Betänkande angående omorganisation av apoteksväsendet i riket m. m.

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1951:34

INRIKESDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE ANGÅENDE

OMORGANISATION AV APOTEKSVÄSENDET I RIKET M.ÄL AVGIVET AV 1 9 4 6 ÅRS L Ä K E M E D E L S U T R E D N I N G

STOCKHOLM 1951

Statens offentliga utredningar 1951 Kronologisk förteckning

1. Statligt stol åt svensk filmproduktion. Beckman. 73 s. Fi. 2. Försvarets personaltjänst. Kihlström. 166 s. F ö . 3. Förhållandtt mellan arbetsuppgifter och löneställning vid statens j ä r n v ä g a r . Victor Petterson. 139 s. K. 4. Antagningei av medicine studerande m. fl. Kihlström. 123 s. E . 5. Förslag til naturskyddslag m. m. Haeggström. 212 s. J o . 6. Näringslives lokalisering. Appelberg, Uppsala. 245 s. H. 7. Principer !ör dyrortsgrupperingen. Kihlström. 116 s. C. 8. Betänkande angående polis- och åklagarväsendets organisatio!. Norstedt. 304 s. I. 9. 1945 å r s uiiversitetsberedning. 6. Den v e t e n s k a p liga publictringsverksamheten, personal-, institutions- och stipendiefrågor m. m., det a k a d e m i s k a bef ordrings-'asendet. Svenska Tryckeriaktiebolaget. 332 s. E. 10. Sjöfartsförhndelserna mellan Gotland och fastlandet. Victor Petterson. 171 s., 3 pl. K. 11. Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 i n t r ä d d a krisen. Del 10. Then juli 1948—juni 1950 j ä m t e sakregister till delarna 1—10. Av K. Åmark. Idun. 338 s. H. 12. PromemoriE med förslag till allmän verksstadga. Katalog oci Tidskriftstryck. 68 s. J u . 13. 1944 års a l m ä n n a s k a t t e k o m m i t t é . 5. B e t ä n k a n de angåence studiekostnaders behandling i beskattningshinseende. Marcus. 79 s. Fi. 14. Landsbygdselektrifieringens utbredning år 1950. Idun. 47 s. K. 15. Daghem och förskolor. B e t ä n k a n d e om barnstugor och barntillsyn. Victor Petterson. 641 s., 6 pl. S. 16. Filmcensurm. B e t ä n k a n d e 1. Beckman. 95 s. E . 17. Statens sjudiusutredning av å r 1943. B e t ä n k a n de 6. Red<görelse för arbetsstudier vid k r o p p s sjukhusens vårdavdelningar m. m. Beckman. 233 s. I.

18. B e t ä n k a n d e med förslag till förordning angående upphandling och arbeten för statens behov m. m. Norstedt. 77 s. F i . 19. SOS. Samhällets olycksfalls- och säkerhetstjänst. Gummesson. 89 s. I. 20. B e t ä n k a n d e med förslag till ny ägofredslagstiftning. Beckman. 143 s. J o . 21. Kejnekommissionens utredning. Norstedt. 313 s. Ju. 22. Förslag till sjömanslag m. m. Marcus. 106 s. H . 23. Socialvårdskommitténs betänkande. 18. Utredning och förslag angående begravningshjälpsförsäkring. Falu Nya Boktryckeri, Falun. 43 s. S. 24. B e t ä n k a n d e med förslag rörande utformningen av å t g ä r d e r för ökad skattefinansiering av k o m m u nala investeringar. Beckman. 55 s. F i . 25. Socialvårdskommitténs betänkande. 19. Utredning och förslag angående yrkesskadeförsäkringslag m. m. Kihlström. 55*. 443 s. S. 26. Vatten- och avloppsfrågan. Beckman. XIV, 597 s. K. 27. Konkurrensbegränsning. B e t ä n k a n d e med förslag till lag om skydd mot samhällsskadlig konkurrensbegränsning. Del 1. Idun. 722 s. H. 28. Konkurrensbegränsning. Betänkande med förslag till lag om skydd mot samhällsskadlig konkurrensbegränsning. Del 2. Bilagor. Idun. 549 s. H . 29. Skolöverstyrelsens organisation. Victor Petterson. 358 s. E . 30. Ekonomiskt långtidsprogram 1951—1955. Marcus. 200 s. F i . 31. Den utomprocessuella rättshjälpen å t mindre bemedlade. Norstedt. 116 s. J u . 32. Bränsle och kraft. Orientering rörande Sveriges energiförsörjning. Av K.-G. Ljungdahl. Gummesson. 73 s. I. 33. 1946 å r s kommitté för sjuksköterskeutbildningen. 2. Högre utbildning av sjuksköterskor m. m. 3. Specialutbildning av sjuksköterskor. Kihlström. 120 s. I . 34. Betänkande angående omorganisation av apoteksväsendet i riket m. m. Katalog och Tidskriftstryck. XVI, 679 s. I .

Anm. Om sirskild tryckort ej angives, är t r y c k o r t e n Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E . = ecklesiastikdepartementet, J o . = jordbruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA U T R E D N I N G A R 1951:34 INRIKESDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE ANGÅENDE

OMORGANISATION AV APOTEKSVÄSENDET I RIKET M. M. AVGIVET AV 1946 ÅRS L Ä K E M E D E L S U T R E D N I N G

S t o c k h o l m 1951 Katalog och T i d s k r i f t s t r y c k 12188

INNEHÅLLSFÖRTECKNING Sid.

Skrivelse

till Statsrådet

Avd. I.

Inledning Kap. Kap.

Kap.

och Chefen för Inrikesdepartementet

1. Huvuddragen av den svenska ens nuvarande organisation 2. Utredningsuppdraget läggning m. m

XIII

läkemedelsförsörjning-

och utredningsarbetets

1 plan-

A. U t r e d n i n g s d i r e k t i v e n m. m B. U t r e d n i n g s a r b e t e t s planläggning m. m Vissa allmänna synpunkter på utredningsarbetet, sid. 15. — Specialutredningar m. m., sid. 18. 3. Tidigare utredningar angående apoteksväsendets organisation, läkemedlens förbilligande m. m A. 1 9 1 2 å r s a p o t e k s k o m m i t t é m. m. . . B. M e d i c i n a l s t y r e l s e n s f ö r s l a g a v å r 19 2 8 in. m C. A p o t e k s s a k k u n n i g a a v å r 19 3 1 . . . . D. S e n a r e f ö r s l a g o c h å t g ä r d e r i syfte a t t sänka läkemedelspriserna E. T i d i g a r e d i s k u s s i o n o m a p o t e k s v ä sendets förstatligande

7 7

21 21 26 27

34 39

Avd. II. Historik och nuvarande förhållanden Kap.

4. Apoteksväsendets uppbyggnad och funktioner .... A. I n l e d n i n g Apoteksväsendets uppkomst m. m., sid. 54. — Översikt av författningar o. organisation, sid. 56. B. D e n c e n t r a l a a d m i n i s t r a t i o n e n .. Historik, sid. 61. — Gällande ordning, sid. 64. C. P r i v i l e g i e s y s t e m e t o c h apoteksinn e h a v a r n a s r ä t t s l i g a s t ä l l n i n g .. Tilldelande av personligt privilegium på apotek, sid. 71. — Privilegiebrevens lydelse, sid. 74. — Apoteksprivilegiernas rättsliga natur, sid. 75. — Apoteksinnehavarnas rättigheter och skyldigheter, sid. 79.

54 54 61 70

III

Sid.

D. D e t n u v a r a n d e a p o t e k s m o n o p o l e t s 83 o m f a t t n i n g m. m Inledning, sid. 83. — Apoteksvarustadgans bestämmelser, sid. 86. — Förslag till revision av apoteksvarustadgan, m. m., sid. 90. — Giftstadgans bestämmelser, sid. 91. — Särskilda bestämmelser angående narkotika, sid. 93. — Särskilda bestämmelser angående alkoholhaltiga apoteksvaror, sid. 94. — Särskilda bestämmelser angående bakteriologiska preparat, sid. 94. — Sammanfattning, sid. 95. E. M e d i c i n a l t a x e g r u n d e r n a och der a s t i l l ä m p n i n g , m. m •• 95 Inledning, sid. 95. — Medicinaltaxan och taxeliggaren, sid. 96. — Prissättningen på emenda och preparanda (utom ampuller och tabletter), sid. 98. — Prissättningen på farmacevtiska specialiteter, sid 100. — Taxeringen av ampuller och tabletter, sid. 104. — Taxeringen av spritdrycker, sid. 105. — Taxeringen av bakteriologiska preparat, sid. 106. — Det s. k. marginalstoppet av år 1939 m. m., sid. 106. — Avtal om rabatter till vissa sjukhus m. fl., sid. 108. F. O l i k a t y p e r a v a p o t e k , d e r a s inr ä t t a n d e o c h ö p p e t h å l l a n d e , m. m. 109 Olika typer av apotek, sid. 109. — Inrättande av apotek, m. m., sid. 110. — Ordningen för övertagande av apotek, sid. 117. — Apotekens öppethållande m. m., sid. 118. — Läkemedelsförsörjningen vid sjukvårdsinrättningarna, sid. 119. — Läkemedelsförråd, medicinlådor m. m., sid. 122. G. Å t g ä r d e r för centralisering av apotekens läkemedelstillverkning, H. L ä k e m e d e l s k o n t r o l l e n och apotekarnas ansvar för läkemedlens fullgoda beskaffenhet Inledning, sid. 143. — Föreskrifter angående läkemedels beskaffenhet, sid. 145. — Föreskrifter angående apotekens utrustning m. m., sid. 149. Kontrollen av och ansvaret för andra läkemedel än farmacevtiska specialiteter, sid. 150. — Kontrollen av och ansvaret för farmacevtiska specialiteter, sid. 155. — Visitationer och inspektioner m. m., sid. 158. I. I n k o m s t r e g l e r i n g e n och apoteksväsendets kollektivisering Begränsningen av apoteksinnehavarnas inkomIV

Sid.

ster, sid. 161. — Kollektiviseringen, sid. 164. — Det nuvarande avgiftssystemet, sid. 169. .1. D e s e n a r e å r e n s e k o n o m i s k a utveckling 172 K. A p o t e k e n s p e r s o n a l f ö r h å l l a n d e n 184 Personalens arbetsuppgifter ml m., sid. 184. — Personalens antal och fördelning på apoteksinrättningarna, m. m., sid. 186. — Personalens utbildning m. m., sid. 194. — Personalens anställnings- och avlöningsförhållanden m. m., sid. 200. L. P e n s i o n s f ö r h å l l a n d e n a inom apoteksväsendet 212 1. Pensioneringen av apoteksinnehavare och anställda: Apoteksinnehavarna, sid. 212. — Den farmacevtiska personalen, sid. 215. — Den ickefarmacevtiska personalen, sid. 217. — 2. Familjepensioneringen: Apoteksinnehavarnas och den farmacevtiska personalens efterlevande, sid. 219. — Den icke-farmacevtiska personalens efterlevande, sid. 223. — 3. Pensionsfonder m. m., sid. 224. Kap.

5. Läkemedelsgrosshandeln och läkemedelsindustrien 226 A. L ä k e m e d e l s g r o s s h a n d e l n 226 Inledning, sid. 226. — Läkemedelsgrosshandeln före 1913, sid. 226. — Gällande bestämmelser, sid. 227. — 1931 års apotekssakkunniga om läkemedelsgrosshandeln, sid. 228. — Norskt förslag angående statligt grosshandelsmonopol, sid. 232. — Av läkemedelsutredningen införskaffade uppgifter, sid. 232. B. L ä k e m e d e l s i n d u s t r i e n 237 Uppkomst och utveckling, sid. 237. — Gällande bestämmelser om fabriksmässig tillverkning av läkemedel, sid. 240. — Den nuvarande svenska läkemedelsindustrien, sid. 240. — De ledande företagens ekonomiska förhållanden, sid. 245. — Prisbildningen, sid. 251.

Kap.

6. Beredskapsåtgärder på den civila läkemedelsförsörjningens område 260 Inledning, sid. 260. — Reservförrådsnämndens verksamhet, sid. 261. — Materielnämndens verksamhet, sid. 263. — Nuvarande förhållanden, sid. 265.

Kap.

7. Den militära läkemedelsförsörjningen 270 Inledning, sid. 270. — Utredningar angående den militära läkemedelsförsörjningen m. m., sid. 270. V

S,d.

— Omsättningen av försvarets läkemedel 1940— 1946, sid. 274. — Nuvarande förhållanden, sid. 276. Avd. III. Läkemedelsutredningens synpunkter på läkemedelsförsörjningen och dess organisation Kap. Kap.

8. Brister i läkemedelsförsörjningens nisation

nuvarande

orga285

9. Möjligheterna att genom partiella reformer åstadkomma ett förbilligande av läkemedlen 304 A. N e d b r i n g a n d e av apotekens omkostnader 305 B. R e f o r m e r i n g a v a p o t e k e n s a v g i f t s system 306 C. R e v i s i o n a v m e d i c i n a l t a x e g r u n d e rn a m. m 308 D. I n f ö r a n d e a v s t a t s m o n o p o l p å l a ke m e d e l s gr o s s h a n d e l n 311 E. F r i g i v a n d e a v h a n d e l n m e d vissa apoteksvaror 313 F. F ö r b i l l i g a n d e a v v i s s a l ä k e m e d e l 314 G. F ö r s k r i v n i n g a v p r i s b i l l i g a läkemedel 318

Kap. 10. Läkemedelsstandardiseringen och dess konsekvenser 322 Medicinska synpunkter på läkemedelsstandardiseringen, sid. 323. — Ekonomiska synpunkter på läkemedelsstandardiseringen, sid. 327. — Läkemedel sutredningens uppfattning, sid. 328. Kap. 11. Motiv för omorganisation av apoteksväsendet . . . . 330 A. I n l e d n i n g 330 B. F ö r d e l a r a v e n c e n t r a l i s e r i n g av apoteksrörelsen 331 C. F r i t t apotekssystem eller monopol s y s t e m? 336 D. E n s k i l t eller statligt monopolsystem? 339 E. M o t i v f ö r apoteksväsendets förstatligande 340 Avd. IV. Läkemedelsutredningens förslag rörande apoteksväsendet Kap. 12. Omfattningen och organisationen av ett statligt apoteksmonopol, m. m 349 A. I n 1 e d n i n g 349 B. O m f a t t n i n g e n av apoteksmonopolet 352 C. M o n o p o l f ö r e t a g e t s organisation: affärsverk eller aktiebolag? 352 VI

Sid.

D. E t t statligt apoteksbolags konstruktion 356 E. A v t a l e t m e l l a n s t a t e n o c h a p o t e k s b o l a g e t , m. m 359 F. A p o t e k s b o l a g e t s förhållande till de s t a t l i g a m y n d i g h e t e r n a 362 Allmänna synpunkter, sid. 362. — Förhållandet till medicinalstyrelsen m. m., sid. 362. — Förhållandet till övriga myndigheter, sid. 371. G. A p o t e k s b o l a g e t s förhållande till läkemedelsgrosshandeln och läkemedelsindustrien 374 H. A p o t e k s b o l a g e t och sjukvårdsinr ä t t n i n g a r n a m. m 377 Kap. 13. Organisationsplan för en statlig apoteksrörelse . . . . 381 A. I n 1 e d n i n g 381 B. O r g a n i s a t i o n e n 384 1. Apoteksorganisationen: Centralapoteken, sid. 385. — övriga apotek, sid. 386. — Apoteksfilialer, sid. 388. 2. Huvudcentral och depåer, sid. 396. C. P e r s o n a l b e h o v 399 Personal för apoteksinrättningarna, sid. 402. — Personal för direktion, huvudcentral och depåer, sid. 403. — Sammanställning av personalbehovet, sid. 407. D. K o m m e n t a r t i l l organisationsplanen 408 Kap. Ib. Synpunkter på ett statligt apoteksbolags verksamhet 411 A. I n k ö p , p a r t i d i s t r i b u t i o n o c h l a g e r hållning 411 B. C e n t r a l t i l l v e r k n i n g a v l ä k e m e d e l 414 C. A n a l y s v e r k s a m h e t e n 416 D. P r i s s ä t t n i n g e n 417 E. K o n t r o l l a v l a g e r o c h f ö r s ä l j n i n g 424 Kap. 15. Personalen i ett statligt apoteksbolag 428 A. A l l m ä n n a s y n p u n k t e r p å a p o t e k s personalens arbete 428 B. A p o t e k s p e r s o n a l e n s u t b i l d n i n g och f o r t b i l d n i n g 431 C. A n s t ä l l n i n g s - o c h a v l ö n i n g s f ö r h å l l a n d e n m. m 433 1. Anställnings- och avlöningssystemet, sid. 433. 2. Löneavvågningen m. m.: Den farmacevtiska personalen i icke-föreståndarställning, sid. 440. — Apoteksföreståndarna, sid. 449. — Den icke-farmacevtiska personalen, sid. 455. — Personalen vid huvudcentralen, sid. 457. D. P e n s i o n s f ö r h å l l a n d e n 458 VII

Sid.

Kap. 16. Den nya organisationens genomförande 464 A. L a g angående statsmonopol på apoteksrörelse 465 Utkast till lagtext, sid. 465. — Specialmotivering, sid. 466. — Utkast till kungl. brev angående skyldighet för apoteksinnehavare att avstå från personligt privilegium på apotek, m. m., sid. 468. B. F ö r o r d n i n g angående inlösen av v i s s e g e n d o m m. m. i a n l e d n i n g a v i n f ö r a n d e av s t a t s m o n o p o l på apoteksrörelse 468 Författningsutkast, sid. 468. — Specialmotivering, sid. 475. C. A v t a l m e l l a n S t a t e n o c h Svenska Apoteksaktiebolaget 479 Avtalsutkast, sid. 479. — Specialmotivering, sid. 481. D. V i s s a a n d r a ö v e r g å n g s f r å g o r 483 Kap. 17. Ekonomiska beräkningar 484 A. A p o t e k s v ä s e n d e t s o m k o s t n a d e r . . 484 B. K o s t n a d e r f ö r i n l ö s e n a v v a r u l a g e r , i n v e n t a r i e r o c h f a s t i g h e t e r . . 492 C. K o s t n a d e r för ersättningar till apoteksinnehavare 493 D. K a p i t a l b e h o v o c h kapitalanskaffning 493 Avd. V. övriga frågor.

Sammanfattning

Kap. 18. Inspektion och kontroll av läkemedelsfabriker och grosshandel med läkemedel, m. m 494 A. B e h o v e t a v e n v i d g a d läkemedelskontroll 495 B. F ö r u t s ä t t n i n g a r f ö r läkemedelsinspektionens effektivitet 500 Farmakopéf öreskrifternas tillämpningsområde, sid. 500. — Beviljande och återkallande av tillstånd, sid. 501. — Föreståndarnas kompetens, sid. 504. C. R i k t l i n j e r för inspektionsverksamheten 506 Inspektion och kontroll av läkemedelsfabriker, sid. 506. — Inspektion och kontroll av grosshandeln med läkemedel, sid. 509. Kap. 19. Sammanfattning kande Särskilt VIII

yttrande

av läkemedelsutredningens

betän510 538

BILAGOR Sid.

1. Sammandrag av yttranden över den vid 1944 års riksdag av herr Edberg m. fl. väckta motionen II: 242 547 2. Utlåtande angående apoteksprivilegiernas rättsliga natur. Av f. d. justitierådet E. Sandström 555 3. P . M. angående apotekares ansvar. Av docenten H. Thornstedt . . . . 560 4. P . M. angående verksamheten vid militärapotekets analytiska laboratorium. Av chefen för militärapoteket B. Alm 569 5. Redogörelse för läkemedelsutredningens receptundersökning jämte tabeller. Av med. lic. S. Hammarskjöld 572 6. Organisationen av statskontrollerade affärsföretag i Sverige. Av fil. dr M. Marcus 609 7. Utkast till bolagsordning för Svenska Apoteksaktiebolaget 652 8. Skrivelse till läkemedelsutredningen från försvarets sjukvårdsstyrelse angående vissa synpunkter på det militära apoteksväsendet 657 9. Apotekens och apoteksfilialernas fördelning på centralapoteken enligt läkemedelsutredningens organisationsplan för en statlig apoteksrörelse 660 10. Formulär

11. Lönegradsplacering m. m. för vissa med apoteksföreståndare jämförbara statliga och kommunala befattningshavare 669 12. P . M. angående pensioneringen av ett statligt apoteksbolags personal. Av direktören S. Fischerström 671

IX

TABELLFÖRTECKNING1 Sid.

1. Distriktslaboratoriernas tillverkning av olika läkemedelsgrupper åren 1946 och 1949 138 2. Tillverkningen av magnecyltabletter vid distriktslaboratorierna år 1949 140 3. Medelnettot i kronor vid apoteken åren 1928—1933 162 4. Apoteken fördelade efter nettoinkomstens storlek åren 1928, 1933 och 1937—1949 (absoluta tal) 165 4 a. Apoteken fördelade efter nettoinkomstens storlek åren 1928, 1933 och 1937—1949 (relativa tal) 165 5. Apotekens omsättning och marginal 1937—1949 173 6. Apotekens omkostnader och rörelsevinst 1937—1949 175 7. Vissa omkostnadsposter i apoteken 1937, 1948 och 1949 176 8. Apoteksväsendets lönekostnader m. m. 1937—1949 177 9. Apotekens marginal, omkostnader och rörelsevinst i procent av omsättningen 1937—1949 178 10. Allmänna avgifter och behållet netto 1937—1949 179 11. Apoteksväsendets intäkter, kostnader och nettoresultat 1937—1949 182 12. Antalet på apoteksinrättningarna tjänstgörande leg. apotekare och farm. kandidater 188 13. Fördelningen efter kön av den på apoteksinrättningarna tjänstgörande farmacevtiska personalen 189 14. Antalet 1949 levande personer, som avlagt farm. kandidatexamen, samt deras fördelning efter tjänstgöringens art (inom eller utom apotekaryrket) 189 15. Antalet under åren 1941—1950 antagna elever, nyinskrivna farm. studerande samt utexaminerade leg. apotekare och farm. kandidater 192 16. Farmacevternas grundlöner enligt 1947 års avtal 203 17. Exempel på farmacevternas löner m. m. 1949 (enl. 1947 års avtal) 205 18. Den tekniska apotekspersonalens grundlöner enligt 1951 års avtal 207 19. Löneplan för tekniska biträden och laboratoriebiträden under utbildningstiden 208 1

X

1 förteckningen redovisas icke till bilagorna hörande tabeller.

Sid.

20. Farmacevternas tjänstepensioner enligt Kungl. Maj:ts beslut den 4 juni 1948, jämförda med tjänstepensionsunderlagen för vissa statstjänstemän 217 21. Apoteksinnehavares och obefordrade farmacevters efterlevandes pensioner enligt Kungl. Maj :ts beslut den 4 juni 1948, jämförda med vissa statstjänstemäns familjepensioner 222 22. Droghandelns totalomsättning 1944—1948 234 23. Drogaffärernas balanser enligt 1948 års bokslut 235 24. Drogaffärernas nettovinst i procent av eget kapital 236 25. De större läkemedelsfabrikernas omsättning m. m. 1944—1948 . . 243 26. Balanssammandrag av 1948 års bokslut för de ledande läkemedelsfabrikerna 246 27. Läkemedelsfabrikernas årsvinst i procent av eget kapital 247 28. Läkemedelsfabrikernas bruttovinst och omkostnader 248 29. Läkemedelsfabrikernas utgifter för reklam, försäljning och forskning i procent av omsättningen 249 30. Antal anställda hos läkemedelsfabrikerna 251 31. Prisutvecklingen på farmacevtiska specialiteter 1939—1949 252 32. Jämförelser mellan pris (till apotek) på svenska och utländska specialiteter 257 33. Apotekens varuinköp 1944—1948

34. Vissa statistiska uppgifter från militärapoteket 279 35. Jämförelse mellan farmacevternas och vissa statstjänstemäns löner 1949 442 36. Utkast till löneplan för farm. kandidater och leg. apotekare (löneplan A) 449 37. Lönegradsplacering m. m. för i statstjänst anställda personer med farmacevtisk utbildning 451 38. Utkast till löneplan för apoteksföreståndare (löneplan B) 453 39. Den farmacevtiska personalens grundlöner enligt läkemedelsutredningens utkast till löneplaner, jämförda med närmast motsvarande grundlöner till statstjänstemän 456

XI

F Ö R K O R T N I N G A R

M.

M.

AKL

Apotekens kontrollaboratorium

KF

Kungl. förordning

KK

Kungl. kungörelse

LS

Läkemedelssynonymer (4 uppl., 1950)

MB

Medicinalstyrelsens Samling av benämningar (1950)

MF

Medicinalstyrelsens Samling av författningar m. m. angående medicinalväsendet (t. o. m. 1948: Ser. A)

Saar

Statens allmänna avlöningsreglemente den 30 juni 1948

SFL

Statens farmacevtiska laboratorium

SFS

Svensk författningssamling

SOU

Statens offentliga utredningar

SPP

Svenska personal-pensionskassan

WW

Wilund-Westerlunds författningssamling angående apoteksväsendet m. m. (1944)

ACO-laboratoriet = Apotekens kompositionslaboratorium ACO-preparat = Förteckning (1 uppl., 1949)

över

apotekens

stanöardförpackade

läkemedel

Apotekskommittén = 1912 års apotekskommitté Apotekssakkunniga = Apotekssakkunniga av år 1931 Expeditionskungörelsen — Medicinalstyrelsens kungörelse den 20 maj 1947 angående förordnande och utlämnande av läkemedel från apotek m. m. (MF nr 75) Läkemedelsreformen = Statsmakternas 1946 fattade principbeslut om tillhandahållande åt den öppna vårdens sjuka av läkemedel kostnadsfritt resp. till nedsatt pris Utrustningskungörelsen = Medicinalstyrelsens kungörelse den 18 september 1947 med föreskrifter i anledning av ny upplaga av svenska farmakopén (MF nr 107)

XII

Till Herr Statsrådet

och Chefen för

Inrikesdepartementet

Den 7 juni 1946 bemyndigade Kungl. Maj :t Herr Statsrådet att tillkalla sex sakkunniga för att verkställa utredning angående apoteksväsendet, droghandeln och läkemedelsindustrien och framlägga därav föranledda förslag. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade Herr Statsrådet samma dag såsom sakkunniga för nämnda ändamål landshövdingen Elof Lindberg, tillika ordförande, samt professorn vid universitetet i Lund medicine doktorn Gunnar Ahlgren, apotekaren Birger Andersson, ledamoten av riksdagens andra kammare chefredaktören Rolf Edberg, direktören Elis Gunnars och professorn, dåvarande överläkaren vid Malmö allmänna sjukhus Malte Ljungdahl. Åt dåvarande föredraganden i regeringsrätten, numera byråchefen i arbetsmarknadsstyrelsen kanslirådet Henry Rooth uppdrogs att vara de sakkunnigas sekreterare. Såsom biträdande sekreterare h a r med Herr Statsrådets medgivande tjänstgjort dels civilekonomen Nils Wikholm (fr. o. m. den 17 maj 1947 t. o. m. den 31 maj 1948), dels ock aktuarien i kommerskollegium fil. lic. Gunnar Sidenvall (fr. o. m. den 15 augusti 1949). De sakkunniga, vilka antogo benämningen 1946 års läkemedelsutredning, höllo sitt första plenarsammanträde den 23 augusti 1946. Under den tid läkemedelsutredningen varit i verksamhet ha två av de ursprungligen utsedda ledamöterna avlidit, nämligen direktören Gunnars och apotekaren Andersson. Att i Gunnars ställe vara ledamot av utredningen utsåg Herr Statsrådet den 3 februari 1950 utredningens sekreterare kanslirådet Rooth. Till ny ledamot av utredningen efter apotekaren Andersson utsåg Herr Statsrådet den 5 oktober 1950 utredningens dåvarande expert, förutvarande ordföranden i centralstyrelsen för Sveriges apotekareförbund apotekaren Ernst Hemming. I anledning av remisser har utredningen avgivit yttranden till Kungl. Maj:t dels den 9 j u n i 1947 över ett av medicinalstyrelsen upprättat förslag till styrelsens kungörelse med bestämmelser angående apotekens utrustning m. m. (den s. k. utrustningskungörelsen), XIII

dels den 30 juni 1947 över ett av serumnämnden framlagt förslag till bestämmelser rörande tillverkning av, kontroll å och handel med bakteriologiska preparat m. m., dels den 11 november 1947 över en av medicinalstyrelsen gjord framställning om anvisande av medel till det fortsatta farmakopéarbetet, dels den 31 januari 1949 över farmacevtutbildningssakkunnigas förslag rörande organisationen av den farmacevtiska undervisningen och därmed sammanhängande spörsmål (SOU 1948:46), dels den 22 augusti 1949 över medicinalstyrelsens förslag till åtgärder i syfte att förhindra en ytterligare tillväxt av fonden för reglering av läkemedelsprisen m. m., dels den 23 januari 1950 över en skrivelse från farmacevtiska institutets styrelse med hemställan om viss reformering av farmacevtutbildningen m. m., dels den 14 oktober 1950 över en av medicinalstyrelsen gjord framställning om bemyndigande för styrelsen att förordna om recepttvång på vissa läkemedel m. m., dels ock den 14 februari 1951 över ett av statens sakrevision framlagt förslag om höjning av avgifterna för specialitetskontrollen. I ett enligt chefens för socialdepartementet beslut till utredningen överlämnat ärende har utredningen genom skrivelse till Kungl. Maj :t den 31 januari 1949 tillstyrkt bifall till en av apotekarsocietetens direktion och centralstyrelsen för Sveriges apotekareförbund gemensamt gjord hemställan om viss ändring av 1 § i KK den 15 juni 1934 (nr 306) angående handel med farmacevtiska specialiteter (specialitetskungörelsen). Vidare har utredningen med skrivelse till Herr Statsrådet den 20 juni 1950 överlämnat en inom utredningen upprättad promemoria rörande apoteksorganisationen i städer och andra större samhällen med behov av två eller flera apoteksinrättningar. Slutligen har utredningen avgivit yttranden dels den 19 mars 1950 till varumärkes- och firmautredningen över en promemoria angående ny lagstiftning om varumärken m. m., dels den 11 januari 1951 till serumnämnden över ett reviderat förslag till kungörelse angående bakteriologiska preparat, dels ock den 12 mars 1951 till riksdagens andra kammares allmänna beredningsutskott över den vid 1951 års riksdag av herrar Huss och Bergstrand väckta motionen 11:219 angående viss ändring i apoteksvarustadgan. Utredningen får härmed vördsamt överlämna sitt betänkande angående omorganisation av apoteksväsendet i riket, m. m. På grund av oförutsedda tryckeritekniska svårigheter har det icke varit möjligt att, såsom utredningen tidigare ställt i utsikt, avgiva betänkandet före sistlidna juni månads utgång. XIV

Utredningens ledamöter äro ense i huvudfrågan, där en monopolisering i statens hand av apoteksrörelsen föreslås. Särskilt yttrande har avgivits av ledamoten Rooth med instämmande av ledamoten Hemming, varjämte ledamoten Ahlgren i fråga om vissa detalj spörsmål anmält avvikande mening (se sid. 359 och 366). För utförande av vissa specialutredningar samt för behandling av särskilda frågor, som uppkommit under utredningsarbetets gång, har utredningen jämlikt erhållna bemyndiganden anlitat ett flertal personer, av vilka en del blivit tillkallade såsom experter. För närmare kännedom härom tilllåter sig utredningen hänvisa till sid. 18—20 i betänkandet. Föreskriven sammanfattning av betänkandets innehåll återfinnes i kapitel 19. Vid betänkandet äro fogade tolv bilagor, av vilka två äro av större omfattning, nämligen bilagorna 5 och 6. Bilaga 5 innehåller redogörelse fölen jämlikt vederbörligt medgivande verkställd statistisk bearbetning av ett större antal recept på läkemedel, vilka under år 1947 expedierats från vissa av rikets apotek. I bilaga 6 redogöres för organisationen av statskontrollerade företag i Sverige. Utredningen har ansett sig böra befordra dessa båda redogörelser till trycket i obeskuret skick främst därför att de torde vara av betydande intresse — nu och i framtiden — den förra för läkarkåren, sjukhusen m. fl. och den senare för inom offentlig och annan jämförlig verksamhet sysselsatta personer. Av utredningsuppdraget återstår att verkställa en översyn av specialitetskungörelsen samt att framlägga därav föranledda förslag. Med hänsyn till denna frågas speciella karaktär anhålla undertecknade Lindberg, Edberg och Ljungdahl att i och med detta betänkandes avlämnande bli befriade från ledamotskap av utredningen. Härigenom skulle det, såsom utredningen redan i skrivelse den 18 sistlidna juni tillåtit sig framhålla för Herr Statsrådet, bli möjligt att utan ökning av antalet ledamöter tillföra utredningen andra personer, vilka genom sin verksamhet äro praktiskt förtrogna med det ifrågavarande ämnet. Stockholm den 25 september 1951. ELOF Gunnar Ahlgren

LINDBERG Rolf Edberg

Malte Ljungdahl

E. Hemming

Henry Rooth

XV

I. INLEDNING

Kap. 1. Huvuddragen av den svenska läkemedelsförsörjningens nuvarande organisation

Ursprungligen ombesörjde apoteken ensamma såväl anskaffning av råvaror som tillverkning och distribution av läkemedel. Detta var i stort sett fallet ännu vid tiden omkring sekelskiftet. Först efter denna tid började en självständig läkemedelsgrosshandel och läkemedelsindustri framträda, i båda fallen såsom avläggare till apoteksrörelse. Denna utveckling gav ökad aktualitet åt den gamla frågan om en mera distinkt avgränsning mellan å ena sidan apotekens verksamhet och å andra sidan den som bedrevs av övriga företagare på läkemedelsområdet. Vad det därvid främst gällde att avgöra var, vilka läkemedel som skulle få tillhandahållas endast på apotek och vilka som skulle få försäljas även i allmänna handeln. Ett sådant särskiljande är av grundläggande betydelse, eftersom apoteksrörelse — eller enligt 1864 års näringsfrihetsförordnings definition: handel med apoteksvaror — sedan gammalt i vårt land får drivas endast av personer, som erhållit kungl. privilegium på apotek. Omfattningen av det apoteksrörelsens utövare förbehållna försäljningsmonopolet angives i huvudsak i apoteksvarustadgan av år 1913 och i giftstadgan av år 1943. Då behov av apoteksvaror alltid måste föreligga men apotekens antal är begränsat, har apoteksinnehavaren genom privilegiet tillförsäkrats en i många fall betydande ekonomisk förmån. Å andra sidan innebära apoteksprivilegierna — som numera undantagslöst äro personliga — att Kungl. Maj :t såsom den högsta administrativa myndigheten äger utfärda bestämmelser angående apoteksväsendet även i ekonomiskt avseende. Under Kungl. Maj:t utövar medicinalstyrelsen högsta inseendet över apoteksväsendet såsom ett led i den allmänna hälso- och sjukvården. Innebörden av begreppet apoteksvara blev för första gången officiellt fastslagen genom apoteksvarustadgan. Tidigare hade man härutinnan i huvudsak endast haft att hålla sig till vad som föreskrevs i författningar av äldre datum, främst 1688 års medicinalordningar. Dessa bestämmelsers ålderdomliga avfattning vållade emellertid många tolkningssvårigheter 2 — 12189

i

och gav anledning till åtskilliga stridigheter mellan apoteksrörelsens utövare och företagarna inom närstående branscher, förr kryddkrämama, senare färg- och kemikaliehandlarna. Apoteksvarustadgan genomförde en uppdelning av läkemedelshandeln mellan å ena sidan tillverkare av och grosshandlare med apoteksvaror samt å andra sidan apoteksföreståndarna såsom detaljhandlare med apoteksvaror. Dessutom frigåvos åtskilliga varor för försäljning i allmänna handeln. Härigenom legaliserades den redan dessförinnan ganska betydande allmänna handeln med de kemikalier och kemisk-tekniska produkter av skilda slag, vilka sedermera kommit att i stigande grad förbrukas inom industri, jordbruk, trädgårdsskötsel och hantverk samt i hemmen. Apoteksvarustadgan skiljer mellan läkemedel och apoteksvaror. Med läkemedel såsom det vidare begreppet förstås i stadgan »vara, avsedd att vid utvärtes eller invärtes bruk förebygga, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymtom hos människor eller djur». Till apoteksvara äro enligt stadgan att hänföra »ämnen (enkla kemikalier och droger) och beredningar, som endast eller i huvudsakligaste mån användas såsom läkemedel eller vid tillredning av läkemedel». I vissa andra författningar, liksom i den farmacevtiska nomenklaturen, användas i stället för uttrycken ämnen och beredningar benämningarna emenda och preparanda. Läkemedel som i giftstadgan hänföras till gifter av första klassen äro alltid underkastade recepttvång men utgöra författningsenligt icke apoteksvaror. Ett särskilt slag av läkemedel utgöra de farmacevtiska specialiteterna, vilka i regel äro apoteksvaror. Med farmacevtisk specialitet förstås enligt specialitetskungörelsen av år 1934 »läkemedel, som i allmänhet ej må försäljas till enskild förbrukare annorstädes än å apoteksinrättning och som tillhandahålles sådan förbrukare i den förpackning, vari det levererats av tillverkaren». Utmärkande för specialiteterna är, att de äro underkastade ett särskilt registrerings- och kontrollförfarande, varom bestämmelser meddelats i nyssnämnda kungörelse. Även homeopatika — dvs. läkemedel, som ej innehålla något verksamt ämne i en myckenhet, överstigande en hundratusendel av sin vikt — äro författningsenligt apoteksvaror men anses icke såsom farmacevtiska specialiteter. Bakteriologiska preparat (sera, vacciner o. dyl.) utgöra icke apoteksvaror i apoteksvarustadgans mening, men på grund av för dem gällande särskilda bestämmelser äro de i realiteten likställda med sådana varor. Rätt att importera apoteksvaror tillkommer enligt apoteksvarustadgan apoteksföreståndare, fabrikant och grosshandlare. Läkemedel som tillika är första klassens gift få enligt giftstadgan importeras endast av apoteksföreståndare, av fabrikant, som äger använda ämnet i sin tillverkning, samt av grosshandlare med första klassens gift. Dock äga även föreståndare för vissa vetenskapliga institutioner och laboratorier importera apoteksvaror och läkemedel som nyss sagts, vilka äro behövliga för verksamheten vid dessa institutioner och laboratorier. För närvarande är det på vissa villkor tillåtet för envar att fabriksmässigt för avsalu tillverka apoteksvaror samt att idka grosshandel med så2

dana varor. Idkande av dylik rörelse förutsätter endast vederbörlig anmälan, åtföljd av intyg om att antingen sökanden själv eller av honom anställd föreståndare för rörelsen äger skicklighet att idka rörelse, varom här är fråga. Emellertid får varken fabrikant eller grosshandlare sälja sina produkter och varor till andra än vissa i apoteksvarustadgan uppräknade personer, nämligen endast till återförsäljare (och således icke till konsumenter; vetenskapliga institutioner och vissa laboratorier dock undantagna). Rätten till detaljhandel med apoteksvaror (eller som apoteksvarustadgan uttrycker det: hållande till salu, försäljning eller utlämning av apoteksvara i öppen bod) är som nämnts förbehållen apoteken. Apoteksvarustadgan medger undantag från denna regel endast såtillvida, att dels kommunalnämnd och läkare i avlägset belägna orter eller där farsot utbrutit eller allmän sjuklighet är gängse, dels ock veterinär och tandläkare äga att, jämlikt särskilda därom gällande bestämmelser, tillhandahålla allmänheten nödiga läkemedel. Enligt apoteksvarustadgan skola alla i farmakopé och medicinaltaxa upptagna varor — dock med undantag av sådana för vilka medicinalstyrelsen medgivit att de behöva anskaffas endast på begäran av (i resp. orter verksamma) läkare, veterinärer eller tandläkare — ävensom vissa sera finnas till salu i tillräckliga förråd på apoteken. Apoteksföreståndare är vidare skyldig att på begäran anskaffa apoteksvara, som han ej har i lager. Denna skyldighet gäller dock endast under förutsättning dels att icke enligt apoteksvarustadgan hinder möter för varans försäljning, dels att varan, om den utgör en annorstädes än på säljarens apotek tillverkad beredning, kan av honom inköpas till sådant pris, att han vid försäljningen erhåller skälig handelsvinst utan överskridande av det högsta pris, han enligt gällande bestämmelser får betinga sig. Prisbildningen på läkemedel är nämligen icke helt fri, utan apotekens utförsäljningsprisev regleras genom särskilda, av Kungl. Maj :t utfärdade bestämmelser (medicinaltaxegrunder), vilkas syfte är tvåfaldigt: dels att förebygga oskäligt höga läkemedelspriser och dels att tillförsäkra apoteksrörelsens utövare en i förhållande till deras utbildning, ansvar, arbete och affärsrisk m. m. avpassad, skälig vinst av rörelsen. Det allmännas inflytande på prisbildningen sträcker sig dock ej längre än till de rent tekniska grunderna för läkemedelsprisernas uträknande på apoteken. Den grundläggande faktorn i prissättningen, nämligen engrospriserna — dvs. apotekens inköpspriser — är i stort sett icke tillgänglig för kontroll från det allmännas sida (bortsett från den allmänna kontroll som utövas av medicinalstyrelsen i samråd med priskontrollnämnden). Apoteken fylla sitt behov av läkemedel — vare sig i form av råvaror, 3

halvfabrikat eller färdiga beredningar — huvudsakligen genom inköp från grosshandlare med apoteksvaror och första klassens gifter — de s. k. droghandlarna —- från inhemska läkemedelsfabriker och från grossister i den kemisk-tekniska branschen eller genom handel sinsemellan. Tillverkningen av en stor del av de beredningar som förr framställdes på alla apotek är numera i viss utsträckning centraliserad till de till ett tjugotal apotek knutna s. k. distriktslaboratorierna. Dessa laboratoriers varubehov tillgodoses i huvudsak via en inköpsförening, som för ändamålet importerar läkemedelsråvaror. Någon nämnvärd import bedrives däremot icke numera av de enskilda apoteken, utan denna ombesörj es av droghandlarna och av agenter för utländska tillverkare. Dessa agenter äro emellertid som regel icke berättigade att importera apoteksvaror för egen räkning utan måste för detta ändamål samarbeta med apoteksföreståndare. I den nuvarande apoteksorganisationen sker distributionen av läkemedel till konsumenterna dels genom självständiga apotek (sådana som innehavas med personligt privilegium), filialapotek och sjukhusapotek, dels genom apoteksfilialer, läkemedelsförråd, medicinlådor och kommissionärer. Vid sjukhusapoteken distribueras läkemedel endast till resp. sjukvårdsinrättningars egna avdelningar, däremot ej till allmänheten. Den 31 december 1949 funnos i riket 414 självständiga apotek, 74 filialapotek, varav 13 beslutade men ej öppnade, 13 sjukhusapotek (inkl. militärapoteket såsom sjukhusapotek åt Karolinska sjukhuset) och över 500 läkemedelsförråd. Några apoteksfilialer hade icke inrättats före 1949 års utgång. Distributionen handhaves vid apotek och filialapotek av farmacevtiskt utbildad personal (leg. apotekare och farm. kandidater) med biträde av apotekselever och/eller icke-farmacevtisk personal, vid apoteksfilialerna av föreståndare utan farmacevtisk utbildning men med längre tids erfarenhet av apoteksarbete samt vid läkemedelsförråden av föreståndare utan särskild utbildning för denna uppgift. Den 1 januari 1950 tjänstgjorde på de civila apoteksinrättningarna — utom 403 apoteksinnehavare (11 privilegier voro vid denna tidpunkt vakanta) — dels 421 leg. apotekare, 821 farm. kandidater och 187 apotekselever, dels icke-farmacevtisk personal (inkl. städningspersonal, varubud m. fl.) till ett antal av omkring 4 360 eller i allt, apoteksinnehavarna oräknade, omkring 5 800 personer. Apoteksrörelsen omsatte 1949 totalt ett belopp av 142,9 milj. kronor (1948 drygt 125 milj.), varav uppskattningsvis ca 115 milj. kronor (1948 100 milj.) belöpte på försäljning av läkemedel. Försäljningen av fabriksframställda farmacevtiska specialiteter och lösviktspreparat, tillverkade utanför apoteksväsendets ram, torde ha uppgått till drygt hälften av den totala omsättningen eller till 70 å 75 milj. kronor (1948 60 å 65 milj.). 4

Återstoden av summan för försålda läkemedel omfattar bland annat de av apoteken själva (inkl. sådana med distriktslaboratorium) laboratoriemässigt tillverkade beredningarna. Försäljningssumman för dessa beredningar torde 1949 ha uppgått till högst 30 milj. kronor (1948 25 milj.). Apotekens varuinköp uppgick under 1949 till ett sammanlagt belopp av 81,5 milj. kronor (1948 71,7 milj.). Vissa större apotek levererade förr såsom partihandlare apoteksvaror och första klassens gifter till andra apotek, och så småningom utvecklades ur detta förhållande den typ av droghandelsföretag som kommit att dominera den svenska läkemedelsgrosshandeln. Dessa företag äro för närvarande fyra till antalet. Ett av företagen är dotterföretag till en läkemedelsfabrik; ett annat är tillika läkemedelsfabrik. Utom de nu nämnda, egentliga droghandelsföretagen — med en årlig försäljning till apoteken representerande 70 å 75 procent av dessas totala varuinköp — finnas inom branschen även ett antal mindre företag, av vilka flertalet arbeta som agenter för utländska läkemedelsfabriker och drogleverantörer. Några uppgifter om hela antalet av den inom branschen sysselsatta personalen föreligga icke. De fyra största företagen hade emellertid 1948 sammanlagt omkring 780 anställda, varav i genomsnitt ungefär hälften tjänstemän och hälften arbetare. Före uppkomsten av den moderna läkemedelsindustrien voro apoteken centraler för läkemedelstillverkningen. Läkemedlen bestodo då huvudsakligen av växtdroger och av dessa på apotek beredda preparat, åtskilliga sedan gammalt nyttjade oorganiska salter och ett fåtal alkaloider. Kemiens och den experimentella farmakologiens snabba utveckling under senare delen av 1800-talet ledde till insikten, att läkemedlens effekt till väsentlig del betingas av de verksamma beståndsdelarnas kemiska egenskaper. Med vunnen kännedom om ämnenas ifråga kemiska konstitution utexperimenterades ett stort antal nya läkemedel, som snart i avsevärd utsträckning började uttränga många av de förut brukliga läkemedlen. De tillverkades av kemiska fabriker, lagda på storindustriell basis. I Sverige skedde industrialismens genombrott på läkemedelstillverkningens område relativt sent, och ej förrän omkring 1910 startade de första direkt på läkemedelsframställning inriktade industriföretagen. Vid apoteksvarustadgans tillkomst torde man ha räknat med, att frigivandet av läkemedelstillverkningen skulle ge upphov till en inhemsk läkemedelsindustri, som kunde frigöra landet från dess tidigare ganska fullständiga beroende av utlandet på detta område. Det första världskriget och andra ogynnsamma faktorer fördröjde visserligen denna utveckling, men en rätt betydande tillverkning av läkemedel, framför allt farmacevtiska specialiteter, har dock 5

med åren kommit till stånd och fått ett avsevärt inflytande på vår läkemedelsförsörjning. För närvarande finnas i vårt land ett femtiotal företag som tillverka farmacevtiska specialiteter, men av dessa är det endast åtta, som bedriva « n rörelse av större omfattning. Ett av dessa företag är det ovannämnda kombinerade grosshandels- och fabriksföretaget. De övriga sju ifrågavarande företagens totalomsättning uppgick 1948 till 42,5 milj. kronor, varav 33,1 milj. kronor eller 77,7 procent belöpte på försäljningen av apoteksvaror och första klassens gifter. Av totalomsättningen utgjorde försäljningen direkt till apotek 6,6 milj. kronor, försäljningen till återförsäljare 29,5 milj. kronor och försäljningen till export 2,7 milj. kronor. Det i företagen investerade kapitalet uppgick 1948 till i runt tal 37,5 milj. kronor. Antalet anställda vid företagen uppgick 1948 till sammanlagt 1.510, varav 665 tjänstemän och 845 arbetare. En översikt av läkemedelsförsörjningens organisation kan icke betraktas som fullständig utan att något namnes om de åtgärder i beredskapssyfte som under de senaste årtiondena vidtagits på detta område. Till en börj a n (1937) avsågo dessa åtgärder endast uppläggande och vård av ett statligt reservlager av vissa importerade läkemedel och läkemedelsråvaror. Denna verksamhet handhades av statens reservförrådsnämnd resp. av en inom denna nämnd upprättad särskild avdelning, läkemedelsavdelningen. På basis av verkställda utredningar rörande behovet av reservlager av läkemedel m. m. vidtog reservförrådsnämnden erforderliga åtgärder för uppläggande inom landet av sådana lager för såväl civila som militära behov. F r å n och med hösten 1939 samordnades arbetet inom reservförrådsnämndens läkemedelsavdelning med de beredskapsåtgärder på den civila sjukvårdens område, vilka då började vidtagas av medicinalstyrelsen och dess rådgivande organ, materielnämnden. I början av 1941 erhöll materielnämnden karaktären av ett från medicinalstyrelsen i viss mån fristående organ med uppgift, bland annat, att vidtaga åtgärder, som befunnos erforderliga för att under då rådande utomordentliga förhållanden i möjligaste mån trygga landets försörjning med läkemedel och sjukvårdsmateriel. Den av materielnämnden och reservförrådsnämnden bedrivna verksamheten fortgick t. o. m. den 30 juni 1948. Reservförrådsnämnden uppgick därefter i riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och materieln ä m n d e n ersattes av sjukvårdsberedskapsnämnden, som övertog materielnämndens tidigare verksamhet samt, enligt beslut av 1948 års riksdag, tilllades vissa nya uppgifter, avseende bland annat den ekonomiska beredskapsplaneringen på sjukvårdens hela område.

Den här lämnade översikten omfattar endast den civila läkemedelsförsörjningen. Den militära läkemedelsförsörjningen, som i vårt land helt handhaves av statliga organ (försvarets sjukvårdsstyrelse, militärapoteket), är i huvudsak skild från den civila, och den beröres ej heller av det läkemedel sutredningen givna uppdraget. Emellertid skulle ett förverkligande av utredningens förslag till omorganisation av det civila apoteksväsendet få vissa betydelsefulla konsekvenser även för den militära läkemedelsförsörjningen, och utredningen kommer därför att i ett följande kapitel redogöra för hur försvarets försörjning med läkemedel för närvarande är organiserad.

Kap. 2. Utredningsuppdraget och utredningsarbetets planläggning m. m. A.

Utredningsdirektiven m. m.

I sitt anförande till statsrådsprotokollet den 7 juni 1946 yttrade statsrådet Mossberg följande: Beredningen av och handeln med läkemedel har av ålder varit föremål för statlig tillsyn och kontroll. Apoteksväsendet är koncessionerat och för bedrivandet av apoteksrörelse gälla stränga bestämmelser, avsedda att tillgodose det allmännas intresse av en betryggande ordning för läkemedelsförsörjningen. Genom särskilda prisföreskrifter har man sökt förhindra, att läkemedelshandeln otillbörligt utnyttjas i enskilt förvärvsintresse; de särskilda apotekens nettoavkastning är dessutom beskuren till förmån för ändamål, som äro gemensamma för apoteksväsendet i dess helhet. Apoteksväsendet har härigenom erhållit prägeln av ett privatägt kollektivt monopol under statlig kontroll och tillsyn. Ehuru samhället sålunda utövar ett avsevärt inflytande på apoteksnäringen, har prisnivån å läkemedlen ofta befunnits otillfredsställande hög. Under diskussionen om läkemedlens förbilligande bör emellertid icke endast apoteksväsendet uppmärksammas. I våra dagar är nämligen läkemedelsförsörjningen och prissättningen på läkemedlen i hög grad beroende även av grosshandeln med droger och läkemedel samt av läkemedelsindustrien. Medan tidigare såväl anskaffningen av råvarorna som tillverkningen och försäljningen av läkemedlen uteslutande handhades av apoteken, har genom den kommersiella och industriella utvecklingen de särskilda funktionerna inom läkemedelsförsörjningen kommit att fördelas på olika händer. Tillverkningen av läkemedel sker numera i betydande omfattning vid särskilda läkemedelsfabriker, och en omfångsrik grosshandel med för läkemedelstillverkningen behövliga råvaror samt färdigberedda läkemedel har vuxit fram. Apoteken ha genom denna utveckling kommit att alltmera intaga ställningen av distributionsföretag. För närvarande torde drygt hälften 7

av apotekens totala avsättning utgöras av fabrikstillverkade specialiteter och av lösviktspreparat, som framställas utanför apoteksväsendets ram. Genom att droghandeln brutits ut ur apoteksväsendet och läkemedelsindustrien vuxit upp utanför detsamma ha dessa led i läkemedelsförsörjningen i stort sett fallit utanför apotekskontrollen från samhällets sida. Under det att de belopp, till vilka apoteken högst må upptaga sina tillverkningskostnader och sin handelsvinst, reglerats genom allmänna taxor, äro sålunda engrospriserna — utgångspunkten för apotekens prissättning — icke tillgängliga för offentlig kontroll och granskning. Detta har i sin tur medfört, att den statliga kontroll, som utövas över prissättningen å läkemedlen, i viss utsträckning kommit att bliva mera skenbar än verklig. Avsaknaden av en planmässig reglering på läkemedelsindustriens och droghandelns områden är vidare ägnad att leda till att organisationsformerna, sedda som en helhet, icke bliva de mest ändamålsenliga. Den tekniska utveckling, som lett till läkemedelstillverkningens ökade industrialisering och som även möjliggjort framställning av läkemedel i hållbarare former än tidigare, har icke föranlett några större förändringar i apoteksväsendets struktur. Till sin uppbyggnad företer det en ålderdomlig karaktär, grundad på en hantverksmässig tillredning av läkemedlen. Otvivelaktigt torde härigenom produktionen och distributionen av läkemedel belastas med onödiga kostnader. Gällande grunder för bestämmande av läkemedlens utförsäljningspris äro emellertid icke så utformade, att de på ett verksamt sätt befrämja rationaliseringsåtgärder. Den nuvarande formen för utjämning av de enskilda apotekens vinster är icke heller ägnad att i någon mera avsevärd mån medverka till sådana åtgärder. 1944 års riksdag har anhållit om utredning av möjligheterna att förbilliga läkemedlen och att därvid frågan om ett helt eller delvis förstatligande av läkemedelsindustrien, droghandeln och apoteksväsendet i syfte att åstadkomma en rationellare och ändamålsenligare organisation måtte uppmärksammas. Av vad jag redan anfört framgår, att en dylik utredning lämpligen bör erhålla formen av en allmän översyn av läkemedelsförsörjningen, därvid dess olika led böra ses i sammanhang med varandra. Vid utredningen bör en rationell plan för läkemedelsförsörjningen och de organisatoriska formerna därför utarbetas. Möjligheterna till ytterligare ökad industriell tillverkning av läkemedlen böra undersökas. Syftet bör vara att få fram billigare läkemedel utan att säkerhets- och kvalitetssynpunkterna eftersättas samt att bereda allmänheten snabb och bekväm tillgång till behövliga läkemedel. Angelägenheten även för statens egen räkning av att läkemedlen förbilligas framträder med skärpa i belysningen av framlagda förslag, enligt vilka staten skulle påtaga sig en avsevärd del av läkemedelskostnaderna för landets befolkning. F r å n de synpunkter jag nu utvecklat bör sålunda grosshandeln med läkemedel, dess prissättning och affärsförhållanden i övrigt göras till föremål för en ingående utredning. Om det härvid skulle visa sig att grosshandeln behöver omläggas enligt riktlinjer, som uppdragits vid tidigare utredningar i ämnet, bör utredningen upptaga dessa linjer till förnyad prövning. Läkemedelsindustriens produktionsförhållanden, prissättning och affärsförhållanden i övrigt böra även ingående granskas. Med den dominerande roll, som de fabriksframställda läkemedlen intaga i läkemedelsförsörjningen, är en kännedom om de förhållanden och villkor under vilka de framställas och prissättas av grundläggande betydelse. Skulle det visa sig att en effektiv kontroll över läkemedelsindustriens tillverkning och prissättning samt dess planmässiga i n o r d 8

nande i läkemedelsförsörjningen kan vinnas endast genom ett statligt övertagande av denna industri, böra också denna fråga och dess konsekvenser utredas. Utredningen bör vidare upptaga frågan om en rationell organisation av apoteksväsendet. Därvid bör undersökas om icke vissa läkemedel, som nu tillverkas på det apotek, där de försäljas, och icke lämpligen böra tillverkas inom industrien, med fördel skulle kunna beredas antingen vid ett för hela riket gemensamt laboratorium eller å ett mindre antal därför lämpade apotek (distriktsapotek). Härigenom skulle apoteken komma att i viss mån differentieras, varjämte en del apotek skulle kunna ersättas av filialapotek, läkemedelsförråd eller någon annan lämplig form av inrättning för läkemedelsdistribution. Möjligheten att i de stora städerna i ökad utsträckning förlägga försäljningsställena från de med höga hyror belastade lokalerna i affärscentra till bostadsområdena bör undersökas. Frågan om ett helt förstatligande av apoteken bör ingående prövas och skälen för och emot redovisas. Gällande grunder för beräkning av läkemedlens utförsäljningspris måste i samband med utredningsarbetet göras till föremål för revision. I samband härmed böra föreskrifterna angående handeln med farmacevtiska specialiteter överses. I sistnämnda avseende har medicinalstyrelsen med skrivelse den 15 juni 1944 överlämnat ett förslag till nya föreskrifter, vilket synes böra tagas under omprövning vid förevarande utredning. Vid utredningsarbetet torde jämväl böra beaktas de åtgärder, som kunna befinnas påkallade i fråga om importen av läkemedel. Jämväl spörsmålet om lagerhållning i beredskapssyfte bör uppmärksammas. Av vikt är att förutsättningarna för ett upprätthållande och stärkande av apotekspersonalens kunnighet och skicklighet icke försvagas genom de ändrade organisationsformerna. De problem, som i samband med en omorganisation kunna uppstå för den nu i läkemedelsväsendet sysselsatta personalen, böra noga beaktas. Den av 1944 års riksdag (skr. nr 375) begärda utredningen av möjligheterna att förbilliga läkemedlen m. m. hade föranletts av en inom andra kammaren av herr Edberg m. fl. väckt motion (nr 242), vari hemställdes, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam utredning rörande ett förstatligande av apoteksväsendet, däri inbegripet droghandeln och läkemedelsindustrien, i syfte att åstadkomma en rationellare och ändamålsenligare organisation och om möjligt även ett förbilligande av läkemedlen. Till stöd för denna hemställan anfördes i huvudsak följande: Den svenska apotekshanteringen står på en erkännansvärt hög nivå. Ur farmacevtisk och terapeutisk synpunkt fyller dess beredning av och handel med läkemedel mycket högt ställda krav. En jämförelse med motsvarande organisationer i andra länder torde i de allra flesta fall utfalla till det svenska apoteksväsendets förmån. Detta utesluter emellertid inte, att avsevärda förbättringar skulle kunna ernås på flera väsentliga punkter. Den nu gällande organisationen får givetvis icke betraktas som något för alla tider giltigt. Nya tider kräva nya organisationsformer, och skulle man vid en granskning finna, att tiden ridit förbi den nuvarande apoteksorganisationen, får man inte hesitera för reformer, som i förstone måhända kunna te sig anmärkningsvärt genomgripande. Det förhåller sig tvivels9

utan också så, att det konservativa draget i det svenska apoteksväsendets karaktär hittills i stora stycken förhindrat en rationalisering sådan som näringslivet i övrigt måst underkasta sig. Det ligger i sakens natur, att det är vanskligt för lekmannen att bedöma i vad mån en modernisering av organisationen kan tänkas medföra ett förbilligande av läkemedlen. På goda grunder kan man emellertid, såsom i det följande skall visas, förutsätta, att en vidgad kontroll från det allmännas sida över droghandeln, en centralisering av läkemedelsberedningen och en omorganisation av själva apoteken skulle medföra ett förbilligande, något som också motsvarar ett allmänt utbrett önskemål. Detta bestyrkes också av de erfarenheter, som vunnits genom rationaliseringar inom andra områden. Frågan är icke ny. Den har vid upprepade tillfällen varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. Flera initiativ ha också tagits, ehuru resultaten av olika skäl, främst på grund av motstånd från den berörda partens sida, hittills blivit tämligen blygsamma. Trots alla utredningar och trots den ständigt återkommande tanken på en centralanstalt för droghandeln och läkemedelsberedningen har ingen verkligt genomgripande förändring skett. I stort sett står apoteksväsendet och stampar på samma fläck som när 1912 års apotekskommitté begynte sitt arbete. Läkemedelsindustriens utveckling har inte givit impulsen till några nämnvärda rationaliseringar. Konsumenterna torde ej heller finna, att något mera påtagligt förbilligande av läkemedlen ägt rum. Tiden synes därför nu vara inne att taga upp frågan i hela dess vidd till förnyad, allsidig och avgörande granskning. Motiveringarna härför äro desamma som tidigare. De ha icke minskat i bärkraft utan snarare ökat under de decennier, som förflutit sedan frågan först aktualiserades. Det synes alldeles uppenbart, att en centralisering av de flesta laboratoriearbeten skulle medföra avsevärda fördelar. Den skulle förenkla apoteksdriften och borde rimligen också kunna medföra vissa besparingar. Flertalet apotek har anskaffat dyrbara laboratorieutrustningar för sina hemmaberedningar. Då alla mera hållbara preparat med lika stor fördel kunna framställas fabriksmässigt, faller det orationella i denna framställningsmetod bjärt i ögonen. En jämförelse mellan p r i s e r n a på hemmaberedningar och fabrikspreparat torde ge vid handen, att den förra metoden ur kostnadssynpunkt ingalunda kan anses förmånligare än den senare. Det torde väl också förhålla sig så, att den dyrbara maskinella utrustning, som ett flertal apotek lagt sig till med under senare år, knappast kan bli räntebärande, då konsumtionen av de tillverkade preparaten icke är så stor att a p p a r a t e r n a kunna komma till daglig användning. I ett centrallaboratorium skulle ett fåtal vetenskapsmän kunna övervaka en tusenfaldig produktion, samtidigt som farmacevtisk personal skulle få större möjlighet att utveckla sig på ett större laboratorium än vad fallet kan bli på ett apotekslaboratorium. Det är därjämte bekant, att den analytiska verksamheten kräver mycken tid och en avsevärd personalstab. På de större apoteken finnas laboranter, som nästan uteslutande ägna sig åt kontrollundersökningar av hemtagna varor — allt visserligen i överensstämmelse med nu gällande föreskrifter men dock enligt ett system, som måste förefalla nästan oförklarligt opraktiskt. Skulle man slå samman kostn a d e r n a för dessa undersökningar på samtliga apotek skulle man säkerligen nå 10

en ganska avsevärd summa. Därest alla analyser verkställdes centralt, under statlig kontroll och garanti, skulle kontrollen på apoteken göras överflödig. Att bestämda fördelar därmed skulle vara att vinna torde ligga i öppen dag. Det behöver säkerligen inte tilläggas, att inrättande av ett eller flera centrallaboratorier, varifrån apotekarna skulle förse sig med sina behov av farmakopéberedningar och andra läkemedel, som nu beredas på apoteken, också skulle underlätta den ekonomiska kontrollen. Skulle svårigheter föreligga att koncentrera tillverkningen av vissa beredningar till ett eller ett par centrallaboratorier kunde möjligen ett centralapotek upprättas exempelvis i varje län eller annat större område, utbyggt som fabrik för beredning av läkemedel, varifrån de kringliggande apoteken skulle kunna rekvirera sina preparat. En centralisering, sådan som ovan antytts, förutsätter emellertid en omorganisation av droghandeln och ett statsövertagande av densamma. Vill man rationalisera apoteksväsendet torde man h ä r stöta på pudelns kärna. Det h a r redan nämnts, att drogaffärernas utförsäljningspriser — som alltså äro identiska med apotekens inköpspriser — undandra sig varje det allmännas kontroll. Dessa drogaffärer konkurrera inbördes, och det är uppenbart, att denna konkurrens i yttersta h a n d måste betalas av den stora allmänheten. Redan 1931 års sakkunniga pekade på hur omkostnaderna för denna konkurrens kommo till synes inte blott i de ofta höga utgiftsposterna för resande, reklam, representation o. s. v. utan också återfunnos i merutgifterna för personal, avsedd för vissa uppgifter, hyror, fastighetsförvaltning, förräntning av visst kapital m. m. Konkurrensen gör sig gällande inte minst i propagandan för vissa icke receptbundna läkemedel. Våra läkare torde kunna berätta om hur ett stort antal nervösa människor lätt hemfaller till läkemedelsbruk — eller snarare läkemedelsmissbruk — och hurusom ett alltför flitigt användande av olika preparat så långt ifrån att ge bot för verkliga eller inbillade åkommor ofta i stället kommer att menligt inverka på vederbörandes hälsotillstånd. Alt denna kategori av människor utsattes för en intensiv bearbetning från en viss del av läkemedelsindustrien, vilken översvämmar marknaden med en mängd olika preparat och varianter av i stort sett samma preparat men med mer eller mindre underfundiga beteckningar, kan överhuvud taget icke stå i överensstämmelse med god omtanke om folkhälsan. Det måste helt enkelt vara fel, när merkantila synpunkter, siktande till största möjliga avsättning, få göra sig gällande beträffande sådana varor som läkemedel. Här inträder ytterligare ett skäl för att det allmänna bör tillskansa sig kontroll över läkemedlens framställning och distribution. I detta sammanhang bör också observeras den fördyring, som ofta inträder, då vissa läkemedel säljas i specialförpackningar. Endast ett exempel må anföras: Medan 50 st. magnecyltabletter i lös vikt betingar ett pris av 75 öre kostar specialförpackningar av samma antal albyl, magnyl och maxotyl — samma preparat som magnecyl ehuru med annat namn — jämnt det dubbla, eller kr. 1:50. Exemplet kan tjäna som bevis för vilka orimligheter den fria engrosprissättningen kan leda till. Man kan vid granskningen av droghandelns organisation inte förbigå dess nära anknytning till apoteksorganisationen. Det är känt, att apotekarna i stor utsträckning äro direkt intresserade i grosshandeln med droger och läkemedel såsom aktieägare och styrelseledamöter i droghandelsbolagen. Redan i 1934 års sakkunnigbetänkande uppmärksammades, att i ett par av droghandelsaktiebolagen aktiekapital placerats bland apoteksinnehavare och att majoriteten inom bolagens styrelser utgjordes av apoteksinnehavare — ett tredje företag ägdes av en apoteksinnehavare och ett fjärde hade framvuxit ur apoteksrörelse. Där11

till komma omfattande kreditförbindelser mellan drogaffärerna och apoteken. Då en apotekare tillerkänts privilegium torde han i regel ha att emotse erbjudande från droghandlarna beträffande finansieringen, och en mycket omfattande lånerörelse bedrives också från droghandlarnas sida med apoteksinnehavarna som gäldenärer, detta trots att statsmakterna numera underlättat kapitalanskaffningen genom förlagsinteckningar och låneinstitut. 1931 års sakkunniga kunde icke undgå att konstatera, att »mellan grosshandlarna med apoteksvaror och apoteksinnehavarna råder en intressegemenskap, som ej gärna kan undgå att åtminstone ha skenet att i viss grad influera på den officiella noteringen av grosshandelspriserna å läkemedel». Slutsatsen blev denna: »Vinner den uppfattningen tilltro, att apoteksinnehavarna kunna bidraga till att hålla de officiella grosshandelspriserna på läkemedel på en högre nivå än nödigt är, löper organisationen av vårt apoteksväsende fara. Det är därför av stor vikt, att anledningen till en sådan misstro — vare sig den är grundad eller ogrundad — undanröjes.» Veterligt har under det senast förflutna decenniet ingen ändring inträffat i ovan berörda förhållanden. Utöver vad som sagts beträffande droghandeln må endast tilläggas, att en statlig inköpscentral borde befinna sig i bättre utgångsläge vid inköp av preparat från utlandet än de enskilda importörerna. Det kan därjämte förutsättas, att ett eventuellt förbilligande av läkemedlen skulle medföra vissa besparingar för det allmänna. Man behöver bara erinra sig att statstjänstemannen ha fri medicin — detsamma gäller även vissa grupper kommunalanställda. Man behöver vidare blott erinra sig vilka stora kunder sjukhusen äro. Det är tydligt, att såväl staten som landstingen och kommunerna här ha vissa intressen att bevaka. Det finns också anledning bringa i erinran de klagomål, som från många håll hörts över svårigheterna att få till stånd nya apotek exempelvis i nya stadsdelar i de större städerna, som anse sig kunna göra anspråk på att få ett eget apotek. Orsakerna till denna nyetableringsspärr torde vara flera. En av dem är säkerligen den med varje monopolisering följande motviljan mot nya företagare inom branschen. Slutligen må också några ord ägnas åt personalförhållandena vid apoteken. Personalen kan i stort sett sägas vara uppdelad på två grupper, farmacevtisk personal och teknisk personal. Skillnaden i lönehänseende mellan dessa båda grupper är högst avsevärd. Genom en aktuell lönetvist med varsel om strejk har allmänhetens uppmärksamhet kommit att riktas på den tekniska personalens löneförhållanden. Det torde emellertid förhålla sig så, att den tekniska personalen på åtskilliga apotek får utföra verkligt ansvarsarbete. En legalisering av de arbetsuppgifter, som den tekniska personalen redan nu utför, och en allmän reglering av personalförhållandena torde böra ingå som ett led i en omorganisation av apoteksväsendet. Av ovan förda resonemang ha motionärerna förts till den slutsatsen, som synes vara den enda naturliga och logiska, nämligen att tiden nu måste anses vara inne för ett förstatligande av hela det svenska apoteksväsendet. Hur verkligt betydelsefullt det är att staten i första hand förskaffar sig kontroll över droghandeln och läkemedelstillverkningen torde framgå av en del ovan relaterade fakta beträffande nuvarande organisation och förhållanden i övrigt. En sådan kontroll kan inte bli effektiv utan att handeln med läkemedel göres till statsmonopol. Övertygande skäl tala emellertid för att staten bör gå vidare och även överta hela apotekskollektivet. Vad organisationsformen för ett statligt apoteksväsen 12

beträffar finns modellen given i de redan existerande tobaks- och spritmonopolen. Staten har helt slagit under sig handeln med de gifter, som pläga betecknas som njutningsmedel, men den har icke tillskansat sig den fullständiga kontrollen över handeln med de gifter och andra varor, som äro avsedda till gagn för landets hälso- och sjukvård. Det förefaller inte troligt att en sådan skillnad i organisationshänseende i längden skall kunna upprätthållas. Möjligen kan man säga, att ännu starkare skäl tala för ett förstatligande av läkemedelshandeln än som talat för ett förstatligande av tobakshanteringen. Det bör emellertid tilläggas, att medan tobak och sprit visat sig vara ytterst lukrativa beskattningsobjekt för staten, får givetvis ett statsövertagande av läkemedelshandeln inte tjäna något som helst fiskaliskt intresse. Som framgått av det ovanstående har huvudsynpunkten för de olika utredningar, som lett fram till förslag om centraliseringar i en eller annan form, varit att förbilliga läkemedlen. De olika utredningarna ha också varit ense om att ett sådant förbilligande borde kunna ske. Motionärerna finna också starka skäl tala för att detta skulle vara möjligt. Från apotekarhåll har stundom bestridits att ett statsövertagande skulle medföra dessa åsyftade verkningar. Det bör då sägas, att även om ett förbilligande av läkemedlen icke i och för sig skulle bli resultatet av ett förstatligande, finns det dock så många skäl, som tala för ett statsövertagande, att enbart dessa måste anses äga argumentationskraft nog. Det kan räcka med att hänvisa till överorganisationen av droghandeln, de speciella förhållanden, under vilka den arbetar, uppsjön på icke receptbundna preparat och varianter av i stort sett samma preparat, de påtagliga merkantila intressen, som äro förknippade med den nuvarande organisationsformen, och överhuvud taget önskvärdheten av att skapa ett instrument för en mera ingående kontroll från det allmännas sida över tillverkningen av läkemedel och handeln med denna alldeles speciella varugrupp. Ur principiell synpunkt måste det överhuvud taget framstå som högst otillfredsställande, att handeln med läkemedel skall ombesörjas av ett privatmonopol, endast på vissa områden föremål för statlig kontroll. Vad som sagts om droghandeln äger i stora delar tillämpning beträffande själva apoteksorganisationen. Numera kan ingen komma på den tanken att staten skulle utlämna privilegier på frimärksförsäljning åt någon enskild. Det borde egentligen vara lika främmande för modernt betraktelsesätt att handeln med huvudvärkspulver och ricinolja skall vara en privilegierad näring för vissa enskilda. Att de större apotekarna icke önska något förstatligande av apoteksväsendet kunna motionärerna fullt förstå. Det vill emellertid synas som om mången mindre apotekare icke skulle ha någonting emot att bli en statstjänsteman i likhet med postmästare och stationsinspektorer. Över motionen inhämtades yttranden av bland andra medicinalstyrelsen och kommerskollegium. Tillfälle att yttra sig i ärendet bereddes dessutom vissa organisationer representerande landstingen, städerna, apotekarkåren, apotekens farmacevtiska och tekniska personal, läkarna samt de farmacevtiska industrierna. Ett sammandrag av de viktigaste av ifrågavarande yttranden är såsom bilaga 1 fogat vid betänkandet. Detta sammandrag innehåller dock inga uttalanden rörande ett eventuellt förstatligande av apoteksväsendet, utan redovisas dessa i stället i kapitel 3 (avsnitt E ) , 13

där även övriga i den offentliga debatten åberopade skäl för resp. emot en sådant åtgärd, varom läkemedelsutredningen äger kännedom, refereras. Andra kammarens följande:

andra tillfälliga utskott anförde i sitt utlåtande (nr 8)

Av de inkomna yttrandena har utskottet bibringats den uppfattningen att åtskilligt skulle kunna vinnas för ett förbilligande av läkemedlen genom centralisering av varuinköp och tillredning av standardiserade hållbara läkemedel. En effektivare kontroll av läkemedelsindustriens prissättning synes även kunna tänkas medföra prisreducering framför allt i fråga om s. k. farmacevtiska specialiteter. Centralisering av vissa delar av läkemedelstillverkningen och inköpen torde medföra, att hela apoteksväsendet kan behöva omorganiseras. Huruvida en dylik omorganisation kan genomföras inom den nu bestående ordningen för apoteksväsendet, anser sig utskottet icke kunna bedöma, men denna fråga bör göras till föremål för utredning i samband med övriga frågor. I medicinalstyrelsens yttrande framhålles, att jämväl den farmacevtiska undervisningens ordnande bör utredas, varom farmacevtiska institutet gjort framställning förra hösten, och att denna utredning bör samordnas med den i motionen påyrkade utredningen. Utskottet finner en sådan samordning praktisk. Huruvida utredningen bör leda till ett förstatligande av läkemedelsindustrien, droghandeln och apoteksväsendet, anser sig utskottet icke nu vilja uttala sig om. Utskottet vill emellertid framhålla, att enligt dess mening förstatligande bör tillgripas, om utredningen ger vid handen, att detta skulle vara det lämpligaste. Först och främst bör emellertid en utredning ta sikte på läkemedlens förbilligande. Utskottet får alltså hemställa, att andra kammaren för sin del måtte besluta, att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam utredning av möjligheterna att förbilliga läkemedlen och att därvid även frågan om ett helt eller delvis förstatligande av läkemedelsindustrien, droghandeln och apoteksväsendet i syfte att åstadkomma en rationellare och ändamålsenligare organisation måtte uppmärksammas. Sedan andra kammaren beslutat bifalla utskottets hemställan samt detta beslut delgivits första kammaren, behandlades ärendet av första kammarens andra tillfälliga utskott, som i sitt utlåtande (nr 8) hemställde, att första kammaren måtte biträda andra kammarens nyssnämnda beslut. Reservation anfördes av tre utskottsledamöter, vilka ansågo, att utskottet — med uteslutande av viss del av andra kammarens utskotts motivering men med biträdande av nämnda motivering i övrigt — bort hemställa, att riksdagen skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam utredning av möjligheterna att förbilliga läkemedlen och att därvid även frågan om läkemedelsindustriens, droghandelns och apoteksväsendets rationella organisation måtte uppmärksammas. Första kammaren beslöt emellertid biträda andra kammarens i ärendet fattade beslut, varefter riksdagen till Kungl. Maj :t avlät den skrivelse som sedermera föranledde läkemedelsutredningens tillsättande. 14

B.

Utredningsarbetets planläggning m . m.

Vissa allmänna synpunkter på utredningsarbetet Läkemedelsutredningens huvuduppgifter äro att föreslå åtgärder som leda till läkemedlens förbilligande samt att framlägga erforderliga förslag till en rationalisering av läkemedelsförsörjningens organisation. Enligt de lämnade direktiven omspänner utredningens uppdrag samtliga led i läkemedelsförsörjningen, såväl importen och tillverkningen som distributionen en gros och i detalj. Det förslag föreliggande betänkande innehåller syftar emellertid i första hand till en omorganisation av apoteksväsendet. Skälen till att förslagets omfattning på detta sätt begränsats framgår av följande redogörelse för utredningsarbetets planläggning. Efter en allmän genomgång av sina arbetsuppgifter och därtill knutna överläggningar kom läkemedelsutredningen i ett tidigt skede av sitt arbete till den uppfattningen, att en omdaning av apoteksväsendet utgör nyckeln till lösningen av problemet att få lägre läkemedelskostnader och en behövlig sanering i övrigt inom läkemedelshandeln. Utredningen anser, att som riktlinje vid en sådan omdaning bör gälla, att apoteksväsendet med sin farmacevtiskt utbildade personal skall under alla förhållanden och allt framgent intaga en central och i åtskilliga avseenden ledande ställning inom landets läkemedelsförsörjning; apoteksväsendet skall ha förstahandsansvar för att tillgång finnes i landet på nödvändiga läkemedel i tillräcklig mängd och för att dessa tillhandahållas sjukvården och den läkemedelsbehövande allmänheten under betryggande men möjligast lättillgängliga former ävensom för att läkemedelspriserna hållas på en skälig nivå. Till skillnad mot vad nu gäller bör emellertid apoteksväsendet dessutom vara så organiserat, att det — om så befinnes ur allmän synpunkt ändamålsenligt — kan dels övertaga de uppgifter som nu för apotekens del fyllas av den enskilda läkemedelsgrosshandeln, dels bedriva läkemedelstillverkning i industriell skala. Ett apoteksväsen med dessa uppgifter bör principiellt betraktas såsom en del av den samhälleliga hälso- och sjukvården och förty i möjligaste mån frigöras från beroendet av privatekonomiska intressen. Vid sina undersökningar av apoteksväsendet fann utredningen, att detta i sin nuvarande form icke skulle kunna fylla de uppgifter, utredningen ville anförtro detsamma enligt den angivna målsättningen. En omorganisation vore motiverad redan med hänsyn till nödvändigheten av detaljdistributionens rationalisering och ekonomisering, men den vore ofrånkomlig, om apoteksväsendet skulle bli skickat att jämväl påtaga sig de vidgade uppgifter som ovan angivits. Enligt utredningens uppfattning vore den behövliga omorganisationen helt utesluten vid bibehållande av nuvarande privilegiesystem för apoteken. Men utredningen fann det också tekniskt 15

omöjligt att ernå en lämplig organisation inom ett system, där varje apotek utgör ett företag för sig. Full effekt i olika avseenden av en nyorganisation kunde vinnas först genom en samordning av alla apotek till ett enda företag under en central ledning. Ett sådant företag kunde visserligen principiellt vara ett enskilt företag på samma sätt som de nuvarande apoteken var för sig, men med hänsyn bland annat till att staten, enligt redan fattat beslut (den s. k. läkemedelsreformen av år 1946), i framtiden kommer att bära en betydande del av kostnaden för läkemedlen till allmänheten fann läkemedelsutredningen det vara lämpligast att apoteksväsendet, i likhet med den allmänna hälso- och sjukvården i övrigt, administreras som ett samhälleligt företag. Efter diskussion av olika alternativ — ämbetsverk (affärsdrivande verk) eller aktiebolag — beslöt utredningen att utarbeta och framlägga ett förslag till ett statligt apoteksbolag. Utredningen ansåg det dock önskvärt, att apotekarna genom sina organisationer kunde erhålla delägareskap i det i övrigt statsägda apoteksbolaget. Utredningen gjorde därför en hänvändelse till apotekarorganisationerna för utrönande av deras villighet till ett dylikt delägareskap. Sedan apotekarorganisationerna förklarat sig avböja varje medverkan till utformning av ett förslag till en omorganisation av apoteksväsendet enligt de av utredningen uppdragna riktlinjerna, beslöt utredningen, att dess betänkande skulle utmynna i ett förslag till ett helstatligt apoteksbolag. Ett förslag till bolagsordning för ett apoteksbolag med även annan än staten som intressent skulle dock biläggas betänkandet. Ursprungligen var det läkemedelsutredningens avsikt att även grosshandeln med apoteksvaror m. m. skulle omfattas av utredningens blivande förslag. För detta ändamål vidtogos — i anslutning till utredningsdirektivens åläggande med avseende på droghandeln — redan på ett tidigt stadium vissa förberedande åtgärder för införskaffande från de större droghandelsföretagen av uppgifter avseende företagens organisation, ekonomi och personal m. m. De resultat, utredningen kunnat utvinna av det sålunda erhållna och sedermera kompletterade materialet, redovisas i kapitel 5. Vid sina fortsatta överväganden av detta spörsmål kom utredningen emellertid till den slutsatsen, att droghandeln icke borde inbegripas i förslaget. Avgörande härvidlag har varit, att utredningen funnit att tillkomsten av ett statligt apoteksbolag skulle komma att underlätta en önskvärd sanering av läkemedelshandeln även i grosshandelsledet utan att därför skulle erfordras ett statsövertagande av denna handel. Frågan om de nuvarande droghandelsföretagens uppgifter inom läkemedelsförsörjningen borde därför upptagas till prövning först sedan erfarenheter vunnits av apoteksbolagets verksamhet och bolagets relationer till företagen ifråga. Även läkemedelsindustrien har utredningen till åtlydnad av sina direktiv underkastat en ingående granskning. De uppgifter som tillhandahållits ut16

redningen i detta avseende ha varit väl ägnade att belysa de förhållanden, under vilka den inhemska läkemedelsindustrien arbetar. Resultaten av uppgifternas bearbetning och de slutsatser som kunna dragas därav återfinnas i kapitel 5. Utredningen räknar för sin del icke blott med att en enskild läkemedelsindustri skall bestå här i landet, även sedan apoteksväsendet förstatligats, utan också med en — sannolikt betydande — ökning av behovet av fabriksmässigt framställda läkemedel. Utredningen utgår nämligen från att i framtiden en väsentligt större del än för närvarande av de mera allmänt gängse läkemedlen kommer att tillverkas i industriell skala. Hur mycket av denna tillverkning, som därvid kommer att ske inom en läkemedelsindustri i enskild regi resp. genom försorg av det tillämnade apoteksföretaget, kan icke på förhand bedömas. Självklart är dock att ett centraliserat apoteksväsen kommer att ha väsentligt bättre möjligheter att i detta och andra avseenden hävda sig gentemot läkemedelsindustrien än det nuvarande apoteksväsendet. Utredningen anser sig ha grundad anledning tro, att det skall visa sig möjligt att förhandlingsvägen uppnå överenskommelser, som äro acceptabla både för apoteksföretaget och för läkemedelsindustrien. Utredningen föreslår därför inga andra åtgärder med avseende på industriens förhållanden, än att vissa bestämmelser utfärdas dels angående tillstånd och behörighet att bedriva fabriksmässig tillverkning av läkemedel och dels angående offentlig inspektion och kontroll av sådana företag. Av vad ovan anförts framgår, att läkemedelsutredningen förmenar att vägen till en förbättrad läkemedelsförsörjning går via en omorganisation av apoteksväsendet. Om därvid de riktlinjer och förslag utredningen framlägger bli godtagna, skulle enligt utredningens uppfattning förutsättningar skapas för ett nedbringande av läkemedelskostnaderna för såväl den enskilde som samhället, något som näppeligen lär kunna åstadkommas med bibehållande av nuvarande apotekssystem. Med apoteksväsendets överförande helt eller i huvudsak i samhällets ägo skulle även följa ökade möjligheter för det allmänna att öva nöjaktigt inflytande på prissättningen inom läkemedelsgrosshandeln och läkemedelsindustrien. Att framlägga fullständiga, i detalj utarbetade förslag till läkemedelsförsörjningens framtida organisation ej blott vad apoteken beträffar utan även i övriga led, har läkemedelsutredningen funnit vara varken lämpligt eller görligt. Innan så skedde, borde statsmakterna i varje fall beredas tillfälle att först fatta ståndpunkt i den grundläggande principfrågan om apoteksväsendets organisation, dvs. huruvida apoteksrörelsen även i framtiden bör drivas i principiellt enskild regi eller om den bör övertagas av staten. Läkemedelsutredningen har också ansett sig böra beakta intresset, att om möjligt en nydaning av apoteksväsendet är genomförd, när den 1946 beslutade läkemedelsreformen träder i tillämpning. 3 — 12189

Utredningen fann sig därför föranlåten att av chefen för inrikesdepartementet utverka underhandsmedgivande att avlämna ett betänkande som i huvudsak skulle komma att beröra endast den fråga, vars lösning utredningen, på sätt ovan framhållits, funnit vara av fundamental betydelse för vinnande av huvudsyftet med utredningens arbete, alltså frågan om en omorganisation av apoteksväsendet. Med det nu anförda äro läkemedelsutredningens huvuduppgifter angivna och likaså, hur utredningen planlagt sitt arbete. Av övriga uppgifter, som uttryckligen omnämnts i direktiven, sammanhänger revisionen av medicinaltaxegrunderna samt frågorna om importen av läkemedel och lagerhållningen i beredskapssyfte intimt med spörsmålet om apoteksväsendets centralisering. Detsamma är fallet med frågor, som beröra apotekspersonalen (dess utbildning, arbetsuppgifter, anställnings- och avlöningsförhållanden m. m.). Dessa frågor komma därför att upptagas till behandling i detta betänkande. Ett i direktiven ej berört spörsmål, som utredningen icke kunnat undgå att taga befattning med, är det framtida förhållandet mellan den civila och den militära läkemedelsförsörjningen. Även detta spörsmål kommer att behandlas i det följande. En på sätt och vis fristående uppgift utgör den anbefallda översynen av gällande bestämmelser angående handel med farmacevtiska specialiteter (specialitetskungörelsen). Därmed sammanhänger i viss mån den i utredningsuppdraget icke ingående frågan om apoteksvarustadgans ersättande med en läkemedelsstadga, eventuellt innefattande bestämmelser om alla slag av läkemedel. Något förslag till revision av specialitetskungörelsen i dess helhet framlägges icke i detta betänkande, utan avser utredningen att senare avlämna förslag härom. Ett förverkligande av utredningens förslag angående omorganisation av apoteksväsendet kommer att kräva vissa ändringar bland annat i apoteksvarustadgan. Härtill återkommer utredningen i annat sammanhang. Specialutredningar m. m. Genom särskilda, på läkemedelsutredningens begäran tillkallade experter ha för utredningens räkning verkställts undersökningar rörande nedan omförmälda spörsmål: Fil. doktorn M. Marcus har biträtt utredningen vid undersökningen av olika spörsmål, som äga samband med frågan om ett eventuellt förstatligande av de olika leden i läkemedelsförsörjningen. En av Marcus utarbetad promemoria angående statskontrollerade företag i Sverige och deras organisation har såsom bilaga fogats vid betänkandet. 18

F. d. justitierådet Emil Sandström har till utredningen avgivit ett utlåtande angående de nuvarande apoteksprivilegiernas rättsliga natur och vissa därmed sammanhängande spörsmål. Även detta utlåtande har såsom bilaga fogats vid betänkandet. Dåvarande föreståndaren för kemiska avdelningen vid statens farmacevtiska laboratorium (SFL), professorn C. O. Björling har biträtt utredningen vid handläggningen av frågan om en centralisering av apotekens analysverksamhet och därmed sammanhängande spörsmål. Föreståndaren för SFL, professorn Håkan Rydin har biträtt utredningen vid behandlingen av frågan om införande av bestämmelser om inspektion och kontroll av läkemedelsfabriker och grosshandel med läkemedel, m. m. Leg. apotekaren Allan Wadström har varit utredningen behjälplig vid utformningen av den centrala organisationen för apoteksrörelsens bedrivande i statlig regi samt vid behandlingen av vissa frågor berörande ett statligt apoteksbolags verksamhet. I syfte att få ett underlag för bedömande av möjligheterna att ersätta av läkarna föreskrivna individuella läkemedelskompositioner med farmacevtiska specialiteter eller standardpreparat av läkemedel har utredningen med vederbörligt tillstånd låtit bearbeta ett efter statistiska grunder gjort urval av vissa för utredningens räkning införskaffade recept, som under 1947 expedierats från ett antal av rikets apotek. Utredningen har nämligen ansett det vara av vikt att, oberoende av om dess förslag att centralisera apoteksrörelsen i statens hand vinner bifall eller ej, genom analys av ett aktuellt, från levande livet hämtat material söka åskådliggöra, dels den betydelse som valet mellan olika slag av läkemedel och läkemedelsformer har för det pris, allmänheten får betala för sina läkemedel, dels så många som möjligt av de faktorer vilka, jämte de medicinska synpunkterna, bestämma över läkarnas val av läkemedel. En redogörelse för det huvudsakliga resultatet av denna bearbetning, vilken på utredningens uppdrag verkställts av med. lic. Sven Hammarskjöld, har såsom bilaga fogats vid betänkandet. Utredningen har vidare, jämlikt bemyndigande, låtit försäkringsdirektören Sven Fischerström verkställa försäkringstekniska beräkningar m. m. för utrönande av kostnaderna för en pensionering av apotekens personal vid ett förstatligande av apoteksväsendet i riket. Härutöver har utredningen i ett flertal ämnen samrått med fackmän på olika områden. Bland dessa må här särskilt nämnas följande: professorn i civilrätt vid Stockholms högskola Håkan Nial (för vissa allmänrättsliga och aktiebolagsrättsliga frågor), docenten i förvaltningsrätt vid samma högskola Ole Westerberg (för vissa stats- och förvaltningsrättsliga frågor), 19

docenten i straffprocessrätt vid samma högskola Hans Thornstedt (för vissa med apotekarnas ansvar sammanhängande frågor), chefen för militärapoteket, leg. apotekaren Börje Alm, och apotekaren Artur Cedergren (för frågor rörande den militära läkemedelsförsörjningen), apotekaren A. Welander (angående den av reservförrådsnämndens läkemedelsavdelning bedrivna verksamheten och angående Distriktslaboratoriernas intresseförenings verksamhet) samt direktören i Svenska landstingsförbundet Ivar Dahlgren och föreståndaren för sjukhusapoteket vid Södersjukhuset i Stockholm, leg. apotekaren Hans Ekstrand (beträffande vissa frågor sammanhängande med organisationen av läkemedelsförsörjningen vid sjukvårdsinrättningarna). Läkemedelsutredningen har låtit sig angeläget vara att under sitt arbete hålla kontakt såväl med vederbörande myndigheter inom läkemedelsförsörjningens område som med apoteksväsendets personalorganisationer och enskilda företag, vilka äro verksamma inom läkemedelshanteringen. I detta syfte ha på utredningens initiativ konferenser hållits med representanter för dels medicinalstyrelsen, försvarets sjukvårdsstyrelse, civilförsvarsstyrelsen m. fl. myndigheter, dels apotekarsocieteten, Sveriges apotekareförbund, Sveriges farmacevtförbund och Sveriges tekniska apotekspersonals förbund, dels ock de större droghandelsföretagen och läkemedelsfabrikerna. Överläggningar ha vidare ägt rum med 1945 års farmacevtutbildningssakkunniga, med ordföranden i statens sjukhusutredning av år 1943 och med serumnämnden. I studiesyfte har utredningen avlagt besök vid bland annat militärapoteket och apotekens kontrollaboratorium samt hos vissa droghandelsföretag och läkemedelsfabriker. Efter vederbörligt medgivande har utredningen företagit två resor till Köpenhamn, nämligen dels i december 1946 för att studera de förhållanden, under vilka apoteksväsendet och läkemedelsindustrien arbeta i Danmark, samt för att med vederbörande danska myndigheter och organisationer dryfta frågor av intresse för utredningens uppdrag, dels ock i maj 1948 — på inbjudan av den danska apotekskommissionen — i och för överläggningar med denna kommission.

Kap. 3. Tidigare utredningar angående apoteksväsendets organisation, läkemedlens förbilligande m. m. Frågan om en omorganisation av det nuvarande apoteksväsendet h a r stått på dagordningen åtminstone sedan 1907, då riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t anhöll om en utredning i ämnet. Och frågan om läkemedelsprisernas nedbringande har sedan 1926 i olika sammanhang varit föremål för uppmärksamhet och utredningar. 1912 års apotekskommitté, som tillsattes i anledning av riksdagens nyssnämnda anhållan, avgav 1919 sitt betänkande, dock utan att föreslå några i apoteksväsendets organisation nämnvärt ingripande åtgärder. Ej heller några utarbetade förslag till åtgärder för läkemedlens förbilligande framlades av apotekskommittén. Omfattande sådana förslag framlades däremot dels 1928 av medicinalstyrelsen och dels 1934 av för ändamålet särskilt tillkallade sakkunniga, apotekssakkunniga av år 1931. I den mån dessa senare förslag beröra frågor, som även läkemedelsutredningen haft att taga befattning med och som därför varit av omedelbart intresse för utredningens arbete, redogör utredningen i detta kapitel för innebörden av förslagen samt för de åtgärder som vidtagits i anledning av desamma. Redogörelse lämnas här även för vissa förslag och åtgärder i anledning av väckta frågor om användningen av fonden för reglering av läkemedelsprisen m. m. Kapitlet avslutas med en översikt av den tidigare diskussionen om apoteksväsendets förstatligande.

A.

1 9 1 2 års a p o t e k s k o m m i t t é m . m .

Denna kommitté tillsattes som nämnts i anledning av en skrivelse från 1907 års riksdag. I skrivelsen liksom i den riksdagsmotion (11:53) som låg till grund för densamma uttalades, att de önskemål vilka företrädesvis borde beaktas vid apoteksväsendets definitiva ordnande vore dels allmänhetens behov av lätt tillgängliga och prisbilliga läkemedel och dels yrkesutövarnas krav på en inkomst motsvarande såväl deras förvärvade yrkesskicklighet som deras ansvarsfulla verksamhet. Motionären (professor Knut Kjellberg) anförde därjämte bland annat, att frågan om apoteksväsendets ordnande helt naturligt tedde sig olika, allt efter som man betraktade densamma från allmänhetens, framför allt de sjukas sida, eller m a n såge den från de privilegierade apotekarnas synpunkt. Visserligen vore handeln med läkemedel en affärsrörelse, som krävde sin alldeles särskilda vetenskapliga fackutbildning, men apoteksväsendet borde framför allt betraktas som en samhällsinstitution. Den tanken syntes då ligga nära till hands, att staten för egen räkning övertoge tillverkningen och försäljningen av läkemedel. — Själva tillvägagångssättet 21

vid övergången till ett statligt apotekssystem tänktes skola bestå däri, att staten för egen räkning efter hand övertoge driften av apoteksinrättningarna i den ordning, de bleve lediga. — Motionären hemställde om skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan om utredning angående vilket system med avseende på apoteksväsendet som med utgången av 1920 borde tillämpas, särskilt med hänsyn till frågan, huruvida staten borde för egen räkning övertaga apoteksrörelsen, samt om framläggande för riksdagen av det förslag, vartill utredningen kunde föranleda. Andra kammarens andra tillfälliga utskott, till vilket motionen hänvisades, tillstyrkte (uti. nr 7) motionärens hemställan oförändrad, och andra kammaren fattade beslut i överensstämmelse härmed. Första kammarens andra tillfälliga utskott hemställde (uti. nr 9) om sådant beslut i frågan, att riksdagen skulle hos Kungl. Maj :t anhålla om en allsidig utredning av, hur vid 1920 års utgång apoteksväsendet i riket borde lämpligast ordnas, särskilt med hänsyn till allmänhetens behov av bekväm tillgång till på en gång prisbilliga och fullgoda läkemedel, samt därefter vidtaga de åtgärder, vartill utredningen eller förhållandena kunde föranleda. I sin motivering anförde utskottet bland annat att, eftersom »apoteksväsendets organisation åtminstone med vissa anordningar och under vissa förhållanden faller inom området för Konungens ekonomiska lagstiftning», det finge anses mindre lämpligt att — såsom andra kammarens andra tillfälliga utskott förordat — för varje fall påkalla ett framläggande för riksdagen av förslag i ämnet. Ostridigt torde emellertid vara, att ett sådant framläggande ovillkorligen erfordrades, för den händelse Kungl. Maj:t skulle finna lämpligt att staten för egen räkning övertoge tillverkningen och försäljningen av läkemedel. I enlighet med sistnämnda hemställan expedierades, sedan jämväl andra kammaren biträtt densamma, riksdagens skrivelse i ämnet (nr 135). Riksdagen framhöll däri bland annat, att en förbättrad anordning av landets apoteksväsende tämligen allmänt ansåges påkallad, samt erinrade om att enligt utfärdade bestämmelser inga andra än personliga apoteksprivilegier komme att kvarstå vid ingången av år 1921. I övrigt anförde riksdagen bland annat följande: Att grunda apoteksdriftens utövande på reala apoteksprivilegier torde, med anledning av den erfarenhet, som därav hos oss under lång tid vunnits, icke vidare böra komma i fråga. Riksdagen kan emellertid i frågans nuvarande skick icke uttala sig om vilket av de eljest för närvarande använda eller tänkbara system för apoteksväsendets anordnande, som må vara det för vårt land lämpligaste, utan anser, att en allsidig utredning härutinnan bör verkställas. De synpunkter, som enligt riksdagens mening vid en sådan utredning företrädesvis böra göra sig gällande, äro dels allmänhetens anspråk på billiga och fullgoda läkemedel samt bekväm tillgång på dem, dels ock yrkesutövarnes krav på ett väl ordnat befordringssystem i förening med skälig utkomst. 22

Först den 23 september 1912 tillsattes apotekskommittén, åt vilken uppdrogs att allsidigt utreda h u r u — särskilt med hänsyn till allmänhetens behov av bekväm tillgång till på en gång prisbilliga och fullgoda läkemedel — apoteksväsendet i riket vid 1920 års utgång lämpligast borde ordnas, ävensom att inkomma med de förslag, vartill förhållandena kunde föranleda. Såsom redan omtalats, avgav apotekskommittén 1919 sitt betänkande angående apoteksväsendets ordnande vid 1920 års utgång. Resultaten av kommitténs arbete redovisas i betänkandet under rubriken »Av kommittén behandlade reformfrågor samt kommitténs förslag till apoteksväsendets ordnande». Bland de senare märkas — förutom förslag till lag om apotek samt till apoteksreglemente — förslag till åtgärder i syfte att förbättra tillgången på läkemedel i vissa orter m. m., vidare förslag om särskild apoteksbyrå i medicinalstyrelsen, förslag om understöd åt vissa apotek, förslag i pensionsfrågan samt förslag om uttagande av avgifter från apoteken för bekostande av pensioner, ålderstillägg och understöd. Att h ä r lämna någon utförligare framställning av apotekskommitténs överväganden och de förslag dessa ledde till, kan redan av utrymmesskäl icke komma i fråga. Men dessutom är det egentligen endast i två hänseenden, som apotekskommitténs synpunkter och tankegångar alltjämt äga sådan aktualitet, att ett återgivande av desamma kan anses vara på sin plats i detta betänkande. Först och främst är detta fallet med det även för läkemedelsutredningens arbete grundläggande spörsmålet om det hittillsvarande apotekssystemets bibehållande eller dess ersättande med ett helstatligt monopolsystem. Utredningen har emellertid funnit det lämpligast att först i ett senare sammanhang (avsnitt E av detta kapitel) redogöra för såväl apotekskommitténs uppfattning i systemfrågan och de skäl, på vilka den grundats, som de argument, vilka i övrigt pläga anföras för och emot ett förstatligande av apoteksväsendet. Den andra av apotekskommittén behandlade frågan, som är av intresse jämväl ur de synpunkter, läkemedelsutredningen har att beakta, är den om inrättande av vad apotekskommittén kallade en »centralanstalt för apotekens förseende med läkemedel». Apotekskommittén tänkte sig, såsom en utväg att förbilliga läkemedelsanskaffningen, inrättande genom statens försorg av en centralanstalt, som ensam skulle ha hand om importen av droger och läkemedel, varigenom man skulle kunna ernå billigare inköpspriser än den enskilde apoteksinnehavaren vore i stånd att förskaffa sig. Och med denna anstalt skulle eventuellt kunna förbindas tillverkning av sådana hållbara preparat, som lättare och bättre kunde beredas fabriksmässigt i stället för att åstadkommas i mindre skala på de olika apoteken. 23

Åstadkommandet av en enskild sammanslutning för sådan centralisering måste naturligtvis bero på det enskilda initiativet, men tillkomsten skulle uppenbarligen försvåras, därest anledning förefunnes att befara nedsättning i taxeprisen. Genom statens försorg åter skulle måhända en centralanstalt kunna upprättas, som ensam hade hand om den erforderliga importen av droger och läkemedel samt därigenom kunde ernå billigare inköpspriser än den enskilde apoteksinnehavaren vore i tillfälle att förskaffa sig. Apotekskommittén tog icke slutlig ståndpunkt till denna »invecklade och ganska genomgripande» fråga. Emellertid anförde kommittén, att vid överläggningar inom densamma å ena sidan framhållits, att den enskilde apoteksinnehavaren icke borde berövas rätten till import av droger och kemiska preparat, enär han lättare än en statens centralanstalt kunde fylla sina behov under lämpligaste priskonjunkturer, samt att, om en centralanstalt komme till stånd, det borde vara yrkesmannen obetaget att själv avgöra, huruvida han ville taga behövlig vara från centralanstalten eller annorledes anskaffa densamma. Häremot hade erinrats, att en sådan frihet kunde leda till att centralanstalten icke finge avsättning för sina varor eller åtminstone allenast för sådana, å vilka ingen nämnvärd vinst kunde erhållas, samt att man fördenskull icke kunde med någon grad av visshet beräkna den blivande omfattningen av anstaltens verksamhet, varigenom möjligheten att ordna anstaltens administration och ekonomi till motsvarighet av behovet alldeles bortfölle. Beträffande vilka varor, som av en centralanstalt skulle tillhandahållas, syntes man, åtminstone så länge anstalten icke tillverkade varor utan allenast avsatte sådana till apoteken i det skick, de till densamma inkommit, böra begränsa rörelsen till sådana för apotek behövliga varor, som importerades från utlandet. Men även bland dessa funnes många, som icke vore apoteksvaror utan jämväl funnes att tillgå i den allmänna handeln, och dessutom gåves av flera varor olika kvaliteter, vilka icke alla uppfyllde farmakopéns fordringar och icke finge användas till beredande av medicin, men som å apoteken plägade försäljas i handköp för tekniskt bruk eller hushållsbehov. Även om en centralanstalt komme till stånd för apotekens förseende med läkemedel, kunde det knappast åläggas dem att därifrån inköpa andra varor än apoteksvaror. De billigare varukvaliteter som allmänheten i handköp nu kunde åtnöjas med skulle således falla utanför centralanstaltens handelsrörelse. En annan ingripande detalj i fråga om centralanstalt för läkemedelsanskaffningen vore spörsmålet, huruvida tillkomsten av en sådan anstalt skulle anses medföra skyldighet för staten att gottgöra den genom apoteksvarustadgans antagande 1913 frigivna grosshandeln för det intrång som genom en dylik centralanstalt otvivelaktigt komme att förorsakas denna 24

näring. Svaret på den frågan bleve naturligtvis i första hand beroende av, huruvida apoteksinnehavarens inköp från centralanstalten skulle vara obligatoriskt eller frivilligt. När apoteksvarustadgan förevar till behandling i riksdagen, berördes visserligen denna fråga och därvid förmenades, att eventuella anspråk på gottgörelse för intrång från statens sida i läkemedelsgrosshandeln eller droghandeln icke kunde anses befogade, men därav att en sådan åsikt uttalats utan att leda till beslut följde icke, att frågan verkligen vore definitivt slutbehandlad. För att emellertid möjliggöra eller åtminstone underlätta anlitande av utvägen att anordna en central anstalt för nu angivna ändamål, om en sådan framdeles befunnes böra inrättas, hade kommittén i sitt förslag till lag om apotek intagit en bestämmelse, enligt vilken — därest genom statens mellankomst upprättades en centralanstalt för apotekens förseende med läkemedel — det skulle åligga apotekare att endast från denna anstalt inköpa de läkemedel, varmed anstalten handlade. Apotekskommitténs omfattande arbete ledde icke till några omedelbara praktiska resultat. Det ekonomiska material, varpå kommittén byggde en del av sina förslag, var för övrigt redan vid betänkandets framläggande föråldrat. Utredningsarbetet fullföljdes emellertid inom socialdepartementet genom infordrande och bearbetande av uppgifter om apotekens ekonomi under åren 1922 och 1924. Vidare vidtogos åtgärder för att lösa frågan om apoteksinnehavarnas pensionering, vilket skedde genom beslut 1923 och 1926. Sistnämnda år slutfördes också den nyssnämnda, inom socialdepartementet pågående bearbetningen av infordrade uppgifter om apotekens ekonomi. Resultatet av detta utredningsarbete i förening med de vidtagna åtgärderna för beredande av pension åt apoteksinnehavarna syntes — enligt vad chefen för socialdepartementet (Jakob Pettersson) framhöll vid anmälan för Kungl. Maj :t den 30 december 1926 av fråga om uppdrag åt medicinalstyrelsen att utarbeta förslag till åtgärder för nedbringande av priserna på läkemedel — möjliggöra ett^ pålitligt bedömande av apoteksväsendets och de särskilda apoteksinrättningarnas ekonomi. Med hänsyn härtill syntes tiden vara inne att skrida till mått och steg, som direkt åsyftade att skapa förutsättningar för en sänkning av läkemedelspriserna. Dessa prisers nivå bestämdes väsentligen av nödvändigheten att åstadkomma en någorlunda tillräcklig inkomst för innehavarna av mindre bärkraftiga apotek. Den mest effektiva utvägen att frigöra prissättningen på läkemedel från hänsynen till dessa apotek syntes vara att införa lämpligt avvägda bidrag till apoteken ifråga, vilka understöd syntes kunna helt bestridas genom avgifter från de mera bärkraftiga apoteken. I samband härmed syntes departementschefen vissa åtgärder till förbilligande av apoteksdriften kunna vidtagas. Sålunda torde en del av de apoteksgöromål som för25

fattningsenligt skulle utföras av farmacevtiskt utbildad personal utan olägenhet k u n n a anförtros åt personal med något lägre kvalifikationer. Departementschefen förutsatte vidare att, om medicinalstyrelsen vid utförandet av ovannämnda uppdrag skulle finna, att även andra åtgärder med syfte att skapa förutsättningar för läkemedelsprisens sänkning lämpligen kunde vidtagas, styrelsen skulle inkomma med förslag till dylika åtgärder. Här bör till sist även nämnas, att 1926 års statsrevisorer ansågo det som en berättigad fordran, att det steg i apoteksfrågan som närmast borde tagas vore vidtagande av åtgärder till förverkligande av riksdagens 1907 uttryckta önskan om tillhandahållande av billiga läkemedel. Revisorerna framhöllo såsom synnerligen angeläget, att sådana anordningar vidtoges, att en revidering av de för apoteken gällande medicinaltaxegrunderna måtte, för ernående av en effektiv sänkning av priserna på läkemedel kunna genomföras inom en snar framtid. Vid statsutskottets omförmälande för 1927 års riksdag av vad i detta ärende förekommit uttalades den förväntan, att utredningen av frågan om nedbringande av läkemedelspriserna skyndsamt måtte fullföljas. Riksdagen gjorde ingen erinran mot vad statsutskottet sålunda uttalat. B.

Medicinalstyrelsens förslag a v å r 1 9 2 8 m . m .

Det förslag som medicinalstyrelsen till fullgörande av ovan omförmälda uppdrag framlade den 28 juni 1928 gick ut på en sänkning av läkemedelspriserna i tre etapper, vilket som slutresultat beräknades medföra en nedsättning med sammanlagt 8,5 % av då gällande priser. Detta skulle åstadkommas genom vissa ändringar i medicinaltaxegrunderna. Den första av de tre prissänkningarna (etapp I ) , som genomfördes från och med 1929 och innebar vissa ändringar av extemporetaxan och av vinsten på originalförpackningar, beräknades minska apotekens omsättningssumma med omkring 3 %. Den andra prissänkningen (etapp II), som genomfördes från och med 1931, minskade ersättningen för frakt och emballage och beräknades reducera apotekens omsättningssumma med omkring 2,5 %. Den tredje prissänkningen slutligen (etapp III), som genomfördes från och med 1932, ändrade beräkningen av medicinaltaxans partipriser genom grundprisets delning med 10 i stället för med 9 för både preparanda och emenda och beräknades minska apotekens omsättningssumma med omkring 3 %. Redan innan den tredje etappen i läkemedelsprisernas nedbringande hunnit genomföras, upptogs frågan om dessa priser ånyo till utförlig behandling, denna gång av 1930 års statsrevisorer. Revisorerna framhöllo bland annat, att arbetet med sänkandet av läkemedelspriserna ingalunda finge anses slutfört i och med att tredje etappen av prisnedsättningen blivit 26

genomförd. Visserligen kunde läkemedelspriserna blott sänkas till en viss nivå, för att icke det nuvarande systemet skulle undergrävas. Men då apoteksväsendet även under nuvarande förhållanden väl syntes kunna bära ytterligare taxesänkningar, vore det av vikt, att såsom direkt fortsättning på hittills genomförda prisreduktioner mera genomgripande successiva taxesänkningar snarast företoges. En sänkning av läkemedelspriserna torde nämligen komma att påskynda strävandena bland apoteksinnehavare att förbilliga apoteksdriften, och det vore i det allmännas intresse att uppmuntra en dylik utveckling, under förutsättning att ej därigenom en tillräckligt hög standard hos apoteken äventyrades. Revisorerna erinrade vidare om att sättet för läkemedelsprisernas beräkning föranledde, att apoteken på grund av de på inköpspriserna utgående rabatterna finge möjlighet att förvärva en affärsvinst utöver den i medicinaltaxegrunderna angivna, vars storlek stode i direkt proportion till storleken av vederbörande apotek. Det kunde enligt revisorernas mening icke förnekas, att det måste ligga i apotekarnas intresse ju högre inköpspris en vara betingade (för apoteken) — detta i motsats till förhållandena på den fria varumarknaden. Förtjänt av att undersökas vore därför, huruvida icke vid medicinaltaxans upprättande hänsyn kunde tagas antingen till lägsta inköpspriser enligt droghandlarnas priskuranter eller till de apoteken beviljade rabatterna, varvid alltså läkemedelspriserna (utförsäljningspriserna) skulle kunna beräknas efter ett något lägre inköpspris än priskuranterna utvisade. Revisorerna framhöllo även önskvärdheten av att en gemensam inköpscentral för de svenska apoteken organiserades. Från denna central kunde nämligen läkemedlen tillhandahållas de olika apoteksinrättningarna till ett inköpspris, med säkerhet understigande det som för närvarande erlades av de enskilda apoteken. Statsutskottet vid 1931 års riksdag uttalade sin förväntan att vad revisorerna anfört komme att tagas under övervägande vid den alltjämt inom medicinalstyrelsen pågående utredningen om nedbringande av läkemedelspriserna. Frågan berördes icke i riksdagens skrivelse i anledning av ifrågavarande revisorers berättelse. C. A p o t e k s s a k k u n n i g a a v å r

1931 På uppdrag av Kungl. Maj :t hade medicinalstyrelsen efter avgivandet av sina ovan refererade förslag till sänkning av läkemedelspriserna i tre etapper fullföljt utredningen av vissa andra frågor, vilkas lösning skulle kunna bidraga till en ytterligare sänkning av priserna. Under utredningsarbetets fortgång hade emellertid, enligt vad medicinalstyrelsen i skrivelse den 23 juni 1931 meddelade chefen för socialdepartementet (Sam Lars 27

son), behov visat sig föreligga av en sådan utvidgning av utredningsuppdraget, att utredningen skulle komina att omfatta samtliga frågor av betydelse för nedbringande av apotekens driftkostnader och därmed även för läkemedelsprisens sänkning. Medicinalstyrelsen, som sade sig ha utgått från att den ifrågasatta utvidgade utredningen skulle hålla sig inom ramen för apoteksväsendets nuvarande organisation, anhöll i nyssnämnda skrivelse på anförda skäl, att en särskild sakkunnigberedning måtte tillsättas för utredningens verkställande. Vid anmälan för Kungl. Maj:t den 3 juli 1931 av frågan om tillkallande av särskilda sakkunniga för den av medicinalstyrelsen föreslagna utredningen uttalade departementschefen bland annat, att utredningen borde göras så omfattande, att samtliga spörsmål av betydelse för möjligheten att nedbringa läkemedelspriserna komme under övervägande. Därvid synes, tillade han, endast den begränsningen böra göras, att någon rubbning icke ifrågasattes i den bestående apoteksorganisationens allmänna grunder, detta redan av det skäl att, ifall utredningen skulle omfatta jämväl sist avsedda spörsmål, den skulle komma att bli mera omfattande och kräva betydligt mera tid, än som är önskvärt med hänsyn till angelägenheten av att läkemedelsprisen snarast möjligt kunna nedsättas. I direktiven för apotekssakkunniga omnämndes följande frågor såsom särskilt betydelsefulla för åstadkommande av en sänkning av läkemedelspriserna: nedbringande av apotekens personal- och lokalkostnader, anskaffande av driftkapital åt apoteksinnehavare på fördelaktiga villkor, förbilligande av apotekens varuinköp, exempelvis genom kooperation, minskning av kostnaderna för distribution av läkemedel genom nedbringande av det antal varor, apoteken äro skyldiga föra på lager, eller genom standardisering av läkemedelsförpackningar samt tillverkning i stor skala å centrallaboratorier av vissa läkemedel. Härutöver hade de sakkunniga att beakta vad statsrevisorerna anfört i ämnet (se ovan) ävensom övriga frågor, som kunde vara av vikt för vinnande av syftet med utredningen. Till de sakkunniga hänskötos dessutom vissa andra under utredning varande frågor, däribland spörsmålen om revision av apoteksvarustadgan, om sänkning av apoteksinnehavarnas pensionsålder och om pensionering av apotekens icke-farmacevtiska personal. Apotekssakunniga avgåvo den 20 september 1934 sitt ovan omförmälda betänkande angående sänkning av läkemedelspriserna, revision av apoteksvarustadgan m. m. (SOU 1934:35). I en inledande översikt av betänkandets innehåll anförde de sakkunniga bland annat följande: Åtgärder som äro ägnade att förbilliga apotekens omkostnader föreslå de sakkunniga i det följande. Utredningsmännen förorda vidare ett mer allmänt utnyttjande av det slag av apoteksinrättningar, som visat sig vara billigast i drift. Härjämte föreslås en reducering av den del av apotekens avkastning, som förbe28

hålles apoteksföreståndare. Jämsides härmed framlägga de sakkunniga — som vilja erinra att ej blott apoteksföreståndarna utan även vissa fria näringsidkare, såsom grosshandlare med apoteksvaror, ha vinning av läkemedelshandeln — förslag till åtgärder för att i form av sänkta läkemedelspriser tillgodoföra allmänheten fördelarna av en centralisering av en del av grosshandeln med apoteksvaror och giftiga ämnen av första klassen. Angelägenheten av en centralisering av apotekens varuinköp tillmätte 1930 års statsrevisorer särskild betydelse och 1931 års riksdag hade icke något att invända emot statsrevisorernas i detta avseende gjorda uttalanden. I de sakkunnigas direktiv gives en direkt anvisning på denna fråga. När de sakkunniga därför berett detta spörsmål en central ställning i betänkandet, har det skett ej endast på grund av vad vid frågans tidigare handläggning sålunda anförts utan även enär en centralisering av grosshandeln med apoteksvaror och första klassens gifter är den enda utvägen för det allmänna, som nu har kontroll enbart över det rent tekniska förfarandet vid bestämmandet av apotekens försäljningspriser, att få inflytande även över apotekens inköpspriser, varav försäljningspriserna främst äro beroende. På detta sätt beredas möjligheter att bryta den intressegemenskap, som under nuvarande förhållanden synes råda mellan apoteksinnehavare och engrossister och vilken kan få ur det allmännas synpunkt ogynnsamma återverkningar på den allmänna prisnivån å läkemedel. F r å n läkemedelsutredningens synpunkt erbjuda de av apotekssakkunnigas förslag största intresset, vilka av de sakkunniga själva ansågos kunna leda till ett allmänt förbilligande av läkemedlen. En grupp sådana förslag avsåg åtgärder för nedbringande av apoteksväsendets omkostnader (löner, hyror och r ä n t o r ) . Redan de sakkunniga själva framhöllo emellertid, att ett realiserande av dessa förslag icke torde komina att medföra minskningar i apoteksväsendets omkostnader av sådan storleksordning, att de kunde tillgodoföras allmänheten i form av någon avsevärdare sänkning av läkemedelspriserna. Detta skulle däremot kunna åstadkommas genom ett förverkligande av de sakkunnigas båda huvudförslag. Det ena och viktigaste av dessa avsåg som nyss nämnts en centralisering av partihandeln med läkemedel genom införande av statsmonopol på apotekens varuförsörjning. Det andra huvudförslaget gällde inrättandet av ett laboratorium för central tillverkning av apoteksberedningar (preparanda). I motiveringen till sitt förslag om införande av statsmonopol på varuförsörjning anförde de sakkunniga bland annat följande:

apotekens

Att för förbilligande av läkemedel ensidigt söka begränsa apoteksväsendets omkostnader syntes ej vara tillfyllest. Lika legitimt syntes vara att tillgodose intresset av att nedbringa kostnaderna för distributionen av läkemedel en gros. Redan länge hade man haft blicken öppen för de fördelar som skulle kunna vinnas genom en centralisering av den nu överorganiserade grosshandeln med apoteksvaror. De sakkunnigas omfattande utredningar i detta ärende hade givit vid handen, att betydande besparingar kunde vinnas genom att sammanföra apotekens inköp till en för apoteken gemensam inköpscentral. Droghandelns omkostnader kunde därigenom enligt föreliggande kalkyler nedbringas med 29

närmare 50 %. Denna besparing jämte den vinst på läkemedelsgrosshandeln som nu tillkomme enskilda näringsutövare inom branschen kunde användas för sänkning av läkemedelspriserna. Givetvis hade det för de sakkunniga varit angeläget att icke behöva rubba på den begränsade näringsfrihet som — emot kommerskollegiets avstyrkande och trots varnande röster vid riksdagsbehandlingen — genom 1913 års apoteksvarustadga infördes inom p a r t i h a n d e l n med apoteksvaror. Emellertid torde ett närmare studium av de sakkunnigas efterföljande förslag utvisa, att i själva verket den sålunda fastslagna näringsfriheten endast i en detalj lede intrång genom de sakkunnigas förslag. F ö r samtliga de korporationer som vid apoteksvarustadgans tillkomst tillstyrkte frigivandet av grosshandeln med apoteksvaror, för departementschefen och för riksdagen hade huvudintresset varit att åt industrien bereda bekvämare tillgång till apoteksvaror än den som var möjlig, då apoteksföreståndarna hade monopol på partihandeln med läkemedel. De sakkunnigas förslag förbehölle för statsmonopolet endast den del av grosshandeln med apoteksvaror som belöpte på apoteken men inneburo ingen förändring i fråga om industriens förseende med apoteksvaror. Med hänsyn härtill och då ett statsmonopol på partihandeln med de varor, vilkas försäljning i detalj förbehållits de av staten privilegierade och kontrollerade apoteken, torde vara ett ur statsnyttans synpunkt i hög grad legitimt intresse, hade de sakkunniga funnit, att stats- eller allmänrättsliga synpunkter ej kunde anföras såsom skäl emot förslagets genomförande. Ur principiell synpunkt tedde det sig naturligt att monopolisera området för det av staten privilegierade apoteksväsendets varuförsörjning. De sakkunnigas förslag om överlåtande till staten av ensamrätten till bedrivande av engroshandel inom apoteksrörelsen innebure en utbyggnad av det inom denna rörelse nu existerande detaljhandelsmonopolet och icke en nyorganisation inom apoteksväsendet av principiell art. Det föreslagna försäljningsmonopolet vore ej avsett att tjäna något som helst fiskaliskt intresse. Dess berättigande och starkaste motiv vore önskvärdheten att på denna väg sänka läkemedelspriserna och samtidigt utgöra ett instrument för en det allmännas mer ingående kontroll över apotekens och därmed även över apoteksväsendets ekonomi. Det borde vara apoteksinnehavarna lika väl som andra näringsutövare obetaget att efter eget skön ordna sin varuförsörjning. Ifall sålunda apoteksinnehavarna av egen drift organiserade ett företag för samfällt inköp av läkemedel och apoteksinnehavarna genom sina organisationer ålades skyldighet att inköpa sina varor från nämnda företag, skulle de näringsutövare som nu dreve grosshandel därmed vara uteslutna ej endast från denna m a r k n a d utan även från varje möjlighet att med utsikt till framgång resa anspråk på ersättning härför. De sakkunniga hade vid sin handläggning av frågan om företagets organisation icke kunnat undgå att taga hänsyn till dessa förhållanden. Utan tvivel skulle det bland annat med hänsyn till monopolets ekonomi vid starten och önskvärdheten att icke belasta partiprisnivån å läkemedel med förräntningen av det döda kapital som ifrågakommande ersättningar skulle utgöra vara till fördel, om frågan kunnat lösas så, att ersättningar för minskad näringsverksamhet ej vunnit aktualitet. När de sakkunniga det oaktat valt att gå fram på en linje, som mer än andra torde giva berättigande åt anspråken på ersättning för intrång i näringsverksamheten, hade det skett därför att de sakkunniga funnit att nackdelarna av att företagets ekonomi en tid belastades genom ersättningslikviderna övervägdes av fördelarna av att företagets organisation redan från början kunde

läggas efter enkla och klara riktlinjer och av möjligheten att redan vid starten genomföra den nödvändiga centraliseringen av droghandeln. I avseende på monopolets omfattning föreslogo de sakkunniga, att detsamma skulle avse all försäljning till apoteksinrättning av apoteksvaror och första klassens gifter, varigenom även vunnes ökad trygghet för läkemedlens provhaltiga beskaffenhet. Däremot borde den försäljning av apoteksvaror som ej skedde till apoteksinrättning samt även försäljning till apoteksinrättning av fria handelsvaror och dylikt icke förbehållas statsmonopolet. Vad monopolets organisation beträffar, föreslogo de sakkunniga, att staten skulle genom införande av erforderliga bestämmelser i apoteksvarustadgan och giftstadgan förbehålla sig rätten att utöva den monopoliserade verksamheten. Monopolets utövande skulle anförtros åt ett aktiebolag, förslagsvis benämnt aktiebolaget Läkemedelscentralen, vars aktiemajoritet skulle ägas av staten och inom vilket staten i övrigt skulle beredas behörigt inflytande. Liksom i fråga om tobaks- och spritmonopolen borde detta lämpligen ske på så sätt, att staten med företaget slöte ett avtal, i vilket parternas rättigheter och skyldigheter fixerades och till vilket anslöte sig en av bolagsstämman antagen bolagsordning. Organisationen i övrigt av monopolföretaget skall här ej beröras; nämnas må blott, att densamma enligt förslaget i görligaste mån anslutits till den för tobaks- resp. i förekommande fall vin- och spritmonopolföretagen gällande. Det andra av apotekssakkunnigas båda huvudförslag gick som nämnts ut på central beredning av preparanda. Innan redogörelse lämnas för detta förslag, bör för sammanhangets skull först de förhållanden som utgjorde bakgrunden till förslaget något beröras. Redan 1688 års medicinalordningar underförstå den i senare författningar, däribland 1913 års apoteksvarustadga, tillämpade uppdelningen av läkemedlen i emenda eller (enkla) ämnen, dvs. läkemedel som apoteken köpa hem färdiga och dels preparanda eller beredningar, dvs. läkemedel som bearbetas eller tillverkas på apoteken. Beredningar som finnas upptagna i svenska farmakopén ha av ålder ansetts böra tillverkas på apoteken. Detta har tillika inneburit, att apotekarna (apoteksföreståndarna) principiellt varit förbjudna att från annat håll inköpa dylika s. k. hemmaberedningar. Anledningen härtill är att söka i det förhållandet att apotekarna städse varit och alltjämt äro — åtminstone i princip — ansvariga för identiteten och kvaliteten av alla läkemedel, som utlämnas från apoteken eller där användas för framställning av andra läkemedel. Emellertid ar det ej ens med nutida vetenskapliga resurser alltid möjligt att genom efterföljande prövning med full säkerhet fastställa äktheten av en beredning. Följden härav har blivit den ovan nämnda eller att man beträffande samtliga dessa läkemedel måst stadga hemmaberedningstvång. På senare tid har emellertid, i syfte att möjliggöra en rationalisering av apotekens preparandatillverkning,'en viss uppmjukning skett av bestämmelserna om hemmaberedningstvånget. De nya be31

stämmelserna i ämnet, vilka utfärdades 1947, innebära i korthet, att vissa apotek — nämligen sådana som av medicinalstyrelsen förklarats lämpliga att bedriva försäljning av beredningar — medgivits rätt att även från annat håll än apotek inköpa beredningar. Medgivandet begränsas av vissa andra föreskrifter, som det skulle föra för långt att här ingå på. Läkemedelstillverkningens begynnande industrialisering i slutet av 1800-talet ledde så småningom till att apoteken började inköpa vissa fabriksberedda preparanda. På grund av omöjligheten eller svårigheten för apoteken att kontrollera sammansättningen av dessa läkemedel föreskrev medicinalstyrelsen i ett den 25 oktober 1901 utfärdat cirkulär till läkarna, apotekarna, tandläkarna och veterinärerna i riket i anledning av en ny farmakopéupplagas utgivande följande: »Apotekare är visserligen medgivet att efter gottfinnande antingen själv bereda eller genom köp anskaffa sådana farmacevtiska och kemiska preparat, vid vilka i farmakopén äro anförda endast de egenskaper, som utmärka deras behöriga beskaffenhet och för vilken apotekaren alltid är ansvarig; men däremot skola alla beredningar, för vilka beredningsmetoden finnes föreskriven och vilkas pris även med hänsyn härtill beräknas, å apoteken framställas. Skulle tvingande omständigheter hava föranlett även sådan berednings inköpande, bör därför i dylikt undantagsfall med räkning eller faktura kunna styrkas, att inköpet skett från annat apotek, som har att ställa sig svenska farmakopéns föreskrifter till efterrättelse.» Sedermera utfärdades 1913 års apoteksvarustadga. Genom denna föreskrevos inga andra restriktioner för tillverkningen av apoteksvaror än viss kompetens hos tillverkaren eller av honom anställd föreståndare, och dessa tillverkare fingo rätt att försälja apoteksvaror av egen tillverkning under samma betingelser som grosshandlare med apoteksvaror, dvs. rätt att försälja apoteksvaror bland annat till apoteksföreståndare. Men i medicinalstyrelsens kungörelse den 6 augusti 1925 med föreskrifter i anledning av utfärdande av Ed. X av svenska farmakopén stadgades — under åberopande av 1688 års medicinalordningars bestämmelser om apotekarnas ansvar för sina läkemedel — att de farmakopéns beredningar, för vilka beredningsmetoden funnes i farmakopén föreskriven, skulle framställas på apoteken. Beredningar av ifrågavarande art, som icke eller endast med svårighet kunde framställas med de apparater och redskap, vilka det ålåge apoteken att inneha, eller ock vore omständliga att framställa och samtidigt hade ringa åtgång, finge dock inköpas från annan apoteksföreståndare, som hade att ställa sig farmakopéns föreskrifter till efterrättelse. Den i ovanstående redogörelse framträdande motsättningen mellan å ena sidan bestämmelserna i den efter riksdagens hörande utfärdade apoteksvarustadgan, som frigivit tillverkningen av och grosshandeln med apoteksvaror överhuvud taget, och å andra sidan medicinalstyrelsens på administrativ väg utfärdade föreskrifter om förbud för apoteksföreståndare att inköpa vissa preparanda, dvs. apoteksvaror, föranledde apotekssakkunniga till vissa principiella uttalanden. De sakkunniga intogo för sin del den ståndpunkten att, eftersom apoteksvarustadgan formellt gåve grosshandlare med apoteksvaror rätt att sälja preparanda till apoteken, måste givetvis även apoteksföreståndare ha rätt att inköpa preparanda från gross32

handlarna. De sakkunniga framhöllo emellertid tillika, att skäl talade för att spörsmålet härom förbisetts av 1913 års lagstiftare och att ett frigivande av grosshandeln med preparanda sålunda egentligen icke varit åsyftat. De sakkunniga underströko kraftigt vikten av att preparanda vore beredda lege artis och att tillverkningen av dem stode under kontroll. I sammanhang därmed yttrade de sakkunniga bland annat följande: Förutsatt att genom betryggande kontrollföreskrifter garantier kunna skapas för en god kvalitet även hos de industriellt tillverkade preparanda, återstode som enda skäl, varför preparandalillverkningen skulle förbehållas apotekslaboratorierna, hänsynen till apotekarnas yrkesskicklighet. Emellertid hade de sakkunniga funnit, att denna sida av saken överskattats. Under de senaste årtiondena hade laboratoriearbetet vid apoteken förskjutits från det syntetiska till det analytiska området. Denna utveckling, som gått jämsides med läkemedelstillverkningens fortskridande industrialisering, hade givetvis icke på något sätt överflödiggjort arbetet i apotekslaboratorierna utan endast accentuerat en mycket väsentlig och måhända även mer kvalificerad del av denna verksamhet. Även om preparandaberedningen å apoteken i avgörande grad skulle förminskas, kunde det icke gärna göras gällande, att apotekarna skulle sakna verksamhetsuppgifter, som allt fortfarande ställde stora fordringar på vederbörandes yrkesskicklighet. De sakkunniga hade därför icke funnit bärande skäl tala för att ett medgivande av rätt för apoteken att inköpa preparanda, vilket icke innefattade förbud för dem att, om så ansåges lämpligt, själva tillverka ifrågavarande läkemedel, skulle äventyra apotekaryrkets standard. Apotekssakkunniga uttalade vidare att, ehuru de hade den uppfattningen, att preparanda borde kunna inköpas av apoteken, ansåge de sig ej böra tillstyrka ett utsträckande av denna frihet till att gälla alla preparanda. Åtskilliga preparanda vore nämligen av sådan beskaffenhet, att det icke skulle medföra någon fördel att tillverka dem fabriksmässigt. Andra preparanda lämpade sig ej för fabriksmässig tillverkning och åter andra borde av särskilda skäl ej tillverkas centralt. Sålunda funnes t. ex. vissa preparanda, som vore så föga hållbara, att de fördenskull ej borde tillverkas annorstädes än å apoteksinrättning. Som förutsättning för att apoteken skulle kunna beredas rätt inköpa övriga preparanda måste emellertid, enligt de sakkunnigas åsikt, gälla, att garantier kunde skapas för en god och jämn beskaffenhet hos varan. För att bereda dylika garantier hade de sakkunniga först varit inne på tanken, att tillverkning av de preparanda som finge hemköpas av apoteken i större skala skulle äga r u m på vissa för ändamålet auktoriserade apotek, som vore rustade för en sådan tillverkning. Dessa centralapotek skulle då förse de omkringliggande apoteken med deras behov av preparanda, i den m å n ej apoteken funne med sin fördel förenligt att själva framställa varorna. Denna tanke hade emellertid fått förfalla i och med att de sakkunniga stannat vid att föreslå en centralisering av apotekens varuinköp, innebärande bland annat, att apoteken skulle ha rätt och skyldighet att inköpa sitt be4 —12189

hov av apoteksvaror och första klassens gifter endast från en av staten inrättad grosshandelscentral. Det borde givetvis vara denna central obetaget att — om och i den mån så befunnes ekonomiskt fördelaktigt — inrätta ett laboratorium för fabriksmässig framställning av bland annat preparanda. Att vid sidan av läkemedelscentralens laboratorium auktorisera laboratorier vid vissa enskilda apotek, syntes dock icke böra ifrågakomma, och de sakkunniga hade därför ansett sig icke böra reflektera på att inrätta auktoriserade distriktslaboratorier. Rätt att fabriksmässigt tillverka ifrågavarande preparanda och försälja dem till läkemedelscentralen borde enligt de sakkunnigas mening tillkomma »den som enligt apoteksvarustadgan är behörig tillverka apoteksvaror fabriksmässigt». Tillfyllestgörande kontroll över denna tillverkning ansågo de sakkunniga kunna erhållas vid ett realiserande av ett av dem utarbetat förslag rörande inspektion och kontroll av bland annat tillverkare av läkemedel. Apotekssakkunnigas här refererade båda huvudförslag mötte åtskillig kritik hos de myndigheter och sammanslutningar som yttrade sig över betänkandet. Någon proposition i ämnet avläts icke till riksdagen. Ej heller förverkligades de förslag om revision av apoteksvarustadgan och medicinaltaxegrunderna som de sakkunniga framlade. Däremot ledde deras förslag angående kreditgivning åt apoteksinnehavare, angående sänkning av pensionsåldern för och förtidspensionering av apoteksinnehavare samt angående inkomstreglering för apoteken direkt eller indirekt till vidtagande av vissa administrativa åtgärder.

D.

Senare förslag och å t g ä r d e r i syfte

att

sänka läkemedelspriserna Enligt bestämmelser, som utfärdades 1936, är apoteksinnehavare skyldig att av apotekets rörelsevinst erlägga en allmän avgift till bestridande av utgifter för apoteksväsendets gemensamma ändamål (apotekskollektivets utgifter). Med dylika ändamål avses i första hand pensionering av apoteksinnehavare och å apotek anställda, beredande av ålderstillägg jämte vissa andra löneförmåner åt apotekens farmacevtiska personal, beredande av ersättning för hållande av filialapotek samt täckande i vissa fall av förlust på apoteksrörelse. Vad därefter återstår av de allmänna avgifterna skall tillföras en fond, benämnd fonden för reglering av läkemedelsprisen m. m. Denna fond — i fortsättningen kallad regleringsfonden — förvaltas av medicinalstyrelsen. Enligt ett den 30 december 1936 fastställt reglemente för fonden skola de dit influtna medlen, inbegripet upplupen av34

kastning, sedan vissa förvaltningskostnader bestritts, avsättas till dess de uppgå till av Kungl. Maj :t bestämt belopp, för närvarande 3 milj. kronor. Sålunda avsatta medel skola tills vidare användas till gäldande av sådana utgifter, för vilkas bestridande allmänna avgifter äro avsedda men ej förslå; dessa medel kunna alltså sägas utgöra en reservfond för mötande av nedåtgående konjunkturer. Sedan det av Kungl. Maj:t bestämda beloppet uppnåtts, vilket såsom tablån här nedan utvisar inträffade år 1939, skola de till fonden inflytande medlen tills vidare användas till reglering av läkemedelsprisen på sätt Kungl. Maj :t bestämmer. Enligt reglementet åligger det medicinalstyrelsen att, om styrelsen finner skäl därtill föreligga, till chefen för socialdepartementet (numera inrikesdepartementet) framlägga förslag dels till sådan ändring av gällande medicinaltaxegrunder, att läkemedelsprisen nedbringas, dels ock till användning av de medel som tills vidare skola användas till reglering av läkemedelsprisen, dvs. vad fonden innehåller utöver omförmälda belopp av 3 milj. kronor. Det åligger vidare medicinalstyrelsen att årligen till chefen för nämnda departement lämna uppgift om regleringsfondens inkomster och utgifter under nästföregående kalenderår. Apotekskollektivets och regleringsfondens ställning vid utgången av åren 1937—1949 framgår av följande tablå, som sammanställts med ledning av uppgifter från apotekens avgiftsnämnd (siffrorna angiva antalet milj. kronor i runda tal). Apotekens År

omsättning

rörelse vinst

allmänna avgifter

Apotekskollektivets utgifter

Regleringsfondens ställning per 31/12

1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949

50,7 53,2 57,4 58,9 63,4 69,2 81,3 91,1 99,6 107,5 115,5 125,3 142,9

13,1 13,2 12,8 12,4 13,5 14,4 19,0 21,2 23,7 24,8 21,8 21,6 27,4

6,i 6,1 5,8 5,6 6,9 7,6 11,4 13,4 15,5 16,5 13,9 13,6 18,6

4,4 4,6 4,8 5,5 5,0 6,5 6,8 6,9 7,2 8,3 10,8 14,3 14,6

1,1 2,9 4,4 3,6 4,2 6,5 11,3 18,1 26,9 35,8 40,0 40,5 45,7

Av tablån framgår, att regleringsfondens kapital år för år — med undantag av 1940 — undergått en ökning. År 1948 förslogo visserligen icke inflytande allmänna avgifter till att täcka apotekskollektivets utgifter, men då fondens ränteinkomster samma år (1,2 milj. kronor) överstego sagda underskott, förelåg en faktisk ökning av fondens behållning även detta år. 35

För att utröna möjligheterna till en sänkning av läkemedelspriserna verkställdes under 1940 inom medicinalstyrelsen en utredning angående verkningarna av olika tänkbara förändringar i gällande medicinaltaxegrunder m. m. När denna utredning mot slutet av året förelåg färdig att överlämnas till Kungl. Maj:t fann emellertid medicinalstyrelsen, att apotekskollektivets ekonomiska situation då tedde sig så mörk, att styrelsen, i stället för att föreslå åtgärder för läkemedlens förbilligande, såg sig föranlåten att i skrivelse den 21 november 1940 till chefen för socialdepartementet avgiva förslag angående visst stöd åt kollektivet. Anledningen härtill var de av styrelsen befarade följderna av vissa från och med den 1 januari 1940 vidtagna ändringar i medicinaltaxegrunderna. Dessa ändringar, för vilka närmare redogöres i kapitel 4 (sid. 106 o. f.), gingo i korthet ut på att apotekarna i princip icke skulle äga tillgodogöra sig någon vinst på den del av saluhållen varas inköpspris, varmed detta ökat sedan utgången av 1938 (det s. k. marginalstoppet). Den kommande utvecklingen blev emellertid icke så ogynnsam som förutsetts, men styrelsen fann sig likväl icke — trots apotekens från och med 1941 kraftigt ökade omsättning — kunna framlägga förslag till åtgärder i prissänkande syfte. Skälet härtill var, bland annat, omsättningsökningens uppenbara beroende av krisförhållandena. I skrivelse den 9 mars 1946 till chefen för dåvarande socialdepartementet hemställde avgiftsnämnden, att regleringsfondens såsom reservfond avsedda belopp måtte höjas till 5 milj. kronor. Till stöd härför åberopade nämnden bland annat följande. Sedan ifrågavarande belopp — för närvarande 3 miljoner kronor — uppnåtts, böra läkemedelsprisen principiellt vara så avvägda, att något överskott å de allmänna avgifterna ej uppkommer. Priserna böra med andra ord ej vara högre, än att de möjliggöra inlevererande av allmänna avgifter med så stort belopp, som motsvarar apotekskollektivets utgifter. De faktorer som inverka på rörelsevinsternas och därmed även på avgifternas storlek äro emellertid, enligt vad erfarenheten givit vid handen, så svårberäkneiiga, att angivna balansering i praktiken icke kan genomföras. Så länge fonden icke uppnått en i förhållande till apoteksväsendets omfattning rimlig storlek, är naturligen en försiktig prispolitik att förorda. Men då nu omkring 25 miljoner samlats i fonden, bör en fortsatt kapitalbildning icke ske. För att förhindra detta måste därför åtgärder i prissänkande syfte vidtagas. Möjligheterna härav öka i den mån hänsyn ej behöver tagas till att apotekskollektivets utgifter nödvändigtvis måste täckas av inflytande allmänna avgifter. Å andra sidan måste vid varje förekommande tillfälle täckning finnas för nämnda utgifter. Ändring i grunderna för läkemedels taxering aktualiserar därför frågan, huruvida 3 miljoner kronor äro tillräckliga för tillgodoseende av detta ändamål. Vid bedömandet av denna fråga synes mindre vikt böra fästas vid omsättningens fluktuationer, än den marginal för bestridande av apotekskollektivets utgifter, som taxegrunderna lämnar. Äro grunderna sådana, att såsom hittills varit fallet överskott städse uppstår, synes skäl icke finnas att höja det nu fastställda beloppet. En ändring av grunderna, varigenom apotekens vinst på för36

säljningen minskas, kan däremot medföra, att marginalen blir så liten att — till följd av fluktuationer i omsättningen, ökade löneutgifter m. m. — underskott uppkommer något år. Avgiftsnämndens framställning har hittills ej föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd. I sin den 26 oktober 1946 avgivna redogörelse för regleringsfondens ställning under 1945 upptog medicinalstyrelsen även frågorna om ändring av medicinaltaxegrunderna samt om användning av fondens medel. I denna del anförde medicinalstyrelsen följande: Då medicinalstyrelsen hittills icke, trots fondens starka tillväxt under senare år, ansett sig böra framlägga förslag med nyss angivna syftemål, har detta berott på att vissa faktorer av beskaffenhet att starkt påverka apoteksrörelsen under krisåren tett sig mycket labila och från tid till annan mycket svårbedömbara. Styrelsen åsyftar härvid framför allt de sedan den 1 januari 1940 gällande provisoriska grunderna för läkemedels taxering å apotek, den abnormt kraftiga stegringen av apotekens omsättningssummor, de ökade omkostnader, som föranletts av apotekspersonalens krav på löneökningar, samt de försörjningssvårigheter, som förelegat beträffande läkemedlen. I redogörelsen erinrade medicinalstyrelsen vidare om tillsättandet av läkemedelsutredningen, vars arbete enligt givna direktiv särskilt skulle inriktas på åtgärder till läkemedlens förbilligande, samt ställde frågan, huruvida uppdraget om ifrågavarande fondmedels användning borde av styrelsen fullgöras eller anförtros åt utredningen. Även 1946 års statsrevisorer berörde i sin berättelse (socialdepartementet, § 23) vissa frågor, som sammanhänga med regleringsfonden och användningen av dess medel. Efter att ha erinrat om det i Kungl. Maj :ts proposition nr 312 till 1946 års riksdag framlagda förslaget om utbrytning av läkemedlen ur den allmänna sjukförsäkringen samt om tillhandahållande åt den öppna vårdens sjuka av läkemedel kostnadsfritt resp. till nedsatt pris (läkemedelsreformen) — vilket förslag då ännu ej vunnit riksdagens bifall — yttrade revisorerna bland annat följande: Revisorerna vilja framhålla, att — även om i samband med sjukkassereformens genomförande åtgärder från statsmakternas sida äro att förvänta för att minska de sjukas kostnader för läkemedel — det icke längre torde kunna anföras bärande skäl för att dröja med de åtgärder i samma syfte, som kunna bliva möjliga genom att taga fondens medel i anspråk. Såsom redan apotekssakkunniga av år 1931 anfört, synas därvid de varaktigt sjukas kostnader för läkemedel i första hand böra nedbringas. Huruvida härvid viss rabattgivning bör ifrågakomma eller läkemedlen böra tillhandahållas kostnadsfritt eller om förmånen bör gälla vissa bestämda läkemedel eller vissa grupper sjuka, kan icke utan särskild utredning avgöras. Det bör uppdragas åt medicinalstyrelsen att till Kungl. Maj:t avgiva förslag i ämnet. Det tekniskt-administrativa förfarande, som kan behöva komma 37

i fråga vid en sådan användning av fondens medel, synes icke innebära svårigheter av den grad, att de böra förhindra frågans lösning. 1947 års riksdag anförde (skrivelse nr 329), att enligt riksdagens mening hinder icke syntes möta att regleringsfonden, i överensstämmelse med vad revisorerna föreslagit, omedelbart toges i anspråk för avsett ändamål. I enlighet härmed anhöll riksdagen, att Kungl. Maj :t ville föranstalta om åtgärder i av riksdagen angivet syfte. I anledning av riksdagens nyssnämnda skrivelse uppdrog Kungl. Maj:t den 26 juni 1948 åt medicinalstyrelsen att »verkställa utredning rörande frågan, på vad sätt en ytterligare tillväxt av ifrågavarande fond kan förhindras, varvid styrelsen har att närmare överväga bland annat ändring av för närvarande gällande grunder för läkemedels taxering å apotek, sänkning av priserna på vissa särskilt dyrbara läkemedel samt nedbringande av läkemedelskostnaderna för vissa grupper av sjuka». Till åtlydnad härav framlade medicinalstyrelsen den 21 maj 1949 en utredning i ämnet, vari styrelsen angav olika vägar, på vilka en sänkning av läkemedelspriserna och därmed även ett minskat tillflöde av medel till regleringsfonden skulle kunna ernås. Dessa vägar voro följande: 1) sänkning av läkemedelskostnaderna för vissa grupper av kroniskt sjuka, 2) sänkning av priserna på vissa särskilt dyrbara läkemedel samt 3) sänkning av priset på alla farmacevtiska specialiteter med omkring 10 %. Alla dessa alternativ hade av medicinalstyrelsen upptagits till prövning med resultat, att alternativen 1) och 2) avvisats, under det att alternativet 3) ansetts böra genomföras. Dessutom berörde styrelsen möjligheten att använda skattefri i stället för skattebelagd sprit i läkemedelshanteringen. I sistnämnda hänseende förklarade medicinalstyrelsen sig icke k u n n a för närvarande framlägga något förslag, men det vore styrelsens avsikt att framdeles återkomma till denna fråga. Det av medicinalstyrelsen förordade alternativet — som gick ut på slopande av den dåvarande särskilda ersättningen för assurans, frakt och emballage vid taxering på apotek av farmacevtiska specialiteter — vann Kungl. Maj :ts bifall. Kungl. Maj:ts beslut utfärdades den 14 oktober 1949 och trädde i kraft den 1 januari 1950. Reslutet innebär, att utförsäljningspriserna på specialiteter fr. o. m. sistnämnda dag sänkts med i genomsnitt 9 a 10 procent. För härav föranledd inkomstminskning skola apoteksinnehavarna enligt Kungl Maj :ts beslut den 13 oktober 1950 i efterskott erhålla viss kompensation av medel ur regleringsfonden. Här bör till sist även omnämnas, att en del läkemedel betinga lägre utförsäljningspriser än medicinaltaxegrunderna medgiva. Enligt beslut av 38

centralstyrelsen för Sveriges apotekareförbund är sålunda apotekens handelvinst på insulinpreparat sedan länge begränsad till 15 procent på inköpspriset. Vidare lämnas vid försäljning av vissa lever- och ventrikelpreparat 10 procents rabatt på det författningsenliga priset. Slutligen har, sedan den 1 december 1950 resp. den 1 januari 1951, enligt beslut av nämnda centralstyrelse, apotekens handelsvinst begränsats till 20 procent på inköpspriset för vissa nyare farmacevtiska specialiteter, nämligen Aureomycin, Chloromycetin, PAS och streptomycin samt Terramycin och Terrabon.

E.

T i d i g a r e diskussion o m a p o t e k s v ä s e n d e t s

förstatligande

Motiveringen till läkemedelsutredningens förslag att apoteksväsendet skall förstatligas återfinnes i avd. III av detta betänkande. Emellertid har, som ovan framhållits, även tidigare förts en diskussion i denna fråga. Läkemedelsutredningen har ansett det lämpligt att här referera denna diskussion, varvid utredningen dock i huvudsak inskränker sig till att redovisa de skäl och synpunkter för och emot ett förstatligande som vanligen åberopas i den nordiska debatten i ämnet. 1. I sitt över motionen II: 53/1907 avgiva utlåtande (se sid. 22) redogjorde riksdagens andra kammares andra tillfälliga utskott inledningsvis för de olika apotekssystemen samt för de fördelar och nackdelar som ansågos åtfölja dem. I fråga om statsmonopolsystemet framhöll utskottet, att förespråkarna för detta system aldrig lyckats vinna något gehör för sina önskemål. I samband därmed anförde utskottet bland annat följande: De skäl, som anförts för statsmonopol, äro i huvudsak: att privilegieväsendet vore en kvarleva från gamla dagar och privilegier en orättvisa, som strede mot fria institutioner och medborgarnas rättsuppfattning; att, om apoteksprivilegierna över huvud taget skulle bibehållas, det vore statens uppgift att sörja för, att fördelarna av dem ej komme enskilda personer utan hela samhället till godo; att om staten övertoge apoteksdriften, skulle en ändamålsenligare fördelning av försäljningsställena kunna äga rum, större trygghet vinnas beträffande medicinens kvalitet och bättre förhållanden inträda med hänsyn till varornas pris; att staten, därest den hade monopol på all läkemedelshandel, också skulle kunna bestämma vinstens användande vare sig till subvention av andra apotek eller till sänkning av medicinaltaxan; samt att de tjänstgörande farmacevternas arbetstid och löneförmåner skulle bättre än nu kunna regleras. Mot systemet invändes å andra sidan, att en förvandling av apotekarna till statstjänare vore att sammanföra tvenne de mest heterogena element, alldenstund en avlönad statens tjänsteman aldrig bör beräkna sina handlingar med hänsyftning på enskild fördel, varemot apotekaren alltid skulle bli näringsidkare, antingen han komme att avlönas av staten eller att skatta till densamma; det beräknade överskottet på apoteksdriften skulle helt säkert slukas av kostnaderna för den ökning i personalen, 39

som apotekens drivande såsom statsmonopol ovillkorligen skulle draga med sig, samt den dyrbara administrationen och kontrollen; någon nedsättning av taxan skulle därför ej kunna äga rum utan direkt understöd av staten, och såväl varusom penningkontrollen, som vid statens ägande av apoteken alltid måste bliva synnerligen omfattande, skulle sannolikt på grund av apoteksyrkets säregna beskaffenhet icke till något pris kunna bliva effektiv; för farmacevtkåren skulle den sporre till arbete, som nu ligger i utsikten att komma till självständig verksamhet, bortfalla, och utan tvivel skulle statsdriften i många fall giva anledning till att man gentemot allmänheten icke visade nödigt tillmötesgående och erforderlig raskhet vid expeditionen av läkemedlen. Motståndarna till personalprivilegiesystemet framhålla såsom en av dess olägenheter, att apoteksrörelsen vid innehavarens frånfälle antingen måste till allmänhetens förfång stängas eller också för en tid fortsättas av apotekarens arvingar, vilket senare återigen innebure ett betänkligt avsteg från själva principen i systemet samt medförde stora svårigheter att rätta felaktigheter i apotekshushållningen, då de tillfälliga apoteksinnehavarna icke lydde under apoteksreglementet samt hade föga eller intet att förlora, därest de skulle bryta mot detsamma. Dessutom måste taxan på apoteksvaror hållas jämförelsevis hög samt apotekens antal starkt begränsas, därest man skulle vara viss om att erhålla skickliga och fullt kompetenta sökande till apoteken. Personalprivilegiesystemet anses jämväl vara oförmånligt för det enskilda intresset, för farmacevterna själva, dels därför att det icke tillåter apotekarna att fritt disponera över den till deras yrke hörande egendomen såsom över sitt övriga gods, dels också emedan befordringarna till självständig verksamhet först skedde sedan farmacevten uppnått en långt framskriden ålder, av det skäl att vakanser jämförelsevis sällan uppstode. Mycket finnes att säga såväl för som mot vart och ett av ifrågakommande system för apoteksdrift, varför det måste bero på särskilda förhållanden, huruvida man inom ett visst statssamfund bör föredraga det ena eller det andra. Utskottet h a r icke funnit det möjligt att avgöra, om ett statsmonopol inom apoteksväsendet verkligen skulle komma att medföra de fördelar för det allmänna som motionären antager eller i vad mån de invändningar som anföras mot detta sätt att ordna apoteksväsendet äro berättigade, då all erfarenhet saknas, hur ett statsmonopol i förevarande avseende torde komma att verka. En grundlig undersökning av skälen för och emot ett statsmonopol och en utredning rörande möjligheterna för detta systems genomförande i vårt land synas dock i alla händelser vara att förorda, innan man skjuter åt sidan tanken på ett sådant ordnande av apoteksväsendet. 2. I 1912 å r s a p o t e k s k o m m i t t é s u p p d r a g i n g i c k s o m n ä m n t s b l a n d a n n a t a t t u t r e d a f r å g a n , h u r u v i d a efter 1920 å r s u t g å n g det p e r s o n l i g a privilegies y s t e m e t s k u l l e b i b e h å l l a s eller e r s ä t t a s m e d n å g o t a n n a t s y s t e m . De a l t e r n a t i v s o m d ä r v i d k u n d e k o m m a ifråga v o r o enligt a p o t e k s k o m m i t t é n a n t i n g e n ett h e l t fritt a p o t e k s s y s t e m eller ett ( s t a t l i g t eller k o m m u n a l t ) m o n o p o l s y s t e m . I d e t a v s n i t t a v a p o t e k s k o m m i t t é n s b e t ä n k a n d e som b e h a n d l a d e frågan om införande av statsmonopol inom apoteksväsendet fram-

hölls inledningsvis, att dittills apoteksväsendet ingenstädes blivit i sin helhet lagt under statsmonopol, ehuru frågan därom på flera håll varit föremål för utredning och förslag. Redan därav kunde man, ansåg kommittén, draga den slutsatsen att, hur tilltalande ett förstatligande av apoteksväsendet såsom utgörande en viktig del av den allmänna hälsovården — än vid första påseendet och teoretiskt taget kunde synas, ett statsmonopol inom denna näringsgren likväl torde vara förbundet med sådana olägenheter, att det i praktiken skulle visa sig mindre fördelaktigt. Visserligen torde avsikten att genom införande av statsmonopol vinna lättare tillgång till medicin, billigare pris och större trygghet för dess goda beskaffenhet k u n n a ernås, om man helt och hållet bortsåge från kostnadsfrågan och frånträdde tanken på att rörelsen skulle, om också inte lämna överskott, åtminstone ekonomiskt bära sig. Ty om kostnadsfrågan alldeles lämnades å sido, k u n de j u apotek inrättas överallt, där sådana befunnes önskvärda, och läkemedelsprisen sättas h u r lågt som helst. Däremot ställde det sig annorlunda, om yrket skulle ekonomiskt bära alla sina kostnader. I den av apotekskommittén lämnade redogörelsen för skälen för statligt apoteksmonopol hette det bland annat:

ett

Under det att apotekarna i äldre tider måste i väsentlig utsträckning själva framställa läkemedlen, vore nutidens apotekare i huvudsak dispensatorer, som avvägde och tillredde läkemedlen av de kemiska ämnen, de erhölle färdigberedda från fabriker och droghandlare. Apotekarens uppgift bestode numera egentligen i att tillverka piller, pulver, plåster, salvor, siruper, mixturer och dylikt, under det att bearbetningen av de kemiska eller botaniska råvarorna och framställningen av flytande extrakter och tinkturer i allmänhet verkställdes bättre och billigare på fabrikerna eller de större apoteken. Läkemedlens form hade också i nyare tid undergått betydliga förändringar. Kirurgien och hälsovården krävde användning av en mängd olika antiseptiska ämnen av kemisk renhet samt säkerhet för att intet orent vid framställningen av varan kommit med. Bakteriologien hade givit uppslag till framställning av nya och viktiga läkemedel. Kort sagt, hela medicinhandcln hade fått en annan prägel. En apotekares uppgift hade numera blivit att till allmänheten sälja läkemedel, för vilkas renhet och överensstämmelse med det givna receptet han kunde svara; och då det tillika ålåge honom att tillse, att det till expediering lämnade receptet icke med avseende å medikamentets användning eller mängd innebure fara för vederbörandes liv och hälsa, vore det i hans händer lagt så viktiga uppgifter, att samhällets intresse krävde, att han för fyllande av sitt värv vore utrustad med en särskild fackmässig utbildning. Till följd av sakens natur måste därför en apotekare vara både affärsman till en viss grad och samtidigt offentlig funktionär. Om staten själv köpte och sålde all medicin, komme alltid och överallt i landet att levereras endast oförfalskade varor och medicin av den för behovet bästa beskaffenheten. Kontrollen mot missbruk bleve ojämförligt lättare att utöva. Det skulle då för särskilt dyra droger kunna göras en icke obetydlig nedsättning i försäljningsprisen, och dessa skulle kanske, när monopolet riktigt kommit i gång, kunna i sin helhet sättas något billigare. Om apoteksrörelsen lades under stats41

monopol skulle staten vidare bli moraliskt skyldig att anlägga apoteksinrättningar, där sådana behövdes, även om den ekonomiska bärigheten på en eller annan plats bleve dålig. Monopolet skulle tillika medföra den förbättringen, att de kommuner, som nu nödgades lämna anslag för apoteks hållande, befriades från dylika kostnader, vilka orättvist drabbade just de minst bärkraftiga bygderna. Statsmonopolets styrka låge även däri, att alldeles särskilda anstalter kunde träffas, som skulle medföra betydliga besparingar, vilka icke kunde åstadkommas under annat system. Staten skulle vid inköpen kunna göra större besparingar än den enskilde, och dispenseringen skulle kunna ske genom mindre dyrbart utrustade apoteksinrättningar. En stark centralisering av såväl varuinköpet som laboratorierna bleve möjlig. Apoteken bleve anstalter huvudsakligen för expedition av läkares recept och utlämning av färdiga blandningar, varjämte laboratoriearbetet kunde inskränkas till analytiskt kontrollarbete och några få enklare operationer. Resultatet av statsdrift berodde på de ledande personernas kraft och duglighet, liksom förhållandet vore inom kooperativa företag, truster och bolag, men staten skulle dessutom genom en centraldepå kunna beträffande kemikalier vid direkta avtal med stora fabriker betinga sig billigare pris än enskilda apotek. Centrallaboratorier skulle kunna tillverka alla hållbara sammansatta läkemedel, varigenom kostnaderna för ett stort antal sådana kunde väsentligen nedbringas o c h galeniska preparat icke behöva införas från utlandet. Den minskning i arbete som skulle uppstå därigenom, att farmacevterna på apoteken icke behövde tillreda alla galeniska preparat, då en del av dem kunde tillverkas vid centrallaboratoriet, behövde ej befaras komma att sänka den vetenskapliga nivån, ty minskningen skulle helt säkert uppvägas av en fullt ut så vetenskaplig sysselsättning med analyser av fysiologisk och toxikologisk art samt med undersökningar av näringsmedel. Apoteken borde nämligen mera än nu åtaga sig sådana undersökningar och kunde samtidigt tjänstgöra såsom statens analysstationer. Monopolsystemet vore det enda, som kunde garantera alla farmacevter en juridiskt tryggad ställning, skälig utkomst med vederbörliga ålderstillägg och ordentlig pension. Statens övertagande av apoteksrörelsen skulle bereda en förbättrad ställning åt yrkets största intressegrupper — med undantag av innehavarna av de största apoteken och sådana, som ägde enskild förmögenhet. Alla de innehavare som droges med dåliga affärer och voro mer eller mindre beroende av drogister och kapitalister skulle få en mera bekymmersfri tillvaro såsom apoteksföreståndare med bestämd lön, eventuellt tantiem. Den nuvarande klyftan mellan innehavare och tjänstgörande skulle nästan alldeles försvinna, då man endast finge tjänstemän av högre och lägre grad, vilket utan tvivel vore till stor båtnad för yrkets utveckling. Vad den tekniska personalen beträffar, skulle den u n d e r ett statssystem kunna organiseras på ett helt annat sätt än nu, i likhet med vad som ägde rum vid statens verk och inrättningar. E f t e r en u t f ö r l i g r e d o g ö r e l s e för de skäl som i olika s a m m a n h a n g f r a m k o m m i t mot a p o t e k s r ö r e l s e n s f ö r s t a t l i g a n d e a v v i s a d e a p o t e k s k o m m i t t é n för e g e n del t a n k e n p å en s å d a n å t g ä r d . A p o t e k s v ä s e n d e t s f ö r s t a t l i g a n d e s k u l l e enligt k o m m i t t é n s m e n i n g icke i n n e b ä r a n å g o n f ö r b ä t t r i n g av a p o t e k s r ö r e l s e n eller n å g o n fördel för a l l m ä n h e t e n , och d e n s t a t s k o n t r o l l s o m n ö d v ä n d i g t s a m m a n h ä n g d e m e d h a n d h a v a n d e t av s t a t e n s m e d e l m . m . skulle svårligen k u n n a tillfredsställande genomföras inom apoteksrörelsen

m e d d e n n a s m å n g f a l d av o l i k a r t a d e v a r o r . Till stöd för sin anförde apotekskommittén i huvudsak följande:

uppfattning

Under ett statsmonopol måste alla handköp av s. k. fria handelsvaror, såsom förbands- och sjukvårdsartiklar samt kosmetika bortfalla, emedan staten ej kunde få konkurrera med färghandlare och övriga privata företagare i denna bransch. F r å n principiell synpunkt borde nämligen på statsapotek tillhandahållas endast sådana varor, som innefattades i monopolet, då det ju beträffande andra, åt fri handel upplåtna varor, icke kunde anses med god ordning överensstämmande, att staten även idkade handel med sådana och alltså dreve konkurrens med de privata näringsutövarna. Å andra sidan skulle det uppenbarligen för den läkemedelsköpande allmänheten medföra stora olägenheter, om en så stor inskränkning gjordes i omfattningen av de varuslag som den vant sig vid att få under den garanti, apoteksdriften lämnade. Att en patient, såsom nu, kunde på apoteket erhålla ej endast det läkemedel, han behövde, oavsett om detta vore hänförligt till apoteksvara eller ej, utan även andra för sjukvården behövliga, men i allmänna handeln tillgängliga artiklar såsom gasbindor, bomull, mineralvatten m. m. vore ju en fördel, som icke borde borttagas utan särdeles tvingande skäl. Den garanti för läkemedlens goda beskaffenhet, som en centralanstalt för statsapotekens förseende med apoteksvaror skulle kunna innebära, förminskades icke oväsentligt därav, ätt icke på långt när alla läkemedel kunde levereras färdigberedda från centralanstalten dels på grund av vissa varors korta hållbarhet, dels ock därför att de otaliga kombinationer, som läkarrecepten innefattade och som snart sagt voro på varje ort och av varje läkare olika praktiserade samt högeligen föränderliga, icke kunde hållas färdiga på lager, utan måste på varje apotek i riket styckevis beredas alltefter inkommande recept och beställning. Sedan beställningen av läkemedlet för den sjuke ingått till apoteket, skulle för övrigt tid och avstånd icke medgiva att anskaffa läkemedlet från centralanstalten. Den erhållna råvarans goda beskaffenhet utgjorde visserligen första förutsättningen, för att det beställda skulle bliva fullgott, men den slutliga garantien för att vad som utlämnas till allmänheten vore av fullgod beskaffenhet, komme, under statsmonopol lika mycket som under nuvarande förhållanden, att vila på apotekarnas goda kunskaper och samvelsgrannhet, enär därförutan varken förlegad varas användande, felaktig vägning eller misstag vid sammansättning av läkemedlet vore uteslutna. När föreståndaren och den övriga farmacevtiska personalen blivit statstjänstemän, för vilkas avlönande tantiem, provision eller sportler icke längre torde komma att ställas i utsikt, komme föreståndaren att få åtnöjas med vida lägre inkomstbelopp, än han i många fall kunnat påräkna, om apoteket befunnit sig i hans ägo under personlig koncession. Och sporde man, huruvida de ekonomiska förhållandena för yrkespersonalen skulle kunna antagas komma att förbättras genom införande av statsmonopol, måste det för dem, som genom en sådan systemförändring hoppades göra läkemedelsprisen billigare och kanske ändock åvägabringa överskott till statsverket, stå klart, att yrkesutövarnas ekonomi icke förbättrades, utan i stället försämrades därigenom, att nedsättning av försäljningsprisen skedde och eventuellt överskott lämnades till statsverket. Apoteksrörelsens läggande under statsmonopol skulle säkerligen medföra en nödtvungen inskränkning av arbetstiden på de s. k. enmansapoteken, dvs. apotek, där farmacevt icke finnes anställd, men en sådan inskränkning skulle å a n d r a sidan för allmänheten bli synnerligen menlig och framkalla missnöje, som måste

undanröjas genom ökning av personalen, något som icke kunde ske utan ökade driftkostnader. Även i fråga om apotekares rättigheter att själva utvälja, antaga och avskeda sin personal, att i detalj kunna avpassa avlöningarna efter göromålens beskaffenhet och omfång samt att själva bedöma, vad som erfordras för varornas inventering och kassans kontrollering eller för allmänhetens betjänande, skulle statsmonopolets införande vålla stora förändringar, vilka knappast skulle öka trevnaden inom yrket eller lända till någon fördel för vare sig allmänheten eller det ekonomiska utbytet av rörelsen. Utgifterna för personalens pensionering komme vid ett förstatligande av apoteksväsendet att bliva betungande för statsverket, särskilt under övergångstiden. Inom den civila statsförvaltningen stode som bekant pensionsbeloppen i visst proportionellt förhållande till löneförmånerna. Och med statsmonopol torde fördenskull följa, att jämväl apotekares pensionsbelopp bleve olika allt efter den olika avlöning, de skilda apoteksföreståndarbefattningarna medförde. Att icke alla föreståndare kunde, oberoende av apoteksrörelsens omfattning, avlönas lika, torde nämligen vara uppenbart, och av olika lön följde enligt civila pensionsregler olika pensionsbelopp. Men följden härav måste också, då minimipensionen icke kunde sättas alltför lågt utan måste kunna fylla skäliga anspråk, bliva den, att staten komme att få vidkännas högst betydande pensionsutgifter, därest statsmonopol infördes inom apotekaryrket. Den enligt apotekskommitténs åsikt viktigaste invändningen mot ett förstatligande av apoteksväsendet utgjorde emellertid de mycket stora svårigheterna att åstadkomma en effektiv varu- och kassakontroll på apoteken. De undersökningar, som kommittén verkställt för utrönande av den svenska apoteksrörelsens nuvarande handhavande och omfattning, hade tydligt givit vid handen, hur synnerligt ofullständiga de räkenskaper oftast vore, som fördes på apoteken angående inkomster och utgifter samt tillkomst och avgång i varulager. På de största apoteken funnes understundom såsom särskild bokförare ett kvinnligt tekniskt biträde, som dock hade även andra göromål sig anförtrodda. På många håll utövades kontrollen enbart genom kassakontrollapparat, men denna innebure uppenbarligen icke någon fullständig penningkontroll. Den biträdande personalen måste i första hand betjäna allmänheten, enär bristfälligheter därutinnan skulle mera ofördelaktigt inverka på apotekets ekonomiska utbyte än ett eller annat förbiseende vid växling eller varornas betalning. Räkenskapernas förande kunde mera lämpas efter omständigheterna, när utbytet av rörelsen vore apotekarens privatsak; och på de små apoteken, särskilt de, där apotekaren vore den ende farmacevtkunnige, måste naturligtvis framför allt tillses, att expeditionen av läkemedel försigginge med största skyndsamhet, oberoende av, huruvida bokföringen av rörelsen låge efter. Inventeringen av varulagret kunde under nuvarande system passas efter omständigheterna och på de apotek, där en fullständig sådan plägade årligen försiggå, sättas till en tid, som just för det apoteket vore den mest lämpliga, vilket i de flesta fall torde inträffa, då lagret vore minst och en allmännare nyanskaffning av varor erfordrades. Ett statsmonopol åter nödvändiggjorde en helt annan kontroll, då såväl utgifter som inkomster bleve statens, vilka måste redovisas å bestämda tider. I d e n n a redovisning måste även ingå fullständig årsinventering och värdesättning av varulagret, utan vilken åtgärd intet tillförlitligt bokslut kunde erhållas, och tiderna för såväl inventering som bokslut måste vara på förhand bestämda och

lika över hela riket, oberoende av huruvida därav förorsakades olägenheter för apoteksrörelsen, vilken ju måste obehindrat fortgå även under själva varuinventeringen. Riktigheten av bokföringen skulle uppenbarligen icke kunna kontrolleras allenast genom oväntade inspektioner, ty i sådant fall borde inkomsterna omedelbart kunna fullständigt verificeras, vilket i sin ordning krävde, att för varje apotek anställdes särskild personal, som förde dagliga räkenskapsböcker och utgjorde ett slags kassakontrollanter på apotekaren och de eventuella biträden, som betjäna allmänheten. En noggrann inventering, som kunde detaljerat bestyrka varulagrets värde vid årsskiftet eller annan för bokslut bestämd tid, måste säkerligen — då den komme att omfatta flera tusen olika varuslag, varav åtskilliga funnes i olika former, betingande olika pris — bliva synnerligt betungande och förutsätta tillgång samtidigt vid rikets alla apotek av ojäviga sakkunniga för inventeringens förrättande, allt under det att beställda läkemedel tillreddes och allmänheten expedierades. Det syntes även tvivelaktigt, huruvida en pålitlig, för hela riket samtidig inventering av apoteken skulle kunna åvägabringas. Ännu större svårigheter, för att ej säga omöjlighet, skulle uppstå, om statsmonopol skulle medföra behov att kontrollera, huruvida det, som åtgått av olika varor, sedan inventering på ett apotek senast skedde, verkligen motsvarade, vad som utlämnats och av allmänheten betalats. Ty dels funnes åtskilliga apoteksvaror i flera renhetsgrader och i olika, delvis på själva apoteken preparerade former, vilka betinga olika pris, dels måste vid distribuering av såväl våta som fasta varor åtskilligt gå förlorat i spillning eller avdamning, varigenom, om såsom ofta vore fallet, förbrukningen skedde i mycket små poster, förlusten kunde bliva ganska stor och ojämn. En utväg måste också beredas att utan vidlyftiga undersökningar eller intyg kunna under rörelsens gång, så snart anledning förefunnes, kassera vara, som blivit felaktigt beredd, förskämd eller av annan anledning oduglig. Tillvägagåendet härvid måste göras vida enklare än det, som hittills inom statsadministrationen tillämpats för kassationer, och även denna omständighet minskade möjligheten att nå den kontroll, som staten eljest plägade utöva mot sina tjänstemän. Utan mycket vidsträckt eftergivande av skärpan i kontrollen skulle ett statsapotek icke kunna skötas. Men även om kontrollen förenklades, så att av densamma icke begärdes mera, än vad den kunde lämna, torde det vara uppenbart, att kontroll och räkenskaper under monopolsystem skulle bliva särskilt tidsödande och kostbara, vilket icke kunde lämnas ur räkningen, när det gällde att avgöra, om statsmonopol kunde vara ett för apoteksväsendet lämpligt system. Apotekskommittén fann sig således böra avstyrka frångående av det i och med 1921 års ingång allenarådande personliga koncessionssystemet. Den uppfattningen hade nämligen gjort sig gällande hos kommittén att, ehuru många brister vidlådde apoteksväsendet, dessa brister likväl icke berodde av systemet utan av andra omständigheter samt att ett bibehållande i princip av detta system vore det för allmänheten och yrkesutövarna lämpligaste i vårt land »under förutsättning att systemet utvecklas genom att däri inpassa, vad som ytterligare kan erfordras, för att det skall fylla de krav, vilka med skäl måste från allmänhetens och yrkesutövarnas sida göras gällande, för att systemet skall kunna anses verka fullt tillfredsställande». 45

3. S å s o m i det f ö r e g å e n d e f r a m h å l l i t s , v o r o a p o t e k s s a k k u n n i g a a v å r 1931 av sina d i r e k t i v f ö r h i n d r a d e a t t föreslå å t g ä r d e r l e d a n d e till r u b b n i n g a r i apoteksorganisationens allmänna grunder. Frågan om apoteksrörelsens l ä g g a n d e u n d e r s t a t s m o n o p o l h a r ej h e l l e r d r y f t a t s a v n å g o n s e n a r e statlig u t r e d n i n g s k o m m i t t é . D ä r e m o t p å y r k a d e s en s å d a n å t g ä r d i r i k s d a g s m o t i o n e n 11:242/1944, för v i l k e n r e d o g ö r e l s e l ä m n a t s i k a p i t e l 2 (sid. 9 ff.). N å g r a av de y t t r a n d e n över m o t i o n e n som i n f ö r s k a f f a d e s av v e d e r b ö r a n de r i k s d a g s u t s k o t t i n n e h ö l l o , s å s o m i s a m b a n d m e d n y s s n ä m n d a r e d o görelse a n t y t t s , u t t a l a n d e n av p r i n c i p i e l l i n n e b ö r d i f r å g a n o m ett h e l t förs t a t l i g a n d e av a p o t e k s v ä s e n d e t . D e s s a y t t r a n d e n å t e r g i v a s h ä r n e d a n i h i t hörande delar. Medicinalstyrelsen förordade i första hand en undersökning av möjligheterna att kunna åvägabringa en tillfredsställande ordning inom apotekskollektivets ram. Skulle svårigheterna synas alltför stora att på detta sätt komma till en godtagbar lösning av apoteksväsendets ändamålsenliga organisation, borde en ökad statlig medverkan ända till ett övertagande av apoteksväsendet utredas. Vid utredningen borde enligt medicinalstyrelsens mening städse beaktas, att det allmännas intresse av att erhålla goda och billiga läkemedel på bästa sätt tillgodosåges, att säkerhetssynpunkterna icke eftersattes, att en önskvärd utveckling inom området främjades genom forskning och att vad som inom vårt nutida apoteksväsende vore av särskilt värde icke gåves till spillo. Apotekens avgiftsnämnd: Flertalet av de i motionen berörda förhållandena ha ingående behandlats av 1931 års apotekssakkunniga. Apoteksväsendet h a r emellertid, sedan dessa sakkunniga avgåvo sitt betänkande (1934), på flera väsentliga punkter undergått en sådan förändring, att flera hithörande frågor numera måste ses ur en annan synvinkel än tidigare. Och därjämte må erinras, att spörsmålet om det egentliga apoteksväsendets förstatligande icke gjorts till föremål för förslag från nyssnämnda sakkunnigas sida. Beträffande frågan, huruvida ett förstatligande av apoteksväsendet skulle ur driftssynpunkt vara att föredraga framför det nu r å d a n d e systemet, torde följande synpunkter förtjäna beaktande. Apoteksväsendet är i hög grad kollektiviserat, icke blott därigenom att en avsevärd del av apotekens rörelsevinster disponeras för gemensamma apoteksändamål utan även i andra hänseenden. Lönerna vid apoteken regleras sålunda genom kollektivavtal. Även i fråga om apotekspersonalens antal är den enskilde apoteksinnehavarens fria bestämmanderätt avsevärt beskuren. Dels hava apoteksorganisationerna själva genomfört en reglering av den farmacevtiskt utbildade personalens fördelning å rikets apotek, som strängt upprätthålles, dels har viss garanti mot överorganisation skapats genom att vid beräkning av apoteks rörelsevinst — vara den allmänna avgiften från apoteket grundas — avdrag för lönekostnader maximerats. Det område, inom vilket apoteksinnehavaren äger fritt bestämma angående apoteksdriften, är sålunda begränsat. Vidare hava apoteksinnehavarnas behållna inkomster, sedan allmänna avgifter erlagts, till följd av skärpta avgiftsbestämmelser väsentligt nedbringats. Såsom exempel kan nämnas, att vid ett apotek med en rörelsevinst år 1937 av omkring 60 000 kronor, apoteksinnehavarens andel utgjorde över 25 000 kronor, medan innehavaren av ett apotek av samma storleksordning år 1942 av rörelse-

vinsten ägde behålla endast omkring 20 000 kronor. Det kan icke förnekas, att ett förstatligande skulle medföra, att de löner, som föreståndare för statsapotek torde komma att åtnjuta, måste rätt väsentligt understiga vad apoteksinnehavarna nu äga behålla av apotekens rörelsevinster. Men denna besparing torde delvis motvägas av en ökning av lönekostnaderna vid de mindre apoteken, där apoteksinnehavarna nu ofta ha en arbetsbörda, som icke torde kunna utkrävas med stöd av det statliga avlöningsreglementet. Härtill kommer, att apoteksväsendet i dess nuvarande form fyller en viss prisreglerande funktion. Det har nämligen visat sig, att vid apoteken i större skala framställas preparat, vilka stått sig väl i konkurrensen med industriens. Flera fall kunna åberopas, där detta medfört prissänkning å de farmacevtiska specialiteterna. F r å n läkemedelsindustriens sida h a r gjorts gällande, att denna fabrikation icke skulle ha burit sig, om den varit isolerad från apoteksrörelsen, utan möjliggjorts huvudsakligen på grund av apotekens stora avans vid försäljning av specialiteter. Denna invändning är berättigad såtillvida, att på apotek — till följd av dess skyldighet att tillhandahålla och bereda alla slags läkemedel — måste finnas personal, som icke under varje tid av dagen kan fullt utnyttjas. Att denna tid tillvaratages genom fabrikation av läkemedel synes dock ur det allmännas synpunkt endast vara en fördel. Såsom i motionen vitsordats står vårt apoteksväsende på en erkännansvärt hög nivå. Orsaken torde bland annat vara dess nuvarande ekonomiska system. Utsikten att i sinom tid få eget apotek utgör för den anställde apotekaren en sporre i arbetet. När han fått eget apotek bliva arbetsförhållandena annorlunda. Han får ekonomiskt ansvar och har trots allt vissa möjligheter att genom driftighet och klok omtanke öka apotekets vinst. Han befrias småningom, efter att ha fått transport till ett större apotek, från det rent rutinmässiga arbetet. Denna gradvisa förändring av arbetsförhållandena är med hänsyn till yrkets art av stort värde. En ändring härutinnan skulle sannolikt medföra en minskning av de personliga insatserna till fromma för yrket och därmed även för allmänheten. Härtill kommer, att kontrollen över apoteken vid ett förstatligande — på grund av verksamhetens natur — med stor sannolikhet antingen måste bliva ineffektiv eller ock draga oproportionerligt stora kostnader. Vidare må framhållas, att ett förstatligande av grosshandeln med apoteksvaror mycket väl torde kunna genomföras oberoende av den form, vari apoteksmonopolet utövas. Apoteksväsendet är så uppbyggt, att ett förstatligande ej rubbar dess grundvalar. Avgiftsnämndens ordförande, generaldirektören W. Björck: Då det gäller det egentliga apoteksväsendet skiljer sig min uppfattning i väsentliga avseenden från majoritetens. Den nuvarande ordningen innebär visserligen, att de enskilda privilegieinnehavarnas vinstmöjligheter beskurits, men alltjämt lär det icke kunna bestridas, att de inkomster, som privilegiet skänker den enskilde, ofta knappast stå i relation till utbildning och arbetsprestationer. Och än mindre föreligger fog för den meningen att kollektivet såsom sådant präglas av sunda ekonomiska principer. Särskilt vill jag erinra om de betydande utgifter för lokalhyra, som verksamheten utan tvingande skäl nödgas bära. Det torde ock finnas fog för den åsikten, att lönekostnaderna vid statsdrift skulle kunna begränsas. I varje fall kan man icke utan bekymmer se mot en framtid, då utgifterna stegras till en sådan höjd, att en ökning av läkemedelspriserna icke står att hindra. Svenska stadsförbundet: Frågan om ett förstatligande av apoteksväsendet har diskuterats i olika sammanhang. Förbundet finner för sin del många skäl tala för en sådan ordning. Förbundet vill därvid särskilt erinra om, att apoteken redan nu i stor utsträckning förvaltas på ett om allmändrift snarlikt sätt men där

ändock apotekens organisation undandrager sig det allmännas bedömande. Apotekarna äro å ena sidan ämbetsmän och å andra sidan affärsmän; motsättningen kan svårligen överbryggas. Vid nuvarande ordning, där apoteken visserligen nominellt konkurrera med varandra men där dock visst vinstöverskott inlevereras till en bakom samtliga apotek liggande centralfond, torde de enskilda apoteksinnehavarnas intresse för rationaliseringar och en i övrigt ekonomisk drift vara obetydligt. Systemet med legitimerade apotekare som försäljare av även de enklaste standardartiklar hör näppeligen ihop med en rationell drift. Frågan om ett ev. förstatligande av apoteksväsendet är emellertid ytterligt komplicerad och torde tarva omfattande utredningar, därvid måste beaktas jämväl förhållandet mellan apoteken, grosshandeln och läkemedelsindustrien. Frågan om allmänhetens betjäning måste också uppmärksammas, så att icke resultatet blir en försämrad service. Detta gäller icke minst enmansapoteken. Sveriges läkarförbund: Vid prissättningen av läkemedel måste hänsyn tagas till det ofrånkomliga kravet på att apoteksväsendet tillförsäkras en standard, som är förutsättningen för att detsamma skall kunna fylla sin viktiga uppgift i folkhälsans tjänst. Den individuella receptskrivningens stora omfattning har uppenbarligen helt förbisetts av motionärerna. Denna medför, att varje apotek måste vara försett med ett stort antal varor, som ingå i för tillfället beredda läkemedel. Apotekaren måste äga sådan yrkesskicklighet, som garanterar riktig beredning av läkemedlet och riktig beskaffenhet av i detsamma ingående beståndsdelar, samt på stället hava tillgång till för beredningen erforderlig apparatur. Vad läkemedelspriserna som sådana beträffar torde kunna sägas, att det allmänna har en långt gående kontroll över och möjlighet att inverka på desamma. Ett förbilligande har ägt r u m dels absolut, dels och framför allt relativt. Man torde kunna säga, att läkemedelspriserna, i den mån de kunnat påverkas av inrikes förhållanden, i genomsnitt varit underkastade en lägre prisstegring i förhållande till den allmänna levnadskostnadsökningen än snart sagt några andra varuslag. Vad åter angår apotekens affärsvinst, torde densamma, trots den synnerligen kvalificerade personal och särskilda anspråk på utrustning, som uppgiften nödvändiggör, icke i genomsnitt överstiga vad som inom annan varuförmedling är gängse och anses skälig. Läkemedelspriserna sammanhänga helt med frågan om apoteksväsendet skall såsom hittills vara självförsörjande eller icke. Med stöd av skattemedel kunna läkemedelspriserna hållas h u r u låga som helst, men sådant stöd torde kunna åvägabringas lika väl utan som med förstatligande av apoteksväsendet. Rationalisering genom centralisering och dylikt måste ligga i den enskilde apoteksinnehavarens intresse, så länge härigenom ekonomiska fördelar stå att vinna. Det är också känt, att mycket redan åstadkommits i detta avseende. I den mån ej allt gjorts härvidlag, som skulle vara ekonomiskt välbetänkt, torde måhända en av orsakerna vara att söka däri, att apoteksväsendet redan till så stor del socialiserats, att den enskilde apoteksinnehavarens vinst av ytterligare rationalisering är alltför obetydlig. En utökning av den tekniska personalens arbetsuppgifter till att omfatta även mera kvalificerade sådana skulle medföra minskad trygghet för den läkemedelsbehövande allmänheten och måste bestämt avrådas från. Läkarförbundet finner det knappast antagligt, att ett förstatligande i och för sig kan vara ägnat att medföra ett förbilligande av läkemedelsprisen. Motsatsen förefaller mera sannolik. Därmed bortfaller för förbundets ståndpunktstagande det enda väsentliga motivet för förstatligande. En ökad kontroll för kontrollens egen skull kan icke anses motivera ett förstatligande.

F r å n debatten i riksdagens första kammare är att anteckna att, sedan tre ledamöter av k a m m a r e n s andra tillfälliga utskott reserverat sig till förmån för en annan avfattning av utskottets förslag till hemställan än den, varom utskottsmajoriteten enat sig, yttrade en av reservanterna bland annat följande: Några ledamöter av utskottet ha avgivit en reservation, icke därför att vi ej anse, att ett förbilligande av läkemedlen är både önskvärt och lämpligt, utan därför att man för att nå detta mål har ifrågasatt ett förstatligande av droghandeln och apoteksväsendet. Enligt vår uppfattning har erfarenheten hittills visat, att när staten får hand om affärsföretag i samhället, detta icke medför ett förbilligande, utan i stället en fördyring av de förbrukningsartiklar, det är fråga om. Man behöver endast tänka på hur det har gått med spriten och tobaken. Nu kan man naturligtvis säga, och det har sagts också inom utskottet, att man inte kommer att behandla läkemedlen på samma sätt som spriten och tobaken, men det är ej uteslutet att även denna förbrukningsartikel kan användas såsom skattekälla. — Det har antytts, att de inkomster som för närvarande utgå till apoteksinnehavarna, äro alltför höga. De äro emellertid begränsade, så att 30 000 kronor torde vara den högsta inkomst, som någon enskild apoteksinnehavare för närvarande kan komma upp till. Enligt uppgifter, som vi ha fått inom utskottet, torde medelinkomsten för en apoteksinnehavare i vårt land vara omkring 15 000 kronor om året. Vid de större apoteken ha inkomsterna kunnat vara högre. Det är väl frågan, om ett förstatligande av apoteksväsendet med eventuellt åtföljande nedpressning av toppinkomsterna skulle medföra ett förbilligande av läkemedlen. I varje fall kan man med en till visshet gränsande sannolikhet utgå från att andra kostnader inom apoteksväsendet skulle komma att stiga så avsevärt, att de vinster, som man möjligen skulle kunna göra genom ett sänkande av apoteksinnehavarnas inkomster, säkerligen skulle mer än motsvaras av de ökade kostnader, som skulle uppstå för övrig personal. Slutligen må nämnas, att i anslutning till motionen II: 242/1944 en författare i Social-Medicinsk Tidskrift 1 till behandling upptog frågan, vilka fördelar eller nackdelar, som kunde tänkas uppstå genom ett förstatligande av »läkemedelskollektivet». I fråga om apoteksrörelsen hade enligt författaren dels genom vederbörandes eget initativ, dels genom statsingripande sådana åtgärder vidtagits, att man i stort sett kunde säga, att rörelsen redan vore »socialiserad». Emellertid ansåg författaren, att man utan vidare kunde våga påstå att ett helt förstatligande av apoteksväsendet icke skulle k u n n a pressa ned inkomsterna för den kår av akademiskt bildade personer med lång utbildningstid och synnerligen stort ansvar, som apoteksinnehavarna utgjorde. Däremot kunde man vara övertygad om att lönestrider mellan denna högkvalificerade personal och monopolinnehavaren skulle komma att medföra en utjämning av lönerna till fasta siffror, vilka sannolikt skulle uppgå till väsentligt högre belopp än den genomsnittliga årsinkomst av ca 15 000 kronor, som apoteksinnehavarna enligt uppgift åt1

Med. dr W. Gårdlund: »Läkemedel med eller utan monopol», införd i tidskriften år 1944, häfte 4 (sid. 63 ff.). 5 — 12189

njöte. Vidare skulle säkerligen krav på högre pensioner framställas, reglerad arbetstid krävas etc. Den nuvarande generationen av apotekare skulle således kunna tänkas ha vissa fördelar av ett apoteksmonopol; allmänheten däremot inga alls eller kanske till och med nackdelar, ty med högre omkostnader måste ju läkemedelsprisen stiga. Måhända skulle man däremot med nuvarande organisationsform k u n n a ernå en viss besparing och därav följande prissänkning genom att minska de med större laboratorieanläggningar försedda apotekens antal, och kanske även därigenom att man upprättade utlämningsställen för vissa fabriksberedda preparat. 4. I Finland godkände riksdagen den 16 november 1945 1 ekonomiutskottets betänkande nr 9 med anledning av en i riksdagen väckt motion angående åtgärder för statens övertagande av apoteksväsendet. Ekonomiutskottet hade föreslagit riksdagen att hemställa, »att regeringen måtte påskynda fortsättandet av undersökningarna därav, vilka möjligheter som äro för handen för statens övertagande av hela apoteksväsendet, samt, därest den ansåge skäl därtill föreligga, till riksdagen avlåta nödiga propositioner i ärendet». Till stöd för sitt förslag anförde ekonomiutskottet följande: På grund av läkemedelsförsörjningens synnerligen stora sociala betydelse måste det anses naturligt, att densamma ordnas på ett så rationellt och ändamålsenligt sätt som möjligt. Huvudvikten bör fästas därvid, att läkemedlen äro av god kvalitet och betinga sig sådana pris, att ingen, på grund av att de äro dyra, behöver underlåta att anskaffa dem, samt att de stå att erhålla även i avlägsna trakter. Med beaktande av dessa synpunkter kunna i apoteksförhållandena i vårt land iakttagas brister, som berättiga till att framställa anmärkningar emot gällande apotekssystem. Apoteksväsendets i Finland nuvarande organisation baserar sig på ett monopol, som överlåtits åt enskilda att förvalta. Då vårt apoteksväsende utvecklat sig på skråväsendets grund, strävar man med beaktande av det av skråväsendet förutsatta bedrivandet av fullständig apoteksverksamhet fortfarande att utrusta varje apotek till ett fullständigt apotek med laboratorier, förråd av råmaterial och en för läkemedelsberedning utbildad personal, ehuru för apoteket på grund av den utveckling, som ägt rum på vetenskapens, teknikens och det ekonomiska livets område, den huvudsakliga uppgiften blivit att förmedla från annat håll anskaffade läkemedel till den allmänhet, som är i behov av sådana. Ett dylikt fullständigt apotek har, i synnerhet på grund av de höga personalutgifterna, visat sig vara en alltför dyr inrättning för att kunna inrättas i ens tillnärmelsevis alla sådana landskommuner, i vilka behov av läkemedelstjänst yppar sig. Det vore likväl förenligt med samhällets intressen att läkemedelstjänsten kunde jämnt utsträckas till alla delar av riket. Såsom en skuggsida hos det privata apoteksmonopolet måste vidare anses, att 1 Enligt en i Farmacevtisk Revy 1946, nr 1 (sid. 3 ff.), intagen redogörelse, ur vilken här återgivna uttalanden äro hämtade.

i dess hägn den grupp av apotek, som har den minsta försäljningen och är oförmånligast med avseende å driftkostnaderna, får bestämma storleken av distributionspremien i hela landet, emedan i medicinaltaxan, som bör göras enhetlig för hela landet, även denna minst räntabla apoteksgrupps räntabilitet måste garanteras. Samtidigt som ett dylikt sakläge socialt sett måste anses skadligt, bliva de stora apoteken i tillfälle att tillförsäkra sina innehavare oskäligt stora vinster. Då fråga är om sådana nödvändighetsartiklar som läkemedel, bör man ovillkorligen sträva till att distributionskostnaderna vid läkemedelstjänsten utjämnas i enlighet med de totala distributionskostnaderna i landet. Ehuru det vid sådant förhållande är uppenbart, att apoteksväsendet i vårt land till följd av sin ålderdomliga struktur och de höga kostnader, som härleda sig av denna, är i behov av reformering, måste å andra sidan dess höga tekniska nivå och den trygghet det erbjuder erkännas. Försorg bör även dragas om, att denna trygghet icke får försvagas, då en reformering av apoteksväsendet inledes. Frågan därom, på vilket sätt en reform av apoteksväsendet bäst kunde genomföras, kräver på grund av sin vittbärande natur en grundlig undersökning. I denna utredning borde även, då det sociala behov apoteksväsendet tillgodoser beaktas, uppmärksamhet enligt utskottets åsikt ägnas möjligheten av ett sådant arrangemang, att ett särskilt statligt centralapotek skulle inrättas, under vars ledning omorganisationen av apoteksväsendet sedermera successivt skulle genomföras. Genom att koncentrera importen av och partihandeln med läkemedel hos statens centralapotek samt genom att överföra ansvaret för de i landet försålda läkemedlens goda kvalitet till ett undersökningslaboratorium, som skulle grundas i samband med centralapoteket och som även kunde draga försorg om de vid läkemedelsberedningen erforderliga preparatens översändande såsom färdiga till apoteken, kunde enligt utskottets uppfattning distributionskostnaderna vid läkemedelstjänsten avsevärt nedbringas. Härvid kunde nämligen de utländska anskaffningarna ske fördelaktigare än för närvarande, och samtidigt skulle de höga partidistributionsprovisionerna undgås. Då apoteken skulle befrias från det egentliga vetenskapliga, utbildning och kompetens krävande arbetet, kunde fordringarna för ämbetsexamen på apoteksområdet inskränkas, vilket åter skulle göra det möjligt att avsevärt nedbringa personalkostnaderna. Likaså kunde sagda organ åtaga sig standardiseringen av allmännare använda läkemedel och deras utsändande i handeln såsom billigast möjliga masstillverkningar. Samtidigt som prisen på mediciner härigenom kunde nedbringas, skulle det även bliva möjligt att skapa en billigare plats för läkemedelsdistributionen än apoteken, varvid läkemedelstjänsten kunde utsträckas även till sådana trakter, där det icke lönar sig att upprätthålla ett fullständigt apotek. Jämväl kan det tänkas, att genom detta organ skulle åstadkommas en effektiv och ändamålsenlig kontroll av specialiteter, varvid det bleve möjligt att förhindra obehövliga läkemedels förekomst i handeln. På grund av, att ansvaret för alla i landet försålda mediciners kvalitet skulle övergå på sagda statsorgan, skulle medicinfabrikernas import och inhemska försäljning omhänderhas genom dess försorg, med undantag för, att sjukhusen skulle beviljas rätt att anskaffa de läkemedel de behöva direkt från läkemedelsfabrikerna. På grund härav bleve även läkemedelsindustrien underkastad erforderlig kontroll. Vad särskilt den farmacevtiska undervisningen beträffar, skulle enligt utskottets åsikt statens centralapotek utomordentligt väl lämpa sig såsom läroinrättning för farmaciestuderande. Den splittring, som för närvarande existerar i den farmacevtiska undervisningen, kunde sålunda avlägsnas. Då det arbete, som kräver egentlig vetenskaplig kompetens, i enlighet med 51

vad ovan anförts, skulle bortfalla från apoteken, inställer sig frågan, huruvida även skötseln av apoteken borde anförtros statens centralapotek. Då enligt utskottets åsikt statens övertagande på en gång av hela distributionsnätet skulle ställa sig alltför svårgenomförbart, borde man tills vidare åtnöja sig med att staten övertoge apoteken endast i den mån respektive apoteksrättigheter utgå eller annars inom förloppet av en viss tid. Såvitt l ä k e m e d e l s u t r e d n i n g e n k ä n n e r till, h a r det i c k e s e d e r m e r a i F i n l a n d f r a m l a g t s n å g o t förslag o m s t a t e n s ö v e r t a g a n d e av h e l a a p o t e k s v ä s e n d e t . D ä r e m o t h a r f i n s k a r e g e r i n g e n i p r o p o s i t i o n e r till 1946 och 1948 å r s r i k s d a g a r f r a m l a g t förslag till lag o m s t a t e n s a p o t e k s v a r u b o l a g . I n g e n a v d e s s a p r o p o s i t i o n e r h a r lett till n å g o n positiv å t g ä r d , m e n d å f ö r s l a g e n s syfte såväl s o m m o t i v e n för d e s a m m a s y n a s v a r a a v i n t r e s s e i d e t t a s a m m a n h a n g , s k o l a de h ä r i k o r t h e t r e f e r e r a s . I m o t i v e r i n g e n till 1946 å r s förslag h e t t e d e t s å l u n d a b l a n d a n n a t : 1 Hittills ha läkemedlen praktiskt taget helt och hållet importerats från utlandet. Bland de importerade läkemedlen finnes en mängd sådana, som vi ha goda förutsättningar att tillverka i det egna landet. Det oaktat har den privata företagsamheten icke förmått åstadkomma en sådan läkemedelsindustri, som vi vore i behov av. Landet har visserligen sju läkemedelsfabriker, men deras verksamhet är huvudsakligen av samma art som apotekens, dvs. de tillverka mediciner av färdiga importerade läkemedel. Så länge importen av den fabriksmässiga tillverkningen av läkemedel och mediciner omhänderhas uteslutande av sådana firmor, som eftersträva enskild fördel, föreligger alltid fara för alltför höga priser. Till förhindrande härav vore det nödvändigt, att import och fabriksmässig tillverkning av läkemedel och mediciner skulle bedrivas förutom av privata affärer även av ett sådant företag, som hade enbart allmännyttigt syfte. Då detta företag skulle sälja läkemedel och mediciner till så billiga priser som möjligt, skulle det tvinga de konkurrerande privata företagen att även sänka sina priser i motsvarande grad. Då statens ovannämnda apoteksvarubolag endast skulle avse allmän nytta, kunde saken praktiskt ordnas så, att nämnda bolag, vilket även annars för sin verksamhet måste till landet importera mångahanda råvaror, också skulle vara berättigat att idka import och återförsäljning av läkemedel och mediciner. Statens civilsjukhus och statens inrättningar, vilkas årliga utgifter för mediciner sammanlagt uppgå till betydande summor, köpa för närvarande sina mediciner från apoteken, och de förstnämnda erhålla därvid en specialrabatt i enlighet med medicinaltaxan. Undantag utgör härvid dock försvarsväsendet, som med stöd av lagen om apoteksväsendet upprätthåller egna apotek. Medicinutgifterna för statens inrättningar kunde minskas, om dessa icke skulle vara tvungna att köpa sina mediciner i apoteken, utan skulle erhålla dessa direkt från partihandeln, som icke skulle eftersträva enskild nytta. Det vore naturligt, att även försvarsväsendet och de kommunala sjukhusen och inrättningarna skulle erhålla mediciner från bolagets apoteksrörelse. Då samma företag skulle distribuera mediciner till alla statliga och kommunala sjukhus och inrättningar, skulle en standardisering av de av dem brukade läkemedlen även kunna genomföras, vilket å sin sida skulle minska statens och kommunernas medicinutgifter. å t e r g i v e t efter Finlands Apotekareförenings Tidskrift 1946, nr 12 (sid. 369 ff.). 52

I anslutning till de här refererade finska förslagen må nämnas, att man i Finland senare sökt sig fram på en annan väg, i det att statsmakterna 1949 beslutat tillåta sjukhusen att inköpa apoteksvaror direkt från läkemedelsgrossister resp. läkemedelsfabriker. I de övriga nordiska länderna har icke, såvitt läkemedelsutredningen känner till, på senare år vidtagits några åtgärder syftande till införande av statsmonopol inom apoteksväsendet. I Danmark tillsattes visserligen 1947 en »Kommission til Revision av Lovgivningen vedrörende Apoteksväsendet», men denna kommission, som själv haft att utforma sitt arbetsprogram, torde icke ha för avsikt att framlägga förslag till någon systemförändring inom det danska apoteksväsendet. I början av 1948 framlades i Norge av tillkallade sakkunniga ett förslag till inrättande av en »Statens medisinaldepot», dvs. en statlig läkemedelsgrosshandel. På grundval av detta förslag utarbetades en proposition, som förelades stortinget, men behandlingen av densamma är ännu (juni 1951) icke avslutad. Den föreslagna lagen berör såtillvida även apoteksväsendets förhållanden, som depotet avses skola ha monopol bland annat på import av apoteksvaror och farliga gifter samt på försäljning till apotek av såväl nyssnämnda varor som andra läkemedel och ämnen, vilka utan att vara hänförliga till apoteksvaror och gifter k u n n a användas till framställning av läkemedel.

II. HISTORIK OCH NUVARANDE FÖRHÅLLANDEN

Kap. 4. Apoteksväsendets uppbyggnad och funktioner A.

Inledning

Apoteksväsendets uppkomst m. m. Det första egentliga apoteket i Sverige var föregångaren till det nuvarande hovapoteket Lejonet i Stockholm, vilket 1675 erhöll detta namn. Ursprungligen, dvs. omkring 1550, utgjordes detta apotek helt enkelt av ett konung Gustaf I tillhörigt förråd av läkemedel, som förestods av en vid hovet anställd slottsapotekare eller förvaltare. För undvikande av att medicinalierna skulle bli förlegade eller på annat sätt fördärvade berättigades denne bovapotekare 1575 att i Stockholm öppna ett apotek för allmänhetens betjänande. Ur detta embryo har sedermera det svenska apoteksväsendet efter hand vuxit fram. Redan under 1600-talet tillkommo ytterligare åtta apotek i Stockholm samt enstaka apotek i andra städer. Sålunda daterar sig exempelvis universitetsapoteket Svanen i Lund från 1635, då kungl. dansk fullmakt utfärdades på inrättande av ett apotek därstädes. Fråga om inrättande av för allmänheten tillgängliga apotek väcktes ursprungligen genom att den som önskade öppna apotek själv gjorde ansökan därom. Vad Stockholm angår, beviljades redan från början privilegium på sådana apotek uteslutande av Kungl. Maj :t, och detta var fallet även med några utom huvudstaden belägna apotek. Genom en kungl. resolution den 22 juni 1625 förunnades hovapotekaren frihet från »all tull, vechsel och besvär» för de medikamenter som från främmande land införskrevos, och efter denna tid utfärdades alltid vid förlänandet av apoteksrättigheter särskilda privilegiebrev, vari uppräknades såväl de förmåner vilka tillkommo apotekarna som de skyldigheter, dessa vid yrkets utövande hade att iakttaga. I de flesta av dessa brev beviljades frihet från all borgerlig tunga samt tullfrihet för utifrån införskrivna medicinalier, vissa kvantiteter vin, brännvin m. m., varjämte skydd mot konkurrens av andra apotekare utlovades. Och genom ett kungl. brev den 28 juni 1683 infördes vissa bestämmelser angående rätten till medikamenthandel även beträffande landsorten, varigenom yrkets utövande i hela landet blev beroende på erhållande av apoteksprivilegium. 54

Några bestämmelser om kompetens för erhållande av tillstånd att öppna apotek resp. för erhållande av apoteksprivilegium funnos ej före utfärdandet av kungl. resolutionen den 16 maj 1663, varigenom gavs sanktion under namn av collegium medicum åt en sammanslutning av de i Stockholm praktiserande läkarna. Denna resolution innehöll vissa bestämmelser om examens avläggande såsom villkor för apotekaryrkets utövande. Bestämmelserna utvecklades i 1688 års medicinalordningar, där det i den ännu gällande punkt 16 för hållande av apotek förutsattes, bland annat, att sökanden efter prövning av collegium medicum erhållit Kungl. Maj :ts »vocation och beställning». Närmare bestämmelser om viss kompetens för erhållande av apoteksprivilegium meddelades först i 1799 års apotekarreglemente och förnyades genom motsvarande reglemente av år 1819. Så länge apotek tillkom på det sätt, att enskild person begärde och erhöll rätt att anlägga sådant å viss ort, sammanföll beslutet om apoteks anläggande med tillsättande av dess förste innehavare. Beträffande frågan om efterträdare innehöllo de första för apoteken i Stockholm utfärdade privilegiebreven i regel stadganden om, att privilegiet kunde icke blott vid privilegieinnehavarens död övergå till hans änka och barn, utan även försäljas åt andra. Avfattningen av senare utfärdade privilegiebrev och bestämmelser, däribland 1799 års apotekarreglemente, gjorde att en betydande osäkerhet uppstod ångande rätten för privilegieinnehavaren att försälja privilegiet. Det oaktat fortsatte emellertid utnyttjandet av den en gång medgivna rätten att försälja apoteksprivilegier, och lättheten för en köpare att av Kungl. Maj:t erhålla privilegiebrev å sitt förvärv påverkade den allmänna uppfattningen därhän att det med tiden kom att betraktas som hävdvunnen rätt för privilegieinnehavaren att få försälja sitt privilegium, blott köparen hade erforderlig kompetens. Nu antydda förhållanden medförde även, att privilegiebreven alltmer allmänt kommo att betraktas som realrättigheter, vilka icke kunde berövas vare sig den enskilde eller hans rättsinnehavare, och denna uppfattning blev rådande långt in på 1800-talet. Handeln med apoteksprivilegier tog i själva verket efter hand sådant omfång, att därav visade sig uppstå verkliga olägenheter, i det att privilegiernas värde i pengar drevs upp och förvärvet kom att bli beroende mera av förmåga att betala, vad som fordrades, än av kunskaper och skicklighet i yrket. Dessa och andra med privilegiernas säljbarhet förenade olägenheter ledde till utfärdandet den 9 september 1873 av kungörelsen om avskaffande av de säljbara privilegierna. Enligt denna kungörelse skulle all handel med eller överlåtelse enskilda emellan av apoteksprivilegier med utgången av 1920 upphöra att vidare tillerkännas gällande kraft, »så att därefter rättigheten till apoteksrörelses idkande kommer att under alla för55

hållanden vara beroende allenast av de föreskrifter, som i fråga om sådan näring i allmänhet meddelas». Principen att privilegier, som av Kungl. Maj :t meddelas för anläggande av nya apotek, skulle vara av uteslutande personlig natur hade redan 1834 i ett enstaka fall kommit i tillämpning, och förbud att överlåta privilegium till någon annan upprepades sedermera gång efter annan vid tilldelande av personligt sådant, men föreskrift om åtgärder för tillsättande av innehavare av sådant privilegium tillkom först, sedan kommitterade för utarbetande av nytt apotekarreglemente 1835 avgivit förslag härom. Enligt detta skulle, sedan Kungl. Maj :t efter infordrat utlåtande av sundhetskollegium funnit skäligt bifalla anläggning av nytt apotek, kollegiet äga, att sådant genom allmänna tidningarna kungöra med anvisning för hugade sökande att anmäla sig inom tre månader samt i avseende på kunskap och skicklighet så väl som övrigt välförhållande sig vederbörligen legitimera, varefter med ledning av dessa uppgifter förslag skulle upprättas och, beledsagat med kollegiets eget utlåtande, insändas till Kungl. Maj :t, som utfärdade privilegium på den nya apoteksanläggningen. I överensstämmelse härmed förklarade Kungl. Maj :t sedermera genom brev den 9 februari 1838 angående ett begärt nytt apotek på Orust, att Kungl. Maj :t ville »ett dylikt med privilegium förse» och att sundhetskollegium ägde »ett sådant genom statstidningen till hugade sökandes efterrättelse kungöra samt den skickligaste till erhållande av personelt privilegium i underdånighet föreslå.» Och i den för medicinalstyrelsen 1877 utfärdade instruktionen förklarades det tillhöra styrelsens inseende över apoteksväsendet bland annat, att då personligt apotek bleve ledigt, »hos Kungl. Maj :t till erhållande af privilegium anmäla den, som därtill finnes mest förtjänt». Samma föreskrift återfanns i den för medicinalstyrelsen förnyade instruktionen 1900 och erhöll i 1914 års instruktion denna lydelse: »att hos Kungl. Maj:t anmäla apotekare till erhållande av privilegium». Sistberörda, mera kortfattade föreskrift kompletterades av ett den 3 december 1915 utfärdat kungl. brev med bestämmelser rörande ordningen för tilldelande av personligt privilegium på apotek m. m. För dessa bestämmelsers innehåll redogöres längre fram i detta kapitel, liksom för det med privilegiet förenade monopolets omfattning samt för privilegieinnehavarnas rättigheter och skyldigheter i övrigt. översikt av författningar och organisation Handeln med läkemedel, särskilt detaljhandeln, är i de allra flesta kulturländer ingående reglerad av författningar eller andra föreskrifter utfärdade av offentlig myndighet. Det viktigaste skälet härtill är nödvändigheten 56

att skapa största möjliga säkerhet vid tillredningen och expeditionen av läkemedel. De bestämmelser som på grund härav i allmänhet gälla kunna i korthet sägas åsyfta dels att garantera erforderlig kompetens hos dem som syssla med tillverkning av läkemedel, dels att skapa en betryggande kontroll av läkemedlens beskaffenhet och dels att i möjligaste mån tillgodose kravet på att rätt läkemedel utlämnas till rätt person. Vad vårt eget land beträffar, utmärkes den administrativa regleringen av det civila apoteksväsendet sedan gammalt av en splittring på ett mycket stort antal vid olika tidpunkter tillkomna bestämmelser. I motsats till vad fallet är t. ex. i Danmark finns nämligen hos oss icke någon apoteksväsendet generellt reglerande apotekslag eller liknande allmän författning. De grundläggande svenska bestämmelserna i ämnet äro utfärdade av Kungl. Maj:t, sedan 1809 med stöd av den ekonomiska lagstiftningsmakten jämlikt RF § 89, dock att i några fall riksdagens yttrande inhämtats före författningarnas utfärdande (så i fråga om apoteksvarustadgan och specialitetskungörelsen). I övrigt är det främst medicinalstyrelsen, vilken såsom tillsynsmyndighet över apoteksväsendet, med stöd av sin instruktion eller av erhållna bemyndiganden, utfärdar erforderliga föreskrifter. De viktigaste av Kungl. Maj:t utfärdade författningarna äro följande: 1688 års medicinalordningar och 1819 års apotekarreglemente — i den mån de alltjämt äro i kraft — samt apoteksvarustadgan den 14 november 1913, kungl. brevet den 13 november 1925 angående ändrade grunder för läkemedels taxering å apotek (medicinaltaxegrunderna), specialitetskungörelsen den 15 juni 1934, kungl. brevet den 7 februari 1936 angående allmänna avgifter från apoteken för vissa gemensamma ändamål m. m., giftstadgan den 26 november 1943 och svenska farmakopén, vars senaste upplaga bär årtalet 1946 (Ed. XI). Bland de av medicinalstyrelsen meddelade föreskrifterna angående apoteksväsendet, vilka uppgå till ett mycket stort antal, må följande särskilt o m n ä m n a s : cirkulären den 19 april 1909 och den 6 maj 1947 angående apoteksvisitationer, kungörelsen den 20 maj 1947 angående förordnande och utlämnande av läkemedel från apotek m. m. (expeditionskungörelsen), kungörelsen den 18 september 1947 med föreskrifter i anledning av utgivandet av ovannämnda upplaga av svenska farmakopén ävensom två beslut meddelade resp. den 25 j u n i och den 21 juli 1948 om apotekens öppethållande nattetid samt sön- och helgdagar. Ändringar i och tillägg till svenska farmakopén, varom medicinalstyrelsen enligt sin instruktion äger besluta, publiceras sedan 1950 i en för ändamålet av styrelsen utgiven författningssamling ( M F F ) . Övriga författningar rörande apoteksväsende återgivas i den likaledes av medicinalstyrelsen utgivna samlingen av författningar och cirkulär m. m. angående medicinalväsendet i Sverige (MF). Som exempel på föreskrifter rörande apoteksväsendet, utfärdade av 57

andra myndigheter kunna anföras järnvägsstyrelsens föreskrifter angående medicinlådförsändningen mellan apotek och stationsföreståndare samt generalpoststyrelsens bestämmelser angående befordran med brevposthastighet av inrikes paket innehållande läkemedel, som från apoteksinrättning sändes till enskild köpare inom apotekets avsättningsområde. Organisatoriskt består apoteksväsendet av ett antal av varandra oberoende enskilda företag: de självständiga apoteken med underlydande filialapotek, sjukhusapotek och läkemedelsförråd. Ur administrativ och ekonomisk synpunkt utgör apoteksväsendet däremot en kollektiv enhet under statlig kontroll och tillsyn. Denna utövas i första hand av medicinalstyrelsen och inom styrelsen av dess apoteksbyrå. Utom medicinalstyrelsen finnas även andra hel- eller halvslatliga organ, som ha att taga befattning med ärenden angående läkemedelsförsörjningen i allmänhet och apoteksväsendet i synnerhet. Bland dessa märkas följande. Svenska farmakopékommittén, som har till uppgift att verka för att svenska farmakopén fortlöpande anpassas efter de vetenskapliga framstegen på läkemedelsområdet. Nordiska farmakopénämnden, vars uppgift är att samordna de nordiska farmakopékommittéernas arbete med en gemensam nordisk farmakopé som mål och att, innan detta mål nåtts, söka åstadkomma största möjliga överensstämmelse mellan de nordiska ländernas farmakopéer och officiella formelsamlingar samt tillägg till dessa. Nämnden bör vidare söka samordna utarbetandet av annan läkemedelslitteratur, till exempel av typen Pharmaconomia Svecica (se nedan), för att även i fråga om sådan få till stånd största möjliga överensstämmelse. Nämnden äger att på egen hand med för de nationella kommittéerna bindande kraft fastställa eller i vissa fall eventuellt för framtida behov reservera benämningar på läkemedel och läkemedelsformer. Farmakonomikommittén, som utarbetar Pharmaconomia Svecica, en handledning i läkemedlens användning för läkare och medicine studerande. Kommittén tillsättes av medicinalstyrelsen men dess arbete bedrives utan kostnad för statsverket. Statens farmacevtiska laboratorium (SFL), som står under medicinalstyrelsens överinseende och ledning och som har till huvuduppgift att inom de områden som beröra tillverkning och försäljning av läkemedel på uppdrag av styrelsen verkställa undersökningar med praktiskt och vetenskapligt syfte. Enligt gällande instruktion tillkommer det laboratoriet särskilt att biträda medicinalstyrelsen vid undersökningar enligt gällande kungörelse angående handel med farmacevtiska specialiteter; att verkställa farmacevtiska undersökningar i övrigt, då sådana påfordras för bedömande av på medicinalstyrelsens handläggning beroende ärenden; att biträda medicinalstyrelsen vid förekommande revision av apoteksvarustadgans bilagor och giftstadgans förteckningar ävensom av gällande farmakopé; att utföra de undersökningar och inspektioner, vilka av medicinalstyrelsen påkallas för efterlevnad av apoteksvarustadgan och giftstadgan eller i anslutning till dessa författningar meddelade föreskrifter; att i enlighet med av medicinalstyrelsen lämnade anvisningar inspektera och

avsyna apotek samt utföra undersökning av vid sådan förrättning eller vid visitation å apotek tagna prov av läkemedel; att, i vad det gäller andra preparat än vitaminer, handhava de internationella biologiska standardpreparaten samt bereda och distribuera nationella etalonger; samt att, efter medicinalstyrelsens beprövande och i den omfattning tillgängliga medel medgiva, upptaga särskilda till laboratoriets arbetsområde hörande vetenskapliga forskningsuppgifter. På u p p d r a g av medicinalstyrelsen utgives genom SFL:s försorg en tryckt förteckning över olikbenämnda men med hänsyn till innehållet av verksamma beståndsdelar identiska eller likartade läkemedel. Förteckningen, som benämnes Läkemedelssynonymer (LS), upptager de olika läkemedlen med angivande av förpackningsstorlekar och priser. Första upplagan av LS utkom 1943, den senaste 1950. Farmacevtiska institutet, som har till uppgift att meddela teoretisk och praktisk undervisning åt dem som ägna sig åt apotekaryrket ävensom att främja utvecklingen av de vetenskaper som tillhöra området för en fullständig apotekarutbildning. Apotekarbefordringsnämnden, som h a r till uppgift att till medicinalstyrelsen avgiva yttrande angående sökande av apoteksprivilegium. Apotekens avgiftsnämnd, som bland annat bestämmer grunder för fastställande av apotekens rörelsevinster för beräknande av storleken av den allmänna avgift som enligt härom gällande bestämmelser skall utgå till bestridande av utgifter för apoteksväsendets gemensamma ändamål. Inom apoteksväsendet finnas för närvarande följande organisationer: Apotekarsocieteten, Sveriges apotekareförbund, Sveriges farmacevtförbund, Farmacevtiska föreningen och Sveriges tekniska apotekspersonals förbund. Apoteksinnehavare är skyldig att tillhöra apotekarsocieteten, en sammanslutning, som 1778 erhöll en mera fast organisation och som enligt nu gällande, av Kungl. Maj:t 1881 stadfästa stadgar har till uppgift att befordra farmaciens utveckling, bereda n ä r m a r e samband mellan dess idkare, bevaka deras intressen, lämna understöd åt behövande apotekare samt deras änkor och barn ävensom genom gåvomedel, stipendier eller på annat sätt uppmuntra dem, som ägna sig åt farmacevtiska studier. Sveriges apotekareförbund har till ändamål att sammansluta rikets apoteksinnehavare till ett enhetligt och fast förbund för främjande av apoteksväsendets utveckling och tillvaratagande av medlemmarnas gemensamma intressen. Förbundet har närmast karaktär av en arbetsgivarförening. Sveriges farmacevtförbund är en sammanslutning av farmacevter, som äro anställda på apotek. Det har till ändamål att tillvarataga medlemmarnas gemensamma intressen samt att verka för apotekaryrkets utveckling. Genom stadganden i kollektivavtal mellan de två nämnda förbunden angående tjänstgöringsförhållanden och lönevillkor vid apoteksinrättningarna i riket är farmacevt förpliktad att icke taga anställning hos annan apoteksinnehavare än den som är medlem av apotekareförbundet och apoteksinnehavare förpliktad att endast anställa sådan farmacevt, som är medlem av farmacevtförbundet. I praktiken är därför medlemskap i apotekareförbundet obligatoriskt för varje apoteksinnehavare och medlemskap i farmacevtförbundet obligatoriskt för varje tjänstgörande leg. apotekare eller farm. kandidat. 59

Utom de nu nämnda finns ytterligare en farmacevtisk sammanslutning, där inträde kan vinnas av var och en, som avlagt svensk farmacevtisk examen. Denna sammanslutning, Farmacevtiska föreningen, som alltså omfattar både apoteksinnehavare och övriga farmacevter, h a r bland annat till uppgift att främja farmaciens utveckling genom att anordna föredrag och diskussioner över farmacien berörande vetenskapliga frågor. Majoriteten av apotekens icke-farmacevtiska personal är sammansluten i Sveriges tekniska apotekspersonals förbund, som h a r till uppgift att värna och främja medlemmarnas gemensamma intressen samt att verka för en ordnad utbildning för höjandet av medlemmarnas yrkeskunskap. Inom apoteksväsendet finnes vidare åtskilliga institutioner och nämnder, av vilka en del komma att omnämnas i detta kapitel. De viktigaste av dem äro följande. Apotekens kontrollaboratorium (AKL), som drives av apotekarsocieteten och har till huvuduppgift att utöva kontroll av farmacevtiska specialiteter och andra läkemedel (inkl. läkemedelsråvaror) ävensom att utarbeta analysmetoder. Apotekens kompositionslaboratorium, det s. k. ACO-laboratoriet, vilket likaledes drives av apotekarsocieteten och som enligt sina stadgar h a r till ändamål att med beaktande av inom farmacevtisk och medicinsk vetenskap gjorda framsteg främja apotekens verksamhet. En av ACO-laboratoriets främsta uppgifter är att tjänstgöra som centralt organ för apotekens laboratorieverksamhet inkl. verksamheten vid de s. k. distriktslaboratorierna. Från ACO-laboratoriet utsändas regelbundet fem serier »Meddelanden», av vilka serie A innehåller s. k. ACOföreskrifter, dvs. kompositioner för läkemedelsberedningar, serie B uppgifter angående förpackningar och priser på apotekens standardförpackade läkemedel (s. k. ACO-preparat), serie G meddelanden angående frågor av allmänt intresse för apoteken, serie D meddelanden angående för distriktslaboratorierna gemensamma angelägenheter samt serie E meddelanden till läkarna angående apoteksberedda läkemedel. På uppdrag av apotekarsocieteten och Sveriges apotekareförbund har ACO-laboratoriet under 1949 i samarbete med farmakologer utarbetat en förteckning över sistnämnda läkemedel, benämnd »ACO-preparat». Apotekarkårens livränte- och pensionskassa, understödsförening, som har till ändamål att utbetala pensioner, livräntor och understöd till apoteksinnehavare och farmacevter samt deras efterlevande. Föreningen apotekarkårens ålderstilläggskassa, som har till uppgift att utbetala farmacevterna tillkommande ålderstillägg, grundlönsandelar och dyrtidstilllägg m. m. Apotekens avgiftsberedning, som fastställer apotekens rörelsevinster för beräknande av storleken av deras allmänna avgifter (jfr ovan angående avgiftsnämnden). Apotekarkårens värderingsnämnd, som ombesörjer värdering av apoteks lager och inventarier i samband med ombyte av innehavare. Apotekarkårens kreditkassa, ekonomisk förening u. p. a., som beviljar lån mot säkerhet i förlagsinteckning för övertagande av apotek. Apotekens löne- och skiljenämnd, som dels handlägger frågor om meningsskiljaktigheter mellan apoteksinnehavare och farmacevter eller deras förbund r ö r a n d e tolkning och tillämpning av gällande kollektivavtal, dels h a r vissa andra u p p gifter, avseende bland annat fastställande av särskilda arvoden åt farmacevter för utövande av föreståndarskap på apotek.

Apotekens personalnämnd, som handhar fördelningen av den farmacevtiska personalen mellan de olika apoteksinrättningarna. Inom apoteksväsendet finnas ett antal fonder tillkomna vid skilda tidpunkter och avseende olika ändamål. Flertalet av dessa förvaltas av apotekarsocieteten och avse att bereda understöd åt apoteksinnehavare och farmacevter resp. deras efterlevande eller att möjliggöra utdelande av stipendier åt farmacie studerande m. fl. De av apotekarsocieteten förvaltade fondernas kapital uppgår till i runt tal 2,5 milj. kronor. Även farmacevtiska institutet, farmacevtiska föreningen och Sveriges farmacevtförbund förvalta vissa fonder, av vilka flertalet äro stipendiefonder. Dessa fonders sammanlagda kapital uppgår till omkring 425.000 kronor. Av flera skäl är det icke så lätt att lämna en uttömmande och samtidigt ej alltför omfångsrik redogörelse för det svenska apoteksväsendet av i dag. Redan mångfalden i och för sig av de bestämmelser som i olika hänseenden reglera apoteksväsendet och dess funktioner gör en överblick svår. Härtill kommer, att bestämmelserna till följd av den i nutiden ständigt fortgående utvecklingen på läkemedelsområdet relativt ofta måste revideras eller ersättas med nya föreskrifter. Även en tredje orsak till svårigheten att ge en i detalj riktig skildring av det nuvarande apoteksväsendets funktioner må här framhållas, nämligen det sedan mitten av 1940-talet pågående interna rationaliseringsarbetet, vars exakta innebörd och omfattning endast delvis är känt för utomstående. Vid utformningen av detta kapitel har läkemedelsutredningen av utrymmesskäl måst ålägga sig en viss begränsning. På några punkter har dock en tämligen utförlig framställning icke kunnat undvikas. Detta gäller framför allt avsnitten om det nuvarande apoteksmonopolets omfattning, om apoteksinnehavarnas rättigheter och skyldigheter, om läkemedelskontrollen m. in., om medicinaltaxegrunderna samt om apotekens personalförhållanden. För de rent organisatoriska förhållandena och i vissa fall deras tillkomst lämnas däremot mera ingående redogörelser endast i den mån detta är påkallat av de förslag, utredningen framlägger.

B . Den centrala

administrationen

Historik Apoteksväsendet i vårt land kom att redan från början inordnas under den centrala förvaltningen av medicinalväsendet, utövad först av collegium medicum, därefter av sundhetskollegium och slutligen (från 1878) av medicinalstyrelsen. Detta förhållande har avspeglat sig, förutom i 1688 års medicinalordningar och 1819 års apotekarreglemente, särskilt i de kungl. instruktionerna för sundhetskollegium och medicinalstyrelsen. I 1688 års medicinalordningar föreskrevs sålunda, att det årligen skulle tillsättas en syndicus, som på collegii medici vägnar bland annat skulle ha inseende över apotekarna och deras officiner. Collegium medicum skulle vi61

dare årligen visitera alla apoteken i Stockholm på tider, som av kollegiet självt bestämdes. I övriga städer skulle »medicus ordinarius» var på sin ort förrätta sådan visitation. Innan någon fick hålla apotek, skulle han hos kollegiet anmäla sig till undergående av examen, som verkställdes i kollegiet av tillkallade apotekare. Den examinerade skulle därpå, såsom tidigare framhållits, efter kollegiets gottprövande erhålla Kungl. Maj :ts »vocation och beställning» samt inför kollegiet avlägga tjänsteed. I sitt arbete Den svenska farmaciens historia framhåller AHLBERG att, då collegium medicum inrättades och erhöll i uppdrag att ensamt utöva tillsyn över apoteksväsendet i riket, emottogs detta med blandade känslor av apotekarna i Stockholm, vilka varit vana att bli direkt rådfrågade av myndigheterna i ärenden, som berörde deras angelägenheter. Snart nog begynte också collegium medicum utfärda reglementen och medicinaltaxor utan att inhämta apotekarnas mening. Detta föranledde den dåvarande apotekarsocieteten, dvs. apotekarna i huvudstaden, att under åberopande av sina privilegier påyrka rätt för dem att deltaga i utarbetandet av författningar, som rörde apoteksväsendet. Denna framstöt ledde till en revision av 1688 års medicinalordningar. I denna revision, som resulterade i att medicinalordningarna 1698 promulgerades i omarbetat skick, deltogo även representanter för apotekarsocieteten. Enligt instruktionen för sundhetskollegium, som 1813 ersatte collegium medicum, ålåg det kollegiet, i vad apoteksväsendet anginge, att tillse, bland annat, att överallt i riket funnes tillförlitliga apotek till det antal, invånarnas behov och talrikhet krävde; att å dem verkställa visitationer årligen och så ofta omständigheterna det fordrade; att föra matrikel över apotekare och farmacevter; att upptaga och pröva allt, vad apotekarvetenskapen samt medikamenters tillredning och försäljning i riket beträffade; att vaka över farmakopéns och apotekstaxans samt övriga medicinalförfattningars tillbörliga iakttagande och efterlevnad. Sundhetskollegii uppgifter överfördes 1878 på den då inrättade medicinalstyrelsen. Dess huvudsakliga befogenheter och skyldigheter med avseende på apoteksväsendet uppräknades redan i den första för ämbetsverket utfärdade instruktionen, och detta är fallet även med den senaste instruktionen (av år 1947). Innan utredningen övergår till att närmare redogöra härför, må några ord nämnas om apotekarsocieteten och dess förhållande till collegium medicum, sundhetskollegium och medicinalstyrelsen. Såsom nyss antyddes utgjorde apotekarsocieteten vid slutet av 1600talet en sammanslutning av huvudstadens apotekare. Detta förhållande bestod ända till 1831, då stadgar för apotekarsocieteten fastställdes, enligt vilka alla apotekare i riket kunde bli medlemmar av societeten. Det var emellertid först i och med Kungl. Maj :ts stadfästande 1837 av »Stadgar för Apotekare-Societeten i Riket» som societeten omsider officiellt erkän62

des som apotekarkårens organisation och representation. I sistnämnda stadgar angavs societetens syftemål vara: att befrämja den farmacevtiska vetenskapen och bereda ett närmare samband mellan dess idkare, att stifta och underhålla en läroanstalt för ynglingar som ägna sig åt apotekaryrket samt att lämna understöd åt behövande apotekare, deras änkor och barn. Enligt nu gällande stadgar av 1881 är societetens syftemål att befordra farmaciens utveckling, bereda närmare samband mellan dess idkare, bevaka dessas intressen, lämna understöd åt behövande apotekare samt deras änkor och barn, ävensom genom gåvomedel, stipendier eller på annat dylikt sätt uppmuntra dem som ägna sig åt farmacevtiska studier. Apotekskommittén, som i sitt betänkande även redogjorde för apotekarsocietetens tillkomst och verksamhet, avslutade sin redogörelse med ett konstaterande av att societetens verksamhet »varit av betydelse för apoteksväsendets utveckling och yrkesmännens höjande i såväl duglighet som anseende. Någon ledande ställning har den dock icke trots upprepade försök lyckats förskaffa sig, utan den har orubbat legat och ligger fortfarande hos den centrala myndighet, som under olika benämningar av collegium medicum, sundhetskollegium och medicinalstyrelse haft eller har sig anförtrodd uppsikten över apotekarna med deras förrättningar, ävensom ansvaret för den reglering, som ligger dels i tillhandahållandet av en tidsenlig farmakopé, dels ock i tillvaron av en taxa, genom vilken pris bestämmas å de läkemedel, som genom apoteken utlämnas till allmänheten». Under 17- och 1800-talen gjordes från apotekarsocietetens sida flera försök att vinna representation för apotekarkåren inom collegium medicum och dess efterföljare. Dessa försök avvisades emellertid av myndigheterna. Spörsmålet om ett ökat inflytande för apotekarkåren på den centrala administrationen av apoteksväsendet återkom under början av 1900-talet i annat sammanhang, nämligen i samband med frågan om en allmän omorganisation av medicinalstyrelsen. Därvid betonades från farmacevthåll nödvändigheten av att inom medicinalstyrelsen inrätta en särskild byrå för handhavandet av apoteksärenden och för kontrollen av apoteken. Ett par statliga kommittéer, vilka var efter annan (1909 resp. 1913) erhöllo i uppdrag att utreda frågan om medicinalstyrelsens omorganisation, avstyrkte inrättande av en särskild apoteksbyrå inom styrelsen. Ett skäl, som åberopades av båda kommittéerna, var att något förslag till slutgiltig lösning av apoteksväsendets administration knappast kunde framläggas, innan statsmakterna fattat beslut om apoteksväsendets ordnande efter utgången av 1920. Frågan om medicinalstyrelsens omorganisation bragtes 1914 till slutligt avgörande genom att riksdagen då biföll en proposition i ämnet. Någon särskild apoteksbyrå kom emellertid icke till stånd förrän 1920, då riksdagen biföll ett förslag av Kungl. Maj :t om inrättande inom medicinalstyrelsen av en särskild apoteksavdelning med en apotekare som chef. Ett 63

mycket gammalt önskemål inom apotekarsocieteten blev därmed förverkligat. Gällande ordning Av den ovan lämnade redogörelsen har framgått, att det är medicinalstyrelsen som i enlighet med sin av Kungl. Maj :t utfärdade instruktion utövar den centrala statliga tillsynen över apoteksväsendet. Den nu gällande instruktionen utfärdades den 30 juni 1947 (SFS nr 573). De två närmast föregående instruktionerna utfärdades 1914 resp. 1930. Bestämmelserna i dessa båda instruktioner överensstämde, vad tillsynen över apoteksväsendet angår, nära med varandra. 1947 års instruktion företer däremot i nämnda hänseende vissa avvikelser från vad som tidigare gällt. För att underlätta överblicken av hithörande bestämmelser i instruktionen återges de här nedan i ett sammanhang. Enligt 1 § i instruktionen utövar medicinalstyrelsen »i enlighet med denna instruktion och eljest gällande föreskrifter högsta inseendet över den allmänna hälso- och sjukvården jämte apoteksväsendet i riket». Till medicinalstyrelsens inseende över apoteksväsendet hör enligt 4 §: att efter vederbörandes hörande besluta angående inrättande, bibehållande eller upphörande av filialapotek samt, då så prövas erforderligt och lämpligen kan ske, hos Kungl. Maj:t föreslå anläggande av nya samt förflyttning eller upphörande av redan befintliga apotek av annat slag; att öva tillsyn över befintliga apoteks beskaffenhet, drift och personal; att meddela legitimationsbevis såsom apotekare åt svenska medborgare, som här i riket avlagt apotekarexamen, ävensom bevis om godkännande såsom farmacie kandidater åt dem, som avlagt därför föreskriven examen; att, då skäl därtill äro, för viss tid eller tills vidare meddela person, som tjänstgör å apotek och äger erforderliga teoretiska insikter och praktiska färdigheter, samma behörighet som om han avlagt farmacie kandidatexamen; att tillse, att apoteken innehavas och förestås av behöriga personer, samt att hos Kungl. Maj:t anmäla apotekare till erhållande av privilegium; att i förekommande fall, enligt vad särskilt är stadgat, bevilja innehavare av apoteksprivilegium tjänstledighet samt förordna föreståndare för apotek; att granska gällande farmakopé och i avseende å densamma företaga de ändringar, vilka tid efter annan må finnas nödiga; att i övrigt handlägga ärenden angående läkemedel; att bestämma sättet för gifters förvaring å samt utlämning från apotek, i den mån ej särskilda föreskrifter i ämnet blivit av Kungl. Maj:t meddelade; att enligt av Kungl. Maj:t fastställda grunder utfärda medicinaltaxa samt årligen med biträde av de utav apotekarsocietetens direktion utsedda delegerade överse densamma ävensom bestämma och låta kungöra de ändringar däri, vilka bliva en följd av i handeln förekommande läkemedels förändrade pris; att i erforderlig omfattning dels infordra apoteksräkningar, som skola betalas av statsverket, dels ock granska sålunda infordrade ävensom jämlikt gällande föreskrifter eljest till styrelsen inkommande apoteksräkningar; samt 64

att i övrigt fullgöra vad enligt allmän författning åligger medicinalstyrelsen med avseende å apoteksväsendet. Utöver ovan berörda åliggande med avseende på apoteksväsendet har medicinalstyrelsen enligt 7 § i sin instruktion att låta föra matriklar över apotekare och övrig farmacevtisk personal, att årligen upprätta förteckning över apoteken i riket och deras föreståndare samt enligt 8 § att i förekommande fall vidtaga åtgärder mot eller till åtal anmäla olaglig läkemedelsförsäljning. Enligt bestämmelserna i 11 § äger medicinalstyrelsen att i frågor, som röra apoteksväsendet, erhålla utlåtanden och upplysningar från styrelsen för farmacevtiska institutet och apotekarsocietetens direktion. Vid sin sida h a r medicinalstyrelsen bland annat ett vetenskapligt råd, som enligt 15 § skall bestå av personer med framstående skicklighet och beprövad erfarenhet inom olika vetenskapsgrenar och verksamhetsområden, vilka äro av betydelse för medicinalstyrelsens ämbetsbefattning. Bland rådets medlemmar finnas för närvarande representanter för bland annat medicin, farmakologi, kemisk farmaci och farmakognosi samt juridisk teori och praxis. E n hittills ej berörd sida av medicinalstyrelsens tillsyn över apoteksväsendet är den som kommer till uttryck i apoteksinnehavarnas (apoteksföreståndarnas) och den vid apoteken anställda farmacevtiska personalens subordinationsförhållande till styrelsen samt i styrelsens rätt att disciplinärt bestraffa dessa befattningshavare. Deras ställning i förhållande till medicinalstyrelsen beröres i 1819 års apotekarreglemente, där det i den alltj ä m t gällande § 14 bland annat heter: För övrigt ställe sig apotekare, i vad apotekarkonsten angår, till ofelbar efterlevnad de särskilda föreskrifter, som dem av sundhetskollegium kunna föreläggas. Alla klagomål emot apotekare och deras betjäning, i och för apotekarkonstens utövning och apotekshanteringen, böra anmälas hos sundhetskollegium, vilket därvid lämnar den åtgärd, som dess erhållna instruktion föreskriver. I anslutning härtill innehåller den nuvarande instruktionen för medicinalstyrelsen följande bestämmelser i 10 och 34 §§: 1. Varje innehavare — samt apotekare, vid apoteken anställd farmacevtisk personal äro beträffande utövningen av sin verksamhet ställda under medicinalstyrelsens inseende och pliktiga att efterkomma vad styrelsen i kraft av gällande författningar föreskriver dem. . 2. Från en var av de under medicinalstyrelsens inseende ställda, i 1 mom. omförmälda personer äger styrelsen att i förekommande fall erhålla upplysningar, förklaringar eller underrättelser. Då sådant vid något särskilt ärendes behandling finnes vara erforderligt, må styrelsen anmoda apotekare att infinna sig i styrelsen för meddelande av upplysningar. 6 — 12189

Om medicinalstyrelsens rätt att disciplinärt bestraffa apotekare och övriga farmacevter för av dem begångna fel eller försummelser i tjänsten resp. att av sådan anledning påkalla åtals anställande eller förelägga och utdöma vite stadgas i 51 § första punkten i instruktionen, där det heter bland annat: Beträdes annan underlydande utom verket (än befattningshavare vid statens sinnessjukhus) med fel eller försummelse i sin befattning eller eljest i utövning av verksamhet, som står under medicinalstyrelsens inseende, eller visar han anmärkningsvärd okunnighet om de föreskrifter, vilka honom åligger att iakttaga eller tillämpa, äger styrelsen — där ej styrelsen med hänsyn till omständigheterna finner sig k u n n a låta bero vid en erinran om att för framtiden iakttaga gällande föreskrifter — tilldela honom varning. Inträffar förnyad försummelse eller är felet av svårare beskaffenhet, må styrelsen hos vederbörande åklagare påkalla åtals anställande mot den felande. Vid anställande av åtal som nyss nämnts kan allt efter förseelsens beskaffenhet ansvar yrkas antingen enligt SL 25: 11 (tidigare 25:22) eller enligt KK den 17 juni 1938 om ansvar i vissa fall för tandläkare m. fl. Denna kungörelse, som gäller även apotekare och vid apoteken anställd farmacevtisk personal i deras tjänsteutövning, stadgar straff (dagsböter) för underlåtenhet »att efterkomma vad medicinalstyrelsen i kraft av gällande författningar föreskriver dem». Förarbetena till kungörelsen giva vid handen, att de nya bestämmelserna, vad apotekarna angår, föranletts av rådande ovisshet, huruvida »apotekare och vid apoteken anställd farmacevtisk personal» alltid vore att anse såsom tjänstemän. Då det dessutom för en tillämpning av kungörelsen kräves, att »ej försummelsen eljest jämlikt lag eller särskild författning är belagd med straff», äro kungörelsens bestämmelser att betrakta som ett komplement till bland annat SL 25: 11. Enligt 30 § i instruktionen skola ärenden rörande ifrågasatt fel eller försummelse i utövning av verksamhet, som står under medicinalstyrelsens inseende, föreläggande av vite eller utdömande av förelagt vite enligt 51 § eller rörande återkallande av behörighet att utöva yrke eller verksamhet, som står under medicinalstyrelsens inseende, handläggas av medicinalstyrelsens disciplinnämnd, varvid dess beslut gäller såsom styrelsens beslut. Besvär över sådant beslut må, i likhet med vad som enligt 52 § i regel gäller beträffande andra styrelsens beslut, anföras hos Kungl. Maj :t i vederbörande statsdepartement. Besvär över beslut av medicinalstyrelsen avgöras allt efter målets beskaffenhet antingen av Kungl. Maj :t i statsrådet eller i regeringsrätten. Sålunda avgöras t. ex. besvär över beslut om vägrad registrering av farmacevtisk specialitet eller om disciplinär bestraffning i regeringsrätten; i övrigt avgöras besvär över medicinalstyrelsens beslut i statsrådet, för närvarande på föredragning av chefen för inrikesdepartementet. 66

Befogenhet för medicinalstyrelsen att utfärda föreskrifter rörande apoteksväsendet stadgas även i andra författningar än styrelsens instruktion. Instruktionen ger själv en erinran härom, då medicinalstyrelsen i 4 § (sista att-satsen) ålägges att »i övrigt fullgöra vad enligt allmän författning åligger medicinalstyrelsen med avseende å apoteksväsendet». Ett exempel härpå utgör styrelsens på giftstadgan grundade befogenhet att förordna om recepttvång på giftiga läkemedel. Emellertid är det ej uteslutande på grund av bestämmelser i »allmän författning», som styrelsen har att vidtaga åtgärder eller utfärda föreskrifter rörande apoteksväsendet. Lika vanligt är det, att Kungl. Maj :t i särskild ordning delegerar sin bestämmanderätt i hithörande frågor till medicinalstyrelsen. Detta kan ske antingen genom föreskrift i en författning eller genom beslut in casu. Det torde även ha förekommit, att medicinalstyrelsen utan uttryckligt stöd av sådant bemyndigande av Kungl Maj :t utfärdat föreskrifter beträffande apoteksväsendet. Som exempel härpå kan anföras ett tidigare gällande, av styrelsen den 18 maj 1946 utfärdat cirkulär angående apoteksföreståndares rätt att inköpa s. k. hemmaberedningar, m. m. Inom medicinalstyrelsen ha sedan 1920 ärenden rörande apoteksväsendet handlagts å medicinalstyrelsens apoteksbyrå. Denna byrå, som ursprungligen utgjorde en avdelning av styrelsens allmänna byrå och var uppförd på extra stat, överfördes 1930 till ordinarie stat. Enligt 14 § i instruktionen skola i allmänhet följande ärenden handläggas å apoteksbyrån: ärenden, som angå apoteksväsendet, läkemedelshandeln, giftstadgan och statens farmacevtiska laboratorium, i den mån dylika ärenden icke tilldelats annan byrå, apotekselevutbildningen, svenska farmakopén eller annan läkemedelshandbok ävensom förandet av matrikel över apotekare och annan farmacevtisk personal; samt å kameralbyrån: ärenden, som avse styrelsen åliggande ekonomisk förvaltning eller kontroll av apotek, ävensom frågor av löneeller pensionsteknisk natur. Fördelningen av ovan nämnda och övriga till medicinalstyrelsens handläggning hörande grupper av ärenden bestämmes närmare i arbetsordningen. Apoteksbyråns personal består för närvarande av, förutom byråchefen, som är medicinalråd och leg. apotekare, en särskild föredragande i läkemedelsärenden — f. n. en leg. läkare — samt en byråapotekare och en byråassistent, vilka båda äro leg. apotekare, ävensom en förste byråsekreterare med juridisk utbildning och tre amanuenser, av vilka en är farm. kandidat. Frågan om apoteksbyråns organisation var föremål för uppmärksamhet i samband med 1947 års allmänna omorganisation av medicinal67

styrelsen. Förslag härom avgavs 1946 av medicinalstyrelseutredningen (SOU 1946:20), och på grundval av detta förslag utarbetades en proposition i ämnet (nr 67), som förelades 1947 års riksdag. Varken i medicinalstyrelseutredningens förslag eller i propositionen förordades några mera djupgående förändringar i apoteksbyråns organisation. Motivet härtill angavs av medicinalstyrelseutredningen uttryckligen vara, att utformningen av organisationen kunde komma att i väsentlig grad påverkas av resultatet av läkemedelsutredningens arbete. Emellertid framlade medicinalstyrelseutredningen ett förslag till ändrad organisation av k o n t r o l l e n a v f a r m a c e v t i s k a s p e c i a l i t e t e r i syfte att förenkla och rationalisera densamma. Förslaget innebar i huvudsak, att de göromål beträffande specialitetskontrollen som åvila specialitetsavdelningen inom apoteksbyrån skulle överflyttas på det under medicinalstyrelsens överinseende stående statens farmacevtiska laboratorium (SFL). Medicinalstyrelsen motsatte sig bestämt förslagets genomförande och framhöll specialitetsärendenas naturliga sammanhang med övriga läkemedelsärenden, exempelvis frågor rörande läkemedels användning, handeln med läkemedel, utfärdande av läkemedelshandböcker, tillgodogörande av läkemedelsupptäckter och utmönstring av värdelösa preparat. Styrelsen påyrkade i stället inrättande av en till apoteksbyrån knuten läkemedelsavdelning, vilket vore motiverat av den pågående snabba utvecklingen inom farmakoterapi, farmaci och läkemedelsindustri m. m. Avdelningen borde ledas av en byrådirektör med speciella kvalifikationer (läkare eller apotekare med god vetenskaplig utbildning). Detta medicinalstyrelsens förslag understöddes i princip av medicinska fakulteten i Lund, som emellertid ville ersätta den nuvarande apoteksbyrån med en läkemedelsbyrå, vars chef skulle vara läkare med i första hand farmakologisk specialutbildning. Byrån borde uppdelas i en farmakologisk och en apoteksavdelning. Chefen för den farmakologiska avdelningen borde även företräda den inom medicinalstyrelsen nu orepresenterade toxikologiska expertisen. Byrån borde kompletteras med en läkemedelsnämnd för handläggning av vissa specialfrågor och i denna borde den nuvarande specialitetsnämnden ingå som ett särskilt utskott. I samband med avlåtandet till riksdagen av ifrågavarande proposition anförde föredraganden, statsrådet Mossberg bland annat, att han delade medicinalstyrelsens betänkligheter mot att flytta specialitetsärendena från medicinalstyrelsen. Genom en översyn av specialitetskungörelsen borde en begränsning kunna ske av det nu onödigt stora antalet specialiteter, varigenom arbetet med specialitetskontrollen skulle minska. Med hänvisning till att detta spörsmål inginge i det problemkomplex som 1946 års läkemedelsutredning hade att överväga räknade statsrådet med att hithörande ärenden tillsvidare skulle handläggas på apoteksbyrån. Statsrådet 68

ville i avvaktan på resultatet av samma utredning icke heller taga ställning till frågan om apoteksbyråns organisation. Medicinalstyrelsens förslag om inrättande av en byrådirektörsbefattning för handläggning av läkemedelsärenden vann icke statsrådets anslutning, men däremot förordade han, att medel ställdes till disposition för anställande mot arvode av en specialföredragande i läkemedelsärenden. Beträffande organisationen av a p o t e k s b y r å n i ö v r i g t , dvs. den del av byrån som handlägger andra ärenden än specialitetsärenden, yttrade medicinalstyrelesutredningen, att stegringen av arbetsbördan motiverade uppförande på medicinalstyrelsens stat av en ordinarie befattning som byråapotekare. Medicinalstyrelsen å sin sida ansåg denna förstärkning alldeles otillräcklig; enligt styrelsens mening erfordrades såväl en förste byråsekreterare som en byråapotekare och en byråassistent (apotekare). Till stöd härför anförde medicinalstyrelsen i huvudsak följande: Förutom de ärenden som redovisats i medicinalstyrelseutredningens betänkande och vilka i och för sig redan siffermässigt äro mycket betydande, må framhållas, att på apoteksbyråchefen ankommer att stå till förfogande för underhandsöverläggningar med andra ämbetsverk, institutioner, kommunala myndigheter, organisationer samt enskilda firmor och personer i en synnerligen betungande utsträckning. Såsom exempel på denna verksamhet kan nämnas överläggning med generaltullstyrelsen i ärenden angående tulltaxering av läkemedel, med kontrollstyrelsen beträffande spritkontrollen vid apotek, läkemedelsindustrier och kemisk-tekniska företag samt med SFL i frågor, fallande inom hela dess omfattande verksamhetsområde. Bland de organisationer, som i allehanda spörsmål, framför allt fackspörsmål, begära upplysningar och andra besked, märkas apotekarsocieteten, Sveriges apotekareförbund, Sveriges farmacevtförbund samt apotekens tekniska personalförbund. Vissa av apotekarkårens organ, såsom apotekens kontrollaboratorium, apotekens kompositionslaboratorium, apotekarkårens ålderstilläggskassa samt apotekarkårens livränte- och pensionskassa, äro jämväl för sin verksamhet i behov av samråd med apoteksbyrån. Kommunala myndigheter behöva upplysningar angående betingelser för inrättande och drift av apotek och läkemedelsförråd samt angående läkemedelsdistribution i övrigt. Konsultationsverksamheten gentemot de enskilda apotekarna är synnerligen omfattande och mångskiftande och kan gälla tillämpning av utfärdade författningar, utrustning och inrättande av apotek, ekonomiska frågor i samband därmed m. m. Härtill kommer, att såväl enskilda personer som firmor uppenbarligen äro i stort behov av auktoritativ upplysning i olika läkemedelsfrågor. Även om en läkemedelsavdelning i enlighet med styrelsens förslag kommer till stånd, kvarstår alltjämt ett mycket stort behov av att avlasta apoteksbyråchefens arbetsbörda. Det måste härvid beaktas, att den minskning av apoteksbyråns arbete, som enligt medicinalstyrelseutredningens förmenande skulle uppkomma genom att vissa författningsärenden föreslås lagda under den blivande lagbyrån och vissa ekonomiska ärenden under kameralbyrån, i praktiken icke torde bliva av någon väsentlig betydelse. Författningar angående apoteksväsendet m. m. komma säkerligen på grund av sin natur att fortsättningsvis behöva sakligt utarbetas inom fackbyrån. Förhållandet är enahanda beträffande det kon69

tinuerligt återkommande arbetet med revision av bilagorna till apoteksvarustadgan och till giftstadgan. Byråapotekaren skulle närmast syssla med frågor angående antagande av apotekselever, inrättande och utrustning av apotek, granskning av ritningar över apotekslokaler samt av protokoll över förrättade apoteksinspektioner och visitationer. Vidare skulle han i regel avgöra eller inför generaldirektören föredraga ärenden rörande inskränkning i apoteks öppethållande, inrättande av läkemedelsförråd, godkännande av förteckningar över läkemedel, som må tillhandahållas å sådana förråd, samt godkännande av förteckningar över läkemedel, som må tillredas å sjukvårdsinrättningar. Samtliga dessa ärenden föranleda ofta omfattande utredningar och samråd med myndigheter och enskilda. Byråapotekaren skulle också hava att upprätta regelmässigt förekommande rapporter och lämna infordrade uppgifter rörande apoteksväsendet samt övervaka kort- och matrikelföringen inom byrån. Vid tillfälligt förfall för byråchefen skulle han inträda i dennes ställe. Byråassistenten skulle företrädesvis anlitas för utredning av större frågor. Såsom exempel härpå må nämnas de aktuella frågorna om samarbete i första hand med övriga nordiska länder för vinnande av likformighet i farmakopéer och övrig officiell läkemedelslitteratur, revision av gift- och apoteksvarustadgornas bilagor, utfärdande av speciella föreskrifter för apotekens expedition och övrigt handhavande av läkemedel, utredning av förekommande missbruk av allmänt tillgängliga läkemedel samt åtgärder däremot, åtgärder för sänkning av läkemedelsprisen (regleringsfondens användning m. m.), förbättrade pensioner för apoteksanställda och deras efterlevande, utbyggnad av statens farmacevtiska laboratorium m. m. Med hänsyn till utvecklingen på det område, byrån företräder, är det uppenbart, att efter hand liknande betydelsefulla och omfattande frågor uppkomma, som kräva verkställande av omfattande utredningar inom byrån. Det får med stöd av vunnen erfarenhet anses uteslutet, att en med antydda arbetsuppgifter sysselsatt byråapotekare skulle kunna medhinna att biträda med de utredningar, som sålunda bliva påkallade. I propositionen föreslogs, med bifall härutinnan till statsrådet Mossbergs hemställan, dels inrättande av en ordinarie befattning som byråapotekare, dels att en befintlig befattning som byråassistent i lönegrad Eo 24 (nu = Ce 27), som av medicinalstyrelseutredningen föreslagits till indragning, skulle uppehållas medelst vikarie. Vad sålunda föreslagits godkändes av riksdagen (skr. nr 245). I följd härav har apoteksbyråns personal sedan den 1 juli 1947 haft den sammansättning som ovan angivits.

C. P r i v i l e g i e s y s t e m e t och

apoteksinnehavarnas

r ä t t s l i g a ställning Såsom framgått av den inledningsvis lämnade historiska översikten får apoteksrörelse bedrivas endast av den som erhållit kungl. privilegium på 70

visst apotek. Privilegierna voro tidigare icke knutna till viss person utan kunde överlåtas. Sedan den 1 januari 1921 har det emellertid i vårt land funnits endast rent personliga privilegier. Tilldelande av personligt privilegium på apotek Bestämmelser härom finnas i ett kungl. brev den 3 december 1915, som senare undergått vissa ändringar. Följande bestämmelser gälla för närvarande. Då apoteksprivilegium blir ledigt eller nytt apotek skall inrättas, skall medicinalstyrelsen, så snart ske kan, genom kungörelse i Post- och Inrikes tidningar tillkännagiva att ansökning till erhållande av privilegiet skall ingivas till styrelsen å tjugonde dagen efter den, då kungörelsen offentliggjordes. I kungörelsen angivas de för privilegiets åtnjutande gällande villkoren och de i avseende därå meddelade bestämmelserna. Sedan 1943 har medicinalstyrelsen ledigförklarat apoteksprivilegier näst sista vardagen i varje månad och infört annons härom i Posttidningen den 2 i månaden därefter eller, om denna dag är en helgdag, närmast påföljande vardag. Efter ansökningstidens utgång granskas inkomna handlingar i medicinalstyrelsen, varefter de överlämnas till en för avgivande av yttrande angående sökandena tillsatt nämnd, apotekarbefordringsnämnden. Denna nämnd består av en utav Kungl. Maj:t förordnad ordförande samt två privilegieinnehavare och två leg. apotekare, som ej inneha privilegium, utsedda av resp. apotekarsocieteten och Sveriges farmacevtförbund eller en delegation av förbundet. Suppleant för ordföranden förordnas av Kungl. Maj:t, och övriga suppleanter utses av apotekarsocieteten resp. farmacevtförbundet eller dess delegerade. Såväl ordföranden och ledamöterna av nämnden som suppleanterna utses för tre år i sänder. Apotekarbefordringsnämnden har att inom en månad efter det ansökningshandlingarna kommit ordföranden tillhanda avgiva yttrande i ärendet till medicinalstyrelsen och därmed nämna tre bland sökandena — om så många anmält sig och befunnits lämpliga — i den ordning de på grund av förtjänst och skicklighet anses böra komma i fråga till erhållande av privilegiet. Medicinalstyrelsen överlämnar sedermera handlingarna till Kungl. Maj:t med förord för den av sökandena som styrelsen anser böra företrädesvis ifrågakomma till erhållande av privilegiet resp. med anmälan, att förord icke kan lämnas åt någon av sökandena. Apotekarbefordringsnämndens beslut kunna icke överklagas. Däremot kunna administrativa besvär i vanlig ordning anföras över beslut av medicinalstyrelsen, varigenom styrelsen förordat viss sökande till erhållande av apoteksprivilegium. I detta sammanhang bör även beröras, hur den i kungl. brevet den 3 december 1915 meddelade föreskriften om privilegiesökandenas inbördes placering med hänsyn till »förtjänst och skicklighet» tillämpats i praktiken. Redan i en den 8 oktober 1920 dagtecknad skrivelse till chefen för socialdepartementet hemställde medicinalstyrelsen i huvudsak, att departementschefen till ledning för vederbörande vid upprättande av förslag och förord till besättande av lediga apotek ville uttala, att transport till annat 71

apoteksprivilegium i allmänhet borde kunna medgivas apotekare, som under minst fem år innehaft och oförvitligt skött det honom senast förunnade privilegiet, att innehavare av privilegium på apotek i Västerbottens och Norrbottens län eller därmed jämförlig, avsides belägen och med mindre goda kommunikationer försedd plats borde kunna transporteras efter fyra år på nyss sagda villkor, att transport borde beviljas apoteksinnehavare högst två gånger samt att vid vederbörlig ansökningstids utgång uppnådd levnadsålder av 60 år i regel skulle anses utgöra hinder för befordran och transport till apoteksprivilegium. De av medicinalstyrelsen sålunda föreslagna befordrings- och transportprinciperna ha icke fastslagits av Kungl. Maj:t, men de torde dock i allmänhet ha följts vid de befordringar och transporter till lediga privilegier, som ägt r u m efter skrivelsens avlåtande. Apotekssakkunniga av år 1931 föreslogo i sitt 1934 avgivna betänkande en sänkning av apoteksinnehavarnas pensionsålder från 70 till 67 år. I motiveringen härtill uttalade apotekssakkunniga bland annat, att en sådan sänkning borde föranleda en motsvarande sänkning även av den dittills tillämpade maximala befordrings- och transportåldern av 60 år. Apotekssakkunnigas förslag om sänkning av apoteksinnehavarnas pensionsålder började genomföras 1936, men någon häremot svarande sänkning av maximibefordringsåldern skedde icke. I skrivelse den 16 maj 1946 till chefen för socialdepartementet hemställde emellertid medicinalstyrelsen, att maximiåldern för befordran och transport till apoteksprivilegium måtte, på sätt apotekssakkunniga och senare även centralstyrelsen för Sveriges farmacevtförbund föreslagit, sänkas från 60 till 57 år. Till stöd för en sådan åtgärd åberopade medicinalstyrelsen särskilt, att det ur allmänna synpunkter vore angeläget, att innehaven av privilegierna på de största apoteken ej bleve av alltför kort varaktighet. Alltför kortvariga innehavstider skulle nämligen kunna medföra svårigheter att upplägga en tillfredsställande ekonomisk plan för apoteksrörelsen och inverka hindrande i frågor angående behövliga nyinvesteringar. Sänkningen av nämnda maximiålder hade även förestavats av en önskan att söka säkra, att de största apoteken koramo att ledas av apotekare med initiativkraft och vitalitet, så att dessa apoteks behöriga utveckling och förbättring icke bleve eftersatta. Den av medicinalstyrelsen sålunda förordade sänkningen av maximiåldern för befordran och transport till apoteksprivilegium har från och med 1948 börjat successivt tillämpas sålunda, att maximibefordringsåldern under 1948 och 1949 fastställts till 59 år, under 1950 och 1951 till 58 å r samt från och med 1952 till 57 år. Enligt den praxis som sedan 1920 utbildat sig på ifrågavarande område har »förtjänst» betraktats som liktydig med antalet innehavda tjänsteår, 72

under det att sökandens »skicklighet» bedömts med hänsyn till de meriter, h a n kunnat i övrigt åberopa. I det senare hänseendet ha bland annat vetenskapliga, administrativa, fackligt sociala samt kårpolitiska förtjänster — allt efter deras art och omfattning — tillmätts betydelse. Emellertid ha därutöver särskilda synpunkter efter hand kommit att anläggas vid bedömning av sökande till privilegier på vissa apotek, nämligen i huvudsak apotek i Stockholm, apotek i universitetsstäderna och apotek, som skolat förflyttas eller nyanläggas. Sålunda har vid befordran till dylikt apoteksprivilegium hänsyn tagits jämväl till förtjänster, som ansetts kunna göra sökande särskilt lämpad för de speciella uppgifter som förelegat. I fråga om privilegium på apotek i Stockholm har tillämpats, att sökande, som genom tidigare verksamhet visat sig särskilt skickad för eller förfaren inom en eller flera grenar av det av apotekarorganisationerna bedrivna kårarbetet, erhållit försteg framför medsökande, som innehaft betydligt större antal tjänsteår. Det principiella betraktelsesätt, som legat till grund härför, härrör ur ett av organisationerna understruket behov att till Stockholm erhålla lämpliga personer för de omfattande och ansvarsfulla uppgifter, vilka åvila apotekarkårens dit förlagda centrala ledning. I gemensam skrivelse till medicinalstyrelsen den 29 oktober 1945 framhöllo apotekarsocietetens direktion samt centralstyrelserna för Sveriges apotekareförbund och Sveriges farmacevtförbund, att särskilda synpunkter borde anläggas jämväl vid bedömande av sökande till privilegium på apotek, som avsåges att utrustas med s. k. distriktslaboratorium. Därvid uttalades enhälligt, att vid befordran till privilegium på dylikt apotek särskild hänsyn borde tagas till sådana egenskaper, som kunde befinnas göra sökande lämpad för handhavande av distriktslaboratorium, såsom farmacevtiskt och vetenskapligt kunnande, organisationsförmåga samt sinne för ekonomi. Däremot borde tjänstetiden icke tillmätas samma betydelse som vid befordringar till apoteksprivilegier i allmänhet. Den 29 november 1945 avgav medicinalstyrelsen förslag till erhållande av det med distriktslaboratorium utrustade apoteket ö r n e n i Karlstad. Styrelsen åberopade därvid en samma dag av chefen för dess apoteksbyrå, nuvarande medicinalrådet A. O. Wilund upprättad promemoria i berörda ämne, vari beträffande kvalifikationerna för befordran till privilegium på apotek med distriktslaboratorium anfördes följande: »Ådagalagda specialkunskaper inom farmaciens område, ådagalagt intresse och fallenhet för vetenskapligt arbete samt ådagalagd fallenhet för organisatoriska och ekonomiska uppgifter synas därvid helt eller delvis böra krävas för befordran till sådant privilegium. Tjänsteårens antal torde däremot i regel icke få tillmätas utslagsgivande betydelse.» Vid sitt ställningstagande i nyssnämnda fall till ifrågavarande spörsmål hade medicinalstyrelsen, enligt vad styrelsen framhöll i sitt yttrande i ären73

det, beaktat att de allmänna grunderna för befordran till apoteksprivilegium icke skulle komma att i någon väsentlig mån rubbas genom att särskilda sådana komme att tillämpas i fråga om apotek med distriktslaboratorium samt apotek i Stockholm och ytterligare några få apotek (se ovan). Ifrågavarande apotek utgjorde nämligen tillsammans ett ringa antal (15—20 procent) av rikets apoteksinrättningar, av vilka 80—85 procent således alltjämt skulle besättas efter de hävdvunna grunderna, innebärande att tjänsteårens antal utgjorde den dominerande faktorn som merit för befordran. Även i några senare fall, avseende befordran till privilegium på apotek med distriktslaboratorium — apoteket Salen i Stockholm, apoteket Lejonet i Göteborg och apoteket Lejonet i Malmö — hävdade medicinalstyrelsen, att tjänsteårens antal icke borde tillmätas samma betydelse som vid befordringar till apoteksprivilegier i allmänhet. I konsekvens härmed anmälde medicinalstyrelsen i de båda sistnämnda fallen bland de sökande två till tjänsteåren yngre apotekare till privilegiernas erhållande, och Kungl. Maj :t följde i dessa fall medicinalstyrelsens förslag. Privilegiebrevens lydelse Genom KK den 27 oktober 1899 förordnades, att den som erhölle privilegium å apotek skulle efter utgången av år 1920 vara skyldig dels att mot pension vid viss ålder avstå privilegiet och beträffande pensioneringen underkasta sig vad Kungl. Maj :t kunde komma att därom bestämma, dels ock att för apoteksinnehavares eventuella pensionering årligen erlägga den avgift, Kungl. Maj:t kunde pröva lämpligt för detta ändamål fastställa. I alla privilegiebrev som därefter utfärdades under tiden till och med utgången av år 1920 intogs i någon form en erinran om apoteksinnehavarnas skyldighet att underkasta sig blivande pensionsbestämmelser 1 . Med åtgärder för ordnande eller ekonomiskt möjliggörande av apoteksinnehavares pensionering fick emellertid tillsvidare anstå. Först 1921 utfärdades bestämmelser härom (se vidare avsnitt L av detta kapitel). Den sista överlåtelse av ett säljbart privilegium som ägde rum före 1920 års utgång avsåg privilegiet på apoteket Lejonet i Malmö. Det av Kungl. Maj :t den 22 oktober 1920 utfärdade privilegiebrevet, varigenom denna överlåtelse konfirmerades, lydde sålunda: »Det åligger dels att noggrant iakttaga vad författningarna rörande apoteksinrättningar stadga och föreskriva, dels ock, jämlikt bestämmelserna i kungörelsen den 27 oktober 1899, att efter utgången av år 1920 ej mindre mot pension vid viss ålder avstå privilegiet och beträffande pensioneringen underkasta sig, vad Vi kunna komma att därom bestämma, än även för apoteksinnehavares eventuella pensionering årligen erlägga den avgift, Vi kunna pröva skäligt för detta ändamål fastställa.» 1

74 Se 1912 års apotekskommittés betänkande III sid. 173 ff.

F r å n och med den 9 augusti 1920 erhöllo privilegiebreven en i så måtto ändrad lydelse, att apoteksinnehavarna — jämte det de ålades att iakttaga vad i 1899 års kungörelse funnes föreskrivet — tillförbundos »att underkasta sig vad Vi framdeles kunna komma att föreskriva beträffande privilegiets avstående eller sättet för dess utövande». Den ändrade lydelse privilegiebreven sålunda erhållit — varom närmare i det följande — bibehölls i huvudsak ända till den 16 maj 1930. I de privilegiebrev som utfärdades från och med sistnämnda dag erinrades apoteksinnehavarna om sin skyldighet »dels att ställa sig till efterrättelse gällande bestämmelser angående apoteksväsendet i riket, dels ock att underkasta sig vad Kungl. Maj :t framdeles kan komma att föreskriva beträffande privilegiets avstående eller sättet för dess utövande». Genom ett kungl. brev den 30 december 1935 meddelades slutligen en allmän föreskrift av samma lydelse som de ovan citerade punkterna i privilegiebreven från och med den 16 maj 1930. På grund härav innehålla de efter den 30 december 1935 utfärdade privilegiebreven inga föreskrifter om apoteksinnehavarnas åligganden. Den 1 januari 1949 gällde ännu två apoteksprivilegier härrörande från tiden före den 9 augusti 1920. Sedan innehavarna av dessa apotek under 1949 uppnått pensionsåldern och frånträtt sina privilegier, härröra numera samtliga gällande apoteksprivilegier från tiden efter den 8 augusti 1920. Apoteksprivilegiernas rättsliga natur Frågan om apoteksprivilegiernas rättsliga natur har under de senaste decennierna varit föremål för flera utredningar. Första gången problemet ställdes under debatt var i samband med den utredning som föregick utfärdandet av 1921 års bestämmelser om skyldighet för apoteksinnehavare att erlägga vissa avgifter i och för bildande av fonden för apoteksinnehavares pensionering. För de förutsättningar, under vilka denna fond tillkommit samt för innehållet i 1921 års bestämmelser, redogöres närmare under avsnitt L av detta kapitel. Här må blott nämnas, att apoteksinnehavarna aldrig erlagt några personliga pensionsavgifter, utan kostnaden för pensioneringen har i stället — i form av årliga avgifter — slagits ut över apoteken med hänsyn till deras bärighet. Härigenom inflytande avgifter tillföras nämnda fond i syfte att möjliggöra utbetalande av pensioner till apoteksinnehavare, som enligt gällande bestämmelser äro därtill berättigade. Innan 1921 års bestämmelser utfärdades, yttrade sig bland andra apotekarsocietetens direktion, som hävdade, att 1873 års kungörelse om avskaffande av de säljbara apoteksprivilegierna åsyftat allenast att avlösa det ekonomiska värde (goodwill) som under årens lopp kommit att häfta vid koncessionerna (privilegierna). Apoteksprivilegiet vore nämligen en 75

koncession, dvs. Kungl. Maj :ts bekräftelse på ett mellan staten, å ena, och respektive apoteksinnehavare, å andra sidan, träffat civilrättsligt avtal, varigenom apoteksinnehavaren åtagit sig att under vissa av staten uppställda villkor tillreda och försälja läkemedel. Detta avtal vore sålunda att likställa med t. ex. bankoktrojer, järnvägskoncessioner, koncessioner att bearbeta stenkolsfyndigheter m. m. och kunde, lika litet som dessa, av staten under koncessionstiden ensidigt ändras genom en lagstiftningsakt. Justitiekanslersämbetet anförde i ärendet bland annat följande: Enligt modern rättsåskådning torde ett privilegium när som helst kunna återtagas av staten, som förlänat detsamma, dock att ersättning möjligen kan ifrågakomma för privilegiets ekonomiska värde. I sådant hänseende vill dock justitiekanslersämbetet erinra, att värdet av ett apoteksprivilegium — vilket ju icke innefattar själva apoteket, dvs. materialierna för privilegiets utövande — måste anses ganska problematiskt dels med hänsyn till statens redan vid 1873 års riksdag påpekade rätt att medgiva konkurrerande privilegier, dels ock med hänsyn till statens ostridiga makt att genom medicinaltaxan reglera priset på apotekarverksamhetens produkter. Nu har emellertid gjorts gällande, att ett apoteksprivilegium icke är privilegium i detta ords egentliga bemärkelse utan i stället en av staten meddelad koncession att på viss plats och under vissa i lag och särskilda författningar samt i koncessionen angivna betingelser idka tillverkning av och handel med apoteksvaror. Justitiekanslersämbetet tror detta betraktelsesätt hava fog för sig, men detsamma är enligt ämbetets mening icke ägnat att förläna ökad styrka åt apoteksinnehavarnas rätt. Ty i vilket fall som helst gäller stadgandet i § 8 av 1864 års näringsfrihetsförordning, att apoteksrörelse skall vara undandragen den vanliga näringsfriheten och i stället underkastad vad som finnes särskilt stadgat. För justitiekanslersämbetet är det intet tvivel underkastat, att innehavare av apoteksprivilegium är skyldig ställa sig till efterrättelse en i vederbörlig ordning utfärdad författning, som i det allmännas intresse dekreterar, att han vid viss högre ålder skall avträda sitt privilegium. Andra gången frågan om apoteksprivilegiernas natur dryftades var 1929 i samband med medicinalstyrelsens i kapitel 3 omförmälda förslag angående åtgärder för nedbringande av läkemedelspriserna. Utgångspunkten var därvid en annan än 1921; nu gällde det i första hand att avgöra, huruvida apoteksinnehavare, som erhållit sitt privilegium efter den 8 augusti 1920, kunde förpliktas att via apotekarpensioneringsfonden erlägga bidrag till andra ändamål än apoteksinnehavares pensionering. Medicinalstyrelsen åberopade i detta ärende ett utlåtande av dåvarande medlemmen av styrelsens vetenskapliga råd, sedermera justitierådet H. Forssman, vari denne anförde bland annat, att apoteksinnehavare, som enligt privilegiebrev vore skyldig att underkasta sig vad som framdeles kunde komma att föreskrivas om sättet för privilegiets utövande, finge anses skyldig erlägga bidrag till exempelvis annat, mindre bärkraftigt apotek för tiden efter det beslut om sådant bidrags utgående i vederbörlig ordning meddelats. Med stöd av detta utlåtande hemställde medicinalstyrelsen hos Kungl. Maj :t om ut76

färdande av erforderliga bestämmelser i ämnet. Så skedde även genom ett kungl. brev den 31 augusti 1928, varigenom förordnades, att de avgifter till apotekarpensioneringsfonden som enligt gällande bestämmelser skulle av apoteksinnehavare, vilka efter den 8 augusti 1920 erhållit eller framdeles erhölle privilegium på apotek, inbetalas för tid efter den 1 juli 1928 finge tagas i anspråk jämväl för bidrag till mindre bärkraftiga apotek ävensom för vissa särskilda pensioneringsändamål (nämligen för beredande av pension åt den på apoteken anställda personalen samt åt pensionerade apoteksinnehavares och nyssnämnda personals efterlevande). Den bestämda skillnad som alltså 1928 gjordes mellan de apoteksinnehavare, som erhållit sina privilegier före den 9 augusti 1920, och dem som erhållit sina privilegier denna dag eller senare har även i andra sammanhang konsekvent upprätthållits. Ehuru således frågan om apoteksprivilegiernas rättsliga natur redan vid två tidigare tillfällen blivit prövad, ansåg sig läkemedelsutredningen böra föranstalta om en särskild, mera ingående undersökning av frågan. Denna anförtroddes åt f. d. justitierådet E. Sandström, som på utredningens hemställan tillkallades att såsom expert biträda utredningen vid behandlingen av denna fråga. Sandström avgav den 29 maj 1947 ett utlåtande i ämnet, ur vilket här må återgivas följande: 1 I princip måste statsmakterna anses ha befogenhet att reglera en närings utövning så som befinnes lämpligt och även att föreskriva att den skall bedrivas såsom ett exklusivt statsmonopol, följaktligen med uteslutande av enskilda näringsidkare på området. Apoteksprivilegiet är otvivelaktigt ett särfall även enligt den uppfattning som i en enligt lag eller efter vanligt tillstånd utövad näringsverksamhet ej ser en rättighet. Det är ett monopol och som namnet antyder en i särskilt högtidlig form gjord förläning av rätten att med andras uteslutande utöva den med apoteket förenade näringen. I de äldsta privilegiebreven utsäges uttryckligen att privilegiet avser ej blott att inrätta och upprätta ett apotek utan även att fortsätta det. Den omständigheten att i senare privilegiebrev detta uttryckssätt bortfallit kan ej tolkas som en ändring i privilegiets innehåll. Rätten att fortsätta rörelsen har kommit att utgöra ett av de grundläggande elementen i privilegiet. Mot den uppfattningen att privilegiet i princip innebär förlänandet av en rätt (gentemot staten) att utöva och fortsätta utövningen av näringen kan ej med fog åberopas de begränsningar i privilegiets innehåll som tid efter annan genomförts med eller mot privilegieinnehavarnas vilja. Dessa begränsningar ha varit mycket vittgående och i hög grad urholkat privilegiet. Såsom exempel kunna nämnas medicinaltaxor, upphävandet av apoteksprivilegiernas säljbarhet, där sådan varit förenad med privilegiet, införandet av pensionsålder med skyldighet att vid dess uppnående avstå från privilegierna och erläggandet av vissa avgifter bl. a. till en fond för reglering av läkemedelsprisen. Man har vid genomförandet 1

Utlåtandet i sin helhet är såsom bilaga 2 fogat vid betänkandet. 77

av dessa åtgärder säkerligen utgått från att de fallit inom ramen för den reglering av villkoren för näringsutövningen som anses tillkomma statsmakterna oavsett arten av det berättigande på grund av vilket den enskilde näringsidkaren utövar näringen. De genomförda begränsningarna gå, såsom nämnts, mycket långt och i fråga om betalning av avgifter till fonden för reglering av läkemedelsprisen har lagligheten av åtgärden dragits under domstols prövning.1 Om sålunda i princip statsmakterna, om de vilja beakta apoteksprivilegierna efter deras innehåll och den rätt innehavaren av privilegiet erhållit, ej kunna indraga dem, så har dock denna princip i praktiken ett mycket litet tillämplighetsområde med hänsyn till ett i privilegiebreven på få undantag när inryckt villkor. I privilegiebrev, som utfärdats från och med den 9 augusti 1920, har nämligen inryckts en föreskrift, varigenom privilegieinnehavaren tillförbindes att underkasta sig vad Kungl. Maj:t framdeles kunde komma att föreskriva beträffande privilegiets avstående. Detta förbehåll är otvivelaktigt bindande för privilegieinnehavaren, och han kan därför ej motsätta sig ett avstående av sina privilegier för den händelse statsmakterna besluta införandet av ett statsmonopol på området. Skulle statsmakterna ensidigt vilja indraga de privilegier, som tillkommit före den 9 augusti 1920, äro de skyldiga att betala full ersättning för den förlust som tillskyndas innehavarna. Häremot kan ej åberopas att de villkor, varom förut talats och som i hög grad minskat apoteksprivilegiernas värde, kunnat åläggas utan ersättning. Som skäl är det tillräckligt att hänvisa till den åtskillnad som måste göras mellan reglerande villkor för näringens utövande och dennas totala indragning. I förlusten ingår, förutom värdet av lager och inventarier, rörelsens värde som sådan. I fråga om de privilegier, som tillkommit från och med den 9 augusti 1920, måste det i privilegiebreven gjorda förbehållet anses innebära att vederbörande underkastar sig ej blott skyldigheten att avstå privilegierna utan även de villkor som kunde komma att föreskrivas för avståendet. De allmänna ordalagen liksom den påtagliga avsikten att i vidaste mån ge statsmakterna fria händer för en eventualitet, som redan då diskuterades och ansågs möjlig, anvisa en sådan tolkning. För egen del vill läkemedelsutredningen här endast tillägga, att några närmare upplysningar ej stått att vinna rörande tillkomsten av ovannämnda, från och med den 9 augusti 1920 i privilegiebreven inryckta förbehåll. Uppenbart är emellertid, att förbehållet ursprungligen hade ett visst samband med de åtgärder som vid denna tid började förberedas i syfte att ordna apoteksinnehavarnas pensionsfråga (jfr SOU 1934: 35 sid. 433). Att förbehållets rättsliga verkningar emellertid sträcka sig vida längre än så, framgår av resultaten av de här ovan refererade utredningarna. Icke utan fog har det i olika sammanhang uttalats, att en mycket betydelsefull föränd1 Denna fråga har numera slutligt avgjorts av högsta domstolen, som genom dom den 12 mars 1948 fastställt vederbörande hovrätts och underrätts domar, varigenom sistnämnda domstolar ogillat av apotekaren G. H. J. Dahls dödsbo framställt yrkande om åläggande för Kungl. Maj:t och kronan att återbetala vissa av Dahl erlagda avgiftsbelopp.

ring i apoteksinnehavarnas rättsliga status skett genom ifrågavarande ändrade lydelse av privilegiebreven. Kungl. Maj:ts befogenhet att utfärda en föreskrift av denna innebörd, liksom att överhuvud meddela bestämmelser angående apoteksväsendet, grundar sig — såsom redan i inledningen till detta kapitel framhållits — ytterst på RF § 89, som reglerar Kungl. Maj :ts ekonomiska lagstiftningsmakt. Apoteksinnehavarnas rättigheter och skyldigheter Tidigare har framhållits hurusom apoteksinnehavarna äro både självständiga företagare och tjänstemän, vilket fört med sig, att de intaga en särställning i jämförelse med andra näringsidkare. I likhet med dessa h a r visserligen apoteksinnehavaren full frihet att exempelvis välja sina leverantörer samt att med dem sluta avtal om inköp av för rörelsen erforderliga varor m. m. Han har vidare rätt att inom ramen av de bestämmelser som innehållas i gällande kollektivavtal anställa och avskeda sin personal. Denna rätt är likvisst numera — i varje fall vad den farmacevtiska personalen angår — tämligen illusorisk. Sedan 1936 har det nämligen rått en konstant brist på sådan personal, vilket lett till genomförandet av en s. k. personalreglering för apoteken (se härom avsnitt K av detta kapitel). Olikheten med andra näringsidkare, i vad avser verksamhetens ekonomiska sida, består främst i att apoteksinnehavaren är skyldig att tillhandahålla läkemedel till priser, som bestämmas av gällande medicinaltaxa. Apoteksinnehavaren är vidare förhindrad att, såsom företagare i andra branscher, göra reklam för sina varor eller vidtaga andra åtgärder i syfte att öka apotekens omsättning. En annan viktig olikhet är, att apoteksinnehavaren äger behålla endast en del av rörelsevinsten. På grund av de för erhållande av privilegium uppställda villkoren är han nämligen skyldig att av rörelsevinsten avstå viss del till bestridande av utgifter för apoteksväsendets gemensamma ändamål (om denna s. k. inkomstreglering, se avsnitt I av detta kapitel). Att apoteksinnehavarna även äro att anse som tjänstemän sammanhänger med, att de i utövning av sin verksamhet äro subjekt för offentlig förvaltning och förty underkastade straffrättslig sanktion. Sålunda torde apoteksinnehavarna i sin egenskap av apoteksföreståndare jämlikt SL 25: 11 vara i straff rättsligt hänseende principiellt likställda med statstjänstemän (jfr bilaga 3). Den verksamhet som bedrives på apoteken får nämligen, trots apotekens karaktär av enskilda företag, anses utgöra ett led i den statliga förvaltningsverksamheten. Liksom de egentliga statstjänstemännens rättigheter och skyldigheter gentemot staten bestämmas i avlöningsreglementen m. fl. författningar, är rättsförhållandet mellan staten och apoteksinnehavaren bestämt genom de för erhållande av privilegiet stipulerade villkoren och med stöd därav i ad79

ministrativ ordning utfärdade föreskrifter. Privilegiebrevet, varigenom Kungl. Maj :t »förunnar och tillägger» sökande privilegium på visst apotek, torde rättsligt sett i så måtto vara att likställa med ett skrifligt avtal, att de villkor, under vilka privilegiet sökts och erhållits, måste respekteras. Kungl. Maj :t har ock, såvitt känt, städse beaktat denna synpunkt. Genom införandet från och med den 9 augusti 1920 i privilegiebreven av det ovan omnämnda förbehållet har emellertid apoteksinnehavarnas rättsliga ställning blivit en annan än tidigare. Apoteksinnehavarna kunna visserligen icke såsom statstjänstemännen dömas till avsättning, men däremot kunna deras privilegier återkallas. Detta följer beträffande apoteksinnehavare, som erhållit sitt privilegium efter den 8 augusti 1920, redan av privilegiebrevets lydelse, men är även för vissa fall klart utsagt i KK den 21 augusti 1935 om föreståndarskap å apotek, varom närmare nedan. I sin yrkesutövning stå apoteksinnehavarna, såsom tidigare framhållits, under medicinalstyrelsens inseende och äro pliktiga att efterkomma vad styrelsen i kraft av gällande författningar föreskriver dem; för i tjänsten begångna fel eller försummelser k u n n a apoteksinnehavarna av medicinalstyrelsen ådömas disciplinstraff resp. anmälas till åtal. Apoteksinnehavarnas rättigheter härflyta således i första hand ur apoteksprivilegierna eller mera adekvat uttryckt: ur den apoteksinnehavarna genom privilegierna förbehållna rätten att driva apoteksrörelse ävensom att idka handel med första klassens gifter. För omfattningen av detta monopol redogöres närmare under nästa avsnitt av detta kapitel. Såsom apoteksföreståndare äger apoteksinnehavaren vidare rätt att tillverka, importera och idka grosshandel med apoteksvaror samt att i detalj försälja spritdrycker, maltdrycker klass III och vissa s. k. alkoholhaltiga preparat. Ytterligare äger apoteksinnehavaren rätt att driva s. k. binäring antingen i direkt anslutning till apoteksrörelsen eller i en från densamma helt skild teknisk avdelning. Undersöker man, vilka skyldigheter som åvila apoteksinnehavarna, finner man, att dessa äro av synnerligen mångskiftande art. Av särskilt intresse i förevarande sammanhang äro de skyldigheter som åtfölja apoteksföreståndarskapet. Härförutom har apoteksinnehavaren, liksom de flesta andra idkare av handelsrörelse, åtskilliga åligganden t. ex. bokförings- och inventeringsskyldighet enligt bokföringslagen av år 1929 samt vissa åligganden enligt arbetarskyddslagen och dess följdförfattningar av år 1949. Den redogörelse som lämnas här nedan gör självfallet icke anspråk på att vara uttömmande, men de anförda exemplen på apoteksinnehavarens rättigheter och skyldigheter torde dock vara ägnade att ge en uppfattning om hans ställning i egenskap av apoteksföreståndare. Den förutnämnda kungörelsen om föreståndarskap på apotek fastslår 80

inledningsvis, att apotek — varmed förstås självständigt apotek (och således icke filialapotek eller sjukhusapotek) — skall förestås av innehavaren från och med den dag läkemedel säljas från apoteket för hans räkning. Apoteksinnehavare skall enligt kungörelsen vara bosatt på den ort, där apoteket är beläget, såframt ej medicinalstyrelsen medger undantag härifrån. Utan särskilt tillstånd må apoteksinnehavare åtnjuta ledighet från föreståndarskapet under högst åtta dagar i följd, dock sammanlagt ej mer än trettio dagar årligen. Av medicinalstyrelsen må innehavare härutöver beviljas ledighet från föreståndarskapet dels för vila under högst två månader om året, dels för sjukdom eller svag hälsas vårdande under högst sex månader i sänder, dels för enskilda angelägenheter eller av annan giltig anledning under högst sex månader i följd, dels ock för tillträdande av privilegium på annat apotek under tiden intill dess sökandens apotek blivit av ny innehavare tillträtt. Om i det näst sista av här uppräknade fall ledighet sökes för mer än sex månader och medicinalstyrelsen finner skäl föreligga för ledigheten, skall styrelsen med eget utlåtande överlämna ärendet till Kungl. Maj:t för prövning. Då apoteksinnehavare avlider, har dödsboet att ofördröj ligen hos medicinalstyrelsen göra framställning om förordnande av tillfällig föreståndare, varvid styrelsen, om föreslagen person befinnes behörig och lämplig, förordnar honom till föreståndare tills vidare intill dess apoteket blivit av ny innehavare tillträtt. Försättes apoteksinnehavare i konkurs, ankommer det på Kungl. Maj :t att pröva, huruvida privilegiet må av honom behållas eller det skall återkallas. Där apoteksinnehavare jämlikt lagen den 30 maj 1941 om avstängning i vissa fall av innehavare eller farmacevt från tjänstgöring på apoteksinrättning (se strax nedan) avstänges från tjänstgöring, skall medicinalstyrelsen förordna annan person att under avstängningstiden för den avstängdes räkning förestå apoteket. Enligt 1941 års lag åligger det medicinalstyrelsen att ofördröjligen från tjänstgöring på apoteksinrättning avstänga apoteksinnehavare, som på grund av sinnessjukdom eller annan rubbning i själstillståndet varder ur stånd att nöjaktigt fullgöra sådan tjänstgöring. Avstängning som nyss sagts skall vara till dess vederbörande inför styrelsen styrker, att h a n är i stånd att tjänstgöra. Föreligger grundad anledning till antagande, att apoteksinnehavare av anförda skäl är ur stånd att nöjaktigt tjänstgöra på apoteksinrättning, äger medicinalstyrelsen förordna, att han skall undergå läkarundersökning för avgörande, huru därmed sig förhåller. Motsätter h a n sig undersökning är vederbörande polismyndighet pliktig att på begäran av den, som har att förrätta undersökningen, lämna erforderlig handräckning. I avvaktan på att undersökningen kommer till 1 — 12189

stånd må medicinalstyrelsen avstänga den, som skall undersökas, från tjänstgöring för den tid styrelsen bestämmer. Som förut nämnts, angivas i föreståndarskapskungörelsen även vissa fall, i vilka medicinalstyrelsen må hos Kungl. Maj :t göra framställning om återkallande av apoteksprivilegium. De fall, det här gäller, äro sådana där apoteksinnehavare antingen utan att vara därtill berättigad låter annan förestå apoteket eller överlåter apoteksrörelsen på annan eller utan lov bosätter sig på annan ort än den, där apoteket är beläget, eller eljest gör sig skyldig till fel eller försummelse vid utövandet av föreståndarskapet. Ett annat fall, i vilket apoteksinnehavaren omedelbart går privilegiet förlustig, är omnämnt i KK den 9 oktober 1931 angående ordningen för övertagande av apotek m. m. (jfr sid. 117). Där stadgas i detta hänseende bland annat, att nyssnämnda påföljd drabbar tillträdande apoteksinnehavare, om han försäljer läkemedel från apoteket för egen räkning, innan apoteket blivit avsynat eller medicinalstyrelsen medgivit att sådan försäljning må äga r u m från apoteket, oaktat avsyning ej skett. Enligt gällande bestämmelser om pensionering av apoteksinnehavare, för vilka närmare redogöres under avsnitt L av detta kapitel, är innehavare skyldig att mot pension avstå privilegiet på sitt apotek med utgången av den månad, under vilken han fyller 67 år. Enahanda skyldighet åligger honom även före fyllda 67 år, därest han under tre på varandra följande år till följd av sjukdom, vanförhet, lyte eller nedsatt arbetsförmåga varit ur stånd att på tillfredsställande sätt förestå sitt apotek och det behörigen styrkes, att han är för framtiden oförmögen därtill. Rätt att mot pension avstå apoteksprivilegium före fyllda 67 år tillkommer apoteksinnehavare, om han behörigen styrker, att han av orsak, som nyss nämnts är för framtiden oförmögen att på tillfredsställande sätt förestå sitt apotek. Ytterligare må till sist beträffande apoteksinnehavarens skyldighet såsom apoteksförståndare framhållas, att det på grund av gällande författningar och andra i administrativ ordning utfärdade föreskrifter åligger honom bland annat dels att hålla apoteket tillgängligt för allmänheten under de tider som angivas i härom utfärdade bestämmelser. dels att hålla i lager alla i gällande farmakopé och medicinaltaxa upptagna varor (dvs. apoteksvaror och andra läkemedel) utom sådana varor, som i farmakopén äro försedda med asterisk eller vilka eljest enligt beslut av medicinalstyrelsen undantagits från obligatorisk lagerhållning, ävensom vissa sera, dels att på begäran anskaffa apoteksvaror (inkl. farmacevtiska specialiteter), som han icke lagerför, ävensom med vissa undantag gifter av första klassen, 82

dels att tillhandahålla preventivmedel i enlighet med härom utfärdade bestämmelser, dels att vid försäljning av apoteksvaror icke överskrida medicinaltaxans priser resp. — beträffande farmacevtiska specialiteter — de priser som bestämmas med ledning av gällande medicinaltaxegrunder eller av medicinalstyrelsen meddelade föreskrifter, dels att ansvara för att läkemedel, som tillhandahållas på apoteket, äro av fullgod beskaffenhet, dels ock att ansvara för apoteket tillfört förråd av spritdrycker.

D.

Det nuvarande apoteksmonopolets omfattning m. m.

Inledning Gränsen mellan apotekshandeln och annan ifrågakommande handel har, som tidigare framhållits, ända in i våra dagar varit oklar. Gränsdragningen var en stridsfråga genom de tre senast förflutna århundradena och föremål för upprepade ingripanden från Kungl. Maj :ts eller den centrala medicinska myndighetens sida. Bestämmelser om ensamrätt för apoteken till handel med vissa varor utfärdades redan genom ett kungl. brev den 10 april 1675 och förtydligades genom en kungl. resolution den 1 augusti 1698, punkt 5. Striden stod då främst mellan apotekarna och kryddkrämarna. Den fortsatte under det följande århundradet och föranledde utfärdande av ytterligare bestämmelser åren 1705, 1747, 1756 och 1797. Varken härigenom eller genom de näringsrättsliga författningar som utkommo under 1800-talet — 1846 års handelsordning och 1864 års näringsfrihetsförordning — skapades emellertid någon klarhet i ovanberörda avseende. Enligt § 8 i sistnämnda författning äro från rätten att fritt idka näring undantagna bland annat »handel med gifter eller andra vådliga ämnen» samt »apoteksrörelse eller handel med apoteksvaror». Sedan apotekarsocietetens direktion 1903 gjort framställning om åtgärder för att göra det apotekarna i äldre författningar tillförsäkrade skyddet effektivt, lät medicinalstyrelsen verkställa utredning i frågan och avgav 1905 ett förslag till förordning angående apoteksvaror. I anledning av de yttranden som avgåvos över förslaget uppdrog Kungl. Maj:t 1909 åt medicinalstyrelsen att överarbeta detsamma, vilket uppdrag samma år fullgjordes. Detta förslag underkastades sedermera ytterligare granskning och bearbetning inom civildepartementet med biträde av tillkallade sakkunniga, vilka 1913 avlämnade ett omarbetat förslag till apoteksvarustadga. Sistnämnda förslag lades till grund för propositionen nr 243/1913, varigenom riksdagens yttrande inhämtades i ärendet. I det vid propositionen 83

fogade utdraget av statsrådsprotokollet framhöll chefen för civildepartementet (Schotte), att huvudprincipen för en lagstiftning på området naturligen borde vara att såvitt möjligt tillgodose den allmänna hälsovårdens krav. Tillämpat på det föreliggande fallet innebure detta, att staten måste sörja för att medborgarna erhölle fullgoda och väl beredda läkemedel så lätt tillgängliga och till så billigt pris som möjligt. Vid sin bedömning av därför ifrågakommande åtgärder gjorde departementschefen skillnad mellan tillverkning av samt detaljhandel och grosshandel med läkemedel. Om dessa olika led i läkemedelsförsörjningen gjorde departementschefen bland annat följande uttalanden: Att tillverkningen av vissa läkemedel med fördel sker fabriksmässigt, varigenom billigare pris och i vissa fall större homogenitet och bättre beskaffenhet erhålles än vid tillredning i mindre partier å apotek, synes vara allmänt erkänt. Stadgeförslaget innehåller därför bestämmelser, ägnade att underlätta uppkomsten av en inhemsk fabriksmässig tillverkning av apoteksvaror, och för denna industri ha inga andra inskränkningar uppställts än fordran på viss kompetens hos fabriksföreståndaren samt på inspektion och kontroll från det allmännas sida. För att komma i åtnjutande av de fördelar, fabriksmässig läkemedelstillverkning medför, är det emellertid ej nödvändigt att frigiva detaljhandeln med dessa fabriksmässigt tillverkade läkemedel; de kunna även försäljas på apoteken och erfarenheten visar, att så redan sker i stor utsträckning, särskilt med utländska fabrikat. Vad detaljhandeln med läkemedel angår, så måste fasthållas, att särskilt kontrollerade affärer med fullt kompetenta ledare och biträden äro ett viktigt och nödvändigt led i samhällets verksamhet för befrämjande av hälso- och sjukvården. För handhavande av giftiga eller eljest häftigt verkande medel samt tillredning av läkemedel enligt läkares recept äro apoteken otvivelaktigt av behovet påkallade. Men även i övrigt tala vissa skäl för att i allmänhetens intresse koncentrera läkemedelshandeln till apoteken. Om någonsin stora anspråk i fråga om renhet och god beskaffenhet böra ställas på varor, som hållas till salu inom landet, så är det i fråga om de varor, som äro avsedda att användas mot sjukdomar; ett overksamt eller skadligt medel kan här lätt få de mest ödesdigra följder. Departementschefen ansåg sig på grund härav böra i fråga om detaljhandeln ansluta sig till principen, att läkemedelshandeln i stort sett skulle vara förbehållen apoteken. Vad grosshandeln beträffade syntes ej samma skäl föreligga att bibehålla apotekens privilegierade ställning blott man sörjde för att detta slag av handel omhänderhades av kompetenta personer, och departementschefen föreslog därför »särskilt i handelns och industriens intresse frigivande under vissa försiktighetsmått av grosshandeln med ifrågavarande varor». Riksdagens lagutskott anförde (uti. nr 37) i anledning av propositionen, att utskottet funne förslaget i allmänhet på ett väl avvägt sätt tillgodose den av departementschefen åberopade huvudprincipen för lagstiftningen på 84

området. De restriktioner i den fria handeln som blivit gjorda syntes icke vara av beskaffenhet att motverka nämnda ändamål eller att medföra obehöriga inskränkningar i den näring som uppstått vid sidan av apoteken och som avsåge att tillhandahålla allmänheten medel, vilka i det dagliga livet vunnit användning i den allmänna hälsovården. Det syntes utskottet för övrigt uppenbart, att tillkomsten inom landet av en från apoteksmonopolet frigjord grosshandel med apoteksvaror borde bidraga till att dylika varor kunde av flertalet mindre apoteksinnehavare erhållas för billigare pris, än om monopolet skulle bestå, samt att därigenom de mindre apotekens bärighet skulle befordras. Riksdagen anslöt sig (skr. nr 162) i huvudsak till det föreliggande förslaget till apoteksvarustadga. Genom apoteksvarustadgan, som utfärdades den 14 november 1913 (SFS nr 308) och trädde i kraft den 1 juli 1914, upphävdes emot stadgans bestämmelser stridande föreskrifter, bland annat den ovannämnda resolutionen den 1 augusti 1698. Utom genom apoteksvarustadgan bestämmes omfattningen av det apoteksrörelsen förbehållna försäljningsmonopolet genom giftstadgan den 26 november 1943 samt genom KK den 16 september 1933 med vissa bestämmelser angående narkotiska ämnen och beredningar. Huvudförfattningen är givetvis apoteksvarustadgan, eftersom apotekens egentliga uppgift är att tillhandahålla läkemedel och då främst apoteksvaror. Emellertid är att märka, att läkemedel, som äro att hänföra till gifter av första klassen, icke utgöra apoteksvara i apoteksvarustadgans mening. Av en jämförelse mellan apoteksvarustadgans och giftstadgans bilagor I och II resp. 1 och 2 — i vilka äro förtecknade eller exemplifierade de varor som utgöra apoteksvara resp. gift av första klassen — framgår nämligen, att apoteksvarustadgans bilagor principiellt icke upptaga något gift av första klassen, varför sådant gift icke är att betrakta som apoteksvara. 1 Å andra sidan äger giftstadgan — som bland annat reglerar handeln med gifter i allmänhet — icke tillämpning på »tillverkning och förvaring å samt försäljning eller annan överlåtelse från apoteksinrättning av gift såsom läkemedel». En motsvarande undantagsbestämmelse fanns redan i 1906 års giftstadga, dvs. före tillkomsten av apoteksvarustadgan. I det förslag till apoteksvarustadga som medicinalstyrelsen 1909 överlämnade till Kungl. Maj :t hänfördes till apoteksvara även »giftiga ämnen och andra varor, vilkas försäljning på grund av föreskrift i särskild författning tillkommer endast apoteksföreståndare». Någon bestämmelse härom inflöt däremot icke i det förslag till apoteksvarustadga som 1913 underställdes riksdagen. Bland annat med 1

Se WW sid. 65 not 1 och sid. 456 not 1. 85

hänsyn till departementschefens här ovan återgivna uttalanden om skälen till att detaljhandeln med läkemedel (inklusive giftiga eller eljest häftigt verkande medel) i stort sett borde vara förbehållen apoteken torde någon tvekan dock ej kunna råda om att även läkemedel, som äro att hänföra till gifter av första klassen — ehuru de dels författningsenligt icke utgöra apoteksvaror, dels vid försäljning från apoteksinrättning icke äro underkastade giftstadgans bestämmelser — omfattas av det apoteksrörelsen förbehållna försäljningsmonopolet. I det följande redogöres först för apoteksvarustadgans bestämmelser, varvid för sammanhangets skull omnämnas även vissa bestämmelser, som ej reglera apoteksmonopolets omfattning. Därefter redogöres för giftstadgans hithörande föreskrifter och slutligen för vissa bestämmelser i andra ifrågakommande författningar. Apoteksvarustadgans bestämmelser Apoteksvarustadgan skiljer mellan läkemedel och apoteksvaror. Med l ä k e m e d e l förstås enligt § 1 i stadgan vara, avsedd att vid utvärtes eller invärtes bruk förebygga, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymtom hos människor eller djur. Till a p o t e k s v a r a äro enligt stadgan att hänföra ämnen (enkla kemikalier och droger) och beredningar, som endast eller i huvudsakligaste mån användas såsom läkemedel eller vid tillredning av läkemedel. Ämnena finnas uppräknade i bilaga I till stadgan, och beredningarna äro exemplifierade i bilaga II. Angående dessa bilagor och den vid stadgan fogade bilaga III, varom närmare nedan, gäller enligt § 3, att de skola minst vart tredje år granskas av medicinalstyrelsen i samråd med kommerskollegium och tekniska högskolan samt därefter hos Kungl. Maj :t anmälas till fastställelse. I § 2 mom. 1 apoteksvarustadgan och i bilaga III till stadgan angivas, vilka läkemedel, som få fritt försäljas i allmänna handeln, s. k. f r i a läkemedel. Enligt § 2 mom. 1 äro följande varor i regel undantagna från att anses som apoteksvaror, nämligen: a) kosmetiska medel, avsedda till ans av hud eller h å r eller till renhållning av munhålan, samt medel, avsedda till ans av friska sår, b) liktornsmedel, c) desinfektionsmedel, avsedda till renande av rum, bohag och dylikt eller av avfallsämnen, d) förbandsartiklar, som icke äro impregnerade eller som äro impregnerade i enbart antiseptiskt syfte, e) mineralvatten, naturliga och konstgjorda, f) mineralkällsalter, naturliga och konstgjorda, g) näringspreparat, som icke äro försatta med annat läkemedel än lecitin eller glycerofosfat av natrium eller av kalcium. Om här uppräknade varor på grund av tillsättning med häftigt verkande ämne eller av annan orsak befinnas vara av sådan beskaffenhet att deras 86

bruk för uppgivet ändamål medför hälsofara, kan Kungl. Maj :t på framställning av medicinalstyrelsen meddela förbud mot införsel och försäljning av vara eller förordna, att den skall anses som apoteksvara (§ 2 mom. 3). Bland de i bilaga III upptagna, såsom läkemedel allmänt använda varor, vilka icke skola anses som apoteksvaror, märkas dels ett antal utvärtesmedel (såsom bly vatten, lapispenna, tanddroppar samt åtskilliga liniment och plåster), dels vissa intagningsvaror (t. ex. fruktsalt, brösthonung och lakrits). Beträffande försäljningen av dessa varor ha i bilaga III lämnats vissa anvisningar, av vilka här bör återgivas följande: »4. Vid försäljning av vara, här nedan betecknad med *, skall, om denna ej uppfyller svenska farmakopéns fordringar i fråga om sammansättning, renhet m. m., detta förhållande tydligt angivas genom påskrift eller tryckt signatur med orden "Ej farmakopévara". 5. Vara, här nedan betecknad med **, skall vara tillverkad å sådan fabrik som avses i § 4, eller ock å välkänd utländsk fabrik.» Bestämmelser angående tillverkning, import och försäljning av a p o t e k s v a r o r äro meddelade i apoteksvarustadgans §§ 4—7. I stadgan namnes ingenting om att apoteksföreståndare äger rätt och skyldighet att tillverka apoteksvaror, utan detta underförstås såsom självklart (jfr § 8). Rätt att fabriksmässigt tillverka apoteksvaror för avsalu tillkommer enligt § 4 — förutom apoteksföreståndare— den som dels fullgör viss anmälningsskyldighet, dels styrker »att han antingen själv äger skicklighet att bedriva den rörelse, varom här är fråga, eller ock anställt annan, välfrejdad person med vitsordad skicklighet att förestå rörelsen». Apoteksvara må enligt § 6 ej till riket införas av annan än a) apoteksföreståndare b) fabrikant eller annan näringsidkare, som efter behörig anmälan tillverkar apoteksvara eller eljest i sin rörelse använder sådan vara, i den mån densamma är för hans tillverkning behövlig, c)person, som enligt § 7 är berättigad att idka grosshandel med apoteksvara, d) föreståndare för vetenskaplig institution, lydande under någon av rikets akademier eller högskolor eller som åtnjuter understöd av stat eller kommun, i den mån apoteksvaran är för annan institutionens verksamhet än sjukvård behövlig, samt e) föreståndare för av stat eller kommun inrättat eller understött offentligt undersökningslaboratorium, ävensom av offentlig myndighet auktoriserad föreståndare för annat offentligt undersökningslaboratorium, i den mån varan är för laboratoriets verksamhet behövlig. Resande må utan hinder av här återgivna bestämmelser medföra apoteksvara, som är avsedd endast för personligt bruk. 87

Rätt att importera apoteksvaror tillkommer enligt gällande instruktion för militärapoteket även föreståndaren för detta apotek. I fråga om importen av apoteksvaror må här även framhållas dels att specialitetskungörelsen såsom villkor för prövning av ansökan om registrering av utomlands tillverkade farmacevtiska specialiteter föreskriver, att ansökan skall göras av här i riket bosatt ombud för tillverkaren, dels ock att, om dessa ombud — vilka ofta tillika äro agenter för samma och andra utländska företag i branschen — icke uppfylla de i § 7 apoteksvarustadgan stipulerade villkoren för rätt att idka grosshandel med apoteksvaror, så äro de ej heller behöriga att själva importera ifrågakommande specialiteter eller andra apoteksvaror. Ombuden (agenterna) måste därför söka samarbete med en apoteksföreståndare, som i sådant fall fungerar som importör av varorna för vederbörandes räkning. Denna anordning, som är en indirekt följd av nyss berörda författningsbestämmelser, är sedan länge vanlig. I § 7 meddelas föreskrifter angående försäljning av apoteksvara. Grosshandeln med apoteksvaror är fri för den som dels fullgör viss anmälningsskyldighet, dels styrker, »att antingen han själv eller av honom såsom föreståndare anställd person äger skicklighet att bedriva sådan rörelse». Den som fabriksmässigt för avsalu tillverkar apoteksvara får sälja apoteksvara av egen tillverkning med de för grosshandlare gällande inskränkningarna. Detta innebär, att fabrikant och grosshandlare får sälja sina produkter och varor endast till vissa i apoteksvarustadgan uppräknade personer, nämligen till återförsäljare (och således icke till konsumenter; vetenskapliga institutioner och vissa laboratorier dock undantagna). I övrigt får apoteksvara icke hållas till salu eller försäljas av annan än apoteksföreståndare. Undantag härifrån äro medgivna endast såtillvida, att dels kommunalnämnd och läkare i avlägset belägna orter eller där farsot utbrutit eller allmän sjuklighet är gängse, dels ock veterinär och tandläkare äga att, jämlikt särskilda därom gällande bestämmelser, tillhandahålla allmänheten nödiga läkemedel. Utom apoteksvaror och andra läkemedel tillhandahålla apoteken regelmässigt även andra inom hälso- och sjukvården allmänt använda varor såsom tvål, puder, gummivaror, babyartiklar, parfymer m. m. Detaljhandel med sådana varor ävensom övriga icke-apoteksvaror drives stundom i särskild till apoteksinrättningen knuten teknisk affär. En sådan affär anses ekonomiskt utgöra en del av apoteksrörelsen, såvida icke affärsrörelsen i fråga drives i lokaler, som äro fullständigt skilda från apotekslokalerna, och rörelsen därjämte är inregistrerad som särskild firma. I § 8 fastslås apoteksföreståndares tidigare omnämnda skyldighet att lagerföra hithörande varor. Alla i gällande farmakopé och medicinaltaxa upptagna varor, för vilka ej medicinalstyrelsen medgivit, att de endast på läkares, veterinärs eller tandläkares begäran behöva anskaffas, skola så88

lunda finnas till salu i tillräckliga förråd på självständiga apotek och filialapotek. Emellertid brukar medicinalstyrelsen i samband med kungörandet av nya medicinaltaxor förordna, att apotekens nu ifrågavarande skyldighet skall beträffande i medicinaltaxan upptagna varor »omfatta sådana, som finnas intagna i svenska farmakopén — dock icke dem, som där äro betecknade med * eller eljest undantagits från obligatorisk lagerhållning —, och därjämte varor, varom överenskommelse därutinnan träffats mellan apoteksföreståndaren och i orten praktiserande läkare, veterinär eller tandläkare, ävensom vissa sera, .» Vidare har medicinalstyrelsen i cirkulär den 8 juni 1949 (MF nr 57) bestämt, att vissa i farmakopén upptagna ämnen, droger och beredningar icke behöva »hållas i förråd» på apoteken, såvida icke läkare eller annan vederbörande framställt begäran därom. Tillika har styrelsen genom samma cirkulär förordnat, att med nyssnämnda inskränkning övriga i farmakopén upptagna droger icke behöva hållas i förråd i obearbetat skick. Apoteksföreståndare är vidare enligt § 8 skyldig att på därom framställd begäran snarast möjlig anskaffa apoteksvara, som han icke har på lager. Denna skyldighet gäller dock endast under förutsättning dels att icke hinder enligt stadgan möter för varans försäljning, dels att varan, om den utgör en annorstädes än på säljarens apotek tillverkad beredning, kan av honom inköpas till sådant pris, att han vid försäljning erhåller skälig handelsvinst utan överskridande av det högsta pris, han enligt § 11 får betinga sig. Beträffande apoteksföreståndares skyldighet att tillhandahålla vissa gifter hänvisas i § 8 till vad därom är särskilt stadgat (dvs. i giftstadgan, se nedan). I § 10 lämnas vissa föreskrifter rörande villkor, varunder apoteksvara skall försäljas. Varans art och sammansättning skall i varje fall genom påskrift eller bifogad deklaration på närmare bestämt sätt tydligt och riktigt angivas. I medicinaltaxan icke upptagen apoteksvara, som utgör beredning, samt i bilaga III vid stadgan upptagen vara må enligt § 11 vid försäljning icke åsättas högre pris än som på grund av i densamma ingående ämnens art och mängd ävensom beredningsformen skall för motsvarande vara, tillredd å inrikes apoteksinrättning, beräknas enligt medicinaltaxegrunderna. Denna föreskrift har, såsom i det följande skall visas (avsnitt E ) , betydelse även vid prissättningen på farmacevtiska specialiteter. I § 12 mom. 1 föreskrives, att Kungl. Maj :t kan på framställning av medicinalstyrelsen meddela förbud mot införsel och försäljning av apoteksvara, om denna skulle komma att mera allmänt försäljas till avsevärt högre pris än som enligt vad nyss sagts får betingas eller eljest till oskäligt pris eller om fabriksmässigt tillverkad apoteksvara till sammansättning och 89

innehåll väsentligen avviker från meddelad signatur eller deklaration eller om eljest i fråga om en viss apoteksvara sådana särskilda omständigheter skulle yppa sig, att dess vidare saluhållande inom landet är att anse såsom onyttigt och skadligt. Enligt mom. 2 av samma paragraf gälla nyssnämnda bestämmelser även bråckband och andra bandager, elektriska bälten och andra dylika medel, vilka angivas såsom botande eller lindrande medel mot sjukdom. Förslag till revision av apoteksvarustadgan m. m. Frågan om apoteksvarustadgans revision blev aktuell redan några år efter stadgans tillkomst. Framförda förslag härom — i allmänhet härrörande från representanter för den fria handeln — inriktades huvudsakligen på två krav, nämligen dels en vidgning av den handelsrätt som genom stadgan medgivits andra detaljhandlare med läkemedel än apoteksföreståndare, dels ock en teknisk revision av stadgans bestämmelser, syftande till en klarare avgränsning av de områden av läkemedelshandeln som förbehållits olika näringsidkare. Till stöd för förstnämnda förslag åberopades huvudsakligen önskvärdheten att bereda lättare tillgång till ytterligare ett antal hälso- och läkemedel samt att på denna väg förbilliga ifrågavarande medel. Såsom i kapitel 3 omtalats, ingick frågan om apoteksvarustadgans revision bland dem som apoteks sakkunnig a av år 1931 hade att behandla. De sakkunniga ägnade denna fråga en ingående behandling och framlade ett förslag till ny apoteksvarustadga. Förslaget byggde i huvudsak på 1913 års bestämmelser i ämnet men innebar även vissa sakliga förändringar i dessa bestämmelsers innehåll. De sakkunniga föreslogo icke någon principiell förändring i den handelsfrihet som genom 1913 års bestämmelser tillförsäkrats olika näringsidkare, men förordade överförande till bilaga III av ett mindre antal apoteksvaror. Apotekssakkunniga framlade även förslag till teknisk revision av apoteksvarustadgan men förslaget ledde ej till utfärdande av några nya bestämmelser i ämnet. Inom medicinalstyrelsen upprättades 1945 ett förslag till läkemedelsstadga, avsedd att ersätta apoteksvarustadgan. Detta förslag överlämnades, tillika med vissa däröver infordrade yttranden, den 25 januari 1947 till Kungl. Maj:t. Förslaget, som hittills icke föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd, är i stort sett uppbyggt på samma sätt som apoteksvarustadgan. Förslagets bestämmelser äro delvis identiska med stadgans, men även en del nyheter förekomma. I den mån dessa beröra förhållanden, som läkemedelsutredningen har anledning att ingå på, komma de att omnämnas i senare sammanhang. Här bör även nämnas, att 1948 års livsmedelssakkunniga i sitt 1949 avgivna betänkande med förslag till livsmedelsstadga m. m. (SOU 1949: 43) 90

kommit in på frågan om en gränsdragning mellan begreppet läkemedel och begreppet livsmedel. Med l i v s m e d e l förstås i de sakkunnigas utkast till livsmedelsstadga varor och ämnen, som äro avsedda att förtäras av människor för att tillföra kroppen i dess normala omsättning ingående näringsämnen samt icke äro att hänföra till läkemedel. Stadgans bestämmelser föreslås dock i tillämpliga delar skola gälla även »sådana fria läkemedel såsom näringspreparat, pastiller, tabletter och dylikt, vilka äro avsedda för förtäring av människor och vilkas sammansättning och tillverkning icke äro underkastade offentlig kontroll.» I anslutning härtill uttala de sakkunniga bland annat följande: Vissa läkemedel, som äro avsedda att förtäras, ha betydande näringsvärde och intaga därför en verklig dubbelställning. Detta gäller framför allt de s. k. näringspreparaten. Nu föreslås visserligen dessa preparat skola inordnas under livsmedelsstadgan, men samtidigt har direkt utsagts, att läkemedel icke äro livsmedel. Vid tillämpningen av apoteksvarustadgan torde man numera i huvudsak anse, att endast sådana näringspreparat, som innehålla särskilda ämnen med uppgift att förebygga, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymtom, äro att hänföra till läkemedel. Sannolikt kan det komma att råda olikheter i uppfattningen mellan olika myndigheter, som ha att tillämpa ifrågavarande författningar, var i det speciella fallet gränsen går. Det är enligt de sakkunnigas mening otillfredsställande, om dylika spörsmål skulle kunna medföra att en ganska stor och icke minst ur ekonomisk synpunkt betydelsefull grupp av varor, avsedda för förtäring av människor, komme att bli undandragen hygienisk kontroll. På grund härav anse de sakkunniga, att kontrollfrågan bör kunna frigöras från spörsmålet, till vilken författningsmässig grupp näringspreparat och vissa andra fria läkemedel rätteligen böra hänföras. Därest sådana fria läkemedel som näringspreparat, pastiller, tabletter och dylikt, vilka äro avsedda att förtäras av människor, med avseende på sammansättning och tillverkning icke i annan ordning äro underkastade offentlig kontroll, bör livsmedelsstadgans bestämmelser gälla även för dem. Då det sålunda föreslås bli en i praktiken lätt påvisbar faktisk omständighet, som blir avgörande i detta hänseende, vållas inga olägenheter av att gränsdragningen mellan livs- och läkemedel ej är fullt klar. Ett på grundval av livsmedelssakkunnigas ovannämnda betänkande utarbetat förslag till livsmedelsstadga har genom proposition nr 63/1951 underställts riksdagen. Giftstadgans bestämmelser Gifterna indelas i första och andra klassens gifter. Gifterna av första klassen äro förtecknade i bilaga 1 till giftstadgan, gifterna av andra klassen i bilaga 2. En del av de senare äro tillika apoteksvaror. 1 Detta är däremot, såsom inledningsvis påpekats, principiellt icke fallet med gifter av första klassen. Redogörelsen här nedan avser endast de senare. 1

Se WW sid. 65 not 1. 91

Enligt en bestämmelse i ingressen till bilaga 1 till giftstadgan äger medicinalstyrelsen förklara, att ämne eller beredning, som endast eller huvudsakligen användes som läkemedel, skall betraktas som gift av första klassen. Med stöd av detta bemyndigande har styrelsen under årens lopp förklarat ett stort antal ämnen och beredningar med användning som läkemedel för gifter av första klassen. Härav har bland annat följt, att dessa varor fått för läkemedelsbruk utlämnas från apotek endast mot av behörig person i föreskriven form utfärdat recept, s. k. recepttvång. Det främsta motivet härtill är omtanken om allmänhetens skydd mot varor, som vid osakkunnigt handhavande kunna vara farliga. Sedan den 1 december 1950 äger medicinalstyrelsen, jämlikt ett av Kungl. Maj :t samma dag meddelat beslut, även rätt att tillsvidare, dock längst intill utgången av år 1952, förordna om recepttvång beträffande läkemedel, som icke utgöra gifter av första klassen men som styrelsen likväl finner vid en okontrollerad användning k u n n a medföra allvarliga risker eller olägenheter ur hälsosynpunkt. Med stöd av detta bemyndigande har styrelsen fr. o. m. den 15 februari 1951 infört recepttvång beträffande vissa nyare läkemedel, däribland Antabus, Aureomycin, Chloromycetin, PAS och streptomycin. Åtskilliga gifter av första klassen användas endast eller huvudsakligen som läkemedel. Övriga i giftstadgan omnämnda gifter av första klassen äro sådana som ha uteslutande teknisk eller industriell användning. Beträffande gifter såsom läkemedel innehåller stadgan i vissa hänseenden särskilda bestämmelser. Den viktigaste av dessa är intagen i 2 §, som från stadgans tilllämplighetsområde undantager bland annat »tillverkning och förvaring å samt försäljning eller annan överlåtelse från apoteksinrättning av gift såsom läkemedel» (således även gifter av andra klassen). I dessa hänseenden skall enligt föreskrift i samma paragraf lända till efterrättelse vad medicinalstyrelsen därom förordnar (jfr 4 § i styrelsens instruktion den 30 juni 1947, sid. 64). Några särskilda föreskrifter om tillverkning på apoteksinrättning av gift såsom läkemedel ha icke utfärdats av medicinalstyrelsen. Bestämmelser om försäljning m. m. från apoteksinrättning av giftiga läkemedel finnas intagna i medicinalstyrelsens utrustnings- och expeditionskungörelser av år 1947 samt i kungörelsen den 4 december 1919 angående telefonering av recept till apoteksinrättning (SFS nr 771). En annan särbestämmelse angående giftiga läkemedel meddelas i 9 §, där det heter, att farmacevtisk specialitet, som innehåller gift, skall på läkemedelsfabrik, där specialiteten tillverkas, så ock på sådan fabriks nederlag ävensom inom lokal hörande till grosshandelsrörelse, i fråga om förvaring och påskrift vara underkastad de bestämmelser som på apoteksinrättning gälla för giftiga läkemedel. Och i 16 § stadgas, att gift av första klassen, som utgör läkemedel, må i fabrikantens originalförpackning av denne kostnads92

fritt överlåtas till kliniker vid vissa sjukhus och anstalter, i och för klinisk prövning av läkemedlet. Enligt 15 § 1 mom. sista stycket är apoteksföreståndare skyldig att »innehava eller efter därom framställd begäran snarast möjligt anskaffa gifter av första klassen», dock ej till stridsgaser användbara ämnen och beredningar. I 13 § stadgas, att gift av första klassen ej må saluhållas, försäljas eller eljest överlåtas av annan än apoteksföreståndare, fabrikant, som tillverkat giftet, eller den som är berättigad att idka grosshandel med sådant gift. Apoteksföreståndare må enligt 15 § 1 mom. försälja eller överlåta gift av första klassen endast till a) den som äger importera sådant gift, nämligen apoteksföreståndare, vissa fabrikanter och grosshandlare samt föreståndare för vissa vetenskapliga institutioner och laboratorier ävensom auktoriserade förbrukare av cyanväte till förgörande av ohyra, b) näringsidkare, som i sitt yrke använder sådant gift, och c) annan för pålitlighet känd person, för vissa vetenskapliga m. fl. ändamål. Här avsedd överlåtelse skall verkställas av apoteksföreståndaren personligen eller av annan person, som avlagt farmacevtisk examen eller som förklarats äga samma behörighet som farm. kandidat. Gift av första klassen får vidare enligt 16 § av fabrikant, som tillverkat gifter, eller grosshandlare, som erhållit tillstånd därtill av vederbörande lokala myndighet, försäljas eller överlåtas till vissa importörer, nämligen apoteksföreståndare samt andra fabrikanter av och grosshandlare med sådana gifter. Fabrikant eller grosshandlare äger även försälja eller överlåta vissa i bilaga 3 till giftstadgan upptagna första klassens gifter till näringsidkare, som i sitt yrke använder sådana gifter. Särskilda bestämmelser angående narkotika I KK den 16 september 1933 (SFS nr 559) med vissa bestämmelser angående narkotiska ämnen och beredningar stadgas bland annat följande. Vissa under 1 § A. i kungörelsen uppräknade varor, såsom morfin och kokain m. m. samt beredningar av dylika ämnen, må till riket införas endast av den som blivit av medicinalstyrelsen godkänd såsom importör av sådana varor. Tillverkning av sådana varor må ej ske utan tillstånd av medicinalstyrelsen eller i annan lokal än styrelsen medgivit. Behöriga att innehava ovannämnda narkotiska ämnen och beredningar äro endast apoteksföreståndare eller den som är godkänd såsom importör av sådana varor eller äger tillverka dylika varor. Dessa varor få ej heller utlämnas till annan än någon av nyssnämnda personer, dock att vara må utlämnas såsom läkemedel i enlighet med vad därom är stadgat samt att den som sålunda fått läkemedel till sig utlämnat, så ock den som från utrikes ort medfört vara allenast såsom läkemedel för personligt bruk må innehava läkemedlet. 93

Beträffande vissa andra, i 1 § B. angivna varor (bearbetat opium samt harts från indisk hampa och vissa beredningar därav) gäller, att de få varken till riket införas eller därifrån utföras, ej heller inom riket tillverkas, innehavas eller saluhållas. I 1 § C. slutligen angivas vissa andra ämnen och beredningar, med vilka handel resp. i handelssyfte bedriven tillverkning ej får ske utan medicinalstyrelsens tillstånd. Särskilda bestämmelser angående alkoholhaltiga apoteksvaror Angående handel med alkoholhaltiga apoteksvaror gälla, utöver apoteksvarustadgans föreskrifter, särskilda bestämmelser intagna i en KF den 1 juli 1918 (SFS nr 564), som äger tillämpning på a) alla alkoholhaltiga beredningar, som äro apoteksvaror, b) eter samt blandningar av eter och sprit, vilka icke äro apoteksvaror, och c) vissa med alkoholhaltiga apoteksvaror likställda alkoholhaltiga beredningar. Enligt 1 § i förordningen må apoteksvaror, som innehålla mer än 10 viktsprocent alkohol, försäljas eller eljest utlämnas från apotek endast mot recept utfärdat av läkare, veterinär eller tandläkare. Sådana apoteksvaror som nyss nämnts, vilka på grund av sin giftighet eller annan egenskap icke synas k u n n a missbrukas i berusningssyfte, må dock — i den mån de äro upptagna på en av medicinalstyrelsen fastställd förteckning över dylika apoteksvaror — utlämnas utan företeende av recept. Den nu gällande förteckningen över sådana varor har fastställts genom medicinalstyrelsens kungörelse den 17 mars 1932 (MF nr 17). Enligt 3 § 2 mom. i förordningen äro i här förevarande hänseende med alkoholhaltiga apoteksvaror likställda sådana alkoholhaltiga beredningar som ej jämlikt apoteksvarustadgan äro att hänföra till apoteksvaror, så framt de antingen a) äro upptagna i bilaga III vid stadgan eller b) enligt stadgan väl äro hänförliga till läkemedel men jämlikt stadgans § 2 mom. 1 äro undantagna från att anses såsom apoteksvaror. Alkoholhaltiga beredningar, varom här är fråga, må — i den mån de innehålla mer än 10 viktsprocent alkohol och icke äro upptagna i ovannämnda, av medicinalstyrelsen fastställda förteckning — utlämnas endast från apoteksinrättning, där de blivit beredda, samt endast mot recept utfärdat av läkare, veterinär eller tandläkare. Innehålla ifrågavarande beredningar 10 viktsprocent alkohol eller mindre, få de däremot fritt försäljas på apoteksinrättningarna. Särskilda bestämmelser angående bakteriologiska preparat Enligt KK den 30 april 1925 (SFS nr 101) angående kontroll å och handel med vissa för människor använda bakteriologiska preparat handhar statens bakteriologiska laboratorium genom sin föreståndare med ensamrätt importen av bakteriologiska preparat, som falla under kungörelsen, dvs. sera, vacciner m. m. med undantag av sera mot stelkramp. I fråga om 94

rätten att för avsalu tillverka bakteriologiska preparat inom landet äga bestämmelserna om apoteksvaror motsvarande tillämpning. Bakteriologiska preparat må hållas till salu resp. utlämnas av bakteriologiska laboratoriet, av apoteksföreståndare, av fabrikant, som tillverkat preparaten, samt av grosshandlare med apoteksvaror; i sistnämnda båda fall dock endast till den som är berättigad saluhålla eller utlämna preparaten (dvs. i praktiken, eftersom preparaten äro underkastade recepttvång, endast till apoteksföreståndare). Sammanfattning Av den här ovan lämnade redogörelsen framgår, att detaljhandeln med apoteksvaror och första klassens gifter (inkl. narkotika) i stort sett är förbehållen apoteken. Utom apoteken kan — på de i författningarna angivna villkoren beträffande näringsidkarens kvalifikationer m. m. — förekomma dels fabrikation av läkemedel, som är apoteksvara eller första klassens gift, med rätt för tillverkaren att försälja sin produkt till apotek eller läkemedelsgrossist (droghandlare) eller för export, dels grosshandel med läkemedel, som är apoteksvara eller första klassens gift, för försäljning i parti till apotek, annan droghandlare eller läkemedelsfabrikant, dels ock tillverkning av samt detaljhandel och grosshandel med läkemedel, som enligt apoteksvarustadgans och vissa andra bestämmelser få fritt försäljas i allmänna handeln.

Utöver bestämmelserna i apoteksvarustadgan och övriga i det föregående berörda författningar gälla angående handeln med läkemedel och andra varor, som tillhandahållas på apoteksinrättningarna, åtskilliga detaljerade föreskrifter i andra författningar av högre eller lägre dignitet. Läkemedelsutredningen har emellertid ansett sig sakna anledning att här ingå på dessa bestämmelser, då de icke synts vara av central betydelse i föreliggande sammanhang.

E.

M e d i c i n a l t a x e g r u n d e r n a och deras t i l l ä m p n i n g m .

m.

Inledning Redan under slutet av 1600-talet och början av 1700-talet voro priserna på läkemedel föremål för viss övervakning från myndigheternas sida. Sålunda innehöll en 1699 tryckt taxa, gällande för apoteken i Stockholm, priser på omkring 2.000 läkemedel samt en laborationstaxa »för beredelse av recepterna». Laborationstaxans priser torde därvid ha satts i relation till den tid som erfordrades för utförandet av de olika arbetsoperationerna. 95

Senare omarbetades taxorna tid efter annan, och bland dessa omarbetningar är särskilt att nämna 1819 års medicinaltaxa, som i vissa avseenden skilde sig från de tidigare gällande. Innan denna taxa utfärdades hade nämligen provlaborationer företagits, och på grundval av dessa utarbetades taxor över priserna på olika slag av läkemedel samt ersättning för dessas beredning (laborationstaxor). Dessa taxor skulle överses årligen resp. vid större höjningar eller sänkningar av drogpriserna. Nu gällande »grunder för läkemedels taxering å apotek» —- medicinaltaxegrunderna — vila liksom 1819 års motsvarande bestämmelser på antagandet att apotekarna, för att kunna erhålla skälig utkomst av sin rörelse, böra tillgodonjuta ett i taxegrunderna såsom »handelsvinst» betecknat tillägg av 100 procent på de försålda varornas inköpspriser. Denna grundläggande princip är ännu, efter mer än 130 år, i kraft för inemot hälften av de läkemedel som försäljas på apoteken. Det skall emellertid framhållas, att uttrycket »handelsvinst» i detta sammanhang icke är en fullt adekvat benämning. Därmed förstås nämligen vad som inom affärsvärlden i allmänhet betecknas som bruttovinst på försäljningspriset. Apotekens handelsvinst i denna mening uppgår till i genomsnitt 50 procent eller något mera av försäljningspriserna på emenda och preparanda, men är i fråga om farmacevtiska specialiteter icke obetydligt lägre. Vidare bör framhållas, att medicinaltaxegrunderna visserligen i princip avse att åstadkomma en eftersträvad enhetlig prissättning på alla från apotek försålda läkemedel, men att bestämmelserna de facto endast reglera apotekens rätt till »pålägg» på inköpta varor samt till ersättning för det farmacevtiska beredningsarbetet o. dyl. Någon verklig prisreglering ligger således icke i systemet. Påpekas må även att, ehuru något officiellt förbud icke stadgats mot underskridande av de priser som bestämmas med ledning av taxegrunderna, förekommer något sådant underskridande icke i praktiken vid minutförsäljningen (frånsett ett par i och för sig viktiga undantagsfall). Från att ursprungligen ha varit maximipriser ha apotekens genom taxegrunderna normerade utförsäljningspriser alltså tillika blivit minimipriser. En helt annan sak är, att sjukhusen och liknande större avnämare enligt avtal äro berättigade till vissa rabatter vid inköp av läkemedel m. m. från apoteken. Medicinaltaxan och taxeliggaren Nuvarande medicinaltaxegrunder fastställdes av Kungl. Maj :t den 13 december 1925. Sedan dess har ett flertal ändringar vidtagits i grunderna, bland annat åren 1928—1931 samt 1939, 1940, 1945 och 1950. Några av dessa ändringar resp. orsakerna till dem har berörts i tidigare sammanhang, ett par andra komma att behandlas i det följande. Enligt medicinaltaxegrunderna skall den av medicinalstyrelsen årligen $6

utfärdade m e d i c i n a l t a x a n omfatta alla i gällande svenska farmakopé upptagna droger och preparat, vilka enligt gällande bestämmelser skola »hållas i förråd» på apoteken vare sig de av apoteken köpas färdiga (emenda) eller de skola beredas därstädes (preparanda), ävensom andra läkemedel, vilka medicinalstyrelsen anser böra åsättas pris i taxan. På grund härav upptager medicinalstyrelsen regelmässigt ej endast apoteksvaror utan även en del s. k. fria handelsvaror, dvs. sådana inom hälso- och sjukvården allmänt använda medel, som få försäljas även utom apoteken. De fria handelsvarorna i här avsedd mening äro av tre slag, nämligen dels varor, som enligt apoteksvarustadgan äro undantagna från att anses som apoteksvaror (kosmetiska medel, munvatten, sårsalvor, förbandsartiklar, vissa näringspreparat m. m.), dels i bilaga III till apoteksvarustadgan omnämnda varor (Burows lösning, blyvatten, åtskilliga liniment och plåster samt vissa intagningsvaror såsom fruktsalt, bröstpastiller, lakrits m. m.), dels ock åtskilliga i apoteksvarustadgan icke omnämnda varor, vilka användas såsom läkemedel, t. ex. vätesuperoxid, ett flertal salter (såsom bromsalter, jodsalter och vissa vismutsalter), ricinolja m. m. En del av här ovan omnämnda varor återfinnas som sagt i medicinaltaxan, varav följer, att vid taxering av recept på sådana varor resp. på beredningar, i vilka sådana varor ingå som beståndsdelar, taxans bestämmelser skola lända till efterrättelse. Vid försäljning av fria handelsvaror i s. k. handköp — dvs. utan att recept eller därmed jämförlig beställning erfordras — tillämpa apoteken särskilda handelsvarutaxor med enhetliga priser, fastställda och gällande inom resp. kretsar av Sveriges apotekareförbund. Såsom framgår av det redan sagda, upptaga dessa senare taxor inga apoteksvaror men däremot åtskilliga andra varor, som förekomma även i medicinaltaxan. Fall k u n n a därför inträffa, där samma vara betingar olika pris beroende på om medicinaltaxan författningsenligt skall tillämpas (vid expediering av recept) eller om varan försäljes i handköp. Handelsvarutaxans existens är som lätt inses betingad av konkurrensen med den allmänna handeln. Visserligen gälla enhetliga priser inom resp. kretsar av apotekareförbundet, men vid försäljning av fria handelsvaror i större partier torde apoteksföreståndarna vara oförhindrade att i varje särskilt fall tillämpa en prissättning, som möjliggör konkurrens med den allmänna handeln (detta gäller dock givetvis ej beträffande märkesvaror). Medicinaltaxan upptager icke några farmacevtiska specialiteter, utan dessa återfinnas — med uppgift om priser och förpackningsstorlekar m. m. — i den av apotekens kontrollaboratorium (AKL) årligen utgivna halvofficiella publikationen »Apotekens specialitetsregister». Till ledning vid uträknandet av medicinaltaxan skall hos medicinalstyrelsen föras en t a x e l i g g a r e med särskilda konton för i medicinaltaxan upptagna läkemedel, i den mån de icke från apoteken försäljas i 8 — 12189

Q7

originalförpackningar. I taxeliggaren införes för varje där upptaget läkemedel ett grundpris, som hänför sig till viss, för varje läkemedel bestämd grundvikt. Grundvikten skall utgöras av den viktsmängd — 1, 10, 100 eller 1 000 g — som anses stå i lämpligaste förhållande till varje varas utgång. Vid den årliga granskningen av medicinaltaxan omräknas taxans pris för sådana emenda, vilkas i taxeliggaren senast antecknade inköpspris befinnes hava stigit eller fallit 15 procent eller däröver, och för preparanda, i vilka ingår ämne, vars pris vid ifrågavarande granskning av medicinaltaxan blivit ändrat, samt för originalförpackningar, vilkas inköpspris stigit eller fallit 5 procent eller däröver. I övrigt ske erforderliga ändringar i medicinaltaxan regelmässigt minst fyra gånger om året (i början av varje kvartal). Prisändringar på specialiteter vidtagas likaledes minst fyra gånger per år och kungöras genom tillägg till specialitetsregistret. De läkemedel som prisberäknas enligt medicinaltaxegrunderna äro alltså följande: a) emenda, b) preparanda, c) läkemedel, som säljas i originalförpackning, dvs. farmacevtiska specialiteter. För taxeringen av ampuller och tabletter samt av spritdrycker och av bakteriologiska preparat gälla vissa särskilda bestämmelser. Prissättningen på emenda och preparanda (utom ampuller och tabletter) För e m e n d a erhålles grundpriset på följande sätt. Först beräknas inköpspriset för grundvikten på grundval av från resp. droghandlare infordrade prisuppgifter. Erhålles härvid skiljaktiga prisuppgifter skall enligt medicinaltaxegrunderna medeltalet av dessa anses vara läkemedlets inköpspris. Till inköpspriset lägges vissa i taxegrunderna fixerade ersättningar för assurans (1 procent på inköpspriset), frakt och emballage (i regel 30 öre per kg men i vissa fall 15 öre, oberoende av viktsmängden) samt — i förekommande fall 1 — tullavgift enligt gällande tulltaxa. Till summan av de nyssnämnda beloppen lägges därefter en »handelsvinst med 100 procent». Den på detta sätt erhållna slutsumman utgör varans grundpris. Beräkningen av grundpriset för p r e p a r a n d a tillgår i princip så, att ingrediensernas enligt ovan för emenda beräknade pris (medicinaltaxans partipris, jfr nedan) lägges ersättning enligt den i laborationstaxan medgivna ersättningen för arbetet för framställningen av beredningen (prolabore). För preparanda, som ej skola hållas i lager utan endast beredas för 1

För närvarande torde inga varor, som endast användas såsom läkemedel, vara belagda med införseltull. 98

tillfället (ex tempore), gäller extemporetaxan med i regel högre ersättning för arbetsoperationerna. Det enligt ovannämnda regler fastställda grundpriset upptages emellertid ej i medicinaltaxan utan i denna införes ett s. k. partipris, som erhålles genom grundprisets delning med 10 och hänföres till en viktsmängd, motsvarande 1/10 av grundvikten. I taxan finnes även ett minutpris, som erhålles genom partiprisets delning med 8 och som gäller för en tiondel av den kvantitet, som partipriset avser. Minutpriset blir alltså 25 procent högre än partipriset. Slutligen införes i taxan i vissa fall ett andra minutpris, som erhålles genom minutprisets delning med 8 och gäller för tiondelen av den viktsmängd, som minutpriset avser. Andra minutpriset blir således 25 procent högre än minutpriset. Diagram 1.

Försäljningspriser per kg vid olika exped/tionssforlek QV ' ett emendum , vars inköpspris or kr fO 00 per kg.

Marginal i förhållande till: Inköpspris %

Pris kr/k3

Försät/ningspris %

4-00 T 60

4-0

30 Försäljningspris

150\

110 SS

68 • 40 4 7 " 32

Inköpspris

10 100

500 OxO

1000J

Exp editionsstorlek

Den starka differentieringen av priset efter expeditionsstorlek saknar direkt motsvarighet inom andra grenar av detaljhandeln, där priset i regel, åtminstone för lösviktsvaror, ej i tillnärmelsevis samma grad är differentierat efter storleken av expeditionen. För att belysa differentieringen av priset på ett emendum eller preparandum kan följande fingerade exempel anföras. Inköpspris 10,00 kronor per kg assurans, 1 % 0,10 » » » frakt, etc 0,30 » » » 10,40 » » » handelsvinst, 100 % grundpris partipris minutpris andra minutpris

10,40 20,80 2,10 0,25 0,05

» » » » »

» » » » » 100 g » 10 » » 1 »

Även priserna för större kvantiteter än dem som partipriset beräknas för äro differentierade efter expeditionens storlek (jfr diagram 1). Vid försäljning av läkemedel, vars partipris hänför sig till 100 g, skall nämligen rabatt beräknas sålunda, att för mängder mellan 500 och 1 000 g »minskas partipriset» med 20 procent och för mängder av 1 000 g och över »minskas partipriset» med 30 procent. Ytterligare en faktor, som vid lägre priser verkar prisdifferentierande, är expeditionsavgiften för läkemedel (10 öre i receptur och 5 öre i handköp). Prissättningen på farmacevtiska specialiteter Medicinaltaxegrunderna reglera som nämnt även prissättningen på läkemedel i originalförpackningar, farmacevtiska specialiteter. Prissättningen av dem sker enligt följande, i taxegrunderna angivna regler: Först beräknas inköpspriset för stycketalet efter senast utkomna priskuranter från de grosshandelsaffärer med apoteksvaror, frän vilka apotekarna vanligen anskaffa sina varor; vid avsevärt olika pris förfares så som för emenda är föreskrivet. Till inköpspriset lägges därefter dels tullavgift enligt gällande tulltaxa, när läkemedlets pris är beräknat efter utländsk priskurant, dels ock handelsvinst med nedan angivna procent på det sålunda erhållna beloppet, nämligen då inköpspriset är högst 2 kr. per styck » » överstiger 2 kr. men icke 3 kr. per styck » » » 3 kr. men icke 6 kr. per styck » » » 6 kr. per styck

80 % 60 % 50 % 40 %

Slutsumman utgör läkemedlets försäljningspris per förpackning. I medicinaltaxan intages en tabell över olika inköpspris och motsvarande försäljningspris; 100

skulle i denna tabell slutsumman för läkemedel, som betinga högre inköpspris, understiga slutsumman för läkemedel, som betinga ett lägre, åsättas förstnämnda läkemedel samma försäljningspris som de sistnämnda. Härtill kommer vid försäljning i receptur en expeditionsavgift av 10 öre. Utförsäljningspriserna på specialiteter äro sålunda, liksom priserna på emenda och preparanda, differentierade men till skillnad från de senare ej efter kvantitet av den försålda varan utan efter inköpspris. Av ovanstående framgår även, att procentpåläggen ej sjunka kontinuerligt utan med så stort belopp som 20 respektive 10 procent vid gränsvärdena 2, 3 och 6 kr. Detta innebär att, om inköpspriset på en specialitet liggande omedelbart under ett sådant gränsvärde höjdes med några ören, så att priset komme att ligga endast obetydligt över gränsvärdet, skulle apotekens handelsvinst kunna sjunka. För att undvika detta ha vissa modifikationer måst göras i prisskalan vid dessa gränser, såsom framgår av följande tablå, som uppgjorts med ledning av ovanämnda tabell i medicinaltaxan. Apotekens inköpspris R r1:99—2:26 2:99—3:21 5:99—6:44

utförsäljnings pris Kr. 3:60 4:80 9:00

Då emellertid större delen av de på apoteken försålda specialiteterna ha ett inköpspris i medeltal understigande 2 kronor, blir dock det genomsnittliga »pålägget» relativt högt. 1 I detta sammanhang må även erinras om det redan i kapitel 3 (sid. 39) berörda förhållandet, att vissa farmacevtiska specialiteter försäljas till lägre priser än taxegrunderna medgiva. Detta är fallet dels med insulinpreparat, vilkas försäljningspris är endast 15 procent högre än inköpspriset, dels med vissa lever- och ventrikelpreparat, vid vilkas försäljning 10 procents rabatt lämnas på det enligt taxegrunderna beräknade priset, dels ock med vissa nyare specialiteter (Aureomycin, Chloromycetin, PAS m. fl.), vilkas försäljningspris numera är endast 20 procent högre än inköpspriset (se härom kap. 9, avsnitt F ) . Medicinaltaxegrundernas regler för prissättningen på farmacevtiska specialiteter ha emellertid ej ansetts vara tillfyllest. När det gäller råvaror T äinförelse k a n n ä m n a s ' a t t e n l i gt en genom medicinalstyrelsens försorg ä% i \ n9l ! Ju F J y.? .. P? r d undersökning utgjorde det genomsnittliga pålägget vid denna tid

vid försäljning av specialiteter 78 %.

(enkla ämnen och droger) ha apoteken möjligheter att göra sina inköp från ett stort antal olika firmor, och av konkurrensskäl måste dessa ganska väl rätta sina priser efter läget på världsmarknaden. I fråga om specialiteterna föreligga icke samma möjligheter till prisjämförelser, eftersom det h ä r rör sig om för resp. fabrikanter registrerade och namnskyddade preparat. Därför har också kontrollen över specialiteterna givits större omfattning även vad prissättningen angår. Enligt specialitetskungörelsen må farmacevtisk specialitet sålunda icke försäljas med mindre den är upptagen i ett hos medicinalstyrelsen för ändamålet fört register. I den ansökan som skall göras för upptagning i detta register skall uppgift lämnas förutom om specialitetens art, sammansättning och förpackningsstorlekar även om specialitetens pris vid försäljning till apoteksinrättning. I kungörelsen stadgas vidare (5 §) att medicinalstyrelsen vid prövningen av ansökan om registrering skall särskilt taga hänsyn till, huruvida specialitetens pris är skäligt. Denna mycket allmänna formulering har dock i tillämpningen hittills ej ansetts giva möjlighet att utöva en kontroll av prissättningen på specialiteterna. Den enda norm som medicinalstyrelsen härvid ansett sig kunna följa är en tillämpning analogivis av det tidigare omnämnda stadgandet i § 11 apoteksvarustadgan. Det heter där om utförsäljningspriset (från apotek), att läkemedel, som utgör beredning och för vilket pris icke är upptaget i gällande medicinaltaxa, vid försäljning icke må åsättas högre pris än läkemedlet skulle ha åsatts vid tillredning på apotek. Stadgandet har tillämpats sålunda, att för en specialitet icke medgivits högre pris än det, samma beredning, beredd för tillfället på apotek och taxerad såsom extern poreberedning, skulle ha betingat. För att erhålla fabrikantens försäljningspris eller, vilket är detsamma, apotekens inköpspris måste man alltså räkna baklänges, dvs. från utförsäljningspriset draga handelsvinst m. m. — en förvisso säregen metod för prisberäkning. Skälet till att medicinalstyrelsen vid sin kontroll av specialiteternas prissättning som norm följer den dyrare extemporetaxan, avsedd för framställning av läkemedel för tillfället — i stället för den mera för tillverkning av större kvantiteter avsedda och därför för fabrikstillverkning bättre lämpade samt billigare laborationstaxan — har vid förfrågan hos statens farmacevtiska laboratorium (SFL), som enligt sin instruktion biträder medicinalstyrelsen vid handläggningen av ärenden angående registrering av farmacevtiska specialiteter, uppgivits vara att fabrikantens vinst eljest i många fall skulle blivit för låg. Av vad här ovan anförts framgår, att i vissa fall avsevärda svårigheter föreligga att med nu gällande bestämmelser upprätthålla en effektiv kontroll av specialiteternas prissättning. På grund av den stora betydelse, som 102

s ä t t e t för u t ö v a n d e t av d e n n a k o n t r o l l d ä r f ö r m å s t e a n s e s h a , å t e r g i v a s h ä r n e d a n de p r i n c i p e r s o m d ä r v i d t i l l ä m p a s 1 . Grundläggande för kontrollen av en specialitets pris är jämförelsen med det pris som erhålles a) ur medicinaltaxan, b) med hjälp av extemporetaxering. Har en specialitet samma sammansättning som en beredning, vars pris är upptaget i medicinaltaxan eller som finnes intagen i farmakopé, MB osv., sker kontrollen således efter de grunder som tillämpas för uträknandet av ifrågavarande beredning. Dock h a r denna princip icke följts för de talrika fall, där specialiteten anmälts till registrering, innan motsvarande beredning prissattes i medicinaltaxan. Som exempel härpå kan nämnas Albyltabletter, som av tillverkaren, AB Leo, introducerades långt innan kompositionen för de identiska magnecyltabletter intogs i MB och deras pris infördes i taxan. För detta fall maximeras priset efter den andra principen. Extemporetaxering användes i första hand i fall att alla i en specialitet ingående ingredienser ha pris i medicinaltaxan (t. ex. Albyltabletter). Prisberäkningen sker här efter vanlig recepttaxering. I priset inräknas även ersättning för vägning och expedition. Saknas pris i medicinaltaxan för en eller flera ingredienser, begär laboratoriet uppgift av in- eller utländska grossister eller fabrikanter i branschen om grosshandelspriser för ifrågavarande beståndsdel. Om de så erhållna prisuppgifterna skilja sig från varandra, vägas de inbördes och ett av priserna, eller ett medeltal, tages som utgångspunkt för kalkylering av substansens grundpris, varefter specialitetens pris beräknas på vanligt sätt. Ett tredje fall uppstår, då pris saknas i medicinaltaxan för en i specialiteten ingående verksam beståndsdel och laboratoriet ej lyckas skaffa uppgift härom från något håll. Specialitetens pris betecknas då såsom »okontrollerbart». Detta inträffar ofta då ett nytt läkemedel lanseras av en enda firma. Det brukar emellertid ofta icke dröja länge förrän prisuppgift kan erhållas från någon konkurrerande fabrikant eller från grossist. Det pris som erhållits enligt ovanstående utgör specialitetens maximipris vid försäljning från apotek. Utgår man från detta, erhålles fabrikantens försäljningspris, dvs. apotekets inköpspris, genom den i medicinaltaxan intagna tabellen över inköpspris och motsvarande försäljningspris för specialiteter. Det pris som därvid framkommer utgör det högsta pris, som tillverkare eller ombud får uttaga. Undantag härifrån har dock sedan några år medgivits beträffande beredning med prioritet, i vilket fall tillverkare eller ombud fått tillgodoräkna sig 12 % högre pris än maximipriset. Slutligen kan även nämnas att på senare år vid bedömningen av »skäligheten» av priset på en farmacevtisk specialitet hänsyn även tagits till läkemedlets »medicinska värde». Till sist skall h ä r f r a m h å l l a s , a t t m å n g a specialiteter — b l a n d a n n a t vissa p r e p a r a t a v a n t i b i o t i k a och h o r m o n e r — ä r o b e r e d n i n g a r a v d e n art, a t t de icke k u n n a f r a m s t ä l l a s p å a p o t e k . I d e s s a fall k a n a l l t s å o v a n n ä m n d a n o r m för p r i s s ä t t n i n g e n icke t i l l ä m p a s och s å l u n d a ej h e l l e r n å g o n k o n t r o l l av dessa specialiteters priser åvägabringas. 1 Redogörelsen grundar sig på en av dåvarande föreståndaren för kemiska avdelningen vid SFL, professorn C. O. Björling, den 28 januari 1950 upprättad P. M. om taxering av farmacevtiska specialiteter, vilken på begäran tillhandahållits läkemedelsutredningen.

I de fall, då en specialitet försäljes i lös vikt, taxeras den som emendum på grundval av de inköpspriser för apoteken som fabrikanten meddelar medicinalstyrelsen. Taxeringen av ampuller och tabletter I skrivelse till Kungl. Maj:t den 22 juni 1944 hemställde medicinalstyrelsen om utfärdande av nya grunder för taxering på apotek av ampuller och tabletter, av vilka de förra tidigare taxerats efter extemporetaxan. Behovet av nya sådana grunder motiverades med att ett antal nya läkemedel tillkommit, som icke tidigare funnits upptagna i medicinaltaxan. Allt flera apotek hade även under senare år anskaffat apparatur för tillverkning av ampuller och tabletter. Därjämte vore de tidigare gällande grunderna för prisberäkning föråldrade och skulle ha medfört alltför höga priser. Kungl. Maj:t fastställde den 31 december 1945 de föreslagna taxegrunderna att gälla under år 1946, varefter de undan för undan förnyats för ett år i sänder. För närvarande gälla grunderna tills vidare t. o. m. den 31 december 1951. De innebära i huvudsak följande. a) Ampuller Först beräknas med tillämpning av laborationstaxan ett partipris för 100 ml av läkemedelslösningen. På grundval av detta partipris beräknas kostnaden för den mängd lösning som fordras för 100 ampuller och härtill lägges ersättning för 100 ampullglas samt för arbetet. På summan härav utgår ersättning för förlust enligt nedanstående tabell, som även visar arbetsersättningen. Ampullstorlek i ml

Ersättning för arbetet med färdigställandet av 100 ampuller, öre Förlustprocent

10 eller större

1500 5

1500 5

2 000 8

2 500 10

Som resultat härav erhålles grundpriset för 100 ampuller och ur detta beräknas medicinaltaxans partipris, gällande för 10 ampuller, genom grundprisets delning med 10. Minutpriset, som hänför sig till 1 ampull, är 25 procent högre per ampull än de tidigare nämnda prisen. b)

Tabletter

Först uträknas med ledning av medicinaltaxans partipriser ersättningen för samtliga de för framställning av 1.000 tabletter erforderliga ingredienserna. Till denna summa lägges ersättning för granuleringsarbete med 4 kronor per kg torkat granulat och för komprimering av 1 000 tabletter er104

sättning med 8 kronor. De sistnämnda ersättningarna äro maximiersättningar och böra reduceras med i nedanstående tabell angiven »rabatteringsfaktor». E r s ä t t n i n g för förlust, %

T a b l e t t s l a g

Tabletter, som hava relativt liten åtgång Tabletter med medelstor åtgång Tabletter, som hava stor åtgång

1 0,8 0,0

5 4 3

Till summan av priset för ingredienserna och den med rabatteringsfaktorn multiplicerade summan av ersättningen för granulering och komprimering lägges gottgörelse för förlust enligt ovanstående tabell. Den sålunda erhållna summan utgör grundpriset och hänför sig till 1 000 tabletter. Medicinaltaxans partipris, gällande 100 tabletter, erhålles genom grundprisets delning med 10 under det att minutpriset, som gäller för 10 tabletter, är 25 procent högre än de förstnämnda prisen. Vid dragering tillkommer bland annat ersättning för drageringsingredienserna samt ersättning för arbetet med 10 kr. för 1 kg odragerade tabletter. Därest vid taxering av ampuller och tabletter i enlighet med ovanstående grunder erhålles ett pris, som överstiger det som erhålles vid taxering enligt de för emenda gällande grunderna, skall detta senare pris gälla. Taxeringen av spritdrycker Angående taxering av spritdrycker på apotek äro särskilda bestämmelser utfärdade av Kungl. Maj:t den 10 februari 1933. Bestämmelserna i fråga gällde ursprungligen endast för tiden t. o. m. den 30 juni 1933, men deras giltighetstid har sedermera undan för undan förlängts för ett år i sänder. För närvarande gälla således alltjämt tills vidare t. o. m. den 30 juni 1952 följande bestämmelser i ämnet: Som inköpspris för spritdryck skall anses varans pris för 1 000 g (grundvikten) efter avdrag av på samma mängd belöpande omsättningsskatt. Till det med ledning av sagda inköpspris uträknade grundpriset (första grundpriset) lägges den på 1 000 g belöpande med 5 procent höjda omsättningsskatten (skatteandelen). Sammanlagda beloppet av det första grundpriset och skatteandelen utgör varans andra grundpris. Såväl dessa båda grundpriser som skatteandelen införas i taxeliggaren. Partipriset erhålles av andra grundpriset genom delning med tio. Minutpriset erhålles genom att till en åttiondel av det första grundpriset lägga en hundradel av skatteandelen för grundvikten. Andra minutpriset uträknas genom ytterligare delning med åtta respektive 10 av de i minutpriset ingående grundpris- och skatteandelarna. I medicinaltaxan skall, jämte parti- och minutpriser, införas ett rabattpris för 500 g och ett för 1 000 g. Priset för 500 g uträknas därigenom, att till fyra tiondelar av första grundpriset lägges hälften av skatteandelen. Priset 105

för 1 000 g erhålles därigenom, att till sju tiondelar av första grundpriset lägges skatteandelen. Rabattpriserna skola i medicinaltaxan vara på särskilt sätt betecknade. Om spritdryck försäljes i mängd uppgående till 500 g men icke till 1 000 g, beräknas priset med ledning av det i medicinaltaxan införda priset för 500 g och, om den försålda mängden uppgår till minst 1 000 g, med ledning av det i samma taxa införda priset för 1 000 g. De här återgivna bestämmelserna tillkommo i samband med att omsättningsskatten på spritdrycker 1933 utsträcktes att avse även spritdrycker, som försåldes eller importerades för medicinskt, farmacevtiskt och vissa andra likartade ändamål. Till följd härav utgår sedan 1933 såväl omsättningsskatt som brännvinstillverkningsskatt på den s. k. apoteksspriten. »Handelsvinst» beräknas dock icke på omsättningsskatten men däremot på tillverkningsskatten. Grundpriset beräknas i övrigt, liksom för emenda, med tillägg till inköpspriset av ersättning för assurans och frakt m. m., varefter summan av dessa belopp höjes med 100 procent. Taxeringen av bakteriologiska preparat Genom KK den 30 april 1925 angående kontroll å handel med vissa för människor använda bakteriologiska preparat (sera, vacciner o. dyl.) har medicinalstyrelsen bemyndigats att, utan hinder av gällande medicinaltaxegrunder, bestämma priset på sådana preparat vid försäljning från apotek; åliggande det styrelsen att utfärda meddelande angående sålunda fastställda priser. I anledning härav har medicinalstyrelsen den 4 december 1935 utfärdat bestämmelser i ämnet (MF nr 89), enligt vilka utförsäljningspriset är 15 procent högre än inköpspriset för preparat, framställda vid statens bakteriologiska laboratorium, samt 40 procent högre än inköpspriset för övriga preparat, dock minst 50 öre per förpackning. Vid försäljning från laboratoriet direkt till leg. läkare tillämpas samma priser som vid försäljning från apotek. Det s. k. marginalstoppet av år 1939 m. m. Enligt bestämmelser, för vilka redogjorts i det föregående, skola vid den årliga granskningen av medicinaltaxan dess priser i vissa fall omräknas. Under loppet av 1939 ökades inköpsprisen starkt för ett avsevärt antal läkemedel, och medicinalstyrelsen, som blivit ålagd att under vissa förutsättningar framlägga förslag om nedbringande av läkemedelsprisen (se sid. 35), befarade på grund härav att den kommande taxegranskningen skulle medföra betydande prishöjningar. För att förhindra att läkemedelspriserna skulle stiga alltför starkt framlade styrelsen därför i oktober 1939 — efter samråd med, bland andra, prisregleringssakkunniga — ett förslag, som i korthet gick ut på att apoteken beträffande emenda och råvaror till preparanda icke skulle få räkna förtjänst på den del av inköpspriset som 106

utgjorde prisstegring jämfört med 1938 års utgång, i följd varav handelsvinsten i kronor och ören skulle förbli densamma som vid sistnämnda tidpunkt, även om utförsäljningspriset därefter höjdes. Detta förslag godkändes av Kungl. Maj :t den 22 december 1939 och trädde i kraft 1 januari 1940 samt gäller tills vidare intill dess Kungl. Maj:t annorledes förordnar. Ifrågavarande marginalstopp gäller dock i full utsträckning endast för partipriset. På minutpriset och andra minutpriset utövar marginalstoppet avsevärt mindre inflytande. I de visserligen relativt fåtaliga fall, då andra minutpris enligt taxegrunderna får uttagas, uppgår hela marginalen till ca 240 procent räknat på inköpspriset. Av denna marginal äro 5/12 (100 procent) fastlåsta, medan återstoden varierar med inköpspriset. Något marginalstopp infördes formellt icke i fråga om specialiteterna. Det för emenda och råvaror till preparanda gällande marginalstoppet fick dock vissa följder även för specialiteternas prissättning, nämligen för sådana specialiteter, i vilka ingå ingredienser, som skola taxeras i enlighet med nyss anförda bestämmelser. Om sålunda apotekens inköpspris för ett emendum, som utgör lösviktsvara av en specialitet, höjes med ett visst belopp, ökas utförsäljningspriset för både emendum och specialitetet med samma belopp. På grund av marginalstoppet får apoteken icke tillgodogöra sig någon del av prishöjningen på ifrågavarande emendum men erhåller en viss andel — olika allt efter originalförpackningens pris — av prishöjningen på specialiteten. Tillverkaren av ifrågavarande emendum och specialitetet återigen erhåller hela prisökningen på den förra men endast en del av prisökningen på den senare. För apotekaren blir det således med de sedan 1940 gällande bestämmelserna vid prisstegring fördelaktigare att sälja originalförpackningar än emenda och preparanda, och för fabrikanten ofördelaktigare. Vidare bör här nämnas, att medicinalstyrelsen sedan början av 1944 med priskontrollnämnden överenskommit om tillämpning av i huvudsak följande regler för prisstopp på specialiteter. Det pris, en specialitet betingade den 31 oktober 1942, gäller som stoppris. För specialitet anmäld till registrering efter nämnda datum skall det vid anmälningen uppgivna priset eller, om detta vid registreringen reducerats, det sålunda medgivna priset anses som stoppris. Prishöjning på specialiteter kan medgivas i fall av höjda priser på i specialiteterna ingående varor, vilka äro upptagna i medicinaltaxan eller som kunna taxeras efter medicinaltaxegrunderna. Vidare kan prishöjning medgivas, om priserna på andra i specialiteterna ingående varor än de nyss nämnda stigit och prishöjningen kan styrkas på tillfredsställande sätt (med fakturor e t c ) . Mellan marginalstoppet å ena sidan och prisstoppet på specialiteter å andra sidan föreligger alltså den väsentliga skillnaden, att det förra men icke det senare inverkar på storleken av apotekens handelsvinst. 107

Avtal om rabatter till vissa sjukhus m. fl. Såsom inledningsvis omtalats, åtnjuta sjukvårdsinrättningar m. fl. större avnämare avtalsenligt speciella förmåner i form av reducerade priser på läkemedel m. m. Man har härvid att skilja mellan å ena sidan leveranser till sjukvårdsinrättning, där sjukhusapotek är anordnat i enlighet med KK den 8 april 1938 angående läkemedelsförsörjningen å sjukvårdsinrättningarna i riket (se härom sid. 119), och å andra sidan leveranser till övriga sjukhus och andra anstalter m. fl. Grundvalen för rabattering av läkemedel, som tillhandahållas genom sjukhusapotek, är en bestämmelse i nyssnämnda kungörelse, enligt vilken sjukhusdirektionen äger att med vederbörande apoteksinnehavare avtala om särskild taxa beträffande till sjukhuset levererade läkemedel ävensom om åtgärder i syfte att möjliggöra önskvärd standardisering av där använda läkemedel. Vid leveranser via sjukhusapotek sker prissättningen enligt följande grunder: På farmacevtiska specialiteter utom insulin och röntgendiagnostika lämnas 10 procents rabatt, varjämte del av hel s. k. sjukhusförpackning debiteras i proportion till priset för hel sådan. Insulin prissättes enligt specialitetstaxan utan rabatt. Narkoseter tillhandahålles till inköpspriset plus 15 procent därå. övriga läkemedel prissättes enligt medicinaltaxan, varvid på arbetsersättningen (pro labore) lämnas 40 procents rabatt utom beträffande injektionsmedicin. Vid större förbrukning även av injektionsmedicin och ingredienser i sammansatta läkemedel skall mellan apoteket och sjukhuset överenskommas om tillämpning av medicinaltaxans rabattsatser för större mängder (20 resp. 30 procent). För tillfället beredda läkemedel taxeras efter den största möjliga mängd som lämpligen kan tillredas i varje särskilt fall. De varor, på vilka rabatt utgår, skola i största möjliga utsträckning för skrivas i standardmängder. Rabatterna på läkemedel, som levereras till sjukvårdsinrättningar utan sjukhusapotek och till andra liknande avnämare, grunda sig på bestämmelserna i ett avtal mellan centralstyrelsen för Sveriges apotekareförbund och Svenska landstingsförbundet, vilka bestämmelser gälla även för leveranser till andra än landstingens sjukvårdsinrättningar. Sålunda lämnas rabatter i enlighet med detta avtal även vid leveranser till statens sinnessjukhus och fångvårdsanstalter, statens anstalt för fallandesjuka, allmänna barnbördshuset i Stockholm samt sjukvårdsinrättningar tillhörande städerna Gävle, Göteborg, Hälsingborg, Malmö, Norrköping och Stockholm. Rabatter lämnas även vid leveranser till sjukvårdsanstalter, vilkas kostnader till mer än 50 procent gäldas av landstingen eller någon av n ä m n d a städer, samt på rekvisitioner utfärdade av distriktssköterskor och distriktsbarnmorskor. I samtliga här berörda fall prissättas de levererade varorna enligt följande, i ovannämnda avtal fastställda normer: 1) fria handelsvaror till apotekens självkostnadspris (dagspris plus frakt) med 20 procents 108

tillägg, 2) insulin och eter till apotekens självkostnadspris (dagspris plus frakt) med 15 procents tillägg, 3) farmacevtiska specialiteter till gällande pris med 5 procents rabatt samt 4) övriga varor enligt medicinaltaxans priser med 10 procents rabatt.

F . Olika t y p e r a v apotek, deras inrättande och öppethållande, m. m . Olika typer av apotek Apoteken i vårt land äro av tre slag, självständiga apotek, filialapotek och sjukhusapotek. De självständiga apoteken äro sådana, som innehavas med personligt privilegium. Dessa drivas av innehavaren på eget ekonomiskt ansvar och på de villkor som äro förknippade med apoteksprivilegiets erhållande och utövande. Filialapoteken sortera under självständiga apotek såsom moderapotek och drivas av dessas innehavare med tillstånd av medicinalstyrelsen för viss tid eller tills vidare. Ekonomiskt sett utgöra filialapoteken en del av vederbörande moderapoteks rörelse och apoteksinnehavare är enligt gällande bestämmelser berättigad till ersättning med 1.800 kronor årligen för hållande av filialapotek. Filialapoteket har i princip samma uppgifter som det självständiga apoteket men skiljer sig från detta därigenom att det har en i vissa avseenden enklare utrustning och att det förestås av en utav apoteksinnehavaren avlönad farmacevt — leg. apotekare eller farm. kandidat — som på förslag av innehavaren förordnas av medicinalstyrelsen. Vid vissa större sjukhus (lasarett m. fl.) finnas sedan 1938 inrättade särskilda sjukhusapotek, vilket innebär, att till sjukhusområdet förlagts en del av ett självständigt apotek i orten. Sjukhusapoteken äro avsedda uteslutande för sjukhusens interna behov och således icke tillgängliga för allmänheten. Utom genom apoteken sker distribution av läkemedel m. m. till konsumenterna via läkemedelsförråd, medicinlådor och kommissionärer. Läkemedelsförråden sortera under självständiga apotek och förestås av lekmän utan särskild utbildning för denna uppgift. Från dessa förråd tillhandahållas främst vissa av vederbörande apotek levererade färdigförpackade läkemedel. Vissa större läkemedelsförråd benämnas sedan den 1 mars 1950 apoteksfilialer. Dessa förestås av personer, som undergått praktisk apoteksutbildning. På landsbygden förekommer flerstädes expedition av läkemedel från apoteken med medicinlådor, vilka i regel befordras per post eller med järnväg. På vissa håll ha apoteken även särskilda kommissionärer, genom vilka läkemedel kunna rekvireras från apoteket. 109

Angående apoteksinrättningarnas antal och fördelning på län m. m. hänvisas till kapitel 13. Inrättande av apotek, m. m. Beslut om inrättande av självständiga apotek meddelas av Kungl. Maj :t, medan ärenden om anläggning av filialapotek avgöras av medicinalstyrelsen. Ansökan om inrättande av apotek göres i allmänhet av vederbörande kommunala myndighet (kommunalfullmäktige, stadsfullmäktige osv.). Stundom h a r initiativet till nyanläggning av apotek även tagits av förste provinsialläkare och förste stadsläkare. Särskilt då det gällt ytterområden i större städer ha dylika framställningar även gjorts av andra företrädare för allmänhetens intressen såsom hyresgästföreningar och liknande sammanslutningar. Innan en formlig framställning om i n r ä t t a n d e a v a p o t e k ingives, hänvänder sig vederbörande ofta till medicinalstyrelsen med begäran om råd och upplysningar i frågan. Under senare år har styrelsen — enligt vad styrelsen på förfrågan meddelat läkemedelsutredningen — vid sådana hänvändelser framhållit, att större utsikter till bifall torde föreligga till ansökan om inrättande av filialapotek än till dylik ansökan beträffande självständigt apotek samt att, ehuru båda apotekstyperna för allmänheten innebära i stort sett samma möjligheter till tillgång på läkemedel, filialapoteket ställer sig billigare för apotekskollektivet i fråga om såväl anläggning som drift. Ej sällan uppställas från medicinalstyrelsens sida även krav på vissa prestationer av vederbörande kommun beträffande tillhandahållande av lokaler för inrättande av ifrågasatt apotek (se vidare nedan). Sedan framställning om inrättande av apotek inkommit till medicinalstyrelsen, inhämtar styrelsen yttranden från ortsmyndigheterna m. fl. intressenter, nämligen, då det gäller stad 1) magistraten efter hörande av stadsfullmäktige, hälsovårdsnämnden och stadsläkaren samt, i förekommande fall, vederbörande förste provinsialläkare; 2) centralstyrelsen för Sveriges apotekareförbund, som i sin tur brukar höra vederbörande kretsstyrelse, vilken i regel inhämtar yttranden från innehavarna av de apotek, vilka beröras av framställningen; och 3) centralstyrelsen för Sveriges farmacevtförbund samt, då det gäller landsbygden 1) länsstyrelsen efter hörande av förste provinsialläkaren, provinsialläkaren och den beslutande kommunala myndigheten, om denna ej är sökande eller, i förekommande fall, ej iklätt sig erforderliga prestationer i fråga om tillhandahållande av lokaler; samt 2) och 3) som ovan. De förhållanden som vid prövning av väckt fråga om inrättande av apotek 110

av medicinalstyrelsen ägnas särskild uppmärksamhet äro framför allt följande: a) det antal personer som skulle komma att få nytta av det föreslagna apoteket; b) avståndet till närmast belägna apotek; c) kommunikationer mellan redan befintliga apotek och den aktuella orten; och d) förekomst på orten av medicinalpersonal och sjukvårdsinrättning (läkare, veterinärer, tandläkare, sjuksköterskor m. m. resp. sjukstuga, folktandvårdspoliklinik, barnavårdscentral e t c ) . Då en samverkan mellan dessa faktorer och i det enskilda fallet eventuellt även andra utgör underlaget för medicinalstyrelsens beslut, kunna — enligt vad styrelsen framhållit för utredningen — svårligen siffermässigt angivas några gränsvärden, där förutsättningar anses saknas resp. föreligga för ett positivt beslut om inrättande av apotek eller filialapotek. I fråga om folkmängden har det emellertid synts styrelsen kunna uttalas, att apotek endast undantagsvis ha inrättats på orter, där färre än 3.000 personer kunnat beräknas draga nytta av ett sådant. Beträffande orter, där fråga uppstått om anläggande av ytterligare apotek utöver redan befintliga, kan motsvarande siffra angivas till 10.000 å 12.000 personer. Den vanligaste orsaken till att framställningar om inrättande av nya självständiga apotek icke bifallas är, att det antal personer som skulle komma att betjänas av det ifrågasatta apoteket bedömes vara otillräckligt. Det skall även framhållas, att med nuvarande starkt kollektiviserade apoteksväsende särskilt måste beaktas, huruvida tillkomsten av ett nytt apotek skulle kunna menligt inverka på ett eller flera andra, redan befintliga apoteks bärighet. I detta sammanhang skall även beröras frågan om f ö r ä n d r i n g a v s j ä l v s t ä n d i g a a p o t e k t i l l f i l i a l a p o t e k . En sådan förändring har under de senaste fem åren skett i tre fall (nämligen beträffande apoteken i Nysätra, Skönnerud, Odensbacken) alla i samband med ledigblivande av privilegierna på ifrågavarande apotek. I skrivelse till Kungl. Maj :t den 26 september 1946 angående apoteket i Nysätra anförde medicinalstyrelsen bland annat följande: Under senare tid har medicinalstyrelsen i regel icke tillstyrkt framställningar om inrättande av självständiga apotek. Styrelsen har däremot meddelat beslut om inrättande av ett relativt stort antal filialapotek. Främsta grunden härtill har varit, att filialapoteken ansetts draga mindre kostnader för apotekskollektivet såväl i anläggning som drift samtidigt som de erbjuda allmänheten samma möjligheter till fullgod expedition som de självständiga apoteken. I linje med medicinalstyrelsens allmänna uppfattning, att frågan om läkemedelsprisernas sänkning intimt sammanhänger med möjligheterna till en rationaliserad och därige111

nom förbilligad apoteksdrift, synes det styrelsen uppenbart, att filialapotek är den form av apoteksinrättning, som borde hava ifrågakommit, därest det nu gällt att nyanlägga apotek i Nysätra. En förändring till filialapotek synes sålunda även av denna anledning naturlig. Då det gäller en apoteksinrättning av den storleksordning, varom här är fråga — med en genomsnittlig årlig vinst av 11847 kronor per år under perioden 1942—1944 — anser medicinalstyrelsen filialapotek erbjuda en fördel framför självständigt apotek även från den synpunkten, att en föreståndare för filialapotek har en mindre bunden ställning än en innehavare av ett självständigt apotek. Enligt gällande praxis erhåller nämligen apoteksinnehavare transport till annat apoteksprivilegium tidigast fem — i undantagsfall fyra — år efter erhållande av det innehavda apoteksprivilegiet. Föreståndare för filialapotek torde däremot vid önskad tidpunkt kunna erhålla annan anställning. Visserligen talar erfarenheten för att den senare i regel kvarbliver vid sin tjänst under en längre följd av år, men vetskapen om att han icke är tvingad härtill torde dock bidraga till att isolering och mindre gynnsamma tjänstgöringsförhållanden kunna kännas mindre tryckande. I fråga o m apoteket i Skönnerud d e n 11 f e b r u a r i 1948 b l a n d a n n a t :

a n f ö r d e m e d i c i n a l s t y r e l s e n i skrivelse

Apoteket i Skönnerud har under senare år uppvisat och uppvisar alltjämt en av de lägsta omsättningssiffror, som förekomma bland rikets självständiga apotek. Den genomsnittliga rörelsevinsten för åren 1944—46 har uppgått till omkring 8 950 kronor. Då inkomsten av apoteket med säkerhet understiger lönen till en legitimerad apotekare, synes det styrelsen tvivelaktigt, huruvida kvalificerade sökande komma att anmäla sig. Vidare framhålles, att apoteket för närvarande är utmärkt väl skött varjämte på grund av avsides belägenhet apoteket ej kan beräknas ha några större utvecklingsmöjligheter. B e t r ä f f a n d e apoteket i Odensbacken anförde medicinalstyrelsen i skrivelse d e n 24 n o v e m b e r 1948 i h u v u d s a k f ö l j a n d e : Under senare år har apoteket i Odensbacken uppvisat och uppvisar alltjämt en av de lägsta omsättningssiffror, som förekomma bland rikets självständiga apotek. Apoteket är också ett av de tre apotek, till vilkas innehavare driftbidrag för närvarande utgår. Den genomsnittliga rörelsevinsten för åren 1944—1946 torde dock ha uppgått till omkring 14 000 kronor för år. På grund härav torde det hittills utgående driftbidraget av 1 800 kronor för år ej längre komma att utgå. Medicinalstyrelsen kan likväl icke finna apotekets ekonomiska bärighet säkerställd. Den siffermässiga omsättningsökning, som inträtt under den tid, den senaste innehavaren drivit apoteket, torde ha sin huvudsakliga grund i penningvärdets fall. Apotekets omsättning för åren 1942 och 1946 belöpte sig till 44 722 kronor respektive 60 452 kronor, vilket motsvarar en omsättningsökning av 35,2 %. Den genomsnittliga omsättningsökningen för rikets apotek från år 1942 till år 1946 var 55,3 %. År 1942 hade 20 självständiga apotek lägre omsättning än apoteket i Odensbacken, medan motsvarande siffra för år 1946 endast var 8. Som apotekens avgiftsberedning i ärendet anfört, kommer apotekets rörelsevinst från och med år 1948 att i ogynnsam riktning påverkas av de höjda löner, som 112

från och med denna tidpunkt utgå till apotekets icke-farmacevtiska personal. Vidare äro apotekets lokaler icke tillräckliga för ett självständigt apotek. Om apoteket bibehölles som självständigt apotek och erforderlig om- och tillbyggnad företoges, skulle detta sannolikt medföra en avsevärd hyreshöjning och en motsvarande minskning av rörelsevinsten. P å g r u n d h ä r a v och u n d e r h ä n v i s n i n g till de a l l m ä n n a p r i n c i p e r r ö r a n d e f ö r ä n d r i n g av s j ä l v s t ä n d i g a a p o t e k till filialapotek, åt v i l k a m e d i c i n a l s t y r e l s e n givit u t t r y c k i fallet N y s ä t r a , h e m s t ä l l d e s t y r e l s e n , a t t K u n g l . Maj :t m å t t e f ö r o r d n a o m u p p h ö r a n d e a v a p o t e k e t i O d e n s b a c k e n fr. o. m . d e n d a g , d å f ö r s ä l j n i n g a v l ä k e m e d e l f r å n ett d ä r s t ä d e s enligt s t y r e l s e n s m e d g i v a n d e i n r ä t t a t f i l i a l a p o t e k finge ä g a r u m . I frågan om k o m m u n a l a h y r e s b i d r a g m. m. såsom föruts ä t t n i n g för i n r ä t t a n d e a v a p o t e k h a r i en i n o m m e d i c i n a l s t y r e l s e n s a p o t e k s b y r å u p p g j o r d p r o m e m o r i a d e n 16 o k t o b e r 1946, vilken a v s t y r e l s e n ö v e r l ä m n a t s till u t r e d n i n g e n , a n f ö r t s i h u v u d s a k f ö l j a n d e : Till ett antal självständiga apotek med ringa omsättning samt till flertalet filialapotek ha utgått eller utgå för närvarande kommunala hyresbidrag efter skiftande grunder. I några fall tillhandahållas sålunda från kommunalt håll lokaler hyresfritt, medan i de flesta fallen hyresbidraget utgår i viss relation till apoteksinrättningens omsättning. Grunderna skifta vid olika apotek. I allmänhet äro de dock byggda på principen att vederbörande kommun, så snart apotekets omsättning understiger visst belopp, har att fullgöra vissa prestationer. Såsom exempel må anföras de grunder som gälla för apoteket i Vansbro. Enligt dessa grunder skola av medicinalstyrelsen godkända såväl apotekslokaler som bostad åt apoteksföreståndaren tillhandahållas hyresfritt så länge den årliga omsättningen vid apoteket uppgår till högst 25 000 kronor; apotekslokaler hyresfritt och bostad åt apoteksföreståndaren mot skälig hyra under den tid, då den årliga omsättningen kan komma att överstiga 25 000 kronor men icke 35 000 k r o n o r ; samt såväl apotekslokaler som bostad åt apoteksföreståndaren mot skälig hyra under den tid, då årsomsättningen kan komma att överstiga 35 000 kronor men ej 50 000 kronor. Då det synts mindre skäligt, att hyra skulle erläggas för apoteksföreståndarens bostad vid en omsättning, som endast med ett ringa belopp översteg 25 000 kronor, har medicinalstyrelsen sedan omkring 1930 för nyanläggning av apoteksinrättning föreskrivit nedanstående villkor: 1) Vederbörande kommun skall tillhandahålla av medicinalstyrelsen godkända lokaler för apoteket och bostad åt dess föreståndare, så länge apotekets årsomsättning understiger 50 000 kronor. 2) Apotekslokalerna och bostaden skola åsättas visst skäligt hyresvärde. 3) Apoteksinnehavaren är fritagen från hyra för såväl apotekslokaler som bostad, så länge apotekets årsomsättning icke överstiger 25 000 kronor, men betalar h y r a med 1/5 av hyresvärdet de år, omsättningen överstiger 25 000 kronor men ej 27 500 kronor, 9 — 12189

2/5 av hyresvärdet de år, omsättningen överstiger 27 500 kronor men ej 30 000 kronor, 3/5 av hyresvärdet de år, omsättningen överstiger 30 000 kronor men ej 32 500 kronor, 4/5 av hyresvärdet de år, omsättningen överstiger 32 500 kronor men ej 35 000 kronor, hela hyresvärdet de år, omsättningen överstiger 35 000 kronor. Vid den tidpunkt, då dessa villkor började tillämpas, torde mera sällan hyresersättningen för apotekslokaler jämte bostad ha överstigit 3 000 kronor för år. De under senare år kraftigt stegrade byggnadskostnaderna ha medfört, att ett nyanlagt m i n d r e apoteks utgifter för h y r a för lokaler jämte bostad numera variera mellan 6 000 och 10 000 kronor. Med hänsyn härtill har medicinalstyrelsen på senaste tiden vid meddelande av beslut om inrättande av vissa filialapotek förutsatt ökade prestationer från kommunernas sida. Efter förhandlingar med vederbörande ha sålunda längre gående villkor än tidigare uppställts bland annat för inrättande av filialapotek i Limmared. I medicinalstyrelsens beslut om inrättande av filialapotek på denna ort heter det nämligen, att det »förutsattes, att Södra Åsarps kommun tillhandahåller av Medicinalstyrelsen godkända lokaler för filialapoteket och bostad åt dess föreståndare hyresfritt under den tid, årsomsättningen vid filialapoteket understiger 25 000 kronor, mot en årlig h y r a utgörande 10 % av filialapotekets årsomsättning, under den tid, densamma uppgår till 25 000 kronor, men ej överstiger 60 000 kronor, samt mot en årlig hyra motsvarande 6 000 kronor jämte 5 % av den del av apotekets årsomsättning som överstiger 60 000 kronor under den tid, årsomsättningen överstiger 60 000 kronor men ej 100 000 kronor varigenom således hela hyresbeloppet utgår, då årsomsättningen överstiger 100 000 kronor.» Det är emellertid uppenbart, att dylika skärpta villkor åtminstone i vissa fall, komma att utgöra en kännbar belastning för vederbörande kommuner, som önska den bekvämare tillgång till läkemedel som förefintligheten av en apoteksinrättning erbjuder. Den i ovan relaterade promemoria behandlade frågan h a r på senaste tiden varit f ö r e m å l för s ä r s k i l d u p p m ä r k s a m h e t f r å n k o m m u n a l t håll, n ä r m a r e b e s t ä m t av S v e n s k a l a n d s k o m m u n e r n a s f ö r b u n d , s o m p å f ö r e k o m m e n a n l e d n i n g g j o r t en u n d e r s ö k n i n g r ö r a n d e 65 k o m m u n e r s k o s t n a d e r för tillh a n d a h å l l a n d e av l o k a l e r m . m . »för ä n d a m å l , s o m ligga u t a n f ö r p r i m ä r k o m m u n e n s n o r m a l a verksamhet». Ett av dessa ä n d a m å l avser tillhandah å l l a n d e t a v l o k a l e r för filialapotek och b o s t a d åt d e s s f ö r e s t å n d a r e . I en r e d o g ö r e l s e för h ä r a v s e d d a u n d e r s ö k n i n g a r 1 , h e t e r det som f ö l j e r : Av de av undersökningen berörda 65 kommunerna ha 15 en sammanlagd årskostnad för apoteksväsendet med 37 423 kronor. Utslaget på hela landsbygdens folkmängd skulle det sålunda röra sig om årskostnader på ca 400 000 kronor. Det är uppenbarligen icke enbart filialapoteken, som få kommunal subvention. I flera kommuner har man planer att bygga tidsenliga apotekslokaler, och man räknar tydligen icke på allvar med att få kostnaderna täckta genom hyrorna. I ett fall har kommunen åtagit sig att betala frakten för medicinlådorna från 1

114 Intagen i Landskommunernas Tidskrift nr 3/1950 (sid. 131).

i annan kommun beläget apotek och i ett annat fall är under behandling i kommunalfullmäktige en framställning från apoteksinnehavaren att kommunen skall åtaga sig fraktkostnaderna till apotekets kommissionärer. De kommunala subventionerna av apoteksväsendet te sig alldeles speciellt orimliga, eftersom på detta område en betydande kollektivisering genomförts i syfte att vinna en kostnads- och inkomstutjämning. Allteftersom den öppna sjukvården effektiviseras bland annat genom inrättande av ytterligare provinsialläkaretjänster borde det framstå som naturligt att orter, som tidigare ej ha haft förmånen av apotek, få sådana. Givetvis är det lätt att här utöva ekonomisk press på kommunerna. Kommunernas styrande anse, att det för kommunernas invånare är en så stor fördel att få ett apotek till orten, att man icke drar sig för att erbjuda subventioner. Uppgiftsmaterialet visar, att de kommuner, som ha det sämst ekonomiskt ställt, få betala mest. Det är ju ett orimligt förhållande. Såsom i princip självständiga företagare äro apoteksinnehavarna själva i allmänhet ansvariga för a n s k a f f a n d e a v apotekslokaler. Emellertid har medicinalstyrelsen att tillse, att apoteksinrättningarna äro vederbörligen underhållna, vilket främst utrönes genom de periodiskt återkommande kontrollförrättningar på apoteken som styrelsen låter verkställa. Vidare godkänner medicinalstyrelsen ritningar till ny- och ombyggnad av apotekslokaler. Detta sammanhänger med att styrelsen i dessa fall — liksom då apotek tillkommit genom förändring av filialapotek till självständigt apotek — skall låta avsyna apoteket. Försäljning av läkemedel från apoteket för tillträdarens räkning får nämligen enligt gällande bestämmelser (KK den 9 oktober 1931, sid. 117) ej äga rum, förrän medicinalstyrelsen efter skedd avsyning godkänt apoteket eller medgivit, att sådan försäljning ändock må ske. I skrivelse den 26 februari 1947 till statssekreteraren i socialdepartementet meddelade styrelsen, att en sammanställning av uppgifter i protokoll över nämnda kontrollförrättningar visade, att vid denna tidpunkt lokalerna vid 55 av rikets apotek vore i omedelbart behov av mer eller mindre genomgripande förbättringar; i 20 av dessa fall finge behovet betraktas som trängande. Styrelsen ansåg det sannolikt att, därest byggnadsverksamheten under 1947, vad apoteken anginge, inskränktes till att omfatta de projekt som vore mest trängande, skulle denna kunna rymmas inom en kostnadsram av 3,5 milj. kronor. I anslutning härtill angåvos i en vid skrivelsen fogad bilaga följande byggnadsprojekt såsom mest trängande, nämligen D nybyggnad för 10 nya filialapotek, 2) nybyggnad för 3 befintliga filialapotek, 3) nybyggnad för 11 självständiga apotek samt 4) ombyggnad för 5 självständiga och ett filialapotek. Den genomsnittliga nybyggnadskostnaden för ett filialapotek uppskattades av styrelsen till 100 000 kronor och för ett självständigt apotek till 150 000 å 200 000 kronor. En av medicinalstyrelsen för år 1948 gjord liknande uppskattning av det omedelbara byggnadsbehovet för apotekens del utmynnade i att de mest 115

trängande byggnadsprojekten skulle draga en ungefärlig kostnad av 4 milj. kronor. Till utförande under året förordade medicinalstyrelsen ny- och ombyggnader för ett sammanlagt belopp av 2,5 milj. kronor. Ytterligare må här nämnas, att medicinalstyrelsen under åren 1947—1949 tillstyrkte byggnadstillstånd för nybyggnad av lokaler för 12 självständiga apotek och 6 filialapotek samt för ombyggnad av lokaler för 8 självständiga ^apotek och ett filialapotek. Apotekens lokaler äro i regel förhyrda. Endast i ett mindre antal fall — för närvarande ett tjugotal — äro apoteken inrymda i fastigheter, som ägas av resp. apoteksinnehavare. Dessa fastigheters sammanlagda taxeringsvärde uppgick 1946 till drygt en milj. kronor. En av läkemedelsutredningen företagen undersökning har givit vid handen, att giltighetstiden av hyresavtalen rörande apoteksfastigheter är mycket olika i olika fall. Ganska vanligt är, att avtalet gäller för »privilegietiden» eller eventuellt 6 å 12 månader därutöver. Även uppsägningstiderna växla från fall till fall; minimitiden torde vara 3 månader, ej sällan stadgas en uppsägningstid av ett år och 6 månader. Stundom saknas skriftligt hyresavtal, stundom ingås sådant på längre tid (25 å r ) . Enligt vad utredningen erfarit, har åtminstone sedan 1947 genom Sveriges apotekareförbund i viss utsträckning skett ett centralt förhyrande på längre tid av apotekslokaler såväl i vissa städer som på landsbygden. Apotekens individuella hyreskostnader skifta givetvis mycket, både från en ort till en annan och inom samma ort. Det sistnämnda är särskilt påfallande i de största och de medelstora städerna. I dessa fall utöva emellertid föreskrifterna om självständiga apoteks förläggning ett bestämmande inflytande på hyreskostnadernas storlek. Föreskrifterna innehålla i huvudsak följande. Enligt ett kungl. brev den 20 september 1907 har medicinalstyrelsen att vid uppkommen ledighet å sådant i stad med flera apoteksinrättningar beläget apotek, vars läge förut ej varit bestämt angivet, till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till fullständiga gränser för apotekets förläggande ävensom att, där de för ett apoteks läge angivna gränserna icke längre kunna anses ändamålsenliga, vid ledighet avgiva förslag till ändring i dessa gränser. I brev den 25 januari 1924 har medicinalstyrelsen vidare bemyndigats att utan hinder av gällande bestämmelser besluta rörande gränser för i stad inrättat apoteks förläggningsområde, där fråga är om sådant bestämmande av ej fullständigt angivna gränser eller sådan ändring av fastställda gränser, som ej nödvändiggör apoteks förflyttning från de lokaler, vari det är inrymt. Vid nyanläggning av apotek fastställer Kungl. Maj:t de gränser, inom vilka apoteket skall förläggas. Det tillämpade förfarandet vid apotekens lokalisering torde medföra, att valfriheten vid placeringen av ett apotek ibland blir ganska begränsad, beroende på att ofta endast ett fåtal lämpliga fastigheter stå till buds inom 116

förläggningsområdet med dess ej sällan snäva gränser. Fastighetsägarna få härigenom vissa — stundom stora — möjligheter att pressa hyran uppåt. Och sedan apoteket väl förlagts till en fastighet, har på grund av nyss antydda förhållanden innehavaren i regel föga att vinna på en flyttning av apoteket till annan lokal, även om denna skulle betinga lägre hyra. Ordningen för övertagande av apotek Härom ha bestämmelser meddelats i KK den 9 oktober 1931 (SFS nr 342). Den som erhållit privilegium på befintligt apotek är skyldig att, om sådant inom en månad från privilegiebrevets utfärdande påfordras, övertaga och inlösa apotekets varulager och inventarier i den mån de äro fullgoda och behövas för apoteksdriften. Bevis om att inlösningsskyldigheten blivit fullgjord skall av den nye apoteksinnehavaren, vid äventyr av privilegiets förlust, tillställas medicinalstyrelsen inom sex månader eller, i fråga om filialapotek, som förändrats till självständigt apotek, inom ett år från privilegiebrevets utfärdande. Där ej överenskommelse kan träffas mellan säljaren och köparen angående i vilken omfattning och till vilket pris inlösen av varulager och inventarier skall ske, skall enligt kungörelsen avgörandet härutinnan tillkomma en skiljenämnd av tre personer. Med anledning av tillkomsten 1936 av bestämmelserna om allmänna avgifter från apoteken (se härom sid. 168 ff.) och i avsikt att ernå en önskvärd uniformitet vid värdering av apotekens inventarier och varulager har inom apotekarkåren tillsatts en permanent värderingsinstitution, benämnd apotekarkårens värderingsnämnd. För denna nämnd gäller ett reglemente av den 11 december 1939, enligt vilket nämnden består av 6 ledamöter och 9 suppleanter, utsedda till lika antal av apotekarsocietetens direktion, Sveriges apotekareförbund och Sveriges farmacevtförbund. Nämnden har till uppgift att utföra eller låta utföra värdering av apoteks inventarier efter enhetliga grunder samt att föranstalta om prissättning av apoteksvarulager efter inventering. Värderingsnämndens beslut är ej bindande för vederbörande parter, med mindre dessa undertecknat avtal därom. övertagandet av ett apotek förutsätter tillgång till erforderligt kapital dels för inlösen av apotekets lager och inventarier och dels för rörelsens bedrivande. Insättning av eget kapital till 100 procent torde vara mycket sällsynt. Tidigare voro tillträdande apoteksinnehavare uteslutande hänvisade till att upplåna nödiga medel hos banker och andra kreditinstitut — exempelvis det alltjämt existerande aktiebolaget Apotekarelån — eller hos enskilda personer och företag, i senare fallet i regel droghandlare. 1938 infördes emellertid, i anledning av ett utav apotekssakkunniga härom framlagt förslag, rätt till förlagsinteckning i lager och inventarier. I samband därmed bildades Apotekarkårens kreditkassa, ekonomisk förening u. p. a. Enligt gällande lånereglemente för kreditkassan kunna lån beviljas dels 117

som amorteringsfria grundlån mot förlagsinteckning, dels som avbetalningslån på högst 20 år, av vilka högst två må vara amorteringsfria, dels ock som korttidslån, avsedda att återbetalas på en gång. Högsta kapitalbelopp, för vilket en person må som låntagare ansvara, utgör 200 000 kronor, såframt ej kassans styrelse finner särskilda skäl annorlunda besluta. Grundlån beviljas till 70 procent av inventariernas värde och 60 procent av lagrets verkliga värde mot en ränta, som för närvarande utgår efter 4 procent. Medel motsvarande återstående 30 resp. 40 procent av inventariernas och lagrets värde ävensom erforderligt rörelsekapital —• i allmänhet 10 procent av inventariernas och lagrets sammanlagda värde — upplånas antingen hos kreditkassan som avbetalningslån mot borgen eller pant (livförsäkringsbrev) eller som korttidslån, i regel mot borgen, resp. hos droghandlare eller andra leverantörer eller hos privatpersoner. F r å n kassan utlämnas avbetalningslån och korttidslån mot en ränta av för närvarande resp. 4,25 och 4,5 procent. Av det sammanlagda värdet av apotekens lager och inventarier per den 31 december 1949, 47,3 milj. kronor, hade över hälften eller 27 milj. upplånats hos kreditkassan. Apotekens öppethållande m. m. Beträffande apotekens öppehållande nattetid samt sön- och helgdagar gällde tidigare de för apoteksinnehavaren och den farmacevtiska apotekspersonalen synnerligen betungande bestämmelserna i 1688 års medicinalordningar, punkt 25, enligt vilka apoteken skulle hållas tillgängliga för allmänheten »natt och dag, socken-, sön- eller helgdag, emot hög och låg alltid lika». Härutinnan ha i senare tid — med början under 1920-talet — efter hand genomförts vissa lättnader, bland annat beträffande enmansapoteken, och 1948 infördes en helt ny ordning i fråga om apotekens öppethållande nattetid samt sön- och helgdagar. Bestämmelser härom återfinnas i två av medicinalstyrelsen jämlikt erhållet bemyndigande den 25 juni och den 21 juli 1948 meddelade beslut och innebära i huvudsak följande. Genom beslutet den 25 juni 1948 ha bestämmelser utfärdats angående öppethållandet av vissa apotek på landsbygden samt i vissa mindre städer och samhällen, vilka orter uppdelats i två grupper, A och B. Beslutet den 21 juli 1948 reglerar öppethållandet av de apotek som icke berördes av det tidigare beslutet, nämligen grupp E, omfattande apoteken i Stockholm, Göteborg och Malmö, där s. k. fasta nattapotek anordnats (resp. 6, 3 och 2 s t . ) ; grupp C, omfattande apoteken i Alingsås, Arvika, Borlänge, Hässleholm, Karlshamn, Karlskoga, Katrineholm, Kristinehamn, Lidköping, Motala, Skellefteå, Skövde, Trelleborg, Trollhättan, Uddevalla, Varberg, Visby, Vänersborg och Västervik; samt grupp D, som omfattar övriga städer med två eller flera apotek. 118

Apoteken skola enligt de nya bestämmelserna hållas tillgängliga, vilket icke är liktydigt med öppethållande i vedertagen mening. Formuleringen avser, att apoteksinnehavaren skall ha möjlighet att i fråga om stängningstid och expedition genom s. k. nattlucka förfara så, som erfarenheten visat vara lämpligt. Följande allmänna bestämmelser gälla för de olika grupperna. Apotek inom grupp A skola hållas tillgängliga för expedition söckendagar kl. 9—18 och söckendag före sön- och helgdag kl. 9—17. Under övriga tider av dygnet hålles apoteket stängt. Anslag skall finnas vid apotekets ingång, när person med farmacevtisk examen kan anträffas. Apotek inom grupp B skola hållas tillgängliga för expedition söckendagar kl. 8—19 och söckendag före sön- och helgdagar kl. 8—18. Under övriga tider hålles apoteket tillgängligt endast för expeditionen av »brådskande» recept och rekvisitioner samt av förbandsartiklar. Under de tider, då apoteket endast behöver vara tillgängligt för viss expedition, skall vakthavande infinna sig senast en timme efter erhållen kallelse. Apotek inom grupp C skola hållas tillgängliga för all expedition söckendagar kl. 8—22 samt sön- och helgdagar kl. 9—14. Under övriga tider, då apoteket endast behöver vara tillgängligt för viss expedition, skall vakthavande infinna sig senast en timme efter erhållen kallelse. Apotek inom grupp D alternera, så att endast ett apotek i orten är tillgängligt för expedition nattetid samt sön- och helgdagar. Det apotek som är öppet skall hållas tillgängligt för all expedition söckendagar kl. 8—22 samt sön- och helgdagar kl. 9—22. Under övriga tider, då apoteket endast behöver vara tillgängligt för viss expedition, skall vakthavande infinna sig senast en timme efter erhållen kallelse. Av apoteken inom grupp E skola de fasta nattapoteken hållas tillgängliga för all expedition söckendagar kl. 8—22 samt sön- och helgdagar kl. 9—22. Under övriga tider behöva apoteken endast vara tillgängliga för viss expedition. Övriga apotek inom denna grupp skola hållas tillgängliga för all expedition söckendagar kl. 8—19 samt söckendag före sön- och helgdag kl. 8—18. Under övriga tider av dygnet hållas apoteken stängda. För samtliga apotek gäller dessutom den allmänna föreskriften att, om nödsituation uppkommer, föreligger skyldighet för vederbörande vakthavande att vid varje tidpunkt (eventuellt efter kallelse) verkställa expedition av erforderliga läkemedel. Läkemedelsförsörjningen vid sjukvårdsinrättningarna Enligt KK den 8 april 1938 (SFS nr 126) gäller i huvudsak följande angående läkemedelsförsörjningen på rikets sjukvårdsinrättningar. Vid sjukvårdsinrättning, där Kungl. Maj:t, efter hörande av medicinalstyrelsen samt direktionen för inrättningen, finner läkemedelsförsörjningen med hänsyn till dess omfattning eller av andra skäl böra tillgodoses genom särskilt anordnat apotek, skall finnas sjukhusapotek jämte avdelningsförråd. 119

Vid annan sjukvårdsinrättning, där den är uppdelad på avdelningar, skall finnas centralförråd jämte avdelningsförråd samt eljest sjukhusförråd. Sjukhusapotek skall utgöra del av självständigt apotek i orten samt förestås av legitimerad apotekare eller, i undantagsfall och för kortare tid, av farmacie kandidat, som uppfyller fordringarna för erhållande av förordnande såsom föreståndare å apotek. För sjukhusapotek skall i tillämpliga delar gälla vad för apoteksinrättning är stadgat; dock skall sjukvårdsinrättningen tillhandahålla lokal samt erforderlig fast inredning. Centralförråd skall stå under överinseende av tillsynsläkare (styresman eller i stället för denne den eller de läkare, som direktionen därtill utser). F ö r centralförråd skall, i den ordning som beträffande sjukvårdsinrättningen gäller i fråga om tillsättande av ordinarie sjukvårdspersonal, utses särskild föreståndare med utbildning, som av medicinalstyrelsen föreskrivits. Avdelningsförråd ävensom sjukhusförråd skall, under överinseende av tillsynsläkaren förestås av vederbörande avdelningssköterska eller motsvarande befattningshavare. Å avdelnings- och sjukhusförråd må allenast tillredas: 1. läkemedel, vilka på grund av bristande hållbarhet böra tillredas omedelbart före användandet, såsom upplösning av neosalvarsan i vatten, tillsättande av adrenalin till en lösning för injektion och dylikt; 2. för intravenös eller subkutan injektion avsedd druvsockerlösning, koksaltlösning eller med den sistnämnda jämförlig lösning, t. ex. Bingers lösning; 3. lösningar av kloramin och borsyra samt Burows lösning. Å centralförråd må endast tillredas: 1. läkemedel, som enligt vad nyss sagts få tillredas å avdelnings- och sjukhusförråd; 2. lösningar, tillredda genom upplösning av endast ett ämne eller av substans, innehållande flera ämnen, vilken i färdigblandat skick avlämnats till centralförrådet från apoteksinrättning; 3. dekokter och infusioner; 4. dispenserade pulver, isärvägda av substans, som är oblandad eller i färdigblandat skick avlämnats till centralförrådet från apoteksinrättning; 5. ett m i n d r e antal läkemedel, upptagna å en av styresmannen (beträffande enskilt sjukhem eller förlossningshem anstaltsläkaren) för ändamålet upprättad och av medicinalstyrelsen godkänd förteckning. Tillredning av läkemedel, som äro avsedda för injektion och beredning av läkemedel, vilka avses i tabellerna B och C i svenska farmakopén, må dock ej ingå i den beredningsrätt, som enligt punkterna 2.—4. tillkommer centralförråd. Såsom tillredning anses ej tillsättande till läkemedel av ämne, som ej behöver noggrannare avvägas eller uppmätas. Sterilisering av läkemedel må verkställas å central-, avdelnings- och sjukhusförråd. J ä m l i k t b e m y n d i g a n d e i 1938 å r s KK h a r m e d i c i n a l s t y r e l s e n i s e n a r e u t f ä r d a d e f ö r f a t t n i n g a r m e d d e l a t d e t a l j e r a d e f ö r e s k r i f t e r för c e n t r a l - , avd e l n i n g s - och s j u k h u s f ö r r å d i v a d a v s e r l ä k e m e d e l s t i l l r e d n i n g , f ö r v a r i n g , u t l ä m n i n g och s i g n e r i n g s a m t a n g å e n d e d e r a s u t d e l n i n g till p a t i e n t e r m . m . Syftet m e d i n r ä t t a n d e a v s ä r s k i l d a sjukhusapotek h a r , k o r t sagt, varit 120

att med tillgodoseende av erforderlig kontroll förbilliga och underlätta de större sjukvårdsinrättningarnas försörjning med läkemedel. Sjukhusapotek finnas för närvarande vid 13 större sjukvårdsinrättningar. Ett av dessa — Karolinska sjukhuset — skiljer sig från de övriga däri att det icke utgör »del av självständigt apotek i orten». Det är nämligen i detta fall det statliga militärapoteket som tillika fungerar såsom sjukhusapotek. Vilka de övriga 12 sjukhusapoteken äro, framgår av följande tablå, som även utvisar storleken av sjukhusapotekens omsättning under 1949: S j u k h u s a p o t e k e t

Sahlgrenska sjukhuset, Göteborg Centrallasarettet, Gävle Länslasarettet, Lund Allmänna sjukhuset, Malmö Sabbatsbergs sjukhus, Stockholm S :t Eriks sjukhus, » S :t Görans sjukhus, » Serafimerlasarettet, » Södersjukhuset, » Länslasarettet, Umeå Akademiska sjukhuset, Uppsala Länslasarettet, Östersund

vid

Omsättning 1949 (avrundade tal)

788 000 201 000 733 000 749 000 555 000 422 000 457 000 412 000 • 646 000 272 000 445 000 266 000

Sjukhusförråd finnas endast vid smärre, i avdelningar icke uppdelade sjukvårdsanstalter, t. ex. kronikerhem. Vid det övervägande antalet sjukhus förmedlas läkemedelsförsörjningen genom centralförråd. Vid sjukhus med sådana förråd ställas rekvisitionerna till förrådet, som ombesörjer utlämningen. Vid centralförrådet k u n n a de från de olika avdelningsförråden rekvirerade läkemedlen sammanställas och i samlade mängder inköpas från apotek. Regelbundet och i större mängd brukade läkemedel, som tåla förvaring under längre tid, inköpas i större kvantiteter från apotek eller, när det gäller fria handelsvaror, ibland i den fria marknaden samt hållas i lager vid centralförrådet. Där beredas också — ofta i stor utsträckning — kompositioner av för tillfället inköpta eller i lager hållna varor, i den mån medicinalstyrelsen medgivit detta. Centralförrådet kan därför betraktas som en sjukhusets inköpscentral för läkemedel, utrustad med möjligheter att verkställa beredningar av enklare slag men med stor åtgång eller varierande sammansättning. På sina läkemedelsinköp åtnjuta flertalet sjukvårdsinrättningar vissa rabatter (se härom sid. 108). Detta motiveras av att sjukhusen äro stora kunder samt att arten och mängden av de läkemedel, de rekvirera, i rätt stor utsträckning är konstant. När det gäller sjukhusapotek, tillkommer 121

därutöver, att sjukhusen tillhandahålla ej endast lokaler och fast inredning utan även — avtalsenligt — värme, ljus, gas, elektrisk kraft och ångkraft samt varmt och kallt vatten, destillerat vatten och sprit. Sterila infusionslösningar taxeras därför endast för beståndsdelarna utom vattnet med tillägg av 50 öre per kolv. Apoteket å sin sida tillhandahåller ståndkärl och för läkemedlens beredning nödiga utensilier samt anställer och avlönar för sjukhusapotekets skötsel erforderlig personal. Läkemedelsförråd, medicinlådor m. m. Under de självständiga apoteken sortera som nämnts även ett stort antal läkemedelsförråd. Dessa ha tillkommit för att underlätta läkemedelstillgången på mera avlägset belägna platser. De ersätta där i viss mån filialapoteken, dock med den väsentliga skillnaden att de förestås av personer utan farmacevtisk utbildning, varför ingen som helst tillredning av läkemedel förekommer vid läkemedelsförråden. Tillstånd för apoteksinnehavare att inrätta och tillhandahålla läkemedelsförråd meddelas av medicinalstyrelsen jämlikt ett kungl. brev den 7 december 1928 (MF nr 126). I anslutning härtill har medicinalstyrelsen genom kungörelse den 4 juli 1929 (MF nr 75) meddelat vissa föreskrifter angående läkemedelsförråd. Enligt dessa föreskrifter skall läkemedelsförråd förestås av en av apoteksinnehavaren föreslagen och av vederbörande tjänsteläkare såsom lämplig vitsordad person. I en vid nämnda kungörelse fogad f ö r t e c k n i n g A angivas de varor (läkemedel) som skola tillhandahållas vid läkemedelsförrådet; apotekaren dock obetaget att där även försälja andra läkemedel, vilka må utlämnas från apoteksinrättning utan recept eller därmed jämställd skriftlig rekvisition av läkare, veterinär eller tandläkare. Om så befinnes nödigt, må vid läkemedelsförråd tillhandahållas även dels läkemedel upptagna å en f ö r t e c k n i n g B, vilka böra vara försedda med i förteckningen angiven bruksanvisning och vara tillgängliga vid rekvisition av läkare, veterinär eller tandläkare, dels ock läkemedel upptagna å en f ö r t e c k n i n g C, vilka från apoteksinrättning få utlämnas endast på recept eller skriftlig rekvisition av läkare, veterinär eller tandläkare. Sistnämnda läkemedel skola å förrådet förvaras avskilda från andra läkemedel och under lås, till vilket föreståndaren innehar nyckeln. Förteckningarna B och C skola underställas medicinalstyrelsens prövning. De läkemedel som tillhandahållas genom förrådet skola på moderapoteket avdelas i förseglade förpackningar (flaskor, burkar, påsar, askar osv.) av lämplig storlek och försedda med apotekets författningsenligt avfattade signatur. Signaturen skall även upptaga varans pris, bruksanvisning (om sådan finnes angiven i vederbörande förteckning) samt, i fråga om läke122

medel upptagna i förteckningarna B och C, deras nummer i resp. förteckning ävensom datum för deras utlämnande från förrådet. Enligt § 30 i allmänna läkarinstruktionen den 19 december 1930 har vederbörande provinsialläkare att ägna tillsyn åt den allmänna ordningen å läkemedelsförråden inom sitt distrikt. Vid inrättande av läkemedelsförråd har medicinalstyrelsen följt vissa principer. Till grund för utformningen av dessa har legat huvudsakligen den synpunkten att distribution av läkemedel från läkemedelsförråd icke utgör en i alla avseenden lycklig lösning av problemet om distribution av läkemedel i detalj utanför apoteksinrättningarna. De olägenheter som äro förenade med läkemedelsförråden äro bland annat, att läkemedlen på grund av olämplig förvaring riskera att försämras och att effektiv tillsyn över varornas distribution och förrådets skötsel i övrigt från apoteksinnehavarens sida erbjuda svårigheter. Mot dessa principiella invändningar med anledning av antydda olägenheter står allmänhetens intresse av att vid behov äga bekväm och snabb tillgång till läkemedel. Vid utformningen av principerna för ifrågavarande ärendens behandling har en avvägning mellan de olika synpunkterna skett, varvid särskild hänsyn tagits till att på många platser i vårt land »tillgången till apotek är svår eller praktiskt taget utesluten för den enskilde». Sålunda har denna förenklade form för läkemedelsdistribution av medicinalstyrelsen ansetts böra begränsas till sådana icke alltför glest bebodda platser som ha dåliga kommunikationer och tillika äro avlägset belägna från apoteksinrättning, varvid ett avstånd av 1,5 mil i allmänhet uppställts som minimigräns. Avsteg från dessa principer har medicinalstyrelsen ansett icke utan särskilda skäl böra göras. Frågan om införande av en ny typ av distributionsställe för läkemedel diskuterades av medicinalstyrelsen i dess yttrande över farmacevtutbildningssakkunnigas betänkande (SOU 1948: 46). Därvid anförde styrelsen i huvudsak följande: En central fråga är spörsmålet om det framtida antalet distributionsställen för läkemedel, särskilt sådana distributionsställen, där farmacevtiskt utbildad personal bör finnas. Läkemedelsförråden sakna farmacevtiskt utbildad personal. Från olika håll, bland annat från flera förste provinsialläkare, ha dessa förråd utsatts för ganska skarp kritik. Av under senare år gjorda framställningar om inrättande av nya apotek har endast ett förhållandevis ringa antal vunnit bifall. Prövningen av dessa ärenden har på grund av tidsläget måst präglas av en synnerligen restriktiv inställning, och endast trängande behov av bättre tillgång till läkemedel hava blivit tillgodosedda. Härtill har även bidragit den omständigheten, att apoteksväsendets och läkemedelshandelns framtida organisation varit föremål för utredning av 1946 års läkemedelsutredning. Det ovan anförda torde berättiga till antagandet, att krav på inrättande av ett ej ringa antal nya distributionsställen för läkemedel — av högre valör än läkemedelsförråd — även i framtiden komma att resas. 123

Dessa krav skulle i ett stort, sannolikt övervägande antal fall troligen kunna tillgodoses genom inrättande av förenklade apotek, där endast ett begränsat antal läkemedel, företrädesvis i standardförpackningar, skulle tillhandahållas mot recept och som handköpsvaror. Även ett antal av de nu befintliga apoteken skulle möjligen kunna i liknande grad förenklas utan avgörande olägenheter för expeditionen eller allmänheten. Ju längre denna förenkling drives, desto mera beroende måste dessa distributionsställen för läkemedel bliva av närbelägna apotek med större resurser. Under förutsättning av ett intimt samarbete och goda kommunikationer med apotek skulle säkerligen vid ifrågavarande distributionsställen en betydande del av läkemedlen kunna lagerföras uteslutande i för utlämnande avsedda förpackningar. Utvecklingen har redan gått långt i denna riktning. Inemot hälften av apotekens hela omsättning utgöres för närvarande av farmacevtiska specialiteter i standardförpackningar. Även av apoleksberedda preparat förekomma standardförpackningar i stor utsträckning. Distributionsställen för enbart standardförpackningar av läkemedel skulle därför otvivelaktigt hava en uppgift att fylla vid en utbyggnad av läkemedelshandelns distributionsapparat och verksamt kunna bidraga till en förbättrad läkemedelsförsörjning. De apotek, under vilka dessa distributionsställen skulle sortera, finge förutsättas skola utföra nästan allt det administrativa arbetet, som distributionsställenas verksamhet skulle medföra. Distributionsställenas arbetsuppgifter skulle nämligen praktiskt taget endast omfatta recept- och handköpsexpedition samt kontinuerlig kontroll av lagret i och för nödvändig komplettering av detsamma. Medicinalstyrelsen har i det föregående skisserat en typ av distributionsställe för läkemedel, som innebär en förenkling i jämförelse med nuvarande apotek och närmast skulle kunna karakteriseras såsom ett utbyggt läkemedelsförråd. Läkemedelsförråden och sannolikt också ett antal av de nu befintliga filialapoteken skulle lämpligen kunna ersättas med distributionsorgan av detta slag, vilka under nedan angivna förutsättningar sannolikt skulle kunna förestås av personal med lägre utbildning än de nuvarande farmacie kandidaternas. Härigenom skulle en förbättrad tillgång till läkemedel kunna ernås på ett betydande antal platser. Visserligen kan man icke bortse från att en sålunda förbättrad läkemedelsförsörjning skulle innebära risker för en mindre önskvärd ökning av läkemedelsförbrukningen, men detta problem torde dock kunna bemästras. Här avsedda distributionsställen skulle också kunna anordnas på varje ort, som utgör stationsort för provinsialläkare och där apotek icke finnes. Det torde icke vara möjligt att förse varje dylik stationsort med apotek av nuvarande slag. Sedermera upprättades inom medicinalstyrelsen en promemoria i ämnet, vari anfördes bland annat, att de nuvarande läkemedelsförråden i vissa hänseenden icke kunna bjuda allmänheten en fullgod service, enär föreståndarna i ett stort antal fall sakna även de mest elementära kunskaper om läkemedel och deras förvaring, varför lagerhållningen måste begränsas mycket starkt. En annan olägenhet för allmänheten vore, att förråden ej sällan äro tillgängliga endast en mycket begränsad del av dagen. Dessa olägenheter framträdde givetvis mera ju större läkemedelsförråden vore. I två fall hade därför vederbörande apoteksinnehavare genom vissa åtgärder sökt eliminera de antydda olägenheterna. Sålunda hade tekniskt apo124

teksbiträde anställts som föreståndare för förrådet, särskilda lokaler anskaffats och förrådet hållits öppet under vanlig affärstid. Dessa två förråd hade fungerat mycket tillfredsställande. I promemorian framhölls slutligen, att distributionsställen av denna typ skulle fylla ett behov i vissa av storstädernas förorter, i mindre brukssamhällen eller å liknande platser. Sedan yttranden över denna promemoria inhämtats av apotekarsocietetens direktion och centralstyrelsen för Sveriges farmacevtförbund, utfärdade medicinalstyrelsen den 1 mars 1950 en kungörelse av innebörd, att styrelsen med stöd av ovannämnda kungl. brev den 7 december 1928 beslutat att läkemedelsförråd, som tillhandahålles av vederbörande apoteksinnehavare »i för ändamålet särskilt anordnad lokal och som förestås av person, som undergått praktisk apoteksutbildning, må efter av styrelsen i varje särskilt fall verkställd prövning benämnas apoteksfilial». Några andra särskilda föreskrifter angående apoteksfilialerna —- utöver dem som för närvarande gälla beträffande läkemedelsförråd i allmänhet — ha icke utfärdats och torde, att döma av vissa uttalanden i nyssnämnda promemoria, tills vidare icke komma att utfärdas. Enligt § 29 i allmänna läkarinstruktionen åligger det provinsialläkare att, i fall av behov, söka åstadkomma försändning av läkemedel medelst medicinlådor eller på annat lämpligt sätt. Närmast beror det dock på vederbörande apoteksinnehavare, om medicinlådor o. dyl. skola förekomma inom resp. apoteks avsättningsområde eller icke. Till sist må här erinras om att enligt en bestämmelse i apoteksvarustadgan (§ 7 mom. 4) äger kommunalnämnd 1 eller läkare i orter, belägna avlägset från apoteksinrättning eller där farsot utbrutit eller allmän sjuklighet är gängse att jämlikt därom gällande bestämmelser tillhandahålla läkemedel. De enda närmare föreskrifterna i ämnet återfinnas i allmänna läkarinstruktionen, där det i § 29 mom. 1 ålägges provinsialläkare att i fall, som nyss nämnts, söka förmå vederbörande hälsovårdsnämnd att anskaffa och högst till inköpspriset tillhandahålla kommunens medlemmar nödiga lake- och desinfektionsmedel, dock icke sådana som i farmakopén eller medicinaltaxan äro försedda med gifttecken. Det åligger även provinsialläkaren att, på begäran av hälsovårdsnämnden, kostnadsfritt utfärda rekvisition jämte skriftlig anvisning, hur lake- och desinfektionsmedlen i fråga böra användas. Vidare har provinsialläkaren att såvitt möjligt tillse, att för ovannämnda ändamål icke tillhandahållas andra medel än sådana, som äro tjänliga, samt att utlämnandet av dem sker genom kunnig och pålitlig person. 1 Särskilda hälsovårdsnämnder funnos icke vid tiden för apoteksvarustadgans utfärdande.

G.

Åtgärder för centralisering av apotekens läkemedelstillverkning m. m.

1. Av den i kapitel 3 (sid. 23 ff.) lämnade redogörelsen framgår, att redan 1912 års apotekskommitté ansåg sig böra räkna med möjligheten av en viss centralisering av apotekens läkemedelstillverkning. Apotekssakkunniga av år 1931 ägnade denna fråga en mycket ingående behandling, som resulterade i förslaget om inrättande av ett centrallaboratorium för framställning av vissa preparanda (se härom sid. 31 ff.). Ehuru de sakkunniga således avstodo från att framlägga förslag om inrättande av lokala »auktoriserade distriktslaboratorier», ställde de sig icke helt avvisande till tanken på att efter dansk och norsk förebild vidtaga vissa åtgärder för att sätta apoteken i stånd att konkurrera med läkemedelsfabrikerna. I detta hänseende yttrade de sakkunniga i huvudsak följande: Under nuvarande förhållanden säljas apotekens varor — bortsett från de originalförpackade specialiteterna — i apotekens individuella förpackningar. Detta system medför både fördelar och nackdelar. En av fördelarna är, att kunden får just så mycket av läkemedlet som han önskar, utan att några förpackningar behöva sönderdelas. En nackdel är däremot, att expedition av denna art torde kräva förhållandevis större arbete och alltså större personal än om läkemedlen kunde säljas i standardiserade förpackningar. Möjligt är därför, att en standardisering av läkemedlen ur förpackningssynpunkt skulle kunna bidraga till sänkning av läkemedelspriserna på grund av den möjliga minskningen i personalkostnaderna. Ur näringsprincipiell synpunkt kan intet vara att erinra mot att apoteken, som ju ha förutsättningar för att kunna tillverka goda och tillförlitliga läkemedel, i konkurrens med de överhandtagande fabriksframställda läkemedelsförpackningarna söka skaffa marknad för sina egna tillverkningar, vare sig nu dessa beredas på enskilda apotekslaboratorier eller på av apoteken samfällt organiserade centrala laboratorier. Ur det allmännas synpunkt kan intet vara att erinra mot en dylik utveckling, som kan vara ägnad att sänka läkemedelspriserna. Ur apotekens synpunkt slutligen innebär systemet vissa fördelar. Väl är det att förutspå, att priserna på vederbörande läkemedel genom dessa åtgärder kunna komma att sänkas under de priser, apoteken under nuvarande förhållanden kunna ernå genom att sälja motsvarande fabriksframställda läkemedel. Men å andra sidan äro åtgärderna ägnade att åt apoteken bevara de vinster på tillredningen av läkemedel, som genom specialitetsindustriens utveckling i allt större omfattning tillgodoföras privata företagare utom apoteksväsendet. Den minskade förtjänsten på apotekens läkemedelsförsäljning skulle alltså komma att motverkas därav, att apoteken själva skulle kunna tillgodogöra sig den avsevärda vinsten på själva tillverkningen. I anslutning härtill rekommenderade de sakkunniga en viss standardisering av apotekens läkemedelsförpackningar; liksom i Danmark och Norge borde dock åtgärder av detta slag lämpligen vidtagas av apotekarna själva. 126

Apotekssakkunnigas förslag om inrättande av ett centrallaboratorium för viss preparandatillverkning blev, som tidigare omtalats, icke förverkligat, och apotekens läkemedelstillverkning bedrevs även under det närmast följande tiotalet år i stort sett efter samma linjer som tidigare. Sålunda kvarstod alltjämt det principiella förbudet att inköpa preparanda och därmed även tvånget för apoteken att själva framställa sina läkemedel (det s. k. hemmaberedningstvånget). Detta förhållande har otvivelaktigt bidragit till att fördröja en rationalisering av apotekens preparandatillverkning, vilken från olika håll och i skilda sammanhang kritiserats såsom varande irrationell på grund av sin hantverksmässighet och ytterliga decentralisering. Å andra sidan har utvecklingen på läkemedelsområdet under de senaste 10 å 15 åren kännetecknats av den inhemska läkemedelsindustriens starka expansion. Denna har — bland annat till följd av ökad efterfrågan på industriens produkter, de farmacevtiska specialiteterna — gått ut över apotekens preparandatillverkning. Under trycket av denna utveckling ha, som tidigare i förbigående omtalats, från apotekarhåll vidtagits vissa åtgärder i syfte att rationalisera apoteksdriften, särskilt vad gäller läkemedelstillverkningen och varukontrollen. Åtgärderna ha vidtagits i samförstånd med medicinalstyrelsen, som även utfärdat de för deras auktorisation erforderliga författningsbestämmelserna. Den i detta sammanhang viktigaste åtgärden har gått ut på att centralisera apotekens preparandatillverkning till ett antal — ursprungligen 25, numera 20 — s. k. distriktslaboratorier, knutna till vissa av rikets apotek. Dessa laboratorier skulle i första hand ombesörja tillverkningen av sådana beredningar, som äro omständliga eller eljest krävande i tillverkningen eller fordra mera invecklad apparatur, och skulle efter hand utvecklas till att övertaga alltmera av de enskilda apotekens verksamhet för tillverkning och analys av preparanda. Innan läkemedelsutredningen övergår till att närmare redogöra för distriktslaboratorieorganisationens tillkomst, uppbyggnad och funktioner, skall utredningen först meddela några data, hämtade ur en av apoteksinspektören Gunnar Åberg den 29 november 19491 given skildring av »den rationalisering, som apotekskollektivet genomgått och fortfarande genomgår». Det heter däri bland annat: Våren 1939 startar apotekarsocieteten apotekens kompositionslaboratorium (ACO-laboratoriet), som får till uppgift bland annat, att söka organisera central kontrollundersökning av vissa för apotekens läkemedelsberedning behövliga råvaror samt alt verka för standardisering av förpackningsmaterial ävensom med 1 1 yttrande s. d. till medicinalstyrelsen över hos Kungl. Maj :t anförda besvär i fråga om rätt för apoteket Uttern i Stockholm att framställa beredningar för regelmässig försäljning till andra apotek (se även sid. 133 ff.).

andra medel stödja rationell expedition och försäljning av apoteksberedda preparat. Hösten 1940 diskuterar styrelsen för ACO-laboratoriet en distriktsindelning för preparanda-utbytet mellan apoteken. Januari 1941 standardiseras signaturer och förpackningar för »ett större antal läkemedel» beredda på apotek. Den 3 juni 1944 godkänner apotekarsocieteten ACO-laboratoriets riktlinjer för en distriktsindelning för apotekens försörjning med preparanda: utredningskommitté tillsättes (se vidare det följande). 1944—1946 utföres vid ett tiotal apotek i Stockholm en arbetsstudieundersökning under ledning av professorn G. Törnqvist vid Handelshögskolan. Den 3 juni 1945 beslutar apotekarsocieteten i princip att ordna central tillverkning av vissa preparanda vid 25 apotek med distriktslaboratorium. ACOlaboratoriet tillägges uppgiften att fungera som administrativt organ för distriktslaboratorieorganisationen. Den 8 april 1946 meddelar apotekarsocieteten genom cirkulär till apoteken, att den beslutade centraliseringen av preparandatillverkningen nu kunde träda i funktion. I cirkuläret betonades, att »avsikten är att från flertalet apotek i första hand avlasta tillverkningen av ampuller, tabletter, dragéer, tjocka, torra och flytande extrakter ävensom andra beredningar, vilka i förhållande till åtgången innebära oproportionerligt stort arbete för de särskilda apoteken». Den 18 maj 1946 utfärdar medicinalstyrelsen ett numera upphävt cirkulär, varigenom apoteken anbefallas att från distriktslaboratorierna inköpa beredningar, som ej framställas på det egna apoteket, samt att icke ge apoteken en mer omfattande laboratorieutrustning än som oundgängligen kräves, och detta utan hinder av tidigare gällande föreskrifter. 1946 startar distriktslaboratoriernas intresseförening. Vidare igångsattes dels central driftskontroll vid AKL å de av distriktslaboratoriernas beredningar, vilka ej lämpligen kunna analyseras på apoteken, dels vid ACO-laboratoriet sterilitetskontroll av apoteksberedningar. Den 18 september 1941 träder medicinalstyrelsens s. k. utrustningskungörelse i kraft. Den 22 december 1947 utfärdar medicinalstyrelsen ett cirkulär angående viss investeringskontroll av apotekens inredning och utrustning. Den 1 juli 1948 startar vid AKL central råvarukontroll för samtliga apotek i riket. Enligt sina stadgar har ACO-laboratoriet i huvudsak följande uppgifter: att fungera som centralt organ för apotekens laboratorieverksamhet, att tjänstgöra som remissinstans för medicinalstyrelsen, apotekarsocietetens direktion m. fl. myndigheter och institutioner, att bedriva upplysningsverksamhet samt att bedriva forskning. Av dessa uppgifter är den förstnämnda av särskilt intresse i detta sammanhang, och läkemedelsutredningen skall här i korthet redogöra för ACOlaboratoriets funktioner som centralt organ för apotekens laboratorieverksamhet. Redogörelsen baserar sig dels på två promemorior i ämnet, avseende tiden t. o. m. den 30 juni 1949, vilka apotekarsocietetens direktion 128

p å b e g ä r a n t i l l h a n d a h å l l i t u t r e d n i n g e n , dels p å l a b o r a t o r i e t s d e n » , s e r i e r n a C o c h D, v i l k a b ö r j a d e u t g i v a s i m a r s 1949.

»Meddelan-

1) ACO-laboratoriet utarbetar kompositioner för aktuella läkemedelsberedningar, vilka utges dels under namn av ACO-föreskrifter, dels som tillägg till Apotekens formelsamling (AF) eller föreslås till införande i farmakopén resp. medicinalstyrelsens samling av benämningar på apoteksvaror (MB). Enligt uppgift i den ena av nyssnämnda promemorior ha dessa kompositioner i många fall kunnat ersätta betydligt dyrare farmacevtiska specialiteter. I samma promemoria uttalas v i d a r e : »Den prissänkning som under senare år ägt rum beträffande ett stort antal p r e p a r a t har ofta direkt föranletts av de apoteksberedda preparatens priser. De utgöra alltså en viktig prisreglerande faktor.» 2) Standardiserar emballagematerial och signaturer. 3) Utarbetar förslag till och bestämmelser angående standardiserade förpackningar, vilka sammanföras i en av laboratoriet utarbetad »Förteckning över apotekens standardförpackade läkemedel», den s. k. ACO-listan. Härigenom har en viss likformighet i expeditionen ernåtts på de olika apoteken. 4) ACO-laboratoriet fungerar vidare som administrativt organ för distriktslaboratorieorganisationen, vilket enligt förenämnda promemorior innebär i huvudsak följande: a) Samordning och inriktning av distriktslaboratoriernas resurser. b) Utarbetande av utförliga arbetsbeskrivningar. c) Angivande av lämplig apparatur samt utarbetande av egna konstruktionsförslag och prövning av ändamålsenlighet hos i marknaden befintlig apparatur. d) Central anskaffning av utensilier till apoteken (autoklaver, sterilskåp och ståndkärlssignaturer). e) Utförande av arbetsstudier, självkostnadsberäkningar och prissättning av distriktslaboratoriernas produkter i en engrosprislista. f) Bådgivning åt distriktslaboratoriernas intresseförening i dess uppgift att anskaffa för distriktslaboratoriernas produktion behövliga råvaror. 5) ACO-laboratoriet ombesörjer för apotekens räkning sterilkontroll av injektabilier. 6) Laboratoriet utövar vidare en kontinuerlig tillverkningskontroll beträffande distriktslaboratoriernas preparandaverksamhet. För sådana produkter som tarva biologisk bestämning ombesörjer laboratoriet dennas utförande hos lämpliga instanser. På liknande sätt förfares i fråga om vitaminundersökningar m. m. För preparanda, som befunnits äga endast begränsad hållbarhet, har laboratoriet utfärdat särskilda anvisningar om lagringstid. 2. R ö r a n d e tillkomsten av distriktslaboratorieorganisationen har läkemed e l s u t r e d n i n g e n u r offentliga eller eljest för u t r e d n i n g e n tillgängliga h a n d lingar i n h ä m t a t i h u v u d s a k följande. Vid e x t r a s a m m a n t r ä d e m e d a p o t e k a r s o c i e t e t e n d e n 3 j u n i 1945 b e h a n d l a d e s » f r å g a n o m viss r a t i o n a l i s e r i n g och c e n t r a l i s e r i n g av a p o t e k e n s p r e p a r a n d a t i l l v e r k n i n g » . Till g r u n d h ä r f ö r låg ett av s ä r s k i l d a k o m m i t t e r a d e 10 —22*89

u t a r b e t a t förslag. I m o t i v e r i n g e n till d e t t a förslag, som v a r d a t e r a t d e n 5 j a n u a r i 1945, h e t t e det b l a n d a n n a t : Styrelsen för ACO-laboratoriet hade föreslagit, att rikets apotek skulle indelas i ca 25 distrikt och att inom varje sådant distrikt skulle inrättas ett distriktslaboratorium, anknutet till ett av distriktets apotek. På detta laboratorium skulle för hela distriktets behov tillverkning äga rum av de preparanda, vilka icke ansetts med ekonomiskt gott resultat kunna tillverkas på varje enskilt apotek. I fråga om den för distriktslaboratorierna föreslagna förläggningen må anföras följande. I allmänhet ha de anknutits till apotek, belägna i distriktets huvudort (residens- eller stiftsstäder) med goda kommunikationer. Vidare har hänsyn tagits till redan hittills förekommande preparandatillverkning av större omfattning och i någon mån även till vederbörande apotekares personliga kvalifikationer. För de landsortsdistrikt, som gränsa intill Stockholm och Göteborg, ha distriktslaboratorierna dragits in till nämnda städer, då detta ansetts innebära fördelar med tanke på såväl laboratoriets råvaruförsörjning som distribution av färdiga beredningar. 1 Omfattningen av de preparanda, vilkas tillverkning enligt förevarande rationaliseringsplan bör centraliseras till distriktslaboratorier, kan icke på nuvarande stadium exakt angivas. I huvudsak torde dock kunna gälla, att varje distriktslaboratorium bör vara pliktigt leverera p r e p a r a n d a av vad slag det vara månde, i den mån så begäres av apoteken inom dess avsättningsområde. I praktiken komma dock de enskilda apoteken att utnyttja sina egna laboratorier för framställning av allehanda enklare beredningstyper, så att distriktslaboratoriets huvuduppgift blir sådan tillverkning, som är baserad på dyrbarare apparatur, innebär omständliga operationer eller avser beredningar med ringa åtgång. Emellertid finnas åtskilliga preparanda, som på grund av sin speciella art eller utomordentligt ringa åtgång icke ens efter centralisering till 25 distriktslaboratorier kunna anses bliva rationellt tillverkade. Tillverkningen av dessa preparat bör sålunda centraliseras ytterligare, men deras distribution anse kommitterade dock böra ske med anlitande av samtliga distriktslaboratorier såsom mellanhänder. Lagerhållning hos dessa bör sålunda etableras i den mån ifrågavarande speciella beredningar hava åtgång inom distriktet. Vid bedömning av distriktslaboratoriernas behov av apparativ utrustning må först betonas, att preparanda av speciell karaktär eller med ringa åtgång böra tillverkas endast på ett fåtal laboratorier. För flertalet laboratorier kommer därför den redan befintliga apparaturen att i stort sett vara tillfyllest med avseende på såväl art som kapacitet. Den starkt centraliserade tillverkning, som förordas beträffande vissa preparanda, avser bl. a. dragering, ampullberedning och finpulverisering av droger, och för sådana arbeten i större skala måste anskaffning av lämpliga maskiner anses ofrånkomligt. Med hänsyn till nuvarande priskonjunkturer och leveransmöjligheter synas dessa nyanskaffningar icke lämpligen böra eller kunna ske alltför brådstörtat. Såsom ovan nämnts har vid urvalet av apotek, lämpliga för förläggning av distriktslaboratorium, i någon utsträckning tagits hänsyn även till vederbörande 1 Den nuvarande distriktsindelningen samt fördelningen av de enskilda apoteken på resp. distriktslaboratorier framgår av Svensk farmacevtisk matrikel 1950 sid. 102 ff.

innehavares kvalifikationer. Största vikten har dock nu lagts vid omständigheter, som ej äro av personlig art. Efter hand som nuvarande innehavare på dessa apotek avgå, bör emellertid synnerlig vikt läggas på, att apoteken komma att innehavas av apotekare med påtagligt intresse och bevisad skicklighet för skötsel av sådant laboratorium. Vid befordran till dessa apotek bör sålunda de sökandes farmacevtiska och vetenskapliga kunnande särskilt beaktas liksom även duglighet och erfarenhet i ekonomiska frågor. De nu föreslagna rationaliseringsåtgärderna innebära icke, att apoteken med nödvändighet skola helt upphöra med beredning av de preparanda, som distriktslaboratorierna komma att tillverka för engrosförsäljning. Kommitterade vilja emellertid förutskicka, att en ändring till obligatoriskt inköp av dessa preparat kan bli aktuell vid en senare tidpunkt, nämligen när distriktslaboratorierna hunnit stabilisera sin verksamhet och erfarenhet vunnits om systemets funktionsduglighet. Vid apotekarsocietetens ovannämnda sammanträde beslöts, att societeten skulle bemyndiga direktionen att i samråd med apotekareförbundets centralstyrelse vidtaga åtgärder i huvudsaklig överensstämmelse med kommitterades förslag; dock att avgörandet i frågor rörande bland annat vilka preparanda, som borde tillverkas centralt på distriktslaboratorium, samt vilka preparat, som borde tillverkas endast på några få sådana laboratorier, borde förbehållas direktionen i samråd med centralstyrelsen efter hörande av styrelsen för ACO-laboratoriet. Tvång att inköpa vissa preparanda borde icke införas. Läkemedelsutredningen, som redan i början av sitt arbete fann anledning uppmärksamma frågan om en begränsning av utrustningsanskaffningen till vissa apotek, framhöll i skrivelse den 19 september 1946 till chefen för socialdepartementet, att — då utredningens blivande förslag kunde väntas bland annat innebära en centralisering av laboratorieverksamheten — apoteksinnehavarnas uppmärksamhet borde fästas på dels att apoteksinrättningar, som framdeles komme att anläggas eller omändras, icke borde givas en mera omfattande och dyrbar utrustning än förhållandena för närvarande oundgängligen krävde, dels ock att i avvaktan på utfärdandet av övergångsbestämmelser till den väntade nya farmakopéupplagan (Ed. XI) anskaffningen av nya apparater, redskap och ståndkärl tills vidare borde anstå. Medicinalstyrelsen, vars yttrande i frågan inhämtades, förklarade sig dela utredningens uppfattning, att en ökning av apotekens investeringar för närvarande borde i görligaste mån undvikas men fann att dessa önskemål i stort sett sammanfölle med vad styrelsen i cirkulär av den 18 maj 1946 uttalat. Medicinalstyrelsen framhöll vidare, att då styrelsen tillstyrkt inrättandet av distriktslaboratorierna och genom att tillämpa särskilda grunder vid anmälan till erhållande av privilegium på apotek med sådant laboratorium (se sid. 73 o. f.) velat främja utvecklingen av distriktslaboratorierna, hade detta skett i känslan av att deras tillkomst och verksamhet 131

skulle innebära ett bestämt framsteg i fråga om apoteksväsendets rationalisering. De vinster som en sådan ordning skulle medföra kunde uttryckas med bättre driftekonomi och lägre utrustningskostnader för apoteksväsendet i dess helhet, vilket borde kunna leda till billigare läkemedel. En centraliserad tillverkning borde också i vissa fall kunna säkerställa bättre läkemedel. Genom en centralisering av varuanalyserna borde ytterligare vinst i fråga om personal och kostnader kunna göras. Medicinalstyrelsen ville dessutom erinra därom, att frågan om distriktsapotek (== distriktslaboratorier) uppmärksammats i direktiven för läkemedelsutredningen. Skulle en ytterligare centralisering av apotekens läkemedelstillverkning framdeles bliva beslutad, syntes det styrelsen sannolikt, att de erfarenheter och resultat, som kunde hava vunnits av distriktslaboratoriernas verksamhet, komme att uppväga de nackdelar, som inrättandet därav eventuellt kunde ha medfört. Medicinalstyrelsen tillade, att följdföreskrifterna i anslutning till den nya farmakopéupplagan vore tänkta att givas en sådan utformning, att de skulle medföra en differentiering av apotekens utrustning. Till dessa följ df öreskrifter, vilka äro intagna i utrustningskungörelsen av år 1947, får läkemedelsutredningen anledning återkomma under nästa avsnitt av detta kapitel. Här skall endast omnämnas, att kungörelsen föreskriver att beredningar skola framställas på apoteken; dock att beredningar, som med tillämpning av ett rationellt arbetssätt eller eljest med fördel icke k u n n a framställas eller undersökas på varje enskilt apotek, böra hemköpas från apotek, där medicinalstyrelsen prövat framställning av beredningar för regelmässig försäljning till andra apotek kunna lämpligen äga rum. Här avsedda apotek må även under viss förutsättning inköpa beredningar annorstädes än från apotek. Före ikraftträdandet av dessa bestämmelser gällde, som ovan inledningsvis påpekats, att varje enskilt apotek skulle framställa alla beredningar. Endast i starkt begränsad omfattning ägde apoteken förvärva beredningar från andra apotek; däremot var det icke tillåtet att inköpa beredningar annorstädes än från apotek. I skrivelse till medicinalstyrelsen den 22 oktober 1946 framhöll läkemedelsutredningen vidare, att det för dess fortsatta arbete vore av största vikt, att distriktslaboratorieorganisationen icke vidare utbyggdes utöver vad som redan skett, samt hemställde, att styrelsen måtte vidtaga lämpliga åtgärder för att tillsvidare förhindra laboratoriernas förseende med ytterligare, nämnvärt kostnadskrävande utrustning. Medicinalstyrelsen anförde i sitt svar av den 13 mars 1947 —- efter att ha inhämtat yttrande från apotekarsocietetens direktion och centralstyrelsen för Sveriges apotekareförbund — att styrelsen icke funnit de redan nedlagda eller planerade kostnaderna för distriktslaboratoriernas utrustning anmärkningsvärt stora. Styrelsen skulle dock än en gång för apotekarorganisationerna betona önsk132

värdheten av att föreliggande möjligheter till ytterligare centralisering och rationalisering av distriktslaboratoriedriften noga beaktades. 3. Innan läkemedelsutredningen övergår till att belysa den fortsatta utvecklingen av distriktslaboratorieorganisationens verksamhet, anser sig utredningen böra h ä r återgiva ett par officiella uttalanden om betydelsen av de centraliserings- och rationaliseringssträvanden som för närvarande pågå inom apoteksväsendet. Dessa uttalanden ha gjorts i det inledningsvis (sid. 127 noten) omnämnda besvärsärendet angående apoteket Uttern i Stockholm, dels av apoteksinspektören G. Åberg och dels av medicinalstyrelsen. Apoteksinspektören Åberg anförde därvid bland annat följande: Apoteken innefattas i en ekonomisk enhet, apotekskollektivet. Stora ansträngningar ha gjorts inom dess ledning under de sista 10 åren för att genom olika åtgärder rationalisera försäljnings- och tillverkningsorganisationen. En rationalisering av tillverkningen, i synnerhet om denna innebär en centralisering av viss tillverkning till ett mindre antal apotek, förutsätter för sitt genomförande stor lojalitet från de enskilda apotekens sida och en viss central dirigering. Då syftemålet med denna rationalisering och centralisering bland annat är att åstadkomma sänkta läkemedelspriser och att samtidigt göra varukontrollen mera effektiv, synes det vara naturligt, att även medicinalstyrelsen har understött apotekskollektivets ledning i ovan nämnda strävanden .Vissa resultat ha redan kunnat redovisas. Av undersökningar, som verkställts på ACO-laboratoriet, framgår att tillverkningskostnaderna genomgående sjunkit och i vissa fall resulterat i sänkta läkemedelspriser. Ytterligare prissänkningar av hela grupper av läkemedel, exempelvis flytande extrakter och findelade droger, synas vara att förvänta. Den pågående rationaliseringen bör om möjligt få ske utan sådana ingrepp från myndigheterna, att de uppdragna riktlinjerna allvarligt rubbas, vilket skulle ske om innehavarens av apoteket Uttern i Stockholm begäran villfores. Det finns nämligen ett flertal apotek inom landet med likvärda resurser som detta apotek, vilka med lika rätt skulle kunna begära att regelmässigt få försälja egna beredningar till andra apotek. Säkerheten i apotekens läkemedelstillverkning är i första hand förankrad i hög yrkesstandard och tjänstemannaansvar. Dessutom har det ansetts vara nödvändigt med en viss driftskontroll och därvid har farmakopén lämnat erforderliga anvisningar. I och med att tillverkningen på apoteken blivit mera mångskiftande och omfattande får kravet på driftskontroll anses starkare uttalat. De apotek med distriktslaboratorium som medicinalstyrelsen godkänt för tillverkning av beredningar för försäljning till andra apotek ha till väsentlig del genomfört en fullständig driftskontroll på sina produkter. Denna kontroll har uppdelats i en perifer del, som förlagts till respektive apotek, och en central del, som förlagts till AKL. Genom den tidigare nämnda arbetsfördelningen mellan distriktslaboratorierna ha för flera preparat antalet beredningsställen ytterligare minskats, vilket i vissa fall blivit nödvändigt för att icke kontrollen skulle belasta tillverkningskostnaden alltför mycket. Genom den rationalisering och centralisering, som skett inom apotekskollek133

tivet, ha för det allmänna betydelsefulla resultat kunnat redovisas. Sålunda har som nämnt viss prissänkning kunnat genomföras, samtidigt som garantierna för varornas kvalité kunnat stärkas genom införandet av en effektivare driftskontroll. Jag anser mig vidare kunna konstatera, att yrkesutövarnas valda representanter säkerligen ej vill medverka till en sådan omorganisation att värden, som väsentligt bidragit till att giva apoteksväsendet dess erkänt höga standard, skulle äventyras. Enligt min mening, synes det klart att apotekarna även i fortsättningen komma att få full användning för sin yrkesskicklighet. Det är ej heller meningen, att den planerade centraliseringen skall medföra upphörandet av all tillverkning på de enskilda apoteken. Med den struktur som apotekskollektivet h a r synes det nödvändigt att följa vissa riktlinjer vid genomförandet av en rationalisering, om ett för det allmänna önskvärt resultat med ett förbilligande av läkemedlen skall erhållas. Om distriktslaboratorierna, som apotekarsocieteten framhållit, redan ha tillräcklig kapacitet för att förse landets apotek med berörda beredningar, synes det icke riktigt att även ge ett annat apotek rättigheter att regelmässigt sälja beredningar till andra apotek, oberoende av vad man kallar ifrågavarande apotek. Medicinalstyrelsen f ö r k l a r a d e sig i ett d e n 15 d e c e m b e r 1949 avgivet u t l å t a n d e k u n n a i allt v ä s e n t l i g t a n s l u t a sig till v a d a p o t e k s i n s p e k t ö r e n Åberg anfört samt yttrade vidare bland annat följande: Till medicinalstyrelsen ha hittills inkommit framställningar, avseende 25 olika apotek, om prövning av deras lämplighet för framställning av beredningar för regelmässig försäljning till andra apotek. Vid den prövning som till följd härav anställts, har styrelsen såsom primära fordringar uppställt, att vederbörande apotek skulle vara ändamålsenligt utrustat med maskiner, apparatur och instrument och att en effektiv organisation för driftskontroll skulle finnas genomförd. För att den åsyftade rationaliseringen skulle kunna uppnås har emellertid därjämte måst beaktas, att antalet apotek, som medgåves rätt till dylik tillverkning, begränsades i sådan grad, att verksamheten vid desamma kunde beräknas komma att bedrivas i optimal skala. De 23 apotek, vilka äro utrustade med distriktslaboratorium och för vilkas räkning ansökning gjorts i här ifrågavarande avseende, ha vid denna prövning befunnits intaga en särställning. Vart och ett av dessa apotek h a r nämligen enligt av apotekarorganisationerna fattat beslut avsetts att vara leverantör till ett bestämt antal andra apotek. Härigenom kunna apoteken med distriktslaboratorier beräknas uppnå en sådan tillverkningsvolym, att tillverkningskostnaderna avsevärt nedbringas. Kapaciteten hos dessa apotek synes dock vara så stor, att det icke är osannolikt, att, sedan ytterligare erfarenhet vunnits, distriktslaboratoriernas antal skulle kunna nedskäras något. Härvid är att märka, att tre av distriktslaboratorierna komma att avvecklas under de närmaste två åren, enär medicinalstyrelsen funnit deras lokaler vara mindre ändamålsenliga. Ur det allmännas synpunkt föreligger sålunda icke något behov av att utöver de apotek, som äro försedda med distriktslaboratorier, medgiva även andra apotek rätt till här avsedd tillverkning. Däremot är det icke uteslutet, att antalet apotek, som redan erhållit dylik rätt, framdeles bör minskas. Med hänsyn härtill har medicinalstyrelsen icke ansett sig kunna tillmötesgå den av innehavaren av apoteket Uttern i Stockholm gjorda framställningen. Med stor sannolikhet skulle ett bifall till densamma ha föranlett liknande ansökningar, 134

som svårligen skulle ha kunnat avvisas, från andra innehavare av välutrustade apotek, vilka av yrkesambition skulle vilja på sina apotek utöva en mera omfattande verksamhet men vilka avstått härifrån av lojalitet mot apotekarkåren, för vars intressen distriktslaboratorieorganisationen i första hand får anses ha tillkommit, fastän dessa intressen i delta fall nära sammanfallit med det allmännas.1 Bifall till dylika framställningar skulle utan tvivel öka investeringsbehovet inom apotekskollektivet, enär komplettering och ersättning av utrustning å sådana apotek med svårighet skulle kunna förhindras. 4. Rörande den fortsatta utvecklingen av distriktslaboratorieorganisationen har läkemedelsutredningen ur tillgängliga handlingar och av uppgifter, som av ACO-laboratoriets ledning ställts till utredningens förfogande inhämtat bland annat följande. I enlighet med beslut, som av apotekarsocietetens direktion och apotekareförbundets centralstyrelse meddelades i slutet av 1946 och början av 1947, upphörde verksamheten vid 2 av de 25 distriktslaboratorierna. Under 1950 avvecklades verksamheten vid ytterligare 3 distriktslaboratorier. Undan för undan har även distriktslaboratoriernas verksamhet i viss utsträckning differentierats därigenom att beredningar, för vilka tillverkningen är omständlig eller vilka totalt ha ringa åtgång, koncentrerats till ett fåtal produktionsställen. Den sålunda skedda differentieringen av distriktslaboratoriernas tillverkning bör ses mot bakgrunden av följande uttalanden i bilaga 4 till ACOlaboratoriets Meddelande ser. D. n r 2/1949: Distriktslaboratoriernas tillverkningsrapporter visa, att ett relativt stort antal preparanda tillverkas i mycket små satser. Detta medför höga kostnader per tillverkad enhet i form av onormalt långa arbetstider för tillverkning och kontroll. Den centrala kontrollen blir överhuvudtaget ej möjlig att till rimliga kostnader genomföra vid den splittrade tillverkning, som nu äger rum. Vidare bli råvarukostnaderna höga vid detta arbete i liten skala, dels emedan de lägre priser, som kunna uppnås vid inköp av större partier, nu ej kunna erhållas, och dels därigenom att råvaruförlusterna vid arbete i liten skala bli relativt större. En centraliserad tillverkning av dessa mindre gångbara preparat enligt bifogad förteckning kommer att avlägsna de nu nämnda olägenheterna. Genom att anlita de i förteckningen upptagna tillverkarna få vidare distriktslaboratorierna möjlighet att smidigt anskaffa de preparanda, som tidigare ej tillverkats, men ändå skola lagerhållas för att tillförsäkra apoteken god service. Brister i distriktslaboratoriernas lagerhållning ha vid flera tillfällen orsakat irritation hos apoteken. Indirekt böra stora fördelar vinnas genom att den splittrade tillverkning, som nu hindrar en effektiv arbetsplanering, minskar. Tillverkningen av i förteckningen upptagna preparanda har fördelats bland distriktslaboratorierna i huvudsak efter den principen, att det distriktslabora1

Kursiverat här. 135

torium, som tidigare svarat för den största tillverkningen i fortsättningen skall svara för den totala. Det är av största vikt för hela distriktslaboratorieorganisationen att tillverkningen rationaliseras enligt den framlagda planen. Kritiken av distriktslaboratorierna har främst tagit sikte på det omfattande tillverkningsprogrammet och påpekat omöjligheten av att tillverkningen under sådana förhållanden kan bedrivas ekonomiskt eller underkastas erforderlig kontroll. Till närmare belysning av distriktslaboratoriernas verksamhet med avseende på t i l l v e r k n i n g a v l ä k e m e d e l meddelas h ä r nedan vissa uppgifter, som utredningen erhållit genom ACO-laboratoriet. Uppgifterna hänföra sig till åren 1946—1949. Då 1949 års siffror äro bättre ägnade att belysa verksamhetens omfattning än de föregående årens siffror, komma de förra att i första hand läggas till grund för den efterföljande redogörelsen. Inom parentes må nämnas, att ACO-laboratoriet under 1950 låtit verkställa en i detalj gående beräkning av kostnaderna för distriktslaboratoriernas tillverkning under 1949, men resultaten av denna beräkning äro icke kända för utredningen. Värdet av distriktslaboratoriernas tillverkning under åren 1946—1949 framgår av följande tablå. Distriktslaboratoriernas totala tillverkning (milj. kr.) År

1946 1947 1948 1949

enligt laboratoriernas engrosprislista

enligt medicinaltaxans partipriser *

4,5 4,4 5,5 6,6

9,0 8,8 11,0 13,2

Hela apoteksväsendets försäljning (milj. kr.)

107,5 115,5 125,3 142,9

1 Dessa priser äro genomsnittligt 100 % högre än priserna enligt engrosprislistan.

Av ovan återgivna uppgifter framgår bland annat, att värdet av distriktslaboratoriernas tillverkning från 1946 till 1949 ökat något starkare än apoteksväsendets totala försäljningsvärde eller med 46 procent i förhållande till 33 procent för hela apoteksväsendet. Av distriktslaboratoriernas tillverkning har dock en avsevärd del gått till försäljning på resp. laboratoriers moderapotek, nämligen 1949 2,2 milj. kronor eller 33 procent (1948 2,2 milj. kronor eller 40 procent), varför försäljningen en gros 1949 uppgick till endast 4,4 milj. kronor (1948 3,3 milj. kronor). På grund av centraliseringen av tillverkningen av vissa beredningar till ett fåtal distriktslaboratorier samt upprätthållandet av principen att de enskilda apoteken skola inköpa beredningar endast från det distriktslabora136

torium, under vilket resp. apotek sortera, sälja distriktslaboratorierna även till varandra. 1949 uppgick värdet av denna försäljning till 0,64 milj. kronor eller 14,5 procent av hela engrosförsälj ningen samma år. Härav framgår utan vidare, att den centralisering som hittills ägt r u m mellan distriktslaboratorierna inbördes är av relativt ringa betydelse. Storleken av den del av distriktslaboratoriernas tillverkning som 1949 såldes genom laboratoriernas »moderapotek» (2,2 milj. kronor enligt laboratoriernas engrospriser och 4,4 milj. kronor enligt medicinaltaxans partipriser) torde, sedd i relation till dessa apoteks totala omsättning samma år (22,3 milj. k r o n o r ) , kunna anses markera den övre gränsen för hur långt centraliseringen av tillverkningen av beredningar för närvarande kan drivas, nämligen till 20 procent av omsättningen. Då apoteksväsendets totala försäljning 1949 uppgick till i runt tal 143 milj. kronor, skulle alltså värdet av försäljningen av de på distriktslaboratorierna tillverkade beredningarna detta år ha kunnat uppgå till 28,6 milj. kronor, därest alla möjligheter till en centraliserad tillverkning tillvaratagits. Distriktslaboratoriernas tillverkning uppgick emellertid endast till 13,2 milj. kronor eller 46 procent av vad den enligt ovanstående kunde ha varit. Tager man hänsyn till endast de apotek som ej utrustats med distriktslaboratorium, uppgår försäljningen från dessa apotek av centralt vid distriktslaboratorierna tillverkade beredningar till 8,8 milj. kronor eller endast 7,4 procent av ifrågavarande apoteks omsättning (119,7 milj. k r o n o r ) . Närmare 2/3 av de på andra apotek än sådana med distriktslaboratorium försålda beredningarna tillverkades sålunda 1949 av dessa apotek själva. Härav torde framgå, att centraliseringen av läkemedelstillverkningen inom den nuvarande distriktslaboratorieorganisationens ram h a r endast en begränsad betydelse för andra apotek än apoteken med distriktslaboratorium. Enligt den ursprungliga planen för indelningen av landets apotek i 25 distrikt skulle denna indelning baseras på att apotekens sammanlagda omsättning skulle vara i stort sett lika inom de olika distrikten. Tillverkningen av beredningar samt engrosförsälj ningen från de olika distriktslaboratorierna är dock av mycket skiftande storlek. Ser man till de absoluta talen över engrosförsäljningen från de olika distriktslaboratorierna, visa dessa att engrosförsäljningen i flera fall är av så ringa storlek, att en betydligt starkare koncentration måste företagas för att de fördelar skola erhållas, som m a n avsett med inrättandet av distriktslaboratorierna. Tablån på sid. 138 visar, hur distriktslaboratorierna 1946—1949 fördelade sig efter engrosförsäljningens storlek. Av tablån framgår omedelbart, att distriktslaboratorierna i mycket olika utsträckning engagerats i den pågående centraliseringen av apotekens preparandatillverkning. Något försök att analysera orsakerna till detta förhållande skall här icke göras; troligt är dock att den mer eller mindre långt 137

Försäljningsvärde engrospriser

Antal

efter

6 16

2 7 14

1 5 8 9

1946 Kronor

Över 400 000 300 000 400 000 200 000 300 000 100 000 200 000 Under 100 000

distriktslaboratorier

1 Summa

^949

1 3 4 12 3

g å e n d e d i f f e r e n t i e r i n g e n av r e s p . d i s t r i k t s l a b o r a t o r i e r s t i l l v e r k n i n g s p r o g r a m u t ö v a r ett icke r i n g a i n f l y t a n d e p å v o l y m e n och v ä r d e t av f ö r s ä l j n i n g e n , l i k s o m ä v e n — och k a n s k e i ä n n u h ö g r e g r a d — d e n f r å n ett d i s t r i k t till ett a n n a t v ä x l a n d e e f t e r f r å g a n p å d i s t r i k t s l a b o r a t o r i e r n a s p r o d u k t e r . D e n u t a n j ä m f ö r e l s e v i k t i g a s t e beredningsformen i distriktslaboratoriern a s t i l l v e r k n i n g s p r o g r a m ä r t a b l e t t e r n a . M e d ett v ä r d e av 3,7 m i l j . k r o n o r s v a r a d e d e s s a 1949 för 56 p r o c e n t av l a b o r a t o r i e r n a s t o t a l a t i l l v e r k n i n g . I övrigt f r a m g å r av t a b . 1, a t t t i l l v e r k n i n g e n b e s t o d av ett s t o r t a n t a l l ä k e m e d e l s g r u p p e r m e d r e l a t i v t r i n g a f ö r s ä l j n i n g s v ä r d e för r e s p . g r u p p e r . B o r t sett f r å n t a b l e t t e r n a u p p g i c k s å l u n d a t i l l v e r k n i n g s v ä r d e t icke i n å g o t fall till Tab. 1. Distriktslaboratoriernas tillverkning av olika läkemedelsgrupper åren 1946 och 1949. T i l l v e r k n i n Läkemedelsgrupper

Mängd

Pulver Salvor Tabletter Trochisci Piller Extrakt, flytande Extrakt, torra och tjocka Tinkturer Siraper Succi Injektionslösn. . . Övriga Summa 138

20.7 ton 12,2 » 215 milj st, 2,9 » 4.2 » 3.5 ton 1.6 13.8 44,1 2.3

» » » »

Värde 1000 kr.

Mängd

181 73 2 966 37 30 105

36,2 ton 18,8 » 346 milj. st 12,0 » 19,4 » 6,0 ton

80 104 221 13 215 500 4 525

4,5 18,4

» »

70,0

»

16,7

»

Värde 1 000 kr.

Procentuell ökn i n g av volymen 1946— 1949

307 112 3 717 129 155 164

75 54 61 314 357 71

224 150 356 110 500 688

181 33 59 626

6 612

Olika läkemedelsgruppers andel av hela tillverkningsvärdet 1946

%

%

4,0

4,6 1,7

1,0 65,G

0,8 0,7

56,2 2,0

2,3 2,5

1,8 2,3 4,9 0,3 4,8 10,9

3,4 2,3 5,4 1,7 7,6 10,3

100,0

100,0

10 procent av den totala tillverkningens värde. En bidragande orsak härtill har säkerligen varit att efterfrågan på sistnämnda grupper av läkemedel varit förhållandevis ringa. Såsom inledningsvis framhållits, avsåg man ursprungligen att till distriktslaboratorierna centralisera i första hand sådan tillverkning av läkemedel som baserades på dyrbar apparatur, innebar omständliga operationer eller avsåg beredningar med ringa åtgång. Först under ett senare skede skulle distriktslaboratorierna utvecklas till att övertaga även andra delar av apotekens preparandaverksamhet. Utvecklingen under de gångna åren av laboratoriernas verksamhet har emellertid — kvantitativt sett — varit den rakt motsatta. Huvudvikten har sålunda kommit att läggas vid tillverkningen av tabletter och av enkla beredningar såsom siraper, tinkturer, extrakter m. m. Skälet härtill ligger i öppen dag och utgöres av en i och för sig lättförklarlig önskan att med konkurrensen som vapen söka hävda sig i kampen med läkemedelsfabrikerna. Emellertid har tillverkningen hittills icke kunnat centraliseras annat än i begränsad omfattning och torde i allmänhet ej heller ha nått en sådan storleksordning, att den kan sägas ske i fabriksmässig skala annat än i få fall. Visserligen ha kostnaderna för tillverkningen av flertalet beredningar — och enligt uppgift även priserna — kunnat sänkas genom centraliseringen samt genom Distriktslaboratoriernas intresseförenings större möjligheter att anskaffa billigare råvaror (jfr det följande). Men verksamheten karaktäriseras icke dess mindre fortfarande av att den sker i stort sett på samma sätt som tidigare, vilket gör att den ej ur ekonomisk synpunkt kan jämföras med en verksamhet i fabriksmässig skala. Det sagda skall belysas med några uppgifter hämtade företrädesvis ur distriktslaboratoriernas tillverkningsjournaler beträffande storleken av tillverkningen och antalet beredningstillfällen för vissa viktigare läkemedel under år 1949. Dessa utdrag, vilka ställts till utredningens förfogande av ACO-laboratoriet — jämte annat för utredningen tillgängligt material — visa, att tillverkningen av drogpulver, dvs. pulvrisering av droger m. m. (tillverkningsvärde 1949 307 000 kronor) i mycket stor utsträckning centraliserats till ett enda apotek, dock ej till ett apotek med distriktslaboratorium. En annan tillverkning, som däremot huvudsakligen äger r u m vid ett distriktslaboratorium, är framställningen av kapslar (tillverkningsvärde 1949 30 000 kronor). Tillverkning av ampuller förekom 1949 vid åtminstone nio distriktslaboratorier (tillverkningsvärde 500 000 kronor). Av ampullae acidi ascorbici (10 % å 5 ml) tillverkade dessa nio laboratorier i genomsnitt vid varje beredningstillfälle 1 630 ampuller vid totalt 137 beredningstillfällen. Här bör dock nämnas, att sådan tillverkning i lika stor eller större omfattning även förekom vid åtskilliga andra apotek. Även vissa andra läkemedel med förhållandevis ringa åtgång tillverkas numera endast vid ett eller några få av distriktslaboratorierna. 139

Bland tabletterna intaga magnecyltabletterna en framskjuten plats i distriktslaboratoriernas tillverkningsprogram. Dessa tabletter tillverkades 1949 av distriktslaboratorierna till ett antal av 143 milj. st., vilket antal utgjorde 41,4 procent av laboratoriernas totala tablettillverkning och 12,4 procent av hela tillverkningsvärdet. I nedanstående tab. 2 ha distriktslaboratorierna fördelats efter den genomsnittliga storleken av tillverkningen vid varje beredningstillfälle. Tab. 2. Tillverkningen av magnecyltabletter vid distriktslaboratorierna år 1949.

Genomsnittlig tillverkning av tabletter per beredningstillfälle

Antaldi striktslaboratorier

Antal beredningstillfällen

Tillverkning

totalt

per distr.lab.

absoluta tal. 1 000 st.

procenttal

per beredningstillfälle st.

550 000—650 000 450 000—550 000 350 000—450 000 250 000—350 000 150 000—250 000 50 000—150 000

12 670

8,9

633 500

1 5 7 8

17 18 41 56

7 200 27 689 55 878 39 761

5,0 19,3 39,0 27,8

423 500 301 000 196 100 89 400

Summa

17 92 285 445 859

143 198

100,0

166 700

Tabellen visar bland annat, att 143 milj. magnecyltabletter tillverkades av distriktslaboratorierna vid 859 beredningstillfällen, dvs. i genomsnitt 166 700 tabletter per beredningstillfälle. F r å n detta genomsnitt förekomma emellertid avsevärda avvikelser. Sålunda tillverkade två av distriktslaboratorierna 12,7 milj. tabletter vid 20 beredningstillfällen — 633 500 tabletter per beredningstillfälle —, ett distriktslaboratorium 7,2 milj. tabletter vid 17 beredningstillfällen osv. Större delen av tablettillverkningen — ungefär 2/3 — föll dock på de 15 distrikslaboratorier som hade den lägsta genomsnittliga tillverkningen och av dessa hade 8 en genomsnittlig tillverkning per beredningstillfälle som endast uppgick till 89 400 st. Av tabellen framgår vidare, att nyssnämnda 8 distriktslaboratorier framställde magnecyltabletter vid i genomsnitt 56 beredningstillfällen under året. dvs. något mer än en gång per vecka. I detta sammanhang må framhållas, att de två apotek som av medicinalstyrelsen vägrats tillstånd att försälja beredningar till andra apotek, nämligen Uttern i Stockholm och Humlan i Västerås (jfr det föregående), 1949 hade en tillverkning av magnecyltabletter, som i fråga om storleken av tillverkningen per beredningstillfälle ej nämnvärt avviker från genomsnittet för de åtta i den ovannämnda lägsta klassen. Apoteket Uttern tillverkade sålunda 2,15 milj. magnecyltabletter vid 22 beredningstillfällen 140

eller 100 000 per beredningstillfälle. För Humlan voro motsvarande tal resp. 0,24 milj., 3 och 80 000. Av den här ovan lämnade redogörelsen för distriktslaboratoriernas tillverkning av magnecyltabletter framgår, att denna till väsentlig del sker i halvstor eller liten skala. Med ledning av de handlingar som stått till utredningens förfogande har icke kunnat bedömas, huruvida tillverkningen i och för sig är ekonomiskt motiverad. Redan produktionens jämförelsevis ringa omfattning talar dock mot att så skulle vara fallet. Till jämförelse kan nämnas, att utredningen erfarit, att man på industrihåll i vårt land r ä k n a r med att en tillverkning av magnecyltabletter blir lönsam först vid en tillverkningssats av 1 milj. tabletter per beredningstillfälle. Slutligen kan även nämnas, att under 1949 en viss differentiering blivit genomförd i fråga om distriktslaboratoriernas l a g e r h å l l n i n g . Sålunda har ACO-laboratoriet gått in för att låta ett mindre antal distriktslaboratorier — h u r många är utredningen obekant — tillsammans svara för en fullständig lagerhållning av vissa beredningar, som äro mindre gångbara och som därför lämpligen icke böra hållas i lager på alla apotek med distriktslaboratorium, ehuru de äro upptagna i medicinaltaxan. Även mellan nämnda distriktslaboratorier inbördes har en uppdelning av lagerhållningen skett så, att olika grupper av ifrågavarande beredningar lagerhållas endast av vederbörande »gruppspecialist», dvs. lagerhållningen ombesörjes i dessa fall av ett enda apotek. Beträffande lagerhållningen av det vid ett apotek framställda drogpulvret ha distriktslaboratorierna i Meddelande ser. D nr 4/1949 uppmanats att — i syfte att hålla distributionskostnaderna nere och att undvika överbelastning av det ifrågavarande apotekets lagerlokaler — i görligaste mån rekvirera helårs- eller halvårsbehov av resp. drogpulver. I meddelandet understrykes även, att stora fördelar i prishänseende bli möjliga att uppnå genom rationella inköp av större kvantiteter »än vad som hittills varit möjligt». Inköpen skola därför verkställas centralt av intresseföreningen. 5. Distriktslaboratoriernas intresseförening startade ungefär samtidigt som distriktslaboratorieorganisationen i sin helhet trädde i funktion dvs. år 1946. Föreningens hittillsvarande verksamhet belyses i följande redogörelse, som på läkemedelsutredningens begäran tillhandahållits av föreningens verkställande direktör, apotekaren A. Welander. Föreningens verksamhet utgör ett led i apotekarorganisationernas strävanden att genom en centralisering av apotekens preparandatillverkning försöka rationalisera och förbilliga apoteksdriften. För att nå detta mål måste bland annat anstalter träffas som möjliggjorde att råvaruinköpen kunde ske så fördelaktigt 141

och prisbilligt som möjligt. I denna avsikt bildades 1946 n ä m n d a förening, till vilken samtliga innehavare av apotek med distriktslaboratorium anslöto sig (endast innehavare av sådant apotek må antagas till medlem). Enligt stadgarna har föreningen bland annat till ändamål »att anskaffa och till billiga priser tillhandahålla sina medlemmar varor och andra förnödenheter för apoteksdrift». Medlem erlägger vid inträdet i föreningen en insats om kronor 1 000. Av årsvinsten skall 10 % fonderas och i första hand avsättas till en reservfond, intill dess denna uppgår till minst kronor 5 000. Av återstående vinst må till medlemm a r n a varje år utdelas högst 5 % å de inbetalade insatserna. Ytterligare återstående vinst skall fördelas mellan medlemmarnas apotek i förhållande till storleken av deras genom föreningen under räkenskapsåret verkställda inköp. Dylik återbäring krediteras respektive apoteks varukonto och kommer sålunda till övervägande del apotekskollektivet till godo. Styrelsen utgöres av tre ledamöter jämte två suppleanter och väljes å ordinarie föreningssammanträde för tiden till nästa ordinarie sammanträde, som hålles en gång årligen. Styrelsen h a n d h a r föreningens angelägenheter och bär ansvaret för affärsskötseln, bokföringen och föreningens verksamhet i övrigt. Styrelsen äger anställa personal och bestämma lönerna för densamma. Alltsedan starten har hos föreningen varit anställda en verkställande direktör, vars huvuduppgift är att sköta inköpen, en sekreterare, en kvinnlig kontorist samt siffergranskare, som även biträtt med och kontrollerar bokföringen. Lönerna till personalen belöpa sig till cirka kronor 15 200 årligen. Härtill kommer ersättning till extra arbetskraft för inpackning etc. Som sekreterare har fungerat ACO-laboratoriets chef och föreningen disponer a r »ett mycket blygsamt utrymme» i laboratoriets lokaler. Hyran härför utgör 300 kronor om året. Anskaffandet av rörelsekapital har föreningen löst på följande sätt. Enligt stadgarna är medlem skyldig att vid inträdet i föreningen lämna reverser å sammanlagt högst kronor 10 000. Dessa reverser ha av föreningen utnyttjats som säkerhet för en bankkredit på kronor 200 000. Då föreningens omslutning stigit undan för undan, har sagda rörelsekapital visat sig för litet och detta har i många fall inneburit ett allvarligt hinder för föreningen att utnyttja en god konjunktur. Det program som uppgjordes för föreningens verksamhet vid dess start gick i stort sett ut på, att man skulle söka förbilliga distriktsapotekens varuinköp dels genom gemensamma inköp från de svenska droghandlarna och dels genom direkta importer från de utländska avlastarna. Detta program h a r i stort sett fullföljts ända tills mitten av år 1949, då rörelsen omlagts så till vida, att de gemensamma inköpen från de svenska droghandlarna slopades. Under 1947 belöpte sig medlemmarnas inköp genom föreningen till 751 693 kronor och under 1948 till 1 018 240 kronor. Vid utgången av 1948 redovisades en vinst på 3 194 kronor, vilken framkommit efter nedskrivning av inneliggande lager »till betryggande belopp». Att det lyckats föreningen att »i mycket stor utsträckning» fylla sin huvudsakliga uppgift, nämligen att tillhandahålla distriktslaboratorierna råvaror »till mycket facila priser, beror givetvis också på, att föreningen kunnat arbeta med mycket små omkostnader». 142

Till jämförelse med sistnämnda siffror kan nämnas, att apotekens totala utgifter for varuinköp under 1947 och 1948 uppgingo till resp. 65,0 och 71,7 milj. kronor samt under 1949 till 81,6 milj. kronor.

H.

L ä k e m e d e l s k o n t r o l l e n och a p o t e k a r n a s a n s v a r för fullgoda

läkemedlens

beskaffenhet

Inledning Apotekens uppgift är att tillhandahålla läkemedel, i första hand apoteksvaror Apoteksvaror och läkemedel, som utgöra gifter av första klassen, tillverkas pa apoteken eller anskaffas av dessa från droghandlare eller läkemedelsfabriker. Beskaffenheten av farmacevtiska råvaror - ämnen och droger — samt därav på apoteken framställda beredningar åligger det i princip apotekarna att själva pröva. För att underlätta råvarukontrollen ar denna sedan några år centraliserad till apotekens eget centrala analysaboratorium (AKL), som därvid samarbetar med apotekens varuleverantörer. Formellt ansvara apotekarna även för den fullgoda beskaffenheten av farmacevtiska specialiteter, som tillhandahållas på apoteken. I realiteten sker dock på apoteken endast okulärbesiktning av specialiteterna. Den egentliga kontrollen av specialiteterna försiggår vid statens farmacevtiska laboratorium (SFL), som därvid för särskilda undersökningar anlitar andra otienthga institutioner såsom statens bakteriologiska laboratorium och vitaminlaboratoriet vid statens institut för folkhälsan. I vissa fall underkastas specialiteterna även klinisk prövning vid sjukhus. Före 1934, då specialite skungörelsen tillkom, ombesörjde AKL huvuddelen av specialitetskontrollen, men numera är denna del av laboratoriets verksamhet av mycket ringa omfattning. Samtliga på apoteken tillhandahållna läkemedel - således även specialiteter — kontrolleras slutligen i samband med de inspektioner och visitationer som regelbundet utföras genom den statliga apoteksinspektionen resp. av vederbörande tjänsteläkare. I utlåtande den 27 oktober 1949 över en av Stockholms stads sjukhusdirektion hos Kungl. Maj:t gjord framställning om rätt för direktionen att, med förbigående av apoteken, direkt från läkemedelsfabrik inköpa s k intravenösa infusionslösningar för sjukvårdens behov anförde medicinalstyrelsen bland annat vissa allmänna synpunkter på nödvändigheten av en betryggande läkemedelskontroll. Då läkemedelsutredningen anser dessa synpunkter lämpligen kunna tjäna som bakgrund till den efterföljande iramställningen, återger utredningen dem h ä r : 143

I fråga om läkemedelshanteringen gäller såsom ett elementärt krav, att säkerheten måste framför andra intressen tillgodoses. Härför erfordras bland annat, att läkemedlens sammansättning, tillredning och distribution underkastas en betryggande kontroll. Kravet på säkerhet har tidigt kommit till uttryck i en speciell lakemedelslagstiftning, som avser att skydda de läkemedelsbehövande mot de risker, som en oreglerad läkemedelshantering kan innebära. Inom läkemedelshanteringen ha apoteken i huvudsak en tvåfaldig uppgift att fylla nämligen dels att tillverka läkemedel, dels ock att distribuera sådana. Den senare uppgiften omfattar praktiskt taget alla läkemedel. Båda verksamhetsgrenarna äro utformade med starkt hänsynstagande till säkerhetskravet. Beträffande den vid apoteken bedrivna tillverkningen av läkemedel anses sakerhetskravet vara tillgodosett genom apotekarens grundliga yrkesutbildning och det tjänstemannaansvar, varunder han utövar sin verksamhet. Kontroll över verksamheten anställes genom årligen återkommande statliga konlrollförrattmngar a apotckcn Läkemedel, som tillverkats annorstädes än å apotek, är apotekaren skyldig att i möjligaste mån kontrollera före utlämnandet. Principiellt har han samma ansvar för att sådana läkemedel äro goda och oförfalskade som beträffande på apoteket tillverkade läkemedel. _ En viss särställning i kontrollavseende intaga läkemedel, som aro avsedda att tillhandahållas allmänheten i de förpackningar, i vilka de levererats av tillverkaren. Apotekens kontroll av dem innefattar endast en översiktlig granskning. Eventuella brister kunna dock i många fall härigenom upptäckas enligt vad erfarenheten utvisat För denna grupp av läkemedel har emellertid säkerhetskravet ansetts påkalla en särskild form av kontroll. Läkemedlen ifråga skola nämligen — i den mån de utgöra apoteksvaror — vara registrerade hos medicinalstyrelsen såsom farmacevtiska specialiteter för att få försäljas. Registreringen föregås av en grundlig prövning av läkemedlets medicinska och farmacevtiska ändamålsenlighet, sammansättning, pris m. m. En registrerad farmacevtisk specialitet underkastas t r i efter annan efterkontroll. Det kan med ledning av vunna erfarenheter bestämt påstås, att denna kontroll fyller ett oavvisligt behov. Genom att försäljningen av lakemedlen förbehållits apoteken har garanti tillskapats för att de farmacevtiska specialiteterna blivit registrerade och därvid kontrollerade, innan de komma till användning. Undantag i detta hänseende utgöra endast de farmacevtiska specialiteter, beträffande vilka medicinalstyrelsen efter särskild prövning medgivit, att de i avvaktan pa registrering få försäljas. Om man bortser från vissa homeopatiska preparat, givas icke några undantag från ovan angivna ordning beträffande sådana apoteksvaror, som utgöras av annorstädes än på apoteken framställda originalförpackningar. Då endast ett ringa antal läkemedel (s. k. fria läkemedel) få försäljas utom apoteken, följer därav att i stort sett alla läkemedel genomlöpa den kontrollapparat, som apoteken representera. Självfallet gäller detta i första hand de kvalificerade läkemedlen. A p o t e k a r n a i v å r t l a n d h a s t ä d s e v a r i t och ä r o a l l t j ä m t , å t m i n s t o n e i p r i n c i p , a n s v a r i g a för ä k t h e t e n d v s . i d e n t i t e t e n och k v a l i t e t e n av a l l a l ä k e m e d e l — såväl e n k l a ä m n e n och d r o g e r s o m b e r e d n i n g a r och f a b r i k s f r a m s t ä l l d a p r e p a r a t — v i l k a u t l ä m n a s f r å n a p o t e k s i n r ä t t n i n g eller d ä r a n v ä n d a s för t i l l v e r k n i n g a v a n d r a l ä k e m e d e l . D e t t a a p o t e k a r n a s a n s v a r leder sitt u r s p r u n g f r å n 1688 å r s m e d i c i n a l 144

ordningar, närmare bestämt deras alltjämt gällande punkt 24 (se härom sid. 148). Det bör här påpekas, att med uttrycket »apotekarna» i detta och andra liknande sammanhang närmast förstås apoteksinnehavarna resp. apoteksföreståndarna. Övriga på apoteken tjänstgörande farmacevter kunna i varje fall icke som regel vara underkastade något förstahandsans\ar för kvaliteten — eller med andra ord den fullgoda beskaffenheten — av de på apoteken befintliga läkemedlen överhuvudtaget. En helt annan sak är, att envar på apotek tjänstgörande farmacevt är skyldig tillse, såväl att i varje särskilt fall »rätt» läkemedel utlämnas till köparen som att beredningar, vilka framställts av honom, äro till sin sammansättning riktiga. Det sagda ger en antydan om innebörden av apotekarnas ansvar men också om svårigheten att på ett uttömmande sätt angiva de situationer, i vilka fråga om ansvarets utkrävande kan uppkomma. För syftet med denna redogörelse är det emellertid ej nödvändigt att närmare ingå på nämnda spörsmål. Påpekas må blott, att det ur allmänhetens synpunkt kan vara lika ödesdigert, om ett fel begås vid beredningen av »rätt» läkemedel som om »fel» läkemedel utlämnas till köparen. Grunden till apotekarnas ansvar är alltså behovet av garantier för att de läkemedel som tillverkas och försäljas på apoteken äro av fullgod beskaffenhet. Detta är självklart och kräver därför ingen motivering. Sett ur rättslig synpunkt är ansvaret av två slag, dels straffrättsligt och dels civilrättsligt. Den närmare innebörden härav belyses i bilaga 3, som innehåller en av docenten Hans Thornstedt på anmodan av läkemedelsutredningen verkställd undersökning rörande bland annat apotekarnas ansvar enligt gällande rätt.

Föreskrifter angående läkemedels beskaffenhet I 1688 års medicinalordningar, punkt 13, föreskrives bland annat, att en f a r m a k o p é skall finnas »alla apotekare till norm och rättesnöre». Anledningen härtill är — för att använda medicinalordningarnas eget uttryckssätt — att »medikamenterna uti alla apotek måtte väl och redligen som sig bör, till landets och stadens bästa tillredda varda, som ock därutinnan en likhet av kraft och dygd finnas måtte, så att medici i deras kurer så mycket säkrare, jämväl ock patienterna så mycket lyckligare vara kunna». Den första egentliga svenska farmakopén (Pharmacopoea svecica, Ed. I) utkom 1774. Dessförinnan gällde en 1686 utgiven, ursprungligen endast för Stockholms apotekare avsedd farmakopé, vilken genom medicinalordningarna fastställdes som rättesnöre även för apotekarna i övriga delar av landet. Denna farmakopé var emellertid såtillvida ofullständig, att den närmast utgjorde ett slags förteckning över då brukliga kompositioner; kemikalier och droger omnämndes däremot icke i denna farmakopé. 1776 11 — 12189

utgavs en särskild Pharmacopoea pauperum, omfattande sådana billigare läkemedel, som företrädesvis borde komma till användning för personer, vilka åtnjöto fri läkarvård av stat eller kommun. Denna farmakopé utkom i ytterligare två upplagor men sedan 1817 har någon särskild farmakopé för fattiga icke varit i bruk. Den nu gällande svenska farmakopén (Ed. XI) är utfärdad genom kungl. brev den 27 september 1946 och gäller sedan den 1 juli 1947. Till denna ansluter sig dels en av medicinalstyrelsen, jämlikt bemyndigande av Kungl. Maj:t, den 18 september 1947 utfärdad kungörelse med föreskrifter i anledning av införandet av ny upplaga av svenska farmakopén (utrustningskungörelsen), dels ett av styrelsen den 22 december 1947 utfärdat cirkulär angående anskaffning av inredning och utrustning till apoteken, dels ock ett flertal senare utfärdade ändringar i och tillägg till farmakopén. I äldre tider med deras relativt långsamma utveckling på ifrågavarande område kunde en farmakopé utan större olägenheter vara i kraft under en lång följd av år. Detta är numera ej möjligt, eftersom den i modern tid på olika fronter bedrivna forskningen efter nya och förbättrade läkemedel ständigt avsätter resultat, till vilka hänsyn måste tagas. En farmakopé i våra dagar blir därför i mångt och mycket snabbt föråldrad eller ofullständig och således i behov av revision. I vårt land ha vi numera — sedan den 1 juli 1948 — ett permanent organ, svenska farmakopékommittén, med huvuduppgift att utföra det arbete som kräves för att farmakopén som sådan skall kunna hållas i nivå med utvecklingen på läkemedelsområdet. Tre ledamöter av farmakopékommittén äro tillika representanter för Sverige i den 1948 efter omfattande förberedelser konstituerade nordiska farmakopénämnden, som har till huvuduppgift att samordna de nordiska farmakopékommittéernas arbete med en gemensam nordisk farmakopé som mål och att, innan detta mål nåtts, söka åstadkomma största möjliga överensstämmelse mellan de nordiska ländernas farmakopéer och officiella formelsamlingar samt tillägg till dessa. Den svenska farmakopén är alltjämt formellt sett ett rättesnöre endast för apotekarna. Detta framgår av farmakopéns Allmänna föreskrifter, punkt 1, där det heter, att farmakopéns droger och preparat skola på apoteksinrättning vara av sådan beskaffenhet som farmakopén angiver samt att de skola förvaras därstädes och utlämnas därifrån på sätt som farmakopén föreskriver. Att farmakopéns föreskrifter sålunda icke äro förbindande för exempelvis läkemedelsfabrikanter och droghandlare innebär icke, att föreskrifterna skulle kunna åsidosättas vid tillverkning och förvaring av läkemedel utanför apoteken. Såväl tillverkare som partihandlare ha nämligen självfallet ett starkt intresse av att de varor, de leverera till apoteken äro av fullgod beskaffenhet. Uppenbart är även, att specialitetskungörelsens bestämmelser spela en viktig roll i sammanhanget. Men formellt och 146

i första hand åvilar ansvaret för läkemedlens fullgoda beskaffenhet apotekarna (se härom vidare det följande). Farmakopén fastställer till ovillkorlig efterrättelse beskaffenheten av däri upptagna kemikaliers och drogers beskaffenhet samt sättet för vissa allmänt använda läkemedels beredning och sammansättning. I farmakopén intagna läkemedel benämnas med ett gemensamt namn o f f i c i n e l l a läkemedel, övriga läkemedel kallas i c k e - o f f i c i n e l l a . Båda dessa grupper av läkemedel omfatta såväl apoteksvaror som icke-apoteksvaror. Vid försäljning från apotek av apoteksvara skall, såsom tidigare omtalats, enligt § 10 apoteksvarustadgan i varje särskilt fall varans art eller sammansättning tydligt och riktigt angivas genom påskrift eller bifogad deklaration. Ämnen och droger skola därvid angivas genom deras vetenskapliga eller i gällande farmakopé eller i bilaga I vid apoteksvarustadgan införda benämning. Vad beredningarna angår, har medicinalstyrelsen, med stöd av en bestämmelse i § 10, för mera allmänt använda sådana godkänt vissa benämningar 1 , som i stället för fullständig deklaration må vid varans utlämnande från apotek anbringas å densamma och under ansvar med MB:s benämning indirekt angiva varans verkliga sammansättning och beredning. Enligt en bestämmelse i punkt 17 av 1947 års expeditionskungörelse må beträffande beredningar även vissa andra benämningar användas, nämligen de namn varunder beredningarna äro upptagna i nyare eller äldre farmakopéer eller i medicinska eller farmacevtiska uppslagsböcker eller i på apoteken tillgänglig medicinsk-farmacevtisk litteratur (i dessa fall skall tillika angivas, varifrån formeln h ä m t a t s ) . Ett läkemedels fullgoda beskaffenhet beror emellertid ej endast av att det blivit berett lege artis utan även av att fullgoda ingredienser kommit till användning vid beredningen. Vilka krav med avseende på renhet, halt och hållbarhet, som därvid skola vara uppfyllda, framgår dels av föreskrifter i farmakopén och dels — beträffande sådana varor, som icke finnas intagna i farmakopén — av motsvarande föreskrifter i andra gängse handböcker, såsom MB, Apotekens formelsamling m. fl. I företalet till MB framhålles uttryckligen, att de i gällande farmakopé icke upptagna ämnen som ingå i samlingens beredningar »skola vara av för beredning av läkemedel fullgod beskaffenhet». Ovan har framhållits, att farmakopéns föreskrifter rörande beskaffenheten av däri upptagna kemikalier och droger skola lända till ovillkorlig efterrättelse vid tillredning av läkemedel på apoteken. Det ligger i sakens natur, att farmakopéns föreskrifter rörande läkemedels halt och sammansättning utformas att gälla för tider av obehindrad varutillförsel till lan1 Ifrågavarande benämningar återfinnas i »Samling av benämningar», senaste uppl. 1950 (MB).

det. Om importen av farmacevtiska råvaror av någon anledning minskas eller upphör, måste en given följd härav bli, att farmakopéns fordringar i nämnda hänseenden icke kunna helt iakttagas. Detta visade sig senast under andra världskriget, då medicinalstyrelsen i flera fall av nyss anförda skäl nödgades vidtaga interimistiska ändringar i farmakopéns ifrågavarande föreskrifter. Vikten av att apotekens lager befinna sig i fullgott skick understrykes i hithörande författningar. Sålunda föreskriva 1688 års medicinalordningar i punkt 21, att apotekarna alltid skola »hava till salu uti deras officiner uppriktiga, goda och oförfalskade varor». För att kunna uppfylla denna skyldighet borde apotekarna bland annat tillse, att »inga förlegade eller illa konditionerade varor» införskaffades från främmande orter, och apotekarna skulle därför noga undersöka främmande varor och kontrollera att »med deras vett och vilja intet något förfalskat må med underlöpa, som eljest av oaktsamhet lätteligen hända kan». Och vidare: »När nu i så måtto förrådet finnes dugligt och materialerna goda, då kunna sedermera därav alla artificialia aldra bäst bliva förfärdigade, såväl simplicia som composita, således att årligen så mycket av dem göres, som tyckes erforderligt till dess årliga konsumtion, särdeles av sådana saker, som föga över ett års förlopp konserveras k u n n a ; — — —.» Och i 1819 års apotekarreglemente heter det (§ 12), att »apotekare åligger att sitt apotek alltid uti gott och försvarligt stånd hålla och efter ortens behov vara försedd med tillräckligt förråd medicinalier av god beskaffenhet •—• — —». Ingredienserna böra enligt samma reglemente »ständigt hållas renliga, dammfria och så förvaras, som till deras bibehållande uti gott stånd nödigt är». Det ligger givetvis i apoteksinnehavarens (apoteksföreståndarens) eget intresse att tillse, att apotekets varulager är kurant. Därvid spela emellertid ett par omständigheter in, över vilka apoteksinnehavaren icke helt kan råda. Den ena av dessa omständigheter är, att apoteken författningsenligt äro skyldiga att hålla vissa varor i förråd (se härom sid. 88 o. f.). Den andra är, att många läkemedel endast äro begränsat hållbara. Att läkemedlens hållbarhet är av stor betydelse bland annat ur lagerhållningssynpunkt, ligger i öppen dag. Det torde icke sällan inträffa såväl på apotek som annorstädes, att på grund av bristande kännedom om läkemedlens hållbarhet dessa av säkerhetsskäl kasseras onödigt tidigt. I syfte bland annat att närmare studera frågan om läkemedels hållbarhet tillsattes 1945, på initiativ av vissa statliga institutioner och apotekarsammanslutningar samt den svenska läkemedelsindustrien, en särskild kommitté för prövning av läkemedels hållbarhet. Ordförande i denna kommitté är föreståndaren för SFL. 148

Föreskrifter angående apotekens utrustning m. m. Föreskrifter om vilken utrustning m. m. som skall finnas på apoteksinrättningarna finnas dels i farmakopén och dels i utrustningskungörelsen. Enligt 6 § i denna kungörelse skola på varje apotek finnas tillgängliga ändamålsenlig och tillräcklig utrustning för utförande av beredningar i receptur och defektur samt apparat för beredning av destillerat vatten. Apotek skall, där ej medicinalstyrelsen funnit skäligt att i något avseende medgiva undantag, förfoga över automatiskt kylskåp för temperaturer mellan + 2° och + 8° C, för damm och drag skyddad plats för beredning av sterila läkemedel, autoklav och torr steriliseringsskåp, reglerbart för temperaturer intill -f- 180° C. Självständigt apotek skall därutöver förfoga över den laboratorieutrustning, som är erforderlig för den verksamhet, det bedriver. Apotek, som enligt bestämmelser i kungörelsens 2 § må inköpa beredningar annorstädes än från apotek (se härom vidare nedan), skall vara utrustat med samtliga i farmakopén upptagna apparater, redskap, reagenser m. m. som erfordras för läkemedlens undersökning. Å övriga självständiga apotek skall här avsedd utrustning finnas i den utsträckning, som är nödvändig för fastställande av läkemedlens identitet. Filialapotek och sjukhusapotek behöva icke vara försedda med dylik utrustning under förutsättning, att i 2 § A. avsedda läkemedel (ämnen och droger) hemtagas från moderapoteket eller annat apotek. Enligt övergångsbestämmelserna till utrustningskungörelsen skall fråga om anskaffande av mera kostnadskrävande inredning eller omfattande utrustning underställas medicinalstyrelsens prövning. I anslutning till sistnämnda föreskrift har medicinalstyrelsen genom cirkulärskrivelse den 22 december 1947 till samtliga apoteksföreståndare i riket meddelat vissa kompletterande föreskrifter angående anskaffning av inredning och utrustning till apoteken. Enligt denna skrivelse äger apoteksföreståndare att utan inhämtande av medicinalstyrelsens tillstånd för apotekets räkning inköpa följande utrustning: 1. receptur- och defekturutrustning, 2. mindre apparat för beredning av destillerat vatten inklusive cistern, 3. kylskåp, autoklav och torrsteriliseringsskåp i för apoteket lämplig storlek, 4. analysutrustning, omfattande i farmakopén angivna apparater och redskap (gäller endast självständigt apotek), samt 5. ståndkärl och andra förvaringskärl. Utan tillstånd må jämväl dels anordnas för damm och drag skyddad plats för beredning av sterila läkemedel antingen genom iordningställande för 149

sådant ändamål av lokal, som även har annan användning, eller genom avbalkning och inredning av del därav, dels ock vidtagas åtgärder för att tidsenlig standard i fråga om lokal- och personalhygien icke eftersattes. I det föregående omförmält medgivande gäller dock endast beträffande utrustning och inredning, som med hänsyn till apotekets förhållanden kunna anses vara av normalt omfång, utförande och art, medan mera speciell utrustning eller omfattande anläggningar förutsätta inhämtat tillstånd. Kontrollen av och ansvaret för andra läkemedel än farmacevtiska specialiteter Så länge praktiskt taget alla läkemedel tillverkades på apoteken — dvs. i stort sett fram till slutet av 1800-talet — svarade regeln om apotekarnas fulla ansvar för de från apoteken utlämnade läkemedlen väl mot de faktiska förhållandena. I och med läkemedelstillverkningens begynnande industrialisering och allteftersom den fabriksmässiga framställningen av läkemedel under det tjugonde seklets början vann terräng, inleddes en ny epok även i apotekens historia. Apoteken började nämligen då för första gången att i större skala saluhålla läkemedel — företrädesvis beredningar i form av vad som senare erhöll benämningen specialiteter — som tillverkats annorstädes än på svenskt apotek. Dessförinnan hade väl förekommit, att apotekarna i fall av behov anskaffat färdigberedda läkemedel från annat håll. Även i dessa fall voro apotekarna dock alltid skyldiga att pröva de inköpta varornas kvalitet. Detta framgår redan av medicinalordningarnas ovannämnda bestämmelser och har genom senare i administrativ ordning (av sundhetskollegium resp. medicinalstyrelsen) utfärdade föreskrifter ytterligare understrukits. Sålunda framhölls i ett 1858 av sundhetskollegium utfärdat cirkulär, »att apotekare är lika ansvarig för de å hans apotek befintliga preparaters goda beskaffenhet, evad de å apoteket blivit beredda eller äro inköpta». Och i ett cirkulär av år 1901 med föreskrifter i anledning av den nya farmakopéns (Ed. VIII) införande erinrade vidare medicinalstyrelsen om att det visserligen vore apotekare medgivet »att efter gottfinnande antingen själv bereda eller genom köp anskaffa sådana farmacevtiska och kemiska preparat, vid vilka i farmakopén äro anförda endast de egenskaper, som utmärka deras behöriga beskaffenhet och för vilken apotekaren alltid är ansvarig», men att däremot alla beredningar, för vilka beredningsmetoden funnes föreskriven och vilkas pris även med hänsyn härtill beräknades, skulle framställas på apoteken; och skulle sådana beredningar endast i undantagsfall få inköpas från annat svenskt apotek. Och i sin kungörelse den 6 augusti 1925 angående ikraftträdandet av 150

Ed. X av svenska farmakopén föreskrev medicinalstyrelsen — under hänvisning till punkt 21 i 1688 års medicinalordningar — att eftersom de beredningar, för vilka beredningsmetoden funnes angiven i farmakopén, icke med de prövningsföreskrifter som i vissa fall befunnits möjliga att intaga i farmakopén, kunde till sin goda beskaffenhet i allo nöjaktigt prövas, skulle sådana beredningar framställas på apoteken. Beredningar av ifrågavarande art, som icke eller endast med svårighet kunde framställas med de apparater och redskap som det ålåge apoteken att innehava eller ock vore omständliga att framställa och samtidigt hade liten åtgång, finge dock inköpas från annan apoteksföreståndare, som hade att ställa sig svenska farmakopéns föreskrifter till efterrättelse. Anledningen till att förbudet för apoteksföreståndare att inköpa läkemedel sberedningar strängt upprätthållits genom tiderna har givetvis varit, att erforderliga garantier för beredningarnas fullgoda beskaffenhet ansetts kunna vinnas endast på denna väg. Framställning av beredningar utanför apoteken har därför ansetts oförenlig med principen om apotekarnas ansvar för läkemedel, som utlämnas från apoteken. Den logiska följden av denna ståndpunkt har varit, att man beträffande preparanda måst föreskriva »hemmaberedningstvång». Under början av 1940-talet började emellertid en annan uppfattning efter hand vinna insteg. Den främsta anledningen härtill var den vid denna tid begynnande utvecklingen i riktning mot en viss centralisering av apotekens preparandatillverkning. De åtgärder i detta syfte, för vilka redogörelse lämnats i närmast föregående avsnitt av detta kapitel, medförde väl icke någon omedelbar förändring av det ansvar för läkemedlens identitet och kvalitet som enligt äldre bestämmelser åvilade apotekarna. En sådan förändring har däremot uppenbarligen åsyftats med vissa bestämmelser i den av medicinalstyrelsen 1947, i anslutning till ikraftträdandet av Ed. XI av svenska farmakopén utfärdade utrustningskungörelsen. Genom denna kungörelse, som omedelbart trädde i kraft, upphävdes bland annat styrelsens ovannämnda kungörelse den 6 augusti 1925. De bestämmelser i utrustningskungörelsen som här närmast äro av intresse innehållas i 1 och 2 §§. Innan läkemedelsutredningen redogör för dessa bestämmelser, torde det vara lämpligt att återgiva följande uttalanden av medicinalstyrelsen i den skrivelse, varmed styrelsen, med anhållan om godkännande, till Kungl. Maj :t överlämnade ett inom styrelsen upprättat förslag till utrustningskungörelse. Medicinalstyrelsen yttrade i skrivelsen bland annat följande: Medicinalstyrelsen har vid utarbetandet av dessa bestämmelser tagit till utgångspunkt nu rådande ordning rörande apoteksväsendet och försörjningen med läkemedel. Apotekens obligatoriska utrustning har, i väntan på en ytterligare rationalisering av läkemedelshandeln, förenklats och förbilligats så långt det synts styrel151

sen möjligt med hänsyn till det ansvar för läkemedlens beskaffenhet som enligt gällande bestämmelser åvilar apotekarna. De enskilda apotekens obligatoriska analytiska utrustning har därigenom kunnat nedbringas till att omfatta allenast det som är erforderligt för att kunna verkställa en identifiering av hemköpta droger och enkla ämnen. Beträffande läkemedelsberedningar har samma förfarande icke synts kunna generellt tillämpas, då förhållandena här ofta ligga olika till. Det är i ett mycket stort antal fall omöjligt att med säkerhet fastställa en berednings äkthet genom prövning av den färdiga beredningen. Det är också oftast omöjligt att fastslå, huruvida en till undersökning föreliggande beredning tillretts på föreskrivet sätt och av rätt utgångsmaterial, eller om avsedda verksamma ämnen och följesubstanser ingå och det i riktiga mängder. Väl kunna vissa grupper av beredningar urskiljas, där det ibland är relativt lätt att konstatera identiteten, men allmängiltigt är detta förhållande icke inom någon av här åsyftade grupper. Det torde sålunda icke vara möjligt att med nuvarande ansvarsbestämmelser utan vidare undantaga ens vissa grupper av beredningar från hemmaberedningstvånget utom för de fall, då en fullt betryggande författningsenlig kontroll av tillredningen är för handen eller blir ordnad. Utrustningskungörelsens 1 § återger den grundläggande föreskriften i f a r m a k o p é n s A l l m ä n n a föreskrifter, p u n k t 1, eller a t t de p å a p o t e k e n b e fintliga, i f a r m a k o p é n u p p t a g n a v a r o r n a s k o l a v a r a så b e r e d d a och i övrigt så b e s k a f f a d e , s o m i f a r m a k o p é n f ö r e s k r i v e s . 2 § i k u n g ö r e l s e n h a r , i de d e l a r s o m h ä r ä r o av o m e d e l b a r t i n t r e s s e , f ö l j a n d e l y d e l s e : Jämlikt gällande föreskrifter äro apotekarna ansvariga för att de läkemedel, som hållas till salu å apoteken, äro goda och oförfalskade. För kontroll av läkemedlen föreskriver medicinalstyrelsen följande: A. Ämnen och droger, som annorledes än från apotek hemköpas till apotek, skola därstädes undersökas enligt bestämmelserna i farmakopén eller, beträffande i farmakopén icke upptagna varor, annan allmänt känd läkemedelskodex, vars fordringar varan avses motsvara, såvida icke varan till apoteket hemköpes i förpackning, som försetts med betryggande uppgifter om att varan blivit annorstädes av kompetent undersökare på nämnda sätt prövad ävensom en sammanfattning av undersökningsresultaten (undersökningsbevis). För vara, som hemköpts från annat apotek, skall gälla vad här nedan under C. stadgas. Apotekare åligger att i fråga om vara, som i enlighet med vad ovan sagts hemköpts från annan leverantör än apotek, i varje särskilt fall förvissa sig om varans identitet. B. Beredningar skola framställas på apoteken. Beredningar, som med tillämpning av ett rationellt arbetssätt eller eljest med fördel icke kunna framställas eller undersökas på varje enskilt apotek, böra hemköpas från apotek, där medicinalstyrelsen prövat framställning av beredningar för regelmässig försäljning till andra apotek kunna lämpligen äga rum. Utan hinder av vad sålunda stadgats må sistnämnda apotek även annorstädes än från apotek inköpa beredningar under förutsättning, att dessa på apoteket på ett enligt medicinalstyrelsens beprövande betryggande sätt undersökas till sin sammansättning och kvalitet. 152

C. Vid varje överlåtelse av läkemedel från ett apotek till ett annat skall läkemedlets förpackning vara förseglad samt försedd med uppgift om 1) det levererande apoteket, 2) läkemedlets benämning och mängd samt 3) tillverknings- eller analysnummer ävensom med den för läkemedlets utlämnande ansvarige farmacevtens namnteckning. På det levererande apoteket skola motsvarande uppgifter finnas tillgängliga. Köpet skall på det mottagande apoteket kunna styrkas med faktura eller packsedel. Vad i denna § stadgats angående i farmakopén upptagna droger och preparat skall i tillämpliga delar gälla även beträffande andra läkemedel. Dock skola bestämmelserna icke äga tillämpning vid inköp av farmacevtiska specialiteter, bakteriologiska preparat, i apoteksvarustadgans § 2 mom. 1 undantagna eller i bilaga III vid samma stadga upptagna läkemedel i originalförpackning samt i 1 § punkt 1 kungörelsen den 15 juni 1934 angående handel med farmacevtiska specialiteter avsedda preparat. Utgångspunkten för kungörelsens bestämmelser om framställning och inköp av b e r e d n i n g a r (2 § B.) är alltså, att alla beredningar skola, liksom tidigare, tillverkas på apoteken. Motiven till upprätthållandet av denna princip framgå av medicinalstyrelsens ovan citerade skrivelse till Kungl. Maj :t. Från principen göras emellertid i utrustningskungörelsen två viktiga undantag. Det ena av dessa innebär, att beredningar, som icke med fördel kunna framställas och undersökas på varje enskilt apotek, böra hemköpas från »apotek, där medicinalstyrelsen prövat framställning av beredningar för regelmässig försäljning till andra apotek kunna lämpligen äga rum». I förbigående må framhållas, att denna bestämmelses avfattning synes medgiva även en mycket stark centralisering av preparandatillverkningen, blott den äger r u m »på apotek». I sin motivering till nu ifrågavarande undantagsbestämmelse yttrade medicinalstyrelsen följande: Apotek med distriktslaboratorium synas för närvarande vara de enda centrala anstalter, där en fullt betryggande författningsenlig kontroll av tillredningen av preparanda kan sägas vara ordnad. Dylika apotek ha de bästa möjligheter att driva den analytiska kontrollen så långt som kan anses behövligt och ha därför — om ock med någon tvekan — ansetts kunna medgivas fri inköpsrätt av beredningar på eget ansvar. Ett till varje apotek utvidgat dylikt medgivande skulle icke gå att förena med en tänkt förenkling av apotekens analytiska utrustning och skulle föranleda en med nödvändighet irrationell analytisk verksamhet på de enskilda apotek (andra än distriktslaboratorieapotek), som från t. ex. läkemedelsfabrik skulle inköpa preparanda. Ehuru utrustningskungörelsen ej känner begreppet »apotek med distriktslaboratorium», är det genom medicinalstyrelsens ovan citerade uttalanden 153

klarlagt, att det varit dessa apotek, styrelsen närmast haft i åtanke vid bestämmelsens utformande. Ordalydelsen är emellertid sådan, att styrelsen har möjlighet att meddela godkännande, varom i bestämmelsen är fråga, även åt andra apotek än sådana, som äro utrustade med distriktslaboratorium (jfr sid. 133 ff.). Det andra undantaget från hemmaberedningstvånget består i att apotek, som av medicinalstyrelsen godkänts för regelmässig försäljning av beredningar till andra apotek, jämväl medgivits rätt att »även annorstädes än från apotek» inköpa beredningar. Detta må dock, såsom av författningstexten framgår, ske endast under förutsättning att apoteket är i stånd att på ett enligt medicinalstyrelsens uppfattning betryggande sätt undersöka beredningarnas sammansättning och kvalitet. Sedda mot bakgrunden av den gamla regeln om apotekarnas obetingade ansvar för äktheten av de från apoteken utlämnade läkemedlen, enkannerligen beredningarna, framstå utrustningskungörelsens här återgivna bestämmelser — i den mån genom desamma åstadkommits förändringar i sagda ansvar — såsom eftergifter för den moderna tidens krav på en rationellare tingens ordning. Vad gäller ansvaret för kvaliteten av läkemedelsberedningar, som apotekarna hemköpa från de för regelmässig försäljning av beredningar godkända apoteken, torde bestämmelserna innebära, att detta ansvar överflyttats på det levererande apoteket resp. den för läkemedlets utlämnande från detta apotek ansvarige farmacevten (se 2 § C.). Ansvaret för nyssnämnda beredningars identitet åvilar däremot alltjämt i första hand apotekarna men med möjlighet att övervältra detta ansvar på det levererande apotekets farmacevt, om ett fel begåtts av denne. Utrustningskungörelsens bestämmelser om kontrollen av ä m n e n o c h d r o g e r (2 § A.) innebära efter orden den nyheten i förhållande till vad som tidigare gällt, att apotekarna fritagas från att kvalitet sunder söka vara, som hemköpes »annorledes än från apotek», under förutsättning, att varan åtföljes av bevis om att den redan blivit undersökt av »kompetent undersökare» samt att varan hemköpes i förpackning, som försetts med betryggande uppgifter om att varan är provhaltig enligt svenska farmakopén resp. annan läkemedelskodex, enligt vilken prövningen utförts. För vara, som hemköpes »från annat apotek», gäller vad i 2 § under C. stadgas; ansvaret skulle alltså även i detta fall principiellt åvila det levererande apoteket. Vad ansvaret för identiteten av hemköpta ämnen och droger angår, innebära de nya bestämmelserna (2 § A.) följande. Då varan under ovan angivna förutsättningar hemköpts från annat håll än apotek, åvilar ansvaret apotekaren ensam. Har varan däremot hemköpts från annat apotek, gäller detsamma som ovan angivits beträffande beredningar inköpta från härför godkända apotek. 154

Till utrustningskungörelsens bestämmelser i 2 § A. angående kontroll av ämnen och droger ansluter sig en annan, hittills icke närmare berörd rationaliseringsåtgärd, som apotekarorganisationerna på senare år vidtagit. Åtgärden ifråga hänför sig till apotekens analytiska kontroll av farmacevtiska råvaror och innebär, att sådana analyser sedan den 1 juli 1948 utföras centralt på AKL. Denna centrala kontroll bygger på att apoteken endast köpa råvaror, som kontrolleras genom AKL:s försorg. Organisationen av kontrollverksamheten är i korthet följande. Droghandlarna utföra på sedvanligt sätt undersökning av offertprov, köpprov och eventuellt andra prov. När en vara inkommit till droghandlaren och varan befinnes lämpad för försäljning till apotek, översändes prov till AKL med begäran om undersökning. Sedan varan undersökts, utfärdar laboratoriet bevis härom, vilket tillställes, droghandlaren. Detta bevis medföljer sedermera den ifrågavarande varan vid leverans till apoteken. Mellan apotekarorganisationerna och de större droghandlarna har överenskommits, att provtagningen hos droghandlarna skall ske enligt god sedvänja inom branschen. För behandling av tvistefrågor, som kunna uppkomma — bland annat i de fall, då undersökt vara befunnits icke vara provhaltig — har inrättats ett varuråd, bestående av en representant för apotekarkåren, en representant för ifrågavarande droghandlare och, såsom opartisk ledamot, en representant för medicinalstyrelsen. Bland AKL:s övriga nuvarande arbetsuppgifter märkas följande: Laboratoriet utför central kontroll av beredningar framställda på de enskilda apoteken, i fall då denna kontroll kräver tillgång till särskild apparatur m. m. Laboratoriet utarbetar och samlar analysmetoder, vilka utgivas i publikationen »Analysmetoder». Genom laboratoriets försorg utgives publikationen »Apotekens specialitetsregister», vilket upptager alla farmacevtiska specialiteter, som försäljas på rikets apotek. Vid laboratoriet bedrives även vetenskaplig forskning inom det farmacevtisk-kemiska området. Kontrollen av och ansvaret för farmacevtiska specialiteter De farmacevtiska specialiteterna äro i allmänhet beredningar, men enligt en särskild bestämmelse i medicinalstyrelsens utrustningskungörelse skola föreskrifterna i kungörelsens 2 § icke äga tillämpning vid apotekens inköp av specialiteter. Apotekarnas ovanberörda ansvar omfattar emellertid — formellt — även specialiteterna, ehuru dessa på några få undantag när tillverkas utom apoteken och endast i mycket ringa grad kunna till sin sammansättning m. m. av apotekarna själva kontrolleras. Genom 1913 års apoteksvarustadga meddelades de första, ännu gällande bestämmelserna rörande fabriksmässig tillverkning av läkemedel här i landet. Av förarbetena till apoteksvarustadgan framgår, att statsmakterna 155

önskade främja utvecklingen av en inhemsk läkemedelsindustri (jfr sid. 84). Detta föranledde bland annat, att rätten för annan än apoteksföreståndare att tillverka apoteksvaror resp. att försälja sådana varor av egen tillverkning uttryckligen fastslogs i stadgan samt att en viss statlig inspektion och kontroll av dem som bedreve sådan rörelse förutsattes skola bli inrättad (en bestämmelse härom intogs i stadgans § 9). Ehuru sålunda apoteksvarustadgan frigivit tillverkningen av (och grosshandeln med) apoteksvaror överhuvudtaget, kvarstod alltjämt det tidigare i administrativ ordning utfärdade förbudet för apoteken att inköpa vissa beredningar (preparanda), dvs. apoteksvaror. Föga mer än ett halvt år efter apoteksvarustadgans ikraftträdande ansåg sig medicinalstyrelsen även böra på grund av anmärkningar vid apoteksinspektioner fästa apotekarnas uppmärksamhet på att de vore lika ansvariga för beskaffenheten av de från apoteken utlämnade icke-officinella läkemedlen som för de officinella läkemedlen. I ett 1924 utfärdat cirkulär till samtliga apoteksföreståndare i riket erinrade medicinalstyrelsen vidare om att det apotekarna åvilande ansvaret även gällde läkemedel, som saluhölles »i originalförpackning eller såsom s. k. specialitet». Apotekarna borde därför, »oberoende av de noggrannare undersökningar, som tid efter annan må erfordras, vid utlämnandet i varje särskilt fall hava övertygat sig om det i förpackningen inneslutna läkemedlets riktiga utseende». Den bristande överensstämmelsen i här berörda hänseende mellan å ena sidan apoteksvarustadgans bestämmelser och å andra sidan övriga föreskrifter i ämnet föranledde apotekssakkunniga av år 1931 att göra vissa uttalanden och förslag, för vilka redogörelse lämnats i kapitel 3 (sid. 33). Här må blott erinras om att de sakkunniga ansågo skäl tala för att förevarande spörsmål förbisetts av 1913 års lagstiftare och att sålunda grosshandeln med preparanda av misstag blivit frigiven. De sakkunniga föreslogo för sin del dels att apoteksföreståndare skulle genom uttrycklig bestämmelse i apoteksvarustadgan medgivas rätt att inköpa vissa preparanda, dels ock att fabriksmässig tillverkning av sådana preparanda skulle få bedrivas bland annat av läkemedelsfabrikanterna. Tillfyllestgörande kontroll över denna tillverkning ansågo de sakkunniga erhållas vid ett realiserande av ett av dem utarbetat förslag till inspektion och kontroll jämlikt § 9 apoteksvarustadgan av tillverkare av läkemedel ni. fl. Vad de sakkunniga sålunda föreslagit ledde emellertid icke till någon positiv åtgärd. Däremot förverkligades i huvudsak ett av apotekssakkunniga 1932 framlagt förslag till bestämmelser angående handel med farmacevtiska specialiteter (SOU 1932: 20). Den 15 juni 1934 utfärdades sålunda den alltjämt gällande KK härom, specialitetskungörelsen. Den bärande grundtanken i denna författning är, att specialiteterna, innan de få föras i marknaden skola underkastas en av statlig myndighet verkställd bedömning och för156

handsundersökning, innefattande såväl medicinsk som farmacevtisk granskning av varans ändamålsenlighet, dess pris vid försäljning till apotek m. m. Varje specialitet skall därför registreras hos myndigheten (medicinalstyrelsen). Befinnes preparatet vid den av SFL i samband med registreringen verkställda undersökningen icke kunna godkännas, avslås ansökningen om registrering, och preparatets saluförande är därmed förbjudet. Godkännes däremot preparatet, får det försäljas under iakttagande av meddelade föreskrifter rörande försäljning och kontroll. De registrerade specialiteterna äro dessutom underkastade efterkontroll. Syftet med denna kontroll är bland annat att utröna, huruvida specialiteterna i fråga om art, sammansättning, beredningsform eller förpackning motsvara de uppgifter i dessa hänseenden som legat till grund för registreringen. Varken genom tillkomsten av AKL (1923) eller genom SFL:s inkopplande på specialitetskontrollen (1934) skedde någon ändring i apotekarnas ansvar för specialiteternas beskaffenhet. Apotekssakkunniga av år 1931, vilka utarbetade det förslag som ligger till grund för specialitetskungörelsen, gjorde i nämnda hänseende bland annat följande uttalanden: Apotekarnas ansvar kan särskiljas i dels ansvar för att läkemedlens sammansättning väl överensstämmer med deklarationen, dels ansvar för att läkemedlen vid försäljningen icke genom exempelvis olämplig eller långvarig lagring blivit försämrade. Någon ituklyvning av dessa olika ansvarsmoment och någon överflyttning av något av dem till en institution, exempelvis statens kontrollerande myndighet, torde i praktiken icke kunna göras, enär ansvarsmomenten äro av varandra beroende och apotekarens ansvar i varje fall icke kan till sin art begränsas till något av dessa ansvarsmoment. Genom att borttaga apotekarnas ansvar skulle heller ingenting vinnas, fastmer uppoffras fördelen av bistånd från intresserade apotekare och apotekens kontrollaboratorium åt medicinalstyrelsen vid fullgörandet av den efterprövning av specialiteterna, som de sakkunniga föreslå. Den kontroll, som här föreslås skola av medicinalstyrelsen utföras, är icke avsedd att substituera den apotekarna i vart fall åvilande kontrollskyldigheten. Det råder sålunda en bestämd skillnad mellan förfarandet vid apotekens kontroll av specialiteter och vid kontrollen av övriga läkemedel. Om de senare s beskaffenhet kan apotekaren övertyga sig genom att undersöka ett generalprov. En farmacevtisk specialitet däremot levereras regelmässigt i mindre förpackningar, vilka från apoteken försäljas till förbrukare. Kontrollen av dessa varor kan ske endast genom analys av stickprov. En sådan kontroll är emellertid ej sällan synnerligen svår att verkställa och skänker ofta ingen visshet om att alla av apotekaren emottagna förpackningar av läkemedlet ifråga äro av riktig beskaffenhet. Givetvis vore det orimligt att ålägga apotekaren skyldighet att analysera varje enskild förpackning, och medicinalstyrelsen har därför genom ovannämnda cirkulär av år 1924 gått en medelväg genom att giva föreskrifter om okulärbesiktning av farmacevtiska specialiteter att företagas oberoende av de noggrannare undersök157

ningar, som kunna erfordras. Såsom i bilaga 3 framhålles, är emellertid den närmare innebörden av detta cirkulär oklar, och det måste för närvarande anses vara ovisst, hur långt apotekarnas ansvar för specialiteternas beskaffenhet sträcker sig, rättsligt sett.

Visitationer och inspektioner m. m. De föreskrifter, för vilka redogjorts i det föregående, syfta till att åstadkomma trygghet för den fullgoda beskaffenheten av de läkemedel som tillhandahållas på apoteken. En maximal sådan trygghet kan emellertid uppnås endast om föreskrifternas efterlevnad är underkastad fortlöpande kontroll från myndigheternas sida. Denna kontroll sker i samband med de inledningsvis berörda visitationer och inspektioner som med vissa mellanrum utföras på apoteken. Både 1688 års medicinalordningar och 1819 års apotekarreglemente innehålla alltjämt gällande föreskrifter om skyldighet för apotekarna att underkasta sig v i s i t a t i o n av apoteken. Medicinalordningarna innehålla härom i punkt 28, att »vart och ett apotek, när det av medicis bliver visiterat, skall vara villigt sådan visitation att undergå», och i apotekarreglementet (§ 12) stadgas följande: »De visitationer, som — — — sundhetskollegium årligen eller oftare, då omständigheterna det fordra, låter anställa, får apotekare sig icke undandraga.» Vid visitationerna skulle enligt nyssnämnda punkt i medicinalordningarna »frambäras allt vad begäres av visitatoribus, såväl simplicia som composita, som finnas på deras örtekamrar, materialkamrar, själva apotekets källare och flera rum, varest materialier förvaras». Enligt § 11 i allmänna läkarinstruktionen skall visitation av apoteksinrättningarna i riket förrättas en gång årligen. Visitation utföres av vederbörande förste provinsialläkare resp. förste stadsläkarna i vissa städer. Genom ett av medicinalstyrelsen den 19 april 1909 utfärdat cirkulär angående apoteksvisitationer har bestämts, att visitation ej behöver ske, om avsyning eller inspektion av apoteket ägt r u m samma år. Genom cirkulär den 6 maj 1947 har medicinalstyrelsen meddelat bland annat följande nya, provisoriska bestämmelser angående kontrollförrättningarna på apoteken. Enligt dessa bestämmelser skall visitation, liksom tidigare, årligen förrättas av förste provinsialläkare resp. av med dem jämställda förste stadsläkare. Visitationens tyngdpunkt skall läggas på de hygieniska förhållandena inom apoteket. I övrigt skall visitationen äga ungefär samma omfattning som hittills gällt med nedan angivet undantag beträffande läkemedelsprövningen. Visitator är ej skyldig att kemiskt eller fysikaliskt pröva apotekets läkemedel, men en översiktlig granskning av desamma är önskvärd. Härvid böra uppenbart underhaltiga läkemedel kas158

seras och vid behov prövning antingen anställas på platsen eller ombesörjas genom insändande av prov å varan i fråga för undersökning vid SFL. I n s p e k t i o n av apotek, vilken innebär en grundlig genomgång av apotekets lokaler, utrustning och läkemedel, har under det senaste decenniet i allmänhet skett med 6 å 7 års mellanrum för varje apotek. Inspektionerna verkställdes intill utgången av 1946 av två av medicinalstyrelsen särskilt förordnade inspektörer, i regel valda bland landets medicinska professorer. Numera förrättas inspektion av farmacevtiskt utbildade apoteksinspektörer. Enligt medicinalstyrelsens ovannämnda cirkulär den 6 maj 1947 avses varje apotek skola bli föremål för inspektion vart tredje till vart fjärde år. Inspektionen skall enligt cirkuläret omfatta en allsidig undersökning av apotekets skötsel, varvid dess utrustning och läkemedlens beskaffenhet skola ägnas särskild uppmärksamhet. För apoteken i Stockholm gälla i vissa hänseenden särskilda föreskrifter om visitation och inspektion. Förslag till den o m l ä g g n i n g a v d e n s t a t l i g a inspekt i o n e n a v a p o t e k s v ä s e n d e t som sålunda genomfördes under 1947 hade framlagts av medicinalstyrelseutredningen (SOU 1946:20). Kungl. Maj :ts av riksdagen godkända förslag i ämnet (proposition nr 148/1947 och riksdagens skrivelse nr 227/1947) innebar i huvudsak dels att tjänsteläkarnas visitationsskyldighet begränsades till att avse den hygieniska kontrollen av apoteken samt förskrivningen av gifter och alkoholhaltiga preparat, dels att den farmacevtiska kontrollen överläts åt två särskilda befattningshavare vid SFL benämnda apoteksinspektörer. I sin motivering till förslaget om en förändrad organisation av den statliga apoteksinspektionen anförde medicinalstyrelseutredningen i huvudsak följande: Enligt utredningens mening saknas ej fog för den uppfattningen, att nuvarande visitatorer i allmänhet icke äga den sakkunskap, som erfordras eller i varje fall är önskvärd för bedömning eller prövning av läkemedlens art och beskaffenhet. Denna del av visitators uppgifter torde därför ej sällan ha blivit eftersatt. Å andra sidan torde vid uppkommande friktioner mellan apotek och allmänhet eller medicinalpersonal en visiterande förste provinsialläkare eller stadsläkare genom sin lokalkännedom ofta äga större förutsättningar att ställa till rätta än en från den centrala förvaltningsmyndigheten kommande inspektör. Vägande skäl synas därför utredningen tala för att ämbetsläkarnas tillsyn över apoteken bibehålies, om ock i förminskad omfattning. Det förefaller härvid lämpligt att dessa läkares befattning med tillsynen över apoteken företrädesvis begränsas till sådana förhållanden, för vilkas bedömning de äga särskilda förutsättningar eller beträffande vilka en årlig kontroll är önsvärd. Ämbetsläkarna torde sålunda böra närmast inrikta sin tillsyn på lokalerna och därmed sammanhängande hygieniska förhållanden, förvaring, utlämning och bokföring av alkoholhaltiga varor, fosterfördrivande medel, narkotika och övriga gifter, lagerhållningen av före159

skrivna läkemedel samt arkivhandlingarna. Vederbörlig uppmärksamhet torde även böra ägnas personalen och apotekets skötsel i allmänhet. Kontrollen av läkemedlens art och beskaffenhet samt förvaring ur farmacevtisk synpunkt, omfattningen av å apoteket företagen prövning av läkemedel eller råvaror samt beskaffenheten av föreskriven eller eljest befintlig apparatur, vågar och vikter torde däremot böra i huvudsak anförtros åt särskilda inspektörer med farmacevtisk utbildning. Dessa torde tillika böra ha till uppgift att lämna råd och anvisningar rörande läkemedels beredning och prövning å apotek samt rörande lokalernas inredning och förseende med ändamålsenlig apparatur. Dylika inspektioner torde icke behöva ske årligen men böra å andra sidan ske med kortare mellanrum än nuvarande inspektionsförrättningar. En intervall av 3 å 4 år för varje apotek förefaller vara lämpligt avvägd. Vid dessa inspektioner torde uppmärksamhet böra ägnas även åt personalen och övriga med apotekets skötsel sammanhängande förhållanden. Därigenom skulle tillsynen över apoteken bliva mera allsidig, samtidigt som visitation av apoteken liksom nu skulle regelmässigt kunna undvikas det år inspektionen ägt rum. Med den omläggning och effektivisering av inspektionen, som utredningen förordat, torde densamma komma att taga sådan tid i anspråk, att det knappast låter sig göra att ombesörja uppdraget i form av bisyssla för två eller flera personer. Den mest rationella lösningen synes därför vara att för ändamålet inrätta en eller två inspektörsbefattningar, knutna till statens farmacevtiska laboratorium. För en sådan åtgärd talar även den omständigheten, att en reglerad inspektion av läkemedelindustrien i längden icke torde kunna undvaras. Enligt 1 § i Kungl. Maj :ts instruktion för SFL den 30 juni 1947 tillkommer det laboratoriet bland annat, att i enlighet med av medicinalstyrelsen lämnade anvisningar inspektera och avsyna apotek samt utföra undersökning av vid sådan förrättning eller vid visitation å apotek tagna prov av läkemedel. Apoteksinspektörernas åligganden äro närmare angivna i 5 § av instruktionen, över avsyningar, visitationer och inspektioner upprättas protokoll, vilka insändas till medicinalstyrelsen. Därjämte upprättar varje visitator och inspektör årligen en sammanställning över verkställda förrättningar jämte därvid framkomna erinringar av mera väsentlig innebörd, vilken jämväl tillställes medicinalstyrelsen. Avsyning av apoteksinrättning verkställes enligt medicinalstyrelsens cirkulär den 6 maj 1947 av den som styrelsen därtill förordnar. Om apoteksinspektör förordnas, underrättar medicinalstyrelsen därom även vederbörande förste provinsialläkare resp. förste stadsläkare, vilken äger närvara vid förrättningen.

I . I n k o m s t r e g l e r i n g e n och a p o t e k s v ä s e n d e t s

kollektivisering

Apoteksväsendet har under de senaste tre decennierna genomgått en utveckling, som i grund förändrat dess struktur. Vid periodens början bestod branschen av ett antal privatmonopol, som visserligen voro föremål för ingående administrativ reglering — bland annat med avseende på pris160

sättningen — men där innehavarna dock voro självägande företagare med en betydande rörelsefrihet i ekonomiskt avseende. Apoteksnäringen har sedermera steg för steg förvandlats till en genom ömsesidiga förpliktelser och ömsesidigt beroende sammanhållen enhet. Det viktigaste instrumentet för åstadkommande av denna omvandling har varit den fr. o. m. den 1 april 1936 genomförda inkomstregleringen för apoteken. Denna innebär i korthet, att apoteksinnehavare är skyldig att av apotekets rörelsevinst årligen erlägga en allmän avgift till bestridande av vissa utgifter för apoteksväsendets gemensamma ändamål (apotekskollektivets utgifter). Till en närmare redogörelse för detta avgiftssystem m. m. återkommer utredningen i det följande. Begränsningen av apoteksinnehavarnas inkomster Av apoteksinnehavarnas ställning såsom i princip självständiga företagare följer bland annat, att de icke uppbära någon lön för sitt arbete utan i stället äga behålla viss del av rörelsevinsten. Såsom tidigare framhållits, får apoteksrörelse utövas endast av den, som erhållit privilegium på apotek. Då behov av apoteksvaror alltid måste föreligga och apotekens antal är begränsat, har således apoteksinnehavaren tillförsäkrats en ekonomisk förmån. Staten fordrar icke någon ersättning för utövandet av detta försäljningsmonopol. I stället har Kungl. Maj :t förbehållit sig en omfattande beslutanderätt i vad avser prissättningen på läkemedel. Grunden härtill torde vara, att hållandet av apotek är ett socialt ändamål. I princip skall det svenska apoteksväsendet vara självförsörjande och lämna varje apoteksinnehavare en i förhållande till hans utbildning, ansvar, arbete, affärsrisk m. m. skälig vinst av rörelsen. Vid förverkligandet av denna princip har emellertid betydande svårigheter mött. Dessa ha främst bestått i att hänsyn måst tagas dels till nödvändigheten av enhetliga läkemedelspriser på rikets samtliga apotek och dels till apotekens olika storlek. Apoteksinrättningar måste finnas i såväl glest befolkade trakter som i tättbebyggda samhällen. Omsättningen vid de förra kan — även om avståndet till närmast belägna apotek är mycket stort — sällan uppgå till vad som inflyter till de senare. I äldre tider, då varje apotek var en i allo självständig rörelse, måste därför vid prissättningen i första hand tillses, att innehavarna av de minsta apoteken fingo skälig behållning av rörelsen. Eftersom alltså en prissänkning skulle drabba även dessa apotek, var det ej möjligt att genomföra en sänkning i den omfattning som för de större apotekens vidkommande i och för sig varit möjlig och befogad. Detta medförde emellertid, att rörelsevinsterna vid de större apoteken i åtskilliga fall blevo oskäligt stora. Enda möjligheten att inom ramen för gällande privilegiesystem lösa frågan om läkemedlens förbilligande ansågs vid denna tid vara att på ett eller annat sätt kollektivisera apoteksväsendet. 12 — 12189

Innan kollektiviseringen av apoteksväsendet tagit sin början, dvs. i stort sett före 1921, ägde apoteksinnehavarna behålla hela rörelsevinsten, varvid icke så få innehavare kommo upp i nettoinkomster på över 50 000 kronor om året. Genom de åtgärder i kollektiviserande riktning som undan för undan vidtogos under 1920-talet — i främsta rummet uttaxeringen av avgifter till apotekarpensioneringsfonden och föreningen apotekarkårens ålderstilläggskassa, varom närmare i det följande — åstadkoms en viss utjämning av apoteksinnehavarnas inkomster. Härigenom skapades även möjligheter att delvis bemästra svårigheterna att, utan men för de mindre bärkraftiga apotekens ekonomi, företaga en sänkning av läkemedelspriserna. En sådan sänkning genomfördes också i tre etapper under vart och ett av åren 1929, 1931 och 1932 (se härom sid. 26). Vilken inverkan denna prissänkning — i förening med den under åren 1932 och 1933 inträffade ekonomiska depressionen — utövade på apoteksinnehavarnas behållna inkomster, kan utläsas av följande tabell, som hämtats ur apotekssakkunnigas 1934 avgivna betänkande 1 . Tab. 3. Medelnettot i kronor vid apoteken åren 1928—1933. Omsättningsgrupp Kronor

1029 (etapp I)

1930 (etapp I)

1931 (etapp I + II)

1932 (etapp I + II + III)

1033 (etapp I + II + III)

— 20 000 20— 30 000 30— 40 000 40— 50 000 50— 60 000 60— 70 000 70— 80 000 80— 90 000 90—100 000 100—125 000 125—150 000 150—175 000 175—200 000 200—400 000 över 400 000

5 010 8 607 10 287 12 488 15 054 16 014 18 387 19 717 19 686 22 423 27 790 32148 35175 39 963 70 929

4 084 7 391 10103 12 245 14.450 16188 18 000 19 829 19 479 20 561 24 521 30 041 33 894 35 017 61883

4 763 7 781 10 778 13 428 14.880 17 411 19 706 18 405 20 730 23 432 27214 29 588 32 271 38 468 50 085

4 648 7 275 10 807 13 036 14 509 16 550 16 432 17 345 19 961 20 765 25 331 25 880 27 704 34 026 41163

4178 7 643 10164 11723 13 816 13 978 15 902 15 299 16 941 16 222 20192 21209 25 051 25193 36 053

3 865 7 320 10 456 11178 12 552 13 600 15 720 15 790 16 400 17 023 19172 20 246 19 500 25120 38 440

Genomsnitt

20 009

19 071

20 223

18 836

15 452

14 873

I sin kommentar till ovanstående tabell anförde apotekssakkunniga bland annat följande: 1 SOU 1934:35 sid. 42. Det bör observeras, att siffrorna för åren 1928 och 1929 grunda sig direkt på primärmaterialet medan däremot siffrorna för övriga år justerats av avgiftsberedningen. På grund härav borde, framhöllo apotekssakkunniga, den genomsnittliga nettovinsten för år 1928 höjas med omkring 6 %. Skedde detta, bleve sagda nettovinst 21 300 kronor i stället för 20 099 (jfr tablån på sid. 164).

En närmare granskning utvisar, att medelnettot sjunkit påfallande olika i olika omsättningsgrupper. I vilken grad denna nedgång i nettot framkallats av sänkningsetapperna lärer vara omöjligt att bedöma, då även under i övrigt normala förhållanden så många olika omständigheter inverka på storleken av apotekens nettobehållning att en minskning av densamma icke med säkerhet kan ledas tillbaka enbart till en vidtagen förändring i taxegrunderna. Något som i vart fall talar för att den ekonomiska depressionen icke varit utan betydelse vid den starka nedgången i nettovinsten från och med år 1931 är det förhållandet, att minskningen i nettovinsten starkast framträder under det första egentliga depressionsåret 1932 och att minskningen i nettoinkomsterna fortgått även från år 1932 till år 1933, oaktat läkemedelspriserna dessa båda år vilat på samma taxetekniska grundval. Ökningen i nettoavkastningen i flertalet omsättningsgrupper från år 1929 till år 1930 torde kunna föras tillbaka på omsättningsstegringen och även på möjligheten av att apoteken under andra året av etapp I (1930) i viss mån hunnit anpassa sin ekonomi efter taxenedsättningen. Nettominskningen under de därpå följande åren har i relativt mindre grad påverkat de mindre apoteken men desto kraftigare de större apotekens ekonomi. En bidragande orsak härtill kan emellertid vara, att apoteken i de högre omsättningsgrupperna med större absolut men med mindre relativ nettoavkastning vid sjunkande omsättning flyttas ner till lägre omsättningsgrupper. Även om jämförelsen mellan apotekens nettoinkomster sålunda i någon mån påverkas därav, att apoteken i viss omfattning förskjutas mellan de olika omsättningsgrupperna vederbörande år, kan det icke förnekas, att det råder påfallande skillnad i motståndskraft vid taxesänkningarna mellan de små och medelstora apoteken å ena sidan, de större å den andra. Förklaringen härtill är att finna i taxesänkningarnas karaktär. Sänkningsetapperna medföra i sig själva ingen besparing i omkostnaderna. De minska bruttovinsten och — därest inga besparingar i omkostnaderna kunna göras — nettovinsten med omsättningsminskningens hela belopp. Då tredje etappen beräknats minska apotekens omsättning med 3 % skulle sålunda ett apotek med 400 000 kronors omsättning genom denna etapp få sin nettobehållning minskad med 12 000 kronor vid oförändrade omkostnader. Ett apotek med endast 50 000 kronors omsättning får under enahanda förhållanden sin nettobehållning minskad med 1 500 kronor. Antages medelnettot för ett apotek med 400 000 kronors omsättning till 40 000 kronor (10 %) och för ett apotek med 50 000 kronors omsättning till 14 000 kronor (28 %), skulle sålunda nettot i de båda fallen minskas med respektive 30 och 11 %. Den starkare minskningen av de större apotekens netto i jämförelse med de mindre apotekens beror sålunda helt enkelt av att de mindre apoteken ha en procentuellt betydligt större avkastning än de större apoteken, vilket medför att samma procentuella minskning av omsättningen svagare påverkar de mindre apoteken. I detta förhållande ligger onekligen en svaghet hos det hittills tillämpade tillvägagångssättet vid taxesänkningarna. Till n ä r m a r e b e l y s a n d e av v a d de t r e s ä n k n i n g s e t a p p e r n a och d e n e k o n o m i s k a d e p r e s s i o n e n b e t y t t för de e n s k i l d a a p o t e k s i n n e h a v a r n a s b e h å l l n a n e t t o i n k o m s t e r a v a p o t e k s r ö r e l s e n å t e r g å v o a p o t e k s s a k k u n n i g a (sid. 45 i b e t ä n k a n d e t ) ä v e n ett p a r tabeller u t v i s a n d e a n t a l e t a p o t e k s i n n e h a v a r e m e d olika n e t t o i n k o m s t e r u n d e r å r e n 1928—1933. Ur d e s s a t a b e l l e r h a h ä m t a t s u p p g i f t e r för å r e n 1928 och 1933, v i l k a i t a b . 4 och 4 a s a m m a n s t ä l l t s m e d m o t s v a r a n d e u p p g i f t e r för å r e n 1937—1949. Vid ett s t u d i u m av t a b . 4 och 163

4 a bör man hålla i minnet, att några åtgärder i prissänkande syfte — sådana som de ovannämnda tre etapperna — icke vidtagits sedan 1932, men att från och med den 1 januari 1940 en viss prisreglering (det s. k. marginalstoppet, se sid. 106) genomförts beträffande andra läkemedel än farmacevtiska specialiteter. Vidare måste beaktas, att inkomstregleringen 1941 skärptes såtillvida, att innehavarna av apotek tillhörande de högsta inkomstklasserna fingo vidkännas avsevärt högre avgifter än före 1941. Motivet härtill var främst en önskan att bättre anpassa avgiftssystemet efter de sedan 1936 ändrade förhållandena (apotekens ökade omsättning m. m . ) . Av tab. 4 och 4 a framgår bland annat följande. En allmän sänkning av apotekens nettoinkomster ägde rum från 1928 till 1933. Härvid minskades antalet apotek, som berett sina innehavare större inkomst än 30 000 kronor per år, från 77 1928 till endast 11 1933. Samtidigt förblev antalet apotek i de närmast lägre inkomstklasserna i stort sett oförändrat, under det att antalet apotek i de lägsta inkomstklasserna uppvisade en stark ökning. Sålunda ökades antalet apotek i inkomstläget 10 000—15 000 kronor från 95 1928 till 155 1933. Under de närmast följande åren medförde den från denna tid starkt stigande omsättningen och inkomstökningen att antalet apotek i de högre inkomstklasserna åter ökades — apotek med inkomst över 30 000 kronor t. ex. från 11 1933 till 28 1937 — samt att antalet apotek i de nedre inkomstlägena minskades. Utvecklingen efter 1937 fram till 1949 karaktäriseras främst av en omfattande uppflyttning av apotek från de lägsta till de mellersta inkomstklasserna. I inkomstklassen 15 000—30 000 ökades sålunda antalet från 194 (47,5 %) 1937 till 335 (80,7 %) 1949 liksom i de högre inkomstlägena (över 30 000 kronor) resp. från 28 (6,9 %) till 36 (8,7 % ) . Samtidigt minskades antalet apotek i de nedre inkomstlägena (mindre än 15 000 kronor) från 242 (45,6 %) 1937 till 44 (10,6 %) 1949. Under de i nedanstående tablå angivna åren uppgick nettoinkomsten per apotek i genomsnitt till följande belopp (antalet apotek för resp. år framgår av tab. 4 ) : 1928 1933 1937 1938 1939

21300 15 400 17 280 17 260 16 900

1940 1941 1942 1943 1944

16 550 15 840 16 450 18160 18 980

1945 1946 1947 1948 1949

19 760 19 990 18 950 19 300 21190

Kollektiviseringen Apoteksväsendets kollektivisering i ekonomiskt hänseende kan sägas ha tagit sin början genom tillkomsten 1917 — på initiativ av apotekarna själva — av föreningen apotekarkårens ålderstilläggskassa. De viktigaste 164

33 CM TJ<

— IT

CO

er T*

OS 09 r« — 90 O OJ TH T I

TT

in

•«

"*

o

O r^

ro s

I»

co

oo r^

CO

LO

lO

N

co

PO m 00

1-1

c: 00

lO

O

CO

r^-

o

^

TH

iO

CO

CO

CO

— ' PO PO 00 Os

i>

TJ*NB

00 o\

TT

»#

»0

m

CO

«*

T *

05 BN

»0

uO

«,-"

T *

o 1-1 °N

io

10 CD

i *

o

Tf CN 00

GO

03 T * 09 Ol

o

Ol

CI CO

! H

ro oa CO Ol

CO'

Cl

«* — r» CO

lO THNB

"--!<

•*

-*,0

CO

03 » \

T i LO

r* o

00 Ol 00 t o

—n

~ ^

o

o CO

CO

o CD

o _ o — o"^ «o Ol LO

00 m PO c»

CO

1 1

CO

ft

«*

CO CO co TT

TT

*""

OO CO

00 CO

TH

CO

CO. CO

—i LO

OJ

CO

CJ

>o

CO CO

oo

CO

^ " ro

CO

O

CO

Ol

co

i.O

r» Ol Ol

t^ 00

UO lO

1 ^ 00

o CO

OJ CO

8 Su

O O

M c

Ii

%

in t^

lO

Tf

~M

o

1 ^

• ?

CO co Ol CN

CO OJ

CO TT

o o C O C O ©' o o CO o CO o o o o o c o o (5 l O o L O C O o TH OJ O J ro T 0) TJ C 3

o T H

1 LO T-l

o

CD

•*

T?

TT

CO CN

O

o o o

-rf

<

H

LO

© CO

^

:C

t~

-T

CO

LO

TT

00 PO o

T T

Ol

r—1

C3

t -

cc

CO

CO

-T

fH

CO

CO T*

CO.

rH

"<* _

«*

"*

ro

CO

TH

S3

CO

Ol

LO

«*

se o

CM

ca

00 ° N

A

TH

oo

TT

b»

co

-f

O

CO T

— , Ol oo 01

T-,

O

TH cc; CN r^

CM T T

oo -rf

<*

CO

CO

Ol

O

OJ O CN

TT

TT

9 O

r^

I~

O)

co

nr.

O OJ

CO

CO UO OJ

"*

o T"N

O

o

c_

o o«"H

o

CO

o

r^

10 CO T -

LO

Ol

o

O

CO

CS

LO

T -

T TT

o Ol

1> CO NB OO ^N

co

CO NB CO B\

T "

TT

CT3

_

Tt> T f

TT

n

CN

CO

TI

O

"*

CO CO

O

o

|

t -

o

- T

l>i

00 o PO

CO

Ttl

CO

t-

(MNB OS«\

co

CO

O

CO' PO OJ

c

TT

CO

o o

<N

CO

r-

^ o

t^

CO

>.o

o

Tf

CO

Tf

-H

e o

TT

CO CN

*H

CO

O

CO

-ti

<e

o

oo CO T T

r*

lO

lO

T -

o o

„ ^

CO

US

o

CO

Ol

o

o o *H o C5 O

oc

CO CN

^ o

CC

CN

CO CO

CN

IM

eo

CO ,-H

^T

LO

[Ä

E „ o o

C5

s *-> ca

^

on

CO

CO

o o c o

O

o

o

o o

CO

o

O O

X c

o

>.o

OL

CO

OJ TT

r*-

CO CO

O O O o

o o o o

Z

UO

o

kfl o o OJ a

CO

IT

o

w&

O

co ~v CN

TH

ca * J

o

o o

^

*1

CO 00

o o T-l

T M

OS

1-1

o

o o

^

0 5 ^ T-l

Tf

o N?

C3 TT

T-l

CJ

©

o o T—1

t~

LO

T«NB 03 *N

CO NB

«*

O

O O

CN

• * NB C5^N

o,SJ

OJ OJ

-r CO

'.O

eo t ~ CN "O OJ

1-1

-* •<*• T-

C/j

O

© SS

oo I M OO 1 ^ OJ

-T

S

O)

O

O

O O

r*

ca

LO

so

,_, Tf

CO o\

73 c "2

•*

• CO

1» M

»?•

i.O

•TI

CO

•ca

CO

•* 10

LO

00 CN r»

TH

G

jjj

o

— Ol

1-1

C3

<

er, CO

CO «K

«*

•*

•—

•*

OJ

T-l

it o

o a C3

CO T -

*"

*T"

~

•8

o

^

CO Tt

TT

CM

T -

CO

r~

cc

es OO

1-1

.o

-«

00 - f NB 00 *s

**

_^ CN t »

UO CO

CO

r^

•o

CO

:/. "^ ^ co

O CO

O

2^

. I>

co-

£3

•0

C

a

7-1

Tf

1 1 1o

1 CO

Tf

i.O

^

co Ol

UO o :0 CN co

** ^

is 3 c/3

stegen i den vidare utvecklingen representeras av årtalen 1921, 1923, 1926, 1928 och 1936. Under de tre förstnämnda åren genomfördes successivt de redan 1899 bebådade åtgärderna för åstadkommande av ordnade pensionsförhållanden för apoteksinnehavarna. 1921 tillkom sålunda apoteksinnehavarnas pensioneringsfond, från vilken apoteksinnehavarnas pensioner utgå. Apoteksinnehavarna ha dock aldrig erlagt några personliga pensionsavgifter, utan kostnaden för pensioneringen har i stället — i form av årliga avgifter — slagits ut över apoteken med hänsyn till deras bärighet. Sedan provisoriska bestämmelser angående apoteksinnehavares pensionering meddelats 1923, utfärdades 1926 definitiva föreskrifter i ämnet (dessa föreskrifter ersattes 1935 av nu gällande bestämmelser). 1926 utvidgades ålderstilläggskassan till vad den alltjämt är, nämligen en lönekassa, från vilken till apotekens farmacevtiska personal utgår, förutom viss grundlönsandel, även ålderstillägg, dyrtidstillägg och kallortstillägg samt familjebidrag, lön under ledighet på grund av havandeskap, sjuklön, arbetslöshetsunderstöd och begravningshjälp. 1928 bestämdes, att de avgifter, som sedan 1921 för pensioneringsändamål uttaxerades från apotek, vilkas innehavare efter den 8 augusti 1920 erhållit privilegium på apotek, och som inbetalades för tid efter den 1 juli 1928, skulle tagas i anspråk jämväl dels för bidrag till mindre bärkraftiga apotek och dels för beredande av pension åt apotekens farmacevtiska personal samt åt apoteksinnehavarnas och den farmacevtiska personalens efterlevande. Sedan förslag 1934 framlagts om inkomstreglering för apoteken, infördes från och med den 1 april 1936 det avgiftssystem, som med vissa modifikationer ännu gäller. Före den 1 april 1936 gällde alltså för apoteksinnehavare en obligatorisk förpliktelse att erlägga avgifter för fem olika för apoteksväsendet gemensamma ändamål, nämligen 1) avgifter till föreningen apotekarkårens ålderstilläggskassa; 2) avgifter för apoteksinnehavares pensionering; 3) driftbidrag till mindre bärkraftiga apotek; 4) kostnader för pensionering av apotekens farmacevtiska personal; och 5) kostnader för pensionering av apoteksinnehavares, pensionerade apoteksinnehavares och obefordrade farmacevters efterlevande änkor och minderåriga barn. Det första av dessa ändamål skiljer sig från de övriga därutinnan, att det ej är fråga om en avgiftsskyldighet, som ålagts av Kungl. Maj :t. I de övriga fallen gäller det däremot en av Kungl. Maj :t genom olika brev och kungörelser direkt ålagd avgift s skyldi ghet. I detta sammanhang skola beröras endast de under 1) och 3) omförmälda ändamålen, medan övriga ändamål, till vilka avgifter erlades före 1936, dvs. pensioneringsändamål av olika slag, komma att behandlas under avsnitt L av detta kapitel. Föreningen apotekarkårens ålderstilläggskassa bildades den 26 mars 1917 vid ett sammanträde mellan ett antal apotekare i Stockholm. Före 166

kassans tillkomst hade de äldre farmacevterna svårare än de yngre att få anställning på apotek, i all synnerhet som de i allmänhet gjorde anspråk på högre lön. Det låg därför nära till hands att bereda ålderstillägg m. m. åt den farmacevtiska personalen och att låta kostnaderna härför bestridas ur en för alla apotek gemensam kassa, till vilken avgifter uttaxerades från apoteken på så sätt, att intet apotek fick ekonomisk nackdel av att anställa äldre farmacevter. Med hänsyn till kassans ställning och uppgifter söktes Kungl. Maj :ts stadfästelse på dess reglemente och denna gavs den 7 december 1917. E h u r u ålderstilläggskassan sedan 1926 faktiskt är ett slags utjämningskassa för vissa av apotekens löneutgifter, har det av formella skäl ansetts lämpligt att låta den bibehålla sitt ursprungliga namn. Kostnaderna för kassans verksamhet bestredos ursprungligen dels genom ett slags beskattning på läkemedel i form av avgifter för varje läkemedel, som enligt läkares recept expedierats från vederbörande apoteksinrättning (recipeavgift), och dels genom årsavgifter från apoteken. 1930 avskaffades nämnda recipeavgifter definitivt, och kostnaderna bestredos därefter helt genom medlemmarnas årsavgifter. Dessa avgifter utgingo under tiden fram till 1936 med belopp, som på förslag av centralstyrelsen för Sveriges apotekareförbund årligen bestämdes av föreningens styrelse. Avgifterna uträknades enligt en progressiv skala, så att de minsta apoteken voro helt befriade från avgifter osv. Frågan om driftbidrag till mindre bärkraftiga apotek väcktes 1928 av medicinalstyrelsen och föranledde Kungl. Maj :t att den 7 december samma år utfärda vissa bestämmelser härom, vilka genom ett kungl. brev den 15 oktober 1948 ersatts av nu gällande bestämmelser i ämnet. 1928 års bestämmelser innehöllo, att apoteksinnehavare, som beräknades åtnjuta en nettobehållning av apoteksrörelsen understigande 8 500 kronor för år, kunde erhålla årligt driftbidrag till belopp, motsvarande skillnaden mellan 8 500 kronor och den beräknade årliga nettobehållningen av apoteksrörelsen, dock högst med 3 000 kronor. Framställning om ändring av 1928 års bestämmelser gjordes 1948 av apotekarsocietetens direktion och centralstyrelsen för Sveriges apotekareförbund. Organisationerna hemställde därvid, att driftbidrag skulle kunna utgå i fall, där den beräknade årliga behållningen av apoteksrörelsen understege vissa belopp, olika för olika ortsgrupper, samt att bidrag skulle k u n n a utgå med högst 5 000 kronor. Till stöd för framställningen anfördes i huvudsak följande. Genom den förändring, penningvärdet undergått sedan 1928, då gällande bestämmelser i ämnet meddelades, hade innehavarna av de minsta apoteken fått en avsevärt sämre ekonomisk ställning än vad man räknat med vid bestämmelsernas utfärdande. En jämförelse med sedan 1928 inträffade förändringar i löneläget för 167

farmacevterna visade, att de till en leg. apotekare utgående löneförmånerna betydligt ökats under 20-årsperioden. Sålunda utgick 1928 en begynnelselön av 6 000 kronor för år och en slutlön av 8 900 kronor, vartill komme förhöjd grundlön inom de fyra nordligaste länen samt dyrortstillägg, medan 1948 begynnelselönen i ortsgrupp 1 utgjorde 9 000 kronor och slutlönen 11 625 kronor, vartill komme familjetillägg, förhöjd grundlön och kallortstillägg inom de fyra nordligaste länen samt dyrtidstillägg. Apotekens omkostnader hade under de senare åren ständigt ökat, och de komme under 1948 att undergå en ytterligare avsevärd stegring — särskilt kännbar för de minsta apoteken — genom det nya avtalet om högre löner för apotekens ickefarmacevtiska personal. Enligt de bestämmelser som utfärdades den 15 oktober 1948 må apoteksinnehavare, vars årliga nettobehållning av apoteksrörelsen beräknas understiga det belopp, vara enligt gällande bestämmelser allmän avgift icke skall utgå — dvs. för närvarande lägst 11 000 kronor (se det följande) — kunna erhålla årligt driftbidrag med belopp motsvarande skillnaden mellan (lägst) 11 000 kronor och den beräknade årliga nettobehållningen av apoteksrörelsen, dock högst med 4 000 kronor. Beslut om sådant driftbidrag meddelas i varje särskilt fall av Kungl. Maj :t efter förslag av medicinalstyrelsen. Bidrag utgår med oförändrat belopp intill dess privilegiet å ifrågavarande apotek tillträdes av ny innehavare, såvida icke särskilda omständigheter påkalla att dessförinnan bidragsbeloppet ändras eller bidraget upphör, i vilket fall medicinalstyrelsen har att därom göra framställning hos Kungl. Maj :t. Driftbidrag utgår, liksom förut, från den del av fonden för apoteksinnehavares pensionering, till vilken medel inflyta genom inbetalningar av avgifter från apoteksinnehavare, som efter den 8 augusti 1920 erhållit eller framdeles erhålla privilegium på apotek. Angående förarbetena till 1936 års bestämmelser om allmänna avgifter från apoteken må följande nämnas. Apotekssakkunniga av år 1931 föreslogo i sitt ovannämnda betänkande bland annat, att bestämmelser skulle utfärdas om uttaxerande på apoteken av avgifter, vilka ej endast skulle säkerställa apotekarpensioneringsfondens och åldertilläggskassans ändamål utan jämväl åstadkomma en »önskvärd reduktion av inkomsterna av de apotek, som avkasta mer än som med hänsyn till föreliggande omständigheter kan anses normalt». Vad som inflöt utöver vad pensioneringsfonden och ålderstilläggskassan behövde, skulle tillföras en läkemedelsfond, som i första rummet skulle lämna bidrag till prisnedsättning för dem, som »behöva varaktigt bruka läkemedel». Genom antydda avgiftssystem skulle apoteksväsendets ekonomi kunna betraktas som en enhet och hänsyn alltså icke behöva tagas till de enskilda apotekens ekonomi. Oaktat läkemedelspriserna vore enhetliga för alla apotek, skulle man enligt de sakkunnigas mening med det föreslagna avgiftssystemet lättare kunna gripa sig an taxesänkningsproblemet och samtidigt bereda apoteksinnehavarna ekono168

misk trygghet, överflytta affärsrisken från de enskilda apoteken till apoteksväsendet samt förbättra de mindre och minsta apotekens ekonomi. Det skulle vara görligt att för varje år säkert uppskatta möjligheterna till taxesänkningar eller motivera taxehöjningar. Det nuvarande avgiftssystemet 1 Sedan medicinalstyrelsen jämlikt Kungl. Maj :ts uppdrag framlagt förslag till grunder för bestämmande av avgifter från apoteken till pensioneringsändamål m. m., utfärdades föreskrifter i ämnet genom ett kungl. brev den 7 februari 1936, vilket sedermera undergått vissa ändringar (bland annat 1939, 1941 och 1948). Enligt dessa föreskrifter är apoteksinnehavare skyldig att erlägga en allmän avgift till bestridande av utgifter för apoteksväsendets gemensamma ändamål, såsom pensionering av apoteksinnehavare och på apotek anställda, beredande av ålderstillägg jämte vissa andra löneförmåner åt apotekens farmacevtiska personal, beredande av ersättning för hållande av filialapotek, täckande i vissa fall av förlust av apoteksrörelse samt hållande av enhetliga läkemedelspris å apoteken i riket och reglering av priserna. För sistnämnda båda ändamål tillskapades den tidigare (sid. 35) omnämnda fonden för reglering av läkemedelsprisen m. m. — regleringsfonden — vilken enligt bestämmelse i ovannämnda kungl. brev årligen skall tillföras skillnaden mellan inflytande allmänna avgifter och apotekskollektivets sammanlagda utgifter för gemensamma ändamål. Avsikten var att regleringsfonden skulle utgöra ett instrument för bedömande av, huruvida läkemedelspriserna i stort sett äro riktigt avvägda. Priserna måste nämligen i princip hållas på en sådan nivå, att de allmänna avgifterna från apoteken täcka apotekskollektivets utgifter. Det är emellertid tekniskt omöjligt att genomföra en sådan prissättning, att avgifterna exakt komma att motsvara apotekskollektivets utgifter. Detta bottnar dels i svårigheterna att på förhand beräkna såväl apotekens omsättning som apotekskollektivets utgifter, dels i avgiftsystemets konstruktion, som medför att vid en prissänkning de allmänna avgifterna sjunka procentuellt mera än rörelsevinsterna. Avvägningen av läkemedelspriserna måste därför göras så, att en betryggande marginal uppstår. Allmän avgift utgår på apotekets rörelsevinst eller, om rörelsen är uppdelad på moder- och filialapotek, på apotekens sammanlagda rörelsevinst. Till rörelsevinsten lägges numera (sedan den 1 januari 1948) i förekommande fall driftbidrag, som utgått under året. Avgiften utgår för närvarande på rörelsevinst (inkl. driftbidrag), som överstiger: i Den följande redogörelsen — och därtill knutna kommentarer — har i huvudsak utformats av framlidne ledamoten av utredningen direktören Elis Gunnars. 169

inom ortsgrupp 1 11 000 kronor » » 2 11400 » » » 3 11800 » » » 4 12 200 » och » » 5 12 600 » med 10 % av de första 1 000 kronorna 30 % » nästa 2 000 kronor 50 % » » 3 000 » 70 % » » 3 000 » och

90 % » återstoden. Har rörelsen varit uppdelad på moder- och filialapotek, skall från den sålunda beräknade allmänna avgiften såsom ersättning för hållande av filialapotek avdragas 1 800 kronor för varje i rörelsen ingående filialapotek. Därest allmänna avgiften ej förslår till beredande av dylik ersättning, skall det felande beloppet utgå från fonden för reglering av läkemedelsprisen m. m. Rörelsevinsten fastställes av avgiftsberedningen, som består av 6 ledamöter, av vilka 3 utses av apotekarsocietetens direktion och 3 av centralstyrelsen för Sveriges apotekareförbund. Till ledning vid fastställande av rörelsevinsten skall apoteksinnehavare till beredningen på heder och samvete avgiva en detaljerad deklaration angående apotekets inkomster och utgifter. Riktlinjerna för avgiftsberedningens verksamhet — inkl. grunderna för fastställande av apotekens rörelsevinster — uppdragas av avgiftsnämnden, som består av 5 ledamöter, av vilka Kungl. Maj :t utser ordförande och 2 ledamöter samt nyssnämnda direktion och centralstyrelse de återstående. Hos nämnden må klagan föras över avgiftsberedningens beslut. Nämnden har även till uppgift att »med uppmärksamhet följa de förhållanden, som hava samband med avgifternas bestämmande, samt att göra de framställningar i ämnet, som finnas påkallade». Till belysande av inkomstregleringens verkningar må här lämnas några sifferuppgifter för åren 1949 och 1948. Apotekens sammanlagda rörelsevinster uppgingo 1949 till 27,4 milj. kronor (1948 21,6 milj.), varav 18,6

170 Avgiftens storlek i % av rörelsevinsten

Antal apotek

Deras sammanlagda omsättning 1 000 kr.

0 10 30 50 70 90

18 13 15 44 26 300

1456 1229 1514 4 934 3 965 112 236

Summa 416

125 334

milj. kronor (1948 13,6 milj.) eller nära 68 procent (1948 63 procent) indrogos till kollektivet i form av allmänna avgifter. Förestående tablå visar h u r apoteken och deras omsättning 1948 fördelade sig på de olika avgiftsklasserna. 1948 undgingo alltså 18 apotek helt avgift på grund av att rörelsevinsten ej nådde upp till fastställt minimum. Till jämförelse kan nämnas, att antalet sådana apotek 1947 uppgick till 9 och 1949 till 5. Det är givetvis starka skäl, som från början givit upphov till inkomstregleringen och som sedan fått motivera dess undan för undan ökade omfattning. Det har, såsom inledningsvis framhållits, ansetts nödvändigt att hålla samma priser på läkemedel över hela landet. Apotek ha i vissa fall inrättats på orter, där ett behov bedömts föreligga, men där folkmängden varit för liten för att ekonomiskt kunnna bära upp en apoteksrörelse. Det har ej heller ansetts vara riktigt, att den i utbildningshänseende homogena kåren av innehavare och anställda farmacevter skulle beredas väsentligt olikartade ekonomiska villkor betingade av de enskilda apotekens sinsemellan växlande bärighet. Vidare har det på goda grunder kunnat urgeras, att innehavarna av de större apoteken på sin tid tillgodogjorde sig inkomster, som voro oskäligt stora och väl kunde tåla en reducering. Ur dessa förutsättningar har gemenskapstanken vuxit fram och utvecklats. Det enskilda apotekets prägel av privatföretag har mer och mer suddats ut i samma mån som kollektivet tagit på sig en stor del av de bördor och det ansvar, som den enskilde näringsutövaren annars ensam b r u k a r få bära. I denna process har också mycket av det värdefullaste hos den enskilda företagsamheten gått förlorat. Betingelserna för en effektiv företagsledning vid de enskilda apoteken äro ej längre för handen, och kollektivet har icke kunnat eller velat träda in och påtaga sig den ekonomiska ledningens funktioner och ansvar. Avgiftssystemet torde medföra, att apoteksväsendet i viss utsträckning blir belastat med kostnader, som rätteligen ej höra dit. Det måste nämligen för en apoteksinnehavare i inånga fall erbjuda betydande svårigheter att hålla isär kostnaderna för affärsrörelsen och kostnaderna för honom personligen. Det kan t. ex. då apoteksinnehavaren äger och bebor apoteksfastigheten ligga nära till hands att låta svårfördelade kostnader — exempelvis kostnader för värme, ljus och telefon — belasta apoteksrörelsen. Men kostnadsfrågan har också en annan och viktigare sida: Vad kan den enskilde apoteksinnehavaren göra eller underlåta att göra med avseende på driftens effektivisering? Det kan kanske tyckas, att apoteken äro så kringgärdade av bestämmelser och föreskrifter av olika slag, att utrymme för rationaliseringsåtgärder skulle saknas. Men denna uppfattning torde vara oriktig. Expeditionstekniken; arbetsfördelningen (särkilt mellan farmacevtisk och teknisk personal); inköpsplaneringen och lagerkontrollen; 171

tillverkningsplaneringen; prispressningen gentemot leverantörerna -— dessa må namnes som exempel på områden där en intresserad företagsledning skulle k u n n a hämta fram vinster, vilka icke tillfalla det slentrianmässigt skötta apoteket. I detta sammanhang må omnämnas en undersökning, som på apotekarorganisationernas uppdrag utförts av amanuensen T. Paulsson Frenckner under ledning av professor Gerhard Törnqvist vid ett antal apotek i Stockholm 1944—1946. Undersökningen utmynnade i ett antal uppslag till rationaliseringsåtgärder — uppslag, som torde vara väl värda att taga fasta på. Det anförda innebär främst en kritik mot den organisatoriska uppbyggnad som apoteksväsendet kommit att få. På apotekarhåll saknas säkerligen inte den goda viljan att hålla kostnaderna nere och bibehålla näringen på en sund och ekonomisk basis. Men det torde i och för sig vara ovanligt, att m a n i samma person finner förenade de egenskaper och kunskaper, som känneteckna en god farmacevt, med dem som utmärka en god köpman. När därtill avgiftssystemet i mycket hög grad avtrubbar intresset för yrkets affärsmässiga sida, är det förklarligt, om de ekonomiskt-organisatoriska uppgifterna ägnas endast ett sekundärt intresse. Detta förhållande måste dock ur allmän synpunkt anses olyckligt särskilt med hänsyn till att apoteken mer och mer övergå från tillverkningsföretag till distributionsföretag, samtidigt som en starkt stigande omsättning ställer ökade krav på deras ekonomiska skötsel.

J . D e senare årens e k o n o m i s k a u t v e c k l i n g Till grund för de siffror som i det följande meddelas rörande apotekens omsättning, marginal, omkostnader och rörelsevinst ligga de till avgiftsberedningen av apoteksinnehavarna ingivna deklarationerna. Sammanställningar av dessa deklarationer för åren 1937—1949 ha välvilligt ställts till läkemedelsutredningens förfogande genom förmedling av apotekens avgiftsnämnd. Ur här förevarande synpunkter kan ingen anmärkning riktas mot det av avgiftsberedningen använda deklarationsformuläret. Under förutsättning att formuläret vid deklarationernas avgivande ifyllts riktigt, böra också de här nedan angivna siffrorna vara pålitliga. I ett viktigt avseende måste dock en reservation göras. Många apotekare underlåta att inventera sina varulager i samband med boksluten. Man nöjer sig med ett uppskattat lagervärde. Det är då heller inte möjligt att säkert beräkna och deklarera inköpsvärdet av de under året sålda varorna och alltså inte heller apotekets marginal (bruttovinst) och rörelsevinst (nettovinst). Förfarandet, som klart 1

172 Se sid. 169, noten.

strider mot bestämmelserna i 1929 års bokföringslag, berövar naturligtvis materialet något av dess beviskraft. En annan faktor, som kan inverka på siffrorna, är dolda reserveringar genom nedvärdering av varulagren i samband med boksluten. Sådana reserveringar anses ej vara vanliga men i den mån de förekomma verka de sänkande på den redovisade marginalen och rörelsevinsten. Å andra sidan bli också varje år dolda reserver framtagna framförallt i samband med apoteksöverlåtelserna. Det torde vara mycket vanligt, att varulagret i ett apotek bokföres till det värde det åsattes vid apotekets övertagande. Detta värde står kvar i böckerna, intill dess nästa innehavarskifte äger rum. Om då lagret har ökat eller priserna stigit under mellantiden, vilket i allmänhet har varit fallet under perioden 1937— 1949, framkommer vid varje överlåtelse en dold reserv. När det som här är fråga om ett ganska stort antal företag och en tämligen lång tidsperiod, under vilken de flesta apoteken bytt innehavare, kan man nog utgå ifrån, att avvikelserna från en »normal» bokföring av varulagret visserligen dämpa svängningarna i de berörda sifferserierna, men att de ej ändra deras trend. Tab. 5. Apotekens omsättning och marginal 1937—1949.

1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949

Marginal (bruttovinst)

Omsättning mkr

index

mkr

index

Genomsnittsmarginalen i % av inköpsvärdet

50,7 53,2 57.4 58,9 63,4 69,2 81,3 91,1 98,« 107,5 115,5 125,3 142,9

100 105 113 116 125 136 160 180 194 212 228 247 282

27,7 28,2 28,5 28,7 30,1 32,3 37,0 41,s 45,8 49,9 50,5 53,7 61,3

100 102 103 104 109 117 136 151 166 181 182 194 221

120 113 99 96 90 88 86 85 86 87 78 75 75

År

Försäljningsökningen under perioden har varit betydande och starkast under dess senare del. Till jämförelse kan nämnas, att apotekens försäljning under tiden 1922—1933 höll sig mellan 35 och 41 milj. kronor. Från 1922 till 1933 ökade omsättningen med en och en halv milj. kronor. Den markanta stegring, som nu pågått alltsedan depressionstiden i början på 30-talet, synes innebära, att utvecklingen kommit in i en ny fas. Omsättningsökningen är endast till en mindre del betingad av prisstegringar. Ett låt vara mycket ungefärligt mått på prisrörelsernas inflytande ger social173

styrelsens läkemedelsindex 1 . Med prisläget år 1935 som 100 ger denna index sitt högsta utslag i december 1944 med 125 men har i december 1947 sjunkit tillbaka till 113. Socialstyrelsens siffror bekräfta vad man kunnat utröna även från andra håll, nämligen att prisstegringen på läkemedlen varit mycket måttlig. Den motsvarar inte den penningvärdesförsämring, som försiggått sedan förkrigstiden. En relativ sänkning av läkemedelspriserna har sålunda ägt rum. Det är tydligt, att omsättningsökningen vid apoteken huvudsakligen beror på en stark ökning av läkemedelskonsumtionen, och att denna ökning har varit särskilt påfallande just de senaste åren. ö k ningen under denna tid beror delvis på att flera nya mycket viktiga läkemedel uppträtt på marknaden och på kort tid vunnit stor spridning. Bland dessa k u n n a nämnas sulfapreparaten, penicillin och PAS. Till en del är emellertid ökningen sedan 1946 endast skenbar, vilket sammanhänger med att i omsättningssiffrorna för åren 1946—1949 även ingår den försäljning som ägt r u m från apotek med distriktslaboratorium dels till andra sådana apotek och dels till övriga apotek (se härom sid. 136 o. f.). Under perioden 1937—1949 har den genomsnittliga apoteksmarginalen (dvs. försäljningsvärde minus inköpsvärde), räknad i procent på inköpspriset, minskat från 120 till 75. Denna marginalkrympning har i själva verket pågått lång tid. Går man tillbaka till exempelvis 1930 finner man, att genomsnittspålägget då uppgick till 160 procent. Den viktigaste orsaken till denna utveckling är, att de fabrikstillverkade läkemedlen i originalförpackningar, specialiteterna, alltmer vunnit insteg på bekostnad av apotekens egna beredningar. Apotekens pålägg för tillverkningen enligt laborationstaxorna har sålunda i samma mån fallit bort. Men eftersom apotekets prestation vid försäljning av specialiteter är en annan och mindre än vid tillverkning och försäljning av egna beredningar, böra också kostnaderna bli lägre. Om man antar, att medicinaltaxegrundernas marginalsättning på ett riktigt sätt avspeglar apotekens kostnader i de två fallen, skulle den av specialiteternas framträngande förorsakade marginalminskningen helt motsvaras av en kostnadsminskning — allt under förutsättning av oförändrad omsättning och i övrigt lika förhållanden. Till marginalkrympningen under senare år har också bidragit en annan faktor än specialitetsförsäljningens ökning, nämligen det fr. o. m. den 1 j a n u a r i 1940 införda marginalstoppet. Detta är visserligen icke totalt men har säkert ändå varit betydelsefullt för marginalutvecklingen under de år som gått. När nu det märkliga inträffat, att den sedan länge pågående marginalkrympningen temporärt upphört 1945—1946 torde detta få till1 Socialstvrelsens läkemedelsindex grundar sig på en normalfamiljs (4 personer) kostnader för inköp av ett 20-tal viktigare, år 1935 ej receptbelagda läkemedel och sjukvårdsartiklar. Sedan indexberäkningarnas början ha t. o. m. 1950 endast obetydliga förändringar vidtagits i sammansättningen av indexens primärmaterial.

skrivas en del rätt starka prisfall på läkemedel, som under avspärrningsåren stego högt i pris. Tab. 6. Apotekens omkostnader och rörelsevinst 1937—1949. Omkostnader

1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949

Rörelsevinst

mkr

index

mkr

index

Omsättning index

14 6 15,0

1^7

16,3 16,G 17,9 18,6 20,5 22,1 25,1 28,7 32,0 33,9

112 114 123 128 140 151 172 197 219 232

13,1 13,2 12,8 12,4 13,5 14,4 19,0 21,3 23,7 24,8 21,8 21,6 27,4

100 101 98 95 103 110 145 163 181

100 105 113 116 125 136 160 180 194

189 166

212 228

165 209

247 282

Är

103 Över en så lång period, som det här gäller, kan det med ett visst fog sägas, att även sådana kostnader, som man annars är van att betrakta som mer eller mindre fasta, bli rörliga. Det skulle då inte ligga någonting förvånansvärt i, att kostnadsökningen ansluter sig till omsättningsökningen så pass nära, som här är fallet. Å andra sidan kan man peka på ett par faktorer, som borde ha verkat i kostnadssänkande riktning. Den genomsnittliga omsättningen per apotek är nu bortåt tre gånger så stor som 1937. Man borde då ha kunnat tillgodogöra sig vissa av de fördelar, som drift i större skala brukar medföra. Detta gäller kanske särskilt läkemedelstillverkningen, där »de stora seriernas (satsernas) ekonomi» borde sätta spår i omkostnadskontot. Men även på distributionssidan bör en hel del h a stått att vinna exempelvis genom förbättrad relation mellan försäljning och lagerhållning. Bland annat bör en ökning av lagrets omsättningshastighet gynnsamt återverka på sådana kostnadsposter som värdeminskning, svinn, ränta, hyra, försäkringspremier och löner. Den andra faktorn, som borde ha verkat kostnadssänkande, har redan berörts, nämligen specialiteternas gradvis ökade andel i totalförsäljningen. När man i stället för en apoteksberedning säljer en fabriksberedd och fabriksförpackad vara, bortfalla av apotekets prestationer icke bara alla de med tillverkningen förknippade operationerna utan också vissa moment i expeditionsarbetet såsom emballering och uppmätning (vägning, r ä k n i n g ) . Även när det gäller av apoteket hemköpta lösviktsvaror är utlämningen till 175

allmänheten mera tidskrävande än ifråga om specialiteterna. E n övergång till försäljning av specialiteter och andra färdigförpackade preparat borde alltså medge betydande besparingar såväl på tillverkningssidan som på försäljningssidan. Allt sammantaget hade man nog haft anledning vänta sig en gynnsammare kostnadsutveckling än den, siffrorna utvisa. Tab. 7. Vissa omkostnadsposter i apoteken 1937, 1948 och 1949. 1937 J Omkostnadsposter Löner 1 Hvra Ränta Övriga Summa

i % i v omsättningen

mkr

7,7 2,6 1,6 0,6 2,1

21,5 4,2 1,6 0,6 4,1

22,5 4,4 1,8 0,7 4,5

14,6

32,0

33,9

15,2 5,1 3,2 1,2 4,1 28,8

ö k n i n g eller minskning 1937—1949 i %

17,1 3,3 1,3 0,5 3,3

15,7 3,1 1,3 0,5 3,1

+ 192 + 69 + 13 + 17 + 114

25,5

23,7

+ 132

1 Häri ingår icke de grundlönsandelar m. m. som utbetalas via ålderstilläggskassan (se tab. 8). Av tab. 7 framgår, att den ojämförligt största ökningen av de olika omkostnadsposterna faller på löner, vilka stigit från 7,7 milj. kronor 1937 till 22,5 milj. kronor 1949. Dessa belopp representera dock som ovan framhållits endast de löner som utbetalas d i r e k t f r å n apoteken till den anställda personalen. För att få fram apoteksväsendets totala lönekostnader måste till ovannämnda löner läggas bl. a. de utbetalningar av grundlönsandelar, ålders- och dyrtidstillägg m. m. som ske v i a a p o t e k a r k å r e n s å l d e r s t i l l ä g g s k a s s a . I tab. 8 visas storleken av dessa belopp. Som synes ha de totala lönekostnaderna mer än tredubblats under perioden. Under de tre sista åren ha de varit relativt sett högre än tidigare och uppgått till 23—25 procent av omsättningen. På uppdrag av apotekarsocietetens direktion och apotekareförbundets centralstyrelse utfördes på sin tid »en noggrann utredning av kostnaderna för apoteksdriften i landet» av professor C. Tarras Sällfors. Undersökningen gällde perioden 1933—1939 och omfattade 377 apotek. Dess resultat sammanfattades av Sällfors på följande sätt: »Totala omsättningen för 377 apoteken ökade under perioden 1932—1939 från 38,0 till 53,1 mill. kr. Trots denna stora ökning av omsättningen har rörelsevinsten emellertid endast ökat från 10,0 till 12,0 mill. kr. Under de första åren av perioden, från början av år 1934 till början av år 1936, ökade rörelsevinsten procentuellt i förhållande till omsättningen (året 1933 lämnas ur räkningen, enär en omsättningsminskning ägde rum under detta år i förhållande till 1932) men från och med år 1936 har rörelsevinsten sjunkit procentuellt i förhållande till omsätt176

Tab. 8. Apoteksväsendets lönekostnader m. m. 1937—1949.

Ar

1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949

Apotekens direkta löneutgifter

PensionsÅlderstilläggskas- försäkring av sans utbetal- icke-farmacevtisk perningar sonal

Summa löner m. m.

mkr

mkr

mkr

mkr

7,7 8,2 8,7 9,2 9,7 10,2 10,6 12,2 13,2 15,4 18,5 21,5 22,5

2,s

0,2 0,2 0,2 0,2 0,3 0,3 0,3 0,3 0,3 0,4 0,6 0,7 0,7

10,7 11,4 12,0 13,2 14,1 14,9 15,4 17,0 18,5 91 a 26,6 31,3 32,7

3,0 3,1 3,8 4,1 4,4 4,5 4,5 5,0 5,5 7,5 9,1 9,5

Index

Summa löner m. m. i % av omsättningen

100 107 112 123 132 139 144 159 173 199 249 293 306

21,1 21,4 20,9 22,4 22,2 21,5 18,9 18,7 18,8 19,8 23,0 25,0 22,9

ningen från 26,9 % år 1935 till 22,6 % år 1939. Visserligen ha varukostnaderna ökats under perioden procentuellt i förhållande till omsättningen, vilket delvis beror på att specialiteter med en mindre bruttoförjänst ökat sin andel i omsättningen. Av kurvorna framgår emellertid det egendomliga förhållandet, att summan av omkostnaderna för driften vid apoteken, om man bortser från varu- och fraktkostnader, har företett en utveckling som är särskilt anmärkningsvärd. Från år 1933 till och med år 1935 sjönko dessa omkostnader procentuellt i förhållande till omsättningen från 32,7 % till 29,6 %. Under år 1936 minskades dessa omkostnader blott till 29,5 % av omsättningen, trots en omsättningsökning ägde rum under detta år från 41,6 mill, kr till 43,7 mill. kr. Under de följande åren ha de sjunkit endast till 26,9 %, trots den fortsatta stora omsättningsökningen från 43,7 mill, kr år 1936 till 53,1 mill, kr under 1939. En närmare förklaring härtill giva kurvorna för de olika kostnadsslagen, dels totalt för hela apoteksväsendet och dels även för olika omsättningsgrupper. Så utvisa exempelvis kurvorna för löner, reparationer och underhåll m. fl. samma förhållande, nämligen att under tiden efter 1936 en ökning, som måste anses vara oproportionerligt stor, har ägt rum ifråga om dessa kostnadsposter. En följd av nu anförda förhållanden har blivit, att allmänna avgifter, trots den stora omsättningsökningen från 47,2 mill, kr år 1937 till 53,1 mill, kr år 1939, ha minskats från 5,72 mill, kr 1937 till 5,58 mill, kr 1939. Denna märkliga omständighet torde endast kunna förklaras med att de principer, som ligga till grund för beräkning av apoteksinnehavarnas behållna vinst, äro fastställda på ett sådant sätt, att en apoteksinnehavare ej har intresse av att hålla kostnaderna för driften nere och taga initiativ till driftsbesparingar av olika slag. Ett närmare studium av de principer, som under senare år legat till grund för uttaxeringen av avgifter från apoteken till de kollektiva fonderna, och den resulterande behållna vinstandelen för apoteksinnehavarna bekräftar yttterligare detta antagande.» 13 — 12189

I anslutning till Sällfors' utredning lämnas här nedan siffror för marginal, omkostnader och rörelsevinst uträknade i procent av omsättningen för perioden 1937—1949. Tab. 9. Apotekens marginal, omkostnader och rörelsevinst i procent av omsättningen 1937—1949. År

Marginal (bruttovinst)

Omkostnader

Rörel se vinst

1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949

54,5 53,0 49,5 48,7 47,5 46,7 46,3 45,8 46,3 46,4 43,7 42,9 42,9

28,8 28,2 27,3 27,7 26,2 25,9 22,9 22,5 22,3 23,4 24,8 25,5 23,7

25,7 24,8 22,2 21,0 21,3 20,8 23,4 23,3 24,0 23,0 18,9 17,2 19,2

Den av Sällfors påtalade, ogynnsamma utvecklingen fortsatte trots omsättningsökningen fram t. o. m. 1942, då rörelsevinsten endast uppgick till 20,8 procent av omsättningen. År 1943 inträffade emellertid en vändning till det bättre. Omsättningen steg mycket starkt. Marginalkrympningen började samtidigt avstanna, och kostnadsökningen blev detta år mycket måttlig. Detta resulterade i en stark ökning av rörelsevinsten både i absoluta tal och i förhållande till omsättningen. Förbättringen höll sig också genom åren 1944 och 1945, men 1946 inträffade en försämring, som fortsatte under 1947 och 1948. Trots en betydande ökning av omsättningen undergick marginalen endast en obetydlig stegring. Då även omkostnaderna, på grund av löneökningar m. m. stego, sjönk rörelsevinsten i procent av omsättningen mycket starkt och var relativt sett den lägsta som förekommit. 1949 ökade omsättningen betydligt mer än under de närmast föregående åren. Då marginalen steg relativt sett lika mycket under det att omkostnaderna ökade väsentligt mindre, förbättrades ställningen återigen, vilket visade sig i en betydande ökning av rörelsevinsten, som steg till 19,2 procent av omsättningen. Ett studium av enbart de enskilda apotekens intäkter och kostnader ger dock ingen fullständig bild av apoteksväsendets ekonomi. En stor del av personalkostnaderna betalas nämligen av kollektivet och finansieras genom de allmänna avgifterna. Dessa kostnader bli således icke bokförda som sådana på apoteken. 178

Här nedan visas utvecklingen av de allmänna avgifterna och apoteksinnehavarnas behållna netto under perioden. Tab. 10. Allmänna avgifter och behållet netto 1937—1949. Är

1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949

Allmännf avgifter

Behållet netto

mkr

index

mkr

index

6,1 6,1 5,8 5,6 6,9 7,6 11,4 13,4 15,5 16,5 13,9 13,6 18,6

100 100 95 92 113 124 187 220 254 270 228 223 305

7,0 7,1 7,0 6,9 6,6 6,8 7,6 7,9 8,2 8,3 7,9 8,0 8,8

100 102 100 97 94 97 108 113 117 118 113 114 126

Omsättning index

100 105 113 116 125 136 160 180 194 212 228 247 282

De allmänna avgifterna befinna sig vid periodens början i sjunkande, trots omsättningsökningen. En omläggning och förbättring av avgiftssystemet 1940 medförde här en markerad vändning. Rörelsevinstens starka ökning under de därpå följande åren medförde att avgifterna stego mycket kraftigt. Det försämrade resultatet 1947 hejdade denna utveckling och åstadkom en icke obetydlig minskning av avgifterna. Under samma tid har det behållna nettot undergått endast mycket små förändringar. Apoteksinnehavarnas »ledarlÖn» har under hela perioden endast stigit med 14 procent, medan såväl de anställdas löner som omsättningen mer än fördubblats. Detta ganska anmärkningsvärda förhållande skulle kunna motivera den reflexionen, att den nuvarande ordningen även ur innehavarnas synpunkt bör vara mycket otillfredsställande. Under en period av starkt expanderande verksamhet, som väl normalt bort medföra en real inkomstökning för rörelsens utövare, har man ju nämligen ej ens lyckats få full kompensation för levnadskostnadernas ökning. Av de genom allmänna avgifter inflytande medlen användes 1949 9,5 milj. kronor till utbetalning via apotekarkårens ålderstilläggskassa av grundlönsandelar, ålderstillägg, dyrtidstillägg m. m. till den inom apoteksväsendet tjänstgörande farmacevtiska personalen (1948 9,1 milj.). För avsättning till pensioneringsfonderna samt till pensionsförsäkringspremier för apotekens icke-farmacevtiska personal användes 1949 resp. 3,7 milj. kronor (1948 4,5 milj.) och 0,7 milj. kronor (1948 samma belopp). Eftersom apoteksväsendet bör ses som en enhet i ekonomiskt hänseende, måste man 179

lägga ihop de kostnader som betalas av de enskilda apoteken och de som bestridas av kollektivet. Bland kostnaderna bör då också inräknas apoteksinnehavarnas behållna netto, som ur helhetens synpunkt närmast har karaktär av en lönekostnad. Det belopp som återstår, sedan apotekens och kollektivets kostnader blivit täckta, är att betrakta som apoteksväsendets verkliga nettovinst. I tab. 11 medtagas under »kollektivets omkostnader» ålderstilläggskassans årliga utbetalningar plus dess omkostnader, avsättningen till pensioneringsfonderna samt understöd och pensionsavgifter för den jcke-farmacevtiska personalen.

Diagram 2. Apotekens omsättning, inköpssumma, omkostnader, vinsl och "ledarlön" oren 1937-1949

rörelseMkr 150

— .—

ISO

Omsäftning Inköpssumma Omkostnader fexkl. Rörelsevinst "Ledarlön"

"ledarlön")

Diagram 3.

Apoteksväsendets

intäkter, kostnader oren 1937-19^9

Mkr

och

nettoresultat Mkr

eo 50

_ 40

. «**••"

-**'"

^.^-

^-*» * -• — '

:

. 20

I s

S / *

to 9 8 7

/ .

Q

••

*"

___. • —

--"

"T

.*>"•"** 5

* \ \

\

\

1 1 1 1 1 1 1 1 1

•**•** \ t

\

— —

i

1 1

»

s

\

s

\ \ 38

1 | 1 i i i i

t

\

\ \

i

\ \

OK 1937

\ i i i i i

s

\

r

/ •

i i Netto- i i vinst i i

\ °>! 40

4/

l Nettol förlust 1 0,8 1 i

i

43 Apotekens marginal (brufiovinst) " omkostnader (inkl. "ledarlön") Kollektivets omkostnader Apoteksväsendets nettoresultat

Tab. 11. Apoteksväsendets intäkter, kostnader och nettoresultat 1937—1949 (se även diagram 2 och 3).

År

1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949

Apotekens marginal (brutlovinst)

Apotekens omkostnader, inkl. ledarlön

Kollektivets omkostnader

Summa omkostnader

mkr

i % av oms.

mkr

mkr

mkr

i % av oms.

27,7 28,2 28,5 28,7 30,1 32,3 37,6 41,8 45,8 49,9 50,5 53,7 66,3

54,5 53,0 49,5 48,7 47,5 46,7 46,3 45,8 46,3 46,4 43,7 42,9 42,9

21,6 22,1 22,7 23,1 23,2 24,7 26,2 28,4 30,3 33,4 36,6 40,1 42,7

4,4 4,6 4,8 5,5 5,0 6,5 6,8 6,9 7,2 8,3 10,8 14,3 14,6

26,0 26,7 27,5 28,6 28,2 31,2 33,0 35,3 37,5 41,7 47,4 54,4 57,3

51,2 50,2 47,8 48,5 44,5 45,1 40,6 38,7 38,0 38,8 41,0 43,4 40,1

Apoteksväsendets nettovinst ( + ) eller nettoförlust (—) mkr

+ + + + +

1,7 1,5 1,0 0,1 1,9

+ 1,1 + 4,6 + 6,5 + 8,3 + 8,2 + 3,1 — 0,8 + 4,0

i % av oms. 3,3 2,8 1,7 0,2 1,4 1,6 5,7 7,1 8,2 7,7 2,7 0,6 2,8

Nettovinsten enligt tab. 11 motsvarar nära avsättningarna till regleringsfonden. De avvikelser som finnas bero dels på förekomsten av balansposter i de mottagande kassornas räkenskaper och dels på, att subventionerna till vissa småapotek inte räknats med i tabellen. Det rör sig dock här om små belopp. Nettovinsten sjönk mycket starkt under 1940 på grund av minskning i omsättningens ökning och införandet av marginalstopp. Under de följande åren stego omsättningen och bruttovinsten starkare än omkostnaderna. Härigenom uppstod under åren fram till och med 1945—1946 en avsevärd ökning av nettovinsten; när ökningen var som störst uppgick den till 8,2 procent av omsättningen. Under åren 1947 och 1948 genomfördes emellertid omfattande förbättringar dels beträffande lönerna för den farmacevtiska och den icke-farmacevtiska apotekspersonalen, dels beträffande pensionsförmånerna för såväl innehavarna som personalen. Till följd härav ökades kollektivets kostnader hastigt — de voro 1948 ungefär dubbelt så höga som 1945 — och detta medförde, att de allmänna avgifterna 1948 ej förslogo till täckande av de utgifter som skulle bestridas av dessa avgifter. Bristen uppgick till ungefär 0,8 milj. kronor och täcktes med medel ur regleringsfonden (jfr sid. 35 o. f.). Under 1949 ökades kollektivets kostnader endast obetydligt och genom bruttovinstens starka stegring uppstod därför ett i förhållande till föregående år betydande överskott, utgörande 2,8 procent av omsättningen. 182

Det har förut sagts, att apoteksväsendets kostnader i betydande utsträckning ha visat sig rörliga vid stigande omsättning. Emellertid kan man nog befara, att de komma att visa sig vara tämligen fasta vid en sjunkande omsättning bland annat beroende på, att de till stor del äro bundna antingen genom avtal eller genom av Kungl. Maj :t utfärdade bestämmelser. Den del av marginalen, som utgör innehavarnas behållna netto och som här inräknats i kostnaderna, är också av ganska fast natur. Om apoteksväsendets omsättning och därmed bruttovinst minskar, går j u detta främst ut över de allmänna avgifterna — detta på grund av avgiftsskalans starka progressivitet — medan den behållna nettovinsten inom rätt vida gränser blir i det närmaste obeskuren. Det är sålunda en mycket stor del av vad som här kallats kostnader, vilken får betraktas som i stort sett fast. I varje fall kan man förutsätta, att det kommer att taga lång tid, innan kostnaderna kunna anpassas till en eventuellt lägre omsättningsnivå än den nuvarande. Risken för en omsättningsminskning synes ej ha omedelbar aktualitet. Det förhåller sig säkerligen också så, att läkemedelsförsäljningen är förhållandevis föga konjunkturkänslig. Det kan nämnas, att de senaste depressionerna satt ganska små spår i apotekens omsättningskurva. Mellan 1922 och 1924 sjönk omsättningen med 7 procent och mellan 1931 och 1932 med 4,5. Å andra sidan bör man kanske räkna med, att läkemedelskonsumtionens kraftiga ansvällning under det senaste decenniet kan ha ökat dess känslighet för konjunktursvängningar. Den starkt markerade försäljningsökningen under de allra senaste åren kan vara ett uttryck härför. Omsättningsökningen sedan förkrigstiden är, som tidigare nämnts, delvis betingad av prisstegring, och en återgång till en lägre prisnivå skulle — vid oförändrad volymomsättning — kunna tänkas medföra en viss nedgång i apotekens försäljningssumma. En omsättningsminskning av detta slag inverkar dock icke på apoteksväsendets ekonomi med samma styrka som en minskning av varuvolymen. På grund av det ovan berörda marginalstoppet har apoteksmarginalen endast delvis följt med priserna uppåt, och den kommer då ej heller att minska så starkt vid en prissänkning. Dock medför varje prissänkning på specialiteterna, att marginalen minskar i samma proportion. Det bör också observeras, att prissänkningar medföra förluster på inneliggande lager, vilka tillfälligtvis kunna rätt kännbart försämra apoteksväsendets avkastning. Som ovan nämnts tillfördes apotekskollektivet 1948 för första gången medel ur regleringsfonden. Enligt ett av Kungl. Maj :t den 13 oktober 1950 meddelat beslut skola allmänna avgifter användas även för beredande av kompensation åt apoteksinnehavare för den inkomstminskning som föranledes av de fr. o. m. den 1 januari 1950 sänkta utförsäljningspriserna på farmacevtiska specialiteter. Kompensation skall utgå för ett183

vart av åren 1950—1952 och bestämmes årligen åv avgiftsberedningen i samband med fastställandet av den allmänna avgift, apoteksinnehavaren har att erlägga. Förslår icke den allmänna avgiften till beredande av kompensation, skall det felande beloppet utgå från regleringsfonden. Har allmän avgift icke fastställts, skall kompensationsbeloppet i sin helhet utgå från fonden. Det kan nämnas, att avgiftsnämnden för en apoteksomsättning av 1949 års storlek uppskattat de årliga kompensationsbeloppen till sammanlagt ca 5 milj. kronor. Som synes av tab. 11 har apoteksväsendets nettovinst under åren 1947—1949 understigit detta belopp. Om avgiftsnämndens beräkningar visa sig hålla streck, skulle utbetalandet av ifrågavarande ersättningar kunna komma att medföra att apoteksväsendets ekonomiska ställning försämrades så mycket, att regleringsfondens medel skulle behöva tagas i anspråk för att täcka eventuella underskott. En stagnerande eller rentav minskad omsättning skulle därför inom kort medföra, att fondens tillgångar, som vid utgången av 1949 uppgingo till 45,7 milj. kronor, snabbt komme att minskas. De senaste årens utveckling av apotekens och kollektivets omkostnader samt av bruttovinsten visar hur ömtåligt apoteksväsendets ekonomiska läge har blivit. Även förutsatt, att omsättningen icke kommer att nedgå under de närmaste åren, förefaller det — med hänsyn bland annat till de allmänna avgifternas ovannämnda användning under de närmaste åren och till att lönekostnaderna under 1951 av allt att döma komma att undergå en mycket stark stegring — tämligen säkert, att apoteksväsendet, med bibehållande i stort sett av nuvarande läkemedelspriser, i fortsättningen icke kan förbli självförsörjande.

K. Apotekens

personalförhållanden

Personalens arbetsuppgifter m. m. Självständigt apotek skall f ö r e s t å s av innehavaren, som skall vara leg. apotekare. Vikarie för denne ävensom föreståndare för filial- och sjukhusapotek skall ha avlagt farm. kandidatexamen och i regel vara leg. apotekare. I undantagsfall och för kortare tid må under apoteksinnehavarens ledighet från föreståndarskapet apotek förestås även av farm. kandidat, som efter examen tjänstgjort på apotek minst 4 år eller den kortare tid, medicinalstyrelsen finner kunna godtagas. Utom apoteksinnehavarna är inom apoteksrörelsen sysselsatt dels farmacevtisk personal, dvs. leg. apotekare, farm. kandidater och apotekselever, dels icke-farmacevtisk eller s. k. teknisk personal, dvs. tekniska biträden, kontorsbiträden, kassörskor och laboratoriebiträden samt städerskor och skölj er skor. I princip äga de båda grupperna farmacevtiskt utbildad per184

sonal samma författningsenliga befogenheter. Gemensamt för dem båda är, att vederbörande befattningshavare måste vara kompetent att handla på eget ansvar. — Rörande apotekselevernas befogenheter finnas inga särskilda föreskrifter. Såsom allmän regel torde gälla, att de efter någon tids tjänstgöring kunna anförtros ungefär samma uppgifter, som bruka utföras av de tekniska biträdena. Då emellertid eleverna under sin tjänstgöring skola undervisas i alla förekommande apoteksgöromål, måste de under övervakning av en examinerad farmacevt deltaga i arbetet även i receptur och laboratorium. — Några allmänna föreskrifter angående den tekniska apotekspersonalens kvalifikationer och befogenheter äro icke utfärdade. Bortsett från det arbete av ekonomisk och administrativ art, som åvilar apoteksföreståndaren, kunna de på apoteken mera allmänt förekommande arbetsuppgifterna uppdelas i laboratorieverksamhet, recepturgöromål, defekturarbete och expedition. Till laboratorieverksamheten hänföras framställning i större skala av läkemedel för lagerhållning samt analytisk kontroll av framställda preparat och hemköpta varor ävensom av prov, som inlämnats av allmänheten. R e c e p t u r g ö r o m å l e n bestå i att enligt recept för expedition färdigställa läkemedel, i regel avsedda för viss person. D e f e k t u r a r b e t e t kan vara av ganska varierande art. Hit räknas exempelvis framställning i medelstor skala av sådana recepturberedningar som piller och dispenserade pulver, vilka ha mera allmän användning, samt dispensering (fördelning, särvägning) av laboratoriemässigt beredda läkemedel i standardiserade förpackningsformer. E x p e d i t i o n s g ö r o m å l e n omfatta mottagande av recept och utlämnande av vid recepturen iordningställda läkemedel samt försäljning i »handköp» av icke receptbelagda läkemedel m. m. Laboratoriearbetet är till sin kvalificerade del i regel förbehållet leg. apotekare. Vid recepturen tjänstgöra huvudsakligen farm. kandidater, i mindre utsträckning apotekare. Vissa deloperationer av rutinmässig natur utföras såväl i laboratoriet som vid recepturen av tekniska biträden under överinseende av farmacevt. Arbetet vid expeditionen skötes av kandidater och tekniska biträden, varjämte det vid de större apoteken i regel förekommer, att en apotekare har uppsikt däröver. Vid de minsta apoteken, där den farmacevtiskt utbildade personalen endast utgöres av innehavaren, måste denne givetvis utföra även sådant arbete, som vid de större apoteken brukar åvila kandidater eller teknisk personal. Vid filial- och sjukhusapotek förekommer laboratoriearbete i regel endast sparsamt, enär laboratorieberedningar till dessa apotek levereras från resp. moderapotek. Vid de självständiga apoteken däremot har det tidigare förutsatts, att fullständig laboratorieverksamhet regelmässigt skulle utövas. Visserligen har det i praktiken varit stor skillnad mellan laboratoriearbetets art och omfattning vid de små landsortsapoteken och de större stä185

dernas apotek, men i princip ha alla varit lika utrustade. Härigenom har emellertid vissa förändringar skett genom utfärdandet av 1947 års utrustningskungörelse (se härom avsnitt H av detta kapitel).

Personalens antal och fördelning på apoteksinrättningarna, m. m. Personalens storlek på olika apotek är synnerligen växlande. På filialoch sjukhusapotek tjänstgör som regel endast en farmacevtiskt utbildad person (föreståndaren) samt dessutom teknisk personal av olika sammansättning. Bland de självständiga apoteken förekomma alla typer från det s. k. enmansapoteket, där ingen farmacevt finnes utom innehavaren, till apotek med 12 å 15 farmacevter samt teknisk personal, uppgående till 30 ä 40 personer. Föreliggande uppgifter angående antalet farmacevtisk personal på apoteksinrättningarna äro i viss mån divergerande. Sålunda uppgick enligt Svensk farmacevtisk matrikel antalet den 1 januari 1948 på apoteksinrättningarna (inkl. militärapoteket) tjänstgörande leg. apotekare till 442, varav 77 (17,4 %) kvinnliga, och antalet farm. kandidater till 675, varav 558 (82,7 %) kvinnliga. Antalet tjänstgörande apotekselever var vid samma tid 248. Enligt Sveriges officiella statistik: Allmän hälso- och sjukvård 1948 tjänstgjorde vid slutet av samma år på civilapoteken 459 leg. apotekare och 771 farm. kandidater. Av de senare voro 67 personer med utländsk farmacevtisk utbildning, vilka av Kungl. Maj :t erhållit tillstånd att på svenska apotek fullgöra farm. kandidat tillkommande tjänsteåligganden. Antalet elever utgjorde enligt samma källa 247. Den 1 januari 1949 uppgick enligt Svensk farmacevtisk matrikel antalet på samtliga apoteksinrättningar tjänstgörande farmacevter till 430 leg. apotekare och 767 farm. kandidater (därav 64 utlänningar). Antalet vid samma tid tjänstgörande apotekselever var 224. Av de redovisade leg. apotekarna voro 82 (19,0 %) och av farm. kandidaterna 633 (85,5 %) kvinnor. Av hela antalet leg. apotekare hade 20 endast partiell tjänstgöring och av hela antalet farm. kandidater hade 161 sådan tjänstgöring. 1 Angående personalbeståndet i december 1949 ha vissa uppgifter inhämtats ur medicinalstyrelsens handlingar till ärendet angående apotekselevantagningen 1950. Enligt dessa uppgifter tjänstgjorde på de civila apoteksinrättningarna sammanlagt 1 033 farmacevter med hel tjänstgöring, nämligen 401 leg. apotekare och 632 farm. kandidater (inkl. 62 utningar). Ytterligare 172 farmacevter, varav 17 leg. apotekare, innehade vid samma tid anställning med partiell tjänstgöring, och antalet elever uppgick till 205. Den 1 januari 1950 tjänstgjorde enligt Svensk farmacevtisk matrikel på samtliga apoteksinrättningar totalt 429 leg. apotekare (varav i Angående innebörden av begreppet partiell tjänstgöring, se sid. 201. 186

93 eller 21,7 % kvinnliga) och 824 farm. kandidater (varav 711 eller 86,3 % kvinnliga). Antalet elever utgjorde vid samma tid 187. Sammanställda te sig ovan anförda siffror sålunda (med tillägg i förekommande fall av den vid militärapoteket tjänstgörande personalen):

Leg. apotekare Tidpunkt

Januari December Januari December Januari 1

1948 1948 1949 1949 1950

Farm. kandidater

Totalt

Därav vid militärapoteket 1

Totalt

Därav vid militärapoteket

Elever

Summa

442 466 430 426 429

7 7 7 8 8

675 775 767 790 824

4 4 4 3 3

248 247 224 205 187

1365 1488 1421 1421 1440

Inkl. chefen.

I anslutning härtill skall framhållas, att den aktiva delen av farmacevtkåren omfattar ytterligare ett antal personer, som ej medräknats bland de ovan redovisade. Bland dessa märkas främst sådana som äro anställda i statstjänst (bortsett från militärapoteket) eller inneha befattningar vid apotekarorganisationernas centrala laboratorier och administrativa organ. Av dessa äro flertalet leg. apotekare. Härtill komma vidare dels sådana farm. kandidater, som vid resp. tidpunkter varit inskrivna som studerande vid farmacevtiska institutet, och dels farmacevter, som åtnjutit tjänstledighet på grund av sjukdom o. dyl. Hela antalet av här ifrågavarande personer är svårt att exakt angiva men det torde i allmänhet röra sig om ca 90 å 100, de studerande farm. kandidaterna icke inräknade. Slutligen äro ett varierande antal leg. apotekare och farm. kandidater — i allmänhet ett tjugotal — stadigvarande anställda av Sveriges apotekareförbund för tjänstgöring på olika apotek vid inträffande vakanser o. dyl. Förhållandet under den senaste trettioårsperioden mellan antalet på apoteksinrättningarna (inkl. militärapoteket sedan 1940) tjänstgörande personer, som avlagt apotekarexamen och dem som endast avlagt farm. kandidatexamen, framgår av tab. 12. Uppgifterna äro hämtade ur Svensk farmacevtisk matrikel och avse förhållandena den 1 januari. För jämförelses skull har även antalet apoteksinnehavare angivits i tabellen. Det skall framhållas, att apoteksinnehavarnas antal ej är detsamma som antalet självständiga apotek vid resp. tidpunkter. Ett visst antal apoteksprivilegier äro nämligen alltid vakanta på grund av den senaste innehavarens frånfälle, pensionering eller transport till annat apotek. 187

Tab. 12. Antalet på apoteksinrättningarna tjänstgörande leg. apotekare och farm. kandidater. Antal tjänstgörande farmacevter År

1921 1926 1931 1936 1941 1946 1947 1948 1 1949 1950

Antal apoteksinnehavare

apotekare

kandidater

Summa

355 370 388 401 407 400 401 404 405 403

541 468 476 483 461 464 421 442 430 429

239 340 358 404 571 607 696 675 767 824

780 808 834 887 1032 1071 1117 1117 1197 1253

Antal kandidater i % av hela antalet tjänstgörande farmacevter 30,6 42,1 42,9 45,6 55,3 56,7 62,3 60,4 63,7 65,8

Av tab. 12 framgår, att antalet på apoteksinrättningarna tjänstgörande farmacevter under perioden ökat med mer än 60 procent. Tabellen visar vidare, att antalet obefordrade apotekare under perioden minskat med ca 20 procent, medan antalet farm. kandidater mer än tredubblats. Kandidaterna, som 1921 utgjorde mindre än 1/3 av de tjänstgörande farmacevterna, utgöra för närvarande ca 2/3 av den farmacevtiska apotekspersonalen. Den ökning av det farmacevtiska personalbeståndet som ägt rum sedan 1920 beror sålunda helt på att antalet kandidater starkt tilltagit. Antalet obefordrade apotekare har däremot, såsom tabellen utvisar, minskat både absolut och relativt sett. Den viktigaste orsaken till ökningen av antalet kandidater i förhållande till antalet apotekare torde vara, att kandidatgruppen kommit att i stigande grad rekryteras av kvinnor. Det övervägande antalet kvinnliga studerande vid farmacevtiska institutet avlägga nämligen endast kandidatexamen. Sålunda voro enligt av 1931 års apotekssakkunniga återgivna uppgifter för tioårsperioden 1923—1932 över 40 procent av de elever som under perioden avlade farm. kandidatexamen vid institutet kvinnor, vilket var fallet endast med 17 procent av dem som under samma tid avlade apotekarexamen. Motsvarande procenttal för tiden 1939—1949 voro enligt av läkemedelsutredningen inhämtade uppgifter resp. 68,6 och 25. I gengäld är visserligen avgången från yrket procentuellt sett högre i fråga om kvinnliga farmacevter, varvid huvudorsaken är ingående av äktenskap (jfr det följande). Men trots detta visar statistiken från senare år, att antalet manliga farmacevter tenderar att sjunka och antalet kvinnliga farmacevter att stiga. Följande ur Svensk farmacevtisk matrikel hämtade siffror må anföras till belysning av detta förhållande (tab. 13). 188

i. 13. Fördelningen efter kön av den på apoteksinrättningarna tjänstgörande farmacevtiska personalen. År (1 jan.) 1939 1941 1943 1945 1947 1949 1950

Apotekare

Kandidater

Elever

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

401 407 413 403 348 348 336

57 54 62 66 73 82 93

130 157 163 170 163 134 113

355 414 448 445 533 633 711

59 80 68 57 26 28 18

65 89 93 96 202 196 169

Av en ingående undersökning rörande farmacevternas tjänstgöringsförhållanden m. m. under å r 1945, som farmacevtutbildningssakkunniga låtit verkställa, framgår bland annat (se SOU 1948: 46, sid. 57 ff.), att vid utgången av sagda å r funnos i Sverige sammanlagt 2 323 peroner, som avlagt farm. kandidatexamen. Dessa fördelade sig i olika kategorier på sätt nedanstående, u r n ä m n d a sakkunnigas betänkande hämtade tabell visar. I tab. 14 redovisas såsom »verksamma inom apotekaryrket» ej endast samtliga farmacevtiskt utbildade personer, som vid något tillfälle under 1945 tjänstgjort p å apotek, utan även farmacevter, som under året varit verksamma i statstjänst eller som innehaft befattningar vid apotekarorganisationernas centrala laboratorier och administrativa organ, samt farm. kandidater, som varit inskrivna vid farmacevtiska institutet. Tab. 14. Antalet 1945 levande personer, som avlagt farm. kandidatexamen, samt deras fördelning efter tjänstgöringens art (inom eller utom apotekaryrket). Verksamma inom apotekaryrket å r 1945

Kön och civilstånd

I kandidater Kvinnor, ogifta l a P ° t e k ^ e

•*--*{Äl::::: Summa

Ej verksamma inom apotekaryrket år 1945

med hel tjänstgöring

med partiell tjänstgöring

778 227 73 251 42 246

10 2 1 6 10 123

185 1 1692 4 17 6 1733

1 2

Därav 166 65 år eller äldre. » 46 utomlands; 72 övergått till annat yrke; för 51 ingen uppgift om sysselsättning. 3 För 167 ingen uppgift om sysselsättning. 189

I sin kommentar till ovanstående tabell yttrade farmacevtutbildningssakkunniga följande: »Med bortseende från dem som pensionerats är det sålunda mycket få apotekare, som icke äro verksamma inom yrket. Vad kandidaterna beträffar, är avgången betydligt större. Av de manliga ha mer än 2/5 lämnat yrket. De flesta av dem som redovisas som i yrket verksamma torde ha för avsikt att avlägga apotekarexamen. I fråga om de kvinnliga kandidaterna ställer det sig i förevarande avseende väsentligt olika, om de äro gifta eller ej. Praktiskt taget alla ogifta äro tjänstgörande i yrket. Av de gifta äro visserligen 2/3 kvar inom yrket, men 1/3 av dessa har endast partiell tjänstgöring.» Med frågan om avgången från farmacevtyrket sammanhänger den sedan 1937 konstanta bristen på farmacevtiskt utbildad apotekspersonal. I detta hänseende har centralstyrelsen för Sveriges apotekareförbund under senare år gjort vissa uttalanden, som äro av intresse. Sålunda underströk centralstyrelsen, i yttrande den 23 mars 1945 till medicinalstyrelsen angående rekryteringen av apotekselever, den år från år ökade avgången av kvinnliga farmacevter på grund av äktenskap eller annan orsak samt uttalade, att detta förhållande vore ett tydligt belägg för styrelsens även tidigare hävdade åsikt, att en av huvudorsakerna till rådande personalbrist vore att söka i att proportionen mellan kvinnliga och manliga apotekselever alltmer förskjutits till de kvinnligas förmån. Avgången från yrket hade utgjort: 1939 19, 1940 19, 1941 18, 1942 26, 1943 24 och 1944 68 st. I sitt 1946 avgivna yttrande i motsvarande ärende anförde centralstyrelsen, att avgången från yrket under åren 1946—1949 beräknats på följande sätt: obefordrade farmacevter på grund av dödsfall 28 ( 4 X 7 ) , stadigvarande sjukdom, pension eller annan orsak 48 (4X12), kvinnliga på grund av äktenskap 140 (4X35), vartill komme avgången av apoteksinnehavare på grund av pensionering 71 eller dödsfall 32 ( 4 X 8 ) , allt som allt således 216 farmacevter och 103 apoteksinnehavare. Och i ett 1949 avgivet yttrande angående yrkets behov av rekrytering lämnade centralstyrelsen följande uppgifter angående under åren 1949—1952 beräknad avgång: obefordrade farmacevter på grund av dödsfall 28, stadigvarande sjukdom, pension eller annan orsak 48, kvinnliga på grund av äktenskap 140 samt apoteksinnehavare på grund av pensionering 57 eller dödsfall 32, tillsammans 305, varav 216 farmacevter. De anförda siffrorna äro, som synes, konstanta utom vad beträffar antalet apoteksinnehavare, som avgå på grund av pensionering. Antalet farmacevter, som årligen återinträda i tjänst, beräknas till 5. I genomsnitt 6 farm. studerande per kurs, eller ca 10 per år, beräknas ej avlägga examen. I anledning av underskottet på farmacevtisk utbildad personal för apotekens behov ha under det senaste decenniet särskilda åtgärder måst vid190

tagas dels för att, såvitt möjligt, åstadkomma en rättvis fördelning av den tillgängliga personalen på apoteksinrättningarna, dels för att genom en ökad antagning och utbildning av apotekselever höja farmacevtkårens numerär. Genom överenskommelse i j u n i 1943 mellan centralstyrelserna för Sveriges apotekareförbund och Sveriges farmacevtförbund infördes en s. k. personalreglering för apoteken. Överenskommelsen innebar, att fr. o. m. viss dag ingen nyanställning av farmacevtisk personal fick äga rum utan medgivande av apotekens personalnämnd. Denna nämnd hade att vid sina beslut beträffande anställning av personal följa ett av representanter för nyssnämnda organisationer gemensamt utarbetat förslag till personalreglering, i vilket för ettvart apotek angavs hur många leg. apotekare och farm. kandidater som skulle få finnas anställda där. Apotek, som hade personal utöver det antal som angavs i förslaget, fingo behålla denna personal, till dess anställningen upphörde på grund av uppsägning eller annan orsak. Däremot ägde apotek, som hade personal understigande det i regleringsförslaget fastställda, rätt att nyanställa personal intill angivet antal. Senare ha nya förslag till personalreglering upprättats och godkänts av resp. organisationer. Bestämmelsen om att apotekens personalnämnd skall handha den farmacevtiska personalens fördelning finns numera intagen i gällande kollektivavtal. 1942 träffades vidare mellan ovannämnda centralstyrelser en överenskommelse av innebörd, att nyexaminerad farm. kandidat icke skulle äga ratt att under ett år från examens avläggande taga anställning på annat apotek än det, till vilket han hänvisats av apotekens personalbyrå. Sedan 1943 har personalnämnden handhaft de nyexaminerade kandidaternas placering, och tillgår denna så, att nämnden bland apotek med underskott på personal utväljer de apotek som enligt nämndens mening i första hand böra komma i fråga. Överenskommelsen av år 1942 ersattes i september 1945 av en tilläggsöverenskommelse till gällande avtal, vilken utöver tidigare bestämmelser innehöll den modifierande bestämmelsen att, därest under placeringsåret ytterligare kurs för farm. kandidatexamen avslutas, kan personalnämnden på därom gjord framställning företaga omprövning av tidigare beslutad placering. Slutligen är att nämna, att sedan 1944 apoteksinnehavare kan åläggas att i fall av behov ställa hos honom anställd farmacevt till förfogande för kortare tids tjänstgöring på annat apotek. Numera gäller härom ett mellan apotekareförbundet och farmacevtförbundet i juni 1947 ingånget avtal, enligt vilket farmacevt, i den mån personalnämnden enhälligt så finner nödigt, är skyldig att åtaga sig kortare tids tjänstgöring — sammanlagt högst en månad per kalenderår — på annat apotek, än där han är anställd. Vid prövning av sådana ärenden har personalnämnden att i görlig mån taga 191

hänsyn till farmacevts personliga förhållanden. Apoteksinnehavare är skyldig bevilja för ändamålet erforderlig ledighet. Utöver här berörda tvångsförflyttningar av farmacevter mellan apoteken förekomma regelbundet vissa andra förflyttningar av sådan personal. Enligt en bestämmelse i gällande avtal skall nämligen hos apotekareförbundet finnas anställda ett antal s. k. ambulerande farmacevter, vilka äro skyldiga att tjänstgöra vid vakanser (bland annat under ledighet för innehavare av enmansapotek) eller på apotek, där sjukdomsfall inträffat. Antalet sådana kontraktsbundna farmacevter är, som tidigare nämnts, jämförelsevis lågt, och det har därför icke varit möjligt att ersätta den ovannämnda utlåningen av farmacevter mellan apoteken med centralt anställda, ambulerande sådana. Bristen på farmacevtiskt utbildad personal har också föranlett ett ökat antagande av apotekselever under senare år. Därjämte har sedan 1945 en uppdelning skett av eleverna i A-elever och B-elever (jfr sid. 194). Ett av motiven härtill har varit behovet att så snart som möjligt tillföra apoteken ett ökat antal s. k. receptarier, dvs. farm. kandidater, vilkas teoretiska utbildning är avslutad i och med avläggande av kandidatexamen. Den ökade elevantagningen har nödvändiggjort dels utökning av farmacevtiska institutets ordinarie lärokurser för farm. kandidatexamen, dels ock anordnande av extra lärokurser. Tab. 15 visar antalet antagna elever, nyinskrivna studerande samt utexaminerade apotekare och kandidater under tioårsperioden 1941—1950. Tab. 15. Antalet under åren 1941—1950 antagna elever, nyinskrivna farm. studerande samt utexaminerade leg. apotekare och farm. kandidater. Antagna elever År

Totalt 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950

65 80 80 85 180 200 200 125 140 160

Därav A-elever

25 15 15 25 30 40

Utexaminerade

Nyinskrivna farm. studerade

leg. apotekare

farm. kandidater

80 80 80 80 143 80 152 161 160 124

43 26 40 29 35 27 48 33 18 66

76 76 79 78 92 121 88 129 139 152

Under 1951 skola högst 150 apotekselever antagas. Högst 110 av dessa skola enligt beslut av Kungl. Maj:t den 11 maj 1951 antagas och utbildas såsom B-elever. 192

Apotekens icke-farmacevtiska personal — i det följande kallad teknisk personal — utgöres som nämnts av tekniska biträden, laboratoriebiträden, kassörskor, kontorsbiträden, städerskor och skölj er skor. Huvuddelen av den tekniska personalen (enligt uppgift 90 å 95 procent) är ansluten till Sveriges tekniska apotekspersonals förbund. Till förbundet hör dock icke personal, vars arbetstid understiger 10 timmar i veckan, ej heller varubud, gårdskarlar m. fl. Enligt uppgifter, som på begäran tillhandahållits läkemedelsutredningen av förbundets centralstyrelse, hade förbundet vid början av 1948 resp. vid slutet av 1949 det antal medlemmar, fördelade på olika grupper av befattningar, som framgår av följande sammanställning.

1948 Befattning och kön

heltidstjänstgörande

partiellt tjänstgörande

heltidstjänstgörande

partiellt tjänstgörande

25 2154

27 2 302

127 Tekniska biträden: kvinnor Laboratoriebiträden: kvinnor Kontorsbiträden: män kvinnor Städerskor och sköljerskor Summa

458 5

485 4

1 53 339

3 152

1 56 356

3 035

3 231

324 Hela medlemsantalet uppgick alltså vid början av 1948 till 3 304 och vid slutet av 1949 till 3.555. Vid slutet av 1950 hade förbundet 3 895 medlemmar. Enligt från centralstyrelsen för Sveriges apotekareförbund erhållna uppgifter utgjorde vid slutet av 1949 hela antalet inom det civila apoteksväsendet anställd teknisk personal 4 365, varav 2 693 tekniska biträden, 519 laboratoriebiträden, 95 kontorsbiträden, 686 städerskor och skölj erskor samt 372 övrig personal (varubud, chaufförer, gårdskarlar och tillfälligt anställd personal). Avgången från yrket har av centralstyrelsen för den tekniska apotekspersonalens förbund för dess del uppgivits till ca 10 procent om året. De viktigaste orsakerna äro övergång till annan verksamhet samt, i fråga om kvinnlig teknisk personal, ingående av äktenskap. Under åren 1948 och 1949 var enligt centralstyrelsen avgången inom olika befattningsgrupper följande. 14 — 12189

Tekniska biträden och laboratoriebiträden

Summa 1 2

1948 Befattning Män

Kvinnor

Män

Kvinnor

2691 3 67

68 389

Endast tekniska biträden. Endast laboratoriebiträden.

Någon personalreglering är icke genomförd beträffande den tekniska personalen. Frågan härom har visserligen vid flera tillfällen dryftats mellan apotekareförbundet och den tekniska apotekspersonalens förbund, bland annat i samband med förhandlingar rörande inrättande av en s. k. lönekassa för den tekniska personalen, men någon lösning av dessa med varandra nära sammanhängande spörsmål har ännu ej kunnat åstadkommas (jfr det följande). Personalens utbildning m. m. Den farmacevtiska personalens t e o r e t i s k a u t b i l d n i n g äger rum vid farmacevtiska institutet i Stockholm. Två farmacevtiska examina finn a s : farm. kandidatexamen och apotekarexamen. Kandidatexamen fyller två olika uppgifter. Dels är den en förberedande examen för dem som senare ämna avlägga apotekarexamen, dels är den en avslutande examen för dem som ha för avsikt att tjänstgöra på apotek som s. k. receptarier eller i andra befattningar på apoteken, där farm. kandidater användas. Sedan 1945 har provisoriskt tillämpats en differentiering vid antagning av apotekselever. Dessa ha hänförts till två grupper, benämnda A och B. De till grupp A hörande eleverna, vilka — till skillnad från B-eleverna — förutsättas komma att senare avlägga apotekarexamen, erhålla en utbildning, som i vissa avseenden avviker från B-elevernas. Organisationen av den farmacevtiska utbildningen regleras främst av KK den 30 december 1938 (SFS nr 765; jfr 1950: 684) angående apotekselevers antagande och lärotid m. m. samt av Kungl. Maj :ts stadga den 30 augusti 1943 (SFS nr 669; jfr 1950: 223) för farmacevtiska institutet. Enligt i dessa författningar meddelade föreskrifter är gången av den farmacevtiska utbildningen följande: 1. Student antages av medicinalstyrelsen som apotekselev. Utbildningen av apotekselever äger rum på apoteken. Lärotiden är två år (för B-elevernas del dock för närvarande endast ett å r ) . 2. Apotekselev, som undergått stadgad utbildning på apotek, är behörig 194

att vinna inträde vid farmacevtiska institutet å lärokurs för farm. kandidatexamen, som regelmässigt anordnas en gång varje år. Lärokursen omfattar två terminer och avslutas med farm. kandidatexamen. 3. Farm. kandidat, som önskar fullfölja studierna fram till apotekarexamen, har att efter avlagd kandidatexamen tjänstgöra minst 12 månader på apotek. 4. Farm. kandidat, som fullgjort sist omförmälda apotekstjänst, är behörig att vinna inträde vid farmacevtiska institutet å lärokurs för apotekarexamen. Sådan lärokurs anordnas en gång vartannat år (år med udda årtal). Lärokursen omfattar fyra terminer och avslutas med apotekarexamen. Under e l e v u t b i l d n i n g e n på apoteken skall eleven framför allt bibringas sådan undervisning, som är ägnad att underlätta förståelsen av olika moment i den sedermera kommande teoretiska utbildningen. Därjämte måste h a n emellertid förvärva sådan praktisk duglighet och erfarenhet, att han omedelbart efter avlagd farm. kandidatexamen kan påläggas ansvaret för beredningen i receptur och expedition av läkemedel. Apotekseleven skall genom apoteksföreståndarens försorg undervisas i olika farmacevtiska arbeten och deltaga i beredande av läkemedel såväl vid receptur som i laboratorium, över de utförda arbetena skall eleven föra dagbok, som skall attesteras av apoteksföreståndaren. Enligt tillämpad praxis omfattar dock denna dagbok endast laboratorieberedningar. De under elevtiden förvärvade kunskaperna i recepturgöromål kontrolleras genom prov, som anställas av instruktionsapotekaren. Denne utses för en tid av högst tre år i sänder av styrelsen för farmacevtiska institutet bland apoteksinnehavare i Stockholm, som äro villiga eller skyldiga 1 att utan särskild ersättning åtaga sig sådant uppdrag. Proven avläggas under loppet av lärokursen för farm. kandidatexamen. Av den ovan lämnade redogörelsen för den farmacevtiska apotekspersonalens antal m. m. har framgått, att förslag 1948 framlagts av farmacevtutbildningssakkunniga angående omorganisation av den farmacevtiska undervisningen m. m. Förslaget, som utgår ifrån att den farmacevtiska undervisningen även i fortsättningen skall äga r u m vid en fristående högskola, innebär i korthet följande. De sakkunniga konstatera, att den farmacevtiska utbildningen i vårt land är behäftad med betydande brister. För att avhjälpa dessa brister föreslå de sakkunniga en omorganisation av undervisningen, som bygger på förutsättningen att utbildningen differentieras på två skilda linjer, en apotekarlinje och en receptarielinje Den praktiska utbildningen skulle enligt förslaget, liksom hittills, äga rum på apoteken och vara av i huvudsak samma omfattning som nu. Den teoretiska utbildningen skulle avsevärt förbättras, bland annat genom att apotekarutbildningen skulle komma att omfatta ett flertal nya ämnen. Vidare skulle studietiden utökas till 4 1 Skyldighet att fungera som instruktionsapotekare föreligger för innehavaren av personliga privilegiet på apoteket Nordstjärnan i Stockholm.

läsår (f. n. 3). I syfte att främja den för närvarande starkt eftersatta farmacevtiska forskningen förorda de sakkunniga bland annat forskningsstipendier, ökade forskningsanslag samt inrättande av en farm. licentiatexamen och farm. doktorsgrad. De sakkunniga föreslå därjämte, att de studerandes avgifter till farmacevtiska högskolan — för närvarande terminsavgift 50 kronor, examensavgift 25 kronor för såväl apotekar- som kandidatexamen samt s. k. övningsavgift av 50 resp. 25 kronor per termin — skola slopas samt att statsstipendier skola kunna utgå till mindre bemedlade och medellösa studerande. Sedan farmacevtutbildningssakkunnigas förslag varit föremål för remissbehandling, uppdrog Kungl. Maj :t åt styrelsen för farmacevtiska institutet att utreda, huruvida ett partiellt genomförande av den föreslagna organisationen skulle kunna åstadkommas genom provisoriska åtgärder. Den anbefallda utredningen som avlämnades i slutet av 1949 bygger, vad farmacevtutbildningens differentiering m. m. angår, i huvudsak på farmacevtutbildningssakkunnigas förslag. Den teoretiska studietidens längd för apotekarexamen skulle dock inskränkas till 7 terminer. Fördelningen mellan praktiktid och teoretisk studietid föreslås ordnad på följande sätt. A p o t e k a r l i n j e n : Utbildningen inledes med en ettårig praktiktid på apotek och fortsätter vid farmacevtiska högskolan med teoretiska studier under 7 terminer, varefter en praktiktid om minst % år följer. Slutligen erfordras ytterligare % års praktiktid, som den studerande får förlägga till tid, som han själv finner lämplig. B e c e p t a r i e l i n j e n : Utbildningen inledes med en tvåårig praktiktid och avslutas med två terminers studier vid högskolan. I fråga om undervisningens omfattning innebär det nya förslaget en minskning i jämförelse med sakkunnigförslaget. De sakkunnigas förslag om inrättande av licentiatexamen och doktorsgrad föreslås bli genomfört, varjämte bifall förordas till förslagen om höjning av anslaget till den farmacevtiska forskningen, om slopande av de studerandes avgifter till högskolan samt om inrättande av stipendier för de studerande. Kungl. Maj:t har den 6 april 1951 beslutat om inrättande av en farm. licentiatexamen. Den tekniska apotekspersonalen är, jämförd med den farmacevtiska, mera oenhetligt sammansatt. Detta gäller särskilt den skolunderbyggnad och utbildning i övrigt som den tekniska personalen i allmänhet besitter; denna växlar, som nedan skall visas, mellan folkskola och studentexamen. Vidare k a n det sägas, att en del av den tekniska personalen — framför allt kassörskor, kontorsbiträden, städerskor och skölj erskor — utför arbete, som icke är karaktäristiskt just för apoteksyrket. Den tekniska apotekspersonalens varierande utbildning har vid upprepade tillfällen påtalats, särskilt av personalförbundet, som sökt få till stånd såväl en mera enhetlig praktisk utbildning under tjänstgöringen på apoteken som en viss, kontrollerad teoretisk utbildning. Det sistnämnda har ansetts skola vara till nytta ej endast för personalen, vilken härigenom skulle k u n n a beredas vissa möjligheter till befordran, utan även för yrket som sådant genom att personalen i ökad utsträckning skulle komma att 196

kvarstanna inom detsamma. En kontrollerad utbildning för den tekniska apotekspersonalen har även ansetts skola bli till gagn och trygghet för den läkemedelsköpande allmänheten samt bidraga till att ytterligare höja apoteksväsendets standard. Redogörelse för de önskemål med avseende på utbildning m. m. som framställts från den tekniska personalens sida lämnas i annat sammanhang (kap. 15). Enligt uppgifter, som tillhandahållits av centralstyrelsen för personalförbundet, hade de till förbundet i medio av 1949 anslutna tekniska biträdena, laboratoriebiträdena och kontorsbiträdena högre skolunderbyggnad än folkskola i den utsträckning som nedanstående sammanställning utvisar. Utbildning

Tekniska biträden och laboratoriebiträden

Kontorsbiträden

Studentexamen Realexamen Normalskolekompetens (motsvarande) Utländsk farmacevtisk examen . . . .

9 598

2 11

144 39 790

4 Summa

17 Till jämförelse härmed kan nämnas, att vid samma tid hela antalet till förbundet anslutna tekniska biträden och laboratoriebiträden (inkl. de partiellt tjänstgörande) uppgick till 2 879 och hela antalet kontorsbiträden till 54. Flertalet av de senare hade utöver ovan nämnd utbildning särskild kontorsutbildning. I detta sammanhang bör även redogöras för vissa förslag och uttalanden rörande en v i d g a d k o m p e t e n s f ö r a p o t e k e n s tekniska biträden. Redan 1919 föreslog apotekarsocietetens direktion hos Kungl. Maj :t, att sådana tekniska biträden som tjänstgjort på apotek i minst fyra år och i övrigt prövats lämpliga skulle, efter medicinalstyrelsens förordnande och sedan de avlagt en enklare examen, berättigas att utföra av läkare, veterinär eller tandläkare enligt recept förskrivna eller vid handköpsexpeditionen förekommande beredningar samt att utlämna enligt recept färdigställda läkemedel och handköpsvaror med undantag för sådana, som icke finge utlämnas mot annat än giftkvitto. Framställningen var föranledd av den vid denna tidpunkt rådande bristen på farmacevtisk arbetskraft. Centralstyrelsen för Sveriges farmacevtförbund avstyrkte förslaget under anförande, att direktionens förslag automatiskt skulle sänka kompetensfordringarna för inträde på apotekarbanan och riskera apotekaryrkets 197

goda standard. Ifrågavarande tekniska biträden vore icke vare sig ined hänsyn till skolunderbyggnad eller farmacevtisk erfarenhet kvalificerade att utföra ansvarsfullt expeditions- eller recepturarbete. Medicinalstyrelsen avstyrkte likaledes societetens framställning huvudsakligen på grund av svårigheterna att avpassa åtgärdernas räckvidd. Om den föreslagna legitimeringen av tekniker kunde begränsas att omfatta endast det antal, som för ögonblicket erfordrades, eller om legitimationen av dessa kunde begränsas till viss kortare tid, kunde förslaget möjligen godtagas. Rimligtvis vore det dock omöjligt att i praktiken vidtaga denna begränsning. Det skulle verka föga tilltalande om den, som ena dagen hade kompetens och befogenhet att utföra visst arbete, nästa dag utan förminskad kompetens för all framtid skulle frånkännas denna befogenhet. Apotekssakkunniga av år 1931 upptogo frågan till behandling i samband med sina undersökningar av möjligheterna att nedbringa apotekens personalkostnader. De sakkunniga yttrade bland annat. Den tekniska personalen har med åren fått en ganska mångsidig användning på apoteken, och av de uttalanden av förste provinsialläkare och apoteksinnehavare, av vilka de sakkunniga haft tillfälle taga del, framgår att äldre tekniska biträden i många fall äga stor erfarenhet och kunnighet i fråga om apoteksarbetet. Särskilt torde detta gälla de äldre tekniska biträden som tjänstgöra på mindre och medelstora apotek och vilkas arbetsuppgifter ej såsom ofta på de större apoteken äro specialiserade till vissa områden av apoteksarbetet. Vissa skäl kunna sålunda anföras till förmån för en utvidgning av de tekniska biträdenas kompetens. En generell utsträckning av denna kompetens torde emellertid ej gärna vara genomförbar med hänsyn till biträdeskategoriens oenhetliga sammansättning, olikartade utbildning etc. En förutsättning härför skulle i så fall vara, att genom föreskrifter angående villkoren för biträdenas anställning m. m. denna personalgrupp gåves en mer enhetlig struktur. Sådana allmänna bestämmelser skulle emellertid lätt draga med sig konsekvenser på andra områden och möjligen medföra en fördyring av kostnaderna för avlönandet av denna personal. Då vidare föreskrifter av denna art måste lämpas efter förhållandena vid apotek av olika karaktär och det alltså torde möta vissa svårigheter ej blott att tekniskt utforma desamma utan även att tillämpa dem i praktiken, hålla de sakkunniga före att mycket icke skulle vara att vinna genom en dylik allmän reglering av den tekniska apotekspersonalen. Som alternativ till nyssnämnda av de sakkunniga avvisade förslag kan i överensstämmelse med det av apotekarsocietetens direktion 1919 framlagda förslaget ifrågasättas ett slags auktorisering av vissa tekniska biträden genom medicinalstyrelsens försorg. Dylika åtgärder synas emellertid — av skäl som torde framgå av vad nedan anföres — ej så mycket påkallas av hänsyn till apotekens ekonomi som fastmer av hänsyn till den arbetsbörda, som åvilar innehavarna av de mindre apoteken. Någon utsträckning av biträdenas befogenhet till beredning och expedition av gifter på eget ansvar kan enligt de sakkunnigas mening med hänsyn till säkerheten i apoteksexpeditionen ej komma ifråga, och följaktligen skulle innehavarna av de smärre apoteken bliva föga betjänta av de ifrågasatta åtgärderna. Samtidigt må anmärkas, att ett tekniskt biträde kan vara synnerligen användbart på ett apotek, med vars arbetsmiljö biträdet äger förtrogenhet, men däremot stå 198

helt främmande för arbetsuppgifterna på ett annat apotek. Då en ifrågasatt auktorisering av vissa tekniska biträden av lätt insedda skäl näppeligen kan begränsas lokalt, tillkommer härigenom ett osäkerhetsmoment, som ingalunda kan frånkännas betydelse. Till sist draga de sakkunniga — i likhet med vad tidigare i ett motsvarande sammanhang anförts — starkt i tvivelsmål att de tekniska biträdena efter en eventuell auktorisering skulle låta sig nöja med sin nuvarande lönestandard. Med all sannolikhet komme de att begära höjda löner. Under sådana förhållanden finge innehavarna av de mindre apoteken än mindre intresse av att anställa lägre kvalificerad personal för en kostnad, som måhända obetydligt skulle avvika från kostnaderna för en farmacie kandidat eller som — om hänsyn tages till nu utgående lönebidrag från ålderstilläggskassan — skulle vara lika med eller överstiga den av apoteksinnehavarna till en farmacie kandidat utbetalade löneandelen. De sakkunniga hålla alltså före, att de tekniska biträdenas arbetsuppgifter ej böra vidgas utöver den gräns, som framgår av nu gällande bestämmelser. Även farmacevtutbildningssakkunniga g j o r d e v i s s a u t t a l a n d e n i d e n förel i g g a n d e f r å g a n . E f t e r a t t h a e r i n r a t o m a t t det i å t s k i l l i g a s a m m a n h a n g i f r å g a s a t t s , h u r u v i d a m a n icke skulle k u n n a p å »goda t e k n i s k a b i t r ä d e n » ö v e r l å t a e n a v s e v ä r d del av d e t a r b e t e s o m n u u t f ö r e s av f a r m . k a n d i d a t e r n a , a n f ö r d e de s a k k u n n i g a i h u v u d s a k f ö l j a n d e . Det arbete som därvid åsyftas torde huvudsakligen omfatta expedition mot recept av läkemedel i originalförpackning. Man får antaga, att förslag av sådan innebörd varit förestavade av en önskan att anvisa en väg, som skulle leda till ett förbilligande av läkemedlen. Även om det är sannolikt, att användningen av centralt tillverkade läkemedel kommer att ökas ytterligare, torde dock egentligt recepturarbete alltjämt komma att i viss omfattning få bedrivas på de flesta apotek. Särskilt på mindre orter får proportionen mellan dessa läkemedelsgruppers omfattning förutsättas komma att bli starkt beroende av, vilken eller vilka läkare, som vid en viss tidpunkt äro verksamma där. Endast närvaron av fullt utbildade receptarier kan möjliggöra för apoteken att under alla förhållanden tillhandahålla förskrivna läkemedel. Det bör emellertid tillika framhållas, att även ett skenbart så enkelt förfarande som utlämnande av originalförpackade läkemedel kräver större kunskaper, än lekmannen i regel torde föreställa sig. Här må endast erinras om en sådan omständighet, som att risken för förväxlingar skulle avsevärt ökas, om icke den som utlämnar ett läkemedel vore väl förtrogen med namn, sammansättning och vanlig dosering av det mycket stora antal preparat, som numera förekommer i handeln. En alltid mycket ansvarsfull och stundom krävande bedömning av receptets innehåll är vad som i själva verket föregår varje expedition av ett sådant, även då denna synes vara så enkel till sin natur, att det slutliga resultatet därav blir utlämnandet av ett fabriksförpackat läkemedel. De sakkunniga hava därför kommit till den övertygelsen att, därest apoteken allt framgent skola kunna erbjuda allmänheten samma trygghet i expeditionen som hittills, varje färdigställande av läkemedel enligt recept — omfattande även läkemedel i originalförpackning — bör utföras av personal, som är i besittning av ungefär de kunskaper, vilka den av de sakkunniga föreslagna lägre farmacevtiska examen avser att bibringa. Anmärkas må, att vid läkemedelsförråden, där utlämningen av läkemedel omhänderhaves av en föreståndare, som ej har farmacevtisk utbildning, endast ett mgcket begränsat antal av de vanliga läkemedlen finnes tillgängligt, samt att dessutom dessa läkemedel tillhandahållas i å vederbörande apotek iordningställda förseglade förpackningar, försedda med bruksanvisning m. fl. anteckningar. I detalj ut199

formade föreskrifter ha meddelats av medicinalstyrelsen i syfte att bereda trygghet vid expedieringen. Vidare bör beaktas, att till läkemedelsförråden inkommande recept äro utfärdade av i orten bosatt läkare, veterinär eller" tandläkare, vilken får förutsättas i särskilda fall sätta sig i förbindelse med förrådets föreståndare. I sitt till Kungl. Maj :t avgivna yttrande över farmacevtutbildningssakkunnigas betänkande ingick medicinalstyrelsen, såsom tidigare i detta kapitel omtalats (sid. 123 ff.), på en diskussion av frågan om inrättande av en typ av distributionsställen för läkemedel, som skulle innebära en förenkling i jämförelse med nuvarande apoteksinrättningar och närmast kunna karaktäriseras såom ett utbyggt läkemedelsförråd. Dessa distributionsorgan skulle enligt medicinalstyrelsens uppfattning, under nedan angivna förutsättningar, sannolikt k u n n a förestås av »personal med lägre utbildning än de nuvarande farmacie kandidaterna». — »Om från distributionsställen av ovan antydd typ uteslutande skulle utlämnas läkemedel i standardförpackningar, skulle det vara tänkbart, att ur apotekens tekniska personal utvälja de mest kvalificerade biträdena till föreståndare för dessa distributionsställen. En förutsättning härför finge dock vara, att ifrågavarande tekniska biträden, efter praktisk handledning och tjänstgöring, bibringas en viss teoretisk utbildning. Undervisningen borde baseras på realexamen eller motsvarande förkunskaper och meddelas vid en kortare lärokurs. Om en differentierad studieordning genomfördes, skulle det sannolikt vara möjligt att förlägga ifrågavarande lärokurser till den farmacevtiska högskolan utan att några omdispositioner av lokalerna behövde vidtagas. Dessa utbildade tekniska biträden skulle nämligen kunna ersätta ett motsvarande antal farmacevter, varför troligen vissa av de föreslagna kurserna för receptarieexamen skulle kunna utbytas mot kurser för tekniska biträden. Frekvensen av de senare kurserna kunde helt bestämmas av behovet av tekniska biträden med här antydd utbildning.»

Personalens anställnings- och avlöningsförhållanden m. m. Såväl den farmacevtiska som den tekniska apotekspersonalens anställnings- och avlöningsförhållanden m. m. äro reglerade genom kollektivavtal mellan vederbörande arbetsgivare- och personalsammanslutningar dvs. mellan Sveriges apotekareförbund, å ena, samt resp. Sveriges farmacevtförbund och Sveriges tekniska apotekspersonals förbund, å andra sidan. Gällande avtal rörande den farmacevtiska personalens »tjänstgöringsförhållanden och lönevillkor vid apoteksinrättningarna i riket» trädde i kraft den 1 juli 1947 och löper med sex månaders uppsägning. 1 Avtalet innehåller en skiljedomsklausul, som principiellt utesluter arbetsdomstolens 1

200 Avtalet har den 29 november 1950 uppsagts att gälla fr. o. m. den 1 juni 1951.

b e h ö r i g h e t i t v i s t e r a n g å e n d e t o l k n i n g och t i l l ä m p n i n g av a v t a l e t . E n l i g t a v t a l e t m å i n g e n m e d l e m a v a p o t e k a r e f ö r b u n d e t — till vilket s a m t l i g a a p o t e k s i n n e h a v a r e ä r o a n s l u t n a — i sin t j ä n s t a n t a g a eller s y s s e l s ä t t a f a r m a c e v t , s o m ej ä r m e d l e m av f a r m a c e v t f ö r b u n d e t , och i n g e n m e d l e m av f a r m a c e v t f ö r b u n d e t t a g a a n s t ä l l n i n g eller t j ä n s t g ö r a h o s i n n e h a v a r e , s o m ej ä r m e d l e m av a p o t e k a r e f ö r b u n d e t och f ö r e n i n g e n a p o t e k a r k å r e n s å l d e r s t i l l ä g g s k a s s a (jfr d e t f ö l j a n d e ) . Farmacevt a n s t ä l l e s o c h e n t l e d i g a s av vederbörande apoteksinnehahavare. Vid anställning, som är avsedd att omfatta längre tid än en månad, skall skriftligt kontrakt upprättas i enlighet med härom i avtalet meddelade bestämmelser. Vid innehavarskifte anses löpande anställningskontrakt hävda från och med den dag apoteket övertagits av den nye innehavaren, men kontrakten skola i stället, utom såvitt därigenom träffats avtal om grundlönsförhöjning till farmacevt, som innehar anställning såsom förtroendeman, anses gälla mellan den nye innehavaren och de på apoteket anställda farmacevterna. Beträffande uppsägning av farmacevt gäller i princip, att sådan skall ske minst tre månader i förväg; dock att farmacevt, som sedan minst fem år tillbaka är anställd på samma apotek äger tillgodonjuta sex månaders uppsägningstid. Avskedande av farmacevt utan föregående uppsägning kan ske, när denne i tjänsten antingen gjort sig skyldig till »svårare förseelse» eller ock begått upprepade »mindre förseelser». Frågor om sådant avskedande skola på endera partens yrkande hänskjutas till apotekens löneoch skiljenämnd, som även i övrigt har att — i arbetsdomstolens ställe (jfr ovan) — avgöra frågor, i vilka meningsskiljaktigheter uppkomma mellan apoteksinnehavare och farmacevter resp. mellan deras förbund rörande tolkning eller tillämpning av kollektivavtalet. Hos löne- och skiljenämnden må även klagan föras över beslut dels av ålderstilläggskassans styrelse ifråga om de från kassan till farmacevterna utgående löneförmånerna, dels av den förut omnämnda apotekens personalnämnd, som har till uppgift att fördela den farmacevtiska personalen mellan rikets apotek. Löne- och skiljenämnden består av fem personer, av vilka två utses av apotekareförbundet, två av farmacevtförbundet och en, tillika nämndens ordförande, av medicinalstyrelsen. Farmacevternas o r d i n a r i e a r b e t s t i d utgör minst 42, högst 45 timmar per vecka. Sådan tjänstgöring benämnes, som ovan omtalats, hel tjänstgöring, medan kortare tjänstgöring än 42 timmar per vecka benämnes partiell tjänstgöring. I de fall, då alternerande natt- och söndagsstängning genomförts, avses med ordinarie arbetstid medeltalet tjänstgöringstimmar per vecka under alterneringsperioden. Tjänstgöringen vid apoteken utgöres av dagtjänst, kvällstjänst och nattjänst ävensom passning. Därom gälla åtskilliga detaljerade bestämmelser, vilka här kunna förbigås. Farmacevt är berättigad till en sammanhängande ledighet om minst 24 timmar per vecka, där apotekets behöriga skötsel icke lägger hinder i vägen. Farmacevt med hel tjänstgöring är skyldig att, därest den överenskomna arbetstiden visar sig otillräcklig för apotekets behöriga skötsel, åtaga sig det arbete härutöver som apoteksinnehavaren finner erforderligt. För sådant ö v e r t i d s a r b e t e åtnjutes antingen motsvarande ledighet eller ersättning enligt vissa i avtalet angivna grunder. Farmacevt med hel tjänstgöring är berättigad att utan löneavdrag åtnjuta s e m e s t e r under 26 helgfria dygn per kalenderår. Farmacevt med partiell tjänstgöring äger åtnjuta semester med samma antal dagar som för hel tjänstgöring och 201

att under denna tid uppbära mot tjänstgöringstiden svarande avlöning. Vid beräkning av semestertidens längd skall avdrag ej ske för tid, varunder farmacevt erhållit ledighet för sjukdom, om därunder åtnjutits oavkortad grundlön, eller ock för havandeskap, i den mån bortovaron från arbetet icke överstiger 12 veckor. Under semester infallande söndags- och nattjänst skall icke fullgöras. Farmacevt tillkommande helgfri ledighetsdag under semestertiden inräknas i denna. Farmacevt, som insjuknar under semester, erhåller s j u k l e d i g h e t i stället för semester, om sjukdomen varat minst halva årssemestern och enligt läkarintyg medfört oförmåga till tjänstgöring. Farmacevt, som innehar minst tolv tj anstår och trettiofem levnadsår, äger rätt till en månads extra ledighet per kalenderår, därest tjänstgöringen icke hindrar och han utan kostnad för föreningen apotekarkårens ålderstilläggskassa eller för apotcksinnehavaren anskaffar och avlönar av denne godkänd vikarie. Farmacevt äger vidare för enskilda angelägenheter samt för fullgörande av kåruppdrag rätt till tjänstledighet utan avdrag å avlöningen under högst 30 dygn per kalenderår, dock med skyldighet att där så påfordras utan kostnad för föreningen apotekarkårens ålderstilläggskassa eller apoteksinnehavaren anskaffa och avlöna av denne godkänd vikarie. Om anskaffande av sådan vikarie påfordras och hinder häremot möter, må ledigheten ändock kunna beviljas, därvid farmacevten, när fråga är om enskilda angelägenheter, skall avstå samtliga löneförmåner men i fall av fullgörande av kåruppdrag äger åtnjuta oavkortad avlöning. Av de två närmast föregående avsnitten av detta kapitel har framgått bland annat, att farmacevternas l ö n e - o c h a n d r a f ö r m å n e r i pengar utbetalas delvis från de apotek, vid vilka de äro anställda, och delvis från föreningen apotekarkårens ålderstilläggskassa. F r å n apoteken utbetalas sålunda dels av grundlönen till leg. apotekare och farm. kandidater resp. 3 900 och 3 000 kronor per år, dels s. k. förtroendemannaarvoden, dels arvoden till vikarierande föreståndare för självständiga apotek samt till föreståndare för filial- och sjukhusapotek, dels ersättningar för övertidsoch nattjänstgöring, dels ock elevlöner. Från ålderstilläggskassan utbetalas dels återstoden av farmacevternas grundlöner, dels ock ålderstillägg, familjetillägg, kallortstillägg, dyrtidstillägg, barnbidrag, arbetslöshetsunderstöd, begravningshjälp m. m. Såsom apotekselever åtnjuta blivande farmacevter under första året lön från resp. apotek efter 1 500 kronor om året, under andra året efter 1 800 kronor om året och under ett eventuellt tredje år efter 2 100 kronor om året. På dessa löner utgå dyrtidstillägg enligt samma grunder, som gälla för den farmacevtiska apotekspersonalen. Utöver grundlön, varom närmare nedan, må enligt kollektivavtalet till farmacevt, som innehar anställning såsom förtroendeman (dvs. apoteksinnehavarens »förste man», i regel en leg. apotekare) viss grundlönsförhöjning kunna utgå, dock endast under förutsättning att på innehavarens framställning tillstånd härtill erhållits av apotekens löne- och skiljenämnd. Dessa förtroendemannaarvoden äro av växlande storlek. Sålunda varierade de 1949 mellan lägst 600 och högst 2 400 kronor om året. I flertalet fall 202

u

PPg i n go arvodena till 900 eller 1 200 kronor. Vid 20 större apotek utgingo två eller flera förtroendemannaarvoden. Om antalet och storleken av förekommande arvoden till vikarierande föreståndare för självständiga apotek föreligga inga säkra uppgifter. Åtminstone vid längre tids vikariat torde dock dessa arvoden utgå med ca 100 kronor i månaden. Till föreståndare för filial- och sjukhusapotek kan arvode utgå under samma förutsättning som arvode till förtroendeman (se ovan). Även storleken av dessa föreståndararvoden är varierande. Arvodena till filialapoteksföreståndare uppgingo sålunda 1949 till lägst 600 kronor (36 fall) och högst 1 800 kronor (1 fall). I 17 fall utgick ett arvode av 1200 kronor. Härtill kom i flertalet fall förmånen av fri bostad, ibland även fritt lyse. Till föreståndarna vid de 12 sjukhusapoteken (utom Karolinska sjukhusets) utgingo 1949 arvoden enligt följande: 600 kronor (2 fall), 900 kronor (1 fall), 1 200 kronor (1 fall), 1 500 kronor (2 fall) och 1 800 kronor (6 fall). Farmacevternas avtal bygger på en gemensam dyrortsgraderad grundlön för alla leg. apotekare och en annan, lägre sådan för alla farm. kandidater. Förutom grundlön utgå till leg. apotekare ålderstillägg med 525 kronor efter resp. 6, 9, 12, 16 och 20 års tjänst ävensom familjetillägg samt vissa andra tillägg allt efter omständigheterna. Farm. kandidater åtnjuta ålderstillägg med 450 kronor efter resp. 6, 9, 12, 16, 20 och 24 års tjänst samt dessutom familjetillägg m. m. Dyrtidstillägg (rörligt tillägg) utgår till såväl leg. apotekare som farm. kandidater under samma förutsättningar och enligt samma grunder som till statstjänstemän. Tillägget beräknas vid hel tjänstgöring på summan av den till farmacevten utgående grundlönen och honom vid tidpunkten i fråga tillkommande ålderstillägg. Grundlönernas storlek per år, med och utan ålderstillägg (å. t.), framgår av tab. 16. Tab. 16. Farmacevternas grundlöner enligt 1947 års avtal.

1 D.o+1 å.t D:o+2 å.t D:o+3 å.t D:o+4 å.t D:o+5 å.t D:o+6 å.t

6 600 7 050 7 500 7 950 8 400 8 850 9 300

Farm. kandidater Ortsgrupp 2 3 4 6 800 7 250 7 700 8150 8 600 9 050 9 500

7 000 7 450 7 900 8 350 8 800 9 250 9 700

1 Leg. apotekare Ortsgrupp 2 | 3 4

7 200 7 400 9 000 9 300 9 600 9 900 10 200 7 650 7 850 9 525 9 825 10125 10 425 10 725 8100 8 300 10 050 10 350 10 650 10 950 11250 8 550 8 750 10 575 10 875 11175 11475 11775 9 000 9 200 11 100 11400 11700 12 000 12 300 9 450 9 450 11625 11925 12 225 12 525 12 825 9 900 10 000

Såsom förut nämnts utbetalar ålderstilläggskassan samtliga farmasevterna tillkommande ålderstillägg. Enligt från kassan erhållna uppgifter utgingo per den 31 december 1949 ålderstillägg till följande antal farmacevter: Antal ålderstillägg 0 1 2 3 4 5 6

Antal leg. apotekare

Antal farm. kandidater

20 101 75 91 92 53 — = 432

381 85 47 35 40 50 113 = 751

Av övriga särskilda lönetillägg, som utbetalas från ålderstilläggskassan, utgår familjetillägg till farmacevt, som är försörjningspliktig mot maka, make eller barn under 21 års ålder. Tillägget utgör 450 kronor om året till leg. apotekare och 350 kronor om året till farm. kandidat. Kallortstilllägg utgår till farmacevt vid tjänstgöring på vissa inom de fyra övrenorrländska länen belägna apotek. Storleken av tillägget växlar mellan 200 och 1 000 kronor för leg. apotekare samt mellan 150 och 800 kronor för farm. kandidater. Farmacevt som innehar anställning vid apotek inom nyssn ä m n d a län äger dessutom rätt till förhöjning av grundlönen med 10 procent, s. k. norrlandstillägg. Enligt från ålderstilläggskassan erhållna uppgifter utgingo per den 31 december 1949 här ifrågavarande tillägg enligt följande: familjetillägg till 333 leg, apotekare och 313 farm. kandidater, kallortstillägg till 24 leg. apotekare och 49 farm. kandidater samt förhöjning av grundlönen med 10 procent till 38 leg. apotekare och 66 farm. kandidater. Till farmacevt, som från ålderstilläggskassan uppbär oavkortad grundlönsandel och som på grund av försörjningsplikt underhåller barn under 21 år, utgår vidare enligt en bestämmelse i kassans reglemente barnbidrag med 15 kronor i månaden för varje sådant b a r n ; till kvinnlig farmacevt dock endast i fall, där kassans styrelse så prövar skäligt. I tab. 17 ha sammanställts ett antal exempel på h u r farmacevternas årslöner växla allt efter examen, tjänstgöringsort m. m. Ålderstilläggskassan ombesörjer även utbetalning av sjuklön m. m. samt arbetslöshetsunderstöd och begravningshjälp m. m. Under sjukdom, som varar högst 2 månader av varje period om 24 på varandra följande månader, åtnjuter farmacevt enligt gällande kollektivavtal oavkortade löneförmåner. Under sjukdom, som varar utöver nämnda 204

Tab. 17. Exempel på farmacevternas löner m. m. 1949 (enligt 1947 års avtal). Grundlön och alla ålderstillägg

Dyrortsgrupp

Dyrtids- Familjetillägg tillägg (12 %)

S.k. norrlandstillägg

Kallortstillägg

740 740 — 720

800 450 — 150

— — —

— — —

1020 1020

1000 600

—

—

S.k. förtroendemannaarvode

Summa

Gift. farm. kandidat utan barn 5 5 5 4 4 3 2

I

10 000 10 000 10 000 9 900 9 900 9 700 9 500

1212 1212 1212 1188 1188 1164 1140

350 350 350 350 350 350 350

— — — — — ~"

13 202 12 852 11662 12 308 11438 11214 10 990

Gift. leg. apo :ekare uta n barn 5 5 5 4 4 3 2

12 825 12 825 12 825 12 525 12 525 12 225 11925

1539 1539 1539 1503 1.503 1467 1431

450 450 450 450 450 450 450

— — —

— — —

600 max. 2 400 1200 max. 2 400 max. 1 200 max. 1 200

16 834 17 034 max. 17 214 16 868 max. 16 878 max. 15 342 max. 15 006

tid, utgår sjuklön under en tid av sammanlagt högst 5 år i följd. Sjuklönens belopp är lika med 2/3 av summan av grundlön, ålderstillägg och familjetillägg. Vid sjukdom åtnjuter farmacevt dessutom avtalsenligt fri läkarvård och fri medicin samt ersättning för specialistvård (3/4 av kostnaden) och för sjukhusvård (hela eller halva kostnaden beroende på sjukdomens a r t ) . Ersättning till kvinnlig farmacevt under havandeskap utgår under högst 120 dagar med belopp motsvarande sjuklön. Enligt från ålderstilläggskassan erhållna uppgifter äro i genomsnitt 20 farmacevter sjuklediga, förutom ca 20 stadigvarande sjuka. Vidare äro i genomsnitt 17 kvinnliga farmacevter lediga på grund av havandeskap. Vid oförvållad arbetslöshet är farmacevt enligt en bestämmelse i ålderstilläggskassans reglemente berättigad till arbetslöshetsunderstöd, som utgår med 2/3 av grundlönen samt fullt ålderstillägg och barnbidrag. Något arbetslöshetsunderstöd har icke utbetalats av ålderstillläggskassan sedan 1936. Begravningshjälp utgår från ålderstilläggskassan till farmacevts dödsbo med 500 kronor. Dessutom kan, efter särskild prövning av behovet, understöd beviljas åt farmacevts efterlevande med intill 2 000 kronor. Farmacevt, som åtnjuter tjänstledighet för militär tjänstgöring och därvid fullgör fackutbildning eller facktjänstgöring, erhåller från ålderstill205

läggskassan 2/3 av samtliga honom under anställning tillkommande förmåner. För fullständighetens skull må här även nämnas, att envar farmacevt, till vilken grundlönsandel m. m. utbetalas från ålderstilläggskassan, på grund av en bestämmelse i kassans reglemente är skyldig att vidkännas avdrag dels för beredande av familj epension i enlighet med därom gällande, av kassans styrelse utfärdade bestämmelser, dels även för egen och övriga farmacevters pensionering i enlighet med bestämmelser, för vilka redogörelse lämnas i nästa avsnitt av detta kapitel. Även den tekniska apotekspersonalens tjänstgörings- och lönevillkor m. m. äro reglerade genom kollektivavtal. Särskilda avtal äro träffade för gruppen teknisk personal i egentlig mening (dvs. tekniska biträden, kassörskor, kontorsbiträden och laboratoriebiträden), å ena sidan, samt gruppen städerskor och skölj erskor, å andra sidan. Intill den 1 februari 1951 gällde två avtal, som trädde i kraft den 1 januari 1948. De nu gällande avtalen löpa, liksom de föregående, med sex månaders uppsägning; dock att uppsägningstiden för avtalet angående den tekniska personalen i egentlig mening nedsättes till tre månader, därest en lönekassa för denna personal ej trätt i verksamhet den 1 juli 1951. Avtalen skilja sig från varandra främst genom de förbättringar i anställningsförmånerna som de nya avtalen innebära. I den följande redogörelsen förstås, där ej annat särskilt angives, med teknisk personal även städerskor och skölj erskor. Liksom farmacevternas avtal innehålla den tekniska personalens avtal en bestämmelse om att meningsskiljaktigheter, som kunna uppstå vid tolkningen av avtalen, skola hänskjutas till skiljenämnd. All teknisk personal a n s t ä l l e s av vederbörande apoteksföreståndare. Anställning, som omfattar regelbunden tjänstgöring under längre tid än tre månader, utgör fast anställning. Annan anställning utgör tillfällig anställning. Vid apoteksöverlåtelse är den nye föreståndaren skyldig att i sin tjänst övertaga den på apoteket anställda tekniska personalen. Har uppsägning av anställning skett före tillträdet, räknas uppsägningstiden från den dag, då uppsägningen skedde. Personalinskränkning skall i första hand drabba dem som ha lägsta antalet tjanstår. Fast anställning upphör sista dagen i kalendermånad efter det uppsägning å någondera sidan skett minst två månader dessförinnan. Den o r d i n a r i e a r b e t s t i d e n per vecka utgör för personal, som regelmässigt deltager i söndagstjänst, 42 timmar vid nattapotek och 44 timmar vid annat apotek samt för all övrig personal 45 timmar. Med ordinarie arbetstid per vecka avses vid alterneringsapotek medeltalet tjänstgöringstimmar per vecka under alterneringsperioden och vid övriga apotek med söndagstjänstgöring medeltalet tjänstgöringstimmar per vecka under tjänstgöringsperioden, dock högst 13 veckor. Tjänstgöring, omfattande ovan angiven ordinarie arbetstid per vecka, benämnes h e l t j ä n s t g ö r i n g . Tjänstgöring, som omfattar kortare arbetstid per vecka än 42, respektive 44 och 45 dagtjänsttimmar, benämnes p a r t i e l l t j ä n s t g ö r i n g . Vid beräkning av tjänstetid för erhållande av lönetillägg eller semester skall partiell tjänstgöring omräknas till hel. 206

Teknisk personal är skyldig åtaga sig ö v e r t i d s a r b e t e, därest apoteksförestandaren anser sådant erforderligt. För dylikt arbete utgår övertidsersättning först efter fullgjord hel tjänstgöring per vecka. Till partiellt tjänstgörande, som lullgjort sin regelmässiga tjänstgöring för veckan, utgår dock övertidsersättning for därutöver under veckan fullgjord tjänstgöring mellan klockan 21 och klockan 7 Ersättningen skall utgöra 50 % förhöjning å utgående löneförmåner för arbete till klockan 21 och 100 % förhöjning å utgående löneförmåner för arbete mellan klockan 21 och klockan 7, allt vardagar. För övertid sön- och helgdagar utgår ersättning med 100 % förhöjning å utgående löneförmåner. Teknisk personal, som är fast anställd, är berättigad att utan avdrag på avlöningen per kalenderår åtnjuta s e m e s t e r enligt följande grunder, nämligen 21 dagar (18 vardagar) intill det kalenderår, under vilket vederbörande fyller 40 år samt fr. o. m. nämnda kalenderår 30 dagar (26 vardagar). För städerskor och sköljerskor kraves i här nämnda hänseenden även att vederbörande fullgjort minst 10 tjänstår. Teknisk personal, som insjuknar under semester, må beviljas s j u k l e d i g h e t i stället för semester, om sjukdomen varat minst halva årssemestern och enligt läkares intyg medfört oförmåga till tjänstgöring. Utöver semester äger teknisk personal för särskilda angelägenheter av vikt samt for fullgörande av kåruppdrag rätt till tjänstledighet under högst 30 dagar per år dock med skyldighet att, där så påfordras, utan kostnad för apoteksföreståndaren anskaffa och avlöna av denne godkänd vikarie. Endast om så sker, utgår avlöning dock att vid ledighet under högst 10 dagar årligen för centrala kåruppdrag oavkortad avlöning åtnjutes. G e n o m de a v t a l s o m t r ä d d e i k r a f t d e n 1 f e b r u a r i 1951 h a d e n t e k n i s k a a p o t e k s p e r s o n a l e n s l ö n e f ö r m å n e r överlag f ö r b ä t t r a t s . S å l u n d a h a g r u n d l ö n e r n a h ö j t s m e d 6 p r o c e n t för alla p e r s o n a l g r u p p e r och l ö n e n u n d e r u t b i l d n i n g s t i d m e d 4 p r o c e n t . S a m t l i g a f ö r e k o m m a n d e lönetillägg h a ö k a t s m e d 25 k r o n o r p e r tillägg. D e s s u t o m h a r t i l l k o m m i t ett y t t e r l i g a r e lönetillägg för t e k n i s k p e r s o n a l m e d u n d a n t a g av s t ä d e r s k o r och skölj erskor. D e n t e k n i s k a p e r s o n a l e n s l ö n e r m . m . u t b e t a l a s för n ä r v a r a n d e i sin h e l h e t f r å n a p o t e k e n . Till f a s t a n s t ä l l d p e r s o n a l u t g å r grundlön enligt t a b . 18 m e d i a k t t a g a n d e av att t e k n i s k a b i t r ä d e n och l a b o r a t o r i e b i t r ä d e n k o m m a i å t n j u t a n d e av g r u n d l ö n efter 3 u t b i l d n i n g s å r . Tab. 18. Den tekniska apotekspersonalens grundlöner enligt 1951 års avtal. Ortsgrupp

Grupp a) Tekniska biträden, kassörskor och kontorsbiträden

Grupp b) Laboratoriebiträden

Städerskor och skölj erskor

1 2 3 4 5

3 610 3 870 4 140 4 400 4 670

4140 4 350 4 560 4 770 4 990

2 870 3 080 3290 3 500 3 710

Innehavare av apotek med distriktslaboratorium må efter prövning i varje särskilt fall av centralstyrelsen för Sveriges apotekareförbund kunna medgivas rätt att till teknisk personal, anställd å dylikt laboratorium, utbetala förhöjd grundlön. Dylikt medgivande må endast lämnas i undantagsfall och på synnerligen väl motiverad framställning. Vad nyss sagts äger motsvarande tillämpning ifråga om teknisk personal, som förestår apoteksfilial. Under utbildningstid utgår lön till tekniska biträden och laboratoriebiträden enligt tab. 19. Tab. 19. Löneplan för tekniska biträden och laboratoriebiträden under utbildningstiden. Tekniska Ortsgrupp 1 2 3 4 5

l:a året 1180 2 030 2190 2 340 2 500

biträden 2:a året 2 340 2 500 2 660 2 810 2 970

3:e året 2 660 2 810 2 970 3120 3 280

Laboratoriebiträden 1 2 3 4 5

2140 2 290 2 450 2 600 2 760

2 760 2 920 3 070 3 230 3 380

3120 3 280 3 440 3 590 3 750

För laboratoriebiträde och tekniskt biträde med realexamen, normalskolekompetens eller motsvarande utbildning utgör utbildningstiden ett år, varvid lön utgår såsom för tredje året. I mån av anställningstid åtnjuter den tekniska personalen utöver grundlön fem lönetillägg efter resp. 6, 9, 13, 17 och 20 års tjänst. Tilläggens storlek äro 325 kronor inom personalgrupp a) och 370 kronor inom personalgrupp b ) . Städerskor och sköljerskor åtnjuta fyra motsvarande lönetillägg, vart och ett å 275 kronor, efter resp. 3, 6, 10 och 14 uppnådda tjänstår. Ytterligare utgår till manlig teknisk personal, som är gift, ävensom till ogift kvinna, frånskild, änkling eller änka, vilken på grund av försörjningsplikt underhåller barn, som ej uppnått 18 års ålder, familjetillägg motsvarande 12 procent av lön resp. grundlön och lönetillägg. För städerskor och sköljerskor gäller motsvarande bestämmelse. Till all teknisk personal utgår dyrtidstillägg på lön resp. grundlön och lönetillägg under samma förutsättningar och enligt samma grunder som till statstjänstmän. Skulle under avtalets giltighetstid till statsanställd per208

sonal i motsvarande löneläge generellt utbetalas annat, av levnadskostnadernas stegring betingat tillägg, skall dylikt jämväl utgå till teknisk personal. Vid t i l l f ä l l i g a n s t ä l l n i n g utgår avlöning i enlighet med de för fast anställning gällande normerna beträffande grundlön, lönetillägg och familjetillägg plus ett belopp motsvarande 10 procent av grundlönen. Därjämte utgår dyrtidstillägg såsom vid fast anställning. Vid fast anställning med p a r t i e l l t j ä n s t g ö r i n g beräknas lön per timme efter samma normer som vid hel tjänstgöring beträffande grundlön, lönetillägg och familjetillägg. Efter sex månaders anställning på apoteksinrättning erhåller teknisk personal vid sjukdom, som icke är självförvållad eller var kronisk vid anställningens början, en månad hela och tre månader 2/3 samt därefter under fyra månader 30 procent av den till vederbörande vid sjukdomstillfället utgående avlöningen för varje period av tolv på varandra följande månader. Vid olycksfall i arbetet utgår hel lön under hela den av olycksfallet föranledda sjukdomstiden eller intill dess livränta utbetalas. Vid sjukdom åtnjuter teknisk personal även fri läkarvård och fri medicin samt ersättning för sjukhusvård (hela eller halva kostnaden beroende på sjukdomens art resp. på om den ådragits i tjänsten eller icke). Efter ett års anställning utgår vid tjänstledighet på grund av havandeskap ersättning motsvarande 2/3 av löneförmånerna under högst 120 dagar. Till personal med mindre än fem tj anstår utbetalas dock ej ersättningen för de sista 30 dagarna, förrän vederbörande återinträtt i tjänst. Till sist skall här även beröras frågan om inrättande av en 1 ö n e k a s s a för den t e k n i s k a apotekspersonalen. Under det att i fråga om farmacevterna en uppdelning av löneutbetalningen mellan apoteken, å ena, och ålderstilläggskassan, å andra sidan, förefanns redan då det nuvarande avgiftssystemet infördes 1936, har det beträffande den tekniska personalen ända från början varit ordnat så, att dess löner m. m. utbetalats direkt från apoteken. År 1939 begärde tekniska apotekspersonalens förbund förhandlingar med apotekareförbundet om inrättande av en lönekassa för den tekniska personalen, genom vilken kassa skulle centralt utbetalas vissa sådan personal tillkommande löneförmåner. Dessa förhandlingar ledde icke till något positivt resultat. Sedermera anhöll personalförbundet i skrivelse till Kungl. Maj:t den 20 juli 1942, att föreskrifter måtte utfärdas om att från apoteken inflytande allmänna avgifter finge tagas i anspråk jämväl för utbetalande till teknisk apotekspersonal av lönetillägg, familjetillägg, dyrtidstillägg och lön under militär beredskapstjänstgöring. Sedan yttranden över denna framställning infordrats från medicinalstyrelsen, apotekens av15 — 12189

giftsnämnd och centralstyrelsen för apotekarförbundet, vilka samtliga avstyrkte vidtagande av den ifrågasatta åtgärden, överlämnades ärendet i september 1946 till läkemedelsutredningen för att tagas i övervägande vid fullgörande av det utredningen lämnade uppdraget. Under åren 1945 och 1946 var frågan om en lönekassa även föremål för förnyade förhandlingar mellan personalförbundet och apotekareförbundet. Därvid anfördes från personalförbundets sida som motivering för en sådan kassas inrättande i huvudsak följande. Viss del av grundlönen, ävensom förekommande särskilda tillägg (ålderstillägg osv.) till densamma, utbetalades centralt till apotekens farmacevtiska personal, och kostnaderna härför bures av apotekskollektivet. Motsvarande kostnader för den tekniska personalens avlönande bestredes direkt av resp. apotek. Härav följde, att lön till teknisk personal, som åtnjöte lönetillägg, överstege den från apoteket utgående delen av lönen till farmacevtisk personal, vilket förhållande skapade irritation. Flera apoteksinnehavare hade med allt fog framhållit det orättvisa i olikheterna mellan de båda lönesystemen. Speciellt vid ombyte av apoteksinnehavare medförde den gällande ordningen för utbetalandet av den tekniska personalens löner en känsla av otrygghet, framför allt för de äldre bland denna personal. — Ej heller sistnämnda förhandlingar ledde till någon åtgärd. Vid förhandlingar 1948 enades emellertid de båda förbunden om att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om sådan ändring av bestämmelserna i kungl. brevet den 7 februari 1936 angående avgifter från apoteken för vissa gemensamma ändamål (se sid. 169), att apotekareförbundets centralstyrelse berättigades att av inflytande allmänna avgifter bestrida utbetalning av sådana löneförmåner till laboratoriebiträden, tekniska biträden och kontorsbiträden, som icke utgöras av lön under utbildningstid och grundlön. I framställningen, som ingavs i januari 1949, förutsattes dels att överenskommelse skulle kunna träffas mellan apotekareförbundet och farmacevtförbundet om sådan ändring i farmacevternas kollektivavtal, att till denna personal skulle från apoteken utbetalas, till leg. apotekare 600 kronor och till farm. kandidat 450 kronor i månaden (i stället för 325 resp. 250 kronor), dels att de delar av reglementet för ålderstilläggskassan som beröra den farmacevtiska personalens grundlönsandelar skulle ändras på motsvarande sätt. Det betonades även, att med hänsyn till proportionen mellan de till central utbetalning föreslagna och de från apoteken utgående löneandelarna någon personalreglering icke vore behövlig för den tekniska personalens vidkommande. — Ytterligare må nämnas, att medicinalstyrelsen i skrivelse till Kungl. Maj :t den 21 maj 1949 i det tidigare (sid. 38) omförmälda ärendet angående åtgärder till förhindrande av en fortsatt tillväxt av regleringsfonden bland annat föreslog överförande till central utbetalning av vissa till den tekniska personalen utgående löneförmåner. 210

Syftet därmed var att på denna väg bereda apoteksinnehavare kompensation för eventuellt minskad rörelsevinst genom den sänkning, av priset på farmacevtiska specialiteter som medicinalstyrelsen i samma ärende förordade och som sedermera även genomfördes fr. o. m. den 1 januari 1950. I det av apotekareförbundet och personalförbundet gemensamt anhängiggjorda ärendet har farmacevtförbundet för sin del avböjt den ifrågasatta ändringen i farmacevternas avtal under åberopande, att ett genomförande av vad medicinalstyrelsen föreslagit i sin skrivelse den 21 maj 1949 skulle göra de av apotekareförbundet och personalförbundet föreslagna åtgärderna överflödiga. Häremot har från de sistnämnda förbundens sida framhållits, att den av medicinalstyrelsen föreslagna ordningen för beredande av ovan omförmäld kompensation åt apoteksinnehavare för minskad rörelsevinst icke blivit godtagen av Kungl. Maj :t (jfr sid. 183 o. f.), varför frågan om inrättande av en lönekassa för den tekniska apotekspersonalen alltjämt vore olöst. I sitt den 15 mars 1951 dagtecknade yttrande i ärendet har apotekareförbundet genom sin centralstyrelse därjämte anfört bland annat följande: Sedan kollektivavtal mellan apotekareförbundet och tekniska personalens förbund den 29 juni 1950 uppsagts, ha förda förhandlingar lett till, att nytt avtal för teknisk personal slutits att gälla fr. o. m. den 1 februari 1951. I likhet med det tidigare avtalet innefattar det nya avtalet bestämmelser, att dyrtidstillägget skall utgå på samma sätt, som gäller beträffande rörligt tillägg till befattningshavare i statens tjänst. Till statliga befattningshavare har under år 1950 rörligt tillägg utgått med 12 %. Nyligen har emellertid beträffande statstjänstemännens löner beslutats en ökning av det rörliga tillägget till 33 % (32 % å lönebelopp överstigande 500 kronor per månad). Den ökning i lönekostnaderna, som genom det nya avtalet tillkommer för apotekens tekniska personal, kan beräknas till ca 4,9 milj. kronor årligen, varav 3,6 milj. kronor belöpa på det höjda dyrtidstillägget. Ifrågavarande löneökningar drabba apoteken synnerligen hårt. Särskilt de mindre apotekens innehavare få sina inkomster starkt beskurna genom de ökade lönekostnaderna. Det nu slutna avtalet med tekniska personalens förbund baserar sig på att en lönekassa för central utbetalning av löner till teknisk personal snarast inrättas. I avtalet överenskomna löneökningar kunna under inga förhållanden bäras av de mindre apoteken utan att en central löneutbetalning i viss utsträckning kommer till stånd. Det är därför en angelägenhet av största vikt, att en sådan anordning snarast träffas i huvudsaklig överensstämmelse med det förslag, som framlagts i framställningen till Kungl. Maj :t den 20 januari 1949. Gällande kollektivavtal mellan apotekareförbundet och farmacevtförbundet är numera uppsagt och upphör att gälla fr. o. m. den 1 juni 1951. I förslag till nytt avtal har av farmacevtförbundet föreslagits sådan ändrad utbetalning av löneandelar från apotekarkårens ålderstilläggskassa, som utgjorde förutsättning för nyssnämnda framställning till Kungl. Maj:t. Förhandlingar angående nytt avtal mellan apotekareförbundet och farmacevtförbundet kunna emellertid förväntas draga ut över lång tid och det är av stor vikt, att vid här förevarande ärendes behandling undvika dröjsmål, som kunna förorsakas genom dessa avtalsförhandlingar. Men oavsett detta har centralstyrelsen vid 211

närmare överväganden funnit, att i flera hänseenden en avsevärd förenkling är att vinna, därest spörsmålet om central löneutbetalning beträffande den tekniska personalen frikopplas från frågor rörande avtal med den farmacevtiska personalen med åtföljande ändringar i reglementet för föreningen apotekarkårens ålderstillläggskassa. Centralstyrelsen får därför i stället för tidigare framfört förslag om ändring av nämnda reglemente föreslå, att sådan ändring göres i bestämmelserna angående avgifter från apoteken för vissa gemensamma ändamål, att den centrala utbetalningen av vissa löner till teknisk personal finansieras genom att varje apotek, som har farmacevtisk personal anställd, belastas med en särskild allmän avgift motsvarande 200 kronor per månad för varje heltidstjänstgörande farmacie kandidat och 275 kronor per månad för varje heltidstjänstgörande legitimerad apotekare. Enligt gjorda beräkningar skulle genom en dylik avgiftsökning apotekskollektivet kompenseras för de föreslagna löneutgifterna därifrån för teknisk personal, frånsett de vidtagna förbättringarna i förmånerna fr. o. m. den 1 februari 1951. Centralstyrelsen för tekniska personalens förbund har förklarat sig biträda denna ändring i det tidigare förslaget. Enligt centralstyrelsens uppfattning torde det ej vara nödvändigt att inrätta en särskild institution för handhavandet av central löneutbetalning för den tekniska personalens del. Erforderliga åtgärder skulle nämligen kunna ombesörjas av centralstyrelsen och dess kansli. Såsom förut omtalats, har i det nya avtalet angående den tekniska personalens löner införts en bestämmelse om att, därest en lönekassa ej trätt i verksamhet den 1 juli 1951, nedsättes avtalets uppsägningstid från sex till tre månader. Denna bestämmelse har införts på yrkande av apotekareförbundet.

L . Pensionsförhållandena inom

apoteksväsendet

1. Pensioneringen av apoteksinnehavare och anställda Apoteksinnehavarna Frågan om pensionering av apoteksinnehavare var aktuell redan på 1880talet. Den 27 oktober 1899 utfärdades KK angående skyldighet för innehavare av apoteksprivilegier att mot pension avstå privilegierna. Genom denna författning bestämdes, att den som efter kungörelsens ikraftträdande erhölle privilegium på apotek skulle efter utgången av 1920 vara skyldig dels att mot pension avstå privilegiet och beträffande pensioneringen underkasta sig vad Kungl. Maj :t kunde komma att därom bestämma, dels ock att för apoteksinnehavares eventuella pensionering årligen erlägga den avgift som Kungl. Maj :t kunde pröva lämpligt fastställa för detta ändamål. Med åtgärder för ordnande eller ekonomiskt möjliggörande av pensioneringen fick emellertid tillsvidare anstå. Först under 1920 började sådana åtgärder vidtagas. Sålunda infördes fr. o. m. den 9 augusti 1920 i alla nya 212

privilegiebrev det tidigare (sid. 74 ff.) omnämnda förbehållet rörande privilegiets eventuella avstående och sättet för dess utövande. Vidare föreskrev Kungl. Maj :t, på förslag av medicinalstyrelsen, genom brev den 25 februari 1921 skyldighet för apoteksinnehavare, som erhållit privilegium på sitt apotek efter ikraftträdandet av 1899 års kungörelse, att erlägga vissa av Kungl. Maj :t till beloppen bestämda avgifter i och för bildande av en fond för apoteksinnehavares pensionering. Dessa avgifter började utgå den 1 april 1921. Genom utfärdandet av nyssnämnda kungl. brev var den ekonomiska grundvalen lagd för pensioneringen av apoteksinnehavare. Därefter återstod endast att föreskriva pensioneringsvillkoren. Initiativet härtill togs av medicinalstyrelsen. I ett av styrelsen utarbetat förslag i ämnet framhölls, att pensionsfrågans slutliga ordnande måste ses i nära sammanhang med det system för apoteksrörelsens bedrivande som kunde komma att beslutas. Det definitiva ordnandet av pensioneringen borde därför uppskjutas och avgöras i samband med apoteksväsendets övriga svävande frågor. Emellertid borde enligt styrelsens mening provisorisk avgångspensionering ordnas i avvaktan på statsmakternas beslut i sagda frågor. Vid denna provisoriska pensionering borde pensionsåldern bestämmas till 70 år. Genom brev den 31 december 1923 förordnade Kungl. Maj :t bland annat, att privilegium på apotek, som erhållits efter ikraftträdandet av 1899 års kungörelse och vars innehavare uppnått eller före 1925 års utgång uppnådde en ålder av 70 år, skulle av innehavaren avstås. Pensionen, 6 000 kronor, skulle utgå från fonden för apoteksinnehavares pensionering. Sedermera avgav medicinalstyrelsen förslag angående pensionering av apoteksinnehavare, som uppnådde 70 års ålder efter utgången av år 1925. Genom brev den 26 november 1926 förordnade Kungl. Maj :t i enlighet med medicinalstyrelsens förslag. Det föreskrevs därvid bland annat, att apoteksinnehavare, som avstått sitt privilegium, skulle under sin återstående livstid från fonden för apoteksinnehavares pensionering erhålla en pension av 6 000 kronor om året samt att, därest pension framdeles skulle komma att bestämmas till högre belopp, skulle jämväl pension till redan pensionerad apoteksinnehavare utgå med motsvarande högre belopp. Sedan apotekssakkunniga av år 1931 framlagt förslag till nya pensionsbestämmelser för apoteksinnehavare, utfärdades KK den 21 augusti 1935 (SFS nr 510) om pensionering av apoteksinnehavare. Genom denna kungörelse upphävdes 1899 års bestämmelser i ämnet. Emellertid meddelades samtidigt vissa övergångsbestämmelser i ändamål att successivt genomföra en pensionsålder av 67 år. Pensionernas belopp förblev oförändrat. Frågan om en revision av pensionsbestämmelserna väcktes 1946, då apotekarsocietetens direktion gemensamt med centralstyrelserna för Sveriges apotekareförbund och Sveriges farmacevtförbund gjorde framställning här213

om hos Kungl. Maj :t. För apoteksinnehavarnas del påyrkades därvid dels en höjning av pensionernas grundbelopp, dels att en eventuell höjning av dessa belopp skulle få åtnjutas även av apoteksinnehavare, som redan trätt i pension jämlikt bestämmelserna i 1935 års kungörelse, dels ock att rörligt tillägg och kristillägg skulle få utgå under samma förutsättningar och enligt samma grunder, som gällde för statstjänstemän. Vad pensionernas grundbelopp angår, ansågs att de borde höjas till 8 000 kronor om året. Man utgick därvid från ett dyrtidstillägg av 31 procent i enlighet med de för statstjänstemännen före den 1 juli 1947 gällande grunderna. Summan av grundbeloppet och dyrtidstillägget skulle i så fall ha uppgått till 9 860 kronor för år. Till jämförelse åberopades då gällande pensionsunderlag för chefen för medicinalstyrelsens apoteksbyrå (placerad i lönegrad A 30 enligt 1939 års civila avlöningsreglemente) samt föreslaget pensionsunderlag för chefen för militärapoteket (lönegrad C 6 enligt nyssnämnda reglemente). Statskontoret förordade för sin del en innehavarpension av 7 020 kronor, motsvarande provinsialläkarnas dåvarande tjänstepension. Sedan därefter statstjänstemännens tjänstepensioner omreglerats i anslutning till de samma år genomförda förbättringarna av deras löner, föreslog medicinalstyrelsen, att innehavarpensionerna skulle bestämmas till 9 312 kronor om året, motsvarande 8 000 kronor omräknat till belopp, vara rörligt tillägg skulle utgå enligt de för statstjänstemännen fr. o. m. den 1 juli 1947 gällande grunderna (12 %). Kungl. Maj:ts beslut i anledning av framställningen om revision av pensionsbestämmelserna meddelades den 4 juni 1948, då en kungörelse utfärdades om ändring i vissa hänseenden av 1935 års bestämmelser. Nu gällande bestämmelser innehålla i huvudsak följande. Apoteksinnehavare är skyldig att mot pension avstå privilegiet på sitt apotek med utgången av den månad, under vilken han fyller 67 år (ålderspension), såframt läkemedel då kunna börja säljas från apoteket för ny innehavares räkning. Om pensionering av apoteksinnehavare före uppnådd pensionsålder (förtidspension) gäller följande. Om apoteksinnehavare under tre på varandra följande år på grund av sjukdom, vanförhet, lyte eller nedsatt arbetsförmåga varit ur stånd att på ett tillfredsställande sätt förestå sitt apotek samt det behörigen styrkes, att han är för framtiden oförmögen därtill, är han skyldig att mot pension avstå privilegiet på apoteket, oaktat han ej fyllt 67 år. Det åligger medicinalstyrelsen att hos Kungl. Maj :t anmäla fråga om sådan pensionering av apoteksinnehavare. Apoteksinnehavare, som behörigen styrker, att han på grund av sjukdom, vanförhet etc. är för framtiden oförmögen att på ett tillfredsställande sätt förestå sitt apotek, äger att mot pension avstå privilegiet på apoteket, innan han fyllt 67 år. Till Kungl. Maj :t ställd ansökan om sådan pension skall ingivas till medicinalstyrelsen, som har att med eget utlåtande överlämna den till Kungl. Maj :t. Ålderspensionens grundbelopp utgör för närvarande 9 120 kronor per 214

år. Detta belopp är identiskt med det nuvarande slutliga pensionsunderlaget (= hel ålderspension) dels för provinsialläkarna (löneplan 3 i Saar) och dels för statstjänstemän avlönade enligt löneplan 1 i Saar med placering i lönegrad Ca 30. Begynnelsepensionsunderlaget för nyssnämnda statstjänstemän är 9 912 kronor, vilket tillämpas till dess vederbörande uppnår 67 års ålder. Därefter sker en reduktion med 792 kronor, motsvarande vad som regelmässigt utgår i folkpension fr. o. m. samma tidpunkt. Till detta förhållande har alltså hänsyn tagits även vid bestämmandet av apoteksinnehavarnas nuvarande pensioner (9 912 — 792 = 9 120). —- Förtidspension utgår för tiden t. o. m. den månad, under vilken pensionstagaren fyller 67 år, med det grundbelopp, Kungl. Maj :t i varje särskilt fall bestämmer, dock ej högre än 9 120 eller lägre än 7 500 kronor om året, samt för tiden därefter med förstnämnda belopp. — Därest på grund av levnadskostnadernas nedgång minskning skulle ske av de till statstjänstemännen enligt 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente utgående pensionerna, skola apoteksinnehavarnas pensioner i motsvarande mån nedsättas. Rörligt tillägg utgår på ålderspensionens grundbelopp under samma förutsättningar och med beräkning enligt samma procenttal (på grundbeloppet per månad), som gälla angående höjning av månadslön, angiven i de i statens löneplansförordning intagna grundlönetabellerna. De bestämmelser om storleken av pensionernas belopp samt om rörligt tillägg, för vilka här redogjorts, skola äga tillämpning även beträffande apoteksinnehavare, som före den 1 juli 1948 — då bestämmelserna trädde i kraft — frånträtt sina privilegier mot pension, såframt denna omedelbart dessförinnan utgått med 6 000 kronor för år. Apoteksinnehavares pensioner bestridas av fonden för apoteksinnehavares pensionering, till vilken icke-personliga avgifter erläggas i enlighet med bestämmelserna i kungl. brevet den 7 februari 1936 angående avgifter från apoteken för vissa gemensamma ändamål (se härom sid. 224). Till sist skall framhållas, att apoteksinnehavare enligt härom i 1935 års kungörelse meddelad särskild bestämmelse är skyldig att »underkasta sig vad Kungl. Maj :t framdeles kan komina att bestämma i fråga om pensioneringen». Den farmacevtiska personalen Även pensioneringen av apotekens farmacevtiska personal är av ganska sent datum. Redan 1865 gjordes visserligen ett första försök att ordna denna fråga. Då framlades nämligen från farmacevthåll ett förslag till »Stadgar för en lifränteanstalt för svenska farmaceuter». Efter åtskilligt ytterligare utredningsarbete erhölls den 11 februari 1887 Kungl. Maj :ts fastställelse av ett reglemente för »Apotekarcorpsens lifränte- och pensionskassa». Möjligheter till pension i egentlig mening bereddes emellertid obefordrade far215

macevter först genom ett den 3 augusti 1929 utfärdat kungl. brev angående pensionering av apotekens farmacevtiska personal. Enligt detta kungl. brev utgjorde hel pension för manlig leg. apotekare 4 800 kronor, för kvinnlig leg. apotekare 4 500 kronor, för manlig farm. kandidat 3 900 kronor och för kvinnlig farm. kandidat 3 600 kronor, allt för år räknat. Pensionsavgiften var för leg. apotekare 9 kronor för månad och för farm. kandidat 7 kronor för månad. Rätt till pension inträdde vid uppnådda 65 levnadsår för man och 60 år för kvinna, under förutsättning att vederbörande då kunde räkna minst 15 farmacevtiska tj anstår. Pension fick dock åtnjutas endast av den som under sammanlagt 6 av de senaste 10 åren före uppnåendet av nämnda ålder innehaft anställning, som berättigat till farmacevtisk tjänstårsberäkning, samt skriftligen förbundit sig att icke utan medicinalstyrelsens medgivande tjänstgöra på apoteksinrättning efter det han uppnått pensionsåldern eller dessförinnan kommit i åtnjutande av pension. Hel pension utgick till farmacevt, som kunde räkna minst 30 tjänstår och som erlagt pensionsavgift för en tid, motsvarande 30 år. Av hel pension ansågs 2/3 utgöra tjänstålderspension och 1/3 avgiftspension. Farmacevt, som träffades av sådant olycksfall i tjänstgöring å apoteksinrättning, att han blev för framtiden oförmögen till dylik tjänstgöring, var utan hinder av att han ej uppnått nyssnämnda levnads- och tjänstålder berättigad till hel pension. Hade farmacevt under 5 år i följd på grund av sjukdom, vanförhet eller lyte i andra än de nyssnämnda fallen varit ur stånd att fullgöra tjänstgöring å apotek och befanns han oförmögen till tjänstgöring för framtiden, var han utan hinder av att han ej uppnått den stadgade levnadsåldern berättigad erhålla avkortad pension, dock ej till lägre belopp än fulla tjänstålderspensionen eller 2/3 av hel ålderspension. I den ovan berörda framställningen 1946 om revision av bestämmelserna angående apoteksinnehavares pensionering framfördes även krav på förbättrade pensionsvillkor för den farmacevtiska personlaen. Det framhölls särskilt, att pensionsbeloppen för de leg. apotekarnas del vore för låga samt att alltför restriktiva bestämmelser gällde för erhållande av pensionsrätt. Framställningen ledde till att Kungl. Maj :t den 4 j u n i 1948 utfärdade nya bestämmelser om pensionering av den farmacevtiska personalen (MF nr 58.) Dessa bestämmelser, som trädde i kraft den 1 juli 1948, gälla »tills vidare intill dess annorlunda varder bestämt». Genom bestämmelserna har principen om pensionsrättens oantastbarhet såtillvida godtagits, att rätt till pension tillerkänts envar farmacevt, som vid uppnådd pensionsålder — 65 år för man och 60 år för kvinna — kan åberopa minst 3 avgiftsår. Avgifterna äro, för leg. apotekare 24 kronor i månaden och för farm. kandidat 14 kronor i månaden. Dessa avgifter ingå till fonden för pensionering av apotekens farmacevtiska personal, varom närmare nedan. I övrigt skall om pensionsbestämmelsernas innehåll anmärkas följande. För rätt till hel tjänstepension kräves minst 30 tjänstår. Vid tjänstårsberäkning skall avdrag ej göras för tid, varunder farmacevt åtnjutit ledighet på grund av havandeskap eller på grund av sjukdom eller genom brist på lediga platser varit förhindrad tjänstgöra på apotek. Farmacevt är berättigad till förtidspension med samma belopp som hel 216

tjänstepension under förutsättning, att förtidspensioneringen är en konsekvens av olycksfall i tjänstgöring på apoteksinrättning. Förtidspension (sjukpension) utgår vidare till farmacevt, som under 5 år i följd på grund av sjukdom, vanförhet eller lyte förorsakad av annan anledning än olycksfall i tjänsten befinnes för framtiden oförmögen till tjänstgöring. Sådan sjukpension utgör normalt minst 75 procent av hel tjänstepension. Anledningen till att sjukpension icke utgår under de 5 första sjukdomsåren är, att farmacevt enligt reglementet för apotekarkårens ålderstilläggskassa under denna tid har rätt till sjuklön, vars storlek överstiger sjukpensionens (se sid. 205). Tjänstepension utgöres av grundbelopp och rörligt tillägg. Grundbeloppens storlek i olika fall framgår av tab. 20, som för jämförelses skull upptager även tjänstepensionsunderlagen för statstjänstemän i befattningar tillhörande lönegraderna Ca 21 och 22 samt 25 och 26. Som synes motsvara farmacevtpensionernas grundbelopp nära slutpensionsunderlagen ( = hel ålderspension fr. o. m. 67 års ålder) för nyssnämnda statstjänstemän. Tab

" 2°' F a r m a c e v t e r n a s tjänstepensioner enligt Kungl. Maj:ts beslut den 4 juni 1948, jämförda med tjänstepensionsunderlagen för vissa statstjänstemän. Kungl. Maj :ts beslut den 4 juni 1948

Pensionsberättigade

... Manlig leg. apotekare Kvinnlig d:o Manlig farm. kandidat Kvinnlig d:o

......

1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente

Hel tjänstepension Grundbelopp

Befattning tillhörande lönegrad

7 500 7104 5 904 5 508

Ca 26 Ca 25 Ca 22 Ca 21

Pensionsunderlag t. o. m. 66 år

fr. o. ni. 67 år

8 364 7 944 6 744 6 360

7 572 7152 5 952 5 568

Även for farmacevterna gäller att, därest de statliga pensionerna enligt 1947 ars allmänna tjänstepensionsreglemente skulle minskas på grund av levnadskostnadernas nedgång, skola här avsedda pensioner i motsvarande mån nedsättas. Rörligt tillägg på tjänstepensionens grundbelopp utgår under samma förutsättningar och med beräkning enligt samma procenttal (på grundbeloppet per månad), som gälla angående höjning av månadslön till statstjänstemännen. Den icke-farmacevtiska personalen År 1931 hemställde det samma år bildade Sveriges tekniska apotekspersonals förbund hos apotekareförbundet och farmacevtförbundet, att frågan om den tekniska personalens pensionering måtte upptagas till be217

handling vid gemensamma överläggningar mellan de olika förbunden. Personalförbundet framhöll, att enligt dess uppfattning formuleringen av kungl. brevet den 31 augusti 1928 angående användningen av de efter den 1 juli 1928 till apotekens pensions- och subventioneringsfond inflytande medlen (se sid. 77 och nedan) medgåve, att dessa medel även finge disponeras för den tekniska personalens pensionering. Efter en utredning angående kostnaderna för den heltidsanställda tekniska personalens anslutning till SPP hänsköts frågan till apotekssakkunniga av år 1931. De sakkunniga läto verkställa viss ytterligare utredning, som särskilt tog sikte på frågan, huruvida apotekarpensioneringsfonden borde tagas i anspråk för beredande av pension åt den tekniska personalen. För egen del ansågo de sakkunniga sig icke böra avstyrka åtgärder för att bereda den tekniska personalen pension. Till pensionering borde emellertid ifrågakomma endast sådan ickefarmacevtisk personal, som hade heltidstjänstgöring (minst 48 timmar i veckan) och som under denna tid uteslutande ägnade sig åt arbete inom vederbörande apoteksinrättning. Hellre än att lägga kostnaderna för ifrågavarande pensionering — i den mån dessa ej täcktes av personliga avgifter _ p å apotekarpensioneringsfonden, borde enligt de sakkunnigas mening exempelvis apotekarsocieteten på egen hand ordna den icke-farmacevtiska personalens pensionering. De sakkunniga hyste nämligen farhågor för att en pensionering genom fonden icke skulle nödga apoteksinnehavarna till erforderlig återhållsamhet vid anställande av ny personal. I övrigt anförde de sakkunniga i huvudsak följande: De pensionsbelopp, varmed de sakkunniga räknat i sin utredning (alltså för samtliga män 1 200 kronor om året, för kvinnliga tekniska biträden, kontorister och kassörskor 800 kronor om året och övriga kvinnliga biträden 500 kronor om aret) torde stå i rimligt förhållande till ifrågavarande personals arbetsuppgifter och avlöningsförhållanden. Pensionsåldern synes icke böra sättas lägre an till den for farmacevterna gällande, alltså ej lägre än 65 år för man och 60 år för kvinna. Billighetsskäl tala för att efter prövning från fall till fall vissa understöd bora kunna ifrågakomma för överårig personal, varförutom likaledes efter prövning i de enskilda fallen viss förtidspensionering synes böra ifrågakomma for sjuka eller av annan anledning till arbete odugliga personer. På grund av apoteksväsendets kollektiva organisation bör pension ej utgå till personer, som övergå till annat yrke, och endast tillkomma sådana, som under tillräckligt lång tid utan längre avbrott tjänstgjort å apotek. Frågan om den icke-farmacevtiska personalens pensionering löstes därefter på det sätt, att apotekareförbundet träffade överenskommelse med SPP om pensionsförsäkring av personalen. I anslutning till denna överenskommelse utfärdade Kungl. Maj :t sedermera genom beslut den 29 augusti 1936 och den 23 maj 1947 nedan omförmälda bestämmelser i ämnet. Pensionsförsäkringen skall omfatta sådana hos apoteken den 1 september 1936 och sedermera fast anställda tekniska biträden, kassörskor 218

och kontorsbiträden, laboratoriebiträden samt städerskor och sköljerskor, som i genomsnitt under året ha minst 42 timmars tjänstgöring i veckan på apotek samt uppnått 25 levnadsår och innehaft fast anställning på apotek under minst 2 år. Vid uppnådd pensionsålder — 65 år för manlig och 60 år för kvinnlig försäkrad — är vederbörande skyldig avgå från tjänsten. Det årliga pensionsbeloppet utgör sedan den 1 januari 1947 2 400 kronor för samtliga manliga anställda, 2 100 kronor för kvinnliga tekniska biträden, kassörskor, kontorsbiträden och laboratoriebiträden samt 1 800 kronor för städerskor och sköljerskor. De sålunda angivna pensionsbeloppen förutsätta full tjänstetid, dvs. 420 månader för manliga och 360 månader för kvinnliga anställda. Vidare förutsattes, att de försäkrade själva bestrida 1/3 av den totala avgiften för ovannämnda pensionsförmåner, dock högst 26 kronor per månad för manlig anställd samt för de båda nämnda kategorierna kvinnliga anställda högst 22 resp. 19 kronor per månad. Återstående avgift bestrides av apotekareförbundet dvs. i realiteten av apotekskollektivet genom att erforderligt belopp av de allmänna avgifterna får tagas i anspråk härför. Det skall anmärkas, att rörligt tillägg icke utgår på ifrågavarande pensioner. F r å n försäkringen äro undantagna vissa äldre anställda, såväl manliga som kvinnliga. Dessa äga i stället, efter prövning av medicinalstyrelsen, erhålla understöd i anslutning till de grunder, som gälla för pensioneringen av den icke-farmacevtiska personalen. Vissa kategorier anställda, som ej kunnat göras delaktiga av de fr. o. m. den 1 januari 1947 höjda pensionerna, äga likadeles erhålla understöd enligt omförmälda grunder intill ett belopp motsvarande den höjning av pensionen, varom de gå miste.

2. Familjepensioneringen Apoteksinnehavarnas och den farmacevtiska personalens efterlevande Såsom redan omtalats, har sedan länge inom apoteksväsendet funnits en understödsförening benämnd apotekarkårens livränte- och pensionskassa. Denna kassa har till ändamål att utgiva dels pensioner och årliga livräntor till avliden delägares hustru och barn, dels årliga livräntor till delägare själv resp. till hans hustru och barn, dels ock kapitalunderstöd att utgå vid delägares död eller uppnående av viss ålder. Delägare i kassan är den som beviljats inträde i kassan och utlöst delägarbevis, så ock avliden delägares maka resp. make och barn, som fortsätter med inbetalning av resterande avgifter. Rätt till inträde i kassan har varje i tjänst varande apoteksinnehavare samt var och en, som avlagt farm. kandidatexamen och inne219

har anställning på apoteksinrättning eller annan ur tjänstårsberäkningssynpunkt jämförlig anställning. Skyldig att genast inträda i kassan (samt att så länge han tillhör apotekaryrket kvarstå i kassan) är varje man, som avlägger farm. kandidatexamen och erhåller anställning inom yrket eller som är i tjänst varande apoteksinnehavare, i och med att han får försörjningsplikt gentemot hustru eller barn. Denna skyldighet avser att åt försörj ningsberättigade, som nyss nämnts, bereda en årlig pension av minst 900 kronor åt efterlevande till apoteksinnehavare och minst 750 kronor åt efterlevande till obefordrade farmacevter. Såsom av det följande skall framgå äro de efterlevande tillförsäkrade familjepension från fonden för apoteksinnehavares pensionering endast om familjeförsörjaren genom försäkring i livränte- och pensionskassan berett dem pension, som nyss sagts. Maximum för sådan pension utgör 3 000 kronor. I kassan kan vidare beredas livränta åt delägare och hans familj med mellan 300 och 3 000 kronor. Kassan finansieras genom delägarnas avgifter. Apoteksinnehavarna bestrida själva kostnaden för de obligatoriska pensionerna till sina efterlevande (900 kronor). Vad de obefordrade farmacevterna beträffar är det ordnat så, att kostnaden för de obligatoriska familjepensionerna (750 kronor) bestrides genom uttaxering på samtliga tjänstgörande farmacevter, oavsett om de äro försörjningspliktiga eller icke. Enligt en bestämmelse i 1947 års kollektivavtal är sålunda envar farmacevt skyldig att å de grundlönsandelar och ålderstillägg som utbetalas genom apotekarkårens ålderstilläggskassa vidkännas vissa avdrag »för beredande av familjepension» i enlighet med de bestämmelser härom, som jämlikt föreskrifterna i reglementet för kassan utfärdas av dess styrelse. De åsyftade bestämmelserna i ålderstilläggskassans reglemente innehålla bland annat följande: Familjepensionering för farmacevter skall i den omfattning och på de villkor som bestämmas av kassans styrelse efter förslag av centralstyrelsen för Sveriges farmacevtförbund anordnas genom försäkring i livränte- och pensionskassan eller, därest detta icke lämpligen kan ske, i annan försäkringsanstalt. För beredande av medel till ifrågavarande familjepensionering åligger det ålderstilläggskassans styrelse att vid utbetalning av grundlönsandelar och ålderstilläsg innehålla så stor del av det sammanlagda beloppet, som enligt styrelsens beprövande för pensioneringen erfordras. — Avdragen ha av styrelsen bestämts till följande belopp per månad: för leg. apotekare 10 kronor, då endast ett ålderstillägg utgår, 12 kronor, då 2—3 ålderstillägg utgå, och 14 kronor, då flera än 3 ålderstillägg utgå, samt för farm. kandidater resp. 7, 9 och 11 kronor. De sålunda avdragna beloppen inbetalas av styrelsen till vederbörande försäkringsanstalt. Kassans fonder äro dels pensions- och livräntefonden samt kapitalunderstödsfonden, vilka benämnas kassans huvudfonder, dels ock vinstfonden samt förstärknings- och understödsfonden. Av en vid kassans styrelsebe220

rättelse för år 1949 fogad tablå över kassans utveckling från starten (1887) framgår bland annat, att vid 1949 års slut pensions- och livräntefonden uppgick till 9,6 milj. kronor, vinstfonden till 1,09 milj. kronor samt förstärknings- och understödsfonden till 1,96 milj. kronor. För kassan gäller ett reglemente, som i vissa delar är fastställt av Kungl. Maj:t. Enligt reglementet står kassan »under vård och överinseende» av 16 fullmäktige, av vilka 8 skola vara apoteksinnehavare och 8 farmacevter, som icke innehava apotek. Dessa fullmäktige utöva de i kassan röstberättigades (delägare, pensionstagare och livräntetagare) rätt i allt vad som angår kassans angelägenheter. Kassan förvaltas av en styrelse på 7 ledamöter, av vilka Kungl. Maj :t förordar en för tre år i sänder; de övriga väljas av kassans fullmäktige. Såsom understödsförening är kassan underkastad bestämmelserna i 1938 års lag om understödsföreningar. Enligt kassans stadgar skola vid kassans upplösning dess tillgångar — såvida ej överlåtelse av föreningens rörelse på annan understödsförening eller på försäkringsbolag kommer till stånd — fördelas mellan de enligt försäkringsavtalen berättigade i förhållande till den premiereserv som beräknas för varje försäkringsavtal. Bestämmelser angående pensionering av apoteksinnehavares och obefordrade farmacevters efterlevande meddelades första gången genom ett kungl. brev av den 13 mars 1931. En grundläggande förutsättning för att de efterlevande skulle erhålla familjepension från apotekens pensions- och subventioneringsfond var, att familjeförsörjaren såsom delägare i livränte- och pensionskassan berett änka och barn en pension av minst 600 kronor. Om så skett, utgick vid delägarens frånfälle — utöver pensionen från kassan — familjepension med 1 400 kronor för änka ensam, med 2 000 kronor för änka och ett barn, med 2 400 kronor för änka och två barn och med ytterligare 200 kronor för varje barn utöver två samt, då änka icke fanns, med 1100 kronor för ett barn, med 1 600 kronor för två barn, med 2 100 kronor för tre barn, med 2 400 kronor för fyra barn och med 200 kronor för varje ytterligare barn. Sedan den 1 januari 1947 utgick även dyrtidstillägg på familjepensionsbeloppen under samma förutsättningar och enligt samma grunder som då gällde beträffande motsvarande tillägg på apoteksinnehavares pensioner. I samband med den 1946 väckta frågan om en revision av pensioneringsbestämmelserna för apoteksinnehavare och obefordrade farmacevter föreslogs även utfärdande av nya bestämmelser om familjepensioneringen. De viktigaste förändringarna gällde familjepensionernas belopp, vilka ansågos böra dels höjas, dels differentieras så, att apoteksinnehavarnas efterlevande skulle erhålla högre pension än farmacevternas. Den 4 juni 1948 utfärdade Kungl. Maj:t nya bestämmelser i ämnet, vilka trädde i kraft den 1 juli samma år. Bestämmelserna, som till övervägande 221

del äro gemensamma för apoteksinnehavares och obefordrade farmacevters efterlevande, innehålla i huvudsak följande. En grundläggande förutsättning för pensionsrätt är alltjämt, att apoteksinnehavare resp. farmacevt såsom delägare i livränte- och pensionskassan berett änka och barn en pension av i förra fallet minst 900 kronor och i senare fallet minst 750 kronor. Har detta skett, utgår familjepension till apoteksinnehavares och farmacevts efterlevande med de grundbelopp som framgår av tab. 21. Tabellen upptager för jämförelses skull även familjepensionsunderlagen för statstjänstemän i befattningar tillhörande lönegraderna Ca 30, 26 och 22. Tab. 21. Apoteksinnehavares och obefordrade farmacevters efterlevandes pensioner enligt Kungl. Maj:ts beslut den 4 juni 1948, jämförda med vissa statstjänstemäns familjepensioner. 1947 års allmänna familjepensionsreglemente

Kungl. Maj :ts beslut den 4 juni 1948 Pension från livränteoch pensionskassan

Familjepension Grund belopp

Summa

900 900 900

2 604 3 924 4 464

3 504 4 824 5 364

3 barn osv. . . .

900 900 900

2 004 3 324 3 864

2 904 4 224 4 764

Obefordrade farmacevters efterlevande: änka. ensam . . .

2 004

2 754

ä n k a + 1 barn . .

3 324

4 074

ä n k a + 2 barn . .

3 864

4 614

2 004

2 754

3 324

4 074

3 864

4 614

Familjepensionsberättigade

Apoteksinnehavares efterlevande: änka ensam . . . ä n k a + 1 barn . . ä n k a + 2 barn . . osv. 1 barn ensamt

osv.

1 barn ensamt

3 barn osv. . . .

222 Pensionsberättigade

Befattning tillhörande lönegrad

änka ensam änka+1 barn änka+2 barn osv. Ca 30 1 barn ensamt 3 barn

osv.

/ C a 26 \ Ca 22 / C a 26 änka+1 barn \ C a 22 / Ca 26 änka+2 barn \ C a 22 osv. j Ca 26 \ Ca 22 j Ca 26 1 barn ensamt \ Ca 22 / C a 26 ^ Ca 22 änka ensam

3 barn

osv.

Pensionsunderlag

3 804 5 706 6 466 3 804 5 706 6 466

3 312 2 772 4 968 4158 5 630 4 712 3 312 2 772 4 968 4 158 5 630 4 712

Av tabellen framgår bland annat, att änke- och barnpensionerna äro lika stora för leg. apotekare och farm. kandidater (vilket icke är fallet med resp. tjänstepensioner) samt att barnpensionerna äro desamma som för apoteksinnehavare. På familjepensionernas grundbelopp utgår rörligt tillägg enligt samma regler som gälla för sådant tillägg till farmacevternas tjänstepensioner (se ovan). Pensionsberättigade äro änkor och barn efter dels apoteksinnehavare och pensionerade apoteksinnehavare, dels leg. apotekare och farm. kandidat, som antingen vid sin död kunde räkna minst 25 tjänstår eller under minst 3/4 av den tid, som vid hans död förflutit från det han avlade farm. kandidatexamen, innehaft anställning, som berättigar till tjänstårsberäkning, dels ock pensionerad leg. apotekare och farm. kandidat, som antingen vid avgången med tjänstepension kunde räkna minst 25 tjänsteår eller avgått ur tjänst med rätt till invalid- eller sjukpension. Efter prövning av medicinalstyrelsen kan pension tillerkännas änkling efter kvinnlig delägare i livränte- och pensionskassan, vilken berett sina efterlevande en pension av minst 900 resp. 750 kronor. Pensionsrätt tillkommer änka, så länge hon lever ogift, samt barn till dess det uppnår 19 års ålder. Genom särskilda beslut av Kungl. Maj:t den 9 juni 1950 ha bestämmelser meddelats om understöd till efterlevande änkor efter apoteksinnehavare, pensionerade apoteksinnehavare och obefordrade farmacevter, vilka antingen avlidit före den 1 juli 1928 eller avlidit under tiden den 1 juli 1928 — den 31 januari 1931 utan att ha berett sina efterlevande pension eller livränta i livränte- och pensionskassan med minst 600 kronor. Den icke-farmacevtiska personalens efterlevande Genom beslut den 22 juni 1945 har Kungl. Maj:t medgivit, att belopp, som erfordras för familjepensionering av ifrågavarande personal, må av apotekareförbundet tagas i anspråk av de allmänna avgifterna. Samtidigt ha bland annat följande bestämmelser utfärdats i ämnet, vilka den 9 november 1945 undergått viss ändring. Pension skall utgå till änka och barn i enlighet med vissa i för SPP gällande allmänna försäkringsvillkor av den 1 januari 1945 meddelade bestämmelser om helkollektiv familjepension. I övrigt skall gälla, att pensionsbeloppet för änka ensam skall utgöra 900 kronor per år (grundbeloppet) samt att pension för änka och barn ävensom för barn, där änka icke finnes, skall bestämmas i förhållande till grundbeloppet efter i nämnda villkor angiven skala. Av den ökning i pensionsavgifter, som föranledes av familjepensionsförsäkringen, skall den försäkrade bestrida en tredjedel, 223

dock att hans sammanlagda avgift för egen- och familjepension icke må överstiga 19 kronor per månad. Beträffande efterlevande till vissa från försäkringen undantagna anställda — sådana som den 1 januari 1945 uppnått 55 års ålder — har genom Kungl. Maj:ts beslut den 11 april 1947 öppnats möjlighet att utbetala understöd enligt de i pensionsbestämmelserna angivna grunderna.

3. Pensionsfonder m. m. Såsom ovan framhållits utgå a p o t e k s i n n e h a v a r n a s åldersp e n s i o n e r från fonden för apoteksinnehavares pensionering. Denna fond, som tillkom 1921, består egentligen av två delfonder, apotekarnas pensioneringsfond samt apotekens pensions- och subventioneringsfond. Medel till dessa fonder inflyta årligen i form av avgifter från apoteken (sedan 1936 såsom allmän avgift jämlikt 1936 års avgiftsbestämmelser). Att två skilda fonder bildats med delvis samma uppgift — bestridande av kostnaderna för apoteksinnehavarnas pensionering — har sin grund i rättsliga betänkligheter mot att använda de från apoteken uttaxerade medlen för andra ändamål än dem, för vilka medlen inbetalats (se härom sid. 76 o. f.). Gränsen har här, liksom ofta eljest i frågor som röra apoteksväsendets ekonomi, gått mellan den 8 och den 9 augusti 1920. De medel som inbetalats av apoteksinnehavare, vilka t. o. m. den 8 augusti 1920 erhållit privilegium på apotek, ha sålunda influtit till pensioneringsfonden, under det att medel som uttaxerats av apoteksinnehavare, vilka fr. o. m. den 9 augusti 1920 erhållit privilegium på apotek, influtit till pensions- och subventioneringsfonden. Olikheten mellan fonderna består däri, att den förra fondens medel ansetts kunna användas endast för bestridande av omförmälda pensioneringskostnader. Beträffande den senare fondens medel — vilka utgöras av avgifter inbetalade för tid efter den 1 juli 1928 — har genom kungl. brev den 31 augusti 1928 föreskrivits, att medlen må tagas i anspråk även för bidrag till mindre bärkraftiga apotek samt för beredande av pension dels åt på apoteken anställd personal och dels åt apoteksinnehavares och pensionerade apoteksinnehavares samt på apotek anställd personals och pensionerad sådan personals efterlevande. Fonderna förvaltas av medicinalstyrelsen, som äger placera medlen i enlighet med vissa av Kungl. Maj :t givna föreskrifter. Enligt dessa föreskrifter skola medlen företrädesvis placeras i s. k. guldkantade papper. Den 31 december 1949 uppgingo pensionsfondernas sammanlagda tillgångar till i runt tal 28,3 milj. kronor, varav ca 8 milj. belöpte på apotekarnas pensioneringsfond och 20,3 milj. på apotekens pensions- och subventioneringsfond. Enligt revisionsberättelsen för 1949 utbetalades under detta år 224

255 582 kronor samt från pensions- och subventioneringsfonden 2 988 523 kronor. F r å n sistnämnda fond utbetalades dessutom driftbidrag till mindre bärkraftiga apotek med tillhopa 36 750 kronor. Till jämförelse härmed kan nämnas, att fonderna 1949 tillfördes resp. 4 913 och 3 656 064 kronor i form av allmänna avgifter samt att ränteinkomsterna utgjorde resp. 257 125 och 582 260 kronor. Ovan har omtalats, att d e o b e f o r d r a d e farmacevternas t j ä n s t e p e n s i o n e r äro förbundna med erläggande av vissa personliga avgifter, numera 24 kronor i månaden för leg. apotekare och 14 kronor i månaden för farm. kandidater. Det har emellertid icke ansetts möjligt att i administrativ ordning ålägga farmacevterna att betala nämnda avgifter, utan man har i stället gått tillväga på följande sätt. I kollektivavtalet mellan apotekareförbundet och farmacevtförbundet angående farmacevternas löneförhållanden m. m. har stadgats skyldighet för farmacevt att vidkännas avdrag på lönen »i och för pensionering av apotekens farmacevtiska personal i enlighet med därom utfärdade bestämmelser». Genom att avtalet samtidigt innehåller en bestämmelse som förpliktar apoteksinnehavarna att icke i sin tjänst antaga eller sysselsätta annan farmacevt än den som är medlem av farmacevtförbundet har man nått samma resultat, som om farmacevterna direkt ålagts att betala avgifter för sin pensionering. Enligt en bestämmelse i Kungl. Maj :ts beslut den 4 juni 1948 om den farmacevtiska apotekspersonalens pensionering skola de av farmacevterna erlagda pensionsavgifterna ingå till en särskild fond, benämnd farmacevternas pensioneringsfond. Från denna fond bestrides kostnaden för den del av farmacevtpensionerna som motsvaras av erlagda pensionsavgifter. Återstående del av kostnaden bestrides av medel ur apotekens pensionsoch subventioneringsfond. Liksom övriga ifrågavarande fonder står även farmacevternas pensioneringsfond under medicinalstyrelsens förvaltning. Fondens tillgångar uppgingo den 31 december 1949 till i runt tal 2,7 milj. kronor. Enligt revisionsberättelsen för 1949 utbetalades från fonden pensioner till ett sammanlagt belopp av 61 938 kronor. Samma år inflöto i pensionsavgifter 270 642 kronor och utgjorde ränteinkomsterna 82 585 kronor. Kostnaden för a p o t e k s i n n e h a v a r e s o c h obefordrade f a r m a c e v t e r s f a m i l j e p e n s i o n e r skall enligt Kungl. Maj:ts beslut i ämnet den 4 juni 1948 bestridas från apotekens pensionsoch subventioneringsfond.

16 — 12189

Kap. 5. Läkemedelsgrosshandeln och läkemedelsindustrien A.

Läkemedelsgrosshandeln

Inledning De varor, apoteken inköpa för sin rörelse, utgöras i huvudsak av: a) droger, kemikalier och oljor; b) farmacevtiska specialiteter; c) näringspreparat samt tekniska och kosmetiska preparat; d) förbands- och sjukvårdsartiklar, gummivaror samt kirurgiska instrument; e) laboratorieutensilier inklusive analysutensilier; f) mineralvatten, maltdrycker och sprit; g) emballage såsom glasvaror, bleckvaror, papper, kork, bindgarn och trycksaker (signaturer o. dyl.)Leverantörer av huvudparten av grupperna a) och b ) , vilka även inkludera gifter av första och andra klassen samt narkotika, äro grosshandlarna med apoteksvaror m. m., de s. k. droghandlarna. Vad gruppen b) beträffar bör framhållas, dels att farmacevtiska specialiteter i mindre omfattning levereras till apoteken genom agenter för utländska tillverkare samt i en del fall direkt från inhemska tillverkare, dels att sera och vacciner levereras direkt till apoteken från statens bakteriologiska laboratorium, vars tillverkning täcker huvudparten av landets behov. Droghandlarna leverera även en icke obetydlig del av de till grupperna c), d) och g) hörande varorna. I övrigt anskaffa apoteken sina varor antingen genom handel sinsemellan eller genom inköp från grossister i den kemisk-tekniska branschen resp. från grossister och tillverkare inom de till grupperna e) och f) hörande branscherna eller genom egen import. Den sistnämnda, som länge varit obetydlig, har på de senaste åren tagit något större omfattning genom att Distriktslaboratoriernas intresseförening (bildad år 1946) i viss utsträckning importerar råvaror för dessa laboratoriers behov. En närmare redogörelse för föreningens verksamhet har lämnats i kapitel 4 (sid. 141 o. f.). Läkemedelsgrosshandeln före 1913 Före tillkomsten av 1913 års apoteksvarustadga var grosshandeln med apoteksvaror förbehållen apoteken. Detta hade till följd, att, såsom det 226

påpekas i ett offentligt yttrande från 1900-talets början, någon verklig grosshandel med direkt import och framför allt export ej kunnat uppstå. Grosshandeln inskränkte sig till att några få apoteksföreståndare införde och fördelade varor för de svenska apotekens behov från de utländska droghandlarna och fabrikanterna. Så länge vår egen kemiska industri var obetydlig och något intresse för utnyttjande av landets möjligheter på medicinalväxtodlingens område icke förekom, förefunnos ej heller betingelserna för grosshandel med apoteksvaror i vårt land. Att under sådana förhållanden endast apoteksföreståndare fingo ombesörja fördelningen av de införda apoteksvarorna, utgjorde ingen olägenhet, i synnerhet som detta ej förutsatte andra kunskaper än dem som behövdes för bedrivande av apoteksrörelse. Frågans läge hade emellertid förändrats, sedan vår farmacevtiskt-kemiska industri nått en ansenlig utveckling och direkta förbin*delser med även avlägsnare länder hade börjat knytas, så att direkt export och import kunde ske. Betingelserna för en apoteksvarugrosshandel i verklig mening hade därigenom blivit relativt goda. De då gällande förordningarna rörande handeln med apoteksvaror tilläto emellertid ej en sådan grosshandel. I detta läge framlade medicinalstyrelsen 1909 ett förslag till ny apoteksvarustadga, vari ett visst frigivande av grosshandeln förordades. Vid den fortsatta beredningen av ärendet uttalades sympatier för att gå något längre än medicinalstyrelsen tänkt sig, och i det förslag till apoteksvarustadga som Kungl. Maj :t i anslutning till dessa förarbeten framlade för 1913 års riksdag anförde departementschefen, att skäl ej syntes föreligga att behålla apotekarnas privilegierade ställning vad grosshandeln beräffade, blott man sörjde för att denna handel omhänderhades av kompetenta personer (se sid. 84). Även handeln med gifter av första klassen var enligt 1906 års giftstadga praktiskt taget helt förbehållen apoteken. Häri skedde icke någon ändring genom tillkomsten av apoteksvarustadgan, utan grosshandlarna med apoteksvaror voro förhindrade att försälja första klassens gifter, i den mån icke deras rörelse var kombinerad med fabriksmässig tillverkning av dessa gifter. Däremot ägde grosshandlare med apoteksvaror rätt att driva partihandel med gifter av andra klassen. Gällande bestämmelser För grosshandeln med apoteksvaror melser.

gälla i huvudsak följande bestäm-

Enligt § 7 i apoteksvarustadgan har den som, utan att vara apoteksföreståndare, vill bedriva grosshandel med apoteksvaror att hos överståthållarämbetet resp. magistrat, kommunalborgmästare eller länsstyrelse anmäla, att han ämnar bedriva sådan rörelse. Han skall därvid styrka »att an227

tingen han själv eller av honom såsom föreståndare anställd person äger skicklighet att bedriva sådan rörelse». Grosshandel med apoteksvaror får bedrivas även av fabrikant, som har rätt att tillverka apoteksvara. Enligt § 9 i apoteksvarustadgan är grosshandlare skyldig underkasta sig den särskilda inspektion och kontroll, varom Kungl. Maj :t kan komma att förordna, samt att i den ordning som k a n komma att föreskrivas bestrida kostnaderna härför. Vad beträffar grosshandeln med gifter av första klassen må här blott nämnas, att 1943 års giftstadga frigav grosshandeln med sådana varor samt att som villkor för rätt till dylik grosshandel av annan än apoteksföreståndare eller vederbörande fabrikant föreskrivits tillstånd av myndighet i orten resp. länet (jfr ovan beträffande apoteksvaror) ävensom beträffande första klassens gift, som utgör läkemedel, anmälan till medicinalstyrelsen. I övrigt torde få hänvisas till den redogörelse för giftstadgans bestämmelser som lämnats i kapitel 4. 1931 års apotekssakkunniga om läkemedelsgrosshandeln Någon officiell fortlöpande statistik, ur vilken uppgifter k u n n a inhämtas om den svenska läkemedelsgrosshandelns (droghandelns) ekonomiska förhållanden, finnes icke. 1931 års apotekssakkunniga, som föreslogo droghandelns läggande under statsmonopol (se härom sid. 29 ff.) sökte emellertid på grundval av ingående undersökningar ge en föreställning om dels apotekens varuinköp och deras fördelning på olika slag av varor och dels drogaffärernas omsättning och ekonomi. Uppgifterna avsågo år 1932. Ehuru de voro i olika hänseenden ofullständiga, gåvo de likväl i sin helhet en ungefärlig bild av droghandelns dåvarande läge och betydelse för apotekens verksamhet. Deras huvudsakliga innehåll skall här återgivas. Apotekens varuleverantörer indelades i följande grupper: a) fyra särskilda grosshandlare med apoteksvaror m. m.: Apotekarnas droghandelsaktiebolag (ADA) och Kronans droghandel AB (KD), båda företagen med huvudsäte i Göteborg, Apoteksvarucentralen Vitrum Apotekare AB i Stockholm samt apoteket Lejonets droghandel i Malmö; b) vissa läkemedelsfabriker, som bedrevo partiförsäljning direkt till apoteken med egna fabrikat av apoteksvaror och i förekommande fall med första klassens gifter; c) apoteksföreståndare; d) aktiebolaget Vin- & spritcentralen för tillgodoseende av den övervägande delen av apotekens behov av vin och spritdrycker; e) vissa grosshandlare, som icke förde apoteksvaror utan huvudsakligen fria handelsvaror, allmänna handelsartiklar m. m., samt 228

f) agenter för utländska firmor, huvudsakligen för leverans av specialiteter. Till gruppen b) anmärktes, att flertalet svenska läkemedelsfabriker sålde sina varor endast till grosshandlare. Fördelningen år 1932 av apotekens varuinköp på dels de »fyra stora drogaffärerna», dels övriga leverantörer redovisades sålunda: I n k ö p Varuslag

de fyra drogaffärerna

f r å n a n d r a a 'färer

1 000 k r .

%

1 000 k r .

%

1 000 kr.

%

Viner och spritdrycker Övriga varor

8 571 15 2 249

79 3 53

2 239 550 2 001

21 97 47

10 810 565 4 250

100 100 100

Summa

10 835

4 790

15 625

100 Apoteksvaror och första

Av apoteksvarorna och gifterna av första klassen härstammade alltså endast omkring en femtedel från andra affärer än de fyra grosshandlarna med apoteksvaror. Sistnämnda affärer försålde även i rätt stor omfattning andra varor än apoteksvaror och gifter till apoteken. Omkring 20 procent av företagens försäljning till apoteken belöpte sålunda år 1932 på dylika varor. De apoteksvaror och första klassens gifter, som apoteken icke köpte från de fyra drogaffärerna, föllo på dels inköp från andra apotek (bland annat av preparanda), dels i relativt större omfattning på inköp från läkemedelsfabriker, som bedrevo direkt försäljning av varor av egen tillverkning, dels i viss förhållandevis mindre utsträckning på inköp från ombud för utländska läkemedelsförsäljare, dels slutligen på huvudsakligen de större apotekens direkta import från utländska försäljare. Av den givna allmänna överblicken över läkemedelshandeln framgick således, att de fyra drogaffärerna tillgodosågo större delen av apotekens varubehov. Vad åter angår sälj ar sidan lämnas i betänkandet en utredning om de fyra drogaffärernas omsättning år 1932 av olika varuslag, vilken sammanfattas i följande siffror (1 000 k r . ) : Totalomsättning

13 201

Därav försäljning till apoteken av: apoteksvaror gifter viner och spritdrycker övriga varor försäljning till andra än apotek

Q 620 1 920 12 2 220 2 429

Endast omkring hälften av de fyra drogaffärernas omsättning belöpte sålunda på försäljning av apoteksvaror till apoteken. Handeln med första 229

klassens gifter var av jämförelsevis mindre omfattning och utgjorde endast i genomsnitt 1/7 av drogaffärernas omsättning. Deras återstående försäljning, som alltså antingen utgjordes av till apotek försålda icke-apoteksvaror och andra än första klassens gifter eller försäljning till andra än apotek m. m., uppgick till i genomsnitt 1/3 av toltalomsättningen. Apotekssakkunniga ägnade ett stort intresse åt undersökningen av de fyra drogaffärernas ekonomi. Av redogörelsen härför framgår, att det mött stora svårigheter att få användbara och fullständiga uppgifter från företagen i ett fall visade sig innehavaren ovillig att överhuvudtaget lämna några upplysningar. Att man likväl åtnöjts med de givna uppgifterna och lagt dem till grund för bearbetning förklaras bero på att det resultat, till vilket man kommit, trots materialets uppenbara brister, antagits »ej i avgörande grad avvika från förhållandena i verkligheten». Uppgifterna redovisas såsom totalsiffror för åren 1930—1932. Tillgångarna uppgingo till följande belopp (1000 k r . ) : Fastigheter Maskiner, inventarier Lager Fordringar Bank och kassa

935 830 1925 2 880 560 7 130

2 732 830 2 050 3 300 570 9 482

2 702 860 1760 3 370 710 9 402

Skulderna ha ej kunnat redovisas på motsvarande sätt, enär uppgifter rörande vissa poster icke meddelats av alla fyra företagen. Betänkandets siffror i denna del återgivas därför ej här. Däremot antecknas nedanstående siffror rörande »drogaffärernas sammanlagda driftsresultat åren 1931 och 1932», som i betänkandet beräknats på grundval dels av faktiska uppgifter och dels, där sådana saknats, med hjälp av »material, som i övrigt legat till de sakkunnigas bedömande». 19 3 2

19 3 1 1 000 kr.

De fyra drogaffärernas: Totalomsättning Bruttovinst Totala omkostnader (inkl. avskrivn. och skatter) Nettovinst

%

1 000 kr.

%

13 900 2 850

100 20,5

13 200 2 900

100 22,0

2180 670

15,7

2 340 560

17,7 4,3

4,7

De vanskligheter som mött vid bedömande av dessa siffror framgår tydligt av följande ur betänkandet hämtade kommentar: 230

Ett av företagen drives gemensamt med apotek i vad angår lokaler och lager. Även bokföringen vid detta företag är i viss utsträckning gemensam med apotekets. Ett annat av företagen synes i ganska stor utsträckning bedriva fabrikationsverksamhet, och driftresultatet för detta företag visar därför i vissa hänseenden olikheter med motsvarande förhållanden vid övriga drogaffärer. Ett tredje företag har såsom dotterbolag en läkemedelsindustri, som enligt uppgift till företaget levererar varor till priser, som ligga endast något över självkostnadspriserna. Åtminstone tre av företagen bedriva låneverksamhet huvudsakligen med apoteksinnehavarna som klientel och delvis med eget kapital, och inkomsterna men även omkostnaderna av denna med den egentliga droghandeln icke sammanhängande verksamhet synas ingå i ovannämnda uppgifter, dock, efter vad det vill förefalla, utan att starkare inverka på slutresultatet. I viss utsträckning torde inkomsten av uthyrningsverksamhet ingå i driftresultaten. Även denna faktor bör givetvis beaktas. Slutligen uppgivas i betänkandet följande siffror rörande de individuella brutto- och nettovinsterna för åren 1931 och 1932.

» »

»2 »3

B r u t t o v i n s t i % av omsättningen

Nettovinst i % a v omsättningen

%

%

%

19,0 21,7 22,4 22,4

20,8 20,o 26,3 22,6

3,5 5,9 4,6 8,0

%

4,4 4,5 4,8 6,4

1931 års apotekssakunniga ägnade också uppmärksamhet åt den roll de stora drogaffärerna spelade för apoteksrörelsens finansiering. Undersökningarna visade, att omkring hälften av det i apoteken investerade kapitalet anskaffades lånevägen och att huvudparten av krediterna tillhandahölls av droghandlarna. År 1932 uppskattades deras sammanlagda kreditengagemang av olika slag (ansvarsförbindelser, reverser, växlar osv.) hos apoteksinnehavare till 8,6 milj. kronor. Denna summa utgjorde omkring 40 procent av det beräknade totala värdet av apotekens varulager och inventarier. Såsom främsta anledning till detta läge betecknade de sakkunniga, att konkurrensen mellan droghandlarna tvingat dem »att stå apoteksinnehavarna till tjänst som kreditgivare för att förvärva dem som kunder». De uppenbara olägenheter, som voro förenade med denna kreditgivning, föranledde de sakkunniga att föreslå dels inrättande av ett särskilt företag för kreditgivning åt apoteksinnehavare vid övertagande av privilegium på apotek, dels sådan utvidgning av förlagsinteckningsinstitutet, att sådan inteckning kunde beviljas även i för apoteksrörelse avsedda varor och lösa inventarier. Dessa förslag realiserades 1938, då 1883 års KF om förlagsinteckning ändrades i förslagen riktning samt föreningen Apotekarkårens kreditkassa bildades (jfr sid. 117). Dessa åtgärder ha säkerligen verk231

samt bidragit till att sanera apoteksinnehavarnas kreditförhållanden och överflytta långivningen från drogaffärerna till det nya kreditföretaget. Norskt förslag angående statligt grosshandelsmonopol I Norge har frågan om statsmonopol på införsel och grosshandel med apoteksvaror och gifter dryftats upprepade gånger sedan början av 1800talet. Att de icke lett till något positivt resultat beror på oenighet om behovet av ett dylikt monopol. Ej heller den sista i raden av de kommittéer, som sysslat med frågan och som avgav sitt förslag i början av 1948, lyckades samla sig kring ett enhälligt förslag, utan delade sig i två lika stora fraktioner, av vilka den ena tillstyrkte och den andra avstyrkte upprättande av ett grosshandelsmonopol på apoteksvaror. Begeringen anslöt sig till den förra fraktionens uppfattning och framlade för 1949 års riksdag en proposition i ämnet. Denna går ut på upprättande av ett statsmonopol (»Statens Medisinaldepot») med ensamrätt till införsel, utförsel och försäljning till apotek av apoteksvaror och gifter, som endast få säljas från apotek. Monopolet skall därutöver ha rätt att idka handel med andra varor, som apoteken sälja. Apoteken skola å sin sida vara skyldiga att från monopolet köpa alla läkemedel samt varor, som kunna användas till framställning av läkemedel. Behandlingen av regeringsförslaget är, som tidigare omtalats, ej avslutad. Av kommitténs utredningsmaterial kan inhämtas, att år 1946 i Norge funnos 16 grossister och tillverkare av läkemedel. Grosshandeln dominerades av två storföretag. Grossisternas försäljning till apotek uppgick till 12,3 och läkemedelsfabrikanternas till 1,7 milj. kronor, således sammanlagt 14,0 milj. kronor. Samtidigt redovisades apotekens totala inköp till 33 milj. kronor, varav 22,7 milj. kronor på apoteksvaror. Med ledning av dessa siffror beräknades för grosshandelsmonopolet en omsättning i apoteksvaror av 22,5 milj. kronor och i handelsvaror av 2,5 milj. kronor eller totalt 25 milj. kronor. Grossisternas bruttoförtjänst kalkylerades med ledning av uppgifter från prisdirektoratet till 18 procent år 1945 och 12,5 procent år 1946, allt i förhållande till priserna till apotek. Den fraktion inom kommittén som motsatt sig inrättande av monopol beräknade årsomsättningen till 20 milj. kronor och en bruttoförtjänst av 12 procent. Av läkemedelsutredningen införskaffade uppgifter' Av de fyra droghandlare, med vilka 1931 års sakkunniga räknade, utöva tre, nämligen ADA, Vitrum och KD alltjämt sin verksamhet. Den fjärde, apoteket Lejonets droghandel i Malmö, har upphört med sin verksamhet (vilken övertagits av ADA). I stället har tillkommit N. Gustafsson AB i 1

232 Se sid. 240, noten.

Göteborg, som emellertid har en relativt ringa omsättning, till stor del som förmedlare av produkter från några inhemska storproducenter på det kemisk-tekniska området. Såsom ny partihandlare bör nu räknas även Distributions AB Kemiska Produkter (Distra), ett av Astra och dess producerande dotterbolag år 1943 bildat organ. Ifråga om Vitrum hänvisas till vad som namnes under avsnittet om industrien eller att detta företag är ett kombinerat fabriks- och droghandelsbolag och att dess produktion tion inräknats i uppgifterna om läkemedelstillverkningen, medan rörelsen i övrigt redovisas i förevarande avsnitt. Flera av droghandlarna ha filialer i andra städer. Sålunda ha både ADA och KD med huvudort i Göteborg filialer i Stockholm och Malmö samt Distra med huvudsäte i Göteborg filialer i Stockholm, Malmö och Umeå. Den starka konkurrensen mellan drogaffärerna medförde redan tidigt ett överdimensionerat distributionssystem, icke blott genom inrättande för varje droghandel av filialer i de tre största städerna utan ock genom försäljningsarbetets baserande på en intensiv telefonservice. Apoteken på den ort, där droghandel eller någon dess filial befinner sig, liksom apoteken inom närtrafikområdet, ringa in sina beställningar ett par gånger om dagen eller undan för undan allteftersom behov uppstår. Telefonförsäljaren/ordermottagaren noterar den order kunden lämnar och önskemål om leveranstid. För apoteken utanför närtrafikområdet träffas med apoteksinnehavaren uppgörelse om stående samtal, varje dag eller vissa dagar i veckan på bestämd tid. På så sätt stå de flesta apotek i riket i daglig telefonförbindelse med någon droghandel. Dessa stående samtal bekostas av droghandeln. I regel ha apoteken en droghandel som huvudleverantör, och denna har de flesta ordersamtalen, men dessutom hålles en eller ett par gånger i veckan kontakt med en annan droghandel för att dels ha möjlighet skaffa en vara som huvudleverantören ej kan offerera och dels få konkurrensnoteringar. Vid de stående samtalen noteras order på apotekets dagsbehov. Är det några varor som en droghandel vid visst tillfälle vill intensifiera försäljningen av, ringas extra samtal till de större apoteken. Skriftliga meddelanden sändas ibland ut till apoteken, då vissa varor inkommit som ej funnits i handeln på en längre tid, och offerterna åtföljas då av en beställningssedel för ifyllande av ordern. Dessa äro nästan de enda skriftliga rekvisitioner apoteken göra. Även i dessa fall sker dock beställningen ofta per telefon. Handelsresandena, vilkas betydelse som säljande faktor numera på grund av den täta telefontrafiken minskat högst avsevärt, besöka apoteken upp till 4 a 5 gånger per år. Deras egentliga säljande uppgift är att söka placera mera efterfrågade artiklar i kvantiteter, som räcka längre tid. Handelsresandena, liksom telefonförsäljarna, på vilka försäljningsarbetets tyngdpunkt vilar, äro anställda mot fast lön. 233

De stora merkostnader inom servicesektorn, som konkurrensen inom droghandeln på detta sätt medför, påverka självfallet prissättningen i en för konsumenterna ogynnsam riktning. Olägenheten härav skarpes av att någon kontroll från det allmännas sida över denna prisbildning icke förekommer, bortsett från det inflytande som kan utövas av priskontrollnämnden. De ekonomiska uppgifter som meddelas i det följande ha sammanställts ur av utredningen från ADA, Distra, Vitrum och Gustafsson infordrat material, vilket emellertid, i den utsträckning särskilt anmärkes, är ofullständigt för alla företag utom ADA och Distra. Vad först beträffar droghandelns totalomsättning, har denna kunnat angivas för samtliga fem av utredningen berörda företag och likaledes ha approximativa siffror beräknats för den del av försäljningen som skett direkt till apotek. Resultatet redovisas i tab. 22. Tab. 22. Droghandelns totalomsättning 19441—1948. Totalomsättning År

1944 1945 1946 1947 1948

Därav direkt till apotek

1 000 kr.

Index

1 000 kr.

%

45100 54 500 61200 64 900 65 800

100 121 136 144 146

37 800 43 500 47 000 52100 53 200

83,8 80,0 76,8 80,3 80,8

Endast ett företag, men ett av de största, har lämnat upplysning om h u r •stor del av försäljningen, som belöpte på apoteksvaror och gifter. Denna del utgjorde i genomsnitt för femårsperioden omkring tre fjärdedelar och årssiffrorna skilde sig föga från detta medeltal. Liksom för läkemedelsfabrikerna gäller, att omsättningens totala volym stigit högst väsentligt under senaste femårsperiod. Den har nära nog fördubblats. Jämfört med år 1932, då försäljningen angavs till 13,2 milj. kronor, har omsättningen således femdubblats och visar dessutom en fortgående årlig ökning. Storleksordningen mellan de fem företagen — de individuella siffrorna kunna av sekretesshänsyn ej meddelas — är följande: ADA, Distra, Vitrum, KD och Gustafsson. Tab. 22 visar också att av drogaffärernas här redovisade försäljning omkring 80 procent gick till apoteken. Motsvarande siffra för 1932 utgjorde, såsom framgår av 1931 års sakkunnigbetänkande, 82 procent och var år 1948 således i stort sett oförändrad. Antalet anställda under åren 1944—1948 samt deras fördelning på förvaltningspersonal (tjänstemän) och arbetare kan redovisas endast för ADA och Distra. Siffrorna äro följande: 234

Antal anställda Därav: arbetare

419 229 190

443 247 196

490 259 231

543 276 267

548 276 272

Med ledning av för utredningen tillgängliga uppgifter har hela antalet år 1948 vid de fem ifrågavarande företagen kunnat uppskattas till i runt tal 800. Genomsnittslönen år 1948 var i ADA och Distra för arbetarna 5 399 och för tjänstemännen 7 772 kronor. I tab. 23 ha drogaffärernas balanser enligt de offentliga årsredovisningarna sammanställts. Siffrorna avse ställningen den 31 december 1948. Tab. 23. Drogaffärernas balanser enligt 1948 års bokslut (1000 kr.). ADA

Distra

KD

Vitrum

1365 56

2 347

21 1266 1133 2 512

36 39 3 324 46 284

Gustafsson

509 104 570» 3 970 368 4 461

868 247 3175

785 31 1023 21

....

2 250

2 268

150 Reservfond Övriga fonder . . . . Korta skulder . . . . Långa skulder Vinstsaldo Årsvinst

450 1471 5 230 375 31 175

248 60 1146 1297 29 70

454 689 1903 1804 161

30 24 325 125 56 19

Omslutning

9 982

4 290

7 279

729 Inventarier Aktier Varor Kassa, bank Andra fordringar.. Förlust Aktiekapitalet

828 1251 55 3 285

1 5 996 i AB. Pharmacia. 2 14 i ADA, 10 i Emissionsinst. 3

100 aktier i Uddeholm, 100 i Sv Aeroplan, 30 i Sthlms Bryggerier.

Av de fyra rena partihandelsföretagen har således ADA en omslutning, som är större än summan för de tre övriga. Den överstiger även omslutningen för Vitrum, som emellertid, enligt vad tidigare nämnts, redovisar sin fabrikationsverksamhet tillsammans med partihandeln och därför icke kan utan vidare jämföras med tablåns övriga företag. Det egna kapitalets anpart av hela kapitalinvesteringen var år 1948:

Eget kapital i % av allt kapital . . . .

ADA

Distra

KD

Vitrum

Gustafsson

42,8

42,3

36,6

47,9

36,6

Relationen mellan årsvinst och eget kapital, sådana dessa siffror redovisats i förvaltningsberättelserna för åren 1945—1948, framgår av tab. 24. Såsom eget kapital har här räknats summan av aktiekapital, reservfond, dispositionsfond, eventuell skattefond och vinstbalans (ej årsvinst) och såsom årsvinst har upptagits nettovinst enligt balansräkningen. Tab. 24. Drogaffärernas nettovinst i procent av eget kapital.

ADA Distra KD Vitrum Gustafsson 1

%

%

%

%

%

8,5 12,4

8,2 11,6 9,8 23,3 52,1

9,5 15,7 9,4 10,9 21,1

5,0 4,2 0,4 6,0 7,7

4,2 3,9

, 15,2 0,2

4,7 7,2

Förlust 1,8 Ve.

Liksom för läkemedelsfabrikerna, vilkas motsvarande siffror redovisas i det följande, måste här manas till försiktighet vid dessa tals bedömande med hänsyn bland annat till den bristande möjligheten att kunna beräkna det egna kapitalets och vinstens verkliga storlek. Eljest framträder i denna tablå samma anmärkningsvärda nedgång av räntabilitetssiffran under åren 1947—1948, som utmärka hithörande tal för läkemedelsfabrikerna. En av orsakerna är sannolikt att söka i de från 1947 starkt ökade lönekostnaderna. I övrigt visar årsvinstens relation till det egna kapitalet åren 1947 och 1948 påfallande stor överensstämmelse mellan de båda största företagen (ADA och Distra) och för år 1948 även för Vitrum, ehuru detta sistnämnda bolags siffror av anförda skäl icke få betraktas som representativa för droghandelns ekonomi. Utredningens material erbjuder även tillfälle att för ett par av de större företagen beräkna bruttovinst och omkostnader. Ställda i relation till dessa droghandlares omsättning tedde sig beloppen sålunda:

Bruttovinst i % av omsättning .... Omkostnader i % av omsättning

13,4

12,3

13,8

13,5

13,3

11,7

11,1

12,5

13,0

13,0

Jämföras dessa tal med de motsvarande uppgifterna i 1932 års material, där bruttovinsten beräknades till mellan 19 och 26 procent och omkostnaderna till 15 å 17 procent av omsättningen, visa de här redovisade siffrorna en lägre nivå. De understiga också för bruttovinstens vidkommande den siffra av 15 procent på fakturabeloppet plus 2 procents kassarabatt, som 236

eljest allmänt angives såsom grosshandelns generella bruttomarginal. Några långtgående slutsatser få emellertid ej dragas av detta förhållande, enär beräkningsmetoderna sannolikt förete betydande olikheter. De absoluta talen för bruttovinsten måste dock antagas vara för låga. Eljest ge siffrornas utvecklingsriktning med sitt relativt jämna läge för bruttovinsten men stigande kurva för omkostnadsvolymen sannolikt en någorlunda rättvisande generell bild av förhållandena i dessa hänseenden.

B . Läkemedelsindustrien Uppkomst och utveckling Läkemedelsindustriens uppkomst är av sent datum. Ursprungligen hörde hela läkemedelstillverkningen hemma i apoteken, och varorna bereddes till största delen av växtdroger. Sedan den tyske apotekaren Serturner 1806 ur opium isolerat dess viktigaste verksamma beståndsdel, morfinet, lyckades skilda forskare under första hälften av 1800-talet ur de flesta andra växtdrogerna framställa i ren form deras verksamma beståndsdelar, huvudsakligen alkaloider. Genom kemiens framsteg blev det möjligt att utröna deras sammansättning, småningom också deras kemiska konstitution. Det samtidigt insättande uppsvinget inom experimentell fysiologi och farmakologi ledde till en spirande kunskap om sambanden mellan kemisk konstitution och biologisk verkan hos dessa ämnen. De syntetiska kemisternas allt större skicklighet medförde, att nian genom så att säga ommöblering i läkemedlens molekyler fick i sin hand modifikationer av dem, vilka vid experimentalbiologisk och klinisk prövning ej sällan visade sig vara överlägsna de av naturen själv framställda läkemedlen. En liknande utveckling genomgick först färgämnestillverkningen. Problemen beträffande läkemedlen visade sig sedan i stort sett analoga. Det blev också de ledande färgämnesindustrierna (i Tyskland, Schweiz, Frankrike, England och senare USA), som under sista tredjedelen av 1800-talet upptogo läkemedelstillverkning. Samtidigt utvecklade sig på basis av förut bedriven apoteks- och droghandelsrörelse andra läkemedelsfabriker — av vilka Merck i Darmstadt, senare med dotterföretag i t. ex. USA, är det mest kända exemplet. Med bland annat enzymologiens, endokrinologiens, vitaminlärans, bakteriologiens och serologiens snabba utveckling öppnades nu viktiga arbetsområden för läkemedelsindustrien. Denna framställde till att börja med kemiska substanser, som sedan på apoteken förarbetades till färdiga läkemedel: pulver, piller, mixturer etc. Snart nog fann läkemedelsindustrien emellertid med sin fördel förenligt att — efter hand i alltmer stegrad grad — själv producera läkemedlen i 237

för patienten användbar form. På detta sätt ha de farmacevtiska specialiteterna tillkommit. Det var en faktor av i medicinens historia dittills okänd art, som därmed uppträdde. Och det är ett ofrånkomligt faktum, att det stora flertalet av de revolutionerande framstegen på farmakoterapiens område under de sista fem å sex decennierna tillkommit mer eller mindre i läkemedelsindustriens regi, låt vara ofta i samarbete med den fria forskningens målsmän. Även epokgörande upptäckter — t. ex. av insulin och penicillin — av enskilda forskare ha ej kunnat komma mänskligheten tillgodo annat än genom läkemedelsindustrien. Man torde därför kunna säga, att den nyskapande läkemedelsindustrien — och kapitalet bakom denna — jämte det framåtsiktande forskningsarbetet representera ett par av de mäktigaste hävstängerna för utvecklingen ej blott av den moderna farmakoterapien utan indirekt även av medicinen i dess helhet. Det förhåller sig nämligen så, att läkemedlets rationella insättande kräver grundlig kunskap ej bara om dess verkningar och biverkningar utan även om de patologiska skeenden, vid vilka dess ingripande påkallas. Läkemedelsindustrien har därigenom fått ett bestämt intresse av att samarbeta med och främja medicinsk forskning i alla dess skilda grenar. I Sverige kom genombrottet först ett gott stycke in på 1900-talet, formellt främjat av 1913 års apoteksvarustadga, som gav frihet åt tillverkningen av apoteksvaror och endast band den med vissa föreskrifter angående ledarens kompetens. Utvecklingen av vår läkemedelsindustri gick emellertid trögt i början, hämmad av det första världskrigets påverkan och framför allt av konkurrensen från den långt avancerade utländska storindustrien på området, som fått säkert fotfäste i vårt land. Småningom banade sig den svenska fabrikationen emellertid väg och försåg i växande utsträckning marknaden med egna originalpreparat. Efter en utveckling, som byggt på utländska erfarenheter, självständig forskning samt teknisk och ekonomisk rationalisering, har vår läkemedelsindustri nu i stort sett övervunnit begynnelsetidens svårigheter. Den företer i nuvarande läge bilden av en starkt expanderande produktion, som fått en allt större betydelse för den svenska marknaden. Dess viktigaste alster, de farmacevtiska specialiteterna, som enligt 1934 års specialitetskungörelse äro underställda en fortlöpande offentlig kontroll, anses utmärka sig för en i regel god kvalitet. De ha också kunnat upptaga en framgångsrik konkurrens med utländska preparat. Ett offentligt vittnesbörd om fabrikationens standard innehålles i apotekens avgiftsnämnds yttrande till medicinalstyrelsen rörande den motion som ligger till grund för förevarande utredning och där det heter, att »vår läkemedelsindustri på senare tid kunnat frambringa preparat, som ur medicinsk synpunkt framstå såsom mycket förtjänstfulla». 238

En sida av ämnet, som vid en överblick av läkemedelsindustriens utveckling icke bör förbigås, är patent- och varumärkeslagarnas betydelse för denna produktion. I mycket få länder är det möjligt uttaga produktpatent på läkemedel. Betydelsefulla undantag härifrån • utgöra USA, Tyskland och Schweiz. I själva verket har just möjligheten att i dessa länder erhålla 17-årspatent på nya läkemedel utgjort ett starkt incitament för den tyska och schweiziska storindustrien på området. Som exempel skall blott nämnas acetylsalicylsyra, som i slutet av 1890-talet av Bayer-fabriken patenterades i USA och Tyskland under namnet aspirin. Under 17 år fick sålunda läkemedlet ifråga blott försäljas under sistnämnda namn. Ännu idag är medlet för nästan alla nordamerikaner endast känt som aspirin och köpes blott som sådant, låt vara att det tyska ekonomiska intresset avkopplades under första världskriget. Enär det i praktiskt taget alla länder föreligger deklarationstvång för läkemedel, vartill dessutom komma analysmöjligheterna, torde det för storindustrien ha varit omöjligt att investera så jättelika kapital som skett i målforskning efter nya läkemedel, om ej de utländska marknaderna utgjort en säkerhet. De i de flesta länders — däribland Sveriges — patentlagstiftning upptagna s. k. metodpatenten för framställning av nya läkemedel utgöra en mycket otillräcklig garanti. I de flesta fall kunna metodpatenten utan alltför stora svårigheter kringgås. Detta gick desto lättare i vårt land under vår läkemedelsindustris uppbyggnadstid, eftersom bevisskyldigheten angående patentintrång länge ålåg käranden. Det var i de flesta fall omöjligt för innehavaren av ett metodpatent att leda i bevis att ett läkemedel, som lanserades av en svensk fabrik, var framställt av denna eller utanför Sverige enligt den patenterade metoden. Genom lag den 22 juni 1944 genomfördes emellertid i vårt land en ändring ifråga om metodpatenten såtillvida, att det ålades en för patentintrång anklagad svarande att bevisa, att det av honom saluförda läkemedlet ej framställdes enligt den patenterade metoden. Plagieringsmöjligheterna ha därigenom i avsevärd grad minskats. Allt för kort tid har dock ännu förflutit för att lagändringens verkningar skola kunna överblickas. Otillräckligheten av det skydd som uppfinnare av nya läkemedel ansågo sig erhålla genom patentlagstiftningen gjorde, att de i stället försökte i möjligaste mån utnyttja de fördelar, som varumärkeslagstiftningen kunde erbjuda. Dessa möjligheter ha i hög grad utnyttjats ej endast för nya, verkligt värdefulla läkemedel utan även för mycket onödiga sådana resp. för ofta obehövliga eller t. o. m. olämpliga läkemedelskombinationer. Det kan ej förnekas, att svensk (liksom annan nordisk och utländsk) läkemedelsindustri i avsevärd grad profiterat härav och ännu gör det. 239

Gällande bestämmelser om fabriksmässig tillverkning av läkemedel De viktigaste bestämmelserna angående fabriksmässig tillverkning av apoteksvaror återfinnas i apoteksvarustadgan. Enligt § 4 i stadgan tillkommer rätt att för avsalu tillverka apoteksvara — förutom apoteksföreståndare — envar, som skriftligen därom gör anmälan hos vissa myndigheter (överståthållarämbetet, magistrat, kommunalborgmästare, länsstyrelse). Vid sådan anmälan skall fogas intyg, att vederbörande själv äger skicklighet att bedriva sådan rörelse eller anställt annan välfrejdad person med vitsordad skicklighet att förestå rörelsen. Enligt § 9 i apoteksvarustadgan är den som bedriver här avsedd läkemedelstillverkning skyldig underkasta sig den särskilda inspektion och kontroll, varom Kungl. Maj :t kan komina att förordna, samt att i den ordning som kan komma att föreskrivas bestrida kostnaderna härför. Till frågan om vilka bestämmelser, som böra utfärdas i sistnämnda hänseende, återkommer läkemedelsutredningen i kapitel 18. Den reguljära specialitetskontrollen har berörts i annat sammanhang (sid. 155 ff.). Tillverkningen av andra läkemedel än apoteksvaror är, i den mån dessa läkemedel utgöra farmacevtiska specialiteter och/eller gifter av första klassen, underkastad specialitetskungörelsens resp. giftstadgans bestämmelser. Den nuvarande svenska läkemedelsindustrien l Enligt den senaste tillgängliga officiella svenska industristatistiken, som avser år 1948, utgjorde antalet läkemedelsfabriker 15 med sammanlagt 1 490 anställda, därav 659 förvaltningstjänstemän och 831 arbetare, samt med ett totalt »salutillverkningsvärde» av 43,0 milj. kronor. Av tillverkningen redovisades 38,2 milj. kronor som »apoteksvaror» och 4,7 milj. kronor som »andra läkemedel», medan återstoden fördelade sig på diverse varor, huvudsakligen desinfektionsmedel. För år 1947 upptogs värdet av i Till hela det här behandlade materialet om de ledande företagens ekonomiska förhållanden, såväl inom droghandeln som industrien, bör framhållas, att det insamlats och bearbetats vid en tidpunkt, då i stort sett inga siffror förelågo för tiden efter 1948 års slut. Sedermera ha emellertid bokslutssiffrorna även för 1949 blivit offentligen tillgängliga. Med anledning härav har övervägts en komplettering av utredningen med därifrån hämtat material. En närmare undersökning visade likväl att boksluten för 1949 endast för något enstaka företag skilj de sig mera avsevärt från motsvarande uppgifter för 1948 och att dessa differenser berodde på speciella dispositioner utan egentlig betydelse för bedömande av utvecklingen i dess helhet. Blott i ett fall förelåg en ökning av aktiekapitalet och i ett par andra en stegring av anläggningsvärdena, balanserad av en låneökning. Den viktigaste faktorn, räntabiliteten, företedde däremot icke någon anmärkningsvärd förskjutning i jämförelse med 1948. Det har därför ej ansetts påkallat att företaga den omarbetning av siffermaterialet som en komplettering med 1949 års bokslutssiffror skulle ha erfordrat. 240

tillverkade apoteksvaror till 33.8 och av andra läkemedel till 5,1 milj. kronor. År 1945, då antalet företag liksom år 1948 var 15, gjordes även en uppdelning av företagen efter antalet arbetare. Fördelningen tedde sig sålunda: Medeltal a r b e t a r e 1945

Högst 3 4—10 11— 50 51—100 101—200 201—500 Summa

Antal företag

Antal arbetare

3 4 5 1 1 1

6 28 173 100 117 402

826 Industriberättelsen redovisar slutligen också i en sammanräknad grupp producenterna av »lake- och desinfektionsmedel», vilkas tillverkning år 1948 upptogs till 43,7 milj. kronor, således nära nog samma siffra som den f£r det totala »salutillverkningsvärdet» angivna. Med detta tal kunna jämföras motsvarande, ur samma källa hämtade siffror för åren 1942— 1947, vilka framgå av nedanstående sammanställning. Ar

1 000 k r .

1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948

21346 25 209 30 785 37 345 40 247 39 663 43 666

Under denna sjuårsperiod, då den allmänna prisnivån varit relativt stabil, har tillverkningens värde således fördubblats. De rörande arbetarantalet per fabrik ovan meddelade uppgifterna tyda på att hithörande företag äro av starkt skiftande storleksordning — arbetarstyrkan växlade år 1945 mellan ett par och över fyrahundra arbetare per arbetsställe. Antalet företag, som tillverka läkemedel, är åtskilligt större än den officiella statistiken redovisar. En år 1946 av medicinalstyrelsen för läkemedelsutredningens räkning upprättad »förteckning över svenska tillverkare av farmacevtiska specialiteter» upptager sammanlagt 56 dylika företag, av vilka 34 i Stockholm med omnejd, 5 i vardera Göteborg och Malmö samt 12 i andra orter i riket. Av dessa producenter tillverkade emellertid 35, dvs. bortåt två tredjedelar, endast en eller ett par specialiteter vardera, och i övervägande antalet fall rörde det sig sannolikt om en läkemedelsfabrikation av blygsam omfattning. Men även bland de 15 företag, 17 —12189

som redovisades i industristatistiken (se ovan), torde tillverkningsvolymen hos åtskilliga vara relativt ringa. Enligt tillgängliga uppgifter kan antagas, att en rörelse av större betydelse bedrives vid endast 8 fabriker. Dessa äro AB Astra, Södertälje, med dotterbolagen AB Hässle, Hässleholm, och AB Tika, Stockholm, Apoteksvarucentralen Vitrum AB, Stockholm, AB Pharmacia, Stockholm, AB Leo, Hälsingborg, AB Ferrosan, Malmö och Kärnbolaget AB, Stockholm (numera AB KABI). Astra, gruppens största företag, försålde tidigare en stor del av sina tillverkningar genom branschens grosshandelsföretag, men började år 1927 sälja direkt till apoteken, och från utgången av år 1932 var denna omläggning helt genomförd. Bolaget blev härigenom ett med droghandeln konkurrerande försäljningsföretag, som emellertid samtidigt förblev en stor tillverkare av läkemedel. Före omläggningen redovisade Astra i flera år betydande förluster, vilka emellertid från år 1929 kunde amorteras och från 1933 voro helt utjämnade och byttes i vinstöverskott. Den förbättrade räntabiliteten tillskrev bolaget i huvudsak mellanhandsmarginalens bortfallande. När Astras rörelse sedermera efterhand ökades och till verksamheten anknötos ett par producerande företag, bildade koncernen ett särskilt försäljningsbolag, Distributions AB Kemiska Produkter (Distra), som i förevarande utredning hänförts till droghandeln, men självfallet har nära ekonomisk samhörighet med moderföretaget. Förhållandena äro likartade för Vitrum, som är ett kombinerat produktions- och grosshandelsföretag. 1931 års apotekssakkunniga hänförde företaget till droghandel. I denna utredning har ett försök gjorts att föra fabrikens tillverkning till avsnittet om läkemedelsindustrien och dess övriga rörelse till avsnittet om droghandeln, där även dess allmänna ekonomiska förhållanden redovisats. Pharmacia är visserligen ett formellt självständigt, rent produktionsföretag och räknas här till läkemedelsindustrien, men det äges helt av Apotekarnas Droghandels AB, landets största droghandel, och huruvida dess redovisning av de ekonomiska resultaten påverkas av förhållandet till moderföretaget undandrager sig ett närmare bedömande. Leo och Ferrosan torde båda ha danska förbindelser men arbeta som självständiga svenska företag. Leo försäljer en betydande del av sina tillverkningar direkt till apoteken. Kärnbolagets tillverkning av läkemedel har först under de senaste åren nått större omfattning, och i stort sett distribueras dess produkter genom mellanhänder. Bolaget är dotterbolag till AB Stockholms Bryggerier. En närmare analys av läkemedelsfabrikernas förhållanden kan ej göras 242

med ledning av den officiella industristatistiken. För detta syfte har läkemedelsutredningen sökt vinna någon orientering genom direkt hänvändelse till de här namngivna företagen och dessa ha med stor beredvillighet ställt till förfogande de uppgifter utredningen begärt. Av materialet framgår till en början, huru omsättningen och dennas fördelning på olika huvudslag av varor samt köparegrupper gestaltat sig under åren 1944—1948. Uppgifterna härom ha sammanställts i tab. 25. Siffrorna för totalomsättningen avspegla den även av industristatistiken belysta starka uppåtgången mellan 1944 och 1946. Läget åren 1946—1948 representerar tillsvidare slutpunkten på en utvecklingskurva, som alltsedan 1930-talets början varit i hastigt stigande. Vid sistnämnda tidpunkt stannade produktionen av apoteksvaror ännu vid 3 å 4 milj. kronor. Men redan tio år senare uppnåddes en fyrdubbling av denna omsättning och därefter gick expansionen så raskt, att tillverkningsvärdet år 1948 kunde beräknas till drygt tio gånger 1930 års siffra. En fortlöpande serie omsättningssiffror från 1930 till 1948 tyder på en fördubbling av apoteksvaruproduktionen för varje fyra- eller femårsperiod, varvid förtjänar understrykas, att omsättningsökningen endast i ringa mån varit betingad av prisstegringar. Tab. 25. De större läkemedelsfabrikernas omsättning m. m. 1944 1948. År

1944 1945 1946 1947 1948

Totalomsättning

Oärav försäljning av apoteksvaror och gifter

1 000 kr.

Index 1 000 kr.

32 977 37 027 40 271 38 490 42 552

100 112 122 117 129

25 508 29 585 31546 30110 33129

1944/48

%

77,3 80,0 78,8 78,2 77,7

Av totalomsättningen utgjorde försäljningen direkt till till återtill export apotek försäljare 1 000 kr. % 1 000 kr. % 1 000 kr. %

5 751 4 062 4 769 5 321 6 578

78,4

17,4 17 714 ll,o 21050 11,9 23 711 13,7 26 255 15,4 29 577

53,7 57,0 59,2 68,2 69,4

13,8

61,8

4 802 7 610 8148 3 654 2 760

14,6 20,6 20,7 9,5 6,5 14,1

Läkemedelstillverkningens uppåtgång sammanhänger närmast med en verklig, kvantitativ ökning av konsumtionen. Hur denna förändrats under det senaste decenniet belyses av nedanstående siffror, som redovisa apotekens varuinköp för åren 1937—1948. ff_

1937 1938 1939 1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948

Milj. kr. 23,0 Index (1944=100)47

25,0

28,7

30,1

33,3

36,9

43,6

49,3

52,9

57,6

65,0

71,7

145 Mot denna fortlöpande stegring av inköpssiffrorna svarar en uppåtgång av försäljningen. Under perioden 1937—1948 ökades apotekens omsättnings243

siffror från 50,7 till 125,3 milj. kronor eller med 147 procent. Även om prisstegringar här spelat en viss roll, äro konsumenternas ökade köpkraft och måhända framförallt mångfalden av nya läkemedel, särskilt de fabrikstillverkade specialiteterna, de viktigaste orsakerna till apotekens under senare tid starkt ökade försäljning. En jämförelse mellan totalsiffrorna för omsättningen enligt tab. 25 och industristatistikens ovan redovisade tillverkningssiffror ger följande bild: 1944

Industristatistiken 1 000 kr. 30 785 Läkemedelsutredningen . . . » » 32 977

37 345 37 027

40 247 40 271

39 663 38 490

43 666 42 552

Utredningens summatal visa således en mycket nära överensstämmelse med industristatistikens siffror. I båda materialen förekomma säkert ojämnheter såväl i beräkningsmetoder som i nomenklatur, vilka förklara, att, ehuru industristatistiken uppgiver sig omfatta ett större antal företag än läkemedelsutredningen medräknat, den senares summatal ett par år till och med överstiga de siffror industristatistiken upptagit. Så mycket belyser sammanställningen i varje fall, att utredningens material måste betraktas som representativt för den produktion, om vilken här är fråga. Vad tab. 25 eljest beträffar, har denna av sekretesskäl ej kunnat redovisa envar av de däri berörda fabrikerna för sig. De visa självfallet sinsemellan väsentliga olikheter i ekonomisk och teknisk ställning och ifråga om rörelsens omfattning. Produktionens tidigare berörda starka ökningstakt har ej varit densamma för alla. Särskilt under tiden före det andra världskriget voro olikheterna ganska stora, men under senare år har utvecklingens gång varit relativt likartad. Möjligheterna att utan en inträngande analys bedöma läkemedelsindustriens och dess företagsenheters ekonomiska ställning äro emellertid tyvärr mycket begränsade. Detta sammanhänger icke blott med att en sådan analys skulle kräva tillgång till ett material av i stor omfattning konfidentiell natur, utan beror tillika och måhända främst på att, såsom förut antytts, knappast något av företagen är ett rent produktionsföretag utan jämsides med läkemedelstillverkningen antingen själv eller genom dotter- resp. moderföretag bedriver partihandel med sina egna fabrikat eller därjämte med andra läkemedel av olika slag och ursprung. Av materialet till tab. 25 framgå vissa skiljaktigheter mellan företagen ifråga om de tillverkade varornas fördelning och köparnas gruppering. Medan sålunda en fabrik producerade praktiskt taget endast apoteksvaror och gifter, stannade denna andel av tillverkningen eller försäljningen hos en annan vid en fjärdedel. Detta sistnämnda gällde dock ett relativt nytt företag, där produktionen av apoteksvaror var i stark tillväxt och där därför proportionen mellan dessa och andra varor sannolikt inom kort kommer att närmare överensstämma med det för samtliga fabriker beräknade 244

genomsnittliga förhållandet av ungefär 4 : 1 . Försäljningen av fabrikernas varor skedde, med undantag för ett företag (Leo), i övervägande grad till återförsäljare, en nära liggande följd av att, såsom redan nämnts, de största firmorna inom denna kategori voro intimt förbundna med var sitt företag bland de främsta producenterna. I själva verket omslöt försäljningen direkt till apotek, såsom tab. 25 visar, i genomsnitt för 1944/48 endast omkring 14 procent av omsättningen. Undantaget representerades av AB Leo, som, enligt vad förut antytts, sålde omkring två tredjedelar av sina varor till apoteken utan mellanhänder. Exportens omfattning växlade mycket inom de olika företagen: i genomsnitt för de fem åren nådde den för ett företag upp till omkring en fjärdedel av omsättningen och för ett annat till en sjättedel, men stannade eljest vid lägre värden. Tab. 25 visar emellertid, att läget under femårsperiodens början var ett annat, i det att exporten då nådde en högre anpart av omsättningen och ytterligare stegrade denna under åren 1945 och 1946, då drygt 20 procent av försäljningen kom på exporten, ökningen berodde sannolikt till stor del på läkemedlens anpart av hjälpsändningarna till utlandet. Efter 1946 föll exportsiffran starkt tillbaka, medan å andra sidan rikets import av apoteksvaror steg, såsom följande siffror ur handelsstatistiken visa: År

Import, milj. kr Index

12,9 100

10,2 79

14,0 109

18,2 141

16,4 127

Det företag, som under hela den berörda tiden haft den genomsnittligt största exporten, registrerade år 1944 för exportförsäljningen en andel av 28 procent, år 1945 av 35 procent och år 1946 av 31 procent av totalomsättningen. Åren 1947—1948 visade däremot en markerad regress med siffror om resp. 17 och 9 procent. Den fabrik, som näst denna hade den största exporten, nådde åren 1945 och 1946 toppsiffrorna 23 och 34 procent, men stannade eljest väsentligt lägre. Regressen från 1947 tillskrives hjälpsändningarnas upphörande samt i någon mån den utländska konkurrensen. De ledande företagens ekonomiska förhållanden När utredningen i det följande gör ett försök att med ledning av företagens uppgifter samt av de offentligt tillgängliga balansräkningarna ge några data angående bolagens ekonomiska förhållanden, måste erinras om de särskilda svårigheter, som för denna grupp möta bland annat på grund av att flera företag representera en kombination av industri och grosshandel och vidare äro sinsemellan förbundna som moder- eller dotterföretag. De slutsatser, som kunna dragas av de meddelade uppgifterna, måste bland annat av dessa skäl upptagas med stor försiktighet och få i stort sett ett 245

endast relativt värde. De böra närmast betraktas som ett försök till orientering. I tab. 26 ha sammanställts uppgifter, hämtade från bolagens balansräkningar per den 31 december 1948 (för Kärnbolaget per den 30 september s. å.). Tab. 26. Balanssammandrag av 1948 års bokslut för de ledande läkemedelsfabrikerna (1 000 kr.). Astra

Hässle

Kärnbol.

264 2 250 4 — 11 31

478 — 2 498 28 302

118 5 1264 263 673

— 161 » 444 624 1041

399 23 2 315 58 1172

2 000

44 100 — 1976 33 3

30 — — 267 — 26

120 715 950 1526 7 42

150 820 1110 536 39 85

100 601 423 879 31 86

2 606

3 960

3 340

2 620

400 53 3 700 1011 — — 7 164

363 — 1404 44 760

Reservfond . . Övr. fonder . . Långa skulder Korta skulder Vinst-saldo . .

6 000 710 85 8 281 1653 36 540

Omslutning

17 305

..

Ferrosan

2 003' 2 658 3 4 967 164 3 996

Aktiekapital . .

Leo

35 Kassa, bank . . Andra fordr. . .

Pharmacia

3 517

Fastigheter . . Maskiner, inventarier . .

Tika

1 Därav »patenter» 256 000 kr. »metoder» 4 600 kr. 8 400 aktier i Distra 840 000 kr. 4 500 » » Hässle 810 000 » 2 330 » » Tika 699 000 » aktier i div. dotterbolag 309 000 » 4 2 500 aktier i Tikamin 250 000 kr. 5 1 000 aktier i Sv. Chemo AB 75 000 kr. aktier i Ido Products m. fl. bolag 11 000 kr.

2 »Patent» 259 600 kr., 3

Av företagen är Astra det ifråga om rörelsens omfattning och kapitalinvestering största. Bolaget äger hela aktiekapitalet i sina båda dotterbolag Hässle och Tika och har, som redan nämnts, tillsammans med dem år 1944 bildat Distributions AB Kemiska Produkter (Distra), som icke har någon produktion utan sysslar endast med försäljning, huvudsakligen av koncernens tillverkningar. Astra (Distra) har lager och expeditionskontor i Södertälje, Stockholm, Göteborg, Malmö och Umeå samt bedriver verksamhet även i utlandet antingen genom där upprättade dotterbolag eller genom agenturer. Tillverkning och försäljning av Tikas produkter sker numera genom Hässle mot särskild ersättning, av vilken anledning bolaget icke medtagits i efterföljande sammanställningar. Så har ej heller vid de246

tälj undersökningen av omkostnader, bruttovinst och priser skett med Kärnbolaget, som icke lämnat härför erforderliga uppgifter till utredningen. Det egna kapitalets andel av den totala kapitalinsatsen samt årsvinstens relation till det egna kapitalet utgjorde enligt 1948 års bokslut:

Eget k a p i t a l 1 % av totalkapitalet

Årsvinst i % av eget k a p i t a l

40,9 37,0 52,3 48,1 34,2

Pharmacia Leo Ferrosan Kärnbolaget

7,9 2,9 5,2 7,0 0,0

Det egna kapitalets anpart av hela kapitalinvesteringen är således störst hos Leo och Ferrosan. Kärnbolaget har den lägsta egna insatsen, medan Astra och Pharmacia intaga en mellanställning. Räntabiliteten beräknad som här skett genom att sammanställa den redovisade nettovinsten med det egna kapitalet ger ett osäkert utslag med hänsyn till att dess storlek är i hög grad avhängig av h u r nettovinsten beräknats, framför allt av den av företaget förda lagervärderings- och avskrivningspolitiken. Frågan om förekomsten av dolda reserver och deras storlek ävensom innebörden av det ekonomiska förhållandet mellan moderoch dotterföretag kan icke närmare studeras med ledning av för utredningen tillgängligt material. Detta möjliggör ej heller den ingående analys av balanserna, som vore en förutsättning för att nå säkrare resultat rörande räntabiliteten än genom att som här skett endast sammanställa de direkt ur bokslutsredogörelserna hämtade siffrorna för årsvinst och eget kapital. En något fullständigare översikt av räntabilitetens utveckling kan erhållas genom en sammanställning av nettovinstens förhållande till det egna kapitalet för ett fortlöpande antal år, ehuru alltjämt måste understrykas dessa siffors endast relativa värde. Analysen ger det resultat, tab. 27 redovisar. Tab. 27. Läkemedelsfabrikernas årsvinst i procent av eget kapital. Astra Hässle Pharmacia Leo Ferrosan Kärnbolaget

9,0 8,0 2,4 2,4 5,2 0,0

14,5 8,5 5,0 7,8 38,1 0,0

11,3 11,0 5,1 10,2 34,7 1,6

7,4 5,4 2,3 7,7 9,3 1,3

7,9 3,3 2,9 5,2 7,0 0,0

Det anmärkningsvärda i den bild dessa siffror ge är, att de så gott som undantagslöst förete dels en stegring under åren 1945/1946, dels ett relativt brant fall för åren därefter. En av orsakerna till uppgången kan sannolikt sökas i de relativt höga försäljningssiffrorna för 1945/1946, där hjälpsändningarna till utlandet spelat in, medan anledningen till de sista årens minskning är att finna bland annat i den av lönestegringar framkallade kostnadsökningen, som på grund av prisstoppet ej kunnat kompenseras genom prisjusteringar. Även ökade kostnader för råvaruinköp ha antagligen haft betydelse liksom även stegrat avskrivningsbehov på nyinköpta dyrare maskiner, större avsättningar till pensionsfonder osv. Men fråga är, om icke siffrorna för 1947/1948, som komma 1944 års nivå närmare än 1945/1946 års läge, ge en tillförlitligare vägvisning angående räntabiliteten än siffrorna för sistnämnda båda år. Det av flertalet företag (alla utom Kärnbolaget) meddelade materialet medgiver en beräkning även av bruttovinstens och omkostnadernas förhållande till den totala omsättningen. Siffrorna, som endast kunna angivas klumpvis, te sig sålunda (tab. 28). Tab. 28. Läkemedelsfabrikernas bruttovinst och omkostnader. 1944

1944—1948

46,3 100

43,1 93

50,1 108

51,4 111

51,5 111

48,5 105

44,4 100

39,8 89

41,7 94

49,0 110

49,3 111

44,8 101

Bruttovinst i % av total-

Omkostnader i % av totalomsättningen . . .

Bruttovinsten har med vissa olikheter inom de olika företagen i stort sett beräknats såsom skillnaden mellan försäljnings- och inköpspris, omkostnaderna såsom differensen mellan brutto- och nettovinst. Tablån visar en relativt j ä m n kurva för bruttovinsten under de fem åren, medan växlingarna för omkostnaderna äro något större. För båda posterna nås kurvornas toppläge år 1948 och deras bottenläge 1945. I diskussionen kring läkemedelsindustriens kostnader har uppmärksamheten fästs bland annat vid frågorna om industriens utgifter för reklam och propaganda samt för forskningsverksamhet. Uppgifterna angående omkostnaderna ha för vinnande av kännedom om dessa förhållanden därför bearbetats mera i detalj. Uppdelning har skett i vad som av omkostnaderna utgivits för 1) reklam, 2) andra försäljningskostnader och 3) forskningsverksamhet. Under 1) ha förts kostnaderna för annonser, teckningar och 248

klichéer, reklamtryck, presentartiklar o. d. Till 2) ha räknats försäljningspersonalens löner, reseutgifter, representation osv., varav en viktig anpart kommer på de s. k. propagandisterna, dvs. personer med medicinsk eller farmacevtisk utbildning, som upprätthålla kontakten med läkarna, informera dem om nya preparat och taga del av deras synpunkter på äldre preparat. Kostnaderna för kataloger, cirkulär till läkarna m. m. ha förts till denna rubrik. Under 3) ha sammanförts löner (inkl. resekostnader) till den med forskningsarbete sysselsatta personalen, arvoden till konsulter, kostnader för lokalhyror, förbrukningsmaterial, facklitteratur osv. för denna gren av verksamheten. Resultatet av utredningen i denna del ter sig sålunda (tab. 29). Tab. 29. Läkemedelsfabrikernas utgifter för reklam, försäljning och forskning i procent av omsättningen. 1) Reklam 2) Andra försäljnings3) Forskningsverksamhet

1944—1948

1,6

1,9

1,7

2,2

2,3

1,9

7,3

6,1

7,3

8,3

7,9

7,4

6,9

6,0

5,7

7,2

6,4

6,4

Det har ofta påståtts, att läkemedelsfabrikernas utgifter för reklam skulle vara oproportionerligt stora och att en inknappning på detta kanske skulle möjligöra en prissänkning för produkterna. Tablåns siffror visa, att detta påstående näppeligen är befogat — en utgift, som i genomsnitt för senaste femårsperiod icke går upp till fullt 2 procent av omsättningen är i och för sig ringa och kan i varje fall icke förutsättas märkbart påverka de tillverkade varornas prissättning. Däremot framgår det av siffrorna i tab. 29, att fabrikerna fästa stor vikt vid försäljningsarbetet, vari ingår kontakten med läkarkåren, samt vid forskningsverksamheten. Genomsnittet av utgifterna för sistnämnda syfte gick för perioden 1944-—1948 upp till 6,4 procent av omsättningen och steg ett par år till omkring 7 procent eller något däröver. De absoluta talen sådana de redovisats av materialets fem fabriker uppgingo till: År Milj. kr

1944 1,8

1945 1,8

1946 1,9

1947 2,2

1948 2,1

1944—1948 9,8

Omkring 2 milj. kronor om året ha sålunda i genomsnitt under den senaste femårsperioden redovisats för denna sida av industriens verksamhet. De uppgifter, som ligga till grund för beräkningen av dessa siffror, lida sannolikt i någon mån av den osäkerhet, som beror på att de i vissa fall inrymma kostnader även för råvaru-, drifts- och fabrikatsanalys, som icke kunnat klart skiljas från utgifterna för det analysarbete som 249

faller blott på forskningen. Någon mera väsentlig rubbning av siffermaterialet torde emellertid näppeligen föranledas härav. Det kan därför konstateras, att det redovisade beloppet för forskningskostnaderna är högre än vad som antytts i litteraturen, 1 där man antagit, att industrien investerat 3—4 procent av omsättningen för forskningsändamål. Den svenska siffran är visserligen lägre än den för USA redovisade, som uppgivits till omkring 10 procent av omsättningen. Men dess även i denna jämförelse ej alltför blygsamma nivå tyder på det aktiva intresse vårt lands läkemedelsfabriker efter hand ägnat denna sida av rörelsen, som i själva verket varit och är en nödvändig förutsättning för industriens utveckling från efterbildning av utländska preparat till självständiga insatser för att till en början tekniskt förbättra andra preparat och sedermera, ofta i samarbete med den medicinska forskningen, framställa nya produkter. Resultatet har blivit ett förädlingsarbete, där importerade specialiteter kunnat ersättas med billigare inhemska varor och i de fall, då verksamheten utmynnat i nya specialiteter, har en viktig utökning av läkemedelstillgången inträtt och flera preparat ha kunnat erövra även utländska marknader. Det bör i detta sammanhang antecknas, att under andra världskriget den tyngre kemiska industrien i vårt land spelade en viktig roll för vissa läkemedels tillverkning. Detta gällde t. ex. vissa utgångsmaterial för sulfapreparat, särskilt Bofors' tillverkning av acetanilid och några andra industriföretags produktion av klorsulfonsyra. På samma sätt har det förhållit sig med den av Bofors upptagna framställningen av acetylsalicylsyra, vilken emellertid bedrevs under statsgaranti. Dock böra dessa omständigheter icke undanskymma det faktum, att den svenska kemiska industrien icke ens under den svåraste avspärrningstiden var av samma betydelse som leverantör av råvaror och halvfabrikat till läkemedelsfabrikerna som de utländska producenterna. En undersökning, verkställd av en medelstor svensk fabrik rörande dess inköp år 1948 av alla kemikalier, visar, att avvärdet av dessa inköp endast 15 procent kommo på i Sverige tillverkade varor. Motsvarande proportion kan självfallet växla för olika företag men den anförda siffran tyder likväl på att den svenska kemiska industriens kvantitativa andel i varuförsörjningen för vår läkemedelstillverkning icke får överskattas. Detta förhållande har betydelse ur beredskapssynpunkt men är också belysande för den irrationella uppläggningen av vår tulltaxa, vilken belastar de utländska råvarorna men ej de färdiga fabrikaten med tull. Vad till sist gäller de vid fabrikerna anställdas antal ha för år 1948 uppgifter härom kunnat sammanställas (tab. 30) för följande av utredningens 1 Sven Telenius: Några med den industriella läkemedelstillverkningen sammanhängande frågor. Sjätte nordiska kemistmötet augusti 1947, Lund 1948, sid. 383.

statistik omfattade företag, nämligen Astra, Hässle, Pharmacia, Leo, Ferrosan och Kärnbolaget. Vitrum har icke kunnat medtagas, enär den blandade rörelsen omöjliggjort en exakt uppdelning av den inom resp. fabriksoch droghandelsrörelsen sysselsatta personalen. Även Tika har, av skäl som tidigare redovisats, uteslutits. För åren 1944—1947 har, utom dessa båda företag, Kärnbolaget måst uteslutas. Tab. 30. Antal anställda hos läkemedelsfabrikerna. År

1944 1945 1946 1947 1948

Antal företag

Arbetare

övriga anställda

Summa anställda

5 5 5 5 6

582 681 697 782 845

337 415 457 500 665

919 1096 1154 1282 1510

De siffror, som inledningsvis citerades från industristatistiken, redovisade för 1948 femton läkemedelsfabriker med 1 490 anställda. Motsvarande årssiffra enligt förestående tablå är 1 510 eller ungefär samma siffra som industristatistikens tal. Denna nära överensstämmelse bekräftar ytterligare den mycket goda representativiteten hos utredningens material liksom även den starka koncentration till ett fåtal fabriker som utmärker läkemedelsindustrien. Av de sex år 1948 redovisade företagen hade 3 fabriker 51—100 arbetare 2 » 101—200 » och 1 fabrik över 300 » Det kan här slutligen även antecknas, att de löner som år 1948 utgåvos till de sex fabrikernas 845 arbetare utgjorde i genomsnitt per arbetare 4 172 kronor och att motsvarande siffra för de 665 tjänstemännen var 7 788 kronor. Prisbildningen Prisbildningens mekanism inom läkemedelshanteringen skiljer sig såtillvida från eljest vanliga marknadsförhållanden, att köparesidan är splittrad i tre grupper med delvis olika intressen: konsumenten, läkaren och apotekaren. Konsumentens naturliga önskan att köpa goda varor till billigaste pris kan ej göra sig gällande på detta område, där han oftast icke har någon möjlighet att jämföra kvalitet och pris eller eljest bedöma prisets skälighet lika litet som behovet av just det läkemedel läkaren föreskrivit. Denna sista synpunkt är åter för läkaren avgörande och priset är för honom en faktor av mindre rang. Apotekaren slutligen har endast begränsade möjligheter att påverka valet av preparat. I hans till följd av 251

t a x e g r u n d e r n a s u t f o r m n i n g och a v g i f t s s y s t e m e t s u p p b y g g n a d s t a r k t avt r u b b a d e e k o n o m i s k a i n t r e s s e ligger a t t sälja så d y r a v a r o r s o m m ö j l i g t . Men d e s s u t o m h a r a p o t e k a r e n ett m e r a ideellt b e t o n a t i n t r e s s e a v a t t g y n n a de a p o t e k s b e r e d d a l ä k e m e d l e n f r a m f ö r f a b r i k e r n a s s p e c i a l i t e t e r . Det u t m ä r k a n d e för l ä k e m e d e l s h a n d e l n ä r således, a t t e f t e r f r å g e s i d a n ä r s p l i t t r a d m e l l a n delvis m o t s t r i d i g a i n t r e s s e n p å s å d a n t sätt, a t t en effektiv p r i s p r e s s n i n g g e n t e m o t u t b u d s s i d a n icke k a n k o m i n a till s t å n d . E n överblick av de f a r m a c e v t i s k a s p e c i a l i t e t e r n a s p r i s u t v e c k l i n g e r b j u d e r s v å r i g h e t e r . E n j ä m f ö r e l s e för en f o r t l ö p a n d e å r s s e r i e h a r a t t k ä m p a m e d s t o r a o j ä m n h e t e r . F l e r t a l e t av de f a b r i k e r , s o m o m f a t t a s av f ö r e l i g g a n d e u t r e d n i n g , h a r e m e l l e r t i d b e n ä g e t ställt en del m a t e r i a l till f ö r f o g a n d e för n ä r m a r e b e l y s n i n g av d e n n a fråga, och d ä r h a f ö l j a n d e u p p g i f t e r h ä m t a t s . B ö r j a n g ö r e s m e d n e d a n s t å e n d e s a m m a n s t ä l l n i n g ( t a b . 3 1 ) , v a r s siffror h ä n f ö r a sig till en f a b r i k m e d en o m s ä t t n i n g å r 1948 av 5,2 m i l j . k r o n o r , v a r a v 4,4 m i l j . k r o n o r p å a p o t e k s v a r o r och gifter. Tab. 31. Prisutvecklingen på farmacevtiska specialiteter 1939—1949 hos fabriken X. 1939

194G

90 97 1. Antal preparat 2. Antal preparat lancerade före 1/1-39, ännu be49 fintliga 1949 3. Vägd prisindex för 50 % 115,2 116,2 113,0 113,3 108,0 100 108,8 av omsättningen 4. Vägd prisindex för de i preparaten enl. punkt 3. ingående viktigaste rå360 379 178 187 202 302 100 varorna 5. Aritmetiskt medeltal av indexsiffror för samtl. priser för preparat enl. 103,31 107,8 103,: 110, 105,o 100 punkt 2 Till förklaring av siffermaterialet har fabrikanten meddelat: 1) Antal preparat. Antalet farmacevtiska specialiteter i fabrikens uppsättning har undergått en relativt liten förändring. Tendensen är emellertid nedåtgående och man torde kunna räkna med att detta blir förhållandet även i fortsättningen. Anledningen härtill är, att företaget alltmera inriktat sig på utarbetandet av verkliga originalpreparat, vilket tar i anspråk väsentligt längre tid, större kostnader och mera arbete än konkurrenspreparat till redan befintliga läkemedel. 2) Antalet preparat lanserade före 1/1 1939 och ännu befintliga den 1/1 1949. Nästan exakt hälften av preparatuppsättningen från 1939 har försvunnit men praktiskt taget lika många preparat ha nytillkommit. 252

3) Vägd prisindex för 50 % av omsättningen. En fullständig, vägd prisindex för fabrikens hela preparatuppsättning skulle medföra ett oerhört arbete att räkna ut, då flertalet preparat omfattar flera olika beredningsformer (tabletter, injektionslösning, salva, dropplösning etc.) och vidare varje beredningsform har ett flertal förpackningsstorlekar. Vidare kan en tillfredsställande prisindex med 1939 som basår över huvud icke konstrueras, då, som av punkt 2) framgår, en mycket livlig omsättning i preparatuppsättningen skett. F ö r att likväl ge en någorlunda korrekt uppfattning om prisutvecklingen har i stället förfarits på följande sätt. För v a r t och ett av åren 1940, 1942, 1944, 1946, 1947 och 1948 ha, med början från de största preparaten, fastställts vilka preparat som sammanlagt svara för 50 % av hela omsättningen. Antalet preparat i denna grupp visar sig vara tämligen konstant, men gruppens sammansättning växlar från år till år. För varje år h a r beräknats vilken omsättningssumman skulle ha blivit för samma försäljningsvolym men med 1939 års priser resp. med de först fastställda priserna för sådana preparat, som introducerats efter 1939. Den verkliga försäljningssumman, dividerad med den sålunda beräknade försäljningssumman ger den vägda prisindexen i sammanställningen. 4) Vägd prisindex för råvaror. F ö r att få en uppfattning om råvaruprisernas stegring under tidsperioden 1939—1949 har på samma sätt som enligt punkt 3) en prisindex för de i ifrågavarande p r e p a r a t g r u p p ingående viktigaste råvarorna framtagits. Därvid har förfarits på samma sätt som enligt punkt 3), d. v. s. årsförbrukningen av resp. råvaror har prissatts dels med de för året gällande genomsnittliga inköpspriserna, dels med 1939 års inköpspriser, resp. med de inköpspriser, som gällde första året preparatet tillverkades. Relationen mellan de båda på detta sätt erhållna totala råvarukostnaderna för hela gruppen ger den vägda råvaruprisindexen. 5) Aritmetiska medeltal av indexsiffror för samtliga priser för preparat enligt punkt 2). Mot den vägda indexsiffran enligt punkt 3) kan anföras, att den endast täcker 50 % av omsättningen och att den stora grupp preparat, som svarar mot de resterande 50 % skulle kunna visa en mycket kraftigare prisstegring. För alla preparat, som funnits under hela tiden 1939—1949, har jämförelse gjorts för varje förpackningsstorleks pris för åren 1941, 1943, 1945, 1947 och 1949. Förhållandet mellan priset för resp. förpackning varje dylikt år och priset 1949 utgör en prisindex för förpackningen ifråga. Samtliga dessa indexsiffror ha adderats och summan dividerats med antalet. Det sålunda erhållna aritmetiska medeltalet återges i sammanställningen. D e t h ä r å t e r g i v n a m a t e r i a l e t för d e n n a f a b r i k v i s a r s o m h e l h e t e n m y c k e t m å t t l i g p r i s s t e g r i n g s e d a n t i d e n n ä r m a s t före d e t a n d r a v ä r l d s k r i g e t . S å s o m av s i f f r o r n a u n d e r p u n k t 5) f r a m g å r , v o r o p r i s e r n a för t o t a l g r u p p e n f a l l a n d e efter 1943 och h e l a p r i s ö k n i n g e n s t a n n a d e vid n å g r a få p r o c e n t . De enligt p u n k t 3) b e r ä k n a d e siffrorna, s o m avse e n d a s t h a l v a f ö r s ä l j n i n g e n , ligga d ä r f ö r s ä k e r l i g e n för högt, ä v e n o m de r e d o v i s a e n r e l a t i v t obetydlig prisuppgång. Den återhållsamma linjen i denna prisutveckling m a r k e r a s y t t e r l i g a r e , o m d e n j ä m f ö r e s m e d m o t s v a r a n d e s t e g r i n g s t a l för p a r t i p r i s e r n a . E n l i g t k o m m e r s k o l l e g i e t s i n d e x v a r d e n n a siffra å r 1948 i j ä m f ö r e l s e

med 1939 års läge 193 och enligt Finanstidningens index 170. Riksbankens konsumtionsprisindex hade för samma period en ökning till 162 och socialstyrelsens levnadskostnadindex visade siffran 151. Den mest adekvata jämförelsen torde emellertid erbjudas av kommerskollegiets specialindex för partipriset på kemisk-tekniska varor. Om dess siffra för 1939 användes som bas, ter sig denna prisserie sålunda (med talen från tab. 31, punkt 5 införda som jämförelse): Å r

Partiprisindex för kemi sk-tekni ska varor

1939 1941 1943 1945 1947 1949

100 153 173 169 211 189

Prisindex (enl. tab. 31, punkt 5) för farmacevtiska specialiteter

100 103,2 110,5 107,8 105,0 103,3

I själva verket visar således den här refererade översikten av prisbildningen för läkemedel under perioden 1939—1948(9), att priserna hos det uppgiftslämnande företaget genomgått en betydande relativ sänkning och detta i trots av råvarornas fördyring (jfr siffrorna under punkt 4) i tab. 31). En liknande utveckling kännetecknar även andra företag. Sålunda visar en för den största fabriken i branschen gjord undersökning, att, om totalsumman av försäljningen av alla 244 under januari 1939 (i 247 beredningsformer och 582 förpackningsstorlekar) saluförda specialiteter, vilka stodo kvar i prislistan ännu år 1949, betecknas med 100, motsvarande tal för samma försäljning i januari 1945 uppgick till 107,3 och i januari 1949 till 104,6. 1945 års siffra överensstämmer således nära nog exakt med det jämförliga talet för samma år för den förut nämnda fabriken (tab. 31, punkt 5), och siffran för 1949 ligger endast 1,3 procent högre. Ett annat, medelstort företag redovisar prisutvecklingen i absoluta tal för några av sina viktigaste fabrikat under perioden 1938—1948. Siffrorna beskriva mycket jämnt förlöpande kurvor. Stegringen mellan periodens begynnelse- och slutar utgör 6 till 11 procent. Förbättrade tillverkningsmetoder och ökad omsättning hade i vissa fall en starkt prissänkande effekt. I ett fall, där fabrikatet först saluhölls år 1942, gick priset av dessa skäl redan 1944 ned med 66 procent och i ett annat fall, ett från början starkt efterfrågat preparat, som fördes ut på marknaden i början av 1948, sänktes priset successivt för att i mitten av 1949 noteras till 55 procent av initialpriset. Motsvarande uppgifter, upptagande ett representativt urval av specialiteter med stor omsättning, ha redovisats även av två andra företag. Det ena av dessa har i sin förteckning upptagit 25 preparat och för 8 av dessa 254

var priset vid periodens början (1939 eller senare) oförändrat ännu å r 1949, medan det för 8 fabrikat var lägre och för 9 högre. Det andra företaget har lämnat uppgifter för 14 preparat, av vilka 7 behöllo sitt ingångspris utan ändring, 5 sänkte och 2 höjde det. Vid bedömande av den prisutveckling, som här illustrerats, måste h ä n syn tagas till att marginalen mellan tillverkningskostnad och försäljningspris tidigare kunnat vara så stor, att den förmått bära en avsevärd sammanpressning. I samma riktning har sannolikt även verkat omsättningens fortlöpande stegring och produktionsapparatens rationalisering. Med tillhjälp av det föreliggande materialet kan även i någon mån följas, hur prissättningen spelat en roll i konkurrensen mellan svenska fabriker inbördes eller mellan dem och utländska företag. I sistnämnda hänseende kan antecknas, att, när det gällt att bereda plats på den svenska marknaden för efterbildade preparat — det tidigaste föremålet för den inhemska industriens produktion'— det inhemska fabrikatet i regel sålts till billigare pris än dess utländska förebild. När sålunda exempelvis vår största läkemedelsfabrik år 1938 utsände en efterbildning av ett mycket känt utländskt preparat, sattes priset ungefär 30 procent lägre. År 1940 sänktes det utländska preparatets pris lika mycket och detta behölls av båda tillverkarna till 1943, då den svenska fabriken reducerade sitt pris med 20 procent, ett exempel, som året därpå följdes av den utländska tillverkaren. Detta pris har denne därefter behållit, medan den svenska fabriken under de sista åren noterat ett med ytterligare omkring 4 procent nedsatt pris. På samma sätt tedde sig i början konkurrensen om den under det sista årtiondet alltmer ökande konsumtionen av sulfapreparat. Men tillverkningen och försäljningen av dessa fabrikat belyser även en annan sida av läkemedelsindustriens problem. Enligt mångas mening är den viktigaste produktionsfrämjande faktorn för de svenska läkemedelsfabrikerna, vid deras tävlan inbördes och med utländska företag, det omfattande arbete, som nedlägges på att snabbast möjligt och till förmånligt pris föra ut på marknaden nya preparat, som för läkaren utgöra mera förfinade verktyg att komma till rätta med en viss sjukdom än vad han hittills haft. Som typiska exempel kunna här just sulfapreparaten åberopas. Sedan tyskarna genom Domagks arbeten först lancerat prontosil, kom ganska snart därefter (omkring 1937—1938) sulfanilamiden som det första i Sverige tillverkade sulfapreparatet. Det visade sig verksamt framförallt mot vissa streptokokkinfektioner. När de svenska fabrikerna släppte ut det nya medlet i marknaden, noterades det i ett pris, som låg väsentligt under de utländska preparatens. Sulfanilamid visade sig emellertid ha dels mycket begränsat verksamhetsfält, dels vissa biverkningar. När därför nästa preparat, sulfapyridin, introducerades något år senare, innebar detta en förbättring ifråga om användningsområdet. Sulfathiazol, nästa preparat, som kom 1941, utgjorde ett ytterligare framsteg. För den allmänna behandlingen av olika infektioner utarbetades sedermera flera olika 255

varianter av bl. a. den kemiska föreningen sulfapyrimidin under konkurrens mellan olika utländska och svenska fabriker. För terapin vid speciella tarmåkommor introducerades andra sulfapreparat på liknande sätt efterhand. Av de nya preparat, såsom penicillin, streptomycin och andra antibiotika, som för i stort sett samma indikationsområden tillkommit på grund av utländska upptäckter under de senaste åren, har tillverkning upptagits även i vårt land, tillsvidare endast av penicillin (vid två fabriker), men framställning även av streptomycin förberedes. En liknande utveckling har kännetecknat även många andra indikationsområden och är resultatet av ett ständigt fortgående arbete hos läkemedelsfabrikerna och läkarna. Uppmärksamheten bör därför i detta sammanhang fästas vid att det visserligen icke kan göras generellt gällande, att varje införande av ett nytt preparat i konkurrens med redan befintliga inneburit en direkt prissänkning, men att, om i kostnaderna för behandlingen medräknas även de ofta ovägbara fördelarna av en riskfriare och för patienten mindre besvärande terapi, det kan sägas, -att ett nytt dylikt preparat mången gång inneburit ett framsteg i kampen mot sjukdomen. Måhända kan en sådan konkurrens mellan läkemedelsfabrikerna vara av lika stor betydelse som ett priskrig med redan befintliga tillverkningar till föremål. Ytterligare exempel på prissättningen för några med varandra konkurrerande svenska och utländska preparat meddelas i tab. 32. Prisrelationerna mellan utländska preparat och deras svenska efterbildningar eller motsvarigheter ha, såsom av det här åberopade materialet framgår, präglats av att de senare förts i marknaden till lägre, ofta mycket lägre pris än de förra och att en dylik differens, om även efter hand inknappad, bestått under åren. I icke få fall har det utländska preparatet slutligen rymt fältet och försvunnit från den svenska marknaden. Konkurrensen mellan de inhemska fabrikerna inbördes framträdde tidigare med större styrka än under senare år, då den icke blott avtagit utan i stort sett förefaller ha avstannat, åtminstone i den mån det gäller prissättningen. Nya specialiteter utsläppas visserligen i konkurrens med andra fabrikers men, även om i början en viss prisskillnad föreligger, utjämnas denna i många fall snart och de tävlande preparaten noteras till ungefär samma pris. Detta förhållande har givit anledning till en förmodan, att något slag av överenskommelse om prisvillkor e. d. skulle förekomma mellan de ledande fabrikerna. Ett sådant antagande har ansetts styrkt av att dessa fabrikers intressen i deras förhållande till myndigheter och offentligheten bevakas av en gemensam ombudsman. De uppgifter, som industriens utövare ställt till utredningens förfogande rörande detta samarbete, ha emellertid icke givit vid handen, att det skulle bygga på något slag av kartellavtal om priser eller konditioner eller eljest ha någon för fabrikernas rörelsefrihet inskränkande karaktär. 256

CD

TH

TH

i-O

OS

CI

o

o

oo

OO TH

Tf OO

rH

OO

CM

TH

uO

CM

CM

CM

S

CN

oo

If

CO

5e

X

CM

TJ<

TH

TH

TH

OS

CM

O CM

CM

CM

So

rH

O

O o

CM

TH

o

:«j

co .0 «3

"2 « S 0)a :CS A

v

c

•—i

u

— '£

fl

3 SO

C/3

—'

s o « c3 CJ 00

Q

o O

K

OB U CU

a

c

.a

O

«5

o

~

(•

a PQ

18 —12iS9

s

T3 U O O

Q

c o >> ao

>

fc-

«M

O

£ 1/3 CS

a 00

Cd

tu

s

•— ÄC3 >> A K

En påtaglig konkurrens med fabrikerna förekommer däremot från apoteken själva. Medlet är den s. k. ACO-rörelsen, som har byggts upp kring det av apotekarna ägda ACO-laboratoriet med de tidigare 23, numera 20 distriktslaboratorierna som produktionsorgan. Man har här sökt få till stånd en rationalisering av apotekens läkemedelsberedning genom att centralisera den till ett mindre antal apotek, som sedan leverera till de övriga. För denna verksamhet har närmare redogjorts i kapitel 4 (sid. 126 ff.). Därav framgår bland annat, att organisationen ännu verkat endast under en jämförelsevis kort tid och att det därför icke är möjligt att bedöma dess verkningar eller betydelse på längre sikt. Distriktslaboratoriernas totala tillverkning uppgick år 1949 till 13,2 milj. kronor, varmed kan jämföras apoteksväsendets hela försäljningssumma, vilken samma år uppgick till ca 143 milj. kronor. En betydande del av laboratoriernas produktion försåldes emellertid på det egna moderapoteket. År 1949 nådde denna försäljning 4,4 milj. kronor,.så att försäljningen en gros till andra apotek stannade vid 8,8 milj. kronor eller omkring 6 procent av apotekens totala omsättning. Ehuru laboratoriernas tillverkningar fördelade sig på ett stort antal läkemedelsgrupper, var den ojämförligt viktigaste beredningsformen tabletter, som ensam täckte bortåt 60 procent av hela tillverkningsvärdet. Av tablettproduktionen kom åter över 40 procent på ett enda preparat (magnecyltabletter). Men icke ens ifråga om sistnämnda tillverkning förekom annat än i undantagsfall en produktion i en skala, som översteg det hantverksmässiga stadiet. I genomsnitt stannade magnecyltillverkningen vid omkring 167 000 tabletter per beredningstillfälle, medan man vid fabriksmässig drift enligt uppgift räknar med ett lägsta optimum av 1 miljon tabletter. Urvalet av de varor som tillverkas enligt detta system förefaller tillsvidare ske enligt principen, att det i huvudsak skall omfatta preparat, som kunna säljas billigare än motsvarande fabriksprodukter. Några exempel på prissättningen följa här (det bör observeras, att samtliga priser hänföra sig till tiden före den 1 januari 1950): Askorbinsgreampuller 10 %. Apotek: ACO Fabrik: Astra, C-vimin forte 25 st. 21:20 Magnecgltabletter. Apotek: ACO Apoteksförsäljning i påse Fabrik: Leo, Albyl Metadontabletter 5 mg. Apotek: ACO Fabrik: Astra, Vemonyl Kärnbolaget, Porfolan 258

1 0 st

10 »

6:10

5 0 st

50 » 50 »

0:95

2:5

° st 100 » 100 »

8:50

0:75 1:5 ° ° 6:50 7:—

Nicetamiddroppar. Apotek: ACO Fabrik: Astra, Tonocard Ciba (import) Coramin

100 g. 100 » 100 »

Pentgmaltabletter. Apotek: ACO Fabrik: Astra, Dormytal Tika, Isomyl

4:75 11:80 12:30

100 s t

5:05

100 » 100 ,

11:80 n.M

Priskonkurrensen med de fabriksframställda preparat, med vilka distriktslaboratorierna upptagit tävlan, är således i åtskilliga fall mycket skarp. Det kan därför påstås, att ACO-rörelsen kan utöva en — av medicinaltaxegrundernas konstruktion möjliggjord — inverkan i prisreglerande syfte inom det område, där dess priskonkurrens slår igenom. Emellertid ingår ACO-rörelsen i apotekskollektivet och man har därför intet kriterium på dess ekonomiska effektivitet. Ej heller vet man, huruvida de kalkyler som ligga till grund för prissättningen tillgodose rimliga kommersiella anspråk. Helt allmänt kan dock framhållas, att ACO-produktionen i viss mening börjat i samma läge, som utmärkte förhållandena vid den svenska läkemedelsindustriens genombrott, men att de av ACO utvalda konkurrentpreparaten i själva verket närmast tjäna som propaganda för en produktion, vilken om den konsekvent fullföljdes utan hänsyn till ett affärsmässigt tillfredsställande kalkylunderlag, snart nog skulle leda till ekonomiskt oöverkomliga svårigheter för vårt nuvarande apoteksväsende. En sammanställning av de uppgifter som i detta kapitel lämnats angående å ena sidan dels droghandelns, dels fabrikernas leveranser direkt till apotek och å andra sidan de belopp som av apoteken redovisats såsom deras totalutgifter för varuinköp ter sig på följande sätt (tab. 33). Tab. 33. Apotekens varuinköp 1944—1948 (milj. kr.). 1944

7 947

5,8 37,8

4,1 43,5

4,8 46,9

5,3 52,0

6,0 53,2

Summa

43,6

47,6

51,7

57,3

59,8

Index Apotekens totala varuinköp Index Direktinköpen i % av totalinköpen

100 49,3 100 88,4

109 52,9 107 90,9

119 57,6 117 89,8

131 65,0 132 88,1

137 71,7 145 83,4

Direkta inköp av apotek från: a) fabriker b) droghandlare

9 De varuinköp som verkställdes hos de av utredningen omfattade fabrikerna och droghandlarna uppgingo således under år 1944—1947 till i det 259

närmaste 90 procent av apotekens totalinköp för att under år 1948 sjunka till 83 procent. Den mera konstanta differensen hänför sig sannolikt till inköp, som göras dels hos av utredningen ej omfattade tillverkare eller försäljare av läkemedel, dels hos spritmonopolet av sprit och vin och dels hos många försäljare av kemikalier och oljor, förbands- och sjukvårdsartiklar, laboratorieutensilier, emballage av olika slag osv. En stickprovsundersökning vid ett större apotek i Stockholm visar, att hela antalet leverantörer åren 1947 och 1948 närmade sig hundratalet, men att på de av utredningen redovisade fabrikerna och droghandlarna kommo omkring 85 procent av totalinköpen. En viktig anledning till den större differensen för hela materialet år 1948 är sannolikt den kraftiga ökningen av lagren av andra varor än droger och läkemedel.

Kap. 6. Beredskapsåtgärder på den civila läkemedelsförsörjningens område Inledning Under Kungl. Maj :t ha för närvarande riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och sjukvårdsberedskapsnämnden att i samverkan med medicinalstyrelsen svara för beredskapen på den civila läkemedelsförsörjningens område, i den mån detta är att hänföra till den ekonomiska försvar sberedskapen. Sjukvårdsberedskapsnämnden, som började sin verksamhet den 1 juli 1948, efterträdde medicinalstyrelsens materielnämnd, som sedan 1939 biträtt styrelsen i frågor rörande försörjningen med läkemedel och sjukvårdsmateriel. Under åren 1937—1948 fungerade statens reservförrådsnämnd som särskilt organ för upphandling och lagring av varor i statens regi, men fr. o. m. den 1 juli 1948 upphörde nämnden som självständigt organ, varvid dess läkemedelsavdelning införlivades med riksnämnden såsom en affärsavdelning. De statliga åtgärder som sedan slutet av 1930-talet vidtagits för lagerhållning av läkemedel m. m. i beredskapssyfte ha ingått som ett led i verksamheten för säkerställande av landets försörjning med viktiga importvaror överhuvudtaget. Frågan om uppläggande av ett statligt reservlager av varor väcktes emellertid icke ursprungligen ur beredskapssynpunkt utan upptogs till behandling av penningpolitiska skäl. Vad det därvid närmast gällde var att genom ökad import söka taga hem en del av de stora tillgodohavandena — statliga såväl som privata — som uppkommit utomlands. Under den fortsatta behandlingen av frågan gjorde sig emellertid även be260

redskapssynpunkterna gällande, och den dåvarande rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap framhöll i yttrande den 27 april 1937 bland annat, att en reservlagerhållning borde ske genom statens direkta medverkan. Enligt kommissionens mening kunde det nämligen — i betraktande av de ränteförluster och risker som måste bli förbundna med en förrådsanskaffning, vilken i avsevärd mån överstege den vanliga lagerhållningen och vilken innebure uppläggandet av fortbestående reservlager — icke förutsättas, att det enskilda intresset och den enskilda företagsamheten skulle förslå för att vidtaga de åtgärder som här måste bli av nöden. Kommissionen föreslog därför en statlig upphandling och lagring av varor för ett sammanlagt belopp av 70 milj. kronor, vilket avsågs skola täcka behovet under det närmaste året. Detta blev också statsmakternas beslut, och handhavandet av verksamheten anförtroddes åt reservförrådsnämnden, som tillsattes den 25 j u n i 1937. Reservförrådsnämndens verksamhet Till belysande av reservförrådsnämndens verksamhet för anskaffning och lagring av läkemedel och läkemedelsråvaror återgives här nedan det huvudsakliga innehållet i en redogörelse, som på begäran tillhandahållits läkemedelsutredningen av apotekaren A. Welander, vilken under åren 1939—1946 var chef för nämndens läkemedelsavdelning. Det heter i denna redogörelse bland annat: På begäran av rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap hade utredningar verkställts av medicinalstyrelsen, arméns sjukvårdsstyrelse m. fl. beträffande önskvärda reservlager av läkemedel och läkemedelsråvaror för civila och militära behov ävensom av alkalifritt glas, röntgenmateriel, röntgenkontrastmedel, suturmateriel och sera. Utredningarna avsågo reservlager för en tid av 6 månader. Sedermera överfördes till läkemedelsavdelningen även förbandsartiklar, röntgenfilm och laboratorieglas samt under årens lopp ytterligare olika varuslag, vilka ansågos lämpligen kunna omhänderhavas av avdelningen, såsom råvaror för proteser m. m. Med hänsyn dels till nödvändigheten av att läkemedel lagras i lämpliga lokaler och dels till att icke-lagerbeständiga läkemedel måste regelbundet omsättas sökte reservförrådsnämnden kontakt och samarbete med grosshandelsföretagen inom de olika branscherna. Detta resulterade i att s. k. lagringsavtal upprättades med åtskilliga grosshandelsfirmor. Bland annat för att förbilliga inköpen tog reservförrådsnämnden även direkt kontakt med de stora läkemedelsindustrierna i Tyskland och England för att få dessa att upplägga och vårda läkemedelslager i Sverige. Nämndens önskemål gick ut på att uppnå lagringskontrakt gällande under fem år, under vilken tid firmorna skulle upplägga, vårda och omsätta lager i Sverige samt att de efter kontraktstidens utgång på vissa villkor skulle vara skyldiga återköpa lagren till ett reducerat dagspris. Det senare villkoret ville de engelska företagen icke acceptera, under det att de tyska gingo med därpå. Ifråga om råvarorna för den svenska läkemedelsindustriens behov söktes kontakt med läkemedelsfabrikerna, varvid de uppgjorda lagringslistorna avsevärt justera261

des. Vissa av läkemedelsfabrikerna åtogo sig genom avtal med nämnden lagring av betydande kvantiteter råvaror. Liknande lagringsavtal träffades med de större dentalfirmorna, vissa grosshandelsfirmor i förbandsartiklar och suturmateriel m. m. Efter hand som kriget fortsatte, växte givetvis på många sätt svårigheterna för importen och då samtidigt de privata lagren hos droghandlare och apotek minskades, måste tid efter annan nämndens lagringspolitik korrigeras. Så gjorde nämnden, då tillfälle gavs, ofta mycket stora inköp av importvaror, som ansågos oundgängligen nödvändiga och vilka man kunde förutse skulle bli besvärligare att uppbringa på världsmarknaden, om kriget fortsatte. I stället för att köpa lager för ett halvt års förbrukning, köpte nämnden i många fall av dessa varuslag partier, som skulle räcka i flera år. Denna inköpspolitik måste än mer accentueras, då de svenska myndigheterna sågo sig nödsakade att hjälpa våra grannländer i öster och väster med betydande partier läkemedel av statens lager. Sedan medicinalstyrelsen hösten 1939 vid sin sida fått materielnämnden, etablerades ett intimt samarbete mellan denna nämnd och reservförrådsnämndens läkemedelsavdelning. Arbetsfördelningen mellan reservförrådsnämnden och materielnämnden var i huvudsak ordnad på följande sätt. Materielnämnden föranstaltade om halvårliga inventeringar av landets samtliga förråd av läkemedel, förbandsartiklar m. m. samt vidtog med hänsyn härtill erforderliga åtgärder av olika slag. Bland dessa åtgärder må här nämnas genomförande på frivillighetens väg av en viss reglering av partihandeln med läkemedel m. m. Reservförrådsnämnden å sin sida fullföljde genom sin läkemedelsavdelning den tidigare bedrivna inköps- och lagringsverksamheten beträffande läkemedel och råvaror m. m. Till ledning för denna verksamhet upprättade materielnämnden en förteckning över sådana för landets försörjning oundgängliga läkemedel, som reservförrådsnämnden ansågs böra hålla i lager. Redan kort tid efter krigets utbrott såg sig reservförrådsnämnden nödsakad bevilja en del utlämningar från sitt reservlager. Till att börja med rörde det sig om varor, som grosshandelsfirmorna av en eller annan anledning icke lyckats få in i större mängder och vilka vid krigsutbrottet blevo begärliga och svåråtkomliga. Försäljningen av nämndens lager måste efter ockupationen i Norge och Danmark och den därmed följande avspärrningen ytterligare utökas, och under åren 1940—41 antog denna försäljning ansenliga dimensioner. Sedan lejdbåtstrafiken kommit igång och på grund av restriktiva bestämmelser i de krigförande länderna, måste reservförrådsnämnden övertaga en stor del av importen av läkemedel, då licenser och navicert i regel lättare beviljades statliga myndigheter än de privata importörerna. På detta sätt blev nämnden under krigsåren de facto landets största läkemedelsgrosshandel. Distributionen skedde vanligen genom de ordinarie droghandlarna, vars vinstmarginal fastställdes i samråd med priskontrollnämnden. På stora flertalet varuslag erhöllo engrosfirmorna i genomsnitt 18 % vinst. Beträffande de läkemedel, som stigit enormt i pris under kriget (exempelvis alla opiumalkaloider), tillämpades en formel för beräkning av mellanhandsvinsten, som ansågs böra vara ungefär densamma som före kriget, dock med hänsyn tagen till de ökade omkostnader, som tillkommit under kriget. Chefen för läkemedelsavdelningen hade vid sin sida en assistent (civilekonom), som närmast hade överinseendet av lagren i nämndens egen regi ävensom inlämningen från dessa. Dessutom biträdde assistenten med de utredningar och den statistik, som ofta begärdes av myndigheterna. I speditionsärenden anlitades nämndens speditionsavdelning, och även nämndens övriga avdelningar och expertis stodo

givetvis till läkemedelsavdelningens förfogande. Alla inköp gjordes av chefen för avdelningen i samråd med nämndens verkställande direktör samt föredrogos i plenum, vilket även var förhållandet med alla utlämningar från nämndens lager. Dock bör anmärkas, att avdelningschefen ägde stor frihet att i förekommande fall vidtaga åtgärder och även göra affärsavslut, dvs. den rörelsefrihet, som av myndigheterna beviljats reservförrådsnämnden, tillämpades även inom nämnden, vilket gjorde att avdelningens verksamhet kunde skötas fullt affärsmässigt. Materielnämndens verksamhet Inom medicinalstyrelsen handlades till en början beredskapsuppgifterna på den civila sjukvårdens område — och därmed även frågorna om landets försörjning med läkemedel och sjukvårdsmateriel — av en inom styrelsen inrättad beredskapsavdelning. Det visade sig emellertid snart erforderligt att tillföra medicinalstyrelsen särskild sakkunskap för handläggningen av materielärendena, och efter Kungl. Maj :ts bemyndigande tillsatte styrelsen i oktober 1939 en särskild nämnd, materielnämnden, för att såsom rådgivande organ tillhandagå styrelsen. På grundval av vunna erfarenheter ombildades denna nämnd sedermera till ett från medicinalstyrelsen i viss mån fristående organ med samma benämning som tidigare. Beslut härom meddelades av Kungl. Maj:t genom brev den 17 januari 1941, enligt vilket Kungl. Maj :t uppdrog åt medicinalstjTelsen att, med biträde av materielnämnden, under Kungl. Maj :t handha ledningen av de åtgärder som under då rådande utomordentliga förhållanden borde vidtagas för tryggande av landets försörjning med läkemedel och sjukvårdsmateriel. I den nya materielnämnden ingingo representanter för försvarets sjukvårdsförvaltning, statens industrikommission, reservförrådsnämnden och svenska landstingsförbundet ävensom en läkare såsom representant för lasarettssjukvården. Enligt föreskrifter i Kungl. Maj :ts ovannämnda brev samt senare lämnade direktiv voro materielnämndens huvuduppgifter beträffande läkemedel m. m. dels att vidtaga sådana åtgärder, som befunnos erforderliga för att i möjligaste mån trygga landets försörjning med läkemedel och sjukvårdsmateriel, och dels att verkställa utredning och utarbeta förslag angående central anskaffning, lagerhållning och omsättning av läkemedel och sjukvårdsmateriel. Det materielnämnden givna utredningsuppdraget slutfördes genom att nämnden den 9 oktober 1945 överlämnade ett förslag till civil sjukvårdsberedskapsorganisation. Förslagets detaljer skola här icke beröras, men det förtjänar framhållas, att detsamma förutsatte ett fortsatt statligt intresse för beredskapssynpunkterna när det gällde landets försörjning med läkemedel och sjukvårdsmateriel. Som permanent organ för den centrala organisationen på den civila sjukvårdens område föreslogs en ny nämnd, civila sjukvårdsberedskapsnämnden, skola ersätta materielnämnden. Med hänsyn till det samtidigt pågående utredningsarbetet rörande den ekono263

miska försvarsberedskapen i stort (jfr det följande) berörde materielnämnden i sitt förslag endast summariskt frågorna om beredskapslagring av läkemedel och sjukvårdsmateriel för landets totala behov. Materielnämndens andra huvuduppgift beträffande läkemedel m. m. innebar, att nämnden under hela sin verksamhetstid — dvs. t. o. m. den 30 juni 1948 — kom att utgöra ett centralt försörjningsorgan med i huvudsak samma uppgifter inom sitt avgränsande område som försörjningskommissionerna på sina resp. områden. Materielnämnden hade alltså att förskaffa sig en såvitt möjligt allsidig och ingående kännedom om landets tillgångar och behov av läkemedel. Underlag för bedömandet härav erhöll nämnden genom att i regel två gånger om året inhämta uppgifter från apoteksinrättningarna, läkemedelsgrossisterna (droghandlarna), de ledande inhemska läkemedelsfabrikerna, reservförrådsnämnden och försvarets sjukvårdsförvaltning. Antalet inventerade varuslag uppgick i allmänhet till omkring 200. Samtidigt med lageruppgifterna införskaffades årsförbrukningssiffror för olika läkemedel, varigenom en grund erhölls för en viss reglering av läkemedel shandeln. Någon formlig ransonering av läkemedel behövde visserligen ej tillgripas under andra världskriget, men det visade sig redan tidigt, att man på ett eller annat sätt måste reglera handeln mellan droghandlarna å ena sidan samt apoteken och läkemedelsfabrikanterna å andra sidan för att ernå en så rättvis fördelning som möjligt av tillgängliga lager. En dylik reglering ansågs kunna genomföras på frivillighetens väg med hänsyn till det begränsade antal företag som kommo att inrymmas under regleringen. Materielnämnden träffade därför 1942 avtal med landets samtliga droghandlare om att handeln med vissa läkemedel endast skulle ske under av nämnden kontrollerade former. Överenskommelsen innebar, att apoteken fingo rekvirera de reglerade varorna från grossisterna på särskilda formulär. Rekvisition insändes till materielnämnden, som efter prövning och angivande av beviljad inköpskvantitet översände densamma till grossisten. Den sålunda genomförda frivilliga handelsregleringen upphörde under 1946. Inträdda bristsituationer uppmärksammades av materielnämnden, som i anledning härav* uppmanade importörerna (enskilda och reservförrådsnämnden) att om möjligt införa eller öka redan förekommande import av ifrågakommande varuslag. Beträffande läkemedel tillverkade inom landet gjorde nämnden framställningar till läkemedelsfabrikanterna med förslag till produktionsomläggningar eller andra åtgärder. I vissa fall föranstaltade nämnden om produktionsbefrämjande åtgärder genom förmedling av industrikommissionen. I samråd med livsmedelskommissionen vidtogos åtgärder bland annat i fråga om tillverkningen av insulin. I en del fall, såsom beträffande acetylsalicylsyra, genomfördes vissa prisreglerande åtgärder i syfte att säkerställa produktionen. Det viktigaste utslaget av materiel264

nämndens fortlöpande intima samarbete med reservförrådsnämnden — närmast dess läkemedelsavdelning, vars chef tillika var ledamot av materielnämnden — var att materielnämnden fungerade som sakkunnigt organ åt reservförrådsnämnden i dess inköps- och lagringsverksamhet med avseende på läkemedel och läkemedelsråvaror. Hur arbetsfördelningen mellan de båda nämnderna var ordnad, har belysts i apotekaren Welanders ovan återgivna redogörelse. Nuvarande förhållanden Materielnämndens ovannämnda förslag ledde icke omedelbart till vidtagande av några positiva åtgärder. Hösten 1947 framlade emellertid riksnämnden ett förslag angående ordnandet av den ekonomiska försvarsberedskapen i dess helhet. I detta förslag berördes även frågan om fördelningen av beredskapsuppgifterna på sjukvårdens hela område, omfattande — förutom den civila sjukvården — även den militära sjukvården och civilförsvarets sjukvård. Riksnämnden utgick därvid från att det av materielnämnden 1945 framlagda förslaget om inrättande av en sjukvårdsberedskapsnämnd — med uppgift att handha lokal- och materielberedskapen på den civila sjukvårdens område — skulle förverkligas. Riksnämnden hade uppgjort förslag till fördelning av beredskapsuppgifterna på olika organ: riksnämnden, medicinalstyrelsen, försvarets sjukvårdsförvaltning, civilförsvarsmyndigheterna och sjukvårdsberedskapsnämnden. Riksnämndens förslag framlades för riksdagen genom propositionen nr 100/1948 angående anslag till nämnden för budgetåret 1948/49. Därvid anförde chefen för folkhushållningsdepartementet, statsrådet Sträng, bland annat följande: Beredskapsuppgifterna på sjukvårdens område äro för närvarande splittrade på tre olika myndigheter, nämligen försvarets sjukvårdsförvaltning, civilförsvarsstyrelsen och medicinalstyrelsen. Denna uppdelning av ansvaret för beredskapen på detta viktiga område mellan olika myndigheter medför onekligen vissa svårigheter, såväl då det gäller att få erforderlig överblick över de föreliggande behoven som beträffande den avvägning mellan dem, som måste äga rum vid planeringen av beredskapen. Dessa brister torde kunna avhjälpas därigenom att, i enlighet med vad riksnämnden förutsatt, den av medicinalstyrelsens materielnämnd föreslagna civila sjukvårdsberedskapsnämnden kommer till stånd. Förslag om inrättandet av en dylik nämnd kommer också att framläggas av chefen för inrikesdepartementet. Sjukvårdsberedskapsnämnden bör vara det centrala organet för beredskapen på sjukvårdens område, i den mån detta är att hänföra till den ekonomiska försvarsberedskapen. Det bör sålunda ankomma på densamma att undersöka i vad mån de på detta område föreliggande behoven av läkemedel, sjukvårdsartiklar och andra förnödenheter för sjukvården vid avspärrning och i krig kunna tillgodoses med hänsyn till den beräknade tillgången på färdiga varor och möjlig inhemsk produktion samt att, i mån av behov och efter samråd med vederbörande sjukvårdsmyndigheter, sammanjämka behoven. Den av sjukvårdsberedskapsnämnden sålunda upp265

rättade försörjningsplanen bör granskas av riksnämnden och av denna efter erforderligt samråd med berörda myndigheter underställas Kungl. Maj :t. Anskaffningen av de lager av sjukvårdsförnödenheter, som i beredskapssyfte böra uppläggas under fredstid, bör ombesörjas av försvarets sjukvårdsförvaltning, civilförsvarsstyrelsen och sjukvårdsberedskapsnämnden. Var och en av dessa myndigheter bör svara för den beredskapslagring av färdiga varor, som avser att tillgodose behoven i krig inom resp. myndighets verksamhetsområde. Härutöver bör sjukvårdsberedskapsnämnden ombesörja den lagring av färdiga varor, som erfordras för att tillgodose behoven under en avspärrning. Lagringsplanerna böra godkännas av riksnämnden, som även själv i allmänhet torde böra svara för anskaffning och lagring av erforderliga råvaror. I sitt ovannämnda förslag hade riksnämnden utgått från att den beredskapslagring av färdiga varor, vilken enligt nyss återgivna departementschef sanförande skulle ankomma på sjukvårdsberedskapsnämnden, borde anses som en allmän reserv för landet i dess helhet. För dessa lager behövdes ej samma detaljerade planläggning redan i fredstid i fråga om deras användning och placering m. m. som erfordrades för de förråd, vilka avsåges för krigsfall. Det vore därför naturligt, att denna lagring ombesörjdes av en och samma myndighet. Sjukvårdsberedskapsnämnden förefölie därvid enligt riksnämndens mening vara den som låge närmast till. Om det emellertid i enstaka fall visade sig av praktiska skäl — t. ex. för att få bättre inköpsmöjligheter eller för att rationalisera lagringen — lämpligt, att riksnämnden eller någon annan myndighet inköpte och lagrade varor jämväl för sjukvårdsberedskapsnämndens räkning, skulle detta k u n n a ske. Förslag angående organisationen av den civila sjukvårdsberedskapen framlades för riksdagen genom proposition nr 119/1948. I det vid propositionen fogade utdraget av statsrådsprotokollet över inrikesärenden återgavs ett yttrande av materielnämnden, vari nämnden under erinran om riksnämndens ovanberörda förslag anförde bland annat följande: Någon större central lagerhållning i statlig regi av färdiga varor inom läkemedelsområdet anser materielnämnden — med vissa i och för sig mycket betydelsefulla undantag såsom beträffande exempelvis dextran, insulin, penicillin, streptomycin m. m. — icke erforderlig. Man har härvidlag att tillgå och räkna med dels den tillverkningskapacitet, som förefinnes hos industrien och apoteken — men som givetvis gör råvarulagringen desto viktigare — dels ock den farmacevtiska distributionsapparatens egna och med hänsyn till dennas spridning ur beredskapssynpunkt mycket betydelsefulla lagringsmöjligheter. Annan speciell sjukvårdsmateriel än färdiga läkemedel torde däremot böra lagerhållas av beredskapsmyndigheterna i avsevärt större utsträckning än färdiga läkemedel; särskilt gäller detta importvaror såsom röntgenfilm, operationshandskar, laboratorieutensilier, ögonglas, preventivmedel m. m. ävensom förbandsgas. I samband med avlåtandet till riksdagen av nu ifrågavarande proposition anförde chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Mossberg, bland annat: Materielberedskapen inom den civila sjukvården äger nära samband med frågan 266

om den ekonomiska försvarsberedskapens ordnande. Av den till årets riksdag framlagda propositionen i detta ämne (nr 100/1948) framgår, att avsikten är att behoven (utrustnings- och ersättningsbehoven) av läkemedel, sjukvårdsartiklar och andra förnödenheter för sjukvården under fred, vid avspärrning utan krig och i krig jämte tillgångarna skola sammanställas i en allmän försörjningsplan. Denna skall omfatta icke blott den civila sjukvården utan även den militära sjukvården och civilförsvarets sjukvård. Av planen, som i sista hand skall prövas och fastställas av Kungl. Maj:t, kommer behovet av anskaffning och beredskapslagring av sjukvårdsförnödenheter att framgå. Innan en allmän försörjningsplan av nyss angivna slag föreligger, är jag icke beredd att uttala någon bestämd mening angående den omfattning, i vilken sjukvårdsmateriel och läkemedel för den civila sjukvårdens del skola anskaffas och lagras. I likhet med vad medicinalstyrelsens materielnämnd anfört i samband med sitt nya organisationsförslag utgår jag emellertid från att färdiga varor på läkemedelsområdet skola behöva lagras endast i begränsad omfattning men att annan sjukvårdsmateriel i större utsträckning måste hållas i förråd även under fredstid. Enligt föreliggande förslag skall sjukvårdsberedskapsnämnden dels bära ansvaret för vidtagandet av de åtgärder, som erfordras för upprätthållandet av lokal- och materielberedskapen på den civila sjukvårdens område, och dels fullgöra vissa uppgifter såsom sakkunnigt organ vid den ekonomiska beredskapsplaneringen på sjukvårdens hela område. Till förslaget att sjukvårdsberedskapsnämnden skall vara sakkunnigt organ beträffande försörjningsplaneringen på hela sjukvårdsområdet — omfattande, förutom den civila sjukvården, det militära försvarets och civilförsvarets sjukvård — har positiv ståndpunkt tagits redan vid framläggandet av propositionen angående den ekonomiska försvarsberedskapens ordnande. Utöver de skäl av praktisk natur som därvid anförts för den föreslagna anordningen vill jag här framhålla, att den sammansättning av sjukvårdsberedskapsnämnden jag i det följande förordar synes vara ägnad att göra nämnden väl lämpad för ifrågavarande delvis utanför den civila sjukvården liggande uppgifter. I likhet med materielnämnden föreslår jag, att sjukvårdsberedskapsnämnden sammansättes av representanter, utsedda av Kungl. Maj:t efter förslag av medicinalstyrelsen, chefen för försvarsstaben, försvarets sjukvårdsförvaltning, civilförsvarsstyrelsen och svenska landstingsförbundet. Riksdagen biföll b å d a ovan o m f ö r m ä l d a p r o p o s i t i o n e r , och s j u k v å r d s b e r e d s k a p s n ä m n d e n t r ä d d e , s o m r e d a n o m t a l a t s , i f u n k t i o n d e n 1 j u l i 1948. E n l i g t K u n g l . Maj :ts d e n 26 j u n i 1948 u t f ä r d a d e i n s t r u k t i o n för riksnämnden ä r n ä m n d e n u n d e r K u n g l . Maj :t » c e n t r a l o r g a n för l a n d e t s e k o n o m i s k a f ö r s v a r s b e r e d s k a p och h a r i d e n n a sin e g e n s k a p a t t leda, ö v e r v a k a och s a m o r d n a l a n d e t s f ö r s v a r s f ö r b e r e d e l s e r p å det e k o n o m i s k a o m r å d e t » . R i k s n ä m n d e n s k a l l v i d a r e , i d e n m å n d e t t a icke a n k o m m e r p å a n n a n m y n d i g h e t (t. ex. s j u k v å r d s b e r e d s k a p s n ä m n d e n ) , i n o m r a m e n för tillgängliga m e d e l själv o m b e s ö r j a a t t e r f o r d e r l i g a f ö r b e r e d e l s e r bli v i d t a g n a , så a t t u n d e r k r i g r e s p . av k r i g eller k r i g s f a r a f ö r a n l e d d a u t o m o r d e n t l i g a f ö r h å l l a n d e n f ö r s v a r e t s b e h o v av f ö r n ö d e n h e t e r m å k u n n a tillgodoses och folkförsörjningen tryggas.

För att fullfölja sin uppgift skall riksnämnden med civila och militära myndigheter, vilka handha uppgifter på den ekonomiska försvarsberedskapens område (t. ex. medicinalstyrelsen och sjukvårdsberedskapsnämnden), samråda om den närmare fördelningen av arbetsuppgifterna dem emellan. Riksnämnden äger meddela sådan myndighet anvisningar rörande arbetets bedrivande, varvid myndigheten, i händelse den anser sig icke böra följa anvisningarna, har att bringa frågan under Kungl. Maj :ts prövning. I syfte att, utan eftersättande av kraven på förberedelsernas effektivitet, så långt möjligt nedbringa kostnaderna för desamma skall riksnämnden i mån av behov träda i förbindelse med bland andra allmänna och enskilda institutioner, sammanslutningar och företag för att genom deras medverkan och under n ä r a samarbete med dem ernå ett betryggande och planmässigt ordnande av landets ekonomiska försvarsberedskap. I den mån Kungl. Maj :ts beslut erfordras för vidtagande av åtgärd, har nämnden att hemställa härom. Genom sin instruktion har riksnämnden vidare bemyndigats att träffa uppgörelser med allmänna och enskilda verk och företag m. fl. angående köp, lagring, förädling och omsättning av varor samt angående upplåtande och förhyrande av lagringsutrymmen och därmed sammanhängande frågor, ävensom själv låta uppföra lagerlokaler samt köpa, lagra och sälja varor. Här angiven verksamhet skall enligt instruktionen bedrivas enligt affärsmässiga grunder, så långt detta kan ske utan att beredskapens effektivitet eftersattes. Gällande förordning om upphandling och arbeten för statens behov samt försäljning av staten tillhörig lösegendom behöver härvid icke iakttagas. Innan riksnämnden vidtager åtgärder av större ekonomisk eller principiell betydelse, bör dock nämnden underställa frågan härom Kungl. Maj :ts prövning. Sjukvårdsberedskapsnämnden är det centrala organet för den ekonomiska beredskapen på sjukvårdens område. Nämnden bedriver sin verksamhet i stort sett efter samma linjer som tidigare materielnämnden. Anmärkas bör dock, att, sedan reservförrådsnämnden den 1 juli 1948 uppgått i riksnämnden, sjukvårdsberedskapsnämnden i ekonomiska planeringsfrågor och lagringsspörsmål avseende läkemedel och sjukvårdsmateriel fungerar såsom sakkunnigt organ åt riksnämnden. Självklart är vidare, att den av sjukvårdsberedskapsnämnden från materielnämnden övertagna verksamheten som centralt försörjningsorgan beträffande läkemedel m. m. i och med krisregleringarnas successiva avskaffande praktiskt taget upphört. Sjukvårdsberedskapsnämndens förnämsta uppgift är följaktligen för närvarande den planerande. Ehuru detta från början icke varit avsikten, ombesörjer riksnämnden lagring för sjukvårdsberedskapsnämndens räkning ej endast av läkemedelsråvaror utan även av färdiga läkemedel m. m. Vad angår s j u k v å r d s b e r e d s k a p s n ä m n d e n s ställning 268

i a d m i n i s t r a t i v t h ä n s e e n d e är följande att nämna. I de förslag rörande organisationen av den civila sjukvårdsberedskapen som lågo till grund för propositionen nr 119/1948 förordades, att sjukvårdsberedskapsnämnden skulle stå under medicinalstyrelsens överinseende. Eftersom ingen ändring ifrågasattes i gällande föreskrifter rörande högsta ansvaret under Kungl. Maj :t för den civila sjukvården vid krig eller krigsfara, förutsattes medicinalstyrelsens inflytande på sjukvårdsberedskapsnämndens beslut vara av avgörande natur dels på så sätt, att styrelsen tillerkändes direktivrätt gentemot nämnden och dels därigenom att, därest vid besluts fattande representanten för medicinalstyrelsen hade en från nämndens majoritet skiljaktig mening, ärendet skulle överlämnas till medicinalstyrelsen för slutligt avgörande. Departementschefen, statsrådet Mossberg, yttrade i denna fråga följande: Sjukvårdsberedskapsnämnden bör utgöra en självständig myndighet. Särskild uppmärksamhet påkallar frågan om nämndens ställning i förhållande till medicinalstyrelsen. Såsom föreslagits torde styrelsen böra tillerkännas viss direktivrätt gentemot nämnden. Densamma bör emellertid icke avse fullgörandet av nämndens uppgifter såsom sakkunnigt organ åt riksnämnden vid den förut omförmälda beredskapsplaneringen på sjukvårdens hela område. Denna och övriga hithörande frågor torde böra närmare regleras i för nämnden utfärdad instruktion. Någon instruktion har hittills icke utfärdats för sjukvårdsberedskapsnämnden. Av bilaga 13 till statsverkspropositionen 1951 (elfte huvudtiteln, p. 9) framgår, att inom sjukvårdsberedskapsnämnden utarbetats en a l l m ä n f ö r s ö r j n i n g s p l a n f ö r l ä k e m e d e l . Planen förutsätter, att läkemedelsförsörjningen under krig till sin huvudsakliga del skall tryggas genom dels i fredstid verkställd beredskapslagring av läkemedel och läkemedelsråvaror och dels tillverkning vid läkemedelsindustrier och apotek. En gradering av angelägenheten av de olika varuslagen har givit vid handen, att s. k. infusionslösningar och bland dessa i första rummet ett syntetiskt blodersättningsmedel, Macrodex, äro särskilt angelägna. På grund härav föreslog sjukvårdsberedskapsnämnden i skrivelse den 21 december 1950 anvisande av medel på riksstaten för budgetåret 1951/52 till iordningställande av ett fullträff säkert bergrum samt till anskaffande av utrustning för tillverkning därstädes i enskild regi av ifrågavarande blodersättningsmedel. Vid anmälan av sjukvårdsberedskapsnämndens förslag i statsverkspropositionen tillstyrkte chefen för inrikesdepartementet bifall till förslaget, innebärande att 325 000 kronor skulle anvisas på kapitalbudgeten för bestridande av kostnaderna för bergrummets anordnande samt att för anskaffande av erforderlig utrustning skulle anvisas ett reservationsanslag av 50 000 kronor. Vad sålunda föreslagits bifölls av riksdagen. 269

Kap. 7. Den militära

läkemedelsförsörjningen

Inledning Den militära läkemedelsförsörjningen i Sverige är, som tidigare framhållits, i huvudsak skild från den civila, och det militära apoteksväsendet är uteslutande en statlig angelägenhet, som handhaves av vederbörande militära ämbetsverk 1 med militärapoteket såsom verkställande organ. Vissa beröringspunkter finnas dock mellan det militära och det civila apoteksväsendet, och några av dessa skola här i korthet omnämnas. För det första rekryteras den inom det militära apoteksväsendet sysselsatta farmacevtiska personalen bland personer, som avlagt civil farmacevtisk examen, dvs. apotekarexamen eller farm. kandidatexamen. Deras tjänstgöring inom det militära apoteksväsendet innebär emellertid icke att de lämnat den civila apotekarbanan. Detta framgår bland annat därav, att ifrågavarande befattningshavare vid militärapoteket — där flertalet av de vid försvaret i fredstid tjänstgörande farmacevterna äro anställda —• äro extra tjänstemän och som sådana icke berättigade till pension enligt det statliga tjänstepensionsreglementet. De kvarstå m. a. o. såsom pensionsberättigade i enlighet med de härom för civilapotekens farmacevtiska personal gällande bestämmelserna och erhålla på grund härav — utöver lön — ersättning av statsmedel med belopp motsvarande vad de visa sig ha utgivit till apotekarpensioneringsfonderna i personliga, obligatoriska pensionsavgifter för egen och efterlevandes pensionering. Dessutom betalar staten årligen vissa pensionsavgifter till nyssnämnda fonder. Det nu sagda gäller dock icke beträffande chefen för militärapoteket, vilken förordnas av Kungl. Maj:t för en tid av sex år och innehar en med pensionsrätt förenad befattning. Militärapoteket är vidare sjukhusapotek för Karolinska sjukhuset, och i denna egenskap är apoteket enligt gällande instruktion »underkastat för civila apoteksinrättningar föreskriven kontroll av medicinalstyrelsen». En tredje beröringspunkt mellan det civila och det militära apoteksväsendet består i att civilapoteken i viss utsträckning medverka vid omsättningen av försvarets läkemedel. Utredningar angående den militära läkemedelsförsörjningen m. m. Frågan, hur läkemedelsförsörjningen vid försvaret borde vara organiserad, har vid flera tillfällen varit föremål för utredning. 1. Sålunda ifrågasatte 1912 års apotekskommitté, att militära läkemedelsdepåer med anställda militärapotekare skulle upprättas samt att personal skulle utbildas för farmacevtiskt arbete under militära förhållanden. 1

För närvarande försvarets sjukvårdsstyrelse.

Apotekskommittén ifrågasatte vidare, huruvida icke inom varje arméfördelning ävensom vid flottans stationer i Stockholm och Karlskrona borde icke blott finnas militära läkemedelsdepåer utan även anställas särskilda militärapotekare, som försåges med lokal, lager och inventarier på kronans bekostnad. I anslutning härtill framhöll apotekskommittén, att, därest sådana särskilda militärapotek anordnades för varje arméfördelning och för marinen, dessa apotek icke kunde beräknas giva vid dem anställda militärapotekare full sysselsättning eller medföra någon besparing för statsverket, samt tillade: Anställandet av särskilda militärapotekare och dessas förseende med apoteksutrustning måste för den skull uteslutande ses från nödvändigheten att under fredstid på förhand vidtaga sådana anordningar som under krig vore ovillkorligt behövliga och icke kunde då komma att tillfredsställande verka med mindre de redan under fredstid kommit till stånd och fått utövas av personal, vilken gjorts förtrogen med de krav som ställdes på dem och de arbetsförhållanden som personalen i krig måste underkasta sig. Huru denna angelägenhet definitivt skulle ordnas, bleve i någon mån beroende av vilket apotekssystem, statsmonopolsystemet eller det fria systemet, som för framtiden komme till användning. Skulle det fria systemet genomföras, torde detta icke kunna bereda tillräcklig trygghet, att erforderliga varor och behövlig uppövad personal vid krigstillfälle ställdes till förfogande eller under krigets fortgång kunde erbjudas. 2. Av Kungl. Maj :t tillkallade särskilda sakkunniga för utredning rörande militärapoteksväsendets ordnande, militärapotekssakkunniga, avgåvo 1922 ett betänkande med förslag om upprättande av ett under arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse lydande statsapotek, bestående av ett centralapotek i Stockholm samt två underapotek, ett i Karlskrona och ett i Boden. Enligt förslaget skulle statsapoteket ha följande uppgifter: Det skulle inköpa, bereda och tillhandahålla läkemedel och tekniska artiklar, som användas i sjukvården, dels åt armén och marinen i den utsträckning, som bestämdes av armé- respektive marinförvaltningen, dels ock åt andra statliga eller statsunderstödda institutioner, i den mån uppgörelse därom träffades mellan sjukvårdsstyrelsen och vederbörande institution. Statsapoteket skulle efter anmodan av vederbörande myndighet dels verkställa kemiska undersökningar och yttra sig över beskaffenheten av varor, som erbjudits staten tillhörig eller statsunderstödd institution, dels ock biträda med planläggning och utförande av hygieniska arbeten för sådan institutions r ä k ning. Statsapoteket skulle än vidare upplägga och underhålla ett reservlager av sådana läkemedel som vore för sjukvården oundgängligen nödvändiga, särskilt sådana som kunde anskaffas endast genom införsel från utlandet. Statsapoteket skulle vidare dels stödja sådana strävanden som vore ägnade att möjliggöra landets självförsörjning av läkemedel dels ock tjäna som utbildningsanstalt för värnpliktiga apotekare och annan till apoteket kommenderad sjukvårdspersonal vid armén och marinen. 271

3. Den av Kungl. Maj :t tillsatta sjukhuskommissionen, som hade till uppgift att behandla Karolinska sjukhusets och Garnisonssjukhusets byggnadsfrågor, föreslog i sitt 1928 avgivna slutbetänkande, att Garnisonssjukhusets apotek skulle anslutas till Karolinska sjukhuset och därvid betjäna Karolinska sjukhuset, garnisonen i Stockholm samt i mån av behov försvarsväsendet i övrigt. Apoteket skulle utgöra ett läkemedelsförråd för krigsbehov samt vara utbildningsanstalt för värnpliktiga apotekare under facktjänstgöringen. Detta förslag vann 1930 statsmakternas gillande. 4. På uppdrag av generalfältläkaren verkställde därefter sjukvårdsstyrelsens vetenskapliga råd i farmaci och apoteksväsende, fil. lic. N. H. Nilsson, utredning och avgav 1937 ett förslag angående sättet för garnisonsapotekets anslutning till Karolinska sjukhuset, vilket förslag gick ut på, att apoteket skulle drivas av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse. 5. Den av sjukvårdsstyrelsen 1938 tillkallade militära apotekskommittén, med uppdrag att angiva de allmänna riktlinjerna för en försvarets läkemedelsorganisation i fred, avgav samma år ett yttrande över den under 4. omnämnda utredningen. Kommittén uttalade däri bland annat, att försvarsväsendet torde bli föga betjänt med den föreslagna sammankopplingen av civilt och militärt apotek. Ett dylikt apotek torde komma att helt domineras av det civila apoteksarbetet och syntes, i händelse av krigstillstånd, få svårt att motsvara de krav som kunde ställas på ett centralt organ för den militära läkemedelsförsörjningen. För det militära apoteksväsendet lämnades alternativa förslag: inrättande av antingen en militärfarmacevtisk byrå i arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse eller ett militärapotek med uppgift att handlägga militärfarmacevtiska frågor samt att leverera läkemedel till garnisonen. 6. Av Kungl. Maj :t 1939 tillkallade sakkunniga för utredning rörande försvarsväsendets läkemedelsförsörjning m. m. föreslogo i sitt samma år avgivna betänkande ifråga om försörjningen med humanläkemedel, a t t en särskild läkemedelsavdelning skulle inrättas inom arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse, a t t garnisonsapoteket i Stockholm skulle ombildas till ett centralt statsapotek för försvaret, a t t förråd, motsvarande hela utrustningsbehovet, skulle uppläggas vid de olika förbanden s a m t a t t för säkerställande av ersättningsbehoven vissa särskilda anordningar skulle vidtagas. Beträffande försörjningen med djurläkemedel förordades, att på statens bekostnad förråd motsvarande truppförbandens utrustningsbehov skulle uppläggas på civilapoteken. Ur den allmänna motiveringen till 1939 års sakkunnigas förslag må här återgivas följande: En tillfredsställande ordning för läkemedelsförsörjningen vid försvarsväsendet kan icke grundas på leveranser från civilapoteken. Avgörande härför är, att dessa icke kunna förutsättas städse ligga inne med så stora lager som fordras för att de 272

vid sidan av sina ordinarie uppgifter att sörja för civilbefolkningens behov av läkemedel jämväl skola kunna fylla försvarsväsendets dagliga behov och utrustningsbehov. Väl kunna de fylla dagsbehovet av läkemedel vid försvarsväsendets formationer i fredstid. Men däremot kunna de icke fylla utrustningsbehovet på kort tid efter anmaning, vilket måste fordras; detta bland annat beroende därpå att de icke äga härför erforderlig tillverkningskapacitet. Härtill kommer att för tillgodoseende av ett så betydelsefullt intresse som försvarsväsendets läkemedelsförsörjning, det icke kan anses betryggande att helt vara hänvisad till utfästelser av enskilda apoteksinnehavare, utfästelser för vilkas fullgörande dessa icke kunna lämna tillfredsställande säkerhet. I sista hand måste de i varje fall för möjligheten att fullgöra åtagna leveranser bliva beroende av att inom landet finnes tillgång till råvaror, ett förhållande, varöver de icke kunna råda. Även om det skulle vara möjligt för civilapoteken att tillgodose det dagliga läkemedelsbehovet jämte utrustningsbehovet, alltså läkemedelsförsörjningen i fredstid — något som emellertid icke vinner stöd av hittills gjorda erfarenheter — är därmed icke den frågan besvarad, om försvarsväsendets läkemedelsförsörjning kan på nöjaktigt sätt ordnas utan hjälp av ett statligt apotek. En nyordning på detta område måste nämligen jämväl innefatta, att tillgodoseendet av ersättningsbehoven vid krigsfall kan anses säkerställt. Detta kan icke bliva fallet med mindre redan i fredstid grunden lägges till den organisation, vilken vid krigsfall skall ha att sörja för läkemedelsanskaffningen vid försvarsväsendets skilda formationer. Redan i fredstid måste därför den personal, som skall utgöra stommen i en sådan organisation, uttagas och undergå särskild utbildning. Läget är alltså, att det alternativ, som uppställts såsom motförslag till den av statsmakterna en gång redan godtagna principen att grunda försvarsväsendets läkemedelsförsörjning på ett till Karolinska sjukhuset förlagt, för dess och försvarsväsendets behov gemensamt apotek, eller att ordna denna läkemedelsförsörjning genom civilapoteken, vid den företagna undersökningen befunnits icke leda till en pålitlig och effektiv organisation; att en sådan i stället bör grundas på, att läkemedelsförsörjningen i fredstid ombesörjes från ett statsapotek; samt att för vinnande av omsättning av de läkemedelsförråd, som i fredstid måste uppläggas, försvarsväsendet är beroende av medverkan av de civila sjukhusen, därvid Karolinska sjukhuset i Stockholm i första hand synts böra ifrågakomma. Det måste vid nu anförda förhållanden kunna framföras mycket starka skäl emot att över huvud sammankoppla militär och civil läkemedelsförsörjning för att man skall kunna frångå de av 1930 års riksdag angivna riktlinjerna för lösandet av nu föreliggande spörsmål. Efter a t t h a k o n s t a t e r a t f r å n v a r o n av s å d a n a s k ä l , f r a m h ö l l o de s a k k u n n i g a b l a n d a n n a t , a t t i n r ä t t a n d e t av ett s t a t s a p o t e k b o r d e bli e k o n o m i s k t f ö r d e l a k t i g t för s t a t s v e r k e t , e n ä r k o s t n a d e r n a för l ä k e m e d e l s f ö r s ö r j n i n g e n vid f ö r s v a r s v ä s e n d e t d ä r i g e n o m s k u l l e k u n n a b e g r ä n s a s till a n s k a f f n i n g s k o s t n a d e r n a för e r f o r d e r l i g a l ä k e m e d e l , k o s t n a d e n för d r i f t e n av s t a t s a p o t e k e t s a m t k o s t n a d e r n a för v å r d av och t i l l s y n över de f ö r e s l a g n a l ä k e m e delsförråden. I a n l e d n i n g av 1939 å r s s a k k u n n i g a s förslag beslöto s t a t s m a k t e r n a 1940 dels a t t en l ä k e m e d e l s a v d e l n i n g s k u l l e i n r ä t t a s i n o m a r m é f ö r v a l t n i n g e n s s j u k v å r d s s t y r e l s e , dels ock a t t g a r n i s o n s a p o t e k e t s k u l l e o m b i l d a s till ett 19 — 12189

centralt statsapotek, benämnt militärapoteket. Frågan om en permanent militär förrådsorganisation för läkemedel ställdes däremot vid detta tillfälle på framtiden. Läkemedelsavdelningen och militärapoteket trädde i funktion den 1 juli 1940. Under tiden därefter prövades en provisorisk förrådsorganisation, som i princip anslöt sig till 1939 års förslag och som alltså byggde på ett förläggande av läkemedlen till truppförbanden. Då emellertid erfarenheten visade, att den nödvändiga vården och omsättningen av de dyrbara och oersättliga förråden ofta icke kunde beredas med ett dylikt provisorium, tillkallade Kungl. Maj :t på förslag av försvarets sjukvårdsförvaltning 1944 särskilda sakkunniga för fortsatt utredning i ärendet. 7. Sistnämnda sakkunniga, 1944 års utredning rörande försvarets läkemedelsförsörjning, avgåvo året därpå ett förslag angående vård och omsättning av försvarets läkemedel. På detta förslag grundades sedermera den förändrade organisation av det militära apoteksväsendet som trädde i funktion den 1 juli 1946 och som i huvudsak alltjämt är gällande (se nedan). Omsättningen av försvarets läkemedel 1940—1946 Erforderlig omsättning av försvarets förråd av humanläkemedel skulle enligt ovanberörda förslag av 1939 års sakkunniga i första hand ernås därigenom att det dagliga läkemedelsbehovet vid det förband för vilket förrådet vore avsett skulle, i den mån behovet innefattade sådana läkemedel som inginge i förrådet, tillgodoses ur detta förråd. Det skulle därvid åligga vederbörande läkare att, under förutsättning att detta läte sig göra utan åsidosättande av skäliga hänsyn till personalens hälsa och välbefinnande, endast föreskriva sådana läkemedel, som upplagts i förrådet. Personalens rätt till kostnadsfria läkemedel borde i regel omfatta allenast sådana läkemedel, som vore upptagna i den för försvarsgrenen fastställda läkemedelsförteckningen. Undantag härifrån skulle få medgivas, då förteckningen icke innehölle lämpligt läkemedel för den sjukdom, varom kunde vara fråga. Däremot borde läkaren icke äga rätt att för sådan sjukdom, mot vilken i förteckningen funnes visst läkemedel, på statens bekostnad föreskriva andra läkemedel eller andra förpackningar än de i förteckningen angivna. Vad som icke kunde omsättas genom den dagliga förbrukningen vid förbanden, borde omsättas vid statliga, statsunderstödda och eventuellt även andra sjukvårdsinrättningar. De sakkunniga räknade dock med att en årlig förlust likväl icke skulle kunna undvikas. — Förråden av djurläkemedel beräknades kunna — genom vederbörande apoteksföreståndares försorg — omsättas genom den dagliga förbrukningen inom truppförbanden. Frågan om omsättningen av försvarets läkemedel behandlades ingående av 1944 års militära läkemedelsutredning. I syfte att utröna möjligheterna och behovet av en omsättning av ifrågavarande läkemedel verkställde 274

denna utredning en undersökning rörande 118 olika läkemedel representerande ett sammanlagt årligt omsättningsbehov av i runt tal 442 000 kronor. Härav beräknades inom försvaret och vid Karolinska sjukhuset kunna omsättas läkemedel till ett värde av omkring 148 000 kronor respektive 19 000 kronor. För omsättning av återstoden stode två huvudvägar öppna, nämligen omsättning via civilapoteken och genom direktförsäljning till civilsjukhusen. Dessa möjligheter kunde dock icke lämpligen komma till användning samtidigt. Genom direktförsäljning till civilsjukhusen kunde man vänta sig nå en maximal omsättning av omkring 146 000 kronor, varefter en icke omsättningsbar rest av läkemedel till ett värde av 129 000 kronor skulle återstå. Resultatet av en omsättning via civilapoteken hade de sakkunniga funnit sig icke kunna angiva med en mera exakt siffra. De sakkunniga ansågo emellertid, att större omsättning borde kunna vinnas på denna väg än vid direktförsäljning till civilsjukhusen och förordade även denna lösning framför sjukhusalternativet. Vid förhandlingar mellan 1944 års utredning samt representanter för apotekarsocieteten och Sveriges apotekareförbund hade enighet nåtts därom, att apotekarorganisationerna borde dels besluta, att civilapoteken skulle i första hand från militärapoteket täcka sitt behov av sådana läkemedel, som inginge i försvarsväsendets förråd och icke kunde i erforderlig omfattning omsättas inom försvaret och Karolinska sjukhuset, dels ock i övrigt verka för att omsättning av militära läkemedel komme till stånd i största möjliga utsträckning. Därest föreslagen omorganisation av apotekens preparandatillverkning genomfördes, borde innehavarna av distriktslaboratorierna lämna individuell förbindelse i angivet avseende. Läkemedlen borde övertagas till priser motsvarande apotekens självkostnadspris med tillägg av 10 procent, varvid dock erforderlig ompackning skulle ske å militärapoteket. Vid bestämmande av självkostnadspriset borde de normer iakttagas, vilka tillämpades vid överlåtelse av apotek och vilka fastställdes av apotekarkårens värderingsnämnd, dock att beträffande emenda de priser borde gälla, som funnes införda i medicinalstyrelsens taxeliggare. Vad 1944 års utredning sålunda föreslagit borde emellertid icke, tillade utredningen, utgöra hinder för militärapoteket att i omsättningssyfte försälja läkemedel, framför allt fria handelsvaror, till de statliga affärsdrivande verken, kemisk-tekniska företag m. fl. För förrådsorganisationens del skulle det, såvitt utredningen funnit, vara utan större betydelse, huruvida det ena eller det andra omsättningsalternativet komme i tillämpning. Vid anmälan av frågan om förrådsorganisationen för försvarets läkemedel i propositionen nr 11/1946 anförde chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Vougt följande angående omsättningen av dessa läkemedel: För egen del har jag kommit till den uppfattningen, att relativt gynnsamma möjligheter föreligga att reglera omsättningen av läkemedlen på sådant sätt, att kassa275

tion kan undvikas. Det är dock härvid av synnerlig vikt, att försvarets myndigheter ägna oavlåtlig uppmärksamhet åt denna fråga och äro så rustade, att verksamheten kan tillfredsställande bedrivas. I likhet med utredningen och remissmyndigheterna har jag funnit övervägande skäl tala för att i första hand civilapoteken tagas i anspråk för läkemedlens omsättning. Detta bör emellertid, såsom utredningen framhållit, icke utgöra hinder för militärapoteket att i omsättningssyfte försälja läkemedel även till de statliga affärsdrivande verken samt till kemisk-tekniska företag m. fl. Skulle erfarenheterna visa att tillfredsställande resultat icke nås på denna väg, lärer det få ankomma på Kungl. Maj :t att taga frågan under förnyad prövning och vidtaga de åtgärder som kunna befinnas lämpliga. Beträffande omsättningsverksamhetens organisation delar jag utredningens mening, att verksamheten bör stå under ledning av militärapoteket. För möjliggörande därav bör vid detta apotek finnas central lagerbokföring. På försvarets sjukvårdsförvaltning och militärapoteket bör ankomma att avgöra hur verksamheten i detalj skall handhavas. Vad de sakkunniga föreslagit rörande inköp och förvaring av djurläkemedel ger mig icke anledning till erinran. Inköp bör således — i motsats till vad hittills i allmänhet varit fallet — verkställas av militärapoteket. I detta sammanhang bör även nämnas, att Kungl. Maj :t genom beslut den 27 september 1946, på framställning av försvarets sjukvårdsförvaltning, medgivit att förrådshållningen av läkemedel i större utsträckning än tidigare finge omfatta råvaror och emballage. Sjukvårdsförvaltningen hade i ärendet anfört bland annat, att utgifterna för ersättningsanskaffning av icke omsättningsbara läkemedel av 1944 års militära läkemedelsutredning beräknats till 129 000 kronor. För att nedbringa dessa kostnader och begränsa kassationen hade sjukvårdsförvaltningen ansett det nödvändigt att lagra såsom mera beständiga ansedda råvaror i stället för färdigberedda läkemedel. För att kravet på oförändrad beredskap fortfarande skulle vara fyllt, förutsatte sjukvårdsförvaltningen emellertid, att militärapotekets produktionstekniska möjligheter komme att förbättras, framför allt genom en förstärkning av den tekniska utrustningen. Nuvarande förhållanden I samband med att arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse fr. o. m. den 1 januari 1944 övergick i försvarets sjukvårdsförvaltning organiserades läkemedelsavdelningen såsom en sektion inom detta ämbetsverks materielbyrå. För att effektivisera den militära sjukvårdens ledning ha fr. o. m. den 1 juli 1949 vissa organisatoriska ändringar vidtagits inom sjukvårdsförvaltningen. Ämbetsverket har i samband härmed erhållit den ändrade benämningen försvarets sjukvårdsstyrelse. Enligt den för sjukvårdsstyrelsen gällande instruktionen utövar ämbetsverket under Kungl. Maj :t högsta ledningen av och uppsikten över försvarets hälso- och sjukvård. I sådant hänseende åligger det sjukvårdsstyrelsen bland annat, a t t ombesörja anskaffning av försvarets sjukvårdsmateriel och läkemedel samt övervaka deras 276

redovisning och vård, a t t organisera och handhava ledningen av förrådstjänsten vid militärapoteket, centrala sjukvårdsmaterielförråd samt försvarets läkemedelscentraler, s a m t a t t genom inspektioner kontrollera förrådstjänsten vid försvarets övriga sjukvårdsmaterielförråd och fastställa för förrådsverksamheten erforderliga föreskrifter. Till sjukvårdsstyrelsens materielbyrå höra bland annat ärenden, som angå materielberäkningar rörande krigs- och fredsbehovet, utrustningslistor, förteckningar över försvarets sjukvårdsmateriel och läkemedel samt krigssjukvårdsmaterielplaner, anskaffning av läkemedel samt sjukvårdsmateriel, i den mån detta icke ankommer på annan myndighet, personalfrågor sammanhängande med förrådstjänsten ävensom förråds- och förvaltningskontroll. Enligt den 1947 utfärdade instruktionen för militärapoteket är chefen för detta apotek tillika tjänsteman i sjukvårdsstyrelsen och ingår i denna egenskap i ämbetsverkets materielbyrå. Enligt den för sjukvårdsstyrelsen gällande instruktionen tjänstgör han såsom föredragande i läkemedelsärenden. Läkemedelssektionen inom materielbyrån har överflyttats till militärapoteket. För närvarande förberedas således alla arbetsuppgifter av militärfarmacevtisk natur vid militärapoteket. Efter samråd med materielbyrån eller annan byrå inom sjukvårdsstyrelsen föredragas ärendena därefter av chefen för militärapoteket. Enligt sin instruktion har militärapoteket till uppgift att utgöra sjukvårdsförvaltningens råd för försvarets läkemedel,

(numera: sjukvårdsstyrelsens)

centralför-

att vara läkemedelscentral för vissa militära enheter enligt särskilda bestämmelser samt utöva tillsyn över verksamheten vid övriga läkemedelscentraler, att verkställa upphandling och undersökning av läkemedel, att leda verksamheten beträffande omsättning av för försvarets räkning lagrade läkemedel, att uppgöra åtgångsstater och anskaffningsplaner för ersättning av läkemedel under krig, att uppgöra förslag till avtal rörande krigstillverkning av läkemedel, att förse försvarets truppförband, fartyg, skolor och anstalter med läkemedel, att enligt särskilda bestämmelser tillgodose Karolinska sjukhusets m. fl. institutioners behov av läkemedel, att utföra försök och undersökningar rörande för försvaret lämpliga läkemedel, läkemedelsberedningar och deras hållbarhet, att verkställa kassation och avskrivning av läkemedel samt att biträda vid förekommande revision av gällande farmakopé och vid utarbetande av annan officiell läkemedelslitteratur. Härutöver äger militärapoteket att i omsättningssyfte, under iakttagande av gäl277

lande bestämmelser för läkemedels försäljning, till statliga verk och myndigheter, Svenska röda korset, civilapotek, kemisk-tekniska företag m. fl. försälja läkemedel. På apoteket skall, i den utsträckning så lämpligen kan ske, tillfälle till självständig forskning beredas där tjänstgörande farmacevter ävensom, efter sjukvårdsförvaltningens prövning, andra forskare inom det farmacevtiska området. Enligt Kungl. Maj :ts 1939 utfärdade reglemente för Karolinska sjukhuset och Serafimerlasarettet är militärapoteket förlagt till Karolinska sjukhuset. Reglementet stadgar skyldighet för chefen för militärapoteket att låta bereda och utlämna läkemedel för förstnämnda sjukhus eget behov och efter rekvisition av vederbörande personalläkare till den sjukhusets personal, som därtill hänvisas eller äger rättighet. Dessutom äger föreståndaren utlämna läkemedel till inom sjukhuset boende eller verksamma personer. Därjämte åligger det föreståndaren att åt sjukvårdselever och till apoteket beordrad läkare- och farmacevtisk personal meddela den undervisning, som må bestämmas av försvarets sjukvårdsstyrelse eller sjukhusets direktion. Föreståndaren är vidare skyldig att utan särskild ersättning verkställa kemiska undersökningar för Karolinska sjukhusets och Serafimerlasarettets behov samt att yttra sig över beskaffenheten av varor, avsedda att användas vid dessa sjukhus. Av ovanstående framgår, att v e r k s a m h e t e n v i d militära p o t e k e t i viktiga avseenden skiljer sig från den som bedrives vid civilapoteken. I egenskap av sjukhusapotek för Karolinska sjukhuset har dock militärapoteket i stort sett samma uppgifter som de övriga sjukhusapoteken. Och i likhet med dessa bedriver militärapoteket icke någon detalj försälj ning till allmänheten. Däremot tillhandahåller apoteket läkemedel åt vissa civila institutioner (för närvarande Karolinska institutet, Norrbackainstitutet och Statens sjuksköterskeskola). Såsom central för omsättningen av försvarets läkemedel har militärapoteket ett flertal arbetsuppgifter i form av bland annat ompackning, utsändning och färdigställande av läkemedel. Arbetet med ompackning, undersökning och renovering av den under fältövningar ofta illa medfarna läkemedelsutrustningen pågår ständigt och sysselsätter i genomsnitt 4 personer. Läkemedel för betydande belopp ha på detta sätt åter kunnat tillföras försvarets läkemedelsuppbörd. I samband med omsättningen ävensom för den dagliga sjukvården i övrigt äger en omfattande tillverkning av läkemedel rum. Arten och storleken av denna tillverkning belyses i tab. 34, som avser perioden 1944—1950. För verksamheten vid militärapotekets analytiska labaroratorium redogöres i bilaga 4. Militärapoteket lagrar i fredstid i egenskap av läkemedelscentral mobiliseringsutrustningen för 25 truppförband (motsvarande) förutom betydande ersättningsförråd av såväl färdiga beredningar som råvaror. 278

Tab. 34. Vissa statistiska uppgifter från militärapoteket (tillverknings- och försäljningssiffrorna äro avrundade). 1944

1945 1

1947 2

1950 Tillverkning av s. k. reglementerade läkemedel 470 000 st. 160 000 st. 100 000 st. 100 000 st. 200 000 st. 100 000 st. 100 000 st. Tillverkning av injektionslösningar: a) ampuller b) injektionsflaskor c) infusionslösningar Tillverkning av tabletter Tillverkning av flytande hostmediciner Tillverkning av salvor Antal protokollförda analyser 1 Värdet av levej rerade läkemedel enligt årsredo1 görelserna 1 2

66 000 st. 82 000 st. 145 000 st. 109 000 st. 94 000 st. 35 000 st. 38 000 st. 17 000 st. 28 000 st. 19 000 st. 21 000 st. 25 000 st. 21 500 st. 23 000 st.

—

—

—

—

5 000 1.

10 500 1.

18 milj.

11 milj.

8 milj.

12 milj.

10 milj.

10,5 milj. 11,4 milj.

26 ton

12,5 ton

10 ton

11 ton

10 ton

5,5 ton

7,4 ton

11 ton

3,8 ton

1 ton

1 ton

4 ton

2,7 ton

2,9 ton

1 862 st.

1 524 st.

1 170 st.

1 463 st.

1 673 st.

1 780 st.

1 528 st.

1,03 mkr

0,95 mkr

1,1 mkr

1,05 mkr

1,16 mkr

1,50 mkr

1,86 mkr

18 000 1.

Förstärkta försvarsberedskapen upphörde. Nya debiteringsgrunder började tillämpas den 1 juli 1947 (se sid. 283.)

Militärapotekets p e r s o n a l omfattade 1949 dels följande farmacevtiskt utbildade befattningshavare, nämligen — förutom chefen — 7 leg. apotekare, av vilka 2 tjänstgjorde som sektionschefer, och 4 farm. kandidater, dels ock expeditionsunderofficer, kassör, apoteksbiträden och tekniska biträden m. fl. Hela antalet vid apoteket fast anställda uppgick 1949 till 46. Anslaget till avlöningar upptogs för budgetåret 1949/50 till 355 000 kronor. Såsom inledningsvis framhållits äro de vid militärapoteket anställda farmacevterna anställda som extra tjänstemän. De äro sålunda numera placerade i lönegrader med beteckningen Cg (löneplan 1 i Saar) på sätt tablån på sid. 280 utvisar. Då frågan om löner och övriga förmåner åt den farmacevtiskt utbildade personalen vid militärapoteket förelades 1946 års riksdag, anförde chefen 279

Befattningshavare Leg. apotekare (sektionschef) Leg. apotekare Farm. kandidat

Lönegrad

Omfattar löneklasserna nr

Årslön (utan förhöjning)

Cg 27 Cg 23 Cg 19

27—30 (32) 23—26 (28) 19—22 (24)

13 848 (15 024) 11376 (12 600) 9144 (10 236)

för försvarsdepartementet, s t a t s r å d e t V o u g t ( s t a t s v e r k s p r o p o s i t i o n e n , fjärde h u v u d t i t e l n , p . 166) i h u v u d s a k f ö l j a n d e : En jämförelse mellan lönerna vid militärapoteket och civilapoteken ger vid handen följande. 1 Begynnelselönen å I-ort för en farmacevt vid militärapoteket med placering i 20:e lönegraden utgör omkring 780 kronor i månaden (bruttolön). Å enskilt apotek betalas per månad till ogift farmacevt omkring 670 kronor och till gift farmacevt utan barn omkring 790 kronor. Det statliga lönereglementet medgiver tre löneklassuppflyttningar med tre år mellan varje och med den första uppflyttningen räknad från tiden för statsanställningens början. Vid de enskilda apoteken utgå fem ålderstillägg, vart och ett å 425 kronor per år eller ungefär samma belopp som skillnaden mellan två löneklasser i det statliga lönereglementet. Ålderstilläggen utgivas efter respektive 6, 9, 12, 16 och 20 tjänsteår med tjänstetiden räknad från dagen för antagandet som apotekselev och med rätt att inräkna värnpliktstjänstgöring. Om man utgår från tvåårig värnplikt och tre års tjänstgöring å enskilt apotek — två år såsom elev och ett år såsom praktikant efter farm. kandidatexamens avläggande — före anställandet i befattning vid militärapoteket skulle alltså nämnda olikheter i lönesystem göra sig gällande, när farmacevten varit i statstjänst ett år. Han skulle då vid anställning å enskilt apotek ha blivit berättigad till sitt första ålderstillägg, medan han vid militärapoteket får vänta på den första löneklassuppflyttningen ytterligare två år. Slutlönen i statstjänst — efter nio år — uppgår till 920 kronor och slutlönen i tjänst vid enskilt apotek — efter (20—5 = ) femton år — till 1 020 kronor för gift farmacevt utan barn samt 880 kronor för ogift farmacevt. Barntillägget till gift farmacevt är fastställt till 15 kronor för barn och månad. Farmacevt, som innehar anställning såsom förtroendeman, kan erhålla löneförhöjning. De icke kontanta löneförmånerna torde i stort kunna anses likvärdiga. D e p a r t e m e n t s c h e f e n r e d o g j o r d e d ä r e f t e r för r e k r y t e r i n g s s v å r i g h e t e r n a vid m i l i t ä r a p o t e k e t s a m t y t t r a d e i s a m b a n d d ä r m e d f ö l j a n d e : Dessa förhållanden kunna knappast anses tillfredsställande, icke minst om hänsyn tages till att militärapoteket anser sig av tjänsteinnehavarna helst böra fordra, förutom apotekarexamen med goda betyg, särskilda insikter i de speciella uppgifter, som vederbörande tjänsteman är avsedd att handhava, exempelvis inom laboratorie-, analys- och sterilavdelningarna. Beaktas bör även att vid militärapoteket erfordras speciella kunskaper i militär farmaci och andra militära discipliner. Dessa kunskaper kunna endast erhållas genom längre tids erfarenhet. Det är därför av vikt, att löneförmånerna äro så avvägda, att befattningshavarna kunna behållas i tjänst vid militärapoteket under en följd av år. 1 Det bör observeras, att vid denna tidpunkt lönerna vid militärapoteket reglerades genom 1939 års civila avlöningsreglemente samt att farmacevternas löner m . m . utgingo efter delvis andra grunder än de i 1947 års kollektivavtal angivna.

Därefter fortsatte departementschefen: En tillfredsställande lösning av förevarande löneproblem år svår att åstadkomma med hänsyn till de principiella olikheterna mellan det statliga lönesystemet och apotekens. Genom uppflyttning av samtliga ifrågavarande farmacevtbefattningar i högre lönegrad — varvid A 21 eller möjligen A 22 närmast skulle ifrågakomma — skulle visserligen de gifta farmacevterna erhålla en löneställning som tämligen väl motsvarade löneförmånerna vid enskilt apotek. De ogifta farmacevterna, vilka redan nu åtnjuta högre lön vid militärapoteket än vid enskilt apotek, skulle emellertid härigenom bringas upp till en avsevärt högre lönenivå än civilapotekens befattningshavare. Ett allmänt medgivande, att tjänsteår finge räknas vid militärapoteket enligt samma grunder som vid de enskilda företagen, skulle leda till samma resultat. Försvarets civilförvaltning har föreslagit, att avtalet mellan Sveriges apotekareförbund och Sveriges farmacevtförbund skulle göras tillämpligt vid militärapoteket. Såvitt mig är bekant, har emellertid hittills icke inom något område av statsförvaltningen förekommit, att avlöningsförmånerna för befattningshavare i tjänstemannaställning bestämts att utgå enligt ett på den privata arbetsmarknaden träffat kollektivavtal. På grund härav och med hänsyn till konsekvenserna finner jag det icke nu lämpligt att införa en sådan avlöningsprincip vid militärapoteket. Härefter torde endast två möjligheter återstå: att bestämma löneklassplaceringen på sådant sätt, att befattningshavaren erhåller minst den nettolön, som han skulle ha uppburit vid anställning å enskilt apotek, eller att — såsom redan skett — bevilja särskilda arvodestillägg. I intetdera fallet kommer således någon generell höjning av löneställningen för militärapotekets farmacevter eller en genomgående tillämpning av ett enskilt kollektivavtal i fråga. Departementschefen fann för sin del ett beaktande av de i enskild tjänst utgående farmacevtlönerna vara att föredraga vid löneklassplaceringen framför metoden att medgiva arvodestillägg. Vid tillämpning av den sålunda förordade regeln syntes hänsyn icke böra tagas till de vid enskilda apotek utgående förtroendemannaarvodena. Vidare borde högre löneklass än den 25 :e (2 löneklasser över den högsta för 20:e lönegraden gällande) icke komma till användning. Därest undantagsvis en placering i 25 :e löneklassen icke skulle medföra minst samma nettolön som befattningshavaren ägt åtnjuta å enskilt apotek, syntes Kungl. Maj :t böra äga möjlighet att, om så funnes påkallat, bevilja arvodestillägg med skäligt belopp. Vad departementschefen sålunda anfört godkändes av

riksdagen.

De 1946 beslutade löneförmånerna jämkades 1948 uppåt i anslutning till de löneförbättringar som genom 1947 års kollektivavtal mellan apotekareförbundet och farmacevtförbundet tillfördes de på civilapoteken anställda farmacevterna. Därvid reglerades lönerna för sektionschefer och farm. kandidater enligt samma princip som redan tidigare gällt för leg. apotekare i Cg 23. Detta innebär (jfr sid. 280) för sektionschefernas del, att dessa k u n n a erhålla lön högst enligt löneklass 32 och för farm. kandidaternas vidkommande en lön högst enligt löneklass 24. Beträffande d e n r e g i o n a l a förrådsorganisationen för försvarets läkemedel gäller i huvudsak följande. 281

1. Försvarsväsendets utrustnings- och ersättningsförråd av läkemedel äro sammanförda till — förutom militärapoteket — nio läkemedelscentraler, förlagda till Linköping, Skövde, Sollefteå, Hässleholm, Boden, Visby, Göteborg, Karlskrona och Örebro. Den sistnämnda är dock ännu icke organiserad. 2. Läkemedelscentralerna i Boden och Karlskrona utgöra tillika filialapotek till militärapoteket. Den förstnämnda fungerar därjämte som sjukhusapotek för garnisonssjukhuset i Boden. 3. Verksamheten vid läkemedelscentralerna avser att trygga läkemedlens vård och omsättning samt att tillgodose beredskapen i fråga om försvarets mobiliseringsutrustning av läkemedel. 4. Läkemedelscentralerna lyda i förvaltningshänsende direkt under försvarets sjukvårdsstyrelse och i militärt hänseende under de militära chefer, till vilkas förband resp. centraler äro anslutna. 5. Vid centralerna äro anställda en deltidstjänstgörande apotekare såsom föreståndare och en förrådsman. Vid filialapoteken i Boden och Karlskrona tjänstgör därjämte en värnpliktig apotekare. Föreståndaren förordnas av sjukvårdsstyrelsen tills vidare för en tid av högst tre år i sänder. Arbetstiden för föreståndaren i Karlskrona utgör för närvarande 100 arbetstimmar per månad ( = halvtidstjänstgöring). För övriga föreståndare utgör arbetstiden tills vidare minst 40 timmar per månad. Arvode utgår till föreståndarna i Boden och Karlskrona med resp. 3 600 och 8 400 kronor per år, till föreståndarna i Linköping, Skövde, Sollefteå och Hässleholm med 3 000 kronor per år samt till övriga föreståndare med 2 400 kronor per år. Militärapoteket ombesörjer självt all a n s k a f f n i n g av läkem e d e l för de behov, apoteket har att tillgodose, dvs. i första rummet försvarets inklusive garnisonssjukhusens behov, därnäst Karolinska sjukhusets och slutligen de övriga smärre behov, vilka apoteket, såsom förut framhållits, äger tillgodose. I fråga om rätt att till riket införa apoteksvaror är chefen för militärapoteket likställd med föreståndarna för civilapoteken. De dagliga rutininköpen ske liksom för övriga apotek från landets droghandlare. På grund av upphandlingsförordningens föreskrifter infordras anbud, när värdet av den rekvirerade varan överstiger 200 kronor. Detta tillvägagångssätt behöver dock ej tillämpas i fråga om farmacevtiska specialiteter. Vid behov av större kvantiteter läkemedelsråvaror anlitas riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap (tidigare statens reservförrådsnämnd) eller äger egen import rum. Läkemedel, avsedda att lagerhållas för försvarsmaktens räkning, inköpas även direkt från den svenska läkemedelsindustrien. 282

Inköpen via droghandeln uppgingo 1949 till ett belopp av 832 000 kronor och inköpen direkt från läkemedelsindustrien (såväl svensk som utländsk) till 1,32 milj. kronor. För b e s t ä l l n i n g a v l ä k e m e d e l inom försvaret gäller i huvudsak följande: Beställning skall som regel göras hos militärapoteket. Vid beställningars effektuerande skola i första hand de reglementerade läkemedlen användas, dvs. de som finnas upptagna i gällande förteckningar över försvarets sjukvårdsutrustning. Endast då så i det enskilda sjukdomsfallet bedömes erforderligt, får annat läkemedel beställas. Härvid skola läkemedelsekonomiska synpunkter beaktas. Genom detta beställningsförfarande har möjliggjorts ökad kontroll över både förbrukningen och förskrivningen av läkemedel. För detta ändemål granskas även till militärapoteket inkomna beställningar av apotekets personal och av vid sjukvårdsstyrelsen tjänstgörande läkare, varvid synpunkter på ekonomisk läkemedelsförskrivning och önskvärd omsättning anläggas. Dessa stränga bestämmelser ha tillkommit dels för att militärläkarna skola vänja sig vid de i utrustningen ingående läkemedlen, vilka äro just de som under ett krig torde komma att finnas tillgängliga, och dels för att underlätta omsättningen av försvarets läkemedel. I syfte att ge militärläkarna bättre möjligheter att orientera sig beträffande de militära läkemedlen har sjukvårdsstyrelsen utgivit en »Handledning vid användande av försvarets läkemedel». All u t l ä m n i n g a v l ä k e m e d e l från militärapoteket, således även till försvarets myndigheter, sker i form av försäljning. Under tiden fram till den 1 juli 1947 tillämpades vid prissättningen av läkemedel, som försåldes till försvaret och till civila institutioner, de för civilapoteken gällande medicinaltaxegrunderna, varvid emellertid vissa rabatter lämnades (för försvarets del upp till 20 procent). Enligt av Kungl. Maj :t den 13 juni 1947 utfärdade bestämmelser angående förrådstitelredovisningen vid försvarets förråd tillämpar militärapoteket numera vid utlämning av läkemedel till militära myndigheter och institutioner (med undantag av försvarets självförsörjande inrättningar och garnisonssjukhusen) priser, vilka så nära som möjligt motsvara kostnaderna för återanskaffning av den utlämnade varan. Vid försäljning till Karolinska sjukhuset och övriga civila institutioner samt till garnisonssjukhusen skall återanskaffningspriset ökas med ett procentuellt pålägg — för närvarande 15 procent — för täckande av omkostnader vid apoteket. Vid försäljning till de självförsörjande inrättningarna och till enskilda skola fortfarande de före den 1 juli 1947 tillämpade debiteringsgrunderna gälla. Av de under åren 1945—1950 från militärapoteket försålda läkemedlen levererades i genomsnitt drygt hälften till försvaret och återstoden till övriga avnämare (inkl. Karolinska sjukhuset), allt på sätt efterföljande 283

tablå närmare utvisar kronor).

År 1945 1946 1947 1948 1949 1950

(beloppen äro avrundade och angivna i tusental

Därav

till

Totalvärdet av levererade läkemedel

försvaret

civilapotek

övriga

951 1107 1053 1165 1502 1858

532 655 573 627 753 929

6 14 13 18 55 59

413 438 467 520 694 870

Utöver vad ovan (sid. 275 o. f.) anförts beträffande o m s ä t t n i n g e n av försvarets förråd av läkemedel må här ytterligare nämnas, att den nuvarande kassationsprocenten blivit väsentligt lägre än vad 1944 års militära läkemedelsutredning räknade med. Följande tablå visar dels vilka belopp, som hittills disponerats för ersättningsanskaffning motsvarande kassationen, och dels vilka belopp, som förbrukats för ändamålet.

Budgetår

Disponibla medel

Förbrukade medel

1946/47 1947/48 1948/49 1949/50

förslagsvis 40 000 » 25 000 » 14 000 » 14 600

10 706 23 620 17188 14 624

Till den låga kassationsprocenten har — enligt uppgift av chefen för militärapoteket — bidragit, förutom omläggningen av förrådshållningen, att hållbarheten av vissa läkemedel är väsentligt större än vad 1944 års utredning ansåg sig kunna utgå ifrån. Härtill kommer, att militärapoteket numera i större utsträckning än tidigare anlitar den inhemska läkemedelsindustrien för omsättning av specialiteter och andra industrimässigt tillverkade preparat. Sålunda ha avtal träffats om medverkan från industriens sida till årlig omsättning av betydande kvantiteter narkoseter, Tenutex, kloramin, penicillin, dextran (Macrodex) och Xylocain. Emellertid sker alltjämt den årliga omsättningen av försvarets läkemedel till huvudsaklig del via militärapoteket genom dess leveranser till militära inrättningar och till Karolinska sjukhuset. I jämförelse härmed är, såsom tablån här ovan utvisar, omsättningen över civilapoteken föga betydande. 284

III. LAKEMEDELSUTREDNINGENS SYNPUNKTER PÅ LÄKEMEDELSFÖRSÖRJNINGEN OCH DESS ORGANISATION

Kap. 8. Brister i den nuvarande läkemedelsförsörjningen l. Innan läkemedelsutredningen framlägger sina egna synpunkter på bristerna inom läkemedelsförsörjningen i vårt land, vill utredningen i korthet rekapitulera vissa uttalanden härutinnan som under de senaste decennierna gjorts från andra håll. Apotekssakkunniga av år 1931 anförde (SOU 1934:35, sid. 10—11) bland annat, att det ej kunde vara i det allmännas intresse att handeln med läkemedel bedreves i större omfattning än som betingas av dess viktiga uppgift att tjäna hälso- och sjukvården. Den omständigheten att ett stort antal läkemedel ej fölle under recepttvång, varigenom de bleve lättillgängliga för allmänheten, inbjöde till en stor förbrukning, ofta nog i sådan utsträckning, att missbruk måste anses föreligga. Läkemedelshandeln hade översvämmats med en flod av nya läkemedel eller kanske rättare med ett motsvarande antal nya benämningar. Härigenom hade urvalet blivit mycket rikligt, vilket också vållat ett ökat bruk och missbruk av läkemedel. Apotekssakkunniga avvisade dock tanken att belägga samtliga läkemedel med recepttvång. Detta läte sig ej göra redan av den anledningen att ett stort antal ämnen, vilka äro att anse såsom läkemedel, vore för industri och handel viktiga varor. Men även frånsett detta skulle ett förslag i denna riktning vara i hög grad verklighetsfrämmande med hänsyn till läkemedelshandelns utveckling, och flera andra bärande skäl talade bestämt emot en sådan åtgärd. Ingen torde emellertid kunna förneka, yttrade de sakkunniga, att det måste betecknas som en felsyn, om sådana merkantila synpunkter som sikta till en möjligast stor omsättning av hithörande varor lades på läkemedelshandeln. I 1944 års riksdagsmotion (II: 242), som refererats på sid. 9 ff. i detta betänkande, ha sammanförts flertalet av de anmärkningar som vanligen riktas mot läkemedelsförsörjningens nuvarande organisation och funktion. 285

I de över motionen avgivna yttrandena, vilkas sakliga innehåll är återgivet på sid. 46 och 47 samt i bilaga 1, framfördes också kritiska synpunkter på de nuvarande förhållandena. Vad i motionen och yttrandena anförts behöver här icke upprepas. Det skall dock nämnas, att anmärkningarna i vad avser a p o t e k e n riktats bland annat mot den stora splittringen inom apoteksväsendet av den där förekommande tillverkningen av standardpreparat, mot användningen av överkvalificerad arbetskraft och mot det bristande intresset inom apoteksväsendet för den nödvändiga rationaliseringen i allmänhet av apoteksdriften. I fråga om d r o g h a n d e l n framhöll apotekens avgiftsnämnd i sitt yttrande över riksdagsmotionen, att ur synpunkten av apoteksväsendets självständighet vore behovet av droghandelns förstatligande numera mindre framträdande än 1934. Emellertid bedrives, yttrade avgiftsnämnden vidare bland annat, droghandeln utan någon ekonomisk kontroll från statens sida. Såväl läkemedelsprisen — det pris, allmänheten betalar för läkemedel — som indirekt prisen på farmacevtiska specialiteter från läkemedelsfabrikerna bestämmas på grundval av priskuranter »från de grosshandelsaffärer, från vilka apotekarna vanligen anskaffa sina varor». Droghandeln intager därför uppenbarligen en nyckelposition på läkemedelshandelns område. Hur mycket än apoteksväsendet rationaliseras och apoteksinnehavarnas inkomster av apoteken beskäras, kan någon verklig garanti mot för höga läkemedelspriser icke åvägabringas, därest partipriserna äro undandragna varje kontroll från det allmännas sida. För en sådan kontroll föreligga så mycket starkare skäl, som den fria konkurrensen på förevarande område, enligt vad erfarenheten givit vid handen, icke haft samma prissänkande funktion som annorstädes. Fastmer synas de former, under vilka droghandeln bedrivits, ha hindrat en prissänkning. Nämnden åsyftar härmed främst den kostsamma reklam och betjäningsservice, som i allmänhet är tillfinnandes. Beträffande l ä k e m e d e l s i n d u s t r i e n anförde medicinalstyrelsen i sitt yttrande över 1944 års riksdagsmotion, att det kunde betecknas som anmärkningsvärt att, medan det allmänna i detalj reglerar verksamheten på apoteken och fortlöpande kontrollerar densamma, den farmacevtiska industrien endast i ringa mån regleras och kontrolleras av det allmänna. Medicinalstyrelsen hade under senare år haft anledning att ur hygieniska synpunkter beklaga frånvaron av sådana bestämmelser som ge möjlighet till kontroll av den fabriksmässiga tillverkningen av läkemedel. I fråga om prissättningen på farmacevtiska specialiteter framhöll medicinalstyrelsen, att tillämpningen av gällande bestämmelser i ämnet vore sådan, att vid registrering resp. prisändring av specialitet priset godtoges, om detta icke överskrede det pris, varan skulle betinga vid försäljning från apotek, beredd därstädes för tillfället (ex tempore). Även om därvid icke alltid högsta till— 286

låtna pris begärts av tillverkaren, vore det uppenbart, att i ett pris, som i och för sig varit formellt oåtkomligt, kunnat inräknas en i viss mån oskälig förtjänst. Betänkte man, att en farmacevtisk specialitet bereddes i industriell drift, förfölle det sannolikt, att en för konsumenterna gynnsammare prisberäkning skulle vara möjlig. Förutsättningen härför torde emellertid vara, att fabrikernas läkemedelstillverkning ställes under en viss kontroll från det allmännas sida. Även apotekens avgiftsnämnd underströk vikten av att de farmacevtiska specialiteterna tillhandahållas allmänheten till så lågt pris som möjligt. Funnes, såsom nämnden hävdat, anledning förmena, att privatdrift är den lämpligaste formen för fabriksmässig tillverkning av goda läkemedel, syntes därför åtgärder böra vidtagas i syfte att skapa garantier för att priserna därå hållas inom rimliga gränser. Den priskontroll, medicinalstyrelsen här utövade, innebure i stort sett endast, att priset icke finge överskrida kostnaderna för samma läkemedel, berett på apotek. Beträffande preparat, vilka icke kunna framställas på apotek (hormoner m. fl.), saknades allmänna prissättningsnormer. Genom en centralisering av droghandeln skulle emellertid kontrollmöjligheterna betydligt ökas. Denna omständighet i förening med ändring av grunderna för prissättningen på farmacevtiska specialiteter skulle sannolikt vara tillfyllest för det allmänna syftets vinnande. Slutligen må erinras om följande uttalanden i direktiven för läkemedelsutredningen: Ehuru samhället utövar ett avsevärt inflytande på apoteksnäringen, h a r prisnivån på läkemedlen ofta befunnits otillfredsställande hög. Under diskussionen om läkemedlens förbilligande bör emellertid icke endast apoteksväsendet uppmärksammas. Tillverkningen av läkemedel sker numera i betydande omfattning vid särskilda läkemedelsfabriker, och en omfångsrik grosshandel med för läkemedelstillverkningen behövliga råvaror samt färdigberedda läkemedel har vuxit fram. Apoteken ha genom denna utveckling kommit att alltmera intaga ställningen av distributionsföretag. Genom att droghandeln brutits ut ur apoteksväsendet och läkemedelsindustrien vuxit upp utanför detsamma ha dessa led i läkemedelsförsörjningen i stort sett fallit utanför apotekskontrollen från samhällets sida. Detta har i sin tur medfört, att den statliga kontroll som utövas över prissättningen på läkemedlen i viss utsträckning kommit att bli mera skenbar än verklig. Avsaknaden av en planmässig reglering på läkemedelsindustriens och droghandelns områden är vidare ägnad att leda till att organisationsformerna, sedda som en helhet, icke bli de mest ändamålsenliga. Den tekniska utveckling som lett till läkemedelstillverkningens framställning av läkemedel i hållbarare former än tidigare har icke föranlett några större förändringar i apoteksväsendets struktur. Till sin uppbygg287

nad företer det en ålderdomlig karaktär, grundad på en hantverksmässig tillredning av läkemedlen. Otvivelaktigt torde härigenom produktionen och distributionen av läkemedel belastas med onödiga kostnader. Gällande grunder för bestämmande av läkemedlens utförsäljningspris äro emellertid icke så utformade, att de på ett verksamt sätt befrämja rationaliseringsåtgärder. Den nuvarande formen för utjämning av de enskilda apotekens vinster är icke heller ägnad att i någon mera avsevärd mån medverka till sådana åtgärder. 2.

För egen del vill läkemedelsutredningen i den här föreliggande frågan anföra följande. För att ett lands läkemedelsförsörjning skall kunna anses vara ordnad på ett tillfredsställande sätt måste man av densamma kunna fordra dels att den tillgodoser hälso- och sjukvårdens medicinskt berättigade krav såväl beträffande tillgången på läkemedel i lämplig form, styrka och renhet som beträffande åtgärder till förebyggande av misstag vid utlämning och förbrukning, dels att för hälso- och sjukvården viktiga läkemedel äro lätttillgängliga, dels ock att läkemedelskostnaderna — både den enskildes och samhällets — hållas på en rimlig nivå. I inledningen till detta kapitel ha återgivits några kritiska uttalanden om läkemedelshandeln, vilka på sin tid gjordes av apotekssakkunniga. Dessa uttalanden äga enligt läkemedelsutredningens åsikt alltjämt giltighet. Sålunda har, jämsides med den fortlöpande stegring av läkemedelshandelns omsättningssiffror som ägt r u m sedan 1934, även missbruket av läkemedel oavlåtligt ökats. Fortfarande läggas i alltför hög grad merkantila synpunkter på läkemedelshandeln, vilket är en naturlig följd av att starka privatekonomiska intressen äro k n u t n a till densamma. Även ur medicinska och farmacevtiska synpunkter kunna anmärkningar framställas. Utredningen kommer att nedan utveckla sina synpunkter på bristerna i olika avsenden men vill, innan så sker, omnämna de resultat i ett par särskilt viktiga avseenden som framgått vid den av med. lic. Sven Hammarskjöld för utredningens räkning utförda receptundersökningen (se bilaga 5). Undersökningen har bekräftat, vilket man haft anledning att förmoda, att läkemedelsförskrivningen nu sker utan tillräckligt beaktande av de ekonomiska synpunkterna. Magistrellt förskrivna läkemedel skulle kunna i stor utsträckning ersättas med lika verksamma men billigare standardpreparat. Vid val av sådana preparat k u n n a stora besparingar göras genom att av flera medicinskt likvärdiga preparat välja det billigaste. Men undersökningen har också visat — och detta är ett allvarligt förhållande, som icke bör lämnas obeaktat av de medicinska myndigheterna — att mer än 11 procent av de till över 9 000 uppgående undersökta recepten (förskriv288

ningarna) på ex tempore-beredningar äro behäftade med tekniska, medicinska eller farmacevtiska fel. Som en allvarlig brist i den nuvarande läkemedelsförsörjningen är först att nämna, att dess organisation är så uppbyggd, att inom densamma icke finnes intresse av att komma till rätta med den stora förbrukningen av läkemedel, i sig själv ett problem, som har både medicinska och ekonomiska aspekter. Det är allmänt erkänt, att den är vida större än vad som motsvarar det ur medicinsk synpunkt legitima behovet, att — som det populärt heter — »folk äter alldeles för mycket medicin». Vid sidan av den i vissa kroniska sjukdomstillstånd bottnande, ofta nog vanemässiga förbrukningen av läkemedel (t. ex. magnecyl med eller utan tillsats av kodein) torde i våra dagar en av de viktigaste orsakerna till den ständigt fortgående ökningen av läkemedelskonsumtionen utanför den slutna vårdens område vara den alltmera spridda kännedomen om olika slag av läkemedel och deras mer eller mindre säkert konstaterade »undergörande» verkan. Men härtill kommer, att den numera så väsentligt förbättrade tillgången på effektiva läkemedel automatiskt fört med sig även en ökad förbrukning. I dessa hänseenden torde förhållandena vara likartade i de flesta länder. Ett belägg för riktigheten av detta antagande kan hämtas ur den i annat sammanhang (kap. 5) omnämnda norska propositionen av år 1949 angående inrättande av en »Statens Medisinaldepot». Det heter däri bland annat: Det er neppe tvil om at det i dag brukes ikke ubetydelige mengder legemidler som har liten eller ingen betydning. I visse tilfelle må en endog frykte at bruken av disse legemidler direkte er uheldig, idet de gir den syke en uriktig forestilling om at han behandler sin sykdom, og derved svekker hans interesse for et sunt levesett og andre tiltak som virkelig kunne bedre hans helse. Årsakene til dette er forholdsvis enkle og i hovedtrekkcne de samme i de fleste land: Bruken av legemidler har sin opprinnelse i primitive og magiske forestillinger. Til dels bygger også bruken av legemidler på erfaring, som en gjennom tidene mener å ha h0stet om legemidlers virkning, uten at en dog har hatt sikre holdepunkter for dette. F0rst for forholdsvis kort tid tilbake har en på sunt vitenskapelig grunnlag vaert istand til i st0rre utstrekning å skjelne mellom de forskjellige legemidlers verdi. Saerlig i de siste årtier har legevitcnskapen beveget seg henimot en mere årsaksbetonet bruk av legemidler. En har funnet at av de allerede kjente legemidler er det enkelte som har spesifikk helbredende virkning ved bestemte sykdommer, men som er helt uvirksomme överfor andre sykdommer, hvor de også i stor utstrekning har vaert brukt. Utviklingen er imidlertid ennå mere kjennetegnet ved at en bevisst har s0kt etter — og funnet nye sterktvirkende legemidler med fremrakende virkning ved visse sykdommer som en f0r sto dårlig rustet överfor. I de fleste siviliserte land drives idag en omfattende kjemisk-biologisk og medisinsk forsking utelukkende med sikte på å finne slike spesifikt virkende legemidler. Resultatene av dette arbeid har bidratt til å fjerne brodden av mange av menneskehetens verste plager. Dette 20 —12189

gjelder saerlig sykdommer framkalt av bakterier, men også andre sykdommer. Den möderne legemiddelindustri har i samarbeid med legevitenskapen og dens hjelpevitenskaper gjort dette mulig. Almenhetens oppfatning av legemidlene og deres betydning vil n0dvendigvis ligge noe etter det utviklingstrinn legevitenskapen til enhver tid har nådd. Dels vil befolkningen ha vennet seg til å bruke og feste lit til legemidler som er foreidet, men saerlig vil mange ligge under for de gamle forestillinger om at det til hvert sykdomstilfelle og til liver person h0rer en eller helst flere »medisiner» som kan helbrede sykdommen, naersagt uansett hva slags sykdom det dreier seg om. Legen er her utsatt for et meget sterkt press fra pasientens side. Enhver praktiserende lege vet at de aller fleste pasienter ennå vil betrakte ham som en dålig lege hvis han ikke omgående er i stand til å kvittere for bes0ket hos legen med en eller flere resepter. For en travel lege vil det ofte også vaere enkelt og lettvint å gi pasienten en resept. Sykehuslegen er på samme vis utsatt for et sterkt press fra pasientene for medisin mens de oppholder seg på sykehuset. I dessa norska uttalanden kan läkemedelsutredningen helt instämma. Bland de senaste uttalandena i ämnet i vårt eget land märkes ett av medicinalstyrelsen i dess betänkande angående den öppna läkarvården i riket (SOU 1948:14), där det heter, att »det är ställt utom allt tvivel, att svenska folket årligen förtär tonvis med läkemedel, som delvis inte är till någon nytta och stundom direkt skadliga». Vad särskilt beträffar a p o t e k e n s h a n d k ö p s f ö r s ä l j n i n g a v l ä k e m e d e l , dvs. den försäljning som sker utan att recept av läkare, veterinär eller tandläkare eller därmed jämförlig beställning erfordras, har förutvarande apoteksinspektorn, medicine professorn Gunnar Blix i en av medicinalstyrelsen 1947 till läkemedelsutredningen överlämnad skrivelse anfört följande: De svenska apotekens årliga omsättning uppgår numera till ett mycket högt belopp. Någon lättillgänglig uppgift om huru stor andel härav, som kommer på handköpen, torde ej finnas. Att döma av förfrågningar på ganska många apotek kommer på handköpen uppskattningsvis bortåt hälften av den totala omsättningen. En del av handköpen kan antas hänföra sig till sådant som muntligen ordinerats av läkare, men den vida övervägande delen därav är säkert sådana läkemedel, som köpas utan läkares ordination eller tillskyndan. Landets befolkning medicinerar m. a. o. till mycket stor del på egen hand. Om betydelsen och omfattningen av denna form av hälso- och sjukvård torde man ej ofta göra sig en föreställning. Merendels gäller handköpen läkemedel, som betraktas som helt oskyldiga, och visst är, att beträffande en stor del av denna läkemedelsförbrukning intet kan invändas från medicinsk synpunkt. Å andra sidan är det ju väl känt, att det ifråga om vissa handköpsläkemedel tillhörande gruppen sedativa och analgetica förelegat och föreligger en förbrukning av sådan storlek att den kan betecknas som missbruk. Men även för andra läkemedelsgrupper torde man kunna tala åtminstone om en överflödig konsumtion, en förbrukning, som ej motsvarar ett 290

medicinskt välgrundat behov. Redan genom sin enorma omfattning utgör förbrukningen av handköpsläkemedel ett ur folkhälsans synpunkt viktigt problemkomplex. Första förutsättningen för alt kunna komma till rätta med de missförhållanden, som här kunna vara för handen, är en mera detaljerad kännedom om arten och mängderna av de läkemedel, som säljas i handköp. Redan uppgifter från ett ej alltför ringa antal apotek i olika delar av landet på de kvantiteter, de försälja av sina olika s. k. handköpsinläggningar och vanligare handköpsspecialiteter torde kunna lämna en ganska god upplysning. Men en ännu mera ingående undersökning vore utan tvivel önskvärd. Det som vägleder allmänheten vid deras handköp av läkemedel är mestadels muntliga råd man och man emellan, folklig tradition, läkemedelsreklam i vissa pressalster samt rådgivning över apoteksdisken. Den folkliga traditionen är ofta otroligt konservativ och rena vidskepligheter äro alltjämt ej sällsynta. De muntliga råden och läkemedelsreklamen kunna knappast anses utgöra någon mera rationell eller påtaglig upplysning. Rådgivningen över disken är säkerligen många gånger till nytta, men man får likväl ej glömma att apotekens farmacevter och tekniska biträden ej äro specialister på läkemedlens användning och att det är ett affärsintresse för apoteken att sälja sina varor. Det förefaller som om en lättfattlig och någorlunda kortfattad vägledning för allmänheten i bruket av de vanliga grupper av läkemedel, vilka rimligen kunna användas utan läkarkonsultation, skulle vara väl behövlig. En sådan vägledning borde också innehålla en allmän orientering över bruk och missbruk av läkemedel. Utarbetandet av en dylik upplysningsskrift, för vilket en god kännedom om läkemedelsvarorna i landet är en förutsättning, är otvivelaktigt en mycket vansklig och svår uppgift. Svårigheterna härvid böra enligt mitt förmenande dock ej leda till att den medicinska upplysningsverksamheten i landet lämnar ifred ett område av den betydelse, som det ifrågavarande, där så mycket snårskog av gamla vanföreställningar, ovanor och missbruk finnes att röja bort. Allmänheten erhåller numera i stor utsträckning sina kunskaper i medicinska ting genom populärt hållna m e d i c i n s k a publikation e r . I de flesta fall och i de flesta hänseenden äro dessa publikationer synnerligen värdefulla, tillkomna som de ofta äro under medverkan av framstående fackmän. Men j u s t vid redogörelsen för läkemedelsbehandlingen förbises ofta, att människorna i enlighet med sin natur framförallt anamma det som står i överensstämmelse med deras förväntningar och förhoppningar. Mindre eller intet avseende fästa de i regel vid vad i nämnda publikationer säges om gränserna för läkemedlens användbarhet. Samma anmärkning kan göras mot den genom föredrag eller artiklar i pressen bedrivna upplysningsverksamheten. Detta gäller framförallt om redogörelser för nyupptäckta läkemedel. Entusiasmen för upptäckten och de möjligheter och utsikter, den synes innebära, ger ofta åt dessa framställningar en form, som direkt framkallar missbruk eller lägger grunden till ett sådant, när läkemedlet väl kommit i marknaden. Läkemedelsutredningen 291

behöver här endast erinra om den för några år sedan från auktoritativt medicinskt håll bedrivna propagandan för vitaminer och den därav följande överdrivna förbrukningen av dithörande läkemedel. I motsats till de olika slag av upplysningsverksamhet som här omnämnts har den genom a n n o n s e r i d a g s - o c h v e c k o p r e s s e n bedrivna läkemedelsreklamen icke någon god sida att uppvisa. En kraftig begränsning och hyfsning av denna reklam har visserligen — vad de s. k. fria läkemedlen angår — åstadkommits genom den på enskilt initiativ grundade, till statens farmacevtiska laboratorium (SFL) k n u t n a stiftelsen »Reklamgranskningen för fria läkemedel». Att på denna väg helt avlägsna nämnda reklam och dess icke önskvärda verkningar, har emellertid hittills icke varit möjligt. Fortfarande förekomma annonser om medel mot värk, hälsobringande saltblandningar och annat med mycket missvisande uppgifter om resp. medels förtjänstfulla inverkan på symtom av alla möjliga slag, mest banala sådana, som k u n n a förekomma hos varje tröttkörd eller nervös människa, uppgifter direkt avsedda att öka förbrukningen samt ägnade att förhindra att den sjuke i tid kommer under sakkunnig vård. Betydelsefullare än här omordade, till allmänheten riktade och denna påverkande upplysningsverksamhet är den som vänder sig till läkarna, betydelsefullare dels därför, att det endast är genom deras medverkan, som man k a n hoppas få till stånd en ändring i människornas på tro och sedvänja grundade inställning till läkemedlen och ett hejdande av den utav många faktorer i nuet framkallade jakten efter dem, dels därför att läkarna genom sina ordinationer ha det bestämmande inflytandet på större delen av läkemedelsförbrukningen. Detta läkarnas inflytande sträcker sig såväl till sådana förbrukningen bestämmande faktorer, vilka äro av avgörande betydelse, när det gäller att på ett förnuftigt sätt reglera läkemedelsförsörjningen i dess helhet som till den ur medicinsk synpunkt oberättigade läkemedelsförbrukning, varom här är fråga. Den upplysningsverksamhet som härvidlag spelar den viktigaste rollen är utan all tvekan l ä k e m e d e l s i n d u s t r i e n s r e k l a m . Till läkemedelsindustriens heder må det sägas, att åtminstone de ledande företagen i mycket stor utsträckning, somliga av dem t. o. m. helt och hållet, avstått från att utbjuda sina produkter direkt till allmänheten utan begränsat sig till att propagera för dem hos läkarna såsom varande de enda, vilka ha förutsättningar att kritiskt bedöma värdet av de om produkterna lämnade uppgifterna. Denna läkemedelsreklam är i stor utsträckning väl förtjänt av att rubriceras som en upplysningsverksamhet. Genom artiklar som åtfölja årskatalogerna eller genom särskilda broschyrer, i regel mycket vederhäftiga och klarläggande sådana, bibringar denna verksamhet läkarna kännedom om nya uppslag, rön och upptäckter på läkemedelsterapiens om292

rade och sätter dem sålunda i stånd att på ett bekvämt sätt följa med den mycket snabba utvecklingen inom detta område. Men denna läkemedelsindustriens upplysningsverksamhet är och förblir dock samtidigt en reklam, inställd på åstadkommandet av största möjliga förbrukning av den egna produkten, en reklam, som tidigare ej ansetts stå öppen för apoteksrörelsens utövare. P å den senaste tiden har emellertid vissa mått och steg vidtagits även på apotekarhåll för att hos läkarna sprida ökad kännedom om apotekens egna läkemedel. De åtgärder det här gäller — bland annat utgivandet av den speciellt för läkarna utarbetade förteckningen ACO-preparat, som upptager de läkemedel, apoteken tillverka och tillhandahålla i standardförpackningar — ha förmodligen förestavats av en förklarlig önskan hos apoteksrörelsens utövare att hävda sig i konkurrensen med läkemedelsfabrikanterna. Dessa ha emellertid — såsom var att vänta — icke stillatigande funnit sig i en sådan mera aktiv konkurrens från apoteken utan ha påyrkat åtgärder i kontrollerande syfte. Detta har resulterat i att medicinalstyrelsen i skrivelse till föreståndaren för SFL den 6 december 1950 uttalat, att nyssnämnda förteckning »företer sådana likheter med av läkemedelsindustrien utgivna läkemedelskataloger, att anläggandet beträffande förteckningen och dessa kataloger av ett likartat betraktelsesätt från kontrollorganens sida synes vara befogat. Eventuellt förekommande oriktiga, överdrivna, missvisande eller eljest olämpliga uppgifter i förteckningen böra således enligt styrelsens mening avlägsnas». Enligt läkemedelsutredningens uppfattning är det av värde, att klarhet skapats på denna punkt, men en utvidgning av kontrollen medför i och för sig ingen begränsning av propagandan. En skärpt sådan för såväl apoteksberedda som fabriksframställda läkemedel skulle kunna leda till en ytterligare stegrad förbrukningav läkemedel till skada för folkhälsan och för ekonomien, den enskildes såväl som samhällets. Läkemedelsindustriens till läkarna utsända publikationer göra, som nämnts, på ett i regel vederhäftigt sätt reda för vad vetenskapen kommit fram till. Men vetenskapens resultat ha mycket olika sanningsvärde. Nästan överallt är det så, att vetenskapen kring ett centrum av något säkert bevisat famlar och trevar sig fram med hugskott, osäkra iakttagelser, obevisade slutledningar och hypoteser. En publikation om ett vetenskapligt resultat kan emellertid förtjäna betecknas som vederhäftig, även om den innehåller en redogörelse för allt eller en del av detta obevisade. Allt hänger på, hur det redogöres för detta och att en skarp åtskillnad göres mellan vad som är bevisat och vad som icke är bevisat. Häri brister den ifrågavarande läkemedelsreklamen. I reklamen för ett läkemedel mänges ej sällan bevisat och obevisat tillsammans på ett sådant sätt, att läkaren bibringas uppfattningen, att läkemedlet har ett mycket större värde och ett vidare indikationsområde än vad i verkligheten är fallet, vilket i sin tur 293

kan medföra, att läkemedlet i fråga användes i alltför stor omfattning. En därmed besläktad följd av en olämplig läkemedelsreklam är, att den ger upphov till en mycket utbredd, ofta planlös försöksbehandling. Den affärsmässigt betingade läkemedelsreklamen använder sig emellertid ej enbart av de här ovan omnämnda, i flera hänseenden värdefulla publikationerna. Därutöver riktar industrien läkarnas uppmärksamhet på sina alster förmedelst läskpapper, skrivunderlägg, fickkalendrar och mycket annat. Denna mycket intensiva bearbetning av läkarna tvingar i deras medvetande tanken på läkemedlen och deras möjligheter — verkliga eller konstruerade — i förgrunden. Jämte vissa andra faktorer bidrager detta till att ge åt receptutskrivningen — läkemedelsbehandlingen — en alltför framskjuten plats på bekostnad av psykoterapin, dietiken m. fl. behandlingsmetoder. Med vad här anförts har läkemedelsutredningen ej avsett att framlägga skäl för en beskärning av läkemedelsindustriens rätt att göra reklam för sina varor, det må ske genom vetenskapliga publikationer eller förmedelst läskpapper. Vad utredningen velat, är att påvisa det stora inflytande, reklamen har på valet och förbrukningen av läkemedel och därmed på läkemedelskostnaderna för såväl den enskilde som samhället. Det kan ej vara principiellt riktigt, att enskilda, ytterst av ekonomiska intressen burna företag skola ha detta stora inflytande. Och det måste betecknas som en brist i det nuvarande systemet, att den kontinuerliga upplysningsverksamhet, som är nödvändig för att sätta läkarna i stånd att följa med utvecklingen på området och som är det viktigaste medlet för åstadkommande av en förnuftig reglering av läkemedelsförbrukningen, icke ledes av något aktivt och kompetent organ, som är oberoende av affärsintressena inom läkemedelsförsörjningen. Till en ökad läkemedelsförbrukning bidrager i sin mån även förekomsten i handeln av åtskilliga u r m e d i c i n s k s y n p u n k t icke ö n s k v ä r d a l ä k e m e d e l , främst fabriksframställda sådana. Specialitetskungörelsen, som nu varit i kraft under mer än femton år, har visserligen i många avseenden motsvarat förväntningarna och sålunda bland annat bidragit till att höja standarden på våra farmacevtiska specialiteter. Däremot synes det icke med nu gällande bestämmelser vara möjligt att förhindra registrering av ett flertal icke önskvärda läkemedel. Av föreståndaren för SFL har läkemedelsutredningen erfarit, att av hela antalet registrerade specialiteter — vilka för närvarande uppgå till omkring 2 700, de olika beredningsformerna (tabletter, piller, lösningar osv.) inräknade — minst 20 procent höra till de icke önskvärda. Detta sammanhänger med att enligt nuvarande bestämmelser i regel endast sådana läkemedel som helt sakna medicinsk verkan anses kunna vägras registrering. Även om det vid prövningen på SFL konstateras, att en vara besitter endast en mycket svag 294

terapevtisk verkan, registreras den, oavsett om bättre och mera verksamma läkemedel redan finnas att tillgå för samma indikationsområde. Av motsvarande skäl godtagas även en hel del i och för sig onödiga kombinationspreparat. Av vad här anförts torde framgå, att goda skäl finnas för en skärpning av specialitetskontrollen därhän, att det blir möjligt att på ett tidigt stadium avslå ansökningar om registrering av läkemedel, som ur medicinsk synpunkt utan tvekan äro att anse såsom onödiga eller icke önskvärda. Under sitt arbete på översynen av specialitetskungörelsen kommer läkemedelsutredningen därför att överväga framläggande av förslag i här antydd riktning. En fråga, som lämpligen kan behandlas i detta sammanhang, är den som gäller n a m n g i v n i n g e n a v l ä k e m e d e l , särskilt de fabriksframställda. Från medicinskt håll har pekats på den stora förvirring som rått och som — ehuru i mindre grad än tidigare — alltjämt råder i fråga om läkemedelsnamnen. Denna förvirring torde ytterst bero dels på brister i gällande varumärkes- resp. specialitetslagstiftning, dels på avsaknaden intill nyligen av ett statligt organ, som har ansvaret för ordningen på detta område och som tilldelats därför nödiga befogenheter. Den nuvarande farmakopékommittén och den med denna samarbetande, av medicinalstyrelsen utsedda farmakonomikommittén (vilka ledningen borde tillkomma) fastställa sina benämningar och försöka därvid bringa namngivningen i överensstämmelse med den i andra länder, framförallt de nordiska. Detta har dock ej sällan visat sig ogörligt på grund av att industrien såsom varumärken fått inregistrera de i dessa länder officiella benämningarna. På senaste tid har det av nordiska farmakopénämnden bedrivna arbetet burit frukt i ett stort antal s. k. NFN-namn, dvs. benämningar på läkemedel och läkemedelsformer, vilka nämnden jämlikt sin 1949 utfärdade instruktion äger att på egen hand med för de nationella farmakopékommittéerna bindande kraft fastställa eller i vissa fall reservera för eventuellt framtida behov. Vid sidan härav fastställer emellertid alltjämt medicinalstyrelsen läkemedelsbenämningar i den för apotekare avsedda publikation som går under namn av MB. Apotekens kompositionslaboratorium är ytterligare en namngivande instans. Till dessa instanser kommer så läkemedelsindustrien, inom vilken vart företag förser sina produkter — farmacevtiska specialiteter — med egna namn. Härav kommer det sig dels att många enkla läkemedel, vilka innehålla identiskt samma verksamma substans, föras i handeln under flera olika namn, dels att marknaden på åtskilliga indikationsområden uppvisar ett överflöd av sammansatta läkemedel, som frånsett vissa, ur behandlingssynpunkt likgiltiga variationer i sammansättningen skilja sig från varandra endast genom namnen och i en del fall genom att priserna variera något. Härigenom blir läkemedelssortimentet onödigt stort utan någon motsvarande fördel för hälso- och sjuk295

vården. Den förvirrande mångfald av n ä r a nog identiska läkemedel som marknaden numera uppvisar gör det dessutom ofta svårare för läkarna att välja mellan olika preparat. F r å n såväl läkarna som allmänheten och i dagspressen ha anmärkningar framställts avseende läkemedlens tillgänglighet. I utlandet finnas i regel många flera apotek i relation till folkmängden än i Sverige. I Danmark, Finland och Norge har man ett apotek på resp. ca 11 000, 9 200 och 11 000 invånare mot 14 600 invånare i Sverige. Såsom i princip självständiga affärsföretag måste de enskilda apoteken ha en kundkrets och en omsättning av ej ringa storlek för att kunna bära sig ekonomiskt. Detta har nödvändiggjort en begränsning av apotekens antal. Inom stora delar av vårt land ligga därför apoteken vitt spridda från varandra och ha mycket stora områden att försörja. Att de långa avstånden till apoteken ofta äro till stor olägenhet för den läkemedelsbehövande allmänheten, är lätt att inse. Möjligheten att distribuera läkemedel med medicinlådor samt inrättandet av läkemedelsförråd eller filialapotek har hittills icke utnyttjats på ett sätt som förmått avlägsna dessa olägenheter. I många provinsialläkardistrikt och på inånga orter med sjukstugor eller andra sjukvårdsinrättningar saknas ännu apoteksinrättning av något slag. Särskilt stora äro givetvis dessa olägenheter vid mera plötsligt uppkommande behov av läkemedel. Tillkallas i sådana fall läkare, har han väl ofta med sig ett mindre förråd av läkemedel, men det är ej säkert, att han alltid kan medföra det rätta läkemedlet. Ej heller är det alltid som den sjuke har tillfälle eller behöver tillkalla läkare, utan rådfrågning sker per telefon. I dylika fall är det för den sjuke ofta förenat med stora svårigheter och kostnader att i tid erhålla den behövliga medicinen. En speciell sida av problemet om läkemedlens lättillgänglighet sammanhänger med att de nuvarande sjukhusapoteken icke äro tillgängliga för allmänheten. Detta medför den nackdelen för det läkemedelsbehövande klientelet vid sjukhusens polikliniker — vare sig det gäller från sjukhuset utskrivna patienter eller andra — att detta klientel är hänvisat till att få sina recept expedierade antingen på apotek i den ort, där sjukhuset är beläget, eller på hemortens apotek. I de många fall, då patienten är bosatt på ort där apotek saknas, leda de nu rådande förhållandena — vilka som sagt ej medgiva ordinerade läkemedels inköpande på sjukhusapotek — till ett ofta onödigt långt uppskjutande av återresan till hemmet eller till andra olägenheter, ej sällan medförande ökade utgifter. I kapitel 4 har läkemedelsutredningen ägnat den ekonomiska sidan av apoteksrörelsen en kritisk granskning. I samband därmed har även det nuvarande avgiftssystemets verkningar belysts. Här vill utredningen i fråga om apoteksdriften ytterligare anmärka följande. 296

Eftersom apoteken ursprungligen varit självständiga, från varandra i ekonomiskt avseende helt skilda företagsenheter, har det tett sig naturligt, att varje apotek blivit utrustat med laboratorium, apparatur, förråd av droger och andra läkemedelsråvaror samt en för beredning av läkemedel utbildad personal eller korteligen med allt som behövs för att bedriva fullständig apoteksrörelse. Kraven på fullständigheten av a p o t e k e n s u t r u s t n i n g h a r visserligen på de senaste åren minskats något och skyldigheten att hålla droger i förråd på apoteken är numera ej så omfattande som tidigare, men i övrigt äro förhållandena inom apoteksväsendet i stort sett desamma som förr, trots att en mycket betydande del av läkemedlen tillverkas utanför apoteken, vilka således i minskad grad själva behöva bereda läkemedel. — Det kan ifrågasättas, om nuvarande intima s a m m a n k o p p l i n g av de f a r m a c e v t i s k a arbetsuppgift e r n a m e d d e e k o n o m i s k a längre kan anses önskvärd. Under de mindre och enklare förhållanden, som tidigare varit rådande, har apotekaren tydligen kunnat lösa sin dubbla uppgift på ett tillfredsställande sätt. Men båda disciplinerna ha utvecklats, och möjligen k a n man inte idag av en innehavare fordra den personlighetsklyvning, som skötseln av ett stort apotek måste innebära. Endera arbetsuppgiften kan väntas bli eftersatt, och det torde som regel bli den ekonomiska. Man kan säga, att det svenska apoteksväsendet står på en högre nivå i farmacevtiskt hänseende än i ekonomiskt. Mycket talar för, att en viss uppdelning av arbetsuppgifterna här skulle bli till fördel — i första hand för ekonomien men kanske också för farmacien. — A r b e t s f ö r d e l n i n g e n mellan f a r m a c e v t i s k o c h t e k n i s k p e r s o n a l är också på många apoteksinrättningar mindre väl ordnad. Många av de arbetsuppgifter som nu skötas av den farmacevtiskt utbildade personalen borde — utan att härigenom säkerheten äventyras eller minskas — k u n n a anförtros åt den i lönehänseende billigare tekniska personalen. Så t. ex. borde den tekniska personalen k u n n a deltaga i recepturarbetet i långt större utsträckning än vad för närvarande på många håll är fallet. — Den ökade försäljningen av standardförpackade läkemedel underlättar apoteksarbetet och minskar även b e h o v e t a v f a r m a c e v t e r , i synnerhet leg. apotekare. Och j u mer den laboratoriemässiga tillverkningen på de enskilda apoteken avtager, desto mindre blir behovet av leg. apotekare. Det kan ej vara en rationell ordning att, såsom för närvarande sker på många av rikets apotek, för rent rutinmässiga arbetsuppgifter använda en så högt kvalificerad och dyrbar arbetskraft som den, de leg. apotekarna representerar. Förklaringen till att en mera rationell arbetsfördelning icke kommit till stånd inom apoteksrörelsen — trots den ofta påtalade bristen på arbetskraft — är enligt utredningens förmenande främst att söka i gällande avgiftssystem, som bland annat innebär, att huvudparten av farmacevternas löneförmåner 297

m. m. utbetalas kollektivt genom apotekskårens åldertilläggskassa, under det att den tekniska personalens löner helt få bestridas av de enskilda apoteken. Den stora tillgången inom apoteksväsendet på farmacevtiskt högt kvalicificerad personal bottnar emellertid också i viss mån i missriktad yrkesambition. Man vill m. a. o. ej taga konsekvenserna av att industrien i ökad omfattning övertagit framställningen av läkemedel. En ofrånkomlig följd av att detaljhandeln med apoteksvaror överlåtits till ett antal privata monopol har varit, att prissättningen på dessa och vissa andra av apoteken tillhandahållna läkemedel måst underkastas en offentlig reglering. Detta är fallet ej endast hos oss utan även i våra nordiska grannländer. Vid denna reglering — genom medicinaltaxegrunderna, för vilka redogörelse lämnats i kapitel 4 — har man strävat efter att så effektivt som möjligt förebygga, att en apoteksinnehavare förskaffar sig vinst på läkemedelsförsäljningen utöver den tillmätta. Taxegrunderna ha härigenom blivit vidlyftiga och för den oinvigde mycket svåröverskådliga. Väsentligare än dessa invändningar mot formen äro dock invändningarna i sak. Den första gäller det sätt, på vilket i n k ö p s p r i s e t fastställes. Som tidigare nämnts, är det grosshandelns priser — formellt katalogpriserna men reellt de av medicinalstyrelsens taxerevisorer från droghandelsföretagen på anfordran erhållna prisuppgifterna — som läggas till grund för beräkningen av apotekens utförsäljningspriser. Eftersom apotekets marginal (bruttovinst) normalt beräknas som ett procentuellt pålägg på inköpspriset, ligger det i apoteksinnehavarens ekonomiska intresse, att detta pris sättes högt. I detta avseende sammanfalla säljarens och köparens intressen. Den enskilde apoteksinnehavaren kan sedan söka pressa ned sitt inköpspris för att på den vägen tillföra apoteket en större marginal än den i taxegrunderna förutsedda. Man kan på detta sätt få till stånd två prisnivåer: en »officiell», som ligger till grund för beräkningen av apotekets utförsäljningspris, och en verklig, lägre. Att apoteksinnehavare på detta eller liknande sätt dragit fördel av situationen har tidigare inte varit ovanligt; särskilt har detta varit fallet med innehavare av större apotek. Av olika skäl, bland annat den långt gående inkomstutjämningen, torde företeelser av denna art numera i stort sett ha försvunnit. Innehavarens intresse av att det officiella inköpspriset sättes högt kvarstår emellertid i huvudsak oförändrat. Och allmänhetens krav på att det pris, den får betala för medicinen, grundar sig på ett rimligt inköpspris är lika litet nu som tidigare helt säkerställt. Här berörda förhållanden ha varit föremål för mycken diskussion. De påtalades redan av 1930 års statsrevisorer och behandlades ingående av apotekssakkunniga. Taxegrundernas s. k. handelsvinst (jfr sid. 96), som är liktydig med 298

bruttovinst och som här kallas h a n d e l s m a r g i n a l , uppgår för emenda och preparanda till minst 100 procent av inköpspriset, vilket motsvarar minst 50 procents bruttovinst på försäljningspriset (jfr det på sid. 100 anförda exemplet). Vid försäljning av större kvantiteter avdragas dock, i enlighet med taxegrundernas bestämmelser härom, vissa rabatter. Denna fixering av handelsmarginalen torde ha skett redan 1819, och någon förändring i princip av detta förhållande synes sedermera icke ha ägt r u m (jfr dock det sedan 1940 gällande s. k. marginalstoppet, för vilket redogjorts på sid. 106 o. f.). Nu är det givet, att en marginalavvägning, som grundar sig på 1819 års förutsättningar, knappast kan vara riktig i dagens läge. Alla de förhållanden som sammanhänga med marginalsättningens skälighet ha ändrats från grunden. Man har här ett exempel på faran av en genom offentlig myndighet fastställd marginal. Den kommer icke att anpassas efter organisationens strukturförändringar, utan det blir snarare så, att organisationen anpassar sig efter marginalen. Den procentuella påläggsmetoden leder inom apoteksväsendet till uppenbara olägenheter. En av dem har redan berörts: den tenderar att hos innehavaren skapa ett intresse för att inköpspriset sättes högt. En annan olägenhet består i att prisstegringar och prisfall medföra ökningar och minskningar av apotekens intäkter, proportionellt större än som betingas av förändringar i affärsomkostnaderna. Vidare får det nog anses som en olägenhet, att förändringar av den allmänna prisnivån medföra en förändring av olika varugruppers relativa lönsamhet. Marginalen på specialiteterna följer helt prisnivån, men av marginalen på apoteksberedningarna är en stor del fast (arbetsersättningen). Vid en penningvärdesförsämring blir det förhållandevis mera lönande än tidigare att sälja specialiteter och mindre lönande att sälja egna beredningar, och vid en stegring av penningvärdet blir motsatsen fallet. En stark förändring av den allmänna prisnivån i endera riktningen kan tänkas medföra förskjutningar i konsumtionen mellan apoteksberedda och fabriksberedda läkemedel av det skälet, att prisändringen i ena fallet slår igenom endast delvis men i det andra fallet helt. Ytterligare en olägenhet av den procentuella påläggsmetoden må till sist beröras. Såsom framgår av redogörelsen i kapitel 4 för prissättningen på emenda och preparanda, skall innan det medgivna pålägget göres till inköpspriset läggas ersättningar för assurans, frakt och emballage. Redan apotekssakkunniga konstaterade, att apoteken sällan bestredo utgifter för assurans samt att flertalet apotek ej heller bestredo kostnader för frakt och emballage. Här nämnda kostnader erlades i regel av varuleverantörerna och inkalkylerades alltså i apotekens inköpspriser, framhöllo de sakkunniga, som därjämte anförde bland annat följande: Det kan alltså göras gällande, att apoteken vid nuvarande system erhålla ersättning för en kostnad, som de icke bestrida, och det kan även framhållas, att det 299

med hänsyn till önskvärdheten att förbilliga läkemedlen bör vara angeläget att slopa dylika särskilda ersättningar. Det har beräknats, att ett slopande av ersättningen för assurans skulle minska apotekens omsättning med omkring 150 000 kronor per år och ett slopande av ersättningen för frakt och emballage med omkring 2 milj. kronor per år. I anledning av vad apotekssakkunniga sålunda anfört vill läkemedelsutredningen endast konstatera att — alldeles bortsett från i vilken grad ett slopande av här ifrågavarande ersättningar skulle inverka sänkande på apotekens omsättning — så medför den procentuella påläggsmetoden, att dessa ersättningar kunna komma att med upp till fyra gånger ersättningarnas nominella belopp belasta läkemedlens utförsäljningspriser. I fråga om specialiteterna är detta missförhållande dock undanröjt sedan den 1 januari 1950 (se sid. 38). Ett annat mycket påfallande drag i apotekens prissättning är den starka d i f f e r e n t i e r i n g e n av p r i s e t e f t e r expeditionss t o r l e k (jfr det på sid. 100 anförda exemplet). Differentieringen skarpes — särskilt för de minsta kvantiteterna — vid expedition i receptur genom expeditionsavgiften och avgiften för vägning, mätning eller räkning. Det är möjligt, att i viss utsträckning kostnadsskäl k u n n a anföras för ett pristillägg på de minsta expeditionerna. Apotekens självkostnader äro säkerligen betingade mera av antalet expeditioner och deras art än av omsättningens belopp i kronor. En viss differentiering av försäljningspriset efter expeditionsstorlek skulle alltså svara mot apotekens kostnadsgestaltning. Detta förhållande skulle kunna tänkas motivera expeditionsavgiften, liksom också den särskilda avgiften för vägning etc. kanske kan vara en skälig ersättning för de särskilda besvär som vissa läkemedel förorsaka. Däremot är det svårt att tänka sig, att den mycket längre gående differentiering, som här är genomförd, skulle kunna vara ekonomiskt motiverad på samma sätt, som kvantitetsrabatter i allmänhet äro motiverade. Av den i kapitel 4 lämnade redogörelsen för tillkomsten av gällande medicinaltaxegrunder framgår, att t i l l v e r k n i n g s m a r g i n a l e n från början fastställts i förhållande till den tid, de olika operationerna krävde. Man har alltså försökt avpassa tillverkningsmarginalen efter självkostnaden, och något vinsttillägg torde inte ha förekommit i detta sammanhang. De ursprungliga arbetstaxorna tillkommo 1819. De senaste större förändringarna av arbetsersättningarna (före 1925) synas ha skett 1919 och 1920. Ett förslag till ändrade arbetsersättningar framlades av apotekssakkunniga men föranledde ej någon åtgärd. Sedan de nu gällande arbetsersättningarna fastställdes, ha stora förändringar skett beträffande såväl reallöner som penningvärde. Själva läkemedlen äro delvis andra och framställningsmetoderna — även på apoteken — ha utvecklats. Även om ersättningarna en gång — åtminstone tillnärmelse300

vis — h a svarat mot apotekens tillverkningskostnader, torde de ej göra det i dagens läge. Den förut omnämnda undersökningen av Törnqvist och Frenckner (sid. 172) ger också belägg för att ersättningar och kostnader ej överensstämma. För apoteksväsendets ekonomi är det naturligtvis huvudsaken, att summ a n av handelsmarginal och tillverkningsersättning är tillräcklig för att täcka totalkostnaderna, och avvägningen mellan de två intäktsslagen kan såtillvida synas vara en fråga av sekundärt intresse. Men om man utvidgar saken till att gälla, inte apoteksväsendets försörjning, utan landets försörjning med läkemedel, träder kravet på en möjligast riktig prissättning på apotekstillverkningarna i förgrunden. Principiellt bör det givetvis vara så, att den som kan tillverka läkemedlen billigast utan att kvaliteten av dem försämras bör få göra det, men med nuvarande taxegrunder finns det ingen sannolikhet för att detta blir fallet. Det är en känd sak, att den industriella produktionen generellt ställer sig ekonomiskt fördelaktigare än den hantverksmässiga. Detta beror främst på att den förra har större möjligheter än den senare att ersätta mänsklig arbetskraft med maskiner, lämpade för massproduktion, att rationalisera driften med hänsyn till användningen av kvalificerad och icke-kvalificerad arbetskraft samt att fördela resp. kombinera de olika i verksamheten ingående delfunktionerna osv. Inom så gott som alla produktionsområden markeras också utvecklingen av en alltmer fortskridande övergång från hantverksmässig till industriell tillverkning. Sent omsider har man även på apotekarhåll börjat inse industriproduktionens fördelar och sökt anpassa sig därefter genom att vid vissa apotek inrätta s. k. distriktslaboratorier, dit man strävar att centralisera viss del av apotekens läkemedelstillverkning. Den av distriktslaboratorierna bedrivna verksamheten har belysts i kapitel 4 (sid. 127 ff.). Av vad där anförts torde framgå, att inrättandet av distriktslaboratorierna — om än i och för sig ett steg i rätt riktning — likväl ej innebär mera än ett föga konsekvent genomfört utnyttjande av några av de möjligheter som stå till buds för ett rationellt ordnande av apotekens läkemedelstillverkning. Och även om det skulle lyckas att konsekvent centralisera apotekens hela ifrågavarande läkemedelsproduktion till apotek med distriktslaboratorium, kommer detta att innebära en ur driftsekonomisk synpunkt olämplig splittring av en för industriell verksamhet klart lämpad produktion. Men dessutom är att märka att, eftersom kostnader och intäkter för här avsedda apotekstillverkning i de berörda apotekens och kollektivets räkenskaper icke hållas och svårligen kunna hållas skilda från andra kostnader och intäkter, så har man ingen hållpunkt för ett bedömande av tillverkningens lönsamhet. Man vet, annorlunda uttryckt, ingenting om, hur stor tillverkningen på apoteken skulle bli vid en fullt fri prisbildning. Men man kan förmoda, att den skulle bli 301

väsentligt mindre än den nu är. Det måste nämligen anses sannolikt, att den mer eller mindre hantverksmässigt bedrivna tillverkningen på apoteken i flertalet fall blir dyrare än den tillverkning som sker industrimässigt. Om apotekstillverkningen i sådana fall ändå upprätthålles, innebär detta tydligen, att man använder en del av apotekets handelsmarginal för att betala förlusterna på tillverkningssidan, och att alltså denna handelsmarginal skulle k u n n a sänkas, om tillverkningen finge ske vid fabrikerna. Vad här ovan anförts om olägenheterna av den nuvarande splittringen av apotekens produktion har — ehuru detta ej direkt utsagts — närmast tagit sikte på tillverkningen av standardpreparat, dvs. till sammansättning, styrka och benämning noggrant definierade, lagringsbara läkemedel. En annan huvudgrupp av läkemedel utgöra de magistrellt förskrivna, dvs. av läkarna själva för viss individ komponerade läkemedel. När det gäller häftigt påkommande sjukdomsfall, som kräva skyndsam behandling, användes numera huvudsakligen standardpreparat. Vid ordinerande av individualmedicin är endast mycket sällan större brådska av nöden. Försåvitt ej kommunikationstekniska skäl kunna åberopas, måste det därför anses vara onödigt, att varje apotek är utrustat för beredning av sådan medicin av mera komplicerat slag. Beredningen förutsätter, förutom tillgång till farmacevtisk arbetskraft, särskild apparatur och särskilda beredningslokaler. I alla dessa hänseenden medför den rådande uppsplittringen även av här ifrågavarande läkemedelsproduktion ökade kostnader. Bland bristerna i läkemedelsförsörjningens nuvarande organisation må här även nämnas det sätt, på vilket varuförsörjningen av apoteken nu sker via läkemedelsgrosshandeln. Bristerna härutinnan äro i huvudsak alltjämt desamma som då apotekssakkunniga av år 1931 avgåvo sitt förslag till droghandelns förstatligande. Sålunda finns det fortfarande praktiskt taget ingen möjlighet för det allmänna till betryggande kontroll av prissättningen i grosshandelsledet. Vad särskilt prissättningen av de farmacevtiska specialiteterna beträffar, bör såsom ett anmärkningsvärt faktum framhållas frånvaron av en differentiering av apotekens inköpspris efter orderstorlek. Om ett apotek köper ett eller flera rör av en tablettsort, är sålunda priset per rör i båda fallen detsamma. Vidare är droghandeln alltjämt i hög grad överorganiserad. Eftersom apoteksväsendet erbjuder ett föga tänjbart avsättningsområde, får konkurrensen de olika grosshandelsföretagen emellan till huvudsaklig uppgift att öka det egna företagets kundantal på bekostnad av de övrigas. Av konkurrensen föranledas kostnader, vilka givetvis varken betalas av droghandlarna eller av apoteken utan läggas på de försålda varorna. Kostnaderna utgöras av utgifter för reklam och representation, för avlöningar åt telefonackvisitörer, chaufförer och springpojkar samt för telefonsamtal, telegram, porton, trycksaker m. m. 302

Vad åtminstone Stockholm, Göteborg och Malmö angår, inträffar det ofta, att därvarande droghandelsföretag sända ut varor flera gånger dagligen till ett och samma apotek. Att så sker, beror tydligen bland annat på att apoteken i dessa städer blivit vana vid att kunna närsomhelst telefonera in sina order till leverantörerna. Detta betyder, att droghandelsföretagen — i varje fall de större — måste ha särskild personal avdelad, som uteslutande sysslar med upptagning av telefonorder. Droghandelns försäljningsapparat får härigenom, vad transaktionernas storlek beträffar, n ä r a nog detaljhandelskaraktär. Givet är att i vissa fall telefonorderförfarandet h a r sitt berättigande, men uppenbart är att alla de små orderna bidraga till att fördyra varudistributionen. En större planmässighet vid rekvirerandet av varor skulle sannolikt kunna i avsevärd utsträckning eliminera de kostnader som telefonorderförfarandet ger upphov till. Ett skriftligt rekvisitionsförfarande med lämpliga intervaller mellan beställningarna borde vara möjligt att åstadkomma, även om det under nuvarande apotekssystem icke skulle låta sig i större utsträckning genomföras. Av skäl som anförts här ovan kan emellertid något intresse för en reform i detta hänseende av apotekens varuförsörjning icke väntas föreligga vare sig hos apotekarna eller hos droghandlarna. Utredningen förbiser ej, att det i ett system, där varje apotek utgör ett företag för sig, stundom k a n vara nödvändigt att apoteket-kunden kommer i direkt kontakt med leverantören för att efterhöra varupriser m. m. Men som förhållandena på området utvecklat sig torde den genomsnittliga storleken av apotekens order ofta ej stå i rimlig proportion till kostnaden för deras införskaffande och effektuerande, och utredningen anser därför, att man med fog kan tala om en överdriven och onödigt kostnadskrävande kundtjänst från droghandlarnas sida. Det skall ej förnekas, att här anmärkta förhållanden såtillvida äro till fördel för den läkemedelsbehövande allmänheten, att den härigenom i vissa fall kan erhålla sina varor utan större tidsutdräkt, men denna fördel vinnes till för högt pris. Även vad läkemedelsindustrien beträffar kan förhandenvaron av icke tillfredsställande förhållanden påvisas. Läkemedelsutredningen inskränker sig här till att peka på det av medicinalstyrelsen 1944 (se sid. 286) påtalade faktum att, medan apoteksrörelsen är föremål för en ingående reglering och kontroll från det allmännas sida, är läkemedelsindustrien i dessa hänseenden i stort sett överlämnad åt sig själv. Detta kan enligt utredningens åsikt icke vara riktigt, och det är ägnat att förvåna, att något ingripande från myndigheternas sida hittills icke skett för att nå fram till en bättre ordning. Vidare må anmärkas, att industrien vid prissättningen av sina produkter har möjlighet att draga ekonomisk fördel av bestämmelserna i 303

apoteksvarustadgan och de för apotekens produktion i icke-industriell skala konstruerade taxegrunderna. I den mån denna möjlighet utnyttjas — vilket stundom torde inträffa — bidrager detta till att fördyra läkemedlen för konsumenterna. Den redogörelse, läkemedelsutredningen här ovan lämnat för brister i läkemedelsförsörjningens nuvarande organisation och funktioner, gör ej anspråk på att vara fullständig; den kompletteras för övrigt av de kritiska synpunkter, utredningen framfört i andra avsnitt av betänkandet. I detta kapitel har utredningen endast velat sammanföra några av de brister som äro särskilt framträdande och som icke lämpligen kunna påvisas i andra sammanhang. Utredningen vill till sist understryka, att den ej förbisett att under senare år ett stegrat intresse för att söka komina till rätta med en del förhållanden inom apoteksväsendet, vilka särskilt inbjudit till kritik, förmärkts såväl hos apotekarorganisationerna som hos medicinalstyrelsen och då särskilt dess apoteksbyrå. Det är givetvis tacknämligt att så skett, och dessa strävanden äro utan tvivel i och för sig värda allt erkännade. Emellertid står det för utredningen klart, att de reformer som på denna väg kunna åstadkommas måste bli otillräckliga. I de närmast följande kapitlen framlägger utredningen skälen för denna uppfattning.

Kap. 9. Möjligheterna att genom partiella reformer åstadkomma ett förbilligande av läkemedlen Till sitt förslag om införande av statsmonopol inom apoteksväsendet har läkemedelsutredningen kommit först sedan möjligheterna att genom reformer inom det nuvarande privilegiesystemets ram nedbringa läkemedelspriserna blivit undersökta. Undersökningen har visat, att man på denna väg icke kan ernå något resultat av större värde. Bristerna i läkemedelsförsörjningens nuvarande organisation äro m. a. o. för stora för att kunna botas genom partiella reformer. En del uppslag till sådana reformer ha redan blivit prövade i praktiken, andra h a av olika skäl icke blivit realiserade. I detta och närmast följande kapitel upptager läkemedelsutredningen till diskussion de viktigaste av äldre och nyare förslag till åtgärder i syfte att genom partiella reformer åstadkomma ett förbilligande av läkemedlen. De åtgärder det här rör sig om äro följande. 304

A.

Nedbringande av apotekens

omkostnader

I den utredning angående sänkning av läkemedelspriserna som medicinalstyrelsen avgav 1928 (se sid. 26) pekade styrelsen, såvitt nu är i fråga, endast på möjligheten att nedbringa apotekens personalkostnader. Styrelsen förordade för sin del en ökning av antalet farm. kandidater på de leg. apotekarnas bekostnad. Enligt styrelsens uppfattning vore nämligen antalet leg. apotekare onödigt stort i förhållande till antalet farm. kandidater. Besparingen genom den föreslagna personalregleringen — vilken av tekniska skäl ansågs böra beröra endast 100 av de ca 200 apotekare som vid denna tid (1928) enligt styrelsens uppskattning utförde arbete, som utan olägenhet kunde anförtros åt kandidater — beräknades av styrelsen till 370 000 kronor. Genom en av styrelsen förutsatt samtidig minskning av yngre apotekares löner beräknades dessutom en årlig besparing av 100 000 kronor uppstå. Vad medicinalstyrelsen sålunda föreslagit ledde ej till någon åtgärd. Frågan om en begränsning av apotekens omkostnader upptogs sedermera till ingående behandling av apotekssakkunniga av år 1931. De funno, att lönekostnaderna visserligen skulle kunna successivt nedbringas med omkring 350 000 kronor. Men å andra sidan nödgades de sakkunniga konstatera, att denna och övriga besparingar, som skulle kunna vinnas vid ett realiserande av de sakkunnigas olika förslag i syfte att minska omkostnaderna, icke skulle bli av den storleksordning, att de kunde tillgodoföras allmänheten i form av någon mera avsevärd sänkning av läkemedelspriserna. Läkemedelsutredningen: Apotekssakkunnigas uppfattning att genomförbara minskningar i det nuvarande apoteksväsendets omkostnader icke skulle leda till någon mera avsevärd sänkning av läkemedelspriserna äger enligt utredningens åsikt alltjämt giltighet. Efter 1934 ha några förändringar icke inträffat, som kunna ge anledning till en annan uppfattning härutinnan. Att apotekens omkostnader icke kunna i någon högre grad nedbringas, sammanhänger med förhållanden, för vilka redogörelse lämnats i kapitel 4 (avsnitten I och J ) . Av denna redogörelse framgår bland annat, att det nuvarande avgiftssystemet för apoteken utövar ett förlamande inflytande på apoteksinnehavarnas initiativkraft, när det gäller att söka minska apotekens omkostnader eller att genom rationalisering öka d i s t r i butionsapparatens effektivitet. Eventuella försök till rationalisering av apoteksdriften i dess nuvarande form torde därför icke kunna lämna ett ekonomiskt utbyte av sådan betydelse, att läkemedlens utförsäljningspriser nämnvärt påverkas därav. Detta omdöme gäller även vid fullt beaktande av de av apotekarna själva under senare år vidtagna åtgärderna för en viss 21—12189

centralisering och rationalisering av en del av apotekens läkemedelstillverkning. Den tillverkningsvinst som härigenom till äventyrs uppstår kommer i första hand apotekskollektivet tillgodo. Eventuellt överskott hos kollektivet tillföres visserligen fonden för reglering av läkemedelsprisen, men vid denna slutpunkt i utvecklingskedjan torde det ekonomiska utbytet av distriktslaboratoriernas tillverkning vara alltför uttunnat för att k u n n a påverka läkemedelspriserna totalt sett.

B.

Reformering av apotekens

avgiftssystem

Det torde kunna göras gällande, att man genom förändringar i det nuvarande avgiftssystemet skulle kunna skapa större intresse hos apoteksrörelsens utövare för nedbringande av apotekens omkostnader. Något förslag till nytt eller reformerat avgiftssystem har visserligen icke framkommit, men utredningen har sig bekant, att apoteksorganisationerna så sent som 1948—1949 låtit utarbeta ett sådant förslag. Att detta hittills ej offentliggjorts, torde bland annat bero på att man på apotekarhåll velat avvakta Kungl. Maj :ts beslut i frågan om kompensation till apoteksinnehavarna för inkomstminskning till följd av 1949 års beslut om ändring av medicinaltaxegrunderna (jfr avsnitt C av detta kapitel). Enligt vad läkemedelsutredningen erfarit har i Danmark diskuterats införandet av ett avgiftssystem, som undgår några av de olägenheter som äro förknippade med det svenska avgiftssystemet. En kortfattad redogörelse för huvudpunkterna i det danska förslaget torde därför vara på sin plats i detta sammanhang. Redan ingressen till förslaget är intressant att notera. Man säger där klart ifrån, att avgifternas ändamål är att indraga privilegievärdet, dvs. den del av rörelsevinsten som överstiger rimlig avlöning för apotekaren. Avgiftssystemet är konstruerat på följande sätt. 1. För samtliga apotek beräknas rörelsevinsten i procent av omsättningen i genomsnitt för de fem senaste åren. Denna procentsiffra kallas apotekens gemensamma nollpunkt. 2. För varje enskilt apotek beräknas på samma sätt de fem senaste årens genomsnittliga rörelsevinst i procent av apotekets omsättning. Denna siffra kallas det enskilda apotekets nollpunkt. 3. När avgiften för ett visst apotek skall beräknas, multiplicerar man årets omsättning med apotekets nollpunktsprocent. Härifrån drar man ett belopp, som anses utgöra rimlig lön för en medelgod apotekare. Återstoden utgör allmän avgift. Den »rimliga» lönen utgör enligt förslaget 10 000 kronor plus 5 procent på omsättningen. Det bör observeras att, om apotekens genomsnittliga vinstprocent under ifrågavarande år är högre eller lägre än den gemensamma nollpunkten, ökas eller nedsättes avgiften i överensstämmelse härmed. Därigenom undvikes, att en allmän förändring av apotekens omsättnings- eller omkostnadsförhållanden övar inflytande på avgiftsberäkningen. 306

Ett avgiftssystem av här angiven typ tenderar i utgångsläget dels att utjämna innehavarnas inkomster i högre grad, än som tidigare skett, och dels att beskära dem starkare än förut (medelinkomsten blir lägre). Men samtidigt öppnas en möjlighet att genom »dygtighed» öka denna inkomst. Läkemedelsutredningen: Det är tydligt att, därest icke en allmän reform av apoteksväsendet genomföres, bör en revision bland annat av avgiftssystemet komma till stånd. Avgiftssystemet såsom ett medel att begränsa apoteksinnehavarnas inkomster lär man näppeligen komma ifrån, men metoden för avgifternas beräknande skulle kunna ändras på sådant sätt, att ej innehavarens intresse av apotekets ekonomiska drift försvinner. Avgiften måste givetvis gå ut över rörelsevinsten, men i stället för att som nu sker använda rörelsevinsten som norm vid avgiftsberäkningen skulle uttaxeringen k u n n a baseras på omsättningens storlek. Man finge då göra avgiftsskalen progressiv i den meningen, att en viss grundomsättning vore avgiftsfri, och att avgiftsprocenten därefter så småningom stegrades med j ä m n a intervaller, så att den bleve relativt hög på toppomsättningen, särskilt för de stora apoteken. Denna princip — att använda omsättningen som norm för uttaxeringen — skulle medföra påtagliga fördelar. Den skulle ge innehavaren ett helt och odelat intresse av apotekets ekonomiska drift. Varje besparing skulle komma honom själv hundraprocentigt tillgodo. Om en rationaliseringsåtgärd eller en pressning av inköpspriset gåve honom ökade intäkter, behövde han ej avstå någon del av dessa till kollektivet. Det funnes då ej heller längre någon anledning att, såsom för närvarande i viss utsträckning sker, belasta apoteksrörelsen med densamma ovidkommande kostnader. Mot detta resonemang kan invändas, att förhållandet mellan omsättning och rörelsevinst ej är detsamma vid alla apotek, och att alltså en på omsättningen baserad uttaxering ej på ett rättvist sätt fördelar kollektivets bördor på de enskilda apoteken efter deras bärkraft. Parallellismen mellan omsättning och rörelsevinst är väl i stort sett tillfredsställande, men det finns undantag betingade bland annat av geografisk belägenhet, av omsättningens fördelning på försäljning i detalj och parti liksom också dess fördelning på olika produktionstyper av läkemedel. Vidare erbjuda de fria varorna vissa svårigheter i sammanhanget. Det bör också observeras, att förhållandet mellan vinst och omsättning kan undergå och undergår förskjutningar från år till år dels vid de enskilda apoteken och dels för apoteksväsendet i dess helhet. Trots dessa invändningar bör det ej vara omöjligt att konstruera ett avgiftssystem, vilket, liksom det ovan refererade danska förslaget, i huvudsak använder omsättningen som norm för avgifternas beräkning. När läke307

medelsutredningen likväl icke anser sig kunna förorda en lösning efter dessa linjer, äro skälen härför väsentligen följande. Ett frigörande av det privata, ekonomiska initiativet hos innehavarna genom en omläggning av avgiftssystemet ger i dagens läge ingen fullständig lösning av svårigheterna. En stor andel av apoteksväsendets omkostnader är undandragen de enskilda innehavarnas kontroll. Det är apotekskollektivets kostnader, som på senare tid ha visat den starkaste stegringen, och det finns ingen anledning förmoda, att ett ökat intresse för de enskilda apotekens ekonomi också skulle medföra större återhållsamhet, när det gäller samfällighetens kostnader. Utvecklingen i kollektiviserande riktning torde ha fortskridit för långt, för att en återgång till friare förhållanden nu skulle vara möjlig.

C. R e v i s i o n a v m e d i c i n a l t a x e g r u n d e r n a , m . m . I läkemedelsutredningens uppdrag ingår bland annat att företaga en revision av medicinaltaxegrunderna. Efter utfärdandet 1925 ha taxegrunderna undergått vissa ändringar, för vilka redogörelse lämnats i andra sammanhang. Därvid har dock icke berörts det förslag till nya taxegrunder som 1934 framlades av apotekssakkunniga. Detta förslag, som icke ledde till någon åtgärd, gick i korthet ut på dels en formell revision av taxegrunderna och dels vidtagande av vissa sakliga ändringar nämligen med avseende på laborationstaxan och extemporetaxan samt i fråga om den nuvarande ersättningen för assurans (1 % på inköpspriset), vilken föreslogs skola slopas, och beträffande taxeringen av spritdrycker (s. k. apotekssprit). Däremot ansågo sig apotekssakkunniga icke kunna rekommendera ett fortsatt beträdande av den väg till läkemedlens förbilligande som anlitades 1929, då den tidigare omnämnda sänkningen av läkemedelspriserna i tre etapper började genomföras. Skälet härtill var i huvudsak, att en sådan åtgärd ekonomiskt sett skulle medföra både relativt ringa fördelar ur konsumentsynpunkt och relativt stora nackdelar för apoteksväsendet. Sedan de sakkunniga 1934 avgåvo sitt betänkande, har ej heller förrän 1949 någon åtgärd av denna typ vidtagits (frånsett den fr. o. m. den 1 januari 1946 genomförda ändrade taxeringen av ampuller och tabletter). Enligt ett av Kungl. Maj :t den 14 oktober 1949 meddelat beslut om ändring av taxegrunderna har från och med den 1 januari 1950 den tidigare utgående särskilda ersättningen för assurans, frakt och emballage vid taxering av farmacevtiska specialiteter borttagits. Härigenom ernås vid oförändrade inköpspriser på dessa läkemedel en sänkning av utförsäljningspriserna med 9 å 10 procent. 308

Under förarbetena till 1949 års beslut diskuterades även den av apotekssakkunniga uppmärksammade utvägen att ernå ett generellt förbilligande av läkemedlen genom avskaffande av all skatt på sprit, avsedd till framställning av läkemedel. Enligt uppgifter, som därvid lämnades av medicinalstyrelsen, inköpte apoteken 1947 sammanlagt ca 375 000 liter s. k. extra finsprit till ett inköpspris av 3 : 9 5 kronor per kg. Om denna sprit ersatts med skattefri sprit betingande ett inköpspris av 0: 80 kronor per kg, skulle — framhöll medicinalstyrelsen — priserna på apoteksframställda läkemedel h# sjunkit med belopp motsvarande dels nyssnämnda prisskillnad, omkring 1 miljon kronor, och dels den del av apotekens handelsvinst som belöpte på prisskillnaden eller ca 700 000 kronor. Härtill komme den sänkning av läkemedelspriserna som kunde bli följden av att även läkemedelsfabrikerna medgåves rätt att i sin tillverkning använda uteslutande skattefri sprit. Det syntes medicinalstyrelsen mindre tillfredsställande, att såsom nu är fallet skatt uttages på en vid läkemedelsframställning betydelsefull vara samtidigt som statsmakterna på andra vägar söka nedbringa läkemedelspriserna. Medicinalstyrelsen ansåge sig emellertid icke för närvarande k u n n a framlägga förslag i frågan men hade för avsikt att framdeles återkomma till densamma. I sitt till Kungl. Maj :t avgivna utlåtande över medicinalstyrelsens förslagtill ovanberörda ändring av taxegrunderna anslöt sig läkemedelsutredningen till styrelsens uttalande om det otillfredsställande i att skatt uttages på sprit som användes vid framställning av läkemedel. Utredningen underströk även, att ett borttagande av denna skatt skulle ej blott automatiskt leda till en sänkning av priserna på apoteksberedda läkemedel utan även skapa förutsättningar för ett förbilligande av fabriksframställda sådana. Läkemedelsutredningen: Med den ekonomiska kollektiviseringen av apoteksväsendet, i vilken det 1936 genomförda avgiftssystemet utgör det hittills viktigaste ledet, har avsetts att skapa förutsättningar för ett visst förbilligande av läkemedlen genom beskärning av apoteksinnehavarnas nettovinst. När avgifterna till kollektivet överstiga dettas samlade utgifter för löner och pensioner m. fl. ändamål, tillföres överskottet fonden för reglering av läkemedelsprisen, som tillkom i samband med avgiftsystemets införande (se härom sid. 35 ff.). Av det i fonden uppsamlade kapitalet — den 31 december 1949 ca 46 milj. kronor — är enligt fondens reglemente den s. k. reservfonden på 3 milj. kronor avsedd till gäldande av sådana apotekskollektivets utgifter, för vilkas bestridande allmänna avgifter enligt vad nyss sagts äro avsedda men ej förslå. I övrigt skola fondens medel — vid nyssnämnda tidpunkt alltså ca 43 milj. kronor enligt reglementet användas till reglering av läkemedelspriserna, på sätt Kungl. Maj:t bestämmer. 309

Det är mot bakgrunden av det här sagda som den 1949 beslutade taxeändringen bör ses. Syftet med beslutet var att förhindra en ytterligare tillväxt av regleringsfonden, icke att beskära apoteksinnehavarnas inkomster. Under förarbetena till beslutet framhölls emellertid från flera håll, att detsamma även skulle komma att i åtskilliga fall verka sänkande på apoteksinnehavarnas inkomster, något som enligt vad nyss framhållits icke varit avsikten med beslutet. På grund härav uppdrog Kungl. Maj :t i samband med beslutet åt apotekens avgiftsnämnd att inkomma med »förslag till närmare bestämmelser angående övergångsvis utgående kompensation till apoteksinnehavarna för den inkomstminskning, som beräknas uppkomma» på grund av taxeändringen. Kungl. Maj:ts beslut i kompensationsfrågan meddelades den 13 oktober 1950. Beslutet går ut på att apoteksinnehavare skall erhålla en på visst sätt bestämd kompensation för ettvart av åren 1950—1952. Kompensationsbeloppets storlek bestämmes årligen av apotekens avgiftsberedning i samband med fastställandet av den allmänna avgift som apoteksinnehavaren har att erlägga. Det sålunda bestämda kompensationsbeloppet skall gå i avräkning på den allmänna avgift, apoteksinnehavaren skolat erlägga, om kompensation icke utgått. Förslår icke den allmänna avgiften till beredande av kompensation eller har sådan avgift icke fastställts, skall det felande beloppet resp. kompensationsbeloppet i sin helhet utgå från fonden för reglering av läkemedelsprisen m. m. Frågan huruvida och i vilken utsträckning kompensation må utgå även för år 1953, avses senare skola tagas under övervägande. Vad h ä r ovan anförts torde ha ådagalagt, att förändringar i medicinaltaxegrunderna som medel för att ernå lägre läkemedelspriser kunna vidtagas endast i mycket begränsad omfattning, så länge apoteksinnehavarna — av billighets- eller andra skäl — skola kompenseras för de genom prissänkningarna uppkommande inkomstminskningarna. Enbart genom den 1949 beslutade sänkningen med 9 å 10 procent av priserna på farmacevtiska specialiteter skulle enligt medicinalstyrelsens beräkningar apotekens rörelsevinst minskas med ca 5 milj. kronor, varav omkring 4,2 milj. kronor skulle falla på regleringsfonden och omkring 0,8 milj. kronor på apoteksinnehavarnas behållna inkomster. Ytterligare liknande taxesänkningar skulle givetvis få motsvarande följder, därest icke apotekens omsättning fortsätter att stiga i samma takt som under senare år. Sker detta, blir självfallet utrymmet för generella prissänkningar större. Skulle däremot omsättningen nedgå — vilket är önskvärt ur andra synpunkter än de snävt företagsekonomiska — så bli regleringsfondens disponibla medel snart nog förbrukade, och därmed äro även möjligheterna att via ändringar i medicinaltaxegrunderna förbilliga läkemedlen uttömda. I kapitel 8 har läkemedelsutredningen pekat på vissa brister i det nuvarande prissättningssystemet. Här vill utredningen understryka, att det 310

vid en eventuell omarbetning av taxegrunderna måste särskilt beaktas, att apoteksväsendet under tidernas lopp kommit att forma sig efter dessa grunder på sådant sätt, att varje förändring kan få svåra återverkningar på apoteksväsendets ekonomi. Sålunda måste en sänkning av den totala marginalen anses nästan utesluten utan en samtidig reformering av hela apoteksväsendet. Även från andra utgångspunkter har läkemedelsutredningen kommit fram till, att en omdaning av apoteksväsendet är nödvändig. På grund härav har läkemedelsutredningen funnit sig icke böra nu utarbeta något förslag till revision av medicinaltaxegrunderna. Vad till sist spritskatten beträffar, vidhåller utredningen sina ovan citerade uttalanden. Om överhuvud taget apoteksspriten skall träffas av skatt — vilket läkemedelsutredningen anser vara principiellt oriktigt — böra apoteken i varje fall icke få tillgodogöra sig »handelsvinst» på en sådan skatt. Detta medför nämligen bland annat den anmärkningsvärda konsekvensen att vid höjning av skatten apotekens nettoinkomster till följd av den procentuella påläggsmetoden stiga icke blott i motsvarande utan i ännu högre grad. Å andra sidan skall framhållas, att med nuvarande apotekssystem även vidtagande av här förordade åtgärd torde leda till krav på kompensation åt apoteksinnehavarna.

D.

Införande av statsmonopol på

läkemedelsgrosshandeln

Apotekssakunnigas i kapitel 3 refererade förslag till en centralisering i statens hand av huvudparten av grosshandeln med apoteksvaror och första klassens gifter angavs av de sakkunniga vara enda utvägen för det allmänna att få kontroll över apotekens inköpspriser på läkemedel, varav utförsäljningspriserna enligt taxegrunderna äro beroende. Och genom de betydande besparingar som på denna väg kunde vinnas skulle en motsvarande sänkning av läkemedelspriserna kunna ske till båtnad för den läkemedelsköpande allmänheten. De sakkunniga förordade därjämte en centralisering av viss del av apotekens läkemedelstillverkning, varigenom ett stort antal beredningar (preparanda) — för vilka apoteken enligt medicinaltaxegrunderna ha rätt att betinga sig relativt hög ersättning (pro labore) — skulle tillverkas dels på ett till monopolföretaget knutet laboratorium och dels vid de inhemska läkemedelsfabrikerna. Förslagets genomförande förutsatte meddelande av bestämmelse om att apoteken skulle äga rätt att hemköpa sådana annorstädes tillverkade beredningar, vilka alltså skulle anses som emenda och därigenom förbilligas. Intet av dessa förslag ledde till någon åtgärd, men det oaktat synas apotekssakkunnigas reflexioner i anslutning till förslagen böra här återgivas. De sakkunniga yttrade: 311

Ett genomförande av dessa båda förslag innebär ej blott ett förbilligande av läkemedelspriserna utan också en reduktion av apotekens nettoavkastning. Det kan ej med visshet sägas, om denna minskning i nettoavkastningen kan uppvägas av de minskade omkostnader, som kunna uppstå vid ett realiserande av de sakkunnigas olika förslag eller på annat sätt möjliggöras. Att de sakkunniga det oaktat vågat föreslå nyss antydda åtgärder beror därpå, att den centraliserade verksamheten i huvudsak skulle omhänderhavas av statsmakterna, vilka finge betydande möjligheter att så avpassa apotekens inköpspriser, att apotekens ekonomi icke i väsentlig grad försämrades. Under alla förhållanden bör minskningen av apotekens omkostnader användas för att i görligaste mån motverka den inkomstminskning för apoteken, som blir en ofrånkomlig följd av åtgärderna för centralisering av apotekens varuinköp och läkemedelsberedning. Omkostnadsminskningen är alltså icke i och för sig tillräcklig för att därutöver möjliggöra taxetekniska åtgärder för sänkning av läkemedelspriserna. Läkemedelsutredningen: Enligt sina direktiv har utredningen att till förnyad prövning upptaga de av apotekssakkunniga uppdragna riktlinjerna för en omläggning av läkemedelsgrosshandeln. Apotekssakkunnigas förslag om läkemedelsgrosshandelns förstatligande blev utsatt för åtskillig kritik. Emellertid bedömdes förslaget därvid huvudsakligen ur synpunkten av ett partihandelsmonopols möjligheter att sänka läkemedelspriserna och att skaffa det allmänna kontroll över prissättningen på läkemedel. Däremot synes kritiken ha lämnat en annan viktig synpunkt obeaktad, nämligen att de enskilda droghandelsföretagens intressen i många fall stå i strid med det allmännas intresse av läkemedlens förbilligande. Att så är fallet, framgår redan av det faktum att nämnda företag — på grund av medicinaltaxegrundernas konstruktion — äga möjlighet att möta statliga åtgärder för sänkning av läkemedelspriserna med en (verklig eller formell) höjning av partiprisnivån, vilken höjning i sin tur motverkar de av staten vidtagna prissänkande åtgärderna. I detta hänseende ha för övrigt apoteksinnehavarna och deras leverantörer sammanfallande intressen, som icke alls påverkas av den mellan leverantörerna i övrigt rådande konkurrensen. Det bör här även erinras om att apotekssakkunniga på grund av sina direktiv måste göra halt inför detaljhandelsledet, dvs. de voro förhindrade att undersöka vad som kunde vinnas genom en omorganisation av apoteksväsendet. Kommerskollegium framhöll också i sitt utlåtande över förslaget med full rätt, att de sakkunniga icke vågade tillråda en effektiv användning av sitt huvudmaskineri för läkemedlens förbilligande, emedan de befarade, att apotekens ekonomi icke under nu tillämpade system skulle kunna uthärda påfrestningen. En reform syftande till ett effektivt förbilligande av läkemedlen måste visserligen beröra grosshandelsledet, men enligt läkemedelsutredningens uppfattning skulle den ej få full effekt, om icke samtidigt apoteksväsendets 312

omkostnader minskades. Detta låter sig emellertid ej göra med bibehållande av nuvarande apotekssystem. En allmän omorganisation av apoteksväsendet är således en ofrånkomlig förutsättning för att billigare varuinköp för apoteken skola k u n n a i någon väsentlig grad påverka läkemedlens utförsäljningspriser. På grund härav och då det förslag till ett nytt apotekssystem som utredningen framlägger innebär ej endast, att det allmänna erhåller kontroll över inköpspriserna utan även att möjligheter öppnas att begränsa apoteksväsendets omkostnader, kan utredningen för sin del icke förorda ett genomförande nu av apotekssakkunnigas förslag till statsmonopol på grosshandeln med apoteksvaror. Utredningen förmenar, att med slutlig prövning av denna fråga kan anstå. I detta hänseende har herr Rooth, med instämmande av herr Hemming, anmält avvikande mening. E.

F r i g i v a n d e a v h a n d e l n m e d vissa

apoteksvaror

År 1927 uppdrog Kungl. Maj :t åt medicinalstyrelsen att i samråd med kommerskollegium och tekniska högskolan undersöka, om vissa apoteksvaror borde undantagas från apoteksvarustadgans bestämmelser och frigivas till försäljning i allmänna handeln. Vidare skulle utredas, huruvida och i vad mån inskränkning i eller särskilda bestämmelser för handeln på apoteken med andra varor än apoteksvaror borde utfärdas. Vid uppdragets meddelande framhölls bland annat, att vid utredningen givetvis måste beaktas att eventuella bestämmelser i ämnet ej komme att äventyra apotekens ekonomi. Medicinalstyrelsen framlade icke något förslag i frågan men gjorde vissa allmänna ut.talanden, däribland följande: I samma mån som apoteken berövades en del av sin nuvarande handel, skulle priserna på de läkemedel som komme att allt fortfarande förbehållas apoteken behöva höjas, eller i varje fall komme möjligheterna för en sänkning av deras priser att minskas. På de orter, där apotek är förlagt, finnas nästan undantagslöst också en eller flera personer, som idka handel med bland annat sådana läkemedel, som äro frigivna från att vara apoteksvaror. Ju mer dessa sälja av sådana läkemedel, som eljest skulle hava försålts från apoteket i orten, desto mindre blir omsättningen å apoteket. Ett stort antal av de småapotek, som finnas i landet, åtnjuta kommunala bidrag i en eller annan form. Dessa bidrag äro till sin storlek beroende av apotekets omsättning, vanligen på sådant sätt att, när omsättningen understiger vissa för varje särskilt apotek bestämda belopp, bidragets storlek ökas. På alla dylika orter innebär sålunda frigivandet av läkemedelsförsäljning en ökad beskattning av invånarna, samtidigt som svårigheterna ökas för bygder med gles eller mindre välbärgad befolkning att erhålla en ofta mycket behövlig apoteksinrättning. En försäljning av läkemedel utom apoteken på platser, där apoteksinrättning finnes, är i regel icke till någon fördel för den allmänna hälsovården och kan, då den motverkar ett förbilligande av apoteksvarorna, icke vara ett allmänhetens intresse. 313

Apotekssakkunniga upptogo jämlikt sina direktiv till ingående behandling frågan om frigivande av försäljningen av vissa apoteksvaror. Av skäl som utförligt redovisades i de sakkunnigas betänkande (SOU 1934: 35, sid. 254 ff.) — företrädesvis hänsyn till de medicinska intressena och till apotekens ekonomi — inskränkte de sig till att föreslå allenast ett fåtal apoteksvarors överförande till bilaga III i apoteksvarustadgan. Ett av de sakkunniga samtidigt framlagt förslag till ändrad bestämning av begreppet näringspreparat ansågs även vara ägnat att verka i för den allmänna handeln gynnsam riktning. Läkemedelsutredningen: I utredningens uppdrag ingår icke att verkställa någon revision av apoteksvarustadgan. Denna omständighet i och för sig skulle dock ej avhålla utredningen från att framlägga förslag om ändring av stadgan i nu förevarande avseende, därest utredningen vore övertygad om att man på denna väg skulle kunna nämnvärt nedbringa läkemedelskostnaderna. Så är emellertid ej fallet. Utredningen vill framhålla, att redan spörsmålet, vilka varor som böra komma ifråga vid ett frigivande, är svårt att tillfredställande besvara. Lättare tillgång till de frigivna varorna skulle visserligen ernås genom att de tillhandahölles i allmänna handeln, men samtidigt skulle kontrollmöjligheterna försämras. Det är ingalunda säkert, att ett frigivande av försäljningen av vissa läkemedel verkligen skulle leda till ett förbilligande av dessa. Risk för ökad förbrukning, eventuellt missbruk, är också att befara. Och i den mån effekten bleve denna, är det knappast troligt, att folkhushållets samlade utgifter för ifrågavarande läkemedel skulle nedgå. Härtill kommer, att även i detta sammanhang fråga helt visst skulle uppstå om kompensation till .apoteksinnehavare för minskad inkomst. Läkemedelsutredningen har alltså ansett sig icke kunna förorda något frigivande av apoteksvaror till försäljning i allmänna handeln såsom ett medel att förbilliga läkemedlen. Frågan om en gränsdragning mellan apoteksvaror och övriga läkemedel har emellertid även andra aspekter, till vilka utredningen får anledning återkomma i annat sammanhang. F.

F ö r b i l l i g a n d e a v vissa l ä k e m e d e l

Frågan om ett förbilligande av vissa läkemedel eller grupper av läkemedel har stått på dagordningen under de senaste två decennierna. Egentligen rör det sig här om två frågor, nämligen dels om nedbringande av kostnaderna för läkemedel åt vissa sjuka och dels om sänkning av priserna på vissa särskilt dyrbara läkemedel. Då det emellertid djupare sett föreligger ett nära samband mellan de båda frågorna, upptagas de nedan till behandling i ett sammanhang. 314

Apotekssakkunniga av år 1931 behandlade ingående frågan om b i l l i g a r e l ä k e m e d e l f ö r v i s s a g r u p p e r av s j u k a , nämligen sådana som äro hänvisade till att »varaktigt bruka läkemedel». De sakkunniga menade att, om man inriktade strävandena på att förbilliga läkemedlen för denna grupp av läkemedelsförbrukare, skulle prissänkningen k u n n a bli starkare än vid ett generellt förbilligande och alltså för dessa avnämare medföra en betydande minskning i utgifterna för läkemedel. Tekniskt skulle prissänkningen kunna anordnas så, att den ej direkt träffade de enskilda apoteken utan apotekskollektivet. En fond skulle bildas av överskottsmedel från det av de sakkunniga föreslagna droghandelsmonopolet och genom uttaxering på apoteken. Ur denna fond skulle medel tagas för täckande av vissa fixa rabatter på läkemedel åt personer som varaktigt brukade sådana. Apotekssakkunniga underläto avsiktligt att föreslå rabattförmånernas anknytande till personer som lida av vissa sjukdomar, liksom de ej heller ville använda sig av begreppet kroniskt sjuk. Det konstitutiva borde enligt de sakkunnigas mening vara att vederbörande u n d e r en längre tid måste använda läkemedel. Å andra sidan borde de föreslagna rabatterna ej tillämpas på insulin- m. fl. preparat, vilka redan försåldes till mycket nedsatta priser. De sakkunnigas förslag i denna del blev ej förverkligat, men idén om en särskild fond för möjliggörande av prissänkningar på läkemedel återkom och materialiserades 1937 i regleringsfondens skepnad. Även tanken på att genom rabatter på läkemedel nedbringa de varaktigt sjukas kostnader för läkemedel fortlevde och växte sig alltt starkare, ju mera regleringsfondens kapital ökades. Från det riksdagens; revisorer i sin berättelse till 1947 års riksdag ställt spörsmålet om utnyttjande av regleringsfonden under debatt, och fram till det av Kungl. Maj:t 1949 fattade beslutet om ändring av medicinaltaxegrunderna, har sålunda nedbringandet av läkemedelskostnaderna för vissa grupper av sjuka stått som ett alternativ till en generell sänkning av läkemedelspriserna. I en inom socialdepartementet utarbetad, den 31 december 1945 dagtecknad promemoria angående tillhandahållande åt den öppna vårdens sjuka av läkemedel kostnadsfritt eller till nedsatt pris (den s. k. läkemedelspromemorian, som utgör underlaget för den av statsmakterna 1946 i princip beslutaide läkemedelsreformen) föreslogs, att läkemedel, som av läkare ordinerats för sockersjuka eller för allvarlig blod- eller hjärtsjukdom skulle utlämnas kostnadsfritt, under förutsättning att läkemedlet funnes upptaget i en av medicinalstyrelsen fastställd förteckning. Då medicinalstyrelsen den 21 maj 1949 avgav sin i annat sammanhang (sid. 38) omnämnda utredning angående åtgärder till förhindrande av en ytterligare tillväxt av regleringsfonden — i vilket ärende Kungl. Maj :t den 14 oktober 1949 meddelade ovannämnda beslut om ändring av medicinaltaxegrunderna (se sid. 308) — diskuterade styrelsen bland annat frågan 315

om åstadkommande av billigare läkemedel för de i läkemedelspromemorian åsyftade grupperna av kroniskt sjuka. Medicinalstyrelsen avstyrkte för sin del vidtagande av någon åtgärd i detta syfte, huvudsakligen av två skäl, nämligen dels att de sockersjukas kostnader för insulin redan nu helt eller delvis ersättas av landstingen och städer utanför landsting, dels att »det torde vara allmänt erkänt, att här avsedda kostnader äro av art att böra bestridas av det allmänna». Medicinalstyrelsen framhöll, att årliga kostnaden enbart för insulin till de sockersjuka i vårt land av 1943 års sockersjukutredning i dess 1948 avgivna betänkande (SOU 1948: 33) beräknats till omkring 2,5 milj. kronor samt att den totala årskostnaden för alla läkemedel till här avsedda kroniskt sjuka i öppen vård torde kunna uppskattas till omkring 4 å 5 milj. kronor. Det bör även nämnas, att medicinalstyrelsen den 29 november 1949 till Kungl. Maj:t överlämnat förslag till förteckning över de sjukdomar, vid vilka kostnaden — under de i principbeslutet om läkemedelsreformen angivna förutsättningarna — skola helt bestridas av statsmedel. Under förarbetena till 1949 års beslut om ändring av medicinaltaxegrunderna diskuterades även frågan om en s ä n k n i n g a v p r i s e t p å v i s s a s ä r s k i l t d y r b a r a l ä k e m e d e l , varigenom förbrukare av dessa läkemedel skulle beredas lindring i sina kostnader. Medicinalstyrelsen yttrade därvid bland annat följande: Vid sina kalkyler över verkningarna på apotekskollektivet av en sänkning av priset på de särskilt dyrbara läkemedlen har styrelsen utgått från att prisnedsättningeu skulle gälla allenast de farmacevtiska specialiteterna, eftersom en sänkning av priset på mera dyrbara substanser, vilka ha användning som läkemedel, dels förutsätter en mera omfattande utredning och dels är till verkningarna svårare att överblicka. Därtill kommer, att den nuvarande prissättningen av farmacevtiska specialiteter ur vissa synpunkter icke kan anses helt invändningsfri. Hur högt inköpspris en specialitetsförpackning än betingar, utgör apotekens handelsvinst för närvarande aldrig mindre än 54 % av detsamma. Handelsvinsten på de dyrbaraste specialitetsförpackningarna uppgår därför till belopp, som i vissa fall få anses vara högre än skäligt i förhållande till det arbete och de andra kostnader, som tillhandahållandet av förpackningarna medför. En minskning av handelsvinstens storlek borde därför kunna ifrågakomma. För ett antal dyrbara och livsviktiga läkemedel, bland dem insulin samt lever- och ventrikelpreparat, har en frivillig överenskommelse med apotekarorganisationerna lett till en reduktion av handelsvinsten, som är större än vad som skulle kunna uppnås genom en ändring av grunderna för läkemedels taxering å apotek. Även om ölägenheterna av de nu gällande grundernas brister härigenom kunnat mildras, lår det i princip anses riktigare, att frågan regleras genom generella bestämmelser. En sänkning av priset på särskilt dyrbara förpackningar av farmacevtiska specialiteter skulle endast i begränsad utsträckning medföra lättnader fcr den enskilde. I det stora hela skulle nämligen en dylik prisnedsättning omfatta sådana specialitetsförpackningar, så kallade sjukhusförpackningar, som huvudsakligen förbrukas å sjukvårdsinrättningar. Väl skulle även i detta fall den enskilde 316

indirekt ha fördel av sänkningen genom att behovet av skattemedel för bestridande av den slutna sjukvårdens läkemedelskostnader till följd härav skulle minska något. En sådan indirekt verkan av prissänkningen torde dock icke vara avsedd. Sänkningen synes åtminstone i någon mån direkt böra komma förbrukarna av läkemedel till godo. Medicinalstyrelsen framhöll i sammanhanget vidare att samtliga ifrågavarande, särskilt dyrbara specialiteter genom den av styrelsen förordade taxesänkningen skulle komma att sjunka 9 å 10 procent i pris samt att styrelsen ämnade upptaga förhandlingar med apotekarorganisationerna om viss rabattgivning rörande ett antal nya och betydelsefulla läkemedel, såsom PAS och streptomycin. Enligt vad som framgår av protokoll fört vid sammanträde med fullmäktige för Sveriges apotekareförbund hade fullmäktige redan i juni 1949 beslutat att frivilligt begränsa apotekens vinstmarginal på nyssnämnda preparat till 20 procent på inköpspriset, dock endast under förutsättning att apoteken erhölle full kompensation för den då (se ovan) ifrågasatta generella prissänkningen på specialiteter. Detta beslut upprepades av fullmäktige i j u n i 1950. Sedan därefter Kungl. Maj :t den 13 oktober 1950 medgivit kompensation för prissänkningen på specialiteter (se sid. 183), har Sveriges apotekareförbund beslutat att med verkan från den 1 december 1950 begränsa apoteksmarginalen på specialiteterna Aureomycin, Chloromycetin, PAS och streptomycin till 20 procent av resp. inköpspriser. Läkemedelsutredningen: Den 1946 i princip beslutade läkemedelsreformen innebär, att de kroniskt sjuka skola få sina läkemedel kostnadsfritt. Andra sjuka i öppen vård skola efter läkares ordination kunna erhålla läkemedlen till halva priset. Läkemedelsreformens genomförande skulle alltså komma att medföra ett högst avsevärt nedbringande av läkemedelskostnaderna för de enskilda sjuka. Ikraftträdandet av reformen har emellertid av statsfinansiella skäl tills vidare måst uppskjutas (jfr propositionen nr 252/1950), och det är ovisst, när den kan komina att träda i kraft. Detta förhållande gör det motiverat att utan uppskov vidtaga andra genomförbara åtgärder för ett direkt förbilligande av läkemedlen för de kroniskt sjuka. För detta ändamål böra medel ur regleringsfonden kunna tagas i anspråk. I fråga om övriga här berörda läkemedel (antibiotika m. fl.) är att märka, att de visserligen i regel och till övervägande del användas inom den slutna vården samt att därför den enskilde sjuke icke drabbas så hårt av de särskilt i början — då läkemedlen äro nya i marknaden — förhållandevis höga priserna på dem. Till den del dylika läkemedel likväl förskrivas i öppen vård bör enligt utredningens mening ett ytterligare förbilligande även av dem k u n n a ske med användande av medel ur regleringsfonden. 317

G.

F ö r s k r i v n i n g a v prisbilliga l ä k e m e d e l

Genom cirkulär den 23 september 1943 till samtliga läkare i riket angående angelägenheten av att prisbilliga läkemedel förskrivas — vilket ersatte ett 1932 utfärdat liknande cirkulär — anmodade medicinalstyrelsen envar av rikets läkare att vid val av läkemedel noga beakta, att prisbilliga sådana komme till användning, särskilt då de skulle bekostas av allmänna medel. Därvid framhöll styrelsen, att utvecklingen på läkemedelsområdet på senare tid bland annat hade karaktäriserats av tillkomsten av ett stort antal läkemedel, i regel försedda med fantasinamn och registrerade såsom farmacevtiska specialiteter. Bland dessa läkemedel förekomme ett icke obetydligt antal preparat, som — ehuru identiska eller fullt jämförbara med hänsyn till innehåll av terapevtiskt verksamma beståndsdelar — åsatts olika n a m n och betingade avsevärt olika priser, ett förhållande, som kunde åstadkomma svårigheter för läkarna att förskriva det billigaste läkemedlet. För att underlätta läkarnas val bland dessa läkemedel, hade styrelsen därför låtit utarbeta förteckningen Läkemedelssynonymer (LS), vari olikbenämnda men med hänsyn till innehållet av verksamma beståndsdelar identiska eller likartade läkemedel sammanförts i grupper med angivande av förpackningarnas storlek och priser. LS har hittills utkommit i fyra upplagor, den första utgiven 1943 och den senaste 1950. Vidare bör uppmärksammas, att ikraftträdandet av 1946 års läkemedelsreform förutsätter upprättandet av en förteckning över läkemedel, som skola tillhandahållas allmänheten till nedsatt pris. I samband med att Kungl. Maj :t uppdrog åt medicinalstyrelsen att avgiva förslag till sådan förteckning överlämnades till styrelsen en inom inrikesdepartementet upprättad promemoria i ämnet, vari bland annat följande synpunkter kommo till uttryck: Läkemedelsförteckningens utformning torde bli av avgörande betydelse för statsverkets kostnader. Med hänsyn härtill och då missbruk av och slöseri med läkemedel så långt möjligt är bör förhindras, bör förteckningen göras så restriktiv som är förenligt med reformens syfte. Endast beprövade, verksamma och i övrigt rationella läkemedel torde böra medtagas i förteckningen. I fråga om läkemedel, som terapevtiskt ha samma eller fullt jämförbar verkan, böra de prisbilligaste utväljas. Läkemedelsutredningen: Som sig bör är det läkarna, vilka direkt eller indirekt dirigera större delen av läkemedelsförbrukningen. I denna sin gärning ha de att utgå från de indikationer som fallet uppställer. Sedan blir deras uppgift att utfinna det för var och en av indikationerna passande läkemedlet. Därvid inträffar det mera sällan, att läkaren är ställd 318

inför tvånget att förskriva ett visst bestämt läkemedel. Så är förhållandet, om läkemedlet i fråga framställes och föres i handeln av en enda läkemedelsfabrik. I det stora flertalet av fall står läkaren emellertid inför ett val. Och det är i regel mycket han har att välja på. Ser man bort från själva valet av ämnen, har han att välja mellan apoteksberedda och industriellt framställda läkemedel. Bestämmer h a n sig för de senare, står ofta valet honom fritt mellan inhemska och utländska preparat. Gäller det apoteksberedningar, har han likaledes frihet att välja mellan å ena sidan för tillfället (ex tempore) beredda och lagringsbara, dvs. för framställning i större skala lämpade läkemedel, samt å andra sidan mellan magistrellt förskrivna (för viss individ komponerade) läkemedel och standardpreparat, dvs. till sammansättning, styrka och benämning noggrant definierade läkemedel. Ur arbetskostnads- och prissynpunkt ställa sig de här uppräknade slagen av läkemedel ej sällan mycket olika. Valet mellan dem är därför av stor ekonomisk betydelse. Ur medicinsk synpunkt är det däremot ofta likgiltigt, om det ena eller andra slaget väljes. Utom av sådana synpunkter bestämmes läkarens val av läkemedel helt visst av många andra faktorer, såsom utbildningen under studietiden, graden och arten av de kunskaper, han därefter förvärvar sig, läkemedelsreklamen, de vanor han bildat sig eller som äro förhärskande på den plats eller inom det verksamhetsområde, där han arbetar, osv. Den inverkan läkarnas val av läkemedel och läkemedelsformer samt kvantiteten av de förskrivna läkemedeln utövar på läkemedelskostnadernas storlek såväl i det enskilda fallet som ur helhetens synpunkt gör, att det bör vara samhället angeläget att genom positiva åtgärder söka skapa större intresse hos läkarna för en ekonomiskt rationell läkemedelsförskrivning, självklart med fullt beaktande av de medicinska synpunkterna. Önskvärdheten härav har framhållits i ovannämnda cirkulär till läkarna från medicinalstyrelsen samt i förordet till LS. Det är därför mycket att beklaga, att de nuvarande ledande organen på hälso- och sjukvårdens område icke kunnat mera aktivt än som hittills skett, genom upplysning och handledning av läkarna, verka för att läkemedelsekonomiska synpunkter i ökad utsträckning anläggas vid läkemedelsförskrivningen. Vad LS angår, förflyter relativt lång tid (minst två år) mellan utgivandet av de olika upplagorna, vilket gör att dess uppgifter till följd av den ständigt fortgående utvecklingen på läkemedelsområdet tämligen snart bli föråldrade. Vidare har LS svåra konkurrenter i läkemedelsfabrikernas kataloger och reklambroschyrer. Det är lätt att inse, att läkarna under här antydda förhållanden ofta k u n n a ha svårt att vid receptskrivningen beakta utom de medicinska även de läkemedelsekonomiska synpunkterna. Den för läkemedelsutredningens räkning verkställda receptundersökningen — för vilken närmare redogöres i bilaga 5 — ger oförtydbart vid 319

handen, att det inom vissa indikationsområden föreligger stora möjligheter att genom förskrivning av prisbilliga läkemedel i stället för dyra sådana avsevärt nedbringa läkemedelskostnaderna. Sålunda skulle besparingar kunna vinnas bland annat genom att magistrellt förskrivna läkemedel ersättas med standardpreparat och genom att antalet synonyma specialiteter nedbringas. Ett strängt iakttagande av de anvisningar som av inrikesdepartementet lämnats i och för läkemedelsförteckningens uppgörande måste uppenbarligen leda till ett visst urval, en viss begränsning av antalet läkemedel, som framdeles skola kunna helt eller delvis bekostas av statsverket. Härigenom skulle även en motsvarande begränsning av läkarnas valfrihet vid läkemedelsförskrivningen komma till stånd. Och eftersom av flera terapevtiskt likvärdiga läkemedel de prisbilligaste böra utväljas för upptagande i förteckningen, synes det berättigat antaga, att läkarna skola på denna väg småningom bibringas vanan att tänka läkemedelsekonomiskt, dvs. att, om indikationerna medge valfrihet härutinnan, i första hand förskriva prisbilliga läkemedel. Till sist må här även med några ord beröras frågan, huruvida och i vad mån läkarna genom sin utbildning äro rustade för att spela den betydelsefulla roll som enligt det ovan sagda tillkommer dem. Apotekssakkunniga av år 1931 rekommenderade för sin del införandet av särskild undervisning i läkemedelsekonomi på ett sent stadium av den medicinska utbildningen. Sedan 1935 har också vid universiteten i Uppsala och Lund varje termin givits en obligatorisk 8-timmars föreläsningskurs i »läkemedelsförordningslära, särskilt med hänsyn till läkemedelsekonomiska synpunkter», för äldre med. kandidater. Frågan om en reformering av läkarutbildningen i vad angår undervisningen i farmakologi (läkemedelslära) torde vara föremål för uppmärksamhet från 1948 års läkarutbildningskommittés sida. Läkemedelsutredningen vill för egen del endast understryka angelägenheten av att alla blivande läkare erhålla ingående kännedom om möjligheterna att vid läkemedelsförskrivningen anlägga ekonomiska synpunkter utan att fördenskull eftersätta de medicinska. Det må även framhållas, att veterinärerna vid förskrivning av djurläkemedel — till följd av att djursjukvården är en mera renodlat ekonomisk fråga — på ett helt annat sätt än läkarna sedan länge nödgats taga läkemedelsekonomiska hänsyn. Sammanfattningsvis

vill läkemedelsutredningen anföra följande:

Givetvis är det ett önskemål, att för hälso- och sjukvården nödiga och nyttiga läkemedel förbilligas så långt detta är möjligt. Men om detta skedde i full utsträckning, skulle därav följa en sådan nedgång i apotekens om320

sättning, att apoteksväsendet i sin nuvarande gestaltning icke längre skulle kunna finansiera sig självt. Skälen härtill äro i korthet följande. Upprätthållandet av en hög standard hos apoteksväsendet för med sig motsvarande, i stor utsträckning fasta kostnader, vilka skola täckas av intäkter för försålda läkemedel. Detta innebär, att om läkemedlens utförsäljningspriser överlag sänkas under en viss nivå, så blir följden under nuvarande apotekssystem i första hand att de mindre bärkraftiga apotekens rörelse uppvisar underskott och i sista hand att apotekskollektivets ekonomi undergräves. En övergång från dyrare läkemedel till billigare skulle på enahanda sätt påverka apotekens ekonomi. Med nuvarande apotekssystem låter det sig därför svårligen göra, att vare sig genom taxetekniska eller genom andra prisreglerande åtgärder av ovan diskuterad art åvägabringa en allmän sänkning av läkemedelspriserna av någon betydelse utan att samtidigt apoteksinnehavarna — eller i vart fall en del av dem — kompenseras för den inkomstminskning som följer av prissänkningen. Förutsatt att apoteksrörelsen även i fortsättningen skall drivas under principiellt samma betingelser som nu, torde alltså möjligheterna att sänka läkemedelspriserna vara relativt små. Apoteksrörelsens utövare kunna i varje fall icke äga något intresse av att priserna sjunka, eftersom i så fall apotekens räntabilitet skulle kunna bli hotad. Förhandenvaron av det i regleringsfonden uppsamlade kapitalet utgör visserligen för närvarande en återförsäkring mot ett sådant hot, men när detta kapital förbrukats, återstår som enda utväg att ånyo höja läkemedelspriserna — försåvitt man icke kan åstadkomma en mera rationell organisation av apoteksväsendet i dess helhet.

I detta kapitel har läkemedelsutredningen diskuterat en rad olika förslag, framkomna vid skilda tidpunkter, till partiella reformer, avseende att åstadkomma ett förbilligande av läkemedlen. En plats för sig intager i detta sammanhang frågan om en standardisering av läkemedlen med avseende på deras benämningar och beredningsformer, på de använda preparatens halt av verksam substans, på förpackningarnas storlek osv. Denna frågas stora vikt och de konsekvenser, en genomförd standardisering skulle föra med sig i olika riktningar, har gjort att utredningen ansett sig böra ägna ämnet en tämligen ingående behandling. Resultaten av utredningens överväganden redovisas i kapitel 10.

22 — 12189

Kap. 10. Läkemedelsstandardiseringen och dess konsekvenser Det är självfallet icke möjligt att bedöma hur stor effekten kan ha varit av de i slutet av föregående kapitel omnämnda anvisningarna av medicinalstyrelsen till rikets läkare att beakta de ekonomiska synpunkterna vid läkemedelsförskrivningen eller överhuvudtaget av rekommendationer av detta slag. Även om en viss effekt ernåtts, måste dock förhållandena fortfarande betecknas som otillfredsställande. Detta framgår bland annat av det receptmaterial som legat till grund för den för utredningens räkning utförda receptundersökningen, framförallt av den jämförelse som därvid gjorts mellan receptmaterialet och läkemedelsförskrivningen vid ett av de sjukhus, där speciell uppmärksamhet ägnats åt kostnadsfrågan vid ordinationen av läkemedel (se bilaga 5). Resultatet av denna jämförelse ger berättigande åt slutsatsen att besparingar i form av minskade läkemedelskostnader uppgående till åtskilliga miljoner kronor årligen skulle ligga inom räckhåll, om läkarna bättre än vad som nu synes ske ville taga ad notam de av medicinalstyrelsen lämnade anvisningarna samt om apoteksväsendets omkostnader jämsides därmed skulle kunna minskas. Att söka få läkarna att se ekonomiskt på läkemedelsbehandlingen är emellertid endast en sida av problemet att genom standardisering förbilliga läkemedlen. En annan och ännu betydelsefullare sida av samma sak har avseende på produktionen av läkemedel. Mycket avsevärda besparingar — sannolikt de största — skulle nämligen k u n n a vinnas genom en bättre genomförd standardisering och därigenom möjliggjord rationalisering av tillverkningen. Motsvarande torde gälla även i fråga om distributionen. Med hänsyn till den mycket stora vikt frågan om läkemedelsstandardiseringen sålunda har, vill läkemedelsutredningen här nedan mera utförligt belysa frågans medicinska och ekonomiska aspekter. Kravet på en standardisering av läkemedlen är gammalt och dess berättigande insett ehuru ej allmänt erkänt. Kravet avser i första rummet en standardisering av läkemedlens benämningar, av deras beredningsformer, av de använda preparatens halt av verksam substans, av förpackningarnas storlek osv. I fråga om vissa ämnen, som förekomma i ett flertal likvärdiga varianter, är väl också ett urval tänkbart. Sedan länge ha för övrigt de olika ländernas farmakopéer föreskrivit enhetlighet beträffande sättet för beredning av vissa läkemedelsformer, beträffande styrkan av biologiska preparat och vissa droger samt mycket annat. Den senaste svenska farmakopéupplagans detaljerade bestämmelser angående tabletter, injektionsvätskor osv. är ett ytterligare led i strävandet att standardisera läkemedlen. Målmedvetet och på bredare linje söker Pharmaconomia svecica — en för läkarnas behov avpassad handledning i läkemedels användning — verka i samma 322

riktning. Denna strävan efter en standardisering av läkemedlen är framsprungen dels ur nödvändigheten att bringa ordning och reda i en förvirrande mångfald, dels ur behovet att skapa ökad trygghet vid försäljningen och bruket av läkemedel och dels slutligen ur kravet på ett förbilligande av dessa. Det måste dock betonas, att en standardisering av läkemedlen icke kan drivas utöver en viss gräns samt att en avvägning måste ske mellan de medicinska och de ekonomiska synpunkterna. Inom den slutna sjukvården har sedan länge — på sina håll i stor omfattning — en standardisering av läkemedlen genomförts. De sålunda vidtagna åtgärderna grunda sig på en bestämmelse i 1938 års KK angående läkemedelsförsörjningen vid sjukvårdsinrättningarna i riket, där det heter, att direktion för sjukvårdsinrättning, där sjukhusapotek finnes, må med vederbörande apoteksinnehavare avtala om åtgärder i syfte att möjliggöra önskvärd standardisering av de inom sjukhuset använda läkemedlen. Att lakemedelsstandardiseringen varit och är till mycket stor ekonomisk fördel för sjukvårdsinrättningarna, bestyrkes bland annat av läkemedelsutredningens receptundersökning. Vidare kan nämnas, att det vad den militära sjukvården beträffar från andra världskrigets senare år även i vårt land föreligger en omfattande erfarenhet i fråga om både den medicinska möjligheten och den ekonomiska fordelen av att använda standardpreparat av läkemedel. Av det sagda framgår, att den utvidgade standardisering av läkemedlen som i våra dagar från så många håll och så eftertryckligt påfordras endast skulle komma att innebära ett fullföljande av en utveckling som redan är i gång.

Medicinska synpunkter på läkemedelsstandardiseringen Mot en långtgående standardisering har ur medicinsk synpunkt framställts den huvudinvändningen, att en sådan skulle lägga hinder i vägen för en erforderlig individualisering av läkemedelsbehandlingen. Invändningen förtjänar utan tvivel stort avseende. Givetvis bör det ej heller komma ifråga att vid en standardisering utrangera droger eller ämnen, vilka visat si« vara eller med skäl kunna antagas vara till gagn vid sjukdomsbekämpandet. överhuvudtaget måste den ledande synpunkten vid en standardisering vara, att denna icke får inverka menligt på läkemedelsterapiens resurser Vad detta innebär har av den medicinska sakkunskapens representanter i lakemedelsutredningen, herrar Ljungdahl och Ahlgren, utvecklats på fölr jande sätt. Lika sällan som det inträffar, att två människor i varje hänseende äro varandras fullständiga avbild, lika sällan händer det, att en och samma sjukdom i två fall har i allo samma förlopp, ger en sjukdomsbild med sam323

ma besvär, objektiva symtom och komplikationer. Skadan resp. det agens som alstrar sjukdomen varierar i de skilda fallen med hänsyn till såväl styrka som det sätt, på vilket de nå människan osv., och likaledes finnas otaliga variationer i människornas sätt och förmåga att reagera mot skadan och sjukdomsalstraren. Vidare äro människornas känslighet för läkemedlen mycket olika. Ett läkemedel, som i de flesta fall fördrages väl, k a n i andra fall redan i små doser förorsaka besvär av skilda slag. Vid läkemedelsbehandlingen måste slutligen också hänsyn tagas till patientens psykiska tillstånd, hans oro, otålighet osv., ja t. o. m. till hans förutfattade mening om och tro på de olika läkemedlens eller läkemedelsformernas inbördes företräden. Det är sålunda tydligt, att läkemedelsbehandlingen kräver stort utrymme för individualisering, och den viktigaste frågan blir därför, hur detta krav skall kunna förenas med kravet på en ytterligare standardisering av läkemedlen. Under alla förhållanden bör nämligen kravet på individualisering uppställas som det primära, efter vilket sedan standardiseringen får anpassas. Så t. ex. böra möjligheter till individualisering finnas vid behandlingen av såväl akuta som mera långsamt förlöpande, allvarligare likaväl som lindrigare sjukdomar. För att kunna tillfredsställa kravet på individualisering måste läkaren i varje givet fall ej blott ha tillfälle att utvälja det enligt hans mening bästa läkemedlet i en lämplig beredningsform, utan han måste också k u n n a utskriva läkemedlet i en för fallet lämpligt avvägd styrka. Och i många situationer, där flera läkemedel samtidigt äro indicerade, bör läkaren ha möjlighet att kunna utskriva dem i lämpliga sammansättningar. Därutöver bör läkaren även beredas möjlighet att utskriva läkemedlen i för respektive fall lämpade totalmängder, så att å ena sidan onödigt många inköp av smärre mängder, vilket i regel ställer sig dyrare, undvikas men att å andra sidan den utskrivna kvantiteten ej är så stor, att en del därav ej kommer till användning eller på grund av bristande hållbarhet förstöres. Ett standardpreparat är givetvis ej avpassat för en viss individ utan för en viss indikation eller kombination av indikationer. För de allra flesta indikationer och även för alla vanligare indikationskombinationer finns del numera standardpreparat. Och dessa standardpreparat förekomma i alla möjliga former — i lösningar för intagning eller injektion, i tabletter osv. — med hänsyn till halten av verksam substans så sammansatta, att de ge läkaren möjlighet att förskriva vilken dos, han finner lämplig. Trots de stora variationerna i sjukdomsindikationerna är läkaren därför i betydande utsträckning i stånd att tillgodose dem med standardpreparat. Så sker i verkligheten också. Detta är särskilt förhållandet i akuta fall, där trängande behov föreligger av snabb behandling. I dessa fall är läkaren praktiskt taget helt hänvisad till användningen av standardpreparat — och detta utan någon påtaglig nackdel för patienterna. I huvudsak är det också 324

standardpreparat, som komma till användning vid alla de många tillfällen, då behandlingen kräver ett läkemedel med endast en verksam substans. Så riklig som tillgången på standardpreparat av detta slag numera är, föreligger det mycket sällan något tvång för läkaren att i sådant fall ordinera ett på apotek för tillfället berett preparat. Där tvång ej föreligger, måste ett sådant förfarande betecknas som olämpligt, då beredningen av ett dylikt preparat förorsakar tidsspillan och dessutom i regel ställer sig dyrare än motsvarande, standardpreparat. Man må emellertid öka antalet standardpreparat och söka variera dem hur mycket som helst; att tillgodose alla krav på variationsmöjligheter, som en individualiserad läkemedelsterapi uppställer, förmår man dock ej därigenom. Detta gäller framförallt de många fall, där mera ovanliga indikationskombinationer fordra sammansatta läkemedel, dvs. sådana som innehålla flera verksamma ämnen. För alla dessa fall är det ej möjligt att tillhandahålla standardpreparat. Och även när det gäller de icke få kombinationer, för vilka sådana preparat finnas, tillfredsställa dessa i regel endast på ett ungefär nyssnämnda krav. Preparatet innehåller kanske ett eller flera ämnen, som i det givna fallet äro onödiga, eller saknar det något ämne, som vore behövligt, eller ock äro mängderna av de olika ingredienserna icke i allo de för fallet lämpligaste. Men det är ej blott häri, som nackdelen av en för långt driven standardisering består. Eftersom det är lättare och bekvämare för läkaren att utskriva ett standardpreparat än att själv komponera ett recept, och eftersom vidare — vad åtminstone de fabriksframställda standardpreparaten, specialiteterna, angår -— reklamen ständigt för fram dessa preparat i hans minne, ligger det, menar man, nära till hands, att läkaren ofta använder sig av ett sådant, även om det inte fullt motsvarar de indikationer som fallet uppställer. Han förledes på så sätt att, med undanskjutande i alltför hög grad av kraven på behandlingens noggranna anpassning efter de indikationer som fallet uppställer, låta behandlingen i motsvarande grad bestämmas av sin kännedom om de standardpreparat som k u n n a komma i fråga. Å andra sidan ha emellertid standardpreparaten även ur medicinsk synpunkt sina givna fördelar. Nyss har påpekats, att ordinerandet av ett sådant preparat förorsakar läkaren mindre arbete än den magistrella förskrivningen. Man torde ej misstaga sig, om man häri ser en av orsakerna till att åtminstone de yngre läkargenerationerna i allt större utsträckning använda sig av standardpreparat. Men dessa preparat ha ännu en fördel framför den magistrella förskrivningen. Den senare förutsätter hos läkaren kunskaper, som h a n inte alltid har och som det i grund och botten är onödigt för honom att belasta sitt minne med. Så är fallet framförallt när det gäller att förskriva flytande beredningar innehållande två eller flera ämnen. Ordinerar han i dylika situationer ett standardpreparat, är han 325

Säker på att halten av vart och ett av ämnena motsvarar vad fallet kräver, om ock endast på ett ungefär, så dock vad som genomsnittligen behövs, och i varje fall att den håller sig inom det tillåtnas gräns. Gör han en magistrell förskrivning, måste han ej blott ha eller taga reda på doseringen av varje ämne, han måste också veta, att de olika ämnena äro hållbara i den valda beredningsformen samt — när det gäller en flytande beredningsform — att de i föreskrivna mängder kunna hålla sig i löst form och att de ej ingå olämplig förening med varandra, t. ex. så att de bli overksamma eller att en verksam substans utfälles ur lösningen, något som kan ha allvarliga följder. Ovannämnda, av läkemedelsutredningen verkställda receptundersökning visar, att dylika fel i den magistrella förskrivningen äro långt ifrån sällsynta. Vad här ovan anförts ger vid handen, att man ej bör sätta likhetstecken mellan magistrell ( = individuell) förskrivning av läkemedel och individualiserad läkemedelsbehandling. Egentligen bör läkemedelsbehandlingen, liksom all annan terapi, alltid vara individualiserad, alltid noga anpassad efter de krav — de indikationer — som sjukdomen i det enskilda fallet uppställer. Emellertid visar det anförda även, att en individualiserad läkemedelsterapi i mycket stor utsträckning kan genomföras med hjälp av standardpreparat. Ja, i själva verket förhåller det sig i stort sett så, att en magistrell läkemedelsförskrivning är behövlig endast i vissa av de fall där behandlingen av en sjukdom kräver flera medel. För att den sjuke icke skall vara nödsakad att intaga vart och ett av dessa medel för sig, måste de på olika sätt kombineras i en eller ett fåtal beredningar. Som förut framhållits, är det huvudsakligen i dessa sammansatta läkemedel krävande fall som svårigheter uppstå vid genomförandet av en individualiserad behandling med enbart standardpreperat. Det förtjänar understrykas, att sjukdomsindikationerna, som bestämma behandlingen, och medlen, varav denna använder sig, växla ej blott från fall till fall utan också från tid till tid. För att den medicinska utvecklingen ej skall h ä m m a s av standardiseringen fordras, att denna håller j ä m n a steg med utvecklingen och undan för undan anpassas efter den. Nya verksamma ämnen bli nästan alltid omedelbart föremål för standardisering. Men ständigt och j ä m t komma även nya sammansättningar i användning. En låt vara mindre del av dessa sammansatta beredningar härröra från enskilda läkare eller ett eller annat sjukhus. Fastän användningen av dessa preparat k a n vara mycket stor inom vissa orter eller ett visst område av landet och kunde förtjäna att bli större, gör sig dock åtgången av dem på de enskilda apoteken i regel ej så märkbar, att åtgärder för en centraliserad framställning av dem vidtagas. Så långt herrar Ljungdahl och Ahlgren, vilka till sist betonat, att hur än apoteksväsendet organiseras är det nödvändigt att under avsevärd tid 326

framåt hålla möjligheter öppna för läkarna att göra magistrella förskrivningar av läkemedel.

Ekonomiska synpunkter på läkemedelsstandardiseringen Det har framhållits, att en standardisering av läkemedlen — även om den måste bli ofullständig, då man icke kan bortse från behovet av magistrellt förskrivna läkemedel — skulle medföra så stora fördelar ur ekonomisk synpunkt, att man häri måste se en av de viktigare utvägarna att nedbringa läkemedelskostnaderna. Dessa fördelar skulle bli särskilt påtagliga inom tillverkningen, där mycket ännu står att vinna bland annat genom en ökning av tillverkningsseriernas och -satsernas storlek. En tillverkning av standardläkemedel i större skala inom industrien eller på apoteken skulle ur kostnadssynpunkt ställa sig avsevärt fördelaktigare än framställningen av den medicin som beredes i hantverksmässig skala. Till detta komme, att standardmedicinen skulle kunna bli underkastad en långt mera betryggande och samtidigt billigare kontroll än individualmedicinen. Men även för distributionssidan vore en läkemedelsstandardisering betydelsefull, därigenom att den dels skulle minska behovet av högt utbildad, dyrbar farmacevtisk personal inom apoteksväsendet och dels skulle möjliggöra en förenkling av den kostnadskrävande lagerhållningen i såväl partisom detaljhandelsledet. Slutligen skulle standardiseringen innebära lättnader för alla dem som i olika sammanhang ha att taga befattning med läkemedel: läkarna, apotekspersonalen, sjukvårdspersonalen och konsumenterna. Ej minst i epidemitider skulle detta bli fallet. Av de farmacevtiska specialiteterna och med dem jämförliga apoteksberedningar finnas nu åtskilliga, som — ehuru till sammansättningen helt identiska — föras i handeln under olika namn. Vidare förekomma i marknaden ett stort antal andra dylika preparat, vilka frånsett små och ur terapevtisk synpunkt betydelselösa variationer i sammansättningen skilja sig från varandra endast genom namnen. En rationellt genomförd standardisering av här berörda preparat skulle därför, framhålles det, bland annat kräva en avsevärd nedskärning av såväl antalet synonymer som antalet läkemedelskombinationer med blott oväsentliga variationer i sammansättningen. En sådan nedskärning skulle emellertid, framhålles det vidare, kunna tänkas göra slut på den konkurrens fabrikerna emellan som bygger på reklam för deras produkter, vilket skulle kunna medföra icke önskvärda konsekvenser. Sålunda skulle en standardisering av specialiteternas benämningar k u n n a verka hämmande på den fria konkurrensen, avtrubba initiativen inom tillverkning och forskning samt förhindra eljest möjliga prisnedsättningar och förbättringar. Vad som gör en tillverkare villig att offra forsknings- och experimentkostnader på ett nytt läkemedel, är näm327

ligen i första hand möjligheten att sedermera få propagera för läkemedlet i fråga och sälja det under ett eget namn. Betager man tillverkaren denna möjlighet och därmed även utsikten att få sina kostnader för läkemedlets framställning täckta, måste man r ä k n a med eventualiteten att hans intresse för denna sida av verksamheten försvinner. Om vidare de i marknaden redan förekommande synonyma specialiteterna skulle få en enda standardbenämning, bleve resultatet härav sannolikt, att en uppdelning komme till stånd mellan läkemedelsfabrikerna, så att varje preparat komme att tillverkas endast på ett håll — något som i sin tur vore ägnat att befordra en icke önskvärd monopolistisk prissättning i tillverkningsledet.

Läkemedelsutredningens uppfattning Efter den här ovan lämnade redogörelsen för de synpunkter av medicinsk och ekonomisk art som kunna läggas på läkemedelsstandardiseringen, vill läkemedelsutredningen för egen del anföra följande. Läkemedelsutredningen kan ej förorda en läkemedelsstandardisering som uteslutande ledes av ekonomiska hänsyn. Vad som bör eftersträvas är, att standardiseringen regieras så, att den blir till gagn för sjukdomsbehandlingen, dvs. att största beaktande ägnas de medicinska synpunkterna. Det är emellertid uppenbart, att man även med fullt beaktande av alla rimliga medicinska krav på storleken av läkemedelssortimentet skulle, som ovan framhållits, kunna göra stora besparingar inom läkemedelsekonomien. Så skulle kunna ske, om man låter standardiseringen omfatta i första hand läkemedel, vilka innehålla endast en verksam beståndsdel. Svårare är det att standardisera sammansatta läkemedel. Vill m a n att även detta skall kunna ske i så stor omfattning som möjligt, kan standardiseringen av dylika beredningar begränsas till att omfatta endast det mera konstanta. Som komplement härtill kan det mer variabla förskrivas för sig, såvitt möjligt i form av ett enkelt (dvs. endast ett verksamt ämne innehållande) standardpreparat. Om man låter standardiseringen följa dessa linjer, torde det i de allra flesta fall — även sådana, där behandlingen kräver läkemedel med ett flertal verksamma ingredienser — vara möjligt att genom kombination av sammansatta och enkla standardpreparat tillgodose kraven på individualisering av behandlingen. Förut har framhållits, att magistrella förskrivningar av läkemedel äro nödvändiga praktiskt taget endast i fall, där behandlingen är mindre brådskande. Härav följer, att en viss centralisering bör vara möjlig även i fråga om framställningen av de magistrellt förskrivna läkemedlen. En förutsättning härför måste dock vara, att läkemedlens färdigställande och utlämnande till patienterna icke härigenom alltför mycket fördröjes. Den invändning mot läkemedelsstandardiseringen som går ut på att I denna skulle avtrubba initiativen inom tillverkning och forskning samt för328

hindra eljest möjliga prisnedsättningar och förbättringar förtjänar givetvis uppmärksamhet. Emellertid är det enligt läkemedelsutredningens uppfattning ingalunda självklart, att den helt fria konkurrensen — med de fördelar den kan anses föra med sig inom ekonomisk företagsamhet i allmänhet — enbart är till nytta inom läkemedelsförsörjningen. Den är icke godtagen för distributionens del, och det kan sättas i fråga, om den är absolut nödvändig inom tillverkningsledet. En fri konkurrens, som tillfullo utnyttjar reklamens hjälpmedel, betyder bland annat, att den onyttiga läkemedelskonsumtionen drives upp, vilket är liktydigt med ett uppdrivande av folkhushållets läkemedelskostnader. Tillverkningen av läkemedel bör icke få vara ett självändamål. Å andra sidan är det naturligtvis ytterst angeläget, att det sörjes för att landet har en egen utvecklingsduglig läkemedelsindustri. Svenska folket bör få betala vad detta kostar, men självfallet icke genom att i onödan konsumera läkemedel eller att använda dyra läkemedel, då billiga med samma verkan kunna erbjudas. Läkemedelsutredningen föreslår icke några ingripanden i läkemedelsindustriens funktioner. Vad här ovan sagts om läkemedelsstandardiseringen har uteslutande haft till syfte att påvisa, vilka fördelar som stå att vinna på denna väg. Oberoende härav bör en reform k u n n a genomföras med avseende på benämningarna av farmacevtiska specialiteter och övriga standardpreparat. Såsom en första åtgärd i denna riktning synes k u n n a övervägas införande av en bestämmelse om att varje sådant läkemedel skall förses med ett officiellt namn jämsides med och i samma typografiska utstyrsel som tillverkarens egna varumärkesskyddade benämning, helt nya värdefulla originalpreparat kanske dock undantagna. Utredningen får anledning återkomma till detta spörsmål i samband med sin översyn av specialitetskungörelsen. Till sist skall framhållas, att vad som är önskvärt ifråga om ett fullföljande av läkemedelsstandardiseringen icke låter sig utan vidare genomföras. Med en organisation sådan som den, apoteksrörelsen för närvarande har i vårt land, måste det nämligen anses vara helt uteslutet att förverkliga de önskemål, läkemedelsutredningen uppställt, än mindre längre syftande sådana. Apoteksväsendets utgifter — de enskilda apotekens och apotekskollektivets — utöva ett bestämmande inflytande på läkemedelsprisernas höjd. Utgifterna äro i största utsträckning fasta, och deras reducering i någon väsentlig grad torde icke vara möjlig med bibehållande av nuvarande apotekssystem. Läkemedelsutredningen kommer alltså beträffande läkemedelsstandardiseringen och dess konsekvenser fram till samma slutsats som dragits i kapitel 9 efter den där lämnade redogörelsen för förslag och åtgärder till partiella reformer: vill man tillgodogöra sig de fördelar som k u n n a erhållas på läkemedelsstandardiseringens väg måste apoteksväsendet först undergå en omorganisation. 329

Kap. 11. Motiv för omorganisation av apoteksväsendet A.

Inledning

Såsom tidigare framhållits, är det ett viktigt allmänt intresse att, utan uppgivande av kraven på läkemedlens fullgoda beskaffenhet och lättillgänglighet för de sjuka samt på säkerhet vid expeditionen av läkemedel, i möjligaste mån söka begränsa läkemedelskostnaderna, dvs. de enskilda individernas och samhällets utgifter för anskaffande av sådana medel. Sett ur den sjukes synpunkt betyda utgifterna för läkemedel en oläglig extra ekonomisk belastning, särskilt om han lider av en långvarig eller svårbotad sjukdom som kräver kontinuerlig användning av läkemedel, som icke erhållas kostnadsfritt. Men även om sjukdomsbehandlingen är av mera kortvarigt slag, kan priset på läkemedlet av mer eller mindre tillfälliga orsaker vara mycket högt. I den mån den sjuke vårdas på sjukhus, drabbas h a n visserligen icke i samma grad som eljest av kostnaden för de läkemedel som hans tillfrisknande kräver, eftersom vårdavgiften regelmässigt inbegriper även denna kostnad. Men så snart han utskrivits från sjukhuset, anmäler sig problemet, såvida han alltjämt är i behov av läkemedlet i fråga. Om han då saknar ekonomiska resurser att själv bekosta sina läkemedel, blir det i stället samhället som genom sina socialvårdande myndigheter och institutioner får träda hjälpande emellan. De kostnader som det allmänna — staten, landstingen och primärkommunerna — har att bära för läkemedel i sluten och öppen vård äro redan nu mycket betydande. Sålunda belöpte sig 1949 landstingens utgifter för läkemedel till sjuka i sluten och öppen vård till i runt tal 17 milj. kronor och städernas utanför landsting motsvarande utgifter till ungefär 8 milj. kronor. Statens kostnader samma år för läkemedel vid sinnessjukhusen, Karolinska sjukhuset, Serafimerlasarettet, pensionsstyrelsens fristående vårdanstalter m. fl. inrättningar uppgingo till ca 4 milj. kronor och utgifterna för kostnadsfria läkemedel till omkring 3 milj. kronor. Dessa siffror tala sitt tydliga språk, men angelägenheten ur statens synpunkt av att läkemdelskostnaderna nedbringas framträder med än större skärpa i ljuset av den 1946 beslutade läkemedelsreformens inflytande på statens utgifter. Reformens genomförande beräknas numera komma att draga en årlig kostnad för staten av åtminstone 36 milj. kronor. Detta betyder, att statsverkets direkta utgifter för läkemedel — inberäknat kostnaderna för fria läkemedel till statliga befattningshavare m. fl. samt för läkemedel vid statens sjukhus och andra statliga inrättningar — i en framtid komma att uppgå till över 40 milj. kronor om året. Läggas härtill landstingens och de sex icke-landstingsstädernas årliga utgifter för läkemedel 330

till sjuka i sluten vård, för närvarande över 20 milj. kronor, finner man, att — r ä k n a t efter nuvarande läkemedelspriser — det allmännas samlade utgifter för läkemedel m. m. sedan läkemedelsreformen trätt i tillämpning komma att överstiga 60 milj. kronor om året eller närmare 45 procent av en apoteksomsättning på 140 milj. kronor. Läkemedelsutredningen h a r i kapitel 8 belyst en del av de mest framträdande bristerna av ekonomisk och annan art inom landets läkemedelsförsörjning. Det torde icke råda delade meningar om att nuvarande förhållanden lämna en del övrigt att önska. Denna åsikt synes vara omfattad även av representativa företrädare för apoteksrörelsen och läkemedelsindustrien, enligt vad som framgått av mellan dem förda diskussioner under senare år. I fråga om vilka medel, som lämpligen böra eller k u n n a användas för att bota bristerna, äro dock meningarna starkt delade. Häri torde ligga en av förklaringarna till att de reformförslag som framlagts ej kommit att omsättas i praktiken. För egen del har läkemedelsutredningen dragit den slutsatsen av de i kapitel 8—10 förda resonemangen att man icke kan uppnå önskvärda bättre förhållanden inom läkemedelshandeln i vårt land med mindre apoteksväsendet med dess centrala ställning inom läkemedelsförsörjningen blir omorganiserat. Detta är nödvändigt bland annat för att bringa ned apoteksrörelsens omkostnader. Och härav beror det främst, om läkemedlen generellt sett skola k u n n a förbilligas. De partiella reformer som varit under debatt — de viktigaste ha redovisats i kapitel 9 — och som skulle kunna tänkas bli genomförda, synas icke vara ägnade att i någon avsevärd grad påverka läkemedelskostnadernas storlek. Framförallt kan man icke med ett reformarbete efter dessa linjer eller överhuvudtaget på de partiella reformernas väg förverkliga syftet att få läkemedelshandeln att vara i mindre grad en av enskilda affärsintressen dirigerad verksamhet och i högre grad en institution inom den samhälleliga hälsooch sjukvården, med lika ansvar som de andra institutionerna på området för att vården blir den bästa möjliga för rimliga kostnader.

B.

F ö r d e l a r a v en centralisering a v a p o t e k s r ö r e l s e n

Det står klart för läkemedelsutredningen, att ett förverkligande av ovan antydda intentioner h a r till förutsättning, att apoteksväsendet genomgår en rationalisering u r såväl ekonomiska som farmacevtiska synpunkter. Härför kräves, att apoteksväsendet utrustas med en central ledning med makt och myndighet över hela apoteksrörelsen. En så beskaffad ledning är emellertid oförenlig med ett apotekssystem, inom vilket varje apotek utgör ett företag för sig med en privilegierad innehavare. Vad som kräves, är en samordning av apoteken av betydligt mera ingripande slag — prin331

cipiellt och praktiskt — än vad man hittills kunnat åstadkomma och rimligen ytterligare kan åstadkomma enbart genom reformer inom det nuvarande privilegiesystemets ram. Full effekt av en rationalisering med sikte på att bringa ned de nu mycket höga kostnaderna för apoteksväsendet kan säkerligen icke nås annorledes än genom att apoteken samordnas i ett riksomfattande apoteksföretag. Många fördelar skulle stå att vinna genom en centralisering. En viktig synpunkt är, att ett sådant apoteksföretag kunde påtaga sig en aktivare roll inom farmacien än den nuvarande apoteksrörelsen. En gång ha apoteken obestritt haft den ledande ställningen inom läkemedelsförsörjningen, och det föresvävar mången att så fortfarande är fallet. I verkligheten har en viktig förändring inträtt under de senaste årtiondena genom läkemedelsindustriens starka frammarsch. En markerad förskjutning har ägt r u m från apoteksberedda till fabriksframställda beredningar, och läget torde i själva verket redan nu vara sådant, att de stora företagen inom läkemedelsindustrien i vårt land skulle kunna, oberoende av apoteken, producera standardberedda och -förpackade läkemedel för snart sagt varje sjukdom. Genom tillkomsten av en utvecklingsduglig läkemedelsindustri, som icke minst på forskningens område intager en framträdande ställning, har ledningen i mycket gått apotekarna ur händerna. Detta förhållande har icke ändrats genom de åtgärder för att följa med i utvecklingen som under senare år vidtagits av apotekarorganisationerna, bland annat den i viss utsträckning centraliserade tillverkningen av apotekens standardförpackade läkemedel (ACO-preparat) genom tillkomsten av de s. k. distriktslaboratorierna. För bedrivande av forskning i egentlig mening torde apotekarna dessutom sakna erforderliga ekonomiska resurser. Det är under här beskrivna förhållanden icke ägnat att förvåna, att man ej sällan får höra uttryck för den uppfattningen, att de apoteksanställda farmacevterna äro på god väg att bli en kår av expediter. Otvivelaktigt är detta tendensen i pågående utveckling, och apoteksväsendets vetenskapligt utbildade farmacevter synas allt mer bli satta ur spel. Denna utveckling må accepteras av den som ser på läkemedelsförsörjningen företrädesvis affärsekonomiskt, men den är icke önskvärd ur andra viktiga synpunkter. Läkemedelsutredningen vill understryka det stora värdet för samhället att även framgent ha tillgång till en kår av apotekare, vilka genom tradition och utbildning ha bibringats känslan av att i första hand vara medarbetare i den samhälleliga hälso- och sjukvården och som där också kunna finna användning för sina kunskaper. Det är viktigt, att dessa personer finnas placerade i ledningen för verksamheten, taga del i produktionen av läkemedel — även den industriella — samt upprätthålla kontakten med läkarna ifråga om läkemedelsförskrivning m. m. och med allmänheten ifråga om försäljningen. Som utredningen ser saken, är det ett mycket naturligt krav, att 332

läkemedelsförsörjningen såsom en gren av den allmänna hälso- och sjukvården företrädes av personer, vilka äga förståelse för och förtrogenhet även med de andra grenarna och som känna sig delaktiga i ansvaret för den hälso- och sjukvården som helhet åvilande uppgiften. Vad nu sagts får icke uppfattas som en undervärdering från läkemedelsutredningens sida av de ekonomiska synpunkterna på läkemedelsfrågan. Det sammanförande av apoteken till ett enda företag som utredningen föreslår får i själva verket just i ekonomiskt avseende sina mest påtagliga verkningar. Innan utredningen går att visa detta, vill den emellertid ännu en gång understryka, att man vid all reformering av läkemedelshandeln i syfte att förbilliga läkemedlen ständigt måste ha för ögonen, att både apoteksrörelsen och läkemedelsindustrien böra ha en hög standard, att de läkemedel som tillhandahållas skola vara fullgoda samt att den sjuke skall kunna få nödvändiga läkemedel utan onödig tidsspillan. Ett ytterligare krav k a n också uppställas, nämligen att läkemedelshandeln skall vara självförsörjande. Allt detta har läkemedelsutredningen beaktat men likväl kommit till den övertygelsen, att läkemedelskostnaderna kunna avsevärt nedbringas. Hur mycket det kan röra sig om i siffror, är svårt att angiva. Emellertid är att märka, att av apotekens intäkter gå 40 å 45 procent till apoteksväsendets finansiering. Utredningen hyser icke den minsta tvekan om, att man genom en rationalisering av organisationen kan avsevärt minska apoteksväsendets nuvarande kostnader och omsätta vinsten i lägre medicinpriser utan att slå av på de ovan uppställda fordringarna. På prissättningen av apoteksvaror i grossist- och fabrikantleden öva apoteken nu icke något inflytande. Finge vi i vårt land ett enda riksomfattande apoteksföretag, tillkommet för att förbilliga läkemedlen, är det intet tvivel om att detta företag skulle kunna öva ett starkt inflytande på grosshandelns prissättning och kunna kontrollera industriens priser. Grosshandeln skulle, om detta visade sig ekonomiskt motiverat, kunna göras överflödig genom att apoteksföretaget verkställer sina partiinköp i in- och utlandet utan fördyrande mellanhänder. Företaget skulle också — om det tillfördes nödiga ekonomiska resurser — i fall av behov självt kunna tillverka läkemedel i industriell skala. En så stark ställning för ett apoteksföretag måste självfallet väsentligt underlätta uppgörelser med droghandeln och läkemedelsindustrien om leverans av läkemedel på fördelaktigast möjliga villkor. Men även i andra hänseenden skulle tillkomsten av ett apoteksföretag av här avsedda typ bli ekonomiskt betydelsefullt. Genom samordningen av apoteken och tillkomsten av en enhetlig företagsledning skulle erforderliga rationaliseringsåtgärder kunna genomföras planmässigt och med minsta möjliga olägenhet för apotekspersonalen. Några antydningar om de möjligheter som öppna sig i detta avseende skola här göras. Apotekens inköpsfunktion

kan tillgodoses på ett väsentligt effektivare 333

sätt, om den får utföras i stor skala. Sålunda skulle en centralisering av inköpen för samtliga apotek i landet medföra betydande fördelar — bland annat med avseende på priset -— vilka svårligen kunna inhämtas under nuvarande förhållanden, eftersom köparen-apotekaren icke har något ekonomiskt intresse av en prispressning. — I detta sammanhang må konstateras, att den nyordning av försvarets läkemedelsförsörjning som genomfördes under 1940-talet — innebärande bland annat tillkomsten av ett centralt verkställande organ (militärapoteket) — ur varuanskaffningens synpunkt betytt, att försvaret kunnat förses med läkemedel och andra j ä m förliga varor, anskaffade genom egen import eller via inhemska partihandlare och läkemedelsfabriker, till priser ej sällan fördelaktigare än dem, de enskilda civila apoteken kunna betinga sig. Förklaringen härtill torde ligga främst däri, att militärapoteket upphandlar läkemedel m. m. för försvarets hela behov men även i att militärapotekets och dess filialers verksamhet är av en annan art än civilapotekens. De av militärapoteket upphandlade läkemedlen m. m. äro ju nämligen avsedda nästan uteslutande för intern förbrukning inom försvaret, och det kan med fog antagas att leverantörerna därför äro mera benägna att gå med på en prispressning i dessa fall än när det gäller leveranser till civilapoteken, vilkas prissättning är bunden av de för leverantörerna på förhand kända bestämmelserna i medicinaltaxegrunderna. Apotekens tillverkning av läkemedel kan i mycket större omfattning än nu centraliseras, vilket skulle medföra sänkta tillverkningskostnader men ökade distributionskostnader. En ekonomisk avvägning mellan dessa båda faktorer kan väntas leda till ett förbilligande, som medger prissänkningar. Många apoteksberedningar kunna helt ersättas med fabriksvaror eller centralt tillverkade standardberedningar, vilket verkar i samma riktning. För ledningen inom ett centralt apoteksföretag skulle det även vara möjligt att hålla sig underrättad om förekomsten på vissa orter av mycket brukade preparat och bedöma, huruvida de ur medicinsk och ekonomisk synpunkt lämpa sig för standardisering och centraliserad framställning i industriell skala. De åtgärder som apotekarna själva på senare år vidtagit i syfte att centralisera apotekens läkemedelstillverkning äro uppenbart otillräckliga och torde, som tidigare framhållits, näppeligen k u n n a leda till något nämnvärt förbilligande av läkemedlen. Inom ett apoteksväsen under en central ledning skulle helt andra och bättre förutsättningar finnas för att via en rationalisering av tillverkningen och förpackningen av läkemedel nå ett sådant resultat. Mycket stora besparingar i personalkostnader äro t. ex. möjliga att åstadkomma enbart genom en centralisering och mekanisering av den nu på samtliga apotek förekommande, manuellt bedrivna inläggningen av handköpsvaror. På liknande sätt förhåller det sig med den analytiska verksamhet som 334

förekommer inom apoteksväsendet. Denna verksamhet är sedan några år centraliserad genom att den övervägande delen av råvarukontrollen förlagts till apotekens kontrollaboratorium och genom att undersökningen av vissa mera svåranalyserade apoteksframställda läkemedel numera utföres vid de för närvarande 20 apoteken med distriktslaboratorium. Fördelarna av dessa anordningar skola icke bestridas, men det är å andra sidan uppenbart, att analysverksamheten skulle kunna i ännu högre grad rationaliseras, om dels apotekens varuinköp skedde centralt i stället för, såsom nu, lokalt och via olika mellanhänder, dels ock läkemedelstillverkningen ytterligare centraliserades. Även ifråga om apotekens lagerhållning kunna vissa förenklingar ske i samband med en centralisering. Genom en differentiering mellan olika apotekstyper skulle anspråken på lagerhållning kunna minskas vid vissa apotek och besparingar göras. Genom en god tillsyn och därav följande överblick av apoteksinrättningarnas lagerhållning skulle å andra sidan det nuvarande rekvisitionsförfarandet kunna begränsas och kostnaderna för detsamma nedbringas, något som apoteksrörelsens utövare för närvarande sakna intresse för. Jämväl med avseende på apotekens försäljning och kundtjänst möjliggör en centralisering vissa förbättringar. En differentiering av apoteken, som tager sikte på det i varje särskilt fall föreliggande lokala behovet, kan åstadkommas, varvid de mindre och minsta apoteken få möjlighet att vid behov repliera på de större. Man skulle mera konsekvent och i större utsträckning än nu kunna göra allmänhetens behov normerande för apotekstjänstens omfattning. En sådan ordning är för närvarande svår att konsekvent genomföra, bland annat på grund av de hänsyn som måste tagas till de befintliga apotekens ekonomi. Lokalt betingade belastningsvariationer på försäljningssidan kunna inom ett centraliserat apoteksväsende lättare bemästras. Stordriften möjliggör vidare viss standardisering av sortiment, lokaler, inredning och metoder, varigenom försäljningskostnader kunna sparas. Lokaliseringen av apoteken i de större städerna kan ske oberoende av konkurrenssynpunkten, och man kan då undvika de ofta mycket dyrbara lägen som dessa apotek nu upptaga med sina utrymmeskrävande laboratorier och förråd, utan att apoteken fördenskull behöva bli mindre lättillgängliga för allmänheten. Vissa andra fördelar härflyta direkt ur stordriftsformen. Den i detta sammanhang aktuella formen för stordrift inom detaljhandeln, mångfilialforetaget, har utomlands och i växande grad även i Sverige, visat sig mycket framgångsrik, kanske i särskilt hög grad när det gällt att hålla nere kostnaderna och sänka priserna. I Förenta Staterna och England ha filialforetagen kommit att spela en betydande roll även inom distributionen av lakemedel — varvid förvisso icke bör förbises, att butikernas sortiment av 335

andra varor än egentliga läkemedel är åtskilligt vidlyftigare, än vi äro vana vid. Det finns emellertid knappast någon anledning förmoda, att mångfilialföretagets form icke skulle vara väl lämpad för en svensk apoteksorganisation, särskilt sedan numera standardpreparaten kommit att alltmera ersätta de magistrellt förskrivna läkemedlen. Det är ovedersägligt, att mångfilialföretagen ha gått i spetsen vid detaljhandelns rationalisering, övervägande skäl tala också för, att stordriften i denna form skulle få gynnsamma verkningar även för det svenska apoteksväsendet. Även beträffande apotekens redovisning skulle en centralisering innebära fördelar. Bokföring, statistik och kalkylering skulle då i stor utsträckning kunna skötas centralt på grundval av rapporter från de enskilda apoteken. Härigenom skulle man k u n n a få till stånd en pålitligare och mera upplysande redovisning än den, man nu har. På apoteken skulle också överkvalificerad arbetskraft — ej sällan leg. apotekare — i viss utsträckning kunna lösgöras för andra, viktigare uppgifter. Inom samtliga apoteksväsendets här ovan uppräknade funktioner skulle fördelar k u n n a vinnas genom en centralisering av apoteksrörelsen. E n del av dem skulle kunna nås tämligen omedelbart, andra först så småningom. Det sistnämnda gäller främst besparingar i form av minskade personalkostnader. Säkert är, att de besparingar som skulle kunna utvinnas av en rationalisering i ovan angivna hänseenden totalt äro av sådan storleksordning, att läkemedelskostnaderna på denna väg successivt skola kunna nedpressas med avsevärda belopp. C. Fritt a p o t e k s s y s t e m eller m o n o p o l s y s t e m ? I de resonemang utredningen hittills fört har utgångspunkten hela tiden varit, att detaljhandeln med apoteksvaror liksom nu även fortsättningsvis skall vara monopoliserad. Det finns emellertid en meningsriktning, som företräder åsikten, att man skulle vara bättre betjänad av en apoteksrörelse av samma typ som förekommer bland annat i de anglosachsiska länderna, dvs. ett s. k. fritt apotekssystem. Ehuru företrädarna för denna åsikt icke torde vara många i vårt land, vill utredningen ej underlåta att här belysa även denna fråga. Genom att det sker med en viss utförlighet får utredningen tillfälle att samtidigt redovisa de viktigaste av skälen för bibehållande av ett monopolsystem inom apoteksväsendet. I de anglosachsiska länderna råder principiellt fri konkurrens ifråga om handeln med läkemedel. I England — förhållandena där ha för utredningens räkning studerats av dåvarande avdelningsföreståndaren vid statens farmacevtiska laboratorium, professorn C. O. Björling — äro apoteken underkastade vissa föreskrifter och viss kontroll men äro i ekonomiskt 336

hänseende helt fristående företag. För att man skall få etablera och driva ett apotek erfordras, att antingen ägaren eller någon anställd person är farmacevtiskt kvalificerad, men i andra avseenden lägger staten inga hinder i vägen. Apoteken ha alltså inte som i Sverige monopol inom visst förläggningsområde. Men ej heller ifråga om de saluförda varuslagen har man den monopolställning, som apoteksvarustadgan tillförsäkrar de svenska apoteken. Läkemedel, utom gifter och vissa andra farliga preparat, få säljas även i andra butiker, t. ex. speceriaffärer. Staten befattar sig ej heller med prissättning på läkemedlen utom vad angår sådana som skola betalas av allmänna medel; för dessa läkemedel finnas nämligen vissa taxor fastställda. Det apoteksväsende, som i England vuxit fram under fri konkurrens, är naturligtvis i mycket olikt det svenska. De engelska apotekens standard synes vara rätt skiftande såväl med avseende på den farmacevtiska som den affärsmässiga sidan av saken. Liksom i Förenta Staterna ha apoteken i England en mycket stor varusortering, av vilken läkemedlen i många fall utgöra den mindre delen. Det avgörande för sortimentets sammansättning är, förutom efterfrågan, kundernas bekvämlighet — ej däremot farmacevtens varukännedom. Mångfilialföretagen inom läkemedelsdistributionen äro ibland fabrikantägda samt ofta mycket stora både vad omslutningen och antalet försäljningsställen beträffar. Vissa av dem nå upp till en storlek jämförlig med eller större än den som ett riksomfattande svenskt apoteksföretag skulle få. Åtminstone i England ha mångfilialföretagen haft stor betydelse för rationaliseringen inom detaljhandeln, och man k a n utgå ifrån, att de i icke ringa mån ha bidragit till att sänka läkemedelspriserna eller i varje fall hindra deras stegring. Det är möjligt, att ett apoteksväsende efter engelskt mönster kunde vara att föredraga även i Sverige framför det system, vi nu ha. Utredningen har emellertid icke ansett sig kunna rekommendera denna lösning av problemet och detta av i huvudsak följande skäl. Det finns mycket som talar för, att försäljningen av läkemedel till allmänheten beredes en särställning i förhållande till distributionen av andra varuslag. Inom svenskt apoteksväsende har säkerhetssynpunkten alltid tillagts en mycket stor betydelse. Genom att läkemedelsförsäljningen har varit förbehållen apoteken har det också varit möjligt att tillfredsställa även långt gående krav i detta hänseende. Om nu läkemedel försäljas genom butiker, där man ej har tillgång till kvalificerad farmacevtisk sakkunskap, vore det inte heller möjligt att få till stånd den kontroll, som i vårt land allmänt anses erforderlig. Måhända kunde man här gå en medelväg och avskaffa apotekens områdesmonopol men låta dem behålla varumonopolet. Men även en sådan lösning är förenad med olägenheter. Ett apotek kräver för att bli lönande ett förhållandevis stort kundunderlag, och om det rådde 23 — 12189

frihet ifråga om etableringarna skulle apotek bli sällsynta i folkfattiga trakter. Om allmänheten då inte hade möjlighet att köpa läkemedel genom exempelvis lanthandel eller färghandel, skulle den sannolikt bli väsentligt sämre ställd än för närvarande. Detta förhållande måste anses betydelsefullt i ett land som Sverige med dess befolkningsgeografiska särdrag. Det har i vårt land ansetts — och på läkarhåll starkt betonats — att det ur folkhälsans synpunkt icke är riktigt att påverka allmänheten till ökad läkemedelskonsumtion. Men väljer man ett av fri konkurrens präglat apoteksväsende, lär det inte kunna undgås, att just de försäljningsskapande åtgärderna måste få ett mycket stort utrymme. Apoteken måste få rätt att utöva kundpåverkan i form av fönsterskyltning, varuexponering i butikerna, annonsering och annan direktreklam. Följderna av fri konkurrens äro med andra ord i detta hänseende sådana, att läkemedelsutredningen ej k a n förorda ett sådant system. Man bör kanske ej heller utan vidare utgå ifrån, att fri konkurrens på läkemedelsområdet skulle komma att medföra en radikal prissänkning. I fråga om detaljhandeln i allmänhet är det ganska påtagligt, att fri konkurrens inte leder till ideala förhållanden. Butikerna bli för många och butiksenheterna för små för att medge rationell drift. Apparaten blir överdimensionerad och därmed dyrbar. Dessa förhållanden tvinga så småningom fram en på avtal mellan detaljhandlarna och deras leverantörer grundad nyetableringskontroll. Den fullt fria konkurrensen tenderar på detta sätt att avskaffa sig själv, och m a n får i stället en konkurrens med begränsningar. Det är naturligtvis icke möjligt att förutse vad som skulle hända, om läkemedelshandeln nu helt överlätes åt den enskilda företagsamheten. Men man kan nog med ganska stor säkerhet antaga, att konkurrensbegränsande åtgärder mycket snart — kanske troligast redan från början — skulle bli aktuella. Hur omfattande dessa åtgärder skulle bli, kan m a n givetvis ej veta någonting om på förhand. Att prisbildningen skulle bli fullt fri, är inte sannolikt. Beträffande de fabrikstillverkade läkemedlen finge man räkna med att tillverkarna fixerade detaljhandelspriser liksom fallet är med andra märkesvaror. Om vissa varor förbehölles apoteken med ensamrätt, vore det säkerligen nödvändigt med offentlig priskontroll i någon form för dessa varuslag. Det är inte osannolikt, att en på enskild företagsamhet baserad läkemedelsdistribution under begränsad konkurrens skulle medföra en sänkning av apoteksmarginalen, som nu onekligen är mycket bred i jämförelse med vad fallet är inom många andra grenar av detaljhandeln. Utsikterna att förbilliga läkemedlen torde dock vara väsentligt större, om apoteken i landet samlas i ett enda företag. Man bör då k u n n a vinna ej blott de fördelar som äro inom räckhåll för varje välskött detaljhandelsföretag utan därutöver sådana fördelar, som drift i stor skala medför. Lägger man här338

till de tungt vägande medicinska skäl som tala emot ett helt frigivande av handeln med apoteksvaror, synes slutsatsen av det förda resonemanget endast k u n n a bli den som utredningen här dragit.

D.

E n s k i l t eller s t a t l i g t

monopolsystem?

Ett apoteksföretag, som skulle övertaga och driva rikets samtliga apotek, skulle kunna vara antingen ett enskilt företag eller ett företag, i vilket staten har bestämmanderätten. I det senare fallet skulle företaget kunna drivas antingen som ett ämbetsverk (affärsverk) eller som ett aktiebolag med staten som ensamintressent eller med staten som huvudintressent och med enskilda som meddelägare. Vilken av dessa företagstyper man än väljer, skulle den utan tvivel ur ekonomisk synpunkt vara överlägsen den nuvarande, i flera h u n d r a smärre företagsenheter splittrade apoteksorganisationen. De olika alternativen äro emellertid icke likvärdiga. Ett apoteksföretag i enskild regi skulle komma att lida av många av de svagheter som det nuvarande apotekssystemet har. Genom att det hade monopolrättighet skulle man icke komma undan en omständlig kontroll och direktivrätt från myndigheternas sida, dels för att trygga god kvalitet på varorna och dels för att hålla prisnivån på skälig höjd. Ville man undvika ingrepp i droghandelns och läkemedelsindustriens funktioner, skulle svårigheter uppstå att eliminera det viktiga missförhållande som nu råder och som består däri, att apotekens och deras leverantörers intresse av att priset är högt sammanfaller. Utan tvivel skulle man också vara tvungen att liksom nu reglera apotekspriserna genom medicinaltaxegrunder, vilka emellertid aldrig kunna bli helt objektiva och smidigt följa marknadens växlande förhållanden. Även andra svagheter skulle komma att vidlåda ett apoteksföretag i enskild regi, men utredningen avstår från att påvisa dessa, då den anser det föga troligt att apoteksrörelsens nuvarande utövare skulle kunna förmås att sammansluta sig i ett riksföretag utan stark påtryckning från statsmakternas sida. Och om statliga påtryckningsmedel skola användas, håller utredningen för säkert, att de icke komma att brukas för att ersätta den nuvarande apoteksrörelsen med en annan privatägd sådan. Såsom redan i kapitel 2 omtalats, har läkemedelsutredningen stannat för att föreslå ett statsövertagande av apoteksrörelsen. Det viktigaste skälet härtill har varit att, då staten efter läkemedelsreformens genomförande kommer att få bära huvuddelen av kostnaderna för läkemedelsförsörjningen, bör staten även ha ett bestämmande inflytande på dess organisation. Men ett statsövertagande av apoteksväsendet torde också vara nödvändigt för att apoteksföretaget skall uppnå en sådan ekonomisk styrka, att det kan göra sig fullt gällande inom läkemedelsförsörjningen. Till frågan om den lämpligaste organisationsformen för ett statligt apoteksföretag återkom339

mer utredningen i kapitel 12, varvid även spörsmålet om enskildas meddelägarskap i ett apoteksbolag kominer att dryftas. Utredningen vill emellertid förutskicka, att det för dess del närmast gällt att finna en form. varigenom apotekarna skulle kunna göras intresserade i ett statligt apoteksföretag. Däremot har utredningen icke närmare penetrerat frågan, om andra enskilda eller eventuellt kommunala intressen böra vara representerade i ett sådant företag. Utredningen har nämligen funnit, att några väsentliga fördelar för det allmänna icke skulle vinnas genom en sådan anordning. E . Motiv för a p o t e k s v ä s e n d e t s

förstatligande

Då utredningen nu går att behandla argumentationen i fråga om införande av statsmonopol inom apoteksrörelsen, är det ett par principspörsmål, som först kräva beaktande, nämligen dels frågan om staten över huvud taget bör bedriva apoteksrörelse och dels frågan om hinder rättsligt sett k a n föreligga att genom införande av ett sådant monopol beröva de nuvarande apoteksinnehavarna deras apoteksprivilegier. Vad den första frågan beträffar må erinras om att staten redan bedriver apoteksverksamhet, nämligen för läkemedelsförsörjningen inom försvarsväsendet. Även om problemställningarna i vissa hänseenden äro andra här än inom den civila läkemedelsförsörjningen, gäller det dock i båda fallen att anskaffa, tillverka och distribuera läkemedel. Genom inrättande av militärapoteket har staten redan engagerat sig för apoteksverksamhet. Men även om så icke varit fallet, skulle utredningen ha ansett sig sakna anledning att fördjupa sig i en diskussion från principiella utgångspunkter av det s. k. socialiseringsspörsmålet samt att behandla och taga ställning till frågan i största allmänhet om statsdriftens fördelar och nackdelar i jämförelse med den enskilda företagsamhetens. För utredningen har frågeställningen helt enkelt varit, om samhället och den läkemedelsbehövande allmänheten kunna anses bättre betjänta med ett statligt apoteksmoncpol än med de nuvarande privatmonopolen. Utredningen har icke hesiterat, då den i detta konkreta fall lagt sitt votum för den statliga verksamheten. Skälen härför ha delvis framgått av den föregående framställningen och belysas ytterligare genom vad utredningen anför i det följande. Ett sådant ingrepp i apoteksväsendet som det av utredningen förordade vore i själva verket ej så radikalt, som det möjligen vid första påseende k a n förefalla. Apoteksväsendet i vårt land har genom den efter 1920 skedda utvecklingen undergått väsentliga strukturella förändringar. Härigenom har bland annat de enskilda apotekens karaktär av ekonomiskt självsiändiga företag starkt försvagats — med de verkningar på gott och ont som detta fört med sig — och apoteksväsendet har, som det träffande heter i utredningsdirektiven, i ekonomiskt hänseende »erhållit prägeln av ett pri340

vatägt monopol under statlig kontroll och tillsyn». Ett förstatligande av apoteksväsendet kan därför knappast vara att betrakta som en överraskande fas i utvecklingen utan snarare som ett logiskt fullföljande av densamma. Apotekarna själva ha för övrigt ända sedan 1873, då författningen om de säljbara privilegiernas avskaffande utfärdades, varit medvetna om att en omorganisation av apoteksväsendet kunde komma att genomföras efter 1920 och att en sådan omorganisation kunde komma att innebära, om inte ett avskaffande, så i varje fall ett försvagande av den tidigare privaträttsliga karaktären hos apoteksprivilegierna. Frågan om införande av statsmonopol inom apoteksväsendet är icke ny i vårt land. Den diskuterades i riksdagen redan under 1800-talets sista decennium och i samband med behandlingen av motionen II: 53/1907. Frågan belystes ingående i 1912 års apotekskommittés betänkande, ehuru tanken där avvisades. Motiven till denna ståndpunkt äro återgivna i kapitel 3 (sid. 41 ff.). Den av apotekskommittén och andra företrädda åsikten, att anledning saknas för staten att engagera sig i apoteksrörelse, må ha haft sitt berättigande i en tid, då praktiskt taget all medicin bereddes individuellt, men måste numera anses föråldrad. Den alltmera överhandtagande fabriksmässiga tillverkningen av läkemedel har medfört, att läkemedelsförsörjningen fått andra aspekter än tidigare. Den viktigaste förändring som inträtt sammanhänger emellertid med den sociala utvecklingen. Det ekonomiska ansvaret för hälso- och sjukvården har i ständigt växande grad överflyttats till samhället. Den slutna sjukvården åvilar praktiskt taget i sin helhet stat, landsting och kommuner och vad den öppna vården beträffar växer oupphörligt den andel av kostnaden härför som samhället skall bära genom understöd till sjukkasseväsendet, minskade avgifter vid poliklinikerna, låga taxor för tjänsteläkarna, fria och rabatterade läkemedel osv. Med hälso- och sjukvården hör läkemedelsförsörjningen självklart ihop. Under sådana förhållanden lär det icke med log kunna göras gällande, att staten skulle göra sig skyldig till ett obehörigt ingrepp, om den på sig överförde det villkorsbetingade monopol, som nu utövas av apotekarna, och därmed ej endast försäkrade sig om större inflytande på läkemedelsförsörjningens organisation i det viktigaste ledet utan även förskaffade sig möjlighet att påverka prisbildningen på ett effektivare och efter tidsförhållandena bättre anpassat sätt än som nu kan ske genom medicinaltaxegrunderna. I den andra principfrågan, den som har avseende på de rättsliga möjligheterna att förstatliga apoteksväsendet, kan utredningen här fatta sig kort. Den av f. d. justitierådet E. Sandström i egenskap av expert åt läkemedelsutredningen verkställda särskilda undersökningen (se bilaga 2) har givit till resultat, att statsmakterna visserligen principiellt och teoretiskt sett — om de 341

vilja beakta apoteksprivilegierna efter deras innehåll och den rätt, innehavaren av privilegiet erhållit — icke k u n n a indraga privilegierna, att denna princip numera saknar praktisk betydelse, eftersom samtliga apoteksinnehavare äro underkastade skyldighet att ställa sig till efterrättelse vad Kungl. Maj :t kan komma att föreskriva beträffande privilegiets avstående, inklusive de villkor som k u n n a komma att stipuleras för avståendet, samt att de ersättningskrav som kunna framföras i anledning av privilegiets avstående icke äga stöd av någon rättsregel utan kunna motiveras endast av billighetsskäl. Med utgångspunkt från här relaterade förhållanden kan det alltså sägas, att statsmakterna numera ha fria händer att när som helst införa statsmonopol inom apoteksväsendet. Om och när så sker, torde det å andra sidan näppeligen kunna ifrågakomma annat än att statsmakterna även i detta fall skola beakta den i vårt land hävdvunna principen att näringsutövare, som genom statliga åtgärder tvingas att upphöra med en näring, varav de haft sin utkomst, skola av billighetsskäl gottgöras härför, om näringen övergår till staten. Efter dessa uttalanden av mera allmän innebörd övergår läkemedelsutredningen till en granskning av de särskilda argument som förr och nu — av 1912 års apotekskommitté och andra — vanligen åberopats mot införande av statsmonopol inom apoteksväsendet. Det har bland annat sagts, att statsdrift fördyrar i jämförelse med enskild affärsverksamhet, och det är icke ovanligt att därvid pekas på de höga priserna på tobak och sprit. Dessa exempel äro dock uppenbart irrelevanta, eftersom det här är skatten, som höjer priserna. Utredningen vill i detta sammanhang uttala, att det enligt dess uppfattning måste vara helt uteslutet att göra läkemedel till föremål för någon som helst beskattning vare sig direkt genom någon form av omsättningsskatt eller indirekt, genom att vinstmedel från ett statligt monopolföretag överföras till statskassan. Det bör för övrigt observeras, att staten, när läkemedelsreformen trätt i tillämpning, icke torde komma att finna det förenligt med det allmännas intressen att skattebelägga läkemedel. Statlig verksamhet fördyras ibland därigenom, att den på grund av sin karaktär endast i princip eller blott delvis k a n drivas efter affärsmässiga grunder. Sålunda kan ett statsföretag av staten åläggas uppgifter, som äro för företaget ekonomiskt betungande. Det är givet, att sådana avvikelser i samhällets intresse från affärsmässigheten k u n n a bli aktuella även för ett statligt apoteksföretag, t. ex. för att få till stånd en godtagbar läkemedelstjänst i glesbygderna. Ur helhetens synpunkt är det ju dock inte här fråga 342

om en fördyring utan snarare om en omfördelning till förmån för vissa folkgrupper, som eljest skulle missgynnas. Sådana omfördelningsfrågor måste naturligtvis behandlas med stor urskiljning. För sin del vill utredningen uppställa som ledande princip för ett statligt läkemedelsföretag, att kundtjänsten i vidsträckt mening inte får bli sämre utan tvärtom bör bli bättre än för närvarande. Detta kan innebära, att vissa köparkategorier få betala ett högre pris än de skulle få, om kundtjänsten inskränktes till ett minimum. Några stora differenser i detta hänseende kan det dock knappast bli tal om. Ett statligt apoteksföretag bör också ha möjlighet att bedriva viss forskning på läkemedelsområdet. Även om en sådan verksamhet ej alltid kan beräknas lämna en avkastning, som täcker företagets omedelbara kostnader härför, bör dock ett forskningsarbete av denna art på längre sikt betala sig i form av bättre och billigare läkemedel för allmänheten. Vad utredningen hittills anfört hänför sig till sådana avvikelser från affärsmässigheten, som låta sig förena med apoteksföretagets eget intresse av att k u n n a på bästa sätt betjäna allmänheten med fullgoda läkemedel. Helt annorlunda ställer det sig i det fall att företaget blir av staten ålagt att av sociala eller medicinska skäl tillhandahålla visst läkemedel — kanske ett mycket dyrbart sådant eller ett av vilket behovet är stort — till så lågt pris och med så stor förlust, att det ej kan komma i fråga att söka täckning härför genom höjning av priset på andra varor. I dylika fall måste apoteksföretaget självfallet erhålla gottgörelse av allmänna medel för den förlust som uppstår. I detta sammanhang må även framhållas, att ett statsägt apoteksväsen icke torde böra utnyttja de fördelar som för närvarande erbjuda sig i form av kommunala subventioner (hyresfrihet eller nedsatt hyra för apotekslokaler, fri bostad åt apoteksföreståndare osv.). Statsdrift inom apoteksväsendet kommer sålunda att betyda, att vissa kostnadskategorier öka och att nya komma till. Men häremot svarar — utöver bortfall eller minskning av andra kostnadskategorier — en ökad prestation. När det talas om, att statsdrift fördyrar, är det givetvis som regel någonting annat man tänker på, nämligen en försämring av förhållandet mellan kostnad och prestation. Den utbredda uppfattningen, att statsdrift alltid måste verka fördyrande i denna senare mening innebär — om den överhuvudtaget har något fog för sig —- åtminstone en otillåtlig generalisering. Man bör inte av vanetänkande låta hindra sig från en prövning av omständigheterna i det särskilda fallet. Mot ett förstatligande av apoteksväsendet anföres vidare svårigheten att under ett statsmonopol skapa ett effektivt kontrollsystem. Huvudskälet är här, att den varu- och kassakontroll som nödvändigt sammanhänger med handhavande av statens medel och staten tillhöriga varor, svårligen 343

skulle k u n n a tillfredsställande — och till rimliga kostnader — genomföras ifråga om apoteksrörelsen med dennas mångfald av olikartade varor. Omöjligheten att utan ett mycket vidsträckt eftergivande av skärpan av varu- och kassakontrollen på apoteken driva dessa helt i statlig regi betonades starkt av 1912 års apotekskommitté, som i detta förhållande såg det avgörande skälet mot apoteksväsendets förstatligande. Och även med en mycket förenklad kontroll vore det enligt apotekskommitténs mening uppenbart, att kontroll och räkenskaper under ett statligt monopolsystem skulle bli särskilt tidsödande och kostbart, en omständighet som icke kunde lämnas ur räkningen vid bedömandet av, huruvida statsmonopolet vore ett för apoteksväsendet lämpligt system. Sedan apotekskommittén framlade sitt betänkande, har den förändringen skett, att apoteksväsendet blivit kollektiviserat. Därmed har kollektivet inträtt som intressent ifråga om redovisningen vid de enskilda apoteken, och den kontroll som så starkt bekymrade 1912 års utredningsmän är delvis redan genomförd. Det bör även framhållas, att dessa utredningsmän, i den mån de reflekterade över denna fråga, sannolikt utgingo från att ett eventuellt statsmonopolföretag skulle iklädas ämbetsverkets form med vad därav följer i fråga om offentlig kontroll av räkenskaper m. m. Vid ett statsövertagande finge man dock givetvis tänka sig en effektivisering av den befintliga kontrollen. Bland annat måste varulagren inventeras en gång om året, vilket nu i allmänhet icke sker, sannolikt emedan en inventering av ett apotekslager i många fall är både tidsödande och kostnadskrävande. Generellt sett kunna svårigheterna för ett statligt apoteksföretag att få till stånd en tillfredsställande redovisning och kontroll knappast väntas bli större än för vilket annat företag som helst, som driver detaljhandel på olika orter under en gemensam ledning. Då emellertid frågan om varukontrollens ordnande på apoteken otvivelaktigt är av mycket stor vikt, avser läkemedelsutredningen att ägna särskild uppmärksamhet åt denna fråga i avd. IV (kap. 14). Det göres vidare gällande, att ett förstatligande i och för sig skulle innebära en sänkning av apoteksväsendets nivå och en tillbakagång för apotekarkåren. Om farmacevterna bleve statstjänstemän, skulle — har det sagts — härav följa ej endast minskad trevnad inom yrket utan även minskad sakkunskap. Deras förändrade anställningsförhållanden skulle sannolikt medföra såväl en nedpressning av lönerna — i varje fall för det stora flertalet befattningshavare — som en minskad arbetsinsats från farmacevternas sida. Utsikten att i sinom tid få eget apotek och därmed även bättre arbetsförhållanden vore nämligen en stimulans till högre arbetsinsats. I ett särskilt hänseende skulle dessutom farmacevterna såsom statsanställda komma i ett avgjort sämre läge än för närvarande: en farmacevt, som sedan staten övertagit samtliga apotek av någon anledning bleve upp344

sagts — härav följa ej endast minskad trevnad inom yrket utan även minskad sakkunskap. Deras förändrade anställningsförhållanden skulle sannolikt medföra såväl en nedpressning av lönerna — i varje fall för det stora flertalet befattningshavare — som en minskad arbetsinsats från farmacevternas sida. Utsikten att i sinom tid få eget apotek och därmed även bättre arbetsförhållanden vore nämligen en stimulans till högre arbetsinsats. I ett särskilt hänseende skulle dessutom farmacevterna såsom statsanställda komma i ett avgjort sämre läge än för närvarande: en farmacevt, som sedan staten övertagit samtliga apotek av någon anledning bleve uppsagd från sin tjänst, skulle för framtiden vara avskuren från möjligheten att arbeta i sitt fack. Att ett förstatligande av apoteksväsendet skulle föra med sig minskad trivsel inom yrket är svårt att förstå men också svårt att motbevisa. För apoteksinnehavaren bör väl en förutsättning för trivsel vara den, att han genom driftighet och kunnighet kan förbättra sina egna villkor, men denna möjlighet är redan nu starkt kringskuren. En person med apotekarexamen har nu möjlighet att så småningom erhålla ett apoteksprivilegium samt att, sedan h a n innehaft detta privilegium i fem år, bli befordrad till annat mera indräktigt privilegium. Inom ett statligt apoteksföretag skulle motsvarigheten härtill vara befordran till föreståndarskap för apotek av olika storlek och med rätt varierande löneförmåner. Vidare får man förutsätta, att vissa poster inom företagets centrala administration finge tillsättas genom befordran av apoteksföreståndare. Apotekspersonalens anställningsvillkor hos ett statligt apoteksföretag kunna i stort sett väntas bli likartade med eller bättre än de nuvarande. Men befordringsgången bör i ett statsföretag bli mera beroende av förtjänst och skicklighet än nu. Apotekarnas befordran sker för närvarande med hänsynstagande huvudsakligen till examensbetyg och tjänstgöringstidens längd; s. k. kårmeriter tillmätas också ett betydande värde, något som knappast torde förekomma inom andra jämförbara yrkesområden. I ett statsföretag får man förutsätta en friare prövning, där vederbörandes duglighet och användbarhet blir utslagsgivande. Företagets strävan måste vara att genom befordran premiera arbetsvilligheten och skickligheten för att på den vägen utvinna en stor prestation av sina anställda. För den indolente apoteksmannen kan detta perspektiv te sig mindre trivsamt, men för den ambitiöse bör det innebära en lockelse i jämförelse med nuvarande ordning. Detta gäller även, och icke minst, farm. kandidaterna och den tekniska personalen, vilkas befordringsmöjligheter nu äro jämförelsevis små. Det kan måhända sägas, att eftersom statsföretaget skulle bli den praktiskt taget enda arbetsgivaren för personer, som utbildat sig för apotekstjänst, kunde personalen få vissa svårigheter att hävda sig gentemot före345

tagsledningen. Häremot är först att genmäla, att läkemedelsindustrien bör k u n n a finna användning för flera farmacevter än nu. Genom en förändring av utbildningen av farmacevterna — en sådan är ju redan föreslagen — ökas farmacevternas duglighet för även andra uppgifter än dem som möta inom apoteksrörelsen. Då emellertid den vid apoteken anställda personalen givetvis kommer att vara organiserad även framdeles, saknar den icke möjlighet att få sina intressen bevakade. Och erfarenheten visar, att personalen i statliga företag generellt sett är tryggare i sin anställning än personalen i enskilda företag. Det finns ingen orsak att tro, att ett statligt apoteksföretag skulle komma att i här nämnt avseende intaga en särställning. Med hänsyn likväl dels till de speciella förhållandena inom det nuvarande apoteksväsendet med av Kungl. Maj :t förlänade privilegier samt till apoteksrörelsens säregna karaktär i övrigt, dels ock till att utredningen förordar att apoteksföretaget skall iklädas aktiebolagets form, föreslår utredningen i kapitel 15 inrättande av en besvärsnämnd under en av Kungl. Maj :t utsedd opartisk ordförande. Denna nämnd skulle framför allt ha att pröva och slutligt avgöra besvär i frågor rörande anställande, förflyttning och entledigande av apoteksföreståndare och andra befattningshavare i jämförlig eller motsvarande ställning. Yppade farhågor för en efter hand minskad sakkunskap hos farmacevterna k u n n a måhända icke frånkännas ett visst berättigande men då icke på den i allmänhet åberopade grunden — dvs. själva faktum att statsdrift införes inom apoteksväsendet — utan som en följd av den allmänna utvecklingen på läkemedelsområdet. Denna kännetecknas bland annat av en ständigt fortgående minskning av apotekens extemporeberedda läkemedel och en motsvarande ökning av de laboratorie- och fabriksframställda beredningarna. Då denna utveckling varken torde böra eller kunna vridas tillbaka, måste i stället den framtida farmacevtutbildningen anpassas efter de förändrade förhållandena. Det måste därvid sörjas bland annat för att — i mån av behov — farmacevterna få tillfälle att genom bevistande av fortbildningskurser eller på annat sätt uppehålla och förkovra sina under utbildningstiden förvärvade kunskaper. En annan grupp av skäl mot ett helstatligt apoteksväsende utgöra de som gå ut på att apotekens service gentemot allmänheten skulle försämras. Det är h ä r särskilt tre synpunkter som gjort sig gällande och de åberopades redan av 1912 års apotekskommitté. Dels måste man, har det sagts, vid statsdrift inom apoteksväsendet utgå från att antalet apoteksinrättningar komme att minskas så mycket som möjligt; att så skedde vore nämligen en av huvudförutsättningarna för att ett förstatligat apotekväsende skulle bli ekonomisk bärkraftigt. Dels måste under ett statligt apoteksmonopol alla handköp av s. k. fria handelsvaror bortfalla, emedan staten ej kunde få konkurrera med de privata företagarna inom branschen. Och dels måste 346

den centralisering av läkemedelstillverkningen, som kunde väntas bli en följd av apoteksväsendets förstatligande, medföra att i många fall anskaffande av läkemedel åt de sjuka skulle kräva längre tid, än om läkemedlen ifråga bereddes på varje apotek. Det första av dessa argument har i huvudsak redan bemötts genom vad läkemedelsutredningen ovan (sid. 342 o. f.) anfört om ett statligt apoteksföretags kundtjänst i vidsträckt mening. Här skall framhållas, att om apoteksrörelsen organiseras i enlighet med den plan, utredningen framlägger i kapitel 13, kommer totala antalet distributionsställen för läkemedel att bli icke obetydligt större än nu, utan att driftkostnaderna öka. Uppfattningen att ett statligt apoteksföretag av konkurrenshänsyn skulle vara förhindrat att saluhålla fria handelsvaror må ha synts riktig, då apotekskommittén avgav sitt betänkande (1919), men saknar enligt läkemedelsutredningens åsikt i våra dagar allt fog. Utredningen k a n således ej dela apotekskommitténs uppfattning i detta hänseende utan anser, att det tvärtom bör vara ett statligt apoteksföretags både rätt och plikt att tillse, att apoteksinrättningarna tillhandahålla alla för hälso- och sjukvården nödvändiga varor, oavsett om dessa äro att anse som apoteksvaror eller icke. Frågan bör m. a. o. icke bedömas främst ur konkurrenssynpunkt, utan huvudvikten bör läggas vid att apoteksrörelsens förstatligande ej heller i detta hänseende skall innebära någon försämring av allmänhetens försörjning med goda och prisbilliga varor. Härvidlag kan det dock givetvis ställa sig olika på olika orter, beroende på om apoteksinrättningen är ensamförsäljare av fria handelsvaror i här angiven bemärkelse eller om konkurrens förekommer från detaljister i färghandels- och kemikaliebranschen. Det tredje nu ifrågavarande argumentet föranleder läkemedelsutredningen till följande uttalanden. Den centralisering av läkemedelstillverkningen vid apoteken som förutsattes skola äga r u m i samband med apoteksväsendets förstatligande k a n endast genomföras successivt. En viss samtidighet med utvecklingen i riktning mot en ökad användning av i industriell skala framställda standardpreparat av läkemedel måste eftersträvas. Emellertid äro möjligheterna att ersätta magistrellt för skrivna läkemedel med standardpreparat redan nu så stora, att det ej torde vara nödvändigt att alla apoteksinrättningar äro rustade för tillverkning av läkemedel i samma utsträckning som nu. De verkligt livsviktiga, snabbt verkande läkemedlen finnas för övrigt redan i form av specialiteter. Beredningen av vissa ur tillverkningssynpunkt mera komplicerade, magistrellt förskrivna läkemedel bör därför efter vunnen erfarenhet kunna centraliseras till ett antal större apoteksinrättningar, belägna på lämpliga platser i landet. Någon risk för att övergången till en sådan ordning skulle ske för hastigt föreligger icke. Vid en centralisering av apoteksrörelsen kommer nämligen tillgången på kvalificerad farmacevtisk personal att vara så rik347

lig, att det vid varje apotek — stort eller litet — under en lång tid framåt kommer att finnas personal, som är kompetent att bereda magistrellt förskrivna läkemedel, där så är nödvändigt. Vad nyss sagts om tillgången på farmacevtisk personal h a r betydelse även i ett annat viktigt avseende. Såsom ett skäl mot statsdrift inom apoteksväsendet har nämligen även anförts, att arbetstiden på apoteken i dylikt fall måste inskränkas, något som i sin t u r skulle föra med sig ett oavvisligt behov av personalökning med därav följande ökade driftkostnader. I anledning härav vill läkemedelsutredningen framhålla, att arbetstidens längd för apotekspersonalens del är reglerad genom kollektivavtal, vilket innebär, att den i princip ej är längre än inom statlig eller kommunal verksamhet i allmänhet. Personaltillgången kommer, som nyss påpekats, att under överskådlig tid vara mycket god. I fråga om enmansapoteken vill utredningen dock framhålla, att den räknar med att föreståndarna för dessa måste, liksom nu, få påtaga sig den extra arbetsbörda som innehavet av en sådan befattning för med sig.

Därmed har läkemedelsutredningen avslutat sin granskning av de viktigaste skälen mot apoteksväsendets förstatligande. De skäl som enligt utredningens åsikt tala för en sådan åtgärd ha direkt eller indirekt framgått av den förda diskussionen liksom av vad utredningen tidigare i detta kapitel anfört om värdet av en centralisering på detta område samt om läkemedelshandelns ställning inom den allmänna hälso- och sjukvården. Utredningen anser sig ha på ett tillfyllestgörande sätt motiverat sin uppfattning, att det med nuvarande apotekssystem icke går att ernå väsentligt billigare läkemedel resp. lägre läkemedelskostnader; vill man behålla det förra måste man avstå från det senare. Utredningen har blivit övertygad om att apoteksrörelse väl ägnar sig för statsdrift, men har förståelse för att särskilt på apotekarhåll även andra synpunkter k u n n a anläggas. Å andra sidan är utredningen icke främmande för tanken att även apoteksrörelsens utövare, inför ett perspektiv av växande svårigheter att med nuvarande läkemedelspriser kunna finansiera apoteksverksamheten, skola vara villiga att fördomsfritt pröva utredningens motiv och förslag. Till sist vill utredningen understryka, att den förutsätter att apotekarna, därest de skulle finna att man på andra vägar lika bra eller bättre kan nå de syften, utredningen med sitt förslag vill främja, icke skola underlåta att framlägga positiva motförslag.

IV. LÄKEMEDELSUTREDNINGENS FÖRSLAG RÖRANDE APOTEKSVÄSENDET

Kap. 12. Omfattningen och organisationen av ett statligt apoteksmonopol, rn. m. A.

Inledning

I avd. III har läkemedelsutredningen angivit skälen för att det redan nu avsevärda statliga inflytandet på apoteksväsendet bör vidgas genom att statsmonopol på apoteksrörelse införes. Sedan utredningen under 1947 enhälligt beslutat föreslå, att ett statligt aktiebolag bildas för apoteksrörelsens bedrivande beslöt utredningen inbjuda apotekarsocieteten och Sveriges apotekareförbund att deltaga i utformningen av ett förslag till apoteksbolagets organisation. Som förutsättning för denna medverkan skulle gälla, att utredningens betänkande i fråga om apoteksväsendet utmynnade i ett förslag att en minoritetspost av aktier i bolaget — med garanterad utdelning — samt representation i bolagsstyrelsen skulle tillförsäkras apotekarna genom apotekarsocieteten eller annan motsvarande organisation. Denna förmån för ett enskilt intresse, som icke skulle tillkomma någon annan än apotekarna, kunde enligt utredningens mening vara motiverad av att det tillämnade apoteksbolaget i sina betydelsefullaste funktioner skulle ha att obrutet fullfölja en verksamhet som under århundraden helt åvilat apotekarna och som även fortsättningsvis — ehuru under andra betingelser — i viktiga avseenden måste åvila dem, t. ex. den omedelbara ledningen och skötseln av rikets apotek. Genom ett dylikt delägarskap för apotekarna i apoteksbolaget skulle även vinnas fördelen av ett samband mellan bolagets ledning och apotekarsocieteten (motsvarande) för främjande av syftemål, som avse att befordra farmaciens utveckling. Vid ett sammanträffande med läkemedelsutredningen den 16 september 1947 blevo befullmäktigade representanter för apotekarsocietetens direktion och centralstyrelsen för apotekareförbundet muntligen underrättade om utredningens ovannämnda beslut samt om det av utredningen ifrågasatta samarbetet mellan staten och apotekarna. Därvid tillspordes apotekarrepresentanterna, om de vore villiga att, utan eget ställningstagande i 349

principfrågan, medverka vid utformningen i detalj av ett förslag till ett statligt apoteksbolags organisation. Svar härpå avgavs vid ett förnyat sammanträffande den 17 november 1947, varvid från direktionens och centralstyrelsens sida enhälligt meddelades, att apotekarorganisationerna icke vore benägna att deltaga i utarbetandet av ett förslag på basis av läkemedelsutredningens ifrågavarande beslut. Motivet för denna ståndpunkt formulerades i ett uttalande av direktionens ordförande sålunda: »Likaväl som en utredningskommitté går förutsättningslöst till sitt arbete, så vill vi, när vi, såsom vi tar för givet, lämnas tillfälle att remissvägen yttra oss om det kommande förslaget, gå till arbetet utan att dessförinnan ha bundit oss.» — Vid sistnämnda sammanträffande med utredningen förklarade de närvarande apotekarrepresentanterna tillika, på särskilda frågor, att de icke vore beredda att förhandla med utredningen rörande eventuella ersättningar till apoteksinnehavare i samband med statens övertagande av apoteksrörelsen. Sedan detta besked erhållits, bestämde sig utredningen för att utarbeta och framlägga ett förslag avseende ett helstatligt aktiebolag för apoteksrörelsens bedrivande. Till utredningens betänkande skulle dock fogas utkast till bolagsordning även för ett företag, i vilket jämte staten annan skulle k u n n a vara delägare. Det förslag som utarbetats inom utredningen innehåller i fråga om apoteksväsendet följande fyra huvudpunkter: 1) Genom en särskild, av Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt stiftad lag bestämmes, att rättigheten att här i riket driva apoteksrörelse — dvs. sådan handel med apoteksvaror och gifter som enligt apoteksvarustadgan och giftstadgan är förbehållen apoteksföreståndare — skall tillkomma uteslutande staten (monopolrättighet). 2) Utövandet av monopolrättigheten upplåtes åt ett för ändamålet bildat, av staten helt eller till väsentlig del ägt aktiebolag, som övertager den nuvarande apoteksrörelsen samt dess utövares huvudsakliga rättigheter och skyldigheter med avseende på tillhandahållande (tillverkning och distribution) av apoteksvaror m. m. Härutöver bör apoteksbolaget bland annat äga att i den omfattning som är samhällsekonomiskt fördelaktig och eljest förenlig med allmänt intresse bedriva import, upphandling och tillverkning av läkemedel. 3) I ett mellan staten, representerad av Kungl. Maj :t, och apoteksbolaget ingånget avtal angivas dels oktrojen för bolaget att under viss tid på statens vägnar utöva ifrågavarande monopolrättighet, dels ock de allmänna riktlinjerna för bolagets verksamhet ävensom de skyldigheter i övrigt som — utöver vad som stadgas i gällande författningar — skola åvila bolaget såsom huvudman för apoteksväsendet. 350

4) Genom en av riksdagen godkänd KF fastslås bland annat skyldighet dels för staten att verkställa inlösen av viss, apoteksinnehavare tillhörig egendom (fastigheter, inventarier och lager), dels ock för monopolets utövare att gentemot apoteksinnehavare ikläda sig vissa ekonomiska förpliktelser (utgivande av lön, övergångsersättning och pension). För innebörden av det förslag, vars huvudpunkter här angivits, redogöres i de följande avsnitten av detta kapitel samt i kapitel 16. Utredningen har även utarbetat en organisationsplan för ett statligt apoteksbolags rörelse. Denna plan, som framlägges i kapitel 13, har tillkommit i första hand för att ligga till grund för utredningens ekonomiska beräkningar. I fråga om den för ett statsmonopol på apoteksrörelse erforderliga lagstiftningens utformning har läkemedelsutredningen haft vägledning av den för statens tobaksmonopol 1914 och 1943 tillkomna lagstiftningen. I anslutning till därvid tillämpade principer har utredningen ansett att i en av Konungen och riksdagen stiftad lag om statsmonopol på apoteksrörelse bör upptagas allenast stadgande rörande apoteksmonopolets inrättande, under det att i en av Konungen och riksdagen antagen förordning böra intagas bestämmelser, som reglera de ekonomiska mellanhavandena mellan staten och apoteksbolaget å ena sidan samt de nuvarande innehavarna av apoteksprivilegierna å andra sidan. De av utredningen utarbetade utkasten till monopollag och ersättningsförordning med specialmotiveringar äro sammanförda i kapitel 16. Frågan i vad mån nuvarande författningar angående apoteksrörelsen — främst apoteksvarustadgan — böra underkastas en mera genomgripande revision med anledning av ett statsmonopols införande har läkemedelsutredningen ansett tills vidare böra lämnas öppen. Vad apoteksvarustadgan angår må erinras om att förslag har framlagts av medicinalstyrelsen om stadgans ersättande med en modernare författning, en läkemedelsstadga, samt att det icke ingår i läkemedelsutredningens uppdrag att utarbeta förslag till revision av apoteksvarustadgan. Att en del av nu gällande författningsbestämmelser måste ändras, när ett statligt bolag övertager apoteksrörelsen, har framgått redan av utredningens allmänna motivering och framgår också av vad utredningen anför i det följande. Andra av bestämmelserna åter äro nödvändiga och ändamålsenliga även under ett statligt apotekssystem. Utredningen har emellertid icke ansett sig böra utarbeta några förslag till författningsändringar. Detta är nämligen ett betydande arbete, som utredningen funnit böra anstå till dess statsmakterna tagit ställning i huvudfrågan om apoteksväsendets förstatligande.

B. Omfattningen av

apoteksmonopolet

I kapitel 4 har redogörelse lämnats för det nuvarande enskilda apoteksmonopolets innebörd och för de bestämmelser som i olika hänseenden reglera handeln med apoteksvaror, gifter av första klassen m. m. Utredningen avser, såsom i inledningen till detta kapitel framhållits, att det statliga apoteksföretaget skall övertaga den nuvarande apoteksrörelsen med i huvudsak de rättigheter och skyldigheter som för närvarande tillkomma resp. åvila dess utövare. Det synes ej nu föreligga någon anledning att vare sig inskränka eller utvidga den nuvarande monopolrättigheten. Ett statsägt apoteksmonopol skulle alltså, liksom det nuvarande privatägda, vara partiellt. Den närmare innebörden härav torde icke behöva ytterligare belysas. Utredningen vill dock understryka, att, ehuru ett statligt apoteksföretag bör ha samma principiella skyldighet att tillhandahålla apoteksvaror och första klassens gifter som apoteksrörelsens utövare för närvarande ha enligt apoteksvarustadgan och giftstadgan, skyldigheten att hålla sådana varor i lager icke som nu ovillkorligen bör gälla för varje enskilt apotek. En sådan skyldighet skulle nämligen medföra, att en mycket väsentlig fördel av apoteksrörelsens centralisering skulle gå förlorad. Däremot bör apoteksföretaget som sådant — liksom nu varje apoteksföreståndare — vara pliktig att på därom framställd begäran snarast möjligt anskaffa och tillhandahålla apoteksvara resp. gift av första klassen, som ej finns i lager vid apotek och övriga distributionsställen. Vad h ä r sagts om apoteksvaror bör i princip gälla även beträffande sådana icke-apoteksvaror, som beröras av formuleringen i § 8 apoteksvarustadgan (»alla uti gällande farmakopéer och medicinaltaxa upptagna varor»). Frågan om gränsdragningen beträffande övriga icke-apoteksvaror mellan ett statligt apoteksföretag och den allmänna handeln behandlas i kapitel 14. Rent allmänt vill utredningen här framhålla, att huvudsynpunkten bör vara, att apoteksväsendets förstatligande ej får medföra någon försämring av allmänhetens möjligheter att genom apoteken erhålla för hälsooch sjukvården nödvändiga varor, oavsett om dessa äro att anse som apoteksvaror eller icke. C. M o n o p o l f ö r e t a g e t s o r g a n i s a t i o n : affärsverk eller a k t i e b o l a g ? Problemet om de organisatoriska formerna för bedrivande i allmänhet av statlig företagsverksamhet har vid skilda tillfällen varit föremål för uppmärksamhet såväl i den offentliga debatten som i samband med utredningar genom särskilda kommittéer och sakkunniga. Första gången en sammanfattande översikt givits av de olika synpunkter som lagts på nämnda organisationsproblem torde ha varit i den 1936 avlämnade utredningen om 352

införande av ett statligt kaffemonopol (SOU 1936: 10). Denna översikt är emellertid numera, såsom en naturlig följd av utvecklingen på området, i flera avseenden föråldrad. Bland annat på grund härav lät läkemedelsutredningen sin expert på hithörande frågor, fil. doktorn M. Marcus, utarbeta den promemoria angående »Organisationen av statskontrollerade affärsföretag i Sverige», vilken såsom bilaga 6 är fogad vid detta betänkande. Av den i promemorian lämnade redogörelsen angående de former som hittills valts eller föreslagits för organisationen av ett statskontrollerat affärsföretag framgår, att problemets lösning sökts efter i huvudsak två olika linjer, nämligen genom att konstruera företaget antingen som statligt affärsverk, dvs. ett statsorgan, eller som aktiebolag, dvs. ett till formen enskilt företag. Det förstnämnda alternativet har två varianter, av vilka den ena utgöres av ett verk med en ensamt beslutande chef i spetsen (exempel: järnvägsstyrelsen) och den andra av ett verk, vars ledning utövas av en kollegial styrelse (exempel: vattenfallsstyrelsen). Bolagsalternativet åter har många varianter men karaktäriseras i främsta rummet av att företaget utgör ett självständigt aktiebolag med staten som intressent i företaget. Redogörelsen visar, att affärsverkets form valts i huvudsak endast för de statliga kommunikationsverken samt vattenfallsverket och luftfartsstyrelsen, av vilka de båda sistnämnda företräda den kollegiala styrelseformen, medan andra statsinfluerade ekonomiska företag, som här komma i fråga, erhållit aktiebolagets form. Det enda undantaget härifrån representerar den 1943 tillkomna centrala ledningen för vissa av försvarsväsendets industrier (försvarets fabriksstyrelse), vilken erhöll det enmansstyrda affärsverkets konstitution. I frågan om den lämpliga organisationen av ett företag för utövande av en statlig apoteksrörelse får läkemedelsutredningen anföra följande. Spörsmålet hur ett statskontrollerat — helt eller delvis statsägt — affärsföretag bör vara organiserat, kan för närvarande knappast allmängiltigt besvaras utan måste prövas från fall till fall. Även när det gäller val av organisationsform för ett statsmonopol på detaljhandeln med apoteksvaror och första klassens gifter stå samma möjligheter som eljest till buds. Att låta ett affärsdrivande verk utöva monopolrättigheten, torde dock i detta fall vara mindre lämpligt. Å andra sidan kan det ej sägas vara utan vidare klart, att aktiebolagsformen är den lämpligaste för ett företag av här ifrågavarande art. Ett stort antal av de för aktiebolagen givna lagreglerna äro nämligen tillkomna för att skapa balans mellan en majoritet och en minoritet av aktieägare. I ett företag, som har till ändamål att utöva ett statligt apoteksmonopol, måste ju dock enligt sakens natur staten ha det avgörande inflytandet. Man skulle därför kunna tänka sig möjligheten att tillskapa en särskild form av juridisk person, avsedd enbart för statliga företag. Tanken härpå har framförts i olika sammanhang, men någon 24 — 12189

officiell utredning om en sådan särskild statlig företagsform har hittills ej kommit till stånd, om man bortser från socialiseringsnämndens förslag angående omorganisation av SJ och domänverket. Den ursprungliga anledningen till intresset för en särskild företagsform för statlig affärsverksamhet torde h a varit en önskan att göra företagsledningarna mera självständiga i förhållande till statsmakterna än vad ledningarna för de affärsdrivande verken i regel äro. I brist på något annat alternativ har man härvid i senare tid utom i fallet försvarets fabriksstyrelse valt aktiebolagsformen, som ansetts inrymma ett större mått av handlingsfrihet för företagsledningen än affärsverksformen. Den hittillsvarande utvecklingen på ifrågavarande område talar, såvitt läkemedelsutredningen kunnat finna, till förmån för att även åt ett statligt företag på apoteksväsendets område giva aktiebolagets form. Belägg för riktigheten av denna uppfattning kunna hämtas ur den redogörelse som lämnats i Marcus' ovan omförmälda promemoria, till vilken torde få hänvisas. Här vill utredningen blott konstatera, att det torde vara ostridigt, att ett bolag bättre och smidigare än ett ämbetsverk kan anpassa sin verksamhet efter gängse kommersiella riktlinjer. Det kan lättare företaga de ändringar och den utbyggnad av verksamheten som omständigheterna påkalla; det står därjämte i vissa avseenden — t. ex. vad gäller lönefrågor — friare i sitt förhållande till de anställda och kan mera obundet verkställa sina dispositioner beträffande såväl inköp som försäljning. Dessa förhållanden måste tillerkännas avgörande vikt, när det såsom i fråga om läkemedelsförsörjningen ytterst gäller att skapa ett effektivt instrument för tillgodoseende av kravet på att varor skola tillhandahållas på så gynnsamma villkor som möjligt för konsumenterna. Vidare kan man genom att välja aktiebolaget som organisationsform direkt konstatera, om rörelsen går ihop eller icke, vilket ej utan vidare är möjligt, om affärsverksalternativet väljes. Framhållas må även, att det synes böra undvikas att staten som sådan gentemot utlandet uppträder såsom företagare-importör. Då det icke är otänkbart, att till förmån för affärsverksalternativet och mot bolagsalternativet kommer att åberopas att man genom att välja det förra skulle lättare kunna ordna relationerna mellan apoteksföretaget och de statliga myndigheterna, vill läkemedelsutredningen ej underlåta att här framhålla följande synpunkter på denna fråga. Den av apotekarna bedrivna verksamheten brukar i modern förvaltningsrättslig litteratur åberopas som ett exempel på »offentlig förvaltning genom enskilda». Tydligt är, att verksamheten i vad den har avseende på tillverkning och försäljning av läkemedel kan sägas ingå som ett led i den statliga förvaltningsverksamheten. Det skulle därför möjligen k u n n a göras gällande, att en under statsmonopol lagd apoteksrörelse icke lämpligen bör omhänderhavas av ett i förhållande till den egentliga statsförvaltningen 354

formellt fristående organ — ett statligt aktiebolag — för vilket i första hand allmänna civilrättsliga regler äro bestämmande i fråga om såväl organisationen som funktionerna. Härtill kan dock genmälas, att det, om så skedde, icke skulle vara fråga om att införa någon principiellt ny anordning, vartill motstycke för närvarande saknas i vårt land. Redan nu finns det nämligen statliga eller statskontrollerade aktiebolag, som äro självständiga subjekt för offentlig förvaltning. Detta är fallet bland annat med Tobaksmonopolet samt med Vin- och spritcentralen och de kommunala systembolagen. Utmärkande för dessa företag är, förutom att de intaga en privilegierad eller monopoliserad ställning, att statens intresse i dem aldrig är helt identiskt med de enskilda aktieägarnas, utan staten eftersträvar genom sin medverkan ekonomisk fördel av delvis annan natur än den som tillätes komma de enskilda till del. Men dessutom eftersträvar staten genom sin medverkan i företagen ett tillgodoseende av andra, ur statens synpunkt viktiga intressen — i regel sociala eller fiskala sådana. I den mån detta är fallet, har staten ej nöjt sig med att vara endast medpart utan även gjort bruk av sin höghetsrätt. I dessa fall handlar således staten som företagare delvis efter andra normer och i andra syften än den enskilde företagaren, och särskilda garantier ha skapats för att här avsedda företag skola bedriva sin verksamhet på ett sådant sätt, att nämnda syften tillgodoses. Detta sker t. ex. dels genom att majoriteten av ledamöterna i företagens styrelser utses av Kungl. Maj :t eller något underordnat statsorgan, dels genom att under Kungl. Maj:t vederbörande statliga ämbetsverk utövar en allmän tillsyn över verksamheten (kontrollstyrelsen över systembolagen), dels — och framför allt — genom att företagen i samband med oktrojernås beviljande genom avtal med staten tillförbindas bland annat att utöva sin rörelse under iakttagande av de villkor och bestämmelser, avtalen innehålla. Läkemedelsutredningen är av den uppfattningen, att anordningar motsvarande dem, för vilka här i största korthet redogjorts, skola vara tillfyllest för att vid apoteksrörelsens överlåtande åt ett statligt aktiebolag säkerställa, att rörelsen kommer att utövas på ett sådant sätt, att främst de viktiga kraven på läkemedlens fullgoda beskaffenhet, prisbillighet och lättillgänglighet icke bli eftersatta. Av vad här ovan anförts framgår, att läkemedelsutredningen för sin del ansett sig icke kunna reflektera på ämbetsverksalternativet. På grund härav har utredningen ej närmare diskuterat, hur ett statligt affärsverk för bedrivande av apoteksrörelse bör vara konstruerat.

D . E t t statligt apoteksbolags

konstruktion

Mot bakgrunden av apoteksväsendets ställning såsom en integrerande del av samhällets hälso- och sjukvård torde det te sig naturligt, att staten under alla omständigheter har det avgörande inflytandet i ett aktiebolag för apoteksrörelsens bedrivande. Däremot kan otvivelaktigt frågan, huruvida bolagets aktiekapital skall helt tillskjutas av staten eller icke, vara föremål för delade meningar. Läkemedelsutredningen har, såsom inledningsvis omtalats, kommit till den uppfattningen att endast ett enskilt intresse borde kunna ifrågakomma att få åtnjuta förmånen av att teckna aktier i bolaget, nämligen apotekarna genom apotekarsocieteten eller annan organisation, som efter apoteksväsendets förstatligande kan komma att träda i apotekarsocietetens ställe. Vad beträffar storleken av det delkapital som i så fall skulle erbjudas apotekarna att tillskjuta, har utredningen funnit, att detta — med hänsyn till att utdelningen därå avses skola vara garanterad — bör begränsas till högst 10 procent av hela aktiekapitalet. Såsom förut framhållits, har utredningen emellertid ansett sig böra avstå från att föreslå att apotekarna skola erhålla delägarskap i bolaget. Av de två alternativa förslag till bolagsordning, vilka såsom bilaga 7 äro fogade vid betänkandet, utgår det ena (alternativ A) från att staten är ensamintressent i apoteksbolaget och det andra (alternativ B) från att staten är huvudintressent i bolaget. I fråga om några detaljer i bolagets konstitution, som äro identiska enligt båda alternativen, må här anmärkas följande. Med hänsyn tagen till rörelsens beräknade ekonomiska omslutning under de första åren har aktiekapitalet satts till lägst 25 och högst 75 milj. kronor. Aktie föreslås skola lyda på nominellt 1 000 kronor. Utdelningen bör enligt utredningens åsikt maximeras till 4 procent för hela aktiekapitalet, varvid dock preferensaktieägarna — därest sådana komma att finnas — skola vara garanterade 4 procents utdelning. Mandattiden för styrelsemedlemmarna bör, för att trygga deras självständighet och säkra kontinuiteten i ledningen av bolagets verksamhet, icke understiga fyra år och avgången ske successivt. För granskning av bolagets förvaltning skola tillsättas 3 revisorer, av vilka Kungl. Maj :t förordnar en att vara jourhavande revisor med fortlöpande tjänstgöring och med uppgifter av i huvudsak samma slag som dem, vilka åligga innehavarna av motsvarande befattningar i Tobaksmonopolet samt Vin- och spritcentralen. De båda övriga revisorerna utses på bolagsstämma. Avskrivningar, fondavsättning och aktieutdelning begränsas genom föreskrifter i det avtal som förutsattes skola ingås mellan staten och bolaget (se härom avsnitt E av detta kapitel). Skulle vinst därutöver uppkomma, bör denna få disponeras av bolaget 356

för sänkning av läkemedelspriserna. Bolagsordningen bör ej få ändras utan Kungl. Maj :ts tillstånd. De formella förbindelserna i övrigt mellan Kungl. Maj :t (staten) och apoteksbolaget — dvs. utöver vad som kan föreskrivas i bolagsordningen — böra fixeras i avtalet mellan staten och bolaget samt eventuellt i en av Kungl. Maj :t utfärdad instruktion för bolagets styrelse. Den särpräglade uppgift ett statligt apoteksbolag kommer att få med hänsyn till arten av den rörelse, det skall driva, föranleder en speciell uppmärksamhet vid utformandet av företagets ledning. I de statskontrollerade bolag, där staten eller offentliga organ inneha hela eller större delen av aktiekapitalet, utses styrelsen oftast av Kungl. Maj :t, i regel genom omröstning på bolagsstämma för statens aktiekapital. I en del fall — och detta gäller närmast bolagen av Tobaksmonopolets typ samt senast det 1948 ombildade luftfartsbolaget — har emellertid statsinflytandet i styrelsen så begränsats, att staten utser endast halva antalet ledamöter, dock inkluderande ordföranden, varigenom majoriten förbehållits åt det allmännas representanter. 1 De övriga ledamöterna utses av enskilda aktieägare, vilka likväl hos tobaks- och spritmonopolen måste av Kungl. Maj :t godkännas såsom aktieinnehavare. Ehuru denna anordning i allmänhet kan sägas ha tillfört styrelsen speciell sakkunskap på det ekonomiska och kommersiella samt även juridiska området, förefaller det icke vara en oundgänglig förutsättning för vinnande av det avsedda resultatet. Detta torde kunna ernås även genom att binda Kungl. Maj :ts val av styrelseledamöter vid förslag, avgivna av institutioner eller organisationer, representativa för det näringsområde, där statsföretaget skall verka, eller för ekonomisk sakkunskap i allmänhet. Denna form, som är praktiskt enklare, har hittills icke trätt i tillämpning inom något statskontrollerat företag, men dess princip har genomförts vid valen av de ledamöter i arbetsdomstolen och arbetsrådet, vilka icke representera det allmänna. Tankens förverkligande inom ett statsmonopol har också väckts i åtskilliga av de förslag till inrättande av sådana företag som under senare tid utarbetats på offentligt uppdrag (exempel: kaffe- och oljemonopolen). För apoteksbolaget bör en dylik lösning av frågan om styrelsens sammansättning icke vara utesluten. Att denna styrelse måste garanteras tillgång inom sin egen krets av ekonomisk erfarenhet, torde vara ostridigt, samtidigt som även annan sakkunskap där bör vara representerad, särskilt den som företrädes av apotekarkåren. Om antalet styrelseledamöter bestämdes till åtta, kunde åt Kungl. Maj :t förbehållas rätten att direkt utse fyra ledamöter, däribland ordföranden, medan övriga medlemmar av Kungl. 1 Ett undantag härifrån utgör LKAB, där staten och den enskilde aktieägaren utse var sin hälft av styrelsen och ordföranden ingår bland dem som väljas av den enskilda parten.

Maj :t förordnades efter förslag av valkorporationer, som representera resp. farmacien, medicinen, allmän kommersiell erfarenhet och köparna. Svårigheterna vid genomförande av en dylik lösning äro emellertid stora. Redan vid bestämmandet av vilka grupper, som böra företrädas, liksom även vid utseendet av lämpliga valkorporationer för upprättande av namnförslagen kunna allvarliga svårigheter möta. Med den mångfald organisationer som numera möter på snart sagt alla områden och vilkas intressen ofta brytas mot varandra blir det vanskligt att träffa det rätta valet bland dem som skulle bemyndigas föreslå representanter för en viss grupp. Det är sålunda i här föreliggande fall ingalunda klart, vilket organ som lämpligen bör företräda exempelvis apotekarna eller köparna. De korporationer som för de förras vidkommande kunde tänkas stå i första r u m m e t för ett dylikt uppdrag förlora med monopolets ikraftträdande sannolikt sitt formella underlag. Bland köpare av läkemedel intaga sjukkassorna för sina medlemmar och landstingen för sina sjukvårdsinrättningar ledande platser och skulle genom sina topporganisationer — sjukkasse- resp. landstingsförbundet — vara väl skickade att föreslå ledamöter i apoteksmonopolets styrelse. Men om, såsom rimligt är, plats kan beredas endast åt en företrädare för konsumenternas intressen, vilket av de båda förbunden bör då få förslagsrätten? En annan olägenhet — ur vissa synpunkter kanske den största — som är förenad med systemet att binda Kungl. Maj :ts val av styrelseledamöter vid vissa korporationers förslag ligger däri, att de personer som utses på sådant sätt måhända alltför lätt komma att fatta det som sin närmaste uppgift att söka tillgodose och bevaka de särskilda intressen, valorganen företräda. Och det är ingalunda uteslutet, att dessa intressen k o m m a i motsatsförhållande till de sociala ändamål apoteksbolaget skall tjäna och därigenom framkalla slitningar i styrelsens och företagets arbete eller en snedvridning av hela verksamheten. Det var farhågan för en dylik utveckling, som föranledde 1947 års järnvägsutredning att avstyrka tanken på att järnvägsstyrelsens ledamöter skulle hämtas från någon viss intressegrupp, enär de då inom styrelsen komme att »söka hävda sina egna intressen». Ett annat alternativ vore att låta Kungl. Maj :t direkt utse hela styrelsen utan några begränsande bestämmelser och hänvisa den sakkunskap, som skulle företrädas av de olika valkorporationernas kandidater, till ett råd, anknutet till styrelsen. Erfarenheten från andra områden av en sådan institution är emellertid icke särskilt uppmuntrande: medlemmarna inkallas sällan och förlora dessutom i betydelse genom att de icke äga deltaga i besluten. De förhållanden som här antytts ha lett läkemedelsutredningen till slutsatsen, att vid konstruktionen av apoteksbolagets ledning Kungl. Maj :t bör 358

förbehållas rätten att utan förslag från utomstående utse bolagets hela styrelse. Den enda begränsning av denna rätt, som utredningen skulle vilja ifrågasätta, är ett angivande i bolagsordningen av att vid valet av styrelseledamöter skall tillses, att både medicinsk och farmacevtisk sakkunskap finnes företrädd. Den här angivna ståndpunkten gäller för det fall, att staten ensam tillskjuter företagets kapital. Skulle däremot en del av kapitalet få tecknas av företrädare för apotekarkåren, bör en sådan modifikation av organisationen övervägas, att åt de enskilda aktieinnehavarna beredes rätt att bli representerade i styrelsen. Tekniskt kan en sådan anordning enklast åstadkommas genom att utgiva bolagets aktier i två serier, av vilka den ena och större (stamaktier) får innehavas endast av staten och den andra (preferensaktier) av enskilda med hembudsskyldighet till staten. Vilket antal styrelsemedlemmar, som skall väljas av de båda aktieseriernas resp. innehavare, bestämmes i bolagsordningen. En förutsättning för apotekarnas delägarskap i bolaget och rätt till representation i styrelsen måste dock enligt läkemedelsutredningens åsikt vara att apotekarnas kapitaltillskott uppgår till minst 5 procent av aktiekapitalet. Att medicinalstyrelsen icke föreslås skola få någon direkt representation i apoteksbolagets styrelse motiveras därmed, att medicinalstyrelsen förutsattes bibehålla åtskilligt av sin kontrollerande och inspekterande verksamhet över apoteksväsendet, varigenom medicinalstyrelsen får tillfälle att i erforderlig grad göra sitt inflytande gällande. I detta hänseende har dock inom läkemedelsutredningen yppats en skiljaktig mening i det herr Ahlgren för sin del hävdat, att medicinalstyrelsen såsom den centrala myndigheten inom apoteksbolagets verksamhetsområde bör vara representerad i bolagets styrelse. En sådan anordning skulle dessutom bidraga till att göra kontakten mellan medicinalstyrelsen och bolagets ledning smidigare. Styrelsen och huvudkontoret böra ha sitt säte i Stockholm.

E . A v t a l e t m e l l a n s t a t e n och a p o t e k s b o l a g e t , m .

m.

I och med att ett centralt lett statligt apoteksbolag övertager driften av apoteksrörelsen i riket inträder i viktiga avseenden en helt ny situation. Under nuvarande på personliga privilegier uppbyggda apotekssystem ter det sig naturligt att apoteksinnehavarna och deras organisationer icke få utöva något bestämmande inflytande på avgörandet av åtskilliga vitala administrativa spörsmål rörande apoteksväsendet. Klart är å andra sidan, att ett statligt apoteksföretag såsom huvudman för apoteksväsendet — även om detta kommer att drivas i aktiebolagets form — bör givas helt andra och större befogenheter i dessa hänseenden än dem som nu tillkomma apoteksrörelsens utövare. Att m ä r k a är emellertid, att ett aktiebolag är — från359

sett sin bundenhet av gällande författningar — formellt fristående i förhållande till statsförvaltningen samt att statens inflytande på bolagets verksamhet i princip kan utövas endast på bolagsstämman. Med hänsyn till arten av de uppgifter, bolaget har att fylla, måste därför som förut framhållits särskilda garantier skapas för att trygga medicinalstyrelsens och andra vederbörande myndigheters inflytande på läkemedelshandeln. I den mån detta ej lämpligen kan eller bör ske genom lagstiftning eller genom i administrativ ordning utfärdade föreskrifter, böra frågor av hithörande slag regleras genom bestämmelser i det förut omnämnda avtalet mellan staten och bolaget. I ett dylikt avtal böra angivas — förutom oktrojen för apoteksbolaget att under viss tid på statens vägnar utöva ifrågavarande monopolrättighet — såväl de allmänna riktlinjerna för bolagets verksamhet som de skyldigheter i övrigt, vilka skola åvila bolaget såsom huvudman för apoteksväsendet i riket. Oktrojtiden för bolaget bör enligt läkemedelsutredningens åsikt ej göras kortare än 10 år. Det är nämligen av vikt, att bolagets ledning får möjlighet att planera och efter vunnen erfarenhet organisera sin verksamhet på relativt lång sikt. Inom utredningen har även framförts tanken på en väsentligt längre oktroj tid — förslagsvis 25 år — men med hänsyn bland annat till att statsmakterna icke böra för längre tid avhända sig möjligheten att ånyo pröva frågan om den lämpligaste företagsformen har utredningen stannat för att föreslå, att oktroj tiden första gången bestämmes till 10 år. Vad gäller de allmänna riktlinjerna för bolagets verksamhet, bör i avtalet angivas, att det skall åligga bolaget att vid inköp, tillverkning och försäljning av de varor, monopolet skall tillhandahålla, ägna nödig omsorg åt såväl prisbilligheten som varornas fullgoda beskaffenhet, att vid bestämmandet av utförsäljningspriserna på läkemedel m. m. taga hänsyn å ena sidan till att bolagets rörelse såtillvida skall gå ihop, att rörelsevinsten kommer att täcka erforderliga avskrivningar, fondavsättning och en måttlig förräntning av det i rörelsen investerade kapitalet, samt å andra sidan till kravet att priserna bli så låga som möjligt ävensom att på alla områden av sin verksamhet handha rörelsen på möjligast rationella och effektiva sätt, utan att därigenom säkerheten vid tillredningen och expeditionen av läkemedel eftersattes eller läkemedlens tillgänglighet minskas. Vad apoteksbolagets skyldigheter i övrigt angår, bör i avtalet intagas en erinran om att bolaget är pliktigt att vid utövandet av statens monopol på apoteksrörelse ställa sig till efterrättelse ej endast vad lag eller författning härom stadgar utan även de föreskrifter som i administrativ ordning utfärdas eller komina att utfärdas av Kungl. Maj :t eller av medicinalstyrelsen jämlikt erhållet bemyndigande. Det måste dock förutsättas, att då 360

fråga uppkommer om utfärdande av administrativa föreskrifter, som ha avseende på apoteksdriften eller som eljest kunna komma att påverka apoteksväsendets ekonomi, apoteksbolagets ledning skall beredas tillfälle att i förväg framlägga sina synpunkter. Ytterligare bör i avtalet erinras om bolagets skyldigheter gentemot de nuvarande apoteksinnehavarna. Dessa skulle j u genom apoteksväsendets förstatligande nödgas avstå från sina privilegier, och de böra enligt utredningens tanke i viss mån soulageras härför. Utredningen föreslår, att de som vid tiden för monopolets ikraftträdande inneha personligt privilegium på apotek skola garanteras anställning som apoteksföreståndare hos apoteksbolaget ävensom lön, övergångsersättning och pension i enlighet med de bestämmelser härom som innehållas i det tidigare omnämnda utkastet till s. k. ersättningsförordning. — Vad den nuvarande farmacevtiska och ickefarmacevtiska apotekspersonalen beträffar, skall redan nu framhållas, att enligt utredningens mening apoteksbolaget visserligen bör principiellt vara skyldig att i sin tjänst övertaga även denna personal, men bolaget måste å andra sidan äga dels samma rätt till uppsägning av personal som nu avtalsenligt tillkommer apoteksinnehavarna såsom arbetsgivare, dels ock samma rätt som äpoteksinnehavarna ha att i fri förhandling med resp. personalorganisationer överenskomma om lönevillkoren m. m. Ovillkorligt skall gälla, att apoteksbolaget — mot att disponibla pensionsfonder ställas till bolagets förfogande — åtager sig att svara för redan utgående pensioner till apoteksinnehavare och deras efterlevande samt till apotekspersonalen och dennas efterlevande. Även härom bör föreskrift intagas i statsavtalet. Rörande apoteksbolagets rättigheter enligt avtalet må här endast framhållas, att bolaget skall äga bedriva ej blott apoteksrörelse utan även grosshandel med samt import, export och tillverkning av apoteksvaror och första klassens gifter ävensom annan därmed förenlig verksamhet. , I anslutning till de synpunkter, för vilka redogjorts här ovan, har inom läkemedelsutredningen upprättats ett utkast till avtal mellan staten och apoteksbolaget, vilket med tillhörande specialmotiv återfinnes i kapitel 16. I övrigt bör apoteksbolagets ledning i princip ha stor frihet att ordna sin verksamhet med hänsyn till arten och omfattningen av de uppgifter, bolaget har att fylla. En förutsättning härför måste vara att något överhetligt fastställande av medicinaltaxegrunder såsom norm för prissättningen på bolagets läkemedel icke förekommer. De nuvarande taxegrunderna och på grundval av dem utarbetade taxor få visserligen förutsättas komma att i stort sett tillämpas under en övergångstid, men de måste efter hand lämna rum för monopolets principiellt på vanliga kommersiella grunder fotade kalkyler. Viktigt är emellertid, såsom tidigare i detta betänkande framhål361

lits, att monopolet blir icke blott ett affärsföretag utan jämväl intager sin plats som ett organ för samhällets hälso- och sjukvård. Till frågan om prissättningen får utredningen anledning återkomma i kapitel 14.

F . A p o t e k s b o l a g e t s f ö r h å l l a n d e till de s t a t l i g a

myndigheterna

Allmänna synpunkter Förhållandet mellan apoteksbolaget och de statliga förvaltningsmyndigheterna, enkannerligen medicinalstyrelsen, har varit föremål för särskild uppmärksamhet från läkemedelsutredningens sida. Det har synts utredningen vara av stor vikt, att funktionsfördelningen mellan monopolet och de på läkemedelsförsörjningens område verksamma myndigheterna redan från början så långt möjligt klarlägges. På ett i möjligaste m å n friktionsfritt samarbete mellan de olika statliga instanserna inom läkemedelsförsörjningen kommer det nämligen att i mycket hög grad bero, huruvida apoteksbolaget skall kunna framgångsrikt fullgöra sin uppgift. De myndigheter — utom medicinalstyrelsen — vilkas ämbetsområden k o m m a att beröras av apoteksbolagets verksamhet, och vice versa, äro främst riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, sjukvårdsberedskapsnämnden och försvarets sjukvårdsstyrelse. När det gäller att i ovannämnda syfte söka draga en gräns mellan å ena sidan ett statligt aktiebolags och å andra sidan vederbörande statliga ämbetsverks och andra myndigheters kompetens och uppgifter med avseende på läkemedelsförsörjningen, bör huvudsynpunkten vara, att bolagets ledning principiellt tillförsäkras samma rörelsefrihet inom sitt verksamhetsområde, som varje annat — statsägt eller privatägt — företag av denna typ besitter. Häremot strider ej, att apoteksbolaget vid utövandet av sin verksamhet måste ställa sig till efterrättelse de föreskrifter som av offentlig myndighet — Kungl. Maj :t, medicinalstyrelsen eller annan vederbörande — finnas böra meddelas för tillgodoseende av bland annat hävdvunna krav på säkerhet vid läkemedlens tillredning och distribution till konsumenterna. Förhållandet till medicinalstyrelsen m. m. Medicinalstyrelsen utövar sedan länge (jfr kap. 4, avsnitt B) under Kungl. Maj:t högsta inseendet över »den allmänna hälso- och sjukvården jämte apoteksväsendet i riket». Senast har detta förhållande fastslagits i den för medicinalstyrelsen 1947 utfärdade instruktionen. Utöver de uppgifter som uttryckligen angivas i instruktionen (4 §) tillkommer det styrelsen att i flera andra viktiga hänseenden öva tillsyn över och utfärda föreskrifter 362

beträffande apoteksväsendet. Dessa styrelsens befogenheter grunda sig merendels på uttryckliga bemyndiganden i författningar eller särskilda beslut, som Kungl. Maj :t tid efter annan meddelat. Dessa förhållanden böra hållas i minnet, när man går att överväga, hur kompetensfördelningen mellan medicinalstyrelsen och apoteksbolaget bör ordnas. När läkemedelsutredningen i det följande kommer att något uppehålla sig vid medicinalstyrelsens nuvarande befogenheter med avseende på apoteksväsendet — sådana de komma till uttryck i gällande författningar — och därvid göra vissa uttalanden för eller emot ett bibehållande av dessa befogenheter, åsyftar utredningen icke fullständighet. De exempel utredningen valt torde emellertid vara ägnade att ge en uppfattning om, hur utredningen anser att gränsen i stort sett bör dragas mellan medicinalstyrelsens och apoteksbolagets resp. kompetensområden. För överskådlighetens skull behandlar utredningen ämnet punktvis i följande ordning: 1. Enligt gällande instruktion tillkommer det medicinalstyrelsen dels att hos Kungl. Maj:t föreslå anläggande av nya samt förflyttning eller upphörande av redan befintliga självständiga apotek, dels ock att själv besluta om inrättande, bibehållande eller upphörande av filialapotek. Läkemedelsutredningen anser, att det principiellt bör tillkomma apoteksbolagets ledning att besluta om anläggande, flyttning och indragning av såväl apoteksinrättningar av olika slag som andra distributionsställen (apoteksfilialer, läkemedelsförråd). Tvekan huruvida avgörandet härutinnan bör ligga i bolagsledningens hand kan enligt utredningens uppfattning egentligen föreligga endast beträffande de apotek som i utredningens organisationsplan benämnas centralapotek, vilka utredningen förmenar böra i framtiden utgöra kärnan i det omorganiserade apoteksväsendet. Bestämmandet av dessas antal och lokalisering synes icke böra få ankomma enbart på apoteksbolaget, utan det bör åligga bolaget att på grundval av den organisationsplan, utredningen framlägger i nästa kapitel, upprätta förslag till en definitiv plan över erforderliga centralapotek, att av Kungl. Maj :t, efter hörande av medicinalstyrelsen, fastställas till efterrättelse. En sådan plan bör givetvis senare kunna modifieras i den mån de förhållanden som legat till grund för densamma ändras, men förfaringssättet bör då bli detsamma som vid planens fastställande. I övriga här avsedda fall bör det endast åligga bolagets ledning att före besluts fattande inhämta medicinalstyrelsens uppfattning om den åtgärd, vars vidtagande ifrågasattes. 2. Vidare åligger det för närvarande medicinalstyrelsen att öva tillsyn över apotekens beskaffenhet, drift och personal. Detta åliggande omfattar ett flertal olika uppgifter, bland annat — som det hette i 1930 års instruktion — »att tillse, att befintliga apoteksinrättningar äro vederbörligen underhållna och försedda med goda och tillräckliga förråd av läkemedel samt 363

att till utrönande därav föreskrivna visitationer anställas; att låta inspektera ej mindre, på särskild anledning, visst apotek än även, tid efter annan, apoteksinrättningarna inom större eller mindre delar av riket; samt att vaka över, att apoteksföreståndare och deras medhjälpare fullgöra vad dem enligt gällande föreskrifter åligger». a) Ansvaret för att apoteksinrättningarna äro »vederbörligen underhållna» måste givetvis i framtiden åvila apoteksbolaget. Kontrollen härav torde däremot böra, liksom hittills, handhavas av medicinalstyrelsen genom förste provinsialläkarna respektive stadsläkarna, vilkas visitationsskyldighet alltså bör bibehållas. Dessa tjänsteläkares främsta uppgift med avseende på apoteken är numera (sedan den 1 juli 1947) att utöva hygienisk kontroll över apoteken samt att kontrollera förskrivningen av gifter och alkoholhaltiga preparat. Tjänsteläkarna ha vidare att tillse, att apoteken äro försedda med »goda och tillräckliga förråd av läkemedel». Föreskrift torde böra meddelas om skyldighet för visitationsförrättare att till apoteksbolaget insända avskrift av visitationsprotokollet. Apoteksinspektionerna verkställas sedan den 1 juli 1947 av två särskilda befattningshavare vid SFL, vilket står under medicinalstyrelsens omedelbara ledning. Dessa båda apoteksinspektörer handha alltså för närvarande den farmacevtiska kontrollen av apoteken, dvs. bland annat kontrollen av läkemedlens art och beskaffenhet samt förvaring ur farmacevtisk synpunkt ävensom kontrollen av apotekens apparatur, vågar och vikter. Att den kontroll, som utövas i samband med här ifrågavarande inspektionsförrättningar måste i en eller annan form bibehållas även inom ett förstatligat apoteksväsende, torde vara oomtvistligt, och utredningen anser för sin del att kontrollen i fråga bör omhänderhavas i huvudsak på samma sätt som nu. Även avsyning av apoteksinrättningarna bör liksom nu tillhöra medicinalstyrelsens åligganden. b) Bestämmelser angående vilka läkemedel som skola »hållas i förråd» på apoteken finnas dels i § 8 apoteksvarustadgan och dels i en av medicinalstyrelsen vid medicinaltaxans utfärdande årligen meddelad föreskrift i ämnet (se sid. 88 o. f.). Dessa bestämmelser innebära i korthet, att alla i gällande farmakopé och medicinaltaxa upptagna varor, för vilka medicinalstyrelsen ej medgivit undantag härutinnan, skola finnas till salu i tillräckliga förråd på apoteken. Apoteksföreståndare är vidare i princip skyldig atl på begäran anskaffa apoteksvara, som han ej har på lager. Enligt läkemedelsutredningens uppfattning måste det även sedan apoteksväsendet förstatligats tillkomma den medicinska sakkunskapen (representerad av medicinalstyrelsen samt av farmakopé- och farmakonomikommittéerna) att avgöra vilka läkemedel som alltid skola finnas att tillgå på apoteken eller som utan dröjsmål skola kunna av dem anskaffas från annat håll. Men även i fråga om sådana läkemedel bör — såsom utredningen 364

redan i avsnitt B av detta kapitel framhållit — apoteksbolaget i princip ha frihet att bestämma lagerhållningens omfattning på de enskilda apoteken. Andra läkemedel — i den mån de äro apoteksvaror — måste det åligga bolaget att på begäran snarast möjligt anskaffa. I belysningen av vad här anförts framträder skarpt den avgörande skillnaden mellan apoteksbolaget och de vanliga affärsföretagen av mångfilialtypen, nämligen att apoteksbolaget skall vara skyldigt att saluföra ett visst antal varor, oavsett om bolaget — liksom nu de enskilda apoteken — åsamkas förlust genom att dessa varor på grund av ringa efterfrågan och dålig hållbarhet måste kasseras. Apoteken äro med andra ord icke i första hand att betrakta som affärsföretag utan som ett led i hälso- och sjukvården. Och apoteksbolaget blir i egenskap av huvudman för apoteksväsendet snarare att jämföra med landstingen såsom huvudmän för den slutna sjukvården än med de affärsföretag som utöva andra staten tillkommande monopolrättigheter. c) Om i enlighet med utredningens förslag apoteksväsendets ledning förlägges till ett för verksamhetens behöriga fortgång ansvarigt, centralt organ — apoteksbolaget — förefaller det utredningen naturligt, att detta organ även ålägges den medicinalstyrelsen nu tillkommande skyldigheten att övervaka att apoteksföreståndare och deras medhjälpare fullgöra sina skyldigheter. I den mån farmacevt gör sig skyldig till fel eller försummelse i sin tjänsteutövning, måste emellertid liksom nu medicinalstyrelsen k u n n a ingripa och ålägga vederbörande disciplinstraff resp. påkalla åtals anställande. Likaså bör medicinalstyrelsen bibehållas vid rätten att under de förutsättningar som angivas i lagen den 30 maj 1941 från tjänstgöring på apoteksinrättning avstänga farmacevt, som på grund av sinnessjukdom eller annan rubbning i själstillståndet är ur stånd att nöjaktigt tjänstgöra därstädes. 3. Till medicinalstyrelsens tillsyn över apoteksväsendets farmacevtiska personal i vidsträckt mening hör även att utöva kontroll över antagningen av apotekselever, att meddela legitimationsbevis såsom apotekare resp. bevis om godkännande såsom farm. kandidat, att tillse att apoteksinrättningarna innehavas och förestås av behöriga personer, att hos Kungl. Maj :t anmäla apotekare till erhållande av apoteksprivigelium samt att i förekommande fall bevilja apoteksinnhavare tjänstledighet och förordna föreståndare för apotek. a) Bestämmelser angående apotekselevers antagande och lärotid m. m. finnas intagna i en KK av den 30 december 1938 (se sid. 194). Enligt denna skall medicinalstyrelsen, sedan centralstyrelserna för Sveriges apotekareförbund och Sveriges farmacevtförbund lämnats tillfälle att yttra sig, bestämma hur stort antal apotekselever som under varje år högst må antagas. Vid bestämmandet härav skall hänsyn tagas till apoteksväsendets 365

behov av och utrymme för farmacevtiskt utbildad personal. Ansökan att bli antagen till apotekselev göres hos medicinalstyrelsen, som prövar ansökningarna. Antagen apotekselev hänvisas av medicinalstyrelsen till visst apotek, där till en början hans lämplighet prövas under minst två månader. Apotekselevs lärotid före den första teoretiska utbildningen vid farmacevtiska institutet skall enligt kungörelsen utgöra minst två år. Vad sättet för elevantagningen beträffar, har inom läkemedelsutredningen framförts skäl, som tala för att förlägga denna till undervisningsmyndigheten i stället för till medicinalstyrelsen. Utredningen har emellertid ansett sig icke böra nu föreslå någon förändring i detta hänseende. Herr Ahlgren har härvidlag anmält avvikande mening, i det han ansett att liksom i fråga om rekryteringen av medicine, odontologie och veterinärmedicine studerande bör antagningen av apotekselever ankomma på undervisningsmyndigheten. Därest apotekselevernas antagande och praktiska utbildning tills vidare alltjämt kommer att ligga under medicinalstyrelsens kontroll, måste dock ett intimt samarbete äga r u m mellan styrelsen och apoteksbolagets ledning i dessa frågor. Om medicinalstyrelsen beslutar att ett högre antal elever per år skall antagas än bolagsledningen för sin del anser erforderligt med hänsyn enbart till apoteksväsendets behov, bör bolaget visserligen i princip vara skyldigt att mottaga hela antalet antagna elever för praktisk utbildning vid apoteken men däremot icke att bereda anställning i sin tjänst åt ett större antal än det, bolagsledningen föreslagit till antagande. I motsatt fall skulle bolaget på denna väg kunna berövas möjligheten att successivt bringa antalet tjänstgörande farmacevter i bättre överensstämmelse med behovet av sådan personal inom ett reformerat apoteksväsende. Skulle medicinalstyrelsen mot förmodan finna, att bolagets åtgärder i nyssnämnda syfte äro ägnade att äventyra säkerheten i expeditionen på apoteken — t. ex. genom att farmacevtiskt utbildad personal i alltför stor utsträckning ersattes med teknisk personal — torde styrelsen icke underlåta att anmäla förhållandet hos Kungl. Maj :t. Såväl här berörda som övriga med elevantagningen och -utbildningen sammanhängande frågor måste givetvis, liksom nu, regleras i författningsväg. b) En bestämmelse om rätt för medicinalstyrelsen att legitimera apotekare resp. godkänna farm. kandidater torde vara nödvändig även i händelse apoteksväsendet förstatligas. Som en följd härav bör medicinalstyrelsen även äga att i förekommande fall återkalla meddelad legitimation. Däremot kommer behov icke att föreligga av att bibehålla medicinalstyrelsen vid övriga här ovan uppräknade åligganden, avseende bland annat beviljande av tjänstledighet och förordnande av föreståndare för apoteksinrättning. 366

4. Enligt nuvarande bestämmelser har medicinalstyrelsen vidare dels att granska och vidtaga ändringar i gällande, av Kungl. Maj:t fastställda farmakopé, dels att i övrigt handlägga ärenden angående läkemedel. a) Utredningen anser, att även apoteksbolagets ledning bör äga en uttryckligen fastslagen rätt att göra sin röst hörd både vid fastställande av nya upplagor av farmakopén och vid ändring av gällande sådan. Såsom exempel på för bolagets verksamhet betydelsefulla frågor, som kunna uppkomma i detta samband, må nämnas frågan, vilka krav som böra ställas på renheten av de i läkemedlen ingående beståndsdelarna. Huruvida apoteksbolaget bör vara representerat i den permanenta farmakopékommittén, anser sig utredningen icke kunna uttala någon bestämd uppfattning om. Det torde dessutom närmast ankomma på bolagets ledning att bedöma om sådan representation är erforderlig för tillvaratagande av bolagets intressen samt att, om detta befinnes vara fallet, hos Kungl. Maj :t göra framställning härom. En annan synnerligen viktig fråga är den som gäller omfattningen av apotekens utrustning. Med den nuvarande utformningen av bestämmelserna i ämnet vore det icke möjligt för apoteksbolaget att genomföra den centralisering av apotekens verksamhet för tillverkning och analys av läkemedel som förutsattes i den av läkemedelsutredningen uppgjorda organisationsplanen (se kap. 13). På grund härav böra dessa bestämmelser upphävas, och det bör få bli bolagets sak att bestämma angående de enskilda apoteksinrättningarnas utrustning. Riktpunkten bör härvid vara, att apoteksinrättningarna äro så utrustade, som deras verksamhet i varje särskilt fall kräver. På medicinalstyrelsen får det sedan ankomma att i samband med apoteksinspektionerna övervaka, att utrustningen motsvarar detta krav samt att den är av fullgod beskaffenhet. b) Under medicinalstyrelsens befogenhet att »i övrigt handlägga ärenden angående läkemedel» inrymmas åtskilliga betydelsefulla uppgifter. En av dessa omfattar styrelsens befattning med registrering och kontroll av farmacevtiska specialiteter. I vad mån en reformerad specialitetslagstiftning kan komma att medföra förändringar på denna punkt, kan för närvarande icke överblickas. Det måste emellertid tillsvidare antagas, att nämnda uppgift i princip skall åvila styrelsen även därest apoteksväsendet förstatligas. Andra viktiga uppgifter, som höra hit, angå avgivande av förslag till revision av apoteksvarustadgans bilagor, godkännande av nya läkemedelskompositioner och deras namn samt utfärdande av expeditionsförfattningar för apoteken. Vidare bör här nämnas medicinalstyrelsens befattning med lagstiftningen om gifter. Särskilt betydelsefull ur apoteksbolagets synpunkt är givetvis medicinalstyrelsens befogenhet att utfärda expeditionsförfattningar för apoteken. Alltför detaljerade bestämmelser i detta ämne skulle 367

måhända kunna verka hämmande på bolagets strävan att rationalisera apoteksdriften. Även med beaktande härav anser sig läkemedelsutredningen likväl icke kunna förorda någon omedelbar inskränkning i medicinalstyrelsens nu ifrågavarande befogenhet. Utvecklingen efter ett statsövertagande av apoteksväsendet torde ganska snart komma att ge besked om, huruvida gällande bestämmelser i ämnet böra och kunna, utan eftersättande av kraven på säkerhet i expeditionen, ersättas av andra, för bolaget och allmänheten mindre betungande föreskrifter. Att apoteksbolaget bör äga rätt att yttra sig i ärenden angående revision av apoteksvarustadgans bilagor, torde vara självklart. Utredningen vill emellertid understryka vikten av att sådant yttrande får avgivas redan innan ärendet hänskjutes till Kungl. Maj :t för avgörande (jfr § 3 apoteksvarustadgan). 5. Sedan länge åligger det medicinalstyrelsen att granska apoteksräkningar, som skola betalas av statsverket. Styrelsens befattning med dessa räkningar och underlaget för dem — verifikationer i form av recept och rekvisitioner — omfattade ursprungligen endast kontroll av taxeringen (taxationsgranskning) samt kontroll av att de på räkningarna upptagna beloppen överensstämde med taxationerna (kameral granskning). Denna kontroll sköttes av en deltidsanställd amanuens (leg. apotekare), som granskade varje räkning. När sedermera antalet räkningar alltmera ökades — bland annat genom tillkomsten av lex veneris — infördes granskning genom stickprov. De räkningar som utfärdades enligt sistnämnda lag förde med sig ett nytt moment, nämligen utanordning av till medicinalstyrelsens disposition ställda statsmedel. Räkningarnas antal har därefter fortsatt att stiga, särskilt genom tillkomsten av verksläkarinstitutionen. Numera är granskningen så ordnad, att var tionde inkommen räkning underkastas granskning av en hos styrelsen anställd taxationsgranskare, som är leg. apotekare. Den kamerala granskningen av lex veneris- och skyddsläkemedelsräkningarna samt räkningar på läkemedel åt kvinnor, lidande av havandeskapssjukdomar, sker nu hos medicinalstyrelsen, under det att granskningen av övriga räkningar, som skola gäldas av statsmedel, försiggår hos den myndighet, på vilken räkningen utställts. Den taxationsgranskning som äger rum hos medicinalstyrelsen omfattar i runt tal 100 000 recept per år. Sedan den 1946 i princip beslutade läkemedelsreformen förverkligats, avses medicinalstyrelsen även skola bli organ för såväl kontroll som utanordnande till- apoteken av ersättningar för utlämnade kostnadsfria resp. rabatterade läkemedel. Hur omfattande det härav föranledda granskningsarbetet kommer att bli, när reformen helt genomförts, är av lätt insedda skäl svårt att på förhand bilda sig någon säker uppfattning om. Det förtjänar dock nämnas, att statens organisationsnämnd, som haft att yttra 368

sig angående de organisatoriska och tekniska förutsättningarna för tillhandahållande av nämnda läkemedel, räknat med en minimiökning av totalantalet expedierade recept per år från i runt tal 15,6 milj. 1948 till 20 milj., motsvarande i medeltal per apotek 42 500 recept (1948 33 000). Om den av läkemedelsutredningen uppgjorda organisationsplanen för apoteksväsendet skulle följas i vad gäller bokföringens ordnande, kommer denna att centraliseras till apoteksbolagets huvudkontor. Enligt organisationsplanen skall där finnas en särskild kameralavdelning, dit apoteken skola insända bland annat samtliga beställningar och recept expedierade på kredit. Om en sådan anordning åstadkommes, bör gången därefter kunna bli den att apoteksbolaget kvartals- eller halvårsvis översänder på statsverket utställda räkningar med tillhörande verifikationer till statskontoret, som efter kameral granskning av räkningarna utanordnar ifrågakommande ersättningsbelopp. Den taxationsgranskning som för närvarande sker hos medicinalstyrelsen bör, sedan apoteksväsendet förstatligats, ombesörjas av apoteksbolagets kameralavdelning (motsvarande), och någon ytterligare sådan granskning — genom myndighets försorg — torde icke vara påkallad. Av vad läkemedelsutredningen här ovan anfört framgår, att ett förverkligande av utredningens förslag angående organisationen av ett statligt apoteksmonopol kommer att medföra en väsentlig förändring i medicinalstyrelsens förhållande till apoteksväsendet. Styrelsens huvudsakliga uppgift i detta hänseende blir, som tidigare framhållits, att öva kontroll över att hälso- och sjukvårdens krav bli tillgodosedda samt att gällande författningar efterlevas. Av den i kapitel 4 (sid. 69 o. f.) lämnade redogörelsen framgår flertalet av de uppgifter med avseende på apoteksväsendet som det för närvarande ankommer på medicinalstyrelsen resp. dess apoteksbyrå att handlägga. Bland de av ifrågavarande uppgifter som skulle övertagas av apoteksbolaget, låt vara under medicinalstyrelsens allmänna överinseende, märkas förutom alla ärenden som direkt eller uteslutande angå apoteksväsendets ekonomiska förhållanden även frågor om inrättande, förflyttning och upphörande av apotek (med undantag av centralapotek, jfr det föregående), apoteksfilialer och läkemedelsförråd, vidare ärenden angående apotekslokaler samt anskaffande av utrustning m. m. ävensom frågor om tillsättande och entledigande av apoteksföreståndare (motsvarande). Bland de särskilda befogenheter som även vid monopolrättighetens upplåtande åt ett statligt aktiebolag skulle tillkomma medicinalstyrelsen och inom styrelsen dess apoteksbyrå må sammanfattningsvis nämnas följande: att låta verkställa avsyning och inspektion av apoteksinrättningarna, att meddela och återkalla legitimation av apotekare resp. att godkänna farm. kandidater, 25 — 12189

att handlägga frågor om disciplinär bestraffning av apotekens farmacevtiska personal, att handlägga frågor om apotekselevers antagande och utbildning, att handlägga frågor om ändringar i författningarna rörande handel med läkemedel och gifter, att besluta om ändringar i gällande farmakopé samt att handlägga frågor rörande andra läkemedelshandböcker, att godkänna nya läkemedelskompositioner och deras namn, att i m å n av Kungl. Maj :ts bemyndigande utfärda expeditionsförfattningar för apoteken ävensom föreskrifter angående deras öppethållande och tillgänglighet samt att godkänna förteckningar över läkemedel, som må tillredas på sjukvårdsinrättningar vid vilka apotek icke finnes, ävensom förteckningar över läkemedel, som böra finnas vid läkemedelsförråd. Apoteksbyråns arbetsuppgifter komma alltså att bli väsentligt mindre omfattande än för närvarande, vilket aktualiserar frågan om en omorganisation av byrån. Denna fråga innefattas icke direkt i utredningens uppdrag, men utredningen har icke dess mindre funnit sig kunna ge en antydan om, h u r den anser att frågan bör lösas. En speciell anledning härtill har varit att, då apoteksbyrån i stort sett lämnades oberörd av den 1947 genomförda omorganisationen av medicinalstyrelsen, berodde detta främst på att resultatet av läkemedelsutredningens arbete ansågs böra avvaktas, innan definitiv ställning toges till frågan om apoteksbyråns organisation. Någon tvekan torde icke kunna råda om att en särskild byrå inom medicinalstyrelsen för handläggning av hithörande ärenden kommer att erfordras även om läkemedelsutredningens förslag blir genomfört. Emellertid vill det synas som om de betydelsefullaste och ur omdömessynpunkt mest krävande av de kvarstående arbetsuppgifterna skulle bli av medicinsk natur. Blir detta fallet, synes därav följa, att medicinalrådet och chefen för ifrågavarande byrå icke bör vara apotekare utan läkare, helst med specialutbildning i farmakologi och intern medicin. Även vissa tillkommande, nya arbetsuppgifter för byrån äro av den art, att de torde böra handläggas under chefskap av en läkare. Sålunda bör apoteksbyrån — eller mera adekvat: läkemedelsbyrån — bland annat få till uppgift att hos de medicinska undervisningsmyndigheterna göra erforderliga framställningar med avseende på undervisningen för blivande läkare i läkemedels användning samt angående valet mellan olika läkemedel. En annan mycket angelägen uppgift för läkemedelsbyrån blir att bära ansvaret för den mera officiella informationen av de praktiserande läkarna i fråga om läkemedlens bruk m. m. I detta hänseende är, såsom utredningen i annat sammanhang understrukit, en ökad aktivitet från det allmännas sida påkallad, och läke370

medelsbyrån bör här k u n n a få till stånd ett fruktbärande samarbete med en informationsavdelning inom apoteksbolaget. Om en läkare med den specialutbildning som ovan angivits blir chef för ifrågavarande byrå inom medicinalstyrelsen, tillgodoses automatiskt även det på senare år framförda önskemålet att styrelsen skulle stadigvarande tillföras toxikologisk expertis. Den farmacevtiska sakkunskap, varöver byrån givetvis måste förfoga, skulle i händelse byråchefen blir läkare, bestridas av byråapotekaren, vilken liksom nu icke kan undvaras på byrån. Det skall emellertid framhållas, att de farmacevtiska och apoteksmässiga frågor med vilka byrån kommer att få taga befattning, i motsats till de medicinska frågorna, torde bli av övervägande teknisk art. Utredningen vill till sist säga, att den givetvis ej förbisett att de lösningar av här ovan behandlade spörsmål, vilka utredningen rekommenderar, skulle komma att påverka även organisationen och funktionerna hos andra organ, som ha att taga befattning med läkemedelsfrågor, t. ex. SFL, farmakopé-, farmakonomi- och MB-kommittéerna samt specialitetsnämnden. Utredningen har emellertid icke funnit anledning att ingå härpå i detta betänkande, som i huvudsak berör apoteksväsendets organisation. Beträffande SFL vill utredningen dock icke underlåta att nämna, att den anser en översyn av organisationen och verksamheten påkallad, särskilt vad gäller specialitetskontrollen. Utredningen finner det dessutom önskvärt, att laboratoriet får ett namn, som på ett bättre sätt än det nuvarande representerar laboratoriets hela verksamhetsområde, förslagsvis statens läkemedelsinstitut.

Förhållandet till övriga myndigheter Apoteksbolagets förhållande till riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap torde under den första tiden av bolagets verksamhet komma att präglas huvudsakligen av att riksnämnden jämlikt sin instruktion »är under Kungl. Maj:t centralorgan för landets ekonomiska försvarsberedskap och har i denna sin egenskap att leda, övervaka och samordna landets försvarsförberedelser på det ekonomiska området». Enligt instruktionen åligger det riksnämnden att, i den mån detta icke ankommer på annan myndighet (t. ex. sjukvårdsberedskapsnämnden, se nedan), själv ombesörja att erforderliga förberedelser bli vidtagna, så att under krig resp. av krig eller krigsfara föranledda utomordentliga förhållanden försvarets behov av förnödenheter må kunna tillgodoses och folkförsörjningen tryggas. För att fullfölja sin uppgift skall riksnämnden med civila och militära myndigheter, vilka handha uppgifter på den ekonomiska försvarsberedskapens område (t. ex. medicinalstyrelsen och sjukvårdsberedskapsnämnden), samråda om den närmare fördelningen av arbetsuppgifterna dem 371

emellan. Genom sin instruktion har riksnämnden vidare bemyndigats att träffa uppgörelser med allmänna och enskilda verk och företag m. fl. angående köp, lagring, förädling och omsättning av varor samt angående upplåtande och förhyrande av lagringsutrymmen och därmed sammanhängande frågor, ävensom själv låta uppföra lagerlokaler samt köpa, lagra och sälja varor. Sjukvårdsberedskapsnämnden är det centrala organet för den ekonomiska beredskapen på sjukvårdens område. Sjukvårdsberedskapsnämnden bedriver sin verksamhet i stort sett efter samma linjer som tidigare medicinalstyrelsens materielnämnd (se härom kap. 6). Anmärkas bör dock, att, sedan statens reservförrådsnämnd den 1 juli 1948 uppgått i riksnämnden, sjukvårdsberedskapsnämnden i ekonomiska planeringsfrågor och lagringsspörsmål avseende läkemedel och sjukvårdsmateriel fungerar såsom sakkunnigt organ åt riksnämnden. Självklart är vidare, att den av sjukvårdsberedskapsnämnden från materielnämnden övertagna verksamheten som centralt försörjningsorgan beträffande läkemedel m. m. i och med krisregleringarnas successiva avskaffande praktiskt taget upphört. Sjukvårdsberedskapsnämndens förnämsta uppgift är följaktligen för närvarande den planerande. Ehuru detta från början icke varit avsikten ombesörjer riksnämnden för närvarande lagring för sjukvårdsberedskapsnämndens räkning ej endast av läkemedelsråvaror utan även av färdiga läkemedel m. m. Både riksnämnden och sjukvårdsberedskapsnämnden ha sålunda väsentliga uppgifter att fylla på läkemedelsförsörjningens område. Fråga uppkommer då, i vad mån fullgörandet av dessa uppgifter kunna och böra överflyttas på ett formellt enskilt rättssubjekt — ett aktiebolag — såsom utövare av statens monopol på detaljhandeln med apoteksvaror m. m. I fråga om riksnämnden blir svaret på denna fråga jämförelsevis lätt, eftersom tillkomsten av ett statligt apoteksbolag näppeligen kan tänkas leda till någon annan inskränkning i nämndens nuvarande uppgifter än att nämnden kan befrias från att ombesörja den lagerhållning av läkemedel som nu sker för sjukvårdsberedskapsnämndens räkning. Denna lagring borde kunna övertagas av apoteksbolaget. Vad åter sjukvårdsberedskapsnämnden angår, är det uppenbart, att apoteksbolagets tillkomst måste i viktiga avseenden påverka nämndens funktioner inom läkemedelsförsörjningen. Såväl när det gäller anskaffning av läkemedel som lagring av desamma för olika behov, torde ett apoteksbolag k u n n a träda i sjukvårdsberedskapsnämndens ställe. En dylik anordning kommer enligt läkemedelsutredningens mening att avsevärt underlätta beredskapsplaneringen och får en alldeles särskild betydelse i fråga om omsättningen av dessa lager, vilken bör avsevärt lättare kunna ordnas under ett statligt apotekssystem än under nuvarande starkt decentraliserade organisation för läkemedelsförsörjningen. Däremot anser utredningen, att sjukvårdsberedskapsnämn372

den även under ett sådant apotekssystem bör bibehållas vid sin planerande uppgift. Läkemedelsutredningen har emellertid icke något förslag att framlägga utan förmenar, att här avhandlade frågekomplex bör upptagas till prövning och avgörande först sedan beslut fattats om införande av ett statligt apoteksmonopol. Vad beträffar apoteksbolagets förhållande till den militära läkemedelsförsörjningen och de för densamma ansvariga organen, försvarets sjukvårdsstyrelse med militärapoteket, gäller i princip detsamma som ovan anförts i fråga om förhållandet till riksnämnden och sjukvårdsberedskapsnämnden. Ej heller på denna punkt har läkemedelsutredningen ansett problemet böra närmare penetreras, innan beslut fattats om utredningens förslag. Utredningen vill emellertid framhålla, att tillkomsten av ett statligt apoteksföretag — likgiltigt i vilken form detta drives — utan tvivel kommer att ganska omedelbart aktualisera frågan om en boskillnad mellan militärapoteket såsom sjukhusapotek för det statliga Karolinska sjukhuset och leverantör åt vissa andra civila inrättningar m. fl., å ena sidan, och militärapoteket såsom organ för den militära läkemedelsförsörjningen, å andra sidan. För utredningen ter det sig självklart att, sedan ett centralt statligt företag övertagit ansvaret för den civila läkemedelsförsörjningen i apoteksledet, även Karolinska sjukhusets — ett av landets viktigaste undervisningssjukhus — förseende med läkemedel m. m. skall ankomma på det statliga apoteksföretaget. Huruvida ett särskilt militärapotek bör bestå i ett sålunda förändrat läge, vill utredningen tillsvidare lämna öppet. Utredningen har dryftat denna fråga med chefen för försvarets sjukvårdsstyrelse och chefen för militärapoteket samt har från sjukvårdsstyrelsen mottagit en den 25 september 1950 dagtecknad skrivelse, vari ämbetsverket anför några synpunkter rörande behovet av ett militärapotek. Skrivelsen har såsom bilaga 8 fogats vid betänkandet. Utredningen finner sig av ovan anförd orsak sakna anledning att här ingå på en diskussion av skälen för och emot bibehållande av ett särskilt militärapotek men vill ej underlåta att framhålla, att den hyser tvekan om lämpligheten ur beredskapssynpunkt av att försvarets centralförråd av läkemedel är förlagt till det byggnadskomplex som inrymmer landets största sjukhus. Utredningen har fullt klart för sig, att vissa skäl — främst hänsynen till den militära beredskapen — tala för att även sedan det civila apoteksväsendet förstatligats bibehålla ett särskilt militärt förrådssystem. De militära förråden böra dock i så fall i ekonomiskt och organisatoriskt avseende vara helt skilda från de civila utom vad gäller omsättningen av försvarets läkemedel, vilken — liksom anskaffningen av läkemedel för försvarets behov — i fredstid bör ske uteslutande via apoteksbolaget. Erforderliga avtal härom få givetvis upprättas mellan försvarets sjukvårdsorgan 373

och apoteksbolaget. Målet bör vara, att de militära läkemedlen i största möjliga utsträckning bli desamma som de civila, vilket bland annat skulle väsentligen underlätta deras omsättning via civilapoteken. Frågan om en förändrad organisation av den militära läkemedelsförsörjningen bör alltså enligt läkemedelsutredningens åsikt efter tillkomsten av ett statligt civilt apoteksväsende göras till föremål för särskild utredning. Med hänsyn emellertid till den under alla förhållanden redan från början av ett statligt apoteksbolags verksamhet nödvändiga fortlöpande och intima kontakten mellan vederbörande militära instanser och bolagsledningen har läkemedelsutredningen i sin organisationsplan för apoteksväsendet räknat med att vid bolagets huvudkontor skall inrättas en särskild sektion eller detalj med uppgift att handlägga hithörande frågor. Denna sektion bör även med fördel kunna handlägga frågor avseende den civila beredskapen, dvs. sådana som hänföra sig till det förutsatta samarbetet med riksnämnden och sj ukvårdsberedskapsnämnden.

G. A p o t e k s b o l a g e t s förhållande till l ä k e m e d e l s g r o s s h a n d e l n

och

läkemedelsindustrien Utgångspunkten vid ett försök att belysa ett statligt apoteksföretags förhållande till övriga parter inom läkemedelsförsörjningen — leverantörer, konsumenter m. fl. — måste vara att företaget kommer att intaga en monopolställning. Detta för med sig konsekvenser i olika riktningar. Ojämförligt viktigast äro de konsekvenser, som uppkomma i förhållandet till läkemedelsgrosshandeln — den s. k. droghandeln — och läkemedelsindustrien. Såsom framgår av vad läkemedelsutredningen anfört i ett tidigare avsnitt av detta kapitel, åsyftar utredningen icke att någon utvidgning av det nuvarande apoteksmonopolet skall ske i och med apoteksväsendets förstatligande. I motsats till vad fallet var vid tobaks- och spritmonopolens införande är det alltså här fråga endast om en monopolisering av detaljhandeln; någon ensamrätt för ett statligt apoteksföretag att bedriva tillverkning av eller grosshandel med apoteksvaror åsyftas däremot icke. Nu visar emellertid erfarenheten från de båda andra statsmonopolen, att ett dylikt s. k. partiellt monopol tenderar att inverka även på de grenar av hanteringen, som vid starten lämnats utanför det centraliserande ingripandet. Med hänsyn härtill och till att utredningen i detta betänkande begränsar sig till att föreslå åtgärder med direkt sikte på apoteksväsendet, vill utredningen ej underlåta att något redogöra för sin syn på problemet apoteksföretaget kontra droghandeln och läkemedelsindustrien. När apotekssakkunniga av år 1931 utredde förutsättningarna för ett förbilligande av läkemedlen voro de sakkunniga förhindrade att ifrågasätta 374

någon rubbning av apoteksorganisationen. Bland annat på grund härav upptogo de sakkunniga såsom det ena av sina huvudförslag en centralisering i statens hand av grosshandeln med apoteksvaror och första klassens gifter. Det av apotekssakkunniga förordade statsmonopolet avsåg dock ej all grosshandel med apoteksvaror utan endast den som belöpte på apoteksinrättning, varför det enligt de sakkunnigas uppfattning vore att förvänta, att grosshandelsaffärerna — i händelse monopolet förverkligades — skulle komma att ägna sig åt »bland annat att idka handel i parti med apoteksvaror med andra grosshandlare, eventuellt monopolets utövare (läkemedelscentralen), med näringsidkare och med föreståndare för vissa vetenskapliga institutioner». I kritiken av apotekssakkunnigas nu ifrågavarande förslag framhölls bland annat, att syftet kunde vinnas på enklare vägar samt att de framlagda kalkylerna angående monopolföretagets vinstresultat icke vore hållbara. Förslaget föranledde ej heller någon framställning till riksdagen. Först tio år senare eller 1944 fick riksdagen i anledning av motionen II: 242 tillfälle att behandla frågan, denna gång inom ramen för det vidare syftande förslag, vars antagande av riksdagen utgjort grunden för tilbj komsten av läkemedelsutredningen. Av de under riksdagsbehandlingen inhämtade yttrandena över förslaget framgick, att flertalet som denna gång yttrade sig i frågan ansåg, att åtskilligt kunde vinnas för ett förbilligande av läkemedlen genom varuinköpens centralisering. Det framhölls bland annat, att droghandeln intager en nyckelställning inom läkemedelshandeln och att hur mycket än apoteksväsendet rationaliseras någon verklig garanti mot höga läkemedelspriser icke kan ernås, så länge partipriserna äro undandragna kontroll från det allmännas sida. På detta område hade, anmärktes det, den fria konkurrensen icke haft samma prissänkande funktion som annorstädes. Redan i kapitel 10 har läkemedelsutredningen angivit sin ståndpunkt till frågan om införande av statsmonopol på läkemedelsgrosshandeln. Denna fråga har varit föremål för ingående överväganden inom utredningen, varvid noga prövats, vilka fördelar som kunde vara att vinna genom en monopolisering av grosshandeln med apoteksvaror. De synpunkter och skäl, som därvid framförts till förmån för en sådan åtgärd, äro sammanställda i den tidigare omnämnda, av herrar Rooth och Hemming avgivna reservationen, till vilken här må hänvisas. En majoritet inom läkemedelsutredningen har efter dessa överläggningar stannat för att föreslå, att frågan om droghandelns ställning under ett statsmonopol på apoteksrörelsen tillsvidare lämnas öppen. Skälen härtill äro följande. Inför det förslag till bildande av ett centralt apoteksföretag som utredningen framlägger torde man ha rätt förutsätta att, när köparesidan på detta sätt koncentreras, dess ställning blir så stark, att köparen bör kunna öva ett tillfredsställande inflytande på prissättningen i gross375

handelsledet, även om grosshandeln kvarblir i enskild regi. Enligt denna uppfattning kan det icke anses uteslutet, att den enskilda droghandeln skulle kunna fortbestå vid sidan av det statliga apoteksbolaget samt i fri konkurrens inbördes och med utlandet bjuda ut sina varor till monopolet och andra ifrågakommande kunder. Om erfarenheten visar, att droghandeln kan mot skälig handelsmarginal sköta leveranserna till monopolet, synes det icke vara nödvändigt att lägga även denna verksamhet under statsmonopol. Man skulle i stället vinna såväl fördelen av att icke för grosshandeln behöva bygga upp en ny, fullständig organisation som att monopolets startkostnader minskas med vad som eljest kunde behöva utgivas för förlorad rörelse. Vad beträffar den ofta — senast i 1944 års motion och däröver avgivna yttranden — påpekade olägenheten att droghandelns priser äro undandragna kontroll från det allmännas sida, torde det icke vara uteslutet att man kan komma till rätta med denna olägenhet genom att, som utredningen ifrågasätter, vid bolagets huvudkontor inrätta en sektion för kontroll av leverantörernas prissättning. Härigenom kommer bolagsledningen att kunna hålla sig å jour med dagspriserna på droger och kemikalier i såväl inlandet som utlandet samt vara i stånd att pröva skäligheten av de utav droghandlarna offererade och fakturerade priserna. Inom läkemedelsutredningen har även diskuterats hur förhållandena mellan ett statligt apoteksbolag och den enskilda läkemedelsgrosshandeln praktiskt skulle kunna ordnas. För sina synpunkter på denna fråga redogör utredningen i kapitel 14. I detta sammanhang vill läkemedelsutredningen till sist framhålla, att det förvisso är svårt att i förväg bedöma, vilka möjligheter den enskilda läkemedelsgrosshandeln kan ha att hävda sig under ett apoteksmonopol, men utredningen har funnit det i varje fall vara klart, att plats kan komma att finnas för en sådan handel med det statliga apoteksföretaget samt färghandeln och annan ifrågakommande handel som kundkrets. Skulle det emellertid visa sig, att droghandeln kommer i svårigheter, som den icke på egen hand kan bemästra, lära dess utövare icke försumma att hos statsmakterna påvisa i vilka avseenden de lida skada genom apoteksbolagets verksamhet. Det har för läkemedelsutredningen icke varit möjligt att ingå på ett bedömande av alla med droghandelns ställning under ett apoteksmonopol sammanhängande frågor, enär man här rör sig med allt för många ovissa faktorer. Härtill kommer att det siffermaterial avseende droghandeln, som varit tillgängligt för utredningen, företer stora brister. Vissa av droghandelns företrädare ha för övrigt icke lagt i dagen något markerat intresse för här förevarande spörsmål. Detta behöver visserligen icke tolkas som bevis för frånvaron av ett sådant intresse utan kan likaväl innebära, att företagarna inom droghandeln ansett sig böra tills vidare intaga en avvaktande hållning. Under alla förhållanden synes dock frågan om drog376

handelns ställning icke vara så förbunden med frågan om apoteksväsendets organisation, att de båda frågorna nödvändigtvis måste lösas samtidigt, varför läkemedelsutredningens majoritet anser skäl föreligga att avvakta erfarenheterna av utvecklingen. Vad läkemedelsindustriens förhållanden angår, bör noteras, att i yttrandena över 1944 års riksdagsmotion tveksamheten rörande ett eventuellt förstatligande av denna verksamhetsgren var större än ifråga om droghandeln. Det påpekades visserligen, att ett organiskt samband i betydande utsträckning förefinnes mellan dessa båda led i läkemedelsförsörjningen samt att kontrollen av prissättningen vore otillfredsställande även för specialiteternas vidkommande. Betänkligheterna mot ett eventuellt förstatligande av industrien bottnade i farhågor för att det forskningsarbete, som i vidsträckt omfattning förekommer inom fabrikerna och som starkt bidragit till deras framgång, ävensom den export, de bedriva icke skulle omhuldas på samma sätt av ett statligt företag. En annan beaktansvärd synpunkt är enligt läkemedelsutredningens åsikt att de svenska fabrikerna genom sin konkurrens inbördes och med utländska tillverkare kunna tillförsäkra apoteken ett gynnsamt läge som köpare. Inför svårigheten att bedöma utvecklingsgången vad läkemedelsindustrien beträffar — svårare här än i fråga om droghandeln — tala enligt läkemedelsutredningens uppfattning goda skäl för att icke begränsa industriens handlingsfrihet samt att tillsvidare avvakta följderna av en omläggning av apotekens ställning och verksamhet. Skulle, sedan köparnas efterfrågan centraliserats och anordnats efter affärsmässiga riktlinjer, en priskartell komma till stånd på säljaresidan, har apoteksbolaget förutsättningar att upptaga egen tillverkning i industriell skala av sådana specialiteter, vilkas pris genom kartelleringen fastställas på en för hög nivå. En helt annan sak är, att läkemedelsfabrikernas tillverkning bör ställas under inspektion och kontroll av vederbörande statliga myndigheter. Förslag härom, avseende även viss tillsyn över droghandeln, framlägger utredningen i kapitel 18. H . A p o t e k s b o l a g e t och s j u k v å r d s i n r ä t t n i n g a r n a m . m . Innan läkemedelsutredningen ingår på en behandling av frågan om läkemedelsförsörjningen vid sjukvårdsinrättningarna under ett statsmonopol på apoteksrörelsen, vill utredningen först erinra om att det vid olika tillfällen satts i fråga att inrätta av apoteken oberoende inköps- och distributionscentraler, kommunalapotek o. dyl. för sjukvårds- och jämförliga inrättningars behov av läkemedel. Syftet har varit att nedbringa det allmännas läkemedelskostnader genom att inköpen av läkemedel skulle kunna ske utan apoteken som fördyrande mellanhand. 377

Redan 1932 upprättades inom socialdepartementet ett förslag avseende medgivande för sjukvårdsinrättningarna att inköpa apoteksvaror direkt från droghandlare och läkemedelsfabriker via inköpscentraler eller på annat sätt. Förslaget blev ej realiserat, men tanken har även senare varit föremål för diskussion. Sålunda anhöll för ett par år sedan Stockholms stads sjukhusdirektion hos Kungl. Maj:t om tillstånd att utan hinder av apoteksvarustadgan och övriga ifrågakommande bestämmelser direkt från läkemedelsindustrien inköpa s. k. infusionslösningar för sjukhusens i huvudstaden behov. Detta ärende är ännu ej avgjort. — Vidare har vid 1951 års riksdag i en inom andra kammaren av herrar Huss och Bergstrand väckt motion (nr 219) påyrkats sådan ändring av apoteksvarustadgan, att från dess tillämpningsområde generellt undantagas infusionslösningar för intravenöst bruk. I anledning av denna motion har riksdagen (skr. nr 338) anhållit, att Kungl. Maj :t måtte överväga sådan ändring av gällande bestämmelser, att infusionsvätskor för intravenöst bruk må av sjukhus anskaffas även direkt från läkemedelsfabrik under förutsättning att betryggande statlig kontroll anordnas. Även i Finland och Norge har här ifrågavarande spörsmål varit aktuellt. Finska riksdagen biföll 1949 en regeringens proposition om sådan ändring av apoteksvarulagen, att sjukhusen berättigas inköpa apoteksvaror direkt från läkemedelsgrossister resp. läkemedelsfabriker. I det tidigare omnämnda norska förslaget angående inrättande av en »Statens Medisinaldepot» förutsattes, att apoteksvaror, gifter och läkemedel i övrigt skola efter närmare bestämmelser av vederbörande departement kunna säljas direkt till sjukhus och andra medicinska anstalter. Läkemedelsutredningen förmenar, att det sedan apoteksrörelsen förstatligats icke kan finnas samma anledning som tidigare att inrätta av apoteksrörelsen oberoende inköpscentraler eller kommunalapotek för läkemedelsförsörjningen vid sjukhus och andra offentliga inrättningar. Redan i den allmänna motiveringen till sitt förslag har utredningen påvisat fördelarna av att läkemedelsförsörjningen i detaljhandelsledet centraliseras till ett enda företag. Såvitt utredningen kan finna, skulle det icke vara ur statsnyttans synpunkt önskvärt, att vid sidan av det statliga apoteksföretaget ytterligare ett eller flera mer eller mindre officiella företag idka likartad verksamhet. En splittring av läkemedelsförsörjningens organisation i apoteksledet skulle kunna äventyra en del av de ekonomiska fördelar, som stå att vinna genom tillkomsten av ett centralt apoteksföretag. Det torde för övrigt vara tvivel underkastat om en eller flera särskilda inköpscentraler för sjukhusens behov skulle kunna uppnå fördelaktigare villkor vid anskaffande av apoteksvaror än ett statligt apoteksföretag med den ställning och de resurser som böra tillkomma detsamma. Framhållas må även, att i här avsedda fall den affärsmässigt betingade läkemedelsreklamen skulle 378

få möjlighet att rikta sig direkt till sjukvårdsinrättningarna, vilket skulle kunna få ur det allmännas synpunkt icke önskvärda konsekvenser. Utredningen anser följaktligen, att ett statligt apoteksbolag bör, liksom nu de enskilda apoteken, förse sjukhusen med läkemedel m. m. Apotek böra inrättas vid sjukhusen efter behov och i samarbete med resp. huvudmän. Såsom utredningen framhållit redan i kapitel 8, bör vid sjukhus med apotek möjlighet beredas utskrivna eller vid sjukhusens öppna mottagningar (polikliniker) vårdade patienter att göra sina läkemedelsinköp på dessa apotek. Det är lätt att inse, att det för många sådana patienter skulle innebära en stor fördel att vid sjukhuset kunna inköpa sina läkemedel, särskilt standardpreparat, som kunna utlämnas utan större tidsutdräkt. En sådan ordning skulle givetvis ställa vissa krav på sjukhusen i fråga om bokföring, kassahållning, lager och utlämningslokaler. Ehuru dessa krav i och för sig icke äro stora, torde det för närvarande för de flesta av landets sjukhus icke vara möjligt att tillgodose dem. Men genom samarbete mellan sjukhusen och apoteksföretaget böra så småningom sjukhusförråd, centralförråd och apoteken vid sjukhusen efter hand kunna utformas för fyllandet av här nämnda behov. Vid en sådan utveckling bör man också hålla blicken öppen för möjligheten, att det på sina håll — på grund av avståndsförhållanden och andra omständigheter — kan komma att befinnas lämpligt, att apotek vid sjukhus få stå även andra än sjukhuspatienter till tjänst. Detta kommer i sin tur att ställa vissa fordringar på apotekslokalernas placering inom sjukhusområdet. Läkemedelsförbrukningen inom ett sjukhus skiljer sig i mångt och mycket från den som äger rum inom den av privatpraktiserande läkare bedrivna verksamheten. Vissa läkemedel, t. ex. sterila lösningar för reglering av vätskebalansen, ha mycket ringa åtgång inom sistnämnda verksamhet men förbrukas i stora mängder inom sjukhusen. Redan nu torde det förekomma, att moderapoteket förlägger all beredning av sådana läkemedel till sin filial, sjukhusapoteket. I Stockholm har man övervägt en centralisering av beredningen av sterila lösningar av ovan nämnt slag till två sjukhusapotek. Enligt utredningens åsikt bör ett centralt lett apoteksföretag ha goda skäl och stora möjligheter att i samarbete med sjukhusens huvudmän söka få till stånd en sådan utveckling av apoteken vid sjukhusen, att de kunna inrangeras som led i företagets organisation för läkemedelsberedning och sålunda bli till hjälp vid rationaliseringen av denna. Vid sina inköp från apoteken av läkemedel åtnjuta sjukvårdsinrättningarna nu vissa rabatter, bestämda i ett mellan huvudmännens och apoteksinnehavarnas sammanslutningar upprättat normalkontrakt. Rabatteringen är motiverad av att sjukhusen äro stora kunder och att arten och mängden av de läkemedel, de rekvirera, i rätt stor utsträckning är konstant. 379

Enligt sjukhusstatistiken uppgingo enbart vid lasaretten utgifterna för läkemedel 1949 till över 14 milj. kronor (1948 12,6 milj.). Till jämförelse må erinras om att apotekens totala omsättning 1949 uppgick till i runt tal 143 milj. kronor (1948 125 milj.). Ett skäl till rabattering när det gäller sjukhusapotek är även att sjukhusen tillhandahålla lokaler och fast inredning åt dessa apotek. Tillkomsten av ett statligt apoteksbolag behöver icke medföra någon omedelbar ändring i sättet för sjukhusens läkemedelsförsörjning. Sjukhusförråd, centralförråd och apotek vid sjukhus kunna ha i huvudsak samma praktiska funktioner som nu. Det bör framhållas, att det vid sjukhus med centralförråd föreligger väl så stora möjligheter som vid sjukhus med apotek att förbilliga sjukhusets försörjning med läkemedel. Det skall här även omnämnas, att inom utredningen diskuterats, huruvida icke kvalificerade tekniska biträden skulle, efter särskild utbildning, kunna i vissa fall ersätta sjuksköterskor såsom föreståndare för sjukhusens centralförråd av läkemedel, varigenom arbetskraft i viss utsträckning skulle kunna frigöras för sjukvårdens behov. Utredningen har emellertid stannat i den uppfattningen att frågan härom bör upptagas till närmare prövning först efter tillkomsten av ett statligt apoteksföretag. — Även villkoren för sjukhusens läkemedelsförsörjning torde i stort sett kunna förväntas bli oförändrade; skälen för rabattering bli i varje fall desamma som hittills. Däremot måste man räkna med att det så småningom, när tillräcklig erfarenhet vunnits, kan befinnas påkallat att ändra grunderna för rabatteringen samt att låta storleken av rabatterna bestämmas av affärsmässiga beräkningar i stället för som nu tämligen på måfå. Avslutningsvis vill läkemedelsutredningen även med några ord beröra apoteksbolagets förhållande till de inom den öppna vården verksamma läkarna och till den läkemedelsköpande allmänheten. I förhållandet till läkarna torde, jämfört med nu, endast en — låt vara viktig — förändringkomma att inträda, nämligen i fråga om den på läkarna inriktade upplysningsverksamheten. Denna domineras för närvarande av läkemedelsfabrikernas kombinerade reklam- och upplysningsverksamhet, vilken enligt vad utredningen förut framhållit ofta bedrives på ett förtjänstfullt sätt. Ur det allmännas synpunkt måste det emellertid framstå som ett önskemål att få till stånd en effektiv reklamfri upplysningsverksamhet, ägnad att i för de sjuka och samhället gynnsam riktning påverka läkemedelsförskrivningen och att till läkarna snabbt förmedla kunskaper om nya framsteg på läkemedelsområdet. Det är klart, att apoteksbolaget kommer att ha långt större möjligheter än det nuvarande, på flera h u n d r a smärre företag splittrade apoteksväsendet att i nära samarbete med farmakopé- och farmakonomikommittéerna resp. med utgivare av andra gängse läkemedelshand380

böcker tillhandahålla läkarna informationer om läkemedlen, deras användning, verkan osv. — Förhållandet till allmänheten såsom kunder hos apoteksbolaget bör framför allt präglas av frånvaron av byråkratism samt av en strävan att i alla avseenden så långt möjligt lämna allmänheten en fullgod service.

Kap. 13. Organisationsplan för en statlig apoteksrörelse A. I n l e d n i n g Utredningen har starkt känt förpliktelsen att i sitt betänkande kunna så ingående som det är möjligt visa, hur enligt utredningens mening ett statligt apoteksbolag bör vara organiserat såväl i sina huvuddrag som i mera betydelsefulla enskildheter, vilket även varit nödvändigt för utredningens ekonomiska beräkningar. Det måste emellertid betonas, att utredningen därvid stått inför en mycket svår uppgift, beroende framförallt på att åtskilliga faktorer av största betydelse för utformningen av apoteksföretagets organisation icke äro i förväg kända. Man kan sålunda icke veta vilken storlek företagets varuavdelning kommer att få. I det fall att apoteksbolaget kan komma till acceptabla uppgörelser med den enskilda droghandeln i fråga om apotekens varuförsörjning, kan inköpsorganisationen göras betydligt mindre än eljest. Ovissheten är densamma beträffande bolagets tillverkningsavdelning, vars storlek beror av de uppgörelser, bolaget kan träffa med läkemedelsindustrien. Dessa uppgörelser påverka också personalbehovet vid de enskilda apoteken. Ytterligare är att nämna, att det är svårt att bedöma, hur lång tid som kan komma att förflyta, innan apoteksrörelsen efter genomförd rationalisering kan i sin nya gestaltning få en mera slutgiltig utformning. Den nuvarande personalen behöver omfördelas och beträffande de två grupperna leg. apotekare och teknisk personal avsevärt reduceras, men i vilken takt detta kan ske är svårt att säga. När utredningen i detta kapitel framlägger en organisationsplan för ett statligt apoteksbolags rörelse är det — på grund av beräkningarnas osäkerhet — icke utredningens avsikt att planen skulle bli bindande för apoteksbolaget i vidare mån än som betingas av att planen i vissa avseenden direkt ansluter till de allmänna riktlinjer, vilka utredningen förutsatt skola av statsmakterna uppdragas i ett avtal mellan staten och apoteksbolaget (se kap. 12, avsnitt E ) . 381

Organisationsplanen bygger på följande förutsättningar: 1) Apoteksbolaget h a r rättighet och skyldighet att övertaga alla apoteksinrättningar i riket. Alla apotek övertagas samtidigt. 2) Samtliga nuvarande apoteksinnehavare garanteras anställning i bolagets tjänst på i särskild författning föreskrivna villkor, varvid envar apoteksinnehavare har företrädesrätt till föreståndarskap vid det apotek, han överlåtit. 3) All inom apoteksväsendet vid viss tidpunkt anställd personal, farmacevtisk och annan, medgives i princip rätt att övergå i bolagets tjänst. Av en förpliktelse för apoteksbolaget att övertaga det nuvarande apoteksväsendets personal följer, att bolaget under första åren av sin verksamhet kommer att förfoga över en större personal än som är erforderlig för att driva en apoteksrörelse i nuvarande omfattning. Enbart genom en starkare centralisering av den nu till bortåt 500 apoteksinrättningar inkl. 20 med distriktslaboratorium utspridda beredningen och förpackningen av standardpreparat (ACO-preparat och motsvarande) kan utan större dröjsmål en avsevärd personalbesparing uppnås, särskilt inom grupperna leg. apotekare och biträden av olika slag. Farmacevtisk personal kan också inbesparas genom den rationella arbetsfördelning mellan apoteken vid beredningen av magistrellt förskrivna läkemedel som kan åstadkommas inom ett apoteksföretag, som äger alla apotek. I detta avseende står mycket att vinna särskilt i storstäderna. I sin allmänna motivering har utredningen även pekat på andra möjligheter att inbespara arbetskraft. Vid sina kalkyler har utredningen icke förbisett, att storleken av apotekspersonalen i hög grad bestämmes av diskexpeditionens omfattning. Någon försämring av kundbetjäningen åsyftas självfallet icke. Men utredningen anser det vara klart, att personalen kan mera kontinuerligt utnyttjas i ett apotekssystem, där alla apoteksinrättningar ingå i ett och samma företag, än under ett system, där ett vart av över 400 apotek utgör ett företag för sig. Besparingar i personalkostnader stå emellertid att vinna ej blott genom att minska personalens antal utan även genom en omfördelning av arbetsuppgifterna mellan de olika personalkategorierna vid apoteken. Det är ostridigt, att apoteksväsendet i viss utsträckning arbetar med överkvalificerad arbetskraft. Förhållandet påvisades redan 1928 av medicinalstyrelsen, som beräknade att ca 200 leg. apotekare utförde arbeten, som lämpade sig för farm. kandidater. Samma iakttagelse gjordes av 1931 års apotekssakkunniga. Läkemedelsutredningen har den uppfattningen, att kåren av leg. apotekare är överdimensionerad med omkring 40 procent i förhållande till behovet inom ett centralt lett apoteksväsende. Enligt utlåtanden av läkemedelsutredningens farmacevtiska expertis kan i ett centraliserat apoteksväsen intet apotek ha ett kontinuerligt behov av större antal leg. apotekare (föreståndaren inräknad) än tre; övrig farmacevtisk personal 382

kan utgöras av farm. kandidater. Genom att de mindre apoteken inom ett apoteksbolag kunna repliera på de större i intim samverkan kunna flertalet av de förra med fördel förestås av kandidater. Emellertid är det också både möjligt och lämpligt att genom förbättrad utbildning av tekniska biträden göra dem skickade för vissa arbetsuppgifter, som nu utföras av kandidater, men för vilka dessa kunna anses vara överkvalificerade. Vid en bedömning av de praktiska möjligheterna till personalbesparingar har utredningen å andra sidan icke kunnat bortse från att under ett statligt apoteksväsende krav sannolikt komma att omedelbart resas på inrättande av nya apotek på alla de platser, där behov av apoteksinrättning anses föreligga. Det torde också bli svårt för ett statligt apoteksföretag att avvisa dylika krav i de fall, då de framstå som väl grundade. Med hänsyn härtill har utredningen funnit sig icke kunna underlåta att i organisationsplanen räkna med ett avsevärt antal nya apotek och apoteksfilialer. För att få behovet av nya apoteksinrättningar utrönt har utredningen gjort förfrågningar i saken hos landets förste provinsialläkare. En sammanställning av de önskemål som dessa läkare framställt ger vid handen att följande 38 platser skulle vara i behov av mera kvalificerade distributionsställen än vad ett läkemedelsförråd utgör: Stureby, Hagalund, Hallstavik, Stuvsta, Skutskär, Ljungsbro, Motala verkstad, Aneby, Hylte bruk, Smal. Rydaholm, Forserum, Lamhult, Virserum, Kristdala, Lönsboda, Ljungbyhed, Vinslöv, Partilie, Munkedal, Stenungssund, Brålanda, Bollebygd, Surte, Dalsjöfors, Fritsla, Horred, Gullspång, Stenstorp, Frövi, Tärnsjö, Furudal, Särna, Kilafors, Husum, Hörnefors, Malåträsk, Holmsund och Arjeplog. Inom utredningen har konstaterats, att utom på de av förste provinsialläkarna sålunda angivna platserna saknas distributionsställen av mera kvalificerat slag inom följande 34 provinsialläkaredistrikt: Enebyberg, Väddö, Knutby, Borensberg, Gnosjö, Smålandsstenar, Ref tele, Braås, Vislanda, Torsås, Överum, Bräkne-Hoby, Degeberga, Lomma, Röstånga, Gravarne, Tranemo, Färgelanda, Mullsjö, Tibro, Tidan, Töcksfors, Junsele, Långsele, Matfors, Kvissleby, Stöde, Trehörningsjö, Järpen, Fredrika, Sorsele, Kristineberg, Härads och Tore. Enligt utredningens mening kan det dock icke ifrågakomma att förlägga apotek till alla de här uppräknade orterna. I planen ha upptagits apotek i 31 av de 38 orter, där förste provinsialläkaren önskat ett apotek och i 18 av de 34 ovan uppräknade provinsialläkaredistrikten. För övriga 23 orter eller distrikt har i planen upptagits apoteksfilialer. Genom att tillgodose rimliga anspråk på nyanläggning av apoteksinrättningar, apotek eller apoteksfilialer, kan apoteksbolaget, i varje fall under en övergångstid, finna användning för all den farmacevtiska personal som 383

nu finns inom apoteksväsendet. Inom gruppen teknisk personal skulle dock fortfarande finnas ett överskott, men då den årliga avgången inom denna grupp är i fråga om tekniska biträden förhållandevis stor, torde redan efter några få år balans kunna nås mellan tillgång och behov av dylik personal. B.

Organisationen

Organisationsplanen för ett statligt apoteksbolag har följande huvudgrunder. Under bolagets styrelse (se sid. 357 ff.) lyder en direktion, som har den omedelbara ledningen av bolagets hela verksamhet. I Stockholm h a r bolaget en huvudcentral, som är uppdelad i sex avdelningar. På tre platser i landet (Göteborg, Malmö, Umeå) har huvudcentralen depåer, anslutna till ett större apotek (centralapotek) på varje plats. För detalj distributionen upptager planen 551 apotek och 90 apoteksfilialer. (Benämningarna filialapotek och sjukhusapotek användas icke i planen.) Utom apotek och apoteksfilialer finnas läkemedelsförråd. Utredningen räknar även med distribution av läkemedel genom medicinlådor. 1. Apoteksorganisationen I utgångsläget kommer apoteksbolaget att förfoga över från det nuvarande apoteksväsendet övertagna 414 självständiga apotek med 80 filialapotek, 12 sjukhusapotek, 3 apoteksfilialer och ca 510 läkemedelsförråd. (Siffrorna hänföra sig till läget den 31 december 1950.) I organisationsplanen bibehållas 411 av de självständiga apoteken med nuvarande förläggning, medan återstående 3 (Tjällmo, Visnum, Håby) flyttas till andra orter (Borensberg, Gullspång och Munkedal) och bli ersatta med apoteksfilialer. Av de nuvarande 80 filialapoteken förvandlas 70 till apotek och 10 till apoteksfilialer. De nuvarande 12 sjukhusapoteken ingå i planen som apotek varjämte 2 nya apotek vid sjukhus tillkomma. Av de ca 510 läkemedelsförråden omändras 49 till apotek och 58 till apoteksfilialer. Dessutom ingå i planen 7 apotek och 16 apoteksfilialer på platser, som för närvarande sakna försäljningsställe för läkemedel. Distributionsenheterna inom nuvarande apoteksväsen av apoteksinrättnings karaktär (militärapoteket undantaget) uppgå till 509 (414 apotek, 80 filialapotek, 12 sjukhusapotek och 3 apoteksfilialer). I organisationsplanen uppgå distributionsenheterna till 641 (537 apotek, 14 apotek vid sjukhus och 90 apoteksfilialer). Ökningen av antalet distributionsenheter enligt organisationsplanen är alltså 132. Därmed skulle man i Sverige få en apoteksinrättning på varje 11 000-tal invånare eller samma som i Danmark och Norge. Antalet läkemedelsförråd minskas emellertid med 107 genom ändring av motsvarande antal läkemedelsförråd till apotek (49) eller 384

apoteksfilialer (58). Någon planering för nya läkemedelsförråd har utredningen icke ansett vare sig möjlig eller erforderlig. — Utredningen har icke förbisett, att tillfälligt behov kan uppstå av apoteksinrättning för kortare tid på vissa platser (t. ex. av s. k. brunnsapotek) men har ansett det obehövligt att upptaga dylika apoteksinrättningar i planen. Av de 551 i planen ingående apoteken äro 53 centralapotek, varav 3 vid depåer. På centralapoteken repliera övriga apotek vid behov av dels magistrellt förskrivna och andra beredningar, vilka icke behöva framställas vid varje apotek, och dels av standardpreparat och andra lagervaror, som icke behöva lagerföras vid alla apotek. övriga apotek tillverka magistrellt förskrivna och andra beredningar, vilka ej lämpligen kunna eller böra rekvireras från centralapotek. Vid apoteksfilialer förekommer ej annan beredning av läkemedel än sådan, för vilken särskilda anvisningar lämnats av medicinalstyrelsen. Vid läkemedelsförråd förekommer ej läkemedelsberedning. Vid apotek av alla slag och vid apoteksfilialer tillhandahållas standardpreparat, farmacevtiska specialiteter, sjukvårds- och förbandsartiklar etc. samt bedrives lösviktsför sälj ning av läkemedel m. m. Vid läkemedelsförråd tillhandahålles ett begränsat sortiment av standardberedda och standardförpackade läkemedel samt förbands- och sjukvårdsartiklar. I den utsträckning huvudmännen för landets sjukvårdsinrättningar så önska och bolaget finner det lämpligt, inrättas apotek vid sjukhus. Dessa apotek göras i lämpliga fall tillgängliga för patienterna i sjukhusens öppna vård och för den läkemedelsbehövande allmänheten i övrigt. Ett centralapotek har inom sin rayon en ledande ställning i förhållande till övriga apotek och distributionsställen och skall förestås av leg. apotekare, övriga apotek skola allt efter storleksordningen förestås av leg. apotekare eller farm. kandidater. En apoteksfilials uppgifter äro så begränsade, att filial skall kunna förestås av kvalificerat tekniskt biträde. Vid ett läkemedelsförråd är sortimentet sådant, att det icke behöver förestås av för uppgiften särskilt utbildad person; undantagsvis förestås läkemedelsförråd av tekniskt biträde. Centralapoteken Urvalet bland de 551 apoteken av 53 centralapotek har skett efter följande grunder: 1) bästa kommunikationsmöjligheter med inom centralapotekets rayon befintliga apotek och andra distributionsorgan; 2) lämpliga lokaler för ifrågakommande lagerhållning; 3) tillräckliga lokaler jämte erforderlig utrustning för tillverkning av sådana läkemedel, som på grund av bristande hållbarhet, för höga fraktkostnader m. m. ej lämpa sig för en mera centraliserad tillverkning; ?6 — 12189

4) lämplig belägenhet i förhållande till sjukvårdsinrättningarna; 5) belägenhet ur beredskapssynpunkt. Av de 53 centralapoteken äro 12 (därav 3 vid depåer) utrustade på samma sätt som de nuvarande apoteken med distriktslaboratorium så att de i fall av behov kunna tillverka läkemedel utöver vad de behöva inom sin egen rayon. Ytterligare 9 centralapotek ha valts uteslutande ur beredskapssynpunkt och torde under normala förhållanden ej behöva träda i funktion som sådana. Något behov av utrustning för läkemedelsberedning utöver den som redan finns på de apotek, som avses skola fungera som centralapotek, torde för närvarande ej föreligga. Däremot är det ej uteslutet, att nuvarande lagerlokaler i vissa fall kunna visa sig otillräckliga. I andra fall åter torde lokalerna mer än väl förslå för sin uppgift. Centralapoteken äro enligt planen förlagda sålunda: Med anslutning till depå: Göteborg: Nordstjärnan; Malmö: Lejonet; samt Umeå: Järven. Med tillverkningslaboratorium: Jönköping: Kronan; Linköping: Vasen; Visby; Karlstad: Örnen; Västerås: Humlan; Falun: Vasen; Bollnäs; Östersund: Hjorten; samt Boden. Med viss lagerhållning: Borås: Kronan; Gävle: Lejonet; Göteborg: Biet, Svanen och Vasen; Halmstad: Vakteln; Hälsingborg: Lejonet; Hässleholm; Kalmar: Hjorten; Karlsk r o n a : Tre Kronor; Katrineholm; Kristianstad: Kronan; Ludvika; Lund: Hjorten; Malmö: Fasanen och Vipan; Norrköping: Kronan; Skövde; Sollefteå; Stockholm: Bävern, Renen, S:t Göran, Ugglan, Vita Björnen, Älgen och Örnen; Sundsvall: Lejonet; Skellefteå; Uppsala: Kronan; Vänersborg; Växjö: S:t Sigfrid; samt Örebro: Falken. Tillsvidare endast i begränsad omfattning i funktion: Arvidsjaur; Hudiksvall; Lycksele; Sveg; Tomelilla; Värnamo; Västervik; Åmål; samt Örnsköldsvik. övriga apotek Sedan av planens 551 apotek 53 utvalts till centralapotek, återstå 498 apotek (355 nuvarande apotek, 3 flyttade apotek, 70 förutvarande filialapotek, 12 förutvarande sjukhusapotek och 2 nya apotek vid sjukhus, 49 förutvarande läkemedelsförråd samt apotek på 7 nya platser). De 70 av nuvarande 80 filialapotek, som ändras till apotek, äro följande: Stockholm: Duvan, Gubbängen, Hinden, Orren, Ripan, Skarpnäck, Veterinärhögskolan, Västertorp, Ärlan, Måsen; Stockholms län: Huddinge, Saltsjöbaden, öregrund; Uppsala län: Alunda, Bålsta, Uppsala: Lärkan; Södermanlands län: Björkvik, Oxelösund; Östergötlands län: Linköping: Gyllene Axet; Stegeborg, Österbymo; Jönköpings län: Bodafors, Mariannelund; 386

Kronobergs län: Lessebo, Strömsnäsbruk; Kalmar län: Grönskåra; Gotlands län: Klintehamn; Kristianstads län: Bjärnum, Perstorp, Tyringe; Malmöhus län: Hälsingborg: Hjorten, Råå; Malmö: Pantern; Göteborgs och Bohus län: Göteborg: Johanneberg, Salen, Trasten, Vipan; Ljungskile, Sävedalen; Älvsborgs län: Borås: Linden; Lerum, Limmared, Sollebrunn, Vårgårda; Skaraborgs län: Nossebro; Värmlands län: Deje, Forshaga, Grums, Skönnerud; Örebro län: Grythyttan, Karlskoga: Sandviken; Laxå, Odensbacken, Ramsberg; Västmanlands län: Kolsva, Ramnäs; Kopparbergs län: Lima; Gävleborgs län: Arbrå, Färila, Järvsö, Los; Västernorrlands län: Alfredshem, Liden, Ange; Jämtlands län: Frösö, Rätan; Västerbottens län: Dorotea, Nysätra, Skelleftehamn; samt Norrbottens län: Pajala. De 14 i planen ingående apoteken, som få sin förläggning vid sjukhus, äro följande: Stockholm: Sabbatsbergs sjukhus, S:t Görans sjukhus, Serafimerlasarettet, Södersjukhuset, S:t Eriks sjukhus, Karolinska sjukhuset; Stockholms län: Mörby lasarett; Göteborg: Sahlgrenska sjukhuset; Malmö: Allmänna sjukhuset; Malmöhus län: Länslasarettet i Lund; Uppsala: Akademiska sjukhuset; Gävleborgs län: Länslasarettet i Gävle; Jämtlands län: Länslasarettet i Östersund; samt Västerbottens län: Länslasarettet i Umeå. Sjukhusapotek finnas redan vid ovannämnda sjukhus med undantag av Mörby. Vad Karolinska sjukhuset beträffar fungerar nu militärapoteket såsom sjukhusapotek för detta sjukhus. Enligt utredningens i närmast föregående kapitel tillkännagivna uppfattning bör även apoteket vid Karolinska sjukhuset sortera under apoteksbolaget. Någon planering för att tillgodose hela behovet av apotek vid sjukhusen i riket har icke företagits av utredningen. Behov av flera dylika apotek föreligger säkerligen, men initiativet till deras inrättande bör som regel utgå från sjukvårdsinrättningarnas huvudmän. I vilken utsträckning apoteken vid sjukhus komma att vara tillgängliga annat än för sjukhusens interna behov kan nu icke bedömas. Organisationsplanen upptager vidare 49 apotek, som avses skola ersätta läkemedelsförråd. Apoteken äro: Stockholm: Stureby; Stockholms län: Enebyberg, Lidingö-Brevik, Hagalund, Hallstavik, Stuvsta; Östergötlands län: Borensberg; Jönköpings län: Aneby, Forserum, Hylte bruk, Ref tele, Smal. Rydaholm, Smålandsstenar; Kronobergs län: Lamhult, Vislanda; Kalmar län: Kristdala, Virserum; Blekinge län: Bräkne-Hoby; Kristianstads län: Ljungbyhed, Lönsboda, Vinslöv; Malmöhus län: Lomma, Röstånga; Göteborgs och Bohus län: Gravarne; Älvsborgs län: Bollebygd, Dalsjöfors, Fritsla, Färgelanda, Horred; Munkedal, Surte; Skaraborgs län: Gullspång, Mullsjö, Tibro; Värmlands län: Hagfors, Töcksfors; Västmanlands län: Tärnsjö; Kopparbergs län: Furudal, Särna; Gävleborgs län: Kilafors; Västernorrlands län: Husum, 387

Junsele, Kvissleby, Matfors; Västerbottens län: Holmsund, Hörnefors, Malåträsk; samt Norrbottens län: Arjeplog, Tore. P å följande 7 orter, som nu helt sakna distributionsställe för läkemedel, inrättas enligt planen apotek: Stockholm: Bandhagen; Stockholms län: Nacka; Östergötlands län: Ljungsbro, Motala verkstad; Kalmar län: Tor sås; Älvsborgs län: Brålanda; samt Jämtlands län: Järpen. Apoteksfilialer Tre orter, som nu ha apotek ( = a här nedan), erhålla i stället apoteksfilialer. På tio orter med filialapotek ( = fa här nedan) ersättas dessa med apoteksfilialer. 58 av nuvarande läkemedelsförråd ( = lf här nedan) utbyggas till apoteksfilialer. De 3 apoteksfilialer som redan finnas ( = af här nedan) bibehålla sin karaktär. Därutöver inrättas 16 apoteksfilialer på orter ( = n h ä r nedan) som nu sakna varje slag försäljningsställe för läkemedel. Antalet apoteksfilialer i planen uppgår till 90 enligt följande förteckning: Stockholm: Hjorthagen (af); Stockholms län: Dalarö (fa), Knutby (lf), Nora-Klingsta (lf), Rotebro ( n ) , Täby (lf), Väddö (lf), Vändelsö ( n ) ; Uppsala län: Skutskär (lf), Örbyhus (af); Södermanlands län: Aspa (fa), Julita (fa); Östergötlands län: Gusum (lf), Rejmyra (fa), Tjällmo ( a ) ; Jönköpings län: Gnosjö ( n ) , Norrahammar (lf), Skillingaryd ( n ) , Smal. Burseryd (lf), Vrigstad (fa); Kronobergs län: Braås (lf), Hohultsslätt ( n ) , Ingelstad (lf); Kalmar län: Löttorp ( n ) , Mörtfors (fa), Överrum (lf); Blekinge län: Eringsboda (lf), Jämjöslätt ( n ) , Olofström (af); Kristianstads län: Degerberga (lf), Kivik (lf), Knislinge ( n ) , Sösdala (lf), Vittsjö (lf); Malmöhus län: Ekeby (lf), Kågeröd (lf), Lövestad ( n ) , Skivarp (lf), Svalöv (lf), Veberöd ( n ) , Vollsjö (lf); Göteborgs och Bohus län: Brastad (lf), Håby (a), Hönöklåva (lf), Stenungsund (lf); Älvsborgs län: Bäckefors (lf), Dals-Långed (lf), Sätila (lf), Tranemo (lf); Skaraborgs län: Kvänum (lf), Stenstorp (lf), Tidan (lf), Vedum ( n ) ; Värmlands län: Ekshärad (lf), Gillberga (fa), Glava (lf), Lesjöfors ( n ) , Storfors (lf), Visnum ( a ) ; Örebro län: Frövi (lf); Västmanlands län: Kolbäck (lf), Skultuna (lf); Kopparbergs län: Fredriksberg (lf), Gagnef ( n ) , Söderbärke (lf); Gävleborgs län: Bergby (lf), Harmånger ( n ) ; Västernorrlands län: Bjästa (lf), Hoting (lf), Köpmanholmen (lf), Långsele (lf), Näsåker (lf), Skönsberg ( n ) , Stöde (lf), Trehörningsjö (lf), Ullånger ( n ) ; Jämtlands län: Duved (lf), Föllinge (fa), Stugun (fa); Västerbottens län: Boliden (fa), Fredrika (lf), Kristineberg (lf), Kusmark (lf), Sorsele (lf), Tärna (lf); samt Norrbottens län: Glommersträsk (lf), Härads (lf), Karesuando (lf), Korpilombolo (lf), Morjärv (lf).

Utredningen har uppdelat organisationsplanens 551 apotek i 7 olika grupper efter deras storlek och allmänna betydelse. Denna indelning är avgörande bland annat för om ett apotek skall förestås av leg. apotekare eller farm. kandidat samt för apoteksföreståndarens löneställning. Såsom föreståndare för apotek i grupperna 7—3 avses leg. apotekare och för grupperna 2—-1 — med vissa undantag — farm. kandidater. Grupperingens inflytande på lönesättningen framgår av kapitel 15 och 16. Då utredningen haft att fördela apoteken på de olika grupperna har särskild vikt fästs vid apotekens nuvarande och beräknade omsättning, men hänsyn har också fått tagas till flera andra omständigheter. För att nämna några exempel har utredningen ansett, att i samhällen med flera apotek behöva icke alla ha fullt likartade funktioner. Apoteken förutsättas j u skola samverka med varandra, varvid ett i fråga om personal eller lager mindre utrustat apotek kan repliera på ett annat. Denna fråga beröres på olika ställen i detta betänkande. Från samma utgångspunkt har utredningen, när det gällt att taga ställning till frågor om nyanläggning av apoteksinrättning inom områden, där flera apotek redan finnas på ej alltför stort inbördes avstånd från varandra, i allmänhet räknat med inrättande av en apoteksfilial i stället för ett apotek. Förekomsten av ett sjukhus i en ort har av utredningen ansetts betinga en placering av ortens apotek i en högre grupp än eljest skulle ha kommit ifråga. Detta har i vissa fall också ansetts vara motiverat för orter, som ha karaktär av industri-, affärs- eller turistcentra. Den omständigheten att nuvarande filialapotek ej avses komma att utgöra del av ett självständigt apotek (moderapotek) utan liksom övriga apotek skola lyda direkt under apoteksbolaget, har i en del fall föranlett nedflyttning av moderapoteken. Storstadsapoteken ha däremot i vissa fall hänförts till högre grupp enbart på grund av omsättningens höjd. Förekomsten av flera läkemedelsförråd och medicinlådor under ett apotek har på grund av därmed förenat merarbete och ansvar utgjort motiv för apotekets placering i högre grupp, osv. Samtliga apotek vid sjukhus ha placerats i grupp 4. I efterföljande förteckning upptagas organisationsplanens samtliga apotek och apoteksfilialer i Stockholms stad och länen. I förteckningen äro nytillkomna apotek kursiverade. Likaså äro apoteksfilialer kursiverade i de fall då de förlagts till platser, där tidigare icke funnits apotek, filialapotek eller apoteksfilial. Siffrorna inom partentes angiva dyrortsgrupp. Stockholm

(5).

Grupp 7. Renen, S:t Göran, Svanen, Ugglan, Vita Björnen, Älgen, Örnen. Grupp 6. Bävern, Falken, Lejonet, Mården, Nordstjärnan, Stenbocken. Grupp 5. S:t Erik, C. V. Scheele, Salen. 389

Grupp 4. Antilopen, Domherren, Draken, Duvan, Ekorren, Elefanten, Enhörningen, Fenix, Gasellen, Gladan, Gripen, Hjorten, Hägern, Korpen, Kronan, Leoparden, Lokatten, Morianen, Orren, Pelikanen, Påfågeln, Ripan, Råbocken, Storken, Tigern, Tranan, Uttern, Vasen, Ängeln, Ödlan. Apoteken vid följande sjukhus: Karolinska sjukhuset, Sabbatsbergs sjukhus, S:t Eriks sjukhus, S:t Görans sjukhus, Serafimerlasarettet och Södersjukhuset. Grupp 3. Gubbängen, Hinden, Veterinärhögskolan. Grupp 2. Måsen. Grupp 1. Bandhagen, Skarpnäck, Stureby, Västertorp, Ärlan (Gröndal). Apoteksfilial: Hjorthagen. Stockholms län. Grupp 4. Lidingö (5), Nynäshamn (4), Råsunda (5), Sundbyberg (5), Södertälje: Kronan (4). Apoteket vid Mörby centrallasarett (4). Grupp 3. Djursholm (4), Norrtälje (3), Södertälje: S:t Ragnhild (4), Tumba (4), Tureberg (4). Grupp 2. Hammarby (4), Rimbo (2), Sigtuna (3), Stocksund (4), Vaxholm (4), ö s t h a m m a r (2). Grupp 1. Brevik (Lidingö) (5), Enebyberg (4), Gustavsberg (3), Hagalund (5), Hallstavik (2), Huddinge (5), Knivsta (2), Nacka (5), Saltsjöbaden (4), Stuvsta (5), Västerhaninge (4), Åkersberga (3), öregrund (2). Apoteksfilialer: Dalarö, Knutby, Nora-Klingsta, Rotebro, Täby, Väddö, Vändelsö. Uppsala län. Grupp 6. Uppsala ( 3 ) : Kronan, Lejonet. Grupp 4. Apoteket vid Akademiska sjukhuset. Grupp 3. Enköping (3), Uppsala: Hägern. Grupp 2. Tierp (2). Grupp 1. Alunda (2), Bålsta (2), Dannemora (2), Lövstabruk (2), Uppsala: Lärkan, Älvkarleö (2). Apoteksfilialer: Skutskär, örbyhus. Södermanlands

län.

Grupp 6. Katrineholm (3). Grupp 5. Eskilstuna ( 3 ) : Kronan. Grupp 4. (3) Eskilstuna: Lejonet, S:t Eskil; Nyköping: Fenix; Strängnäs. Grupp 3. (3) Flen, Gnesta, Nyköping: Gripen; Vingåker. Grupp 2. (2) Mariefred, Torshälla. 390

Grupp 1. Björkvik (2), Malmköping (2), Oxelösund (3), Trosa (3). Apoteksfilialer: Aspa, Julita. Östergötlands

län.

Grupp 7. Linköping: Vasen (3). Grupp 6. Norrköping: Kronan (3). Grupp 4. (3) Linköping: Kronan; Norrköping: Hjorten, Svanen, Östgöta Lejon; Vadstena. Grupp 3. Finspång (3), Kisa (2), Linköping: Gyllene Axet (3), Mjölby (3), Motala (3), Söderköping (3), Åtvidaberg (2). Grupp 2. Norrköping: Vesslan (3), Valdemarsvik (2). Grupp 1. Borensberg (3), Boxholm (2), Ljungsbro (2), Motala verkstad (3), Skänninge (3), Stegeborg (2), Ödeshög (2), Österbymo (2). Apoteksfilialer: Gusum, Rejmyra, Tjällmo. Jönköpings

län.

Grupp 7. Jönköping: Kronan (3). Grupp 5. Värnamo (2). Grupp 4. (3) Huskvarna, Tranås. Grupp 3. Eksjö (2), Jönköping ( 3 ) : Lejonet, Tre Rosor; Nässjö (3), Sävsjö (2), Vetlanda (2). Grupp 2. Gislaved (2), Vaggeryd (2). Grupp 1. Aneby (3), Bodafors (2), Forserum (2), Gränna (2), Hylte bruk (2), Mariannelund (2), Reftele (2), Smal Rydaholm (2), Smålandsstenar (2), Södra Unnaryd (1). Apoteksfilialer: Gnosjö, Norrahammar, Skillingaryd, Smal. Burseryd, Vrigstad. Kronobergs län. 6. Växjö: S:t Sigfrid ( 3 ) . 3. Ljungby (2), Växjö: Lejonet (3). 2. Alvesta (2), Markaryd (1), Åseda (2), Älmhult (2). 1. Lamhult (2), Lenhovda (2), Lessebo (2), Ryd (2), Strömsnäs bruk (2), Tingsryd (1), Vislanda (2). Apoteksfilialer: Braås, Hohultsslätt, Ingelstad.

Grupp Grupp Grupp Grupp

Kalmar län. Grupp 6. Kalmar: Hjorten (3). Grupp 5. Västervik (2). Grupp 3. Borgholm (2), Kalmar: Lejonet (3), Nybro (2), Oskarshamn (3), Vimmerby (2). 391

Grupp 2. Emmaboda (2), Gamleby (2), Hultsfred (2), Högsby (1), Målilla (1), Mönsterås (2), Söderåkra (1). Grupp 1. Grönskåra (2), Kristdala (2), Mörbylånga (2), Torsås (2), Virserum (2). Apoteksfilialer: Löttorp, Mörtfors, Överum. Gotlands Grupp 7. Visby (3). Grupp 2. Hemse (2). Grupp 1. (2) Klintehamn, Slite.

län.

Blekinge lån. Grupp 6. Karlskrona: Tre kronor (3). Grupp 4. » Göta Lejon (3). Grupp 3. Karlshamn (3), Karlskrona: Pantern (3), Ronneby (3), Sölvesborg (2). Grupp 2. Jämshög (2). Grupp 1. Bräkne-Hoby (3). Apoteksfilialer: Eringsboda, Jämjöslätt, Olof ström. Kristianstads län. Grupp 6. (3) Hässleholm, Kristianstad: Kronan. Grupp 5. Tomelilla (2). Grupp 4. Kristianstad: Svanen (3). Grupp 3. Båstad (2), Klippan (2), Simrishamn (2), Ängelholm (3). Grupp 2. (2) Broby, Osby, Åstorp. Grupp 1. Bjärnum (2), Borrby (2), Brösarp (2), Ljungbyhed (3), Lönsboda (2), Perstorp (2), Tollarp (1), Tyringe (2), Vinslöv (3), Åhus (2), Örkelljunga (2). Apoteksfilialer: Degeberga, Kivik, Knislinge, Sösdala, Vittsjö. Malmöhus län. Grupp 7. Hälsingborg: Lejonet (3), Malmö: Lejonet (3). Grupp 6. (3) Lund: Hjorten; Malmö: Fasanen, Vipan. Grupp 5. Lund: Svanen (3). Grupp 4. Hälsingborg ( 3 ) : Björnen, Kärnan; Landskrona: Lejonet (3), Malmö ( 3 ) : Fläkta ö r n , Gripen, Hjorten, Kronan; Trelleborg (3), Ystad (2). Sjukhusapoteken vid länslasarettet i Lund (3) och vid Allmänna sjukhuset i Malmö (3). Grupp 3. Eslöv (2), Höganäs (2), Hörby (2), Landskrona: Kronan (3), Malmö ( 3 ) : Pantern, Svanen; Skurup (2). 392

Grupp 2. Arlöv (2), Bjuv (2), Höör (2), Kävlinge (1), Malmö: Storken (3), Sjöbo (2), Svedala (1), Teckomatorp (1), Vellinge (2). Grupp 1. Anderslöv (2), Hälsingborg ( 3 ) : Hjorten, Råå, Lomma (3), Löberöd (1), Röstånga (2). Apoteksfilialer: Ekeby, Kågeröd, Lövestad, Skivarp, Svalöv, Veberöd, Vollsjö. Hallands

län.

Grupp 7. Halmstad: Vakteln (3). Grupp 3. Falkenberg (2), Halmstad: Svalan (3), Kungsbacka (2), Laholm (2), Varberg (3). Grupp 1. (2) Oskarsström, Torup, Ullared. Göteborgs och Bohus

län.

Grupp 7. Göteborg ( 4 ) : Kronan, Nordstjärnan, Svanen, Vasen. Grupp 6. » Biet, Enhörningen. Grupp 5. Göteborg: Korpen. Grupp 4. » Duvan, Ejdern, Hjorten, Lejonet Måsen, Najaden, Strutsen; Mölndal (4), Uddevalla (3). Sjukhusapoteket vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg (4). Grupp 3. Göteborg: Trasten (4), Lysekil (3), Orust (3), Strömstad (3). Grupp 2. Göteborg ( 4 ) : Delfinen, Valen; Hunnebostrand (3), Jörlanda (2), Kungälv (3), Munkedal (3). Grupp 1. Fjällbacka (3), Gravarne (3), Göteborg ( 4 ) : Johanneberg, Salen, Vipan; Ljungskile (2), Marstrand (3), Sävedalen (4), T a n u m (3), Tjörn (3). Apoteksfilialer: Brastad, Håby, Hönö-Klåva, Stenungsund. Älvsborgs

län.

Grupp 7. Borås: Kronan (3). Grupp 6. Vänersborg (3). Grupp 4. Åmål (3). Grupp 3. Alingsås (3), Bengtsfors (2), Borås ( 3 ) : Bävern, Storken; Mellerud (2), Trollhättan (3), Ulricehamn (2). Grupp 2. Ed (2), Herrljunga (2), Högsäter (2), Kinna (2), Skene (2), Älvängen (2). Grupp 1. Bollebygd (2), Borås: Linden (3), Brålanda (2), Dalsjöfors (3), Fritsla (2), Färgelanda (2), Horred (2), Lerum (3), Lilla Edet (2), Limmared (2), Sollebrunn (2), Surte (3), Svenljunga ( 2 ) , Vårgårda (2). Apoteksfilialer: Bäckefors, Dals-Långed, Sätila, Tranemo. 393

Skaraborgs

län.

Grupp 7. Skövde (3). Grupp 5. Lidköping (3). Grupp 4. Skara (3). Grupp 3. Falköping: Kronan (3), Hjo (2), Karlsborg (3), Mariestad (3), Tidaholm (2), Töreboda (2), Vara (2). Grupp 2. Falköping: Svalan (3), Grästorp (2), Götene (2). Grupp 1. Gullspång (3), Hova (2), Mullsjö (2), Nossebro (2), Tibro (2). Apoteksfilialer: Kvånum, Stenstorp, Tidan, Vedum. Värmlands län. Grupp 7. Karlstad: ö r n e n (4). Grupp 3. Arvika (3), Dalby (3), Filipstad (3), Karlstad: Beckasinen (4), Kristinehamn (4), Sunne (2), Säffle (2), Torsby (3), Årjäng (3). Grupp 2. (3) Munkfors, Uddeholm. Grupp 1. Charlottenberg (3), Deje (3), Forshaga (3), Grums (2), Hagfors (3), Kil (3), Molkom (3), Skönnerud (3), Töcksfors (3). Apoteksfilialer: Ekshärad, Gillberga, Glava, Lesjöfors, Storfors, Visnum. Örebro län. Grupp 7. Örebro: Falken (3). Grupp 4. (3) Karlskoga, Kumla, Örebro: Hjorten, Svanen. Grupp 3. (2) Askersund, Lindesberg, Nora. Grupp 2. Degerfors (2), Fellingsbro (2), Hallsberg (3), Hällefors (2), Kopparberg (2). Grupp 1. Fjugesta (2), Grythyttan (2), Karlskoga: Sandviken (3), Laxå (3), Odensbacken (2), Pålsboda (2), Ramsberg (2). Apoteksfilial: Frövi. Västmanlands län. Grupp 7. Västerås: Humlan (3). Grupp 3. (3) Arboga, Fagersta, Köping, Sala, Västerås: Bävern, Hjorten. Grupp 2. Hallstahammar (2), Norberg (3). Grupp 1. (2) Heby, Kolsva, Kungsör, Ramnäs, Skinnskatteberg, Surahammar, Tärnsjö, östervåla. Apoteksfilialer: Kolbäck, Skultuna. Kopparbergs län. Grupp 7. F a l u n : Vasen (3). Grupp 6. Ludvika (3). Grupp 4. Borlänge (3). Grupp 3. Avesta (3), Falun: Engelbrekt (3), Hedemora (2), Leksand (2), Mora (3), Smedjebacken (2), Säter (2). 394

Grupp 2. Grängesberg (2), Krylbo (3), Malung (3), Orsa (2), Rättvik (2), Vansbro (3), Älvdalen (3). Grupp 1. Furudal (2), Lima (3), Långshyttan (2), Nås (3), Sunnansjö (2), Svärdsjö (2), Särna (3), Västanhede (3). Apoteksfilialer: Fredriksberg, Gagnef, Söderbärke. Gävleborgs län. Grupp 7. Bollnäs (3). Grupp 6. Gävle: Lejonet (3). Grupp 5. Hudiksvall (3). Grupp 4. Sjukhusapoteket vid centrallasarettet i Gävle (3). Grupp 3. (3) Gävle: Nordstjärnan; Ljusdal, Sandviken, Söderhamn. Grupp 2. Bergsjö (3), Gävle: Kronan (3), Hofors (2), Ockelbo (2), Storvik (2). Grupp 1. Alfta (3), Arbrå (3), Delsbo (3), Edsbyn (3), Färila (3), Gysinge (2), Järvsö (3), Kilafors (3), Ljusne (3), Los (3). Apoteksfilialer: Bergby, Harmånger. Västernorrlands län. Grupp 6. Sollefteå (4), Sundsvall: Lejonet (5). Grupp 5. Örnsköldsvik (4). Grupp 4. Härnösand: Bävern (4), Sundsvall: Gripen (5). Grupp 3. (4) Anundsjö, Backe, Kramfors. Grupp 2. (4) Fränsta, Härnösand: Kronan; Nyland, Skog, Vivstavarv. Grupp 1. Alfredshem (4), Alvik (4), Husum (4), Junsele (5), Kvissleby (5), Liden (4), Matfors (4), Ramsele (4), Ange (4). Apoteksfilialer: B jästa, Hoting, Köpmanholmen, Långsele, Näsåker, Skönsberg, Stöde, Trehörningsjö, Ullånger. Jämtlands län. Grupp 7. Östersund: Hjorten (5). Grupp 4. Sveg (4). Sjukhusapoteket vid länslasarettet i Östersund (5). Grupp 3. Östersund: ö r n e n (5). Grupp 2. (4) Berg, Bräcke, Hammerdal, Mörsil, Ragunda, Ström. Grupp 1. (5) Frösö, Hede, Järpen, Rätan. Apoteksfilialer: Duved, Föllinge, Stugun. Västerbottens lån. Grupp 7. Umeå: Järven (4). Grupp 6. Skellefteå (4). Grupp 4. Lycksele (4). Sjukhusapoteket vid länslasarettet i Umeå (4). Grupp 3. Umeå: Renen (4), Vilhelmina (5). Grupp 2. Jörn (5), Norsjö (5), Stensele (5), Vindeln (4). 395

Grupp 1. Bjurholm (5), Bureå (4), Burträsk (5), Byske (4), Dorotea (4), Holmsund (4), Hörnefors (4), Lövånger (5), Malåträsk (5), Nordmaling (4), Nysätra (4), Robertsfors (4), Skelleftehamn ( 4 ) , Vännäs (4), Åsele (4). Apoteksfilialer: Boliden, Fredrika, Kristineberg, Kusmark, Sorsele, Tärna. Norrbottens län. Grupp 7. Boden (5). Grupp. 4. Arvidsjaur (5). Grupp 4. (5) Kiruna, Piteå. Grupp 3. (5) Haparanda, Kalix, Luleå. Grupp 2. (5) Gällivare, Jokkmokk, Malmberget, Älvsbyn, övertorneå. Grupp 1. (5) Arjeplog, Gammelstad, Pajala, Råneå, Tore, Vittangi, överkalix. Apoteksfilialer: Glömmersträsk, Härads, Karesuando, Korpilombolo, Morjårv. I övrigt bibehållas läkemedelsförråd på de platser, där sådana redan nu finnas, och nyinrättas i den mån apoteksbolaget finner detta behövligt. Apotekens — utom sådana vid sjukhus — samt apoteksfilialernas fördelning på depåer och centralapotek framgår av bilaga 9. 2. Huvudcentral och depåer För att ett statligt apoteksbolag skall k u n n a på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina viktiga funktioner måste det äga en väl utbyggd centralorganisation. Det säger sig självt, att huvudcentralen k a n bli rätt omfattande, när apoteksrörelsen skall drivas som ett enda företag. På huvudcentralen faller inköpsverksamheten, de uppgifter, som inom den nuvarande apoteksrörelsen äro centraliserade till kontroll- och kompositionslaboratorierna, eventuellt vidgade uppgifter på dessa områden, de flesta lokalfrågor, personalledning, lönefrågor osv. Huvudcentralen blir emellertid större eller mindre allt efter omfattningen av bolagets egen varudistribution till apoteken och tillverkningen av läkemedel. Utredningen förutsätter här, att den enskilda droghandeln och läkemedelsindustrien skola anlitas av bolaget i samma omfattning som nu, om än under nya arbetsbesparande och därmed kostnadsbesparande former (se kap. 14). Utredningen kommer dock att beröra frågan om huvudcentralens organisation för det fall att apoteksföretaget har att övertaga droghandelns funktioner resp. finner det fördelaktigt att utvidga den egna tillverkningen utöver den som nu förekommer inom apoteksrörelsen (se avsnitt C av detta kapitel). Medan man vid skisseringen av apoteksorganisationen har att bygga på 396

det bestående apoteksväsendet och även utan större svårighet kan beräkna det ungefärliga behovet av nya apoteksinrättningar, rör man sig, när det gäller apoteksföretagets centrala organisation, i många hänseenden på osäker grund. Då så är förhållandet, måste utredningen i förevarande sammanhang alldeles särskilt betona beräkningarnas approximativa karaktär. Utredningen räknar med följande organisation av bolagets ledning och huvudcentral. Under styrelsen står en direktion, som till sitt förfogande har en huvudcentral, fördelad på sex avdelningar här benämnda: 1. Apoteksavdelningen, 2. Personalavdelningen, 3. Varuavdelningen, 4. Tekniska avdelningen, 5. Informationsavdelningen och 6. Kamerala avdelningen. De praktiska erfarenheterna måste givetvis få bli bestämmande för den slutliga gränsdragningen mellan de olika arbetsområdena ej minst med tanke på handläggningen av frågor, som beröra flera avdelningar. När utredningen i det följande skisserar de olika avdelningarnas arbetsuppgifter, sker det utan anspråk på att uppgifternas fördelning i denna skiss skall visa sig vara den bästa möjliga. Skissen har uppgjorts främst för att personalbehovet skall kunna någorlunda preciseras. 1. Apoteksavdelningen h a r att handlägga frågor angående apotekens, apoteksfilialernas och läkemedelsförrådens placering och klassificering, lokaler och utrustning. Avdelningen har tillsyn över bolagets fastigheter samt apotekens inventarier och utensilier. Avdelningen har att svara för s. k. flygande kontroll över apoteken. Inom avdelningen skall utarbetas förslag till åtgärder i rationaliserande syfte med avseende på lokaler, inredning och inventarier. I avdelningens åligganden ingår också att lämna anvisningar för ett rationellt ordnande av förbindelsen mellan olika apoteksinrättningar för vinnande av effektiv kundbetjäning. 2. Personalavdelningen h a r att föra personalregister, att handlägga alla frågor rörande personalanskaffning, anställnings- och avlöningsförhållanden, pensioner etc. För en fullgod personalförmedling knytes till avdelningen en platsbyrå. Vid ett lönekontor inom denna avdelning utarbetas samtliga uppgifter för de löneutbetalningar som skola ske genom den kamerala avdelningen. 3. Varuavdelningen bör lämpligen uppdelas på fyra sektioner: a) I n k ö p s s e k t i o n e n , som har att ombesörja inköp av samtliga för apoteksbolagets behov erforderliga råvaror, läkemedel, förbrukningsartiklar och emballage. Sektionen har att utöva kontroll med avseende på leverantörernas prissättning. 397

b) D i s t r i b u t i o n s s e k t i o n e n , som ansvarar för distributionen till apoteken från bolagets lager samt för fördelningen på de olika lagren och på apoteken av sådana inköpta varor, vilka av leverantörerna skola sändas direkt till lager och apotek. I den omfattning så lämpligen kan ske svarar sektionen för distributionen av varor till statliga och kommunala sjukvårdsinrättningar och andra större avnämare. Sektionen har att utöva kontroll över lagerhållningen inom bolaget. c) B e r e d s k a p s s e k t i o n e n , som handlägger frågor avseende samarbetet med de för den civila och den militära krigs- och krisberedskapen på läkemedelsområdet ansvariga myndigheterna. d) S t a t i s t i s k a s e k t i o n e n , i vars mångsidiga verksamhet bland annat ingår den kvantitativa varukontrollen, skall bearbeta allt det siffermaterial avseende varor och priser, som står bolaget till buds. 4. Tekniska avdelningen, som efter erfarenheten även bör uppdelas i lämpligt antal sektioner, har till sitt förfogande ett laboratorium för bolagets centrala läkemedelstillverkning och analysverksamhet (för detta ändamål förutsattes bolaget övertaga apotekens kontroll- och kompositionslaboratorier). Till avdelningen är förlagd den vetenskapliga verksamheten. Avdelningen har att uppgöra förslag till tekniska förbättringar vid standardisering och förpackning av läkemedel. Det förutsattes att för ernående av bästa möjliga resultat ett intimt samarbete kommer till stånd bland annat med SFL, farmakopékommittén och farmakonomikommittén. 5. Informationsavdelningen. Denna har till uppgift att ensam eller i samråd med medicinalstyrelsen utöva upplysningsverksamhet bland läkarna och allmänheten och att vägleda apotekspersonalen i farmacevtiskt avseende. E n av avdelningens viktigaste uppgifter blir att bidraga till en minskning av missbruket av läkemedel och till en utrensning av olämpliga och odugliga läkemedel. Avdelningen bör till sitt förfogande ha ett rikhaltigt fackbetonat bibliotek. På avdelningen bör falla att utgiva bolagets publikationer med informatorisk karaktär. 6. Kamerala avdelningen handhar bolagets ekonomiska angelägenheter med kassarörelse och bokföring, räkenskapskontroll och revision av apoteken samt kontroll av de räkningar som betalas av statsverkets olika institutioner resp. sådan räkningskontroll, som är betingad av olikartad prissättning på vissa läkemedel. Under huvudkontoret i Stockholm sortera tre depåer anslutna till resp. apoteket Nordstjärnan i Göteborg, apoteket Lejonet i Malmö och apoteket Järven i Umeå. Vid depåerna hållas lager för resp. rayoner av sådana varor, som icke lämpligen böra eller kunna distribueras till apoteken direkt från grossist och fabrikant eller från centrallagret i Stockholm. Distributionen 398

från depåerna sker- icke blott till apoteken utan även, om beställningens storlek motiverar detta, till sjukhus som sakna eget apotek. Depåapoteken ha utvalts efter följande grunder. Valet av apoteket Nordstjärnan i Göteborg som depåapotek för västra Sverige beror på att detta apotek ligger inom ett område av Göteborg, där hyrorna kunna förmodas bli väsentligt lägre än i de centrala delarna av staden. Det stora antal apotek, denna depå har att betjäna, nödvändiggör stora lagerlokaler för depån. Valet av apoteket Lejonet i Malmö som depåapotek för södra Sverige kan efter nyss förda resonemang måhända synas inkonsekvent. Apoteket i fråga har nämligen ett mycket centralt och dyrbart läge. Emellertid är att märka, dels att till detta apotek är för närvarande knutet ett distriktslaboratorium, dels att apoteket förfogar över stor golvyta, som det gäller att tillvarataga, och dels att en filial till det största droghandelsföretaget i Sverige har sina lokaler inom samma fastighet. Den norrländska depåns förläggning så långt norrut som till Umeå är motiverad av att de nedre delarna av geografiska Norrland lämpligast försörjas med läkemedel från centrallagret i Stockholm. Kommunikationerna äro mycket goda mellan huvudstaden och den del av Norrland, som norrut begränsas av en linje Östersund—Långsele—Härnösand. Det är för områdena norr därom som en norrländsk depå kan anses behövlig. C. P e r s o n a l b e h o v Det har visat sig förenat med svårigheter att med ledning av tillgängligt statistiskt material åstadkomma exakta uppgifter på antalet anställda inom apoteksrörelsen i riket. Antalet växlar nämligen ej blott år för år utan även under ett och samma år. En del av personalen tjänstgör på deltid, men antalet kan ej fullt säkert angivas. I en del av statistiken ingår tillfällig personal och kan där t. o. m. vara dubbelredovisad. I kapitel 4 har återgivits siffrorna för apoteksväsendets personal, varvid dock icke medräknats personalen vid apotekens centrala laboratorier (AKL och ACO-laboratoriet). Enligt de siffror, som avse förhållandena den 1 januari 1950, tjänstgjorde vid denna tidpunkt vid rikets apotek (utom militärapoteket) av farmacevtisk personal omkring 825 leg. apotekare, varav 414 apoteksföreståndare, samt ca 825 farm. kandidater. Apotekseleverna, 187, äro ej medräknade. Antalet av icke-farmacevtisk personal är upptaget till 4 365, vilken siffra lämnats utredningen av Sveriges apotekareförbund. Nu föreligga emellertid siffror för den farmacevtiska personalen även från en senare tidpunkt, nämligen den 31 december 1950. I skrivelser till medicinalstyrelsen i början av 1951 ha centralstyrelserna för Sveriges apotekareförbund och Sveriges farmacevtförbund avgivit förslag angående det antal apotekselever som under 1951 bör högst antagas och därvid redogjort 399

för den nuvarande farmacevtpersonalens storlek. Centralstyrelsen för apotekareförbundet skriver: »Antalet å rikets apotek anställda farmacevter utgjorde den 31 december 1950 1151. Av dessa voro 444 leg. apotekare och 707 farm. kandidater med heltidstjänstgöring, tillsammans 1 151, samt 220 partiellt tjänstgörande farmacevter. Häri ingå 60 heltidstjänstgörande och 12 partiellt tjänstgörande utländska farmacevter, vilka på grund av tillfälligt medgivande av Kungl. Maj:t ägde rätt att fullgöra farm. kandidat tillkommande åligganden. Farmacevter, som tjänstgöra utanför apoteken, ha icke medräknats.» Centralstyrelsen för farmacevtförbundet anför följande siffror: »Den 31 december 1950 voro i tjänst å rikets apotek 449 leg. apotekare och 705 farm. kandidater med hel tjänstgöring, tillsammans 1 154 farmacevter, varjämte 222 farmacevter innehade anställning med partiell tjänstgöring. I detta antal inräknas vid samma tillfälle tjänstgörande utländska farmacevter, som erhållit Kungl. Maj :ts tillstånd att å svenskt apotek förrätta farm. kandidat tillkommande tjänsteåligganden.» Vad angår den icke-farmacevtiska personalen vid apoteken har utredningen genom ombudsmannen för Sveriges tekniska apotekspersonals förbund erhållit följande sifferuppgifter, som hänföra sig till läget den 1 september 1950: tekniska biträden och kontorsbiträden 2 950, varav 246 partiellt tjänstgörande, laboratoriebiträden 528, varav 7 partiellt tjänstgörande, städerskor 717, varav 317 partiellt tjänstgörande, tillsammans 4 195, varav 3 625 heltidstjänstgörande och 570 partiellt tjänstgörande. Utöver den här redovisade s. k. tekniska personalen sysselsättas vid apoteken varubud och chaufförer till ett antal av omkring 300. Totala antalet icke-farmacevtisk personal vid apoteken skulle följaktligen i senare delen av 1950 ha utgjort 4 495, vilket är 130 flera än enligt apotekareförbundets motsvarande siffra per december 1949. Läkemedelsutredningen har med ledning av matriklarna över den vid rikets apotek anställda personalen av olika slag, uppgifter från vederbörande förbund och övrigt tillgängligt material kommit fram till följande siffror över personalen vid apoteken, AKL och ACO-laboratoriet i slutet av 1950: heltidstjänstgörande leg. apotekare (föreståndare och anställda) 857, heltidstjänstgörande farm. kandidater 710, deltidstjänstgörande farmacevter 220, i vilken siffra ingår ett 20-tal deltidstjänstgörande svenska leg. apotekare samt 60 heltidstjänstgörande och 12 deltidstjänstgörande utländska farmacevter, tillsammans av farmacevter alltså 1 787, av vilka 220 i redovisningarna upptagas som partiellt tjänstgörande, ehuru 60 (utlänningar) arbeta på heltid. Den icke-farmacevtiska personalen uppgår till följande antal: teknisk personal (vari ingår städerskor) 4 204, varav 570 ha partiell tjänstgöring, samt varubud och chaufförer 300, helt eller partiellt tjänstgörande, summa icke-farmacevtisk personal 4 504. Enligt utredningens beräkning skulle apoteksväsendets hela personal, 400

föreståndare inräknat, i slutet av 1950 ha uppgått till totalt 6 291 personer, varav 1 567 heltidstjänstgörande och 220 deltidstjänstgörande farmacevter, 3 632 heltidstjänstgörande och 570 deltidstjänstgörande s. k. teknisk personal samt 300 övrig icke-farmacevtisk personal (varubud och chaufförer) med heltids- eller deltidstjänst. I förestående siffror ingå icke ett 20-tal stadigvarande sjuka farmacevter och icke heller vid farmacevtiska institutet inskrivna farmacie studerande till ett antal av 144 och elever på apoteken till ett antal av 220. Utredningen har redan framhållit, att ett statligt apoteksföretag för en apoteksrörelse av nuvarande omfattning icke skulle ha behov av lika stor personal som rörelsen nu sysselsätter. Vad först angår den farmacevtiska personalen, är det påtagligt, att det råder disproportion mellan antalet leg. apotekare och antalet farm. kandidater, med en stark övervikt för den förra gruppen. En av anledningarna härtill är, att apotekareexamen erfordras för erhållande av privilegium på apotek, oberoende av dess storlek, varav följer att det erfordras ett betydande rekryteringsunderlag av leg. apotekare enbart för att kunna erhålla det behövliga antalet apoteksinnehavare med föreskriven kompetens. Men även oberoende härav synas de leg. apotekarna vara för många. Därest man nu, som utredningen anser sig kunna förorda, låter farm. kandidater förestå de mindre apoteken — vilket de i praktiken redan göra mer eller mindre tillfälligt — och om man ytterligare på kandidaterna överför arbetsuppgifter, för vilka de leg. apotekarna äro uppenbart överkvalificerade skulle ett apoteksbolag, utan verklig risk för standardförsämring, kunna minska antalet leg. apotekare med ca 350 sedan även behovet av apotekare för apoteksbolagets huvudcentral blivit tillgodosett. I gengäld måste emellertid antalet farm. kandidater ökas. Som längre fram skall visas kan dock farmacevtpersonalen som helhet minskas inom en apoteksrörelse enligt organisationsplanen. I fråga om den icke-farmacevtiska personalen giva utredningens beräkningar vid handen, att apoteksbolagets behov av sådan personal högst väsentligt understiger antalet nu anställda. En besparing borde kunna ske på 1 100 å 1 200 helt eller på deltid ansällda. Som nämnts upptager organisationsplanen sammanlagt 132 nya apotek och apoteksfilialer. I sakens natur ligger att det icke är praktiskt möjligt att omedelbart upprätta så många nya distributionsenheter. Redan svårigheten att uppbringa apotekslokaler och bostäder för personalen utgör under nuvarande tidsförhållanden ett hinder för en expansion av denna omfattning. Man får därför räkna med att åtskilliga år komma att förflyta innan en apoteksorganisation enligt planen kan vara genomförd. Det är också ur flera synpunkter önskvärt att nyetableringen sker successivt. Till 21 — 12189

de nya apotek, som skola inrättas, behövas farm. kandidater som föreståndare, men kandidater beräknas också skola — allteftersom föreståndarskapen bli lediga — förestå flertalet av nuvarande apotek som i planen hänförts till grupperna 2 och 1. Inom apoteksväsendet finns för närvarande icke tillgång på tillräckligt många kandidater med erforderliga kvalifikationer för föreståndarskap. Men även om så vore fallet, låter det sig icke göra att i motsvarande grad uttunna kadern av kandidater vid de övriga apoteken, låt vara att tekniska biträden efter genomgång av speciella kurser kunna i viss utsträckning tagas i anspråk som ersättare. Av de här anförda skälen har utredningen ansett sig icke k u n n a uppgöra ett tillförlitligt tidsschema för organisationsplanens genomförande och den samtidiga anpassningen av personalen till behovet. I sina kalkyler över detta behov har utredningen i stället valt utvägen att söka fastställa personalens storlek inom apoteksrörelsen vid full utbyggnad enligt organisationsplanen. Beräkningen är gjord med förutsättningen att apoteken tills vidare skola i princip vara tilldelade samma funktioner som de nu ha, med den viktiga skillnaden dock, att beredningen av s. k. standardpreparat är centraliserad och att viss centralisering sker regionalt även beträffande magistrellt förskrivna beredningar av mera komplicerat slag. Personal för apoteksinrättningarna Enligt tidigare angivna förutsättningar med avseende på föreståndarnas kvalifikationer skulle till föreståndare för organisationsplanens 551 apotek erfordras 268 leg. apotekare för apoteken i grupperna 7—3 och 283 farm. kandidater för lika inånga apotek i grupperna 2—1. Vid apoteken skulle i övrigt erfordras 165 apotekare och 694 kandidater. Den farmacevtiska personalen skulle alltså bli tillsammans 433 apotekare och 977 kandidater eller för båda farmacevtgrupperna 1 410. Då inom apoteksväsendet för närvarande vid apoteken sysselsättas 845 apotekare och 925 kandidater (farmacevterna vid apotekens centrala laboratorier äro ej medräknade) eller tillsammans 1 770, varav 220 redovisas som partiellt tjänstgörande, uppstår en besparing av 360 farmacevter, detta trots att 45 nya apotek med farm. kandidater som föreståndare upptagits i organisationsplanen. Emellertid finner ntredningen det tydligt, att om man rent schematiskt beräknar behovet av leg. apotekare för föreståndarskap efter apotekens storlek, uppstår risken att antalet apotekare inom vissa län kan bli för litet i förhållande till hela antalet apotek. Detta synes bli fallet i de övre norrländska länen, i Kronobergs län m. fl. För att de farm. kandidaterna med föreståndarskap — och i förekommande fall läkarna — ej skola sakna möjlighet till konsultation med leg. apotekare inom lämpligt avstånd, är det motiverat att även ett antal mindre apotek med lämplig geografisk belägenhet komma att 402

förestås av leg. apotekare. Det är dessutom klart, att om man, på sätt utredningen här förutsatt, begränsar antalet farmacevter på apoteken till det strängt nödvändiga, går det icke att i lika grad som nu lita till deltidstjänstgörande sådan personal. På grund av dessa båda skäl har utredningen ansett sig böra öka antalet leg. apotekare med 50 eller från 433 till 483 och antalet farm. kandidater med 85 från 977 till 1 062, varigenom även behovet av personal för vikariat tillgodoses. Härigenom stiger totala antalet farmacevter till 1 545 och besparingen i jämförelse med nu redovisad farmacevtisk personal nedgår till 225. Denna siffra kommer att ytterligare reduceras med ett 25-tal sedan behovet av farmacevter vid apoteksbolagets huvudcentral blivit tillgodosett (se nedan). Av icke-farmacevtisk personal erfordras för 551 apotek och 90 apoteksfilialer följande antal: 253 kvalificerade tekniska biträden, varav 90 avses som föreståndare för lika många apoteksfilialer, 184 laboratoriebiträden och 2 425 övrig personal (häri ingår ca 400 heltidsanställd städningspersonal), tillsammans alltså 2 862 icke-farmacevtisk personal. Besparingen blir, trots ökningen av antalet distributionsenheter från 509 till 641, ca 770 vid jämförelse med vid rikets apotek nu heltidsanställd personal av jämförligt slag. Den icke-farmacevtiska personalen är så tillmätt, att behövlig reserv kan sökas i deltidstjänstgörande och tillfällig personal, vilken emellertid inom nuvarande apoteksväsen också är så riklig (över 800), att apoteksföretaget kan reducera dylik personal med 300—400. Besparingen i heltidsanställd och deltidsanställd icke farmacevtisk personal beräknas följaktligen bli ca 1 100 befattningshavare. Vid denna beräkning är emellertid hänsyn icke tagen till behovet av icke-farmacevtisk personal för huvudcentralen (se nedan). Apotekseleverna äro icke medtagna i ovanstående siffror och jämförelser. Utredningen har anledning förmoda att antalet elever under apoteksbolagets första tid kan bli något färre än nu och att eleverna huvudsakligen komma att utbildas till farm. kandidater. Utredningen är medveten om att inom apoteksrörelsen nu sysselsattes en del personal som icke inbegripes i den statistik utredningen här närmast hållit sig till, men den måste vara mycket obetydlig till sitt antal, och utredningen har därför ansett att denna personal kan helt lämnas åsido i personal- och kostnadsberäkningarna. Personal för direktion, huvudcentral och depåer. Utredningen har beräknat följande behov av personal för apoteksbolagets direktion och huvudcentral i övrigt. Direktion: Verkställande direktör, vice verkställande direktör, ombudsman (jurist), 2 direktörsassistenter, en av dessa apotekare, varav en för 403

frågor avseende samarbetet med olika myndigheter och en för samordnandet av alla frågor av ekonomisk betydelse, baserat på kamerala och statistiska uppgifter. Vidare 3 apotekare och 2 bokföringssakkunniga som biträden åt assistenterna ävensom en jourhavande revisor. Dessutom 3 siffergranskare och 6 övrig personal (sekreterare, kontorister). Huvudcentral chaufförer):

(utom personal för tillverkning samt lagerarbetare och

För apoteksavdelningen en avdelningschef, som tillika är chef för kontrollsektionen, en biträdande avdelningschef, som tillika är chef för rationaliseringssektionen, båda dessa apotekare, en arkitekt SAR samt 3 övrig personal (kontorister). För personalavdelningen en avdelningschef, som tillika är chef för lönekontoret, en biträdande chef, som tillika är chef för platsbyrån och registreringssektionen, båda apotekare, samt 6 övriga (kontorister o. dyl.). För varuavdelningen en avdelningschef, tillika chef för inköps- och inköpskontrollsektionerna, en biträdande avdelningschef, båda dessa affärsmän, en sektionschef för distribution och order och en sektionschef för beredskapsfrågor, båda dessa apotekare, en militärassistent, en sektionschef för statistik, en lagerchef, denne apotekare, samt 35 övriga (kontorister o. dyl.). För tekniska avdelningen en avdelningschef, tillika chef för tillverkningen, en sektionschef för kontrollaboratoriet, en sektionschef för rationaliseringslaboratoriet, alla tre apotekare, vidare 15 av annan särskilt utbildad personal: farmacevter, kemister etc. samt 5 övriga (tekniska biträden o. dyl.). För informationsavdelningen en avdelningschef, apotekare, en assistent (reklamgranskning), en läkare (konsulterande) och 3 övriga (kontorister o. dyl.). För kameralavdelningen en avdelningschef, tillika kamrer, en sektionschef, tillika kassör, en sektionschef för bokföring och en sektionschef för räkningsgranskning, den sistnämnde apotekare, samt 12 övriga (kontorister o. dyl.). Till sålunda beräknad personal för avdelningarna kommer ytterligare 10 övrig personal (vaktmästare, telefonister, städerskor). Den sålunda beräknade personalen för direktionen och huvudcentral uppgår till ett antal av 51 ledningspersonal och 80 övrig personal. Av de som ledningspersonal upptagna kunna 25—30 vara apotekare. I förestående siffror ingår emellertid som nämnt icke den för lagerhållningen och tillverkningen vid huvudcentralen erforderliga personalen, vars storlek det är svårt att i förväg beräkna. Utredningens expertis h a r gjort 404

en överslagsberäkning av detta personalbehov i det fall att till huvudcentralen skulle i största möjliga omfattning centraliseras den tillverkning av standardpreparat som nu utföres vid de 20 distriktslaboratorierna och en del andra apotek. Därvid har framgått följande personalbehov för apoteksbolagets tillverkningsavdelning: en fabrikschef, en biträdande fabrikschef och 3 avdelningschefer, alla apotekare, vidare för den centraliserade analysverksamheten 10 analytiker samt 75 tekniska biträden och 50 laboratoriebiträden. Som utredningen i olika sammanhang betonat och ytterligare utvecklar i kapitel 14, bör apoteksbolaget icke bedriva sådan tillverkning som med fördel kan överlåtas på läkemedelsindustrien. Utredningen håller för sannolikt, att bolaget kommer att finna sig icke ha behov av en tillverkningsavdelning av den ovan skisserade storleken. Tillverkningen bör, åtminstone till en början, k u n n a göras mera begränsad och förläggas till tre av de nuvarande distriktslaboratorierna i Stockholm. I dylikt fall nedgår behovet av personal för tillverkningen till 3 apotekare och ca 75 övrig personal. Det förutsattes då, att en del av bolagets tillverkning skall äga rum vid de tre depåerna och några centralapotek på andra håll. Den härför behövliga personalen är redan inräknad i apotekspersonalen. Utredningen avser, att föreståndarskapet för depå skall utövas av föreståndaren för centralapoteket, som biträdes av en lagerchef ur apotekets personal, och att centralapoteket ombesörjer den behövliga tillverkningen för depåen. Vid antagande att den enskilda droghandeln kommer att anlitas av bolaget på sätt utredningen utvecklar i kapitel 14, kommer för lagerhållningen och expeditionen från lager vid huvudcentral och depåer att erfordras högst 25 befattningshavare av kategorien lagerarbetare, chaufförer o. dyl. Med tillägg av personal för tillverkningen skulle hela personalbehovet vid huvudcentral och depåer alltså bli: vid f u l l c e n t r a l i s e r i n g a v t i l l v e r k n i n g e n : (51 + 1 5 = ) 66 ledningspersonal och (80 + 125 + 2 5 = ) 230 övrig personal, samt vid p a r t i e l l c e n t r a l i s e r i n g av tillverkningen: (51 + 3 = ) 54 ledningspersonal och (80 + 75 + 2 5 = ) 180 övrig personal. När tillverkningen helt eller partiellt centraliseras, kan antalet laboratoriebiträden vid apoteken minskas med 125 resp. 75 eller samma antal som det för tillverkningen vid huvudcentralen beräknade antalet biträden av olika slag. Vid sina personalberäkningar vill utredningen icke lämna helt åsido, att det för läkemedelsförsörjningens ändamålsenliga ordnande skulle kunna befinnas lämpligt att apoteksbolaget övertager den enskilda droghandelns 405

uppgifter, såsom reservanterna herrar Rooth och Hemming förorda. Det bör heller icke anses uteslutet, att apoteksbolaget skulle kunna finna det ur olika synpunkter fördelaktigt att utvidga den tillverkning av standardpreparat som nu äger r u m inom apoteksrörelsen. Utredningen vill därför även framlägga sina synpunkter på behovet av personal under här antydda båda förutsättningar. Vad droghandeln angår kan först nämnas, att de droghandelsföretag som 1934 försågo apoteken med deras huvudsakliga varubehov då sysselsatte 350 personer. I det förslag till statsmonopol på droghandeln som framlades samma år av 1931 års apotekssakkunniga beräknade de sakkunniga, att antalet av motsvarande personal hos monopolet skulle kunna begränsas till 135, alltså en besparing av ej mindre än 215 personer. Beräkningarna blevo emellertid utsatta för en stark kritik från droghandelns sida och bedömdes vara mycket för låga, i betraktande av att ca 400 av varandra oberoende apoteksföretag skulle betjänas av monopolet. Läkemedelsutredningen är icke i tillfälle att lämna en exakt uppgift på antalet nu anställda inom droghandeln men uppskattar detsamma till ca 800. Det kan betraktas som alldeles självfallet att droghandeln skulle kunna mycket väsentligt minska denna personal efter tillkomsten av ett statligt apoteksföretag. Utredningen beräknar besparingen till ca 300 personer. Utan tvivel kunde dock minskningen göras än större, om apoteksbolaget skulle helt övertaga droghandelns funktioner enligt de av 1931 års apotekssakkunniga uppdragna riktlinjerna, innebärande bland annat att droghandeln koncentreras till ett företag. Vid en beräkning av personalbehovet för detta företag torde av apotekssakkunniga använda grunderna vara tillämpliga. Den kritik, som på sin tid riktades mot de sakkunnigas beräkningar, förfaller nämligen i stort sett när apoteksväsendet centraliseras till ett apoteksbolag. Med användning av apotekssakkunnigas beräkningsgrunder skulle efter nuvarande varuomsättning inom apoteksväsendet och med hänsyn tagen till den i organisationsplanen beräknade ökningen av antalet apoteksinrättningar erfordras högt räknat 350 befattningshavare i bolagets huvudcentral och depåer för omhändertagande inom apoteksbolaget av den enskilda droghandelns uppgifter. Av denna personal skulle endast ett mycket ringa antal — omkring 5 befattningshavare — erfordras som tillskott till den för huvudcentralen redan beräknade ledningspersonalen. I fråga om behovet av personal, därest apoteksrörelsens egna tillverkningar skulle utökas, vill utredningen framhålla, att den för huvudcentralen redan beräknade ledningspersonalen — maximibehovet — är så väl tilltagen, att endast ytterligare några få befattningshavare av denna kategori skulle erfordras. Det ökade behovet av tekniska biträden och laboratoriebiträden kan över huvud icke beräknas. 406

Sammanställning av personalbehovet Förestående personalberäkningar ha givit till resultat, att ett statligt apoteksbolag med 641 distributionsenheter (apotek och apoteksfilialer) skulle vara i behov av följande personal. Förutsättningen är, att den enskilda droghandeln och läkemedelsindustrien anlitas i nuvarande omfattning och att apoteksrörelsens egna tillverkningar av standardberedningar centraliserats samt i viss omfattning även tillredningen av magistrellt förskrivna beredningar: Farmacevter Teknisk peroch liksonal och ställda likställda Vid apoteken. Leg. apotekare 483 Farm. kandidater 1 062 1 545 Teknisk personal: heltidsanställda 2 862 deltidsanställda 450 3 312 Vid huvudcentral och Ledningspersonal D :o för tillverkning

depåer. 51 15

övrig personal D:o för tillverkning 125, alternativt 75, som ingå i apotekspersonalen D :o för lagerarbete

80 — 25

105 1 611 3 417 Totala antalet anställda = 5 028

Vid anlitande av läkemedelsindustrien för de tillverkningar av standardpreparat, som bäst lämpa sig för framställning i industriell skala, kan ledningspersonalen minskas med 12 och det totala personalbehovet blir 5 016. Som framgår av den inledningsvis i detta avsnitt lämnade redogörelsen sysselsattes i slutet av 1950 inom apoteksväsendet (apoteksinnehavarna inräknade) 6 291 personer, varav 1787 farmacevter och 4 504 övrig personal. Till personalsiffrorna för apoteksväsendet bör emellertid också läggas viss tidigare icke nämnd personal inom apoteksorganisationerna, vilken endast delvis är redovisad i statistiken över farmacevter och övrig personal. Apoteksväsendet har nämligen en betydande organisatorisk överbyggnad för handläggning av för apotekskollektivet gemensamma frågor av ekonomisk och administrativ n a t u r : apotekarsocieteten, apotekareförbundet, ACO-laboratoriet, AKL, apotekarkårens livränte- och pensionskassa, föreningen apotekarkårens ålderstilläggskassa, apotekens avgiftsnämnd, apotekens avgifts407

beredning, apotekarkårens värderingsnämnd, apotekens personalbyrå och apotekens personalnämnd. De flesta av här uppräknade organisationer ha uppgifter även av officiös och officiell natur. Antalet av organisationernas befattningshavare, vilkas löner eller arvoden utgå ur apoteksinkomsterna, rör sig om ett 50-tal, varav ca 45 äro heltidsanställda. Av de anställda äro 18 leg. apotekare, 4 kandidater, 30 icke-farmacevtisk personal. I sistnämnda siffra ingår 6 analysbiträden vid AKL. Av h ä r omnämnda befattningshavare äro 30 å 40 icke redovisade i statistiken över farmacevter och övrig personal. Totalsiffran för inom apoteksväsendet anställda — bortsett från apotekseleverna — bör därför ökas med 35 till 6 326. En jämförelse mellan sistnämnda siffra, 6 326, och siffran för det totala behovet av personal inom ett statligt apoteksbolag enligt organisationsplanen, 5 028 (apotekselever oräknade), ger vid handen, att apoteksbolaget för ett med 132 nya distributionsenheter av apoteksinrättnings natur utvidgat apoteksväsen, skulle totalt behöva ca 1 300 färre befattningshavare än den nuvarande apoteksrörelsen. Tillkomsten av ett apoteksbolag med en huvudcentral av h ä r skisserad organisation, varigenom inköpen och i viss utsträckning även distributionen kunna centraliseras, påverkar emellertid såväl direkt som indirekt personalförhållanden inom den enskilda droghandeln. Utredningen anser för sin del, att droghandeln bör kunna inbespara åtminstone ca 300 befattningshavare. D . K o m m e n t a r till o r g a n i s a t i o n s p l a n e n Med organisationsplanen har utredningen främst åsyftat att lämna siffermässigt stöd för sin uppfattning att avsevärda besparingar i personal kunna uppnås genom att rikets apotek sammanföras i ett statligt apoteksföretag. De utförda beräkningarna visa, att besparingen med samma antal apotek som nu blir omkring 25 procent och med 132 nya apoteksinrättningar omkring 20 procent av den nuvarande på heltid och deltid anställda apotekspersonalen. Vad detta betyder i kostnad räknat kommer att belysas i följande kapitel. För att ett förstatligande av apoteksväsendet ur besparingssynpunkt skall ha fog för sig bör det dock även kunna visas, att besparingen kan ske utan en försämring av apoteksrörelsens service till allmänheten. Det är för att detta villkor skall vara fyllt som utredningen ansett sig böra i planen upptaga ej blott alla nuvarande apotek (utan att därvid fråga efter om varje apotek för sig har berättigande i sin nuvarande förläggning) utan även de många nya apoteksinrättningarna. Utredningen vill framhålla att ett statligt apoteksbolags ledning bör vara oförhindrad att efter rationella grunder omorganisera de nuvarande apoteken och att förflytta dem inom orter408

na. I städer med många apotek är detta ur ekonomisk synpunkt ofrånkomligt. En primär synpunkt måste naturligtvis vara, att allmänheten får sina läkemedel utan större besvär. För att tillgodose ett sådant anspråk kan det mindre apoteket eller i vissa fall t. o. m. apoteksfilialen vara tillfyllest. Det bör ankomma på medicinalstyrelsen att bevaka, att bolaget icke åsidosätter några intressen av vikt för läkemedelsförsörjningen. Organisationsplanens 132 nya apoteksinrättningar, av vilka 87 äro apoteksfilialer, är det högsta antal som för närvarande kan anses komma ifråga för områden av riket som sakna ett mera kvalificerat försäljningsställe för läkemedel än vad läkemedelsförrådet utgör. Utredningen anser det möjligt att en del av de upptagna nya apoteksinrättningarna icke med nödvändighet behöva komma till stånd utan att vederbörande orter eller distrikt även framgent kunna bli nöjaktigt betjänade med ett läkemedelsförråd. I så fall minskas organisationsplanens personalbehov i motsvarande grad. Utredningen är naturligtvis ej främmande för att det inom vissa städer med ett eller flera apotek framställts yrkanden om ett större antal apotek. Utredningen har dock icke annat än i undantagsfall ansett sig böra i planen upptaga dylika nya enheter. Ett tillgodoseende av här nämnda anspråk får ske i samband med den omorganisation i stort av apoteksrörelsen i ifrågavarande städer, som blir en naturlig följd av att alla apotek få samma ägare. I fråga om personalberäkningen måste här erinras om, att den minskning, som enligt kalkylerna skulle var möjlig, kommer att uppnås successivt under ett antal år, h u r många kan självfallet icke exakt angivas. Inom utredningen har gjorts en beräkning som visar, att även om all apotekarutbildning tills vidare inställdes, skulle det taga en tid av ej mindre än 13 år för att komma ned till det antal leg. apotekare som ett statligt apoteksbolag har användning för vid apoteken och huvudcentralen. Det är då förutsatt att alla nuvarande apotekare kvarstå i tjänst till pensionsåldern, som skulle inträda vid uppnådda 65 år. Sannolikt är dock att vissa avgång kommer att ske före pensionsåldern genom övergång till industriell och annan verksamhet. För farm. kandidaterna äro siffrorna gynnsammare, eftersom bolaget har behov av ett större antal kandidater än de som nu tjänstgöra inom apoteksväsendet. Med fortsatt utbildning av samma antal elever som nu kommer enligt kalkylen även antalet kandidater att bli för stort inom relativt få år eftersom avgången av leg. apotekare tager så lång tid som ovan angivits. Man får därför räkna med att antalet elever vid farmacevtiska institutet kan behöva skäras ned för att sedermera ökas allt eftersom överskottet på apotekare minskas. Gruppen teknisk personal och likställda torde kunna nedbringas utan längre dröjsmål, beroende på att den frivilliga avgången av dylik personal är mycket stor. En del besvärliga och ömtåliga omfördelningsproblem komma dock att uppstå. Inom kategorien laboratoriebiträden är avgången före uppnådd pensionsålder jämförelsevis liten. 409

Antalet av dylika biträden kan visserligen enligt utredningens mening minskas med två tredjedelar men för att möjliggöra detta måste ett stort antal biträden av detta slag omskolas och omplaceras. Apoteksbolagets huvudcentral blir vid full utbyggnad av en betydande storlek vad personalen beträffar. I vissa delar blir centralen helt och hållet något nytt, nämligen i vad rör direktionen och varuavdelningen. De andra delarna, apoteksavdelningen, personalavdelningen, tekniska avdelningen, informationsavdelningen och kameralavdelningen, motsvara ganska väl organ, som finnas inom det nuvarande apotekskollektivet. Därest bolaget kan komma till en uppgörelse med apotekarorganisationerna om överförande till bolaget av dessa organ, har bolaget automatiskt en grundstomme för viktiga delar av huvudcentralen. Denna torde från början icke behöva utbyggas till full storlek. Det är önskvärt ur kostnadssynpunkt, att man i all möjlig grad söker uppnå balans i minskningen av personalen vid apoteken och ökningen av personalen i huvudcentralen. Särskilt vad tillverkningen och analysen angår är en dylik anpassning naturlig. Utredningen förutser givetvis att kritik skall komma att riktas mot organisationsplanen och att det därvid även k a n komina att göras gällande att personalen i apoteksbolaget är för lågt beräknad. De framlagda siffrorna äro emellertid resultatet av ett omfattande detaljarbete av utredningens särskilda expertis, vilken på grund av rikligheten av den nuvarande apotekspersonalen icke behövt åsidosätta kravet på säkerhetsmarginaler i kalkylerna. Inom utredningen har uttalats den meningen, att beräkningen ligger i överkant. Det ligger i sakens natur att beräkningar av detta slag, som i mycket måste grundas på subjektiva bedömanden, icke kunna bli exakta. Detta gäller dock mindre personalbehovet för apoteken än samma behov för huvudcentralen, inklusive tillverkningsavdelningen. Utredningen är också medveten om att den kraftiga minskningen av antalet leg. apotekare kan komina att tolkas som bevis på att apoteksrörelsens farmacevtiska standard skall nedgå. Utredningen vill icke erkänna att detta blir fallet. Man bör vid bedömande av denna sak ha klart för sig, att antalet leg. apotekare inom nuvarande apoteksväsen är alldeles för stort. De leg. apotekarna ha i stor omfattning icke användning för sina farmacevtiska kunskaper och färdigheter. Kandidaterna svara för recepturarbetet och flertalet apotekare utföra sysslor som bättre lämpa sig för kandidater. Om man nu befriar apotekarna från andra arbetsuppgifter än sådana, för vilka de skaffat sig en högre utbildning än den kandidaterna erhålla, har ett apoteksbolag icke användning för flera apotekare än som upptagits i planen. Det skall härvidlag också framhållas, att ett långt ifrån obetydligt antal apoteksföreståndare — innehavare — taga en alltför ringa del i apoteksarbetet, ett förhållande som givetvis blir förändrat i ett statligt apoteksföretag. 410

Till frågorna om apotekspersonalens arbetsuppgifter och utbildning återkommer utredningen i kapitel 15.

Kap. 14. Synpunkter på ett statligt apoteksbolags verksamhet Läkemedelsutredningen framlägger i detta kapitel några av de synpunkter på ett statligt apoteksbolags praktiska verksamhet som framgått ur överläggningarna med den till utredningens förfogande ställda särskilda expertisen. Det gäller varuförsörjningen (inköp, partidistribution och lagerhållning), den centrala tillverkningen och analysen, prissättningen på läkemedel samt kontrollen av lager och försäljning.

A . I n k ö p , p a r t i d i s t r i b u t i o n och l a g e r h å l l n i n g I kapitel 12 har utredningen framhållit, att tillkomsten av ett statligt apoteksmonopol icke utesluter en droghandel i enskild regi och att ett statligt apoteksföretag bör äga möjlighet att kontrollera att droghandelns prissättning är skälig. Med utgångspunkt från att apoteksbolaget kommer att anlita den enskilda droghandeln och icke själv övertaga dess funktioner, har inom utredningen diskuterats h u r relationerna mellan bolaget och droghandeln praktiskt skulle k u n n a ordnas. Bland de fördelar en centralisering av apoteksrörelsen medför är att droghandeln får en kund — apoteksbolaget — istället för de nuvarande över 400 kunderna — de enskilda apoteken. Utredningen har nämligen förutsatt, att bolagets i n k ö p i stort sett komma att ske centralt. Därigenom kan bolagets ledning ständigt ha en god kännedom om såväl hela företagets som varje enskilt apoteks varubehov. Droger och kemikalier k u n n a distribueras i ett lämpligt antal standardförpackningar, som fastställas i samråd mellan bolaget och droghandeln vara för vara, varvid hänsyn också kan tagas till de sedvanliga förpackningar i vilka många varor internationellt distribueras. Bolagets uppköp kunna göras för längre tidsperioder, exempelvis ett halvår eller ett helt år och med leveranser i stora partier, motsvarande i allmänhet ett kvartalsbehov. Genom här skisserade förfarande kunna de i kapitel 8 påtalade bristerna vad droghandelns distribution angår i avsevärd grad elimineras. Arbetet inom droghandelsföretagen underlättas och personalbesparingar kunna 411

göras. Storleken av besparingarna beror på, i vilken omfattning d i s t r i b u t i o n e n från droghandeln skall ske direkt till apoteken i stället för över bolagets särskilda lagercentraler. Utredningen anser för sin del, att det bör vara fördelaktigt för apoteksbolaget att i största möjliga grad kunna utnyttja droghandelns organisation för leveranser direkt till de enskilda apoteken och med inköpen lämpligt fördelade mellan möjliga leverantörer. Hur stor omfattningen av inköpen genom droghandeln skulle kunna bli, undandrager sig ett förhandsbedömande. Avgörande blir naturligtvis storleken av den avans, droghandeln vill betinga sig. Skulle det bli möjligt för bolaget att komma till sådana avtal med droghandelsföretagen att de för sina tjänster ej betinga sig högre pålägg på sina inköpspriser än som i stort sett svarar mot bolagets kostnader om det själv skulle ha att fylla droghandelns uppgifter, förefaller det troligt att inköpen via den enskilda droghandeln kunna få stor omfattning. Vad formerna för inköpen beträffar anser utredningen, att upphandling efter anbudsförfarande bör kunna vara lämplig för de mera betydelsefulla varugrupperna och direktköp företrädesvis avse varor med mindre åtgång, vissa utensilier etc. Anbud kunna infordras för lämpligt avvägda varugrupper och varuposter för leverans till apotek och lager inom geografiska områden av lämplig storlek. Med detta system skulle möjligheter skapas för de olika droghandelsföretagen att på bästa sätt utnyttja sin nuvarande organisation. Ett apoteksbolags sortiment blir synnerligen rikhaltigt, och det är knappast troligt att droghandlarna skulle vilja binda sig att för varje vara hålla ett fixerat pris under så lång tid som ett halvt eller ett helt år. Man kan därför tänka sig den form av anbudsgivning som innebär, att droghandlarna åtaga sig att leverera ifrågakommande varor mot bestämt procentuellt tillägg på varornas dagspriser. Med vad här sagts har utredningen endast avsett att göra några antydningar om hur man skulle kunna ordna relationerna mellan apoteksbolaget och en droghandel i enskild regi. Det är ställt utom allt tvivel, att det med ett upphandlingsförfarande sådant som det här skisserade skulle vara möjligt för droghandelsföretagen att avsevärt begränsa sin personal och sina övriga omkostnader. En överslagsberäkning inom utredningen h a r givit vid handen, att det kunde bli fråga om besparingar på ca 2,5 milj. kronor. Om en överenskommelse kan nås mellan bolaget och droghandeln, följer givetvis därav att apoteksbolagets egen organisation för partidistributionen kan starkt begränsas. I fråga om apoteksbolagets l a g e r h å l l n i n g är att framhålla, att även om det torde bli möjligt för ledningen att förskaffa sig fortlöpande kännedom om det huvudsakliga varubehovet inom företaget i sin helhet, får man räkna med växlingar av mer eller mindre tillfällig karaktär, var412

för apoteksbolaget alltid bör hålla vissa egna förråd (stötlager). Till dessa skola apoteken k u n n a översända varor, som de själva icke ha behov av men som k u n n a vara efterfrågade på andra håll eller som böra avskrivas. Centralförråd och depåer kunna dessutom vara omsättningscentraler för varor som vederbörande myndigheter (främst de militära) icke själva k u n n a omsätta i sin verksamhet, och likaså för varor, som ha begränsad hållbarhet men som alltid måste finnas i reserv för olika ändamål. Här bör ånyo understrykas, vad tidigare framhållits, nämligen att när apoteksväsendet blir ett enda företag k a n det icke längre vara nödvändigt att vidmakthålla skyldigheten för varje enskilt apotek att hålla ett lika stort varusortiment som nu vanligen är fallet. Apoteksbolaget bör naturligtvis eftersträva att genom organisatoriska åtgärder göra lagerhållningen så litet betungande som möjligt. Vid centralapoteken bör sortimentet vara jämförelsevis fullständigt, men vid övriga apoteksinrättningar bör det kunna begränsas avsevärt, om än i varierande grad. Genom samarbete med de på resp. orter verksamma läkarna k u n n a helt visst sådana förhållanden ernås, att sparsamhetskravet kan tillgodoses utan förfång för de medicinskt berättigade anspråken. Motsvarande gäller läkemedelsförråden och de s. k. skeppsapoteken, vilkas listor böra fortlöpande revideras under samarbete mellan apoteksbolaget samt medicinalstyrelsen och farmakopéoch farmakonomikommittéerna. Vad i läkemedelsförråden dessutom bör finnas av läkemedel, bör överlämnas åt bolaget att fastställa under hänsynstagande till de lokala förhållandena och i samråd med läkarna i orten och med resp. apoteksföreståndare. Till sist skall h ä r beröras frågan om apoteksbolagets sortiment av de s. k. fria handelsvarorna. Enligt utredningens åsikt bör det vara ett statligt apoteksföretags både rätt och plikt att tillse, att apoteksinrättningarna tillhandahålla för hälso- och sjukvården nödvändiga varor, oavsett om dessa äro att anse som apoteksvaror eller icke. Behovet av ett rikligt varusortiment k a n emellertid vara olika på olika orter, beroende på om utom apotek även finnas detalj affärer i färghandels- och kemikaliebranschen. Utredningen förmenar, att principiellt sett bör ett apoteks varusortiment ha såd a n sammansättning, att det tillgodoser allmänhetens rimliga anspråk på att k u n n a på ett och samma ställe inköpa de varor som »höra ihop» inom området för hälso- och sjukvård samt hygien. Man kan dock icke utan vidare utgå ifrån, att apotekens nuvarande urval är det under alla förhållanden förmånligaste. I en del fall borde viss utvidgning av apotekens sortiment av fria handelsvaror k u n n a ske, särskilt på småorterna, där handeln med apoteksvaror i och för sig kan vara otillräcklig för att bära upp en apoteksinrättning. Men det finns också skäl som tala emot en mera betydande utvidgning. Ett av dem är att apotekspersonalen bör vara tillmätt med hänsyn till läkemedelsförsörjningens behov. Övrig försäljning 413

bör få bli en andrahandsuppgift, för vilken särskild personal icke bör anställas i andra fall än då det skulle medföra olägenheter för allmänheten att vara hänvisad att inköpa varorna i allmänna handeln. Apoteksföretagets ledning torde för övrigt under en avsevärd tid framåt k o m m a att ha händerna fulla med andra och viktigare uppgifter än varusortimentets utbyggnad. Under alla förhållanden bör det emellertid få ankomma på företaget självt att bestämma omfattningen av försäljningen av fria handelsvaror. Teoretiskt låter det naturligtvis tänka sig, att apoteksföretaget utnyttjar sin monopolställning för att skaffa sig en marknad för dessa varor på den övriga detaljhandelns bekostnad, t. ex. genom att sälja varorna till lägre pris och täcka vad man förlorar i avans genom överpris på de varor, på vars försäljning företaget har ensamrätt. Enligt utredningens mening måste dock en illojal konkurrens av detta slag a priori anses helt utesluten när det gäller ett statligt apoteksföretag. B . Central tillverkning av läkemedel Eftersom ett apoteksbolag självfallet bör vidtaga alla lämpliga åtgärder i rationaliserande och därmed förbilligande syfte, måste stor vikt läggas på tillverkningens organisation. Den frågan inställer sig då, om icke en ytterligare centralisering av den inom apoteksväsendet bedrivna tillverkningen bör ske. Som motiv för den nuvarande tillverkningen vid distriktslaboratorierna har åberopats, att apoteksväsendet därigenom kan inverka på prissättningen av de fabriksframställda specialiteterna, att tillverkningen är viktig för att vikmakthålla och utöka apotekarnas tekniska kunskaper samt att laboratorierna äro av värde ur beredskapssynpunkt. Det bör bli en viktig förstahandsuppgift för ett apoteksbolags ledning att undersöka distriktslaboratorierörelsens ekonomi samt bärigheten av tillverkningen och försäljningen vid normala tillverknings- och handelsmarginaler. Känt är, att vissa av distriktslaboratorierna utvecklat sig till läkemedelsfabriker i liten skala i särskilt förhyrda lokaler, var och en med de grundkostnader en sådan verksamhet medför, såsom lokalhyra, underhåll av apparater och instrument, personallöner för laboratoriemässig tillverkning och tillhörande analyser, spill vid tillverkningen och övriga proportionsvis höga framställningskostnader. Utredningen är mycket bestämd i sin uppfattning, att tillverkningen inom apoteksväsendet alltjämt är för mycket utspridd och därför oekonomisk, varför säkert mycket vore att vinna genom en ytterligare centralisering av såväl tillverkning som förpackning av läkemedel. Den tillverkning som i första hand kan ifrågakomma för centralisering gäller dragerade och andra tabletter, men även andra beredningar sådana som pulveri414

serade droger, flytande och torra extrakter, salvor och emulsioner, stolpiller, injektionspreparat och kapslar. Enligt vad som framgått vid en av läkemedelsutredningen gjord stickprovsundersökning är bortåt 20 procent av apotekens tekniska personal nu sysselsatt med inläggningar (i allmänhet för hand) av ACO-beredningar och andra för handköp avsedda beredningar. Kostnaden för denna personal kan uppskattas till inemot 3 milj. kronor. Även med beaktande av att personalen i fråga till någon del tidvis kan bli tagen i anspråk för diskexpeditionen, kan det icke råda tvekan om att här föreligger ett uppenbart slöseri med arbetskraft och pengar. Det är dålig ekonomi, att arbete av detta slag skall utföras för hand i en tid då arbetsbesparande maskiner finnas för dispensering och förpackning. Genom en koncentrering av förpackningsarbetet med användning av maskiner vinner man också fördelen av större likformighet beträffande förpackningsmaterialen samt större säkerhet och noggrannhet. Hur mycket av tillverkningen och förpackningen som bör bedrivas vid huvudcentralen, kan icke i förväg bedömas. Utredningen har i organisationsplanen angivit 12 centralapotek, varav 3 vid depåer, såsom lämpliga för tillverkning. Av dessa ligga tre i Stockholm (apoteken Vita Björnen, Ugglan och eventuellt Salen). Till en början kan huvudcentralens tillverkning förläggas till dessa apotek. Tillverkningen inom apoteksbolaget bör göras så begränsad som ur synpunkten av de allmänna intressen, bolaget har att företräda, är möjligt och lämpligt. Det torde vara ekonomiskt fördelaktigt, att så stor del av tillverkningen som möjligt lägges ut på läkemedelsindustrien, vilken nu har outnyttjad kapacitet och därför bör kunna tillverka läkemedel till priser, som äro fullt konkurrenskraftiga med bolagets egna tillverkningar. Emellertid får man aldrig lämna ur sikte att ansvaret för landets läkemedelsförsörjning alltid måste främst vila på apoteksbolaget. Det är icke tillrådligt att bygga på, att riskvilligt enskilt kapital städse skall stå till förfogande för tillverkning av alla slag av läkemedel. Det finns läkemedel, som icke lämpa sig för tillverkning i stora serier eller för upphandling genom anbudsförfarande och som icke heller äro eftersökta för fabriksmässig tillverkning. Dessa omständigheter i förening med det alltid aktuella behovet av tillverkningsställen för fortbildning av apotekspersonalen torde ge berättigande åt slutsatsen, att viss tillverkning alltid kommer att äga r u m i apoteksbolagets egen regi. Till sist vill utredningen framhålla, att om erfarenheten skulle ge vid handen att apoteksbolaget icke kan erhålla leveranser från industrien till skäliga priser, måste bolaget självfallet skaffa sig resurser för tillverkning i industriell skala. I dylikt fall torde tillverkningen böra bedrivas skild från bolagets verksamhet i övrigt, enär endast därigenom nöjaktig kontroll kan utövas rörande tillverkningens bärighet. 415

C. A n a l y s v e r k s a m h e t e n Enligt gällande bestämmelser svarar apotekaren (apoteksföreståndaren) för identitet och kvalitet av de läkemedel han försäljer. Han har därvid att välja någon eller några av följande vägar: i 1. Ämnen och droger analyseras på apoteket; beredningar tillverkas och analyseras på apoteket. 2. Ämnen och droger köpas från droghandel med garantisedel av »kompetent undersökare»; apotekaren måste dock identifiera varan. 3. Ämnen och droger köpas från annat apotek, exempelvis med distriktslaboratorium, som analyserat varan och garanterat den. I detta fall behöver varan ej av apotekaren identifieras. 4. Beredningar köpas från annat apotek, som antingen självt tillverkat dem eller köpt och analyserat dem. Ej heller i detta fall behöva varorna prövas på det apotek som försäljer eller eljest utlämnar dem. Det under punkt 2 angivna förfaringssättet utnyttjas sedan ett par år på följande sätt. De firmor som leverera ämnen och droger till apoteken kunna sända in prov av sina varor till AKL, som utför analys och utfärdar undersökningsbevis. Uppgifter ur detta påföras sedan etiketter och packsedlar för de varor som levereras till apoteken. Den till AKL centraliserade råvarukontrollen omfattar numera praktiskt taget alla droger och kemiska substanser som användas av resp. tillhandahållas på apoteken. Härigenom ha apoteken befriats från skyldigheten att utöva kontroll beträffande kvaliteten av hemköpta ämnen och droger; däremot måste de själva fastställa identiteten av varje varupost. Inom ett statligt apoteksbolag torde kontroll och analys k u n n a bedrivas på följande sätt: Kontrollen av droger och kemiska substanser äger r u m vid bolagets centrala analyslaboratorium på samma sätt som n u sker vid AKL, vilket senare laboratorium förutsattes uppgå i bolagets huvudcentral och liksom nu förestås av en vetenskapligt högt kvalificerad apotekare. Laboratoriet provtager och förseglar av droghandeln anskaffade varor, avsedda för leverans till bolaget. Sedan en vara godkänts, kunna standardförpackningar iordningställas (såvida ej varan hemkommit i sådana förpackningar), och därefter tages stickprov på standardförpackningarna i och för kontroll innan varan godkännes för leverans. Samtliga förpackningar förses med anteckning om analysnummer samt med ansvarig analytikers signatur. På alla apotek sker därefter i möjligaste grad identitetskontroll av hemkomna varor. En fullständig sådan kontroll bör i varje fall utföras på centralapoteken. En analysverksamhet inom bolaget av här antydd art behöver ej bli mer betungande än den som nu bedrives vid AKL. Utredningen förutsätter dock, 416

# att

även analysen av beredningar, som framställas vid de för tillverkning avsedda 12 centralapoteken, bör i lämplig utsträckning ske centralt. Därmed ökar givetvis analyslaboratoriets arbete. Å andra sidan kan apoteksbolaget underlätta detta laboratoriums arbete genom att låta utföra vissa analyser, t. ex. biologiska värdebestämningar, vid de statliga laboratorier som redan finnas. I bolagets namn tillverkade och distribuerade standardläkemedel (modell ACO) böra kontrolleras av SFL i likhet med de fabriksframställda farmacevtiska specialiteterna. Statskontrollen av specialiteterna förutsattes bli skärpt genom de åtgärder, som utredningen föreslår till förstärkande av kontrollen av läkemedelsfabrikerna (kap. 18). Utredningen avser icke, att analysverksamheten skall helt upphöra vid alla de apotek som nu äro fullt utrustade för analys. Utredningen räknar visserligen med att ett stort antal apotek framdeles skola förestås av farm. kandidater men också med att kursplanen för utbildningen av kandidater vid farmacevtiska institutet skall vidgas på sätt som närmare beröres i kapitel 15. I apotekens analyslaboratorier bör utan svårighet och utan att inkräkta på apotekets dagliga skötsel kunna utföras: 1) identitetskontroll (jfr ovan); 2) den efterkontroll som med till buds stående resurser är möjlig av sådana droger och substanser, vilka under förvaring kunna tänkas undergå förändringar (medicinalstyrelsen bör lämpligen uppgöra erforderliga förteckningar över dessa ämnen jämte k o m m e n t a r e r ) ; 3) sedvanliga urinanalyser, möjligen utökade med andra kliniska analyser; samt 4) vatten- och livsmedelsanalyser.

D.

Prissättningen

I kapitel 12 har framhållits, att apoteksrörelsens centralisering i statens hand och monopolrättighetens upplåtande åt ett statligt aktiebolag förutsätter, att de nuvarande medicinaltaxegrunderna skola efter en övergångstid upphöra att gälla. Läkemedlens utförsäljningspriser skulle i ett sådant apoteksföretag bestämmas enligt »vanliga kommersiella grunder» (sid. 361). Denna formulering är dock knappast tillräckligt distinkt för att kunna tjäna som en riktlinje för prissättningen, och den bör bland annat av detta skäl närmare utvecklas. 1 1 Ledamoten av läkemedelsutredningen, framlidne direktören Elis Gunnars, avlämnade i augusti 1949 en promemoria avsedd att utgöra underlag för en diskussion i ämnet inom utredningen. Den följande framställningen grundar sig till största delen på nämnda promemoria.

28 — 12189

En prissättning enligt kommersiella grunder får som regel i stor u K sträckning baseras på konkurrenternas priser och på kostnaderna. När i det nu aktuella fallet konkurrens saknas beträffande större delen av sortimentet, får man i första hand ställa det kravet, att priset skall svara mot kostnaderna. För så vitt icke staten för visst eller vissa fall ålägger apoteksbolaget att hålla andra, lägre priser, bör således varje varuslag i princip täcka sina egna kostnader och därutöver bidraga till täckningen av de för hela företaget gemensamma kostnaderna. Ett upprätthållande av detta krav skulle förhindra, att apoteksbolaget sätter priserna för lågt. För att en för hög prissättning ej skall komma i fråga bör för det andra uppställas kravet, att apoteksbolaget skall vara självförsörjande men icke lämna någon vinst i egentlig mening. Prissättningen bör därför avpassas på sådant sätt, att det i företaget investerade kapitalet erhåller en skälig och i förväg fixerad förräntning samt att en viss konsolidering kan ske särskilt under de första åren av verksamheten, men att därutöver ingen vinst uppstår. Genom att ställa dessa anspråk på ett statligt apoteksbolag skulle man alltså ha skapat förutsättningar för en kommersiellt sund och samhällsekonomiskt oangriplig prissättning. Företagsledningen bör sedan ha frihet att i detalj utforma prissättningen inom den sålunda givna ramen, och den bör därvid vara i möjligaste mån obunden av föreskrifter. Det vore säkerligen olyckligt att söka föregripa prislistornas utformning, som ju måste baseras på siffror och på erfarenheter, vilka endast så småningom komma fram som ett resultat av bolagets verksamhet. Dock måste kravet att en varas pris principiellt skall svara mot kostnaden för dess saluförande i vissa avseenden förtydligas. Att få fram en prissättning som är så beskaffad, att de saluförda varorna sammanlagt ge den erforderliga kostnadstäckningen, är lätt nog; svårigheterna inställa sig, om man för varje särskild vara eller grupp av varor vill alltigenom vidhålla kravet på kostnadstäckning. Dessa svårigheter ha givetvis sin grund däri, att en förhållandevis stor del av kostnaderna vid ett apoteksföretag icke kunna hänföras till särskilda varor eller varugrupper utan äro gemensamma för alla de saluförda varorna. Det går bra att konstatera en varas inköpspris; det går också ganska bra att räkna ut vilka kostnader den drar i form av svinn, lagerränta, försäkring och en del annat. Men när det gäller några av de största kostnadsposterna i ett apotek, t. ex. löner och hyra, finns det ingen säker grund för deras uppdelning på varor eller varugrupper. Dessa kostnader måste nog — åtminstone som regel och till största delen — betraktas som för alla varor gemensamma. Det har på sina håll gjorts gällande, att man också inom detaljhandeln skulle kunna tillämpa den industriella självkostnadsberäkningens metoder och få fram en restlös eller nästan restlös fördelning av kostnaderna på varuslag. Så t. ex. skulle man genom tids- och arbetsstudier kunna få fram 418

en grund för personalkostnadernas fördelning. Mot detta resonemang kan det anföras flera skäl, av vilka ett skall nämnas här. En detaljhandel har inte på samma sätt som ett tillverkningsföretag valfrihet i fråga om varusammansättningen. I själva begreppet detaljhandel ligger, att det är ett visst sortiment man står till tjänst med. Sortimentets sammansättning kan visserligen ändras men endast inom bestämda gränser. Det är sålunda karaktäristiskt för en detalj affär, att varje vara hjälper till att sälja andra varor. Detta varornas inbördes beroende gör, att man ur viss synpunkt kan betrakta alla kostnader — även inköpskostnaden — som gemensamma. Den praktiska slutsatsen av det förda resonemanget blir därför, att det svårligen låter sig göra att för apoteken konstruera en prislista, som fyller absoluta krav på objektivitet och som alltså är höjd över varje diskussion. Ett visst element av godtycke kommer det alltid att finnas utrymme för vid prisbestämningen. Förhållandet är alldeles detsamma vare sig det gäller att konstruera nya taxegrunder för ett apoteksväsende av vedertagen typ eller det är fråga om riktlinjer för prissättningen inom ett statligt apoteksmonopol. Problemet är karaktäristiskt för monopolföretaget som sådant, oavsett om det är staten eller någon annan som utövar monopolet. Det finns alltså vid ett apoteksmonopols prissättning — liksom vid andra monopol — en viss marginal för godtycke och det viktiga är, att denna marginal icke kommer att utnyttjas för att gynna ett intresse till nackdel för ett annat i sådana fall, där intressekonflikter kunna tänkas uppstå. Ett sådant fall gäller prissättningen på s. k. fria handelsvaror i jämförelse med prissättningen på apoteksvarorna (jfr sid. 413 o. f.). Den viktigaste intressemotsättning som kan uppkomma i detta sammanhang beror prissättningen på den enskilda läkemedelsindustriens produkter i jämförelse med de av apoteksbolaget tillverkade. Det är i utgångsläget och kanske för lång tid framåt ovisst, hur omfattande bolagets egen tillverkning kommer att bli. Men även om läkemedelsindustriens prispolitik skulle bli sådan, att någon läkemedelstillverkning i industriell skala icke blir aktuell för apoteksbolaget, kommer det alltid att förekomma en viss tillverkning i bolagets regi av läkemedel, som kunna tänkas konkurrera med industriens specialiteter. Oavsett om apoteksbolagets egen tillverkning av läkemedel kommer att drivas i relativt blygsam omfattning eller i större skala, blir det här lättare att komma fram till en på kostnaderna baserad prissättning, än när det gäller handelsmarginalen. Den tillverkning som det är fråga om förutsattes nämligen komma att drivas centralt och, om den blir av större omfattning, i bokföringshänseende vara skild från detalj försälj ningen. För denna verksamhetsgren bli den industriella självkostnadsberäkningens metoder tillämpliga. Det blir då också möjligt att rätta priset efter kostnaden på ett mera objektivt sätt, än när det gäller detaljhandeln. Varje kostnadskalkyl ger naturligtvis utrymme för dis419

kussion, men utrymmet blir i detta fall ej så stort. Ehuru i och för sig självklart, förtjänar här särskilt understrykas dels att apoteksbolagets egna produkter icke böra få säljas under sina kostnader, dels att — i olikhet mot vad nu torde vara fallet — de intäkter som handelsmarginalen ger bolaget icke till någon del böra få användas för att subventionera en tillverkning, som med fördel kan ske på annat sätt. Å andra sidan måste betonas, att bolaget givetvis icke bör vara förpliktat att inställa tillverkningen av en vara, som av industrien i konkurrenssyfte salubjudes till ett pris understigande tillverkningskostnaden. I apoteksbolagets totala självkostnad för de egna beredningarna ingår emellertid ej endast tillverkningskostnaden utan också handelskostnaden. Man är därmed tillbaka vid den svåra frågan om handelsmarginalernas avvägning. I nu gällande medicinaltaxegrunder har man gjort en principiell åtskillnad mellan marginalberäkningen för de fabriksframställda och de apotekstillverkade läkemedlen. De senare påläggas handelsmarginal för varje ingrediens särskilt, varefter summan av dessa ingredienspålägg och arbetsersättningarna enligt särskilda taxor blir apotekets totala marginal. För de fabrikstillverkade specialiteterna uttagas procentuella pålägg på inköpspriset per förpackning räknat enligt en fallande skala. I båda fallen är handelsmarginalen därjämte ganska starkt differentierad efter försäljningstransaktionens storlek, men i det första fallet sker differentieringen efter vikt och i det andra efter värde, varför de två prisskalorna inte äro jämförbara. I ett statligt apoteksbolag böra specialiteterna och bolagets egna, med dem jämförliga standardläkemedel principiellt vara likställda i påläggshänseende, vare sig de försäljas förpackade eller i lös vikt. Handelsmarginalen bör alltså vara densamma, när icke särskilda omständigheter motivera annat. I det normala fallet torde man få räkna med, att bolagets egna preparat levereras till försäljningsställena färdigförpackade i lämpliga försäljningskvantiteter på samma sätt som fabrikernas specialiteter, och något bärande skäl för olika marginaler lär då knappast k u n n a anföras. Det ovan anförda gäller de läkemedel, som kunna hållas i lager. Problemet blir delvis ett annat i fråga om magistrellt förskrivna läkemedel, som i regel måste beredas för tillfället vid den expedierande apoteksinrättningen. Man kan säkerligen räkna med, att de individuella läkemedelsförskrivningarna i fortsättningen liksom hittills komma att undan för undan få ge vika för standardläkemedel, men åtminstone för lång tid framåt måste man räkna med magistrell receptskrivning och vara rustad för den. Detta senare kostar pengar, och själva tillverkningen blir givetvis också åtskilligt mera kostsam, när den dels måste ske hantverksmässigt vad apparatutrustningen beträffar och dels i mycket liten skala. Som i kapitel 10 framhållits, kan man numera med befintliga standardpreparat täcka praktiskt 420

taget alla sjukdomsindikationer. Magistrella förskrivningar få alltså anses medicinskt nödvändiga endast i undantagsfall. Om man vidare beaktar, att just övergången till standardläkemedel öppnar en av de viktigaste vägarna till läkemedlens förbilligande står det klart, att ett statligt apoteksbolag måste tillämpa en prispolitik, som i varje fall inte bromsar utvecklingen mot läkemedlens standardisering. Köparna av individuellt komponerad medicin böra få betala kostnaderna för densamma •— så långt de kunna fastställas — och detta torde i flertalet fall innebära, att priset blir högt i förhållande till standardmedicinens pris. Hittills har det endast varit tal om, h u r man i olika sammanhang skall kunna så väl som möjligt tillämpa den inledningsvis uppställda huvudregeln, att priset skall följa kostnaden. F r å n denna regel måste emellertid några undantag göras. Ett av dessa undantag går ut på, att lokala variationer i kostnaderna ej böra få inverka på prissättningen. Lokala kostnadsvariationer betingas dels av olikheter i transportkostnad men även dels och framför allt av olikheterna i kundunderlag och därmed omsättning vid de olika försäljningsställena. Att trots dessa olikheter priset bör vara lika i hela landet, får väl anses vara ett socialt sett så välmotiverat krav, att en närmare diskussion är obehövlig. Däremot bör i detta sammanhang diskuteras, h u r under ett statsmonopol på apoteksrörelsen prissättningen på särskilt dyrbara livsviktiga läkemedel bör ske. Läkemedelsutredningen har tidigare gjort vissa uttalanden i denna fråga, till vilka torde få hänvisas (sid. 343). Här vill utredningen ytterligare anföra följande. När det gäller läkemedel, som äro nödvändiga för att rädda människoliv eller för att bota eller lindra svåra sjukdomar, bör prissättningsfrågan icke helt få lösa sig själv. Skälen härtill ligga i öppen dag men skola ändock här i korthet angivas. Ett läkemedels pris står ofta icke i något rationellt förhållande till vare sig medlets behövlighet eller verkan utan är i stället avhängigt av en rad faktorer, som icke ha något med sjukdomens allvarlighet eller varaktighet att skaffa. Avgörande för priset är sålunda bland annat produktionskostnaderna, det kapital som är nedlagt i medicinsk och annan forskning för läkemedlets utexperimenterande och prövning, omsättningens storlek osv. Alla dessa faktorer samverka till att läkemedlet kan k o m m a att åsättas ett pris, som både ur den sjukes och samhällets synpunkt måste te sig mycket högt. Nu äro emellertid läkemedel en särpräglad art av handelsvara, och handeln med dem bör, som utredningen tidigare framhållit, sedan statsmonopol införts inom apoteksrörelsen, icke drivas uteslutande under hänsynstagande till affärsmässighetens krav. Det pris den sjuke får betala för ett läkemedel bör därför icke alltid behöva svara mot det på affärsmässiga grunder beräknade priset. Självfallet är, att även ett statligt apoteksbolags möjligheter att öva inflytande på priser421

na på de läkemedel, företaget köper från fabriker eller andra leverantörer, komma att vara relativt begränsade — åtminstone under den första tiden av bolagets verksamhet — men däremot bör bolaget redan från början kunna åstadkomma en viss utjämning av priserna på en del av de läkemedel som det tillhandahåller. Sålunda finns det ett antal förhållandevis dyrbara läkemedel, vilka äro absolut nödvändiga för vissa grupper av sjuka men också endast för dessa. Priserna på dessa läkemedel böra självfallet icke vara så höga, att de försvåra åtkomsten av läkemedlen för de sjuka. En del av dessa läkemedel äro av intresse uteslutande för dem som lida av en viss sjukdom, men antalet av de läkemedelsbehövande kan icke desto mindre — såsom i fråga om de sockersjuka — vara relativt stort. Andra åter kunna vara oumbärliga endast för ett fåtal sjuka. I alla här avsedda fall skulle en utjämning av priserna till en viss grad komma de sjuka tillgodo och alltså tjäna ett ur socialmedicinsk synpunkt mycket behjärtansvärt ändamål. En sådan prisutjämning bör kunna åstadkommas genom att apoteksbolaget i vissa fall utnyttjar uppkommande överskott på försäljningen av mera umbärliga läkemedel till att sänka priserna på andra nödvändigare men i och för sig dyrbara läkemedel. Skulle man ifråga om de särskilt dyrbara, ofta livsviktiga läkemedlen fasthålla vid huvudregeln, att varje varas pris skall täcka dess kostnader, bleve följden säkerligen, att utförsäljningspriserna på exempelvis insulin samt lever- och ventrikelpreparat måste sättas högre än nu (bortsett från den nuvarande frivilliga begränsningen av apoteksavansen på dessa läkemedel). Motiven för en reduktion av utförsäljningspriserna på samtliga här avsedda läkemedel — bland vilka märkas, förutom de nyss nämnda, dels sådana läkemedel som enligt den 1946 i princip beslutade läkemedelsreformen skola tillhandahållas kostnadsfritt, dels även vissa andra n}^are läkemedel av typen antibiotika — komma att med oförminskad styrka göra sig gällande även sedan apoteksväsendet förstatligats. I och med läkemedelsreformens ikraftträdande komma emellertid kostnaderna för anskaffande av dessa läkemedel att bli väsentligt mindre kännbara för den enskilde än dessförinnan. Reformens ikraftträdande är visserligen tillsvidare uppskjuten, men för den händelse den skulle — helt eller delvis — förverkligas innan eller ungefär samtidigt med att ett statligt apoteksbolag träder i funktion, torde anledning saknas för bolaget att vid bestämmandet av utförsäljningspriserna på nu ifrågavarande läkemedel förfara på annat sätt än när det gäller läkemedel i allmänhet. Huvudregeln skulle m. a. o. även i dessa fall lända till efterrättelse. Om däremot läkemedelsreformen vid nyssnämnda tidpunkt ännu icke till någon del förverkligats, måste man enligt utredningens uppfattning räkna med att apoteksbolaget kommer att få sig ålagt att tillhandahålla vissa särskilt dyrbara läkemedel till priser, som understiga de i resp. fall på affärsmässiga grunder beräk422

nade priserna. Sker detta, bör apoteksbolaget, såsom utredningen redan i annat sammanhang (sid. 343) poängterat, av allmänna medel erhålla gottgörelse för den förlust, bolaget härigenom åsamkas, försåvitt icke förlusten kan täckas av överskott på försäljningen — till förhöjda priser — av andra mera umbärliga läkemedel. Denna senare utväg torde dock endast i undantagsfall kunna anlitas för sådant ändamål. Såsom ett tänkbart undantag från huvudregeln bör även nämnas införande av vissa rabatter för djurläkemedel. I Danmark och Norge, där läkemedlens prissättning i övrigt är i stora drag likartad med den svenska, tillämpas en särskild, lägre taxa för djurläkemedel, en s. k. veterinärtaxa. Även i Finland ha åtgärder vidtagits i syfte att åstadkomma en sänkning av priserna på sådana läkemedel. Sålunda äga veterinärerna sedan 1949 rätt att anskaffa för husdjur sjukvård erforderliga läkemedel direkt från grosshandlare eller fabrikant. Läkemedelsutredningen anser, att ledningen för ett statligt apoteksbolag bör undersöka möjligheterna att åstadkomma en särskild, lägre prissättning på djurläkemedel. Till sist skall framhållas, att den nödvändiga omläggningen av läkemedlens prissättning icke kan komma till stånd i ett slag, även om staten skulle övertaga apoteksväsendet. Genomförandet av en ur samhällets synpunkt möjligast riktig prispolitik måste säkerligen ske i etapper och kan tänkas draga rätt långt ut på tiden. Det finns i utgångsläget ingen säker grund, på vilken en prispolitik kan byggas upp, utan man blir i stor utsträckning hänvisad till de erfarenheter, som företagsledningen så småningom kan samla, och till de undersökningar, som den måste göra i kostnadsfrågorna. Prispolitiken ä r så viktig bland annat för produktionens inriktning, att varje steg, som här tages, måste vara väl förberett och väl motiverat. Marknaden bör givetvis inte heller oroas med ofta återkommande förändringar annat än i den mån sådana betingas av förändrade marknadsförhållanden. Bolagets ledning bör först efter varje räkenskapsår, då årets resultat helt kan överblickas, taga ställning till prisändringsfrågor av generell natur. Prissänkningar av detta slag skulle alltså komma i efterskott, och den första skulle inte kunna bli aktuell förrän kanske något år eller mera efter företagets start. Vad här anförts berör givetvis icke i någon mån de prissänkningar som skulle kunna åstadkommas genom ett utnyttjande av regleringsfondens medel. Uppbyggandet av en välgrundad prispolitik blir säkerligen en av de mera maktpåliggande uppgifterna för företagsledningen under de första åren av ett statligt apoteksbolags verksamhet. Tillkomsten av ett statsbolag kan alltså icke väntas medföra någon omedelbar revolutionerande omläggning av prissystemet. Det måste emellertid eftersträvas att uppenbart orimliga konsekvenser av det nu gällande systemet snarast möjligt rensas ut. Ett nyupptäckt läkemedel — kanske ett mycket verksamt så423

dant — vars inköpspris är högt, bör inte få bli ungefär dubbelt så dyrt när den sjuke skall betala. Man kan — med bortseende från det socialmedicinskt groteska i en prissättning, som gör i och för sig svåråtkomliga, livsviktiga läkemedel ännu svåråtkomligare — knappast tänka sig någon hållbar ekonomisk motivering för en detalj handelsmarginal av den storlek som den nuvarande procentuella påläggsmetoden kan leda till.

E . K o n t r o l l a v lager och

försäljning

Mot ett förslag att inrätta ett statligt apoteksföretag med en så stor omsättning som 140 milj. kronor eller mera fördelad på över 1 000 försäljningsställen vore det berättigat att göra allvarliga erinringar, om det icke samtidigt påvisades, att kontrollen inom företaget kan ordnas på ett nöjaktigt sätt och till rimliga kostnader. Läkemedelsutredningen har beaktat detta och ägnat denna fråga ett ingående studium. Utredningen har haft klart för sig, att betydligt större svårigheter att åstadkomma en fullgod kontroll föreligga inom ett apoteksföretag än inom flertalet andra affärsföretag. Inom ett industriföretag vet man att för tillverkningen av en viss vara åtgår bestämda kvantiteter material samt att ett visst utbyte erhålles, vilket i hög grad underlättar kontrollen. Även i ett grosshandelsföretag är kontrollen lätt genomförbar, då den där baseras på verifikationer på in- och utgående varor. Redan i en vanlig detaljhandel är däremot varukontrollen svårare att ordna. Skall den vara fullt effektiv, blir den dyrbar, vare sig man använder paragonsystem eller något annat system. Är det fråga om lösviktsförsäljning, där olika kunder skola ha olika kvantiteter, blir varje system tungrott. Hundraprocentig säkerhet kan aldrig uppnås, enär man vid sådan försäljning också måste räkna med ett svinn, som varierar med antalet mätningar, kvantiteten i varje mätning och noggrannheten vid mätningens utförande, den må vara manuell eller hel- eller halvautomatisk. Svårigheterna att skapa effektiv kontroll över försäljningen av varor vid apoteken framträda särskilt i fråga om försäljningen i lös vikt, varvid av samma vara ibland säljes några gram, ibland kilogram och därjämte samma vara ofta försäljes både i receptur och i handköp. Vilket som helst system, nytt eller gammalt, enkelt eller kombinerat, måste bli svårtillämpat och kostsamt när det gäller apotekens till mellan tio- och tjugotusen uppgående varuslag, därest man avser en fullt säker kontroll. En sådan kontroll skulle komma att fordra betydande personal. Efterkontrollen av tusentals sifferuppgifter, avseende både varor och pris, måste också bli synnerligen betungande utan att vara fullt effektiv bland annat på grund av svinnet. Man måste även taga i betraktande de svårigheter som skulle 424

I uppstå, om ett taxesystem enligt nuvarande grunder skulle tillämpas, då ju enligt detta samma vara betingar olika pris vid försäljning i olika kvantiteter. Man måste vid planeringen av denna del av ett statligt apoteksbolags i verksamhet ha klart för sig, att en fullt säker kontroll av hundratals apoteksinrättningars varulager är otänkbar ur såväl organisatorisk som ekonomisk synpunkt. Man får hålla till godo med de kontrollmöjligheter som i annan detaljhandel betraktas som acceptabla för rimliga kostnader. På samma sätt som den nuvarande enskilde apoteksinnehavaren måste ett riksomfattande apoteksbolag förlita sig på att personalen är hederlig och att oärligheten, om den förekommer, oftast avslöjar sig innan större skada skett. De nuvarande apoteksinnehavarnas övervakande verksamhet ersattes i apoteksbolaget av apoteksföreståndarnas övervakning av att det går korrekt till. Det bör nämligen fastslås, att en i bolagets tjänst anställd apoteksföreståndare skall vara såväl tekniskt som ekonomiskt ansvarig för den del av bolagets rörelse som blivit honom anförtrodd. Utredningen vill emellertid icke underlåta att här skissera ett system för kontroll av apotekens lager och försäljning, vilket enligt utredningens åsikt motsvarar alla rimliga anspråk. All försäljning vid apoteken bör registreras i kassaapparat, varvid indelning sker av varorna i grupper på det ur kontrollsynpunkt lämpligaste sättet. Föreståndarna skola månatligen och årligen avlämna redovisningar enligt fastställda formulär. Den centrala kontrollen, som i vissa fall torde bli fullt effektiv, kompletteras med stickprovskontroll utförd genom företagets flygande kontrollanter. Apoteksförsäljningen kan ur kontrollsynpunkt lämpligen delas i vissa grupper, t. ex. 1) specialiteter och märkesvaror i standardförpackningar, 2) magistrellt beredda läkemedel, 3) övriga handköpsartiklar i standardförpackning, t. ex. bomull, gasbindor, tandborstar, 4) förpackade handköpsvaror, t. ex. bikarbonat, borax, 5) försäljning i lös vikt. Härtill kommer 6) apotekens analysverksamhet, där det emellertid endast är arbetsersättningen, som debiteras kunden. I fråga om grupperna 1), 3) och 4) är kontrollen av apoteken lätt genomförbar genom årsredovisningar enligt formulär 1 (se bilaga 10). Beträffande grupperna 2) och 5) är det svårare att åstadkomma en effektiv kontroll. Det torde i dessa fall knappast vara praktiskt möjligt att gardera sig mot förlust vid oärlighet eller slarv från personalens sida, utan man måste åtnöja sig med en kontroll av totalomsättningen. En förutsättning för tillämpning av denna metod är, att apotekstaxan i princip bygger på samma pris på en vara oberoende av storleken på försåld kvantitet, dvs. samma pris per gram, vare sig försäljningen avser gram eller kilogram. Med en sådan prisberäkning kan man fastställa värdet av in- och utgående 425

inventarium, vilket är nödvändigt för uträknande av den förbrukning som skall redovisas. Emellertid anmäla sig nya svårigheter när det gäller omräkningen på apoteken från vara till pengar och när prisändringar inträffa. Dessa svårigheter kunna dock bemästras genom att man tillämpar fasta utförsäljningspriser för apoteken, vilka priser gälla för fixerad tid och äro oberoende av inköpsprisens variationer under samma tid. För närvarande är det så, att skillnaden mellan det för medicinaltaxans uträknande kalkylerade inköpspriset och apotekens verkliga inköpspris antingen betalas av apoteken eller kommer dessa tillgodo. I ett apoteksbolag återigen skulle vinst eller förlust genom prisfluktuationerna vid inköpen under den period, för vilken fasta utförsäljningspriser gälla, icke påverka de enskilda apotekens ekonomi utan tillgodoföras resp. belasta bolaget som sådant. Om samma å-pris enligt apoteksbolagets taxa tillämpas oberoende av kvantiteten, sålunda att t. ex. ett gram kostar tusendelen av vad ett kilogram kostar, är det sannolikt att kilogrammet blir för dyrt, om apoteksbolaget skall ha kostnaden för försäljningen av varan gramvis täckt. Man måste därför hålla möjligheten öppen att i vissa fall lämna kvantitetsrabatter vid försäljning av förhållandevis stora varumängder. I dessa fall kan kontroll över försäljningen vinnas genom att även tillämpa paragonsystemet, varigenom verifikationer erhållas på de i kassaapparaten instämplade, rabatterade beloppen. En fråga som i detta sammanhang kan diskuteras är, huruvida nu gällande lägsta pris, 5 öre, skall bibehållas som minimidebitering eller om priset skall sättas exakt. I senare fallet blir givetvis kontrollen skarpare. Kontrollen av råvaror och emballage kan med användande av å-pris ske på samma sätt som för förpackade varor, dock med den skillnaden att det i dessa fall är enbart totalsiffrorna som komma att ligga till grund för den centrala kontrollen, ehuru givetvis för dessas uträknande fullständigt inventarium måste uppgöras och alla siffror införas på formulär 2 (se bilaga 10), att ingivas en gång om året. För att förbrukningen av råvaror skall stämma, så när som på svinn, måste vid taxering av recept (ej på specialiteter och andra standardläkcmedel) råvaru- och arbetskostnader upptagas var för sig i receptjournalen. På detta sätt får man även kontroll på mot arbetspriset svarande inbetalningar. Av flera skäl — bland annat för att möjliggöra efterkontroll och eftertaxering —• bör recepten kvarhållas på apoteken och en kopia utlämnas till kunden, för den händelse receptet är itererat. Man kan också tänka sig att kopior alltid göras av expedierade recept, varvid den enklaste metoden torde vara att vid utskrivandet på maskin av den etikett (signa- j tur) som skall åsättas förpackningen (burk, flaska eller dylikt) göra en genomslagskopia. Det kontrollsystem som här skisserats är som synes relativt enkelt och 426

torde ej medföra några merkostnader av betydenhet. Den centrala kontrollen kommer givetvis att ske efter moderna metoder, huvudsakligen maskinellt. Effektiviteten blir hundraprocentig i fråga om grupperna 1), 3) och 4) och nära nog lika hög beträffande grupperna 2) och 5). Men det återstår att finna en utväg att minska svinnet till ett minimum och att på lämpligt sätt inkludera svinnsiffrorna i den allmänna redovisningen. Svinnet är sammansatt dels av naturligt mätningssvinn, dels av svinn genom olyckshändelse och/eller stöld, dvs. på ett sådant sätt, att bristande intern kontroll på apoteken resp. bristande intresse att begränsa svinnet till ett minimum med nödvändighet bidrager till ökningen av dess storlek. På grund härav och då utredningen, som ovan framhållits, förutsätter att apoteksföreståndaren i princip skall vara ekonomiskt ansvarig för driften av det apotek, han förestår, synes det böra övervägas att tillerkänna apoteksföreståndarna s. k. svinnpengar. Först då uppstår ett intresse hos dem att hålla svinnet nere. Förlust på grund av sådant svinn, för vilket vållande icke kan läggas apoteksföreståndaren till last (inbrottsstöld o. dyl.), måste givetvis bäras av apoteksbolaget, som i sin tur får gardera sig medelst försäkringar. Vad beträffar den på apoteken förekommande analysverksamhet som sker på begäran av utomstående (vatten-, mjölk- och urinanalyser e t c ) , bör kontrollen av denna verksamhet kunna ordnas så, att verkställda analyser journalföras och redovisas för sig, dvs. separat från apoteksdriften i övrigt, samt att särskilda årsrapporter insändas (jfr formulär 3, bilaga 10). Då det dock måste förutses, att vissa svårigheter komina att yppa signar det gäller att öva en effektiv kontroll över här avsedda verksamhet vid analyslaboratorierna, synes det kunna övervägas att låta denna verksamhet bedrivas av apoteksföreståndarna för egen räkning mot att de till apoteksbolaget erlägga viss ersättning för utnyttjande av personal och lokaler samt för förbrukning av kemikalier, elektrisk ström, gas, vatten m. m. Det torde vara lämpligt att här även något beröra handhavandet av inflytande medel. Som framgår av vad ovan anförts, är en kassaapparat obligatorisk och då lämpligen av den typ som adderar flera poster. Härigenom kan allmänheten alltid få sin kontrollapp å totalbeloppet, under det att i apparaten registreras de olika siffrorna under resp. beteckningar, vilka böra vara: 1) specialiteter, 2) receptur: materialpris, 3) receptur: arbetspris, 4) handköpsinläggningar, 5) märkesvaror och 6) lösviktsför sälj ning. För att i möjligaste mån förenkla utbetalning av medel för vissa omkostnader kan man tänka sig, att detta göres direkt av föreståndaren från tillgängliga medel. I så fall bör månadsredovisning enligt formulär 4 (se bilaga 10) insändas med tillhörande verifikationer. Till sist några ord om den centrala kontrollen. För att kunna utnyttja 427

t. ex. ett hålkortsystem eller liknande är det nödvändigt, att varje vara och varje apotek förses med nummer och att dessa användas i redovisningarna. Varukontrollen sker med ledning av inkomna årsredovisningar, vilka baseras på in- och utgående inventarium samt tillkomna varor enligt följesedlar. In- och utgående inventarium kontrolleras stickprovsvis av företagets flygande kontrollanter samt alltid vid ombyte av föreståndare. När den redovisade förbrukningen utförts, vidtager värdekontrollen, då å-pris, multiplikationer och additioner kontrolleras, varefter i kassakontrollen kontrolleras, att de siffror som godkänts av värdekontrollen stämma med inbetalda belopp, sedan avdrag gjorts för alla verifierade utgifter, som upptagits i månadsredovisningarna. Det är självklart, att dessa kontroller i praktiken icke utföras den ena efter den andra utan så samtidigt som möjligt. Års- och månadsredovisningarna lämnas med för kontrolländamål lämpligt antal kopior. Redovisningarna förvaras tillsammans med de data i övrigt som företaget har till sitt förfogande för bärighetsberäkningarna för varje apotek. Denna kontroll tjänar det dubbla ändamålet att kontrollera apotek mot apotek och att vara vägledande vid bedömande av vilka åtgärder, som eventuellt böra vidtagas i besparingssyfte. En viktig förutsättning för att kontrollsystemet skall kunna fungera fullt effektivt utan eftersläpning är givetvis, att alla sifferuppgifter komma bolaget till hända i så koncentrerad form som möjligt. Detta uppnås bland annat genom de centraliserade och koncentrerade inköpen, varigenom företaget får ett minimum av ingående fakturor.

Kap. 15. Personalen i ett statligt apoteksbolag A. A l l m ä n n a s y n p u n k t e r p å a p o t e k s p e r s o n a l e n s

arbetsuppgifter

I sitt förslag angående organisationen av den farmacevtiska undervisningen (SOU 1948:46) yttrade farmacevtutbildningssakkunniga bland annat, att de på apoteken mera allmänt förekommande arbetsuppgifterna kunde uppdelas i laboratorieverksamhet, recepturgöromål, defekturarbete och expedition. Samtliga dessa arbetsuppgifter inrymde moment, som måste utföras av examinerade farmacevter, men även operationer, som kunde verkställas av teknisk personal. Under ett apotekssystem, där varje apotek är ett företag för sig, kan helt visst för utförande av de av de sakkunniga uppräknade operationerna be428

hövas vid varje apotek ett samarbete mellan farmacevtisk och teknisk personal, varvid det för utjämning av arbetet dock icke kan undvikas att den farmacevtiska personalen kommer att syssla med även sådana operationer, som kunna utföras av teknisk personal. Under ett system åter, där apoteken ingå som distributionsenheter i ett och samma företag, ställer det sig annorlunda. Genom lämpliga organisatoriska åtgärder bör det apoteksarbete, som kräver samverkan av farmacevtisk och teknisk personal, i viss omfattning k u n n a centraliseras, varigenom en personalkombination av här ifrågavarande slag ej skulle bli behövlig vid varje apoteksinrättning, t. ex. vid apoteksfilialerna. Redan inom nuvarande apoteksväsen finnes exempel på att här antydda system är praktiskt möjligt. Den i kapitel 13 framlagda organisationsplanen bygger på en intim samverkan mellan apoteksinrättningar av olika slag. Det är ett inom apoteksväsendet sedan länge diskuterat spörsmål h u r de skiftande arbetsuppgifterna vid apoteken lämpligen böra fördelas på de tre personalkategorierna leg. apotekare, farm. kandidater och teknisk personal. Utredningen har för sitt syfte icke behov av att här närmare uppehålla sig vid dessa diskussioner utan vill helt kort konstatera, att en överföring av arbetsuppgifter från apotekare till kandidater och från kandidater till teknisk personal successivt ägt r u m och att denna utveckling varit särskilt starkt accentuerad i senare tid. Att detta kunnat ske utan eftersättande av säkerhetskravet torde framförallt bero på att apoteksarbetet mycket förenklats genom tillkomsten av de farmacevtiska specialiteterna och andra standardpreparat för de flesta medicinska indikationsområden. Som utredningen tidigare påvisat, har antalet leg. apotekare icke kommit att bli helt anpassat till de speciellt för denna kategori kvarstående mera kvalificerade arbetsuppgifterna. De leg. apotekarna äro uppenbart för många redan för det nuvarande apoteksväsendets behov. I sin organisationsplan har utredningen ansett sig k u n n a minska antalet apotekare med ej mindre än ca 40 procent. Denna minskning är icke något uttryck för en avsikt hos utredningen att begränsa de leg. apotekarnas farmacevtiska uppgifter. Det mindre behovet av apotekare i ett statligt apoteksbolag har helt och hållet sin grund i att den sedan länge pågående överflyttningen av arbetsuppgifter uppifrån och nedåt kan ske i väsentligt ökad omfattning, när de 414 apoteken i riket bli sammanförda till ett företag. Genom en sådan fusion kunna nämligen de leg. apotekarna odelat ägna sig åt arbetsuppgifter, för vilka erfordras en leg. apotekares kompetens. Andra arbetsuppgifter, som nu i stor omfattning sysselsätta apotekarna, kunna överflyttas på farm. kandidater och teknisk personal. Genom den centralisering av tillverkning och analys till huvudcentralen och ett mindre antal centralapotek, som utredningen anser lämplig och 429

möjlig, bortfalla för flertalet apotek en stor del av de arbetsuppgifter, för vilka kan krävas leg. apotekares kompetens. För det fall att tillverkning och annat laboratoriearbete av mera komplicerat slag kan behöva förekomma även vid andra apotek har utredningen räknat med att vid alla de större apoteken skall finnas leg. apotekare. Vid övriga apoteksinrättningar, som skola förestås av farmacevt torde av laboratoriearbete i huvudsak endast behövas spädning av stamlösningar och flytande extrakt, beredningar av andra lösningar och mixturer, utrivning av stamsalvor eller andra preparat samt analys av vissa prov som inlämnas av allmänheten. För här uppräknade uppgifter torde de farm. kandidaterna ha eller kunna få nödig kompetens. I fall av att en kandidat känner sig osäker kunna de leg. apotekarna vid de större apoteken telefonledes stå till tjänst med rådgivning. Utredningen föreställer sig att meningarna icke behöva vara mycket delade om att farm. kandidaterna — i behövliga fall efter genomgången särskild kurs — skola väl kunna fylla uppgiften som föreståndare för mindre apotek, ömtåligare är säkert frågan om de tekniska biträdenas lämplighet som föreståndare för apoteksfilialerna. Systemet är i liten omfattning redan prövat och har, så vitt utredningen vet, slagit väl ut. Då utredningen i organisationsplanen upptagit distributionsenheter med tekniska biträden som föreståndare innebär detta, att utredningen gjort till sin den ståndpunkt som medicinalstyrelsen intog i sitt yttrande över farmacevtutbildningssakkunnigas betänkande, där styrelsen rekommenderade införande av utbyggda läkemedelsförråd, som i vissa fall även borde kunna ersätta bestående filialapotek och förestås av tekniska biträden. Vad den tekniska personalens arbetsuppgifter i allmänhet beträffar, har utvecklingen redan gått därhän, att en avsevärd del av arbetet på apoteken kunnat överlämnas åt dylik personal under övervakning och kontroll av examinerad farmacevt. Även om man godtager farmacevtutbildningssakkunnigas åsikt — och utredningen gör detta i princip — att endast närvaron av fullt utbildad receptarie (farm. kandidat) kan möjliggöra för apoteken att under alla förhållanden tillhandahålla föreskrivna läkemedel, så följer därav ingalunda, att man behöver stanna vid nuvarande arbetsfördelning för att allmänheten skall ha erforderlig trygghet mot felaktig expedition. — I detta sammanhang kan nämnas, att på sjukhusen nu sällan tjänstgöra mer än en, i undantagsfall två farmacevtiskt utbildade personer, medan arbetet i övrigt utföres av teknisk personal. — Å andra sidan är utredningen angelägen att understryka den av farmacevtutbildningssakkunniga uttalade meningen, att en alltid mycket ansvarsfull och stundom krävande bedömning av recepten bör föregå varje expedition. För behovet härav talar resultatet av den receptundersökning som utredningen låtit verkställa (bilaga 5). Men man får naturligtvis akta sig för att driva kontrollkravet onödigt långt. Alla recept innehålla icke förskrivningar å 430

läkemedel, som kunna bli farliga för patienten vid olämpligt bruk. Ett läkemedel, som ej är receptbelagt, blir ej mera riskfyllt om detsamma inköpes på läkarrecept. För fördelningen av arbetsuppgifterna inom apoteksrörelsen bör som rättesnöre gälla, att högre kvalificerad och således även dyrbarare arbetskraft icke skall användas i andra fall än då det är behövligt för allmänhetens förseende med läkemedel under betryggande former.

B . A p o t e k s p e r s o n a l e n s u t b i l d n i n g och

fortbildning

I direktiven för läkemedelsutredningen har framhållits, att det är av vikt att förutsättningarna för ett upprätthållande och stärkande av apotekspersonalens kunnighet och skicklighet icke försvagas genom en förändring av organisationsformerna för apoteksväsendet. Utredningen har vid utarbetandet av sitt förslag beaktat denna synpunkt. På liknande sätt som inom den nuvarande apoteksrörelsen kommer i ett statligt apoteksbolag det väsentliga inflytandet på apoteksrörelsens utformning och funktioner att ligga hos de examinerade farmacevterna. Bortsett från några enstaka chefsposter samt några befattningar av företrädesvis administrativ n a t u r inom bolagets huvudcentral, komma chefsposterna att innehavas av farmacevter, vid huvudcentralen och de större apoteken av leg. apotekare och vid de mindre apoteken av farm. kandidater. Det är därför självfallet, att det även för framtiden måste sörjas för att farmacevterna äro både kunniga och skickliga. I vissa avseenden måste anspråken på kompetens ställas högre än nu, nämligen i vad rör kandidaterna samt viss del av den tekniska personalen, varom mera här nedan. Med hänsyn till den ledande ställning som ett statligt apoteksföretag kan väntas komina att intaga inom landets läkemedelsförsörjning är det dessutom nödvändigt att apoteksföretaget i sin personal har tillgång till farmacevter av hög vetenskaplig kapacitet, vilket också måste beaktas vid farmacevtutbildningen. Utredningen har varit satt i tillfälle att vid överläggningar på sin tid med de då arbetande farmacevtutbildningssakkunniga framhålla betydelsen även ur läkemedelsutredningens synpunkter av en kvalitativt god farmacevtutbildning, varvid särskilt betonades att en vidgad undervisning i kemi för såväl kandidater som apotekare vore önskvärd samt att det sammanfölle med utredningens intentioner att en farmacie licentiatexamen och en farmacie doktorsgrad inrättades i vårt land. I ett underdånigt yttrande, som utredningen avgav den 23 januari 1950 över en framställning från farmacevtiska institutets styrelse om reformering av farmacevtutbildningen framhöll emellertid utredningen, att den ej vore övertygad om att de i skrivelsen framlagda studieplanerna och examensfordringarna vore helt adekvata med hänsyn till examinandernas framtida verksamhet inom det 431

omorganiserade apoteksväsen, som utredningen komme att föreslå. Det syntes utredningen att för mycket botanik, farmakognosi och matematik komme att ingå i receptarieexamen. Kemiundervisningen borde i möjligaste mån utvidgas. Därjämte borde en ej alltför blygsam undervisning (med motsvarande examenskrav) i affärsteknik och bokföring tillkomma. Det är uppenbart att tillkomsten av ett statligt apoteksbolag måste komma att starkt påverka farmacevtiska institutets verksamhet. Av vad utredningen yttrat i kommentaren till organisationsplanen och nyss i föregående avsnitt av detta kapitel har framgått, att fördelningen av arbetsuppgifterna på olika kategorier av apotekspersonal delvis skulle bli en annan i ett apoteksbolag än i den nuvarande apoteksrörelsen. Behovet av leg. apotekare minskas starkt, medan behovet av farm. kandidater ökas. Teknisk personal skulle i viss utsträckning — eventuellt efter särskild utbildning för ändamålet — anförtros mera kvalificerade uppgifter. I ett läge, då ett betydande överskott av leg. apotekare skulle föreligga, vore det naturligtvis icke rationellt att fortsätta med utexaminering av apotekare i samma eller tillnärmelsevis samma omfattning som nu. Det är tidigare sagt, att det skulle erfordras ett uppehåll i apotekareutbildningen på upp till 13 år för att komma ned till det antal apotekare, ett apoteksbolag behöver för en apoteksorganisation enligt organisationsplanen. En så radikal åtgärd som ett helt inställande av apotekareutbildningen under så många år torde väl dock av olika skäl knappast k u n n a komma i fråga, men däremot bör det vara möjligt att starkt minska antalet elever i apotekarkurserna. Genom vidareutbildningen av redan utexaminerade apotekare och kandidater, omläggningen av kandidatutbildningen och föreslagen kursverksamhet för teknisk personal, torde även ett utbyggt farmacevtiskt instituts kapacitet under en övergångstid kunna väl utnyttjas trots begränsningen av kurserna för apotekareexamen. Utredningen anser att ungefär hälften av rikets apotek kunna förestås av farm. kandidater. I många fall torde det vara nödvändigt att kandidater före tillträde av föreståndarskap undergå särskild undervisning bland annat i de ämnen som angivits i utredningens ovannämnda yttrande av den 23 januari 1950. För framtiden torde ämneskombinationen i den grundläggande farmacevtutbildningen kunna utformas med apoteksföreståndarskapet som mål. I detta sammanhang vill utredningen framhålla, att den helt kan instämma i vad farmacevtutbildningssakkunniga i sitt betänkande anförde angående den nuvarande elevutbildningen vid apoteken. Ett oeftergivligt villkor bör vara att elevutbildningen icke får understiga två år och att den förlägges till lämpliga apotek. I avseende på de ämnen som böra ingå i studieplanen hänvisar utredningen till sitt ovannämnda remissyttrande. Vid olika tillfällen ha önskemål uttalats om en förbättrad teoretisk och 432

praktisk utbildning av apoteksväsendets tekniska personal. I denna fråga har samråd ägt r u m mellan representanter för utredningen och Sveriges tekniska apotekspersonals förbund, som därvid framfört följande. Utbildningen borde vara enhetlig och kontrollerad. På samma sätt som i fråga om apotekselever borde apoteksföreståndare vara skyldig tillse att teknisk personal får utbildning efter en föreskriven utbildningsplan. Den teoretiska utbildningen borde till större delen kunna ske genom korrespondenskurser, för vilket ändamål en av Hermods korrespondensinstitut förmedlad dylik kurs borde omarbetas och utökas. Efter den här nämnda teoretiska och praktiska utbildningen borde elev få genomgå en 2—3 månaders kurs vid farmacevtiska institutet, varefter prov skulle avläggas och kompetensbevis utfärdas. För egen del vill utredningen framhålla att en bättre utbildning av teknisk personal är ur många synpunkter önskvärd. Vid ett genomförande av utredningens förslag till omorganisation av apoteksväsendet blir den för viss del av dylik personal alldeles nödvändig. Utbildningen bör dock kunna differentieras, så att den ej blir lika lång för alla. Hänsyn får tagas till att omsättningen genom avgång inom denna personalkategori är mycket stor, ett förhållande som torde komma att bestå även framdeles. Ett lämpligt urval bör ske, men efter vilka grunder är svårt att i förväg fixera. Enligt utredningens mening bör utbildningen i första hand inriktas på de tekniska biträden som enligt organisationsplanen skola anförtros mera kvalificerade uppgifter, en del såsom föreståndare för apoteksfilialer. I lämplig omfattning bör utbildningen avse omskolning av laboratoriebiträden till kvalificerade tekniska biträden. Kurser böra även anordnas för de laboratoriebiträden som skola fortsätta sitt arbete i denna egenskap. Bland ämnen som vid denna utbildning särskilt böra ifrågakomma vill utredningen nämna kemiens grunder, vägningsteknik, författningskunskap, recepttaxering samt praktiskt recepturarbete. Med vad här anförts har utredningen endast avsett att antydningsvis framföra några av de synpunkter på apotekspersonalens utbildning och vidareutbildning som framkommit under utredningsarbetet. Det synes lämpligt, att hela denna fråga i sinom tid göres till föremål för särskild utredning. C. A n s t ä l l n i n g s - och a v l ö n i n g s f ö r h å l l a n d e n m . m . 1. Anställnings- och avlöningssystemet Såsom framgått av tidigare gjorda uttalanden avser läkemedelsutredningen, att såväl alla apoteksinnehavare som hos dem anställd personal skola ha möjlighet att övergå i ett statligt apoteksbolags tjänst. För apoteks29—72/89

innehavarnas del skall anställningen författningsenligt garanteras, varigenom den icke kan av bolaget ensidigt uppsägas. I avseende pä övriga anställda utgår utredningen från att anställningsförhållandet skall bli av samma art som under nuvarande apotekssystem, dvs. att ömsesidig uppsägningsrätt skall föreligga. Apoteksbolaget bör nämligen, såsom i kapitel 12 framhållits, i detta avseeende principiellt icke vara mera bundet än apoteksinnehavarna för närvarande äro enligt gällande kollektivavtal. Den omständigheten att ej andra befattningshavare än förutvarande apoteksinnehavare skola erhålla nyss nämnd garanti för anställning utsätter dem icke för risken att vid ett förstatligande av apoteksväsendet behöva mot sin vilja lämna apoteksrörelsen. Utredningen håller före, att hela den aktiva delen av farmacevtkåren skall k u n n a sysselsättas under övergångstiden till dess apoteksväsendet blivit utbyggt enligt organisationsplanen. Vad den passiva delen av kåren angår — dvs. huvudsakligen kvinnliga farmacevter, som på grund av giftermål lämnat yrket — bör det få bero på särskild överenskommelse mellan vederbörande farmacevter och bolaget, om anställning skall beredas. — Den icke-farmacevtiska apotekspersonalen, framför allt de tekniska biträdena, utmärkes av en betydligt större rörlighet än den farmacevtiska. Den totala avgången från yrket är ju här också ganska stor (ca 10 procent om året). Den icke-farmacevtiska personalen bör därför inom relativt kort tid kunna nedbringas till organisationsplanens behov genom omfördelning av arbetsuppgifter och, i fall av behov, genom aktiv medverkan från apoteksbolagets sida för omplacering till annan verksamhet. Ej heller för denna personals vidkommande behöva sålunda några tvångsåtgärder komma i fråga. Den särställning, apoteksinnehavarna skulle komma att intaga enligt utredningens förslag, gör det motiverat att behandla alla dem berörande förhållanden -— inklusive deras avlönings- och pensionsförhållanden — särskilt för sig, vilket sker i kapitel 16. Framställningen här nedan blir därför en redogörelse för utredningens uppfattning om, vilka anställningsformer och anställningsvillkor, som kunna vara lämpliga för alla befattningshavare i apoteksbolaget utom förutvarande apoteksinnehavare. Tillsättandet av apoteksföreståndare och annan farmacevtisk personal samt teknisk personal med fastare anställning bör ske efter ansökan till bolaget, vars styrelse har att verkställa valet. För att kunna ordna personalens placering på mest effektiva och rationella sätt måste bolagets styrelse — i överensstämmelse med vad som gäller för statsanställda i egentligmening — äga rätt att ändra både tjänsteort och tjänsteställning, där så prövas nödigt; i fråga om förutvarande apoteksinnehavare dock icke utan vederbörandes medgivande. I ärenden angående anställande, förflyttning och entledigande av farmacevtisk och teknisk personal såsom föreståndare (mot434

svarande) bör emellertid icke det slutliga avgörandet ligga hos bolagsstyrelsen, utan det bör stå befattningshavare öppet att överklaga styrelsens beslut. För detta ändamål bör inrättas ett särskilt organ — apotekens besvärsnämnd — med den befogenhet och sammansättning, Kungl. Maj :t bestämmer. Nämnden torde böra stå under ordförandeskap av en högre domstols- eller förvaltningsjurist. Utredningen har för sin del närmast tänkt sig, att i nämnden skulle ingå en företrädare för resp. medicinalstyrelsen, farmacevtiska institutet och SFL samt ekonomisk expertis. Representanter för parterna (apoteksbolaget och personalen) böra däremot enligt utredningens mening icke ingå i nämnden. Utredningen förutsätter, att vid uppkommen meningsskiljaktighet i ärenden, som kunna hänskjutas till nämnden, förhandling först skall äga rum mellan bolagsstyrelsen och den organisation, som företräder den anställdes intressen. Mot besvärsnämndens beslut skall talan icke få föras. På bolagets styrelse bör ankomma att avgöra i vad mån den vill uppdraga åt apoteksföreståndarna att anställa underordnad personal vid apoteken. Antalet av sådan personal vid apoteken och apoteksfilialerna bör dock bestämmas centralt, dvs. av bolagets ledning. Ett förstatligande av apoteksväsendet kommer att särskilt djupt ingripa i farmacevternas förhållanden, eftersom de leg. apotekarna icke vidare skola kunna bli egna företagare samt farm. kandidater i stor omfattning skola kunna bli apoteksföreståndare. Bland annat på grund härav har utredningen ansett sig böra mera ingående redovisa motiven för sin uppfattning om vilka lönevillkor som skäligen böra erbjudas farmacevterna i ett statligt apoteksföretag. — För den tekniska apotekspersonalens vidkommande bli förändringarna vid övergången till ett statligt apotekssystem både principelit och praktiskt mindre påfallande, vilket gör, att utredningen beträffande denna personal här kan fatta sig ganska kort. Utredningen vill understryka, att de lösningar av lönefrågorna som skisserats i det följande givetvis icke äro de enda tänkbara. De äro dock ett uttryck för utredningens mening om lönevillkor, som i stort sett äro att anse som skäliga och därmed även lämpade att tjäna som underlag för utredningens beräkningar av apoteksbolagets löne- och pensionskostnader. Principiellt är utredningen av den uppfattningen, att det skulle vara önskvärt med en anpassning till det statliga lönesystemet, i varje fall för den farmacevtiska apotekspersonalens del (dvs. på samma sätt som nu gäller för dylik personal vid militärapoteket). Det finns dock skäl, som tala för ett bibehållande i viss utsträckning av kontinuiteten med det nuvarande lönesystemet för farmacevterna. Det har fallit sig naturligt att till grund för utredningens överväganden 435

i lönefrågorna lägga de kollektivavtal för resp. farmacevtisk och teknisk personal som nu reglera arbetsvillkoren inom apoteksväsendet. För en avvägning av lönerna för apoteksföreståndarna finnes dock ej något direkt jämförligt material att hämta inom apoteksrörelsen. De nuvarande föreståndarnas (innehavarnas) inkomster härflyta helt ur rörelsevinsten, vilken varierar från år till år och dessutom ofta icke alls svarar mot envar apoteksinnehavares arbetsbörda och ansvar. Ej heller k a n man på grundval av data hämtade från apoteksrörelsen avväga lönerna för chefspersonalen vid apoteksbolagets huvudcentral. Utredningen har därför ifråga om lönerna för apoteksföreståndarna och vissa befattningshavare vid huvudcentralen sökt jämförelsematerial i lönebestämmelserna för befattningshavare i ungefär motsvarande ställning i statstjänst och i de statliga bolagen. Utredningen räknar med att lönerna till den i apoteksbolagets tjänst anställda farmacevtiska och tekniska personalen även framdeles skola regleras genom kollektivt slutna avtal mellan berörda parter; beträffande ledningspersonalen vid huvudcentralen, se dock nedan. I fråga om apoteksföreståndarna kan det visserligen i förstone synas ligga nära till hands att tänka sig att lönerna skola bestämmas individuellt. Emellertid bör man nog utgå från att apoteksföreståndarna komma att begagna sig av de möjligheter gällande lag erbjuder att på jämställd fot förhandla med arbetsgivaren-apoteksbolaget om anställnings- och avlöningsvillkor. Utredningen förutsätter alltså i det följande, att farmacevtlönerna över hela linjen komma att, efter förhandlingar mellan parterna, fixeras i reglementen och löneplaner eller dylikt. Huruvida dessa komma att uppgöras efter mönster av de statliga eller efter annan modell, är givetvis omöjligt att förutsäga. Exempel finnas på båda förfaringssätten. Sålunda gäller för flertalet av den hos de kommunala systembolagen anställda tjänstemannapersonalen ett avlöningsreglemente uppbyggt efter samma principer som det statliga, ehuru på många punkter mycket förenklat. Även de för Radiotjänst samt Vin- och spritcentralens tjänstemän gällande löneplanerna ansluta sig nära till motsvarande statliga löneplaner. Lönerna till det sistnämnda företagets anställda äro emellertid bruttolöner i den meningen, att de anställda ha att av lönen erlägga bidrag till sin pensionering. Radiotjänst och systembolagen tillämpa däremot nettolönesystemet. De nu anförda exemplen äro emellertid att betrakta som undantagsfall. I regel synas nämligen de statliga aktiebolagen för sin personal i tjänstemannaställning tillämpa löneplaner och -tabeller utformade efter resp. företags eget speciella behov. Så var före 1947 fallet med Vin- och spritcentralen. I fråga om anställda i chefsställning torde inom de statskontrollerade aktiebolagen regeln vara, att lönerna fastställas individuellt. Detta är fallet inom Tobaksmonopolet, Vin- och spritcentralen, de kommunala systembo436

lagen i Stockholm, Göteborg och Malmö samt Statens skogsindustrier m. fl. Läkemedelsutredningen utgår från att även i ett apoteksbolag innehavarna av de ledande befattningarna — i varje fall vid huvudcentralen — komma att anställas och avlönas på grundval av individuella avtal. Vid uppgörandet av sina utkast till löneplaner m. m. har utredningen förutsatt, att nettolönesystemet skall tillämpas för all inom apoteksrörelsen sysselsatt personal. Karaktäristiskt för detta system är som bekant, att avlöningsförmånerna avvägas med utgångspunkt från att de anställda icke skola ha att vidkännas några synliga pensionsavdrag. Som tidigare omtalats, få de inom apoteksväsendet nu anställda farmacevterna vidkännas avdrag på sin lön med vissa belopp per månad, dels för sin egen pensionering och dels för beredande av familjepension åt efterlevande, allt i enlighet med härom utfärdade bestämmelser. I senare fallet variera avdragen med antalet ålderstillägg och utgöra för leg. apotekare lägst 10, högst 14 kronor i månaden samt för farm. kandidater lägst 7, högst 11 kronor i månaden. Avgifterna för farmacevternas egen pensionering (tjänstepension) äro för leg. apotekare 24 kronor och för farm. kandidater 14 kronor i månaden.' Även den tekniska apotekspersonalen erlägger avgifter för egen- och/eller familjepensionering. Avgifterna utgöra för manlig försäkrad högst 26 kronor per månad och för kvinnlig försäkrad högst 22 kronor per månad. Ett fullt genomförande av nettolönesystemet skulle innebära, att farmacevterna och den tekniska apotekspersonalen befriades från skyldigheten att erlägga nyssnämnda avgifter. Huruvida farmacevterna skola befrias även från de avgifter, vilka de såsom delägare i apotekarkårens livränte- och pensionskassa ha att erlägga för pensioneringen av sina efterlevande, blir i viss mån beroende av, hur familjepensioneringen kommer att ordnas, om apoteksväsendet förstatligas. Här förutsätter utredningen emellertid dels att såväl farmacevterna som den tekniska personalen genom nettolönesystemets införande helt befrias från utgivande av personliga, obligatoriska pensionsavgifter, dels att denna avgiftsbefrielse icke kommer att medföra någon jämkning nedåt av de nu utgående bruttolönerna. Eftersom övergången till nettolönesystemet formellt icke medför någon höjning av apotekspersonalens löner, påverkas ej heller apoteksväsendets lönekonto av en sådan åtgärd. Däremot kommer givetvis pensionskontot att belastas med ett mot avgiftsbefrielsen svarande belopp. I detta sammanhang må även ett par andra principspörsmål avseende de leg. apotekarnas och farm. kandidaternas förhållanden beröras. Enligt nuvarande avtal, som i detta hänseende överensstämmer med tidigare gällande, är den som avlagt apotekareexamen principiellt berättigad till lön såsom leg. apotekare, och den som avlagt farm. kandidat437

examen är på motsvarande sätt berättigad till kandidatlön. Lönens och övriga därtill knutna förmåners storlek varierar således efter vederbörandes examen, ehuru leg. apotekare och farm. kandidater i praktiken mestadels ha samma eller liknande arbetsuppgifter på apoteken. Detta avlöningssystem är extraordinärt och torde sakna motsvarighet i vårt land. I likhet med 1931 års apotekssakkunniga (se SOU 1934—35, sid. 70) anser utredningen det vara principiellt riktigare, att en leg. apotekare får lön och övriga förmåner (ålderstillägg m. m.) i denna egenskap först då apoteksväsendet är i behov av den kompetens, han genom vunnen legitimation som apotekare förvärvat. Av flera skäl — främst att det enligt utredningens förslag blir apoteksbolagets sak att fatta beslut i hithörande frågor — har utredningen dock funnit sig icke böra närmare ingå på detta spörsmål, som av apotekssakkunniga ägnades stor uppmärksamhet och bland annat resulterade i ett förslag av de sakkunniga om inrättande på de enskilda apoteken av s. k. lönerum för leg. apotekare. Utredningen vill emellertid betona, att enligt dess mening målet bör vara att så långt som möjligt inordna all på apoteken tjänstgörande farmacevtisk personal i ett gemensamt löne- och befordringssystem. I ett sådant system skulle lönens storlek givetvis icke bestämmas med hänsyn till avlagd examen, i varje fall ej i första hand, utan efter den innehavda befattningens större eller mindre vikt. Även om det säkerligen skulle vara tekniskt möjligt att på här ovan antytt sätt i ett gemensamt lönesystem inordna all personal med farmacevtisk utbildning men dessutom även viss icke-farmacevtisk personal i ansvarig ställning, .har utredningen likväl icke funnit det motiverat att utarbeta ett sådant, mera enhetligt lönesystem. Det andra principspörsmålet gäller farmacevternas rätt att tillgodoräkna sig tjänstår för erhållande av ålderstillägg. I detta hänseende förhåller det sig sedan länge så, att även elevtjänstgöring på apotek får räknas farmacevt tillgodo vid bestämmandet av antalet tjänstår. Härutöver äga de leg. apotekarna rätt att för erhållande av ålderstillägg såsom apotekare tillgodoräkna sig tjänstgöring som kandidater. Det kan ifrågasättas, om denna ordning är riktig. Enligt gällande regler kommer en farmacevt i åtnjutande av sitt första ålderstillägg tidigare än en statstjänsteman. Den senare saknar nämligen motsvarande rätt att tillgodoräkna sig aspiranttjänstgöring för uppflyftning i löneklass. En kompensation härför kan dock sägas ha givits vissa icke-ordinarie statstjänstemän på amanuensstadiet genom den 1947 införda s. k. reglerade befordringsgången. Utredningen har icke varit främmande för tanken att förorda införande av en reglerad befordringsgång även för farmacevternas del. Utredningen har t. o. in. haft en speciell anledning att ägna denna fråga en viss uppmärksamhet, eftersom de nuvarande farmacevtlönerna 438

på begynnelsestadiet synts utredningen vara väl höga — ett omdöme som gäller både apotekarnas och kandidaternas löner. Det bör emellertid ankomma på ledningen för apoteksbolaget att taga ställning till denna fråga, liksom till den närliggande om differentiering av farmacevtlönerna. Utredningen vill därför endast framhålla, att den anser det ligga nära till hands att i ett nytt lönesystem för farmacevterna den principen tillämpas att första apoteksanställning efter farm. kandidatexamens avläggande tages till utgångspunkt vid beräkningen av tjänstetid för erhållande av ålderstilllägg (i stället för såsom nu tidpunkten för antagandet till apotekselev) samt att för de leg. apotekarnas vidkommande ålderstillägg beräknas med utgångspunkt från första anställning efter apotekarexamens avläggande. För apoteksföreståndarnas del undersökte utredningen först möjligheten att tillämpa ett lönesystem av den typ som sedan 1943 gäller för häradshövdingarna. Detta system innebär i korthet, att häradshövdingarna i rikets samtliga domsagor inplacerats i en och samma lönegrad av löneplan 2 i Saar (tidigare löneplan B i civila avlöningsreglementet), att domsagorna indelats i 5 fasta avlöningsgrupper, i huvudsak med utgångspunkt från arbetsbördan i de olika domsagorna, att till häradshövdingarna i de minsta domsagorna (grupp I) icke utgå några ytterligare löneförmåner samt att häradshövdingarna i övriga domsagor (grupp II—V) erhålla avlöningsförstärkning med olika belopp allt efter den lönegrupp, domsagan tillhör. Häradshövdingarnas löner äro icke dyrortsgraderade men vid inplaceringen av domsagorna i resp. lönegrupper tages hänsyn även till karaktären och den geografiska belägenheten av domsagornas kansliorter. Som en följd härav utgår ej heller något kallortstillägg till häradshövdingarna. Tillämpat på apoteksväsendet skulle det för häradshövdingarna gällande lönesystemet otvivelaktigt medgiva vissa möjligheter att differentiera apoteksförståndarnas löner efter storleken av arbetsbördan och det därmed förenade ansvaret, men vissa nackdelar skulle vara förknippade med ett konsekvent tillämpande av en sådan löneplan. Sålunda skulle endast grundlönen bli pensionsgrundande. Vidare föreligger i fråga om apoteksföreståndarna behov av en högre grad av differentiering av lönerna, än som kan åstadkommas enbart genom det lönesystem som nu gäller för häradshövdingarna. Härtill kommer, att apoteksföreståndarnas löner torde böra dyrortsgraderas, något som icke kan ske vid en strikt tillämpning av l ö n e plan 2 i Saar. Emellertid inrymmes under Saar en annan grupp befattningshavare, vars avlöningsbestämmelser synas mera lämpade att tjäna som mönster vid utformandet av sådana bestämmelser för apoteksföreståndarna, nämligen rektorerna vid de högre allmänna läroverken. Även dessa befattningshavares löner äro differentierade (i tre grupper), allt efter omfattningen av befattningshavarnas arbetsbörda. Till grund för uppskatt439

ningen av denna ligger läroverkens storlek. Differentieringen åstadkommes på så sätt, att innehavare av en till grupp III hänförd befattning åtnjuter lön motsvarande lönen i löneklass 39 av löneplan 1, under det att innehavare av befattningar tillhörande grupperna II och I erhålla lön* med belopp motsvarande lönen i resp. löneklass 38 och 37 (jfr bilaga 11). Omprövning av gruppindelningen och eventuell omgruppering äger rum vart sjätte år. Rektorernas löner äro dyrortsgraderade på samma sätt som lönerna till övriga statstjänstemän, vilka åtnjuta lön enligt löneplan 1. Bestämmelserna rörande löneklassuppflyttning äga däremot icke tillämpning på rektorerna. Vid provårsläroverk kan särskild tilläggsersättning utgå med 1 500 kronor om året. Vid tillämpning av det lönesystem som gäller för rektorerna vid de högre allmänna läroverken ernås emellertid icke den spännvidd som bör råda mellan föreståndarlönerna på olika apotek med hänsyn till arbetsbördan och det med resp. befattningar förenade ansvaret. För att tillgodose behovet av en ytterligare differentiering av föreståndarlönerna anser utredningen därför, att antalet lönegrupper — eller enligt utredningens terminologi: tjänsteklasser — bör utökas till sju. Lönens storlek blir alltså avhängig av föreståndarbefattningens tjänsteklassplacering, vilket enligt utredningens utkast till löneplan för apoteksföreståndare (tab. 38) betyder, att lönen i tjänsteklass 1 korresponderar mot lönen enligt löneklass 26 i den statliga löneplan 1 och lönen i tjänsteklass 7 mot lönen enligt löneklass 40 i samma löneplan. Lönerna förutsättas skola vara dyrortsgraderade men liksom beträffande rektorerna vid de högre allmänna läroverken avses ingen löneklassuppflyttning skola förekomma.

2. Löneavvägningen m. m. Den farmacevtiska personalen i icke-föreståndarställning I samband med behandlingen av den farmacevtiska apotekspersonalens avlöningsförhållanden ingingo apotekssakkunniga av år 1931 på en jämförelse mellan farmacevternas löner enligt då gällande kollektivavtal (av år 1933) och vissa andra, statliga befattningshavares med motsvarande utbildning, såsom adjunkter, lektorer m. fl. (SOU 1934: 35, sid. 83 o. f.). De sakkunniga framhöllo härutinnan, att de vore starkt medvetna om de svårigheter som äro förenade med försök att genom jämförelser med skilda yrkeskategoriers avtalsbestämda eller på annat sätt garanterade löner åstadkomma en rättvis bedömning av vad som för varje kategori är »skälig lön». Därefter anförde de sakkunniga bland annat: Många omständigheter kunna i realiteten förvanska den bild, man får av en jäm440

förelse mellan fixerade lönesatsen. Framtidsutsikter, anställningens säkerhet, möjligheten att inom eller utom tjänsten erhålla ekonomisk fördel av kunskaper och färdigheter, tillfällen att meritera sig för andra och mera inkomstbringande uppgifter utgöra några faktorer som till sin förekomst eller sin betydelse skifta inom olika yrkes- eller tjänsteområden. Även om av det sagda framgår, att de sakkunniga anse det ytterst vanskligt att göra ett bestämt uttalande, huruvida farmacevternas löner, sammanställda med övriga dem tillkommande förmåner, kunna anses skäliga, ha dock de sakkunniga kommit till den uppfattningen, att många farmacevter åtnjuta högre löner och bättre förmåner än de, som merendels tillkomma befattningshavare med motsvarande utbildning i statlig och kommunal tjänst. Dock finnas icke så få exempel på motsatta förhållandet. De sakkunniga vilja även erinra, att kvinnliga farmacevter i motsats till vad som i motsvarande hänseende gäller inom större delen av statsförvaltningen åtnjuta samma löneförmåner som manliga farmacevter. Utredningsmännen ha vidare beaktat både att farmacevternas anställningsvillkor äro mera osäkra än flertalet statliga och kommunala befattningshavares — något som ej minst torde gälla i fråga om de äldre farmacevter, vilkas arbetsförmåga ej längre kan mäta sig med de yngre farmacevternas — och att deras tjänstgöringsförhållanden kunna vara ytterst påfrestande. Men de sakkunniga ha ej heller förbisett, att farmacevterna för närvarande i motsats till många andra yrkesutbildade personer nästan omedelbart efter avslutad utbildning kunna påräkna avlönad anställning. Den farmacevtiska personalens löner utgöra en väsentlig del av apotekens omkostnader. För de sakkunniga, som icke ansett sig böra ingå på en detaljbehandling av lönesatserna, synes det dock angeläget, att lönerna vid varje tidpunkt avvägas såväl med hänsyn till apotekens bärighet som med beaktande av apotekens uppgift att tillhandahålla fullgoda läkemedel till möjligast billiga priser. Det bör ankomma på de avtalsslutande parterna att träffa överenskommelse om de reduktioner, som kunna befinnas mest lämpade och möjliga att genomföra utan att farmacevternas löneställning obilligt försämras. Härvid bör givetvis uppmärksammas å ena sidan såväl kostnaderna för farmacevtutbildningen som farmacevterna åvilande ansvar och arbetsuppgifter, å andra sidan de förmåner som tillkomma farmacevterna genom gällande bestämmelser angående pension åt farmacevter och deras efterlevande. D å l ä k e m e d e l s u t r e d n i n g e n f u n n i t det v a r a av i n t r e s s e a t t fullfölja d e n jämförelse, apotekssakkunniga anställt mellan den farmacevtiska apoteksp e r s o n a l e n s l ö n e r och s t a t s t j ä n s t e m a n n e n s i m o t s v a r a n d e lägen, h a r i t a b . 35 f a r m a c e v t l ö n e r n a enligt g ä l l a n d e k o l l e k t i v a v t a l s a m m a n s t ä l l t s m e d n ä r m a s t j ä m f ö r l i g a l ö n e r enligt l ö n e p l a n 1 i S a a r . T a b e l l e n s siffror å t e r giva r e s p . l ö n e b e l o p p m e d 12 p r o c e n t s f ö r h ö j n i n g ( = löneläget 1 9 4 9 ) . Vid ett s t u d i u m av t a b e l l e n m å s t e m a n h å l l a i m i n n e t , a t t S a a r e n d a s t r ä k n a r med fyra löneklasser inom varje lönegrad ( = tre ålderstillägg), m e d a n koll e k t i v a v t a l e t u p p t a g e r 5 å l d e r s t i l l ä g g för a p o t e k a r n a och 6 för k a n d i d a t e r n a . Av t a b . 35 f r a m g å r b l a n d a n n a t , a t t de leg. a p o t e k a r n a s n u v a r a n d e l ö n e r t ä c k a d e n del av l ö n e p l a n 1 s o m o m f a t t a s a v l ö n e k l a s s e r n a 24—29, vilket b e t y d e r , a t t d e n ä r m a s t j ä m f ö r b a r a l ö n e g r a d e r n a ä r o d e n 25 :e och d é n 2 6 : e . O m h ä n s y n t a g e s ä v e n till de s ä r s k i l d a tilläggen enligt t a b . 17 (sid. 205) 441

CM

to

!3 •" Q»"

00 o . eo oo oo oo

5 2

o o os

co 1

CM

CM OS

T-l "•# O TJ< i n co CM T H •n

OS

CO »» CN

T *

TI

co

o2

I M OJ CT CM CM CM

2:5

eo m co <M T*I eo oo oo oo

oo oo oo

o oo O CM TH G-12

CO

eo CM

TT

T-l

O

•Sie

0O O CM l > 0 0 OO

oo

CO

CO

ci T-l

ID

Q**

C

:3«

i n eo T H oo TI T *

os eo

O

TH

TH

TH

TH

T-l

TH

TH

m

1 +

CM CM CM

CO

1©»

O O

ers

CM

+ + 1

CM

1 + 1

l>> CO

en en en os oo en CM CM CM CM CM CM

•<* co

CM

r - Ti CM CM

+ + 1 1+ !

+ + ! + |

39«

it

»*l

i n i n i o Tt< i n CM O) OJ CM CM CM

6C

3 2 3

I>,

CM

TH + 1 1"t* 1 I

•3:0

CSS

I>.

Ti

en

CM CM 00 0O

oc

Ti

CM

Ti

+ + 1 1 oo

CM CM

oo oo oo oo CM CM CM CM

oo m oo

eo •«# CM O eo eo en CM O O O TH

TH

TH

t-H

Ti

o

O CM

CM Ti

CM CM

Ti CM

CM T-l O i TJI SO C N

OO

t»

os

Ti

TH

eo o

o

CM T H

+

CO CM CM CM CM CM

TH

CM

oo

TI

+ + +1 | CM CM CM CM

CM

r- i n oo n OS o

co •* o

TI

as

h O

OS

Ti

TI

Ti

TH

TH

O . 0O 0 0 CM CM TH

CM TH

1 + 1 1 +

! ++ 1

äc oc

^

3 c rrj

es

OD :C3

2 vi

O)

2 »2

°2:° bD

2 O

T-l

TH

CO

eo T-l

!2 iQ*

Ii

CM

T-l

T-l

CM CM CM

33 T-l CM

O CM

eo

eo

eo

CM

CM

CM

CM

eo eo en

x f CM en CM Os o

O

T-l

Ti

m

oo co en

TH

OO

•»#

in

I>>

T-l

+

O eo co CM CM T H

SI

O O O CM CM CM

<Ö :Q

oo r in iflt^O! CO CO CO

2 2

o.

eo •n

Q5 o c 3

=3,2

co

1 ++ + 1

en

c:

1—1 T - l

TH

q

|s

C3

to

i n eo T H CO "^3

CM

C .-<

co eo

a t> o CO r l T f oo Os os

Ti

T-l

ft ^

t»

co r> os

eo eo r » !>• T-H CM TH

CM

1 OS T-l

oo

CM

Ti

eo

os eo

Ti

O

P. iS

Ti

O

&

CO

« C

c ^

:0 ^

C3 G

I I+ + U

« <v O so-

i n i n TJ< T * CM CM CM CM

CM

o

CM

oo o •* T * eo en CM oo oo oo e n

m en

-rf

in

* t ac

QC

« if

t/2 Q

S £ c s

[T

CM CO

tOJ Bt

o

rt öi H

5 «

m

CM CM CM CM

a 0a

O t-

eo m in i n

ta

O

,-,

S01

TH

CM

en

en

TH

v

J3

"O

o

m

+ 1 1

a

CM

in

t-c

t-

m o

eo

SS*™ IN

i-H

1 CM

OS t > T-i eo r » r^

+ + 1

o

eo

O o t^

CM

« 2^ SD

5 c

IN

oo

- H CM CO

-*

m

och till utgående förtroendemannaarvoden, bli däremot de leg. apotekarnas sammanlagda löneförmåner i många fall väsentligt högre än motsvarande statstjänstemäns. Vad farm. kandidaterna angår, omspänna deras löner löneklasserna 18—24 i löneplan 1; de närmast jämförbara lönegraderna äro i detta fall den 21 :a och den 22:a. För att belysa, vilka statstjänstemän som åtnjuta lön enligt nämnda och angränsande lönegrader, har i följande tablå gjorts en sammanställning lönegradsvis av ett urval befattningar tillhörande lönegraderna 19—27. Sammanställning lönegradsvis av vissa i lönegraderna 19—27 placerade statliga befattningshavare. Lotsinspektör Cg 19 Farm. kandidat (militärapoteket) Ämneslärarinna (allm. läroverk) Ca 20 Kammarskrivare Ca 25 Aktuarie (hovrätt) Tandtekniker Bitr. jägmästare Överbanmästare Byråinspektör Ca 21 Folkskollärare (V) Förste kontrollör (Sa) Förste kontorsskrivare (Ca) Hovrättsnotarie Landskanslist Landsfiskal Telegrafkommissarie av klass 5 Ca 26 Adjunkt (allm. läroverk) Yrkesunderinspektör Bibliotekarie Ca 22 Förste postassistent Landsfiskal Postmästare av klass 4 Ca 27 Advokatfiskal (hovrätt) Telegraf kommissarie av klass 4 Byråingenjör Ca 23 Bitr. jägmästare Fyringenjör Föreståndare för statens distriktsHäradsskrivare sjuksköterskeskola Landsfiskal Postmästare av klass 3 Länsnotarie av 1 :a klass Stationsinspektor Postmästare Telegrafkommissarie av klass 3 Stationsinspektor Övningsskollärare (allm. läroTelegraf kommissarie verk) Överkontrollör (Sa) Cg 23 Leg. apotekare (militärapoteket) Överkrigsfiskal Ce 27 Byråassistent, leg. apotekare Ca 24 Aktuarie (medicinalstyrelsen) Andre kanslisekreterare och veCg 27 Leg. apotekare (militärapoteket) derlikar Anm. Sa = statens affärsdrivande verk. Byråagronom V = femte huvudtiteln. Byråingenjör I detta sammanhang må erinras om att vid de löneregleringar som under 1940-talet genomförts beträffande den på militärapoteket anställda farmacevtiska personalen lönerna anpassats efter löneläget för de på civilapoteken tjänstgörande farmacevterna (se härom sid. 280 o. f.). Trots den sålunda åstadkomna principiella likställigheten i lönehänseende finnas helt naturligt åtskilliga olikheter mellan lönevillkoren på ömse håll, olikheter som äro betingade av att Saar gäller för militärapotekets farmacevter men ej 443

för civilapotekens. Av särskilt intresse är, att lönerna till de vid militärapoteket anställda leg. apotekarna såtillvida äro differentierade, att icke alla befattningshavare med sådan examen åtnjuta samma lön. Några av dessa äro nämligen, som förut framhållits, placerade i lönegrad Cg 27, medan de övriga tillhöra lönegrad Cg 23 (jfr tab. 37). På likartat sätt förhåller det sig med vissa befattningshavare vid SFL. Även där förekommer en differentiering av lönerna mellan olika befattningar, vilka uppehållas av personer med apotekarexamen. Sålunda är befattningen som föreståndare för kemiska avdelningen vid laboratoriet placerad i lönegrad Ca 33, under det att apoteksinspektörerna tillhöra Ge 30 och laboratorerna Ce 29 (jfr tab. 37). Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att frågan om vad som är att anse som »skälig lön» för farmacevterna vid skilda tillfällen bedömts utifrån relationen mellan farmacevtlönerna å ena sidan och statstjänstemännens löner å andra sidan. Detta är ganska naturligt, eftersom farmacevterna länge intagit en ställning, som i mångt och mycket påminner om statstjänstemännens. Ehuru sålunda parallellen mellan löneställningarna för ifrågavarande båda grupper av befattningshavare ofta åberopats, är det påfallande, i hur ringa grad jämförelsen lett till någon praktisk til 1— lämpning. De kollektivavtal som under de senaste tjugo åren tillämpats inom farmacevtyrket ge knappast några belägg för att avfattningen av avtalens bestämmelser om lön och andra förmåner — vare sig i sak eller i form — skulle ha skett under något hänsynstagande till de bestämmelser som gällt eller gälla för »jämförbara statstjänstemän» (i fråga om farm. kandidater närmast folkskollärare och postassistenter samt beträffande leg. apotekare läroverksadjunkter). Man har snarare det intrycket att nämnda bestämmelser endast i så måtto varit vägledande vid avtalsuppgörelserna, att de statliga förmånerna fått representera ett minimum, som ej borde underskridas. I samband med redogörelsen i kapitel 4 (sid. 200 ff.) för innehållet i 1947 års avtal angående farmacevternas tjänstgöringsförhållanden och lönevillkor framhölls, att avtalet uppsagts att gälla fr. o. m. den 1 juni 1951. Något nytt avtal har ännu (juli 1951) ej träffats. Utredningen känner givetvis ej till, vilka krav på löneförhöjningar som framställts i samband med avtalsuppsägningen. Emellertid skall framhållas, att farmacevterna redan enligt det uppsagda avtalet åtnjuta rörligt tillägg enligt samma grunder som gälla för statstjänstemän, vilket betyder, att farmacevterna — oavsett om deras nyssnämnda krav komma att bli tillgodosedda i ett nytt avtal — sedan den 1 januari 1951 erhålla ett från 12 till 32—33 procent förhöjt dyrtidstillägg på nuvarande grundlöner och ålderstillägg. Vad farmacevterna därutöver tilläventyrs kunna utverka i form av förbättrade löner * 444

eller andra förmåner skulle alltså försätta dem i ett proportionsvis bättre läge än »jämförbara statstjänstemän». Emellertid förhåller det sig så, att farmacevterna redan genom 1947 års lönereglering och 1948 års pensionsreglering fingo sina krav på förbättring av dessa förmåner så gott som helt uppfyllda. Med beaktande jämväl av att farmacevterna redan erhållit samma dyrtidskompensation som statstjänstemännen synes det icke oberättigat antaga att vid ett bibehållande av nuvarande apotekssystem farmacevtlönenivån tillsvidare skulle förbli i stort sett densamma som nu. Såsom redogörelsen i kapitel 4 visar, karaktäriseras emellertid farmacevternas lönesystem bland annat av att vid sidan av själva lönen (grundlönen) utgår ett flertal lönetillägg av varierande storlek. Vill man därför — i samband med apoteksrörelsens förstatligande — eftersträva en principiell anpassning av sagda lönesystem till det för statstjänstemännen gällande, kan man knappast bortse från att farmacevterna enligt 1947 års avtal i vissa lägen och under vissa förutsättningar kunna komma i åtnjutande av förmåner utöver lönen, vilka i de enskilda fallen sammantagna kunna uppgå till avsevärda belopp. Av tab. 17 (sid. 205) framgår sålunda bland annat, att en gift leg. apotekare — med samtliga ålderstillägg — som 1949 tjänstgjorde på ett apotek beläget å ort tillhörande dyrortsgrupp 5 och kallortsklass 1, skulle ha kunnat uppbära en sammanlagd årlig inkomst av 16 834 kronor eller i det närmaste lika mycket som slutlönen för en statstjänsteman med placering i lönegrad Ca 30 samt att vid tjänstgöring 1949 på ett apotek i dyrortsgrupp 5 och kallortsklass 3 en leg. apotekare i förtroendemannaställning skulle ha kunnat erhålla en sammanlagd årlig inkomst av 17 034 kronor, vilken summa representerar en av de högsta inkomster, som en tjänstgörande gift farmacevt utan barn kunde erhålla 1949. Endast vid tjänstgöring på ett par Stockholmsapotek kunde en leg. apotekare nå upp till en ännu högre årsinkomst eller 17 214 kronor. Har en farmacevt barn, mot vilka han är försörjningspliktig, åtnjuter h a n enligt gällande bestämmelser dessutom bidrag från apotekarkårens ålderstilläggskassa med 180 kronor om året för varje sådant barn. Nu antydda förhållanden ha givit utredningen anledning att närmare överväga, huruvida dess beräkningar angående ett förstatligat apoteksväsendes lönekostnader borde grundas på ett bibehållande av här ifrågavarande lönetillägg eller icke. Innan utredningen ingår på detta spörsmål, må erinras om att apoteksväsendets totala utgifter för familjetillägg, barnbidrag, förhöjd grundlön och kallortstillägg under 1948 uppgingo till över 474 000 kronor eller 1,6 procent av apoteksväsendets totala utgifter för löneändamål (1948 ca 30,5 milj. kronor)- Till summan av ifrågavarande lönetillägg bör — för att bilden skall bli fullständig — även läggas dels ett belopp av ca 175 000 kronor, motsvarande vad som enligt erhållna uppgifter 445

under 1948 utbetalades från apoteken i form av förtroendemannaarvoden, dels ock ett belopp av 90 000 kronor utgörande summan av under nämnda år från apoteken utbetalade föreståndararvoden. Sammanlagda beloppet av här omnämnda, utöver lönen utgående förmåner i pengar, som farmacevterna för närvarande åtnjuta — förmåner som icke skulle tillkomma dem, om det statliga avlöningsreglementet ägde tillämpning på befattningshavare vid apoteksväsendet — uppgick alltså 1948 till ca 740 000 kronor, vilket belopp icke torde ha underskridits 1949. Undersöker man, från vilken tid nu ifrågavarande lönetillägg härröra, visar det sig, att avvikelser föreligga mellan de olika tilläggen inbördes. De äldsta äro barnbidraget, norrlandstillägget och förtroendemannaarvodet. Barnbidraget, som före den 1 juli 1947 benämndes familjebidrag, har existerat sedan den ursprungliga ålderstilläggskassan 1926 utvidgades till en lönekassa. Beloppet har bibehållits oförändrat ända från början — 15 kronor i månaden för varje barn intill fyllda 21 år. Vad norrlandstillägget beträffar, förekom en bestämmelse om sådant tillägg redan i 1926 års kollektivavtal rörande den farmacevtiska apotekspersonalens löner. Bestämmelsen i fråga fastslog, att »för fast anställd farmacevt i de fyra nordligaste länen kan grundlönen höjas med högst 10 procent». I 1946 års kollektivavtal hette det, att för farmacevt med fast anställning vid apoteksinrättning inom nyssnämnda län »må grundlönen kunna förhöjas med högst 10 procent». Och i 1947 års avtal stadgas en obligatorisk sådan förhöjning av grundlönen för ifrågavarande farmacevter. Även om förtroendemannaarvode ha kollektivavtalen innehållit bestämmelser sedan 1926. Därnäst i ålder kommer kallortstillägget, som infördes 1932. Detta utgår genomgående med högre belopp än statstjänstemannens. Storleken av de senares kallortstillägg är dessutom beroende av vederbörande befattningshavares tjänsteställning. Vad slutligen angår familjetillägget, så har det tillkommit genom 1947 års kollektivavtal och är alltså av relativt färskt datum. Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att farmacevternas b a r nb i d r a g (familjebidrag) härrör från en tid, då även statstjänstemannen mera allmänt åtnjöto bidrag med enahanda belopp till samma ändamål. Något särskilt motiv att vid en kommande omreglering av farmacevtlönerna bibehålla barnbidraget synes läkemedelsutredningen icke vara för handen, och utredningen räknar därför för sin del med ett slopande av detta tillägg. Tillkomsten av ett särskilt n o r r l a n d s t i l l ä g g har förmodligen främst föranletts av svårigheterna att i tider av peronalbrist rekrytera farmacevtbefattningarna vid apotek i övernorrländska länen. Det nuvarande underskottet på farmacevtiskt utbildad apotekspersonal synes emellertid icke vara av en sådan storleksordning, att rekryteringssvårigheter kunna åberopas som grund för norrlandstilläggets bibehållande. Och än mindre . 446

kominer detta att bli fallet, om utredningens förslag till omorganisation av apoteksväsendet förverkligas. Av den i annat sammanhang lämnade redogörelsen för utredningens beräkningar rörande det framtida behovet av farmacevtisk apotekspersonal framgår, att utredningen kalkylerar med en väsentligt minskad farmacevtkader som slutmål. Under den tid som kommer att förflyta, innan detta mål uppnåtts, kan och bör man räkna med ett visst överskott på farmacevtiskt utbildad arbetskraft, särskilt vad de leg. apotekarna angår. Anordningen med särskilda f ö r t r o e n d e m a n n a a r v o d e n till »förste män» och laboranter — vilka liksom norrlandstilläggen utgöra ett speciellt slag av grundlönsförhöjning — har en viss motsvarighet inom statsförvaltningen i de s. k. befattnings- och ställföreträdararvodena. Dessa utgå dock som regel endast till tjänstemän i chefsställning. Förtroendemannaarvoden komma enligt utredningens uppfattning att förekomma i avsevärt mindre utsträckning, om apoteksväsendet reformeras i enlighet med utredningens förslag. Behovet av »förste män» torde nämligen då komma att förefinnas endast vid de allra största apoteken, såsom centralapoteken med depå samt vissa andra apotek, vilkas föreståndare på grund av speciella förhållanden få en särskilt stor arbetsbörda. Som exempel härpå kan nämnas, att apoteket har ett stort antal anställda eller att där bedrives tillverkning av läkemedel även för andra apoteksinrättningars behov. Det för arvoden åt dessa souschefer eller biträdande föreståndare erforderliga beloppet synes utredningen icke behöva överskrida 100 000 kronor. Vad beträffar farmacevternas nuvarande k ä l l o r t s t i l l ä*g g, har utredningen icke kunnat finna några bärande skäl för den rådande diskrepansen mellan apotekarna och kandidaterna. Ej heller synes tillräckliganledning föreligga att vid en eventuell omreglering av farmacevtlönerna upprätthålla förefintliga olikheter med avseende på storleken av statstjänstemannens och farmacevternas kallortstillägg. I förbigående må nämnas, att i samband med den senaste löneregleringen för statstjänstemännen viss tvekan uttalats om kallortstilläggens berättigande. Utredningen förutsätter dock, att kallortstillägg motsvarande det statliga kommer att utgå även till farmacevterna. I fråga om de 1947 tillkomna särskilda f a m i l j e t i l l ä g g e n vill utredningen anföra följande. Utredningen känner icke till, vilka skäl som från farmacevternas sida åberopats till stöd för kravet på familjetillägg. Det ligger dock nära till hands att betrakta detta tillägg mera som en maskerad löneförhöjning för en del av farmacevtkåren än som ett incitament till familjebildning. Härför talar bland annat den omständigheten att familjetilläggens storlek — i likhet med beloppen av grundlöner, ålderstillägg och kallortstillägg — satts i relation till befattningshavarnas exa447

men, sålunda att apotekarnas tillägg äro större än kandidaternas. Uteslutet är väl å andra sidan icke, att familjetilläggens införande är resultatet av en kompromiss vid avtalsförhandlingarna. Därmed må emellertid förhålla sig hur som helst; kvar står, att de gifta farmacevterna genom det särskilda familjetillägget åtnjuta en förmån, som i vårt land icke kommer jämförbara löntagare i offentlig tjänst till del. På grund härav anser sig utredningen, i analogi med den ståndpunkt, utredningen i det föregående intagit beträffande övriga här ifrågavarande lönetillägg, böra utgå från att ej heller familjetilläggen komma att bibehållas, därest apoteksväsendet förstatligas. De förändringar med avseende på farmacevternas nuvarande lönetilllägg, vilka här ovan diskuterats, skulle visserligen direkt drabba endast en del av farmacevtkårens medlemmar — i första rummet de leg. apotekarna — men indirekt blir den givetvis av betydelse för kåren i dess helhet. På grund härav och eftersom läkemedelsutredningen för sin del icke åsyftar någon försämring av farmacevternas löneläge, har utredningen övervägt att förorda en viss kompensation för den minskning av de totala löneförmånerna som i åtskilliga fall skulle bli följden av lönetilläggens slopande. En sådan kompensation skulle t. ex. k u n n a givas formen av en generell höjning av grundlönenivån med belopp motsvarande ett ålderstilllägg, eller sålunda för de leg. apotekarnas vidkommande 525 kronor om året. När utredningen likväl icke ansett sig böra kalkylera med en sådan höjning av grundlönenivån, äro skälen härför väsentligen följande. Samtliga farmacevter i icke-föreståndarställning komma genom nettolönesystemets införande i åtnjutande av en faktisk löneförbättring, varierande mellan lägst 252 kronor och högst 456 kronor om året. Utredningen förordar vidare förbättrade pensioner till farmacevterna och deras efterlevande samt ökad semester för flertalet farmacevter. Härtill kommer dessutom för farm. kandidaternas del de helt nya möjligheterna att vinna befordran till apoteksföreståndare, varmed följer förbättrade löne-, semester- och pensionsförmåner. Ett med utgångspunkt från 1949 års grundlöner upprättat utkast till löneplan för farmacevter i icke-föreståndarställning får det utseende som framgår av tab. 36. Till sist skall här även beröras frågan om farmacevternas s e m e s t e r . I samband med förberedelser för bildandet av apotekarkårens ålderstillläggskassa avgav apotekarsocietetens direktion i december 1916 förslag till bestämmelser angående löner m. m. till apotekens farmacevtiska personal. Förslaget utgick, såvitt nu är i fråga, från att tjänstgörande farmacevter skulle åtnjuta semester under 21 dagar. Emellertid bestämdes redan i det första, fr. o. m. den 1 januari 1920 gällande kollektivavtalet mellan apo448

tekarförbundet och farmacevtförbundet, att »farmacevt, som innehar fast anställning, är berättigad att utan avdrag å avlöningen åtnjuta semester under trettio dygn». I 1924 års avtal infördes bestämmelsen »30 effektiva dygn», vilken formulering i det fr. o. m. den 1 december 1944 gällande avtalet ersattes med den ursprungliga. Sedan den 1 september 1946 har semesterns längd varit bestämd till »26 helgfria dygn». I viss anslutning till de för statstjänstemännen gällande bestämmelserna om semester vill läkemedelsutredningen för sin del uttala, att semesterns längd bör för samtliga farm. kandidater och för leg. apotekare med högst 3 ålderstillägg vara 25 dagar före fyllda 40 år och därefter 35 dagar samt för övriga leg. apotekare 35 dagar före fyllda 40 år och därefter 42 dagar. Tab. 36. Utkast till löneplan för farm. kandidater och leg. apotekare (löneplan A). Årslön kronor (utan rörligt tillägg)

Löneklass nr

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13

2 O r ts g r u p P 3

6 600 7 050 7 500 7 950 8 400 8 850 9 300 9 000 9 525 10 050 10 575 11100 11625

6 800 7 250 7 700 8150 8 600 9 050 9 500 9 300 9 825 10 350 10 875 11.400 11925

7 000 7 450 7 900 8 350 8 800 9 250 9 700 9 600 10125 10 650 11175 11700 12 225

7 200 7 650 8100 8 550 9 000 9 450 9 900 9 900 10 425 10 950 11475 12 000 12 525

7 400 7 850 8 300 8 750 9 200 9 650 10100 10 200 10 725 11250 11775 12 300 12 825

Anm. Utkastet bygger helt på de löner som utgå enligt 1947 års kollektivavtal. Lönerna i löneklasserna 1 och 8 motsvara alltså gällande grundlöner för resp. farm. kandidater och leg. apotekare, lönerna i löneklasserna 2 och 9 motsvara grundlönerna + ett ålderstillägg osv. Apoteksföreståndarna Såsom inledningsvis framhållits, ligga förhållandena annorlunda till beträffande apoteksförståndarna än i fråga om övriga farmacevter. För föreståndarnas del saknas nämligen, som förut framhållits, ett direkt användbart jämförelsematerial, eftersom apoteksinnehavarnas nettoinkomster i allmänhet icke stå i något rationellt förhållande till resp. innehavares ar30 —12189

betsbörda och därför ej heller utan vidare kunna läggas till grund för ett bestämmande av föreståndarnas löner. Vid avvägningen av apoteksföreståndarlönerna har huvudvikten lagts vid föreståndarnas arbetsbörda och det därmed förenade ansvaret. Men även andra synpunkter ha fått göra sig gällande, såsom hänsynen till apotekaryrkets egenart, vilken kommer till uttryck bland annat i dess utövares bundenhet till sitt speciella fack. Löneavvägningen har givetvis även skett under aktgivande på lönenivån för i offentlig tjänst anställda personer — i första hand sådana med farmacevtisk utbildning — vilka med avseende på kvalifikationer, tjänsteställning och ansvarsfulla åligganden äro jämförbara med apoteksföreståndarna. En förteckning över vissa sådana farmacevtiskt utbildade befattningshavare i statlig tjänst, med angivande av löner m. m., ineddelas i den redan omnämnda tab. 37. I den mån dessa befattningshavare äro leg. apotekare — vilket gäller samtliga i tabellen angivna tjänster — kan konstateras, att de för närvarande i allmänhet icke torde räkna med sina resp. befattningar såsom slutposter. De viktigaste skälen härtill äro dels att en del av befattningarna äro av icke—ordinarie karaktär, dels att envar apotekare har möjlighet att söka ett apoteksprivilegium, som är mera indräktigt än den statliga befattningen. I bilaga 11 redovisas löneställning m. m. för ett antal i statlig eller kommunal tjänst anställda personer med akademisk utbildning, vilka med avseende på tjänsteställning, ansvar m. m. kunna anses allmänt jämförbara med apoteksföreståndare av olika grader. Av sammanställningen i bilaga 11 framgår, att befattningarna i fråga tillhöra någon av lönegraderna Ca 28—39 (motsvarande) av löneplan 1 i Saar. I bilaga 11 ha icke medtagits de för en jämförelse närmast ifrågakommande prästerliga tjänster — kyrkoherdebefattningar — vilka enligt statsmakternas 1949 fattade principbeslut 1 skola vid senare tidpunkt underkastas de för statstjänstemännen gällande avlöningsbestämmelserna. Enligt Kungl. Maj:ts av riksdagen godkända förslag till lönegradsplacering av kyrkoherdar skola dessa allt efter befattningarnas tjänsteklassplacering tillhöra någon av följande lönegrader: Ca 27 (tjänsteklass 1), Ca 29 (tjänsteklass 2), Ca 31 (tjänsteklass 3) och Ca 33 (tjänsteklass 4). Några med apoteksföreståndare jämförbara befattningshavare i enskild tjänst torde icke finnas. I anslutning till vissa tidigare uttalanden må emellertid nämnas, att lönerna till direktörerna i de kommunala systembolagen utgå med belopp, som kontrollstyrelsen för varje särskilt fall prövar skäligt fastställa. De 41 systembolagen (utom i Stockholm, Göteborg och Malmö) ha för ändamålet indelats i sju grupper. Direktörerna tillhörande den lägsta gruppen åtnjöto 1949 en grundlön av 12 900 kronor 1

450 Kungl. Maj:ts proposition nr 204 och riksdagens skrivelse nr 399.

Tab. 37. Lönegradsplacering m. m. för i statstjänst anställda personer med farmacevtisk utbildning (uppgifterna avse ortsgrupp 5 och hänföra sig till budgetåret 1949/50). Årslön ( u t a n rörligt tillägg) Begynnelselön

Slutlön

Tjänstepensionsunderlag t. o. m. 66 år

Chef för medicinalstyrelsens apoteksbvrå Cp 12

18 600

18 600

11964 Chef för militärapoteket . . Cp 10

17 400

17 400

11160 Avdelningsföreståndare vid statens farmacevtiska laboratorium Ca 33

15 528

17 040

10 920

Apoteksinspektör

13 848

15 528

13 224

15 024

9 564

13 224

15 024

9 564

8 772

Befattning

lönegrad

Ce 30

Byråapotekare i medicinalstyrelsen Ca 29 Laborator vid statens farmacevtiska laboratorium . . Ce 29 Byråassistent i medicinalstyrelsen Ce 27 Apotekare vid militärapoteket Cg 27

11 988

13 848

11988 D:o

9 684

13 848 (15 024)1 11376 (12 600)i

1 Cg 23

Anm.

Befattningshavaren förordnas för sex år i sänder D:o

Löneklass 36 slutlöneklass Löneklass 33 slutlöneklass

Löneklass 32 slutlöneklass D:o

Löneklass 30 slutlöneklass

Se sid. 280.

om året. Till befattningshavare inom envar av de därpå följande fem grupperna utgick en lön, som med 900 kronor överstiger lönen i den närmast lägre gruppen. Lönen till befattningshavare tillhörande den sjunde och högsta gruppen utgjorde 18 000 kronor. Samtliga befattningshavare åtnjöto även rörligt tillägg enligt de för statstjänstemän gällande grunderna. Däremot förekom ingen dyrortsgradering och inga ålderstillägg. Den sålunda genomförda differentieringen av systembolagsdirektörernas löner skedde med ledning av företagens storlek, varvid särskilt togs hänsyn till omsättningen, invånarantalet i resp. städer, antalet betjänade kunder, kundbelastningen per dag, antalet betjänade restauranger och storleken av försäljningen till dem, antalet underlydande filialer samt omfattningen av företagens fastighetsförvaltning. Såsom tidigare framhållits, har utredningen stannat för att en differen451

tiering av apoteksföreståndarlönerna bör — i varje fall tillsvidare — genomföras på så sätt, att föreståndarbefattningarna hänföras till olika t j ä n s t e k l a s s e r . Dessa äro till antalet lika många som de grupper, i vilka apoteken indelats i utredningens organisationsplan (sid. 389 ff.). I kommentaren till den i planen ingående förteckningen över nuvarande och tillkommande apotek har utredningen redogjort för vilka omständigheter som föranlett en placering av vissa apotek i högre eller lägre grupp, än som vore befogat, om hänsyn endast toges till storleken av apotekens omsättning. Utredningen förutsätter, att den sålunda verkställda differentieringen av apoteken med hänsyn till deras uppgifter inom ett apoteksväsende uppbyggt i enlighet med utredningens organisationsplan kommer att i huvudsak tillämpas under de första åren av ett statligt apoteksföretags verksamhet. Därav följer givetvis icke, att denna differentiering kommer att visa sig vara den alltigenom lämpligaste även vid en senare tidpunkt, då rationaliseringen av apoteksrörelsen blivit helt eller i huvudsak genomförd. Det nu sagda gäller även — och kanske i ännu högre grad — om föreståndarbefattningarnas tjänsteklassplacering. Frågan härom låter sig nämligen, av lätt insedda skäl, endast provisoriskt lösas i förväg, innan den nya apoteksorganisationen hunnit stabiliseras. Först då så skett, blir det möjligt att mera slutgiltigt bedöma omfattningen av den arbetsbörda och det ansvar som kommer att åvila apoteksföreståndare av olika grader. Även på senare stadier av utvecklingen kunna givetvis förändringar i föreståndarbefattningarnas tjänsteklassplacering bli aktuella. Fråga kan då tänkas uppkomma, huruvida en nedflyttning av viss befattning från högre till lägre tjänsteklass skall föranleda minskning av föreståndarens löneförmåner vid tiden för nedflyftningen. En sådan påföljd av en föreståndarbefattnings nedflyttning till lägre tjänsteklass bör enligt utredningens åsikt principiellt vara utesluten i andra fall än då nedflyttningen företages i samband med frivilligt föreståndarskifte eller då föreståndaren — på skäl, som icke kunna godkännas av företagsledningen resp., efter anförda besvär, av apotekens besvärsnämnd — avvisat erbjudande om annan likvärdig eller högre föreståndarbefattning. Vid en i n p l a c e r i n g i t j ä n s t e k l a s s av apoteksföreståndarbefattningarna i anslutning till apotekens indelning i grupper enligt organisationsplanen skulle de sju tjänsteklasserna komma att omfatta: tjänsteklass 1 187 befattningar, » 2 96 » » 3 109 » » 4 94 »

»

»

» »

6 7

26 27

» »

och eller

tillsammans 551 befattningar, varav enligt organisationsplanen 283 äro avsedda att i regel innehavas av farm. kandidater och övriga 268 att innehavas av leg. apotekare. Tjänsteklassplaceringens inflytande på föreståndarlönernas storlek framgår av tab. 38, som innehåller ett utkast till löneplan för apoteksföreståndare (löneplan B). De lönesatser, denna löneplan upptager, representera ett maximum som utredningen med utgångspunkt från nuvarande förhållanden ansett sig böra räkna med såsom underlag för sina ekonomiska kalkyler. Utom i tjänsteklasserna 1 och 2 äro lönerna enligt löneplan B identiska med dem som utredningen i kapitel 16 föreslår skola garanteras apoteksinnehavare, som vid statens övertagande av apoteksrörelsen övergå i apoteksbolagets tjänst som apoteksföreståndare. Anledningen till detta särskiljande mellan föreståndare, som varit apoteksinnehavare, och övriga föreståndare är, att lönerna enligt löneplan B i nyssnämnda fall befunnits för lågt tillmätta för att svara mot genomsnittet av den behållna inkomst, innehavarna av apotek tillhörande grupperna 1 och 2 åtnjutit under tioårsperioden 1937—1946. Av tab. 38 framgår vidare, att lönerna i resp. tjänsteklasser korrespondera mot lönerna i följande löneklasser av löneplan 1 i Saar, nämligen 26, 27, 31, 33, 36, 38 och 40. Lönerna i tjänsteklass 1 äro genomgående högre än motsvarande grundlöner plus alla (6) ålderstillägg för farm. kandidater enligt 1947 års avtal ( = löneläget 1949). Differensen är 444 kronor i ortsgrupp 1 och 1 276 kronor i ortsgrupp 5. Lönerna i tjänsteklasserna 1 och 2 äro avvägda med tanke på att hithörande apotek ( = apotek, som i organisationsplanen hänförts till grupperna 1 och 2) i regel skola förestås av kandidater och för deras vidkommande tillika utgöra slutposter. Till en början kommer dock rekryteringen till dessa föreståndartjänster endast i ringa utsträckning att ske bland kandidaterna, eftersom det övervägande Tab. 38. Utkast till löneplan för apoteksföreståndare (löneplan B). Årslön (utan rörligt tillägg)

Motsvarande Tjänsteklass löneklass enoch löne- ligt löneplan 1 klass i Saar 1: 14 2: 15 3: 16 4: 17 5: 18 6: 19 7: 20

26 27 31 33 36 38 40

0 rt sg ru p p 1

9 744 10 356 12 804 13 896 15 408 16 416 17 424

10152 10 764 13 212 14 304 15 816 16 824 17 832

10 560 11172 13 620 14 712 16 224 17 232 18 240

10 968 11580 14 028 15120 16 632 17 640 18 648

11376 11988 14 436 15 528 17 040 18 048 19 056

antalet av apoteksinnehavarna förutsattes övergå i apoteksbolagets tjänst såsom föreståndare för sina innehavande apotek. Vidare må erinras om att utredningen räknar med att behov eventuellt kan komma att visa sig föreligga att ett antal »kandidatapotek» förestås av leg. apotekare. Detta är som förut framhållits (sid. 402) fallet särskilt med vissa apotek i de övrenorrländska länen. I den mån här åsyftade apotek komma att förestås av leg. apotekare, bör givetvis även lönen vid befattningen utgå med ett högre belopp än eljest och t. ex. sättas lika med lönen enligt närmast högre tjänsteklass. Därest ifrågavarande föreståndarbefattningar finnas böra stadigvarande innehavas av leg. apotekare, får eventuellt en ändrad tjänsteklassplacering av dessa befattningar övervägas. Lönerna i tjänsteklasserna 3—7 äro som nämnts lika för förutvarande apoteksinnehavare och föreståndare, vilka icke innehaft privilegium på apotek. Tillräcklig anledning att göra åtskillnad i lönehänseende mellan dessa båda grupper av apoteksföreståndare har nämligen icke ansetts föreligga när det, såsom här är fallet, främst gällt att fastställa underlaget för beräkningen av kostnaden för ifrågavarande löner. Härmed är dock icke sagt, att lönerna till andra apoteksföreståndare än förutvarande apoteksinnehavare i verkligheten komma att helt följa den uppgjorda löneplanen. Ytterst blir detta en avtalsfråga, som får lösas genom förhandlingar mellan apoteksbolaget och vederbörande personalorganisation. De löner som utredningen upptagit i löneplan B äro i princip avsedda att i förening med övriga föreståndarbefattningarna åtföljande förmåner — semester, pension osv. — svara mot den arbetsprestation som kommer att utkrävas av föreståndarna. Utredningen är emellertid icke främmande för tanken att dessa löner i speciella fall kunna komma att visa sig vara för låga med hänsyn till föreståndarnas arbetsbörda. Det är särskilt en kategori av föreståndarna som utredningen här åsyftar, nämligen föreståndarna för centralapoteken, främst sådana med depå men även vissa andra. I dylika fall bör avlöningsförstärkning i form av särskilt arvode kunna beviljas. Måhända skall det, sedan tillräcklig erfarenhet vunnits, visa sig att dessa arvoden böra inarbetas i lönen och således bli pensionsgrundande. I så fall blir det realiter fråga om en förändrad tjänsteklassplacering av sådana föreståndarebefattningar. Såsom exempel på omständigheter, vilka skulle kunna tänkas motivera ett särskilt arvode utöver lönen till föreståndare för centralapotek må nämnas storleken av apotekets försäljningsvolym, av den centralt vid apoteket bedrivna tillverkningen och av apotekets personal samt omfattningen av föreståndarens skyldighet att öva tillsyn över lagerhållningen vid apoteken inom centralapotekets rayon. Storleken av de särskilda arvodena åt vissa föreståndare har utredningen tänkt sig kunna variera mellan lägst 500 och högst 5 000 kronor om året. Arvoden av sistnämnda storleksordning har utredningen avsett uteslutande 454

för föreståndare för centralapotek med depå. Utredningen vill nämna, att den även övervägt att lämna dessa föreståndarbefattningar utanför löneplanen och alltså låta storleken av lönen (och pensionen) vid befattningarna bli beroende av individuella avtal. Motiven härför skulle vara dels svårigheten att på förhand avgöra vad som kan betraktas som »skälig lön» i dessa fall, dels behovet att för befattningarna i fråga kunna förvärva särskilt kvalificerade personer. Utredningen har emellertid stannat för att plal cera dessa befattningar i tjänsteklass 7 samt att räkna med nyssnämnda, ] icke-pensionsgrundande avlöningsförstärkning till befattningshavarna. Vad övriga föreståndarskapsarvoden beträffar, undandrager sig för närvarande såväl antalet som de individuella beloppen ett säkert bedömande. En överslagsberäkning har dock givit till resultat, att summan av dessa arvoden icke torde behöva överstiga 200 000 kronor om året. Vad apoteksföreståndarnas s e m e s t e r beträffar, anser utredningen, att föreståndare, som åtnjuter lön enligt löneklass 14 (=tjänsteklass 1), bör ; erhålla 25 dagars semester före fyllda 40 år och därefter 35 dagar samt övriga apoteksföreståndare 35 dagars semester före fyllda 40 år och därefter 45 dagar.

Hur löneutvecklingen inom farmacevtyrket kommer att gestalta sig i framtiden, därom vet man givetvis ej något med säkerhet. Yrkesutövarnas halvt officiella ställning och verksamhetens nära anknytning till hälso- och sjukvården gör det dock troligt, att eventuella förändringar i farmacevternas löneläge komma att i stort sett följa motsvarande förändringar inom den egentliga statsförvaltningen. För att underlätta en jämförelse mellan den farmacevtiska apotekspersonalens löner enligt läkemedelsutredningens utkast till löneplaner (tab. 36 och 38) och närmast motsvarande löner enligt löneplan 1 i Saar ha dessa löner sammanställts i tab. 39 (sid. 456). Den icke-farmacevtiska personalen Såsom inledningsvis framhållits, kommer apoteksrörelsens förstatligande icke att i samma grad som beträffande farmacevterna påverka den ickefarmacevtiska personalens anställnings- och avlöningsförhållanden. Ett förverkligande av utredningens förslag kommer dock att medföra den viktiga förändringen att gruppen tekniska biträden differentieras genom tillkomsten av ett antal mera kvalificerade sådana befattningshavare. Vidare är det tänkbart, att den redan nu existerande avtalsmässiga skillnaden mellan å ena sidan teknisk personal i egentlig mening samt å andra sidan städerskor och sköljerskor kommer att ytterligare accentueras. Härför talar bland 455

annat, att löneläget på den allmänna arbetsmarknaden utövar ett starkare inflytande på den sistnämnda personalgruppens ställning i lönehänseende. Av lätt insedda skäl är det vanskligt att göra några närmare uttalanden om den icke-farmacevtiska apotekspersonalens löner och övriga förmåner vid anställning hos ett statligt apoteksbolag. Det måste antagas, att personalen, i den mån den är fackligt organiserad, kommer att göra sina krav gällande vid förhandlingar med bolagsledningen. Såsom alltid i dylika fall får det bli en avvägning mellan de olika intressena. Uppenbart är, att krav därvid Tab. 39. Den farmacevtiska personalens grundlöner enligt läkemedelsutredningens utkast till löneplaner, jämförda med närmast motsvarande grundlöner till statstjänstemän. Läkemedelsutredningens utkast till löneplaner

Löneplan 1 i Saar Löneklass

Årslön i ortsgrupp 5

18 19 20 21 22 23 24

7 428 7 776 8136 8 628 9144 9 684 10 236

25 26

10 800 11 376

27 11988 28 12 600 31 33 36 38 40

14 436 15 528 17 040 18 048 19 056

Löneklass

Årslön i ortsgrupp 5

1 2 3 4 5 6

7 400 7 850 8 300 8 750 9 200 9 650 10100 10 200 10 725 11250 11376 11775 11988 12 300 12 825 14 436 15 528 17 040 18 048 19 056

{9 flO

s 12 (13 16 17 18 19 20

Tjänsteklass

1 2

3 4 5 6 7

Anm. Löneklasserna 1—7 avse farm. kandidater (löneplan A), löneklasserna 8—13 leg. apotekare (löneplan A) och löneklasserna 14—20 apoteksföreståndare (löneplan B). komma att ställas bland annat på att de förut omnämnda mera kvalificerade tekniska biträdena skola tillerkännas förhållandevis högre löneförmåner än de övriga. Utredningen kalkylerar för sin del med att föreståndare för apoteksfilialer skola uppbära i genomsnitt samma lön som ett 456

laboratoriebiträde med 4 lönetillägg för närvarande uppbär vid tjänstgöring på apotek i ortsgrupp 3 samt att härtill skall komma ett särskilt icke-pensionsgrundande föreståndararvode av ca 700 kronor. Vid tillämpning av bestämmelserna i 1951 års avtal för den tekniska personalen skulle detta betyda, att lönen till filialföreståndarna komme att uppgå till i genomsnitt 9 500 kronor om året. Lönen till övriga mera kvalificerade tekniska biträden blir givetvis ytterst beroende av vilka arbetsuppgifter, som komina att anförtros dem. Utredningen r ä k n a r för sin del med en genomsnittlig årslön till dessa befattningshavare av 8 000 kronor. Vad den tekniska apotekspersonalens s e m e s t e r beträffar skall här endast erinras om att denna förmån redan nu uppgår till eller (efter fyllda 40 år) överstiger 3 veckor. Personalen vid huvudcentralen Enligt utredningens mening bör det helt överlämnas till apoteksbolagets styrelse att bedöma löner och övriga villkor för befattningshavare i chefsställning inom bolagets direktion och huvudcentral i övrigt. Utredningen har icke heller för sin del ingått på en prövning i detalj av dessa lönefrågor. Men även med avseende på andra befattningshavare i centralen har utredningen låtit stå öppet, hur anställningsvillkoren skola utformas. För en del av personalen torde lönebestämmelserna för apotekens personal kunna utan vidare tillämpas. För befattningar av rent administrativ eller kameral natur torde det ligga närmare till hands att tillämpa de lönebestämmelser som gälla för motsvarande befattningar inom statsförvaltningen eller de andra statliga bolagen. Det har emellertid å andra sidan varit ofrånkomligt att vid kostnadsberäkningarna för ett statligt apoteksföretag medtaga även ett belopp avseende löner till huvudcentralens befattningshavare. Utredningen har fördenskull gjort en överslagsberäkning av denna kostnad, varvid utredningen för innehavarna av de högsta chefsbefattningarna räknat med nettolönebelopp jämförliga med dem som nu utgå i andra statliga bolag eller för verkställande direktör och vice verkställande direktör resp. 50 000 och 40 000 kronor, för avdelningschefer 25 000 kronor, för direktörsassistenter 25 000 och 20 000 kronor, för ombudsman 20 000 kronor, för sektionschefer 25 000—15 000 kronor samt för övriga befattningshavare med lönebelopp i huvudsak enligt de grunder som tillämpas vid apoteken. När utredningen här nämnt vissa siffror, är detta icke att betrakta som ett uttryck för någon bestämd uppfattning inom utredningen om lönernas skälighet i varje enskilt fall. Lönernas storlek måste i sista hand bli beroende av och bestämmas i samband med avgörandet av frågan, hur apoteksbolagets huvudcentral skall vara organiserad. 457

D.

Pensionsförhållanden

Den särställning i fråga om anställningsförhållanden, som apoteksinnehavarna enligt utredningens förslag skulle komma att tillförsäkras i tjänst hos ett statligt apoteksbolag, har som tidigare i detta kapitel omtalats avseende även på pensionsvillkoren. Pensionsbestämmelserna för apoteksinnehavarna ingå i den i kapitel 16 intagna och kommenterade s. k. ersättningsförordningen, till vilken här må hänvisas. För samtliga övriga befattningshavare i ett statligt apoteksbolag —• inklusive de vid huvudcentralen anställda — har utredningen lämnat öppet, hur pensioneringen skall ordnas. I detta avseende framlägger utredningen således icke något förslag utan utgår från att nuvarande pensioneringsvillkor, för vilka redogjorts i kapitel 4 (sid. 212 ff.), skola under en övergångstid — intill dess nya pensionsbestämmelser blivit utformade och fastställda — bli gällande även i ett apoteksbolag. En förutsättning härför måste dock vara, att befintliga pensionsfonder ställas till bolagets disposition. Sker detta, skall det å andra sidan åligga apoteksbolaget att — med eller utan statsgaranti — övertaga ansvaret för såväl redan utgående som ännu icke aktuella pensioner. I det utkast till avtal mellan staten och apoteksbolaget som återfinnes i kapitel 16 har intagits en bestämmelse, som anknyter till vad här sagts. I det följande redogör utredningen för sina synpunkter på de viktigaste med pensioneringen av apoteksbolagets personal sammanhängande spörsmålen ävensom för de förutsättningar, på vilka utredningen byggt sina beräkningar av apoteksbolagets pensioneringskostnader. I denna fråga har utredningen biträtts av en särskild expert, direktören i Svenska PersonalPensionskassan (SPP) Sven Fischerström, som bland annat utfört erforderliga försäkringstekniska beräkningar, vilka äro sammanfattade i en särskild promemoria (bilaga 12). Av den i kapitel 4 lämnade redogörelsen för de nuvarande pensionsförhållandena inom apoteksväsendet har i fråga om a v g i f t e r n a för p e n s i o n e r i n g e n framgått, att apoteksinnehavarna icke själva erlägga avgifter för sin egen pensionering (ålderspension resp. förtidspension) samt att de för pensioneringen av efterlevande änkor och barn icke erlägga annan avgift än premien för en obligatorisk försäkring i apotekarkårens livränte- och pensionskassa för en pension av minst 900 kronor; att den farmacevtiska personalen betalar vissa avgifter dels till farmacevternas pensioneringsfond för sin egen pensionering (tjänstepension resp. invalid- eller sjukpension), dels ock för beredande av pension åt efterlevande änkor och barn till obefordrade farmacevter genom obligatorisk försäk458

ring i nyssnämnda kassa (minimibeloppet utgör i detta fall 750 k r o n o r ) ; samt att den del av apotekens tekniska personal som är pensionsberättigad har att till ungefär 1/3 betala avgiften för egen och efterlevandes pensionering, under det att apotekskollektivet bestrider återstoden av kostnaden för pensioneringen. Av redogörelsen har vidare framgått, att den avgiftsfria familjepension, som är tillförsäkrad apoteksinnehavare och obefordrade farmacevter från fonden för apoteksinnehavares pensionering, utgår endast under förutsättning att vederbörande innehavare och farmacevt såsom delägare i livränteoch pensionskassan berett änka och barn pension med ovan angivna belopp, 900 resp. 750 kronor. Som redan är omnämnt i närmast föregående avsnitt av detta kapitel har utredningen ansett, att n e t t o l ö n e s y s t e m e t bör tillämpas i ett statligt apoteksbolag, varav följer att kostnaden för de anställdas pensionering skulle i sin. helhet åvila bolaget. Utredningen har utgått från följande p e n s i o n s å l d r a r : för apoteksföreståndare — vissa förutvarande apoteksinnehavare dock undantagna (se kap. 16) — 65 år, lika för män och kvinnor; för leg. apotekare och farm. kandidater 65 år för män och 60 år för kvinnor; för övrig personal 65 år för män och 60 år för kvinnor. Med hänsyn dels till att stora krav på arbetsförmåga komma att ställas på apotekspersonalen och alldeles särskilt på apoteksföreståndarna, dels till att utredningen utgår från samma pensionsålder för kvinnliga föreståndare som för manliga, anser utredningen det motiverat att i ett apoteksbolag tillämpas ett system med rörlig pensionsålder enligt samma principer som jämlikt statsmakternas under 1951 fattade beslut skola gälla för statstjänstemännens vidkommande. Av tidshänsyn har utredningen dock icke haft möjlighet att grunda sina beräkningar på denna premiss. För att hel tjänstepension skall utgå bör fordras en beräknad t j ä n s t e t i d vid uppnådd pensionsålder av 30 år. Vid kortare tjänstetid reduceras pensionsbeloppen med 1/120 för varje full fjärdedel av år, varmed antalet tjänstår understiger 30. De inom apoteksrörelsen nu utgående pensionsförmånerna äro genomgående lägre än dem som äro tillförsäkrade statstjänstemän i motsvarande löneställning (jfr tab. 20 och 21). Utredningen har för sin del funnit det motiverat att grunda beräkningarna av apoteksbolagets kostnader för pensioneringen av den farmacevtiska personalen (inkl. apoteksföreståndarna) på att pensionsförmånerna skola så långt möjligt anpassas efter vad som härutinnan gäller för statstjänstemannen. De pensionsförmåner utredningen räknat med för hel tjänstepension till farmacevter i icke-föreståndarställning framgå av följande tablå: 459

Tjänstepensionens grundbelopp Befattningshavare

Manlig leg. apotekare Kvinnlig d:o Manlig farm. kandidat Kvinnlig d:o

t. o. m. 66 år

fr. o. m. 67 år

8 364 7 944 6 744 6 360

7 572 7152 5 952 5 568

Ovanstående belopp äro identiska med begynnelse- resp. slutpeiisionsu n d e r l a g e n för s t a t s t j ä n s t e m ä n i b e f a t t n i n g a r t i l l h ö r a n d e l ö n e g r a d e r , för v i l k a l ö n e k l a s s e r n a 29, 28, 25 och 24 ä r o s l u t l ö n e k l a s s e r . U t r e d n i n g e n a v s e r icke, a t t de enligt n u v a r a n d e b e s t ä m m e l s e r u t g å e n d e t j ä n s t e p e n s i o n e r n a s k o l a ä n d r a s för s å d a n a f a r m a c e v t e r , s o m vid t i d p u n k t e n för ett f ö r s t a t l i g a n d e av a p o t e k s v ä s e n d e t r e d a n t r ä t t i p e n s i o n . F ö r s å d a n a p e n s i o n ä r e r skulle p e n s i o n s b e l o p p e n s å l u n d a n o r m a l t u t g ö r a 7 500 k r o n o r för m a n l i g leg. a p o t e k a r e , 7 104 k r o n o r för k v i n n l i g leg. a p o t e k a r e , 5 904 k r o n o r för m a n l i g f a r m . k a n d i d a t och 5 508 k r o n o r för k v i n n l i g f a r m . kandidat. Till f a r m a c e v t e r s e f t e r l e v a n d e skulle l i k s o m n u u t g å f a m i l j e p e n s i o n . Utr e d n i n g e n h a r r ä k n a t m e d följande g r u n d b e l o p p . Till leg. apotekares (ej f ö r e s t å n d a r e ) änka d e r 19 å r : ä n k a eller ä n k l i n g e n s a m ä n k a eller ä n k l i n g och 1 b a r n ä n k a eller ä n k l i n g och 2 b a r n

eller änkling

s a m t barn

un-

3 312 k r o n o r 4 968 » 5 630 »

s a m t för v a r j e y t t e r l i g a r e b a r n ett tillägg av 20 p r o c e n t av ä n k e p e n s i o n e n s belopp; 1 barn ensamt 2 barn

3 312 k r o n o r 4 968 ».

s a m t tillägg m e d 20 p r o c e n t av beloppet för ett b a r n för v a r j e y t t e r l i g a r e b a r n u t ö v e r två. Till farm.

kandidats

(ej f ö r e s t å n d a r e ) änka

d e r 19 å r : ä n k a eller ä n k l i n g e n s a m ä n k a eller ä n k l i n g och 1 b a r n ä n k a eller ä n k l i n g och 2 b a r n

eller änkling

s a m t barn

un-

2 772 k r o n o r 4 158 » 4 712 »

s a m t för v a r j e y t t e r l i g a r e b a r n ett tillägg av 20 p r o c e n t a v ä n k e p e n s i o n e n s belopp; 1 barn ensamt 2 barn

2 772 k r o n o r 4 158 »

samt tillägg med 20 procent av beloppet för ett barn för varje ytterligare barn utöver två. Utredningens avsikt är icke, att familjepensionsbeloppen skola ändras för efterlevande till redan pensionerade eller avlidna farmacevter. För apoteksförståndarnas del skola enligt förutsättningarna för utredningens beräkningar gälla särskilda pensionsvillkor. Beloppen av såväl tjänstepensioner som familjepensioner bli här differentierade efter befattningarnas tjänsteklassplacering (jfr sid. 452 ff.). Storleken av hel tjänstepension och familjepension framgår av följande tablå:

Tjänsteklass

1 2 3 4 5 6 7

Tjänstepension Grundbelopp t. o. m. 66 år

fr. o. m. 67 år

7128 7 536 9 168 9 912 10 920 10 920 10 920

6 336 6 744 8 376 9 120 10128 10128 10128

Familjepension Grundbelopp

2 916 3 048 3 576 3 804 4 128 4 128 4 128

Tjänstepensionernas grundbelopp äro för befattningar tillhörande tjänsteklasserna 1—4 identiska ined begynnelse- resp. slutpensionsunderlagen för statstjänstemän i befattningar tillhörande lönegrader, för vilka löneklasserna 26, 27, 31 och 33 äro slutlöneklasser. För befattningar tillhörande tjänsteklasserna 5—7 har utredningen räknat med ett pensionsunderlag motsvarande det som gäller för statliga befattningshavare, vilkas slutlön utgår enligt löneklass 36. En motsvarande maximering gäller enligt 1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente för, bland andra, rektorerna vid de högre allmänna läroverken, vilka som tidigare omtalats åtnjuta lön med belopp enligt löneklasserna 37, 38 eller 39 men pension med samma belopp som befattningshavare, vilkas slutlön utgår enligt löneklass 36. Vad här sagts om tjänstepensionerna gäller i tillämpliga delar även om familjepensionerna. Beträffande familjepensionerna må ytterligare anmärkas, att utredningen, liksom i fråga om farmacevter i icke-föreståndarställning, räknat med änka och änkling samt barn såsom pensionsberättigade. De i tablån angivna grundbeloppen avse de fall, då endast en pensionsberättigad efterlevande finnes. Finnas utom änka eller änkling även barn under 19 år, skall pensionen till änka eller änkling och ett barn utgöra 150 procent av resp. grundbelopp med tillägg av ytterligare 20 procent av samma belopp för 461

varje barn utöver ett. Pensionen till ett ensamt barn är lika med resp. grundbelopp, och pensionen till två ensamma barn utgör 150 procent av samma belopp med tillägg av ytterligare 20 procent för varje barn utöver två. Någon minskning av änke-(änklings-)pensionen avses icke skola ske, då pensionstagaren uppnår 67 års ålder. För apoteksinnehavare, som vid tidpunkten för ett förstatligande av apoteksväsendet redan trätt i pension, avses den nuvarande ålderspensionen skola utgå med oförändrat grundbelopp, 9 120 kronor. För änkor och barn efter redan avlidna eller pensionerade apoteksinnehavare skall familjepensionen utgå med samma belopp, som enligt nuvarande bestämmelser. Till samtliga här ovan angivna grundbelopp av tjänstepension och familjepension skulle komma r ö r l i g t t i l l ä g g enligt de för statstjänstemännen gällande reglerna härom. För den tekniska apotekspersonalens vidkommande äro utredningens beräkningar grundade på följande förutsättningar. I SPP äro för närvarande försäkrade 342 manliga anställda, 236 städerskor och sköljerskor samt 723 övrig kvinnlig personal. Det totala antalet försäkrade inom den tekniska personalgruppen utgör sålunda i runt tal 1 300. Den huvudsakliga anledningen till att endast 1 300 av 3 625 teknisk personal äro pensionsförsäkrade synes vara, att det övervägande antalet av den nuvarande tekniska personalen ännu icke uppfyllt villkoren för inträde i pensioneringen, nämligen 25 levnadsår och 2 tjänstår. Man har också grundad anledning antaga, att ett mycket stort antal av de unga anställda kommer att lämna tjänsten innan de uppfylla nämnda inträdesvillkor och sålunda aldrig bli pensionsberättigade. Av hela den heltidsanställda personalen äro sålunda för närvarande ca 35 procent pensionsförsäkrade. Hur förhållandena i detta hänseende komma att gestalta sig i en framtid, är icke möjligt att nu bilda sig en bestämd uppfattning om. Sannolikt är dock, att en relativt större andel kan förväntas bli pensionsförsäkrad. Utredningen förutser, att den tekniska personalen, sedan den nya organisationen blivit till fullo genomförd, kommer att i fråga om de heltidsanställda uppgå till ett antal närmare 2 900. Utredningen har räknat med, att ca 2/3 av dessa så småningom komma att bli pensionsberättigade eller ett antal av ca 1 800. Förutsättningen för att pensionerna för den tekniska personalen skola komma att stå i proportion till de för den farmacevtiska apotekspersonalen ifrågasatta är, att de nuvarande ålderspensionerna — inklusive rörligt tillägg enligt samma grunder som för den farmacevtiska personalen — höjas till ungefär det dubbla samt att förhöjning i motsvarande grad sker av familjepensionen. Utredningens kostnadsberäkningar äro grundade på denna förutsättning. För befattningshavare vid apoteksbolagets huvudcentral har utredningen räknat med i tillämpliga hänseenden samma pensionsgrunder som för 462

personalen vid apoteken. I fråga om vissa chefsbefattningar torde dock pensionsvillkoren komma att regleras från fall till fall. På de här ovan angivna förutsättningarna för pensioneringen av ett apoteksbolags anställda har direktören Fischerström verkställt kostnadsberäkningar, för vilka närmare redogöres i bilaga 12 och till vilka utredningen återkommer i kapitel 17. Redan nu må dock nämnas, att pensionskostnaderna i ett apoteksbolag enligt dessa förutsättningar skulle bli avsevärt högre än motsvarande kostnader i den nuvarande apoteksrörelsen. De viktigaste orsakerna härtill äro dels sänkningen av pensionsåldern för apoteksföreståndare från 67 till 65 år, dels att apoteksbolaget förutsattes skola bestrida samtliga kostnader för personalens pensionering och dels att den tekniska personalens pensioner förutsättas skola bli ungefär dubbelt så stora som för närvarande. Enligt utredningens mening bör det, liksom i fråga om lönerna till apoteksbolagets anställda, få ankomma på bolagets ledning att utan anvisningar från statsmakternas sida taga ställning i pensionsfrågan i hela dess vidd. Att ett sådant ställningstagande måste föregås av förhandlingar med personalen torde vara självklart. Bland annat måste redan i ett tidigt skede förhandlingar inledas med delägarna i apotekarkårens livränte- och pensionskassa angående den nuvarande familjepensioneringens avveckling och ersättande med ett modernt, enhetligt system, omfattande såväl tjänste- som familjepensioneringen. Emellertid anser utredningen att av hänsyn till den inom apoteksrörelsen verksamma personalen vissa bestämda utfästelser i pensionsfrågan böra göras redan i samband med fattandet av ett beslut om apoteksväsendets förstatligande. Såsom inledningsvis framhållits, föreslår utredningen därför, att apoteksinnehavarna skola tillförsäkras de pensionsförmåner som finnas angivna i ersättningsförordningen, och vidare förutsätter utredningen, att den övriga apotekspersonalen skall i ett statligt apoteksbolag i utgångsläget och tills vidare erhålla de pensionsförmåner, den är berättigad till enligt nuvarande bestämmelser. Eftersom dessa bestämmelser icke kunna utan vidare tillämpas på vissa av de befattningshavare som ingå i utredningens organisationsplan — t. ex. sådana innehavare av apoteksföreståndarbefattningar tillhörande tjänsteklasserna 4—7, som icke tillika äro förutvarande apoteksinnehavare — måste dock för dessa fall kompletterande föreskrifter meddelas för tiden intill dess nya pensionsbestämmelser för apoteksbolagets hela personal blivit fastställda. Till sist vill utredningen framhålla, att den i konsekvens med sin ovan intagna ståndpunkt icke heller ansett sig böra närmare ingå på frågan, hur pensioneringen av ett apoteksbolags anställda lämpligen bör administreras. Flera olika möjligheter stå här till buds (se bilaga 12). Under förutsätt463

ning att befintliga fonder för apoteksinnehavares och obefordrade farmacevters samt deras efterlevandes pensionering bli disponibla för beredande av tjänste- och familjepension åt ett apoteksbolags farmacevtiskt utbildade personal ligger det nära till hands att låta nuvarande system i princip bestå med de förändringar i organisation och administration som bli en följd av att apoteksbolaget skulle helt svara för pensioneringskostnaderna. Systemet skulle då kunna utbyggas att jämväl omfatta den tekniska personalen. Emellertid kunna skäl anföras även för andra former för pensioneringens administration. Hur denna fråga än löses, blir det ett centralt spörsmål, huruvida vedertagen fondbildning för pensioneringsändamål skall äga rum i ett statligt apoteksbolag. Även i denna fråga bör det få ankomma på bolagets ledning att taga erforderliga initiativ. Utredningen vill i detta sammanhang omnämna, att statsmakterna för såväl Tobaksmonopolet som Vin- och spritcentralen samt de kommunala systembolagen iklätt sig garanti för de pensionsförmåner som företagen i fastställda reglementen utfäst sig att utgiva till sin personal.

Kap. 16. Den nya organisationens genomförande Ett förverkligande av läkemedelsutredningens förslag om det nuvarande enskilda apoteksmonopolets ersättande med ett statsmonopol, vars utövande anförtros åt ett centralt lett företag, kommer att medföra ej endast att utgångspunkterna för den administrativa regleringen av apoteksväsendet bli delvis andra än nu utan även att avsevärda förändringar i den inre organisationen bli nödvändiga. I det förra hänseendet skall här blott understrykas, att i den mån den författningsmässiga regleringen bottnar i trygghetskrav måste den självfallet i princip bibehållas. Lika klart är å andra sidan, att de på ekonomiska skäl grundade föreskrifter, vilka gälla för apoteksväsendet av i dag, komma att förlora sitt berättigande i och med förstatligandet. Av den i kapitel 13 framlagda organisationsplanen framgår, hur utredningen för sin del tänkt sig att en statlig apoteksrörelse skulle kunna organiseras. Däremot har utredningen hittills icke närmare berört frågan om tillvägagångssättet vid och formerna för överförandet på ett statligt apoteksbolag av den nuvarande apoteksrörelsen. Även denna fråga har emellertid varit föremål för ingående överläggningar inom utredningen. I det följande framlägger utredningen utkasten till de i kapitel 12 berörda, för apoteksväsendets förstatligande grundläggande författningarna. 464

Dessa äro dels en lag angående statsmonopol på apoteksrörelse, här benämnd monopollagen, dels en KF angående inlösen av viss egendom m. m. i anledning av införande av statsmonopol på apoteksrörelse, nedan kallad ersättningsförordningen. Dessutom har upprättats ett tidigare icke omnämnt utkast till kungl. brev angående skyldighet för apoteksinnehavare att avstå från personligt privilegium på apotek. Texten till monopollagen och nyssnämnda kungl. brev samt specialmotiveringen till lagen återfinnas i avsnitt A av detta kapitel. Avsnitt B omfattar texten och specialmotiveringen till ersättningsförordningen. Utredningen har vidare ansett sig böra upprätta utkast till ett avtal mellan staten och monopolföretaget (Svenska Apoteksaktiebolaget), i det följande benämnt statsavtalet. Texten och specialmotiveringen till utkastet återfinnas i avsnitt C. Vissa särskilda, med övergången till det nya apotekssystemet sammanhängande frågor — företrädesvis av praktisk art — behandlas i avsnitt D.

A . Monopollagen 1. Utkast till Lag angående statsmonopol på apoteksrörelse Rättighet att här i riket driva apoteksrörelse tillkommer uteslutande staten (monopolrättighet). Staten eller den, åt vilken staten upplåter utövandet av monopolrättigheten, benämnes i denna lag monopolets utövare. Med apoteksrörelse förstås i denna lag sådan handel med apoteksvaror och gifter som enligt apoteksvarustadgan den 14 november 1913 och giftstadgan den 26 november 1943 är förbehållen apoteksföreståndare. Vad i lag eller annan allmän författning är stadgat beträffande apoteksföreståndare skall i tillämpliga delar gälla beträffande monopolets utövare.

Denna lag träder i kraft den —• — — Till apoteksinnehavare, som till följd av införandet av statsmonopol på apoteksrörelse förlorar sin rätt att driva sådan rörelse, skall ersättning utgå enligt de grunder och i den ordning, Konungen och riksdagen bestämma. Det alla etc. 31-/2*89

2. Specialmotivering till monopollagen Civillag eller förordning? Införandet av statsmonopol inom apoteksväsendet lär på grund av stadgandet i RF § 60 sista punkten i dess nuvarande lydelse förutsätta lagstiftning i den ordning, RF § 87 föreskriver. Bestämmelserna härom böra således erhålla civillags karaktär och underställas lagrådets granskning. Frågor av denna art ha tidigare varit föremål för offentlig diskussion, sedan 1937 — då förstnämnda stadgande ändrades — dock endast vid ett tillfälle, nämligen i samband med statsmakternas beslut 1943 om utvidgning av statens monopol inom tobakshanteringen. Den för detta ändamål omarbetade författningen av år 1914 om statsmonopol på tobakstillverkningen — vilken hade karaktär av »förordning» — framlades för 1943 års riksdag i form av en »lag angående statsmonopol på tillverkning och import av tobaksvaror», i vilken samtliga bestämmelser rörande tobaksmonopolet sammanförts. Emellertid utfärdades samtidigt med den nya lagen vissa av monopolets utvidgning föranledda föreskrifter om ersättning till tobaksimportörerna i form av en förordning, godkänd av riksdagen. Föredragande departementschefen, statsrådet Wigforss, framhöll i det vid propositionen (nr 200/1943) fogade utdraget av statsrådsprotokollet, att lagrådets granskning av lagen icke behövde omfatta annat än de bestämmelser som innebure en utvidgning av den i 1914 års förordning stadgade monopolrätten. Då syftet med stadgandet i RF § 60 endast vore att skapa ett skydd mot förhastade beslut om införande av s. k. vinningsmonopol, erfordrades ej heller lagstiftning enligt RF § 87 beträffande ersättningsreglerna. Lagrådet företrädde emellertid en i viss mån avvikande mening i denna punkt. I sitt yttrande rörande det föredragna lagförslaget anmärkte lagrådet sålunda, att utredningskommittén utarbetat utkast till förordning om ersättningar till importörerna men att något förslag i ämnet från Kungl. Maj :ts sida icke förelåge. Spörsmålet om dessa ersättningar syntes dock lagrådet vara av den betydelse för huvudfrågans bedömande, att bestämmelser i detta ämne borde enligt RF § 60 antagas samtidigt med och i samma ordning som beslutet om monopolets inrättande, dvs. i den för civillagstiftning gällande ordningen. Därav följde likväl icke, att erforderliga detaljregler skulle givas i civillags form. Det vore tillräckligt att i lagen upptaga dels de grundläggande bestämmelserna om rätt till ersättning och dels ett stadgande att ersättningen enligt de närmare grunder, som meddelades av Konungen och riksdagen, skulle fastställas av en på visst sätt sammansatt nämnd. Departementschefen anförde med anledning av detta lagrådets yttrande, att det vore uppenbart, att förslag till ersättningsregler borde föreläggas riksdagen samtidigt med själva lagförslaget. Däremot syntes syftet med 466

1937 års ändring av RF § 60 bli tillgodosett genom att frågan om införandet av ett nytt monopol behandlades i den för civillagstiftning stadgade ordningen, under det att ersättningsfrågans detaljer upptoges i en av Konungen och riksdagen samtidigt antagen förordning. På grund av vad sålunda förevarit har läkemedelsutredningen ansett, att i monopollagen bör upptagas allenast stadgande rörande apoteksmonopolets inrättande, under det att i fråga om ersättning till dem som genom monopolets införande förlora sin rätt att driva apoteksrörelse hänvisning göres till bestämmelserna i den av Konungen och riksdagen antagna ersättningsförordningen. Varken i lagen eller förordningen har intagits någon föreskrift om skyldighet för innehavarna av personligt privilegium på apotek (apoteksinnehavarna) att avstå från sina privilegier med anledning av monopolets tillkomst. E n sådan föreskrift torde nämligen böra meddelas särskilt och utfärdas av Kungl. Maj :t ensam.

Monopolrättighetens innebörd När det gällt att i lagtextens form fixera innehållet i den monopolrättighet som enligt läkemedelsutredningens förslag skall tillkomma staten ha vissa tekniska svårigheter mött. Av vad utredningen i det föregående anfört framgår, att det uteslutande är fråga om införande av statsmonopol inom cfefaZ/handeln med apoteksvaror och första klassens gifter. Då emellertid begreppet »detaljhandel» icke synes vara fullt entydigt, torde det icke lämpa sig som underlag för en definition av den monopolrätt, varom här är fråga. På grund härav har utredningen sökt gå en annan väg och därvid stannat för att i lagutkastet definiera monopolrätten såsom rättighet att »driva apoteksrörelse». Denna definition anknyter till näringsfrihetsförordningens ordval i § 8 f), där från förordningens tillämpning undantages »apoteksrörelse». Begreppet »apoteksrörelse» har i utkastet definierats sålunda, att därmed förstås sådan handel med apoteksvaror och gifter, som enligt apoteksvarustadgan och giftstadgan är förbehållen apoteksföreståndare. Därjämte har utsagts, att vad i lag eller annan allmän författning är stadgat beträffande apoteksföreståndare skall i tillämpliga delar gälla monopolets utövare. Utredningen är medveten om att de föreslagna formuleringarna icke alltigenom motsvara de krav, som kunna ställas på en författning av ifrågavarande art. Sålunda måste det betraktas som en svaghet att monopollagen rör sig med begreppet »apoteksföreståndare», vilket begrepp i och med statsmonopolets ikraftträdande kommer att få en annan saklig innebörd än det för närvarande har enligt författningar (apoteksvarustadgan och giftstadgan), till vilka monopollagen hänvisar. Då emellertid lagtexten, sådan den 467

föreligger i utkastet, på ett enkelt och otvetydigt sätt anger gränserna för det näringsområde, varom här är fråga, har utredningen ansett det försvarligt att ge monopollagen den lydelse, som skett.

3. Utkast till Kungl. brev angående skyldighet för apoteksinnehavare att avstå från personligt privilegium på apotek, m. m. Genom brev den 30 september 1935 har Kungl. Maj :t förordnat, att det skall åligga den som erhåller personligt privilegium på apotek dels att ställa sig till efterrättelse gällande bestämmelser angående apoteksväsendet i riket, dels ock att underkasta sig vad Kungl. Maj :t framdeles kan komma att föreskriva beträffande privilegiets avstående eller sättet för dess utövande.

I anledning av inrättandet här i riket jämlikt lagen den av statsmonopol på apoteksrörelse förordnar Kungl. Maj :t, att samtliga innehavare av personligt privilegium på apotek skola från och med dagen för monopolets ikraftträdande avstå från sina privilegier. Vidare förordnar Kungl. Maj :t att, därest personligt privilegium på apotek blir ledigt under tiden från och med den — — , med vidtagande av åtgärder för tilldelning av nytt personligt privilegium på dylikt apotek skall tillsvidare anstå.

B.

Ersättningsförordningen 1. Utkast till

Kungl. Maj:ts förordning angående inlösen av viss egendom m. m. i anledning av införande av statsmonopol på apoteksrörelse 1 §• Till följd av införande genom lagen den av statsmonopol på apoteksrörelse skall det i enlighet med vad i denna förordning sägs åvila dels staten att verkställa inlösen av viss, apoteksinnehavare tillhörig egendom samt att i vissa fall till apoteksinnehavare utgiva ersätt468

ning och övertaga honom åvilande förpliktelser, dels ock monopolets utövare att tillförsäkra apoteksinnehavare vissa förmåner. Med apoteksinnehavare förstås i denna förordning den som vid tidpunkten för monopolets ikraftträdande innehar personligt privilegium på apotek. 2 §. Apoteksinnehavare skall äga påfordra, att staten inlöser: a) fastighet, som den 1 juli 1951 var i apoteksinnehavarens ägo och som uteslutande eller till väsentlig del använts i hans apoteksrörelse samt av monopolets utövare befinnes böra fortsättningsvis disponeras för samma ändemål; b) inventarier, uteslutande eller till väsentlig del använda i apoteksinnehavarens apoteksrörelse, såvida de äro i innehavarens ägo vid tiden för monopolets ikraftträdande samt varit i bruk för hans apoteksrörelse sedan den 1 juli 1951 eller, om de senare anskaffats eller beställts, varit för rörelsen oumbärliga; c) apoteksinnehavare tillhörigt, inom riket befintligt (fritt disponerat eller på tullager liggande) lager av apoteksvaror samt av övriga i apoteksrörelsen tillhandahållna varor, dock att inlösningsskyldigheten omfattar endast fullgod vara samt icke större kvantitet än som kan anses motsvara apoteksrörelsens behov. 3 §• Därest apoteksinnehavare tillhörig, i 2 § a) omnämnd fast egendom, som icke är föremål för inlösen, kan anses komma att undergå värdeminskning till följd av att monopolets utövare icke önskar där fortsättningsvis bedriva apoteksrörelse, skall apoteksinnehavaren äga av staten påfordra ersättning för värdeminskning. Sådan ersättning utgår med högst det belopp, som motsvarar skillnaden mellan vad fastigheten eller den del, där apoteksrörelsen bedrives, prövas skäligen vara värd, och det saluvärde som, under förutsättning av apoteksrörelsens upphörande, må anses belöpa på fastigheten eller nämnda del därav. Vid värdeuppskattningen tages jämväl hänsyn till inventarier, vilka enligt lag äro hänförliga till fast egendom och icke jämlikt 2 § blivit föremål för inlösen. Om staten eller monopolets utövare genom frivillig överenskommelse med ägaren förvärvar egendomen, förfaller dennes rätt till ersättning. 4 §.

Har apoteksinnehavare för sin rörelse förhyrt lokaler eller träffat avtal om annan nyttjanderätt, skall staten vara skyldig övertaga hans förpliktelser på grund härav, såframt avtalet upprättats eller förnyats före den 1 469

juli 1951 eller, om så skett efter sagda dag, avtalet gäller för högst tre är och hyresbeloppet är skäligt. 5 §• 1 mom. För bestämmande av värdet på fast egendom, inventarier och lager, som skola inlösas av staten, samt för fastställande av annan ersättning, som staten enligt denna förordning skall utgiva, upptages förhandling mellan monopolets utövare såsom ombud för staten och vederbörande apoteksinnehavare eller befullmäktigat ombud för denne. Uppnås vid dylik förhandling enighet mellan parterna, bekräftas överenskommelsen i skriftlig handling, upprättad enligt av Kungl. Maj :t fasb ställt formulär. Avskrift av sådan handling skall så snart ske kan ingivas till Kungl. Maj :t. Om enighet icke uppnås, hänskjutes tvisten till avgörande av en värderingsnämnd. Denna skall bestå av ordförande och två ledamöter jämte suppleanter för var och en av dem. Ordföranden och dennes suppleant, som skola vara lagkunniga och i domarvärv erfarna, utses av Kungl. Maj :t. övriga båda ledamöter jämte deras suppleanter utses, en av monopolets utövare och en, såsom representant för apoteksinnehavarna, av Apotekarsocietetens direktion. Mot medlem av nämnden gälla samma jäv som i lagen om skiljemän den 14 juni 1929 äro stadgade beträffande skiljemän. Kostnaden för nämndens arbete bestrides av statsverket. 2 mom. Värderingsnämnden åligger att träffa slutligt avgörande angående inlösnings- och ersättningsfrågor, som av i 1 mom. omnämnd part dit hänskjutits. Värderingsnämndens beslut skola, så snart ske kan, ingivas till Kungl. Maj:t och genom rekommenderat brev med allmänna posten delgivas vederbörande sakägare. Mot värderingsnämndens beslut må klagan icke föras. 3 mom. Sakägare vare obetaget att vid behandlingen av tvist, som hänskjutits till värderingsnämnden, inför nämnden själv eller genom ombud bevaka sin rätt. Det åligger honom att efter anmaning tillhandahålla nämnden erforderliga handlingar och uppgifter ävensom att, där så befinnes nödigt, på kallelse inställa sig inför nämnden för att meddela muntliga upplysningar. 4 mom. Envar, som påfordrar inlösning eller ersättning enligt 2—4 §§ i denna förordning, åligger, vid äventyr att eljest icke ifrågakomma till dylik förmån, att inom en månad efter monopolets ikraftträdande hos monopolets utövare anhålla om upptagande av förhandling som i 1 mom. sägs. Sådan anhållan skall åtföljas av erforderliga handlingar för anspråkens styrkande. 5 mom. 470

De närmare föreskrifter angående verkställande av förhandling

enligt 1 mom. samt rörande värderingsnämndens verksamhet, vilka må finnas erforderliga, utfärdas av Kungl. Maj :t. 6 §• 1 mom. Apoteksinnehavare garanteras från tidpunkten för monopolets ikraftträdande anställning hos monopolets utövare såsom apoteksföreståndare, med företrädesrätt till föreståndarskap vid det apotek, han överlåtit, samt tillförsäkras i denna egenskap lön, övergångsersättning och pension på sätt här nedan sägs. 2 mom. Apoteksinnehavares lön utgår enligt följande

Löneplan. Å r s l ö n (utan rörligt tillägg)

Tjänsteklass

1 och 2 3 4 5 6 7

O r t s g r u p p 1

11592 12 804 13 896 15 408 16 416 17 424

12 000 13 212 14 304 15 816 16 824 17 832

12 408 13 620 14 712 16 224 17 232 18 240

12 816 14 028 15120 16 632 17 640 18 648

13 224 14 436 15 528 17 040 18 048 19 056

Anm. 1.. På ovanstående grundbelopp utgår rörligt tillägg enligt de regler som gälla för statens tjänstemän. Anm. 2. I förekommande fall utgår kallortstillägg med samma belopp per år som till statens tjänstemän. Anm. 3. Fördelningen av apoteksföreståndarbefattningarna på tjänsteklasser framgår av bilaga A. 3 mom. Till apoteksinnehavare skall under tio års tid, räknat från och med tidpunkten för monopolets ikraftträdande, dock längst intill utgången av det år, under vilket han uppnår den i 4 mom. angivna pensionsåldern, utgivas särskild övergångsersättning. Under första året utgår ersättningen med 1,5 procent av den genomsnittliga omsättningen under åren 1937—1946 i det apotek, vara vederbörande vid monopolets ikraftträdande innehade personligt privilegium. Ersättningen minskas med 1/10 årligen, så att den helt upphör med det tionde årets utgång. Beloppet avrundas första gången uppåt eller nedåt till närmaste hundratal kronor. 4 mom. Apoteksföreståndares pensionsålder är 65 år. 471

Apoteksinnehavare erhåller såsom apoteksföreståndare, där ej nedan annorlunda stadgas, det tjänstepensionsunderlag och det familjepensionsunderlag som följer av föreståndarbefattningens tjänsteklassplacering. Tjänstepensionsunderlaget utgör dock lägst 9 912 kronor till och med 66 år och lägst 9 120 kronor från och med 67 år samt familjepensionsunderlaget lägst 3 804 kronor. För apoteksinnehavare, som förordnas till föreståndarbefattning, tillhörande de tre högsta tjänsteklasserna (5—7), är tjänstepensionsunderlaget 10 920 kronor. Familjepensionsunderlaget utgör i dessa fall 4 128 kronor. För apoteksinnehavare, som vid monopolets ikraftträdande fyllt 60 år, gälla följande övergångsbestämmelser: a) För apoteksinnehavare, som vid tiden för monopolets ikraftträdande fyllt 62 år, är pensionsåldern såsom apoteksföreståndare 67 år; dock att innehavare, som vid nyssnämnda tidpunkt fyllt 65 år, skall äga rätt att omedelbart träda i pension på samma villkor som om han uppnått 67 års ålder. Pensionsåldern för apoteksinnehavare, som vid ifrågavarande tidpunkt fyllt 61 men ej 62 år, är 66 år. b) Tjänstepensionsunderlaget är 9 912 kronor till och med 66 år och 9 120 kronor från och med uppnådda 67 år. Apoteksinnehavare, som vid monopolets ikraftträdande ej uppnått 62 år, erhåller under tiden från och med pensioneringen till uppnådda 67 år en särskild pensionsutfyllnad, som är lika med lönen i den befattning, i vilken han pensionerats, med tillägg av den övergångsersättning, vartill han skulle ha ägt rätt vid kvarstående i tjänst till fyllda 67 år, men med avdrag av den pension, han äger rätt till före fyllda 67 år. c) Familjepensionsunderlaget utgör i fall, varom här är fråga, lägst 3 804 kronor; dock att för apoteksinnehavare, som förordnas till föreståndarbefattning, tillhörande de tre högsta tjänsteklasserna (5—7), underlaget skall utgöra 4 128 kronor. 5 mom. För samtliga i 4 mom. avsedda apoteksinnehavare äro grundbeloppen av tjänstepension och familjepension lika med respektive pensionsunderlag. På pensionernas grundbelopp utgår rörligt tillägg enligt de regler som gälla för sådant tillägg till statens tjänstemäns respektive deras efterlevandes pensioner.

Denna förordning träder i kraft på dag, som av Kungl. Maj :t bestämmes. Skulle dessförinnan överenskommelse ej ha träffats mellan monopolets utövare å ena sidan och Apotekarkårens livränte- och pensionskassa å andra 472

sidan om överlåtande till monopolets utövare av så stor del av kassans tillgångar, som svarar mot den premiereserv beräknad enligt § 28 i det för kassan gällande reglementet, vilken belöper på en årlig efterlevandepension av niohundra kronor för de apoteksinnehavare som avses i denna förordning, skola — i stället för här ovan meddelade bestämmelser om storleken av familjepension samt om rörligt tillägg därå — tillsvidare intill dess annorlunda varder förordnat gälla vad härutinnan är föreskrivet i kungl. brevet den 4 juni 1948 angående pensionering av, bland andra, apoteksinnehavares efterlevande änkor och barn.

Bilaga A Fördelningen på tjänsteklasser av befattningarna

såsom

förestån-

d a r e för befintliga a p o t e k s i n r ä t t n i n g a r , v i l k a u t g ö r a självständiga

apotek

Tjänsteklass 1 Ortsgrupp 1: Löberöd, S. Unnaryd, Tingsryd, Tollarp. Ortsgrupp 2: Gysinge, Lövsta bruk, Knivsta, Skinnskatteberg, Oskarsström, Åhus, Slite, Sunnansjö, Brösarp, Gränna, Lenhovda, Malmköping, Tjällmo, Ryd, Boxholm, Svärdsjö, Älvkarleö, Hova, Kungsör, Borrby, Anderslöv, Östervåla, Heby, Långshyttan, Ullared, Örkelljunga, Ödeshög, Mörbylånga, Lilla Edet, Fjugesta, Pålsboda, Torup, Surahammar, Dannemora, Svenljunga. Ortsgrupp 3: Åkersberga, Fjällbacka, Västanhede, Nås, Visnum, Marstrand, Tanumshede, Ljusne, Delsbo, Alfta, Charlottenberg, Gustavsberg, Trosa, Skänninge, Tjörn, Edsbyn, Molkom, Kil. Ortsgrupp 4: Ramsele, Alvik, Åsele, Bureå, Vännäs, Robertsfors, Byske, Västerhaninge, Nordmaling. Ortsgrupp 5: Lövånger, Gammelstad, Bjurholm, Vittangi, Överkalix, Burträsk, Råneå, Hede. t

Tjänsteklass 2 Ortsgrupp 1: Högsby, Svedala, Söderåkra, Teckomatorp, Kävlinge, Målilla, Markaryd. Ortsgrupp 2: Mariefred, Torshälla, Vaggeryd, Fellingsbro, Åstorp, Broby, Högsäter, Osby, Vellinge, Arlöv, Sjöbo, Hofors, Bjuv, Jämshög Götene, Grängesberg, Mönsterås, Älvängen, Valdemarsvik, Hultsfred, Ockelbo, Åseda, Ed, Höör, Storvik, Grästorp, Håby, Rättvik, Jörlanda, Kopparberg, Degerfors, Tierp, Kinna, Gamleby, Skene, Orsa, Hallstahammar, Hällefors, 473

östhammar, Älmhult, Hemse, Emmaboda, Gislaved, Alvesta, Rimbo, HerrIjunga. Ortsgrupp 3: Krylbo, Norberg, Munkfors, Vansbro, Bergsjö, Älvdalen, Hunnebostrand, Kungälv, Sigtuna, Malung, Hallsberg, Falköping: Svalan, Uddeholm, Gävle: Kronan; Norrköping: Vesslan; Malmö: Storken. Ortsgrupp 4: Vaxholm, Hammarby, Berg, Bräcke, Vivsta varv, Skog, Stocksund, Ragunda, Ström, Nyland, Vindeln, Hammerdal, Härnösand: Kronan; Mörsil, Göteborg: Valen; Delfinen, Fränsta. Ortsgrupp 5: Jokkmokk, Malmberget, Älvsbyn, Jörn, Stensele, Norsjö, Gällivare, övertorneå. Tjänsteklass 3 Ortsgrupp 2: Säter, Båstad, Töreboda, Smedjebacken, Skurup, Hjo, Nora, Borgholm, Åtvidaberg, Sunne, Laholm, Vimmerby, Hedemora, Hörby, Simrishamn, Tidaholm, Mellerud, Sölvesborg, Vara, Kisa, Askersund, Bengtsfors, Leksand, Lindesberg, Höganäs, Nybro, Klippan, Ljungby, Sävsjö, Kungsbacka, Eslöv, Vetlanda, Säffle, Eksjö, Falkenberg, Ulricehamn. Ortsgrupp 3: Dalby, Karlsborg, Gnesta, Fagersta, Orust, Avesta, Strömstad, Årjäng, Vingåker, Arboga, Söderköping, Malmö: Svanen; Mjölby, Lysekil, Ronneby, Mora, Finspång, Flen, Filipstad, Torsby, Karlskrona: Pantern; Landskrona: Kronan; F a l u n : Engelbrekt; Halmstad: Svalan; Norrtälje, Jönköping: Tre Rosor; Uppsala: Hägern; Oskarshamn, Sandviken, Ljusdal, Nyköping: Gripen; Sala, Köping, Jönköping: Lejonet; Enköping, Växjö: Lejonet; Falköping: Kronan; Mariestad, Ängelholm, Borås: Bävern, Storken; Trollhättan, Söderhamn, Motala, Karlshamn, Kalmar: Lejonet; Gävle: Nordstjärnan; Nässjö, Alingsås, Västerås: Bävern; Arvika, Västerås: Hjorten; Varberg. Ortsgrupp 4: Backe, Anundsjö, Tureberg, Kramfors, Tumba, Södertälje: S:t Ragnhild; Djursholm, Karlstad: Beckasinen; Kristinehamn, Umeå: Renen. Ortsgrupp 5: Vilhelmina, Haparanda, Kalix, Luleå, Östersund: örnen. Tjänsteklass 4 Ortsgrupp 2: Ystad. Ortsgrupp 3: Åmål, Vadstena, Strängnäs, Huskvarna, Eskilstuna: Lejonet; Landskrona: Lejonet; Kumla, Skara, Malmö: Hjorten; Karlskrona: Göta Lejon; Tranås, Kristianstad: Svanen; Nyköping: Fenix; Karlskoga, Trelleborg, Malmö: Gripen; Eskilstuna: S:t Eskil; Norrköping: Östgöta Lejon; Örebro: Svanen; Norrköping: Svanen; Hälsingborg: Björnen; Malmö: Kronan; Örebro: Hjorten; Malmö: Fläkta ö r n e n ; Hälsingborg: Kärnan; Uddevalla, Norrköping: Hjorten; Linköping: Kronan; Borlänge. Ortsgrupp 4: Lycksele, Sveg, Nynäshamn, Mölndal, Göteborg: Strutsen, 474

Måsen; Härnösand: Bävern; Göteborg: Hjorten; Södertälje: Kronan; Göteborg: Najaden, Duvan, Ejdern, Lejonet. Ortsgrupp 5: Stockholm: Uttern; Arvidsjaur, Stockholm: Pelikanen; Kiruna, Stockholm: Antilopen; Lidingö, Stockholm: Vasen; Piteå, Stockholm: Korpen, Ekorren, ödlan, Gladan, Elefanten, Draken; Råsunda, Stockholm: Kronan, Ängeln, Fenix; Sundbyberg, Stockholm: Storken, Hägern, Lokatten, Tranan, Påfågeln, Gripen, Gasellen, Leoparden, Morianen, Domherren; Sundsvall: Gripen; Stockholm: Råbocken, Tigern, Hjorten, Enhörningen. Tjänsteklass 5 Orts grupp 2: Tomelilla, Värnamo, Västervik. Ortsgrupp 3: Hudiksvall, Eskilstuna: Kronan; Lund: Svanen; Lidköping. Ortsgrupp 4: Örnsköldsvik, Göteborg: Korpen. Ortsgrupp 5: Stockholm: C. V. Scheele, S:t Erik, Salen. Tjänsteklass 6 Ortsgrupp 3: Karlskrona: Tre Kronor; Ludvika, Kalmar: Hjorten; Hässleholm, Malmö: Fasanen; Gävle: Lejonet; Norrköping: Kronan; Katrineholm, Växjö: S:t Sigfrid; Vänersborg, Kristianstad: Kronan; Uppsala: Kronan, Lejonet; Malmö: Vipan; Lund: Hjorten. Ortsgrupp 4: Sollefteå, Skellefteå, Göteborg: Biet, Enhörningen. Ortsgrupp 5: Stockholm: Bävern, Falken, Nordstjärnan, Mården, Stenbocken, Lejonet; Sundsvall: Lejonet. Tjänsteklass 7 Ortsgrupp 3: Västerås: Humlan; Bollnäs, F a l u n : Vasen; Visby, Skövde, Halmstad: Vakteln; Hälsingborg: Lejonet; Örebro: Falken; Jönköping: Kronan; Malmö: Lejonet; Borås: Kronan; Linköping: Vasen. Ortsgrupp 4: Göteborg: Nordstjärnan; Umeå: Järven; Göteborg: Svanen, Vasen, Kronan; Karlstad: Örnen. Ortsgrupp 5: Boden, Östersund: Hjorten; Stockholm: Örnen, Älgen, Ugglan, Renen, S:t Göran, Vita Björnen, Svanen.

2. Specialmotivering till ersättningsförordningen 1 §. Vid tobaksmonopolets införande skulle det i princip åligga staten att verkställa inlösen och utgiva ersättning till tobaksfabrikanter m. fl. samt att övertaga vissa dem påvilande förpliktelser, medan monopolets utövare skulle i sin tjänst övertaga personalen eller utgiva viss ersättning till dem, som ej 475

kunde anställas av monopolet. För vad staten utgivit för inlösen osv. lämnade monopolets utövare ersättning i den ordning avtalet mellan staten och monopolet stadgade. I princip avses motsvarande ordning skola följas vid apoteksmonopolets införande, dock att ersättning för utebliven anställning h ä r bortfaller. Monopolets utövare förutsattes ju nämligen komina att i sin tjänst övertaga all inom apoteksrörelsen i riket vid tiden för ikraftträdandet sysselsatt personal. Föreliggande förordning behandlar närmare storleken och arten av de förmåner, som därvid föreslås tillkomma apoteksinnehavare. 2 - 4 §§. Dessa paragrafer behandla statens förpliktelser att inlösa eller ersätta apoteksinnehavarnas i apoteksrörelsen använda materiella tillgångar. En undersökning har visat, att apoteksinnehavarna endast mera sällan äga de fastigheter, där apoteksrörelsen bedrives. I själva verket är detta fallet endast i fråga om ett tjugotal apotek, och dessa fastigheters totala taxeringsvärde uppgår till omkring 1 miljon kronor. I flertalet fall bedrives rörelsen således i förhyrda lokaler. Monopolet bör vid planeringen av sin verksamhet icke vara bunden av tvånget att inlösa apoteksinnehavares fastighet utan kunna avstå från köp, om andra dispositioner synas gynnsammare. För att i ett sådant fall bereda den fastighetsägande apoteksinnehavaren eventuell gottgörelse måste genom särskild värdering konstateras, huruvida någon värdeminskning kan komma att drabba egendomen på grund av att apoteksrörelsen nedlägges. Om så är fallet, skall apoteksinnehavaren ha rätt till ersättning enligt samma regel som tillämpades vid tobaksmonopolets införande och som upptagits även i föreliggande förslag (3 §). Statens skyldighet att inlösa apoteksinnehavares för apoteksrörelsen använda inventarier samt varulager bör däremot, såsom fallet är enligt nu gällande bestämmelser (KK den 9 oktober 1931, jfr kommentarerna till 5 §) i huvudsak vara utan annan begränsning än att det är fråga om rimliga kvantiteter och fullgoda varor. Vid värderingen av inlöst eller värdeminskad egendom förutsattes, att inlösningspriset eller ersättningsbeloppet skall bestämmas till vad egendomen prövas skäligen vara värd. För värdering av varulager bör som utgångspunkt gälla dagspriset, i enlighet med vad som för närvarande är fallet vid värdering i samband med apoteks överlåtande till ny innehavare. Såsom villkor för statens skyldighet att övertaga egendom har föreslagits, att egendomen skall ha varit i bruk för apoteksrörelsen vid viss tidpunkt före monopolets ikraftträdande. Inlösen bör dock ske även av senare anskaffad eller beställd egendom, om den varit för apoteksrörelsen oumbärlig. 476

Det bör, utan särskilt stadgande härom i författningen, förutsättas att vad i 2—4 §§ säges om apoteksinnehavare gäller även dennes rättsinnehavare. 5 §• De i denna paragraf föreslagna stadgandena om inlösnings- och ersättningsförfarandet skilja sig avsevärt från de motsvarande föreskrifter, som innehöllos i ersättningsförordningen vid tobaksmonopolets införande. Anledningen härtill är att det inom apoteksväsendet är en reguljär företeelse att apoteksrörelse i samband med privilegieskifte överlåtes från en ägare till en annan, och därför har vid genomförande av denna transaktion en särskild praxis utbildats, till vilken det ansetts lämpligt att i möjligaste mån anknyta vid utformandet även av de regler, som skola tillämpas vid överförande till staten av apoteksinnehavarnas egendom. I sådant syfte har antagits, att i första hand förhandling skall komma till stånd mellan apoteksinnehavaren eller dennes ombud och representant för monopolets utövare såsom företrädare för staten. Om därvid tillvägagångssättet blir ungefär detsamma som nu, där motsvarande förhandlingar bygga på förefintligt material rörande värdering av inventarier och lager hos de olika apoteken och parterna med denna utgångspunkt i regel snabbt ernå samförstånd, skulle så kunna ske även vid de förhandlingar, som förutsättas komma till stånd direkt mellan parterna vid egendomens överlåtande till staten. Till grund för det nuvarande förfarandet ligger KK den 9 oktober 1931 med vissa föreskrifter beträffande ordningen för övertagande av apotek in. m. Enligt denna åligger det den som fått privilegium på apotek att mot kontant betalning eller eljest på sätt som överenskommes lösa till sig apotekets varulager och inventarier. Det är denna procedur, som efter monopolets införande skulle få sin motsvarighet i den förhandling, som i förslaget förutsattes såsom första etapp. Enligt den citerade kungörelsen skall, om överenskommelse ej träffas, en skiljenämnd av tre personer bestämma i vilken omfattning och till vilket pris inlösen skall äga rum. I analogi härmed har i förevarande förslag stadgats, att, om parterna vid förhandlingen ej uppnå enighet, skall tvisten hänskjutas till en värderingsnämnd för slutligt avgörande. 6 §• 1 mom. Utredningen har ansett att, när en apoteksinnehavare berövas sitt apoteksprivilegium, bör h a n ha garanti för anställning hos apoteksbolaget såsom apoteksföreståndare och därvid äga företrädesrätt till det apotek, han innehar vid apoteksväsendets förstatligande. Med innehavarens medgivande bör dock givetvis annan anställning inom bolaget kunna beredas honom. 2 mom. Utredningen har här föreslagit en löneplan, upptagande de grundlönebelopp som utredningen anser skäliga för apoteksinnehavare, 477

som övergå i apoteksbolagets tjänst. Lönens storlek i de enskilda fallen är avhängig av föreståndarbefattningarnas tjänsteklassplacering, som i sin tur sammanhänger med apotekens klassificering enligt organisationsplanen (se sid. 389 ff.). De föreslagna lönebeloppen, på vilka rörligt tillägg skall utgå såsom till statstjänstemän, äro de som förutvarande apoteksinnehavare skola vara garanterade att erhålla. Lönerna i resp. tjänsteklasser korrespondera mot lönerna i följande löneklasser av löneplan nr 1 i Saar, nämligen 29, 31, 33, 36, 38 och 40. Inga ålderstillägg avses skola utgå. Däremot förutsattes kallortstillägg tillkomma enligt de statliga bestämmelserna härom. 3 mom. I och med apoteksväsendets förstatligande upphöra de nuvarande apoteksprivilegierna. Av särskild expertutredning (bilaga 2) har framgått, att privilegieinnehavarna icke med stöd av någon rättsregel kunna framföra krav på ersättning för förlusten av privilegierna. Av billighetsskäl bör dock, såsom utredningen tidigare framhållit, viss ersättning utgå oberoende av den garanti för anställning i tjänst hos monopolets utövare som utredningen föreslår. Efter ingående överväganden av denna fråga har utredningen ansett sig böra förorda, att apoteksinnehavare skall under en tid av högst tio år, räknat från och med monopolets ikraftträdande, erhålla viss övergångsersättning. Under första övergångsåret ( = monopolets första verksamhetsår) bör ersättning utgå med 1,5 procent av den genomsnittliga omsättningen under åren 1937—1946 i det apotek — inklusive i förekommande fall filialapotek — på vilket vederbörande vid monopolets ikraftträdande innehade personligt privilegium. Den angivna tioårsperioden har valts bland annat därför att beräkningen av övergångsersättningarna synes böra grundas på material, som omfattar även några förkrigsår. För varje år efter det första, sedan monopolet trätt i kraft, böra övergångsersättningarna minskas med 1/10 av de ursprungliga beloppen, så att ersättningarna efter tio år äro helt avskrivna. 4 mom. Apoteksinnehavares pensionsålder är för närvarande 67 år. Utredningen föreslår, att pensionsåldern sänkes till 65 år men att vissa övergångsbestämmelser skola gälla för dem som vid monopolets ikrafträdande ännu ej trätt i pension. Tjänstepensionsunderlaget fr. o. m. 67 års ålder har föreslagits till lägst samma belopp som den nuvarande ålderspensionen eller 9 120 kronor med ökning av 792 kronor för åldern 65—66 år. För familjepensionsunderlaget föreslås en viss höjning i syfte att bringa detta i jämnhöjd med vad som enligt 1947 års allmänna familjepensionsreglemente gäller för statstjänstemän i befattningar tillhörande lönegrad Ca 30 (löneklass 33 slutlöneklass). Vissa övergångsbestämmelser ha ansetts erforderliga för apoteksinnehavare, som vid tiden för monopolets ikraftträdande befinna sig i åldrarna 478

60—65 år. Bestämmelserna avse att möjliggöra en smidigare övergång till den nya ordningen. I samma syfte bör en förtidspensionering kunna tillämpas för apoteksinnehavare, som befinnas av personliga skäl icke önska eller lämpligen kunna förordnas såsom föreståndare för större apotek. Den på grund härav förtidspensionerade synes böra erhålla dels samma övergångsersättning som skulle h a tillkommit honom, om han fått kvarstå i tjänst under det antal år som återstår till hans inträde i den för honom enligt 6 § 4 mom. gällande pensionsåldern, dels ock oavkortad pension fr. o. m. dagen för förtidspensioneringen. Några bestämmelser härom torde emellertid icke böra ingå i ersättningsförordningen, utan bör det få ankomma på apoteksbolagets ledning att i detta hänseende träffa de avgöranden som ur synpunkten av en rationell drift av apoteksrörelsen äro påkallade. 5 mom. I de fall som ersättningsförordningen avser att reglera böra grundbeloppen av såväl ålderspension som familjepension vara lika med resp. pensionsunderlag. Rörligt tillägg bör utgå enligt samma grunder som gälla för sådant tillägg till statstjänstemännens resp. deras efterlevandes pensioner. C. S t a t s a v t a l e t 1. Utkast till Avtal mellan Staten och Svenska apoteksaktiebolaget § 1. Kungl. Maj :t upplåter med stöd av 1 § i lagen den — om statsmonopol på apoteksrörelse härmed på statens vägnar för en tid av tio år från och med den — — till och med den — åt Svenska Apoteksaktiebolaget, härnedan kallat bolaget, den staten tillkom mande rätten att inom riket bedriva apoteksrörelse med de rättigheter och skyldigheter, som därmed följa enligt lag och författning samt på följande villkor i övrigt. § 2. Bolaget övertager den egendom samt de rättigheter och förpliktelser, som omnämnas i 2—4 §§ förordningen den — om inlösen av viss egendom m. m. i anledning av införande av statsmonopol på apoteksrörelse. § 3. För vad som enligt §§ 1 och 2 upplåtes och övertages erlägger bolaget till staten likvid med belopp uppgående till vad staten utgivit dels i in479

lösen, ersättning osv. jämlikt 2—4 §§ i nämnda förordning, dels ock i kostnader för den i samma författning omförmälda värderingsnämndens arbete samt för bolagets bildande. Likviden skall gäldas med aktier i bolaget. Därutöver tillskjuter staten såsom lån eller på annat sätt så stort belopp, att bolagets kapitalbehov täckes. § 4. Det åligger bolaget: att vid inköp, tillverkning och försäljning av de varor, varmed bolaget idkar handel, bedriva verksamheten på sådant sätt, att garanti vinnes för varor av fullgod beskaffenhet, att vid varornas försäljning tillämpa sådana prissättningsgrunder, att den köpande allmänheten tillförsäkras lägsta möjliga pris och att bolaget icke beredes större inkomst av rörelsen än att bolaget efter avskrivning och avsättning till fonder, i den mån sådan avsättning, på sätt i § 6 sägs, är medgiven, må kunna lämna vederbörlig utdelning på aktiekapitalet, att, för vinnande av största möjliga besparing av omkostnaderna, på alla områden av sin verksamhet handha rörelsen på det mest rationella och effektiva sätt, att, i vad på bolaget ankommer, ställa sig till efterrättelse vad som föreskrives i förordningen den om inlösen av viss egendom m. m. i anledning av införande av statsmonopol på apoteksrörelse, att, enligt närmare föreskrift av Kungl. Maj :t, efter överlåtande på bolaget av samtliga för apotekspersonalens pensionering vid tiden för monopolets ikraftträdande befintliga, av medicinalstyrelsen förvaltade pensionsfonder svara för fyllande av därmed förenade pensionsförpliktelser, samt att vid utövande av sin verksamhet i övrigt iakttaga vad som i författning eller instruktion finnes stadgat om medicinalstyrelsens och annan statlig myndighets befogenheter med avseende på apoteksväsendet. § 5. Bolaget må utom apoteksrörelse jämväl idka grosshandel med samt import, export och tillverkning av apoteksvaror och första klassens gifter ävensom bedriva annan därmed förenlig verksamhet. § 6. Bolaget må årligen avskriva på byggnaders anskaffningsvärde högst fem procent och på inventariers anskaffningsvärde högst tjugo procent. För ytterligare avskrivningar, som ej enligt lag skola ske, fordras Kungl. Maj:ts medgivande. Bolaget skall årligen verkställa avsättning till reservfond med tio procent av årsvinsten, intill dess fonden uppgår till tjugo procent av aktiekapi480

talet. Annan avsättning till fonder må ej äga rum utan Kungl. Maj :ts medgivande. § 7. Parterna äro ense om att, därest under avtalstiden särskilda förhållanden sådant påkalla, jämkningar och tillägg till avtalet må göras. § 8. Skulle tvist uppstå mellan staten och bolaget rörande rätta tolkningen av detta avtal, skall dylik tvist avgöras enligt lagen om skiljemän. § 9Av detta avtal äro två exemplar upprättade och mellan parterna utväxlade.

2. Specialmotivering till statsavtalet Avtalsutkastet innehåller dels allmänna riktlinjer för monopolets verksamhet, dels ock vissa grundläggande bestämmelser om monopolets rättigheter och skyldigheter, vilka icke äro av beskaffenhet att böra meddelas i författningsväg. I väsentliga delar ha föreskrifterna i utkastet utformats efter förebild av motsvarande avtal mellan staten och tobaks- resp. spritmonopolet. § 1. Den tid, för vilken rätten att utöva statens monopol på tillverkning m. m. av tobaksvaror resp. partihandel med spritdrycker kan överlåtas, är enligt nu gällande ordning bestämd till sex år. Av skäl som anförts i kapitel 12 (sid. 360) har föreslagits, att oktroj en för apoteksmonopolet, åtminstone första gången, meddelas för tio år. § 3. För monopolbolagets finansiering svarar staten. Kapitaltillskottet måste bestämmas till sådant belopp, att det täcker dels alla utgifter för den av staten inlösta egendomen och dels ställer till disposition erforderligt rörelsekapital. Vid tobaksmonopolets bildande likviderades den överlåtna egendomen, för vilken staten utbetalat 51,1 milj. kronor, med stamaktier i bolaget för 20,0 milj. kronor till pari och återstoden med kontanter, i huvudsak anskaffade genom ett av monopolbolaget upptaget obligationslån på 20 milj. kronor. Rörelsekapitalet täcktes av bolagets i marknaden försålda 32 — 12189

preferensaktier, uppgående till pari 17 milj. kronor, varav 12 milj. övertogos av pensionsförsäkringsfonden. På balanskontots tillgångssida uppfördes den överlåtna egendomen till endast 13,2 milj. kronor, under det att återstoden, 37,9 milj., bokfördes som »monopolrätt», på vilken enligt det första avtalet mellan staten och bolaget avskrivning ej fick äga rum. Ett motsvarande förfaringssätt kan tillämpas även för apoteksmonopolets finansiering med den skillnaden, att preferensaktier, som icke skola förekomma i apoteksmonopolets organisation, utbytas mot aktier av samma slag som de övriga men för vilka statsverket utgiver kontant valuta. Det kan å andra sidan befinnas lämpligt att avstå från upptagande i marknaden för bolagets räkning av ett obligationslån och låta staten täcka den häremot svarande delen av egendomslikviden genom direkt försträckning till bolaget i form av lån eller genom ökad aktieteckning. Då staten är enda kapitalägaren, blir spörsmålet om hur kapitalet fördelas på aktier eller lån närmast en lämplighetsfråga, som får bedömas med hänsyn bland annat till kapitalmarknadens läge. Till jämförelse kan antecknas, att i de under senare år bildade statskontrollerade affärsföretagen staten i regel tecknat hela aktiekapitalet och tillgodosett återstoden av kapitalbehovet i form av lån eller lånegaranti. Enär storleken av bolagets kapitalbehov kan med någon tillförlitlighet beräknas först sedan inlösningsförfarandet avslutats, har denna fråga i avtalsförslaget föranlett endast en bestämmelse av mer allmän innebörd. § 4. I andra aff-satsen preciseras närmare, att monopolföretagets inkomst av rörelsen icke bör vara större än att den efter avskrivning och fondavsättning medger utdelning på aktiekapitalet. Avskrivningarnas och fondavsättningens maximala storlek regleras genom bestämmelser i § 6, där avskrivningarna begränsas till samma procentsatser som i tobaks- och spritavtalen samt fondering förutsattes skola ske endast till reservfond. Utdelningen maximeras genom stadgande i bolagsordningen till 4 procent. Om monopolrätten i likhet med vad som skedde vid tobaksmonopolets tillkomst uppföres bland aktiva med visst belopp, bör avskrivning med årligen minst 10 procent medgivas. De tre sista aff-satserna erinra om de viktigaste av de förpliktelser för monopolbolaget, vilka härröra från övertagandet av apoteksrörelsen i riket. I fråga om funktionsfördelningen mellan monopolet och de statsorgan, som nu handha spörsmål på apoteksväsendets område, hänvisas i avtalet endast till monopolets skyldighet att iakttaga vad härom stadgas i författningar eller instruktioner. Utredningens ståndpunkt till de mångahanda problem, som här föreligga och kunna förväntas uppkomma, framgår av vad utredningen anfört i kapital 12 (sid. 362 ff.). 482

D . Vissa a n d r a

övergångsfrågor

I överensstämmelse med sin uppfattning, att ledningen för ett statligt apoteksföretag bör i största möjliga utsträckning vara obunden av detaljföreskrifter med avseende på såväl rörelsens organisatoriska uppbyggnad som dess bedrivande h a r utredningen icke sökt utforma dylika föreskrifter. Utredningen anser det emellertid vara på sin plats att här i korthet redogöra för sin uppfattning i några av de med övergången till det nya apotekssystemet sammanhängande frågorna. Sedan beslut fattats om apoteksväsendets förstatligande samt om moncpolrättighetens upplåtande fr. o. m. viss dag åt ett statligt aktiebolag, böra snarast möjligt för bolagets bildande erforderliga åtgärder vidtagas, styrelse utses osv. Apoteksbolaget bör erhålla Kungl. Maj :ts uppdrag att genom sin styrelse förhandla med privilegieinnehavarna och deras organisationer rörande inlösen av landets samtliga apoteksinrättningar. Utredningen förutsätter, att apoteksbolaget vid dessa förhandlingar skall intaga ställningen av ny privilegieinnehavare, till vilka förutvarande privilegieinnehavare ha att överlåta sin rörelse på principiellt samma villkor som nu gälla vid överförande av ett apotek från en privilegieinnehavare till en annan. I tillämpliga delar bör därför KK den 9 oktober 1931 med vissa föreskrifter beträffande ordningen för övertagande av apotek m. m. lända till efterrättelse vid uppgörelserna. Denna fråga har behandlats i det föregående (se ersättningsförordningen). Utredningen anser, att en smidig form för ett samtidigt övertagande av alla apoteksinrättningar vore att inlösa dessa med en preliminärsumma grundad på tillgängliga uppgifter, varefter definitiv avräkning göres allteftersom överenskommelse träffas med var och en av intressenterna. Det är sålunda av vikt, att bolaget under sin organisationsperiod inhämtar erforderligt siffermaterial rörande framförallt bokförda värden av lager och inventarier. Enär apoteksbolaget icke skall erlägga allmänna avgifter, avvecklas avgiftssystemet i och med att apoteksinnehavarna erlagt resterande avgifter resp. fått överskottsavgifter återbetalda. För att rationaliseringen av apoteksrörelsen utan dröjsmål skall k u n n a påbörjas, bör bolagets ledning omedelbart inleda förhandlingar med apotekarsocieteten om övertagande av AKL och ACO-laboratoriet. Av stor vikt är även att nödiga åtgärder vidtagas för att de blivande centralapoteken skola kunna träda i funktion, då apoteksrörelsen övertages av bolaget. Såsom utredningen framhållit i kapitel 12 (sid. 363), bör det åligga bolaget att underställa Kungl. Maj:t förslag till en plan över erforderliga centralapotek. Upprättandet av förslag till en sådan plan med angivande av vilka 483

apoteksinrättningar, som skulle komma att sortera under resp. centralapotek, blir därför en annan förstahandsuppgift för bolagets ledning. En tredje sådan uppgift blir att planlägga en lämplig omfördelning av personalens arbetsuppgifter. Genom en sådan omfördelning k u n n a nämligen de största omedelbara besparingarna vid en centralisering av apoteksrörelsen ernås. Med övergången till det nya apotekssystemet sammanhänger intimt en fråga, som utredningen med avsikt lämnat öppen, nämligen frågan om revision av nu gällande författningar rörande apoteksväsendet. Detta är, som tidigare framhållits, ett betydande arbete, och erforderliga åtgärder för en sådan författningsrevision böra därför vidtagas snarast möjligt efter det beslut fattats om inrättande av ett statligt apoteksmonopol.

Kap. 17. Ekonomiska beräkningar A. Apoteksväsendets

omkostnader

Vid den tidpunkt, då läkemedelsutredningen började sitt arbete, rådde en tämligen enhällig mening därom att priserna på läkemedel eller i varje fall på vissa av dem borde kunna nedbringas. Ett påtagligt bevis för möjligheten av en prisnedsättning utgjorde de förhållandevis betydande avsättningar av överskottsmedel inom apoteksväsendet, vilka åren 1937— 1945 skett till fonden för läkemedelsprisens reglering, den s. k. regleringsfonden. Även under de närmast följande åren — med ett undantag (1948) — uppstod överskott, som tillfördes fonden. Den fr. o. m. 1950 genomförda prissänkningen på farmacevtiska specialiteter och det i samband därmed fattade beslutet om kompensation fr. o. m. 1951 till apoteksinnehavarna för av prissänkningen föranledd inkomstminskning torde näppeligen kunna undgå att öva inflytande på storleken av avsättningarna till regleringsfonden. Vida större blir dock säkerligen verkan av de på sista tiden inträdda — eller inom en nära framtid inträdande — avsevärda stegringarna av apoteksväsendets omkostnader, särskilt vad gäller utgifterna för löner och pensioner. I själva verket torde problemställningen nu ha förskjutits på sådant sätt, att det icke som tidigare blir fråga om åtgärder för att förhindra en fortsatt tillväxt av regleringsfonden utan i stället om åtgärder i syfte att göra det möjligt för apoteksrörelsen att utan tillskott från fonden eller från annat håll bära sina kostnader, dvs. vara självförsörjande. Från företrädare för apoteksrörelsen har också uttalats, att det icke synes möjligt att finansiera apoteksväsendet med mindre viss höjning av läkemedelspriserna medgives. 484

I det sålunda uppkomna förändrade läget förstärkes givetvis kravet på att alla möjligheter tillvaratagas för att nedbringa apoteksrörelsens omkostnader. I kapitel 11 har utredningen framhållit som sin bestämda mening, att m a n genom en centralisering och rationalisering av apoteksväsendet bör k u n n a avsevärt minska dess omkostnader, men samtidigt har utredningen också understrukit, att svårigheter möta att i siffror angiva, h u r mycket det kan komma att röra sig om. I kapitel 13 har ett försök gjorts att påvisa, vilka besparingar som skulle kunna ernås genom minskning av personalen; vad detta skulle betyda i minskade kostnader skall nedan beröras. Men även på andra mera betydande kostnadsposter kunna utan tvivel uppnås förhållandevis stora besparingar, låt vara att det i dessa fall är ännu vanskligare än i fråga om personalen att prestera ett belysande siffermaterial. Alla svårigheter till trots har utredningen dock ansett sig icke kunna underlåta att undersöka, vilka besparingsmöjligheter som skulle k u n n a stå till buds, och utredningen kommer nu att i korthet redogöra för resultatet av denna undersökning. För att k u n n a framlägga jämförande beräkningar av kostnaderna i ett statligt apoteksföretag å ena sidan och den nuvarande apoteksrörelsen å andra sidan har det varit nödvändigt att anknyta beräkningarna till ett visst år. E n ä r de senaste mera fullständiga siffrorna rörande apoteksväsendets ekonomi, vilka varit för utredningen tillgängliga, hänföra sig till år 1949, har detta år valts för jämförelserna. Den fråga som inom utredningen uppställts till besvarande har varit: Vad skulle apoteksväsendet ha kostat, därest rörelsen 1949 drivits som ett enda företag enligt utredningens förslag samt dels tillverkning och beredning varit centraliserad, på sätt utredningen anser vara möjligt och lämpligt, dels även personalens storlek varit avpassad med hänsyn härtill? Innan utredningen söker besvara den sålunda uppställda frågan, skola här först återgivas vissa uppgifter avseende kostnaderna för apoteksrörelsen år 1949. Uppgifterna ha, som tidigare omtalats, tillhandahållits utredningen genom apotekens avgiftsnämnd. Kostnaderna uppgingo till följande belopp (siffrorna angiva antalet milj. kronor i runda t a l ) : Varuinköp 81,6 Avlöningar 22,5 Hyror 4,4 Räntor 1,8 Avskrivning å inventarier 0,7 Diverse, ej specificerade kostnader 4,5 Apoteksinnehavarnas behållna inkomst 8,8 Allmän avgift 18,6 Summa 142,9 485

Av benämningen på två av posterna framgår icke direkt, vilka utgifter de avse, varför en specifikation av dessa poster här torde vara behövlig. Utgiftsposten »Diverse, ej specificerade kostnader» på 4,5 milj. kronor inrymmer bland annat följande delposter: avgifter till apotekarsocieteten och apotekareförbundet samt dess kretsar, värmekostnader (ej lokaler), lyse och elektrisk kraft samt vatten, reparation och underhåll av inventarier, fraktkostnader (för medicinlådor m. m.), försäkringspremier, telefon- och portokostnader, diverse omkostnader för kontorsmateriel och facklitteratur e t c , 3,8 procents ränta på i rörelsen nedlagt eget kapital, kostnader för bokföring och bokslut samt kostnader i samband med överlåtelser av apotek etc. Av den allmänna avgiften på 18,6 milj. kronor täcktes bland annat följande kostnader: avgifter till fonden för apoteksinnehavares pensionering 3,7 milj. kronor, grundlönsandelar, ålderstillägg m. m. åt farmacevter, utbetalade genom apotekarkårens ålderstilläggskassa 9,5 milj. kronor, bidrag till pensionsförsäkring av icke-farmacevtisk apotekspersonal 0,7 milj. kronor, vissa kostnader för understöd till avgången personal, som icke omfattas av pensionsförsäkringen, 0,15 milj. kronor samt vissa kostnader för apotekens avgiftsnämnd. Sedan dessa utgifter blivit täckta, återstod av avgiftsmedlen en behållning på 4 milj. kronor, som överfördes till regleringsfonden. Sedan apoteksrörelsens verkliga kostnader under 1949 på detta sätt klarlagts, framlägger utredningen nu de ur dess beräkningar framkomna siffrorna på kostnaderna under samma år, därest apoteksväsendet då varit organiserat och rationaliserat på sätt utredningen åsyftar. Beräkningarna avse dels kostnaderna för nuvarande antal distributionsenheter av apoteksinrättnings karaktär, dvs. 509, dels kostnaderna för de i organisationsplanen upptagna 641 distributionsenheterna, dvs. för ytterligare 132 apoteksinrättningar. I det förra fallet, dvs. för 509 apoteksinrättningar visa jämförelserna följande.

och en

huvudcentral,

Löner. 1949 utbetalades inom apoteksväsendet i löner ( = apoteksinnehavarnas behållna inkomst samt de anställdas löner) 40,8 milj. kronor. I detta belopp ingår 12 procents rörligt tillägg på personallönerna men däremot icke några pensionskostnader. Med de av utredningen i kapitel 15 och 16 beräknade lönerna till apoteksföreståndare i ett statligt apoteksbolag samt med de 1949 utgående lönerna till annan farmacevtisk och teknisk personal skulle den totala lönekostnaden för 509 apoteksinrättningar i en statlig apoteksrörelse med den efter rationaliseringen minskade personalen ha uppgått till 31,4 milj. kronor (inkl. 12 procents rörligt tillägg), 486

vilket således är 9,4 milj. kronor mindre än den nuvarande apoteksrörelsens motsvarande kostnader 1949. En så betydande minskning av apotekens lönekostnader kan åstadkommas endast genom att flertalet av de enskilda apoteken befrias från vissa av sina nuvarande uppgifter — varigenom behovet av apotekare och teknisk personal blir mindre — samt genom att dessa uppgifter överflyttas på huvudcentralen och vissa av de större apoteken. Men detta innebär samtidigt, att man på huvudcentralen överför betydande kostnader, som nu falla på apoteken. Att bedöma kostnaderna för apoteksbolagets direktion och huvudcentral i övrigt, är synnerligen vanskligt. Utredningen har i kapitel 13 nämnt några av de osäkra faktorerna i detta sammanhang. Man kan bland annat icke i förväg veta, h u r stor personal som kan komma att erfordras. I sina beräkningar har utredningen upptagit maximalt 66 ledningspersonal och 230 övrig personal, av vilken senare dock icke mindre än 125 skulle överföras från apoteken, vilkas personal alltså skulle i motsvarande grad minskas. Ett alternativ upptager 54 ledningspersonal (varav 3 för tillverkningen) och 180 annan personal, av vilken senare 75 skulle överföras från apoteken. Men utredningen har också varit osäker, då den haft att söka fixera lönerna för de enskilda befattningshavarna i bolagets huvudcentral. Vad chefspersonalen beträffar har utredningen, som tidigare framhållits, dels sökt vägledning i de normer som tillämpas i andra statliga bolag och dels, i jämförliga fall, räknat med de löner som utredningen anser böra utgå vid apoteken. Här nedan angivna belopp inkludera 12 procents rörligt tillägg. Med det nyss sagda som utgångspunkt kan den totala lönekostnaden för en huvudcentral med 66 ledningspersonal och 230 övrig personal uppskattas till i runt tal 2,35 milj. kronor, varav 0,85 milj. kronor belöpa på löner till den särskilda personalen för tillverkningen. Begränsas personalen enligt alternativet till 54 ledningspersonal och 180 övriga, blir kostnaden i stället ca 1,95 milj. kronor, varav 0,4 milj. kronor för tillverkningspersonalen. Det måste här observeras, att viss del av lönekostnaden, nämligen lönerna för den tillverkningspersonal som skulle överflyttas från apoteken till huvudcentralen (125 resp. 75), redan ingår i apotekens lönekostnader. Vidare måste beaktas, att huvudcentralen skall omfatta apoteksrörelsens nuvarande centrala laboratorier och vissa av dess administrativa organ, vilket allt nu drager en lönekostnad av ca 250 000 kronor om året. Det belopp med vilket ett apoteksbolags lönekostnader ökar genom tillkomsten av en huvudcentral blir därför i verkligheten icke 2,35 resp. 1,95 milj. kronor utan endast 1,6 resp. 1,4 milj. kronor. Den totala lönekostnaden i ett apoteksbolag för alla nuvarande apotek och en huvudcentral skulle alltså enligt här gjorda uppskattningar efter 1949 års kostnadsnivå ha blivit 33 milj. kronor, alternativt 32,8 milj. kro487

nor eller 7,8 resp. 8 milj. kronor lägre än den nuvarande apoteksrörelsens totala lönekostnader år 1949. Då har emellertid hänsyn icke tagits till pensionskostnaderna. Pensioner. Apoteksrörelsens pensionsutgifter voro år 1949 3,7 milj. kronor för apoteksinnehavarnas och farmacevternas jämte deras efterlevandes pensionering samt 0,7 milj. kronor för pensioneringen genom SPP av apotekens tekniska personal, alltså tillsammans 4,4 milj. kronor. Då utredningen förutsatt, att de i apoteksrörelsen anställda icke skola betala några pensionsavgifter samt att pensionerna skola förbättras — för den tekniska personalen mycket avsevärt — komma pensionskostnaderna givetvis att bli betydligt högre än dem som nu belasta apoteksrörelsen. För en personal av den storlek, apoteksväsendet hade 1949, skulle kostnaden för pensioneringen ha uppgått till 8,8 milj. kronor med tillämpning av S P P : s försäkringstekniska grunder (se bilaga 12) och till 6,7 milj. kronor med till— lämpning för den farmacevtiska personalens del av de något mindre stränga s. k. wersénska grunderna (se bilaga 12), vilka 1949 tillämpades vid bestämmandet av storleken av erforderliga avsättningar till apoteksväsendets pensionsfonder. Kostnadsökningen hade alltså — inklusive 12 procents rörligt tillägg på samtliga pensionsbelopp — blivit 4,4 milj. kronor enligt SPP:s grunder och 2,3 milj. kronor enligt de wersénska grunderna. För den enligt organisationsplanen behövliga personalen i ett apoteksbolag skulle pensionskostnaden för personalen vid 509 apoteksinrättningar och en huvudcentral med 54 ledningspersonal och (180—75 = ) 105 övrig personal 1949 ha blivit 7,6 milj. kronor enligt SPP:s grunder och 5,7 milj. kronor enligt de wersénska grunderna, dvs. 3,2 resp. 1,3 milj. kronor högre än apoteksrörelsens pensionsutgifter samma år. Utredningen har ansett sig kunna basera sina kalkyler på de wersénska grunderna. Hyror. Hyreskostnaden för apoteken var 1949 4,4 milj. kronor. En del apotekslokaler tillhandahöllos till nedsatt hyra eller kostnadsfritt genom resp. kommuners försorg. Denna kommunala subvention torde ha representerat ett värde av ca 125 000 kronor. Sammanlagt skulle alltså hyreskostnaden ha varit något över 4,5 milj. kronor. Det har anmärkts, att apoteken ofta ha exklusiva och därför dyrbara lägen samt att icke obetydliga besparingar borde k u n n a göras genom förhyrande av billigare lokaler. Ett uttalande i denna riktning har gjorts bland annat av avgiftsnämndens ordförande. Frågan är av den betydelse, att utredningen ansett sig böra mera ingående granska apotekens hyresförhållanden. Därvid har utredningen gjort jämförelser med de hyror som betalas för postanstalterna och för enskilda affärer i den kemisk-tekniska branschen. Undersökningen har visat, att man visserligen kan för enskilda fall påvisa mycket höga apotekshyror men att, om man ser på hyresförhållan488

dena generellt för hela apoteksrörelsen, hyrorna icke kunna sägas vara mera anmärkningsvärt höga. Utredningen har kommit till den slutsatsen, att en nedsättning av den totala hyreskostnaden för de nuvarande apoteksinrättningarna visserligen efter en längre tids förlopp bör kunna ernås genom flyttning av apotek eller minskning av deras lokaler, men att det i så fall kan komma att röra sig om endast ca 10 procent på nuvarande hyreskostnad. För ett apoteksbolag tillkommer viss hyreskostnad för huvudcentralens lokaler. Redan nu har emellertid apotekskollektivet hyresutgifter för laboratorier och central administration, utgifter som icke äro medräknade i den ovannämnda summan på 4,4 milj. kronor för år 1949. Utredningen beräknar att utöver dessa hyresutgifter kommer att krävas ett ytterligare belopp av ca 50 000 kronor för huvudcentralens lokaler. Den besparing i hyreskostnad som kan uppnås för en apoteksrörelse med nuvarande antal distributionsenheter blir alltså endast omkring 400 000 kronor. Från detta belopp skall emellertid dragas den hyreskostnad som kommunerna nu påtagit sig men som de böra befrias från vid apoteksväsendets förstatligande. Därmed sjunker besparingen till mindre än 300 000 kronor. Utredningen vill i detta sammanhang nämna, att den på grund av förhållandena på hyresmarknaden ansett det lämpligt att undersöka vilka möjligheter som finnas att i Stockholm erhålla för huvudcentralen behövliga lokaler. De lokaler som nu disponeras av SFL i fastigheten Lindhagensgatan 124—128 ha vid undersökning befunnits synnerligen väl lämpade för apoteksbolagets behov, och utredningen har hos byggnadsstyrelsen, som förhyr dessa lokaler, anmält ett eventuellt statligt apoteksbolags behov av desamma, när SFL inflyttar i för laboratoriet uppförd nybyggnad. Lokalerna i fråga torde vara fullt tillräckliga för större delen av huvudcentralen. I apotekarsocietetens fastighet Vallingatan 26 användas nu ett flertal lokaler för vissa av apotekskollektivets uppgifter, vilka i ett apoteksbolags huvudcentral skola tillkomma apoteksavdelningen och personalavdelningen. Det ligger då nära till hands, att ledningen för ett apoteksbolag söker träffa uppgörelse med apotekarsocieteten om förhyrning av såväl denna lokal som övriga för bolagets direktion eventuellt erforderliga lokaler. Någon förhyrning av lagerlokaler för det stötlager, som beräknats för huvudcentralen, torde ej vara påkallad, enär överskottsutrymmet på en del apotek i Stockholm väl torde förslå för det begränsade behov som härvidlag kan komma i fråga. Diverse omkostnader. Det är självfallet omöjligt att med anspråk på tillförlitlighet kunna ange vilka kostnader ett apoteksbolag kan komma att få för de skilda ändamål, som i den nuvarande apoteksrörelsens redovisning för 1949 rymmas under rubriken »Diverse, ej specificerade kostnader» 489

och som belöpte sig till 4,5 milj. kronor. Utgiften har, som inledningsvis omtalats, avsett reparationer, telefon, porto, bokföring, lyse, resor, avgifter till apotekarsocieteten och apotekareförbundet, ränta på eget i rörelsen insatt kapital, avskrivning av allmänna avgifter, kostnader för aygiftsberedningen m. m. Då det sammanlagda beloppet för dessa utgifter är avsevärt, har utredningen icke kunnat underlåta att i besparingssyfte underkasta detsamma en analys. Efter granskning av det siffermaterial, som varit tillgängligt, har utredningen kommit fram till att en så betydande besparing som ca 2 milj. kronor bör vara möjlig vid en rationaliserad drift i ett apoteksbolags regi. En avsevärd del av denna besparing kan vinnas genom den centralisering av arbetsuppgifter som är avsedd att ske inom apoteksbolaget. De kostnader som de enskilda apoteken på detta sätt befrias från återfalla emellertid till en del på huvudcentralen. Utredningen har beräknat, att omkostnaderna för direktionen och huvudcentralens sex avdelningar — utom löner och pensioner — skall komma att uppgå till i runt tal 800 000 kronor. Räntor och avskrivningar. Apoteksväsendet hade 1949 en ränteutgift av 1,8 milj. kronor och kostnader för avskrivning å inventarier på 0,7 milj. kronor. Utredningen h a r icke haft möjlighet fastställa, huruvida dessa siffror äro affärsmässigt sett rätt avvägda men har ej heller i sina kalkyler för det nya apotekssystemet upptagit några andra belopp. Ett apoteksbolag kommer givetvis att h a utgifter för motsvarande ändamål, men storleksordningen k a n beräknas först sedan bolaget övertagit apoteksrörelsen, varvid värdering av lager och inventarier skett, samt kapitalbehovet i anslutning härtill k a n överblickas. Varuinköp. Den största utgiftsposten inom apoteksrörelsen avser varuinköpen. 1949 inköptes varor för ett belopp av 81,6 milj. kronor. När apoteksrörelsen uppgår i ett enda centralt lett företag måste varuinköpen k u n n a göras fördelaktigare. Droghandeln kommer att befrias från mycket av sitt nuvarande detaljarbete, varigenom dess omkostnader måste kunna nedbringas. Utredningen har i annat sammanhang uttalat, att personalen i droghandeln bör kunna minskas med ca 300 befattningshavare. I kapitel 14 har utredningen antytt, att besparingen i kostnad för droghandelns del totalt bör kunna bli ca 2,5 milj. kronor. Det kan anses befogat att i kalkylerna räkna med att sagda besparing vid en centralisering av apoteksrörelsens inköpsverksamhet skall slå igenom i form av lägre inköpspriser med åtminstone nyssnämnda belopp, 2,5 milj. kronor. I ovannämnda summa för varuinköp under 1949, 81,6 milj. kronor, ingå även kostnader för emballage. Utredningen anser, att vid en rationalisering av apoteksrörelsen ett icke oväsentligt belopp bör k u n n a inbesparas även på emballage, speciellt trycksaker och glas. 490

Utredningen håller vidare före, att man — oberoende av den ovannämnda summan på 2,5 milj. kronor, som ju i huvudsak är resultatet av minskade distributionskostnader — vid en centralisering av inköpen och med ett upphandlingsförfarande sådant som det, utredningen skisserat i kapitel 14, bör k u n n a räkna med något lägre inköpspriser på droger och kemikalier. Likaså är det tänkbart, att lägre priser skulle kunna uppnås vid de inköp som komma i fråga från andra leverantörer än droghandeln. Det är givetvis icke möjligt att mera exakt beräkna storleken av sistnämnda besparingar, men utredningen anser sig vara på den säkra sidan, när den uppskattar dem till totalt ca 1 miljon kronor per år. Sammanfattningsvis vill utredningen med stöd av sitt här ovan framlagda material konstatera, att om man lägger tillsammans de uppskattade besparingarna och gör avdrag för de ökade kostnaderna — bland annat för pensioner — kommer man fram till en total besparing av storleksordningen 10 milj. kronor enligt 1949 års kostnadsnivå för ett rationaliserat apoteksväsen med nuvarande antal distributionsenheter (509) men med ett enligt organisationsplanen reducerat personalbehov. Såsom inledningsvis framhållits, har utredningen även beräknat kostnaderna för det i organisationsplanen avsedda fallet, dvs. för (509 -4- 132 = ) 641 apoteksinrättningar och en huvudcentral. En sådan ökning av antalet apoteksinrättningar måste givetvis avsevärt öka apoteksrörelsens omkostnader totalt sett. För de för skötseln av de nya apoteken erforderliga befattningshavarna skulle lönekostnaden (inkl. 12 procents rörligt tillägg) 1949 ha uppgått till 2,4 milj. kronor. Pensionskostnaderna skulle ha ökat nor, och dessutom skulle ha tillkommit diverse andra omkostnader, med 0,5 milj. kronor. Hyreskostnaden kan uppskattas till ca 600 000 kroDet måste å andra sidan betraktas som alldeles självklart, att de 132 nya distributionsenheterna själva skulle ha kunnat till någon del bidraga till täckande av sina egna omkostnader. Vid uppskattning av detta bidrag får man dock icke bortse från, att tillkomsten av nya apoteksinrättningar sannolikt kommit att påverka omsättningen vid andra apotek i negativ riktning, men även med tillbörlig hänsyn tagen till detta förhållande torde det vara försvarligt att kalkylmässigt tillföra apoteksväsendet ett tillskott till omkostnadstäckningen från de nya enheterna på åtminstone 1 miljon kronor. Även med 132 nya apoteksinrättningar skulle således — enligt den slutsats utredningen kommit till — 1949 en avsevärd besparing ha kunnat

åstadkommas i omkostnaderna för apoteksrörelsen. Besparingen skulle sannolikt ha blivit av den storleksordningen att utrymme funnits för en nedsättning av läkemedelspriserna eller i varje fall av priserna på vissa läkemedel. Här ovan gjorda beräkningar och jämförelser skulle givetvis ha kommit att lämna helt andra resultat, om hänsyn tagits till de efter 1949 inträdda kostnadsstegringarna. I så fall skulle kostnaderna för såväl den nuvarande apoteksrörelsen som för den tänkta statliga apoteksrörelsen ha blivit avsevärt högre, men samtidigt skulle också den möjliga vinsten av en rationalisering ha blivit större. I anslutning till det sist sagda vill utredningen särskilt understryka det viktiga förhållandet att apoteksväsendet icke förrän efter en omorganisationsperiod av avsevärd längd kommer att få det utseende som förutsattes i organisationsplanen och att de besparingar, varom här ovan varit fråga, kunna utvinnas endast successivt. Under första tiden efter ett förstatligande av apoteksrörelsen kommer sålunda ett apoteksbolag att få bära rörelsens nuvarande kostnader. Skola pensionsvillkoren förbättras enligt utredningens intentioner, bli kostnaderna större än de nuvarande. Nya kostnader tillkomma dessutom för huvudcentralen, och ersättningar till förutvarande apoteksinnehavare skola utgivas. Utredningen håller emellertid före, att möjligheterna till besparingar ligga så öppet till hands vid många av apoteken, att det endast under relativt kort övergångstid skulle kunna bli fråga om nya utgifter som icke motsvaras av jämsides därmed uppnådda besparingar.

B . K o s t n a d e r för inlösen a v v a r u l a g e r , i n v e n t a r i e r och

fastigheter

Enligt av utredningen kända siffror för år 1949 skulle värdet av apoteksinnehavarnas varulager, inventarier och fastigheter då ha uppgått till i runt tal ca 50 milj. kronor, varav ca 1 miljon kronor torde ha belöpt på fastigheter ägda av apoteksinnehavare och använda för apoteksrörelse. Det är naturligtvis icke möjligt att mera exakt angiva vad värdet av dessa tillgångar kan vara vid tiden för ett eventuellt förstatligande av apoteksväsendet. Den här nämnda siffran bör dock kunna tjäna till viss vägledning vid bedömningen av ett statligt apoteksbolags kapitalbehov för ifrågavarande ändamål. Medel komma också att erfordras dels för inlösen av AKL och ACO-laboratoriet samt för komplettering av dessa laboratoriers utrustning, dels för anskaffande av inventarier och maskiner för huvudcentralen behov. Utredningen uppskattar kapitalbehovet för dessa ändamål till 2 å 3 milj. kronor. 492

C. K o s t n a d e r för e r s ä t t n i n g a r till a p o t e k s i n n e h a v a r e Utredningen har i kapitel 16 framlagt förslag till övergångsersättning åt apoteksinnehavarna. Det rör sig totalt om ca 6 milj. kronor, varav ca 1 miljon kronor skulle utbetalas det första året och under de följande 9 åren ett med 1/10 för varje år minskat belopp.

D . K a p i t a l b e h o v och

kapitalanskaffning

Ett statligt apoteksbolags kapitalbehov vid starten kan, såsom framgått av det här ovan anförda, endast mycket approximativt uppskattas. Med den ledning som kunnat erhållas av uppgifter om värdet av den nuvarande apoteksrörelsens tillgångar och med de beräkningar som gjorts angående de i ett apoteksbolag tillkommande kostnaderna för nyanskaffning av inventarier m. m. och i övrigt anser sig utredningen kunna uppskatta det omedelbara kapitalbehovet till 60 a 65 milj. kronor. I kapitel 16 har utredningen redogjort för h u r kapitalbehovet tillgodosetts i andra sammanhang, då staten övertagit affärsrörelse. Utredningen anser, att kapitalbehovet i ett statligt apoteksbolag bör tillgodoses på liknande sätt, dvs. dels genom aktieteckning och dels med lån och/eller lånegaranti, och synes det utredningen att staten i så fall bör teckna aktier i bolaget till ett belopp av 50 milj. kronor.

V. ÖVRIGA FRÅGOR. SAMMANFATTNING

Kap. 18. Inspektion och kontroll av läkemedelsfabriker och grosshandel med läkemedel, m. m.

Såsom framgår av den i kapitel 4 lämnade redogörelsen ha de svenska apoteken sedan länge varit föremål för en statlig kontroll. Detta förhållande i förening med apotekarnas ansvar för beskaffenheten av de läkemedel, som utlämnas från apoteken, har givit apoteken en särställning inom läkemedelstillverkningen, innebärande bland annat, att apoteksberedda läkemedel i regel äro undantagna från den särskilda kontroll som fabriksframställda läkemedel — farmacevtiska specialiteter — numera äro underkastade. En officiell kontroll av sistnämnda läkemedel infördes i vårt land genom 1934 års KK angående handel med farmacevtiska specialiteter. Denna kungörelse bygger i viss mån på § 9 i apoteksvarustadgan av år 1913, som stadgar skyldighet för tillverkare av och grosshandlare med apoteksvaror, vilka icke äro apoteksföreståndare, samt för apoteksföreståndare, som driver tillverkning av eller grosshandel med apoteksvaror i från apoteket skild lokal, att underkasta sig den särskilda inspektion och kontroll, varom Kungl. Maj:t kan komma att förordna, samt att i den ordning som kan komma att föreskrivas bestrida kostnaderna härför. Föreskrifter i dessa avseenden utfärdades ej vid apoteksvarustadgans tillkomst, men departementschefen uttalade (jfr sid. 83 o. f.), att i den mån fabriksmässig tillverkning av och grosshandel med a p o t e k s v a r o r utom apoteken komme att taga avsevärd omfattning, torde det vara nödvändigt att anordna en särskild, effektiv kontroll av ifrågavarande företag. Några bestämmelser i ämnet ha emellertid — frånsett specialitetskungörelsen —- icke blivit utfärdade, trots att förslag till sådana bestämmelser utarbetats av medicinalstyrelsen 1919 och av 1931 års apotekssakkunniga 1934. Även beträffande läkemedel, som äro att hänföra till g i f t e r a v f ö r s t a k l a s s e n — vilka författningsenligt icke utgöra apoteksvaror — har det förutsatts, att bestämmelser om en utvidgad inspektion och kontroll k u n n a komma att utfärdas (se 33 § giftstadgan). Liknande bestämmelser har av serumnämnden 1947 föreslagits skola kunna utfärdas 494

ifråga om fabriksmässig tillverkning av b a k t e r i o l o g i s k a prep a r a t samt av medicinalstyrelsen i dess 1947 avgivna förslag till läkemedelsstadga beträffande tillverkning av och grosshandel med f r i a l ä k e m e d e l (dvs. varor angivna i § 2 mom. 1 apoteksvarustadgan och i bilaga III till samma stadga) med vissa undantag. De h o m e o p a t i s k a l ä k e m e d l e n , vilka författningsenligt utgöra apoteksvaror, äro undantagna från statlig kontroll utom i det fåtal fall, då de innehålla något verksamt ämne i en myckenhet, överstigande en hundratusendel av sin vikt. I dessa fall äro de homeopatiska läkemedlen att anse som farmacevtiska specialiteter och äro följaktligen underkastade specialitetskungörelsens bestämmelser. Den viktigaste anledningen till att övriga homeopatiska läkemedel — dvs. sådana som innehålla mindre än en hundratusendel av den verksamma beståndsdelen — 1934 undantogos från att anses som farmacevtiska specialiteter var, att de i regel icke kunna analyseras i färdigberett skick. I det följande framlägger läkemedelsutredningen sin uppfattning i frågan om införande av en statlig inspektion och kontroll av de inhemska läkemedelsfabrikernas och droghandelsföretagens verksamhet. Något förslag till författningstext har icke utarbetats, utan har detta ansetts böra anstå till dess ställning tagits till de av utredningen i det följande uppdragna riktlinjerna för en lagstiftning på området. Det skall framhållas, att utredningen förutsätter, att gällande föreskrifter om kontroll av fabriksframställda läkemedel i princip skola bibehållas även sedan en vidgad inspektion och kontroll av verksamheten vid läkemedelsfabriker och droghandelsföretag kommit till stånd. Sådana föreskrifter finnas för närvarande intagna i giftstadgan och i specialitetskungörelsen. Även beträffande bakteriologiska preparat äro speciella bestämmelser meddelade i en författning av år 1925 (se sid. 94).

A . B e h o v e t a v en v i d g a d

läkemedelskontroll

När medicinalstyrelsen 1919 framlade sitt förslag till bestämmelser om sådan särskild inspektion och kontroll, som avses i § 9 apoteksvarustadgan, motiverades detta med att den fabriksmässiga tillverkningen av och grosshandeln med apoteksvaror nått sådan omfattning, att företagen borde underkastas dylik kontroll. I utlåtande över förslaget uttalade kommerskollegium med instämmande av tekniska högskolans styrelse, att av de i ärendet avgivna yttrandena — bland annat från sammanslutningar i drog-, färg- och kemikaliebranscherna — syntes framgå, att behovet av en kontroll 495

från det allmännas sida på området gjort sig gällande beträffande såväl grosshandels- som fabriksföretagen samt att en sådan kontroll över företagens verksamhet ansåges skola lända till gagn även för näringsidkarna själva. Kommerskollegium hade därför från synpunkten av de intressen, det närmast hade att företräda, intet att erinra mot att i § 9 apoteksvarustadgan förutsedda förordnande angående särskild inspektion och kontroll meddelades. Förslaget tillstyrktes i princip även av övriga hörda myndigheter m. fl. men föranledde likväl icke några lagstiftningsåtgärder. Emellertid överlämnades handlingarna i ärendet till 1931 års apotekssakkunniga för övervägande. Apotekssakkunniga uttalade i sitt 1934 avgivna betänkande (SOU 1934: 35, sid. 302), att utvecklingen sedan 1919 av den fabriksmässiga t i l l v e r k n i n g e n a v a p o t e k s v a r o r ytterligare ökat behovet av kontrollföreskrifter av i § 9 apoteksvarustadgan avsedd innebörd. Visserligen hade genom specialitetskungörelsen åstadkommits en speciell kontroll över de färdigberedda farmacevtiska specialiteterna, men detta förhållande minskade enligt de sakkunnigas uppfattning icke i nämnvärd grad behovet av en kontroll av specialiteter och övriga läkemedel enligt § 9 apoteksvarustadgan. Denna kontroll avsåge nämligen ej blott de färdiga varornas kvalitet utan även sådana faktorer som den allmänna hygienen, råvarornas beskaffenhet och arbetets utförande på respektive tillverkningsställen samt därjämte efterlevnaden av vissa föreskrifter i apoteksvarustadgan, som rimligtvis ej kunde kontrolleras vid tillämpning av specialitetskungörelsen. Bestämmelserna i specialitetskungörelsen berörde givetvis ej heller andra läkemedel än specialiteter. — Även utvecklingen av g r o s s h a n d e l n m e d a p o t e k s v a r o r hade enligt apotekssakkunnigas mening aktualiserat kravet på betryggande kontrollföreskrifter i h ä r ifrågavarande avseende. — Apotekssakkunniga förordade därjämte viss kontroll över f r i a l ä k e m e d e l , vilka samtliga få försäljas även utom apoteken. Då emellertid denna kontroll syntes vara av mindre komplicerad beskaffenhet än kontrollen över tillverkare av och grosshandlare med apoteksvaror samt de ifrågakommande företagen ofta vore av förhållandevis ringa omfattning, ansågo de sakkunniga tillfyllest, att förstnämnda kontroll utövades under enklare former, förslagsvis av vederbörande förste provinsialläkare eller motsvarande tjänsteläkare. Kontrollen syntes huvudsakligen böra taga sikte på allmän hygien och efterlevnaden av apoteksvarustadgan samt böra anordnas så, att den medförde lägsta möjliga kostnad för vederbörande näringsidkare. Även medicinalstyrelsens 1947 avgivna förslag till läkemedelsstadga innehåller en bestämmelse motsvarande § 9 i apoteksvarustadgan. Enligt den föreslagna bestämmelsen skulle det tillkomma medicinalstyrelsen i stället för Kungl. Maj :t att utfärda föreskrifter om särskild inspektion och kontroll 496

av all tillverkning av och grosshandel med apoteksvaror samt — med vissa undantag — även fria läkemedel. Under förarbetena till nyssnämnda förslag gjordes av näringslivets representanter gällande, att några missförhållanden icke förelåge, som skulle kunna anses motivera »den beskärning av utrymmet för den fria näringsverksamheten», som förslaget innebure. Någon utökning av läkemedelskontrollen skulle därför icke vara erforderlig, särskilt som några väsentliga olägenheter av det nuvarande systemet icke kunnat påvisas. Att utöka kontrollen enbart med hänsyn till den i regel mindre goda s. k. källarfabrikationen vore enligt denna meningsriktning icke motiverat. Källarfabrikationen vore för övrigt numera relativt sällsynt och finge allt mindre betydelse, främst beroende på att de sålunda tillverkade varorna genom sin sämre kvalitet ägde mindre konkurrenskraft samt på att stiftelsen »Reklamgranskningen för fria läkemedel» utövar kontroll över reklamen för dessa varor. Företrädarna för denna meningsriktning togo även helt avstånd från att utfärdandet av föreskrifter om särskild inspektion och kontroll av hithörande företag skulle tillkomma medicinalstyrelsen och icke Kungl. Maj :t. Det framhölls vidare, att eventuella kontrollåtgärder icke skulle beröra utländska tillverkare av läkemedel, varigenom de svenska fabrikerna — som förutsattes skola själva bära kostnaderna för kontrollen — komme att få sin konkurrenskraft väsentligt reducerad. Med anledning av de principiella invändningar som sålunda framförts mot en utvidgning av läkemedelskontrollen har läkemedelsutredningen ansett sig böra inhämta föreståndarens för statens farmacevtiska laboratorium (SFL), professorn Håkan Rydins uppfattning om behovet av en utökad sådan kontroll. Professor Rydin, som tillika är föreståndare för den byrå, som h a n d h a r reklamgranskningsstiftelsens löpande angelägenheter, har meddelat utredningen följande: Vid åtskilliga av de omkring 50 svenska fabriker, som tillverka a p o t e k s v a r o r och läkemedel, som äro att hänföra till g i f t e r av f ö r s t a k l a s s e n — huvudsakligen specialiteter — synes läkemedelstillverkningen enligt farmacevtiska laboratoriets mening stå på en tillfredsställande nivå. Å andra sidan har av verksamheten vid statens farmacevtiska laboratorium otvetydigt framgått, att för vissa fabriker enbart en kontroll av slutprodukten icke är tillfyllest. Dessa slutsatser grunda sig på företagna stickprov. Med nuvarande kontrollbestämmelser synes det icke möjligt att på ett tillförlitligt sätt kunna lämna uppgift på samtliga fabriker, där en kontroll på tillverkningsplatsen är motiverad. Som exempel härpå må anföras en fabrik, för vilken omkring hälften av registreringsansökningarna avslagits på grund av felaktigheter i tillverkningen av ifrågavarande läkemedel. Registreringen har av samma skäl återkallats för ett stort antal specialiteter från denne tillverkare. Genom upprepade nyanmälningar kan dock tillverkaren under längre eller kortare tid saluföra dessa läkemedel med en sammansättning, som ibland överensstämmer men ibland icke överensstämmer med tillverkarens deklaration. Beträffande farmacevtiska specialiteter bör erinras om att registreringsansökan 33 —22/89

kan avslås resp. registreringen återkallas för läkemedel, som ej uppfylla föreskrifterna i specialitetskungörelsen. Genom specialitetskontrollen kan sålunda försäljning av visst eller vissa läkemedel förhindras, men däremot är det ej möjligt att avstänga ett företag från läkemedelstillverkning, om verksamheten icke bedrives på ett tillfredsställande sätt. I specialitetskungörelsen stadgas vidare, att om medicinalstyrelsen ej kan nöjaktigt pröva, huruvida tillverkarens uppgift om art och sammansättning av en till registrering anmäld specialitet är riktig, må läkemedlet ändock registreras, såframt tillverkaren förbinder sig att medgiva av styrelsen utsedd person rätt att på tillverkningsplatsen undersöka specialitetens framställning. Kontroll kan alltså här företagas endast med tillverkarens goda minne, vilket givetvis är ägnat att starkt begränsa stadgandets räckvidd och praktiska betydelse. Av det ovan sagda torde framgå, att nuvarande kontrollföreskrifter äro otillräckliga. En inspektion på tillverkningsplatsen bör, i anslutning till en analys av i handeln taget stickprov, ej sällan giva statskontrollen möjlighet att på ett bättre sätt än enbart med stickprov bilda sig en uppfattning om tillverkarens kompetens och omsorg vid tillverkning av läkemedel och därefter på grundval av gjorda iakttagelser kunna vidtaga effektiva åtgärder, när skäl därtill äro. Beträffande f r i a l ä k e m e d e l finnas enligt farmacevtiska laboratoriets uppfattning åtskilliga, som kunna betecknas som tillfredsställande såväl ur farmacevtisk som medicinsk synpunkt. Å andra sidan har den statliga läkemedelskontrollen otvetydigt visat, att talrika tillverkare av fria läkemedel bedriva sin rörelse på ett sådant sätt, att en viss kontroll av denna verksamhet genom apoteksinspektörerna är önskvärd. Omfattningen av tillverkning och försäljning av mindervärdiga läkemedel är sålunda större än som från industrihåll förmodats. Beträffande verksamheten vid stiftelsen »Reklamgranskningen för fria läkemedel> må framhållas, att denna stiftelse i samarbete med T. U. synes med framgång kunna motverka icke önskvärd reklam för fria läkemedel och så även tidningsannonsering och annan reklam från homeopater och kvacksalvare, vilka i sin verksamhet själva bereda i regel mindervärdiga läkemedel eller rekommendera diverse »recept» på dylika. Denna stiftelsens verksamhet bidrager givetvis även till att minska försäljningen av underhaltiga läkemedel. Den hittills vunna erfarenheten visar dock, att tillverkning och försäljning av ifrågavarande läkemedel fortfarande sker i en omfattning, som väl motiverar en skärpt kontroll, även om reklamen numera anses stå på en god nivå. Från tillverkarhåll har framförts den uppfattningen, att vederhäftiga tillverkare böra befrias från inspektion. En gränsdragning mellan vederhäftiga och mindre vederhäftiga tillverkare är dock av naturliga skäl ej möjlig att genomföra i praktiken. Däremot bör vid ett ställningstagande till frågan om en utökad inspektion och kontroll av läkemedelstillverkningen särskilt uppmärksammas de stora skillnaderna mellan olika grupper av företag med avseende på storlek, de framställda läkemedlens art och betydelse, fabrikationssätt och en del andra förutsättningar för en ändamålsenlig läkemedelstillverkning. Det finns alla slags typer av tillverkningsföretag: från enkla produktionsställen, där i liten skala hantverksmässigt beredas några enstaka läkemedel av ofta tvivelaktigt medicinskt värde (t. ex. vissa sårsalvor och hårvatten), till stora fabriker för tillverkning av högvärdiga farmacevtiska specialiteter efter moderna principer och ej sällan med mycket komplicerad metodik (t. ex. penicillin, streptomycin, vissa lever- och hormonpreparat osv.). Av ovan anförda skäl förordar jag en utökad läkemedelskontroll. Kontrollen bör kunna så anordnas, att den på ett bättre sätt än hittills motverkar icke önskvärd tillverkning och försäljning av mindervärdiga läkemedel men samtidigt ej 498

medför några ölägenheter av betydelse för vederhäftiga och ansvarskännande läkemedelstillverkare och droghandlare. Med hänsyn till att den föreslagna kontrollen ej kan nå utländska läkemedelstillverkare ifrågasattes, om icke de svenska tillverkarna i gengäld böra befrias från de med kontrollen förbundna kostnaderna. Läkemedelsutredningen: Det är ett samhällsintresse av stor vikt, att standarden på våra läkemedel är den bästa möjliga. En utvidgning av läkemedelsinspektionen till att omfatta även läkemedelsindustrien och droghandeln skulle utan tvivel bidraga till att höja denna standard. Bland annat skulle det bli möjligt att på ett effektivare sätt än nu motverka tillverkning och försäljning av mindervärdiga läkemedel. Läkemedelsutredningen, som finner den av professor Rydin anförda motiveringen bärande, anser att den statliga läkemedelsinspektionen bör omfatta icke endast, såsom hittills, apoteksinrättningar och läkemedelsförråd utan även inhemska läkemedelsfabriker och droghandelsföretag. Vad fabrikerna beträffar bör inspektionen omfatta även sådana företag, som bedriva läkemedelstillverkning utan att denna sker i egentlig mening fabriksmässigt. Kontrollen bör avse samtliga slag av 1 ä k e m e d e 1, dvs. ej endast apoteksvaror (inkl. homeopatika) och läkemedel, som äro att hänföra till gifter av första klassen, utan även flertalet fria läkemedel. Kostnaderna för en vidgad inspektion och kontroll av läkemedelsfabrikernas verksamhet böra enligt utredningens mening bestridas av statsverket. Motiveringen härför är, att dessa kostnader eljest skulle komma att drabba endast de inhemska företagen. Motsvarande skäl att befria droghandelsföretagen från de med en vidgad kontroll förbundna kostnaderna föreligga visserligen icke, men då det i dessa fall torde komma att röra sig om förhållandevis obetydliga belopp, anser utredningen, att härutinnan samma regel bör gälla som beträffande läkemedelsfabrikerna. Skulle åtgärder i enlighet med de av läkemedelsutredningen i det följande uppdragna riktlinjerna för en vidgad kontroll av de inhemska läkemedelsfabrikerna bli genomförda, bör det enligt utredningens mening icke vara uteslutet att modifiera specialitetskungörelsens föreskrifter i sådan riktning, att en analys av inom landet tillverkade specialiteter i regel icke skulle vara erforderlig vid registreringen. Härigenom skulle säkerligen en icke obetydlig minskning av SFL:s arbetsbörda kunna åstadkommas. Läkemedelsutredningen avser att upptaga detta spörsmål till prövning i samband med revisionen av specialitetskungörelsen. De bestämmelser som här nedan föreslås skola utfärdas med stöd av § 9 apoteksvarustadgan böra i tillämpliga delar gälla även för ett statligt företag (aktiebolag) såsom utövare av statens monopol på apoteksrörelse. Bestämmelserna böra, såsom apoteksvarustadgan förutsätter, utfärdas av Kungl. Maj :t. Utredningen h a r ej förbisett, att medicinalstyrelsen genom 1943 års giftstadga (33 §.) tillagts befogenhet att utfärda be499

stämmelser av ifrågavarande art beträffande läkemedel, som utgöra gifter av första klassen, eller att styrelsens förslag av år 1947 till läkemedelsstadga upptager en föreskrift av enahanda innebörd. Tillräcklig anledning att frångå apoteksvarustadgans föreskrift i detta hänseende synes emellertid icke föreligga. Snarare synes en ändring på denna punkt av 33 § giftstadgan böra övervägas. Däremot bör det givetvis tillkomma medicinalstyrelsen att utfärda erforderliga tillämpningsföreskrifter.

B . F ö r u t s ä t t n i n g a r för l ä k e m e d e l s i n s p e k t i o n e n s

effektivitet

För vinnande av syftet med den här förordade, utvidgade läkemedelsinspektionen anser läkemedelsutredningen det erforderligt, att nya bestämmelser utfärdas dels rörande farmakopéföreskrifternas tillämpningsområde, dels angående beviljande och återkallande av tillstånd att bedriva tillverkning av resp. grosshandel med läkemedel och dels beträffande kompetensen hos föreståndarna för här omnämnd verksamhet. Farmakopéföreskrifternas

tillämpningsområde

Enligt nuvarande bestämmelser är svenska farmakopén endast gällande för apoteken. I Ed. XI (1946), Allmänna föreskrifter, punkt 1, föreskrives sålunda: »Farmakopéns droger och preparat skola på apoteksinrättning vara av sådan beskaffenhet, som farmakopén angiver. De skola förvaras därstädes och utlämnas därifrån på sätt, som farmakopén föreskriver». I den nya danska farmakopén (Ed. IX, 1948, sid. 20) heter det däremot, att »Farmakopeen er derfor ikke alene bestemmende for Apotekerne, men tillige for andre Virksomheder, der fremstiller og til Apotekerne forhandler de Substanser og Praeparater, der er beskrevet i Farmakopeen». Läkemedelsutredningen: Utredningen finner det anmärkningsvärt, att farmakopéns föreskrifter rörande läkemedels beskaffenhet, förvaring och utlämning endast gälla apoteken. Enligt utredningens mening borde det uttryckligen stadgas, att farmakopéns föreskrifter rörande läkemedels och läkemedelsformers beskaffenhet, förvaring och utlämning skola i tillämpliga delar gälla även för läkemedelsindustrien och grosshandeln med läkemedel. Detta förslag innebär beträffande farmacevtiska specialiteter såtillvida endast en legalisering av redan rådande förhållanden, att specialitetskontrollen för närvarande ej medger försäljning av specialiteter, vilkas innehållsämnen icke uppfylla farmakopéns fordringar. Självfallet blir då också, att för sådana droger och substanser, vilka ej finnas upptagna i farmakopén, skola för läkemedelsindustrien och droghandeln gälla samma 500

bestämmelser i dessa avseenden som för apoteken (jfr 2 § utrustningskungörelsen). I anslutning härtill må nämnas, att svenska farmakopén redan upptager ett antal läkemedel, som icke kunna framställas eller dispenseras på apotek, t. ex. insulin, injektionspreparat av lever samt vissa hypofyspreparat. Det må här även framhållas, att tillämpandet av farmakopéns föreskrifter på fabriksframställda varor bör kunna genomföras vare sig nuvarande ansvarsbestämmelser i princip bibehållas eller om andra synpunkter på an; svarsfrågan komma att göra sig gällande (jfr bilaga 3). Emot uppfattningen att farmakopéns föreskrifter i princip böra gälla även sådana läkemedel, som ej hänföras till apoteksvaror, h a r anförts, att det för dessa fall ofta icke torde vara erforderligt med så hög renhetsgrad på beståndsdelarna, som farmakopén föreskriver. Priset för dessa läkemedel skulle därför behöva höjas, om farmakopéns föreskrifter bleve gällande. Häremot bör framhållas, att skillnaden i pris mellan ifrågakommande ämnen, droger och beredningar med olika renhetsgrad i allmänhet är så obetydlig i förhållande till övriga utgiftsposter vid tillverkning och försäljning av dylika läkemedel, att denna prisskillnad i regel helt saknar betydelse vid jämförelse med den kvalitetsgaranti och säkerhet, som ett tillämpande av farmakopéns föreskrifter medför. Vidare kan nämnas, att svenska farmakopékommittén numera söker tillse, att farmakopékraven på renhetsgraden av beståndsdelarna i läkemedel icke ställas högre än nödvändigt. Dessutom intagas i farmakopén, när så erfordras, olika renhetsgrader av samma ämne. Här anförda synpunkter och fakta torde visa, att kritiken mot att tilllämpa farmakopéns föreskrifter jämväl på de fria läkemedlen numera knappast är berättigad. Medicinalstyrelsen bör dock, när så befinnes motiverat, äga att efter ansökan från läkemedelstillverkare medgiva användandet av annan kvalitet än den som uppfyller farmakopéns fordringar. Beviljande och återkallande av tillstånd Rätt att för avsalu tillverka a p o t e k s v a r a tillkommer enligt gällande apoteksvarustadga § § 4 och 6 — förutom apoteksföreståndare — den som skriftligen därom gör anmälan hos vissa lokala myndigheter. Något tillstånd att bedriva sådan rörelse erfordras icke. Däremot föreskrives viss kompetens hos föreståndaren (se nedan). För rätt att tillverka läkemedel, som äro att hänföra till g i f t e r a v f ö r s t a k l a s s e n , erfordras enligt giftstadgans 7 § tillstånd av medicinalstyrelsen. Vid ansökan härom skall bland annat bifogas förteckning över de gifter av första klassen, som äro avsedda att användas i tillverkningen, samt uppgift om kompetens hos 501

den person som skall förestå rörelsen. Tillstånd meddelas för en tid av högst tre år och kan, när skäl därtill äro, återkallas. Tillstånd må avse rätt att i tillverkningen använda visst eller vissa angivna gifter av första klassen eller ock dylika gifter i allmänhet. I fråga om tillverkning eller försäljning av f r i a l ä k e m e d e l har det varken stadgats något anmälningsförfarande eller uppställts några kompetenskrav för rörelsens föreståndare eller meddelats andra föreskrifter, som kunna förhindra försäljning av mindervärdiga produkter. I medicinalstyrelsens förslag av år 1919 till förordning rörande inspektion och kontroll av tillverkning av och grosshandel med a p o t e k s v a r o r m. m. förordades bland annat skyldighet för vederbörande att anmäla sådan rörelse hos medicinalstyrelsen i stället för hos vissa lokala myndigheter. 1931 års apotekssakkunniga föreslogo tillstånd av medicinalstyrelsen för tillverkning av och grosshandel med a p o t e k s v a r o r samt ett anmälningsförfarande, när det gällde tillverkning av f r i a l ä k e m e d e l . Medicinalstyrelsens förslag av år 1947 till läkemedelsstadga, avsedd att ersätta apoteksvarustadgan, innebär bland annat, att nödiga bestämmelser om inspektion och kontroll av apoteksvaror och fria läkemedel skola utfärdas av medicinalstyrelsen (nu Kungl. Maj:t). Enligt förslaget skall tillstånd av medicinalstyrelsen erfordras för rätt att för avsalu tillverka resp. driva grosshandel med a p o t e k s v a r o r . Detta tillstånd skulle meddelas för högst 3 år i sänder och — då skäl därtill föreligger — kunna återkallas av medicinalstyrelsen. Här förordade bestämmelser föreslås även skola bliva gällande för tillverkning av f r i a l ä k e m e d e l med undantag för »pastiller, kakor, tabletter, 'drops' och dylikt» samt naturprodukt, som avses i den i bilaga 3 vid »Näringspreparat» fogade anmärkningen. Förslaget berör däremot icke grosshandeln med fria läkemedel. I till medicinalstyrelsen avgivna yttranden över sistnämnda förslag har kritik riktats särskilt mot det föreslagna tillståndsförfarandet och mot begränsningen av tillstånden till högst 3 år i sänder. Sålunda anser Stockholms handelskammare, Sveriges kemiska industrikontor och de svenska läkemedelsfabrikerna, att några bärande skäl för ett sådant tillståndstvång icke redovisats. Folkhälsoinstitutet anser, att en avsevärd begränsning av de varor, för vilka tillverkningstillstånd kräves, bör kunna ske utan att legitima medicinska intressen därav beröras. Tekniska högskolan ifrågasätter nödvändigheten av tillståndstvång. Skulle detta förfaringssätt anses erforderligt, förordar högskolan, i likhet med nämnda representanter för näringslivet, att tillståndbevisen icke tidsbegränsas och att de ej skola gälla fria läkemedel, för vilka ett anmälningsförfarande bör vara tillräckligt. Även specialitetsnämnden och apotekarorganisationerna anse, att den föreslagna tidsbegränsningen bör utgå. Näringslivets representanter anse det önskvärt, att de skäl som kunna motivera ett återkallande av tillstånd skola angivas. Det anses även, att beviljande och indragning av tillstånd böra åvila Kungl. Maj :t i stället för medicinalstyrelsen. Dessutom förordas övergångsbestämmelser, som giva nuvarande 502

företag på området befrielse från tillståndsbevis för fortsatt rörelse. Ett anmälningsförfarande anses här vara tillfyllest. Vidare framhålles från flera håll beträffande tillståndsförfarandet, att detta endast kan tillämpas mot de svenska fabrikerna. I motsats till ovannämnda remissinstanser tillstyrker specialitetsnämnden medicinalstyrelsens förslag om tillståndsförfarande för såväl apoteksvaror som fria läkemedel. Vad de senare beträffar, framhåller specialitetsnämnden bland annat, att särskilt vitaminpreparatens tillkomst medfört att situationen nu är en helt annan än vid apoteksvarustadgans utfärdande. Kontroll är även av utomordentlig betydelse i fråga om näringspreparat, sårsalvor, salter och avmagringsmedel. Läkemedelsutredningen: En komplettering av läkemedelskontrollen med bestämmelser om beviljande och återkallande av tillstånd att tillverka resp. i grosshandel försälja a p o t e k s v a r o r anser utredningen vara en av de åtgärder som böra vidtagas i syfte att motverka eller undanröja i detta kapitel tidigare omnämnda missförhållanden. För en ansvarskännande företagare bör det snarare vara en fördel än olägenhet att få förutsättningarna för tillverkning resp. försäljning av läkemedel prövade, innan själva verksamheten påbörjas. Vid ett anmälningsförfarande torde enligt utredningens mening ej sällan uppstå betydande svårigheter att utan dröjsmål vid behov kunna helt förbjuda en redan igångsatt verksamhet, såvida icke rigorösa bestämmelser införas. Härtill kommer, att en sådan möjlighet att kunna påbörja tillverkning resp. försäljning av mindervärdiga läkemedel synes kunna gagna endast ovederhäftiga företagares intressen. Vid prövning av ansökan om tillstånd att tillverka resp. i grosshandel försälja apoteksvaror bör alltså tillses, att föreståndaren för verksamheten äger föreskriven kompetens samt att företagets lokaler (inredning, utrustning etc.) äro ägnade för i ansökningen uppgivet ändamål. Uppfyllas dessa fordringar, skall det sökta tillståndet beviljas att gälla tillsvidare utan någon tidsbegränsning. Däremot bör beviljat tillstånd kunna genom beslut av medicinalstyrelsen återkallas, om företaget på ett icke tillfredsställande sätt bedriver sin verksamhet. Innan tillstånd återkallas, bör medicinalstyrelsen bereda företaget tillfälle att inkomma med yttrande. Har tillstånd indragits, bör medicinalstyrelsen äga att från fall till fall bedöma, huruvida förnyat tillstånd skall beviljas, om ansökan därom göres. Som övergångsbestämmelse bör gälla, att nuvarande företag på området icke behöva begära tillstånd att fortsätta sin rörelse. En anmälan till medicinalstyrelsen om rörelsens fortsatta bedrivande och kompetensen hos den ansvarige föreståndaren bör — såsom från tillverkarehåll framhållits — i dessa fall vara tillfyllest. Gällande föreskrifter rörande beviljande och återkallande av tillstånd 503

att tillverka läkemedel, som äro att hänföra till g i f t e r a v f ö r s t a k l a s s e n , torde böra bibehållas i nuvarande form. Beträffande f r i a l ä k e m e d e l anser läkemedelsutredningen, att flera skäl tala för, att även dessa varor böra vara underkastade tillståndstvång, särskilt som rådande missförhållanden främst omfatta de fria läkemedlen. Med beaktande av att ett stort antal fria läkemedel äro lätta att tillverka samt att de dessutom äga mindre medicinsk betydelse än apoteksvaror och läkemedel, som äro att hänföra till gifter av första klassen, synes det emellertid utredningen vara möjligt att beträffande fria läkemedel endast kräva ett anmälningsförfarande i stället för tillståndstvång. Något anmälningstvång torde dock icke böra stadgas beträffande tillverkning av eller grosshandel med sådana fria läkemedel (näringspreparat m. m.), som medicinalstyrelsen i sitt förslag till läkemedelsstadga ansett böra undantagas från här avsedd kontroll. Skulle det vid företagen inspektion visa sig, att tillverkare av fria läkemedel icke på ett tillfredsställande sätt kan handha tillverkningen, bör medicinalstyrelsen äga förbjuda tillverkningen. Föreståndarnas kompetens Enligt nuvarande bestämmelser (apoteksvarustadgan § § 4 och 6) är den som bedriver eller ämnar bedriva tillverkning av eller grosshandel med a p o t e k s v a r a skyldig att vid anmälan av sådan rörelse bifoga intyg »att han antingen själv äger skicklighet att bedriva den rörelse, varom här är fråga, eller ock anställt annan välfrejdad person med vitsordad skicklighet att förestå rörelsen». Föreståndare skall äga viss, i apoteksvarustadgan angiven vetenskaplig kompetens i kemi. De erforderliga kunskapsfordringarna i kemi synas här motsvara lägst farmacie eller medicine kandidatexamens eller vad som i huvudsak erfordras för godkända betyg i kemi för avläggande av examen vid tekniskt läroverk. Något strängare bestämmelser gälla enligt 7 § giftstadgan beträffande kompetensen hos föreståndare för tillverkning av resp. grosshandel med g i f t e r a v f ö r s t a k l a s s en. Däremot finnas för närvarande inga föreskrifter rörande kompetensen för tillverkare av f r i a l ä k e m e d e l . Apotekssakkunniga föreslogo med hänsyn till rådande missförhållanden, att vederbörande skulle styrka, ej blott att skicklighet att förestå rörelsen enligt apoteksvarustadgan föreligger, utan även att vederbörande verkligen utövar en tillfredsställande och stadigvarande tillsyn över rörelsen. Medicinalstyrelsens förslag till läkemedelsstadga innebär en skärpning av kompetensfordringarna för föreståndare för tillverkning av resp. grosshandel med a p o t e k s v a r o r . Vid ansökan till medicinalstyrelsen om tillstånd att utöva här nämnd verksamhet skall bifogas intyg, att sökanden antingen själv äger skicklighet att bedriva den rörelse, varom är fråga, eller ock anställt en eller flera personer med skicklighet att förestå rörelsen. Som minimikrav beträffande vetenskaplig skicklighet föreslås kunskaper i ämnet kemi, som huvudsakligen synes motsvara 504

betyget med beröm godkänd i fil. kand.-examen. Som föreståndare bör även godtagas person utan akademisk examen, som på i förslaget föreskrivet sätt kan styrka sig äga nämnda kompetens i kemi. — Medicinalstyrelsen uppställer även krav på skicklighet att förestå tillverkning av f r i a l ä k e m e d e l med vissa undantag (se sid. 502). De erforderliga kunskaperna i kemi synas här ungefärligen motsvara gällande fordringar på föreståndare för tillverkningen av apoteksvaror. I yttranden till medicinalstyrelsen över dess förslag angående kompetens för föreståndare, ha näringslivets representanter gjort gällande, att de vetenskapliga kompetenskraven äro för höga. Särskilda kompetenskrav för tillverkning av fria läkemedel anses antingen ej alls erforderliga eller erforderliga endast för vissa läkemedel. Det anses ej heller motiverat att uppställa högre kompetenskrav för tillverkare av apoteksvaror än som för närvarande gäller för tillverkare av gifter av första klassen. Tekniska högskolan förordar i likhet med medicinalstyrelsen kompetenskrav även för föreståndare för tillverkning av fria läkemedel. Apotekarorganisationerna anse, att samma kompetenskrav böra fastställas för tillverkning av alla läkemedel, oavsett om läkemedlet är giftigt ämne, apoteksvara eller fritt läkemedel; kompetensen bör motsvara den av medicinalstyrelsen för tillverkning av apoteksvara föreslagna. Specialitetsnämnden förordar, att de i giftstadgan föreskrivna kompetensvillkoren att förestå tillverkning av gift av första klassen bringas i överensstämmelse med de föreslagna kompetenskraven för tillverkning av apoteksvara. Läkarförbundet föreslår, att enhetliga kompetenskrav införas för att förestå tillverkning av läkemedel, och att dessa sättas lika med giftstadgans. Läkemedelsutredningen: Beträffande fordringarna på föreståndarnas vetenskapliga kompetens (examina eller på annat sätt styrkt vetenskaplig utbildning) vill utredningen i princip ansluta sig till vad medicinalstyrelsen härutinnan föreslagit i fråga om tillverknng av resp. grosshandel med a p o t e k s v a r o r . De nuvarande kompetenskraven böra sålunda höjas. Då någon anledning icke torde föreligga att i detta avseende göra åtskillnad mellan apoteksvaror och läkemedel, som utgöra g i f t e r a v f ö r s t a k l a s s en, böra giftstadgans kompetensvillkor gälla för föreståndare för tillverkning av resp. grosshandel med båda dessa slag av läkemedel. Även en person utan vetenskaplig examen bör dock kunna förklaras kompetent som föreståndare för verksamheten, om han av medicinalstyrelsen prövas besitta nödiga kunskaper. — Ifråga om tillverkning av f r i a l ä k e m e d e l anser läkemedelsutredningen, att vetenskaplig kompetens hos föreståndaren i regel icke bör krävas. Medicinalstyrelsen bör dock äga befogenhet att, när så anses erforderligt, ålägga tillverkare att för tillverkning av viss vara anställa föreståndare med vetenskaplig kompetens. — För föreståndare för grosshandel med fria läkemedel torde det icke vara erforderligt att uppställa särskilda kompetenskrav. 505

Läkemedelsutredningen anser det vidare böra krävas, att föreståndare för läkemedelstillverkning även besitter erforderlig praktisk erfarenhet. En akademisk examen ger ju nämligen i och för sig ingen garanti för att vederbörande är kompetent att leda sådan tillverkning. För att i möjligaste mån förhindra bulvansystem bör — såsom medicinalstyrelsen föreslagit — stadgas, att förståndaren skall »utöva den faktiska tillsynen av läkemedelstillverkningen». Emot förslaget om ökade kompetensfordringar för föreståndare för läkemedel stillverkning har anförts bland annat, att det ligger i företagets eget intresse att äga en tillräckligt kompetent föreståndare. Erfarenheten har emellertid tillfullo visat, att kravet på ökad kompetens för föreståndare för tillverkning av och grosshandel med apoteksvaror samt viss kompetens för föreståndare för tillverkning av fria läkemedel är väl motiverat. Här förordade bestämmelser, vilka syfta till att motverka en underhaltig läkemedelstillverkning, torde icke komma att medföra några olägenheter för kompetenta och vederhäftiga läkemedelstillverkare, särskilt som möjlighet skulle finnas att medgiva befrielse från kravet på vetenskaplig kompetens i kemi, när sådan kompetens befinnes ej vara erforderlig.

C. R i k t l i n j e r för

inspektionsverksamheten

Vid utarbetandet av de riktlinjer för inspektion och kontroll av inhemska läkemedelsfabriker och droghandelsföretag, som läkemedelsutredningen framlägger här nedan, har utredningen givetvis beaktat vad tidigare publicerade förslag i ämnet innehålla. Den senare utvecklingen på läkemedelsområdet har emellertid medfört, att dessa förslag i vissa hänseenden blivit föråldrade. De av utredningen uppdragna riktlinjerna få därför betraktas såsom ett försök att åstadkomma en efter nu rådande förhållanden bättre anpassad kontroll av den tillverkning och försäljning av läkemedel, som försiggår utom apoteken. Inspektion och kontroll av läkemedelsfabriker Inspektionsverksamheten bör under medicinalstyrelsens överinseende ombesörjas av SFL genom de därstädes anställda apoteksinspektörerna, vilka med hänsyn till sitt utvidgade verksamhetsområde torde böra benämnas läkemedelsinspektörer. Medicinalstyrelsen bör liksom nu k u n n a förordna annan person än inspektör (förste provinsialläkare, provinsialläkare, apotekare etc.) att företaga viss inspektion, när så befinnes lämpligt. Beträffande allmänhygieniska och andra medicinska frågor bör som hittills ett samarbete ske med vederbörande tjänsteläkare. 506

Erfarenheten får utvisa, hur ofta och i vilken omfattning inspektioner böra företagas. Utredningen anser för sin del, att det ej torde bli nödvändigt att inrätta ytterligare inspektörstjänster. Den utvidgade inspektionsverksamheten medför visserligen en ökad arbetsbörda för inspektörerna. Men om det av utredningen föreslagna statliga apoteksbolaget kommer till stånd, måste detta självt utöva en effektiv intern kontroll, och det torde därför kunna antagas, att arbetet med den statliga kontrollen av apoteksinrättningarna i motsvarande grad kommer att minska. Beträffande tystnadsplikt bör stadgas, att inspektör eller annan person, som utövar inspektion och kontroll, ej må obehörigen nyttja eller röja, vad han under sådan förrättning inhämtat (jfr 33 § andra stycket giftstadgan). Det bör även tillses, att straffpåföljden blir tillräckligt kännbar för att verka avskräckande. Med hänsyn till inspektionens art böra tillverkningsföretagen indelas i två grupper: 1) Företag som tillverka a p o t e k s v a r o r och läkemedel, som äro att hänföra till g i f t e r a v f ö r s t a k l a s s e n . Alla till denna grupp hörande företag böra vara underkastade en kontinuerlig kontroll genom läkemedelsinspektörerna. — Vad de h o m e o p a t i s k a l ä k e m e d l e n beträffar, må framhållas, att det medicinska värdet av dessa läkemedel är i hög grad diskutabelt. Utredningen anser det därför vara ett allmänt intresse att en möjligast effektiv kontroll av dem kommer till stånd. Som förut sagts, är det emellertid, utom i enstaka undantagsfall, icke möjligt att kontrollera de homeopatiska läkemedlen genom analys av den färdiga produkten. På grund härav böra de underkastas en kontinuerlig kontroll på tillverkningsplatsen. 2) Företag som tillverka f r i a l ä k e m e d e l . Läkemedelsinspektörerna böra äga rätt att, när så befinnes erforderligt, kontrollera de fabriker och övriga produktionsställen, där dessa läkemedel beredas. Härigenom torde i icke ringa omfattning försäljningen av underhaltiga läkemedel av denna art kunna förhindras. Utan tvivel hade det varit önskvärt med en kontinuerlig inspektion även av de till denna grupp hörande företagen, särskilt som grava anmärkningar ofta med fog riktats just mot åtskilliga fria läkemedel. Av praktiska skäl torde det dock få anses uteslutet att införa en obligatorisk sådan inspektion. Beträffande företag, som tillverka både apoteksvaror och fria läkemedel, bör givetvis gälla, att den inspektion och kontroll, som berör tillverkningen av fria läkemedel, skall företagas endast på det sätt som föreskrives för dessa läkemedel. Inspektionen bör ej omfatta ekonomiska förhållanden, bokföring eller sådan kontroll, som kan giva inblick i fabrikationshemligheter eller forsknings- eller försöksverksamhet i övrigt. Inspektionen bör ej heller utan 507

företagsledningens medgivande omfatta fabrikens egen tillverkningskontroll eller själva tillverkningen av läkemedlen. Beträffande fabrik, som även tillverkar andra produkter än läkemedel, skall inspektionen givetvis endast omfatta de delar av verksamheten, som beröra läkemedel. Med dessa inskränkningar bör inspektionen avse följande: 1) Fabrikslokalerna: läge, utrymme, inredning och lämplighet för fabrikation i såväl hygieniskt som farmacevtiskt avseende. 2) Utrustningen: beskaffenhet av apparatur, redskap och annan utrustning för tillverkningen samt anordningar för hygien, sterilisering etc. 3) Råvarukontrollen: beskaffenhet, förvaring och signering av ämnen, droger och halvfabrikat. Särskilt avseende skall fästas vid att gällande författningar iakttagas i fråga om förvaring, hantering och signering av giftiga ämnen och sprit, så att icke obehöriga kunna komma åt dessa varor eller varorna eljest komma till användning för icke avsett ändamål. 4) Tillverknings journalerna: analysjournaler skola föras i erforderlig omfattning och vid behov uppvisas. 5) Tillverkningskontroll för sådana läkemedel, som icke kunna analyseras i färdigberett tillstånd (t. ex. flertalet homeopatika). 6) De färdiga läkemedlen: förvaring, signering och beskaffenhet. 7) Distribution: varornas utlämnande, speciellt giftiga sådana. Läkemedelsinspektörerna böra äga rätt att för analys vid SFL på fabriken taga prov ej endast på ämnen och droger, vilka såsom sådana avses skola ingå i läkemedelsberedning, utan även på färdigberett läkemedel. Vid inspektionerna bör även tillses, att föreståndaren för tillverkningen i realiteten ägnar sig åt denna verksamhet i erforderlig omfattning. Det har ifrågasatts, huruvida icke inspektionen bör utvidgas till att omfatta även andra sidor av fabrikernas verksamhet. En sådan utvidgad kontroll skulle utan tvivel i många fall kunna giva inspektörerna en bättre inblick i fabrikens sätt att sköta läkemedelstillverkningen. Enligt läkemedelsutredningens uppfattning tala emellertid avgörande skäl emot att giva inspektionen en sådan ökad omfattning. Härigenom skulle nämligen en inspektör ej sällan kunna få en för tillverkaren icke önskvärd insyn i läkemedelstillverkningen. För övrigt hänvisas till kommentarerna i anslutning till följande punkter, vilka varit föremål för särskilt övervägande, emedan de för närvarande ingå som ett led i inspektionen av de till vissa apotek knutna distriktslaboratorierna. 1) Personalförhållanden (huruvida personalen är tillräcklig resp. besitter erforderlig kompetens). Därest föreskrifter om en ökad kompetens hos föreståndaren i ovan nämnd omfattning utfärdas, bör detta vara tillfyllest. 2) Fabrikens egen iillverkningskontroll. Genom granskning av protokoll 508

över analyser vid tillverkningen m. m. skulle kunna tillses, att den fortlöpande driftskontrollen är tillräckligt utförlig och noggrann. En god driftskontroll bidrager givetvis till att säkerställa en högvärdig slutprodukt. Utredningen anser dock, att bedömning av råvarorna och slutprodukten bör giva statskontrollen tillräckligt material i detta avseende, under förutsättning att inspektörerna givas rätten att vid behov (t. ex. efter konstaterande av icke önskvärda läkemedelsverkningar hos en patient) taga del av tillverkningsj ournalen. 3) Tillverkningen. Genom att följa själva tillverkningen av ett läkemedel skulle inspektörerna givetvis många gånger kunna få en bättre inblick än eljest i fabrikernas förutsättningar att tillverka detsamma. Enligt utredningens mening bör detta emellertid ej få ske i andra fall än då det är omöjligt att genom en analys av den färdiga produkten konstatera, huruvida deklarationen på förpackningen är riktig. I övriga fall torde en sådan åtgärd ej vara erforderlig och skulle säkerligen — icke utan fog — av tillverkarna betraktas som ett alltför stort intrång i deras verksamhet. Med hänsyn till de komplicerade framställningsmetoderna för åtskilliga moderna läkemedel är det även sannolikt, att inspektörerna ej alltid skulle kunna på ett tillräckligt sakkunnigt sätt yttra sig om denna tillverkning. Inspektion och kontroll av grosshandeln med läkemedel Av vad ovan anförts framgår, att läkemedelsutredningen principiellt anser, att alla som idka handel med läkemedel, böra inordnas under en statlig kontroll. Därest farmakopéns föreskrifter i tillämpliga delar bli gällande även för grosshandeln med läkemedel, utgör detta enligt utredningens mening ett ytterligare skäl för att grosshandeln göres till föremål för en effektiv inspektion och kontroll. Denna bör dock självfallet ej givas sådan omfattning, att den medför olägenheter för ansvarskännande företagare inom branschen. Företag som idka grosshandel med a p o t e k s v a r o r , läkemedel, som äro att hänföra till g i f t e r a v f ö r s t a k l a s s e n , och b a k t e r i o l o g i s k a p r e p a r a t böra vara underkastade en kontinuerlig inspektion och kontroll. Däremot torde någon kontinuerlig kontroll ej erfordras beträffande grosshandeln med f r i a l ä k e m e d e l . Läkemedelsinspektörerna böra dock, liksom i fråga om tillverkare av sådana läkemedel, äga rätt att i fall av behov företaga inspektion och kontroll även av denna verksamhet. Inspektionen bör i stort sett ske efter samma grunder som ovan föreslagits för läkemedelsfabrikerna. Den bör sålunda i första hand avse: 1) Lagerlokalerna, deras läge, utrymme, inredning och lämplighet för ända509

målet. 2) Beskaffenhet, förvaring och signering av apoteksvaror och gifter, så ock av andra droger, ämnen och beredningar, vilka äro avsedda till framställning av sådana läkemedel, som icke äro undantagna från kontroll. 3) Distribution (varornas utlämnande, speciellt giftiga sådana). Inspektionen bör ej omfatta ekonomiska förhållanden eller bokföring samt givetvis ej heller de delar av grosshandelns verksamhet som ej omfattar läkemedel.

Om inspektion ger anledning till anmärkning och rättelse ej vidtages inom viss skälig tid, bör medicinalstyrelsen äga meddela förbud mot verksamhetens bedrivande intill dess det blivit styrkt, att rättelse vidtagits, alternativt återkalla det av styrelsen meddelade tillståndet (jfr sid. 503). över medicinalstyrelsens beslut härom bör klagan få föras hos Kungl. Maj :t i vederbörande statsdepartement inom tid, som i allmänhet är bestämd för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut. Medicinalstyrelsens beslut bör dock, utan hinder av besvär, lända till efterrät» telse intill dess annorlunda kan varda förordnat.

Kap. 19. Sammanfattning av läkemedelsutredningens betänkande Avdelningarna I och II av betänkandet innehålla huvudsakligen redogörelser för utvecklingen inom läkemedelsförsörjningen från äldre tider fram till våra dagar och för de nuvarande förhållandena. I avdelningarna III—V framläggas utredningens synpunkter och förslag.

Avd. I Kap. 1. Inledningsvis har gjorts en sammanställning av huvuddragen av den svenska läkemedelsförsörjningens organisation och funktioner. Mera detaljerade redogörelser härför lämnas i avd. II (kap. 4—7). Kap. 2. Här återgivas de för utredningen utfärdade direktiven. Dessutom redogöres för innehållet i dels den motion, som närmast legat till grund för riksdagens hemställan om en utredning av förhållandena på läkemedelsområdet, och dels de över motionen avgivna yttrandena. Enligt direktiven omspänner utredningens uppdrag samtliga led i läkemedelsförsäljningen, dvs. såväl tillverkningen som distributionen engros 510

och i detalj. Utredningen motiverar här varför betänkandet trots detta utmynnar i ett förslag, som i stort sett endast berör apoteksväsendet. Huvudskälet härtill är att utredningen funnit, att om man sammanför rikets apotek till ett företag med staten som ägare, får apoteksrörelsen en så stark ställning inom läkemedelsförsörjningen, att man i fråga om den enskilda droghandeln och läkemedelsindustrien kan nöja sig med en statlig inspektion och kontroll av dessa verksamhetsgrenar (jfr kap. 18). Kapitlet innehåller slutligen en förteckning över den expertis som av utredningen anlitats för olika uppdrag samt för de överläggningar, utredningen haft med olika myndigheter, institutioner och fackmän. Kap. 3. Frågan om åtgärder för läkemedlens förbilligande har tidigare utretts av 1912 års apotekskommitté och 1931 års apotekssakkunniga samt av medicinalstyrelsen. I detta kapitel omnämnas de framkomna förslagen och de praktiska resultaten av desamma. Till åtlydnad av de utredningen givna direktiven och med hänsyn till att utredningen föreslår att apoteksrörelsen skall läggas under statsmonopol redogöres här även dels för den vid föregående utredningar anförda argumentationen för och emot apoteksväsendets förstatligande, dels ock för vad som under senare år i samma fråga förevarit i de andra nordiska länderna.

Avd. II Kap. 4. Apoteksväsendet är underkastat en minutiös reglering genom av Kungl. Maj:t och medicinalstyrelsen utfärdade författningar eller föreskrifter samt genom inom apoteksrörelsen internt träffade överenskommelser. 1912 års apotekskommitté och 1931 års apotekssakkunniga gjorde sammanställningar av gällande bestämmelser. Då lång tid förflutit sedan dess, och synnerligen betydelsefulla förändringar skett på detta i och för sig svåröverskådliga område — t. ex. vad angår apoteksväsendets ekonomiska kollektivisering — har utredningen funnit en aktuell sammanställning av gällande bestämmelser påkallad. Vilka ämnen, som avhandlas i kap. 4, framgår av betänkandets innehållsförteckning, til) vilken torde få hänvisas. Här skall endast följande framhållas. På läkemedelsutredningens uppdrag har f. d. justitierådet E. Sandström verkställt en utredning rörande apoteksprivilegiernas rättsliga innebörd. Den utmynnar i att hinder rättsligt sett icke kan anses föreligga för apoteksväsendets förstatligande. Framställningen av vidtagna åtgärder för centralisering av apotekens läkemedelstillverkning har gjorts utförlig, emedan tillkomsten av distriktslaboratorieorganisationen tillmätes särskilt stor betydelse bland annat inom apotekarkåren. 511

1 de avsnitt som beröra inkomstregleringen inom apoteksväsendet och apoteksväsendets kollektivisering har utredningen till de lämnade redogörelserna fogat vissa egna kommentarer. Kap. 5. Enligt sina direktiv skulle utredningen ingående utreda förhållandena inom grosshandeln med läkemedel samt inom läkemedelsindustrien. I detta kapitel redogöres för det utredningsmaterial, utredningen kunnat införskaffa, och för resultatet av bearbetningen av detsamma. Då icke alla droghandelsföretag varit villiga att ställa begärt material till utredningens förfogande, uppvisar detsamma vissa brister. Undersökningen av grosshandeln har omfattat de fem företag som dominera denna gren av läkemedelshandeln. Deras omsättning var 1948 65 milj. kronor. Av omsättningen belöpte 80 procent på apoteken. Inom företagen sysselsattes omkring 800 personer, förvaltningspersonal och arbetare till ungefär lika antal. Enligt industristatistiken uppgick 1948 antalet läkemedelsfabriker till 15 med 1 490 anställda, varav 660 förvaltningspersonal och 830 arbetare, allt i avrundade tal. Tillverkningsvärdet var 43 milj. kronor. Endast 8 av de 15 fabrikerna bedrevo 1948 tillverkning i större skala. Av dessa fabriker hade 7 en sammanlagd omsättning av 42,5 milj. kronor. Härav utgjorde försäljningen direkt till apotek 6,6 milj. kronor, försäljningen till återförsäljare (droghandlare m. fl.) 29,5 milj. kronor och försäljningen till export 2,7 milj. kronor. Det i företagen investerade kapitalet uppgick till i runt tal 37,5 milj. kronor. Kap. 6. Beredskapsåtgärderna på den civila läkemedelsförsörjningens område få sin belysning i detta kapitel. Efter en skildring av hur organisationen tidigare varit utformad, redogöres för vilka uppgifter och befogenheter inom läkemedelsförsörjningen som för närvarande tillkomma riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och sjukvårdsberedskapsnämnden. Kap. 7. Den militära läkemedelsförsörjningen i vårt land är skild från den civila och drives i statlig regi. Ledningen tillkommer försvarets sjukvårdsstyrelse med det till Karolinska sjukhuset förlagda militärapoteket som verkställande organ. Kapitlet innehåller en redogörelse för utredningar och diskussioner om den militära läkemedelsförsörjningens ordnande samt för de nuvarande förhållandena särskilt vad gäller omsättningen av försvarets läkemedel.

Avd. I I I Kap. 8. I detta kapitel uppehåller sig utredningen vid de mest framträdande bristerna inom läkemedelsförsörjningen och omnämner inlednings512

vis några av de betydelsefullare anmärkningar, som från olika håll framförts, t. ex. att tillverkningen inom apoteksväsendet är allt för splittrad, att apoteken använda överkvalificerad arbetskraft och att det brister i intresset inom apoteksväsendet för en rationalisering i allmänhet av apoteksdriften. Mot droghandeln har anmärkts, att dess prissättning ej kan kontrolleras samt att den har för stor personal och för stora omkostnader. I viss mån samma anmärkningar ha riktats mot läkemedelsindustrien. Läkemedelsutredningen antyder här också resultatet i ett par viktiga avseenden av en av med. lic. S. Hammarskjöld för utredningens räkning utförd receptundersökning. Undersökningen har bland annat visat, att läkemedel sförskrivningen nu sker utan tillräckligt beaktande av ekonomiska synpunkter och att ett anmärkningsvärt stort antal av läkarrecepten på s. k. extempore-beredningar äro behäftade med tekniska, medicinska eller farmacevtiska fel. För egen del anför utredningen, att så som läkemedelshandeln nu fungerar, saknas inom densamma allt intresse för att råda bot på det påvisbara missbruket av läkemedel. Upplysningsverksamheten på läkemedelsområdet är i vissa avseenden otillfredsställande. Det kan ej vara principiellt riktigt att enskilda, ytterst av ekonomiska intressen burna företag skola ha så stort inflytande på läkemedelsförbrukningen, som nu är fallet. Det är en brist att det saknas ett av affärsintressen oberoende, aktivt och kompetent organ för upplysningsverksamhet. Enligt föreståndaren för statens farmacevtiska laboratorium äro minst 20 procent av de ca 2 700 nu inregistrerade specialiteterna icke önskvärda ur medicinsk synpunkt. Många enkla läkemedel, vilka innehålla identiskt samma verksamma substans, föras i handeln under olika namn. Det finns också ett överflöd av sammansatta läkemedel, vilka skilja sig från varandra huvudsakligen genom namn och pris. Läkemedelssortimentet blir härigenom onödigt stort utan motsvarande fördel för hälso- och sjukvården. Antalet apoteksinrättningar är för litet, betydligt färre i vårt land i förhållande till folkmängden än i grannländerna. En olägenhet är att sjukhusapoteken ej äro tillgängliga för poliklinikpatienterna. Ehuru en mycket betydande del av läkemedlen numera tillverkas utanför apoteken, bibehålla dessa i fråga om personal och utrustning i stor utsträckning samma karaktär som tidigare. Arbetsfördelningen är mindre väl ordnad, och överkvalificerad personal användes i icke ringa omfattning. Gällande bestämmelser om prissättningen äro vidlyftiga och svåröverskådliga. Ett grundläggande fel i systemet är att apoteksinnehavaren icke kan ha något intresse av ett lågt inköpspris, emedan hans avans då minskar. Ett påfallande drag är också den starka differentieringen av priset efter expeditionernas storlek. Tillverkningen av läkemedel inom apoteksväsendet är, trots tillkomsten 34 — 12189

av distriktslaboratorierna, alldeles för splittrad. Detsamma gäller beredningen av s. k. magistrellt förskrivna läkemedel. Till vad från andra håll framförts som kritik mot droghandeln fogar utredningen, att dess priser ej äro nöjaktigt differentierade efter order storlek. Vidare understrykes att, eftersom apoteksväsendet erbjuder ett föga tänjbart avsättningsområde, får konkurrensen de olika droghandelsföretagen emellan till huvudsaklig uppgift att öka det egna företagets kundkrets på bekostnad av de övrigas. Av detta föranledas onödiga kostnader. Distributionen från droghandeln till apoteken h a r i alltför hög grad detaljhandelskaraktär. Den fördel, detta innebär för allmänheten, vinnes till för högt pris. Medan apoteksrörelsen är föremål för en ingående reglering och kontroll, är läkemedelsindustrien i stort sett överlämnad åt sig själv. Industrien kan vid prissättning av sina produkter draga fördel av att de för apoteken gällande taxegrunderna — som också äro tillämpliga för industrien — äro uppbyggda på förutsättningen att tillverkningen sker i hantverksmässig skala. Kap. 9. Läkemedelsutredningen har undersökt, om det skulle vara möjligt att genom partiella reformer på det nuvarande apotekssystemets grund komma till rätta med påtalade missförhållanden och ernå ett förbilligande av läkemedlen. Det h a r vid tidigare utredningar framgått, att den minskning av apotekens omkostnader, som med nuvarande apotekssystem kunde vara möjlig att genomföra, icke skulle leda till nämnvärt lägre läkemedelspriser. Läkemedelsutredningen har funnit denna slutsats berättigad även i nuläget. Det nuvarande systemet med avgifter från apoteken till apotekskollektivet för täckande av gemensamma utgifter är så konstruerat, att det utövar ett förlamande inflytande på apoteksinnehavarnas initiativkraft. Om ingenting annat sker, bör en reformering av avgiftssystemet komma till stånd. Utredningen förordar, att därvid undersökes, om icke omsättningen i stället för rörelsevinsten bör vara grundvalen för avgifterna. Ett reformerat avgiftssystem ger dock i dagens läge ingen fullständig lösning av svårigheterna. Det finns ingen anledning förmoda, att ett ökat intresse för de enskilda apotekens ekonomi också skulle medföra större återhållsamhet när det gäller samfällighetens kostnader. Genom en revision av medicinaltaxegrunderna k u n n a läkemedelspriserna nedbringas. Emellertid har apoteksväsendet under tidernas lopp format sig efter taxegrunderna på ett sådant sätt, att varje förändring kan få svåra återverkningar på apoteksväsendets ekonomi. Symptomatiskt är att, då det 1949 bestämdes, att apotekarna icke längre skulle få r ä k n a sig till godo ersättning för assurans, frakt och emballage vid försäljning av farmacevtiska 514

specialiteter (vilket de tidigare fått göra, ehuru de i realiteten icke själva haft dessa kostnader), så bestämdes också, att de för därav föranledd inkomstminskning skulle kompenseras med medel ur fonden för läkemedelsprisens reglering. Enär utredningen föreslår, att apoteksväsendet i sin helhet skall omorganiseras, har den icke ansett sig böra utarbeta något förslag till revision av medicinaltaxegrunderna. Utredningen uttalar sig i detta sammanhang för att skatt icke skall uttagas på sprit, som användes vid läkemedelsberedning, samt betonar att apoteken i varje fall icke böra få tillgodogöra sig handelsvinst på skatten. 1931 års apotekssakkunniga framlade ett förslag till statsmonopol på grosshandeln med läkemedel. Utredningen anser, att full effekt av droghandelns förstatligande icke kan uppnås annat än efter en omorganisation av apoteksväsendet. I avvaktan på erfarenheterna av ett statligt apoteksföretags möjligheter att påverka prissättningen även i grosshandelsledet kan enligt majoritetens av utredningen mening frågan om droghandelns läggande under statsmonopol lämnas öppen. Det har diskuterats att förbilliga priset på vissa läkemedel genom att undantaga dem från apotekens monopolrättighet och låta dem säljas i allmänna handeln. Utredningen avvisar detta sätt att nedbringa läkemedelspriserna. Kontrollmöjligheterna skulle försämras och risk uppstå för ökad läkemedelskonsumtion. Förslag ha vid olika tillfällen framlagts om förbilligande av läkemedel för kroniskt sjuka samt om prisnedsättningar på vissa särskilt dyrbara läkemedel. Utredningen förordar att, i avvaktan på den s. k. läkemedelsreformens genomförande, medel ur fonden för läkemedelsprisens reglering tagas i anspråk för nämnda ändamål. Ett verksamt sätt att förbilliga läkemedlen för de sjuka är att läkarna tillse att prisbilliga läkemedel komma till användning. Medicinalstyrelsen har vid olika tillfällen framhållit denna synpunkt i cirkulär till läkarna. Utredningens receptundersökning visar, att stora besparingar kunna vinnas på denna väg. Det är att beklaga att de nuvarande ledande organen på hälsooch sjukvårdens område icke kunnat mera aktivt än som hittills skett eenom upplysning och handledning av läkarna verka för att läkemedelsekonomiska synpunkter i ökad utsträckning anläggas vid läkemedelsförskrivningen. Utredningen betonar i detta sammanhang angelägenheten av att blivande läkare erhålla ingående kännedom om möjligheterna att tillgodose nämnda synpunkter. Till sist framhåller utredningen att, om läkemedelspriserna överlag sänk515

tes under en viss nivå, skulle i första hand de mindre bärkraftiga apoteken komma att uppvisa underskott, och i sista hand skulle apotekskollektivets ekonomi undergrävas. En övergång från dyrare till billigare läkemedel skulle få samma effekt. Med nuvarande apotekssystem låter det sig därför svårligen göra att vare sig genom taxetekniska eller genom andra prisreglerande åtgärder åvägabringa en sänkning av läkemedelspriserna av någon betydelse, utan att samtidigt apoteksinnehavarna eller i varje fall en del av dem kompenseras för inkomstminskningen. Så länge regleringsfondens medel — nu över 46 milj. kronor — förslå, kan kompensationen utgå av dessa, men när fonden förbrukats skulle läkemedelspriserna åter få höjas. En allmän sänkning av läkemedelspriserna kan icke ske med mindre än att kostnaderna för tillverkning, distribution m. m. nedbringas. Utredningen anser det uteslutet att i nödig grad åstadkomma en sådan minskning av omkostnaderna, om apoteksväsendet bibehåller sin nuvarande organisation. Kap. 10. Läkemedelsstandardiseringen och dess konsekvenser har utredningen ansett vara en fråga av sådan vikt att den borde behandlas i ett särskilt kapitel. Utredningen har den meningen att avsevärda besparingar — sannolikt de största — i vårt folks läkemedelskostnader stå att vinna genom en bättre genomförd standardisering av läkemedlen. Standardiseringen har betydelse för rationaliseringen av såväl tillverkningen som distributionen. Utvecklingen på detta område är redan i gång och värdefulla erfarenheter h a vunnits vid sjukhusen och inom den militära sjukvården. Ledamöterna Ljungdahl och Ahlgren framlägga vissa medicinska synpunkter på standardiseringen. För att den medicinska utvecklingen ej skall hämmas av standardiseringen fordras att den håller j ä m n a steg med denna utveckling samt att den undan för undan anpassas därefter. Hur apoteksväsendet än organiseras, är det nödvändigt att under avsevärd tid framåt hålla möjligheter öppna för läkarna att använda sig av magistrella förskrivningar av läkemedel. Utredningen anför, att den ej kan förorda en läkemedelsstandardisering ledd uteslutande av ekonomiska hänsyn. Största beaktande måste ägnas de medicinska synpunkterna, men även om så sker k u n n a stora besparingar göras inom läkemedelsekonomien. En viss centralisering av framställningen av magistrellt förskrivna läkemedel bör också vara möjlig. Till en del frågor som sammanhänga med standardiseringen avser utredningen att återkomma i samband med den i direktiven för utredningen anbefallda översynen av gällande specialitetskungörelse. Utredningen understryker till sist att vad som är önskvärt i fråga om standardiseringen dock icke utan vidare låter sig genomföras. Vill man tillgodogöra sig de fördelar som kunna erhållas på läkemedelsstandardise516

ringens väg, måste enligt utredningens mening apoteksväsendet först genomgå en omorganisation. Kap. 11. Till detta kapitel ha sammanförts läkemedelsutredningens motiv för en omorganisation av apoteksväsendet. Det är ett viktigt allmänt och enskilt intresse att läkemedelskostnaderna begränsas. De kostnader, det allmänna efter läkemedelsreformens genomförande skulle få vidkännas för läkemedel, kan med utgångspunkt från 1949 års priser och förbrukning uppskattas till över 60 milj. kronor om året. Apoteksväsendets omkostnader måste, som nämnts, nedbringas, om läkemedlen generellt sett skola kunna förbilligas. Partiella reformer leda icke till målet. Framförallt kan man icke med dessa förverkliga syftet att få läkemedelshandeln att vara i mindre grad en av enskilda intressen dirigerad verksamhet och i högre grad en institution inom den samhälleliga hälso- och sjukvården. Apoteksväsendet behöver rationaliseras ur såväl ekonomiska som farmacevtiska synpunkter» men härför kräves en central ledning med myndighet över hela apoteksrörelsen. En så beskaffad ledning är emellertid oförenlig med ett system, inom vilket varje apotek är ett företag för sig med en privilegierad innehavare. Full effekt av en rationalisering av apoteksrörelsen kan enligt utredningens mening icke nås annorledes än genom att apoteken samordnas i ett riksomfattande apoteksföretag. Ett dylikt företag kan påtaga sig en aktivare roll inom farmacien än den nuvarande apoteksrörelsen. Man får ej sällan höra uttryck för den uppfattningen, att de apoteksanställda farmacevterna äro på väg att bli en kår av expediter. Otvivelaktigt är detta tendensen i den pågående utvecklingen. Utredningen understryker värdet för samhället av att även framgent ha tillgång till en kår av apotekare, vilka genom tradition och utbildning bibringats känslan av att i första hand vara medarbetare i den samhälleliga hälso- och sjukvården och som där också kunna finna användning för sina kunskaper. Ett sammanförande av rikets apotek till ett enda företag får dock sina mest påtagliga verkningar i ekonomiskt avseende. Utredningen hyser icke minsta tvekan om att kostnaderna för apoteksväsendet, som nu utgöra 40— 45 procent av intäkterna, skola kunna avsevärt nedbringas i ett dylikt företag. Företaget kan öva starkt inflytande på grosshandelns prissättning och kan kontrollera industriens priser. Företaget kan nämligen i fall av behov göra inköp utan mellanhänder och även tillverka läkemedel i större skala. Den starka ställning apoteksrörelsen på detta sätt får måste göra det lättare att komma till godtagbara prisuppgörelser med grosshandeln och industrien.

Erforderliga rationaliseringsåtgärder kunna i ett apoteksföretag av den typ, utredningen åsyftar, genomföras planmässigt och med minsta olägenhet för personalen. Apotekens inköpsfunktion kan utövas effektivare, då den sker i stor skala. Tillverkningen kan bättre centraliseras, likaså analysverksamheten. Lagerhållningen vid en del av apoteken kan minskas. Apoteken kunna differentieras och de mindre apoteken repliera på de större. Apoteken kunna förläggas oberoende av konkurrenssynpunkten. Standardisering kan ske av sortiment, lokaler, inredning osv. Bokföring, statistik och kalkylering kunna skötas centralt. Det har ifrågasatts, att ett s. k. fritt apotekssystem enligt mönster från de anglosachsiska länderna kunde vara lämpligt också i vårt land. Utredningen avvisar en sådan lösning med hänsyn först och främst till säkerhetssynpunkten men även av andra skäl. Ett riksomfattande apoteksföretag kan principiellt sett vara ett enskilt företag eller ett företag i vilket staten har bestämmanderätten. I senare fallet kan företaget drivas som ämbetsverk (affärsverk) eller som aktiebolag. I ett bolag kan staten ensam äga aktierna, men däri kunna även ingå andra delägare. De olika alternativen äro emellertid icke likvärdiga. Med ett centralt lett apoteksföretag i enskild regi skulle man icke komma undan en omständlig kontroll och direktivrätt från myndigheternas sida i syfte att trygga god kvalitet på varorna och skälig prissättning. Det är enligt utredningens åsikt föga troligt, att de nuvarande apoteksinnehavarna skulle kunna förmås att utan stark påtryckning från statsmakternas sida sammanföra sina apotek i ett företag. Och skola statliga påtryckningsmedel användas, lära de icke komina att brukas för att ersätta nuvarande apotekssystem med ett annat privatägt sådant. Utredningen har därför stannat för att föreslå, att staten övertager apoteksrörelsen. Det viktigaste skälet härtill är att staten kommer att få bära huvuddelen av kostnaden för läkemedelsförsörjningen. Staten bör då också ha det bestämmande inflytandet på dess organisation. Ett statsövertagande av apoteksväsendet torde även vara nödvändigt, om apoteksväsendet skall uppnå en sådan styrka att det kan göra sig fullt gällande inom läkemedelsförsörjningen. Ett ingrepp i apoteksrörelsen, sådant det utredningen förordar, kan knappast betraktas som en ny eller överraskande fas i utvecklingen utan snarast som ett logiskt fullföljande av densamma. Det ekonomiska ansvaret för hälso- och sjukvården har i ständigt växande grad överflyttats till samhället. Med hälso- och sjukvården hör läkemedelsförsörjningen självklart samman. Under sådana förhållanden lär det icke med fog kunna göras gällande att staten skulle göra sig skyldig till ett obehörigt ingrepp om den på sig överför det monopol, som nu utövas av apotekarna, och därmed försäk518

rar sig om större inflytande på läkemedelsförsörjningens organisation och funktioner än som nu kan ske genom medicinaltaxegrunderna. Därvid böra dock de nuvarande privilegieinnehavarna av billighetsskäl erhålla viss gottgörelse (se härom kap. 16). I samband med sin granskning av olika argument, som anförts mot ett statligt apoteksmonopol, gör utredningen ett par uttalanden som här böra noteras. Enligt utredningens mening måste det vara helt uteslutet att göra läkemedel till föremål för beskattning vare sig direkt genom någon form av omsättningsskatt eller indirekt genom att vinstmedel från ett statligt monopolföretag överföras till statskassan. Ej heller bör ett statsägt apoteksväsen utnyttja kommunala subventioner i form av hyresfrihet eller nedsatt hyra för apotekslokaler och bostäder för apoteksföreståndare. Utredningen framhåller till sist att den blivit övertygad om att apoteksrörelse väl lämpar sig för statsdrift, men den har förståelse för att särskilt på apotekarehåll även andra synpunkter kunna anläggas. Å andra sidan är utredningen icke främmande för tanken, att även apoteksrörelsens utövare, inför ett perspektiv av växande svårigheter att med nuvarande läkemedelspriser kunna finansiera apoteksrörelsen, skola vara villiga att fördomsfritt pröva utredningens motiv och förslag. Utredningen förutsätter att apotekarna, därest de skulle finna att man på andra vägar lika bra eller bättre kan nå de syften, utredningen med sitt förslag vill främja, icke skola underlåta att framlägga positiva motförslag.

Avd. IV Kap. 12. Sedan utredningen preliminärt beslutat framlägga förslag om statsmonopol på apoteksrörelse och att monopolrättens utövande skulle överlåtas till ett aktiebolag, trädde utredningen i förbindelse med apotekarsocietetens direktion och centralstyrelsen för Sveriges apotekareförbund för att utröna om de — utan att taga ställning till frågan i princip — kunde vara villiga att medverka vid utformningen av det ifrågasatta bolagets organisation, under förutsättning att apotekarkåren tillförsäkrades en minoritetspost aktier med garanti för utdelning samt representation i bolagets styrelse. Genom befullmäktigade representanter avböjde dock de nämnda organisationerna det gjorda erbjudandet. Representanterna deklarerade också — som svar på framställd fråga — att deras organisationer icke vore villiga att förhandla med utredningen rörande eventuella ersättningar till apoteksinnehavarna i samband med statens övertagande av apoteksrörelsen. Därefter fattade utredningen definitivt beslut om att framlägga ett förslag om ett helstatligt apoteksbolag; vid betänkandet skulle dock fogas utkast till en bolagsordning även för ett företag i vilket jämte staten annan skulle kunna vara delägare. 519

Utredningens betänkande innehåller i fråga om apoteksväsendets omorganisation dels ett förslag och dels en organisationsplan, som icke har förslags karaktär men som lagts till grund för utredningens ekonomiska beräkningar. Organisationsplanen behandlas i nästfoljande kapitel. Förslaget har fyra huvudpunkter: l:o) Genom lag bestämmes, att apoteksrörelsen skall läggas under statsmonopol. 2:o) Utövandet av monopolrättigheten överlåtes på ett aktiebolag, som övertager rikets alla apotek med rättigheter och skyldigheter. 3:o) Ett avtal upprättas mellan staten och apoteksbolaget angående monopolets utövande. 4:o) Genom en särskild förordning — den s. k. ersättningsförordningen — fastslås skyldighet för staten att inlösa apoteken och för monopolets utövare att gentemot apoteksinnehavare ikläda sig vissa ekonomiska förpliktelser: utgivande av lön, övergångsersättning och pension. För den närmare innebörden av de fyra huvudpunkterna redogöres i kap. 16. Av de två förslagen till bolagsordning för ett apoteksbolag avser det ena ett bolag med staten som ensam aktieägare, medan det andra möjliggör delägarskap även av annan än staten. Aktiekapitalet har satts till lägst 25 och högst 75 milj. kronor. Aktierna skola lyda på 1 000 kronor. Om apotekarkåren skulle medgivas delägarskap, bör enligt utredningens mening dess aktieinnehav begränsas till högst 10 och lägst 5 procent av aktiekapitalet. Utdelningen på aktierna bör maximeras till 4 procent. Styrelsen i bolaget föreslås skola bestå av fem ledamöter med tre suppleanter, alla utsedda av Kungl. Maj :t utan förslag från utomstående. Ledamoten Ahlgren har uttalat, att medicinalstyrelsen bör vara representerad i styrelsen. Revisorerna böra vara tre, av vilka en, tillika jourhavande revisor, förordnas av Kungl. Maj :t. Styrelsen och huvudkontoret böra ha sitt säte i Stockholm. Oktrojtiden för bolaget har föreslagits till 10 år. I anslutning till vissa uttalanden om innehållet i avtalet mellan staten och apoteksbolaget betonar utredningen, att apoteksbolagets ledning bör äga stor frihet att ordna sin verksamhet. Bland annat förutsattes, att efter en övergångstid något överhetligt fastställande av medicinaltaxegrunder icke längre skall förekomma. Under övergångstiden avses gällande taxegrunder och på grundval av dem utarbetade taxor skola i stort sett tillämpas. Efter ett förstatligande av apoteksväsendet inträda väsentliga förändringar i förhållandet mellan apoteksrörelsen och medicinalstyrelsen. Liksom tidigare skall medicinalstyrelsen öva kontroll över att hälso- och sjukvårdens krav bli tillgodosedda på läkemedelsområdet samt att gällande författningar efterlevas. En del av de uppgifter, som nu åvila styrelsen med avseende särskilt på apoteksväsendets ekonomi och organisation, böra dock enligt utredningen icke vidare tillkomma styrelsen utan helt ankomma på 520

apoteksbolaget. Som en följd av förändringarna kommer behov att uppstå av en omorganisation av apoteksbyrån i medicinalstyrelsen. Utredningen anser, att byrån i framtiden bör benämnas läkemedelsbyrån samt att den bör förestås av en läkare. En översyn av statens farmacevtiska laboratoriums organisation torde också bli aktuell. Den lagring av läkemedel, som nu ombesörjes av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap för sjukvårdsberedskapsnämndens räkning, torde kunna ombesörjas av apoteksbolaget. Sjukvårdsberedskapsnämnden torde endast behöva fylla en planerande uppgift. Utredningen framlägger dock icke några förslag till förändringar i den nu gällande ordningen. Ej heller har utredningen något förslag rörande den militära läkemedelsförsörjningen. Utredningen uttalar som sin mening att sjukhusapoteket vid Karolinska sjukhuset bör drivas av apoteksbolaget och alltså frigöras från sitt samband med militärapoteket. Förhållandet mellan det civila och det militära apoteksväsendet bör utredas särskilt. I kapitel 12 behandlas också ett apoteksbolags förhållande till läkemedelsgrosshandeln och läkemedelsindustrien. Majoriteten av utredningen anser det icke uteslutet, att en enskild droghandel skall kunna bestå under ett statligt apoteksmonopol. I fråga om läkemedelsindustrien uttalar utredningen enhälligt, att man bör intaga en avvaktande hållning. Skulle tillkomsten av ett apoteksbolag leda till kartellbildning inom industrien, har apoteksbolaget möjligheter att upptaga en motsvarande egen tillverkning. Ett apoteksbolag bör, liksom nu de enskilda apoteken, med monopolrätt ombesörja läkemedelsförsörjningen vid sjukhusen. Apotek böra efter samråd med resp. huvudmän inrättas vid sjukhusen och, i den utsträckning som är lämplig och möjlig, göras tillgängliga för såväl patienter i öppen vård vid sjukhusen som för allmänheten i övrigt. Kap. 13. I detta kapitel framlägger utredningen en organisationsplan för en statlig apoteksrörelse. En sådan har varit nödvändig bland annat för utredningens ekonomiska beräkningar. Inledningsvis framhålles, att det är svårt att bedöma en del faktorer av särskild betydelse för utformningen av ett apoteksbolags organisation. Utredningen avser därför icke, att planen skall bli bindande för ett apoteksbolag i vidare mån än som betingas av att den i vissa avseenden direkt ansluter till riktlinjer, som utredningen förutsatt skola uppdragas i avtalet mellan staten och apoteksbolaget. Organisationsplanen bygger på följande förutsättningar: l:o) Apoteksbolaget har rättighet och skyldighet att övertaga alla apoteksinrättningar i 521

riket. Alla apotek övertagas samtidigt. 2:o) Samtliga nuvarande apoteksinnehavare garanteras anställning i bolagets tjänst på i särskild författning föreskrivna villkor, varvid envar apoteksinnehavare har företrädesrätt till föreståndarskap vid det apotek han överlåtit. 3:o) All inom apoteksväsendet vid viss tidpunkt anställd personal, farmacevtisk och annan, medgives rätt att övergå i bolagets tjänst. Av det sist sagda följer, att apoteksbolaget under de första åren av sin verksamhet kommer att förfoga över en större personal än som skulle erfordras för att driva de nuvarande apoteksinrättningarna. Genom organisatoriska åtgärder kan nämligen i ett apoteksbolag behovet av personal starkt minskas. Å andra sidan har utredningen icke kunnat bortse från att under ett statligt apotekssystem krav sannolikt komma att resas på inrättande av nya apotek på alla de platser, där behov härav kan anses föreligga. Utredningen har därför inventerat behovet av nya apoteksinrättningar och i sin plan upptagit 132 nya sådana, av vilka flertalet ersätta befintliga läkemedelsförråd. Genom att inrätta nya apotek skapas möjligheter att bättre utnyttja den nuvarande personalen. För närvarande finnas i riket 414 självständiga apotek med 80 filialapotek, 12 sjukhusapotek och 3 apoteksfilialer eller tillsammans 509 distributionsenheter av apoteksinrättnings karaktär samt 510 läkemedelsförråd. I organisationsplanen upptagas 551 apotek, varav 14 vid sjukhus, samt 90 apoteksfilialer eller tillsammans 641 distributionsenheter. Läkemedelsförrådens antal nedgår samtidigt med 107 genom att 49 nuvarande förråd ändras till apotek och 58 till apoteksfilialer. Av apoteken äro 53 centralapotek, vilka avses skola intaga en ledande ställning i förhållande till de övriga distributionsenheterna. Bland annat skola centralapoteken förse övriga distributionsenheter med sådana beredningar och preparat, som icke med nödvändighet behöva tillverkas eller lagerföras vid dessa. Ledningen av apoteksbolagets verksamhet utövas under styrelsen av en direktion, som till sitt förfogande har en huvudcentral, fördelad på sex avdelningar: apoteksavdelningen, personalavdelningen, varuavdelningen, tekniska avdelningen, informationsavdelningen och kamerala avdelningen. Under huvudcentralen sortera depåer i Göteborg, Malmö och Umeå, anslutna till centralapotek på dessa platser. Organisationsplanen är i avseende på personalbehovet uppbyggd med tanke på vad ett apoteksbolag kan behöva av anställda inom olika personalkategorier sedan 132 nya apoteksinrättningar tillkommit samt erforderliga centraliserings- och rationaliseringsåtgärder blivit vidtagna. Organisationsplanen förutsätter, att endast större apotek skola förestås av leg. apotekare, medan mindre apotek i regel skola förestås av farm. kandidater samt apoteksfilialerna av kvalificerade tekniska biträden. Apoteken äro uppdelade i sju grupper efter storlek och allmän betydelse. Som före522

ståndare för de föreslagna 551 apoteken erfordras i grupperna 7—3 268 leg. apotekare och i grupperna 2—1 283 farm. kandidater. Totalt erfordras för apoteken 483 leg. apotekare och 1 062 farm. kandidater. Av teknisk personal erfordras 2 862 heltidsanställda och 450 deltidsanställda eller tillsammans 3 312 teknisk personal. I detta antal ingår 90 föreståndare för apoteksfilialer. För direktion, huvudcentral och depåer är personalbehovet enligt ett alternativ 66 ledningspersonal och 230 övrig personal och enligt ett annat 54 ledningspersonal och 180 övrig personal. Storleken av personalen vid centralen beror på vilken omfattning den centraliserade läkemedelstillverkningen kommer att få. Det för en apoteksrörelse med 132 nya apoteksinrättningar enligt organisationsplanen beräknade behovet av heltidsanställd och deltidsanställd personal är allt som allt ca 1 300 befattningshavare lägre än i den nuvarande apoteksrörelsen. Utredningen räknar dessutom med att inom läkemedelsgrosshandeln åtminstone 300 befattningshavare skola kunna inbesparas till följd av de ändrade förhållandena inom apoteksrörelsen. Enligt utredningens beräkningar blir besparingen av personal inom apoteksrörelsen med samma antal apotek som nu omkring 25 procent och med 132 nya apoteksinrättningar omkring 20 procent av den nuvarande på heltid och deltid anställda personalen. Minskningen av personalens antal kommer endast att uppnås successivt under ett flertal år. En inom utredningen gjord beräkning visar, att om man tillsvidare inställde all apotekarutbildning, skulle det taga en tid av ej mindre än 13 år för att utan andra särskilda åtgärder komma ned till det antal leg. apotekare, som ett apoteksbolag totalt har behov av. När antalet leg. apotekare minskas, måste emellertid antalet farm. kandidater ökas. Gruppen teknisk personal kan nedbringas utan större dröjsmål, beroende på att omsättningen av dylik personal inom apoteksrörelsen normalt är stor. Utredningen betonar till sist, att den förutser att kritik kominer att riktas mot organisationsplanens siffror. Det ligger emellertid i sakens natur, att beräkningar av detta slag icke kunna bli exakta, då de i mycket måste grundas på subjektiva bedömanden. Kap. 14. Om rikets apotek sammanföras till ett enda företag, inträda väsentliga förändringar med avseende på apoteksrörelsens praktiska utövande. Härav påverkas bland annat apotekens inköp samt distributionen, lagerhållningen, tillverkningen, analysverksamheten, prissättningen och kontrollen. I detta kapitel framlägger utredningen några av de synpunkter på dessa frågor, som framgått u r överläggningarna med den till utredningens förfogande ställda särskilda expertisen. 523

Utredningen har här räknat med att den nuvarande läkemedelsgrosshandeln skall bestå, men att dess personal och omkostnader i allmänhet skola kunna begränsas. Tillverkningen inom ett apoteksbolag bör göras så begränsad som med hänsyn till de allmänna intressen bolaget har att företräda är möjligt. Läkemedelsindustrien bör anlitas, när detta ställer sig ekonomiskt fördelaktigt, men viss tillverkning bör dock alltid bedrivas inom bolaget. Kan bolaget av industrien icke erhålla leveranser till skäliga priser, måste bolaget självt skaffa sig resurser för tillverkning i industriell skala varvid dock tillverkningen bör hållas skild från bolagets verksamhet i övrigt. Prissättningen i ett apoteksbolag bör ej som nu ske efter av myndigheterna fastställda medicinaltaxegrunder utan efter vanliga kommersiella grunder. Om ett apoteksbolag ålägges att tillhandahålla vissa läkemedel — exempelvis särskilt dyrbara, livsviktiga sådana — till priser, som understiga de på affärsmässiga grunder beräknade priserna, bör bolaget av allmänna medel erhålla gottgörelse för förlusten, såvida ej kompensation kan sökas i förhöjda priser på andra, mera umbärliga läkemedel. Intill dess bolaget hunnit utarbeta nya grunder för prissättningen, böra gällande medicinaltaxegrunder och taxor i stort sett tillämpas. Svårigheterna att skapa en tillfredsställande kontroll av lager och försäljning under ett statligt apoteksmonopol ha tidigare anförts som ett vägande argument mot ett dylikt system. Utredningen har i sin allmänna motivering (kap. 11) pekat på att man inom nuvarande apoteksväsende i och med kollektiviseringen delvis redan genomfört en kontroll över apoteken. Utredningen förmenar, att man i ett apoteksbolag kan hålla till godo med de kontrollmöjligheter, som i annan detaljhandel betraktas som acceptabla för rimliga kostnader. På samma sätt som den nuvarande apoteksinnehavaren måste ett riksomfattande apoteksföretag förlita sig på att personalen är hederlig och att oärligheten, om den förekommer, oftast avslöjar sig innan större skada skett. Utredningen skisserar dock ett kontrollsystem, som enligt dess mening motsvarar alla rimliga anspråk. Kap. 15. Detta kapitel rör personalen i ett statligt apoteksbolag. Ett överförande av arbetsuppgifter från leg. apotekare till farm. kandidater och från de senare till teknisk personal har successivt ägt r u m inom den nuvarande apoteksrörelsen, och denna utveckling har varit särskilt starkt accentuerad i senare tid. Att detta kunnat ske utan eftersättande av säkerhetskravet, torde främst bero på att apoteksarbetet mycket förenklats genom den ökade användningen av farmacevtiska specialiteter och standardpreparat. 524

De leg. apotekarna äro uppenbart för inånga redan för det nuvarande apoteksväsendets behov. Då utredningen i sin organisationsplan ansett sig kunna minska antalet leg. apotekare med ej mindre än 40 procent, är detta icke ett uttryck för någon avsikt hos utredningen att begränsa apotekarnas farmacevtiska uppgifter. Emellertid kan man genom tillkomsten av ett apoteksföretag, som i sig innesluter alla apotek, i ökad utsträckning centralisera tillverkning och analys samt överföra arbetsuppgifter uppifrån och nedåt. De leg. apotekarna kunna därigenom mera helt ägna sig åt arbetsuppgifter, som kräva deras kompetens. Farm. kandidater böra väl kunna fylla uppgiften som föreståndare för mindre apotek, och tekniska biträden böra kunna förestå apoteksfilialer, så som redan sker i mindre omfattning. Även i ett statligt apoteksbolag kommer det väsentliga inflytandet att ligga hos de examinerade farmacevterna, och det är självfallet, att det framdeles liksom hittills måste sörjas för att de äro både kunniga och skickliga. På kandidaterna och viss del av den tekniska personalen måste ställas högre anspråk än nu. Inom personalen behövs också farmacevter av hög vetenskaplig kapacitet. Tillkomsten av ett apoteksbolag kommer att påverka verksamheten vid farmacevtiska institutet. Antalet elever i apotekarkurserna bör sålunda minskas. Institutets frigjorda kapacitet kan tagas i anspråk för fortbildning av kandidater och för den av utredningen ifrågasatta påbyggnaden av utbildningen för en del av den tekniska personalen. Frågan om utbildningen av apotekspersonal och farmacevtiska institutets verksamhet bör i sinom tid göras till föremål för särskild utredning. Anställning i tjänst hos apoteksbolaget skall författningsenligt vara garanterad för apoteksinnehavarna. I fråga om den övriga personalen utgår utredningen från att anställningsförhållandet skall bli av principiellt samma art som under nuvarande apotekssystem, dvs. att ömsesidig uppsägningsrätt skall föreligga. I fråga om den passiva delen av farmacevtkåren — dvs. huvudsakligen kvinnliga farmacevter, som på grund av giftermål lämnat yrket — bör det få bero på särskild överenskommelse mellan vederbörande farmacevter och bolaget, om anställning skall beredas. Apoteksinnehavarnas anställningsförhållanden m. m. behandlas för sig i kap. 16. Vad här nedan säges, gäller därför endast den övriga personalen. Tillsättandet av personal med fastare anställning bör ske efter ansökan hos bolaget, vars styrelse har att verkställa valet. Styrelsen bör äga rätt att ändra tjänsteort och tjänsteställning, där så prövas nödigt. I ärenden rörande anställning, förflyttning och entledigande av farmacevtisk och teknisk personal som föreståndare (motsvarande) bör det slutliga avgörandet icke ligga hos bolagsstyrelsen, utan överklagande kunna ske hos ett sär525

skilt organ — apotekens besvärsnämnd — med den befogenhet och sammansättning, Kungl. Maj :t bestämmer. I nämnden skola ej ingå partsrepresentanter. Mot nämndens beslut skall talan ej kunna föras. Utredningen utgår från att anställnings- och lönevillkor skola regleras genom kollektiva avtal utom i fråga om vissa ledande befattningar i direktionen och huvudcentralen, för vilka individuella avtal torde vara den lämpligaste formen. Då ett förstatligande av apoteksväsendet kommer att särskilt djupt ingripa i farmacevternas förhållanden, har utredningen mera ingående redovisat sin uppfattning om vilka lönevillkor, som skäligen böra erbjudas farmacevterna vid anställning i ett statligt apoteksbolag. En anpassning till det system som gäller inom statsförvaltningen bör enligt utredningens mening eftersträvas. Bland annat förutsattes, att det nuvarande bruttolönesystemet skall ersättas med ett nettolönesystem, innebärande att de anställda befrias från erläggande av avgifter för egen och efterlevandes pensionering, övergången till nettolönesystemet — vilket förutsattes skola tilllämpas även för övriga i bolagets tjänst anställda — avses icke skola medföra någon minskning av farmacevternas nuvarande bruttolöner. I övrigt ha utredningens beräkningar av lönekostnaderna i ett apoteksbolag (jfr kap. 17) grundats på följande antaganden:

i

1. beträffande l e g . a p o t e k a r e och icke-föreståndareställning,

farm.

kandidater

att grundlön, ålderstillägg och dyrtidstillägg utgå i enlighet med bestämmelserna i 1947 års avtal, att alla övriga nu förekommande lönetillägg utom kallortstillägg slopas, att kallortstillägget anpassas efter motsvarande tillägg till statstjänstemännens löner samt att nuvarande förtroendemanna- och föreståndararvoden slopas och ersättas med ett antal arvoden åt souschefer (biträdande föreståndare) på vissa apotek, förslagsvis ett 50-tal; 2. beträffande

apoteksföreståndare,

att grundlönen blir dyrortsgraderad samt differentierad med hänsyn till befattningshavarnas arbetsbörda och ansvar, innebärande att den lägsta lönen (i tjänsteklass 1) motsvarar lönen enligt löneklass 26 av löneplan 1 i Saar eller 9 744 kronor i ortsgrupp 1 och 11 376 kronor i ortsgrupp 5, medan den högsta lönen (i tjänsteklass 7) motsvarar lönen enligt löneklass 40 eller 17 424 kronor i ortsgrupp 1 och 19 056 kronor i ortsgrupp 5, att dyrtidstillägg utgår såsom till statstjänstemän, 526

att inga ålderstillägg utgå, att kallortstillägg utgår såsom till övriga farmacevter samt att icke-pensionsgrundade arvoden utöver lön utgå till särskilt arbetstyngda föreståndare; 3. beträffande i c k e - f a r m a c e v t i s k personal, att grundlön, ålderstillägg och dyrtidstillägg utgå i enlighet med bestämmelserna i 1951 års avtal, varvid emellertid grundlönen differentieras så, att kvalificerade tekniska biträden med ansvarsfullare ställning än övriga — främst föreståndare för apoteksfilialer — komma i åtnjutande av en högre lön; 4. beträffande h u v u d c e n t r a l e n s befattningshavare, att lönerna till personal i chefsställning utgå efter i stort sett samma grunder som inom andra statliga bolag samt att lönerna till farmacevtisk och icke-farmacevtisk personal i underordnad ställning i allmänhet följa motsvarande löner till apotekens personal. I fråga om pensioneringen av ett statligt apoteksbolags personal framlägger utredningen ett förslag i vad rör pensionsförmånerna för dem som vid tiden för monopolets ikraftträdande innehava personligt privilegium på apotek. Förslaget ingår i ersättningsförordningen. Beträffande övriga anställda har utredningen utgått från att nuvarande pensioneringsbestämmelser tillsvidare skola förbli gällande intill dess nya bestämmelser efter förhandlingar med personalen blivit utformade och fastställda. En förutsättning för att apoteksbolaget skall övertaga ansvaret för pensioneringen enligt nuvarande bestämmelser är dock, att bolaget får rätt att disponera över befintliga, av medicinalstyrelsen förvaltade pensionsfonder. Ehuru utredningen således icke avger något förslag angående pensioneringens framtida ordnande för annan personal än förutvarande apoteksinnehavare, framlägger utredningen likväl vissa synpunkter på denna fråga samt redogör för de förutsättningar, på vilka utredningens beräkningar av kostnaderna för pensioneringen bygga. Utredningen utgår i dessa beräkningar från att den farmacevtiska och den tekniska apotekspersonalen, som nu erlägger vissa avgifter för sin egen och sina efterlevandes pensionering, skola befrias från dessa avgifter. Pensioneringen av den farmacevtiska personalen och dess efterlevande bör så långt möjligt anpassas efter de statliga bestämmelserna. Pensionsåldern har för apoteksföreståndare — vissa förutvarande apoteksinnehavare undantagna — satts till 65 år för såväl män som kvinnor samt för övriga leg. apotekare och farm. kandidater ävensom för annan apotekspersonal till 65 år för män och 60 år för kvinnor. 527

Av tidshänsyn har utredningen icke kunnat grunda sina kostnadsberäkningar på förutsättningen att ett system med inom vissa gränser rörlig pensionsålder skall tillämpas på sätt som under 1951 beslutats för statstjänstemannens vidkommande. Utredningen anser det dock motiverat, att ett sådant system blir gällande även inom apoteksrörelsen. Grundbeloppen av hel tjänstepension (efter minst 30 tjänstår) ha i kalkylerna för den farmacevtiska personalen i icke-föreståndarställning upptagits till: för manlig leg. apotekare 8 364 kronor och för kvinnlig d:o 7 944 kronor samt för manlig farm. kandidat 6 744 kronor och för kvinnlig d:o 6 360 kronor. Fr. o. m. 67 års ålder skulle pensionsbeloppen reduceras med 792 kronor. Till farmacevters efterlevande skulle liksom nu utgå familjepension. För leg. apotekares änka eller änkling har räknats med ett grundbelopp av 3 312 kronor och för farm. kandidats änka eller änkling med ett belopp av 2 772 kronor. Pensionen till barn skulle med utgångspunkt från änkepensionen bli densamma som gäller för anställda i statstjänst (100 procent för ett ensamt barn, 150 procent för två barn osv.). Grundbeloppen av apoteksföreståndares tjänstepension äro upptagna i lägsta tjänsteklass (1) till 7.128 kronor och i högsta tjänsteklass (7) till 10 920 kronor, med avdrag av 792 kronor fr. o. m. 67 års ålder. Till apoteksföreståndares änka skulle utgå pension med ett grundbelopp av lägst 2 916 kronor (tjänsteklass 1) och högst 4 128 kronor (tjänsteklass 7). Barnpension skulle utgå efter samma beräkningsgrunder som för statstjänstemän i motsvarande löneställning. Redan pensionerade apoteksinnehavare och farmacevter skulle erhålla nuvarande pension. Till apoteksinnehavares och farmacevters efterlevande änkor och barn, som redan uppbära pension, skulle denna utgå med oförändrade belopp. Till samtliga här ovan angivna grundbelopp av tjänstepension och familjepension skulle komma rörligt tillägg enligt de för statens tjänstemän gällande reglerna härom. I fråga om den tekniska apotekspersonalen, som nu är pensionsförsäkrad i SPP, har utredningen vid sina kostnadsberäkningar utgått från att beloppen av nuvarande ålderspensioner — inklusive rörligt tillägg, som för närvarande icke utgår på dessa pensioner — skulle bli höjda till ungefär det dubbla samt att förhöjning i motsvarande grad skulle ske av familjepensionerna. Det rörliga tillägget skulle utgå enligt samma regler som gälla för den farmacevtiska personalen. Av den tekniska personalen beräknas ca 1 800 komma att omfattas av pensioneringen mot för närvarande ca 1300. För befattningshavare vid apoteksbolagets huvudcentral har utredningen 528

räknat med i tillämpliga hänseenden samma pensioneringsgrunder som för motsvarande personal vid apoteken. I fråga om vissa chefsbefattningar skulle dock pensionsvillkoren komma att regleras individuellt. Utredningen har icke tagit ställning till frågan, hur pensioneringen av i ett apoteksbolags anställda bör administreras. I denna liksom i övriga med \ pensioneringen sammanhängande frågor bör det få ankomma på bolagets I ledning att vidtaga de åtgärder som äro påkallade. Av hänsyn till den vid monopolets ikraftträdande inom apoteksrörelsen verksamma personalen böra dock, som ovan framhållits, vissa bestämda utfästelser göras i pensionsfrågan. Kap. 16. I detta kapitel behandlas tillvägagångssättet vid och formerna för överförandet på ett statligt apoteksbolag av den nuvarande apoteksrörelsen. Utredningen har uppgjort utkast till dels en monopollag, dels ett kungl. brev om de nuvarande apoteksprivilegiernas upphörande, dels en ersättningsförordning och dels ett avtal mellan staten och apoteksbolaget. Monopollagen innehåller de grundläggande bestämmelserna om införande av statsmonopol på apoteksrörelsen, dvs. att rättighet att här i riket driva apoteksrörelse tillkommer uteslutande staten (monopolrättighet) samt att vad i lag eller annan allmän författning är stadgat beträffande apoteksföreståndare skall i tillämpliga delar gälla monopolets utövare. Vidare innehåller lagen en hänvisning till vad som är stadgat i ersättningsförordningen. Genom ett kungl. brev förordnas, att samtliga innehavare av personligt privilegium på apotek skola från och med dagen för apoteksmonopolets ikraftträdande avstå från sina privilegier. Ersättningsförordningen innehåller föreskrift om att det skall åligga dels staten att verkställa inlösen av viss, apoteksinnehavare tillhörig egendom (fastigheter, lager och inventarier) samt att i vissa fall till apoteksinnehavare utgiva ersättning och övertaga honom åvilande förpliktelser, dels ock monopolets utövare att tillförsäkra apoteksinnehavare vissa förmåner (lön, övergångsersättning och pension). Förhandlingar avses skola äga rum mellan representanter för monopolets utövare å statens vägnar samt apoteksinnehavaren eller ombud för denne, för bestämmande av värden och inlösnings- eller ersättningsbelopp. Kan därvid enighet icke uppnås, skall tvisten hänskjutas till avgörande av en värderingsnämnd bestående av ordförande och två ledamöter jämte suppleanter för var och en av dem. Ordförande och suppleant för denne utses av Kungl. Maj :t. Av övriga båda ledamöter jämte suppleanter utses en av monopolets utövare och en, såsom representant för apoteksinnehavarna, av 35 — 22/89

apotekarsocietetens direktion. Mot värderingsnämndens beslut skall klagan icke få föras. Genom en bestämmelse i ersättningsförordningen garanteras apoteksinnehavare från tidpunkten från monopolets ikraftträdande anställning hos monopolets utövare, med företrädesrätt till föreståndarskap vid det apotek h a n överlåtit, och tillförsäkras i denna egenskap lön, övergångsersättning och pension enligt i förordningen angivna grunder. Lönens storlek är beroende av apoteksföreståndarbefattningarnas tjänsteklassplacering. Lägsta lön (tjänsteklasserna 1 och 2) är satt till 11 592 kronor i ortsgrupp 1 och 13 224 kronor i ortsgrupp 5, högsta lön (tjänsteklass 7) till 17 424 kronor i ortsgrupp 1 och 19 056 kronor i ortsgrupp 5, allt exklusive rörligt tillägg. Härtill kommer vidare kallortstillägg enligt de regler som gälla för statens tjänstemän. I bilaga till förordningen äro rikets samtliga apotek fördelade på de olika tjänsteklasserna. Till apoteksinnehavare skall under 10 års tid, dock längst intill utgången av det år, under vilket han uppnår pensionsåldern, utgivas särskild övergångsersättning. Under första året utgår ersättningen med 1,5 procent av den genomsnittliga omsättningen under åren 1937—1946 vid det apotek, vara han vid monopolets ikraftträdande innehade privilegium. Ersättningen minskas med 1/10 årligen, så att den helt upphör med det tionde årets utgång. Apoteksinnehavarna tillförsäkras vidare pension för sig och vissa efterlevande, i huvudsak enligt de grunder som enligt kap. 15 avses skola gälla för leg. apotekare såsom apoteksföreståndare. Pensionernas grundbelopp skola dock aldrig understiga apoteksinnehavarnas nuvarande ålderspension resp. den pension, deras efterlevande äga åtnjuta enligt nu gällande bestämmelser. Utkastet till avtal mellan staten och apoteksbolaget innehåller föreskrift, att bolaget skall övertaga den egendom samt de rättigheter och förpliktelser som staten inlöst eller övertagit enligt ersättningsförordningens bestämmelser. Vidare föreskrives, att bolaget skall, till staten erlägga likvid med belopp uppgående till vad staten utgivit dels i inlösen, ersättning osv., dels ock i kostnader för värderingsnämndens arbete samt för bolagets bildande. Likviden skall gäldas med aktier i bolaget. Därutöver tillskjuter staten såsom lån eller på annat sätt så stort belopp, att bolagets kapitalbehov täckes. Bolaget skall tillämpa sådana priser, att det icke beredes större inkomst av rörelsen än att bolaget efter avskrivning och avsättning till fonder kan lämna vederbörlig utdelning på aktiekapitalet (4 procent). Mot att få på sig överlåtna befintliga pensionsfonder skall bolaget svara för fyllande av därmed förenade pensionsförpliktelser. Bolaget skall iakttaga vad som i författning eller instruktion finnes stad530

gat om medicinalstyrelsens och annan statlig myndighets befogenheter med avseende på apoteksväsendet. I kap. 16 beröras till sist även några andra frågor avseende övergången till det nya systemet. Utredningen förutsätter, att apoteksbolaget vid förhandlingarna om överförande på sig av de enskilda apoteken skall intaga ställningen av ny privilegieinnehavare, till vilken förutvarande privilegieinnehavare ha att överlåta sin rörelse på principiellt samma villkor som nu gälla vid överförande av ett apotek från en privilegieinnehavare till en annan. I tillämpliga delar bör därför KK den 9 oktober 1931 med vissa föreskrifter beträffande ordningen för övertagande av apotek m. m. lända till efterrättelse. Utredningen anser, att en smidig form för ett samtidigt övertagande av alla apoteksinrättningar vore att inlösa dessa med en preliminärsumma grundad på tillgängliga uppgifter, varefter definitiv avräkning göres allteftersom överenskommelse träffas med var och en av intressenterna. Enär apoteksbolaget icke skall erlägga allmänna avgifter, avvecklas avgiftssystemet i och med att apoteksinnehavarna erlagt restavgifter resp. fått överskottsavgifter återbetalda. Apoteksbolagets ledning bör omedelbart inleda förhandlingar med apotekarsocieteten om övertagande av AKL och ACO-laboratoriet. Sedan beslut fattats om inrättande av ett statligt apoteksmonopol, böra snarast möjligt åtgärder vidtagas för erforderlig revision av nu gällande författningar rörande apoteksväsendet. Kap. 17. Inledningsvis framhåller utredningen, att det, då utredningen började sitt arbete, rådde en tämligen enhällig mening därom att priserna på läkemedlen eller i varje fall på vissa av dem borde kunna nedbringas. Ett påtagligt bevis för möjligheten av en prisnedsättning var de förhållandevis betydande avsättningarna av överskottsmedel inom apoteksväsendet till fonden för läkemedelsprisens reglering. De på senaste tiden inträdda avsevärda stegringarna i apoteksväsendets kostnader, särskilt vad gäller utgifterna för löner och pensioner, ha emellertid åstadkommit en förskjutning i problemställningen, så att det icke som tidigare kan vara fråga om åtgärder för att förhindra en fortsatt tillväxt av regleringsfonden utan i stället om åtgärder i syfte att göra det möjligt för apoteksrörelsen att utan tillskott från fonden eller från annat håll bära sina kostnader, dvs. att vara självförsörjande. Från företrädare för apoteksrörelsen har uttalats, att det icke synes möjligt att finansiera apoteksväsendet med mindre viss h ö j ning av läkemedelspriserna medgives. I detta läge förstärkes kravet på att alla möjligheter tillvaratagas för att nedbringa apoteksväsendets omkostnader. Utredningen anser detta vara 531

möjligt, men framhåller, att svårigheter möta att i siffror angiva hur mycket det k a n komma att röra sig om. Trots dessa svårigheter har utredningen ansett sig icke kunna underlåta att undersöka vilka besparingsmöjligheter som skulle kunna stå till buds. För att kunna framlägga jämförande beräkningar av kostnaderna i ett apoteksbolag å ena sidan och den nuvarande apoteksrörelsen å andra sidan har det varit nödvändigt att anknyta beräkningarna till ett visst år. Året 1949 har valts, eftersom detta är det senaste, för vilket utredningen förfogat över siffermaterial rörande den nuvarande apoteksrörelsens ekonomiska förhållanden. Den fråga utredningen ställt har varit: Vad skulle apoteksväsendet h a kostat 1949, därest rörelsen detta år drivits såsom ett enda företag enligt utredningens förslag samt dels tillverkning och beredning varit centraliserade på sätt utredningen anser vara möjligt och lämpligt, dels även personalens storlek varit avpassad med hänsyn härtill? Utredningen lämnar först siffror på kostnaderna för ett apoteksföretag med nuvarande antal distributionsenheter av apoteksinrättnings karaktär, dvs. 509. Vid de 509 apoteksinrättningarna skulle lönekostnaden bli (inkl. 12 procents rörligt tillägg, som utgick 1949) 31,4 milj. kronor eller 9,4 milj. kronor lägre än apoteksrörelsens redovisade löneutgifter, som uppgingo till 40,8 milj. kronor (i beloppet ingår apoteksinnehavarnas behållna inkomst på 8,8 milj. kronor). En så betydande minskning av apotekens lönekostnader kan åstadkommas endast genom att, såsom organisationsplanen förutsätter, flertalet av de enskilda apoteken befrias från vissa av sina nuvarande uppgifter — varigenom behovet av leg. apotekare och teknisk personal blir mindre — samt genom att dessa uppgifter överflyttas på huvudcentralen och vissa av de större apoteken. Men detta innebär samtidigt, att man på huvudcentralen överför betydande kostnader, som nu falla på apoteken. Lönekostnaden för huvudcentralen har — efter avdrag av motsvarande kostnader inom nuvarande apoteksrörelse — beräknats bli 1,6 milj. kronor enligt det större och 1,4 milj. kronor enligt det mindre alternativet (se kap. 13). Besparingen i lönekostnad, sedan kostnaden för huvudcentralen lagts till kostnaden för apoteken, skulle alltså bli resp. 7,8 och 8 milj. kronor. Kostnaden för apotekspersonalens pensionering skulle däremot stiga från 4,4 milj. kronor till 8,8 milj. kronor, om personalen pensioneras genom SPP, och till 6,7 milj. kronor, om den pensioneras efter samma försäkringstekniska grunder som nu äro godtagna för apoteksrörelsen, av utredningen benämnda de wersénska grunderna. För den enligt organisationsplanen behövliga personalen skulle pensionskostnaden med oförändrat antal apoteksinrättningar (509) och en huvudcentral enligt det mindre alternativet 532

1949 ha blivit 7,6 milj. kronor enligt SPP:s grunder och 5,7 milj. kronor enligt de wersénska grunderna. Sina kalkyler har utredningen baserat på sistnämnda grunder. Hyresförhållandena inom apoteksrörelsen ha granskats av utredningen, som funnit, att man visserligen kan för enskilda fall påvisa mycket höga apotekshyror, men att — om man ser på hyresförhållandena generellt för i hela apoteksrörelsen — hyrorna icke kunna sägas vara anmärkningsvärt höga. Jämförelse har därvid skett bland annat med hyrorna för postanstal' terna. Utredningen avser, att den besparing i hyreskostnaden som hade kunnat ske 1949 skulle ha uppgått till endast ca 10 procent. — För huvudcentralen tillkommer en hyreskostnad av 50 000 kronor utöver de hyresbelopp som nu utgå till apoteksrörelsens centrala laboratorier och viss central administration. — Då ett statligt bolag ej bör utnyttja kommunala hyrestillskott, minskas besparingen ytterligare. — Utredningen anser, att den totala besparingen i hyresutgifter för den nuvarande apoteksrörelsen skulle ha blivit mindre än 300 000 kronor av de 4,4 milj. som 1949 utbetalades i hyror. I detta sammanhang omnämner utredningen även, att den undersökt möjligheterna att i Stockholm erhålla lokaler för huvudcentralen och funnit lämpliga sådana i de lokaler som nu disponeras av SFL och i apotekarsocietetens fastighet vid Vallingatan. Om dessa lokaler k u n n a förhyras, äro de med tillägg av vissa nuvarande apotekslokaler i huvudstaden fullt tillräckliga för huvudcentralens behov. Apoteksväsendet hade 1949 »Diverse, ej specificerade kostnader» på 4,5 milj. kronor. Efter granskning av tillgängligt siffermaterial har utredningen kommit fram till att ett apoteksbolag skulle 1949 ha kunnat spara ca 2 milj. kronor på detta konto. Omkostnaderna vid huvudcentralen*— utom löner och pensioner — beräknas emellertid till 800 000 kronor, vilket minskar vinsten av rationaliseringen i här ifrågavarande hänseenden vid apoteken. Räntor och avskrivningar, resp. 1,8 milj. kronor och 0,7 milj. kronor 1949, ha av utredningen upptagits till oförändrat belopp. Beloppen k u n n a icke i förväg beräknas, då man icke vet, vilka värden apoteksbolagets lager och inventarier hade kommit att upptagas till 1949, och därför icke heller storleken av kapitalbehov och avskrivningsbehov. Även på varuinköpen, som 1949 uppgingo till ett belopp av 86,1 milj. kronor, skulle ett apoteksbolag ha kunnat göra besparingar. Utredningen har beräknat att enbart genom en rationalisering av inköpen omkostnaderna i droghandeln skulle ha kunnat minskas med ca 2,5 milj. kronor. Sammanfattningsvis anför utredningen, att ett apoteksväsen av nuvarande omfattning borde 1949 ha kunnat drivas för ungefär 10 milj. kronor 533

lägre kostnad, därest det utgjort ett enda företag samt i fråga om personal och i övrigt varit rationaliserat enligt av utredningen antydda riktlinjer. Utredningen har emellertid räknat med tillkomsten av 132 nya apoteksinrättningar, varigenom antalet distributionsenheter skulle öka från nuvarande 509 till 641. Detta skulle bland annat höja lönekostnaden med 2,4 milj. kronor, pensionskostnaden med 0,5 milj. kronor och hyreskostnaden med 0,6 milj. kronor. De nya inrättningarna skulle dock givetvis tillföra företaget en ökad inkomst. Utredningen har räknat inkomstökningen till 1 miljon kronor och påfört nuvarande apoteksrörelse alla övriga kostnader. Trots detta skulle besparingen 1949 ha blivit av en sådan storleksordning, att en sänkning av läkemedelspriserna varit möjlig. Utredningen fäster uppmärksamheten på att apoteksväsendet icke förrän efter en omorganisationsperiod av avsevärd längd kommer att få det utseende som förutsattes i organisationsplanen och att de besparingar, varom här varit fråga, i verkligheten endast kunna utvinnas successivt. Under första tiden efter ett förstatligande av apoteksrörelsen kommer sålunda ett apoteksbolag att få bära rörelsens nuvarande kostnader. Skola pensionsvillkoren förbättras enligt utredningens intentioner, bli dessa kostnader större än de nu äro. Nya kostnader tillkomma dessutom för huvudcentralen och för ersättningar till förutvarande apoteksinnehavare. Utredningen håller emellertid före, att möjligheterna till besparingar ligga så öppet till hands, att det endast under en relativt kort övergångstid kan bli fråga om att tillkommande utgifter icke motsvaras av jämsides därmed uppnådda besparingar. Enligt av utredningen kända siffror för 1949 var värdet av apotekens varulager, inventarier och fastigheter i runt tal ca 50 milj. kronor, varav högst 1 miljon kronor torde ha belöpt på fastigheter använda för apoteksrörelse. Siffran anföres till vägledning vid bedömning av ett statligt apoteksbolags kapitalbehov för inlösen av den nuvarande apoteksrörelsens tillgångar. Medel komma också att erfordras dels för inlösen av AKL och ACOlaboratoriet samt för komplettering av laboratoriernas utrustning och dels för anskaffande av inventarier och maskiner för huvudcentralens behov. Utredningen uppskattar detta kapitalbehov till 2 å 3 milj. kronor. Ersättningen till apoteksinnehavarna beräknas totalt till ca 6 milj. kronor, varav ca 1 miljon kronor skulle utbetalas under första året och under de följande åren ett med 1/10 för varje år minskat belopp. Med ledning av tillgängliga uppgifter om värdet av den nuvarande apoteksrörelsens tillgångar och med tillägg av den beräknade kostnaden för ett apoteksbolags nyanskaffning samt bolagets kostnader i övrigt har ut534

redningen ansett sig k u n n a uppskatta det omedelbara kapitalbehovet för ett apoteksbolag till 60 å 65 milj. kronor. Utredningen anser, att kapitalbehovet i ett statligt apoteksbolag bör tillgodoses på samma sätt som i andra fall, då staten övertagit affärsrörelse, dvs. dels genom aktieteckning och dels genom lån och/eller lånegaranti av staten. I ett apoteksbolag synes staten böra teckna aktier för ett belopp av 50 milj. kronor.

Avd. V Kap. 18. Utredningen h a r förutsatt, att den enskilda läkemedelsindustrien och läkemedelsgrosshandeln skola ha möjlighet att bestå, sedan ett statligt apoteksmonopol införts, och att fylla sina hittillsvarande funktioner i läkemedelsförsörjningen. Med den starka ställning ett statligt apoteksföretag kommer att få, torde all erforderlig kontroll över industriens och grosshandelns prissättning k u n n a uppnås utan särskilda åtgärder från det allmännas sida. Däremot anser utredningen det erforderligt, att fabrikanter och grosshandlare bli underkastade samma inspektion och kontroll som apoteken i avseende på läkemedlens beskaffenhet, förvaring och utlämning. I kap. 18 har utredningen framlagt sina synpunkter på frågan, hur kontrollen och inspektionen bör ordnas. Något förslag till författningstext har utredningen dock icke utarbetat utan ansett, att därmed bör anstå till dess ställning tagits till de av utredningen ifrågasatta riktlinjerna för en lagstiftning på området. Avsikten är att de föreskrifter om kontroll av fabriksframställda läkemedel och bakteriologiska preparat som redan gälla skola i princip bibehållas även sedan inspektionen och kontrollen vidgats på sätt utredningen åsyftar. Vid apoteksvarustadgans antagande 1913 uttalade departementschefen, att i den mån fabriksmässig tillverkning av och grosshandel med apoteksvaror utanför apoteken komme att taga avsevärd omfattning, torde det vara nödvändigt att anordna en särskild effektiv kontroll av ifrågavarande företag. Frånsett specialitetskungörelsen ha dock några bestämmelser härom icke blivit utfärdade, ehuru förslag utarbetats av medicinalstyrelsen 1919 och av apotekssakkunniga 1934. Beträffande läkemedel, som äro att hänföra till gifter av första klassen, har det i giftstadgan förutsatts, att bestämmelser om en utvidgad inspektion och kontroll kunna komma att utfärdas. Liknande bestämmelser har av serumnämnden 1947 föreslagits skola kunna utfärdas i fråga om fabriksmässig tillverkning av bakteriologiska preparat samt av medicinalstyrelsen i dess 1947 avgivna förslag till 535

läkemedelsstadga beträffande tillverkning av och grosshandel med fria läkemedel. Läkemedelsutredningen uttalar, att det är ett samhällsintresse av stor vikt att standarden på våra läkemedel är den bästa möjliga. En utvidgning av läkemedelskontrollen till att omfatta även läkemedelsindustrien och droghandeln skulle utan tvivel bidraga härtill. Bland annat skulle det bli möjligt att på ett effektivare sätt än nu motverka tillverkning och försäljning av mindervärdiga läkemedel. Utredningen anser, att en statlig läkemedelsinspektion motsvarande den som apoteksinrättningar och läkemedelsförråd för närvarande äro underkastade bör genomföras vid de svenska läkemedelsfabrikerna och droghandelsföretagen. Kostnaden för inspektionen bör bestridas av statsverket. Vidtagas av utredningen ifrågasatta åtgärder för en vidgad kontroll, bör det icke vara uteslutet att modifiera specialitetskungörelsens föreskrifter i sådan riktning, att en analys av inom landet tillverkade specialiteter i regel icke skulle vara erforderlig vid registreringen. Härigenom skulle säkerligen en icke obetydlig minskning av SFL:s arbetsbörda kunna åstadkommas. De bestämmelser som utredningen avser skola utfärdas böra i tillämpliga delar gälla även för ett statligt företag såsom utövare av ett apoteksmonopol. Bestämmelserna böra utfärdas av Kungl. Maj :t och erforderliga tillämpningsföreskrifter av medicinalstyrelsen. Farmakopéns föreskrifter rörande läkemedels beskaffenhet, förvaring och utlämning gälla endast apoteken men böra i tillämpliga delar gälla även för industrien och grosshandeln med läkemedel. För rätt att tillverka resp. i grosshandeln försälja apoteksvaror bör erfordras tillstånd. Beträffande fria läkemedel bör tillämpas ett anmälningsförfarande i stället för tillståndstvång. Från anmälningsförfarandet bör undantagas tillverkning av eller grosshandel med sådana fria läkemedel som medicinalstyrelsen i sitt förslag till läkemedelsstadga ansett böra undantagas från kontroll. Kompetenskraven på föreståndare för tillverkning resp. grosshandel med apoteksvaror anser utredningen böra höjas till vad medicinalstyrelsen föreslagit i sitt nyssnämnda förslag, vilket innebär, att den nuvarande giftstadgans kompetensvillkor för föreståndare böra gälla för föreståndare för tillverkning av resp. grosshandel med apoteksvaror. Även en person utan vetenskaplig kompetens bör kunna förklaras behörig som föreståndare, om h a n av medicinalstyrelsen prövas besitta nödiga kunskaper. För tillverkning av fria läkemedel bör vetenskaplig kompetens hos föreståndaren i regel icke krävas, men medicinalstyrelsen bör äga befogenhet att uppställa dylikt krav när så anses erforderligt. För föreståndare för grosshan536

del med fria läkemedel torde icke behöva uppställas särskilda kompetenskrav. Föreståndare för läkemedelstillverkning bör även besitta erforderlig praktisk erfarenhet. För att förhindra bulvansystem bör stadgas, att föreståndaren skall utöva den faktiska tillsynen av läkemedelstillverkningen. Inspektionen och kontrollen av läkemedelsfabrikerna bör under medicinalstyrelsens överinseende ombesörjas av SFL genom de där anställda apoteksinspektörerna, som efter utvidgningen av verksamhetsområdet böra benämnas läkemedelsinspektörer. För inspektion böra även a n d r a lämpliga personer (tjänsteläkare, apotekare) kunna anlitas. Inspektionen av fabrikerna bör ej omfatta ekonomiska förhållanden, bokföring eller sådan kontroll, som kan ge inblick i fabrikshemligheter eller forsknings- och försöksverksamhet i övrigt och ej heller utan företagsledningens medgivande omfatta fabrikens egen tillverkningskontroll eller själva tillverkningen av läkemedel. Inspektionen av droghandelsföretagen bör i stort sett ske efter samma grunder som föreslagits för läkemedelsfabrikerna. Om inspektionen av fabriker eller droghandelsföretag ger anledning till anmärkning och rättelse icke vidtages inom skälig tid, bör medicinalstyrelsen äga meddela förbud mot verksamhetens bedrivande intill dess det blivit styrkt, att rättelse vidtagits, alternativt återkalla det för tillverkningen meddelade tillståndet, över medicinalstyrelsens beslut bör klagan få föras hos Kungl. Maj:t. Särskilt yttrande Samtliga ledamöter av utredningen ha biträtt förslaget om införande av statsmonopol på apoteksrörelsen, dvs. detaljhandeln med apoteksvaror och gifter av första klassen. Herr Rooth, med vilken herr Hemming instämt, har dock ansett att utredningen även bort föreslå att principbeslut fattas om införande av statsmonopol på partihandeln med apoteksvaror och första klassens gifter, i den mån den avser apotekens försörjning med sådana varor.

Särskilt y t t r a n d e Herr Rooth har med instämmande av herr Hemming

anfört följande:

Läkemedelsutredningens majoritet har ansett, att ett statligt apoteksmonopol bör begränsas till att — liksom de nuvarande apoteksmonopolen — omfatta endast detaZyhandeln med apoteksvaror och gifter av första klassen. Motiven för denna uppfattning framgå av vad som anföres på sid. 16, 312 o. f. samt 375 ff. i betänkandet (jfr även sid. 333). Jag kan ej dela utredningsmajoritetens uppfattning i denna fråga utan anser på skäl, för vilka redogörelse lämnas här nedan, att läkemedelsutredningen även bort föreslå att principbeslut fattas om införande av statsmonopol på »art/handeln med apoteksvaror och första klassens gifter, i den mån den avser apotekens (och övriga i apoteksorganisationen ingående distributionsenheters) försörjning med sådana varor. För sammanhangets skull anser jag mig inledningsvis böra erinra om några av de viktigaste dragen i den hittillsvarande utvecklingen på det område, det här gäller. Före tillkomsten av apoteksvarustadgan, som trädde i kraft den 1 juli 1914, hade apoteken monopol även på importen av och partihandeln med apoteksvaror. Under förarbetena till apoteksvarustadgan avstyrktes från flera håll — bland annat av kommerskollegium — näringsfrihetens utsträckande till denna del av läkemedelshandeln, och även under riksdagsbehandlingen höjdes varnande röster häremot. Huvudmotivet för grosshandelns frigivande var »handelns och industriens intresse» av att kunna själva importera resp. till apoteken förmedla försäljning av in- och utländska apoteksvaror. I sistnämnda hänseende framhölls bland annat, att det vore uppenbart, att tillkomsten av en fristående grosshandel skulle bidraga till att apoteksvaror kunde av flertalet mindre apoteksinnehavare erhållas till billigare priser än om apotekens monopol på partihandeln skulle bestå. Apotekssakkunniga av år 1931, som hade till uppgift att inom ramen av det nuvarande apotekssystemet föreslå åtgärder till läkemedlens förbilligande, funno en centralisering i statens hand av grosshandeln med apoteksvaror och första klassens gifter vara den enda åtgärd som skulle kunna leda till önskat resultat. De sakkunniga framlade också förslag härom. I motiveringen till förslaget framhölls särskilt — vad apoteksvarorna angår — att det ur principiell synpunkt tedde sig naturligt att monopolisera området för det av staten privilegierade apoteksväsendets varuförsörjning samt att en sådan monopolisering innebure en utbyggnad av det inom apoteksrörelsen existerande detalj handelsmonopolet och icke en nyorganisation av principiell art. Därtill komme, att de sakkunnigas förslag förbehölle åt statsmonopolet endast den del av grosshandeln med apoteksvaror som belöpte på apoteken men icke innebure någon förändring i fråga om exempelvis industriens förseende med apoteksvaror. 538

Apotekssakkunnigas här berörda förslag ledde som bekant icke till något beslut av statsmakterna, men frågan aktualiserades ånyo genom riksdagsmotionen 11:242/1944, vari bland annat läkemedelsgrosshandelns förstatligande påyrkades. Delvis som en följd härav har frågan om en eventuell omorganisation av läkemedelsgrosshandeln kommit att ingå bland de uppgifter som läkemedelsutredningen fått sig förelagda. Grosshandelns viktigaste funktioner inom den nuvarande läkemedelsförsörjningen äro att anskaffa, hålla i lager, sälja och distribuera varor till apotek och övriga avnämare (t. ex. färg- och kemikaliehandlare). Varuanskaffningen sker dels genom import från utlandet och dels genom inköp inom landet, bland annat hos den kemiska industrien samt hos tillverkare av läkemedel och övriga ifrågakommande varor. Rätten att importera apoteksvaror är enligt apoteksvarustadgan i huvudsak förbehållen apoteken (apoteksföreståndarna), grosshandlare med apoteksvaror samt fabrikant och annan näringsidkare, som antingen tillverkar apoteksvara eller för sin rörelse är i behov av sådan vara. I den mån grossisterna ej, själva importera apoteksvaror, sker importen numera endast sällan genom de enskilda apoteken som sådana. Utländska farmacevtiska specialiteter anskaffas sålunda i regel genom förmedling av ombud för tillverkarna. Men eftersom dessa agenter i allmänhet icke äga rätt att importera apoteksvaror, måste de för detta ändamål liera sig med en apoteksföreståndare, som i dylikt fall formellt står som importör av varan. Råvaruanskaffningen till apoteken sker numera i viss utsträckning centralt genom den till ett apotek i Stockholm knutna Distriktslaboratoriernas intresseförening, i detta fall således med förbigående av den yrkesmässiga grosshandeln. Vidare förtjänar framhållas, att vad de inhemska specialiteterna beträffar marknaden såtillvida är »uppdelad», att de större fabrikernas preparat regelmässigt försäljas endast genom ett visst grosshandelsföretag, olika för var och en av ifrågakommande fabriker. Sålunda tillhandahållas Astras preparat uteslutande genom Distra osv. Lagerhållningen i grossistledet är, vad urvalet och omfattningen av varor beträffar, beroende av ett flertal faktorer. Varusortimentets sammansättning betingas givetvis främst av vad kunderna efterfråga, lagrets storlek däremot dels av den under en viss tidrymd (i allmänhet 2 å 3 månader) påräkneliga försäljningens omfattning och dels av att lagrets omsättningshastighet i regel hålles på en relativt hög nivå. Det sistnämnda sammanhänger med att lagerhållningen i apoteksvarubranschen anses vara rätt kostnadskrävande. Försäljningen till apoteken sker över hela landet i mycket stor utsträckning genom orderupptagning per telefon, vilket givetvis verkar i fördyrande riktning, bland annat genom att förfarandet förutsätter en förhållande539

vis stor personal. Vem som rätteligen bör lastas för de ur kostnadssynpunkt ogynnsamma följderna av detta arrangemang, må lämnas därhän. Oförnekligt är dock, att apotekens ofta irrationella lagerhållning, i förening med grossisternas av konkurrenshänsyn betingade tillmötesgående av apotekens krav på en abnormt stor service, spelar en mycket viktig roll i sammanhanget. Vad slutligen varudistributionen angår, torde de problem som här möta icke nämnvärt skilja sig från dem, grosshandeln i allmänhet har att bemästra. Den viktiga olikheten föreligger dock, att kostnaderna för distributionen, främst till följd av den omfattande servicen, äro procentuellt sett större än inom andra branscher. Genom införande i enlighet med läkemedelsutredningens enhälligt beslutade förslag av statsmonopol på apoteksrörelsen skulle situationen bli väsentligt förändrad för de företag som företrädesvis idka grosshandel med apoteksvaror. Den mest påtagliga förändringen bleve utan tvivel minskningen av antalet kunder från över 400 till endast en: det statliga apoteksbolaget. Apoteksbolagets varuinköp måste självfallet ske centralt, och härigenom skulle partihandelsföretagens redan nu överdimensionerade försäljningsorganisation bli helt eller delvis överflödig. Vidare är att märka, att utredningens organisationsplan är upplagd med sikte på att göra apoteksrörelsens lagerhållning mera ekonomisk än nu, utan att kundbetjäningen fördenskull försämras. Detta avses skola ske genom att lagerhållningen centraliseras och differentieras. De åtgärder i centraliserande riktning, med vilka utredningen räknar, äro inrättande av ett centrallager och tre till apotek k n u t n a depåer. Vidare skulle ett fyrtiotal apotek på lämpliga platser i varuförsörjningshänseende tjänstgöra som stödjepunkter för underlydande apotek och övriga distributionsorgan (apoteksfilialer osv.). Å andra sidan skulle — i olikhet mot nu — varje enskilt apotek icke vara skyldigt att lagerföra alla i farmakopé och medicinaltaxa upptagna varor, oavsett om de efterfrågas eller icke. Denna uppläggning av organisationsplanen anser jag vara riktig, men jag har också klart för mig att, om planen fullt ut förverkligas, bli betingelserna för drivande av partihandel med apoteksvaror m. m. helt andra än för närvarande. I den mån företagens försäljning varit inriktad uteslutande på apoteken måste man uppenbarligen r ä k n a med att deras försäljningsvolym kan komma att minska så starkt, att tillräckligt underlag icke finnes för företagets fortsatta existens i samma form. För de företag som icke enbart betjänat apoteken skulle apoteksrörelsens förstatligande sannolikt få mindre svåra följder. Men man kan enligt min mening inte underlåta att även för dessa företags del r ä k n a med möjligheten av en avsevärd nedgång i den totala omsättningen. För samtliga grosshandelsföretag som bedrivit sin rörelse under apoteks540

varustadgans auspicier skulle alltså apoteksrörelsens centralisering betyda tillkomsten av ett osäkerhetsmoment, till vilket varje seriös företagare skulle bli nödsakad att taga stor hänsyn vid uppgörandet av sina ekonomiska kalkyler för kommande år. Av de överläggningar som utredningen haft med vederbörande företagsledare har också framgått, att de, därest utredningens förslag genomfördes, icke skulle kunna taga på sitt ansvar att fortsättningsvis bedriva sin rörelse, i varje fall icke såsom varuleverantörer åt apoteksväsendet. Detta förefaller mig vara ett tillräckligt klart besked på den punkten. Såvitt jag kan finna, tvingar sig således den slutsatsen fram, att det föreligger ytterst små utsikter till att läkemedelsgrosshandelns säljarställning i praktiken skulle kunna upprätthållas sedan apoteksrörelsen centraliserats. Under sådana förhållanden kan det knappast anses sakligt tillfredsställande, att, såsom utredningsmajoriteten gör, inskränka sig till enbart hypotetiska resonemang rörande grosshandelns möjligheter att existera under ett statligt apoteksmonopol. Menar man, att ett statligt apoteksföretag kan och bör göra sig oberoende av den nuvarande grosshandelns tjänster, då bör man också draga ut konsekvenserna av denna ståndpunkt. Eller med andra ord: Man bör klart säga ut, att statmonopol bör införas även inom detta led av läkemedelsförsörjningen. Häremot kan ur principeli synpunkt invändas, att man icke utan tvingande skäl bör återgå till de förhållanden som rådde före apoteksvarustadgans ikraftträdande, då även grosshandeln med och importen av apoteksvaror var förbehållen apoteken. För min del anser jag, att sådana skäl äro för handen. Ett av motiven till att utredningen föreslår införande av statsmonopol inom apoteksrörelsen är nödvändigheten för det allmänna att ernå kontroll över apotekens inköpspriser (== grosshandelns utförsäljningspriser). Vill man hundraprocentigt inhämta de fördelar som följa av en sådan kontroll, torde huvudförutsättningen vara, att man kan utöva ett bestämmande inflytande även på prissättningen i grossistledet. Detta är emellertid endast till en viss grad möjligt, så länge partihandeln med apoteksvaror drives som fri näring. Mot den av mig hävdade uppfattningen kan vidare invändas, att om man följer utredningsmajoritetens linje behöver grosshandeln icke monopoliseras, eftersom apoteksbolaget även lagstiftningsåtgärder förutan skulle få ett faktiskt monopol på apotekens varuförsörjning. Det synes i själva verket vara sistnämnda förhållande, som utgör grundvalen för utredningsmajoritetens uppfattning i den föreliggande frågan. Emellertid måste uppmärksammas att, därest apoteksbolaget skulle finna det fördelaktigare att täcka sitt behov av apoteksvaror genom direkta inköp än genom leveranser från den inhemska partihandeln, denna de facto bleve berövad den viktigaste grenen av sin verksamhet. Detta betyder, att frågorna om ersätt541

ning till företagarna och deras anställda skulle få samma omfattning som vid införande av ett rättsligt monopol på denna verksamhet. I detta hänseende skulle alltså en monopolisering enbart av apoteksrörelsen ( = detaljhandeln) icke medföra någon fördel för det allmänna. En eventuell monopolisering av partihandeln med apoteksvaror bör självfallet icke givas större omfattning än vad som är av behovet påkallat. Ur denna synpunkt bör ett partihandelsmonopol kunna begränsas till att avse uteslutande apotekens försörjning med de varor, på vilkas detalj försälj ning apoteksbolaget enligt läkemedelsutredningens förslag erhåller monopol, dvs. apoteksvaror och första klassens gifter (någon tvekan om att även de sistnämnda böra inkluderas torde icke kunna föreligga). Här angivna begränsning av monopolets omfattning skulle i praktiken komma att innebära, att apoteksbolaget erhölle monopol på sin egen försörjning med nämnda varor. Enligt 1931 års apotekssakkunnigas förslag skulle förhållandet h a blivit i princip detsamma, men de sakkunniga förordade därjämte att monopolet skulle utsträckas att omfatta även annan partihandel med första klassens gifter än den som belöper på apoteken. Det skäl som åberopades till stöd härför — önskvärdheten av att staten med hänsyn till sagda gifters farlighet förvärvade kontroll över gifthandeln i dess helhet — förefaller dock icke tillräckligt grundat, eftersom staten knappast torde ha något intresse av att inträda som förmedlare av försäljningen i parti av sådana första klassens gifter som ha teknisk användning. Enligt de uppgifter som utredningen kunnat erhålla från de nuvarande grosshandelsföretagen belöper av deras årliga försäljning i runt tal ungefär 80 procent på apoteken, och härav torde maximalt omkring 3/4 falla på försäljning av apoteksvaror och första klassens gifter. Genom en monopolisering av nyssnämnda del av partihandeln skulle alltså dess omsättning grovt taget kunna beräknas komma att nedgå med ungefär 60 procent. Denna siffra äger givetvis ej giltighet i det enskilda fallet, eftersom proportionen mellan apoteksvaror och första klassens gifter å ena sidan samt övriga varor å andra sidan ej är densamma för alla här avsedda företag. Om man stannar vid här ovan angivna begränsning av partihandelsmonopolet, bör tydligen rätten att importera apoteksvaror lämnas obeskuren. Man måste nämligen även enligt min åsikt räkna med möjligheten att något eller några av nuvarande partihandelsföretag kunna komma att fortleva i annan form resp. att nya företag komma att bildas med mera begränsade uppgifter på detta område. Vad jag hävdar är endast, att det näppeligen skulle gå att åstadkomma ett modus vivendi för den nuvarande läkemedelsgrosshandeln, sedan apoteksrörelsen lagts under statsmonopol. I konsekvens härmed anser jag, att apoteksbolaget redan från början bör målmedvetet gå in för att bygga upp en egen organisation för inköp av och distribution till apoteken av samtliga varor, som apoteken äro i behov av 542

för att kunna på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina uppgifter. Det bör även observeras att, därest apoteksbolaget centraliserar apotekens tillverkningar till ett fåtal produktionsställen (centrallaboratorier och -apotek), kommer behov att uppstå av en distributionsapparat, som skaffar fram produkterna till apoteken. Att bolagets kostnader för en egen sådan organisation i och för sig skulle komma att understiga den nuvarande läkemedelsgrosshandelns samlade kostnader för motsvarande ändamål, torde icke vara tvivel underkastat. Däremot skulle bolagets utgiftskonto komma att belastas med kostnaderna för inlösen av de nuvarande partihandelsföretagen samt för utgivande av ersättningar till företagens personal. Nackdelarna härav — i den mån de, sedda i ett större sammanhang, kunna betraktas som sådana — skulle emellertid enligt min mening väl uppvägas av fördelarna. Sålunda skulle för det första apoteksbolagets organisation redan från början kunna uppläggas efter enkla och klara riktlinjer. Vidare skulle de besparingar som otvivelaktigt stå att vinna genom en »sanering av läkemedelshandeln även i grosshandelsledet» (sid. 16) ograverade komma apoteksbolaget tillgodo. Jag tänker härvid ej uteslutande eller ens främst på bortfallet av grosshandelsmarginalen. Viktigare är, att apoteksbolagets organisation för här ifrågavarande uppgifter skulle kunna utformas i direkt anslutning till de föreliggande behoven. Detta innebär bland annat, att organisationen vad personalen beträffar skulle kunna göras väsentligt mindre omfattande än inom de nuvarande partihandelsföretagen sammantagna. För det tredje skulle man undgå det osäkerhetstillstånd som eljest skulle uppstå för de nuvarande företagen i branschen, något som säkerligen skulle bidraga till att för apoteksbolaget underlätta övergången till den nya ordningen inom apoteksväsendet. En viss föreberedelse- och övergångstid är naturligtvis ofrånkomlig i ett fall som detta. Svårare att bedöma är hur lång övergångstid som erfordras samt om den kommer att behöva utsträckas över tidpunkten för apoteksmonopolets ikraftträdande. Under alla förhållanden är det emellertid av största vikt, att apoteksbolaget får en lyckosam start. En grundläggande förutsättning härför är, att apotekens varuförsörjning ej ens under en övergångstid blir försämrad. Man bör därför enligt min mening sätta bolaget i stånd att redan från början av sin verksamhet självt ombesörja varuanskaffningen och -distributionen till apoteken, dvs. bolaget bör både formellt och reellt övertaga den nuvarande grosshandelns funktioner med avseende på apotekens försörjning med apoteksvaror och första klassens gifter. För det tänkbara fall att apoteksmonopolet träder i verksamhet redan innan bolagets inköps- och distributionsapparat hunnit bli fullt utbyggd, kan det givetvis bli fråga om en tids samarbete i någon form med de nuvarande grosshandelsföretagen resp. med något eller några av dem. Men ett sådant samarbete bör enligt min mening ske under den klart uttalade 543

förutsättningen att apoteksbolaget — inom längre eller kortare tid — skall, vad apotekens varuförsörjning angår, träda i grosshandelsföretagens ställe. Med den ståndpunkt som utredningens majoritet intagit i förevarande fråga har det tett sig naturligt att icke ingå på spörsmålet om eventuella ersättningar till grosshandelsföretagen och deras personal. Att utredningen icke förfogat över något material, som möjliggjort uppskattningar av vilka belopp, det skulle komma att röra sig om vid en inlösen av företagen, är sålunda ett faktum. Detta förhållande synes emellertid icke behöva utgöra något hinder för ett principbeslut om införande av statsmonopol även på apotekens försörjning med apoteksvaror och första klassens gifter. Utredningen av frågan om inlösen av grosshandelsföretagen och om utgivande av ersättningar till deras personal torde nämligen utan olägenhet kunna uppskjutas till dess statsmakterna fattat beslut om apoteksväsendets förstatligande.

BILAGOR

36-/2/89

Bilaga 1 (åberopad sid. 13 och 286)

S a m m a n d r a g a v y t t r a n d e n över d e n vid 1944 års r i k s d a g av h e r r E d b e r g m . fl. v ä c k t a m o t i o n e n A.

11:242

Allmänna synpunkter

Apotekens avgiftsnämnd: De föreliggande problemen äro i och för sig invecklade, främst beroende på mångfalden av svårbedömbara faktorer och att apoteksväsendet på väsentliga punkter undergått en sådan förändring, att flera hithörande frågor numera måste ses ur annan synvinkel än tidigare. Ehuru läkemedelsförsörjningen i landet är beroende av såväl droghandeln och läkemedelsindustrien som apoteksväsendet, torde sambandet dem emellan likväl ej vara sådant, att en förändring av betingelserna för någon av dem med nödvändighet behöver medföra en rubbning av bestående förhållanden jämväl beträffande de övriga. Sveriges tekniska apotekspersonals förbund: En centralisering av droghandeln skulle medföra avsevärda besparingar rent administrativt och i inköpshänseende. Samtidigt som denna handel bleve underkastad en offentlig, statlig och vetenskaplig kontroll, skulle apoteken bland annat frigöras från analysskyldigheten av hemköpta varor, som nu, enligt gällande föreskrifter, skola utföras på varje apotek. En industriell framställning av farmakopépreparat och kompositioner skulle bidraga till att avsevärt nedbringa framställningskostnaderna samt öka de vetenskapliga utvecklingsmöjligheterna inom farmacien. Det skulle förenkla apoteksdriften och medföra besparingar, om apotekens beredningar i övrigt utfördes centralt vid t. ex. ett inom ett visst område beläget centralapotek, varifrån kringliggande apotek kunde tillgodose sitt behov av beredningar. På ett centralapotek skulle den farmacevtiska personalen få större möjligheter att utveckla sig än vad fallet är på ett flertal apotek, där de vetenskapliga uppgifterna ej alltid räcka till för den vetenskapligt utbildade personalen. En standardisering och specialisering av vissa sammansättningar skulle inte bara förbilliga dessa för den läkemedelsbehövande allmänheten, utan även underlätta receptutskrivningen för läkarna. Den standardisering som genomförts inom det militära apoteksväsendet torde på ett mycket tillfredsställande sätt tillgodose behoven. En motsvarande standardisering borde gå att genomföra även vid civilapoteken. Veterinärhögskolans lärarkollegium: Från veterinärmedicinsk synpunkt är det av vikt att erhålla goda, billiga och lättillgängliga läkemedel. Alla 547

åtgärder, som kunna bidraga härtill, böra vidtagas. Påfallande är, att man ofta ensidigt framhållit vikten av billiga läkemedel. Det väsentliga — även ur ekonomisk synpunkt — är dock, att läkemedlen ha god terapeutisk verkan. Goda läkemedel till billigast möjliga priser är sålunda vad som bör eftersträvas. En viktig synpunkt är att läkemedlen äro lättillgängliga. Veterinärernas klientel finnes huvudsakligen på landet, där det på många håll brister i detta avseende. Det vore därför önskvärt, att vid en eventuell omorganisation av apoteksväsendet det tages tillräcklig hänsyn härtill och att sålunda, om exempelvis centralapotek skulle inrättas i varje län eller annat större område, tillräckligt med filialer komme att bli utplacerade på landsbygden. Redan nu bereda de stora avstånden till apoteken ofta landsortsbefolkningen stora svårigheter, dels därigenom att det ofta åtgår för lång tid, innan den medicinska behandlingen kan insättas, och dels genom att transporterna ofta förorsaka onödigt stora kostnader.

B.

Synpunkter på droghandeln

Apotekens avgiftsnämnd: De synpunkter, som 1931 års apotekssakkunniga anlade på droghandeln — grosshandeln med apoteksvaror och första klassens gifter — synas nämnden alltjämt i stort sett bärande. Av ålder har handeln med läkemedel betraktats som en statsangelägenhet förbehållen dem, som erhållit kungl. privilegium å apotek. Även grosshandeln med apoteksvaror var före tillkomsten av 1913 års apoteksvarustadga förbehållen apoteken. Apotekens ekonomiska beroende av droghandelsfirmorna — ett av huvudmotiven för apotekssakkunnigas förslag angående monopolisering av droghandeln — framträder emellertid numera icke så starkt som tidigare. Deras kreditgivning till apoteken är visserligen fortfarande omfattande, men mot förlagsinteckning i apoteks lager och inventarier kan huvudparten av kreditbehovet tillgodoses hos apoteksinnehavarnas egna kreditinstitut. För att en apoteksinnehavare skall k u n n a övertaga ett apotek, måste han som regel vända sig till någon droghandelsfirma för finansieringen. Men sedan inventarierna och lagret väl övertagits, kan han medelst förlagsinteckning inlösa större delen av finansieringslånet. Endast de s. k. topplånen erhållas ofta mot borgen av en droghandelsfirma. Dessa lån äro relativt små och genom amortering kan apoteksinnehavaren successivt helt frigöra sig från firman. Droghandelsfirmornas inflytande över apoteken k a n därför numera icke sägas utgöra någon egentlig fara för att vid apotekets skötsel ovidkommande och för läkemedelsförsörjningen irrationella hänsyn skola göra sig gällande. Ur synpunkten av apoteksväsendets självständighet är således behovet av förstatligande av grosshandeln med apoteksvaror numera mindre framträdande än tidigare. 548

Droghandeln bedrives emellertid utan någon ekonomisk kontroll från statens sida. Sedan anmälan om idkande av grosshandel med apoteksvaror gjorts och tillstånd till handel med första klassens gifter erhållits, kan rörelsen i stort sett utövas såsom vilket annat affärsföretag som helst. Det allmänna har — frånsett den funktion, som under nu rådande exceptionella förhållanden tillkommer priskontrollnämnden och statens reservförrådsnämnd — icke något som helst inflytande över prissättningen på de varor, som droghandelsfirmorna sälja till apoteken. Då såväl läkemedelsprisen — det pris allmänheten betalar för läkemedel — som indirekt prisen på farmacevtiska specialiteter från läkemedelsfabrikerna bestämmas på grundval av priskuranter »från de grosshandelsaffärer, från vilka apotekarna vanligen anskaffa sina varor», intager droghandeln uppenbarligen en nyckelposition på läkemedelshandelns område. Hur mycket än apoteksväsendet rationaliseras och apoteksinnehavarnas inkomster av apoteken beskäras, kan någon verklig garanti mot för höga läkemedelspriser icke åvägabringas, därest partipriserna äro undandragna varje kontroll från det allmännas sida. För en sådan kontroll föreligga så mycket starkare skäl, som den fria konkurrensen på förevarande område, enligt vad erfarenheten givit vid handen, icke haft samma prissänkande funktion som annorstädes. Fastmer synas de former, under vilka droghandeln bedrivits, ha hindrat en prissänkning. Nämnden åsyftar härmed främst den kostsamma reklam och betjäningsservice, som i allmänhet är tillfinnandes. Enbart denna omständighet — avsaknaden av kontroll över partipriserna — motiverar enligt nämndens mening en förnyad utredning. Att, såsom apotekssakkunniga funnit, målet endast kan uppnås genom monopolisering av grosshandeln med apoteksvaror och första klassens gifter, synes nämnden visserligen ligga närmast till hands, ehuru även andra lösningar äro tänkbara. Vid en allsidig utredning lärer särskilt böra beaktas, att droghandelsfirmornas verksamhet icke uteslutande är inriktad på försäljning till apoteken. Därest utredningen skulle giva vid handen, att en monopolisering utgör den mest framkomliga utvägen, synes böra eftersträvas att ej göra monopolet mer vittomfattande än som betingas av önskvärdheten att nedbringa läkemedelsprisen. Kommerskollegium åberopade ett av Stockholms handelskammare och Sveriges kemiska industrikontor gemensamt avgivet yttrande, vari inledningsvis anfördes följande: Organisationerna kunna icke inse det logiska sammanhanget i motionärernas uttalande, att ett förstatligande av apoteksväsendet — i verkligheten står redan nu apotekens detaljhandel med läkemedel under fullständig statskontroll — skulle förutsätta en monopolisering av droghandeln, d. v. s. grosshandeln. Det förslag till monopolisering av grosshandeln med apoteksvaror, som apotekssakkunniga framlade och vilket motiverades med 549

en önskan att förbilliga läkemedlen, utsattes under remissbehandlingen av ärendet för en så stark kritik, att förslaget icke sedermera föranlett någon åtgärd. Efter framhållande bland annat, att enligt uppgifter avseende förhållandena under år 1932 apotekens varuinköp till cirka 58 % utgjorts av farmacevtiska specialiteter och till ungefär 4 % av spritdrycker, vilka båda varuslag redan vore underkastade priskontroll, att av apotekens återstående inköp omkring 27 % utgjorts av s. k. fria varor, i fråga om vilkas prissättning den öppna prisbildningen vore helt utslagsgivande, enär försäljningen till apoteken från droghandlarnas sida här skedde i fri konkurrens med kemikalie- och färggrossister m. fl. samt att det år 1932 således endast varit i fråga om cirka 11 % av apotekens varuinköp, som den speciella droghandeln intagit ställningen såsom ensamförsäljare till apoteken, yttrade organisationerna vidare: Någon väsentlig förskjutning i fråga om relationerna mellan olika inköpskällor torde icke kunna antagas ha ägt rum efter 1932 på annat sätt än att de farmacevtiska specialiteterna fått en större anpart i omsättningen. Redan den relativt sett obetydliga storleksordningen av de inköp, som apoteken äro hänvisade till att verkställa uteslutande från droghandeln, torde ge problemet om droghandelns monopolisering en helt annan och mindre betydelse än vad motionärerna synas föreställa sig. Härtill kommer, att motionärernas argumentering synbarligen bygger på en viss obekantskap om de faktiska förhållandena. Det är nämligen felaktigt att föreställa sig, att drogaffärernas utförsäljningspriser skulle i nämnvärd mån påverkas av de svenska grossisterna. Priserna bestämmas av de internationella noteringarna, och det råder såväl mellan de svenska droghandlarna inbördes som ock mellan droghandlarna och andra grossister, när det gäller s. k. fria varor, en mycket intensiv — man kan delvis tala om förbittrad — konkurrens. Motionärernas uttalande, att konkurrensen mellan droghandlarna skulle verka prisfördyrande, torde näppeligen kunna stämma med verkligheten. Det bör särskilt observeras, att det står apoteken fritt att inköpa ifrågavarande varuslag direkt från de utländska fabrikerna. Detta torde dock ske allenast i mindre omfattning beroende på att de enskilda apoteken icke kunna köpa varan till det pris, som droghandlarna kunna offerera på grund av de förmånliga inköpspriser, som uppnås vid inköp på en gång av kvantiteter motsvarande ett helt årsbehov. Slutligen bör påpekas, att medicinaltaxerevisorerna vid fastställande av priserna å apotekens hemköpsvaror ha tillfälle att med ledning av utländska priskuranter o. d. jämföra droghandelns försäljningspriser med motsvarande priser på världsmarknaden.

C.

Synpunkter på läkemedelsindustrien m. m.

Medicinalstyrelsen: Det kan betecknas såsom anmärkningsvärt, att medan det allmänna i detalj reglerar verksamheten på apoteken och fortlöpande kontrollerar densamma, den farmacevtiska industrien endast i ringa mån regleras och kontrolleras av det allmänna. Medicinalstyrelsen har under senare år haft anledning att ur hygieniska synpunkter beklaga frånvaron av sådana bestämmelser som giva möjlighet till kontroll av den fabriksmässiga tillverkningen av läkemedel. Bland de nutida läkemedlen spela de fabriksmässigt framställda farmacevtiska specialiteterna en dominerande roll. Om man bortser från vissa betydelsefulla grupper av prisärenden — där, enligt under senare år tilllämpad praxis, föreskrift i 5 § specialitetskungörelsen om ett ur alla synpunkter skäligt pris ansetts böra tillmätas avgörande vitsord — regleras prissättningen av hithörande preparat genom bestämmelserna i 11 § apoteksvarustadgan, vilken paragraf har följande lydelse: »I gällande medicinaltaxa icke upptagen apoteksvara, utgörande beredning ävensom i bilaga III upptagen vara må vid försäljning icke åsättas högre pris än som på grund av uti densamma ingående ämnens art och mängd ävensom beredningsformen skall på motsvarande vara, tillredd å inrikes apoteksinrättning, beräknas enligt de av Kungl. Maj:t fastställda grunder för apoteksvarors taxering.» I princip har det senare inneburit, att vid registrering och prisändring av specialitet priset godtagits, om detta icke överskridit det pris, varan skulle betingat vid försäljning från apotek, beredd därstädes för tillfället. Även om därvid icke alltid högsta tillåtna pris begärts av tillverkaren, är det uppenbart, att i ett pris, som i och för sig varit formellt oåtkomligt, kunnat inräknas en i viss mån oskälig förtjänst. Betänker man, att en farmacevtisk specialitet beredes i industriell drift, förefaller det sannolikt, att en för konsumenterna gynnsammare prisberäkning skulle vara möjlig. Förutsättningen härför torde emellertid vara, att fabrikernas läkemedelstillverkning ställdes under viss kontroll från det allmännas sida. Det bör utredas, om icke med hänsyn till den senaste tidens erfarenheter och det därvid yppade behovet av förstärkt beredskap på läkemedlens betydelsefulla område läkemedelsfabrikernas tillverkningar borde i viss utsträckning omläggas från beredning av enkla galenica till att omfatta för sådana beredningar behövliga utgångsmaterial, såsom antipyretica, sulfanilamidpreparat, barbitursyrepreparat, alkaloider m. m. Inom denna läkemedelsindustri är det nödvändigt, att vetenskaplig och experimentell forskning givas en central ställning. I detta sammanhang bör till granskning upptagas jämväl de principiella bestämmelserna i lagstiftningen rörande farmacevtiska specialiteter. Därvid bör särskilt beaktas den mindre till551

fredsställande ordning, som enligt nuvarande bestämmelser råder beträffande bland annat frågan om registrering under olika n a m n av samma specialitet samt andra namnfrågor, försäljningen av homeopatiska läkemedel, prissättning, reklam och avgifter för farmacevtiska specialiteter. Apotekens avgiftsnämnd: I fråga om läkemedelsindustrien — varmed i detta sammanhang närmast torde förstås fabriker för framställning av farmacevtiska specialiteter — föreligger visserligen ett organisatoriskt samband mellan denna och droghandeln. En av de största läkemedelsfabrikerna i landet driver dessutom grosshandelsrörelse med apoteksvaror och landets största droghandel är ägare till en läkemedelsfabrik. En utredning rörande droghandeln torde därför böra utsträckas att avse även läkemedelsindustriens ställning. Nämnden är emellertid tveksam, om några väsentliga fördelar kunna vinnas genom ett förstatligande. I varje fall inställa sig bestämda betänkligheter mot en sådan ordning. Vår läkemedelsindustri har på senare tid kunnat frambringa preparat, som ur medicinsk synpunkt framstå såsom mycket förtjänstfulla. Dylika resultat av fri forskning, vilkas utexperimenterande säkerligen dragit betydande kostnader, torde svårligen k u n n a uppnås vid ett förstatligande. De belopp, som därvid komme att stå till förfogande till forskning och experiment, lära knappast kunna förutsättas bliva av samma storleksordning som de, vilka läkemedelsfabrikerna nu disponera för ändamålet. Härtill kommer, att experimentverksamhet, ofta på lång sikt och utan säkra praktiska resultat, icke lämpar sig för statsdrift. E t t statligt bolag — annan organisationsform synes icke kunna ifrågak o m m a — torde knappast böra taga de stora ekonomiska risker, som äro förknippade med frambringandet av nya värdefulla preparat. En annan omständighet, som härvid måste beaktas, är, att vår läkemedelsindustri numera även arbetar för export i konkurrens med utländska firmor, varigenom ej obetydliga belopp tillföras landet. En monopoliserad statsdrift torde icke tillnärmelsevis ha samma förutsättningar att hävda sig på utlandsmarknaden. Även ur andra synpunkter synes det vara av stor betydelse, att vårt land äger en fri, livskraftig och vetenskapligt arbetande läkemedelsindustri, som kan minska beroendet av utlandet. Med det anförda har emellertid nämnden icke velat bestrida, att reglerande åtgärder på detta område äro önskvärda. Allmänhetens intresse måste främst vara, att specialiteter tillhandahållas till så lågt pris som möjligt. Finnes, såsom nämnden hävdat, anledning förmena, att privatdrift är lämpligaste formen för fabriksmässig tillverkning av goda läkemedel, synas därför åtgärder böra vidtagas i syfte att skapa garantier för att priserna därå hållas inom rimliga gränser. Den priskontroll, medicinalstyrelsen här utövar, innebär i stort sett endast, att priset icke får överskrida kostnaderna för samma läkemedel, berett å apotek. Beträffande preparat, vilka icke kunna framställas å apotek (hormoner m. fl.), saknas 552

allmänna prissättningsnormer. Genom en centralisering av droghandeln skulle emellertid kontrollmöjligheterna betydligt ökas. Denna omständighet i förening med ändring av grunderna för prissättningen på farmacevtiska specialiteter skulle sannolikt vara till fyllest för det nämnda syftets vinnande. Avgiftsnämndens ordförande, generaldirektören W. Björck, yttrade: Jag kan i åtskilligt dela de synpunkter, som av nämnden anförts beträffande vanskligheterna vid ett förstatligande även av läkemedelsindustrien, men anser, att den utväg, som härvid ligger närmast till hands, är att i anslutning till ett grosshandelsmonopol upptaga en självständig statlig läkemedelstillverkning i succesivt växande omfattning vid sidan av den enskilda industrien på området. I det av kommerskollegium åberopade yttrandet av Stockholms handelskammare och Sveriges kemiska industrikontor anfördes bland annat: Om en utveckling i riktning mot fabriksframställning av sådana preparanda anses önskvärd att befrämja — vilket organisationerna för sin del finna riktigt — torde detta emellertid kunna ske utan tillgripande av en sådan åtgärd som apoteksväsendets förstatligande och utbyggande av en statlig läkemedelsfabrik för att konkurrera med eller rent av ersätta det privata initiativet. I själva verket torde det vara de i viss mån ålderdomliga och irrationella bestämmelserna för apotekens prissättning, som förhindrat en snabbare utveckling i riktning mot ökad fabriksdrift vid läkemedelstillverkningen än den som ägt rum. Priserna på den svenska läkemedelsindustriens alster äro genomgående väsentligt lägre än på de utländska preparaten, och de belopp, som den inhemska läkemedelsindustrien inbesparat åt allmänheten, äro säkerligen högst avsevärda. Genom inbördes konkurrens mellan företagen och genom en med stora kostnader och möda uppbyggd forskningsverksamhet i fria former har detta resultat uppnåtts. Det finns ingenting, som motsäger antagandet, att även på detta område av vår kemiska industri en betydande exportverksamhet skulle k u n n a uppbyggas efter kriget. Att störa den pågående utvecklingen genom statligt ingripande skulle enligt organisationernas mening vara synnerligen oklokt och äventyra redan vunna och framdeles förväntade resultat. Då några sociala olägenheter av den nuvarande fria organisationsformen icke torde kunna anses föreligga, borde en ändring vara motiverad endast om den kunde medföra ett förbilligande av läkemedlen. Resultatet av en eventuell socialisering torde emellertid bliva alldeles motsatt. De svenska farmacevtiska industrierna (aktiebolagen Astra, Hässle, Tika, Ferrosan, Leo, Pharmacia och Vitrum) yttrade genom sin ombudsman advokaten G. A. Rising i huvudsak följande: Motionärerna antaga, att läkemedelsindustriens utveckling icke givit im553

pulsen till några nämnvärda rationaliseringar och att konsumenterna ej heller torde finna att något mera påtagligt förbilligande av läkemedlen ägt r u m . Häremot vilja vi emellertid invända, att den svenska läkemedelsindustriens preparat genomgående äro avsevärt billigare än de utländska, vilket föranlett att förbrukningen allt mer gått över till svenska preparat. En överslagsberäkning utvisar, att svenska folket sedan år 1934 sparat några tiotal miljoner kronor genom att kunna köpa svenska i stället för utländska fabrikspreparat. Till följd av den allt mer omfattande industrialiseringen av läkemedelstillverkningen ha de svenska fabrikspriserna fortgående visat en nedåtgående kurva intill kristiden, och under densamma h a r kurvan stigit så svagt, att läkemedelspriserna, satta i relation till priserna å andra förnödenheter, under kristiden varit starkt fallande. Mot tanken på ett apotekens centrallaboratorium ställa sig fabrikanterna minst sagt skeptiska. Inrättande av ett dylikt laboratorium — som väl närmast skulle avse tillverkningar av ej särskilt komplicerad art och således ej fordrande verklig industriell utrustning — skulle endast innebära, att läkemedelstillverkningen splittrades å en tredje typ av produktionsställe till nackdel för fabrikanterna och utan fördel för apoteken, som i avsett hänseende fullgott kunna betjänas av den nuvarande svenska läkemedelsindustrien. Därest vissa former av läkemedelsproduktion, lämpad för industriell drift, undandroges fabrikanterna, skulle givetvis därmed en inskränkning ske i industriens möjlighet till forskning och annat arbete för framställande av nya läkemedel. Såsom bekant är det i allt väsentligt hos läkemedelsfabrikanterna, som nya läkemedel framskapas. Det är läkemedelsindustriens bestämda uppfattning att några fördelar för allmänheten i fråga om läkemedelspriserna icke stå att vinna genom de vittgående statsingripanden, som motionärerna i sin motion avhandla. Däremot vilja fabrikanterna starkt ifrågasätta, huruvida icke mycket vore att vinna genom en rationellare arbetsfördelning mellan industri och apotek samt genom bättre avvägda taxegrunder, som icke direkt motverka en industrialisering och en sådan rationellare arbetsfördelning.

Bilaga 2 (åberopad sid. 77, 341 och 478)

Utlåtande angående apoteksprivilegiernas rättsliga n a t u r Av f. d. justitierådet E . Sandström

Mitt utlåtande har begärts angående frågan om vid ett förstatligande av apoteksväsendet — innebärande exempelvis avskaffande av privilegieväsendet och övergång till ett system med apoteksföreståndare utnämnda av Kungl. Maj :t på samma sätt som t. ex. lasarettsläkare — nuvarande apoteksinnehavare kunna förpliktas att avstå från sina privilegier och de därmed förbundna förmånerna samt om och i vad mån staten måste, respektive bör påtaga sig ersättningsskyldighet gentemot apoteksinnehavare som nödgas avstå sitt privilegium. Den första frågan är alltså huruvida nuvarande innehavare av apoteksprivilegier kunna förpliktas att avstå från dem och de därmed förbundna förmånerna. I princip måste statsmakterna anses ha befogenhet att reglera en närings utövning så som befinnes lämpligt och även att föreskriva att den skall bedrivas såsom ett exklusivt statsmonopol, följaktligen med uteslutande av enskilda näringsidkare på området. För att kunna motsätta sig en sådan ordning måste den enskilde näringsutövaren kunna åberopa en rätt gentemot staten av en sådan natur att näringsutövningen bör betraktas såsom en förvärvad rättighet. Frågan i vad mån näringsutövningen kan betraktas såsom en sådan rättighet har såväl i utlandet som här livligt diskuterats i samband med införandet av exklusiva statsmonopol i vissa näringar. Här i landet har denna diskussion i huvudsak förts i sammanhang med införandet av tobaksmonopolet. Särskilda kommitterade avgåvo den 2 september 1911 betänkande och förslag angående reglering av tobaksbeskattningen och kommitterade behandla frågan i det tryckta betänkandet Del I s. 52 och följande. De åberopa angående statsmakternas befogenhet att införa monopol ett utlåtande av professor Varenius (s. 215). I en reservation ha vidare åberopats yttranden av professorerna Reuterskiöld och Winroth samt senatsprokuratorn J. Grotenfelt (Del I s. 354, 361 och 370 resp.). Härjämte har dåvarande professorn Undén i Tidskrift for Retsvidenskab årg. 1913 låtit publicera en artikel »Några ord om näringskoncessioner enligt svensk rätt» (s. 69 och följande). F r å n den i frågan förda diskussionen kan vara av intresse att anteckna 555

till en början att alla äro ense om den förut berörda principen att statsmakterna, med den kompetensattribution som regeringsformen stadgar, äga befogenhet att beträffande en närings utövande meddela de ordnings- och kontrollföreskrifter som anses lämpliga och även att inrätta ett exklusivt statsmonopol. Angående frågan om en enskild persons näringsutövning bör anses så- j som en förvärvad rättighet är man ense så tillvida att en persons befogenhet att börja en näringsverksamhet ej representerar en sådan rättighet, varemot meningarna gå i sär, då det gäller ett redan etablerat företag. De i reservationen åberopade yttrandena utmynna i att det redan etablerade företaget representerar en förvärvad rättighet. De draga dock ej därur den slutsatsen att detta förhållande skulle utgöra hinder för införande av ett statsmonopol men ha, såsom frågan ställts till dem, ej haft anledning att ingå härpå. De ha endast hävdat att en näringsidkare ej kunde fråntagas sin rätt utan vederlag för den skada han därigenom lider, inbegripet ersättning för det värde affären eller näringen kan utgöra. De särskilda kommitterade för reglering av tobaksbeskattningen liksom också Undén ha däremot i avseende å vanliga fall av näringsutövning förnekat förhandenvaron av en rättighet. Då i 1 och 2 §§ i 1864 års förordning angående utvidgad näringsfrihet talas om att »svensk man eller kvinna är berättigad a t t . . . . idka handels- eller fabriksrörelse, hantverk eller annan hantering» eller om »rättigheten att idka grosshandel» e t c , så är det ej fråga om en rättighet sådan som de vilka bruka inbegripas i uttrycket »förvärvade rättigheter» utan endast ett konstaterande av en frihet från förbud. Någon garanti för ett fortbestånd av en påbörjad näringsutövning är ej lämnad. Undén likställer med sådana fall av vanlig näringsutövning de flesta fall då särskilt tillstånd till näringsutövningen meddelats av myndighet. Det är här endast fråga om inskränkning i ett generellt förbud, en utvidgning för ett enskilt fall av det fria området. I vissa fall och alldeles särskilt då koncession för en anläggning blivit beviljad på bestämd tid, kan dock koncessionen ej återtagas före utgången av koncessionstiden. I en annan kategori än de hittills antydda fallen av näringsutövning sätter Undén det rättsliga monopolet vilket definieras såsom rätt att med andras uteslutande driva viss verksamhet. Angående en monopoliserad näringsverksamhet anför Undén (s. 110): »Monopolet utgör en förstärkning av koncessionen, medför en starkare, mera konkret rättighet gent emot staten. Rätten att med andras uteslutande driva viss näring, sådan den t. ex. framträder i apoteksmonopolet och brännvinsförsäljningsmonopolet, är icke däri skild från den vanliga näringskoncessionen, att monopolinnehavaren har en subjektiv privaträttighet, skyddad i förhållande till tredjeman. Monopolet torde böra betraktas såsom en subjektiv offentlig rätt, åtnjutande relativt skydd gent 556

emot staten. Konsekvensen av en sådan uppfattning blir, att koncessionsoch monopolbegreppen endast äro relativt skilda åt. Allt efter som rätten till koncession kringgärdas i det avseendet, att allt flera villkor uppställas såsom förutsättningar för koncessions beviljande, i samma m å n få de personer en mera skyddad ställning, som lyckas erhålla koncession. Och i samma mån närmar sig koncessionen monopolet.» Kommitterade för reglering av tobaksbeskattningen ha även de gjort en åtskillnad mellan det allmänna, opersonliga berättigande, som näringsfrihetsförordningens berörda stadganden tillerkänna medborgare, och »den rättighet att idka näring, som vunnits genom burskap eller tillståndsresolution» (det avses, såsom framgår av vad kommitterade i det föregående sagt, ; äldre tillståndsresolutioner). Beträffande det senare slaget av näringsutövning anförde de kommitterade: »För näringsrättigheten var burskapet eller tillståndsresolutionen verkligt konstituerande, och rättigheten erhöll därigenom en mera konkret och personlig karaktär än vad fallet kan vara med det av vår nu gällande näringsfrihetsförordning förlänade berättigandet, vilket ju icke av myndighet särskilt tilldelas vissa personer, utan in bianco tillkommer var och en, på vilken förordningens bestämmelser passa in» (s. 57). Kommitterade påpeka också åtskilliga exempel på förbehåll | av befogenhet till näringsutövning, medgivna innehavare av sådan konkret rätt (s. 61). »Emellertid k a n icke påstås», anföra kommitterade, »att de nu omtalade personliga näringsrättigheterna under inga omständigheter skulle kunna i lagstiftningsväg avlysas. Man finner ganska försiktiga uttryck använda i riksdagsförhandlingarna, då det gällt att motivera förbehållen för rättighetsinnehavarna. Och åtminstone ett fall k a n påvisas, då rättigheter av ifrågavarande slag blivit upphävda» (s. 62). För svaret å den fråga som här föreligger är det ej nödvändigt att taga ställning till hela det frågekomplex som beröres av den i ämnet förda diskussionen. Apoteksprivilegiet är otvivelaktigt ett särfall även enligt den uppfattning som i en enligt lag eller efter vanligt tillstånd utövad näringsverksamhet ej ser en rättighet. Det är ett monopol i den mening Undén angivit och som namnet antyder en i särskilt högtidlig form gjord förläning av rätten att med andras uteslutande utöva den med apoteket förenade näringen. I de äldsta privilegiebreven utsäges uttryckligen att privilegiet avser ej blott att inrätta och upprätta ett apotek utan även att fortsätta det (se i 1912 års apotekskommittés betänkande I återgivna brev). Den omständigheten att i senare privilegiebrev detta uttryckssätt bortfallit k a n ej tolkas som en ändring i privilegiets innehåll. Rätten att fortsätta rörelsen har kommit att utgöra ett av de grundläggande elementen i privilegiet. Mot den uppfattningen att privilegiet i princip innebär förlänandet av en rätt (gentemot staten) att utöva och fortsätta utövningen av näringen 557

k a n ej med fog åberopas de begränsningar i privilegiets innehåll som tid efter annan genomförts med eller mot privigelieinnehavarnas vilja. Dessa begränsningar ha varit mycket vittgående och i hög grad urholkat privilegiet. Såsom exempel kunna nämnas medicinaltaxor, upphävandet av apoteksprivilegiernas säljbarhet, där sådan varit förenad med privilegiet, införandet av pensionsålder med skyldighet att vid dess uppnående avstå från privilegierna och erläggandet av vissa avgifter bl. a. till en fond för reglering av läkemedelsprisen. Man har vid genomförandet av dessa åtgärder säkerligen utgått från att de fallit inom ramen för den reglering av villkoren för näringsutövningen som anses tillkomma statsmakterna oavsett arten av det berättigande på grund av vilket den enskilde näringsidkaren utövar näringen (jfr. tobakskommitterades betänkande Del I s. 59). De genomförda begränsningarna gå, såsom nämnts, mycket långt och ifråga om betalning av avgifter till fonden för reglering av läkemedelsprisen h a r lagligheten av åtgärden dragits under domstols prövning. Utgången av denna prövning torde ej inverka på här föreliggande fråga, då under alla förhållanden skillnaden mellan reglerande åtgärder i avseende å den privilegierade näringsutövningen och förbud för dennas utövande kvarstår. Om sålunda i princip statsmakterna, om de vilja beakta apoteksprivilegierna efter deras innehåll och den rätt innehavaren av privilegiet erhållit, ej k u n n a indraga dem, så har dock denna princip i praktiken ett mycket litet tillämplighetsområde med hänsyn till ett i privilegiebreven på få undantag när inryckt villkor. I privilegiebrev, som utfärdats från och med den 9 augusti 1920, har nämligen inryckts en föreskrift, varigenom privilegieinnehavaren tillförbindes att underkasta sig vad Kungl. Maj :t framdeles kunde komma att föreskriva beträffande privilegiets avstående. Detta förbehåll är otvivelaktigt bindande för privilegieinnehavaren, och han kan därför ej motsätta sig ett avstående av sina privilegier för den händelse statsmakterna besluta införandet av ett statsmonopol på området. Enligt uppgift är det endast tre apoteksinnehavare som erhållit sina privilegier före den 9 augusti 1920, men beträffande dem skulle den nyss fastslagna huvudregeln gälla och statsmakterna för eliminerandet av deras näringsutövning i princip vara hänvisade till frivillig överenskommelse. I övrigt ha statsmakterna ur rättslig synpunkt fria händer. Den andra frågan är om och i vad mån staten måste, respektive bör påtaga sig ersättningsskyldighet gentemot apoteksinnehavare som nödgas avstå sitt privilegium. Svaret på denna fråga, såvitt avser skyldighet att betala ersättning, är i huvudsak givet genom svaret på den första frågan. Skulle statsmakterna ensidigt vilja indraga de privilegier, som tillkommit före den 9 augusti 1920, äro de skyldiga att betala full ersättning för den förlust som tillskyndas innehavarna. Häremot kan ej åberopas att 558

de villkor, varom förut talats och som i hög grad minskat apoteksprivilegiernas värde, kunnat åläggas utan ersättning. Som skäl är det tillräckligt att hänvisa till den åtskillnad som måste göras mellan reglerande villkor för näringens utövande och dennas totala indragning. I förlusten ingår, förutom värdet av lager och inventarier, rörelsens värde som sådan. I fråga om de privilegier, som tillkommit från och med den 9 augusti 1920, måste det i privilegiebreven gjorda förbehållet anses innebära att vederbörande underkastat sig ej blott skyldigheten att avstå privilegierna utan även de villkor som kunde komma att föreskrivas för avståendet. De allmänna ordalagen liksom den påtagliga avsikten att i vidaste mån ge statsmakterna fria händer för en eventualitet, som redan då diskuterades och ansågs möjlig, anvisa en sådan tolkning. De ersättningskrav som kunna framföras ha därför ej stöd i någont rättsregel utan det är allenast billigheten som kan motivera dem. Situationen blir ungefär enahanda med den som kommitterade för reglering av tobaksbeskattningen angav sålunda: »Medgifvas måste emellertid att billighetsskälen kunna vara öfvertygande nog. Men ersättningsreglerna få i flera hänseenden sin säregna karaktär af den princip, som sålunda måste anses ligga till grund för dem. — Först och främst blir det staten själf, som ensidigt bestämmer förutsättningarna för och beloppen af ifrågavarande ersättning. Reglerna härom ingå i den lagstiftning, som meddelar näringsförbudet, och Riksdagen beviljar de till ersättningen erforderliga anslagen. Hur ersättningsbeloppen skola fastställas i varje särskildt tillfälle, beror på hvad nyssnämnda regler därom innehålla. Staten kan vid sådant fastställande använda uteslutande egna organ eller medgifva ett större eller mindre inflytande åt de näringsidkare, som skola uppbära ersättning. Att öfverlåta fastställandet af ersättningsbeloppen åt domstol eller skiljemän, såsom någon gång blifvit ifrågasatt, torde däremot icke rimligtvis kunna ske, på grund af ersättningsfrågans säregna karaktär.» En olikhet föreligger visserligen såtillvida att i apoteksprivilegierna ett uttryckligt förbehåll gjorts, som varslat om möjligheten av ett avstående, men den allmänna situationen ändras ej därigenom på ett väsentligt sätt. Samma synpunkter göra sig gällande. Näringsutövare, vilka i sin näring haft sin utkomst, tvingas genom statens åtgärder att upphöra med denna. Detta ålägger statsmakterna ett hänsynstagande till de därav drabbade. Jag anser det ej ingå i mitt uppdrag att närmare ingå på frågan om den av billighet förestavade ersättningen. Men man kan säkerligen utgå från att staten bl. a. övertager lager och inventarier samt sörjer för privilegieinnehavarnas och de anställdas framtid på ett sätt som är förenligt med den ställning de haft. Stockholm den 29 maj 1947.

Bilaga 3 (åberopad sid. 79 och 145)

P . M. a n g å e n d e a p o t e k a r e s

ansvar

Av docenten Hans Thornstedt

I.

Enligt gällande rätt A.

Straffrättsligt ansvar

1. Den allmänna uppfattningen inom apotekarkretsar synes vara, att apoteksinnehavare och hos dem anställda farmacevter äro underkastade ämbetsansvar jämlikt 25 kap. strafflagen (SL). Målsmännen för denna uppfattning torde huvudsakligen stödja sig på två äldre rättsfall NJA 1876 s. 245 och 1898 notis B 208. (Jfr däremot NJA 1888 s. 559, där en apoteksinnehavare fälldes till straff jämlikt 2 och 3 §§ KF 8 dec. 1876 ang. handel med aether samt aether- eller sprithaltiga läkemedel för att han sålt Hoffmans droppar och slagvatten, ehuru anledning funnits till antagande, att dessa medel skulle användas till rusgivande ändamål. Om apotekaren ansåges underkastad ämbetsansvar, borde — enligt vad som då gällde — på grund av stadgandet i SL 25: 18 jämväl SL 25: 17 och 4: 2 ha tilllämpats.) Om ämbetsansvar åvilar apoteksinnehavare och farmacevter, måste det grunda sig på det stadgande i SL 25: 11 (före 1949 SL 25: 22) st. 1, som med ämbetsman jämställer »andra som förordnats att förrätta ämbete eller tjänsteärende». Med detta uttryck avses främst vikarier på viss tjänst eller dem som förordnats att förrätta särskilda ärenden, som höra till någon tjänst (t. ex. förordnande att såsom åklagare utföra åtal i visst m å l ) , men även utöver ramen för organiserade tjänster har tjänsteärende ansetts föreligga vid uppdrag att förrätta en till sin art offentlig verksamhet, t. ex. vid uppdrag att vara rättens ombudsman i konkurs eller kontrollant enligt pastöriseringslagen. (Jfr Straffrättskommittén i SOU 1944: 69 s. 432 f. eller Beckman-Bergendal-Strahl, Brott mot staten och allmänheten s. 641 f.) Vad apoteksinnehavare beträffar, äro de visserligen i många hänseenden att betrakta som självständiga företagare, men deras ställning och verksamhet äro i flera avseenden ingående reglerade av det allmänna. Apotekens antal och förläggning bestämmas j u av offentlig myndighet, och deras innehavare erhålla privilegier av Kungl. Maj :t. Apoteksinnehavarna äro 560

vidare skyldiga att avgå med pension vid viss ålder. Deras ekonomiska frihet är begränsad dels genom prisreglerande föreskrifter och dels genom deras skyldighet att avstå en del av sin rörelsevinst till bestridande av utgifter för ändamål, som äro gemensamma för apoteksväsendet i dess helhet. I fråga om lagerhållning, tillredning och försäljning av läkemedel är deras verksamhet reglerad i detalj. Den beroende ställning i förhållande till det allmänna, som apoteksinnehavarna sålunda intaga, i förening med den omständigheten att de driva en monopoliserad, allmännyttig verksamhet, kan anföras som tungt vägande skäl för att de i fråga om ämbetsansvar jämställas med ämbetsmän. Beträffande de hos apoteksinnehavarna anställda farmacevterna synas icke lika starka skäl tala för att de jämställas med ämbetsmän, eftersom de j u äro privat anställda och ha sina anställningsförhållanden ordnade huvudsakligen på privat väg. För ämbetsansvar talar emellertid den omständigheten att de äro anställda för att självständigt biträda apoteksinnehavaren vid utövandet av den noggrant reglerade, monopoliserade verksamhet, som motiverar apoteksinnehavarens eget ämbetsansvar. Om apoteksinnehavare och farmacevter äro underkastade ämbetsansvar, innebär detta för dem enligt nu gällande lagstiftning följande: 1) De äro underkastade ansvar för s. k. självständiga ämbetsbrott enligt SL 25: 1—4, dvs. för tjänstemissbruk, tagande av muta, brott mot tystnadsplikt och tjänstefel. Av intresse äro därvid särskilt de generella ämbetsbrotten, tjänstemissbruk och tjänstefel, vilka innebära åsidosättande av den tjänsteplikt, som »enligt lag, instruktion eller annan författning, särskild föreskrift eller tjänstens beskaffenhet» åvilar vederbörande befattningshavare. Ansvar enligt dessa stadganden inträder emellertid icke, om gärningen tillika är belagd med straff enligt något annat stadgande. I straffsatserna för de självständiga ämbetsbrotten ingå bl. a. suspension och avsättning. Tillämpning av dessa straff mot självständiga företagare, såsom apoteksinnehavare, eller mot privatanställda, såsom farmacevtisk personal, kan synas något egendomlig men torde icke möta större praktiska svårigheter än verkställighet av samma straff mot, å ena sidan, sådana tidigare delvis genom sportler avlönade ämbetsmän som häradshövdingar, häradsskrivare och distriktslantmätare, och, å andra sidan, anställda vid enskilda, allmännyttiga av Konungen stadfästa anstalter, såsom privata högskolor och skyddshem (jfr NJA 1937 s. 656). 2) Ifrågavarande personer kunna dömas till avsättning eller suspension från sina befattningar i apoteksväsendet för a) brott mot annat straff stadgande än SL 25: 1—4, som begåtts i apotekstjänsten, t. ex. vållande till annans död genom felexpediering av gift (SL 25: 5 och 7), b) brott av viss grovhet mot annat straff stadgande än SL 25: 1—4, som begåtts utan något samband med apotekstjänsten, t. ex. förskingring av förmyndarmedel eller 31 — 12189

rattfylleri (SL 25: 7), samt c) brott mot SL 25: 1—4, som de begått i annan befattning, varmed ämbetsansvar är förenat, t. ex. befattning såsom officer i reserven eller kommunal förtroendeman (SL 25: 6). Vid bedömandet av det straffrättsliga ansvaret är det emellertid av vikt att beakta även en speciell författning, nämligen KK 17 juni 1938 om ansvar i vissa fall för tandläkare m. fl. Där stadgas straff i form av dagsböter för bl. a. apotekare och vid apoteken anställd farmacevtisk personal, som underlåter att vid utövning av sin verksamhet efterkomma vad medicinalstyrelsen i kraft av gällande författningar och instruktioner föreskriver dem. Straff enligt denna författning inträder dock blott, där ej försummelsen eljest jämlikt lag eller författning är belagd med straff. Om apoteksinnehavare och farmacevtisk personal äro underkastade ämbetsansvar, torde sistnämnda undantag medföra, att kungörelsen praktiskt taget icke blir tillämplig på dem, eftersom de där avsedda förfarandena torde falla under de generella ämbetsbrotten tjänstemissbruk och tjänstefel i SL 25: 1 och 4. (Att stadgandena i 25 kap. SL taga över straffbestämmelser av den typ, som 1938 års kungörelse tillhör, framgår bl. a. av Beckman m. fl. ant. arb. s. 569 f. och 584). Väsentligt är emellertid att konstatera, att straffrättsligt ansvar för överträdelse av medicinalstyrelsens föreskrifter drabbar apoteksinnehavare och farmacevtisk personal, vare sig de anses ha ämbetsansvar eller ej. Likaså gäller, att ansvar för skada till följd av felexpediering eller felaktig beredning av läkemedel kan inträda jämlikt 14 kap. SL (t. ex. för vållande till annans död jämlikt 14: 9 eller vållande till svår kroppsskada jämlikt 14: 17) eller andra straffstadganden i eller utom SL — utom 25 kap. SL — vare sig ämbetsansvar åvilar apotekaren och hans personal eller ej. Betydelsen av ämbetsansvar visar sig egentligen blott i två hänseenden: 1) straffet kan bliva strängare än om ämbetsansvar icke föreligger och 2) domstolen kan ådöma avsättning eller suspension. Beträffande den sistnämnda punkten gäller emellertid, att — om ämbetsansvar icke anses föreligga — det behov som kan föreligga att skilja en försumlig person från apoteksväsendet i fråga om apoteksinnehavare är tillgodosett genom de möjligheter som finnas att i administrativ ordning skilja dem från apoteksväsendet. Några regler om administrativt skiljande av farmacevtisk personal från dess befattning synes däremot icke finnas med undantag av 1941 års lag om avstängning i vissa fall av apoteksinnehavare eller farmacevt från tjänstgöring å apoteksinrättning. 2. Det största intresset knyter sig till det ansvar, som kan inträda enligt SL för uppsåtligt eller oaktsamt åstadkommande av kroppsskada eller död. Vad uppsåtliga brott beträffar, är det tydligt, att endast den som handlat i uppsåt att döda eller skada någon, kan straffas för ett sådant brott. Av större praktisk betydelse äro oaktsamhetsbrotten. Det torde i berörda 562

kretsar ha ifrågasatts, att apoteksinnehavaren har ett av hans egna personliga åtgöranden oberoende s. k. strikt straffansvar för sin personals försummelser, som resulterat i kroppsskada eller död. Ett sådant antagande är emellertid icke riktigt. En apoteksinnehavare ansvarar jämlikt strafflagens stadganden om oaktsamhetsbrott icke omedelbart för sin personals försummelser utan endast för bristande aktsamhet, som ligger honom personligen till last. I fråga om den aktsamhet, som apoteksinnehavaren har att iakttaga, gäller enligt allmänna rättsregler, att han är skyldig att se till, att hans apotekslokaler äro ändamålsenligt anordnade och att arbetet på apoteket är organiserat och fördelat på ett tillfredsställande sätt. Häri ingår, att expediering och hantering av gifter och andra farliga ämnen endast få ombesörjas av därtill kompetent personal och att lämplig kontroll är anordnad över kvaliteten av de läkemedel som hållas till salu och av de råvaror, som användas vid beredningen av läkemedel. När medicinalstyrelsen eller annan kompetent myndighet givit föreskrifter om skötseln av apotek i något av de hänseenden, som nyss nämnts, måste apoteksinnehavaren i regel anses ha iakttagit erforderlig aktsamhet, om h a n följt dessa föreskrifter. Sålunda ansvarar apoteksinnehavaren i regel icke för försummelse vid beredning eller expediering av läkemedel, som farmacevtisk personal enligt gällande föreskrifter har att ombesörja på eget ansvar. Blott om innehavaren försummar att ingripa, då han har anledning misstänka, att en farmacevt handlar felaktigt, kan han drabbas av ansvar för oaktsamhet och sålunda straffas för t. ex. vållande till annans död eller vållande till kroppsskada. Å andra sidan torde sådan oaktsamhet, som grundar ansvar enligt här avsedda lagrum i SL, i regel anses föreligga, om det kan visas, att apoteksinnehavaren åsidosatt någon föreskrift, som meddelats i syfte att förebygga olyckshändelse, t. ex. om han icke förvissat sig om att droger förvarats i kärl av föreskrivet utseende eller med föreskriven beteckning. En domstol torde nämligen i regel anse, att de av en sakkunnig myndighet givna föreskrifterna normera den aktsamhet, som kan fordras av en apoteksinnehavare för att förebygga skada till följd av hans näringsverksamhet. Såsom en parallellföreteelse kan man peka på att domstolarna ofta anse en arbetsgivare skyldig till vållande till annans död eller till kroppsskada, då en arbetare skadats till följd av att arbetsgivaren underlåtit att vidtaga föreskrivna åtgärder för arbetarskydd. Endast om en dylik föreskrift tvingar till försiktighetsmått, som uppenbarligen avsevärt överstiga vad man kan fordra av en normalt aktsam företagare, torde en domstol vara benägen finna, att oaktsamhet icke ligger en företagare till last, trots att h a n icke iakttagit föreskriften. 3. Som en sammanfattning av det hittills anförda kan konstateras, att 563

en apoteksinnehavare aldrig har ett strikt straffrättsligt ansvar enligt SL för sin personals försummelser, men att ansvar drabbar honom för hans egna försummelser. Består hans försummelse i överträdelse av föreskrifter, som meddelats av offentlig myndighet, blir han — under förutsättning, att inga andra straffbara konsekvenser inträda — att straffa för tjänstefel enligt SL 25: 4 eller — om han icke anses ha ämbetsansvar och den överträdda föreskriften meddelats av medicinalstyrelsen — jämlikt 1938 års kungörelse. Inträder andra straffbara konsekvenser av försummelser, t. ex. att en kund avlider av förgiftning, anses innehavaren i regel ha genom oaktsamhet (bestående i att han åsidosatt meddelade föreskrifter) orsakat denna skada, och han straffas enligt SL 14: 9 (varvid, om h a n anses ha ämbetsansvar, även SL 25:5 och 7 kunna tillämpas). (Anm. Liksom andra näringsidkare äro apoteksinnehavare underkastade strikt straffansvar jämlikt vissa specialstraff rättsliga författningar, t. ex. arbetarskyddslagen och arbetstidslagstiftningen.) 4. I belysning av det nyss sagda framstår apoteksinnehavarens straffansvar särskilt svårbedömt i ett visst avseende, nämligen i fråga om identitet och kvalitet av varor, som användas till beredningar eller eljest saluföras i apoteket. Det grundläggande stadgandet rörande apotekarnas ansvar för lagrets beskaffenhet är 21 p. i 1688 års medicinalordningar. Där föreskrives bl. a. att »apotekarna själva, så ofta främmande varor ankomma, dem noga examinera skola, om de uppriktiga äro eller ej». Denna undersökningsskyldighet har sedermera vid flera tillfällen inskärpts av medicinalstyrelsen och dess föregångare sundhetskollegium, t. ex. genom cirkulär 28 jan. 1858 (»Apotekare är lika ansvarig för de å hans apotek befintliga preparatens goda beskaffenhet, evad de å apoteket blivit beredda eller äro inköpta.»). I dessa stränga föreskrifter har emellertid en uppmjukning skett genom den s. k. utrustningskungörelsen, som medicinalstyrelsen utfärdat år 1947. Enligt denna är apotekare, schematiskt uttryckt, icke skyldig att kontrollera kvaliteten av ämnen och droger, som inköpas från apotek och vissa andra leverantörer, dock att han skall förvissa sig om identiteten av vara, som levereras annorledes än från apotek. Vidare få beredningar i viss utsträckning »hemköpas» från vissa andra apotek, i vilket fall ansvar för kvalitet samt för identitet vid leveransen synes vila på vederbörande befattningshavare vid det apotek, där tillverkningen skett. Utrustningskungörelsen torde i straffrättsligt hänseende ha den betydelsen, att vårdslöshet i form av bristande kontroll av inköpta varor icke kan läggas en apoteksinnehavare till last, så länge han iakttager kungörelsens bestämmelser. Dock kan h a n enligt allmänna regler bliva ansvarig för vårdslöshet, om h a n haft speciell anledning att misstänka fel hos varorna men ändå icke föranstaltat om undersökning av dem. 564

De i regel fabriksframställda farmacevtiska specialiteterna äro emellertid undantagna från den lättnad i undersökningsplikten som utrustningskungörelsen ger. Beträffande dessa läkemedel har medicinalstyrelsen i stället genom ett cirkulär av 27 mars 1924 föreskrivit, att apotekarna, »oberoende av de noggranna undersökningar, som tid efter annan må erfordras», skola företaga en okulärbesiktning av dem. Den närmare innebörden av detta stadgande är oklar, särskilt med hänsyn till att det ofta icke torde vara möjligt att på ett apotek företaga en effektiv undersökning av en farmacevtisk specialitet. Med hänsyn härtill och till det förhållandet, att dessa läkemedel äro föremål för offentlig registrering och fortlöpande offentlig kontroll, synes det vara mest överensstämmande med allmänna rättsprinciper, att en apoteksinnehavare icke göres straffsrättsligt ansvarig för skador till följd av fel, som icke k u n n a t upptäckas vid okulär besiktning. Denna ansvarsfrihet kan dock inträda endast under förutsättning, att han icke haft anledning att misstänka felet. Att en sådan uppfattning rörande apoteksinnehavarens undersökningsskyldighet icke är främmande för medicinalstyrelsen synes framgå av det å sid. 144 citerade avsnittet av ett remissvar, som styrelsen avgivit. Där uttalas nämligen, att apotekens kontroll av läkemedel, som äro avsedda att tillhandahållas allmänheten i de förpackningar, i vilka de levererats av tillverkaren, endast innefattar en översiktlig granskning. Denna lösning är emellertid osäker. Det kan tänkas att en apoteksinnehavare finge straffrättsligt ansvara för fel hos en farmacevtisk specialitet, som h a n icke underkastat regelbundna stickprovsundersökningar. B.

Skadeståndsansvar

Då det gäller skadeståndsansvar synes apoteksinnehavarens ställning vara något annorlunda än i fråga om straffansvar. Skyldighet att utge ersättning för skada orsakad av läkemedel, som expedierats från apotek, kan ådömas apoteksinnehavaren på två olika grunder: 1) Om apoteksinnehavaren på sätt som ovan antytts fälles till straff på grund av egen vårdslöshet i avseende å det expedierade läkemedlet, är h a n tillika jämlikt SL 6: 1 skyldig att utge skadestånd för den skada, som drabbat målsäganden. 2) Även om ansvar för brottslig gärning icke kan ådömas apoteksinnehavaren, kan han emellertid bliva skadeståndsskyldig jämlikt 42 och 43 §§ köplagen. Särskilt bör beaktas, att skadeståndsskyldigheten enligt 43 §, som gäller leveransavtal, inträder även om felet i det levererade läkemedlet icke kan anses bero på försummelse från säljarens sida. Säljaren torde dessutom — även om icke förutsättningarna för skadeståndsskyldighet enligt nämnda lagrum i köplagen föreligga — bliva skadeståndsskyldig för skade565

bringande egenskaper hos det försålda godset, om han insett eller bort inse, att godset hade sådan egenskap (se därom Almén, Om köp och byte av lös egendom, § 45). Eftersom man inom kontraktsrätten i princip erkänner, att en principal blir ansvarig för sina underordnades oaktsamma handlingar, torde en apoteksinnehavare på nämnda grund k u n n a bliva skadeståndsskyldig för en underordnads försummelse. Om apoteksinnehavaren förpliktats att utge skadestånd på grund av en underordnads försummelse, har han rätt att erhålla skadestånd av denne på grund av försummelsen.

II.

Efter en omorganisation av apoteksväsendet A.

1.

Straffrättsligt ansvar

Ämbetsansvar.

Under förutsättning, att någon ändring av SL 25: 11 icke sker, kan apotekare tänkas bliva underkastade ämbetsansvar på tre skilda grunder: a) Om apoteksföreståndare och farmacevtisk personal redan nu äro underkastade ämbetsansvar, torde deras anställande i ett statligt monopolföretag icke i och för sig förändra deras ställning i detta hänseende. Såsom ovan antytts, måste det dock betecknas såsom ovisst, om ämbetsansvar enligt nu gällande rätt åvilar dessa personer. b) Om det statliga monopolbolagets verksamhet blir reglerat genom en av Kungl. Maj:t utfärdad författning, skulle det k u n n a bliva att betrakta såsom en sådan allmän, av Konungen stadfäst inrättning, som avses i SL 25: 11 st. 1 p. 2 (och sålunda jämställt med t. ex. enskilda högskolor och sådana allmänna kreditanstalter som Sveriges allmänna hypoteksbank). Detta är emellertid något osäkert, och dessutom är det icke fullt klart, i vilken utsträckning andra personer än styrelseledamöter i dylika inrättningar och med dem likställda befattninghavare äro underkastade ämbetsansvar. c) Man kan i en särskild författning föreskriva, att viss personal hos monopolbolaget skall vara underkastad ämbetsansvar. Ett liknande stadgande har givits i lag (se föräldrabalken 19: 14 st. 2 beträffande överförmyndare) och även i en administrativ författning (se 4 § KSt 18 maj 1945 om notarius publicus). 2.

Specialförfattning.

Om ämbetsansvar ej anses åvila apoteksföreståndare och farmacevtisk personal omedelbart på grund av SL 25: 11 och om särskilda föreskrifter om dylikt ansvar icke anses böra meddelas, blir 1938 års kungörelse om 566

ansvar i vissa fall för tandläkare m. fl. att tillämpa på apotekares och farmacevters försummelse att följa medicinalstyrelsens föreskrifter. Begränsningen av straffansvaret till förseelser mot föreskrifter, som meddelats av medicinalstyrelsen borde måhända upphävas. Straffbestämmelsen för apotekspersonal borde sålunda omarbetas till att avse försummelse att efterkomma vad som enligt gällande författningar, instruktioner och andra föreskrifter åligger denna personal, där ej försummelsen eljest j ä m likt lag eller särskild författning är belagd med straff. 3. Ansvar enligt andra stadganden

i SL än 25 kap.,

t. ex. för vållande till annans död genom felaktig beredning av läkemedel, kommer att följa samma linjer som hittills. Detta innebär alltså, att ansvar drabbar befattningshavare, som genom oaktsamhet (vilken t. ex. bestått i att han icke följt meddelade föreskrifter rörande signering av kärl eller undersökning av droger) vållat skada. Observeras bör, att även befattningshavare i bolagets centrala ledning, t. ex. en verkställande direktör, kunna ådömas ansvar, om skadan orsakats av en försummelse, som ligger befattningshavaren personligen till last. B.

Skadeståndsansvar

Skadeståndsansvar för skadebringande egenskaper och andra fel hos expedierade läkemedel kommer att drabba det statliga monopolbolaget i dess egenskap av säljare. Vid sidan därav torde en anställd hos bolaget bliva ersättningsskyldig till kunden på grund av försummelse, vartill h a n gjort sig skyldig. Vad bolaget fått utge, kan det återkräva av befattningshavare, som genom försummelse orsakat skadan. En erinran härom kan intagas i anställningsavtalet. C.

Ansvar för farmacevtiska specialiteter

Vid en omläggning av apoteksväsendets organisation synas många för apotekens verksamhet gällande föreskrifter komma att omarbetas. I samband därmed kunde den ovisshet, som nu råder rörande apotekarnas ansvar för beskaffenheten av farmacevtiska specialiteter undanröjas genom en föreskrift av liknande innehåll som § 8 i det år 1920 framlagda förslaget till apoteksreglemente (se bilaga A). Ett strängare ansvar för kvaliteten å farmacevtiska specialiteter än för beredningar, som »hemköpts» från andra apotek, synes nämligen icke vara påkallat.

Bilaga A

1912 års apotekskommittés förslag till Apoteksreglemente § 8. Apoteksföreståndare är ansvarig för att de varor, som å apoteket saluhållas, äro av fullgod beskaffenhet och riktigt beredda; dock att beträffande varor, som av honom inköpts i tillverkarens obrutna förpackning och icke äro upptagna i gällande farmakopéer, eller som icke k u n n a med de för apotek föreskrivna undersökningsmetoder prövas, apoteksföreståndaren bär ansvar, endast i den mån h a n vid förvärvet bort hava skälig anledning antaga, att varan icke var av sådan beskaffenhet, som sagts, eller vållande till varans försämring ligger honom till last.

Bilaga 4 (åberopad sid. 278)

P . M. a n g å e n d e v e r k s a m h e t e n v i d m i l i t ä r a p o t e k e t s analytiska laboratorium Av chefen för militärapoteket Börje Alm

I. 1)

Analytiska arbetsuppgifter

Råvarukontroll:

Arbetet omfattar bestämning av identitet, renhet och halt enligt Svenska farmakopén, utländska farmakopéer eller farmacevtiska handböcker å samtliga hemköpta läkemedel och kemikalier. Härtill kommer undersökning av offertprover vid anbudsköp. Efter införandet av AKL:s centrala råvarukontroll har arbetet med råvaruanalysen något minskat, hittills dock endast i obetydlig utsträckning, då denna kontroll för närvarande endast omfattar i Svenska farmakopén upptagna råvaror. 2)

Tillverkningskontroll:

* Arbetet omfattar i huvudsak kontroll av på apoteket framställda injektionslösningar och tabletter. På dessa beredningar göres haltbestämning av verksamma beståndsdelar samt i fråga om tabletter kontroll av tablettvikt och doseringsnoggrannhet enligt Svenska farmakopén. Därtill kommer i mindre omfattning analys av lösningar, salvor, extrakter och tinkturer. Tillverkningskontrollen har under de sista åren avsevärt ökat genom tillkomsten av modern analytisk apparatutrustning. 3)

Hållbarhetskontroll:

Denna kontroll är i hög grad specifik för militärapoteket. Den omfattar dels en kontinuerlig efterprövning av förrådsupplagda läkemedel, främst då av erkänt dåligt hållbara preparat såsom eter och kloroform till narkosändamål, prokainlösning med adrenalin, hudsalva e t c , dels undersökningar över vissa läkemedels hållbarhet t. ex. magnecyltabletter vid förvaring i träask, prokainlösning med adrenalin, gelatossilversolubletter m. m. 569

4) Kontroll av diverse

sjukvårdsmateriel,

inköpt av försvarets sjukvårdsförvaltning. Bl. a. har kontrollerats febertermometrar och destillationsapparater för fältbruk, fältautoklaver samt diverse utspisningsmateriel. 5) Diverse

analyser:

Huvuddelen av dessa omfattar analyser utförda på begäran av Försvarets sjukvårdsförvaltning, Karolinska sjukhusets olika avdelningar, militära förband etc. II.

Syntetiska arbetsuppgifter

Arbetet har h ä r i huvudsak varit av två olika slag: 1) Framställning av sådana läkemedel och kemikalier, som på grund av krisläget icke k u n n a t inköpas i allmänna marknaden, t. ex. vismutoxijodidgallat, dietylxanthogen m. fl. 2) Renframställning av reagenskemikalier åt Karolinska sjukhuset och garnisonssjukhusen, innebärande omkristalliseringar, omdestilleringar etc.

III.

Tillverkning av titrer- och reagenslösningar

Å den analytiska avdelningen tillverkas samtliga titrerlösningar samt övriga normallösningar, som fordra analysinvägning jämte de reagens och färglösningar, som fordra speciell apparatur. Antalet av sådana lösningar uppgår till omkring 1.000 per år.

IV.

Utprövning av galeniska kompositioner

I samarbete med laboratorie- och sterilavdelningarna ha ett flertal kompositionsföreskrifter utprövats. Bland dessa kunna här n ä m n a s : injektionslösningar, innehållande viss procent glycerin och sprit för att sänka fryspunkten, skabbmedel, innehållande dietylxanthogen, olika salvor med moderna salvbaser, penicillinberedningar etc.

V.

Bibliotekstjänst

Enligt arbetsordningen för militärapoteket åligger det analytikern att ansvara för biblioteket. Detta omfattar f. n. c:a 500 band, därav c:a 200 band tidskrifter. Resten utgöres huvudsakligen av farmacevtiska handböc570

ker. F . n. prenumererar apoteket på ett tjugotal in- och utländska tidskrifter av farmacevtiskt, kemiskt och medicinskt innehåll. Dessa torde i huvudsak täcka vad som publiceras av farmacevtiskt intresse. Arbetet omfattar: 1) att följa tidskrifterna och i litteraturregister införa de viktigaste artiklarna och referaten, samt att hålla apotekets övriga farmacevter underrättade om artiklar, som beröra deras arbetsområde; 2) att bistå försvarets sjukvårdsförvaltning, apotekets övriga avdelningar och sjukhusen med litteraturuppgifter rörande t. ex. nya läkemedel, kompositionsföreskrifter, löslighetsuppgifter etc. Värdet av det nyss nämnda litteraturregistret måste i detta sammanhang särskilt framhållas; 3) att sammanställa litteraturöversikter rörande nya läkemedel, hållbarheten av läkemedel och reagens etc. Utöver vad ovan anförts må avslutningsvis nämnas, att bakteriologisk kontroll å sterila beredningar utan kostnad utföres av Karolinska sjukhusets bakteriologiska rutinlaboratorium. Vid behov av analyser, som kräva biologiska metoder, anlitar militärapoteket — enligt medgivande av medicinalstyrelsen — statens farmacevtiska laboratorium, som enligt överenskommelse med Försvarets sjukvårdsförvaltning utför dylika för självkostnadspris. Stockholm den 25 april 1949.

Bilaga 5 (åberopad sid. 288, 319 och 322)

Redogörelse for läkemedelsutredningens receptundersökning Av med. lic. Sven Hammarskjöld

I. Undersökningens

ändamål

Läkemedelsutredningens avsikt med denna undersökning har varit att belysa den viktigaste delen av apotekens läkemedelsförsäljning, nämligen den som avser handeln med receptförskrivna läkemedel, variationerna i dessas priser och de faktorer, som — vid sidan av råvarupriserna — öva inflytande på sagda variationer. En sådan undersökning kunde förväntas ge vissa anvisningar av värde när det gäller att rationalisera förskrivningen och därmed försäljningen och tillverkningen av ifrågavarande läkemedel. De av utredningen uppställda frågor, som undersökningen i första hand skulle söka besvara, avsågo 1. den totala omfattningen av apotekens recepturomsättning angiven dels i antal recept, dels i försäljningspris, 2. omsättningens fördelning på olika medicinska indikationer, 3. omsättningens fördelning på olika läkemedelsformer, 4. omsättningens fördelning på olika produktionstyper a) på specialiteter och apoteksberedningar, b) beträffande specialiteter: på svenska och utländska fabrikat, c) beträffande apoteksberedningar: på lagringsbara beredningar och extemporeberedningar, 5. omsättningens fördelning efter andra grunder, vartill materialet kunde ge anledning, 6. de olika läkemedelsformernas förhållande ur prissynpunkt, 7. de olika produktionstypernas förhållande ur prissynpunkt, 8. möjligheterna att minska läkemedelskostnaderna t. ex. genom att nedbringa antalet synonymer och likvärdiga läkemedel och ersätta dyrare läkemedelsformer och produktionstyper med billigare, 9. i vilken m å n de magistrellt förskrivna recepten äro behäftade med fel, medicinska eller tekniska. 572

Undersökningen kom dock icke att begränsas till utredning av enbart ovanstående frågor. Vid planläggningen av undersökningen togs redan i början kontakt med medicinalstyrelsen, som därvid framställde önskemål om att det hopbragta materialet skulle användas även för besvarandet av vissa, av styrelsen uppställda frågor. I den följande redogörelsen komma dock dessa av medicinalstyrelsen framställda frågor ej att beröras.

II. a)

Undersökningsmaterialet Urval och

omfattning.

Den mer detaljerade planläggningen av undersökningen ägde r u m i samråd med medicinalstyrelsen, som också införskaffade materialet. Då det på grund av kostnadsskäl m. m. ej var möjligt att bearbeta ett helt års material (ca 16 milj. recept) från landets samtliga 466 apoteksinrättningar, måste undersökningen begränsas och ett urval göras. Med biträde av en av medicinalstyrelsen tillkallad statistisk expert undersöktes förutsättningarna för erhållande av ett i möjligaste mån representativt undersökningsmaterial. På basis av utförda undersökningar stannade sedan nämnde expert för att utvälja 80 av rikets apotek, från vilka dels telefonrecept från första kvartalet 1947, dels kopior av samtliga recept under 3 dagar i juni samma år skulle insamlas. Dessa 80 apotek utvaldes med hänsyn till att de skulle giva riktig fördelning på län, på de olika stadsdelarna i Stockholm och Göteborg, på städer och landsbygd och orter av olika storlek samt riktig representation av apotek av olika storleksordning (efter den totala, i kronor angivna omsättningen under år 1946) och av distriktsapotek resp. sjukhusapotek. Om det efter sagda principer gjorda urvalet uttalade medicinalstyrelsens expert, att det gav rätt fördelning på stad och land och på orter av olika storlek, samt att den genomsnittliga recepturomsättningen på de utvalda apoteken stämde överens med den genomsnittliga recepturomsättningen på samtliga apotek (enligt 1946 års statistik) och att den genomsnittliga recepturomsättningen i procent av den totala omsättningen likaledes var den riktiga. Antalet av de från första kvartalet insamlade telefonrecepten uppgick till i runt tal 100.000. En preliminär undersökning av detta material gav vid handen, att förhållandet mellan antalet telefonrecept och totalantalet recept var ytterst olika på de skilda apoteken. Under sådana omständigheter syntes man kunna utgå ifrån att en bearbetning av sagda material skulle komma att ge en snedvriden bild av läkemedelsförskrivningen. För bedömandet härav konsulterades professorn i statistik vid Lunds universitet 573

C.-E. Quensel. Även denne ansåg, att en undersökning av materialet ifråga skulle vara av ringa värde med hänsyn till föreliggande frågeställningar och att tredagarsmaterialet skulle ge ett betydligt säkrare underlag och vara tillräckligt för besvarande av de uppställda frågorna. Då dessutom kostnaden för bearbetningen av telefonrecepten skulle ha blivit rätt betydande, bestämdes, att dessa ej skulle göras till föremål för bearbetning i detta sammanhang utan att undersökningen skulle begränsas till receptmaterialet från de tre dagarna i juni. Sistnämnda material omfattade 27.673 recept. Av tab. 1 framgår, att av dessa recept 25.335 = 91,5 % utskrivits av läkare i öppen vård, 772 = 2,8 % av läkare i sluten sjukhusvård, 226 = 0,8 % av tandläkare, 602 = 2,2 % av veterinärer; 712 recept = 2,6 % av hela materialet voro homeopatrecept och 26 recept = 0,1 % avsågo huskursmedel. De av läkare i sluten sjukhusvård utskrivna recepten voro som synes relativt få. Enär de dessutom skilde sig från de övriga recepten genom att de i regel närmast hade karaktär av beställningar av större läkemedelskvantiteter och dessa i allmänhet taxeras efter särskilda, avtalsmässigt fastställda grunder, underkastades denna del av materialet ej någon ytterligare bearbetning. De av tandläkare och veterinärer utskrivna recepten ansågos förtjänta av en särskild, delvis från andra än här anförda frågeställningar utgående undersökning. Recepten på homeopatika och huskursmedel undandrogo sig i många hänseenden, bl. a. ifråga om indikationerna, ett bedömande. Av här anförda skäl och då de på grund av sitt jämförelsevis ringa antal voro av liten eller ingen betydelse utom när det gällt att belysa recepturomsättningen i dess helhet (fråga 1) uteslötos även här nämnda grupper av recept från undersökningen, i den mån denna avsåg att lämna svar på de under punkterna 2—9 framställda frågorna. Denna undersökning omfattar sålunda endast av läkare i öppen vård utfärdade recept, vilka som nämnts uppgingo till ett antal av 25.335. b) Representativitet

och

brister.

Det material, som sålunda bearbetades, bestod av genomslagskopior av de under tre dagar i juni expedierade recepten. Tidpunkten valdes med hänsyn till att den genomsnittliga omsättningen per dag då borde ligga nära den genomsnittliga omsättningen per dag under hela året, nämligen i ett intervall mellan den högre omsättningen under vintern och den lägre omsättningen under sommaren. För att ej den med veckodagarna varierande omsättningen skulle utöva inflytande på materialets omfattning och sammansättning indelades apoteken i 4 grupper, vilka skulle insända recept under var sin tredagarsperiod under tiden 9—21 juni med överhoppande av söndagen den 15. 574

Frågan om i vad mån det lyckats att genom ett enligt förut omtalade förutsättningar och på ovan nämnt sätt gjort urval hopbringa ett för recepturomsättningen i riket under hela ifrågavarande år representativt material belyses enklast och bäst genom en jämförelse med de till apotekarkårens ålderstilläggskassa från landets apotek insända uppgifterna om totalantalet expedierade recept och kostnaderna för dessa under året. Denna jämförelse måste utgå från hela tredagarsmaterialet, enär ålderstilläggs— kassans uppgifter avse det totala antalet recept och ej kunna specificeras med hänsyn till enbart de av läkare i öppen vård utskrivna recepten. Med utgångspunkt från tredagarsmaterialets siffror — 27.673 recept med en receptkostnad av 113.922 kr. — kan receptens antal för hela riket under hela år 1947 beräknas till 16,2 miljoner och kostnaderna härför till 62,5 milj. kronor. Enligt ålderstilläggskassans uppgifter expedierades samma år från rikets samtliga apoteksinrättningar drygt 16 milj. recept och kostnaderna för dem uppgingo till icke fullt 62 milj. kronor, överensstämmelsen är sålunda synnerligen god. Ett annat spörsmål är, om materialets fördelning enligt olika indelningsgrunder (indikation, läkemedelsform osv.) är representativ. Detta har icke gått att kontrollera. Ett stöd för antagandet att så är fallet, får man dock genom att jämföra materialets medelpris per recept med medelpriset enligt ålderstilläggskassans receptlistor. Receptlistornas priser äro uppgivna exklusive emballage (glas o. dyl.) utom beträffande specialiteter och apotekens standardförpackade läkemedel, medan i det betarbetade tredagarsmaterialet emballagepriset konsekvent medräknats. Receptlistornas medelpris blir kronor 3 : 87 mot materialets 4: 12, en differens på 25 öre. Av materialet framgår, att man kan uppskatta antalet recept, där apotekaren debiterar emballage särskilt, till ca 50 % av antalet. Om man antager, att medelpriset för emballage utgör 40 öre per recept, skulle receptlistornas medelpris bli kronor 4: 07.

I I I . Metodik och terminologi För att allsidigt kunna bearbeta ett så stort material som detta visade det sig nödvändigt att använda hålkortssystem. Därvid valdes Hollerithsystemet. Det skall här endast nämnas, att den använda metoden medger gruppering av materialet efter många olika synpunkter. Detta grupperades sålunda med hänsyn till apotekens geografiska belägenhet, de utskrivande läkarnas ålder och specialitet, patienternas kön samt beträffande barn deras ålder, vidare läkemedelsformer, produktionstyper, priser, receptens duration (angående begreppet duration, se nedan), antal verksamma ämnen i recepten samt indikationer. En indikationsuppdelning kan knappast 575

göras fullt adekvat. Den, som här använts och som framgår av tab. 2, bygger huvudsakligen på Pharmaconomia Svecica. Vissa modifikationer ha dock visat sig nödvändiga (se t. ex. fotnoten till tab. 2). Ett läkemedel är nämligen ofta i nämnda bok upptaget under flera indikationer. I denna undersökning har det däremot varit nödvändigt att placera in recepten under en enda indikation, vilket i stor utsträckning visat sig möjligt att göra med hjälp av samtliga i recepten lämnade uppgifter. Det är emellertid ogörligt att hänföra recept på enbart arsenik eller jod eller liknande ting till en bestämd indikation. Sådana recept har därför sammanförts under en grupp »övriga» indikationer, som dock ej omfattar mer än 6,2 % av samtliga recept. Beträffande terminologien kan följande nämnas. Med recept menas envar »förskrivning» av läkemedel, däremot ej själva receptblanketten, vilken kan upptaga flera förskrivningar ( = recept). Tidigare har påpekats att undersökningen omfattar endast av läkare i öppen vård utfärdade recept. Varje sådant recept innehåller bl. a. uppgift om dels den mängd av läkemedel, som skall utlämnas, dels (beträffande medel för invärtes bruk) den mängd därav, som skall användas under loppet av ett dygn. Sistnämnda mängd kallas dygnsdos. Genom att dividera den utlämnade mängden med dygndosen får man reda på, hur länge läkemedlet varar, dess duration. Kostnaden för hela den i receptet utskrivna läkemedelskvantiteten benämnes pris per recept eller receptpris, kostnaden för dygnsdos pris per dygnsdos eller dygnspris. Med ett läkemedels indikation menas den sjukdom (eller det symptom), som det är avsett att motverka. Innebörden av termen produktionstyp framgår av tab. 6. Med läkemedelsformer menas lösningar, pulver, piller, tabletter, stolpiller m. m., med magistrellt förskrivna läkemedel av läkaren själv för viss individ komponerade läkemedel.

IV. Resultat Dispositionen av här följande redogörelse ansluter sig till de av läkemedelsutredningen uppställda, å redogörelsens första sida angivna frågorna. 1. Omfattningen

av apotekens

recepturomsättning.

Tab. 1.

Ett mått på recepturomsättningen vid de 80 apoteken under de tre dagar, undersökningen omfattar, ger den redan förut nämnda siffran 27 673 recept (av vilka 25 335 = 91,5 % utfärdats av läkare i öppen vård). Mätt i kronor uppgår recepturomsättningen i tredagarsmaterialet till 576

113 922 kronor och vid rikets alla apotek till icke fullt 62 milj. kronor, eller ungefär 9 kronor per individ. I detta sammanhang förtjänar framhållas, att under här ifrågavarande år (1947) den totala omsättningen vid samtliga apotek i riket uppgick till 115,5 milj. kronor och att sålunda recepturomsättningen omfattade 54 % av apotekens totala omsättning. Tabellen visar, som tidigare nämnts, att det genomsnittliga priset per recept i hela tredagarsmaterialet var kronor 4: 12. Av läkare i öppen vård utfärdade recept betingade i genomsnitt ett pris av kronor 3 : 89, av läkare i sjukhusvård utfärdade recept ett pris av kronor 13: 10. Den stora skillnaden beror givetvis framförallt därpå, att å sistnämnda recept i regel utskrivits större mängder av läkemedel, avsedda för ett flertal sjuka. Samma förhållande torde vara en av orsakerna till det likaledes relativt höga genomsnittspriset för tandläkarrecepten. 2. Omsättningens

fördelning

på medicinska

indikationer.

Tab. 2.

Tabellens tre första kolumner ge intressanta upplysningar om h u r u de av läkare utskrivna recepten fördela sig på olika indikationer. De där anförda siffrorna visa sålunda, att antalet recept på hostmedel uppgår till 2 166 = 8,56 % av totala antalet recept ( = 2 5 335), hjärt-kärlmedel till 2 991 = 11,80 %, mag-tarmmedel till 2 049 = 8,09 %, samtliga tonica till 2 150 = 8,49 % och medel för hudsjukdomar till 2 212 = 8,74 %. Antalet recept på lugnande och sömngivande medel (grupp IX) utgör 3 237=12,79 % och på smärtstillande medel (grupp X) 3.338 = 13,17 %. Tillsammans omfatta dessa båda, i flera hänseenden närbesläktade indikationsgrupper ej mindre än 6.675 recept = 25,96 % av alla tredagarsmaterialets, av läkare i öppen vård utskrivna recept. På vitamingruppen falla förhållandevis få recept, 809 = 3,19 %, vilket förklaras av att flertalet av läkemedlen inom denna grupp ej äro underkastade recepttvång. I tabellens näst sista kolumn redovisas för de viktigaste indikationsgrupperna årsomsättningen i kronor i hela riket (uträknad med utgångspunkt från siffrorna i kolumn 2). Främst komma, om de räknas tillsammans, de båda grupperna IX och X (lugnande och sömngivande resp. smärtstillande medel) med 12,3 milj. kronor, därnäst grupp II (hjärt-kärlmedel) med 7,9, grupp VI (tonica med eller utan sedativa) med 6,1, grupp I (hostmedel) med 4,8 och grupp IV (mag-tarmmedel) med 3,9 milj. kronor. För en del av de viktigare indikationerna och indikationsgrupperna ha även gjorts medelprisberäkningar. Siffrorna i fjärde kolumnen angiva medelpriserna per recept. Detta receptmedelpris kan emellertid ej utan vidare användas som underlag för en jämförelse av medicinkostnaderna för de olika indikationerna, enär receptens duration k a n vara mycket olika. I somliga fall varar den utskrivna läkemedelsmängden blott några få dagar, 38-/2/89

i andra fall flera veckor. Det är tydligt, att ett recept på t. ex. 100 tabletter måste kosta mer än ett recept på endast 10 tabletter av samma slag och styrka. Det är därför riktigare att bygga jämförelserna på priserna per dygnsdos. Det måste dock framhållas, att med inköp av större mängder på en gång följer en viss, ofta rätt betydande rabatt. Det är sålunda, för att hålla sig till det valda exemplet, billigare att inköpa 100 tabletter på en gång än 10 tabletter tio gånger. På grund härav utgöra ej heller dygnspriserna fullt jämförbara storheter. Emellertid råder det icke något tvivel om att medelpriserna per dygnsdos riktigare än medelpriserna per recept belysa skillnaderna i kostnaderna för läkemedel antingen det, som här, gäller jämförelser mellan olika indikationer eller, i det följande, mellan olika läkemedelsformer resp. olika produktionstyper. Dygnspriset erhålles, som tidigare omtalats, genom dividering av kostnaden för hela den å receptet utskrivna läkemedelskvantiteten med antal dygnsdoser. En sådan uträkning av dygnspriset låter sig merendels göras beträffande läkemedel avsedda för invärtes bruk. Recept på sådana innehålla nämligen i regel uppgift om dygnsdos, vilket däremot mera sällan är fallet med recept på utvärtesmedel. I tabellens femte kolumn redovisas antalet »dygnsbestämningar», dvs. det antal recept, för vilka duration och dygnspris kunnat beräknas, i den sjätte och sjunde kolumnen ha angivits durationer och genomsnittliga dygnspriser för dessa recept, och i kolumn åtta antalet dygnsdoser per år för hela riket. Med utgångspunkt härifrån h a r antalet dygnsdoser per år och invånare i riket beräknats för de ur kvantitativ synpunkt viktigaste indikationsgrupperna, se sista kolumnen. Siffrorna i dessa kolumner tala för sig själva och behöva i detta sammanhang icke diskuteras. 3. Omsättningens

fördelning

på olika läkemedelsformer.

Tab. 3.

Denna tabell visar, att huvudparten av recepten avser intagningsmedel. Antalet av dessa recept uppgår till ej mindre än 20 365 ( = 80,6 % av de 25 335 recept, som utskrivits av läkare i öppen vård), varav 7 113 (28,1 %) komma på flytande, 1 740 (6,9 %) på piller och 10 354 (40,9 %) på tabletter, som alltså är den utan tvekan vanligaste läkemedelsformen. Angiven i kronor uppgår omsättningen av de olika läkemedelsformerna till de tal, som redovisas i tabellens fjärde kolumn. Kolumnerna 5—7 lämna uppgifter om medelpris per recept, duration och genomsnittligt dygnspris för de olika, för intagning avsedda läkemedelsformerna. Frågan om läkemedelsformens betydelse ur prissynpunkt behandlas under p u n k t 6. Hur de för invärtes bruk avsedda läkemedelsformerna procentuellt fördela sig på olika indikationer, framgår av tab. 4. I fråga om flertalet indikationer dominera recepten på tabletter, därnäst komma recept på flytan578

de läkemedelsformer och på piller. I regel överväga recept på de två förstnämnda formerna, pillerrecepten äro i majoritet endast när det gäller hjärtoch kärlmedel samt arsenikpreparat. 4. Omsättningens fördelning på produktionstyper samt produktionstypernas fördelning på vissa läkemedelsformer och indikationer. Tab. 6, 7 a och b samt 8 a. Här har räknats med sju produktionstyper. Vid beaktande av vad i fotnoten under tab. 6 säges beträffande typ 3 (lagringsbara apoteksberedningar) torde de olika typerna ej behöva närmare definieras än som skett i tabellens första kolumn. Hur receptmaterialet fördelar sig på de sju typerna framgår utan vidare av siffrorna i andra och tredje kolumnen i tab. 6. Här skall endast påpekas den ur kvantitativ synpunkt stora betydelsen av typ 1, svenska specialiteter. Av samtliga 25 335 recept avse ej mindre än 9 485 eller 37,4 % läkemedel tillhörande denna grupp. I tab. 7 a och 7 b visas, hur de olika produktionstyperna fördela sig på de viktigaste, för intagning avsedda läkemedelsformerna. De båda typerna av specialiteter, svenska och utländska, visa samma fördelning på flytande läkemedel, nämligen 14,9 % av totalantalet till resp. produktionstyper hörande recept, och nära nog samma fördelning på tabletter; av samtliga svenska specialiteter saluföras sålunda 68,3 %, av utländska 67,3 % i form av tabletter. Läkemedelsformerna piller, avdelade pulver och pulverblandning äro inom dessa båda produktionstyper (svenska och utländska specialiteter) företrädda endast med ett mycket ringa antal recept. — I stort sett visar fördelningen på de olika läkemedelsformerna samma tendens inom typen lagringsbara apoteksberedningar som inom de båda specialitetstyperna. Vissa avvikelser kunna dock påvisas. I jämförelse med sistnämnda typer förskrives beträffande typen lagringsbara apoteksberedningar ett relativt större antal recept, nämligen 20,4 %, i flytande form och ett relativt lägre tal, 55,3 %, i tablettform. Även inom denna typ avse endast ett fåtal av recepten avdelade pulver och pulverblandningar. Beredningar av typ 4, 5 och 6 utgöras till huvudsaklig del, 94,3, 61,7 resp. 98,9 %, av flytande läkemedel, beredningar av typ 7 till 32,7 % av flytande medel och till 24,5 % av piller. Antalet recept på extemporeberedning i tablettform uppgår endast till 15 i hela undersökningsmaterialet. Tab. 8 a ger upplysning om i vilken omfattning de olika produktionstyperna användas vid skilda indikationer (endast de viktigaste äro upptagna i tabellen och som tidigare omnämnts i stor utsträckning betecknade med läkemedelsnamn). Av tabellen kan utläsas, att av t. ex. recepten på hostlindrande medlen 60 % avse svensk, 7 % utländsk specialitet, 19 % lagringsbara apoteksberedningar och inalles 14 % extemporeberedningar. Man 579

ser, att vid de allra flesta av de i tabellen upptagna indikationerna de svenska specialiteterna användas i vida större utsträckning än de utländska, vid många av indikationerna i konkurrens med lagringsbara apoteksberedningar och extemporeberedningar av typ 7. Frågan om hur de olika produktionstyperna förhålla sig ur prissynpunkt behandlas under punkt 7. 5. Materialet

uppdelat

efter vissa andra grunder.

Tab. 9—11.

Det har befunnits vara av intresse att registrera materialets fördelning med hänsyn till landets olika geografiska områden. Detsamma gäller materialets fördelning efter de ordinerande läkarnas ålder, deras karaktär av tjänsteläkare, allmän praktiker eller specialist samt slutligen med hänsyn till patientens kön. Den geografiska indelningen framgår av tab. 9 och 10. I och för sig torde det finnas anledning antaga, att de medicinska behoven vid läkemedelsförskrivningen i stort sett äro desamma inom landets olika delar. Detta innebär att den genomsnittliga förbrukningen av de olika produktionstyperna och läkemedelsformerna skulle vara tämligen likartad r u n t om i landet, om enbart medicinska synpunkter vore bestämmande vid läkemedelsförskrivningen. Undersökningen av receptmaterialet visar, att så ingalunda är fallet. Förbrukningen av svenska specialiteter är visserligen av nära nog samma omfång i de olika landsdelarna. Ser man på tabell 9, finner man sålunda, att antalet av de inom resp. områden utskrivna recepten på inhemska specialiteter endast i ringa grad divergerar från det för riket gällande medeltalet 37,4 % (av samtliga utfärdade recept). I fråga om utländska specialiteter leder däremot Stockholm påtagligt med 9,1 %, under det att av de i nedre Norrland utfärdade recepten endast 3,6 % avse sådana specialiteter. I östra Götaland använder man sig i jämförelsevis ringa omfattning av de billiga, lagringsbara apoteksberedningarna; endast 16,3 % av de där utfärdade recepten avse dylika beredningar, under det att genomsnittssiffran för riket är 20,7 % och i övre Norrland 24,1 % . De dyrbara extemporeberedningarna av produktionstyp 4 (jfr tabell 6) ha förhållandevis störst åtgång i västkustlandskapen och i Skåne; nämligen 7,4 resp. 7,3 % mot 3,4 % i Stockholm och 5,5 % för hela landet. Recept på de likaledes dyra extemporeberedningarna av typ 6 förekomma oftare i övre Norrland än annorstädes, 2,6 % där mot 0,7 % för nedre Norrland och 1,5 % för hela riket. En motsvarande undersökning av åtgången av olika läkemedelsformer i de skilda landsdelarna visar liknande differenser. Endast recept avseende de mest brukade läkemedelsformerna äro medtagna. Resultaten äro sammanställda i tab. 10. I analogi med vad som skett i nyss lämnade redogörelse 580

för förbrukningen av de olika produktionstyperna avse här nedan n ä m n d a jämförelsesiffror läkemedelsformens procentuella andel i hela antalet av det från resp. områden insamlade receptmaterialet. För flytande läkemedel (till intagning) är denna siffra i Stockholm endast 22,5 %, i nedre Norrland däremot 32,2 %, medan genomsnittsvärdet inom landet i dess helhet är 28,1 %. Skillnaderna i användning av pillerformen demonstreras av siffrorna 5,8 % på västkusten, 8,0 % i östra Götaland och 6,9 % i hela riket. Avdelade pulver och pulverblandningar äro som ovan framhållits svagt representerade i föreliggande, endast receptförskrivna läkemedel omfattande undersökningsmaterial. Beträffande användningen av tablettformen äro skillnaderna större, ö s t r a Götaland har lägsta frekvensen, 36,4 %, Stockholm högsta, 45,7 %, under det att medeltalet för riket är 40,9 %. Åtgången av den relativt dyrbara läkemedelsformen injectabilia (injektionslösningar i flaska eller ampuller), är lägst i centrala Götaland och Skåne, 0,6 %, högst i Stockholm, 2 %; genomsnittssiffran för riket är 1,2 %. Användningen av salvor bestämmes nära nog helt och hållet av medicinska krav, varför man saknar anledning att vänta sig några större olikheter i förbrukningen av densamma inom de skilda landsdelarna. Tabellen verifierar detta. Differenserna äro ej större än att de kunna förklaras genom olikheter i frekvensen av hudsjukdomar inom de olika geografiska områdena. Kanske ge de därjämte en viss grundval för ett bedömande, n ä r det gäller frågan, i vilken grad de tidigare påvisade geografiska skilj aktigheterna vid valet av läkemedelsform och produktionstyp kunna anses återspegla storleken av det inflytande, som icke-medicinska faktorer, t. ex. läkemedelspropagandan, utöva på läkarnas val av läkemedelsformer. Beträffande en gruppering av materialet efter läkarnas ålder skall h ä r endast nämnas, att resultatet synes tyda på att de yngre läkargenerationerna i större utsträckning än de äldre använda sig av mera ekonomiska läkemedelsformer och produktionstyper. I tab. 11 visas hur recept på en rad olika läkemedel fördela sig på m ä n och kvinnor. Inom flertalet indikationsgrupper är kvinnornas förbrukning av läkemedel större än männens. Sålunda avse t. ex. recepten på hormoner till 90 % kvinnor och även hj ärt-kärlmedel, tonica, laxermedel och lugnande medel utskrivas i påfallande hög grad för kvinnor. Överhuvud visa slutsummorna, att kvinnornas förbrukning av läkemedel är vida större än männens. 6. De olika läkemedelsformerna

ur prissynpunkt.

Tab. 3.

Som tidigare framhållits, kunna — på grund av variationerna i duration — priserna per recept ej användas som underlag för en jämförelse av h ä r ifrågavarande slag. En sådan bör i stället bygga på dygnspriserna, ehuru, 581

vilket även framhållits, ej heller dessa — på grund av den med engångsinköp av en större läkemedelskvantitet följande rabatten — äro fullt jämförbara. Medeltalen för dygnspriserna på intagningsmedel äro angivna i tabellens sista kolumn. Bortser man från den i mycket ringa utsträckning använda läkemedelsformen pulverblandning, ligger dygnsmedelpriset lägst för tabletter, 14,7 öre, därnäst för piller, 15,1 öre. Högst är priset på granulat och flytande medel, 32,4 öre. Vid bedömningen av siffran för de flytande läkemedlen måste man ha i minnet, att dessa ofta äro föga hållbara och därför måste utskrivas i förhållandevis små kvantiteter (durationen för denna läkemedelsform är, som visas i näst sista kolumnen, endast 12,2 dygn — mot t. ex. 27,9 för tabletter och 31,3 dygn för piller), varför rabatteringens betydelse för dem är vida mindre än för övriga läkemedelsformer. Inledningsvis har betonats, att undersökningen endast avser att klarlägga de faktorer, som vid sidan av råvarupriserna inverka på läkemedelspriserna. Men det är tydligt, att när det gäller jämförelser av det slag, varom i detta liksom i följande avsnitt är fråga, råvarupriserna äro av mycket stor betydelse. Man behöver t. ex. endast jämföra dygnsmedelpriset för granulat, 32,4 öre, med det för tabletter, 14,7 öre, för att inse detta. Tabletter framställas nämligen nästan alltid genom komprimering av granulat och borde därför ha ett högre medelpris än dessa. Men just de läkemedel, som tillhandahålles i form av granulat, innehålla ofta som verksamma beståndsdelar ämnen, som äro dyra att framställa, så t. ex. lever- och ventrikelpreparaten. I jämförelse med t. ex. piller och flytande intagningsmedel innehålla emellertid även tabletterna ofta som verksamma ingredienser ämnen med högt råvarupris, t. ex. hormon- och sulfapreparaten. Tabletternas genomsnittliga dygnspris, om än i och för sig så lågt som 14,7 öre, ger därför ej full rättvisa åt denna läkemedelsform. För att i möjligaste mån eliminera råvaruprisernas inflytande på olika läkemedelsformer har jämförelse gjorts mellan priserna på vissa läkemedelsformer (för intagning avsedda flytande medel, piller och tabletter) inom samma indikation, se tab. 5. Jämförelsen har måst begränsas till de i tabellen angivna indikationerna och medlen. Även denna jämförelse visar, att tabletterna ställa sig billigare än de flytande medlen, medan förhållandet mellan tabletternas och pillernas priser är växlande. Slutligen bör man beträffande här ifrågavarande jämförelse mellan priserna på olika läkemedelsformer beakta, att priserna ej äro trogna uttryck för framställnings- och distributionskostnaderna utan i väsentlig grad bestämda av gällande taxegrunder. Under alla omständigheter framgår av vad här ovan anförts, att tablettformen i kampen mot äldre läkemedelsformer uppenbarligen på grund av sina företräden (den genom industrialiseringen betydligt förbilligade fram582

ställningen, de ändamålsenliga förpackningarna, den billiga distributionen, den behändiga doseringen, den nästan genomgående goda hållbarheten) redan arbetat sig fram till ställningen av den mest använda läkemedelsformen och att man, i den mån det ur medicinsk och farmacevtisk synpunkt är möjligt, bör söka ersätta de övriga läkemedelsformerna med tabletter. 7. De olika produktionstyperna

ur prissynpunkt.

Tab. 6, 7 a och b samt 8 b.

Tab. 6 ger en på receptmedelpriserna byggd jämförelse mellan de olika produktionstyperna. Medelpriset per recept utgjorde för samtliga av läkare i öppen vård utfärdade recept kronor 3: 89, för svenska specialiteter 4: 57, för utländska 6: 22 och för lagringsbara apoteksberedningar kronor 2: 38. Medelpriset per recept för de olika undergrupperna av extemporeberedningar var för grupp 4) kronor 5:18, för grupp 5) 3:16, för grupp 6) 5:46 och för grupp 7) kronor 3:28. Numreringen av grupperna svarar mot numrering i tabellens första kolumn. Av förut angivna skäl är det emellertid riktigare att bygga här åsyftade jämförelser på priserna per dygnsdos. Uppgifter härom lämnas i tab. 7 a och 7 b. Av dessa framgår, att det genomsnittliga dygnspriset utgör för svenska specialiteter 17,6, för utländska 29,6, för lagringsbara apoteksberedningar 11,2 öre och för extemporeberedningar i grupp 4) 51,1, i grupp 5) 35,0, i grupp 6) 44,3 och i grupp 7) 19,1 öre. De för de olika produktionstyperna beräknade medelvärdena per dygnspris visa sålunda i stort sett samma fördelning som medelspriserna per recept. Billigast äro sålunda de lagringsbara apoteksberedningarna. Därnäst komma de inhemska specialiteterna och extemporeberedningar tillhörande grupp 7), alltså sådana utan tillsats av specialiteter eller lagringsbara apoteksberedningar. Extemporeberedningar med tillsats av dessa slag av läkemedel, ett eller bådadera (grupperna 4—6), ställa sig synnerligen dyrbara, i det de kosta omkring 3—5 gånger så mycket som de lagringsbara apoteksberedningarna. Det här anförda visar, att läkemedelsformen och produktionstypen har ett avgörande inflytande på läkemedelspriserna. Vid ett bedömande av de ovan angivna siffrorna bör man erinra sig, att bland specialiteterna ingå en del läkemedel, som på grund av höga framställningskostnader äro mycket dyra, såsom vissa hormoner, kemoterapeutica o. a. (medel som pencillin, streptomycin och PAS ingå dock icke i jämförelsematerialet, eftersom de vid undersökningstillfället antingen ännu ej blivit uppfunna eller ej användes av läkare i öppen v å r d ) . Detta ställer — om man som här ser frågan ur rent ekonomisk synpunkt — apotekens extemporeberedningar i än ogynnsammare dager. Liksom i fråga om läkemedelsformerna har det ansetts vara av värde 583

att jämföra priserna på olika produktionstyper inom samma indikationer, varigenom råvaruprisernas inflytande på jämförbarheten i viss mån kan anses vara eliminerat. I tab. 8 b finnas dessa priser angivna för ett antal viktiga indikationsgrupper och läkemedel. Även här visar det sig, att de lagringsbara apoteksberedningarna genomgående betinga lägre priser än specialiteterna, att av dessa de svenska ställa sig billigare än de utländska och att extemporeberedningarna, särskilt de som tillhöra typerna 4—6, betinga höga priser. Det behöver knappast framhållas, att man genom att, som här skett, jämföra priserna för de olika produktionstyperna inom samma indikationsgrupper ingalunda helt eliminerar råvaruprisernas inflytande på jämförbarheten. Liksom i fråga om läkemedelsformerna äro de på grund av höga framställningskostnader dyrbara verksamma ingredienserna ojämnt fördelade på de olika produktionstyperna. Säkerligen ligger förklaringen till de högre genomsnittspriserna för specialiteter till ej ringa del däri, att dessa produktionstyper i större utsträckning än de lagringsbara apoteksberedningarna innehålla sådana dyrbara ingredienser. Vidare bör man — liksom när det gällde jämförelsen mellan de olika läkemedelsformerna — beakta, att priserna ej äro trogna uttryck för framställnings- och distributionskostnaderna. 8. Möjligheterna att minska läkemedelskostnaderna t. ex. genom att nedbringa antalet synonymer och likvärdiga läkemedel samt ersätta dyrare produktionstyper och läkemedelsformer med billigare. Tab. 12—14. Den ovan lämnade redogörelsen för användningen av de olika produktionstyperna och läkemedelsformerna rör sig med låga siffror, och även differenserna avteckna sig med blott små tal. Dessa omständigheter kunna måhända förleda någon att tro, att resultaten av de undersökningar, för vilka här redogjorts, ha blott ringa praktisk, framförallt ekonomisk betydelse. Det må då erinras om att de här framlagda siffrorna äro genomsnittssiffror, representerande ett undersökningsmaterial omfattande 25.335 recept och att de härav dragna slutsatserna med rätt stor grad av sannolikhet k u n n a anses giltiga för det 16 milj. recept omfattande materialet från hela riket under ett helt år. Insatta i sina relationer till dessa tal, bli de framlagda siffrorna ingalunda små eller betydelselösa. Ett exempel skall åskådliggöra detta. Till de mest brukade slagen av läkemedel hör den grupp, som med ett gemensamt n a m n kallas tonica. Tab. 14 visar, att 1.325 recept av de i undersökningsmaterialet ingående avse sådana preparat. Av tabellen framgår, att medelpriset för de å sagda recept förskrivna läkemedlen uppgick till kronor 4: 68. Gör man det antagandet, att å samtliga recept förskrivits 584

ett läkemedel av typen lagringsbar apoteksberedning, skulle detta h a medfört en betydande besparing, nämligen om man valt en flytande sådan beredning, t. ex. Liquor tonicus B, med 41 %, om man valt en pillerform, Pilulae tonicae, med 60 %. Uträknad för i hela landet under hela året (1947) utskrivna recept skulle besparingen i förra fallet belöpa sig till 1,47, i andra fallet till 2,15 milj. kronor. I praktiken låter sig naturligtvis en till användning av billigare produktionstyper och läkemedelsformer syftande reglering av läkemedelsförskrivningen ej genomföras så konsekvent som i det anförda exemplet förutsatts, men det torde med fog kunna göras gällande, att så kan ske i rätt stor utsträckning. Detsamma gäller i större eller mindre grad för många andra grupper av läkemedel. När det gällde att påvisa möjligheterna att nedbringa läkemedelskostnaderna, befanns det även vara lämpligt att använda sig av det faktum, att sjukhusen sedan länge av ekonomiska skäl strävat att standardisera läkemedlen. Denna form av standardisering kan naturligtvis ej drivas h u r långt som helst. Nödigt utrymme måste lämnas för en bl. a. av psykologiska skäl påfordrad variation av läkemedel. Vid ett stort sjukhus med kliniker för de allra flesta medicinska discipliner torde detta ur medicinska behov framsprungna krav på möjligheten att variera läkemedelbehandlingen i varje fall icke vara mindre än det är inom den av »läkare i öppen vård» bedrivna verksamheten. För undersökningen har valts Malmö allmänna sjukhus (M. A. S.). Strävandena vid M. A. S. ha gått ut på att nedbringa antalet läkemedel för samma indikation samt att ersätta extemporemedel med fasta kompositioner, varvid man naturligtvis gynnat de ekonomiskt fördelaktigaste. I tab. 12 h a anförts alla vanliga läkemedel eller grupper av läkemedel, ordnade efter indikationer. Vid sjukhuset äro extemporeberedningarna till största delen standardiserade, men då det ej varit möjligt att registrera antalet varianter av extemporeberedningar på de från apoteken expedierade recepten ha extemporeberedningarna måst undantagas från jämförelsen. Denna omfattar sålunda endast 1) svenska specialiteter, 2) utländska specialiteter och 3) lagringsbara apoteksberedningar. Siffrorna under var och en av grupperna ange antalet av de till resp. grupp hörande varianter som expedierats från de 80 undersökta apoteken, resp. kommit till användning vid sjukhuset. Tabellen visar, att de praktiserande läkarna för att lindra hosta använt 25 olika preparat under det att M. A. S. för samma indikation kunnat reda sig med 6 preparat. Vid astma ha sagda läkare haft användning för 30 olika preparat, sjukhuset har kunnat nöja sig med 3. Av järnpreparat ha läkarna föreskrivit 38 olika slag, vid sjukhuset har det räckt med 7. För tonica är jämförelsetalen 30 och 6, för substitutionsmedel 23 och 8, för laxantia 62 och 24, för sedativa 51 och 7, för hypnotica 66 och 20 osv. En mera ingående analys av tabellmaterialet skulle utöver det redan anförda, visa, 585

att läkarna vid M. A. S. vid de indikationer, där möjligheter härför finnas, i högre grad än läkarna i privat praxis använda sig av de billigare lagringsbara apoteksberedningarna. Det må i detta sammanhang framhållas, att läkarna vid M. A. S. givetvis ha samma frihet som andra läkare att förskriva de läkemedel, som de anse bäst motiverade vid de indikationer, som de olika fallen uppställa. Standardiseringen av läkemedelsförskrivningen vid sjukhuset har åstadkommits på informationens och överenskommelsens väg och genom att uppgiften att utvälja de lämpligaste produktionstyperna och läkemedelsformerna överlämnats till en av läkarna. Det ekonomiska utbytet av sagda standardisering framkommer dels genom att dyrare medel ersättas med billigare, dels genom den ökade rabatteringen vid inköp av större mängder (på grund av regelbundenheten i inköp och de stora leveranserna är denna rabattering större för sjukhusen än för den enskilde inköparen av läkemedel från apoteken). I tab. 13 har gjorts ett försök att särskilja dessa båda faktorer. Där finnas nämligen, förutom de priser som tillämpas vid M. A. S., siffror som framräknats genom att på M. A. S.-medicinen tillämpa de gängse apotekspriserna (i regel minutpriserna). Enbart standardiseringen samt utbytet av dyrare läkemedelsformer och produktionstyper mot billigare skulle medföra en besparing uppgående till 27 %. Genom rabatteringen vanns ytterligare besparing, så att den totala besparingen uppgick till 48 %. Siffrorna visa sålunda en betydande besparing för de flesta indikationsgrupperna. De viktigaste undantagen äro indikationer, som i sjukhusvården kunna eller måste tillgodoses med större doser än i öppen vård. Slutligen må påpekas, att vad här sagts om läkemedelsförskrivningen vid M. A. S. endagt utgör ett exempel på hur man inom den slutna sjukvården sökt och lyckats nå fram till en standardisering av läkemedlen och därmed ett nedbringande av läkemedelskostnaderna. 9. / vilken mån de magistrellt förskrivna recepten äro behäftade fel, medicinska eller tekniska. Tab. 15 a och b samt tab. 16.

med

Man kan antaga, att ju större antal ingredienser ett magistrellt för skrivet recept innehåller, desto större bli möjligheterna för att fel begås vid förskrivningen. Tabell 15 a visar antalet ingredienser i olika produktionstyper. Specialiteter och lagringsbara apoteksberedningar bestå i genomsnitt av 3 ingredienser, under det att motsvarande siffra för de extemporemedel, som innehålla sådana specialiteter eller lagringsbara beredningar, är 10—17 ingredienser. Det torde vara klart, att endast få av ingredienserna i sådana blandningar, som dessa extemporeberedningar utgöra, ha medicinsk verkan. De många ingredienserna medföra också, att priserna på extempore586

beredningarna bli höga i förhållande till de andra produktionstyper, som användas inom samma indikation. Men läkemedelskostnaderna bli icke blott högre genom den magistrella förskrivningen. Riskerna för att dessa recept få felaktig sammansättning ökas även. I tab. 16 påvisas några av de fel, som enligt tredagarsmaterialet begåtts vid den magistrella förskrivningen av extemporeberedningar. I ej mindre än 192 fall kom sålunda det för skrivna medikamentet att innehålla upp till 30 eller flera beståndsdelar, vilket måste anses olämpligt; i 88 fall förskrevs med fenemal försatta flytande medikament i sådan sammansättning, att fenemalen utfälles och avsätter sig i bottensatsen; i 392 fall innehöllo preparaten den olämpliga kombinationen av atropin och alkali; och i 398 fall föreskrevs digitalis i icke hållbar form. Även på andra, här ej nämnda sätt visade undersökningsmaterialet, att läkarna utsätta sig för risken att begå fel vid magistrell förskrivning av andra än de enklaste extemporeberedningar.

TABELLFÖRTECKNING 1.

Hela tredagarsmaterialet fördelat på olika grupper av receptutskrivare. 2. Tredagarsmaterialet fördelat efter olika indikationer med angivande av medelpris, duration och dygnspris m. m. 3. Tredagarsmaterialet fördelat efter olika läkemedelsformer med angivande av medelpris, duration och dygnspris. 4. Recept på olika slag av läkemedel (efter indikationer) för invärtes bruk, procentuellt fördelade på läkemedelsformer. 5. Dygnspriser för viktigare läkemedelsformer, fördelade efter olika slag av läkemedel. 6. Tredagarsmaterialet fördelat med hänsyn till receptantal och receptbelopp på olika produktionstyper. 7 a. Produktionstypernas fördelning på viktigare för intagning avsedda läkemedelsformer. Antal recept, receptmedelpris, duration (i dygn) samt dygnsmedelpris. 7 b. Produktionstypernas fördelning på viktigare för intagning avsedda läkemedelsformer. Procenttal för olika läkemedelsformers andel av antalet recept inom resp. produktionstyp. 8 a. Procentuell fördelning av recept för olika slag av läkemedel på produktionstyper. 8 b. Dygnspriser, duration (i dygn) och receptmedelpris för olika produktionstyper, fördelade efter olika slag av läkemedel. 9. Olika produktionstypers fördelning på geografiska områden. 10. De viktigaste läkemedelsformernas fördelning på geografiska områden. 11. Procentuell fördelning av recepten för olika slag av läkemedel efter kön. 12. Antal olika preparat i tredagarsmaterialet och på Malmö Allmänna Sjukhus (M.A. S.). 13. Jämförelse avseende dygnspriserna för produktionstyperna 1, 2 och 3 (se tab. 6) i tredagarsmaterialet och på M. A. S. för olika grupper av läkemedel med angivande av besparingsmöjligheter. 14. Exempel på besparingsmöjligheter om vissa indikationer år 1947 k u n nat tillgodoses med endast ett prisbilligt preparat. 15 a. Antal ingredienser i medeltal i olika produktionstyper. 15 b. Antal ingredienser i medeltal i olika läkemedelsformer. 16. Vissa fel i tredagarsmaterialets extemporerecept.

Tabell 1. Hela tredagarsmaterialet fördelat på olika grupper av receptutskrivare.

Absoluta tal

Procenttal

Absoluta tal kr.

Procenttal

Genomsnittligt receptpris kr.

Läkare i sluten sjukhusvård Tandläkare Veterinär Homeopat Övriga

25 335 772 226 602 712 26

91,5 2,8 0,8 2,2 2,6 0,1

98 570:47 10109:51 1143:46 2 333:60 1683:63 80:89

86,5 8,9 1,0 2,0 1,5 0,1

3:89 13:10 5:06 3:88 2:36 3:11

Summa

27 673

100,0

113 921:56

100,0

4:12

Antal recept Receptutskrivare

Receptens totala belopp

alt rebelopp hela iket j. kr.

co

©

TJT

o eo

©

co"

° R2 s

h»1"

tal doser r och nare

B

o

IN

CO

a

CM

eo

c>

C »*s*s

•<< B

>

""i a

Antal dygnsdoser per år för hela riket milj. st.

-o» <*

CO

CO

CM T H

co t r^ CM

rH

T-H

LO

O

05 UO T H f » U0 T H

CO

00 CM CO O CM T H

TH

rH

©

H C

I

^

O

U

O

T

M

J

N

O

H

O

H C

N

^

I

O

C

O

M

N C

r M

O

t

©

rH

LO

r-

t-

O

O

00 TH

OS T—

TH

CM

TH

T H t>»

• SlS

ft

4}

RSflfl

oo

T*

UO

CO CO

IO

©

CO

eo CM eo

r^ T H eo • *

©

i t H

OS I > H

CO

oo eo rH O eo oo

os T j i

rH

O

t-

t O OO • * CM T H T H

N

*

CJ

O

t-

IO

to

<0

•*

rH

c

T«

Td

o

eo ©

os

TJI

UO

!>• U0

O

CM

O TH

CN

T H

ev:

eo co

d

b-

^J-

•*

co o

ir: T-

uo uo TH

T H

T H

lit

OS

CO

as o O S oo U0 "T

10 THi>»uotoooeo C O T H T H T H T H C O

'

co

0) 3 <*>

05>i "O

B

•2«p « c fe a 3 ^>

TH

CO

TH

O

O

CD

rH

CM

TJI

TJI

e O 0 0 CM

TH

TH

n

<* Tf r i M

CO »»

lO O U0

• * 0 0 T J I i > CM CM T J I 0 0 T J I o CM 0 O CO

O

•*

CO

m

© O 0 e < l T f l t - © r H t - 0 0 e O < * l

oo" o " T J T c i C A o " N

T H T H C M C M T H

o " ffi o

C M C O T H

n"

CM CM

T H

lO

ntal gnstämngar

sw-a Q

co o s 0 0 r - o s oo

CO TH

uo

t»

ielper ept r.

<SjfS

Mg* a

v-*

o cd O*b 0i

E

3 <:

co

CM TH

coTHr^coTjiTHTtiTHOsosr—

O

T H

CO T H

t » CM

U0

|>.

U0

U0 CM

T H

CM

eo

T—

TH

t OO

TU

T H CO T H OS

f-

eo co CM

r»

co uo

co io

© a

co ©

oo

0O

TH

o

u0

o

T f e o co T J I e o co r^ CM e o T H oo

eo

o s c o r » C M u O T H O O T - i O c o o o

Tfi

C M T H O O C O C M C M 0 5 0 0 0 5 T H < > -

eo e o t ^ oo

T f oo eo

CO

COOOOOCMOOOOCMCMr-OOCM

CM

CM

TJI

uo Tti

TH

« 0 0 OO a

co o o

T»

TJI

UO

© oi

T H

M Ol

e<i TH

© o o © © x 5 t - c o T * i c o i O T * i © t - C 0 © 0 0 T j l C O © r H r H C O

a

©

a T

CO e^«

U 0 CM

TH"

C

CM

O

oc

uo eo

T-H T H O S eo U0 CO OS T J I O CM U 0 CO os r^ C M T J I uo

OO CM

io CO

© 00

CO rH

O 00

TH

T H

O

CM O

00 00

TJI

t-

^

T

-

H

^

T

H

^

O

T

-

T

O

T

H

O

O

O

O

TH

a)

s

CO

A

<

oo T H

CM » O

co o TH

eo

CO CM

CO CM

TJI

eo

•n

CM

CM

uo

TH

U 0 UO o- r^ es i n CM C M

osTHOTT<oooor~CMTtioor^

C O CM U0 TH

T t i U O C O C M C O r H e O C O C O O O O O © T f l CO T j i T H OO T H

CM

T-

CO

o

TH

•

(H 1

•O 0)

T)

C es

t. TJ

a -c c a T: a

1 v :C

O

rt (fl "c

:C

£

c,

O t/3

E

CÖ

*-

v

h-5

cc

C til .E x to "> E 't

E — E B A E c o o r X 5 0 < 5;

1 K

S

Q, T:

:cc

a

"C c

i

E v t 1 t _cc :ce >

K

—

eo o u •» c a E

oj a C S i

c

e <

B

1—

l-H >—1

1—

>

'O ja

Ö D CC

o D «3 T: re 3 c c to •- rQ

cö

> "ca

03 H-»

1/3

:cs

t-H

a

1 U :C3

o

a a

0)

T*

C

C c

s o

o>

s

o

C3

CJ X)

O)

o

oo

t. o c

* <

tn

• —« a

S

tH

W

4 C

%

ss E

fc

^T

'v? o

CX cg —

'JH

1 s

K i:CC t-1

C C3 , 2 «< H r 5

s >

TJ

c 'Ec

-c 0

O) t«

cc _c.

o

a K

CS

>.«! 'c c o £ £ H ec

>

©

CO

© o"

IO

Ol

1-

IO

rH

Ol

10 CO

Tf

OJ

©

©

CM

©

©

©

©

T H

©

©

CM

©

©

CO

1-

l."5

©

©

OO CM

UO oo T-H

© CO

©

T H

©

on

on

©

T H

©

CM

©

CM

oo CM CM

CM

©

T f

© CM ©

© ©

in ©

r l

©

©

to

CM CO

T-H

©

00 CO

on

©

©

©

h"

©

T l

T f

©

OS

CM

T H

CM CM

».

T H

T f T H

©

oo T H

rH

©

lO

CM

©

© CM

\a © r - oo oo

CM

H

©

©

rH

©

©

©

©

CO

k-

Tf

io

CO

Tl

©

T f

oo

oo uo

© CM

».

Tf CM

©

CO

CM

© CO

Tf

oo CM

© CM

OO

CM

CM CM

©

T l

oo

T-H

T l

T H

Tf

UO

©

CM © TH

r»

•n

© UO CM

eo

T f

CM

© oo

CO

T H

© ©

© CM

r^ T - H

TH

r» © uo T - H

©

r»

uo ©

© CM

1 OO CM

T f

T f

©

UO

1 UO ©

1m

© CM

©

Tjl

CM

11 TH

r-

uo CM

©

© OO

CO UO

uo

Tjl

uo

T l

rH rH

«#

MI

©

CO ©

© ©

Ol ©

lO

© H

lO

© ©

Tf

©

© ©

H

CO

Ol H

Tf

©

•*

tH

rH

©

©

©

©

©

©

©

©

©

T H

©

©

T-H

©

©

r H T l

OO CM

CM ©

CM

T-H

©

oo

oo CM r^ •n © © co

T H

UO TH

iro

© Tf

1 TH

T H

© OO

uo uo eo T f UO CM

© OO

© CM

©

© 10

o

©

eo ©

CM

© © CM CM

IS ©

TH

00 CO

IT

T H

eo

— •o o

cs

•a .5 .•2 « g

' > Q tac "i T Q < CQ BTCS

'a CO

rt

c .« •a >

c CS

CB

sw

O eg

©

© ©

oo ©

g.I

A

a3 >> o b g £ fi O g - 3 « 2 o

*5 -t, -tS 3

> > ^ o

g S ^ ö .s g

u w tf « K

Tf

T f

CM

r- T f T H eo CM C O

© Tl

rH ©

© CO

© ©

t~ ©

Tf

T H

©

©

©

©

r-

T H T f

g K H PH ffl eo <1

HH

HH

c cs

i- TJ T3 O fi :;?

CS - 3

C/2 CH

CM

r^ 0 0

T f

CM

uo © CM

o

!

Tf CM

T—1

o

,

T3 OJ

^» "S OJ

E %£ ©

T3 CJ

cs

o

^ B3 B H £ r

c. c

O

tTH

CM

o

CS

O ,3

»S E

^ Q

© TH Tf

11 TH

T l

©

•

iJ

oo

CM

rn o

c £

<o T f oo ©

oo oo T l UO 0 5 oo CM oo oo TH

© ©

Tf

© 1 ^ OO T f CM T f oo © o . co T f oo uo © ! > • UO r» T f T j l T f © os oo uo CM oo © OO uo

•*

h©

T f

t^

©

10 ©

T l

Tl

©

T H

Tt<

CM

1 1

CO

©

CO T l

ft T3

a css :>0 "0G 3

C

>E— 1,

CS

fcD SO --H

B

—:rF C

v: v:

t/j

1-

<

«-

55 "O

G

•s3 csa

O

- C "CS r *

CS

(H

o

:CS

£

>

h u O C > S co J Q ••o

X

•a ^o-S+n-H .

3 « - H ^

•H-M ^ O 0,;0

h!n j-

H g*"

B

^

H

0} U

"

B 2-cS=« -0 Pi

00 e

ai <s

00 LO

©

CO

CO

CM" © " uo" TH" CM © "

5 - a t- C .

—j

alsS S 3 PH«J

©

©

Ol

©

©

OJ LO LO

Tf

o3 m u B.3 B:o 4) e

60 B 3 3 B

© oa

CS Ö 6 0

H«i? Q

tS S B CO ä

00+-

a

' «IH 4) C d C ,

LO

rH

©" ©

o es

©

Ol

rH

os

©

rH^

00 Tf

LO

©

© " CM" r-T

CM" eo

© © CM r>. T H OO uO CM

CM uO ©

CM

Tf

eo uo uo

Tf

CO

© e O O O u O C M C M u O © O O T H I > i T f

©

00 © " © "

rH

r-« u o

Tl

CM OO TH

CM

rH

©

CM" CM"

Ct

©

UO

©

©

O

I

©

T

f

©

©

C

O

M

<

4 T

f

©

©

"

T

©

"

©

"

©

"

"

H

©

C

0 ©

r

H

t

-

T

©

r

H

r

H

©

"

©

"

©

C

O

f

©

L C

O M

'

UO

03 T»

l-H

-a

rH

cs ^_,

G

5H «

X

3 to

*3

> >

X x X

^> a " s 5 cs cs 31 - * . r H .2P.-TH « 3!

£ 0 tf o HH

l-H

r^

x

a q 33

>

t? '-3 - *

KH HH H H

S_l

^ .5

-rH

0)

>H

SI O tf K

t-i

rH

c G —' _ , CS T3 -3 3 - 2 T3 - a

O CIO

O 3.5 X

CS

£ £ £ £0 o

9 - S "S > •B» .3, ^ £ I :cS :cS B I (fl (fl . 3 , T-J C > > fi 52 45 3 °cs (/3

rQ

^ CS

r-. (V

O

3T

o -3

CS • —

eo CD 55 ^

fi

bo cs O cp Ö •G 3 O X «

« — tf :cS cs oo Q fc rJ

CO

r-, »T

3'E

s

bo

>> •o

B B. v

a> v) u B B=0 B 60

2 >>

s O— r.

3 « a § a-o Q

il*

OO

©

Tf

Tf

CM

Tf

C<J

CM CM

CO

O T f H N O H W l f l H H n O H I S M C M C M c o o o T f e o © c » © c o T f o o © i > r *

tTf

T H C S T f T H r H O O C M O O T - l T H C M

TH

as. g .2 S Bi.

»

•Ö

o

g

9) J4 :« mm CS J*

CM CM TH OO t^ © TH OS © T H 00 © OS T H © CM CM OS © CM Tf

© © C M T H © © C \ ] O S C M O O O S © © C M O O

rH

t-

©

©

Tf

©

h-

OO"

©"

©"

TH

TH

©

©"

® , ' ; 3 > e ' 5 „ r ' ^ C > _ O J l © © L O O } e 0 © l O © C 0 © " © " T H © " C M © " © " T H " © " © " © " © " © " © " © "

e o T f © o o T f © T H r ^ T f © T f 0 0 T f C O T H © 0 0 UOCM CM

UOCMCO CM © CM

©

t» UO

•-

3 B

«<

o o u o © c M T f T f r T H r - . T f t H . T f U O © n TH tNTji « M H t^« TH ©

rS «!0 CS . 5

CS

ej

H->

CS j S t, O»

CJ o U S --H ej o 33

CS - " .

—

r-J

rQ

X * t , 33

cs u.

åls. > > >1

39 — 12189

CM

73 G cs

.5

*S

S fe

•B

cS H

U 0 © t > « © ? O 0 0 © © 0 O U O © T H © © U 0 U O T f T H © T H T f 0 0 0 0 © © CM © 00 T H T H OO T H U 0 T f TH T H ©

CM

TH

cs 60

uo «© eo O

I I «-

fe O fe fe fe H H

*H

-« «

H-> o

C

*- : 0

fl)

CS ej».

S* «

52 o g G

„

SH

a 6 0 , 2 cs .3 a O O

> (fl T j

,3 .

a

G G 3

ft

O

O rQ

£ co o o £

3 O

G

rH f

!H

O Q

£

O O r-J

"O Z •52 •cs

HQ

C r2

cs &

-"

S* > O fi

t» a . S rH G O

60 G . 5 33 O G 3 t. .3

'CS 33 --3 cs

«

fe fe en

2—* B teas 3 " H W>g °es

ft

o •O

JS »o

i ££

*

0,!#

:ca

= 3^ 2

ht B

•n

I r»

i t^ TH oo

I

I ©

| ©

co

©

I I*.

©

C

.2 g "3 | -S MM

t|H 00

*H

-g

uo

J>^

3 CM

I uo

#

o> : «

"O

v S

ev B*

Tf Tf

2 ^

r*

TH © uo CM CM

t -

Lfl

CS

to ce

•3 3

• 0>

:: u

»CS

0.

33 G

a, 03 u

"2 "S -3 O

C

03 13 03 03

rG

«

—. "3 C

fi

—

gj

g

•

• p£| 3

u

: "3

:cs

•a

•

OJ -

t-^ G :cs CS • - - ,

J8 e --

S

(fl 3G CS 60 rfi

TI c s ,5 "a • ^ 3 iS » '5 -5

1511 f i sj 13 k 21 I s s i i SI 4J3A5J I

XI

gfficotflfl^ ffi

;« tf Q tf tf tf .5 K ap 3

0) XJ 03

CO

a a

T3

£ o

M

5 CS

Cfl

• G • © 3cs -3 "3

S? K G •-j

O rfi rH t -

' J CS

ftl

T3

2 o> ^ 3 TJ TJ

— -0

G 2 ©

g s r fi rQ a 8} CS cfl . 3 ö cp ~ . 3 « a a

-W

HH

C;

4H

i G 3 ft % < yj <

O tf

C <

> HH

H-»

O

* 5 B •* -3 cs rJ

fi <

tn

Cfl CS

CS

©

-^

T3

fi §» -"

B-

r"

•

:CS

«

tH.

Tf

I

TH

© © uo co

© © © TH eo UO OO OO CM UO

uo t>> uo

Tf ©

©

TH

os ©

© TH © UO

CM

OO

T-H

OO

I

TH

I

CM e o CM

TH

OO T H T H CM CM

OS

r^ Tf

g cs _©

o

G G

G

g

a 1 ft £ £ G 3 G

C

o o

.3

G

ft cs & 3 33 3H cs ™ -Q

»

B "> ?> "VHCU «r § «r

> Q m M fe o tf w Q <

cs £ © !_ 3J O

o£ ©

CS

ä? * fe Ä 03

H co

03 G

Jbo "és

CS CM

G

? =s > .3 -S « cs

^

©

©

ft "O S

cl

s?s > G ""

— "3 .£ 60 I© T3

•TA CS

£j

a«

T3

G

cs . >

.2 « •-

äa t©aQ, g O -c C/3 g

c

to X

I

cs o •3

X

aj M 33 13 „fi - 3 -S bo 33 "3 60 (fl x ! • Sr CS G © k, X

O

03 J5

W

«

£ tf < > -< £

O

r-H l-H

l—H B—I

K> r"S

O

«*H 1-9

> r>

Tabell 5. Dygnspriser för viktigare läkemedelsformer, fördelade efter olika slag av läkemedel. Läkemedelsformer Flytande

33,7 49,8 12,4

Hostlindrande Astmamedel Digitalis Kärlvidgande Järn Antacida B-vitaminer C-vitaminer Sedativa Sömnmedel Tonica med sedativa

12,r, 15,5 44,8 22,8 33,2 11,1 49,3

Tabletter

Piller

8,6 22,1 6,4

4,9 20,9 9,5

1/,.J

10,2 16,9 23,1 11,9 11,2 9,o 13,3

13,3 16,9

Tabell 6. Tredagarsmaterialet fördelat med hänsyn till receptantal och receptbelopp på olika produktionstyper. Antal recept Produktionstyper

Absoluta tal, st.

Receptens totalbelopp

Pro- Absoluta centtal tal, kr.

Procenttal

Genomsnittligt receptpris kr.

I. Specialiteter 1. Svenska 2. Utländska II. Apoteksberedningar A. Lagringsbara beredningar x . . B. Extemporeberedningar a. i vilka ingå typ 1 och/eller 2 1. b. i vilka ingår typ 3 5. c. i vilka ingå typ 1 och/eller 2 C». samt 3 ' 7. d. utan typ 1, 2 eller 3 Summa

9 485 1414

37,4

43 339 8 800

44,0

5,o

8,9

4:57 6:22

5 247

20,7

12 515

12,7

2:38

1 391 1070

5,5 4,2

7 626 3 384

7,7 3,4

5:18 3:16

1,5

2 025 20 881

2,1 21,2

5:46 3:28 3:89

6 357

25,1

25 335 100,0

98 570 100,0

1 Hit hänföras för patienten bruksfärdiga, i medicinaltaxan (eller ACO-prislistan) fast taxerade beredningar, t. ex. Syr. thymi corap, Pulvis antacidus.

»

Id

»jo

'sudppaui

a

• \

T H CM

uot;BJnQ

O O CN C M CV

CO CM CM

'sudjopsm -jdaDa\j

UO T f

CM

Tf

©

CM

«

© CM OO " 0 Tf © ©

r-

Tf

e

"O C

g

•*

-SO8XQ

c)

"*H

q

a 03

C8

u 03 u

•J>[

r

^dan.i.i j B ^ u y

a u

3JO to

s

a

"«!

•3

03 A \IJ[

'8Ud{9p3UI

-l«iaa9>j

u

©

>

•

BB

03 T3 03

ec oo CM

O © CM

© Tf

© Tf

© 00

00 CM

UO 0 0 ©

r»

;d90,).i i B ^ u y

CM Tf

5 *

• &

E O

N

t-

-SU8£Q

T H

CM

notj.BjnQ

t»

'sudppaui -jdaaay

Tf CO

3JO

IB

'spdiapatu

•o Tf

K

ce

O

•

OS u

t>

E

CB

•jj[

m TH 0 0

Tf Tf

jBjuy

3JO

'sudiapaui -sug^a

CO

CO^

©~

uo" Tl

?

ce^ TH

uo;p;.iii([

£

•J>(

• * '-5 <S fal

cCS

=

©

oo Tf

,«, UO

UO CM CM

}<!;>;>,u i B j u y

Ci e© CM

3JO ' s u d p p a u ) -SUSAQ

UOJIBJIIQ

UO T H

eo r-T

Tf TH

eo

TH

-föaoa\i

;d,);>,).i j B j u y

a.

>> »i S O

s3 "3 O b

V

m

t-

00 © © TH

© Tf CO er.

©

0O T f © UO

UO Tf

Tf

CM

UO OO

UO

00 CM C T-H T » T f CM

T f

CM © TH ©

r©

00 T H

T l

oo ©

oo

© CM

IT.

t^« ©

cs B.

03 -Hi "co

CC

CO CM TH

©

T H

^

bo

cc CS

«;

c»

C

. fe

§ 2 tV2

£

T H CM

«5

I-

Tl

• CO T H

ft

• a

•cs

I b »cs S

.

>>

;

-faH

>-H

CO rH © © TH TH

CO

TH CO

T H

tH 03

5 43 ft

CC^ TJT Tf

T—

-J O U 03 B.

rH © CM? uo" uO 0O

© c © r>

TH

>, •JJJ ' s i a d j a p a m

rH

t^

uo

s •n c

r-i

TH

TH

ft* be S

Tf TH 00

|

CM © OO

'Stjd[0P3UJ

-}dao3\i r»

. .

oo

03 M 3 •C O tH

t^ TH Tf

:CC

*** "O

ft

© CM

i

eo UO CM

•"< /-\

OB CS B

r-

03 T3

-J

:0 «M

© CM TH

T T

jdaoiu

S- g

03 T3

TH CM

•9

(S 03 T3 13 -C a, 03 S

t-

T» ©"

B.

g •* 2 : « fc. a

es

eo ©

© CM

a

g

I

•*

iiot;B.m(;[

T H

CM

1-^ © TH

'sudppsm

©

TH

3 B.

•

D, — CM

i>> > .

^

25, 60 CS

Tl

ft

>> M cs 2 CS B BP B w H-" C Ml g ! • f i CM , c . a ,-g 8 t , »j * B 3

•g c S '3 r" *—< 6B C CS T J

03 — X

35 Cj

u V O T3 q)

in

co

l>

o

-; J

9» wJ ou •-H BC -rH —

CO

Tf

•

'

CS 0 0

CS

O

rB

Tabell 7 b. Produktionstypernas fördelning på viktigare för intagning avsedda läkemedelsformer. Procenttal för olika läkemedelsformers andel av antalet recept inom resp. produktionstyp. 1

8 Tabletter

Summa 2—6 %

övriga

Läkemedelsformer Pulver Produktionstyper

Flytände %

Piller %

avdelade %

blandningar %

14,9 14,9

0,8 0,1

0,1 0,1

0,7 0,0

f\a

84,:; 83,o

15,7 17,0

20,4

2,9

0,8

2,2

55,

81,6

18,4

94,:;

0,1 0,1

0.1 0,3

0,:: 2,0

0, 0, i

95,1 64,2

4,9 35,8

24,r.

6,«

2,0

0, _.

98,9 66,o

1,1 34,0

%

%

I. S p e c i a l i t e t e r 1. Svenska 2. U t l ä n d s k a II. Apoteksberedningar 3. A. L a g r i n g s b a r a beredningar B. E x t e m p o r e beredningar 4. a. i vilka i n g å t y p 1 och/eller 2 5. b . i vilka i n g å r t y p 3 6. c. i vilka i n g å t y p 1 och/eller 2 samt 3 . . 7. d. u t a n t y p 1, 2 eller 3

61,7 98,9 32,7

Tab. 8 a, se sid. 600—601.

Tabell 8 b. Dygnspriser, duration (i dygn) och receptmedelpris för olika produktionstyper 1 , fördelade efter olika slag av läkemedel. P r o d u k t i o n s t y p e r 1 Specialiteter

L. Dygnspriser (i öre) Komb. hostmedicin Digitalis Kärlstimulerande Kärlvidgande . . Antacida Järn Tonica Tonica + sedativa B-vitaminer G-vitamin Sedativa Sömnmedel . . . . Smärtlindrande i. Duration (antal dygn) Komb. hostmedicin Digitalis Kärlstimulerande Kärlvidgande . . Antacida . . . . . . . Järn Tonica Tonica -f- sedativa B-vitaminer G-vitamin Sedativa Sömnmedel Smärtlindrande . . . Receptmedelpris (i kr.) Komb. hostmedicin Digitalis Kärlstimulerande . Kärlvidgande Antacida Järn Tonica Tonica -f- sedativa B-vitaminer C-vitamin Sedativa Sömnmedel Smärtlindrande . .

Apoteksberedningar

svenska

utländska

lagringsbara

(1)

(2)

(3)

33,1 8,4 25,9 17,9 17,5 11,9 24,0 14,9 16,0 19,6 14,0 13,0 24,4

11,5 39,7 17,8 29,8 21,6

18,6 54,6 21,7

31,4 3,2 14,3 9,5 13,4 10,1 17,8

30,9 23,4

10,5 5,3 5,1 15,6

11,2 30,0

58,0

10,6 25,5

19,9 30,9 21,5

22,6

26,7

17,9 24,5 22,2 21,1 31,9

19,3 28,3

34,4

20,5

14,2

3:81 3:34 4:61 5:32 3:77 2:70 4:29 3:65 3:55 4:13 4:48 4:48 3:46

3:58 5:79 5:53

28,6 36,9 36,7 14,3

3:52 1:83 2:84 2:95 2:88 2:71 3:43

extemporeberedningar

46,0

37,0

42,2

51,4 56,2

30,9 35,5

41,2

10,1

8,9

10,9

11,6 11,2

14,8 12,4

12,9 12,5

4:65

3:29

4:60

5:96 6:29

4:58 4:40

5:31 6:02

48,2

82,8

9,4

8:75 4:79

3:00 1:95 1:89 2:23

4:69

1 För utförligare karaktärisering av de olika produktionstyperna hänvisas till tabell 6.

S I

o© © CM © eo eo T * Tf T H © T f r^ uo o© eo o© oo eo uo r~ r» UOTHCM TH CM© CO r-00 TH 00

ICMTH I TH

©TH©CM©CMUO

I CM TH

a

tai

v

ft

t»> • * *

s

#©

TH

s o

o

•Bi

>>

CO

v. C O

tJ M 3 TJ O b

•o

e

a

a B •o v u ti

ICMTH

100 I n

I TH

v Bi O

& E

v X H

SB

OJ

&

©CM © T H TH

CO©CM©

OJ

:« • ce bo 83

E M

E I

©THC»rH.i>.rH.©©iuOTHerJCMOOuot^©THr^cNeo©©T-H©©c«r*t^©©( OOCM 0 0 U 0 © 0 0 © r» © © © T H © O O © © © © 00 © © TH © © © © © © <

3 »H CS " i

C8

.S 9

©CJS© I > . 0 O C M © © © © 0 O C M 0 O T H T H T H C M © © 0 O T H TH TH ©CMCM CMCOUOTH TJ«CM CM T f CO

| © C M 0 0 T H T » I © I TH T H00 CM

B CS'? BH-HS

"S8

[-.»•©TH

I ©0©CM©TH©U0 I THTH

I OOOOTHCMTf THTHTf

I 0 0 © TH CM |

1 0 0 I © TH I T I T * '

s °< :C8

•*,;

THOooorH.Tji©t>.oo©eotH.TtitH.i>.©©oo© ©CMCMT>«©0OU0©T}<THOOTHt>.©0O©Tl<

©UOCM©©©©OOUOTfi©UO © CM TJ< CM TJI T f © ©00CO

£ o,

F»

CA

a;

-3 3

0) BD ce H

cs b "TJ

£

fi

» 3 r H

o TJ C ses CS r j —

CS:cS cO Sa SC.H h l \ " H

»c" -o fi rfi .5 TJ

1 1 i 12 B SS o » o-g

Kiy2r<<!

600 C

-fib r r .rH :CS :cS

—

ÖCeS

o rrH « W i? ce —

ft

•j2 tH v> o > 7 j '.£TjrrH

1-r, -rH T5 H SOS iS-a»-X3csfi«,o; > « H ö CS c«, r t« cs •BH * H O o t- fi 3 ft O fi M fi

•fiSS.S-l-S c

•

' f l H2 fi c c ee ce 5 " H 5 es ce cs

*

*BH .tS

3.3.2 r ? J H H Q < ! W f f l C Q a, >

OO

I OOTH

CO

I 1 H H

W©e<I©©THTJIO0©©©©©CMTHCMTH TJ. TH uo oo i » eo TH©Tfuooo©ooTH

©CM S

!©TH©CM I S S n o

| COMCMCÄ©OOOOCO©©rHOeeOoe©CM' ICO TH U"? 0 0 © TH TH © OO T f !>• T f t ^ TH

' ©

I

© ©

! THCM T f T f C M

eooo I c o ©

S2?22^?^?5^o©©r^TfT^©©©e©©oo©Tfec©Tf©T< § ^©©©©uo©eoTfr^cM©©ooeo©uocMenTH5o©T?©

' 2 TH

I S S S ^ ^ r S - S ^ ^ S " irHTfuO CMCOTHTHCM

0O©©U0THU0U0THU0TJ<©U0'

28 2 £ 2 fi 2 , 2 2 2 2 £ 5 2 2 ^ ©©ooooi^©eoTfCMCOUO

^ ® I ©CMO© I rH CM Tf Tf CM | 0 O CM I r H OO CM

© C M r^ © C M © T H Tf Tf I CM TH TH TH CO CO I

:ce :cs

> > c

B

c .• fi "3 fi o

ce es fi C S o> E

— «

OJ fi__ TJ e o TJ OJ OJ V rn O» C ^ T J fi T J T J • g g OJ fi C OJ OJ 5 ftTJ es c,

b OJ

c

0 I o * " ^ T H uo o© CM eo © CM CM uo T f i > . © © t H . o © c o I T H M O T f T f H H o©Tfr^©eo UOTH

TJ XI

•gg

2 a f i >TJ SS

TJ - H 3 e b r H C8 4)

CO : 0 »2.TJ

SJ cs

_

QJ b •73 es

fi ä« fi . 3 ,-*•

sc o s

2 ft c

aa fi .73 C éjTJ

c • CJfiTJ Cr2 — __ •*H es ' " r * b rrH « r r TJ OJ r*> r * l H j —H

fi cs cs >

.'o -fi •fi t*i2 s 2 ^ " ffl •S £ « fi".rHCS S 3 fi fi rS SP vi'. vi' . aB rH C OTJ VI £ o •g £ ce ce T tdic B TH -QrQ £ : « OJ? * 0 J : O OJ O J J S cs C OJ u 3 t e 3->ce L / P OJ . H T« -W C/3 g C/5 r J Q O OO55 Qr-,03« r n O S B

1'i

c

O oc

cs

1 CM © l ^ . © © T H

*•*

C?

CO

UO X

o rTB

©

OO

oc©

UO © OO ©

CM T H

O O T H

CM

CM

CO

© r H

UO

© Tf T H

0 0 © r o © C M

Tf © CO l>.CM

UO UO CO THCM

f » CM 0 0 CM CM

co

> ;> •* • P o

co

© t^ © l>. © oc o © © CO © © c o © o oo © « ©c o T-H Tf U O © Tf © u o © U O T H CO T H UO Ti © Ti

oo

CM

CM

CM

© oo

"3

uo © co eo © eo rH

T^ V

^

UO CM

©

-n

rTH T f 0 0 T f CM ©

oo

oo o oo

00 0 0

CM T f UOCM ©

oo

Tf 00 T H

rH CM

oo t ^ oo O f Oj Ct Mr t © C M ©

©

TH l ~ ©

UO CC^Tf

cc

CO

il

r H CM U O UO

©©"~Tf

O

©

uo

Tf

CO UO

© CO T f

CM r H u O ©

Tf THuO OO

OO T H u O CO

rx

Tf O © T f CM c o UO

OJ

UO 0 0 CC T-H CM t^«

Tf © T H U O CM

t - UO CO UO OM

eo

b

©

» H

II •--; c

(0

CD CM

UO T f

I T 1 r H UO t -

©

Cfl

rH CM

© TH UO Tf

© oo

t ^

T l r l - , Tf

oo

© oi oo

Tl

?

c

a,

o o© U O T H CM

OO 00 T f

Ej

V

o oo Tf ©

C CJ

I>

te

**M

T^ CM

© UO OO

© OJ CO

B, CO

O

CO © Tf CM ©

eo

CS

fl

c •o

V

B,

43 Ol

O rQ

o

oo © © CM oo co © co rH T H OJ T H © OO 05 © T<3) co oo » © ^rTl T H T f CO © " ^ oo co uo co CM Tf co CM Tf éä o o o o r v i © oo eo T f T f OO u o T f c o © © CM © CM CM co o TH TH Ti TH TH CM

Lft

C

ce

00 rH CM

OJ r H

© -*eö O

OJ

© rH

2 OJ

rH

OJ

HJ

4ri

M

eo

Ti CO CM

CO OJ o o

00 I O Ti

00 © u o © uo uo ©© oo uo ©r H T f UO r» uo co T© f O - u O Tl oo uo TH rH CM

U 0 I > - UO 00 TH

oo©uo uo

r H UO uO ©

rH

rH

"fi

O

C^Tf

o

TH

—

OO UO UO ©

Ht:

o

,

Bi

|>eS H B, C-^ "EH * w 6CÄ CO

o eo

e» uo

© T f JNJ t ^ CM Tf

© C M CM •n CM UO

T f r H r\i TH ! M UO

© © CM ©T-H ©

G

w

©

CM

©

CM Ti

© CO OO

Tf © C M T f CM UO

© ©ol U O T H *

© OO 0 0 00 rH © C M UO

oq

CO TH

O

©

© C M © C M UO

CM

0O©cM rH

TH

Tf

l>CO 0 0

T-H N u S

UO Tf* -]-;'

r H 0 0 UO

r f UO c o CM

x>

oo

Tf H r i © © UO

r-H,

UO

oq r-. © ©

Tf

uo

© © T f ©

Ti

Tf

© oo

<x ao co r* L u o oo uo"uo 0 0 T f u O ©

M

c* T-^"

-

£:£*»

TT

T f CM CM

t^

CM

UO UO

Tf

O

c cs

T f UO rH Tf

cc

TH CO UO

BO 0 0 0 0 © — ,

© C M

t ^ oo

oo oo r^

i>.

.rH

Tf t - UO CM UO r k

uoeo oo

fn 050© UO ©

-rH

©eo © CM

Ti

Tf

uo

Tf OJ U O

© 0 0 CM

00 T f

CO © Hl Tf co ©

© U O Tf © 00 rH

uO u o T f T H CO ©

Ti

Ti

© © U 0 © © © 0 0 ©

Tf

»•

©

'

ÖJ ÖC

c

.< tT f UO

©

T" »>-Tf U0 0 0 CJ5

CS - : •—

CM SM

rl

CC

BH

1-5

t-

CM ©^Tf

CO

1/5

00 00

CO o o

M

' o

:és

oo

UO oj o o

cs

UO

CO u o

lsä«

v

Tf

Tf o

© 00 UO

CO

u a>

O

rH ©

UO rH OO

r^

:e

ro oo

UO Tf T f

CM Tl

££: ^ oo eo

Tf ©

c OJ -rH

o o Cfl

h g n r v r r a> " C O B, C H CO S

a>

N g ce3

ft

cu

G OJ b

•3

o

löf:

=

8 5 "H «0 c

»eg- B o

S ä

<3

B O

u

* ft

«

V?

—H b ft

T^ CS

CS 5

s

« y CD

b

^ r-T

"fi

fi

CS

,• * ft ft

b _j>

Cfl -H SB

» - , 0 b OJ

H

J>

CJ OJ

TH

Cfl" JJ

b >H

^

.^ b

C

ft "ä ej OJ

.-; tn

CJ OJ

ft b Q, u "ÖS TJ "ÖJ T J "ÖJ "3 T2- TJ -rH " 'Ö CS fi>s> 5J fi>P 3. rj-j es i > j - cs c> j - C 3 & - £ cs ^ J3, b

fi>Sl

r-

C 3 ^

c

--B B.

ft •a S

B!

b

TH

K*

3H ? CJ OJ b

Cfl" —< — ft

ft •*n ft %

— CS

OJ rr-J

O OJ b

-H b ft

(—T

Q->

es^l

jr.

•^

<0 O OJ b

--H CS "fH

o

:CS

b

ft

^

cfl -H b ft

CJ OJ

.-H tn

b

a

^ --J,

rH CS

^ rj-J

o

C CO Be

ät O eg

O

_. fi cs

p—

e cs

£

P

OJ

O>

r ~

— -C

fi cs

_c

g

c

a

cs

J

1 S

r*

T-,

co

S

CS -

S o

>

r -

es

9 es

rQ

"ce

CS

O

c

C

OJ

CO

Cfl

cs

TH

y. CCS

J>

o ej

tfl

-3:

CCS

-r.

C OJ

z,

O

co

r5*

CM

OO

Tf

UO

« ~

CO

II II

CS

CS

c

c

es

T

co ce

OJ

1 CO

C

c H^

OJ

«^S

H C

>

t^

c

cs SJ •y.

^4 y.

•Z

OC

er.

O

-

q

CO

uo

| £

r H [ H

N

© 00

Ol

O CM

©

CM 00

25 <w oo oo

Tj

W

CM ©

Tf

Tf ©

oo*

^,-• °£

© CS CM

l-

UO

T-l

T f

OJ

OO

rH

©

CO UO

•ri

UO

©

©

CM

O

CM

^

OJ

©

eg

©

T-1

CM

CO

00 UO

© oo

-if w ©

rH ©

-f

uo

O t>-

CN

t>;

©

Tf ©

eo oo CM cö

oo ©

©

©

va

CM

T_(

oc

T f

oo

T f

©

CM

T H

Cfl S

j.

eo

•rH

3.2 o-3

CO CM

rH

UO

•n

TH

- L T H **

T i

CM

OJ

CM

! fC

00 CO

© Tf

T»

CM

T f

••

rH

CM

O

CM ©

CO

© ©

O

Tf

©

c

©

Tf

©

01 CM

OO

TH

c^-j

©

oo

o

oo

©

CO

TH

OO

rH

T H

T i

L

OS

oo

i>-

T f

1—1

t^ 0

T i

B,

CM

UO

s 'SH

B,

OO

uo co

CO

00 CO

9 TH

®

Tf'

T H "

T f

Tf

eo oo

uo eo © © co

OO

W T H

© <M

rH

UO UO

Tf^

UO ©

rH

Tf

rH

CO

TH

Tf

***" T f '

00 UO ©

UO

TJ

«

co

© CM

OO OI^

©

T i

T f

©

oo oo

Tf

T-H

CO

r H

*-""

T *

Ti

TV

C

C/3 BH

ta

Vi

CM TJ

~

CM

^,

T f

x5 ^

oo

©

l-

Tf

©

©

^

Tf

CM

00 T f

CS

TJ

T f

T H

©

©

t^. Tf

T ? ^

©

©

© Tf

Tf ^

T H

00 H

ti

uo

£ CJ

X

•

R

u

C

t>

CM oo

"3g

T H

rx,

rH

oo

©

©

r^ eo

o

oo t>

00 Tf

rH

©

OJ

T i

O

UO

Tf

0 0

CM

TH

CM

TH

JM

T-H

OO

TH

OO

TH

CM

Ti

CM

© rH

CO

OO 00

t-

O

OJ

UO

T*

Tf

Ti

co

CM

oo eo

«

©

CO

T f

TH

oo

T H

CO

CO

OJ

t^ ©

rH

OO

©

CM ©

©

CM co

cc

,*,

CM

HH.

T" 1

Tf

TH

1-1

r-

©

T f

t H

—

»q

BH

uo

Bi

OJ

^

oo

©

oo 00 oo

©

T-1

OO

© H

CM T

|

a

,_ cp

©_

©

UO OO CM

CO

©

CM OA_ r H

00 OO 00

©

UO

C0_

©

© Tf

©

r~

co

to-

r-~

t""

Tf'

CO

t"»

Tf

C^" T f '

uo"

Tf

«3

-*'

OO"

Tf

co

Tf

CO

UO ©

UO

CO

©

Ti

©

Tf'

©

UO

oo

©

11 TJ

©

1 -H Tf

^.S"3E

T H ©

§5 "

© r H

CM

CM

oo CO

©

OO

CM

Tf

T H

CM

©

©

oo oo

CO

oo

CM

T H

© co CO

fe CO " t i

•-

Bl *-•

r- "" • ' S ^ '

Procent talet r inom res råden sa ceptmed i k

ex

b

tn'

b

b

b

b

r *

M

r *

- «

M

r *

Cfl

Cfl

Vi

Cfl

Cfl

Vi

ft

a

ja "3 3 TJ

"ÖJ

"OJ TJ

TJ

^i

G <v •c •CO B,

b rM

v9

S

SS

JH

cs

TJ

e

c CJ

c CJ

co

OJ CO

5c c O

r»

a

a

"ÖJ

"Öj TJ

CJ

M

Cfl

b Q,

b

a

1' S |.S g po S £ 1 \4 s *i ^i ^i "OJ

"ÖJ TJ

'ÖJ

TJ

v.

CS

TJ C

cs

CS

"ce OJ

"cfl CO r* Cfl

M

_,

fi 5

• -

,• .>

C

*z.

1 CO

c

o

M

CS

rfi

CS

es

r *

b

|

fi

"es

OJ

lO

cfl

o

M Vi

c

cs

°C3 Cfl

OJ

o

£

•O

CO

>

u

>

CO

o

1-1

OJ

oo

Tf

UO

©

l-H

oc

©

Tabell 11. Procentuell fördelning av recepten för olika slag av läkemedel efter kön. Procentuell fördelning antalet recept på män

Hostmedel Hjärt-kärlraedel Mag-tarmmedel Antacida Substitutionsmedel . . Komb. mag-tarmmedel Laxantia Järn Lever-ventrikelpreparat Tonica Vitaminer Hormoner Thyreoidea Sexualhormoner Sedativa Sömnmedel Smärtlindrande medel . Morfingruppen Spasmlösande medel . . . Deriverande medel öronmedel Näsmedel Mun-svalgmedel Ögonmedel Hudmedel Hårmedel Kemoterapeutica Kalk Vegetativa Obestämbar indikation . « Samtliga Könsfördelningen 1947 .

av

kvinnor

Genomsnittligt receptpris (i kr.) för män

kvinnor

41,1 34,9

53,4 63,3 56,0 37,2 63,2 56,6 66,4 81,8 74,0 71,3 60,s 90,0 90,3 91,3 65,1 62,5 60,3 60,4 65,3 56,0 49,i 46,7 46,S 55,7 50,7 38,6 51,1 61,7 58,9 65,1

4:17 4:47 3:29 3:11 3:82 3:27 3:08 2:54 11:37 4:88 5:47 12:46 5:73 17:89 3:50 3:21 3:20 4:08 4:75 2:29 1:55 3:97 1:99 1:88 2:31 5:37 5:78 3:20 5:36 5:13

4:00 4:72 3:32 3:36 3:62 3:32 3:82 2:75 12:55 4:90 5:20 5:80 5:23 5:98 3:79 3:34 3:06 3:75 6:95 2:34 1:49 2:93 1:89 1:81 2:15 4:78 5:18 3:33 6:63 4:83

38,5 49,8

61,5 50,2

3:85

4:02

46,6 36,7 44,0 62,8 36,8 43,4 33,6 18,2 26,0 28,7 39,2 10,0 9,7 8,7 34,9 37,5 39,7 39,6 34,7 44,0 50,9 53,3 53,2 44,3 49,3 61,4 48,9 00,0

Tabell 12. Antal olika preparat i tredagarsmaterialet och på Malmö Allmänna Sjukhus (M. A. S.).

M. A. S.

Tredagarsmaterialet Specialiteter svenska

LagringsSumma bara utländska apoteksberedn.

Specialiteter

Lagringsbara utsvenska ländska apoteks beredn.

1 1

3 4

2 3

—

4 2 11

3 5 —

2 — 4 5

—

3 7 25 6 3 7 7

14 7 2 2 1 28 9 1 3 4

30 23 2 9 9 62 19 6 10 13

— — 1 — 1 1 1 — 1

3 4 1 — 1 14 3 — 2 2

tärn Lever-ventrikelpreparat tonica fonica med sedativa

—

9 30 5

1 1 —

2 1

)~vitamin k-D-vitamin B-vitaminer, komb. . . •i-vitamin B2-vitamin Pantotensyra PP-f aktorn ^-vitamin E-vitamin K-vitamin Komb. vitaminer . . . .

4 4 12 4 1

frostlindrande Slemlösande komb. hostlindrande och slemlösande . . . .stmamedel

12 4

3 2

10 9

25 15

18 20

2 3

17 7

37 30

Cinidin Digitalis Kärlstimulerande Kärlvidgande Komb. hj ärt-kärlmedel

2 13 9 40 5

10 9 3 1

2 3 2 5

4 26 20 48 6

Jrinvägsmedel

antacida »ubstitutionsmedel . . ^ptitmedel Itomb. mag-tarmmedel kntemetica Laxantia kntidiarrhoica farmantiseptica Maskmedel ^nalmedel

14 12

,

21 4

2 8 1 2 11

— 16 8 2 1 4 13 4 2 15

1 — 1 1 — 1 —

3 4 2 — — 1 2 1

— 605

5 Thyreoidea Sexualhormon Insulin

5 26 4

2 11 —

3 —

7 40 4

Sedativa Sömnmedel Antiepileptica

28 33 7

7 11 1

16 22 1

51 66 9

Morfingruppen Spasmlösande medel . . . Lokalbedövande medel . Deriverande medel . . . . Övriga smärtlindrande medel

7 4 — 5

1 3 1 2

4 1 1 15

12 8 2 22

83 Obst.-gyn.medel: utvärtes invärtes

7 2

2 4

2 2

11 8

Öronmedel Näsmedel Mun-svalgmedel

3 13 10

.. 6 —

7 6 7

10 25 17

Ögonsjukdomar

12 Hudmedel

147 Desinfektionsmedel . . . .

—

9 Kemoterapeutica

31 Kalk Vegetativa Kinin

8 12 1

3 8 —

7 3 4

18 23 5

Tabell 13. Jämförelse avseende dygnspriserna för produktionstyperna 1, 2 och 3 (se tabell 6) i tredagarsmaterialet och på M.A.S. för olika grupper av läkemedel med angivande av besparingsmöjligheter. Dygnspriser för läkemedel

Dygnspriser för läkemedel på M.A.S. efter sjukhusets priser öre

Besparing

3 34

13,2 14,3

44 54

27 —8 31 36 23 35 8 35 20 -24 33 -22 —8 -16 46 32 25 40

17,0 16,7 11,9 9,7 16,9 8,0 7,1 30,7 12,3 11,8 11,1 11,1 18,9

50 31 54 43 47 48 28 46 43 -15 55 23 20 —5 61 51 55 53

i tredagarsmaterialet (apotekspriser) öre

på M.A.S. efter apotekspriser öre

Besparing

23,6 31,0

22,8 20,4

33,9 24,3 25,7 17,1 31,8 15,5 9,8 57,1 21,4 10,3

24,7 26,3 17,8 10,9 24,4 10,0 9,0 37,2 17,1 12,8 16,5 17,6 25,4 35,6 6,5 6,5 15,8 7,2

Hostlindrande Slemlösande Komb. hostlindrande och slemlösande Astmamedel Kärlstimulerande Kärlvidgande Urinvägsmedel Antacida Järn Lever-ventrikelpreparat Tonica A-D-vitamin B-vitaminer C-vitamin Komb. vitaminer E-vitamin Sedativa Sömnmedel Smärtstillande medel . . . . Kalk

24,7

14,4 23,6 30,6 12,0 9,5 21,2 12,0

Summa

%

32,0 4,7 4,7

10,5 5,6

%

27 Tabell 14. Exempel på besparingsmöjligheter, om vissa indikationer år 1947 kunnat tillgodoses med endast e t t prisbilligt preparat. Preparat

Tonica Pil tonic. 2X3 (Liq. tonicus 1 teskedX3) . Tonica+sedativa Pil sedatonic. 2X3 Komb. hostmedicin Syr. ipec. etyf. 1 tesked X 3

Antal recept

Receptmedelpris kr

1325 1325 (1 325) 825 825 1288 1288

4,68 1,85 (2,74) 5,33 2,60 3,71 2,14

Besparing per år milj. kr %

2,15 (1,47)

60 (41)

1,30

1,16

Tabell 15 a. Antal ingredienser i medeltal i olika produktionstyper. Antal ingredienser i medeltal

Produktionstyper

I. Specialiteter 3,1 3,1

2. Utländska II. Apoteksberedningar 3. \ . Lagringsbara beredningar B. Extemporeberedningar 4. a. i vilka ingår typ 1 och/eller 2 . . . . 5 b. i vilka ingår typ 3 6. c. i vilka ingår typ 1 och/eller 2 samt 3 7. d. utan tvp 1, 2 eller 3

3,o 12,o 10,4 17,3 4,2

Tabell 15 b. Antal ingredienser i medeltal i olika läkemedelsformer. Antal ingredienser i medeltal

Läkemedelsformer1

Flytande Piller Avd. pulver . . . . Pulverblandning Stolpiller Tabletter Injektabilia

7,8 5,4 3,1 2,9 3,6 2,3 2,7

1 tabletter äro konstituentia ej medräknade, i övriga har vatten ej inräknats som ingrediens. Tabell 16. Vissa fel i tredagarsmaterialets extemporerecept. Antal recept i Fel

Fenemalfällning Atropin+alkali Summa 1

tredagarsmaterialet

hela riket år 1947 (beräknade siffror)

192 88 392 398

110 465 50 630 225 533 228 986

1070 1

615 614

Detta antal utgör 11,6 procent av samtliga i materialet ingående extemporerecept.

Bilaga fi (åberopad sid. 353)

Organisationen av statskontrollerade affärsföretag i Sverige Av fil. doktor M. Marcus

S t a t l i g a f f ä r s v e r k s a m h e t i Sverige Staten som företagare Som företagare på det ekonomiska livets område i vårt land uppträdde staten i modern tid tidigast, när de s. k. affärsdrivande verken tillkommo. Det gällde först posten, sedan järnvägarna och därefter telegraf och telefon. Medan postverket från början fick ställningen av ett statligt monopolföretag, byggdes och drevos visserligen de första järnvägarna av betydelse av staten, men sedermera tillkommo järnvägslinjer i stor utsträckning även i enskild regi. Telegrafen har praktiskt sett alltid varit i statens hand men telefonväsendet visade en motsatt utveckling mot järnvägarnas: det startades och drevs relativt länge huvudsakligen av privata företag, men övertogs efterhand helt av staten och införlivades med telegrafverket, som från och med tiden närmast efter förra världskriget således har monopol inom denna gren av statlig affärsdrift. Så har syftemålet blivit även ifråga om i järnvägarna. År 1939 fattade nämligen riksdagen beslut om att rikets samtliga enskilda järnvägar skola genom inlösen övergå i statens ägo. Detta beslut har redan hunnit verkställas för huvuddelen av dem, och, sedan även Bergslagernas järnvägar, vår största enskilda järnvägskoncern, numera införlivats med SJ, torde den tidpunkten ej vara avlägsen, då förstatligandet av vårt järnvägsväsende blivit fullständigt. Vidare har staten redan tidigt genom ett av sina affärsverk (domänverket) förvaltat sina stora skogs- och jordegendomar. Till den statliga driften på kommunikationernas område komma även anläggningarna för tillgodogörande av vattenkraften för försörjning med elektrisk energi. De påbörjades redan tidigt i statlig regi vid sidan av andra företag i privat ägo. Men utvecklingen har gått i riktning mot stark expansion av statens verk och statsinlösen av enskilda anläggningar, så att staten för närvarande äger omkring två tredjedelar av den utbyggnadsbara vattenkraften i vårt land. 40 —72*8.9

Den verksamhet staten utövar på dessa områden handhaves för varje bransch av ett »affärsverk», organiserat som ett ämbetsverk och stående i samma förhållande till statsmakterna som de ämbetsverk, vilka tillkommit för handläggande av andra statsdriften åvilande uppgifter av annan än ekonomisk natur. Även affärsverken äro sålunda anknutna till den allmänna statliga förvaltningsapparaten och inlemmade i statens budgetsystem, de ledas av en i regel ensam beslutande chef, deras ekonomiska rörelsefrihet är i väsentliga avseenden kringskuren av regeringens och riksdagens beslut och den administrativa verksamheten är principiellt bunden av samma form, som gäller för statsförvaltningen i allmänhet. En annan organisationsform för verksamhetens bedrivande och statsintressets tillgodoseende än den, som kännetecknar de affärsdrivande verken, har emellertid under de senaste årtiondena valts vid utsträckande av statens inflytande till nya områden av näringslivet. Den nya formen är det statskontrollerade aktiebolaget. Därmed förstås i denna redogörelse sådana i aktiebolagsform drivna företag, vilkas aktiekapital helt eller till viss del äges av staten eller där staten eller något statligt organ utan delägarskap i aktiekapitalet har ett bestämmande inflytande på ledningen eller en fortlöpande kontroll av verksamheten eller som till staten överlåter viss del av sin vinst. 1 Första gången ett dylikt bolag bildades var år 1907, när staten inträdde som »sleeping partner» i det norrbottniska malmbolaget, LuossavaaraKiirunavaara AB. (LKAB). Staten fick övertaga halva detta företags aktiekapital — ett av de största något svenskt industribolag förfogar över — som vederlag för vissa utfästelser och har tillförsäkrats rätt att på vissa villkor inlösa även den andra hälften av aktiestocken, vilken äges av Trafik AB. Grängesberg-Oxelösund. Därnäst kom ordningen till det företag, som år 1915 bildades för omhändertagande av statens monopol på tobaksindustriens område (Tobaksmonopolet). Exemplet följdes några år därefter, när ett enligt samma grunder konstruerat bolag inrättades för utövande av den likaledes monopoliserade partihandeln med spritdrycker och vin (Vin- & Spritcentralen). Det förra företaget tillkom av fiskaliska skäl såsom lämpligaste formen för tobaksvarornas beskattning. Det senare bolagets inrättande är att betrakta såsom ett led i 1917 års reform av nykterhetslagstiftningen och syftade närmast till att från denna gren av rusdryckshanteringen avlägsna det privatekonomiska intresset, liksom tidigare skett från detaljhandeln genom de med kommunalt monopol utrustade systembolagen. 1

Bank-, hypoteks- och försäkringsbolagen med sin specifika form av statskontroll lämnas här ur räkningen. 610

Bland de företag av större betydelse, som därefter erhållit denna form av statskontrollerade bolag och vilka således representera under tiden efter förra världskriget tillkomna nya landvinningar för statens direkta insteg i näringslivet, må nämnas två banker (AB. Jordbrukarbanken och Göteborgs Handelsbank, den senare numera upphörd och delvis upptagen i Jordbrukarbanken 1 ), ett järnverk (Norrbottens Järnverk AB.), ett skogsindustriföretag (AB. Statens Skogsindustrier), ett skifferoljeverk (Svenska Skifferolje AB.), ett spannmålsbolag (Svenska Spannmåls AB.), några mekaniska verkstäder samt ett antal kraftverk. De båda bankerna bildades för att tillvarataga insättarnas intressen i två i början av 1920-talet förolyckade banker. Järnverket och skogsindustriföretaget, som tillkommo kort före andra världskriget och där staten investerade mycket betydande kapital, voro ett led i strävandena att förbättra det ekonomiska läget för Norrland. Det vid ungefär samma tid skapade skiff er oljeverket var närmast en beredskapsåtgärd. Det överlevde emellertid andra världskriget och förses alltjämt med stora kapitaltillskott av staten. Spannmålsbolaget övertog en förut under annan form i statlig regi bedriven verksamhet på spannmålshandelns område. De mekaniska verkstäderna övertogos för statsjärnvägarnas räkning och kraftverken anlades för utnyttjande av vattenkraften på olika håll i landet. Ehuru icke berörande problemet om staten som företagare bör här likväl för fullständighetens skull antecknas, att den verksamhet, varigenom städer och större samhällen förses med gas, vatten och elektricitet, numera omhänderhas av lokala kommunala förvaltningar utan något inslag av enskilt intresse.

Statskontrollerade bolag Enligt en nyligen verkställd offentlig utredning-', ur vilken förteckningen på sid. 612 över statskontrollerade aktiebolag i Sverige år 1948 hämtats, uppgick dessa bolags antal till 85. Halva antalet (41) kom på systembolagen. Det totala i tablån redovisade aktiekapitalet uppgår till 602,7 milj. kronor och härav ägas 296,1 milj. kronor av staten eller statliga organ. 3 Den betydande differensen beror främst på att två av de största företagen, !

'

Sedan detta skrivits, har även Jordbrukarbanken upphört och dess rörelse övertagits av det statsägda Sveriges Kreditbank AB. 2 1948 års revisionsutredning. Betänkande (stencil) avgivet den 14 mars 1949, sid. 31 ff. 3 1 Statens järnvägars fond ingå aktier i ett betydande antal företag, som övertagits i samband med inlösen av enskilda trafikföretag. Posterna äro oftast små och representera ej sällan en minoritet av hela aktiestocken. I förteckningen ha endast medtagits större företag, där SJ innehar en avsevärd del av aktierna. 611

KMt ler sorg.

ce

TH

TH

1 1 1

eo eo * ^

,

T-tTHTH

,

co - * < M

CM

COTfCNCN

CN

T H TH

CO CN CO

CN

CNCOCN

cocacrsc^c^i

c*

T f i n co

CO

TfTfCNCN

CN

ifSiO

COCNCO

CO

CNCOCN

COC^CC(MCM

C

1 1

^-Oi I 1

I I

I I

CN

1 1 11 1 I i 1

TH

> ** ce ce to ti

Q c

1* ce :ce

s.

' . 03

Ag o.»

P6

"3 c 2 t-

< —. — —

q fl « J* Ä u £• i > 0 »

•o Ii t/I

•si

CS

>

_ ' ce

1 1 1TH

TH

| 1 1 I I I

I I

^CO | T H | |

11 1

^j

CS

ii

r-t

CN

:3

£

fa

oJ3

t - . 0 0 CO CN

O

- * Tf O

l>- CO O

CO

00OCN

CN l O T f IT3CO

ooocc

O

OOOOCOCM

O

0000O5

r - C O CC

m

ccacM

l O i O i o o n

0 T-l

T-l

1 C/3C/2C/2 1

C/2

OOpU £

^

fe C/2C^V2

Efahfahfe

-

1 o o o 1 O O O O O C O i f j if5 iT5

O O CO

ooooo T-H

•3): 3

C-Ja

rr

V 01]

fa

_, iia c £ < »-13 c Si

• Cfl

,««,

c OH

>

a a

•A

cs

C/3 C/2 C/2

v

^ bc

-«n

S Q v c

!« •5 C

to ce

1 1

^ ^ C/3C/3

Q

>>>>>

ce cs

4)

«fa e

tå

.^ o

SS

o o

C

r-

1. tf]

fa

O T H O O

COiff. OO T f Oi

1 CNTH

O O | O O 1 O O O Tt> CN T H

O O C O Oiflf" OOilO o Tf

0 0 0 CN CN

0 0 0 0 0 m O O T f iTSO

irt r ^ o o o c o r-» T f 00 T f co T f CO O T H T H

o o o o o o O O O O lO TH

o o o oinco OOSOO u"i

0 0 0 O O iO O O Tf i-OO

0 C O T H O O

T f

O O O CN CN

c c <

CNCNTH

I

c o

ce CO

M

ce

o o

v

O O O O O O o o o O M O C CO CM

o o o o o o o o O O O T f OJOiO

O o o lO

o o O

THTH TH T H

r~ 0

irt

<

T f CN T H

I

X

<

•c

TJ

c •

• ÖJO

aCQ

• fa .. 0) *-»

C

C

fa

E

C3

<o

Ä

O

ce C tn

o ce v la

b

fa c :0 c

c

fa — MH

"S >-

'fa

C3

Vi

en a

Vi

s.

OJD-*

* £ !! - Si Q v CJ = oT ; *•< F

c

§!

<

•8|ff

v a

<

«

) •-! CJ «

• p. 0 :««

. 5 •-

SH

•

•-Q • {fl

s > • < i c^w

o .5 > al ä t« fa^ c Mi:«v : C 5^. 3 fc. c a es ; .-^ ' CS . t1 1 H ffl*feg i

«

i

ej " o

fa

O Cl

^E

"(« •J 0

!? 2

i^S

:C' cu

' > .^

> 1 c

<*fas-

a

£ * * pa

<w .

t. c <£ «*-a

{fl^S c-

C3 * .

>1£_

H

; •. • . s >S-c t ):eö J; s c •» c3 C ^ ^ •*1 < > «-i {fl * . ! e« t ! ""i " .5 S Sr• S CS o t I.S> fl/v faC£ i cs«<. fa fa 3 a b :c^z as e3 a ) S 2 5eQ"c faiH^ ) -c; PfSC^.Sd?

•h

• i - s CJHicäe: 612

•

.

;°l

- 4 -

OJ

. :0 C

< p—1

(fl w

a

!

5 O *

—

so cc cs-.* fa . fl"-? fa _ - t e ej.-H « • «

fe^S .2 Tf CN CN CM OJ T H

TH TH TH TH TH TH TH TH

3-^0

>•? ci= P:o S 3

T H CN CN CN TH TH

*"*-

o<i

>

(fl

s

"ej"> 2

— I-H T f CM CM CM < N CM

COuOCNCNCNCMCNCN

C O CM CM CM CM CM

O

C

Tf

I

j Tf

I i

COCO

fa*i«H<-2 Cg > G «CS'c3 0>

oo m >n t>-in

in

« °

CJ^

fa

(fl CO

.

« s -a . cs 5 "éj

Vi

_

c o 5 a «j CM

[ t , * - s >-> i - s i - s

j

co

c/2 c/3 s/2 oo

Q C/2

Sls5 - i csQQ a -2cj OC/Jc/3

o o r^ CM co o o O 0 C

l ^ O H T H CN

fe || .

l O O O Tf O O H O

I O O O O O O O O t^iooooooooocoo COC35C5C35TfOCNiO

Cfl

•

B

C

« .

>

fe fe e «'S «.!;CJ o cs fa

O

o o o

in

o

I O O O O O O O T H l > . O O O O O i O O

t ^ O i - i TH

O

co o

Tf

o

o

l O C N TH

in

TH

CN

>n

T H I T S C M C N

T H

CO

Ä£ S CS:cS a c

cfl CS

Tf

,

•

(flC/2< C _ :fa 0 CJ IIII Ö C < M H . C c! .*T Q t . 3 ^ cS

PQ tOJ 60

'

"fa- H"1

(fl

•v

^

,;

o cs w se «CQ .£ u «J cs -fa c r* O «~\ fa _5 fa" o :« O M r t — (A _ , r? P i S *'Se CQ" CJ (A cd o Ä tfl ^ s •fa* •'-' ~ t (fl CC fat (fl o fe<3H C o S t . A - -CM G K < -Q H c «3 • o . . E B 0) C" fa oX?.9 si«*- fa . 2 , £ 0 'fa c •-; (fl C l5 | -d fe * «flJt_i o 2 cs jCQHp^ < CC oo ÖC ge .E°cs CQ ^ C Q »cd £ © ' (fl j ^ cjCQ .fa" CQ CQ > CQ . . . <!<!ooB - CQ ;> ~ : cS O K C Q < Q < < o o

O s

2 S>~

CS

* J

rH

.

CS

CS OG

_G

fe o?C-t « ^ «<5U

».San

«fa" °

—

CJ

L .fl

°CS

_ _

CJ

*J

fa

CJ

fa* -O fa CS C . Q CJ ii * ~ CS CJ j a cs "O CS J * ^ a -« — B CJ

B a a = fe

. («S cs » C«

- Q

J2 B

°

c

S

5 to

=B 5 5 o CS

cS

fa QJ Vi

b.

CJ

fa «

»/i (A E E * • a c cS CS CJ CJ B cs - i o o , 0 * "

Vi

fl^lu

cs

J* B

cj _, Vi ^ -

fa fa CJ CJ

"9 o o : "o *J«»H fa CS . _

•>

.2 E

-^cj-S -X cj c s — fa- CJ • 2 »CS ^ ^ « • > =0 i - « B > •> » -CS .> E ^ ^ cs c-i XV > J2 K S fa cs t"! CJ cS cj-a '13 CJ . - CS CD B . I :CS G £ ^ "3 tfl fa c i . cs cs CJ ^ CJ ( f l ^ fa • r- ej CJ >» •. 2^3 £ t - fa 6 0 ^ (fl B > C J - * cs. a G 2 2 C3:cs l .-« CJ j£^^,CQ fa* <-> tcow C o<3

-^ ?

w 5 .

^5 I | - i «" fe . . a IM ( f l C J T 3 _CS

t.

CJ

•—

2 " Ö C H •« S*2 fa e O 0J.5 *2 :cs •»^ S— B

B"- ^ cs cs u

y . :cS

o «Oi

fa

facs^

3<J fe S Is 5 , o

O i O O O T f O O O T f O O O O -n

B — cj «cs

•

"S : fa<B O ^J e S 5 •« 60 TH O

<

I H

Tf

CJ C M

B

É - ' 0 cs oo o; faH§J£

« ga O

"*

C B . * .BS "Ö cä

B ,•

^

C3

T" JO

O

:0

-Srfe =2 —fa*

6^ o o o m o

CJ <1>

« cs" jcs s in B Ä TT. ' i ' fa ^ (fl 60 jS CJ • « u • « • - H fa «CS Ä

- t c « « * (fl

cj

Vi

CS CS

CJ

B

C OJ 6 0 ^6 cs • C :cS T3 ' T

^

^ M

• •ö.-, « ^ J5 71

CD

fa*fa (« »5 fa fa « £u« •S I

CJ

cs~ cs B B

- aifai* L I w o o o 1(5 m • *

CS

B O

°= aa r

a w> . S

Tf Tf m in m in

" *

B « fa e 3 fa cjii T3:0 2SJ Scs i2 "t! 3 «

fe ^

- 3

fa* O * * ^2 CS Cfl ^ j fa .. : 0 CS *J"i>e3 l - i

l O 1-4

fa _ CJ

e j —

-O CJ"^ 2

T f T f L O Ifi

-a

E.2 2 Ja cs g-O O ISC—5'5 fa c *•" JX cj _ fa J2

fa.cs fa.^• oj « T O ft £ B a fa*S «« cfl CJ (« c

cs •>

:S « X 1

<—

3 :© fen

CJ ~

tC

d C C ^ t ||

.O

>

CJ

Sa II

"~—I

l-l

CP

fa O) (fl c c j ? g O — TS W - * e 0J.X5 G G 5 S « J 2 G ej 6C • Cd Ti

•s.fsg

• XV SJ 1(8 n J * H ^ 60,2 : >faH"^-t ^ = o -S p

-< « 2? s -

i - S O . > C*""- " - ^ sj cs — G "2 G "^• c 60 j CS CJ CJ "—1 SJ

G

Söpo

<!c/2c/:>

nämligen Trafik AB. Grängesberg-Oxelösund och Svenska sockerfabriksaktiebolaget med ett sammanlagt aktiekapital av 200 milj. kronor, icke ha någon del härav placerad i statens ägo. Båda ha emellertid avtal med staten, vilka i olika avseenden beröra verksamheten. I Grängesbergsbolaget utses en ledamot av styrelsen av Kungl. Maj :t och ett statens ombud äger rätt att deltaga i granskningen av bolagets förvaltning. Tyngdpunkten i förhållandet mellan staten och detta bolag är emellertid förlagd till dess dotterföretag (LKAB), i vilket staten och Grängesbergsbolaget äga var sin hälft av aktiekapitalet och relationerna mellan de båda bolagen och till staten äro i detalj utformade i särskilt avtal. I Sockerbolaget tillsätter Kungl. Maj :t ingen styrelseledamot, men företagets hela rörelse är numera underkastad granskning av ett för ändamålet särskilt inrättat statligt organ, som övervakar efterlevnaden av det med staten träffade avtalet. Detta reglerar ingående rörelsens viktigare grenar. I Allmänna Svenska Utsädes AB. har staten ej heller något ekonomiskt delägarskap men utser likväl en styrelseledamot med hänsyn till att bolaget har visst monopol på försäljning av det statsunderstödda företaget Sveriges Utsädesförenings i Svalöv fröproduktion. Eljest är det, med undantag av systembolagen, endast två av de smärre företagen med ett totalt aktiekapital av 0,7 milj. kronor och utövande annan rörelse än egentlig affärsverksamhet (teater, radio), där staten eller statsorgan icke äger någon del av aktiekapitalet. Staten tillsätter emellertid visst antal ledamöter i styrelserna och revisionen samt har ett starkt intresse av rörelsens utövande. Systembolagens aktiekapital äges av enskilda. Här är således icke vare sig direkt eller indirekt fråga om staten som ägare, men statsintresset är hos dessa företag förknippat med deras skyldighet att till kronan inleverera hela den vinst, som överskjuter en maximerad utdelning på aktiekapitalet samt fondavsättning. Kontrollstyrelsen tillsätter två av styrelsens ledamöter, medan länsstyrelsen, landstinget (stadsfullmäktige) och aktieägarna välja var sin ledamot. De fem lokala restaurangbolagen äro dotterbolag till Sveriges Centrala Restaurang AB. Aktiemajoriteten innehaves av moderbolaget, medan i varje dotterbolag ett belopp av 20.000 kronor fördelats på tio enskilda, av resp. länsstyrelse utsedda aktieägare. I alla övriga i tablån upptagna företag äger staten eller någon statens kapitalfond hela eller en väsentlig del av aktiekapitalet. Det förra är fallet inom 19 bolag med ett sammanlagt kapital av 138,7 milj. kronor, det senare gäller för 19 bolag med 257,8 milj. kronor i aktiekapital, varav staten innehar omkring 60 % eller 157,4 milj. kronor. I de företag, där staten eller någon statens fond innehar hela aktiestocken, tillsättas självfallet alla styrelseledamöter och revisorer av den ende aktieägaren. Där staten har majoritet eller i varje fall en stor andel, följes 614

en växlande praxis. Hos tobaks- och spritmonopolen med deras speciella, i Centrala Restaurangbolaget efterbildade organisation utses hälften av styrelsen av Kungl. Maj :t, men i denna hälft ingår ordföranden, så att staten har majoritet ihom styrelsen. Av de fem revisorerna väljes en av de enskilda aktieägarna, en av Kungl. Maj :t och tre av riksgäldsfullmäktige. I LKAB, där, som nämnt, Grängesbergsbolaget och staten äga var sin hälft av aktiestocken och vardera utse fyra styrelseledamöter och två revisorer, ingår styrelsens ordförande (och verkställande direktören) bland de av bolaget valda. Samma fördelning gäller i AB. Aerotransport. I ett av kraftverken, Kattstrupeforsen, där den del av kapitalet, som ej disponeras av staten, äges av Östersunds stad, utse Kungl. Maj :t, Vattenfallsstyrelsen och Östersunds El. AB. enligt bolagsordningen var sin ledamot av styrelen. På liknande sätt förhåller det sig i Kalmar Verkstads AB., där SJ har majoriteten av aktiekapitalet. Med undantag för bankerna, tobaks- och spritmonopolen samt Centrala Restaurangbolaget äro specialföreskrifter angående val av revisorer sällsynta hos de statskontrollerade bolagen. De utses i regel på bolagsstämma, oftast till ett antal av två eller tre. Undantag noteras för de kungliga teatrarna, där staten icke äger några aktier, men en av de båda revisorerna förordnas av Kungl. Maj :t. Samma föreskrift gäller för Utsädesbolaget. I Trafikrestauranger och Skogsindustrier finnas tre revisorer, av vilka två resp. en utses av Kungl. Maj :t. I Malmbolaget och Aerotransport välja vardera av de båda aktieägargrupperna (staten och enskilda) två revisorer. I Kurortsverksamhet slutligen utses en av de två revisorerna av pensionsförsäkringsfondens fullmäktige. För systembolagen gäller en speciell revisionsordning. Revisorernas antal är två, av vilka en utses av aktieägarna (som äga hela kapitalet) och en av Kontrollstyrelsen. Den senare förordnas bland de hos styrelsen såsom dess tjänstemän anställda fyra revisorerna för granskning av systembolagens ekonomiska förvaltning. Dessa tjänstemän, som helt ägna sig åt sitt revisionsarbete, ha sitt ordinarie tjänsteställe inom ett av de fyra distrikt, i vilket riket indelats för detta ändamål, och utöva revision av de systembolag som finnas i distriktet. Deras uppgifter äro noggrant angivna i en av Kontrollstyrelsen utarbetad handledning, varav framgår, att revisorerna, utom de skyldigheter och befogenheter, som tillkomma dem enligt aktiebolagslagen, skola utföra fortlöpande inre kontroll och siffergranskning samt ett ingående övervakningsarbete av bolagens verksamhet. Förekommer anledning till anmärkning under den löpande kontrollen, skall denna delgivas Kontrollstyrelsen för eventuell åtgärd. En monopolställning inom sina resp. områden intaga i främsta rummet Tobaksmonopolet, Spritcentralen samt Sockerbolaget. De äro samtliga utrustade med av Kungl. Maj :t medgiven ensamrätt av viss räckvidd. De 41 systembolagen inneha var för sig lokala monopol och restaurangbolaget är, principiellt sett, det enda som får driva folkrestauranger. Vidare ha Spann615

målsbolaget, Radiotjänst, Tipstjänst, Aerotransport och Penninglotteribolaget ensamrätt på sina verksamhetsfält. Men eljest intaga hithörande företag icke någon monopolställning, ja, om flertalet gäller, att de ej ens äro dominerande inom de områden av näringslivet, där de bedriva sin rörelse. Sammanfattningsvis kan om statsföretagandet inom svenskt ekonomiskt liv under tiden fram till det andra världskrigets utbrott sägas, att det i sin upprinning haft föga eller intet med socialiseringsidéer att göra och utvecklingen har egentligen endast i ett fall — järnvägarna — fått någon starkare prägel därav. Kommunikations- och kraftanläggningarna omhändertogos från början av staten icke för att utestänga enskilda företagare utan för att sätta igång verksamheten på områden, där risk och kapitalinsats voro för stora för privatintresset. På dessa, av de statliga affärsverken behärskade områdena gjordes den för hela skedet betydelsefullaste framstöten för statsägandets utbyggnad genom principbeslutet (1939) om de enskilda järnvägarnas statsinlösen. När staten under de senaste årtiondena utsträckt sitt intresse till andra områden av näringslivet och därvid i regel valt det statskontrollerade företagets form, har åtgärden förestavats av fiskaliska eller sociala skäl, av organisatoriska hänsyn eller av önskan att deltaga vid tillgodogörandet av stora naturtillgångar eller kontrollera för livsmedelsförsörjningen viktiga näringsgrenar. Endast i några fall äro de statliga bolagen rena industriföretag, avsedda för en produktion, som samtidigt bedrives av enskilda. Dessa statsföretag ha tillkommit under slutet av 1930-talet men det är icke möjligt att av deras hittillsvarande verksamhet draga någon generell slutsats rörande effektiviteten av i statlig regi bedriven industriell rörelse. Något allvarligt hot för konkurrerande enskild drift förefalla dessa företag knappast vara, men de betunga statens budget hårt genom växande krav på kapitalinsatser. Den här givna bilden av utvecklingen av förhållandet mellan statlig och enskild drift i Sverige skulle dock icke vara fullständig, om ej tillika uppmärksammades, att under tiden efter första världskriget åtskilliga förslag framkommit med syfte att väsentligt vidga statsägandet inom näringslivet. På 1920-talet, då den första socialdemokratiska regeringen tillkom, verkställdes, såsom senare skall omnämnas, omfattande offentliga utredningar av socialiseringsfrågan. De ledde emellertid icke till något positivt förslag. Under 1930- och 1940-talen återupptogs från regeringshåll tanken på utvidgad socialisering. Sålunda utarbetades förslag till statliga monopol på handeln med kaffe och med brännoljor. Förslagen stannade emellertid vid blotta projekten. På liknande sätt har det hittills gått med andra, vanligen i riksdagen väckta förslag om socialisering eller en ökning av statsinflytan616

det på olika håll inom näringslivet. Resultaten av den strävan ätt vidga statens ekonomiska intressesfär, som onekligen i stegrat tempo utmärkt det senaste decenniet, ha stannat vid de landvinningar, som gjorts genom de statskontrollerade bolagen och vilka, såsom redan antytts, tillsvidare hållit >ig inom ett relativt begränsat område.

Statsföretagens

organisation

Tobaks- och spritmonopolen Frågan om huru ett statsföretag, avsett att utöva affärsverksamhet, bör vara organiserat har vid olika tillfällen behandlats både i riksdagen och i samband med offentliga utredningar. En sammanfattande översikt av vad därvid förekommit fram till år 1936 återfinnes i den utredning angående statligt kaffemonopol, som under år 1935 verkställdes av två inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga.' En kortfattad redogörelse för vad denna översikt innehåller skall för sammanhangets skull här lämnas, och skola därtill fogas några anteckningar om en del åtgärder och förslag i ämnet, som framkommit efter kaffemonopolutredningens färdigställande. Rörande aktiebolagsformens företräde framför det statliga affärsverket framhöll den finansminister (Vennersten), som år 1914 framlade förslaget angående införande av ett tobaksmonopol, att åtskilliga olägenheter vore förenade med statsdrift inom en stor industri. Staten kunde i sin verksamhet icke begagna sig av lika fria former som den enskilda näringsutövaren och kunde knappast anpassa sig lika smidigt som denne efter konsumenternas krav. Där det personliga intresset för ett företags utveckling förminskades, försvagades också de skiftande impulserna, initiativet och arbetsintensiteten. Härtill komme, att det ur statens synpunkt icke kunde anses önskligt, att staten inträdde såsom ensam arbetsgivare och producent inom en stor industrigren och sålunda kanske mot sin vilja såsom part intvingades i sociala stridigheter, vilka staten i sådan egenskap helst borde hålla sig utanför. Riksdagen godkände det av regeringen framlagda förslaget, enligt vilket monopolets utövande överlämnades till ett av staten kontrollerat aktiebolag. Aktiekapitalet uppdelades mellan staten och enskilda på sådant sätt, att staten kom att, direkt eller indirekt (genom folkpensioneringsfonden), äga den största anparten. Statens kontroll utövades genom rätt för regeringen att tillsätta halva styrelsen, inkl. ordföranden. Spritmonopolets utövare, AB. Vin- & Spritcentralen, tillkom på sin tid 'SOU 1936:10, sid. 12—21. 617

utan någon förankring i lagstiftningen. Ingen del av kapitalet tillsköts av staten, men stamaktiekapitalet, som på grund av stamaktiernas högre röstvärde hade bestämmande inflytande över bolaget, ägdes av AB. Stockholmssystemet. Avkastningen kom således via systembolaget staten till godo. År 1920 vidtogs i bolagets konstitution den ändringen, att Stockholmssystemet överlät stamaktierna till ett konsortium på tio enskilda personer, vilka förbundo sig att icke överlåta aktierna till annan än statsverket eller den Kungl. Maj :t godkände. Dessutom ändrades bestämmelserna rörande styrelsens sammansättning, så att denna därefter bestod av åtta ledamöter, av vilka Kungl. Maj :t utsåg fyra, inklusive ordföranden. Härigenom överflyttades således det avgörande inflytandet över förvaltningen från stamaktieägarna till regeringen. Stamaktieägarna hade emellertid alltjämt den betydelsefulla uppgiften att utse den icke kungavalda hälften av styrelsen, varigenom skulle tryggas dess behov av att inom sin krets kunna räkna representanter för allmän ekonomisk och kommersiell sakkunskap. När frågan om spritmonopolets lämpligaste form första gången gjordes till föremål för offentlig utredning av inom finansdepartementet år 1921 tillkallade sakkunniga, avvisade dessa bestämt tanken på att staten skulle själv taga hand om denna verksamhet. Ej heller funno de sakkunniga skäl föreligga att förorda, att staten, i likhet med vad som skett ifråga om bildandet av Tobaksmonopolet, inginge såsom huvuddelägare i bolaget. Till denna uppfattning anslöt sig finansministern (Thorsson), när denne förelade 1923 års riksdag förslag i ämnet, vilket i huvudsak godkändes av riksdagen. Beslutet innebar, att vissa grunder för sprithandelsmonopolet infördes i rusdrycksförsäljningsförordningen, samt att organisationen erhöll i huvudsak den form, den fått genom 1920 års förut omnämnda anordningar. Sedan dess ha tobaks- och spritmonopolens organisation varit föremål för vid olika riksdagar väckta förslag, vilka år 1926 föranledde tillsättandet av en kommitté för frågans närmare utredning. Denna kommitté, som avgav sitt betänkande år 1928, ingick icke på någon principiell prövning av spörsmålet rörande den lämpligaste organisationsformen. Kommittén uttalade i detta hänseende allenast (rörande spritmonopolet), att visserligen anmärkningar kunde framställas mot den dåvarande formen, men att de icke syntes vara av den innebörd, att de borde föranleda, att aktiebolagsformen utdömdes. Vid 1930 års riksdag erhöllo de båda monopolbolagen sin nuvarande konstitution. I allt väsentligt byggde denna på den förutvarande organisationen, men åvägabragtes en relativt n ä r a inbördes överensstämmelse mellan bolagens byggnad i de hänseenden, där denna företett skiljaktigheter. Viktigast var därvid, att Tobaksmonopolets bolagsordning ändrades på sådant sätt, att de med röstövervikt vid stämmorna försedda aktierna (vilka i själva verket ha hela rösträtten) skulle — i likhet med 618

vad som alltsedan 1920 varit fallet i Spritcentralen — innehas av ett konsortium av enskilda personer, godkända av Kungl. Maj: t och med skyldighet att, när Kungl. Maj:t så påfordrade, överlåta aktierna till statsverket. För både tobaks- och spritmonopolen gäller, att de startade som partiella monopol, men sedermera ökade monopolens omfattning. Det område Tobaksmonopolet fick upplåtet med ensamrätt var i huvudsak endast fabrikationen av tobaksvaror. Detaljhandeln och även grosshandeln skulle alltjämt få fritt utövas. Monopolet använde sig också till en början av partihandeln som led mellan sig och detaljhandeln och betalade grosshandeln en rabatt (3 a 4 %) utöver den som tillkom detaljisterna. Utgivandet av denna rabatt fann monopolet emellertid betungande, då den »vida översteg vad som ur affärsmässig synpunkt var betingat». Monopolet ansåg överhuvud, att grossister icke vore erforderliga som mellanhand vid försäljningen utan att det, sedan monopolet upprättat tobakskontor på ett stort antal platser, ur bolagets synpunkt för en rationell försäljningspolitik vore mycket önskligt, att grossisternas verksamhet upphörde. Samtidigt klagade grossisterna över att rabatterna vore för låga. På monopolets hemställan gjordes särskild utredning i ärendet, vilken år 1916 lades till grund för proposition till riksdagen. Här uttalades, att de anordningar, varigenom man avsåg att trygga den enskilda tobaksgrosshandelns fortsatta bestånd, icke i tillämpningen visat sig ägnad att vinna bifall vare sig hos tobaksgrosshandelns män eller hos monopolbolaget. Uttalandena från nämnda håll pekade obestridligen i den riktningen, att en tillfredsställande lösning ej kunde ernås genom jämkningar i det då tillämpade systemet, utan att en bestående lösning måste vara en sådan, som gav monopolet fria händer att ordna sin varudistribution och sitt förhållande till minuthandeln utan all hänsyn till tobaksgrosshandeln samt lämnade denna närings idkare ersättning för liden förlust genom grossistrabatternas indragning. Propositionen godkändes och de grossister, som hade en omsättning av tobaksvaror uppgående till minst 25 % av deras totala varuomsättning, fingo ersättning för förlorad näringsverksamhet med ett sammanlagt belopp av 2,1 milj. kronor. Monopolet upphörde därefter att lämna grossistrabatt och grosshandeln med andra än importerade tobaksvaror avstannade så gott som fullständigt. En nationalekonomisk besparing vanns otvivelaktigt genom åtgärden. Det hundratal grossister, som fanns före avlösningen, ersattes av tobakskontoren, vilka i början av 1920 voro 17 och därefter efter hand minskats till antalet. Den fria partihandelsrörelse, som efter inlösningen fanns kvar, var importen av färdiga varor. Denna ökades efter hand till betydande omfattning och gav småningom åter anledning till meningsskiljaktigheter mellan importörer och monopolet rörande prisets beräkning. Efter upprepade ut619

redningar löstes denna fråga vid 1943 års riksdag, då även den fria engroshandeln med importerade tobaksvaror upphörde och ersättningar beslutades till importörerna. Därmed hade — ungefär trettio år efter monopolets inrättande — all grosshandel på detta område försvunnit. På sprithanteringens område infördes visserligen icke något monopol genom lagstiftning utan i den mån fri hantering på detta område upphörde skedde det genom frivilliga affärsuppgörelser. På sådant sätt övertogos år 1917 först alla spritfabriker i riket och det övertagande företaget, Spritcentralen, blev därmed ensamleverantör av inhemsk sprit till de kommunalt koncessionerade, enligt rusdryckslagen bildade detalj handelsbolagen. Partihandeln med importerade spritdrycker och viner skulle jämlikt samma lagstiftning förbehållas den fria näringen, dock under förutsättning att dess utövare före 1919 års ingång anmälde sig för tillstånds erhållande. När denna tidpunkt var inne, hade emellertid intet sådant tillstånd meddelats, ty under mellantiden hade Spritcentralen genom köp övertagit rikets samtliga partihandelsföretag inom branschen. Bolaget innehade därför nu faktiskt monopol på både fabrikationen och grosshandeln med spritdrycker och viner. Sedermera bekräftades detta resultat genom riksdagsbeslut, som gjorde Spritcentralen till ett statligt monopolföretag. Utvecklingen har således ur dessa synpunkter varit likartad inom de båda statsmonopolen. De började som partiella monopol med ensamrätten förankrad i fabrikationen men utvidgade monopolställningen till partihandeln, Spritcentralen helt efter blott två år, Tobaksmonopolet till en del efter samma korta frist men fullständigt först under senaste tid. I Tobaksmonopolets fall var anledningen till utvidgningen för partihandelns del missnöje med det genom fabrikationens monopolisering inträffade läget, som ansågs ge för låg förtjänstmarginal, medan inonopolbolaget önskade större rörelsefrihet och vidgad omfattning för sin verksamhet. Inom rusdryckshandeln komplicerades situationen genom en lagstiftning, om vars inverkan på partihandelns fortsatta rörelse efter fabrikationsmonopolets tillkomst stor ovisshet rådde hos handelns utövare. Inför de oklara utsikterna funno de det fördelaktigare att överlåta sina företag till monopolet mot en ersättning, som var minst lika stor som den de med Tobaksmonopolets ersättningsgrunder för ögonen beräknade utfå, om avlösningen hade genomförts med lagens tvång.

Socialiseringsnämndens förslag Organisationsproblemet upptogs, i vad det gäller statens affärsdrivande verk, i början av 1920-talet av socialiseringsnämnden i samband med dess 620

utredningar angående SJ och domänverket. Nämnden föreslog nya, i huvudsakliga punkter analoga riktlinjer för dessa affärsverks organisation. Utgångspunkten angavs därvid för domänverket, som i detta sammanhang erbjuder det största intresset, vara, att det vore organiserat såsom ett ämbetsverk med Kungl. Maj :t såsom högsta ledare, vilket medfört betydelsefulla ingripanden i företagets verksamhet. Det ålades uppgifter, som icke hade med dess affärsverksamhet att göra, utan vore av rent administrativ eller politisk natur. Staten kunde icke med tillfredsställande resultat driva företagareverksamhet under kamerala förvaltningsformer — statens politiska instrument vore icke lämpade att vara högsta förvaltningsorgan för de statliga affärsföretagen. En verksamhet sådan som domänverkets måste kräva stor smidighet och därmed frihet och maktbefogenhet åt företagsledningen. Att i stället låta denna underordnas någon avdelning inom den egentliga statsförvaltningen, tillkommen och organiserad med tanke på helt andra uppgifter än att driva affärsverksamhet, måste leda till att företagets egna ekonomiska möjligheter ej bleve fullt utnyttjade. Ur nämndens utförliga diskussion av huruvida domänverket med sin affärsverksorganisation kunde bedriva statlig träförädling må följande citeras. »Det kan icke råda någon tvekan om, att det måste anläggas både nationalekonomiska och företagsekonomiska synpunkter på spörsmålet om statlig träförädlingsindustri i anknytning till statsskogsbruket; frågan är bara vem som skall anlägga de ena, och vem som skall anlägga de andra. Då domänstyrelsen i sitt yttrande över träförädlingssakkunnigas betänkande i ett visst sammanhang framhåller, att 'såväl domänstyrelsen som järnvägsstyrelsen äro affärsdrivande verk, vilka böra uppvisa bästa möjliga netto å respektive rörelser', men å annat ställe i samma yttrande utan nämnvärd motivering uttalar meningen, att domänverket bör principiellt avhålla sig från att driva träförädlingsverksamhet i större omfattning, så ligger däri en motsägelse, som endast kan förklaras därav, att styrelsen anser sig såsom i första hand representant för samhållet-staten och först i andra hand representant för det särskilda stats-företag, som domänverket utgör. Denna av en oriktig affärsverksorganisation uppammade missuppfattning om affärsverksledningen såsom i främsta rummet en den politiska statens representant leder följdriktigt till, att samma företagsledning låter i första hand vad den anser vara nationalekonomiska synpunkter och först i andra hand företagsekonomiska synpunkter bli avgörande för sin ställning till frågan om företagets ekonomiska skötsel. Häri ligger ett grundfel i den nuvarande organisationen och i domänstyrelsens hittillsvarande behandling av förädlingsproblemet. Företagsledningen har nog av sin uppgift att sörja för företagsekonomin, den skall ej belastas med omsorg om nationalekonomin. Domänverket gör nationalekonomin bästa tjänsten genom att (energiskt tjäna sin egen företagsekonomi. Naturligtvis kan det tänkas, att företagsekonomiskt motiverade åtgärder någon gång kunna visa sig stå i motsatsförhållande till vad som måste betraktas såsom nationalekonomiskt riktigt, men frågan därom skall prövas av annan än företagsledningen, och ingripanden för att förhindra en dylik intressekollision skola ske i form av restriktivt verkande beslut av statsmakterna, icke i form av handlingshämmande grubbel hos företagsledningen över vad som kan anses vara god nationalekonomi. Statsmakterna, icke företags621

ledningen, avgöra vad som är nationalekonomiskt riktigt och sätta gränspålarna för de företagsekonomiska strävandena, så snart dessa hota råka i konflikt med det allmänna bästa.» . . . »Domänverket skall vara ett levande affärsverk, icke ett kameralt ämbetsverk. För det senare kan utarbetas instruktioner, avsedda att under årtionden framåt in i minsta detalj utgöra ett rättesnöre för arbetet inom verket. Men denna metod är icke blott värdelös utan positivt skadlig då det gäller ett affärsverk, vilket måste ha rörelsefrihet för att kunna anpassa sitt handlande efter de ständigt skiftande företeelserna inom det ekonomiska livet. Principer rörande domänverkets skötsel kunna i författningsväg fastställas, men icke detaljer. Man kan förbjuda eller tillåta företaget att driva egen förädlingsverksamhet, men icke på förhand eller en gång för alla fastslå, att där skall byggas ett sågverk, där en massafabrik, där anläggas kolugnar eller där byggas en flottled. Medan en kommitté sitter och på grundval av förhållandena sådana de te sig under en viss tid konstruerar fram detaljförslag rörande företagets skötsel, och medan dessa förslag gå sin oftast mångåriga rundvandring till olika myndigheter och korporationer för yttrande, har måhända den gynnsamma situationen utnyttjats av andra eller det faktiska läget i övrigt förändrats till den grad, att förslagets realiserande skulle te sig meningslöst eller rent av omöjligt. Och under tiden har företagets ledning av 'den pågående utredningen' känt sig förhindrad att i praktiken omsätta sina egna intentioner, som måhända stått i bättre samklang med det faktiska produktions- och marknadsläget.» . . . »Situationen kan bli den, att statsmakterna i det särskilda fallet anse sig böra ålägga företaget att starta eller upprätthålla en förädlingsverksamhet, ehuru de företagsekonomiska betingelserna för en sådan saknas. Såsom regel är det väl då lokala befolknings- och försörjningsintressen, som aktuellt framträda med sådan styrka, att övriga intressen åtminstone för tillfället få skjutas å sidan . . . Om statsmakterna genom hinder eller tvång pressa företaget att driva en annan politik än den företaget utifrån sina egna synpunkter finner riktig och gagnande, skola statsmakterna även bära det direkta ansvaret för denna politiks ekonomiska följder, så att dessa ej redovisas såsom ett resultat av affärsverksamheten. Därmed skapas även ett kraftigt incitament till att framgå med omsikt och varsamhet vid avsteg från den väg, det företagsekonomiska intresset utstakar.» Denna kritik ledde nämnden att söka konstruera en organisation, byggd på självständighet åt den egentliga företagsledningen. »Statsmakterna», säger nämnden, »må väl utöva högsta bestämmanderätten över det statligt ägda affärsföretaget, men denna sin bestämmanderätt skola de utöva genom att i lag fastslå riktlinjer för företaget, inom vilka den egentliga företagsledningen äger att fritt leda verksamheten. På så sätt sker en boskillnad mellan statspolitik och företagareverksamhet». För nående av detta syfte föreslog nämnden, att högsta beslutanderätten över verkets förvaltning skulle utövas av en stämma, bestående av ordförande och åtta ledamöter, utsedda av Kungl. Maj :t, åtta ledamöter av riksdagen, fyra av vardera kammaren, samt åtta ledamöter av verkets arbetare (varmed avsågs »alla i företaget arbetande»), samtliga val gällande för en period av fyra år. Ledamot av stämman fick icke vara ledamot av styrelsen. Stämman skulle välja sex ledamöter i styrelsen, vartill komme en sjunde, av styrelsen utsedd ledamot, tillika verkets chef. I övrigt ägde stämman utse 622

tre överrevisorer, besluta om ansvarsfrihet för styrelsen, fastställa balansräkning och fatta beslut om fondavsättning, om inköp och anläggningar av större omfattning, om försäljning av fast egendom utöver visst värde etc. Styrelsen skulle utöva ledningen av verket och ansvara för dess förvaltning, bestämma över antagande och entledigande av personal osv. Regler för träffande av löneavtal med arbetarna skulle emellertid, om endera parten så begärde, fastställas i särskild förhandlingsordning, beslutad av stämman. Riksdagens revisorer, till vilka stämman hade att årligen avgiva berättelse över verkets förvaltning, ägde, när de därtill funne skäl, hemställa, att »samtliga Kungl. Maj :ts eller samtliga riksdagens ombud i stämman meddelat uppdrag må upphöra», samt att påfordra nyprövning av de uppdrag, som givits arbetarrepresentanterna. Verkets kapital skulle helt tillskjutas av staten och uppdelas i obligations- och stamkapital. Det förra skulle förräntas enligt en räntefot, som »med ledning av förhållandena å obligationsmarknaden av riksdagen vart åttonde år fastställes». För utdelning på stamkapital skulle användas det belopp, som återstode av årsöverskottet efter fondavsättningar, varvid stämman emellertid ägde besluta, huruvida och i vad mån överskottet finge disponeras på detta sätt eller överföras i ny räkning. I detta förslag till ny organisationsform för ett statens affärsdrivande verk är det närmast sammansättningen och befogenheten hos företagets högsta myndighet, stämman, som tilldrager sig intresset. Det är genom det sätt, på vilket denna stämma organiserats, som socialiseringsnämnden tänkte sig kunna friställa företaget från statsmakternas direkta inflytande och genomföra den autonomisering, som skulle garantera ett tillfredsställande arbetsresultat. Nämndens förslag var emellertid på denna punkt icke enhälligt. Två av dess fem ledamöter anmälde skiljaktig mening och uttalade den uppfattningen, att de allvarligaste olägenheter komme att uppstå, därest stämman sammansattes på sätt majoriteten föreslagit. Reservanterna vände sig därvid i främsta rummet mot att en del av stämmans ledamöter skulle väljas av de anställda. Härigenom skulle enligt deras mening ingalunda befordras den avsedda avpolitiseringen av företaget, utan i stället skapas anledning till intresse- och partipolitik i stämman, som i verkligheten bleve »ett sorts parlament». Reservanterna kommo med denna motivering till det resultatet, att de i företaget anställda icke borde beredas representation i det statliga affärsföretagets stämma, utan att denna skulle tillsättas uteslutande av statsmakterna, eventuellt så att de på detta sätt utsedda ledamöterna finge själva komplettera stämman genom val av ytterligare ett antal ledamöter. Nämndminoritetens förslag till stämmans organisation gick med den nu angivna motiveringen ut på att denna skulle bestå av en ordförande och 24 ledamöter, varav ordföranden och åtta ledamöter skulle utses av Kungl. 623

Maj:t och åtta ledamöter av riksdagen (alternativt alla 16 ledamöterna av Kungl. Maj:t), varefter återstående åtta ledamöter skulle utses av de sålunda valda. Socialiseringsnämndens organisationsplan för ett statligt affärsverk återfinnes i det förslag till ny riks försäkringsanstalt, som av Kungl. Maj :t framlades vid 1926 års riksdag. Anstalten, som skulle omhändertaga förvaltningen av hela den sociala olycksfallsförsäkringen, skulle ledas dels av en stämma, bestående av 16 representanter för staten samt sju för arbetsgivare och anställda vardera, dels ock närmast av en av stämman utsedd styrelse, vilken skulle administrera anstalten under ett privat företags fria former. I sin motivering till detta organisationsförslag anförde socialministern (Möller, tidigare en av socialiseringsnämndens ledamöter), att rörande denna fråga en del förmenade, att handhavandet av olycksfallsförsäkringsmonopolet borde anförtros åt en anstalt av den dåvarande riksförsäkringsanstaltens typ, dvs. ett centralt ämbetsverk, organiserat enligt traditionen, medan andra hölle före, att monopolet borde handhavas av en anstalt, skild från statsverket och organiserad i huvudsak efter bilden av den moderna typen för enskilda företag. Det svenska ämbetsverket hade historiskt vuxit upp för att handha statens allmänna administrativa uppgifter, innan staten hade tillagts omsorgen om ekonomiska företag. Hur väl lämpat för allmänna förvaltningsuppgifter i äldre mening ämbetsverket med dess stadga och fasthet än vore, erbjöde det icke den bästa möjliga organisationsformen tor en sådan verksamhet som olycksfallsförsäkring. En försäkringsinrättning vore i övervägande grad ett ekonomiskt företag. I ett dylikt företag behövde personalen ingalunda alltid den särskilda art av kvalifikationer, som krävdes av ämbetsmannen. Praktiskt handlag i organisationsfrågor kunde ha större betydelse än en examen. Förmågan att ta ett ansvar på egen hand, att fatta ett snabbt beslut kunde ofta vara viktigare än ingående kunskaper i svensk författningssamling. Instruktioner och reglementen inom en i privatföretagets fria former arbetande anstalt meddelades icke av Kungl. Maj :t, avlöningarna till personalen bestämdes icke av riksdagen, fullmakter på tjänsterna förekomme icke. I den mån instruktioner och anordningar behövde förändras, kunde detta ske snabbt och utan byråkratiska omgångar genom beslut av vederbörande direktör eller anstaltens styrelse. Behövliga förändringar i organisationen, i personalbeståndet, dess fördelning på olika avdelningar osv. kunde genomföras utan dröjsmål, då de blivit påkallade. Överhuvudtaget kunde den från statsmakternas direkta ledning befriade anstalten prestera en helt annan smidighet i anpassningen till alla de skiftningar, som utvecklingen medförde. Det riksdagsutskott, som behandlade regeringsförslaget, uttalade icke någon bestämd mening rörande dess organisationsplan, men avstyrkte genom624

förandet bl. a. av det skäl att, därest, såsom föreslagits, anstaltens samtliga förvaltningskostnader skulle bestridas av arbetsgivarna, det från deras sida måste framstå såsom ett berättigat krav att erhålla ett bestämmande inflytande på anstaltens förvaltning. Riksdagen anslöt sig till utskottets mening. Eljest h a socialiseringsnämndens uppslag icke präglat de organisationsplaner för statliga eller halvstatliga affärsföretag, vilka senare utarbetats och i vissa fall genomförts. Med ett undantag, för vilket redogörelse skall lämnas härnedan, ha de nya statsinfluerade företagen i stället byggts på aktiebolagsformen med åt Kungl. Maj :t berett inflytande på ledningen. I de företag av denna art, som redan trätt ut i livet, behärskar Kungl. Maj :t oftast hela styrelsen eller i varje fall dess majoritet. Det först i Malmbolaget, Tobaksmonopolet och Spritcentralen tillämpade systemet med en styrelse, där halva antalet ledamöter väljes av enskilda aktieinnehavare, har vunnit efterföljd endast i de båda senast bildade statsbolagen, Sveriges centrala restaurangbolag och AB. Aerotransport. Varken vid inrättandet av dessa eller övriga under senare tid nytillkomna aktiebolag med staten som ende eller medverkande delägare ha i regel några undersökningar verkställts eller uttalanden gjorts till ledning för kännedom om de skäl, som föranlett valet av bolagsformen framför ett företag av ämbetsverkets typ. I allmänhet har endast — i de offentliga utredningarna och i propositionerna — uttalats, att aktiebolagsformen vore den »lämpligaste». Ett par undantag ha likväl förekommit, och dessa skola här närmare beröras.

Statens Skogsindustrier, Skifferoljebolaget När frågan om en omorganisation av domänverkets skogsindustriella rörelse efter vidlyftiga utredningar framlades för 1941 års riksdag, redogjordes i propositionen för utredningsmannens (advokaten Otto Schultz) ställning till frågan, huruvida rörelsen borde drivas i den dittills tillämpade | ordningen, dvs. i domänverkets regi, eller om den borde övertagas av ett I bolag. Denna senare företagsform förordades på i huvudsak följande I grunder. »Denna drift», anförde utredningsmannen, »är för sitt resultat väsentI ligt beroende på att ledningen av såväl förädlings- som försäljningsorgaI nisationerna handhaves av inom berörda område erfarna och dugliga fackmän, som i sitt handlande, vilket ju i hög grad måste bestämmas av affärsmässiga hänsyn och fordra snabba beslut samt tagandet av vissa risker, icke lämpligen böra vara bundna av de i dessa avseenden betydligt snävare 41 — 12189

gränser en ämbetsman i ett ämbetsverk har uppdragna för sig i form av instruktioner eller eljest. Ledningen för domänstyrelsens industridrift och dess tjänstemän böra ha möjlighet att, under villkor något så när likartade med dem som gälla för cheferna och tjänstemännen i de konkurrerande företagen, utöva sin verksamhet. Sättet för skötseln, organisationsformen, arbetsformer, bestämmelser angående personal etc. samt anpassandet av allt detta efter rörelsens utveckling torde i en så stor industrigrupp som den ifrågavarande lättare och bättre regleras i aktiebolagsformen än i den tyngre, mera ämbetsmannamässiga och genom reglementen bundna gestaltning, som, åtminstone i längden, ej torde kunna undvikas vid drift i direkt statlig regi. Vad nu anförts accentueras av att domänstyrelsen konsekvent anställt för dess industrirörelse anlitade tjänstemän genom personliga avtal på kortare tid. Principiellt sett torde skälen för övrig statlig affärsdrift i aktiebolagsform sålunda i accentuerad grad föreligga ifråga om domänverkets träindustriella verksamhet, där den större smidighet och bättre anpassningsförmåga man vill uppnå genom aktiebolagsformen torde vara ännu mer behövlig.» Departementschefen (Pehrsson-Bramstorp) anslöt sig till uppfattningen om bolagsformens företräde och anförde till stöd härför bl. a. följande. »Domänverkets skogsindustriella rörelse är till sin natur ett rent affärsföretag, som drives i konkurrens med såväl inhemska som utländska företag inom samma bransch. Givet är, att det måste medföra vissa icke obetydliga svårigheter att driva en affärsrörelse av den omfattning varom här är fråga i rent statlig regi under de för statlig verksamhet vanliga formerna. Det kan icke undvikas — även om ledningen i mesta möjliga grad lämnas frihet — att den statliga formen kommer att lägga en viss hämsko på rörelsefriheten hos företagens ledning. Den tyngre och mera omständliga handläggning av ärendena, som i viss grad kännetecknar den statliga förvaltningen och som inom dennas vanliga verksamhetsområde är till gagn för grundligheten och säkerheten i arbetet, lämpar sig merendels icke i affärsföretag, som i stor utsträckning äro beroende av förhållandena på världsmarknaden och som ständigt smidigt måste följa det rådande konjunkturläget. Icke heller äro i detta fall de statliga anställningsnormerna ägnade att komma till användning. Ett företag av den art, som det här gäller, måste äga frihet att anställa sina befattningshavare, i varje fall de som äro i mera ledande ställning, under samma förhållanden som konkurrerande företag med rätt att bestämma anställningens form, längd och löneförmåner under hänsyntagande i huvudsak till vad som är för rörelsen bäst och tjänligast. Uppenbart är även, att rationaliseringar och omläggningar i rörelsens drift och organisation lättare och enklare kunna ske, därest densamma drives i bolagsform.» Riksdagen godkände denna mening, och i överensstämmelse därmed bil626

dades AB. Statens Skogsindustrier år 1942 för övertagande av domänverkets hela skogsindustriella rörelse. Aktiekapitalet tecknades i dess helhet av staten, och av styrelsens fem ledamöter utsagos tre av domänverket och två av Kungl. Maj:t. De förra utgjordes av generaldirektören och ett par andra ledande tjänstemän i domänstyrelsen, en anordning, som alltjämt består och som ger bolaget karaktären av ett dotterföretag till domänverket. Svenska Skifferoljeaktiebolaget bildades år 1941 för drivande av oljeverken i Kvarntorp och Kinne-Kleva. Företaget rekonstruerades 1946 och försågs år 1947 med ökat aktiekapital av staten, som äger hela kapitalet. Vid grundandet ansågs det utan vidare klart, att företaget skulle drivas som bolag. Vid framläggandet av förslaget om kapitalökning år 1947 berörde departementschefen (Myrdal) denna fråga i propositionen. Han yttrade i huvudsak följande. »Vid olika tillfällen har jag haft anledning framhålla, att de statliga industriföretagen böra drivas efter samma affärsmässiga principer som privata företag. De statliga företagen böra sålunda inrikta sig på att bli ekonomiskt bärkraftiga utan subventioner från det allmänna. Men för att de skola kunna fylla detta krav, måste deras ledning i likhet med ledningen för de privata företagen ha en betydande självständighet och rörelsefrihet. Ett uttryck härför är, att de statliga företagen organiserats såsom bolag med en gentemot aktieägaren-staten ansvarig styrelse som ledare av företaget. Särskilt under nuvarande betingelser med plötsliga förändringar i marknadsförhållanden och priser, vilka ofta kunna vara omöjliga att förutse, kräves det snabba avgöranden av företagens ledning. Även under normala tider k u n n a sådana situationer uppstå, då hastiga ingripanden äro erforderliga. Omläggningar av produktionen och upptagandet av nya tillverkningar måste sålunda kunna beslutas med kort varsel, om icke gynnsamma leverans- och avsättningsmöjligheter skola försittas. Om i dylika fall ledningen för ett statligt företag skall vara nödsakad att avvakta riksdagens beslut för att vidtaga åtgärder eller för att göra ändringar i tidigare lav riksdagen godkänt program angående företagets verksamhet, kan en fcynnsam utveckling av företaget äventyras. Det framstår därför såsom ett pnskemål, att företagsledningen beredes ett visst mått av frihet att företaga dispositioner av brådskande natur, så länge ledningen håller sig inom den allmänna ramen för den verksamhet, som riksdagen godkänt. Om företagen kunna finansiera utvidgningar och omläggningar med eget kapital, torde de redan nu anses ha en dylik frihet. Samma frihet bör enligt min uppfattning gälla, om företagen kunna upptaga lån mot egna säkerheter, förutsatt att upplåningen kan anses förenlig med sunda finansieringsprinciper.» 627

Försvarets fabriksstyrelse Det enda fall, där för en ny statlig affärsverksamhet valts icke det statskontrollerade bolagets utan ämbetsverkets form, representeras av den år 1944 tillkomna Försvarets fabriksstyrelse. Enligt förslag av 1940 års militära förvaltningsutredning skulle verksamheten vid vissa försvarsväsendets industriella anläggningar omläggas, så att de komme att bedrivas i bolagsform. En senare kommitté, 1941 års militära förvaltningsutredning, upptog frågan om driftsformen till mera ingående principiell behandling. Bolagsformen skulle enligt utredningens mening kunna ifrågakomma endast för de nytillverkande fabrikerna, under det att ledningen av försvarsväsendets reparationsverkstäder alltjämt borde handhavas av resp. försvarsgrensförvaltningar. Fördelarna med bolagsdriften vore i huvudsak, att fabrikerna kunde helt drivas i enlighet med de inom privatindustrien vedertagna normerna. Med den fria ställning bolagsformen medförde skulle också följa smidigare former för kapitalinvestering. Medan upphandlingsproceduren vid statsdrift tyngdes av allehanda bestämmelser, kunde i ett statligt bolag inköpen ske på samma affärsmässiga sätt som i privata företag, varigenom såväl tids- som kostnadsbesparingar borde k u n n a göras. Slutligen kunde också betydligt friare former för personalens anställning tilllämpas. Vad som enligt utredningens mening emellertid främst måste beaktas vid ett ställningstagande till frågan, vilken av de bägge driftsformerna som ur statens synpunkt vore att föredraga, vore hänsynen till de beredskapskrav, som de statliga krigsmaterielfabrikerna skola fylla. Även om ur industriell synpunkt vissa fördelar otvivelaktigt skulle vara förenade med bolagsformen, måste beredskapsskälen tillmätas så stor betydelse, att utredningen för sin del, om ock med viss tvekan, ansåg sig böra framför bolagsformen förorda statlig affärsdrift för försvarsväsendets nytillverkande fabriker. En förutsättning härför vore dock, att anställningsformerna för personalen vid fabrikerna kunde göras friare samt att i övrigt sådana förutsättningar för fabriksdriften skapades, att denna i möjligaste mån kunde bedrivas efter de normer, som vore gängse inom privatindustilen. Därest Kungl. Maj :t ändock skulle anse det vara lämpligare, att fabrikerna dreves i bolagsform, erfordrades en särskild detalj utredning angående de med bolagsbildningen sammanhängande spörsmålen. Denna detalj utredning anförtroddes år 1942 åt en särskild kommitté, 1942 års militära bolagsutredning. Även denna granskade utförligt de fördelar och nackdelar, som skulle vara förenade med en övergång till bolagsdrift. Sammanfattningsvis anfördes i detta hänseende följande. »Vid statlig affärsdrift når man en bättre kontroll och en smidigare kontakt med de statliga myndigheterna än med bolagsdrift; skillnaden mellan de båda driftsformerna i tekniskt, driftsekonomiskt och kommersiellt hän628

seende är endast av formell natur. Däremot är bolagsdriften avsevärt överlägsen vid reglering av löne- och pensionsfrågor samt vissa andra personalärenden. Särskilt med hänsyn till att för tillverkningskostnaden löner och övriga personalförmåner äro av avgörande betydelse måste dessa kostnader — om konkurrensdugliga priser överhuvud skola kunna åstadkommas — k u n n a smidigt anpassas till den allmänna marknadens nivå inom motsvarande branscher. Utredningen h a r funnit detta spörmål böra tillmätas avgörande betydelse vid bedömandet av frågan om övergång till bolagsdrift för försvarsväsendets industriföretag. Omvänt torde gälla, att om bolagens ledning icke skulle erhålla frihet att reglera berörda personalärenden i enlighet med vad här ovan sagts eller att om samma resultat kunde ernås vid statlig affärsdrift, tillräcklig anledning icke heller föreligger att övergå till bolagsdrift.» I sina remissyttranden angående 1941 års förvaltningsutrednings och bolagsutredningens förslag förordade flertalet av de hörda myndigheterna statlig affärsdrift, dvs. det statliga affärsverkets framför det statskontrollerade bolagets driftsform. Den utslagsgivande synpunkten var därvid fabrikernas beredskapskaraktär, som måste tillmätas avgörande betydelse, »enär något annat skäl än beredskapshänsyn svårligen torde kunna åberopas för statlig krigsmaterieltillverkning överhuvudtaget. Betingelserna för ifrågavarande fabrikers verksamhet vore så väsentligt olikartade mot vad som gällde ifråga om de privatekonomiska företag, för vilkas räkning aktiebolagsformen utbildats, att nämnda företagsform tedde sig främmande i detta sammanhang» (Arméförvaltningen). Landsorganisationen ville icke motsätta sig en övergång till bolagsdrift, därest en sådan form för verksamheten kunde påvisas medföra effektivisering av driften inom försvarsverkens industrier, men motsatte sig bestämt en sådan ordning, därest den motiverades med ökade möjligheter att förändra arbets- och lönevillkoren för inom dessa industrier anställda arbetare på ett sätt, som i realiteten skulle innebära försämring av dessa villkor. Det enda utlåtande, i vilket övergång till bolagsdrift förbehållslöst förordades, avgavs av Svenska teknologföreningen, som ansåg, att ett bolag otvivelaktigt borde medföra större frihet såväl ifråga om drift som anställningsformer. »Härigenom skulle det bli möjligt för försvarets industrier att i konkurrens med den privata till sig knyta personal med erkänd kapacitet. Med skickliga och ansvarskännande män i ledningen för industrierna undgås risken, att verksamheten skall stelna, en fara som eljest kan ligga nära till vid statlig affärsdrift.» Ärendet förelades 1943 års riksdag. I propositionen anförde departementschefen (Sköld), att utredningarna och däröver avgivna utlåtanden syntes visa, att tillräckliga skäl för övergång till bolagsdrift vid försvarets fabriker och verkstäder icke förelåge. Särskilt framhölls, att det vid bolagsdrift torde vara svårt att på betryggande sätt tillgodose beredskapssynpunkterna. De629

partementschefen ansåg sig icke böra förorda, att ledningen av driften vid de ifrågavarande fabrikerna och verkstäderna anförtroddes åt ett statligt bolag. Däremot vore det lämpligt, att verksamheten vid dessa anläggningar bedreves i form av statlig affärsdrift, och förordades därför bifall till detta förslag, som i denna del även i huvudsak godkändes av riksdagen. Försvarets fabriksstyrelse organiserades således som ett centralt ämbetsverk med en generaldirektör som chef och med ett råd vid sin sida, bestående av sju medlemmar, av vilka fyra representera de tre försvarsgrenarna och krigsmaterielverket, samt två ledamöter, däribland ordföranden, företräda den enskilda industriella sakkunskapen och en ledamot arbetarintressena.

Förslag till läkemedels-, kaffe- och oljehandelsmonopol En del förslag till nya statskontrollerade företag, alla med monopolställning inom sina områden, ha förekommit även i några på offentligt uppdrag under senare tid verkställda utredningar. De för dessa företag tänkta organisationsformerna skola här beröras. Det tidigast väckta förslaget av denna art gällde inrättande av statsmonopol på den del av grosshandeln med apoteksvaror (och första klassens gifter), som belöper på apoteken. Förslaget framlades av 1931 års apotekssakkunniga i ett år 1934 avgivet betänkande (SOU 1934: 35), och det främsta syftet med monopolets inrättande angavs vara att få kontroll över och sänka apotekens inköpspriser. Vid sina överväganden av den för läkemedelsmonopolet lämpligaste organisationsformen ägnade apotekssakkunniga intresset i första hand åt de båda då existerande statsmonopolen på tobak och rusdrycker. De konstaterade, att dessa företag ej utövades i statens egen regi utan att »det befunnits ändamålsenligare att samordna statsintresset med aktiebolagsformens friare och ur allmän affärssynpunkt lämpligare verksamhetsform än det direkta statsföretagets». De sakkunniga hade för läkemedelsmonopolets organisation »icke funnit skäl föreligga att pröva sig fram på undra vägar än dem som i praktiken redan befunnits ganska väl ägnade att utgöra grunden för statsverksamhetens utövande». Med anledning härav föreslogs, att monopolet anordnades i nära anknytning till de organisationsformer, som valts för tobaks- och spritmonopolen. Det föreslagna aktiebolaget skulle få ett aktiekapital av 6,0 milj. kronor, fördelat på aktier med lika rätt. Ifråga om äganderätten till aktierna intogo de sakkunniga icke någon definitiv ståndpunkt i a n n a n mån än att de ansågo, att majoriteten under alla förhållanden borde ägas av staten. Men de påpekade, att det kunde vara en fördel för bolaget att bereda teck630

ningsrätt för personer eller företag, vilkas stöd kunde vara »av visst värde». Enligt detta alternativ skulle staten teckna aktier för 3,1 milj. kronor, medan 1,2 milj. kronor skulle placeras i bolaget av medel tillhörande fonden för apoteksinnehavares pensionering. Teckningsrätten för återstående aktier på sammanlagt 1,7 milj. kronor skulle förbehållas apotekarsocieteten, apotekarförbundet, farmacevtförbundet, apotekarkårens livränte- och pensionskassa samt enskilda apoteksinnehavare och farmacevter. Bleve aktiekapitalet icke på detta sätt fulltecknat, kunde överskottet placeras »på andra händer, exempelvis hos pensionsförsäkringsfonden». Ett annat alternativ vore, att statens fonder övertoge »hela eller större delen av aktiekapitalet». Fördelen med en sådan lösning skulle vara, att staten bereddes största möjliga inflytande över företaget. Bolagets styrelse skulle bestå av sex ledamöter, av vilka Kungl. Maj :t skulle utse tre, däribland ordföranden och vice ordföranden. Revisorerna skulle vara tre, av vilka två utsedda av Kungl. Maj :t. Aktieutdelningen borde begränsas uppåt till 5 %. De sakkunnigas förslag till läkemedelsmonopolets inrättande gjordes icke till föremål för framställning till riksdagen. Det till tidsföljden andra förslaget till nytt statsmonopol återfinnes i det tidigare berörda kommittébetänkandet om kaffemonopol, avsett att för statens räkning omhändertaga importen och partihandeln med kaffe. Visserligen valdes även här aktiebolagsformen, men det anmärktes, att därmed icke givits uttryck för uppfattningen, att denna organisation vore fri från erinringar. Den frikoppling av det politiska inflytandet från företagsbildningen, som man trott sig vinna genom att hittills i regel göra de statskontrollerade företagen till aktiebolag, hade säkerligen i vissa hänseenden lyckats, men det kunde ej utan gensaga påstås, att framgången i sin praktiska utformning varit fullständig. De ofta hörda antagandena, att vid utseende av kungavalda ledamöter i bolagsstyrelserna politiska intressen understundom fått ge utslaget, syntes ej helt sakna grund, liksom ej heller uppgiften att regeringsinflytandet i styrelserna någon gång föranlett beslut, som icke stått i full överensstämmelse med hävdandet enbart av kommersiellt riktiga synpunkter. Det låge emellertid i sakens natur, att, när regeringsmakten genom av denna utsedda representanter skulle tillförsäkras det avgörande inflytandet i ett företags styrelse, valet närmast skulle falla på personer, som förutsattes äga en med regeringen samstämmande åsikt i spörsmål av vikt för företagets ledning. Det vore samma förhållande, som präglade motsvarande val i ett vanligt aktiebolag, där aktiemajoriteten låge på fasta händer. Men det för bolagsstämmans i ett privatföretag i motsats till en regerings val karaktäristiska vore, att det förra åtminstone i regel betingades av rent ekonomiska synpunkter, medan för det senare andra 631

hänsyn ej vore uteslutna. Självständigheten gentemot uppdragsgivarna vore icke tillräckligt tryggad — det vore kärnpunkten i den anmärkning, som oftast riktats mot de statliga bolagens nuvarande organisation.

En viss förbättring i detta hänseende, anförde kommittén vidare, syntes kunna ernås, om de kungavalda styrelseledamöternas mandatperiod förlängdes. Den överstege för närvarande icke i något statligt affärsföretag av bolagstyp två år. I statens affärsdrivande verk förordnades chefen på längre tid, och i denna omständighet vore sannolikt att söka ett av skälen till påståendet, att dessa verks ledning intoge en relativt stark ställning , gentemot regeringen. Oberoende av huruvida denna uppfattning vore riktig eller icke, pekade den i varje fall på en svaghet i de statskontrollerade företagens konstitution. Ett steg i riktning mot dess avhjälpande, som förefölle utan olägenhet kunna tagas, vore bestämmandet av en någorlunda lång mandattid för de av regeringen utsedda styrelseledamöterna. En jämkning i sådan riktning av kaffemonopolbolagets organisation upptogs i sakkunnigas förslag. Vidare skulle systemet från tobaks- och spritmonopolen med en aktieägargrupp, som tryggade valet av styrelseledamöter med särskild ekonomisk erfarenhet, överges och i stället skulle staten äga hela aktiekapitalet och styrelsens alla medlemmar väljas av statens ombud på bolagsstämma. Men för att — ehuru på en enklare väg — vinna samma syfte som med de enskilda aktieinnehavarnas valrätt skulle staten ha skyldighet att utse visst antal av styrelseledamöterna inom förslag, uppgjort av särskilda korporationer. Styrelsen för kaffemonopolbolaget skulle sålunda bestå av åtta ledamöter med fyra suppleanter. Av dessa skulle fyra ledamöter och två suppleanter föreslås av kommerskollegium, som för ändamålet hade att infordra förslag från handelskamrarna och andra för näringarna ur här förevarande synpunkt representativa organisationer, såsom Sveriges industriförbund, Sveriges kolonialvaruhandlares riksförbund m. fl. Medan dessa korporationer borde uppgöra sina förslag på sätt kommerskollegium funne sig böra närmare angiva, skulle ämbetsverkets förslag till Kungl. Maj :t upptaga tolv kandidater till de ordinarie och sex till suppleantplatserna, övriga ledamöter och suppleanter i styrelsen skulle utses utan förslag och bland dessa ordinarie ledamöter en vara styrelsens ordförande och en dess vice ordförande. Mandattiden för styrelsens ledamöter bestämdes till samma längd som bolagets oktrojperiod, vilken tänktes böra omfatta sex år. I det år 1947 framlagda förslaget till ett statligt monopolbolag för omhändertagande av importen och handeln med brännoljor1 uttalas rörande organisationsfrågan, att aktiebolagsformen vore den mest ändamålsenliga. -SOU 1947:14. 632

Ett statligt företag, organiserat som ett bolag, borde ha lättare än ett statligt verk att driva sin rörelse utan byråkratisering av verksamheten. Styrelsen och dess verkställande organ borde icke vara bundna av sådana instruktioner eller på annat sätt meddelade föreskrifter, att de i en given situation hindrades att handla så ändamålsenligt och snabbt som förhållandena på marknaden kunde påkalla. Staten skulle äga majoriteten av oljebolagets aktier. Då enda syftet med ett förstatligande av oljehandeln skulle vara att tillgodose konsumenternas behov av produkter till så låga priser som möjligt, vore det önskvärt, att tillfälle bereddes konsumenterna att öva inflytande på bolagets verksamhet. Detta kunde lämpligast ske på sådant sätt, att representativa konsumentsammanslutningar för bilismen, sjöfarten, flyget, industrien, jordbruket, fisket och fastighetsägarna finge tillfälle att förvärva aktier i bolaget, tillsammans dock icke mer än som motsvarade 49 % av aktiekapitalet. Rätten för sådana sammanslutningar att förvärva aktier i bolaget skulle göras beroende av Kungl. Maj :ts tillstånd i varje särskilt fall. Utdelningen borde begränsas till 5 %. Styrelsen skulle bestå av förslagsvis sju ledamöter, av vilka Kungl. Maj:t skulle utse ordförande och vice ordförande samt ytterligare två ledamöter, de sistnämnda på förslag av för detta ändamål av Kungl. Maj :t förordnade konsumentorganisationer. Bolagsstämman skulle välja tre ledamöter. I samma ordning skulle motsvarande antal suppleanter utses. Styrelsens ledamöter skulle väljas för en tid av två år. Här har sålunda tänkts en liknande anordning för de enskilda intressenas tillgodoseende som den, vilken föreslogs för kaffemonopolbolaget. Intetdera av dessa förslag har tillsvidare föranlett någon åtgärd från Kungl. Maj :ts sida. Järnvägsstyrelsen, Vattenfallsstyrelsen Till denna del av redogörelsen kunna hänföras även de förslag, som på senaste tid framkommit till en omorganisation av Statens järnvägars ledning. Järnvägsstyrelsens nuvarande organisation med en ensam beslutande chef tillkom genom att järnvägsbyggarens, överste Nils Ericsons välmotiverade maktbefogenheter vid hans avgång överflyttades till den nyorganiserade trafikstyrelsens ledare, generaldirektören, som behöll ensambeslutanderätten, men vid sin sida fick en styrelse, bestående av de högre tjänstemännen i verket. Genom statsbanornas ökade omfattning och ökade statsekonomiska betydelse blev emellertid snart denna styrelseorganisation mindre lämplig i många hänseenden. Detta föranledde tid efter annan från olika håll yrkanden om ändringar i järnvägsstyrelsens organisation. Man 633

synes ha ansett, att den helt fackbetonade järnvägsstyrelsen icke ägde tillräcklig erfarenhet och kännedom beträffande näringslivet och allmänt samhälleliga syften för att kunna bedöma, i vilken utsträckning och på vad sätt allmänhetens önskemål beträffande driften lämpligast kunde samordnas med statsmyndigheternas intresse av sparsamhet och rationalisering. De under årens lopp framlagda omorganisationsförslagen syftade därför till en kollegial styrelseorganisation vid statsbanorna. Den enda reform, som genomfördes, var emellertid tillsättande år 1908 av två s. k. järnvägsfullmäktige, vilka skulle deltaga i behandlingen av vissa frågor, samt av ett järnvägsråd, representerande olika grenar av näringslivet. De förra ha fått en viss betydelse liksom även de av Kungl. Maj :t förordnade s. k. överrevisorerna, men järnvägsrådet har sammankallats mera sällan och har näppeligen utövat något inflytande. Olika omständigheter, bl. a. statsbanornas starka tillväxt genom de enskilda järnvägarnas förstatligande, ha ånyo aktualiserat frågan, huruvida en fackmannastyrelse med ensam beslutande chef vore det lämpligaste organet för ledningen av statsbanorna. Besparingsberedningens järnvägssakkunniga uttalade sig 1 år 1944 för en allsidig utredning av frågan och förordade en kollegial styrelseform. 1944 års trafikutredning har i sitt år 1947 framlagda förslag 2 till en omorganisation av SJ upptagit denna tanke. Enligt förslaget skulle järnvägsstyrelsen bestå av en generaldirektör och högst sju — helst endast fem — av Kungl. Maj :t utsedda ledamöter, vilka visat framstående duglighet inom sina resp. verksamhetsområden. Flertalet av ledamöterna borde enligt förslaget ha erfarenhet av ekonomisk företagarverksamhet samt såsom konsumenter ha beröring med järnvägstrafik och för den skull hämtas från det enskilda och kooperativa näringslivet. Däremot skulle de icke företräda några intressegrupper, såsom visst slag av trafikanter, personalorganisationer e. d. Till ordförande borde utses någon av lekmannaledamöterna. Endast principiella och prejudicerande frågor och frågor av stor ekonomisk räckvidd skulle handläggas in pleno. Trafikutredningen föreslog vidare, att en särskild tjänsteman i auktoritativ ställning avdelades för att dels vara generaldirektörens ställföreträdare, dels under den beslutande instansen i egenskap av ekonomidirektör ha att särskilt ansvara för ärendenas ekonomiska bedömning. Trafikutredningen synes med sitt förslag ha velat åstadkomma ett organ, som ägde möjlighet att i sina beslut på bästa sätt tillgodose icke blott de driftmässiga och tekniska synpunkterna utan även de ekonomiska och att åstadkomma allsidigt belysta utredningar. Därigenom skulle järnvägsstyrelsen k u n n a lämnas större frihet i arbetet och endast väsentliga frågor behöva hänskjutas till statsmakterna för avgörande. 1

SOU 1944: 32. * SOU 1947: 85.

Över trafikutredningens förslag avgåvos utlåtanden av ett flertal myndigheter och institutioner. Med undantag av järnvägsstyrelsen tillstyrkte nästan samtliga dessa en omorganisation av järnvägsstyrelsen i sådan riktning, att en kollegial styrelsereform skapades. Frågan togs upp vid 1947 å r s riksdag, där i tvenne likalydande motioner i de båda kamrarna föreslogs en snabbutredning, anslutande sig till trafikutredningens ståndpunkt. I motionerna erinrades om, att vid vattenfallsverket styrelsen redan vid ämbetsverkets tillkomst 1908 blev organiserad kollegialt med generaldirektören som ordförande och fyra utomstående ledamöter, hämtade från det praktiska livet. Härigenom ville man ernå, att inom styrelsen skulle komma att representeras såväl erforderlig teknisk sakkunskap som även i det praktiska livet förvärvad kännedom om industriens och näringarnas behov. I den av 1908 års riksdag bifallna propositionen uttalades, »att styrelsen under den föreslagna formen genom sin sammansättning komme att erbjuda de bästa garantier för ett lyckligt samarbete med industrien och övriga avnämare av kraft samt för att affärsmässiga och praktiska hänsyn komme att göra sig gällande vid förvaltningen av ifrågavarande statstillgång». Riksdagen fattade år 1947 intet beslut om ändring av järnvägsstyrelsens organisation, men ärendets fortsatta utredning anförtroddes samma år åt en ny kommitté, 1947 års järnvägsutredning. Denna förordade 1 i stort sett bibehållande av »den nuvarande fackmannastyrelsen med generaldirektören såsom ensam beslutande» men föreslog samtidigt en utvidgning av fullmäktigeinstitutionen. Den skulle utbytas mot ett »förvaltningsråd» av sex ledamöter, utsedda av Kungl. Maj :t bland representanter för reselivet samt företagare och anställda inom olika grenar av näringslivet. Orsaken till att järnvägsutredningen ställde sig betänksam till trafikutredningens förslag var närmast, att den utgick från att styrelseledamöterna, även om de formellt icke representerade någon intressegrupp, likväl icke skulle kunna fullständigt frigöra sig från de intressen, som de i sin dagliga gärning företrädde. Ärendet h a r ännu icke föranlett något beslut från statsmakternas sida. Så har ej heller ännu skett ifråga om ett av samma utredning för kort tid sedan framlagt förslag 2 angående förändrad organisation av SJ:s lokalförvaltning och biltrafik. I denna utredning intresserar här närmast förslaget om biltrafiken. Detta går ut på att all SJ tillhörig buss- och lastbilstrafik skall friläggas från verkets organisation i övrigt och inordnas under ett nyskapat, av SJ ägt aktiebolag. Så har redan tidigare varit fallet med tvenne i samband med statens övertagande av enskilda järnvägar förvärvade bolag för drivande av biltrafik (Svenska lastbilsaktiebolaget, bildat av StockholmVästerås-Bergslagens Järnvägar, och Göteborg-Dalarne-Gävle biltrafik AB., 1

SOU 1948:13. 2 SOU 1949: 61. 635

bildat av Bergslagernas och Södra Dalarnes järnvägar). Men enligt förslaget skulle även den hittills i SJ:s direkta regi bedrivna biltrafiken (till övervägande del busstrafik) inordnas under det nya centralbolaget. Det är de erfarenheter, som vunnits av de båda bolagen och särskilt hänsynen till lastbilstrafikens utveckling, som närmast influerat ställningstagandet i denna punkt. »Det har för utredningen stått klart», heter det i betänkandet, »att denna rörelsegrens utveckling skulle i hög grad befrämjas, om lastbilstrafiken alltjämt kunde få arbeta under friast möjliga former. Sålunda kräver lastbilstrafiken ofta snabba eller omedelbara beslut t. ex. då det gäller att träffa fraktavtal eller andra överenskommelser eller att förvärva trafikrörelser. Vidare kan lastbilsrörelsen icke i samma grad som busstrafiken och än mindre som järnvägstrafiken planläggas i detalj på förhand utan måste dagligen anpassas efter rådande förhållanden. Även med hänsyn till konkurrensen med privata företagare och kontakten med biltrafikens yrkesorganisationer är det av stor betydelse, att SJ:s lastbilstrafik kan fungera under samma enkla och smidiga former, som utmärka den privata företagsamheten på området. Allt detta medför att, då det gäller att bereda bästa möjliga förutsättningar för en affärsmässig skötsel av lastbilsrörelsen, bolagsformen måste anses vara den mest ändamålsenliga.» Då vidare vissa fördelar vore att vinna genom en enhetlig organisation av den samlade bilrörelsen, borde det centrala bilbolaget omfatta även all övrig av SJ driven biltrafik. Antalet ledamöter i bolagets styrelse föreslogs till fem: generaldirektören (ordförande), verkställande direktören, ekonomidirektören (en föreslagen ny tjänst i verket), en representant för det likaledes som nyhet föreslagna förvaltningsrådet (jfr ovan), samt en för de anställda. I detta sammanhang skall antecknas, att ej heller organisationen av vattenfallsstyrelsen, som i denna diskussion åberopats som lämpligt mönster för statlig affärsverksamhets bedrivande, lämnats utan anmärkning. I ett redan år 1930 avgivet yttrande rörande placering av statens vattenfallsverks förnyelsefonder uttalade de s. k. ekonomisakkunniga, att de i samband med behandlingen av detta ärende funnit anledning ifrågasätta, huruvida den nuvarande anordningen med ett i statsförvaltningen inordnat verk utgjorde den ur skilda synpunkter mest rationella formen för exploatering av staten tillhörig vattenkraft. De sakkunniga inenade, att den tanken låge nära till hands, att, då kraftverksrörelsen avsåge en rent industriell teknisk verksamhet, som av staten bedreves åtminstone delvis under konkurrens med enskilda företagare på samma område, en affärsmässig skötsel av företaget skulle befrämjas, om rörelsen i stället, under full frihet från den bundenhet i olika hänseenden, som med nödvändighet följde av verkets inordnande i statsförvaltningen, bedreves genom ett av staten ägt 636

bolag. Att vissa bestämda fördelar härigenom skulle k u n n a vinnas, hade de sakkunniga för sin del funnit tydligt. Vattenfallsstyrelsen (chef: generaldirektör Malm) framhöll med anledning h ä r a v i sitt remissyttrande, att denna tanke vore förtjänt av den största uppmärksamhet. Förslag i sådan riktning hade framlagts av socialiseringsnämnden, men vore dess förslag »felaktigt konstruerade», i det att i vederbörande affärsverks s. k. stämma beretts utrymme för representanter ej endast för statens ägareintresse utan även för personal- och, beträffande SJ, trafikantintressena. Vattenfallsstyrelsen ansåg däremot, att vid ett statligt affärsverks utbrytande u r den egentliga statsförvaltningen staten såsom ägare till företaget borde bibehålla den uteslutande bestämmanderätten. Det syntes därför vara lämpligast att välja den vanliga aktiebolagsformen med staten såsom ensam aktieägare. Vattenfallsverkets organiserande såsom ett aktiebolag av lämplig form skulle medföra den betydande fördelen, att verksledningen därigenom skulle erhålla fria händer att med hänsyn enbart till verkets affärsintresse handha verkets organisations- och personalfrågor. Genom den nuvarande sammankopplingen av avlöningsbestämmelserna för vattenfallsverkets tjänstemän med motsvarande bestämmelser för övriga statstjänstemän hade avgörandet av vattenfallsverkets organisations- och avlöningsfrågor alltför mycket dominerats av budgetära, politiska och likformighetshänsyn, som vore främmande för verkets egna intressen och behov och som i hög grad försvårat en affärsmässig skötsel. Vattenfallsstyrelsen hyste däremot den bestämda uppfattningen, att den för affärsverkets ekonomiska resultat ansvariga verksstyrelsen bordei ha ett bestämmande inflytande på nämnda frågors avgörande. Styrelsen exemplifierade därefter de svårigheter, som kunde uppkomma, med det öde, som rönt ett styrelsens förslag om löneförbättring för ett par tjänster, som fordrade mycket höga kvalifikationer hos innehavarna men där med då gällande löner det visat sig svårt att få tillräckligt kompetenta sökande. Kommunikationsverkens lönenämnd, som haft att behandla ärendet, hade avstyrkt bifall till framställningen på grund av erinringar från representanten för ett annat verk, som gjort jämförelser med sina anställdas löner. Händelsen visade enligt vattenfallsstyrelsens mening, hur behandlingen av en lönefråga under nuvarande organisationsform snedvrides av andra hänsyn än det, som ur verkets synpunkt vore sakligt riktigt. Styrelsen förordade, att statens vattenfallsverk omorganiserades som ett aktiebolag med staten som ensam aktieägare, och hemställde om utredning av denna fråga. En dylik utredning har emellertid tillsvidare ej kommit till stånd, men styrelsen har i senare framställningar utförligt återkommit till frågan. I den sista av dessa, avgiven till statsutskottet som yttrande med anledning av en vid 1950 års riksdag väckt motion (I: 311) om utredning rörande 637

ö k a d e b e f o g e n h e t e r för s t a t e n s a f f ä r s d r i v a n d e v e r k , f r a m h å l l e s o m p e r s o nalpolitiken följande. »Den privata kraft- och byggnadsindustrien har ett avgjort företräde, då det gäller att försäkra sig om den bästa arbetskraften på grund av att den kan tillämpa en individuell lönesättning, medan Vattenfallsstyrelsen är bunden av det stela statliga lönesystemet, där lönerna bestämmas genom en med långa mellanrum företagen schematisk klassning av tjänsterna, vid vilken ingen som helst hänsyn tages till tjänsteinnehavarens personliga meriter och möjlighet att gagna verkets intressen. I realiteten blir omfattningen av en ledande tjänstemans arbetsområde, åtminstone hos Vattenfallsstyrelsen, i hög grad beroende på personen ifråga och mindre på vad i instruktioner och liknande fastställts i samband med tjänstemannens inplacering i det statliga lönesystemet. En friare personalpolitik skulle möjliggöra en smidigare anpassning av organisationen till ändrade förhållanden. Önskvärda organisationsändringar försvåras och försenas med nuvarande schematiska personalpolitik och åtminstone inom den verksamhet vattenfallsstyrelsen företräder har det visat sig nödvändigt att hålla organisationen levande. Ett välskött affärsföretag får icke stelna till utan måste följa med och helst leda utvecklingen. Styrelsen har under de 40 år styrelsen verkat haft förmånen av dugliga krafter i såväl den högsta ledningen som på andra ledande tekniska, kommersiella och administrativa poster. Tyvärr ha dock många förluster tillfogats styrelsen genom att högre kvalificerad personal lämnat verket. Den tid det tar att få fram en ny man på en viktig post och få denne intränad är ofta lång och ombytet medför oftast en uppoffring, som är många gånger större än det lönetillägg, som skulle ha erfordrats för att ifrågavarande tjänsteman skulle ha stannat i verkets tjänst intill pensionsåldern. Även för nyrekryteringen och behållandet av rekryteringspersonalen vore en friare personalpolitik av stort värde. Styrelsen har här stora svårigheter att kämpa emot. Som exempel kan här anföras, att under tidsperioden 1944—1949 miste verket, bortsett från avgång genom pension, i runt tal nära 40 % av sin högskolebildade elektroingenjörspersonal. Givetvis måste det vara en förutsättning för att ett företag skall kunna bedriva sin rörelse på effektivaste sätt, att det icke successivt berövas sina bästa krafter, vare sig ifråga om ledande personal eller i övrigt.»

Luftfartsstyrelsen, A B . A e r o t r a n s p o r t E t t a n n a t p å sista t i d e n t i l l k o m m e t s t a t s v e r k m e d ä m b e t s u p p g i f t e r , s o m l i k a l e d e s ligga p å k o m m u n i k a t i o n s o m r å d e t , ä r d e n å r 1945 b i l d a d e luftfartsstyrelsen. Vid d e s s o r g a n i s a t i o n v a r b o l a g s f o r m e n a l d r i g i f r å g a s a t t m e n däremot diskuterades ingående, huruvida ledningen skulle erhålla formen av ett c h e f s v e r k eller en kollegial styrelse. R e d a n å r 1922 t i l l k o m e n till k o m m u n i k a t i o n s d e p a r t e m e n t e t förlagd l u f t f a r t s m y n d i g h e t . D e n n a ö v e r f l y t t a d e s å r 1936 till v ä g - och v a t t e n b y g g n a d s s t y r e l s e n , s a m o r d n a d e s m e d d e s s j ä r n v ä g s b y r å och stod u n d e r l e d n i n g av en b y r å c h e f . U n d e r b y r å n s o r t e r a d e bl. a. ä r e n d e n a n g å e n d e d e n civila l u f t f a r t e n . D e n n a s s t a r k a e x p a n s i o n gjorde s n a r t en o m o r g a n i s a t i o n behövlig och efter u t r e d n i n g av e n å r 1944 tillsatt k o m m i t t é beslöts å r 1945, a t t l u f t f a r t s ä r e n d e n a s k u l l e u t b r y t a s f r å n 638

väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och för deras handläggning inrättas ett särskilt ämbetsverk, kallat luftfartsstyrelsen. I utredningen påpekades, att flygtrafik icke direkt ombesörjdes av staten, men att utvecklingen av den civila luftfarten inom landet i mycket stor utsträckning vore beroende av statliga åtgärder. Sålunda hade tillhandahållandet av flygplatser för civilt bruk alltmer blivit en rent statlig uppgift, flygsäkerhetstjänsten vore numera helt förstatligad, såväl den yrkesmässiga som den civila flygtrafiken vore underkastade en ingående statlig kontroll, delvis reglerad genom internationella överenskommelser osv. Stort ansvar åvilade således den myndighet, som utövade de statliga funktionerna inom luftfartsväsendet. Med hänsyn härtill vore det nödvändigt, att denna myndighet ägde en fast och handlingskraftig organisation. Luftfartsstyrelsen borde i anslutning till dessa synpunkter bestå av en chef, som utövade ledningen av verket och fungerade som ordförande i styrelsen, samt fyra ledamöter, företrädande speciell sakkunskap inom följande områden, nämligen 1) den civila luftfarten, 2) näringslivet, 3) utrikesfrågor och 4) försvarsväsendet. I valet mellan organisation såsom affärsverk av SJ:s typ och av styrelse i analogi med vattenfallsstyrelsen innebar förslaget således anslutning till det senare alternativet. Riksdagen uttalade sig genom bifall till en år 1945 framlagd proposition till förmån för denna organisationsform. Av särskilt intresse i detta sammanhang är slutligen den i vissa hänseenden alldeles nya form, som givits åt det nya företag, som handhar det praktiska utövandet av svensk luftfart. Intill slutet av år 1947 voro de två till antalet, nämligen det år 1924 bildade AB. Aerotransport (ABA) och det år 1943 tillkomna Svenska interkontinental lufttrafik AB. (SILA). Det förra ägdes praktiskt taget helt av staten, det senare hade uteslutande enskilda intressenter. Formerna för den reguljära luftfartens organisation och finansiering blevo hösten 1945 föremål för viss kritik från luftfartsstyrelsens sida, varvid särskilt framhölls betydelsen av en eventuell sammanslagning av ABA med SILA. I dylik riktning uttalade sig också 1945 års riksdag, och med anledning därav verkställdes särskild utredning av frågan. Denna resulterade i en proposition till 1948 års riksdag, i vilken föreslogs, att den av ABA och SILA utövade verksamheten skulle sammanlöras till ett företag, som skulle drivas »enligt affärmässiga grunder i aktiebolagsform under ABA:s firma». Det nya bolaget skulle tillsvidare ha ett aktiekapital av 60 milj. kronor, varav staten och enskilda intressenter skulle äga hälften vardera. Aktierna skulle utgivas i två lika stora serier, betecknade A och B, av vilka A-aktierna skulle innehas av staten och B-aktierna av enskilda. Vid bildandet av det nya företaget skulle ABA och SILA efter opartisk värdering tillskjuta samtliga sina tillgångar mot likvid i aktier. Styrelsen skulle bestå av jämnt antal ledamöter, lägst 10 och högst 14 med 639

lägst 4 resp. högst 8 suppleanter, utsedda till hälften av vardera aktieägargruppen. Ordföranden i styrelsen väljes bland de styrelseledamöter, som utsetts av statens företrädare på bolagsstämman. Styrelsen skulle inom sig utse ett arbetsutskott av 4 ledamöter, varav 2 ledamöter bland de av Aaktieägarna resp. B-aktieägarna valda styrelseledamöterna. Ordförande i arbetsutskottet skulle utses bland sistnämnda båda ledamöter, därest framställning härom gjordes av flertalet av B-aktieägarnas styrelseledamöter. Revisorerna skulle vara 4, av vilka hälften utses av vardera aktieägarparten. Ifråga om sammansättningen av bolagets styrelse framhölls i propositionen, att man velat hålla möjligheten öppen att göra styrelsen jämförelsevis stor för att där bereda utrymme för erforderlig sakkunskap från de samhällets olika grenar, vilka det svenska trafikflyget skall tjäna. I den utredning, som föregick propositionens utarbetande, hade föreslagits, att beslutanderätten på bolagsstämma för statens aktieinnehav skulle fördelas på 20 enskilda personer, utsedda av Kungl. Maj:t, samt att av dessa 10 personer skulle företräda riksdagens intresse av att k u n n a följa verksamheten. Då utseende direkt genom riksdagen av dessa representanter enligt utredningens mening icke läte sig göra, förordades att åt lämpligt riksdagens organ uppdraga att avge förslag på lämpliga personer, förslagsvis så att 5 aktieinnehavare utsåges på förslag av riksgälds- och 5 av riksbanksfullmäktige. På grund av innehållet i nya aktiebolagslagen syntes formellt icke möjligt att till lika andelar fördela rösträtten för statens aktier på de ifrågasatta 20 personerna. Staten kunde icke såsom aktieägare genom fullmakt fördela beslutanderätten på flera personer. Däremot syntes syftet kunna vinnas på det sätt, att envar av de utsedda personerna finge tillstånd att själv inneha en A-aktie, varvid genom fullmakt kunde åt en av dem uppdragas att — på grundval av föregående samråd med övriga innehavare av A-aktier — utöva rösträtt för huvudmassan av aktier av denna serie. Såsom innehavare av A-aktier borde utses personer, som kunde förutsättas komma att ägna intresse åt de med den reguljära luftfarten sammanhängande spörsmålen samt äga möjlighet att kontinuerligt följa företagets utveckling. Tillståndet att vara aktieinnehavare borde när som helst kunna återkallas och avtal härom upprättas. I propositionen meddelades, att fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret förklarat sig beredda medverka vid tillsättandet av här nämnda 10 personer. Statskontoret hade däremot ansett, att statens rösträtt på bolagsstämma utan olägenhet kunde utövas av ett enda av Kungl. Maj :t därtill befullmäktigat ombud. Departementschefen (Nilsson) uttalade i denna punkt, att han »med hänsyn till i detta fall föreliggande särskilda omständigheter» ej funnit anledning till erinran mot att den statliga representationen på bolagsstämman utformades på sätt utredningen föreslagit. I propositionen anmärktes emellertid, att en dylik anordning icke 640

tidigare prövats i företag, vari staten var delägare. Det vore därför tänkbart, att jämkningar i utredningens förslag kunde visa sig påkallade och att denna organisationsfråga finge upptagas till förnyad prövning, om erfarenheterna skulle föranleda därtill. Riksdagen beslöt i enlighet med propositionen och lämnade dess här berörda organisationsplan utan erinran. Den har sitt stora intresse som ett försök att återväcka den tankegång, som låg bakom socialiseringsnämndens för omkring ett kvartsekel framlagda förslag att vid organisation av statsföretagets »stämma», dvs. det organ, vars viktigaste funktion skulle vara att utse styrelsens ledamöter, bereda inflytande även åt riksdagen. I det nya ABA:s stämma skall visserligen riksdagen icke få någon direkt representation — en sådan anordning torde, såsom vid frågans utredning anmärkts, möta konstitutionella hinder — men genom att anförtro rätten att välja innehavare av bolagets statsaktier till två av riksdagen utsedda korporationer, nämligen fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, får riksdagen ett indirekt inflytande på valet. Förebilden till denna anordning återfinnes i reglerna för utseende av majoriteten av de revisorer, som skola granska tobaks- och spritmonopolens samt det statskontrollerade centrala restaurangbolagets förvaltning, och som i sin tillämpning lett till att dessa revisorer, som utses av riksgäldsfullmäktige, undantagslöst hämtats bland riksdagens ledamöter.

Reproduktionsanstalten, Centralorgan för gruvärenden För fullständighetens skull skola här slutligen beröras även ett par som offentliga utredningar helt nyligen publicerade förslag, vilka falla inom ramen för den här behandlade frågan. Det ena av dessa förslag avser en ny organisation av statens reproduktionsanstalt 1 , det andra inrättande av ett nytt centralorgan för gruvärenden. 2 I betänkandet om reproduktionsanstalten framhålles, att denna ursprungligen inrättades för arbetsuppgifter, som helt föllo inom lantmäteriväsendets område och därför inlemmades i denna. Sedermera försköts tyngdpunkten i anstaltens verksamhet så, att det arbete, som utföres åt lantmäteriet, numera utgör en relativt obetydlig del av den sammanlagda produktionen. Därtill kommer, enligt utredningen, att verksamheten vid ett tryckeriföretag, sådant som reproduktionsanstalten, ligger helt vid sidan av lantmäteristyrelsens ordinarie arbetsuppgifter, så att styrelsen i praktiken torde sakna möjlighet att taga aktiv del i anstaltens ledning. Då *1946 års tryckeriutredning: Promemoria med utredning och förslag rörande Statens reproduktionsanstalt den 21 nov. 1949 (stencil). 2 SOU 1950:2. 42 — 12189

någon annan statlig myndighet ej heller kan anses ha förutsättningar att utöva dylikt överinseende, finner utredningen det motiverat, att anstalten organiseras såsom ett helt fristående företag. Valet i organisationsfrågan skulle då komma att stå mellan att bibehålla anstalten som affärsdrivande verk, ehuru under särskild styrelse, och att ombilda den till ett statligt aktiebolag. Utredningen har uppenbarligen varit mycket tveksam, vilken av dessa organisationsformer som borde förordas. Med utgångspunkt från att någon utvidgning av anstaltens arbetsuppgifter icke nu vidtoges förordas, att »anstalten tillsvidare bibehålies såsom affärsdrivande verk, ehuru under särskild styrelse. Skulle det i en framtid visa sig, att någon väsentlig fördel vore att vinna genom att anstalten ombildades till aktiebolag, torde en sådan förändring utan större svårighet kunna vidtagas». Skälen till denna ståndpunkt, som kan karaktäriseras såsom ett mera av praktiska än av principiella synpunkter förestavat val, ha icke klart redovisats, men synes väsentligen hänföra sig till tveksamhet, huruvida personalens anställnings- och avlöningsförhållanden, såsom tidigare utredningar antagit, kunde ordnas med större smidighet inom ett bolag än i ett affärsverk. Av betänkandets utformning kan emellertid utläsas, att dess förslag närmast betraktas som ett diskussionsunderlag. De båda alternativen affärsverk och bolag ha båda utretts med samma utförlighet, och det senare har försetts med inpassen: »Därest statens reproduktionsanstalt skulle anses böra organiseras som ett statligt aktiebolag» etc. Affärsverkets styrelse skulle bestå av högst fem ledamöter, utsedda av Kungl. Maj :t såsom representanter för de statliga förvaltningsgrenar, vilkas intressen anstalten främst hade att tillgodose. Bolagsstyrelsen skulle likaledes bestå av högst fem ledamöter, av vilka ordföranden skulle förordnas av Kungl. Maj:t och de övriga väljas på bolagsstämma. Medan förslaget om reproduktionsanstalten endast avser en reorganisation av ett bestående statligt affärsföretag, syftar förslaget om ett centralorgan för gruvärenden till en nyskapelse. Gruvorganisationskommittén, som framlagt förslaget, hade ursprungligen till uppgift att utreda vissa med övertagande av de s. k. tyskgruvorna sammanhängande frågor och föreslog för sådant ändamål bildandet av ett aktiebolag med staten och ett par statliga gruvbolag som enda aktieägare. Emellertid hänsköts till kommittén även den under en lång följd av år av olika myndigheter och utredningar utan positivt resultat behandlade frågan om ett centralorgan på gruvområdet. Kommittén förordade i sitt betänkande, att ett dylikt organ nu inrättas »för förvaltning av kronans gruvegendom och aktieinnehavet i gruvföretag, samt för tillvaratagande och förvaltning av kronans ekonomiska intressen i övrigt ifråga om inmutningsbara mineraltillgångar». Med hänsyn till att aktiebolagsformen redan tillämpades för de statliga gruvföre642

tagen vore enligt kommitténs mening inrättande av ett centralorgan i denna form lämpligt för statens ekonomiska intressen på gruvområdet, i den mån det gällde förvaltande av aktier och gruvegendom. Däremot vore förhållandet ett annat, när det bleve fråga om att tillvarataga och utöva kronans rätt i av enskilda verkställda inmutningar, en rätt, som tillkomme kronan enligt lag. Ur allmänrättslig synpunkt kunde det knappast vara riktigt att låta utövandet av en enligt lag kronan tillkommande rätt, vars begagnande kunde innebära inskränkning av enskilds rätt, anförtros åt en till formen enskild juridisk person, som i annat sammanhang kunde intaga konkurrensställning till den enskilde. Efter en ingående prövning av frågan kom kommittén till resultatet att icke kunna förorda, att ett statligt centralorgan för tillvaratagandet av statens ekonomiska intressen på gruvområdet gåves aktiebolagsform. I anslutning härtill upptager kommittén frågan om den lämpligaste formen för bedrivande av statlig affärsverksamhet till en principiell diskussion. E n ä r någon motsvarighet härtill endast mera sällan förekommit i de utredningar, där hithörande frågor behandlats, skola några huvudpunkter i denna del av framställningen här refereras. De erinringar, till vilka uttalandena synas giva anledning, skola beröras i det följande. »Då man valt aktiebolagsformen», heter det i betänkandet, »torde vid olika tillfällen olika skäl varit avgörande härför. Ursprungligen har måhända formen legat närmast till hands, då direkt statlig verksamhet i konkurrens med det enskilda näringslivet utgjort en nyhet och icke ansetts tillhöra den hävdvunna statsförvaltningen. Det har måhända även mer eller mindre underförstått antagits, att man därigenom även begränsat statens ekonomiska engagemang. Senare utveckling torde emellertid ha visat, att staten är och måste vara beredd att, där verksamheten gör det önskvärt eller dess resultat gör det nödvändigt, utöka sitt ekonomiska intresse i motsvarande mån.» . . . »Ofta har vid inrättande av statliga aktiebolag anförts, att bolagsformen gåve större frihet ifråga om reglering av löne- och anställningsförhållanden. För en dylik uppfattning torde numera knappast finnas någon grund. Bland annat har man framhållit möjligheten att bättre kunna anpassa arbetare- och tjänstemannalönerna liksom personalstyrkan till det aktuella ekonomiska läget. Numera regleras emellertid arbetarelönerna i såväl statliga verk som enskilda bolag genom kollektivavtal. Vidare finnes på arbetaresidan en enhetlig organisation och i viss utsträckning tillhöra arbetare i såväl statlig som enskild tjänst samma förbund. Någon nämnvärd skillnad torde därför ej längre förefinnas. Härtill kommer att på arbetsgivaresidan numera tillkommit ett gemensamt förhandlingsorgan för såväl de statliga verken som de statliga bolagen, vilket i sin mån torde bidraga till enhetlighet i lönesättningen. Ifråga om tjänstemän kan väl numera sägas, att deras löneoch anställningsförhållanden i praktiken regleras genom kollektiva avtal mellan vederbörande organisationer, ofta centralorganisationer, och statsmakterna, ehuru formellt löneförhållandena fastställas av riksdagen. De högre löner, som i enskilda företag anställda högre tjänstemän ansetts ha i jämförelse med statstjänstemännen, ha ofta också utgjort ett skäl för att välja bolagsformen, som skulle medgiva en friare lönesättning. Efter under senare år 643

verkställda regleringar av statstjänstemännens löner torde emellertid den tidigare skillnaden knappast längre förefinnas. Möjligen skulle kunna påstås, att företagsledarna inom det enskilda näringslivet alltjämt ha högre löner än de statliga verkscheferna. De högsta lönegraderna i den för verkschefer tillämpade löneskalan torde emellertid ej avgörande skilja sig från vad som betalas i det enskilda näringslivet. I allt större utsträckning ha också under senare år de högre lönegraderna kommit till användning vid inrättandet av nya chefsbefattningar — just under motivering att möjliggöra förvärv av för uppgiften kompetent person i konkurrens med enskilda företag. Det torde ej heller med fog kunna göras gällande, att detta ej lyckats. Man har också framhållit, att de statliga avlöningsbestämmelserna voro för stela för att möjliggöra en inplacering efter vederbörande tjänstemans aktuella kompetens, lönekrav eller arbetsuppgifter. Även i detta hänseende har emellertid utvecklingen lett till betydande uppmjukning av de statliga bestämmelserna och deras tillämpning.» . . . »Ehuru ej uttryckt, har säkerligen vid många tillfällen bakom statsmakternas ställningstagande för aktiebolagsformen legat, att man trott sig nå en större grad av affärsmässighet i verksamheten genom att välja en organisatorisk form, som i det enskilda näringslivet visat sig ge detta resultat. I och för sig torde enbart den organisatoriska formen aldrig ge garanti för en effektiv verksamhet eller för ett gott resultat. Därtill kommer emellertid att det kan ifrågasättas, om staten över huvud taget kan utöva en affärsmässig verksamhet, således om syftet med en verksamhet, som staten bedriver, kan och får vara affärsmässig i samma mening som inom det enskilda näringslivet. Ett enskilt företags huvudsyfte och därmed riktlinjen för dess ledning måste vara att göra det i företaget investerade kapitalet vinstgivande,... För staten däremot torde det vara ogörligt och otillåtet att på en viss gren av sin verksamhet lägga uteslutande eller ens huvudsakligen till denna verksamhet exklusivt knutna företags-ekonomiska synpunkter. Statsmakterna måste alltid förbehålla sig att göra de ingripanden i ett statligt företags verksamhet, som de aktuella statsfinansiella och samhälleliga förhållandena kräva. Endast i detta syfte kan enligt vår uppfattning en statlig verksamhet drivas och för detta ändamål synes oss den för det enskilda näringslivet anpassade formen aktiebolag icke vara lämplig.» Om kommittén sålunda underkänner aktiebolagsformen, förordar den i stället — i a v v a k t a n p å en s a m t i d i g t föreslagen u t r e d n i n g a v » l ä m p l i g a s t e f o r m e n för i n d u s t r i e l l och l i k n a n d e v e r k s a m h e t i statlig regi» — ett a f f ä r s v e r k a v » v a t t e n f a l l s s t y r e l s e n s och d o m ä n s t y r e l s e n s t y p » . K o m m i t t é n s f ö r s l a g h a r i d e t alldeles ö v e r v ä g a n d e a n t a l e t a v d e u n d e r å r 1950 a v g i v n a r e m i s s y t t r a n d e n a a v s t y r k t s . D e t t a h a r e m e l l e r t i d i regel s k e t t av d e t skälet, a t t m a n icke f u n n i t b e h o v e t av d e t n y a v e r k e t t i l l r ä c k ligt s t y r k t . D ä r e m o t h a r e n d a s t m e r a u n d a n t a g s v i s i n t r e s s e ä g n a t s åt p r i n c i p d i s k u s s i o n e n o m d e n l ä m p l i g a s t e f ö r e t a g s f o r m e n för a f f ä r s d r i f t i s t a t lig regi. S a m m a n f a t t n i n g . Affärsverk eller aktiebolag? Av d e n h ä r l ä m n a d e r e d o g ö r e l s e n a n g å e n d e d e f o r m e r , s o m v a l t s eller föreslagits för o r g a n i s a t i o n e n av ett s t a t s i n f l u e r a t a f f ä r s f ö r e t a g , f r a m g å r ,

att problemets lösning sökts på i huvudsak två olika linjer, nämligen genom att konstruera företaget som statligt affärsverk eller som aktiebolag. Det förstnämnda alternativet har två varianter, den ena som ett verk med en ensamt beslutande chef i spetsen (exempel: järnvägsstyrelsen) och den andra med verkets ledning utövad av en kollegial styrelse (exempel: vattenfallsstyrelsen). Bolagsalternativet åter har många varianter men karaktäriseras i främsta rummet av att företaget utgör ett självständigt aktiebolag med staten som intressent i företaget. Utredningen visar, att affärsverkets form ursprungligen skapades för organisationen av de statliga kommunikationsverken — SJ, post- och telegrafverken — och sedermera efterbildades i domänverket samt därefter i vattenfalls- och luftfartsstyrelserna, där likväl den ensambeslutande verkschefen ersattes av en kollegial styrelse. Andra statsinfluerade ekonomiska företag, som här komma ifråga, ha erhållit aktiebolagets form. Det enda undantaget från denna regel representeras av den år 1943 tillkomna centrala ledningen för vissa av försvarsväsendets industrier (Försvarets fabriksstyrelse), åt vilken gavs det enmansstyrda affärsverkets konstitution. Frågan om valet mellan affärsverk och bolag såsom lämpligaste form för statskontrollerad affärsdrift har endast vid enstaka tillfällen dryftats med någon utförlighet. De fall, då detta förekommit, och den huvudsakliga argumentering, med vilken besluten motiverats, ha i det föregående redovisats. Sammanfattningsvis kan sägas, att för de efter sekelskiftet nytillkomna företagen aktiebolagsformen i regel förordats. Så skedde vid bildandet av tobaks- och spritmonopolen samt senare, när domänverkets skogsindustriella rörelse övertogs av Statens Skogsindustrier och när fråga uppkom angående omorganisationen av Svenska Skifferoljeaktiebolaget. Vid dessa tillfällen underströks, att, när det gällde industriell eller kommersiell rörelse, den tyngre, mera ämbetsmannamässiga och genom reglementen bundna gestaltning, som icke kunde undvikas vid drift i statlig regi, vore sämre ägnad att gagna rörelsens utveckling än om företagets skötsel, organisation, finansiering och personalfrågor finge behandlas under de friare betingelser bolagsformen möjliggjorde. De statliga företagen borde drivas efter samma affärsmässiga principer som de privata och frikopplas från de politiska instansernas avgöranden. Deras ledning måste ha en betydande självständighet och rörelsefrihet. Omläggningar av driften måste kunna beslutas med kort varsel, vilket ej kunde ske, om ledningen, såsom inom ett affärsverk, tvingades att avvakta riksdagens beslut för att vidta nya åtgärder eller för att göra ändring i ett en gång av riksdagen fastställt program. Personalens anställningsvillkor finge ej bindas av statsreglementenas stela regler utan måste anpassas efter arbetsmarknadens skiftande lägen. Det enda tillfälle — förslagen i ämnet räknas icke här —- då för en nytillkommen central statlig affärsverksamhet valdes affärsverkets i stället 645

för bolagets form var, såsom nyss sagts, vid bildandet av Försvarets fabriksstyrelse. När denna fråga ännu befann sig på utredningsstadiet, växlade ståndpunkterna rörande företagsformen ganska starkt, men i den utredning, som närmast föregick propositionen till 1943 års riksdag, förordades bolagsdriften. Anledningen angavs vara, att den ansågs »avsevärt överlägsen vid reglering av löne- och pensionsfrågor samt vissa andra personalärenden». I remissyttrandena underströks emellertid kraftigt fabrikernas beredskapskaraktär, som förklarades göra betingelserna för deras verksamhet så väsentligt olikartade mot vad som gällde för privata företag, för vilka aktiebolagsformen utbildats, att denna företagsform tedde sig främmande i detta sammanhang. Propositionen anslöt sig till uppfattningen om beredskapssynpunkterna som utslagsgivande och förordade det affärsverk, som sedan kom till stånd. Som en övergångsform mellan affärsverk och aktiebolag har ofta betraktats den kollegiala styrelse, som vattenfallsverkets ledning år 1908 fick och som sedan efterbildats i luftfartsstyrelsen. Såtillvida kan denna uppfattning vara riktig som dessa styrelser fatta sina beslut i närmare överensstämmelse med de former, som utmärka en vanlig bolagsstyrelse och icke äro beroende av verkschefens ensamma beslutanderätt, där styrelsens övriga ledamöter endast ha reservationsmöjlighet. I sitt tidigare citerade, under år 1950 avgivna yttrande har Vattenfallsstyrelsen vitsordat, att dess styrelseform »städse fungerat väl och varit till stort gagn för verkets fullgörande av arbetsuppgifterna». Men för den för företagets ställning avgörande frågan, dvs. dess förhållande till regering och riksdag, har den kollegiala styrelseformen icke samma betydelse. Den förändrar föga i det beroende, i vilket affärsverket står till statsmakterna, och ökar icke mycket i den självständighet i beslut och handlande, som utmärker bolaget framför affärsverket. Även om den kollegiala styrelsen likväl förtjänar företräde framför den ensambeslutande generaldirektören vid organiserande av det affärsdrivande verket, är detta i regel underlägset aktiebolaget såsom företagsform för statlig affärsverksamhet. Den allvarligaste anmärkningen, som plägar framhållas vid analys av affärsverkens ställning, är att de icke kunna tillräckligt tillvarataga de företagsekonomiska synpunkterna och ofta hindras däri av av politiskt betonade orsaker. Detta är den synpunkt, vid vilken de flesta talesmännen för verksformens brister uppehålla sig. Mest energiskt har satsen understrukits av socialiseringsnämnden i dess förut berörda betänkande om SJ och domänverket. Hur socialiseringsnämnden tänkt sig kunna förebygga de brister hos affärsverket, mot vilka dess kritik riktats, framgår jämväl av den föregående framställningen. Det har därvid också anmärkts, att nämndens konstruktiva organisationsförslag, som särskilt syftade till att söka skilja de före646

tagsekonomiska och politiska synpunkterna från varandra, icke i något fall fått prövas i praktiken, trots att från Kungl. Maj :ts sida ett försök år 1926 gjordes att vid nyplaneringen av riksförsäkringsanstalten anpassa dess organisation från affärsverk enligt den traditionella formen till ett förvaltningsorgan, uppbyggt efter socialiseringsnämndens mönster. I stället arbeta de affärsdrivande verken alltjämt till stor del i former, som skapades under en sedan länge förfluten tid med en numera i många hänseenden helt föråldrad inställning till statsrättsliga, ekonomiska och sociala problem. Det är regering och riksdag, som reglera de ekonomiska förutsättningarna för verksamheten och som råda över inkomster och utgifter, investeringar och löner i en utsträckning, som hårt binder ledningens handlingsfrihet och ofta tvingar den till dispositioner, vilka strida mot vad som ur företagsekonomiska synpunkter skulle vara rimligt, men som förestavats av hänsyn till intressen, vilka statsmakterna ansett böra främjas. Följden härav måste bli, att möjligheten till bedömande av verkens vinstresultat, av den skicklighet, med vilken de bedrivas såsom affärsföretag i vanlig mening, förminskas och helt upphör i samma mån som sammanblandningen av företagsekonomiskt riktiga och endast socialt eller kulturellt försvarbara åtgärder ökas. Att denna situation kan ogynnsamt influera verkens ledning och försvaga intresset för självständiga initiativ och överhuvud för verkets lyckliga utveckling förefaller uppenbart liksom den även för verkens ägare försvårar den insyn, som eljest eftersträvas inom både statlig och enskild affärsrörelse. Det understundom hörda påståendet, att det affärsdrivande svenska ämbetsverket från »demokratisk» synpunkt skulle vara aktiebolaget »vida överlägset» tål av nu anförda skäl en gensaga. 1 Den så gott som fullständiga offentligheten, som kännetecknar den ämbetsmässiga förvaltningen i vårt land, skulle enligt denna uppfattning bereda både valmännen och riksdagsmännen en god insyn i förvaltningen. Även om detta i och för sig vore riktigt, så må erinras om att denna insyn icke är mycket värd, om den icke förmår tränga till botten med det viktigaste problemet: ett konstaterande av huru de företagsekonomiska synpunkterna tillgodosetts inom affärsverkets rörelse. Det är, såsom nyss visats, här det affärsdrivande verket i sitt absoluta beroende av riksdag och regering har en av sina grundläggande svagheter, dess organisation må sedan fylla demokratiska anspråk eller icke. Härmed är icke sagt, att statsdrift i aktiebolagets form skulle gå helt fritt från anmärkningar av nu antydd art. Redan i det föregående har det påpekats, att »regeringsinflytandet i styrelserna någon gång föranlett be1

Synpunkten har senast framförts av f. generaldirektören och chefen för postverket Anders örne i en uppsats om »Statsverksamhetens former» i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 22 nov. 1949. 647

slut, som icke stått i full överensstämmelse med hävdandet enbart av kommersiellt riktiga synpunkter». En regerings val av styrelseledamöter kunde understundom betingas av andra än rent ekonomiska synpunkter och deras »självständighet gentemot uppdragsgivarna vore icke tillräckligt tryggad». Hur sanna och verklighetsbetonade dessa påpekanden än må vara, bör deras betydelse likväl icke uppförstoras, och de få framför allt icke undanskymma det faktum, att aktiebolaget genom sin konstitution, redovisning osv. har större möjligheter än affärsverket att skilja mellan åtgärder, som kunna företagsekonomiskt tillfredsställande motiveras, och sådana eventuella dispositioner, för vilka en dylik förklaring ej kan givas, men vilkas ekonomiska effekt likväl i regel kan bedömas och registreras. I några av det fåtal offentliga uttalanden om skillnaden mellan verk och bolag, som förekommit i samband med framläggande av förslag till nya organ för statlig affärsverksamhet, har — såsom av den föregående redogörelsen framgår — lönefrågan berörts med viss utförlighet. Medan det senaste av dessa uttalanden — gruvorganisationskommitténs — hävdar, att någon egentlig differens icke förekommer i denna punkt, har i de båda övriga yttranden, där detta spörsmål berörts — militära bolagsutredningens och vattenfallsstyrelsens — intagits en motsatt ståndpunkt. Det är framför allt de kvalificerade tjänstemännens löner det gäller — den övriga personalens löneläge torde på grund av de stora organisationernas arbete numera tendera till samma medelnivå inom hela arbetsmarknaden. Militärutredningens och vattenfallsstyrelsens ställningstagande torde vara bättre motiverat än gruvorganisationskommitténs. Denna rör sig alltför mycket med odokumenterade antaganden och vaga uttalanden om en under senare år tilltagande utjämning mellan lönenivåerna för kvalificerade tjänstemän hos statliga och enskilda företag. De båda övriga instanserna bygga på mera konkreta utgångspunkter. Detta är förhållandet särskilt med vattenfallsstyrelsen. 1 I dess framställning i ämnet till statsutskottet, av vilken ett brottstycke tidigare återgivits, understrykes, att de ledande tjänstemännens reallönenivå oavlåtligt försämrats, samtidigt som lönerna rört sig i motsatt riktning hos den i bolagsform arbetande enskilda kraftverksindustrien: topplönerna nå där till bortåt det dubbla av statsföretaget. Medan styrelsen måste gå den långa och stela vägen över regering och riksdag för att få en oftast svårersättlig tjänstemans lön höjd en eller annan lönegrad, lämnar denne sin anställning och tar en väsentligt högre betald tjänst hos ett privat företag inom branschen, där lönefrågor av denna typ 1 Att militära bolagsutredningen, som uteslutande på grund av personalproblemet förordade bolag framför affärsverk, icke fann gehör för sin ståndpunkt hos departement och riksdag berodde icke på underkännande av dess uppfattning i lönefrågan, men av det för organisationsspörsmålet helt ovidkommande skälet, att försvarsmyndigheterna förklarade beredskapssynpunkterna ge övervikt åt verksformen.

behandlas odogmatiskt och snabbt. Det är därför lätt att förstå det redan år 1930 — då förhållandena likväl icke utvecklats fullt lika ogynnsamt som sedermera — gjorda uttalandet av vattenfallsstyrelsen, vari hävdas, att verket borde organiseras som ett aktiebolag för att bereda ledningen fria händer att »med hänsyn enbart till verkets affärsintresse handha dess organisations- och personalfrågor». Erfarenheter av samma art som vattenfallsstyrelsens rapporteras från andra affärsverk. Även den nyss citerade f. d. verkschef (Örne) — som generellt synes ha större sympati för affärsverket än för bolaget, men närmast tänker sig en för båda lämpad, ny förvaltningsform, kopierad på kooperationens »förvaltningsråd» — även denne medger, att ett aktiebolags styrelse har större rörelsefrihet än ett ämbetsverk, framför allt ifråga om valet av medhjälpare och fastställandet av deras löner. »Ett aktiebolag», skriver han 1 , »som vill behålla en särskilt duglig ledande tjänsteman, behöver icke skriva till regeringen och därtill skriva så att statsutskottet och riksdagens kamrar övertygas om skäligheten att flytta upp honom en eller två lönegrader (jfr vattenfallsstyrelsens ovan citerade, nära nog identiska erinran). Är det nödvändigt eller skäligt med hänsyn till hans duglighet, kan bolagsstyrelsen utan vidare bevilja honom en långt större löneökning än en statstjänsteman ens kan drömma om». Men det är icke endast ifråga om lönepolitiken, ehuru måhända mest här, som affärsverkets stelhet och bundenhet vid statsmakterna framträder som ett hämmande element för dess framgångsrika skötsel. Planeras inom ett affärsverk en omorganisation av någon betydelse, måste i regel statsmakternas beslut inhämtas och dessa ingripa ej sällan med väsentliga ändringar eller nyheter i verkets förslag. Ett motsvarande inflytande utövas, när frågan gäller verkets administrativa indelning och bestämmande av antalet tjänstemän på olika avdelningar. Ett område, där beroendet av statsmakternas beslut är särskilt kännbar, är affärsverkens investeringar. Under nuvarande regleringshushållning är skillnaden i detta avseende mellan verken och bolagen, om statsägda eller icke, närmast obefintlig, men i »normala» fall är åtminstone de icke statsägda bolagens frihet att ordna sin investeringspolitik egentligen bunden endast av möjligheten att av egna aktiva eller genom lån uppbringa medel för nyinvestering. Affärsverken äro även i detta avseende beroende av riksdagen. De statskontrollerade bolagen intaga en mellanställning, i det att de, om de icke disponera fonder eller vinstmedel för ändamålet, icke utan statsmakternas eller åtminstone Kungl. Maj :ts medgivande torde kunna i investeringssyfte öka aktiekapitalet eller upptaga lån. De statliga mono1

örne, a. st. 649

polbolagen (tobaks-, sprit- och restaurangbolagen) ha i sina bolagsordningar eller avtal med staten föreskrifter om — en relativt generös — maximal fondavsättning, hos andra statsägda bolag äro bestämmelserna växlande. I ett par uppmärksammade fall, där det gällde kapitalökning resp. rekonstruktion i två stora statskontrollerade bolag (Norrbottens Järnverk resp. Skifferoljebolaget), voro de belopp, som måste tillskjutas, så avsevärda, att endast mycket betydande och därtill likvida fondmedel hade möjliggjort för företagen att av egen kraft utföra transaktionerna. Dessa förutsättningar förelågo icke, varför frågorna måste underställas riksdagen, innebärande den väsentliga olägenheten, att i det offentliga riksdagstrycket full insyn bereddes i de båda bolagens interna ekonomiska förhållanden på samma sätt som skulle ha skett, om de varit affärsdrivande verk. Den fördel, som principiellt sett skulle tillkomma ett aktiebolag i denna situation, förlorades således här och pekar på att statskontrollerade bolag, åtminstone de, som stå i konkurrensställning till enskilda företag, böra givas samma skydd för insyn som privatbolagen. 1 Att ett aktiebolag har större rörelsefrihet än ett ämbetsverk, när det gäller köp och försäljning av fastigheter, maskiner och andra inventarier, torde vara ett av ingen bestritt faktum, i varje fall så länge de nuvarande långtgående restriktionerna i detta avseende äro i kraft. Så t. ex. är 20 000 kronor den värdegräns, som binder affärsverkens rätt att sälja fastigheter, och Kungl. Maj :ts motsvarande rätt sträcker sig icke längre än till 40 000 kronor. Inköp av fastigheter kan ske inom en snäv r a m för beviljade anslag. Överstigas dessa gränser, måste ärendet i regel gå till riksdagen, och, medan frågan på detta ur kommersiell synpunkt otympliga sätt förberedes och slutligen avgöres, har-säljaren eller köparen ofta avstått från affären. Slutligen framträda i denna diskussion de problem, som ha med företagens resp. verkens avkastning att göra och bakom vilka döljas frågorna om de rätta principerna för avskrivning, fondavsättning osv. Dessa spörsmål föra i allmänhet längre än denna korta orientering avsett. Här skall endast anmärkas, att aktiebolagsformen även i denna p u n k t torde ha fördelar. Såsom exempel må nämnas, att bolagen i sin bokslutsmässiga redovisning ha möjlighet att ge klart besked rörande det kapital, som förräntas — till skillnad mot affärsverkens och deras ägares ofta yppade tveksamhet rörande vad som bör hänföras till »förräntningspliktigt» kapital. Vidare ha bolagen relativt fria händer att ordna avskrivningar och fondering efter rörelsens och konjukturernas skiftningar, medan affärsverken äro bundna av stela avskrivningsregler och fondering i vanlig mening överhuvud icke förekommer, överskotten inlevereras till staten och under1 Jfr härom Nils Ragna, Den statliga företagsformen, Tiden 1/1950, där förf. tar bestämd ståndpunkt till förmån för aktiebolagsformen.

skotten balanseras av utebliven ränta på statskapitalet, i sista hand av skattevägen uttagna anslag. Den här lämnade redogörelsens innehåll kan sammanfattningsvis sägas visa, att erfarenheten av den hittillsvarande utvecklingen talar för att vid valet mellan affärsverk och aktiebolag såsom företagsform för statlig affärsdrift företräde bör lämnas åt bolaget. Därmed är emellertid självfallet icke sagt, att affärsverket är den under alla förhållanden sämre och bolaget den bättre arbetsform, som kan väljas för de uppgifter, som här komma ifråga. En mera inträngande analys av detta utomordentligt viktiga organisationsproblem är helt säkert en angelägen uppgift och ur en sådan undersökning kan måhända framgå ett förslag till en ny form för statlig affärsdrift, vilken representerar en livsduglig syntes av aktiebolag och affärsverk.

Bilaga 7 (åberopad sid. 356)

U t k a s t till b o l a g s o r d n i n g för Alt. A. Staten

tillskjuter

apoteksmonopolet

hela

aktiekapitalet.

§ 1. Bolagets firma är Svenska Apoteksaktiebolaget. § 2. Bolaget har till ändamål att utöva statens ensamrätt till apoteksrörelse och att bedriva därmed förenlig verksamhet. § 3. Bolagets styrelse har sitt säte i Stockholm. § 4. 1. Bolagets aktiekapital skall utgöra lägst 25 000 000 kronor och högst 75 000 000 kronor. 2. Aktie skall lyda på 1 000 kronor och aktiebreven skola ställas till viss man. 3. Alla aktier skola medföra samma rätt till andel i bolagets tillgångar och vinst. Av vinsten må årligen utdelas högst fyra procent av aktiekapitalet. Återstående vinst skall, efter beslutad avsättning till fonder, balanseras på vinst- och förlustkonto. § 5. 1. Bolagets styrelse skall bestå av fem ledamöter med tre suppleanter för dem. 2. Ledamöter och suppleanter utses på ordinarie bolagsstämma för fyra år i sänder, så att omväxlande två ledamöter och en suppleant eller tre ledamöter och två suppleanter avgår vartannat år. När ledamöter och suppleanter första gången utses, väljas två ledamöter och en suppleant för två år och tre ledamöter med två suppleanter för fyra år. Avgår ledamot eller suppleant före utgången av den tid, för vilken han valts, skall, i samma ordning som gällt för honom, i hans ställe annan utses för den återstående tiden. 3. Styrelsen utser inom eller utom sig verkställande direktör för bolaget. 4. Styrelsen är beslutför, när tre av dess ledamöter finnas tillstädes. Vid lika röstetal äger ordföranden utslagsrösten. § 6. Bolagets firma tecknas av den eller dem bland styrelsens ledamöter eller suppleanter, som styrelsen därtill utser. Styrelsen må ock bemyndiga annan att teckna firman. 652

§ 7. För granskning av styrelsens och verkställande direktörens förvaltning och bolagets räkenskaper utses årligen på ordinarie bolagsstämma intill dess nästa ordinarie bolagsstämma hållits tre revisorer och tre suppleanter för dem. En av revisorerna skall vara jourhavande revisor och må härtill väljas endast av handelskammare auktoriserad revisor. § 8. Ordinarie bolagsstämma hålles en gång årligen under maj eller j u n i månader. På ordinarie bolagsstämma skola följande ärenden förekomma till behandling: 1) val av ordförande vid stämman; 2) justering av röstlängden; 3) val av justeringsmän; 4) fråga om stämman blivit behörigen sammankallad; 5) föredragning av förvaltnings- och revisionsberättelserna; 6) ärenden vilka enligt 126 § i lagen den 14 september 1944 om aktiebolag skola förekomma på stämman; 7) fastställande av arvoden åt styrelse och revisorer; 8) val av styrelse samt revisorer och suppleanter för dem; 9) övriga ärenden, vilka i behörig ordning hänskjutits till stämman. § 9. Kallelse till bolagsstämma och andra meddelanden till aktieägarna skola ske genom rekommenderade brev till aktieägarna. Kallelse till ordinarie bolagsstämma skall vara verkställd senast två veckor och till extra bolagsstämma senast en vecka före stämman. § 10. Denna bolagsordning får ej ändras utan Kungl. Maj :ts tillstånd.

Alt. B. Viss del av aktiekapitalet

tillskjutes

av

enskilda.

§ IBolagets firma är Svenska Apoteksaktiebolaget. § 2. Bolaget har till ändamål att utöva statens ensamrätt till apoteksrörelse samt att bedriva därmed förenlig verksamhet. § 3. Bolagets styrelse har sitt säte i Stockholm. 653

§ 4. 1. Bolagets aktiekapital skall utgöra lägst 25 000 000 kronor och högst 75 000 000 kronor. 2. Aktie skall lyda på 1 000 kronor och aktiebreven skola ställas till viss man. 3. Aktierna skola vara dels stamaktier, dels preferensaktier, vilka sistnämnda skola kunna utgivas till ett belopp av högst en tiondel av hela aktiekapitalet. Preferensaktierna skola framför stamaktierna medföra företrädesrätt till årlig utdelning av bolagets vinst intill fyra procent av aktiekapitalet ävensom rätt att, därest under ett eller flera år sådan utdelning ej kunnat lämnas, av följande års vinst bekomma vad däruti brustit, innan utdelning på stamaktierna må äga rum. Därutöver skola preferensaktierna icke medföra rätt till utdelning av vinsten. På stamaktierna må av vinsten årligen utdelas högst fyra procent av aktiekapitalet. Återstående vinst skall efter beslutad avsättning till reservfonden balanseras på vinst- och förlustkontot. Då bolaget upplöses, skall innehavare av preferensaktie med förmånsrätt framför stamaktiernas ägare ur bolagets tillgångar erhålla ett belopp, motsvarande aktiens nominella värde jämte fyra procents ränta, i den mån sådan ej genom utdelning guldits. Övriga tillgångar tillfalla statsverket. 4. Därest beslut framdeles skulle komma att fattas angående aktiekapitalets ökning, skall förutvarande stamaktieägare äga företrädesrätt till de nya aktierna. 5. Stamaktie må ägas endast av svenska staten. Preferensaktie må icke genom teckning eller överlåtelse förvärvas av utländsk medborgare, samfällighet eller stiftelse, av svenskt handelsbolag, vari finnes utländsk bolagsman, av svensk ekonomisk förening, av svenskt aktiebolag, vars aktiebrev må ställas till innehavaren, eller av annat svenskt aktiebolag, i vars bolagsordning ej intagits förbehåll, varom förmäles i 2 § andra stycket av lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom m. m., dock att utan hinder av detta förbehåll preferensaktier må förvärvas av svenskt bolag eller svensk förening, som avses i 18 § av berörda lag. 6. Har preferensaktie övergått till någon, som icke förut är ägare av sådan aktie, skall aktien ofördröj ligen hembjudas bolagets aktieägare till inlösen genom skriftlig anmälan till bolagets styrelse. Åtkomsten av aktien skall därvid styrkas samt, där äganderätten övergått genom köp, uppgift lämnas om den betingade köpesumman. När preferensaktie sålunda hembjudits, skall styrelsen därom genast underrätta bolagets aktieägare på sätt om meddelanden till aktieägarna är föreskrivet, med anmodan till den, som önskar begagna sig av lösnings654

rätten, att skriftligen anmäla sig hos styrelsen inom två månader räknat från anmälan hos styrelsen om aktiens övergång. Anmäla sig flera, skall företrädesrätten dem emellan bestämmas genom lottning, verkställd av notarius publicus, dock att, därest samtidigt flera aktier hembjudits, aktierna först, så långt ske kan, skola j ä m n t fördelas bland dem, som vilja lösa. Lösenbeloppet skall utgöras, där fånget är köp, av köpeskillingen men eljest av belopp, som, i brist på åsämjande, bestämmes i den ordning lagen om skiljemän den 14 juni 1929 stadgar. Lösen skall erläggas inom en månad, räknat från det lösens belopp bestämts. Därest ej inom stadgad tid någon anmäler sig vilja lösa hembjuden aktie eller, sedan lösningspriset å dylik aktie i behörig ordning fastställts, aktien ej inom 20 dagar därefter inlöses, äger den, som gjort hembudet, att bli registrerad för aktien. § 5. 1. Bolagets styrelse skall bestå av sju ledamöter med fyra suppleanter för dem. 2. Kungl. Maj :t utser fem ledamöter i styrelsen, därav en såsom ordförande och en såsom vice ordförande, samt två suppleanter. Två styrelseledamöter och två suppleanter väljas på ordinarie bolagsstämma. Vid dylikt val får rösträtt icke utövas för stamaktie. Ledamöter och suppleanter utses för fyra år i sänder, så att omväxlande två ledamöter och en suppleant eller tre ledamöter och en suppleant bland de av Kungl. Maj :t utsedda samt en ledamot och en suppleant bland de av bolagsstämman utsedda avgå vartannat år. När ledamöter och suppleanter första gången utses, väljas av Kungl. Maj:t två ledamöter med en suppleant för två år och tre ledamöter med en suppleant för fyra år samt av bolagsstämma en ledamot med suppleant för två och en ledamot med suppleant för fyra år. Avgår ledamot eller suppleant före utgången av den tid, för vilken han valts, skall, i samma ordning som gällt för honom, i hans ställe annan utses för den återstående tiden. 3. Styrelsen utser inom eller utom sig verkställande direktör för bolaget. 4. Styrelsen är beslutför, när fyra av dess ledamöter, däribland minst två av de utav Kungl. Maj :t utsedda ledamöterna, finnas tillstädes. Vid lika röstetal äger ordföranden utslagsrösten. § 6. Bolagets firma tecknas av den eller dem bland styrelsens ledamöter eller suppleanter, som styrelsen därtill utser. Styrelsen må ock bemyndiga annan att teckna firman.

§ 7. 1. För granskning av styrelsens och verkställande direktörens förvaltning och bolagets räkenskaper skola finnas tre revisorer med samma antal suppleanter. 2. På ordinarie bolagsstämma utses årligen två revisorer och två suppleanter för dem för tiden till och med nästa ordinarie bolagsstämma. En av dessa revisorer jämte suppleant för honom ha preferensaktieägarna rätt att utse. Den tredje revisorn och dennes suppleant äger Kungl. Maj :t utse för tiden från en ordinarie bolagsstämma till och med ordinarie bolagsstämman två år därefter. Denne revisor skall vara jourhavande revisor och må härtill endast förordnas av handelskammare auktoriserad revisor. § 8. Ordinarie bolagsstämma hålles en gång årligen under maj eller juni månader. P å ordinarie bolagsstämma skola följande ärenden förekomma till behandling: 1) val av ordförande vid stämman; 2) justering av röstlängden; 3) val av justeringsmän; 4) fråga om stämman blivit behörigen sammankallad; 5) föredragning av förvaltnings- och revisionsberättelserna; 6) ärenden, vilka enligt 126 § i lagen den 14 september 1944 om aktiebolag skola förekomma på stämman; 7) fastställande av arvoden åt styrelsen och revisorerna; 8) val av styrelse samt revisorer och revisorssuppleant; 9) övriga ärenden, vilka i behörig ordning hänskjutits till stämman. § 9. Vid bolagsstämma skall, med undantag av vad i § 5 mom. 2 och § 7 stadgats, varje röstberättigad äga utöva rösträtt för fulla antalet av honom ägda eller representerade aktier. § 10. Kallelse till bolagsstämma och andra meddelanden till aktieägarna skola ske genom rekommenderade, brev till aktieägarna under deras i aktieboken antecknade adresser. Kallelse till ordinarie bolagsstämma skall vara verkställd senast två veckor före stämman och till extra bolagsstämma senast en vecka före stämman. § 11. Denna bolagsordning får ej ändras utan Kungl. Maj :ts tillstånd. 656

Bilaga 8 (åberopad sid. 373)

S k r i v e l s e till l ä k e m e d e l s u t r e d n i n g e n från försvarets s j u k v å r d s styrelse a n g å e n d e vissa s y n p u n k t e r p å d e t militära apoteksväsendet Under hänvisning till förda överläggningar mellan generalläkaren D. Lindsjö och apotekaren B. Alm såsom representanter för försvarets sjukvårdsstyrelse, å ena, samt kanslirådet H. Rooth och apotekaren B. Andersson såsom representanter för 1946 års läkemedelsutredning, å andra sidan, får sjukvårdsstyrelsen härmed framlägga några synpunkter rörande behovet av till ämbetsverket knutna militärapotek. I försvarets utrustning ingående läkemedel hava av medicinska och militära fackmän utvalts under särskilt hänsynstagande till läkemedlens lämplighet för fältbruk. I vissa fall avviker sammansättningen av dylika läkemedel av praktiska skäl från liknande medel, som användas i det civila. Förpackningarna måste utarbetas med tanke på de militära utrustningsenheter, i vilka de skola ingå, samt förses med särskild signering. För tillverkning och förpackning av dylika läkemedel samt för fullgörande av andra arbetsuppgifter, som sammanhänga med militära läkemedelsfrågor, har det under beredskapstiden och åren därefter visat sig värdefullt för den militära sjukvårdens ledning att äga tillgång till ett verkställande organ av militärapotekets typ. Nödvändigheten av en militär läkemedelsproducerande institution har under de senaste åren ytterligare understrukits. I anslutning till den omläggning av förrådshållningen av läkemedel för försvaret till att i större utsträckning än tidigare omfatta råvaror och emballage, som med Kungl. Maj:ts bemyndigande ägde r u m år 1946, uttalade således föredragande departementschefen (statsverksprop. 1947, IV. H. T., sid. 283), att en förstärkning och modernisering av militärapotekets tekniska utrustning vore nödvändig för att kravet på oförändrad beredskap skulle vara fyllt. Då landets läkemedelsindustrier liksom flera distriktslaboratorier äro belägna på strategiskt utsatta platser och de större distriktslaboratorierna, enligt preliminära undersökningar, icke på långt när kunna tillgodose de militära behoven, måste försvarets sjukvårdsledning, när läget så fordrar, förfoga över egna resurser för en omedelbar upparbetning av läkemedel i syfte att säkerställa dessa behov. Detta arbete underlättas givetvis, om den personal, som skall svara för dessa arbetsuppgifter, redan i fredstid är för43 — 12/89

trogen med de krav, som komma att ställas på den, och med de arbetsförhållanden, under vilka den måste verka. Förutom arbetsuppgifter, som sammanhänga med tillverkning av läkemedel, fullgöras vid militärapoteket och dess filialer ett flertal andra för militärsjukvården och den militära läkemedelsförsörjningen viktiga uppgifter. Dessa uppgifter sakna motsvarighet vid civila apotek. Så t. ex. utgör militärapoteket sjukvårdsstyrelsens centralförråd för försvarets läkemedel och läkemedelscentral för vissa militära enheter samt leder verksamheten vid övriga läkemedelscentraler. Vid apoteket bedrives en ständig militärfarmacevtisk forskning — i första hand i form av försöksverksamhet med såväl läkemedel som emballage, apoteks- och laboratoriemateriel — samt undersökningar över läkemedelsberedningar och deras hållbarhet vid lagring. Till militärapoteket är även en del av de värnpliktiga apotekarnas fackutbildning och facktjänstgöring förlagd. På militärapoteket jämte filialer sker en omedelbar läkemedelsekonomisk kontroll vid de dagliga expeditionerna till försvarsväsendets förband och anstalter, varvid tillses, att i militära förråd ingående läkemedel i första hand omsättas. Den militära sjukvårdens ledning erhåller härigenom snabbt och tillförlitligt en översikt av den fredsmässiga läkemedelsförbrukningen inom försvaret icke blott vid normala förhållanden utan även vid epidemier. Dylika översikter äro av stort värde jämväl för planläggningsarbetet beträffande den militära läkemedelsförsörjningen under krig. Det tidsödande arbete i samband med omsättningen av i försvarets förråd ingående läkemedel, som är förenat med ompackning av mindre förpackningar till större, utföres av militärapoteket. Arbete med undersökning, renovering och ompackning av den under beredskaps- och fältövningar ofta illa medfarna läkemedelsutrustningen pågår ständigt. Läkemedel för betydande belopp ha på detta sätt åter kunnat tillföras läkemedelsuppbörden. De ständigt pågående organisationsändringarna inom försvarsmakten medföra automatiskt ändringar i de utrustnings- och ersättningsförråd av läkemedel, för vilkas riktiga sammansättning militärapoteket är ansvarigt. Det praktiska arbetet i samband härmed utföres på apoteket. Det förberedande praktiska arbetet vid utarbetandet av materieifört eckningar, handböcker och instruktioner, som beröra försvarets läkemedelsutrustning och det militära apoteksväsendet, är likaså förlagt till militärapoteket. Därest militärapoteket utbyttes mot en byrå eller avdelning inom det centrala militära sjukvårdsorganet, skulle den för den militära läkemedelsberedskapen ansvariga farmacevtiska personalen berövas all kontakt med utvecklingen inom den praktiska farmacien. Vad militärläkarna angår, har ofta och med skärpa framhållits vikten av att dessa befattningshavare stå 658

i ständig kontakt med utvecklingen inom medicinens olika discipliner. På samma sätt bör givetvis försvarets apotekspersonal äga möjlighet att praktiskt följa utvecklingen inom sin vetenskap. Enligt sjukvårdsstyrelsens mening skulle det ur beredskapssynpunkt innebära stor olägenhet och medföra avsevärda risker att först vid mobilisering uppsätta och organisera militärapotek. På sätt ovan framhållits måste personalen vid dylika apotek vara väl förtrogen med militär läkemedelsorganisation och sålunda redan i fredstid insatt i detta arbete. Vid mobilisering måste apotekens verksamhet hastigt kunna utvidgas; förutsättningen härför är, att för verksamheten kan tagas i anspråk för de militära apoteksuppgifterna redan utbildad personal. Genom att ett militärapotek, vilket i och för sig självt är erforderligt för militära ändamål, i sin fredsverksamhet anslutes till ett stort sjukhus, vinnes — förutom ett förbättrat utnyttjande av apotekets personella och materiella resurser — en värdefull kontakt med den medicinska forskningen m. m. Detta länder försvarssjukvården och dess terapevtiska utrustning tillgodo, samtidigt som det militära apoteksväsendet ordnas på ett för staten även ur ekonomisk synpunkt fördelaktigt sätt. Sjukvårdsstyrelsen har tidigare i andra sammanhang framfört synpunkter i huvudsak överensstämmande med de ovan anförda. Erfarenheterna under den gångna tiden hava icke föranlett ämbetsverket att intaga ändrad ståndpunkt till de problem som upptagits till behandling i föreliggande skrivelse. Sjukvårdsstyrelsen tillåter sig föreslå, att den militära apoteks- och läkemedelsorganisationen, som redan är förstatligad, tillsvidare icke blir föremål för omorganisation i samband med ett eventuellt förstatligande av den civila apoteksverksamheten. Först sedan ett sådant förstatligande kommit till stånd och den nya statliga organisationen grundligt prövats i praktiken, synes frågan om den militära läkemedelsförsörjningens förhållande till det statliga civila apoteksväsendet böra upptagas till prövning genom särskild utredning. Stockholm den 25 september 1950. D. Lindsjö Börje Alm Clas Malmberg

Bilaga 9 (åberopad sid. 396) A p o t e k e n s och apoteksfilialernas fördelning p å c e n t r a l a p o t e k e n enligt l ä k e m e d e l s u t r e d n i n g e n s o r g a n i s a t i o n s p l a n för en s t a t l i g apoteksrörelse* Stockholms stad. Bävern, Renen, S:t Göran, Ugglan, Vita Björnen, Älgen,

Centralapotek: örnen. Apotek: Antilopen, Bandhagen, Domherren, Draken, Duvan, Ekorren, Elefanten, Enhörningen, Falken, Fenix, Gasellen, Gladan, Gripen, Gröndal, Gubbängen, Hinden, Hjorten, Hägern, Korpen, Kronan, Lejonet, Leoparden, Lokatten, Morianen, Mården, Måsen, Nordstjärnan, Orren, Pelikanen, Påfågeln, Ripan, Råbocken, S:t Erik, C. V. Scheele, Skarpnäck, Stenbocken, Storken, Stureby, Svanen, Salen, Tigern, Tranan, Uttern, Vasen, Veterinärhögskolan, Västertorp, Ängeln, ödlan. .4 poteksfilial: Hj orthagen. Stockholms län. Centralapotek: se Stockholm. Apotek: Brevik (Lidingö), Bålsta 1 , Djursholm, Enebyberg; Eskilstuna 2 : Kronan, Lejonet, S:t Eskil; Gustavsberg, Hagalund, Hallstavik, Hammarby (Väsby), Huddinge, Knivsta, Lidingö, Mariefred 2 , Nacka, Norrtälje; Nyköping 2 : Fenix, Gripen; Nynäshamn, Oxelösund 2 , Rimbo, Råsunda, Saltsjöbaden, Sigtuna, Stocksund, Strängnäs 2 , Stuvsta, Sundbyberg; Södertälje: Kronan, S:t Ragnhild; Torshälla 2 , Trosa 2 , Tumba, Tureberg, Vaxholm, Västerhaninge, Åkersberga, öregrund, östhammar. Apoteksfilialer: Dalarö, Knutby, Nora-Klingsta, Rotebro, Täby, Väddö, Vändelsö. 1 Uppsala län, 2 Södermanlands län. Uppsala län. Centralapotek: Uppsala: Kronan. Apotek: Alunda, Avesta 1 , Dannemora, Heby2, Krylbo 1 , Sala2, Tierp; Uppsala: Hägern, Lejonet, Lärkan; östervåla 2 . Apoteks filialer: Skutskär, örbyhus. 1 Kopparbergs län, 2 Västmanlands län. Södermanlands län. Centralapotek: Katrineholm. Apotek: Björkvik, Flen, Gnesta, Malmköping, Vingåker. Apoteksfilialer: Aspa (Ludgo), Julita. * I förteckningen redovisas ej apoteken vid sjukhus. 660

Östergötlands län. Centralapotek: 1) Linköping: Vasen; 2) Norrköping: Kronan. Apotek: 1) Aneby 1 , Borensberg, Boxholm, Kisa; Linköping: Gyllene Axet, Kronan; Ljungsbro, Mjölby, Motala, Motala verkstad, Skänninge, Tranås 1 , Vadstena, Vimmerby 2 , Åtvidaberg, Ödeshög, Österbymo; 2) Finspång; Norrköping: Hjorten, Svanen, Vesslan, Östgöta Lejon; Stegeborg, Söderköping, Valdemarsvik. Apoteksfilialer: Gusum, Rejmyra, Tjällmo. 1 Jönköpings län, 2 Kalmar län. Jönköpings län. Centralapotek: 1) Jönköping: Kronan; 2) Värnamo. Apotek: 1) Bodafors, Eksjö, Forserum, Gränna, Hultsfred 3 , Huskvarna; Jönköping: Lejonet, Tre Rosor; Kristdala 3 , Mariannelund, Mullsjö 4 , Målilla 3 , Nässjö, Sävsjö, Ulricehamn 1 , Vetlanda; 2) Ljungby 2 , Smal. Rydaholm, Vaggeryd. Apoteksfilialer: Gnosjö, Norrahammar, Skillingaryd, Smal. Burseryd, Vrigstad. 1 Älvsborgs län, 2 Kronobergs län, 3 Kalmar län, 4 Skaraborgs län. Kronobergs län. Centralapotek: Växjö: S:t Sigfrid. Apotek: Alvesta, Emmaboda 1 , Lamhult, Lenhovda, Lessebo, Ryd, Tingsryd, Virserum 1 , Vislanda; Växjö: Lejonet; Åseda. Apoteksfilialer: Braås, Hohultsslätt, Ingelstad. 1 Kalmar län. Kalmar län. Centralapotek: 1) Kalmar: Hjorten; 2) Västervik. Apotek: 1) Borgholm, Grönskåra, Högsby; Kalmar: Lejonet; Mönsterås, Mörbylånga, Nybro, Oskarshamn, Söderåkra, Torsås; 2) Gamleby. Apoteksfilialer: Löttorp, Mörtfors, Överum. Gotlands

län.

Centralapotek: Visby. Apotek: Hemse, Klintehamn, Slite. Blekinge län. Centralapotek: Karlskrona: Tre Kronor. Apotek: Bräkne-Hoby, Jämshög, Karlshamn; Karlskrona: Göta Lejon, Pantern; Ronneby. Apoteksfilialer: Eringsboda, Jämjöslätt, Olofsström. Ccntralapotek:

Kristianstads län. 1) Kristianstad: Kronan; 2) Hässleholm; 3) Tomelilla. 661

Apotek: 1) Broby, Brösarp; Kristianstad: Svanen; Lönsboda, Sölvesborg 2 , Tollarp, Åhus; 2)Bjärnum, Markaryd 1 , Osby, Perstorp, Strömsnäs bruk 1 , Tyringe, Vinslöv, Älmhult 1 , Örkelljunga; 3) Borrby, Löberöd 3 , Simrishamn, Sjöbo 3 , Ystad 3 . Apoteksfilialer: Degeberga, Kivik, Knislinge, Sösdala, Vittsjö. 1 Kronobergs län, 2 Blekinge län, 3 Malmöhus län. Malmöhus län. Centralapotek, tillika depå: Malmö: Lejonet. Centralapotek: 1) Malmö: Fasanen, Vipan; 2) Hälsingborg: Lejonet; 3) Lund: Hjorten. Apotek: 1) Anderslöv, Arlöv; Landskrona: Kronan, Lejonet; Lomma; Malmö: Fläkta Örn, Gripen, Hjorten, Kronan, Pantern, Storken, Svanen; Skurup, Svedala, Trelleborg, Vellinge; 2) Bjuv; Hälsingborg: Björnen, Hjorten, Kärnan; Råå, Höganäs, Klippan 1 , Åstorp 1 , Ängelholm 1 ; 3) Eslöv, Hörby, Höör, Kävlinge, Ljungbyhed 1 ; Lund: Svanen; Röstånga, Teckomatorp. Apoteks filialer: Ekeby, Kågeröd, Lövestad, Skivarp, Svalöv, Veberöd, Vollsjö. 1 Kristianstads län. Hallands län. Centralapotek: Halmstad: Vakteln. Apotek: Båstad 2 , Falkenberg, Gislaved 1 ; Halmstad: Svalan; Hylte bruk 1 , Laholm, Oskarsström, Ref tele 1 , Smålandsstenar 1 , Södra Unnaryd 1 , Tor up. 1 Jönköpings län, 2 Kristianstads län. Göteborgs och Bohus län. Centralapotek, tillika depå: Göteborg: Nordstjärnan. Centralapotek: Göteborg: Biet, Svanen, Vasen. Apotek: Alingsås 2 , Fjällbacka, Färgelanda 2 , Gravarne; Göteborg: Delfinen, Duvan, Ejdern, Enhörningen, Hjorten, Johanneberg, Korpen, Kronan, Lejonet, Måsen, Najaden, Strutsen, Salen, Trasten, Valen, Vipan; Herrljunga 2 , Hunnebostrand, Högsäter 2 , Jörlanda, Kungsbacka 1 , Kungälv, Lerum 2 , Ljungskile, Lysekil, Marstrand, Munkedal, Mölndal, Nossebro 3 , Orust, Sollebrunn 2 , Strömstad, Surte 2 , Sävedalen, Tanum, Tjörn, Uddevalla, Ullared 1 , Varberg 1 , Vårgårda 2 , Älvängen 2 . Apoteks filialer: Brastad, Håby, Hönö-Klåva, Stenungssund. 1 Hallands län, 2 Älvsborgs län, 3 Skaraborgs län. Älvsborgs län. Centralapotek: 1) Borås: Kronan; 2) Vänersborg; 3) Åmål. Apotek: 1) Bollebygd; Borås: Bävern, Storken, Linden; Dalsjöfors, Fritsla, Horred, Kinna, Limmared, Skene, Svenljunga; 2) Brålanda, Ed, 662

Grästorp 2 , Lilla Edet, Trollhättan, Vara; 3) Bengtsfors, Grums 1 , Mellerud, Säffle1, Töcksfors 1 , Årjäng 1 . Apoteksfilialer: Bäckefors, Dals-Långed, Sätila, Tranemo. 1 2 Värmlands län, Skaraborgs län. Skaraborgs län. Centralapotek: Skövde. Apotek: Falköping: Kronan, Svalan; Götene, Hjo, Hova, Karlsborg, Lidköping, Mariestad, Skara, Tibro, Tidaholm, Töreboda. Apoteksfilialer: Kvänum, Stenstorp, Tidan, Vedum. Värmlands län. Centralapotek: Karlstad: örnen. Apotek: Arvika, Charlottenberg, Dalby, Degerfors 2 , Deje, Filipstad, Forshaga, Grythyttan 2 , Gullspång 1 , Hagfors, Hällefors 2 ; Karlstad: Beckasinen; Kil, Kristinehamn, Laxå 2 , Molkom, Munkfors, Skönnerud, Sunne, Torsby, Uddeholm. Apoteks filialer: Ekshärad, Gillberga, Glava, Lesjöfors, Storfors, Visnum. 1 Skaraborgs län, 2 Örebro län. Örebro län. Centralapotek: Örebro: Falken. Apotek: Askersund, Fellingsbro, Fjugesta, Hallsberg, Karlskoga; Karlskoga: Sandviken; Kumla, Kungsör 1 , Lindesberg, Nora, Odensbacken, Pålsboda, Ramsberg, Skinnskatteberg 1 ; Örebro: Hjorten, Svanen. Apoteksfilial: Frövi. 1 Västmanlands län. Västmanlands län. Centralapotek: Västerås: Humlan. Apotek: Arboga, Enköping 1 , Fagersta, Hallstahammar, Kolsva, Köping, Norberg, Ramnäs, Surahammar; Västerås: Bävern, Hjorten. Apoteksfilialer: Kolbäck, Skultuna. 1 Uppsala län. Kopparbergs län. Centralapotek: 1) Falun: Vasen; 2) Ludvika. Apotek: 1) Borlänge; Falun: Engelbrekt; Furudal, Hedemora, Hofors 2 , Leksand, Långshyttan, Mora, Orsa, Rättvik, Svärdsjö, Säter, Älvdalen; 2) Grängesberg, Kopparberg 1 , Lima, Malung, Nås, Smedjebacken, Sunnansjö, Särna, Vansbro. Apoteksfilialer: Fredriksberg, Gagnef, Söderbärke. 1 Örebro län, 2 Gävleborgs län. 663

Gävleborgs län. Centralapotek: 1) Bollnäs; 2) Gävle: Lejonet; 3) Hudiksvall. Apotek: 1) Alfta, Arbrå, Edsbyn, Järvsö, Kilafors, Ljusdal, Ockelbo, Söderhamn; 2) Gysinge; Gävle: Kronan, Nordstjärnan; Ljusne, Lövstabruk 1 , Sandviken, Storvik, Tärnsjö 2 , Västanhede 3 , Älvkarleö 1 ; 3) Bergsjö, Delsbo, Färila, Los. Apoteksfilialer: Bergby, Harmånger. 1 Uppsala län, 2 Västmanlands län, 3 Kopparbergs län. Västernorrlands län. Centralapotek: 1) Sollefteå; 2) Sundsvall: Lejonet; 3) Örnsköldsvik. Apotek: 1) Anundsjö, Backe; Härnösand: Bävern, Kronan; Junsele, Kramfors, Nyland, Ragunda 1 , Ramsele, Skog; 2) Alvik, Fränsta, Liden, Matfors, Kvissleby; Sundsvall: Gripen; Vivsta varv; 3) Alfredshem, Husum (Grundsunda). Apoteksfilialer: Bjästa, Hoting, Köpmanholmen, Långsele, Näsåker, Skönsberg, Stöde, Trehörningsjö, Ullånger. 1 Jämtlands län. Jämtlands län. Centralapotek: 1)Östersund: Hjorten; 2) Sveg. Apotek: 1) Berg, Bräcke, Dorotea 2 , Frösön, Hammerdal, Järpen, Mörsil, Rätan, Ström, Ange 1 ; Östersund: Örnen; 2) Hede. Apoteksfilialer: Duved, Föllinge, Stugun. 1 Västernorrlands län, 2 Västerbottens län. Västerbottens län. Centralapotek, tillika depå: Umeå: Järven. Apotek: Bjurholm, Holmsund, Hörnefors, Nordmaling, Nysätra, Robertsfors; Umeå: Renen; Vindeln, Vännäs. Centralapotek: 1) Skellefteå; 2) Lycksele. Apotek: 1) Bureå, Burträsk, Byske, Jörn, Lövånger, Malåträsk, Norsjö, Skelleftehamn; 2) Stensele, Vilhelmina, Åsele. Apoteks filialer: Boliden, Fredrika, Kristineberg, Kusmark, Sorsele, Tärna. Norrbottens län. Centralapotek: 1) Boden, 2) Arvidsjaur. Apotek: 1) Gammelstad, Gällivare, Haparanda, Kalix, Kiruna, Luleå, Malmberget, Pajala, Piteå, Råneå, Tore, Vittangi, Älvsbyn, överkalix, övertorneå; 2) Arjeplog, Jokkmokk. Apoteksfilialer: Glommersträsk, Härads, Karesuando, Korpilombolo, Morjärv.

ÖS

Vi

£ cs

Ä

.2 ° •Six

=H

O

QJ

II

Sr

ii <*

fj,

5 £ « » « s fa

fa" cS

Vi - g cj fa*

i -a -a •§ ha % n As a

Formulär 2 a. Råvaror b. Emballage Årsredovisning för år Apotekets namn: Adress: Föreståndarens namn: Xamn

Nr

Ingående lager

T1Kkommet

Summa Utgående disponibelt lager

Utlämnat

ä-pris

S u m m a kronor

Härav inkasserat Fördelat på: Receptur Handköp Försålt å räkning Fördelat på: Receptur

Handköp

666 Summa

Formulär 3 Redovisning för analytiska laboratoriets verksamhet år Apotekets namn: Adress: Föreståndarens namn: Antal analyser

Typ

ä-pris

Summa kronor

Totalt kronor

Härav inlevererat (elieek, giro) kr Antal analyser för bolagets räkning D ä r a v : renhetsprov övriga

Formulär A Redovisning för

månad år

Apotekets n a m n : Adress; Föreståndarens n a m n : Inkasserat 1. Specialiteter 2. Receptur, materialpris 3. Receptur, arbetspris 4. Handköpsinläggningar 5 . Märkesvaror 6. Lösviktsförsäljning

Summa kronor Utbetalt 1.

etc.

etc. Summa kronor Inlevererat (cheek, giro) kronor

Antal kunder Antal rec. (specialiteter) Antal rec. (beredningar)

Bilaga 11 ( å b e r o p a d sid. 440 och 450) Lönegradsplacering ni. m. för vissa med apoteksföreståndare jämförbara statliga och kommunala befattningshavare (uppgifterna avse ortsgrupp 5 och hänföra sig till budgetåret 1949/50).

Befattning

Lönegrad

Årslön (utan rörligt tillägg)

Tjänstepensionsunderlag t. o. m. 66 å r

Rektor vid högre allmänt läroverk (III) D:o ( I I ) D:o ( I)