Läkemedelsförsörjningens organisation

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

___<

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1959:5 Inrikesdepartementet

WW

LÄKEMEDELSFÖRSÖRJNINGENS ORGANISATION B E T Ä N K A N D E AVGIVET AV 1953 ÅRS L Ä K E M E D E L S K O M M I T T É

Stockholm

m

Statens offentliga utredningar 1959 Kronologisk förteckning

1. Statligt stöd till Jordbrukets" inre rationalisering Irinn. 164 s. Jo. 2. Filmstöd och biografnöjesskatt. Idun. 153 8.'Fl. 3. Preliminär nationalbudget för år 1959. Marcus. V + 131 s. Fl. 4. Kompetensfördelningen av administrativa besvärsmål mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten. Idun. 485 s. Ju. 5. Läkemedelsförsörjningens organisation. Idun. 304 s. I.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. - ecklesiastikdepartementet, Jo. =» jordbruksdepartementet.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1959:5 Inrikesdepartementet

LÄKEMEDELSFÖRSÖRJNINGENS ORGANISATION BETÄNKANDE 1953 ÅRS

A V G I V E T AV

LÄKEMEDELSKOMMITTÉ

I DUNS TRYCKERIAKTIEBOLAG E S S E L T E AB STOCKHOLM 1959

Till Herr Statsrådet

och Chefen för

Kungl.

Inrikesdepartementet

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20 mars 1953 tillkallade dåvarande Statsrådet Hedlund den 5 juni samma år undertecknade, professorn R. Woxén och f. d. överdirektören H. V. B. Älmeby, att såsom utredningsmän inom inrikesdepartementet biträda med översyn av förslag rörande läkemedelsförsörjningen, avgivna dels av 1946 å r s läkemedelsutredning, dels av vissa remissinstanser, och därjämte företaga utredning av hithörande frågor. Såsom sakkunniga att på kallelse av utredningsmännen deltaga i överläggningar med dessa förordnades den 30 juni 1953 dåvarande ordföranden i Sveriges farmacevtförbund, legitimerade apotekaren S. F. B. Arvidsson, verkställande direktören i Apotekarnes Droghandel AB (ADA) C. R. Blomstedt, styrelseledamoten i Läkemedelsindustriföreningen, exportchefen hos AB Ferrosan, medicine licentiaten B. G. Ehrenberg, förste provinsialläkaren E. E. Folkeson, dåvarande ordföranden i Apotekarsocietetens direktion apoteksinnehavaren N. I. Gabrielsson, riksdagsmannen N. A. Larsson. Östersund, riksdagsmannen N. H. Th. Larsson. Högsby och f. d. sjukhusdirektören K. G. K. M. Tham samt den 9 oktober 1953 dåvarande ordföranden i Apoteksteknikerförbundet, numera ombudsmannen i samma förbund fröken Mimmi Åkerlund. Sedan Larsson i Östersund avlidit den 29 december 1953 och Tham den 2 april 1954, förordnades den 11 maj 1954 i deras ställe riksdagsmannen, numera drätseldirektören G. L. Andersson och apotekaren vid Göteborgs sjukhusdirektion C. G. Sjöblom att vara sakkunniga. Sedan Gabrielsson på grund av sjukdom avsagt sig sakkunnigeuppdraget förordnades i hans ställe den 7 februari 1955 dåvarande vice ordföranden i Apotekarsocietetens direktion, apoteksinnehavaren G. O. Sjöberg som sakkunnig. Sedan även Sjöberg på grund av sjukdom begärt entledigande från uppdraget, erhöll ledamoten av Apotekarsocietetens direktion, apoteksinnehavaren S. F . Erixon den 11 mars 1957 förordnande som sakkunnig. Efter det att Arvidsson erhållit apoteksprivilegium och av denna anledning begärt befrielse från uppdraget i kommittén, förordnades såsom sakkunnig i hans ställe den 26 september 1957 ombudsmannen i Sveriges farnacevtförbund, legitimerade apotekaren S. V. Wester. Den 4 juli 1953 förordnades dåvarande kanslisekreteraren i handelsdepartementet B. S. Eketorp att vara sekreterare åt utredningen. Att i Eketorps ställe tjänstgöra som sekreterare förordnades den 31 maj 1954 då-

4 varande förste byråsekreteraren i kontrollstyrelsen numera direktören K. A. O. Lundberg. Såsom biträdande sekreterare åt utredningen förordnades den 11 december 1953 civilekonomen A. G. Mattson. Utredningen har antagit benämningen 1953 års läkemedelskommitté. För utförande av specialutredning angående läkemedelsgrosshandeln har kommittén efter erhållet bemyndigande anlitat professorn i distributionsekonomi och administration vid handelshögskolan i Göteborg, Ulf af Trolle. För det tekniska arbetet i samband med en enkät till landets provinsialläkare har kommittén efter vederbörligt bemyndigande anlitat marknadsundersökningsföretaget Lindberg & Neuman. För övriga utredningar har Apotekarsocieteten i stor utsträckning lämnat sakuppgifter samt även bistått med sammanställning och viss bearbetning härav. Såväl droghandelsföretagen som läkemedelsindustrierna har likaså beredvilligt lämnat erforderliga sakuppgifter. I anledning av remisser har kommittén avgivit yttranden till Kungl. Maj :t dels den 1 februari 1954 över ett av generaldirektören Åke Natt och Dag som särskild utredningsman avgivet förslag till utformning av den s. k. läkemedelsreformen, dels den 15 juli 1954 över ett av medicinalstyrelsen avgivet förslag till kungörelse angående antagning och praktisk utbildning av farmacie studerande, dels den 27 maj 1955 över en av styrelsen för Apotekarkårens kreditkassa gjord framställning om utlåning till kassan av vissa medel ur fonden för apoteksinnehavares pensionering, dels den 14 maj 1956 över ett av 1946 års läkemedelsutredning i dess andra betänkande (SOU 1955:44) avgivet förslag till läkemedelsförordning, dels den 16 februari 1957 över en framställning från Apotekarsocieteten och Sveriges Farmacevtförbund om ändrade bestämmelser angående pensionering av apoteksinnehavare m. fl., dels ock den 1 maj 1957 över en framställning från Apotekarsocietetens direktion angående tillämpningen under år 1957 av apotekens avgiftssystem. Kommittén har dessutom den 10 juni 1954 till medicinalstyrelsen avgivit yttrande över förslag till grunder för läkemedlens prissättning, framlagt av en av styrelsen tillsatt kommitté, den s. k. medicinaltaxekommittén. Efter fullgjort uppdrag får kommittén härmed vördsamt överlämna sitt betänkande Läkemedelsförsörjningens organisation. Av de sakkunniga har herrar Blomstedt, Ehrenberg, Erixon, Folkeson och Wester samt fröken Åkerlund var för sig eller gemensamt avgivit vissa särskilda yttranden, vilka fogats till betänkandet. Stockholm den 6 maj 1959. R.

Woxén

H. I K. A.

Almeby Lundberg

I G. Mattson

Innehåll Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Inrikesdepartementet. Kap.

I. Utredningsuppdraget

Kap.

II.

A. B.

C.

D

Läkemedelsförsörjningens

9 nuvarande

organisation

i huvuddrag

. .

Inledning Tillverkning 1. Apoteken 2. Distriktslaboratorierna 3. Läkemedelsindustrien Distribution 1. Läkemedelsindustrien 2. Läkemedelsgrosshandeln 3. Distriktslaboratorierna 4. Apoteken Företagsstruktur

12 12 13

13 13 14 14

14 15 15 15 I"7 17

1. Apoteken 2. Läkemedelsgrosshandeln 3. Läkemedelsindustrien Kap. A.

B.

C.

Kap.

III.

Apoteksväsendets

organisation

Nuvarande organisation 1. Statliga myndigheter 2. Apotekarsocietetens organisation Tidigare avgivna förslag angående organisationen 1. 1946 års läkemedelsutrednings förslag 2. Medicinalstyrelsens förslag 3. Apotekarkårens förslag 4. Granskning av de tidigare avgivna förslagen Kommitténs överväganden och förslag 1. Allmänt 2. Apoteksnämnden IV. Apoteksväsendets

x/

1° 19 20 20 20 21 26 26 27 29 30 31 31 32

distributionsverksamhet

36 A. B.

Omsättningsutvecklingen Försäljningens fördelning på olika typer av distributionsenheter m. m.. .

36 38

C. D.

Försäljningens struktur Läkemedelsdistributionens historiska utveckling

39 43

6 E.

Nuvarande utformning av läkemedelsdistributionen 44 1. Självständiga apotek 45 2. Filialapotek 46 3. Filialapotek av förenklad t y p 48 4. Läkemedelsförråd, medicinlådor och kommissionärer 49 Apotekens öppethållande, nattjänst m. m 53 Förbättring av läkemedelsförsörjningen på vissa orter 56 Kommitténs undersökning angående landsbygdens läkemedelsförsörjning.. 57 Tidigare överväganden beträffande apoteksväsendets distributionsverksamhet 62 Kommitténs överväganden och förslag 64 1. Allmänna synpunkter 64 2. Förslag 65

F. G. H. I. J.

Kap.

V. Apotekens

avgiftssystem

71 A.

Det nuvarande avgiftssystemet 71 1. Konstruktion 71 2. Underlag för avgiftsberäkningen 72 B. Kommitténs undersökningar beträffande det nuvarande avgiftssystemets ekonomiska konsekvenser 76 1. Analys av driftsresultaten under år 1956 för samtliga a p o t e k . . . . 76 2. Resultatutvecklingen vid vissa apotek åren 1952—1956 83 3. Analys av vissa kostnader under år 1956 för samtliga apotek . . . 91 4. Den resultatmässiga betydelsen av vissa strukturolikheter mellan apoteken 95 5. Sammanfattning av utredningsresultaten 102 C. Tidigare förslag till reformering av avgiftssystemet 104 D. Kommitténs överväganden och förslag 111 1. Principiella överväganden 111 2. Underlag för avgiftsberäkningen 113 3. Avgiftssystemets konstruktion 119 4. Praktisk tillämpning 126 5. Ekonomiska verkningar för apoteksinnehavarna av kommitténs förslag . 131 6. övergångsbestämmelser 134 Kap. A. B.

C. D. E. F. G.

VI.

Sjukhusens

läkemedelsförsörjning

Bakgrunden till nuvarande förhållanden Organisationen för sjukhusens läkemedelsförsörjning 1. Grundläggande bestämmelser 2. Sjukhusapotek 3. Centralförråd 4. Avdelnings- respektive sjukhusförråd Sjukhusleveransernas omfattning Prissättningen vid sjukhusleveranser Fördelning av sjukhusleveranserna mellan olika apotek Sjukhusleveransernas betydelse för apotekens ekonomi Sjukhusapotekens ställning .

140 140 140 140 140 141 142 142 143 145 145 147

7 H.

Kap. A.

B.

Kap.

Kommitténs överväganden och förslag 151 1. Frågans tidigare behandling 151 2 Olika synpunkter på sjukhusens läkemedelsförsörjning 152 i00 3. Förslag 4. Övergångsbestämmelser vid ändrat huvudmannaskap för sjukhusapo155 tek 5. Inom kollektivet kvarstående sjukhusapotek 156 VII.

Industriell

läkemedelstillverkning

Den enskilda läkemedelsindustrien 1. Uppkomst och utveckling 2. Vissa bestämmelser om fabriksmässig tillverkning av läkemedel 3. Nuvarande struktur 4. Vissa av läkemedelsindustriens kostnader 5. Läkemedelsprisnivån 6. Tidigare förslag 7. Kommitténs överväganden och förslag ACO-verksamheten 1. Bakgrunden till ACO-verksamhetens uppkomst 2. Verksamhetens omfattning 3. Administration m. m 4. Kalkylering och prissättning 5. Verksamhetens förutsättningar 6. Tidigare avgivna förslag beträffande organisationen 7. ACO-preparatens ställning i kontrollhänseende 8. Kommitténs överväganden och förslag VIII.

Läkemedelsgrosshandeln

. . .

157 157 158 158

161 1"3 167

167 169

169 170 174

174 176 176 177 182 191

191 Inledning Översikt beträffande nuvarande förhållanden 192 1. Vissa bestämmelser *92 19 2. Varusortimentet 2 3. De nuvarande droghandelsföretagen 193 4. Omsättning och personal 194 5. Kostnader för försäljningen till apotek 195 6. Droghandelns konkurrensförhållanden 196 C. Tidigare förslag beträffande droghandeln 197 1. 1912 års apotekskommitté 107 2. Statsrevisorerna år 1930 108 3. Apotekssakkunniga a v år 1931 198 4. 1946 års läkemedelsutredning 198 5. Remissyttranden över 1946 års läkemedelsutrednings förslag beträffande droghandeln *99 D. Förhållandena i Norge 200 E. Kommitténs undersökningar beträffande droghandeln 206 1. Inledning 206 2. Kommitténs undersökning beträffande droghandelns orderstruktur . . 206 3. Särskild undersökning beträffande droghandeln 210 4. Professor Ulf af Trolles sammanfattning av sin utredning angående de ekonomiska konsekvenserna av en centralisering av d r o g h a n d e l n . . . . 212

A. B.

8 F.

Kommitténs överväganden och förslag 221 1. Allmänna överväganden 221 2. Möjligheter att åstadkomma samhällsekonomiskt bättre förhållanden inom droghandeln 224 3. Kommitténs förslag 230

Kap.

IX. övriga frågor

234 A. Apoteksväsendets pensionsfonder och pensioneringsbestämmelser . . . . 1. Pensionsfonderna 2. Pensioneringsbestämmelserna 3. Kommitténs överväganden och förslag B. Tillverkning av officinella läkemedel 1. Begreppet officinella läkemedel 2. Tillverkningens omfattning och struktur 3. Kommitténs överväganden och förslag C. Kommunala bidrag till apotekslokaler D. Finansieringsfrågan vid övertagande av apotek 1. Nuvarande förhållanden 2. Kommitténs överväganden och förslag

234 234 235 237 238 238 239 241 244 247 247 248

Kap.

250 X. Sammanfattning

Särskilda uttalanden Herr Blomstedt

262 Herr Ehrenberg

263 Herrar Erixon, Folkeson och Wester samt fröken Åkerlund

264 Herrar Erixon och Wester samt fröken Åkerlund Herr Sjöblom

266 270

Bilagor Förslag till instruktion för apoteksnämnden

272 Förslag till avtal mellan staten och apotekarsocieteten angående ianspråktagande av vissa fondmedel för igångsättande och drivande av särskilt tillverkningsföretag för läkemedel inom apoteksväsendet 274 Förslag till bolagsordning för Aktiebolaget ACO 276 Förslag till avtal mellan staten och apotekarsocieteten angående ianspråktagande av vissa fondmedel för igångsättande och drivande av särskilt ^ företag för partihandel med läkemedel m. m. inom apoteksväsendet . . 278 Sammanställning av 1956 års resultat för samtliga apotek (utom apotek med distriktslaboratorium) med kommitténs förslag till nytt avgiftssystem tilllämpat på dessa resultat 279

KAPITEL I

Utredningsupp draget

Den 20 mars 1953 hemställde dåvarande chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Hedlund, om Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla två utredningsmän för att inom inrikesdepartementet biträda med dels översyn av de förslag r ö r a n d e läkemedelsförsörjningen som avgivits av 1946 års läkemedelsutredning i dess första betänkande (SOU 1951:34) och av apotekarorganisationerna, dels utredning av härmed sammanhängande frågor, och anmälde samtidigt till statsrådsprotokollet direktiv för utredningsuppdraget. 1946 års läkemedelsutredning hade till huvuduppgift att företaga en allmän översyn av läkemedelsförsörjningen och framlägga förslag till åtgärder som kunde leda till billigare läkemedel utan att man eftersatte säkerhets- och kvalitetssynpunkterna och allmänhetens anspråk på snabb och bekväm tillgång till behövliga läkemedel. Enligt läkemedelsutredningens direktiv omfattade utredningens uppdrag samtliga led i läkemedelsförsörjningen, men det framlagda förslaget avsåg reformer praktiskt taget uteslutande inom apoteksledet. Utredningen föreslog att samtliga apotek skulle sammanföras till ett statligt bolag, och man förutsatte att detta bolag skulle få en så stark ställning inom läkemedelsförsörjningen — bl. a. genom att det allmänna kunde utöva inflytande över prissättningen även inom läkemedelsgrosshandeln och läkemedelsindustrien — att det beträffande dessa

led kunde vara tillräckligt med viss statlig inspektion och kontroll. Två ledamöter av utredningen ansåg dock att även droghandeln borde förstatligas. Det övervägande antalet remissinstanser avstyrkte förstatligande av apoteksväsendet och förordade i stället partiella reformer inom ramen för den befintliga organisationen. Medicinalstyrelsen och apotekarnas organisationer utvecklade i sina yttranden närmare frågan om på vad sätt partiella reformer kunde tänkas ske. Apotekarnas organisationer ingav därjämte den 25 april 1952 ett något mera utförligt förslag till reformer. För egen del anförde departementschefen h ä r o m följande: »Ehuru såsom nyss nämnts en icke oväsentlig rationalisering inom apoteksväsendet ägt rum, särskilt under senare år, synes det obestridligt, att detta alltjämt kännetecknas av åtskilliga brister. För en bedömning av möjligheterna att avhjälpa dessa brister med partiella reformer ger läkemedelsutredningens betänkande icke tillräckligt underlag. Apotekarnas organisationer har — såsom läkemedelsutredningen förutsatte kunde komma att ske — framlagt ett förslag till vissa reformer på läkemedelsförsörjningens område, vilket är avsett att utgöra ett alternativ till den av läkemedelsutredningen förordade omorganisationen av apoteksväsendet. Detta motförslag är emellertid föga detaljerat och kräver därför komplettering i vissa hänseenden.» I direktiven uttalades vidare att utredningsmännen borde förutsättningslöst pröva och mot v a r a n d r a väga då redan framlagda och eventuellt seder-

10 mera under utredningsarbetet framkomna förslag. Som allmän målsättning för utredningen gällde att läkemedelskostnaderna skulle hållas på lägsta möjliga nivå utan eftersättande av säkerhetsoch kvalitetssynpunkterna och allmänhetens skäliga anspråk på snabb och bekväm tillgång till behövliga läkemedel. Vissa i utredningsarbetet centrala problem berördes närmare av departementschefen. Beträffande apoteksväsendets ledning anfördes följande: »Vid sina överväganden av möjligheterna att genom partiella reformer inom nuvarande apotekssystem vinna det med utredningen avsedda syftet bör utredningsmännen särskilt uppmärksamma frågan om att tillskapa ett centralt organ, i vilket det allmänna bör äga ett avgörande inflytande, för handhavande av vissa apotekskollektivets gemensamma angelägenheter. Ett sådant organ kunde tänkas få till uppgift bl. a. att främja rationaliseringsarbetet inom apoteksväsendet, att föreslå lämpliga åtgärder med syfte att minska distributionskostnaderna, att uppmärksamt följa prisutvecklingen på råvaror och läkemedel, såväl på den inhemska marknaden som världsmarknaden, samt att hos Kungl. Maj :t föreslå vidtagandet av erforderliga åtgärder. Det bör prövas, om här antydda förstärkning av apotekskollektivets ledning lämpligen kan åstadkommas genom att det allmänna blir direkt företrätt i apotekarorganisationens centrala organ.» Frågan huruvida apotekens avgiftssystem var lämpligt utformat och i synnerhet om systemets konstruktion kunde motverka apoteksinnehavarnas intresse av rationaliseringsåtgärder borde undersökas. Beträffande sjukhusens läkemedelsförsörjning anfördes i direktiven: »Frågan om hur sjukhusens läkemedelsförsörjning lämpligast bör ordnas bör studeras av utredningsmännen. I samband härmed bör de undersöka behovet av sjukhusapotek samt pröva om sådana apotek, då sjukhusens huvudmän så önskar, bör inrättas i sjukhusförvaltningarnas regi med möjlighet att kunna inköpa läkemedel ej

blott från andra apotek utan även direkt från läkemedelsindustrien och droghandeln. Önskemålet att sjukhusapoteken i den utsträckning som är möjlig och lämplig gores tillgängliga för allmänheten bör beaktas. Det bör i detta sammanhang uppmärksammas, att ett system med sjukhusapotek vid sidan av de till apotekskollektivet knutna apoteken kan komma att erbjuda vissa möjligheter till jämförelser av bl. a. driftsförhållandena.» Utredningen borde ingående undersöka, om den nuvarande gränsdragningen mellan apoteksväsendet och läkemedelsindustrien i fråga om läkemedelstillverkningen vore ändamålsenlig. I fråga om systemet med kommunala subventioner vid nyetablering av apotek på mindre orter borde övervägas, huruvida subventionerna ifråga skulle kunna slopas utan försämring av landsbygdens läkemedelsservice. På ett tidigt stadium av utredningsarbetet konstaterade kommittén nödvändigheten av en n ä r m a r e utredning om landsbygdens läkemedelsförsörjning. Efter särskilt erhållet bemyndigande företog kommittén därför en enkät i denna fråga till landets samtliga provinsialläkare. Enkäten innehöll dels mera principiella frågor angående läkarnas inställning beträffande vissa problem inom läkemedelsförsörjningen, dels vissa frågor som direkt berörde läkemedelsförsörjningen inom vars och ens distrikt. Huvudfrågan gällde provinsialläkarnas uppfattning om möjligheten att förbättra landsbygdens läkemedelsförsörjning genom att som komplement till redan befintliga apotek och filialapotek skapa enklare former av apoteksinrättningar. Då en stor del av apotekens driftskostnader med nuvarande ordning betalas centralt av apotekskollektivet, kunde kommittén icke ur den redovisning som hos apotekarsocieteten låg till grund för beräkning av apotekens avgifter utläsa de enskilda apotekens

11 verkliga resultat. I samarbete med apotekarsocieteten företogs därför en närmare undersökning av de ekonomiska förhållandena på apoteken. Undersökningen, som avsåg år 1952, gav vid handen att anmärkningsvärt stora skillnader i resultat förelåg apoteken emellan, trots till synes likartade betingelser. Då kommittén emellertid inte ansåg sig böra draga generella slutsatser av förhållandena under ett enstaka år, beslöts att en förnyad undersökning skulle företagas för ett senare år. Kommittén gjorde därför en ny undersökning för år 1956. Resultaten av dessa undersökningar har legat till grund för ingående analyser av de ekonomiska förhållanden som har betydelse för apotekens avgiftssystem. I samband härmed har även sjukhusapotekens och de övriga till sjukhus levererande apotekens ekonomiska förhållanden särskilt studerats. Efter en undersökning angående droghandelns orderstruktur fann kommittén det nödvändigt att närmare utreda de organisatoriska och ekonomiska förhållandena inom droghandeln. För att erhålla material härför uppdrog kommittén efter vederbörligt bemyndigande åt professorn i distributionsekonomi och administration vid handelshögskolan i Göteborg, Ulf af Trolle, att verkställa en undersökning angående kostnadsförhållandena i den nuvarande droghandeln jämförd med ett alternativ där droghandelsdistributionen tänktes koncentrerad till ett enda företag. I samband med kommitténs behandling

av nämnda undersökning har vissa uppgifter införskaffats, dels från droghandelsföretagen angående inlösningsvärdena vid ett eventuellt realiserande av den antydda alternativa lösningen av droghandelns organisation, dels från industriföretagen avseende i vad mån deras kostnadsförhållanden m. m. kunde tänkas bli påverkade vid ett genomförande av det tänkta alternativet med en centraliserad droghandel. Kommittén har företagit ett stort antal studiebesök vid apotek, sjukhusapotek, droghandelsföretag, läkemedelsindustrier samt hos Apotekarsocieteten och dess skilda avdelningar. Överläggningar har hållits med bland annat representanter för Apotekarsocieteten, Föreningen Sveriges droghandlare, Läkemedelsindustriföreningen samt Rufi, Representantföreningen för utländska farmacevtiska industrier. Därjämte har överläggningar skett med representanter för riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap samt med ledningen för ett sjukhus med sjukhusapotek. Kommittén har slutligen ansett sig böra skaffa sig kännedom om erfarenheterna av det i Norge företagna förstatligandet av droghandeln. I detta syfte har uppgifter om de hithörande norska förhållandena införskaffats, dels genom personliga besök och dels genom skriftliga förfrågningar. Samtliga sakkunniga har varit kallade till 17 sammanträden. Vid ytterligare 27 sammanträden h a r en eller flera av dessa närvarit.

KAPITEL II

Läkemedelsförsörjningens nuvarande organisation i huvuddrag

A. Inledning Ursprungligen ingick beredning av bruksfärdiga läkemedel som ett led i läkekonsten. Efterhand som läkemedlens antal ökade och framställningen blev mera komplicerad, uppstod ett behov av att fördela arbetet mellan läkare och tillredare av läkemedel. Denna senare verksamhet övertogs successivt av självständiga yrkesutövare, nämligen apotekarna. Detta inträffade i vårt land under 1500-talet. Under 1600-talet började ett apoteksväsende i mera verklig mening att uppstå. Den första författningsmässiga regleringen av apotekens verksamhet skedde vid den tiden. Ännu i slutet av 1700-talet utgjordes de viktigaste läkemedlen av växtdroger och enklare beredningar av sådana droger. Framställningen var förbehållen apotekarna, vilka utförde all bearbetning av råvaror och beredning av bruksfärdiga läkemedel. Omkring år 1800 började man emellertid vinna klarhet om de kemiska egenskaperna hos en del av de såsom läkemedel använda naturprodukterna. Senare kunde man med den moderna kemiens hjälp framställa läkemedelssubstanser, som i vissa fall till och med visade sig överlägsna de av naturen alstrade produkterna. På detta sätt uppstod efter h a n d förutsättningar för en tillverkning av läkemedel i industriell skala. Initiativen till läkemedelstillverkning i större skala i Sverige togs av apoteks-

innehavare, vilket kan bero på att klara bestämmelser saknades beträffande rätt för andra än apotekare att tillverka läkemedel. De två äldsta ännu existerande läkemedelsföretagen har sålunda sitt ursprung från apotek. Även handeln med läkemedel var förbehållen apoteken. Detta gällde icke blott detaljhandeln utan även det som närmast kan karakteriseras som grosshandelns varuanskaffnings- och lagerhållningsfunktioner. F r å n början importerade varje apotek råvaror endast för eget bruk, men så småningom började några större apotek att sälja dylika varor till andra apotek. Dessa större apotek blev härigenom samtidigt grosshandlare. Det finns ännu grosshandelsföretag inom läkemedelsbranschen som på detta sätt uppstått ur apotek. Genom den år 1913 tillkomna — med vissa mindre förändringar ännu gällande — apoteksvarustadgan reglerades tillverkningen av läkemedel utanför apoteken, varjämte möjlighet öppnades för andra än apotek att idka grosshandel med läkemedel. Det var främst den kemiska industrien, som utanför apoteken upptog tillverkning av läkemedel. I början gick emellertid utvecklingen ganska sakta, men under de senaste decennierna har den svenska läkemedelsindustrien expanderat kraftigt. Även läkemedelsgrosshandeln har visat en kraftig ökning av omsättningen. En utförligare historik beträffande ut-

13 >crr«lingen på läkemedelsområdet återfinnes i 1912 års apotekskommittés betänkande, del 1, s. 3—94, samt 1946 års läkemedelsutrednings båda betänkanden (SOU 1951:34 s. 54 o. ff. jämte SOU 1955:44 s. 57 o. ff.). B.

Tillverkning

1. Apoteken

Såsom inledningsvis antytts skedde ursprungligen all tillverkning av läkemedel på apoteken i direkt anknytning till läkarnas förskrivning vid aktuella sjukdomsfall. Sådan tillverkning av läkemedel för ett enstaka tillfälle — t. ex. med anledning av en läkares ordination — kallas inom fackkretsar tillverkning ex tempore (»för tillfället»). Denna tillverkning har successivt minskat och minskningen har varit särskilt påtaglig under de senaste fem åren. I den redovisning av apoteksomsättningens struktur som ges i kap. IV kan utläsas, att extemporetillverkningen år 1957 omfattade 14,5 procent av värdet av apotekens försäljning mot recept (år 1952 var motsvarande siffra 24,7 procent) och ungefär 9 procent av apotekens totala försäljning (år 1952 14 procent). Apoteksberedningar som visar tendens att ofta återkomma i läkarnas recept kan av apoteken tillverkas ofta i större satser på en gång för försäljning i småposter. Dylik tillverkning kallas lagerberedning. I redovisningen av extemporeberedningar ingår sannolikt även en del av det som här kallas lagerberedning, vars storlek ej kan utläsas ur den löpande statistiken. Med utgångspunkt från förutsättningarna skiljes i den följande framställningen mellan två typer av tillverkning. Den ena typen är sådan tillverkning som måste ske för tillfället eller i endast små serier där tillverkningssatsen räcker blott för ett fåtal expeditionstillfäl-

len. Dylik tillverkning kallas i fortsättningen hantverksmässig tillverkning. Den andra typen är sådan tillverkning som lämpligen sker i större serier, varvid varorna huvudsakligen säljs via återförsäljare. Dylik tillverkning benämnes industriell tillverkning. Av lämplighetsskäl räknas den tillverkning som utföres på ett apotek men säljes via filialapotek, läkemedelsförråd e t c , hörande under det tillverkande apoteket, till den förra typen, alltså hantverksmässig tillverkning. (Samma förhållande gäller för tillverkning på filialapotek och försäljning via huvudapoteket.) De här givna definitionerna medför, att de varor som tillverkas på apotekens s. k. distriktslaboratorier — vad som avses därmed beskrives i det följande — för försäljning till a n d r a apotek av kommittén räknas som industriellt tillverkade.

2. Distriktslaboratorierna

I avsikt att rationalisera tillverkningen av apoteksberedningar beslöt apotekarsocieteten år 1945 att landets apotek skulle indelas i cirka 25 distrikt. Inom varje distrikt skulle ett större apotek svara för den tillverkning som man på detta sätt avsåg att koncentrera. Tillverkningen skedde i regel i apotekets vanliga laboratorier, och tillverkningsenheten — som sålunda var en i apoteket ingående del — kallades distriktslaboratorium. Distriktsindelningen gjordes så, att ungefär lika många apotek föll på varje distriktslaboratoriums lott. Detta medförde att Stockholm och Göteborg erhöll mer än ett distriktslaboratorium. F r å n början torde en stor del av distriktslaboratoriernas hela sortiment ha tillverkats p å nästan alla tillverkningsställen. Efterhand har emellertid en sådan specialisering ägt rum, att ett visst laboratorium koncentrerat sig på

14 en viss varugrupp eller visst område och andra laboratorier på andra varugrupper. Apoteken inom ett distrikt tar i princip hela sitt behov av sådana varor som tillverkas på distriktslaboratorierna från ett laboratorium. Detta medför att distriktslaboratorierna tjänstgör både som direktlevererande tillverkare och lagerhållande grossist för övriga laboratoriers tillverkningar. Distriktslaboratorierna ingår som en del av det apotek som de är knutna till. Vissa planerande och samordnande uppgifter beträffande distriktslaboratorietillverkningen utföres av apotekarsocietetens planeringsavdelning. Tidigare benämndes motsvarande organ ACO-laboratoriet. Större delen av distriktslaboratoriernas varuvolym saluföres med ACOmärket. Detta gäller emellertid i viss utsträckning även andra apoteks tillverkningar. Distriktslaboratorieverksamheten kom i gång år 1946. Tillverkningen uppgick under det första året till ett värde av 4,5 miljoner kronor uttryckt i apotekens inköpspriser. 1956 års tillverkning hade ett värde av 15 miljoner kronor, likaså uttryckt i apotekens inköpspriser, vilket motsvarade ungefär 8 procent av apotekens inköp. Antalet laboratorier uppgick i början av år 1958 till 19 st., av vilka ett var inriktat på finfördelning av droger och kemikalier. 3. Läkemedelsindustrien

De varor som tillverkas utanför apoteken och som helt eller till övervägande del användes som läkemedel får — med vissa undantag — tillhandahållas endast på apotek och måste därvid i regel vara registrerade hos medicinalstyrelsen. Dylika fabrikstillverkade, för konsumenten bruksfärdiga, läkemedel kallas farmacevtiska specialiteter. Under år 1957 fanns ett 40-tal svenska

tillverkare av farmacevtiska specialiteter. Ett fåtal av dessa fabriker stod dock för den helt dominerande delen av tillverkningen. I regel är läkemedelstillverkningen det huvudsakliga för företagen ifråga, men det finns företag där läkemedelsdelen är blott en mindre del. Att göra en skarp avgränsning av begreppet läkemedelsfabrik är ej lämpligt. Flera av fabrikerna tillverkar nämligen artiklar som ligger utanför läkemedelsområdet, exempelvis sjukvårdsartiklar, näringspreparat, kemiska preparat, kemisk-tekniska artiklar etc. Den svenska läkemedelsindustrien svarar för uppskattningsvis 3/i av värdet på de specialiteter som säljes via apoteken. Den återstående delen av specialiteterna på den svenska marknaden tillverkas av utländska fabrikanter, vilka i Sverige företrädes av ombud. C.

Distribution

1. Läkemedelsindustrien

Den svenska industrien säljer i regel sina produkter till grosshandelsföretag inom läkemedelsbranschen för vidare försäljning till apotek, men några fabriker, av vilka den största är Leo, säljer produkterna direkt till apotek. Det största industriföretaget, Astra, har egen grosshandel, Distra, som i stort sett levererar endast Astras och dess dotterbolags varor. Astrakoncernens produkter säljes ej genom de övriga grosshandelsföretagen inom branschen. I några få fall distribueras varor direkt till sjukhus från tillverkare. I de fall industrierna tillverkar varor som gränsar till läkemedlen, sker distributionen till stor del via läkemedelsgrosshandeln. Dock förekommer även distribution till annan grosshandel och annan detaljhandel. Den utländska industrien företrädes

15 av ombud, som sinsemellan kan ha ganska olikartad funktion. Vissa är handelsagenter som endast tar upp order för huvudmannens räkning, medan andra importerar varorna i fast räkning och säljer dem vidare i eget namn. Totalt finns för närvarande drygt ett 50-tal ombud för utländska tillverkare av specialiteter. Dessa representerar cirka 130 fabrikanter, varför ombuden i medeltal företräder 2,5 fabrikanter. Det vanligaste är att ombuden företräder endast en fabrikant, men det finns ett ombud som representerar 13 fabrikanter. Sex fabrikanter är företrädda av särskilda dotterföretag i Sverige. Bland ombuden förekommer nio svenska tillverkare av farmacevtiska specialiteter, samtliga fyra läkemedelsgrossister samt tre dotterföretag till läkemedelsgrossister. 2. Läkemedelsgrosshandeln

Läkemedelsgrosshandeln eller — som den vanligen kallas — droghandeln består av två typer av företag. Den ena t " " ? n Er ccriimerJzdronhcmdelii •"liken i princip är inriktad på apotekens hela sortiment. Dit hör Apotekarnes Droghandel (Ada), Vitrum och Kronans Droghandel. Dessa företags möjlighet att tillhandahålla en så stor del av apotekens sortiment som möjligt begränsas dock främst av att Leo har egen organisation för distribution direkt till apoteken och att Astras dotterföretag Distra ensamt levererar Astras varor samt att distriktslaboratorierna själva distribuerar sina produkter. Eftersom Distras sortiment huvudsakligen är inriktat på moderföretaget som producent, skulle företaget kunna kallas producentdroghandel. Vitrum och Kronans Droghandel har försäljningen begränsad till apotek medan Ada och Distra — Ada dock numera via dotterföretag — även säljer till färghandeln. Sådana varor, för vars

detaljförsäljning apoteken har ensamrätt — apoteksvaror och första klassens gifter — distribueras därvid helt naturligt enbart till apotek. Marginalen inom läkemedelsgrosshandeln är ungefär 15 procent på försäljningsvärdet. 3. Distriktslaboratorierna

Distriktslaboratorierna distribuerar själva sina varor till apoteken. Detta gäller i första hand de egna produkterna men dessutom andra laboratoriers varor. Eftersom distriktslaboratorierna delvis är specialiserade beträffande tillverkningen, levereras en del av produktionen till andra laboratorier för att från dessa levereras till apoteken inom respektive distrikt. Genom produktionsfördelningen blir det två distributionsled. De på detta sätt uppkomna leveranserna mellan distriktslaboratorierna uppgick år 1956 till omkring 6 miljoner kronor, d. v. s. ungefär en tredjedel av den sammanlagda försäljningens värde uttryckt i apotekens inköpspriser. 4. Apoteken

Försäljningsställen Antalet apotek har under de senare åren hållit sig omkring 415. I de större städerna har något eller några apotek tillkommit varje år, men samtidigt har mindre apotek på landsbygden i viss omfattning förändrats till den enklare formen, filialapotek. Antalet öppnade filialapotek är cirka 100. Dessa har en föreståndare med farmacevtisk utbildning. Från konsumentens synpunkt är skillnaden mellan de olika formerna mycket liten. Man kan därför räkna apoteken och filialapoteken i en enda grupp och benämna denna apoteksinrättningar. På så sätt blir antalet cirka 515, d. v. s. en apoteksinrättning på — i genomsnitt för hela landet — 14 tusen innevånare.

16 Som komplettering till apoteken och dan respektive är kommissionär för utfilialapoteken finns speciellt för lands- lämning till kunden. bygdens del ytterligare några distribuomfattning och struktur tionsformer, nämligen läkemedelsför- Försäljningens råd, medicinlådor och kommissionärer. Apotekens försäljning uppgick år 1957 Av läkemedelsförråden finns tre olika — sedan internleveranser borträknats typer. Läkemedelsförråd av typ A, som — till ett värde av ungefär 320 miljoner även kallas apoteksförråd, är filial till kronor. Detta innebär ett genomsnitt för ett apotek. Filialen förestås av ett tekhela riket av 44 kronor per invånare niskt biträde. I huvudsak säljes sådana och år. År 1941 uppgick försäljningen varor som får köpas utan recept, men till ungefär 63 miljoner kronor eller ett 100-tal receptbelagda varor kan ingå ungefär 9 kronor per invånare. Denna i sortimentet. I övrigt sändes de till för- femdubbling av omsättningen motsvarar rådet inlämnade recepten till huvudapoen genomsnittlig årlig ökning av 10 proteket, varifrån varorna levereras till cent på det föregående årets värdemäsapoteksförrådet och där hämtas av kunsiga försäljning. den. Av denna typ finns ett 30-tal. Hur mycket av den angivna ökningen som kan anses vara kvantitets- respekLäkemedelsförråd av typ B skötes vid tive prisökning går ej att säga. Det komsidan av annan verksamhet. Som föreståndare fungerar sålunda i regel affärs- mer kontinuerligt ut nya läkemedel; den genomsnittliga livslängden för läkemedidkare, distriktssköterska eller barnlen rör sig om endast några få år. De morska. I förråden ingår vanligen ett nya läkemedlen ersätter till stor del fåtal ofta förekommande preparat, varäldre och befinner sig i allmänhet i en vid även högst 50 receptbelagda läkehögre prisklass. Eftersom läkemedlens medel kan förekomma. Drygt 500 förråd verkningar samtidigt ändras, kan prisav denna typ finns. Läkemedelsförråd av typ C omfattar skillnaden emellertid ej betraktas som endast mindre kvantiteter av de allra enbart en prisökning. Ett mått på vanligaste receptfria läkemedlen. För- den kvantitativa utvecklingen skulle rådet består av två uppsättningar läke- möjligen vara. antalet expeditioner. Totala antalet recipe — enskilda posmedel. Medan försäljning pågår från den ena uppsättningen, är den andra ter på recept — har under åren 1949— hos apoteket för påfyllning och över- 57 stigit med 33 procent, medan värdet stigit med 157 procent. Man vet syn. På detta sätt kan försäljningen ganska litet, huruvida detta senare beske kontinuerligt, varjämte konsumenror på övergång till dyrare läkemedel ten inte behöver riskera att få läkemeeller övergång till större förpackningar. del som är lagerskadade. Förråden är oftast förlagda till någon specialaffär Att de senaste årens ökning till väsentlig del berott på övergång till större föreller lanthandel. Denna typ av förråd packningar, har emellertid konstateh a r funnits blott ett par år, men ett 100-tal sådana förråd har redan inrät- rats. Ofta anföres att det förekommer kon tats. Vid försäljning via medicinlådor tinuerliga prissänkningar beträffande de (cirka 1 400) och kommissionärer (cir- farmacevtiska specialiteterna. Detta är en företeelse som är ganska självklar ka 150) emballeras varorna på apoteket mot bakgrund av den tidigare påpekade och förses med kundens namn, varefter de sändes till den som har hand om lå- korta genomsnittliga livslängden hos

17 läkemedlen. När en producent för ut en ny vara i marknaden, har han i regel behov av att sätta priset så pass högt, att han snabbt skall hinna få igen de kostnader som nedlagts för forskning, introduktion och marknadsföring av preparatet innan konkurrenterna kommer med liknande preparat. Eftersom det i regel inte är någon större svårighet för konkurrenterna att tillverka liknande preparat och de inte har några forskningskostnader härför, anser de sig kunna sälja varan till ett lägre pris än den ursprunglige fabrikanten. Därför inledes i regel samtidigt med att synonymer kommer ut på marknaden en prissänkningsprocess, som kan förstärkas genom ökad försäljning, vilket möjliggör tillverkning i längre serier till lägre kostnader. Så småningom brukar priset stabiliseras på en lägre nivå. Med den allmänna struktur som branschen har är det naturligt, att en dylik prisanpassning ständigt är igång, utan att behöva ha anknytning till en pågående kostnadssänknings- eller rationaliseringsprocess. År 1957 utgjordes 64,5 procent av apotekens försäljningsvärde av försäljning mot recept. Andelen ökade med sju procentenheter från år 1954, uppenbarligen till stor del beroende på den s. k. läkemedelsreformen, vilken innebär att läkemedel, som säljes mot recept, under vissa förutsättningar rabatteras av staten med belopp som genom riksförsäkringsanstalten betalas till vederbörande apotek. Över 80 procent av värdet och nära 80 procent av antalet expeditioner bestod år 1956 av färdigförpackningar i en eller annan form: specialiteter, ACOförpackningar m. m. samt konsumentförpackningar av fria handelsvaror, t. ex. sjukvårdsartiklar. Andelen färdigförpackningar av försäljningens värde har successivt ökat och under åren 2—804060

1952—1956 stigit från knappt 70 till drygt 80 procent. Den största delen av försäljningen går till allmänheten. Till sjukhus gick år 1956 ungefär 13 procent av omsättningen, medan praktiskt taget allt övrigt såldes direkt till allmänheten. Hos 14 större sjukhus finns inrättade sjukhusapotek, som är filialer till apotek inom kollektivet. Dessutom finns vid Karolinska sjukhuset ett sjukhusapotek som är knutet till det statliga militärapoteket. Försäljningen via de sjukhusapotek som är filialer till enskilda apotek uppgick år 1956 till ungefär 10 miljoner kronor. Apotekens marginal, vari även i viss utsträckning ingår kostnaden för tillverkning av läkemedel, utgjorde år 1956 35 procent av försäljningsvärdet.

D.

Företagsstruktur

1. Apoteken

Apoteken är formellt fria företag, men de är ekonomiskt sammanslutna i ett kollektiv inom vilket en kostnadsutjämning sker. Organisationen påminner om ett mångfilialföretags. Apoteksväsendet är ett av samhället sanktionerat monopol, där Kungl. Maj:t avgör om ett apotek skall öppnas respektive upphöra, utfärdar bestämmelser angående prissättningen samt tillsätter innehavare genom att tilldela en legitimerad apotekare eller tidigare apoteksinnehavare privilegium på apoteket. Vanligtvis innehar en apotekare ett apotek under 7 å 8 år, varefter han efter vederbörlig ansökan i regel erhåller transport till ett större apotek. Det första apoteket erhålles sällan före 45 års ålder. Enligt gällande praxis tilldelas ej den som uppnått 57 års ålder nytt privilegium.

18 Apotekens sammanslutning i kollektivet karakteriseras främst av att apoteken betalar avgifter i förhållande till ett fiktivt överskott, som kallas rörelsevinst. Denna framkommer utan att apotekets samtliga kostnader belastats apoteket. Detta beror på att kollektivet ur de inflytande avgifterna betalar en stor del av apotekens löner (för farmacevtisk personal drygt 2/3 och för teknisk personal ungefär hälften). Vid mitten av 1920-talet fastställdes nya läkemedelspriser och dessa sattes med avsikt så, att även de minsta apoteken skulle bära sig. Resultatet blev att inkomsterna på de största apoteken blev mycket höga. Avgiftssystemet tillkom vid mitten av 1930-talet för att begränsa och utjämna inkomsterna. Utvecklingen har sedan gått därhän, att praktiskt taget samtliga apotek betalar minst 90 procent av den marginella fiktiva rörelsevinsten i form av avgift. Avgifterna fastställes av apotekens avgiftsberedning — kårens organ — under överinseende av apotekens avgiftsnämnd som är samhällets organ. Detta sker med utgångspunkt från årliga deklarationer från apoteken. I förekommande fall sammanföres filialapotek och övriga distributionsformer samt distriktslaboratorium med moderapoteket till en enda enhet. Även för tillverkningen på distriktslaboratorierna gäller, att en del av lönerna betalas centralt av kollektivet, medan den del av den fiktiva rörelsevinsten som beror på tillverkningen, avgiftsbelägges på samma sätt som den del som hänför sig till den övriga försäljningen. Apoteken är mycket olika i storlek. På de minsta 30 å 40 apoteken var år 1956 apoteksinnehavaren ensam farmacevtiskt utbildad. I sin tjänst hade han i regel två till fem tekniska biträden. De största apoteken har mer än 50 anställda, varav två å tre legitimerade apo-

tekare och dessutom ett flertal farmacie kandidater eller receptarier, vilka h a r en kortare farmacevtisk utbildning än apotekarna. Omsättningen på det största apoteket är nästan 40 gånger så stor som på det minsta.

2. Läkemedelsgrosshandeln

Läkemedelsgrosshandel drives för närvarande av fyra företag, vilka samtliga är aktiebolag. Det enda företaget med renodlad läkemedelsgrosshandel är Kronans Droghandel, Göteborg, vars försäljning uteslutande går till apotek. Även Apoteksvarucentralen Vitrum, Stockholm, har hela sin försäljning till apotek men är samtidigt ett av de större läkemedelsindustriföretagen. Apotekarnes Droghandel, Göteborg, (Ada) säljer också uteslutande till apotek men har samtidigt dotterföretag — vars distributionsorganisation delvis sammanfaller med moderföretagets — för försäljning till färghandeln m. fl. Det fjärde företaget, Distra, Södertälje, är dotterföretag till läkemedelsfabriken Astra och distribuerar huvudsakligen dennas produkter till apotek och färghandel. Här kan även nämnas Leo, Hälsingborg, som distribuerar sina produkter direkt till apotek genom en egen försäljningsorganisation. De fyra nämnda droghandelsföretagen hade år 1954 en sammanlagd omsättning av 139,6 miljoner kronor, varav varor för 106,6 miljoner kronor distribuerades till apoteken. Den sammanlagda personalen uppgick nämnda år till 981 anställda, varav cirka 660 har beräknats syssla med distribution till apotek. Ada, Distra, Kronan och Leo har nederlag i de tre största städerna, varjämte Distra och Leo dessutom har var sin filial i Norrland. Vitrum har distribution endast från Stockholm. Av grosshandelsföretagen är Kronan

19 det enda som icke direkt eller genom koncernförhållande är förbundet med läkemedelsindustri. Såsom tidigare nämnts driver Vitrum både tillverkning och droghandel. Distra är ett helägt dotterföretag till Astra. Även Ada är förbundet med en industri. Läkemedelsfabriken Pharmacia, Uppsala, är nämligen dotterföretag till Ada. Av droghandelsföretagen har Vitrum och Kronan uppstått ur apotek. Båda började verksamheten före tillkomsten av apoteksvarustadgan år 1913, då grosshandel med läkemedel som tidigare nämnts ännu var förbehållen apoteksinnehavare. Ada började som självständigt företag omkring år 1920, då den kemisk-tekniska avdelningen hos dess moderföretag, grosshandelsfirman Malmsten och Bergvall, bröts ut och ombildades till aktiebolag. Ada har övertagit ett par grosshandelsförctag inom branschen, nämligen i slutet på 1930-talet sortimentsdroghandeln Lejonets droghandel i Malmö och år 1955 Nils Gustafsson AB i Göteborg, vilket var specialiserat på ett fåtal varor. År 1943 bildades Astrakoncernens distributionsföretag Distra. Av de nuvarande sortimentsdroghandlarna har ingen tillkommit under de senaste 35 åren. I stället har tillverkare eller ombud börjat leverera direkt eller över egna distributionsföretag till apoteken. Utöver Astra har således Leo, Nordisk Farmaci i Göteborg samt ytterligare ett par företag börjat leverera läkemedel direkt till apotek.

3. Läkemedelsindustrien

Läkemedelsfabrikerna har mycket varierande storlek. Det största företaget hade år 1956 cirka 700 anställda, medan de minsta företagen blott hade ett fåtal sysselsatta. De större företagens tillverkning omfattar stora delar av specialitetsområdet, medan vissa av de små tillverkar en enda eller kanske några få specialiteter. Fem av de största läkemedelsfabrikerna — med den helt övervägande delen av tillverkningen — hade år 1956 en försäljning på den svenska marknaden om 85 miljoner kronor, uttryckt i grosshandelns inköpspris. Antalet anställda i företagen uppgick år 1956 till omkring 1 900. Av de sex största läkemedelsindustrierna är två — nämligen Astra och Pharmacia — sammankopplade med två av droghandelsföretagen, Distra och Ada, sålunda, att Distra är dotterbolag till Astra och Pharmacia dotterbolag till Ada. Vidare driver Vitrum såväl tillverkning som droghandel, medan Leo h a r egen distribution av sina produkter. Endast Ferrosan och Kabi är utan integrationsförhållande till droghandel. Då Pharmacia och Vitrum emellertid lever e r a r sina varor även via övriga sortimentsdroghandlare är det sålunda fyra av de sex största läkemedelsfabrikerna, d. v. s. Pharmacia, Vitrum, Ferrosan och Kabi, som distribuerar genom droghandelsföretag, vilka äganderättsmässigt hör samman med konkurrerande läkemedelsindustrier.

KAPITEL III

Apoteksväsendets organisation

A. Nuvarande organisation 1946 års läkemedelsutredning har i sitt första betänkande (SOU 1951:34, kap. 4, avd. A och B) lämnat en detaljerad redogörelse för apoteksväsendets organisation. Kommittén lämnar därför här endast en översiktlig redogörelse, som dock i fråga om apotekskollektivets administrativa organ göres något mera detaljerad, eftersom dessa undergått ganska omfattande ändringar sedan 1946 års läkemedelsutrednings ovannämnda betänkande publicerades.

2.

3. 4.

5. 1. Statliga myndigheter

Apoteksväsendet är underkastat viss kontroll och tillsyn från statsmakternas sida genom medicinalstyrelsen och den under inrikesdepartementet lydande apotekens avgiftsnämnd. Inom medicinalstyrelsen finns en särskild apoteksbyrå, och vid statens farmacevtiska laboratorium, vilket sorterar under medicinalstyrelsen, finns två apoteksinspektörer. Vidare har specialitetsnämnden — som hör under medicinalstyrelsen — uppgifter, som rör apoteksväsendet. I ekonomiskt hänseende har medicinalstyrelsen huvudsakligen följande uppgifter beträffande apotekskollektivet: 1. beslut om anläggande av filialapotek, apoteksfilialer och läkemedelsförråd samt avgivande av förslag till Kungl. Maj:t om inrättande och nedläggande av apotek och ändring av

6.

apoteks förläggning varvid dock även sociala synpunkter skall beaktas, förvaltande av kollektivets fonder (pensioneringsfonderna och fonden för läkemedlens förbilligande), avgivande av förslag till åtgärder för läkemedlens förbilligande, fastställande av de avgiftsbelopp, som skall tillföras pensionsfonderna respektive erfordras för pensionsförsäkring och understöd av icke farmacevtisk personal, viss kontroll av de enskilda apotekarnas investeringar i fråga om vissa inventarier samt övervakning av medicinaltaxegrundernas tillämpning.

Medicinalstyrelsen skall därjämte med uppmärksamhet följa verkningarna av bestämmelserna angående avgifter från apoteken för vissa gemensamma ändamål m. m. samt, om ändring i bestämmelserna finnes påkallad, till Kungl. Maj:t göra de framställningar, som härav föranledes. Apotekens avgiftsnämnd leder avgiftsberedningen — som enligt vad som framgår i det följande är apotekarkårens organ — i dess arbete som bl. a. består i att fastställa de avgifter som apoteken skall betala. Avgiftsnämnden har dessutom mera allmänna uppgifter, nämligen att följa den ekonomiska utvecklingen inom apoteksväsendet och göra de framställningar i ämnet som finnes påkallade.

21 2. Apotekarsocietetens organisation

Apoteksväsendet omfattade den 1 januari 1958 415 självständiga apotek med underlydande filialapotek, sjukhusapotek, distriktslaboratorier, läkemedelsförråd, medicinlådor och kommissionärer. Apoteken är formellt självständiga och från varandra oberoende, enskilda företag, men administrativt och ekonomiskt utgör de en kollektiv enhet. Apoteksinnehavarna är nämligen skyldiga att tillhöra apotekarsocieteten, som genom sina beslutande organ i vissa avseenden fungerar som en företagsledning. Apotekarsocietetens organisation framgår av schema på sid. 22. Den följande framställningen ansluter sig härtill. Apotekarsocietetens medlemmar fördelas på 13 kretsar, inom vilka utses en fullmäktigeförsamling, som f. n. har 34 ledamöter och är societetens beslutande organ. Fullmäktige utser direktionen, som är societetens verkställande organ och har 7 ledamöter jämte 2 suppleanter. Under direktionen sorterar ett kansli, en informationsavdelning, en kameral avdelning, en laboratorieavdelning och en planeringsavdelning. Avdelningarna är i sin tur uppdelade i sektioner. De ledes av nämnder, som utses av direktionen och består av två apoteksinnehavare — varav en är direktionsmedlem — jämte respektive avdelnings chef, som är anställd tjänsteman. Nämnderna har beslutanderätt i de flesta frågor som rör respektive avdelning, men ärenden av principiell natur skall avgöras av direktionen. De olika avdelningarnas huvudsakliga arbetsuppgifter framgår av det följande. Kansliet. Som chef för kansliet fungerar en kanslidirektör. Denne h a r därjämte samordnande uppgifter även beträffande övriga avdelningar. Vidare

finns en jurist som är sekreterare och tillika är direktionens juridiske rådgivare. Den facklige ombudsmannen är samtidigt chef för informationsavdelningen och redaktör för apotekarsocietetens tidskrift. Direktionen har dessutom en deltidsanställd rådgivare i frågor av ekonomisk och statistisk natur. Informationsavdelningen. Denna avdelning utför dels en allmän informationsverksamhet utåt genom tidningsartiklar och medverkan vid intervjuer och dels en intern upplysningsverksamhet. Den interna informationsverksamheten sker huvudsakligen medelst tidskriften samt särskilda meddelanden till apoteken. Vidare förekommer informationsverksamhet beträffande ACOpreparaten. Som ett led i denna information utges handboken »ACO-preparat» samt broschyrer och prismeddelanden, varjämte avdelningen ombesörjer annonsering om ACO-preparat i olika facktidskrifter. Slutligen h a n d h a r avdelningen viss utbildningsverksamhet. Avdelningen ombesörjer tryckning och distribution av litteratur, meddelanden och trycksaker, som utges av apotekarsocieteten. Kameralavdelningen. Avdelningen är uppdelad på tre sektioner, förvaltningssektionen, som h a n d h a r societetens fastighets- och fondförvaltning samt sköter löneutbetalningar till societetens personal, lönesektionen, som med två lönekontor — ett för farmacevter och ett för teknisk personal — ombesörjer utbetalningar av vissa löner till apotekspersonalen, samt slutligen kollektivmedelssektionen, vilken uppbär avgiftsmedlen från de enskilda apoteken. Inom avdelningen finns en revisor anställd, vilken skall granska avdelningens räkenskaper. Laboratorieavdelningen. Avdelningen ombesörjer kemisk och biologisk kontroll av råvaror och färdiga preparat,

22 Schema över apotekarsocietetens organisation

Apotekarsocietetens 13 kretsar

Apotekarsocietetens fullmäktige 34 ledamöter

Apotekarbefordringsnämnden Apotekens löne- o. skiljenämnd

Ledamöter utses även av andra än apotekarsocieteten

Apotekarsocietetens direktion 7 ledamöter + 2 suppleanter Apot. kårens kreditkassa Apotekens personalnämnd Apot. kårens värderingsnämnd Samarbetsnämnd för sj ukhusleveranser AKL: s varuråd Apot. soc. o. farm. förb. studienämnd

Apotekens avgiftsberedning Apotekens byggnadsnämnd Apot. soc. författningsnämnd Apot. soc. förtroenderåd Sv. farmaceutisk tidskrift

Kanslidirektör Kansli Sekreterare Ombudsman Ekonom

Informationsavd.

Kameralavdelning

Laboratorieavd.

Planeringsavd.

Nämnd Avdelningschef ( = ombudsmannen)

Nämnd Avdelningschef

Nämnd Avdelningschef

Nämnd Avdelningschef

Sektioner : Förvaltning Löner Kollektivmedel

Sektioner : Beredn. kontroll Biolog, kontroll Forskning Galenisk farmaci Monografier Prev. medel Reg. för stand.förp. läkemedel Råvarukontroll

Sektioner : Distribution och emballage Inventarier och lokaler Kalkylering och statistik Tillverkning

Sektioner : Fortbildningsverksamhet Läkemedelsinformation och författningsfrågor

23 främst distriktslaboratoriernas tillverkningar. Vidare utarbetar avdelningen monografier och utger Apotekens kontrollaboratoriums monografisamling. Den galeniska sektionen inom avdelningen ägnar sig speciellt åt distriktslaboratoriernas tillverkningar och utarbetar nya läkemedelskompositioner, studerar hållbarhetsproblem etc. Inom avdelningen finns vidare en särskild forskningssektion, vilken studerar syntesmetoder i avsikt att få fram nya preparat, som lanseras av apotekarsocieteten under dess varumärke, ACO, och tillverkas vid distriktslaboratorierna. Vidare har en särskild sektion inom avdelningen till uppgift att utge bl. a. »Apotekens register över standardförpackade läkemedel» som innehåller uppgifter om priser och sammansättning beträffande farmacevtiska specialiteter och vissa ACO-preparat. Sektionen lämnar vidare apoteken upplysningar om in- och utländska specialiteter. En särskild avdelning ombesörjer preventivmedelskontroll. Slutligen lagerhåller och distribuerar laboratorieavdelningen enligt överenskommelse med den under Förenta nationerna lydande Världshälsoorganisationen vissa internationella standardsubstanser. Planeringsavdelningen. Avdelningen följer apoteksverksamheten genom insamlat statistiskt material och håller sig ä jour med tillverkningen på andra områden inom läkemedelshanteringen för att kunna lämna anvisningar och uppslag till apoteken för effektivisering av apoteksarbetet. En särskild distributions- och emballagesektion följer utvecklingen i hithörande frågor. Arbetet syftar till att åstadkomma rationalisering av emballagetyper och kostnadsminskningar i fråea om inköp och lagerhållning. Tillverkningssektionen följer tillverkningen främst på distrikts-

laboratorierna och utarbetar metoder och kalkyler samt lämnar råd i dylika frågor. En lokal- och inventariesektion bistår apoteken med planering och råd i lokal-, maskin- och utensiliefrågor, samköp av apparatur m. m. och medverkar dessutom vid ny- och ombyggnadsplanering. Följande tablå visar organisationen och antalet anställda under år 1956.

Apotekarsocietetens

avdelningar

år 1956

Kansliet Anställda 1 kanslidirektör 1 sekreterare 1 facklig ombudsman 1 ekonom 4 skrivbiträden Informationsavdelningen Anställda 21lt leg. apotekare 1 kanslibiträde 2 skrivbiträden 1 vaktmästare Kameralavdelningen Sektioner Förvaltningssektion Lönesektion Kollektivmedelssektion Anställda 1 leg. apotekare (kamrer) 23 kansli- resp. kontorsbiträden Laboratorieavdelningen Sektioner Biologisk sektion Sektion för beredningskontroll Sektion för råvarukontroll Monografisektion Galenisk sektion Forskningssektion Specialitetsregistersektion Avdelning för preventivmedelskontroll

24 Anställda 1 farm. lic. 11 leg. apotekare 1 farm. kand. 12 analysbitr. 4 lab. bitr. 4 skrivbitr. 2 tekn. bitr. 4 diskerskor, städerska 1 djurskötare Planeringsavdelningen Sektioner Statistiksektion Distributions- och emb. sektion Tillverkningssektion Lokal- och inventariesektion Anställda 5 leg. apotekare 6 farm. kand. (receptarier) 4 kontorsbitr. Totalt utgöres personalen av 93 heltidsanställda befattningshavare, därav 22 apotekare, 1 jurist och 1 civilekonom. Inom apotekskollektivets administration finns förutom de nu nämnda avdelningarna ett antal fristående nämnder och andra organ med speciella uppgifter. I vissa fall innehåller dessa organ representanter även för andra organisationer än apotekarsocieteten. Apotekarbefordringsnämnden består av fem ledamöter, varav en, ordföranden, utses av Kungl. Maj:t, två av apotekarsocietetens fullmäktige och två av farmacevtförbundets fullmäktige. Sedan ett apotek ledigförklarats och ansökningstiden utgått, granskas ansökningshandlingarna av medicinalstyrelsen. De översändes till nämnden, som har att bland de sökande uppsätta tre på förslag i den ordning dessa enligt nämndens mening bör ifrågakomma till erhållande av ifrågavarande apoteksprivilegium. Medicinalstyrelsen översänder därefter handlingarna till Kungl. Maj:t med förord för en av de sökande.

Apotekens löne- och skiljenämnd består av fem personer, varav en, ordföranden, utses av medicinalstyrelsen, två av apotekarsocietetens fullmäktige och två av farmacevtförbundets fullmäktige. Dess primära uppgift är att avgöra meningsskiljaktigheter mellan arbetsgivare och farmacevter i frågor r ö r a n d e avtalstolkning. Vidare beslutar nämnden i frågor beträffande arvoden för föreståndarskap för apotek och arvoden till apotekens förtroendemän. Apotekarkårens kreditkassa har till ändamål att meddela lån till innehavare av apoteksprivilegium för att tillgodose deras behov av kredit vid övertagande av apotek och för drivande av apoteksrörelse. Styrelsen består av fem ledamöter, varav en väljes av apotekarsocietetens direktion och en av farmacevtförbundets centralstyrelse. Bland de övriga ledamöterna skall en vara sakkunnig inom bank- eller kreditkasseväsendet. Apotekens personalnämnd består av fyra ledamöter, två utsedda av apotekarsocietetens direktion och två av farmacevtförbundets centralstyrelse. Omkring vart tredje år fastställer organisationernas fullmäktige efter förslag från nämnden en plan för den farmacevtiska personalens fördelning på landets apotek. Nämnden äger under mellantiden besluta om erforderliga jämkningar i denna fördelning och har därutöver vissa befogenheter, vilka beröres i det följande. Enligt avtal mellan organisationerna äger nyutexaminerad receptarie under första året åtaga sig anställning endast på apotek, till vilket nämnden lämnat hänvisning. För att täcka akuta behov disponerar nämnden över ett antal farmacevter, vilka är anställda hos apotekarsocieteten speciellt för detta ändamål. Nämnden kan dessutom hänvisa farmacevt som är anställd på apotek att under kortare tid

25 tjänstgöra på annat apotek. Apotekens personalbyrå är en för apotekarsöcieteten och farmacevtförbundet gemensam platsbyrå som därjämte fungerar som personalnämndens kansli. Den står under ledning av organisationernas ombudsmän. Apotekarkårens värderingsnämnd består av 15 värderingsmän, varav 10 utses av apotekarsocietetens direktion och fem av farmacevtförbundets centralstyrelse. Om parterna vid överlåtelse av apotek så önskar, värderas inventarier och lager av två •— undantagsvis flera — av nämndens ledamöter. Värderingarna utförs därvid ej i nämndens namn utan värderingsmännen står personligen för de gjorda värderingarna. Vid tvist mellan parterna kan ärende angående värdering hänskjutas till skiljenämnd. Samarbetsnämnden för sjukhusleveranser har sex ledamöter, av vilka tre representerar apotekarsocieteten, en >, dstingsförbundet och två stadsförbundet. Inom denna nämnd förhandlar apotekarsocieteten och sjukhusens huvudmän om frågor som sammanhänger med apotekens leveranser till sjukhusen, i första hand varornas prissättning. Apotekens kontrollaboratoriums (AKL:s) varuråd har tre ledamöter, representerande apotekarsocieteten, droghandeln respektive medicinalstyrelsen. Apotekens laboratorieavdelning, vari apotekens kontrollaboratorium (AKL) numera ingår, utför analyser av råvaror som säljes genom droghandeln. För den händelse oenighet uppstår mellan laboratorieavdelningen och droghandeln rörande viss varas kvalitet, hänskjuts frågan till varurådet för avgörande.* Sådana frågor är emellertid mycket sällsynta i praktiken. Den huvudsakliga arbetsuppgiften är att avgöra frågor, huruvida viss vara kan godtagas för användning på apotek, trots att densamma ej överensstämmer med formellt

ställda krav, eller att den i vissa avseenden analyserats på annat än av farmakopén angivet sätt. Apotekarsocietetens och farmacevtförbundets studienämnd har sju ledamöter, av vilka organisationerna var för sig utser tre, varjämte ordföranden utses gemensamt. Nämnden anordnar fortbildningskurser, öppna för alla med farmacevtisk examen, samt utger facklitteratur. Apotekens avgiftsberedning har sju ledamöter, utsedda av direktionen. Beredningen har till uppgift att på grundval av apoteksinnehavarnas deklarationer fastställa respektive apoteks allmänna avgift. Beräkningen sker efter de riktlinjer, som uppdragits av apotekens avgiftsnämnd. Provisoriska avgifter under räkenskapsåret fastställes av beredningen. För det tekniska genomförandet av beredningens beslut svarar kamerala avdelningens kollektivmedelssektion. Apotekens byggnadsnämnd består av sex ledamöter, utsedda av apotekarsocietetens direktion. Nämnden, som samarbetar med en till apotekarsocieteten knuten arkitekt, fungerar som rådgivare i frågor rörande om- och nybyggnad av apoteksinrättningar. Apotekarsocietetens författningsnämnd består av tre av direktionen utsedda ledamöter och är i första hand till för att uttolka gällande författningsbestämmelser, när tvekan uppstår om den rätta tolkningen. Apotekarsocietetens förtroenderåd består av åtta apoteksinnehavare bosatta i olika delar av landet. Till dessa kan dödsbon efter avliden apotekare vända sig för råd angående apoteksrörelsens avveckling m. m. Svensk farmacevtisk tidskrift är apotekarsocietetens tidskrift, där ombudsmannen hos societeten är redaktör. I de i det föregående behandlade organen, vilka finns medtagna i organisa-

26 tionsschemat på sid. 22, utser apotekarsocieteten en eller flera ledamöter. Det finns emellertid några organ, i vilka apotekarsocieteten inte direkt utser ledamöter. Av dessa medtages här två. Apotekarkårens livränteoch pensionskassa har en styrelse bestående av sju ledamöter, av vilka en förordnas av Kungl. Maj :t och sex utses av kassans fullmäktige. Av de senare skall tre vara apoteksinnehavare och tre farmacevter, som icke har apotek. Enligt § 3 i reglementet är kassans ändamål att utgiva följande försäkringsförmåner, nämligen 1) pensioner till avliden delägares hustru och barn, 2) årliga livräntor till delägare själv, till hans hustru eller till hans barn samt 3) kapitalunderstöd att utgå vid delägares död eller uppnående av viss ålder. Därjämte kan kassan i vissa fall utbetala tillfälliga understöd med medel ur särskilda fonder. Distriktslaboratorier näs intresseförening är en ekonomisk förening där innehavarna av apotek med distriktslaboratorium är medlemmar. Föreningen verkställer inköp av råvaror, emballage m. m. för medlemmarnas räkning.

B. Tidigare avgivna förslag organisationen

angående

1. 1946 års läkemedelsutrednings förslag

1946 års läkemedelsutredning hävdade i sitt första betänkande (SOU 1951: 34), att apoteksväsendet behövde rationaliseras. Detta sades icke kunna ske utan en central ledning med långt gående bestämmanderätt över hela apoteksrörelsen. Man menade emellertid att en så beskaffad ledning var oförenlig med ett system enligt vilket varje apotek är ett företag för sig med en priviligierad in•

nehavare. Full effekt av en rationalisering av apoteksrörelsen kunde enligt utredningens mening icke nås på a n n a t sätt än genom samordnande av apoteken i ett riksomfattande apoteksföretag. Utredningen hävdade vidare, att apoteksmonopolet borde bedrivas av staten. I konsekvens med det anförda framlade utredningen i kap. 13 en organisationsplan för ett statligt apoteksföretag. Företaget skulle vara organiserat såsom ett aktiebolag med en styrelse och under denna en direktion som skulle vara det verkställande organet och ha den omedelbara ledningen av bolagets hela verksamhet. Bolaget tänktes ha en huvudcentral i Stockholm, uppdelad på sex avdelningar, samt depåer på tre platser i landet (Göteborg, Malmö och Umeå), anslutna till ett större apotek på varje plats. Ledning och huvudcentral tänktes organiserade på följande sätt (sid. 397 ff.). »Utredningen r ä k n a r med följande organisation av bolagets ledning och huvudcentral. Under styrelsen står en direktion, som till sitt förfogande h a r en huvudcentral, fördelad på sex avdelningar h ä r b e n ä m n d a : 1. Apoteksavdelningen, 2. Personalavdelningen, 3. Varuavdelningen, 4. Tekniska avdelningen, 5. Informationsavdelningen och (5. Kamerala avdelningen. De praktiska erfarenheterna m å s t e givetvis få bli b e s t ä m m a n d e för den slutliga gränsdragningen mellan de olika arbetsområdena ej minst med tanke p å h a n d läggningen av frågor, som beröra flera avdelningar. När utredningen i det följande skisserar de olika avdelningarnas arbetsuppgifter, sker det u t a n anspråk på att uppgifternas fördelning i denna skiss skall visa sig vara den b ä s t a möjliga. Skissen h a r uppgjorts främst för att personalbehovet skall k u n n a någorlunda preciseras. 1. Apoteksavdelningen h a r att handlägga frågor angående apotekens, apoteksfilialernas och läkemedelsförrådens placering och klassificering, lokaler och utrustning. Av-

27 delningen har tillsyn över bolagets fastigheter samt apotekens inventarier och utensilier. Avdelningen har att svara för s. k. flygande kontroll över apoteken. Inom avdelningen skall utarbetas förslag till åtgärder i rationaliserande syfte med avseende på lokaler, inredning och inventarier. I avdelningens åligganden ingår också att lämna anvisningar för ett rationellt ordnande av förbindelsen mellan olika apoteksinrättningar för vinnande av effektiv kundbetjäning. 2. Personalavdelningen har att föra personalregister, att handlägga alla frågor rörande personalanskaffning, anställningsoch avlöningsförhållanden, pensioner etc. För en fullgod personalförmedling knytes till avdelningen en platsbyrå. Vid ett lönekontor inom denna avdelning utarbetas samtliga uppgifter för de löneutbetalningar som skola ske genom den kamerala avdelningen. 3. Yaruavdelningen bör lämpligen uppdelas på fyra sektioner: a) Inköpssektionen, som har att ombesörja inköp av samtliga för apoteksbolagets behov erforderliga råvaror, läkemedel, förbrukningsartiklar och emballage. Sektionen har att utöva kontroll med avseende på leverantörernas prissättning. b) Distributionssektionen, som ansvarar för distributionen till apoteken från bolagets lager samt för fördelningen på de olika lagren och på apoteken av sådana inköpta varor, vilka av leverantörerna skola sändas direkt till lager och apotek. I den omfattning så lämpligen kan ske svarar sektionen för distributionen av varor till statliga och kommunala sjukvårdsinrättningar och andra större avnämare. Sektionen har att utöva kontroll över lagerhållningen inom bolaget. c) Beredskapssektionen, som handlägger frågor avseende samarbetet med de för den civila och den militära krigs- och krisberedskapen på läkemedelsområdet ansvariga myndigheterna. d) Statistiska sektionen, i vars mångsidiga verksamhet bland annat ingår den kvantitativa varukontrollen, skall bearbeta allt det siffermaterial avseende varor och priser, som står bolaget till buds. 4. Tekniska avdelningen, som efter erfarenheten även bör uppdelas i lämpligt antal sektioner, har till sitt förfogande ett laboratorium för bolagets centrala läkemedelstillverkning och analysverksamhet

(för detta ändamål förutsattes bolaget övertaga apotekens kontroll- och kompositionslaboratorier). Till avdelningen är förlagd den vetenskapliga verksamheten. Avdelningen har att uppgöra förslag till tekniska förbättringar vid standardisering och förpackning av läkemedel. Det förutsattes att för ernående av bästa möjliga resultat ett intimt samarbete kommer till stånd bland annat med SFL, farmakopékommittén och farmakonomikommittén. 5. Informationsavdelningen. Denna har till uppgift att ensam eller i samråd med medicinalstyrelsen utöva upplysningsverksamhet bland läkarna och allmänheten och att vägleda apotekspersonalen i farmacevtiskt avseende. En av avdelningens viktigaste uppgifter blir att bidraga till en minskning av missbruket av läkemedel och till en utrensning av olämpliga och odugliga läkemedel. Avdelningen bör till sitt förfogande ha ett rikthaltigt fackbetonat bibliotek. På avdelningen bör falla att utgiva bolagets publikationer med informatorisk karaktär. 6. Kamerala avdelningen handhar bolagets ekonomiska angelägenheter med kassarörelse och bokföring, räkenskapskontroll och revision av apoteken samt kontroll av de räkningar som betalas av statsverkets olika institutioner resp. sådan räkningskontroll, som är betingad av olikartad prissättning på vissa läkemedel. Under huvudkontoret i Stockholm sortera tre depåer anslutna till resp. apoteket Nordstjärnan i Göteborg, apoteket Lejonet i Malmö och apoteket Järven i Umeå. Vid depåerna hållas lager för resp. rayoner av sådana varor, som icke lämpligen böra eller kunna distribueras till apoteken direkt från grossist och fabrikant eller från centrallagret i Stockholm. Distributionen från depåerna sker icke blott till apoteken utan även, om beställningens storlek motiverar detta, till sjukhus som sakna eget apotek.» 2. Medicinalstyrelsens förslag Medicinalstyrelsen instämde delvis i läkemcdelsutredningens kritik av apoteksväsendets dåvarande organisation. I en till medicinalstyrelsens yttrande fogad VPM framhölls, att man på en viktig punkt var överens med utredningen, nämligen att apotekskollektivet saknade en »slagkraftig ledning». Svagheten

28 ansågs ligga i det kollektiva systemets uppbyggnad. Man ansåg däremot inte att en så långtgående åtgärd som ett förstatligande av apoteksdriften behövde tillgripas för att r å d a bot på bristen av en effektiv ledning av kollektivet. Den enskilda äganderätten till apoteken ansågs vara av värde för apotekens skötsel. I VPM (sid. 56) sades sålunda följande: »Vi h a den uppfattningen, a t t den grad av ekonomisk självbestämmanderätt, som ä n n u finnes, ä r av väsentligt värde för a t t bereda u t r y m m e för enskilt initiativ, omtanke och nyttig personlig insats på apoteken. Det b l i r då, med h ä n s y n även till det förut sagda, angeläget, a t t kollektivet så ändras, a t t det kommer a t t direkt företräda den läkemedelsförbrukande a l l m ä n heten och a t t det genom vaksamhet och positiva åtgärder följer driften vid de enskilda apoteken, så a t t en riktig avvägning k o m m e r till stånd mellan kravet på ekonomisk drift samt allmänhetens och de enskilda apotekarnas intressen.» Styrelsen kom till den slutsatsen, att det berättigade önskemålet om en med större befogenheter utrustad central ledning för apotekskollektivet torde kunna tillgodoses genom att den affärsmässiga sidan av kollektivets ledning lämnades åt en central styrelse, vari utom medicinalstyrelsen även apotekarnas och farmacevternas centrala organ liksom läkarkåren och sjukhusens huvudmän samt allmänheten skulle bli representerade. Behovet av ekonomisk sakkunskap skulle också tillgodoses. Den föreslagna styrelsen ansågs böra fungera som ett apotekskollektivets ekonomiska förvaltningsråd. Den tillskap a d e ledningens arbetsuppgifter preciseras n ä r m a r e i arbetsgruppens VPM (sid. 56). »1) Kontroll av driften på varje enskilt apotek i huvudsak enligt de linjer, efter vilka apotekens avgiftsberednings arbete bedrives. En detaljerad granskning av de enskilda apotekens ekonomi skulle således

alltfort förekomma och ligga till grund för uttagandet av avgifter till kollektivet. 2) På ledningen skulle a n k o m m a a t t tillse, att apotekens avgifter u t m ä t t e s på ett sådant sätt och bestämmelserna d ä r o m u t formades så, a t t å ena sidan initiativ och omtanke från a p o t e k s i n n e h a v a r n a s sida icke försvagades men å den a n d r a kollektivets, d. v. s. det allmännas, intressen tillgodosåges. Bland a n n a t på d e n n a p u n k t skulle apoteksinnehavarnas och kollektivets intressen knytas s a m m a n . Reglerna för u t tagande av avgifter från apoteken skulle därigenom k u n n a utformas så, a t t en personlig insats från apoteksinnehavarens sida, som givit påtagligt ekonomiskt resultat, skulle k u n n a belönas genom större behållen inkomst. 3) På förvaltningsrådet borde a n k o m m a att förvalta kollektivets medel. Även förvaltningen av fonden för reglering av läkemedelsprisen borde med fördel k u n n a a n förtros ett råd av antydd s a m m a n s ä t t n i n g . Fondens medel böra k o m m a till avsedd användning. En enhetlig ekonomisk ledning för apotekskollektivet, vari det a l l m ä n n a h a r ett tillräckligt inflytande, skulle sannolikt på bästa sätt förvalta och nyttiggöra medlen, t. ex. genom försiktig underbalansering av apotekskollektivet, genom forskningsverksamhet i syfte a t t erhålla prisbilligare läkemedel etc. 4) Ledningen skulle förhandla i frågor, som röra kollektivets centrala ekonomiska angelägenheter och alltså bland a n n a t ingå som part vid förhandlingar om löneavtal med skilda personalkategorier. Som redan n ä m n t s , skulle därigenom en nu rådande oformlighet elimineras. 5) Vidare skulle ledningen bevaka, att läkemedelstillverkningen på apoteken bedreves i så effektiva former som möjligt och att alla motiverade centraliseringsmöjligheter därvidlag tillvaratoges. 6) Rationaliseringsidéer av beprövat värde skulle av förvaltningsrådet i olika former föras ut till apoteken. Befogenheter måste, som redan n ä m n t s , tilläggas ledningen. Där råd och upplysningar icke kunna förväntas giva erforderliga resultat, måste en viss direktivrätt gentemot de enskilda apotekarna k o m m a till användning.» Om de fördelar, som skulle v i n n a s genom den föreslagna anordningen sägcs i nyssnämnda VPM följande:

29 »Apotekskollektivet skulle genom den skisserade anordningen förändras från det nuvarande statistiska systemet för uttaxering och uppbörd av allmänna avgifter samt gäldande av kollektivets gemensamma omkostnader till en effektiv företagsledning för apoteksväsendet, där det allmänna ägde tillbörligt inflytande och inom vilket en smidig anpassning efter växlande förhållanden inom läkemedelsområdet vore säkrad. Apotekskollektivets och apotekens centrala administration skulle härigenom kunna bliva både bättre samordnad och mera förenklad än nu. Förvaltningsrådet och dess verkställande organ skulle icke vara en påbyggnad på den nuvarande administrativa apparaten utan i stället övertaga åtskilliga uppgifter, som nu ligga på andra organ, t. ex. apotekens avgiftsnämnds och apotekens avgiftsberednings åligganden. Det skulle även övertaga de ärenden rörande apotekskollektivets och de enskilda apotekens ekonomi, vilka nu handläggas av medicinalstyrelsen. Det synes som om man relativt lätt skulle kunna genomföra en adekvat uppdelning av arbetsuppgifterna mellan det ekonomiska organet — driftledningen — och medicinalstyrelsen med dess allmänna hälso- och sjukvårdsintressen. En avlastning av medicinalstyrelsen skulle alltså följa. Sannolikt skulle även vissa av de funktioner, som nu ombesörjas av apotekarkårens egna organ, kunna övertagas av driftledningen.» i. Apotekarkårens förslag Med anledning av läkemedelsutredningens betänkande avgav apotekarkårens organisationer, d. v. s. apotekarsocieteten och dåvarande apotekarförbundet, vilka senare samraanslagits, år 1952 ett förslag till rationaliseringsåtgärder inom apoteksväsendet. I förslaget framhöll organisationerna angelägenheten av att statens befogenheter i fråga om den affärsmässiga ledningen av apoteksväsendet samlades till ett nytt organ, benämnt statens apoteksnämnd. Enligt förslaget borde nämnden organiseras på sådant sätt och förses med sådan kompetens, att den snabbt skulle kunna vidtaga erforderliga åtgärder för tillgodo-

seende av såväl allmänhetens krav på billiga läkemedel som apoteksinnehavarnas på en skälig bärgning. Handhavandet av de angelägenheter som mera direkt hör till hälso- och sjukvården föreslogs fortfarande tillkomma medicinalstyrelsen. Om nämndens sammansättning sades följande. »Kungl. Maj :t bör utse ordförande. 1 nämnden böra vidare ingå dels två sakkunniga på det ekonomiska området, nämligen en skicklig företagsledare och en vetenskapligt skolad expert, dels en högre förvaltningstjänsteman och dels en representant för medicinalstyrelsen. Dessa ledamöter böra ävenledes utses av Kungl. Maj :t. I nämnden böra slutligen ingå två apoteksinnehavare, tillsatta av apotekarsocietetens direktion. Nämndens uppgifter synes nödvändiggöra, att i dess stat kostnader för ständig sekreterare och erforderlig kanslipersonal upptagas.» Nämndens huvudsakliga uppgifter föreslogs bli följande. »1. att hos Kungl. Maj :t föreslå grunder för läkemedels taxering samt att utfärda medicinaltaxa; 2. att, efter förhandlingar, hos Kungl. Maj :t föreslå ändring i grunderna för fastställande av apotekens rörelsevinster, d. v. s. av apoteksinnehavarnas behållna inkomster; 3. att revidera apotekarsocietetens direktions verksamhet som avgiftsberedning; 4. att inspektera förvaltningen av regleringsfonden och i vissa fall enligt regler, som fastställas av Kungl. Maj :t, besluta om dess användning; 5. att med uppmärksamhet följa den ekonomiska utvecklingen inom apotekskollektivet samt föreslå och i vissa fall vidtaga de åtgärder, som kunna finnas påkallade; 6. att avgiva yttrande till medicinalstyrelsen i frågor angående nyanläggning eller nedläggande av apotek eller filialapotek eller rörande förändring av apotekens natur; 7. samt att uppmärksamt följa utvecklingen av priserna å färdiga läkemedel och råvaror både på den inhemska

30 marknaden och världsmarknaden samt hos Kungl. Maj :t föreslå vidtagande av erforderliga åtgärder.» Organisationerna ansåg vidare att en ny organisation av kollektivets ledning var nödvändig. »Det synes emellertid vara nödvändigt att med hänsyn till de nya uppgifter som under senare år ålagts den centrala administrationen även i övrigt göra densamma mera lättarbetad och ändamålsenlig. Det torde därför vara erforderligt att öka ledningens befogenheter. Det är vår avsikt att anställa kvalificerad ekonomisk arbetskraft, som kan lägga rent företagsekonomiska synpunkter på driften av det storföretag, som apotekskollektivet utgör, och som garanterar, att fortlöpande kontakt hålles med utvecklingen på företagsekonomiens område, särskilt i vad rör distributions- och produktionsfrågor. Här är icke platsen att närmare ingå på de uppgifter, som komma att åligga den ifrågavarande arbetskraften, men som exempel kan nämnas jämförelser mellan driftkostnaderna på olika apotek och olika typer av apotek, sådan kostnadsberäkning som erfordras för en rationellare kvantitetsrabattering på såväl försäljnings- som inköpssidan samt uppläggande av en mera omfattande ekonomisk statistik.» Med utgångspunkt härifrån framlade man en organisationsplan, vilken i alla väsentliga avseenden sammanfaller med den som nu gäller för apotekskollektivet. Organisationens funktionsduglighet diskuteras senare. 4. Granskning av de tidigare avgivna förslagen 1946 års läkemedelsutrednings förslag. Kommittén har övervägt huruvida en i form av statligt monopol driven detaljhandel med läkemedel har förutsättningar att drivas rationellt och kostnadsbesparande och utan att berättigade krav på service behöver eftersättas. Den lämpligaste formen för drivande av ett monopolföretag som skulle omfatta hela riket vore därvid enligt kommitténs mening aktiebolagsformen, varvid bolaget icke borde vara bundet vid det

statliga lönereglementet utan ha frihet beträffande lönesättningen på samma sätt som ett enskilt aktiebolag. Vissa speciella förhållanden r ö r a n d e apoteken gör emellertid att möjligheterna att — antingen som statligt eller enskilt mångfilialföretag — på ett rationellt sätt driva en riksomfattande apoteksrörelse ter sig mindre sannolika. Även om det stora varusortiment som apoteken måste föra, icke utgör något hinder för rationell drift inom ett storföretags ram, kommer dock den till detaljhandeln med läkemedel inom apoteken knutna hantverksmässiga tillverkningen att föra med sig mycket besvärliga komplikationer, dels i fråga om sysselsättningsförhållandena och dels när det gäller kontrollen över arbetsställenas verksamhet. Förutsättningarna för en dylik kontroll utan en omfattande central administration är mycket små. Ett effektivt utnyttjande av de enskilda enheternas arbetskraft, inredning och apparatur torde därför bättre kunna nås genom en modifiering av det nuvarande systemet, inom vilket apoteksinnehavaren och det enskilda arbetsställets föreståndare bör ges ökat ekonomiskt intresse, för att man inom den nuvarande ramen — med apoteken som självständiga enheter — skall få ett effektivt arbetande apoteksväsende. Medicinalstyrelsens förslag. De av medicinalstyrelsen anförda grundläggande principerna, nämligen bibehållande av självständiga apotek men med den affärsmässiga sidan av kollektivets högsta ledning överlämnad åt en central styrelse med företrädare för det allmänna i majoritet, anser kommittén vara väl värda att ta fasta på. Apotekarorganisationernas förslag. Detta förslag h a r flera likheter med medicinalstyrelsens, men det föreligger en principiell skillnad mellan de två förslagen. Medan det av medicinalsty-

31 relsen föreslagna förvaltningsrådet närmast skulle få en ställning motsvarande den som styrelsen eller bolagsstämman har i ett aktiebolag skulle den av apotekarorganisationerna föreslagna statens apoteksnämnd vara en utanför kollektivet stående överordnad myndighet. Förslaget om en apoteksnämnd har flera goda sidor, varför kommittén ansett sig böra ta de tankar som tydligen legat bakom förslaget under allvarligt övervägande. I jämförelse med de existerande förhållandena har en administration med en apoteksnämnd betydande fördelar. Samhället skulle på ett smidigt sätt få den kontroll över apoteksväsendets ekonomi som man önskar och apotekarkåren skulle få tillfälle att erhålla stimulerande impulser från nämnden i ekonomiska frågor, främst kanske tack vare den erfarenhet från a n d r a delar av näringslivet som vissa av nämndens ledamöter förutsattes komma att ha. Vidare skulle de ekonomiska uppgifter beträffande apoteksväsendet som nu åligger olika myndigheter i stort sett samlas till ett ställe.

C. Kommitténs

överväganden och förslag

1. Allmänt

Såväl medicinalstyrelsen som apotekarnas organisationer gav i sina remissyttranden över 1946 års läkemedelsutrednings förslag uttryck åt den uppfattningen, att apoteksväsendet borde underställas ett topporgan, vari det allm ä n n a gavs en stark representation. Detta topporgan skulle ha till huvudsaklig uppgift att övervaka apoteksväsendet i ekonomiskt avseende. Av yttrandena — främst medicinalstyrelsens — framgår klart, att en stor del av de brister i fråga om apoteksväsendet, vilka påpekats av 1946 års läkemedelsutredning, bottnat i frånvaron av en på

det ekonomiska området s a m o r d n a n d e och effektiv ledning av apotekskollektivet. De rent organisatoriska brister, som förelåg, förklarade sig apotekarorganisationerna ha för avsikt att avhjälpa genom en fullständig omorganisation av kollektivets ledning. Denna omorganisation kom sedermera till stånd och sedan några år är ledningen av apotekskollektivet organiserad efter de i remissyttrandet angivna p r i n c i p e r n a . En redogörelse för den nuvarande organisationen har lämnats i inledningen till detta kapitel. Omorganisationen har utan tvivel medfört avsevärda förbättringar beträffande administrativa och andra förhållanden inom apoteksväsendet. Den nya organisationen har sannolikt även bidragit till en förbättring av den allmänna driftsekonomin inom apoteksväsendet, men kommittén anser dock icke att en tillfredsställande ordning i detta avseende ännu nåtts. Av den i kapitlet om avgiftssystemet redovisade undersökningen beträffande de enskilda apotekens driftsekonomi framgår, att den ekonomiska sidan av apoteksrörelsen fortfarande uppvisar påtagliga brister. Främsta anledningen härtill ligger utan tvivel i det hittills gällande avgiftssystemet. Detta utgör emellertid i sig självt intet hinder för en rationell apoteksdrift och det borde därför ha förelegat goda möjligheter för kollektivets ledning att till stor del neutralisera avgiftssystemets negativa verkningar. Att så icke skett i tillfredsställande utsträckning beror säkerligen varken på oförmåga eller avsaknad av god vilja, utan har sin grund i organisationsformen som sådan. En ledning, som enligt nuvarande system utses av vissa valmän, kan icke förutsättas ha reella möjligheter att konsekvent genomföra åtgärder, som för valmännen ter sig ofördelaktiga, även om det rör sig

32 om samhällsekonomiskt betydelsefulla överväganden. Medicinalstyrelsen har i sitt remissyttrande framhållit nödvändigheten av en »slagkraftig ledning» av kollektivet och kommittén är sålunda i likhet med medicinalstyrelsen av den uppfattningen att dylik ledning — framför allt i ekonomiska sammanhang — blir möjlig endast om densamma erhåller ett samhälleligt stöd. Inom nuvarande organisation finns redan möjlighet att låta samlade erfarenheter och kunskaper komma den enskilde apoteksinnehavaren tillgodo i dennes ledning av sitt apotek, men detta kan endast ske i form av råd och anvisningar. En rationell apoteksdrift torde dock kräva möjlighet till vissa förelägganden för apoteksinnehavarna i fråga om de enskilda apotekens driftsekonomi, om garanti skall vinnas att ledningens intentioner beaktas. Apotekarkåren torde nämligen få anses så heterogen i vad avser affärsmässiga överväganden, att enbart råd och anvisningar icke kan anses tillräckliga. Sammanfattningsvis vill kommittén framhålla, att i en rationell läkemedelsorganisation apoteken bör bibehålla sin nuvarande ställning som enskilda företag. En förutsättning härför är emellertid att de inordnas under en gemensam ledning, vars målsättning inrymmer ett klart tillgodoseende av samhällsekonomiska intressen i fråga om läkemedelsförsörjningen och vilken har befogenheter och möjligheter att genomföra behövliga åtgärder för att nå detta mål. Man kan då bibehålla vinstintresset såsom drivande faktor för den enskilde apoteksinnehavaren och samtidigt inrikta hans strävanden i positiv samhällsekonomisk riktning. Detta kräver emellertid ett samhälleligt organ med uppgift att i ekonomiskt hänseende ha överinseende över apoteksväsendet och

med befogenheter att tillse att detta bedrives så rationellt, kostnadsbesparande och ändamålsenligt som möjligt. Kommittén föreslår därför att ett dylikt organ, benämnt »apoteksnämnden», inrättas. I det följande avsnittet lämnar kommittén en närmare redogörelse för apoteksnämnden och dess verksamhet. 2. Apoteksnämnden

Avgränsningen mellan medicinalstyrelsen och apoteksnämnden Apoteksnämnden bör omhänderha huvuddelen av de uppgifter av administrativ och ekonomisk natur i fråga om apoteksväsendet, vilka nu åvilar andra statliga organ. Frågor rörande förhållanden inom apoteksväsendet som direkt hänför sig till allmän hälso- och sjukvård förutsattes dock kvarbliva under medicinalstyrelsen. På medicinalstyrelsen ensam bör falla frågor angående 1) farmacevtiskt-tekniska förhållanden inom apoteksrörelsen, 2) allmän hygien på apoteken, 3) den farmacevtiska utbildningen, 4) disciplinärenden, 5) säkerhetsföreskrifter, 6) registrering av farmacevtiska specialiteter och därmed sammanhängande uppgifter (kontroll, prisgranskning e t c ) , 7) läkemedelsfrågor av speciell eller allmän natur (recepttvång, narkotikakontroll e t c ) , 8) stickprovsgranskning av apotekens taxering, 9) inrättande eller nedläggande av läkemedelsdistributionsställen motsvarande nuvarande läkemedelsförråd av typ B eller C, samt 10) förslag till Kungl. Maj:t angående tilldelande av privilegium på apotek.

33 Medicinalstyrelsen bör efter apoteksnämndens underrättande äga att 1) hos Kungl. Maj :t föreslå inrättande eller nedläggande av apotek, och 2) besluta om inrättande eller nedläggande av filialapotek och apoteksförråd. Avgränsningen mellan och apotekarsocieteten

apoteksnämnden

Nämnden föreslås bli ett organ som leder den ekonomiska utvecklingen i stort beträffande apoteksväsendet. Den får närmast betraktas som ett mellanting mellan statligt organ och samarbetsorgan mellan det allmänna och apotekarna. Nämnden skall svara för de stora linjerna, medan beslut och verkställighet i övrigt skall ligga hos apotekarsocietetens direktion. Härigenom bibehålles apotekarsocietetens omedelbara inflytande över apotekskollektivet. Direktionen förutsattes även i fortsättningen bli tillsatt på samma sätt som nu, d. v. s. av kårens egna organ. Eftersom samhället delegerar det omedelbara inflytandet till den enskilda korporationen, bör kårens självstyre auktoriseras. Apoteksnämndens

uppgifter

Allmän uppgift. Nämnden bör ha till allmän uppgift att i ekonomiskt hänseende övervaka apoteksväsendet och yerka för att detta bedrives så rationellt, kostnadsbesparande och ändamålsenligt som möjligt utan eftersättande av säkerhets- och kvalitetssynpunkter och med tillgodoseende av allmänhetens berättigade anspråk på snabb och bekväm tillgång till behövliga läkemedel. För utövande av sina befogenheter bör nämnden hos Kungl. Maj:t kunna föreslå erforderliga åtgärder. I fråga om apoteksväsendets allmänt 3—804060

ekonomiska samt organisatoriska och administrativa förhållanden bör nämnden kunna föreslå apotekarsocietetens direktion sådana dispositioner som tillgodoser den allmänna samhällsekonomiska målsättningen. Skulle därvid enighet om de föreslagna åtgärderna icke kunna vinnas med apotekarsocieteten, bör nämnden kunna underställa Kungl. Maj:t berörda frågor. Särskilda uppgifter. Det bör särskilt åligga n ä m n d e n : 1) att på sätt som Kungl. Maj:t förordnat besluta om jämkning av medicinaltaxegrunderna dels årligen före den 1 oktober för det följande kalenderåret, sedan apotekarsocietetens direktion framlagt beräkningar av apoteksväsendets intäkter och kostnader under närmast följande kalenderår, dels ock därutöver för tid under löpande kalenderår, när så befinnes erforderligt, 2) att följa prisutvecklingen på läkemedelsområdet i in- och utlandet, 3) att på sätt som Kungl. Maj:t förordnat bestämma grunderna för fastställande av dels apotekens rörelsevinster, dels ock de avgifter som apoteken skall betala ävensom de bidrag de skall erhålla, 4) att granska apotekarsocietetens direktion åvilande uttaxering av avgifter från apoteken samt direktionens förvaltning av avgiftsmedlen, 5) att förvalta kollektivets fonder, 6) att följa de enskilda apotekens ekonomiska skötsel, 7) att på begäran av medicinalstyrelsen avge yttrande i frågor angående inrättande eller nedläggande av läkemedelsdistributionsställen och eljest då nämnden så finner påkallat inge förslag i dylika frågor, 8) att avgöra frågor angående förvärv av fast egendom i det av kommittén föreslagna ACO-bolaget,

34 9) att utse en revisor jämte suppleant att tillsammans med de av apotekarsocieteten valda revisorerna granska direktionens förvaltning och räkenskaper samt 10) att utse en revisor jämte suppleant att tillsammans med de av ACObolaget valda revisorerna granska detta bolags förvaltning och räkenskaper. Befogenheter Nämnden bör äga 1) att genom apotekarsocietetens direktion erhålla de uppgifter som nämnden finner erforderliga för fullgörandet av sitt uppdrag, samt 2) att hos apotekarsocietetens direktion påkalla åtgärder i fråga om enskilt apoteks ekonomiska drift. Nämndens sammansättning Beträffande graden av det inflytande som apotekarsocieteten bör få utöva i apoteksnämnden vill kommittén anföra

följande. Landets läkemedelsförsörjning är i första hand en samhällsangelägenhet. Det synes därför naturligt, att samhället bör få det avgörande inflytandet i apoteksnämnden. Detta torde böra åstadkommas genom att nämndens majoritet företräder samhällsintressen av olika slag, nämligen allmänna hälsovårds-, sociala och samhällsekonomiska intressen. Apoteksnämnden bör därför inrymma såväl representanter för hälsovården och läkemedelskonsumenterna som företagsekonomiskt erfarna personer. Det bör i sammanhanget erinras om, att de senaste årtiondenas utveckling lett till, att apoteken i allt större utsträckning blivit distributionsorgan för fabrikstillverkade läkemedel, medan dess uppgift som tillverkare av läkemedel allt mera trängts tillbaka. Denna utveckling ger ökad betydelse åt de distributionsekonomiska frågorna. I anslutning till nyssnämnda uppfattning föreslår kommittén, att apoteksnämnden gives följande sammansättning.

Ordinarie ledamöter Ordförande 3 representanter för det allmänna, därav två med erfarenhet inom varudistributionen

Utses av Kungl. Maj:t som bland dem därjämte utser vice ordförande

1 läkare 3 apoteksinnehavare

Utses av Sveriges läkarförbund Utses av Apotekarsocieteten

Suppleanter För envar ordinarie ledamot utses personlig suppleant att vid förfall inträda. Organisation

m. m.

Hos nämnden skall finnas en hel- eller deltidsanställd sekreterare med juridisk eller annan lämplig utbildning jämte den personal i övrigt som kan vara erforderlig.

Då så befinnes lämpligt, bör ärendena föredragas av de av apotekarsocieteten utsedda ledamöterna i nämnden eller av tjänstemän inom apotekskollektivet. Apotekarsocieteten bör tillhandahålla lokaler och för rutinarbete erforderlig personal. Samtliga kostnader för nämnden och dess verksamhet bör bestridas av apotekskollektivets medel. Ersättning till nämndens ordförande och övriga ledamöter samt suppleanter fastställes av Kungl. Maj:t.

35 Ett förslag till instruktion för apoteksnämnden återfinnes i bilaga 1. Enligt kommitténs i det föregående framlagda förslag om inrättande av apoteksnämnden förutsattes dels att den nuvarande apotekens avgiftsnämnd upphör, eftersom dess arbetsuppgifter föreslås bli övertagna av apoteksnämnden, dels att apoteksnämnden får bemyndigande att fastställa medicinaltaxegrunderna, dels ock att medicinalstyrelsens skyldighet att förvalta fonden för reglering av läkemedelspriserna upphör, då

denna fond — med beteckningen ändrad till apoteksväsendets prisregleringsfond — föreslås förvaltad av apoteksnämnden. Den medelsförvaltning som apoteksnämnden föreslås få ansvaret för omfattar — utom nyssnämnda prisregleringsfond — även apotekskollektivets dispositionsfond. Denna kommer såsom föreslås i kap. IX att utgöra återstoden av apoteksväsendets för pensioneringsändamål avsedda fonder, sedan dessa till en del tagits i anspråk för särskilda ändamål.

K A P I T E L IV

Apoteksväsendets distributions verksamhet

A.

Omsättningsutvecklingen

Utvecklingen under de senaste 35 åren av läkemedelsförbrukningen i vårt land kan beträffande värdet belysas genom följande uppgifter om apotekens omsättning. Tabell 1. Apotekens omsättning 1957

1922—

År

Totalomsättning i milj. kronor

1922 1927 1932 1937 1942 1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957

38,2 37,2 39,4 50,7 69,2 l ii3,3 122,1 138,6 149,0 167,2 193,1 202,8 214,6 241,0 277,8 321,2

1 Från år 1947 exkl. försäljningen från de s. k. distriktslaboratorierna, vilkas verksamhet började år 1946.

Omsättningen har sålunda, särskilt markerat på senare tid, visat en kraftig ökning. Orsakerna härtill är sannolikt flera, men torde till stor del få sökas i utvecklingen på läkemedelsområdet under de senaste två decennierna, karakteriserad bland annat genom tillkomsten av ett stort antal nya, ofta komplicerade och dyra preparat, som

medverkat till en höjning av beloppet per expedition. Exempel härpå erbjuder antibiotika, kortisonpreparat, hormonpreparat och många andra grupper. Sådana preparat har i stor utsträckning undanträngt tidigare använda billigare och mindre effektiva läkemedel. Vidare har säkerligen den allmänt höjda levnadsstandarden och en gynnsam inkomstutveckling lett till ökad efterfrågan och konsumtion även på läkemedelsområdet. Till en del har naturligen även förändringar i penningvärdet bidragit till omsättningsökningen, även om de direkta prishöjningarna synes ha varit mera begränsade. Vad angår utvecklingen under åren 1955—1957, då omsättningsökningen varit särskilt stor, är denna sannolikt i betydande grad en följd av den s. k. läkemedelsreformen, innebärande att läkemedel från och med år 1955 tillhandahålles allmänheten till nedsatt pris och i vissa fall kostnadsfritt. Under de tre år som gått, sedan reformen genomfördes, h a r de belopp, som sammanlagt för kostnadsfria cch prisnedsatta läkemedel utbetalats av riksförsäkringsanstalten, varit: 1955 1956 1957

39,4 milj. kronor 51,7 » » 64,0 ») »

Kostnaderna under första året motsvarade ungefär förhandsberäkningarna. Den starka stegringen därefter har föranlett tillsättande den 26 april 1957

37 av särskilda sakkunniga med uppgift att ompröva utformningen av den s. k. läkemedelsförmånen. I direktiven för de sakkunniga anförde därvid statsrådet och chefen för socialdepartementet bl. a. följande: »Kostnaderna för läkemedelsreformen beräknades vid lagstiftningens tillkomst uppgå till 34 milj. kronor om året. Redan det första året som reformen var i kraft visade sig kostnaderna överstiga de beräknade med mer än 5 milj. kronor. Under 1956 steg utgifterna till inemot 52 milj. kronor, och om tendensen hittills under innevarande år visar sig bestående torde kostnaderna i år komma att stiga till ett belopp, som närmar sig det dubbla mot vad som förutsetts vid reformens tillkomst. Kostnadsstegringen har försiggått i ungefär samma takt beträffande de kostnadsfria och de prisnedsatta läkemedlen. Vid läkemedelsreformens tillkomst ansåg statsmakterna angeläget att sjukkassornas kostnader för reformen höll sig inom den uppdragna ramen. Det är under sådana förhållanden givet, att den avsevärda och som det vill synas alltmera tilltagande ökning, som utgifterna för läkemedelsförmånen undergår, utgör särskild anledning att pröva möjligheterna till en begränsning av sjukkassornas kostnader. I all synnerhet gäller detta om det vid en undersökning skulle visa sig, att reformens konstruktion lett till en större konsumtion av läkemedel än som motsvaras av medicinskt välmotiverade behov. Även sett från synpunkten att medborgarnas skydd vid sjukdom bör anordnas på ett sådant effektivt sätt som tillgängliga resurser tillåter är det ingalunda självklart, att kostnaderna för läkemedelsförmånen bör tillåtas undergå en ständig stegring. Härigenom minskas nämligen utrymmet för andra måhända mera angelägna förbättringar av förmånerna vid sjukdom. Med hänsyn till den fortlöpande kostnadsökning, som visat sig förknippad med den nuvarande utformningen av läkemedelsreformen, och de svårigheter, som kan förmodas möta att inom ramen för detta system motverka utgiftsstegringen, kan det ifrågasättas, om man bör bygga vidare på det nuvarande systemets grund. Tiden synes enligt min mening i stället vara mogen att mera förutsättningslöst ompröva hela läkemedelsreformen. Frågan härom bör uppta-

gas av särskilda utredningsmän, varvid utredningsmannen för översyn av sjukkassetaxan m. m. bör befrias från den del av sitt uppdrag, som avser läkemedelsreformen. Utgångspunkten för utredningsmännens arbete bör vara att medborgarna liksom för närvarande skall beredas skydd mot att vid sjukdom betungas med alltför stora utgifter för erforderliga läkemedel samtidigt som totalkostnaderna hålles inom en någorlunda fast ram. Av vikt är också, att det administrativa arbetet för läkare, apotek och myndigheter inskränkes så långt det är möjligt och att allmänheten får tillgång till läkemedelsförmånerna utan större omgång. När det gäller att finna det system, inom vilket dessa synpunkter bäst kan tillgodoses, synes utredningen böra bedrivas helt förutsättningslöst. Det kan måhända visa sig erforderligt att göra en viss analys av orsaken till att det nuvarande systemet utvecklar sig på sätt förut anförts.» »Vilket system som än väljes för läkemedelsreformen bör frågan om motsvarigheten till den nuvarande förmånen av kostnadsfria läkemedel ägnas uppmärksamhet. För närvarande är denna förmån uppbyggd efter principen att endast sådana läkemedel, som är specifika för en viss sjukdom, lämnas utan kostnad för den enskilde. Detta medför, att vissa sjukdomar, som i och för sig borde berättiga till kostnadsfria läkemedel, svårligen kan inordnas i det nuvarande systemet för denna förmån.» Som av det sagda framgår synes ett flertal faktorer ha medverkat till den kraftiga ökning, som apotekens sammanlagda omsättning uppvisat. För ytterligare belysning av frågan förtjänar det emellertid framhållas, att läkemedelskostnaderna för närvarande trots allt icke drager nämnvärt större del av nationalinkomsten än före senaste världskriget: index 1939 index 1954 nationalinkomst 100 354 apotekens omsättning 100 374 Omsättningsutvecklingen i framtiden låter sig för närvarande knappast bedöma med någon större grad av säker-

38 het på längre sikt. Erfarenheten har visat, att vissa svårigheter möter även vid de kortsiktiga ekonomiska prognoser, som numera årligen uppgöres för apoteksväsendet och vilka som regel icke avser förhållandena längre än intill en tidpunkt högst ett och ett halvt år fram i tiden. Vissa slutsatser beträffande den fortsatta utvecklingen torde emellertid kunna göras. Även vid oförändrade konjunkturförhållanden torde i varje fall en avmattning i den hittillsvarande omsättningsökningen icke få hållas för osannolik. En eventuellt kommande konjunkturnedgång får givetvis en bromsande effekt på läkemedelskonsumtionen. Visserligen har läkemedel i princip karaktären av nödvändighetsvaror men en viss grad av överkonsumtion på läkemedelsområdet anses emellertid från olika håll förekomma för närvarande, och denna torde vara relativt inkomstkänslig. En eventuell ändring av läkemedelsreformen i mera restriktiv riktning kommer säkert att få en dämpande inverkan på läkemedelskonsumtionen och därmed på omsättningsutvecklingen. Å andra sidan kan man även peka på faktorer, som kan väntas påverka omsättningen i positiv riktning. Enbart den nuvarande befolkningsökningen med omkring 50 000 personer per år kommer vid oförändrad konsumtion per invånare att medföra en omsättningsökning med ett par miljoner kronor per år. Det stigande antalet åldringar i landet kan därjämte komma att medverka till en ytterligare stegring av omsättningen. Resultatet av i det föregående nämnda olika faktorer, som kan influera på läkemedelskonsumtionen, kan icke bedömas med större säkerhet. För den närmaste framtiden synes dock, förutsatt att en mera markant lågkonjunktur icke in-

träffar, en viss ytterligare omsättningsökning vara sannolik. Det torde emellertid vara realistiskt att räkna med att denna blir av mindre omfattning än under de senaste åren. B. Försäljningens fördelning på olika typer av distributions enheter m. m. I det följande redovisas sammanställningar rörande apotekens försäljning m. m. Av dessa framgår att under senare tid förskjutningar skett i försäljningens fördelning på olika typer av distributionsställen, på olika grupper av varor och till olika kategorier av avnämare. Det statistiska materialet har i stor utsträckning hämtats ur apotekens deklarationer till apotekens avgiftsberedning. Bearbetningen av materialet har för kommitténs räkning delvis verkställts av apotekarsocieteten. Tabell 2. Försäljningens uppdelning konsumentgrupper

pä

Miljoner kronor Därav Totalförsäljning till konsumenter

1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957

149,0 167,2 193,1 202,8 214,6 241,0 277,8 321,2

övriga genom sjuk- till allsjuk- hus mänhus- leve- heten apotek 7,2 7,9 8,4 7,9 8,7 9,8 10,3 10,8

-141,8-159,322,5 22,5 22,6 23,4 26,9

162,2 172,4 183,3 207,8 241,0

-310,4-

Försäljningen till sjukvårdsinrättningar — särskilt försäljningen genom sjukhusapotek — synes ha ökat mindre än försäljningen till allmänheten. Sålunda har, trots tillkomsten av två nya sjukhusapotek under tiden, försäljningen genom sjukhusapotek blott ökat med

39 50 procent mellan åren 1950 och 1957, medan den totala ökningen av försäljningen till konsumenter under samma tid ökat med 115 procent. Till en del torde detta ha sin grund i läkemedelsreformens inverkan på allmänhetens läkemedelskonsumtion. För år 1956 har, så långt materialet i apotekens redovisningar tillåtit, genomförts en uppdelning av försäljningen på olika typer av distributionsslällen m. m. I denna redovisning finns viss del av försäljningen ej uppdelad på respektive typer av distributionsställen. Detta gäller främst den försäljning som faller u n d e r den tidigare nämnda läkemedelsförmånen och som riksförsäkringsanstalten i efterhand lämnar ersättning till apoteket för. För att den totala försäljningen genom de olika typerna av distributionsställen skall erhållas har en bedömningsmässig fördelning av dessa poster i omsättningsavseende gjorts. Av denna översikt framgår, att 38 procent av apoteksväsendets externa försäljning år 1956 utgjordes av kreditförsäljning. Detta är väsentligt mera än Tabell 3. Försäljningens fördelning på olika typer av distributionsställen år 1956 Miljoner kronor Typ av distributionställe Kontant- Kreditförsäljn. försäljn. Summa apotek filialapotek. . . apoteksförråd, läkemedelsförråd medicinlådor.. kommissionä-

143,0 12,3 1,2

7,1 0,3

228,1 19,4 1,5

5,0 8,8

0,1 3,5

5,1 12,3

0,8

0,3 10,3

1,1 10,3

171,1

106,7

277,8

2 2 2

sjukhusapotek 1 2

Därav sjukhusleveranser 26,0 milj. kronor. Försäljningen upptagen som kontantförsäljning, ehuru redovisning sker till apoteket efter utgången av varje månad.

tidigare och beror bland annat på läkemedelsreformen. Den del av kostnaden för av reformen omfattade läkemedel, som numera betalas genom riksförsäkringsanstalten, uppgick nämligen till närmare hälften av hela kreditförsäljningen och utgjorde år 1956 18,6 procent av den totala externa omsättningen. Denna kredit är dock relativt kortvarig, nämligen i genomsnitt omkring tre veckor. Vidare framgår av uppställningen att endast en förhållandevis liten del av omsättningen hänför sig till det stora antalet underordnade distributionsenheter.

C. Försäljningens

struktur

Apotcksförsäljningens struktur har under de senaste decennierna förändrats i mycket hög grad. Främst sammanhänger detta med en starkt markerad förskjutning av försäljningen från lösviktsvaror och individuellt komponerade läkemedel mot färdiga konsumentförpackningar, men även andra omständigheter inverkar. Bland dessa skall märkas i första hand recepturförsäljningens alltmera ökade andel av totalförsäljningen. Fördelningen på receptur och handköp Intill början av 1940-talet utgjorde den icke receptbelagda försäljningen (s. k. handköpsförsäljning) en värdemässigt större del än försäljningen i receptur. Numera utgör recepturförsäljningen två tredjedelar av hela omsättningen. Receptantalet har under de senaste tjugo åren fortgående ökat. Särskilt markerad har ökningen av värdet varit efter läkemedelsreformens genomförande vid årsskiftet 1954—1955. Utvecklingen belyses genom omstående tabell 4. Siffrorna i denna utgör bruttoförsäljningsvärden. Rabatter vid

40 Tabell 4. Försäljningens

År

1939 1944 1949 1952 1953 1954 1955 1956 1957

fördelning på receptur och handköp

HandköpsomRecepturomsättning miljoner sättning miljoner kronor (brutto) kronor (brutto) 24,0 52,0 81,0 115,0 118,7 124,5 151,8 176,8 208,4

försäljning till sjukvårdsinrättningar samt vissa provisioner har således ej avdragits. Summan av dessa rabatter och provisioner varierar ungefärligen mellan en och två miljoner kronor per år. Uttrycket recipe avser varje enskild förskrivning på receptet. Ett recept kan sålunda omfatta ett eller flera recipe. Som synes har antalet recipe ungefär tredubblats på tjugo år. Den värdemässiga recepturomsättningen har emellertid stigit väsentligt mer, eftersom även genomsnittspriset per recipe under tiden har tredubblats. En särskilt stor höjning inträffade mellan åren 1954 och 1955. Denna torde till någon del ha berott på ökade priser på extemporeberedda läkemedel men till den alldeles övervägande delen synes ökningen ha orsakats av en — efter läkemedelsreformens genomförande — allmän övergång till förskrivning av genomsnittligt större förpackningar än tidigare. För detta senare antagande talar också, att antalet recipe — trots den stora ökningen i recepturomsättningen — sjönk från år 1954 till år 1955. Fördelningen på olika varugrupper

Särskilt intresse erbjuder frågan om hur apotekens försäljning fördelar sig på olika slag av varor — i synnerhet för-

34,5 40,5 59,0 80,0 86,0 92,0 91,1 102,8 114,4

1939—1957

Recipe antal i miljoner

Genomsnittspris per recipe kronor

8,4 13,7 17,6 19,7 20,4 20,9 20,4 21,4 23,4

2,85 3,80 4,60 5,80 5,80 5,95 7,45 8,25 8,90

hållandet mellan fabrikstillverkade och apoteksberedda preparat. Som i annat sammanhang nämnts, förekom ursprungligen vid sidan av läkemedelsråvaror och en del fria handelsvaror endast läkemedel, som framställts på apoteken. Ännu vid tiden omkring första världskriget var de fabriksberedda färdigpreparaten relativt fåtaliga. I och med den moderna läkemedelsindustriens uppsving fick d e s s a p r e p a r a t — från 1934 under registreringsplikt och benämnda farmacevtiska specialiteter — alltmer ökad användning och utgör numera den dominerande delen av försäljningen. Samtidigt har i recepturförsäljningen andelen av s. k. extemporeberedningar — av läkaren individuellt komponerade läkemedel — successivt minskat. I handköpet har den tidigare relativt betydande försäljningen av lösviktsberedningar, droger m. m. likaledes fått ge vika för färdigförpackningar. Dessa utgöres i både receptur och handköp dels av industriprodukter, dels av förpackningar, som färdigställts inom apoteksväsendet. Sifferuppgifter från tidigare år om de olika varornas andel i försäljningen finns endast i vissa specialundersökningar. Sålunda lämnade medicinalstyrelsen i en skrivelse till Kungl. Maj:t

41 den 24 april 1941 rörande vissa ekonomiska förhållanden inom apotekskollektivet bl. a. följande uppgift: »Gjorda undersökningar utvisa att en b e t y d a n d e del (40—50 %) av apotekens i riket totala omsättning belöper sig på försäljning av s. k. fannacevtiska specialiteter, d. v. s. fabriksframställda läkemedel i såd a n a förpackningar, vari de äro avsedda a t t tillhandahållas förbrukaren.»

Vidare undersöktes ett större receptmaterial från år 1947 av med. lic. Sven Hammarskjöld på uppdrag av 1946 års läkemedelsutredning. Enligt denna undersökning fördelade sig recepturomsättningen med 52,9 procent på farmacevtiska specialiteter, 34,4 procent på extemporeberedda läkemedel samt 12,7 procent på »lagringsbara beredningar». Den sistnämnda gruppen har i senare material uppdelats på ACO-förpackningar och lösviktspreparat. Från och med år 1952 föreligger ett laöell

5. Försäljningens

Receptur Farm. specialiteter. . . ACO-förpackningar. . . Extemporeberedningar Lösviktspreparat Handköp Farm. specialiteter. . . ACO-förpackningar. . . övriga inläggningar. . . Lösviktspreparat Tekniska artiklar m. m Totalt Farm. specialiteter. . . ACO-förpackningar. . . Extemporeberedningar Övriga inläggningar . Lösviktspreparat Tekniska artiklar m. m

fördelning

flertal stickprovsundersökningar beträffande såväl handköps- som recepturförsäljningen och från och med år 1955 en fullständigare statistik över recepturforsäljningen. Ur härigenom tillgängliga uppgifter har tabell 5 sammanställts. Den omfattar hela omsättningen med undantag av försäljningen över sjukhusapotek, som i olika avseenden är speciell och beträffande vilken motsvarande statistik icke föreligger. Med »övriga inläggningar» förstås sådana i förväg färdigställda handköpsförpackningar för underlättande av expeditionsarbetet, som ej är centralt standardiserade. En något avvikande bild erhålles, om man i stället för till värdet ser till det antal recipe, som hänför sig till de olika varugrupperna (tabell 6 ) . En kraftig förskjutning har skett från

på olika varugrupper 1952—1957

i procent av värdet åren

60,7 4,4 24,7 10,2

64,4 4,3 25,2 6,1

68,2 4,4 21,6 5,8

71,9 4,7 19,4 4,0

75,8 4,9

16,9 2,4

79,1 4,7 14,5 1,7

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

44,6 12,0 15,3 9,5 18,6

44,3 14,6 13,4 8,2 19,5

44,0 16,9 11,9 7,1 20,1

45,6 18,1 9,5 5,7 21,1

47,8 19,9 8,4 4,9 19,0

50,0 20,8 7,4 4,4 17,4

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

54,0 7,6 14,4 6,3 9,9 7,8

55,7 8,7 14,3 5,8 7,0 8,5

57,6 9,9 12,1 5,2 6,4

61,9 9,8 12,0 3,6 4,6 8,1

65,4 10,5 10,6 3,1 3,3 7,1

68,3 10,7 9,3 2,7 2,7 6,3

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

Fullständiga uppgifter finns för recepturen under åren 1955—1957. Övriga uppgifter är beräknade på basis av stickprov.

42 Tabell 6. Procentuell fördelning på olika varugrupper

Farm. specialiteter ACO-förpackningar } Lösviktspreparat Extemporeberedningar. . .

av antalet recipe

43,0 36,3

48,6 6,7 14,9 29,8

52,0 7,0 12,2 28,8

54,9 7,8 9,7 27,6

61,0 10,0 6,0 23,0

63,3 10,7 4,0 22,0

66,7 10,3 3,1 19,9

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

100,0

20,7

Uppgifterna för år 1947 är hämtade ur Hammarskjölds undersökning och för åren 19521954 beräknade på basis av stickprov.

extemporeberedningar och lösviktspreparat till, standardförpackningar, främst farmacevtiska specialiteter. Denna förskjutning är större värdemässigt sett än om man ser till antalet recipe, beroende på specialiteternas högre genomsnittspris. Lösviktspreparatens — huvudsakligen apoteksberedningar — påtagliga tillbakagång sammanhänger till större delen med att de numera i regel finns att tillgå i färdiga konsuTabell 7. Antal

expeditioner

jämte

(sjukhusapotek

mentförpackningar och i och med detta i tabellen kommer att hänföras till ACO-förpackningar. Extemporeberedningarna slutligen, har minskat både till antal och till sitt sammanlagda värde, det senare trots en väsentlig höjning av prisnivån i samband med omläggningen av medicinaltaxegrunderna fr. o. m. den 1 januari 1955. Antalet expeditioner av olika varukategorier framgår av tabell 7.

procentuell

fördelning

på olika

varukategorier ii

ingår ej) åren 1955 och 1956 Antal expeditioner 1956

1955 milj. st.

0/

milj. st.

0/

/o

19,9 12,2 1,8

29,4 18,0 2,7

21,0 13,3 2,3

29,1 18,4 3,2

14,0

20,7

15,6

21,6

1,2 4,7

1,8 6,9

0,8 4,6

1,1 6,4

5,9

8,7

5,4

7,5

47,9 15,4 14,8 8,2

70,6 22,7 21,8 12,1

51,1 16,6 16,0 8,4

70,9 23,0 22,2 11,7

38,4

56,6

41,0

56,9

9,5

14,0

10,1

14,0

67,8 100,0 72,1 Totalt 52,4 77,2 56,6 Standardförp 15,4 22,8 15,5 övrigt Uppgifterna beträffande handköpet är beräknade på basis av stickprov.

100,0 78,5 21,5

Receptur Farm. specialiteter ACO-förpackningar S:a standardförp. Lösvikt Extemporeberedningar S:a övrigt Handköp Farm. specialiteter ACO-förpackningar Tekn. artiklar S:a standardförp. Övrigt

/o

43 Medelpriset per expedition för olika varukategorier (sjukhusapoteken ingår ej) utgjorde år 1956:

Receptur Farm. specialiteter ACO-förpackningar Standardförp. totalt Lösvikt Extempore övrigt totalt Handköp (enl. stickprov) Farm. specialiteter ACO-förpackningar Tekn. artiklar Standardförp. totalt Övrigt Totalt

Medelpris år 1956,kr 8,03 9,61 3,69 8,75 4,76 6,18 5,96 1,95 2,89 1,27 2,14 2,11 1,36 3,73

Det är mycket vanskligt att med någon större grad av säkerhet förutsäga, hur strukturen av apotekens omsättning framdeles kommer att gestalta sig. Den sedan länge pågående förskjutningen mot allt större andel standardförpackningar kan väntas fortsätta. En viss grad av extemporetillverkning torde emellertid komma att bestå. D. Läkemedelsdistributionens utveckling

historiska

Under senare delen av 1500-talet och förra hälften av 1600-talet inrättades i de största städerna de försia apoteken i Sverige. Apotekarna, som ofta fått sin utbildning i Tyskland, fick genom av konungen utfärdade privilegier ensamrätt på försäljningen av läkemedel i dessa städer. Genom en kunglig resolution den 16 maj 1663 utfärdades för första gången bestämmelser med krav på viss kompetens för erhållande av tillstånd att öppna apotek, respektive för erhållande av apoteksprivilegium. Genom 1688 års medicinalordningar blev formerna för apotekens inrättande och bedrivande närmare reglerade. Den, som erhållit ett privilegium, kunde sälja detta eller

låta det gå i arv till person, som uppfyllde de föreskrivna kompetenskraven. År 1838 ledigförklarades för första gången ett apotek med personligt — ej säljbart — privilegium. De säljbara privilegierna har sedermera successivt avvecklats, och numera är samtliga privilegier personliga. Redan tidigt sökte man genom enklare typer av distributionsorgan tillgodose de mindre orternas och landsbygdens behov av läkemedel. Sålunda förekom redan på 1700-talet s. k. sockenapotek, närmast motsvarande våra dagars läkemedelsförråd och vanligtvis med en prästman som föreståndare. Tidigt tillkom, framför allt på landsbygden, även s. k. filialapotek, som förestods av farmacevter men sorterade under självständiga apotek. Filialapoteken anlades på platser, där självständiga apotek inte beräknades bli ekonomiskt bärkraftiga. Så snart förhållandena så medgav, förändrades de till självständiga apotek. F r å n omkring år 1870 och till mitten av 1930-talet benämndes de nyanlagda filialapoteken medikamentsförråd. Namnbytet på 1870talet innebar samtidigt en viss organisatorisk förändring, bl. a. sänktes i vissa avsenden kraven på medikamentsförrådens utrustning. Nedanstående tabell visar, hur antalet självständiga apotek och filialapotek förändrats under de senaste hundra åren. Tabell 8 År

1865 1885 1905 1925 1935 1945 1955

Självständiga apotek med privilegierna Filial- Sumapotek säljbara personliga 120 25 12

— — — —

47 167 282 381 412 415 414

18 53 56 25 29 40 93

185 245 350 406 441 455 507

44 I början av 1900-talet tillkom de första sjukhusapoteken. Författningsmässigt reglerade blev dessa dock först år 1938. År 1957 var 14 sjukhusapotek verksamma, bortsett från militärapoteket och dess två filialer, av vilka en också fungerar som sjukhusapotek. Genom 1890 års läkarinstruktion uppmanades provinsialläkarna att söka förmå kommunalnämnder i socknar, belägna avlägset från apotek eller medikamentsförråd, att anskaffa förråd av lake- och desinfektionsmedel, vilka skulle tillhandahållas allmänheten till inköpspris. Dessa förråd, som sålunda ägdes av kommunerna, har numera avlösts av läkemedelsförråd direkt inordnade under apoteken. Den författningsmässiga grunden för de nuvarande läkemedelsförråden tillkom år 1928, då Kungl. Maj:t bemyndigade medicinalstyrelsen att meddela apoteksinnehavare tillstånd att genom en av styrelsen godkänd föreståndare tillhandahålla läkemedel å ort, där sådant kunde finnas behövligt. Närmare föreskrifter angående läkemedelsförråd utfärdades första gången av medicinalstyrelsen år 1929. En form av läkemedelsdistribution, som tidigt haft och alltjämt har stor betydelse för landsbygdens läkemedelsförsörjning, sker genom de s. k. medicinlådorna. I ovannämnda läkarinstruktion uppmanades provinsialläkare att främja avtal mellan apotekare och komm u n a l n ä m n d e r om expedition av läkemedel medelst s. k. medikamentslåda eller på annat lämpligt sätt. Distributionsformen hade dock pä sina håll varit i bruk långt tidigare.

E. Nuvarande distributionen

utformning

av läkemedels-

Det nuvarande civila distributionsnätets omfattning och utformning fram-

går av nedanstående uppställning. Uppgifterna h ä r r ö r från 1956 års utgång. Distributionsorgan Apoteksinrättningar: Självständiga apotek Filialapotek Sjukhusapotek.. Läkemedelsförråd: Typ A (apoteksförråd) Typ B Typ C

Antal

413 102 14

Funktioner Beredning, lagerhållning, distribution. 529 Lagerhållning, distribution.

20 525 93

638 Medicinlådor och kommissionärer: Distribution Medicinlådor ca. 1 350 ö v r . kommissionärer ca 200 ca 1 550 Summa distributionsenheter

ca 2 700

Under de senare åren har antalet apoteksinrättningar ökat. Flertalet av dessa har tillkommit i städer och de större städernas förortsområden. Nyetableringen har därvid huvudsakligen gällt filialapotek. På landsbygden har de tillkommande distributionsenheterna till övervägande del utgjorts av apoteksförråd och andra typer av läkemedelsförråd. Att filialapotek och läkemedelsförråd under senare tid inrättats i stället för som tidigare självständiga apotek får ses som en utveckling mot förenkling i syfte att hålla kostnaderna nere. Ett annat led i denna utveckling är den sänkning av kraven på de självständiga apotekens utrustning och lokaler, som skett efter det att vissa arbetsuppgifter centraliserats till apotek med distriktslaboratorium och till apotekarsocietetens centrala organ. Förenklade typer av filialapotek har också prövats, och vidare h a r läkemedelsförråden differentierats efter de varierande behov de har att tillgodose. En n ä r m a r e beskrivning av de olika typerna av distributionsställen ges i det följande.

45 1. Självständiga apotek

De självständiga apoteken har sedan gammalt haft skyldighet att själva tillverka de läkemedel de tillhandahåller. I den kungörelse, som medicinalstyrelsen utgav år 1925 i samband med ikraftträdandet av farmakopéns tionde upplaga, öppnades emellertid en möjlighet till viss differentiering av apoteken. Kungörelsen innehåller nämligen följande stadgande: »Beredningar av ifrågavarande art, som icke eller endast med svårighet kunna framställas med de a p p a r a t e r och redskap, som det åligger apoteken att innehava, eller ock äro omständliga att framställa och samtidigt hava ringa åtgång må dock inköpas från annan apoteksföreståndare, som har att ställa sig svenska farmakopéns föreskrifter till efterrättelse.»

Ett organiserat samarbete mellan apoteken i detta avseende genomfördes efter några års försöksverksamhet av apokarsocieteten år 1946, då de s. k. distriktslaboratorierna tillkom. Detta behandlas n ä r m a r e i kapitel VII i detta betänkande. I samband med att nu gällande farmakopéupplaga trädde i kraft år 1948, utgav medicinalstyrelsen den s. k. utrustningskungörelsen (MF 1947 nr 75). I denna kungörelse har, som logisk följd av den inträdda differentieringen i apotekens uppgifter, föreskrifterna om apotekens obligatoriska utrustning givits en mera allmänt hållen formulering än tidigare. Å varje apotek skall »ändamålsenlig och tillräcklig utrustning för utförande av beredningar i receptur och defektur» finnas tillgänglig. »Självständigt apotek skall förfoga över den laboratorieutrustning, som är erforderlig för den verksamhet, det bedriver.» Apotek, »vilket må inköpa beredningar annorstädes än från apotek», skall vara utrustat med samtliga i farmakopén upptagna apparater, redskap, reagenser m. m., som erfordras för läkemedlens undersökning. Denna bestäm-

melse avser apotek, »där medicinalstyrelsen prövat framställning av beredningar för regelmässig försäljning till andra apotek kunna lämpligen äga rum». Sådant tillstånd har medicinalstyrelsen hittills med ett undantag endast meddelat åt apotek, utrustat med distriktslaboratorium. Kungörelsen öppnade också möjligheter för en centraliserad råvarukontroll, och en sådan genomfördes vid apotekens kontrollaboratorium. Denna centralisering har möjliggjort inskränkningar i apotekens utrustning för läkemedelskontroll och har säkerligen medfört avsevärd personalbesparing i jämförelse med tidigare förhållanden. En annan faktor av stor betydelse för utvecklingen beträffande apotekens behov av utrustning och lokaler är den pågående förskjutningen i varusortimentet mot allt större andel färdigförpackade läkemedel. Denna utveckling, som närmare belysts i ett föregående avsnitt, har tillsammans med tillverkningscentraliseringen i hög grad bidragit till att apotekslokalerna icke behövt utvidgas tillnärmelsevis i den takt, som omsättningsutvecklingen annars otvivelaktigt skulle ha fordrat. I och med den angivna utvecklingen mot en förenkling i utrustningshänseende hos större delen av de självständiga apoteken har skillnaden mellan dessa apotek och filialapoteken i fråga om lokal- och utrustningsbehov minskat. Vissa skillnader kvarstår dock alltjämt. Även om i ett och annat fall gjorda försök visar, att självständiga apotek under speciella omständigheter helt kan slopa laboratorieverksamheten, visar dock erfarenheten lämpligheten av att de enklare lagerberedningarna fortfarande framställes på de enskilda apoteken. Transportkostnaderna torde beträffande dessa varor bli allt för höga vid en fullständig centralisering.

46 Medicinalstyrelsen utövar ett visst inflytande på apoteksinrättningarnas utformning och utrustning. Vid nyanläggning av apotek liksom vid ombyggnad av gamla har apoteksinnehavaren att till styrelsen insända ritningar för godkännande. De nya eller ändrade lokalerna skall avsynas och av styrelsen godkännas för sitt ändamål. Vissa generella bestämmelser angående apotekens utrustning är fastställda i den tidigare nämnda utrustningskungörélsen. 2. Filialapotek

Filialapoteken är i administrativt och ekonomiskt hänseende knutna till självständiga apotek. Medicinalstyrelsen beviljar apoteksinnehavare tillstånd att driva filialapotek och förordnar eftef förslag av innehavaren föreståndare. Föreståndaren är alltid en person med farmacevtisk examen, apotekare eller receptarie. I expeditionshänseende fungerar filialapotek på samma sätt som ett självständigt apotek. I varje fall om föreståndaren h a r apotekarexamen torde filialapoteket i princip kunna erbjuda allmänhet och läkare samma service som det självständiga apoteket. Trots att sålunda filialapotek får anses hålla en service som är likvärdig med ett självständigt apoteks synes ifrågasatta förändringar av små apotek till filialapotek ha mött starkt motstånd från kommunala organ. Bakgrunden härtill torde bland annat ha varit, att man befarat mindre intresserad skötsel från en anställd föreståndares sida än från en apoteksinnehavares samt risk för tätare byten av apoteksföreståndare. Samarbetet mellan moder- och filialapotek beträffande administration och läkemedelskontroll gör att lokaler och utrustning för dessa funktioner i stort sett kan undvaras på de flesta filialapotek. Lagerlokalerna kan vidare hållas

mindre på filialapoteken. Driften av ett filialapotek har på grund av de anförda omständigheterna i allmänhet bedömts bli något billigare än driften av ett självständigt apotek av motsvarande storlek. I ett stort antal fall förestås dessutom numera filialapoteken ej av legitimerade apotekare utan av receptarier, varigenom lönekostnaderna blir lägre. Antalet filialapotek har under åren 1947—1956 ökat väsentligt. Sålunda ökade antalet under denna period med 52, samtidigt som antalet självständiga apotek minskade med 3. Under tiden öppnades 4 nyanlagda självständiga apotek, varjämte 5 filialapotek förändrades till självständiga apotek. 12 tidigare självständiga apotek förändrades till filialapotek. De apotek, som förändrats till filialapotek, är samtliga små, och den närmaste orsaken till förändringen har varit, att de icke ansetts kunna ge innehavaren skäliga inkomster. Tidigare anlades filialapotek praktiskt taget endast på landsbygden och på sådana orter, där befolkningsunderlaget icke kunde beräknas inom nära framtid bli av sådan storleksordning, att ett självständigt apotek skulle uppnå tillräcklig omsättning för att kunna ge innehavaren någorlunda tillfredsställande villkor. Under senare år har — som tidigare nämnts — filialapotek i stor utsträckning anlagts även i städerna. Endast i få fall, där befolkningsunderlaget redan från början varit tillräckligt stort, har självständiga apotek nyanlagts. Vid inrättande av filialapotek i städerna har medicinalstyrelsen ofta fastställt att omprövning av apoteksinrättningens karaktär skulle ske efter ett antal år. I många fall har sådan omprövning dock skett tidigare i samband med att moderapoteket bytt innehavare. Genom att i första hand in-

47 rätta nya apotek som filialapotek har man undgått de ekonomiska svårigheter som driften av ett nyinrättat självständigt apotek med låg omsättning under den första tiden kan medföra för innehavaren. Man får också genom att avvakta apoteksinrättningens utveckling under de första åren en betydligt säkrare uppfattning om dess utvecklingsmöjligheter än vad prognoser före inrättandet kan ge. Beslut om inrättande, nedläggande eller förflyttning av självständiga apotek fattas av Kungl. Maj:t under det att motsvarande beslut beräffande filialapotek fattas av medicinalstyrelsen. Besluten, som i båda fallen föregås av utredning, innebär en vägning mellan sociala och ekonomiska synpunkter. Självfallet utesluter icke det förhållandet, att ett blivande apotek inte kan beräknas komma att bära sina kostnader, att det anlägges. Kollektiviseringen av Tabell 9. Vissa filialapoteks

apoteksväsendet avser ju bl. a. att åstadkomma en kostnadsutjämning, som skall medge drivandet av icke bärkraftiga enheter. Å andra sidan måste stor hänsyn tagas till ekonomiska förhållanden, som ju i sista hand avgör läkemedlens prissättning. Under de senaste åren synes beslut om nya filialapotek på landsbygden i allmänhet ha fattats först då man kunnat förvänta en omsättning av minst 150 000 kronor per år. I städerna, där de sociala skälen för inrättande av nya apotek i allmänhet icke är lika starka, synes kraven ha ställts betydligt högre. Filialapotekens kostnader varier a r givetvis starkt, beroende bl. a. på försäljningens struktur och organisation, lokalkostnaderna och personalens sammansättning. Apotekarsocieteten har på läkemedelskommitténs begäran genomfört en undersökning av kostnaderna på ett antal filialapotek under år 1956. I tabell 9 har vissa resultat av kostnader under år 1956

Omkostnader i Omkostnader % av omsättpå filialapoteket, Omkostnaningen kronor OmSumma FilialVaru- Bruttoder på sättomkostapotek kostnad vinst moderdärav ning nader, nr kronor 1 kronor apotefilialkronor kronor SamtSamt- därav ket, apotelöner kronor liga liga kens löner 1 2 3 4 5 2 6 2 7 8 9 10 11 2

1 2 3

93 735 58 425 35 310 49 031 31 493 94 172 61 424 32 748 53 940 39 454 127 744 88 235 39 509 45 890 25 740 192 938 123 864 69 074 84 666 59 931 235 592 142 057 93 535 89 278 60 973 243 631 3 120 983 122 648 66 603 43 860 279 905 3 128 486 151 419 92 627 76 289 324 227 219 244 104 983 112 745 81 436 326 338 201 260 125 078 106 518 77 237 654 661 379 731 274 930 230 782 179 053 704 750 436 480 268 270 179 654 148 551

2 592 51 623 300 54 240 2 544 48 434 1 092 85 758 2 724 92 002 4 404 71 007 3 240 95 867 1 368 114 113 2 016 108 534 7 596 238 378 11 436 191 090

55,1 57,6 37,9 44,4 39,1 29,1 34,2 35,2 33,3 36,4 27,1

33,6 41,9 20,1 31,1 25,9 18,0 27,3 25,1 23,7 27,4 21,1

överrespektive underskott kronor

— 16313 — 21 492 — 8 925 — 16 684 1 533 3 51 641 3 55 552 — 9 130 16 544 36 552 77 180

Bokförda värden. Förenklat filialapotek. Filialapoteken nr 6 och 7 visar ovanligt låga varukostnader. Eftersom inventeringar ej företagits, kan den exakta varukostnaden ej anges. Om en beräknad varukostnad motsvarande den genomsnittliga för apoteken gällande procentsatsen användes, blir överskotten för nr 6 cirka 18 tusen kronor och för nr 7 cirka 7 tusen kronor.

48 Tabell 10. Filialapotekens

föreståndare Föreståndare

Vid utgången av år

1941 1946 1951 1956 1957

Antal filialapotek

36 47 76 102 106

leg. apotekare

receptarier

antal

%-andel

antal

%-andel

23 31 58 56 51

64 66 76 55 48

13 16 18 46 55

36 34 24 45 52

denna undersökning sammanställts. Det framgår av sammanställningen, att kostnadstäckning uppnås först vid relativt stora enheter. De valda undersökningsobjekten utgör i och för sig inte med säkerhet ett representativt stickprov, då de fått väljas bland de relativt få filialapotek, vars kostnader med nuvarande redovisningsregler kunnat särskiljas ur moderapotekets bokföring. De torde trots detta kunna ge vägledning för bedömning av rådande förhållanden. Förutom att de representerar olika storlekar har de också valts med hänsyn till att olika typer av orter borde medtagas. Varukostnaderna är de bokförda, då inventering endast i undantagsfall skett både vid årets början och slut. Lönekostnaderna har beräknats efter medellönerna för olika personalkategorier. Pensionskostnader har dock ej medtagits. Moderapotekets kostnader för administration, skickningar och frakter hänförliga till filialapoteket har upptagits bland filialapotekets omkostnader. Filialapoteken omsatte sammanlagt under år 1956 19,4 milj. kronor, d. v. s. cirka 7 procent av den totala omsättningen på rikets apotek. Omsättningsstorleken varierade mellan ungefär 50 000 och 700 000 kronor (bortsett från ett filialapotek med mycket stora sjukhusleveranser) och utgjorde i medeltal cirka 180 000 kronor (medianvärde 147 000 k r o n o r ) . På landsbygden beläg-

na filialapotek varierade i storlek mellan 50 000 och 400 000 kronor. De allra flesta filialapoteken har endast en person — föreståndaren •— med farmacevtisk examen anställd. Tidigare förestods filialapoteken nästan genomgående av leg. apotekare. Som framgår av ovanstående tabell har utvecklingen här gått mot allt större antal receptarier som föreståndare, även relativt sett. Förskjutningen torde delvis bero på svårigheter att erhålla leg. apotekare som föreståndare men kan även till en del förklaras av att filialapotek som anlagts på samma ort som moderapotek ansetts kunna skötas av receptarie. 3. Filialapotek av förenklad typ

Under senare år har försök gjorts med förenklade filialapotek. Försöksverksamheten h a r möjliggjorts genom att medicinalstyrelsen medgivit undantag från de generella reglerna angående apoteks utrustning och lagerhållning. Den har genomförts av enskilda apotekare i nära samarbete med styrelsen och apotekarkårens centrala organ. Det första försöket gjordes år 1951 vid inrättandet av filialapoteket Ärlan i Gröndal i Stockholm. F r å n början lagerhölls på detta endast färdigförpackade läkemedel. All extemporeberedning utfördes på det närbelägna moderapoteket. Vissa olägenheter med systemet visade sig emellertid snart. Förbindelserna

49 med moderapoteket var visserligen mycket täta, men väntetiden för allmänheten blev, även då det gällde enkla uppvägningar i receptur och handköp, trots detta relativt lång. Man anskaffade därför en våg samt efter en utförd frekvensundersökning ett hundratal råvaror, halvfabrikat och lösviktsspecialiteter till filialapoteket. Det visade sig, att man efter kompletteringen med denna billiga och relativt föga utrymmeskrävande utrustning kunde expediera cirka 90 procent av samtliga inkommande recept. Kostnadsökningen torde väl ha uppvägts av att skickningsturerna mellan moder- och filialapotek kunde inskränkas väsentligt. Alltjämt sändes dock recept medförande extemporeberedning av piller, salvor och liknande till moderapoteket. Gröndalsapoteket har följts av andra på liknande sätt organiserade filialapotek. Relativt stora omsättningar har på dessa kunnat bemästras inom små lokaler. Skillnaden mellan de vanliga filialapoteken och de förenklade består sålunda främst däri, att på den senare typen tillverkningsutrustningen är mycket förenklad och lagerhållningen av råvaror som en följd därav starkt begränsad. Därjämte lagerhålles i regel ett mindre antal standardförpackade läkemedel än på andra typer av apoteksinrättningar. Sålunda har enligt undersökningar företagna på två filialapotek av förenklad typ i Stockholm antalet artiklar av standardförpackade läkemedel uppgivits vara cirka 2 300 i ena och 1 800 i andra fallet. Härvid har varje förpackningsstorlek räknats som särskild artikel, varför antalet läkemedel är mindre. Trots detta har på de ifrågavarande apoteken över 90 procent av inkommande recept kunnat expedieras direkt utan anlitande av moderapoteket. Som jämförelse kan nämnas, att det på dylikt sätt beräknade totala antalet ar4—804060

tiklar av standardförpackade läkemedel torde utgöra 7 å 8 tusen samt att de självständiga apotekens hela sortiment — avseende samtliga varugrupper — varierar från cirka 3 500 för de minsta till cirka 8 000 artiklar för de största apoteken.

4. Läkemedelsförråd, medicinlådor och kommissionärer

Nu gällande bestämmelser rörande läkemedelsförråd har utfärdats av medicinalstyrelsen genom kungörelse den 21 juni 1955. Läkemedelsförråden har därvid indelats i tre olika kategorier: läkemedelsförråd av typ A, B och C. De tre förrådstyperna kan i korthet karakteriseras på följande sätt. Läkemedelsförråd typ A, som även benämnes apoteksförråd, har formen av en mindre butik i särskild av apoteksinnehavaren förhyrd lokal och med av denne anställd föreståndare. Förråd av typ B däremot drives i samband med annan verksamhet av person, som mot provision sköter försäljningen av varorna, exempelvis handlande, distriktssköterska, poststationsföreståndare etc. Läkemedelsförråd av typ C utgöres helt enkelt av en transportabel låda innehållande ett 20-tal läkemedel, placerad hos en handlande eller annan, som mot provision sköter försäljningen. En närmare beskrivning av de tre typerna av läkemedelsförråd lämnas i det följande. Apoteksförråd inrättades första gången år 1950 och då under benämningen apotcksfilialer. Namnlikheten med filialapoteken orsakade emellertid missförstånd, varför namnet ändrades i ovannämnda kungörelse. Apoteksförråden tillkom i första hand på orter där tidigare läkemedelsförråd av vanlig typ, nuvarande typ B, varit inrättade och vuxit till sådan storlek, att en förbättrad service ansågs erfor-

50 derlig, men där tillräckligt underlag för ett filialapotek saknades. Detta gällde framför allt en del områden med ett befolkningsunderlag av cirka 3 000— 5 000 personer. Apoteksförråd inrättas i för ändamålet avsedd särskild lokal, som förhyres av apoteket. Ritningar till lokalen skall ha godkänts av medicinalstyrelsen. Förrådet förestås av en av medicinalstyrelsen förordnad apotekstekniker, som skall ha tämligen lång apotekstjänstgöring bakom sig. För apoteksförråden liksom för andra läkemedelsförråd gäller beträffande läkemedel, att endast standardförpackade sådana eller på apoteken iordningställda förpackningar av lösviktsvaror får lagerhållas. Ingen som helst uppvägning eller beredning av läkemedel får sålunda förekomma. På dessa förråd finnes i regel förutom ett handköpssortiment även receptbelagda läkemedel i enlighet med en förteckning, som uppgjorts i samarbete mellan läkaren på orten och apoteksinnehavaren och som skall ha tillställts medicinalstyrelsen för kännedom. Dessa läkemedel levereras från apoteket till förrådet i färdiga förpackningar, försedda med föreskrift om användningssätt, läkarens och den expedierande farmacevtens namn etc. Detta innebär att förrådet har ett lager av i förväg av farmacevt signerade läkemedelsförpackningar, vilka utlämnas efter läkarens recept. Receptbelagda apoteksvaror, som ej finns på den nyssnämnda förteckningen, måste däremot rekvireras och erhållas från moderapoteket. Genom apoteksförrådets anknytning till apoteket har apoteksinnehavaren möjligheter att utöva direkt ledning och kontroll av dess verksamhet. Antalet receptbelagda läkemedel, som högst får lagerhållas på ett apoteksförråd har av medicinalstyrelsen fastställts till 125. Handköpsläkemedel får i obegränsad

omfattning lagerföras på apoteksförrådet. Några apoteksförråd har inrättats i förortsområden inom de större städerna. På dessa förråd har det visat sig svårt att lagerhålla receptbelagda läkemedel med hänsyn till att recepten kommer från ett flertal läkare för vilkas förskrivningsvanor med nuvarande ordning skulle behöva uppläggas flera olika läkemedelsförteckningar. Av denna anledning har handköpsförsäljningen här en i förhållande till totala försäljningen mera framträdande plats än på andra apoteksförråd. Läkemedelsförråd av typ B är den traditionella förrådstypen, som sedan år 1928 efter medicinalstyrelsens medgivande inrättats av apotekare hos enskilda, därför lämpade personer, t. ex. hos distriktssköterskor, poststationsföreståndare, handlande etc. Föreståndaren förordnas av medicinalstyrelsen efter förslag av apoteksinnehavaren. Lämplighetsintyg från tjänsteläkare erfordras därvid. B-förrådet får lagerföra 50 receptbelagda läkemedel och 50 handköpsläkemedel. För de receptbelagda läkemedlen gäller samma föreskrifter som i fråga om apoteksförråd, d. v. s. de skall finnas upptagna på särskild med läkare överenskommen förteckning. Förutom läkemedel saluföres genom förråden ofta förbands- och sjukvårdsartiklar m. m. Föreståndarna fungerar också ofta som kommissionärer, d. v. s. vidarebefordrar allmänhetens rekvisitioner och recept, som icke direkt kan expedieras av förrådet, till apoteket. Enligt uppgift h a r B-förråd tidigare inrättats, då man beräknat befolkningsunderlaget till minst 1 000 personer och avståndet till närmaste apotek varit minst 15 km. På senare år tycks dock dessa regler ha mildrats i några fall.

51 Läkemedelsförråd av typ C har efter en tids försöksverksamhet för första gången författningsmässigt reglerats genom medicinalstyrelsens ovan nämnda kungörelse från juni 1955.

Tabell 11. Medicinlådornas fördelning på apoteken år1 1956

Förrådstypen är i första hand tillkommen för att förbättra läkemedelsförsörjningen för mindre orter med isolerat läge och stort avstånd till eller dåliga förbindelser med närmaste apotek. För att möjliggöra en kontinuerlig kontroll till rimliga kostnader skall de läkemedel som finns kvar osålda varje månad insändas till apoteket för översyn, varjämte komplettering av förrådet sker. I praktiken har förråden två uppsättningar läkemedel, varigenom försäljning kan ske utan avbrott för byte. C-förrådets sortiment av läkemedel är begränsat till 20 icke receptbelagda apoteksvaror. Utöver dessa läkemedel får apoteksinnehavaren genom förrådet tillhandahålla förbands- och sjukvårdsartiklar m. m. Föreståndaren förordnas av medicinalstyrelsen efter förslag av apoteksinnehavaren. Tjänsteläkare skall dessförinnan intyga vederbörandes lämplighet härför. Medicinlådor och kommissionärer. Av stor betydelse för läkemedelsförsörjningen på landsbygden är de s. k. medicinlådorna. Lådorna sändes regelbundet, vanligast en gång per dag, mellan apoteket och en person i den ort, som medicinlådan skall betjäna. Allmänheten kan lämna sina recept och rekvisitioner antingen direkt till apoteket eller också till den som har hand om medicinlådan och sedan hämta sina läkemedel hos denne. Varorna emballeras separat för varje kund och lämnas ut från lådan utan att paketen öppnas. Ingen lagerhållning förekommer i samband med medicinlådor. Fraktkostna-

Antal lådor per apotek

Antal apotek

Summa medicinlådor

0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 18 22 26

133 39 45 40 42 31 20 15 6 8 12 4 7 4 2 2 2 1 1 1

0 39 90 120 168 155 120 105 48 72 120 44 84 52 28 30 32 18 22 26

-

1 Ett mindre antal medicinlådor var i funktion endast en del av året. den betalas av apoteket, men en avgift av 25 öre uttages vid varje expedition. Ovanstående tabell visar, hur medicinlådorna fördelas på olika apotek. Med apotek avses i tabellen i förekommande fall moderapotek inklusive filialapotek. Utnyttjandegraden varierar mycket mellan de olika medicinlådorna. Enligt en utförd stickprovsundersökning befordrar hälften av lådorna mindre än 65 paket per månad. I medeltal är paketantalet cirka 100 per månad. Antalet kommissionärer utan samband med medicinlåda är relativt litet. Många av dem återfinnes i städernas ytterområden, i vilket fall apoteket ofta självt transporterar försändelserna till kommissionären. Kostnadsförhållanden. Apotekarsocieteten har på läkemedelskommitténs hemställan verkställt en sammanställ-

52 Tabell 12. Vissa apoteksförråds jApoteksi förråd

i m i 1r

[

i 2 3 4 5 6

!

7 Avskriv-

Omsättning

Räntor 1

60 188 65 444 87 460 88.604 90 483 95 894 129 049

750 963 631 290 789 700 597 400 850 300 1259 900 1 700 1 375

ningar 2

(A-förråds)

kostnader under år 1956

Löner Löner Hyra (förråd) 3 (apotek) 4

10 861 10 819 11 145 15 817 14 075 12 096 15 811

2 988 3 732 10 008 5 520 8 784 9 696 5 2 808

2 100 2 700 2 680 2 023 1400 4 926 3 166

Frakter

övriga S:a Omkostom- nader i % omkost- kost- av omsättnader nader ningen

444 384 588 2 160 732 3 216 600

1 489 15 595 1 815 20 371 859 26 769 2 025 28 542 1 887 28 028 4 224 36 317 2 023 27 476

31,5 30,0 30,6 31,5 30,6 37,4 5 20,8

{ * Räntorna har beräknats efter 6 %. i 2 Avskrivningar har antagits ske med 5 % av inventariernas anskaffningsvärde per år. | 3 Lönerna är beräknade enligt medellöneprincipen men utan beaktande av pensionskostnader. ' * Vid beräkning av lönekostnaderna på moderapoteket har endast det direkta expeditionsarbetet samt administrativt arbete för förrådets räkning beaktats. Iordningställandet i receptur 4v läkemedel, inläggnings- Och laboratoriearbete m. m. har sålunda ej medtagits. 5 Apoteksinnehavaren tjänstgör ett par timmar per dag på förrådet utan att kostnaden härför Medräknats. ! Tabell 13. Vissa B-förråds kostnader under år 1956 1 | B-förråd utan medicin- Omsättlåda ning nr

1 2 3 4 5 6

7 854 8 616 21 429 45 321 47 401 53 959

Därav medicinlåda

InAv- Löner RänProvispek- Frakt skriv- (aposioner tor ningar tek) tioner

1047 745 1 667 3 750 4 740 4 917

55 5 90 140 100 82

240 50 192 34 516 39 480 73 1 140 21 360 216

25 15 25 20 60

B-förråd med (oms. medicinlådor inkl. medicinlånr dan) 1 2 3 4 5 6

10 043 28 380 44 898 54 227 63 900 84 866

Summa omkostS:a nader i om% av kostnader omsättningen

420 1837 1 188 2 179 1 968 4 305 4 884 9 347 3 576 9 577 6 360 11 995

23,4 25,3 20,1 20,6 20,2 22,5

* 6 423 398 15 000 (ca) 2 424 16 591 3 437 32 462 4 146 47 100 1 680 45 896 6 226

15 47 150 13 150 60

564 12 252 42 1 100 120 192 105 1 356 51 1 392 73

75 10 25

60 1 049 1 308 4 073 552 5 359 1 068 5 599 1 656 4 903 2 436 10 212

10,4 14,3 11,9 10,3 7,7 12,0

* I de angivna lönekostnaderna för apoteket ingår ej de kostnader, som är förbundna med sändningarna genom medicinlådorna. I tillämpliga delar bör kommentaren till tabell 12 beaktas. ning av kostnaderna på ett antal apoteksförråd samt B-förråd. Det sammanställda siffermaterialet redovisas delvis i tabellerna 12 och 13. De enskilda kostnadsposternas storlek varier a r starkt från förråd till förråd. En

klar skillnad i total kostnadsnivå kan emellertid urskiljas dels mellan apoteksförråden och B-förråden, dels också mellan B-förråd med och utan medicinlåda. På apoteksförråden håller sig kostnaderna omkring 30 procent av om-

53 sättningen, på B-förråden utan medicinlåda omkring 20 procent av omsättningen och på B-förråd med medicinlåda slutligen omkring 10 procent av den sammanräknade omsättningen i förråd och låda (se härom vidare under läkemedelsförråd typ B). Bland utgiftsposterna återfinnes kostnader för frakter och för arbete på moderapoteket för båda förrådstyperna. På jämnstora förråd kan man vänta sig, att dessa kostnader skall vara av samma storleksordning oavsett förrådets typ. Båda typerna har också räntekostnader och avskrivningar, men dessa kostnader är av helt annan storleksordning på apoteksförråden än på B-förråden. Mot B-förrådens provisionskostnader, slutligen, svarar på apoteksförråden löne- och hyreskostnaderna. Kostnaderna för arbete i receptur på moderapoteket har ej medtagits bland de i tabellerna redovisade förrådens kostnader. I viss mån kan kostnadsskillnaden mellan apoteksförråden och B-förråden minskas därigenom, att de förra kan fungera som teknisk affär vid sidan av sin huvudfunktion utan att behov av lokal- eller personalökning därigenom uppstår. Omsättningen kan därför i vissa fall väntas stiga vid förändring av B-förråd till apoteksförråd. Den lägre redovisade kostnaden för B-förråd med medicinlåda torde knappast äga motsvarighet i verkligheten och beror sannolikt på att moderapotekets lönekostnader för expeditionsarbete med medicinlådan icke kunnat redovisas i tabellen. Själva läkemedelsförrådens kostnader ligger i dessa fall troligen på i stort sett samma relativa nivå som på förråd utan låda, d. v. s. omkostnadsprocenten ligger i allmänhet i närheten av 20. Hela den kostnad, som sålunda redovisats för förråden, kan ej betecknas

som merkostnad. Även varornas expedition över disken på apoteket skulle nämligen ha medfört kostnader, vilka vid en bedömning på lång sikt bör beaktas. Dessa kostnader motväger nämligen i viss mån de merkostnader, som uppstår vid försäljning genom förråd. För medicinlådorna kan frakt- och provisionskostnaderna i sin helhet betraktas som merkostnader för apoteken. Vissa apotek håller ett stort antal medicinlådor. Exempel finnes på apotek där endast en mindre del av omsättningen utgöres av försäljning över disk, under det att huvuddelen av försäljningen sker genom medicinlådor och läkemedelsförråd. JF. Apotekens tjänst m.m.

öppethållande,

natt-

Apoteken indelas beträffande öppethållandet i fem grupper vilka är be* tecknade A till E. Verkliga antalet grupper är dock sex, ty apoteken i gruppen E är i sin tur uppdelade i två kategorier. De generella öppethållandebestämmelserna återges i det följande. För vissa apotek finns specialbestämmelser som innebär mindre avvikelse från de angivna tiderna. Detta gäller t. ex. för ett 40-tal apoteksinrättningar — på vilka föreståndaren är ensam farmacevt — där lunchstängning tillämpas. Grupp A. Apotek inom denna grupp skall hållas tillgängliga för expedition vardagar kl. 9—18 och vardag före sönoch helgdag kl. 9—17, medan apoteket hålles stängt på övriga tider. Anslag skall finnas vid apotekets ingång med uppgift om när person med farmacevtisk examen kan träffas. Grupp B. Apotek inom denna grupp skall hållas tillgängliga för expedition vardagar kl. 8—19 och vardag före sön* och helgdag kl. 8—18. Under övrig tid hålles apoteket endast tillgängligt för

54 expeditionen av »brådskande» recept och rekvisitioner samt av förbandsartiklar. Då apoteket sålunda endast behöver vara tillgängligt för viss expedition, skall den vakthavande antingen vara tillstädes å apoteket eller infinna sig där senast inom en timme efter erhållen kallelse. Befinner sig vakthavanden icke på apoteket skall dels dess nattväntrum vara olåst, upplyst efter mörkrets inbrott samt försett med iögonenfallande anslag, upptagande, därest vakthavanden vistas i apotekets omedelbara grannskap, den adress, varunder han kan anträffas, men i annat fall därjämte meddelande om hans för tillfället gällande telefonnummer samt var närmast tillgängliga telefon är belägen, varifrån vakthavanden kan tillkallas, dels ock sådana anordningar vara vidtagna, att till apoteket inkommande telefonsamtal kopplas till vakthavanden eller att vederbörande telefonstation vid sådan telefonpåringning lämnar uppgift om nyssnämnda adress och telefonnummer. Grupp C. Apotek inom denna grupp skall hållas tillgängliga för all expedition vardagar kl. 8—22 samt sön- och helgdagar kl. 9—14. Under övriga tider gäller samma bestämmelser, som finns refererade under grupp B. Grupp D. Apotek inom denna grupp alternerar, så att endast ett apotek i orten är tillgängligt för expedition nattetid samt sön- och helgdagar. Det apotek som har jourtjänst skall hållas tillgängligt för all expedition vardagar kl. 8—22 samt sön- och helgdagar kl. 9— 22. Under övriga tider gäller samma bestämmelser, som finns refererade under grupp B. Grupp E. Denna grupp omfattar år 1958 apotek i Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg, Jönköping, Lund, Borås, Gävle och Karlstad, i förekommande fall med förorter. Vissa apotek

Tabell 14. Apoteksinrättningarnas fördelning år 1957 med hänsyn till söndags- och nattjänstens omfattning I städer Grupp A. . . . » B.... » C » D » E nattapotek övriga . . . .

På landsSumma bygd

13 62 19 51

214 30 0 0

227 92 19 51

15 100

0 3

15 103

är fasta nattapotek. Dessa skall hållas tillgängliga för all expedition vardagar kl. 8—22 samt sön- och helgdagar kl. 9 —22. Under övriga tider behöver de endast vara tillgängliga för viss expedition. I Borås, Gävle och Karlstad kan jourtjänsten fullgöras på det sätt som refererats under grupp B, medan i övriga städer vakthavande farmacevt skall finnas på apoteket, övriga apotek inom denna grupp skall hållas tillgängliga för all expedition vardagar kl. 8—19 samt vardag före sön- och helgdag kl. 8—18. Under övriga tider hålles apoteken stängda. Antalet apotek år 1957 i varje grupp framgår av ovanstående uppställning. I detta sammanhang bör omnämnas, att läkarna vid sina sjukbesök i regel medför läkemedel för det akuta behovet. Kostnaderna för söndags- och natttjänst. På läkemedelskommitténs hemställan har apotekarsocieteten företagit en undersökning av det ekonomiska resultatet av söndags- och nattjänsten. En redovisning finns i tabell 15. Undersökningen företogs under maj månad 1957 och med ledning av de resultat man erhöll gjordes beräkningar avseende hela året. Den i tabellen angivna omsättningen avser den försäljning som ägt rum såväl på söndagar som på kvällar och nätter under övriga dagar.

o

00 " * 00 o co m co co CS +->

00 i-l

o

OJ 1-H

H

m t>

I>

co • *

m

1-H

i

co OJ

1 o o 00 O J

CO I > 0 0 OJ T f 0 0 C O H l l f

1-H 1-H OJ

O

a 6

z

1 1

|

T)

O J oo m co Tj< CO Tj< 0 0 m •* m i-i

1-H T * •rf 0 0 OJ o

OOfflO m oo O J

t > OJ Tj< OJ i-H I - H

1-H 1-H

OJ CO I > l > O CO O OJ O rj< OJ •<*

o

co

OJ OJ

O

PH

C/3 :0

cs +-> O

h 41

H-> :CS

Z

J

T3 C :0 C/3

S t"

:CS

ca o

H

C CD

O

+-i 4-»

z

o

-*

in

i-H c o

co o

OJ

CO r H

i-H

1 1 I1

m co

OJ OJ CO CD t > CO

CM CO CJ TH m Tf c o r - i-H

OJ OJ

CD I >

OJ o m

o

i-H

i n co oo

OJ CO i-H TH 1-H 1-H

O O m

m

CD t > CO I > OJ

O

CO I > in •* I > 0 3 CO

m

TH co 0 0 CO c o m O J i-H

in

CD co

o m co co ^t" co

OJ O J

0 0 OJ

t>

c o n < TH 1-H i-H 1-H

-<t m co

OJ OJ T J I 0 0 O OJ TH 1-H

TJI l > OJ CO OJ l >

OJ 0 0 OJ i n OJ o

t > 0 0 OJ

O OJ

OJ 0 0 0 0

I>

m

TH

oo i > m co co co

co -^" co

l o m M n

0 0 CD CO

i-H

OJ OJ CO 0 0 0 0 O OJ 1-H I > OJ O 0 0

o

O OJ

i>

m

CO

CO

CO

OJ OJ

o

00 m T H co co O J

i n CO O l "tf OJ o OJ • * OJ

CD

1-1

OJ o

o

OJ tOTf CO OJ

I>

i-H

i-l

TH

1-H 1-H i-H

m

OJ OJ O

co m o

-*

0 0 OJ OJ -ef t> in

CD m O J T f CO - * l > t > 00

1-H O I> OJ CD CO i-H m o o

co O J m O J oo n« co o co

O M O f f l t > Tt" CO CO

OJ OJ

OJ

c o i-H 1-H i-H i-H

OJ l >

•*

TH

t~» CO CJ -rf l > CO T H 0 0

"rf 1-H CO C J

CO CO O CO OJ OJ 1-H O O J

OJ

OJ

O CD OJ OJ T * OJ m OJ

00 O

Tj< 0 0 OJ

i-H c o o c o i n i-H 1-H -Hj< 0 0 OJ 1-H

T-H

OJ

m co m co

CO OJ

^ m co i >

m

T * i-H OJ

CO

•<*< c o

CS

0 0 OJ CO CO 0 0 -rf l > OJ oo • * m i>

H Q

m oo O J co i n oo o co co co O J co m

OJ

m

m

1-H

CO OJ CO 0 0 -rf I >

i-H c o c o m i-H o Tt< 1-H o

CO CO o I > CO I > CO - ^ 1-H

co o 00 co i n co t > co co

O 0 0 0 0 CO O J ca t > o 1-H 1-H 1-H 1-H

i-H m CO OJ

-*

• ^ l > CO OJ - ^ 1-H

CO 0 0 CO

co co co

0 0 OJ 1 > l > to H co c a c o I > l > -rf

1-H CD CO 0 0

OJ OJ CO 0 0 OJ T H OJ O 00

I> l> O

c o i-H O J m co O J CO c o 0 0

O I H N O O t - - t 00 1-H rH

OJ 0 0 Tf ,H

l H l > C O OJ OJ T H

OJ OJ t > 1-H OJ

co

Z •ö

O O CO CD OJ CO CO OJ OJ I > 0 0 OJ

m co I> o

O J co o CD 1-H O J • * O 1-H

OJ TJ< c o O J co i > m c o i-H

i-H C D i n

OJ o

OJ m

O OJ c o r l r t <f Tj< 1 > Tj< CO 1-H 1-H

CO [ >

CD

OJ 1-H

H

m

CM CO

OJ

o o

oo m co O J

^

p. p<

CA

a

C

>>

i>

1-H

t>

+J

o

rf in

OJ

Q

> cs

1-H

co O J oo i > r^-

I>

co

I>

OJ

m

OJ T f OJ OJ O OJ

m

1-H 1-H T-H

TH

I>

O i-H OJ 1-H 1-H 1-H

00 OJ

w ft Q. d

O •4S CO

(H

O Ä!

•22 o

5,

'fc^fHS °CS °cS >H U CD <o

C

Ö

to

(H o

co - ^ i n 1-H i-H T H

n

U

o*

CJ

CO

ÖS

•*-> ><S °cS °cS

CS c o c o

•S

co

CS

t.

c

o

v

ob

"3

H->

C •

a u "o

> Ä

1-H

^

g en CA CS

C

n

*&

o. CS

:CS CO

CO

p u O

cs

+

IM

4->

+-1 4-> CS

o,

en

s s as B s CO

O

• *u (H (H «CS °CS °CS

« n

o, a + • • • . C C C

>

•S

g

•^

D,

xa a m IH

"rt1

•*

OJ

<

C

m l> O

oo co I H

O O f O O ) CO OJ t H

H

CS

co

1 > 1-H i * l > CO 1-H i n CD co 1-H T-<

OJ CO

on

CD

:CC

in

CD -rH OJ

CD CO OJ TH OJ TH

•g o P,

m o

1-H

O OJ OJ 1-H O OJ CO I > CD

4-> :CS

a

f-

CO i-H CD i n 1-H 0 0

o

o

oo t > o •<« c o m

1-H CO OJ I > CO 1-H

1-H O O 1-H CJ i n o O OJ OJ l >

: 0

:CS en

OJ •>* OJ m O J i-H

l > 1-H 1-H 1-H

in

T3 C

ÖC

1 1 11 1 1

11 1 |

m m oo i >

:CS

PQ

00 OJ OJ OJ CO TH "rf T^ T *

,-H H

z +->

m -* m

l > 1-H Tj< i H OJ TH

7-1

(H

,2

m

TH

c

SO C :0

1-4 c o

( M C S O O

i> m

0 0 OJ o i * i 0 0 OJ

1 1 11 1 1

0 0 1-H -rf

tH CJ

+-> :CS

C/3

OJ

i n co oo

4->

CS

m

OJ

11 1 lOOOl

0 0 CO

0 0 - ^ CO CO 00 r H 03 T* OJ CO OJ OJ

4->

0 0 O OJ I > 1-H 1-H OJ i-H CD

l > CJ C l C J -rf CO o O J co 1-H 1-1

OJ i-H 00

+-> (H CS

W Ä

56 Bruttovinsten har erhållits genom en beräkning grundad på antagande om att varukostnaden varit 63 procent av försäljningsvärdet. I tabellen finns en särskild kolumn för fasta kostnader, varmed avses i första hand kostnader för hållande av nattvaktsrum. Vid beräkningen av lönekostnader har aktuella medellöner använts. För all farmacevtisk personal har beräkningarna av lönen baserats på medellön för receptarie, trots att leg. apotekare i viss, mindre utsträckning deltager i här ifrågavarande arbete. Vidare har kostnader för på vardagarna utförda förberedelsearbeten för söndagsoch nattjänst ej medtagits. De lämnade resultaten får närmast ses som exempel och generaliserande slutsatser får dras endast med försiktighet. I stort sett synes dock materialet ge vid handen att söndags- och natttjänsten lämnar underskott. En uppdelning i söndags- respektive nattjänst tyder på att den förra lämnar något överskott, medan underskotten beror på nattjänsten. G. Förbättring av läkemedelsförsörjningen på vissa orter Genom de senaste decenniernas starka ökning av folkmängden särskilt i de större städerna har bostadsbebyggelsen ökat i städernas ytterområden och de närmast omgivande förorterna. Härigenom har i dessa områden uppstått problem beträffande allmänhetens tillgång till läkemedel, och apoteksinrättningar har därför öppnats i viss utsträckning i områdena ifråga. Erfarenheten har emellertid visat att en stor del av de läkemedelsinköp som den i ytterområdena bosatta befolkningen företagit har skett i stadens centrala delar, trots att apoteksinrättning funnits i bostadsområdet. Bland annat av dessa orsaker

har man ansett det vara nödvändigt med ett väsentligt större befolkningsunderlag för att apoteksinrättning skall anläggas i sådana fall än vad som gäller på landsbygden. I några få fall, där man kunnat räkna med särskilt stort befolkningsunderlag, har apotek inrättats, medan man i övrigt i regel anlagt filialapotek, i vilket fall man dock ofta förutsatt att inrättningens karaktär senare skulle kunna omprövas inom ett antal år. Dessutom har i förortsbebyggelse apoteksförråd och läkemedelsförråd inrättats. Antalet apoteksinrättningar i städerna har icke ökat i takt med folkmängdens ökning. Sålunda var antalet invånare per apotek i städerna under 1930-talet ungefär 10 000, men under den senaste 10-årsperioden har siffran stigit till 12 000 å 13 000 invånare per apotek. Rent allmänt kan konstateras att frågan om allmänhetens tillgång till läkemedel får anses vara tillfredsställande ordnad i de städer och andra större orter där apotek finnes. Läkemedelsförsörjningen på landsbygden måste i ett land av Sveriges karaktär möta speciella svårigheter. För att belysa problemets räckvidd skall här anges några siffror, hämtade ur Statistisk årsbok. Siffrorna hänför sig till förhållandena vid utgången av år 1950, då antalet andra tätorter än städer med mer än 200 invånare uppgick till cirka 1 900. Sammanlagda invånarantalet i dessa tätorter utgjorde omkring 1,4 miljoner. Av dessa tätorter hade över 1 000 stycken m i n d r e än 500 invånare. Vid samma tidpunkt var folkmängden utanför städer och nyssnämnda tätorter cirka 2,3 miljoner. Även om en avsevärd inflyttning sedan dess skett till städer och större samhällen, är dock problemen i stort sett oförändrade, då det gäller distributionen av läkemedel.

57 Tabell 16. Antal

År

1865 1875 1885 1895 1905 1915 1925 1935 1945 1955

apoteksinrättningar Självständiga apotek

58 76 76 107 149 172 193 205 195 181

utanför städerna i förhållande till

folkmängden

Filialapotek

Summa apoteksinrättningar utanför städer

Folkmängd utanför städer

Antal invånare per apoteksinrättning

17 40 53 57 55 48 23 26 37 64

75 116 129 164 204 220 216 231 232 245

3 615159 3 769 785 3 877 716 3 939 824 4 078 926 4 157 604 4 186 216 4 125 296 3 883 939 3 690 644

48 202 32 498 30 060 24 023 19 995 18 898 19 380 17 858 16 741 15 064

Antalet apoteksinrättningar utanför städerna och antalet invånare per sådant apotek vid olika tidpunkter framgår av ovanstående tabell. Som framgår av ifrågavarande tabell har antalet invånare per apotek successivt minskat, vilket dels beror på en minskning av antalet invånare på lands-

Enligt denna förekommer det endast i ett fåtal fall, att sådan läkares stationsort helt saknar särskilt distributionsorgan för läkemedel. I dessa fall ligger emellertid stationsorten vanligen i direkt anslutning till större tätort utanför distriktet, och apotek finnes inrättat på tätorten i fråga.

J?¥tiÄSfi *"s- p å a t t e t t a n t a l aP°teks-

Antal

ihx JMfmgaf ny anlagts. Landsbygden är h ä r representerad av den folkmängd, som återstår, sedan man räknat bort städernas folkmängd från landets totala. Sålunda inräknas bl. a. samhällen i närheten av större städer, vilka ur försörjningssynpunkt bort sammanräknas med städernas befolkningssiffror. Antalet invånare per apotek är därför något för högt i tabellen. I siffrorna ingår i övrigt såväl större, stadsliknande samhällen — köpingar och municipalsamhällen — som byar av varierande storlek och rena glesbygder. De självständiga apoteken och filialapoteken bildar den relativt glesa stomme, kring vilken distributionsapparaten byggts upp med i det föregående närmare skildrade olika typer av läkemedelsförråd och medicinlådor. Anknytningen till provinsialläkardistrikten framgår av följande uppställning, som hänför sig till förhållandena år 1956.

Provinsialläkardistrikt där på stationsorten f i n n s : apoteksinrättning 392 ej apoteksiniättning men läkemedelsförråd i kombination med medicinlåda eller kommissionär 126 ej apoteksinrättning eller läkemedelsförråd men dagliga medicinlådetransporter

icke några särskilda distributionsorgan

8 S:a distrikt 566

H. Kommitténs landsbygdens

undersökning angående läkemedelsförsörjning

Enligt kommitténs uppfattning lät sig frågan huruvida landsbygdens läkemedelsförsörjning vore tillfredsställande ordnad icke nöjaktigt bedömas på grundval av tillgänglig statistik. Kommittén ansåg sig därför böra söka införskaffa ytterligare underlag för frå-

58 gans bedömning. Därvid ansågs provinsialläkarna kunna ge den bästa belysningen av rådande förhållanden, eftersom dessa läkare rent praktiskt kommer i intim kontakt med frågan. I början av år 1954 företogs därför en enkät i ämnet till samtliga provinsialläkare i landet och från 98 procent av dem erhölls svar. I det följande redogöres för svaren på de viktigare frågorna. De inledningsvis behandlade frågeställningarna avsåg att belysa förutsättningarna för en ifrågasatt enklare typ av apotek. Det var önskvärt att veta hur ofta läkarna brukade rådgöra med apotekarna i samband med receptskrivning m. m. samt i hur hög grad extemporeberedda läkemedel behövde insättas omedelbart vid sjukdomsfall. De inkomna svaren visade, att 8 procent av samtliga provinsialläkare ofta utnyttjade apotekarens sakkunskap för råd och konsultationer vid receptskrivning, 37 procent sade sig göra det ibland, 36 procent sällan och 19 procent aldrig. För orientering om nytillkomna läkemedel utnyttjade 17 procent av läkarna ofta, 40 procent ibland, 31 procent sällan och 12 procent aldrig apotekarens sakkunskap. På fråga huruvida i provinsialläkarnas praktik sjukdomsfall brukar inträffa som kräver omedelbart insättande av extemporeberedda läkemedel och för vilka det inte ens för något dygn framåt kunde vara tillfyllest med standardpreparat, angav 6 procent av provinsialläkarna att detta förekom ofta och 15 procent att det förekom ibland, 17 procent sällan och 61 procent aldrig, varjämte en procent ej svarat. Av de som vid tiden för undersökningen var under 50 år ansåg 4 procent att extemporeberedda läkemedel ofta behövde sättas in omedelbart och 12 procent att detta gällde ibland. För läkare över 50 år

var motsvarande siffror 8 respektive 17 procent. En fråga som avsåg att utröna i hur hög grad läkarna ansåg den kontroll som obligatoriskt utföres av farmacevt i samband med försäljning mot recept vara nödvändig, hade följande lydelse: »Tror Ni, att risken för felexpediering av receptbelagda standardpreparat (farmacevtiska specialiteter och ACO-preparat) skulle bli större, om de utlämnades av tekniska biträden med en viss minimiutbildning utan den obligatoriska kontrollen av farmacevt?» Frågan var kanske inte så lämpligt formulerad, eftersom ett bortfall av ett extra kontrollerande led principiellt bör öka risken för felexpediering. Man är snarast intresserad av huruvida risken bedömes vara så pass stor, att praktiska konsekvenser kan anses komma att uppstå. 67 procent av läkarna ansåg, att större risk skulle föreligga, medan 19 procent inte trodde att risken skulle öka. A*~,J En av huvudfrågorna avsåg att ge en uppfattning om tillståndet beträffande läkemedelsförsörjningen inom samtliga provinsialläkardistrikt. 57 procent av läkarna svarade, att alla eller nästan alla inom vederbörandes distrikt kunde erhålla ordinerad medicin inom 12 timmar utan betydande extra kostnader. Dessutom uppgav 33 procent av läkarna att de flesta inom distriktet kunde erhålla dylik medicin inom 12 timmar, varför minst hälften av befolkningen i sammanlagt 90 procent av distrikten kunde erhålla medicin inom den angivna tiden. Det bör här observeras att procenttalet gällde samtliga distrikt och således även dem som har självständiga apotek eller filialapotek. I detta sammanhang bör även observeras läkarnas uppfattning, huruvida apotekens öppethållandetider var tillräckliga och lämpliga. 75 p r o c e n t ansåg dem i stort sett tillräckliga, medan

59 de som önskade ytterligare öppethållande främst angav att detta borde gälla söndagar (10 procent av samtliga läkare). Som ett betydelsefullt komplement härvid gäller dock att apoteken i stor utsträckning expedierar viktig medicin på andra tider än då apoteket är öppet. 86 procent av läkarna uppgav att så var förhållandet. Samtliga provinsialläkare fick tillfälle att ge ett sammanfattande omdöme, huruvida det i deras distrikt behövdes bekvämare tillgång till apoteksvaror eller ej. 36 procent av dem ansåg, att bekvämare tillgång behövdes, medan 63 procent uppgav att detta ej var nödvändigt. Enkätens lydelse:

huvudfråga

hade

följande

»Hur skulle Ert omdöme ur sjukvårdssynpunkt bli, om som komplement till de nuvarande apoteken inrättades enklare apotek (t. ex. på orter utan förutsättningar att få fullständigt apotek), som i fråga om läkemedel tillhandahöll uteslutande standardpreparat, inkl. receptbelagda dylika? Extemporeberedda läkemedel skulle dessa enklare apotek erhålla från de vanliga apoteken.» 51 procent av läkarna angav, att de kunde godtaga dylika enklare apotek, medan 28 procent ej accepterade dem, varjämte 17 procent ansåg sig ej kunna bedöma frågan och resterande 4 procent ej lämnade något svar alls. Det måste emellertid även här observeras, att de angivna procenttalen hänför sig till samtliga provinsialläkare och således även till dem som har apoteksinrättning inom sina distrikt. En bearbetning av svaren på denna fråga från enbart de provinsialläkare vars distrikt eller — i de fall stationsorten låg utanför distriktet — denna saknade apoteksinrättning visade att 67 procent godtog enklare apotek, medan 19 procent ej godtog dem, varjämte

resterande 14 procent ej ansåg sig kunna bedöma frågan. De ifrågavarande läkarna indelades —- såsom framgår av tabell 17 — därjämte i två grupper, den ena omfattande de läkare som ansett distrikten behöva bekvämare tillgång till apoteksvaror, den andra omfattande övriga läkare. Inom den första gruppen godtog 80 procent av läkarna de enklare apoteken, medan 12 procent ej godtog dem, varjämte 7 procent ej ansåg sig kunna bedöma frågan och en procent avstått från att svara. Inom den andra gruppen kunde 46 procent godtaga enklare apotek, 29 procent godtog dem ej och 25 procent ansåg sig ej kunna bedöma frågan. Av svaren framgår att en klar tendens föreligger till att provinsialläkarna i högre grad accepterar en enklare apoteksform, ju mindre väl läkemedelsförsörjningen inom deras distrikt är ordnad. Dessa läkare torde — genom att de i sin praktik har erfarenhet från områden där befolkningen skulle behöva ha bättre tillgång till läkemedel — ha satt sig in i problemet beträffande en komplettering av distributionsnätet på ett helt annat sätt än de läkare som redan tidigare haft en tillfredsställande läkemedelsförsörjning ordnad. Detta antagande bestyrkes bland annat av att de i betydligt högre grad haft en bestämd mening. Med hänsyn till det anförda bör svaren från ifrågavarande läkare vid bedömningen av denna fråga väga väsentligt tyngre än de övrigas svar. Detta gäller speciellt när man betänker, att det är just de läkare vilka i högre grad än övriga accepterat enklare apotek som skulle komma att ha den omedelbara kontakten med apotekstypen ifråga. De som ej ville godtaga den föreslagna apotekstypen fick'tillfälle att motivera sitt ställningstagande. Motiveringarna var mycket skiftande, och i flera

60 Tabell 17 Fråga: Hur skulle Ert omdöme ur sjukvårdssynpunkt bli, om som komplement till de nuvarande apoteken inrättades enklare apotek (t. ex. på orter utan förutsättningar att få fullständigt apotek), som i fråga om läkemedel tillhandahöll uteslutande standardpreparat, inkl. receptbelagda dylika? Extemporeberedda läkemedel skulle dessa enklare apotek erhålla från de vanliga apoteken. Svar:

Provinsialläkare, inom vars distrikt apoteksinrättning saknades och dylik ej heller fanns på stationsorten i de fall denna låg utanför distriktet, som ej som ansåg att som ansåg a t t lämnade befolkningen i deras befolkningen i deras svar ang. distrikt ej behövde tillgången distrikt behövde bekvämare tillgång bekvämare tillgång till till apoteksvaror till apoteksvaror ap.-varor

Totalt

Antal

°/ /o

Antal

%

Antal

Antal

%

Kan godtaga enklare apotek

67 Kan inte godtaga enklare apotek

19 Kan ej bedöma .

14 Ej svar

1 67

fall bör svaren bortsorteras. Detta gäller klart för dels de fall då läkarna menat att frågan inte varit aktuell i deras distrikt, dels då svaret tydligen baserats på rena missuppfattningar, t. ex. att det gällt att slopa befintliga apotek och ersätta dem med enklare på landsbygden. Sammanlagt ungefär en femtedel av dem som ej ansett sig kunna godtaga apotekstypen skulle på detta sätt kunna bortsorteras. Ytterligare en del torde ej ha haft fullt klart för sig att de enklare apoteken i princip skulle inrättas utöver de redan befintliga apoteken. Någon annan förklaring kan ej finnas till att läkarna som motiv mot enklare apotek angivit att det skulle bli svårare att få extemporeberedda läkemedel och att få analyser utförda m. m. Eftersom de enklare apoteken skulle inrättas som komplement till de existerande, bör det knappast bli

svårare i de berörda förhållandena än vad det tidigare är. De viktigaste anförda skälen i övrigt emot enklare apotek var att apotekarens fackkunskap och ansvar ansågs oumbärliga, att försämrad kontroll och standard skulle bli en följd, att det ej var tillräckligt med standardpreparat samt att allmänheten ej skulle få förtroende för de förenklade apoteken. Dessa åsikter framfördes av ungefär hälften av de läkare som avvisat förslaget. Troligen är emellertid en del av även dessa svar baserade på missuppfattningen att de föreslagna enklare apoteken skulle ersätta de existerande apoteken. De som ansåg sig kunna godtaga enklare apotek fick svara på frågan, huruvida farmacevt borde vara föreståndare eller om det kunde räcka med ett tekniskt biträde som visat lämplighet och förvärvat viss behörighet. 61 procent

61 Tabell 18 Fråga: Om Ni skulle godtaga en sådan enklare apoteksform: Anser Ni att ett sådant enklare apotek bör förestås av en farmacevt, eller kan det vara tillräckligt med ett tekniskt biträde, som visat lämplighet och förvärvat viss behörighet? Svar:

Provinsialläkare, inom vars distrikt apoteksinrättning saknades och dylik ej heller fanns på stationsorten i de fall denna låg utanför distriktet, som ansåg a t t befolkningen i deras distrikt behövde bekvämare tillgång till apoteksvaror Antal

°/ /o

som ej som ansåg att lämnade befolkningen i deras svar ang. distrikt ej behövde tillgången bekvämare tillgång till till apoteksvaror ap.-varor Antal

/o

Antal

Totalt

Antal

°/ /o

Farmacevt bör förestå

56 Tekniskt biträde kan förestå. . .

28 Vet inte

av samtliga provinsialläkare som godtog enklare apotek, motsvarande 31 procent av totala antalet provinsialläkare, ansåg, att farmacevt borde förestå, medan 31 procent av dem — 16 procent av totala antalet tillfrågade — ansåg, att det kunde räcka med tekniskt biträde. 59 procent av de läkare, vars distrikt eller angränsande stationsort saknade apoteksinrättning, ansåg att farmacevt borde förestå, medan 29 procent ansåg sig kunna godtaga tekniskt biträde som föreståndare. 10 procent kunde ej ta ställning och 2 procent svarade ej. Det framgår av tabell 18, att av de läkare inom den ovan angivna gruppen som ansåg att befolkningen behövde bekvämare tillgång till apoteksvaror 56 procent menade, att de förenklade apoteken borde förestås av farmacevt, 33 procent att tekniskt biträde kunde förestå, medan 10 procent ej kunde ta ställning och en procent ej

svarade. En viss tendens fanns till att läkarna i högre grad accepterade tekniska biträden som föreståndare ju mindre väl ordnad läkemedelsförsörjningen var inom deras distrikt. I samtliga grupper ansåg dock över hälften av läkarna att farmacevt borde förestå. Av samtliga de läkare som ansett att deras distrikt behöver bekvämare tillgång till apoteksvaror godtog 35 procent tekniskt biträde som föreståndare, medan 55 procent ansåg att farmacevt borde förestå. Motsvarande tal för de läkare som menade att distrikten inte behövde bekvämare tillgång till apoteksvaror var 26 respektive 67 procent. En annan fråga som äger samband med landsbygdens läkemedelsförsörjning är huruvida det kan vara lämpligt att andra detaljaffärer än apoteken får sälja enklare receptfria läkemedel. 84 procent av provinsialläkarna ansåg detta olämpligt, medan 10 procent tyckte

62 det kunde vara lämpligt. De läkemedel som man angav som lämpliga var företrädesvis acetylsalicylsyrepreparat och därmed jämförliga smärtstillande läkemedel jämte halstabletter och vissa hostmediciner.

I. Tidigare överväganden beträffande apoteksväsendets distributionsverksamhet Apotekssakkunniga av år 1931. De sakkunniga gav i sitt betänkande (SOU 1934:35) uttryck åt den uppfattningen, att någon större utbyggnad av det då befintliga distributionsnätet inom apoteksväsendet icke vore tillrådligt. De sakkunniga anförde sålunda följande: »Sverige torde under nuvarande förhållanden med sin avstannande befolkningsväxt ha nått gränsen för ett fortsatt inrättande av självständiga apotek och apoteksanläggningar synas på grund härav endast böra komma i fråga, i den mån de påkallas av befolkningsförflyttningar. Mycket talar för att en nyanläggningspolitik, som ej beaktar ovannämnda synpunkter, kan vara ägnad att förminska möjligheterna att sänka läkemedelspriserna.» För den händelse brister i läkemedelsdistributionen dock kunde finnas, ansåg man att dessa borde avhjälpas medelst andra apoteksinrättningar än självständiga apotek, och man förordade i så fall inrättande av filialapotek eller läkemedelsförråd. Man framhöll, att filialapoteken i realiteten fullgjorde samma funktion som ett självständigt apotek men till lägre kostnader. Av intresse är att notera, att de sakkunniga till bemötande av farhågor för att en avlönad föreståndare för ett filialapotek skulle visa mindre intresse för rörelsen än innehavaren av ett självständigt apotek anförde »att även föreståndaren för ett medikamentsförråd genom ett lämpligt avvägt pro-

visionssystem kan beredas ett direkt personligt intresse av att driva upp förrådets omsättning och hålla dess utgifter nere.» De sakkunniga påpekade vidare önskvärdheten av att som föreståndare för filialapoteken förordnades farm. kandidater i stället för leg. apotekare. Man påpekade också — i syfte att hålla kostnaderna nere — att medicinalstyrelsen borde medgiva undantag beträffande lagerhållningsskyldigheten för filialapoteken i vidare omfattning än vad som gällde för självständiga apotek. De sakkunniga berörde även läkemedelsförråden och redogjorde för en rundfråga till förste provinsialläkarna, enligt vilken dessa till den helt övervägande delen funnit förråden varit till nytta och fungerat tillfredsställande. De sakkunniga ansåg emellertid att behovet av läkemedelsförråd i stort sett var fyllt och tillrådde viss försiktighet vid anläggande av nya sådana. Man ansåg det emellertid vara tillrådligt att läkemedelsförråd under alla omständigheter förlades till de provinsialläkar- och extra provinsialläkardistrikt som saknade självständigt apotek eller filialapotek. 1946 års läkemedelsutredning påtalade i sitt betänkande (SOU 1951:34) brister i fråga om läkemedlens tillgänglighet. »Från såväl läkarna som allmänheten och i dagspressen ha anmärkningar framställts avseende läkemedlens tillgänglighet. I utlandet finnas i regel många flera apotek i relation till folkmängden än i Sverige. I Danmark, Finland och Norge har man ett apotek på resp. ca 11 000, 9 200 och 11000 invånare mot 14 600 invånare i Sverige. Såsom i princip självständiga affärsföretag måste de enskilda apoteken ha en kundkrets och en omsättning av ej ringa storlek för att kunna bära sig ekonomiskt. Detta har nödvändiggjort en begränsning av apotekens antal. Inom stora delar av vårt land ligga därför apoteken vitt spridda från varandra och ha mycket stora områden att försörja. Att de långa avstånden

63 till apoteken ofta äro till stor olägenhet för den läkemedelsbehövande allmänheten, är lätt att inse. Möjligheten att distribuera läkemedel med medicinlådor samt inrättandet av läkemedelsförråd eller filialapotek har hittills icke utnyttjats på ett sätt som förmått avlägsna dessa olägenheter. I många provinsialläkardistrikt och på många orter rned sjukstugor eller andra sjukvårdsinrättningar saknas ännu apoteksinrättning av något slag. Särskilt stora äro givetvis dessa olägenheter vid mera plötsligt uppkommande behov av läkemedel. Tillkallas i sådana fall läkare, har han väl ofta med sig ett mindre förråd av läkemedel, men det är ej säkert, att han alltid kan medföra det rätta läkemedlet. Ej heller är det alltid som den sjuke har tillfälle eller behöver tillkalla läkare, utan rådfrågning sker per telefon. I dylika fall är det för den sjuke ofta förenat med stora svårigheter och kostnader att i tid erhålla den behövliga medicinen.» Med anledning av de påtalade bristerna upptog utredningen i sitt förslag till organisation av apoteksväsendet en ökning av antalet apoteksinrättningar med 132 enheter, varav dock 90 stycken skulle utgöras av s. k. apoteksfilialer, utgörande en förenklad form av filialapotek. Antalet läkemedelsförråd skulle emellertid minskas med 107, varav 49 stycken skulle ändras till apotek och 58 stycken till apoteksfilialer. Enligt förslaget skulle nettoökningen av antalet distributionsenheter sålunda uppgå till 25. Av de 551 apoteken skulle 53 utgöra s. k. centralapotek på vilka övriga apotek skulle repliera vid behov av dels magistrellt föreskrivna och andra beredningar, vilka icke behövde framställas vid varje apotek, och dels av standardpreparat och andra lagervaror som inte behövde lagerföras vid alla apotek. Vid de övriga apoteken skulle viss enklare beredning förekomma, medan vid apoteksfilialerna ingen beredning av läkemedel skulle ske annat än efter särskilda anvisningar från medicinalstyrelsen.

Centralapoteken skulle förestås av leg. apotekare, medan övriga apotek beroende på storleksordning tänktes ha leg. apotekare eller farm. kandidater som föreståndare. Apoteksfilialerna ansågs kunna förestås av kvalificerade tekniska biträden. Medicinalstyrelsen. I sitt yttrande över läkemedelsutredningens förslag framhölls att utredningens kritik av förhållandena beträffande läkemedlens tillgänglighet icke var rättvisande. »I motsats till vad som gällt om de ovan diskuterade bristerna i läkemedelsförsörjningen måste en kritik, avseende läkemedlens svårtillgänglighet komma att träffa organisationen av själva apoteksväsendet. Det kan då fastslås, att jämförelsen med övriga nordiska länder icke är rättvisande, i den mån man därmed velat visa, att det i Sverige finnes ett mindre antal apotek per tusental invånare än i övriga länder. Man torde ha förbisett det förhållandet, att vi i Sverige ha en förhållandevis mycket jämn spridning av apoteken. I andra länder har man ofta en stark koncentration av apoteken till städerna, under det att landsbygden i stor utsträckning är vanlottad. Jämföras t. ex. våra förhållanden med dem i Norge, för vilket land uppgifter varit tillgängliga för oss, finner man där ett befolkningsunderlag av ca 6 000 personer per apotek i städerna, medan underlaget på landsbygden uppgår till i genomsnitt icke mindre än drygt ca 20 000 personer. Vidare kan anmärkas, att den av LU lämnade siffran på antalet invånare per apotek i Danmark icke stämmer med av medicinalstyrelsen erhållen siffra vid nyligen företagen kontroll. Den korrigerade siffran blir 12 225 mot i betänkandet (296) angivna ca 11 000.» Medicinalstyrelsen påpekade vidare att den genomförda ekonomiska kollektiviseringen möjliggjort inrättande av nya apotek även på platser där dessa icke kunde förväntas bli ekonomiskt självbärande. Det kollektiva apotekssystemet ansågs synnerligen väl ägnat att möta rimliga anspråk på utveckling genom nya distributionsorgan. Den återhållsamhet som präglat nyanlägg-

64 ningspolitiken sades ha varit grundad på den allmänna omtanken om läkemedelsprisnivån.

J. Kommitténs

överväganden

och förslag

1. Allmänna synpunkter

Den nuvarande organisationen av apotekens distribution till allmänheten utgör i princip resultatet av en avvägning mellan å ena sidan sociala — främst hälso- och sjukvårdande — hänsynstaganden och å andra sidan ekonomiska överväganden. Oberoende av kostnaderna inom olika distributionsenheter tilllämpas lika priser i hela landet vid försäljning av läkemedel till allmänheten. Prissättningen skall vara avvägd så, att apotekskollektivets ekonomi går jämnt ihop totalt sett. Vid nuvarande struktur medför detta att ungefär en tredjedel av apoteken ger överskott och resten eller två tredjedelar underskott, sedan ersättning utgått till innehavaren. Skiljaktigheterna i de enskilda apotekens ekonomi utjämnas genom kollektivet, och det ligger därför i principerna för dettas konstruktion att även icke bärkraftiga distributionsenheter kommer att finnas. För att så långt möjligt underlätta allmänhetens tillgång till läkemedel inom områden där ekonomiska förutsättningar för fullständiga apotek saknats, har nätet av självständiga apotek kompletterats med distributionsenheter av lägre valör, nämligen filialapotek, apoteksförråd, läkemedelsförråd, medicinlådor och kommissionärer. Utgångspunkt för valet av typ för distributionsenheten i de olika fallen har därvid blivit beroende av en avvägning mellan behovet från social synpunkt och möjligheterna med hänsyn till det ekonomiska underlaget. Distributionsnätet förändras fortlöpande dels genom utbyggnad med nya

enheter, där detta anses påkallat på grund av befolkningsunderlaget, dels genom förändring av typ, exempelvis från självständigt apotek till filialapotek, när omsättningen blivit så låg, att en förändring ansetts motiverad. Apoteksväsendets distribution av läkemedel till allmänheten har varit föremål för överväganden av tidigare utredningar. Frågan har diskuterats med hänsyn dels till allmänhetens möjligheter till tillräckligt snabb och bekväm tillgång till läkemedel, dels till möjligheterna till förbilligande av läkemedelsförsörjningen. Vad först angår frågan i vad mån tillgängligheten till läkemedel är tillfredsställande, må erinras om att apotekssakkunniga av år 1931 påpekade, att vissa provinsialläkardistrikt var mycket dåligt utrustade med distributionsställen. 1946 års läkemedelsutredning underströk likaså brister i detta avseende och upptog i samband med sitt förslag till statsmonopol på apoteksväsendet även förslag om en utökning av antalet distributionsenheter. De båda utredningarnas omdömen hänför sig emellertid i stort sett till förhållanden som numera icke är aktuella. Större avseende bör däremot tillmätas kommitténs enkät till provinsialläkarna som gav vid handen att icke mindre än 36 procent av dessa läkare år 1954 ansåg att allmänheten i deras distrikt behövde bekvämare tillgång till läkemedel. Även om läkarnas uppfattning torde vara baserad på en tendens att se frågan enbart från sociala synpunkter, torde det få anses klart, att kompletteringar av distributionsnätet för läkemedel kan vara önskvärda. Till en del torde önskemål om förbättringar u n d e r senare år ha tillfredsställts genom inrättande av distributionsenheter av olika slag, främst filialapotek eller apoteksförråd. Under 10årsperioden mellan åren 1945 och 1955

65 har av 120 framställningar om apoteksinrättningar således 60 bifallits och 54 avslagits, medan 6 ansökningar icke var avgjorda den 31/12 1955. Till övervägande del hänför sig emellertid de nyanlagda apoteksinrättningarna — detta gäller även tiden efter år 1955 — till städer och förortsområden utanför större städer, varför någon mera markant ändring av förhållandena för den egentliga landsbygden icke inträtt sedan kommitténs enkät genomfördes. Vad därefter angår de ekonomiska aspekterna på distributionsorganisationen må erinras om att redan apotekssakkunniga av år 1931 ansåg sig böra påpeka vissa möjligheter till förbilligande av organisationen ifråga. 1916 års läkemedelsutredning grundade vidare hela sitt förslag om förstatligande av apoteksväsendet på den uppfattningen, att dess nuvarande form och därmed även distributionsenheterna var onödigt kostnadskrävande. Den utveckling som distributionsnätet undergått — framförallt under de senaste åren — synes visa en strävan att finna vägar och former för en förbättrad läkemedelsförsörjning som så långt möjligt tillfredsställer sociala krav med bibehållande av en ekonomisk målsättning. Inrättandet av de förenklade filialapotek, som till skillnad från filialapotek av traditionell typ ej har samma utrustning som de självständiga apoteken, samt tillkomsten av apoteksförråden är de mera tydliga bevisen härpå. Ytterligare förbättringar av allmänhetens tillgång till läkemedel är emellertid önskvärda. Kommittén anser sig endast böra anvisa riktlinjer härför och avstår från att avge förslag i de enskilda fallen. Detta bör i stället ankomma på de hälso- och sjukvårdande myndigheterna som bör undersöka behovet av distributionsställen och dessas typ samt vidtaga åtgärder med beaktande 5—804060

av de rekommendationer som kommittén lämnar i det följande.

2. Förslag Såsom framgår av kapitel III, apoteksväsendets organisation, har kommittén funnit sig böra avvisa 1946 års läkemedelsutrednings förslag om förstatligande av apoteksrörelsen. Vissa av utredningen påtalade brister i fråga om läkemedelsförsörjningens nuvarande utformning har kommittén ansett kunna avhjälpas genom partiella reformer. Detta gäller även i fråga om de brister som kan vidlåda distributionens organisation. Kommittén räknar med att det förslag till nytt avgiftssystem som framlägges i kapitel V skall genom ett ökat intresse för en mera ekonomisk skötsel av de enskilda apoteken medföra, att möjligheterna till kostnadsbesparingar tillvaratages i större utsträckning än hittills. Den i kapitel III föreslagna apoteksnämnden — i vilken det allmänna får det avgörande inflytandet — bör även kunna medverka till att organisationen i stort göres så rationell och kostnadsbesparande som möjligt inom ramen för den allmänna målsättningen att allmänheten till rimliga kostnader skall få snabb och bekväm tillgång till behövliga läkemedel. Rent allmänt är kommittén i övrigt av den uppfattningen att de anspråk på en god läkemedelsdistribution som kan resas ur hälso- och sjukvårdande synpunkt bör så långt detta är möjligt tillgodoses och att man bör anstränga sig att få fram distributionsformer som fill begränsade kostnader gör detta möjligt. Därvid bör man även granska den befintliga organisationen för att inom denna — utan försämring av servicen till allmänheten — söka åstadkomma förenklingar, eftersom kostnadsbesparingar på ett håll kan medge motsva-

66 rande, önskvärd utbyggnad av distributionsapparaten på annat håll. Möjligheter till besparingar. I det föregående har visats att filialapotek av traditionell typ — som i princip har samma sortiment som självständiga apotek men kan utrustas enklare — h a r relativt höga kostnader i förhållande till omsättningen. Materialet antyder emellertid att dessa kostnader dock är lägre än för självständiga apotek av motsvar a n d e storlek. Kostnadsbesparingar kan därför i regel ernås, om mindre, självständiga apotek ändras till filialapotek. Därvid bör beaktas att även andra fördelar torde kunna vinnas genom att två eller flera distributionsenheter samarbetar under gemensam ledning. Framförallt torde personalsvårigheter som uppstår vid tillfälliga sjukdomsfall, vakanser och semestrar lättare kunna bemästras. En förändring av självständiga apotek till filialapotek kan dock icke genomföras annat än i begränsad utsträckning, därför att avståndet mellan moderapotek och filialapotek icke bör vara för stort. I åtskilliga fall är dock en sådan ändring praktiskt möjlig och synes böra komma till stånd. I de fall självständigt apotek förvandlas till filialapotek bör föreståndaren för detta alltjämt utgöras av legitimerad apotekare. Speciella förutsättningar för en sammanslagning av mindre enheter föreligger i tätorter med flera apotek. Ett helt nedläggande eller en förflyttning av vissa distributionsenheter bör även kunna övervägas. Exempel finns nämligen på att apotek för närvarande ligger med endast något 100-tal meters avstånd från varandra, trots att omsättningsunderlaget inte är av den storleksordning att det motiverar uppdelning på två enheter. Ändringar av ovan nämnt slag — som också berör privilegieförhållandena —

bör planeras på längre sikt och i de enskilda fallen ske vid tidpunkt då innehavare av det apotek, som skall upphöra eller förändras till filialapotek, frånträder privilegiet. Även om möjligheterna till sådana omläggningar av apoteksdriften som här behandlats bör tillvaratas i större utsträckning än hittills, måste det samtidigt observeras, att filialapotek som u p p n å r viss storlek lämpligen bör ändras till självständiga apotek. Vissa apotek bör åläggas att för omkringliggande apotek utföra främst mera komplicerade extemporeberedningar. De förenklade filialapoteken synes ställa sig kostnadsmässigt gynnsammare än övriga filialapotek. Detta torde i första hand bero på frånvaron av vissa funktioner, medförande relativt låga lönekostnader och förenklad utrustning, samt på det mindre varusortimentet. En ändring av filialapotek av traditionell typ till förenklade sådana torde därför medföra vissa kostnadsbesparingar. En dylik förändring av typen på ett antal av de mindre filialapoteken synes böra tagas under övervägande, särskilt i sådana fall där transportförbindelserna mellan moderapotek och filialapotek är goda. Kommittén anser sig i detta sammanhang böra ta upp en fråga som väcktes redan av apotekssakkunniga av år 1931, nämligen att filialapotekens föreståndare borde erhålla en del av sin ersättning i förhållande till det resultat som åstadkommes. En föreståndares direkta personliga intresse av att uppnå bästa möjliga ekonomiska resultat är principiellt lika betydelsefullt som en apoteksinnehavares, varför likartade skäl som kommittén anfört i fråga om avgiftssystemet talar för ett dylikt avlöningssystem. Kommittén är övertygad om att kostnadsbesparingar kan vinnas

67 på detta sätt. Samma förhållande gäller i fråga om föreståndarna för apoteksförråd, varför även dessas löner till en del helst borde utgå i förhållande till uppnått resultat. Frågan om på vilket sätt en del av föreståndarnas lön kan göras rörlig bör lösas genom förhandlingar. Därvid föreligger icke samma möjligheter som ifråga om apoteksinnehavarnas avgiftssystem att basera den rörliga delen av inkomsten på driftsresultatet, eftersom ett dylikt förfarande skulle erfordra ett mycket omständligt redovisningssystem för avräkningen mellan moderapotek och filial. En möjligen tänkbar väg är däremot att den rörliga delen av inkomsten utgår i förhållande till lönekostnaderna, varvid endast de löner som direkt hänför sig till arbetsstället bör medräknas. Den rörliga delen av föreståndarens ersättning skulle därvid vara omvänt proportionell mot lönekostnaderna ställda i relation till försäljningen. Möjligheter till förbättring av landsbygdens läkemedelsförsörjning. En utbyggnad och förbättring av läkemedelsförsörjningen har kontinuerligt skett. Under tiden från år 1905 fram till och med år 1935 utbyggdes distributionen på landsbygden i första hand genom inrättandet av självständiga apotek. Antalet filialapotek minskade under denna tid från 55 till 26, medan antalet självständiga apotek ökade från 149 till 205. Utvecklingen från år 1935 kännetecknas däremot av ett växande antal filialapotek och ett sjunkande antal självständiga apotek. Antalet filialapotek steg således från 26 till 64, medan de självständiga apoteken gick ned från 205 till 181. Utvecklingen i övrigt h a r under de senaste decennierna kännetecknats av ett växande antal läkemedelsförråd av olika typer. I Sverige, med sin utpräglade glesbebyggelse, h a r landsbygdens läkemedels-

försörjning mött speciella svårigheter. Problemet har accentuerats och förändrat karaktär med de senaste decenniernas ökade koncentration av befolkningen till städer och större tätorter och motsvarande minskning av befolkningstätheten på landsbygden. Distributionen av läkemedel på landsbygden och i de mindre tätorterna sker för närvarande dels genom självständiga apotek, dels genom filialapotek med i princip samma varusortiment som självständiga apotek, dels genom läkemedelsförråd av typ A (apoteksförråd), vilka har ett mycket begränsat varusortiment, dels ock genom läkemedelsförråd av typerna B och C med ett fåtal varor som tillhandahålles genom kornmissionärer. Härtill kommer ett stort antal medicinlådor, genom vilka läkemedlen distribueras från apotek eller filialapotek. Olägenheterna med den nuvarande distributionen är att den till så stor del baserar sig på läkemedelsförråd av de typer som endast tillhandahåller ett ringa antal varor samt på medicinlådor. Någon väsentlig ökning av distributionsnätet för läkemedel på landsbygden h a r icke skett under de senaste decennierna. F r a m till och med år 1935 skedde en — visserligen med avtagande takt — oavbruten ökning av antalet apotek per invånare. Från år 1935 har denna förbättring dock gått mycket långsamt. Från att man sistnämnda år hade 17 858 invånare per apotek utanför städerna, uppgick år 1955 antalet till 15 064. Av de under 20-årsperioden 1935—1955 tillkomna 66 självständiga apoteken och filialapoteken kom endast 14 på orter utanför städer. År 1956 uppgick filialapotekens omsättning till 7 procent av apotekens totala. Utvecklingen kan knappast sägas vara tillfredsställande och har icke hållit takt med vare sig den allmänna standardsteg-

68 ringen eller stegringen av läkemedelskonsumtionen — som uttryckt i kronor under 20-årsperioden steg från omkring 40 till 240 miljoner — vilken bidragit till att skapa underlag för ett större antal distributionsenheter. En förbättring är således i hög grad önskvärd och frågan gäller närmast på vilka vägar den kan åstadkommas. Vid granskning av de olika typer av distributionsorgan som nu finnes har kommittén konstaterat, att den väg vilken i första h a n d bör beträdas för att få bättre förhållanden i fråga om landsbygdens läkemedelsförsörjning är att söka åstadkomma enheter, som inom viss ram kan ge bästa möjliga försörjning. De ekonomiska möjligheterna begränsar därvid förutsättningarna. Genom de i kapitlet om droghandeln närmare refererade frekvensundersökningarna beträffande apotekens försäljning av olika läkemedel, som kommittén verkställt, och vars resultat överensstämmer med resultatet av liknande inom apoteksväsendet på vissa enskilda apotek gjorda undersökningar, har framkommit, att det är möjligt att ge en god läkemedelsservice med ett relativt begränsat sortiment. Dessa undersökningar visar bland annat att i fråga om standardförpackade läkemedel cirka två tredjedelar av hela försäljningen ligger på endast 250 förpackningsstorlekar av ett antal läkemedel. Tabellerna 9 och 12 tyder på att kostnaderna är olika för de tre typerna av distributionsorgan: vanliga filialapotek, förenklade filialapotek samt apoteksförråd. Kostnaderna torde främst vara beroende av persönalsammansättningen, utrustningen och sortimentets storlek samt beträffande filialapoteken av extemporeberedningens omfattning. Särskilt gynnsamma kostnadsförhållanden synes de s. k. förenklade filialapoteken ha. Dessa har enkla-

re utrustning, begränsat varusortiment samt en betydligt mindre omfattande extemporetillverkning än vanliga filialapotek, vilka i princip skall ha samma sortiment och möjligheter för sådan tillverkning som självständiga apotek. Trots detta kan dessa förenklade filialapotek, som vanligen förestås av receptarie, i regel tillgodose över 90 procent av efterfrågan på receptbelagda läkemedel. Den av kommittén företagna frekvensundersökningen — visande att 250 lagerförda förpackningsstorlekar, vilka svarade mot ett väsentligt mindre antal läkemedel, täckte två tredjedelar av försäljningen av standardförpackade läkemedel — tyder på, att man vid en lagerföring av ett relativt litet sortiment skulle täcka en dominerande del av efterfrågan, beroende på den hastigt sjunkande frekvensen i försäljningen av de tillkommande artiklarna vid en utökad lagerhållning. Det bör för övrigt i detta sammanhang erinras om att de olika självständiga apotekens lagerhållning varierar inom mycket vida gränser, och att vissa av de självständiga apoteken lagerför sortiment av ungefär samma storlek som de förenklade filialapotekens. Det har sålunda konstaterats att antalet artiklar i allmänhet varierar mellan 3 500 och 8 000. I viss utsträckning sammanhänger lagerhållningen med förskrivningsvanorna hos de olika orternas läkare. Även om man förutsätter att nya filialapotek — i likhet med vad fallet är för två tredjedelar av de självständiga apoteken — kan få ge underskott, ä r det dock önskvärt att kostnaderna för dem hålles på en rimlig nivå. Då det visat sig, att en önskvärd förbättring av förhållandena icke nås genom upprättande av läkemedelsförråd av typerna B och C, samt att de s. k. apoteksförråden endast i begränsad utsträck-

69 ning ger en lösning på problemet, in- av kommittén föreslagna avgiftssysteriktas intresset på att anpassa filial- met bör nämligen respektive apoteksapoteken för nyttjande i ett större an- innehavare vara ekonomiskt intressetal fall än för närvarande. Kommittén rad av att icke låta sortimentet bli för h a r funnit att möjligheterna härför är stort. Därför kan en automatisk anpassgoda under förutsättning att varusor- ning till en lämplig nivå förutsättas, timentet strikt anpassas till det under- varvid hänsyn kommer att tas till bl. a. lag som olika orter ger i omsättnings- efterfrågesituationen, sociala aspekter samt kostnader för att hålla sortiment hänseende. Därigenom skulle i hög grad av olika storlek. Den typ av filialapode önskemål kunna tillgodoses som framkom genom den förut omnämnda tek som vederbörande ort skall få, bör enkäten till provinsialläkarna. Av de bedömas efter de förutsättningar som provinsialläkare som ansåg en förbätt- betingas av den väntade omsättningens r i n g av läkemedelsförsörjningen inom storlek och inriktning. Ändras förutsina distrikt önskvärd kunde nämligen sättningarna bör en anpassning av uticke mindre än 80 procent — vartill an- rustning och sortiment kunna äga rum. Filialapotek där utrustning och sortitagligen kommer en del av de 7 procent som ej ansett sig kunna bedöma frågan ment närmast kan jämställas med själv— acceptera ett apotek av sådan typ, ständigt apoteks bör helst förestås av lesom skulle ha ett begränsat antal färdig- gitimerad apotekare, medan däremot fiförpackade läkemedel och ingen egen lialapotek med enklare utrustning och extemporeberedning. Kommittén vill mindre sortiment i regel bör kunna förestås av receptarie. Medicinalstyrelsen därför föreslå följande. a) Av filialapotek bör liksom nu oli- bör kunna föreskriva, att visst filialka typer finnas. För att den smidi- apotek får förestås endast av legitimegaste anpassningen till lokala förhål- rad apotekare. Apoteksinnehavare, som landen skall kunna ske med samtidigt håller filialapotek, bör kompenseras beaktande av att kostnaderna hålles härför enligt de regler som kommer att nere, bör även filialapotek av än mer uppställas i samband med tillämpningen av avgiftssystemet. Det är härvid förenklat slag övervägas. Till en början viktigt, att kompensationen differentiebör dylika filialapotek försöksvis inras med hänsyn tagen till om filialaporättas på härför lämpliga orter. Den teket förestås av legitimerad apotekare nuvarande typen av förenklade filialapotek bör — som komplement till be- eller receptarie. b) Apoteksförråden h a r med hänsyn fintliga apotek och filialapotek — i större utsträckning än hittills prövas till den service de kan ge visat sig vara relativt fördelaktiga ur kostnadssynäven på landsbygden. Normer för respektive typers utrust- punkt. En ökning av antalet apoteksförning bör fastställas av medicinalstyrel- r å d skulle därför — i synnerhet om sen efter h ö r a n d e av den av kommittén en ökning av det antal läkemedel som ett dylikt förråd får tillhandahålla medföreslagna apoteksnämnden. I samband därmed bör allmänna rekommendatio- ges — kunna fylla en mycket stor uppner angående sortimentets omfattning gift på sådana orter där av kostnadslämnas, medan däremot några strikta skäl något av de ovan föreslagna minsta bestämmelser, innehållande exempelvis filialapotekcn icke kan komma ifråga. För närvarande får högst 125 recepthögsta antal artiklar i sortimentet, icke bör uppställas. Vid tillämpning av det belagda läkemedel finnas på apoteks-

70 förråd. Detta antal bör kunna ökas till 250, varigenom en helt dominerande del av efterfrågan skulle kunna tillgodoses. Samtidigt bör de bestämmelser som nu gäller rörande av läkare uppgjord förteckning över sådana receptbelagda läkemedel som skall få expedieras från förrådet ändras så, att de på dylik förteckning upptagna läkemedlen får utlämnas mot recept från vilken läkare som helst. Förrådens föreståndare bör medges rätt att på de etiketter, som apoteken författningsenligt är skyldiga att förse de ifrågavarande läkemedelsförpackningarna med, införa den förskrivande läkarens namn. För att underlätta förfarandet härvidlag kunde läkemedlen exempelvis upptas på en för samtliga apoteksförråd gällande lista i stället för en för varje enskilt förråd giltig. En dylik rikslista borde omfatta flera läkemedel — lämpligen 400 — än det antal som förråden får lagerföra. De läkemedel som bäst passar på respektive orter kan sedan väljas ut från listan. Läkare på orten bör med apoteksinnehavaren kunna få träffa överenskommelse om att även andra läkemedel än de i rikslistan medtagna skall få finnas på förrådet. Antalet härav bör dock begränsas till förslagsvis 10 procent av antalet av de på förrådet lagerhållna receptbelagda läkemedlen. Frågan om eventuell användning av dylik

rikslista bör dock närmare utredas, t. ex. genom medicinalstyrelsens försorg efter hörande av läkarnas och apotekarnas organisationer. Apoteksförråd bör få rätt att utlämna icke receptbelagt läkemedel, även om detta skulle vara av läkare förskrivet på recept. Apotekens öppethållande. Företagna undersökningar har visat att försäljningen under den första respektive den sista öppethållandetimmen i allmänhet är ringa i de fall apoteket har öppet melian kl. 08.00 och 19.00. En generell avkortning av öppethållandetiden till att gälla mellan kl. 09.00 och 18.00 kan säkerligen utan större olägenhet genomföras. För närvarande är den vanligaste lördagsstängningen kl. 17.00, men den bör kunna ändras till kl. 16.00. De givna förslagen får även ses mot bakgrunden av den arbetstidsförkortning, som nyligen börjat gälla för den tekniska personalen. Även i övrigt skulle en inskränkning vara befogad, eftersom ej obetydliga personalbesparingar på detta sätt kan göras utan att allmänhetens tillgång till läkemedel i märkbar mån eftersattes. Lokala omständigheter kan emellertid göra sådana ändringar olägliga, varför nya regler bör ha karaktär av medgivande att öppna respektive stänga apoteken vid andra tider än de hittills tillämpade.

KAPITEL V

Apotekens avgiftssystem

A. Det nuvarande

avgiftssystemet

1. Konstruktion

I 1946 års läkemedelsutrednings betänkande (SOU 1951:34) har utförligt redogjorts för det nuvarande avgiftssystemets konstruktion och för den organisation som uppbyggts för administration och beräkning av de avgifter som apoteken betalar till kollektivet. Här kommer därför endast huvuddragen av den nuvarande ordningen att anges. Avgiftssystemet innebär att apoteksinnehavare är skyldig att erlägga en allmän avgift till bestridande av vissa utgifter för apoteksväsendets s. k. gemensamma ändamål. Före år 1936 omfattade dessa i huvudsak pensionering av apoteksinnehavare och på apotek anställda, beredande av ålderstillägg och vissa andra löneförmåner åt apotekens farmacevtiska personal samt slutligen driftsbidrag till mindre bärkraftiga apotek. Genom kungl. brev den 7 februari 1936 utvidgades syftemålet med avgifterna därjämte till hållande av enhetliga läkemedelspriser på apoteken i riket samt reglering av priserna. Grunderna för avgiftssystemet enligt nyssnämnda kungl. brev har sedermera undergått vissa ändringar. Riktlinjerna för den praktiska tillämpningen av avgiftssystemet dras upp av apotekens avgiftsnämnd. Denna nämnd består av fem ledamöter, varav Kungl. Maj:t utser tre samt apotekarsocieteten de återstående

två. Kungl. Maj:t fastställer antalet ledamöter i avgiftsberedningen (f. n. högst nio), under det att ledamöterna utses av apotekarsocieteten. Apoteksinnehavarna har att senast den 1 mars ingiva deklaration för föregående års rörelse. Deklarationerna granskas av avgiftsberedningen, som på grundval av deklarationernas uppgifter beräknar rörelsevinstens storlek. Rörelsevinsten är det överskott som erhålles sedan de av apoteket bestridna kostnaderna dragits ifrån intäkterna. Härvid tages ingen hänsyn till att en stor del av apotekets löner betalas centralt av kollektivet. Eftersom en väsentlig del av apotekens kostnader sålunda bestrides av kollektivet, kommer den deklarerade rörelsevinsten ej att återspegla det verkliga driftsresultatet. För att särskilja den till grund för avgiftsberäkningen liggande rörelsevinsten från vad som vanligen menas med detta uttryck kommer därför i fortsättningen begreppet fiktiv rörelsevinst att användas för rörelsevinst i den förstnämnda bemärkelsen. På den fiktiva rörelsevinsten beräknas avgiften enligt den formel som gäller för avgiftssystemet. Formeln är så konstruerad, att ett belopp i botten är fritt från avgift, men vid fiktiv rörelsevinst däröver uttages avgift enligt en progressiv skala. Det avgiftsfria beloppet är graderat efter dyrort och utgjorde år 1956

72 inom ortsgrupp 2 » » 3 i »> 4 i i 5

14 400 14 800 15 200 15 600

Det som å t e r s t å r sedan avgiften av dragits blir innehavarens ersättning. 1 f ö r e k o m m a n d e fall l ä g g e s till d e t sål u n d a e r h å l l n a b e l o p p e t 1 800 k r o n o r s o m e r s ä t t n i n g för h å l l a n d e a v filialapotek.

Vid h ö g r e f i k t i v a r ö r e l s e v i n s t e r ut avgift e n l i g t f ö l j a n d e : 10 % av de första. . . 1 000 kronorna 30 % » nästa 2 000 kronor 50 % »> 3 000 » 70 % » 3 000 » 90 %

»>

91 % •

76 000

För exempelvis ortsgrupp 3 framgår avgiften respektive i n n e h a v a r e r s ä t t n i n g e n för å r 1956 av n e d a n s t å e n d e s a m manställning.

»>

återstoden

Fiktiv rörelsevinst

Avgift

14 800 15 800 17 800 20 800 23 800 99 800

100 700 2 200 4 300 72 700

På högre fiktiv rörelsevinst utgår avgift med följande procent

Innehavarersättning

Vid högre fiktiv rörelsevinst ökas inneh.-ers. med följande procent

10 30 50 70 90 91

14 800 15 700 17 100 18 600 19 500 27 100

90 70 50 30 10 9

På fiktiva rörelsevinster över 99 800 kronor utgår 91 procent i avgift på överskjutande belopp. Innehavarersättningen ökas sålunda med 9 procent av överskjutande del av den fiktiva rörelsevinsten. Nedan lämnas några exempel. 125 000 150 000 175 000 200 000 250 000 500 000 I a v s i k t att h ö j a i n k o m s t e r n a för i n n e h a v a r n a av d e m i n d r e a p o t e k e n h a r tillfälliga b e s t ä m m e l s e r o m d r i f t s b i d r a g gällt u n d e r s e n a r e å r s å s o m e n k o m p l e t t e r i n g till själva avgiftssystemet. D e s s a b i d r a g b e v i l j a s av K u n g l . Maj:t efter f r a m s t ä l l n i n g i v a r j e e n s k i l t fall g e n o m a p o t e k a r s o c i e t e t e n . F ö r å r 1955 e r h ö l l c i r k a 50 a p o t e k d r i f t s b i d r a g , m e d a n ett 30-tal e r h ö l l d y l i k t b i d r a g för å r 1956. F ö r å r 1957 h a r d e a v g i f t s f r i a b e l o p p e n ä n d r a t s o c h d e s s u t o m differ e n t i e r a t s m e d h ä n s y n till a p o t e k e n s o m s ä t t n i n g . A p o t e k u n d e r 300 000 k r o n o r s o m s ä t t n i n g h a d e 7 000 k r o n o r h ö g r e avgiftsfria b e l o p p . F ö r a p o t e k m e d o m s ä t t n i n g ö v e r 300 000 k r o n o r s j ö n k d e avgiftsfria b e l o p p e n e f t e r h a n d

29 368 31 618 33 868 36 118 40 618 63 118 som o m s ä t t n i n g e n ökade. Vid en miljon k r o n o r s o m s ä t t n i n g var de avgiftsfria b e l o p p e n d e s a m m a s o m å r 1956, v i d större omsättning lägre. 2. Underlag för avgiftsberäkningen Avgiftsberäkningen grundas som ovan n ä m n t s på de enskilda apotekens fiktiva r ö r e l s e v i n s t e r . D e n av v a r j e a p o t e k s i n nehavare avgivna, mycket detaljerade d e k l a r a t i o n , v a r i r e s u l t a t e t av a p o t e k s d r i f t e n r e d o v i s a s , g e r e m e l l e r t i d ej n å g o n b i l d av d e t v e r k l i g a r e s u l t a t e t , eftersom b e t y d a n d e kostnadsposter icke i n g å r i r e d o v i s n i n g e n . De för d e e n s k i l da apoteken d e k l a r e r a d e fiktiva rörelsevinsterna är därför genomgående väsentligt h ö g r e än vad de verkliga r ö r e l -

73 seresultaten skulle ha blivit, om varje apotek belastats med sina faktiska kostnader. I många fall skulle den fiktiva rörelsevinsten då förbytas i underskott. De årliga deklarationer över apoteksrörelsen, som varje apotekare avger, upptog år 1956 följande poster: Intäkter 1. Kontantförsäljning 2. Kreditförsäljning 3. Vinst vid försäljning av inventarier Kostnader 1. 2. 3. 4. 5. 6. 7. 8. i. 10. 11. 12. 13. 14. 15.

Varor På apoteket utbetalda avlöningar Hyra inkl. värme Gas, elström och vatten Reparation och underhåll Försäkringspremier Frakter Telefon och post Räntor Avgifter till Apotekarsocieteten (inkl. kretsavg.) Resor i kårangelägenheter Avskrivning på inventarier Förlust på försålda eller utrangerade inventarier Provisioner Övriga kostnader

Vissa av de angivna posterna är ytterligare specificerade. Kommittén har i syfte att belysa apoteksrörelsens ekonomiska förhållanden företagit en analys av apotekens driftsresultat under år 1952, varvid varje apotek belastats med samtliga på apoteket i fråga direkt fallande kostnader — alltså även de centralt utbetalda lönerna. Ur detta material har — på sätt som närmare redovisas på sid. 83 — 10 apotek utvalts, vilka i omsättningshänseende och i fråga om övriga förutsättningar låg varandra mycket nära. De

utvalda apotekens verkliga rörelseresultat har därefter på samma sätt som för år 1952 framräknats för åren 1953— 1956. ~ En jämförelse mellan de deklarerade fiktiva rörelsevinsterna för dessa apotek och de verkliga rörelseresultaten under åren 1952—1956 framgår av tabell 19. Av tabellen framgår att den fiktiva rörelsevinsten blir väsentligt större än det verkliga rörelseresultatet, beroende på att samtliga kostnader ej belastas apoteken. Apoteket E exempelvis, som under 5-årsperioden givit ett sammanlagt underskott på 84 300 kronor, deklarerar trots detta en fiktiv rörelsevinst på 285 700 kronor, alltså en avvikelse från det verkliga rörelseresultatet med icke mindre än 370 000 kronor. Det kan måhända invändas, att den fiktiva rörelsevinsten visserligen är en felaktig mätare på det verkliga rörelseresultatet men dock står i en viss relation till detta. För inbördes jämförelse mellan apoteken borde den alltså kunna utgöra en grund och därmed också för ett avgiftssystem. På grund av att så stor del av apotekens lönekostnader betalas av kollektivet utjämnas ojämnheterna i de enskilda apotekens verkliga resultat, så att apoteket med det dåliga rörelseresultatet ger sin innehavare i det allra närmaste samma inkomst som apoteket med det goda resultatet. Förhållandet illustreras av tabell 20. Genomsnittsresultat och fiktiva rörelsevinster för samma 10 apotek som i tabell 19 för åren 1952—1956 har i denna tabell ställts tillsamman med de på de fiktiva rörelsevinsterna baserade innehavarersättningarna. Som jämförelse har de ersättningar angivits, vilka skulle ha utgått, om desamma — efter i övrigt nu gällande regler — hade beräknats på det verkliga rörelseresultatet i stället för på den fiktiva rörelsevinsten.

74 Tabell 19. Jämförelse mellan fiktiv rörelsevinst och verkligt rörelseresultat för 10 jämförbara apotel under åren 1952—1956 i 1000-tal kronor

Med fiktiv rörelsevinst (före ersättning till innehavaren) förstås det fiktiva rörelseresultat, som läggei till grund för avgiftsberäkningen, och vari hänsyn icke tagits till den del av apotekens lönekostnader son utbetalas centralt av kollektivet och som alltså icke belastats de enskilda apoteken. Med verkligt rörelseresultat (före ersättning till innehavaren) förstås resultatet sedan de enskilda apoteker belastats med alla på dem fallande kostnader, beräknade efter för alla apotek enhetliga grunder. 1952 Apotek

A B C D E F G H I K

1955 Totalt 1952—1956

1956 GenomVerkVerkVerkVerkVerksnittlig VerkomFiktiv ligt rö- Fiktiv ligt rö- Fiktiv ligt rö- Fiktiv ligt rö- Fiktiv ligt rö- Fiktiv ligt rösättning rörel- relse- rörel- relse- rörel- relse- rörel- relse- rörel- relse- rörel- relsesevinst resul- sevinst resul- sevinst resul- sevinst resul- sevinst resul- sevinst resultat tat tat tat tat tat 538,6 505,6 562,8 506,6 500,5 540,6 523,4 525,9 541,8 463,3

62,8 112,8 20,6 69,6 15,0 80,1 32,3 77,9 35,6 — 31,7 11,8 87,3 18,3 93,6 23,9 86,0 69,3 — 1,3 13,2 55,0

113,5 37,1 85,3 — 14,9 32,7 113,1 47,4 — 0,6 44,7 — 18,5 97,5 9,2 59,6 — 17,3 76,9 8,2 81,3 6,0 58,0 2,1

126,3 49,3 59,0 — 8,0 2,8 108,8 44,8 — 13,6 53,8 — 10,5 95,4 15,4 78,7 13,7 11,2 106,1 24,8 105,5 48,3 — 9,8

132,2 55,2 6,9 70,8 6,2 90,4 53,7 — 1,7 71,9 — 5,3 102,7 34,0 112,2 34,0 111,2 35,4 141,4 57,3 31,9 91,0

77,4 648,7 281,8 163,9 20,2 380,5 95,8 24,8 56,4 551,4 113,1 159,1 6,3 ;291,3 67,6 22,6 79,6 — 18,2 285,7 — 84,3 73,3 — 6,8 456,1 63,5 36,7 476,1 132,0 85,4 92,0 566,7 171,0 186,6 37,0 526,8 123,9 129,3 51,7 375,9 89,1 123,7 I

Tabell 20. Jämförelse mellan verkligt rörelseresultat, fiktiv rörelsevinst och innehavarersättning i genomsnitt under åren 1952—1956 för 10 jämförbara apotek samt den genomsnittliga innehavarersättning som skulle ha utgått, därest det verkliga rörelseresultatet lagts till grund för avgiftsberäkningen Genomsnitt per år under åren 1952—1956 av

Apotek

Genomsnittlig omsättning

redovisad fiktiv verkligt rörelseresultat rörelsevinst före ersättning till innehavaren

innehavarinnehavarersättning om ersättning enl. denna skulle nuvarande baseras på det system verkliga rörelseresultatet

1 000-tal kronor A B C D E F G H I K

538,6 505,6 562,8 506,6 500,5 540,6 523,4 525,9 541,8 463,3

56,4 5,0 22,6 4,5 — 16,9 12,7 17,1 34,1 24,8 17,8

129,7 76,1 110,3 58,3 57,1 91,2 95,2 113,3 105,4 75,2

29,9 24,8 28,6 22,7 23,7 26,3 26,6 28,3 27,6 25,0

22,8 5,0 19,4 4,5 — 16,9 12,7 16,6 20,5 19,6 17,2

75 Tabellen avser endast att visa, hur den fiktiva rörelsevinsten — som påverkats av olika stora lönebidrag från kollektivet — kan bidra till att utjämna de goda och dåliga resultaten i beräkningen av de slutliga innehavarersättningarna. G r u n d p r i n c i p e n vid tidigare behandling av avgiftsfrågan (bl. a. Apotekssakkunniga av år 1931) var, att avgiftssystemet skulle utgöra ett medel att belasta ett vart apotek med avgifter efter vederbörande apotekes bärkraft samt ge en var apoteksinnehavare en inkomst i proportion till det ekonomiska resultat, som han åstadkom i sin apoteksrörelse. Detta senare syfte har emellertid icke förverkligats i det nuvarande avgiftssystemet. De i det följande anförda siffrorna visar i stället att den behållna inkomsten väsentligen beror av omsättningen och icke av det ekonomiska utfallet. En brist i resultatredovisningen, som 1946 års läkemedelsutredning omnämnt (SOU 1951: 34, sid. 172), utgör det förhållandet, att apoteksinnehavarnas deklarationer icke förutsätter årliga inventeringar av varulagren i samband med boksluten. Dylika inventeringar sker mellan apoteksöverlåtelserna icke regelbundet, utan man nöjer sig med uppskattade lagervärden. Det är givet att resultatredovisningen härigenom blir än mera verklighetsfrämmande och än mindre ägnad att utgöra en objektiv grund för ett rationellt avgiftssystem. Kommittén har i sina beräkningar icke haft möjlighet att undvika denna felkälla utan har utgått från de deklarerade lagervärdena. För att så långt möjligt utjämna verkningarna av dylika felkällor omfattar emellertid en av kommitténs undersökningar en femårsperiod. Mot vad som anförts i fråga om frånvaron av årliga lagerinventeringar kan

givetvis invändas, att inventeringar alltid förekommer då ett apotek överlåtes till ny innehavare. Dolda reserver (eller motsatsen) kommer dock till sist fram i redovisningen. Detta rubbar emellertid icke det faktum, att en årlig resultatredovisning utan lagerinventering omöjligen kan vara tillförlitlig och att ett rätt verkande avgiftssystem icke kan komma till stånd utan en resultatredovisning, som visar det verkliga resultatet varje år för sig. Det torde få anses uppenbart, att det nu tillämpade systemet för resultatredovisning utgör en dålig grund att bygga ett avgiftssystem på. 1946 års läkemedelsutredning säger härom bland annat (sid. 305) att, »det nuvarande avgiftssystemet för apoteken utövar ett förlamande inflytande på apoteksinnehavarnas initiativkraft, när det gäller att minska apotekens omkostnader eller att genom rationalisering öka distributionsapparatens effektivitet.» Utredningen har icke preciserat skälen för sin kritik mot avgiftssystemet och har inte närmare behandlat den fiktiva rörelsevinsten, men det vill synas som om kritiken främst grundats på här relaterade brister i resultatredovisningens utformning. Apotekarnas organisationer, som i sitt remissyttrande i stort sett tillbakavisade utredningens allmänna kritik i fråga om avgiftssystemets negativa verkningar, medgav emellertid (sid. 16) att en ändring beträffande avgiftssystemet är nödvändig. »F. n. förhåller det sig så, att den enskilda rörelsen belastas endast med en viss fastställd del av de anställdas löner. Förutom att detta medför, att den enskildes bokföring ger en missvisande bild av kostnaderna, få de flesta innehavare sålunda behålla relativt liten del av den besparing, som kan ernås genom personalrationalisering. Ju dyrare arbetskraften blir, desto olämpligare blir detta förhållande, och en ändring i detta avseende bör därför snarast vidtagas.»

76 Kommittén vill sammanfattningsvis framhålla, att den resultatredovisning från de enskilda apoteksinnehavarna, som det nuvarande avgiftssystemet grundas på, måste anses mycket bristfälligt utformad. Apoteksinnehavarna själva har till helt nyligen haft mycket små möjligheter att bedöma det verkliga ekonomiska utfallet av sina rörelser, och avgifterna uttages på ett redovisat resultat, som högst väsentligt avviker från det verkliga. Vidare medger systemet icke möjlighet att åstadkomma en riktig avgiftsbelastning och innehavarersättning efter det resultat som uppnås.

skilda apoteken. I detta syfte har de enskilda apotekens driftsresultat och kostnader analyserats. Undersökningarna har gällt dels studier av driftsresultat m. m. för samtliga apotek under åren 1952 och 1956, dels resultatutvecklingen under femårsperioden 1952— 1956 för ett antal jämförbara apotek i olika storleksgrupper. Eftersom båda de undersökningar som omfattar samtliga apotek under ett år utförts på i stort sett likartat sätt och givit liknande resultat, har det ansetts tillräckligt att redovisa den undersökning som avser år 1956. 1. Analys av driftsresultaten under år 1956 för samtliga apotek

B. Kommitténs undersökningar beträffande det nuvarande avgiftssystemets ekonomiska konsekvenser 1946 års läkemedelsutredning har, såsom i föregående avsnitt omnämnts, allmänt kritiserat avgiftssystemet, emedan detta skulle förkväva apoteksinnehavarnas initiativ till kostnadsbesparingar, rationaliseringar och god ekonomisk skötsel i allmänhet. Apotekarnas organisationer har i sitt remissyttrande i stort sett tillbakavisat kritiken under framhållande av en rad kollektiva åtgärder i kostnadsbesparande och rationaliserande syfte. Man medger emellertid, såsom likaledes relaterats i föregående avsnitt, att systemet är behäftat med brister, som skulle kunna motverka incitamentet till kostnadsbesparingar, i första hand beträffande löne- och andra personalkostnader. Varken 1946 års läkemedelsutredning eller apotekarnas organisationer har emellertid presterat någon utredning till underlag för sina argument. Kommittén har därför funnit det angeläget att söka siffermässigt belysa, vilka konsekvenser det nuvarande avgiftssystemet kan ha haft i fråga om det ekonomiska utfallet och skötseln av de en-

Vid analys av driftsresultaten har uppgifterna i apotekens deklarationer till avgiftsberedningen och dennas sammanställning av redovisningarna så långt möjligt använts. Dessutom har varje enskilt apoteks del av de centralt betalda lönerna inklusive pensioner lagts till apotekets i deklarationerna redovisade kostnader. Härvid har en utjämning av lönerna med hänsyn till såväl ålderstillägg, familjetillägg m. m. som dyrort företagits, så att varje apotek belastats med för varje anställd inom respektive personalkategori lika stor lön. Undantag härifrån gäller dock för städerskor, sköljerskor, varubud och farmacevtelever, för vilka apoteken betalar hela löneandelen. I syfte att göra resultaten apoteken emellan så jämförbara som möjligt har korrigeringar skett. Detta gäller fasta nattapotek och apotek med filialapotek samt de apotek som haft kostnader för provisioner och frakter vid försäljning genom läkemedelsförråd, medicinlådor och kommissionärer. Eftersom reparationer och underhåll förekommit stötvis och även avskrivningarna till stor del företagits med starka variationer, har det ansetts nödvändigt att på något

77 sätt utjämna dessa kostnader. Detta har skett genom att de sammanlagda beloppen i stället för de verkliga kostnaderna fördelats på varje apotek. Reparationer och underhåll har fördelats efter omsättningen, avskrivningar efter inventariernas anskaffningsvärde. Icke heller de resultat som härefter erhållits är helt jämförbara ens för apotek av samma storleksordning. Korrigeringarnas belopp är nämligen icke exakt beräknade och även andra faktorer, för vilka korrigering ej skett, torde i viss utsträckning ha påverkat resultaten. Vidare skulle en fullständig jämförbarhet förutsätta, att den redovisade varukostnaden överensstämmer med den verkliga. Detta antagande är emellertid icke realistiskt, eftersom inventeringar i regel ej företagits och den angivna varukostnaden därför ej kan kontrolleras. Hur stora avvikelserna kan vara mellan redovisad och verklig varukostnad är det svårt att uttala sig om. På grund av apotekens olika struktur beträffande försäljningens sammansättning, olika andel sjukhusleveranser m. m. kan den verkliga varukostnaden i ytterlighetsfallen variera mellan ungefär 55 och 70 procent av omsättningen. Om den redovisade varuförbrukningen skulle ha korrigerats, måste man ha tagit hänsyn till varje enskilt apoteks försäljningsstruktur. Vid den tidpunkt, då undersökningen genomfördes, fanns emellertid ej uppgifter härom sammanställda, varför sådan korrigering ej kunnat göras. Eftersom varorna representerar den största kostnadsposten — vilken enligt vad som framgått ovan är osäker — kan slutsatser ur materialet i vissa avseenden dras endast med försiktighet. De korrigerade driftsresultaten före innehavarersättning visar i förhållande till omsättningen en mycket stor spridning såsom framgår av tabell 21.

Tabell 21. Fördelningen av de verkliga driftsresultaten (före ersättning till innehavaren) i relation till omsättningen. (Apotek med distriktslaboratorium ingår ej) Verkligt driftsresultat före innehavarersättning, % av omsättningen

Antal apotek

20,0—22,4 17,5—19,9 15,0—17,4 12,5—14,9 10,0—12,4 7,5— 9,9 5,0— 7,4 2,5— 4,9 + 0—2,4

1 4 14 28 49 78 64 62 39

— 0 — 2,4 2,5— 4,9 5,0— 7,4 7,5— 9,9

27 14 6

Summa

J_

52 391

Tabellen visar, att de verkliga driftsresultaten i förhållande till omsättningen varierar mellan överskott om mer än 20 procent till underskott om närmare 10 procent. I tabellen har hänsyn ej tagits till ersättning till innehavaren. Eftersom kostnaderna för dennes arbetsinsats har en mindre relativ betydelse vid större omsättning bör även resultaten efter avdrag av innehavarersättningen jämföras. Detta har gjorts i tabell 22, Spridningen är något mindre i jämförelse med vad fallet är beträffande driftsresultaten före innehavarersättning. Driftsresultaten efter innehavarersättningen varierar nämligen från överskott om över 10 procent av omsättningen till underskott om mer än 15 procent samtidigt som antalet apotek med underskott ökar från 52 till 174. Tabellerna är tillkomna för att visa spridningen i resultaten, däremot icke det antal apotek som ger överskott respektive underskott. Att vissa apotek lämnar underskott sedan samtliga kost-

78 Tabell 22. Fördelning av verkligt driftsresultat efter avdrag av innehavarersåttning i relation till omsättningen. (Apotek med distriktslaboratorium ingår ej) Verkligt driftsresultat efter innehavarersättning, % av omsättningen

Antal apotek

10,0—12,4 7,5— 9,9 5,0— 7,4 2,5— 4,9 + 0—2,4

6 22 49 76 64

— 0 — 2,4 2,5— 4,9 5,0— 7,4 7,5— 9,9 10,0—12,4 12,5—14,9 15,0—17,4

55 48 37 14 16 3 1

174 Summa

nåder jämte innehavarens ersättning medräknats är helt i sin ordning, eftersom priserna skall vara avvägda så, att apoteksväsendet totalt går jämnt ihop. Detta innebär, att ungefär två tredjedelar av apoteken under normala förhållanden icke ger överskott, sedan samtliga kostnader och innehavarens ersättning medräknats. År 1956 var priserna

sådana, att kollektivet totalt gav ett underskott om 3,5 miljoner kronor, d. v. s. drygt en procent av omsättningen, varför detta år en ännu större andel av apoteken än två tredjedelar gav underskott vid det angivna beräkningssättet. Att enligt tabellen endast knappt hälften av apoteken uppvisade underskott beror främst på att vissa apotek ej belastats med samtliga kostnader. Detta gäller de fall då korrigeringar gjorts för särskilt kostnadskrävande funktioner, varigenom resultaten sålunda blivit höjda. Ej heller har sådana kollektiva kostnader påförts som ej kunnat direkt hänföras till respektive apotek. I det föregående har ingen hänsyn tagits till omsättningsstorleken, vilket emellertid bör göras, eftersom denna påverkar resultaten. I tabell 23 har därför för olika storleksgrupper av apotek angivits genomsnittligt resultat per apotek både före och efter innehavarersättning, dels i absoluta tal, dels i procent av omsättningen. Dessutom har angivits de gränser inom vilka de procentuella överskotten varierar. Den tidigare konstaterade stora spridningen i relativa resultat gällde alla apotek tagna tillsammans, men även när man

Tabell 23. Jämförelse mellan apotekens omsättning och resultatet dels före, dels efter innehavarersättning. (Apotek med distriktslaboratorium ingår ef) Verkligt driftsresultat före inneh.-ers. Omsättning 1 000-tal kr

— 200 200— 250 250— 300 300— 400 400— 500 500— 600 600—1 000 1 000— Summa

Antal apotek

34 32 40 36 53 42 83 71 391

Verkligt driftsresultat efter inneh.-ers.

Genom- °L av snitt per oms. apotek

Spridning inom gruppen mellan

Genomsnitt per apotek

/o d v

Spridning inom gruppen mellan

14 964 14 818 15 919 27 817 27 218 26 342 37 251 100 692

8,9 6,6 5,8 8,0 6,1 4,8 4,7 7,2

+ 19,1 + 20,5 + 17,4 + 18,4 + 14,1 + 15,9 + 14,3 + 15,1

1,7 5,2 9,2 5,2 6,1 1,4 9,2 5,2

— 4 623 — 6 080 — 5 867 4 157 2 018 — 721 5 654 57 764

— 2,7 — 2,7 — 2,1 1,2 0,5 — 0,1 0,7 4,2

+ 5,8 12,8 + 9,4——14,5 + 9,0 15,9 + 11,0 10,8 + 8,3 10,9 + 10,4 5,8 + 10,1 12,2 + 11,3 7,4

39 414

6,2

+ 20,5

9,2

10 768

1,7

+ 11,3

15,9

79 betraktar varje storleksgrupp för sig är spridningarna nästan lika kraftiga. En del av variationerna kan säkerligen förklaras av sådana strukturolikheter som icke utjämnats. Det synes dock ofrånkomligt, att en betydande del av olikheterna i driftsresultat måste bero på olikheter i den ekonomiska skötseln av apoteken. Tabell 24. Jämförelse

I det föregående har den relativa spridningen studerats. Spridningen i absoluta tal framgår av tabell 24, som är en dubbelsidig frekvenstabell, där på ena sidan apoteken uppdelats i grupper efter omsättningen, medan apoteken inom en omsättningsgrupp i sin tur är uppdelade i grupper efter resultatets absoluta storlek. Av tabellen fram-

mellan apotekens omsättning och driftsresultatet. distriktslaboratorium ingår ej)

(Apotek

med

Driftsresultat före inneh.- 2TS. 1 000-tal kr Oms. 1 000-tal kr

Jnderskott

överskott

S:a apotek

60 40 20 0 0 20 40 60 80 100 140 180 220 —90 —60 —40 —20 —20 —40 —60 —80 —100 —140 —180 —220 —320 100— 200 200— 300 300— 400 400— 500 500— 600 600—1 000 1 000—1 500 1 500—2 400 S:a apotek

1 3 3 1

1 1

2 12 4 3 8 5 3 1

20 29 8 13 10 10 1

12 25 13 15 11 16 5

5 9 18 8 14 4

går, att spridningen i absoluta tal är större för stora apotek och att detta även medför, att de största underskotten förekommer bland stora apotek. Resultaten varierar inom så vida gränser, att skillnaderna inte mer än till en liten del kan ha sin förklaring i att uppgifterna om varukostnaden ej baserats på inventeringar. För att få underlag för frågans bedömning har kommittén på två olika sätt undersökt förhållandena. Det ena sättet h a r varit att jämföra skillnaden mellan bästa och sämsta resultat inom de olika storleksgrupperna med det redovisade lagrets genomsnittliga storlek inom respektive grupp (tabell 25). Jämförelsen mellan å ena sidan skillnaderna mellan bästa och sämsta resultat och å andra sidan lagerstorlekarna inom respektive grupp ger omedelbart

2 1 4 18 7 1

1 10 8 2

1 17 7

4 4

34 72 36 53 42 83 51 20

vid handen, att de nämnda skillnaderna är så stora i förhållande till lagren, att de inte mer än obetydligt kan förklaras av under året inträffade förändringar i lagerreservens storlek. Härvid bör observeras, att de angivna lagervärdena avser de efter nedskrivning redovisade beloppen, varför de verkliga lagren var något större. Det andra sättet att undersöka hur mycket frånvaron av inventeringar kan ha påverkat skillnaden mellan bästa och sämsta resultat inom grupperna har varit att för ett antal av de apotek som uppvisat de bästa respektive de sämsta resultaten inom varje grupp beräkna vederbörande apoteks verkliga varukostnad. Undersökningen har givit vid handen, att skillnaden mellan bästa och sämsta resultat i allmänhet blev något mindre, sedan varukostnaden korrige-

80 Tabell 25. Skillnad mellan bästa och sämsta resultat jämte det redovisade lagrets genomsnittliga storlek hos respektive grupper av apotek 1 000-tal kronor Omsättning

Skillnad mellan bästa och sämsta resultat inom gruppen

Redovisat lager genomsnitt per apotek

100— 200 200— 300 300— 400 400— 500 500— 600 600—1 000 1 000—1 500 1 500—2 400

35 78 83 90 92 219 252 331

27 38 46 61 73 96 130 176

rats, men att ändringen har liten betydelse. Detta framgår av tabell 26. Den stora spridningen i resultaten kan visas även på det sätt som skett i diagram 1, där de enskilda apoteken prickats in med hänsyn till dels omsättning, dels driftsresultatet före innehavarersättning. Innehavarersättningen har på liknande sätt prickats in på diagram 2.

Såsom framgår vid en jämförelse mellan diagrammen är spridningen i innehavarersättningarna i motsats till driftsresultaten liten, när apoteken ordnas efter omsättningsstorlek. Detta framgår även av tabell 27, som visar apoteken i storleksgrupper med innehavarersättningen i frekvensgrupper. En mera oenhetlig bild visas, om apoteken

Tabell 26. Skillnad mellan apotek med bästa och med sämsta resultat inom olika storleksgrupper, dels med redovisad, dels med korrigerad varukostnad 1 000-tal kronor

Omsättning

100— 200 200— 300 300— 400 400— 500 500— 600 600—1 000 1 000—1 500 1 500—2 400

Skillnad mellan apotek med bästa och med sämsta driftsresultat ökning eller före innehavarersättning. minskning av spännvidden med med beräkredovisad nad verkl. varukostnad varukostnad 35 78 83 90 92 219 252 331

36 52 62 74 88 195 217 330

+ 1 — 26 — 21 — 16 — 4 — 24 — 35 — 1

Anm.: Den beräknade verkliga varukostnaden har baserats på apotekarsocietetens stickprovsundersökningar angående den genomsnittliga procentuella varukostnaden vid dels leveranser över sjukhusapotek, dels andra sjukhusleveranser, dels ock övrig försäljning.

81 Diagram 1. Driftsresultat före innehavarersättning hos apoteken år 1956. (Apotek med distriktslaboratorium ingår ej) 120 100

DR.I FTSR.tSUL.TAT TORE INNIH-ERSATTN.

280 TU5EH

XHON0R

260 240 220 200 180 160 140 120 100 60 60 40 +20

99S; f.

*fc .

7 S

10 . »

-(7

14.

1?

(7

<S

-20f

<9

24 OMSÄTTNING

4o

HlfflPtA TUJEH KSOflO*.

6080 100 120

Diagram 2. Innehavarersättning hos apoteken år 1956. (Apotek med distriktslaboratorium ingår ef) IMNEH-ERsÅTm TUSEN KRONOR

..-

toM**»"*

It**-*** '.»•v*--.T- ^

...

ie

/j

Ii

W ~%

Jr

B

J* £o

22F)2Ä

OMSÄTTNING HUUDRA TUSKM KROflOK

(3

82 Tabell 27. Jämförelse

mellan apotekens omsättning och innehavarersättning. med distriktslaboratorium ingår ej)

(Apotek

Innehavarersättning 1 000-tal kr Omsättning 1 000-tal kr

15 20 25 30 35 40 45 50 60 70 —15 —20 —25 —30 —35 —40 —45 —50 —60 —70 —80

100— 200 200— 300 300— 400 400— 500 500— 600 600—1 000 1 000—1 500 1 500—2 400 Summa apotek

17 15

16 56 27 22 6 6

1 1

1 8 30 32 22 2

4 39 8

14 13

indelas efter driftsresultatet i stället för omsättningen. Detta framgår av tabell 28.

1 19 4

1 6 9

3 4

34 72 36 53 42 83 51 20

391 Av tabellen framgår klart, att innehavarersättningen endast i obetydlig grad hänger samman med det driftsre-

Tabell 28. Jämförelse mellan apotekens driftsresultat och innehavarersättning. med distriktslaboratorium ingår ej) Driftsresultat före innehav.-ers. 1 000-tal kr r 60— 90 40— 60 20— 40 0— 20 ^ 0— 20 20— 40 40— 60 60— 80 över80—100 skott ' 100—120 120—140 140—180 180—220 220—320

(Apotek

Innehavarersättning 1 000-tal k r S:a 15 20 25 30 35 40 45 50 60 70 apotek —15 —20 —25 —30 —35 —40 —45 —50 —60 —70 —80

underskott

Sumr na apotek

S:a apotek

1 1

2 10 19 2

2 1 4 14 49 53 10

2 2 10 19 25 31 4 2

sultat som erhålles sedan den av kollektivet betalda delen av apotekens löner medräknats. Sålunda utgick en innehavarersättning mellan 20 och 25 tusen kronor för såväl apotek med mer än 60 tusen kronor i underskott som apotek med över 40 tusen kronor i överskott. Mellan 25 och 30 tusen kronor i inne-

1 1 2 3 13 11 16 4

1 1

4 2 9 38 91 97 58 33 21 11 14 8 3 2

1 4 5 8 8 1 1

1 5 4 7 6 1

1 3 7 3 1

4 1

havarersättning utgick för apotek vars resultat varierade mellan underskott om mer än 60 tusen kronor och överskott om mer än 80 tusen kronor. Nästan lika stor var skillnaden mellan sämsta respektive bästa resultat bland de apotek där innehavarersättning utgick med mellan 30 och 35 tusen kronor.

83 2. Resultatutvecklingen vid vissa apotek åren 1952—1956

Som angavs i föregående avsnitt kan en helt tillförlitlig bedömning av apotekens resultat icke göras för ett enstaka år, därför att inventeringar ej företagits och varukostnaden av detta skäl är osäker. En säkrare bild erhålles, om apoteken studeras under några år, varvid man bör kunna anta, att eventuella förändringar i dold reserv ej entydigt gått i samma riktning. Om apoteket ett visst år redovisat större varukostnad än den verkliga — t. ex. genom att lagrets värde ökat utan att det bokförda värdet ändrats — torde detta ett annat år delvis ha kompenserats genom en utveckling i motsatt riktning. Den senaste fem-årsperiod som kunde ifrågakomma var åren 1952—1956. Sedan apotekarsocieteten på kommitténs förfrågan i brev meddelat, att uppgifter över de verkliga driftsresultaten på de olika apoteken ej fanns sammanställda för de nämnda åren, ansåg sig kommittén nödsakad att begränsa undersökningen till ett urval av apotek. Till utgångspunkt för undersökningen har tagits det förhållandet, att apotek med lika driftsbetingelser borde ge i stort sett samma ekonomiska resultat. Rörelseresultatens variation olika apotek emellan borde därför visa i vad mån apoteksinnehavaren-företagsledarens skötsel av apoteket har avgörande inflytande på det ekonomiska utfallet. Det verkliga rörelseresultatets utveckling under ett antal år jämförd med utvecklingen av den behållna inkomsten u n d e r samma tid borde kunna ge besked om i vad mån avgiftssystemet — representerat av den behållna inkomsten — återverkade på apotekens skötsel. Samtliga apotek inom fem valda omsättningsgrupper ordnades efter omsättningens storlek år 1952, varefter sådana apotek avskildes vars förhållanden

i strukturhänseende avvek från flertalets. Sålunda medtogs ej apotek som hade filialapotek, sjukhusapotek eller distriktslaboratorium, ej heller apotek vars försäljning till sjukhus eller genom medicinlådor och läkemedelsförråd i högre grad avvek från det för gruppen typiska. Inom var och en av grupperna förekommer en högsta avvikelse av± 10 procent från gruppens medelomsättning. Omsältningsutvecklingen för de följande åren (1953—1956) har därefter granskats, varvid apotek som visat större avvikelse från medelomsättningen respektive år, bortsorterats ur materialet. De fem grupperna har sålunda begränsats till att endast omfatta apotek med ungefär lika omsättningsstorlek och någorlunda lika omsättningsutveckling. Visserligen är avvikelserna beträffande denna senare i några fall större än vad som för en helt rättvisande jämförelse skulle vara önskvärt, men grupperna innehåller dock de apotek som i respektive storleksgrupper ansetts bäst jämförbara. Vid urvalet fick olikheter i fråga om omsättningsutvecklingen vägas mot avvikelser beträffande andra förhållanden, t. ex. andel sjukhusleveranser. Varje grupp består av omkring; 10 apotek, vilka — så långt det av tillgängligt material är möjligt att bedömai — är jämförbara i för apoteksdriften väsentliga avseenden. De sålunda utvalda apoteken uppvisade emellertid fortfarande vissa olikheter som måste utjämnas innan en rättvisande jämförelse kunde göras. Eftersom de olika apoteken inom varje grupp tillhör olika dyrorter omräknades lönekostnaderna, räknade såsom medellöner, efter en enhetlig dyrortsberäkning, nämligen till 3-ort. Vidare utjämnades hyreskostnaderna så att alla apotek inom respektive grupp belastades med samma relativa hyreskostnader. Fraktoch provisionskostnader för medicin-

84 lådor, läkemedelsförråd etc. har på samma sätt utjämnats inom grupperna. Så skedde slutligen även med avskrivningarna på inventarier. Med iakttagande av nyssnämnda utjämningsregler har rörelseresultaten framräknats. Undersökningen, vars resultat redovisas i tabellerna 29 t. o. m. 33, visar h u r ett antal apoteksinnehavare resultatmässigt skött någorlunda jämförbara apotek. De olikheter mellan apoteken i respektive grupp, vilka fortfarande kan finnas trots de gjorda korrigeringarna, kommer att behandlas i det följande. Under åren 1952—1954 gällde den äldre medicinaltaxan, om vilken man vet att den hade stora brister. Exempelvis extemporeberedningar täckte icke sina kostnader, varför resultaten kan ha påverkats, i den mån apoteken i sin försäljning hade olika andel härav. Vad speciellt dessa beredningar beträffar h a r emellertid kommittén för år 1956 — då den nya taxan med relativt högre marginal på extemporeberedningar gällde — gjort en undersökning av sambandet mellan extemporeandel och resultat — redovisad på sid. 98 — och därvid icke kunnat konstatera att försäljningsandelen av dylika beredningar hade någon nämnvärd betydelse för resultatet. Bland andra faktorer som kan ha inverkat i viss utsträckning kan n ä m n a s : 1) omsättningsutvecklingen, som för en del apotek visar något större avvikelser från genomsnittet, 2) expeditionernas genomsnittliga storlek (medelinköpen per k u n d ) , 3) konkurrenssituationen, som är olika på orter med flera respektive ett enda apotek, vilket kan medföra olika grad av service och därmed kostnader, 4) olika anspråk på service från läkare, sjukhus och även allmänhet, 5) olikheter i personalens effektivitet på grund av varier a n d e arbetsförmåga m. ni., 6) kvar-

stående verkningar av det sätt, på vilket föregående innehavare skött apoteket, 7) sådana olikheter i fråga om variationer i arbetsbelastningen under dagen, vars verkningar inte helt kan neutraliseras genom deltidsanställd personal. Det är sålunda möjligt att godtagbara förklaringar finns till en del av de varierande resultaten apoteken emellan. Kommittén har därför begärt att apotekarsocieteten skulle granska de i undersökningen ingående företagen med hänsyn till deras struktur m. m., men societeten har icke ansett sig ha möjlighet härtill. Gruppen 1 omfattar apotek med en genomsnittlig omsättning år 1956 av 218 000 kronor och tillhör den kategori vilken enligt den inom apotekskollektivet för närvarande använda terminologin brukar betecknas såsom icke bärkraftiga apotek. De verkliga rörelseresultaten före innehavarersättning visar därför relativt små överskott eller i vissa fall underskott. Resultatutvecklingen under femårsperioden är för vart och ett apotek ganska jämn och visar inga särskilt anmärkningsvärda omkastningar. De språng som h ä r och var kan iakttagas torde hänga samman med frånvaron av lagerinventeringar. Helhetsintrycket är eljest, att de apotek, som ger goda resultat, gör så under hela perioden och att de som ger dåliga, genomgående gör detta. Mest markant visas detta av apoteken 1 d och 1 e, vilka för övrigt ligger varandra så nära omsättningsmässigt, att skillnaden totalt under de fem åren endast uppgår till 2 000 kronor. Medan rörelseresultaten för apoteken var för sig är ganska jämna, är de högst olika apoteken emellan. Totalresultatet under perioden varierar från ett underskott på 29 400 kronor till ett överskotl på 81 300 kronor, alltså en skillnad

85 oomcoiMinooooio te

£> o 1-1

O

O

O

«

N

N

O

C

«

O

T

T

-

H

l

O

«

S

r

O

l

C

O

N

H

> *» c

ec 3 B

4J QC a ) cd

CNOI>OOCOCOTi"COTt<

oomcooooscNcoTHCo TH T H TH T H I T-l I-1 |

__) . 44 in in C3 TH

co

0> : o

> 42i LO 33 E=0

m i M T H c o T H c o o o c o T f C O N C O T f t ^ M C O i - i C O c o f O r c r O T H T r d T + i T - i

»

3 HH

0 K

33 =2 •So> CO

å*

?

CN

a

CO

ÖD a )

O O O O 0 0 O I > O 0 0 ( N ( M C N C M T H C N T - I ( M T H

cö e j )

£

0 0 C 7 > t > C 0 0 5 C 0 C C O - ^ '

3 "S 3 03 : o

m OS TH

O l O O O O O O O C B O t N H H O l r l H H CNl-H

(Oi'coMomOriTii inoocNcoincNom r l r l

CO t*

£ej

co

.3

_!5 « ,

>Z B :eS tlD

i

TH T H

|

m c N c o c o i > - * f c N c o o i t n n r t o o o i i o a CNCOCOCMCMCO CO <M

m c o o o c N O c o o c o i n c ^ c o f f i c o m o ^ D

3 O)

ös ^ £ <N

s-

O T f i n c o o i o o c o c o

£ '2

H r t r l r l

O

CO T l H D W

m

+-> C l

Cl r l

>

Tji

1 CO CO

1 ÖJDT-I

ooicocoTfinooco

s >

H

•H

> i v:

O l r t N O O l O C O I N H 0 5 O O O 0 0 O C 0 O C 3

H

O i T | i H t > N t O O O O O O C i 0 1 M O O O O O I > 0 ) 0 r l r l r l T H r l d r t r t l N

"7! T H +J CO

C ' j i i n H O r t h ' t m

B

fflcDC^HCOOOiOOOO)

Ä

—> .

r l r l r l

.13

•

S S O J H l O C O O O N C O i H

£ t> 3

T H T - IT H T - I

C

oj

1-1

I > c N - ^ , T - l a 3 c y 5 c ^ I > M , O T H T H T H O S O O O O S

> -r

o:2

—

-S

o t o N H O s c o i n o o H m c O I > 0 0 ( N - ^ t i 1 COCM

CS 4-> 0

1 1

E :0 ?

^

( O O l t O O r K C O O O T f

0 < M i - I C O I > 0 5 I > - r J < C O 0 O M » 0 O M > W 0 O C O

+->

^ 2 B

T H T H T H T H T H T H T H T H T H

_H g 3

to

,

oocitDriffioimn

i co

£ > O) 1-1

+->

.

O O O O i M J O O O O l

> CO ni m CO 0 3

Sj3

f* <N

0 ."B B B CO S

0 O O O l l O O J M r l r l H i n

~cj

44 C N T H O T - l 0 5 T - l l > a 5 0 0 rtrlCN 1

b

> 42i t/; 33 C

:0

r ^ o o o i m i o ^ r t i H M

H

N W O O T f H O t D i N f f l H C N ^ M o o i o n n n i c ( N M C O ^ i - i C M l N C O M

p sr

T H c o i > o c o o i n c o i >

i n c O O O O i t ^ - r f C N O l O l c o c o c o c o c o i > c o o i >

,,

m T-l

1-1

- j

.

o

O O O O T H O T H C O C N T I I O

3 C O O O ^ ^ f C O O C M C O O T-l T-l TH I TH

&

:

o

>

co-*cococ7>mcNT+iin

0) _3

PH =0

o '•%

H o o T t c o o m T H O i o i (NC<lC0C0iMCNcN<M<M

O

U

B

O

O

C

O

H

O

O r l r l H O l H f f l O O l C N C N i M N r t C N H N r i

.2? i «

m o o o i T f O s o o o O i o o

CO

m

03 T-l

S i

»

i>

ti

In

>

43 + j

-^ <" £ E :3 >

o o c o ( N O c ^ o o o i > i n O C D h O ^ O ^ C O O c o - ^ - ^ i n i M m c N c o c o

c o c o o o m o i o o m c o c o o c M i > 0 5 c o o o o a 3 O

N

O

I

N

N

O

O

O

M

inmmcocoi>i>i>t>

i l »

£ o£: £ S 3

T f t O l H C O T H I > 0 > C O O ) T H N r t O H T f O l H M P U M N M N M r t C M C M

T H T H T H T H T H T H T H T H T H

*-> ft <

I

c o i > m o o i M o o o 2 c o o o

P Ö£) 3

T

,

33 42 <2

03 N

S CO

£ > £ ea K" 1-1

+i

co

33 42 ca

N

T H - r H O O O I > - C O i n i > C5C35C73CiO5O200O5O5

o i o o ^ o c s c o o n I M CN <N I TH I

ec i <S

>*

T f i o c ^ o o i - i o o m T f c o O

TH

£

0 3 0 1 0 0 C O O J O ) O O i r l r l N N r l r l r l r l H

©

•* 1 S 1 co •g m en

CO

i n o o c o c o o i T H i n o t N 00

oj

c

11 T H T H T H T H T H T H T H T H T H

C

THOOI>THTHCOCOO•^f, C 0 I > 0 0 0 0 O I > O 0 0 C S l

cö +J

'

m 0»

[i,

c o m i > c o o T } i o c o T t i (NCOCOCOOJCOCNCOiM

+ J T-l

1->

ec i SÖ o

mcooot-HC<ii>c3a3oo ^ O i O O n t > r i « ) C H r l H N M H H r l r l T l

COOOCOCOCOI>COO<J3

TI

T

lo

T H C M C N T H T H T H T - I C M T H

4> : 0

TH

> *L B CS * - > 1 3

sr

C843

U 13

CO «*-. t t f ) 4 3 . - H

44 CO +-> B,

<

CS43

CJTS

4>«H

QC43

—

nne ava ers.

1-1

Ä

+-> , +J QiD o) 03

m os TH

w o o •* pi w in •* O H O i H r t N n w CMCMCMCMCMCMCMCM

h o m o o o o i f l M

•g 13 3 »:3S

^ • H r t O K N i O i N M , , TH T - I T-H CO CM

J>

S-l

^

0) + J

(Mmooooecmcoco TfCM-*CM^t<COCOlM co-^-^-^-^mcom

3 » M

Omsättning

E * ?-

nne ava ers. M

fcn T H

fP

•G

°

T-l

+-> 03

C

i - i C M i n ( M T H C O I > 0 COinoO-*Tj<OCMCM OS O © O O T-i v-ii—i

4->

ti

*3 C3

V—I

(Ti

CZJ

E-

r-oooooi>©coi> M H f f l O O W O O ' * ( B f f l l > 0 O t D t D 0 0 C Ö CMCMCMCMCMCMCMCN

r* 4^ P O C O - ^ - ^ C M O S - ^ O S

O

O

O

O

O

T

-

I

C

M

C

:o3 00

\ 0

P

H O I S O O O I H O ' *

oo r j

r-l

oo

m-r-icococo-tfosoo

c

M

CMCMCMCMCMCMtNCM

öo i> c3

- * C O t > O O C O C O C D 1 > I > O O S O T - ( C O C O

y-i

C M

1 CMincDl>COCM00<M

B+>

<u V

^1 o 3

( M r j - c o o o c o c M i n i n

o ti

:0 1 £ CM m

1 1

5 öö

O

+-> OS

.BP •*

^H

T H - * C M I > C M O S 0 0 I - (

(i

iktiv relse inst

m os 1-1

T H C M C M I M C M C M C M C M

OJ 55 O

O

i -^

•>*

O S i - i i - i O O C M C M C M

o ."ti

t-t 1 5 CM > m a os

Ä

•t"

I>0OCO000O0O0Ot>

N O M X J O O H l f l i t

•% OS

03 i

OSCDinOCMOSCMOS

ti »o

1 1

*H

> •*-> C :03 ÖC v ? oo r° C .3

te C *p

OOCOOt^oOlMTjiffl ffirtHfflrtOMN i N ^ m c o T f r j ' M ' o

03 +-> O

1-ICMCOCOr-lOOOCO CO CM TJI r f CD CM CM 1-1 1-1

>*ifi

cocMini>ososmo

>"

fe : 0 >

hé c° :

-

I

o 2T2

i

L O - * C O T - I O S C O I > ©

nne ava ers.

,

1-1

3 01

*H

•a: "21

> 2£ ^

U

ij

rels ins

co m os

O O f f l O O C O N r t l N T H T H C M C M T - I C M C M C M

03 +-> CU :cS t ! D ^ O

•(-> LO

O O S O < M G S C O l > C D

i>r-i-HuocMooi>co i-i

i

H I H N

00 O H

M O r l H

* i f l O) H Co H H r i N r l

e

C > CD 5} l O oo OS

c M c o c o c M T f i n i - i c o

s

° J,

i! o .ti

2 °s

O

M

^_ > C3

«V

:

CM

(H

J3

t i . i +-> be <u c«

m c M o s o o o o s o s c o c M - ^ c o c o - ^ - ^ m m

OS 0 0

fe

roaoHNmrfOj i n r t C ö T H « M n o o t N H f f l O O T f C l C O

+->

| 1

T H C M T H T - I C M C M C M C M

I>tOOMI>0)HM OfflrtMi-lTfaM

cMCMcococom-^m

i

c

I > C M C O C 0 1 > O C O T } <

ti | CO 03 CM m

o o i - i c o T t i T H i n r ^ CMCM00O5I>rl<I>T-l

sä o J2 22

CMCMCM(MCMirNlCO'<tf l

nne ava ers.

Omsättning

in

w o o t o n o n f f l •*ft>cocMCST-iinin C M T H C M ^ C O ^ C O C O

CDCOCDTfCOCOCOin

CMCMCMCMCMCMCMCM

i

cMCMr^coTfocooo

tlO o 03

CM

OJ .'O co

m

M f l O O N O O C O n c o i o o i T f o o o - r r m

1 OS >

0) j j

ikt rels ins

TH

« W

S

« O -P

CSCM-^fCMCMCMCO-* r-HCMlMCMCMCMCMCM

I > T H O O > C S C M C M O THCMCMTHT-ICMCMCM

+->

•S "s "3

£ 1-1

~Ä ~^

o m o i > T - i o i n i n CDCMOin-*l>CMI> T-i^cocMCM^mco

.BP O 03

co

•si's

m o s r - H i n o c o t ^ o CM CM TH T H - * TT

2 ^ +->

COCOOCDOOCOOI>

^

cMincominmooi>

CO

m os

^

<0 C

fe o

CM

o

co m

co m

co

1 i n c O r i C M O i - l C M C O

>

fe : 0 !> W T f O r t i o f f l n H ( D t O H t D M O O N c o ^ m T f T t m t o o

O O T H T H C M C M C M - *

åéä"

Olc

O O T H C M T - I O T - I C O

osT-icoosoir^in-* CMCOCOCMCMCMCOCO

CMCMCMCMCM!N<M(M

M

M •<->

o ^

E-i

fe : 0 >

Omsättning

«

i^Tf n o n o o o o COMTfl>COtOT)<0 c o c o c o c o m c o o r CMCMCMCMCMCMCMCM

9)

03 Ä O "P CD CM Ö C P CMCMCMCMCMCMCMCM

4->

P<

<

03 X5 O "O <U "w QOfd CMCMCMCMOliMCMCM

*-l

^)

T-l

ococoincat>cD-i-Hin o d i n co co T H n a co OCNl>l>OI>rf<Mi-i r f r f c o c o r f c o r f r f r f

I % av omsättningen

Fiktiv Verkligt Innerörelse- rörelse- havarvinst resultat ers.

lO lO

o o i n o i n rf^ co ^ < o o co i-T t o co • * rt Tf" o " m" CMCMCMCMCMCMCMCMCM

Omsättning

87 CD

ej

aj 'S X3 o oo i - ^ T ^ i n c o i H c o c N cdini>cdcdcdcdincd

I > T H C D O ^ O T I > C N

I>

rf

TH

(N i n co" cc co" I H txT co*

CJ

s

r l l H W r l H

CO T-l

rf

1 1i o o « M d q H H ^ c ,

o " • * co o co" i n t e r f CM t ^ ^ c o i n t ^ ^ t ^ c o c o

"Sa t-* i - i <o 1

o ti c C

'—CM \

«

> m Cd o i

ofcdrfo<d"cdcMeMrf" (MCMCMCMCMCMCMCMCM

T - I T - I C M O C M O C M T H C M

I % av omsättningen ti C

o;

'—1

T3 O

sO ;

o

ti

CM

c c o» DS O

i-l

E

}

en

CCJ

^~* -d p L

a> o o CD o q CM i n CN cs cdcdcdcdododr^i>TH i-i rf , TH CM CO

CM

.2 05

"3

4-1

s

ca

O

en

rfl

A

ed 0/

CJ

3 CJ

•4"4

ca + J CD CL

M

CD >

o +-> o

1 T-l

T-l

P^

ed ed Ti

o "o V3

+J C3

>

+->

s en 3 O

05 T3

CS

c d i d CM CM" c d r f " o d c d c d T - I I - H C N T - I T - I T - I T - I I - I I - I

coOTcocooqcococoo^ i n I-H" CM r f " m " c d - t " c d i n c o c o o o r f i > i n t > m i >

c^)

fl cl

sO

-3 CJ en 4-> OJ

05 CU O bl

rt > X)05 *ed-> +J 3 •H fl CJI i (A a

+->

e/l

co r f i n r f i > < N C M r H i n CO<35i-ii-HcdcdO00!35 CMOi-icMi>ini>coi> COCOrfCMCOCMCOCMCO

•l-J

S

-3

CA

O

05 CCi

> ni -fl a fl c

3 CJ

en

o

en

>

Innehavarers.

Omsättning totalt 1952— 1956

+J

c ^ c o o o q i n o co o i n <* co" r T n N f " CO" M CMCMCMCMCMCMCMCMCM

CO CM CM

S3

> 09

W

TfiNocorii-icoiNeo r f i n r f r f r f i - n r ^ c o o COTfifrlfflitCOCOin

Totalt

en 0 5 U ^

H->

co m CO q 05 m CO O ) TH rfcMcdorfcMcdr-Tod

O CO i-H CM O O [ > CM CM cMoo"r^cdcdcMideM mi-iOT-iomo5^t<co C5O00l>C351>C35C3CJ5

Verkligt rörelseresultat

CO in

Fiktiv rörelsevinst

TH

C N i n c O C N O O c O C N O C N

t > c d i > " i-T c d oo c d i d c d r f c o O ' t i n M ' M n c o

O O ^ O C O O I H O H O cN"t>T-TcdcNcdcdcrcd rt-sfNOCOOCOrlM1 cococococococococo

rf

r f TH CO

£ 05

L 'CL

cc;

•^ ^

c;: ^2

O

;J

t e 03

•a X] C3

fl >

4-J

i - "O

o

ed

IM

•ca en

CJ ^3 3

M •4-J

o

0505coooi-ioococMin co" c d T-T c d i > T-T i > r f " c d

SO

!>COC55COiHCOO)in05

4J

O

:» aed

O

+-> —i cd Cd •*->

o o i n o o o o o i > c o i n cdl>CMI>idrf"l>l>l> COC5rtHCOCOI>OCO

CJ

Ä t3 o 3 3 3

>1 ' a o — 3 q

rf

CT;

r f TH co cMinc5~5_m I O " * rf"rf"cdrfcOCMco"cMcd (MCMCMCMCMCMCMCMCM

TH

a >h

05 3 c-, : 0 •=.

CO O CN T * i-H T * 00 O C O cdcdcdcdidcMCMcdcd

H

o

t-

I-HCMT-II-II-II-II-ITHTH

TH

H N ^ f r l r i

8]

:CC5

I % av omsättningen

en C " > co cu m ••o

o C

O

( O f f l C O O T f O C O C O l O COCOCOCNCOCOCOCOCO

rl00 0 0 H > h q C O T H r f " co c d cd" c d c d CM i n i >

^

CD

[ i

H

co H q co^ q > co CM q cdcdcdcdocdocdrf'

OJ

•d •cd

CS °CCJ

o

h i n q f f l ® co q i n co c^etdcdcdcMcdTfVdrf" coincocococoiomt>

fl

c/a CS

4->

IH

ini>ooo5 Tf^Minin q o c d o r f " c T i d c d r f T t N n i O n i-i co

a c,

"H

ca

C5

Omsättning

Fiktiv Verkligt Innerörelse- rörelse- havarvinst resultat ers. Omsättning

CM

l > rf^ 00 (N CN <35_ CO O CM o c d CM" c d r f " t > c d oo o f l>cO00CNCOincococO

0)

•a ert

cdcdco"cdcdcdi-rcMCM

o

Verkligt rörelseresultat 1952—1956

Fiktiv Verkligt Innerörelse- rörelse- ha varvinst resultat ers.

CO C55> IN lO rH O H IM O c^" i > co" i n co" rn" i n c i co" M > i n r H c o c o i > r - c o cococococococococo

Omsättning

05 Omsättning

T-l

Fiktiv Verkligt Innerörelse- rörelse- havarvinst resultat ers.

rf to

i n oo c o T H O T c o c n o o oo r-T e d e d i d co c d t > i n oo CM i-i r f CM N N N r t

o 5 3 iA

u

C-H

o o o o T f i n i n i o h o o n co i n o " co M co co n CMCMCMi-iCMCMCMCMCM

C cu

••-,

0 0 O l O ) O l T f m r l > H

r f rf^ r f O I > C5_ CM i n r f co co i n CM" r f T-T r f " CM r f " (MCMCMCMCMCMCMCMCM

t/J

o

r f l TH 05

i/i

o

+ J CO

en O 14 05 T3 3

> ;^4 3

ja

fl

3 XJ

CJ •-.

?— •^ CJ en :3 (4

lO

CD CCJ

4J

X! ed

CD 3 33

> ^~! M : 05 ~<—rH 45C a 43 IH

4* 05 O

A

<

05 S 5 U t 3 O s - i CD,fl .,H cococococococococo

•*->

O

P,

<

>

CCi A

CJ

P

Ö

05 CI_I C D H H

.rf

cococococococococo

-d

*

l>> 05

C

O

X3 05

IH"

s -d

C3 B

88 O

2 «* co hH

— >

O» 1-1

>°

c

D

N o i i N h m o o ^ n a mcoco-r-im^Ttiinr^T-i m i i co co co m eo

coi>a3ini>OT-irHT+iai rH r l r l r l r l

c j i o c o m c N i n o i - i c M c o i n o - * o c N m i > i n t > o i n m m i n i n m i n m i n m

sr

PS c

o=s J« A

1 C Ä C X X N C O O i O M r t ^ O ) rf i r i r t r t r i H N i

co©oooooo"tfi>i-<inco cociooTFcoinoocomoo cT-la m 1-1 o - * m a a i > or loH- *

< 3 5 I > - > * O C N i - I C N i - l - ^ l >

c a t ^ i H i| n m| - ^ o o j o o m''*m-<+ -<t mm-<*m-'* ineoooincoo2i-<oococo oomooi-icMcoco-^inco CN<N<McNCNC>J<NcMOJ<M

CO T-l 0 0

c

te

i

I

E

4>

PS B o:S

> 4J t j + l

ej

O

t i , i * dJ OD i •£ « 3

> * > i

O U

H

U

o«

o

<

<U CO

|1

4J

00 00 r l t O

4)

s

i-i-rj<coiM^coini-icocT> O O l N H O J O O t O O O M N O O IM

H 1> 4 J C3 + J

B <u

\ p

CO

e

*->

o

3 C

W

W

i f

O

TH

O!

r l

H r l

T - i T H C O i n T f C J l N c O - r f c N i f l O O l H H t O O O H C D t C N r l r l r l r l H r l N r l r l

CD

<B m co C i

r^i-iCOCOi-ilMcMCO-'i'cN

S^

:0 1

o *i 3 "c O

o > c o o o o i > T H i n c o i n i n ( N i > i - i i n i n c 3 2 c 3 i i - i o i >

r^mTfcoi>THT-it>ooCT> oooririintotototom Tftxjino>ooioi>cfir<ii> cooomcNiMTfTPininco

I

4->

H

fe

a

I

TH

H

mcoT-iTfi>mix>a5coo comcoi>Tt<i>05tOi-ioo 1 i-i oo H TH T-l ^ n a m M » m N

^

r

l

O

O

M

O

H

O

^

f

i

.

c

sp o:

S

•g S

O

m 02

+ J

TH T-l

T-l

N

r

i

O

n

O

)

H

t

O

H

>

c o o o T f c o ( M < M i > a i 0 5 c o C J M H M O O H I N O H c o i n o o i n m i > c o c o i > c o

tji TH

TH

CO

N

N N l N O J l N i N I N M l N M

,

t ^ C O C l O J i - i r f i M - ^ O C O o o o o i - i m - i >, < N m i n o o |T - i •^<TtlCO^ ^ inTjlTt<^t T*l

oo<oocoi>oocoa>cocN cMomtMr-iTHoocoTHCo COCNi-ICOCOrHi-lCN i T-I

tao c

c M < 3 5 0 i > i n t > c o c o o i m iHtX300I>COCOCJ500<£lin TH

2 « w 2 P> S-. 3

rt

1-1

oooooioooinooooto (C M oCcONc cM oi Mi n ^OoC- O^ (oNi<aMi O <t M ( M- C

4)

CO

"tS S3 w S -fe

m

r > O C O C O O O C O C O < M I > T H i > c M i n TH . c o o i c o i n

1'

>

0) .,_,

CT>OOi-iCDCOCOOCOCOt>

4)

C 0 m 0 2 l > C T i C 0 i M C 0 c 3 5 C 0 C O C 7 > m c O I > l > C O 0 0 C M ( M TH T-l r l r l r l r l

3 E«> p.

T H c o i n c o c o r - r - ^ + i c N C i

ooTjiosmi-icNicooomin O O T M C O C O C N C N O O T - I T H

o SH T f oTcf oTcf s^i n rt fo o r j o im f iTN f c TJ. ^ .

44 4->

3 C

C O C N O T H

J

M t O r i O l t o n t O O M O

^ :^ G Eg >

ps :

• ^ o c o i n a i r ^ - T - i T - i o o o o C D l O < N T f t B ( M I > T ) i i J i r > m IM r l H r l W N r l

o

4-> co

05 4 3 O - O <D <w & D 4 3 -PH 4 4 Tf-^T+lTCTtTtlTjl-^lTjlTjC

åéf :

c o c o c N c o i M C J i a j c o o T H m o o T f i o a i i s i o o c o o o fflinccininmtoMcin

o Sc 44 o> o

& <

Ä

^

o ti

|S

© T H T j i O C O i M C O C O - t f C O

T j i M T f W M O O h O O h

- Ä

TH

w o o o n f r f w i n t o o o

o o - ^ c o T f c N c o r ^ c o T f c o I N C M ( M I M ( M I M ( N < N C N C N

3 U

in C5

S «!

S, ^

F i B 1 £ (M m

0 3 i n i - i a 3 0 T t i o i M t > T f <

c > C

o i c o i M c o o O i - i c o i - i o o i n T f M i f H H C O C O T f M l N

+J

£ :g P

o, c*

t > 0 5 0 0 C O C O - < * i c N I > O i M

4->

O O O r t M O O O O O W O

H f f l ^ O l O j q

33 'S

4J

O i c o o o i - H C O c o m i > i > c N N M I N N C N t N c N C N t N i M

öC cb 4->

>

TH

o^ B .3

-ä ? 3 OJ : o

SS o

v

'>

2 > o

O l i * 0 0 M C 5 C O t ö 0 0 M O ( N N O l M C q i N l N N l N i N

o ti

fe 1 43

0 5 0 0 ( 0 1 > [ > C O ( D £ O c C O

g*-

\ 0

' i l

fe :g ?

5 OJ

CO C i

> i

4->

S <°

to 0) c c

: 0

1-1

m r f i i n T t ^ ^ i n i n i n i n

c o o o o c o m - ^ r ^ c N o o o o

t B O > r ^ l O ^ C T ) T H • < J ' H T J <

i-i g 3

4->

4->

44 '3 c

3 O)

m o < x > < N c N i > o t > c o c o

43 i

> 4^ C3 4->

BO C C

O

Cl

O

h

o i o o t ^ o h ^ n e o o H

9>

T-l

H

ec c c

GD i rt 44 3 3

CO

M

< M O O C O T H ( M ( N T - i i H r - i

tl>

•5 r2 <^

O

< N 0 0 - < * i I > a 5 t ^ ( M c M - < * i O

M

O

O

eu

i. i 5>

t«j

i

1 1

.

f>

F5

T-l

r

33 "s G

o:2

O

O

i

6»

•3

i

a ec i *o-> 44 "3 3 in

D

© •"tcocNmr^oooooto COCMtNcMCSIcMiMtNOOcM

OJ 4 3 O X ) O «TH t £ 4 3 . - . 4 4 • ^ I T 4 I - ^ ^ 4 I ^ + I i 4 ( - ^ ^ ^ ^

ti

S3

89 o

1*

1-1

to cj

in

co

CM co

rH

m CD

oo M 1 rH

E5 s rS m

Ä

4->

,

• P

CD

i

•2 O

« :0

=

co

o

in

oo

r H CM OS O CM OS l > CO r H CM CM r H CM rH rH rH ,

to <3S

00 00 r H i n

5 OS Ä rH CO

?

in CS y—i

> i to fe

:0 M

> ÖC

PS :

oS

~ V

Ä

4->

•

00 r H T H 00 TJI O

g*-

CM

> 2 ä«

-^ "3 :0 !-i

?

co

co T J i n CO i

00 00 O

TH I > co

os

TF

rtiood CM

^ 1 m

co

i>

O T j CS I > r H CO O CM 0 0 OS f - D» 0 0 0 0 rH rH rH rH

O

^

CM o

o

in

CM O

to

CO CS CO CO T J I CO CM O co

5 > M

rH rH i n co co co

CO CO CO co co CM

Ä

hH

H

CD

i

rt

A! "3 3 CO in OS rH

«

:0

>

GJ

co

co

TJ m

as

—

fe ; o

t- >

6Ö C o:S 2

m

Q

:

1-1

i +J i 3

td, CD

(M in cs rH

S

I > r H T J I I > CM CM CO

TH TH CO CM Cs

3 >

—

>

CO

CO 0 0 t > 0 0 CD CO

o

co i n o in rH

os os

co

oo

o

FS ^-'

"3 +J

o P.

to

> CC 3

~

co m

0 0 CO CM CM O

O

CS

CD O 0 0 O CD r H i n O r H r H CO O • * CM CO r l l O T f W i

c3 -H

u

to C > CD as m to OS

h-i

B

Q

l>

CD

CO • *

rH

0 0 O T J I CM O CM r H r H r H r H CM CM CM r H

co

S ^ o •*-"

:0 1 U CM

r H CO O

l > OS O

-t

CM co

o

m

m

CM l > O 00 O "tfi CD m 00 CM Os t > Os OS rH rH rH rH rH

CD S5

O

OS

J4

j j

CO CM CM r f

CO CO TJI

fe

C3

rH co r-

rH cs cs

CO CM CM i n i > oo oo cs T J

O

TJI TJI CO

t > rH co o TJI co

' CD

"5 1 ° 0ål o J2 2 %to ,

o

T-<

CM i n T H i n co i> r-i T^

o

i>

m

•£ ^

:g *H

O TJI

co o i> TJ CO r H -<JI T j

oo i> co TJI CO CO Tj Tj

T H r H CM CM O CM CM CO TJ< CO T J CO

>

OJ + j

TJI m

o

co

oo

in

CM

r- o TJ in rH ,

co co

m oo m co rH

o m rH

co rH

0 0 CM O

CO

oj fc.

-* E *°>s :

0 « c

H

U,

OJ

C3

u

«H

! O

00 O

CM CO I > CO r H r H CD m i > TJI co co m m CM r H CM r H CM r H

(H

co

0 0 l O CO CO T f D - 0 0 i> o co co T J TJ< i n CO t > I > t > I > I > t>

00 OJ OJ Ä

.ä3 i « ^ "3 "3 m

O

oo m cs os OS O CO TJI

0 0 (OS CO r H CD 0 0 CM

lN

1-1

CO

O co r^ O TJI

.3 O

rf

O ,

4->

to

H

CO

0 0 CM CS r H 0 0 r H CO rH CM 0 0 I > CO CM

: 0

;

CD

O

cs

oo co i > co co rH in CM CM CM CO CO CO CM

V

rd

oo

m ,

O

T j T j r H r H CO OS 0 0 CO CO CM OS I > CM OS t > l > 00 I > I > 00 I >

•Z'Z

fe

rH

CO CO CD

CM CO r H r H CM r H O CO T J - r j 0 0 CO Os OS rH rH rH rH rH rH

O

os

CM CO

CM

4-> OS _CDrH

CM I > 0 0 CO r H T H CM ej Ä

m

CM CM OS CM rH rH

r H CM CO CO r H GO CO CM O 0 0 O rH rH

m

2 Tf

a*o -y

C

C

co

I> O

3 m

^1 CM r H 0 0 T j

M '3 C

rH

CO CO CS r H O CO CD T f ( O T f O ) CO H r l

m

CO CM CM

>

+J

o r H m CM OS o •* CO CO • * 0 0 CO 0 0 CO rH rH rH rH rH rH rH

C cu

Cs

r H CO l > t > CO i n T j 0 0 m O T f O r H CM [ > I > 00 00 00 00 00

CM T H OS O

CM OS CO O

> +H c3 4->

4->

Tf

CS

> /> c b£

FS

TJ" CO

4J 4->

- J

o

CO CO CO Tt" r f

CM CO OS CD CO CD CO CO CM CM CO CO CO CM

o -^ c "c O

H

cs co i > T J co T J m CM CM CM CO CO CO CM

oo

OS CO CO CM r H CM r H

C

Q

s

r H r H CD CO CM

T J co

C

« si l-H

to OS

£4 "3 3 co 3

fe

O

+>

^ : S «>

GO

OS r H CO CM [ > CO CO T J CO r H O CS 0 0 r H 0 0 0 0 CO O ) 0 0 M CI

o

CS rH

Tj< r H

CO

2 « 1-1

TJ

co o co rH m o co i n I > rH rH O rH 00 rH r H CM CM CM

O

m

>

CM m oo r^ co t > m CO CM CM CO CO CO CM

r H CO O

CS I >

O

OS T H T J 0 0 r H CO CS CM T J r H CS CM CO T J I O CS OS O CS O O rH rH rH rH

M

OJ

a

x>

o

"O

OJ «M

CD

m

in

m

m

in

m

m

(S X3

a

<

CJ * Ö

OJ «M

CD

m m m m m m m

r-

*

90 mellan sämsta och bästa resultat inom gruppen på 110 700 kronor. Resultaten för de övriga apoteken inom gruppen visar en ganska jämn spridning mellan dessa ytterligheter. Kommittén har icke kunnat finna att några strukturella eller andra olikheter i betingelserna skulle kunna förklara detta. Innehavarersättningen för varje apotek visar en helt annan bild. Den varierar under femårsperioden mellan lägst 88 300 kronor och högst 102 700 kronor, dvs. inom en ram på 14 400 kronor. Den högsta ersättningen har ej tillförts innehavaren av apoteket med det bästa resultatet. Denne kommer först på femte plats och får under perioden en sammanlagd ersättning som är 1 700 kronor lägre än innehavaren av ett apotek med ett rörelseresultat som är 43 300 kronor sämre (apoteket 1 h) än hans eget. Som anmärkningsvärt eller snarare typiskt för avgiftssystemet må vidare framhållas, att innehavaren av apoteket 1 d, vilken under femårsperioden åstadkommit ett resultat som är 110 700 kronor bättre än vad innehavaren av apoteket 1 e presterat, tillförts endast 10 400 kronor mera i ersättning än vad innehavaren av sistnämnda apotek erhållit. Gruppen 2 utgöres av apotek med omkring 310 000 kronor i omsättning år 1956. Resultatutvecklingen för varje apotek visar i stort sett samma bild som gruppen 1. Vissa apotek ger genomgående goda resultat, andra genomgående mindre goda eller dåliga. Rörelseresultaten visar ungefär samma spridning apoteken emellan som i föregående grupp, men klyftan mellan sämsta och bästa resultat totalt under femårsperioden har vidgats till sammanlagt 189 900 kronor och sträcker sig från ett underskott på 61 100 kronor (apoteket 2 a) till ett överskott på 128 800 kronor (apoteket 2 g). Skillnaden i totalt behållen in-

komst uppgår emellertid endast till 16 600 kronor. Som anmärkningsvärt må framhållas, att innehavarna av flera apotek i gruppen 1 (ex. apoteken 1 b, 1 c och 1 d ) , som på sina apotek åstadkommit bättre resultat absolut sett än flera apotek i gruppen 2 (ex. apoteken 2 b, 2 c och 2 d) tillföres mindre ersättning än apoteken i gruppen 2. Apoteken inom gruppen 3 hade genomsnittligt 464 000 kronor i omsättning år 1956. Gruppen ger samma resultatmässiga bild som de båda föregående grupperna, men skillnaden mellan sämsta (apoteket 3 d) och bästa resultat (apotek 3 c) har vuxit till 259 700 kronor totalt för fem-årsperioden. Skillnaden i ersättning totalt stannar emellertid vid 17 400 kronor. Anmärkningsvärt är att apoteket 3 d — trots ett resultat som är 55 900 kronor sämre — får en något större ersättning än apoteket 3 f. Samma förhållande gäller apoteken 3 a och 3 b samt 3 e och 3 i I det sistnämnda fallet ger ett 65 200 kronor sämre totalresultat en ersättning som är 1 300 kronor större. Om jämförelsen utsträckes till gruppen 1 visar det sig att apoteket 1 d i sistnämnda grupp ger ett totalresultat som är 96 100 kronor bättre än apoteket 3 d i gruppen 3, men trots detta får innehavaren av sistnämnda apotek en total ersättning som är 9 600 kronor större än vad innehavaren av apoteket i gruppen 1 får. Omsättningen för år 1956 inom gruppen 4 är i genomsnitt omkring 622 000 kronor. Rilden från de tidigare grupperna av en relativt jämn resultatutveckling för varje apotek men med stora resultatmässiga variationer apoteken emellan står kvar. Skillnaden mellan sämsta (apoteket 4 e) och bästa resultat (apoteket 4 a) stiger emellertid till 366 100 kronor totalt, medan skillnaden i innehavarersättning under hela perioden stannar vid 31 400 kronor.

91 Här kan man återigen iakttaga, att ett större apotek trots dåligt resultat (apoteket 4 e — underskott 84 300 kronor) ger betydligt högre innehavarersättning än ett litet apotek med gott resultat (apoteket 1 d — överskott 81 300 kronor). Gruppen 5, vars genomsnittliga omsättning år 1956 uppgick till omkring 1 000 000 kronor, bekräftar tidigare iakttagelser. Avståndet mellan ytterlighetsresultaten har emellertid ökat till sammanlagt 566 600 kronor under perioden och skillnaden mellan högsta och lägsta behållna inkomst totalt har ökat till 50 100 kronor. Slutligen bör observeras hur föga den fiktiva rörelsevinsten i vissa fall ansluter sig till det verkliga rörelseresultatet. Apoteket 5 g visar ett totalt underskott under femårsperioden på 25 000 kronor men en motsvarande fiktiv rörelsevinst på icke mindre än 482 400 kronor. Apoteket 1 d ger ett totalt överskott under perioden på 81 300 kronor, medan den fiktiva rörelsevinsten endast uppgår till 173 900 kronor. Det bör framhållas att de fiktiva rörelsevinsterna ger sken av god skötsel av apoteken. En apoteksinnehavare, som ser sitt apotek ge en fiktiv rörelsevinst på 96 500 kronor — genomsnitt för apoteket 5 g under femårsperioden — utgörande 11,1 procent av omsättningen, torde känna sig relativt nöjd med resultatet, men anser däremot sannolikt, att den inkomst han får behålla — 26 800 kronor — är blygsam i förhållande till rörelsevinsten. Om han däremot finge klart för sig, att det verkliga resultatet icke är en vinst på 96 500 kronor utan ett underskott på 5 000 kronor, innan innehavarersättningen inräknats, skulle han säkert se frågan på ett annat sätt. Intressant är att notera vilken ringa utdelning i form av ökad ersättning,

som resultatförbättringar medfört för innehavarna. Utöver de här behandlade fem grupp e r n a av apotek har kommittén för samma period undersökt resultaten hos de 27 apotek som år 1955 hade över 1,5 miljoner kronors omsättning. Praktiskt taget samma tendenser som konstaterats i det material, som refererats i det föregående, återfanns även i denna undersökning. Det har därför icke ansetts vara nödvändigt att i detalj redogöra för resultaten. Det är för övrigt svårt att lämna en detaljerad redogörelse för de största apoteken i detta avseende utan att angiva sådana uppgifter som skulle kunna avslöja deras identitet. 3. Analys av vissa kostnader under år 1956 för samtliga apotek

Den relativa storleken av såväl lönekostnader som varukostnader varierar inom vida gränser olika apotek emellan. Flera faktorer kan tänkas inverka härvidlag. Omsättningsstorleken kan inverka på lönekostnadsprocentens storlek genom att innehavarens ersättning icke ingår i lönekostnaderna. Hur dessa i övrigt har beräknats framgår av en i bilaga 5 (sid. 279) gjord kommentar. På de minsta apoteken med endast en eller ett par anställda utgör apoteksinnehavarens personliga arbetsinsats en relativt sett mycket större del av den totala arbetsinsatsen på apoteteket, än vad som är fallet på stora apotek med många anställda. Detta bör medföra en tendens till lägre lönekostnader på de små apoteken än på de större. Å andra sidan bör det större apoteket medge ett bättre kapacitetsutnyttjande i fråga om den anställda arbetskraften, än vad som är möjligt på det m i n d r e apoteket. Storleksfaktorn h a r väsentlig bet}'delse vid jämförelse av driftsresultaten. Detta gäller oavsett om innehavarersättningen räknas bland

92 Tabell 34. Varukostnader, lönekostnader m. m. år 1956 i procent av omsättningen samtliga apotek (utom apotek med distriktslaboratorium) fördelade med hänsyn apotekens omsättningsstorlek

för till

I procent av omsättningen Omsättning 1 000-tal kronor

Antal apotek

100— 150 150— 200 200— 250 250— 300 300— 350 350— 400 400— 450 450— 500 500— 600 600— 700 700— 800 800— 900 900—1 000 1 000—1 100 1 100—1 200 1 200—1 300 1 300—1 400 1 400—1 500 över 1500

5 29 32 40 21 15 30 23 42 21 22 20 20 11 15 11 8 6 20

Summa Vägt genomsnitt

VaruLönekostnader kostnader

VaruLöneVarukostn. + kostnader kostnader lönekostn. + inne+ lönehavar+ inneh. kostnader ersättning ersättning

61,1 62,6 63,0 62,4 64,0 61,5 62,6 62,6 63,5 63,7 63,9 63,3 62,8 64,0 64,1 62,8 61,6 64,5 64,3

25,3 19,2 22,8 24,3 23,1 22,0 24,7 24,1 25,3 26,2 26,3 25,1 25,6 23,8 23,8 23,0 24,8 26,3 22,6

38,6 30,6 32,1 32,2 30,0 28,7 30,5 29,6 30,2 30,6 30,4 29,0 29,3 27,3 27,2 26,4 28,1 29,1 25,3

86,4 81,8 85,8 86,7 87,1 83,5 87,3 86,7 88,8 89,9 90,2 88,4 88,4 87,8 87,9 85,8 86,4 90,8 86,9

99,7 93,2 95,1 94,6 94,0 90,2 93,1 92,2 93,7 94,3 94,3 92,3 92,1 91,3 91,3 89,2 89,7 93,6 89,6

63,4

24,3

28,8

87,7

92,2

kostnaderna eller ej. För att underlätta jämförelserna har apoteken i det följande indelats i storleksklasser. Tabell 34 visar hur apotekens varuoch lönekostnader år 1956, uttryckta i procent av omsättningen, fördelade sig på apotek av olika omsättningsstorlek. Beträffande varukostnadsprocenten kan man icke draga några säkra slutsatser, eftersom •—• i avsaknad av lagerinventeringar — inga som helst garantier föreligger för att de för år 1956 redovisade varukostnaderna motsvarar den verkliga varuförbrukningen. Eftersom den relativa betydelsen av apoteksinnehavarens ersättning minskar med apotekets storlek, har — för att en mera rättvisande jämförelse mel-

lan olika storleksgrupper av apotek skall kunna göras — innehavarersättning och löner sammanslagits i en särskild kolumn. Därjämte redovisas varukostnader jämte dels lönekostnader, dels lönekostnader och innehavarersättning i särskilda kolumner. Som framgår av tabellen kan något påtagligt samband mellan omsättningsstorlek och lönekostnadsprocent icke sägas föreligga. Däremot avtager innehavarersättningens procentuella betydelse vid ökad omsättning, vilket kan utläsas om man jämför den kolumn som visar lönekostnaden — vilken ej mera konsekvent förändras i relation till omsättningen — med den kolumn som innehåller lö-

93 Tabell 35. Fördelning av lönekostnader och varukostnader år 1956 uttryckta i procent av omsättningen (apotek med distriktslaboratorium ingår ej) Redovisade varukostnader i procenl av omsättningen

Lönekostnader i procent av omsättningen

Antal apotek

Antal apotek Procent

Andel sjukhusleveranser procent 0

36,0—36,9 35,0—35,9 34,0—34,9 33,0—33,9 32,0—32,9 31,0—31,9 30,0—30,9 29,0—29,9 28,0—28,9 27,0—27,9 26,0—26,9 25,0—25,9 24,0—24,9 23,0—23,9 22,0—22,9 21,0—21,9 20,0—20,9 19,0—19,9 18,0—18,9 17,0—17,9 16,0—16,9 15,0—15,9 14,0—14,9 13,0—13,9 12,0—12,9 11,0—11,9 10,0—10,9 9,0— 9,9

1 1 1 —

10,0— 20,0— —9,9 19,9

—

•

•

—

•

5 1 9 8 7 11 10 7 7 8 8 3 6 4 1 2 2 2 1 1 1

—. —

1 108

S:a

— 7 6 4 9 11 12 16 22 13 12 9 11 11 5 2 4 5 5 1

— —

•

— 1

167 Vägt genomsnitt . . 26,2 24,6 Median . . . 26,0 24,2

— — — 2

— 1 1 5 8 5 8 5 4 8 7 3 2 4 1

— 1

—

•

— — — — 1 2 3

— 1 8 3 4 2 5 3 7 8 1 2

— —

därav apotek med filialapotek

1 1 1 1 7 8 17 15 24 30 28 39 37 29 30 24 23 24 18 6 8 8 6 3 1

— 1 1 2 3 8 8 13 8 12 4 8 3 2 1 6

— — — — — — —

Andel sjukhusleveranser procent 0

76,0—76,9 75,0—75,9 74,0—74,9 73,0—73,9 72,0—72,9 71,0—71,9 70,0—70,9 69,0—69,9 68,0—68,9 67,0—67,9 66,0—66,9 65,0—65,9 64,0—64,9 63,0—63,9 62,0—62,9 61,0—61,9 60,0—60,9 59,0—59,9 58,0—58,9 57,0—57,9 56,0—56,9 55,0—55,9 54,0—54,9 53,0—53,9

— • — •

— —

•

3 1

— 1 7 1 12 12 10 15 8 9 8 4 2 7 3 1 2

S:a

10,0— —9,9 20,0— 19,9

_ — 1

— — — 1

— 4 3 5 24 15 18 24 21 17 15 9 4 2 2 2

— — 1

— — — — 3 2 3 9 5 22 10 5 2 1

—

•

1 3 3 9 3 6 8 8 4 4 1

— 1

— 1 1

— 4 5 3 17 15 15 53 40 54 53 35 28 25 13 6 10 6 3 2

—

— —

—

—

—

26,0 26,6

62,0 62,4 62,6 62,4

63,7 63,5

66,1 66,2

63,4 63,2

— — — —

— — 2

— —

24,1 24,5

22,2 21,7

24,3 24,3

•

nekostnad plus innehavarersättning, där en sjunkande tendens vid stigande omsättning finns. En faktor, som bör ha betydelse för varu- och lönekostnadernas relativa storlek är hur stor del sjukhusleveranser, som ingår i omsättningen. En stor andel dylika leveranser drar givetvis upp varukostnadsprocenten, eftersom de är rabatterade. Motsatsen gäller i fråga om lönekostnadsprocenten, vilken kan

47,0—47,9

—

—

— — —

— — — — — —

— — — — — —

1 Procent

•

—

1 1

antagas sjunka med ökande andel sjukhusleveranser, då dylika leveranser sannolikt kräver mindre arbete i förhållande till omsättningen än annan försäljning. Kommittén har försökt utröna, i vad mån förekomsten av sjukhusleveranser kan inverka på löne- och varukostnadernas relativa storlek. Hithörande siffror har därför sammanställts i tabell 35 i en frekvensfördelning beträffande samtliga apotek utom apotek med

94 distriktslaboratorium. Apoteken har indelats i fyra grupper, beroende på hur stor del av deras omsättning som utgjordes av sjukhusleveranser. Av sammanställningen framgår, att apotek med stor andel dylika leveranser år 1956 genomsnittligt hade lägre procentuella lönekostnader och högre procentuella varukostnader än apotek med små eller inga sjukhusleveranser. Spridningen mellan apoteken i fråga om procentsatserna är för apotek med stor respektive medelstor andel sjukhusleveranser visserligen något mindre än för övriga apotek, men den är dock även där så pass stor, att man i samtliga grupper får intryck av betydande oenhetlighet. Ett förhållande som bör återspeglas i lönekostnadsprocentens storlek är i vad mån de enskilda apotekens omsättning är uppdelad på flera enheter (moderapotek och filialapotek). En jämförelse mellan lönekostnadsprocentens fördelning på de apotek som har filialapotek jämfört med övriga apotek visar, att lönekostnadsprocenten för den förstnämnda kategorien ligger något högre. Medan den genomsnittliga lönekostnaden för samtliga apotek utgör 24,3 procent av omsättningen är motsvarande siffra för apotek med filialapotek sålunda 26,0 procent. Tabell 35 visar emellertid en mycket stor variationsvidd för lönekostnadsprocenten även beträffande apotek med filialapotek. Denna varierar nämligen från lägst 19 till högst 36 procent av omsättningen. Spridningsbilden för apotek med filialapotek avviker därför icke i någon högre grad från den bild som övriga apotek utvisar. Av de aktuella apoteken h a r 20 stycken en relativ lönekostnad, som ligger under genomsnittet för samtliga apotek. En annan omständighet, som inverkar på storleken av den relativa lönekostnaden, är natt- och helgdagsexpedie-

Tdbell 36. Frekvensfördelning för summan av apotekens lönekostnader och innehavarersättning år 1956 uttryckta i procent av omsättningen Procent 45,0—45,9 42,0—42,9 41,0—41,9 40,0—40,9 39,0—39,9 38,0—38,9 37,0—37,9 36,0—36,9 35,0—35,9 34,0—34,9 33,0—33,9 32,0—32,9 31,0—31,9 30,0—30,9 29,0—29,9 28,0—28,9 27,0—27,9 26,0—26,9 25,0—25,9 24,0—24,9 23,0—23,9 22,0—22,9 21,0—21,9 20,0—20,9 19,0—19,9

Antal apotek 1 2 o

2 1 11 6 11 16 21 28 22 31 34 44 31 30 27 15 18 14 9 8 3 4 391

Vägt genomsnitt Median

28,8 % 29,1 %

ring. 12 av apoteken utan distriktslaboratorium var år 1956 fasta nattapotek. Även i fråga om dessa apotek är de relativa lönekostnaderna högre än för övriga apotek och löneprocenten varierar mellan lägst 22 och högst 37 procent. Tabell 35 visar en lägsta lönekostnadsprocent på 10 och en högsta på 37 procent. Även om man bortser från ytterlighetsfallen är skillnaderna mycket stora. Om man exempelvis utgår från lönekostnadsprocenten 20, är det 76 av apoteken som uppvisar lönekostnader understigande detta tal. Icke mindre än 172 av de övriga apoteken ligger på en lönekostnadsprocent om 25 och däröver, dvs. lönekostnader

95 som är minst 25 procent större relativt sett än vad de 76 förstnämnda apoteken har. Om dessa fortfarande tages till jämförelse, uppvisar 36 andra apotek relativa lönekostnader som är minst 50 procent större (löneprocent 30 och däröver). För att kontrollera huruvida de procentuella lönekostnadernas stora spridning till en del skulle kunna förklaras av att innehavarens ersättning ej medTabell 37. Frekvensfördelning för summan av apotekens lönekostnader och varukostnader år 1956 uttryckta i procent av omsättningen Procent

Antal apotek

104,0—104,9 103,0—103,9 102,0—102,9 101,0—101,9 100,0—100,9 99,0— 99,9 98,0— 98,9 97,0— 97,9 96,0— 96,9 95,0— 95,9 94,0— 94,9 93,0— 93,9 92,0— 92,9 91,0— 91,9 90,0— 90,9 89,0— 89,9 88,0— 88,9 87,0— 87,9 86,0— 86,9 85,0— 85,9 84,0— 84,9 83,0— 83,9 82,0— 82,9 81,0— 81,9 80,0— 80,9 79,0— 79,9 78,0— 78,9 77,0— 77,9 76,0— 76,9 75,0— 75,9 74,0— 74,9 73,0— 73,9 72,0— 72,9

1 1

—

2 1 2 4 3 8 7 11 16 15 19 23 28 23 32 35 24 27 29 19 15 11 9 7 6 4 2 4 2 1 391

Vägt genomsnitt Median

87,7 % 87,0 %

räknats bland lönerna har summan av apotekens lönekostnader och innehavarersättning uttryckt i procent av omsättningen förts samman i en frekvensfördelning i tabell 36. Av denna framgår, att spridningen även med detta beräkningssätt år 1956 var praktiskt taget lika stor som om enbart lönerna räknades. Eftersom en högre procentuell varukostnad — t. ex. på grund av stora sjukhusleveranser — bör motsvaras av lägre lönekostnadsprocent, har varu- och lönekostnader slagits samman och redovisas i tabell 37 i en frekvensfördelning. Även i detta fall blir spridningen påfallande stor. Sammanfattningsvis anser sig kommittén kunna konstatera, att apoteken sinsemellan uppvisar mycket betydande skillnader i lönekostnadshänseende. Till en del kan dessa skillnader förklaras av apotekens olika struktur men till väsentlig del kan de dock knappast bero på annat än skillnader i skötseln av apoteken. 4. Den resultatmässiga betydelsen av vissa strukturolikheter mellan apoteken

Bland de mera framträdande strukturolikheter som kan föreligga apoteken emellan märkes skillnader i fråga om försäljningens sammansättning, dvs. hur denna är fördelad på standardförpackningar, extemporeberedningar och lösviktsvaror, samt i hur stor utsträckning sjukhusleveranser förekommer. Det kan icke utan vidare avgöras i vad mån skillnader i försäljningens sammansättning kan ha betydelse för driftsresultatet. Detta blir beroende av prissättningen, främst i fråga om de båda huvudvarugrupperna extemporeberedningar respektive standardförpackningar. F r å n och med år 1955 beräknas apotekens pålägg på i huvudsak följande sätt. För sådana standardför-

9(3 packningar som icke är fria handelsvaror lägges till respektive förpacknings inköpspris dels ett enhetligt belopp — örespålägg —- dels ett belopp som utgör en viss procentsats —- f. n. 25 — av inköpspriset. Totala pålägget är dock maximerat på sådant sätt att det ej får överstiga en viss procentsats -— f. n. 80. För fria handelsvaror är de av apoteken tillämpade priserna i regel anpassade till motsvarande priser i annan detaljhandel. För kemikalier och droger, vilka antingen kan säljas separat eller också såsom beståndsdelar i beredningar, framställda på apotek, förfares på följande sätt. Till ett s. k. normalinköpspris göres pålägg både i relation till värdet och till kvantiteten. Härigenom erhållna priser finns för olika kvantiteter införda i medicinaltaxan. Härtill kommer avgifter för varje expeditionstillfälle och även — om det gäller beredningar — varje vara. Särskild ersättning uttages för arbetskostnader i samband med framställningen av beredningar. De här berörda påläggen är beräknade att genomsnittligt täcka de med respektive varugrupper förenade kostnaderna. Av detaljhandelns och därmed även apotekens kostnader kan vissa hänföras till de sålda varornas värde, medan andra sammanhänger med antalet expeditioner eller förpackningar. I apotekens prissättning tillämpas — i motsats till vad som hittills i regel förekommit i annan detaljhandel — degressiva marginaler som i möjligaste mån är anpassade efter försäljningskostnaderna. Härigenom har man så långt det varit praktiskt möjligt försökt uppnå att varje vara skall täcka de kostnader den förorsakar. Emellertid kommer kostnaderna i de enskilda fallen likväl icke att bli exakt-täckta, genom påläggen. Vidare kan variationer mellan apoteken tänkas beträffande kostnaderna för

fullgörande av lika prestationer, t. ex. försäljning av samma vara. Även om försäljningen hade samma struktur, skulle därför de kostnader, som hela varugrupperna tillsammantagna förorsakar, skilja något mellan apoteken, varigenom i vissa fall övertäckning och i andra fall undertäckning kan uppstå. Detta strider icke mot tanken bakom prissättningen, ty enligt denna skall respektive varugrupper jämnt bära sina kostnader, när samtliga apotek medtas, varav följer att överskott respektive underskott kan uppstå i enskilda fall. Om en felavvägning av priserna skulle uppkomma på grund av kostnadsförskjutningar, uppstår skilda driftsbetingelser hos apoteken, allt eftersom proportionen mellan varugrupperna växlar. Detta kan emellertid i huvudsak rättas till genom ändring av prissättningen. Vid en dylik ändring kommer dock att kvarstå dels sådana i det föregående nämnda skillnader mellan apoteken som kan bero på olika kostnadsförhållanden, dels sådana skillnader som beror på att varugrupperna är olika sammansatta på skilda apotek. De relativa skillnaderna som icke kan vara av större betydelse kommer emellertid huvudsakligen att stå sig över längre tid — samma apotek ligger t. ex. bättre än genomsnittet både före och efter prisändringen — varigenom hänsyn kan tas till dem redan då apoteket sökes. I huvvudsak bör man alltså på längre sikt kunna bortse från eventuella skillnader i driftsbetingelserna, orsakade av prissättningen. Kommittén h a r dock — eftersom den viktigaste undersökningen avser ett enstaka år — ansett sig böra undersöka, i vad mån det faktiskt förelåg skilda driftsbetingelser under det ifrågavarande året, orsakade av variationer i försäljningens sammansättning. Att tillverkningen av extemporeberedningar har en i förhållande till apote-

97 Tabell 38. Fördelningen av antalet apotek andelen extemporeberedningar i försäljningen. (Apotek med distriktslaboratorium ingår ej) Extemporef örsälj ning, % av hela oms.

Antal apotek

2,5— 4,9 5,0— 7,4 7,5— 9,9 10,0—12,4 12,5—14,9 15,0—17,4 17,5—19,9 20,0—22,4

7 40 99 95 98 34 13 4 Summa

390 10,7 % 11,2%

Median

kens storlek högst varierande omfattning hos olika apotek, framgår av tabell 38, som visar försäljningen av dessa beredningar i relation till respektive apoteks totala omsättning. Andelen extemporeberedningar varierade från lägst 2,7 procent till högst 21,8 procent och utgjorde genomsnittligt för alla apotek 10,7 procent. Medianen var 11,2 procent, vilket anger, att de högre procentsatserna återfinnes hos de mindre apoteken. Detta framgår även av tabell 39 som visar genomsnittlig extemporeandel samt driftsresultat i pro-

cent av omsättningen för apotek i olika storleksgrupper. En överskådligare bild av sambandet mellan extemporeandel och driftsresultat erhålles om man använder en dubbelsidig frekvenstabell. Detta har gjorts i tabell 40. I denna har på varje rad sammanförts apotek med likartad extemporeandel, och dessa har i sin tur uppdelats på grupper med hänsyn till driftsresultatets relativa storlek. En närmare analys av hur olika stor andel extemporeberedningar kan ha påverkat resultaten bör dock ej göras för alla apotek sammanslagna, eftersom apotekens storlek påverkar resultatet, och driftsresultaten sålunda ej är helt jämförbara inom olika storleksklasser. Detta gäller oavsett om innehavarersättningen medtas bland kostnaderna eller ej. På grund av det anförda har jämförelser mellan andel extempore och driftsresultat i procent av omsättningen gjorts för var och en av de i tabell 39 upptagna storleksgrupperna för sig. Som mått vid jämförelsen har använts den s. k. korrelationskoefficienten. Denna är ett relationstal som kan variera mellan + 1,0 och —1,0, varvid + 1,0 betecknar fullständig samvariation (ökar det ena, så ökar det andra undantagslöst i

Tabell 39. Jämförelse mellan den genomsnittliga andelen försäljning av extemporeberedningar å ena sidan och överskottens storlek å andra sidan hos grupper av olika stora apotek. (Apotek med distriktslaboratorium ingår ej) Omsättning 1 000-tal kronor

— 200 200— 250 250— 300 300— 400 400— 500 500— 600 600—1 000 1 000—

7—804060

Antal apotek

Genomsnittlig omsättning inom gruppen kronor

Genomsnittl. Extempore- Driftsres. före inneh.-ers. omsättning extemporeomsättning i % av hela i % av hela omsättningen omsättningen kronor

34 32 40 36 53 42 83 70

168 704 224 537 274 426 346 739 447 301 550 675 793 253 1 368 284

20 059 30 303 35 148 40 380 52 308 60 635 82 703 136 802

11,9 13,5 12,8 11,6 11,7 11,0 10,4 10,0

8,9 6,6 5,8 8,0 6,1 4,8 4,7 7,4

631 293

67 361

10,7

6,2

98 Tabell 40. Extemporeandelen

jämförd med relativa driftsresultaten apotek med distriktslaboratorium

hos samtliga apotek utom

Driftsresultat före innehavarersättning, % av omsättningen Extemporeandel, % av oms.

2,5— 4,9 5,0— 7,4 7,5— 9,9 10,0—12,4 12,5—14,9 15,0—17,4 17,5—19,9 20,0—22,4 S:a apotek

Överskott

Underskott

S:a apotek

20,0 17,5 15,0 12,5 10,0 7,5 5,0 2,5 0 0 2,5 5,0 7,5 —22,4 —19,9 —17,4 —14,9 - 1 2 , 4 - 9 , 9 - 7 , 4 - 4 , 9 —2,4 —2,4 —4,9 - 7 , 4 - 9 , 9

1 1 1

2 1 3 7 6 5 4

1 5 13 11 11 7 1

9 20 17 21 5 5

2 10 16 17 15 4 2 1

5 2 3 3

1 1 1

samma p r o p o r t i o n ) , medan —1,0 betecknar fullständig motvariation (ökar det ena, så minskar det andra undantagslöst i samma p r o p o r t i o n ) . Talet 0 betyder att inget proportionellt samband alls föreligger. Sambandet mellan andel extemporeberedningar och driftsresultat år 1956 i de olika storleksgrupperna framgår av tabell 41. Undersökningen visar, att det fanns en tendens till att driftsresultaten var bättre ju större andelen extemporeberedningar var, men tendensen i fråga var så svag, att man kan bortse från den. Det har icke varit nödvändigt att göra en motsvarande undersökning beträffande standardförpackningar, eftersom den skulle visa det omvända förhållandet mot den ovan refererade. Sammanfattningsvis kan därför sägas, att ingenting tyder på att skillnader i försäljningens sammansättning har någon mera märkbar betydelse för driftsresultatet och att prissättningen i huvudsak varit riktigt avvägd. Skillnader i försäljningens inriktning skulle, på samma sätt som i fråga om variationer i dess sammansättning, kunna tänkas medföra skiftande driftsbetingelser. I huvudsak hänför sig dessa

4 14 16 16 8

1 1 13 8 13 2

4 7 9 8

1 59

5 5 2 1

2 1 1 1

4 1

7 40 99 95 98 34 13 4

1 14

till att flertalet apotek h a r större eller mindre försäljning till sjukhus och andra vårdinrättningar, samlad i benämningen sjukhusleveranser. Dessa sjukhusleveranser är efter centrala förhandlingar för alla apotek rabatterade med en viss differentiering. Rabatterna avses kompenserade av de — i förhållande till omsättningen — lägre kostnader, som dessa leveranser drar i jämförelse med annan försäljning. En felavvägning av rabattsatserna skulle få till följd en täckning, som avvek från den för den övriga försäljningen gällande. Andelen sjukhusleveranser skulle i ett dylikt läge kunna påverka driftsresultatet i positiv Tabell 41. Sambandet mellan andel extemporeberedningar och driftsresultatet år 1956 Apotekens storlek omsättning 1 000-tal kronor

Antal apotek

Korrelation inom gruppen

— 200 200— 250 250— 300 300— 400 400— 500 500— 600 600—1 000 1 000—

34 32 40 53 36 42 83 70

— 0,02 + 0,04 + 0,10 + 0,16 — 0,02 + 0,01 + 0,11 + 0,07

Samtliga

+ 0,08

99 Tabell 42. Jämförelse mellan sjukhusleveransernas och del korrigerade överskottets relativa storlek under år 1956 hos samtliga apotek utom apotek med sjukhusapotek eller distriktslaboratorium Apotekens genomsnittliga Antal apotek totalomGrupp sättning inom inom gruppen respektive grupp kronor 1 2 3 4

Sjukhusleveranser

Driftsresultat före innehavarers.

Andel av totalomsättningen mom gruppen

% av omGenom- sättSpridning snitt ning- inom gruppen 0/ kronor en. Ge/o nomsnitt

Spridning mom gruppen /o

Genom- Genomsnitt för snitt gruppen i värde kronor %

6 7 8

7 7 14 13 27 38 72 95

953 225 697 583 1 049 376 869 002 867 815 698 573 569 029 544 420

35—53,5 30—34,99 25—29,99 20—24,99 15—19,99 10—14,99 5— 9,99 0— 4,99

42,8 33,1 28,3 21,9 17,3 12,4 7,1 2,2

408 415 230 716 297 095 190 206 149 722 86 861 40 145 12 168

44 392 33 899 58 009 38 855 58 629 37 939 38 126 37 316

4,6 4,9 5,5 4,5 6,8 5,4 6,7 6,9

— 8,7— +13,4 — 0,2— +10,1 — 2,5— +12,2 — 5,2— +12,4 — 4,2— +12,7 — 8,7— +15,5 — 5,7— +20,5 — 3,2— +19,1

S:a

660 113

0—53,5

12,5

82 401

40 952

6,2

— 8,7— +20,5

476 880 Apotek utan sjukhusle 7 ^eranser

27 410

5,7

— 9,2— +17,7

eller negativ riktning. Även i detta fall är det dock endast fråga om riktig prisavvägning för att andelen sjukhusleveranser skall sakna betydelse för driftsresultatet. En nödvändig rättelse av eventuellt felaktiga rabattsatser bör icke vara svår att åstadkomma. Man bör så-

lunda på längre sikt kunna bortse från sjukhusleveranserna såsom grund för olikheter i driftsbetingelserna. Kommittén har dock ansett sig böra undersöka det faktiska förhållandet under å r 1956. Resultatet av denna undersökning framgår av tabellerna 42—46.

Tabell 43. Andelen sjukhusleveranser jämförd med relativa driftsresultaten hos samtliga apotek utom apotek med distriktslaboratorium eller sjukhusapotek Andel sjukhusleveranser, % av oms. 0 0,1— 2,4 2,5— 4,9 5,0— 7,4 7,5— 9,9 10,0—12,4 12,5—14,9 15,0—19,9 20,0—24,9 25,0—29,9 30,0—34,9 35,0—54,9 S:a apotek

D iftsresultat före innehavarersä tning, % av omsättningen Överskott

Underskott

S:a apotek

20,0 17,5 15,0 12,5 10,0 7,5 5,0 2,5 0 0 2,5 5,0 7,5 —22,4 —19,9 - 1 7 , 4 —14,9 - 1 2 , 4 —9,9 —7,4 —4,9 —2,4 —2,4 —4,9 - 7 , 4 —9,9 1 1 1

6 1 2

1 1

9 5 2 2 3 1 1 3

12 7 11 6 5 5 4 3 2 4 1 1

14 8 7 8 4 5 4 5 3 3

6 1 1 1 1

17 14 5 11 4 3 6 4 4 3 2 2

15 7 5 9 1 1

17 8 2 3 2 2 3 1

6 3 3 1 4 2 2 1 2

5 2 1 1 1

108 56 39 42 30 20 18 27 13 14 7 7

1 1

1 1

1 1

1 1 14

100 Tabell 44. Omsättningsstorlekens inverkan på det korrigerade överskottet hos apotek dels med, dels utan sjukhusleveranser under år 1956. (I materialet ingår icke apotek med distriktslaboratorium eller sjukhusapotek) Apotek utan sjukhusleveranser

Apotek med ;j ukhusleveran ser

Grupp

a b c d e f g h

Antal

Genomsnittlig omsättning inom gruppen kronor

— 200 200— 250 250— 300 300— 400 400— 500 500— 600 600—1 000 1 000—

22 17 16 27 40 30 70 51

171 635 226 893 278 095 343 539 445 626 552 933 793 949 1 350 257

5,1 3,8 5,2 9,2 8,4 12,3 13,5 14,6

8,2 7,2 6,1 9,0 6,4 4,8 4,9 7,2

12 15 24 9 13 12 13 10

163 333 221 867 271 980 356 342 452 422 545 031 789 504 1 379 504

10,2 5,9 5,6 5,3 5,3 4,8 3,3 7,7

Totalt

660 113

12,5

6,3

476 880

5,7

Omsättning 1 000-tal kronor

Driftsres. Sjukhusföre leveranser inneh.ers. i % % av omsättav ningen omsättningen

Av tabell 42 framgår att de apotek som hade största andelen sjukhusleveranser (gruppen 1) uppvisade det i förhållande till omsättningen sämsta resultatet, 4,6 procent. De apotek, som hade minsta andelen sjukhusleveranser (gruppen 8), hade det bästa resultatet, 6,9 procent. Det bör dock observeras att hänsyn här icke kunnat tas till storleksfaktorns eventuella inverkan. Sambandet har på annat sätt åskådliggjorts i tabell 43. I denna dubbelsidiga frekvenstabell har på varje rad sammanförts apotek med likartad andel sjukhusleveranser och dessa apotek har i sin tur uppdelats på grupper efter driftsresultatets relativa storlek. Styrkan på sambandet diskuteras längre fram i detta avsnitt, där även ett siffermässigt mått härpå anges. I de i det föregående gjorda jämförelserna har hänsyn emellertid icke tagits till den eventuella inverkan på driftsresultatet som apotekens omsättningsstorlek tillsammans med andelen sjukhusleveranser kan ha. Materialet har

Antal

Genomsnittlig omsättning mom gruppen kronor

Driftsres. före inneh.ers. i % av omsättningen

bearbetats även med hänsyn härtill och sammanställts i tabell 44. Siffermaterialet ger ej belägg för att något samband mellan andel sjukhusleveranser och driftsresultat skulle föreligga. Gruppen a visar sålunda bättre resultat för apotek utan sjukhusleveranser än för apotek med dylika, medan grupperna b, c, d och e visar det omvända förhållandet o. s. v. Sambandet mellan andelen sjukhusleveranser och driftsresultatet i relation till omsättningen har även undersökts genom en beräkning utförd på samma sätt som den i det föregående redovisade undersökningen angående sambandet mellan andel extempore och det relativa driftsresultatet. De 381 apoteken — apotek med distriktslaboratorium eller sjukhusapotek ingick ej — indelades därvid i storleksgrupper för att storleksfaktorns betydelse skulle elimineras och samvariationen undersöktes inom varje grupp. Korrelationskoefficienterna inom de olika storleksgrupperna framgår av tabell 45.

101 Som framgår av tabellen uppvisar de olika grupperna sinsemellan skilda resultat, och sambandet varierade mellan + 0,16 och — 0 , 2 1 . Denna oenhetlighet tyder i och för sig på att något klart samband mellan sjukhusleveranserna och det relativa driftsresultatet ej föreligger år 1956 utan att resultaten till stor del varit beroende av hur de enskilda apotekarna fullgjort leveranserna ekonomiskt. Räknas alla de 381 apoteken samtidigt erhålles talet — 0,04 vilket betyder, att praktiskt taget inget samband förelåg. Av det anförda kan man draga den slutsatsen, att sjukhusleveranserna lämnade praktiskt taget samma relativa överskott som försäljning till allmänheten och att det för bedömningen av överskottens storlek knappast kan ha någon betydelse, huruvida stora, små eller inga sjukhusleveranser förekom. Något avvikande resultat erhålles emellertid, om endast de apotek som hade sjukhusleveranser medtages. I tabell 46 visas sambandet mellan andel sjukhusleveranser och driftsresultat för enbart de 273 apotek som hade dylika leveranser. Tendensen är även här så oenhetlig Tabell 45. Sambandet mellan andel sjukhusleveranser och driftsresultatet år 1956 (Samtliga apotek — utom apotek med distriktslaboratorium eller sjukhusapotek — ingår, även de vars andel sjukhusleveranser utgjorde 0 procent.) Apotekens storlek, omsättning 1 000-tal kronor

Antal apotek

Korrelation inom gruppen

— 200 200— 300 300— 400 400— 500 500— 600 600—1 000 1 000—

34 72 36 53 42 83 61

— 0,21 + 0,16 — 0,04 + 0,05 + 0,15 — 0,06 — 0,15

— 0,04

Samtliga

Tabell 46. Sambandet mellan andel sjukhusleveranser och driftsresultatet år 1956 (Apotek utan sjukhusleveranser samt apotek med distriktslaboratorium eller sjukhusapotek ingår ej.) Apotekens storlek, omsättning 1 000-tal kronor

Antal apotek

Korrelation inom gruppen

— 200 200— 300 300— 400 400— 500 500— 600 600—1 000 1 000—

22 33 27 40 30 70 51

— 0,17 + 0,20 — 0,27 + 0,02 + 0,20 — 0,18 — 0,12

Samtliga

— 0,10

att den styrker det tidigare gjorda antagandet om att andra faktorer än sjukhusleveranserna bestämt resultaten. Materialet visar dock en svag tendens till att rabatteringen skulle vara så avvägd, att de större sjukhusleveranserna år 1956 gav ett överskott som i förhållande till försäljningsvärdet var något lägre än de mindre sjukhusleveransernas. Om sjukhusleveranserna är avsedda att ge samma överskott som övrig försäljning kan man anse, att överskotten skall stå i relation till försäljningspriset, men det kan även vara befogat, att de står i relation till den insats som apoteken utför vid distributionen. Under förutsättning att sjukhusleveranserna anses böra ge samma överskott som övrig försäljning, får detta anses vara ytterlighetsståndpunkterna. Det redovisade materialet tyder på att rabatteringen var så avvägd, att sjukhusleveranserna medförde ett överskott, som låg mellan de angivna gränserna. Vid bedömningen av frågan om sjukhusleveransernas lönsamhet, måste man — liksom beträffande redovisningen i övrigt — ta hänsyn till den i strukturhänseende snedvridande verkan som det nuvarande avgiftssystemet har därigenom, att jämförbara apotek kan ha

102 mycket stora olikheter på kostnadssidan utan att apotekarens inkomst i nämnvärd grad påverkas härav. De i det föregående av kommitténs undersökningar dragna slutsatserna är därför helt giltiga endast under den förutsättningen, att någon av avgiftssystemet orsakad snedvridande effekt icke skulle föreligga. Det bör observeras att resultaten av de här refererade undersökningarna även kan ha påverkats av a n d r a faktorer på i princip samma sätt som anförts vid den i punkt 2 i det föregående redovisade undersökningen. 5. Sammanfattning av utredningsresultaten

De redovisade undersökningarna ger vid handen, att den nuvarande resultatredovisningens fiktiva rörelsevinster ger en missvisande bild av de enskilda apotekens verkliga företagsekonomiska resultat, att detta resultat varierar inom vida gränser bland apotek av samma storlek samt att den ersättning i form av s. k. behållen inkomst som kommer innehavarna till del, till ringa del är beroende av hur vederbörande ekonomiskt sköter sitt apotek. Det nuvarande redovisningssystemet har icke givit möjlighet för apoteksinnehavarna att få reda på det verkliga rörelseresultatet. Åtskilliga apoteksinnehavare har säkerligen trott att deras apotek givit god avkastning, när dessa i själva verket gått med förlust. Inom apotekarsocieteten — som h a n d h a r den ekonomiska ledningen av apoteken — har man först för år 1957 gjort sammanställningar som visar de enskilda apotekens verkliga rörelseresultat och har sålunda tidigare ej haft tillräckligt underlag för en kritisk granskning av resultatredovisningarna. De stora resultatmässiga variationerna apoteken emellan torde till stor del icke kunna förklaras på annat sätt än som utslag av mer eller mindre effek-

tiv företagsledning. Spännvidden mellan de dåliga och de goda resultaten visar att en god företagsledning har mycket stor värdemässig betydelse även inom apoteksrörelsen. Undersökningen av fem grupper apotek under åren 1952—1956 visar — sammanslaget för hela perioden — genomgående en spännvidd mellan de sämsta och de bästa resultaten inom respektive grupp, på omkring 13 procent av omsättningen, motsvarande inemot hälften av de kostnader som i första hand är påverkbara. Då rörelseresultaten till väsentlig del måste vara uttryck för företagsledningens grad av effektivitet, bör det därför finnas ett sammanlagt stort utrymme för rationalisering och kostnadsbesparingar inom apoteksrörelsen. De nyssnämnda stora variationerna mellan apotekens rörelseresultat har till stor del sin grund i avgiftssystemet, varför en kritik av förhållandena i första hand får riktas mot detta. Det har tidigare framhållits, att resultatredovisningen ger mycket små möjligheter för apoteksinnehavarna att bedöma i vad mån apoteket ger gott eller dåligt resultat. Ovetskap härom torde i stor utsträckning vara orsak till att behövliga åtgärder ej vidtagits. Av än större betydelse torde dock den omständigheten vara, att även om apoteksinnehavaren lyckas ernå förbättrade resultat, så får han tack vare avgiftssystemets konstruktion för egen del endast en obetydlig ökning av inkomsten. Apoteksinnehavarna har sålunda ett ytterst ringa ekonomiskt intresse av en minskning av kostnaderna, vilket torde förklara varför det hos olika apotek med till synes likartade förutsättningar i fråga om driften, föreligger stora skillnader — 50 å 60 procent är inte ovanligt — i fråga om lönekostnaderna. (Se tabell 35, sid. 93.) Minskning av antalet anställda på apoteken genom ratio-

103 Tabell 47. Tabell utvisande apotekens fördelning efter marginalavgiftens storlek (dvs den avgift som procentuellt utgår på den sista kronan i den fiktiva rörelsevinsten) samt de olika gruppernas sammanlagda respektive genomsnittliga intäkter år 1956 Procentuell avgift utgående på den sista kronan i den fiktiva rörelsevinsten 0 10 30 50 70 90 91 Summa

Antal apotek inom respektive grupp

Apotekens Apotekens sammanlagda genomsnittliga intäkter inom intäkter inom respektive respektive grupp grupp 1 000-tal kronor 1 000-tal kronor

2 3 9 217 179

301 757 2 209

150 252 245

82 527 210 603

380 1 177

296 850

naliscring eller genom ökning av den egna arbetsinsatsen ger nämligen — med nuvarande avgiftssystem och central betalning av huvuddelen av vissa löner — ytterst ringa ökning av inkomsten för apoteksinnehavaren. Följande exempel åskådliggör detta. Innehavaren av ett större apotek finner att han genom förbättrad organisation, bättre personalanvändning och ökad personlig arbetsinsats kan minska personalen med en leg. apotekare med en total lön på omkring 25 000 kronor per år. Med nuvarande system belastas apoteket endast med 7 200 kronor härav, medan resten utgår centralt från kollektivet. Rörelsevinsten kommer endast att förbättras med 7 200 kronor. Härav får apoteksinnehavaren — då 91 procent av resultatförbättringen skall inbetalas i förhöjd avgift — endast behålla 9 procent. Hans inkomst ökas sålunda endast med 648 kronor per år, och åtgärden, som i detta exempel medfört en besparing för apoteksrörelsen på 25 000 kronor, ger honom för egen del endast omkring 2 Vs procent av det inbesparade beloppet.

Det anförda exemplet är i stor utsträckning även tillämpligt på de mindre apoteken. Lönekostnadsbesparingar medför något olika resultat beroende på vilken kategori av anställda som beröres, men ger med nuvarande system ytterst liten andel till apoteksinnehavaren och sällan mera än 4—5 procent av totalbesparingen. Kostnadsbesparingar av annat slag — såsom exempelvis genom rationellare inköp — ger något mera, men utom för de allra minsta apoteken aldrig över 10 procent. Omvänt betraktat medför systemet emellertid stora risker i form av slöseri på kostnadssidan därigenom, att apoteksinnehavaren belastas med så ringa del av en uppkommande kostnadsökning. Tabell 47 visar hur marginalavgiften, dvs. den procentuella avgiften på sista kronan i den fiktiva rörelsevinsten, föll på apoteken under år 1956. Som synes av tabellen var det endast 16 av de 412 apoteken som fick mindre än 90 procents marginalavgift, dvs. fick behålla mera än 10 procent av gjorda besparingar i form av ökad behållen inkomst. De 396 apoteken fick i regel

104 behålla högst 2,5—5 procent av inbesparade lönekostnader och högst 10 procent av övriga besparingar. Sammanfattningsvis får kommittén uttala: a. Den redovisning från de enskilda apoteken, som det nuvarande avgiftssystemet grundats på, är som resultatredovisning missvisande och ger därför icke möjlighet till en reell bedömning av de enskilda apotekens ekonomiska skötsel. b. Den nuvarande resultatredovisningen kan kompletteras med uppgifter om de centralt betalda utgifterna och i sålunda kompletterat skick ge en i stora drag riktig bild av det verkliga ekonomiska utfallet på de enskilda apoteken. Detta har dock icke skett förrän för år 1957, och de verkliga rörelseresultaten har därför tidigare ej varit kända, vare sig av den enskilde apoteksinnehavaren eller av apotekskollektivets ledning. c. Det nuvarande avgiftssystemets tillämpning innebär att omsättningen till väsentlig del bestämmer storleken av innehavarens behållna inkomster, medan dessa endast i mindre utsträckning påverkas av hur vederbörande innehavare ur kostnadssynpunkt sköter sitt apotek. d. Det förhållandet att apoteksinnehavaren ej fått en riktig bild av det ekonomiska utfallet av sin apoteksrörelse samt att mycket obetydliga möjligheter föreligger att genom ökad arbetsinsats och effektiv företagsledning i högre grad påverka inkomsten hämmar intresset för rationalisering och kostnadsbesparingar.

C. Tidigare förslag avgiftssystemet

till reformering

av

Det nuvarande avgiftssystemet har under årens lopp rönt kritik från skilda

håll och ändringsförslag har framförts vid flera tillfällen. Redan år 1941 — då systemet började tillämpas — diskuterades sålunda förslag till ett helt nytt avgiftssystem, framlagt av försäkringsmatematikern, dåvarande fil. lic. F . Malmqvist. Ett flertal kommittéer inom apotekarorganisationerna har därefter sysslat med frågan. År 1952 framlade dessa organisationer förslag till ett nytt avgiftssystem, vilket ingick bland de förslag till rationaliseringsåtgärder inom apoteksväsendet, som apotekarkåren presenterade som motförslag till det av 1946 års läkemedelsutredning förordade statliga apoteksmonopolet. 1946 års läkemedelsutredning skisserade vidare ett nytt avgiftssystem i sitt betänkande. I olika sammanhang h a r dessutom danska förslag till avgiftssystem diskuterats såsom alternativ. Slutligen framlade apotekare A. Wadström år 1953 ett förslag till nytt avgiftssystem (Svensk farmacevtisk tidskrift nr 27/1953). Malmqyists förslag

Grundtanken i förslaget var att man skulle fastställa en generell omkostnadsram för apoteksrörelsen, inom vilken ram samtliga apotek hade att röra sig. Från beloppet för bruttoförsäljningen skulle apotekarna få draga beräknade varukostnader och inköpskostnader enligt vissa fastställda regler. Skillnaden mellan bruttoförsäljningen och nämnda kostnader skulle utgöra allmän avgift. I kostnaderna skulle inräknas en fast ersättning till innehavaren på 10 000 kronor. I den mån denne kunde driva apoteket med lägre kostnader än den fastställda kostnadsramen skulle kostnadsskillnaden komma honom till godo. Innehavarens behållna inkomst skulle följaktligen bestå i dels 10 000 kronor som fast ersättning och dels det belopp därutöver med vilket han kun-

105 de nedbringa kostnaderna under den fastställda ramen. Som varukostnad skulle godkännas summan av 30 procent av omsättningen i »ren receptur» — varmed man synes ha menat extempore och lösvikt i receptur — och 60 procent av övrig omsättning. Beträffande omkostnaderna kan nämnas, att hyra skulle få avdragas med det verkliga beloppet, avskrivningarna beräknas till 5 procent av inventarievärdet, räntan fastställas efter vissa beräkningsgrunder, varjämte löner och övriga omkostnader skulle få ha en viss storlek i förhållande till försäljningsmarginalen, dvs. skillnaden mellan bruttoomsättningen och den beräknade varukostnaden. Relationstalet för godkända övriga omkostnader var differentierat och utgjorde för belopp upp till 100 000 kronor försäljningsmarginal 45 procent för att därefter sjunka. Til * l*r. apotekarorganisationerna år 1951 diskuterat förslag

Detta förslag är endast en variant av 1941 års avgiftssystem. En principiell skillnad ligger dock däri, att man räknar med en fast grundlön till apoteksinnehavaren, till vilken lägges ersättning efter i stort sett samma normer som för närvarande. Leg. apotekare A. Wadströms förslag 1953

Delta system avviker väsentligt från övriga system i det att avgifterna baserats på inköpen respektive omsättningen. För »normalapotek» skulle en grundavgift utgå bestående av: a) 12 procent på inköpen av apoteksvaror, b) 4 procent på inköpen av fria handelsvaror, c) progressiv procentsats på omsättningen, kallad licensavgift, d) 2,5 procent på omsättningen, vil-

ket i förslaget uppdelats i 0,5 procent som omkostnadsavgift och 2 procent som personalavgift. Förslaget synes bygga på den förutsättningen, att löneandelar liksom nu betalas centralt utan debitering av respektive apotek. Även vissa a n d r a kostnader förutsattes skola betalas centralt, t. ex. hyror och provisioner för försäljning via medicinlådor m. m. I speciella fall skulle utöver grundavgiften kunna utgå särskild tilläggsavgift. Filialapoteken skulle behandlas som självständiga apotek och distriktslaboratorierörelsen betraktas som en rörelse vid sidan av själva apoteksrörelsen eftersom den ansågs böra gå jämnt ihop och därför ej vara avgiftsbelagd. För sjukhusleveranser skulle avgiften beräknas i förhållande till beräknad vinst, varvid det förutsattes, att denna del av rörelsen bokföringsmässigt skulle skiljas från den övriga delen. Apotekarens ersättning skulle enligt systemet bestå i den del av rörelsenettot som återstår, sedan de angivna avgifterna erlagts. Grundtanken med förslaget var att öka stimulansen till ekonomisk skötsel av apoteken och att därvid speciellt höja intresset för ökning av omsättningen inom den icke monopoliserade delen av rörelsen. 1946 års läkemedelsutrednings förslag

Förslaget (SOU 1951:34, sid. S O T SOS) — som endast skisserats — innebar att avgiften helt skulle knytas till omsättningen i stället för, som för närvarande, till rörelsevinsten. En viss grundomsättning skulle vara avgiftsfri och därefter skulle med jämna intervaller avgift utgå efter en progressiv skala, som blev relativt hög på toppomsättningen, särskilt för de stora apoteken. Innehavaren skulle därefter helt

106 få behålla den återstående vinsten och varje kostnadsbesparing skulle komma honom själv hundraprocentigt till godo. Några ytterligare detaljer om utformningen angavs icke. Apotekarorganisationernas förslag av år 1952

Med anledning av att 1946 års läkemedelsutredning förordade ett förstatligande av apoteksväsendet ingav apoteksinnehavarnas organisationer — som avstyrkte förstatligandet — den 25 april 1952 ett förslag till rationaliseringsåtgärder inom apoteksväsendet. Häri ingick även ett helt nytt avgiftssystem, som i korthet innebar följande. De enskilda apotekens resultatredovisning skulle ändras så att densamma återgav det verkliga ekonomiska utfallet vid varje apotek, dock korrigerat så att differenser i fråga om kostnader på grund av olikheter i personalens åldersfördelning jämnades ut. Korrigeringen tänktes ske genom att lönekostnaderna •—• vari pensionskostnaderna ej inräknades — beräknades efter medellöner för de olika personalgrupperna. Den sålunda framkomna rörelsevinsten skulle läggas till grund för beräkningen av en del av den behållna inkomsten för varje apoteksinnehavare. Därtill skulle varje innehavare erhålla en fast index- och dyrortsreglerad lön. Systemet kan uttryckas i följande formel P ^ 100 där B = behållen inkomst K = dyrorts- och indexreglerad fast lön P = procenttal R = rörelsevinst Benämningen avgiftssystem är något oegentlig, eftersom formeln ger den behållna inkomsten och endast indirekt avgifterna, vilka skulle utgöra åter-

stoden av rörelsevinsten sedan den behållna inkomsten fråndragits. Den fasta lönen tänktes kunna variera så att den sattes högre för innehavare av apotek med särskilt ogynnsamma kostnadsförhållanden. Man nämnde som exempel nattapotek, apotek med distriktslaboratorium samt små apotek med små filialapotek. Procenttalet tänktes lika för alla apotek. Härigenom skulle innehavarna av större apotek, som normalt bör ge större rörelsevinst, tillföras en högre ersättning än innehavarna av små apotek. Man skulle på så sätt ersätta innehavarna av de större apoteken för det ökade ansvar, som följde med den större rörelsen. Nuvarande danska avgiftssystem

(Danska apotekslagen av den 11 juni 1954, §§ 46—54.) Det nya avgiftssystem, som fastställts i 1954 års danska apotekslag och a'JP: trätt i kraft från och med den 1 januari 1957 innebär följande. Apoteken skall såsom avgift betala dels en grundavgift, utgörande 5 procent på den del av nettoomsättningen (bruttoomsättning med avdrag för r a b a t t e r ) , som överstiger 150 000 kronor — i allmänhet utgår man därvid från ett genomsnitt av omsättningen för åren 1948—50; dels en omsättningsavgift om 4 procent å den del av bruttoomsättningen som återstår sedan denna minskats med a) försäljning till andra apotek, b) försäljning av vissa läkemedel med särskilt låg prissättning, c) 150 000 kronor samt d) 3 gånger apotekets givna rabatter och 3 gånger utgifter för inkassering; dels ock en nettoavgift, beräknad på apotekets överskott med tillägg för ut-

107 gifter för inventarier och reparationer samt erhållna subventioner men med avdrag för amortering samt grund- och omsättningsavgift. Nettoavgiften utgår på enligt nyssnämnda grunder beräknade belopp överstigande 20 000 kronor enligt följande 20 000—30 000 kronor 30 000—50 000 » över 50 000 »

30 % 40 % 50 %

Subvention kan utgå i de fall ett apoteks nettoomsättning är mindre än hälften av apotekens genomsnittliga. Från en särskild fond, apotekarfonden, erhålles därvid ett tillskott på 10 procent av den uppkomna skillnaden. Skulle härigenom apotekets överskott överstiga 18 000 kronor, sker avdrag med hälften av denna skillnad. I de fall apotekets hyra utgjort en högre procent på nettoomsättningen än apotekens i genomsnitt, utgår ersättning från fonden med hälften av denna merutgift. Förslag till nytt avgiftssystem i Norge

De norska apoteken erlägger liksom de svenska avgifter — de norska till statskassan — men i motsats till vad som gäller i Sverige betalas ej någon del av apotekens löner ur avgiftsmedlen. Sedan år 1911 finns en fond, apoteksavgiftsfonden, som praktiskt taget oavbrutet ökat och den 1 juli 1957 uppgick till 44 miljoner norska kronor. Då bestämmelserna om avgift och apoteksavgiftsfonden infördes, uttalades att medlen bl. a. skulle användas för utbildning av farmacevtisk personal och till etablering av försäljningsställen för läkemedel på sådana platser där dylik försäljning ansågs nödvändig ur social synpunkt men ett tillräckligt ekonomiskt underlag ej fanns. Några fasta regler hur medlen i apoteksavgiftsfonden skall disponeras finns ej, utan stortinget beslutar om medlens

användning. För närvarande betalar apoteken avgift i förhållande till sin omsättning. Dispens från erläggande av avgift kan lämnas i de fall då apotekarens inkomst kunde bli alltför låg. Från fonden betalades under budgetåret 1956/57 cirka 300 000 kronor i driftsbidrag till apotek, cirka 1 miljon kronor i pension och understöd till apotekare och personal samt statsbidrag med cirka 1,4 miljoner kronor till förbilligande av vissa lökemedel, t. ex. insulin. Den år 1954 tillsatta, ännu arbetande norska apoteksutredningen avlämnade i början av år 1958 sitt första betänkande, vilket bl. a. innehåller förslag till nytt avgifssystem. Förslaget innebär följande: 1. Avgift beräknas dels på basis av apotekens omsättning, bruttoavgift, dels på basis av apotekens nettovinst, nettoavgift. 2. Båda avgifterna beräknas per kalenderår och förfaller till betalning före utgången av det år som de avser. 3. Bruttoavgiften beräknas på basis av apotekens bruttoomsättning (hela det belopp som inflyter vid försäljning av varor) med avdrag av de belopp som inkommer vid: försäljning av varor till andra apotek, försäljning av vissa läkemedel som säljes med reducerad marginal, allmän omsättningsavgift, viss tilläggsavgift för sprit och vin, kosmetikaavgift. 4. De första 300 000 kronorna av den avgiftspliktiga omsättningen är avgiftsfria. På resten av den avgiftspliktiga omsättningen betalas 5 procent i avgift. 5. Nettoavgift efter följande skala skall beräknas på nettoöverskottet, vari inkluderas bidrag enligt punkterna 6 och 7:

108 under 25 000 kronor ingen nettoavgift, 25 000—30 000 kronor 20 procent avgift, 30 000—40 000 kronor 40 procent avgift, 40 000—50 000 kronor 50 procent avgift, över 50 000 kronor 75 procent avgift. 6. Apotek, vars hyra föregående år har utgjort en högre procent av apotekets avgiftspliktiga omsättning än genomsnittsprocenten för samtliga apotek, får i bidrag hälften av denna merutgift. 7. Apotek, vars avgiftspliktiga omsättning under ett kalenderår är mindre än 60 procent av samtliga apoteks genomsnittliga omsättning under föregående kalenderår, får ett bidrag om 10 procent av det belopp med vilket omsättningen understiger 60 procent av genomsnittsomsättningen. Om ett dylikt bidrag bringar apotekets nettovinst upp till ett belopp som är högre än anställd föreståndares högsta lön, reduceras bidraget med 50 procent av den del av beloppet som går utöver föreståndares högsta lön. 8. Apotek, vars nettovinst inte ger innehavaren en rimlig inkomst, skall efter ansökan och efter tillstyrkan av det under punkt 9 nämnda rådet kunna beviljas bidrag eller dispens från att lämna avgift. 9. Kungl. Maj :t eller departementschefen fastställer bestämda regler för apotekens redovisning, dvs vilka utgifts- och intäktsposter som skall redovisas. Kungl. Maj:t utser ett råd om fem personer, varav en efter förslag från Norges Apotekerforening. Rådet avgör enligt ovannämnda regler vilka överskott som skall

läggas till grund för beräkning av nettoavgift. 10. De procentsatser för beräkning av avgift och bidrag, som är nämnda under punkterna 4, 5 och 7, skall varje år fastställas av stortinget. Kommitténs synpunkter

Av de relaterade förslagen torde det av 1946 års läkemedelsutredning skisser a d e systemet samt apotekarorganisationernas år 1952 framlagda förslag främst vara av intresse. De båda förslagen är till konstruktionen väsentligt olika men lika därigenom att båda avsåg att ge apoteksinnehavarna ökat intresse för kostnadsbesparingar. Det förstnämnda ger den till omsättningen knutna avgift som apoteksinnehavaren skall betala till kollektivet — det som återstår av rörelsevinsten sedan avgiften erlagts utgör därefter innehavarens behållna inkomst. Apotekarorganisationernas förslag däremot utmynnar i en formel, som ger innehavarens ersättning. I sistnämnda förslag är alltså innehavarnas ersättning det p r i m ä r a — avgiften till kollektivet blir det som återstår av rörelsevinsten. 1946 års läkemedelsutrednings förslag skulle — såsom utredningen framhåller — »ge innehavaren ett helt och odelat intresse av apotekets ekonomiska drift. Varje besparing skulle komma honom själv hundraprocentigt tillgodo. Om en rationaliseringsåtgärd eller en pressning av inköpspriset gåve honom ökade intäkter, behövde han ej avstå någon del av dessa till kollektivet.» Förslaget är emellertid på det sätt som det skisserats icke genomförbart. De mycket stora skillnaderna i omsättning apoteken emellan gör det icke möjligt att använda sig av ett system, som enbart bygger på avgift på omsättningen och låter apoteksinnehavaren helt be-

109 hålla den därefter uppkommande vinsten. Eftersom grundförutsättningarna för och möjligheterna till besparingar står i nära relation till omsättningens storlek, skulle det av utredningen skisserade systemet leda till uppenbara orättvisor och alltför markerade inkomstolikheter. Utredningen har själv observerat denna konsekvens. Utan att antyda på vilket sätt de angivna problemen skulle kunna lösas framhåller man endast att det ej bör vara omöjligt att konstruera ett system, vilket i huvudsak använder omsättningen som norm för avgifternas beräkning. Apotekarorganisationerna uppställer för sitt förslag följande målsättning: »Apotekens funktion av dels en social institution och dels en affärsrörelse motiverar, att innehavarna erhålla såväl en garanterad lön som andel av rörelsens avkastning. Den enskilde innehavarens behållna inkomst bör stå i rimlig proportion till hans prestationer. Apoteksinnehavarnas gemensamma andel av överskottet måste alltså genom avgiftssystemet fördelas så, att de enskildas prestationer bli så stora som möjligt. Avgiftssystemet bör alltså vara så avvägt, att innehavarna animeras att sköta icke bara de dem förelagda statiska uppgifterna tillfredsställande utan även de mera dynamiska på ett ekonomiskt sätt. På grund av det speciella privilegiesystemet och därmed förknippade befordringsprinciper och till följd av läkemedelshandelns speciella förhållanden böra emellertid verkningarna på det enskilda apoteksföretaget av olikheter i ekonomiskt hänseende vid apotekets tillträde och av därefter inträffande allmänna ekonomiska förändringar begränsas på annat sätt, än som sker i vanliga affärsföretag. Sålunda bör 1) spridningen i de behållna inkomsterna icke överstiga den gängse i andra jämförbara akademiska yrken med mera än vad som motsvarar apoteksinnehavarnas speciella företagarp Testation, 2) långtidsförändringarnas och konjunkturförändringarnas inverkan på innehavarnas ekonomi begränsas, 3) lokala förändringar ifråga om enskilda apoteks bärighet icke drabba innehavaren

lika starkt som i företag där innehavaren kan skapa reservfonder, 4) den allmänna standarden å apoteken icke bliva lidande. E t t idealiskt avgiftssystem skulle sålunda ge innehavaren dels en fast lön, dels en inkomst baserad på rörelsens storlek och dels en inkomst i förhållande till den personliga insatsen i apotekets skötsel.»

Det centrala i systemet utgöres av rörelsevinsten som på ett väsentligt bättre sätt än för närvarande skulle ansluta sig till de verkliga rörelseresultaten. Lönekostnaderna skulle beräknas som medellöner, i vilka icke pensionskostnader men däremot av kollektivet betalda löneandelar skulle ingå. Även vissa andra korrigeringar föreslogs, varför resultaten i stort sett skulle tjäna som rättvisande jämförelsegrund apoteken emellan. Det föreslagna fasta beloppet skulle få karaktär av garanterad minimiinkomst. En dylik torde få anses befogad, speciellt med tanke på förutsättningarna vid de minsta apoteken, då det givetvis icke helt kan uteslutas, att omständigheter utanför apoteksinnehavarens kontroll kan orsaka så dåligt rörelseresultat, att innehavarens ersättning eljest skulle bli orimligt låg. Det är diskutabelt, huruvida den fasta delen av ersättningen bör vara dyrorts- och indexreglerad, vilket apotekarorganisationernas förslag innebär. Såsom detta utformats kan man nämligen beräkna, att den fasta delen av ersättningen i utgångsläget skulle komma att utgöra mindre än två tredjedelar genomsnittligt sett av totalinkomsten. Systemet avser att stimulera till kostnadsbesparing och rationalisering och detta skulle leda till förbättrade resultat, vilket skulle medföra ökad total inkomst men minskad andel i form av fast ersättning. Den fasta delen av ersättningen skulle sålunda icke bli liktydig med normal inkomst för en apoteksinneha-

110 vare utan bli den garanterade minimiinkomst, vilken endast i rena undantagsfall verkligen skulle bli aktuell. Den rörliga delen av ersättningen skulle utgöras av en för alla apotek lika stor procentsats av rörelsevinsten. I förslaget angives ej något visst procenttal härför. Det framhålles endast att detta bör överstiga 10 procent. På grund av vad som i övrigt anförts i förslaget kan man emellertid sluta sig till, att 15 å 20 procent torde svara mot förslagsställarnas intentioner. I jämförelse med den nu gällande ordningen innebär sålunda apotekarorganisationernas förslag en väsentlig förbättring. Det av 1946 års läkemedelsutredning skisserade avgiftssystemet innebär att kostnadsbesparingar och rationaliseringsvinster till 100 procent skulle tillfalla apoteksinnehavaren. Apotekarorganisationernas förslag ger — som nyss visats — till resultat, att 15 å 20 procent av besparingar och rationaliseringsvinster skulle stanna hos apoteksinnehavaren som ökad inkomst. De båda förslagen återspeglar sålunda väsentligt olika uppfattningar om hur starkt besparingsincitamentet i systemet bör göras. I allmänhet torde härom kunna sägas, att ju starkare besparingsincitamentet gores desto större besparingar leder det till. Om besparingsutrymmet är mycket stort, är det dock tänkbart att ett starkt besparingsincitament — d. v. s. om besparingarna helt eller till större delen kommer den sparande till godo — kan ge en lägre effekt. De mera lättåtkomliga besparingarna och rationaliseringsvinsterna kan då vara tillräckliga för att tillfredsställa inkomstkraven varigenom hela det tillgängliga besparingsutrymmet icke blir tillvarataget. Det kan sålunda icke utan vidare anses klart, att ett avgiftssystem, enligt vilket besparingar och rationaliseringsvinster

helt tillfaller apoteksinnehavaren, ger det bästa resultatet. I allmänhet går rationaliseringsvinster till större delen vidare och kommer den slutlige konsumenten till godo i form av lägre pris eller bättre service. Detsamma bör även gälla apoleken, varför det även av denna anledning kan ifrågasättas, huruvida besparingar och rationaliseringsvinster helt eller till större delen skall få tillfalla apoteksinnehavarna. En förutsättning för att kunna åstadkomma kostnadsbesparingar och rationalisering är att dessa möjligheter icke i full utsträckning tillvaratagits tidigare. Ju sämre den ekonomiska skötseln h a r varit, desto större är besparingsmöjligheterna. Eftersom apoteksinnehavarnas inkomster i realiteten icke i högre grad gjorts beroende av hur de ekonomiskt skött sina apotek, torde det knappast kunna anses rimligt, att de skulle få tillgodogöra sig hela eller större delen av de besparingar och rationaliseringsvinster, som de skapat förutsättningar för genom tidigare mindre god ekonomisk skötsel. Kommittén h a r sålunda kommit till den uppfattningen att ett på bästa sätt verkande avgiftssystem icke bör tillföra apoteksinnehavarna hela vinsten av de kostnadsbesparingar och rationaliseringsåtgärder som kan åstadkommas i de enskilda apotekens drift. Det finns ytterligare skäl som talar härför. I samband med att de av kommittén företagna undersökningarna refererats i det föregående har påpekats att apotekens driftsresultat kan influeras även av sådana — för apoteksinnehavaren opåverkbara —• faktorer som man svårligen kan direkt korrigera för. När sådana faktorer uppträder, skulle apoteksinnehavaren få vidkännas en mot hela kostnadsökningen svarande inkomstminskning, om förändringar av rörelse-

Ill vinsten helt skulle påverka innehavarersättningen. Om däremot endast en del av den till innehavaren utgående rörliga ersättningen påverkas av ändringar i rörelsevinsten, vilket apotekarkåren föreslog, blir apoteksinnehavarnas inkomster i m i n d r e grad influerade av tillfälliga, slumpmässigt verkande faktorer. Kommittén anser icke att den rörliga delen av ersättningen bör beräknas efter en fast, för alla apotek lika stor procentsats av rörelsevinsten. Apotekarorganisationernas motiv härför var, att man därigenom skulle tillförsäkra innehavarna en gradering i inkomsten motsvarande rörelsens storlek. Principen torde i och för sig vara oantastlig, men förslaget synes leda till en viss övervärdering av driftsansvaret för de stora apoteken. Därtill kommer att förutsättningarna för besparingar och rationaliseringsåtgärder är väsentligt mindre på småapoteken än på de större apoteken. På det m i n d r e apoteket kan större besparingar i huvudsak endast åstadkommas genom en ökad personlig arbetsinsats av innehavaren, medan det större apoteket kan ge möjlighet till stora besparingsvinster genom rent organisatoriska åtgärder. Enligt kommitténs uppfattning är det icke riktigt att värdera de båda slagen av besparingar lika, vilket blir följden av apotekarorganisationernas förslag om en enhetlig procentsats. Skall man kunna vidmakthålla samma besparingsintresse på både små och stora apotek, synes den ökade personliga arbetsinsatsen på det lilla apoteket böra premieras bättre relativt sett än de rent administrativa besparingsåtgärderna på det stora apoteket, särskilt som besparingsutrymmet i absoluta tal är väsentligt mindre på det lilla apoteket. Sammanfattningsvis vill kommittén om apotekarorganisationernas förslag

uttala den meningen, att detta i princip innebär en god utgångspunkt för en diskussion om avgiftssystemet. D. Kommitténs

överväganden

och förslag

1. Principiella överväganden

De skäl som från början motiverade införandet av ett avgiftssystem har efter hand accentuerats och torde nu få anses så starka, att något alternativ knappast gives. 1946 års läkemedelsutredning har i sitt betänkande (SOU 1951:34, sid. 171) anfört följande härom. »Det har, såsom inledningsvis framhållits, ansetts nödvändigt att hålla samma priser på läkemedel över hela landet. Apotek ha i vissa fall i n r ä t t a t s på orter, där ett behov bedömts föreligga, men d ä r folkmängden varit för liten för a t t ekonomiskt kunna b ä r a upp en apoteksrörelse. Det h a r ej heller ansetts vara riktigt, att den i utbildningshänseende homogena kåren av innehavare och anställda farmacevter skulle beredas väsentligt olikartade ekonomiska villkor betingade av de enskilda apotekens sinsemellan växlande bärighet. Vidare h a r det på goda grunder k u n n a t urgeras, att i n n e h a v a r n a av de större apoteken på sin tid tillgodogjorde sig inkomster, som voro oskäligt stora och väl kunde tåla en reducering.»

Kommittén vill för sin del understryka, att det vid enhetlig prissättning på grund av den i hög grad varierande omsättningen oundvikligen kommer att finnas starkt varierande ekonomiska resultat för de olika apoteken. Eftersom kommittén icke ansett sig böra föreslå någon ändring av apoteksväsendets nuvarande driftsform annat än i vissa administrativa avseenden, följer att en utjämning av de enskilda apotekens rörelseresultat är ofrånkomlig även i fortsättningen. En dylik utjämning kan knappast ske på annat sätt än genom ett system med avgifter respektive driftsbidrag. Genom avgiftssystemet måste icke endast en sådan utjämning av rörelsere-

112 sultaten åstadkommas, att innehavarna av de minsta apoteken tillförsäkras rimlig ersättning, utan dessutom måste medel för vissa av apotekens kostnader tagas in avgiftsvägen, i varje fall kostnaderna för en gemensam administration och för de centrala organ, till vilka det befinnes rationellt att överföra vissa av apotekens arbetsuppgifter. Det nuvarande avgiftssystemet fyller icke — varken från det allmännas eller apoteksinnehavarnas sida — de krav som man rimligen bör ställa. I det föregående har visats att systemet i vissa avseenden har betydande negativa verkningar i fråga om de enskilda apotekens ekonomiska skötsel. De av kommittén företagna undersökningarna avseende år 1956 — redovisade i avsnitt B — tyder med hänsyn till den stora spridningen på att avgiftssystemet i många fall väsentligt dragit upp lönekostnaderna och att rationaliseringar med åtföljande kostnadsbesparingar därför bör kunna göras. Besparingsmöjligheter föreligger även beträffande varukostnaderna. Ett nytt avgiftssystem, som ger innehavaren en rimlig del av genomförda besparingar, bör resultera i ökat prismedvetande och bättre tillvaratagande av de besparingsmöjligheter, som apotekens nuvarande inköpsstruktur inrymmer. Varukostnaderna uppgick under år 1956 till omkring 175 miljoner kronor. En besparing på 1 å 2 procent skulle totalt betyda ett årligt inbesparat belopp på 2 å 3 miljoner kronor. Utformningen av det avgiftssystem som skall gälla inom apoteksväsendet är sålunda en fråga av stor samhällsekonomisk betydelse. För att åstadkomma rationell drift av de enskilda apoteken måste företagsledarna i betydligt högre grad än nu ekomiskt stimuleras härtill, dels på kort sikt genom tillräckligt ekonomiskt vederlag för ökade rationaliserings- och

arbetsinsatser, dels ock på längre sikt genom befordringsprinciper, som även premierar god ekonomisk drift av tilldelat apotek. Det incitament till besparingar, som avgiftssystemet bör inrymma, får dock icke leda till att säkerhetskrav och service eftersattes. En sådan avvägning att fulla garantier skapas häremot är dock icke möjlig vare sig vid det nuvarande eller vid något annat system. Betryggande garantier bör — liksom hittills — upprätthållas genom erforderliga föreskrifter och övervakning av dessa från tillsynsmyndigheten. Avgiftssystemet bör lätt kunna anpassas efter skiftande konjunkturförhållanden och driftsbetingelser. En stel konstruktion torde nämligen kunna förutsättas leda till att — exempelvis vid en stigande omsättningsutveckling med relativt minskande kostnader — apoteksinnehavarna tillföres icke avsedda konjunkturvinster, medan å andra sidan en motsatt konjunkturutveckling kan medföra oförvållade inkomstminskningar för innehavarna. Självfallet bör avgiftssystemet vara enkelt, så att det inte fordras en kostnadskrävande administrationsapparat. Det bör ej heller förorsaka den enskilde apoteksinnehavaren onödiga besvär och kostnader. Utöver dessa anspråk måste emellertid den enskilde apoteksinnehavaren kunna kräva, att avgiftssystemet tar behörig hänsyn till de mera väsentliga skillnader i driftsbetingelser, som kan föreligga i de enskilda fallen och vilka den enskilde apoteksinnehavaren ej kan påverka. Därjämte torde det vara rimligt med garantier för viss minimiinkomst. Vidare bör förutsättningarna för inkomstutfallet göras sådana, att inkomsten även följer den grad av ansvar, som sammanhänger med apoteksrörelsens storlek. För att ett avgiftssystem, som upp-

113 fyller nyssnämnda fordringar, skall kunna konstrueras, måste vissa grundläggande förutsättningar finnas eller skapas. Den nu redovisade, fiktiva rörelsevinsten, som är i hög grad missvisande, kan därvid icke läggas till grund för ett sådant avgiftssystem, som här avses. En första förutsättning är alltså en omläggning av resultatredovisningen. Denna måste förutsättas utvisa respektive apoteks verkliga rörelseresultat. Detta innebär i första hand att varje apotek belastas med de verkliga kostnaderna och ej som i nuvarande system endast med en del av dessa. En annan förutsättning för en riktig resultatredovisning är årliga inventeringar av varulagren. Slutligen torde gälla, att en tillförlitlig redovisning förutsätter förbättrade kontrollmöjligheter icke endast beträffande kostnaderna utan även i fråga om intäkterna. En förutsättning för att samma avgiftssystem skall kunna användas för samtliga apotek är att distriktslaboratorieverksamheten avskiljes från apoteksdriften. Kommittén har av andra skäl (Kap. VII) föreslagit detta. Här må endast anföras, att den sammanvävning av mer eller mindre industriell tillverkning och detaljhandel, som skett genom skapandet av distriktslaboratorierna, gör det omöjligt att tillfredsställande särskilja kostnaderna för de båda verksamhetsgrenarna. Om det av kommittén föreslagna frånskiljandet av sagda tillverkning från den direkta apoteksdriften icke genomföres, torde avgiftsfrågan för apoteken med distriktslaboratorium kunna lösas endast genom att dessa behandlas skilda från övriga apotek. 2. Underlag för avgiftsberäkningen

Allmänt Det nuvarande avgiftssystemets fiktiva rörelsevinst utgör icke ett lämpligt un8—-804060

derlag för ett avgiftssystem. Det torde stå klart, att någon annan faktor än driftsresultatet såsom huvudsaklig grund för ett avgiftssystem knappast kan tänkas. Nettomarginalen, d. v. s. driftsresultatet, beror i varje enskilt fall av varukostnadernas och övriga kostnaders storlek. Kostnaderna beror i sin tur dels på driftsbetingelserna och dels på driftsledningen. Lika driftsbetingelser apotek emellan ger förutsättning för i huvudsak lika kostnader, och driftsresultatet beror då till sist på driftsledningen. Apoteksdriften sker emellertid under skiftande betingelser. Om ett avgiftssystem skall kunna baseras på driftsresultaten, måste därför mera väsentliga olikheter i driftsbetingelserna i möjligaste mån kompenseras. Såsom i det följande visas kan detta ske i tillfredsställande utsträckning. De viktigaste förhållanden som bestämmer skillnaderna i driftsbetingelser apoteken emellan kan sammanföras i följande tre grupper: 1) Omsättningsstorlek. 2) Strukturolikheter i fråga om försäljningens sammansättning, inriktning och organisation. 3) Olikheter i driftskostnader, som icke kan påverkas av apoteksinnehavaren. Omsättningsstorleken och därav betingade förutsättningar för driften står i stort sett i bestämd relation till varandra. Varierande omsättningsstorlek bör därför icke h i n d r a användande av driftsresultaten såsom grund för ett avgiftssystem. De strukturolikheter som föreligger mellan olika apotek kan sammanföras i följande grupper: a) Skillnader i försäljningens sammansättning, exempelvis större eller mindre andel extemporeberedning.

114 b) Olikheter i fråga om leveranser till sjukhus och andra vårdinrättningar. c) Skillnader i företagsform, d. v. s. om driften hänför sig till endast ett apotek eller är uppdelad på flera enheter. d) Olikheter i distributionens sammansättning, exempelvis om större eller mindre del av försäljningen sker genom läkemedelsförråd och kommissionärer eller medelst medicinlådor. Enligt den utredning som redovisats i avsnittet B 4 (sid. 95 ff.) har variationer i försäljningens sammansättning ingen påtaglig betydelse för driftsresultatet. Även om så skulle ha varit fallet kan detta emellertid ändras genom kalkylgrunderna i medicinaltaxan, vilken i princip skall vara så avvägd, att de olika varugrupperna ger lika kostnadstäckning. Man behöver alltså i detta sammanhang icke räkna med att variationer i försäljningens sammansättning skall förorsaka större skillnader i driftsbetingelserna. Samma sak gäller i fråga om förekomsten av sjukhusleveranser. Den undersökning som redovisats i avsnittet B 4 (sid. 98 ff.) visar sålunda, att sjukhusleveranserna för år 1956 — sjukhusapoteken undantagna — gav samma relativa netto som annan försäljning. Det förutsattes att detta förhållande även i fortsättningen bibehålies genom lämplig avvägning av rabatteringen. Den omständigheten att apoteken har större eller mindre andel sjukhusleveranser bör sålunda icke medföra någon skillnad av betydelse i driftsbetingelserna. Om en apoteksrörelse är koncentrerad till en enhet eller uppdelad på flera, är det klart att kostnadsolikheter föreligger. En rörelse som är uppdelad på två enheter har givetvis större kostnader på grund av viss ofrånkomlig dubblering av organisation m. m. än om samma försäljning vore koncentre-

rad till en enhet. Kostnadsolikheterna kan emellertid förhållandevis nära beräknas och kan därför kompenseras. På samma sätt drar försäljning genom läkemedelsförråd och kommissionärer eller medelst medicinlådor vissa merkostnader jämfört med annan försäljning, främst frakt och provisionskostnader. Kostnaderna är emellertid direkt mätbara eller lätta att beräkna, varför det icke föreligger svårigheter att eliminera dessa skillnader. Vissa olikheter i driftskostnaderna kan apoteksinnehavaren obetydligt eller icke alls påverka. Härigenom kan skilda betingelser föreligga apoteken emellan. Dessa kan hänföras till följande grupper: a) Lönekostnadsolikheter, exempelvis på grund av dyrortsgruppering, personalens sammansättning i olika åldersgrupper etc. b) Kostnader på grund av speciella av myndigheterna ålagda uppgifter, exempelvis utsträckt öppethållande, natt- och helgdagsexpediering samt utbildning av apotekselever. I fråga om dessa olikheter i driftskostnaderna gäller att samtliga antingen är direkt mätbara eller kan med nöjaktig noggrannhet beräknas. Det blir härigenom möjligt att i huvudsak neutralisera verkningarna av dem i de driftsresultat som skall läggas till grund för avgiftsberäkningen. Utöver de i det föregående behandlade förhållandena kan resultaten påverkas av ytterligare faktorer. Några exempel på dylika har lämnats på sid. 84 i samband med kommentarerna till en av kommitténs undersökningar. Sådana faktorers verkningar kan inte beräknas men har dock viss inverkan på resultaten. Utöver de nämnda exemplen finns det förhållanden som mera plötsligt och oförutsett medför kastningar i apote-

115 kens resultat, exempelvis byte av läkare på orten och genomgripande trafikomläggningar. Eftersom kommittén förutsätter, att sökande till apotek erhåller tillgång till uppgifter angående vederbörande apoteks resultat m. m., får den sökande i förväg kännedom om apotekets ifråga förutsättningar. Av denna anledning behöver man inte i avgiftssystemet ta någon hänsyn till sådana individuella faktorer på apoteken som har en kontinuerlig och någorlunda konstant inverkan på resultaten. Apoteken kommer oundvikligen som hittills att framstå som olika goda befordringsobjekt. En tillämpning av det av kommittén föreslagna avgiftssystemet kommer att medföra ändringar i jämförelse med nuvarande förhållanden beträffande vissa enskilda apoteks värde ur befordringssynpunkt, eftersom innehavarersättningen vid ett avgiftssystem enligt kommitténs förslag blir närmare knuten till det verkliga resultatet än vad som gäller för närvarande. Sammanfattningsvis kan sägas, att apoteken sinsemellan uppvisar vissa skillnader i fråga om driftsbetingelser. Dessa kan emellertid i stort sett beräknas, varigenom korrigerade, huvudsakligen jämförbara driftsresultat kan erhållas. I dessa har man då fått ett tillfredsställande underlag för ett så långt möjligt rättvisande avgiftssystem inom ramen för den gällande privilegieordningen. Regler för beräkning

av

driftsresultaten

För att driftsresultaten skall kunna användas som underlag för avgiftsberäkningen måste de grundas på apotekens verkliga kostnader samt beräknas efter enhetliga regler och med utjämning och korrigering så långt möjligt för skillnader i driftsbetingelserna. En given för-

utsättning för att redovisningen skall kunna återge respektive apoteks verkliga resultat är därvid som förut nämnts att årliga lagerinventeringar företages. För att säkerställa enhetlighet i redovisningen måste vidare vissa regler gälla för främst lagernedskrivningar, avskrivningar på inventarier, behandling av kostnader för reparationer och underhållsarbeten samt ränteberäkning. Från apotekarnas sida har tidigare hävdats att lagerinventeringar på grund av det stora varusortimentet skulle bli alltför arbets- och kostnadskrävande, om de skulle genomföras varje år. Enligt kommitténs uppfattning bör emellertid inventeringarna kunna utföras till rimliga kostnader, om man tillämpar en rationell arbetsordning. Inventeringsarbetet torde för övrigt utgöra exempel på områden där betydelsefulla ytterligare insatser kan göras av kollektivets ledning i form av utarbetande av arbetsbesparande metoder, blanketter etc. Det bör i sammanhanget erinras om att årliga lagerinventeringar utföres inom detaljhandelsbranscher, vilka lagerför ett avsevärt större varusortiment än apoteken, exempelvis järnhandeln och färghandeln. Inventeringen bör ske till återanskaffningsvärden. Vad därefter angår lagernedskrivningar i resultatberäkningen synes dylika böra medgivas inom vissa gränser. Apoteksinnehavarna torde nämligen böra ges möjligheter att reservera vissa likvida medel för väntade större utgifter, exempelvis mera omfattande reparationsarbeten. Den samlade nedskrivningen av varulagren bör dock icke utan medgivande av den av kommittén föreslagna apoteksnämnden få överstiga 10 procent av återanskaffningsvärdet. I resultatberäkningen bör lagrets nedskrivna värde få användas inom denna gräns. Särskild uppgift om det efter invente-

116 ring fastställda återanskaffningsvärdet skall därjämte lämnas, så att kontroll kan ske av nedskrivningens storlek. Beträffande avskrivningar på inventarier synes den regeln kunna användas, att som omkostnader må avföras anskaffningsvärden intill av skattemyndigheterna medgivna belopp och i övrigt medgivas en årlig avskrivning på 7 procent av anskaffningsvärdena. Avskrivningar får givetvis icke göras längre än vad bokföringsvärdena medger. Den föreslagna procentsatsen bör — generellt eller för enskilda fall •— kunna ändras, om så erfordras, och det torde få ankomma på kollektivets ledning att föreslå apoteksnämnden erforderliga ändringar. Det kan nämnas, att de under år 1956 företagna avskrivningarna på inventarier uppgick till genomsnittligt 4,1 procent av anskaffningsvärdena. Vissa problem uppstår i fråga om kostnader för reparationer och underhållsarbeten. En apoteksinnehavare som underlåter att vidtaga dylika arbeten håller kortsiktigt kostnaderna nere och får därigenom bättre driftsresultat och högre innehavarersättning. Förr eller senare måste emellertid arbetet utföras, men ju längre dröjsmålet blir desto högre blir kostnaderna. Eftersättande av underhållsarbeten får alltså anses vara dålig ekonomi ur hela apoteksrörelsens synpunkt. Direkt drabbas emellertid den apoteksinnehavare som övertar ett genom uteblivet underhåll nedslitet apotek. Det vore sålunda betydelsefullt, om garantier mot underlåtenhet att vidtaga nödiga reparationer och underhållsarbeten kunde skapas. Kommittén har därför övervägt att föreslå regler, som genom obligatorisk avsättning av medel för dylika ändamål skulle säkerställa, att apoteken hölls i gott skick. Det har dock visat sig att stora praktiska olägenheter skulle följa med ett dylikt

förfaringssätt. Kommittén har därför stannat för ett bibehållande av nuvarande ordning i denna fråga, vilken innebär att medicinalstyrelsen genom apoteksinspektörerna övervakar att apoteken hålles i tillfredsställande skick Kostnader för reparationer och underhållsarbeten bör sålunda liksom hittills få föras som omkostnader. I vissa fall kan det befinnas nödvändigt med större ombyggnadsarbeten för att åstadkomma rationella och tidsenliga apotekslokaler. I dylika fall bör apotekskollektivet emellertid stå för ombyggnadskostnaden och samtidigt övertaga det mellan fastighetsägare och apoteksinnehavare gällande hyreskontraktet. Ombyggnadskostnaden bör därvid fördelas på ett lämpligt antal år och debiteras apoteksinnehavaren i form av förhöjd hyra. Härigenom vinnes att kostnader, som möjliggör en bättre driftsekonomi på lång sikt, fördelas över ett större antal år och icke endast belastar apoteksinnehavaren utan även dennes efterföljare, som likaledes drar nytta av ombyggnaden. Enligt nuvarande regler får apoteksinnehavare innan avgift betalas avdraga den faktiska utgiften för räntor, varjämte han efter vissa regler tillgodoräknas ränta på eget kapital. Genom att apotekaren på detta sätt automatiskt får avdraga räntekostnaden blir hans personliga intresse ringa för att söka erhålla lån till så fördelaktig ränta som möjligt, likaså att insätta större del eget kapital. För att i stället animera apotekaren att ordna kapitalanskaffningen på gynnsammaste villkor samt öka den egna kapitalinsatsen föreslår kommittén att ränta på i apoteksrörelse investerat kapital beräknas efter samma räntesats, oavsett i vilken utsträckning kapitalet är eget eller upplånat. Regler för beräkning av egen kapitalinsats samt räntesatsens storlek bör fastställas av

117 apoteksnämnden med beaktande av förändringarna i det officiella diskontot. Apotekens lönekostnader som representerar den största omkostnadsposten måste — huvudsakligen på grund av den enhetliga prissättningen och personalens sammansättning i olika åldersoch dyrortsgrupper — påföras efter enhetliga grunder, för att driftsresultaten skall bli jämförbara. De bör därför beräknas efter medellöner, räknade som vägda genomsnittslöner för varje personalkategori för sig. Lönerna för den farmacevtiska personalen — leg. apotekare och farm. kandidater respektive receptarier — och den tekniska personalen — tekniska biträden och laboratoriebiträden — bör således bli föremål för sådan utjämning. Tekniska biträden och laboratoriebiträden som erhåller lön enligt de tre lägsta löneklasserna i nuvarande avtal bör därvid behandlas som en särskild grupp. Endast för övrig personal, såsom städerskor och varubud, bör någon utjämning av de faktiska lönekostnaderna ej ske. Dessa lönekostnader är så pass obetydliga relativt sett, att en utjämning icke skulle få märkbar inverkan på slutresultaten. Eftersom de driftsresultat, som skall läggas till grund för avgiftsberäkningen, skall återspegla det verkliga utfallet vid ett vart apotek, måste även pensionskostnaderna belastas apoteken. Medellöner jämte de pensionskostnader som skall belastas apoteken bör beräknas och fastställas omedelbart före ingången av det år varunder de skall gälla. Förändringar i fördelningen på olika dyrortsgrupper, respektive åldersklasser, som kan inträffa, beräknas få så liten inverkan att man icke behöver ändra debiteringen härför under löpande år. För under året inträffade generella löneförändringar bör emellertid omräkning företagas. Retroaktiva lönehöjningar bör dock ej påföras apoteken.

Nyssnämnda regler för beräkning av lönekostnaderna måste kompletteras med regler för speciella förhållanden i enskilda fall. Sålunda bör kostnader för anställd som är ledig på grund av havandeskap eller sjukdom ersättas av kollektivet. Om vid avtalsförhandlingar överenskommelse om ändring av tillämpade principer träffas, måste frågan underställas apoteksnämnden för godkännande, innan tillämpning sker. Vidare bör vid de apotek, där innehavaren vid den aktuella tidpunkten är ensam farmacevt, kostnaden för vikarie vid innehavarens sjukdom och semester ersättas. Även för andra särskilda tillfällen kan detta ske efter prövning. Tilllämpningsnormer härför bör fastställas av apoteksnämnden. För att driftsresultaten skall bli så långt möjligt jämförbara måste korrigeringar ske för merkostnader på grund av speciella förhållanden, nämligen om apoteksdriften är delad på två eller flera enheter, om distribution förekommer genom läkemedelsförråd, kommissionärer eller medelst medicinlådor samt om natt- och helgdagsexpediering, förlängt öppethållande och utbildning av apotekselever förekommer. Beträffande de merkostnader, som följer med nyssnämnda speciella förhållanden, föreligger inga noggrannare utredningar och kommittén har ej heller ansett det nödvändigt att företaga dylika, eftersom dessa i vilket fall som helst kommer att vara inaktuella vid den tidpunkt, då ett genomförande av kommitténs förslag kan komma ifråga. Det förutsattes sålunda, att behövliga utredningar i detta avseende ombesörjes av apotekskollektivet för att i god tid kunna föreläggas apoteksnämnden. Vissa av merkostnaderna är individuellt direkt mätbara, nämligen frakt- och provisionskostnader. I övriga fall måste generella regler användas, baserade

118 på beräknade genomsnittskostnader. Det finns emellertid ytterligare en del faktorer som man knappast kan korrigera för. Härigenom blir det givetvis icke möjligt att åstadkomma h u n d r a p r o centigt »rättvisa» resultat. Kvarstående kostnadsolikheter som icke kan utjämnas eller korrigeras torde emellertid få räknas till sådana ofrånkomliga skillnader, som måste förekomma vid den säregna företagsform, som apoteken utgör. Hyreskostnaderna kan variera mycket mellan lika stora apotek beroende främst på lokalernas läge och beskaffenhet. I de fall då apotekslokalernas läge kan anses vara likartat beror skillnaden i hyreskostnadens höjd ofta på om lokalerna är inrymda i gammal ellej ny fastighet. I de fall då lokalerna är inrymda i ny fastighet — och hyran är hög — är lokalerna ur arbetsteknisk synpunkt ofta bättre än i de fall då lokalerna finns i gammal fastighet med låg hyra. En hög hyra kan därför kompenseras av en lägre arbetskostnad, och eftersom lönerna är den helt dominer a n d e kostnadsposten, kommer denna att väga mycket tungt. Det skulle därför icke vara lämpligt att utjämna hyreskostnaderna i dylika fall, då summan av löner och hyror ger en helt annan bild än hyrorna enbart. Vidare har apoteksinnehavaren vissa möjligheter att påverka hyreskostnaden genom att ta i anspråk större eller mindre utrymmen eller söka välja mindre kostsamt läge. Kommittén har övervägt, huruvida hyreskostnaden helt eller delvis borde utjämnas men kommit fram till att någon utjämning icke bör förekomma. Ej heller bör hyreskostnader — såsom för närvarande sker i Danmark och nyligen föreslagits i Norge av den ännu arbetande apoteksutredningen — över en viss nivå helt eller delvis bestridas av kollektiva medel.

Kommittén har här angivit de speciella omständigheter som bör föranleda utjämning av kostnader eller korrigering av merkostnader efter regler som fastställes av apoteksnämnden. Skulle skäl för ytterligare utjämning eller korrigering uppkomma bör apoteksnämnden besluta, huruvida och i vad mån detta skall medgivas. Resultatredovisningens

administration

Apotekens definitiva resultatredovisning bör liksom hittills grundas på årliga deklarationer från apoteksinnehavarna. Nödvändiga detaljföreskrifter i detta hänseende liksom i fråga om löpande rapportering under året bör utfärdas av apoteksnämnden. Erforderlig bearbetning av redovisningarna och beräkning av avgiftsunderlaget sker genom apotekskollektivets försorg. En korrekt resultatredovisning kräver icke endast enhetliga och relativt detaljerade regler för redovisningen, utan även kontroll. Denna bör i mån av behov kunna ske dels genom granskning på ort och ställe av ett apoteks hela redovisning och dels genom löpande detaljgranskning av vissa poster i samtliga apoteks resultatredovisning. Kollektivets övervakning skall ha positivt syfte och inrymma studier av arbetsmetoder och planläggning. Granskningen av apotekens skötsel bör icke inskränkas till fall med mindre goda resultat, utan bör även gälla apotek som visar särskilt goda resultat, så att samtliga apotek kan få del av sådana uppslag, rön och erfarenheter, som visat sig leda till förbättring av resultaten. Den löpande kontrollen bör innebära granskning av exempelvis varu- och lönekostnader, för att man på detta sätt skall kunna uppmärksamma eventuellt varusvinn och oekonomisk personalanvändning. Anmärkningsvärda förhållanden bör bli föremål för närmare

119 undersökning, så att källorna till felaktigheterna eller de olämpliga dispositionerna i driften kan upptäckas och bristerna avhjälpas. Den viktigaste faktorn i resultatredovisningen är försäljningsinkomsterna. En tillfredsställande kontroll av dessa finns för närvarande ej. Det synes därför kommittén angeläget, att det så långt möjligt skapas garantier för en korrekt redovisning av de enskilda apotekens försäljning. Dylika garantier torde i viss utsträckning kunna åstadkommas genom bestämmelser om att apoteken skall vara skyldiga att hålla sig med kassaapparater samt underkasta sig den kontroll över försäljningens registrering och redovisning, som kassaapparaterna ger möjlighet till. Apoteksnämnden bör utfärda erforderliga föreskrifter och inkomstkontroller. Apoteken har redan kassaapparater av ett eller annat slag, varför de anordningar för kontroll av kontantredovisningen, som kollektivet bör kräva, sålunda i regel icke innebär någon extra kostnad för apoteksinnehavarna. 3. Avgiftssystemets konstruktion

Allmänt Genom att driftsresultaten beräknats och korrigerats på sätt som sagts i föregående avsnitt åstadkommes ett tillfredsställande underlag för avgiftsberäkningen. I fråga om själva avgiftssystemet har i det föregående redogjorts för de krav, som enligt kommitténs mening bör ställas på ett godtagbart system. Därvid framhölls bland annat, att systemet bör ge apoteksinnehavarna tillräcklig ekonomisk stimulans till rationell och kostnadsbesparande drift utan eftersättande av säkerhetskraven. För att uppfylla detta önskemål måste apoteksinnehavarnas behållna inkomst helt eller delvis göras beroende av driftsresultatet. Vid bedömning av

frågan ligger det visserligen nära till hands att, eftersom den i sig själv är av rent ekonomisk natur, lägga uteslutande ekonomiska synpunkter på densamma och sålunda göra inkomsten helt beroende av driftsutfallet. Kommittén anser emellertid att man icke alltför ensidigt bör värdera apoteksinnehavarnas insatser efter företagsekonomiska grunder. Apoteksinnehavaren måste vara god fackman inom det farmacevtiska området och det är därför knappast rimligt att göra hela hans ersättning beroende av hur apoteket skötes i ekonomiskt hänseende. En del av denna ersättning bör med hänsyn härtill vara fast och till sin storlek oberoende av det ekonomiska utfallet. Återstoden av ersättningen bör däremot göras rörlig och helt sammanhängande med driftsresultatet. Avvägningen mellan rörlig och fast del blir beroende av hur starkt besparingsincitament, som bör eftersträvas och omvänt hur pass starkt mildrande effekt man önskar att systemet skall ha, när det gäller speciella kostnadsförändringar, som innehavaren inte kan påverka och för vilka man svårligen kan göra några korrigeringar. Det avgiftssystem som kommittén med utgångspunkt från det sagda vill föreslå, innebär att apotekets avgift blir lika med det korrigerade driftsresultatet minskat med den ersättning, som tillkommer apoteksinnehavaren. Detta kan uttryckas genom formeln A =D

[F+

IOOJ

där A =: avgiften D =: korrigerat driftsresultat, F = fast ersättning och R =: procenttal för rörlig ersättning I praktiken blir innehavarens ersättning det primära i formeln, eftersom avgiften är det som återstår av driftsöverskottet på respektive apotek, sedan

120 innehavaren erhållit sin ersättning. Skulle överskottet icke räcka till för den på dylikt sätt beräknade ersättningen, måste mellanskillnaden tillskjutas av kollektivet. Avgiften blir sålunda det sekundära i systemet och benämningen avgiftssystem är därför något oegentlig. Begreppet bibehålies emellertid för att anknyta till den hittills använda terminologin. Rörlig

ersättning

Det nuvarande avgiftssystemet innebär att apoteksinnehavarna, utom i några få fall, erhåller högst 10 procent och beträffande den helt dominerande omkostnadsposten, nämligen lönerna endast 2,5 till 5 procent av genomförda kostnadsbesparingar. Kritiken mot systemet har framförallt grundat sig på denna omständighet, eftersom den obetydliga ekonomiska stimulansen till kostnadsbesparande drift medför stor risk för att de enskilda apoteken drives oekonomiskt, främst med avseende på personalanvändningen. Kommitténs i avsnittet B ovan redovisade undersökningar tyder för övrigt på att så är fallet. För att avgiftssystemets rörliga ersättning till innehavarna skall få avsedd verkan, d. v. s. stimulera till så ekonomisk drift som möjligt, är det tydligt att denna ersättning måste sättas betydligt högre i förhållande till driftsresultatet än i nuvarande system. En del av detta syfte skulle redan vid nu gällande procentsatser kunna ernås genom att apoteken belastades med medellöner i stället för att som i nuvarande system huvuddelen av lönerna belastas kollektivet. Härigenom skulle besparingsincitamentet beträffande lönerna ökas från nuvarande 2,5—5 procent till vad som för närvarande gäller för andra kostnader, nämligen 9—10 procent. I apotekarorganisationernas år 1952 framlagda förslag •— refererat i avsnitt

C sid. 106 — har man räknat med en rörlig ersättning, vilken skulle uppgå till samma procentsats för alla apotek oavsett omsättning. Enligt förslaget synes detta procenttal ligga mellan 15 och 20 procent av driftsresultatet. Denna procentsats skulle visserligen medföra en betydande förbättring jämfört med nuvarande förhållanden totalt sett, men förslaget blir icke tillfredsställande för de mindre apoteken, där besparingsmöjligheterna främst ligger i en ökad personlig arbetsinsats från innehavarens sida. För de större apoteken däremot, vid vilka besparingsutrymmet är väsentligt större såväl absolut som relativt sett och vid vilka besparingar i större utsträckning kan vinnas genom rent organisatoriska åtgärder, är en procentsats för rörlig ersättning på 15 a 20 procent lämpligare. Skillnaderna i besparingsutrymme samt olikheterna beträffande arten av besparingsåtgärder nödvändiggör därför att den rörliga ersättningen differentieras efter apotekens storlek. Om innehavarna av de minsta apoteken skall få rimlig ersättning för utförda besparingsåtgärder och stimulans till så ekonomisk drift som möjligt, synes procentsatsen för den rörliga ersättningen för dessa böra vara väsentligt större än vad apotekarnas organisationer föreslagit. Ett system med rörlig ersättning enligt en skala, differentierad på så sätt, att innehavarna av de mindre apoteken erhåller sådan ersättning med en högre procentsats än innehavarna av de större apoteken blir — vid en för alla apotek lika stor fast ersättning — förmånligare för innehavarna av de mindre apoteken än ett system med en för alla enhetlig procentsats för den rörliga ersättningen. Däremot blir ett system med enhetlig procentsats förmånligare för innehavarna av de större apoteken. Det anförda framgår av tabell 48, som är en bear-

121 Tabell 48. Innehavarersättningens storlek för små, medelstora respektive stora apotek vid avgiftssystem med rörlig ersättning dels enligt differentierad skala såsom i bilaga 5, dels enligt en för alla lika procentsats Genomsnitt per apotek Fast ersättning 19 000 kr för alla Apotek nr

Omsättningsgränser, 1 000-tal kronor

Alternativ A 1 Rörlig ersättnig diff. skala 30—20 % %-sats

kr

Alternativ A 2 Rörlig ersättSumma ning: enhetlig inneprocentsats havar23,48 % för ersättning alla kr kr

Summa innehavarersättning

Små apotek 1—30

113— 158

30,0—29,5

5 062

24 062

3 999

22 999

Medelstora apotek 217—240...

552— 617

24,8—24,3

6 450

25 450

6 168

25 168

Stora apotek 362—391. . . 1 345—2 354

20,9—20,0

24 905

43 905

28 698

47 698

23,48

9,891

28 891

9 891

28 891

Samtliga 1—391

113—2 354

betning av vissa delar av det material sr mi redovisas i bilaga 5, sid. 279. Frågan om den rörliga ersättningens storlek måste emellertid även beaktas från den utgångspunkten att vissa tröskelproblem kan uppkomma i fråga om kostnaderna. Detta kan i första hand bli fallet vid ett mindre apotek då en ökad försäljning nödvändiggör anställande av ytterligare en befattningshavare, men försäljningsökningen icke är så stor att dennes hela arbetskraft kan utnyttjas. Sett enbart från denna synpunkt borde procenttalet ej sättas för högt för de minsta apoteken. Det bör emellertid beaktas att ofrånkomliga, tillkommande kostnader i regel endast utgör en del av den totalkostnad, som i övrigt är påverkbar från innehavarens sida. Apoteksnämnden bör dock ha sin uppmärksamhet riktad på denna fråga och vidtaga lämpliga åtgärder, för den händelse problemet skulle få större räckvidd än vad som för närvarande kan bedömas.

Under hänvisning till det sagda anser kommittén att till innehavarna av de minsta apoteken borde utgå en rörlig ersättning med 30 procent av driftsresultatet, medan den rörliga ersättningen för de största apoteken borde sättas till 20 procent. Mellan dessa båda gränser — högst 30 och lägst 20 procent — borde den rörliga ersättningen variera med hänsyn till apotekens storlek, mätt i deras omsättning. De angivna procentsatserna behöver icke vara helt fixerade vid den praktiska tillämpningen utan bör kunna tilllåtas variera något mellan skilda år såsom närmare kommer att utvecklas i det följande. Den angivna procentskalan 30 —20 bör därför betraktas som riktvärden. Procentsatserna för den rörliga ersättningen bör icke understiga en skala om 25—15 procent respektive icke överstiga en skala om 35—25 procent. För att övergången från nuvarande förhållanden — där besparingsincitamentet beträffande lönekostnaderna genom-

122 snittligt utgör 4 a 5 procent — icke skall bli alltför häftig bör den nedre skalan, d. v. s. 25—15 procent, användas till en början, varjämte särskilda regler bör gälla under en övergångstid. Sedan erfarenheter av systemet erhållits, bör den av kommittén föreslagna apoteksnämnden överväga, huruvida höjning av procentsatserna bör företas eller ej. Differentieringen av den rörliga ersättningen kan givetvis knytas till någon annan faktor än omsättningen, exempelvis driftsresultatet. Besparingsmöjligheterna hänger dock så intimt samman med omsättningsstorleken, att en differentiering på denna grund måste anses vara den lämpligaste. Differentieringen kan utformas på olika sätt. Den kan exempelvis ske i anslutning till vissa fastställda omsättningsgränser så att alla apotek med en

årsomsättning understigande 200 000 kronor tillerkännes 30 procent, apotek med en omsättning mellan 200 000 och 250 000 kronor 29 procent o. s. v. Denna metod har emellertid den nackdelen, att man skulle vara nödsakad att varje år beräkna nya gränser för de olika procenttalen, eftersom omsättningen ändras från år till år. Detta årliga omräkningsförfarande bör undvikas, vilket kan ske med följande metod, som är generellt användbar oavsett omsättningsutvecklingen. Om man utgår från att de minsta apoteken i rörlig ersättning alltid skall ha den högsta procentsatsen och de största apoteken alltid den lägsta, med en proportionell differentiering däremellan, bör detta gälla oavsett det aktuella omsättningsläget. Utifrån dessa grunder kan apoteken indelas efter om-

Tabell 49. Exempel på den rörliga ersättningens efter apotekens omsättning Indelning år 1956, om i»ystemet då hade tillämpats Grupp

differentiering

Antal apotek

Omsättningen inom gruppen

gruppen

lägst

högst

Den rörliga ersättningens storlek i procent av överskottet

1 2 3 4 5

5 5 5 5 5

151 632 158 860 168 666 177 871

147 341 158 305 167 930 174 832 180 651

30,0 29,9 29,8 29,7 29,6

49 50 51 52 53

4 4 4 4 4

513 698 515 717 525 837 534 518 551 786

515 050 525 206 533 667 541 440 554 793

25,2 25,1 25,0 24,9 24,8

97 98 99 100 101

4 4 4 4 4

1 658 803 1 716 703 1 818 051 2 009 432 2 287 139

1 698 825 1 793 655 1 982 364 2 131 681

20,4 20,3 20,2 20,1 20,0

412 Anm.: De första 8 grupperna omfattar vardera 5 apotek, medan de övriga 93 grupperna vardera omfattar 4 apotek. För apotek med distriktslaboratorium har försäljningen till andra apotek (vilket ungefär motsvarar tillverkningen på laboratoriet) borträknats från apotekets omsättning.

123 sättningsstorlek i lika inånga grupper som det antal olika procentsatser för den rörliga ersättningen, vilka man tänker begagna sig av. Därvid skulle gruppen med de minsta apoteken tillerkännas den högsta procentsatsen, nästa grupp med de därefter i omsättningsstorlek kommande apoteken den näst högsta procentsatsen o. s. v. Utföres differentieringen med hela procenttal (20, 21, 22, 23 o. s. v. till och med 30 procent), kan det emellertid inträffa, att ett apotek med endast några kronor lägre årsomsättning än ett annat får en hel procent av överskottet mera i rörlig ersättning. Konsekvenser av denna art kan göras ekonomiskt betydelselösa, om differentieringen sker i intervaller om en tiondels procent i stället för hela procenttal. Man erhåller då 101 procentsatser att gruppera apoteken efter. I tabell 49 visas exempel på hur en dylik differentiering skulle ske med utgångspunkt från 1956 års förhållanden. En differentiering av den rörliga ersättningen enligt en skala om 30—20 procent skulle vid 1956 års förhållanden innebära, att den rörliga ersättningen genomsnittligt skulle uppgå till 23,5 procent. Genomsnittet blir lägre än 25 procent, emedan de större apoteken — med lägre procenttal — har större överskott och därför väger tyngre. I en skala om 25—15 procent kommer det vägda genomsnittet att utgöra 18,5 procent. Som tidigare anförts bör till dess erfarenhet av systemets verkningar vunnits den nedre skalan om 25—15 procent för den rörliga ersättningen tillämpas, d. v. s. i genomsnitt 18,5 procent. Detta, som sålunda innebär ett avsteg från vad kommittén anser vara lämpligt som mål på längre sikt, kan uppnås genom två alternativa tillvägagångssätt. Det ena är att driftsresultaten beräknas efter i princip de linjer som kommittén

rekommenderat, men att de fasta ersättningarna höjs med belopp som avväges på sådant sätt, att de rörliga ersättningarna vid oförändrad totalinkomst kommer att bli genomsnittligt 18,5 procent av driftsresultaten. Detta förfaringssätt har emellertid den nackdelen, att inkomsterna blir omfördelade på ett sätt som avviker från den av kommittén avsedda fördelningen. Det andra alternativet som tillsvidare skulle kunna medge användningen av den lägre procentskalan är att apotekens driftsresultat redovisningsmässigt får bli något högre än de faktiska genom att kollektivet får svara för en begränsad del av kostnaderna. Resultaten kan härigenom avvägas så, att den rörliga ersättningen kan beräknas bli av samma storlek som kommittén tidigare föreslagit. Härigenom skulle den angivna relationen mellan fast och rörlig del kunna bibehållas. Kommittén har varit tveksam i valet mellan de här angivna alternativen. Starka principiella invändningar kan resas mot en redovisningsmetod, enligt vilken icke alla kostnader påföres apoteken. Största nackdelen med det nuvarande avgiftssystemet är utan tvivel att apoteken redovisar fiktiva rörelsevinster som ger sken av bättre resultat än de verkliga. Något av detta förhållande skulle vid det här diskuterade alternativet kvarstå, ehuru i väsentligt mindre utsträckning. Enligt apotekarkårens förslag år 1952 skulle pensionskostnaderna ej belastas apoteken utan som hittills kollektivet. Genom att alla kostnader ej belastades apoteken skulle — som för närvarande — fiktiva rörelseöverskott uppstå. Eftersom de samlade överskotten i detta fall skulle bli större än när alla kostnader medtages, skulle •— vid den föreslagna omläggningen av avgiftssystemet — procentsatserna för apoteksinnehavarnas rörliga ersättning bli lägre

124 än om alla kostnader belastades apoteken. Pensionskostnaderna är av den storleksordningen, att de med utgångspunkt från 1956 års förhållanden skulle påverka överskotten uppåt så mycket, att procentsatsen för den rörliga ersättningen måste sänkas med cirka 6 procentenheter, om denna ersättning skall bli av samma storleksordning beloppsmässigt som vid en debitering av pensionskostnaderna på apoteken. Pensionskostnaderna bör emellertid principiellt belasta apoteken som en del av de beräknade medellönerna. Det bör i detta sammanhang framhållas, att några administrativa fördelar totalt sett ej kan vinnas genom att man avstår från att belasta apoteken med pensionskostnaderna. Dessa kan nämligen ingå som en del av de beräknade medellöner, som skall påföras apoteken. Vid sina överväganden har kommittén funnit, att man genom att låta kollektivet svara för en mindre del av apotekens kostnader kan ernå den önskvärda avvägningen. Rörlig ersättning i ingångsskedet efter en skala om 25—15 procent ger en riktig avvägning om man låter apoteken belastas med 92 procent i stället för 100 procent av lönekostnaderna. Härigenom ökar apotekens överskott med belopp, motsvarande 8 procent av lönerna. Då för närvarande i genomsnitt endast 45 procent av de direkta lönekostnaderna påföres apoteken, medan 55 procent bestrides av kollektivet, innebär en metod som medför att 92 procent av lönekostnaderna påföres respektive apotek en väsentlig förbättring av nuvarande förhållanden, även om man därigenom icke uppnår det som princip eftersträvade målet, att samtliga kostnader påföres de enskilda apoteken för att därigenom ernå ökat intresse för kostnadsbesparingar. Om icke de totala lönekostnaderna utan endast 92 procent härav belastas

apoteken, skulle vid 1956 års förhållanden antalet underskottsapotek •— sedan de gottskrivits för driftsbidrag — reduceras till ungefär 25. Vid påföring av samtliga lönekostnader beräknades detta antal till 50. Underskottsapoteken skulle i båda fallen vara tämligen jämnt fördelade över skilda storleksklasser. Samtidigt som incitamentet till rationalisering något försvagas vid en överföring på kollektivet av viss del av lönekostnaderna, erhåller man en ökning av det antal apoteksinnehavare som får rörlig ersättning och därmed hos dessa ett ökat intresse för besparingar. Med hänsyn härtill och då kommittén är angelägen om att så stora garantier som möjligt skall skapas för att det föreslagna avgiftssystemet skall kunna införas smidigt, är kommittén beredd att — om ock efter viss tvekan — förorda, att den lägre procentskalan om 25—15 procent införes i kombination med att apotekens driftsresultat redovisas större än de verkliga därigenom, att endast 92 procent av de totala lönekostnaderna — efter vissa utjämningar, för vilka redogörelse lämnats i särskild ordning — belastas apoteken. När större erfarenhet av det nya avgiftssystemet vunnits, må det ankomma på apoteksnämnden att överväga om lönekostnaderna i större eller full utsträckning bör påföras apoteken. En sådan prövning är befogad även av den anledningen, att omsättnings- och kostnadsutvecklingen inom kort kan komma att medföra så stora ändringar i de ekonomiska förhållandena för apoteken, att en översyn av avgiftssystemets faktorer kan bli erforderlig. Förutsättningen för att rörlig ersättning skall utgå är att driftsresultatet på apoteket blir positivt, d. v. s. att apoteket lämnar överskott. För de allra minsta apoteken kan överskottet emellertid förutsättas bli så litet, att inne-

125 havaren icke tillföres någon nämnvärd rörlig inkomstdel eller eventuellt — om rörelsen ger underskott — icke får någon rörlig inkomstdel alls. På sätt som föreslås i det följande bör dessa apotek tillföras driftsbidrag, som bör inräknas i driftsresultatet, så att man även för flertalet av de minsta apoteken bör kunna räkna med överskott. Om nämligen ett apotek icke ger något som helst överskott utan dess förutsättningar är sådana, att apoteket även vid god skötsel måste lämna underskott, kommer innehavaren icke att ha något ekonomiskt intresse av att förbättra resultatet. I dylika fall får han för egen del icke behålla någon del av genomförda resultatförbättringar, så länge dessa endast består i minskning av underskottet. Först då resultatet förbättras, så att rörelsen ger överskott, får han del av resultatförbättringen och då endast på den del som utgör överskott. Genom att driftsbidraget inräknas i driftsresultatet kommer även de minsta apoteken att praktiskt taget genomgående ge överskott och man uppnår då att innehavaren får del av genomförd besparing, så att besparingsintresset stimuleras även vid dessa apotek. Ovan föreslagna regler för beräkning av apoteksinnehavarnas rörliga del av ersättningen kan sammanfattas på följande sätt: a) Den rörliga ersättningen beräknas på det korrigerade driftsresultatet, i förekommande fall inklusive driftsbidrag. Rörlig ersättning utgår endast om driftsresultatet (inklusive eventuellt driftsbidrag) är positivt, d. v. s. om överskott föreligger. b) Den rörliga ersättningen utgår med ett procenttal, varierande efter apotekens inbördes omsättningsstorlek. På längre sikt föreslås procentsatsen variera från 30 procent för de minsta

apoteken till 20 procent för de största apoteken. Till dess erfarenhet av systemets verkningar vunnits bör emellertid en skala om 25—15 procent tillämpas, c) Differentieringen efter omsättningsstorlek mellan högsta och lägsta procenttal skall ske med intervall om en tiondels procent efter årlig indelning av apoteken i 101 storleksgrupper efter omsättningen. Fast ersättning

och

garantiinkomst

1 det föregående har anförts vikten av att apoteksinnehavarna ges största möjliga ekonomiska stimulans till rationell drift av apoteken. En riktig avvägning av den rörliga delen av ersättningen är därför så betydelsefull, att den måste göras till en p r i m ä r fråga. Den fasta ersättningen måste sålunda fastställas med utgångspunkt från den rörliga ersättningens storlek. Eftersom den rörliga ersättningen på längre sikt anses böra utgå med lägst 20 och högst 30 procent kommer den fasta delen dock att utgöra en så relativt stor del av inkomsten, att den kommer att fylla en viktig funktion som utjämnande faktor, såväl i fråga om storleksskillnader apoteken emellan som sådana kvarstående olikheter i driftsbetingelserna, vilka icke helt kan elimineras genom korrigeringar. Av skäl som närmare utvecklats i avsnitt C, sid. 109 ff., där bland annat apotekarorganisationernas förslag i frågan granskats, anser kommittén att den fasta ersättningen bör utgå med ett för alla apotek lika stort belopp. Någon gradering av den fasta ersättningens storlek i förhållande till rörelsens storlek blir icke nödvändig, därför att en anpassning av inkomsten automatiskt följer med den rörliga ersättningen. Med utgångspunkt från 1956 års förhållanden och vid oförändrad totalinkomst för apoteksinnehavarna blir —

126 om den rörliga ersättningen beräknas på föreslaget sätt — den fasta ersättningen 19 OOO kronor per apotek. Det har tidigare framhållits att apotekarna bör tillförsäkras garantier för en viss minimiinkomst. Det ligger nära till hands att tänka sig att den fasta ersättningen även skulle kunna fylla en dylik funktion. Kommittén är emellertid av den uppfattningen att storleken på den fasta ersättningen helt skall bestämmas med hänsyn till den rörliga ersättningen. Detta utesluter icke att den fasta ersättningen kan ges karaktär av garanterad minimiinkomst, eftersom den ju under alla omständigheter kommer att tillfalla apoteksinnehavaren. Vid 1956 års förhållanden — där den fasta ersättningen till sin storlek sammanföll med innehavarersättningen vid de minsta apoteken — borde exempelvis detta mycket väl ha kunnat ske. Sedermera har emellertid apoteksinnehavarnas ersättning på de mindre apoteken efter tillstyrkan av kommittén väsentligt höjts — från år 1956 till år 1957 med i genomsnitt ungefär sex tusen kronor — varför garantiinkomsten bör tillmätas med hänsyn tagen härtill. Kommittén har redan vid konstruktionen av det system som i bilaga 5, sid. 279, angivits som kommitténs förslag tillämpat på 1956 års förhållanden till en del tagit hänsyn till den ökning av ersättningen som innehavarna av de mindre apoteken erhållit efter år 1956. Detta framgår därav, att enligt kommitténs förslag innehavarersättningarna på de mindre apoteken genomsnittligt översteg de faktiskt utgående inkomsterna. De gjorda beräkningarna är baserade på en skala för den rörliga ersättningen om 30—20 procent, vilken kommittén angivit som riktpunkt. Emellertid bör såsom i annat sammanhang angivits, i varje fall innan tillräckliga erfarenheter angående systemets verkningar vun-

nits, en skala om 25—15 procent användas. Garantiinkomsten bör ej vara hög i förhållande till det fasta beloppet för att så många som möjligt av apoteksinnehavarna i realiteten skall få rörlig ersättning och därmed ett besparingsintresse. Det bör i detta sammanhang påpekas, att ett högt procenttal för den rörliga ersättningen lättare än ett lågt ger apoteksinnehavarna rörlig ersättning som överstiger skillnaden mellan garantiinkomst och fast inkomst. Det är därför synnerligen viktigt för innehavarna av de små apoteken att relativt höga procenttal gäller för den rörliga ersättningen. Tabell 50 klargör detta. Tabell 50. Erforderlig storlek på driftsresultatet för att innehavarersättningarna skall överstiga garantiinkomsten och därmed rörlig ersättning i realiteten utgå Förutsättningar: Garantiinkomst: 22 000 kr Fast ersättning: 19 000 » Garanterad »rörlig ersättning»: 3 000 » Procentsatsen för rörlig ersättning % 30 25 23,5 20 18,5 15

Det korrigerade driftsresultatets erforderliga storlek (inkl. eventuellt driftsbidrag) kr 10 000 12 000 12 766 15 000 16 216 20 000

Den fasta och rörliga ersättningen borde sammanlagt vid 1957 års förhållanden ha uppgått till genomsnittligt 25 000 kronor för de mindre apoteken, vilket belopp även borde vara garantiinkomst. 4. Praktisk tillämpning Allmänt Det nuvarande avgiftssystemet fungerar på så sätt att man på grundval av

127 prognoser beträffande omsättnings- och kostnadsutveckling söker förutse det kommande årets totalresultat för hela apoteksväsendet. Prognoserna kan, om så bedömes erforderligt, föranleda framställning till Kungl. Maj:t om prisändringar. På grundval av det beräknade totalresultatet fastställes preliminära, månadsvisa avgiftsuttag, men de definitiva avgifterna fastställes först då årsresultatet föreligger, varvid avräkning mot de preliminära avgifterna sker. Vid den definitiva avgiftsberäkningen kan hos Kungl. Maj:t sådan ändring av grunderna för avgiftsberäkningen begäras, att apoteksinnehavarna tillföres den inkomst som bedömes skälig, även om årsresultatet icke ger utrymme härför. I dylikt fall erhållés erforderligt tillskott ur fonden för reglering av läkemedelspriserna, vilken alltså fungerar såsom en reserv för kollektivet. I praktiken innebär detta, att apoteksinnehavarnas totala inkomst bestämmes oberoende av kollektivets ekonomiska resultat. Endast den inbördes fördelningen av totalinkomsten innehavarna emellan blir till viss — såsom tidigare påpekats — obetydlig del beroende av de enskilda apotekens verkliga driftsresultat. Även kommitténs förslag förutsätter vid den praktiska tillämpningen prognoser beträffande omsättnings- och kostnadsutveckling. Apoteksrörelsen skall i sin helhet gå jämnt ihop. Totalöverskottet skall sålunda på längre sikt motsvara summan av apoteksinnehavarnas totalinkomst och de medel som kollektivet centralt behöver. Liksom beträffande nuvarande system måste i det av kommittén föreslagna ingå åtgärder för att genom prissättningen styra överskottets storlek. Exakt anpassning av priserna kan dock ej ske och det förutsattes därför att fonden för reglering av läkemedelspri-

serna — vilken i fortsättningen föreslås bli benämnd prisregleringsfonden -—• alltjämt begagnas som resultat- och likviditetsreserv. Denna utväg bör emellertid tillgripas i så ringa utsträckning som möjligt, varför prisändringar i mindre omfattning kan behöva vidtagas oftare än en gång om året. Mera genomgripande taxeomläggningar medför emellertid ett betydande administrativt arbete för apoteken och bör därför inte förekomma alltför ofta. För att prisanpassningen skall kunna ske smidigt synes det nödvändigt att apoteksnämnden får befogenhet att besluta om sådana prisändringar som i princip icke rubbar relationen i fråga om kostnadstäckning mellan respektive varugrupper. Med den form för apoteksdrift, som det nya såväl som det gamla systemet förutsätter, och där apoteken i viss utsträckning är enskilda företag, måste apoteksinnehavarna liksom andra enskilda affärsmän räkna med vissa ojämnheter i betingelserna. Å andra sidan medför anspråken på garanterad inkomst och därmed följande inkomstutjämning en reglering, inom vars ram jämkningar bör kunna företagas. I första hand bör de jämkningar som blir erforderliga med anledning av ett nytt avgiftssystems införande företas under en övergångsperiod. Man måste alltid vara beredd att taga hänsyn till sådana omständigheter inom apotekens ekonomi, som apotekarna inte kan råda över men som ändock påverkar deras inkomster. Som exempel på dylika yttre omständigheter kan anföras, att åtgärder kan komma att vidtagas från statsmakternas sida, avsedda att nedbringa kostnaderna för läkemedelsrabatteringen. Detta skulle kunna medföra minskad omsättning på apoteken och sjunkande överskott, eftersom apotekens fasta kostnader icke skulle kunna anpassas helt till en sjunkande omsättning. På motsva-

128 rande sätt kan det bli nödvändigt att ta hänsyn till omsättningsstegringar beroende på fortsatt ökning av läkemedelskonsumtionen, i vilket fall överskotten ökar på grund av att de fasta kostnaderna ej ökar i takt med omsättningen. Det är viktigt att incitamentet till rationalisering bibehålles i minst oförändrad omfattning, då jämkningar i systemet skall företagas. I den rörliga delen bör därför procenttalet icke ändras nedåt. Viktigt är att den fasta inkomstandelen avväges i förhållande till den garanterade inkomsten på ett sådant sätt att även på flertalet mindre apotek inkomsterna överstiger den garanterade inkomsten, varigenom innehavarna även av dessa apotek får ett direkt besparingsintresse. De ändringar beträffande fast och rörlig ersättning som kan komma ifråga, kan beräknas bli förhållandevis små. En skala om 30—20 procent bör som tidigare framhållits vara riktpunkt för den rörliga ersättningen. P r o centsatserna för den rörliga ersättningen bör icke understiga en skala om 25— 15 respektive icke överstiga en skala om 35—25. Till en början bör den lägre skalan användas, varefter apoteksnämnden, sedan erfarenhet angående systemets verkningar vunnits, bör ägna uppmärksamhet åt frågan om och när en höjning av procentsatserna bör ske. Tillämpningen bör ske på ett sådant sätt att man icke genom utnyttjande av prisregleringsfonden prissättningsvägen påverkar apoteksinnehavarnas inkomster. En sådan påverkan kan i första hand ske genom att stegringar i varukostnaderna och höjningar av de allmänna omkostnaderna icke får slå igenom i läkemedelskostnaderna. Det kan också ske på det omvända sättet att högre priser tillämpas och högre kostnader debiteras apoteken än de verkliga, varigenom mera medel tillföres

kollektivet. En viss möjlighet till rörlighet måste dock finnas, med hänsyn till att en exakt beräkning av apotekens resultatutfall icke kan verkställas. De marginaler som skall tillämpas bör dock om möjligt icke överstiga 1 procent på apotekens omsättning, vilket vid 1956 års omsättning motsvarar en summa av omkring 2,8 miljoner. Av detta marginalbelopp skulle högst en fjärdedel komma att påverka apoteksinnehavarnas inkomster, utgörande cirka 5 procent av dessa. I den mån större belopp tillföres fonden, bör överskjutande belopp snarast möjligt återföras till apoteken genom sänkningar av vissa priser eller hela prisnivån. Fonden skall således i första hand vara en buffert för små belopp i förhållande till omsättningen, och kostnadsökningar respektive -minskningar måste i princip slå igenom i apotekens prisnivå. Det torde kunna inträffa att lönestegringar kommer att gälla retroaktivt, varigenom en fullständig kostnadsutjämning genom prisändring icke blir möjlig. I dylika lägen bör täckning erhållas genom utnyttjande av fonden, som alltså får svara för den retroaktiva lönestegringen. Praktiska skäl talar för att den av kommittén föreslagna apoteksnämnden — med den insikt den kommer att ha i berörda förhållanden — bör äga befogenhet att besluta beträffande eventuella ändringar av beräkningsgrunderna för fast och rörlig ersättning samt garanterad inkomst, ävensom beträffande andra jämkningar i systemet, exempelvis i fall av retroaktiva lönekostnadsstegringar. På nämnden bör även ankomma att utfärda de närmare tillämpningsföreskrifter, som blir erforderliga. Avgiftssystemets rent tekniska administration bör liksom nu ombesörjas inom kollektivets ledning på sätt som apoteksnämnden bestämmer.

129 Kommittén föreslår i annat sammanhang att apoteksnämnden bör bemyndigas att på sätt Kungl. Maj:t föreskriver besluta om prisändringar. Däremot bör det ankomma på Kungl. Maj:t att på förslag av nämnden fastställa prisregleringsfondens storlek och tillåtna variation. Det nu gällande riktbeloppet — 15 milj. kronor — är vid nuvarande förhållanden och penningvärde enligt kommitténs uppfattning lämpligt avvägt. Av fondens belopp finns i runt tal 5 milj. kronor kontinuerligt hos kollektivet, huvudsakligen i form av finansieringskredit för utbetalning av löneandelar till apotekens personal. Apotekens månatliga provisoriska avgifter behöver nämligen betalas till kollektivet först den 25 i följande månad, varigenom apoteken i realiteten för närvarande erhåller en månads kredit beträffande drygt hälften av lönerna. Hänsyn bör i framtiden tas till dylika förhållanden vid beräkningen av ränta på det investerade kapitalet på apoteken. Eftersom sålunda cirka 5 milj. kronor icke kan betraktas som reserv i vedertagen mening, återstår av riktbeloppet 10 milj. kronor. För apoteksväsendet synes oförutsedda underskott av denna storlek icke behöva uppstå, varför 15 milj. kronor bör vara tillräckligt som riktvärde. Avgifter Kommitténs förslag förutsätter att — liksom för närvarande — preliminära avgifter uttages för täckning av kollektivets löpande utgifter, eftersom de definitiva avgifterna kan fastställas först när årsresultaten föreligger. De preliminära avgifterna bör för ett vart apotek sammanlagt under året så nära som möjligt motsvara den blivande definitiva avgiften, men därjämte bör de för var och en av årets månader utgå med belopp, som i möjligaste mån ansluter sig till de aktuella, varierande 9—804060

månadsresultaten. I motsatt fall kan likviditetssvårigheter inträffa för den enskilde apotekaren. Det av apotekskollektivet nu tillämpade systemet för uttagande av preliminära avgifter synes fungera tillfredsställande i nyssnämnda hänseende. Förfaringssättet kan med obetydliga modifikationer mycket väl användas även vid ett genomförande av det av kommittén föreslagna avgiftssystemet. Kommittén föreslår därför att de preliminära avgifterna i princip beräknas på följande sätt. Till grund för beräkningen lägges respektive apoteks definitiva avgifter närmast föregående år samt omsättningen för samma år. I framtiden kan det för ett stort antal apotek komma att röra sig om negativa avgifter, eftersom driftsresultatet icke täcker ersättningen till innehavaren. Närmast föregående års definitiva avgifter samt omsättning räknas om till medelavgift, respektive medelomsättning per månad, så att man får fram den mot den definitiva medelavgiften per månad svarande månadsomsättningen. Om den aktuella månadsomsättningen är större än föregående års medelomsättning, bör den preliminära avgiften kunna höjas i förhållande till medelavgiften, och är omsättningen mindre, bör den preliminära avgiften kunna sänkas. Man utgår därvid från bruttomarginalen (skillnaden mellan omsättning och varukostnad) för den del av den aktuella månadsomsättningen som över- eller understiger föregående års månadsmedeltal. På denna bruttomarginal beräknas avgift efter den för apoteket ifråga aktuella avgiftsprocenten. Kommittén förutsätter att individuella jämkningar i fråga om uttagande av de preliminära avgifterna skall kunna förekomma liksom för närvarande. Apoteksnämnden bör äga befogenhet att besluta i hithörande frågor.

130 Apotekens definitiva avgifter kan beräknas först när årsresultaten föreligger. Eftersom de preliminära avgifterna icke kan beräknas komma att helt överensstämma med den definitiva avgiften, måste slutavräkning ske.

Driftsbidrag Såsom tidigare framhållits måste man alltid räkna med att driftsresultaten vid de mindre apoteken genomsnittligt sett icke kommer att räcka till för att ge innehavarna skälig ersättning, utan medel måste genom avgiftssystemet tillskjutas från överskotten på de större apoteken. Avgiftssystemets utformning ger innehavaren av ett mindre apotek ett tillskott från kollektivet — negativ avgift — så att han erhåller skälig ersättning, även om apotekets överskott ej räcker till. För att han även skall kunna tillförsäkras del av gjorda besparingar kräves emellertid att apoteket ger ett överskott före innehavarersättningen, då rörlig ersättning eljest icke utgår. Det synes betydelsefullt att detta möjliggöres även i fråga om de mindre apoteken så att besparingsmöjligheterna också här tillvaratages. Detta kan ske genom att särskilda driftsbidrag tillgodoräknas de mindre apoteken vid beräkningen av deras driftsresultat. Det blir här fråga om rent bokföringsmässiga bidrag, avsedda att skapa ett positivt underlag för inkomstberäkningen och de bör sålunda ej förväxlas med de i verkligheten utgående bidragen, de negativa avgifterna. Driftsbidragen bör — eftersom de avses kompensera det bristande omsättningsunderlaget — anknytas till omsättningsstorleken. För att bidragen inte skall motverka avgiftssystemets syfte måste de nämligen utmätas på något annat sätt än individuellt. Ett system som medger tillvaratagande av besparingsin-

citamentet bör skapas, varför driftsbidragen bör fastställas efter generella grunder. Kommittén föreslår att driftsbidrag skall utgå med de belopp som av tabell 51 framgår för vissa omsättningstal. Den av kommittén föreslagna apoteksnämnden bör övervaka, att driftsbidragen i framtiden blir lämpligt avvägda. Tabell 51. Exempel på föreslagna driftsbidrag vid några olika omsättningstal Omsättning, kr

Driftsbidrag, kr

100 000 200 000 250 000 300 000 350 000 400 000 450 000 500 000

5 000 4 750 4 500 4 000 3 250 2 500 1 500 0

Anm: Siffrorna för bidragen överensstämmer icke med de bidrag som finns angivna i bilaga 5. Dessa senare har nämligen beräknats på särskilt sätt. Övrigt Kollektivets ledning och apoteksnämnden bör vid sin bedömning av apotekens resultat ha möjlighet att efter mera generella grunder jämföra driftsresultaten sinsemellan. Man kan skaffa sig hjälpmedel härför exempelvis genom att räkna fram de genomsnittliga driftsresultaten för olika omsättningsstorlekar samt de genomsnittliga innehavarersättningarna för samma omsättningstal. Skillnaderna mellan driftsresultat och innehavarersättning, beräknade på detta sätt, kan sägas representera de belopp, vilka borde kunna förväntas som »normala» för inleverans till kollektivet vid respektive omsättningsstorlek. Medan man för de större apoteken sålunda erhåller ett mått på vad som kunde kallas »normala» positiva avgifter, ger beräkningen för de mindre apoteken i stället de genomsnittliga »normala» negativa avgifterna. De på dylikt

131 sätt beräknade beloppen framgår för vissa omsättningstal av tabell 52. I bilaga 5, sid. 279, har beräknade genomsnittliga skillnader införts i kol. 14. Vid fastställandet av beloppen i bilagans tabell har emellertid hänsyn tagits även till andra faktorer, varför de ej helt överensstämmer med de i tabell 52 angivna. Tabell 52. Exempel på belopp för utjämning av storleksfaktorn vid analys av apotekens resultat

»Typ» av apotek

»Underskottsapotek»

»Överskottsapotek»

För Tillägg till inleverans Omsätt- driftsresultill kollekning taten efter tivet 1 000-tal innehavarnormala kr ersättning belopp kr kr 100 200 300 400 486 500 600 800 1 000 1 200 1 400 2 000 2 500

4 172 4 054 3 262 1 796 0

0 346 3 163 10 820 21 177 34 232 49 982 113 448 184 889

Enligt kommitténs uppfattning ligger en av de mest framträdande bristerna i den nuvarande resultatredovisningen däri, att denna icke möjliggör en reell bedömning av de olika apotekens verkliga driftsresultat. Apotekskollektivets ledning har först på sistone skaffat sig möjligheter att avgöra i vad mån ett enskilt apoteks driftsresultat är bra eller dåligt relativt sett. Den enskilde apoteksinnehavaren har ännu m i n d r e förutsättningar att bedöma sitt rörelseresultat i relation till andra apoteksinnehavares. En av grundförutsättningarna för en effektiv ledning av apotekskollektivet är att dylika jämförelsegrunder skapas. Om apotekskollektivet skall

kunna utöva en verkligt ledande funktion, måste det skaffa sig kunskap om de brister som kan förefinnas i de enskilda apotekens skötsel. Ledningen måste därjämte ha möjlighet att bedöma hos vilka av kollektivets medlemmar värdefulla erfarenheter och uppslag kan erhållas, så att dessa kan delges övriga medlemmar av kollektivet. Detta blir möjligt endast genom att de enskilda apotekens driftsresultat följes och bedömes mot varandra efter objektiva grunder. De ovan angivna jämförelsegrunderna kan fylla en dylik funktion och tjäna som mätare på de resultat man i de enskilda fallen normalt bör kunna kräva. 5. Ekonomiska verkningar för apoteksinnehavarna av kommitténs förslag

För att kontrollera utfallet av det för användning på längre sikt gjorda förslaget till avgiftssystem h a r kommittén applicerat detta på 1956 års resultat. I bilaga 5, sid. 279, redovisas bland annat resultaten för samtliga apotek utom apotek med distriktslaboratorium samt den faktiska inkomst som erhållits i varje särskilt fall. Till jämförelse har dessutom angivits de inkomster, som skulle ha tillfallit apoteksinnehavarna vid en tillämpning av kommitténs förslag på 1956 års resultat, dels vid detta års oförändrade driftsresultat och dels vid vissa tänkta förbättringar av detsamma. De tänkta resultatförbättringarna gäller två alternativ, varav det ena avser en minskning av lönekostnaderna med 10 procent och en minskning av varukostnaderna med 2 procent, medan det andra avser samma minskning i fråga om varukostnaderna men en 20-procentig minskning av lönekostnaderna. Vad först angår tillämpningen av kommitténs förslag på 1956 års oförändrade driftsresultat skulle vid an-

132 Tabell 53. Tablå över de inkomstförändringar för apoteksinnehavarna, som skulle inträffa vid en tillämpning av kommitténs som riktpunkt på längre sikt avgivna förslag till avgiftssystem (fast ersättning 19 000 kr, rörlig ersättning 30—20 procent) på 1956 års oförändrade resultat Inkomstförändringarna uttryckta i % av 1956 års inkomster

Apotekens fördelning på olika inkomstklasser

kronor

Höjning ( +) eller Höjning ( +) eller minskning (—) minskning (—) Antal jämfört med de Antal jämfört med de apotek apotek under år 1956 under år 1956 erhållna erhållna inkomsterna inkomsterna + 40 och däröver + 35— 39,99 + 30— 34,99 + 25— 29,99 + 20— 24,99 + 15— 19,99 + 10— 14,99 + 5— 9,99 0—+ 4,99

8 7 14 21 18 33 42 43 34

+ 12 000 o. däröver + 10 000— 11999 + 8 000— 9 999 + 6 000— 7 999 + 4 000— 5 999 + 2 000— 3 999 0— + 1 999

3 4 16 27 46 66 58

Summa

220 Summa

0 4,99 — 5— 9,99 — 10— 14,99 — 15— 19,99 — 20— 24,99 — 25— 29,99 — 30— 34,99 — 35— 39,99 — 40 och däröver

30 39 29 17 24 15 11 2 4

0 1 999 — 2 000— 3 999 — 4 000— 5 999 — 6 000— 7 999 — 8 000— 9 999 — 10 000— 11 999 — 12 000— 13 999 —14 000 o. däröver

48 39 31 25 15 7 3 3

Summa

171 Summa

Summa

391 Apoteksinnehavarens behållna inkomst av apoteksrörelsen

Antal apotek vars innehavare får vidstående inkomster av apoteksrörelsen 1956 års faktiska behållna inkomster

kronor Mindre än 19 000 19 000—19 999 20 000—24 999 25 000—29 999 30 000—34 999 35 000—39 999 40 000—44 999 45 000—49 999 50 000—54 999 55 000—59 999 60 000—64 999 65 000—69 999 70 000—74 999 75 000—79 999 80 000—84 999 85 000—89 999 90 000—94 999 95 000—99 999 100 000 och däröver

11 24 133 95 50 28 24 16 7

Summa

2 Enligt kommitténs förslag tillämpat på 1956 års oförändrade resultat

59 93 97 67 34 17 13 2 6 1

1 1 1

171 391

vändning av de komponenter som i det föregående föreslagits som riktpunkt för användning på längre sikt — fast ersättning om 19 000 kronor och rörlig ersättning efter en differentierad skala från 30 procent av driftsresultatet för de minsta apoteken ned till 20 procent för de största — apoteksinnehavarna sammanlagt erhålla cirka 96 000 kronor mera i ersättning än vad som faktiskt utgick u n d e r år 1956. Skillnaden, vilken måste anses negligerbar i sammanhanget, beror på att kommittén av praktiska skäl velat bibehålla så jämna tal

som möjligt i beräkningsreglerna. Den skulle eljest lätt kunna elimineras genom en sänkning av den fasta ersättningen från 19 000 till 18 760 kronor. I de enskilda fallen finner man förändringar både uppåt och nedåt jämfört med 1956 års faktiska innehavarersättningar. Detta är självklart, eftersom det föreslagna systemet just syftar till att ge utslag i förhållande till driftsresultaten. Tabell 53 åskådliggör omfattning och spridning härav. En del av skillnaderna beror på att innehavarna av de mindre apoteken enligt kommit-

133 tens förslag genomsnittligt erhåller något högre ersättning än vad som faktiskt utgick år 1956. Såsom tidigare anförts har vid systemets konstruktion hänsyn tagits till att ifrågavarande innehavare senare erhållit höjda inkomster. De i tabell 53 angivna inkomstjämförelserna är icke realistiska. De grundar sig på en tillämpning av kommitténs förslag på 1956 års oförändrade driftsresultat, d. v. s. resultat som icke influerats av någon större ekonomisk uppmuntran för innehavarna till en effektivare ekonomisk drift. Det av kommittén föreslagna avgiftssystemet avser att göra apoteksinnehavarnas inkomster i större utsträckning beroende av deras prestationer. Om detta system tillämpas på resultat som tillkommit utan dylik stimulans till god driftsekonomi, blir givetvis omkastningar i inkomstförhållanden den naturliga konsekvensen. Dessa inkomstförändringar, som redovisas i tabellen, har därför huvudsakligen teoretiskt intresse. I verkligheten kan man räkna med att driftsresultaten — främst mindre goda sådana — förbättras efter ett genomförande av det föreslagna systemet. Den slutliga bilden av apoteksinnehavarnas inkomstförhållanden vid ett genomfört avgiftssystem enligt kommitténs förslag kommer därför att te sig helt annorlunda än vad tabellen visar. Kommittén har även försökt skapa sig en bild av hur utvecklingen av apotekens driftsresultat och därmed h u r innehavarnas inkomster kan komma att gestalta sig vid ett genomförande av förslaget. Innehavarinkomsterna skulle med kommitténs förslag komma att bli annorlunda än de nuvarande, dels emedan de på ett bättre sätt än vad som för närvarande gäller skulle komma att ansluta sig till driftsresultaten, dels emedan driftsresultaten kan förutsättas bli ändrade på grund av det besparingsin-

citament som skulle ligga i ett avgiftssystem enligt kommitténs förslag. De kostnadsposter som främst kommer ifråga för besparingsåtgärder torde vara lönekostnaderna och varukostnaderna. I avsnitt B 3 har kommittén redogjort för en analys av dessa kostnader enligt 1956 års redovisning. Kommittén har undersökt hur en lönekostnadsbesparing på 10 procent och en två-procentig minskning av varukostnaderna — enligt alternativ 1 i bilaga 5, sid. 279, — skulle komma att inverka både på driftsresultat och innehavarersättning. Därvid har hänsyn icke kunnat tagas till variationer i besparingsmöjligheter utan det har genomgående räknats med en 10procentig besparing i fråga om lönekostnaderna och 2 procent på varukostnaderna. Hur de sålunda beräknade besparinga r n a vid ett genomförande av kommitténs förslag till avgiftssystem skulle inverka på apotekens driftsresultat samt på apoteksinnehavarnas behållna inkomster redovisas i kolumnerna 18 och 19 i bilaga 5, sid. 279. Inkomsterna kan bli helt olika de i uppställningen angivna beroende på storleken av besparingarna. Totalt skulle — vid det gjorda antagandet om besparingarna — apotekens driftsresultat förbättras med drygt 9 miljoner kronor och apoteksinnehavarnas behållna inkomster med drygt 2 miljoner kronor. De inkomständringar för de enskilda apoteksinnehavarna som skulle bli en följd av besparingarna framgår av tabell 54. Kommittén har i det föregående förordat, att under den första tiden ett på visst sätt modifierat förslag bör tillämpas. Den fasta ersättningen skulle vara lika stor, dvs. 19 000 kronor med 1956 års siffror. Däremot skulle procentsatsen för den rörliga ersättningen vara lägre, nämligen 25—15 procent, men i gengäld skulle rörelsevinsterna få fik-

134 Tabell 54. Tablå över de inkomstförändringar för apoteksinnehavarna, som skulle inträffa vid en tillämpning av kommitténs som riktpunkt på längre sikt avgivna förslag till avgiftssystem (fast ersättning 19 000 kr, rörlig ersättning 30—20 procent) på 1956 års resultat, förbättrade genom kostnadsbesparingar enligt alt. 1 Inkomstförändringarna uttryckta i % av 1956 års inkomster

Apotekens fördelning på olika inkomstklasser Antal apotek vars innehavare får vidstående inkomster av apoteksrörelsen

kronor

Höjning ( +) eller Höjning ( +) eller minskning. (—) minskning (—) jämfört med de Antal Antal jämfört med de under år 1956 apotek apotek under år 1956 erhållna erhållna inkomsterna inkomsterna

Apoteksinnehavarens behållna inkomst av apoteksrörelsen

1956 års faktiska behållna inkomster

kronor + 60 och däröver + 55— 59,99 + 50— 54,99 + 45— 49,99 + 40— 44,99 + 35— 39,99 + 30— 34,99 + 25— 29,99 + 20— 24,99 + 15— 19,99 + 10— 14,99 + 5— 9,99 0—+4,99

3 1 4 9 14 30 39 51 48 41 42 32 27

+ 20 000 o. däröver + 18 000— 19 999 + 16 000— 17 999 + 14 000— 15 999 + 12 000— 13 999 + 10 000— 11 999 + 8 000— 9 999 + 6 000— 7 999 + 4 000— 5 999 + 2 000— 3 999 0—+ 1999

5 2 1 11 8 30 50 65 71 62 36

Summa

341 Summa

0 4,99 — 5— 9,99 — 10— 14,99 — 15— 19,99 — 20— 24,99 — 25 och däröver

17 14 7 2 6 4

0 1 999 2 000— 3 999 4 000— 5 999 6 000— 7 999 8 000 o. däröver

26 11 6 5 2

Summa

50 Summa

50 Summa

— — — —

tivt redovisas något större, varigenom de absoluta beloppen i genomsnitt skulle bli oförändrade. Genom detta system skulle övergången från det nuvarande avgiftssystemet till det av kommittén för användning på längre sikt föreslagna bli mjukare. Detta framgår av tabell 55, jämförd med tabell 53. Antalet apotek med stora ökningar respektive minskningar av innehavarersättningarna blir vid tillämpning av det modifierade förslaget mindre än vid tillämpning av det

Mindre än 19 000 19 000—19 999 20 000—24 999 25 000—29 999 30 000—34 999 35 000—39 999 40 000—44 999 45 000—49 999 50 000—54 999 55 000—59 999 60 000—64 999 65 000—69 999 70 000—74 999 75 000—79 999 80 000—84 999 85 000—89 999 90 000—94 999 95 000—99 999 100 000 och däröver

11 24 133 95 50 28 24 16 7

Summa

391 Enligt kommitténs förslag tillämpat på 1956 års resultat, förbättrade enl. alt. 1

17 60 106 68 50 33 16 17 10 6 4 1 1

— 2

— 1

1 1

som riktpunkt på längre sikt givna förslaget. 6. Övergångsbestämmelser

Förberedelser för övergången nya avgiftssystemet

till

det

Det av kommittén föreslagna avgiftssystemet kommer att kräva vissa förberedande åtgärder innan det kan införas. Eftersom systemet i så hög grad bygger på apotekens verkliga driftsresultat, är det nödvändigt att man får en tillförlit-

135 Tabell 55. Tablå över de inkomstförändringar för apoteksinnehavarna som skulle inträffa vid en tillämpning av kommitténs förslag till nytt avgiftssystem (fast ersättning 19 000, rörlig ersättning 25—15 procent) på 1956 års oförändrade resultat % av 1956 års inkomster

Antal apotek vars innehavare får vidstående inkomster av apoteksrörelsen

kronor

Höjning ( +) eller minskning (—) jämfört med de Antal under år 1956 apotek erhållna inkomsterna

+ 40 och däröver + 3 5 — 39,99 + 3 0 — 34,99 + 2 5 — 29,99 + 2 0 — 24,99 + 1 5 — 19,99 + 1 0 — 14,99 + 5— 9,99 0 — + 4,99

4 1 9 23 20 31 42 48 41

Höjning ( +) eller minskning (—) jämfört med de under år 1956 erhållna inkomsterna

+ 12 000 o. däröver + 10 0 0 0 — 11 999 + 8 0 0 0 — 9 999 + 6 0 0 0 — 7 999 + 4 0 0 0 — 5 999 + 2 0 0 0 — 3 999 0 — + 1 999 Summa

Apoteksinne1956 Enligt komhavarens behållna års mitténs förinkomst av fak- slag (fast ers. apoteksrörelsen tiska 19 000, rörl. Antal be- ers. 25-15 proapotek hållna cent) tillämp a t på 1956 inkoms- års oföränter drade resultat kronor Mindre än 19 000 19 000—19 999 20 000—24 999 25 000—29 999 2 30 000—34 999 4 35 000—39 999 19 40 000—44 999 47 45 000—49 999 81 50 000—54 999 66 55 000—59 999 219 60 000—64 999 65 000—69 999 59 70 000—74 999 44 75 000—79 999 36 80 000—84 999 19 85 000—89 999 7 90 000—94 999 2 95 000—99 999 4 1 100 000 o. däröver

Summa

0 4,99 — 5— 9,99 — 1 0 — 14,99 — 1 5 — 19,99 — 2 0 — 24,99 — 2 5 — 29,99 — 3 0 — 34,99 — 3 5 — 39,99 — 40 och däröver

42 45 31 24 13 10 4 1 2

0 1 999 — 2 000 — 3 999 — 4 000— 5 999 — 6 000— 7 999 — 8 000— 9 999 — 10 0 0 0 — 11999 — 12 0 0 0 — 13 999 — 14 000 o. däröver

Summa

172 Summa

172 Summa

391 Summa

lig utgångspunkt för resultatredovisningen i form av inventerade lagervärden. Under förutsättning att det föreslagna avgiftssystemet införes vid årsskiftet 1960—1961 har detta säkerställts genom en mellan kommittén och apotekarsocieteten träffad överenskommelse om att samtliga apotek skall inventera sina varulager fr. o. m. årsskiftet 1957— 1958. I god tid före avgiftssystemets ikraftträdande måste utredning företagas beträffande storleken av de korrigeringsposter, som skall gälla för resultatbe-

Summa

11 24 133 95 50 28 24 16 7

28 115 108 71 33 18 9 6 1

2 1

1 1

räkningen, nämligen för hållande av filialapotek, eventuellt även läkemedelsförråd, för natt- och helgdagsexpediering och förlängt öppethållande samt för utbildning av apotekselever. Det förutsattes att apotekarsocieteten verkställer dessa utredningar och att apoteksnämnden fattar erforderliga beslut härom, innan det nya avgiftssystemet skall börja tillämpas. Detsamma gäller beträffande beräkning av medellöner och pensionskostnader. Vissa frågor som sammanhänger med avgiftssystemet bör ytterligare utredas

136 och prövas, vilket dock till en del kan ske efter det att ett nytt avgiftssystem börjat tillämpas. Bland de frågor som bör prövas kan nämnas frågan om hur kontrollen av apotekens inflytande medel lämpligen bör ordnas och huruvida löneandelar till apotekens personal även fortsättningsvis bör utbetalas såväl av apoteken som av kollektivets centrala lönekontor. Vad den senare frågan beträffar synes det i varje fall vara irrationellt att löner betalas från två håll, då hela löneutbetalningen skulle kunna klaras med den kapacitet som kräves på ena hållet. Om central löneutbetalning även fortsättningsvis kommer att äga rum, måste apoteken givetvis belastas för de utbetalda lönerna, sedan utjämning till medellöner skett. I apotekens preliminära avgifter måste i så fall särskilda avgifter för kollektivets löneutbetalning ingå. Vissa av de förberedelser som måste vidtagas förutsätter prövning och beslut av apoteksnämnden — bl. a. prognos beträffande omsättning och kostnader samt fastställande av fast och rörlig ersättning — varför nämnden bör träda i funktion förslagsvis ett halvt år före avgiftssystemets införande.

Övergångsersättning övergångssystem

eller

Såsom tidigare visats kan i vissa fall ganska betydande ändringar av apoteksinnehavarnas inkomster uppstå, om kommitténs förslag beträffande avgiftssystemet omedelbart genomföres, eftersom inkomsten enligt detta knytes närmare det verkliga rörelseresultatet än för närvarande. Inkomständringar som innebär sänkningar kan vara svåra att bära för den enskilde. Därför bör övergången till ett nytt avgiftssystem kompletteras med temporära bestämmelser som ger dessa apoteksinnehavare möj-

lighet att successivt anpassa kostnaderna till de nya förutsättningarna. Övergången kan underlättas antingen på så sätt, att de apoteksinnehavare som skulle få sänkta inkomster, kunde erhålla viss form av övergångsersättning eller också så, att avgiftssystemet successivt infördes genom att ett särskilt övergångssystem tillämpades. Vad de nämnda alternativen innebär kommer att närmare belysas i det följande. Vid alternativet med övergångsersättning bör övergångstiden -— då särskild ersättning utgår till dem som får minskade inkomster — begränsas till fyra år. Under denna tid torde en anpassning av kostnaderna kunna ske. Övergångsersättningen bör för varje apotek anknytas till den inkomstminskning, som kan uppkomma, jämfört med medelinkomsten under den närmast föregående treårsperioden. Vid fastställandet av medelinkomsten under treårsperioden måste hänsyn tagas till eventuell förekomst av extra avskrivningar och annat, som kan ha påverkat redovisad rörelsevinst och därmed inkomsten uppåt eller nedåt. övergångsersättningen synes under första året böra utgå med 80 procent av inkomstminskningen, under andra året med 60 procent och under tredje året med 40 procent och under fjärde året med 20 procent för att från och med femte året helt upphöra. Detta innebär exempelvis att en apoteksinnehavare som haft en medelinkomst under den närmast föregående treårsperioden på 40 000 kronor men under första året med det nya avgiftssystemet endast erhåller 34 000 kronor, i övergångsersättning skulle erhålla 80 procent av 6 000, d. v. s. 4 800 kronor. Den reella inkomstminskningen stannar följaktligen vid 1 200 kronor. På samma sätt bör eventuella ersättningar beräknas under de följande åren efter de

137 sjunkande procentsatserna. Som jämförelsetal bör hela tiden räknas medelinkomsten under de närmaste tre åren före det nya avgiftssystemets införande. För den innehavare, som haft privilegium på apoteket under kortare tid än tre år, måste medelinkomsten beräknas endast för den tid han haft detta, för så vitt icke apoteksnämnden finner särskilda skäl föreligga att medge annan ersättning. Om apotek byter innehavare under övergångsperioden, bör någon övergångsersättning icke utgå till den nye innehavaren, eftersom denne måste förutsättas ha varit medveten om de ekonomiska betingelser som gäller för det apotek han sökt. De apoteksinnehavare som med det nya avgiftssystemet får högre inkomst under övergångstiden än jämförelseinkomsten, bör få behålla denna ogravera d. Medel för övergångsersättningar bör kunna tillföras kollektivet genom de väntade rationaliseringsvinsterna. Priserna på apotekens varor bör därför under första året sättas utan hänsyn till den väntade rationaliseringseffekten. Det andra alternativet, övergångssystem, skulle innebära en successiv överbryggning — likaså under en fyraårsperiod — mellan nuvarande system och det av kommittén föreslagna. Det nu gällande avgiftssystemet kännetecknas bland annat av att kollektivet svarar för en viss del av de enskilda apotekens lönekostnader genom att vissa löneandelar för farmacevtisk och teknisk personal utbetalas centralt av kollektiva medel. I genomsnitt erlägger kollektivet härigenom ungefär 55 procent av apotekens totala lönekostnader. För vissa apotek blir den löneandel som betalas centralt större och för andra mindre än det nämnda genomsnittet

beroende på personalens sammansättning. Sålunda betalar apoteken för närvarande för farmacevtisk personal endast omkring en tredjedel av lönerna, för teknisk personal omkring hälften och för städerskor med flera hela lönen. Enligt kommitténs förslag bör alla lönekostnader i princip belastas apoteken, varvid dock en utjämning av lönerna ifråga om dyrorter och åldersklasser m. m. i regel bör ske. Till dess verkningarna av det nya avgiftssystemet kan överblickas, har emellertid ett avsteg från den principiella linjen förordats. Detta innebär — som framgått av sid. 124 — att totala lönekostnaderna tills vidare icke skall belastas apoteken. Kollektivet skall tills vidare svara för 8 procent av respektive apoteks totala lönekostnad. Härigenom kommer apoteken, intill dess apoteksnämnden annorlunda beslutar, att belastas med 92 procent av sina lönekostnader. Det lönebelopp som sålunda i samband med det nya avgiftssystemets införande skall överföras på apoteken utgör skillnaden mellan den del av lönekostnaderna som apoteken nu betalar — genomsnittligt 45 procent — och 92 procent av apotekens totala lönekostnad. Om denna skillnad successivt förs över, bör det — liksom vid det tidigare nämnda alternativet med övergångsersättning — vara tillräckligt med en övergångsperiod om fyra år. Sålunda bör under första övergångsåret överföras en femtedel av skillnaden mellan 92 procent av respektive apoteks totala lönekostnad, utjämnad enligt särskilda regler, och den andel som apoteken I utgångsläget svarar för och som genomsnittligt för apoteken uppgår till 45 procent. Under andra övergångsåret skulle två femtedelar föras över o. s. v. Det femte året skulle apoteken sålunda belastas med 92 procent av lönekost-

138 naderna. Nedanstående exempel visar run* denna överföring av lönekostnaderna skulle ske.

Andra

na procentsats bör därefter under overgångsperioden successivt anpassas till den nämnda skalan om 25—15 procent.

År

Apotekets andel av lönerna, procent

»

45,0 54,4 63,8 73,2 82,6 92,0

Den gradvisa överföringen av kostnader från kollektivet till apoteket medför att apotekens fiktiva rörelsevinster successivt minskas och närmas de verkliga resultaten. Om underlaget för beräkning av apoteksinnehavarnas rörliga ersättning successivt minskas, måste under övergångstiden en motsvarande förändring ske beträffande storleken av procentsatserna för den rörliga ersättningen. Relationen mellan fast och rörlig ersättning bör däremot icke ändras i förhållande till vad kommittén föreslagit böra gälla i avgiftssystemets slutliga utformning. Vid ett övergångssystem enligt här diskuterade linjer skulle procentsatsen därför börja på en lägre nivå och successivt höjas för att under det femte året efter införandet av det nya avgiftssystemet variera från 25 procent för de minsta till 15 procent för de största apoteken. En skala om 30—20 procent för den rörliga ersättningen bör enligt kommitténs förslag därefter utgöra den slutliga riktpunkten. Vid den storlek som kommittén föreslagit i fråga om den fasta delen av apoteksinnehavarnas ersättningar skulle — vid en successiv överföring av lönekostnaderna upp till 92 procent — den rörliga delen i utgångsläget enligt beräkningar på 1956 års material genomsnittligt uppgå till ungefär 8 procent av den fiktiva rörelsevinsten. Den-

Vid total lönekostnad av 200 000 kr Betalas av kollektivet

Betalas av apoteket

110 000 91200 72 400 53 600 34 800 16 000

90 000 108 800 127 600 146 400 165 200 184 000

De minsta apotekens procentsatser för den rörliga ersättningen bör sålunda fram till femte året öka med sammanlagt 17 procentenheter och de största apotekens med 7 procentenheter för att nå u p p till skalan 25—15 procent. Procentsatsens genomsnittliga storlek samt de procentsatser som skulle gälla för de minsta respektive de största apoteken under övergångstiden framgår av följande sammanställning. Procentsatsens storlek År

0 1

2 3 4

5 Genomsnittligt

Högst

Lägst

7,97 9,01 10,37 12,21 14,73 18,50

8,0 9,6 11,5 14,4 18,5 25,0

8,0 8,6 9,6 11,0 12,6 15,0

Dessa liksom åtskilliga andra av de beräkningar som kommittén gjort angående avgiftssystemet grundar sig på uppgifter från samtliga apotek utom sådana som har distriktslaboratorium. Dessa senare h a r ej medtagits i analyserna, emedan kommittén i redovisningen för år 1956 ej kunnat skilja ut den del av resultat och kostnader som hänföres till distriktslaboratoriedelen. Numera är möjligheterna härför större genom att särskild resultatredovisning från och med år 1957 finns för dessa

139 laboratorier. De procentsatser som här angivits beträffande den rörliga ersättningen får därför ses som en principlösning. Innan systemet sättes i kraft bör ny omräkning på basis av ett senare års material göras, vilket i annat sammanhang förutsatts av kommittén, bland annat med hänsyn till att uppgifterna angående varukostnaderna måste betraktas som osäkra i 1956 års material, emedan inventeringar endast i m i n d r e utsträckning företagits. Om ingen rationaliseringseffekt inträder, kommer de apoteksinnehavare, som år 1956 hade svaga driftsresultat och därför enligt kommitténs förslag till avgiftssystem skulle få sänkta inkomster, att enligt övergångssystemet få en gradvis sänkning av inkomsterna. I regel skulle på motsvarande sätt en gradvis höjning ske för dem som hade goda resultat. Detta är emellertid ett teoretiskt betraktelsesätt i syfte att studera den renodlade effekten av övergångssystemet. I praktiken kommer rationaliseringar och på andra sätt ändrade förhållanden att påverka resultaten och därmed inkomsterna, varför de h ä r nämnda successiva anpassningarna av inkomsterna uppåt eller nedåt icke kommer att ha sin motsvarighet i verkligheten. Valet mellan alternativen. Valet mellan de två alternativen blir beroende av de värderingar som görs beträffande de första årens rationaliseringsvinster. Om det slutliga systemet genast införes och endast övergångsersättning under viss tid förekommer, får apoteksinnehavarna r e d a n från början i full utsträckning ersättning i form av högre inkomster för rationaliseringar, genomförda under de första åren. Om däremot övergångssystemet tillämpas, får de under det första året endast tillgodogöra sig en del av den andel i rationaliseringsvinsten som kommittén ansett vara skälig. I och för sig finns

därför motiv som talar för att det slutliga systemet omedelbart införes, varigenom fullt incitament till rationalisering kan föreligga redan under första året ocli innehavarna erhålla kompensation i avsedd utsträckning härför, medan garanti i form av övergångsersättning skapas för de apoteksinnehavare som skulle få sänkta inkomster. Å andra sidan skulle genom ett övergångssystem större garantier skapas för att det föreslagna avgiftssystemet kan genomföras smidigt. I valet mellan de två alternativen — övergångsersättning respektive övergångssystem — har kommittén varit tveksam. Genom övergångssystemet får vissa apoteksinnehavare mindre inkomster än de skulle ha fått om det slutliga avgiftssystemet omedelbart införts, varjämte rationaliseringseffekten och därmed åtföljande förväntade kostnadssänkningar ej genast skulle få full kraft och konsumenterna sålunda ej heller komma i omedelbart åtnjutande härav genom sänkta läkemedelspriser. Emellertid kan det från samhällets synpunkt vara lämpligare att eliminera risker för alltför tvära omkastningar i samband med införandet av ett nytt avgiftssystem, och kommittén har därför ansett sig böra förorda alternativet med övergångssystem. Det förutsattes såsom förut nämnts att erforderliga korrigeringar av driftsresultaten för strukturolikheter apoteken emellan skall utredas och fastställas före det nya systemets införande. Sannolikt kommer dock vissa ojämnheter att kvarstå. Under en övergångstid bör sådana olikheter som i större utsträckning beror på annat än den individuella skötseln av apoteken så långt möjligt utjämnas. Övergångssystemet får därför även anses motiverat av förekomsten av dylika, ej utjämnade olikheter. Denna utjämning bör ha slutförts, innan övergångstiden upphör.

K A P I T E L VI

Sjukhusens läkemedelsförsörjning

A. Bakgrunden förhållanden

till

nuvarande

Före år 1935 fanns inga uttryckliga bestämmelser om i vad mån sjukhusen själva fick bereda läkemedel. Frågan upptogs till behandling av apotekssakkunniga av år 1931. År 1935 utfärdade medicinalstyrelsen en cirkulärskrivelse till sjukvårdsinrättningarna, varvid man ställde sig restriktivt beträffande beredandet av läkemedel på sjukhus. Sommaren 1936 uppstod på ett sjukhus en allvarlig olycka, vilken medförde att flera patienter dog genom förgiftning efter användning av läkemedel. Det blev visserligen inte fullt utrett, varför olyckan uppstått, men händelsen medförde, att debatten om sjukhusens läkemedelsförsörjning aktualiserades. Kungl. Maj:t gav år 1937 medicinalstyrelsen i uppdrag att verkställa utredning och framlägga förslag till kungörelse i frågan. Det anförda utgör bakgrunden till Kungl. Maj:ts kungörelse av den 8 april 1938 angående läkemedelsförsörjningen på sjukvårdsinrättningarna, vari vissa ändringar företagits år 1940. B. Organisationen för läkemede Isförs örjn i ng

sjukhusens

1. Grundläggande bestämmelser

Kungl. Maj:ts kungörelse av år 1938 föreskriver, att för läkemedelsförsörjningen på sjukvårdsinrättningarna skall finnas en organisation enligt något av följande fyra alternativ:

a) sjukhusapotek jämte förråd på sjukhusets avdelningar, s. k. avdelningsförråd, vid de inrättningar där Kungl. Maj:t finner, att särskilt sjukhusapotek bör anordnas, b) centralförråd jämte avdelningsförråd vid inrättningar som är uppdelade på avdelningar men vid vilka sjukhusapotek ej anses erforderligt, c) sjukhusförråd vid sådana mindre sjukvårdsinrättningar som ej är uppdelade på avdelningar samt d) enbart avdelningsförråd efter särskilt tillstånd av medicinalstyrelsen. 2. Sjukhusapotek

Sjukhusapotek skall utgöra del av självständigt apotek i orten och i regel förestås av leg. apotekare. I tillämpliga delar gäller för sjukhusapotek samma bestämmelser som för andra apoteksinrättningar. Initiativ till inrättande av sjukhusapotek kan tas av sjukhuset, medicinalstyrelsen eller apoteksinnehavare som har sjukhusleveranser av den storleksordning att dess fullgörande bedömes bäst k u n n a ske genom sjukhusapotek. Endast de största sjukhusen har sjukhusapotek. Den 1 januari 1958 fanns 15 sjukhusapotek. Av dessa utgöres ett av det statliga militärapoteket som samtidigt är sjukhusapotek vid Karolinska sjukhuset. De övriga 14 sjukhusapoteken är filialer till något av de till apotekskollektivet anslutna apoteken, varvid

141 sjukhusen mot viss ersättning tillhandahåller lokaler m. m. Försäljning till allmänhet förekommer i p r i n c i p icke från sjukhusapoteken. Sjukhusapoteks personal utgöres av samma personalgrupper som på de allmänna apoteken. Såsom föreståndare för sjukhusapotek förordnar medicinalstyrelsen årsvis en leg. apotekare. Förordnandet sker efter förslag av innehavaren av det apotek, under vilket sjukhusapoteket lyder. Däremot h a r sjukhusen för närvarande ej tillfälle att medverka vid tillsättandet. På sjukhusapoteken får beredas samma läkemedel som på allmänt apotek, men vissa beredningar utföres i praktiken för sjukhusapotekets räkning på moderapoteket. Råvaror skall passera moderapoteket för identitetsprövning samt dessutom renhetsprov, för den händelse föreskrivet prov icke har utförts av AKL. Inköp av farmacevtiska specialiteter torde i regel gå till så, att sjukhusapotekets föreståndare beställer varorna direkt hos droghandel eller i vissa fall hos fabrikant, varefter leveranserna går direkt till sjukhusapoteket, medan fakturorna däremot betalas av moderapoteket. Sjukhusapotek distribuerar varorna till sjukhusets på avdelningarna befintliga förråd. Äganderätten till varorna övergår från apotek till sjukhus vid överföringen till avdelningsförråden. Varor som icke förbrukats på sjukhusavdelning kan returneras från avdelningsförråd till sjukhusapotek och hålles där — om de fortfarande är gångbara — avskilda från sjukhusapotekets eget lager för att vid senare rekvisition distribueras till andra avdelningar. 3. Centralförråd

I motsats till vad fallet är med sjukhusapotek ingår centralförråd i sjukhusets egen organisation. Det förestås av en

sjuksköterska med viss tilläggsutbildning. Denna utgöres av en kurs i apoteksgöromål, som anordnas av medicinalstyrelsen och omfattar en tid av ungefär en månad. De viktigaste ämnena i kursen är författningskunskap och galenisk farmaci. På centralförråd får endast ett mindre antal beredningar utföras. Förrådet står under överinseende av tillsynsläkare som minst en gång i månaden skall företa inspektion beträffande förvaring, signering och utlämnande av läkemedlen. Dessutom skall person med farmacevtisk examen minst en gång varje kvartal inspektera förrådet beträffande förvaring, beredning, signering och prövning av läkemedel. Vissa bestämmelser finns beträffande läkemedels förvaring på förråden. Läkemedlen indelas i grupper, vilka skall förvaras skilda från varandra. Därvid sker indelningen först i två huvudgrupper, varav den ena omfattar gifter. Vardera huvudgruppen indelas därutöver i tre undergrupper efter läkemedlens användningssätt. Samtliga läkemedel skall vara ordnade på överskådligt sätt och förvarade under lås. Utlämning av läkemedel från centralförråd får ske endast mot recept eller läkares skriftliga rekvisition. Äganderätten till varorna övergår från apotek till sjukhus i och med leveransen till centralförråd. Detalj distributionen till avdelningarna sker genom sjukhusets försorg. Returer från avdelningarna kan sammanföras med centralförrådets eget lager för eventuell distribution till andra avdelningar. Till några av de större centralförråden har farmacevtiskt utbildad person knutits utan att formellt ingå i organisationen. Sjukhusen h a r därvid anlitat vederbörande närmast som konsult för att tillsammans med någon läkare granska inkomna rekvisitioner och handlägga

142 frågor rörande läkemedelsvanorna. I samtliga fall utom ett torde konsulten vara leg. apotekare, som tjänstgör på centralförrådet ett antal timmar per vecka. I vissa fall har ersättning härför utgått från sjukhuset, medan i andra det levererande apoteket tillhandahållit konsulten som service. I ett fall förekommer det att centralförrådet förestås av en farmacie kandidat med deltidstjänstgöring. 4. Avdelnings- respektive sjukhusförråd

På avdelnings- och sjukhusförråd får endast vissa enkla beredningar utföras. Beträffande tillsyn över förråden samt förvaring av läkemedel gäller samma bestämmelser som för centralförråd. Från förråd får endast avdelningssköterska eller assistentsköterska utdela läkemedel till patienter.

C. Sjukhusleveransernas

omfattning

Vara som helt eller till övervägande del användes som läkemedel och ej utgör gift av första klassen är enligt apoteksvarustadgan att anse som apoteksvara och får säljas till förbrukare endast genom apotek. Läkemedel innehållande första klassens gift är däremot för närvarande formellt ej apoteksvara, men enligt giftstadgan får även dylikt läkemedel säljas till förbrukare endast över apotek. För infusionslösningar finns i särskild kungörelse visst undantag från apoteksvarustadgan, innebärande att fabrikant efter medicinalstyrelsens tillstånd kan få sälja dylika lösningar direkt till sjukvårdsinrättning utan förmedling av apotek. Vidare får några andra varugrupper som gränsar till apoteksvaruområdet och som tillhandahålles av apotek säljas till sjukhus även av andra. Detta gäller främst bakteriologiska preparat, sprit för sjukvårds-

ändamål samt sådana varor som på apotek kallas fria handelsvaror, d. v. s. sjukvårdsartiklar m. m. Nu gällande definition av begreppet läkemedel omfattar icke sådana preparat som är avsedda att påvisa sjukdom. Detta innebär att flertalet av de diagnostiska preparaten — som ej är gifter av första klassen —• för närvarande icke behöver distribueras till sjukhus över apotek. 1946 års läkemedelsutredning framlade i sitt andra betänkande (SOU 1955:44) förslag om ändrad definition av begreppet läkemedel, medförande bl. a. att de diagnostiska preparaten skulle bli apoteksvaror. Sjukhusen har sålunda möjlighet att köpa de berörda varugrupperna antingen från apotek eller från andra säljare. Kommittén har inte undersökt i hur hög grad sjukhusen köper varorna ifråga från andra än apotek. I många fall torde det förhållandet att sjukhusen är hänvisade att från apotek köpa den väsentliga delen av det som kan räknas till läkemedel och angränsande varor ha lett till att man mer eller mindre vanemässigt köpt även de varor som finns inom den fria sektorn från samma ställe. Det kan emellertid även tänkas att sjukhusen bedömt det såsom organisatoriskt eller prismässigt fördelaktigt att köpa de fria varorna tillsammans med de övriga. Apoteken h a r möjlighet att genom prissättningen på de fria varorna konkurrera med övrig handel. Apotekskollektivets totala leveranser till sjukhus uppgick år 1956 till 37,2 miljoner kronor, motsvarande 13,3 procent av kollektivets totala omsättning, sedan distriktslaboratoriernas försäljning till andra apotek frånräknats. De i ovan nämnda summa ingående 14 sjukhusapotekens omsättning uppgick till 10,3 miljoner kronor, d. v. s. 3,7 procent av kollektivets totala omsättning. Det minsta sjukhusapotekets omsättning un-

143 dersteg 300 tusen kronor. Fem hade en omsättning mellan 300 tusen och 500 tusen kronor, fyra hade mellan 500 tusen och en miljon kronor och fyra hade en omsättning mellan en och en och en halv miljon kronor. Sjukhusapotekens andel i moderapotekets totala omsättning, vari i förekommande fall ingår försäljning från distriktslaboratorium samt övriga sjukhusleveranser, understeg i två fall 20 procent, utgjorde i fem fall mellan 20 och 40 procent, i sex fall mellan 40 och 60 procent samt översteg i ett fall 60 procent. De sjukhusleveranser, som ej skett via sjukhusapotek, uppgick år 1956 till 26,9 miljoner kronor, d. v. s. 9,6 procent av kollektivets omsättning och fördelade sig på 826 sjukvårdsinrättningar. De största leveranserna under år 1956 till en och samma inrättning uppgick till belopp som var nästan dubbelt så stora som det minsta sjukhusapotekets omsättning, medan de minsta leveranserna understeg 1 000 kronor. Fördelningen av leveranserna på olika stora köpare framgår av tabell 56. Uppdelningen i storleksklasser har gjorts efter rabattgränserna. Sjukhusleveransernas andel i respektive apoteks totala omsättning — apotek med sjukhusapotek eller distriktslaboratorium har ej medtagits — understeg hos 167 apotek 10 procent, utgjorde hos Tabell 56. Sjukhusleveranser

år 1956

Sjukhusleveransernas storlek, 1000-tal kr

Antal sjukvårdsinrättningar

Total försäljning (nettopris) 1000-tal kr

<3 3 — 60 60—120 120—240 >240

244 456 63 41 22

279 7 007 5 331 7 094 7 205

26 916

Summa

65 apotek mellan 10 och 20 procent, hos 27 mellan 20 och 30 procent och översteg i 14 fall 30 procent. Den högsta andelen var 53,5 procent.

D. Prissättningen

vid

sjukhusleveranser

Vid apotekens försäljning till sjukhus tillämpas särskild prissättning, vilket generellt innebär att priserna till sjukhus är lägre än priserna till allmänheten för samma vara. Tekniskt är detta ordnat antingen genom lägre pålägg på apotekens inköpspris eller genom särskild rabatt på priset till allmänheten. Prissättningen är något olika vid lever a n s över sjukhusapotek å ena sidan och övriga sjukhusleveranser å den andra. I det följande återges utdrag ur de centrala avtal som upprättats mellan apotekarsocieteten och sjukhusen angående prissättningen vid leverans till sjukhus. Leverans över sjukhusapotek »Prissättningen sker enligt följande der:

grun-

1. Fria handelsvaror I den m å n köparen inköper dessa varor från säljaren u t a n tillämpning av anbudsförfarande skall följande prissättning g ä l l a : a) Fria handelsvaror i lös vikt I första h a n d tillämpas priserna i en av köparens och säljarens organisationer godtagen prisförteckning — nettoprislista — i vilken p r i s e r n a skola vara beräknade såsom apotekets inköpspris (dagspris + frakt) med 20 % tillägg. Nettoprislistan skall revideras m i n s t en gång årligen. Vid expedition av a n n a n mängd än sådan för vilken pris finnes angivet i listan, beräknas priset i direkt proportion till listans pris. Vid varje expedition tillkommer ett expeditionstillägg av 15 öre. För vara, som icke ä r upptagen i nettoprislistan, t i l l ä m p a s i h ä r avsedda fall apotekens h a n d e l s v a r u t a x a (expeditionstillägg av 15 öre u t t a g e s ) . För vara, som icke ä r upptagen i nettoprislistan eller i handelsvarutaxan, skall

144 utförsäljningspriset utgöra säljarens inköpspris (dagspris + frakt) med 20 % tilllägg. Expeditionstillägg av 15 öre uttages. b) Fria handelsvaror, konsumentförpackade Handelsvarutaxans eller av tillverkare (grossist) angivet riktpris debiteras med 7 % rabatt. c) Vissa röntgenkontrastmedel Röntgenkontrastmedel, som icke utgöra apoteksvaror, levereras till apotekets inköpspris (dagspris + frakt) med 15 % tilllägg. 2. Eter av alla slag Priset skall utgöras av säljarens inköpspris (dagspris + frakt) med 1 5 % tillägg. 3. Standardförpackningar Standardförpackningar taxeras enligt m e dicinaltaxan; bruksfärdig del av multipelförpackning debiteras till proportionellt pris med tillägg av expeditionsavgift. Vid större förbrukning av viss specialitet av vilken enskild avdelning icke lämpligen kan inköpa i h a n d e l n förekommande sjuk-

husförpackning, t i l l h a n d a h å l l e r säljaren del av sådan förpackning, varvid expedierad del debiteras å löpande m å n a d s räkning. Priset beräknas i proportion till priset för hel förpackning, med tillägg av fastställda dispenserings- och expeditionsavgifter. Dispenseringsavgift utgår dock ej om expeditionen avser bruksfärdig del av den stora förpackningen. Vid utgången av sjätte månaden näst efter förpackningens b r y t a n d e debiteras eventuellt återstående delförpackningar till enahanda pris. Dylik debitering sker å särskild faktura. Förteckning å b r u t n a specialiteter, även upptagande förpackningsstorlekar, återfinnes som bil. 2 vid detta k o n t r a k t och skall revideras minst en gång årligen. 4. Övriga varor Övriga varor taxeras enligt medicinaltaxan.»

På summan av den totala årsförsäljningen — varvid dock sådana fria handelsvaror som sålts enligt anbudsförfarande ej inräknas — utgår särskild rabatt enligt följande:

på de första 120 000 kronorna av årssumman utgår 1 % r a b a t t » nästa 120 000 » » » » 2 % » » » 240 000 » » » » 3 % » » » 480 000 » » » » 5 % » » återstoden » » » 7 % »

Av sjukhusen lämnade naturaförmåner i form av tillhandahållna lokaler, värme, vatten m. m. ersattes huvudsakligen med kostnadsbidrag, men därjämte torde även rabattförmånerna delvis inrymma ersättning härför. Övriga sjukhusleveranser »Prissättningen sker enligt följande der:

grun-

1. Fria handelsvaror I den mån köparen inköper dessa varor från säljaren u t a n tillämpning av anbudsförfarande skall följande prissättning g ä l l a : a) Fria handelsvaror i lös vikt I första hand tillämpas priserna i en av köparens och säljarens organisationer godtagen prisförteckning — nettoprislista — i vilken priserna skola vara beräknade såsom apotekets inköpspris (dagspris + frakt) med 20 % tillägg. Nettoprislistan skall r e videras minst en gång årligen. Vid expedi-

tion av a n n a n mängd än sådan, för vilken pris finnes angivet i listan, beräknas priset i direkt proportion till listans pris. Vid varje expedition t i l l k o m m e r ett expeditionstillägg av 15 öre. För vara, som icke är upptagen i nettoprislistan, t i l l ä m p a s i h ä r avsedda fall apotekens h a n d e l s v a r u t a x a (expeditionstillägg av 15 öre u t t a g e s ) . För vara, som icke ä r upptagen i nettoprislistan eller i h a n d e l s v a r u t a x a n , skall utförsäljningspriset utgöra säljarens inköpspris (dagspris + frakt) med 20 % tilllägg. Expeditionstillägg av 15 öre uttages. b) Fria handelsvaror, konsumentförpackade Handelsvarutaxans eller av tillverkare (grossist) angivet riktpris debiteras med 7 % rabatt. c) Vissa röntgenkontrastmedel Röntgenkontrastmedel, som icke utgöra apoteksvaror, levereras till apotekets inköpspris (dagspris + frakt) med 1 5 % tilllägg.

145 2. Eter av alla slag Priset skall utgöras av säljarens inköpspris ( d a g s p r i s + f r a k t ) med 1 5 % tillägg.

i receptur: då signatur skall åsättas varje delförpackning Fn = F . n - ( n - 1 ) .0,30 + 0,50 kronor i övriga fall Fn = F-n( n - 1 ) -0,60 + 0,50 kronor

3. Standardförpackningar Standardförpackningar taxeras enligt medicinaltaxan. Ingå i en och samma expedition m e r a ä n en förpackning av s a m m a slag, skall dock beträffande förpackning med ett styckepris av minst 2 kronor följ a n d e prissättning (klumptaxering) tillämpas. (Fn = priset för n förpackningar, F = förpackningens ordinarie styckepris) :

4. Övriga varor Övriga varor taxeras enligt medicinaltaxan.»

Särskild rabatt på den totala årsförsäljningen — varvid dock sådana fria handelsvaror som sålts enligt anbudsförfarande ej inräknas — utgår enligt följande:

i handköp :Fn = F . n — (n — 1) • 0,60 kronor

på de första

3 000 kronorna av årssumman utgår icke rabatt

» nästa 57 000 kronor i »> 60 000 » i » 120 000 »> » återstoden

E. Fördelning av mellan olika apotek

sjukhusleveranserna

Apotekarsocietetens kretsstyrelser fastställer i allmänhet vilket apotek inom kretsens område som får utföra leveranserna till ett visst sjukhus. Beslut härom har träffats av apotekarsocietetens fullmäktige och beslutet ingår i en serie, som kallas bindande beslut, vilka apoteksinnehavarna måste följa. Beslutet lyder i det avsnitt som här avses på följande sätt: »Det tillkommer vederbörande krets att b e s t ä m m a från vilket eller vilka apotek inom kretsen anbud enligt gällande leveransavtal få avgivas.»

Av ordet anbud i kontraktsformulären får man intrycket, att flera apotek skulle kunna vara med och konkurrera om leveranserna. Detta är icke fallet, utan begreppet torde ha levt kvar från äldre förhållanden, då anbud gavs och apoteken i vissa fall alternerade med sj ukhusle veranser na. Några fasta normer beträffande fördelningen av sjukhusleveranser mellan apoteken finns ej. Dock synes principiellt en innehavare under sin privilegietid ha fått behålla leveranserna till 1 0 — 804060

» » » »

» » » »

» 1 % » 2 % •» 3 % » 4 %

» » i »

ett visst sjukhus, under förutsättning att de fullgjorts utan anmärkning. F. Sjukhusleveransernas apotekens ekonomi

betydelse för

Kommittén har för sina bedömningar beträffande avgiftssystemet företagit vissa beräkningar angående sjukhusleveransernas lönsamhet. Undersökningen ifråga som redovisas på sid. 98 ff. visade, att apotekens driftsresultat ställt i relation till vederbörande apoteks hela omsättning år 1956 ej var märkbart beroende av huruvida stor, liten eller ingen andel sjukhusleveranser förelåg. Denna undersökning tyder på att sjukhusleveranserna år 1956 gav ett bidrag till apotekens samkostnader som i förhållande till försäljningens storlek var lika med det bidrag som kom från den övriga delen av försäljningen. Det är helt naturligt att dessa beräkningar endast gäller genomsnittligt, varför det i de enskilda fallen får antagas ha förelegat en annan grad av täckning, där bidraget varit antingen större eller mindre än den allmänna delens försäljning, allt räknat i relation till totala omsättningen. Kommittén har dessutom företagit en

C8 3 to

t* CO

S c cö

c«

tJ ^ 3

0)

as

- H

j_>

to

4* £

o 3 D,Ä < 4*

s-s

ca « c>-

£5

S^ —i

to

,2

«

SH

Ä B

-3

3 i i. c t; o g c

« o rt o

S3 £

§s

4*! a>

t.

3 G -ö « 1 —i »- " 3 OJ «

O ^

ca

+•>

to "O 3 — 43 w

o

3^

c

CS

E

>

:C0

S o

cN

o

O

Ä

M 15

i T—i

CO

|

rl

i-H

CÄ in in o

CN i> CN >* co en co I oo i c N i n r ^ i n c o i > t ^ c o o o o o c > f ' •«* ' T-l

CO

<M

CO OS

00 l>

TH

1-1

| OS 1 |oo I

CO CO

|<N

OS

1-1 TH

rt<comi>cc>incoinooasin cicoTfintot>ooc»oc]Tf

1 Ico I oo

as

!>

Ti

<£ -3 J2 S 4d • 5 ^ 4d K O 3 > £ g ^

<U .2,

S-2

3 g ftö

O

e °

«

PHH_>

inosm"*mcotMrt<cNcoi> oscocoosTioi>osrfosos i-iCNiii-iCNtNCNCNCNICNCNl

i ri | ICN I TI

i-H CO M

Osinc£>TiTFcOcOooocot> coi>i-ii>i>mcoTt<cooor}< •*intOM»c»Hocninf-

ICN I 1 oo 1 os

O

rlrtrtrtrl

co o

Ti

i i

i

o I>

.

| - r i r ^ | T f < 3 s o r ^ | '

0^:0

to G c a) S * J I - -*H +-> <« . :C8

rf CM

r f t N i n i n o t O H M H i n i

>

3 *> .5

'

ti

S3 44 ^ t, a « Q -

i TI I ' co '

3 <u

«3 oo

i n io » N to CQ o to N i n q T? H co m* T? rt • * n " co oo f i

O

id

S «° « >

oo o o Ti

'

r i co T I i n 1-H T i c o

i

i

i

|

'

CO rf

1 |coi>|cococoos| 1 1 co os | oo r f os m 1

i

|

i

i

i

rf 1-H

0) +J

o Q,

> :0 O "^

u v

PH

CS

£

o

e

v

a

I C N 0 0 I O S C 0 C O C N I

1 1'"fl rf m

1 INrfrfCl c^ oo os o

|

|

|

|

|

rf OS

7-1

>

1 C

T5 OS

.

>

H-> •H» (O

4* o +-> o

|t> o n

acscopKOi-OHtNinTHH

1-H 1-H T i

3s

3 H r l r l r l

C O C O i - H C O O C O C O T t < l > 0 0 <H

rt « C3 »—i

as 3 43

Q

to

CS 4 3

(O

m

I

a,

ti

3 Jq

cococNimooinaic3ii>cii-iT-i ininmrfcDCNcoTfcjoocNco CMCOrfintOt^oocjsOCNTfco

rtNOCSHtONKrllOOO comcNicNr}<ineO(Mosi-Ht>

00 . •7* to

0)

O)

Os (M

4-»

U

1)

O

^Tic^cNcNcacNiaiccicNiiniN I C N

r H 1-1

O, a

>

4«i

in

et)

O Ii :0 OJ tO O

CO

Q -

•*->

c

.

5 'c

"3

3 <B "to o c On ( - CS - Ö to

31/5 ^ .5 cg C ^ 3 (-. —< + J J2 • 'CB

°ca a

>

i i M

il

H

' co

id

o en

3 O

I

O

G c « Q.5

B &

r> co co oo •* ro r^ i> oo i> CÄ O i n i n in r f co co CN CT I O oT co i>

> .

i 2»

Q

c O

o,

<

'

v

o^4^ o

to

3 43 M 3 Vi

kl

*->

tö Ä . 3 O

£

G 44

ö o ^

. > <i 44

1 ^ffl

I t^fflweo

1 |

'

'

'

'

1 CNCO

l > i - H 00 r f

co m

co m m r f

1 T J A

1 H H O X S

| r f | > | r f i - i r f C > J | I > CO r f o s CO 00

1 I ton I | cooi

i oiTf m i I tomcnin

1-H 1-H

1-H t > CM 0 0

H r l

1-H 1-H CM 1-H

1 1-H 1-H

1 <M 0 0 T i CM

I

1 1 I

CO

o m 1

I

|

I

I

I

rf

o

j I

i i 1 I

i I

i I

00 Os

m

to - S

o 1-H

O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O C0rfincoi>0005OCNrfc000OCM

to

§4*

3 g a? 3

a,

<

v

to •;

<U

»JO

Ui i i i i ii i l i i i

O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O O CNCOrfmcOr^-OOOSOCMrfCOoOO

147 annan undersökning, som närmast får kostnaden är osäker. Vidare är det stor ses som ett komplement till den nyss spridning i siffermaterialet och antalet refererade och avser att ge en uppfatt- apotek i vissa grupper litet, varför förning, huruvida sjukhusleveranserna läm- siktighet måste iakttagas vid bedömningnar något överskott över sina särkost- en, men i huvudsak tyder materialet på nader. I undersökningen ingår icke apo- att sjukhusleveranserna givit bidrag uttek som har distriktslaboratorium. Av över sina särkostnader. Undersökningövriga apotek har tre grupper medtagits. ens resultat får närmast ses som en beDen första gruppen är apotek med sjuk- kräftelse på det som erhölls vid den i husapotek. Nästa grupp är apotek som avsnittet om avgiftssystemet refererade har sjukhusleveranser som kan anses undersökningen. vara så pass stora att de bör ha någon väsentlig betydelse i fråga om apoteG. Sjukhusapotekens ställning kens ekonomi. Såsom en gräns härför har tagits 100 tusen kronor, varför de I ett flertal andra länder har sjukhusapotek som år 1956 hade sjukhusleve- apoteksväsendet utvecklat sig så, att ranser överstigande detta belopp finns sjukhusen kunnat inrätta egna sjukhusmed i en särskild grupp. Däremot finns apotek. Detta gäller bl. a. Belgien, Danicke de apotek som hade sjukhusleve- mark, Finland, Frankrike, Italien, Norranser understigande 100 tusen kronor ge, Schweiz, Storbritannien, USA och med i undersökningen. Den tredje grupÖsterrike. pen utgöres av de apotek som saknade Vad speciellt de övriga nordiska länsjukhusleveranser. derna beträffar kan följande anföras. I tabell 57 redovisas de tre grupperI Finland föreligger sedan år 1949 genena apotek uppdelade med hänsyn till rell rätt för sjukhus att köpa apoteksstorleken av den försäljning som icke varor direkt från fabrik och droghanutgöres av sjukhusleveranser. Av sam- del. År 1957 fanns där 26 sjukhusapotek, manställningen framgår att apoteken vilka i regel drevs av sjukhusen ifråga. med sjukhusapotek har så gott som ge- I Danmark har sedan länge möjlighet nomgående avsevärt högre överskott i funnits för sjukhusen att inrätta egna procent av övrig försäljning än vad sjukhusapotek, och samtliga nu befintliga apoteken utan sjukhusleveranser har i sjukhusapotek ägs av sjukhusen. I Norge motsvarande storleksklasser. En jämfö- finns sedan år 1950 motsvarande möjrelse mellan apotek med sjukhusleve- lighet, vilket har utnyttjats i de två fall, ranser överstigande 100 tusen kronor där sjukhusapotek förekommer. Den år och apotek utan sjukhusleveranser visar 1954 tillsatta, ännu arbetande norska att i nio storleksklasser har apoteken apoteksutredningen har i början av år med sjukhusleveranser större överskott 1958 framlagt ett delbetänkande, vari än apoteken utan sjukhusleveranser, bland annat föreslagits, att sjukhusapomedan det omvända förhållandet gäller tek kan vara antingen självständiga eller i två fall. I tre fall kan någon jämförel- också filialapotek och att därvid de se ej göras, eftersom apotek ej förekom- självständiga sjukhusapoteken skall vara mer i samma klass hos de båda grup- »offentlige», varmed avses att de skall perna. drivas av staten eller kommunal samI enskilda fall kan resultaten påver- fällighet, vilket i regel torde medföra, kas av att inventering i allmänhet ej att de kommer att inrättas av sjukhusen, förekommit, varför uppgifterna om varu- medan ifrågavarande filialapotek även

148 kan tillhöra vanligt apotek. Utredningens majoritet anför: »Når det gjelder sykehusapotek, mener flertallet at selvstendige sykehusapotek i alle tilfelle b0r vaere offentlige. Når et sykehus er så stort at det er berettiget med et eget apotek, vil i alminnelighet sykehuset vaere et offentlig sykehus, og det er da rimelig at det blir sykehuseieren som får adgang til å opprette apoteket. Det kan tenkes mindre sykehus som av praktiske hensyn 0nsker å ha apotek i huset uten at det er grunn til å opprette et selvstendig apotek. I slike tilfelle b0r sykehusapoteket opprettes som filial av et annet apotek, offentlig eller privat. Det kan vanskelig fastsettes bestemmelser om at det skal vaere filial av et offentlig apotek, for det kan vel tenkes at det ikke finnes noe offentlig apotek som ligger slik til at det er praktisk at dette blir moderapotek for nevnte sykehusapotek.» Förslag om ändrat huvudmannaskap för sjukhusapoteken har vid olika tillfällen diskuterats. Frågan aktualiserades främst genom medicinalstyrelsens yttrande den 1 mars 1951, vari styrelsen avstyrkte ett förslag om direktförsäljning från fabrikant till sjukhus av infusionslösningar, men framkastade tanken på att sjukhusen skulle kunna inrätta egna sjukhusapotek. Som avslutning på sitt yttrande anförde medicinalstyrelsen följande: »Även om styrelsen bestämt måste hävda, att inom det område, som sjukvård och läkemedelshantering representera, ekonomiska vinster icke må göras på säkerhetens bekostnad, är styrelsen självfallet intresserad av varje annan strävan att nedbringa kostnaderna för den av samhället tillhandahållna sjukvården. Styrelsen är sålunda beredd att i positiv anda pröva varje förslag i detta ämne. I samband härmed anser sig styrelsen icke böra underlåta att påvisa den möjlighet till förbilligande av sjukvårdsinrättningarnas läkemedelskostnader, som sannolikt skulle kunna uppkomma genom en förändring av huvudmannaskapet för de till vissa sjukhus anknutna sjukhusapoteken. Dylikt apotek utgör nu administrativt och ekonomiskt del av självständigt apotek i den ort, där vederbörande sjukvårdsinrättning är belägen, även om sjuk-

vårdsinrättningen tillhandahåller lokaler därför och vissa andra förmåner. Intet synes i organisatoriskt avseende tala emot vidtagande av en sådan förändring, att sjukhusapoteket helt införlivades med sjukvårdsinrättningen. Personal och varukostuader m. m. för sjukhusapoteket finge då belasta sjukvårdsinrättningen, men möjligheterna till direkta köp från bl. a. läkemedelsindustrin vore därmed också öppna. En dylik förändring skulle emellertid medföra, att beträffande inköpta farmacevtiska specialiteter kontrollen och säkerheten bleve desamma i jämförelse med vad som nu gäller i dessa hänseenden för sådana specialiteter, medan de ekonomiska vinsterna skulle utsträckas till att gälla icke endast infusionslösningar utan även övriga läkemedel. Detta blir i än högre grad fallet när sjukhusapoteksorganisationen vuxit i den omfattning, som motsvarar sjukhusens läkemedelsbehov. Styrelsen anser det dock nödvändigt, att en eventuell förändring av sjukhusapotekens ställning föregås av utredning av bland annat de ekonomiska konsekvenserna härav.» Medicinalstyrelsen har senare i samma ärende vidhållit och understrukit dessa synpunkter våren 1952 i ett förnyat yttrande i samma angelägenhet. 1946 års läkemedelsutredning hade sökt en lösning av landets läkemedelsförsörjning genom förstatligande avapoteken. I den tänkta organisationen föreslogs statliga sjukhusapotek. Medicinalstyrelsen fann i sitt remissvar anledning att ytterligare utveckla sitt tidigare förslag: »Medicinalstyrelsens syn på sjukhusapoteken. LU har med sin inställning icke haft anledning att närmare ingå på frågan om sjukhusapotekens ställning, som under senare tid blivit särskilt aktuell. Dessa apoteks dubbelställning av dels avläggare avenskilt apotek och dels sjukhusinstitutioner med uppgift att å ena sidan samarbeta med sitt moderapotek och å den andra tillhandagå sjukhuset med läkemedel och farmacevtisk sakkunskap har i särskilt sammanhang upptagits till belysning. Medicinalstyrelsen har därvid föreslagit till övervägande en sådan ändring, att sjukhusapoteken skulle ingå i sjukhusens förvaltning. — — — — — —

149 Den långt gående standardisering av läkemedelsurvalet, som är möjlig att tillämpa vid ett sjukhus — vida större än den, som kan vara möjlig inom den s. k. öppna vården — talar bestämt till förmån för en sådan förändring. Lärdomarna från sjukhusarbetet bli, såsom bland andra medlemmen av styrelsens vetenskapliga råd, processor Th. Stenström, i sitt i bilaga 8 vid irbetsgruppens V PM ingående yttrande uttalat, normgivande för läkarens sätt att handla även under hans senare verksamhet ute i samhällsarbetet. Medicinalstyrelsen ser här en väg för en naturlig och betryggande utveckling av läkemedelsstandardiseringen. Den odelade anknytningen till sjukhuset av sjukhusapotekaren skulle innebära en utökning av sjukhusets expertis och ge vidgade samrådsmöjligheter för de här verksamma läkarna beträffande läkemedelsval, prisfrågor m. m.»

rationell terapi och utgör en väg för en naturlig och betryggande utveckling av läkemedelsstandardiseringen. Läkaresällskapet anser i motsats till utredningen att sjukhusapotekens huvudmannaskap bör överföras till landsting respektive städer, som icke deltaga i landsting. Härigenom öppnas en möjlighet för direktförsäljning från producenten till konsumenten — sjukhuset — vilket på ett radikalt sätt skulle lösa åtskilliga svårbemästrade organisatoriska problem. Anordningen skulle dessutom innebära en — i vissa fall mycket betydande — besparing av läkemedelskostnaderna för den slutna vården.»

Medicinalstyrelsen har således tre gånger i olika sammanhang framfört förslag om sjukhusapotek i sjukhusens egen regi. Svenska läkarsällskapet yttrade i sin remiss på 1946 års läkemedelsutrednings betänkande bl. a. följande:

»Delegationen vill därför påyrka, att sjukvårdens huvudmän medgivas rätt att genom självständiga sjukhusapotek i egen regi handhava läkemedelsförsörjningen vid sina sjukvårdsinrättningar på sätt sker i andra länder. Denna fråga har varit aktuell hos vissa sjukvårdshuvudmän sedan lång tid tillbaka och bör enligt sjukvårdsdelegationens uppfattning snarast bli föremål för ställningstagande från statsmakternas sida, oavsett vilket system för apoteksrörelsen som framdeles skall genomföras. De skäl som av läkemedelsutredningen framhållits mot fristående sjukhusapotek kunna av sjukvårdsdelegationen icke godtagas. Delegationen kan icke inse, att anordnande av kommunala sjukhusapotek skulle behöva åstadkomma sådan splittring av läkemedelsförsörjningens organisation att eventuella ekonomiska fördelar av ett centralt apoteksföretag därigenom äventyrades. Ej helle* torde upphandlingen av läkemedel för sjukhusens behov behöva innebära några svårigheter, då denna kan ordnas genom gemensam inköpscentral, därest så skulle erfordras med hänsyn till kvantitetsbestämmelser o. dyl. Läkemedelsutredningens farhågor för att den affärsmässigt betingade läkemedelsreklamen skulle få möjlighet att rikta sig direkt till sjukvårdsinrättningarna, vilket ur det allmännas synpunkt kunde få icke önskvärda konsekvenser, torde vara överdrivna. Erforderliga åtgärder häremot synes kunna vidtagas i samma ordning som inom ett statligt apoteksmonopol.»

»Sjukhusapoteken. Dessa intaga en nyckelställning inom läkemedelsområdet, även om deras direkta ekonomiska betydelse räknad i förhållande till apotekskollektivets totalomsättning är liten. De kvalificerade farmacevtiska uppgifterna förskjutas alltmera till vissa centrala organ. Även den slutna sjukvårdens läkemedelsfrågor kräva specialisering och centralisering. Härigenom få sjukhusapoteken en betydelsefull ställning. Uppgifterna ställa höga krav på sjukhusapotekarens kompetens. Han blir bland annat härigenom och genom sin dagliga kontakt med sjukhusens läkare en värdefull tillgång för sjukvårdsinrättningen och kan på ett betydelsefullt sätt bidraga till att rationella linjer inom farmakoterapi kunna göra sig gällande. Detta gäller icke minst med hänsyn till att den inställning de unga läkarna förvärva under sina utbildningsår på sjukhusen, innan de komma ut i självständig verksamhet, blir normgivande för deras handlingssätt, när de sedermera övergått i den öppna vården. En utbyggnad av sjukhusapoteksorganisationen i lämpliga former innebär således ett betydelsefullt medel att främja

Svenska stadsförbundets styrelse uttalade i sitt remissyttrande över 1946 års läkemedelsutrednings första betänkande bl. a. följande:

150 Svenska landstingsförbundets styrelse accepterade läkemedelsutredningens förslag om förstatligande av apoteken, men en reservation anfördes, i vilken bl. a. anfördes: »Slutligen bör önskemålet om tillskapande av särskilda i sjukhusens egen regi drivna sjukhusapotek tillgodoses.» Hittills anförda yttranden har samtliga stött tanken på sjukhusapotek i sjukhusens regi. Apotekarsocieteten och Sveriges apotekarförbund anförde i remissyttrandet över läkemedelsutredningens första betänkande bl. a. följande: »Beträffande en apotekstyp, nämligen sjukhusapoteken, äro vi emellertid redan nu av den uppfattningen att de böra få en annan form. Det nuvarande samröret i ekonomiskt avseende mellan sjukhusens huvudmän och apoteken bör avvecklas. Sjukhusapoteken böra vara självständiga apotek eller i ekonomiskt hänseende från sjukhusen helt fristående filialapotek. Naturligtvis bör sjukhusapotek, som alltid måste vara beläget i omedelbar anslutning till sjukhuset, kunna utnyttja lokaler, ångcentral m. m. som tillhöra sjukhuset, men dessa nyttigheter böra av apoteket ersättas enligt gängse marknadspriser och icke som nu med diverse rabatter. Vi anse även att apotek, avsedda att betjäna större sjukhus i samma utsträckning som nuvarande sjukhusapotek, böra kunna försälja läkemedel till poliklinikpatienter och, där så befinnes lämpligt, även till allmänheten. Apoteksorganisationerna hava föreslagit inrättande av ett apotek av sådan typ i Nacka. Det måste emellertid betonas, att det föreligger så avsevärda olikheter i fråga om lagerhållning och personalbehov vid rena sjukhusapotek och vid apotek med försäljning till allmänheten, att fråga om ändring av sjukhusapoteks karaktär måste avgöras från fall till fall.» Föreningen Sveriges Droghandlare anförde i sitt remissvar över 1946 års läkemedelsutrednings betänkande följande: »För den händelse sjukhusapotek inrättas vid ett större antal sjukhus, böra de bli

självständiga enheter och måste bära sin andel av apoteksväsendets samlade kostnader.» Stadsförbundets styrelse har i skrivelse till läkemedelskommittén den 25 maj 1957 anfört bl. a.: »Frågan om sjukhusapotekens ställning i allmänhet och huvudmannaskap i synnerhet har under senare år varit föremål för överväganden i olika sammanhang. För sjukvårdsdelegationens del har frågan fått förnyad aktualitet till följd av de förhandlingar, vilka fördes i slutet av år 1954 och i början av år 1955 mellan delegationen och Svenska landstingsförbundet, å ena, samt apotekarsocieteten, å andra sidan, angående normalkontrakt för apotekens leveranser av läkemedel m. m. till sjukvårdsinrättningar m. fl., vilka förhandlingar resulterade i att mellan parterna träffades överenskommelse om bl. a. normalkoutrakt för leverans av läkemedel m. m. genom sjukhusapotek. Sjukvårdsdelegationen vidhåller bestämt den uppfattning, för vilken delegationen givit uttryck i sitt ovannämnda yttrande över 1946 års läkemedelsutrednings betänkande samt instämmer i allt väsentligt vad medicinalstyrelsen anfört i fråga om huvudmannaskapet beträffande sjukhusapoteken. Härtill må följande synpunkter fogas. Det synes delegationen ofrånkomligt, att huvudmännen skola äga rätt att ordna läkemedelsförsörjningen vid sjukhusen på det ur organisatoriska och ekonomiska synpunkter lämpligaste sättet. Genom den snabba utvecklingsprocess, som för närvarande försiggår inom hela sjukhusväsendet, är behovet av sådan frihet trängande. Huvudmannen nödgas i dag genomföra ett byggnadsprogram för ett sjukhus utan möjlighet att på ett helt tillfredsställande sätt lösa apoteksfrågan med hänsyn till rådande organisation. Det nuvarande systemet utgör sålunda ett hinder mot att ett sjukhus på ett ur dess speciella synpunkter lämpligt sätt vidgar sjukhusapotekets arbetsprogram. Nya växande arbetsuppgifter, som bäst skulle kunna omhänderhavas av sjukhusets eget apotek, fordrar nu ofta en dubbelorganisation för inköp, lagring och distribution. För sjukhuset är det av särskild vikt att apotekaren vid apoteken kan beredas möjlighet att medverka för uppgifter inom sjukvården utan att komma i konflikt

151 med säljarens (apotekskollektivets) intressen. Sjukhusapotekarens ställning inom sjukvården har på ett framsynt sätt belysts av docenten G. Lindgren i Nordisk Medicin. Mot en utbrytning av sjukhusapoteken ur apotekskollektivet anföres bl. a. det skälet, att en dylik förändring skulle medföra en förhöjning av allmänhetens kostnader för läkemedel. Det torde vara riktigt att sjukhushuvudmännens inköp av läkemedel utgör en icke oväsentlig del av hela apotekskollektivets försäljning och följaktligen påverkar prissättningen. Sjukvårdsdelegationen hävdar emellertid bestämt den uppfattningen, att sjukhushuvudmännen saknar anledning och i varje fall att i denna form subventionera allmänhetens läkemedelsinköp.» I samband med remissyttrandena över 1946 års läkemedelsutrednings första betänkande förekom ett par uttalanden även i frågan, huruvida sjukhusapoteken borde vara öppna för försäljning till allmänheten. Sålunda anförde en arbetsgrupp inom medicinalstyrelsen i en VPM, som fanns fogad till styrelsens yttrande: »En specialfråga i sammanhanget blir, huruvida de vid sjukhuset vårdade s. k. poliklinikpatienterna skola äga att utnyttja sjukhusapoteket för uttag av sina läkemedel samt om sjukhusapoteket bör vara tillgängligt även för allmänheten utanför sjukhuset. Några principiella hinder torde icke böra uppställas för ett sådant utnyttjande av sjukhusapoteken. Huruvida i de särskilda fallen tillräckliga lokalresurser finnas tillgängliga för att vidtaga en sådan anordning eller om det eljest kan visa sig lämpligt, låter sig nu icke bedöma. Frågan om en förändrad ställning för sjukhusapoteken har icke berörts av LU. Då däri dock inrymmas möjligheter till såväl att direkt förbilliga läkemedlen som öka standardiseringen därav, synes frågan bort ha ägt intresse för LU.» Svenska stadsförbundets styrelse anförde: »Läkemedelsutredningen har vidare föreslagit en utvidgning av sjukhusapotekens verksamhet i så måtto, att läkemedelsförsäljning till poliklinikpatienter och utskrivna sjuka blir möjlig. Sjukvårdsdelegationen vill i anslutning härtill framhålla,

att planer på sådan öppen försäljning vid sjukhusapotek redan föreligga men att nuvarande bestämmelser synas lägga hinder i vägen härför vid de sjukhus, där lokalernas belägenhet och utrymme skulle kunna göra detta möjligt. Emellertid är denna fråga i realiteten icke särskilt betydelsefull, enär för närvarande endast 13 sjukhusapotek finnas i hela landet och läkemedelsutredningen icke föreslår en större ökning än till 14. Dessa apotek ligga för övrigt med få undantag inom städerna, där de polikliniksökande ändock har relativt god tillgång till närbelägna apotek. Förslaget i denna del tillstyrkes dock.»

H. Kommitténs förslag

överväganden

och

1. Frågans tidigare behandling Frågan om sjukhusens läkemedelsförsörjning har diskuterats i olika sammanhang och från olika utgångspunkter. Den behandlades således av 1946 års läkemedelsutredning, men studerades även i den av medicinalstyrelsen tillsatta medicinaltaxekommittén, som i sitt betänkande av den 6 maj 1954 framlade förslag till nya grunder för prissättningen på läkemedel och som i sin utredning härom även ägnade uppmärksamhet åt lönsamheten under olika betingelser för leverans av läkemedel till sjukhus. Medicinalstyrelsen har dessutom upptagit frågan till behandling i samband med framställningar om rätt för sjukhusen att inköpa vissa läkemedel direkt från fabrik, varjämte styrelsen i yttrande över 1946 års läkemedelsutredning aktualiserade frågan om rätt för sjukhusen att i egen regi driva sjukhusapotek. Även svenska läkarsällskapet upptog frågan om självständiga sjukhusapotek i sitt remissyttrande över läkemedelsutredningens betänkande. Krav om självständiga sjukhusapotek framställdes dessutom i yttrande över läkemedelsutredningens betänkande av såväl svenska stadsförbundet som inom

152 landstingsförbundets styrelse. Slutligen har svenska stadsförbundets styrelse i en särskild skrivelse av den 25 maj 1957 till kommittén ånyo aktualiserat frågan och begärt att förslag framlägges som möjliggör för sjukhusen att i egen regi anordna sjukhusapotek. De krav på förändringar i fråga om sjukhusens läkemedelsförsörjning som framkommit, har dels gällt rätt för sjukhus att göra inköp av apoteksvaror direkt från läkemedelsindustrien och dels möjligheten att inrätta sjukhusapotek i sjukhusens regi. Dessa apotek skulle ha samma ställning som självständiga apotek men icke ingå i apotekskollektivet och således icke, på det sätt som övriga apotek gör, bidraga med de vinster respektive erhålla täckning för de förluster som — huvudsakligen på grund av varierande omsättningsstorlek och därmed följande kostnadsolikheter — orsakas av den enhetliga prissättningen på apoteken. 2. Olika synpunkter på sjukhusens läkemedelsförsörjning

Frågan om sjukhusens läkemedelsförsörjning får ses ur olika synpunkter. De främsta är säkerhetsskäl samt ekonomiska och organisatoriska skäl. När det gäller säkerhetsfrågorna bör man kunna bortse från dessa i detta sammanhang. Säkerhetskraven bör nämligen kunna tillgodoses oavsett vilken form för sjukhusens läkemedelsförsörjning som väljes. Det har framhållits att sjukhusen skulle vinna vissa organisatoriska fördelar om de kunde få driva sjukhusapotek i egen regi eller göra inköp direkt från droghandeln och läkemedelsindustrien. Då sjukhusen i regel har egen inköpsoch distributionsorganisation för andra sjukvårdsförnödenheter, skulle denna organisation kunna fullgöra båda funktionerna med kostnadsbesparingar som

följd. Även andra uppgifter skulle kunna sammankopplas med sjukhusapoteket, t. ex. central sterilisering och vissa laboratorieuppgifter. Ett av de viktigaste skäl som anförts, har varit att sjukhusapotekaren, om han vore anställd på sjukhuset, genom sin dagliga kontakt med sjukhusets läkare på ett värdefullt sätt kunde påverka läkemedelsvanorna i positiv riktning. Å andra sidan har påvisats att den nuvarande ordningen innebär att ett mycket intimt samarbete äger rum mellan de apotek som har sjukhusapotek eller sjukhusleveranser i annan form och sjukhusen samt de där verksamma läkarna. Ett liknande samarbete med sjukhusapoteken som förmedlare äger enligt uppgift rum mellan sjukhusen och apoteksväsendets centralt drivna laboratorier och avdelningar. Ett bevis på att detta samarbete givit resultat skulle vara, att sjukhusens läkemedelsförbrukning från år 1950 till år 1957 värdemässigt stigit med endast cirka 50 procent, medan den sammanlagda omsättningen på rikets apotek under samma tid steg med ungefär 115 procent. Även om den från och med år 1955 gällande läkemedelsrabatteringen och den av andra skäl hastigare expanderande läkemedelskonsumtionen utanför sjukhusen försvårar jämförelser, synes det dock som om sjukhusens kostnadsökning för läkemedelsförbrukningen under de nämnda åren varit förhållandevis rimlig. Det är inte uteslutet, att detta till en del kan bero på ett nära samarbete mellan apotek och sjukhus för en standardisering och ett förbilligande av läkemedelsförbrukningen inom den slutna sjukvården. I fråga om de ekonomiska synpunkterna sönderfaller frågan om sjukhusleveranserna i två delar. Den ena delen av frågan är principiell och gäller om det överskott eller underskott som uppstår på dessa leveranser, oavsett om de

153 sker från apotek direkt till sjukhus, över sjukhusapotek eller — vid en förändring av de nuvarande formerna — genom fristående, i sjukhusens regi drivna apotek, skall ingå i kollektivet för en resultatutjämning på samma sätt som samtliga övriga apotek, som driver försäljning enbart till allmänheten. I realiteten har man emellertid genom rabattgivning på sjukhusleveranserna redan frångått principen om att sjukhusens inköp på samma sätt som större respektive mindre apotek genom en lika prissättning skall bidraga till en utjämning i kostnader och resultat. Vid de avtal som träffats — i ett tidigare skede individuellt mellan respektive apotek och sjukhus och under senare år genom riksavtal — har man nämligen sökt avpassa rabatterna till sjukhusen så, att dessa skall erhålla gottgörelse för de kostnadsbesparingar, som de i egenskap av större köpare åstadkommer hos apoteken. Dessa kostnadsbesparingar består dels i att de apotek, som har sjukhusleveranser, får ett större omsättningsunderlag för täckning av sina fasta kostnader och dels i att apoteken genom köpens storlek får mindre rörliga kostnader per försäljningsenhet. De rabatter och prisnedsättningar samt bonusvillkor som tillämpas ger dock endast i m i n d r e utsträckning stimulans till större inköp per gång. Genom de för sjukhusleveranserna tillämpade pris-, rabatt- och bonusbestämmelserna elimineras till större delen de merinkomster som — om motsvarande försäljning skedde direkt till allmänheten — skulle uppstå främst på de större sjukhusleveranserna. Den andra delen av spörsmålet om sjukhusleveransernas ekonomi utgöres av frågan om resultatet av dessa leveranser sedda ur samhällsekonomisk synpunkt. Det är mycket möjligt att vissa sjukhus i egen regi skulle kunna driva

sjukhusapotek även av mindre storleksordning ekonomiskt, medan förlusten av motsvarande försäljning på det enskilda apoteket skulle bli större än sjukhusets vinst, beroende på en av omsättningsminskningen förorsakad ökning av de fasta kostnaderna. I andra fall kan däremot kostnadsökningen eller intäktsminskningen bli obetydlig för apoteket men vinsten betydande för sjukhuset. Sett från samhällsekonomisk synpunkt bör därför — vid övervägande om ändring i nuvarande ordning — avgörande vikt fästas vid det totala resultatet, d. v. s. om vid en förändring reell vinst totalt sett uppstår. Detta innebär att i sjukhusens regi drivna sjukhusapotek bör kunna få upprättas endast då de har samma förutsättningar att drivas ekonomiskt som ett apotek med försäljning endast direkt till allmänheten. 3. Förslag

Sjukhusens samlade inköp från apoteken fördelar sig dels på ett mindre antal sjukhus med mycket stora inköp och dels på ett större antal sjukhus med relativt små inköp. Av de undersökningar kommittén verkställt, framgår tydligt att nettoresultaten på apotek med begränsade sjukhusleveranser eller mindre sjukhusapotek, i förhållande till apotek utan något slag av sjukhusleveranser icke företer några större olikheter om driftsresultatet slås ut enbart på försäljningen till allmänheten. Däremot visar de apotek som har sjukhusleveranser eller sjukhusapotek över en viss storleksordning — trots att högre rabatter ges till dessa sjukhus — väsentligt bättre resultat om driftsresultatet mätes på samma sätt. Av det anförda framgår närmast att den för sjukhusen viktigaste frågan synes vara, huruvida dessa, då en viss läkemedelsförbrukning uppnåtts, bör få rätt att i egen regi driva apotek. Kom-

154 mitten har funnit, att detta bör få ske under vissa förutsättningar. Från apotekskollektivet bör således endast få avskiljas sådan försäljning som är ekonomiskt försvarbar och som till lägre kostnader kan drivas av sjukhusen själva. Sjukhusapotek bör dock ej få avskiljas, om detta medför mindre vinst för sjukhuset än den förlust som kan uppstå för apotekskollektivet. Den individuella skötseln av ett apotek är givetvis utslagsgivande för det ekonomiska resultatet. En viss storlek på försäljningen och andra grundläggande förutsättningar måste emellertid finnas för att rörelsen skall bli bärkraftig. Med utgångspunkt härifrån vill kommittén föreslå att apotek bör kunna få drivas av sjukhus under förutsättning att det får en storleksordning, som motsvaras av bärighetsgränsen för apotek med försäljning enbart till allmänheten. En gräns som utgår från dessa förutsättningar garanterar att ett avskiljande från apotekskollektivet av vissa sjukhusleveranser sker på ett sådant sätt, att resultatet för kollektivet icke påverkas i större omfattning än som avsetts. De nuvarande sjukhusleveranserna har i ekonomiskt avseende varierande betydelse för de olika apoteken. För leveranser under en viss storleksordning torde rabattgivningen motsvara den minskning i de rörliga kostnaderna som i allmänhet erhålles. De fasta kostnaderna kan emellertid vid ett frånskiljande av sjukhusleveranserna påverkas i högre grad för det enskilda apoteket än som motsvaras av rabattgivningen vid relativt begränsade sjukhusleveranser. Det är möjligt, att motsvarande fasta kostnader vid upprättande av sjukhusapotek i sjukhusens regi skulle kunna bli lägre och medföra att lönsamhetsgränsen för sjukhusen, på grund av samordningen inom sjukhuset med andra arbetsuppgifter, skulle — sett enbart

ur sjukhusets synpunkt — motivera att även mindre sjukhusapotek överföres i sjukhusens regi. För att inkomster och kostnader inom kollektivet icke skall påverkas i större utsträckning, bör den ovan nämnda bärighetsgränsen utgå från det självständiga apotekets ekonomi, innebärande att, även om det för sjukhuset skulle vara ekonomiskt fördelaktigt — sett enbart ur sjukhusets synpunkt — att driva egen apoteksrörelse, sådan icke skall få upprättas annat än under förutsättning att sjukhusets läkemedelsförbrukning motsvarar omsättningen vid ovan nämnda bärighetsgräns. Därmed skulle apotek i sjukhusregi kunna tillkomma i de fall ekonomiska förutsättningar föreligger att driva sådan rörelse så att det totala resultatet, med hänsynstagande till det som förloras i apotekskollektivet, motsvaras av minst lika stora besparingar inom de sjukhus som får rätt att driva sjukhusapotek. Kommittén har genom sina undersökningar av apotekens ekonomi funnit, att denna bärighetsgräns ligger vid en omsättningssumma i 1956 års prisnivå av mellan 700 000 och 800 000 kronor och vill därför föreslå, att sjukhusapotek skall få inrättas i de fall vederbörande sjukhus' inköp nämnda år uppgick till 800 000 kronor i orabatterad prisnivå, vilket för år 1956 beräknas motsvara sjukhusinköp efter avdrag för rabatter för en summa av 700 000 kronor. Av det ovan sagda följer, att den ifrågasatta rätten för sjukhusen att inköpa läkemedel direkt från industri och droghandel icke bör gälla annat än i de fall apotek i sjukhusregi kommer till stånd. Övriga sjukhusleveranser bör således ske genom apotekskollektivet och baseras på avtal med tillämpande av särskilda villkor. Den rätt att inköpa vissa läkemedel efter särskilt tillstånd av medicinalstyrelsen, som för närvarande

155 finnes, bör dock fortfarande medges alla sjukhus och bör beträffande speciella varor kunna utvidgas, likaledes efter medicinalstyrelsens tillstånd. Därvid bör det förutsättas att, om det av 1946 års läkemedelsutredning framlagda förslaget till ändrade definitioner på läkemedel genomföres, varigenom diagnostiska preparat skulle bli läkemedel och därigenom apoteksvaror, sjukhusen bör medges rätt att i likhet med vad för närvarande kan ske, inköpa dessa varor direkt från grosshandel och tillverkare. Om således å ena sidan de nuvarande handelsvägarna för vissa varor till sjukhusen icke bör ändras på grund av de föreslagna ändrade definitionerna på läkemedel, bör å andra sidan en förändring i sjukhusapotekens ställning icke få medföra, att vederbörande sjukhus öppnar försäljning till andra sjukhus, hemgående patienter, poliklinikbesökare, personal eller direkt till allmänheten, vilket ytterligare skulle kunna påverka apotekskollektivets ställning. Därjämte skulle dylik verksamhet ha en från sjukhusapotekens egentliga uppgift så avvikande karaktär, att en sammanblandning av de olika funktionerna skulle medföra en särskilt kostnadskrävande organisation. En absolut förutsättning för fristående sjukhusapotek bör sålunda vara, att dessa icke får utnyttjas för annat än den egna sjukvårdsinrättningens försörjning. Vad slutligen angår de tidigare omnämnda möjligheterna till samarbete mellan sjukhusapoteken och apoteksväsendets centrala laboratorier och avdelningar, förutsätter kommittén att dessa kommer att bestå även i de fall huvudmannaskapet ändras. Därvid får givetvis ersättning lämnas för tjänster som sjukhusens egna apotek tar i anspråk från apoteksväsendet. Tillstånd för sjukhusinrättning att för

sin läkemedelsförsörjning inrätta självständigt sjukhusapotek bör meddelas av Kungl. Maj:t efter medicinalstyrelsens och apoteksnämndens hörande. I samband därmed bör fastställas vad som är att hänföra till sjukhusapotekets verksamhetsområde. Ett genomförande av kommitténs förslag i fråga om sjukhusleveranserna skulle innebära, att för närvarande G stycken sjukhusapotek kan överföras i sjukhusens regi. För apotekskollektivet skulle detta betyda, att en omsättning som för år 1956 utgjorde 6,7 milj. kronor eller 2,4 procent av den totala försäljningen icke kommer att ingå i den kollektiva apoteksrörelsen. Eftersom det skulle röra sig om apotek som ligger över den genomsnittliga bärighetsgränsen, inträder på grund härav — sedan hänsyn tagits till den nuvarande rabattgivningen — en nettominskning av apotekskollektivets inkomster. Med utgångspunkt från 1956 års redovisning kan denna summa beräknas uppgå till mellan 300 000 och 600 000 kronor. I förhållande till kollektivets totala försäljning utgör detta mellan 0,1 och 0,2 procent. 4. Övergångsbestämmelser vid ändrat huvudmannaskap för sjukhusapotek

Även om ett avskiljande av sjukhusapotek på ovannämnda grunder totalt sett skulle betyda föga för apotekskollektivet, kommer detta att få en mycket större betydelse för det enskilda apoteket, vilket framgår av uppgifterna i tab. 57 på sid. 146. I vissa fall är omsättningen på sjukhusapoteket större än moderapotekets övriga försäljning och det ekonomiska resultatet i hög grad beroende av sjukhusleveranserna. Den enskilde apoteksinnehavarens inkomster skulle därför sjunka högst väsentligt, om försäljningen genom sjukhusapoteket skulle bortfalla.

156 Ett lösbrytande av ett sjukhusapotek från dess moderapotck bör därför om möjligt icke ske annat än vid innehavareskifte. Kommittén förutsätter därför att ett ingrepp av detta slag, som i det enskilda fallet mera väsentligt ä n d r a r de förutsättningar under vilka ett apoteksprivilegium sökts och erhållits, i princip endast företages vid innehavarebyte. Om avskiljande av ett sjukhusapotek vid annan tidpunkt skulle komma ifråga, bör det förutsättas, att särskild överenskommelse härom skall träffas med den berörda apoteksinnehavaren.

5. Inom kollektivet kvarstående sjukhusapotek

I det föregående har anförts att en kostnadskrävande dubbelorganisation kan väntas uppstå om sjukhusapotek utöver sin egentliga funktion att förse sjukhuset med läkemedel även skulle sälja till hemgående patienter, poliklinikbesökare m. m. Det anförda gäller i princip, oavsett om sjukhusapotek drives av sjukhus eller inom apotekskollektivet. Emellertid kan situationen vara något olika för sjukhusapotek i sjukhusens regi och för andra sjukhusapotek. Inom kollektivet drivet sjukhusapotek — vilket alltså är filial under apotek som säljer till allmänheten — skulle lättare under exempelvis några timmar per dag kunna expediera till hemgående patienter, poliklinikbesökare etc. utan att därigenom en bestående extra organisation skapas, eftersom personal i vissa fall torde kunna utlånas från moderapoteket. Det kunde eventuellt vara lämpligt att inskränka sjukhusapotekets expedition till att avse

exempelvis standardförpackningar, medan recept avseende extemporeberedningar kunde tas om hand för expediering på moderapoteket, om kunden så önskar. Några definitiva generella regler angående sjukhusapoteks eventuella tillgänglighet för hemgående patienter, poliklinikbesökare m. m. bör icke uppställas. Frågan är nämligen aktuell på så få platser att en bedömning av föroch nackdelar lämpligen göres i varje enskilt fall. Om det av kommittén föreslagna avgiftssystemet införes, kommer apoteksinnehavarna att bli mera intresserade av att ge organisationen den ekonomiskt lämpligaste utformningen. Därför bör man icke behöva befara att en på detta sätt öppnad möjlighet till begränsad expedition skall ha några ekonomiskt snedvridande verkningar. Försäljning till här berörda kategorier bör dock få ske endast om Kungl. Maj:t lämnat tillstånd härtill. I detta sammanhang bör observeras att i de fall då lokala förhållanden särskilt talar för försäljning till allmänhet i en mera vidgad omfattning än vad som berörts i det föregående, den möjligheten kan tänkas, att apotek eller filialapotek anlägges i anslutning till sjukhus. Samma inrättning skulle sålunda både förse sjukhuset med läkemedel och sälja till allmänhet. Såvitt kommittén kunnat finna existerar icke i dagens läge något sjörre behov att öka antalet sjukhusapotek. Inrättande av ytterligare sjukhusapotek torde kunna diskuteras endast i några få fall. Medicinalstyrelsen och den av kommittén föreslagna apoteksnämnden bör emellertid ha sin uppmärksamhet riktad på denna fråga.

KAPITEL VII

Industriell läkemedelstillverkning

A.

Den enskilda

läkemedelsindustrien

1. Uppkomst och utveckling

Läkemedelsindustriens uppkomst är av sent datum. Ursprungligen ägde all läkemedelstillverkning rum på apotek, varvid de bruksfärdiga läkemedlen till största delen bereddes av växtdroger. Omkring år 1800 började man emellertid komma underfund med de kemiska egenskaperna hos en del av de såsom läkemedel använda naturprodukterna. Senare kunde man med kemiens hjälp framställa läkemedelssubstanser, som i vissa fall visade sig överlägsna de av naturen alstrade produkterna. På detta sätt uppstod efterhand förutsättningarna för tillverkning av läkemedel i industriell skala. De ledande färgämnesindustrierna i England, Frankrike, Schweiz, Tyskland och USA upptog i slutet av 1800-talet läkemedelstillverkning, samtidigt som andra läkemedelsfabriker utvecklade sig på basis av tidigare bedriven apoteks- och droghandelsrörelse. Till en början framställde industrien kemiska substanser, som sedan på apoteken bearbetades vidare till färdiga läkemedel i form av pulver, piller, mixturer m. m. Snart började emellertid industrien att själv producera läkemedlen i för patienten användbar form. På detta sätt har den numera dominerande grupp av läkemedel som kallas farmacevtiska specialiteter tillkommit.

Initiativen till tillverkning i större skala i Sverige togs av apoteksinnehavare, vilket kan ha berott på att klara bestämmelser saknades beträffande rätt för andra än apoteksinnehavare att tillverka läkemedel. De två äldsta ännu existerande läkemedelsföretagen har sålunda sitt ursprung från apotek. Genombrottet för läkemedelsindustrien kom i Sverige först ett gott stycke in på 1900-talet, formellt främjat av 1913 års apoteksvarustadga, som reglerar tillverkningen av apoteksvaror och binder den endast med vissa föreskrifter angående ledarens kompetens. Ett utmärkande drag hos läkemedelsindustrien i vårt land är att densamma från början uteslutande uppbyggts med inriktning på läkemedel, varefter man senare tagit upp tillverkning av varor på angränsande områden. I motsats härtill har de utländska industrierna i regel sin huvudsakliga verksamhet som kemisk industri, där läkemedelstillverkningen utgör blott en mindre del, ofta formellt avskild till särskilt dotterföretag. Den inhemska läkemedelsindustrien expanderade särskilt kraftigt under andra världskriget, vilket delvis berodde på att importen av färdiga preparat var begränsad men främst på att svårigheterna att erhålla vissa utländska råvaror gjorde det nödvändigt att bearbeta framställningsmetoderna för ett flertal produkter.

158 2. Vissa bestämmelser om fabriksmässig tillverkning av läkemedel

De viktigaste bestämmelserna angående fabriksmässig tillverkning av apoteksvaror återfinnes i apoteksvarustadgan. Rätt att för avsalu tillverka apoteksvara tillkommer förutom apoteksföreståndare envar, som därom gör skriftlig anmälan till vissa myndigheter. Vid anmälan skall fogas intyg, att vederbörande själv äger skicklighet att bedriva sådan rörelse eller anställt föreståndare med erforderlig kompetens. Kungl. Maj :t kan besluta om särskild inspektion och kontroll av h ä r avsedd tillverkning. Tillverkningen av farmacevtiska specialiteter är underkastad särskilda bestämmelser i specialitetskungörelsen. Beträffande de läkemedel som antingen utgör gift av första klassen eller innehåller dylikt gift, finns bestämmelser i giftstadgan, innebärande bl. a. att särskilt tillstånd för tillverkning av sådana läkemedel erfordras. Kontrollen över läkemedelsindustrien sker huvudsakligen genom granskning av de färdigställda varorna, de farmacevtiska specialiteterna. Bruksfärdiga läkemedel som räknas som apoteksvara eller första klassens gift får säljas endast efter medicinalstyrelsens tillstånd. Detta sker i p r i n c i p först efter det att styrelsen a) kontrollerat uppgifterna om varans sammansättning samt godkänt b) den farmacevtiska ändamålsenligheten, c) den medicinska ändamålsenligheten, d) priset till apotek och e) den reklam fabrikanten ämnar föra för varan. Dessutom förekommer en fortlöpande efterkontroll av marknadsförda preparat. Förpackningar inköps stickprovsvis i marknaden, varefter varan underkastas analys. Även beträffande pris och reklam förekommer viss övervakning. I Sverige medges beträffande läkemedel icke patent på den färdigställda

varan. Däremot kan den framställningsmetod som användes patenteras, om den icke tidigare är känd. Detta innebär, att tillverkaren kan fritt framställa läkemedel, om han kan finna annan tillverkningsmetod än den patenterade. 1946 års läkemedelsutredning framlade i sitt andra betänkande (SOU 1955: 44) förslag —• vilket icke slutgiltigt behandlats av statsmakterna — om bl. a. ändrade bestämmelser beträffande tillverkningen. Utredningen förordade nyetableringstillstånd och att kravet på analys före registrering skulle mildras och större vikt i gengäld läggas vid efterkontrollerna. Vid fabrikerna skulle antingen kontrollanter kunna anställas, vilka skulle vara auktoriserade av myndighet och övervaka tillverkningen, eller också skulle denna övervakning kunna ske genom läkemedelsinspektör. 3. Nuvarande struktur

I den officiella industristatistiken klassificeras industrierna efter sin huvudsakliga inriktning. Som läkemedelsfabriker räknas därför de företag som i huvudsak tillverkar läkemedel. Om företagen ifråga dessutom framställer andra produkter, t. ex. växtskyddsmedel, ingår även dessa i läkemedelsfabrikernas i det följande redovisade tillverkningsvärde. Å andra sidan kommer läkemedelstillverkningen i denna del av statistiken ej med från de företag, där den är en m i n d r e del av tillverkningen. De angivna begränsningarna måste hållas i minnet, när de i det följande lämnade uppgifterna ur den officiella industristatistiken studeras. För år 1955 redovisades under gruppen läkemedelsfabriker 21 arbetsställen med ett sammanlagt salutillverkningsvärde, d. v. s. värde av tillverkade färdigfabrikat uttryckt i försäljningspris, av 111 miljoner kronor. Totala antalet

159 svenska tillverkare av farmacevtiska specialiteter var år 1955 36 st. (1957 40 st). Bland dessa ingick de för år 1955 i industristatistiken som läkemedelsfabrikanter inräknade företagen med 21 arbetsställen. Beträffande övriga företag har kommittén icke några strukturuppgifter tillgängliga. Följande sammanställning visar tillverkningen hos de i den officiella statistiken — SOS Industri åren fr. o. m. 1942 t. o. m. 1955 — såsom läkemedelsfabriker redovisade företagen för vissa av åren 1942—1955.

åren ökat väsentligt och år 1955 var 2% gånger så stor som år 1942 och vidare att andelen förvaltningspersonal under samma tid stigit från att ha varit mindre än 40 procent av totalantalet anställda till att vara 50 procent. Denna ändrade relation beror delvis på att personalen för forskning och utvecklingsarbete — som ingår i gruppen förvaltningspersonal — ökat starkare än arbetarantalet. Förvaltningspersonalen hos de redovisade läkemedelsfabrikerna var år 1955 sammansatt på följande sätt:

Läkemedelsfabrikernas salutillverkningsvärde, d. v. s. värde av tillverkade färdigfabrikat uttryckt i försäljningspris, milj. kronor 22,1 30,9 40,6 43,0 55,9 74,3 91,3 98,9 107,4 111,0

Kategori Antal anställda Företagsledare och övrig chefspersonal 116 Teknisk driftspersonal1 376 Arbetsbefäl 104 Kontorspersonal 445 Resande 50 Övriga 55 Summa 1146 1 Häri ingår personal för forskning.

År 1942. 1944. 1946. 1948. 1950. 1951. 1952. 1953. 1954. 1955.

Antalet anställda under samma år hos företagen ifråga framgår av följande sammanställning: Antal anställda

År

Antal arbetsställen

därav totalt arbetare

1942 1944 1946 1948 1950 1951 1952 1953 1954 1955

14 16 14 15 18 15 18 19 20 21

905 1 156 1 438 1 490 1 566 1 675 2 067 2 041 2 127 2 268

563 714 856 831 852 908 977 1 031 1 097 1 122

förv.personal]

342 442 582 659 714 767 1 090 1 010 1 030 1 146

Av sammanställningen kan man utläsa, att antalet anställda under de 13

År 1955 var arbetsställena fördelade på följande sätt med hänsyn till antalet arbetare: Antal arbetare 10 och mindre 11— 25 26— 50 51—100 101—200 201—500

Antal arbetsställen 9 3 2 2 4 1 Summa 21

Eftersom hälften av företagen har högst 10 arbetare, medan ett fåtal av dem är betydligt större, kan man draga den slutsatsen, att en väsentlig del av tillverkningen ligger hos några få av företagen. Kommittén har därför begränsat en ytterligare analys till att avse de 6—7 största läkemedelsindustriföretagen. De sex största läkemedelsfabrikerna är i bokstavsordning Astra med dotterföretagen Hässle och Draco samt Ferrosan, Kabi, Leo, Pharmacia och Vitrum.

160 AB Bofors framställer vid sin kemiska avdelning vissa läkemedel. En läkemedelstillverkning som blott är en mindre del av en koncerns verksamhet på det sätt som förekommer vid Bofors är som inledningsvis nämnts vanlig i utlandet. Kommittén har genom Läkemedelsindustriföreningen — till vilken Astra med Hässle samt Ferrosan, Kabi, Leo, Pharmacia och Vitrum är anslutna — erhållit vissa uppgifter beträffande samtliga medlemsföretag med undantag av Leo, men eftersom de av förening-

en lämnade omsättningsuppgifterna ej är jämförbara med de tidigare återgivna värdena, kan ej säkert anges, hur stor del av samtliga läkemedelsfabrikers omsättning som företagen ifråga representerar. För de fem läkemedelstillverkare som kommittén enligt vad som angivits i det föregående erhållit uppgifter om genom Läkemedelsindustriföreningen var försäljningen på den svenska marknaden jämte den andel därav som sålts genom apotek under åren 1950—1956:

Fem av de största svenska läkemedelstillverkarnas försäljning på den svenska marknaden

Är

1950 1952 1954 1956

uttryckt i apotekens resp. uttryckt i grosshandelns annan detaljhandels ininköpspris enligt kommitköpspris enligt industriföreténs beräkningar, tagens beräkningar, milj. kronor milj. kronor

För ett par av företagen, vilka vid sidan av sin tillverkande funktion är agenter för ett eller annat utländskt industriföretag, har även den försäljning som ägt rum på grund av agentskapet medräknats. Totalt torde det emellertid i dessa fall röra sig om relativt obetydliga belopp, sammanlagt uppskattningsvis fem procent av de i tabellen angivna värdena. I de av företagen lämnade uppgifterna har försäljningen redovisats i grosshandelspriser. För att man skall erhålla en mera rättvisande bild vid jämförelse med exporten och vid beräkningen av vissa kostnader har de av företagen lämnade värdena på den inhemska försäljningen — uttryckta i grosshandelns försäljningspris —• av kommittén omräknats till att även avse industriens försäljningspris till grosshandel genom att en genomsnittlig grosshandelsmarginal om 14 procent frånräknats.

procent 84,1 80,5 79,4 82,5

45 59 65 85

52,8 68,9 75,0 98,2

därav försålt genom apotek,

Att varor säljs utanför apotek tyder på att läkemedelsfabrikerna ej tillverkar enbart läkemedel utan även varor inom angränsande områden. Intäkter från utlandet omfattar värdet av s. k. fysisk export (varuutförsel), hemtagen inkomst från utländska dotterföretag samt royalty för tillverkning utom landet. De sammanslagna intäkterna från utlandet utgjorde för de fem företagen under åren 1950—1956:

År

1950 1952 1954 1956

Andel i totala Intäkter från utlandet, d. v. s. intäkterna d. v. s. varuutförsel, försäljning på inkomst från ut- svenska marknaländska dotter- den (uttryckt i företag samt grosshandelns royalty från inköpspriser) plus utlandet, intäkter från milj. kronor utlandet, procent 9,7 23,2 35,7 49,5

18 28 35 37

161 På grund av ofullständigheter i materialet — emedan icke alla företag lämnat fullständig redovisning — är det tyvärr omöjligt att avgöra hur stor del av den sammanlagda summan som hänför sig till var och en av de angivna kategorierna. Av det tillhandahållna materialet ser det dock ut som om andelen intäkter från utländska dotterbolag ökat, medan exportförsäljningens andel minskat. Att på basis av det tillhandahållna, ofullständiga materialet ge absoluta värden är dock omöjligt. Beloppen för royalty var i förhållande till intäkterna från utländska dotterföretag obetydliga men det är troligt att de fram-

deles kommer att öka i förhållande till den fysiska exporten. Med den internationella karaktär, som läkemedelsmarknaden numera har, är det nämligen allt vanligare, att företag inom branschen överlämnar sina patenträttigheter och tillhandahåller tekniska erfarenheter till licenstagare i annat land. Av sammanställningen i det föregående framgår, att av de totala intäkterna andelen intäkter från utlandet har ökat under 1950-talet och uppgår till mer än en tredjedel. Företagsstorleken mätt i antalet anställda framgår av tabell 58.

Tabell 5S. Sammanställning över antalet anställda åren 1952—1956 enligt företagens 1952

Astra Ferrosan Kabi Leo Pharmacia Vitrum1 Summa

i de största läkemedelsfabrikerna årsredovisningar 1954

ar b.

övr. totalt anst.

288 127 202 107 136 118

179 103 203 113 162 177

467 230 405 220 298 295

arb. 358 121 192 121 131 130

övr. totalt anst. 232 105 194 111 188 189

590 226 386 232 319 319

arb. 399 122 173 127 153 130

övr. totalt anst. 305 161 194 120 203 191

704 283 367 247 356 321

1 915 1 053 1 019 2 072 1 104 1 174 2 278

Källa: Svenska aktiebolag, åren 1953/1954, 1955/1956 och 1957/1958. Droghandelsdelen ingår. I denna sysselsattes år 1954 cirka 160 personer.

4. Vissa av läkemedelsindustriens kostnader I diskussionen kring läkemedelsindustriens kostnader har uppmärksamheten särskilt fästs vid utgifterna för reklam och för information till läkare m. fl. samt för forskningsverksamhet. 1946 års läkemedelsutredning behandlade i sitt första betänkande (SOU 1951:34 sid. 248 ff) dessa frågor och granskade därvid särskilt de angivna kostnaderna i relation till omsättningen. Kommittén har genom Läkemedelsindustriföreningen erhållit tillgång till motsvarande uppgifter för senare år bel l — 804060

träffande de större läkemedelsindustriföretagen utom Leo. Reklamkostnaderna — vari ingår kostnader för annonser, teckningar, klichéer, reklamtryck, presentartiklar o. d. i enlighet med den indelning som 1946 års läkemedelsutredning tillämpade — avser huvudsakligen reklam inom landet men vissa kostnader för exporten ingår även i de angivna summorna. Det har inte varit möjligt att med ledning av för kommittén tillgängligt material beräkna hur mycket av reklamkostnaderna som hänför sig till den inhem-

162 ska försäljningen respektive till exporten. Från industrihåll har emellertid anförts, att reklamkostnaderna i stort sett fördelar sig ungefär proportionellt mot omsättningen i båda fallen. Utlandsinkomster i form av royalties är visserligen rena nettoinkomster, men aktiv export från Sverige kräver relativt sett större reklaminsatser än försäljningen på den svenska marknaden. Det har därför ansetts riktigt att — såsom skett i tabell 59 — ställa reklamkostnaderna i relation till det sammanlagda beloppet av den inhemska försäljningen och intäkterna från utlandet. Tabell 59. Reklamkostnaderna hos fem av de största läkemedels tillverkarna åren 1950—1956 Reklamkostnader År

1950 1952 1954 1956

i milj. kronor

1,3 1,8 2,2 3,7

i procent av summan av försäljningen inom landet i grosshandelns inköpspris och intäkterna från utlandet 2,4 2,2 2,2 2,8

Kostnaderna för kataloger och kontaktmän har kommittén ansett sig böra redovisa särskilt. Katalogernas utformning är sådan att de måste anses avsedda att även ha direkt säljande effekt. En del av kostnaderna synes därför böra betraktas som reklamkostnader. Kontaktmännens arbete torde huvudsakligen bestå i att lämna läkarna information beträffande läkemedel, främst nya sådana. Verksamheten går dock slutligen ut på att öka försäljningen och det kan förutsättas att, efter hand som konkurrensen mellan industriföretagen hårdnar, den kommersiella delen av kontaktmännens arbete blir mera betonad. Redovisade kostnader för kataloger

och kontaktmän gäller till övervägande del den svenska marknaden. I vissa fall inrymmes dock även dylika kostnader avseende de norska och finska marknaderna. Det vore därför riktigast att ställa läkemedelsindustriens kostnader för kataloger och kontaktmän i relation till en något högre omsättning än den inhemska. Uppgift om ifrågavarande exportförsäljning är emellertid ej tillgänglig och i tabell 60 har de nämnda kostnaderna därför satts i relation till den inhemska försäljningen. Tabell 60. Kostnaderna för katalog och kontaktmän hos fem av de största läkemedelstillverkarna åren 1950—1956 Kostnader för kataloger och kontaktmän År

1950 1952 1954 1956

i milj. kronor

i procent av försäljningsvärdet i grosshandelns inköpspris för de varor som säljes genom apotek

0,8 1,4 1,6 2,3

2,1 2,9 3,1 3,3

I en av kommittén år 1954 för annat ändamål företagen enkät till landets provinsialläkare berördes även läkarnas inställning till den bearbetning dessa blev föremål för från industriens sida. De inkomna svaren visade, att cirka 65 procent av provinsialläkarna syntes vara positiva och cirka 25 procent negativa till läkemedelsindustriens reklam och övrig bearbetning, medan 10 procent ej tog ställning. Kostnaderna för forskningsoch utvecklingsarbete omfattar löner för personal, arvoden till konsulter och kostnader för lokaler, förbrukningsmaterial, facklitteratur m. m. Forskningen indelas i målforskning och grundforskning. Målforskning förekommer inom varje större läkemedelsindustriföretag. Den kan bestå i farmacevtiskt utveck-

163 Tabell 61. Kostnaderna för forskningsoch utvecklingsarbete hos fem av de största läkemedelstillverkarna åren 1950—1956 Kostnader för forsknings- och utvecklingsarbete År

1950 1952 1954 1956

i milj. kronor

i procent av summan av försäljning inom landet i grosshandelns inköpspris och intäkter från utlandet

3,8 5,2 5,9 8,4

6,9 6,3 5,9 6,3

lingsarbete, där man ägnar sig åt kvalificerade arbetsuppgifter för att få fram bättre tillverkningsmetoder och ökad hållbarhet på preparaten. Målforskningen inom det kemiska området strävar bl. a. efter att förbättra gamla och att utarbeta nya syntesmetoder, som gör det möjligt att framställa substanser, varav tillverkningen eljest kommit att bli reserverad för annat företag på grund av metodpatent. Även biologisk forskning av målforskningskaraktär sker inom industrien. Denna har ofta relativt kortsiktig uppläggning och avser lösandet av sådana frågeställningar som toxicitetsproblem, resorptionsförhållanden o. s. v. I vissa fall måste den dock tagas upp i betydande omfattning med insats av såväl farmakologisk, fysiologisk som biokemisk sakkunskap. Klinisk forskning jämte ytterligare biologisk forskning bedrives utanför industriernas laboratorier men i samverkan med dessa. Grundforskning på förut nämnda områden förekommer även men med hänsyn till att industriens verksamhet i första h a n d måste vara inriktad på nära liggande, praktiska arbetsuppgifter, blir denna form av forskning relativt begränsad. Forskningskostnaderna bör ställas i relation till hela försäljningen, efter-

som denna »drar nytta» av forskningen genom att uppslag som framkommer exploateras även utanför läkemedelsområdet och även avser exportförsäljning. En sammanställning av här ifrågavarande kostnader ges i tabell 61. 5. Läkemedelsprisnivån

Kommittén beslöt i ett tidigt skede av utredningsarbetet att söka erhålla en jämförelse mellan de svenska läkemedelspriserna och grannländernas. Efter en preliminär undersökning genom apotekarsocieteten år 1954 gjordes genom denna en ny undersökning våren 1957, vilken huvudsakligen avsåg specialiteter. De specialiteter, varom prisuppgifter skulle inhämtas, utvaldes på följande sätt. På basis av uppgifter från ett antal svenska apotek beräknades vilka specialiteter som var de omsättningsmässigt största. Med ledning av danska och norska specialitetsförteckningar utvaldes därefter ett 25-tal för jämförelse lämpade läkemedel. Utöver specialiteterna medtogs även tre apoteksberedningar. Samtliga priser avser den 1 april 1957. Uppgift erhölls om dels apotekens utförsäljningspriser, vari i förekommande fall skulle ingå kostnader för emballage, expeditionsavgift samt a n d r a pålägg, dels ock apotekens inköpspriser, d. v. s. droghandelns försäljningspriser. Vid jämförelse mellan ländernas läkemedelspriser bör följande observeras. Expeditionsavgiften i receptur ä r i Sverige 50 öre, i Norge 20 öre och i Danmark för specialiteter 15 öre i respektive lands valuta, varjämte i Danmark vid expedition av apoteksberedningar en expeditionsavgift på 85 öre utgår, såväl i handköp som receptur. Insulin och leverpreparat prissättes i Danmark med endast 10 procent pålägg. I Danmark ingår i priset för Albyl, Neurol och Neurol comp e m b a l -

164 c Eft

S SS c/5

t-

TH

G G 03 - a ti u

,

CO OJ * j

Q

00 K «3 G £ G •G t- O

o 00

T3

•O Ä

&

>> g

«« y x

CM

r H r l r l

UD

G

O

1 1

CO CO

CM CM CO

lO I CO 1

10 O

m

•n

O

0 O

CM CO l > I f l r l h

O CM I>

l O LO TH

CO

CM CO

4-1

CM

TH CO 4-1

ocom

-<p CM l >

OJ CO 0 0 TH O 1 > TC 0 m

4-H Tj<

4-1 CM

CM CO

^

CM T - I

OJ 0 0 CM OJ 0 0 m c o 4-1

00 CM

00 oj o

CM T P

4-1

CM CO

•<f

co

m

OJ

CM

m co

TH

4 1 CM

O) O rP

I > T f r l r l l f l r l • * -<p i n

m

TP

TH CO

CM

T H

1 C/3

00 .S

'

iH

z

CM

03 Q

ft

v

g C/5

4-1

T-H

O

l > TH TH 00

"* 0 0 0 0 I > CM rtTfO)

co m

t> m 00

0 0 CO 0 0 CO O 4-H CM l > CO

CO CM CM

co

co co

CO CO CO

r l r t r l

CM

4-1 4-H

r-l

CM

TH

co

CM CM CO

CO CO CO

T i

CM CM

CM CM CM

TH 4-H

[ >

O O "* CM CM CM CO T H CO

l > TP CM CM T f CO

co co 02

00 CM

O O m co O l CM

O O i CO h H H H L O H

4-1 CM

CM

T H

4-1 0 5

TH

-*

CO

T-I

W

> en

55 TH

4-i

O TP O CM CM T T CM CO 0 0

m c o 4-1 CO CM T-4 CM CO •"* TH

(M co CM

g

CO t> 0 0 C B O l O CM OJ " #

0 0 CO OJ T-I

CO

m co

O O

Tf 00 C55 T H

CT> T-H C5 CM

^

n

CM 0

m

TH

CM

T H

O O O TJ< m 0 CM m

O

r-

I in 1 m

0 m

TH

CM

CM CT>

I

00 1 y-<

n 01

I TH 1 CO

a-.

00 I TH m 1 T H CM

m co TH

I

1 1

i 1

10 TP

| O

TH

CM

CO

1 S 1 11 1

T"1

I

4-H

I

T-H T H

CM

I

CM

I

CM CM

| TH

|

TH

1 ^ I

4-H

|

1 ^ IM 1 CO eo 4—1

1 TP 1 CS

|

I i n CM 1 O r t CM

00 TH

I

CO

1 O 1 N m

1 O TP 1 OJ m 02 T P CM

H

CO ! > CO CM T H CM 4-H r f O

1 1 1 1

I

r2 1 £ 1 11 1 •<* 1 0 CM

TH

0 O

m 0 CM 0

^

4-H

0 CM

CO

0 CM O O m co ^p O

ir:

CM

m 0 0 0 CM m m 0

+J c/5

03 T

T

T

T

T

O

l

G CU 0

>

J

Ii O HH

cu 00 ti

C 03

£3

fe£

U

t-

>>

1 N O T3 G

M O

C/5

03 c/3

G CS C/3

Q

5 G

C3 •— 03 C/5

<

i

CU

T

0 CJ

_) O O

03 ti

< ä 0

PS cu °

fe

ti

g 0

c3 Q

g

CH

CU +-> 03

i

c

— •

i

O

03 03

2 v. 0

s

ca

CU « H f> r*> t i c/5 -»Ht

J

C3.S-gS

ub 03

03 C/5

00 03

.

ft

3 g 203

CO

•3

G

-9

UD

C/5

3 +->

G C C3

00 cu

Preparate elle i de fall s ony jämförts -pre ratens ami

1 «- « 1 SJ 03

C

CO

"

<u UD

t»

4-H I >

CM

r > m CM CM co m

CM

G

s "S ^-c fe 2 -S °

G

I 0 1 00

4-1

t> -I >* 0m5 as co r > 0 1 OJ CM m T H

OS

03 H H

CM 4 1

CM

1 1 ** 1 1 1 I> 1 CM

••O

ft

1 O O 1 I> O

T—

H r t H

ti

—

I

C/3

G

4-H

7-1

TH

CU

1 I

TH

TH

>

0 CM

CU

V AÄ

ft

'

TH

CM

CM

O

CO CO CM

,_/<_,

00 C

m m CM c o O m co co t > m

CO

:0

,*C

1 CM CM

' 1

I

T-I

>

C/5

1 CM

4-H 4-H 4-H T H

ki

CM

CM 4-1

CM

CM

G

03 T3 k. d

I

T H

CO

co co co

Q

G G

1 TH

CO

CM ( M CO

T—1

g

•O

O)

TH

4-1 CM

co

A4

>

1 ^

co

i-H

CO

r-l

H<

6 CM

C/3

«J

CC

T-I TH T-I

T H

CM

>

0 g ft

CM

^^

B cu

:« £

CM

CO

1 CM

ft ^ >

03 CM

CO

£

"C 5 UD

H4

1 ^ 11 CM 1

tvo

ns ut age c ror e

Ca

>

a « a -o — oc

^^

k. 45 <U

c 0 0

K

CO

15 fe. <

C/}

<u Ul

"3

3 UD Ii cu

a

<i ffl

os 05

C

G 1

O

g g 8-§ 0

ti 0

'3>

*i t ? G ft

^ Q

CH

'C

ft C/5

ti

0 a

ft ffi 1>5

'C

ft Q

ft ft 03

OJ

0 0

165 r l H r l r l INNNMCQIN

CM TH TH CO CO (N CI CI Ol TH CO CO T-HTH

I CM l H TH

TH

CJ CQ

CO

CM CM

lO O lO in O lO CO OS TH 0O CO CO CO CD CO co C D os os m i> 0 0 0 ^

m m T H t> rf I>

m o i o i o o o o CO OS —I CO in m o CD CD os OS co m co CD H N C l

o in in in i> co

rf co rf i> o o if o m OS l> OS T H OS l> O T H CM co co o o t> 00 © t o o

in CD OS 1> i-l O

rf 00 rf T H OS I> OS CM CO CO Os O

O CO if OS as rf

CM CM CM CM CM CM

COCM

[> OS rf CM co co CM if CM rf CD i-i co m m rf oo as co ^f o

COCO

CM CO T H T - 4

COCOCOCO

CO CM CM

CM CM CD i-H CO CO i-i CM rf

1-1 TH CM

COCOCOCO

CMCMCM

CMCM

CM CO IM

CM CM T H CO

CM CM

CM CM

I-I CM 00

o in co C D i-l CM

o o i* in CM CO

i n m o m o o co i-H CM co m CM

o o o o as co m co C M rf oo rf

m co i> o CM m in r- o T H i-i co i-H CM co co l> i-H

co in c co O N f f l O CM CO CO O

i-i a s CD o o as

in i > I f CO CM CO

0 0 OS CO O CM i f

ICO

TH

TH TH

CM CM CM CM

o in m o in o CM CD r f o CO o r f co co i n as m

CM T H CM

CM CM

o o ot > oO CO o

CO o CO I > CM CO

O

CO 00 CM I> in rf O r f T H i-H in CM CO CO CD CO CO - r f rf CO CO rf 00 rf i n T H CO

co as t o 0 0 0 0 CM CO l > os

i-l CM

cCM l.O CO m rf o o

—

CO C D

m

O i CM CM c: i n m a. o c o

O r~- CO 0 0 CM Os r-> y.X Tr Hf iCDn CM CO r f r*

CM T H O O ) TH O TH 0 0 CO O ) m m

CM CM

n O!

\n o c•• os TH

n

CM O l-H

m m lO m c o I f l r> 0 0 T H CO CO 1-4

CO CO CM i n co a s TH CO CO

00 rf co in a> m

O ] CM © CM OS l O 00 l O CD

o o TH

I-H

X

T

fl

T

tf

T-l-3

t e CD TH- H E c j o w + J T H CM

STH-EI o sow

fl fl fl° fl

c w

C fl o flo j SH O OH •- (0 Q; ^

s

CS

03 SO

O

-H

^H

-H

O

2g fl

O

o(4 *i .— (IS

s

^

i-i

CO CM CO CO

CM CM

TH TH TH T H

THCO

C M I CMCM

o CM O 11 00 o —1 r f y j C: CO

CM i-':

i-H

C O O O r f C O I> Os in O CM 00 l> rf in CO CM T H O I > T H C M T H CO in r f [ > T H TH rf CO

CO Os 00 CO in as

TH

I> o r f Os CM i-H

CM CM

COCMCO

I CM CO

co co CO CO CO CO

into© I> O CM CM co m

CM

CM

a

CO r f TH r f rf r-

CM CO

o o

m i>

166 ser inkl. elagda ft

>

A) .a c c •~

•O

03 Leke:ns utf örsäljnin ball age oc:h för rec va ror ex pedition;

4>

ft

CM

<M

CM

N

r

l

CO

CO

CM

r a

r H

i co co co

CM

CM

l

r

l

r

l

r

rH

CM

H r t H H

r a

co

co

Q

(M

o

CM

CM

CM

co

|

r a

CO

CO

1 CM

( M

r a

r a

r a

o3 T3

a 5» So ft >

tlC

CO

X/i

as _0D

a->

c p. £

1 co co

O O O O iO o o o in m i c os coH mM i n I> -ra ra m CT JOI r Oa T" os oo co m O

a)

>

<

T-l

1 ^

I >

C N r t h O T f T j i C O C O t > Tj<

I > r a

T * 0 0

T*

CQ

O

Tji

r a

CO

-<J< 0 0

• *

o

O

O

l >

0 0 r a

CM

O in

O

O

CM CM

os m

O

CO

m o

o Oo Oo

r a r a

00 CO

CM

CO

T *

1 O

CO

TJ<

1 OS O O 1 CM CO

oo C M T J I CM

o

CM

OS CD

I > CO T-i

I

OS

1 Tj" CM

0 0 CO CM

O CO r a CM

1-1

co r a m CM CO r a CM

2 O m

1 lAlfi ra I o co m

CO

s c

: 0

o

Cö

CM

(a 03

03 Tj<

t o a i n r>

H

M

T4

XA

tsD

>

CM

C O C O

Tf

M WO

CM

1 CM o

m

i-i

CO

|

Tji

CO

0 0

I oo t> m

O OS

CO CM os ( M

r a

C M Tj<

co

T}< CM T f

CM r a

TJI CO r a

i n ra o OS I> ra i> co o t> m co r a r a CM r f TJI

TJI

CM

03 Q 60 tsD.S

c c 03 (a

u

as

T3 t. O

wo

>

xn o

CO CM co co C O C M r H

CM

r a

T-a. T—1 i—l

T-l

r a

( N

CM

CM

|

CM I N O s CO rtTfoOh

t £ +J

Ft

s

WO

e as J4

a-> O

ft <

°C 9

CM

O TJ<

H TJ" r a

a)

CO 0 0 0 0 CM CM m

••o

O

CO

T-l

r a

1 CO

CO

CO

CM

CM

CO

T-l

CM

T*

- *

co os co m i n t> m r a CO ^ t CO Os oo T-l OS 1

TJ<

CO

CO

os n< co m i> 0 0

CM

r a

CM

TJI

rH

£4

as

T-l

<N m O O O O i> os CD co m C M C D o co co m i> co m

CM OS

CM

i ._

CM

> x/l QJ3 M O

wo

9)

T H

as

ft ft

wo : 0

M

CO

CM

Z

Q

'tä1

CO

r a

O

os

| m CM

B c

T-l

r

l >

l

W

OS T *

1 1

CO CO

t > OS

l > 0 0

CO CO

T f OS

CO

o

m i> m M (M

CO

r a

r a

03 CM

7-1

CO r~i

Q I

o o o o m o oo co o O r-t r a O T" To- l o oO C M rOa r a CM

X

* wo as

3 M-S

:0

;

^

* I3 . S Ö

as

HC

v

O O

CM m

O

O

O

O

o

ra m roa

CM

r-t

T

M

4 Ha O

1-1

*-> >

bo

O

CM CM TJIm O

3 u

t/3

a

o m o O

X m

a

T

'E a; t» 4->

o T-l

O cS ftj

'C1 aj

ft

ta 03

B C 03

•

Q

,E •i É > >> 03

as u

ci. aD ' r t

as b pq c

"B

ex

cbS S

to

+J

Ä sa O

>

la

ft

ti

,», WO

to r-«

CIH

03 J

C -gt :0

"3

ft

B

i

c e

W)

r a

.

wo

E u

C -c : 0 3 Pa . 4

t- o m

TJ m CM

Cfå

wo

i 3

CO

O

3 03 a-l

•"

03 -M

"^

C

5"+ —

03 C M

s 3 § •»s ft B

03 CM O

1 & O

o • o

""

1 Ö-i t/3

b»2 22 H

B

C

t. C3 ö»

s

O

o u

03 aJ O

t, <U <WJ S

ft

A: as o ec o, a

C N

r-l >O- )

^^

"o>>

"03

OJ

> t

B

5c 03

s

s ft

O

o

167 läge, som återtages till debiterat pris, vilket även gäller apoteksberedningarna. I tabell 62, vars siffror utarbetats av apotekarsocieteten, återges priserna omräknade till svenska kronor. Utom varornas namn finns i tabellen uppgift om förpackningsstorlek och för specialiteterna dessutom fabrikantens namn. Såväl apotekens inköpspriser som försäljningspriser finns angivna för respektive land. Dessutom har vid sidan av priskolumnerna särskilt utmärkts ordningen mellan respektive länder i prishänseende. Siffran 1 betyder därvid att priserna i det ifrågavarande landet — på det sätt de erhållits genom direkt omräkning av växelkurserna — var lägst. Genom att underlag saknats för att väga priserna med förbrukningstal får undersökningen närmast ses som prisexempel. Den antyder dock en tendens till att såväl apotekens inköpspriser som deras utförsäljningspriser — uttryckta i svenska kronor — var lägre i Norge än i Danmark och Sverige. Emellertid bör observeras att det är vanskligt att draga några slutsatser ur en beräkning grundad på jämförelse av priserna endast via växelkurserna. 6. Tidigare förslag De tidigare utredningarna på området har ägnat förhållandevis litet utrymme åt läkemedelsindustrien, och några förslag om genomgripande åtgärder har ej framförts beträffande denna del av läkemedelsbranschen. I detta fall kan bortses från sådana mera specialbetonade utredningar som avsett kontroll av de farmacevtiska specialiteterna. 1946 års läkemedelsutredning ställde sig beträffande läkemedelsindustrien närmast avvaktande. Efter att ha sammanfattande refererat yttrandena över den riksdagsmotion som föregick utredningens tillsättande — enligt vilka be-

tänkligheterna mot ett eventuellt förstatligande av industrien bottnade i farhågor för att forskningsarbetet och exporten icke skulle omhuldas på samma sätt av ett statligt företag — anförde utredningen: »En annan beaktansvärd synpunkt är enligt läkemedelsutredningens åsikt att de svenska fabrikerna genom sin konkurrens inbördes och med utländska tillverkare kunna tillförsäkra apoteken ett gynnsamt läge som köpare. Inför svårigheten att bedöma utvecklingsgången vad läkemedelsindustrien beträffar — svårare här än i fråga om droghandeln •— tala enligt läkemedelsutredningens uppfattning goda skäl för att icke begränsa industriens handlingsfrihet samt att tillsvidare avvakta följderna av en omläggning av apotekens ställning och verksamhet. Skulle, sedan köparnas efterfrågan centraliserats och anordnats efter affärsmässiga riktlinjer, en priskartell komma till stånd på säljaresidan, har apoteksbolaget förutsättningar att upptaga egen tillverkning i industriell skala av sådana specialiteter, vilkas pris genom kartelleringen fastställas på en för hög nivå.» I remissyttrandena över läkemedelsutredningens betänkande framfördes icke från något håll direkta krav om förstatligande, men länsstyrelsen i Stockholms län uttalade, att vid en överarbetning av utredningens betänkande uppmärksamhet borde ägnas även åt läkemedelsindustrien. Däremot varnade flera remissinstanser för förstatligande av detta led. 7. Kommitténs överväganden och förslag Den redovisning som lämnats i det föregående visar, att den svenska läkemedelsindustrien utvecklats mycket kraftigt under de senaste decennierna. Visserligen har läkemedelskonsumtionen stigit avsevärt under denna tid, men den svenska industrien har väl följt med i den utveckling som skett. Den har också utan tullskydd med gott resultat mött den internationella konkurrensen på den svenska marknaden.

168 Även på den internationella marknaden har den svenska läkemedelsindustrien väl hävdat sin ställning och uppnått en icke obetydlig export samt genom tillverkning i dotterföretag eller genom licensgivning kunnat introducera i Sverige utexperimenterade preparat på den internationella marknaden. Under år 1956 uppgick exportinkomster och från utlandet hemtagna andra intäkter hos fem av de största läkemedelsindustrierna till 37 procent av deras totala omsättning. Av stor betydelse för utvecklingen synes ha varit den forskning och det utvecklingsarbete som bedrivits inom industrien. Under den uppbyggnads- och utvecklingsperiod som lett fram till den nuvarande standarden på den svenska läkemedelsindustrien synes den fria konkurrensen mellan företagen ha varit av stor betydelse. Kommittén finner det angeläget att förutsättningarna härför bibehålies. Detta innebär att kommittén icke finner det önskvärt med en koncentration till exempelvis ett enda företag. En sådan utveckling skulle säkerligen icke vara gagnelig med hänsyn till den dynamiska funktion som industrien måste ha. Utvecklingen mot en monopolsituation är således icke önskvärd, vare sig i form av ett företag ägt av det allmänna eller en koncentration till ett enskilt monopol. Framförallt förutsättningarna för forskningsoch utvecklingsarbetet bör därvid observeras. I allmänhet torde man kunna räkna med att forskning bedrives aktivare under konkurrens. Den dynamiska uppgift, som läkemedelsindustrien har, nödvändiggör att nya och bättre läkemedel kontinuerligt skapas, varför forskning är oundgängligen nödvändig. Genom sin existens och de spår forskningen sätter i vetenskapliga publika-

tioner ger den även en god plattform för svensk läkemedelsindustri och svensk medicinsk forskning att komma i kontakt med utländska forskare och forskningscentra. Det forskningsarbete, som bedrives inom läkemedelsindustrien, kan också komma till resultat, som kan tillämpas och nyttiggöras på andra områden än enbart för tillverkning av läkemedel. Detta kan även komma att verka befrämjande på den del av tillverkningen inom företaget, som inriktas på läkemedel. För att uppnå bästa möjliga effekt av forskningen bör företagen ha tillfälle att fritt ta chanser, samtidigt som man måste vara beredd på de risker som detta kan medföra i så måtto, att kostnader nedlagda på vissa forskningsprojekt icke alltid ger någon utdelning i form av nya preparat. F r å n läkemedelsindustriens sida hävdas att det är speciellt viktigt att forskningskostnaderna kan slås ut på en så stor tillverkad kvantitet som möjligt. Den svenska marknaden anses vara alltför liten för att ensam utgöra ett tillräckligt underlag, varför man för att upprätthålla konkurrenskraften behöver exportera. Det som anförts i det föregående leder till slutsatsen att den nuvarande ordningen med konkurrerande tillverkare bör bestå. Det är emellertid ytterst viktigt att garantier finns för att den fria konkurrensen blir bestående i framtiden och att den inte elimineras genom konkurrensbegränsningar av olika slag eller genom monopol. Mot en sådan utveckling ligger en garanti däri, att den inhemska läkemedelsindustrien h a r att utan tullskydd konkurrera med den utländska på den svenska marknaden. Härtill kommer en ytterligare konkurrens, om kommitténs förslag realiseras beträffande den på

169 apotekens s. k. distriktslaboratorier bedrivna tillverkningen. Även distributionens utformning har betydelse för industriföretagens inbördes konkurrensförhållanden. Kommittén behandlar distributionsfrågorna i kapitel VIII. Kommittén återkommer i annat sammanhang till frågan om den enskilda läkemedelsindustriens möjligheter att tillverka s. k. officinella läkemedel. B.

ACO-verksamheten

1. Bakgrunden till ACO-verksamhetens uppkomst

Det har av ålder funnits ett principiellt förbud för apotekare att inköpa apoteksberedningar från annat håll än apotek, vilket föranletts av att erforderliga garantier för beredningarnas fullgoda beskaffenhet ansetts kunna vinnas endast på denna väg. Apoteken har sålunda varit ålagda att framställa de beredningar, för vilka framställningsme>PÄ .ngivits i farmakopén. Detta s. k. hemmaberedningstvång medförde en tillverkning i små kvantiteter även av de läkemedel som med fördel skulle ha kunnat tillverkas i större mängd per gång. Härigenom fördröjdes en rationalisering av tillverkningen, vilken från skilda håll kritiserades såsom irrationell. Apotekssakkunniga av år 1931 ägnade frågan om centralisering av viss del av apotekens läkemedelstillverkning ingående behandling, vilket resulterade i ett förslag om inrättande av ett centrallaboratorium för framställning av apoteksberedningar. Detta laboratorium skulle vara knutet till en av de sakkunniga föreslagen statlig läkemedelsgrosshandel med ensamförsäljningsrätt till apoteken beträffande apoteksvaror. Apotekssakkunnigas förslag om inrättande av ett centrallaboratorium blev icke förverkligat, och apotekens läkemedelstillverkning bedrevs även under

det närmast följande tiotalet år efter i princip samma linjer som tidigare. Vissa apotek började dock att i ökad omfattning sälja beredningar till andra apotek, men sådana beredningar inköptes — med myndigheternas kännedom — i viss utsträckning även från droghandel. Redan före år 1920 började dylika preparat i konsumentförpackning att ingå i apoteksförsäljningen. Genom 1934 års specialitetskungörelse blev sådana preparats beteckning officiellt farmacevtiska specialiteter. En successiv förskjutning i apotekens varusortiment från apoteksberedningar till specialiteter ägde därefter rum. Det var förmodligen under trycket av denna utveckling som man från apotekarhåll vidtog vissa åtgärder i syfte att rationalisera apoteksdriften, särskilt beträffande tillverkningen men även beträffande varukontrollen. De antydda åtgärderna var i huvudsak följande. År 1939 startade apotekarsocieteten apotekens kompositionslaboratorium (ACO-laboratoriet). Detta skulle bl. a. verka för standardisering av förpackningsmaterial för apoteksberedda preparat. År 1945 beslöts, att central tillverkning av apoteksberedda läkemedel skulle — för omkringliggande apotek enligt en indelning i distrikt — ske vid 25 apotek med s. k. distriktslaboratorium. ACO-laboratoriet skulle fungera som administrativt organ. År 1946 startade verksamheten, och apoteken informerades om att man avsåg att avlasta de enskilda apoteken arbetet med tillverkning av i första h a n d ampuller, tabletter, dragéer samt tjocka, torra och flytande extrakter. Efter apotekarsocietetens omorganisation år 1954 ingår ACO-laboratoriet i societetens planeringsavdelning. År 1947 utfärdade medicinalstyrelsen den s. k. utrustningskungörelsen (kun-

170 görelse med föreskrifter i anledning av införandet av ny upplaga av svenska farmakopén) med bestämmelser bl. a. om apotekens rätt att köpa beredningar. Genom kungörelsen lättades formellt förbudet för apoteken att inköpa apoteksberedningar från annat håll än apotek på så sätt, att vissa apotek — för närvarande de apotek som har distriktslaboratorium —• skulle kunna från annan tillverkare än apotek få anskaffa sådana beredningar för att efter analys sälja dem antingen i egen detaljförsäljning eller också till andra apotek för dessas detaljförsäljning. Emellertid skärptes förhållandena i realiteten, eftersom de i praktiken tidigare förekommande inköpen av beredningar från annat håll upphörde. 2. Verksamhetens omfattning

Den sammanlagda

tillverkningens

värde

Maximalt möjlig tillverkning. Det framstår som ganska klart att det knappast skulle vara rationellt att till distriktslaboratorierna centralisera all den tillverkning av lagringsbara läkemedel som apoteken måste utföra. Detta gäller t. ex. för preparat som har åtgång endast på enstaka apotek eller blandningar som är enkla att utföra och skrymmande eller tunga i förhållande till sitt värde. En hel del exempel skulle kunna dras fram främst beträffande enkla lösningar, syruper, salvor och pulverblandningar, där kostnadsbesparingen vid en central tillverkning icke skulle uppväga nackdelarna i form av högre distributionskostnader. Kommittén har inte företagit några undersökningar av hur stor del av apotekens beredningar som skulle kunna utföras på distriktslaboratorierna, då en sådan undersökning ej varit nödvändig för bedömningen av de frågor som kommittén haft att ta ställning till.

Tabell 63. Värdet av distriktslaboratoriernas tillverkning åren 1952—1956 i apotekens inköpspriser

År

Tillverknin gsvärde i apotekens inköpspriser, milj. kronor

Andel i apotekens totala inköp procent

1952 1953 1954 1955 1956

10,5 11,1 11,9 13,7 15,4

8,5 8,6 8,6 8,6 8,4

Faktisk tillverkning. Eftersom exakta uppgifter om de interna leveranserna på apotek med distriktslaboratorium ej stått att få för de undersökta åren, har leveranserna från distriktslaboratoriedelen till apoteksdelen uppskattats och därvid antagits utgöra 10 procent av vederbörande apoteks detaljförsäljning, uttryckt i försäljningspris. Värdet i apotekens inköpspriser av distriktslaboratoriernas tillverkning under åren 1952 —1956 framgår av tabell 63. Det framgår av tabellen att tillverkningen ökat värdemässigt, andelen i apotekens inköp har emellertid hållit sig ungefär oförändrad under åren 1952 —1956. Ett mått på den volymmässiga utvecklingen erhålles av tabell 64 i följande avsnitt. Tillverkningens

struktur

Den på distriktslaboratorierna tillverkade volymen inom olika läkemedelsgrupper under åren 1952 och 1956 framgår av tabell 64. Totala antalet tillverkade preparat (tillverkningssortimentet) har under åren 1952—1956 ökat med 38 procent, vilket framgår av tabell 65. Som särskilda preparat har räknats olika beredningsformer, styrka etc. men ej förpackningsstorlek. För injektions- och infusionslösningar, där tillverkning och förpackning sker i ett sammanhang har

171 Tabell 64. Distriktslaboratoriernas

tillverkningsvolym Tillverkning, ton resp. milj. st.

Läkemedelsgrupp

Tabletter Piller Trochisker Solubletter Pulver (blandn.) Pulver (main.) Salvor, pastor, liniment och cremer Extrakter, flytande » torra, tjocka Tinkturer Siraper Succi Injektionslösn Infusionslösn Övrigt

dock även varje förpackningsstorlek räknats som särskilt preparat. Ökningen ligger till större delen inom grupperna övrigt, salvor m. m., tabletter, injektions- samt infusionslösningar, vilket framgår av tabell 66. Den markanta ökningen inom gruppen övrigt kan delvis bero på att de enskilda apotekens tillverkning av vissa lagerpreparat med sjunkande efterfrågan ansetts oekonomisk, varför tillverkningen förts över från apoteken till laboratorierna. Ökningen av infusionslösningarna beror i första hand på att tillverkningen överförts från sjukhus till vissa distriktslaboratorier. utåren

Antal tillverkade preparat År Absoluta tal Relativa tal 1952 1953 1954 1955 1956

1446 1478 1 748 1 870 1 989

100 102 121 129 138

521,5 34,6 16,6 0,1 15,2 59,1 38,6 6,5 7,3 18,5 81,1 11,7 35,2

641,3 38,9 16,7

—

Summa

Tabell 65. Tillverkningssortimentets veckling hos distriktslaboratorierna 1952—1956

164,0 572,8 437,2

—

27,6 75,8 76,3 8,0 6,8 15,4 98,9 14,9 28,6 246,4 364,4 696,9 963,1

De återgivna tabellerna hänför sig till distriktslaboratoriernas totala tillverkning. Denna kan indelas i två grupper, av vilka den ena utgöres av s. k. ACOpreparat och den a n d r a av övriga varor. ACO-preparaten är sådana bruksfärdiga läkemedel, för vilka apotekarsocieteten använder sitt varumärke. Till antalet utgör ACO-preparaten endast något mer än en fjärdedel av samtliga de på distriktslaboratorierna tillverkade produkterna. Antalet ACO-preparat var nämligen år 1956 527, varav 429 var läkemedel och 98 var andra varor (kosmetika m. m . ) . År 1957 hade antalet tillverkade läkemedel stigit till 453, medan antalet övriga varor var samma som år 1956. Liksom förut angivits beträffande distriktslaboratoriernas totala tillverkning h a r därvid som särskilda preparat räknats olika beredningsformer, styrka etc. men ej förpackningsstorlek utom i fråga om injektions- och infusionslösningar där även förpackningsstorlekarna räknats för sig. Räknas även varje förpackningsstorlek genomgående för sig — varigenom varje rubrik som kan åsättas särskilt pris medtas — uppgick

172 Tabell

66. Antal

tillverkade

preparat grupper

på distriktslaboratorierna åren 1952 och 1956

inom

olika

läkemedels-

Ändring

Antal tillverkade preparat Läkemedelsgrupp 1952

1956 Ökning

Tabletter Piller Trochisker Solubletter Pulver (blandn.) Salvor, pastor, liniment och cremer Extrakter, flytande o torra, tjocka Tinkturer Siraper Succi Injektionslösn Infusionslösn Övrigt

224 14 11 3 83 213 26 28 91 49 3 183

263 13 10

16 82 2 5

99 295 28 33 75 61 3 237 47 825

54 47 307

Summa

1 446

1 989

a n t a l e t å r 1956 till 946 o c h å r 1957 t i l l

Tabell

988. Produktions

16 12

67. Försäljningen mellan laboratorierna

distrikts-

År

Beräknad försälj n. mellan laboratorierna, i apotekens inköpspriser milj. kr.

Andel av distriktslaboratoriernas totala tillverkning (apotekens inköpspriser), procent

1949 1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956

0,7 1,5 2,4 3,1 3,3 3,7 4,5 5,8

11 21 25 30 30 31 33 38

fördelningen

U n d e r d e f ö r s t a å r e n efter d i s t r i k t s l a b o ratorieorganisationens tillkomst tillverkades p r a k t i s k t taget s a m m a s o r t i m e n t p å alla l a b o r a t o r i e r . Man t o r d e emellert i d p å ett t i d i g t s t a d i u m h a v a r i t p å d e t k l a r a m e d att e n v i s s s p e c i a l i s e r i n g av tillverkningen b o r d e ske. Detta h a r också s u c c e s s i v t g e n o m f ö r t s . L a b o r a t o r i e r na h a r i viss u t s t r ä c k n i n g specialiserat sig p å t i l l v e r k n i n g av o l i k a v a r u g r u p p e r o c h p r e p a r a t . E t t visst m å t t p å d e n na tillverkningsspecialisering (produktionsfördelning) utgör försäljningen mellan de olika laboratorierna, vilken r e d o v i s a s i t a b e l l 67. Det k a n u t l ä s a s u r t a b e l l e n att n u m e r a ö v e r e n t r e d j e d e l av v ä r d e t av d e p å distriktslaboratorierna tillverkade var o r n a säljes till a p o t e k e n v i a ett a n n a t d i s t r i k t s l a b o r a t o r i u m ä n d e t s o m tillverkat varan. Denna specialisering kan mätas även p å ett a n n a t sätt, n ä m l i g e n m e d h u r s t o r a n d e l av d e t t o t a l a a n t a l e t p r e p a r a t s o m

Minskning

t i l l v e r k a s p å ett e l l e r ett fåtal l a b o r a t o r i e r . D e t t a f r a m g å r av t a b e l l 68. Av t a b e l l e n k a n u t l ä s a s , att d e t f i n n s en k l a r t e n d e n s till s p e c i a l i s e r i n g av t i l l v e r k n i n g e n . M e d a n å r 1952 41 p r o c e n t av a n t a l e t p r e p a r a t t i l l v e r k a d e s p å ett av d e tjugo l a b o r a t o r i e r n a o c h 11 p r o c e n t av a r t i k l a r n a p å m e r ä n 15 av l a b o r a t o r i e r n a , t i l l v e r k a d e s å r 1956 53 p r o c e n t av a r t i k l a r n a p å ett av d e tjugo laboratorierna och 6 procent på mer än 15.

173 Tabell 68. Distriktslaboratoriernas

År

grad av

specialisering

Totalt antal inom rörelsen tillverkade preparat

1 dlab

2—5 dlab

6—10 dlab

11—15 dlab

över 15 dlab

1 446 1 478 1 748 1 870 1 989

41 44 51 53 53

29 30 27 27 28

13 11 9 9 8

6 5 4 4 4

11 9 8 7 6

1952 1953 1954 1955 1956

Försäljning

per

Därav har nedan nämnd andel i procent tillverkats på

arbetsställe

Eftersom distriktslaboratoriernas tillverkning delvis är specialiserad och de på så sätt på ett enda laboratorium eller ett fåtal laboratorier tillverkade varorna säljes till andra laboratorier och i allmänhet lagerföres där för försäljning till apoteken inom vederbörande laboratoriums distrikt, tjänstgör laboratorierna även som ett slags lagerhållande grossister vad distriktslaboratoriernas produktion beträffar. Försäljningen inkluderar således även de varor som köpts från andra laboratorier. Försäljningen från de olika laboratorierna framgår av tabell 69. Laboratorierna har såsom framgår av tabellen rätt olika storlek. Ursprungligen strävade man efter att få ungefär lika stor verksamhet på de olika laboratorierna. Eftersom befolkningstätheten emellertid är mycket olika, skulle detta medföra antingen att avstånden mellan apotek och vissa laboratorier måste bli stora eller också att antalet laboratorier skulle bli större, om man håller på principen om lika stora laboratorier. Vid lokaliseringen torde man även ha tagit hänsyn till vissa beredskapsskäl. Det minsta laboratoriets bibehållande får sålunda helt ses mot denna bakgrund. Om detta laboratorium ej medräknas, hade det största laboratoriet år 1956 fyra gånger så stor försäljning som det minsta. Det kanske synes omotiverat att det i

Tabell 69. Distriktslaboratoriernas sammanlagda försäljning till andra laboratorier, moderapotek samt övriga apotek Sammanlagd försäljning 1 000-tal kronor

Antal distriktslaboratorier 1952 1953 1954 1955 1956

under 200 200— 400 400— 600 600— 800 800—1 000 1 000—1 200 1 200—1 600 över 1 600

1 3 6 2 5 3

1 1 7 3 4 3 1

1 1 5 6 3 3 2

Summa

— — 4 6 1 2 6

1 6 4 1 4 3

vardera av städerna Stockholm och Göteborg finns tre laboratorier. (Stockholm hade fram till hösten 1957 fyra.) Det måste dock observeras att så stor del av apotekens försäljning ligger i dessa städer med tillhörande omland att där belägna laboratorier i alla fall bör till de större. Med laboratoriernas nuvarande organisation med anknytning till apotek har det antagligen varit lämpligt att deras storlek blivit begränsad. Arbetsställenas

lokaler

och

arbetskraft

Då distriktslaboratorierna inrättades var tanken den, att stora apotek med från apotekens synpunkt omfattande utrustning skulle tillverka varorna åt distriktets övriga apotek inom de lokaler och i stort sett med den utrustning som man förfogade över. Därför kom di-

174 striktslaboratoriernas tillverkning att bedrivas i apotekens ordinarie laboratorier som varit avsedda för apotekens eget behov. Eftersom denna tillverkning skedde i direkt anslutning till försäljningen var det ganska naturligt att man delvis använde sig av även den personal som utförde övrigt arbete på apoteken. När distriktslaboratorierna startade, blev det sålunda närmast fråga om en utökning av den verksamhet som apotekens ordinarie laboratoriedel tidigare utövat. Därför fortsatte också det tidigare tillämpade systemet att i tillverkningsdelen delvis använda arbetskraft från distributionsdelen. Med den successiva övergång som skedde är denna ordning förklarlig. Ett fåtal av laboratorierna har efterhand flyttats ut ur apotekslokalerna. Det synes sålunda vara en begynnande tendens inom distriktslaboratorieorganisationen att skilja tillverkningen från detaljdistributionsdelen. I ökad utsträckning användes numera ej samma personal för ACO-tillverkningen och det arbete som sammanhänger med apotekets detaljförsäljning. 3. Administration ni.m.

Uppdraget att driva distriktslaboratorium lämnas av apotekarsocietetens direktion, som även utfärdar vissa föreskrifter i samband därmed. Vidare skall medicinalstyrelsen i enlighet med utrustningskungörelsen ha godkänt att framställning av beredningar för regelmässig försäljning till andra apotek lämpligen kan äga rum. Dylika godkännanden finns för närvarande icke för andra apotek än sådana som har distriktslaboratorium. Laboratoriet ingår som en del av apoteksinnehavarens personliga privilegium på vederbörande apotek, varför det liksom apoteket i övrigt formellt är apotekarens företag och står under hans ledning.

Under apoteksinnehavaren fungerar en legitimerad apotekare (laborant) som närmaste chef för laboratoriet. I allmänhet sysselsattes ytterligare en legitimerad apotekare bl. a. som analytiker. Samordnande uppgifter utföres av apotekarsocietetens planeringsavdelning. En del av dessa arbetsuppgifter är: 1. Utarbetande — i samarbete med laboratorieavdelningen — av kompositioner för nya läkemedelsberedningar som utges dels under namn av ACOföreskrifter, dels som tillägg till Apotekens formelsamling (AF). Detta avser bl. a. preparat som utgör synonymer till befintliga specialiteter. 2. Utarbetande av tillverkningstekniska anvisningar. 3. Standardisering av emballagematerial och etiketter, s. k. signaturer, för läkemedelsförpackningar. 4. Utarbetande av bestämmelser angående standardisering av förpackningstorlekar för apotekens standardförpackade läkemedel. 5. Samordning och inriktning av distriktslaboratoriernas produktion. 6. Rekommendationer beträffande laboratoriernas val av utrustning. 7. Kalkylering och prissättning av laboratoriernas produkter (behandlas i avsnitt 4 n e d a n ) . 8. Statistikföring och efterkalkylering. 4. Kalkylering och prissättning

Som nämnts i föregående avsnitt sker kalkylering och prissättning centralt vid apotekarsocietetens planeringsavdelning. Man har därvid gjort försök att beräkna kostnaderna för laboratoriedelen genom att i tablåer ange kostnadsfördelningen mellan laboratorium och apotek. För den arbetskraft som helt sysselsatts med tillverkning har hela lönen — alltså även från kollektivet centralt betald lön — medräknats. För per-

175 sonal som varit sysselsatt med både tillverkning på distriktslaboratoriet och arbete inom apotekets detaljdistributionsdel har lönekostnaden fördelats efter den tid som vederbörande sysslat med respektive arbetsuppgifter. Man har försökt följa den angivna fördelningsprincipen även beträffande apoteksinnehavaren och andra personer inom företagsledningen. Lokalkostnaderna har fördelats efter ytan med i förekommande fall hänsyn tagen till den olikhet i kostnaderna som kan finnas mellan distributionsdelen och laboratoriedelen, som i regel ligger i mindre central del av fastigheten och därför kan åsättas lägre hyra per kvadratmeter. I de få fall där distriktslaboratorierna i lokalhänseende helt skilts från apoteket har det inte uppstått några fördelningsproblem beträffande den anställda personalen men även här har innehavarens arbete inte kunnat fördelas annat än efter bedömning. F r å n läkemedelsindustriens sida har stark kritik riktats mot distriktslaboratoriernas kalkylering. Man har därvid hävdat, att vissa av kostnaderna varit svåra att avgränsa, vilket kunnat leda till att kostnader som bort falla på laboratoriedelen i verkligheten belastats detaljdistributionsdelen. En stor del av det ledande och övervakande arbetet ifråga om ACO-tillverkningen utföres centralt. Tidigare har nämnts apotekarsocietetens planeringsavdelnings ledande verksamhet. Societetens laboratorieavdelning (Apotekens kontrollaboratorium, AKL) utför bl. a. vissa analyser för distriktslaboratoriernas räkning. I allmänhet analyserar sålunda avdelningen de råvaror som distriktslaboratorierna inköper. Beträffande de av laboratorierna framställda produkterna kontrollerar avdelningen — i de fall där mera krävande analys

är erforderlig — varje tillverkningssats som ett led i den löpande driftskontrollen. Vidare företas efterkontroller och vissa andra undersökningar av de på distriktslaboratorierna framställda preparaten. Tidigare debiterades vederbörande distriktslaboratorium ej för analyskostnaderna. Eftersom laboratorieavdelningens kostnader då bestreds av avgifter från apoteken — varvid avgifterna tagits från överskott som uppkommit på hela försäljningen, alltså även på specialiteterna — kunde det föreligga en dold kostnadsövervältring från ACO-preparat till specialiteter. Under de senaste åren har dock såväl analyskostnader som vissa andra kostnader, s. k. utvecklingskostnader, belastats ACO-produkterna. Prissättningen av ACO-produkterna anges vara helt baserad på kalkylmässiga kostnader utan kompletterande marknadsmässiga bedömningar. Man skulle alltså följa en annan princip för prissättningen än inom industrien, vilken senare för jämförelsens skull något beröres i det följande. Olikheten beror dels på att ACO-tillverkningen ej är förenad med så stora kostnader för forskning och introduktion beträffande nya läkemedel som industrien, dels på att organisationen av apotekskollektivets ledning närmast ses som ett serviceorgan. När däremot en enskild läkemedelsindustri skall prissätta en ny specialitet som man börjat tillverka — och som det ännu inte finns några synonymer till — gäller det att få så stor täckning som möjligt för de forsknings- och utvecklingskostnader som industrien arbetar med. I första hand försöker man därvid täcka de kostnader som åvilar det ifrågavarande preparatet, men därutöver är det för industrien ofta angeläget att kunna ta ut ett högre pris på de preparat som man verkligen lyckats med, varigenom man kan er-

176 hålla bidrag till täckning av forskningskostnaderna även för sådana projekt som icke lett till resultat. Det är därför förklarligt att priset hålles relativt högt för ett nytt preparat innan andra tillverkare kommit fram med synonymer. Dessutom kan en annan faktor medverka till att priset i början är relativt högt. När man lanserar ett nytt preparat, vill man ofta göra detta så tidigt som möjligt och det kan då hända, att tillverkningsmetoden ännu icke är tillräckligt utvecklad, utan framställningskostnaderna kan ligga långt utöver dem som man kan uppnå sedan produktionen nått en större volym. När annan tillverkare tar upp tillverkningen av en synonym till preparatet ifråga, behöver priset icke sättas med tanke på att täcka forskningskostnader, utan det är tillräckligt att ta hänsyn till de egentliga tillverknings- och distributionskostnaderna. Det kan därför vara lönsamt att ta upp tillverkning av preparatet, även om det åsättes lägre pris än originalpreparatets. Att synonymer framkommer till lägre pris behöver således i och för sig icke innebära att de kan tillverkas billigare än det ursprungliga preparatet. Sedan synonymer börjat säljas till lägre pris, känner sig den första tillverkaren av konkurrenshänsyn nödsakad att sänka sitt pris, men dessutom kan prissänkningar som nämnts också bero på att tillverkningsmetoden utvecklats. Inom medicinalstyrelsen föreligger en viss prisgranskning i samband med att preparaten släpps ut i marknaden, men detta h i n d r a r inte att prisbildningen i realiteten sker på det sätt som nämnts i det föregående.

Härvid kommer apoteken även att i viss utsträckning vara nödsakade att tillverka varor som har obetydlig åtgång. En del av dessa varor kan tillverkas för lagring, och man har i många fall ansett det lämpligt att koncentrera tillverkningen till distriktslaboratorierna. Härigenom har dessas produktionsprogram kommit att uppta tillverkning av varor, som man antagligen inte skulle ha befattat sig med om man helt fritt fått välja sitt tillverkningsprogram. Eftersom tillverkningen av dessa preparat endast sker i små kvantiteter, blir tillverkningen splittrad. I och för sig kan man hävda, att de preparat som tillverkas endast i små kvantiteter bör ha samma lönsamhet som övriga och att de därför skall bära de kostnader som de åsamkar rörelsen, men det är ändå troligt att en begränsning i produktvalet skulle förekomma om man inte kände sig tvingad att tillverka varorna ifråga. Inom den enskilda industrien har man möjlighet att slopa tillverkningen av ett läkemedel, när försäljningen gått under en viss gräns, och kan därigenom koncentrera sig på de försäljningsmässigt större preparaten. Det relaterade förhållandet innebär en klar olikhet mellan läkemedelsfabrikerna och distriktslaboratorierna i fråga om produktionsprogrammet. Man kan förutsätta, att ACO-verksamhetens tillverkningsprogram även framgent kommer att innehålla läkemedel, av vilka förbrukningen är så pass liten, att de ur industriell tillverkningssynpunkt måste betraktas som tyngande.

5. Verksamhetens förutsättningar

1946 års läkemedelsutredning föreslog i sitt första betänkande (SOU 1951:34), att apoteksväsendet skulle förstatligas och att verksamheten skulle bedrivas i aktiebolagsform. Man ansåg att tillverk-

Apoteken har monopol på försäljning av apoteksvaror men har i gengäld enligt apoteksvarustadgan skyldighet att tillhandahålla samtliga apoteksvaror.

6. Tidigare avgivna förslag beträffande organisationen

177 ning inom detta företags ram borde förekomma på i princip liknande sätt som beträffande distriktslaboratorierna men att en koncentration till ett färre antal arbetsställen borde ske. Remissinstanserna koncentrerade sig på huvudfrågan angående förstatligande eller ej av apoteksväsendet, varför frågan om distriktslaboratoriernas ställning kom i bakgrunden. Apotekarkåren anförde i sitt s. k. motförslag att distriktslaboratorieorganisationen borde utvecklas inom den befintliga ramen genom specialisering av tillverkning och lagerhållning och i övrigt bibehålla sin ställning såsom knutna till apotek. Läkemedelsindustriföreningen utvecklade i bilaga till sitt remissyttrande den åsikten, att utredningen icke kunde känna till räntabiliteten för den inom det statliga apoteksföretaget föreslagna tillverkningen, emedan den inte hade undersökt distriktslaboratoriernas kostnadsförhållanden. Under förutsättning att tillverkningen inom apoteksledet skulle konkurrera med läkemedelsindustrien på lika villkor var man beredd att acceptera en dylik tillverkning. »Liksom det svenska näringslivet i övrigt vill läkemedelsindustrien hävda den fria konkurrensens avgörande betydelse. Detta betyder dock ej, att industrien är villig att godtaga alla former av konkurrens från en instans, som av en eller annan orsak samtidigt är den enda möjliga distributören för de artiklar, som äro föremål för konkurrensen ifråga. Om industrien dock skulle påtvingas detta genom att LU:s förslag skulle genomföras, anser den, att en förutsättning är, att en eventuell konkurrens sker på jämförlig ekonomisk basis, d. v. s. att den inom apoteksbolaget använda kalkylmetoden innebär en korrekt fördelning av bolagets kostnader. Vidare får ej ensamdistributören givas möjlighet att på annat sätt diskriminera industriproduktionen. Det har från industriens sida klart sagts ifrån, att man under sådan förutsättning fullt ut accepterar varje konkurrens, och att man således icke har den ringaste tan12—804060

ke på att söka motverka eller undertrycka en på vedertagna kalkylnormer vilande, av apoteken bedriven industriell verksamhet. Däremot vill man bestämt opponera sig mot en konkurrens, som på ovan antydda grunder äger möjlighet att skada industrien och dess framåtskridande.» 7. ACO-preparatens ställning i kontrollhänseende I detta avsnitt lämnas en redogörelse för den granskning m. m. som förekommer beträffande de bruksfärdiga, standardförpackade preparat som tillverkas på distriktslaboratorierna. Från de icke bruksfärdiga preparaten bortses här. Bakgrunden

till nuvarande

förhållanden

Ett av en enskild industri framställt bruksfärdigt läkemedel -— en farmacevtisk specialitet — får enligt specialitetskungörelsen av år 1934 ej säljas utan medicinalstyrelsens tillstånd. Detta lämnas genom att preparatet registreras eller i avvaktan på registrering uppföres på den s. k. licensfria listan. De h ä r angivna godkännandena gäller som generella tillstånd för försäljning av preparaten. Det finns därjämte en tredje typ av försäljningstillstånd, licens, som avser tillstånd för apotek att mot recept av viss angiven läkare expediera preparat, som ej är registrerat eller upptaget på licensfria listan. Det kan förekomma att mindre apotek, som inte lämpligen kan framställa alla beredningar, anlitar något större apotek i närheten och därifrån får beredningar ifråga. I de diskussioner som förts i ärendet har det aldrig ifrågasatts, att dylika tillfälliga leveranser som närmast har karaktär av service skulle behöva falla under specialitetslagstiftningen. Det synes inte vara fullt klart hur apotekssakkunniga av år 1931, efter vars första betänkande specialitetskungörelsen tillkom år 1934, sett på problemet i

178 fråga om färdigförpackade apoteksberedningar som annat än tillfälligtvis tillverkas för leverans till annat apotek. Frågan var av mindre praktisk betydelse vid denna tid, och diskussionen härom började egentligen först år 1946 efter distriktslaboratoricrnas uppkomst. Visserligen finnes i detta kapitel ett särskilt avsnitt som behandlar tidigare avgivna förslag, men det torde vara nödvändigt att här kortfattat redogöra för den förda diskussionen i frågan, för att särställningen för ACO-preparaten skall förstås. Apotekarkåren hemställde år 1946 att Kungl. Maj:t skulle ändra specialitetskungörelsen, så att det klart framginge att bruksfärdigt, förpackat läkemedel som framställdes på distriktslaboratorierna och såldes till enskild förbrukare från annat apotek icke skulle betraktas som specialitet, eftersom man ansåg, att specialitetskungörelsen icke hade varit avsedd att gälla apoteksberedningar. Medicinalstyrelsen och 1946 års läkemedelsutredning tillstyrkte förslaget, medan läkemedelsindustriföretagen ansåg det vara fullt klart att ACO-preparaten skulle hänföras till farmacevtiska specialiteter. Ärendet hänsköts senare ånyo till 1946 års läkemedelsutredning, sedan den börjat arbeta med läkemedelslagstiftningen. Läkemedclsutredningen avgav år 1955 förslag som relateras i efterföljande avsnitt om tidigare avgivna förslag. För närvarande är situationen den, att Kungl. Maj:t i detta avseende icke tagit ställning beträffande ACO-produkterna, medan medicinalstyrelsen i praxis undantagit dem från att hänföras till farmacevtiska specialiteter, trots att specialitetskungörelsens ordalydelse (§ 1) är sådan, att de borde hänföras dit. En utförlig redovisning av bakgrunden till nuvarande förhållanden finns i 1946 års läkemedelsutrednings andra

betänkande (SOU 1955: 44, sid. 185 ff), varjämte frågan upptogs bl. a. i apotekarsocietetens remissyttrande (sid. 23 f.). Nuvarande

förhållanden

De bruksfärdiga, standardförpackade preparat som distriktslaboratorierna tillverkar kan i stora drag indelas i fyra grupper, nämligen 1) fria m. m.)

handelsvaror

(hudkrämer

2) preparat upptagna i farmakopén, Pharmaconomia Suecica och medicinalstyrelsens samling av benämningar (MB) 3) preparat upptagna i apotekens formelsamling (AF) 4) preparat — utöver vissa av de i de nämnda handböckerna upptagna — som är jämförliga med farmacevtiska specialiteter. Utöver i grupp 4 återfinnes även i grupperna 2 och 3 läkemedel som är sj 7 nonyma med specialiteter. Detta beror på att kompositionen till vissa specialiteter så småningom upptages i de ovan nämnda handböckerna. De specialiteter som finns registrerade, när kompositionen upptas i dessa handböcker, får även fortsättningsvis försäljas under sina registrerade namn, men däremot får registrering av nya specialiteter med samma komposition ske endast om särskilda skäl föreligger. Trots att gränserna mellan grupperna är något diffusa, bör den gjorda indelningen vara lämplig som underlag för den fortsatta diskussionen. En jämförelse mellan å ena sidan den offentliga specialitetskontrollen och å andra sidan den kontroll som förekommer beträffande distriktslaboratoriernas tillverkning visar följande. Enligt bestämmelserna i specialitetskungörelsen (§ 5) skall medicinalsty-

179 rclsen vid prövning av registreringsansökan särskilt taga hänsyn till 1. huruvida uppgiften om specialitetens art eller sammansättning är riktig 2. huruvida specialiteten i farmacevtiskt hänseende är av ändamålsenlig beskaffenhet 3. huruvida specialiteten är ägnad att förebygga, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymtom hos människor eller djur 4. huruvida specialitetens pris är skäligt 5. huruvida den reklam, som föreslagits för specialiteten, är lämplig. Den granskning som på detta sätt sker, innan ett preparat registreras, brukar benämnas förkontroll. Härutöver förekommer granskning av produkternas kvalitet genom analys av i marknaden stickprovsvis inköpta förpackningar, s. k. efterkontroll. Beträffande pris och reklam förekommer viss fortlöpande övervakning. Med bortseende från de fria handelsvarorna gäller i fråga om kontrollen av ACO-produkterna följande. Granskning av att varorna överensstämmer med uppgifterna om art och sammansättning och att varan är i farmacevtiskt hänseende av ändamålsenlig beskaffenhet -— s. k. farmacevtisk kontroll — äger ej rum från medicinalstyrelsens sida, innan ACO-produkterna slappes ut i marknaden. Den farmacevtiska kontroll som förekommer beträffande dessa produkter kan i princip likställas dels med industriföretagens interna kontroll, dels med den efterkontroll som förekommer beträffande specialiteterna. Apoteksväsendets interna kontroll av distriktslaboratoriernas produkter förekommer dels på tillverkningsstället, dels centralt hos apotekarsocietetens laboratorieavdelning. En skillnad gentemot industriföretagens kontroll anses ligga däri, att apotekens kvalificerade personal i mot-

sats till industriens arbetar under tjänstemannaansvar. Genom apoteksinspektörernas försorg tages beträffande distriktslaboratoriernas produkter prov ur marknaden för granskning. Denna kontroll torde kunna jämföras med den efterkontroll som äger rum beträffande specialiteterna. En mera principiell olikhet mellan kontrollen av läkemedelsindustrien å ena och distriktslaboratorierna å andra sidan ligger däri, att myndigheterna fortlöpande låter inspektera distriktslaboratoriernas tillverkningsställen i samband med inspektion av moderapoteken, medan inspektion av de enskilda industrierna kan ske endast efter beslut av Kungl. Maj:t. Medicinsk granskning förekommer enligt följande. Preparat som är intagna i farmakopén och Pharmaconomia Suecica granskas i samband med utgivandet av nya upplagor av de nämnda handböckerna. Granskningen är dock av annan art än den som förekommer i samband med registrering av specialiteter. I »Medicinalstyrelsens samling av benämningar» intagna preparat är delvis medicinskt granskade. En del av dem förekommer nämligen även i Pharmaconomia Suecica och har granskats före intagningen i denna, medan för andra preparat viss medicinsk granskning förekommit i annan ordning. Preparat har tagits med i Apotekens formelsamling i första hand på grund av deras efterfrågan på apoteken och inte efter deras medicinska värde, varför en hel del preparat förekommer, som inte skulle betraktas som godtagbara ur medicinsk synpunkt, om man skulle anlägga samma krav som vid specialitetsregistreringen. Detta gäller främst preparat inom den grupp som kallas folkmedicin. För de preparat som är närmast jäm-

180 något fall förekommit att ACO-preparat på grund av att lika bestämmelser om granskning ej förefinnes hunnit marknadsföras tidigare än synonym specialitet. Förekomsten av medicinsk granskning beträffande de apotekstillverkade standardförpackade apoteksvarorna framgår av tabell 70, som visar försäljningen år 1953 av de i respektive handböcker upptagna preparaten, indelade i medicinskt godtagna respektive icke granskade preparat. Granskning av den tillämnade reklamen sker underhandsmässigt hos medicinalstyrelsen beträffande sådana ACO-

förbara med specialiteterna — och ej ingår i de nämnda handböckerna — gäller, att försäljningen kan påbörjas utan föregående medicinsk granskning. I praktiken förekommer dock viss underhandsgranskning hos medicinalstyrelsen av dessa preparats medicinska värde. Eftersom det inte finns några formella föreskrifter härom, kan dock konsekvensen bli, att ACO-preparat med förbigående av granskningen på kortare tid kan komma i marknaden än farmacevtisk specialitet, för vilken man måste vänta på medicinalstyrelsens godkännande, vilket i allmänhet dröjer två eller tre månader. Enligt uppgift har det i Tabell 70. Sammanställning

över försäljningen år 1953 av apotekstillverkade förpackade apoteksvaror

Från medicinsk Preparat vilka ej synpunkt godtagna blivit granskade från medicinsk synpunkt preparat Preparaten förekommer i

Antal preparat st.

Värde

Antal preparat

milj. °/ st. /o kr. %

°/ /o

milj. kr.

Summa Antal preparat

Värde

standard-

Värde

st.

/o

milj. kr.

/o

191 46 42

46,8 11,3 10,3

25,6 1,1 0,7

75,5 3,1 2,1

2,9 105

25,7

5,4

15,9

5,6 1,1 0,2 (0,003)

3,3 0,0

99,9 (100)

99,9 (100)

°/ /o

Pharmaconomia ACO-föreskrifter Samling av benämningar (MB) Apotekens formelsamling (AF) Övriga

191 46,8 25,6 75,5 46 11,3 1,1 3,1 42 10,3 0,7 2,1 75 18,3

4,4 13,0 30 23 1

354 86,7 31,8 93,7 54

7,4

1,0

3,3 5,6 1,1 0,2 (0,003) 0,01 13,2

2,1

23 1

6,2 408

33,9

(Tabellen är — med vissa här gjorda kompletteringar av texten — hämtad ur apotckarsocie tetens remissyttrande över SOU 1955:44, sid. 27.)

preparat som är jämförbara med specialiteterna. En principiell olikhet gentemot den reklamgranskning som förekommer beträffande specialiteterna, ligger dock däri, att granskningsmyndigheten icke har samma befogenheter, då det gäller ACO-prcparaten som då det gäller enskilda tillverkares specialiteter.

Prisgranskning förekommer beträffande ACO-produkterna hos medicinalstyrelsens läkemedelsekonomiska sektion. Ytterligare en olikhet mellan specialitetsgranskningen för enskilda tillverkare och de av medicinalstyrelsen underhandsmässigt utförda granskningsmomenten beträffande ACO-preparat lig-

181 ger däri, att tillverkarna av de senare i motsats till enskilda specialitetstillverkare icke behöver erlägga avgifter för den utförda granskningen. Tidigare

förslag

1946 års läkemedelsutredning föreslog i sitt andra betänkande (SOU 1955:44) att de på distriktslaboratorierna tillverkade bruksfärdiga preparaten skulle hänföras till farmacevtiska specialiteter. Det huvudsakligaste motivet synes ha varit att få enhetliga bestämmelser för alla preparat som tillverkas under likartade förutsättningar. Några av remissinstansernas yttranden över utredningens av statsmakterna ännu icke slutbehandlade förslag refereras i det följande. Apotekarsocieteten förklarade sig beredd att acceptera viss form av medicinsk granskning beträffande de preparat för vilka information lämnas, men menade att preparaten ifråga inte skulle behöva införas under specialitetskontrollen i dess helhet. Statens farmacevtiska laboratorium avvisade förslaget att hela sortimentet skulle föras in under specialitetskontrollen men ansåg det önskvärt, att den medicinska granskningen blev utformad på likartat sätt som beträffande specialiteterna. Det senare ansågs dock ej behöva medföra att de preparat, för vilka man rekommenderade viss form av medicinsk granskning, helt fördes över till specialiteterna. Liknande inställning hade farmacevtförbundet. Medicinalstyrelsen förordade, att andra preparat än de som upptagits i gällande upplaga av farmakopén eller Pharmaconomia Suecica skulle behandlas som specialiteter, främst därför att de borde underkastas medicinsk granskning. Styrelsen yttrade: »Vissa brister finnas dock i den av det allmänna utövade kontrollen över sådana

apoteksberedda preparat, vilka ansetts jämförbara med farmacevtiska specialiteter. Dessa brister avse närmast preparatens medicinska ändamålsenlighet och reklamen för desamma. När det gäller att avhjälpa dessa brister äro två olika vägar tänkbara. Den ena är att inordna preparaten under specialitetsbegreppet och den andra att — med hänsyn till apotekens speciella ställning som ett noga reglerat samhällsorgan — i annan ordning utfärda kompletterande föreskrifter beträffande dessa preparat. Det förstnämnda alternativet medger i största möjliga utsträckning enhetliga bestämmelser för alla läkemedel inom läkemedelsförordningens ram. Sett i sammanhang med den omfattande läkemedels- och apotekslagstiftningen som helhet kan dock tvekan uppstå om vilken väg som är den lämpligaste. Vid vägning av de båda alternativen finner styrelsen, att med hänsyn till att de centraltillverkade apotekspreparaten icke utgöra en i alla avseenden enhetlig grupp en differentierad behandling av desamma vara mest ändamålsenlig. Apoteken ha under senare år lanserat en del nya läkemedel, vilka icke varit upptagna i officiella läkemedelshandböcker. För preparaten har reklam bedrivits på liknande sätt som för fabrikstillverkade specialiteter. Medicinalstyrelsen har visserligen beretts tillfälle att förhandsvis granska medlens medicinska ändamålsenlighet och den tillämnade reklamens utformning men en fastare ordning härvidlag är onekligen önskvärd. Då ifrågavarande läkemedel endast i fråga om det allmännas kontroll över tillverkningen skilja sig från farmacevtiska specialiteter, synes det naturligt att de registreras såsom specialiteter. På apoteken saluföras i standardförpackningar vidare ett antal läkemedel som upptagits i tidigare men icke i nu gällande upplaga av farmakopén eller Pharmaconomia Svecica eller som utan att ha varit intagna i dessa handböcker sedan gammalt röna viss efterfrågan. Av dessa läkemedel motsvara många icke nutida krav på medicinsk ändamålsenlighet och skulle därför icke kunna registreras. Då ingen som helst reklam föres för dessa preparat torde de komma att successivt försvinna ur handeln utan att restriktiva åtgärder behöva vidtagas. Processen skulle emellertid påskyndas, därest registrering av preparaten krävdes. Förutsättningen för att registreringsplikten i dessa fall skulle bliva fullt effektiv är

182 emellertid att apoteksföreståndares skyldighet att tillhandahålla apoteksvaror inskränkes på det sätt som Ahlgren i sitt särskilda yttrande föreslagit. 1 annat fall skulle apoteksföres tåndaren på läkares förordnande ha skyldighet att bereda och tillhandahålla läkemedlen. Slutligen tillverkas å apoteken standardförpackade läkemedel upptagna i gällande upplaga av farmakopén och Pharmaconomia Svecica. Tillverkning och tillhandahållande av sådana apoteksberedda läkemedel får anses vara en primär uppgift för apoteken. Den centraliserade tillverkningen har endast tillkommit för att sänka tillverkningskostnaderna. Den medger därutöver — vilket i sammanhanget är viktigt att ihågkomma — en effektiv och ingående analytisk kontroll. Registreringsplikt beträffande denna läkemedelsgrupp anser styrelsen onödig, då preparaten får anses vara på fullt betryggande sätt kontrollerade i avseende å sammansättning, medicinsk och farmacevtisk ändamålsenlighet samt prissättning. Avsikten med en registrering av dessa preparat skulle endast vara att eventuellt bedriven reklam i samband därmed underkastades betryggande kontroll. För att en registrering i dessa fall skulle ha någon mening måste ansökan om registrering kunna vägras eller beviljad registrering kunna återkallas, därest reklamen bedömdes såsom olämplig. Sådan möjlighet står emellertid icke öppen eftersom apoteksföreståndare under alla förhållanden äro skyldiga att tillhandahålla dessa läkemedel. Erforderlig reklamgranskning bör i dessa fall enligt styrelsens uppfattning komma till stånd på annan väg än genom införande av registreringsskyldighet, vilken skulle medföra en onödig administrativ belastning. Medicinalstyrelsen vill sålunda förorda att standardförpackade centraltillverkade apoteksberedningar hänföras till farmacevtiska specialiteter, dock med undantag för läkemedel, upptagna i gällande upplaga av farmakopén och Pharmaconomia Svecica. Styrelsen bör dessutom beredas möjlighet att beträffande övriga hithörande preparat begränsa kontrollen med hänsyn till att i vissa avseenden redan betryggande granskning i annan ordning verkställes.» Specialitetsnämnden, striföreningen, Rufi, eningen, läkarförbundet,

läkemedelsindudroghandelsförläkemedels-

kommittén, kommerskollegium m. fl. anslöt sig till 1946 års läkemedelsutrednings förslag att ACO-preparaten skulle behandlas som specialiteter. Några remissinstanser anförde som skäl, att ACO-preparatcn borde underkastas medicinsk prövning, medan andra hade mera allmänna uttalanden om att eftersom tillverkningen skedde under likartade förutsättningar, den offentliga kontrollen borde vara lika utformad. Specialitetsnämnden anförde: »Läkemedelsutredningen bar under hänvisning bland annat till de stora likheter, som i tillverkningshänseende numera råda mellan läkemedelsindustrins och distriktslaboratoriernas produkter, hävdat, att dessa också ur kontrollsynpunkt borde vara helt likställda, varför även de apotekstillverkade standardpreparaten borde hänföras till farmacevtiska specialiteter. Detta sammanfaller med ett yrkande, som ofta framförts från läkemedelsindustrins sida under senare tid med betonande av önskvärdheten av att industrin icke i förhållande till apoteken belastas med ytterligare kontrollföreskrifter, avgifter eller åtgärder, som försvåra eller fördröja utförande på marknaden av deras preparat. Nämnden finner dessa synpunkter värda beaktande och vill till dem lägga ytterligare en, som talar för att kontrollen av apoteksberedda preparat ökas. Nämnden åsyftar härvidlag det även av utredningen understrukna behovet av att apotekens preparat underkastas författningsmässig kontroll även med avseende på deras medicinska värde. Nämnden har vid en vägning av de olika synpunkter, som kunna läggas på denna fråga, stannat för att ansluta sig till det av läkemedelsutredningen framlagda förslaget.» 8. Kommitténs överväganden crh förslag Allmänt Enligt vad som framgår av de föregående avsnitten är en viss del av den tillverkning av läkemedel, som centraliserats till distriktslaboratorierna, nödvändig för en fullgod läkemedelsförsörjning. Kommittén syftar här på tillverkningen av sådana läkemedel, som till

183 sina kvantiteter är för små för att den enskilda läkemedelsindustrien skall vara intresserad av att tillverka desamma, men som dock har så pass stor åtgång eller vars tillverkning är så komplicerad, att en hantverksmässig tillverkning vid de enskilda apoteken skulle ställa sig föga rationell. Centraliseringen av denna tillverkning till visst eller vissa distriklslaboratorier torde sålunda få anses överensstämma med samhällets krav på en rationell läkemedelsförsörjning. Värde- och kvantitetsmässigt utgör nyssnämnda tillverkning endast en mindre del av distrikslaboratoriernas samlade tillverkning, medan större delen härav faller på läkemedel, som försäljes i så pass stora kvantiteter att de är lämpade för industriell tillverkning. Det rör sig här i stort sett om två skilda slag av läkemedel. Å ena sidan är det fråga om de s. k. officinella läkemedlen, d. v. s. läkemedel som finns beskrivna i farmakopén och liknande officiella handböcker och som i huvudsak får saluföras endast under det officiella namn läkemedlen därvid åsatts; å andra sidan gäller det preparat, som utgör synonymer (till sammansättning, beredningsform och styrkegrad praktiskt taget identiska preparat) till av in- eller utländsk läkemedelsindustri lanserade specialiteter. Gränsen mellan de två grupperna är flytande, eftersom åtskilliga av de officinella läkemedlen h a r sin motsvarighet i av läkemedelsindustrien saluförda specialiteter, vilka registrerats under namn som i regel har karaktär av märkesvarubeteckning innan läkemedlen ifråga infördes i de officiella handböckerna. De officinella läkemedlen utgör till värde och kvantitet den ojämförligt största delen av distriktslaboratoriernas tillverkning. Tillverkningen av synonympreparat har emellertid fått en ökad betydelse och andelen av dessa torde vara stadd i stark ökning.

De officinella läkemedlen tillverkas endast i ringa utsträckning av den enskilda läkemedelsindustrien. I den mån tillverkning förekommer, gäller denna endast specialiteter som registrerats redan före den officiella beskrivningen av läkemedlet ifråga i officiell handbok. I dylikt fall får nämligen den registrerade specialiteten fortfarande saluföras under sitt registrerade märkesvarunamn. Ny specialitet, vars sammansättning helt eller huvudsakligen överensstämmer med officinellt läkemedel, får registreras endast om särskilda skäl därtill föreligger, och medicinalstyrelsen kan därvid föreskriva, att sökanden skall godtaga den benämning som styrelsen finner lämplig (specialitetskungörelsen, § 11). Det synes sannolikt att tillverkningen av officinella läkemedel är mindre attraktiv för industrien, enär nya sådana produkter inte får introduceras under märkesvarunamn, och orsaken till att distriktslaboratorierna i stor utsträckning är ensamtillverkare av dessa läkemedel torde huvudsakligen vara att söka i detta faktum. Härtill kommer även att priserna i många fall är så låga att läkemedelsindustrien enligt uppgift icke finner tillverkningen tillräckligt lönsam. Slutligen bör framhållas, att medicinalstyrelsens s.k. utrustningskungörelse lägger hinder i vägen för industrien att — om registrering som specialitet ej sker — försälja de officinella läkemedlen direkt till apotek utan distriktslaboratorium. En förutsättning för att apoteken skall få köpa sådana läkemedel från industrien — direkt eller genom droghandel — är nämligen att de har sådan utrustning att de kan svara för analysering av läkemedlen ifråga. Då dylik apparatutrustning i allmänhet finns endast på apotek med distriktslaboratorium har övriga apotek i praktiken ingen möjlighet att köpa officinella läkemedel från annat håll än

184 från distriktslaboratorierna. Dessa senare kan emellertid inköpa de ifrågavarande läkemedlen från läkemedelsindustrien, men så lär enligt uppgift ske endast i rena undantagsfall. På grund av nämnda omständigheter har distriktslaboratorierna sålunda blivit praktiskt taget ensamtillverkare av de officinella läkemedlen. Från läkemedelsindustriens sida hävdas, att distriktslaboratorierna, till förfång för industrien, erhållit en monopolställning på detta område. Man anser sig kunna tillverka och försälja åtminstone vissa av dessa läkemedel till lägre priser än vad distriktslaboratorierna gör, men författningsföreskrifter har förhindrat industrien att salubjuda dem direkt till apoteken. Kommittén har icke möjlighet att bedöma i vad mån detta påstående har fog för sig. Om industriens påstående, att vissa av de officinella läkemedlen skulle kunna säljas billigare av industrien, sålunda icke kan tillbakavisas, så kan dock konstateras, att distriktslaboratoriernas tillverkning i många fall inneburit tillhandahållande av läkemedel till betydligt lägre pris än vad som skett, så länge samma läkemedel uteslutande salufördes som specialitet. Enligt kommitténs uppfattning är det inte uteslutet att distriktslaboratoriernas faktiska monopol på tillverkningen av officinella läkemedel i enstaka fall kan ha lett till för höga priser. Å andra sidan torde det vara ostridigt att ACOtillverkningen på detta område i stor utsträckning inneburit en sänkning av priserna. Kommittén anser emellertid att nuvarande konkurrensförhållande mellan de båda företagsformerna icke är tillfredsställande, varför gällande bestämmelser bör ändras så, att läkemedelsindustrien får möjlighet att konkurrera med distriktslaboratorieverksamheten på detta område. Det är emeller-

tid tydligt att ACO-tillverkningen även vid konkurrens kommer att ha en särskilt betydelsefull uppgift att fylla i fråga om nyssnämnda läkemedel. Vad slutligen angår de av distriktslaboratorierna tillverkade synonymerna till läkemedelsindustriens specialiteter må följande framhållas. Tillverkningen har gällt läkemedel av den art att de haft eller kunnat förväntas få relativt stor användning. I praktiskt taget samtliga fall lanseras dessa ACO-preparat till lägre priser än motsvarande specialiteter, i den mån dylika förekommer. Även denna tillverkning har — såsom tidigare relaterats — rönt kritik från läkemedelsindustriens sida. Man menar, att industrien ofta får lägga ner förhållandevis stora kostnader på den forskning, kliniska undersökningar e t c , som leder fram till preparaten, medan distriktslaboratorierna kan dra nytta av industriens forskningsresultat utan att behöva ta ut täckning för motsvarande kostnader. Distriktslaboratoriernas hithörande tillverkning anses därför icke ske under samma förutsättningar som industriens. I anslutning härtill bör framhållas, att nyssnämnda företeelse icke är ovanlig även industrierna emellan. Eftersom en läkemedelsfabrikant endast i undantagsfall kan erhålla patentskydd för sina produkter, är det sålunda mycket vanligt, att andra fabrikanter — eventuellt med en i sak oväsentlig ändring av kompositionen — tar upp tillverkningen av i princip samma vara, som lanserats av en annan industri, och registrerar denna under nytt namn. Detta gäller såväl svenska fabriker emellan som mellan svensk och utländsk läkemedelsindustri. Distriktslaboratorierna uppträder alltså i detta sammanhang icke annorlunda än övriga läkemedelstillverkare. Den enskilda läkemedelsindustriens

185 verksamhet kännetecknas för närvarande av en god konkurrens, vilken i icke obetydlig utsträckning är lagd på nyskapande av läkemedel, som blivit ett framträdande drag icke endast hos de stora utländska läkemedelsindustrierna utan även hos den svenska läkemedelsfabrikationen. Denna nyskapande konkurrens kan emellertid mycket väl tänkas bli delvis satt ur spel vid en alltmer accentuerad specialisering industrierna emellan på åtskilda varugruppsområden. Vid en dylik utveckling är det betydelsefullt att samhället har ett latent korrektiv mot för höga priser och som sådant torde ACO-tillverkningen ha en icke oviktig uppgift att fylla. Distriktslaboratorierna har även ägnat sig åt tillverkning av vissa fria handelsvaror inom läkemedelsområdet såsom sårsalvor, hudsalvor o. d. Tillverkningen är av relativt blygsam omfattning, främst därför att apoteken av hävd icke bedrili någon aktiv försäljning av dessa produkter, vilka därför är föga kända bland allmänheten. Enligt kommitténs mening har även denna del av distriktslaboratoriernas tillverkning en viss uppgift att fylla. Det är viktigt att konkurrensen mellan ACO-tillverkningen och industrien kan ske på så långt möjligt lika villkor. Helt lika villkor kan icke skapas, eftersom vissa grundläggande förutsättningar härför saknas. Sålunda har laboratorierna t. ex. h a n d om tillverkning även av sådana varor som framställes i relativt små och oekonomiska kvantiteter, och tillverkningen kan av beredskapsskäl anses böra vara splittrad på flera ställen än vad som från tillverkningsekonomisk synpunkt skulle vara rationellt. Å andra sidan har laboratorierna genom apoteken en närmare marknadskontakt än den enskilda läkemedelsindustrien.

Fristående

tillverkningsföretag

Kommittén anser — såsom utvecklats i föregående avsnitt — att den på distriktslaboratorierna bedrivna tillverkningen fyller en önskvärd funktion inom läkemedelsförsörjningen. Emellertid är kommittén av den uppfattningen att de former under vilka tillverkningen för närvarande bedrives icke är de bästa. Många av distriktslaboratorierna är så intimt förbundna med sina moderapotek i fråga om lokaler, personal e t c , att någon helt tillförlitlig, kalkylmässig fördelning av kostnaderna på den egentliga apoteksrörelsen och distriktslaboratoriet icke är möjlig, hur aktningsvärda försök härtill som än göres. Det kan därför icke med full säkerhet visas, att icke vissa av de på distriktslaboratorierna fallande kostnaderna till någon del kommer att belasta den egentliga apoteksrörelsen eller omvänt. Från läkemedelsindustriens sida har detta förhållande åberopats i samband med kritik mot prissättningen på åtminstone vissa av ACO-preparaten. Tidigare har framhållits önskvärdheten av att möjlighet till konkurrens på lika bas mellan ACO-tillverkningen och läkemedelsindustrien skapas, varför det nämnda förhållandet bör ändras. Kommittén anser sig visserligen ej ha fog för antagandet, att ACOpreparatens priser ej skulle vara — åtminstone till den helt övervägande delen — riktigt kalkylerade, men det kan knappast vara riktigt att möjligheter till medveten eller omedveten subventionering av ACO-tillverkningen skall föreligga. Enligt kommitténs mening bör därför denna tillverkning organisatoriskt skiljas från den egentliga apoteksdriften. Det förefaller osannolikt att det kan vara rationellt att ha ACO-tillverkningen uppdelad på så många enheter som för

186 närvarande. Flera av de preparat, som nu tillverkas på ett flertal ställen, omfattar mycket betydande kvantiteter och värden och torde med fördel kunna sammanföras till större tillverkningsenheter än vad något av distriktslaboratorierna nu utgör. Å andra sidan föreligger det otvivelaktigt behov av en viss lokalt förlagd tillverkning. Detta gäller sådan tillverkning av sporadiskt efterfrågade läkemedel, vilken inte lämpar sig för de enskilda apoteken — bland annat med hänsyn till nödvändig apparatur — men som är för liten eller för lokalbetonad för att lämpligen kunna koncentreras till ifrågavarande större tillverkningsenheter. Det förefaller därför troligt att en viss omläggning av tillverkningen rent rationellt borde vara påkallad, i första hand en ytterligare centralisering av viss tillverkning samt eventuellt en omfördelning av den lokalt behövliga tillverkningen till ett mindre antal enheter. En dylik omläggning torde vara mycket svår att friktionsfritt och snabbt genomföra med nuvarande ordning. Ett särskilt tillverkningsföretag synes böra skapas, förmodligen lämpligast med tillverkningen uppdelad på flera enheter, en eller ett par större och några mindre. En naturlig förläggning torde därvid i första hand vara de orter, i och kring vilka koncentrationen av apotek är stor. Vid bedömande av denna fråga bör emellertid även beaktas de beredskapssynpunkter, som kan läggas på densamma. Ytterligare skäl, som talar för ett sammanförande av ACO-tillverkningen till ett fristående företag, är att man på detta område har att räkna med en snabbt skeende utveckling, som smidigt bör kunna följas. Därvid kan det krävas hastiga ändringar i fråga om produktionsinriktning e t c , vilka kan vara svåra att konsekvent genomföra, om man skall

behöva ta personliga hänsyn till enskilda apoteksinnehavare. Ett frånskiljande av distriktslaboratorietillverkningen från de enskilda apoteken synes sålunda nödvändigt, men däremot behöver tillverkningen i fråga icke skiljas från apoteksväsendet. ACOtillverkningen har uppstått såsom en naturlig utveckling av apotekens ursprungliga uppgifter och bör fortfarande betraktas såsom en följdriktig funktion inom apoteksväsendet. Ledningen av ACO-tillverkningen ombesörjes redan till väsentlig del av kollektivets centrala organ — särskilt planeringsavdelningen och laboratorieavdelningen —• och det förefaller därför naturligt, att den önskvärda, ytterligare centraliseringen sker inom kollektivets ram. Goda förutsättningar härför föreligger i och med att det finns vissa centrala organ, som kan utgöra kärnan i ett nytt tillverkningsföretag.

m Företagsform Olika möjligheter föreligger beträffande företagsformen. ACO-verksamheten kan tänkas driven såsom en ekonomisk förening inom apotekskollektivet eller såsom ett aktiebolag, ägt av apotekarsocieteten såsom företrädare för kollektivet enbart eller i förening med enskilda apoteksinnehavare. Skulle företaget drivas såsom en ekonomisk förening, kommer olikhet i beskattningsavseende att uppstå jämfört med läkemedelsindustrierna eftersom dessa drives i aktiebolagsform. Eftersom det bör eftersträvas att förutsättningarna för ACOtillverkningen så nära som möjligt överensstämmer med läkemedelsindustriernas förutsättningar, har kommittén stannat för aktiebolagsformen såsom den mest lämpliga. Då ACO-tillverkningen som förut nämnts bör betraktas såsom en kollektiv

187 angelägenhet inom apoteksväsendet, bör tillverkningsföretaget åtminstone till större delen ägas av kollektivet genom att en majoritet av aktierna innehas av apotekarsocieteten såsom företrädare för kollektivet. Om så befinnes lämpligt — exempelvis för kapitalanskaffning — bör dock en del av aktierna kunna ägas av apoteksinnehavare. Emellertid bör i sistnämnda fall dylika, på enskilda apoteksinnehavare utplacerade aktier icke kunna förvärvas av intressenter utanför apoteksväsendet. För dessa aktier bör därför hembudsskyldighet till kollektivet föreligga, då överlåtelse av aktie blir aktuell.

Särskilda

villkor för

verksamheten

Tillverkningsföretagets verksamhet bör grundas på ett särskilt avtal h ä r o m mellan staten och apotekarsocieteten. Ett sådant avtal blir nödvändigt därför att bolagets verksamhet, vilken bör betraktas såsom en del av apoteksväsendets allmänna uppgifter, genom aktiebolagsformen eljest kan komma att undandragas från det allmänna överinseende över apoteksväsendet, somKungl. Maj:t genom underlydande organ utövar. Därtill kommer det skälet, att medel för igångsättande och drift av företaget måste förutsättas få bli disponerade ur de fondmedel, som uppsamlats inom apoteksväsendet och vars användning regleras i särskild, av Kungl. Maj:t fastställd ordning. Genom det nämnda avtalet mellan staten och apotekarsocieteten bör kunna säkerställas, att verksamhetens allmänna målsättning överensstämmer med läkemedelsförsörjningens målsättning i stort. Om medel för verksamhetens igångsättande och drift genom Kungl. Maj:ts medgivande ställes till förfogande ur de inom apoteksväsendet hopsamlade fonderna, bör avtalet vidare inrym-

ma regler beträffande avkastningen på dessa medel, d. v. s. de vinster, som kan uppstå genom verksamheten, eller — i händelse av bolagets upplösande — bestämmelser om dispositionen av efter likvidationen eventuellt kvarstående tillgångar. Vid en upplösning av bolaget bör dessa medel användas för gemensamma ändamål inom apoteksväsendet i överensstämmelse med de allmänna riktlinjer som gäller för apoteksväsendets ekonomiska förhållanden. Om medel för verksamhetens igångsättande får disponeras ur apoteksväsendets pensionsfonder, bör staten lämna garanti för att gällande pensionsutfästelser fullföljes. (Se sid. 237.) Ytterligare synes vissa särskilda regler beträffande tillverkningsföretaget böra uppställas, vilka emellertid lämpligen bör intagas i bolagsordningen. För att dylika regler icke skall kunna ändras, synes avtalet mellan staten och apotekarsocieteten även böra binda bolagsordningens lydelse. Förslag till avtal och bolagsordning lämnas i bilagorna 2 och 3. Kommittén har i olika sammanhang uttalat önskvärdheten av att ACO-tillverkningen sker under så likartade förutsättningar som möjligt jämfört med läkemedelsindustriens tillverkning. Bolagets verksamhet synes därför böra omgärdas med så få restriktiva bestämmelser som möjligt, för att icke dess möjligheter till affärsmässigt handlande skall äventyras. Å andra sidan får ACO-tillverkningen icke ges en förmånsställning i förhållande till läkemedelsindustrien. Därför synes i bolagsordningen böra intagas bestämmelse om maximering av utdelningen till aktieägare, samt vidare regler för hur därefter kvarstående vinst skall användas. Enligt kommitténs åsikt bör nämligen en vinstutdelningsbegränsning förhindra att apoteksinnehavarna — antingen som enskilda ägare av

188 aktier i bolaget eller som delägare i detta via kollektivet som med Kungl. Maj :ts tillstånd får ta i anspråk vissa fondmedel — får direkt ekonomiskt intresse av att på bekostnad av övriga läkemedelstillverkare söka gynna ACO-företaget. Vid utdelningsbegränsning kan hos bolaget uppstå en kvarstående vinst. I den mån dylik vinst uppkommer, synes denna under första tiden böra användas till konsolidering av rörelsen för att därefter på längre sikt resultera i lägre priser och bättre läkemedel. Förvärv av fast egendom för bolagets räkning bör göras beroende av apoteksnämndens godkännande. Några särskilda regler beträffande bolagets verksamhetsområde, utöver en i bolagsordningen intagen bestämmelse om att verksamheten skall avse tillverkning och försäljning av läkemedel och andra varor sammanhängande med apoteksrörelse, har kommittén icke ansett sig böra föreslå. Det torde nämligen kunna inträffa, att läkemedelstillverkningen ger biprodukter, som skulle kunna nyttiggöras med bättre ekonomiskt resultat genom ytterligare manufakturering. Dylik sidoverksamhet torde icke böra förhindras, även om därigenom uppkomna produkter skulle falla utanför läkemedelsområdet. Av samma anledning bör ej heller förhindras annan, näraliggande tillverkning, vilken — vitan att direkt ha samband med läkemedelstillverkningen — kan förbilliga denna.

Preparatens

formella

ställning

Det får förutsättas att tillverkningsföretagets produktion skall omfatta samma och liknande produkter som distriktslaboratorierna för närvarande tillverkar. Eftersom företaget skulle drivas i aktiebolagsform och skilt från den egentliga apoteksdriften, kommer tillverkningen inte — åtminstone formellt

— att kunna anses såsom apotekstillverkning på samma sätt som med nuvarande ordning. Därvid bortfaller det formella tjänstemannaansvaret. Av praktiska skäl måste emellertid företaget ges en sådan ställning, att det på samma sätt som nu sker vid distriktslaboratorierna — utan onödiga, fördyrande kontrollföreskrifter — kan tillverka och till apotek försälja officinella läkemedel och andra beredningar. Bolaget bör därför genom avtal med staten erhålla generellt tillstånd att i sådan ordning tillverka dylika beredningar. Någon invändning häremot torde knappast kunna resas, såvitt det gäller tillverkning av sådana beredningar, som av praktiska skäl icke lämpligen bör utföras på enskilt apotek. Beträffande ACO-tillverkningen av officinella läkemedel har diskuterats,huruvida dessa icke borde jämställas med den enskilda industriens specialiteter och underkastas samma registreringstvång. Detta kan emellertid knappast vara en ur ekonomiska synpunkter lämplig ordning. Det är här fråga om läkemedel, vilka till sin komposition och medicinska användning är så väl kända och av samhälleliga organ prövade, att ytterligare granskning i detta hänseende måste betraktas som onödig, liksom hela det administrativa förfarande, som följer med specialitetsregistreringen. Om sålunda registrering som specialitet av de officinella läkemedlen kan betraktas såsom onödig och betungande, föreligger dock behov av viss kontroll av renhetsgrad, styrkegrad etc. En dylik kontroll bör liksom nu kunna ordnas som stickprovskontroll av prover som uttagits av apoteksinspektörerna. Detta kan lämpligen ske i samband med inspektion av apotek eller av tillverkningsenhet, hörande till ACO-bolaget. Kommittén återkommer i annat sammanhang till frågan om den enskilda

189 läkemedelsindustriens möjligheter att tillverka s. k. officinella läkemedel. Vad därefter angår tillverkningen av sådana preparat, som är jämförliga med specialiteter, har distriktslaboratorierna för närvarande den fördelen framför läkemedelsindustrien, att preparaten kan saluföras utan den registrering ocli därmed följande kostnader och administrativa omgång, vilken gäller för specialiteterna. Denna förmånsställning för ACO-tillverkningen synes icke böra bibehållas. Hithörande tillverkning inom ACO-företaget bör därför underkastas specialitetskungörelsens bestämmelser. Därmed följer bl. a. att berörda ACOpreparat kommer att belastas med registreringsavgifter. Kostnaden härför är emellertid relativt sett av ringa storleksordning och får ingen egentlig inverkan på slutpriserna. Kravet på likställdhet mellan ACO-företaget och läkemedelsindustrien på denna punkt synes emellertid väga så tungt, att de nackdelar jämfört med nuvarande ordning, som följer för ACO-företaget, bör accepteras. Inlösen och ningsföretaget

finansiering

av

tillverk-

Koncentreringen av ACO-verksamheten till ett särskilt tillverkningsföretag förutsätter, att de nuvarande distriktslaboratorierna inlöses. Det kan vara lämpligt att låta denna inlösen ske successivt och eventuellt äga rum vid innehavarskiften. Inlösningssumman kan beräknas uppgå till 10 å 12 miljoner kronor. Beloppets storlek blir dock beroende av i vilken utsträckning belåning av tillgångarna sker. Några särskilda regler för inlösningsförfarandet torde icke vara nödvändiga, utan detta kan ske enligt vad som gäller vid överlåtelse av apotek. Lager och inventarier bör inlösas till dagspris respektive bruksvärde, varvid värdering göres enligt sedvanliga regler.

Det synes lämpligt att tillverkningsföretagets aktiekapital uppgår till ungefärligen det belopp, som sammanlagt erfordras för inlösen av distriktslaboratorierna. Medel för företagets drift bör anskaffas genom lån på allmänna marknaden mot säkerhet i inlösta lager och inventarier. Kommittén föreslår i annat sammanhang vissa regler sammanhängande med pensioneringen av apoteksinnehavare, inom apoteksväsendet anställd personal samt efterlevande efter dessa, innebärande att pensionskostnaderna bör tagas som löpande utgift varje år för sig och gäldas med avgiftsmedel. Apotekskollektivets fonder för pensioneringsändamål blir därigenom överflödiga och bör kunna tagas i anspråk för tecknande av vid starten erforderligt aktiekapital sedan hänsyn tagits till teckningen från enskilda apoteksinnehavare. De fonderade medlen kommer därigenom att stanna inom apoteksväsendet och användas för verksamhet inom detta. Eftersom Kungl. Maj :t enligt kommitténs förslag förutsattes garantera pensionsutfästelsernas fullföljd, bör några hinder icke kunna resas mot nyssnämnda förfaringssätt. Överenskommelse härom med apotekarsocieteten förutsattes emellertid böra träffas, även om användningen av pensionsfonderna reglerats genom bestämmelser utfärdade av Kungl. Maj:t. Aktiekapital bör även kunna få anskaffas genom utbjudande av aktier till enskilda apoteksinnehavare.

Övergångsbestämmelser Även om inlösningsfrågan icke bör inrymma några svårigheter, kvarstår dock problemet med den inkomstminskning som till följd av distriktslaboratoriernas frånskiljande kan uppkomma för innehavarna av dessa. Det får anses skäligt, att ersättning för dylik inkomstminsk-

190 ning — varvid hänsyn måste tagas till att apoteksinnehavarens inkomst kan ändras även därigenom, att nytt avgiftssystem förutsattes komma att bli tillämpat — tillerkännes vederbörande apoteksinnehavare. Storleken av dylik ersättning, vilken skall upphöra vid innehavarskifte, bör bestämmas av apoteksnämnden. I vissa fall torde övergångsersättningen kunna utgöras av arvode för föreståndarskap, nämligen där apo-

teksinnehavaren övergångsvis kan kvarstå som föreståndare för det frånskilda distriktslaboratoriet. Detta bör vara möjligt i de fall distriktslaboratorierörelsen är helt avskild från vederbörande apotek och även fortsättningsvis skall drivas i det av bolaget inlösta laboratoriet. Apoteksinnehavaren bör därvid övergångsvis kunna erhålla sådant arvode att hans sammanlagda inkomster icke minskas.

KAPITEL VIII

Läkemedelsgrosshandelii

A.

Inledning

Läkemedelsgrosshandeln — eller droghandeln, som den vanligen benämnes — är av mycket sent datum. Den möjliggjordes först genom 1913 års apoteksvarustadga. Dessförinnan var all tillverkning av och handel med apoteksvaror förbehållen apoteksföreståndare. Den fria droghandeln utvecklades ur apoteksrörelsen på så sätt, att vissa apoteksföreståndare, som tidigare bedrivit grosshandel vid sidan av den egentliga apoteksrörelsen, etablerade ren grosshandelsrörelse. Apotekens varusortiment var vid denna tidpunkt av blygsam omfattning. Bland annat fanns knappast fabrikstillverkade läkemedelsberedningar, vars saluförande reglerades först genom 1913 års apoteksvarustadga. Droghandeln omfattade därför i huvudsak endast råvaror för apoteken. Med den kemiska industriens uppsving utvidgades emellertid råvarusortimentet och med läkemedelsindustriens uppkomst inleddes en allt snabbare strukturförändring inom droghandeln. Från att ha varit en droghandel i egentlig mening har läkemcdelsgrosshandeln övergått till att i huvudsak bli distributör av fabrikstillverkade läkemedel. Droghandeln intar i dag en viktig ställning inom läkemedelsdistributionen. Det stora varusortiment, som apoteken tillhandahåller eller på begäran anskaffar, uppgår till mellan 20 och 25 tusen artiklar, varav cirka 10 tusen är

apoteksvaror. Med artikel avses h ä r varje enhet, som skiljer sig från andra till beredningsform, styrka, förpackningsform eller förpackningsstorlek. Varorna härstammar från ett stort antal producenter och andra leverantörer, såväl svenska som utländska. Antalet läkemedelsfabriker, saluförande fabrikstillverkade läkemedel (farmacevtiska specialiteter) på den svenska marknaden, uppgick sålunda år 1955 till 164 stycken, varav 36 svenska. Antalet leverantörer av annat slag, exempelvis utländska exportörer av droger och kemikalier, rör sig om flera h u n d r a . Droghandeln utgör det förmedlande och distribuerande organet mellan större delen av alla dessa leverantörer och apoteken. Apoteken lagerhåller i allmänhet mellan 3 500 och 8 000 artiklar av det totala sortimentet. Det är praktiskt omöjligt för dem att lagerföra hela varusortimentet, vilket dessutom skulle vara i hög grad oekonomiskt med hänsyn till den ringa omsättningen av större delen av sortimentet. Droghandeln fyller därigenom en viktig funktion som lagerhållare åt apoteken. Lagerhållningsfunktionen är särskilt betydelsefull beträffande varor med ringa åtgång och begränsad hållbarhet. Droghandeln har vidare betydelse som kontaktorgan mellan apoteken och det stora antalet, främst utländska, leverantörer, icke endast som förmedlare av rutinmässiga inköp utan även då

192 det gäller anskaffning av eller upplysning om någon speciell vara, som kan bli aktuellt utanför det ordinarie varusortimentet. Enbart med hänsyn till de nämnda funktionerna ifråga om distribution, lagerhållning och kontaktförmedling torde det vara klart att droghandeln intar en viktig position inom läkemedelsdistributionen. Droghandeln och med denna sammanhängande problem har tidigare varit föremål för utredning och överväganden i olika sammanhang. I 1946 års läkemedelsutrednings första betänkande (kap. 5) lämnas utförlig redogörelse härför. Kommittén kommer därför i det följande att beträffande tidigare utredningar i huvudsak begränsa sig till en rekapitulering av avgivna förslag, sedan droghandelns nuvarande förhållanden mera utförligt behandlats. B. Översikt beträffande förhållanden

nuvarande

1. Vissa bestämmelser

Den mest betydelsefulla delen av droghandelns försäljning omfattar apoteksvaror och gifter av första klassen. För grosshandeln med dessa varor gäller i huvudsak följande bestämmelser. Enligt § 7 i apoteksvarustadgan har den, som utan att vara apoteksinnehavare vill bedriva grosshandel med apoteksvaror, att hos överståthållarämbetet respektive magistraten, kommunalborgmästare eller länsstyrelse anmäla, att han ämnar bedriva sådan rörelse. Han skall därvid styrka »att antingen han själv eller av honom såsom föreståndare anställd person äger skicklighet att bedriva sådan rörelse». Grosshandel med apoteksvaror får bedrivas även av fabrikant som har rätt att tillverka apoteksvaror. Enligt § 9 i apoteksvarustadgan är

grosshandlare skyldig underkasta sig den särskilda inspektion och kontroll varom Kungl. Maj:t kan komma att förordna, samt att i den ordning som kan komma att föreskrivas bestrida kostnaderna härför. Genom 1943 års giftstadga frigavs grosshandeln med gifter av första klassen. För rätt till dylik grosshandel av annan än apoteksföreståndare eller vederbörande fabrikant erfordras särskilt tillstånd samt, beträffande första klassens gift som utgör läkemedel, anmälan till medicinalstyrelsen. 2. Varusortimentet

Det har inledningsvis omnämnts att apotekens varusortiment sammanlagt uppgår till mellan 20 och 25 tusen artiklar, om hänsyn tages även till de varor, som ej lagerhålles men på begäran anskaffas. Med artikel menas varje enhet, som skiljer sig från andra till beredningsform, styrka, förpackningsform eller förpackningsstorlek. Beredningsformerna uppgår till ett 20-tal, av vilka de vanligaste är tabletter, salvor, ampullcr, kapslar, lösningar, piller, dragéer, pulver och puder. Oftast förekommer endast ett fåtal beredningsformer för en och samma vara. Bland förpackningsformerna skiljer man på glas, rör, tub, flaska, ask och burk, vilka förekommer i olika storlekar. Ett visst läkemedel kan sålunda omfatta ett flertal artiklar. Det kan vara uppdelat på olika beredningsformer, som i sin tur kan tillverkas i olika styrkegrader, vilka slutligen kan förekomma i olika förpackningsstorlekar. Antalet läkemedel är sålunda vida mindre än antalet artiklar. De varor som apoteken köper för sin rörelse utgöres i huvudsak av: a) droger, kemikalier och oljor; b) farmacevtiska specialiteter; c) bakteriologiska p r e p a r a t ;

193 d) näringspreparat samt tekniska och kosmetiska preparat; e) förbandsoch sjukvårdsartiklar, gummivaror och kirurgiska instrument; f) laboratorieutensilier inklusive analysutensilier; g) mineralvatten och sprit; h) emballage, såsom glasvaror, bleckvaror, papper, kork, bindgarn och trycksaker. De varor som apoteken saluför kan sammanfattas i två skilda huvudgrupper, nämligen dels apoteksvaror och första klassens gifter, vars distribution till slutliga förbrukare är förbehållen apoteken, dels s. k. fria handelsvaror, som även får försäljas av annan detaljhandel. Apoteksvarorna omfattar främst farmacevtiska specialiteter samt droger och vissa kemikalier. Apotekens varuleverantörer kan i huvudsak indelas i följande grupper, nämligen a) droghandlare, vilka levererar inhemska och utländska råvaror, färdiga läkemedel och andra artiklar; b) läkemedelsfabriker som bedriver direkt försäljning av sina produkter; c) distriktslaboratorierna beträffande ACO-preparat m. m.; d) agenter för utländska tillverkare, vilka bedriver direkt distribution av sina varor; e) statens bakteriologiska laboratorium och statens veterinärmedicinska anstalt i fråga om bakteriologiska preparat; f) vissa grosshandelsföretag med tekniska artiklar, förbandsartiklar, sjukvårdsartiklar, laboratorieutensilier m. m.; g) AB Vin- & spritcentralen i fråga om vin och sprit; h) annat apotek. Den övervägande delen av apotekens inköp sker genom droghandeln. 13—804060

3. De nuvarande droghandelsföretagen

Antalet droghandlare är för närvarande fyra, nämligen Apotekarnes Droghandels AB, Göteborg (ADA), Aktiebolaget Distra, Södertälje, Kronans Droghandel AB, Göteborg, och Apoteksvarucentralen Vitrum, Apotekare AB, Stockholm (Vitrum). Tidigare uppgick antalet till fem, men ett av företagen, nämligen N. Gustafsson AB, Göteborg, övertogs under år 1955 av ADA. ADA, Kronan och Vitrum kan betraktas såsom sortimentsgrossister med i stort sett samma sortiment av apoteksvaror, medan Distra i huvudsak funger a r såsom försäljningsbolag för Astrakoncernens produkter. Samtliga företag har ett omfattande varusortiment men med en klar skillnad mellan å ena sidan sortimentsgrossisterna och å andra sidan Distra. Medan de förra har mellan 10 000 och 17 000 artiklar totalt, varav cirka 6 000 är apoteksvaror, hade Distra 1954 endast 7 200 artiklar, varav 3 850 apoteksvaror. I det följande återges uppgifter om omsättning, antal anställda, sortimentets storlek samt antal kunder för de fyra droghandelsföretagen. Samtliga uppgifter är hämtade ur en av professor Ulf af Trolle för kommitténs räkning utförd undersökning angående droghandeln och avser år 1954. En sammanfattning av undersökningen finnes intagen längre fram i detta kapitel (s. 212 ff). Apotekarnes Droghandels AB. ADA, som är det största droghandelsföretaget, hade år 1954 en omsättning på 64,5 miljoner kronor, varav för 43,6 miljoner distribuerades till apotek. Återstoden såldes till färg- och kemikaliehandlare, parfymerier och sjukvårdsaffärer. Sedan år 1955 har företaget omorganiserats så att dotterbolagen Adaco AB och AB Fransk-Svenska Parfymkompa-

194 niet h a n d h a r försäljningen till andra kunder än apotek. ADA har — förutom huvudkontor i Göteborg — filialer i Stockholm och Malmö. Dess kundlista upptog år 1954 samtliga inköpande apoteksinrättningar i landet, nämligen 511. Siffran innefattar de filial- och sjukhusapotek som gör direkta inköp vid sidan av moderapoteket. Sortimentet omfattar cirka 17 000 artiklar, varav cirka 6 000 apoteksvaror. Av en total personal på cirka 425 personer sysselsattes år 1954 cirka 300 inom distributionen till apotek. ADA äger helt läkemedelsfabriken Pharmacia i Uppsala. Dennas produkter distribueras emellertid även av de båda övriga sortimentsgrossisterna. Kronans Droghandel AB. Kronans kundkrets omfattar endast apotek. Dess omsättning, som sålunda helt gällde försäljning till apoteken, uppgick år 1954 till 9,5 miljoner kronor. Företaget har förutom sitt huvudkontor i Göteborg även filialer i Stockholm och Malmö. Dess kundlista upptar cirka 300 apotek över hela landet. Sortimentet omfattar cirka 10 000 artiklar, varav omkring 6 000 apoteksvaror. Personalen uppgick år 1954 till cirka 75 personer. Apoteksvarucentralen Vitrum, Apotekare AB. Den tredje sortimentsgrossisten, Vitrum, är även fabrikant med en tillverkning av ett 50-tal artiklar. Omsättningen uppgick år 1954 till 26,6 miljoner kronor, varav 23,3 miljoner kronor till apotek. Vitrum distribuerar till hela landet från Stockholm, där totalt cirka 300 personer sysselsattes, varav ungefär 160 med distribution till närmare 500 apotek. Sortimentet omfattar cirka 14 000 artiklar, varav omkring 6 000 apoteksvaror. Aktiebolaget Distra. Astra-koncernen,

som omfattar landets numera största läkemedelsindustri AB Astra, Södertälje, med dotterbolag, började redan år 1927 att distribuera sina produkter direkt till apotek och andra kunder. År 1932 upphörde företaget helt med all försäljning till droghandeln. Distra startades år 1943 som försäljningsbolag för koncernens produkter. Företaget säljer med ensamrätt Astra-koncernens produkter men är därjämte liksom de övriga droghandelsföretagen eller deras dotterföretag agent för utländska läkemedelsindustrier. Totalomsättningen uppgick år 1954 till 39 miljoner kronor, varav 30,2 miljoner kronor till apotek. Försäljningen omfattar i motsats till vad som gäller för övriga droghandlare praktiskt taget uteslutande färdiga preparat. Distra har förutom sitt huvudkontor i Södertälje även filialer i Stockholm, Göteborg, Malmö och Umeå. Företagets kundlista upptar liksom ADA:s samtliga inköpande apoteksinrättningar i landet. Sortimentet omfattade år 1954 cirka 7 200 artiklar, varav cirka 3 850 apoteksvaror. Personalen uppgick till cirka 180 personer, varav cirka 125 sysselsattes med distribution till apoteken. 4. Omsättning och personal

De fyra angivna droghandelsföretagen hade år 1954 en sammanlagd omsättning av 139,6 miljoner kronor, varav 106,6 miljoner avsåg försäljning till apoteken. Det under år 1955 av ADA övertagna femte droghandelsföretaget, N. Gustafsson AB, Göteborg, hade år 1954 en sammanlagd försäljning på 2,0 miljoner kronor, varav uppskattningsvis 1,5 miljoner kronor avsåg försäljning till apotek. Droghandelns totala försäljning nyssnämnda år uppgick sålunda till 141,6 miljoner kronor, varav 108,1 miljoner kronor avsåg försäljning till apo-

195 tek. Totalomsättningen för de följande åren är ej känd, eftersom ett av företagen ej velat lämna uppgifter om sin omsättning. Om omsättningen för detta företag ökat lika som genomsnittet för de övriga tre företagen, skulle den för hela droghandeln år 1955 uppgå till 166,0 miljoner kronor, år 1956 till 191,4 miljoner kronor, samt år 1957 till 222,0 miljoner kronor. Försäljningen till apotek skulle enligt samma beräkningssätt för respektive år vara: 1955 123,9 miljoner kronor, 1956 146,1 miljoner kronor och 1957 168,4 miljoner kronor. För att belysa omsättningens utveckling visas i tabell 71 omsättningen för åren 1932, 1944—1948 samt 1954—1957. Tabell 71. Droghandelns lotalomsättning vissa år fr. o. m. 1932 t. o. m. 1957

År

1932 1944 1945 1946 1947 1948 1954 1955 1956 1957

Totalomsättning

Därav direkt till apotek

1 000 kr

1 000 kr

%

13 201 45 100 54 500 61 200 64 900 65 800 141 600 2 166 000 2 191 400 2 222 000

10 772 37 800 43 500 47 000 52 100 53 200 H08 100 2 123 900 2 146 100 2 168 400

81,6 83,8 79,8 76,8 80,3 80,9 76,3 74,6 76,3 75,9

Omsättning år 1954 milj. kronor Stockholm Göteborg Malmö Umeå

62,8 23,3 17,3 3,2 Summa

106,6

De fyra företagen hade år 1954 en sammanlagd personal av 981 personer, varav cirka 660 beräknades syssla med distribution till apotek. Distributionspersonalen fördelade sig på följande sätt på olika försäljningskontor. Stockholm och Södertälje Göteborg Malmö Umeå

Antal personer 371 198 82 9 Summa 660

5. Kostnader för försäljningen till apotek

Kostnaderna för de fyra droghandelsföretagens totala försäljning till apotek fördelade sig år 1954 på följande sätt. 1 000-tal % av omsättningen kronor Lone- och personalkostnader Lokalkostnader Fraktkostnader övriga kostnader. . . .

7 220 1 100 1 190 3 920

6,75 1,03 1,11 3,66

Totalt

13 430

12,55

1 I detta belopp ingår även försäljningen från N. Gustafsson AB, Göteborg. 2 Beräknad.

ADA, Distra och Kronan har filialer i Stockholm, Göteborg och Malmö — Distra därjämte i Umeå. Landet har uppdelats i olika försäljningsområden kring dessa platser. Den totala försäljningen till apoteken fördelade sig år 1954 på följande sätt på de olika försäljningskontoren.

Droghandelsomkostnaderna i procent av omsättningen

Den angivna procentsiffran — 12,55 procent — utgör ett vägt genomsnitt för de fyra företagen. Kring detta föreligger en viss spridning. Kostnadsutvecklingen kan till viss del belysas av följande uppställning, för vilken materialet hämtats ur apotekssakkunnigas samt 1946 års läkemedelsutrednings betänkande.

15,7

17,7

11,7

11,1

12,5

13,0

13,0

12,6

196 Beträffande uppgifterna för år 1931 och 1932 bör anmärkas, att omkostnaderna även inrymmer skatter, vars storlek föreliggande material icke ger upplysning om. De för nämnda år angivna procenttalen är därför icke jämförbara med senare års siffror. Vid en bedömning av kostnadsutvecklingen bör erinras om att omsättningen under den anförda tidsperioden tiodubblats, varjämte omfattande ändringar skett i försäljningens sammansättning. Sålunda har andelen »icke specialiteter» i droghandelsföretagens försäljning minskat från cirka 35 procent till mindre än 15 procent. Dessa siffror är dock icke jämförbara med den förskjutning i inköpen som skett hos apoteken, beroende på att dessa numera köper en viss del av sina råvaror från annat håll än droghandeln. I fråga om specialiteterna har vidare en betydande förskjutning mot dyrare enheter (nya mediciner) inträffat. Efter genomförandet den 1 januari 1955 av den s. k. läkemedelsreformen — enligt vilken läkemedel under vissa förutsättningar erhålles antingen utan kostnad för konsumenten eller också till nedsatt pris — har en markerad övergång till köp av större förpackningar kunnat förmärkas. Genomsnittspriset per recipe i apotekens försäljning steg sålunda enbart från år 1954 till år 1957 från 5,95 kronor till 8,90 kronor eller med 50 procent. Eftersom kostnaderna endast i mindre utsträckning hänger samman med varans pris kan de förutnämnda procenttalen icke användas såsom mätare på eventuella rationaliseringar och kostnadsbesparingar.

6. Droghandelns konkurrensförhållanden

Droghandeln fyller i princip samma funktioner som annan grosshandel, även om arbetsorganisationen i flera

avseenden påverkas av de speciella förhållanden varunder den arbetar. Det mest påfallande draget vid jämförelse med andra branscher är hög leveransberedskap och snabb orderrutin. Ordermottagningen sker till övervägande del per telefon. De flesta apotek ringes eller ringer dagligen en gång till minst en av sortimentsdroghandlarna samt dessutom Distra och Leo. Med apoteken på nederlagsort förekommer kontakt ännu oftare. Vid telefonsamtalen upptas först order på de defekter, som apotekarna noterat, varjämte aktiv försäljning sker av sådana varor, på vilka grossisten önskar stimulera efterfrågan. Besökande kontaktmän förekommer även, men de har mindre säljande än informativ funktion. Leveranser utanför nederlagsorterna sker i regel såsom paket- eller ilgods, medan leveranser på nederlagsorterna sker per bil. Droghandelns sortiment kan med hänsyn till prissättningen indelas i tre grupper. De farmacevtiska specialiteternas priser kan i apoteksledet betraktas såsom bundna på grund av den för apoteken gällande, enhetliga prissättningen. Apotekens inköpspriser däremot är i princip att betrakta såsom maximipriser, vilka får underskridas av grossisterna. Specialiteternas högsta försäljningspriser till apotek fastställes av medicinalstyrelsen. Dessa priser lägges till grund för beräkning av konsumentpriserna. För de s. k. fria handelsvarorna sker droghandelns prissättning efter samma principer som inom andra branscher. Den tredje varugruppen omfattar droger och övriga råvaror och utgör cirka 15 procent av omsättningen. I fråga om sistnämnda båda grupper förekommer priskonkurrens. Konkurrensen inom droghandeln har tagit sig uttryck bl. a. på så sätt, att

197 droghandeln i stor utsträckning ekonomiskt engagerar sig i finansieringen av apoteksdriften genom att ikläda sig borgensförbindelser för nytillträdande

apoteksinnehavare och lämna vittgående krediter. De ekonomiska engagemangens omfattning år 1956 framgår av följande uppställning.

Droghandelns engagemang i apotekens finansiering Borgensförbindelser antal genomsnittsbelopp per berört apotek Växelkrediter antal genomsnittsbelopp per berört apotek Varukrediter utöver sedvanlig kredittid genomsnittsbelopp per apotek(utslaget på samtliga 412 apotek) Medan borgensförbindelserna utgör en ganska konstant summa, varierar växelkrediterna och varukrediterna beroende på försäljningens variation under året och på likvidernas fördelning; under månaden. I den återgivna summan för varukrediter utöver sedvanlig kredittid, 11L miljoner kronor, har droghandelsföretagen vid uppgifternas avlämnandei medräknat även de fakturor som förföll1 den angivna dagen men för vilka likvid1 ej bokförts denna dag. Beloppet är därför ej rättvisande utan representerarp snarast ett maximivärde. Ett av företagen har vid en omräkning konstateratt att varukrediterna vid borträknande avv de fakturor som förföll den 30/9 uppgick till ungefär hälften av det beloppp som erhölls när ifrågavarande fakturorr medräknades. Av detta skulle man kunna draga den slutsatsen att varukredi-terna utöver sedvanlig kredittid vidi den tid på året som det här rörde sig0 om varierade mellan ungefär 6 och 111 miljoner kronor. Eftersom krediternaa till största delen är baserade på denn ilåga omsättningen under sommarmåna)derna, får man anta att maximibelopir pet under året kan vara några miljoner ikronor högre. Däremot torde minimit, beloppet vara i stort sett oförändrat,

per den 30J9 1956 33 950 532 kronor

357 95 100 kronor 971 091

»

31 31 326 kronor 11 322 390

»

27 482 kronor

emedan de »långa» krediterna bör ha en relativt större roll vid denna tid på året på grund av apotekens från likviditetssynpunkt mera ansträngda läge. Om genomsnittsbeloppet för hela året av varukrediter utöver sedvanlig kredittid och växelkrediter uppskattningsvis antas vara sammanlagt 9 miljoner kronor, skulle kredittiden utöver sedvanlig kredittid — leveransmånaden plus 30 dagar — i genomsnitt uppgå till något mera än 20 dagar. C. Tidigare förslag beträffande droghandeln Sedan år 1909, då medicinalstyrelsen i ett förslag till apoteksvarustadga förordade vissa ändringar i fråga om rätten att importera apoteksvaror, har frågan om droghandeln varit föremål för överväganden och utredningar i olika sammanhang. 1. 1912 års apotekskommitté Kommittén framhöll i sitt den 21 november 1919 avgivna betänkande önskvärdheten av att på något sätt åstadkomma lägre inköpspriser på läkemedel för apoteksinnehavarna. Man ansåg att detta borde kunna ske genom att en central anstalt — enskild eller statlig — för import av droger och läkemedel in-

198 rättades. Kommittén tog icke slutlig ställning till spörsmålet, men man föreslog att lagen om apotek borde så utformas, att möjligheten till anordnandet av en dylik central anstalt funnes. 2. Statsrevisorerna år 1930

Statsrevisorerna behandlade i 1930 års revisionsberättelse angående statsverket samma fråga och framhöll önskvärdheten av att en gemensam inköpscentral för de svenska apoteken organiserades. Enligt statsrevisorernas mening borde från denna central läkemedel kunna tillhandahållas de olika apoteksinrättningarna till inköpspriser, säkerligen understigande dem som erlades av de enskilda apoteken. Statsutskottet vid 1931 års riksdag uttalade i samband därmed sin förväntan, att vad revisorerna anfört komme att tagas under närmare övervägande vid den pågående utredningen om nedbringandet av läkemedelspriserna. 3. Apotekssakkunniga av år 1931

I sitt den 20 september 1934 avgivna betänkande gav apotekssakkunniga frågan om läkemedelsgrosshandelns organisation en central plats. Man anförde bland annat att apoteksvarugrossisterna ombesörjde en väsentlig funktion i läkemedelsdistributionen. Det syntes ej vara tillfyllest att för förbilligandet av läkemedlen ensidigt söka begränsa apoteksväsendets kostnader, utan lika viktigt vore att tillgodose intresset av att nedbringa kostnaderna för distributionen av läkemedel en gros. Betydande besparingar kunde vinnas genom att sammanföra apotekens inköp till en enda för apoteken gemensam inköpscentral. Droghandelns kostnader borde därigenom kunna nedbringas med mer än 50 procent. Man ansåg dessutom att en centralisering av grosshandeln med apoteksvaror vore den enda utvägen för

det allmänna att få inflytande över apotekens inköpspriser, varav apotekens försäljningspriser främst berodde. Genom en centralisering av droghandeln skulle man få möjlighet att bryta den intressegemenskap som enligt de sakkunniga vid denna tidpunkt syntes råda mellan apoteksinnehavare och droghandlare och vilken ansågs kunna få ur det allmännas synpunkt ogynnsamma återverkningar på prisnivån på läkemedel (s. 505). Beträffande formen för den centraliserade droghandeln anförde de sakkunniga, att omständigheterna pekade på önskvärdheten av att denna organiserades såsom ett statsmonopol i aktiebolagsform. Denna form skulle bereda det allmänna det mest betryggande inflytandet på läkemedlens prissättning och samtidigt även öppna möjligheten för kontroll av apotekens ekonomi. Statsmonopolet skulle enligt förslaget omfatta all försäljning till apoteksinrättningar av apoteksvaror och första klassens gifter, medan däremot försäljning av dylika varor till annan än apoteksinrättning liksom försäljning till apoteksinrättning av fria handelsvaror icke skulle förbehållas statsmonopolet. De sakkunniga ansåg, att förslaget om överlåtande till staten av ensamrätten till bedrivande av engroshandel inom apoteksrörelsen endast skulle innebära en utbyggnad av det inom denna rörelse existerande detaljhandelsmonopolet och icke en ny organisation inom apoteksväsendet av principiell art. 4. 1946 års läkemedelsutredning

I 1946 års läkemedelsutrednings första betänkande (SOU 1951:34), intog frågan om droghandeln en mindre framskjuten plats. Utredningen framhöll nämligen (sid. 312) att en reform syftande till ett effektivt förbilligande av läkemedlen visserligen måste beröra

199 grosshandelsledet men den skulle ej få full effekt, om icke samtidigt apoteksväsendets omkostnader minskades. En allman omorganisation av apoteksväsendet ansågs som en ofrånkomlig förutsättning för att billigare varuinköp för apoteken skulle kunna i någon väsentlig grad påverka läkemedlens utförsäljningspris. Eftersom det förslag till nytt apotekssystem, som utredningen framlade, ej endast innebar att det allmänna erhöll kontroll över inköpspriserna, utan även att möjligheten öppnades för att begränsa apoteksväsendets omkostnader, ansåg sig utredningen icke kunna för det dåvarande förorda ett genomförande av apotekssakkunnigas förslag till statsmonopol på grosshandeln av apoteksvaror. Utredningen förmenade att med den slutliga prövningen av denna fråga kunde anstå. Avgörande för utredningens slutsats var, att tillkomsten av ett statligt apoteksbolag ansågs komma att underlätta en önskvärd sanering av läkemedelshandeln även i grosshandelsledet, varför ett statsövertagande av droghandeln ej ansågs erforderligt. Frågan om droghandelsföretagens uppgifter inom läkemedelsförsörjningen borde därför enligt utredningen upptagas till prövning först sedan erfarenheter vunnits av apoteksbolagets verksamhet och bolagets relationer till företagen i fråga. Två ledamöter anförde i reservation att det av utredningen föreslagna apoteksbolaget redan från början borde bygga upp en egen organisation för inköp av och distribution till apoteken av samtliga varor i apotekens sortiment. Reservanterna ansåg att en dylik inköpsorganisation skulle kunna göras väsentligt mindre omfattande än de existerande droghandelsföretagen sammantagna.

5. Remissyttranden över 1946 års läkemedelsutrednings förslag beträffande droghandeln Såsom relaterats i föregående stycke föreslog 1946 års läkemedelsutredning icke några åtgärder från statsmakternas sida i fråga om läkemedelsgrosshandeln. Man anförde visserligen åtskillig kritik mot densamma, men ansåg att förefintliga brister automatiskt skulle avhjälpas genom ett förstatligande av apoteksväsendet. Flera av remissinstanserna behandlade emellertid droghandelsfrågan i sina yttranden. Medicinalstyrelsen anförde: »Avgiftsnämnden uttalar bland annat, att droghandeln intager en nyckelposition på läkemedelshandelns område och att någon verklig garanti mot för höga läkemedelspriser icke kunna åvägabringas, därest partipriserna äro undandragna varje kontroll från det allmännas sida. Medicinalstyrelsen hyser i stort sett samma mening i frågan som den avgiftsnämnden sålunda givit till känna. Styrelsen kan vitsorda, att den nuvarande prissättningen av läkemedlen är behäftad med svagheter just på grund av droghandelns för insyn skyddade ställning. Styrelsen tror också, att en under offentlig insyn ställd droghandel skulle vara av värde för att säkerställa lägsta möjliga läkemedelsprisnivå såväl i fråga om apotekens egna preparat som industrins produkter. Skulle en droghandel — vilket icke vore orimligt — kunna inkopplas i apotekskollektivet, skulle även dennas avkastning komma kollektivet tillgodo och kunna bidraga till att möjliggöra prissänkningar på läkemedel. Det får också sägas vara kända mönster, som utvecklingen följer, om apoteken förenas kring uppbyggnaden av en egen inköpsorganisation. Styrelsen hänvisar härvidlag till såväl konsumtionsföreningarnas som vissa enskilda detaljhandelsföretags sammanslutningar för att åstadkomma egna inköpsorganisationer. En början härtill har ju för övrigt skett i och med att distriktslaboratoriernas intresseförening trätt i verksamhet.» Apotekarkåren utvecklade i sitt motförslag två alternativ beträffande droghandeln :

200 Alt. 1: Ingen förändring skulle företagas i den privata droghandelns organisation, men förhandlingsvägen skulle nian söka ernå en omläggning av prissättningen i riktning mot väsentligt mera liberala former. Om detta alternativ ej gav önskat resultat borde alternativ 2 prövas. Alt. 2: En fullständig droghandel i apotekskollektivets regi skulle etableras som kooperativ förening. Droghandelsföretagen hemställde att — om beslut skulle fattas om apoteksväsendets förstatligande — företagen till den del de var verksamma som distributörer av läkemedel till apotek skulle inlösas av staten, eftersom man ansåg att skapandet av ett statligt apoteksbolag skulle medföra en för företagen ohållbar marknadssituation. Läkemedelsindustriföreningen framhöll, att droghandeln på ett mycket tillfredsställande sätt fullgjort sina funktioner, och att anmärkningar mot droghandeln icke var berättigade utan grundade sig på otillfredsställande utredning och bristande kännedom om branschen. I likhet med medicinalstyrelsen förordade kooperativa förbundet tillskapandet av en droghandel i apotekens egen regi. Några instanser — bland vilka kan nämnas statskontoret — ifrågasatte eller förordade droghandelns förstatligande.

D. Förhållandena

i Norge

Frågan om förstatligad grosshandel har i Norge flera gånger behandlats av statliga utredningar. Den senaste utredningen i denna fråga tillsattes år 1947 och avlämnade år 1948 sitt betänkande. Den var delad i två lika stora fraktioner, av vilka den ena förordade och den andra avstyrkte monopol. Departementet följde i allt väsentligt

den fraktion som förordade monopol och framlade proposition år 1949. Frågan behandlades dock icke av stortinget förrän år 1953, då man beslöt att droghandeln skulle förstatligas. Enligt utredningens betänkande dominerades droghandeln av två företag med tillsammans cirka 70 procent av apoteksvaruomsättningen. Ytterligare fyra droghandelsföretag med sammanlagt cirka 14 procent av omsättningen till apotek fanns namngivna, medan resterande cirka 15 procent gick direkt från fabriker eller såldes av mindre grosshandelsföretag. Frågan om eventuell ersättning till de existerande företagen skulle hänskjutas till domstol. Den norska statliga droghandeln började distribution av läkemedel till apotek hösten 1957. För att få en uppfattning om förhållandena efter Norsk Medisinaldepots start anhöll kommittén i april 1958 om följande uppgifter från företaget i fråga: »1) den personalstyrka som före starten hade beräknats för Medisinaldepotens verksamhet, fördelad på kontor och lager; 2) den årsomsättning som tidigare hade beräknats för verksamheten och den som man numera räknar med; 3) beträffande Norsk Medisinaldepot för senast tillgängliga månad år 1958: a) omsättning, b) personalantal, fördelade på kontor, lager och övriga, samt c) löner, om möjligt fördelade på de under b) angivna tre kategorierna; 4) beträffande de tidigare droghandlarna uppgifter för samma månad år 1957, motsvarande de under 3) angivna uppgifterna, avseende den del av de berörda företagens distribution som var inriktad på apotek (om dessa icke kan erhållas för endast en månad kan årssiffror accepteras); 5) löneförändringar, uttryckta i pro-

201 cent eller index, mellan de angivna tidpunkterna år 1957 och år 1958; 6) läkemedelsprisnivåns eventuella förändring, uttryckt i procent eller index mellan de angivna tidpunkterna.» Norsk Medisinaldepot svarade på de angivna punkterna följande: »1. Personalstyrke beregnet f0r . starten — kontor 41 — lager 74 — 0vrige 28. 2. Årsomsetning beregnet i 1954: kr. 36 mill. pr. år. Nå regner vi med en årsomsetning på mellom 50 og 55 mill, kroner. 3. a) Omsetningen i j a n u a r 1958: kr. 5 350 000,—. b) Personalet: — kontor 65 •— lager 86 — 0vrige 34 — ialt 185. Dessuten midlertidige 12 — ialt 197. Under »0vrige» regnes personale på laboratorium, transport, selger og husforvaltning. L0nnsutgifter pr. måned kr. 233 000, •- midlertidig i Oslo kr. 11 000,— = kr. 222 000,—. L0nn innbefatter bruttol0nn + övertid. Egen andel av pensjon og trygd er ikke medtatt. t. a) Opplysninger om denne omsetning h a r ikke vsert tillgjengelig for NMD. Det er mulig at en kan utlede omsetningen fra Helsedirektoratets statistikk over apoteksomsetningen. b) Eksakte oppgaver over det antall personer som var beskjeftiget med distribusjon til apotek foreligger oss bekjent ikke. I brev av 13.2.1957 til Sosialdepartementet h a r personalsammenslutningen angitt personalets st0rrelse i de private drogeforretninger til 284 personer. Hertil kommer farmas0ytiske fabrikker og andre foretakender med direkte salg til apotek av varer som nå er underlagt NMD. En h a r grunn til å regne med at det personale som var beskjeftiget med distribusjon til apotek översteg 270 personer. Som kjent h a r NMD ennå ikke opprettet avdeling i Bergen, og det må derfor företas et korrektiv på ca. 30 personer som er personalet ved Vestlandets Drogeforretning A/S. c) NMD's l0nnsregulativ dekker stort sett tilsvarende l0nninger for personalet i de tidligere drogeforretninger, bortsett fra de mer ledende stillinger.

Det skal dog bemerkes at NMD h a r likel0nn for menn og kvinner. I tillegg vil NMD få adskillig h0yere pensjonsutgifter. En del av de tidligere drogeforretninger hadde gjennomf0rt pensjonsordning, men disse var h0yst forskjellig artet. 5. De l0nnsreguleringer som skal företas pr. 1.1.1958 og som vil utgj0re ca. 3 %, er ennå ikke kommet til u t t r y k k i l0nnsutgifter som oppgitt som månedsl0nn under pkt. 3 c, idet l0nnjusteringen f0rst er godkjent av Stortinget 25.4.1958. 6. I lov om NMD, § 9 er fastsatt at driftsoverskudd kan bare benyttes til opplegg av reservefond, prisreguleringsfond eller andre fond til fremme av depotets virksomhet. Da NMD ikke h a r vaert i drift mer enn et halvt år, er det ikke foret a t t noen regnskapsavslutning for denne driftsperiode, og der er f0lgelig heller ikke opplagt noe prisreguleringsfond. Av ovenstående oppstilling over personalantallet vil fremgå at dette er h0yere enn beregnet på förhand. Ved de preliminaere beregninger hadde en t ä t t sikte på å ligge i u n d e r k a n t av det faktiske behov, slik at en ved en eventuell justering ikke skulle bli n0dt til å si opp folk. Som årsak til at personalantallet er blitt st0rre enn beregnet, kan angis bl. a. at ordrestrukturen avviker fra det en hadde beregnet og at ordreantallet er adskillig st0rre enn en h a d d e beregnet. Personalantallet ved hullkortanlegget var enn videre kalkulert altfor lavt, idet både fakturalinjeantall var satt for lavt og den formodede ytelse pr. ansatt for h0yt. Det er mulig personalantallet kan reguleres en del når rutinene er innarbeidet. Som formodet i Deres skriv h a r NMD h a t t en del begynnervansker. Grunnene til dette h a r vaert mange. Det v a r bl. a. en forutsetning at NMD i st0rst mulig utstrekning skulle benytte det personale som arbeidet i de tidligere drogeforretninger. Det hadde vaert 0nskelig om i alle fall arbeidslederne kunne fått en opplaerings- og treningsperiode, men det v a r slik som forholdene lå an, umulig uten alvorlige konsekvenser for forsyningstjenesten å ta disse folk b o r t fra. drogeforretningene, som alle i stor utstrekning arbeidet övertid h0sten 1957. De antyder i Deres brev at det hadde vaert bedre med en suksesiv övergång til Medisinaldepotet. Vi vil i den anledning sitere fra en brosjyre utarbeidet av Medisingrossistenes

202 Förening og tilstillet stortingsmennene. Brosjyrens titel er »En faglig im0tegåelse av Ot. prp. nr. 29 (1952)». På side 16 er angitt f0lgende vedr0rende overgangsbestemmelser: »Dette avsnitt av proposisjonen inneholder meget av interesse. En finner således forslaget om den gradvise overtakelse ganske eiendommelig. Det er klart at Staten må överta alle firmaer samtidig fra en bestemt dato hvis monopolet b l i r en realitet. De private grossister kan ikke gå med på noen gradvis uthulning av sin virksomhet.» En suksesiv övergång må derfor anses som 0nsketenkning, og er også vanskelig å praktisere n å r det forutsettes at begge skal benytte de samme funksjonaerer.»

Av det erhållna svaret framgick, att initialsvårigheterna varit betydande. Det stod även ganska klart att rörelsen varit i gång alltför kort tid för att man skulle våga draga några slutsatser beträffande densamma. Kommittén återkom därför till frågan, när rörelsen varit i gång ett år, och anhöll i skrivelse till Norsk Medisinaldepot den 30 oktober 1958 om uppgifter i följande hänseenden: »1) Omsättningen under respektive månader 1958 (fram till senast tillgängliga m å n a d ) . Kommittén utgår ifrån att Ni fortfarande icke har egen filial i Bergen, utan att Vestlandets Drogeforretning A/S för Eder räkning utför distributionen till apoteken inom distriktet. Särskild uppgift angående omsättningen i detta företag önskas. 2) Medelantalet anställda — uttryckt i antal heltidsanställda eller i dagsverken -— under respektive månader 1958 (fram till senast tillgängliga månad) med uppdelning på kontor, lager och övrigt. Om deltidssysselsatta användes, bör detta särskilt anges. Särskilda uppgifter angående personalen hos Vestlandets Drogeforretning önskas. 3) Enligt uppgift hade Norsk Medisinaldepot vissa svårigheter i början att inom beräknad tid sända fakturor över

de till apoteken levererade varorna. Har denna eftersläpning numera helt eller delvis inhämtats? 4) Hur många av Norsk Medisinaldepots anställda finns vid filialen i Harstad, som är en helt ny droghandelsort? 5) I Edert brev av den 6 maj nämndes, att personalstyrkan före starten beräknades till sammanlagt 143 anställda. Gjordes denna beräkning strax före starten hösten 1957 eller några år tidigare i samband med att stortinget träffade sitt beslut angående Norsk Medisinaldepot? Avsåg det nämnda antalet 143 även filialen i Bergen? Finns det någon beräkning av personalbehovet för år 1959? Hur många anställda räknar Ni i så fall med för ifrågavarande å r ? För hur stor omsättning är denna personalstyrka beräknad? 6) Om kommittén fattat situationen rätt, skulle Norsk Medisinaldepot bland annat svara för den fysiska importen av de i sortimentet ingående varorna. Har detta skett även i praktiken eller importeras varorna i vissa fall av agenter och lagras av dessa före leveranserna till Eder, varigenom Ni kan hålla något mindre genomsnittslager än eljest, eftersom påfyllning kan ske snabbare, om varorna redan finns i närheten? Om vissa importvaror hålls i lager av agenterna, sker i så fall distributionen direkt från dessa agenters lager till Edra filialer? Hur tillgodoses kraven på beredskapslagring? Den här upptagna frågan angående lagerhållningsfunktionen har givetvis viss betydelse för det fall, att man önskar göra en jämförelse av personal m. m. i den förutvarande droghandeln å ena och Norsk Medisinaldepot å andra sidan. Några exakta värderingar av agenternas eventuella lagerhållningsfunktion kan naturligtvis icke göras, då alltför många faktorer inverkar på bedömningen härav.

203 7) Kommittén vill efterhöra, huruvida Ni u p p r ä t t a t vissa normer beträffande apotekens inköp, t. ex. att för visst antal leveranser erhålles fraktfrihet, m e d a n frakt, expeditionskostnad eller dylikt debiteras vid ytterligare leveranser därutöver. Hur stor är frekvensen av inköp utöver de eventuella n o r m e r n a ? Kommittén förstår, att denna fråga kan besvaras endast med en allmän k o m m e n t a r , såvida icke särskild u t r e d n i n g gjorts.» Norsk Medisinaldepot lämnade svar i brev av den 7 november. Utdrag ur brevet återges i det följande: »1. Omsetning 1958.

Januar Februar Mars April Mai Juni Juli August September.. . . Oktober

5 346 000 4 791 000 5 271 000 4 787 000 4 797 000 4 985 000 4 581 000 4 350 000 4 808 000 5180 000

882 000 758 000 855 000 776 000 772 000 813 000 732 000 723 000 784 000

2. Antal! ansatte (fäste). Oslo—Trondheim—Harstad

Januar Februar Mars April Mai Juni Juli August September.. . . Oktober

Kontor

Lager

Forovrig

56 68 73 70 70 71 71 73 78 77

71 82 87 86 86 86 86 86 86 85

28 32 34 34 34 34 34 34 34 33

Under lager er m e d t a t t pakk-, kontrollog dispenseringsavdeling, under for0vrig transport-, l a b o r a t o r i u m , kantine, renholdsog vaskeriavdeling og under kontor i oktober er m e d t a t t en kontordame i deltidspost.

Vi h a r dessuten h a t t et vekslende antall midlertidig ansatte, samt vikarer for permitterte. I oktober 1958 v a r tallene her f0lgende: Kontor 7, derav 2 vikarer for permitterte og 2 kontordamer i deltidspost. Lager 3, derav 1 vikar for permitterte, for0vrig 3, total 13 og netto 10. När det gjelder personalet ved Vestlandets Drogeforretning A-S h a r Norsk Medisinaldepot intet med dette å gj0re, idet forretningen arbeider på provisjonsbasis. Antall ansatte er ca. 30 personer. Det skal h e r bemerkes at fakturering og remittering fra apotekene föregår ved Oslo-avdelingen. 3. Faktureringen er nå ä jour. F a k t u r a e r sendes fortl0pende hele måneden 3—4 dager etter at våren er ekspedert. Månedssammendrag sendes ca. 8. i påf0lgende måned (augustsammendrag 10.9., septembersammendrag 8.10., oktobersammendrag 8.11.). 4. Harstad-avdelingen beskjeftiger 9 personer, samt 1 rengj0ringshjelp p å deltid. En stilling er vakant. 5. Beregninger over personalst0rrelsen ble foretatt både i 1954, 1955 og 1956. Som meddelt i vårt brev av 6.5.1958, hadde en ved forhåndsberegningene t ä t t sikte på å ligge i u n d e r k a n t av det faktiske behov, slik at en skulle kunne unngå oppsigelser ved en eventuell justering, og for at arbeidsytelsene pr. person også skulle bli h0yest mulig. Tallet 143 forelå allerede i 1955. Pr. 8.6.1955 v a r personalet beregnet til 103 ved Oslo-avdelingen, 29 ved Trondheims-avdelingen og 11 ved Harstad-avdelingen. Tallet omfatter således ikke Bergen. Personalbehovet i 1959 antas å ville ligge på omtrent samme nivå som nå og er beregnet ut fra en omsetning på ca. 60 mill, kroner. Ved eventuelle s a m m e n likninger over personalstyreken vil vi gj0re oppmerksom på at antall personer beskjeftiget i Norsk Medisinaldepots analyseavdelinger er 9 + 2 halve. Det var tidligere alminnelig å sette bort analyseringen, bortsett fra firma Tollef Bredal A/S, som hadde eget laboratorium. 6. Norsk Medisinaldepot h a r sluttet avtale om konsignasjonslager av farmas0ytiske spesialpreparater med 26 utenlandske firmaer. Norsk Medisinaldepot gir spedisjonstillatelser for de importerte varer som lagres hos agentene. Ut-

204 takene skjer som regel til Oslo-avdelingen, bortsett fra et p a r av lagrene som også leverer direkte til filialene. Vi er av den oppfatning at denne lagerholdsfunksjon ikke betyr så meget n å r det gjelder arbeidsbesparelse, men at fordelene vesentlig består i mindre k a p i t a l utlegg, hurtigere levering og spredning av lagrene. Dersom det spesielt er personalstyrken m a n er interessert i, skal en vaere oppmerksom på at denne type lager förekom også f0r Norsk Medisinaldepot startet sin virksomhet. 7. I vare alminnelige salgs- og leveringsbetingelser til apotek heter det: »7. Vareekspedisjon. For ekspedering av varer til apotekene i Oslo og naermeste omegn, samt Trondheim og naermeste omegn, vil Norsk Medisinaldepot opprette kj0reruter. Kj0rerutene vil bli meddelt disse apotek. I de distrikter hvor Norsk Medisinaldepot ikke h a r kj0reruter, bekoster Norsk Medisinaldepot en fraktfri forsendelse pr. uke med rimeligste rutegående förbindelse fra naermeste avdeling». . . . »Utlagte frakter utenom den fraktfrie forsendelse vil bli debitert apoteket en gang pr. måned. Vareforsendelser fra depotets avdeling i Oslo, Trondheim og Harstad, som ikke sender med egne kj0reruter, vil bli forsikret av depotet.» I oktober 1958 blev det fra Norsk Medisinaldepots avdeling i Oslo, Trondheim og Harstad utsendt 2 410 forsendelser med »rutegående förbindelser». 990, dvs. 41 % av disse forsendelser var fraktfrie, mens apotekene i 1 420 tilfelle må betale frakten selv. Apotekenes bestillingsrutine er svaert forskjellig, idet en hel del av apotekene klarer seg med 4 bestillinger pr. måned, mens vi h a r andre som må få opptil 25 (dette gjelder utenbys apotek). For innenbys apotek er normen en forsendelse pr. dag. Ved Oslo-avdelingen, hvor vi h a r kj0reruter til 45 apotek, h a r vi gjennomsnittlig h a t t 9.5 ekstraforsendelser pr. dag. Vi h a r ikke gjort noen sa?rskilt utredning angående dette sp0rsmål, men arbeider med u t sendelse av defektkort til apotekene, for på den mate å gi apotekene muligheter for en mer rasjonell bestilling.»

Såsom framgår av de införskaffade uppgifterna har under tiden från stortingsbeslutet om centralisering av den norska droghandeln och fram till medi-

sinaldepotens start förutsättningarna för droghandelsdistributionen kraftigt ändrats. Man räknade sålunda vid tiden för beslutet med en årsomsättning på 36 miljoner kronor och att depoten behövde en personalstyrka på 143 personer. Under 1958 — som var det första hela kalenderår medisinaldepoten ombesörjde droghandelsdistributionen i Norge — uppgick emellertid omsättningen till i det allra närmaste 60 miljoner kronor. Det är därför tydligt att man vid en bedömning av hur centraliseringen av den norska droghandeln utfallit icke kan utgå från de ursprungligen gjorda beräkningarna, utan i stället bör beakta de faktiska förhållandena vid den tidpunkt då medisinaldepoten trädde i verksamhet. Kalenderåret 1958 är den tidsperiod som då kan komma ifråga, men det bör hållas i minnet att startsvårigheterna knappast kan ha varit övervunna förrän under den senare delen av detta år. Av uppgifterna framgår att medisinaldepoten i oktober 1958 sysselsatte 205 anställda, vartill kom personalen vid det enskilda droghandelsföretag, som på provisionsbasis ombesörjer distributionen i Bergenområdet, nämligen 30 personer, d. v. s. totalt 235 personer. Enligt uppgifterna skulle vidare de enskilda droghandelsföretagen under år 1957 ha sysselsatt 270 personer med distribution till apoteken. Medisinaldepoten skulle sålunda sköta droghandelsdistributionen i Norge med en personalstyrka som var 35 personer mindre än vad de enskilda droghandelsföretagcn behövde för samma uppgift år 1957. Denna jämförelse måste emellertid anses osäker. Det framgår sålunda icke i vad mån talet 270 inrymmer befattningshavare, som sysslade med sådan verksamhet vilken medisinaldepoten överlåtit på de konsignationslagerhållande agenterna. Vidare finns ingen om-

205 sättningsuppgift för den enskilda droghandeln under år 1957 och det kan dessutom ifrågasättas om detta år är lämpligt som jämförelseår, eftersom den enskilda droghandelns verksamhet kan ha influerats av den under året inträffade övergången. Kommittén har på grund härav införskaffat ytterligare jämförelseunderlag. Efter överläggningar med representanter för Helsedirektoratet samt Medisingrossistenes Förening i Oslo valdes i stället år 1954 såsom ett lämpligt år för

jämförelsen. Direkt från de berörda droghandelsföretagen samt den läkemedelsfabrik, som själv distribuerade till apotek, införskaffades uppgift beträffande försäljningen till apotek samt den personalstyrka som sysselsattes härmed. Kompletterande uppgifter erhölls vidare beträffande medisinaldepotens totalomsättning under år 1958, medan uppgift om prisutvecklingen mellan de berörda åren erhölls från Statistisk Sentralbyrå i Oslo. De införskaffade uppgifterna har sammanställts i tabell 72.

Tabell 72. Droghandelsdistributionen

År

Försäljning till apotek Norska kronor

1954 1958

43 904 700 59 572 000

i Norge åren 1954 och 1958

Antal syssel- Försäljning satta i distri- per sysselsatt Norska butionen kronor till apotek 237,5 235,0

Av tabellen kan utläsas att omsättningen per sysselsatt — mätt i 1958 års; prisnivå — ökat med drygt 35 procent. Omvänt skulle detta innebära en personalbesparing med samma procenttal[ eller — omräknat i antal sysselsatta — drygt 80 anställda. Denna siffra måste! emellertid reduceras därför att en viss; förändring av försäljningens struktur inträffat mellan de jämförda åren. Sålunda har — liksom i Sverige — andelen lösviktsvaror minskat och en förskjutning mot dyrare läkemedel skett. Denna förskjutning torde ha varitt mindre i Norge beroende på den under nämnda tidsperiod i Sverige genomförda läkemedelsrabatteringen. Det kanl vidare antagas, att de enskilda droghandelsföretagen var för sig haft ett visstt kapacitetsöverskott, så att den mellanl åren ökade försäljningen icke skulle hai medfört proportionellt ökad personal i den enskilda droghandeln. Uppgiften attt antalet anställda — sysselsatta medI

184 862 253 498

Prisindex

Försäljningen per sysselsatt uppräknad till 1958 års prisnivå Norska kronor

106,6 108,1

187 463 253 498

distribution till apotek — under år 1957 uppgick till 270 personer kan tyda härpå. Å andra sidan bör det observeras att medisinaldepotens personalstyrka inrymmer 10 personer sysselsatta med varuanalysering, vilken den enskilda droghandeln i allmänhet icke utförde i egen regi. Vidare har medisinaldepoten utökat distributionen med ett nederlag på en ort som tidigare saknat sådant, nämligen i Harstad, där 11 personer sysselsattes. Vid stortingsbehandlingen den 28 mars 1958 av medisinaldepotens verksamhet meddelade statsrådet Harlem, att man räknade med en personalbesparing på 20 procent. De uppgifter avseende år 1958, som kommittén erhållit, styrker att denna beräkning är realistisk, såvitt gäller de hittills gjorda besparingarna. En betydande personalbesparing har således skett genom centraliseringen av den norska droghandeln. Vid förfrågan hos förutvarande nors-

206 ka droghandlare, ett p a r norska apotekare samt en läkemedelsindustri och en agent för importerade läkemedel i Norge har kommittén erfarit, att medisinaldepotens distribution efter den första tidens övergångssvårigheter numera sker på ett för berörda parter tillfredsställande sätt.

ning bestod av två delar. Den ena omfattade en genomgång av samtliga fakturor från de fyra droghandelsföretagen samt Leo och ACO för mars månad år 1954. Den andra avsåg en redovisning av samtliga apoteks inköp av 40 standardförpackade läkemedel under första halvåret 1954. / första delen av undersökningen erE. Kommitténs undersökningar hölls uppgifter från 94 procent av samtbeträffande droghandeln liga apotek. Vissa svar måste dock kas1. Inledning seras på grund av att de var ofullstänKommittén har vid sin granskning av diga. I det redovisade materialet ingår den svenska läkemedelsförsörjningens därefter uppgifter från 89 procent av organisation fått ett starkt intryck av att apoteken. droghandeln har en viktig ställning Det genomsnittliga antalet inköp per inom läkemedelsdistributionen. Därvid dag och apotek från de fyra droghandhar icke endast den kortsiktigt kost- larna samt Leo och ACO var 4,0. Därnadsmässiga betydelsen beaktats utan vid räknas huvudapotek och filialer även den roll droghandeln spelar i fråga som en enhet. Per arbetsställe —• varom möjligheterna för en effektiv och vid huvudapotek och filialer räknas var rationell läkemedelsförsörjning i stort för sig — var det genomsnittliga antalet och på längre sikt. Tydligt är nämligen, fakturor per dag 3,3. Eftersom större att åtgärder till förbilligande av läke- delen av filialerna själva beställer vamedlen som kan vidtagas hos fabrikan- ror, ger den senare siffran en mera terna eller inom apoteken icke kan få korrekt bild av inköpsstrukturen än den full effekt om icke droghandeln posi- förra. För att ett apotek skall kunna tivt medverkar. Som exempel må endast täcka sitt sortiment av läkemedel måste anföras, att ett avgiftssystem inom apo- inköp ske från såväl Distra, Leo och tekskollektivet — avsett att bland annat ACO som en av sortimentsdroghandlarpremiera rationella inköp — icke skulle na Ada, Vitrum eller Kronan. Av den få lika god effekt, om icke droghandeln angivna siffran framgår att apoteken införde ett prissättningssystem efter gjorde inköp i det närmaste en gång prestation. Ett annat exempel på ratio- varje dag från var och en av de levenaliseringsåtgärder som för att få full rantörer, som man måste vända sig till effekt måste erhålla stöd från gross- för att erhålla hela sortimentet. Apotek handelsledet är strävanden från läke- respektive arbetsställe på ort med drogmedelsindustrien att införa ur kost- handelsnederlag hade ungefär dubbelt nadssynpunkt bättre avvägda förpack- så många inköp per dag från de nämnningsenheter. da leverantörerna som apotek respektive arbetsställe utanför ort med dylikt 2. Kommitténs undersökning beträffande drognederlag. Droghandelns orderstruktur handelns orderstruktur redovisas närmare i tabell 73. Efter att ha gjort ett p a r provunderSammanställningen visar, att apotek sökningar företog kommittén i slutet av på nederlagsort trots större omsättning år 1954 en undersökning av droghan- än apotek utanför nederlagsort hade delns orderstruktur. Denna undersök- genomsnittligt mindre fakturabelopp be-

207 Tabell 73. Droghandelns

orderstruktur (apotekens inköpsstruktur) månads stickprov

år 1954 enligt en

Genomsnittssiffror för samtliga undersökta apotek Med inköp från ACO inräknat Inköp per dag och apotek kr » » » » arbetsställe » Fakturor per dag och apotek st. i » » » arbetsställe . . . • Fakturarader per dag och apotek. . . . i » )> i » arbetsställe » Rader per faktura » Belopp per faktura kr Med inköp från ACO frånräknat Fakturor per dag och arbetsställe Fakturabelopp per arbetsställe Rader per faktura

st. kr st.

roende på större antal inköp per dag. Antalet fakturor motsvarar i stort sett antalet order, varför begreppen faktura och order kan anses jämförbara. Genomsnittsexpeditionen hade ett värde av 263 kronor, den mittersta (medianen) svarade mot 156 kronor, medan 25 procent av expeditionerna låg under 62 kronor och 10 procent under 21 kronor i värde. Den relativt stora skillnaden mellan genomsnitt och median innebär att ett fåtal stora expeditioner avsevärt påverkat genomsnittsvärdet. Fakturaradernas belopp var i genomsnitt 27: 60 kr., medianen låg på ett belopp av 12: 40 kr. Av totala antalet fakturarader hade 25 procent ett belopp understigande 5: 70 kr. samt 10 procent ett belopp understigande 2: 70 kr. I tabellens senare del redovisas inköpen exklusive inköpen från ACO, dvs. distriktslaboratorierna. De redovisade inköpen avser såväl standardförpackade läkemedel som råvaror, fria handelsvaror, emballagematerial m. m.

för undersökta apotek utanför nederlagsort

på nederlagsort

1 060: — 876: — 4,0 3,3 38,3 31,7 9,5 263: — 27: 60

913: — 768: — 3,3 2,8 33,5 28,2 10,1 275: — 27:20

1 659:— 1 276: — 6,9 5,3 58,2 44,7 8,4 240: — 28:50

2,8 286: — 10,2

2,4 294: — 10,8

4,5 256: — 9,1

Av de tidigare lämnade uppgifterna kan man beräkna att antalet order totalt per dag uppgick till närmare 1 700 för de fyra droghandelsföretagen samt Leo och ACO. Borträknas ACO blir antalet drygt 1 450. Samtliga apotek hade företagit inköp hos Distra, Leo och ACO. Två av de tre sortimentsgrossisterna hade leveranser till praktiskt taget samtliga apotek. Vanligen köpte apoteken hos alla tre sortimentsgrossisterna. Detta gällde 58 procent av apoteken medan 39 procent köpte hos två av sortimentsgrossisterna och endast 3 procent av apoteken höll sig till en enda. Vid uppdelning av inköpen på samtliga sortimentsgrossister och Distra visade det sig att 65 procent av apoteken hade sina största inköp hos den ene av de fyra droghandlarna, 21 procent hos den andre, 10 procent hos den tredje och 4 procent hos den fjärde av dem. En uppdelning av de apotek som låg utanför nederlagsort i klasser efter avståndet från nederlagsorten visade, att

208 jämförbara apotek hade mera samlade inköp ju längre bort från nederlagsorten de låg. Den andra delen av kommitténs undersökning avsåg att närmare studera apotekens inköpsvanor. Den skulle ge svar på sådana frågor som hur ofta apoteken gjorde inköp av samma artikel, hur överensstämmelsen var mellan inköpsoch distributionsförpackning, huruvida distributionsförpackningarna var lämpliga med hänsyn till apotekens inköpsmöjligheter, i vilken utsträckning samma vara köptes från substituerbara droghandlare och huruvida mera anmärkningsvärda olikheter i inköpsstruktur förekom mellan apotek med skenbart homogen yttre struktur. Endast de viktigaste resultaten redovisas här. Undersökningen tillgick så att inköpen av ett visst antal varor följdes upp under ett halvt år. Därvid kunde endast ett urval av varor komma ifråga, då en undersökning omfattande hela sortimentet på tusentals artiklar skulle bli otymplig. Eftersom det främst var apotekens inköpsvanor som skulle klarläggas, studerades ett 40-tal varor — varav hälften högfrekventa och hälften mellanfrekventa — på 311 apotek, d. v. s. 75 procent av hela antalet apotek. Då kommittén bl. a. avsåg att få en uppfattning om olika distributionsförpackningars lämplighet, ansågs det motiverat att medtaga artiklar som representerade olika typer av beredningsform, såväl mindre som större förpackningar, olika typer av emballering samt olika fabrikanter. Materialet omfattade 64 730 inköpsposter. De undersökta specialiteterna utgjorde endast 0,6 procent av det antal artiklar inom specialitetsområdet som maximalt kan tillhandahållas i sortimentet på ett apotek. De motsvarade emellertid värdemässigt 15—20 procent

av de på apoteken sålda specialiteterna och till antalet 25—30 procent av omsatta specialitetsförpackningar samt ca 4 procent av totala antalet inköpsposter från sortimentsdroghandlarna, Distra och Leo. Som underlag för varuvalet låg uppgifter angående försäljningsfrekvensen av olika varor, infordrade från droghandlare och direktdistribuerande industrier. På grund av uppgifternas ofullständighet går det inte att exakt beräkna hur många artiklar som de undersökta varorna representerar. Med ganska stor säkerhet kan dock antas att de i frekvenshänseende representerar cirka 50 högfrekventa och 200 mellanfrekventa artiklar, vilket utgör 4 procent av specialitetssortimentet. Dessa 250 artiklar representerade 60—65 procent av specialiteternas försäljningsvärde på apotek, 65—70 procent av antalet försålda specialitetsförpackningar och cirka 20 procent av apotekens totala antal inköpsposter från sortimentsdroghandlarna, Distra samt Leo. I genomsnitt köpte apoteken under första halvåret 1954 de i undersökningen ingående artiklarna 5,2 gånger medan medianen var 4 inköp. Detta innebär, att varorna i genomsnitt köptes för 5 veckors förbrukning. Spridningen kring det angivna medeltalet var emellertid stor. Inköpen gjordes i 70 procent av fallen för genomsnittligt minst en månads förbrukning. Av resterande 30 procent omfattade 5 procentenheter inköp för kortare tid än genomsnittligt två veckor, medan huvuddelen, 25 procentenheter, avsåg inköp för tid mellan två veckor och en månad. I fråga om de enskilda inköpen representerade ovannämnda 30 procent av fallen däremot 60 procent av inköpen, vilka alltså gjordes för kortare tid än en månad. Härav omfattade 10 procentenheter inköp för kortare tid än två veckor, medan resterande 50 pro-

209 centenheter avsåg en tid av mellan två veckor och en månad. Detta gäller dock endast u n d e r den förutsättningen, att inköpen var tidsmässigt jämnt fördelade på apoteken. Om de senast angivna siffrorna omräknas till att avse apotekens samtliga inköp från droghandeln, kommer man fram till att cirka 12 procent av det totala antalet inköpsposter skedde för kortare tid än en månad. Detta sammanhänger i första hand med den lägre försäljningsfrekvensen hos övriga varor och beror icke på att dessa köptes i större kvantiteter per inköpstillfälle. De högfrekventa specialiteterna köptes för i genomsnitt 3,7 veckors förbrukning. I 47 procent av fallen förekom det att apoteken köpte för genomsnittligt kortare tid än en månad. Detta gäller sammanlagt cirka 71 procent av antalet inköp av de nämnda varorna. I 10 procent av fallen köpte apoteken för genomsnittligt kortare tid än två veckor, vilket gällde 24 procent av inköpen. De medelfrekventa specialiteterna köptes för i genomsnitt 7 veckors förbrukning. I 16 procent av fallen förekom inköp för genomsnittligt kortare tid än en månad, omfattande sammanlagt cirka 40 procent av antalet inköp av dessa varor. I två procent av fallen köpte apoteken för genomsnittligt kortare tid än två veckor, representerande cirka 6 procent av antalet inköp. Inköpen per artikel omfattade i geTabell 74. Frekvensen

nomsnitt 30 konsumentförpackningar per gång och uppdelat på högfrekventa och mellanfrekventa varor 40 respektive 11 konsumentförpackningar per gång. Spridningen mellan varorna var ansenlig. Ytterlighetsgränserna var nämligen 5 förpackningar för varan med minsta genomsnittsinköpet och 239 för varan med det största. Av samtliga inköpsposter innehöll 32 procent bruten fabrikantförpackning. Härav skulle 3 procentenheter ha kunnat ersättas med inköp med obruten förpackning, om inköp skett för två veckor, 7 procentenheter, om inköp skett för en månad, samt ytterligare en procentenhet, om dubbelinköp undvikits och inköpen anpassats till fabrikantförpackningarna. Det totala antalet inköp av de i undersökningen ingående 40 varorna steg med ökad storlek hos apoteken. För landsbygdsapoteken var stegringen relativt sett större än för apotek på nederlagsort. Hur många av inköpen som förnyades inom en vecka, två veckor respektive en månad granskades särskilt beträffande ett urval av apotek (sammanlagt 34), då det skulle ha blivit alltför arbetskrävande att granska samtliga apotek. Antalet förnyade inköp inom respektive perioder i förhållande till totala antalet inköp av de undersökta var o r n a framgår av tabell 74. Av inköpen förnyades alltså 8 pro-

av förnyade inköp under första halvåret 1954 hos 34 särs kil granskade apotek Andel förnyade inköp under halvåret inom

"Varor

1 vecka

2 veckor

1 månad

°/

°/

%

/o

/o

12 7

18 16

40 26

vägt genomsnitt för de två grupperna

14—804060

210 cent inom en vecka, 16 procent inom två veckor och 29 procent inom en månad. Detta behöver i de senare fallen inte betyda, att samtliga inköp ligger inom en och samma tidsperiod utan inom en tidsperiod av den angivna längden. För de undersökta varorna sammanslagna framgår flergångsinköpen under en månad hos de granskade 34 apoteken av tabell 75, varav synes, att de extrema fallen med inköp mer än 5 å 6 gånger under en månad förekom sporadiskt. Av den lämnade redovisningen ser man att det är vanskligt att göra en bedömning baserad enbart på genomsnitten. Trots att de 34 särskilt granskade apoteken genomsnittligt hade gjort inköpen för praktiskt taget samma tid som de tidigare redovisade 311 apoteken — och en bedömning härav skulle leda till slutsatsen att inga inköp skulle bortfalla vid månadsköp — förnyades 29 procent av inköpen inom en månad. Att 8 procent av inköpen av högfrekventa och medelfrekventa specialiteter förnyades inom en vecka, berodde till väsentlig del på att samma vara köptes från olika håll. 3. Särskild undersökning betränande droghandeln

Av den i föregående avsnitt refererade undersökningen rörande apotekens inköpsvanor ansåg sig kommittén kunna draga den slutsatsen, att splittringen i orderstrukturen i första hand berodde på det vittomfattande sortimentet, vilket medförde att en ansenlig del av inköpen avsåg varor med så låg eller ojämn frekvens i apotekens försäljning att det var befogat att köpa enstaka förpackningar av dessa. Detta är dock icke hela förklaringen. Apotekens avgiftssystem är exempelvis så konstruerat att apotekaren inte har något större ekono-

Tabell 75. Flergångsinköpen under första halvåret 1954 inom en tidsperiod av en månad. (34 apotek) Antal förnyade inköp Inköpen har förekominom 1 månad mit andel gånger, % 1 2 3 4 5 6 över 6

70,6 19,5 6,9 2,1 0,7 0,2

—

miskt intresse av rationella inköp. Även den tjänstvillighet som droghandlarna visar i fråga om dagliga beställningsförfrågningar per telefon och beredvillighet till små och täta leveranser, torde ha minskat intresset för egentlig inköpsplanering, särskilt som inköpspriser och andra villkor varit precis desamma hur inköpen än gjorts. I övrigt är att märka att försök till ändring av droghandelns prissättning i något större skala införts först år 1958. Det radikalaste sättet att nedbringa kontaktkostnaderna och samtidigt skapa större möjligheter för ett prissättningssystem med differentiering av priset efter prestation vore att skapa ett enda droghandelsföretag. Härigenom skulle antalet kontakter per dag mellan apoteken och droghandeln nedbringas till cirka 500. Detta skulle samtidigt medföra en ökning av inköpsposternas storlek för enskilda varor (fakturornas radbelopp), eftersom större delen av sortimentet inköps från olika håll. Därjämte skulle antalet droghandelsnederlag kunna nedbringas genom att endast en filial behövs på varje nederlagsort. På s. 211 åskådliggöres genom diagram hur kontakterna inom distributionen skulle te sig — jämfört med nuvarande förhållanden. Den nuvarande droghandelsfunktionen ombesörjes av fyra företag med

211 Diagram utvisande kontakterna inom läkemedelsdistributionen A. Nuvarande system

Leo

Astrakoncernen

Ferrosan

Kabi

Pharmacia

Vitrum

B. System med centraliserad läkemedelsgrosshandel

Agenter importörer

212 tillsammans 11 nederlag i Stockholm, Göteborg, Malmö och Umeå, vartill kommer Leos numera fyra nederlag. Detta stora antal nederlag torde i och för sig icke vara nödvändigt för att uppehålla tillräckligt god service och leveransberedskap. Man kan förutsätta att en minskning av antalet nederlag — vars nuvarande stora antal beror av droghandelns uppdelning på tre sortimentsdroghandlare, en producentdroghandel och en direktdistribuerande läkemedelsindustri — skulle kunna ske utan något som helst förfång för en fullgod läkemedelsförsörjning. De kostnadsbesparingar, som antogs möjliga, bedömdes bli av relativt betydande storlek. En preliminär beräkning beträffande mera konkreta poster tydde på en besparing av inemot två miljoner kronor per år. För att emellertid erhålla säkrare möjligheter till en ekonomisk värdering av en så ytterligt viktig fråga ansågs en grundlig undersökning ofrånkomlig. Kommittén gav därför professor Ulf af Trolle vid Göteborgs handelshögskola i uppdrag att för kommitténs räkning utföra en undersökning av de besparingar som skulle uppstå om droghandelsfunktionen fullgjordes av ett enda företag i stället för den då existerande organisationen. I det följande återges i sin helhet den av professor Ulf af Trolle gjorda sammanfattningen av undersökningen. 4. Professor Ulf af Trolles sammanfattning av sin utredning angående de ekonomiska konsekvenserna av en centralisering av droghandeln Undersökningens syfte och omfattning Institutet för Distributionsekonomisk och Administrativ Forskning vid Handelshögskolan i Göteborg har på uppdrag av 1953 års Läkemedelskommitté granskat de ekonomiska följderna av en centralisering av den s. k. droghandeln. Såsom grundval för undersökningen

har förutsatts, att den nuvarande droghandeln, som omfattar fyra företag med sammanlagt elva filialer 1 , skulle ersättas med ett centralt droghandelsföretag, CDH, med fyra filialer. En sådan centralisering har i första hand kunnat förmodas medföra kortsiktiga ekonomiska besparingar inom droghandeln, vilka kan hänföras dels till ändringar i orderstrukturen genom koncentrationen av inköpen, dels till stordriftsfördelar genom bättre utnyttjande av kapaciteten i olika funktioner. Centraliseringen har emellertid även kunnat väntas medföra vissa kortsiktiga ekonomiska verkningar för droghandelns kunder, apoteken, resp. dess leverantörer, läkemedelsfabrikerna. I andra hand kan centraliseringen väntas medföra verkningar på den långsiktiga ekonomiska utvecklingen, som skulle komma att ske under helt andra förutsättningar. F. n. utövas droghandelsrörelsen under en konkurrens, vars yttre uttryck främst är en strävan efter snabba och täta leveranser och som i obetydlig grad utnyttjar priset som medel. I denna form kan konkurrensen betraktas som hård. Efter en centralisering skulle rörelsen bedrivas i monopolform. Det är uppenbart, att endast de kortsiktiga besparingsmöjligheterna kan göras till föremål för en siffermässig kalkyl. Ingen siffermässig prognos kan göras för den långsiktiga utvecklingen under olika strukturella former. Med hänsyn till denna är det endast möjligt att söka ange vilka olika tendenser, som kan tänkas komma att göra sig gällande. 1

Kommitténs anmärkning: till de åsyftade fyra företagen Ada, Vitrum, Kronan och Distra kommer den direktdistribuerande läkemedelsfabriken Leo med numera sammanlagt fyra nederlag samt några mindre tillverkare och agenter, vilka även distribuerar direkt.

213 dana, som uppstår som en följd av cenFöreliggande undersökning har i främsta rummet avsett de kortsiktiga traliseringen. Vid utformningen av förutsättningekonomiska konsekvenserna för droghandeln, apoteken och läkemedelsindu- arna h a r den vägledande synpunkten strien. Tonvikten har därvid lagts på varit att göra dem dels realistiska med besparingarna inom droghandelsrörel- hänsyn till genomförbarheten, dels rasen. Den långsiktiga utvecklingen har tionella med hänsyn till önskemålet om även berörts men endast i form av syn- en så ekonomisk distribution som möjpunkter, som med nödvändighet måste ligt vid givna prestationer. Det har emellertid även varit nödvändigt att av ge uttryck för subjektiva uppfattningar utan möjlighet till kvantitativ precise- utredningstekniska skäl göra vissa förenklingar. ring i annan form än räkneexempel. I det följande återges de viktigaste En centralisering av droghandeln k a n ' förutsättningarna i sammanfattad form: väntas medföra betydande övergångs1. CDH har förutsatts få monopol på problem, bl. a. med hänsyn till att droghandelsföretagen förutom sin försälj- försäljningen av samtliga varor till aponing till apoteken i ett par fall dessut- tek, såväl s. k. apoteksvaror som fria handelsvaror. 1 om bedriver annan verksamhet, som är 2. Läkemedelsfabrikerna har förutsamordnad med apoteksdistributionen. Även denna verksamhet skulle komma satts vara skyldiga att distribuera geatt beröras av en centralisering. En rad nom CDH, som även får importmonoandra övergångsproblem uppstår även, pol. 2 t. ex. i samband med inlösen av de nu3. Distributionen till apoteken har varande företagens rörelse, friställan- förutsatts ske vid oförändrad kunddet av personal m. m. Såsom en allmän tjänst, vilket bl. a. inneburit, att CDH begränsning för undersökningen gäller, antages ha filialer på alla platser, där att inga övergångsproblem har beaktats. sådana finns f. n. Det principiella betraktelsesättet i ut4. CDH förutsattes taga initiativ till redningen kan sammanfattningsvis an- kontakterna med apoteken på samma ges på följande sätt: sätt som nuvarande droghandelsföretag. 5. I den mån CDH:s finansieringsFörhållandena jämföres under två strukturella förutsättningar — omfat- form inverkar på företagets utformning tande dels nuvarande, dels en centrali- h a r aktiebolagsform förutsatts. 6. Antal order från apotek till drogserad struktur — vid en tidpunkt, då alla övergångsproblem förutsattes ha handelsföretag har förutsatts minska till cirka hälften. Efter minskningen förutmist sin verkan. sattes apoteken i genomsnitt lämna följande antal o r d e r : (Se tabell på sid. Undersökningens förutsättningar 214) Undersökningens resultat är uppenbar7. E h u r u det synes sannolikt, att en ligen beroende av de förutsättningar centralisering även skulle medföra en som fastställes för den strukturella ut1 Kommitténs anmärkning: formningen efter centraliseringen. Förfria handelsvaror ingår icke i monopolrätten utsättningarna är av två typer med hän- vid de bedömanden, som kommittén gjort. 2 Kommitténs anmärkning: syn till det sätt varpå de skapas. Den härmed monopol på försäljning till ena omfattar sådana, som fastställes ge- apotek avförstås importerade apoteksvaror och första nom centrala beslut och den andra så- klassens gifter.

214 Apotek på nederlagsort: Huvudorder Kompletteringsorder Apotek utanför nederlagsort: Huvudorder Kompletteringsorder mindre ökning av den genomsnittliga radstorleken, har detta ansetts vara så osäkert, att huvudkalkylerna byggts på förutsättningen, att radstorleken och därmed det totala antalet expedierade poster förblir oförändrat. I en särskild kalkyl har emellertid besparingsmöjligheten genom ökad radstorlek beräknats i ett maximialternativ, som byggt på den osannolika förutsättningen, att radstorleken skulle öka så mycket som 10 procent. 8. Av utredningstekniska skäl har utredningen icke omfattat den direktdistribution som f. n. sker från några fabriker direkt till apoteken. Denna har en så ringa kvantitativ betydelse jämfört med försäljningen genom droghandelsföretagen, att begränsningen icke torde ha någon inverkan på resultaten. Likaledes har den s. k. ACO-rörelsen, d. v. s. apotekens egen tillverkning på de s. k. distriktslaboratorierna, undantagits från undersökningen, då förutsättningarna rörande denna tillverkning ej varit klara. Undersökningen har sålunda omfattat frågan vilka kortsiktiga ekonomiska konsekvenser som skulle uppstå, om man ersatte de nuvarande fyra droghandelsföretagens distribution till apoteken med ett monopolföretag, som skulle h a n d h a distributionen från fyra lagerpunkter med en viss given leveransfrekvens. De fyra undersökta droghandelsföretagen hade år 1954 en sammanlagd försäljning till apoteken av 107 milj. kronor. De totala beräknade kostnaderna för denna distribution uppgick till

Alternativ 1

Alternativ 2

Två per vecka En per dag

Samma Två per dag

Två per vecka En per dag

Samma Samma

13,43 milj. kronor med följande fördelning på olika huvudgrupper av kostnader: Lone- och andra personalkostnader Lokalkostnader Fraktkostnader övriga kostnader

7,22 milj. kronor 1,10 » » 1,19 » » 3,92 » »

Undersökningens material och metodik Undersökningarna av de kortsiktiga ekonomiska konsekvenserna av en centralisering har avsett a) droghandeln b) läkemedelsindustrien c) apoteken. Tonvikten har lagts vid de ekonomiska konsekvenserna inom droghandeln. Huvudundersökningen har sålunda gällt frågan vilka ändringar som under i övrigt lika förhållanden kan väntas uppstå i de kostnader som år 1954 uppgick till 13,43 milj. kronor. Av utredningstekniska skäl har huvudundersökningen även omfattat apotekens kostnader för telefonsamtal till droghandelsföretagen. De senare tar visserligen i regel initiativ till samtal med apoteken och bär då kostnaderna, men det förekommer även i betydande utsträckning, att apoteken tar initiativ och då bär kostnaderna för samtalen. Det har synts lämpligast att behandla telefonkostnaderna i ett sammanhang. Huvudundersökningen har uppdelats i två delundersökningar: a) orderundersökningen, som behandlar besparingarna inom droghandeln (inkl. apotekens telefonkostnader) genom en minskning av antalet order. I denna undersökning ingår främst löne-

215 och personalkostnader men även vissa andra kostnadsposter, nämligen kostnader för distributionsbilar telefonkostnader för ordersamtal kostnader för blanketter i orderrutinen emballagekostnader reskostnader för resande försäljare fraktkostnader för utgående gods b) stordriftsundersökningen, som behandlar besparingarna inom droghandeln genom en minskning av antalet företagsenheter. Denna undersökning har uppdelats i två avsnitt, som avser löneoch personalkostnader resp. övriga kostnader. Stordriftsundersökningen har företagits såsom en totalundersökning, omfattande samtliga fyra företag. Uppgifter har bl. a. insamlats om arbetsuppgifterna för samtliga anställda inom företagen. Orderundersökningen har byggt på den i rapporten diskuterade förutsättningen, att besparingarna genom ökad orderstorlek skulle bli lika stora i CDH som inom de nuvarande företagen. Undersökningen har sålunda inriktats på att fastställa storleken på de besparingar som skulle uppnås i de nuvarande företagen vid samma förutsättningar beträffande minskningen av antalet order. Det har icke varit möjligt att utforma orderundersökningen som en totalundersökning. Icke heller har det varit möjligt att göra ett slumpmässigt urval av enheter för undersökningen, vilket sammanhänger med det ringa antalet företag. Det har varit nödvändigt att välja ett av företagen såsom typiskt för branschen, vilket skett efter noggranna jämförelser mellan företagen. I vissa avseenden kan intet företag betraktas som typiskt för hela branschen, t. ex. med hänsyn till telefonkostnadernas storlek, vilket sammanhänger med olika omfattande avsättningsområden. I så-

dana fall har undersökningen utsträckts till att omfatta flera enheter. Resultaten har i ett flertal avseenden kunnat avstämmas mot interna undersökningar, som företagits på två av de övriga företagen. Vid en bedömning av felmöjligheterna genom begränsningen till ett företag bör observeras, att relationerna mellan kostnaderna för order av olika storlek kan väntas vara mer likartade inom olika företag än den absoluta storleken på deras kostnader. Noggrannheten i undersökningar av denna typ är till betydande del en funktion av uppspjälkningen i detaljer och därmed i detaljutredningar, vilket i sin tur bestämmer utredningstiden. Det har därför varit nödvändigt att redan i planen för utredningen fastställa den önskvärda noggrannheten, vilken angivits som ± 30 procent. Denna noggrannhet har eftersträvats i samtliga delundersökningar, vilket innebär, att noggrannheten i totalresultatet bör vara avsevärt större. Det är icke sannolikt, att alla minimi- resp. alla maximialternativ infaller samtidigt. Totalresultaten har trots detta angivits inom det önskade intervallet. Inom varje företag, som haft en viss varaktighet, går det att peka på vissa »onödiga» kostnader. Delvis är dessa betingade av sociala skäl, delvis av att även rationalisering kräver tid. I varje ögonblick finns det rationaliseringsmöjligheter, som befinner sig under utredning eller som kommer att undersökas. En eftersläpning är ofrånkomlig. Undersökningens metodik är i huvudsak sådan, att en jämförelse mellan de olika alternativen icke kan påverkas av en skiftande »rationaliseringsgrad» i alternativen. Personalbehovet i CDH har sålunda beräknats med utgångspunkt från personalbehovet i nuvarande struktur, och samma rationaliseringsgrad har då förutsatts. I vissa fall föreligger

216 icke denna jämförbarhet, t. ex. i fråga om s. k. socialfall i icke orderpåverkade arbetsuppgifter. I sådana fall har jämförbarhet åstadkommits genom att vissa socialt betingade anställningar i nuvarande företag frånräknats före en jämförelse. Jämförelserna mellan alternativen har i huvudsak kunnat byggas på formella mätningar. För vissa poster har dock endast uppskattningar kunnat göras. Storleken på samtliga poster samt grunderna för mätningar resp. uppskattningar har angivits i rapporten. Institutet kan sammanfattningsvis konstatera, att de verkliga besparingarna under de för utredningen fastställda förutsättningarna med största sannolikhet skulle komma att ligga mellan de i rapporten redovisade minimi- och maximisiffrorna. Undersökningarna inom industrien har omfattat samtliga större företag inom branschen. Såsom senare kommer att framgå, har undersökningens omfattning med hänsyn till antalet företag varit tillräcklig för att säkerställa slutsatserna. Osäkerhetskällorna har i detta fall annat ursprung. Detsamma gäller undersökningarna inom apoteken, som omfattat intensivstudier på tre apotek men därutöver extensiva studier på ett slumpmässigt urval av ett femtiotal apotek. Resultaten kan här anses helt säkerställda. I samtliga undersökningar har föremålet för studierna varit de ändringar som kan väntas inträffa i anspråken på produktionsfaktorer, t. ex. i behovet av personal, lokaler, kapital för finansiering av lagerhållning etc. Anspråken på produktionsfaktorer har därvid i regel i första hand uttryckts med tekniska enheter såsom antal personer och kvadratmeter golvyta. Därefter har det skett en omräkning till penningbelopp, varvid anspråken omräknats med hänsyn till

värdet i en alternativ användning. Om en viss golvyta frigöres, har den sålunda värderats med utgångspunkt från gällande hyresnivå i liknande lägen. För personal har samma princip tillämpats i den formen, att varje friställd person antagits kunna erhålla nuvarande lön i en annan befattning, och att detta är ett uttryck för »värdet» av insatsen. Undersökningarna har företagits under åren 1955—1957. Såsom grund för de första undersökningarna, som bl. a. omfattade en översikt över hela kostnadsstrukturen, lades år 1954. Stordriftsundersökningen har omfattat samma årtal vad beträffar posten »övriga kostnader» under punkt b) ovan. Orderundersökningen jämte stordriftsundersökningen av löne- och personalkostnader har avsett läget år 1955. I de slutliga sammanställningarna har år 1954 valts som utgångspunkt. På grund av den fortgående inflationen föreligger en viss skillnad i kostnadsläget mellan de båda åren liksom mellan dessa och senare år. Denna saknar dock betydelse, då det är relationen mellan totalkostnader och besparingar ett visst år, som har betydelse. I det följande lämnas en redogörelse för de olika undersökningarnas resultat, varefter osäkerhetskällor diskuteras. Beräkningar av de kortsiktiga verkningarna inom droghandeln, industrien och apoteken Samtliga beräkningar har skett i form av minimi- och maximialternativ för besparingarna och har byggt på de i det föregående angivna förutsättningarna. Vad droghandeln beträffar har utredningen visat, att centraliseringen kan väntas medföra en kortsiktig besparing av den storleksordning, uttryckt i 1954

217 års kostnadsnivå, som framgår av följande tabell. Maximi- Minimibesparing besparing (ca kronor) (ca kronor) Genom ökning av orderstorleken Genom stordriftsfördelar Totalt

1 255 000

660 000

2 735 000 1 370 000 3 990 000 2 030 000

Enligt beräkningarna kan besparingarna genom en centralisering sålunda väntas bli mellan 2 och 4 milj. kronor eller mellan cirka 15 och cirka 30 procent av droghandelns totala kostnader. (I besparingsposten ingår även vissa telefonkostnader, som betalas av apoteken.) Den angivna kostnadssänkningen skulle medge en sänkning av apotekens inköpspriser med mellan 2 och 4 procent och en sänkning av den genomsnittliga prisnivån på läkemedel för de slutliga konsumenterna med mellan 1 och 2 procent. Även om Institutet icke utan mer ingående utredningar kan uttala huruvida besparingen kan väntas ligga närmast minimi- eller maximivärdet, ligger det i den använda beräkningsmetodens natur, att det verkliga värdet troligen befinner sig närmare ett mittvärde än minimi- eller maximigränserna. Institutet har på särskilt u p p d r a g av LK även genomfört en beräkning av de »tänkbara besparingarna genom en ökning av radstorleken». Som underlag för denna beräkning har valts en extrem förutsättning, nämligen att centraliseringen skulle öka den genomsnittliga radstorleken med så mycket som 10 procent. Besparingen härigenom skulle bli av storleksordningen cirka 400 000 kronor. Vid valet mellan olika alternativ bör emellertid enligt Institutets uppfattning icke förutsättas någon besparing genom ökad radstorlek. Även om

sannolikheten synes tala för en ökning, har det icke kunnat visas i utredningen, att en sådan skulle inträffa. Under alla omständigheter representerar förutsättningen om en 10-procentig ökning ett extremt gynnsamt antagande. Utredningarna inom industrien har i första hand visat, att minskningen av antalet kunder från fyra till ett droghandelsföretag saknar all praktiskt betydelsefull inverkan på kostnaderna för den »statiska» distributionen av produkterna. Distributionen sker redan nu i så stora poster, att den ytterligare ökningen genom centralisering saknar betydelse. Centraliseringens främsta verkan inom industrien ligger på ett annat område, nämligen i distributionsarbetets »dynamiska» funktioner. Det föreligger otvivelaktigt en risk för att industriföretagen efter en centralisering, som ger dem en enda kund, intensifierar sin bearbetning av apoteken och de s. k. konsumtionsdirigenterna; läkare, tandläkare m. m. I vilken utsträckning som detta blir fallet, blir bl. a. beroende av den grad av förtroende som CDH kan skapa för sin opartiskhet. Vid en bedömning av riskerna måste beaktas läkemedelsindustriens stora fasta kostnader, t. ex. för produktutveckling, i förhållande till den ringa kostnad som en utbyggnad av försäljningsapparaten utgör för det enskilda företaget. Även om kostnadsökningen skulle bli relativt ringa för varje enskild producent, kan den totala kostnadsökningen lätt bli betydande. Det fordras t. ex. endast, att 12—15 fabriker utökar sin försäljningsorganisation med vardera en resande försäljare för att kostnadsökningen skall bli i storleksordningen 0,5 milj. kronor. Det finns ingen möjlighet att göra en förkalkyl för utvecklingen, och Institutet kan på denna punkt endast understryka de risker som denna innefattar.

218 Under särskilt ogynnsamma förutsättningar kan kostnadsökningen tänkas bli så stor, att den totala besparingen i övriga poster elimineras. Utredningarna inom apoteken har slutligen givit till resultat, att dessas kostnader kan betraktas som oberoende av centraliseringen, om man bortser från de tidigare behandlade telefonkostnaderna. Sammanfattningsvis kan sålunda konstateras, att centraliseringen kan väntas medföra kortsiktiga besparingar av storleksordningen 2—4 milj. kronor, varifrån emellertid måste subtraheras de icke beräkningsbara kostnadsökningar inom industrien som kan bli en följd av en intensifiering av bearbetningen av apoteken och konsumtionsdirigenterna. Osäkerhetsfaktorer vid bedömning av de kortsiktiga ekonomiska konsekvenserna av en centralisering av droghandeln Huvudsyftet med utredningen har varit att söka fastställa de ekonomiska konsekvenser som kan väntas uppstå på kort sikt vid en centralisering av droghandeln utan hänsyn till övergångsproblem. Utredningens resultat har återgivits i de föregående avsnitten. Vid en bedömning av resultatet måste tre olika typer av osäkerhetskällor beaktas. a) Sådana osäkerhetskällor, som är hänförliga till de företagna siffermässiga kalkylerna, och som sammanhänger med brister i grundmaterialet eller i de använda metoderna. b) Sådana osäkerhetskällor, som beror på att en viss kostnadspost överhuvudtaget icke kunnat göras till föremål för siffermässig kalkyl. c) Sådana osäkerhetskällor, som sammanhänger med förutsättningarna för utredningen. Den första typen av osäkerhetskällor

har beaktats i utredningen genom att denna omfattat minimi- och maximikalkyler för samtliga delutredningar. Såsom nämnts i det föregående, är Institutet av den uppfattningen, att intervallet mellan minimi- och maximibeloppen är fullt betryggande. Den andra typen av osäkerhetskällor gäller särskilt utvecklingen av industriens marknadsbearbetning efter en centralisering, vilken berörts i föregående avsnitt. Den tredje typen av osäkerhetskällor gör sig gällande i ett flertal olika avseenden. Undersökningen omfattar helt allmänt två alternativ, varav det ena är nuvarande struktur med fyra droghandelsföretag och det andra ett centralt monopolföretag. Utredningen har sålunda endast omfattat frågan om kostnadsmässiga konsekvenser av en centralisering. Institutet anser det icke uteslutet, att man skulle kunna uppnå besparingar genom att i stället gå den andra vägen, d. v. s. uppdela och specialisera de nuvarande företagen. Droghandeln, både de nuvarande företagen och CDH, har ett mycket stort och svårhanterligt sortiment, som kräver en rätt komplicerad lagerorganisation. Trots att man skulle erhålla mindre orderstorlek och även förlora vissa stordriftsfördelar genom en specialisering, är det tänkbart att de möjliga förenklingarna i organisationen skulle få större betydelse. Denna möjlighet bör redovisas, men den synes dock enligt Institutet sakna betydelse, då den är praktiskt utesluten i form av fristående grosshandelsföretag. Däremot vore den tänkbar i form av producentgrosshandel knuten till vissa läkemedelsindustrier på samma sätt som Astras distribution numera sker genom ett särskilt dotterföretag, Distra. Denna fråga behandlas längre fram.

219 Av större praktisk betydelse är förutsättningarna beträffande orderstrukturen. Cirka en tredjedel av besparingarna inom droghandeln kan väntas uppstå som en följd av det minskade antalet order. Det ligger nära till hands att ställa frågan, huruvida icke samma besparingar skulle kunna uppnås genom en ändring av orderstrukturen inom ramen för nuvarande företagsstruktur. Till en del kan detta konstateras vara omöjligt, då ett av företagen endast har ett begränsat sortiment, vilket icke säljes av de övriga företagen. Vad beträffar de övriga företagen, som har ungefär samma sortiment, kan man i princip mycket väl tänka sig en motsvarande ökning av orderstorleken. Denna skulle kunna genomföras på två sätt, antingen genom en marknadsuppdelning mellan företagen eller genom incitament för apoteken att koncentrera sina inköp. Båda möjligheterna är f. n. praktiskt ogenomförbara, och den första skulle därjämte kunna medföra icke önskvärda biverkningar. Vad den andra möjligheten beträffar, behöver det endast hänvisas till det gällande systemet för utjämning av apotekens inkomster, avgiftssystemet, som innebär, att ett enskilt apotek har mycket ringa reveny av de besparingar som kan följa av en ökad orderstorlek. Institutet har tvingats att lämna frågan helt öppen i vilken utsträckning som en ändring av avgiftssystemet skulle kunna skapa förutsättningar för en orderstorlekshöjande och därigenom kostnadssänkande prisdifferentiering. Undersökningen har begränsats till att gälla de fyra droghandelsföretagen, medan fabrikanternas direktdistribution liksom distributionen från distriktsapoteken ställts utanför kalkylerna. Då den icke inkluderade distributionen har mindre siffermässig betydelse, bör kalkylerna ej ha påverkats nämnvärt här-

av. Det är sannolikt, att begränsningen medfört, att besparingarna underskattats något, men denna slutsats är icke helt säker. Det hänvisas här till Institutets ovan uttalade uppfattning, att det icke är uteslutet, att ett flertal mindre, specialiserade distributörer skulle kunna arbeta billigare än nuvarande företag. Frågan har icke kunnat göras till föremål för undersökning.

Synpunkter på de långsiktiga kvenserna av en centralisering

konse-

I den slutliga bedömningen av frågan om en centralisering av droghandeln är det även nödvändigt att beakta dess inverkan på utvecklingstakten. Om denna skulle förbli oförändrad eller t. o. m. öka, skulle redan förekomsten av kortsiktiga besparingar kunna vara tillräckliga för att ur ekonomiska synpunkter motivera en centralisering. Om denna däremot kan förmodas minska utvecklingstakten, måste den kortsiktiga engångsbesparingen vid en centralisering vägas mot de framtida förlusterna genom uteblivna utvecklingsvinster. Frågeställningen kan enklast uttryckas på följande sätt: Hur kommer kostnaderna för distributionen till apotek att gestalta sig vid olika framtida tidpunkter, om man väljer det ena respektive det andra strukturella alternativet? Problemet är sålunda att söka göra en prognos för utvecklingen i de båda alternativen. Det har redan tidigare konstaterats, att en sådan prognos icke kan ges objektiv, siffermässig form. Problemets svårighetsgrad framgår redan därav, att man endast efter ingående utredningar skulle kunna få en viss uppfattning om droghandelns hittillsvarande utvecklingstakt. Företagen har visserligen uppvisat en »gynnsam» kostnadsutveckling såtillvida att kostnaderna i procent

220 av omsättningen sjunkit tämligen konstant under de senaste 25 åren, men detta kan tillskrivas en rad andra faktorer förutom medvetna rationaliseringsåtgärder. Såsom exempel kan nämnas ökningen av läkemedelskonsumtionen, som tillsammans med andra faktorer skapat förutsättningar för en ökad storlek på inköpsposter och order; förskjutningen mot en allt större andel märkesvaror, vilken förenklat distributionsarbetet etc. Institutet har fått nöja sig med att ange synpunkter på den långsiktiga utvecklingen, varvid det understrukits att dessa endast kan ge uttryck för en subjektiv uppfattning. Det kan inledningsvis konstateras, att de tidigare beräknade kortsiktiga besparingarna genom ökad orderstorlek till en del utgör en diskontering av framtida besparingar som kan förväntas vid oförändrad företagsstruktur, enbart såsom en följd av fortsatt omsättningsökning. Denna skulle visserligen även öka orderstorleken för ett CDH, men ökningen får större kostnadssänkande betydelse ju mindre ordern är i utgångsläget. En faktor, som synes tala i motsatt riktning, sammanhänger med en väntad fortsatt ökning av sortimentets storlek. De problem denna medför torde bli enklare att bemästra inom ett monopolföretag än inom fyra mindre företag. Den väsentligaste frågan är dock hur den av företagen dirigerade rationaliseringsutvecklingen kan påverkas av centraliseringen. Rationaliseringstakten synes vara en funktion av två olika faktorer. Den ena är möjligheterna till rationalisering, den andra är pressen eller tvånget till rationalisering. Möjligheterna bestämmes i första hand av personalens kvalitet. Det synes icke finnas någon anledning antaga, att CDH icke skulle kunna erhålla personal

med samma kvalifikationer som nuvar a n d e företag. En faktor som talar till förmån för den nuvarande strukturen gäller det största problemet vid all rationalisering utan konkurrens, nämligen svårigheten att finna standards för vad som är effektivt. Under konkurrens prövas många olika metoder samtidigt av de olika företagen, och deras omsättnings- och vinstutveckling ger vägledning vid valet. Därtill kommer, att flera olika företagsledningar i konkurrens med varandra kan förmodas representera en större idékapacitet. Uppmärksamheten bör icke endast riktas mot utvecklingens positiva sida, d. v. s. strävan efter att finna nya och bättre metoder. Även dess negativa sida, som representeras av gjorda misstag och deras konsekvenser måste beaktas. Ju större ett företag är, desto större konsekvenser får misstagen, i synnerhet som följd av svårigheten att på ett tidigt stadium avläsa dem genom jämförelse. Det synes emellertid vara av ännu större betydelse, att en monopolisering ofrånkomligen minskar tvånget till rationalisering. Ett sådant existerar otvivelaktigt idag, framför allt genom läkemedelsfabrikanternas latenta hot om övergång till direktdistribution. Denna press genom konkurrens eller latent konkurrens kan icke ersättas genom press från leverantörer eller kunder. Dessa har i brist på jämförelseobjekt ingen möjlighet att bedöma huruvida kostnaderna är för höga eller icke. Det synes snarare vara risk för att leverantörernas och kundernas press efter en monopolisering blir kostnadshöjande, då den kan väntas bli mer inriktad på servicefrågor, som lättare kan observeras än kostnaderna. Institutet är av den uppfattningen, att en centralisering innebär en allvarlig risk för minskad framtida utvecklings-

221 takt. Det bör dock än en gång understrykas, att denna slutsats endast kan belysas med subjektiva argument; icke på något sätt bevisas. Det slutliga avvägningsproblemet Om man kommer till slutsatsen, att utvecklingstakten skulle minska som följd av en centralisering, måste detta förhållande vägas mot de kortsiktiga besparingarna. Osäkerheten i varje framtidsbedömning förhindrar icke, att en sådan måste göras. Institutet har i sin rapport återgivit några räkneexempel för att belysa avvägningens innebörd. Dessa har byggt på förutsättningen, att man skulle kunna åstadkomma kortsiktiga besparingar på 2 eller 3 milj. kronor genom en centralisering. Siffrorna har endast valts för en exemplifiering — det principiella resonemanget är oberoende av siffrornas storlek. Kostnaderna har därefter beräknats för vissa framtida tidpunkter under olika strukturella förutsättningar och under olika förutsättningar beträffande »utvecklingstakten». Denna har uttryckts med den årliga procentuella sänkningen av kostnaderna under i övrigt oförändrade förhållanden. Beräkningarna har omfattat alternativen 1, 2 och 3 procent. En sänkning av utvecklingstakten innebär helt generellt, att kostnaderna vid oförändrad företagsstruktur skulle »hinna upp» kostnaderna efter en centralisering någon gång i framtiden. Ju större sänkningen är, desto fortare sker det — ju större den kortsiktiga kostnadsbesparingen är desto längre tid tar det. Såsom exempel på resultatet av ett räkneexempel kan följande återges: Om en centralisering medför en kortsiktig besparing av 2 milj. kronor men en minskning av utvecklingstakten från 3 till 2 procent, skulle kostnaderna efter något över 15 år vara högre vid centra-

lisering än vid nuvarande struktur. Om den kortsiktiga besparingen i stället skulle bli 3 milj. kronor, skulle det dröja 25 år, innan samma förhållande inträffade. I avvägningen mellan kortsiktiga besparingar och den långsiktiga utvecklingstakten måste emellertid även beaktas, att man före den ovan nämnda »jämviktspunkten» åtnjutit lägre kostnader genom centralisering, medan man efter jämviktspunkten skulle drabbas av högre kostnader. Storleken på det före jämviktspunkten inbesparade beloppet måste ställas mot storleken på de därefter uppstående förlusterna. I en sådan avvägning måste emellertid även övergångsproblemen beaktas. I utredningen har ingen hänsyn tagits till att det kräver tid, innan de kalkylerade kortsiktiga besparingarna kan realiseras. F. Kommitténs

överväganden

och förslag

1. Allmänna överväganden

a) Droghandelns kostnadsförhållanden Droghandelns viktiga funktion inom läkemedelsförsörjningen har — såsom framgår av det föregående — beaktats av alla tidigare utredningar. Dessa —• liksom åtskilliga remissinstanser — har funnit anledning till kritik mot olika förhållanden och har ansett åtgärder för åstadkommande av förbättringar påkallade. Den mot droghandeln tidigare riktade kritiken beträffande prissättningen på lösviktsvaror har numera — genom medicinaltaxegrundernas ändring och sedan lösviktsvaruförsäljningen fått en mera underordnad betydelse — förlorat sin aktualitet. Andra förhållanden —• särskilt den av såväl apotekssakkunniga av år 1931 som av 1946 års läkemedelsutredning påtalade servicekonkurrensen inom droghandeln — torde däremot förtjäna ökad uppmärksamhet.

222 Den nuvarande droghandelsdistributionen synes väl fylla berättigade krav på säkerhet, leveransförmåga och informationsgivning. Däremot måste branschens kostnadsförhållanden anses mindre tillfredsställande från det allmännas synpunkt. Det sätt på vilket droghandeln drives har nämligen medfört en kostnadskrävande servicekonkurrens och försäljningspolitik samt en dyrbar administrations- och lagerhållningsapparat. En fullgod läkemedelsdistribution är på intet sätt betjänt av överdrifter i nyssnämnda hänseende och de härav föranledda merkostnaderna för distributionen måste samhällsekonomiskt anses mindre önskvärda. Enligt kommitténs mening är det därför nödvändigt att överväga åtgärder för åstadkommande av bättre kostnadsförhållanden inom droghandelsdistributionen. b) Droghandelns betydelse för en konkurrens inom läkemedelsindustrien

fri

Kommitténs inställning i fråga om läkemedelsindustrien redovisas i ett särskilt kapitel om läkemedelstillverkningen. Detta utmynnar i ett förslag om att industriens nuvarande, fria ställning skall bibehållas. En viktig förutsättning för detta förslag har varit att konkurrensen mellan redan befintliga företag samt mellan dessa och nytillkommande sådana icke upphäves eller inskränkes. För att i enlighet härmed åstadkomma en så långt möjligt likformig ställning i konkurrenshänseende mellan den enskilda industrien och ACO-verksamheten h a r kommittén bland annat föreslagit, att den sistnämnda skall avskiljas från den enskilda apoteksdriften och organiseras som ett fristående tillverkningsföretag, ägt av apotekarsocieteten som företrädare för apotekskollektivet.

Den viktiga förutsättningen med fria konkurrensförhållanden för läkemedelsindustrien tillgodoses icke enbart genom friheten för en var att upptaga tillverkning på detta område. De möjligheter som finns att marknadsföra produkterna spelar därvid också en betydande roll. Detta gäller främst nya tillverkare i allmänhet, men alldeles särskilt småföretag och företag som specialiserat sig på tillverkning av enstaka eller ett fåtal artiklar, samt utländska läkemedelstillverkare. Väsentliga inskränkningar i konkurrensen inom tillverkningsledet mellan redan existerande företag och nyföretagare, mellan småindustri och storindustri samt mellan inhemska preparat och importerade sådana, kan nämligen åstadkommas genom en avgränsad (selektiv) eller huvudsakligen till de större industrierna eller importörerna knuten, direkt distribution. Om konkurrensen i tillverkningsledet skall få full effekt, är det sålunda nödvändigt att droghandeln inrymmer företag som dels arbetar fristående från industrien och är villiga att marknadsföra produkter, vilka tillverkas av industrier utan egen distribution till apotek, och dels är konkurrenskraftiga kostnadsmässigt sett. c) Strukturutvecklingen handeln

inom

drog-

Distributionen av läkemedel till apoteken sker dels genom sortimentsgrosshandlare och dels genom att enskilda industriföretag distribuerar sin tillverkning direkt till apotek. Läkemedelsgrosshandelns utveckling karakteriseras av att samtliga de nu existerande distributionsföretagen på ett eller annat sätt är knutna till läkemedelsindustrier. För närvarande finns tre sortimentsgrosshandlare, nämligen Ada, Kronan och Vitrum. Av dessa är Vitrum samtidigt

223 läkeniedelstillverkare, medan Ada äger en läkemedelsindustri som dotterföretag. En av de största läkemedelsfabrikerna, nämligen Astrakoncernen, säljer icke sina varor genom sortimentsdroghandeln, utan driver selektiv försäljning till apoteken genom ett särskilt dotterföretag, vilket även säljer vissa andra varor, främst importerade specialiteter. En annan av de större läkemedelsfabrikerna — Leo — distribuerar likaså själv sina produkter direkt till apoteken, dock utan att ha särskilt distributionsföretag. Sammanlagt har således fyra av de sex största läkemedelsindustrierna direkt distribution till apoteken eller distribution genom närstående företag. Två av dessa distribuerar även sina varor genom andra sortimentsdroghandlare. Av de återstående läkemedelsfabrikerna är det ytterligare minst två som för närvarande är av sådan storleksordning att de skulle kunna övertaga distributionen av egna produkter till apoteken. En ny läkemedelsfabrik är vidare under uppförande och det kan förväntas, att även denna fabrik får en sådan storlek att det skulle kunna bli aktuellt med en av företaget ägd distributionsorganisation. Utöver ovannämnda distributörer finns det vidare några mindre fabrikanter, respektive agenter för utländska företag, som distribuerar läkemedel direkt till apoteken. Huvuddelen av de varor som tillverkas av de större industrierna går för närvarande genom integrerad grosshandel. Samtidigt distribuerar denna grosshandel varor för flertalet av de m i n d r e svenska industrierna samt importvaror. Frågan huruvida flera svenska industrier och importörer i framtiden kan komma att övergå till direktdistribution till apoteken torde bli i hög grad beroende på den behandling, som de olika

tillverkarnas och importörernas produkter blir föremål för hos grossisterna. Den nuvarande integrationen mellan sortimentsgrosshandel och industri kan därvid bli avgörande och påskynda en sådan utveckling. Benägenheten att starta egen distribution blir givetvis större i den mån man befarar ett gynnande från sortimentsdroghandelns sida av till denna knuten industri, antingen genom ett mera aktivt försäljningsarbete för den egna industriens produkter eller genom ett mera passivt tillhandahållande av andra, i förhållande till sortimentsdroghandeln helt fristående industriers varor. Den nuvarande strukturen på sortimentsdroghandeln ger enligt kommitténs uppfattning möjlighet till en utveckling som kan medföra vissa risker ur konkurrenssynpunkt. De större företag, som på grund av sortimentets eller försäljningens storlek har förutsättningar att övergå till direktdistribution till apoteken, kan pressa droghandeln att intensifiera bearbetningen av apoteken för sina produkter. Anspråken kan härvid motiveras med att industrien vid direktförsäljning kan öka sin marknadsbearbetning. För sortimentsdroghandeln kan detta — om den ställes inför alternativet att mista en stor del av sin omsättning — medföra en frestelse att lämna förmåner åt de större tillverkarna som de mindre icke kan erhålla. Om sortimentsdroghandeln icke anser sig kunna tillmötesgå kraven, ligger det nära till hands att förutsätta, att de större tillverkarna startar egen distribution. Antingen utvecklingen går i den ena eller den andra riktningen kan de mindre tillverkarna och de utländska läkemedelsfabrikanterna, i den mån direktdistribution ej kan upptagas, komma att få sämre förutsättningar i konkurrensen än vad de stora inhemska

224 industriföretagen har. Strukturförändringen i distributionen skulle härigenom kunna resultera i en inskränkning i konkurrensen mellan tillverkarna. Även kostnadsmässigt skulle en övergång till direktdistribution hos de större läkemedelsfabriker, vilka nu distribuerar sina varor över sortimentsgrosshandeln, komma att medföra direkta nackdelar för övriga fabrikanter. Den kvarstående sortimentsdroghandeln skulle nämligen på grund av minskat omsättningsunderlag få ett sämre kapacitetsutnyttjande och därigenom behov av högre marginaler för distributionen av de icke integrerade, huvudsakligen mindre industriernas produkter. Vid en sådan utveckling är det av avgörande betydelse huruvida något underlag fölen effektivt arbetande sortimentsgrosshandel skulle finnas. Det kan nämligen tänkas att — om utvecklingen i övrigt går mot producentdroghandel — även de två sortimentsdroghandlare, som är knutna till tillverkande företag, i första hand kommer att inrikta sig på distribution av de egna industriernas varor. En utveckling mot ökad integration från de större industriernas sida kommer emellertid att medföra tendenser till ökade kostnader för marknadsbearbetning, eftersom det här är fråga om företag som konkurrerar om en till sin storlek given marknad. Då läkemedelskonsumtionen i princip icke kan förutsättas böra få öka genom en dynamisk försäljning, innebär ökade försäljningsansträngningar från en fabrikants sida en minskad försäljning för de övriga företagen, så snart det icke gäller nya produkter med nya användningsområden. En ökad marknadsbearbetning från ett företags sida kommer därför att följas av större ansträngningar från konkurrenterna för att återvinna, bibehålla eller öka försäljningsvolymen. En utveckling mot ett större antal

distributörer, som är knutna till industrien, medför också risk för understödjande av en märkesvaruutveckling med mindre utrymmen för priskonkurrens men ökad märkesvarureklam, syftande till att göra kunden märkesmedveten i stället för prismedveten. Slutligen bör påpekas att en utveckling mot ett större antal distributörer till apoteken skulle öka kostnaderna även för dessa. Apoteken skulle orsakas mera arbete genom att order måste lämnas till flera leverantörer, varjämte kostnaderna för varumottagning och bokföring skulle öka. Dessutom skulle frakterna totalt sett stiga på grund av ett ökat antal genomsnittligt mindre varusändningar.

2. Möjligheter att åstadkomma samhällsekonomiskt bättre förhållanden inom droghandeln

Sortimentsdroghandeln har en viktig ställning i centrum av läkemedelsdistributionen. Genom att droghandeln blir den samlade köparen från ett stort antal leverantörer och den samlade säljaren till ett stort antal avnämare samlas där erfarenheter och kunskap om såväl producentsidan som detaljistsidan. Denna centrala ställning ger i vissa avseenden stora möjligheter till påverkan på distributionen i olika avseenden. Droghandeln har således möjlighet att medverka till samordnade rationaliseringsåtgärder i producent- och detaljistledet. Kommittén har övervägt om icke de negativa förhållandena inom droghandeln kan tänkas rätta till sig utan samhälleliga ingripanden. Det förslag till nytt avgiftssystem som kommittén framlägger syftar bland annat till ökat prismedvetande hos apoteksinnehavarna och härigenom skulle eventuellt en kostnadspressande priskonkurrens kunna uppkomma inom droghandeln. Viljan till priskonkurrens torde emeller-

225 tid i hög grad vara beroende av ägandeförhållandena inom droghandeln. Integrationen till industri kan i allmänhet inte medföra någon benägenhet till konkurrens med grosshandelsmarginalen på den egna koncernens varor. Konsekvensen härav blir att man icke heller inom en integrerad grosshandel kan förvänta en konkurrens med grosshandelsmarginalen på andra industriers produkter. Härtill kommer ytterligare — som förut påpekats — att grosshandelns ställning i en till sin storlek huvudsakligen given marknad av den säregna karaktär, som läkemedelsförsörjningen har, föga stimulerar till priskonkurrens men väl till fördyrande märkesvarukonkurrens. De under sista tiden igångsatta försöken med rabattgivning och prestationsprissättning inom droghandeln ä n d r a r ingenting härvidlag, eftersom ägandeförhållandena ändå torde komma att avgöra hur konkurrensen utvecklas. Enligt kommitténs uppfattning är det sålunda nödvändigt att söka finna alternativ till den skisserade, tänkbara utvecklingen inom grosshandeln; alternativ som antingen ger säkerhet för ett visst mått av priskonkurrens som höjer effektiviteten eller medför direkta kostnadsbesparingar. Två alternativ till den nuvarande droghandelsformen kan tänkas tillgodose nyssnämnda önskemål, nämligen a) Centralisering av den nuvarande droghandelsdistributionen till en enda, central droghandel, vilken skulle få monopol på försäljningen till apotek av apoteksvaror och första klassens gifter. b) Skapande av en kollektiv droghandel, ägd av apotekarsocieteten, vilken skulle drivas vid sidan av redan existerande företag. De båda alternativen behandlas närmare i det följande. 15—804060

a) Centraliserad droghandel Förutsättningarna för en rationalisering av läkemedelsdistributionen i grosshandelsledet synes vara relativt goda. Någon verklig mätare på den hittillsvarande kostnadsutvecklingen finns ej. Den redovisade minskningen av de procentuella kostnaderna i förhållande till försäljningsvärde säger därvid föga på grund av den starka strukturförändring av läkemedelsbranschen som successivt skett. Värdemässigt har försäljningen tiodubblats sedan början av 1930-talet, men volymmässigt är relationerna av en helt annan och mindre storleksordning, ökad andel specialiteter och minskad försäljning av råvaror samt övergång till nya, d y r a r e läkemedel har flerdubblat priserna per förpackning. Särskilt stark har förskjutningen varit under 1950talet, vartill den år 1955 förändrade taxesättningen och den samma år införda läkemedelsrabatteringen i första hand varit orsaken. Genomsnittspriset per recipe i apotekens försäljning steg sålunda från år 1953 till år 1957 från 5:80 kronor till 8:90 kronor, medan andelen specialiteter i apotekens försäljning under samma tid steg från 55,7 till 68,3 procent, värdemässigt räknat. En centralisering av de fyra droghandelsföretagen skulle enligt professor Ulf af Trolles utredning, med utgångspunkt från 1954 års förhållanden och under de förutsättningar som Trolle angivit (sid. 213), medföra en årlig, kortsiktig besparing liggande mellan 2 och 4 miljoner kronor. Utredningsmannen har själv uttalat, att den verkliga besparingen troligen kommer att ligga vid cirka 3 miljoner kronor per år, motsvarande 24 procent av de totala kostnaderna. Besparingarna faller ganska jämnt på de viktigaste kostnadsposterna, dock med någon övervikt för löner-

226 na och sammanhänger i första hand med de förändringar i orderstruktur och prestationer, vilka — vid oförändrad försäljningsvolym — skulle uppkomma och som framgår av uppgifterna i tabell 76. Tabell 76. Beräknade förändringar i orderstruktur och prestationer per anställd vid en centralisering av droghandeln

Sammanlagda antalet order per dag Antalet order per dag och sysselsatt Försäljningsvärde per order Försäljningsvärde per dag och sysselsatt. Antal rader per order Försäljningsvärde per orderrad

Nuvarande enskilda företag

Central droghandel

1 433

2,1

1,7

286: —

562: —

612: — 10,2

976: — 20,0

28:03

28:03

Enligt beräkningarna skulle totala antalet order per dag minska med cirka 50 procent och försäljningsvärdet per order stiga med nära 100 procent samt försäljningsvärdet per anställd öka med omkring 60 procent. Antalet order per dag och sysselsatt skulle däremot sjunka från 2,1 till 1,7. Vid bedömning av effektiviteten är antalet order per dag och sysselsatt inte avgörande för prestationen utan i första hand ordernas storlek. Även om hänsyn tages till det beräknade högre ordervärdet i en central droghandel förefaller sistnämnda siffra dock låg. Möjligt är att Trolle räknat med behov av viss överkapacitet på grund av att orderna inkommer med stark koncentration till förmiddagen. Det redovisade låga antalet order per anställd påverkas givetvis av anspråken på service och leveransberedskap, som framför allt medför ojämnheter i sysselsättningen. Möjligheterna att åstadkomma

önskvärda kostnadsminskningar i de enskilda företagen begränsas nu av villigheten från övriga företag att använda servicen som konkurrensmedel. Ett centraliserat företag har här större möjligheter att sänka kostnaderna utan att apotekens krav på berättigad tillgång till täta varuleveranser eftersattes. Utredningsmannens maximialternativ beträffande denna post förefaller därför sannolikast, varvid ytterligare en årlig besparing av 130 000 kronor skulle ernås. Utredningsmannen har ej heller räknat med att en centralisering av droghandeln skulle få till följd att beloppet per orderrad ökade, utan begränsar sig till att uttala, att man kan förmoda en dylik ökning. Eftersom det har konstaterats att apotekens inköp av vissa varor samtidigt äger rum från flera håll är det enligt kommitténs uppfattning realistiskt att förutsätta viss ökning av beloppet per orderrad. Skulle denna uppgå till 5 procent, kommer en ytterligare besparing av cirka 200 000 kronor per år att uppnås. Utredningsmannen har vidare förutsatt att proportionsvis samma försäljningspersonal som för närvarande behålles. Då en centraliserad droghandel icke kan få bedriva aktiv propaganda för visst eller vissa fabrikat, synes den av utredningsmannen beräknade försäljningspersonalen kunna minskas, varigenom ytterligare en årlig besparing av 200 000 kronor enligt maximialternativet bör vara möjlig. Kommittén bedömer sålunda att den av utredningsmannen beräknade besparingen på 3 miljoner kronor per år borde kunna ökas med 130 000 -f 200 000 + 200 000 kronor, varigenom den årliga besparingen skulle bli sammanlagt omkring 3,5 miljoner kronor. 1 Denna be1 Uppräknat till 1957 års kostnadsnivå motsvarar detta belopp cirka 4,3 miljoner kronor.

227 sparing motsvarar cirka 26 procent av droghandelns sammanlagda kostnader år 1954. I förhållande till droghandelns försäljning år 1954 utgjorde beloppet 3,3 procent och i förhållande till apotekens försäljning samma år 1,6 procent. Trolle har i sin utredning — återgivet på sid. 217 i detta betänkande — angivit den möjliga besparingen till mellan 1 och 2 procent av apotekens årliga försäljningssumma. Beträffande de långsiktiga besparingarna uttrycker sig Trolle med stor försiktighet samt uttalar, att om utvecklingstakten skulle minska som följd av en centralisering detta förhållande måste vägas mot de kortsiktiga besparingarna. Han pekar vidare på svårigheten att bedöma effektivitetsgraden hos ett företag, då möjlighet icke förefinnes att jämföra detta med konkurrerande företag. Om monopolformen för med sig att droghandeln stelnar i den en gång givna formen, så att fördelar i fråga om teknisk utveckling och andra besparingsmöjligheter, som utvecklingen efter hand ger möjlighet till, icke tillvaratages, kommer på lång sikt kostnaderna att bli större än om den nuvarande företagsformen bibehålles. En genom centralisering uppkommen kortsiktig besparing på 3,5 miljoner kronor årligen, baserad på 1954 års förhållanden, skulle sålunda — om rationaliseringstakten blev en procent lägre — efter omkring 30 år förbytas i kostnadsökning. Även om man hade anledning att räkna med en minskad rationaliseringstakt, som vore genomsnittligt en procent lägre under 30-årsperioden, skulle den under tiden samlade besparingen med pålägg av ränta dock vara så stor, att denna mer än väl uppvägde rationaliseringsminskningen. I detta sammanhang bör dock även beaktas att vissa läkemedelsindustrier

angivit sig få en sammanlagd årlig merkostnad för ökad egen marknadsbearbetning och ökad lagerhållning på cirka 4 miljoner kronor för den händelse en centraliserad droghandel kommer till stånd. Skäl för en centralisering av droghandeln

Det torde få anses klart att goda möjligheter till en rationalisering av droghandeln föreligger. Detta är fallet oavsett om den drives i flera företag, såsom nu, eller i ett enda, centraliserat företag. Dessa förutsättningar har emellertid icke i någon större utsträckning tillvaratagits. Vid en bedömning av de mera kortsiktiga möjligheterna till besparingar synes dessa vara större i en centraliserad droghandel än i ett antal enskilda företag, även bortsett från de stordriftsbesparingar, som likaså på kort sikt skulle framkomma vid en centralisering. I sin utredning har Trolle räknat med sådana besparingar som skulle komma till stånd på grund av koncentrationen från fyra till ett enda företag samt den minskning i antalet order och expeditioner till apoteken som skulle följa därav. Han har emellertid ej närmare gått in på frågan huruvida en centraliserad droghandel på längre sikt h a r större förutsättningar och möjligheter till effektivitetsökning än ett antal var för sig självständigt arbetande företag. En centraliserad droghandel, som ej behöver räkna med servicekonkurrens, skulle ha möjlighet att arbeta med lägre kostnader utan att apotekens krav på berättigad tillgång till täta varuleveranser samtidigt eftersattes. Minskade kostnader för lagerhållning skulle även uppnås genom att ett mindre antal lagerställen bleve erforderligt. Vissa organisationsmässiga besparingar genom förenklingar i fråga om bokförings- och kassaarbete samt betalnings- och av-

228 räkningsförfarande gentemot apoteken skulle vidare ligga bättre till för en centraliserad droghandel. Ett enda företag skulle dessutom ha större möjligheter att genom en prestationsprissättning stimulera apoteken till förbättrad inköpsplanering i riktning mot större samlade order och jämnare fördelade inköp. Kvantitetsrabattsystem skulle lättare kunna begagnas, eftersom den servicekonkurrens, som hittills i viss mån varit ett hinder häremot, icke finns i ett centraliserat företag. I den mån orderstorleken kunde ökas skulle detta medföra minskat arbete för apoteken i vad avser ordergivning, varumottagning och bokföring. Som ett av de viktigaste skälen för en centralisering kan slutligen anföras att en centraliserad droghandel skulle vara helt fristående från industrien och därigenom bereda alla tillverkare, stora som små, inhemska som utländska, samma möjligheter att marknadsföra sina produkter. Skäl mot en centralisering av droghandeln

I fråga om tillverkningen av läkemedel råder konkurrensförhållande mellan de svenska läkemedelsindustrierna, exempelvis mellan å ena sidan såväl Astragruppen som Leo samt å andra sidan Ferrosan, Kabi och Pharmacia. Vissa grosshandelsföretag, såsom Ada och Vitrum, har möjlighet och intresse av att i sin försäljningsverksamhet arbeta aktivt för Ferrosan, Kabi och Pharmacia, beroende på att dessa företag har sådan tillverkning, att direkt konkurrens samma varor emellan icke förefinnes. Ett icke oväsentligt konkurrensförhållande säges råda mellan såväl industrierna som grossisterna. Om så är fallet torde detta i det långa loppet vara en betydelsefull drivkraft till kontinuerlig rationalisering. Mot bakgrunden av att en centralise-

rad droghandel måste arbeta helt passivt kan det ifrågasättas, om denna gentemot apoteken kommer att bedriva en informationsverksamhet fullt likvärdig med den nuvarande. För att lanserandet av ett läkemedel skall gå så fort som möjligt får man anse det nödvändigt att läkarna och apotekarna snabbt och klarläggande informeras om det nya preparatet. Att icke blott läkarna utan även apotekarna bör informeras, framgår bland annat av de svar kommittén erhållit på sin enkät angående landsbygdens läkemedelsförsörjning. De inkomna svaren — som refererats i annat sammanhang — visade bland annat att av samtliga provinsialläkare 17 procent ofta och 40 procent ibland utnyttjade apotekarnas sakkunskap för orientering om nytillkomna läkemedel. Det har hävdats att en inhemsk läkemedelsindustri, som vill vara med att utveckla och producera verksammare läkemedel, icke enbart kan basera denna verksamhet på försäljning i ett land med 7 miljoner invånare utan att stor export är nödvändig. De svenska tillverkarna har därför intresse av att överlåta licenstillverkning till utlandet och att själva uppta dylik. Avtal om sådan licenstillverkning har uppgivits vara väsentligt lättare att träffa, om den svenske tillverkaren disponerar över en egen grosshandelsrörelse, som kan aktivt saluföra det licenstillverkade preparatet. Denna möjlighet skulle bortfalla om den nuvarande grosshandeln ersattes med ett enda monopolföretag. Det har från industrihåll även anförts att tillverkningsplaneringen skulle bli omständligare samt lagerhållningen större och dyrare vid en centralisering. Särskilt gäller detta i sådana fall, där tillverkarens planerings- och orderavdelning dirigerar försäljningens lagerhållning och även kan rätta denna efter tillverkningstekniska önskemål.

229 Kommittén har ansett att en centralisering av droghandeln kan medföra kostnadsbesparingar för läkemedelsindustriens del på vissa områden men att även vissa kostnadsökningar skulle kunna uppstå. Professor Ulf af Trolle har i sin utredning berört frågan om kostnadsutvecklingen inom läkemedelsindustrien vid en eventuell centralisering av droghandeln och kommit fram till att följande kostnader hos läkemedelsindustrien kan tänkas påverkade — nämligen a) de kostnader som sammanhänger med den statiska mottagningen av order och expedition av varor inklusive transporter b) de kostnader som sammanhänger med den dynamiska bearbetningen av »konsumtionsdirigenterna» (läkarna) samt c) de kostnader som sammanhänger med den dynamiska bearbetningen av apoteken. Med utgångspunkt från att en centraliserad droghandel skulle ha rent passiv funktion och sålunda inskränkas till leverans av de varor som apoteken beställer, att servicen gentemot apoteken skulle vara oförändrad samt att erforderlig försäljningsstatistik skulle tillhandahållas industrien har kommittén i skrivelser den 7 januari 1958 — ställda till åtta svenska läkemedelsindustrier — hemställt om företagens ifråga synpunkter på kostnadsfrågorna. I de svar som inkommit från sex av de större företagen — vilka svarade för omkring 90 procent av den svenska tillverkningen, mätt i försäljningsvärde till apoteken — räknas med merkostnader som sammanlagt uppgår till cirka 4 miljoner kronor per år. Vissa av industrierna anger härjämte engångskostnader som icke närmare preciserats. Beloppet får eventuellt ökas något om det föreslagna fri-

stående ACO-företaget finner sig böra inrätta egen organisation för marknadsbearbetning. Som huvudskäl för merkostnaderna har industrierna angivit att de — om en enda och passiv droghandel inrättas — blir nödsakade att bygga upp nya organ för propaganda till apoteken samt utöka sin bearbetning av läkarkåren. Härtill kommer viss angiven kostnad för ökad lagerhållning, b) Kollektiv droghandel Tankar på att skapa en kollektiv droghandel eller inköpscentral, ägd av apotekskollektivet, har tidigare framförts vid olika tillfällen, bland annat av medicinalstyrelsen och apotekarkåren i deras remissyttranden över 1946 års läkemedelsutrednings första betänkande. Denna kollektiva droghandel skulle i så fall bli ett komplement och en konkurrent till den redan existerande droghandeln. Såsom korrektiv mot olägenheterna av integrationsförhållande mellan droghandel och industri samt av ökad selektivitet i distributionen kan en kollektiv droghandel mycket väl tänkas. Genom en dylik skulle man få garanti att sortimentsdroghandeln kommer att bestå och ge småindustri, nya tillverkningsföretag samt den utländska industrien samma möjligheter till kontakt med apoteken som de större, inhemska tillverkarna har. En av apotekskollektivet helt eller till övervägande del ägd droghandel kan förutsättas ha intresse av priskonkurrens och effektivisering i distributionen, varigenom en ökad priskonkurrens och förbättrade kostnadsförhållanden inom droghandeln i dess helhet skulle ernås. F r å n rent ekonomisk synpunkt skulle företagsformen ekonomisk förening mycket väl kunna tänkas, där apoteksinnehavarna skulle medverka som delägare och erhålla utdelning efter de gjorda inköpen. Den lämpligaste formen

230 för en droghandel knuten till apoteksrörelsen torde dock vara ett aktiebolag, i vilket apotekarsocieteten står som antingen ensam eller dominerande innehavare av aktierna. Det måste förutsättas att en kollektiv sortimentsdroghandel för att kunna fylla sin uppgift får samma möjlighet som en enskild sortimentsdroghandel att förmedla varor. En kollektiv droghandel bör vara fristående i förhållande till ACO-företaget, men givetvis ha möjlighet att försälja ACO-varor. I tidigare diskussioner har man utgått från att en kollektiv eller kooperativ droghandel skulle ägas av apotekskollektivet. Äganderätten bör emellertid under vissa förutsättningar, vartill kommittén återkommer i det följande, kunna ligga hos apotekarsocieteten, särskilt som denna måste stå som formell ägare, eftersom kollektivet icke är en juridisk person. Reglerna för en kollektiv droghandels verksamhet bör uppdragas i ett avtal med staten. Detta avtal bör även innehålla bestämmelse om att äganderätten icke utan Kungl. Maj:ts medgivande får överlåtas på annan. De invändningar som från industriens håll reses mot en centraliserad droghandel kan knappast äga giltighet i fråga om en kollektiv sådan. Denna kominer inte att få någon undantagsställning i förhållande till den övriga droghandeln. De författningsbestämmelser som reglerar grosshandeln med läkemedel innebär att nya företag när som helst kan startas. Inga formella hinder för etablerande av en kollektiv droghandel föreligger sålunda. Att en dylik icke tillkommit torde främst bero på att en förhållandevis stor kapitalinsats är nödvändig och att det stött på praktiska svårigheter för apotekarkåren att anskaffa tillräckliga medel. Apotekarkå-

rens formella möjligheter att starta ett med den befintliga droghandeln konk u r r e r a n d e företag har därför icke haft sådan reell innebörd, att droghandelns konkurrensformer påverkats. 3. Kommitténs förslag

I det föregående har kommittén belyst förhållanden inom droghandeln som ur konkurrens- och effektivitetssynpunkt icke är tillfredsställande från det allmännas synpunkt. Den nuvarande verksamheten kännetecknas sålunda av en kostnadskrävande servicekonkurrens och försäljningspolitik samt en dyrbar administrations- och lagerhållningsapparat. Samtidigt har kommittén deklarerat att en viktig förutsättning för fria konkurrensförhållanden mellan olika läkemedelstillverkare är tillgången på en från industrien fristående droghandel. Med utgångspunkt härifrån har diskuterats två alternativ till förbättring av förhållandena inom droghandeln, nämligen å ena sidan en centralisering till ett enda företag av droghandelsverksamheten och å andra sidan en kollektiv droghandel, helt eller till övervägande delen ägd av apotekarsocieteten och avsedd att bli ett komplement och en konkurrent till de nu exister a n d e företagen. Starka skäl talar för en centraliserad droghandel, antingen organiserad som ett statsmonopol eller ägd av läkemedelsindustrien och apoteken gemensamt. Tillkomsten av en sådan skulle medföra betydande kortsiktiga kostnadsbesparingar vilka kan bedömas större än med den nuvarande ordningen med ett flertal företag och även på längre sikt ge förutsättningar för en effektivisering och ett förbilligande av grossistdistributionen. En centraliserad droghandel skulle vidare ge garantier mot det försvårande av konkurrensen inom till-

231 verkningsledet som en fortgående ökad selektivitet inom distributionen kan väntas medföra. Mot en centraliserad droghandel talar, att avsaknaden av konkurrens på längre sikt kan befaras leda till ett minskat tillvaratagande av besparingsmöjligheterna och ett sämre tillgodoseende av apotekens behov av fortlöpande information. Vidare har mot en centraliserad droghandel anförts att den kan medföra vissa nackdelar för industrien såsom svårigheter att utan integrerad droghandel erhålla rätt till licenstillverkning av utländska läkemedel samt behov av ökad direkt marknadsbearbetning med därav följande kostnadsökning, beräknad för de större industrierna till sammanlagt cirka 4 miljoner kronor per år. Redan nu förekommer en betydande marknadsbearbetning genom reklam, kataloger och kontaktmän från industriens sida. Denna kan beräknas motsvara 6 procent av försäljningsvärdet till apoteken och rör sig i summa om över 6 miljoner kronor per år. Industriens deklarerade behov av ökad marknadsbearbetning måste bedömas som mindre sammanhängande med en centralisering av droghandeln än med andra faktorer och bör i varje fall — om den nuvarande droghandeln utför en aktiv insats på detta område — medföra en betydande, i de gjorda beräkningarna ej medtagen möjlighet till ytterligare besparing inom den centrala droghandeln. En av apotekarsocieteten ägd kollektiv droghandel kan förväntas få direkt intresse av priskonkurrens och en effektiviserad distribution. Den skulle vidare bli en motvikt mot tendenserna till en ökad selektivitet i distributionen. På kort sikt kan en kollektiv droghandel däremot inte ge samma kortsiktiga direkta besparingar som en centraliserad droghandel. En kollektiv droghandel

kan emellertid mycket snabbt medföra en allmän, kostnadspressande konkurrens företagen emellan och därmed en hög utvecklingstakt i fråga om rationalisering och effektivisering. På något längre sikt torde det därför icke vara orealistiskt att räkna med ett kostnadsläge inom droghandelsdistributionen som icke alltför mycket avviker från det man skulle erhålla vid en centralisering till ett företag, även om stordriftsfördelarna icke kan utnyttjas på samma sätt som inom en centraliserad droghandel. Vid övervägande av de båda alternativ som enligt det föregående finnes för att ernå en förbättrad konkurrenssituation och en ökad effektivitet inom droghandelsdistributionen samt garantier för att industriens konkurrensmöjligheter icke beskäres genom ökad selektivitet i distributionen har kommittén funnit att de var för sig har fördelar som under de givna förutsättningarna i stort sett bör kunna medföra samma resultat på längre sikt. Om således effekten av en centraliserad droghandel omgående kan bli en större besparing, medför en kollektiv droghandel å andra sidan vissa fördelar i form av minskat behov av investeringar och mindre omedelbara strukturförändringar. Kommittén har därför ansett sig böra rekommendera detta senare alternativ och förutsätter att en sådan lösning av droghandelsfrågan i förening med den stimulans till ökat kostnadsmedvetande som det av kommittén föreslagna avgiftssystemet kan förväntas få, skall på ett effektivt sätt medverka till förbättrade kostnads- och konkurrensförhållanden inom denna viktiga sektor av den svenska läkemedelsförsörjningen. Såsom tidigare nämnts har de hittillsvarande formella möjligheterna för apotekarkåren att etablera en kollektiv

232 droghandel icke haft reellt underlag, främst beroende på svårigheterna att anskaffa erforderligt kapital. Kommittén anser det sannolikt att redan undanröjandet av detta praktiska hinder för etablerandet av en konkurrerande kollektiv droghandel skulle kunna ge ett visst resultat. Apotekarsocieteten — som i olika sammanhang anmält sitt intresse härför — bör därför ges ekonomiska möjligheter att inrätta en droghandel. Detta torde lämpligen kunna ske därigenom att apotekarsocieteten av statsmakterna tillförsäkras rätt att ur sina pensionsfonder låna för ändamålet erforderligt kapital. Härför erfordras viss ändring av apotekarsocietetens stadgar. Genom den nämnda lösningen göres minsta möjliga ingrepp i nu rådande förhållanden. Man bibehåller de nuvarande grosshandelsföretagen men har samtidigt — genom att förutsättningar skapas för inrättandet av en kollektiv droghandel — åstadkommit möjligheter för att kostnadsuppdrivande servicekonkurrens och integrerad grosshandel med fortgående utveckling mot selektiv distribution kan balanseras på ett ur samhällets synpunkt betryggande sätt. Kommittén vill sålunda föreslå att förutsättningar skapas för att en kollektiv droghandel — helt eller till den övervägande delen ägd av apotekarsocieteten •— kan startas vid sidan av de enskilda droghandelsföretag som nu finnes eller kan komma att inrättas. Initiativ till en dylik droghandel förutsattes kunna tagas av apotekarsocieteten. Avtal bör träffas mellan staten och apotekarsocieteten på sätt som föreslås i bilaga 4, varvid societeten tillförsäkras rätt att ur nuvarande pensionsfonder för ändamålet låna upp till 10 miljoner kronor. Den kollektiva droghandeln bör drivas i aktiebolagsform. Avtalet mellan staten och apotekarsocieteten bör bland annat innebära, att

apotekarsocietetens aktieinnehav i droghandelsbolaget skall utgöra minst 51 procent av hela aktiekapitalet samt att societetens aktieinnehav icke utan Kungl. Maj:ts tillstånd får överföras på annan. Kommittén anser sig icke böra föreslå någon utdelningsbegränsning för bolaget. Det närmaste skälet härför är att apotekarsocieteten förutsattes skola erlägga marknadsränta på det för investering i bolaget upplånade kapitalet och därför bör ges möjlighet att genom utdelningen täcka in sig för varierande räntekostnader. Det bör påpekas att avsaknad av utdelningsbegränsning i det kollektiva droghandelsbolaget ger detta möjlighet att disponera genom effektivitetsfrämjande och andra åtgärder uppkommande vinstmedel för ökad utdelning i stället för att vidtaga prissänkningar. Kommittén förutsätter emellertid att apotekarsocieteten på grundval av sin deklarerade allmänna målsättning i fråga om läkemedelsförsörjningen ej begagnar sig av nyssnämnda möjlighet utan inriktar sig på att driva det kollektiva droghandelsbolaget med främsta syfte att befordra en rationell och kostnadsbesparande läkemedelsdistribution. Sedan kommittén beslutat avge nyssnämnda förslag om skapande av förutsättningar för en kollektiv droghandel, ägd av apotekarsocieteten, har denna enligt ett den 18 mars 1959 publicerat meddelande förvärvat aktiemajoriteten i Apoteksvarucentralen Vitrum, Apotekareaktiebolaget. Vitrum driver vid sidan av droghandelsverksamheten även läkemedelsindustri med tillverkningen koncentrerad till ett fåtal preparat, bl. a. insulin, heparin och aminosol. Läkemedelstillverkningen utgör endast en m i n d r e del av omsättningen och droghandelsdelen svarar för mellan 80 och 90 procent av

233 totalomsättningen. Företaget äger eller är delägare i försäljningsbolag i Italien, Frankrike och Brasilien. Apotekarsocietetens förvärv av Vit-

rum sammanfaller med kommitténs förslag endast under förutsättning att företagets tillverkningsdel och utländska försäljningsorganisation frånskiljes.

KAPITEL IX

Övriga frågor

A. Apoteksväsendets pensionsfonder pensioneringsbestämmelser

och

1. Pensionsfonderna

Apoteksprivilegierna var ursprungligen icke tidsbegränsade. År 1899 utfärdades emellertid bestämmelser, innebärande bland annat att apoteksinnehavare, som därefter erhöll privilegium, efter utgången av år 1920 skulle vara skyldig att mot pension avstå privilegiet och att årligen erlägga den avgift för apoteksinnehavares pensionering som Kungl. Maj :t kunde komma att fastställa. En erinran härom intogs i alla privilegiebrev intill 1920 års utgång. Efter den 8 augusti 1920 utnämnda innehavare måste dessutom underkasta sig vad Kungl. Maj:t framdeles kunde komma att föreskriva beträffande privilegiets avstående eller sättet för dess utövande. Numera ingår förbehållen ej i privilegiebrevets text utan finns intagna i en allmän föreskrift i form av kungl. brev. År 1921 föreskrev Kungl. Maj:t, att de apoteksinnehavare som erhållit privilegium efter ikraftträdandet av den i det föregående nämnda kungörelsen av år 1899 skulle erlägga vissa avgifter — vars storlek bestämdes av Kungl. Maj:t — i och för bildande av en fond för apoteksinnehavares pensionering. Avgifterna ifråga började utgå den 1 april 1921. I slutet av 1920-talet uppstod fråga huruvida apoteksinnehavare, som erhållit sitt privilegium efter den 8 augusti

1920 kunde förpliktas att via apotekarpensioneringsfonden erlägga bidrag till andra ändamål än apoteksinnehavares pensionering. Medicinalstyrelsen ansåg — i en framställning till Kungl. Maj:t i ämnet — att apoteksinnehavare som enligt privilegiebrev vore skyldig att underkasta sig vad som framdeles kunde komma att föreskrivas om sättet för privilegiets utövande, finge anses skyldig erlägga bidrag exempelvis till annat, mindre bärkraftigt apotek. År 1928 förordnades, att de avgifter till apotekarpensioneringsfonden som för tid efter den 1 juli 1928 skulle inbetalas av de apoteksinnehavare som efter den 8 augusti 1920 erhållit privilegium finge tas i anspråk även för bidrag till mindre bärkraftiga apotek och för pensioner åt den på apotek anställda personalen samt åt apoteksinnehavares och nyssnämnda personals efterlevande. För att skilja dessa medel från dem som tidigare inbetalats eller som vid den ifrågavarande tidpunkten — och fortfarande fram till år 1949 — inbetalades av apoteksinnehavare som erhållit privilegium före den 9 augusti 1920 fördes de till en särskild fond, apotekens pensions- och subuentioneringsfond. Den äldre fonden benämnes apotekarnas pensioneringsfond. Apoteksinnehavarnas avgifter till de nämnda fonderna utgår sedan år 1936 av de allmänna avgifter som innehavarna har att erlägga för gemensamma ändamål. Sedan de sista innehavarna med

235 privilegiebrev daterade före den 9 pensionsfrågan borde dock fonderna augusti 1920 under år 1949 avgått med från försäkringsteknisk synpunkt år pension, sker inga tillskott till apote- 1955 ha överstigit 200 miljoner kronor. karnas pensioneringsfond. Den årliga Kollektivets avsättning till pensionsavkastningen av fonden överföres till och subventioneringsfonden utgjorde år apotekens pensions- och subventione- 1958 6,75 miljoner kronor, medan fonringsfond, varifrån samtliga pensioner dernas sammanlagda avkastning upputbetalas. Apotekarnas pensionerings- gick till 1,55 miljoner kronor. Samma fond har därigenom under de senaste år utbetalades i pensioner 5,81 miljoner 10 åren hållits vid oförändrat nominellt kronor. Dessutom utgick från fonden värde, cirka 8 miljoner kronor. Avsättdriftbidrag om 15 400 kronor. ningarna till pensions- och subventioSamtliga tre fonder förvaltas av meneringsfonden sker genom att medici- dicinalstyrelsen. Utbetalningen av pennalstyrelsen för varje år bestämmer h u r sioner ombesörjes av Apotekarkårens stor del av de från apoteken inflytande livränte- och pensionskassa på uppdrag allmänna avgifterna som skall över- av medicinalstyrelsen, som månadsvis föras till fonden. Dennas nominella erhåller detaljredovisning över utbetalvärde uppgick den 31/12 1958 till 35,1 ningarna. miljoner kronor. De båda fonderna hade sålunda ett sammanlagt nominellt värde 2. Pensioneringsbestämmelserna av 43,1 miljoner kronor. Större delen Pensioner till apoteksinnehavare och härav är placerade i obligationer. Obli- farmacevtisk personal samt deras eftergationernas kursvärden ligger för när- levande består för närvarande av ett varande genomsnittligt under de nomi- grundbelopp, vara rörligt tillägg utgår nella värdena och uppgår till i runt tal med samma procentsats som vid stats30 miljoner kronor. tjänstemäns pensionering. Den farmacevtiska personalen erlägApoteksinnehavare pensioneras vid ger för egenpension vissa avgifter som 67 års ålder, varvid några krav på viss föres till en särskild fond, farmaceu- minsta tjänstetid icke existerar. Dock ternas pensioneringsfond. Från denna kan privilegium icke erhållas efter 57 fond överföres årligen till pensions- och års ålder. Innehavare har emellertid utsubventioneringsfonden — varifrån penöver innehavartiden i regel en längre sionerna utbetalas — belopp motsva- tids tjänstgöring som anställd inom rande den andel av utgående farmacevt- apoteksväsendet. För dylik tjänst utpensioner som hänför sig till farmacev- går icke separat pension till innehaternas avgifter. Fondens nominella vär- varna, varför tiden som anställd och de utgjorde den 31/12 1958 5,9 miljoner tiden som innehavare kan ses som en kronor. Den är liksom de övriga fon- enhet. Innehavare som före erhållandet derna huvudsakligen placerad i obliga- av privilegiet varit anställda på annat tioner. håll, t. ex. hos läkemedelsindustrien Det sammanlagda nominella beloppet eller i statens tjänst, kan däremot utöver av de tre fonderna utgjorde den 31/12 full pension erhålla viss livränta. Me1958 49,0 och kursvärdet omkring 35 del till apoteksinnehavarnas egenpenmiljoner kronor. Enligt en utredning sion, vars belopp närmast motsvarar som företagits i anledning av en av pensionsklass 1: 33 i det för statens apotekarsocieteten och farmacevtför- tjänstemän gällande 1947 års allmänna bundet år 1954 gjord framställning i tjänstepensionsreglemente, tas dels av

236 apoteksinnehavarnas, och beloppen motapotekens allmänna avgifter genom kolsvarar numera ungefär vad efterlevande lektivets avsättningar till apotekens penefter statstjänstemän med löneförmåner sions- och subventioneringsfond, dels av avkastningen i denna fond och i motsvarande farmacevternas erhåller. Medel för pensionsavgifter för försäkapotekarnas pensioneringsfond. Anställda manliga farmaceuter pen- ringarna i livränte- och pensionskassan sioneras vid 65 och kvinnliga vid 60 uttas enligt överenskommelse mellan års ålder. Full pension, vars belopp apotekarsocieteten och Sveriges farmanumera ungefär uppgår till vad stats- cevtförbund genom avdrag från de antjänstemän med motsvarande löneför- ställdas löner — oavsett om de tillhör måner erhåller, utgår efter uppnådd pensionskassan eller ej — med schabpensionsålder, om tjänsteåren uppgår lonmässigt beräknade belopp. Dessa fötill minst 30. För kortare tjänstetid ut- res till ett samlingskonto hos apotekargår pension med ett mot avkortningen societetens lönekontor, varifrån medel svarande reducerat belopp. Legitimera- rekvireras kvartalsvis av pensionskasde apotekare betalar egna pensionsav- san för täckande av de individuella förgifter med 24 och farmacie kandidater säkringsmässigt beräknade avgifterna. Teknisk personal samt städerskor är respektive receptarier med 14 kronor per månad. Medel till pensionerna tas pensionsförsäkrade i SPP (Svenska perdels av apotekens allmänna avgifter ge- sonal-pensionskassan). På de i det fölnom kollektivets avsättningar till apo- jande nämnda beloppen utgår för närtekens pensions- och subventionerings- varande provisoriskt 15 procents tillfond, dels av de anställdas avgifter, lägg för ökade levnadskostnader. Medel dels ock av avkastningen i farmacev- till dessa tillägg tas av apotekens allternas pensioneringsfond och apotekens männa avgifter. pensions- och subventioneringsfond. Pensioneringsåldern är för män 65 år Familjepension till efterlevande efter och för kvinnor 60 år. Beloppen för den apoteksinnehavare utgår dels från apo- tekniska personalens egenpension utgör tekens pensions- och subventionerings- för män 4 800 och för kvinnor 4 200 fond, dels från Apotekarkårens livränte- kronor per år. Medel till dessa pensiooch pensionskassa. För att pension skall ner erhålles dels genom personalens utgå ur fonden gäller som villkor att egna avgifter, dels genom de arbetsgiförsäkring för de efterlevande tecknats varavgifter som kollektivet betalar av i nämnda pensionskassa för minst 900 medel från apotekens allmänna avgifter. kronor årligen. Beloppen till efterlevan- Av försäkringsavgifterna betalar den de motsvarar inklusive dessa 900 kro- anställde en fjärdedel, dock för tjänstenor numera pension enligt pensions- pension och familjepension sammanlagt klass 1: 33 i 1947 års allmänna familje- högst 39 kronor per månad för män pensionsreglemente. Medel för pensio- och 33 kronor för kvinnor, det sistner från pensionskassan tas genom in- nämnda avseende endast egenpension. Beloppet för städerskornas egenpendividuellt beräknade avgifter från delägarna. För pensioner ur fonden tas sion utgör 3 600 kronor per år, vartill medel av apotekens allmänna avgifter medel tas på motsvarande sätt som för genom kollektivets avsättningar samt av tekniska personalens egenpension. Den anställdas avgift är maximerad till 28 fondens avkastning. kronor per månad. Farmacevternas familjepension är Tekniska personalens familjepension ordnad på i princip samma sätt som

237 utgår med ett grundbelopp om 1 800 kronor per år för änka med viss förhöjning om barn finnes och medel härtill tas på motsvarande sätt som för egenpensionerna, nämligen genom avgifter från den anställde och från arbetsgivaren.

3. Kommitténs överväganden och förslag

Allmänt Avsikten ined pensionsfonder är att de pensionsberättigade skall vara garanterade att medel verkligen finns tillgängliga för uppfyllande av gjorda pensionsutfästelser. Vidare kan vissa företagsekonomiska motiv tala för pensioneringssystem med fonder. Vid de årliga avsättningarna behöver man nämligen icke, om dylika fonder finns, vara lika beroende av personalens åldersstruktur som när medel till pensionerna tas direkt ur inflytande intäkter. I dylikt fall kan nämligen utgifterna för pensionsändamål uppvisa betydligt större variationer mellan enskilda år. Apoteksväsendet har ensamrätt beträffande försäljningen av en grupp varor, som oavsett konjunkturutvecklingen kan förutsättas bli efterfrågade i sådan grad, att apoteksväsendet får tillräcklig stabilitet i rörelseunderlaget för att kunna fullgöra åtagna förpliktelser. Eftersom antalet anställda inom apoteksväsendet är stort, blir de variationer som kan uppstå mellan åren på grund av olikheter i åldersfördelningen relativt obetydliga, trots att personalens åldersstruktur onekligen uppvisar vissa ojämnheter. För statstjänstemännens del täckes kostnaderna för utbetalda pensioner direkt ur inflytande medel, varvid staten i gengäld lämnat garanti för att förpliktelserna kommer att fullgöras. Liknande förfaringssätt har även tillämpats i vissa statliga bolag. I princip synes

ingenting h i n d r a att motsvarande system användes även inom apoteksväsendet. För övrigt kan sägas att ett dylikt förhållande redan råder i praktiken, eftersom pensionsfonderna i försäkringsteknisk mening icke är av erforderlig storlek. De skulle räcka blott för 5 å 6 års pensionsutbetalningar och tjänstgör därför närmast som en mindre buffert. Rent försäkringstekniskt skulle nämligen fondernas värde behöva uppgå till minst 200 miljoner kronor. Avsättningarna till pensionsfonderna är för närvarande avpassade så att endast ett mindre bidrag lämnas till uppbyggnad av fonderna till försäkringsmässig nivå. De anställda är sålunda i praktiken redan för närvarande beroende av att apoteksväsendet skall kunna fullgöra sina förpliktelser. Det mest realistiska synes därför vara, att draga konsekvensen av det förhållande som redan råder och avstå från fondering för pensionsändamål. Kommitténs

förslag

För att åstadkomma en förenkling av administrationen föreslår kommittén att kostnaderna för apoteksväsendets utgående pensioner får betraktas som direkta driftskostnader för apoteken i stället för att man som för närvarande använder särskilda pensionsfonder. Staten föreslås i gengäld lämna garanti för förpliktelsernas fullgörande Detta bör lämpligen ske i samband med ett avtal mellan staten och apotekarsocieteten om att societeten för vissa ändamål — som beröres i det följande — får taga i anspråk de medel som finns uppsamlade i fonderna. Kommittén har i annat sammanhang föreslagit startande av ett särskilt tillverkningsföretag för den framställning som för närvarande äger rum på apotekens distriktslaboratorier. Detta företag, som föreslagits få benämningen

238 ACO-bolaget, skulle .ägas i första hand av apotekarsocieteten men därjämte skulle enskilda apoteksinnehavare kunna vara delägare. För inlösen av de nuvarande distriktslaboratorierna och för igångsättandet i övrigt föreslås högst 10 miljoner kronor kunna disponeras ur fonden. Vidare bör apotekarsocieteten beredas möjlighet att ur pensionsfonderna disponera medel för ändamål som kommittén närmare behandlat i kapitlet om läkemedelsgrosshandeln. Skulle ytterligare medel finnas i fonden, bör de överföras till en särskild fond, ur vilken apotekarna skulle kunna erhålla lån för finansiering av apoteksövertagningar. Som framgått av den tidigare redogörelsen har driftbidrag till apotek i viss mindre utsträckning utgått ur pensions- och subventioneringsfonden. Dessa driftbidrag bör upphöra och i stället bör de regler som kommittén föreslagit i kapitlet om avgiftssystemet tillämpas.

B. Tillverkning

av officinella

läkemedel

1. Begreppet officinella läkemedel

För vissa apoteksvaror och dessutom ett mindre antal andra varor finns kvalitetsfordringar och beredningsföreskrifter intagna i en för apoteken gällande officiell handbok, svenska farmakopén. Den nu gällande elfte upplagan härav utkom år 1947. En viss komplettering av farmakopén sker genom Svenska farmakopékommitténs försorg. Varorna i farmakopén är substanser eller beredningar. För beredningar anges sammansättningen samt den framställningsmetod som apoteken skall använda. I fackkretsar kallas de läkemedel som finns upptagna i farmakopén för officinella läkemedel. År 1914 utfärdade medicinalstyrelsen en handbok upptagande vissa allmänt förekommande läkemedelskompositio-

ner som icke fanns intagna i farmakopén. I handboken gavs kompositionerna namn, och det blev härigenom möjligt att i apotekens arbete använda dessa namn i stället för specifikationer av hela kompositionen. Handboken kallades »Samling av benämningar». I fortsättningen användes för denna handbok den i fackkretsar allmänt använda beteckningen MB. Den nu gällande upplagan av MB är från år 1950, men en ny är under utgivning. En och annan ändring vidtages i MB, men i princip sker icke någon kontinuerlig komplettering av handboken, utan den utges i ny upplaga efter viss tid, i regel sex till åtta år. I fackkretsar torde beteckningen officinella läkemedel länge ha varit förbehållen farmakopéns varor. Numera torde man emellertid i allt större omfattning låta beteckningen ifråga innefatta även preparaten i MB, vilket även kan utläsas av ordalydelsen i paragraf 6 i specialitetskungörelsen. De varor som finns upptagna i de två handböckerna representerar en från övriga varor klart avskiljbar grupp. I fortsättningen användes beteckningen officinella läkemedel för hela gruppen. Såsom närmare kommer att beröras i efterföljande avsnitt har vissa farmacevtiska specialiteter kompositioner som överensstämmer med officinella läkemedels. Med visst fog skulle även dessa preparat kunna räknas till de officinella läkemedlen, ehuru de tillverkas inom den enskilda läkemedelsindustrien. Att låta även dem omfattas av begreppet skulle emellertid klart avvika från nuvarande definitioner samt skapa viss förvirring bland begreppen i det följande. Många av de officinella läkemedlen är sådana som sedan lång tid är kända och använda. Detta gäller kanske i första hand substanserna men även beredningarna. Nytillskottet inom gruppen offi-

239 cinella läkemedelsberedningar uppstår företrädesvis genom att i MB tas in kompositioner helt eller nära överensstämmande med sådana farmaccvtiska specialiteter som blivit allmänt använda och visat sig vara av bestående värde för konsumenterna. Sedan kompositionen tagits in i farmakopén eller MB och därmed givits officiell benämning, anses tillverkningen av preparat med kompositionen ifråga i princip böra ske endast på apotek eller distriktslaboratorium. De fabrikanter som redan vid kompositionens intagande i någon av dessa handböcker har preparat med den ifrågavarande sammansättningen registrerat som specialitet får dock även i fortsättningen tillverka och försälja detsamma. Däremot beviljas icke registrering av något nytt preparat med motsvarande sammansättning, såvida icke särskilda skäl föreligger. Om sådan registrering beviljas, kan medicinalstyrelsen föreskriva, att det officiella namnet skall användas. Bestämmelserna återfinnes i specialitetskungörelsens sjätte paragraf, som Lyder: »Farmacevtisk specialitet, som till sin s a m m a n s ä t t n i n g helt eller huvudsakligen överensstämmer med läkemedel, upptaget i gällande farmakopé eller i samling av läkemedelsformler eller läkemedelsbenämningar vilka av medicinalstyrelsen godkänts, må registreras allenast om särskilda skäl därtill äro. Styrelsen äger såsom villkor för registreringen föreskriva, att sökanden godtager benämning å specialiteten, som styrelsen finner lämplig.»

I allmänhet inträder icke apoteken eller distriktslaboratorierna som någon ny konkurrensfaktor i och med att en som specialitet registrerad komposition las in i officiell handbok. Preparat enligt dylika kompositioner tillverkas nämligen ofta redan tidigare av distriktslaboratorierna, varvid den enda ändring av de faktiska förhållandena

som uppkommer i och med att kompositionen tas in i farmakopén eller MB är att något ytterligare företag icke får preparat med kompositionen ifråga registrerad som specialitet, såvida som nämnts medicinalstyrelsen icke anser särskilda skäl härför föreligga. Det bör här erinras om att den omständigheten, att viss fabrikant fått specialitet registrerad, icke innebär någon som helst ensamrätt för honom, utan såväl andra fabrikanter som distriktslaboratorierna kan ta upp tillverkning av preparat med samma eller likartad komposition. Enda skillnaden mellan den enskilda läkemedelsindustrien och distriktslaboratorierna — ACO-verksamheten — är i detta fall att de senare för närvarande icke behöver anmäla det tillverkade preparatet för registrering. Däremot förekommer numera — innan tillverkningen av nya preparat tas upp inom ACO-verksamheten — hos medicinalstyrelsen en underhandsgranskning som i vissa avseenden motsvarar registreringskontrollen. Det praktiska förfarandet när preparat tas upp i distriktslaboratoriernas tillverkningsprogram brukar vara, att apotekarsocietetens planeringsavdelning tar in preparatet i handboken ACO-föreskrifter. Denna innehåller till stor del preparat, synonyma med farmacevtiska specialiteter. 2. Tillverkningens omfattning och struktur

Gruppen officinella läkemedelsberedningar omfattar i runt tal 900, varav drygt ett hundratal extemporeberedningar. Av preparaten återfinnes cirka 300 i farmakopén och cirka 600 i MB. Härvid har icke medräknats finfördelade droger och kemikalier. Tillverkning av officinella läkemedel förekommer både på vanliga apotek och apotek med distriktslaboratorium. Många preparat tillverkas både på apotek och på ett el-

240 Tabell 77. Distriktslaboratoriernas värdemässiga tillverkning, räknad i oförpackad vara, uppdelad huvudsakligen med hänsyn tagen till den handbok, vari kompositionen finns Värde 1

Antal preparat

1 000-tal kr

°//o

st.

9 222 1 455

69,1 10,9

620 88

32,0 4,5

0,5

2,8

471 1 327 819

3,5 9,9 6,1

223 284 667

11,5 14,7 34,5

13 355

100,0

1 937

100,0

°/ /o

1. Officinella läkemedel 2 2. Läkemedel enligt ACO-föreskr. 3 .. 3. Hudkrämer o. d., främst enligt Apotekens formelsamling 4. Läkemedel främst enligt Apote5. Halvfabrikat 6. Pulveriseringar m. m 1

Genomsnitt av kvantiteten åren 1953—1956, multiplicerad med 1956 års priser. I begreppet officinella läkemedel inräknas här ej halvfabrikat och pulveriseringar. 3 Denna handbok innehåller till stor del preparat, synonyma med specialiteter. 2

ler flera av distriktslaboratorierna. I andra fall förekommer tillverkning antingen endast på apotek eller också endast inom distriktslaboratorieorganisationen. De vanliga apoteken tillverkar i princip de läkemedel, för vilka framställningsmetoden är enkel eller för vilka fraktkostnaden eljest skulle bli alltför tyngande, medan apotek med distriktslaboratorium främst inriktats på den från industriell synpunkt lämpliga delen. Åtskilliga läkemedel med liten eller sporadisk åtgång måste likväl tillverkas av distriktslaboratorierna, därför att detta trots allt ställer sig ekonomiskt fördelaktigast. För kommitténs behandling av frågan om officinella läkemedel är den tillverkning som äger rum på de vanliga apoteken av mindre betydelse. Därför behandlas i det följande endast distriktslaboratoriernas tillverkning. I tabell 77 redovisas en sammanställning över denna. Tillverkningsvärdet har erhållits på så sätt, att genomsnittet av den tillverkade kvantiteten under åren 1953 —1956 multiplicerats med 1956 års priser. Preparaten har grupperats med hänsyn tagen till den handbok som kompositionen återfinnes i.

Av tabellen framgår att de officinella läkemedlen — med undantag för halvfabrikat och pulveriseringar — svarade för ungefär 70 procent av distriktslaboratoriernas tillverkningsvärde. Läkemedlen i handboken ACO-föreskrifter omfattade något mer än 10 procent av värdet. Trots att de officinella läkemedlen svarade för 70 procent av värdet utgjorde de dock endast 32 procent av antalet preparat. Gruppen pulveriseringar m. m. utgjorde 35 procent av antalet artiklar men svarade blott för 6 procent av värdet. Ett fåtal preparat av de officinella läkemedlen utgör emellertid en dominerande del av tillverkningen enligt vad som framgår av följande sammanställning. De 10 största preparaten svarade för ungefär 53 procent av värdet, de 25 största preparaten svarade för ungefär 70 procent av värdet, de 50 största preparaten svarade för ungefär 82 procent av värdet, de 100 största preparaten svarade för ungefär 90 procent av värdet. Härav framgår att 520 av de 620 preparaten eller 84 procent av antalet svarade för endast 10 procent av värdet.

241 3. Kommitténs överväganden och förslag

Apoteken har en vittgående skyldighet att tillhandahålla läkemedel, varav en ansenlig del — främst de officinella läkemedlen — enligt nuvarande bestämmelser får beredas endast på apotek. I rationaliseringssyfte har en stor del av denna tillverkning sammanförts till de till ett tjugotal större apotek knutna distriktslaboratorierna, vilka enligt nuvarande bestämmelser formellt utgör del av respektive apotek. Kommittén har i kapitel VII föreslagit att nyssnämnda tillverkning skulle ytterligare koncentreras och överföras till ett för ändamålet inom apoteksväsendet bildat bolag, benämnt ACO-bolaget. Härigenom skulle en ytterligare rationalisering av tillverkningen kunna ernås, samtidigt som den nuvarande från konkurrensoch kostnadsfördelningssynpunkt otillfredsställande ekonomiska sammanblandningen mellan detaljdistribution och industriell eller halvindustriell tillverkning inom apoteksväsendet skulle elimineras. Mellan den nyssnämnda tillverkningen och den enskilda industriens läkemedelstillverkning skulle redan genom denna åtgärd bättre likställighet i fråga om förutsättningarna skapas än vad som är fallet med nuvarande ordning. Principen för den nuvarande produktionsfördelningen mellan apotek och distriktslaboratorier är att tillverkningen skall förläggas till det arbetsställe där den kan ske mest rationellt. Denna princip bör givetvis icke rubbas genom tillkomsten av ACO-bolaget. Detta förutsätter emellertid att ACO-bolaget ålägges skyldighet att tillverka alla de officinella läkemedel och andra beredningar — utom specialiteter och bakteriologiska preparat — som apoteken är skyldiga att tillhandahålla men som icke lämpligen bör tillverkas på de distribuerande apoteken. 16—804060

Antalet preparat som av nyssnämnda skäl bör tillverkas av ACO-bolaget är betydande. Skyldigheten att tillverka alla dessa preparat medför, att bolaget kommer att få ett väsentligt mera splittrat tillverkningsprogram än om det fritt kunde välja sitt sortiment. Det är självklart, att ACO-bolaget bör sträva efter sådan prissättningspolitik, att varje vara så långt möjligt bär sina kostnader. Vissa läkemedel, som bolaget måste tillverka, emedan de enskilda apoteken icke har nödiga resurser härför, torde likväl komma att framställas i så ringa kvantiteter och ofta till så höga kostnader att det i praktiken kan bli svårt att få full täckning i priserna. Detta förhållande förekommer visserligen även inom den enskilda läkemedelsindustrien men denna har större möjligheter att upphöra med eller begränsa andelen förlustbringande eller dåligt lönsam tillverkning. Den tillverkningsskyldighet som ACO-bolaget bör åläggas kommer sålunda i fråga om läkemedelsförsörjningen i stort att innebära samhällsekonomiska fördelar men, sett enbart ur bolagets synpunkt, företagsekonomiska nackdelar. Den sistnämnda omständigheten kan under ogynnsamma förhållanden bli av den storleksordningen att företagets existens äventyras. Kommittén syftar därvid på den omständigheten att ACObolaget måste dimensioneras så, att detsamma kan fullgöra sin tillverkningsskyldighet inom hela det aktuella varuområdet. Detta präglas därav att ett mycket litet antal preparat representerar större delen av tillverkningsvärdet. Skulle dessa preparat bortfalla på grund av konkurrens från den enskilda industriens sida, kunde företagets fasta kostnader ej täckas på den återstående delen av tillverkningen. Någon nämnvärd kostnadsanpassning vore nämligen ej möjlig, eftersom bolaget på grund av

242 sin tillverkningsskyldighet ständigt måste hålla sig berett att ånyo ta upp tillverkningen, om den enskilda läkemedelsindustrien — som icke kan åläggas dylik skyldighet — skulle inskränka eller upphöra med sin tillverkning av dessa preparat. För närvarande föreligger — som närmare berörts på s. 239 — ingen faktisk möjlighet för den enskilda läkemedelsindustrien att konkurrera med distriktslaboratorierna i fråga om de officinella läkemedlen. Kommittén har ansett det angeläget att skapa så lika förutsättningar som möjligt för den inom apoteksväsendet bedrivna industriella läkemedelstillverkningen samt den enskilda läkemedelsindustrien. Bland annat i detta syfte har förslaget om ACObolaget tillkommit, och med samma målsättning föreslås, att de nu av distriktslaboratorierna — enligt kommitténs förslag av ACO-bolaget — i konkurrens med läkemedelsindustrien tillverkade preparat, som är synonymer till befintliga specialiteter eller nya preparat av specialitetskaraktär, bör undantagas från nuvarande förmånsställning och formellt behandlas som specialiteter. Även beträffande tillverkningen av officinella läkemedel har kommittén övervägt att åstadkomma likställighet mellan ACO-bolaget och den enskilda läkemedelsindustrien. Lämpligheten av att bibehålla en faktisk monopolställning för tillverkaren av denna betydande läkemedelsgrupp torde nämligen rent principiellt te sig diskutabel. Emellertid kan det tagas för givet att den enskilda läkemedelsindustrien vid fri konkurrens inom varuområdet icke skulle vara intresserad av att tillverka hela den mängd småpreparat som läkemedelsgruppen omfattar, utan begränsa sig till det fåtal stora preparat som har den största värdemässiga betydelsen för ACO-bolaget. En sådan

tillverkning skulle från industriens synpunkt delvis kunna betraktas som ett rent tillskott till den ordinarie tillverkningen. Företagen skulle därför befinna sig i den kalkylsituationen, att samtliga fasta kostnader vore täckta och att det därför kunde vara lönsamt att sälja varorna ifråga till priser, endast obetydligt överstigande de rörliga kostnaderna för tillverkningen. Det kunde för övrigt möjligen bli en medveten strävan hos den enskilda läkemedelsindustrien att sälja just dessa preparat till särskilt låga priser. ACO-bolaget skulle — med skyldighet att i mån av behov tillverka alla de berörda läkemedlen — då komma i en betydligt ogynnsammare situation än den enskilda läkemedelsindustrien. Ett försök att medelst fri tillverkningskonkurrens söka skapa lika förutsättningar för ACO-bolaget och den enskilda läkemedelsindustrien ifråga om tillverkningen av de officinella läkemedlen skulle sålunda resultera i det mot den nuvarande situationen omvända förhållandet. ACO-bolaget skulle hamna i så utpräglat underläge, att dess existens råkade i allvarlig fara. Om icke ACO-bolaget hade bort åläggas skyldighet att tillverka en stor mängd små beredningar, hade det icke funnits anledning att skapa särbestämmelser beträffande förhållandet till andra läkemedelstillverkare, utan konkurrensen kunde i så fall ske på i huvudsak lika villkor mellan ACO-bolaget och de enskilda läkemedelsindustriföretagen. Enligt kommitténs uppfattning är det emellertid av stor betydelse att tillverkningen av officinella läkemedel ordnas så rationellt som möjligt. För att säkerställa den redan inledda centraliseringen och förhindra att tillverkningen återföres till den tidigare använda, ännu mera kostnadskrävande formen ute på de enskilda apoteken är det nöd-

243 vändigt att ålägga ACO-bolaget skyldighet att ombesörja denna tillverkning. En dylik skyldighet torde emellertid icke kunna ifrågasättas, om inte förutsättningar finns att tillverkningen bär sig. Skyldigheten att tillverka den stora mängden småpreparat måste därför på något sätt kombineras med viss garanti för möjlighet till tillverkning även av de stora, ekonomiskt mera inbringande preparaten på området. Denna garanti bör dock icke ges formen av absolut ensamrätt, så att ACO-bolaget får möjlighet att ta ut obefogat höga priser på de officinella läkemedlen. Kommittén anser sålunda, att den enskilda läkemedelsindustrien bör ges möjlighet till viss konkurrens med ACObolaget beträffande de officinella läkemedlen. Läkemedelsindustrien bör sålunda ges rätt att tillverka sådana officinella läkemedel som utgör standardförpackade, för konsumenten bruksfärdiga preparat, för vilka kompositionen förekommit som i Sverige registrerad specialitet, redan innan den intogs i någon av de officiella handböckerna, och vilka till sin sammansättning, beredningsform och styrkegrad är praktiskt taget identiska med dylika specialiteter. Med registrerad specialitet skall härvid jämställas de preparat, för vilken ansökan om registrering ingavs i samband med specialitetskungörelsens ikraftträdande år 1934. Preparaten skall emellertid registreras som farmacevtiska specialiteter, varvid dock sådan prövning som nu föreskrives i punkterna 2 och 3 i femte paragrafen i specialitetskungörelsen icke skall behöva ske. Det namn kompositionerna åsatts i den officiella handboken bör vidare användas, för att uppkomsten av en märkesvarukonkurrens på detta område skall undvikas. Med detta förfaringssätt skulle den

enskilda läkemedelsindustrien få möjlighet att konkurrera med ACO-bolaget beträffande flertalet mera betydelsefulla officinella läkemedel. Registreringsförfarandet kan förutsättas i realiteten komma att medföra visst psykologiskt tvång för fabrikanten att inrikta tillverkning och försäljning på längre tidsperioder och sålunda avstå från tillfälliga, dumpingartade utbud. Det torde därför icke vara oberättigat att räkna med viss konkurrens och att denna tar sig sunda uttryck. 1946 års läkemedelsutredning föreslog i sitt andra betänkande (SOU 1955:44) bland annat att de på distriktslaboratorierna tillverkade standardförpackade läkemedlen skulle registreras som farmacevtiska specialiteter, varjämte den enskilda läkemedelsindustrien föreslogs kontrollerad antingen genom särskilda läkemedelsinspektörer eller också genom tjänstemän inom företagen, benämnda auktoriserade kontrollanter. Härigenom förutsattes industriföretagen dels få vissa lättnader i fråga om registrering av specialiteter, dels kunna tillverka och utan registrering till apotek sälja ingredienser till apotekens egen beredning. Nämnda ingredienser föreslogs få benämningen farmacevtiska halvfabrikat. Läkemedelskommittén avstyrkte i sitt remissyttrande såväl det föreslagna systemet med auktoriserade kontrollanter som att företagen skulle erhålla lättnader i fråga om registreringen. Beträffande ACO-verksamheten har kommittén i kapitel VII föreslagit, att registrering bör ske endast beträffande sådana läkemedel som lanseras i konkurrens med den enskilda läkemedelsindustrien. De av ACO-bolaget tillverkade officinella läkemedlen bör däremot icke registreras utan i stället tillverkas enligt gällande normer.

244 Förslag Det av kommittén föreslagna ACO-bolaget bör ges särskilt tillstånd att tillverka officinella läkemedel — och dessutom vissa andra beredningar — efter de normer som gäller härför. I samband härmed bör apotekarsocieteten förbinda sig att tillse att tillverkningen sker på sådant sätt att samma säkerhet beträffande tillverkningens kvalitet erhålles som för närvarande. Detta tillstånd respektive denna förbindelse har intagits i det förslag till avtal mellan staten och apotekarsocieteten angående ACO-bolaget, som återges i bilaga 2. ACO-bolaget bör vidare åläggas skyldighet att tillverka sådana beredningar som bedömes kunna framställas mera rationellt hos bolaget än på apotek. Läkemedelsindustriföretagen bör få rätt att som farmacevtiska specialiteter registrera preparat med sådana kompositioner som redan före intagandet i någon av de officiella handböckerna förekommit i form av specialiteter, medan andra däremot icke bör få registreras. Härvid bör gälla de vanliga reglerna för registrering av specialiteter. Det namn kompositionen åsatts i den officiella handboken skall härvid användas. C. Kommunala bidrag till apotekslokaler Trots att läkemedelspriserna vid 1925 års taxerevision sattes så, att de minsta apoteken skulle ge skäligt överskott åt sina innehavare — varvid överskotten blev ansenliga för flertalet av de stora apoteken — visade det sig ibland svårt att få de minsta apoteksinrättningarna att bära sina kostnader. Detta torde särskilt ha varit fallet för nyanläggningar. Det är mot bakgrunden härav ganska naturligt, att myndigheterna visade en tendens att kräva en motprestation, i de fall man från kommunalt håll framställde önskemål om etablering av apo-

teksinrättning men det ansågs tveksamt, huruvida dylik inrättning skulle uppnå bärighetsgränsen. Den krävda motprestationen var att kommunen gratis eller mot särskilt förmånlig hyra skulle tillhandahålla lokal för apoteket och/eller innehavaren respektive föreståndaren. I slutet på 1940-talet företog Svenska landskommunernas förbund en undersökning hos 65 kommuner för att utröna dessas kostnader för tillhandahållande av lokaler utanför kommunernas normala verksamhet. Ur en redogörelse, intagen i Landskommunernas Tidskrift nr 3/1950, citeras följande: »Av de av undersökningen berörda 65 kommunerna ha 15 en sammanlagd årskostnad för apoteksväsendet med 37 423 kronor. Utslaget på hela landsbygdens folkmängd skulle det sålunda röra sig om årskostnader på ca 400 000 kronor. Det är uppenbarligen icke enbart filialapoteken, som få kommunal subvention. I flera kommuner har man planer att bygga tidsenliga apotekslokaler, och man räknar tydligen icke på allvar med att få kostnaderna täckta genom hyrorna. I ett fall har kommunen åtagit sig att betala frakten för medicinlådorna från i annan kommun beläget apotek och i ett annat fall är under behandling i kommunalfullmäktige en framställning från apoteksinnehavaren att kommunen skall åtaga sig fraktkostnaderna till apotekets kommissionärer. De kommunala subventionerna av apoteksväsendet te sig alldeles speciellt orimliga, eftersom på detta område en betydande kollektivisering genomförts i syfte att vinna en kostnads- och inkomstutjämning. Allteftersom den öppna sjukvården effektiviseras bland annat genom inrättande av ytterligare provinsialläkaretjänster borde det framstå som naturligt att orter, som tidigare ej ha haft förmånen av apotek, få sådana. Givetvis är det lätt att här utöva ekonomisk press på kommunerna. Kommunernas styrande anse, att det för kommunernas invånare är en så stor fördel att få ett apotek till orten, att man icke drar sig för att erbjuda subventioner. Uppgiftsmaterialet visar, att de kommuner, som ha det sämst ekonomiskt ställt, få betala mest. Det är ju ett orimligt förhållande.»

245 Till detta citat bör fogas den kommentaren att den beräknade sammanlagda årskostnaden om 400 000 kronor, som förmodligen avsåg förhållandena vid slutet av 1940-talet, numera synes uppgå till väsentligt lägre belopp. Detta kommer att närmare beröras i det följande. Svenska landskommunernas förbund påtalade i början av 1950-talet hos medicinalstyrelsen att från social synpunkt mindre tillfredsställande följder uppstod genom att vissa kommuner ålades förpliktelser beträffande apoteksinrättningarnas hyror. Därigenom blev nämligen läkemedelskostnaderna — i motsats till vad statsmakterna i annat sammanhang förklarat — i realiteten olika för skilda kommuners befolkning. Det ansågs angeläget att förhållandet ändrades, särskilt som det ofta var ekonomiskt redan förut tyngda kommuner som drabbades av bestämmelserna. Medicinalstyrelsen tillmötesgick förbundets begäran och beslöt att icke längre som villkor för etablering eller bibehållande av apoteksinrättning uppställa krav om kommunala hyresbidrag. Det förutsattes dock, att styrelsen även i fortsättningen skulle kunna kräva, att lokaler ställdes till förfogande genom kommunernas försorg. Hyran för lokalerna skulle i så fall utgå efter självkostTabell 78.

Typ av inrättning

apotek filialapotek. . apoteksförråd

Kommunt

nadspris. Det av medicinalstyrelsen fattade beslutet hindrade icke, att förhandlingar mellan vederbörande apoteksinnehavare och kommun — eller deras organisationer — i enskilda fall kunde få medföra någon form av hyresbidrag, t. ex. särskilt förmånlig hyra. För att få ett begrepp om den sammanlagda storleken av kommunernas bidrag till kostnaderna för apotekslokaler företog kommittén år 1954 med apotekarsocietetens medverkan en undersökning av förhållandena. Materialet har sammanställts i tabell 78. Det framgår av tabellen att det sammanlagda värdet av kommunala hyresbidrag år 1953 uppgick till cirka 80 tusen kronor. Bidragen utgjorde ungefär 32 procent av de redovisade faktiska hyreskostnaderna för de apotek — i förekommande fall apotek inklusive filialapotek, respektive apoteksförråd — till vilka bidrag utgått. I förhållande till kollektivets sammanlagda hyreskostnader var bidragen små, nämligen 1,4 procent. Bidragen har beräknats vara fördelade med 64 tusen kronor för apotekslokaler och 17 tusen kronor för bostad åt innehavare resp. föreståndare. Utöver de bidrag som utgått från kommuner har bidrag från annat håll rapporterats i ett fall. Detta har dock icke medtagits i materialet. hyresbidrag år 1953

Antal

Fördelade på apotekslokaler föreståndarbostad

Totalt

Genomsnitt

35,4 36,9 9,0

3,2 2,6 1,5

81,3

2,6

11 14 6 31

1 Beräknade kommunala bidrag för apotekslokaler och föreståndarbostad 1 000-tal kr

l

64,11 fördelningen delvis gjord efter kommitténs 17,2/ beräkningar

246 I den tidigare förda debatten har hävdats, att systemet med kommunala hyresbidrag speciellt drabbar redan förut ekonomiskt tyngda kommuner. Kommittén har försökt få en bild även av detta förhållande. Som mått på kommunernas ekonomi har därvid valts den kommunala utdebiteringen per inkomstskattekrona. De 30 kommuner — städer, köpingar, landskommuner —- som lämnat hyresbidrag hade en genomsnittlig kommunal utdebitering enligt beslut år 1954 om 13:38 kronor. Detta avser summan av kommunalskatt, landstingsskatt och tingshusmedel. Tre apotek finns i municipalsamhällen. Om den särskilda municipalskatten läggges till den kommunala utdebiteringen erhålles ett belopp om 13:42 kronor. Motsvarande genomsnitt för samtliga övriga städer och landskommuner var 12: 23 kronor. Härav framgår att de kommuner som lämnat hyresbidrag genomsnittligt hade en mera tyngd ekonomi än övriga. Kommitténs överväganden och förslag

Av den i det föregående lämnade redogörelsen har framgått, att medicinalstyrelsen numera icke uppställer krav på hyresbidrag från kommunernas sida som villkor för etablering av apoteksinrättning samt att de bidrag som på grund av tidigare beslut fortfarande lämnas är obetydliga i förhållande till kollektivets rörelse. Däremot kan frågan ha större betydelse för de kommuner som lämnar bidragen. Emellertid rör det sig i de enskilda fallen endast om något eller några tusental kronor, varför bidragen i allmänhet även från kommunernas synpunkt är obetydliga, trots att de bidragslämnande kommunerna genomsnittligt är något mera tyngda ekonomiskt sett än andra kommuner. Det som här anförts ger vid handen

att frågan om kommunala bidrag icke är ett problem av någon större praktisk betydelse. Kommitténs behandling av frågan kommer därför närmast att ha principiell karaktär. Samhället har i andra sammanhang uttalat sig för en över hela landet lika prissättning på läkemedel. Detta innebär ett avsteg från vad som eljest kunde vara befogat från rent ekonomiska utgångspunkter och det har motiverats med sociala skäl, nämligen att allmänheten på skilda orter icke borde betala olika mycket för samma läkemedel. Myndigheterna bör mot bakgrund av de nämnda förhållandena icke ställa krav på ekonomiska motprestationer som villkor för etablering av apoteksinrättningar m. m. Kommittén delar sålunda helt den uppfattning som tidigare kommit till uttryck genom medicinalstyrelsens beslut att icke längre ställa dylika krav. Ej heller bör i annan ordning överenskommelse träffas angående kommunalt bidrag till apotekslokal, eftersom apotekens ekonomiska förhållanden bör regleras genom avgiftssystemet. Vad de redan utgående bidragen beträffar vill kommittén anföra följande. Någon omedelbar avveckling bör icke äga rum, utan det synes vara smidigare att förhandlingar mot bakgrunden av kommitténs här givna deklarationer upptas mellan kommunerna och apoteksinnehavarna respektive deras organisationer, för den händelse någon av parterna önskar ändring av nuvarande förhållanden. Om bidragen minskas, bör vederbörande apoteksinnehavare kunna kompenseras av kollektiva medel. Kommittén har icke ansett sig behöva uppställa regler härför, utan dessa bör kunna utarbetas av kollektivets ledning, eventuellt efter det att den av kommittén föreslagna apoteksnämnden godkänt riktlinjerna härför.

247 Såsom framgått av den föregående redovisningen har större delen av bidragen avsett filialer av skilda slag. På längre sikt torde den fråga som här behandlas kunna ordnas genom att hänsyn till förhållandena tas vid fastställandet av de ersättningar som föreslås utgå för hållande av filialer. De närmare detaljerna behandlas i kapitlet om avgiftssystemet. D. Finansieringsfrågan av apotek

vid

övertagande

1. Nuvarande förhållanden

När apotek överlåtes skall ny innehavare övertaga lager och inventarier från avgående innehavaren. Vissa särskilda regler gäller härvid, innebärande bland annat att den tillträdande ej behöver överta exempelvis icke gångbara varor. Apotekaren måste härvid anskaffa erforderligt kapital. Detta problem upptogs till behandling av apotekarorganisationerna i det av dem den 25 april 1952 lämnade s. k. motförslaget till det av 1946 års läkemedelsutredning i dess första betänkande (SOU 1951: 34) framlagda förslaget till omorganisation av apoteksväsendet. Apotekarorganisationerna anförde: »Bland brister och olägenheter inom det nuvarande apoteksväsendet kan särskiljas en grupp, som s a m m a n h ä n g e r med det gällande systemet för kreditgivning till apoteken. En apoteksinnehavare h a r att vid tillträdet av sitt apotek anskaffa dels kapital för inlösen av apotekets inventarier och lager, dels också rörelsekapital. I de flesta fall sker upplåningen hos ett för kreditgivning till apoteken speciellt i n r ä t t a t organ, Apotekarkårens kreditkassa. Normalt differentieras upplåningen på sådant sätt, att ett belopp motsvarande 70 % av inventarievärdet och 60 % av lagrets värde upplånas mot säkerhet av förlagsinteckning i inventarier och lager. Detta lån ä r i allm ä n h e t amorteringsfritt. Återstoden, 30 % av inventarievärdet -f- 40 % av lagrets värde + erforderligt rörelsekapital, upplånas som regel i form av ett amorteringslån på

10 ä 15 år med borgen som säkerhet. Borgen tecknas ofta av något av de företag, som idka grosshandel med apoteksvaror, d. v. s. av en av apotekarens leverantörer. Det skall icke förnekas, att systemet kan ställa apotekaren i beroende ställning till grosshandelsföretaget, något som principiellt sett icke är önskvärt. Amorteringstvånget i fråga om borgenslån ä r en k ä n n b a r olägenhet. Dessa lån kunna på de större apoteken uppgå till mycket betydande belopp, i undantagsfall ett p a r h u n d r a tusen kronor eller mera. I många fall ä r det årliga amorteringsbeloppet •— som icke är avdragsgillt vid beräkning av den från apoteket utgående allm ä n n a avgiften — 5 000 å 10 000 kronor och stundom högre. Apoteksinnehavarens behållna inkomst, vilken i regel icke överstiger 30 000 kronor per år, förslår icke för amorteringar av den storleksordning, varom det i sådana fall ä r fråga. Följden blir antingen, att amorteringen får täckas genom upptagande av nya lån, varigenom amorteringen blir en fiktion, eller också, att ett kapital motsvarande amorteringss u m m a n dragés ur rörelsen, i vilket fall amorteringen går ut över rörelsekapitalet.»

Det bokförda värdet av inventarier och varulager hos apoteken och distriktslaboratorierna uppgick till sammanlagt något mer än 70 miljoner kronor den 31 december 1957. Härav svarade distriktslaboratorierna för cirka 5 miljoner kronor. Det är givet att de bokförda värdena kan avvika rätt väsentligt från överlåtelsevärdena, speciellt i fråga om distriktslaboratorierna, där av- och nedskrivning görs i större omfattning än vad som eljest är vanligt inom apoteksväsendet. Det bokförda värdet av lager och inventarier varierar från ungefär 50 tusen kronor för några av de mindre apoteken till över en halv miljon kronor för de största. Till en mindre del finansieras apoteksövertagningarna med insats av eget kapital från innehavarnas sida, medan större delen måste lånas. Detta sker antingen i Apotekarkårens kreditkassa eller också i bank eller undantagsvis på

248 annat håll. Den nämnda kreditkassan är en ekonomisk förening bildad av sammanslutningar inom apotekarkåren, bland dem apotekarsocieteten och Sveriges farmacevtförbund, ävensom av enskilda apoteksinnehavare och farmacevter. Dessa har genom förvärv av insatser eller i annan ordning ställt medel till kassans förfogande. I dess styrelse skall enligt stadgarna bl. a. ingå en av farmacevtförbundet utsedd ledamot, varigenom även de blivande apoteksinnehavarna erhållit inflytande på kassans verksamhet. Den 31 december 1958 hade kassan lån utlämnade till 311 apoteksinnehavare till ett belopp av 38,5 miljoner kronor. Medel till lånen har kassan erhållit huvudsakligen genom av banker lämnade rebelåningskrediter. En mindre del har kreditkassan kunnat låna ur apotekskollektivets pensionsfonder sedan Kungl. Maj:t — efter kommitténs tillstyrkan — år 1956 lämnat sitt medgivande härtill. Minst 25 miljoner kronor torde dock innehavarna ha lånat för sina apoteksrörelser i andra kreditinstitut än kreditkassan. Kreditkassan beviljar följande typer av lån: amorteringsfria grundlån mot förlagsinteckning, avbetalningslån på högst 15, undantagsvis 20 år samt korttidslån, avsedda att återbetalas på en gång. De sistnämnda löper med sex månaders uppsägningstid, men prolongering kan ske. Som säkerhet fordras för grundlån förlagsinteckning, för avbetalningslån i regel livförsäkringsbrev samt för korttidslån borgen eller dylikt. Bestämmelserna om att förlagsinteckning i motsats till vad som i övrigt gäller för detaljhandeln skall vara tillämpliga på apotek tillkom efter förslag av 1931 års apotekssakkunniga, som därigenom önskade nedbringa apotekens finansieringskostnader. Erforderliga borgensförbindelser utfärdas i stor utsträckning av droghandelsföre-

tagen, vars sammanlagda åtaganden år 1956 uppgick till 34 miljoner kronor.

2. Kommitténs överväganden och förslag

Då ett apotek skall övertagas uppkommer automatiskt ett lånebehov för tillträdande apoteksinnehavare. Det totala lånebehovet för samtliga apotek kan anses vara tämligen konstant, bortsett från ändringar till följd av en mera markant utveckling i fråga om omsättningen. Lån som erhålles i samband med apoteksövertagande användes icke för finansiering av expansiva nyinvesteringar, vilka man i vissa lägen från samhällsekonomisk synpunkt kan vilja hålla under kontroll. Det finns därför knappast anledning att lån för apoteksövertagande skall behöva inrymmas under sådana regler som kan bli uppställda för att kontrollera kreditexpansion i samhället. Investeringarna i lager och inventarier m. m. inom apoteksväsendet torde uppgå till cirka 75 miljoner kronor. Detta belopp inkluderar emellertid ACO-verksamheten. Av den summa som hänför sig till enbart apotek torde minst 60 miljoner kronor vara finansierat med främmande kapital. Härav svarar Apotekarkårens kreditkassa för närmare 40 miljoner kronor. Den resterande delen av kapitalbehovet måste täckas genom lån hos andra kreditinstitut. Kommittén har i annat sammanhang (kapitel VII) föreslagit, att ur de pensionsfonder som för närvarande finns inom apoteksväsendet högst 10 miljoner kronor får disponeras för startande av ett tillverkningsföretag inom apotekskollektivet, varjämte en lika stor summa bör reserveras för igångsättning av en kollektiv droghandel. Kommittén har därvid förutsatt att apoteksväsendets utgående pensioner skulle betraktas som direkta driftskostnader och staten

249 garantera pensionsutfästelsernas fullföljd. Om den i pensionsfonderna — utöver de ovannämnda beloppen — disponibla summan, omkring 15 miljoner kronor, togs i anspråk för finansiering av apoteksövertagningar, skulle apoteksinnehavarna icke i större utsträckning behöva anlita andra kreditinstitut. Kommittén finner ett sådant utnyttjande av fondmedlen ändamålsenligt och föreslår dess genomförande. Som tidigare nämnts lämnar de enskilda droghandelsföretagcn ofta borgensförbindelser för lån i anslutning till apoteksövertagningar. Det är visserligen fördelaktigt med av leverantör tecknad borgen från den synpunkten att bankerna brukar vara beredda att lämna lån till lägre ränta än när annan lämnat borgen, men genom borgen från enskild leverantör kan apoteksinnehavaren på ett föga lämpligt sätt bli moi cuiskt bunden att göra sina inköp hos denne. Ett i detta hänseende väsentligt bättre förhållande skulle uppstå om droghandlarna i stället gemensamt kunde teckna borgen, exempelvis genom sin förening. Frågan om kollektiv borgen har diskuterats inom branschen, hittills dock utan framgång. Enligt kommitténs uppfattning bör borgensfrågan kunna ordnas så att apotekarsocieteten i egenskap av förvaltningsorgan för apotekskollektivet tecknade borgen. Härigenom skulle allt beroende av leverantörerna bli eliminerat. För en dylik lösning talar även den om-

ständigheten att apotekarsocieteten genom avgiftssystemet har en mycket god insyn i apotekens ekonomiska förhållanden. Eftersom fonderna enligt kommitténs förslag icke längre bör användas för pensionsändamål, bör beteckningen ändras, förslagsvis till apotekskollektivets dispositionsfond. Fonden bör förvaltas av apoteksnämnden, varvid dock det tekniska handhavandet bör överlåtas till apotekarsocieteten. I den mån fondens tillgångar framdeles kommer att vara placerade i värdepapper torde det inte vara erforderligt med särskilda regler om att dessa skall vara av visst slag. Det belopp — intill 10 miljoner kronor — som erfordras såsom aktiekapital i ACO-bolaget bör räntefritt ställas till apotekarsocietetens förfogande ur fonden. I övrigt bör fondmedel mot erläggande av ränta kunna utlånas till apotekarsocieteten — intill ett belopp av 10 miljoner kronor — för startande av en kollektiv droghandel samt till ACObolaget och det kollektiva droghandelsbolaget för tillgodoseende av dessa företags behov av driftskapital. Slutligen bör — för finansiering av apoteksövertagningar — fondmedel kunna utlånas till Apotekarkårens kreditkassa men även i annan ordning efter apoteksnämdens bestämmande. Räntefoten bör bestämmas av apoteksnämnden efter marknadsmässiga grunder för respektive ändamål. Den ränta som tillgodoföres fonden bör läggas till kapitalet.

KAPITEL X

Sammanfattning

De läkemedel, som förbrukas inom landet, består till den helt övervägande delen av fabrikstillverkade, konsumentförpackade beredningar och endast en ringa del — knappt 10 procent av totalförbrukningen i värde räknat — utgöres av individuellt komponerade, på apoteken framställda läkemedel. De fabrikstillverkade beredningarna framställes till större delen inom landet och knappt en tredjedel importeras. Inhemsk tillverkning av fabriksberedda läkemedel sker dels hos den egentliga läkemedelsindustrien, vilken omfattar sex större och ett tjugotal mindre företag, dels hos ett antal andra industriföretag, som bedriver läkemedelstillverkning vid sidan av annan verksamhet, dels ock hos de till vissa apotek knutna s. k. distriktslaboratorierna. Antalet distriktslaboratorier utgör för närvarande 19. Deras tillverkning — ursprungligen administrerad av Apotekens kompositionslaboratorium (ACO-laboratoriet) — omfattar ACO-preparat och vissa andra beredningar. Tillverkningen utgör omkring 15 procent — värdemässigt räknat — av den inhemska tillverkningen av fabriksberedda, konsumentförpackade läkemedel. Varor som tillverkas inom den enskilda läkemedelsindustrien distribueras till apoteken huvudsakligen genom särskilda sortimentsgrossister inom läkemedelsbranschen. Läkemedelsgrosshandeln brukar vanligen benämnas droghandel. Det finns tre sortimentsdrog-

handlare, vilka emellertid inte har möjlighet att föra hela läkemedelssortimentet, eftersom två av läkemedelsindustriföretagen själva distribuerar sina varor till apoteken, i det ena fallet genom ett dotterföretag. ACO-beredningarna säljes direkt till apoteken från distriktslaboratorierna och går icke genom droghandeln. Det finns för närvarande något mer än 400 apotek, vartill kommer ett 100tal filialapotek. Dessa senare utgör filialer till självständiga apotek och har enklare utrustning än dessa. Från den läkemedelsköpande allmänhetens synpunkt är de båda typerna emellertid praktiskt taget likvärdiga. Dessutom förekommer vissa andra former av läkemedelsdistributionsställen, t. ex. läkemedelsförråd. Apotekens försäljning uppgick år 1957 till 320 miljoner kronor, varav cirka 40 miljoner kronor utgjorde försäljning till sjukvårdsinrättningar. Antalet anställda på apoteken uppgår för närvarande till ungefär 7 700, varav cirka 1 800 med farmacevtisk utbildning. En relativt stor del av de anställda h a r endast deltidsanställning. Läkemedelsförsörjningen har tidigare varit föremål för flera statliga utredningar. De två senaste utredningarna — Apotekssakkunniga av år 1931 samt 1946 års läkemedelsutredning — behandlade såväl organisations- som lagstiftningsfrågor. Apotekssakkunniga av år 1931 föreslog förstatligande av droghandeln, medan 1946 års läkemedelsut-

251 redning år 1951 framlade förslag om att apoteken skulle sammanföras i ett statligt monopolbolag. Apoteksväsendets organisation

Apoteken är formellt självständiga och från varandra oberoende, enskilda företag, men administrativt och ekonomiskt utgör de en kollektiv enhet. Apoteksinnehavarna — som har personligt privilegium på sina apoteksrörelser — är nämligen skyldiga att tillhöra apotekarsocieteten, vilken i vissa avseenden fungerar som en företagsledning. Läkemedlens prissättning är lika för hela landet, oberoende av apotekens storlek och andra förutsättningar. På grund av det i hög grad varierande omsättnings- och kostnadsunderlaget är de ekonomiska resultaten starkt varierande apoteken emellan. En utjämning av rörelseresultaten mellan de enskilda apoteken är därför nödvändig, och detta sker genom det s. k. avgiftssystemet. Apotekarsocietetens högsta beslutande organ utgöres av från de olika distrikten valda fullmäktige, dess verkställande organ är en av dessa fullmäktige utsedd direktion. Under denna fungerar skilda avdelningar och nämnder. Apoteken är underkastade viss kontroll och tillsyn från statsmakternas sida genom medicinalstyrelsen och den under inrikesdepartementet lydande apotekens avgiftsnämnd. Bland de uppgifter, som sålunda åligger samhälleliga organ kan nämnas frågor om inrättande av nya apotek, filialapotek och läkemedelsförråd, fastställande av regler för apotekens prissättning samt beslut om storleken av de avgifter, som apoteken skall betala till den kollektiva enheten. Såväl medicinalstyrelsen som apotekarnas organisationer gav i sina remissyttranden över 1946 års läkemedelsutrednings förslag — enligt vilket apoteks-

väsendet borde förstatligas — uttryck åt den uppfattningen, att apoteksväsendet borde underställas ett topporgan, vari det allmänna skulle ha en stark representation. Topporganets huvudsakliga uppgift skulle vara att övervaka apoteksväsendet i ekonomiskt avseende. Kommittén anser för sin del att apoteken bör bibehålla sin nuvarande ställning som enskilda företag. De bör emellertid inordnas under ett samhälleligt organ med uppgift att i ekonomiskt hänseende ha överinseende över apoteksväsendet. Kommittén föreslår därför att ett sådant organ med benämningen apoteksnämnden inrättas. Nämndens allmänna uppgift skall vara att i ekonomiskt hänseende övervaka apoteksväsendet och verka för att detta bedrives så rationellt, kostnadsbesparande och ändamålsenligt som möjligt utan eftersättande av säkerhets- och kvalitetssynpunkter och med tillgodoseende av allmänhetens berättigade anspråk på snabb och bekväm tillgång till behövliga läkemedel. Vissa särskilda uppgifter, varom nu Kungl. Maj:t beslutar eller som åligger andra myndigheter, föreslås överförda på nämnden. Den bör sålunda, på sätt som Kungl. Maj :t förordnar, besluta om medicinaltaxegrunderna samt bestämma regler för fastställande av apotekens rörelsevinster och avgifter respektive bidrag. Nämnden skall vidare övervaka apotekarsocietetens uttaxering och förvaltning av avgiftsmedlen, följa de enskilda apotekens ekonomiska skötsel, samt slutligen förvalta vissa fonder inom apoteksväsendet. Eftersom landets läkemedelsförsörjning i första hand är en samhällelig angelägenhet bör samhället ha det avgörande inflytandet i apoteksnämnden. I denna bör ingå representanter för hälsovården och läkemedelskonsumen-

252 terna samt dessutom företagsekonomiskt erfarna personer. Antalet ledamöter föreslås bli åtta, varav ordförande jämte ytterligare tre representanter skall utses av Kungl. Maj:t, medan Sveriges läkarförbund skall utse en och apotekarsocieteten tre representanter. Apoteksväsendets distributions verksamhet

Självständiga apotek och filialapotek tillhandahåller läkemedel i likartad omfattning och kan anses tämligen likvärdiga i fråga om allmänhetens försörjning med läkemedel. Under senare år har förenklade typer av filialapotek prövats. Även dessa har trots en mycket förenklad utrustning visat sig kunna täcka största delen av efterfrågan. Läkemedelsdistributionen kompletteras — främst på landsbygden — med omkring 650 läkemedelsförråd samt cirka 1 500 medicinlådor och kommissionärer. Läkemedelsförråden indelas i tre typer, A, B och C, av vilka typen A — de s. k. apoteksförråden — drives som filialer direkt under apoteken och har apotekstekniker som föreståndare. Läkemedelsförråd av typerna B och C har närmast karaktär av konsignationslager, förlagda hos härför lämpliga personer. Från de två största typerna av läkemedelsförråd får receptbelagda läkemedel, upptagna på särskild förteckning, expedieras. Genom medicinlådor och kommissionärer sker distributionen så att kunderna hos särskilda ombud, till vilka vederbörande apoteksinrättning har mer eller mindre regelbundna sändningar, får hämta beställda läkemedel. Kommittén har vid sina överväganden kommit fram till följande allmänna riktlinjer för distributionen. Filialapoteken av traditionell typ ställer sig något fördelaktigare ur kostnadssynpunkt än självständiga apotek av motsvarande storlek, varför kostnadsbesparingar skulle ernås, om vissa mind-

re apotek ändrades till filialapotek. Dylik ändring kan dock endast äga rum i begränsad utsträckning, då avståndet mellan moderapotek och filialapotek icke bör vara för stort. För att åstadkomma en bättre anpassning av distributionsnätet till kundunderlaget bör även helt nedläggande eller förflyttning av vissa distributionsenheter övervägas. De s. k. förenklade filialapoteken synes ha särskilt gynnsamma kostnadsförhållanden. Förutom den nuvarande typen bör även filialapotek av än mer förenklat slag övervägas, varigenom en smidig anpassning till lokala förhållanden kan ske under samtidigt beaktande av att kostnaderna hålles nere. Till en början bör dylika filialapotek inrättas försöksvis. Vilken typ av filialapotek en ort skall få, bör avgöras med hänsyn till den väntade omsättningens storlek och inriktning. Normer för utrustningen bör fastställas av medicinalstyrelsen och den av kommittén föreslagna apoteksnämnden. Apoteksförråden har med hänsyn till den service de kan ge visat sig vara relativt fördelaktiga ur kostnadssynpunkt. Sådana förråd bör därför kunna fylla en stor uppgift på orter, som av kostnadsskäl icke kan komma ifråga ens för något av de minsta filialapoteken. Antalet receptbelagda läkemedel, som ett dylikt förråd får tillhandahålla, bör emellertid ökas från nuvarande högst 125 till högst 250, varigenom en dominerande del av efterfrågan kan tillgodoses. Dessa läkemedel föreslås få lämnas ut mot recept från vilken läkare som helst och icke, såsom nu är fallet, endast mot recept från viss bestämd läkare. För att utröna det eventuella behovet av en förbättring av landsbygdens läkemedelsförsörjning företog kommittén år 1954 en enkät till landets samtliga provinsialläkare. Av denna enkät — som besvarades av 98 procent av de

253 tillfrågade — framgick att 36 procent av läkarna ifråga ansåg, att allmänheten i deras distrikt behövde bekvämare tillgång till läkemedel. Vissa förbättringar torde ha inträtt under senare år. Till övervägande del har emellertid nyanlagda apoteksinrättningar förlagts till städer och förortsområden utanför större städer och för den egentliga landsbygden föreligger därför fortfarande behov av förbättrad tillgång till läkemedel. Kommittén har ansett, att det bör ankomma på de hälso- och sjukvårdande myndigheterna att närmare undersöka sådant behov av nya distributionsställen samt vidtaga erforderliga åtgärder med beaktande av de rekommendationer beträffande distributionen, som kommittén i det föregående lämnat.

apotek med höga kostnader att uppvisa betydligt bättre resultat än vad som rätteligen skulle vara fallet, om ett vart apotek direkt svarade för sina samtliga kostnader. De uppkomna skenbara överskotten går tillbaka till kollektivet i form av avgifter, men anordningen ger — utöver den direkta utjämning som enbart en avgifts- och bidragsclearing skulle ge — en ytterligare resultatnivellering, som är mycket svår att överblicka, men som ytterst leder till att apoteksinnehavarnas ersättning mera kommer att stå i relation till apotekens omsättning än till deras ekonomiska utfall.

Apotekens utförsäljningspriser har av olika skäl ansetts böra vara lika över hela landet, oberoende av apotekens storlek och andra förutsättningar. På grund av det i hög grad varierande omsättnings- och kostnadsunderlaget kommer därför de skilda apotekens ekonomiska resultat att sinsemellan starkt variera. De minsta apoteken ger sålunda i regel underskott, medan de största apoteken kan ge överskott på hundratusentals kronor. En utjämning av de enskilda apotekens rörelseresultat åstadkommes medelst det s. k. avgiftssystemet.

Avgifterna beräknas efter en viss formel på apotekens s. k. rörelsevinster, vilka som nyss nämnts ej ansluter sig till de verkliga driftsresultaten utan är betydligt bättre än dessa. Avgiftsformeln är så konstruerad, att ett belopp i botten är fritt från avgift och att därefter avgift utgår enligt en progressiv skala, vilken slutar med 91 procent av den s. k. rörelsevinsten. På den helt övervägande delen av apotekens rörelsevinster och på varje ökning av dessa utgår avgiften f. n. med 90 eller 91 procent. I praktiken blir konsekvensen härav, att apoteksinnehavarna vid inbesparing av lönekostnader för farmacevtisk personal för egen del endast erhåller 2 ä 3 procent av inbesparade belopp och vid övriga kostnadsbesparingar endast 9 a 10 procent.

Den resultatutjämning, som avgiftssystemet syftar till, sker emellertid icke endast genom en enkel clearing av avgifter från överskottsapoteken och bidrag till underskottsapoteken, utan för närvarande även genom att en stor del av kostnaderna — främst lönekostnaderna — på alla apotek betalas av kollektivet. Genom att stora, av den individuella skötseln beroende kostnadsposter icke betalas på apoteken, kommer

Kommittén har ingående undersökt avgiftssystemet och dess ekonomiska verkningar. Det har härvid framkommit, att de verkliga driftsresultaten ofta föga ansluter sig till förutsättningarna. Apotek med till synes likartade betingelser kan ge högst olika resultat. Stora apotek med goda förutsättningar kan visa kraftiga underskott, medan å andra sidan små apotek stundom uppvisar relativt stora överskott. Kommittén har

Apotekens avgiftssystem

254 ansett sig kunna konstatera att olikheterna i resultat till väsentlig del måste bero på olikheter i fråga om den företagsekonomiska skötseln. Detta å sin sida har samband med avgiftssystemet. På grund av dettas konstruktion påverkas nämligen apoteksinnehavarnas inkomster endast föga av hur vederbörande från kostnadssynpunkt sköter sitt apotek. Inkomsterna följer i stället i huvudsak omsättningens storlek. Eftersom endast små möjligheter föreligger att genom ökad arbetsinsats och effektiv företagsledning påverka inkomsten, har intresset för rationalisering och kostnadsbesparingar på många håll varit obetydligt. Kommittén föreslår att ett nytt avgiftssystem införes, med främsta syfte att ge apoteksinnehavarna ett direkt ekonomiskt intresse av rationell och kostnadsbesparande skötsel av apoteken. Detta nya system föreslås skola grundas på underlag, som så nära som möjligt ansluter sig till de enskilda apotekens verkliga driftsresultat. Dessa bör dock korrigeras för de skillnader i driftsbetingelser, som kan föreligga apoteken emellan. Därvid bör i huvudsak gälla att apoteken belastas med sina verkliga kostnader, varvid lönekostnaderna dock skall räknas efter medellöner, för att icke variationer i fråga om ålders- och dyrortstillägg m. m. skall träffa apoteken olika. Särskilda merkostnader som faller på vissa apotek, exempelvis medicinlådefrakter, kostnader för förlängt öppethållande och för hållande av filialapotek m. m. bör kompenseras. Kommittén föreslår regler för sådan kompensation eller anger riktlinjer för hithörande frågors behandling. För att apoteksinnehavarna skall få tillräcklig ekonomisk stimulans till rationell och kostnadsbesparande drift föreslår kommittén, att innehavarnas

ersättning göres beroende av driftsresultatet. Eftersom man dock icke kan lägga enbart ekonomiska aspekter på apotekens skötsel, bör en del av ersättningen vara fast och till sin storlek oberoende av det ekonomiska utfallet. Avvägningen mellan rörlig och fast del blir avhängig av hur starkt besparingsincitament som eftersträvas. Det avgiftssystem, som kommittén med utgångspunkt från det sagda föreslår, kan uttryckas genom följande formel. A = D _ / F

l

+

I ^ \

100 j

där A = avgiften D = korrigerat driftsresultat F = fast ersättning och R = procenttal för rörlig ersättning. I praktiken blir innehavarens ersättning det primära i det föreslagna avgiftssystemet, eftersom avgiften är det som återstår av driftsöverskottet på respektive apotek, sedan innehavaren erhållit sin ersättning. Skulle överskottet icke räcka till för den på dylikt sätt beräknade ersättningen, måste mellanskillnaden tillskjutas av kollektivet. Avgiften blir sålunda det sekundära i systemet och benämningen avgiftssystem är därför något oegentlig. Begreppet bibehålles emellertid för att anknyta till hittillsvarande terminologi. Eftersom besparingsmöjligheterna har samband med apotekens storlek, bör procentsatsen för den i formeln ingågående rörliga ersättningen differentieras, så att innehavarna av de mindre apoteken får större och innehavarna av de större apoteken mindre relativ del av gjorda besparingar. Procentsatsen föreslås därför variera mellan högst 30 procent för de minsta apoteken och lägst 20 procent för de största. Den angivna procentskalan 30—20 bör betraktas som riktvärden och ändring

255 bör kunna ske, om förhållandena skulle kräva detta. Skalan bör dock icke understiga 25—15 procent, respektive icke överstiga 35—25 procent. För att underlätta övergången från nuvarande förhållanden bör till en början den lägre skalan, d. v. s. 25—15 procent, användas. Vidare föreslås att under de första fem åren efter systemets införande de kostnader, som för apotekens del nu betalas av kollektivet, successivt föres över till apoteken. Härigenom kommer den rörliga ersättningen i praktiken att successivt höjas från nuvarande 9 å 10 procent — eller ännu lägre — upp till skalan 25—15 procent. Sedan erfarenheter av systemet vunnits, bör den av kommittén föreslagna apoteksnämnden överväga, huruvida ytterligare höjning av procentsatserna bör företas eller ej.

stem måste man i det av kommittén föreslagna genom prissättningen styra överskottets storlek. En fortlöpande, fullständig anpassning av priser till kostnader kan dock ej ske och det förutsattes därför att fonden för reglering av läkemedelspriserna — under benämning prisregleringsfonden •— alltjämt begagnas för utjämning av resultaten. Fonden bör dock anlitas i mindre utsträckning än f. n., genom att prisändringar vidtagas oftare än vad nu är fallet. I syfte att åstadkomma en smidig prisanpassning föreslås apoteksnämnden få befogenhet att besluta om sådana prisändringar, som i princip icke rubbar relationerna i fråga om kostnadstäckning mellan respektive varugrupper.

Förutsättningen för att rörlig ersättning över huvud taget skall utgå är att driftsresultatet på respektive apotek före innehavarersättning blir positivt, d. v. s. att apoteket lämnar överskott. I fråga om de allra minsta apoteken kan överskottet emellertid förutsättas bli så litet, att innehavaren med det föreslagna systemet icke tillföres någon nämnvärd rörlig ersättning, eller eventuellt att rörelsen ger underskott, så att han icke får någon rörlig inkomst alls. Dessa apotek föreslås tillföras driftsbidrag, vilka skall inräknas i driftsresultaten, varigenom flertalet av de minsta apoteken bör kunna redovisa överskott. Även innehavarna av de mindre apoteken får härigenom ekonomiskt intresse av kostnadsbesparingar. Vidare föreslås särskilda regler om garanterad minimiinkomst.

Sjukhusens läkemedelsförsörjning

Apoteksrörelsen skall i sin helhet gå jämnt ihop. Totalöverskottet skall sålunda på längre sikt motsvara summan av apoteksinnehavarnas totalinkomst och de medel som kollektivet centralt behöver. Liksom inom nuvarande sy-

Sjukhusen kan för närvarande endast genom apotek inköpa sådana läkemedel som är apoteksvaror och första klassens gifter. Vid större sjukhus finns i regel särskilda sjukhusapotek — för närvarande 15 — som med ett undantag, det statliga militärapoteket, är filialer till självständiga apotek. Försäljningen från apotek till sjukhus uppgick år 1956 till 37 miljoner kronor, motsvarande 13 procent av apotekskollektivets omsättning. Av den nämnda summan avsåg 10 miljoner kronor leverans genom sjukhusapotek. Vid försäljning till sjukhus tillämpas en mellan parterna överenskommen, särskild rabattering. Av företagna undersökningar, avseende år 1956, angående sjukhusleveransernas betydelse för de enskilda apotekens ekonomi framgår, att sjukhusleveranserna genomsnittligt ger ett lika stort bidrag till apotekens samkostnader som övrig försäljning relativt sett. I samband med remissbehandlingen av 1946 års läkemedelsutrednings första

256 betänkande upptogs från bl. a. medicinalstyrelsen, läkarsällskapet, stadsförbundet och landstingsförbundet frågan om sjukhusens läkemedelsförsörjning. Förslag framfördes därvid, dels om rätt för sjukhus att göra inköp av apoteksvaror direkt från läkemedelsindustrien och dels om att sjukhusapotek borde kunna inrättas i sjukhusens regi. Dessa sjukhusapotek skulle ha samma ställning som självständiga apotek men icke ingå i apotekskollektivet. Den viktigaste frågan för sjukhusen synes vara, huruvida dessa, då en viss läkemedelsförbrukning uppnåtts, bör få rätt att i egen regi driva apotek. Av de undersökningar, som kommittén verkställt, synes framgå, att stora sjukhusleveranser och stora sjukhusapotek ger en viss övertäckning i förhållande till kostnaderna. Ett överförande av dessa i sjukhusens egen regi skulle sålunda medföra kostnadsbesparingar för sjukhusen och motsvarande vinstminskning för apotekskollektivet. Kommittén föreslår, att sjukhusapotek bör få drivas i sjukhusens egen regi under vissa förutsättningar, nämligen om rörelsen kan drivas så att det som förloras i apotekskollektivet motsvaras av minst lika stora besparingar inom de sjukhus, som får rätt att driva sjukhusapotek. Genom sina undersökningar av apotekens ekonomi har kommittén funnit, att en sådan bärighetsgräns genomsnittligt ligger vid en omsättningssumma på mellan 700 000 och 800 000 kronor i 1956 års prisnivå. Sjukhusapotek bör därför få inrättas i sjukhusens egen regi i de fall vederbörande sjukhus är av den storleksordningen att deras inköp från apotek, efter avdrag för rabatter, uppgår till minst 700 000 kronor. Kommittén har icke ansett sig kunna föreslå en allmän rätt för sjukhusen att inköpa apoteksvaror och första klas-

sens gifter direkt från industri och droghandel i annat fall än då apotek i sjukhusregi kommer till stånd. För närvarande gällande rätt att direkt inköpa vissa läkemedel efter särskilt tillstånd av medicinalstyrelsen bör dock bibehållas och bör även kunna utvidgas beträffande speciella varor. En förändring i sjukhusapotekens ställning bör icke få medföra, att vederbörande sjukhus öppnar försäljning till andra sjukhus, hemgående patienter, poliklinikbesökare, personal eller direkt till allmänheten. Ett genomförande av kommitténs förslag skulle innebära, att för närvarande 6 stycken sjukhusapotek skulle kunna överföras i sjukhusens regi. Ett lösbrytande av ett sjukhusapotek från dess moderapotek bör om möjligt icke ske annat än vid innehavareskifte. Tillstånd för sjukhusinrättning att inrätta självständigt sjukhusapotek föreslås böra meddelas av Kungl. Maj :t. Industriell tillverkning

Den enskilda läkemedelsindustrien. Ett 40-tal svenska industriföretag tillverkar farmacevtiska specialiteter, d. v. s. fabriksmässigt framställda, konsumentförpackade läkemedel. Fem av de största läkemedelsindustriföretagen — vilka svarar för den helt dominerande delen av produktionen — hade år 1956 en försäljning inom landet på 85 miljonerkronor, uttryckt i grosshandelns inköpspriser. Dessa företags intäkter från utlandet uppgick samtidigt till cirka 50 miljoner kronor. Drygt hälften av apotekens omsättning hänför sig till läkemedel, som tillverkats av svenska industriföretag. Svensk läkemedelsindustri har en mycket stor betydelse för vår läkemedelsförsörjning. Det utvecklingsarbete och den forskning, som bedrives inom industrien samt den fria konkurrensen

257 mellan företagen synes ha stor betydelse för utvecklingen, och kommittén har funnit det angeläget, att förutsättningarna härför bibehålies. En eventuell förändring mot en monopolsituation är enligt kommitténs uppfattning därför icke önskvärd, vare sig i form av ett företag ägt av det allmänna eller en koncentration till ett enskilt monopol. Kommittén föreslår sålunda att den nuvarande ordningen med konkurrerande tillverkare bibehålles. Det är emellertid ytterst viktigt att garantier finns för att den fria konkurrensen blir bestående i framtiden och att den inte elimineras genom konkurrensbegränsningar av olika slag eller genom monopol. Mot en sådan utveckling ligger en viss garanti däri, att den inhemska läkemedelsindustrien har att utan tullskydd konkurrera med den utländska på den svenska marknaden. Härtill kommer en ytterligare konkurrens, om kommitténs förslag om viss omorganisation av den på apotekens s. k. distriktslaboratorier bedrivna tillverkningen genomföres. Även distributionens utformning har därvid betydelse för industriföretagens inbördes konkurrensförhållanden. ACO-verksamheten Tillverkningen vid de till vissa apotek knutna s. k. distriktslaboratorierna u p p gick år 1956 till ett värde av cirka 15 miljoner kronor, motsvarande ungefär 8 procent av apotekens totala inköp. Antalet tillverkade preparat uppgick till närmare 2 000. Tillverkningen kan indelas i två grupper, s. k. ACO-preparat och övriga varor. ACO-preparaten är sådana bruksfärdiga läkemedel, för vilka av apotekarsocieteten inregistrerat varumärke användes. Till antalet utgör ACO-preparaten endast något mer än en fjärdedel av samtliga de på distriktslaboratorierna tillverkade produkterna, men värdemässigt svarar de för den helt 17—804060

övervägande delen. Medicinalstyrelsen har i praxis undantagit ACO-preparaten från att hänföras till farmacevtiska specialiteter, trots att de enligt specialitetskungörelsens ordalydelse (§ 1) borde hänföras dit. Större delen av ACO-tillverkningen faller på läkemedel, som försäljes i så stora kvantiteter att de är lämpade för industriell tillverkning. Det gäller dels s. k. officinella läkemedel, d. v. s. läkemedel som finns beskrivna i farmakopén och annan officiell handbok, och dels preparat, som utgör synonymer — till sammansättning, beredningsform och styrkegrad praktiskt taget identiska preparat — till av svensk eller utländsk läkemedelsindustri tillverkade specialiteter. De officinella läkemedlen utgör till värde och kvantitet den största delen av ACO-tillverkningen. Andelen synonympreparat synes emellertid vara stadd i ökning. Från läkemedelsindustriens sida har hävdats, att konkurrensen mellan distriktslaboratorierna och industrien icke sker på lika villkor. Flertalet av distriktslaboratorierna är nämligen så intimt förbundna med sina moderapotek i fråga om lokaler, personal e t c , att någon helt tillförlitlig, kalkylmässig fördelning av kostnaderna icke är möjlig. Det kan därför icke med full säkerhet visas, att icke vissa av de på ACO-tillverkningen fallande kostnaderna till någon del kommer att belasta den egentliga apoteksrörelsen eller omvänt. Från läkemedelsindustriens sida har detta förhållande åberopats i samband med kritik mot prissättningen på vissa ACOpreparat. Det är enligt kommitténs mening viktigt att konkurrensen mellan ACO-tillverkningen och industrien så långt möjligt kan ske på lika villkor. Eftersom vissa grundläggande förutsättningar härför saknas, kan dock icke helt lika vill-

258 kor skapas. Sålunda måste laboratorierna även framdeles ha skyldighet att tillverka sådana varor som säljes i relativt små och oekonomiska kvantiteter, och vidare kan tillverkningen av beredskapsskäl behöva vara uppdelad på fler platser än vad som från tillverkningsekonomisk synpunkt kan vara mest rationellt. Kommittén föreslår att ACO-tillverkningen skiljes från de enskilda apoteken och överföres till ett särskilt, för ändamålet bildat aktiebolag. I samband därmed synes en ytterligare centralisering av tillverkningen till ett färre antal arbetsställen successivt böra genomföras. Bolaget föreslås helt eller till större delen ägt av apotekskollektivet, genom att majoriteten av aktierna innehas av apotekarsocieteten såsom företrädare för kollektivet. Aktier må med hembudsskyldighet även kunna ägas av apoteksinnehavare. Medel för verksamhetens igångsättande föreslås få disponeras ur apoteksväsendets pensionsfonder. Beträffande ACO-företagets tillverkning föreslår kommittén, att sådana icke officinella preparat, som är jämförliga med farmacevtiska specialiteter, skall registreras på samma villkor som dessa. Övriga ACO-beredningar bör få tillverkas i nuvarande ordning. Koncentrationen av ACO-verksamheten till ett särskilt tillverkningsföretag förutsätter, att de nuvarande distriktslaboratorierna inlöses. Härför beräknas omkring 10 ä 12 miljoner kronor erfordras. Läkemedelsgrosshandeln

För närvarande finns fyra droghandelsföretag, nämligen Apotekarnes Droghandel AB, Göteborg (ADA), Aktiebolaget Distra, Södertälje, Kronans Droghandel AB, Göteborg, och Apotekarvarucentralen Vitrum Apotekareaktiebolag, Stock-

holm (Vitrum). ADA, Kronan och Vitrum kan betraktas såsom sortimentsgrossister med i stor sett samma sortiment av apoteksvaror, medan Distra i huvudsak fungerar såsom försäljningsbolag för Astrakoncernens produkter. ADA har en läkemedelsindustri som dotterbolag, AB Pharmacia, medan Vitrum jämsides med droghandeln driver läkemedelsindustri. Samtliga företag har ett omfattande varusortiment. En klar skillnad föreligger dock mellan å ena sidan sortimentsgrossisterna och å andra sidan Distra. De förra har var för sig mellan 10 000 och 17 000 artiklar, varav cirka 6 000 är apoteksvaror, och Distra för omkring 7 000 artiklar, varav cirka 4 000 apoteksvaror. Den sammanlagda omsättningen hos droghandelsföretagen h a r kommittén för år 1957 beräknat till 222 miljoner kronor, varav 168 miljoner kronor avsåg försäljning till apotek. Droghandeln har en viktig ställning inom läkemedelsdistributionen, icke minst i fråga om förutsättningarna för en effektiv och rationell läkemedelsförsörjning i stort och på längre sikt. Den nuvarande droghandelsdistributionen synes väl fylla berättigade krav på säkerhet, leveransförmåga och informationsgivning. Däremot måste branschens kostnadsförhållanden anses mindre tillfredsställande från det allmännas synpunkt. Det sätt på vilket droghandeln drives har nämligen medfört en kostnadskrävande servicekonkurrens och försäljningspolitik samt en dyrbar administrations- och lagerhållningsapparat. Efter särskilt tillstånd av Kungl. Maj :t uppdrog kommittén åt professorn Ulf af Trolle att för kommitténs räkning utföra en undersökning av de eventuella besparingar, som skulle kunna uppstå, om droghandelsfunktionen utfördes av ett enda företag i stället för av den exi-

259 sterande organisationen. Enligt denna utredning skulle, med utgångspunkt från 1954 års förhållanden och under vissa förutsättningar, en centralisering medföra en årlig, kortsiktig besparing på mellan 2 och 4 miljoner kronor. Utredningsmannen har angivit siffran 3 miljoner som den mest sannolika. Kommittén har emellertid för sin del ansett att besparingen bör kunna ökas till omkring 3,5 miljoner kronor — motsvarande cirka 26 procent av droghandelns sammanlagda kostnader år 1954. Uppräknat till 1957 års kostnadsnivå beräknas detta belopp motsvara cirka 4,3 miljoner kronor. Droghandeln är i betydande grad integrerad med läkemedelsindustrien och en viss selektivitet i distributionen har utvecklat sig. Det förefaller icke osannolikt att denna selektivitet kan komma att öka genom att ytterligare industriföretag övergår till distribution direkt till apoteken. Den nuvarande strukturen på sortimentsdroghandeln ger därför enligt kommitténs uppfattning möjlighet till en utveckling, som kan medföra vissa risker ur konkurrenssynpunkt. Det måste nämligen anses viktigt att de mindre tillverkarna och de utländska läkemedelsfabrikerna icke kommer att få sämre förutsättningar i konkurrensen än vad de större inhemska industriföretagen har. Kommittén har övervägt om icke de negativa förhållandena inom droghandeln kan tänkas rätta till sig utan samhälleliga ingripanden. Det förslag till nytt avgiftssystem som kommittén framlägger syftar bland annat till ökat prismedvetande hos apoteksinnehavarna och härigenom skulle eventuellt en kostnadspressande priskonkurrens kunna uppkomma inom droghandeln. Viljan till priskonkurrens torde emellertid i hög grad vara beroende av ägandeförhållandena inom droghandeln. Integra-

tionen till industri kan i allmänhet inte medföra någon benägenhet till konkurrens med grosshandelsmarginalen på den egna koncernens varor. Konsekvensen härav blir att man icke heller inom en integrerad grosshandel kan förvänta en konkurrens med grosshandelsmarginalen på andra industriers produkter. Med utgångspunkt härifrån har diskuterats två alternativ till förbättring av förhållandena inom droghandeln, nämligen å ena sidan en centralisering av droghandelsverksamheten till ett enda företag och å andra sidan en kollektiv droghandel, helt eller till övervägande delen ägd av apotekarsocieteten och avsedd att bli ett komplement och en konkurrent till de nu existerande företagen. Starka skäl talar för en centraliserad droghandel, antingen organiserad som ett statsmonopol eller ägd av läkemedelsindustrien och apoteken gemensamt. Tillkomsten av en sådan skulle medföra betydande kortsiktiga kostnadsbesparingar, vilka kan bedömas större än med den nuvarande ordningen med ett flertal företag, och även på längre sikt ge förutsättningar för en effektivisering och ett förbilligande av grossistdistributionen. En centraliserad droghandel skulle vidare ge garantier mot det försvårande av konkurrensen inom tillverkningsledet, som en fortgående, ökad selektivitet inom distributionen kan väntas medföra. Mot en centraliserad droghandel talar, att avsaknaden av konkurrens inom grosshandelsledet på längre sikt kan befaras leda till ett minskat tillvaratagande av besparingsmöjligheter och ett sämre tillgodoseende av apotekens behov av fortlöpande information. En av apotekarsocieteten ägd, kollektiv droghandel kan förväntas få direkt intresse av priskonkurrens och effektiviserad distribution. Den skulle vidare bli en motvikt mot tendenserna till en

260 ökad selektivitet i distributionen. På kort sikt kan en kollektiv droghandel inte ge samma direkta besparingar som en centraliserad droghandel. Emellertid torde den mycket snabbt kunna medföra en allmän, kostnadspressande konkurrens företagen emellan och därmed en hög utvecklingstakt i fråga om rationalisering Och effektivisering. Vid övervägande av de båda alternativen för ernående av en förbättrad konkurrenssituation och en ökad effektivitet inom droghandelsdistributionen har kommittén funnit, att de var för sig har fördelar som i stort sett bör kunna medföra samma resultat på längre sikt. Om således effekten av en centraliserad droghandel omgående kan bli en större besparing, medför en kollektiv droghandel å andra sidan vissa fördelar i form av minskat behov av investeringar och mindre omedelbara strukturförändringar. Kommittén föreslår därför att förutsättningar skapas för startande av en kollektiv droghandel vid sidan av de enskilda droghandelsföretag, som nu finnes eller kan komma att inrättas. Initiativ till en dylik droghandel förutsattes kunna tagas av apotekarsocieteten. Särskilt avtal föreslås böra träffas mellan staten och apotekarsocieteten, varigenom societeten tillförsäkras rätt att ur de inom apotekskollektivet befintliga pensionsfonderna för ändamålet låna intill 10 miljoner kronor. Den kollektiva droghandeln bör drivas i aktiebolagsform. Sedan kommittén beslutat avge nyssnämnda förslag om skapande av förutsättningar för en kollektiv droghandel, ägd av apotekarsocieteten, har denna enligt ett den 18 mars 1959 publicerat meddelande förvärvat aktiemajoriteten i Apoteksvarucentralen Vitrum, Apotekareaktiebolaget. Apotekarsocietetens förvärv av företaget sammanfaller med

kommitténs förslag endast under förutsättning att företagets tillverkningsdel frånskilj es.

övriga frågor

Apoteksväsendets pensions förhållanden. Pensioner till apoteksinnehavare och farmacevtisk personal jämte efterlevande efter dessa utgår formellt ur särskilda pensionsfonder inom apotekskollektivet. I realiteten täckes dock såväl dessa pensionskostnader som kostnaderna för den tekniska personalens pensionsförsäkring i SPP som löpande driftskostnader på apoteken. Pensioneringsbestämmelserna fastställes av Kungl. Maj:t. Pensionsfondernas sammanlagda belopp uppgår för närvarande nominellt till inemot 50 miljoner kronor med ett kursvärde av cirka 35 miljoner kronor. Med hänsyn till pensionsförpliktelserna borde fonderna emellertid försäkringstekniskt överstiga 200 miljoner kronor. Då fonderna sålunda är helt otillräckliga och därjämte en väsentlig förenkling i administrationen kan erhållas, föreslår kommittén, att kostnaderna för apoteksväsendets utgående pensioner belastas apoteken som direkta driftskostnader samt att staten lämnar garanti för förpliktelsernas fullgörande. Detta kan lämpligen ske inom ramen av ett avtal mellan staten och apotekarsocieteten, enligt vilket apotekarsocieteten medges rätt att för vissa angivna ändamål få taga fondmedel i anspråk. Officinella läkemedel. Apoteken har en vittgående skyldighet att tillhandahålla läkemedel, varav en ansenlig del — främst de officinella läkemedlen — enligt nuvarande bestämmelser får beredas endast på apotek. I rationaliseringssyfte har en stor del av denna tillverkning sammanförts till de till vissa apotek knutna distriktslaboratorierna, vilka

261 enligt nuvarande bestämmelser formellt utgör del av respektive apotek. Kommittén har föreslagit att nyssnämnda tillverkning skulle ytterligare koncentreras och överföras till ett för ändamålet bildat bolag, benämnt ACO-bolaget. ACO-bolaget bör få den formella rätt, som för närvarande tillkommer distriktslaboratorierna, att tillverka officinella läkemedel — och dessutom vissa andra beredningar — efter de normer som nu gäller härför. ACO-bolaget bör vidare åläggas skyldighet att framställa sådana beredningar, som bedömes kunna bli tillverkade mera rationellt av bolaget än på apotek. Läkemedelsindustriföretagen å sin sida bör få rätt att som farmacevtiska specialiteter inregistrera preparat med sådana kompositioner, som redan innan de beskrivits i någon av de officiella handböckerna förekommit i Sverige i form av specialiteter. Härvid bör gälla de vanliga reglerna för registrering av specialiteter. Det namn kompositionen åsatts i den officiella handboken skall dock användas. Kommunala bidrag. Numera utgår kommunala bidrag till förhyrande av apotekslokaler endast i obetydlig utsträckning. Kommittén anser att dylika bidrag i framtiden ej bör utgå, eftersom apotekens ekonomiska förhållanden avses reglerade genom avgiftssystemet. Den avveckling av nu utgående bidrag, som kan befinnas påkallad, bör ske genom att förhandlingar upptages mellan kommunerna och apoteksinnehavarna eller deras organisationer.

Apotekens finansiering. När apotek överlåtes skall ny innehavare övertaga lager och inventarier. Med apoteksövertagande följer sålunda i regel ett lånebehov för den tillträdande. Det sammanlagda lånebehovet för apoteken torde vara relativt konstant. Apotekarkårens kreditkassa har till ändamål att meddela lån för finansiering av apoteksövertagningar. Av erforderligt kapital kan dock endast ungefär två tredjedelar erhållas hos kassan, varför resterande del måste upplånas i öppna marknaden. Som säkerhet för lånen erfordras ofta borgensförbindelser, vilka i stor utsträckning tecknas av droghandelsföretagen. Kommittén föreslår att dylik borgen i stället tecknas av apotekarsocieteten i dess egenskap av förvaltningsorgan för apotekskollektivet. För att förbättra möjligheterna för apoteksinnehavarna att erhålla lån för apoteksövertagningar och för att detta skall kunna ske till lägsta möjliga räntesats föreslår kommittén vidare, att vissa inom apotekskollektivet befintliga fondmedel skall få disponeras härför. Medlen i de nuvarande pensionsfonderna föreslås sålunda — då fonderna förutsattes icke längre behövas för sitt ursprungliga ändamål •— överförda till en särskild fond med beteckningen apotekskollektivets dispositionsfond, förvaltad av apoteksnämnden. Ur denna dispositionsfond föreslås att medel för finansiering av apoteksövertagningar skall kunna utlånas till Apotekarkårens kreditkassa och även i annan ordning efter apoteksnämndens bestämmande.

Särskilt uttalande av herr Blomstedt

Det nyligen offentliggjorda meddelandet om att apotekarsocieteten förvärvat aktiemajoriteten i Apoteksvarucentralen Vitrum, Apotekareaktiebolaget innebär en viktig förändring av förhållandena inom läkemedelsbranschen. Då den tid som har stått till mitt förfogande, varit otillräcklig för en utredning av den nya situationen och dess framtida konsekvenser får jag i denna fråga hänvisa till Föreningen Sveriges Droghandlares kommande remissvar. Mot i droghandelskapitlet gjorda uttalanden har jag vid sammanträdena med de sakkunniga framfört bestämda

invändningar. När sålunda kommittén i slutsatsen (sid. 230) uttalar: »I det föregående h a r kommittén belyst förhållanden inom droghandeln som ur konkurrens- och effektivitetssynpunkt icke är tillfredsställande från det allmännas synpunkt.» vill jag beträffande denna »belysning» framhålla, att densamma enbart består av åsikter om en framtida utvecklingstrend hos den nuvarande läkemedelsdistributionen. Något utredningsmaterial som styrker dessa åsikter, har icke framlagts.

Särskilt uttalande av herr Ehrenberg

Apotekarsocietetens förvärv av Apoteksvarucentralen Vitrum innebär en radikal förändring av situationen inom läkemedelsbranschen i det att den monopoliserade detaljhandeln integrerat genom branschens samtliga led ned till tillverkningen. Kommitténs ställningstagande till denna förändring anger dock otvetydigt, att den anser en kombination av grosshandel och läkemedelsindustri inom det monopoliserade apoteksväsendet som otänkbar.

Vissa för läkemedelsindustrien betydelsefulla avsnitt i betänkandet påverkas emellertid av det inträdda förhållandet. Då den tid, som stått till förfogande, ej gjort det möjligt att fullständigt penetrera det uppkomna problemkomplexet avstår jag från en tidigare avsikt att närmare diskutera vissa av de av utredningen framförda förslagen. Jag har anledning antaga att den svenska läkemedelsindustrien i ett remissvar får tillfälle taga upp dessa spörsmål.

Särskilt uttalande av herrar Erixon, Folkeson och Wester samt fröken Åkerlund

I ett avsnitt har läkemedelskommittén kommit att frångå sin allmänna målsättning i fråga om läkemedelspriserna och apoteksväsendets ekonomi, nämligen när man — uppenbarligen under trycket av ett antal tidigare gjorda uttalanden i ämnet, som tagit sikte på en annan situation än dagens — föreslår, att de större sjukhusapoteken under vissa förutsättningar skall få skiljas från apoteksväsendet i övrigt och drivas av respektive sjukhusförvaltningar. Förslaget bygger på en ställvis tämligen diffus argumentation, som utgår ifrån att sjukhusen på egna sjukhusapotek i vissa fall skulle kunna lägga även a n d r a arbetsuppgifter än man kan lägga på sjukhusapotek av nuvarande typ. Genom övertagandet av huvudmannaskapet tankes sjukhusen ekonomiskt kunna vinna mera än apoteksväsendet samtidigt skulle förlora. Emellertid har läkemedelskommittén framhållit, att de skäl, som från början motiverade införandet av ett avgiftssystem — och därmed ett apotekskollektiv — efter hand accentuerats och nu torde få anses så starka, att något alternativ knappast gives. Endast tack vare kollektivet med dess utjämnande funktioner har det varit möjligt att förse glesbygderna med apoteksinrättningar och att tillhandahålla befolkningen läkemedel till samma priser i hela lan-

det. Varje försvagning av den enhet, som apoteksväsendet ekonomiskt utgör, är principiellt betänklig, då den minskar möjligheterna att tillgodose sociala och humanitära synpunkter på läkemedelsförsörjningen. En splittring skulle också lätt leda till onödigt höga kostnader, dels därför att apoteksväsendets samkostnader skulle få slås ut på en mindre försäljningssumma, dels därför att åtminstone en viss dubbelorganisation inte skulle kunna undvikas. Om starka skäl talade för en sådan åtgärd, skulle visserligen ur praktisk synpunkt ett omsättningsbortfall, som strikt begränsas till vad kommittén föreslagit, kunna bäras. Kostnadsförskjutningen till följd därav torde nämligen inte bli alltför stor. Såsom nämnts måste man dock se synnerligen allvarligt på detta avsteg från de principer, som ligger bakom inrättandet av apotekskollektivet. De ifrågavarande sjukhusapoteken har icke någon klar särställning, och skulle den anförda motiveringen för ett avskiljande av dem ur kollektivet godtagas, kan samma motivering komma att åberopas i sådan omfattning att det kunde bli ett betydande avbräck för kollektivet med en fördyring av den enskildes läkemedelskostnader som följd. Läkemedelskommitténs argumentation för förslaget är inte övertygande.

265 Det h a r inte visats, att ett sjukhus i och med övertagandet av ett sjukhusapotek skulle kunna göra några besparingar genom förändringar i sin interna organisation, än mindre har man sökt beräkna värdet av dessa. Det torde finnas skäl att bedöma möjligheterna till sådana kostnadsminskningar med försiktighet. Ett sjukhusapotek är främst anpassat för sina specialuppgifter i läkemedelsförsörjningens tjänst och sannolikt mera sällan lämpat för uppgifter som ligger utanför dess egentliga arbetsområde. Rör det sig åter om uppgifter, som har anknytning till sjukhusapotekens normala verksamhetsfält, torde möjligheterna att hänskjuta dessa till sjukhusapoteket inte bero av vem som är huvudman för detta. Det torde också kunna presumeras, att kostnaderna för eventuellt tillkommande arbetsuppgifter inte blir lägre därigenom att huvudmannaskapet ändras. ^ I det normalkontrakt, som för närvarande gäller mellan sjukhusens huvudmän och apotekarsocieteten, har man sökt beräkna priserna vid försäljning från apotek till sjukvårdsinrättning så, att något överskott på de sammantagna sjukhusleveranserna inte skall uppstå för apoteksväsendet. Läkemedelskommittén har också vid sina ekonomiska undersökningar funnit, att dessa leveranser tillsammantagna går ungefär jämnt ihop för närvarande. Ser man däremot till enskilda leveranser, är det naturligt att vissa lämnar överskott och andra underskott, eftersom rabattsystemet måste bygga på genomsnittsförhållanden. Själva läkemedelskostnaderna kan därför bli lägre för enskilda sjukhus som följd av ett ändrat huvudmannaskap för deras sjukhusapotek men torde inte sjunka för sjukhusen totalt sett. Om några av de största sjukhusapoteken, som enligt kommitténs beräkningar

sammanlagt tillför apoteksväsendet ett beräknat överskott av storleksordningen en halv miljon kronor per år, skulle lösgöras därifrån, måste rabatterna på återstående sjukhusleveranser minskas med motsvarande belopp — i vilket fall sjukhusens totala kostnader för läkemedel bleve oförändrade — såvida inte inkomstbortfallet skulle tagas igen på apotekens försäljning till övriga läkemedelskonsumenter. Om så skedde, skulle emellertid allmänheten via läkemedelspriserna tvingas att indirekt lämna bidrag till sjukhusens läkemedelskostnader, vilket synes stötande. Slutligen är det troligt, att fristående sjukhusapotek, vars resurser är små i jämförelse med apotekskollektivets, skulle få svårt att arbeta till lika låga kostnader som de i kollektivet ingående nuvarande sjukhusapoteken. Dessas verksamhet underlättas mycket genom den direkta anknytningen till ett moderapotek och till apoteksväsendets samlade resurser. Sjukhusapotek som brytes ut ur kollektivet kan rimligen ej längre räkna med att erhålla samma tjänster på hittillsvarande villkor. En utredning om de ekonomiska konsekvenserna härav för ett fristående sjukhusapotek hade varit önskvärd. Sammanfattningsvis bedömer vi det som sannolikt, att förslaget om från apoteksväsendet fristående sjukhusapotek icke som läkemedelskommittén hävdat kommer att medföra några samhällsekonomiska vinster utan snarare vissa kostnadsökningar som kan komma att påverka läkemedelspriserna oförmånligt, inte blott för sjukhusväsendet utan också för allmänheten. På grund härav måste vi bestämt taga avstånd från läkemedelskommitténs förslag i denna del och anser, att sjukhusens läkemedelsförsörjning även i fortsättningen bör kvarstå inom apotekskollektivets ram.

Särskilt uttalande av herrar Erixon och Wester samt fröken Åkerlund

I läkemedelskommitténs utredning har ekonomiska aspekter tillmätts avgörande betydelse. Diskussionerna har genomförts med direkt sikte på vad som kan anses ekonomiskt rationellt och befrämjande för ekonomisk konkurrens inom läkemedelsförsörjningens område. Veterligt är det första gången, som ett sådant betraktelsesätt genomgående tilllämpats vid en undersökning av hela detta område. I konsekvens härmed h a r läkemedelskommittén kommit att vid sin undersökning av nu r å d a n d e förhållanden värdera dessa huvudsakligen efter deras förtjänster och fel ur företagsekonomisk synpunkt. Även om bedömningen därvid ibland blivit något ensidig har dock en sådan merkantilt betonad vägning stort värde. De undersökta leden i läkemedelsförsörjningens tjänst baseras nämligen på affärsverksamhet. Beträffande själva apoteksväsendet, där den kommersiella prägeln är mindre dominerande, måste dock i praktiken andra omständigheter också spela in. Många av säkerhetsskäl, kvalitetshänsyn m. m. betingade krav väger så tungt, att de inte kan avvisas under hänvisning till ekonomiska motiv. Därjämte kommer apoteksväsendets viktiga sociala funktioner — ej sällan ledande till önskemål som inte kan samordnas med ett rationellt ekonomiskt betraktelsesätt

— in i bilden som ett mycket viktigt moment. Det sagda visar, att en lösning av problemen inom läkemedelsområdet åtminstone för apoteksväsendet måste sökas i en kompromiss mellan inte helt förenliga intressen. Att träffa den rätta kompromisspunkten mellan olika intresseriktningar, som alla pockar på sin tribut av hänsynstagande, är emellertid mycket vanskligt. Det är troligt att korn^ mitten, om den vid sina kompromissförsök penetrerat nuvarande förhållanden från mera allsidiga utgångspunkter, hos dem skulle funnit vissa förtjänster, som inte kunnat göra sig gällande vid en strikt ekonomisk bedömning. Otvivelaktigt kommer apotekens verksamhet att mera konsekvent inriktas mot så låga driftskostnader som möjligt, om läkemedelskommitténs intentioner fullföljes. I flertalet avseenden ställer vi oss inte avvisande härtill men vill framhålla att en sådan utveckling på längre sikt också kan medföra olägenheter i form av standardsänkning. Vi vill understryka, att strävanden mot lägre kostnader och åtgärder för ekonomisk kontroll inte får drivas så långt, att de äventyrar säkerheten eller försvårar fullgod läkemedelsservice. Några stora kostnadsbesparingar torde inte vara att vänta. Läkemedelskommitténs besparingsalternativ i tabellen i

267 bilaga 5 (kol. 18—21) synes vara alltför optimistiska. Vad gäller varukostnaderna vill vi framhålla, att kommitténs undersökning om apotekens inköpsvanor (sid. 208 ff) utfördes år 1954 och på grund av den senare utvecklingen inte avspeglar det aktuella läget. Frågan om ledningen av apoteksväsendet och avvägningen därvidlag mellan statens och apotekarkårens organ har övervägts av läkemedelskommittén. Det framlagda förslaget i ämnet bygger på en kompetensfördelning. Medicinalstyrelsen, som inför statsmakterna har det yttersta ansvaret för läkemedelsförsörjningen, bibehåller i stort sett sitt nuvarande inflytande. Den statliga tillsynen över apoteksväsendets ekonomiska förhållanden — nu splittrad och tungt arbetande — skulle dock utövas av ett nytt organ, apoteksnämnden. Nämnden skulle avgöra bland annat alla ekonomiska frågor av principiell natur eller större räckvidd. Under tillsyn av dessa båda statliga organ skulle apotekarkårens egen ledning sköta och ansvara för den löpande verksamheten. Förslaget synes innebära en god principlösning. Jämfört med nuvarande förhållanden skulle den fördelen vinnas, att de ekonomiska frågorna samlas hos ett organ som äger speciell kompetens och som också kan handla med erforderlig snabbhet. Förutsättas måste givetvis, att apoteksnämnden — såsom läkemedelskommittén föreslagit — bemyndigas att avgöra även frågor av stor ekonomisk betydelse. Läkemedelskommitténs uttalanden om distributionssystemets framtida utformning har huvudsakligen principiell karaktär. Man föreslår att landsbygdens läkemedelsförsörjning förbättras genom nya distributionsenheter av skiftande typ efter omsättningens väntade storlek och att befintliga enheters status vid behov omregleras. Detta ligger i linje

med det hittills bedrivna utvecklingsarbetet på området, som byggt på ett nära samarbete mellan medicinalstyrelsen och apotekarkåren och som resulterat dels i nya typer av distributionsställen och dels i långtgående anpassning av många apoteksinrättningar efter de speciella förhållandena på respektive orter. Det är tacknämligt, att detta arbete avses kunna fortsätta utan låsning till detaljerade förslag. Kommittén förordar emellertid, i syfte att nedbringa driftskostnaderna,bland annat indragning eller förändring till filialapotek av mindre, självständiga apotek » i åtskilliga fall», dock utan att ha belägg för att detta skulle leda till några större besparingar. Vi menar att en sådan omläggning inte kan göras utan hänsynstagande till befordringssituationen inom apoteksväsendet, vilken utgör bakgrund till apotekarnas kanske mest b r ä n n a n d e aktuella problem, den ständigt stigande åldern för befordran och för transport till slutapotek. Genom andra av läkemedelskommitténs förslag — beträffande distriktslaboratorierna och sjukhusapoteken — skulle flertalet av de nu bästa befordringsobjekten bli betydligt mindre lockande. Skulle dessutom dessas antal sjunka, kan detta beräknas få allvarliga konsekvenser för rekryteringen till apotekaryrket. Läkemedelskommitténs utgångspunkter får särskild betydelse för apotekens avgiftssystem. Kommittén har funnit, att besparingsincitamentet i det nuvarande avgiftssystemet är otillräckligt, särskilt beträffande personalkostnaderna. Orsaken är att utgifterna i apoteksrörelsen påverkar apoteksinnehavarens inkomst i allt för ringa grad. Enligt kommitténs system blir denna inkomst mycket starkare beroende av apoteksrörelsens verkliga ekonomiska resultat. Detta förslag, som är en naturlig följd av

268 kommittéarbetets inriktning, biträder vi i princip. Rättvisligen bör dock här framhållas, att det hittills tillämpade, mera liberala avgiftssystemet just genom vad kommittén sett som dess brister har underlättat tillkomsten av nuvarande goda funktionsduglighet och standard på de svenska apoteken. Läkemedelskommittén har inte avgivit något förslag i fråga om inkomstnivån för apoteksinnehavarna. Utredningens siffermaterial utgör endast en direkt bearbetning av 1956 års verkliga förhållanden efter det föreslagna systemets principer. Detta ger ingen upplysning om inkomsternas storlek några år framåt i tiden, särskilt som de tankes bli beräknade efter ett nytt system. För egen del har vi utgått ifrån, att apotekarnas inkomsteftersläpning till följd av det utdragna arbetet med ett nytt avgiftssystem nu kommer att kompenseras. När efter statsmakternas principiella ställningstagande systemets detaljer och faktorer skall fastställas, är det av största vikt att detta sker på grundval av aktuellt siffermaterial. Om inkomstregleringen fotas på det ekonomiska resultatet i så hög grad som föreslagits, bör inkomsterna inrymma ett risktillägg med hänsyn till de i utredningen berörda, för apoteksinnehavaren föga påverkbara faktorer av skilda slag, som inverkar på resultatet i olika grad på olika apotek. Läkemedelskommittén h a r troligen underskattat betydelsen av de kostnadsvariationer, som beror på att betingelserna för apoteken i själva verket skiftar mycket. Viktigt är att kommitténs förslag om att apqteksinnehavarna utöver fastställd inkomstnivå även skall få andel i framtida rationaliseringsvinster, utformas tillfredsställande. Principen måste vara, att inkomsterna för en apoteksinnehavare skall

stiga i takt med de rationaliseringsresultat han uppnått. Övergången till nytt avgiftssystem kan medföra kraftiga inkomstförändringar på en del apotek. Problemet synes dock ha lösts tämligen tillfredsställande genom förslaget om övergångssystem, som också bör mildra eventuella nackdelar för personalgrupperna till följd av avgiftssystemets skärpning. Ytterligare en punkt i förslaget har vi anledning att understryka, nämligen att systemets faktorer måste bestämmas av apoteksnämnden i förväg och i strikt anslutning till företagsekonomiska prognoser. Detta är nödvändigt vid ett avgiftssystem, som så starkt som det föreslagna anknyter till det ekonomiska resultatet. Man skulle emellertid vinna i stabilitet om systemets faktorer under normala förhållanden fastställdes för längre period än nu, t. ex. tre år i taget. En del av kommitténs i kapitel V redovisade undersökningsresultat torde ha blivit missvisande genom att man inte räknat med någon kostnad för apoteksinnehavarens arbete. Utredningen har själv antytt detta på sid. 91. Härigenom h a r t. ex. apotek, där innehavaren ensam är farmacevtiskt utbildad, icke belastats med någon kostnad för farmacevtiskt arbete. Förhållandet har betydelse även vid jämförelse mellan övriga apotek, eftersom den till apoteksinnehavarens arbete hänförliga kostnaden blir en allt m i n d r e del av den totala lönesumman ju större apoteket är. Dess inverkan på resultatet belyses av t. ex. tabell 23. Ett särskilt tillverknings]'öretag, ACObolaget, föreslås bli skapat genom att de nuvarande distriktslaboratorierna och deras centrala organisation konstrueras som ett bolag med apotekarsocieteten som ägare av åtminstone aktiemajoriteten. Skälet härtill skulle vara, att man

269 vill åstadkomma en konkurrens på lika villkor mellan läkemedelsindustrin och apoteksväsendet i fråga om tillverkningen av beredningar. Läkemedelskommittén har funnit det nödvändigt att skapa garantier för att någon kostnadsövervältring från tillverkningsdelen till distributionsdelen inom apoteksväsendet inte skall kunna förekomma, även om det inte kan göras gällande, att detta är fallet för närvarande. Kommittén är dock medveten om att konkurrens från identiskt lika utgångslägen inte kan åstadkommas. Den nuvarande distriktslaboratorieorganisationen har utvecklats snabbt och fyller väl sin uppgift att förse apo-

teken med läkemedelsberedningar m. m. Yrkesutövarna kan förväntas ställa sig betänksamma till en lösbrytning av dessa laboratorier, helst som de på apotekarkårens egen tillskyndan tillskapats inom apoteksväsendet och där vunnit sin nuvarande styrka och betydelse. Vi h a r emellertid funnit, att även ett i enlighet med kommitténs intentioner organiserat bolag i apotekarsocietetens ägo bör ha goda möjligheter att fylla distriktslaboratoriernas tillverkningsuppgifter. Vi har därför icke anledning att ur saklig synpunkt motsätta oss förslaget om ett tillverkningsbolag. Vi vill dock understryka beredskapssynpunkternas betydelse i sammanhanget.

Särskilt uttalande av herr Sjöblom

Utredningsmännen föreslår rätt för sjukhus att på vissa villkor inrätta egna sjukhusapotek. Härigenom förverkligas en på sjukhushåll länge önskad reform. I anslutning till detta positiva förslag vill jag framföra några synpunkter, som avviker från förslaget, och dessutom redovisa några för sjukhusen väsentliga problem, som icke behandlats. I anslutning till sitt positiva ställningstagande har utredningsmännen med tanke på konsekvenserna för kollektivet förordat vissa restriktioner för ett kommunalt sjukhusapoteks verksamhetsområde. Detta skall å andra sidan fastställas av Kungl. Maj :t efter hörande av medicinalstyrelsen och apoteksnämnden. Generella begränsningar kan direkt försvåra bibehållandet eller en framtida, rationell lösning av läkemedelsförsörjningen till någon mindre, organisatoriskt fristående enhet, som förlägges inom eller i direkt anslutning till sjukhus med eget sjukhusapotek. Stockholms stad kan önska driva Södersjukhusets apotek i egen regi. En därstädes befintlig vätskecentral levererar f. n. infusionslösningar och sterila spolvätskor till andra sjukhus i Stockholm. Denna verksamhet skulle hindras av de föreslagna restriktionerna.

husorganisationen och detta hänger bl. a. intimt samman med sjukhusets byggnadsprogram. Utredningsmännens farhågor för kollektivet synes överdrivna. Det blir för kommunala sjukhusapotek av värde att från droghandel kunna inköpa råvaror (droger och kemikalier) med av myndighet sanktionerad kvalitets- och identitetskontroll. Detta synes kunna ske på så sätt, att droghandel kan begära godkännande av en dispenseringsavdelning, där droger och kemikalier efter undersökning förpackas under ledning av farmacevtisk sakkunskap och under kontroll av myndighet. Apotek, som inköper råvara på dylikt sätt, bör vara befriad från identitetskontroll utöver sedvanlig okulärbesiktning. En dylik ordning synes föreligga i Danmark. En sådan möjlighet blir av stort värde även för kollektivets apotek och är det nödvändiga komplementet till redan nu r å d a n d e praxis inom droghandel, vars standardförpackade råvaror alltjämt vänta på en »förankring» i gällande författningar. Landets apotek skulle på detta sätt befrias från en tidsödande identitetskontroll av råvaror och samhället få ökad garanti för identitetskontrollens effektivitet.

Man har anledning antaga, att inrättandet av kommunala sjukhusapotek sker så småningom. Det är här fråga om att inpassa en för sjukhuset väsentlig serviceenhet i den befintliga sjuk-

Läkemedelsfabrikant äger f. n. rätt att på vissa villkor försälja infusionslösningar direkt till sjukvårdsinrättningar (apoteksvarustadgan § 7). LU II (SOU 1955: 44) föreslog denna rätt ut-

271' vidgad att omfatta »antingen viss eller vissa apoteksvaror eller ock viss grupp av sådana varor». Utredningsmännen hävdar, att dessa direktköp fortfarande bör få äga rum och även bör kunna utvidgas efter prövning av medicinalstyrelsen. Det är ur sjukhusens synpunkt angeläget, att dessa gives rätt att göra dylika inköp icke endast från läkemedelsfabrikant utan även från droghandel. Rätten bör även omfatta utländska preparat. Nuvarande formulering av kontrollföreskrifterna synes h i n d r a direktköp av infusionslösningar, tillverkade utanför Sverige men registrerade härstädes som farmacevtiska specialiteter. En vidare formulering är så mycket mer angelägen, eftersom diagnostiska preparat, f. n. oftast fria handelsvaror, med en ny definition å begreppet »läkemedel» skulle bli apoteksvaror. Ett flertal högfrekventa dylika preparat är importerade, och en alltför snäv formulering berövar sjukhusen deras f. n. föreliggande möjligheter till direktköp av dylika. De numera av myndigheterna accepterade direktköpen av vissa farmacevtiska specialiteter bör även ses i ljuset av den storartade utveckling, som läke-

medelsindustrin har undergått. Parallellt härmed har kontrollen och därmed det reella ansvaret för de farmacevtiska specialiteternas fullgoda beskaffenhet delvis glidit över från apoteken till statens farmacevtiska laboratorium och medicinalstyrelsen såsom prövande och godkännande myndigheter. Apotekens uppgifter blir främst inköp, ev. lagerhållning och okulärbesiktning före expedition av de farmacevtiska specialiteterna. Det är anledning att antaga, att myndigheterna komma att utfärda erforderliga föreskrifter att gälla för sjukhus, som vill utnyttja direktköp, och därmed är säkerhetskravet väl tillgodosett. Sjukhusen som helhet är stora avnämare av läkemedel och därtill uppvisar deras konsumtion en starkt stigande tendens med snabbt ökande läkemedelskostnader. Sjukhusens huvudmän synes som stor- och specialkonsumenter obetingat böra beredas representation i apoteksväsendets föreslagna topporganisation, den s. k. apoteksnämnden. Denna har enligt förslaget att taga ställning till och avgöra vissa ärenden, som intimt berör sjukhusen.

BILAGA 1

Förslag till instruktion för apoteksnämnden

Verksamhet § 1. Apoteksnämnden har till uppgift att under Kungl. Maj:t i ekonomiskt hänseende ha överinseende över apoteksväsendet och tillse att detta bedrives så rationellt, kostnadsbesparande och ändamålsenligt som möjligt utan att kraven på läkemedlens kvalitet och säkerheten inom läkemedelshandeln åsidosattes eller allmänhetens berättigade anspråk på snabb och bekväm tillgång till behövliga läkemedel eftersattes. Nämnden skall följa apoteksväsendets utveckling i ekonomiskt och organisatoriskt avseende samt göra framställningar till Kungl. Maj :t och statliga myndigheter om sådana åtgärder, som nämnden finner ägnade att främja en önskvärd utveckling på detta område.

§ 2. I enlighet med vad i 1 § sägs skall det särskilt åligga apoteksnämnden: 1. att, på sätt som Kungl. Maj:t förordnat, besluta medicinaltaxegrunderna, dels årligen före den 1 oktober för det följande kalenderåret, sedan apotekarsocietetens direktion framlagt beräkningar av apoteksväsendets intäkter och kostnader under närmast följande kalenderår, dels ock därutöver för tid under löpande kalenderår, när så befinnes erforderligt. 2. att följa prisutvecklingen på läkemedelsområdet i in- och utlandet,

3. att, på sätt som Kungl. Maj:t förordnat, bestämma grunderna för fastställande av dels apotekens rörelsevinster, dels ock de avgifter som apoteken skall betala ävensom de bidrag de skall erhålla, 4. att granska apotekarsocietetens direktion åvilande uttaxering av avgifter från apoteken samt direktionens förvaltning av avgiftsmedlen, 5. att förvalta kollektivets fonder, 6. att följa de enskilda apotekens ekonomiska skötsel, 7. att på begäran av medicinalstyrelsen avge yttrande i frågor angående inrättande eller nedläggande av läkemedelsdistributionsställen och eljest då nämnden så finner påkallat inge förslag i dylika frågor, 8. att avgöra frågor angående förvärv av fast egendom i Aktiebolaget ACO, 9. att utse en revisor jämte suppleant att tillsammans med de av apotekarsocieteten valda revisorerna granska societetens förvaltning och räkenskaper, samt 10. att utse en revisor jämte suppleant att tillsammans med de av ACObolaget valda revisorerna granska detta bolags förvaltning och räkenskaper.

§ 3. Till fullgörande av sina uppdrag äger nämnden att genom apotekarsocietetens direktion erhålla alla de uppgifter som nämnden finner erforderliga.

273 § 4.

Nämnden äger att hos apotekarsocietetens direktion påkalla åtgärder i fråga om enskilt apoteks ekonomiska drift.

görandet. Vid lika röstetal äger ordföranden respektive vice ordföranden utslagsröst. § 8.

Organisation § 5. Nämnden skall bestå av åtta ledamöter. Ordförande, vice ordförande och ytterligare två ledamöter förordnas av Kungl. Maj:t, en ledamot utses av Sveriges läkarförbund och de återstående tre ledamöterna av apotekarsocieteten. Ordinarie ledamot utses för högst tre år åt gången; under två på varandra följande år väljes tre ledamöter och under det tredje året två ledamöter. På samma sätt utses suppleanter för ledamöterna i nämnden.

Hos nämnden skall finnas anställd en sekreterare samt den personal i övrigt, som erfordras för fullgörandet av nämndens uppgifter. § 9. Ärendena föredrages inför nämnden, då så befinnes lämpligt, av de av apotekarsocieteten utsedda ledamöterna i nämnden eller av tjänstemän inom apotekskollektivet. § 10. Apotekarsocieteten tillhandahåller lokaler och för rutinarbete erforderlig personal.

§ 6.

Nämnden sammanträder på kallelse av ordföranden så ofta förhållandena det påkallar, i regel minst en gång i månaden.

§ 11. Kungl. Maj:t fastställer ersättning till nämndens ordförande och övriga ledamöter och suppleanter.

§ 7.

§ 12.

Nämnden är beslutför, då förutom ordföranden eller vice ordföranden vid sammanträdet minst fyra andra ledamöter eller suppleanter deltager i av-

Samtliga kostnader för nämnden, inklusive kostnader för i viss fråga anlitad utomstående expertis, bestrides av apotekskollektivet.

18—804060

BILAGA 2

Förslag till avtal mellan staten och apotekarsocieteten angående ianspråktagande av vissa fondmedel för igångsättande och drivande av särskilt tillverkningsföretag för läkemedel inom apoteksväsendet.

11. Staten medgiver att apotekarsocieteten ur apotekskollektivets pensioneringsfonder tager i anspråk medel för stiftande av ett aktiebolag med ändamål att driva tillverkning och försäljning av läkemedel och andra varor sammanhängande med apoteksrörelse. Staten medgiver även bolaget rätt att tillverka och till apotek — direkt eller via grosshandel •— försälja officinella läkemedel och andra beredningar under samma betingelser som för närvarande sker på de apotek, där medicinalstyrelsen enligt kungörelsen med föreskrifter i anledning av införandet av ny upplaga av svenska farmakopén den 18 september 1947 prövat att framställning av beredningar för regelmässig försäljning till andra apotek lämpligen kan äga rum. För sådana preparat som hänföres till farmacevtiska specialiteter gäller dock vad som finnes stadgat i särskild ordning. § 2.

För aktiebolaget ifråga skall gälla en bolagsordning med lydelse enligt bilaga 1 till detta avtal. Bolagsordningen må icke ändras annat än efter Kungl. Maj:ts medgivande.

§3. Apotekarsocieteten förbinder sig att genom sina representanter i bolagssty-

relsen driva bolagets verksamhet på sådant sätt, att denna främjar en rationell, kostnadsbesparande och ändamålsenlig läkemedelsförsörjning. Societeten förbinder sig likaledes att på samma sätt verka för att bolagets rörelse begränsas till tillverkning av läkemedel och andra med apoteksrörelse sammanhängande varor jämte sådan näraliggande verksamhet, som följer av eller har samband med denna tillverkning. § 4. Apotekarsocieteten förbinder sig att använda de vinstmedel, som kan tillfalla apotekarsocieteten såsom utdelning på aktier i bolaget, för apoteksväsendets gemensamma ändamål enligt de för allmänna avgiftsmedel gällande reglerna. För den händelse bolaget upplöses, skall de tillgångar, som därvid kan tillfalla kollektivet, disponeras på sätt som bestämmes av Kungl. Maj:t. § 5. Bolaget skall för sin verksamhet inlösa de till vissa apotek hörande distriktslaboratorierna enligt de regler, som gäller för överlåtelse av apotek. § 6. Staten medger att de ersättningar för inkomstbortfall, som det vid dylik inlösen kan befinnas skäligt att tillerkänna

275 apoteksinnehavare, må utgå av apotekskollektivets allmänna avgiftsmedel. § 7.

Staten medger, att kostnaderna för pensionering av apoteksinnehavare,

apotekens farmacevtiska personal samt efterlevande efter dessa kategorier må bestridas som löpande kostnader i apoteksrörelsen, samt garanterar fullföljden av motsvarande pensionsutfästelser.

BILAGA 3 F ö r s l a g t i l l b o l a g s o r d n i n g för A k t i e b o l a g e t A C O

11. Bolagets firma är »Aktiebolaget ACO». § 2.

Bolaget har till ändamål att driva tillverkning och försäljning av läkemedel och andra varor sammanhängande med apoteksrörelse. § 3. Bolagets styrelse har sitt säte i Stockholm. § 4.

Bolagets aktiekapital skall utgöra lägst fem och högst femton milj. kronor.

användas på sätt som Kungl. Maj:t beslutar. § 6. Aktieägare kan vara endast apotekarsocieteten såsom företrädare för apotekskollektivet samt enskild person som tilldelats personligt privilegium på apotek, dock endast under den tid då tilldelat privilegium utövas. Av aktiekapitalet må högst 49 procent ägas av annan än apotekarsocieteten. Därest enskild aktieägare skulle önska överlåta av honom innehavd aktie, må dylik överlåtelse ske allenast till apotekarsocieteten eller, med dess medgivande, på annan apoteksinnehavare.

§ 5. Aktie skall lyda på ett tusen kronor. Aktiebreven skall ställas till viss man. Med varje aktiebrev skall följa vinstutdelningskuponger för tio år, varje å ett års utdelning, jämte talong. Efter dessa kupongers inlösen utges, mot avlämnande av talongen behörigen kvitterad, nya kuponger till samma antal jämte ny talong och förfares på samma sätt allt framgent. Av vinsten må årligen utdelas högst fem procent på aktiekapitalet. Om bolaget upplöses, skall innehavare av aktie erhålla aktiens nominella belopp jämte vinstutdelning för tidigare år i den mån sådan innestår hos bolaget, ävensom ränta efter fem procent å aktiebeloppet från löpande årets början till dess betalning sker. Övriga behållna tillgångar tillfaller apotekskollektivet att

§ 7. Aktieägare äger rösta för fulla antalet innehavda aktier. § 8. Bolagets styrelse består av fem till åtta ledamöter med lika antal suppleanter. Till ledamot eller suppleant må endast utses den som av Kungl. Maj:t tilldelats personligt privilegium på apotek eller är anställd såsom befattningshavare inom apoteksväsendet. Styrelseledamot utses för en tid av två år, dock att vid första valet halva antalet ledamöter första gången utses allenast för en tid av ett år. Styrelsen är beslutför när minst halva antalet ledamöter är n ä r v a r a n d e . Frågor av större betydelse skall, därest

277 minst två ledamöter så påfordrar, behandlas på två styrelsesammanträden. Styrelsebeslut, som innefattar förvärv av fast egendom, är ej giltigt med mindre detsamma godkänts av apoteksnämnden.

räkenskapsåret, bör för granskning överlämnas till utsedda revisorer. Dessa bör senast den 1 maj avgiva skriftligt utlåtande över granskningen, vari ansvarsfrihet för styrelseledamöter och verkställande direktören bör tillstyrkas eller avstyrkas.

§9. För granskning av styrelsens och verkställande direktörens förvaltning samt av bolagets räkenskaper skall finnas en revision bestående av två p å bolagsstämma utsedda revisorer jämte lika många suppleanter samt en av apoteksnämnden utsedd revisor jämte suppleant. § 10. Bokslut skall efter räkenskapsårets slut vara verkställt senast den 1 april, då räkenskaperna jämte tillhöriga handlingar, ävensom av styrelsen och verkställande direktören avgiven förvaltningsberättelse jämte vinst- och förlusträkning samt balansräkning för senaste

§ 11. Ordinarie bolagsstämma skall hållas i Stockholm en gång om året senast under juni månad. § 12. Kallelse till bolagsstämma skall ske genom annonsering i apotekarkårens facktidskrifter och i två dagligen utkommande tidningar, utgivna i Stockholm samt i Post- och inrikes tidningar. Kallelse till bolagsstämma skall ske senast två veckor före ordinarie och senast en vecka före extra stämma. § 13. Denna bolagsordning får ej ändras utan Kungl. Maj:ts medgivande.

BILAGA 4

Förslag till avtal mellan staten och apotekarsocieteten angående ianspråktagande av vissa fondmedel för igångsättande och drivande av särskilt företag för partihandel med läkemedel m. m. inom apoteksväsendet.

§ 1. Staten medgiver att apotekarsocieteten under nedan angivna förutsättningar ur de inom apotekskollektivet befintliga pensioneringsfonderna må taga i anspråk medel till ett belopp av högst 10 miljoner kronor för drivande av ett aktiebolag med huvudsakligt ändamål att idka droghandel och därmed sammanhängande verksamhet. § 2.

Apotekarsocietetens aktieinnehav i bolaget skall utgöra minst 51 procent av aktiekapitalet. Aktier i bolaget, vilka innehas av apotekarsocieteten, får icke utan Kungl. Maj:ts tillstånd överlåtas på annan. För den händelse bolaget upplöses, utan att aktiemajoriteten dessförinnan efter Kungl. Maj:ts tillstånd överlåtits på annan, skall de tillgångar, som därvid kan tillfalla societeten, dispone-

ras på sätt som bestämmes av Kungl. Maj:t. § 3.

Apotekarsocieteten förbinder sig att genom sina representanter i bolagsstyrelsen driva bolagets verksamhet på sådant sätt, att denna främjar en rationell, kostnadsbesparande och tidsenlig läkemedelsförsörjning. Societeten förbinder sig likaledes att på samma sätt verka för att bolagets rörelse begränsas på sätt som sagts i § 1. § 4.

Staten medger, att kostnaderna för pensionering av apoteksinnehavare, apotekens farmacevtiska personal samt efterlevande efter dessa kategorier må bestridas som löpande kostnader i apoteksrörelsen, samt garanterar fullföljden av motsvarande pensionsutfästelser.

BILAGA 5

Sammanställning av 1956 års resultat för samtliga apotek (utom apotek med distriktslaboratorium) med kommitténs förslag till n y t t avgiftssystem tillämpat på dessa resultat

I följande tabell lämnas dels en redovisning av vissa ekonomiska uppgifter om apoteken för år 1956, dels vissa beräkningar hur det av kommittén föreslagna avgiftssystemet skulle verka, om rörlig ersättning utgår efter en skala från 30 procent för de minsta apoteken ned till 20 procent för de största apoteken. Det bör observeras att vissa av de i tabellen använda beräkningsgrunderna icke överensstämmer med kommitténs förslag, emedan tabellen upprättades på ett så tidigt stadium att kommittén ännu icke tagit ställning till alla detaljer i förslaget. I det följande lämnas vissa förklaringar till tabellen, varvid även särskilt angivits de fall då beräkningsgrunderna avviker från kommitténs slutliga förslag. Kol. 1. Apoteken är ordnade efter omsättningens storlek. Apotek med distriktslaboratorium redovisas emellertid endast sammanslagna i en grupp efter de övriga apoteken, varvid försäljning från distriktslaboratoriedelen till andra apotek har uteslutits. Kol. 2. Anmärkningskolumn specifikation på varje uppslag.

enligt

Kol. 3. Omsättningen anger apotekens redovisade försäljning av varor. Däremot har vinst vid försäljning eller utrangering av inventarier ej medtagits. Detta senare belopp är i relation till försäljningen obetydligt.

Kol. 4. De av apoteken redovisade kostnaderna har korrigerats enligt följande. I fråga om de personalkategorier, för vilka central utbetalning av löner förekommer, d. v. s. legitimerade apotekare, farmacie kandidater och receptarier, tekniska biträden samt laboratoriebiträden, har apoteken för varje anställd påförts en medellön för respektive kategori, varvid tiden i förekommande fall omräknats till att avse del av helårstjänst. I denna medellön har förutom apotekens löneandel medräknats såväl den av kollektivet betalda löneandelen som beräknad pensionskostnad. Vid medellöneberäkningarna har utjämning beträffande personalens fördelning på åldersgrupper och dj rorter skett genom att beräkningarna ifråga grundats på vägda genomsnitt. Sjuklöner, familjetillägg m. m. har fördelats som genomsnittliga pålägg. För pensionskostnader har tillagts för farmacevtisk personal 20 procent och för teknisk personal 8 procent av lönen före pensionskostnad. I de fall farmacevtisk personal, anställd hos apotekarsocieteten för tjänstgöring vid vakanser m. m., tjänstgjort på vissa mindre apotek — exempelvis som vikarie för innehavaren i de fall denne är ensam farmacevt — utan att apoteket betalt någon löneandel för vederbörande har kostnaden ej medräknats, emedan den till övervägande

280 del enligt kommitténs förslag bör belasta kollektivet. De beräknade medellönerna inklusive pensionskostnader utgjorde för år 1956 legitimerade apotekare . . . . 27 156 kr farmacie kandidater (receptarier) 17 546 » tekniska biträden (inkl. elever) 8 865 » laboratoriebiträden (inkl. elever) 12 032 » För övrig personal, d. v. s. främst städerskor och varubud, betalar apote-

ket hela lönen. För dessa kategorier har någon korrigering av de faktiskt utbetalda lönerna ej gjorts. Enligt kommitténs förslag bör — i motsats till vad som här skett -—• tekniska biträden och laboratoriebiträden i de tre lägsta löneklasserna utgöra en särskild medellönegrupp. Hyror, reparationer och underhåll samt avskrivningar är utjämnade apoteken emellan och har belastats dessa enligt nedanstående procentsatser, vilka utgör vägda genomsnitt för samtliga apotek:

hyra 2,63 procent av omsättningen reparation och underhåll 0,52 » » » avskrivning plus förlust och minus vinst vid försäljning eller utrangering av inventarier 4,35 » » inventariernas anskaffningsvärde Enligt kommitténs slutliga förslag bör andra regler tillämpas än de som använts här. Det i deklarationerna som anskaffningsvärde för inventarierna angivna beloppet är icke helt relevant, då det icke avser endast de i bruk varande inventarierna utan är ett från innehavarperiodens början ackumulerat värde, innehållande även anskaffningsvärdet för de inventarier, som senare under innehavarperioden försålts eller utrangerats. Eftersom utrangeringarna i allmänhet är av mindre betydelse, har det angivna anskaffningsvärdet dock ansetts kunna tjäna som godtagbar grund för beräkning av en utjämnad avskrivning. Frakter för varor sålda genom medicinlådor, läkemedelsförråd och kommissionärer samt provisioner för dylik försäljning har ansetts vara extra-ordinära kostnader, varför dessa icke belastats vederbörande apotek. De apotek som haft filialapotek eller varit fasta nattapotek har gottskrivits härför. Beloppen ifråga är uppskattade och ej baserade på kostnadsstudier eller

dylikt. För filialapotek h a r räknats med en ersättning motsvarande halva föreståndarlönen, d. v. s. för legitimerade apotekare 13 578 kronor och för farmacie kandidater 8 773 kronor. För fasta nattapotek har ersättningen beräknats efter den för jourtjänst nattetid erforderliga tid med vägning mellan antalet tjänstgörande av olika kategorier. Den sålunda beräknade summan är 32 475 kronor. Enligt kommitténs förslag bör ytterligare utredningar företas, innan beloppen fastställes för tillämpning i praktiken. Apoteksinnehavarnas medlemsavgifter till apotekarsocieteten avser enligt uppgift i allt väsentligt utgifter för apoteksväsendets gemensamma ändamål och har därför ansetts böra ingå i de avgifter som apoteken betalar till kollektivet. Medlemsavgifterna h a r därför borträknats från kostnaderna, varigenom de överskott ökat ur vilka apotekens avgifter utgår. Kol. 5. Här h a r upptagits den ersättning som innehavarna erhöll enligt redovisningen för år 1956 med då gällan-

281 de avgiftssystem. Däremot ingår ej beviljade driftsbidrag, vilka uppgick till ett sammanlagt belopp av cirka 30 tusen kronor för inalles ett 30-tal av de minsta apoteken. Kol. 6. över- eller underskott efter ersättning till innehavaren utgör driftsresultatet (kol. 4) minskat med ersättning till innehavaren (kol. 5). Kol. 7. Den varukostnad, som apoteken anger i sina deklarationer, motsvar a r inte mer än undantagsvis inköpskostnaden för de under året försålda varorna, beroende på att apoteken i allmänhet inte inventerar sina lager vid varje årsskifte. Eftersom ingen annan uppgift om ifrågavarande inköpsvärde finnes tillgänglig, har den för året redovisade kostnaden för varor använts och i tabellen ställts i relation till omsättningen. Kol. 8. Lönekostnaden består dels av de tidigare angivna medellönerna för *" 'egorierna legitimerade apotekare, farmacie kandidat (receptarie), tekniskt biträde och laboratoriebiträde, multiplicerade med antalet anställda inom respektive kategorier, dels av faktiskt utbetald lön för övriga kategorier, d. v. s. städerskor, sköljerskor, farmacevt-elever, särskild inläggningspersonal, varubud m. m., vartill kommer vissa av apoteken betalda arvoden. Tillsammans utgör detta den totala lönekostnaden, vari sålunda ingår även centralt betald del av lönerna samt pensionskostnader. Summan ifråga h a r i kol. 8 ställts i relation till omsättningen. Såsom tidigare anförts ingår däremot i vissa fall ej lönekostnaden för farmacevtisk personal, anställd hos apotekarsocieteten för tjänstgöring på apotek. Kol. 9—12. Med ledning av de från apoteket utbetalda grundlönsandelarna h a r antalet anställda — omräknade till helårstjänster — beräknats och angivits med två decimaler. Den sista decimalen

får betraktas som osäker på grund av vissa felkällor, t. ex. att den från apoteket utbetalda lönen i vissa fall är något olika för heltids- respektive deltidstjänstgörande. Såsom förut påpekats har farmacevtisk personal, som är anställd hos apotekarsocieteten för tjänstgöring på apotek, i vissa fall ej medtagits. Kol. 13—21 visar vissa beräkningar av hur kommitténs förslag till nytt avgiftssystem skulle verka, om detsamma hade tillämpats under år 1956. Härvid bör dock observeras, att apotekens resultat korrigerats enligt andra regler än vad kommittén slutgiltigt föreslagit. Kol. 13 visar den ersättning som innehavarna skulle ha erhållit år 1956, om driftsresultaten varit oförändrade och den fasta ersättningen utgjort 19 000 kronor, medan den rörliga ersättningen varierat från 30 procent av driftsresultatet för de minsta ned till 20 för de största apoteken. Detta innebär för de mindre apoteken genomsnittligt en höjning i jämförelse med de inkomster som faktiskt utgick år 1956, vilket beror på att kommittén vid förslagets konstruktion tagit hänsyn till att innehavarna av de mindre apoteken borde erhålla högre inkomster än de som utgick år 1956. Enligt kommitténs slutgiltiga förslag för det nya avgiftssystemet bör den rörliga ersättningen efter övergångstidens slut utgå efter en skala som varier a r från 25 till 15 procent men beräknas på ett större överskott. Härigenom blir summan av de rörliga ersättningarna för alla apotek ungefär densamma som om skalan 30—20 procent använts i samband med de mindre överskotten. Kol. 14 visar storleken av belopp som i princip skulle kunna anses som normala för inleverans till kollektivet. De har beräknats som skillnaden mellan genomsnittligt driftsresultat och genomsnittlig innehavarersättning vid respektive omsättningsstorlekar. Beträffande apotek

282 med negativt belopp (numren 1—122), har det i kol. 14 angivna bidraget lagts till driftsresultatet (kol. 4), varefter rörlig ersättning beräknats på det sammanlagda beloppet, om detta är positivt. Kol. 15 visar över- eller underskottet efter innehavarens ersättning och avgift på omsättningen, d. v. s. kol. 4 minus kol. 13 minus kol. 14. Som exempel på beräkningen av in-

nehavarens ersättning (kol. 13) tas här apotek nr 1. Beträffande det använda procenttalet hänvisas till sid. 122. Fast ersättning 19 000 kr Rörlig ersättning 30,0 procent av 5 448 (kol. 4) + 3 241 (kol. 14) 2 607 » Total innehavarersättning

21 607 kr

284 Sammanställning

av 1956 års resultat för samtliga apotek (utom apotek med Resultat m. m. under år 1956

Antal anställda Lönekost(innehavaren ingår ej) Över- el. Redovisad nad i underrat drifts- Ersättresultat ning till skott varu- procent (över- el. innehava- efter er- kost- av omFarma- Tekn. underren enl. sättning nad i sättn. Legiti- cie kan- biträskott före nuv. av- till inne- procent (inne- merade didater den och Summa ersättning giftshavaren av om- hava- apoteoch laboratill innesystem (kol. 4 ./. sätt- rens er- kare recep- toriebisättn. havaren) kol. 5) ning tarier träden ingår ej) Korrige-

Apo- Antek märkning Nr

Omsättning

11 529— 6 081 17 474 — 13 543 18 181 — 1 4 923 20 548 — 12 263 20 777 — 16 237

65,7 65,1 62,9 54,6 58,5

19,6 22,5 24,5 30,7 28,0

29 002 15 096 22 675 4 256 18 847

21 577 7 425 19 163 — 4 067 20 660 2 015 18 335 — 14 079 19 674 — 827

54,1 66,3 55,6 65,6 60,7

19,2 14,3 22,1 23,9 18,3

158 860 159 280 161 108 164 832 167 930

24 951 17 898 24 488 14 382 12 699

20 369 19 990 — 20 610 19 216 — 19 261 —

4 582 2 092 3 878 4 834 6 562

61,1 59,8 62,5 64,6 64,6

13,0 19,5 15,5 20,2 18,4

168 666 170 786 172 187 172 354 174 832

— 2 905 23 711 — 2 836 4 985 20 613

15 603 — 18 508 20 633 3 078 19 288 — 22 124 19 497 — 14 512 20 639 — 26

61,8 61,5 63,9 61,9 63,2

24,3 16,4 28,7 23,0 16,9

21 22 23 24 25

177 871 178 536 179 157 179 878 180 651

12 442 14 245 31 646 3 948 16 629

19 849 — 7 407 20 213 — 5 968 21 339 10 307 20 161 — 16 213 21 323— 4 694

65,5 67,2 59,7 63,7 60,4

19,6 17,5 15,8 27,5 23,4

26 27 28 29 30

181 172 182 285 189 004 192 494 195 263

4 849 24 334 15 712 26 036 24 606

18 913 — 1 4 064 19 493 4 841 19 729 — 4 017 18 395 7 641 20 720 3 886

63,5 65,7 62,2 63,2 62,8

22,5 12,5 21,9 14,2 15,2

31 32 33 34 35

195 990 196 271 198 207 199 765 201 133

29 820 15 881 22 940 12 365 28 314

21 602 20 802 — 20 479 19 909 — 21 156

8 218 4 921 2 461 7 544 7 158

63,5 59,1 64,1 64,7 59,3

14,1 24,3 15,4 19,5 20,4

36 37 38 39 40

32 827 202 964 7 247 203 612 204 148 18 451 204 472 — 10 626 42 174 206 012

21 755 11 072 19 765 — 12 518 21 550 — 3 099 18 890 — 29 516 22 867 19 307

53,5 65,0 57,7 64,1 59,8

22,7 24,7 26,8 32,8 13,1

1.

113 332 131 586 135 036 138 206 147 341

5 448 3 931 3 258 8 285 4 540

6 7 8 9 10

151 632 153 408 154 128 155 598 158 305

11 12 13 14 15 16 17 18 19 20

1 1 2 3 4 5

1.

1.

1. Apoteket har överlåtits under år 1956 2. » » » » sista kvartalet 1955

0,01 0,09 0,01

1,88 3,20 1,75 2,57 3,30

— — — — — — —

1,00

1,87 3,11 0,98 1,84 2,30

1,07 0,01 0,05 0,72 0,08

1,06 2,11 2,87 2,69 2,75

2,13 2,12 2,92 3,41 2,83

0,07

0,08

•—

1,82 2,59 2,40 3,02 2,86

1,89 2,67 2,40 3,07 2,90

0,95 0,95 0,08

3,79 2,60 3,11 2,35 2,91

4,07 2,60 4,06 3,30 2,99

0,01

0,09 0,04 0,08 1,02 0,04

3,30 2,38 2,40 2,41 4,22

3,39 2,46 2,48 3,43 4,27

0,03

0,23

3,40 2,41 4,36 2,75 2,56

3,66 2,41 4,37 2,75 2,56

0,02

2,84 2,75 2,99 3,69 4,03

2,85 3,74 2,99 3,80 4,05

0,71 0,09 1,11 1,20 0,02

3,29 4,70 3,16 3,84 2,99

4,00 4,79 4,27 5,04 3,01

—

0,76 0,73

—

— — —

0,00 0,05 0,04

0,02

0,26

— — — — ,— 0,04

— — — — — — — — —

0,11

— — — — — —

3. Apoteket har filialapotek 4. Apoteket är nattapotek

•

—

• —

0,01 0,00

— 0,01 0,99

— —

285 iistriklslaboratorium)

med kommitténs

förslag till nytt avgiftssystem

tillämpat på dessa resultat

Kommitténs förslag till nytt avgiftssystem tillämpat på 1956 års resultat 1956 års resultat och kostnader aförändrade

Resultatet skulle för- Resultatet antas förbättrat genom att lönerna bättras med följande och varukostnaderna minskas med belopp, om kostnadsÖver- el. besparing ar genomAlt. 1 Al . 2 Beräknad underskott fördes beträffande löner 1 0 % löner 2 0 % avgift på efter innevarukostnader 2 % varukostnader 2 % Innehavaomsättning havarens rens er(negativ ersättning varukostsättning KorrigeInnehaKorrigeInnehaavgift = och preli- löner med nad med rat driftsvarens rat drifts- varens 10% bidrag) minär 2% resultat ersättning resultat ersättning avgift

21 607 21 102 20 889 22 388 21 240

— — — — —

3 241 — 3 075 — 3 037 — 3 009 — 2 926 —

12 918 14 096 14 594 11 094 13 774

2 221 2 961 3 308 4 243 4 126

1 489 1 713 1 699 1 509 1 724

9 158 8 605 8 265 14 037 10 390

22 720 22 504 22 391 24 114 22 995

11 379 11 566 11 573 18 280 14 516

23 386 23 392 23 383 25 387 24 233

28 532 24 372 26 635 21 122 25 480

— — — — —

2 879 2 870 — 2 861 — 2 842 — 2 824 —

3 349 6 406 1 099 14 024 3 809

2 911 2 194 3 406 3 719 2 897

1 641 2 034 1 714 2 041 1 922

33 554 19 324 27 795 10 016 23 661

29 893 25 636 28 166 22 845 26 921

36 465 21518 31 201 13 735 26 563

30 764 26 292 29 185 23 957 27 787

27 274 25 172 27 131 24 108 23 598

— — — — —

2 814 2 814 — 2 796 2 759 — 2 731 —

491 6 967 8 168

2 065 3 106 2 497 3 330 3 090

1 941 1 905 2 014 2 130 2 170

28 957 22 909 28 999 19 842 17 959

28 468 26 665 28 475 25 735 25 166

31 022 26 015 31496 23 172 21049

29 083 27 591 29 219 26 727 26 086

19 000 26 845 19 000 21 281 25 914

— — — — —

2 722 — 2 703 — 2 694 — 2 694 — 2 666 —

19 183 431 19 142 13 602 2 635

4 099 2 801 4 942 3 964 2 955

2 085 2 101 2 201 2 134 2 210

3 279 28 613 4 307 11 083 25 778

20 782 28 301 21 079 23 092 27 448

7 378 31414 9 249 15 047 28 733

22 000 29 133 22 547 24 269 28 326

23 464 23 995 29 145 20 944 24 695

— — — — —

2 638 — 2 629 — 2 629 2 620 — 2 610 —

8 384 7 121 5 130 14 376 5 456

3 486 3 124 2 831 4 947 4 227

2 330 2 400 2 139 2 292 2 182

18 258 19 769 36 616 11 187 23 038

25 185 25 630 30 617 23 087 26 592

21 744 22 893 39 447 16 134 27 265

26 217 26 555 31454 24 551 27 843

21 200 26 946 24 383 27 420 26 990

— 2 610 — — 2 601 — — 2 536 — — 2 508 — 2 480

13 741 11 6 135 1 124

4 076 2 279 4 139 2 733 2 968

2 301 2 395 2 351 2 433 2 453

11 226 29 008 22 202 31 202 30 027

23 082 28 325 26 298 28 944 28 590

15 302 31 287 26 341 33 935 32 995

24 284 28 997 27 519 29 751 29 465

28 494 24 395 26 466 23 351 28 035

— — — — —

2 471 2 471 — 2 453 — 2 434 — 2 418

3 797 6 043 1 073 8 552 2 697

2 763 4 769 3 052 3 895 4 103

2 489 2 320 2 541 2 585 2 385

35 072 22 970 28 533 18 845 34 802

30 038 26 480 28 110 25 256 29 943

37 837 27 739 31 585 22 740 38 905

30 850 27 882 29 007 26 401 31 149

29 317 21 818 25 101 19 000 32 042

— — — — —

2 386 2 370 — 2 370 — 2 370 — 2 338

5 896 12 201 4 280 27 256 12 470

4 607 5 029 5 471 6 707 2 699

2 172 2 647 2 356 2 621 2 464

39 606 14 923 26 278 — 1 298 47 337

31 304 24 067 27 394 19 314 33 581

44 213 19 952 31 749 5 409 50 036

32 654 25 540 28 997 21 279 34 346

4 460

286 Forts. Resultat m. m. under år 1956

Apo- Antek märkning Nr

1 Omsättning

3 Antal anställda Lönekostöver- el. RedoKorrige(innehavaren ingår ej) nad i undervisad rat drifts- Ersättresultat ning till skott varu- procent (över- el. innehava- efter er- kost- av omFarma- Tekn. underren enl. sättning nad i sättn. Legiti- cie kan- biträskott före nuv. av- till inne- procent (inne- merade didater den och Suninici ersättning giftshavaren av om- hava- apoteoch laboratill innesystem (kol. 4 ./. sätt- rens er- kare recep- toriebisättn. havaren) kol. 5) ning tarier träden ingår ej) 4

41 42 43 44 45

207 098 211 003 211 510 212 930 214 258

25 229 15 119 — 6 693 27 826 36 166

21 278 3 951 21 475 — 6 356 19 232 — 25 925 21 636 6 190 20 560 15 606

61,2 61,0 67,3 61,1 64,9

20,1 24,5 28,2 17,9 9,8

46 47 48 49 50

216 662 218 508 218 543 224 742 224 912

9 020 3 569 23 772 5 234 30 701

20 725 — 11 705 20 627 — 17 058 21 373 2 399 19 825 — 14 591 21 933 8 768

62,9 59,1 65,0 70,1 59,9

25,4 32,2 18,1 20,9 18,3

51 52 53 54 55

226 251 226 442 229 342 232 556 232 585

26 206 11 640 1 609 22 189 — 57

21 722 4 484 20 232 — 8 592 19 813 — 18 204 21 737 452 19 924 — 19 981

59,9 65,5 63,6 63,3 62,3

21,4 21,6 27,6 19,7 29,6

56 57 58 59 60

41 754 234 907 237 573 — 10 351 238 008 — 7 610 238 319 20 397 7 324 240 565

22 567 19 187 19 450 — 29 801 19 786 — 27 396 20 021 376 20 248 — 1 2 924

64,3 74,2 65,3 63,8 62,6

9,8 22,4 30,0 19,6 26,0

61 62 63 64 65

6 924 240 620 241 674 11 857 22 504 242 820 245 600 — 7 530 15 744 247 538

20 287 — 13 363 20 708 — 8 851 23 382 — 878 20 538 — 28 068 21 914 — 6 170

64,7 67,1 56,8 65,5 60,1

24,5 17,7 25,9 30,2 26,8

23 257 247 882 252 625 5 375 252 632 — 2 347 253 451 6 042 29 892 253 920

1 501 21 756 19 805 — 1 4 430 20 213 — 22 560 21 469 — 15 427 23 133 6 759

64,0 60,7 67,1 65,4 56,9

20,9 28,6 26,4 25,1 24,6

34 653 254 345 27 310 255 678 22 221 256 623 900 258 925 — 259 950 — 5 155

11 260 23 393 21 773 5 537 21413 808 20 224 — 21 124 20 743 — 25 898

62,0 60,3 58,6 64,1 62,4

19,9 20,6 25,0 30,4 32,4

34 138 6 503 21285 25 148 15 722

22 767 11 371 20 238 — 13 735 21470 — 185 21 560 3 588 22 496 — 6 774

59,6 63,8 65,1 65,0 62,5

21,3 23,4 18,4 18,1 24,7

1.

66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80

3. 3.

261 933 262 847 263 409 264 935 265 501

1. Apoteket har överlåtits under år 1956 2. » » » » sista kvartalet 1955

— — — — — — — — — — —

0,17 0,00 •

—

— —

0,12

— — — —

0,35

—

0,02

— — •

— — — — — •

—

0,70

— 0,02

— —

0,01

—

3. Apoteket har filialapotek 4. Apoteket är nattapotek

0,21 ' 0,87 1,24 0,23 0,08

3,52 3,90 3,33 3,00 1,51

3,73 4,77 4,57 3,23 1,59

1,13 1,86 0,92 0,07

—

3,06 3,29 4,45 3,14 3,95

4,19 5,15 4,45 4,06 4,02

0,76 1,08 1,00 1,16 1,18

3,08 2,69 4,17 2,39 4,54

3,84 3,77 5,34 3,55 5,72

0,08 1,00 1,00 1,00 0,82

1,83 3,61 4,81 2,22 4,39

1,91 4,61 5,93 3,22 5,21

1,09 0,51 1,00 1,05 0,94

3,68 2,93 3,33 5,41 4,68

4,77 3,44 4,68 6,46 5,64

0,74 1,54 1,94 1,00

3,73 4,08 2,68 3,11 4,54

4,47 5,62 4,62 3,11 5,54

1,00 0,67 1,08 0,78 1,77

3,44 3,97 3,84 4,18 4,80

4,44 4,64 4,92 5,66 6,57

1,15 0,79 0,36 1,18 1,03

2,97 4,44 4,12 2,67 4,86

4,14 5,23 4,48 3,86 5,89

—

287 Kommitténs förslag till n y t t a\ giftssystem tillämpat på 1956 års resultat 1956 års resultat och kostnader <oförändrade

Innehavarens ersättning

Beräknad avgift på omsättning (negativ avgift = bidrag)

14 Resultatet skulle för- Resultatet antas förbättrat genom att lönerna bättras med följande och varukostnaderna minskas med belopp, om kostnadsbesparingar genomAlt. 1 Al '. 2 fördes beträffande löner 1 0 % löner 2 0 % varukostnader 2 % varukostnader 2 %

över- el. underskott efter innehavarens ersättning löner med och preli10% minär avgift

varukostnad med 2%

KorrigeInneharat driftsvarens resultat ersättning

KorrigeInneharat driftsvarens resultat ersättning

27 045 24 074 19 000 27 775 30 167

— 2 322 — 2 258 — — 2 242 — — 2 226 — 2 210

506 6 697 23 451 2 277 8 209

4 163 5 170 5 965 3 811 2 100

2 535 2 574 2 847 2 602 2 781

31927 22 863 2 119 34 239 41 047

29 001 26 335 20 273 29 648 31 588

36 090 28 033 8 084 38 050 43 147

30 216 27 845 22 015 30 761 32 199

22 254 20 658 26 537 21 107 28 493

— 2 162 — 2 130 — 2 130 — 2 033 — 2 033

11 072 14 959 635 13 840 4 241

5 503 7 036 3 956 4 697 4 116

2 726 2 583 2 841 3 151 2 694

17 249 13 188 30 569 13 082 37 511

24 649 23 458 28 515 23 383 30 468

22 752 20 224 34 525 17 779 41 627

26 250 25 505 29 667 24 745 31 661

27 185 22 961 20 034 25 963 19 534

— 2 017 — 2017 — 1 969 — 1 905 — 1 905

— — — —

1 038 9 304 16 456 1 869 17 686

4 842 4 891 6 330 4 581 6 885

2 710 2 966 2 917 2 944 2 898

33 758 19 497 10 856 29 714 9 726

29 375 25 239 22 706 28 138 22 614

38 600 24 388 17 186 34 295 16 611

30 779 26 657 24 536 29 462 24 351

31 608 19 000 19 000 25 399 21 621

— 1 873 — 1 825 — 1 825 — 1 825 — 1 777

— — — —

12 019 27 526 24 785 3 177 12 520

2 302 5 322 7 140 4 671 6 255

3 021 3 526 3 108 3 041 3 012

47 077 — 1 503 2 638 28 109 16 591

33 147 19 093 20 285 27 621 24 290

49 379 3 819 9 778 32 780 22 846

33 812 20 625 22 342 28 966 26 091

21497 22 908 25 959 19 000 23 979

— 1 777 — 1 761 — 1 745 — 1 697 — 1 665

— — — — —

12 796 9 290 1 710 24 833 6 570

5 895 4 278 6 289 7 417 6 634

3 114 3 243 2 758 3 217 2 975

15 933 19 378 31 551 3 104 25 353

24 083 25 067 28 556 20 378 26 727

21 828 23 656 37 840 10 521 31 987

25 775 26 295 30 361 22 507 28 624

26 128 20 991 19 000 21 174 27 966

— 1 665 — 1 585 — 1 585 — 1 585 — 1 569

— — — —

1 206 14 031 19 762 13 547 3 495

5 181 7 225 6 669 6 362 6 246

3 173 3 067 3 390 3 315 2 890

31 611 15 667 7 712 15 719 39 028

28 517 23 934 21 659 23 932 30 570

36 792 22 892 14 381 22 081 45 274

29 999 26 000 23 566 25 745 32 350

29 323 27 221 25 743 19 167 19 000

— 1 569 — 1 537 — 1 521 — — 1489 — — 1 473 —

6 899 1 626 2 001 18 578 22 682

5 061 5 267 6 416 7 871 8 422

3 154 3 083 3 008 3 319 3 244

42 868 35 660 31 645 10 290 6 511

31 665 29 601 28 419 22 345 21 267

47 929 40 927 38 061 18 161 14 933

33 107 31 102 30 241 24 581 23 659

29 104 21 244 25 427 26 511 23 839

— 1441 — 1425 — — 1425 — — 1 393 — 1 377 —

6 475 13 316 2 717 30 6 740

5 579 6 151 4 847 4 795 6 558

3 122 3 354 3 430 3 444 3 319

42 839 16 008 29 562 33 387 25 599

31 576 23 934 27 769 28 843 26 634

48 418 22 159 34 409 38 182 32 157

33 160 25 674 29 141 30 200 28 490

— — — —

288 Forts. Resultat m. m. under år 1956

Apo- Antek märkNr ning

Omsättning

LöneAntal anställda kostKorrigeÖver- el. Redo(innehavaren ingår ej) visad nad i underrat drifts- Ersättresultat ning till skott varu- procent (över- el. innehava- efter er- kost- av omFarma- Tekn. underren enl. sättning nad i sättn. Legiti- cie kan- biträskott före nuv. av- till inne- procent (inne- merade didater den och Summa ersättning giftshavaren av om- hava- apoteoch laboratill innesystem (kol. 4 ./. sätt- rens er- kare recep- toriebisätta, havaren) kol. 5) ning tarier träden ingår ej) 7

18 746 — 19 132 19 675 — 14 918 21219 — 3 443 22 185 — 6 622 21 029 — 3 518

65,0 64,0 65,6 62,6 64,2

26,3 23,5 18,3 28,3 22,2

8 367 14 046 11023 16 469 38 759

22 301 — 13 934 20 840 — 6 794 19 735 — 8 712 21 824 — 5 355 23 312 15 447

59,6 63,6 64,8 62,1 58,2

29,4 23,7 23,6 24,7 21,3

42 725 281 330 281 451 48 756 283 279 21 828 284 892 24 179 285 032 — 13 589

24 828 17 897 23 429 25 327 22 886 — 1 058 23 177 1 002 18 645 — 32 234

57,9 59,2 63,6 65,4 64,0

19,0 16,2 22,5 22,1 28,4

285 275 6 020 288 330 34 425 290 463 — 26 580 292 053 7 122 292 232 15 920

22 610 — 16 590 23 092 11 333 19 645 — 46 225 22 383 — 15 261 21 810 — 5 890

56,9 60,0 71,0 62,9 64,2

30,1 20,1 30,6 27,2 22,4

294 264 295 409 296 572 296 737 297 180

14 205 51 061 23 820 10 771 21 763

23 191 — 8 986 28 389 22 672 21 976 1 844 22 770 — 11 999 21 175 588

62,9 47,4 63,1 65,5 64,3

28,6 26,1 21,4 26,1 19,5

298 006 — 9 436 302 139 45 382 308 152 52 879 310 357 4 082 316 818 29 593

19 874 — 29 310 22 873 22 509 24 743 28 136 22 622 — 18 540 24 695 4 898

64,8 61,8 62,0 62,6 61,6

31,1 15,9 14,1 31,0 23,5

317 321 318 419 318 991 319 220 319 458

26 332 33 592 15 736 21 588 25 884

24 797 1 535 23 389 10 203 21 658 — 5 922 23 858 — 2 270 24 327 1 557

57,1 65,7 62,8 63,9 59,3

28,8 16,0 24,6 24,5 26,0

319 787 31222 322 353 — 775 330 900 33 247 331 790 — 13 895 332 659 39 973

24 319 6 903 21 806 — 22 581 23 581 9 666 21 941 — 35 836 24 439 15 534

67,0 69,7 61,9 63,2 65,6

19,1 23,5 20,8 34,4 16,0

81 82 83 84 85

1.

265 839 — 386 267 626 4 757 267 956 17 776 268 061 15 563 269 818 17 511

86 87 88 89 90

270 889 275 665 275 753 276 793 279 369

91 92 93 94 95

3.

3.

96 97 98 99 100

1.

101 102 103 104 105

3. 1. 3.

106 107 108 109 110 111 112 113 114 115

1.3.

116 117 118 119 120

3.

1. 3.

1. Apoteket har överlåtits under år 1956 2. » » » » sista kvartalet 1955

1,00 0,75 1,01 0,75 1,00

4,61 4,88 3,15 3,24 3,91

5,61 5,63 4,16 4,99 4,91

1,89 0,90 0,99 1,71 1,27

4,44 5,22 3,85 3,77 3,15

6,33 6,12 4,84 5,48 4,42

0,99 0,52 1,03 1,10 1,77

3,78 3,67 4,30 4,11 5,12

4,77 4,19 5,33 5,21 6,89

1,77 0,83 0,19 1,10 1,24

4,62 3,89 5,05 5,69 3,91

6,39 4,72 6,24 6,91 5,15

1,51 1,02 0,92 0,53 0,83

5,82 5,07 4,45 4,43 3,01

7,33 6,17 5,37 5,89 3,84

0,82

—

— — —

0,34 1,02 1,82 0,74

6,95 3,22 2,12 5,99 3,45

7,77 3,56 3,14 7,81 4,99

1,00

0,43 0,92 2,00 1,89 1,90

4,69 3,38 4,22 4,58 5,21

6,12 4,30 6,22 6,47 6,11

1,11 1,22 0,83 1,28 0,93

4,23 4,90 4,63 6,28 3,71

5,34 6,18 5,46 7,56 4,64

— •

—

1,00

— — — — — — — •— •

—

— — — —

1,00 0,12

— — 0,08

—

0,93

—

0,80

— — •

—

— — 0,06

—

1,00

—

3. Apoteket har filialapotek 4. Apoteket är nattapotek

289 Kommitténs förslag till nytt a\ giftssystem tillämpat på 1956 årsresultat 195G års resultat och costnader Dförändrade

Innehavarens ersättning

Resultatet skulle för- Resultatet antas förbättrat genom att lönerna och varukostnaderna minskas m e d bättras med följande belopp, om kostnadsbesparingar genomAlt. 1 Alt. 2 fördes beträffande löner 2 0 % löner 1 0 % varukostnader 2 % varukostnader 2 %

Över- el. Beräknad underskott avgift på efter inneomsättning havarens ersättning (negativ löner med och preliavgift = 10% minär bidrag) avgift

varukostnad m e d

2%

KorrigeInneharat driftsvarens resultat ersättning

Korrigerat driftsresultat

Innehavarens ersättning

19 279 20 721 24 392 23 768 24 290

— — — — —

1 377 — 1 345 — 1 345 — 1 345 — 1 313 —

18 288 14 619 5 271 6 860 5 466

6 992 6 289 4 904 7 586 5 990

3 456 3 426 3 516 3 356 3 464

10 062 14 472 26 196 26 505 26 965

22 226 23 460 26 767 26 854 26 946

17 054 20 761 31 100 34 091 32 955

24 198 25 234 28 149 28 993 28 629

21 716 23 289 22 439 23 947 30 180

— — — — —

1 297 — 1 216 — 1 216 — 1 200 — 1 168

12 052 8 027 10 200 6 278 9 747

7 964 6 533 6 508 6 837 5 951

3 229 3 506 3 574 3 438 3 252

19 560 24 085 21 105 26 744 47 962

24 861 26 110 25 272 26 824 32 756

27 524 30 618 27 613 33 581 53 913

27 099 27 945 27 101 28 739 34 423

31 281 32 970 25 398 26 045 19 000

— — — — —

1 136 1 136 1 104 — 1 072 — 1 072 —

12 580 16 922 2 466 794 31 517

5 345 4 560 6 374 6 296 8 095

3 258 3 332 3 603 3 726 3 648

51 328 56 648 31 805 34 201 — 1 846

33 690 35 180 28 182 28 968 19 000

56 673 61 208 38 179 40 497 6 249

35 187 36 456 29 960 30 598 21 043

20 979 28 855 19 000 21 247 23 693

— 1 072 — — 1 024 — 992 — — 960 — — 960 —

13 887 6 594 44 588 13 165 6 813

8 587 5 795 8 888 7 944 6 546

3 246 3 460 4 125 3 674 3 752

17 853 43 680 — 13 567 18 740 26 218

24 280 31 428 19 000 24 477 26 555

26 440 49 475 — 4 679 26 684 32 764

26 676 33 039 19 000 26 685 28 375

23 192 33 397 25 842 22 227 25 249

— — — — —

928 912 880 — 880 — 880 —

8 059 18 576 1 142 10 576 2 606

8 416 7 710 6 347 7 745 5 795

3 702 2 800 3 743 3 887 3 822

26 323 61 571 33 910 22 403 31 380

26 549 36 308 28 637 25 449 28 904

34 739 69 281 40 257 30 148 37 175

28 880 38 443 30 395 27 595 29 503

19 000 31 742 33 774 20 289 27 260

— — — — —

864 — 786 650 604 — 445

27 572 14 426 19 755 15 603 2 778

9 268 4 804 4 345 9 621 7 445

3 862 3 734 3 821 3 886 3 903

3 694 53 920 61 045 17 589 40 941

20 258 34 099 36 028 24 003 30 381

12 962 58 724 65 390 27 210 48 386

22 816 35 425 37 227 26 649 32 429

26 364 28 354 23 421 25 025 26 202

— — — — —

445 422 400 — 400 — 400

413 5 660 7 285 3 037 82

9 139 5 095 7 847 7 821 8 306

3 624 4 184 4 007 4 080 3 789

39 095 42 871 27 590 33 489 37 979

29 874 30 906 26 669 28 286 29 516

48 234 47 966 35 437 41 310 46 285

32 387 32 307 28 819 30 429 31 792

27 658 19 000 28 111 19 000 29 935

— — — — —

377 331 — 126 104 — 81

3 941 19 444 5 262 32 791 10 119

6 108 7 575 6 883 11 414 5 323

4 285 4 494 4 097 4 194 4 364

41 615 11 294 44 227 1 713 49 660

30 506 22 174 31 108 19 496 32 579

47 723 18 869 51 110 13 127 54 983

32 179 24 242 32 987 22 612 34 032

19—804060

290 Forts. Resultat m. m. under år 1956

Apo- Antek märkNr ning

1 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 147 148 149 150 151 152 153 154 155 156 157 158 159 160

Omsättning

LöneAntal anställda Korrigeöver- el. Redokost(innehavaren ingår ej) rat drifts- Ersättundervisad nad i resultat ning till skott varu- procent (över- el. innehava- efter er- kost- av omFarma- Tekn. underren enl. sättning nad i sätta. Legiti- cie kan- biträskott före nuv. av- till inne- procent (inne- merade didater den och ersättning giftshavaren av om- hava- apoteoch labora- Summa till innesystem (kol. 4 ./. sätt- rens er- kare recep- toriebisättn. havaren) kol. 5) ning tarier träden ingår ej)

1.3.

334 387 — 1 749 335 513 5 309 338 727 — 17 474 340 486 17 914 341 054 20 146 346 069 349 766 350 860 351 293 355 879

3.

3.

3. 3.

3. 2. 1. 3. 1.

1. 3.

1.3. 1.3. 2. 3.

20 357 — 22 106 22 196 — 16 887 9 356 — 26 830 21 902 — 3 988 23 591 — 3 445

65,1 68,2 71,6 66,8 63,3

26,4 23,9 27,3 20,8 22,7

45 737 17 146 51 661 45 059 65 606

24 489 21 248 24 507 — 7 361 24 958 26 703 25 320 19 739 26 324 39 282

62,5 62,1 63,2 61,4 55,3

17,7 27,4 15,5 19,3 19,0

363 483 363 859 368 003 374 683 379 244

56 170 46 479 31 317 19 681 13 439

25 830 30 340 26 702 19 777 25 373 5 944 24 211 — 4 530 24 288 — 10 849

63,5 56,9 60,0 62,3 56,8

15,4 26,6 26,1 26,7 32,4

379 277 383 137 386 888 387 147 392 042

18 219 25 728 49 295 42 849 60 672

23 691 — 5 472 23 518 2 210 24 295 25 000 27 612 15 237 26 772 33 900

62,6 62,1 63,2 58,7 63,1

23,3 23,9 18,0 24,5 14,5

394 790 21 508 397 666 21 851 401 291 16 179 401 576 46 976 405 643 — 6 544

21 819 — 311 25 582 — 3 731 22 902 — 6 723 26 836 20 140 21 737 — 28 281

70,4 62,0 66,0 60,3 70,8

16,5 27,4 21,7 20,1 25,7

408 474 408 859 416 410 417 752 417 805

26 827 36 767 29 044 37 587 3 802

23 873 2 954 25 471 11 296 23 017 6 027 24 222 13 365 23 031 — 19 229

63,6 53,0 65,7 63,6 63,6

22,7 30,4 20,1 19,6 27,6

418 057 — 2 212 419 606 25 035 419 983 33 710 420 618 40 103 420 724 34 488

20 949 — 23 161 26 260 — 1 225 27 456 6 254 26 675 13 428 25 449 9 039

73,2 55,8 59,9 57,8 59,4

21,7 30,5 27,4 26,0 25,6

420 862 — 25 821 422 751 8 712 424 545 43 202 424 978 — 24 350 427 586 50 018

20 146 — 45 967 26 825 — 18 113 26 810 16 392 21 345 — 45 695 25 792 24 226

65,7 57,4 62,2 68,9 62,5

30,7 35,5 22,0 29,5 19,3

1. Apoteket har överlåtits under år 1956 2. » » » » sista kvartalet 1955

—

1,00

.— — , 0,41

— — — . 0,95

— —

1,00

-— —

0,33

— . -— — —

1,00

-— — —

1,00

. — — —

0,17 1,00

—

0,96

—

3. Apoteket har filialapotek 4. Apoteket är nattapotek

0,93 1,54 0,46 1,08 1,63

7,13 5,18 5,00 4,54 4,07

8,oe 6,72 6,46 5,62 5,70

1,09 1,09 1,15 1,12 1,02

4,16 6,61 2,59 4,34 4,62

5,25 8,11 3,74 5,46 5,64

0,97 0,69 1,90 2,03 1,45

3,21 5,79 5,27 5,66 6,19

4,18 7,43 7,17 7,69 8,64

2,16 1,93 1,57 1,73 1,18

4,10 4,75 3,88 5,05 3,94

6,26 6,68 5,45 7,11 5,12

0,86 2,16 1,49 1,94 0,94

4,40 6,59 4,80 4,30 6,12

5,26 8,75 6,29 6,24 8,06

1,75 2,52 1,37 1,15 1,09

4,87 6,77 5,44 5,13 6,11

6,62 9,29 6,81 6,28 8,20

2,05 2,69 2,15 2,00 1,80

5,11 6,84 7,38 6,83 6,06

7,16 9,53 9,53 8,83 8,03

2,85 2,59 1,98 1,92 1,95

6,96 6,96 4,97 5,68 4,97

9,81 10,55 6,95 8,56 6,92

291 Kommitténs förslag till nytt avgiftssystem tillämpat på 1956 års resultat 1956 års resultat och kostnader oförändrade

Innehavarens ersättning

Beräknad avgift på omsättning (negativ avgift = bidrag)

14 Resultatel skulle för- Resultatet antas förbättrat genom a t t lönerna bättras med följande och varukostnaderna minskas med belopp, om kostnadsbesparing är genomAl . 1. AU . 2. fördes beträffande löner 1 0 % löner 2 0 % varukostnader 2 % varukostnader 2 %

Över- el. underskott efter innehavarens ersättning löner med och preli10% minär avgift

varukostnad med 2%

KorrigeInneharat driftsvarens resultat ersättning

KorrigeInneharat driftsvarens resultat ersättning

— — — — —

20 691 15 126 36 530 6 037 4 415

8 828 8 019 9 247 7 082 7 742

4 354 4 576 4 851 4 549 4 318

11 433 17 904 — 3 376 29 545 32 206

22 126 23 873 19 000 27 036 27 728

20 261 25 923 5 871 36 627 39 948

24 527 26 055 20 597 28 963 29 826

31 395 23 647 33 000 31 166 36 714

215 306 — 329 329 443

14 127 6 807 18 332 13 564 28 449

6 125 9 584 5 438 6 780 6 762

4 326 4 344 4 435 4 314 3 936

56 188 31074 61534 56 153 76 304

34 227 27 421 35 676 34 161 39 602

62 313 40 658 66 972 62 933 83 066

35 886 30 018 37 149 35 992 41 428

34 166 31 549 27 424 24 294 22 615

602 625 716 875 — 966 —

21402 14 305 3 177 5 488 10 142

5 598 9 679 9 605 10 004 12 288

4 616 4 141 4 416 4 669 4 308

66 384 60 299 45 338 34 354 30 035

36 924 35 281 31 196 28 241 27 079

71 982 69 978 54 943 44 358 42 323

38 435 37 894 33 780 30 932 30 385

23 901 25 895 32 211 30 484 35 260

966 — 1 057 — 1 148 1 148 1 262

6 648 1 224 15 936 11 217 24 150

8 837 9 157 6 964 9 485 5 685

4 749 4 759 4 890 4 545 4 948

31 805 39 644 61 149 56 879 71 305

27 556 29 625 35 388 34 244 38 110

40 642 48 801 68 113 66 364 76 990

29 933 32 079 37 254 36 786 39 633

24 743 24 834 23 320 31 543 19 000

1 330 — 1 398 — 1 474 — 1503 1 621 —

4 565 4 381 8 615 13 930 27 165

6 514 10 896 8 708 8 072 10 425

5 559 4 931 5 297 4 843 5 744

33 581 37 678 30 184 59 891 9 625

27 966 29 060 27 059 34 991 21 560

40 095 48 574 38 892 67 963 20 050

29 705 31 969 29 384 37 146 24 333

26 136 28 780 26 726 28 961 20 008

1 680 — 1 710 1 916 1 975 1 975 —

989 6 277 402 6 651 18 181

9 272 12 429 8 370 8 188 11 531

5 196 4 334 5 472 5 314 5 314

41295 53 530 42 886 51 089 20 647

29 984 33 239 30 408 32 539 24 471

50 567 65 959 51 256 59 277 32 178

32 451 36 545 32 634 34 708 27 527

19 000 25 634 27 899 29 587 28 105

1 975 — 2 034 — 2 034 2 064 2 064

23 187 2 633 3 777 8 452 4 319

9 072 12 798 11 508 10 936 10 771

6 120 4 683 5 031 4 862 4 998

12 980 42 516 50 249 55 901 50 257

22 440 30 267 32 266 33 758 32 268

22 052 55 314 61 757 66 837 61 028

24 844 33 658 35 304 36 645 35 111

19 000 21 291 30 362 19 000 32 155

2 064 — 2 123 — 2 182 2 182 — 2 271

46 885 14 702 10 658 45 532 15 592

12 920 15 008 9 340 12 537 8 252

5 530 4 853 5 281 5 856 5 345

— 7 371 28 573 57 823 — 5 957 63 615

19 000 26 515 34 207 19 000 35 731

5 549 43 581 67 163 6 580 71 867

20 465 30 462 36 664 20 731 37 901

19 000 20 448 19 000 23 873 24 460

— —

58 13 56 78 101

292 Forts. Resultat m. m. under år 1956

Apo- Antek märkning Nr

Omsättning

1 161 162 163 164 165

3.

166 167 168 169 170

3. 3.

171 172 173 174 175

3.

176 177 178 179 180

3.

181 182 183 184 185

1.

186 187 188 189 190 191 192 193 194 195 196 197 198 199 200

1. 3.

3.

3. 3.

1. 3. 1. 3.

3. 3.

Antal anställda LönekostÖver- el. Redo(innehavaren ingår ej) Korrigevisad nad i underrat drifts- Ersättresultat ning till skott varu- procent (över- el. innehava- efter er- lv ost- av omFarma- Tekn. underren enl. sättning nad i sättn. Legiti- cie kan- biträskott före nuv. av- till inne- procent (inne- merade didater den och Summa. ersättning giftshavaren av om- hava- apoteoch laborasystem (kol. 4 ./. sätt- rens er- kare recep- toriebitill innesättn. havaren) kol. 5) ning tarier träden ingår ej) 10

2,13 1,23 1,80 2,00 1,91

7,07 7,28 5,21 6,40 5,24

9,20 9,51 7,01 8,40 7,15

1,97 1,79 2,39 0,91 2,10

5,14 7,57 5,21 4,17 6,05

7,11 9,61 7,60 5,10 8,15

1,22 1,11 2,16 1,14 1,84

7,90 5,32 5,34 4,30 6,56

10,12 7,60 7,50 5,44 8,40

1,62 2,07 2,17 1,82 2,02

4,40 5,75 6,85 6,78 5,88

7,02 7,82 9,02 9,60 8,88

1,77 1,17 2,28 2,46 1,95

6,57 6,06 5,57 6,15 6,06

9,34 7,23 8,85 8,61 8,09

2,54 1,66 2,16 1,13 2,41

5,47 5,84 6,72 6,57 4,72

8,01 8,43 8,88 8,70 7,63

—

1,00 1,45 1,77 1,99 1,95

7,13 5,08 7,78 7,60 8,44

9,13 7,07 9,74 10,59 10,39

1,00 1,00 1,00 1,31 0,01

2,54 1,53 1,86 2,20 3,06

7,62 6,76 7,50 7,47 7,34

11,16 9,29 10,36 10,98 10,41

22 940 — 21 164 23 872 — 10 810 22 309 20 599 26 255 7 889 27 562 23 664

65,6 61,7 62,3 61,6 60,5

27,4 28,9 20,3 24,4 21,5

33 621 24 338 37 075 59 500 21 121

7 411 26 210 24 584 — 246 25 563 11 512 26 521 32 979 23 415 — 2 294

66,8 63,1 61,1 65,9 65,0

19,8 26,8 24,3 13,2 22,9

448 145 448 151 453 789 455 332 455 394

16 743 51 546 46 540 64 216 26 236

25 241 — 8 498 29 119 22 427 27 329 19 211 26 599 37 617 24 787 1449

60,3 55,6 62,3 60,6 64,1

29,9 25,7 22,3 15,6 22,9

1,00 1,17

456 139 457 363 461 209 461 761 463 577

6 454 59 707 46 646 528 2 378

22 147 — 15 693 27 844 31 863 28 458 18 188 24 652 — 24 124 24 803 — 22 425

63,6 58,0 60,6 67,1 62,7

27,1 22,9 24,1 27,8 29,5

1,00

465 816 42 953 50 224 466 103 466 212 — 26 300 45 943 469 638 477 687 45 671

28 532 14 421 27 301 22 923 19 931 — 46 231 25 826 20 117 26 488 19 183

55,2 64,4 71,0 58,1 60,8

27,8 18,7 29,3 23,9 22,6

1,00

57 888 478 726 480 264 — 3 485 43 871 487 478 34 042 487 595 54 850 487 808

29 826 28 062 20 521 — 24 006 26 413 17 458 29 594 4 448 29 439 25 411

59,5 67,1 61,3 62,1 59,8

20,9 24,4 23,3 23,8 21,7

12 403 33 643 16 041 12 190 9 333

24 439 — 12 036 25 518 8 125 24 111 — 8 070 26 107 — 13 917 22 544 — 13 211

65,4 65,4 63,8 62,0 65,3

26,1 21,3 24,7 29,3 24,9

1,00 0,54 0,19 1,00

502 111 — 1 103 26 726 503 580 21 059 509 362 509 545 — 3 457 4 738 511 906

24 304 — 25 407 27 062 — 336 27 260 — 6 201 26 136 — 29 593 25 741 — 21 003

60,6 64,9 62,3 62,9 67,9

32,3 26,3 27,0 31,3 25,3

433 962 435 430 436 787 437 473 439 552

1 776 13 062 42 908 34 144 51 226

440 360 441 071 446 053 446 379 446 535

488 960 496 574 497 040 497 543 497 553

1. Apoteket har överlåtits under år 1956 2. » » » » sista kvartalet 1955

1,00

— — — — 0,25

—

0,02

— — — — — .—

1,00 0,98

—

1,00

—

0,08

— 0,93 •

—

1,00 0,50

3. Apoteket har filialapotek 4. Apoteket är nattapotek

293 Kommitténs förslag till nytt a\ giftssystem tillämpat på 1956 års resultat 1956 års resultat och kostnader oförändrade

Innehavarens ersättning

Beräknad avgift på omsättning (negativ avgift = bidrag)

Över- el. underskott

efter innehavarens ersättning och preliminär avgift

Resultatet skulle för- Resultatet antas förbättrat genom att lönerna bättras m e d följande och varukostnaderna minskas m e d belopp, o m kostnadsbesparing ar genomAlt . 1. Alt . 2. fördes beträffande löner 10 % löner 2 0 % varukostnader 2 % varukostnader 2 % löner m e d

10 %

varukostnad m e d

2%

Korrigerat driftsresultat

Innehavarens ersättning

Korrigerat driftsresultat

Innehavarens ersättning

19 465 22 422 30 242 27 946 32 370

2 448 — 2 477 — 2 536 2 536 2 625

20 137 11 837 10 130 3 662 16 231

11 891 12 584 8 868 10 674 9 450

5 694 5 373 5 442 5 390 5 319

19 361 31019 57 218 50 208 65 995

24 073 27 127 33 991 32 154 36 225

31 252 43 603 66 086 60 882 75 445

27 188 30 424 36 315 34 951 38 691

27 775 25 352 28 677 34 470 24 491

2 625 2 654 — 2 802 2 802 2 831 —

3 221 3 668 5 596 22 228 6 201

8 719 11 821 10 839 5 892 10 226

5 883 5 566 5 451 5 883 5 805

48 223 41 725 53 365 71 275 37 152

31 586 29 890 32 928 37 532 28 660

56 942 53 546 64 204 77 167 47 378

33 862 32 976 35 757 39 063 31 318

23 353 32 402 31 054 35 632 25 795

2 861 — 2 861 3 038 3 068 3 068 —

9 471 16 283 12 448 25 516 2 627

13 400 11 517 10 119 7 103 10 429

5 405 4 983 5 700 5 519 5 838

35 548 68 046 62 359 76 838 42 503

28 242 36 692 35 151 38 901 30 008

48 948 79 563 72 478 83 941 52 932

31 726 39 686 37 772 40 741 32 709

20 672 34 404 31 035 19 136 19 614

3 097 — 3 127 3 245 3 274 — 3 333 —

17 315 22 176 12 366 21 882 20 569

12 361 10 474 11 115 12 837 13 676

5 802 5 305 5 590 6 197 5 813

24 617 75 486 63 351 19 562 21 867

25 376 38 475 35 345 24 047 24 642

36 978 85 960 74 466 32 399 35 543

28 577 41 178 38 212 27 359 28 170

30 039 31 908 19 000 30 807 30 692

3 392 3 392 3 392 — 3 510 3 747

9 522 14 924 48 692 11 626 11 232

12 950 8 716 13 660 11 224 10 796

5 143 6 003 6 620 5 457 5 809

61 046 64 943 — 6 020 62 624 62 276

34 689 35 690 19 000 35 094 34 943

73 996 73 659 7 640 73 848 73 072

38 017 37 930 20 963 37 979 37 706

33 819 19 000 30 231 27 681 32 987

3 776 3 806 — 4 012 4 042 4 042

20 293 26 291 9 628 2 319 17 821

10 005 11 718 11 358 11 605 10 585

5 697 6 445 5 976 6 056 5 834

73 590 14 678 61205 51 703 71269

37 839 22 758 34 668 32 184 37 174

83 595 26 396 72 563 63 308 81854

40 400 25 757 37 576 35 144 39 872

22 163 27 579 23 074 22 096 21 371

4 071 4 307 4 307 4 337 4 337

— — —

13 831 1 757 11 340 14 243 16 375

12 762 10 577 12 277 14 578 12 389

6 396 6 495 6 342 6 170 6 498

31 561 50 715 34 660 32 938 28 220

27 048 31 932 27 804 27 366 26 168

44 323 61 292 46 937 47 516 40 609

30 302 34 629 30 922 31 069 29 315

19 000 25 762 24 328 19 000 20 199

4 469 4 541 4 722 4 759 4 831

— — — — —

24 572 3 577 7 991 27 216 20 292

16 218 13 244 13 753 15 949 12 951

6 086 6 536 6 347 6 410 6 952

21 201 46 506 41 159 18 902 24 641

24 385 30 766 29 413 23 782 25 234

37 419 59 750 54 912 34 851 37 592

28 504 34 117 32 893 27 817 28 511

—

294 Forts. Resultat m m. under år 1956 Antal anställda Lönekost(innehavaren ingår ej) Över- el. Redovisad nad i underrat drifts- Ersättresultat ning till skott varu- procent (över- el. innehava- efter er- kost- av omFarma- Tekn. underren enl. sättning nad i sättn. Legiti- cie kan- biträskott före nuv. av- till inne- procent (inne- merade didater den och Summa ersättning giftshavaren av om- hava- apoteoch laboratill innesystem (kol. 4 ./. sättrens er- kare recep- toriebisättn. havaren) kol. 5) ning tarier träden ingår ej) Korrige-

ApoAntek märkNr ning

Omsättning

1 201 202 203 204 205 20£ 207 208 209 210

3.

3.

211 212 213 214 215 216 217 218 219 220 221 222 223 224 225 226 227 228 229 230

3. 3.

3. 3. 2.

231 232 233 234 235 236 237 238 239 240

3. 3. 1.

513 698 14 820 513 702 — 5 396 12 190 513 952 515 050 20 268 515 717 45 904

25 317 — 10 497 24 514 — 29 910 26 911 — 14 721 25 148 — 4 880 27 573 18 331

62,9 68,3 59,2 65,1 58,7

24,9 28,3 30,4 24,5 24,5

72 155 33 712 5 356 44 695 84 011

28 651 43 504 28 108 5 604 24 687 — 19 331 29 045 15 650 29 514 54 497

63,5 61,7 63,0 58,6 64,0

17,2 25,4 27,0 27,5 14,3

522 957 524 930 525 206 525 837 528 511

0,98 1,00

2,21 2,12 2,07 2,49 1,31

8,35 8,07 8,23 6,73 6,06

10,56 11,17 11,30 9,22 8,37

0,91 1,95 1,62 1,85 1,00

4,61 6,55 7,11 7,93 5,19

6,03 9,50 9,73 10,78 6,19

1,95 2,58 1,75 2,74 1,69

3,79 7,24 6,54 6,23 5,53

5,74 9,82 9,35 8,97 7,22

1,44 2,16 1,00 2,08 2,08

7,43 9,18 6,77 6,39 7,57

9,86 12,34 8,77 8,47 9,65

2,63 1,00 1,82 1,68 3,53

6,55 9,69 8,48 4,85 11,68

10,18 12 72 11,88 7,45 15,21

2,02 2,48 1,86 2,57 1,80

6,29 7,89 6,56 7,96 7,22

9,31 11,37 10,41 10,53 9,96

•

—

1,00 0,51 1,00 1,00 1,00

— — —

532 545 533 667 534 518 534 791 534 819

48 248 33 638 66 982 15 194 57 652

21 797 26 451 26 050 7 588 31 538 35 444 24 115 — 8 921 27 391 30 261

67,7 61,6 56,7 65,8 64,0

16,1 25,3 25,8 22,8 18,5

541 440 551 786 553 614 553 924 554 793

52 405 13 801 21 787 51 984 68 259

22 275 30 130 25 282 — 11481 23 515 — 1 728 28 015 23 969 30 115 38 144

63,0 63,1 65,2 63,8 61,6

23,4 29,4 23,0 20,6 20,8

0,99 1,00 1,00

27 721 573 947 574 814 11 742 577 674 5 731 25 898 579 087 580 180 — 4 771

848 28 569 — 27 321 — 15 579 27 966 — 22 235 26 069 — 171 28 688 — 33 459

63,6 60,4 62,1 68,1 61,3

25,8 31,3 30,2 30,9 33,6

1,00 2,03 1,58 0,92

44 760 — 5 396 61 174 23 705 18 705

15 146 29 614 25 428 — 30 824 28 861 32 313 25 606 — 1 901 26 695 — 7 990

63,5 64,3 56,3 66,3 64,5

22,8 27,9 27,9 22,8 25,8

1,00 1,00 1,99

25 783 588 106 45 437 591 037 592 578 — 5 596 38 941 592 821 3 269 596 944

322 25 461 17 914 27 523 25 805 — 31401 29 250 9 691 26 202 — 22 933

65,8 67,4 65,2 63,1 65,4

23,3 18,0 28,3 23,8 27,7

1,00 1,00 1,00 0,95

1,85 1,51 2,72 2,35 3,31

8,07 3,42 8,14 6,61 7,04

9,92 5,93 11,86 9,96 11,30

599 213 — 7 881 599 674 — 8 475 34 338 609 410 614 455 51455 55 711 617 071

27 101 — 34 982 24 452 — 32 927 30 280 4 058 29 380 22 075 29 514 26 197

68,5 63,8 63,4 63,8 65,4

29,8 30,9 26,9 21,7 18,7

2,00 1,00 0,18 0,08 1,01

1,94 2,58 3,83 2,93 1,73

8,06 8,54 7,74 7,57 4,38

12,00 12,12 11,75 10,58 7,12

581 919 582 566 582 902 586 327 586 614

1. Apoteket har överlåtits under år 1956 2. » » » » sista kvartalet 1955

1,06

— —

— —

—

—

0,94

—

3. Apoteket har filialapotek 4. Apoteket är nattapotek

295 Kommitténs förslag till nytt av giftssystem tillämpat på 1956 års resultat 1956 års resultat och kostnader «iförändrade

Resultatet skulle för- Resultatet antas förbättrat genom att lönerna bättras m e d följande och varukostnaderna minskas med belopp, o m kostnadsÖver- el. besparingär genomAtt . 1. Alt . 2. Beräknad underskott fördes beträffande löner 1 0 % löner 2 0 % avgift på efter innevarukostnader 2 % varukostnader 2 % Innehava- omsättning havarens rens er(negativ ersättning varukostsättning KorrigeInnehaKorrigeInnehaavgift = och preli- löner m e d nad m e d rat driftsvarens rat driftsvarens 10% bidrag) 2 % minär resultat ersättning resultat ersättning avgift

22 735 19 000 22 072 24 108 30 522

4 904 — 4 904 — 4 904 — 4 940 — 4 976

12 819 29 300 14 786 8 780 10 406

12 791 14 538 15 624 12 619 12 635

6 462 7 017 6 085 6 706 6 055

34 073 16 159 33 899 39 593 64 594

27 586 23 072 27 543 28 977 35 213

46 864 30 697 49 523 52 212 77 229

30 810 26 736 31 480 32 157 38 384

37 111 27 462 20 344 30 174 40 003

5 230 5 303 5 303 — 5 339 5 448

29 814

8 995 13 333 14 181 14 461 7 558

6 642 6 478 6 618 6 163 6 765

87 792 53 523 26 155 65 319 98 334

41 036 32 434 25 565 35 330 43 584

96 787 66 856 40 336 79 780 105 892

43 294 35 781 29 124 38 945 45 473

31 062 27 410 35 679 22 783 33 355

5 566 5 629 5 665 5 665 — . 5 665

11 620 25 638 13 254 18 632

8 574 13 502 13 791 12 193 9 894

7 211 6 575 6 061 7 038 6 846

64 033 53 715 86 834 34 425 74 392

35 008 32 429 40 622 27 572 37 524

72 607 67 217 100 625 46 618 84 286

37 152 35 804 44 056 30 608 39 987

32 049 22 423 24 403 31 892 35 928

5 883 6 282 — 6 355 — 6 355 6 391

14 473 14 904 8 971 13 737 25 940

12 670 16 223 12 733 11 411 11 540

6 822 6 964 7 219 7 068 6 835

71 897 36 988 41 739 70 463 86 634

36 902 28 173 29 351 36 475 40 485

84 567 53 211 54 472 81 874 98 174

40 057 32 196 32 509 39 305 43 347

25 847 21 900 20 416 25 397 19 000

7 080 — 7 116 — 7 225 — 7 261 — 7 298 —

5 206 17 274 21 910 6 760 31 069

14 808 17 992 17 446 12 103 19 494

7 301 6 944 7 175 7 887 7 113

49 830 36 678 30 352 45 888 21836

31 308 28 059 26 497 30 334 24 372

64 638 54 670 47 798 57 991 41330

34 966 32 503 30 806 33 324 29 167

30 011 19 000 34 049 24 808 23 583

7 370 7 406 — 7 406 7 515 — 7 551 —

7 379 31 802 19 719 8 618 12 429

13 268 16 254 16 263 13 368 15 135

7 390 7 492 6 563 7 775 7 567

65 418 18 350 84 000 44 848 41407

35 093 23 514 39 664 29 988 29 145

78 686 34 604 100 263 58 216 56 542

38 357 17 513 43 665 33 263 32 853

25 317 30 132 19 000 28 502 19 798

7 588 — 7 697 7 769 — 7 769 7 914 —

7 122 7 608 32 365 2 670 24 443

13 703 10 639 16 770 14 109 16 535

7 739 7 967 7 727 7 481 7 808

47 225 64 043 18 901 60 531 27 612

30 570 34 691 23 612 33 770 25 737

60 928 74 682 35 671 74 640 44 147

33 927 37 297 27 704 37 212 29 772

19 000 19 000 27 344 31 504 32 538

7 987 — 8 023 — 8 410 — 8 625 8 754

34 868 35 498 1 416 11 326 14 419

17 857 18 530 16 393 13 334 11 539

8 209 7 652 7 727 7 840 8 071

18 185 17 707 58 458 72 629 75 321

23 437 23 303 33 205 36 649 37 303

36 042 36 237 74 851 85 963 86 860

27 794 27 806 37 189 39 889 40 107

947 20 291 9 182 38 560

296 Forts. Resultat m . m. under år 1956

Apo- Antek märkNr ning

1 Omsättning

LöneAntal anställda KorrigeÖver- el. Redo- kost(innehavaren ingår ej) rat drifts- Ersättundervisad nad i resultat ning till skott varu- procent (över- el. innehava- efter er- kost- av omFarma- Tekn. underren enl. sättning nad i sätta. Legiti- cie kan- biträskott före nuv. av- till inne- procent (inne- merade didater den och Summa ersättning giftshavaren av om- hava- apoteoch laboratill innesystem (kol. 4 ./. sätt- rens er- kare recep- toriebisättn. havaren) kol. 5) ning tarier träden ingår ej)

1.

620 346 — 3 632 623 705 — 634 629 027 43 384 636 087 70 539 640 816 34 716

246 247 248 249 250 251 252 253 254 255

25 967 — 29 599 25 374 — 26 008 32 798 10 586 32 871 37 668 29 880 4 836

66,2 68,2 57,4 56,6 62,5

27,3 25,1 28,8 26,3 26,1

1,00 1,00 2,00 0,17 1,97

2,72 2,18 1,90 2,99 1,85

8,31 7,82 8,74 10,23 7,20

12,03 11,00 12,64 13,39 11,02

640 828 9 097 646 506 11 983 659 702 28 580 660 186 28 706 660 214 — 16 556

26 691 — 17 594 27 326 — 15 343 29 995 — 1415 29 758 — 1052 26 889 — 43 445

66,6 64,9 61,4 62,3 65,0

25,4 26,5 28,2 26,8 31,3

1,88 0,77 1,00 1,50 1,86

0,85 3,06 2,63 1,78 2,52

7,30 8,01 9,12 9,12 9,40

10,03 11,84 12,75 12,40 13,78

3.

665 877 — 230 676 415 17 187 682 088 7 404 686 994 23 002 696 187 73 421

24 341 — 24 571 27 303 — 10116 29 137 — 21 733 28 992 — 5 990 33 727 39 694

63,1 64,7 67,1 61,4 61,2

30,5 26,2 26,6 28,7 22,6

1,08 0,98 1,00 1,00 1,56

2,68 2,95 2,67 2,94 2,22

11,30 7,32 9,84 10,47 7,05

15,06 11,25 13,51 14,41 10,83

3 822 30 477 30 345 33 757 27 978 — 50 525 27 449 — 15 730 27 565 — 54 048

63,8 65,8 65,6 65,8 64,3

25,5 19,3 31,4 26,6 32,5

0,99

3.

696 215 34 299 696 394 64 102 699 561 — 22 547 700 563 11 719 703 373 — 26 483

1,95 2,00 1,53

2,47 2,46 2,76 2,02 2,66

9,43 7,16 11,33 8,54 11,98

12,89 9,62 16,04 12,56 16,17

703 389 86 348 707 805 66 316 711457 — 542 717 746 — 66 202 718 805 70 913

34 914 51434 32 253 34 063 27 574 — 28 116 20 743 — 86 945 35 666 35 247

58,7 63,1 65,0 76,2 59,8

24,1 21,6 28,1 27,0 24,3

1,00 0,99 1,35 1,61 1,00

2,87 1,93 2,57 2,58 2,44

9,29 7,57 9,88 8,37 10,25

13,16 10,49 13,80 12,56 13,69

722 250 — 62 982 722 592 536 728 148 73 719 730 090 — 57 318 731 461 36 588

25 154 — 88 136 27 946 — 27 410 32 293 41426 24 590 — 81 908 30 248 6 340

68,9 64,4 58,6 67,9 65,3

32,5 29,2 24,9 36,9 24,2

1,65 1,86 0,83 1,83 1,00

2,79 2,86 2,62 6,53 2,23

12,33 9,17 9,65 9,44 10,01

16,77 13,89 13,10 17,80 13,24

271 272 273 274 275

744 775 745 567 757 805 772 510 776 558

37 440 4 627 69 775 65 558 60 152

32 140 5 300 27 357 — 22 730 31413 38 362 32 261 33 297 33 802 26 350

60,6 68,7 63,7 60,7 59,5

27,8 24,2 20,4 24,9 27,4

2,00 0,90 0,99 2,06 1,03

2,69 2,69 2,41 2,50 3,09

7,69 8,31 7,56 6,71 11,74

12,38 11,90 10,96 11,27 15,86

276 277 278 279 280

784 698 786 367 787 714 795 265 797 144

88 467 97 868 81 127 46 421 41 546

34 548 27 933 35 218 33 157 32 443

61,4 68,2 59,3 62,9 63,5

21,1 24,8 25,4 27,3 25,4

1,00 1,00 1,00 1,95 1,00

3,40 2,80 3,98 2,98 2,60

6,60 10,24 9,64 10,33 11,78

11,00 14,04 14,62 15,26 15,38

241 242 243 244 245

256 257 258 259 260 261 262 263 264 265 266 267 268 269 270

1. 1.3. 4.

3. 3.

53 919 69 935 45 909 13 264 9 103

1. Apoteket har överlåtits under år 1956 2. » )> » » sista kvartalet 1955

—

3. Apoteket har filialapotek 4. Apoteket är nattapotek

297 Kommitténs förslag till nytt avgiftssystem tillämpat på 1956 års resultat 1956 års resultat och kostnader oförändrade över- el. underskott

Beräknad avgift på Innehavaomsättning rens ersätt(negativ ning avgift = bidrag)

efter innehavarens ersättning och preliminär avgift

Resultatet skulle för- Resultatet antas förbättrat genom att lönerna bättras m e d följande och varukostnaderna minskas m e d belopp, o m kostnadsbesparingar genomAlt. 1 Alt. 2 fördes beträffande löner 1 0 % löner 2 0 % varukostnader 2 % varukostnader 2 % löner m e d

10%

varukostnad m e d

2%

KorrigeInnehaKorrigeInneharat driftsvarens rat driftsvarens resultat ersättning resultat ersättning

19 000 19 000 29 499 36 070 27 367

8 883 — 9 055 — 9 270 9 571 9 786 —

31 515 28 689 4 615 24 898 2 437

16 935 15 655 18 116 16 729 16 725

8 213 8 507 7 221 7 201 8 010

21 516 23 528 68 721 94 469 59 451

24 207 24 694 35 630 41 861 33 328

38 451 39 183 86 837 111 198 76 176

28 305 28 482 40 015 45 910 37 358

21 192 21 888 25 888 25 889 19 000

9 786 10 044 10 604 10 604 10 604

— — — — —

21 881 19 949 7 912 7 787 46 160

16 277 17 132 18 604 17 693 20 665

8 536 8 392

8 101 8 226 8 583

33 910 37 507 55 285 54 625 12 692

27 172 28 039 32 324 32 110 22 046

50 187 54 639 73 889 72 318 33 357

31 095 32 168 36 807 36 356 27 006

19 000 20 770 24 497 36 548

10 862 11 292 11 550 11 765 12 152

— — — —

30 092 17 230 24 916 13 260 24 721

20 309 17 722 18 144 19 717 15 734

8 403 8 753 9 154 8 436 8 521

28 482 43 662 34 702 51 155 97 676

25 836 29 479 27 294 31 226 42 345

48 791 61 384 52 846 70 872 113 410

30 710 33 732 31 630 35 938 46 105

27 197 34 256 19 000 21 789 19 000

12 152 12 152 12 324 12 374 12 473

— — — —

5 050 17 694 53 871 22 444 57 956

17 753 13 440 21 966 18 635 22 860

8 884 4 582 9 178 9 219 9 045

60 936 82 124 8 597 39 573 5 422

33 564 38 546 21 046 28 418 20 290

78 689 95 564 30 563 58 208 28 282

37 807 41 744 26 274 32 854 25 731

39 464 34 717 19 000 19 000 35 735

12 473 12 722 12 871 — 13 220 — 13 269

34 411 18 877 32 413 98 422 21 909

16 952 15 289 19 992 19 379 17 467

8 258 8 932 9 249 10 938 8 597

111 558 90 537 28 699 — 35 885 96 977

45 439 40 457 25 802 19 000 41 887

128 510 105 826 48 691 — 16 506 114 444

49 457 44 081 30 540 19 000 46 009

19 000 19 126 36 398 19 000 27 598

13 419 13 468 13 717 13 816 13 867

— —

95 401 32 058 23 604 90 134 4 877

23 473 21 100 18 131 26 940 17 701

9 953 9 307 8 534 9 915 9 553

— 29 556 30 943 100 384 — 20 463 63 842

19 000 26 303 42 691 19 000 34 003

— 6 083 52 043 118 515 6 477 81 543

19 000 31 282 46 970 20 522 38 163

27 798 20 087 35 327 34 341 33 076

14 563 — 14 613 — 15 210 15 956 16 156

4 921 30 073 19 238 15 261 10 920

20 705 18 043 15 459 19 235 21 278

9 027 10 244 9 654 9 378 9 241

67 172 32 914 94 888 94 171 90 671

34 785 26 735 41 204 41 036 40 217

87 877 50 957 110 347 113 406 111 949

39 651 30 975 44 821 45 537 45 196

39 701 41 803 37 903 29 816 28 680

16 554 16 603 16 703 17 051 — 17 151 —

32 212 39 462 26 521 446 4 285|

16 557 19 502 20 008 21 711 20 274

9 636 10 726 9 342 10 004 10 124

114 660 128 096 110 477 78 136 71 944

45 830 48 846 44 741 37 206 35 763

131 217 147 598 130 485 99 847 92 218

49 705 52 390 49 403 42 264 40 487

?V° 5

— —

298 Resultat m. m. under år 1956

Apo- Antek märkNr ning

1 281 282 283 284 285 286 287 288 289 290 291 292 293 294 295 296 297 298 299 300 301 302 303 304 305 306 307 308 309 310

3.

3. 3.

1.3.

1.3. 1. 1.3. 3.

3.

3.

311 312 313 314 315 316 317 318 319 320

Omsättning

Antal anställda LöneÖver- el. Redo- kost(innehavaren ingår ej) Korrigevisad nad i underrat drifts- Ersättresultat ning till skott varu- procent (över- el. innehava- efter er- kost- av omFarma- Tekn. underren enl. sättning nad i sättn. Legiti- cie kan- biträskott före nuv. av- till inne- procent (inne- merade didater den och Summa ersättning giftshavaren av om- hava- apoteoch laboratill innesystem (kol. 4 ./. sätt- rens er- kare recep- toriebisättn. havaren) kol. 5) tarier träden ning ingår ej)

1. 3.

77 867 802 554 803 314 — 29 891 806 900 48 657 807 744 1 974 807 864 95 536

43 268 34 599 21 799— 51 690 31 356 17 301 31 207 — 29 233 35 519 60 017

62,8 67,5 68,1 65,0 60,4

22,3 27,1 20,4 28,4 21,0

0,92 1,00 1,49 1,94 0,96

2,89 3,08 1,88 3,11 2,57

8,78 10,93 7,73 11,07 8,59

12,59 15,01 11,10 16,12 12,12

821 350 833 542 835 735 836 941 837 523

62 873 65 659 59 383 44 236 38 134

32 866 34 586 32 142 32 386 35 032

30 007 31 073 27 241 11 850 3 102

64,4 62,4 59,0 62,8 63,7

22,4 25,2 23,6 25,6 27,2

0,82 2,00 2,00 1,84 0,95

2,90 2,35 1,61 1,58 4,00

8,37 9,76 10,25 12,14 11,95

12,09 14,11 13,86 15,56 16,90

838 833 839 814 845 474 846 304 852 251

22 753 21 757 79 650 41 098 7 777

30 973 — 8 220 31 026 — 9 269 34 854 44 796 35 229 5 869 30 605 — 22 828

62,8 65,1 59,8 63,0 61,3

28,0 27,1 23,9 27,3 31,4

2,23 2,00 1,37 2,09 2,00

3,00 1,97 3,35 2,92 3,47

9,24 12,74 8,22 10,44 13,37

14,47 16,71 12,94 15,45 18,84

867 547 880 231 881 365 886 123 899 051

56 254 47 078 54 161 32 384 69 122

34 741 31 763 37 617 31 649 36 346

21 513 15 315 16 544 735 32 776

64,4 68,4 60,7 65,0 59,7

23,7 21,0 25,4 24,2 25,8

2,00 0,98 0,83 1,83 1,32

2,61 2,87 4,57 2,86 2,63

9,04 8,44 10,31 9,08 13,03

13,65 12,29 15,71 13,77 16,98

914 269 914 329 915 188 921 915 923 426

39 894 79 972 69 478 29 883 15 045

31 347 8 547 41 543 38 429 38 271 31 207 32 624 — 2 741 25 228 — 10 183

64,0 57,8 58,1 67,9 68,3

25,0 27,3 29,3 23,2 21,2

1,00 1,93 2,00 2,00 1,49

3,16 4,71 3,47 2,49 3,17

12,34 9,33 13,80 10,36 8,42

16,5C 15,97 19,27 14,85 13,0§

923 784 929 005 935 175 940 580 941 801

26 814 28 790 45 895 134 905 87 569

33 401 — 6 587 36 288 — 7 498 33 078 12 817 39 816 95 089 38 085 49 484

63,4 60,4 63,8 54,2 62,5

2S,2 25,3 24,8 25,2 23,5

2,64 0,59 2,00 2,18 2,00

1,96 4,00 1,89 2,70 3,00

11,87 13,78 12,86 10,68 9,67

16,47 18,37 16,75 15,5€ 14,67

944 126 — 33 552 948 981 63 090 955 105 81 207 960 427 — 83 839 961 679 45 673

24 855 — 58 407 37 399 25 691 34 426 46 781 24 269 —108 108 33 974 11 699

70,8 63,5 66,2 70,8 59,4

25,0 25,3 19,7 28,9 28,0

1,94 1,52 0,50 2,69 3,00

2,84 4,32 3,18 2,02 1,82

12,04 10,56 10,10 15,31 14,49

16,8S 16.4C 13,75 20,02 19,31

964 603 97 887 968 874 89 157 75 408 969 723 56 993 981 680 990 674 — 24 833

34 427 63 460 45 608 43 549 39 990 35 418 35 485 21 508 30 463 — 55 296

64,7 56,4 56,8 61,7 65,1

18,3 27,3 30,0 26,2 30,1

1,00 1,97 1,91 1,00 2,70

2,78 4,40 3,61 4,65 2,32

9,51 11,02 16,00 11,29 15,95

13,2£ 17,3£ 21,52 16 94 20,97

1. Apoteket har överlåtits under år 1956 2. » » o » sista kvartalet 1955

3. Apoteket har filialapotek 4. Apoteket är nattapotek

299 Kommitténs förslag till nytt a\ giftssystem tillämpat på 1956 års resultat 1956 års resultat och kostnader oförändrade

Resultatet skulle för- Resultatet antas förbättrat genom att lönerna bättras med följande och varukostnaderna minskas med belopp, om kostnadsÖver- el. besparingär genomAl . 1 Al . 2 Beräknad underskott fördes beträffande löner 10 % löner 2 0 % avgift på efter innevarukostnader 2 % varukostnader 2 % Innehavaomsättning havarens rens ersätt- (negativ ersättning varukostKorrigeKorrigeInnehaInnehaning och preli- löner med nad med avgift = rat driftsvarens rat driftsvarens 10% O 0/ minär bidrag) resultat ersättning resultat ersättning ^ /o avgift

37 065 19 000 30 288 19 458 41 069

17 470 17 470 — 17 696 17 752 — 17 752

23 332 66 361 35 236 36 715

17 897 21 770 16 461 22 940 16 965

10 080 10 845 10 990 10 501 9 759

105 844 2 724 76 108 35 415 122 260

43 556 19 632 36 657 27 216 47 242

123 741 24 494 92 569 58 355 139 225

47 708 24 683 40 476 32 538 51 161

33 524 34 167 32 717 29 174 27 771

18 487 19 221 19 334 19 391 — 19 447 —

10 862 12 271 7 332 4 329 9 084

18 398 21 005 19 723 21 426 22 781

10 579 10 486 9 862 10 512 10 670

91 850 97 150 88 968 76 174 71 585

40 217 41 442 39 552 36 520 35 465

110 248 118 155 108 691 97 600 94 366

44 467 46 294 44 108 41 448 40 704

24 233 24 004 37 240 28 411 20 781

19 504 — 19 560 — 19 843 19 899 — 20 239 —

20 984 21 807 22 567 7 212 33 243

23 487 22 759 20 207 23 104 26 761

10 536 10 934 10 112 10 663 10 449

56 776 55 450 109 969 74 865 44 987

32 058 31 754 44 183 36 144 29 302

80 263 78 209 130 176 97 969 71 748

37 460 36 988 48 810 41435 35 430

31 826 29 734 31 349 26 384 34 691

21 143 21 821 — 21 877 22 160 — 22 894

3 285 4 477 16 160 11 537

20 561 18 485 22 387 21 444 23 196

11 174 12 042 10 700 11 520 10 735

87 989 77 605 87 248 65 348 103 053

39 061 36 694 38 893 33 899 42 393

108 550 96 090 109 635 86 792 126 249

43 749 40 909 43 997 38 789 47 659

28 056 37 154 34 772 25 754 22 400

23 837 — 23 837 23 900 24 343 — 24 406 —

11 999 18 981 10 806 20 214 31 761

22 857 24 961 26 815 21 388 19 577

11 703 10 570 10 634 12 520 12 614

74 454 115 503 106 927 63 791 47 236

35 901 45 219 43 272 33 417 29 675

97 311 140 464 133 742 85 179 66 813

41 090 50 885 49 359 38 250 34 100

25 060 25 507 29 326 49 354 38 703

24 469 — 24 786 — 25 165 — 25 545 25 608

22 715 21 503 8 596 60 006 23 258

26 051 23 504 23 192 23 703 22 132

11 714 11 222 11 933 10 196 11 773

64 579 63 516 81 020 168 804 121 474

33 595 33 355 37 230 56 981 46 332

90 630 87 020 104 212 192 507 143 606

39 482 38 667 42 448 62 314 51 311

19 000 33 132 37 190 19 000 29 231

25 734 — 26 051 26 430 26 747 — 26 873 —

78 286 3 907 17 587 129 586 10 431

23 603 24 009 18 816 27 756 26 927

13 369 12 052 12 646 13 600 11 425

3 420 99 151 112 669 — 42 483 84 025

19 770 41 210 44 238 19 000 37 822

27 023 123 160 131 485 — 14 727 110 952

25 080 46 588 48 453 19 000 43 853

40 829 38 882 35 816 31 709 19 000

27 063 27 316 27 379 28 138 — 28 708 —

29 995 22 959 12 213 2 854 72 541

17 652 26 450 29 092 25 720 29 819

12 482 10 929 11 016 12 114 12 899

128 021 126 536 115 516 94 827 17 885

47 549 47 218 44 760 40 146 22 970

145 673 152 986 144 608 120 547 47 704

51 485 53 116 51 248 45 882 29 590

300 Forts. Resultat m . m. under år 1956

Apo- Antek märkning Nr

Omsättning

321 322 323 324 325

3.

3 Antal anställda Löne(innehavaren ingår ej) Över- el. Redo- kostKorrigevisad nad i underrat drifts- Ersättresultat ning till skott varu- procent (över- el. innehava- efter er- kost- av omFarma- Tekn. underren enl. sättning nad i sätta. Legiti- cie kan- biträskott före nuv. av- till inne- procent (inne- merade didater den och Summs ersättning giftshavaren av om- hava- apoteoch laboratill inne- system (kol. 4 ./. sätt- rens er- kare recep- toriebisättn. havaren) kol. 5) ning tarier träden ingår ej) 4

33 608 1 018 003 83 043 1018 912 1 027 491 — 42 880 127 837 1 028 984 1 048 969 — 1 723

508 34 116 — 36 878 46 165 32 717 — 75 597 40 794 87 043 32 214 — 33 937

65,6 65,0 67,6 61,0 66,6

24,4 19,4 29,8 21,5 26,5

2,00 1,01 2,25 1,00 1,75

2,50 3,00 3,31 3,53 3,35

13,27 11,14 15,55 10,39 15,47

17,77 15,15 21,11 14,92 20,57

1 062 827 — 17 785 124 356 1 063 749 103 104 1 071 218 1 071 671 108 346 72 978 1 077 386

27 759 — 45 544 40 774 83 582 35 036 68 068 42 735 65 611 36 892 36 086

66,5 62,3 60,1 62,7 64,9

28,1 20,6 25,4 20,9 22,9

1,97 1,89 1,97 2,00 1,83

4,77 2,93 3,43 3,55 3,61

12,54 9,58 14,39 9,89 12,08

19,28 14,40 19,79 15,44 17,52

1 098 032 1 103 792 1 109 454 1116 517 1118 389

137 739 63 652 135 187 115 108 48 880

42 130 37 229 42 069 41247 36 289

95 609 26 423 93 118 73 861 12 591

62,5 63,3 62,9 60,4 63,3

19,5 25,6 19,7 23,6 25,4

1,98 2,00 1,00 1,79 1,91

2,50 3,45 4,03 3,48 3,96

10,16 12,96 10,76 14,11 13,91

14,64 18,41 15,79 19,38 19,78

4.

1 121 437 1 125 655 1 134 090 1 143 752 1 148 938

19 774 89 735 33 066 112 721 103 109

34 395 — 14 621 42 022 47 713 37 431 — 4 365 41209 71 512 40 110 62 999

64,5 62,2 64,0 61,8 63,3

30,6 25,1 28,3 22,7 25,2

1,47 2,13 3,07 1,00 1,87

7,18 3,90 3,57 4,50 5,45

14,52 13,50 14,63 13,13 13,22

23,17 19,53 21,27 18,63 20,54

341 342 343 1.3.4. 344 345

1156 176 1 159 729 1 164 561 1 172 827 1 185 993

24 929 174 536 70 289 67 768 35 799

33 469 — 8 540 43 705 130 831 42 510 27 779 37 097 30 671 33 491 2 308

66,5 62,9 61,3 65,3 71,7

24,0 16,7 29,4 22,6 20,2

2,00 0,85 1,93 1,13 2,72

3,88 3,95 7,33 4,32 2,65

13,79 9,22 13,72 14,10 8,64

19,67 14,02 22,98 19,55 14,01

346 347 348 349 350

4. 3. 1. 3.

1 193 042 1212 207 1 213 300 1 227 375 1 230 435

96 872 102 294 62 978 149 517 129 843

35 993 43 736 38 957 46 370 45 264

60 879 58 558 24 021 103 147 84 579

68,2 58,5 63,1 61,0 60,8

21,9 30,7 25,2 20,6 23,3

2,76 1,90 0,96 1,00 2,96

2,91 6,69 5,11 3,74 4,54

10,35 18,43 17,47 13,62 10,38

16,02 27,02 23,54 18,36 17,88

3.

1 245 596 1 251 931 1 261 400 1 261 827 1 262 157

130 485 135 466 93 480 93 486 89 629

45 690 41 200 37 606 39 567 43 569

84 795 94 266 55 874 53 919 46 060

61,5 64,6 65,0 68,1 62,5

22,7 18,7 21,1 19,1 25,8

2,00 0,68 1,88 1,97 3,81

3,45 3,91 3,25 3,02 3,87

15,33 13,93 13,39 12,04 12,83

20,78 18,52 18,52 17,03 20,51

1 284 037 1 289 103 1 303 954 1 332 307 1 336 109

93 204 123 209 138 869 96 121 138 190

40 787 44 954 47 267 38 648 46 360

52 417 78 255 91 602 57 473 91 830

63,5 62,1 60,5 68,1 60,3

22,8 23,2 23,9 18,3 23,3

1,90 1,21 2,00 1,00 2,16

3,36 4,57 4,68 3,75 3,71

15,38 15,80 16,30 13,55 16,26

20,64 21,58 22,98 18,30 22,13

326 327 328 329 330 331 332 333 334 335 336 337 338 339 340

351 352 353 354 355 356 357 358 359 360

1.

3.

4. 3. 3.

3. 3.

1. Apoteket har överlåtits under år 1956 2. » » » » sista kvartalet 1955

3. Apoteket har filialapotek 4. Apoteket är nattapotek

301 Kommitténs förslag till nytt avgiftssystem tillämpat på 1956 års resultat 1956 års resultat och kostnader jförändrade

Resultatet skulle för- Resultatet antas förbättrat genom att lönerna bättras m e d följande och varukostnaderna minskas med belopp, o m kostnadsbesparing är genomAl . 1 Alt. 2 fördes beträffande löner 1 0 % löner 2 0 % varukostnader / % varukostnader 2 %

Över- el. Beräknad underskott avgift på efter inneInnehavaomsättning havarens rens ersättersättning (negativ löner m e d ning och preliavgift = 10% bidrag) minär

varukostnad m e d

2%

KorrigeKorrigeInnehaInneharat driftsvarens varens rat driftsresultat ersättning ersättning resultat

avgift 13

26 461 37 436 19 000 47 252 19 000

30 537 — 30 607 31 167 — 31 307 32 707 —

23 390 15 000 93 047 49 278 53 430

24 839 19 767 30 619 22 123 27 798

13 356 13 246 13 892 12 554 13 972

71 803 116 056 1 631 162 514 40 047

34 940 44 764 19 360 54 916 27 850

96 642 135 823 32 250 184 637 67 845

40 455 49 153 26 127 59 805 33 994

19 000 46 358 41683 42 836 34 982

33 687 — 33 757 34 247 34 317 34 667

70 472 44 241 27 174 31 193 3 329

29 865 21 913 27 209 22 398 24 672

14 136 13 254 12 876 13 439 13 984

26 216 159 523 143 189 144 183 111 634

24 768 54 095 50 502 50 720 43 448

56 081 181 436 170 398 166 581 136 306

31 338 58 916 56 488 55 648 48 851

49 165 32 940 48 606 44 094 29 656

36 137 36 584 — 36 968 37 582 37 659 —

52 437 5 872 49 613 33 432 18 435

21412 28 257 21 856 26 350 28 407

13 725 13 974 13 957 13 488 14 159

172 876 105 883 171 000 154 946 91 446

56 860 42 188 56 449 52 778 38 935

194 288 134 140 192 856 181 296 119 853

61 549 48 377 61 235 58 523 45 128

23 311 38 562 26 175 43 460 41 272

37 889 — 38 273 38 887 — 39 654 40 038

41 426 12 900 31 996 29 607 21 799

34 316 28 254 32 095 25 963 28 953

14 467 14 003 14 516 14 137 14 546

68 557 131 992 79 677 152 821 146 608

33 945 47 774 36 290 52 162 50 667

102 873 160 246 111 772 178 784 175 561

41426 53 934 43 255 57 796 56 921

24 385 56 700 34 182 33 570 26 697

40 575 — 40 882 41 266 — 41 880 — 42 878 —

40 031 76 954 5 159 7 682 33 776

27 748 19 367 34 238 26 506 23 957

15 377 14 589 14 278 15 317 17 007

68 054 208 492 118 805 109 591 76 763

33 700 64 034 44 662 42 562 35 504

95 802 227 859 153 043 136 097 100 720

39 693 68 218 52 057 48 261 40 655

39 827 40 891 32 477 50 997 46 786

43 415 44 954 45 038 — 46 207 46 457

13 630 16 449 14 537 52 313 36 600

26 128 37 215 30 575 25 284 28 669

16 273 14 183 15 312 14 974 14 962

139 273 153 692 108 865 189 775 173 474

48 944 51 890 42 297 59 612 56 123

165 401 190 907 139 440 215 059 202 143

54 561 59 854 48 840 65 023 62 259

46 793 47 854 38 911 38 819 38 001

47 793 48 294 49 046 49 129 49 129

35 899 39 318 5 523 5 538 2 499

28 275 23 411 26 616 24 101 32 564

15 321 16 175 16 398 17 186 15 777

174 081 175 052 136 494 134 773 137 970

56 079 56 286 48 073 47 572 48 250

202 356 198 463 163 110 158 874 170 534

62 102 61 273 53 742 52 681 55 153

38 666 44 998 48 301 39 185 48 020

50 966 51 384 52 663 55 190 55 551

3 572 26 827 37 905 1 746 34 619

29 276 29 907 31 165 24 381 31 131

16 307 16 011 15 778 18 146 16 113

138 787 169 127 185 812 138 648 185 434

48 284 54 686 58 206 48 116 57 941

168 063 199 034 216 977 163 029 216 565

54 461 60 996 64 782 53 236 64 479

302 Forts. Resultat m . m. under år 1956

Apo- Antek märkNr ning

Omsättning

361 362 363 364 365

1.3. 3. 3.

1 342 688 1 344 795 1 351 557 1 379 634 1 397 929

366 367 368 369 370

1.3. 1. 1.3.4. 3. 1.3.

371 372 373 374 375

3. 3. 3. 3.

1 488 334 1 501 690 1 528 365 1 590 398 1 611 847

376 377 378 379 380

4. 1.

1 630 796 1 646 134 1 658 803 1 688 704 1 695 845

Antal anställda LönekostKorrigeÖver- el. Redo(innehavaren ingår ej) visad nad i underrat drifts- Ersättresultat ning till skott varu- procent (över- el. innehava- efter er- kost- av omFarma- Tekn. underren enl. sättning nad i sättn. Legiti- cie kan- biträskott före nuv. av- till inne- procent (inne- merade didater den och Summa ersättning giftshavaren av om- hava- apoteoch laboratill innesystem (kol. 4 ./. sätt- rens er- kare recep- toriebisättn. havaren) kol. 5) ning tarier träden ingår ej) 4

97 227 79 211 177 363 110 685 32 710

51 276 45 951 43 785 35 426 52 389 124 974 44 712 65 973 36 027 — 3 317

60,4 60,9 55,8 61,8 65,3

26,9 26,7 25,8 24,5 28,7

2,29 1,96 2,75 2,29 2,04

5,57 4,42 4,78 2,94 7,59

17,65 18,89 16,77 19,65 18,04

25,51 25,27 24,30 24,88 27,67

55 809 1 421 325 1 423 298 68 514 1428 516 — 16 820 1 436 391 — 74 936 1 442 813 176 527

46 378 9 431 42 184 26 330 32 727 — 49 547 25 431 —100 367 51 000 125 527

61,3 64,7 65,1 68,8 61,0

29,3 24,0 31,8 29,6 20,7

2,99 1,66 3,00 3,61 1,76

4,74 4,29 7,90 5,43 3,89

24,64 19,77 21,65 19,69 15,63

32,37 25,72 32,55 28,73 21,28

53 635 74 805 102 138 100 366 192 437

38 459 40 726 46 390 42 476 49 517

15 176 34 079 55 748 57 890 142 920

66,4 69,9 62,7 69,2 64,6

22,8 19,7 25,8 19,0 18,0

1,99 3,00 2,75 0,90 2,00

4,41 4,12 5,94 5,00 3,00

17,66 10,58 18,80 17,67 15,53

24,06 17,70 27,49 23,57 20,53

123 367 114 122 206 226 89 742 145 401

48 772 46 226 50 326 44 421 52 533

74 595 67 896 155 900 45 321 92 868

59,1 66,3 64,7 64,4 61,0

28,5 21,6 17,7 25,6 25,0

2,60 1,98 1,08 2,84 2,78

8,13 7,11 3,46 7,92 5,27

22,21 13,13 18,35 16,55 20,08

32,94 22,22 22,89 27,31 28,13

1 746 894 178 374 1 778 359 136 999 1 818 051 145 353 1 924 208 — 19 936 1 982 364 89 472

52 204 126 170 49 865 87 134 48 055 97 298 41 088 — 61 024 53 163 36 309

62,9 62,7 65,0 68,9 62,9

21,2 24,5 22,6 25,5 27,8

2,65 5,80 2,93 3,91 4,52

4,68 5,50 6,23 6,22 7,00

18,23 14,10 19,31 22,97 25,59

25,56 25,40 28,47 33,10 37,11

2 009 432 2 026 256 2 106 864 2 131 681 2 294 908

162 123 116 259 128 672 202 813 292 927

45 852 47 912 46 431 60 038 64 048

116 271 68 347 82 241 142 775 228 879

66,5 66,1 65,2 61,5 63,4

18,5 21,7 24,1 24,8 18,4

3,02 3,81 3,62 2,86 2,92

3,89 4,35 10,63 6,93 3,80

14,78 19,95 17,84 27,16 21,15

21,69 28,11 32,09 36,95 27,87

2 354 300

310 695

73 136

237 559

60,7

21,5

2,90

8,53

22,50

33,93

Si imma 247 692 629 15 410 974 11 200 494 4 210 480

63,4

24,3

340,84

868,79 3 101,36 4 310,99

31 478 692 2 844 407 1 087 321 1 757 086

63,7

22,9

73,60

119,98

Samtlij ja apotek. 279 171 321 18 255 381 12 287 815 5 967 566

63,4

24,0

414,44

988,77 3 642,09 5 045,30

381 382 383 384 385 386 387 388 389 390 391

4.

4.

4. 3. 3.

4. 3.4. 3.

Apotek med dlab

1. Apoteket har överlåtits under år 1956 2. » » » » sista kvartalet 1955

3. Apoteket har filialapotek 4. Apoteket är nattapotek

540,73

734,31

303 Kommitténs förslag till nytt avgiftssystem tillämpat på 1956 års resultat 1956 års resultat och kostnader iförändrade

Innehavarens ersättning

Över- el. underskott

Beräknad avgift på omsättning (negativ avgift = bidrag)

efter inne-

Resultatet skulle för- Resultatet antas förbättrat genom att lönerna bättras m e d följande och varukostnaderna minskas m e d belopp, o m kostnadsbesparingar genomAlt. 1 Alt. 2 fördes beträffande löner 1 0 % löner 2 0 % varukostnader 2 % varukostnader 2 %

havarens ersättning och preliminär avgift

löner m e d

varukostnad m e d

10 %

2 %

KorrigeInneharat driftsvarens resultat ersättning

KorrigeInneharat driftsvarens resultat ersättning

39 418 35 555 56 069 42 133 25 836

56 183 56 363 — 56 995 59 522 61 147 —

1 626 12 707 64 299 9 030 54 273

36 118 35 906 34 870 33 801 40 121

16 220 16 380 15 083 17 052 18 257

149 565 131 497 227 316 161 538 91 088

50 409 46 483 66 509 52 761 38 037

185 683 167 403 262 186 195 339 131 209

57 993 53 987 73 797 59 826 46 423

30 608 33 251 19 000 19 000 55 541

63 365 63 559 64 141 64 820 65 499

— — — —

38 164 28 296 99 961 158 756 55 487

41 645 34 159 45 427 42 517 29 866

17 425 18 417 18 599 19 765 17 602

114 879 121 090 47 206 — 12 654 223 995

42 895 44 187 28 819 19 000 65 367

156 524 155 249 92 633 29 863 253 861

51 557 51 292 38 268 25 182 71 549

30 102 34 410 40 040 39 675 58 450

69 866 71 235 73 932 80 365 82 728

— — — —

46 333 30 840 11 834 19 674 51 259

33 934 29 583 39 432 30 218 29 013

19 765 20 994 19 166 22 011 20 825

107 334 125 382 160 736 152 595 242 275

41 218 44 829 52 112 50 435 68 666

. 141 268 154 965 200 168 182 813 271 288

48 242 50 923 60 235 56 659 74 614

44 290 42 395 61 070 37 307 48 662

84 827 — 86 485 — 87 921 91 236 — 92 009

5 750 14 758 57 235 38 801 4 730

46 478 35 556 29 361 43 231 43 414

19 276 21 828 21 465 21 751 20 689

189 121 171 506 257 052 154 724 209 504

57 770 54 159 71 439 50 564 61 739

235 599 207 062 286 413 197 955 252 918

67 298 61 448 77 428 59 383 70 595

55 210 46 811 48 361 19 000 37 073

97 961 101 596 106 407 119 712 127 295

25 203 11 408 9 415 158 648 74 896

37 034 43 570 41 080 49 067 55 110

21 976 22 301 23 635 26 516 24 938

237 384 202 870 210 068 55 647 169 520

67 189 60 183 61 434 30 241 53 243

274 418 246 440 251 148 104 714 224 630

74 707 69 027 69 732 40 152 64 375

51 587 42 368 44 863 59 765 77 585

130 885 133 223 144 407 148 012 172 163

20 349 59 332 60 598 4 964 43 179

37 174 43 970 50 775 52 866 42 226

26 725 26 787 27 474 26 220 29 099

226 022 187 016 206 921 281 899 364 252

64 430 56 590 60 591 75 662 91 850

263 196 230 986 257 696 334 765 406 478

71 902 65 428 70 797 86 288 100 296

81 139

181 435

48 121

389 893

96 979

440 510

107 102

— — — — — — — —

50 617

28 581

11 296 497

6 203 827 — 2 089 350 6 014 709

3 134 867

1 000 859

1 690 560

710 956

400 960

12 297 356

7 894 387 — 1 936 362 6 725 665

3 535 827

152 988

24 560 550 13 283 400 30 575 259 14 649 627

3 956 323

1 228 279

4 667 279

1 376177

28 516 873 14 511679 35 242 538 16 025 804

KUNGL. BIBL.

; 1953

STOCKHOLM

Statens offentliga utredningar 1959 Systematisk förteckning (Siffrorna Inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning Komnetens'ordelningen av administrativa besvärsmål mellan Kmgl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten. [4]

Fast egendom. Jordbruk med binäringar Statligt stöd till jordbrukets inre rationalisering. [1]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk

Industri. Handel och sjöfart

Kommunalförvaltning

Kommunikationsväsen Statms och kommunernas finansväsen

Bank-, kredit- och penningväsen

Politi Försäkringsväsen

Nitionalekonomi och socialpolitik Preliminär lationalbudget för år 1959. [3]

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt Filmstöd och biografnöjesskatt. [2]

Uälso- och sjukvård Läkemedels örsörjningens organisation. [5]

Försvarsväsen

Allmänt näringsväsen Utrikes ärenden. Internationell rätt

I D O N S T R Y C K E R I A K T I E B O L A G E S S E L T E AB STOCKHOLM 1959