Läkemedelsförsörjning i samverkan

_V)N©

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2013

IW

Läkemedelsför sörjning i samverkan

Betänkande avgivet av läkemedelsförsörjningsutredningen Stockholm 1969

Statens offentliga utredningar 1969

Kronologisk förteckning

1. Faktisk brottslighet bland skolbarn. Esselte. J u . 2. Om sexuallivet i Sverige. Esselte. U. 3. Ny sjöarbetstidslag. Esselte. K. 4. Bostadsrätt. Esselte. J u . 5. Utsökningsrätt IX. Norstedt & Söner. J u . 6. Offentliga tjänstemäns bisysslor. Esselte. C. 7. Kungörelseannonsering. Beckman. J u . 8. Sexualkunskapen på grundskolans högstadium. Esselte. U. 9. A D B inom inskrivningsväsendet. Esselte. J u . 10. Ny gruvlag. Svenska Reproduktions A B . J u . 1 1 . Internationell adoptionsrätt. Norstedt & Söner. J u . 12. Regionmusik. Esselte. U. 13. Förenklad obligationshantering. Esselte. Fi. 14. Filmen- censur och ansvar. Haeggström. U. 15. Växtförädlarrätt. Esselte. Jo. 16. Lagstiftning o m värdepappersfonder m.m. och om stämpelskatt på värdepapper. Esselte. Fi. 17. Nya mynt. Esselte. Fi. 18. Ett renare samhälle. Berlingska Boktryckeriet, Lund. S 19. Ny valteknik. Esselte. J u . 20. Ämbetsansvaret. Norstedt & Söner. J u . 2 1 . Skogsindustri i södra Sverige. Esselte. I. 22. De svenska hamnarna. Esselte. K. 23. De svenska hamnarna. Bilagor. Esselte. K. 24. Ekonomisystem för försvaret. Svenska Reproduktions A B . Fö. 25. Planering och programbudgetering inom försvaret. Esselte. Fö. 26. Skolskjutsarna och trafiksäkerheten. Esselte. K. 27. Länsplanering 1967. Esselte. I. 28. Sexualkunskapen i gymnasiet. Esselte. U. 29. Idrott åt alla. Esselte. H. 30. Skogsbeskattningen. Esselte. Fi. 3 1 . Olja i beredskap. Svenska Reproduktions AB. H. 32. Skogstillstånd och skogsvårdsåtgärder. Esselte. J o . 33. Militära tjänstgöringsåldrar. Esselte. Fö. 34 Medicinska och psykologiska aspekter på åldrande m.m. Esselte. Fö. 35. Bättre utbildning för handikappade. Esselte. S. 36. Läkemedelsindustrin. Esseslte. Fi. 37. Utbildning för bibliotek, arkiv och informatik. Almqvist & Wiksell, Uppsala. U. 38. Yttrandefrihetens gränser. Norstedt & Söner. J u . 39. Taxesystemet i Postverkets tidningsrörelse. Esselte. K. 40. Frivilligförsvaret 2. Hemvärnet. Esselte. Fö. 4 1 . Domstolsväsendet III. Fullföljd av talan m.m. Haeggström. J u . 42. Skattebrotten. Norstedt & Söner. Fi. 43. Nytt lantmäteri. Svenska Reproduktions AB. C. 44. Sexualkunskapen på grundskolans högstadium II. Lärarenkät. Esselte. U. 45. Fordonsbeskattningen. Berlingska Boktryckeriet, Lund. Fi. 46. Läkemedelsförsörjning i samverkan. Esselte. S.

Anm. Om särskild tryckort ej anges är tryckorten Stockholm.

™| ' /

Statens offentliga utredningar 1969:46 Socialdepartementet

Läkemedelsförsörj ning i samverkan

Betänkande avgivet av läkemedelsförsörjningsutredningen Stockholm 1969

ESSELTE AB, STOCKHOLM 1969

Till Herr Statsrådet och chefen för socialdepartementet

Genom beslut den 19 april 1963 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för inrikesdepartementet att tillkalla en sakkunnig för att verkställa utredning om läkemedelsförsörjningen och framlägga härav föranledda förslag. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade dåvarande statsrådet Johansson apotekaren Rune Lönngren som sakkunnig. Genom beslut den 4 juli 1963 förordnade Kungl. Maj:t att utredningen skulle överflyttas till socialdepartementet. Utredningen har antagit benämningen läkemedelsförsörjningsutredningen. Enligt särskilt meddelade beslut har numera departementssekreteraren i socialdepartementet Lars Erik Andersson fungerat som sekreterare hos utredningen sedan mars 1964 och filosofie kandidaten Kerstin Swarén som biträdande sekreterare sedan juli 1965. Förordnanden att vara expert hos utredningen har meddelats landstingsdirektören Gillis Albinsson, apotekaren Sven Eklund, länsarbetsdirektören, ledamoten av riksdagens andra kammare Arvid Eskel, professorn Gunnar Lindgren och förutvarande chefen för militärapoteket, framlidne apotekaren Bengt Sjöberg. Utredningsmannen har haft att beakta ett flertal samordningsproblem på läkemedelsområdet. I stor utsträckning har detta skett genom att han i anledning av särskilda av Kungl. Maj:t eller vederbörande departementschefer meddelade beslut parallellt med SOU 1969: 46

sitt arbete inom läkemedelsförsörjningsutredningen medverkat i andra kommittéer med arbetsuppgifter som haft anknytning till utredningens verksamhet. Sålunda var utredningsmannen ledamot av farmacevtutbildningskommittén som 1964 lade fram betänkandet Farmacevtisk utbildning och forskning (SOU 1964: 48) samt av Nordisk läkemedelskommitté som 1968 publicerade betänkandet Nordisk samarbejde om laegemidler (NU 1968: 7). Det har ålegat utredningen att i anslutning till yrkesutbildningsberedningens behandling av receptarieutbildningen medverka med bedömningar huruvida den nuvarande utbildningskapaciteten i fråga om receptarier behöver ökas med hänsyn till bl. a. yrkesområdets successiva utvidgning. Utredningsmannen har varit ordförande i den arbetsgrupp inom EFTA som 1966-68 utrett frågor om ev. handelshinder på läkemedelsområdet mellan medlemsländerna samt mellan EFTA och EEC och som 1969 framlagt förslag till en konvention om ömsesidigt erkännande av inspektioner av läkemedelsföretag. I juli 1968 anvisade Kungl. Maj:t medel för en organisationsutredning angående statens farmacevtiska laboratorium, vilken skulle göras av socialstyrelsen i samråd med statskontoret och läkemedelsförsörjningsutredningen. Uppdraget har fullgjorts. Under hand har anbefallt samråd i relevanta frågor på sin tid ägt rum med MCAutredningen och 1961 års sjukförsäkrings3

utredning. Med koncentrationsutredningen som nyligen framlagt betänkandet Läkemedelsindustrin (SOU 1969: 36) har kontakt hållits med utredningsordföranden och sekretariatet för läkemedelsfrågorna. Genom beslut den 11 april 1969 uppdrog Kungl. Maj:t åt utredningsmannen samt kanslirådet i industridepartementet Tony Hagström, budgetchefen i finansdepartementet Bo Jonas Sjönander och expeditionschefen i socialdepartementet Bengt Söderqvist att i anslutning till utredningen om läkemedelsförsörjningen uppta de förhandlingar rörande organisationen m. m. av läkemedelsförsörjningen som kunde påkallas med anledning av utredningens arbete. Uppdraget har resulterat i en den 17 september 1969 dagtecknad överenskommelse om formerna för avlösning av nuvarande apotekssystem, överenskommelsen varav statens exemplar tidigare överlämnats till Herr Statsrådet är avtryckt som bilaga vid det betänkande som läkemedelsförsörjningsutredningen härmed anhåller att få överlämna. I och med det uppnådda förhandlingsresultatet har huvuddelen av det åt läkemedelsförsörjningsutredningen ursprungligen meddelade uppdraget fullgjorts. Förslagen i det nu överlämnade betänkandet berör huvudsakligen den för omorganisationen erforderliga lagstiftningen m. m., närmare redogörelse för det avsedda apoteksbolagets organisation och funktion samt utformningen av en i överenskommelsen förutsedd organisationsenhet med uppgift att bl. a. främja information och statistik på läkemedelsområdet. Utredningen har inte funnit skäl att i det läge, som den träffade överenskommelsen medfört, förorda införande av statsmonopol på grosshandel med läkemedel. Utredningsmaterial beträffande grosshandeln ingår i betänkandet. Stockholm den 31 oktober 1969

Rune Lönngren Lars Erik Andersson

4 Kerstin

Swarén

SOU 1969: 46

Innehåll

Kap. 1 Kortfattad översikt över läkemedelsförsörjningens organisation . . . . 1.1 Inledning 1.2 Nuvarande läkemedelsförbrukning 1.3 Industriell läkemedelstillverkning i Sverige 1.4 Droghandeln 1.5 Apoteksväsendet 1.6 Distriktslaboratorierna (ACO) . . Kap. 2 Statliga engagemang inom läkemedelsområdet 2.1 Statliga organ med uppgifter inom läkemedelsområdet 2.1.1 Statsdepartementen . . . . 2.1.2 Socialstyrelsen 2.1.3 Statens farmacevtiska laboratorium 2.1.4 Svenska farmakopékommittén 2.1.5 Farmacevtiska fakulteten . . 2.1.6 Riksförsäkringsverket . . . 2.1.7 Statens avtalsverk 2.1.8 Övriga 2.2 Läkemedelskontrollen 2.2.1 Kontrollområdets avgränsning 2.2.2 Läkemedelskontrollens innebörd och allmänna uppläggning 2.2.3 Tillverkningskontroll . . . . 2.2.4 Produktkontroll 2.2.5 Handelsvägen - ett led i kontrollkedjan 2.3 Läkemedelsrabatteringen . . . . 2.3.1 Inledning 2.3.2 1954 års läkemedelsreform. . 2.3.3 Ändring av läkemedelsförmånerna 2.3.4 Kostnader m. m. för läkemedelsförmånerna 2.4 Statlig läkemedelstillverkning . . . SOU 1969: 46

11 11 11 12 12 13 13

15 15 15 15 16 16 16 17 17 17 17 17

19 19 20 22 23 23 23 23 25 26

Kap. 3 Apoteksväsendet 3.1 Apoteken 3.1.1 Inledning 3.1.2 Inrättande och upphörande av apotek 3.1.3 Privilegiesystemet 3.1.4 Tillsättande av apoteksprivilegier 3.1.5 Övertagande och inlösen av apotek 3.1.6 Föreståndarskap för apotek 3.1.7 Apotekens beskaffenhet och drift 3.1.8 Finansiering av apoteksövertagande 3.1.9 Apotekspersonal 3.2 Avgiftssystemet 3.2.1 Allmänna avgifter 3.2.2 Fonden för reglering av läkemedelsprisen m. m. (regleringsfonden) 3.3 Apotekarsocieteten 3.3.1 Uppkomst och utveckling . . 3.3.2 Societetens nuvarande organisation 3.3.3 Informationsavdelningen . . 3.3.4 Kameralavdelningen . . . . 3.3.5 Personalavdelningen . . . . 3.3.6 Planeringsavdelningen . . . 3.3.7 Sjukhusfarmacevtiska avdelningen 3.3.8 Produktions-, ekonomi- och marknadsavdelningarna . . 3.3.9 Forsknings- och kontrollavdelningarna (ACL) 3.3.10 Personal 3.3.11 Anställnings- och avlöningsförhållanden 3.3.12 Pensionsförhållanden . . . 3.3.13 Lönekostnader

28 28 28 28 29 29 30 30 30 31 32 33 33

34 35 35 38 40 40 40 40 41 41 41 42 42 42 43

Kap. 4 Farmacevtiska sammanslutningar 4.1 Branschsammanslutningar . . . 4.1.1 L I F o c h RUFI 4.1.2 Föreningen Sveriges droghandlare 4.2 Personalsammanslutningar . . . 4.2.1 Sveriges farmacevtförbund 4.2.2 Apoteksteknikerförbundet. 4.2.3 Apoteksstäderskeförbundet. 4.3 Andra sammanslutningar . . . . 4.3.1 Farmacevtiska föreningen . . 4.3.2 Föreningen Sveriges sjukhus farmacevter

Kap. 5 Sjukhusens läkemedelsförsörjning 5.1 Grundläggande bestämmelser . . 5.1.1 Sjukhusapotek 5.1.2 Central- och avdelningsförråd 5.1.3 Sjukhusens läkemedelsleverantörer 5.2 Sjukhusleveransernas omfattning m. m 5.3 Gällande avtal för leveranser till sjukvårdsinrättningar 5.4 Sjukhusleveransernas fördelning mellan apoteken 5.5 Sjukhusens apotekspersonal . . . 5.6 Läkemedelshanteringen på vårdavdelningarna

44 44 44 45 45 45 45 45 45 45 46

47 47 47 48 48 49 49 50 50 51

Kap. 6 Totalförsvarets läkemedelsförsörjning . . 6.1 Inledning 6.2 Krigsmaktens läkemedelsförsörjning 6.2.1 Förhållandena före 1946 . . 6.2.2 1946 års organisation . . . 6.2.3 Utvecklingen 1946—1968 . . 6.2.4 Militärapoteket 1968 . . . . 6.3 Läkemedelsberedskapsfrågor inom totalförsvaret i övrigt 6.3.1 Socialstyrelsens ansvarsområde . 6.3.2 Civilförsvarsstyrelsens ansvarsområde 6.3.3 Överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap 6.4 Läkemedelsförsörjningen i krig . .

57 58

Kap. 7 Droghandeln 7.1 Inledning 7.2 Lokaler m. m

59 59 59

53 53 53 53 54 55 55 57 57

7.3 Lagerdepåer för importerade läkemedel 7.4 Personal 7.5 Lager 7.6 ADB 7.7 Hjälpmedel i droghandlarnas orderrutin 7.8 Hjälpmedel i apotekens orderrutin

Kap. 8 Industriell läkemedelstillverkning 8.1 Inledning 8.2 Företagsstrukturen på läkemedelsområdet 8.3 De svenska läkemedelsföretagen. . 8.4 De utländska läkemedelsföretagen

Kap. 9 Prissättning och kostnader . . 9.1 Prissättning 9.1.1 Inledning 9.1.2 Producentpris och droghandelspålägg 9.1.3 Apotekens avans 9.2 Läkemedelskostnaderna 9.2.1 Totalkostnaderna 9.2.2 Receptur - handköp . . . . 9.2.3 Sjukhusens läkemedelskostnader 9.2.4 Kostnader för läkemedelsförmånerna inom sjukförsäkringen

10 Läkemedelsförsörjningsutredningen - direktiv och arbetets bedrivande 10.1 Inledning 10.2 Läkemedelsproduktionen och dess villkor 10.3 Grosshandelsfunktionen . . . . 10.4 Apoteksväsendet 10.5 Prisbildning och kostnader. . . . 10.6 Övriga frågor

62 62 62 63 65 65

66 66 66 67 70

71 71 71 72 72 72 72 73 73

74 Kap.

76 76 77 77 78 80 80

57 Kap. 11 Allmän bakgrund till utredningens förslag 11.1 Tillbakablick 11.2 Motiv för förändringar 11.2.1 Allmänna synpunkter . . 11.2.2 Några speciella synpunkter 11.3 Viss avgränsning av förslagens räckvidd

82 82 84 84 85 88

SOU 1969: 46

Kap. 12 överenskommelse mellan staten och apotekarsocieteten om formerna för avlösning av nuvarande apotekssystem 12.1 Förhandlingarna 12.2 Allmän förutsättning 12.3 Samägt apoteksbolag 12.4 Inlösen av apoteken 12.5 Huvuddelen av apotekarsocietetens centrala organisation övergår till bolaget 12.6 Alla befattningshavare inom apoteksväsendet erbjuds anställning hos bolaget 12.7 Staten övertar Vitrum 12.8 ACO-verksamheten överförs till ett separat bolag 12.9 Apotekarsocieteten ombildas . . 12.10 Stöd till information och statistik på läkemedelsområdet 12.11 Tidpunkten för avlösningen . . Kap. 13 Apoteksväsendet ombildas till ett riksomfattande bolag 13.1 Nuvarande detalj distribution av läkemedel 13.1.1 Inledning 13.1.2 Apotek 13.1.3 Läkemedelsförråd . . . . 13.1.4 Medicinlådor och kommissionärer 13.1.5 Sjukhusapotek, sjukhusleveranser m. m 13.1.6 Arbetsorganisation m. m. . 13.1.7 Lokalstandard 13.1.8 Rationaliseringssträvanden 13.2 Apoteksbolag bildas 13.2.1 Inledning 13.2.2 Bolagsbildningen och förberedelser för bolagets verksamhet 13.3 Apoteksbolaget i starten . . . . 13.4 Apoteksbolagets organisation . . 13.4.1 Mångfilialföretag med regional indelning 13.4.2 Huvudkontor och central förvaltningsapparat . . . 13.4.3 Bolagets styrelse m. m. . . 13.4.4 Regional administrativ instans (regionkontor) . . . 13.4.5 Apoteken 13.4.6 Anställnings- och löneförhållanden m. m 13.5 Den nya organisationens ökade SOU 1969:46

89 89 89 90 90

92 92 92 93 94 94

95 95 95 95 96 97 97 98 99 100 100 100

101 102 103 103 104 106 106 107 107

möjligheter till rationell läkemedelsdistribution m. m 108 13.5.1 Nytt system för expediering och registrering av recept vid apoteken 108 13.5.2 Koncentrering av vissa arbetsuppgifter 109 13.5.3 Ökad flexibilitet ifråga om apotekstyper och apotekslokalisering 110 13.6 Apoteksbolagets ekonomi . . . . 110 Kap. 14 ACO-verksamheten samlas i separat bolag 14.1 ACO och distriktslaboratorierna 14.1.1 ACO som varumärke . . 14.1.2 Distriktslaboratoriernas uppkomst och utveckling 14.1.3 Organisation 14.2 Personella och materiella resurser 14.2.1 Personal 14.2.2 Lokaler 14.2.3 Apparatur 14.3 Sortiment, produktion m. m. . . 14.3.1 Karakteristik av sortimentet 14.3.2 Sortimentets sammansättning 14.3.3 Produktion och distribution 14.4 Marknadsföring och marknadsandel 14.5 Finansiering, ekonomi och lönsamhet 14.6 ACO i överenskommelsen . . . 14.7 ACO:s framtid och utveckling . . Kap. 15 Droghandelns ställning i det nya systemet 15.1 Inledning 15.2 1946 års läkemedelsutredning . . 15.2.1 Droghandelns sortiment, service m. m 15.2.2 Ett statligt apoteksbolag och privat droghandel . . 15.3 1953 års läkemedelskommitté . . 15.3.1 Apoteksägd droghandel . 15.3.2 Konkurrensen mellan droghandlarna 15.4 Effekten av centraliserad droghandel 15.4.1 Inledning 15.4.2 Frågeställningar, förutsättningar m. m

112 112 112 112 113 113 113 113 114 114 114 114 115 115 115 116 117

119 119 119 119 120 121 121 121 122 122 122

15.4.3 Kortsiktiga kostnadsbesparingar vid en centralisering 15.4.4 Långsiktiga konsekvenser av en centralisering . . . 15.5 Produktivitets- och effektivitetsutvecklingen inom droghandeln 15.5.1 Droghandeln som bransch 15.5.2 De speciella företagen . . 15.6 Enkanaldistribution av läkemedel 15.6.1 Förberedande studie . . 15.6.2 Producentens motiv för val av distributionssystem . . 15.6.3 Kostnadsförändringar genom övergång till E K D . . 15.6.4 Jämförelse mellan E K D och CDH 15.7 Varudistribution inom några andra branscher 15.7.1 Inledning 15.7.2 Tre distributionsvarianter i grossistledet 15.7.3 Datamaskiner 15.7.4 Orderrutinen i normalfallet 15.7.5 Bristorder 15.8 Droghandeln och andra branscher - synpunkter och jämförelser . . 15.8.1 Grossistfunktionen . . . 15.8.2 Integrationsförhållanden . 15.8.3 Orderrutin 15.8.4 Antal distributionscentraler 15.9 Den statliga droghandeln i Norge 15.9.1 Den norska droghandelns utformning 15.9.2 Några jämförelser mellan den svenska och norska droghandeln 15.10 Utredningens överväganden och förslag Kap. 16 Svenska läkemedelsinstitutet ett samordningsorgan för information 16.1 Information om läkemedlens egenskaper 16.1.1 Nuvarande förhållanden . 16.1.2 Synpunkter på läkemedelsinformationen framförda i svensk fackpress . . . . 16.1.3 Förslag av Nordisk läkemedelskommitté . . . . 16.1.4 Koncentrationsutredning-

123 123 123 123 124 125 125 126 127 127 127 127 128 129 130 131 131 131 132 133 133 134 134

135 136

139 139 139

142 143

ens synpunkter på informationsproblemet 144 16.2 Information om läkemedelskonsumtion 145 16.2.1 Allmän statistik . . . 145 16.2.2 Swedish Drug Market . 146 16.2.3 Övrig periodisk statistik 147 16.2.4 Speciella undersökningar 147 16.2.5 Utländska förhållanden 147 16.3 Utredningens överväganden och förslag 148 16.3.1 Behovet av åtgärder och deras huvudsakliga innebörd 148 16.3.2 Ekonomisk grund för ett läkemedelsinstitut . . . 149 16.3.3 Institutet bör bekosta speciella professurer . . . . 150 16.3.4 Konsulter i läkemedelsfrågor ställs till sjukhusens förfogande 150 16.3.5 Centrala läkemedelskommitténs verksamhet bekostas av institutet 151 16.3.6 Symposier och kurser anordnas och stöds . . . . 151 16.3.7 Bidrag lämnas till framtagning och bearbetning av medicinskt betydelsefull läkemedelsstatistik . . . 151 16.3.8 Läkemedelsinstitutets organisation 151 Kap. 17 Den nya prispolitiken . . . . 17.1 Nuvarande förhållanden . . . . 17.2 Framförda synpunkter beträffande taxefrågorna 17.3 Befogenhet att fastställa apoteksbolagets taxor 17.3.1 Taxor hos affärsverken . . 17.3.2 Taxor hos statliga aktiebolag 17.3.3 Apoteksbolagets taxor . . 17.4 Producentpriset på farmacevtiska specialiteter 17.4.1 Fri prissättning eller reglering 17.4.2 Prisreglering utan samband med registrering 17.4.3 Förstärkt kompetens vid prövning av prisets skälighet 17.4.4 Producent- och ej grossistpris bör fastställas . . . . 17.5 Sammanfattning

153 153 153 154 154 154 155 155 155 156

156 157 157

SOU 1969: 46

Kap. 18 Sjukvården och läkemedelshanteringen 18.1 Inledning 18.2 Tidigare utredningars behandling av frågan om sjukhusens läkemedelsförsörjning 18.3 Utvecklingen efter 1962 18.4 Sjukhusens läkemedelssituation och läkemedelsförsörjningen i övrigt . 18.5 Läkemedelskonsulenter vid sjukhusen 18.6 Den slutna vården och läkemedelsdistributionen 18.6.1 Farmacevtiska avdelningar vid stora sjukhus . . . . 18.6.2 Sjukhusapotek vid mindre sjukhus 18.6.3 Avdelningsförråden . . . 18.7 Rationaliseringsmöjligheter . . . Kap. 19 Apoteksbolaget och kontrollmyndigheterna 19.1 Socialstyrelsens kontrollorganisationsutredning 19.1.1 Inledning 19.1.2 Problem i nuvarande kontrollorganisation m. m. . . 19.1.3 Förslag till ny organisation (inom i huvudsak nuvarande resursmängd) 19.1.4 Socialstyrelsens uppgifter inom läkemedelsområdet efter förslagets genomförande m. m 19.1.5 Erforderlig resursförstärkning 19.1.6 Rekryteringsproblem . . 19.1.7 Finansiering 19.1.8 Tidsplan för omorganisation 19.1.9 Läkemedelsförsörjningsutredningens ståndpunkt . . 19.2 Ansvarsfördelningen mellan socialstyrelsen, läkemedelskontrollen och apoteksbolaget Kap. 20 Lagstiftning, avtal m.m. . . . 20.1 Inledning 20.2 Lag om ensamrätt för staten att driva detaljhandel med läkemedel 20.2.1 Lagtext 20.2.2 Kommentar 20.3 Förordning om ändring i läkemedelsförordningen SOU 1969: 46

158 158

158 159 161 162 162 162 162 163 163

164 164 164

20.3.1 Författningstext 20.3.2 Kommentar 20.4 Kungörelse om läkemedelsförsörjningen på sjukvårdsinrättningarna 20.4.1 Författningstext 20.4.2 Kommentar 20.5 Författningsrum och föreskrifter som berörs av utredningens förslag 20.5.1 Förteckningar 20.5.2 Kommentar 20.6 Bolagsordning 20.6.1 Text 20.6.2 Kommentar 20.7 Förslag till avtal angående apoteksbolagets verksamhet 20.7.1 Text 20.7.2 Kommentar

174 175

Kap. 21 Förslagets genomförande . . . 21.1 Erforderliga åtgärder och tidsplan 21.2 Finansieringsfrågor 21.2.1 Apoteksbolaget 21.2.2 Läkemedelsinstitutet . . . 21.2.3 Läkemedelskontrollen . . 21.3 Regleringsfonden efter 1970 . . .

181 181 182 182 182 183 183

Kap. 22 Sammanfattning 22.1 Nuläget 22.2 Direktiven för utredningen . . 22.3 Överenskommelse mellan staten och apotekarsocieteten . . . . 22.4 Apoteksväsendet uppgår i ett riksomfattande apoteksbolag . . . 22.5 Apoteksbolagets organisation och funktion 22.6 Tillverkningen hos ACO och Vitrum inlemmas i Kabikoncernen 22.7 Enkanalsystem sänker kostnaderna i grosshandelsledet 22.8 Effektivare prisövervakning . . 22.9 Ett läkemedelsinstitut samordnar och utvecklar läkemedelsinformationen 22.10 Ökad säkerhet och effektivitet i sjukhusens läkemedelsförsörjning 22.11 Läkemedelskontrollen upprustas 22.12 Läkemedelsförsörjning i samverkan

184 184 185

175 175 175 176 176 176 177 177 178 178 178 179

168 169 169 169 170 170

171 172 172 172 172 173 174

Bilagor 1. Vecka 16-undersökningen 1966. . 2. Utredning rörande landsbygdens läkemedelsförsörjning

185 186 186 186 187 187

187 188 188 189

193 209 9

3. Omorganisation till ett apoteksbolag 220 4. Nytt system för expediering och registrering av recept 243 5. Norsk medisinaldepot (NMD) . . 262 6. Distributions- och orderrutiner m.m. inom åtta företag 274 7. Enkanaldistribution av läkemedel -EKD 294 8. Överenskommelse mellan staten och apotekarsocieteten om formerna för avlösning av nuvarande apotekssystem 324 9. Sveriges Farmacevtförbunds förslag 1969 till apoteksorganisation i bolagsform 327 10. Direktiven 354

1 Kortfattad översikt över läkemedelsförsörjningens organisation

1.1 Inledning Grundläggande bestämmelser om läkemedelskontrollen, inbegripet regler om tillverkning och import av samt handel med läkemedel återfinns i 1962 års läkemedelsförordning och till denna knutna föreskrifter. Med hänsyn till produktionssättet skiljer man mellan två huvudgrupper av läkemedel, nämligen farmacevtiska specialiteter och extemporeberedningar. Med farmacevtisk specialitet förstås standardiserat läkemedel, som är avsett att tillhandahållas förbrukaren i tillverkarens originalförpackning. En extemporeberedning är ett för tillfället för viss patient iordningställt läkemedel. Principiellt får endast sådana farmacevtiska specialiteter försäljas som godkänts (registrerats) av socialstyrelsen. Endast sådana specialiteter som medicinskt och farmacevtiskt är ändamålsenliga och som betingar ett skäligt pris får registreras. F. n. finns inom landet tillgängliga omkring 3 000 farmacevtiska specialiteter. Dessa har framställts vid ca 45 svenska och 175 utländska läkemedelsfabriker, inom det civila apoteksväsendet samt vid militärapoteket. Extemporeberedningar framställs endast på apotek. Försäljning av läkemedel till konsument är i princip förbehållen apoteken. Andra företag än apotek som vill tillverka läkemedel eller idka partihandel med sådana (droghandel) måste ha tillstånd av socialstyrelsen. SOU 1969: 46

Sjukhusens läkemedelsförsörjning omhänderhas till största delen av det privata apoteksväsendet. Dock försörjes Karolinska sjukhuset och lasarettet i Boden av det statliga militärapoteket och sex andra sjukhus av kommunala sjukhusapotek. 1.2 Nuvarande läkemedelsförbrukning Konsumenternas kostnader för de i Sverige under ett år förbrukade läkemedlen är f. n. tämligen exakt 1 miljard kronor. Under 1968 såldes nämligen av de privata apoteken läkemedel för omkring 950 milj. kr. vartill kommer omkring 50 milj. kr för läkemedel som utlämnats av de kommunala sjukhusapoteken och militärapoteket samt för vissa till sjukhus från producent direktlevererade läkemedel m. m. Av den totala läkemedelsförbrukningen är 8/4 beroende på läkarordinationer, medan l U är självmedikation. Under 1968 expedierades omkring 36 milj. recept till patienter i öppen vård. Kostnaderna härför belöpte sig till 644 milj. kr. Därav utbetalade riksförsäkringsverket till apoteken 396 milj. kr. inom ramen för läkemedelsrabatteringen. Den ojämförligt största delen av de förbrukade läkemedlen utgörs av farmacevtiska specialiteter. Sålunda motsvarar dessa värdemässigt omkring 95 % av hela förbrukningen. Extemporemedlen svarar för återstoden eller ca 5 % . Av de farmacevtiska specialiteterna hade 11

år 1968 drygt 40 % (värdemässigt sett) tillverkats i utlandet. De största utländska företagen på den svenska marknaden är de schweiziska fabrikerna Roche, Geigy, Sandoz och Ciba, vidare Merck Sharpe & Dohme och Pfizer i USA samt ICI i England. För de svensktillverkade svarade apoteksväsendet (ACO) för omkring Vio medan 9 /io emanerade från svenska läkemedelsfabriker.

1.3 Industriell i Sverige

läkemedelstillverkning

Även om det som inledningsvis nämnts finns omkring 45 företag i Sverige som tillverkar läkemedel är det endast ett fåtal som är av betydelse för totalbilden. Sålunda räknar man med att över 95 % av de i landet försålda svensktillverkade läkemedlen produceras av de 9 företag som ingår i läkemedelsindustriföreningen (LIF-gruppen) samt av det av apotekarsocieteten ägda Vitrum och de inom apoteksväsendet arbetande distriktslaboratorierna (ACO). I storleksordning med hänsyn till försäljningen på den svenska marknaden 1967 är dessa företag följande. Astra, Leo, Kabi, ACO, Pharmacia, Hässle, Draco, Ferrosan, Vitrum, Recip, Bofors. Av de uppräknade företagen tillhör Astra, Draco och Hässle Astrakoncernen. Recip är helägt dotterföretag till Kabi. Den svenska läkemedelsindustrin har trots ett hårt internationellt klimat lyckats göra sig gällande på exportmarknaden. Bland läkemedelsexporterande länder ligger Sverige på ungefär 10:e plats. Värdet av den svenska läkemedelsförsäljningen i utiandet överstiger 250 milj. kr. och är något större än värdet av utländska företags försäljning i Sverige.

1.4 Droghandeln

Apoteken förvärvar huvuddelen av sina varor från partihandelsföretag (droghandel). En droghandelrörelse, Astra Distribution, är 12

inget fristående företag utan en del av AB Astra, en annan, Vitrum, är tillika läkemedelsfabrik. De övriga ADA, Kronans Droghandel och Läkemedels-Distribution är särskilda aktiebolag med uppgift att idka partihandel med läkemedel. Härtill kommer att distriktslaboratorierna driver partihandel med sina egna produkter. Varje apotek behöver dock endast ha kontakt med ett distriktslaboratorium. De fem droghandlarnas försäljning täcker hela landet. Vitrum har kontor enbart i Stockholm, medan de övriga har ordercentraler även i Göteborg och Malmö samt ADA, Astra Distribution och LäkemedelsDistribution därjämte i Umeå. Apotekarsocieteten innehar aktiemajoriteten i Vitrum. ADA ingår i Fortiakoncernen dit även läkemedelsfabriken Pharmacia hör. Kronan ägs av ett konsortium i vilket ingår ett flertal svenska och utländska läkemedelsfabriker. Av de fem droghandlarna är Astra Distribution, ADA och Vitrum störst i nu nämnd ordning. Tillsammans svarar de för ca 5/o av partihandeln, medan resten till ungefär lika delar handhas av Kronan och Läkemedels-Distribution. Vissa läkemedel tillhandahålls apoteken endast genom en droghandlare (enkanalsdistribution). Detta är fallet med Astrakoncernens produkter som blott säljs genom Astra Distribution och Leos läkemedel som endast saluhålls av Läkemedels-Distribution. Båda dessa droghandlare säljer även vissa andra företags produkter, delvis med ensamrätt. Droghandelsföretagen ADA, Vitrum och Kronan har i stort sett samma sortiment. De tillhandahåller läkemedel från svenska och utländska fabriker som i motsats till Astra och Leo föredragit att låta mer än ett grosshandelsföretag saluföra sina produkter (flerkanalsdistribution). Medan ADA och Vitrum arbetar enbart med varor som distribueras genom flera kanaler har Kronan ensamrätt på distributionen av vissa av de sålda produkterna. Omkring 1 000 personer är sysselsatta inom droghandeln. SOU 1969: 46

1.5 Apoteksväsendet

Vid utgången av 1968 skulle enligt fattade beslut finnas 377 självständiga apotek och till dessa anknutna 238 filialapotek samt 22 sjukhusapotek. Beslut om inrättande av självständiga apotek och sjukhusapotek meddelas av Kungl. Maj:t medan socialstyrelsen beslutar om filialapotek. De självständiga apoteken innehas med s. k. personligt privilegium av apotekare, som utnämnts av Kungl. Maj:t efter förslag från socialstyrelsen. Apoteksinnehavare pensioneras vid 67 års ålder. Under privilegietiden äger apotekaren lager och inventarier inom den apoteksrörelse han driver. Förvärv av apoteksrörelse underlättas av att företagsinteckning kan erhållas i lager och inventarier, att särskilt kreditinstitut finns inom apotekarkåren och att borgen kan lämnas av apotekarsocieteten eller ett droghandelskonsortium. Personal, inbegripet av socialstyrelsen förordnad föreståndare för ev. filialapotek anställs av apoteksinnehavaren. Landets ca 375 apoteksinnehavare är förenade i en sammanslutning, apotekarsocieteten, som numera i hög grad framstår som ett centralt ledande organ för apoteksväsendet. I spetsen för apotekarsocieteten står en direktion, vald av fullmäktige, vilka i sin tur utsetts genom direkta val inom societetens lokala kretsar. Apotekarsocietetens kansli och övriga centrala organ har en personal av ca 200 personer. Av dessa tjänstgör omkring 100 personer inom den s. k. tekniska huvudavdelningen (ledningsorgan för den industriellt betonade tillverkning som avhandlas i fortsättningen under rubriken Distriktslaboratorierna). Den anställda personalen i övrigt är under en verkställande direktör verksam inom centralkansliet med fem avdelningar (information, kameral, personal, planering, sjukhusfarmacevtisk). Apoteksinnehavarnas inkomster är liksom läkemedelspriserna reglerade av bestämmelser utfärdade av Kungl. Maj:t. Den sakliga innebörden av bestämmelserna är bl. a. att enhetliga läkemedelspriser skall hållas i hela SOU 1969: 46

landet, att mindre bärkraftiga apotek stöds av mer bärkraftiga och att apoteksinnehavarnas behållna inkomster är reglerade så att de i normalfallen varierar inom ganska snäva gränser trots stora skillnader i apotekens omsättningssiffror. Tillämpningen av bestämmelserna övervakas av en inom apotekarsocieteten verksam avgiftsberedning som i sin tur får direktiv från apotekens avgiftsnämnd i vilken ordföranden och ytterligare två av de fem ledamöterna är utsedda av Kungl. Maj:t. Ersättning till den på apoteken tjänstgörande personalen utgår enligt bestämmelser i tre kollektivavtal som slutits mellan statens avtalsverk å ena sidan samt var och en av Sveriges farmacevtförbund, Apoteksteknikerförbundet resp. Apoteksstäderskeförbundet å den andra. Alla löner utbetalas av Apotekens centrala lönekontor inom apotekarsocieteten och finansieras av avgifter som erläggs av apoteken. Apoteksväsendet sysselsatte 1967 inklusive apoteksinnehavarna omkring 8 900 personer, därav 900 apotekare, 1 800 receptarier och 6 200 apotekstekniker, städerskor, varubud m. fl. Av receptarierna arbetar 50 % på deltid och av teknikerna etc. 30 % på deltid. Omräknas de 8 900 till heltid erhålls ca 7 400 tjänster. 1.6 Distriktslaboratorierna

(ACO)

Sedan 1946 har en fortgående centralisering ägt rum av apotekens tillverkning av standardiserade läkemedel och halvfabrikat. F. n. sker den vid 13 apotek förbundna med s. k. distriktslaboratorier. Av dessa laboratorier disponerar sju lokaler helt skilda från de apotek av vilka de organisatoriskt är delar. Tillverkningsprogrammet är mycket omfattande. Sålunda upptar distriktslaboratoriernas engrosprislista för 1968 ungefär 1 600 varuslag fördelade på mer än 3 000 olika förpackningar. Frekvensen av de olika varorna är starkt varierande. Detta kan belysas med ett exempel beträffande tabletter. 1965 tillverkades ca 560 miljoner tabletter fördelade på 180 tablettsorter. Av 13

dessa svarade 26 sorter för 88 % av omsättningen antalsmässigt. Distriktslaboratoriernas produkter lanseras under varumärket ACO. Distriktslaboratoriernas verksamhet samordnas av apotekarsocietetens tekniska huvudavdelning vari societetens centrala laboratorium ingår. Vid huvudavdelningen finns för ACOverksamheten omkring 70 personer anställda därav 40 vid laboratoriet. Distriktslaboratorierna sysselsatte 1966 omkring 850 personer. Omräknat till heltidstjänstgörande motsvarar detta 550 personer, därav ca 60 apotekare och receptarier.

14 SOU 1969: 46

2 Statliga engagemang inom läkemedelsområdet

2.1 Statliga organ med uppgifter inom läkemedelsområdet 2.1.1 Statsdep artementen Inom Kungl. Maj:ts kansli handläggs läkemedelsfrågor av minst sju departement. Socialdepartementet utdelar privilegier på apotek samt beslutar om inrättande och nedläggande av självständiga apotek. Vidare avgörs inom socialdepartementet frågor som har samband med dels apotekens allmänna avgifter för vissa gemensamma ändamål och dels apotekens prissättning på läkemedel. Civildepartementet handlade tidigare bl. a. vissa ärenden, som berörde apotekspersonalens lönevillkor. Sedan det gamla civildepartementets arbetsuppgifter fr. o. m. den 1 juli 1969 överflyttats till finansdepartementet handläggs sådana frågor numera inom sistnämnda departement. Försvarsdepartementets befattning med läkemedelsfrågor hänför sig helt till att militärapoteket, försvarets sjukvårdsstyrelse och överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap sorterar under detta departement. Utbildningsdepartementet svarar för området farmacevtisk utbildning och forskning. Industridepartementet som handlägger ärenden rörande näringspolitik och statliga företag, energi och bergsbruk samt teknisk forskning, har att ta befattning med industriella läkemedelsfrågor. Propositionen till årets höstriksdag angående statens förSOU 1969: 46

värv av läkemedelsföretagen Kabi och Vitrum har handlagts inom industridepartementet. Såväl utrikes- som handelsdepartementen kommer vidare i beröring med läkemedelsfrågor. Detta gäller exempelvis tull ärenden och sådana läkemedelsfrågor som behandlas inom internationella organ som EEC och EFTA.

2.1.2 Socialstyrelsen Socialstyrelsen är central förvaltningsmyndighet för många ärenden som gäller läkemedelsförsörjningen. Kontrollagstiftn ingen rörande läkemedel hör till socialstyrelsens ansvarsområde. Vidare handlägger styrelsen ekonomiska frågor, prisfrågor, personalärenden samt beredskapsärenden på läkemedelsförsörjningens område. Inom socialstyrelsen finns en särskild läkemedelsbyrå som ingår i den administrativa avdelningen. Byråchefen har titeln medicinalråd. Beslutanderätten i vissa läkemedelsärenden tillkommer allt efter ärendets art och betydelse vederbörande sektionschef inom läkemedelsbyrån, byråchefen, avdelningschefen eller överdirektören samt slutligen generaldirektören. En särskild nämnd, läkemedelsnämnden, beslutar i de ärenden som den tidigare specialitetsnämnden handlade som rådgivande 15

organ till medicinalstyrelsen. Läkemedelsnämnden består av sju av Kungl. Maj:t särskilt utsedda ledamöter, chefen för läkemedelsbyrån samt vid byrån tjänstgörande läkare. Nämndens kansligöromål är förlagda till läkemedelsbyrån. Socialstyrelsen är chefsmyndighet för statens farmacevtiska laboratorium (SFL) som har rådgivande ställning i specialitetsfrågor.

2.1.3 Statens farmacevtiska laboratorium Statens farmacevtiska laboratorium har till uppgift att inom de områden som berör tillverkning och försäljning av läkemedel utföra undersökningar med praktiskt och vetenskapligt syfte. Laboratoriet har ca 50 anställda och är uppdelat på tre avdelningar, nämligen den kemiska, den biologiska och den farmakoterapevtiska avdelningen. Kontrollen av farmacevtiska specialiteter är den mest betydande gemensamma uppgiften vid laboratoriet. Den kemiska och farmacevtiska kontrollen åvilar den kemiska avdelningen, medan den farmakologiska och toxikologiska kontrollen åvilar den biologiska avdelningen. Kontrollen av medicinsk ändamålsenlighet och reklam utförs av farmakoterapevtiska avdelningen. En huvuduppgift för sistnämnda avdelning är att utreda och bedöma de kliniskterapevtiska egenskaperna hos farmacevtiska specialiteter vari innefattas riskerna för biverkningar. Sedan den 1 januari 1964 åligger det även avdelningen att granska anmälningar om kliniska prövningar av nya oregistrerade läkemedel.

2.1.4 Svenska farmakopékommittén Någon svensk farmakopé utkommer inte längre utan i stället föreligger en gemensam nordisk utgåva, Pharmacopoea Nordica, som trädde i kraft samtidigt i de nordiska länderna den 1 april 1965. Enligt svenska farmakopékommitténs instruktion (K. Br. 30/12 1965) bör det svenska farmakopéarbetet i möjligaste mån an16

knyta till motsvarande verksamhet i de andra nordiska länderna och kommittén skall därför samarbeta med nordiska farmakopénämnden och dess verkställighetsorgan. Kommittén skall verka för att den nordiska farmakopén fortlöpande anpassas efter de vetenskapliga framstegen på läkemedelsområdet. Svenska farmakopékommittén, som består av sju av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter, biträds av en sekreterare och ett antal laboratorieapotekare. Övrig personal som behövs för löpande kontors- och laboratoriearbete tillhandahålls av SFL. Den nordiska farmakopénämnden består av tre medlemmar från varje land hämtade bland de nationella farmakopékommittéerna. Generalsekreterare hos nämnden är f. n. sekreteraren i den svenska farmakopékommittén. 2.1.5 Farmacevtiska fakulteten Före 1964 utgjorde farmacevtiska institutet en i organisatoriskt hänseende fristående högskola med egen styrelse, som var direkt underställd dåvarande ecklesiastikdepartementet. I enlighet med statsmakternas beslut (prop. 1964:50, SU 119, rskr 293) inordnades farmacevtiska institutet fr. o. m. den 1 juli 1964 i den nya universitets- och högskoleorganisationen. Riksdagen beslöt med anledning av Kungl. Maj:ts proposition den 1 oktober 1965 angående utbyggnaden av universitet och högskolor m. m. (prop. 1965: 141, SU 173, rskr 411), att den farmacevtiska utbildnings- och forskningsorganisationen skall flyttas från Stockholm till Uppsala och där inordnas som en farmacevtisk fakultet vid universitetet. Vidare antogs en ny utbildningsordning som började tillämpas från höstterminen 1967. Organisatoriskt är den farmacevtiska fakulteten upprättad men utbildningen är fortfarande förlagd till de gamla lokalerna i Stockholm. Lokaler för den farmacevtiska fakulteten håller på att byggas i anslutning till Uppsalas biomedicinska centrum. SOU 1969: 46

2.1.6 Riksförsäkringsverket Förordningen den 4 juni 1954 angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel (nr 519) föreskriver att apotekare som mot recept utlämnat läkemedel kostnadsfritt eller till nedsatt pris äger i den ordning Konungen bestämmer av riksförsäkringsverket erhålla ersättning med belopp motsvarande i förra fallet fastställt försäljningspris och eljest föreskriven prisnedsättning. Enligt tillämpningskungörelsen den 3 december 1954 (nr 735) till nämnda förordning utgår ersättning från riksförsäkringsverket till apoteken efter kalendermånad. Räkningen skall upprättas å blankett enligt fastställt formulär. Apotekarens verifikationer för räkningen ifråga skall förvaras av honom i tre år framåt för att på anfordran överlämnas till socialstyrelsen eller riksförsäkringsverket. Apoteksinnehavarnas fakturor till riksförsäkringsverket upptar totalbeloppet på månadens kreditförsäljning till verket med särredovisning på två poster, de helt kostnadsfria läkemedlen och de prisnedsatta läkemedlen. I riksförsäkringsverkets granskning av inkomna räkningar ingår en skälighetsbedömning mellan räkningens belopp och beloppen för tidigare månader. Vidare kontrollerar riksförsäkringsverket stickprovsvis att apotekens räkningar är riktiga. De verifikationer (receptmaterial) som infordras från apoteken underkastas kameral granskning av riksförsäkringsverket. Granskningen består i dels kontrollsummering av verifikationsbeloppen och dels i granskning av de enskilda verifikationerna. Härvid iakttas om verifikationerna uppfyller vissa krav såsom att för ändamålet fastställd blankett använts, att inte förnamn eller efternamn på patienten saknas och att inte läkarnas egenhändiga namnteckning saknas. 2.1.7 Statens avtalsverk Statens -avtalsverk är enligt sin instruktion (1965:642) central förvaltningsmyndighet SOL 1969: 46 2—914316

för förhandling om anställnings- eller arbetsvillkor för arbetstagare hos staten med undantag av riksdagen och dess verk samt för övriga arbetstagare vilkas anställnings- eller arbetsvillkor skall fastställas under medverkan av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Avtalsverket har inträtt som avtalsslutande part för apotekarsocieteten gentemot personalorganisationerna på de enskilda apotekens område. Avtalsverket har träffat kollektivavtal med Sveriges farmacevtförbund, Apoteksteknikerförbundet och Apoteksstäderskeförbundet rörande löne- och anställningsvillkor fram till den 31 december 1970. I anslutning till dessa kollektivavtal har även slutits särskilda fördelningsavtal. Även på pensionssidan har avtalsverket träffat kollektivavtal för dessa arbetstagare. 2.1.8 övriga Det återstår att nämna sex statliga organ med uppgifter inom läkemedelsområdet. Militärapoteket, försvarets sjukvårdsstyrelse, civilförsvarsstyrelsen och överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap är omnämnda i kapitel 6. Statliga organ med uppgifter inom apoteksväsendet är apotekarbefordringsnämnden och apotekens avgiftsnämnd. Se avsnitten 3.1.4 resp. 3.2.1.

2.2 Läkemedelskontrollen

2.2 A Kontrollområdets avgränsning Grundreglerna om läkemedelskontrollens utformning och avgränsning av kontrollområdet ges i läkemedelsförordningen den 14 december 1962 (nr 701) och i föreskrifter som meddelats med stöd av denna förordning. Förarbetena redovisas i prop. 1962: 184 samt i andra lagutskottets utlåtande 1962: 4 3 . . Beträffande propositionens behandling i riksdagen i övrigt hänvisas till första kammarens protokoll nr 35 sid 74 ff och andra kammarens protokoll nr 37 sid 98 ff samt 17

riksdagsskrivelse 1962: 419. Tillsynsmyndighet för läkemedelskontrollen är socialstyrelsen. Av de mera betydelsefulla författningarna om läkemedelskontrollen må utöver läkemedelsförordningen nämnas Kungl. Maj:ts tillämpningskungörelse till förordningen (1963: 439) samt den av tillsynsmyndigheten utfärdade receptkungörelsen (MF 1965: 100) och märkningskungörelsen (MF 1968: 35). I läkemedelsförordningen definieras begreppen läkemedel, farmacevtisk specialitet och bakteriologiskt preparat. Läkemedelsdefinitionen ges i förordningens 1 § 1 mom. och har följande lydelse. Med läkemedel förstås i denna förordning sådan vara, som är avsedd antingen att vid invärtes eller utvärtes bruk förebygga, påvisa, lindra eller bota sjukdom eller sjukdomssymtom hos människor eller djur eller att eljest på angivna sätt användas i samband med behandling av sjukdom, skada eller kroppsfel eller vid förlossning, allt under förutsättning att varan för sådant ändamål genom beredning, dosering eller doseringsanvisning iordningställts i bruksfärdigt skick. Som läkemedel skall icke anses blod för infusionsändamål, odontologiskt-tekniska preparat, såsom tandfyllnings- och protesmaterial, eller kirurgiskt-tekniska preparat, såsom katgut och förbandsgips. (2 mom.) I 3 mom. föreskrivs att om ej socialstyrelsen i särskilt fall bestämmer annat skall vad i förordningen stadgas icke tillämpas beträffande sådant medel, som ej innehåller något verksamt ämne i en myckenhet överstigande en miljondel av medlets vikt. Detta innebär i praktiken att homeopatiska preparat i regel faller utanför förordningens till— lämpningsområde och kan tillhandahållas som fria handelsvaror i den allmänna handeln. Detsamma gäller om mineralvatten, mineralkällsalter, fruktsalter och sådana för munhåla och svalg avsedda pastiller och liknande beredningar, som inte innehåller annat än vad som jämlikt livsmedelsstadgan må ingå i konfektyrer. I 3 mom. stadgas även att läkemedelsförordningen inte skall äga tillämpning på sådana medel som sårsalvor, inandningsoljor, antiseptiska lösning-

ar, liniment och dylikt, som uppfyller de villkor i fråga om sammansättning och märkning, som socialstyrelsen föreskriver. När särskilda skäl är därtill äger socialstyrelsen föreskriva, att läkemedelsförordningen helt eller delvis skall tillämpas beträffande vara som i fråga om egenskaper och användning står läkemedel nära. Motsvarande gäller beträffande vara som kan användas på sådant sätt som sägs i den grundläggande läkemedelsdefinitionen men som inte iordningsställts i bruksfärdigt skick. Med stöd av det refererade stadgandet har föreskrivits att ett mindre antal substanser, bland dem fenacetin, amidopyrin och acetanilid skall följa förordningens regler om läkemedel. Ett annat exempel på tillämpningen av bemyndigandet är att perorala antikonceptionsmedel kontrolleras på samma sätt som läkemedel. I 2 § definieras farmacevtisk specialitet såsom standardiserat läkemedel, som är avsett att tillhandahållas förbrukaren i tillverkarens originalförpackning. En särskild grupp bland de farmacevtiska specialiteterna bildar de bakteriologiska preparaten. Om dessa heter det i 3 §. Sådan farmacevtisk specialitet, som utgöres av antingen serum eller fraktion därav, härrörande från människa eller djur och innehållande specifika antikroppar, eller vaccin, ympämne eller annat preparat av biologiskt ursprung, avsett att genom införande i organismen framkalla eller påvisa immunitet eller därmed likartat tillstånd, benämnes i denna förordning bakteriologiskt preparat. Av den lämnade redogörelsen framgår att läkemedelsförordningen äger tillämpning dels på sådana varor som träffas av läkemedelsdefinitionen dels under vissa omständigheter för en del andra varor. Sådana läkemedel som inte faller under läkemedelsförordningen kallas ofta fria läkemedel på grund av att de får säljas i den fria handeln och sålunda inte är underkastade apoteksmonopolet. I den ganska begränsade utsträckning då till förtäring avsedda läkemedel har karaktär av fria läkemedel, och deras sammansättning och tillverkning inte är underkastad särskild kontroll jämlikt läkeSOU 1969: 46

medelsförfattningarna, är livsmedelsstadgan i stället tillämplig. Om inte annat särskilt sägs avses i fortsättningen med läkemedel sådana varor på vilka läkemedelsförordningen är tillämplig.

passat system för produktkontroll. Slutligen utstakar den sådana handelsvägar, att även distributionsformerna blir led i kontrollkedjan. Oavsett under vilka organisatoriska former tillverkningen sker finns vissa standards som norm för såväl tillverkare som kontrollorgan.

2.2.2 Läkemedelskontrollens innebörd och allmänna uppläggning Kontrollens

syfte

I den förutnämnda propositionen 1962:184 uttalade föredragande departementschefen att en läkemedelskontroll i vidsträckt bemärkelse har till uppgift att garantera, att de varor som används som läkemedel är av fullgod beskaffenhet för uppgivet ändamål. Det konstaterades vidare att kontrollen för att fylla en sådan uppgift måste tillse dels att en som läkemedel utbjuden vara är lämpad att användas som läkemedel, dels att en som läkemedel erkänd vara i det enskilda fallet föreligger i rent och oförfalskat skick, är av rätt styrka, har tillräcklig hållbarhet etc. Som en huvuduppgift för kontrollen anges att begränsa vådorna av farliga medel. Härvid betonas det, att parallellt med tillkomsten av högaktiva läkemedel har frågan om medlens biverkningar blivit allt allvarligare. Som självfallen betecknas läkemedelskontrollens uppgift att tillse att saluförda läkemedel har effekt. Den av departementschefen angivna målsättningen har i läkemedelsförordningen kommit till uttryck genom följande allmänna stadgande i 4 §. Läkemedel skall vara av fullgod beskaffenhet och får icke vid normal användning medföra skadeverkningar, som stå i missförhållande till den avsedda effekten. Den citerade bestämmelsen skall vara en ramföreskrift för varje läkemedelstillverkare och en bas för kontrollorganets handlande i det enskilda fallet. Kontrollens

huvudlinjer

Enligt säkerhetslagstiftningen på läkemedelsområdet ställs vissa minimikrav i fråga om formerna för tillverkningen. Vidare inrymmer den ett efter olika läkemedelstyper anSOU 1969: 46

2.2.3 Tillverkningskontroll Kompetensmonopol Läkemedelsförordningen föreskriver (7 §) att yrkesmässig tillverkning av läkemedel får bedrivas endast av apoteksföreståndare samt av den som erhållit tillstånd därtill. Utan särskilt tillstånd må bakteriologiska preparat tillverkas vid statens bakteriologiska laboratorium och statens veterinärmedicinska anstalt. Med tillverkning förstås i sammanhanget såväl framställning som förpackning eller ompackning. Apotek får endast drivas efter särskilt beslut av Kungl. Maj:t eller i vissa fall socialstyrelsen. En närmare redogörelse härför lämnas i annat sammanhang. Här må endast fastslås att tillverkning av läkemedel på apotek sker under ansvar av person med en i författningsväg fastlagd kompetens. I princip får alla typer av läkemedel tillverkas på varje apotek. Till följd av sedan länge insatta rationaliseringar och på grund av en av socialstyrelsen utfärdad bestämmelse, enligt vilken apoteks utrustning skall vara avpassad med hänsyn till den tillverkning som bedrivs där är emellertid tillverkningen starkt differentierad. Alla apotek bereder läkemedel enligt recept men tillverkning i egentlig bemärkelse sker endast på ett litet antal apotek främst distriktsapoteken. Tillstånd att tillverka läkemedel annorstädes än på apoteken meddelas av socialstyrelsen. Tillstånd meddelas för viss tid eller tills vidare och kan avse visst eller vissa läkemedel eller läkemedel i allmänhet. Tillverkningen skall förestås av en av socialstyrelsen godkänd föreståndare. Vid anläggning av större omfattning må särskilda föreståndare godkännas för olika avdelningar. 19

Som föreståndare må godkännas endast den, som med hänsyn till tillverkningens art och omfattning äger erforderliga teoretiska kunskaper och tillräcklig praktisk erfarenhet och som i övrigt prövas lämplig. Föreståndare skall tillse att tillverkningen bedrivs på behörigt sätt i tekniskt avseende samt att bestämmelserna i läkemedelsförordningen och de föreskrifter och beslut som meddelas med stöd därav, iakttas i samband med tillverkningen. Inspektioner o. dyl. Enligt-läkemedelsförordningen (18 §) och Uiliämpningskungörelsen 1963:439 (26 §) age? socialstyrelsen genom inspektion av företag där. läkemedel tillverkas eller hanteras kontrollera, att verksamheten bedrivs under -förhållanden som inte äventyrar .en> fullgod "beskaffenhet av läkemedlen. Särskilt skall tillses, att föreståndaren utövar den faktiska tillsynen över verksamheten, att tillverknings-, lager- och expeditionslokaler är lämpade för ändamålet och att god ordning råder i lokalerna samt att företagets kontroll över tillverkningen är betryggande. Medan kontinuerliga kontrollförrättningar på apoteken förekommit alltsedan apotek började inrättas har inspektion av läkemedelsfabriker endast förekommit sedan 1964 i och med ikraftträdandet av läkemedelsförordningen. Hos socialstyrelsen finns tre läkemedelsinspektörer, som i normalfallet utför förekommande inspektioner av läkemedelsföretagen och apoteken. Inspektion av apotek förrättas vartannat till vart femte år. De år då inspektion inte förekommer verkställs s. k. visitation av vederbörande länsläkare. Läkemedelsfabrikerna inspekteras vid behov. Förhållandena är emellertid så olika vid skilda företag att någon viss periodicitet knappast kan anges. Endast svenska företag träffas av läkemedelslagstiftningens bestämmelser om inspektion. I vissa andra länder bl. a. USA och Canada, kan godkännande av ett visst utländskt läkemedel göras beroende av att den utländska*'fabriken underkastar sig inspektion från kontrollandet och bestrider kost-

naderna härför. Danmark kan anföras som exempel på ett land som i fråga om utländska läkemedel kräver intyg från vederbörande lands medicinalmyndighet om att verksamheten bedrivs under fackmässiga och fullt betryggande förhållanden. Då det kommit att framstå som allt angelägnare att äga kännedom om under vilka betingelser ett läkemedel produceras finns en tendens till en utvidgad utländsk inspektion. För att söka förhindra det slöseri med tid, arbetskraft och pengar som en fullt utbildad multilateral läkemedelsinspektion skulle innebära är man i flera internationella sammanhang inne på att på annat sätt skapa erforderliga garantier för en tillräckligt hög tillverkningsstandard. Sålunda är man inom WHO verksam med att utarbeta normer för »good manufacturing practice» i fråga om läkemedel. Inom EFTA har utarbetats förslag till en konvention enligt vilken de fördragsslutande parterna skulle förbinda sig att utföra läkemedelsinspektioner enligt gemensamma normer och på förfrågan ge varandra besked om huruvida en viss fabrik uppfyller stadgade fordringar.

2.2.4 Produktkontroll Far makopéföreskrifter Grundläggande regler om de kvalitetskrav som läkemedel måste uppfylla har i ett flertal länder fastställts i farmaköpéer. I vårt land har officiellt gällande farmaköpéer funnits sedan slutet av 1600-talet. Den sista upplagan av Svenska farmakopén utkom 1946. Sedan den ägt tillämpning med ändringar och tillägg till år 1965, har den efterföljts av Nordiska farmakopén, gemensam för de fem nordiska länderna. Sådana substanser som används på apoteken och som är beskrivna i den Nordiska farmakopén måste uppfylla de i farmakopén ställda kvalitetskraven. Formellt är varje apoteksföreståndare ansvarig för att denna regel iakttas. Numera företas dock i regel inte några analytiska kvalitetsundersökningar på apoteken, utan halt- och renhetsprövningar sker centralt för alla apoteks räkning SOU 1969:46

vid apotekens centrallaboratorium. Där undersöks även andra substanser än sådana som är intagna i den Nordiska farmakopén. Enligt stadgande i 1 § KK 1963: 439 får nämligen vid tillverkning av läkemedel endast användas varor, vilkas art eller sammansättning samt renhet och halt är väl kända. Inom läkemedelsindustrin är man inte på samma sätt som på apoteken formellt bunden av farmakopéns föreskrifter. Även för industrin gäller dock självfallet kravet att alla använda råvaror skall vara noggrant kända och specificerade. I samband med den i det följande skildrade specialitetskontrollen övervakas, att varor av tillfredsställande kvalitet kommer till användning. Farmacevtiska

specialiteter

En grundläggande regel om farmacevtiska specialiteter är att de inte får försäljas utan att vara registrerade hos socialstyrelsen. Från denna grundregel finns följande tre undantag. 1) Bakteriologiskt preparat, som tillverkats eller importerats av statens bakteriologiska laboratorium eller statens veterinärmedicinska anstalt, må försäljas utan att vara registrerat, under förutsättning att preparatet undergått kontroll enligt av socialstyrelsen meddelade bestämmelser. 2) På svenskt apotek tillverkad farmacevtisk specialitet, som överensstämmer med medel intaget i gällande farmakopé eller som socialstyrelsen med hänsyn till specialitetens ändamålsenlighet finner jämförbar med sådant medel, får försäljas utan att vara registrerad. 3) På särskild framställning äger socialstyrelsen medge rätt till försäljning (licensförsäljnitig) av sådan icke registrerad specialitet, som till sin verkan skall prövas av viss läkare, veterinär eller tandläkare eller varav viss person befunnits vara i behov med hänsyn till sitt hälsotillstånd. Sådan framställning skall vara åtföljd av motivering av vederbörande läkare, veterinär eller tandläkare. Medgivande till licensförsäljning må förbindas med villkor till förebyggande av skada. Motivet för de båda första undantagen är att det ansetts att man på enklare sätt än genom en registreringsprocedur kan få betryggande garantier för preparatens ändaSOU 1969: 46

målsenlighet. Beträffande undantaget för licensförsäljning sägs i förarbetena att licensgivning bör strikt begränsas till sådana situationer, då annat ändamålsenligt medel inte står till buds. Så kan vara fallet, då någon drabbats av en hos oss sällsynt sjukdom, mot vilken lämpligt medel inte introducerats i Sverige men finns tillgängligt utomlands. För prövningsändamål beviljas licens endast i speciella fall. I princip skall den kliniska prövningen vara avslutad innan ett läkemedel överhuvudtaget blir föremål för försäljning. Som villkor för registrering gäller att specialiteten befunnits ändamålsenlig och i övrigt uppfyller de krav i fråga om kvalitet, märkning och skäligt pris som uppställts i läkemedelsförordningen. Vid ansökan om registrering skall bl. a. lämnas uppgift om specialitetens sammansättning och läkemedelsform samt hållbarhet, specialitetens farmakologiska, toxikologiska och kliniskt-terapevtiska egenskaper samt indikationer, kontraindikationer, biverkningar och dosering, förpackningsstorlekar, pris m. m. Uppgivna data skall vara tillfredsställande styrkta. Den förberedande granskningen av registreringsansökningar sker vid statens farmacevtiska laboratorium, som är uppdelat på tre avdelningar, en biologisk, en kemisk och en farmakoterapevtisk. Avdelningscheferna har professors ställning. Det slutliga avgörandet i registreringsärenden träffas i socialstyrelsens namn av dess läkemedelsnämnd. Registrering må återkallas om förhållanden som legat till grund för registreringen, inte längre är för handen. Återkallelse av registrering må också ske om villkor för specialitetens tillhandahållande åsidosätts eller om specialiteten är föremål för reklam som innefattar oriktig, starkt överdriven eller vilseledande uppgift om specialitetens verkan eller egenskaper i övrigt. En registrerad specialitet kan givetvis tas ur marknaden av tillverkaren, som därvid skall göra anmälan därom till socialstyrelsen. Registrerad farmacevtisk specialitet skall fortlöpande kontrolleras genom socialstyrel21

sens försorg. Efterkontrollarbetet handhas väsentligen av statens farmacevtiska laboratorium. Ett led i efterkontrollen utövas av den sedan 1965 fungerande läkemedelsbiverkningsnämnden som är knuten till socialstyrelsen och som lokalmässigt är ansluten till statens farmacevtiska laboratorium. Enligt nämndens rekommendation rapporterar läkarna iakttagelser om oväntade biverkningar vid läkemedelsbehandling. Rapporterna bearbetas och följs upp av nämnden. Nämnden medverkar i det internationella program på området som handhas av världshälsoorganisationen. Extemporeberedningar Som extemporeberedning benämns sådana för tillfället beredda läkemedel, vilka komponerats av läkare, veterinär eller tandläkare för en speciell patient. För receptutfärdare gäller vid hans komponerande att han har att handla i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Den expedierande farmacevten har att handla enligt farmakopéns och socialstyrelsens föreskrifter och i överensstämmelse med god farmacevtisk praxis. Några speciella kontrollåtgärder kan av praktiska skäl i regel inte komma i fråga. Enstaka prov på extemporeberedningar tas av läkemedelsinspektörerna vid förekommande apoteksinspektioner. 2.2.5 Handelsvägen - ett led i kontrollkedjan Läkemedelsförordningen utstakar vissa handelsvägar för läkemedel. Härvid skiljs mellan partihandel och detaljhandel. Med partihandel förstås försäljning till tillverkare för dennes rörelse eller till återförsäljare eller apotek. Annan försäljning är detaljhandel. Partihandel må bedrivas endast av den som behörigen tillverkat läkemedlet, apoteksföreståndare samt den som erhållit tillstånd att idka partihandel med läkemedel. Beträffande tillståndsgivning och åtnjutande av tillstånd gäller motsvarande bestäm-

melser som för tillverkning. Detaljhandel med läkemedel får bedrivas endast av apoteksföreståndare. I viss utsträckning äger dock partihandlare sälja läkemedel direkt till sjukvårdsinrättning och bakteriologiska preparat kan få försäljas direkt till läkare och veterinär. Som motiv för att detaljhandel med läkemedel i stort sett endast bör få ske på apotek anförde föredragande departementschefen, statsrådet Johansson, bl. a följande. (Prop 1962: 184 sid. 141.) Som ett betydelsefullt led i samhällets kontroll över läkemedelshanteringen måste man se anordningen med handelsvägen över apotek. Det är en allmän uppfattning, att läkemedel med gift- eller andra skadeverkningar endast bör tillhandahållas allmänheten över apotek. Vår uppfattning om vad som är skadligt eller giftigt är emellertid, som jag i annat sammanhang berört, högst relativ och beror ytterst på vår kunskap om det vetenskapliga underlaget vid varje tillfälle. Den nu raskt fortgående forskningen har i flera fall gett oss en modifierad eller helt förändrad syn på läkemedels nytto- och skadeverkningar. Jag kan här blott erinra om att ett sedan 1800-talet allmänt använt medel, fenacetin, som ansetts tämligen oskadligt, med vår tids förfinade observationsmetoder visat sig medföra risk för så allvarliga skadeverkningar, främst njurskador, att det med omedelbar verkan receptbelagts. Inskridanden av dylikt slag kan ske med full effektivitet endast om medlen är förbehållna apoteken. Härtill kommer, och detta är väsentligt, att det från allmän folkhälsosynpunkt inte är något intresse med en ökad kommersialisering av läkemedelshandeln. Betydelsen av att detaljhandeln med läkemedel varit förbehållen apoteken har varit särskilt framträdande vid sådana tillfällen då ett läkemedel till följd av konstaterad felaktighet har måst dragas ur handeln eller då receptbeläggning aktualiserats för ett i handeln befintligt läkemedel. Sådana åtgärder har vid behov kunnat genomföras med omedelbar verkan. Bland exemplen på sådana situationer må nämnas att vid konstaterad salmonellainfektion av ett receptfritt leverpreparat för perniciös anemi var det möjligt icke blott att dra preparatet ur handeln med några timmars varsel utan även genomförbart för apoteken att spåra flerSOU 1969: 46

talet av de patienter, som erhållit preparat vid något tillfälle under en längre tidsperiod.

2.3 Läkemedelsrabatteringen

2.3.1 Inledning Ersättning för läkemedelskostnader utgavs i viss omfattning redan av sådana sjukkassor, som var inregistrerade enligt 1910 års sjukkasselag. 1931 års förordning om erkända sjukkassor medgav kassorna rätt att med tillsynsmyndighetens tillstånd bidra till sina medlemmars sjukvård i vidare omfattning än lagens minimivillkor angav. Härigenom kunde bidrag lämnas även till läkemedelskostnader.

2.3.2 1954 års läkemedelsreform 1954 års läkemedelsreform föregicks av ett mycket omfattande och långvarigt utredningsarbete. En närmare redogörelse för detta återfinns i SOU 1966: 28 s. 7 ff. 1954 års beslut angående läkemedelsreformen utformades närmare i förordningen (1954: 519) angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel. Härjämte utfärdades kungörelsen (1954:520) med förteckning över kostnadsfria läkemedel och kungörelsen (1954: 735) med tillämpningsföreskrifter till förordningen angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel. Författningarna trädde i kraft den 1 januari 1955. Bestämmelserna innebar i dåvarande lydelse i huvudsak följande. Kostnadsfria läkemedel skall utlämnas till den som är sjukförsäkrad enligt lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän försäkring och som lider av långvarig och allvarlig sjukdom. Kungl. Maj:t bestämmer dels vid vilka sjukdomar kostnadsfritt läkemedel kan komma ifråga dels vilka läkemedel som får utlämnas. Rätt till prisnedsatta läkemedel tillkommer den som omfattas av sjukförsäkring enligt lagen om allmän försäkring eller här i riket är i allmän eller enskild tjänst. Vid inköp av läkemedel, som förskrivits av läkare, sätts det fastSOU 1969: 46

ställda priset för läkemedlet ned med hälften av det belopp, varmed priset överstiger det s. k. karensbeloppet tre kr. Karensbeloppet räknas på varje läkemedel för sig. Är förskrivningen avsedd att expedieras mer än en gång, skall nedsättningen hänföra sig till varje expedition. Läkemedelsförmåner utgår inte till personer, som åtnjuter sjukhusvård som avses i lagen om allmän försäkring. Apotekarna får ersättning av riksförsäkringsverket för kostnaden för läkemedel, som utlämnats kostnadsfritt, och för rabatten på läkemedel som utlämnats till nedsatt pris. Kostnaden för tillhandahållande av kostnadsfria och prisnedsatta läkemedel bestrides till viss del av statsmedel och i övrigt av de allmänna försäkringskassorna. Bidrag av statsmedel för kassornas utgifter för läkemedel utgår med belopp för kalenderår motsvarande en krona 15 öre för envar, som vid utgången av det år kostnaden avser är inskriven hos allmän försäkringskassa. I sjukförsäkringsavgiften innefattas avgift avseende den allmänna försäkringskassans utgifter för sjukvårdsersättning, däri inbegripet utgifter för läkemedel. Avgift avseende utgifter för sjukvårdsersättning uttas ej om den försäkrade vid utgången av det år avgiften avser upphört att vara inskriven hos allmän försäkringskassa eller fyllt 67 år eller för december månad det år avgiften avser uppbär ålderspension eller förtidspension enligt lagen om allmän försäkring. Arbetsgivaravgift till sjukförsäkringen beräknas i förhållande till de löner arbetsgivaren utgett under året inom vissa minimi- och maximigränser beträffande lönebeloppen. Avgift till sjukförsäkringen utgår med 1,5 % av det belopp vara avgiften beräknas. Av avgiften skall fyra femtondelar användas till bestridande av de allmänna försäkringskassornas utgifter för sjukvårdsersättning. De utgifter för läkemedel som åvilar kassorna anses härvid ingå i utgifterna för sjukvårdsersättning.

2.3.3 Ändring av läkemedelsförmånerna Efter reformens ikraftträdande blev läkemedelsförmånerna vid ett flertal tillfällen föremål för riksdagens behandling, främst i anledning av motioner. Ändringar beträffande såväl de kostnadsfria som de rabatterade läkemedlen föreslogs i dessa. Även administrativa frågor behandlades. Vidare avgav en särskild utredning år 1959 ett betänkande Läkemedelsrabatteringen (SOU 1959: 43). Denna utredning föreslog bl. a.

ett s. k. självrisksystem, som innebar att den enskilde upp till en viss årlig kostnad (50 kr.) skulle betala fullt pris på apoteket för förskrivna läkemedel. Varken riksdagsbehandlingen eller nämnda utredning föranledde några ändringar av gällande bestämmelser. 1961 tillkallades emellertid 1961 års sjukförsäkringsutredning som bl. a. hade i uppdrag att med utgångspunkt i det tidigare utredningsarbetet och remissmaterialet söka finna vägar för en lösning av reglerna angående den med sjukförsäkringen sammankopplade läkemedelsförmånen. Utredningen avgav sitt betänkande Läkemedelsförmånen (SOU 1966: 28) i maj 1966. Utredningen redovisade dels en undersökning över läkemedelsförbrukningen i landet under företrädesvis 1957-1961 och dels en undersökning av receptmaterial avseende år 1963 som skulle belysa den individuella läkemedelskonsumtionen. Undersökningarna visade bl. a. följande.

delen var mindre i lägre och större i högre åldersgrupper. I åldrarna över 67 år utgjorde andelen 62,7 %. Det genomsnittliga antalet recipen var 6. Kvinnor hade i alla åldersgrupper flera recipen än män. Andelen läkemedelsförbrukare på landet var mindre än i städerna. Antalet läkemedelsförbrukare ökade med stigande inkomst. Den genomsnittliga läkemedelskostnaden för personer som fått någon form av läkemedelsförmån var 75 kr. Stora skillnader i läkemedelskostnader förelåg mellan olika åldersgrupper. Den genomsnittliga kostnaden utgjorde sålunda för personer i åldern 16-44 år 51 kr., 45-66 år 85 kr. samt 67 år och däröver 115 kr. Medelpriset per recipe var i genomsnitt 12:50 kr. Det varierade obetydligt med åldern. Stora individuella skillnader i läkemedelskostnaden förelåg. För 13 % av antalet personer med läkemedelsförmån var kostnaden för inköpta läkemedel 150 kr. eller mer. Dessa svarade för ca 50 % av den totala kostnaden för gruppen och för 41 % av antalet recipen. För enbart prisnedsatta läkemedel utgjorde den genomsnittliga egenkostnaden för personer i åldern 16-44 år 29 kr., 45-66 år 48 kr. och över 67 år 61 kr. Medelantalet recipen var resp. 4, 6,3 och 8,1. Gruppen förtidspensionärer hade genomsnittligt högre antal recipen per person än andra grupper (8,7 för män och 10,2 för kvinnor i åldrarna 30-59 år). De hade också högre medicinkostnader än andra grupper. I fråga om de kostnadsfria läkemedlen var den genomsnittliga kostnaden för personer i åldern 16-44 år 147 kr., 45-66 år 84 kr. och över 67 år 60 kr. Kostnaden för fria läkemedel var således högre för yngre personer än för äldre.

Apotekens läkemedelsförsäljning mot recept till andra förbrukare än sjukvårdsinrättning hade under perioden 1955-1964 ökat från ca 126 till ca 365 milj. kr., dvs. nära tredubblats. Den årliga omsättningsökningen hade varierat mellan 8 och 19 %. Antalet recipen (med recipe avses varje enskild läkemedelspost) hade ökat med drygt 50 % eller från 19,5 till 29,5 milj. Medelpriset per recipe hade ökat från ca 6:50 kr. till ca 12:40 kr., dvs. nästan fördubblats. Läkemedelskostnaderna inom den slutna vården hade under nämnda tid ökat från 25,3 till Enligt utredningen hade de starkt öka68,4 milj. kr. eller med 170 %. de kostnaderna flera orsaker. Antalet läkarKostnaderna för läkemedelsförmånerna ökade från ca 39 milj. kr. år 1955 till ca 157 milj. konsultationer och receptexpeditioner hade kr. år 1964, dvs. en fyrdubbling. År 1965 uppliksom antalet förskrivna läkemedel per ingick kostnaderna till ca 183 milj. kr. Antalet divid och konsultationstillfälle ökat. Nya verifikationer hade under perioden ungefär förmedel fanns för behandling av sjukdomsdubblats. De kostnadsfria läkemedlens andel i totalkostnaderna uppskattades till ca 25 %. Antillstånd som inte tidigare var åtkomliga talet expeditioner av kostnadsfria läkemedel bemed läkemedelsterapi. Flera olika läkemeräknades utgöra 8-9 % av totala antalet expedidel förskrevs oftare vid samma sjukdomstioner. Medelpriset per expedierat kostnadsfritt bild. Priserna för läkemedlen hade ökat. läkemedel låg högre och hade även stigit snabbare än motsvarande pris för rabatterat läkeLivslängden på standardläkemedel var relamedel. tivt kort. Prisnivån på nya preparat låg ofAv utredningens undersökning rörande den ta högre än på motsvarande äldre medel. individuella förbrukningen av läkemedel under Läkarnas förskrivningsvanor inom olika inår 1963 hos 16 561 personer över 16 år framdikationsgrupper hade förskjutits till nya gick bl. a. att 44,8 % av männen, 59,9 % av kvinoch ofta dyrare preparat. norna och 52,4 % av samtliga undersökta hade erhållit förmånsberättigande läkemedel. AnUtredningen framhöll att skyddet för den

24 SOU 1969: 46

enskilde vid dåvarande förmånssystem var otillfredsställande och att i genomsnitt mindre än 40 % av dennes läkemedelskostnader ersattes. Utredningens överväganden rörande möjligheterna till förbättrade förmåner utmynnade i förslaget att karensbeloppet skulle avskaffas och att en rabatt med 75 % skulle lämnas på hela läkemedelskostnaden. Om det kunde förutses att förslagets genomförande i dess helhet skulle dröja någon längre tid, ansåg utredningen att en delreform borde komma till stånd. Enligt utredningens majoritet borde i så fall karensbeloppet avskaffas och nuvarande rabattsats behållas. En minoritet inom utredningen ansåg, att en höjning av rabattsatsen borde genomföras i första hand, eftersom detta alternativ i jämförelse med karensbeloppets slopande i regel ger bättre hjälp åt dem som har höga läkemedelskostnader men inte kan få del av den särskilda förmånen av fria läkemedel. Vidare åberopades att karensbeloppet för det stora flertalet läkemedelsförbrukare medförde en relativt liten utgift. När det gällde kostnadsfria läkemedel ansåg utredningen att nuvarande principer för urval av sjukdomar och läkemedel borde behållas. I prop. 1967: 135 föreslogs att läkemedelsförmånerna liksom tidigare skulle bestå av en kostnadsfri och en prisnedsatt del. Kostnadsfria läkemedel skulle tillhandahållas enligt samma principer som tidigare. För att tillgodose personer som på grund av sjukdom hade stora utgifter för medicin föreslogs att karensbeloppet, som tidigare beräknades för varje läkemedelspost, i stället skulle avse alla vid ett expeditionstillfälle inköpta, samtidigt förskrivna läkemedel. Karensbeloppet föreslogs i samband härmed höjt till fem kr. Enligt propositionen skulle rabattsatsen 50 % ovanför karensbeloppet behållas men den del av priset som översteg 25 kr. skulle rabatteras helt. De föreslagna reglerna innebar att inte någon skulle behöva betala mer än 15 kr. vid varje inköp av medicin på recept. Även läkemedel förskrivna av tandläkare föreslogs SOU 1969: 46

bli omfattade av rabatteringen. Riksdagen hade intet att erinra mot förslaget och de nya bestämmelserna trädde i kraft den 1 januari 1968. 2.3.4 Kostnader m. m. för månerna

läkemedelsför-

Som 1961 års sjukförsäkringsutredning visade ökade kostnaderna för läkemedelsförmånerna från ca 39 milj. kr. 1955 till ca 157 milj. kr. år 1964. En uppföljning av dessa siffror visar att kostnaderna för åren 1965-1967 ökat till ca 183, 207 och 239 milj. kr., innebärande en ökning år från år med resp. 16, 13 och 16 % . För 1968, då bestämmelserna om de nya läkemedelsförmånerna trätt i kraft, har kostnaderna ökat till 396 milj. kr. eller en ökning från föregående år med 66 %. I Sv. Farm. Tidskrift nr 20 1969 presenteras en receptundersökning oktober 1967 och oktober 1968, som bl. a. syftat till att studera hur de förbättrade läkemedelsförmånerna påverkat läkemedelsförskrivningen. Undersökningens resultat meddelas preliminärt i avvaktan på att vissa delar av densamma studeras närmare. Vissa slutsatser kan emellertid redan nu dras av densamma. Således framgår att antalet recipen per expeditionstillfälle ökat från genomsnittligt 1,4 till 1,6. Värdemässigt har de kostnadsfria läkemedlen ökat från 10 % till 11 % av totalkostnaden, vilket enligt författarna torde bero på att indikationsområdet för kostnadsfria läkemedel vidgades den 1 januari 1968. Vidare har andelen recipen som tar upp kostnadsfritt läkemedel ökat från 7 % av totalantalet 1967 till 10 % 1968. I undersökningen ingick även en tabell med totala antalet expedierade förpackningar fördelade på olika läkemedelsgrupper. Av denna framgick att några större förändringar i de olika gruppernas andelar av den totala läkemedelskonsumtionen inte synes ha skett. Slutligen återfanns i undersökningen omstående tabell över antalet förpackningar som expedierats inom olika åldersgrupper. Den kraftiga höjningen 1968 av läke-

Antal förpackningar expedierade inom olika åldersgrupper. Antal förpack ningar

Procent

Åld ersintervall 1967

2111 6 651 7 859 5 108

2 276 7 442 9 064 5 973

9,7 30,6 36,2 23,5

9,2 30,1 36,6 24,1

0—15 16—45 46—66 67—

medelskostnaderna inom ramen för sjukförsäkringen avspeglar sig också i en markant ökning av riksförsäkringsverkets andel av läkemedelsförsäljningen på recept i öppen vård. I övrigt bekostas allmänhetens läkemedelsinköp av konsumenterna själva, av socialvårdsmyndigheter, företag m. fl. Nedanstående tabell visar fördelningen riksförsäkringsverket-övriga kunder avseende allmänhetens läkemedelsinköp på recept 1962-1968.

Är

Rfv %

Övriga kunder %

1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968

42 42 43 43 44 44 62

58 58 57 57 56 56 38

Läkemedelsförmånen har utan tvekan bidragit till en kraftig stegring av det allmännas läkemedelskostnader. Som tidigare nämnts uppgick riksförsäkringsverkets utgifter för allmänhetens läkemedelsinköp år 1967 till 239 milj. kr. Sjukvårdshuvudmännens läkemedelskostnader inom den slutna vården uppgick samma år till ca 110 milj. kr. Det allmännas sammanlagda kostnader uppgick sålunda detta år till ca 350 milj. kr. av totalt 634 milj.kr. eller 5 5 , 2 % . År 1968 uppgick riksförsäkringsverkets kostnader för allmänhetens läkemedelsinköp till nära 400 milj. kr. och sjukhusens läkemedelskostnader hade då stigit till ca 120 milj. kr. Sammanlagt svarar sålunda det allmänna 1968 för 520 milj. kr. av totalt 750 milj. kr. eller ca 69,3 % .

2.4 Statlig

läkemedelstillverkning

Läkemedelstillverkning i statlig regi bedrivs vid statens bakteriologiska laboratorium (SBL), statens veterinärmedicinska anstalt (SVA), militärapoteket, försvarets fabriksverk samt vid Kabi, vars aktiemajoritet nyligen förvärvats av staten. I det följande ges en kortfattad redogörelse för omfattningen m. m. av denna tillverkning. Förvärvet av Kabi grundar sig på en överenskommelse mellan staten och Pripps bryggerier den 8 juli 1969. Staten, som numera äger 65 % av aktierna i Kabi tillträdde verksamheten den 1 oktober 1969. Kabis största enskilda produktgrupp är blodäggvitefraktioner såsom gammaglobulin och albumin. Vidare har företaget en väsentlig antibiotikaframställning. I Sverige är Kabi det enda företag som genom jäsning framställer penicillin. Omsättningen uppgick 1967 till 61 milj. kr. Kabi har totalt ca 910 anställda varav 60 i utlandet. Kabis huvudanläggning finns i Stockholm. Där finns forskningslaboratorier, centraladministration, marknadsavdelningar och vissa tillverkningsenheter bl. a. för framställning av farmacevtiska specialiteter. I Strängnäs finns anläggningar för tillverkning av läkemedelssubstanser. SBL har bl. a. till uppgift att framställa och tillhandahålla sera, ympämnen och andra bakteriologiska preparat. Tillverkningen härav sker på laboratoriets produktionsavdelning. På denna avdelning var under budgetåret 1968/69 ett hundratal av laboratoriets närmare 500 tjänster placerade. Omsättningen av nu ifrågavarande preparat uppgick under samma budgetår till drygt 13 milj. kr. SVA skall enligt sin instruktion bereda och tillhandahålla sera, vacciner och andra bakteriologiska preparat. Av anstaltens drygt 200 anställda sysselsätts ca 40 på produktionsavdelningen, där tillverkningen sker. Tillverkningen av bakteriologiska preparat uppgår till drygt 5 000 liter per år. Vidare framställer avdelningen ungefär 2 000 liter normalsera och blod, varav leveranser sker även till sjukhus. Omsättningen SOU 1969: 46

av nu ifrågavarande preparat uppgår till i det närmaste 3 milj. kr. om året. Därjämte importerar anstalten bakteriologiska preparat till ett värde av ca 0,5 milj. kr. per år. Militärapoteket tillverkar läkemedel för försvaret, karolinska sjukhuset, karolinska institutet samt Norrbackainstitutet. Vissa leveranser sker även till institutioner såsom försvarets forskningsanstalt, statens rättskemiska laboratorium m. fl. Den sterila tillverkningen omfattar infusions-, desinfektions- och injektionslösningar, spolvätskor, autoinjektorer och allergenspädningar m. m. Produktionens totala försäljningsvärde uppgår till ca tre milj. kr. Antal sysselsatta personer i produktionen är 20-25 st. Vid Åkers krutbruk löntillverkar försvarets fabriksverk åt militärapoteket vissa produkter som fått en sådan omfattning att de svårligen kan inrymmas i apotekets nuvarande lokaler. Fabriksverket svarar därvid för byggnad, apparatur, personal och ekonomi, medan det åvilar militärapoteket att utöva den farmacevtiska kontrollen för att en fullgod produktion skall kunna garanteras. På plats finns därför en på militärapoteket anställd apotekare, som är godkänd av socialstyrelsen såsom föreståndare.

SOU 1969: 46

3.1 Apoteksväsendet

Apoteken

3.1.1 Inledning Apoteksväsendets organisation finns inte fastlagd genom lagstiftning eller på något annat sätt i samverkan med riksdagen. I allt väsentligt är hela den nuvarande uppbyggnaden baserad på administrativa beslut, vilka i sin tur delvis är grundade på en traditionell praxis som går tillbaka ända till 1600-talet. Då delfrågor, som berör apoteksväsendet behandlats i riksdagen, har man emellertid utan erinran utgått från rådande förhållanden. De grundläggande bestämmelserna om tillverkning och import av samt handel med läkemedel återfinns i läkemedelsförordningen (SFS 1962: 701). Förordningen innehåller också de basala reglerna om läkemedelskontrollen. Förordningen är utfärdad efter riksdagens hörande (prop. 1962: 184, L 2 U 43, rskr 419). I förordningen används orden apotek och apoteksföreståndare utan närmare definition. Detta sker bl. a. i samband med en avgränsning av apoteksmonopolets omfattning (10 och 12 §§). Enligt 10 § förstås med partihandel med läkemedel försäljning till tillverkare för dennes rörelse eller till återförsäljare eller apotek. Med detaljhandel förstås all annan försäljning. Detaljhandel med läkemedel må enligt stadgande i 12 § bedrivas endast av apoteksföreståndare. Dock må den som äger

idka partihandel med läkemedel, i den utsträckning och på de villkor som särskilt stadgas, försälja läkemedel till sjukvårdsinrättning samt, såvitt angår bakteriologiska preparat, jämväl till läkare och veterinär. 3.1.2 Inrättande och upphörande av apotek Det finns tre olika huvudtyper av apotek, nämligen självständigt apotek, filialapotek samt sjukhusapotek. Kungl. Maj:t bestämmer om inrättande av samt upphörande av självständigt apotek och sjukhusapotek. Motsvarande beslut beträffande filialapotek meddelas av socialstyrelsen. Enligt vad som framgår av kungörelsen angående läkemedelsförsörjningen vid sjukvårdsinrättningarna (SFS 1963: 440) kan ett sjukhusapotek antingen vara ett fristående apotek, drivet av sjukvårdsinrättningens huvudman eller en del av ett apotek i orten. Kungl. Maj:t har medgivit inrättande av fristående sjukhusapotek vid fem av Stockholms stads sjukhus (Södersjukhuset, Sabbatsberg, S:t Erik, S:t Göran och Serafimerlasarettet), vid Centrallasarettet i Västerås samt vid Lillhagens sjukhus i Göteborg. Med stöd av särskilda Kungl. Maj:ts beslut drivs vidare ett 20-tal sjukhusapotek som delar av apotek i orten vid olika sjukhus i landet. Att det är Kungl. Maj:t som bestämmer om inrättande och upphörande av självständiga apotek framgår av instruktionen SOU 1969: 46

för socialstyrelsen (3 §) där det också föreskrivs att socialstyrelsen skall ha motsvarande befogenhet i fråga om filialapotek (SFS 1967:606). Det finns f. n. omkring 380 självständiga apotek och 200 filialapotek. Ett självständigt apotek med ev. tillhörande filialapotek bildar en apoteksrörelse.

3.1.3 Privilegiesystemet Ett självständigt apotek drivs av en apotekare som av Kungl. Maj:t »tillagts personliga privilegiet» på apoteket i fråga. Uttrycket är en kvarleva från en tid då privilegiet var en kunglig nådegåva. Numera har termen ihgén annan reell innebörd än att Kungl. Maj:t .bestämmer vem som skaft driYa ett .visst apotek och under vilka villkor detta skall ske, %. i . Några av de .viktigaste bestämmelserna beträffande tilldelande och utövande av apoteksprivilegier återfinns i följande kungörelser, brev m.m. 1) Kungörelse (1931: 342) med vissa föreskrifter beträffande ordningen för övertagande av apotek m. m.; 2) Kungörelse (1935: 508) om föreståndarskap å apotek; 3) K Br 30/12 1935 angående meddelande av allmän föreskrift om skyldighet för apoteksinnehavare att underkasta sig vissa bestämmelser; 4) K Br 7/2 1936 angående avgifter från apoteken för vissa gemensamma ändamål m.m.; 5) Lag (1941: 331) om avstängning i vissa fall av apoteksinnehavare eller farmacevt från tjänstgöring å apoteksinrättning; 6) K Br 22/10 1954 angående fastställande av medicinaltaxegrunder; 7) K Br 28/6 1963 angående apoteksföreståndares skyldighet att tillhandahålla läkemedel och gifter; 8) Medicinalstyrelsens kungörelse 2 6 / 4 1966 angående apotekens inredning och utrustning m.m.; 9) Medicinalstyrelsens cirkulär 2 6 / 4 1966 angående anskaffning av inredning och utrustning till apoteken. SOU 1969: 46

I anslutning till en närmare behandling av olika delfrågor i fortsättningen kommer i erforderlig utsträckning att redogöras för innehållet i de förtecknade kungörelserna m. m. Redan här må dock följande nämnas. Det framgår av det ovannämnda K Br 30/12 1935 att den som erhåller personligt privilegium å apotek dels skall ställa sig till efterrättelse gällande bestämmelser angående apoteksväsendet dels skall vara skyldig underkasta sig vad Kungl. Maj:t framdeles kan komma att föreskriva beträffande privilegiets avstående eller sättet för dess utövande. På uppdrag av 1946 års läkemedelsutredning angav f.' justitierådet E. Sandström ett utlåtande "angående apoteksprivilegiernas rättsliga natur. Det framgår därav ätt apoteksinnehavarna • inte kan motsätta sig ett avstående, från privilegierna i samband med en omorganisation t. ex. vid införande av ett statsmonopol. I fråga om inlösningsskyldigheten anför Sandström att någon rättsregel inte kan åberopas som stöd för ett ersättningskrav från apotekarnas sida utan att det endast är billigheten som kan motivera denna. Han anser emellertid att man säkerligen kan utgå från att staten bl. a. övertar lager och inventarier samt sörjer för privilegieinnehavarnas och de anställdas framtid på ett sätt som är förenligt med den ställning de haft.

3.1.4 Tillsättande av apoteksprivilegier Ett apoteksprivilegium skall tillsättas i följande fall: 1) ett apotek skall nyinrättas; 2) en apoteksinnehavare har fått annat privilegium eller önskar frånträda sitt apotek av annat skäl; 3) en apoteksinnehavare skall avgå med pension (67 år); 4) en apoteksinnehavare har avlidit. I samtliga fall ledigförklaras privilegiet av socialstyrelsen. Ansökningar ställda till Konungen skall inges till socialstyrelsen. Efter en formell granskning av handlingarna (sökande skall ha avlagt apotekarexamen 29

och ha minst fyra tjänsteår på apotek) överlämnas dessa till apotekarbefordringsnämnden för uppförande av förslag. Nämnden har fem ledamöter, nämligen en ordförande utsedd av Kungl. Maj:t, två apoteksinnehavare och två andra apotekare, utsedda av apotekarsocieteten resp. Sveriges farmacevtförbund. Nämnden skall uppföra tre bland de sökande, om så många anmält sig och befunnits lämpliga, i den ordning de på grund av förtjänst och skicklighet anses böra komma i fråga till privilegiet. Befordringsnämndens beslut kan inte överklagas. Socialstyrelsen, som ej är bunden av nämndens förslag, förordar hos Kungl. Maj:t den av de sökande som företrädesvis anses böra ifrågakomma eller anmäler att sådant förord inte kan ges. Ärligen utdelas omkring 30 apoteksprivilegier. Medelåldern vid erhållande av första privilegiet är f. n. över 51 år. I regel skall minst fem år förflyta, innan en apoteksinnehavare kan söka nytt privilegium och normalt kan förflyttning ske högst två gånger.

3.1.5 Övertagande och inlösen av apotek I kungörelse 1931: 342 stadgas att om någon erhållit privilegium å apotek, åligger det honom att, i den mån sådant inom en månad från privilegiebrevets utfärdande påfordras, mot kontant betalning eller eljest på sätt, som överenskommes, till sig lösa apotekets varulager och inventarier, såvitt de är fullgoda och behövs för apoteksdriften. Kan överenskommelse ej träffas skall en skiljenämnd om tre personer bestämma i vilken omfattning och till vilket pris inlösen skall äga rum. Nämndens ordförande utses av socialstyrelsen och vardera parten utser en ledamot. Skiljenämnd förekommer numera ytterst sällan. När inlösen skett får läkemedel säljas för den nye innehavarens räkning. Värdering och övertagande av apotek sker vanligtvis under medverkan av Apotekarkårens värderingsnämnd.

3.1.6 Föreståndarskap för apotek Självständigt apotek skall förestås av dess innehavare från och med den dag läkemedel säljs från apoteket för hans räkning (kungörelse 1935: 508). Under tillfälliga ledigheter för apoteksinnehavaren skall apoteket förestås av behörig person, varom närmare stadgas i föreståndarkungörelsen. Avlider apoteksinnehavare förordnar socialstyrelsen föreståndare i regel efter framställning från dödsboet. Försätts apoteksinnehavare i konkurs prövar Kungl. Maj:t om privilegiet får behållas eller om det skall återkallas. Till dess frågan är prövad skall apoteket förestås av en av socialstyrelsen förordnad föreståndare. Om apoteksinnehavare på grund av sinnessjukdom eller annan rubbning i själstillståndet blir ur stånd att nöjaktigt tjänstgöra på apotek skall socialstyrelsen avstänga honom från sådan tjänstgöring. Under tid avstängning varar skall apoteket förestås av en av socialstyrelsen förordnad behörig person. Motsvarande kan tillämpas om grundad anledning föreligger till antagande att apoteksinnehavare av nyssnämnda skäl är oförmögen att nöjaktigt tjänstgöra på apotek. Skulle apoteksinnehavare göra sig skyldig till fel eller försummelse vid utövandet av föreståndarskapet kan han a) av socialstyrelsen tilldelas varning, b) anmälas till åtal eller c) fråntas apoteksprivilegiet. 3.1.7 Apotekens beskaffenhet och drift Genom K Br 28/6 1963 har föreskrivits att apoteksföreståndare är skyldig att på begäran snarast möjligt anskaffa och tillhandahålla läkemedel som behörigen förordnats av läkare, tandläkare eller veterinär samt, därest hinder mot utlämnande inte föreligger, dels läkemedel som endast må tillhandahållas av apoteksföreståndare dels ock gift, då sådant fall föreligger, att giftet endast kan förvärvas genom apoteksföreståndare. Samtidigt uppdrog Kungl. Maj:t åt dåvarande medicinalstyrelsen att meddela erforderliga föreskrifter om apoSOU 1969: 46

teksföreståndares skyldighet att hålla läkemedel i lager. Några andra detaljbestämmelser om apotekens beskaffenhet och drift har inte meddelats av Kungl. Maj:t men i instruktionen för socialstyrelsen föreskrivs allmänt att styrelsen skall ha tillsynen över apoteken. De i sammanhanget viktigaste reglerna finns i medicinalstyrelsens kungörelse 26/4 1966 och i styrelsens cirkulär samma dag om anskaffande av inredning och utrustning. I huvudsak innebär bestämmelserna följande. 1) Apotek skall förfoga över lokaler, som är anpassade efter verksamhetens omfattning. Lokalerna skall vara anordnade på ändamålsenligt sätt, så att arbetet kan bedrivas under tillfredsställande förhållanden och läkemedlens fullgoda beskaffenhet inte äventyras. Lämpliga personalutrymmen skall finnas. 2) Apotekslokalerna skall vara avskilda från lokaler, som används för annat ändamål, och försedda med anordningar som försvårar obehörigt tillträde. 3) Apotek skall vara försett med ändmålsenlig och tillräcklig inredning och utrustning för den verksamhet, som bedrivs där. 4) Planerad nybyggnad av apotekslokaler eller mera omfattande ombyggnad eller utökning av befintliga lokaler skall underställas socialstyrelsens prövning. Så skall ock, i den omfattning särskilt föreskrivs, ske beträffande anskaffning av inredning och utrustning. Utan särskilt medgivande äger apoteksinnehavare för rörelsen dels inköpa för expeditions- och recepturarbete erforderlig utrustning samt låta vidta åtgärder som försvåra obehörigt tillträde dels anskaffa annan erforderlig inredning och utrustning intill ett sammanlagt belopp för varje kalenderår av 6 000 kr. eller det högre belopp, som motsvarar 0,3 % av apotekets omsättning under närmast föregående år. Medgivandet gäller endast beträffande inredning och utrustning som med hänsyn till apotekets förhållande kan anses vara av SOU 1969: 46

normalt omfång, utförande och art. Varje apotek skall hålla i lager dels i farmakopén upptagna varor ävensom farmacevtiska specialiteter, allt i den mån de erfordras för att tillgodose efterfrågan, som inte är av tillfällig natur dels de övriga läkemedel, varom överenskommelse må ha träffats med i orten verksam läkare, tandläkare eller veterinär dels ock sjukvårds- och förbandsartiklar i efter åtgången lämpad mängd. Vidare finns särskilda bestämmelser om lagerhållning och tillhandahållande av preventivmedel. Slutligen finns en rad detaljbestämmelser om förvaring och kontroll av läkemedlen på apotek. Efterlevnaden av dessa bestämmelser påkallar tillgång till viss analysutrustning och vissa speciella förvaringsanordningar, m. m.

3.1.8 Finansiering av apoteksövertagande Det kapitalbehov som föreligger för övertagande av en apoteksrörelse brukar beräknas till mellan 100 och 110 % av värdet av varulager och inventarier. Avgörande för lånebehovets storlek är hur stor del av det totala kapitalbehovet som den nye ägaren kan och är beredd att betala av eget kapital. Apotekarens upplåning sker oftast dels i form av s. k. grundlån hos Apotekarkårens kreditkassa och dels genom checkkredit hos affärsbank eller sparbank. Grundlån erhåller apotekaren hos Apotekarkårens kreditkassa, ekonomisk förening. Kreditkassan är bildad av sammanslutningar inom apotekarkåren, bland dem apotekarsocieteten och Sveriges farmacevtförbund samt av enskilda apoteksinnehavare och farmacevter. Som säkerhet för lånet godtas företagsinteckningar i apoteksrörelsen. Grundlånet kan beviljas upp till maximalt 60 % av varulagervärdet och 70 % av inventarievärdet. Amortering sker med 2 % per år. Även s. k. avbetalningslån kan lämnas av kreditkassan. Dessa amorteras med 5-10 % per år. En annan låneform som under senare år fått allt större betydelse

är checkkredit. För att erhålla sådan fordras i allmänhet utöver säkerhet i företagsinteckning även borgen. Sådan borgen lämnas antingen av apotekarsocieteten eller av Läkemedelsgrossisternas Finansierings AB. Då apotekarsocietetens borgen utnyttjas gäller att grundlån skall tas till ett belopp som motsvarar minst inventarievärdet. Man kan alltså inte få checkkredit för hela kreditbehovet. AB Apotekarelån är ett Skandiakoncernen närstående kreditinstitut som också i viss utsträckning anlitas för finansiering av apoteksövertaganden. Apotekarsocietetens borgen kan erhållas för den upplåning, som erfordras vid övertagande eller vid nyetablering av apotek, upp till 110 % av den beräknade summan av inventarie- och varulagervärdena. Denna borgen är tillfällig och gäller till dess överlåtelsen är klar och företagsinteckningen kunnat fastställas. Borgen ersätts då med enbart företagsinteckningar när det gäller grundlånet och med en hos Svenska Kreditförsäkrings AB tecknad hypoteksförsäkring när det gäller checkkrediten. Borgen kan också erhållas genom Läkemedelsgrossisternas Finansierings AB. Bolaget ägs av de fem grossistföretagen Apotekarnas Droghåndel AB (ADA), Astra Distribution, Kronans Droghandel AB, AB Läkemedels-Distribution och Apoteksvarucentralen Vitrum Apotekare AB. Dessa företag har Vardera tecknat en femtedel av aktierna. Bolaget har till föremål för sin verksamhet att lämna finansieringsstöd inom detaljhandeln med läkemedel ävensom annan därmed förenlig verksamhet. I främsta rummet avser bolaget att genom lämnande av borgen bistå innehavaren av apoteksprivilegium med anskaffande av erforderligt kapital för övertagande och drivande av apoteksrörelse. Endast solidarisk borgen lämnas numera genom bolaget. Härigenom har den anmärkning eliminerats som tidigare förts fram angående den risk för moralisk bundenhet till viss leverantör, som det enskilda borgensåtagandet ansågs medföra. Enligt 1953 års läkemedelskommitté uppgick det bokförda värdet av inventarier och 32

Tabell 3:1 Apoteksinnehavare efter födelseår den 1.4.1967 Källa: Svensk farmacevtisk matrikel 1967 Födelseår

Antal

%

1900—1904 1905—1909 1910—1914 1915—1919 1920—1924

83 146 79 55 14 377

22 39 21 14 4 100

varulager hos apoteken och distriktslaboratorierna till sammanlagt något mer än 70 milj. kr. den 31 december" 1957. Omkring 60 milj. kr. beräknades vara finansierat med främmande kapital. Härav svarade Apotekarkårens kreditkassa för närmare 40 milj. kr. Återstoden måste täckas genom lån hos andra kreditinstitut. På 10 år har apotekens omsättning mer än fördubblats. Värdet av investeringarnas bokförda belopp har samtidigt stigit något mer än 50 %. Sålunda uppgick den 31 december 1967 det bokförda värdet av inventarier och varulager till något mer än 110 milj. kr. Av detta belopp är ca två tredjedelar finansierat genom lån hos kreditkassan m. fl. medan återstoden består av checkkrediter. 3.1.9 Apotekspersonal Självständiga apotek förestås av en innehavare. Som regel kan en apotekare inte räkna med att få eget apotek förrän efter åtskilliga tjänsteår. Flertalet apoteksinnehavare är över 55 år. Ingen innehavare var under 43 år vid den tidpunkt som tabell 3: 1 avser. Med undantag för städerskor, varubud m. fl. uppgår de anställda på apoteken till ca 8 500. Personalen är till 90 % kvinnlig. Partiell tjänstgöring är vanlig på apoteken. Av receptarierna arbetar 50 % på deltid. Apoteksteknikerna är till 30 % deltidsanställda. Apoteksinnehavarnas inkomster regleras genom avgiftssystemet. Genomsnittligt torde en apoteksinnehavare tjäna ca 75 000 kr./ år. De apoteksanställdas avlönings- och anSOU 1969: 46

Tabell 3:2 Antalet anställda farmacevter och tekniker på apotek 1967. Källa: Apotekarsocieteten

Apotekare Receptarier Tekniker

S:a

Män

Kvinnor

493 1 838 6 163 8 494

283 155 433 871

210 1683 5 730 7 623

ställningsförhållanden är som nämnts fastställda genom avtal mellan statens avtalsverk och vederbörande personalorganisation. Apotekare med mindre än tre tjänsteår börjar i lkl 1 (drygt 3 000 kr/mån i ortsgrupp 5 och kan efter uppflyttning vart 3:e år komma upp till lkl 14 (omkring 6 500 kr/ mån). Begynnelselön lkl 1 för receptarier är ca 2 400 kr/mån. Även receptarier erhåller löneklassuppflyttning vart tredje år till dess slutlönekl assen 9 uppnåtts (ca 3 600 kr/mån). 3.2

Avgiftssystemet

Utredningen har ansett det ligga nära till hands att i samband med en redogörelse för apoteken m. m. även redogöra för det nuvarande avgiftssystemet och den s. k. läkemedelsfonden. 3.2.1 Allmänna avgifter Avgiftssystemet har utförligt behandlats i såväl 1946 års läkemedelsutrednings betänkande (SOU 1951: 34) som i det betänkande som avgavs av 1953 års läkemedelskommitté (SOU 1959: 5). Här skall därför endast en kortfattad redogörelse lämnas om dess tillkomst och om systemets nuvarande huvuddrag. De första stegen mot det nuvarande avgiftssystemet togs genom den kollektivisering av apoteksväsendet, som påbörjades under 1920-talet. Under denna tid vidtogs således uttaxering av avgifter till apotekarpensioneringsfonden och föreningen apotekarkårens ålderstilläggskassa. Genom dessa åtgärder åstadkoms en viss utjämning av apoteksinnehavarnas inkomster. Vidare skapades möjligheter att företa visSOU 1969: 46 3—914316

sa sänkningar av läkemedelspriserna. Sedan ytterligare åtgärder vidtagits gällde för apoteksinnehavarna före den 1 april 1936 förpliktelse att erlägga avgifter för fem olika för apoteksväsendet gemensamma ändamål nämligen 1) avgifter till föreningen apotekarkårens ålderstilläggskassa; 2) avgifter för apoteksinnehavares pensionering; 3) driftbidrag till mindre bärkraftiga apotek; 4) kostnader för pensionering av apotekens farmacevtiska personal; och 5) kostnader för pensionering av apoteksinnehavares, pensionerade apoteksinnehavares och obefordrade farmacevters efterlevande änkor och minderåriga barn. Sedan medicinalstyrelsen lagt fram förslag till grunder för bestämmande av avgifter från apoteken till pensionsändamål m. m., utfärdade Kungl. Maj:t den 7 februari 1936 närmare föreskrifter i ämnet. Med undantag för vissa ändringar, senast den 21 februari 1969, gäller dessa bestämmelser alltjämt. Enligt dessa är apoteksinnehavarna skyldiga att erlägga avgifter för bestridande av utgifter för apoteksväsendets gemensamma ändamål. Denna avgift kallas allmän avgift. Avgiften utgår på apotekets rörelsevinst eller, där rörelsen är uppdelad på moderoch filialapotek, på apotekens sammanlagda rörelsevinst. Rörelsevinsten fastställs av en särskild beredning, avgiftsberedningen. Denna består av högst nio ledamöter, vilka utses för en tid av tre år av apotekarsocietetens direktion. Kostnaderna för beredningens verksamhet bestrids av apotekarsocieteten. Grunderna för fastställande av apotekens rörelsevinster bestäms av en särskild nämnd, avgiftsnämnden. Nämnden följer kontinuerligt avgiftsberedningens arbete och beredningens beslut skall finnas tillgängliga för nämnden. Innan nämnden bestämmer grunder för rörelsevinstens fastställande skall nämnden samråda med beredningen. När det gäller frågor av större vikt åligger det beredningen att samråda med nämnden. Nämnden består av fem ledamöter jämte suppleanter, utsedda för en tid av tre år.

Kungl. Maj:t utser ordförande och två ledamöter samt minst en suppleant för dem. Återstående två ledamöter och suppleanter för dem utgörs av ledamöter av avgiftsberedningen, som av apotekarsocietetens direktion utsetts att vara ledamöter resp. suppleanter i avgiftsnämnden. För att rörelsevinsten skall kunna fastställas skall apoteksinnehavare inge deklaration till avgiftsberedningen angående föregående års rörelse. Sedan rörelsevinsten för föregående år fastställts, meddelar beredningen beslut rörande den allmänna avgift, som skall erläggas för samma år. Om ett apotek under året innehafts av olika personer skall beredningen vid avgiftens bestämmande meddela föreskrift om avgiftens fördelning på innehavarna. Den som är missnöjd med avgiftsberedningens beslut kan få det prövat av avgiftsnämnden. Avgiftsnämndens beslut kan inte överklagas. Som tidigare nämnts beräknas den allmänna avgiften på apotekens rörelsevinst. I Kungl. Maj:ts brev den 7 februari 1936 stadgas i dess lydelse den 21 februari 1969 bl. a. Allmänna avgiften utgår vid en årsomsättning av högst 300 000 kronor på rörelsevinst, som överstiger beträffande apotek på ort tillhörande ortsgrupp 3 och 4 50 000 kronor samt » 5 50 400 » Vid en årsomsättning överstigande 300 000 kronor skall det avgiftsfria beloppet minskas med 8 promille av den del av omsättningen, som överstiger 300 000 kronor men icke överstiger 3 000 000 kronor samt med 8,2 promille av den del av omsättningen, som överstiger 3 000 000 kronor. Om avdraget därvid överstiger det avgiftsfria beloppet, skall rörelsevinsten vid beräkning av den allmänna avgiften ökas med det överskjutande beloppet. Allmänna avgiften utgår med 10 % av de första 1 000 kronorna 30 % av de nästa 2 000 kronor 50 % av de nästa 3 000 kronor 70 % av de nästa 3 000 kronor

90 % av de nästa 76 000 kronor 91 % av återstoden. Allmänna avgiften erläggs senast den 25 i varje månad med ett provisoriskt belopp; beräknat i förhållande till rörelsen under föregående månad. (Fr. o. m. den 1 juli 1964 har provisorisk allmän avgift inbetalats för löpande månad. M F 1964/69). De allmänna avgifterna skall som framgått av det tidigare användas för apoteksväsendets gemensamma ändamål. Med sådana ändamål avses i första hand lön m .m. enligt gällande avtal mellan statens avtalsverk som företrädare för apotekarsocieteten och Sveriges farmacevtförbund resp. Apoteksteknikerförbundet, pensionering av viss apotekspersonal samt deras efterlevande enligt av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelser, ersättning för hållande av filialapotek samt täckande av förlust å apoteksrörelse. Sedan även medel för bestridande av utgifter från fonden för apoteksinnehavarnas pensionering avsatts skall återstoden tillföras en fond för reglering av läkemedelsprisen m. m. (läkemedelsfonden).

3.2.2 Fonden för reglering av läkemedelsprisen m. m. (regleringsfonden) Den s. k. regleringsfonden tillskapades 1936 för att utgöra ett instrument för bedömande av huruvida läkemedelspriserna är riktigt avvägda. Priserna måste nämligen i princip hållas på sådan nivå att de allmänna avgifterna täcker apotekskollektivets utgifter. Det är emellertid omöjligt att få en sådan prissättning att avgifterna exakt motsvarar nämnda utgifter. Läkemedelspriserna måste därför sättas så att en betryggande marginal uppstår. Överskottet skall som nämnts placeras i fonden. Denna förvaltas av socialstyrelsen enligt bestämmelserna i det av Kungl. Maj:t den 30 december 1936 med därefter gjorda ändringar utfärdade reglementet för fonden. Enligt reglementet skall de till fonden influtna medlen, inbegripet avkastning, avsättas till dess de uppgår till det belopp som SOU 1969: 46

Tabell 3:3 Läkemedelsfondens 1950—1967 (tusental kr.)

ställning

År

Behållning

År

Behållning

1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958

47 620 42 766 35 291 27 501 19 529 13 045 9 582 8 807 12 892

1959 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967

13 986 15 422 15 525 13 255 10 856 5 278 8 865 5 470 14 675

bestäms av Kungl. Maj:t. Beloppet är f. n. bestämt till 15 milj. kr. Då det bestämda beloppet uppnåtts skall inflytande medel, sedan förvaltningskostnaderna bestritts, användas till reglering av läkemedelspriser på sätt Kungl. Maj:t bestämmer. Det åligger socialstyrelsen att hos chefen för socialdepartementet anmäla när förenämnda belopp uppnåtts. Vidare skall styrelsen lägga fram förslag till sådan ändring av gällande grunder för läkemedels taxering å apotek, att läkemedelspriserna nedbringas. Det åligger vidare styrelsen att årligen lämna uppgift till chefen för nämnda departement om fondens inkomster och utgifter under det närmast föregående kalenderåret samt om influtna allmänna avgifter och därav bestridda utgifter. Fondens ställning vid utgången av åren 1950-1967 framgår av tabell 3: 3.

3.3 Apotekarsocieteten

3.3.1 Uppkomst och utveckling Apotekarsocieteten daterar sin tillkomst till 1778. I en till 150-års jubileet utgiven minnesskrift, författad av apotekaren Karl Ahlberg, framhålls att apotekarna betydligt tidigare uppträtt som kår och att benämningen Apotekarsocieteten förekommit i olika sammanhang mot slutet av 1600-talet. De första stadgarna för societeten tillkom emellertid inte förrän långt in på 1800-talet. De fastställdes av Kungl. Maj:t år 1837. Syftet med apotekarsocieteten skulle enligt stadgarna vara att befrämja farmacevSOU 1969: 46

tiska vetenskapen och bereda ett närmare samband mellan dess idkare, att för ynglingar som ägna sig åt apotekaryrket stifta och underhålla en läroanstalt för undervisning i kemi, farmaci, materia medica, naturalhistoria, latinska och tyska språken, samt att lämna understöd åt behövande apotekare, deras änkor och barn. Societeten skulle utgöras av »alla privilegierade apotekare i riket, vilka tecknat sig till delaktighet i denna inrättning». Med medlemskap var förenad skyldighet att erlägga avgift till societeten som enligt föreskrift i de stadfästa stadgarna varierade mellan 15 R:dr och 1 R:dr 12 sk beroende på apotekets storlek. Apotekare som inte vid 1836 års slut deltagit i societeten men som sedermera önskade inträde skulle vara skyldig att betala avgift för alla år från och med 1836. Var och en som efter stadgarnas ikraftträdande erhöll apoteksprivilegium skulle vara skyldig att erlägga avgifter. Uppenbarligen syftade man till att medlemskap i societeten skulle bli obligatoriskt för samtliga privilegieinnehavare efter en viss övergångstid. Samma år stadgarna stadfästes inrättade apotekarsocieteten en läroanstalt i Stockholm med en lärare i farmacevtisk kemi och en i materia medica. Detta var början till den högskola som under benämningen farmacevtiska institutet existerat till 1968, då den ombildades till en farmacevtisk fakultet vid universitetet i Uppsala, dit den även lokalmässigt kommer att flyttas under de närmaste åren. År 1845 fick institutet sitt första statsbidrag och 1881 övertogs det helt av staten. Efter en långt utdragen behandling föreskrev Kungl. Maj:t i kungörelse 1873 angående avskaffande av de säljbara apoteksprivilegierna att all handel med eller överlåtelse enskilda emellan av apoteksprivilegier skulle upphöra att tillerkännas gällande kraft med utgången av 1920. I samband härmed hade stadgar fastställts för en amorteringsfond för apoteksprivilegier. Förberedelserna till 1873 års beslut i frågan hade pågått i flera decennier. Utan tvivel är societetens arbete för avskaffandet av de sälj-

bara privilegierna jämte omsorgerna om den farmacevtiska undervisningen det mest betydelsefulla apotekarsocieteten hade på sitt program fram till 1880-talet. 1881-1952 Den omnämnda händelseutvecklingen hade gjort societetens stadgar i hög grad inaktuella. De nya stadgar som utarbetades stadfästes av Kungl. Maj:t 1881 och skulle - med vissa ändringar - förbli i kraft i mer än 70 år. Enligt de nya stadgarna skulle societetens syfte vara »att befordra farmaciens utveckling, bereda närmare samband mellan dess idkare, bevaka dessas intressen, lämna understöd åt behövande apotekare samt deras änkor och barn, ävensom genom gåvomedel, stipendier eller på annat dylikt sätt uppmuntra dem, som ägna sig åt farmacevtiska studier». Societeten skulle utgöras av landets samtliga apoteksinnehavare. Årsavgiften varierade enligt den ursprungliga lydelsen mellan 5 och 50 kr. Då stadgarna ersattes av nya 1953 var motsvarande belopp 10 resp. 1 500 kr. Genom en ändring av stadgarna 1933 inskrevs att societeten för att underlätta uppbärandet av apotekens ansvar för beskaffenheten av apoteksvaror särskilt farmacevtiska specialiteter upprätthåller ett laboratorium med uppgift att kontrollera dessa varors överensstämmelse med gällande föreskrifter och att i övrigt enhetliggöra och vetenskapligt stödja apotekens kontroll av läkemedel. Ytterligare en ändring av stadgarna av mera väsentlig innebörd gjordes 1940. Den inledande ändamålsparagrafen kompletterades då med regler om att societeten borde genom registrering utverka uteslutande rätt för medlemmarna att begagna föreningsmärke. Detta som sedermera fastställdes till ACO skulle få begagnas efter tillstånd av societetens direktion för läkemedel och andra apotekspreparat som var av fullgod beskaffenhet och överensstämde med gällande bestämmelser.

36 Under den tid 1881 års stadgar var gällande genomfördes väsentliga förändringar beträffande apoteksväsendet. Sedan handel med säljbara privilegier upphört att kunna ske lagligen 1920 genomfördes en pensionsordning för apoteksinnehavare. Pensionsåldern fastställdes ursprungligen till 70 år men sänktes sedermera till 67 år. Genom föreskrifter om s. k. allmänna avgifter från apoteken för vissa gemensamma ändamål 1936 befästes den kollektivisering av apoteksväsendet som sedan så starkt präglat dess utveckling. I samband härmed pålades apotekarsocieteten jämte det i fortsättningen nämnda apotekarförbundet vissa kamerala och administrativa uppgifter. Vidare må nämnas att distriktslaboratoriernas verksamhet började i mitten av 1940-talet och att central råvarukontroll genomfördes ett par år senare. Med samma medlemmar som apotekarsocieteten dvs. samtliga apoteksinnehavare i landet existerade under åren 1909-1953 Sveriges apotekareförbund. Detta var till sin karaktär en ren intresseförening med särskild uppgift att bevaka sådana frågor som berörde apotekarna i deras egenskap av arbetsgivare. Så småningom etablerades ett så långt gående samarbete mellan förbundet och societeten att gränserna mellan de båda organisationernas aktionsområden i flertalet fall var svåra att skönja. En sammanslagning av förbundet och societeten kom till stånd med verkan från och med den 1 januari 1953.

Tiden efter 1952 De stadgar som ersatte 1881 års trädde i kraft den 1 januari 1953. I dessa stadgar hade endast tre paragrafer fastställts av Kungl. Maj:t, nämligen §§ 1, 17 och 18. Av dessa anger den första societetens ändamål medan de båda andra har den gemensamma rubriken »Kapitalförvaltning». Samtidigt som dessa paragrafer fastställdes förordnade Kungl. Maj:t att sådan föreskrift i Kungl. Maj:ts beslut som avsåg Sveriges apotekareförbund eller dess centralstyrelse SOU 1969: 46

i stället skulle gälla apotekarsocieteten resp. dess direktion. I de nya stadgarna markeras fusionen med apotekareförbundet bl. a. genom att det som ett av societetens ändamål intagits »att tillvarataga medlemmarnas gemensamma intressen». Organisationen av den nya societeten bär i allt väsentligt det upplösta förbundets prägel. Sålunda skulle medlemmarna vara fördelade i ett antal kretsar (geografiskt orienterade beroende på apotekens läge) och den högsta beslutande funktionen skulle tillkomma en av kretsarna vald fullmäktigeförsamling. Denna i sin tur utser societetens direktion som är det verkställande och ledande organet. Årsavgifterna som i de äldre av Kungl. Maj:t fastställda stadgarna var angivna med fasta belopp bestäms enligt de nya stadgarna av fullmäktige. Redan 1963 fick societeten än en gång nya stadgar. De skiljer sig från de äldre stadgarna dels i redaktionellt avseende dels och framför allt däri att societeten inte längre framstår enbart som en sammanslutning av rörelseidkare utan som ett företag med direktionen som ledande organ. Den nya inriktningen framgår av § 2 med rubriken »Verksamhet!». Paragrafen har följande lydelse. Till medlemmarnas tjänst och för att befrämja en ändamålsenlig utveckling av apoteksväsendet samt god funktionsduglighet hos och ekonomisk drift av apoteken upprätthåller societeten en central förvaltning. Däri ingå laboratorier för farmacevtiskt utvecklings- och forskningsarbete samt läkemedelsprövning ävensom organ för planering av läkemedels tillverkning och distribution, för prissättning, rådgivning, utbildnings- och informationsverksamhet samt för ekonomisk och kameral verksamhet och kontroll. Mera konkret framträder den nya inriktningen i en ny omfattande paragraf (§ 24) som har rubriken »Läkemedelstillverkning». Den lyder: Tillverkning av läkemedel för försäljning till apotek sker vid distriktslaboratorium, vilket inrättas och drives av apoteksinnehavare, som därtill erhåller direktionens uppdrag. Direktionen åligger: SOU 1969: 46

att besluta om inrättande och nedläggande av distriktslaboratorium; att uppdraga åt apoteksinnehavare, som därtill förklarar sig villig, att inrätta och driva distriktslaboratorium; att besluta om tillverkningens och distributionens omfattning vid varje distriktslaboratorium; att besluta om omfattningen av distriktslaboratoriernas serviceverksamhet i övrigt; att följa distriktslaboratoriernas verksamhet i farmacevtiskt och ekonomiskt avseende och att vid behov vidtaga erforderliga åtgärder för att förbättra denna verksamhet; samt att fastställa priser på distriktslaboratoriernas produkter och tjänster ävensom att fatta beslut om de leverans- och betalningsvillkor, som skola tillämpas. Apoteksinnehavare, som driver distriktslaboratorium, åligger att ställa sig till efterrättelse de beslut rörande laboratoriets drift, som fattats av direktionen; att icke utan direktionens medgivande till engrospris leverera preparanda annat än till apotek; samt att icke avskilja distriktslaboratoriet för att driva detsamma såsom särskild firma. Vid nedläggande av distriktslaboratorium till följd av direktionens beslut ävensom vid mera avsevärda inskränkningar i distriktslaboratoriums verksamhet skall direktionen tillse att eventuellt uppkommande kapitalförluster för innehavaren i skälig utsträckning täckas. Även kompensation för inkomstminskning för apoteksinnehavaren till följd av sådana beslut bör kunna ifrågakomma, varvid direktionen i de enskilda fallen efter förhandling med vederbörande innehavare äger fastställa kompensationens storlek. Direktionen äger icke ålägga innehavare av distriktslaboratorium att mot hans vilja göra mera väsentliga nyinvesteringar i laboratorierörelsen. Direktionens förstärkta ställning kommer klart till uttryck. Sålunda heter det att direktionen handhar den omedelbara ledningen av societetens verksamhet i överensstämmelse med stadgarna och av fullmäktige fattade beslut samt utgör mellan fullmäktigemötena societetens beslutande organ. En klart företagsledande funktion tilläggs direktionen genom stadgandet att den har att »efter av fullmäktige uppdragna riktlinjer utöva den centrala ledningen av distrikslaboratorieorganisationen». Härvid skall särskilt iakttas vad som anges i den tidigare citerade § 24.

Även ifråga om medlemmar i allmänhet har direktionen tillagts en funktion som företagsekonomiskt övervakande organ. Det heter sålunda att direktionen skall följa de enskilda apotekens ekonomiska skötsel samt att därvid vid behov ingripa med råd och anvisningar och - om detta inte leder till önskat resultat - genom ålägganden eller vidtagande av direkta åtgärder rörande driften. Mot detta stadgande korresponderar en föreskrift om medlems förpliktelser i § 28. Det heter där att medlem är skyldig att lämna av direktionen begärda uppgifter rörande det apotek, han innehar, samt låta av direktionen utsedd person taga del av apotekets samtliga bokföringshandlingar, när särskild anledning finns därtill. Medlem är också förpliktad »att själv vidtaga eller tåla de åtgärder» beträffande sitt apoteks ekonomiska skötsel som direktionen kan finna erforderligt att föreskriva med stöd av stadgarna. Sammanfattningsvis kan konstateras följande beträffande apotekarsocieteten såvitt framgår av de delar av stadgarna som fastställts av Kungl. Maj:t. 1. Societeten är en sammanslutning av landets samtliga apoteksinnehavare. 2. Societetens syftemål är att befordra farmaciens och apoteksväsendets utveckling, att tillvarataga medlemmarnas gemensamma intressen, att lämna understöd åt behövande apotekare samt deras änkor och barn ävensom att uppmuntra dem, som ägnar sig åt farmacevtiska studier. 3. Societeten förvaltar till densamma överlämnade fonder och använder deras avkastning enligt meddelade föreskrifter. 4. Societetens kapitaltillgångar får aldrig under någon förevändning eller till vad förment nytta som helst tillgripas eller förskingras. 5. Detaljerade bestämmelser finns om vård av värdehandlingar samt om sättet för placering av societetens fondmedel. 3.3.2 Societetens nuvarande organisation Allmän

översikt

Som redan framgått består apotekarsocie-

teten av landets samtliga apoteksinnehavare. Dessa samlas årligen till årssammanhomst för dryftande av gemensamma angelägenheter. Beslut av nämnvärd räckvidd kan inte fattas utan huvudsakligen förekommer föredrag, information och diskussion. Det högsta beslutande organet är fullmäktige. Dessa består av representanter för de f. n. 13 kretsar i vilka societetens medlemmar fördelats efter vederbörande apoteks belägenhet. Antalet fullmäktigeledamöter var 38 år 1968. Fullmäktige utser direktion som omhänderhar societetens förvaltning och är dess verkställande organ. Direktionen består av ordförande, sex övriga ledamöter och två suppleanter. Societetens främste tjänsteman är en verkställande direktör. Denne skall bl. a. handha den löpande förvaltningen, tillse att direktionens beslut verkställs och i stor utsträckning bereda och föredra ärenden som skall behandlas av direktionen. Till societetens förfogande står en omfattande förvaltningsapparat belägen i Stockholm. En organisationskiss återfinns på nästa sida. Den verkställande direktören är inför direktionen ansvarig för apotekarsocietetens verksamhet och förvaltning. Direkt under direktionen sorterar också sex nämnder. Sedan 1963 är den centrala organisationen uppdelad i två huvudavdelningar, den administrativa och den tekniska. Den administrativa huvudavdelningen är i sin tur uppdelad på fem avdelningar nämligen information, kameral, personal, planering och sjukhusfarmacevtiska. Varje avdelning leds av en nämnd bestående av avdelningschefen och två apoteksinnehavare varav en i regel också är direktionsledamot. Den tekniska huvudavdelningen är centralt ledningsorgan för distriktslaboratorieverksamheten som utåt fungerar som ett företag med namnet ACO. Verksamheten är uppdelad på fem avdelningar avseende produktion, ekonomi, marknadsföring, forskning och kontroll. De båda sistnämnda avSOU 1969: 46

Apotekarsocietetens centrala organisation. DIREKTION Teknisk huvudavdelning

Administrativ huvudavdelning

VD

Nämnd

Nämnd

Nämnd

Kansli Produktionsnämnd

Nämnd Nämnd

Teknisk direktör

Informationsavd.

Kameralavd,

Personalavd.

Planer, avd.

Sjukhusf. avd.

Ekonomiavd.

Marknadsavd.

Produkt, avd.

Forsk, avd.

Kontroll avd.

delningarna bildar Apotekens centrallabora-

av officiell karaktär, utarbetas inom kans-

torium. Den tekniska huvudavdelningen leds av en teknisk direktör och en nämnd, produktionsnämnden. Medlemmar av produktionsnämnden är fyra apoteksinnehavare, tekniske direktören och laboratoriechefen.

liet. Verksamma inom kansliet är bl. a. tre ombudsmän och en ekonom. Fackliga ombudsmannen tillhandagår innehavarna med upplysningar i frågor rörande innehavarna i deras egenskap av medlemmar i apotekarsocieteten samt i personalfrågor. Han för också direktionens protokoll. Juridiska ombudsmannen för protokoll vid societetens årssammankomster och fullmäktigemöten. Han för societetens talan inför domstol, verkställer utredningar av juridisk art och utövar rådgivningsverksamhet i juridiska frågor till societetens medlemmar. Han handlägger vidare ärenden rörande den centrala förhyrningen av apotekslokaler. Ombudsmannen för PR-frågor handhar i samråd med direktionens ordförande och VD den idémässiga informationen till medlemmarna, till myndigheter och organisationer, till allmänhet och press m. fl. Ekonomen har till uppgift att verkställa eller delta i större ekonomiska utredningar som rör apotekskollektivets ekono-

VD med kansli VD låter bereda och föredra de ärenden som skall behandlas av direktionen samt övervakar verkställandet av direktionens beslut. Via avdelningscheferna äger VD leda avdelningarnas löpande verksamhet. Han svarar för upprätthållandet av löpande kontakter med myndigheter och organisationer. V D är högsta chef för den anställda personalen och anställer och entledigar all personal utom chefstjänstemännen, vilkas anställande direktionen fattar beslut om. Kansliet har som främsta uppgift att bereda de ärenden som skall behandlas vid direktionens sammanträden. Alla expeditioner i anledning av direktionens beslut liksom övriga skrivelser till myndigheter m. fl. SOU 1969:46

miska förvaltning, t. ex. ekonomiska prognoser, medicinaltaxerevisioner, avgiftssystemets utformning m. m. 3.3.3 Informationsavdelningen Avdelningen arbetar med förlagsverksamhet och intern information, utbildnings- och författningsfrågor och allmän läkemedelsinformation. Avdelningen fungerar som informationsgivare i yrkesfrågor, läkemedelsärenden och författningsproblem av skilda slag åt apotek, läkare, droghandlare, läkemedelsfabrikanter och allmänhet. På framställning från kretsar inom apotekarsocieteten och farmacevtförbundet ställer avdelningen föredragshållare till förfogande, antingen avdelningens egna tjänstemän eller personer, knutna till organisationen. Förmedling av andra föredragshållare äger även rum. Avdelningen utför sekretariatsgöromål åt apotekarsocietetens och farmacevtförbundets studienämnd. En omfattande distribution och lagerföring av publikationer och blankettryck förekommer. Svensk farmaceutisk tidskrift redigeras och distribueras genom avdelningens försorg. 3.3.4 Kameralavdelningen Avdelningen är verkställande organ för förvaltningen av den kollektiva ekonomin. Utbetalning av löner sker till apotekens farmacevtiska och tekniska personal. Avlöningsberäkningar utförs numera med hjälp av automatisk databehandling och omfattar ca 9 700 löne- och pensionsuträkningar per månad. Avdelningen beräknar, debiterar, inkasserar och bokför de enskilda apotekens allmänna avgifter. Vidare sker viss siffergranskning och kontrollräkning av de definitiva avgiftsdeklarationerna i samarbete med apotekens avgiftsberedning. Till kameralavdelningen hör förvaltning av societetens fastigheter och fonder, kas-

sakontor, bokföring och uppgörande av budget och bokslut. Avdelningschefen svarar vidare för uppgiften att följa apotekens ekonomiska skötsel och att biträda societetens medlemmar med råd i hithörande frågor. 3.3.5 Personalavdelningen Det åvilar avdelningen att verka för att erforderlig personal finns tillgänglig för apoteken. Avdelningen handlägger sålunda frågor rörande personalstatistik och rekrytering, innefattande prognoser beträffande personalbehovet. Till arbetsuppgifterna hör vidare att anställa och placera farmacevter för tjänstgöring enligt 18 § i farmacevtavtalet. Personalfördelningsärenden och övriga ärenden enligt tilläggsavtalet till farmacevtavtalet handläggs genom avdelningen gemensamt med farmacevtförbundet i det härför avsedda samarbetsorganet, personalnämnden. Avdelningen handlägger frågor rörande löneklassplacering av apotekens befattningshavare, tjänstetidsberäkning och arvodefrågor liksom beträffande tjänstgöringstillstånd för utländska farmacevter. Till avdelningens uppgifter hör också att beräkna pensionsförmåner för apotekens farmacevtiska och tekniska personal. Nära samarbete äger här rum med apotekarkårens livränte- och pensionskassa, som på socialstyrelsens uppdrag ombesörjer pensionsutbetalningar till apoteksinnehavare och till farmacevtisk personal enligt äldre bestämmelser. Avdelningschefen är kamrer i livränte- och pensionskassan. Slutligen hänförs till avdelningen frågor rörande apoteksteknikernas rekrytering och utbildning i den allmänna yrkesskolan liksom övriga utbildningsärenden rörande apotekstekniker. 3.3.6 Planeringsavdelningen Avdelningen handlägger ärenden rörande apotekens inredning och utrustning samt distributionsstatistik och taxefrågor. Utredningar och utvecklingsarbete utförs SOU 1969: 46

rörande lokaler, apparatur och inventarier. Avdelningen fungerar som rådgivande organ i dessa frågor såväl vad avser allmän organisation och lokalplanering som material- och utrustningsval. En omfattande verksamhet bedrivs beträffande inredningsritningar o. dyl. Avdelningen leder även ombyggnader av apotek. En jämförelsevis omfattande samköpsverksamhet av apparatur förekommer. Avdelningen verkställer utredningar rörande principerna för läkemedelsdistributionens utformning och svarar därvid för att kontakt hålls med långtidsplaneringen rörande hälso- och sjukvård, näringslivets utveckling och andra faktorer av betydelse för apotekens lokalisering. Avdelningen biträder socialstyrelsens beredskapsråd vid krigsplanering av den civila läkemedelsförsörjningen. Till avdelningen har förlagts apotekens löpande försäljningsstatistik. Avdelningen svarar också för uträkning av priser, tryckning av apotekarsocietetens taxor samt taxefrågor i allmänhet. Avdelningen har till sitt förfogande sju konsulter som är apoteksinnehavare och bosatta i olika delar av landet. 3.3.7 Sjukhusfarmacevtiska avdelningen Sjukhusfarmacevtiska avdelningen har till uppgift att stå till apotekens förfogande i alla frågor som rör sjukhusens läkemedelsförsörjning. Det gäller exempelvis information om läkemedel, lokalplanering och utrustning av sjukhusapotek och centralförråd samt uppläggning av det praktiska arbetet vid olika former av sjukhusleveranser. Avdelningen samordnar också utvecklings- och forskningsuppgifterna vid sjukhusapoteken och biträder i samarbete med forskningsavdelningen med de undersökningar som denna forskning kan kräva. Läkemedelsinformation ingår till väsentlig del i avdelningens arbete och rör läkemedlens egenskaper. Frågorna förs i ett kartotek. Från avdelningen går också ut fotostatkopior av artiklar som kan vara av intresse för apotek med sjukhusleveranser. SOU 1969: 46

Avdelningen har till sig knutit tolv regionalt spridda apoteksinnehavare som konsulter. Deras uppgift är bl. a. att stå till apotekens direkta förfogande för samråd beträffande organisation av läkemedelsförsörjningen och annan farmacevtisk service till sjukhusen inom sin region. Regelbundna konferenser med konsulterna och tjänstemännen vid den sjukhusfarmacevtiska avdelningen bidrar till att samordna den sjukhusfarmacevtiska verksamheten i hela landet. 3.3.8 Produktions-, ekonomi- och nadsavdelningarna

mark-

Tidigare inrymde produktionsavdelningen samtliga centrala funktioner utom laboratorieverksamheten för ACO-rörelsen. På nyåret 1968 bröts ekonomi- och marknadsföring ut från produktionsavdelningen och bildar egna avdelningar. Avdelningarnas uppgifter är kort uppräknade produktionsplanering, lokal- och apparaturfrågor, tillverknings- och försäljningsekonomiska frågor, läkemedelsinformation och annan sales promotion. Ett omfattande samarbete med motsvarande organisationer i de nordiska länderna har utvecklats. 3.3.9 Forsknings- och kontrollavdelningarna (ACL) Avdelningarna (före den 1.1.1967 laboratorieavdelningen) fungerar som centrallaboratorium åt ACO. Bland uppgifterna märks synteskemiskt, farmakologiskt och galeniskt forsknings- och utvecklingsarbete samt kemisk, biologisk och teknisk produktkontroll och analytisk metodutveckling. Till viss del, främst vad gäller varukontrollen, arbetar ACL åt alla apoteken. ACL åtar sig också uppgifter av mera allmän karaktär såsom jämförande laboratorieprövningar av läkemedel t. ex. antibiotika, desinfektionsmedel, pyrogen- och viss toxicitetsprövning, även annan farmakologisk testning samt materialkontroll av plastemballage för läkemedel. Service med organisk-ke41

Tabell 3:4 Personalen avdelningsvis den 1.1. 1969 Källa: Apotekarsocieteten Avdelning

Antal

Kansli Informationsavd. Kameralavd. Personalavd. Planeringsavd. Sjukhusfarm. avd. Vaktmästare, städpersonal m fl Produktions-, ekonomi- och marknadsavd. Forsknings- och kontrollavd. (ACL) S:a

10 25 22 7 16 8 14 25 73 200

misk syntes åt t. ex. forskare vid sjukhus lämnas också. Slutligen bör nämnas att ACL sedan 1955 är ett »WHO International Reference Centre for Chemical Reference Substances». 3.3.10 Personal Apotekarsocieteten hade 200 anställda på nyåret 1969 varav 10 på kansliet, 92 inom administrativa huvudavdelningen och 98 inom tekniska huvudavdelningen. Apotekarsocietetens personal i ledande ställning och på assistentnivå domineras av farmacevter. Verkställande direktören, tekniske direktören tillika chef för marknadsavdelningen samt chefen för ACL tillika forskningsavdelningens chef är farmacie licentiater. Chefen för sjukhusfarmacevtiska

avdelningen är farmacie doktor. Av avdelningscheferna är fem apotekare. I tabell 3:5 över apotekarsocietetens personal efter olika kategorier finns en grupp »vissa tjänstemän». Dessa består av en jur. dr., en arkitekt, en fil. kand., två civilekonomer, en kameraldirektör, några ingenjörer, kamrerare och ritare samt en faktor. De 200 anställda motsvaras av ca 175 heltidstjänster. Deltidsanställning förekommer huvudsakligen bland receptarierna, kontorspersonalen och städpersonalen. Sammanlagt tjänstgjorde hos societeten vid årsskiftet 48 personer på deltid utöver de tre timanställda och de fyra konsulenterna.

3.3.11 Anställningslanden

och

avlöningsförhål-

Apotekarsocietetens personal avlönas individuellt. Farmacevtavtalet vilket tidigare omnämnts ligger i allmänhet i botten beträffande anställnings- och avlöningsförhållanden för den farmacevtiska personalen inom apotekarsocieteten. Vissa arvoden utöver de tabellmässiga lönerna fastställs av apotekarsocietetens direktion. Bland de anställda i övrigt finns vissa som anslutit sig till tjänstemannaorganisationer. Apotekarsocieteten har emellertid inte något avtal med dessa organisationer. Den löneskala som societeten tillämpar t. ex. för kontorspersonal är ensidigt fastställd av arbetsgivaren.

Tabell 3:5 Personalkategorier 1.1. 1969 Källa: Apotekarsocieteten Kategori

Antal

Farm, dr., farm. lic, Apotekare Receptarier Vissa tjänstemän Apotekstekniker och lab.biträden Lab.assistenter Kontorsbiträden Vaktmästare, städerskor m. fl. Timanställda Konsulter

6 31 28 14 15 20 52 27 3 4 200

3.3.12 Pensionsförhållanden

S :a

42 Apotekarsocietetens farmacevtiska personal har sin pension ordnad efter de bestämmelser som gäller för farmacevterna på apotek. För den övriga personalen har apotekarsocieteten i regel SPP-försäkring. Det finns dock några f. d. arbetstagare till vilka årligen betalas ut pension direkt från societeten. SOU 1969: 46

3.3.13 Lönekostnader Apotekarsocietetens löner uppgick till 6 309 304 kr. 1968 varav för kansliet 570 770 kr., administrativa huvudavdelningen 2 446 832 kr., tekniska huvudavdelningen 3 241 122 kr. och för bibliotek m. m. 50 580 kr. Arvoden såsom de till fullmäktige och direktion eller till särskilda kommittéer ingår inte i dessa siffror.

SOU 1969: 46

4.1 Farmacevtiska sammanslutningar

Branschsammanslutningar

4.1.1 LIF o c h R U F I Läkemedelsindustriföreningen (LIF) med medlemmar bland svenska läkemedelsindustrier bildades 1951. Medlemmar är i dagens läge följande nio läkemedelsindustrier: Astra, Draco och Hässle i Astra-koncernen, Kabi och Recip i Kabi-gruppen, Bofors, Ferrosan, Leo och Pharmacia. Av LIF:s stadgar framgår att föreningen utgör en sammanslutning av industriföretag vilkas rörelse omfattar produktion av farmacevtiska specialiteter och därmed jämförlig verksamhet och som i samband därmed utövar självständig forskning och annan vetenskaplig verksamhet. Föreningens ändamål är att tillvarata gemensamma bransch intressen. Till förverkligande av detta ändamål skall föreningen särskilt främja sunda affärsprinciper inom läkemedelsbranschen samt tillhandagå myndigheter, Sveriges Industriförbund, Sveriges Kemiska Industrikontor, rikets handelskamrar och andra dylika institutioner samt internationella organisationer med yttranden och utredningar som berör läkemedelsområdet. LIF kanaliserar också medel från läkemedelsindustrin till den akademiska forskningen. LIF:s stiftelse för klinisk-farmakologisk forskning delade 1965-1967 ut stipendier på över 600 000 kr. Representantföreningen för utländska farmacevtiska industrier (RUFI) bildades 1947

och hade vid starten fem medlemmar. Nu har RUFI 38 medlemmar, som tillsammans företräder 118 utländska läkemedelsfabrikanter. Enligt RUFLs stadgar utgör föreningen en sammanslutning av företag och personer, vilka huvudsakligen såsom representanter för utländska företag (eller personer) eller såsom kommissionärer eller agenter för dylika företag eller personer driver försäljning av farmacevtiska alster. RUFI:s ändamål är att tillvarataga medlemmarnas gemensamma yrkesintressen gentemot myndigheter, företag och enskilda personer, framför allt i vad gäller lagstiftnings- och lagtillämpningssamt övriga branschfrågor. LIF och RUFI har gemensamt bildat Läkemedelsstatistik AB och Läkemedelsinformation AB. Läkemedelsstatistik AB sammanställer försäljnings- och marknadsstatistik på basis av droghandelns försäljningsuppgifter. Svenska och utländska läkemedelsföretag är abonnenter på rapporten »Swedish Drug Market» som kommer ut sedan 1965. Jfr 16.2.2. Läkemedelsinformation AB handhar utgivningen av läkemedelsindustrins gemensamma läkemedelskatalog FASS. Den första FASS kom ut 1966. För utsändande av informationsmaterial finns hos företaget ett centralt register omfattande ca 9 000 läkare i landet. Jfr 16.1.1.

SOU 1969: 46

4.1.2 Föreningen Sveriges droghandlare

4.2.2 Apoteksteknikerförbundet

Föreningen är en sammanslutning av grosshandelsföretag, som till föremål för sin verksamhet huvudsakligen har att sälja läkemedel och andra varuslag till apoteken. Medlem blir den som efter beslut av föreningsstämman kallats till medlem och som antagit denna kallelse. Medlemmar i föreningen är Apotekarnas Droghandel AB (ADA), Apoteksvarucentralen Vitrum Apotekare AB, Astra Distribution, Kronans Droghandel AB och AB Läkemedels-Distribution.

Apoteksteknikerförbundet är en sammanslutning av teknisk apotekspersonal. Antalet medlemmar uppgick till 6 374 den 31.12. 1968. Förbundets ändamål är att främja medlemmarnas ekonomiska, fackliga, sociala, yrkesmässiga och intellektuella intressen. Medlemmarna är indelade i f. n. 20 regionala kretsar. Förbundets organisation består i övrigt av kongress, representantskap och förbundsstyrelse. Kongressen är förbundets högsta beslutande organ. Representantskapet har till uppgift att mellan kongresserna besluta om uppsägning av avtal, välja förhandlingsdelegation och i övrigt besluta i frågor av större betydelse och räckvidd. Förbundsstyrelsen innehar ledningen av förbundets verksamhet och är, när kongressen eller representantskapet ej är samlat förbundets verkställande och beslutande myndighet i alla de frågor i vilka kongressen eller representantskapet ej fattat beslut. Förbundet ger ut Apoteksteknikern.

4.2 Personalsammanslutningar

4.2.1 Sveriges farmacevtförbund Farmacevtförbundet har till ändamål att tillvarata medlemmarnas intressen och att verka för farmacevtyrkets utveckling. Medlem kan den bli som avlagt svensk farmacevtisk examen eller är inskriven som studerande vid farmacevtiska fakulteten eller antagen som apotekselev. Inträde kan också beviljas den som avlagt annan än svensk farmacevtisk examen. Farmacevtförbundet hade 3 442 medlemmar den 30 april 1968. Härav var 693 apotekare, 2 158 farmacie kandidater och receptarier, 85 farmacevter med utländsk examen, 120 elever antagna av socialstyrelsen samt 386 farmacie studerande. Förbundets verksamhet bedrivs f. n. inom tio kretsar vad avser de apoteksanställda medlemmarna. Vidare finns tre sektioner inom förbundet. Statstjänstemannasektionen vari också ingår kommunal- och landstingsanställda hade 135 medlemmar den 30 april 1968. Samtidigt hade industrisektionen 163 medlemmar och studentsektionen 386 medlemmar. De återstående 2 758 medlemmarna hörde till kretsarna. Fullmäktige är förbundets högsta beslutande organ. Förvaltande och verkställande organ är centralstyrelsen med säte i Stockholm. Förbundet ger ut Farmacevtisk revy. SOU 1969: 46

4.2.3 Apoteksstäderskeförbundet Apoteksstäderskeförbundet är en sammanslutning av städerskor med anställning på apoteksinrättning. Förbundet har till uppgift att värna och främja medlemmarnas gemensamma intressen. Förbundet är indelat i kretsar vilkas områden regleras av förbundsstyrelsen. Vid årsskiftet 1968/69 hade förbundet 717 organiserade medlemmar vartill kommer ca 50 pensionärer med arbete på apoteken. Mer eller mindre tillfällig städpersonal på apoteken torde uppgå till 200-300 städerskor som inte är organiserade. 4.3 Andra

sammanslutningar

4.3.1 Farmacevtiska föreningen Föreningen har enligt sina stadgar bl. a. till uppgift att främja farmacins utveckling, att 45

bland sina medlemmar befrämja en god och kamratlig anda samt att genom lån bispringa föreningsmedlemmar, särskilt då de för studiers bedrivande är i behov därav. Medlem kan den bli som avlagt svensk farmacevtisk examen eller som studerar vid farmacevtiska fakulteten. Även den som avlagt utländsk farmacevtisk examen kan bli medlem. Föreningens styrelse finns i Stockholm. Inom föreningen har bildats ett antal lokala sektioner. Föreningen ger ut Svensk farmacevtisk matrikel. 4.3.2 Föreningen Sveriges sjukhusfarm acevter Föreningen är en ideell sammanslutning som har till syfte att sammanföra farmacevter och andra personer med intresse för sjukhusfarmacevtiska frågor och att verka för en utveckling av landets sjukhusfarmaci. Medlem kan dels den bli som avlagt farmacevtisk examen eller som är inskriven vid farmacevtiska fakulteten och dels den som avlagt utländsk farmacevtisk examen och har tillstånd att tjänstgöra som receptarie på svenskt apotek. Även vissa andra personer med särskilt intresse för sjukhusfarmacevtiska frågor kan beviljas medlemskap.

46 SOU 1969: 46

Sjukhusens läkemedelsförsörjning

5.1 Grundläggande

5.1.1 Sjukhusapotek

bestämmelser

Den nuvarande läkemedelslagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1964. De bestämmelser, som i första hand reglerar läkemedelsförsörjningen på sjukvårdsinrättningar m. m. återfinns i kungörelsen (1963: 440) angående läkemedelsförsörjningen vid sjukvårdsinrättningarna, kungörelsen (1963: 439) om tillämpningen av läkemedelsförordningen (1962:701) samt i medicinalstyrelsens kungörelse angående läkemedelsförsörjningen vid sjukvårdsinrättningarna den 22 januari 1965 (MF nr 7).

Enligt kungörelsen angående läkemedelsförsörjningen vid sjukvårdsinrättningarna skall vid sådan inrättning finnas särskilda anordningar för att tillgodose läkemedelsförsörjningen där. Om verksamheten vid sjukvårdsinrättning är uppdelad på flera avdelningar skall det, om inte socialstyrelsen bestämmer annat, finnas dels avdelningsförråd med läkemedel för den dagliga sjukvården inom avdelningen och dels sjukhusapotek eller centralförråd för avdelnings-

Tabell 5:1 Sjukhusen efter kostnader för varor från apotek 1966 Källa: Apotekarsocieteten och militärapoteket Summa kostnader

Sjukhus Varor från apotek i 1 000 kr.

Antal

%

1 000 kr.

%

1— 100 101— 200 201— 500 501—1 000 1 001—1 500 1 501—2 000 2 001—3 000 3 001—4 000 4 001—5 000 5 001—6 000

30 40 65 31 14 5 2 2 2 1

16 21 34 16 7 3 1 1 1

—

1 500 6 000 22 750 23 250 17 500 8 750 5 000 7 000 9 000 5 500

106 250 1

1 6 21 22 17 8 5 7 8 5 100

Summa 1

Klassmitterna har använts. Summa kostnader på 106 milj. kr. ger hygglig överensstämmelse med verkliga värdet 101 milj. kr. Härav avser 13 milj. kr. de huvudmannaägda sjukhusapotekens omsättning och 88 milj. kr. leveranser från apotekskollektivet. SOU 1969: 46

Tabell 5:2 Olika sjukhuskategoriers kostnader för varor från apotek 1966 Källa: Apotekarsocieteten och militärapoteket Summa kostnader

Sjukhus

Undervisnings- och regionsjukhus Lasarett i övrigt med över 500 vårdplatser Lasarett med 150—500 vårdplatser Mentalsjukhus med över 300 vårdplatser Mindre lasarett och mentalsjukhus, speciallasarett, privata lasarett, sjukstugor, sjukhem Summa

Antal

%

1 000 kr.

%

30 878

27 413

17 055

15 289

71 192

37 100

10 572 101 207

10 100

förrådens gemensamma behov. Sjukhusapotek är antingen ett fristående apotek, som drivs av sjukvårdsinrättningens huvudman, eller del av apotek i orten. Kungl. Maj: t beslutar om inrättande av sjukhusapotek. Verksamheten vid fristående sjukhusapotek bedrivs under ledning av en av Kungl. Maj: t förordnad chefsapotekare. Vid sjukhusapotek som är del av apotek i orten leds verksamheten av en apotekare, som efter förslag av apoteksinnehavaren förordnas av socialstyrelsen. 5.1.2 Central- och avdelningsförråd Central- och avdelningsförråd utgör delar av sjukvårdsinrättningen. Centralförrådet förestås närmast under styresman eller chefsläkare av person med farmacevtisk examen. När det gäller tillverkning av läkemedel och i fråga om beskaffenhet, förvaring och kontroll av läkemedel och varor som är avsedda för tillverkning av läkemedel gäller motsvarande bestämmelser som på apotek. Om tillverkning av läkemedel förekommer på centralförråd skall det vara utrustat med de redskap, som är föreskrivna vid motsvarande verksamhet på apotek. Utlämning av läkemedel från centralförråd får endast ske mot recept eller läkares skriftliga rekvisition.

48 När det gäller avdelningsförråd är överläkare i sin egenskap av ansvarig för sjukvården på sjukhuset (klinik, avdelning) även ansvarig för läkemedelsförsörjningen på detta och har att övervaka att gällande föreskrifter iakttas. Avdelningsförråd förestås i första hand av avdelningssköterska. Central- och avdelningsförråd och annat utrymme, där läkemedel förvaras för annat ändamål än omedelbar användning, skall inspekteras minst en gång varje kvartal av apotekare. Avdelningsförråd kan även inspekteras av receptarie. På sjukvårdsinrättning, som inte är uppdelad på avdelningar, får antalet inspektioner begränsas till två per år. Inspektion av person med farmacevtisk examen skall omfatta tillsyn av läkemedlens tillredning, märkning, beskaffenhet, förvaring och kontroll.

5.1.3 Sjukhusens läkemedelsleverantörer Apoteken är sjukhusens huvudleverantör av läkemedel. Med socialstyrelsens medgivande får dock fabrikanter och grosshandlare direkt till sjukhusen leverera sådana läkemedel som företrädesvis används på sjukhus och i allmänhet levereras i förpackning av mera avsevärd tyngd eller skrymmande volym. Om huvudmannaägt sjukhusapotek finns köper sjukhuset sina läSOU 1969: 46

Tabell 5:3

Sjukhusen med hänsyn till anordningar för läkemedelsförsörjningen 1967

Källa: Apotekarsocieteten Antal sjukhus Därav med

Totalt

sjukhusapotek

Undervisnings- och regionsjukhus 10 9 Lasarett i övrigt med över 500 vårdplatser 25 131 Lasarett med 150—500 vårdplatser 57 l2 Mentalsjukhus med över 300 vårdplatser 29 — Mindre lasarett och mentalsjukhus, speciallasarett, privata lasarett, sjukstugor, sjukhem 71 — 233 Summa 192 \Inkl. Karlskrona inom sjukhusområdet 2 ,Nacka inom sjukhusområdet 3 Varav 18 i kollektivet, 3 kommunala och 2 statliga kemedel hos de gängse läkemedelsleverantörerna. 5.2 Sjukhusleveransernas

omfattning m. m.

1966 sålde apotekskollektivet läkemedel till sjukhus för minst 84 milj. kr. (recepturförsäljningen). Samma år redovisar apotekskollektivet en total försäljning till sjukvårdsinrättningar på 108 milj. kr. Tabell 5: 1 visar sjukhusen efter kostnader för varor från apotek 1966. Tabell 5: 2 utvisar olika sjukhuskategoriers kostnader för varor från apotek 1966. Som framgår varierar sjukhusens kostnader för varor från apotek högst väsentligt. Detta resulterar givetvis i olika anordningar på sjukhusen för läkemedelsförsörjningen. Fördelningen av sjukhusapotek, centralförråd och avdelningsförråd på olika sjukvårdsinrättningar framgår av tabell 5 : 3 . Av sjukhusens förbrukning av varor från apotek svarade de huvudmannaägda sjukhusapoteken för värdemässigt mer än 10 % och således apotekskollektivet för mindre än 90 %. Tabell 5: 4 utvisar apotekskollektivets försäljning efter kundgrupper 1966. SOU 1969: 45 A—914316

centralförråd

enbart avdelningsförråd

1 12 47 27

9 2

33 120

38 49

5.3 Gällande avtal för leveranser till sjukvårdsinrättningar Överenskommelser om leveranser till sjukvårdsinrättningar träffas centralt och gäller för alla kollektivets apotek. I kontraktet mellan sjukhus och apotek anges de ekonomiska villkoren beträffande leveranser av läkemedel och fria handelsvaror som apoteken säljer. Sjukhusrabatterna är något olika beroende på om leveranserna sker över sjukhusapotek eller till centralförråd resp. direkt till avdelningsförråd. Sjukhusrabatterna motiveras av att sjukhusen är stora kunder samt av att de läkemedel som rekvireras i rätt stor utsträckning är konstanta. Inom ramen för det centrala försäljningsavtalet kommer sjukhuset och apoteket överens om detaljerna kring leveranserna. Tidigare avtal om leveranser till sjukvårdsinrättningar byggde på en överenskommelse, som träffades 1955 mellan Svenska landstingsförbundet och Svenska stadsförbundet å ena sidan och apotekarsocieteten å den andra. Vissa detaljjusteringar har skett under åren men i huvuddragen har avtalen kvarstått oförändrade. 49

Tabell 5:4 Apotekskollektivets försäljning efter kundgrupper 1966 Källa: Apotekarsocieteten Milj. kr.1

Procentuell andel av totalförsäljning

Summa

10,0 7,6 90,8 108,4

1 1 12 14

Summa Totalt

99,0 44,3 541,0 684,3 792,7

12 6 68_ 86 100

Till sjukvårdsinrättningar: Stockholms stad Göteborgs stad Övriga landet Till allmänheten: Stockholms stad Göteborgs stad Övriga landet

1 Exkl. dlabsförsäljning

De hade härigenom i viss mån blivit föråldrade och alltför komplicerade. Med anledning härav har en särskild förhandlingsdelegation med representanter från Svenska landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet och apotekarsocieteten sedan 1967 förberett nya avtal. Inom förhandlingsdelegationen har arbetat två arbetsgrupper, den ena för att utreda och förbereda servicefrågorna och den andra för att utreda och förbereda de ekonomiska frågorna för förhandlingsdelegationen. Delegationens arbete har resulterat i att nya avtal om leveranser till sjukvårdsinrättningar kunnat träffas. Avtalen gäller fr. o. m. den 1 januari 1969 och prissättningsnormerna bygger på apotekens inköpspris med ett procenttillägg och ett fast tillägg för varje expedition. 5.4 Sjukhusleveransernas apoteken

fördelning

mellan

Apotekarsocietetens direktion träffar beslut om sjukhusleveranser. Dessa beslut måste apoteken följa enligt stadgarna för apotekarsocieteten. Apotekskollektivets sjukhuskunder fördelas centralt. I regel har sjukhusleveranserna på en ort med flera sjukhus eller flera apotek fördelats mellan apoteken. Ett och samma sjukhus köper dock alltid från bara ett apotek. Denna fördelning mellan apoteken har medfört att 50

det nu finns över 300 apotek med sjukhusleveranser, flertalet med små sändningar. 5.5 Sjukhusens

apotekspersonal

All befintlig statlig apotekspersonal hör till militärapoteket som har 98 anställda. Av dessa tjänstgör 91 vid huvudavdelningen vid karolinska sjukhuset i Stockholm, fyra vid filialen vid Bodens lasarett och tre i Karlskrona. Härutöver har militärapoteket möjlighet att anställa personal för mera speciella uppgifter t. ex. internationell hjälpverksamhet. Vanligtvis finns 10-20 personer för sådan verksamhet. Vidare placeras fyra värnpliktiga apotekare kontinuerligt på militärapoteket. Stockholms stad har innevarande år sammanlagt 140 anställda för apoteksverksamheten på sina sjukhus. Härav är 119 personer verksamma på de fem sjukhusapoteken och 21 personer på central förråden. Den sammanlagda apoteksverksamheten på övriga sjukhus i landet uppskattas sysselsätta ca 400 personer. Alla är dock inte anställda av sjukhusen. På de sjukhusapotek som drivs av innehavare av självständiga apotek torde finnas omkring 175 personer varav ca 40 apotekare. På vissa sjukhus utan sjukhusapotek tjänstgör en apotekare från något apotek i staden som konsult åt sjukhuset i läkemedelsfrågor. Såväl apotekare som receptarier anställda antingen direkt av SOU 1969: 46

sjukhuset eller indirekt via de privata apoteken fungerar som föreståndare för centralförråd. Enligt en övergångsbestämmelse kan även sjuksköterskor förestå centralförråd. Apotekspersonalen på sjukhusen utgörs av apotekare, receptarier, apotekstekniker, ekonomibiträden m. fl. På centralförråden är deltidstjänstgöring vanlig. Anställnings- och lönevillkoren för sjukhusens egen personal avseende läkemedelsförsörjningen på sjukhuset dikteras utifrån de avtal som respektive personalorganisation sluter med arbetsgivaren dvs. staten, landstingen eller kommunerna. 5.6 Läkemedelshanteringen ningarna

pä vårdavdel-

Som framgått av det tidigare återfinns gällande detaljbestämmelser för läkemedelshanteringen vid sjukvårdsinrättningarna i socialstyrelsens kungörelse den 22 januari 1965. Bestämmelserna ger sjukhusen stora möjligheter att själva utforma för verksamheten erforderliga detaljföreskrifter. Detta har resulterat i att skilda rutiner i många fall kommit att tillämpas. En arbetsgrupp som i november 1967 tillsattes av socialstyrelsen har medelst en enkät närmare undersökt läkemedelshanteringen vid 190 sjukavdelningar. Arbetsgruppens rapport publicerades i Svensk Farmacevtisk Tidskrift nr 20 1969. Beträffande läkemedelsordinationen sägs att rutinerna varierar mellan olika vårdformer och även mellan olika kliniker. I de flesta fall skriver sjuksköterskan läkarens muntliga ordination på ett s. k. rondblock. Vid medicinklinik är det vanligt att läkaren själv skriver ordinationen, men denna synes inte användas som underlag för uttag av läkemedel från medicinskåpet. Överförandet av ordinationen från originalhandlingen till ex. medicinlista liksom ändringar av givna ordinationer är föremål för kontroller av mycket olika omfattning. Nära hälften av avdelningsförråden har bedömts vara för små. I vissa fall förvaras skrymmande läkemedel i särskilda utrymmen. Läkemedelssortimentets storlek varieSOU 1969:46

rar och är störst på medicinavdelningarna. Beträffande uttag av patientmedicin visar enkäten att patienternas medicin till mer än hälften av fallen iordningställs vid varje utlämningstillfälle och i övriga fall en gång per dygn. Även längre tidsrymder än ett dygn förekommer. De medicinbrickor som kommer till användning har högst varierande utformning. Sjuksköterskor lämnar vanligen ut läkemedlen till patienten. Identifiering av denne görs ofta genom förfrågan och med hjälp av temperaturkurva eller medicinlista kontrolleras att patienten får det läkemedel som läkaren ordinerat. Enligt arbetsgruppen uppfylls i många fall inte de krav som måste ställas från säkerhetssynpunkt varför behov bedöms föreligga av föreskrifter som möjliggör enhetliga rutiner för läkemedelshanteringen på sjukavdelningarna. En av socialstyrelsen tillsatt arbetsgrupp gemensam med Spri har till uppgift att utarbeta råd och anvisningar för läkemedelshanteringen på sjukavdelningar samt att framta erforderliga tekniska hjälpmedel. I framställning till Kungl. Maj:t den 19 maj 1969 har socialstyrelsen uttalat att läkemedelsinspektionen måste ges sådana resurser att den kan ge kontrollen av sjukhusens läkemedelshantering en omfattning motsvarande den som ägnas övriga delar av landets läkemedelsförsörjning. Styrelsen hemställde att medel skulle ställas till förfogande för anställning av en extra läkemedelsinspektör och för igångsättande av viss försöksverksamhet. Försöksverksamheten skulle bygga på följande principer 1. Centralförråden (över 100) för läkemedel vid sjukhusen jämställes med sjukhusapotek ur kontrollsynpunkt. 2. Stickprovskontroll av sjukhusens avdelningsförråd i samband med inspektion av leverantören (apoteket, sjukhusapoteket, centralförrådet). 3. Den lokala inspektionen bibehålles i föreslagen omfattning. 4. Råd och anvisningar för den lokala inspektionsverksamheten utarbetas och revideras av läkemedelsinspektörerna.

Den föreslagna extra inspektörens uppgifter skulle bli att a) under en sexmånadersperiod i nära samarbete med den centrala läkemedelsinspektionen inspektera objekt inom Uppsala, Östergötlands och Västmanlands län för utprovning av ett lämpligt inspektionssystem b) under ytterligare en sexmånadersperiod genomföra motsvarande försök inom Stockholm, Södermanlands och Gotlands län men nu med nära anslutning till lämplig länsläkareorganisation c) med ledning av vunna erfarenheter i samarbete med de centrala läkemedelsinspektörerna revidera utredningens råd och anvisningar för den lokala inspektionsverksamheten d) i mån av tid företa vissa inspektioner av ålderdomshem men framför allt initiera att råd och anvisningar för den lokala inspektionen också tillämpas vid inspektionen av ålderdomshem e) bedriva informationsverksamhet inom försöksdistrikten om de lokala inspektionernas uppläggning och syften. Genom beslut den 10 juli 1969 har Kungl. Maj:t medgivit att en extra läkemedelsinspektör anställs under budgetåret 1969/70 för en försöksverksamhet med utvidgad inspektion beträffande läkemedelsförsörjningen inom sjukvården.

52 SOU 1969: 46

6 Totalförsvarets läkemedelsförsörjning

6.1 Inledning Landets försvarsberedskap kräver i ökad utsträckning en planerings- och förberedelseverksamhet i fred icke blott vad gäller personal- och materieltillgång för stridande förband utan även för den allsidiga försörjningen med olika förnödenheter både för den militära och den civila sektorn. Icke minst inom läkemedelsområdet är en god beredskap av stor betydelse och planering för en beredskaps- och krigssituation har därför vidtagits inom olika områden av totalförsvaret. Detta gäller både det allmänna civila försvaret, den särskilda civilförsvarsorganisationen, det ekonomiska försvaret och givetvis det militära försvaret. Helt självklart har tidigast och i största omfattning förberedelser vidtagits inom krigsmaktens ansvarsområde. De uppbyggda kapaciteterna inom detta utnyttjas även till icke ringa del i den civila sektorns läkemedelsförsörjning i fred. Av denna anledning synes en redogörelse för totalförsvarets läkemedelsförsörjning i första hand böra innefatta en beskrivning av militärapoteket och dess regionala organ. Redovisningen kommer främst att gälla fredsförhållanden och endast omfatta sådana uppgifter, som med hänsyn till gällande sekretessbestämmelser kan publiceras.

6.2 Krigsmaktens

läkemedelsförsörjning

6.2.1 Förhållandena före 1946 Under tidsperioden före andra världskriget förvarades i arméns utrustningsbehov inSOU 1969: 46

gående läkemedel dels å garnisonsapoteket i Stockholm, dels å vissa apotek i landsorten. Lagerhållningen omfattade endast läkemedel av mer beständig natur. För täckande av brister samt för kontinuerlig omsättning av de lagerhållna läkemedlen hade kontrakt slutits med vederbörande civila apotek. Sommaren 1939 tillsattes en särskild utredning angående försvarsväsendets läkemedelsförsörjning, som redan i december månad samma år lade fram förslag om att garnisonsapoteket skulle ombildas till ett försvarets centralapotek, beläget å karolinska sjukhuset och med uppgift att betjäna såväl krigsmakten i sin helhet som detta sjukhus. Förslagen omfattade även bildandet av en läkemedelsavdelning inom dåvarande arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse under ledning av militärapotekschefen och vidare en regional förrådsorganisation för krigsmaktens läkemedelslagring. I prop 1940: 159 förklarade sig departementschefen beredd att tillstyrka det centrala statsapoteket och den föreslagna läkemedelsavdelningen inom sjukvårdsstyrelsen. Hans förslag omfattade emellertid inte någon regional organisation utan förutsatte att förrådshållningen t. v. skulle ske genom upplagring av utrustningsbehoven på respektive förband (motsv.). Vid de större förråden t. ex. vid trängförbanden och vid vissa ersättningsförråd i Boden och på Gotland skulle förrådshållningen ske under ledning av apotekare medan de andra lagren skulle stå under tillsyn av militära uppbördsmän. Riksdagen godtog den framlagda propositionen. De i krigsutrustningarna ingående läke-

medlen omfattade 133 preparat. För utnyttjande inom fredssjukvården fanns därutöver en tilläggslista om 125 preparat. Försörjningen av försvarets behov av läkemedel för daglig sjukvård förutsattes att tillgodoses från det centrala apoteket i Stockholm samt i viss utsträckning från de större förråden i trängorterna samt i Boden och Karlskrona, vilka hade kontinuerlig tillgång till apotekare. Under beredskapsperioden bedrevs den militärfarmacevtiska verksamheten i stort sett efter de linjer, som utstakats genom 1940 års riksdagsbeslut. Särskilda apotekare anställdes på ett antal av de större förråden för att biträda den militära personalen med läkemedelsförvaltningen och inkallade vpl apotekare tjänstgjorde i stor utsträckning inom förrådsorganisationen. Inom garnisonerna i Boden och Karlskrona tillskapades regionala enheter med permanent tillgång till farmacevtisk arbetskraft och med en utbyggd verksamhet i form av filialapoteksverksamhet till militärapoteket i Stockholm. Detta apotek - tillika sjukhusapotek - som ingick i det nybyggda karolinska sjukhuset fick det samlade ansvaret för krigsmaktens läkemedelsförsörjning. Den 4 juni 1944 tillkallades en särskild utredning, 1944 års utredning rörande försvarets läkemedelsförsörjning, som skulle framlägga förslag rörande vård och omsättning av försvarets läkemedel. Utredningen avgav sitt förslag den 14 juni 1945 och efter remissbehandling framlade försvarsministern den 4 januari 1946 en proposition till riksdagen angående förrådsorganisation för försvarets läkemedel. 6.2.2 1946 års organisation Utredningens förslag omfattade i princip en regional förrådsorganisation för krigsmaktens utrustnings- och ersättningsbehov av läkemedel. Lokalt vid förråden skulle anställas apotekare som ansvariga för ledningen av dessa och verksamheten skulle ske enligt militärapotekets anvisningar. Omsättningen av läkemedel skulle dels genomföras över försvaret och karolinska sjukhuset,

dels över civila sjukhus och enskilda apotek. Departementschefen anförde bl. a. följande om de framlagda förslagen. I överensstämmelse med utredningens förslag torde antalet regionala förrådscentralorter böra bestämmas till nio. - Övertygande skäl synas mig däremot ha förebragts för bibehållande av filialapoteken i Boden och Karlskrona. Bodenfilialen torde liksom för närvarande böra tjänstgöra såsom sjukhusapotek vid det till staden förlagda garnisonssjukhuset. Departementschefen godtog i allt väsentligt de framlagda förslagen, som bl. a. upptog nio regionala förråd och som förutsatte att filialapoteken i Boden och Karlskrona skulle bibehållas, varvid det förstnämnda liksom militärapoteket i Stockholm även skulle tjänstgöra såsom sjukhusapotek. Beträffande framkomna förslag att Karlskronafilialen skulle få karaktär av sjukhusapotek till länslasarettet där anför departementschefen följande: I ett par remissyttranden har ifrågasatts, att filialen i Karlskrona skulle få motsvarande funktion (sjukhusapotek) i förhållande till länslasarettet i nämnda stad. Sjukhusapotek inrättas enligt gällande bestämmelser å sjukvårdsanstalter, där Kungl. Maj:t med hänsyn till läkemedelsförsörjningens omfattning eller av andra skäl finner nödigt. Med hänsyn härtill förefinnes icke anledning att i detta sammanhang ingå på denna fråga. I den av utredningen framlagda promemorian diskuterades utförligt metodiken för omsättning av försvarets lager av läkemedel, särskilt om försäljning skulle ske direkt till olika sjukhus utöver de som direkt betjänades av militärapoteket och dess filialapotek. Departementschefen ansluter sig till förslaget om försäljning över civilapoteken, men anför härom följande: Jag vill här nämna att, enligt till mig överlämnat utdrag av protokoll, hållet vid ordinarie sammanträde med fullmäktige för Sveriges apotekareförbund den 5 och 6 juni 1945, fullmäktige beslutat, att civilapoteken, när så kommer att visa sig behövligt, skola i första hand från militärapoteket täcka sitt behov av sådana läkemedel, som ingå i försvarets förråd i fredstid och icke kunna i erforderlig omfattning omsättas inom försvaret eller vid karolinska sjukhuset. Apoteken skola vidare enligt fullmäktiges beslut medverka till att sådana läkeSOU 1969: 46

medel komma till användning i största möjliga utsträckning. Framhållas må ytterligare, att apotekarorganisationerna i sitt remissyttrande uttalat att den erforderliga omsättningen enligt de av utredningen uppdragna riktlinjerna torde kunna förväntas i stort sett komma att ske på ett tillfredsställande sätt. Departementschefen uttalar dock att hinder inte bör föreligga för militärapoteket att i omsättningssyfte försälja läkemedel till statliga affärsdrivande verk, kemisk-tekniska företag m. fl. Departementschefen anför vidare att om icke tillfredsställande omsättning kan uppnås på de föreslagna vägarna, det får ankomma på Kungl. Maj:t att taga frågan under förnyad prövning och vidtaga de åtgärder, som kan vara lämpliga. Riksdagen fattade beslut enligt departementschefens förslag och den ännu år 1968 existerande organisationen är grundad på detta riksdagsbeslut.

fortfarande desamma, som uppdrogs vid 1945 års utredning. 6.2.4 Militärapoteket 1968 Militärapoteket har försvarets sjukvårdsstyrelse såsom chefsmyndighet. Under samma myndighet lyder apotekets filialapotek och läkemedelscentraler. Dessa är rent formellt inordnade inom huvudrubriken Försvarets sjukvårdsförråd. Verksamheten vid alla enheter, som förrådshåller läkemedel, leds dock av militärapoteket. Militärapoteket arbetar med nedanstående organisation fastställd den 1.7.1968. Chef Ledning av apotekets verksamhet. Föredragning av läkemedelsärenden i försvarets sjukvårdsstyrelse och karolinska sjukhusets direktion.

6.2.3 Utvecklingen 1946-1968 Under den nämnda tidsperioden har såväl försvarets förrådsorganisation för läkemedel som militärapoteket vad gäller dess civila arbetsuppgifter undergått en stark utveckling. Antalet förrådsenheter har utbyggts och en stark utökning och mer beredskapsmässig uppläggning har skett av försvarets läkemedelsutrustning. Läkemedlen förvaras sålunda numera i stor utsträckning i packade satser och förvaring sker utöver nedanstående förrådsorganisation i ett relativt stort antal lokala förråd. Försvarets lagerhållning av läkemedel är till sin huvuddel färdigberedda preparat. Vissa delar av lagren är placerade på läkemedelsindustrier (motsv.), som medverkar vid omsättningen men ds helt dominerande delarna är spridda till ett antal hemliga förråd samt till regionala läkemedelscentraler å följande orter: Stockholm, Boden, Västra Frölunda, Hässleholm, Karlskrona, Karlstad, Linköping, Mullsjö, Norsjö, Skövde, Sollefteå, Säter, Tandsbyn, Vindeln, Visby. Under den gångna 20-årsp3rioden har givetvis förändringar vidtagits i organisationen av försvarets läkemedelsförsörjning, men som tidigare nämnts är grunddragen SOU 1969: 46

Militär

sektion

Urval, anskaffning och förrådshållning av läkemedel för krigsmakten. Försök och prov samt undervisning vad gäller denna verksamhet. Sjukhussektion Leveranser av läkemedel till karolinska sjukhuset m. fl. institutioner. Ansvar för extemporebsradningar. Kontrollsektion Kontroll av anskaffade rå- och färdigvaror, kontroll av beredda och lagerhållna läkemedel samt ansvar för reagensservicen. Allmän kontrollverksamhet över apoteket. Hållbarhetsstudier av viktiga läkemedel. Produktionssektion Produktion av sterila och icke sterila beredningar såväl vad gäller kortare och längre serier som mer kvalificerade extemporeberedningar. Utvecklingsverksamhet avseen-

de läkemedelsformer och förpackningar samt produktionsteknik.

Administrativ

sektion

Ansvar för personalfrågor, kassatjänst samt registratur. Ansvar för mer kvalificerad remiss- och utredningsverksamhet som petitaframställningar etc.

Läkemedelsinformationscentral Utredning och information om rationellt läkemedelssortiment i samarbete med de speciella kommittéerna inom karolinska sjukhuset och försvaret.

Forskn ingsa v de In ing Forsknings- och utvecklingsarbete, främst avseende stabiliteten hos krigsviktiga läkemedel där försvaret har speciella krav.

Dataavdelning System- och programutveckling rörande apotekets ADB-verksamhet för anskaffning, lagerkontroil, fakturering och statistik av läkemedel. Apotekets verksamhet karakteriseras av att under gemensam ledning sammanslagning skett av eljest möjligen tänkbara separata organ för planering av försvarets läkemedelsförsörjning i krig, läkemedelsdistribution till det militära försvaret i fred, sjukhusapoteksverksamhet gentemot karolinska sjukhuset samt viss forsknings- och produktionsverksamhet vad gäller läkemedel. Några skarpa gränser mellan de olika verksamhetsgrenarna finns inte inom apoteket utan maximala fördelar av resurskoncentrationen eftersträvas i stället. En mer utförlig redovisning av apotekets verksamhet är inte möjlig inom läkemedelsförsörjningsutredningens ram. Några grenar av apotekets arbetsområden synes dock på grund av sitt allmänna intresse böra belysas något utförligare. 56

Leveranser till karolinska

sjukhuset

Apoteket arbetar i synnerligen nära kontakt med sjukhuset och inskränker sig härvid inte bara till att leverera läkemedel utan deltar i stor utsträckning i all slags utredningsoch kommittéverksamhet som berör läkemedelsområdet. Särskilt aktuella är frågorna om rationellt läkemedelsurval samt om läkemedelsdistribution. Den förra utredningsverksamheten har utförligt redovisats bl. a. i Svensk Läkartidning m. fl. tidskrifter och har numera motsvarigheter på en rad sjukhus. Försök med rationaliserad läkemedelsdistribution har upptagits från och med 1968 och syftar till att i ett slutskede farmacevter på särskilda »klinikapotek» skall ta hand om läkarnas utfärdade ordinationer och på grundval av dessa färdigställa patienternas läkemedel i en-dos-förpackningar, som sedan utdelas av vederbörande avdelningssköterska. Som ett första steg mot en sådan utveckling, som förutsätter tillgängligheten av ett stort antal en-pack-förpackningar, kommer på ett stigande antal avdelningar apoteket att svara för att erforderliga läkemedel tillföres avdelningar utan att särskilda beställningar inges för varje tillfälle. Systemet förutsätter ett av vederbörande läkare fastställt standardsortiment, att detta efterleves och av betydelse är även att vissa rationaliseringar kan genomföras vad avser etikettering av ifrågavarande läkemedel. Den bedrivna verksamheten sker med särskilt tillstånd av socialstyrelsen och är i viss utsträckning inspirerad av utländska förebilder, främst i Amerika och Skottland.

Läkemedelstillverkning Inriktningen av apotekets produktion sker huvudsakligen på preparat av speciellt intresse för försvaret och karolinska sjukhuset och av sådana där kontinuerlig erfarenhet är erforderlig med tanke på militärapotekets speciella ansvar under beredskaps- och krigsförhållanden. Ökad vikt har senare år lagts vid produktionsavdelningens medverkan vid utveckling SOU 1969:46

av nya läkemedelsformer och förpackningar, vilket skett i anslutning till vid forskningsavdelningen framkomna resultat. Såväl detta förhållande som tillverkningslokalernas ringa omfattning har gjort att kvantiteten producerade läkemedel inte på något sätt ökat i takt med apotekets utveckling i övrigt. Relativt många beredningar har också strukits från produktionsprogrammet, såväl sådana med obetydlig åtgång och utan vikt ur beredskapssynpunkt som andra med krav på industriella resurser vid tillverkningen. Med hänsyn till bl. a. de ökade hygieniska kraven vid tillverkning av läkemedel synes en fortsatt nedskärning av produktionsprogrammet få ske vid apoteket och anskaffning få genomföras från annat håll.

Ekonomi Beträffande apotekets ekonomisering, så utgör visserligen apoteket en statlig myndighet, som tilldelas tjänster och medel efter beslut av riksdagen och Kungl. Maj:t men de ekonomiska förhållandena är delvis jämställda med sådana för självförsörjande verk. Apoteket har sålunda själv att erlägga alla kostnader för anskaffade läkemedel samt huvuddelen av personallönerna och uppkomna omkostnader. Intäkter för täckning av dessa kostnader erhåller apoteket genom att företa debiteringar av alla fullgjorda leveranser, varvid som högst-pris gäller priser, som uttages av andra apotek vid motsvarande leveranser. 6.3 Läkemedelsberedskapsfrågor totalförsvaret i övrigt

inom

6.3.1 Socialstyrelsens ansvarsområde Socialstyrelsens beredskapsråd har bl. a. att handlägga frågor angående läkemedelsberedskapen och fastställer bl. a. en lista över s. k. beredskapsläkemedel, vilka inte kan undvaras i händelse av krig. Kvantiteten av erforderliga läkemedel bedömes med hänsyn bl. a. till den kontinuerliga fredskonsumtionen. I samråd med militärapoteket och överSOU 1969: 46

styrelsen för ekonomisk försvarsberedskap upprättar socialstyrelsen krigsproduktionsbesked med landets läkemedelsindustrier så att deras sammanlagda kapacitet kommer det civila och militära försvaret tillgodo. Socialstyrelsen planerar vidare i samråd med vederbörande myndigheter och företag en utflyttning i krig av såväl grosshandelsföretagen som ett stort antal apotek med lager till bättre belägna områden än de, där de är placerade i fred. Likaså sker planeringsverksamhet för bl. a. läkemedelstillförsel till beredskapssjukhusen samt för distriktsapotekens (i krig = läkemedelslaboratorier) omflyttning och produktion i krig. Någon mer omfattande lagerhållning av läkemedel är i fred inte genomförd av socialstyrelsen undantagandes lagerhållning av läkemedel för s. k. sjukhärbärgen. Dessa läkemedel avses dock inte att omsättas.

6.3.2 Civilförsvarsstyrelsens

ansvarsområde

För den speciella verksamheten inom civilförsvaret har beredskapsuppläggning genomförts av vissa läkemedel bl. a. dextran och nervgasmotmedel. I samråd med militärapoteket avses en ökning ske av beredskapslagren.

6.3.3 Överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap Överstyrelsen har att enligt anvisningar från socialstyrelsens beredskapsråd upplägga främst råvaror till alla sådana läkemedel, som i fred importeras till landet och som bedöms oundgängliga i krig. Lagren består huvudsakligen av sådana läkemedelssubstanser som ej tillverkas i landet. Vissa synnerligen viktiga svensktillverkade läkemedel lagras även, t. ex. antibiotika och insulin. Läkemedel upparbetas till lämpliga beredningar t. ex. tabletter. Denna upparbetning är avsedd att ske hos läkemedelsfabrikanterna och apotekens distriktslaboratorier. Kontinuerlig omsättning kan genomföras för huvuddelen av beredskapslagren. Detta sker genom landets läkemedelsindustrier,

grosshandelsföretag samt apotekens distriktslaboratorier. Den läkemedelsproduktion som försiggår vid landets läkemedelsfabriker planläggs för krigsfallet enligt särskilda s. k. krigsproduktionsbesked, som avtalas med företagen av socialstyrelsen och försvarets sjukvårdsstyrelse i samråd. Dessa besked skall underställas överstyrelsen för godkännande. Råvarubehovet för den planlagda krigsproduktionen skall, i den mån tillräckliga lager ej finns hos tillverkaren, tillgodoses genom myndigheternas försorg. Överstyrelsen har därför tidigare haft en beredskapslagring av s. k. industriråvaror för läkemedelsindustrins behov. På grund av svårigheterna att hålla dessa råvarulager aktuella undersöks möjligheten för företagen att själva åta sig denna lagring mot viss ersättning från överstyrelsen. 6.4 Läkemedelsförsörjningen

antal centralapotek med utnyttjande av militärapotekets resurser och vissa planlagda tillgångar. Dessutom har vissa förband möjligheter att kunna bereda vissa läkemedel, dock inte för mer omfattande behov.

i krig

Verksamheten baseras i första hand på de fredsmässiga resurserna, som dock nästan undantagslöst är lokaliserade till större orter. Landets samtliga läkemedelsindustrier kommer att i en krigssituation arbeta enligt redan i fred uppgjorda program och leverera sina varor enligt särskild fördelning till den civila och militära sektorn. Därest råvaror inte disponeras eller kan importeras får överstyrelsens lager tagas i anspråk. Gemensamt för totalförsvaret upprättas på ett antal ställen i landet s. k. vätskecentraler, som skall svara för totalbehovet av infusionslösningar, spolvätskor och dylikt. Grosshandeln avses att fungera såsom i fredstid men med lokalisering till ur skyddssynpunkt bättre områden än de nuvarande förläggningsorterna. Inom den civila sektorn avses produktion ske på de nuvarande distriktsapoteken som emellertid måste omlokaliseras och om möjligt vart och ett ges möjlighet att producera ett tämligen brett sortiment av läkemedel. De apotek, som är belägna å utrymningsorter läggs endera ner eller flyttas i ett antal fall till orter med beredskapssjukhus. Inom den militära sektorn upprättas ett 58

SOU 1969: 46

7 Droghandeln

7.1 Inledning Av apotekens huvudleverantörer går fem under benämningen droghandlarna nämligen Apotekarnes Droghandel AB (ADA), Kronans Droghandel AB, Apoteksvarucentralen Vitrum Apotekare AB (Vitrum), Astra Distribution och AB Läkemedel-Distribution. Redogörelsen här behandlar dessa företag. De fem droghandlarna svarar för sammanlagt ca 90 % av apotekens varukostnader för läkemedel och fria handelsvaror. Droghandlarna säljer förutom läkemedel också artiklar av främst kemisk-teknisk karaktär. Kunder är apotek, färghandlare m. fl. Droghandlarnas leverantörer av läkemedel utgörs av andra droghandlare med import, ett antal övriga importörer samt företag med tillverkning inom landet. I egenskap av importör är droghandlaren centrallageihållare i landet åt den utländske fabrikanten. För centrallagerhåliningen åt svensk fabrikant vars produkter säljs med ensamrätt till apoteken svarar droghandlaren ifråga. Härav följer att droghandlaren också kan utnyttjas som exportör. Den ökade efterfrågan på läkemedel har kommit alla droghandlarna till del. Droghandlarna är stora företag som sedan längs är väl etablerade på marknaden. Sammanlagt köpte apoteken av droghandeln för 577,8 milj. kr. 1968 mot 313,9 milj. kr. 1962. De farmacevtiska specialiteterna doSOU 1969: 46

minerar droghandelns försäljning. För var och en av droghandlarna har försäljningen på läkemedel ökat med 10-20 % årligen under 1960-talet. Med utbyggnad och rationalisering har drogbandeln mött den ökade efterfrågan på läkemedel. Det sammanlagda antalet distributionscentraler var länge 15 men är nu 16 genom tillkomsten av ADA:s filial i Umeå på nyåret 1968. Gamla lokaler har ersatts med nya eller byggts om och moderniserats. Personalförändringar har skett. Datamaskiner har tagits i anspråk och ADBverksamheten växer. Samtidigt sker organisatoriska förändringar såsom centralisering av lagerkontroll och inköpsverksamhet.

7.2 Lokaler ra. ra. För försäljning till apoteken har droghandlarna sammanlagt upprättat 16 distributionscentraler. (Se tab. 7: 1). ADA och Kronan har huvudkontor i anslutning till respektive distributionscentral i Göteborg. Vitrums huvudkontor ligger i Stockholm. Astra Distribution har huvudkontor i Södertälje och Läkemedels-Distribution i Hälsingborg. Droghandelsföretagen är omsättningsmässigt av olika storlek. Störst är Astra Distribution med 36 % av droghandelns samlade omsättning 1967. (Se tab. 7: 2). ADA:s Umeåfilial fanns inte 1967 men ingår i tabellen med uppskattad försäljning 59

Tabell 7:1 Droghandelns distributionscentraler Källa: Droghandlarna Distributionscentraler Droghandlare

Summa

Stockholm

Göteborg

Malmö

Umeå

ADA Kronan Vitrum Astra D . Läkemedels-D.

4 3 1 4 4

1 1 1 1 1

1 1

1 1

1 1

1 1

1 1

3 Summa

om 14,0 milj. kr. och motsvarande reduktion för Stockholmsfilialen. Tabell 7: 3 visar droghandelns lokalyta 1967. I tabellen ingår även ADA:s Umeåfilial som började sin verksamhet den 1 januari 1968. Några andra väsentliga förändringar i lokalhänseende har inte ägt rum 1968. Droghandlarna finns till övervägande delen i moderna lokaler. ADA:s nybygge i Backa i Göteborg om-

fattande filialkontor med centrallager, dispenseringsfabrik och huvudkontor stod inflyttningsklart 1966. Stockholmsfilialen flyttade in i nya lokaler 1961. Malmöfilialens lokaler är relativt nyrenoverade. Filialen i Umeå disponerar lokaler i en av Pharmacia nyuppförd fastighet. Kronans lokaler i Stockholm är från mitten av 1940-talet. Expansionsmöjligheterna är goda. Lokalerna i Göteborg och Malmö är nyare.

Tabell 7:2 Droghandelns försäljning 1967 Källa: Droghandlarna a) utan uppdelning på distributionscentraler Därav till Apotek Droghandlare Astra D. ADA Vitrum Kronan Läkemedels-D. Summa

Total Farm. försäljning mkr spec.

Övriga varor

231,8

183,9 121,4 52,8 52,4

191,0 134,9 107,5 44,1 51,9

5,6 21,7 12,7 8,2 0,2

329,4

48,4

Summa

Andra kunder

196,6 156,6 120,2 52,3 52,1 577,8

35,2 27,3 1,2 0,5 0,3 64,5

Malmö

Umeå.

b) med uppdelning på distributionscentraler

Droghandlare

Distributionscentraler Total försäljning mkr Stockholm Göteborg

Astra D. ADA Vitrum Kronan Läkemedels-D.

231,8 183,9 121,4 52,8 52,4

125,8 68,0 121,4 23,3 20,4

45,5 60,2

35,9 41,7

24,6 14,0

— •

—

— —

642,3

358,9

134,3

Summa 60

16,0 12,6

13,5 13,4

104,5

6,0

44,6 SOU 1969: 46

Tabell 7:3 Droghandelns lokalyta 1967 Källa: Droghandlarna a) utan uppdelning på distributionscentraler Därav på 2

Droghandlare

Totalt i m

Administration Lager m.m.

ADA Kronan Vitrum Astra D. Läkemedels-D.

21200 5 860 9 400 12 350 3 150

6 290 925 3 200 1 650 860

14910 4 935 6 200 10 700 2 290

51 960

12 925

39 035

Summa b) med uppdelning på distributionscentraler

Distributionscentraler Droghandlare

Summa

ADA Kronan Vitrum Astra D. Läkemedels-D.

21200 5 860 9 400 12 350 3 150 Summa 51 960

1 2

Stockholm

Göteborg

Malmö

Umeå

5 440 1 730 9 4001 7 350 680

10 250 2 890

4 290

1400 1000

2 200 1 HO2

1400 360

24 600

15 540

8 840

2 980

1 240

Inkl. huvudkontoret i Södertälje. Inkl. huvudkontoret i Hälsingborg.

Vitrums fastighet i Stockholm är från 1954 och uppförd för sitt nuvarande ändamål. Astra Distribution befinner sig i Stockholm i en ny anläggning inrymmande även kontorslokaler för Astras dotterbolag Imeco, Kistner och Wallco. Utbyggnad av lag-

ret pågår. I Malmö och Umeå är lokalerna också moderna men äldre i Göteborg. Läkemedels-Distribution har varit i de nuvarande lokalerna 2 - 8 år. Stockholmsfilialen flyttar 1969 till ett nyinköpt hus i Huddinge. I tabell 7: 4 redovisas brandförsäkrings-

Tabell 7:4 Brandförsäkringsvärdet på droghandelns byggnader, maskiner och inventarier 1967 Källa: Droghandlarna Därav på Droghandlare ADA1 Kronan Astra D. Läkemedels-D. Vitrum2

Totalt milj. kr. 23,9 5,1 14,6 1,3 Summa 44,9 24,0

Byggnader

Maskiner och inventarier

20,7 4,2 10,1 0,8 35,8 13,8

3,2 0,9 4,5 0,5 9,1 10,2

1 Inkl. ADA:s filial i Umeå. Någon uppdelning mellan grossist- och fabrikationsdel föreligger inte, varför värdena gäller hela fastigheten Franzéngatan 7—9 i Stockholm. 2

SOU 1969: 46

6!

värdet på av droghandlarna disponerade byggnader, maskiner och inventarier.

7.3 Lagerdepåer för importerade

läkemedel

De utländska läkemedlen svarar för värdemässigt ca 40 % av läkemedelsförsäljningen i landet. Droghandlarna säljer inte läkemedel bara till apotek och sjukhus utan är också leverantörer åt varandra i den mån de importerar läkemedel som säljs vidare till apoteken genom flera kanaler. Utländska läkemedelsfabrikanter representeras i Sverige av agenter. Det finns företag med agenturverksamhet i samma koncern som en droghandlare. Agenten brukar anlita droghandlaren för den fysiska varuhanteringen. Det finns fler importörer än droghandlarna. Alla är partihandlare med läkemedel. Både försäljningen av läkemedel till apoteken och till de tidigare distributionsleden täcks av det juridiska partihandelsbegreppet. I syfte att få utrönt vissa förhållanden i partihandelsledet före droghandeln utsände läkemedelsförsörjningsutredningen på sommaren 1968 ett intervjuformulär till dessa partihandlare. Socialstyrelsens tillståndsgivning omfattade vid denna tidpunkt utöver de 5 droghandlarna 96 partihandlare varav 73 visade sig verksamma som partihandlare. Flertalet partihandlare är importörer av läkemedel. Beträffande antalet lagerdepåer finnes inte alltid lokalmässigt skarpa gränser mellan partihandlarna. Vissa partihand-

Tabell 7:5 Droghandelns personal 1967 Källa: Droghandlarna Antal anställda omräknat till heltidstjänster

Droghandlare ADA Kronan Vitrum Astra D. Läkemedels-D. S:a

398 115 204 154 57 928

lare har gemensamma lagerlokaler. Inte heller kan likhetstecken sättas mellan antal partihandlare med tillstånd och antalet ägare till lagren. Importörerna håller till viss del läkemedel i konsignation åt fabrikanterna. Partihandlarna har i flertalet fall endast ett lagerställe i landet. Av undersökningsmaterialet att döma torde det sammanlagda antalet lagerdepåer uppgå till minst 60. När droghandlarnas distributionscentraler medräknas erhålles ca 75 lagerdepåer för läkemedel i partihandelsledet mellan fabrikanter och apotek. 7.4 Personal Sammansättningen av den personal som: droghandeln sysselsätter torde inte skilja sig från den inom annan partihandel. Droghandlarna behöver administratörer, ekonomer, systemmän och programmerare, lagerarbetare, chaufförer, försäljare, kontorspersonal, telefonister m. fl. Totalt hade droghandeln ca 1 000 anställda 1967. Omräkning av antal anställda till heltidstjänster för varje droghandelsföretag har gjorts i tabellerna 7: 5 och 7: 6. Liksom i tabellerna över försäljning och lokalyta har ADA:s Umeåfilial som började den 1 januari 1968 inräknats. I Umeå är 12 personer anställda vilket föranlett en viss reduktion av personalstyrkan på ADA:s filial i Stockholm. Droghandlarnas uppgifter om både lokaler och personal avser företagen som helhet således förutom distributionen av läkemedel till apoteken också försäljningen av fria handelsvaror, lagerhållning och eventuellt inköpsarbete beträffande agenturprodukter m. m. Det sammanlagda personalantalet hos droghandeln har hållit sig tämligen konstant under 1960-talet. Däremot kan det enskilda droghandelsföretaget uppvisa förändringar i personalstyrkan från det ena året till det andra. 7.5 Lager Antalet artiklar eller förpackningsvarianter SOU 1969: 46

i droghandlarnas lager framgår av tabell 7:7. ADA, Kronan och Vitrum är sortimentsdroghandlare till sin natur. Kronan har emellertid börjat med viss ensamrättförsäljning till apoteken. Läkemedels-Distribution är enbart enkanalsdistributör medan Astra Distribution vid sidan av sin ensamrättsförsäljning också saluför vissa läkemedel i konkurrens med de tre sortimentsdroghandlarna. I partihandelsledet kan läkemedlen lagerföras både på fabrikslager och grossistlager. Alternativt förekommer att fabrikanten låtit överflytta till droghandeln den del av fabrikslagret som är avsedd för den svenska marknaden ävensom att fabrikanten utnyttjar droghandlare med enkanalsdistribution som lagerhållare för hela Norden. Inom droghandeln förekommer både konsignationslager och köp i fast räkning. ADA är importör och handhar bl. a. lagerhållningen av koncernföretagen Scanmedas och Famacos agenturprodukter. Dessa lager finns i Göteborg och Stockholm. ADA:s lager av läkemedel är till viss del konsignationslager. Kronan räknar med övertagande av importen på de läkemedel som Kronan börjar distribuera till apoteken med ensamrätt. Kronan köper hela sitt sortiment i fast räkning utom en enda artikel som hålls i konsignation. Droghandlaren Vitrum svarar för centrallager dels åt läkemedelsfabrikanten Vitrum och dels åt några utländska fabrikanter. Vit-

Tabell7:7 Antal förpackningsstorlekar i droghandelns lager 1968 Källa: Droghandlarna Förpackningsstorlekar Droghandlare

Farmacevtiska specialiteter

Övriga artiklar

ADA Kronan Vitrum Astra D . Läkemedels-D.

5 000 5 300 5 000 4 800 900

9 050 2 000 6 500 900 20

rum äger hela sitt lager. Astra-koncernens fabrikslager av läkemedel i Södertälje är också centrallager för koncernföretagen Hässles och Imecos agenturprodukter. Lagret i Södertälje flyttas på våren 1969 till Astra Distributions Stockholmsfilial. Samtidigt övertar Astra Distribution all export av koncernens läkemedel. I de fall Astra Distribution är enkanalsdistributör åt utländska läkemedelsfabrikanter skall all import ske direkt till droghandlaren. Astra Distribution håller hela sitt lager av läkemedel i konsignation åt fabrikanterna. Av Läkemedels-Distribution importerade läkemedel passerar droghandlarens buffertlager i Hälsingborg. Läkemedels-Distribution köper i princip hela sortimentet i fast räkning. 7.6 ADB Droghandelns situation 1968 vad gäller datamaskiner framgår av uppställningen på nästa sida.

7:6. Droghandelns personal med uppdelning på distributionscentraler Källa: Droghandlarna Distributionscentraler Droghandlare

Summa

Stockholm

Göteborg

Malmö

Umeå

ADA Kronan Vitrum Astra D . Läkemedels-D.

398 115 204 154 57

115 42 204 88 1 22

197 50

74 23

26 10

26 20 z

14 5

31 Summa 1 2

Inkl. huvudkontoret i Södertälje. Inkl. huvudkontoret i Hälsingborg.

SOU 1969:46

Företag

Maskin

ADA

IBM 1440 hyrd finns på företaget i Göteborg Kronan hålkortsavdelning Vitrum hyr in sig på servicebyrå (förut hålkort) Astra D. IBM 1401/1311 hyrd finns hos Astra utnyttjas till 90% av Astra D. Läkemedels-D. IBM 360/20 hyrd finns hos Leo

sjukhus, varuhus, industrier, laboratorier etc. Den integrerade databehandlingen leder till en effektivare lagerstyrning för filialer, centrallager inkl. exportlager och lager i utlandet. Vidare eftersträvas optimala tillverkningskvantiteter och beordringspunkter. På sikt ger Astras datasystem möjligheter till ett styrande av koncernens totala resurser innebärande optimering av de finansiella, personella och materiella resurserna. ADA:s

Till droghandelns ADB-rutiner hör framtagning av försäljnings- och marknadsstatistik som läkemedelsfabrikanterna får del av. Hur denna statistik är sammansatt m. m. redovisas i kapitel 16. Datamaskinerna är viktiga som hjälpmedel för lagerkontroll. Men även manuell lagerbevakning förekommer. En kort beskrivning av Astrakoncernens och ADA:s ADB-system lämnas i det följande. Astrakoncernens

ADB-system

Astrakoncernens ADB-system innebär en sammanknytning mellan de olika funktionerna produktion, distribution, marknadsföring och nyproduktfunktionen. I systemet har integrerats Astrakoncernens svenska enheter omfattande läkemedelsföretag samt tillverknings- och försäljningsbolag på den kemisk-tekniska sidan. Inom en nära framtid kommer även verksamheten i de övriga nordiska länderna att integreras i datasystemet. Vidare finns planer på att inlemma även Astra International i systemet. Den enskilda orderraden som registreras främst på Astra-Distributions filialer i och med ordermottagningen utgör primärdata i datasystemet. Av de enskilda orderraderna byggs upp en för de olika funktionerna gemensam prognos för planering och styrning av verksamheten. Underlaget till prognosen kan dagligen fångas upp vid apotek,

64 ADB-system

ADA:s ADB-rutiner omfattar lagerbokföring, fakturering och personalredovisning. Ute vid varorna i lagren ligger förstansade artikelhålkort. Samtidigt med varorna plockas ett hålkort för varje rad. Den plockade kvantiteten noteras på hålkorten som sedan bearbetas i datacentralen. Samtliga transaktioner under en vecka samlas för maskinell framställning av fakturor och statistiska rapporter. Alla transaktioner överförs löpande till magnetband för arkivering. Härigenom möjliggörs senare statistiska bearbetningar av önskad omfattning. Parallellt med denna överföring framtas ett magnetband innehållande uppgifter som skall lämnas till Läkemedelsstatistik AB. Tack vare den information som ADA:s datamaskin lämnar har bl. a. en integrering bakåt kommit till stånd innebärande automatisk påfyllning av ADA:s lager. Kostnaden för dataavdelningen inkl. löpande utvecklingsarbeten är idag något över 1 milj. kr. per år. En lagerminskning med 4 milj. kr. vid en lagerhållningskostnad av 20 % innebär en minskad kostnad av 800 000 kr. per år. Utöver denna reduktion i lagerhållningskostnad får man en stor mängd information vars värde är svårt att mäta i reda pengar. ADA arbetar på att ersätta det nuvarande systemet med ett nytt system om några år. Planerna går bl. a. ut på att få en fastare central styrning av företagets totala lager som är uppdelat på fyra regionalkontor. SOU 1969:46

7.7 Hjälpmedel i droghandlarnas orderrutin Astra Distribution, Läkemedels-Distribution och ADA styr centralt sina lagerdepåer. Respektive företags dataanläggning matas med information från filialerna som sedan får lagerpåfyllning på signal från huvudkontoret. Även centrallagren är eller avses bli integrerade i datasystemen. Kronan har manuell lagerbevakning och decentraliserad ordergivning. Defektkort (lagerkort), används i princip som på apoteken. Initiativet till lagerpåfyllning tas av orderkontoren som själva kontaktar leverantörerna. Vitrum har all lagerhållning förlagd till Stockholm. Lagerbevakningen sker manuellt och med hjälp av defektkort. Vitrum planerar att under 1969 gå över till maskinell lagerstyrning. Vissa maskinella rutiner förekommer redan nu beträffande läkemedel som tenderar att bli liggande för länge i lager. Enkanalsdistributörernas lagerredovisningar är ett led i avräkningen mellan läkemedelsfabrikanter och droghandlare. Astra Distribution som säljer alla läkemedel i konsignation redovisar i regel lagret den siste i varje månad. Datamaskinen skriver ut ingående och utgående kvantiteter vid ifrågavarande tidpunkter m. m.

7.8 Fljälpmedel i apotekens

orderrutin

Apoteken har manuell lagerbevakning. På defektkortet som brukar upprättas för varje lagerförd artikel på apoteket, anges till vilken nivå lagret får sjunka innan varan på nytt behöver inköpas. Apoteken är i sin orderrutin inte bundna av några avtal med droghandeln. Man följer praxis med kort leveranstid från droghandelns sida och täta leveranser. Till apotek på nederlagsort har droghandeln ofta leveranser två gånger per dag och till övriga apotek en gång per dag. Apoteken får hem varorna samma dag eller senast dagen efter beställningen. SOU1969: 46 5—914316

I regel håller sig apoteket med huvudleverantörer och bileverantörer. Tendensen finns till att överenskommelse träffas mellan leverantörer och apotek om en fast tid på dagen när leverantören kan ringa upp apoteket. Order mottages per telefon och med post. Alla droghandlarna ger rabatt på inköp av läkemedel enligt vissa villkor. Enbart kassarabatt lämnas av Astra Distribution. De övriga droghandlarnas hjälpmedel till apoteken i beställnings arbetet sammanhänger med deras rabatter. Apoteken får sig tillsänt orderblanketter och orderlistor. Alla orderkontor inom en droghandel skickar ut samma material till apoteken. Apoteken beställer alltid efter varunamn. Detta gäller samtliga droghandlare. Det till apoteken översända beställningsmaterialet upptar inte någon kolumn för artikelnummer. Droghandlarna har inte heller tillställt apoteken någon varunummerkod som skulle kunna användas vid beställning per telefon. All överföring av varunamn till nummer sker hos droghandeln. Droghandlarna tillämpar en gemensam nummerkod på farmacevtiska specialiteter. ADA ger apoteken viss rabatt på större order vars nedre gräns sätts i förhållande till apotekens årsomsättning. Brevorderbonus tillkommer på premieorder utskriven med maskin på ADA:s orderset. Detta orderset består av framplockningsorder med följesedel och tre lagerkopior. Kronan lämnar viss rabatt på de artiklar som finns upptagna i Kronans favörlista. En viss minimikvantitet per artikel måste beställas. Apoteken kan notera antalet förpackningar på listan men vanligtvis ges ordern per telefon. Vitrums inköpsbonus beräknas på värdet av varje orderrad. I tryckta listor över vissa artiklar noterar apoteket antalet förpackningar som beställs av varje läkemedel. Orderna sänds per post eller rings in. Läkemedels-Distribution ger brevorderrabatt. För beställning per post kan apoteken använda sig av droghandlarens brevorderblanketter.

8 Industriell läkemedelstillverkning

8.1 Inledning Koncentrationsutredningen har nyligen avgett sitt betänkande »Läkemedelsindustrin» (SOU 1969: 36). I detta lämnas en utförlig redogörelse för och analys av både den svenska och utländska läkemedelsproduktionen. För sammanhangets skull lämnas här vissa uppgifter ur detta betänkande, i första hand beträffande de svenska företagen på området. 8.2 Företagsstrukturen på läkemedelsområdet År 1965 var 217 företag företrädda på den svenska marknaden varav nära hälften eta-

blerats efter 1955. Som framgår av tabell 8: 1 fanns år 1966 totalt 41 läkemedelsföretag med produktion i Sverige. Av dessa hade drygt hälften en försäljning om högst 1 milj. kr. Vid sidan av de till apotekarsocieteten anknutna företagen ACO och Vitrum finns sex större tillverkande läkemedelsföretag i landet, nämligen Astra, Pharmacia, Kabi, Leo, Ferrosan och Bofors Nobel-Pharma. 1 Dessa företag jämte vissa av deras dotterbolag är medlemmar av branschorganisationen Läkemedelsindustriföreningen (LIF). LIF-företagens sammanlagda andel 1 Ang. statens förvärv av Kabi, ACO och Vitrum se prop. 1969: 142.

Tabell 8:1. Storleksmässig fördelning år 1966 av i Sverige för den svenska marknaden producerande läkemedelsföretag2 Försäljning i milj. kr. av läkemedel

Antal Antal anställda inom läkemedelsföretag tillverkning i Sverige

Antal företag

0—1 1—2 2—3 3—4 4—5 5—10 10—15 15—20 20—30 30—50 50—

23 1 3 1

0—49 50—99 100—149 150—199 200—299 300—399 400—499 500—599 600—699

29 3 1

1 400—1 500

_1 Summa 41

—

3 2 2 1 4 1 Summa 41

2 1 1 1 2

2 De 14 s. k. distriktslaboratorierna inom ACO har räknats som ett företag. I övrigt har ej räknats på koncernnivå. 66

SOU 1969: 46

Tabell 8:2 Individuella LIF-företags läkemedelsförsäljning 1958, 1965 och 1968 Källa: Uppgifter erhållna från företagen. 1968

1958 Andel licenspreparat

Andel agenturförsäljning

/o

%

Företag

Andel egna prep. Total läkeme- + lidelsför- censsäljning intäkter% mkr 1

Astrakoncernen Pharmacia Kabi Leo Ferrosan Bofors

86,5 19,9 20,4 18,1 15,1 3,3

76 77 44 63 61 65

14 23 56 35 17 35

Summa

163,3

— — 2 22

— 62

Andel egna Total prep. läkeme- + lidelsför- censsäljning intäkmkr 1 ter% 248,5 68,7 39,1 36,3 25,0 15,7 433,3

57 83 60 60 40 100 67 2

Andel licenspreparat

Andel agenturförsäljning

%

%

19 17 40 39 27

—

—

23 2

— — 1 33

Total läkemedelsförsäljning mkr 1 365,3 95,4 68,6 55,5 39,0 19,1 642,9

Droghandelns inköpspris (i fabrikspris för exportdelen). Ovägt genomsnitt. av läkemedelsförsäljningen i Sverige uppgick år 1965 till 4 4 % . Apotekskollektivet svarade för ca 15 %. Övriga privatägda, svenska företag svarade tillsammans för endast 2 % av totalförsäljningen. Samtliga svenska läkemedelsföretag utom Bofors är huvudsakligen inriktade på läkemedelsområdet. Astrakoncernen och Ferrosan har dock en icke obetydlig andel av försäljningen inriktad på kemisk-tekniska produkter utanför läkemedelsområdet. Kabi har genom Grummebolagen etablerat sig även på det kosmetiska området. ACO har likaså en viss kosmetisk tillverkning. Pharmacia har till följd av sin läkemedelsforskning kommit att tillverka produkter inom näraliggande varuområden. En särställning intar statens bakteriologiska laboratorium genom ensamrätt på import av humanbakteriologiska preparat. Laboratoriet bedriver även tillverkning av dylika läkemedel. De större, svenska företagen har expanderat mycket snabbt under senare år. Un-< der perioden 1960-65 ökade LIF-företagens försäljning med i genomsnitt 16 % per år, räknat i löpande priser. Antalet anställda ökade under samma period med 8 % per år. Av totalt 5 805 anställda 1965 föll 1 830 på dotterbolagen i utlandet. Som framgår av tabell 8: 2 är AstrakonSOU 1969: 46

cernen överlägset störst av LIF-företagen och svarar för mer än hälften av dessa företags sammanlagda läkemedelsförsäljning. Tillverkningen vid distriktslaboratorierna (ursprungligen 25 st., 13 st. år 1968) uppgick år 1968 till 36,7 milj. kr. jämfört med 25 milj. kr. år 1965 och 16,2 milj. kr. år 1958. Läkemedelstillverkningen vid Vitrum uppgick till ca 18 milj. kr. år 1968. Som framgår av tabell 8: 3 har den utländska läkemedelsindustrin kraftigt ökat sin andel av den svenska läkemedelsmarknaden sedan början av 50-talet. Andelen är nu närmare 40 %. Andelen för apotekskollektivets produktion har reducerats kraftigt medan andelen för »övriga företag» (främst LIF-företagens försäljning i Sverige) är tämligen oförändrad. 8.3 De svenska

läkemedelsföretagen

I det följande redovisas vissa uppgifter om organisatorisk uppbyggnad m. m. hos Astra, Pharmacia, Kabi, Leo, Ferrosan och Bofors samt vissa upplysningar om Vitrum och ACO. Astrakoncernen. Astrakoncernen är Nordens största läkemedelsföretag. Moderbolag är AB Astra, som är beläget i Södertälje. Av Astrakoncernens svenska dotterbolag är följande verksamma på läkemedelsområ67

Tabell 8:3 Andelar för olika slags läkemedelsföretag åren 1952, 1965 och 1967 Källa: Uppgifter erhållna från Läkemedelsindustriföreningen. Andel svensktillverkade läkemedel (%)2

År

Försäljning av läkemedel i Sverige, AUP, milj. kr.

Utländska företags andel (%y

Totalt

Därav Apotekskollektivets Övriga produktion 3 företag

1952 1965 1967

180 670 840

11 39 39

89 61 61

41 15 14

48 46 47

1 Utländska företag företrädda genom egna dotterbolag eller ombud. 2 Inkl. produktion och försäljning på basis av licenser från utländska läkemedelsföretag. 3

Avser produktion vid ACO samt enskilda apotek. Den starka nedgången i apotekskollektivets produktion beror på att användningen av extemporeberedda läkemedel numera nästan helt upphört. det, nämligen AB Hässle, Mölndal, AB Draco, Lund, AB Tika, Umeå och Imeco, Astra Agency Company, Stockholm AB. Astra hade år 1967 dotterbolag i 16 länder utanför Sverige. Koncernen är dessutom representerad på utländska marknader genom sammanlagt ett sjuttiotal agenter och licenstagare. Av de utländska dotterbolagen är bolaget i USA störst med bl. a. en betydande produktion av lokalbedövningsmedlet Xylocain. Huvudfabrikerna i Södertälje tillverkar samtliga läkemedel, som saluförs av Astra Läkemedel AB, Hässle, Draco och Tika på den skandinaviska marknaden samt även läkemedel, som exporteras till andra länder. I Södertälje tillverkas dessutom läkemedelssubstanser för flertalet utländska dotterbolag och licenstagare. Hassles, Dracos och Tikas lokalisering är betingad av behovet att bedriva ett nära forskningssamarbete med universiteten. År 1967 hade Astrakoncernen 4 240 anställda varav 1 708 vid moderbolaget, 682 vid svenska dotterbolag och 1 850 vid utländska dotterbolag. Under perioden 195968 har försäljningen drygt tredubblats. År 1967 uppgick Astrakoncernens totala försäljning till 445 milj. kr. Härav svarade läkemedel för ca 75 %. 36 % av försäljningen avsattes utomlands. Pharmacia. Fram till år 1965 var Pharmacia AB dotterbolag till landets näst största droghandelsföretag, Apotekarnes Drog68

handel AB (ADA). Droghandelsverksamheten överfördes detta år till ett nybildat dotterbolag (som gavs namnet Apotekarnes Droghandel AB ADA). Moderbolagets namn ändrades till AB Fortia, vilket numera är förvaltningsbolag för både Pharmacia och ADA. Pharmacia AB försäljer självt sina egna läkemedel för humanbruk i Sverige. Övriga produkter på den svenska marknaden omhänderhas av dotterbolag. År 1967 hade Pharmacia åtta utländska dotterbolag varav flertalet för läkemedelsförsäljning. På övriga marknader sker försäljningen genom agenter eller licenstagare, sammanlagt ett 80-tal. År 1967 hade Pharmacia-koncernen ca 1 100 anställda. Företaget har expanderat utomordentligt starkt under 1960-talet. Koncernens försäljning uppgick till 105 milj. kr. år 1967 mot 26 milj. kr. år 1960. År 1967 svarade utlandsförsäljningen för 64 % av totala försäljningen. Kabi. AB Kabi är moderföretag inom Kabigruppen. Denna består förutom av Kabi av läkemedelsföretaget Recip samt Grummebolagen med kemisk-teknisk tillverkning. Kabi ägs till 65 % av staten och i övrigt av Pripp-Bryggerierna. Kabi med dotterbolag hade ca 800 anställda i Sverige år 1967. Företagens försäljning detta år uppgick till 68,4 milj. kr. varav läkemedelsförsäljningen svarade för 56,6 milj. kr. Utlandsförsäljningen utgjorde 29 % av Kabis SOU 1969: 46

Tabell 8:4 Världens 10 största läkemedelsföretag år 1965 (ungefärliga värden i milj. sv. kronor). Totalförsäljning 1965

Företag

Land

1 Hoffman-La Roche & Co AG 2 American Home Products 3 Pfizer & Co 4 E Lilly & Co 5 Merck & Co 6 Sterling Drug Inc 7 Warner-Lambert 8 J R Geigy AG 9 Takeda Chem. 10 Smith, Kline & French

Schweiz 3 600 USA 3 900 USA 2 800 USA 1 700 USA 1 700 USA 1 600 USA 2 000 Schweiz 2 100 Japan 1 400 USA 1 300

läkemedelsförsäljning år 1967. I Kabis tillverkning och forskning ligger tyngdpunkten på antibiotika- och blodområdena. Tuberkulosmedlet Cykloserin tillverkas av Kabi enligt licensavtal med Merck, Sharp &Dohme (MSD) i USA. Kabi har emellertid utvecklat nya industriella framställningsmetoder för preparatet, vilket främst säljs till öststaterna. På blodområdet är Gammaglobulin och Albumin de viktigaste preparaten. Leo. Fyra femtedelar av aktierna i AB Leo innehas av det danska investmentbolaget Kefalas A / S . Samma ägarintressen står även bakom det danska läkemedelsbolaget Lundbeck&Co A / S i Köpenhamn. Leo har ett dotterbolag, AB Mekos, som likaledes marknadsför läkemedel. Leos dotterbolag AB Läkemedels-Distribution bedriver uteslutande grosshandel i form av enkanaldistribution till apoteken i Sverige av ett antal fabrikanters produkter, främst koncernens egna produkter. Som framgår av tabell 8: 2 uppgick företagets läkemedelsförsäljning 1968 till drygt 55 milj. kr. F err o san. Ferrosan-gruppen är främst verksam inom läkemedelsområdet. Verksamheten omfattar därutöver områdena för veterinärmedicin, fodermedel, växtskyddspreparat, desinfektionsmedel m. m. Gruppen har omkring 1 000 anställda, varav ca 40 % i Sverige. Försäljningen uppgick 1968 till 39 milj. kr. Bofors Nobel-Pharma. AB Bofors, Nobel-Pharma är en avdelning av AB Bofors, som är ett av Sveriges största företag med SOU 1969: 46

Läkemedelsförsäljning 1965 3 500 2 400 1 700 1 500 1400 1 200 1 200 1 200 1 200 1 100

ett mycket brett produktsortiment. Tyngre metallvaruindustri och tyngre maskinindustri svarar för huvuddelen av verksamheten. Företaget har dock även en betydande tillverkning av kemiska produkter däribland läkemedel - vid Bofors Nobelkrut. Den totala läkemedelsförsäljningen var 1968 drygt 19 milj. kr. ACO Läkemedel. I kap. 1 har en kortfattad redovisning lämnats beträffande ACO. Vidare redovisas i bil. 8 den överenskommelse som träffats mellan staten och apotekarsocieteten om formerna för avlösning av nuvarande apotekssystem, vilken bl. a. innebär att staten förvärvar de tillverkningsenheter inom apoteksväsendet som producerar läkemedel under varumärket ACO. överenskommelsen innebär också att den verksamhet som nu utövas av apotekarsocietetens tekniska huvudavdelning och ACO under en minimitid av två år räknat från den 1 januari 1971 skall drivas i form av ett särskilt dotterbolag till det apoteksbolag som överenskommelsen förutsätter skall bildas. Slutligen kommer kap. 14 att innehålla en redogörelse för ACO-verksamhetens fortsatta utövning. Med hänsyn härtill skall här endast erinras om att ACO år 1965 hade ca 560 anställda varav 500 på distriktslaboratorier och 60 inom den centrala ledningen. Försäljningen uppgick 1968 till drygt 36 milj. kr. Viirum. Apotekarsocieteten övertog år 1959 aktiemajoriteten i Apoteksvarucentralen Vitrum. Detta företag bedriver främst droghandel men tillverkar även ett litet an-

tal preparat. Av dessa är Insulin och Heparin på hormonområdet samt Aminosol och Intralipid på nutritionsområdet resultatet av egen forskning i samarbete med forskare på universitet och högskolor. De två sistnämnda preparaten säljs även utomlands. Den i det tidigare nämnda överenskommelsen mellan staten och apotekarsocieteten innebär att staten, under förutsättning av höstriksdagens godkännande, övertar Vitrum den 1 januari 1970. 8.4 De utländska

läkemedelsföretagen

För jämförelsens skull redovisas i tabell 8: 4 världens tio största läkemedelsföretag år 1965. Av dessa var sju amerikanska.

70 SOU 1969: 46

9 Prissättning och kostnader

9.1 Prissättning 9.1.1 Inledning En reglering av apotekens priser går tillbaka ända till 1688 års medicinalordningar. Där omtalas »en skälig och lidlig taxa» som skulle tillämpas vid försäljning av läkemedel från apotek och som inte fick överskridas. I 1739 års medicinaltaxa föreskrevs enhetliga läkemedelspriser för hela riket. Den taxa som utfärdades 1819 i samband med att ett nytt apotekarreglemente kom till var uppbyggd efter regler som gällde ända till 1925. Nu gällande medicinaltaxegrunder är så konstruerade att apotekens priser beräknas efter tre olika taxor: Taxa I: Kemikalier och droger Taxa II: Farmacevtiska specialiteter Taxa III: Arbetet på apoteket med tillredning av extemporeläkemedel. Med ledning av de sålunda fastställda grunderna har apotekarsocietetens direktion att räkna ut läkemedlens utförsäljningspriser och införa dem i en medicinaltaxa som skall tillämpas av apoteken. En grundläggande regel är att apoteken vid försäljningen inte får ta ut högre priser än vad som anges i medicinaltaxan. Mcdicinaltaxegrundernas mest detaljerade regler hänför sig till apotekens avans på olika varuslag samt till ersättningen för det arbete som utförs på apotek vid tillredning av sådana läkemedel som skall beredas för SOU 1969:46

tillfället (extempore). Även beträffande apotekens inköp finns emellertid bestämmelser som syftar till en viss priskontroll. Dessa korresponderar med det allmänna stadgandet i läkemedelsförordningens 6 § som säger att priset på läkemedel skall vara skäligt. Socialstyrelsen skall varje år före den 1 september, efter att ha hört apotek arsocicteten, lägga fram så noggrann beräkning som möjligt av apoteksväsendets intäkter och kostnader under närmast följande kalenderår. Samtidigt skall styrelsen framställa förslag om den jämkning i medicinaltaxegrunderna som beräkningen ger anledning till. Härefter fastställs medicinaltaxegrunderna av Kungl. Maj: t. Ändringar i medicinaltaxegrunderna kungörs i samling av författningar och cirkulär m. m. ang. medicinalväsendet (MF). Apotekskollektivets kostnadskalkyl utarbetas på basis av föreliggande uppgifter från apoteken och den centrala organisationen. Vissa beräknade kostnader är normaliserade med hänsyn till det omfattande statistiska material som finns om samtliga apotek. Medicinaltaxegrunderna är sammankopplade med apotekens avgiftssystem. En av avgiftssystemets funktioner är att reglera apoteksinnehavarnas inkomster som i sin tur sammanhänger med apotekens försäljningspriser. Eventuella överskottsmedel för kollektivets gemensamma ändamål bildar fonden för reglering av läkemedelsprisen. Fonden tjänar som en buffert och har tagits 71

i anspråk de år apotekskollektivet gått med förlust. Den årliga översynen av medicinaltaxegrunderna föreskrivs som nämnts i gällande bestämmelser. Det inträffar emellertid att myndigheterna mer än en gång på året begär beräkningar över apotekskollektivets intäkter och kostnader och även att apotekarsocieteten tar initiativet till en ändring av priserna före kalenderårets utgång.

påläggen sammanlagt inte får överstiga summan av 30 öre och 80 procent av inköpspriset. För kemikalier och droger erhålls utförsäljningspriset genom att man till normalinköpspriset lägger ett tillägg som finns närmare angivet i taxa I. Slutligen må nämnas att taxebestämmelserna inrymmer föreskrift om en viss expeditionsavgift, olika vid recepturexpedition och annan expedition.

9.1.2 Producentpris och droghand elspålägg De kemikalier och droger som apoteken använder vid framställning av extemporeläkemedel har ett pris i medicinaltaxan som grundar sig på ett normalinköpspris som finns infört i en hos socialstyrelsen förd medicinaltaxeliggare. Detta normalinköpspris erhålles med ledning av inhämtade prisnoteringar från droghandlarna. Av de inhämtade priserna väljs det lägsta som normalinköpspris om det bedöms att leverans i erforderlig utsträckning kan ske till detta pris. Till bedömning av normal inköpspriserna skall socialstyrelsen i möjligaste mån hålla sig underrättad om prisutvecklingen på läkemedel i in- och utlandet. Då det gäller farmacevtiska specialiteter skall det i taxeliggaren för varje specialitet finnas antecknat senast godkända pris för försäljning till apotek. Prisgranskningen av farmacevtiska specialiteter är ett led i registreringsproceduren. Denna granskning berörs något närmare i kap. 17. Här må endast nämnas att koncentrationsutredningen som i SOU 1969: 36 redovisar en relativt ingående studie av läkemedelspriserna konstaterat att denna granskning är av begränsad betydelse.

9.1.3 Apotekens avans Apotekens påslag på farmacevtiska specialiteter sker enligt regler i taxa II. Enligt denna skall utförsäljningspriset på en farmacevtisk specialitet beräknas så, att till det fastställda inköpspriset lägges dels 21 procent av nämnda pris, dels ock ett fast belopp av 110 öre per förpackning, dock att

9.2 Läkemedelskostnaderna

9.2.1 Totalkostnaderna Värdet på den sammanlagda försäljningen av läkemedel till förbrukarna i landet uttrycker de totala läkemedelskostnaderna. Allmänheten är för inköp av läkemedel hänvisad till apoteken. För leveranser av läkemedel till sjukhusen svarar apoteken men också i viss utsträckning fabrikanter och grossister. Apotekskollektivet bestående av alla privata apotek i landet omsätter nu totalt för över 1 000 milj. kr. årligen. Denna siffra ger storleksordningen på de totala läkemedelskostnaderna. Apotekens försäljning av kemisk-tekniska artiklar m. m. är inte av sådan omfattning att totalomsättningen blir obrukbar som ett mått enbart på läkemedelskostnaderna. Apotekskollektivets omsättning ökade under 1952-1962 från 195 milj. kr. till 501,6 milj. kr. Den årliga utvecklingen från 1962 framgår av tabell 9: 1. Som framgår av tabell 9: 2 ökar för varje år både antalet recipen (recipe = post på ett recept) och medelpriset per recipe. Orsaken till de ökade kostnaderna kan vara direkta prisändringar, som i sin tur beror på ändrade råvaru- eller industripriser eller på ändring i medicinaltaxegrunderna. Kostnadsökningen kan också bero på att ändrad mängd av läkemedlen förskrivs eller på en förskjutning av förskrivningsvancrna till andra preparat. Studier rörande de farmacevtiska specialiteterna och medelpriset per recipe finns SOU 1969: 46

Tabell 9:1. Utvecklingen av apotekskollektivets totalomsättning 1962—1968 Källa: Apotekarsocieteten.

År

Totalomsättning milj. kr.

Ökning år från år i %

1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968

501,6 553,2 613,3 702,6 772,6 876,8 1011,7

+ 10% + 11% + 15% + 10% + 14% + 15%

redovisade i Läkemedelsförmånen, 1966:38, sid. 136-139.

handköpsförsäljning. Under t. ex. 1966 köpte sjukhusen totalt för ca 110 milj. kr. från apotekskollektivet varav ca 25 milj. kr. gick vid sidan av recepturförsäljningen. Allmänhetens handköp kan framräknas till ca 200 milj. kr 1966.

9.2.3 Sjukhusens läkemedelskostnader

SOU

9.2.2 Receptur - handköp Apotekens totalomsättning finns uppdelad på receptur och handköp. I handköpsförsälj ningen ingår både läkemedel utan recept och fria handelsvaror. Som framgår av tabell 9: 3 utgör läkemedel utlämnade mot recept nu ca 75 % av apotekens totala försäljning. Recepturförsäljningen sammansätts av snabbreceptur och extemporereceptur. Snabbrecepturen avser de standardförpackade läkemedlen eller de farmacevtiska specialiteterna som nu svarar för mer än 95 % av recepturförsäljningen. Extemporerecepturen har under 1960-talet minskat kontinuerligt såväl relativt som beträffande det absoluta antalet läkemedelsexpeditioner. Av recepturförsäljningen går årligen ca 85 % till allmänheten och 15 % till sjukhusen. (Jfr tabell 9: 4). Sjukhusen har också viss del i apotekens

Med sjukhus avses en rad olika sjukvårdsinrättningar nämligen lasarett, mentalsjukhus, andra specialsjukhus, sjukstugor samt sjukhem av olika slag. Sjukhusens läkemedelskostnader är avhängiga av 1) köp från apotekskollektivet när sjukhuset saknar huvudmannaägt sjukhusapotek 2) köp från droghandeln när huvudmannaägt sjukhusapotek finns 3) köp av vissa läkemedel direkt från grossister och fabrikanter som tillåts även när huvudmannaägt sjukhusapotek saknas. Sjukhus med huvudmannaägda apotek köper läkemedel direkt av fabrikanter och droghandlare. Övriga sjukhus vilka anlitar vanliga apotek erhåller rabatt enligt avtal som slutits vid förhandlingar mellan sjukvårdshuvudmännen och företrädare för apoteksväsendet. De centrala besluten rörande sjukhusleveranser är bindande för apoteken. Vid årsskiftet 1968/69 fanns fem huvudmannaägda sjukhusapotek nämligen på tre av Stockholms stads större lasarett, ett i Västerås sedan 1 september 1968 samt det statliga militärapoteket. De fyra förstnämnda sjukhusapoteken omsatte 1968 för 11,4 milj. kr. Samtidigt omsatte militärapoteket totalt för 20,5 milj. kr. Härav avser

Tabell 9:2. Recepturexpeditioner 1955 och 1962—1967, samtliga kundgrupper Källa: Apotekarsocieteten. Antal recipen i milj. 1955 1962 1963 1964 1965 1966 1967

SOU 1969: 46

20,4 28,5 29,7 31,2 33,4 33,8 35,6

Relativ förändring

Medelpris per recipe i kr

Ökning år från år i %

+ 4% + 5% + 7% + 1% + 5%

7,50 12,21 13,02 13,91 14,97 16,30 17,79

+ 6% + 7% + 8% + 9% + 9%

Tabell 9:3. Receptur — handköp 1962—1968 Källa: Apotekarsocieteten. Totalt År

milj. kr

Receptur /o

milj. kr

Handköp

°/

milj. kr.

°/

154,1 167,0 179,8 202,2 221,4 243,3 261,6

31 30 29 29 29 28 26

/o

1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968

501,6 553,2 613,3 702,6 772,6 876,8 1 011,7

100 100 100 100 100 100 100

347,5 386,2 433,5 500,4 551,2 633,5 750,1

8,2 milj. kr. karolinska sjukhuset och Bodens lasarett. Till krigsmaktens sjukhus och beredskapslager gick 7,2 milj. kr. samt resterande 5,1 milj. kr. till enskilda apotek, forskningsinstitut m. fl. De huvudmannaägda sjukhusapotekens omsättning hänför sig till största delen till sjukhusens slutna vård. Enligt tabell 9: 5 svarar de privata apoteken för 80 % av apotekens omsättning av seende läkemedel till sjukhus. Huvudregeln för sjukhusens upphandling av läkemedel är att läkemedel skall levereras ge« nom apotek. Socialstyrelsen äger medgiva vissa undantag från denna regel. Sålunda får till sjukvårdsinrättning av partihandlare försäljas läkemedel som företrädesvis används vid sjukvårdsinrättning och i allmänhet levereras i förpackning av mera avsevärd tyngd eller skrymmande volym. Infusionslösningar och spolvätskor brukar höra till de läkemedel som sjukhusen tilllåts köpa direkt från grossister och fabrikanter även när eget apotek saknas. »Övriga lä-

69 70 71 71 71 72 74

/o

kemedel» i tabell 9: 6 torde avse dylika direktinköp. Av totalt 115 lasarett är sju stora och åtta små lasarett utelämnade i tabellen på grund av redovisningstekniska skillnader i källmaterialet. Att döma av tabellen går lasarettens inköp av läkemedel och läkemedel närstående varor till ca 25 % vid sidan av apoteken. Det är inte säkert att denna siffra är relevant även för andra slag av sjukhus. Troligen har lasaretten med sin akutsjukvård och många kliniker större behov av infusionslösningar, blod och medicinska gaser än t. ex. sjukhus för långvård. 9.2.4 Kostnader för läkemedelsförmånerna inom sjukförsäkringen En närmare redogörelse för läkemedelsförmånerna liar lämnats i avsnitt 2.3. Som där påpekades har samhällets kostnader för läkemedelsförmånerna ökat från 39,4 milj. kr. 1955 till 396 milj. kr. 1968. Den

Tabell 9:4. Recepturförsäljning i öppen och sluten vård 1962—1968 Källa: Apotekarsocieteten. Totalt År

milj. kr.

Öppenvård

°/

milj. kr.

/o

milj. kr.

°/

293,1 325,6 365,1 424,6 467,5 537,6 644,0

84 84 84 85 85 85 86

54,4 60,6 68,4 75,8 83,7 95,9 106,1

16 16 16 15 15 15 14

/o

1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968

347,5 386,2 433,5 500,4 551,2 633,5 750,1

100 100 100 100 100 100 100

Sluten vård /o

SOU 1969: 46

Tabell 9:5. Sjukhusens kostnader avseende läkemedel genom apotek 1968 Källa: Apotekarsocieteten, militärapoteket, Stockholms stads sjukvårdsförvaltning, sjukhusapoteket vid centrallasarettet i Västerås. Milj. kr

Tabell 9:8. Relativ fördelning riksförsäkringsverket- övriga kunder avseende allmänhetens läkemedelsinköp på recept 1962—1968 Källa: Apotekarsocieteten och riksförsäkringsverket

% År

Sjukhus utan huvudmannaägda apotek Sjukhus med huvudmannaägda apotek Krigsmakten Summa

Summa

19,6 7,2

15 5

132,9

milj. kr

%

47,6

17,6

65,2

100 Tabell 9:7. Utvecklingen av kostnaderna för läkemedelsförmånerna 1962—1968 Källa: Riksförsäkringsverket. År

milj. kr.

Ökning år från år i %

1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968

122,3 137,9 157,2 183,0 206,9 239,0 396,0

+ 13% + 14% + 16% + 13% + 16% + 66%

SOU 1969: 46

RFV

°/

/o

Övriga kunder %

42 42 43 43 44 44 62

58 58 57 57 56 56 38

/o

106,1

Tabell 9:6. Kostnader för läkemedel m. m. avseende 100 lasarett 1965 Källa: Landstingsböckerna eller motsvarande 1966

Varor från apotek Blod och blodplasma, medicinska gaser, övriga läkemedel

Apotekens receptur

1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968

100 100 100 100 100 100 100

årliga utveckling från 1962 visas i tabell 9: 7. Den kraftiga höjningen 1968 av läkemedelskostnaderna inom ramen för sjukförsäkringen avspeglar sig också i en markant ökning av riksförsäkringsverkets andel av läkemedelsförsäljningen på recept i öppen vård (Jfr tabell 9: 8).

10 Läkemedelsförsörjningsutredningen — direktiv och arbetets bedrivande

10.1 Inledning Direktiven för läkemedelsförsörjningsutredningen meddelades i ett anförande till statsrådsprotokollet över inrikesärenden den 19 april 1963. De återges in extenso i bilaga 10. I detta kapitel refereras de under rubriker som anger de väsentligaste delområdena för utredningen. Samtidigt lämnas viss information om utredningens bedrivande. Redan här måste emellertid framhållas att utredningsuppdraget i sitt avslutande skede partiellt övergick till ett förhandlingsuppdrag. En närmare redogörelse härför lämnas i kap. 12 samt i bilaga 8. Här må endast erinras om att en överenskommelse ingåtts mellan staten och apotekarsocieteten enligt vilken bl. a. a) staten och en av apotekarsocieteten grundad stiftelse skall genom ett bolag, där staten har majoritet, överta ansvaret för apoteksväsendet från 1971, b) staten skall överta apotekarsocietetens majoritetsintresse i läkemedelsföretaget Vitrum (fabrik och partihandelsföretag) från 1970 samt c) avkastningen av den omnämnda stiftelsens aktier i apoteksbolaget skall tillfalla en organisationsenhet för information och statistik på läkemedelsområdet. I direktiven erinras om att läkemedelsförsörjningens organisation och därmed sammanhängande frågor länge varit föremål för prövning av skilda utredningar. Därefter lämnas en redogörelse för huvuddragen av

de förslag som framlagts av 1946 års läkemedelsutredning och 1953 års läkemedelskommitté. Vid remissbehandlingen av dessa förslag hade så vägande invändningar gjorts att förslagen inte kunnat läggas till grund för önskvärda reformer. Det påpekas att under den tid utredningarna pågått har en utveckling och modernisering skett inom såväl läkemedelsindustri som droghandel och apoteksväsende. Därefter heter det. När det gäller att tillgodose de samhälleliga intressena, såväl av ekonomisk som annan art kvarstår däremot problemen i allt väsentligt olösta. Det sägs därför vara angeläget att läkemedelsförsörjningens organisation ytterligare reformeras i riktning mot ett större samhällsengagemang. Vissa riktlinjer anges som den nya utredningen i första hand bör följa. Dessa berörs närmare under skilda avsnitt i fortsättningen. Det framhålls slutligen att om en lösning'enligt de angivna principiella linjerna inte kan förordas, sedan de erforderliga detaljundersökningarna gjorts, bör andra vägar prövas att ge samhället ökat grepp om de betydelsefulla frågorna på läkemedelsförsörjningens område. Det sägs också att den kartläggning av området som redan skett i stor utsträckning borde kunna tjäna som underlag för nya reformförslag. SOU 1969:46

10.2 Läkemedelsproduktionen villkor

och dess

I direktiven påpekas att den långt övervägande delen av de nu använda läkemedlen är industriellt tillverkade. Flertalet är framställda inom privat läkemedelsindustri, svensk eller utländsk. En mindre del tillverkas under industrimässiga förhållanden vid distriktslaboratorier, knutna till vissa apotek. Det framhålles att läkemedelsindustrin i hög grad är beroende av forsknings- och utvecklingsarbete, som bedrivs i konkurrens mellan flera självständiga enheter. Vad den svenska industrin beträffar är det med hänsyn till de stora kostnaderna för detta arbete väsentligt att den kan avsätta sina produkter på en större marknad än den svenska. I direktiven omnämns att inemot hälften av industrins inkomster beräknades komma från utlandet. Under den tid utredningen arbetat har den svenska industrins utländska verksamhet ökat. Samtidigt har emellertid den utländska industrins andel av den svenska marknaden ökat. I stort sett råder f. n. balans mellan svensk export och utländsk import på läkemedelsområdet. I utredningens uppdrag ingår inte att pröva frågan om ett förstatligande av läkemedelsindustrin. Däremot bör undersökas »om inte från konkurrenssynpunkt en viss läkemedelstillverkning utöver vad som nu förekommer bör ske i allmän regi». Läkemedelsförsörjningsutredningens befattning med produktionsfrågorna har skett efter flera olika linjer. Innan detta närmare berörs bör emellertid nämnas att en omfattande kartläggning av den svenska läkemedelsindustrins förhållanden gjorts av koncentrationsutredningen. Arbetet har nyligen redovisats i betänkandet Läkemedelsindustrin (SOU 1969: 36). I olika faser av de båda utredningarnas arbete har kontakt ägt rum. Härigenom har dubbelarbete undvikits. Då det vidare förhåller sig så att koncentrationsutredningen inte haft i uppdrag att framlägga förslag till åtgärder men vissa utredningsresultat klart pekat på behovet av en del av de SOU 1969: 46

åtgärder läkemedelsförsörjningsutredningen från delvis andra utgångspunkter också funnit erforderliga har utredningarna kompletterat varandra. Den i direktiven omnämnda industriella läkemedelstillverkningen inom apoteksväsendet (ACO) har med bl. a. hänsyn till lönsamhet studerats av koncentrationsutredningen. Läkemedelsförsörjningsutredningen har för sin del granskat behovet och lämpligheten av att ACO-tillverkningen bibehålles. Granskningen har resulterat i förslag om att ACO-verksamheten överföres till ett särskilt tillverkningsbolag. Denna fråga behandlas i kap. 14. Genom överenskommelsen med apotekarsocieteten har utredningen medverkat till att läkemedelsföretaget Vitrum med dess tillverkningsdel övergår i statens ägo vid kommande årsskifte. Bedömningen av huruvida ett visst läkemedel skall tas upp på ett tillverkningsprogram, om ett medel skall vidareutvecklas eller om ett befintligt läkemedel skall tas bort ur sortimentet är i hög grad beroende av information om behovet och efterfrågan. Omvänt är användningen av ett visst medel starkt beroende av vilken information som lämnas om det. Dessa frågor har delvis berörts av koncentrationsutredningen. I andra avseenden har de behandlats av läkemedelsförsörjningsutredningen. Påtagligt är att det finns ett behov av såväl en bättre läkemedelsstatistik som en utvidgad objektiv läkemedelsinformation. Frågorna har ett nära samband och behandlas i kap. 16. Som framhålles i direktiven är läkemedelsindustrin i hög grad beroende av forsknings- och utvecklingsarbete. Denna fråga har studerats av koncentrationsutredningen.

10.3 Grosshandelsfunktionen

Grosshandeln med läkemedel omhänderhas av droghandelsföretag ägda av eller förenade med läkemedelsindustrier. Omfattande undersökningar av droghandeln gjordes av 1953 års läkemedelskommitté som redovisade sitt arbete genom betänkandet SOU 1959:5. Kommitténs ståndpunkt i drog-

handelsfrågan skildras på följande sätt i direktiven. Förhållandena vid grosshandeln med läkemedel ansåg kommittén otillfredsställande från det allmännas synpunkt. Droghandeln kännetecknades sålunda enligt kommitténs mening av en kostnadskrävande servicekonkurrens och försäljningspolitik samt av en dyrbar administrations- och lagerhållningsapparat. Två alternativa lösningar diskuterades för att avhjälpa konstaterade brister. Den ena innebar en centralisering till ett enda företag, ägt antingen av staten eller av läkemedelsindustrien och apoteken gemensamt. Det andra alternativet skulle vara att inrätta ett droghandelsföretag, helt eller till övervägande delen ägt av apotekarsocieteten och avsett att bli ett komplement och en konkurrent till de övriga företagen på området. Kommittén förordade det senare alternativet. Innan kommittén framlade sitt förslag hade den förändringen inträtt, att apotekarsocieteten förvärvat aktiemajoriteten i ett av de existerande droghandelsföretagen, nämligen Apoteksvarucentralen Vitrum. Kommittén uttalade, att det gjorda förvärvet sammanföll med kommitténs förslag endast under förutsättning, att företagets tillverkningsdel och utländska försäljningsorganisation avskildes. Några åtgärder beträffande droghandeln vidtogs inte med anledning av läkemedelskommitténs betänkande. Det har ålagts läkemedelsförsörjningsutredningen att ytterligare penetrera frågan och framlägga de förslag vartill utredningen kan föranleda. Härom heter det i direktiven. Droghandelns läkemedelsleveranser sker framför allt till apoteken. Det ojämförligt största antalet varor utgörs av farmacevtiska specialiteter på vilka priserna är fasta. Konkurrensen inom branschen är därför närmast en servicekonkurrens, vars samhälleliga värde oftast torde vara ringa. Detta och andra skäl har läkemedelskommittén ansett tala för en centraliserad droghandel. Kommittén har dock som nämnts förordat inrättande av ett särskilt, av apotekarsocieteten ägt eller dominerat droghandelsföretag som komplement till de övriga. I viss mån har detta alternativ förverkligats genom apotekarsocietetens förvärv av Vitrum. Med den erfarenhet som nu vunnits synes det emellertid allvarligt böra övervägas att som också redan två reservanter inom läkemedelsutredningen förordade centralisera droghandelsverksamheten till ett statsägt monopolföretag. Det synes sannolikt, att ett sådant företag skulle bli ett värdefullt instrument för att hålla läkemedelskostnaderna under bättre kontroll.

78 Vid utredningens arbete med droghandelsfrågorna har det av 1953 års läkemedelskommitté samlade materialet och remissyttrandena över kommitténs betänkande utgjort ett värdefullt initialmaterial. En del av detta material är en under ledning av professorn Ulf af Trolle för kommitténs räkning gjord undersökning beträffande droghandeln. En uppföljning av arbetet har skett genom en studie av produktivitets- och effektivitetsutvecklingen under 1954-64 inom fyra av de befintliga fem droghandelsföretagen. Studien som redovisats som nummer 1966: 3 i Handelshögskolans i Göteborg skriftserie berörs närmare i kap. 15. Den har utgjort underlag för överläggningar mellan utredningen och företrädare för droghandeln vilka överläggningar i sin tur lett till att branschföretagen medverkat till vissa specialundersökningar som utredningen hemställt om. Den mest omfattande av dessa avser s. k. enkanaldistribution av läkemedel och har utförts av civilekonomen Holger Formgren. Undersökningen redovisas i bilaga 7 vid betänkandet. Utredningen har ingående studerat droghandelsverksamheten i Norge vilken är föremål för statsmonopol och utövas av Norsk medisinaldepot. En redogörelse för denna verksamhet lämnas i bilaga 5. För att få belyst hur distributions- och orderrutinen fungerar inom andra, men från vissa synpunkter jämförbara verksamhetsgrenar, har en intervjuundersökning berörande åtta skilda områden genomförts. Denna redovisas i bilaga 6. 10.4

Apoteksväsendet

Detaljhandeln med läkemedel är med få undantag monopoliserad till apoteken. Dessa är privatägda. Innehavarna av de f. n. omkring 375 självständiga apoteken utnämns emellertid av Kungl. Maj:t. Ekonomiskt är apotekarna underkastade bestämmelser om s. k. allmänna avgifter. Genom avgiftssystemet utjämnas olikheter i de skilda apotekens ekonomiska förhållanden. Därigenom blir det möjligt att driva apotek på en ort, trots att apoteket på grund av otillräckligt beSOU 1969:46

folkningsunderlag och dylikt inte är ekonomiskt bärkraftigt. Genom det kollektiva systemet regleras vidare apoteksinnehavarnas inkomster. Efter ett omnämnande av dessa förhållanden konstateras i direktiven att apotekarna inte blott i farmacevtiskt utan även i ekonomiskt hänseende i viss utsträckning står under statlig tillsyn och kontroll. Därefter fortsätter direktiven. De står emellertid också under ekonomiskt inseende av den organisation de obligatoriskt tillhör, nämligen apotekarsocieteten. Som exempel härpå kan nämnas att enligt apotekarsocietetens stadgar åligger det societetens direktion att följa de enskilda apotekens ekonomiska skötsel samt att därvid vid behov ingripa med råd och anvisningar och i yttersta fall även föranstalta om ålägganden eller vidtagande av direkta åtgärder rörande driften. Medlem är enligt stadgarna förpliktad att själv vidtaga eller tåla de åtgärder, som direktionen kan finna erforderligt att besluta om. Ytterligare ett exempel på apotekarsocietetens starka realinflytande över apoteksväsendets funktioner är, att det enligt stadgarna tillkommer direktionen att besluta om inrättande och nedläggande av distriktslaboratorium. Det sagda ger vid handen att apotekarsocieteten genom sin direktion påtagit sig företagsledande funktioner för det samlade apoteksväsendet. Apotekarsocieteten lämnar också medlemmarna en omfattande service. Bl. a. genom att inrätta och driva kontroll- och utvecklingslaboratorier samt andra centrala organ har societeten bidragit till att rationalisera apoteksväsendet. Det stora inflytande myndigheterna har över apoteksväsendet är enligt uttalande i direktiven naturligt med hänsyn till att de privatägda apoteken i stort sett tillförsäkrats monopolrätt. Det system som utbildats för att utjämna driftsresultaten mellan de olika apoteken och för att - trots de starkt varierande förutsättningarna - upprätthålla enhetliga läkemedelspriser i landet har emellertid blivit alltmer artificiellt och komplicerat. Systemet karakteriseras av att apoteksinnehavarna endast i ringa utsträckning själva får vidkännas kostnadsökningar, vilket medför att dessa inte såsom eljest är fallet behöver frammana rationaliseringar, heter det vidare i direktiven. Därefter görs följande uttalande. SOU 1969: 46

Enligt min mening bör nu en ny ordning för läkemedelsförsörjningen på detaljhandelsplanet övervägas. Mycket torde därvid tala för att de samhälleliga organ som nu är huvudmän för sjukvården också får ett ökat ansvar för läkemedelsförsörjningen. Detta skulle i så fall vara att gå vidare på den väg, som anvisades i prop. 1962: 184 i fråga om läkemedelsförsörjningen vid vissa sjukhus. En sådan ordning torde dock inte böra utesluta att läkemedel också tillhandahålles genom privatägda apotek. Därest nu skisserade ordning icke skulle visa sig ändamålsenlig, kan som ett alternativ förtjäna övervägas ett system med apoteken anknutna till ett statligt företag. Oavsett vilket system som väljes bör tillses att allmänhetens behov av service på förevarande område blir väl tillgodosett även i en ny organisation. Ingen erinran har i direktiven gjorts mot apotekens tekniska standard eller deras sätt att fungera. Tvärtom framgår indirekt av ett uttalande beträffande allmänhetens behov av service på läkemedelsområdet att detta behov är väl tillgodosett i det rådande systemet. Kritiken gäller främst apoteksväsendets organisation som bedömts komplicerad och orationell. Apotekarsocietetens egenartade ställning bidrar till att göra den enskilde av Kungl. Maj:t utnämnda innehavarens ansvarsställning oklar. För utredningen har det varit angeläget att få till stånd ett system som medger klara ansvars- och kontraktsförhållanden. Vid valet av organisationsform har det gällt att säkra ett nära samarbete med andra grenar inom häl so- och sjukvården, att trygga allmänhetens behov av service på området samt att få garantier för en företagsekonomiskt rationell ordning. Den i direktiven diskuterade utvägen att låta sjukvårdens huvudmän få ett ökat ansvar för läkemedelsförsörjningen har inte visat sig framkomlig. Däremot är den i direktiven alternativt framförda tanken om apoteken anknutna till ett statligt företag väl realiserbar. Som ytterligare en möjlighet har utredningen låtit utreda en ordning där apotekarsocieteten som organisation skulle ges koncession att driva ett bolag med ansvar för apoteksverksamheten i landet. Den gjorda utredningen redovisas i bilaga 3. Av olika skäl kan en lösning enligt en sådan linje inte

komma i fråga. Åtskilligt av utredningsmaterialet kan emellertid nyttiggöras vid uppbyggandet av det apoteksbolag som enligt överenskommelsen mellan staten och apotekarsocieteten skall komma till stånd. Så synes även kunna bli fallet med det utredningsmaterial om ett apoteksbolag som Sveriges farmacevtförbund i början av oktober 1969 överlämnat till läkemedelsförsörjningsutredningen. Sistnämnda material har intagits som bilaga 9 vid betänkandet. Frågan om apoteksbolagets organisation och funktion behandlas i kap. 13. 10.5 Prisbildning och kostnader Läkemedelspriserna är administrativt reglerade. Sålunda gäller beträffande de farmacevtiska specialiteterna dit de fabriksberedda originalförpackade medlen hör, att socialstyrelsens läkemedelsnämnd i samband med godkännande av medlen skall pröva att priset är skäligt. Vidare är grunderna för prissättningen av apotekens substanser och beredningar meddelade av Kungl. Maj:t som även fastställer apotekens avans på samtliga läkemedel. Då läkemedelsförsörjningsutredningen tillkallades 1963 var kostnaderna för den totala läkemedelskonsumtionen i Sverige ca 500 milj. kr. om året. Härav betalades omkring 200 milj. kr. av sjukförsäkringsmedel eller av stat och kommun. Nu är värdet av den årliga förbrukningen mer än 1 000 milj. kr. varav det allmänna i olika former står för ca 600 milj. kr. Det framhålles i direktiven att det är väsentligt av hänsyn både till den enskilda konsumenten och till samhällsekonomin, att kostnaderna inte blir högre än vad som kan anses nödvändigt. Direktiven fortsätter. Vissa på läkemedelspriserna inverkande faktorer står dock utanför det allmännas kontroll. Detta gäller även detaljhandelsledet, något som är särskilt otillfredsställande med tanke på att den eljest prisreglerande konkurrensfaktorn här av säkerhetsskäl satts ur spel. Beträffande prisbildningen i industriledet sägs att man torde som tidigare närmast få inrikta sig på en prövning av prisernas 80

skälighet. Därefter kommer det tidigare refererade uttalandet att det bör undersökas om inte från konkurrenssynpunkt en ökning av läkemedelstillverkningen i allmän regi borde komma till stånd. Även den i direktiven framförda tanken att eventuellt centralisera droghandelsverksamheten till ett; statsägt monopolföretag är förestavad av en förmodan att man härigenom skulle få ett instrument för att hålla läkemedelskostnaderna under bättre kontroll. I samband med att vissa förhållanden inom apoteksväsendet diskuteras betonas ytterligare en omständighet som gör det angeläget att samhället har bästa möjliga grepp om prisbildning och kostnader på läkemedelsområdet. Det heter sålunda. Att alla möjligheter tillvaratages för att inte ökande kostnader mer än nödvändigt slår igenom i läkemedelspriserna är särskilt angeläget eftersom allmänheten när det gäller läkemedel i stort sett saknar valfrihet beträffande inriktning och omfattning av konsumtionen. Som framgår av den lämnade redogörelsen gäller det att få till stånd en sådan ordning för läkemedelsförsörjningen att det allmännas grepp om prisbildning och kostnader blir så fast som möjligt. Däremot har det inte uppdragits åt utredningen att utarbeta nya tekniska regler för prissättningen av läkemedel. Varje led i utredningens förslag är tillkommet med tanke på att rationalitet och effektivitet skall befrämjas. Av stor betydelse på sikt anser utredningen det vara att man genom en detaljerad läkemedelsstatistik och en effektiviserad läkemedelsinformation får gynnsamma förutsättningar för en mer rationell läkemedelsanvändning. I kap. 17 behandlas det nya systemets direkta möjligheter att påverka kostnaderna. 10.6 Övriga frågor Det understryks i direktiven att pågående internationella integrationssträvanden kan komma att slå igenom även på läkemedelsområdet. Under utredningsarbetet borde undersökas vilka konsekvenser, som kunde följa därav. Det borde även uppmärksammas, SOU 1969: 46

huruvida apotekssystem i andra länder inrymde moment av förenklingar som kunde nyttiggöras vid en omorganisation. Denna del av utredningsuppdraget har fullgjorts genom internationella kontakter av olika slag. Sålunda har utredningsmannen i egenskap av svensk delegat i och ordförande för en arbetsgrupp inom EFTA skaffat sig ingående kännedom om rådande förhållanden och utvecklingslinjer på läkemedelsområdet såväl inom EFTA- som EEC-länderna. Inom ramen för Nordisk läkemedelskommitté där utredningsmannen varit ledamot har motsvarande frågor penetrerats än mera ingående såvitt berör förhållandena i de nordiska länderna. I övrigt har erfarenhet om utländska farmacevtiska frågor och apotekssystem inhämtats i samband med flera speciella uppdrag som under utredningstiden föranlett utrikes resor. Förutom europeiska länder har dessa berört Canada, USA och Argentina. I sistnämnda fall hade utredningsmannen tillfälle till kontakt med företrädare för läkemedelsbranschen från praktiskt taget samtliga länder på de amerikanska kontinenterna. Beträffande allmänhetens behov av service betonas i direktiven vikten av att detta blir väl tillgodosett även i en ny organisation. Hänsyn har tagits härtill vid utarbetandet av förslagen till åtgärder. En särskild garanti för att de förtjänster som kan känneteckna det hittillsvarande systemet inte går förlorade i det nya torde ligga däri att huvudmännen för dagens apoteksväsende enligt den med apotekarsocieteten ingångna överenskommelsen skall ha ett medinflytande i ledningen för den nya organisationen. I fråga om farmacevtisk utbildning och forskning har utredningsmannen så långt det vid den tidpunkten var möjligt i egenskap av ledamot av farmacevtutbildningskommittén sökt bevaka att förslagen i det under hösten 1964 avgivna betänkandet SOU 1964: 48 skulle leda till en från vidare läkemedelsförsörjningsaspekter ändamålsenlig organisation. Uppbyggnaden av den farmacevtiska fakulteten i Uppsala, som i allt väsentligt sker enligt de linjer som drogs upp SOU 1969: 46 6—914316

i det nämnda betänkandet, synes på ett tillfredsställande sätt ge förutsättningar för att tillgodose de krav på området som kan aktualiseras om förslagen i detta betänkande förverkligas. Vad angår utbildningen av receptarier och apotekstekniker väntas förslag inom kort från yrkesutbildningsberedningen. Enligt Kungl. Maj:ts beslut den 16 juni 1966 skulle beredningen i samråd med läkemedelsförsörjningsutredningen överväga, om den nuvarande utbildningskapaciteten i fråga om receptarier kunde behöva ökas inom de närmaste åren med hänsyn till bl. a. yrkesområdets successiva utvidgning. Sådana gemensamma överväganden har ägt rum och även i övrigt har samråd skett mellan de båda utredningarna. Huvudlinjerna i beredningens förslag synes väl tillgodose det kommande apoteksbolagets behov av flexibilitet mellan olika personalgruppers funktioner samt önskvärdheten av vidgade möjligheter till fortsatt utbildning och befordran. Såvitt angår läkemedlens kvalitet bör den kontroll och tillsyn på läkemedelsområdet som nu finns principiellt inte ändras med hänsyn till de åtgärder utredningen föreslår. Däremot blir flera av socialstyrelsens tillsynsuppgifter gentemot apoteksväsendet på det ekonomiska och administrativa planet inte aktuella efter ett förverkligande av utredningens förslag. Härigenom tangeras frågan om läkemedelskontrollens framtida organisation. För att önskvärd rationalisering skall uppnås, krävs en förstärkning och koncentration av nu tillgängliga resurser. Denna fråga har utredningen haft att befatta sig med till följd av Kungl. Maj:ts uppdrag enligt vilket socialstyrelsen i samråd med läkemedelsförsörjningsutredningen och statskontoret skulle utreda vissa frågor angående verksamheten vid statens farmacevtiska laboratorium. Uppdraget som redovisas särskilt till Kungl. Maj:t berörs i kap. 19.

11.1 Allmän bakgrund till utredningens förslag

Tillbakablick

Läkemedelsfrågorna har i vårt land varit föremål för en intensiv och nästan oavbruten utredningsverksamhet sedan början av 1930-talet. Som resultat härav har en rad reformer successivt genomförts men likväl finns det fog för påståendet att de mest omfattande reformerna alltjämt återstår att genomföra. Av allt att döma föreligger emellertid nu förutsättningar för att genomföra åtgärder av sådan innebörd och omfattning att man i fortsättningen mera kan ägna sig åt produktivt arbete i sjukvårdens tjänst än åt ytterligare tidsödande och arbetskrävande analyser och diskussioner rörande behovet av förändringar och deras innebörd. Innan läkemedelsförsörjningsutredningen går att teckna bakgrunden till de reformförslag detta betänkande innehåller kanske det kan vara av värde att rekapitulera huvuddragen av de utredningsaktiviteter som sålunda förekommit. Mot slutet av 1920-talet gjordes åtskilliga framstötar i riksdagen om att läkemedelspriserna var orimligt höga och att man borde vidta åtgärder för att sänka dem. Till följd härav tillkallades apotekssakkunniga av år 1931 med uppgift att efter utredning föreslå åtgärder för nedbringande av läkemedelspriserna m. m. De sakkunniga lade fram två b3tänkanden. Det första som kom redan 1932 innehöll förslag om en specialreglering av formerna för han-

deln med farmacevtiska specialiteter, dvs. sådana originalförpackade fabriksberedda läkemedel som vid den tidpunkten började bli ett visst komplement till de klassiska helt dominerande mediciner som läkarna då förskrev och som bereddes extempore (för tillfället) i det enskilda fallet. Resultatet blev att Kungl. Maj:t efter riksdagens hörande 1934 utfärdade en kungörelse om handeln med farmacevtiska specialiteter. Utredningens andra betänkande som presenterades 1934 ledde endast delvis till att förordade reformer genomfördes. Det mest påtagliga resultatet blev att Kungl. Maj:t genom beslut 1936 lade grunden till den sedermera alltmer utvecklade och fortfarande bestående kollektiviseringen av apoteksväsendet. Genom det införda systemet med s. k. allmänna avgifter från apoteken skapades möjlighet att med bibehållande av enhetliga läkemedelspriser i hela landet genomföra en utjämning av apoteksinnehavarnas inkomster och främja en teknisk upprustning av apoteken och formerna för deras verksamhet. Förslag från utredningens sida till reformering av den allmänna läkemedelslagstiftningen ledde inte till något resultat liksom ej heller förslag om en rationaliserad tillverkning av apoteksberedningar, en centraliserad inköpsverksamhet m. m. Det andra världskrigets utbrott förde med sig att man inom läkemedelsområdet liksom inom alla andra sektorer av samhällslivet främst fick SOU 1969: 46

koncentrera sig på att lösa de komplicerade dagsaktuella frågorna. Behandlingen av de mera långsiktiga problemen avstannade dock inte helt. Bl. a. ledde arbeten inom medicinalstyrelsen till att Kungl. Maj:t 1943 utfärdade en ny giftstadga och först genom denna legaliserades grosshandeln med giftiga läkemedel. Sådan hade visserligen länge ägt rum utanför apoteksväsendet men hade kunnat ske endast genom ett bulvanförfarande från vissa apoteksinnehavares sida. Medicinalstyrelsens ansträngningar att genom överarbetning av apotekssakkunnigas förslag till reformerad läkemedelslagstiftning i övrigt ledde till att ett förslag till läkemedelsstadga lades fram 1945. Förslaget ledde dock ej till positiva åtgärder. Närmast till följd av en motion i riksdagen 1944 tillkallades två år senare 1946 års läkemedelsutredning. Denna hade ett omfattande mandat och lade fram sina förslag i två betänkanden, det ena 1951 och det andra 1955. Huvudförslaget i det första betänkandet var att apoteksväsendet skulle ombildas och samlas i ett statligt aktiebolag. Förslaget utsattes för häftig kritik och ledde inte till något resultat. Det andra betänkandet berörde lagstiftningen och innehöll förslag till en läkemedelsförordning. Utredningen påpekade själv att en av förutsättningarna för att förslaget skulle kunna genomföras var att giftlagstiftningen reviderades. En översyn av denna lagstiftning kom också till stånd genom den år 1957 tillkallade giftstadgeutredningen. Utredningens år 1961 framlagda förslag liksom ett inom inrikesdepartementet överarbetat förslag till läkemedelsförordning föranledde proposition till 1962 års riksdag rörande moderniserad lagstiftning om läkemedel, hälsofarliga varor, bekämpningsmedel och narkotika. Parallellt med att det skildrade lagstiftningsarbetet bedrevs hade 1953 års läkemedelskommitté arbetat vidare med att söka reformera formerna för handeln med läkemedel. Kommitténs betänkande lades fram 1959 och berörde huvudsakligen apotekens avgiftssystem och droghandelsfrågorna. Det innehöll även förslag om inrättande av en SOU 1969:46

apoteksnämnd. Förslagen ledde inte till några positiva beslut. Två andra problemkomplex som, ehuru sidoordnade de hittills berörda frågorna, är av största betydelse för läkemedelsförsörjningen, har också varit föremål för livlig utredningsverksamhet under den avhandlade perioden. Det ena är frågan om läkemedelsersättning som en försäkringsförmån, det andra rör frågan om den farmacevtiska utbildningen och forskningen. Vad den senare frågan beträffar utreddes den av farmacevtutbildningssakkunniga som föreslog för den tiden långtgående reformer i ett betänkande 1948. Förslagen ledde inte till några omedelbara resultat. Vissa förbättringar och förstärkningar kom dock till stånd 1952, varigenom grunden till en moderniserad farmacevtutbildning lades. En basal forskningsorganisation vid dåvarande farmacevtiska institutet erhölls dock inte förrän 1958 och då till följd av förslag från den året innan tillkallade farmacevtutbildningskommittén. Samma kommitté lade senare fram de förslag som lett till att den farmacevtiska forskningen och utbildningen funnit nya former inom den till Uppsala universitet anknutna farmacevtiska fakulteten. Där integreras den nu med den medicinska fakulteten och naturvetenskaplig mikrobiologi, varigenom man kunnat skapa ett biomedicinskt centrum, för vilket helt nya institutionslokaler är under uppförande i Uppsala. Ett av farmacevtutbildningskommittén framlagt förslag om en reformerad receptarieutbildning ledde inte till något omedelbart resultat. Frågan har lagts i händerna på yrkesutbildningsberedningen som inom kort väntas lägga fram förslag i ämnet. Vad angår läkemedelsförmånerna inom sjukförsäkringens ram framlades grundläggande förslag av socialvårdskommittén i dess 1944 avlämnade betänkande. Sedan ett tekniskt mer detaljutformat förslag framlagts året därpå i den s. k. läkemedelspromemorian, fattade 1946 års riksdag principbeslut om huvudgrunderna för den läkemedelsförmån som sedermera skulle införas. En jämkning av principbeslutet kom 83

till stånd vid 1953 års riksdag, varefter en särskild utredningsman mot slutet av 1953 framlade detaljförslag om läkemedelsförmånens utformning. Förmånen infördes från 1955. Redan två år senare tillkallades utredningen om läkemedelsrabatteringen som 1959 föreslog en väsentligt ändrad konstruktion av läkemedelsförmånen. Förslaget lades inte till grund för någon proposition utan det uppdrogs åt 1961 års sjukförsäkringsutredning att ytterligare bearbeta frågan. Sedan utredningen 1966 avgivit betänkande med förslag i ämnet beslöt riksdagen påföljande år att en väsentligt utvidgad läkemedelsförmån skulle utgå från 1968. I och med att läkemedelsförsörjningsutredningen avlämnar detta betänkande avslutas dess arbete. Det sker vid en tidpunkt då koncentrationsutredningen nyligen avlämnat sitt betänkande med en ingående analys av läkemedelsindustrins förhållanden och ungefär samtidigt med att socialstyrelsens kontrollorganisationsutredning slutfört sitt uppdrag att överse läkemedelskontrollens organisation. Då man ser tillbaka på de skildrade nära 40 årens utredningsverksamhet får man ovillkorligen det intrycket att läkemedelsområdet länge har betraktats som en betydelsefull sektor där det allmänna haft anledning att söka modernisera, dirigera och koordinera. Det är också påtagligt hur trögt det varit att få till stånd erforderliga reformer. Betraktar man var företeelse som en isolerad faktor är det lätt att förledas tro att förslagen varit mycket orealistiska och krävt djupgående modifieringar och omarbetningar. Emellertid visar det sig om man ser till helheten att det i stort sett varit en tämligen rät linje efter vilken reformsträvandena sökt sig fram. Det är dock uppenbart att det krävts tid för att dessa skulle resultera i positiva beslut. Antingen man ser till lagstiftning, forsknings- och utbildningsorganisation, läkemedelsförmån eller läkemedelshanteringens organisation har vid ett tillfälle refuserade förslag kommit tillbaka i nya versioner och så småningom har förändringar genomförts i nära överensstäm84

melse med linjer som tidigare dragits upp. Läkemedelsförsörjningsutredningen har funnit särskild anledning att erinra om detta förhållande, eftersom det nu ifråga om flera av de bärande delarna av utredningens förslag föreligger en betydande enighet om lämpligheten att de genomföres. Eftersom det vidare förhåller sig så att de tre samtidigt föreliggande betänkandena från koncentrationsutredningen, läkemedelsförsörjningsutredningen och kontrollorganisationsutredningen tillsammans belyser praktiskt taget hela läkemedelsområdet bortsett från de delområden som nyligen omfattats av genomgripande reformer vill det synas som om man nu står vid slutet av ett osedvanligt långt skede av grundläggande utredningsverksamhet. För alla dem som är verksamma inom läkemedelsområdet borde det vara tillfredsställande om krafterna nu i ökad utsträckning kunde ägnas åt produktivt utvecklingsarbete.

11.2 Motiv för

förändringar

11.2.1 Allmänna synpunkter Det egentliga läkemedlets uppgift är att förebygga, lindra eller bota sjukdom och sjukdomssymtom. Frågor om läkemedel måste sålunda ses som delproblem av samhällets strävanden att bekämpa sjukdom och att tillförsäkra medborgarna hälsa. Medicinska och socialmedicinska synpunkter får därför starkt inflytande på bedömningarna, men ytterst är det dock alltid fråga om vilken ekonomisk ram som tillmäts och vidare är det en självklarhet att man alltid måste eftersträva största möjliga effekt av en bestämd ekonomisk satsning. Nya sjukdomssituationer skapar nya läkemedelsbehov - nya läkemedel skapar nya hälsoproblem. Det är därför väsentligt att det finns goda kontakter mellan det praktiska sjukvårdsarbetet på fältet och den centrala planeringen för forskning och produktion på läkemedelsområdet. Denna synpunkt måste vara central vid planeringen av hela läkemedelsförsörjningsorganisationen. Med hänsyn härtill har det för läkeSOU 1969:46

medelsförsörjningsutredningen tett sig naturligt för att inte säga nödvändigt att bidra till största möjliga integration mellan läkemedelsförsörjningens olika led. Totalområdet uppfattas därvid så vidsträckt att det inbegriper inte bara produktion och distribution utan täcker även forskningsplanering och rapportering om effekter på läkemedelskonsumenterna. Vid ett sådant betraktelsesätt ger händelsekedjans ändpunkter upphov till de intressantaste medicinska och farmacevtiska diskussionerna, medan det i fråga om de mellanliggande länkarna mer blir fråga om att tillgodose krav på obrutna kommunikationer samt effektivitet och stabilitet i varje led. Man måste alltså ge ett nytt apotekssystem en sådan konstruktion att det får stora kontaktytor med den praktiska sjukvårdens läkemedelsproblem. Det skall genom sina informationer befrämja en samhälleligt önskvärd produktion och bidra till att spåra upp och förebygga ogynnsamma verkningar av läkemedel. Enligt direktiven för utredningen skall den industriella läkemedelsproduktionen icke djupare penetreras. Inom ramen för vad som ålagts utredningen är den slutsatsen klar, att staten bör engagera sig i läkemedelsproduktionen. Ett par bärande skäl är härvid att man måste ha garantier för att en tillräcklig arsenal av basläkemedel står till förfogande till lägsta möjliga pris, att forskningsinsatsernas optimala utnyttjande kräver ett ökat offentligt risktagande och att man utan det allmännas direkta medverkan i industriell läkemedelstillverkning icke kan påräkna de nödvändiga erfarenheterna för att rationellt bedöma frågor om priskalkyler på läkemedelsområdet. Målet bör vara en så stor statlig läkemedelsproduktion att den blir en reell konkurrensfaktor till den privata industrin. Angeläget är att den får så lika villkor som möjligt som den privata och att en sund konkurrens stimuleras. Läkemedelsgrosshandeln spelar på läkemedelsområdet en jämförelsevis underordnad roll då det gäller prisbildningen. Den har däremot haft viktiga funktioner att fylla SOU 1969:46

vad angår den fysiska varuhanteringen. Problematiken beträffande grosshandeln är enligt utredningens mening främst beroende av hur man kan tillgodose kravet på att det finns en väl fungerande distributionsapparat samtidigt som man har ett sådant grepp om prisfrågorna att intet led i kedjan blir obevakat. Uppenbart är att statsmonopol inte är det enda alternativet till den nuvarande situationen. En viss integration även i droghandelsledet är en annan möjlighet. Kan konkurrensen mellan företagen ytterligare stimuleras är även detta ett framsteg jämfört med nuläget. Apoteken är inom ramen för nuvarande organisation mycket välskötta. Det är därför icke frågan om att ingripa mot oefterrättliga brister utan det gäller att skapa en organisation som ger större möjligheter till ökad anpassning till dagens samhälle än vad den nuvarande organisationen kan ge. Bland annat gäller det att säkra förutsättningarna för ökat samarbete mellan läkemedelssektorn och sjukvården i övrigt. Det är fråga om att skapa möjlighet för ett maximalt utnyttjande av vad modern datateknik kan ge. Vidare är det angeläget att apoteksväsendet blir ett instrument för en rationell prispolitik på läkemedelsområdet.

11.2.2 Några speciella synpunkter Stora läkemedelskostnader ökad samhällelig insyn

medför krav på

Under det att större delen av landets hälsooch sjukvård tillhandahålles av det allmänna, sker praktiskt taget all produktion och distribution av läkemedel i privat regi. Visserligen är icke kostnaderna för läkemedel någon dominerande post i de samlade kostnaderna för hälso- och sjukvård, men det absoluta beloppet - över en miljard kronor - är av sådan storleksordning att det ter sig som en anomali att samhället icke har ett fastare grepp om de förhållanden som bestämmer läkemedelskostnaderna. Särskilt anmärkningsvärt är detta mot bakgrunden av att det allmänna genom sjukkassorna och sjukvårdens huvudmän beta85

lar mer än hälften av totalkostnaden eller f. n. minst 600 milj. kr./år. Härtill kommer, och i det långa loppet är det kanske det allra väsentligaste, att nuvarande förhållanden inte medger en tillfredsställande samordning av samhällets insatser och behov å den ena sidan och läkemedelsbranschens resurser och möjligheter å den andra. Detta gäller såväl på den praktiska sjukvårdens fält som inom ramen för forskning och utveckling på läkemedelsområdet.

Nuvarande system för ineffektivt

prisövervakning

Formellt är läkemedelspriserna offentligt kontrollerade, men i praktiken ger det nuvarande systemet mycket begränsade möjligheter till effektiv priskontroll. Priset på en farmacevtisk specialitet skall enligt läkemedelsförordningen vara skäligt och på basis av denna regel fastställer läkemedelsnämnden ett maximipris att gälla vid försäljning till apotek. Pålägget i apoteksledet bestäms genom de av Kungl. Maj:t fastställda medicinaltaxegrunderna. Ordningen kan synas betryggande men är i praktiken behäftad med stora svagheter. Sålunda uttalar koncentrationsutredningen som studerat bl. a. prisfrågan att prisövervakningen har begränsade effekter. Vad medicinaltaxegrunderna beträffar medger prövningen att inga oskäliga vinster uppstår i apoteksledet. Däremot har man för att endast nämna en omständighet av betydelse ingen möjlighet att pröva om personalkostnaderna är lämpligt avvägda.

Rationellt samhälleligt handlande inom läkemedelssektorn kräver ökade möjligheter att få och ge information En egenhet för läkemedelsområdet är att varken konsument eller producent har det avgörande inflytande på vilka läkemedel som får den största efterfrågan. En tredje part, läkaren, bestämmer ytterst konsumtionsmönstrets utseende. Detta har lett till att läkemedelsindustrin satsat mycket hårt på reklam och information till läkaren.

86 Om objektiva medicinska och ekonomiska skäl skall dominera läkemedelsvalet måste läkemedelsinformationen bli bättre. För att detta skall vara möjligt behövs ökad kunskap om den nuvarande läkemedelskonsumtionens struktur samt om de nu tillgängliga läkemedlens fördelar och risker. Här anmäler sig stora möjligheter om man effektivt tar datatekniken till hjälp. Utöver vad som kan nås inom ramen för den redan existerande litteraturdokumentationen kan man, som senare skall något närmare beröras, till låg kostnad få en uttömmande kunskap om läkemedelsvanor och därmed förbättrade möjligheter att studera bl. a. biverkningar om automatisk databehandling integreras i apotekens expeditionsrutiner. Härigenom fås även aktuell information som på ett avgörande sätt kan användas i förhandlingar om läkemedelspriserna. Om en samhällelig läkemedelsinformation blir högklassig undanrycks motiven för en stor del av industrins nuvarande dyrbara informationsverksamhet. Får man samtidigt instrument för en effektiv prispolitik från samhällets sida kommer reklamkostnadernas inverkan på läkemedelspriserna att minska.

Apoteken institutioner

varken

typiska

företag

eller

Apoteken framstår i flera avseenden som institutioner i hälso- och sjukvårdens tjänst. Begreppsmässigt är emellertid de ca 375 apoteksrörelserna privata företag. De saknar dock i allt väsentligt de kännetecken man förbinder med sådana utan att äga de offentliga institutionernas karakteristika. Några exempel må lämnas. Priserna på läkemedel fastställs inte av apotekarna utan av myndigheterna (Kungl. Maj:t, socialstyrelsen). Enhetliga priser gäller för hela landet. Lönerna för praktiskt taget all apotekspersonal är fastlagda i kollektivavtal där personalorganisationerna är den ena avtalsslutande parten. Den andra är inte apotekarsocieteten utan statens avtalsverk som enligt den s. k. ställföreträdarlagen förhandSOU 1969: 46

lar för arbetsgivarpartens räkning. Lönerna fastställs med andra ord enligt samma procedur och även i nära reell anslutning till vad som gäller för statstjänstemän. Investeringar betalas av apotekaren men kräver socialstyrelsens medgivande, vilket delvis givits i generell form delvis kräver prövning i det enskilda fallet. Apoteksinnehavaren som själv skall finansiera sitt apotek, utnämns av Kungl. Maj:t efter ett ansökningsförfarande. De primära befordringsgrunderna är förtjänst och skicklighet. Procedurens såväl form som dess innehåll är sålunda en direkt parallell till vad som gäller för allmän tjänst. Apotekarna skall lämna sina rörelser vid 67 års ålder och erhåller tjänstepension. Apoteken får inte driva en aktiv försäljningspolitik genom reklam eller andra medel. Kriteriet på en god apoteksskötsel är inte heller största möjliga omsättning. En god lönsamhet som tecken på en rationell drift borde vara ett sådant kriterium. Ekonomiskt premierar den emellertid inte nämnvärt rörelseidkarna. Detta beror på att apoteksinnehavarnas inkomst fastställs enligt ett avgiftssystem som syftar till att begränsa innehavarnas inkomster och utjämna resultaten mellan de olika apoteken. Genom avgiftssystemet är också risktagandet i allt väsentligt eliminerat.

Ytterligare rationaliseringar av väsentlig betydelse inom apoteksväsendet förutsätter ändrad organisationsform Under efterkrigstiden har det svenska apoteksväsendet rationaliserats avsevärt. Detta har underlättats av de organisatoriska förhållanden som rått. Dessa kan i korthet karakteriseras så att det rört sig om en offentlig förvaltning genom enskilda, där ett ekonomiskt utjämningssystem i hög grad eliminerat det enskilda risktagandet och vinstintresset. Samtidigt har emellertid de reella ekonomiska faktorernas betydelse undanskymts. De rationaliseringar som gjorts innebär bl. a. att den lokalmässiga och tekniska standarden på apoteken höjts och att en rad SOU 1969: 46

lednings-, planerings- och interna kontrollfunktioner centraliserats. Det mest påtagliga uttrycket härför är att det inom ramen för apotekarsocietetens verksamhet vuxit upp en central administration som f. n. sysselsätter omkring 200 tjänstemän. Då apoteksväsendet formellt alltjämt är uppbyggt av ca 375 ekonomiskt fristående apoteksrörelser föreligger bestämda begränsningar för möjligheten att effektivt utnyttja denna tjänstemannastab och samtidigt hålla vid liv ett aktivt rationaliseringsintresse på fältet. De större möjligheter som eljesfl skulle föreligga att använda automatisk databehandling för lagerstyrning och redovisning kan sannolikt inte tillnärmelsevis helt tillvaratas i och med att apoteksväsendet icke är en sammanhållen ekonomisk enhet. Förutsättningen för ett djupare ekonomiskt och socialmedicinskt samarbete med sjukvårdens huvudmän saknas, så länge apoteksväsendets ledning inte kan planera och förhandla som företrädare för en sammanhållen enhet med en av statsmakterna formulerad samhällsinriktad målsättning. En rad speciella företeelser som ytterligare belyser begränsningarna och olägenheterna hos det nuvarande systemet skulle kunna anföras. Anledning saknas emellertid härtill, då det redan föreligger en överenskommelse mellan staten och apotekarsocieteten om organisationsförändring.

Aktiebolagsformen

lämplig

Någon annan organisationsform än aktiebolaget torde knappast kunna komma i fråga vid en omorganisation av apoteksväsendet. Till den uppfattningen har även Sveriges farmacevtförbund kommit i den undersökning som överlämnats till utredningen (bil. 9). I denna företagsform kan enligt förbundet en stabil organisation förenas med en fortsatt flexibel administration. I ett aktiebolag kan vidare en central styrning i grundläggande policyfrågor angående svensk läkemedelsdistribution kombineras med en decentraliserad beslutsrätt till lokala enheter i enlighet med lokala distributionsbehov. De positiva delarna i det nuvarande systemet 87

behöver inte gå förlorade i ett aktiebolag. Datarutinen får bättre genomslagskraft och de nuvarande individuella finansieringsproblemen försvinner. Ett aktiebolag kommer dessutom, framhåller förbundet, förmodligen att utmärkas av ett enhetligare system för befordran och tjänstetillsättning samt en bättre användning av kvalificerad personal i kvalificerade uppgifter.

11.3 Viss avgränsning av förslagens vidd

räck-

Läkemedelsförsörjningsutredningens uppdrag har inte innefattat det militära apoteksväsendet. Därför berör inte utredningens förslag detta och ej heller den till militärapoteket knutna försörjningen av Karolinska sjukhuset. Enligt utredningens mening är det emellertid angeläget att man efter tillkomsten av apoteksbolaget tar upp frågan om en samordning av det civila och det militära apoteksväsendet, vilka båda kommer att drivas i statlig regi. I detta sammanhang torde få erinras om att chefen för industridepartementet i prop. 1969: 142 uttalat att fördelar torde kunna uppnås genom en samordning av läkemedelstillverkningen vid SBL och SVA samt militärapotekets och försvarets fabriksverks tillverkning av läkemedel. Industriministern säger sig ha för avsikt att snarast ta upp dessa frågor till närmare prövning med tonvikt på hur myndighetsfunktionerna måste avskiljas vid eventuell inordning i en statlig läkemedelskoncern. För översiktens skull har läkemedelsförsörjningsutredningen i kap. 6 lämnat en redogörelse för totalförsvarets läkemedelsförsörjning. I anslutning till denna redogörelse och till vad här anförts vill utredningen allmänt endast framhålla att tillkomsten av apoteksbolaget bör öppna nya möjligheter att lösa beredskapsfrågorna på läkemedelsområdet.

12.1 Överenskommelse mellan staten och apotekarsocieteten om formerna för avlösning av nuvarande apotekssystem

Förhandlingarna

Genom beslut den 11 april 1969 uppdrog Kungl. Maj: t åt utredningsmannen samt kanslirådet i industridepartementet Tony Hagström, budgetchefen i finansdepartementet Bo Jonas Sjönander och expeditionschefen i socialdepartementet Bengt Söderqvist att i anslutning till utredningen om läkemedelsförsörjningen uppta de förhandlingar rörande organisationen m. m. av läkemedelsförsörjningen som kunde påkallas med anledning av utredningens arbete. Till följd av detta beslut har förhandlingar ägt rum med apotekarsocieteten som därvid företrätts av sin ordförande medicinalrådet Sven Söderlundh samt apotekaren Sven Eklund och juris doktorn Göran Linden. Förhandlingarna resulterade i en den 17 september 1969 dagtecknad överenskommelse mellan staten och apotekarsocieteten om formerna för avlösning av nuvarande apotekssystem. Texten till överenskommelsen återges i bilaga 8. Vid överenskommelsen är fogad tre bilagor, nämligen 1) promemoria angående apoteksinnehavarnas löneoch andra anställningsförhållanden vid avlösning av nuvarande apotekssystem, 2) köpeavtal avseende statens förvärv av Vitrum samt 3) vissa protokollsanteckningar. Dessa bilagor har inte intagits i betänkandet. Överenskommelsen har slutits under förutsättning av godkännande å ena sidan av Kungl. Maj: t och riksdagen samt å den andra av apotekarsocietetens fullmäktige. SOU 1969: 46

Genom beslut den 20 september 1969 har apotekarsocietetens fullmäktige för sin del godkänt överenskommelsen. Frågan om statens förvärv av Vitrum har förelagts riksdagen genom proposition 1969: 142. Vad avser överenskommelsen i övrigt har man utgått från att den skall föreläggas 1970 års vårriksdag. 12.2 Allmän

förutsättning

Som allmän förutsättning för överenskommelsen gäller att staten genom lagstiftning inför principiell ensamrätt för staten att från den 1 januari 1971 driva detaljhandel med läkemedel och upplåter sin ensamrätt på ett för ändamålet bildat apoteksbolag. Läkemedelsförsörjningsutredningen lägger i detta betänkande fram ett förslag till lag om ensamrätt för staten att driva detaljhandel med läkemedel. Om statsmakterna antar en lag av den innebörd förslaget avser, måste vissa ändringar göras i läkemedelsförordningen. Även härom läggs förslag fram. Det i den allmänna förutsättningen omnämnda apoteksbolaget avhandlas närmare i kap. 13. Redan här må emellertid nämnas att utredningen i kap. 20 lämnar ett förslag till bolagsordning för Apoteksbolaget AB och att ett förslag till avtal mellan staten och detta bolag utarbetats. Genom ett dylikt avtal kan staten på apoteksbolaget överlåta sin ensamrätt till detaljhandel med läkemedel. 89

12.3 Samägt

apoteksbolag

De grundläggande reglerna för apoteksbolaget är enligt överenskommelsen att detta skall svara för att en god läkemedelsförsörjning upprätthålls i landet, att bolaget skall bildas av staten och en av apotekarsocieteten grundad stiftelse, att staten skall ha majoritet i bolaget och att det skall ge skälig förräntning av insatt kapital. Stiftelsen grundas av apotekarsocieteten som avsätter 15 milj. kr. av sitt kapital till främjande av farmacins utveckling och en god läkemedelsförsörjning. Hela stiftelsens kapital används för att teckna aktier i apoteksbolaget. Stiftelsen skall vara representerad i apoteksbolagets styrelse genom Va av det totala antalet styrelseledamöter, dock minst två personer. överenskommelsen innehåller inte någon föreskrift om hur stort apoteksbolagets aktiekapital skall vara. Av det hittills sagda torde emellertid framgå att avsikten varit att staten skall svara för 30 milj. kr. och att sammanlagt 45 milj. kr. alltså skulle tecknas. Denna uppgift lämnades även i den av social- och industridepartementen samt apotekarsocieteten den 22 september 1969 utfärdade presskommunikén. Frågan om till vilken kurs aktier skall tecknas berörs ej i överenskommelsen. Under hand och även vid den presskonferens som hölls i samband med att den nyssnämnda kommunikén utfärdades har dock uttalats att det är lämpligt att aktierna tecknas till en viss överkurs. Syftet härmed är att apoteksbolaget redan vid starten erhåller en reservfond. Avkastningen under en följd

Apoteksbolagets eget kapital (Milj. kr.) Tecknat av

Aktiekapital Reservfond Summa

Staten

Apotekarsocieteten (via stiftelse) Totalt

25 5 30

12,5 2,5 15

37,5 7,5 45

av år måste annars avsättas för detta ändamål. En kurs av 120% synes lämplig. Vid sådant förhållande skulle den situation föreligga som anges i tablån nederst på sidan. Enligt överenskommelsen skall frågan om stiftelsens medverkan i apoteksbolaget omprövas 1985. Därvid har såväl staten som stiftelsen möjlighet att påfordra att samarbetet skall upphöra. Skyldighet föreligger för staten att på begäran lösa in stiftelsens aktier samtidigt som stiftelsen på begäran av staten är skyldig att låta sina aktier inlösas. 12.4 Inlösen av apoteken Alla apoteksrörelser inlöses vid årsskiftet 1970-71. Härvid övertar apoteksbolaget lager och inventarier samt ingångna anställningsavtal ävensom till rörelserna knutna hyresavtal och övriga förpliktelser. Det har överenskommits att de f. n. inom apoteksväsendet tillämpade värderingsnormerna i huvudsak skall följas. Bindningen till nuvarande värderingsnormer avser att praxis i frågan om prissättning skall tillämpas. Med uttrycket »i huvudsak» har - enligt en vid överenskommelsens ingående gjord protokollsanteckning parterna velat markera att hinder inte skall föreligga för sådana jämkningar i proceduren och schabloniseringar som kan vara betingade av de speciella omständigheterna. Fastställande av lager- och inventarievärde för omkring 600 apotek per en och samma dag (31.12.1970) kan erbjuda vissa tekniska svårigheter. Med den stora erfarenhet och med de väl etablerade normer som finns på området bör det dock vara fullt möjligt att lösa uppgiften. Det är dock nödvändigt att köpare och säljare väl utnyttjar den tid som står till buds för att genom lämplig försöksverksamhet pröva fram erforderliga tekniska hjälpmedel och gemensamt noggrant fastlägga den erforderliga proceduren. Vid en f. n. förekommande apoteksöverlåtelse upprättas preliminärt köpekontrakt, enligt vilket köparen har att till säljaren erlägga det belopp, vartill värderingsmännen i avbidan på det slutliga fastställandet av SOU 1969:46

omfattningen och priset på inventarier och varulager preliminärt uppskattat desamma. Slutuppgörelsen sker sedan beloppen slutgiltigt fastställts. Även vid de överlåtelser som skall ske till apoteksbolaget torde det bli nödvändigt med preliminära uppgörelser. Däremot bör det övervägas om inte bolaget vid dessa överlåtelser lämpligen övertar samtliga tillgångar och skulder inbegripet de lån som förekommer. Till utredningen har från apotekarsocietetens kameralavdelning överlämnats en balansmässig sammanställning för samtliga apotek per den 31.12.1968. Denna har följande utseende. Balansräkning per 31.12.1968 {samtliga apotek) Tillgångar Inventarier Varulager Kundfordringar Avgiftsfordringar Övriga fordringar Likvida medel Skulder och eget kapital Lån och checkkrediter Leverantörskulder Avgiftsskulder 6,8 Latenta avgiftsskulder 16,1 Övriga skulder Eget kapital (därav del i dold reserv 1,6)

milj. kr. 49,0 85,8 65,7 4,7 3,1 11,1 219,4 103,6 59,4 22,9 13,0 20,5 219,4

Vid beräkning av det erforderliga kapitalet för inlösen bör bortses från skulder och fordringar som avser allmänna avgifter. Detta är nämligen mellanhavanden direkt mellan den avgående apotekaren och avgiftsberedningen. Borträknas vidare posten likvida medel återstår på tillgångssidan för inventarier, lager och fordringar (49,0 + 85,8 + 65,7 + 3,1 = ) 203,6 milj. kr. och på skuldsidan för lån- och checkkrediter, leverantörsskulder och vissa andra skulder (103,6 + 59,4 + 13,0 = ) 176,0 milj. kr. Differensen är sålunda 27,6 milj. kr. Eftersom apotekarnas nettoskulder hos avgiftsberedningen är beräknade till 18,2 SOU 1969: 46

milj. kr. innebär detta att det egna kontantillskottet i rörelserna stannar vid 9,4 milj. kr. utöver de 11,1 milj. kr. som enligt balansräkningen föreligger som likvida medel. Övertagandet av ingångna anställningsavtal berörs i avsnitt 12.6. Vad angår hyresavtalen är att notera att sammanlagda hyreskostnaderna för apotekslokaler under 1968 var 18,8 milj. kr. eller 1,7 % av omsättningssumman. De flesta hyresavtalen torde vara slutna direkt mellan apoteksinnehavaren och fastighetsägaren. I viss utsträckning, särskilt då det gäller långtidskontrakt, hyr emellertid apotekaren i andra hand, varvid primärkontraktet är slutet mellan apotekarsocieteten och fastighetsägaren. Numera är det ytterst sällan som apoteksinnehavaren äger den fastighet, där hans apotek är inrymt. Om så emellertid är fallet och fastigheten uteslutande eller till huvudsaklig del används för rörelsen äger apotekaren påfordra att fastigheten inlöses av staten.

12.5 Huvuddelen av apotekarsocietetens centrala organisation övergår till bolaget Av kapitel 3 framgår att apotekarsocieteten byggt upp en omfattande central organisation, som i många avseenden fungerar som ledningsorgan för dagens apoteksväsende. Mindre delar av de förefintliga resurserna kommer att behållas av apotekarsocieteten för föreningens fortsatta verksamhet (jfr avsnitt 12.9). I övrigt övertas organisationen av apoteksbolaget. Genom övertagandet förvärvar bolaget hela den tekniska huvudavdelningen (central organisation för ACO) inbegripet apotekens centrallaboratorium samt större delen av den adminstrativa huvudavdelningen. I förvärvet ingår bl. a. hyresrätten till c:a 700 m 2 kontorslokaler och 1 800 m 2 laboratorielokaler. Vidare har genom överenskommelsen staten för tiden 1971-1975 tillförsäkrats förtursrätt att förhyra de relativt omfattande kontorslokaler i apotekarsocietetens fastigheter som inte kommer att behövas för societetens egen verksamhet. 91

12.6 Alla befattningshavare inom apoteksväsendet erbjuds anställning hos bolaget I samband med att apoteken inlöses erbjuds alla apotekare som lämnar sin rörelse anställning hos bolaget. Därvid skall de i första hand ha rätt att begära att bli föreståndare för det apotek de förut innehaft. Som ett led i överenskommelsen har lämnats garanti att de i princip skall bibehållas vid oförändrad inkomstnivå, dock med viss utjämning och schablonisering. Det förutsätts att anställningsvillkoren skall fastställas efter förhandlingar mellan bolaget och de apoteksinnehavare som övergår i bolagets tjänst. En relativt detaljerad promemoria om hur begreppet oförändrad inkomstnivå skall tolkas har utarbetats och fogats som bilaga vid den undertecknade överenskommelsen. Man har förutsatt att de i promemorian angivna riktlinjerna skall följas vid de avsedda förhandlingarna. All personal som nu är anställd hos apotekarsocieteten och som sedermera inte erfordras för den ombildade föreningens verksamhet garanteras anställning hos apoteksbolaget, dess dotterbolag eller den speciella organisationsenhet för information och statistik på läkemedelsområdet, som skall stödjas av apotekarsocietetens stiftelse. Personal som sålunda övergår från societetens tjänst skall inte vidkännas försämringar i innehavda löne- eller andra anställningsvillkor. I samband med inlösen av apoteken övertar bolaget bl. a. föreliggande anställningsavtal. Detta innebär att all personal som arbetar på apoteken är garanterad fortsatt anställning. Praktiskt taget all personal på apoteken har sina anställningsvillkor reglerade genom kollektivavtal. Mellan vart och ett av Sveriges farmacevtförbund, Apoteksteknikerförbundet och Apoteksstäderskeförbundet å ena sidan samt statens avtalsverk som företrädare för apotekarsocieteten å den andra har avtal slutits om anställningsvillkoren vid tjänstgöring på apotek. De nu gällande avtalen utlöper i och med utgången av 1970. Detta innebär att all personal på apoteken är garanterad fortsatt tjänst hos bolaget men att villkoren för 92

anställning måste bli föremål för förhandlingar mellan bolaget och personalorganisationerna. Självfallet är det av vikt att sådana förhandlingar tas upp i god tid före 1971. 12.7 Staten övertar Vitrum Apotekarsocieteten äger drygt 87 % av aktierna i Apoteksvarucentralen Vitrum Apotekareaktiebolaget. Vitrum bedriver grosshandel med och tillverkning av läkemedel. Om Vitrums grosshandelsdel lämnas närmare uppgifter i kap. 7. Av den totala omsättningen som 1968 var 152,1 milj. kr. hänförde sig 134,4 milj. kr. till grosshandeln och 17,7 milj. kr. till fabriksdelen. Enligt överenskommelsen skall staten per den 1 januari 1970 förvärva apotekarsocietetens aktieinnehav i Vitrum för 24,4 milj. kr. enligt närmare regler i ett i samband med överenskommelsen träffat köpeavtal. Det har varit ett gemensamt intresse för säljare och köpare att kontinuitet i företagets utveckling bevaras. I detta syfte garanteras att säljaren även under 1970 skall vara representerad i Vitrums styrelse. Därefter skall företaget under två år drivas som dotterföretag till apoteksbolaget, varvid apotekarsocietetens stiftelse som har V3 av styrelseposterna i apoteksbolaget jämte statens representanter har att tillse att stiftelsen blir företrädd jämväl i dotterbolagets styrelse. Proposition om Vitrumförvärvet har som nämnts förelagts 1969 års höstriksdag. I samma proposition behandlas frågan om förvärv av aktiemajoriteten i Kabi. Det framgår av propositionen att avsikten är att fabriksdelen efter 1972 skall införlivas med Kabikoncernen medan grosshandelsdelen även därefter skall anknytas till apoteksbolaget. 12.8 ACO-verksamheten separat bolag

överförs till ett

Redan i det inledande avsnittet (1.6) har lämnats vissa uppgifter om tillverkningen vid apotekens distriktslaboratorier, den s. k. ACO-verksamheten. I kapitel 3 (avSOU 1969:46

snitten 3.3.8-10) ges vissa upplysningar om den centrala samordningen av distriktslaboratoriernas arbete. Ytterligare information om ACO återfinns i kap. 14. Här skall endast nämnas att vid ingången av 1971 skulle enligt planer som apotekarsocieteten tidigare stadfäst åtta distriktslaboratorier finnas. Dessa skulle vara förbundna med följande apotek, nämligen Salen och Vita Björnen i Stockholm, Kvarnen i Solna, Vasen i Linköping, Lejonet i Malmö, Kronan i Göteborg, Lejonet i Sundsvall samt Järven i Umeå (endast för distribution). Samtliga dessa distriktslaboratorier har lokaler helt avskilda från apoteksverksamheten i övrigt. Vid inlösningen av apoteken i landet kommer distriktslaboratoriernas inventarier och lager att överföras till apoteksbolaget. Enligt överenskommelsen skall emellertid denna egendom avskiljas och tillsammans med de från apotekarsocieteten övertagna resurserna vid den tekniska huvudavdelningen samlas inom ett särskilt dotterföretag till apoteksbolaget. ACO skall drivas som dotterbolag under minst två år. Enligt vad som framgår av propositionen om förvärvet av Kabi och Vitrum är avsikten att tillverkningen sedermera skall inordnas i Kabikoncernen. Det synes t. v. böra hållas öppet huruvida apotekens centrallaboratorium skall ingå i ACO-bolaget eller direkt i apoteksbolaget. Laboratoriet har nämligen en betydande verksamhet som inte avser ACO och det synes sannolikt att denna del även framdeles kommer att behövas för apoteksbolagets räkning. Oavsett vilken konstruktion som väljes för de närmaste åren måste man givetvis göra interna debiteringar så att kostnaderna belastar den verksamhet dit de rätteligen hör. Utöver vad som redan skildrats finns i överenskommelsen två punkter som har samband med distriktslaboratorierna. Den ena avser ett fastighetsförvärv. Sålunda är apotekarsocieteten ägare till den fastighet i vilken det distriktslaboratorium är inrymt, som är anknutet till apoteket Lejonet i Sundsvall. Denna fastighet övertas av staten. Den andra punkten av intresse i sammanhanget berör viss övergångsersättning till SOU 1969:46

apoteksinnehavare som frånträtt eller frånträder ledningen av distriktslaboratorium i samband med omorganisation. 12.9 Apotekarsocieteten

ombildas

Vid apoteksbolagets tillkomst ändras radikalt förutsättningarna för apotekarsocietetens verksamhet. Sålunda rycks grunden undan för det obligatoriska medlemskapet - innehav av apotek - och de omfattande företagsledande funktionerna övertas av apoteksbolaget. Genom överenskommelsen har riktlinjer dragits upp för societetens fortsatta verksamhet i nya former och under nya förutsättningar. Apotekarsocieteten skall ombildas till en privat förening utan obligatoriskt medlemskap. Föreningen skall främja apoteksväsendets och farmacins utveckling samt en hög farmacevtisk yrkesstandard bl. a. genom att stödja farmacevtisk forskning och utbildning, bedriva publicistisk och annan informativ verksamhet på det farmacevtiska området, hålla ett farmacevtiskt bibliotek samt främja kollegiala kontakter inom och utom landet. Däremot skall föreningen inte befatta sig med löne- och anställningsfrågor eller dylikt och inte heller bedriva verksamhet som kan anses konkurrerande med sådana aktiviteter som i övrigt berörs i överenskommelsen. Under de förhandlingar som resulterade i överenskommelsen framgick det bl. a. att apotekarsocieteten skulle fortsätta att ge ut de båda högklassiga tidskrifterna Svensk farmaceutisk tidskrift och Acta pharmaceutica suecica. Vidare avsåg man att även fortsättningsvis satsa på kursverksamhet för vidareutbildning av farmacevter. Det ytterst förnämliga biblioteket skulle vidmakthållas och förstärkas. Enligt utredningens mening föreligger gynnsamma förutsättningar för att den fortsatta utvecklingen på ett värdefullt sätt skall befrämjas av societeten. Härtill kommer säkert att bidra att man förklarat sig ämna eftersträva en breddning av medlemsunderlaget, så att allsidig expertis på läkemedelsområdet blir företrädd i förenin93

gen. Sålunda skall till medlemmar i föreningen kunna antas, förutom nuvarande apoteksinnehavare, jämväl andra personer, som är verksamma i kvalificerade funktioner inom läkemedelsområdet och som kan förväntas som medlemmar främja föreningens ändamål. Bestämmelserna i föreningens stadgar om dess ändamål och upplösning skall fastställas av Kungl. Maj: t.

12.10 Stöd till information läkemedelsområdet

och statistik på

Den stiftelse apotekarsocieteten skall grunda skall som redan nämnts använda hela sitt kapital för att teckna aktier i apoteksbolaget. Enligt överenskommelsen skall avkastningen, förutom för att täcka kostnaderna för stiftelsens förvaltning, tillföras en organisationsenhet med uppgift att bl. a. främja information och statistik på läkemedelsområdet. Apotekarsocieteten skall vara representerad i verksamheten. Under förhandlingarna har den närmare utformningen av den angivna organisationsenheten inte diskuterats men full enighet har förelegat om ändamålet. I kap. 16 lägger utredningen fram förslag om att ett läkemedelsinstitut inrättas. Detta skall bedriva sådan verksamhet som förutsattes i överenskommelsen.

regler skulle ifrågavarande apoteksprivilegium annonseras ledigt till ansökan den 30 maj 1970. Av 1970 års pensioneringsapctek har tre redan utannonserats och det återstår alltså tio. Utredningen kan inte finna att det finns anledning att införa några speciella regler för dessa få apotek. Samtliga under 1970 ledigblivande pensioneringsapotek bör alltså återbesättas i vanlig ordning. Om däremot något apoteksprivilegium skulle bli ledigt efter maj månad till följd av dödsfall eller transport till annat apotek synes man inte böra vidta några förberedelser för att återbesätta det. I ett sådant fall skulle nämligen risk föreligga att den nye apotekaren nätt och jämt hinner tillträda apoteket innan det skall inlösas.

12.11 Tidpunkten för avlösningen Som angivits redan i den allmänna förutsättningen för överenskommelsen har parterna varit ense om att avlösningen av nuvarande apotekssystem skall ske den 1 januari 1971. En fråga som inte tagits upp under förhandlingarna men som för undanröjande av ev. oklarhet något bör beröras är huruvida utdelande av apoteksprivilegier bör fortsätta ända fram till tiden för avlösningen. Enligt gällande pensionsordning skall 13 innehavare avgå med pension under 1970. Den yngsta av dessa skall pensioneras i och med utgången av oktober månad nämnda år. I överensstämmelse med tillämpade

94 SOU 1969:46-

13 Apoteksväsendet ombildas till ett riksomfattande bolag

13.1 Nuvarande detaljdistribution av läkemedel 13.1.1 Inledning Då det nya apoteksbolaget börjar sin verksamhet den 1 januari 1971 sker detta genom att det övertar en i dag fungerande organisation för läkemedelsdistributionen. Denna organisation omfattar 391 självständiga apotek och till dessa knutna filialapotek samt 22 sjukhusapotek (siffrorna avser 1968 års utgång). För att underlätta distributionen finns vidare tre typer av läkemedelsförråd betecknade A, B och C samt distribution genom medicinlådor och kommissionärer. I det följande ges en översikt över denna distributionsapparat till belysning av vad det nya bolaget övertar. Figuren på nästa sida ger en överblick av apoteksväsendets olika distributionsenheter.

13.1.2 Apotek Basenheter i distributionssystemet är de självständiga apoteken som vid utgången av år 1968 uppgick till 391 st. Tabell 13: 1 visar antalet huvudapotek och filialapotek under visst antal år. Ett självständigt apotek har ansetts kräva ett genomsnittligt befolkningsunderlag av minst 20 000 personer. Omsättningssiffrorna för dessa apotek varierar mellan 400 000 och 6 milj. kr. och man SOU 1969: 46

sysselsätter mellan 5 och 50 personer på varje apotek. Personalen på ett medelstort apotek, som omsätter ca 1,5 milj. kr. uppgår till ca 15 anställda varav 1-2 apotekare, tre receptarier, åtta apotekstekniker samt tre övriga befattningshavare. Tabell 13:1 Apotekens antal och status Källa: Svensk farmacevtisk matrikel 1969. År

Självständiga

Filialer

Summa

1955 1960 1961 1962 1963 1964 1965 1966 1967 1968

414 417 417 416 415 413 413 405 397 391

93 126 131 136 143 148 160 167 177 189

507 543 548 552 558 561 573 572 574 580

Tabell 13:2 Apotekens fördelning på städer och landsbygd Källa: Svensk farmacevtisk matrikel 1967.

Städer Landsbygd

År

Antal apotek

Antal inv./ apotek

1955 1960 1965 1955 1960 1965

264 289 303 243 254 270

13 500 13 000 13 500 15 000 14 500 13 500

Självständiga apotek 39.1

Sjukhusapotek

Filialapotek ,'

\

Centralförråd 22

^ > A-förråd B-fÖrråd

ca 40

C-förråd

ca 500

ca 170

Kommisionär

Medicinlåda

1400 Det kan i detta sammanhang också vara av intresse att visa hur apoteken fördelar sig mellan städer och landsbygd. Detta framgår av tabell 13: 2. Ett annat sätt att illustrera koncentrationsgraden för apoteken återges i följande översikt som avser årsskiftet 1966-67. Stockholmsområdet Göteborgsområdet Malmöområdet 33 större städer med flera apotek 329 orter med ett apotek Summa

97 30 16 104 329 576

Nästa enhet i storleksordning är filialapoteket som lyder under ett självständigt apotek. Det senare kan ha flera filialer. Utåt fungerar ett filialapotek på samma sätt som ett självständigt. Ofta är emellertid tillverkningsuppgifter, administrativa funktioner och viss lagerhållning centraliserad till moderapoteket. Filialapotek inrättas när befolkningsunderlaget uppgår till 5 00015 000 personer. Av de filialapotek som var i drift i slutet av 1968 förestods ca 50 av apo96

tekare och övriga av receptarier. Omsättningen varierar mellan 150 000 och 1,5 milj. kr. Allt vanligare blir filialapotek av förenklad typ med reducerade möjligheter till beredning av läkemedel eller med reducerat öppethållande.

13.1.3 Läkemedelsförråd Läkemedelsförråd finns som nämnts av tre typer betecknade A, B och C. Typ A som tidigare benämndes apoteksfilial och nu även apoteksförråd har formen av en mindre butik i en särskild av apoteksinnehavaren hyrd lokal och med av denne anställd föreståndare. Apoteksförråd inrättas där tillräckligt underlag för filialapotek saknas. Det brukar då hålla sig kring 3 000-4 000 personer. Föreståndare är en av socialstyrelsen förordnad apotekstekniker. Endast standardförpackade läkemedel eller på apoteken färdigställda förpackningar av lösviktsvaror får lagerhållas. Förutom handköpsläkemedel och tekniska artiklar finns färdigberedda receptbelagda läkemeSOU 1969:46

del till ett antal av högst 125 st. i enlighet med en förteckning som upprättats i samråd med läkare på platsen. Övriga läkemedel levereras efter rekvisition från moderapoteket. Det finns ett 40-tal apoteksförråd i landet och omsättningsgenomsnittet är ca 120 000 kr./år. Läkemedelsförråd typ B inrättas efter socialstyrelsens medgivande av apotekare hos därför lämpade personer t. ex. handlare, distriktssköterskor, poststationsföreståndare o. s. v. Ett B-förråd får lagerföra högst 50 receptfria läkemedel samt andra handköpsvaror efter behov. Dessutom kan receptbelagda läkemedel enligt särskilda bestämmelser tillhandahållas. Dessa skall på samma sätt som för A-förråd vara upptagna på en särskild förteckning, upprättad efter samråd med läkare. Som minimiunderlag för inrättande av Bförråd har ansetts krävas 400 personer, men upp till flera tusen personer kan försörjas genom ett B-förråd. Omsättningen varierar inom vida gränser kring ett genomsnitt av ca 9 000 kr. Totalt finns över 500 B-förråd i landet. Den minsta fasta enheten utgöres av läkemedelsförråd typ C som inrättas i orter med stort avstånd till eller dåliga förbindelser med närmaste apotek. Förrådet består av en transportabel låda som utbytes av apoteket varje månad, varvid översyn och komplettering av förrådet sker. Sortimentet begränsas till 20 receptfria läkemedel. Dessutom brukar förrådsföreståndaren tillhandahålla förbands- och sjukvårdsartiklar. Förordnande av föreståndare sker på samma sätt som för B-förråd. C-förråd finns till ett antal av 170 st. Genomsnittligt omsätts ca 2 500 kr. per år genom varje C-förråd.

13.1.4 Medicinlådor och kommissionärer Läkemedelsförsörjningen till många mindre orter ombesörjas genom medicinlådor och kommissionärer. Lådorna sänds i regel en gång per dag mellan apoteket och en person (kommissionären) i den ort som medicinlåSOU 1969:46 1—914316

dan skall betjäna. Varorna expedieras i lådan i separat emballage för varje enskild kund efter lämnat recept eller rekvisition. Genom regelbunden samsändning i medicinlådan reduceras fraktkostnaderna. Fraktkostnaderna betalas av apoteket. Antalet medicinlådor uppgår till nära 1 500 och antalet paket som sändes därigenom är ca 1,3 milj. per år. 13.1.5 Sjukhusapotek, sjukhusleveranser m. m. Sjukhusapoteken och sjukhusleveranser från apotek beskrivs på annan plats i betänkandet. Här skall endast erinras om de distributionsformer som förekommer. Bortsett från de fåtaliga fristående sjukhusapotek som drivs av sjukhusens huvudmän finns ett 20-tal sjukhusapotek som är anknutna till självständiga apotek och fungerar som filialapotek med speciella uppgifter. De flesta sjukhusapoteken har ingen försäljning till allmänheten. På senare år har man emellertid i några fall försöksvis arrangerat sjukhusapotek med begränsad försäljning till allmänheten, främst till hemgående patienter. Givetvis krävs i sådana fall att lokalerna är belägna så att de lätt kan nås av allmänheten och att tillräckligt utrymme kan ordnas för denna. Utöver sjukhusapotek förekommer s. k. centralförråd, som kan sägas vara starkt förenklade sjukhusapotek med i regal en receptarie som föreståndare. Centralförråd finns vid vissa centrallasarett och vid normallasaretten. En tredje möjlighet har i ett mindre antal fall prövats, nämligen direktleveranser från självständigt apotek till lasarettets avdelningsförråd. Denna form är vanlig då det gäller små enheter, ålderdomshem och konvalescenthem. Totalt finns således i landet ca 600 enheter med kvalificerad personal och omfattande lagerhållning samt ytterligare 700 utlämningsställen för läkemedel och ca 1 500 medicinlådor. Vissa personaluppgifter framgår av tabell 13: 3.

Tabell 13:3 Antal anställda farmacevter och tekniker inom apoteksväsendet 1967 Källa: Apotekarsocieteten

Apotekare Receptarier Tekniker

Män Heltid

Deltid

Kvinnor Heltid

Deltid

S:a Heltid

S:a Deltid

Totalt

268 85 397 750

15 70 3(3 121

143 825 3 867 4 835

67 858 1863 2 788

411 910 4 264 5 585

82 928 1899 2 909

493 1 838 6 163 8 494

13.1.6 Arbetsorganisation m. m. En gemensam huvuduppgift för apoteken är detaljdistribution av läkemedel. Häri infattas en god lagerhållning såväl kvalitativt som kvantitativt, snabb anskaffning av läkemedel, en säker hantering så att rätt läkemedel levereras vid rätt tidpunkt till rätt patient samt en sakkunnig och vederhäftig information. Genom att apoteken har en mycket varierande storlek - från 0,4 milj. kr. till 5-6 milj. kr. i omsättning - varierar givetvis också arbetsorganisationen från apotek till apotek. Den dominerande delen av arbetet gäller receptexpedition. Denna omfattar kontroll av att receptet är utskrivet av behörig person, prissättning, utskrift av etikett, debitering av utgående läkemedelsförmån m. m., samt framtagning eller i vissa fall beredning av läkemedlet, varefter förpackningen iordningställs och utlämnas. Flertalet av dessa moment ombesörjs av apotekstekniker, men efter gjord kontroll skall en farmacevt uppbära ansvaret för att expeditionen skett korrekt. Expeditionen innefattar en rimlighetskontroll av doseringen - varvid bl. a. patientens ålder observeras - okulärbesiktning av läkemedlet, kontroll av att hållbarhetsdatum ej överskridits och att ev. anvisningar och varningar påsatts. Emellanåt finns behov av att en anvisning eller annan information ges till kunden vid utlämnandet av medicinen. Ansvaret för att sådan information lämnas åvilar den expedierande farmacevten. Drygt var tjugonde recept upptar sådan medicin som inte finns färdig s. k. extemporeläkemedel. Beredningen av extempore98

läkemedel sker i regel av farmacevt i vissa fall med biträde av apotekstekniker. Recepturförsäljningens fördelning framgår av tabell 13: 4. Åtskilliga recept (10-30 %) intelefoneras av receptutfärdaren. Mottagande av sådant recept skall ske av farmacevt. Särskilt ofta används telefonförskrivning på landsbygden. En betydande del av apoteksarbetet består i att expediera receptfria läkemedel, kemiskt-tekniska varor och liknande s. k. handköpsvaror. Huvudparten av detta arbete omhänderhas av apotekstekniker. I samband med handköpsförsäljning sker också en viss varuupplysning och rådgivning beträffande varornas användning. Även utan direkt samband med läkemedelsexpeditionen fullgör apoteken en viss informationsverksamhet främst gentemot läkare och andra receptutfärdare. Det kan gälla läkemedlens sammansättning och nomenklatur, förekomst av synonympreparat, bl. a. till i Sverige ej marknadsförda läkemedel, upplysningar om dosering, biverkningar m. m. För att underlätta och förbättra denna service från apoteken har en omfattande central informationstjänst byggts upp hos apotekarsocieteten. Denna har producerat informationsmaterial till de olika medarbetarna och medverkat till att lösa svårare frågor som slussats till de lämpliga instanserna från apoteken. För att expeditionsarbetet skall fungera krävs ett välordnat varutillflöde. Tillräckliga buffertlager måste finnas, hållbarhetstider och riktiga förvaringsbetingelser måste iakttas. Av väsentlig betydelse är att varuinköpen och lagervården sker med iakttagande av såväl farmacevtiska som ekonoSOU 1969: 46

miska synpunkter. Det är många faktorer som spelar in i detta sammanhang. Förbrukningen av läkemedel dirigeras i hög grad av receptutfärdarna, vilkas val av läkemedel direkt påverkar apotekets inköpskvantiteter av en viss vara. I många fall har läkemedlen hållbarhetstider, som ibland kan vara relativt korta. Inköpskvantiteter och lagernivåer påverkas även av grossistens olika försäljningsvillkor och av apotekets lagerkapacitet. Genom att många apotek har mindre distributionsenheter knutna till sig förekommer i olika utsträckning leveranser och varusändningar till sådana enheter. Vanligt är också att apoteken distribuerar läkemedel i medicinlåda eller som paket direkt till enskilda kunder samt till sjukhus och andra vårdanstalter. Denna funktion skötes av apotekstekniker. Tillverkningsverksamheten på det enskilda apoteket är numera huvudsakligen knuten till extemporeberedningar som tidigare berörts. Fortfarande har emellertid vissa apotek lagertillverkning av t. ex. desinfektionslösningar, barnsalva m. m. Sådana beredningar skall ske under analytisk kontroll. Tillverkningen utförs av laboratorietekniker under överinseende av farmacevt. Recepturförsäljningens procentuella fördelning under vissa år framgår av tabell 13:4. På grund av en stor andel kreditförsäljning, främst föranledd av de rabatterade och kostnadsfria läkemedlen men även av leveranser till sjukhus, vårdinrättningar av olika slag, kommunanställda o. s. v. förekommer ett ej obetydligt kontorsarbete som handhas av särskild kontorspersonal eller apotekstekniker, utbildade för sådana uppgifter.

13.1.7 Lokalstandard Med hänsyn till de speciella krav man ställer på läkemedels kvalitet och hantering måste apotekslokalerna inredas och utrustas på särskilt sätt. När det gäller beredning av läkemedel t. ex. för injektion, för applicering på ögon och i öron samt vissa salvor, måste denna ske i särskilt rum eller skåp där en bakteriefri miljö eftersträvas. Även övrig läkemedelsberedning bör vara avskild från annan verksamhet så att infektionsrisken reduceras till ett minimum. På senare år har man prövat sig fram till en organisation där dessa dyrbara anläggningar kan avvaras genom att viss extemporetillverkning överförs från filialapotek till moderapotek. En betydande del av läkemedlen måste av hållbarhetsskäl förvaras svalt (under 15°) vilket kräver betydande utrymmen som av rationella skäl måste ligga i nära anslutning till expeditionslokalerna. Vissa läkemedel kräver vidare kylförvaring ( 2 8°). Det är inte bara hygieniska skäl utan också det förhållandet att läkemedlen ofta har karaktär av gifter eller hälsofarliga varor, som har gjort att en distinkt åtskillnad mellan kundutrymmet och varorna har måst göras. Rationaliseringsvinster genom självbetjäning som är vanlig inom detaljhandel har således ej kunnat göras på apoteken. I stället har personalbesparande åtgärder fått vidtagas genom utnyttjande av en optimalt arbetsbesparande arbetsrutin. Försök med t. ex. transportband, kompakta förvaringsskåp och andra tekniska arrangemang har därvid varit av stort intresse. Ett stort antal av de existerande apoteken har tillkommit under efterkrigstiden och

Tabell 13:4 Procentuell fördelning av recepturförsäljningen* 1952 och 1962—1967

Farm.spec. Extemp. Lösvikt

59,1 29,9 11,0

90,5 8,7 0,8

91,8 7,4 0,7

93,1 6,3 0,6

94,0 5,4 0,6

94,9 4,6 0,5

95,6 3,9 0,5

* Beräknat på s. k. vanlig försäljning, m. a. o. ej sjukhusleveranser. SOU 1969: 46

praktiskt taget alla de övriga har samtidigt undergått mer eller mindre genomgripande omändringar. I allt väsentligt måste lokalstandarden på apoteken anses som hög. 13.1.8 Rationaliseringssträvanden Rationalisering av verksamheten har pågått kontinuerligt i större eller mindre utsträckning beroende på de lokala förhållandena. Under senare år har apotekens centrala organisation även bedrivit systematiska rationaliseringsutredningar. Man har exempelvis gjort analyser av organisation och olika arbetsmetoder. Det har utarbetats förslag till normalrutiner för receptexpedition, modeller för avvägningen mellan belastning och bemanning samt modeller för optimering av inköps- och lagerhållningsnivåer. En annan typ av rationalisering är omvandling av vissa självständiga apotek till filialapotek. Sedan en tid sker en sådan omvandling systematiskt. Besluten fattas därvid av Kungl. Maj:t. Förslag till åtgärderna har kommit från apotekarkåren. Till grund har därvid legat en inom apotekarsocieteten särskilt gjord utredning rörande landsbygdens läkemedelsförsörjning (referat intaget i bilaga 2). Enligt denna utredning borde ca 140 apotek förändra status och antalet filialapotek öka med drygt 160. Den beräknade årliga besparingen är av storleksordningen fem milj. kr.

13.2 Apoteksbolag bildas 13.2.1 Inledning Utredningen har i föregående kapitel redovisat den överenskommelse som träffats mellan staten och apotekarsocieteten om formerna för avlösning av nuvarande apotekssystem. Som förutsättning för denna överenskommelse gäller att staten genom lagstiftning inför principiell ensamrätt för staten att från den 1 januari 1971 driva detaljhandel med läkemedel och upplåter sin ensamrätt på ett för ändamålet bildat aktiebolag. Förslag till sådan lag läggs 100

fram i betänkandet. Det förutsätts att staten inlöser samtliga apotek och erbjuder all befintlig apotekspersonal anställning inom bolaget. Apoteksinnehavaren garanteras tjänst hos bolaget i första hand som föreståndare för det apotek han innehaft. Enligt överenskommelsen skall staten också överta stora delar av apotekarsocietetens centrala förvaltningsapparat. Staten skall vidare medverka till att personal, som nu är anställd hos societeten, och som inte erfordras för den ombildade societetens verksamhet får anställning inom apoteksbolaget, dess dotterbolag eller det av utredningen föreslagna läkemedelsinstitutet. Som underlag för sin bedömning av hur ett apoteksbolag lämpligen bör organiseras har utredningen bl. a. haft ett inom apotekarsocieteten - på initiativ av läkemedelsförsörjningsutredningen - utarbetat förslag till organisation och funktion hos ett apoteksbolag. Förslaget är i sin helhet intaget som bilaga 3 till betänkandet. Med hänsyn till att den nya organisationen bl. a. förutsätter att staten övertar stora delar av apotekarsocieteten har särskild anledning funnits att noggrant studera detta förslag. Vidare har utredningen i sitt slutskede fått ta del av ett av Sveriges farmacevtförbund utarbetat förslag till apoteksorganisation i bolagsform. Detta förslag har tagits in som bilaga 9 till betänkandet. Även detta förslag innehåller värdefulla synpunkter på hur en rationell läkemedelsdistribution bör vara organiserad. Båda utredningarna räknar med att apoteksbolagets organisation skall växa fram successivt. Detta synes vara en realistisk bedömning. I den av apotekarsocieteten gjorda utredningen uttalas att ett apoteksbokg i princip måste ha samma friheter och befogenheter att leda apoteksväsendets drift och utveckling som varje annat aktiebolag har på sitt område. Detta innebär, fortsätter man i uttalandet, att apoteksväsendet skall skötas efter affärsmässiga grunder endast med de inskränkningar som kan ifråg:komma med hänsyn till områdets karaktär; bl. a. bör SOU 1969:46

Den 1 januari 1971 skall det nya bolaget inte bolaget arbeta med största möjliga vinst börja sin verksamhet. För att detta skall som huvudsyfte. Bolaget måste emellertid drivas så att full ersättning erhålles för ut- vara möjligt utan att friktioner uppstår förda prestationer och de totala kostnader- måste bearbetning av åtskilliga praktiska na måste täckas av de samlade intäkterna. problem påbörjas snarast. De organisationsplaner som presenteras Möjlighet måste också givas bolaget att med ianspråktagande av vinstmedel utvecklas på i betänkandet bör främst betraktas som ett såväl ekonomiskt som organisatoriskt modeller utgörande underlag för den närsunt sätt. Läkemedelsförsörjningsutredning- maste tidens diskussion. Bolagsledningen en instämmer i det gjorda uttalandet. måste ha frihet och skyldighet att ge boI kap. 20 lägger läkemedelsförsörjnings- laget den interna organisation som ledningutredningen fram ett utarbetat förslag till en finner mest ändamålsenlig för att nå de avtal mellan staten och apoteksbolaget. Där- uppställda målen. Före den 1 juli 1970 av framgår hur bolagets skyldigheter och bör bolagsstyrelsen ha i allt väsentligt fasträttigheter enligt utredningens mening bör ställt den organisationsplan som skall tillgestalta sig. Härutöver görs ett antal utta- lämpas vid starten. Senast den 1 septemlanden i skilda sammanhang i betänkandet ber bör de ledande befattningshavarna vara som ytterligare preciserar utredningens utsedda och åtminstone partiellt i verksamståndpunkt. Det har däremot inte synts vara het. Successivt måste fastläggas hur den behov av någon samlad diskussion om alla verksamhet som skall flyttas från apotekarde synpunkter och uttalanden som förekom- societeten skall gestalta sig hos bolaget. mer i apotekarsocietetens och farmacevt- Allt detta förutsätter ett aktivt arbete unförbundets utredningar. I och med att de in der 1970. extenso tagits in som bilagor finns möjlighet Även om bolaget genom överenskommelför envar att bedöma i vad mån beaktans- sen är tillförsäkrad en hel del av de lokavärda synpunkter inte tillgodosetts i utred- ler som nu disponeras av apotekarsocieteningens förslag. ten uppstår säkert åtskilliga lokalproblem. Redan planering av hur de delvis splittrade lokaler som övertas skall disponeras för 13.2.2 Bolagsbildningen och förberedelser de nya uppgifterna tar sin tid. Härtill komför bolagets verksamhet mer att man måste räkna med att ytterliGenomförandet av den tidsplan som före- gare lokaler behöver anskaffas. Dessa uppligger i överenskommelse mellan staten och gifter bör vara lösta i god tid före 1971. Utredningen föreslår att ett avancerat apotekarsocieteten förutsätter att proposidatasystem skall betjäna apoteksbolaget. tion om apoteksväsendets ombildning föreläggs vårriksdagen 1970. Det tilltänkta apo- Ett idéförslag till ett sådant läggs fram. Innan man kan ta slutgiltig ställning till teksbolaget skall träda i funktion den 1 januari 1971 men bör bildas dessförinnan. frågans alla detaljer krävs emellertid en Konstruktionen av bolaget måste givet- mycket omfattande detaljutredning av särvis följa de regler som 1944 års aktiebo- skilda experter. En sådan bör påbörjas snalagslag föreskriver. Utkast till bolagsordning rast för att minska den ofrånkomliga och under alla omständigheter alltför långa vänför apoteksbolaget presenteras i kap. 20. Som framgår av kapitel 12.3 räknar tetiden, innan datautrustning kan vara i utredningen med att bolagets aktiekapital praktiskt bruk inom apoteksväsendet. Fortskall vara 37,5 milj. kr. och att en reserv- löpande kontakt måste hållas mellan experfond av 7,5 milj. kr. skall finnas från terna och talesmän för bolaget. Enligt överenskommelsen skall staten den början. Balansomslutningen kan beräknas 31 december 1970 inlösa apotekens lager till omkring 220 milj. kr. Ytterligare om bolagsbildningen och finansieringen åter- och inventarier. Då det rör sig om ca 600 apotek, vilkas lager- och inventariefinns i kap. 21. SOU 1969:46

värde skall fastställas per en och samma dag (31.12.1970) måste den tekniska proceduren snarast börja diskuteras. ACO-verksamheten skall från den 1 januari 1971 drivas i bolagsform och det bildade bolaget blir dotterföretag till apoteksbolaget. Från 1973 räknar man med att tillverkningen skall inordnas i Kabikoncernen. Som uttalas av chefen för industridepartementet i prop. 1969: 142 måste det snarast inledas överläggningar om hur ACO:s verksamhet skall utformas efter 1972. Personalen i det nya bolaget måste liksom apotekspersonalen hittills har gjort kunna ge klara och definitiva besked åt allmänheten. För att man skall lyckas härvidlag måste flera olika vägar beträdas. Instruktioner om exempelvis beslutsfunktionernas fördelning, varuanskaffning och redovisning måste utarbetas och delges i god tid. Informationsmaterial måste spridas och informationsmöten hållas. Sådan verksamhet bör förberedas snarast. På ett tidigt stadium bör kontakt tas med berörda organisationer och apotekens huvudleverantörer för att man skall få del av olika parters förmodade problem. Härigenom kommer säkert ett flertal mer eller mindre svårlösta frågor att aktualiseras. Som framgår av den här lämnade exemplifieringen är det fråga om dels att starta och hålla samman olika expertgrupper, dels att successivt fatta beslut med i praktiken bindande verkan för apoteksbolaget, dels att bedriva informationsverksamhet. Vid undertecknandet av överenskommelsen mellan staten och apotekarsocieteten gjordes en protokolls anteckning om att verksamheten vid societetens tekniska huvudavdelning och de delar av den administrativa huvudavdelningen som skall övertas av staten inte väsentligt skall ändras under tiden fram till den 1 januari 1971. Endast för verksamheten normala åtgärder skall vidtagas under denna tid. Åtgärder av större räckvidd eller av väsentlig betydelse för den framtida verksamheten, t. ex. nyanställningar på ledande poster och större investeringar, skulle underställas en samarbetsdelegation, som enligt parternas upp-

fattning snarast borde komma till stånd. De frågor som avsågs i denna protokollsanteckning är av begränsad räckvidd jämfört med flertalet övriga frågor som här antytts. I regel föreligger emellertid ett nära samband mellan frågorna. Till slut bör nämnas att även vissa ekonomiska och finansiella frågor som sammanhänger med avlösningen måste penetreras i särskild ordning.

13.3. Apoteksbolaget

i starten

Läkemedelsförsörjningsutredningen behandlar i nästa avsnitt frågan om apoteksbolagets blivande organisation. Utredningen vill emellertid här kraftigt understryka att denna organisation bör byggas upp successivt och att man på allt sätt bör undvika tvära kast. I allt väsentligt fungerar apoteken i dag på ett utmärkt sätt gentemot allmänheten. De organisatoriska förändringar som nu av flera skäl är nödvändiga får inte genomföras på ett sådant sätt att apotekens serviceroll på något sätt försämras. Det gäller i stället att kontinuerligt ta i bruk nya hjälpmedel och nya organisationsformer så att denna service kan bibehållas och om möjligt ytterligare förbättras, detta trots de ständigt ökade kostnader som på alla områden är ett hot mot bibehållen servicestandard. Flera omständigheter bidrar till att omställningen till det nya systemet bör kunna ske mjukt. Av särskild betydelse härvidlag är att formerna för avlösningen skall ske enligt regler som redan överenskommits mellan staten och apoteksinnehavarna. Detta bör borga för en positiv attityd från apotekarnas sida. Även från personalorganisationernas sida, är man enligt gjorda uttalanden positivt inställd till de kommande förändringarna. På ett alldeles särskilt sätt har detta manifesterats av Sveriges farmacevtförbund. Sålunda har, som redan omnämnts, farmacevtförbundet klart uttalat sig till förmån för en bolagsbildning och även gjort en ingående studie av hur ett apoteksbolag enligt förbundets mening borde organiseras. Det framgår visSOU 1969:46

serligen klart av utredningen (bilaga 9) att den gjorts till stor del i syfte att klarlägga hur förbundets medlemmar genom randutbildning och annan aktivitet med framgång skulle kunna konkurrera om tillkommande tjänster inom bolaget. Detta syfte är emellertid vällovligt för ett fackförbund och förtar på intet sätt värdet av den gjorda utredningen och det löfte den ger om en positiv medverkan från medlemmarnas sida att ge apoteksbolaget en gynnsam start och växande möjligheter att lösa sina uppgifter. Även om apoteksväsendet består av inemot 400 apoteksrörelser med var sin ägare är det i många avseenden så starkt inrättat efter ett centraliserat system att omläggningen till en rörelse med mångfilialorganisation inte bör innebära särskilt stora förändringar i det dagliga arbetet. Sålunda har alla apotek redan nu skyldighet att tillhandahålla samma läkemedel. Dessa betingar enhetliga priser i hela landet. Samma expeditionsrutiner - grundande sig på socialstyrelsens långtgående detaljreglering - tillämpas överallt. Alla apotek får sina varor från ett litet antal leverantörer, som blir desamma i fortsättningen, låt vara att man kan vänta sig vissa strukturomvandlingar vad angår sortimentets fördelning mellan dessa leverantörer. Det bör vidare tilläggas att de centrala serviceorganen hos apotekarsocieteten redan nu förser apoteken inte bara med handböcker och annan hjälplitteratur utan också med långtgående detaljanvisningar för handlandet i det enskilda fallet. Dessa serviceorgan skall överföras till bolagets verksamhet. Slutligen kan framhållas att den nuvarande personalen inte bara har enhetliga anställningsvillkor enligt kollektivavtal tilllämpliga för samtliga apotek utan avlöningarna till praktiskt taget all personal betalas också redan nu ut centralt.

SOU 1969: 46

13.4. Apoteksbolagets

organisation

13.4.1 Mångfilialföretag med regional indelning De f. n. fler än 600 apoteken med tillhörande läkemedelsförråd (ca 750) m. m. blir alla enheter inom apoteksbolaget. Det är tämligen uppenbart att ett mångfilialföretag med så många lokala enheter skulle bli tungrott och i sig rymma betydande risker för byråkrati om man inte får till stånd en lämplig balans mellan de centrala och lokala funktionerna. Vid en bedömning ifråga om apoteksväsendet av den problematik som ryms i det sagda har det för läkemedelsförsörjningsutredningen varit fundamentalt att ett apotek i sina normala funktioner, framför allt expedition av recept och utlämnande av läkemedel i övrigt, har fackutbildad personal som skall handla självständigt inom ramen för givna författningar och föreskrifter. Detta innebär att apoteket i sitt normala arbete inte har behov av kontakter med vare sig regionala eller centrala organ. Däremot föreligger behov av replipunkter och överordnade beslutsorgan i komplicerade eller helt oförutsedda situationer samt då det gäller mera generella beslut av organisatorisk eller funktionell art, vissa personalärenden etc. Det bör vidare framhållas att ett organiserat samarbete på ett decentraliserat plan kan vara av särskilt värde då det gäller mera systematiska kontakter med sjukvården och dess organ, läkarkåren etc. Från dessa utgångspunkter har utredningen ansett det naturligt att regional organisation av apoteksbolaget kommer till stånd. Enligt utredningens mening är landets sju sjukvårdsregioner lämpliga områden för en indelning regionvis även vad apoteken beträffar. Genom att välja dessa som organisationsenheter bör man få särskilt goda möjligheter till aktivering av samarbetet mellan apotek och sjukvårdens utövare. Områdena har vidare den storleksordningen att de ger utrymme för ett kvalificerat och meningsfyllt samordningsarbete. De är å andra sidan inte så stora att de

Organisationsplan för apoteksbolaget. Styrelse

Huvudkontor

Lund och Malmö

DD

• • DD DD Apotek och kommissionsförsäljning.

är svåra att överblicka eller omöjliggör goda personliga kontakter mellan regionledningen och alla apoteken inom området. Vid en regional indelning av föreslagen art skulle apoteksbolagets organisation i stort få den utformning som åskådliggöres av ovanstående figur. Det må framhållas att den föreslagna region in delningen överensstämmer med vad som skisserats i apotekarsocietetens utredning återgiven i bilaga 3. Även i farmacevtförbundets utredning har man räknat med en regional indelning. Därvid har kommunblocken fått ligga till grund för indelningen och man har stannat för att förorda ett 40-tal regioner. Uppenbarligen är syftet med denna indelning ett annat än det utredningen ansett böra komma i fråga. Enligt utredningens mening innebär farmacevtförbundets förslag en risk för att de separata apoteken på ett för allmänheten olyckligt sätt blir alltför osjälvständiga. Trots detta är det sannolikt att vid full utbyggnad en lösning enligt farmacevtförbundets linje skulle bli dyrare än utredningens. För undvikande av varje missförstånd vill läkemedelsförsörjningsutredningen betona att den självfallet menar att alla näraliggande apotek skall hålla god kontakt med varandra, vilket bör kunna

ske utan att de sammankopplats i en speciell organisatorisk enhet. 13.4.2 Huvudkontor och central förvaltningsapparat Till huvudkontoret centraliseras en rad funktioner. Förslagsvis får huvudkontoret fem enheter (driftsenhet, ekonomienhet, informationsenhet, personalenhet, organisationsenhet). Härtill kommer laboratorierna samt en datasektion med ställning som serviceorgan för hela verksamheten. Vidare finns ett kansli för verkställande direktör och direktion. Apotekarsocieteten fungerar idag som centralt ledningsorgan för apoteksväsendet. Huvudparten av dess personal - omkring 200 personer (jfr tabell 3:4) - kommer enligt överenskommelsen att övergå i bolagets tjänst. Utredningen räknar med att personalen vid centrallaboratoriet, omkring 75 personer, skall kvarbliva i innehavda befattningar, att laboratoriet skall anknytas direkt till apoteksbolaget men att tjänster som levereras till dotterbolaget ACO (jfr kap. 14) debiteras detta bolag. Vidare utgår utredningen från att personalen vid den tekniska huvudavdelningen (omkring 25 personer) kommer att få anställning SOU 1969: 46

Styrelse

VD Kansli Direktion Laboratorium

Datasektion

Driftsenhet Varuinköp Intendentur Inspektion

Ekonomienhet Löner Pensioner Redovisning Finansiering Fastighetsoch hyresärenden

Informationsenhet Läkemedelsinformation Statistik Personalinstruktion Extern PR

inom ACO. övrig personal som beräknas övergå till apoteksbolaget (inemot 100 personer) har f. n. arbetsuppgifter som till väsentlig del kommer att ha sin motsvarighet inom bolagets huvudkontor. Den tänkta organisationen av apoteksbolagets huvudkontor framgår av ovanstående figur. Bolagets ledning skall på sedvanligt sätt handhas av en verkställande direktör. Vid hans sida bör finnas en direktion om ytterligare fem personer. Var och en av dessa ha ställning som chefstjänsteman inom bolaget. En av dem bör tillika vara vice verkställande direktör. Driftsenheten är bolagets organ för kontakter med läkemedelsfabrikanter och läkemedelsgrossister samt med leverantörer av övriga varor som lämpar sig för försäljning på apoteken. Utöver den inköpande verksamheten handhar driftsenheten distributions- och lagerhållningsfrågor samt beredskapsfrågor. Till enheten hänförs även inköp av kontorsutrustning, apparater och utensilier m. m. för apotekens, distriktskontorens och den centrala organisationens behov. Huvudansvaret för erforderlig inspektionsverksamhet skall också åvila denna enhet. Ekonomienheten handhar finansieringsSOU 1969: 46

Personalenhet Rekrytering Anställning Utbildning

Organisationsenhet Apotekslokalisering Utredning Rationalisering

frågor, kassarörelse, helt centraliserade löneutbetalningar och andra utbetalningar, fakturering, fastighetsfrågor samt bokföring. Andra uppgifter för enheten blir viss räkenskapskontroll av apoteken samt budgetoch prognosarbete. Informationsenheten skall svara för all intern information inom bolaget, inbegripet produktion av prislistor, handledningar och annat dylikt hjälpmateriel. Det blir också enhetens uppgift att handha bolagets PRverksamhet och annan extern information. Bolagets befattning med förbrukningsstatistik bör också föras till denna enhet. Personalenheten. Apoteksbolaget kommer att ha ca 9 000 anställda. Det blir därför en omfattande uppgift för personalenheten att svara för rekrytering, anställning och intern utbildning av bolagets personal. På enheten bör också ansvaret för en personaltidning ligga. Organisationsenheten skall fortlöpande verkställa utredningar rörande läkemedelsdistributionens utformning inom bolaget. Även frågor om erforderliga rationaliseringsåtgärder hänförs till denna enhet. Laboratoriet svarar för kontroll av råvaror för extemporeläkemedlen samt andra förekommande laboratoriegöromål. En del av dess verksamhet innebär direkt service till 105

Tabell 13:5 Vissa jämförelser mellan regionerna i 1966 års siffror Källor: Apotekarsocieteten, Svensk farmacevtisk matrikel 1966. Region

Apotek Antal

Stockholm Uppsala Linköping Lund—Malmö Göteborg Örebro Umeå Summa

119 101 69 87 88 59 53 576

°/

Omsättning milj. kr

/o

21 18 12 15 15 10 9 100

det blivande ACO-företaget. Denna del måste noggrant särskiljas för att kunna debiteras detta företag, som närmare presenteras i nästa kapitel. Gjorda beräkningar har givit vid handen att huvudkontoret inberäknat laboratoriet skulle komma att sysselsätta omkring 200 personer. Detta är ca 25 personer mer än vad som finns hos apotekarsocieteten. (Korrigering har gjorts för 25 personer vid tekniska huvudavdelningen som beräknas övergå till dotterbolaget ACO). Societetens lönekostnader för annan personal än den som i fortsättningen redovisas över ACO uppgick 1968 till ca 5,5 milj. kr. Beräkningen för bolagets personal vid huvudkontoret stannar vid 6,3 milj. kr dvs. en ökning med 0,8 milj. kr. Denna kommer att motverkas bl. a. av lägre administrationskostnader på apoteken. 13.4.3 Bolagets styrelse m. m. Bolaget kommer att få en årsomsättning, som redan från starten avsevärt överstiger en miljard kr, och det blir därmed ett av landets största handelsföretag. Styrelsen måste givetvis därför tillförsäkras kvalificerad ekonomisk sakkunskap. Vidare bör finnas representation som säkerställer nära samverkan med sjukvården och sjukvårdens planering, önskvärt är att medicinsk sakkunskap ingår. Den med apotekarsocieteten träffade överenskommelsen förutsätter att societeten grundar en särskild stiftelse för främjande av farmacins utveckling och en god läkemedelsförsörjning. Enligt överens-

°/

Farmacevtisk per Antal %

/o

170,2 122,6 90,9 139,9 136,5 73,7 58,9 792,7

22 15 12 18 17 9 7 100

854 491 314 530 520 272 184 3 165

27 15 10 17 16 9 6 100

kommelsen skall stiftelsen vara representerad i apoteksbolagets styrelse med en tredjedel av antalet ledamöter dock minst två personer. Antalet styrelseledamöter föreslås bli sju. Detta innebär att stiftelsen får två representanter. Styrelsen utser utom eller inom sig verkställande direktör. Som förut nämnts bör finnas en direktion som biträder verkställande direktören vid den omedelbara ledningen av bolagets hela verksamhet. 13.4.4 Regional administrativ instans (regionkontor) Som tidigare nämnts erfordras en regional organisation. Utredningen har därvid förordat en anknytning till de sju sjukvårdsregionerna i landet. Det förutses sålunda ett regionkontor i var och en av städerna Stockholm, Uppsala, Linköping, Lund/ Malmö, Göteborg, Örebro och Umeå. Regionkontoren skall i första hand fungera som konsult- och serviceorgan åt apoteken med uppgift att underlätta och effektivisera deras arbete. Det bör också vara regionkontorens uppgift att intensifiera kontakter mellan apoteken och läkarna. Bland uppgifter som bör läggas på regionkontoren hör vissa kontroll- och övervakningsfunktioner av såväl ekonomisk som farmacevtisk art, utredningsarbete om förändringar av distributionsnätet inom regionen samt samordnade uppgifter i allmänhet, såsom handhavande av vissa personalfrågor, vissa kontakter med landsting och kommuner m. m. När det gäller personalfrågor bör apoteksföreståndare förordnas av huvudkontoret. SOU 1969:46

Detta bör också fastställa personalramar för apoteken efter förslag från dessa och efter granskning av vederbörande regionchef. Antal apotek m. m. per region framgår av tabell 13:5. Sammanlagt torde regionkontorens personalbehov uppgå till ca 60 personer, varav 7 regionchefer, 23 konsulenter och 30 övriga. Stockholms- och Uppsalaregionerna som skulle få över 100 apotek beräknas vardera behöva fyra konsulenter. För vart och ett av de övriga regionkontoren föreslås tre konsulenter. Det är av avgörande betydelse att inte arbetet på regionkontoren stelnar i formerna. Kontoren bör bli levande centra för apoteken inom regionen. Personalen på regionkontoren skall vara strängt begränsad och i stor utsträckning använda sin tid till besök på apoteken. Härigenom skapas god kontakt mellan apotekspersonalen och befattningshavarna vid kontoret vilket är en förutsättning för att kontoret snabbt skall kunna bispringa apoteken med tillfällig hjälp, lokalt betonade insatser etc. Bl. a. bör det vara en uppgift för regionkontoret att medverka till att personal från ett apotek tillfälligt ställs till förfogande vid ett annat vid sjukdomsfall, hastigt påkommande vakanser etc. Personalkostnaderna för regionkontoren uppskattas totalt till 2,3 milj. kr. Kostnader för resor och traktamenten blir relativt betydande och beräknas uppgå till ca 0,5 milj. kr. per år. Sedvanliga omkostnader beräknas till samma belopp. Totalt beräknas därför regionkontorens årliga kostnad vid full utbyggnad till ca 3,3 milj. kr. Den föreslagna regionorganisationen torde inte behöva genomföras omedelbart i samband med omorganisationen av apoteksväsendet utan kan ske successivt. Till att börja med torde de första kontoren kunna sammankopplas med något av de större apoteken i regionen. Vederbörande apoteksföreståndare torde då, under förutsättning att han får personalförstärkning i övrigt på apoteket, kunna tjänstgöra som regionchef. SOU 1969: 46

13.4.5 Apoteken Under senare år har allt fler små självständiga apotek förändrats till filialapotek. Förändringarna har ansetts vara företagsekonomiskt motiverade. Riktlinjer för en sådan utveckling återfinns i den förut omnämnda inom apotekarsocieteten gjorda utredningen rörande landsbygdens läkemedelsförsörjning, varav ett referat intagits i betänkandet som bilaga 2. Riktpunkten har varit att skapa större administrativa apoteksenheter under ledning av en apoteksinnehavare. I den nya organisationen kommer samtliga apotek att ha ställning av filialer inom ett sammanhållet företag. Detta innebär vissa förändringar beträffande det nuvarande förhållandet mellan moderapotek och filialapotek. Detta kan övergångsvis medföra vissa olägenheter för i första hand nuvarande filialapotek, som vant sig att kunna vända sig till moderapoteket i olika frågor. Läkemedelsförsörjningsutredningen är angelägen om att även härvidlag få till stånd en mjuk övergång till det nya systemet. Under en övergångstid bör en viss bindning kunna bestå mellan här avsedda apotek i avvaktan på ytterligare erfarenheter. När apoteksbolaget börjar sin verksamhet torde omkring 9 000 personer vara sysselsatta på apoteken. Det framtida personalbehovet på apoteken blir beroende av förändringar i omsättning och kundstruktur, av rationaliseringsåtgärder och servicedifferentiering. Den kapacitet i fråga om personal som apoteken har idag tyder emellertid på att bolaget till att börja med bör gå in för viss restriktivitet vid nyanställningar. Motiveringen härtill är bl. a. centralisering av vissa uppgifter som nu faller på apoteken samt översyn av apotekens arbetsrutiner i samband med övergång till ADB. 13.4.6 Anställnings- och löneförhållanden m. m. Statens avtalsverk har sedan 1965 behörighet att förhandla om apoteksanställdas

löner. Apoteksväsendet har därvid likställts med allmän inrättning och avtalsverket inträder som avtalsslutande part. När det gäller statliga bolag skall verket dock endast på begäran biträda bolagsstyrelsen vid förhandlingar. En fri och rörlig lönepolitik är av största betydelse för ett progressivt arbetande företag. Härigenom ges möjlighet att konkurrera om värdefull personal. Det är därför nödvändigt att bolaget självt förhandlar med resp, personalorganisation, eventuellt med biträde av statens avtalsverk. Apoteksföreståndarna bör enligt läkemedelsförsörjningsutredningens mening tillsättas centralt av apoteksbolaget. Det är därvid av största vikt att en aktiv befordringspolitik förs och att dessa tjänster besätts med dugliga och initiativrika personer. Andra farmacevter än apoteksföreståndare samt övrig personal bör tillsättas av regionkontoren när det gäller permanent personal. Extra personal och vikarier bör föreståndarna själva få tillsätta. Det kan här upprepas att den mellan staten och apotekarsocieteten träffade överenskommelsen bl. a. innebär att staten övertar ansvaret för ingångna anställningsavtal. Detta betyder, att apotekspersonalen från den 1 januari 1971 fortsätter att tjänstgöra på i princip oförändrade anställningsvillkor. 13.5 Den nya organisationens ökade möjligheter till rationell läkemedelsdistribution m. m. 13.5.1 Nytt system för expediering och registrering av recept vid apoteken För utredningen har det från början stått klart att vissa av apotekens rutiner i ett sammanhållet företag skulle kunna automatiseras och att samhället borde tillföras en officiell fortlöpande läkemedelsstatistik. Utredningen har därför låtit utarbeta förslag till ett nytt system för expediering och registrering av recept. Detta har skett genom medverkan av statskontoret. Utredningen 108

har gjorts av pol. mag. Ivar Ekman. Hans promemoria återges i sin helhet som bilaga 4 till betänkandet. Promemorian innehåller ett principförslag som innebär reelltidsbearbetning av recepten via terminaler. Förslaget har utformats med god »f ramhållning» dvs. att det skall vara tekniskt enkelt och ekonomiskt gynnsamt då det tas i bruk en bit in på 1970-talet. Samtliga apotek eller alla av en viss minsta storleksordning utrustas med terminaler av skrivmaskin typ förbundna »online» med en central datamaskin (centralmaskin). Kommunikation mellan terminalerna och centralmaskinen sker dels vid expediering av recept dels för information i lagerfrågor och annan frågeverksamhet. Kommunikation sker i bägge riktningarna men ej terminalerna sinsemellan. Via apotekens terminaler inmatas uppgifter om varje recept (29 tecken/recept). Strax därefter utmatas pris och etikett på apotekets terminal. Patientens namn skrivs manuellt på etiketten. I centralmaskinen lagras för varje recept uppgifter om recepttyp, receptutfärdare, preparatnummer, ordinationsföreskrifter samt patientens personnummer. Informationen bearbetas sedan för framtagning av önskad statistik. Systemet kontrollerar lagernivån vid apoteken, informerar om nödvändiga inköp och sköter kontakten med droghandeln, som utan insatser från apoteken levererar erforderliga varor. Systemet avses också bl. a. ombesörja utbetalning av läkarersättningar och produktion av fakturor som distribueras till apotekens kreditkunder (riksförsäkringsverket, sjukhus m. fl.). Receptbelagda läkemedel samt de eventuella receptfria läkemedel som ofta köps på recept omfattas av systemet och således av den maskinella lagerbevakningen. Apoteken behåller lagerbevakningen med hjälp av defektkorten för övriga icke receptbelagda läkemedel samt för fria handelsvaror. För detta sortiment återstår att finna en smidig lösning så att order etc. produceras maskinellt. Om samtliga apotek i Stockholm, GöteSOU 1969: 46

borg och Malmö (105 st.) och alla övriga med minst 501 recipen per vecka (10 recipen per öppethållandetimma) utrustas med terminaler blir 436 av landets totalt 574 apotek anslutna till systemet. Detta motsvarar omkring 628 000 recipen per vecka eller 92% av den totala receptvolymen. För år 1967 innebär detta att omkring 32 miljoner recipen skulle ha expedierats med hjälp av terminalsystemet. En expediering på i medeltal ca 12 00013 000 recipen per öppethållandetimma motsvaras av 1,22 miljoner tecken under samma tid. Alternativt erhålls för ca 10 000 recipen en överföringsvolym om 0,94 miljoner tecken per öppethållandetimma. övriga apoteks (dvs. de som ej utrustas med terminaler) transaktioner fångas upp i systemet vid den månadsvisa databehandlingen. Således stansas detta material upp (2,75 miljoner recipen från sammanlagt 138 apotek år 1967) förslagsvis centralt och bearbetas tillsammans med ackumulerade uppgifter från »on-line»-applikationen i fakturerings-, läkarersättnings- och statistikrutinerna. Den totala årskostnaden för systemet fördelad på 5 år uppskattas till 14 milj. kr. Dessa kostnader uppdelas på systemutveckling, datamaskinutrustning (centralmaskin), terminalutrustning, övrig transmissionsutrustning (modem, koncentratorer m. m.), driftsorganisation, dataöverföring, stansning och utbildning. Denna kostnad torde mer än väl motsvaras redan av de personalbesparingar som genom systemet blir möjliga på apoteken. Härtill kommer en rad olika besparingar som systemet möjliggör. Sålunda medför den rationellare varuanskaffningen och lagerhållningen såväl i apoteks- som grosshandelsledet betydande kostnadsreduktioner. Vidare möjliggör systemet en detaljerad konsumtionsstatistik som i sin tur kan bidra till ett rationellare utnyttjande av läkemedelsbehandlingens möjligheter. Sammanfattande kan konstateras att det föreslagna datasystemet är flexibelt och utbyggbart. För apotekens del torde konsekvenserna av datasystemet bli SOU 1969:46

a) personalbesparingar genom mekanisering av rutinerna och taxering och etikettutskrivning, genom centralisering och mekanisering av orderarbete och utbetalningar, b) optimal lagerhållning, c) kontroll av svinn genom framräkning av apotekens lager med åtföljande avstämning med verkliga inventeringsvärden, d) snabbare expedition. Det maskinella orderarbetet innebär också fördelar för nuvarande leverantörer genom en mer planmässig beställningsrutin. Läkemedelstillverkaren får ett bättre prognosunderlag för sin tillverkning, läkemedelsgrossisten får med ett bättre prognosunderlag lägre kostnader för orderbehandling, varuhantering, transport och lagerinvestering. För apoteksbolagets ledning innebär datasystemet att man får ett instrument för prognoser och styrning av lagerhållningen. Detta medför möjligheter till kostnadsbesparingar. Man kan vidare följa upp försäljningen genom rapportering av adekvat information till chefer på olika nivåer. Andra möjligheter systemet ger är simulering av utfall av olika tänkbara åtgärder, framtagning av statistik som ger underlag för kostnadsberäkningar och lönsamhetskalkyler. 13.5.2 Koncentrering av vissa arbetsuppgifter Det ligger i sakens natur att det sammanhållna företaget möjliggör en koncentration och därmed rationalisering av vissa arbetsuppgifter. Hit hör det kamerala arbetet som med datasystemets hjälp helt koncentreras till huvudkontoret. Vad angår det rent farmacevtiska arbetet bör de redan pågående rationaliseringsundersökningarna intensifieras och de nya möjligheterna effektivt utnyttjas. Ansträngningar bör göras att få till stånd en viss centralisering av extemporeberedningen utan att allmänhetens möjlighet till god service eftersatts. I sammanhanget bör påpekas att de möjliga rationaliseringsvinsterna inte så mycket har att gör med beredningen av det enskilda läkemedlet. I stället sammanhänger de med att man inte behöver upprätthålla

samma lagerhållning av råvaror, vårda instrument och utensilier etc. I samband med att datasystemet definitivt utformas bör man undersöka möjligheten och lämpligheten av att särskilt för storstadsområdenas vidkommande skapa speciella mottagningscentraler för telefonrecept, från vilka de av läkarna inringda recepten kan matas in på vederbörande apoteks terminal. Självfallet skall man även beakta möjligheterna att skapa direkta datakontakter mellan läkare och apotek. Vad här anförts är givetvis endast exempel på nära till hands liggande rationaliseringsmöjligheter. Det bör vara bolagsledningens uppgift att i nära samarbete med apotekens personal pröva sig fram till nya lösningar.

13.5.3 Ökad flexibilitet ifråga om apotekstyper och apotekslokalisering. Under efterkrigstiden har vissa nya typer av distributionsorgan för läkemedel kommit fram. Sådana är filialapoteket med förenklad utrustning och läkemedelsförråd typ A (apoteksförråd). Det är angeläget att man i ökad utsträckning söker sig fram till varierade apotekstyper allt efter de lokala behoven. Läkemedelsshop

på sjukhus

För att närmare kartlägga varifrån de på apoteken expedierade recepten emanerar har läkemedelsförsörjningsutredningen genomfört en speciell undersökning, vecka 16undersökningen 1966. Utförlig undersökningsrapport återfinns i bil. 1. Undersökningen pågick under tiden 18-23 april och omfattade samtliga 596 apotek i landet. För varje expedierat recept skulle apoteken på härför avsedd blankett anteckna receptutfärd arens namn, typ av expedition, receptutfärdarkategori och var receptutfärdaren var stationerad. Till varje fråga hörde ett antal svarsalternativ av vilka det tilllämpliga skulle markeras. Beträffande typ av expedition delades originalrecepten upp i förstagångsexpeditioner och iterationer för 110

att undersöka i vilken utsträckning patienten önskar hämta sin medicin i direkt anslutning till förskrivningen. Av totalantalet expeditioner för de 596 apoteken var ca 30 % att hänföra till vardera grupperna »sjukhusläkare» och »provinsialläkare el. motsv.» samt ca 35 % till »andra läkare». Vecka 16-undersökningen visar vidare att av alla på apoteken expedierade recept avsåg ungefär vart sjätte ett av sjukhusläkare utskrivet originalrecept. Som en serviceåtgärd främst med tanke på poliklinikpatienter och hemgående patienter bör vid varje större sjukhus inrättas ett särskilt utlämningsställe för läkemedel, en läkemedelsshop. En sådan bör vara helt skild från den enhet som avser läkemedelsförsörjningen för sjukhusets interna behov. Apoteksbolaget bör i samarbete med sjukhusets huvudman inrätta och därefter driva ett dylikt serviceapotek. Drugstores i modifierad

form

Det synes vidare vara skäl att undersöka om inte vissa tendenser ifråga om lokalisering av detaljhandel i allmänhet bör avspegla sig i en flexiblare politik beträffande apotekens lokalisering. Av säkerhetsskäl måste man hålla fast vid principen att läkemedelsförsäljning endast kan ske under behörig personals ledning och oftast torde starka skäl tala för att hålla verksamheten samlad i speciella apotekslokaler. Om det emellertid skulle befrämja allmänhetens service och även kunna ske till väsentligt lägre kostnad bör det dock i och för sig inte föreligga hinder för att ett enklare expeditionsapotek inryms inom en stormarknad eller liknande kommersiellt centrum. Bolagsledningen bör hålla blicken öppen för sådana möjligheter.

13.6 Apoteksbolagets

ekonomi

Apoteksbolaget kommer att överta hela den verksamhet som nu bedrivs inom apoteksväsendet. Enligt överenskommelsen skall all nu befintlig personal beredas anställning inSOU 1969: 46

Tabeli 13:6. Apotekens kostnader 1968 Källa: Apotekarsocieteten.

Varukostnader Löner Socialförsäkringar, pensioner Hyror Räntor Avskrivningar Övriga kostnader

milj. kr.

%

741 223 28 19 10 8 34 1063

69 21 3 2 1 1 3 100

om bolaget, lager och inventarier skall inlösas, hyreskontrakt skall övertas etc. Till en början kommer bolaget därför att belastas med alla de kostnader som apoteken nu har. Storleken och relativa fördelningen av dessa kostnader 1968 framgår av tabell 13:6. Med ledning av bokslutet 1968 för det samlade apoteksväsendet har apotekarsocieteten i oktober 1969 gjort prognoser för 1969 och 1970. En översikt av föreliggande siffermaterial lämnas i tabell 13: 7. Tabell 13:7. Apotekens bokslut 1968 och prognoser för 1969 och 1970

Det framgår att apoteksväsendet gick med vinst under 1968 och att det beräknas gå med förlust under såväl 1969 som 1970. En taxejustcring har därför begärts. Huruvida den prisjustering som kan komma att fastställas blir tillräcklig för att häva underskottet och motverka ytterligare förluster under 1971 kan ännu inte överblickas. Klart är emellertid att bolaget kommer att ställas inför hårda rationaliseringskrav redan från starten. Med hänsyn till de förpliktelser staten iklätt sig i överenskommelsen med apotekarsocieteten är det uppenbart att det föreligger starkt begränsade möjligheter till kostnadsreduktioner i initialskedet. Till detta kommer att datasystemet och andra åtgärder som behövs för att man på sikt skall kunna ekonomisera rörelsen kommer att förorsaka ökade kostnader i början. Målsättningen kan därför inte vara några omedelbara sänkningar av läkemedelspriserna. Såväl kortsiktigt som långsiktigt måste man däremot inrikta sig på en politik som ger en maximal läkemedelsservice inom ramen för de belopp som kan vara disponibla för läkemedelskonsumtion.

Bokslut Prognos Prognos 1970 1969 1968 Omsättning Varukostnader Bruttovinst

1075 741 334

1 180 843 337

1 300 939 361

Omkostnader Löner: apoteksinnehavare farm. personal tekn. personal övrig personal Summa löner

28 74 96 25 223

27 79 103 27 236

27 84 110 28 249

Andra omkostnader socialförsäkringar pensioner hyror räntor avskrivningar övriga kostnader

16 12 19 10 8 34

21 12 21 12 9 38

24 14 22 14 9 42

omkostnader 99 Summa omkostnader 322 Resultat + 12

113 349 — 12

125 374 — 13

SOU 1969:46

14 ACO-verksamheten samlas i separat bolag

14.1 ACO och distriktslaboratorierna 14.1.1 ACO som varumärke Patent- och registreringsverket beviljade den 27 november 1939 registrering såsom varumärke (föreningsmärke) av bokstäverna ACO i visst inbördes läge jämte apoteksemblem avsett att användas av apotekarsocietetens medlemmar för läkemedel och andra apotekspreparat. ACO-märket är inregistrerat av apotekarsocietetens direktion som för medlemmarna utfärdat följande bindande beslut: 1. Varumärket får endast användas vid försäljning av vara som överensstämmer med givna föreskrifter angående mängd, emballage och utstyrsel. 2. Varumärket får endast användas för vara som genomgått en kontroll vilken apotekarsocietetens direktion må hava föreskrivit och som tillverkas på säljarens apotek eller anskaffas från apotek med distriktslaboratorium. 3. Varumärket får endast påsättas förpackningar som försetts med kontrollnummer möjliggörande efterkontroll av preparatet. Sedan koncentreringen av apotekens läkemedelstillverkning började i mitten av 40talet har ACO allt mer kommit att bli ett begrepp synonymt med distriktslaboratorieorganisationen och dess centrala ledningsorgan. ACO kommer i det följande att användas i denna betydelse. 112

14.1.2 Distriktslaboratoriernas och utveckling

uppkomst

Apotekarsocieteten fattade 1945 beslut om att inrätta distriktslaboratorier i enlighet med av direktionen uppdragna riktlinjer för en rationalisering av apotekens s. k. preparandatillverkning. Distriktslaboratorierna skulle tillverka framför allt sådana beredningar som fordrade dyrbar apparatur eller omständligt arbete. Societeten uppdrog åt 25 apoteksinnehavare att driva distriktslaboratorium inom sin apoteksrörelse. Detta antal bestämdes till att börja med inte av mera ingående företagsekonomiska överväganden utan mot bakgrund av att organisationen i utgångsläget i stort sett skulle få tillräcklig kapacitet utan stora nyinvesteringar i lokaler och apparatur. Medicinalstyrelsen förklarade efter framställning från societeten hinder inte möta att dels på apotek med distriktslaboratorium framställa beredningar för regelmässig försäljning till andra apotek dels ock annorstädes än från apotek inköpa beredningar under förutsättning att dessa på ett betryggande sätt undersöks till sammansättning och kvalitet. Då det principiella beslutet fattades att inrätta distriktslaboratorier ansåg societeten att tvång att köpa vissa preparat inte borde införas. Apoteken skulle själva även i fortsättningen tillverka enklare beredningar men det angavs också att en övergång till obliSOU 1969:46

gatoriskt köp av preparanda från distriktslaboratorierna kunde bli aktuell vid senare tidpunkt när verksamheten stabliliserats. Några beslut som inskränkt apotekens rätt till tillverkning av läkemedelsberedningar har inte heller senare fattats utom vad avser registrerade preparat vilkas tillverkning begränsats till vissa distriktslaboratorier. Däremot har till följd av läkemedelsförordningens tillverkningsbegrepp (tillverkning bl. a. = förpackning) och de alltmer skärpta kraven på tillverkningskontroll i praktiken en stark inskränkning skett i flertalet apoteks tillverkning. Successivt har antalet distriktslaboratorier minskats från ursprungligen 25 till f. n. mindre än hälften. Enligt fattat beslut skall minskningen fortsätta så att antalet vid årsskiftet 1970-71 är nere i åtta. De då kvarvarande distriktslaboratorierna skulle vara anknutna till följande apotek, nämligen Salen och Vita Björnen i Stockholm, Kvarnen i Solna, Vasen i Linköping, Lejonet i Malmö, Kronan i Göteborg, Lejonet i Sundsvall samt Järven i Umeå. Det sistnämnda skulle ha enbart distribuerande uppgifter och Kvarnen i Solna ha starkt specialiserade uppgifter, nämligen att finfördela kemikalier och droger. 14.1.3 Organisation ACO-verksamheten leds ytterst av apotekarsocietetens direktion. Detta framgår av § 24 stadgarna för apotekarsocieteten, som återgivits på sid. 37. Närmast und^r direktionen ankommer ledningen på en särskild produktionsnämnd. I sin tur har denna ansvaret för societetens tekniska huvudavdelning inom vilken ACO-verksamheten hålls samman. Den tekniska huvudavdelningen omfattar ekonomi-, marknads-, produktions-, forsknings- och kontrollavdelningarna. Ledningen för dessa utövas av den tekniske direktören som närmast biträds av en laboratoriechef. Denne har det omedelbara ansvaret för apotekens centrallaboratorier inom vilket forsknings- och kontroll avdelningarna är inrymda. Vart och ett av distriktslaboratorierna är SOU 1969: 46 8—914316

anknutet till ett självständigt apotek. Innehavaren av detta är således chef för det tillhörande distriktslaboratoriet. Till sitt förfogande för driftsledning har han i regel minst två apotekare, den ene med ansvar för tillverkningen och den andre för kontrollen. Förekommande funktioner i övrigt är främst administration och engrosexpedition. 14.2 Personella och materiella resurser 14.2.1 Personal Som framgår av det sagda finns ACO: s personal dels inom den tekniska huvudavdelningen dels vid distriktslaboratorierna. Vid början av 1969 fanns vid den centrala tekniska huvudavdelningen i det närmaste 100 personer anställda. Av dessa tjänstgjorde omkring 70 personer vid centrallaboratoriet av vilka i sin tur omkring 30 fullgjorde andra uppgifter än sådana som avsåg ACO. Den centralt verksamma ACOpersonalen uppgick alltså till omkring 70 personer. Personalen på distriktslaboratorierna var 1966, då antalet laboratorier var 14, omkring 850 personer. Ett betydande an'al var emellertid deltidstjänstgörande. Omräknat till heltidstjänstgörande rörde det sig om ca 550 personer fördelade på följande sätt. Apoteksinnehavare Andra apotekare Receptarier Apotekstekniker Städerskor övrig personal

14 32 12 214 57 226 555

Vid slutet av 1970 då ACO-verksamheten i sin nuvarande form skall upphöra beräknas personalen uppgå till omkring 450 p.rsoner. 14.2.2 Lokaler Den tekniska huvudavdelningen är inrymd dels i kontorslokaler om ca 700 m2 vid Döb.lnsgatan i Stockholm dels i laboratorielokaler om ca 1 800 m2 vid Gårdsväg^n i Solna. Hyresrätten till dessa lokaler skall

övertas av staten enligt överenskommelsen med apotekarsocieteten. Lokalerna för de sju producerande distriktslaboratorier som finns kvar vid utgången av 1970 omfattar drygt 15 000 m2 enligt följande sammanställning. Stockholm, Salen Stockholm, Vita Björnen Solna, Kvarnen Linköping, Vasen Malmö, Lejonet Göteborg, Kronan Sundsvall, Lejonet

2 600 2 100 1 300 1 000 2 300 2 200 3 600 15 100

Av lokalerna fördelar sig 4 000 m 2 på försäljningsavdelningarna, 3 500 m 2 för emballagelager samt 7 600 m 2 på övriga lokaler. Samtliga de angivna lokalerna är helt avskilda från de egentliga apotekslokalerna. I flertalet fall är de belägna i särskilda fastigheter i industriområden. Den fastighet i vilken laboratoriet i Sundsvall är inrymt ägs av apotekarsocieteten och skall förvärvas av staten enligt den träffade överenskommelsen.

14.2.3 Apparatur Den apparatur som finns på de distriktslaboratorier som beräknas fortsätta sin verksamhet under 1970 torde i stort sett få anses modern och ändamålsenlig. Värdet torde inte överstiga fyra milj. kr. Det centrala laboratoriet får anses väl utrustat med såväl högklassig forsknings- och laboratorieapparatur som utensilier och glasutrustning. Standarden på laboratorieinredningen är förhållandevis hög. Distriktslaboratoriernas inredning och utrustning ingår formellt som delar av de apotek de tillhör. Den kommer sålunda att förvärvas av apoteksbolaget i samband med inlösningen av apoteken. Centrallaboratoriets samtliga resurser skall förvärvas av staten enligt överenskommelsen. 14.3 Sortiment, produktion ra. ra. 14.3.1 Karakteristik av sortimentet Historiskt har ACO-produktionen utvecklat sig ur apotekens preparandatillverkning av

sammansatta preparat som antingen är läkemedel eller utgör halvfabrikat för framställning av läkemedel. Sådana medel sätter fortfarande sin prägel på ACO-produktionen. Parallellt härmed har emellertid utvecklats en rad mera specifika preparat. Främst har ACO vid utvecklingen av sådana sökt finna nya läkemedelsformer som bättre än de klassiska skall ge ett högt utnyttjande av ingående substanser. Generellt kan sägas att ACO-preparaten söker vara lågprisläkemedel. Omkring 2 / 5 av produktionen hänför sig till handköpspreparat. 14.3.2 Sortimentets sammansättning ACO-produktionen omfattar framför allt standardpreparat av sådan typ som finns angivna i allmänt tillgängliga handböcker. Av de 1965 tillhandahållna läkemedlen van sålunda 200 upptagna i Nordiska farmakopén och 150 i medicinalstyrelsens förteckning över läkemedel jämförbara med farmakopépreparat. Därutöver fanns 44 läkemedel registrerade som farmacevtiska specialiteter. Slutligen såldes ett 50-tal medel, undantagna från läkemedelsförordningens bestämmelser samt några hudvårdspreparat. De mest betydande ACO-läkemedlen är Magnecyl- och Magnecyl-kodeintabletter, några vitaminpreparat samt några medel innehållande välkända standardsubstanser sådana som pentymal, meprobamat och papaverin. De ACO-preparat som finns upptagna i Apotekens specialitetsregister och FASS är till antalet drygt 200 fördelade på ca 750 förpackningsstorlekar. Emellertid tillhandahåller ACO därutöver ett stort antal varor. Sålunda upptar distriktslaboratoriernas engrosprislista 1968 inte mindre än inemot 3 200 förpackningar fördelade på följande produktgrupper Standardläkemedel 975 Finfördelade droger, kemikalier och blandningar av dessa 775 Kryddförpackningar 35 Reagenser 425 Preparanda 975 Summa 3 185 SOU 1969:46

Tabell 14:1 ACO:s tablettsortiment Sortimentsstorlek i relation till produktionens omfattning år 1965 Tillverkning år 1965 tusental

Ackumulerat Antal beredningar antal %

50 50— 100 100— 250 250— 500 500— 1000 1 000— 5 000 5 000—10 000 10 000—

26 26 21 27 26 28 13 13

26 52 73 100 126 154 167 180

14.3.3 Produktion och distribution De olika distrikslaboratorierna har fördelat produktionen mellan sig så att i regel ett visst preparat tillverkas på endast ett laboratorium i landet. Varje laboratorium distribuerar däremot principiellt samtliga laboratoriers produkter till de apotek som anlitar ett visst distriktslaboratorium. Tillverkningsvärdet 1968 var 39 milj. kr. Alla typer av läkemedelsformer ingår i tillverkningen. Tabletter, salvor och infusionslösningar är de volymmässigt utan jämförelse dominerande. Tillverkningen är splittrad på ett stort antal preparat av vilka de flesta har liten åtgång. Detta illustreras av tabell 14: 1 som visar hur tablettillverkningens omfattning fördelar sig på antal beredningar. Av tabellen framgår bl. a. att 100 av de 180 tablettsorterna svarar för bara 2,2% av tillverkningsvolymen och att i det närmaste 75% av volymen motsvaras av blott 13 tablettsorter. 14.4 Marknadsföring och marknadsandel Fram till början av 1960-talet förekom ingen central marknadsföringsaktivitet för ACOproduktionen. Numera finns en sådan enligt samma mönster som tillämpas av annan läkemedelsindustri. Sålunda sker annonsering i medicinsk fackpress och för vissa handköpspreparat även i annan press. Läkarbesökare förekommer och läkarprover tillhandahålls. Från och med tredje årgången av FASS (1968) finns ACO-preparat med i denna. SOU 1969: 46

14,4 28,9 40,6 55,6 70,0 85,6 92,8 100,0

Tillverkning tusental ackumulerat % 741 2 174 3 332 10 462 19 404 56 295 101 579 558 993

741 2915 6 246 16 708 36 112 92 407 193 986 752 969

0,1 0,4 0,8 2,2 4,8 12,3 25,8 100,0

ACO: s marknadsandel av apotekens totala försäljning är f. n. omkring 10 %. 14.5 Finansiering, ekonomi och lönsamhet ACO-verksamheten är en del av apoteksväsendet och har helt finansierats inom ramen för detta. Sålunda har distrikslaboratorierna successivt byggts ut från klassiska apotekslaboratorier med anlitande av de finansieringsvägar som angivits i kap. 3. Tidigare har angivits att värdet av distriktslaboratoriernas inventarier inte torde överstiga fyra milj. kr. Värdet av varulagret kan beräknas till drygt tio milj. kr. Den centrala organisationen för ACO, dvs. centrallaboratoriet och den tekniska huvudavdelningen i övrigt har byggts upp och drivits med anlitande av sådana avgifter som apotekarsocieteten som organisation kunnat uttaxera från apoteken. Under åren 1960-69 har på detta sätt influtit 22,2 milj. kr. från distriktslaboratorieapoteken. Härav har 15,5 milj. kr använts för forskningsoch utvecklingsarbete samt 6,7 milj. kr till marknadsföring. För inredning och utrustning av centrallaboratoriet, som inte bara betjänar ACO, torde därutöver ytterligare avgiftsmedel ha anlitats. Den ekonomiska utvecklingen för ACO under 1960-talet har i stort sett varit vikande. Detta framgår av följande tablå

Försäljning Varukostnader Bruttovinst Omkostnader Nettoresultat

21,8 7,9 13,9 9,4 4,5

26,5 9,3 17,2 15,8 1,4

43,6 15,3 28,3 26,2 2,1

Förklaringen synes till stor del vara att betydligt ökade belopp lagts ner på forskning, utveckling och marknadsföring. Det synes inte osannolikt att dessa satsningar i förening med de rationaliseringar som är möjliga så småningom skall leda till att lönsamheten åter ökar. En mer ingående lönsamhetsundersökning av ACO har gjorts av koncentrationsutredningen. Denna redovisas i kapitel 9 i utredningens betänkande Läkemedelsindustrin, betitlat Läkemedelsföretagens vinster och räntabilitet. Därom må anföras följande såvitt angår lönsamheten hos ACO. Utredningen visar att ACO under samtliga studerade år dvs. 1958-1965 gått med vinst. En gjord jämförelse mellan ACO: s och LIF-företagens räntabilitet på totalt kapital före skatt redovisas på följande sätt

1958 59 60 61 62 63 64 65

ACO

LIF

20 19 26 26 24 13 11 11

15 16 13 13 12 15 13 12

Koncentrationsutredningen framhåller att man vid bedömning av de redovisade lönsamhetsskillnaderna måste beakta att ACO:s verksamhet i flera avseenden radikalt skiljer sig från övriga företags. Som läkemedelsförsörjningsutredning^n redan framhållit består sortimentet huvudsakligen av väl kända standardpreparat, vilket innebär att varken utvecklings- eller marknadsföringskostnaderna blir särskilt stora. Vidare är 40 % av sortimentet handköpspreparat. Dessa förorsakar ej haller särskilt stora försäljningskostnader. Det betonas att priskonkurrensen i vissa fall lönat sig genom att ACO kunnat hålla ett 10-30% lägre pris utan att behöva riskera en sänkning av konkurrenternas priser. Som förklaring till att lönsamheten sjun-

kit framhålles - liksom läkemedelsförsörjningsutredningen redan gjort i det föregående - att ACO: s politik beträffande forskning och reklam undergått en ändring som lett till en stor procentuell höjning av kostnaderna härför. Som en ytterligare tänkbar förklaring till den försämrade lönsamheten skulle kunna anföras hypotesen att ACO övertagit olönsamma produktgrupper från enskilda apotek. Det påpekas emellertid att det är först 1968 som en betydande» överföring av sådan produktion skett. Koncentrationsutredningen framhåller att ACO skulle ha kunnat driva priskonkurrensen ännu hårdare. Härom heter det: Det har påvisats att felkällor kan föreligga vid en särredovisning av distriktslaboratoriernas verksamhet på grund av att vissa produktionsfaktorer utnyttjas gemensamt i produktions- och apoteksleden. Utredningens räntabilitetsberäkningar av ACO:s verksamhet för perioden 1958— 1965 visar dock klart, att företagets läkemedelspriser medgivit ett överskott på rörelsen. Företagets priskonkurrens skulle med andra ord ha kunnat drivas ännu intensivare utan att förluster skulle ha uppstått. Slutligen erinrar utredningen om att apoteksväsendet som helhet buffrar ACO:s ekonomiska situation. Om verksamheten går med vinst kommer det den samlade apoteksverksamheten till godo. Går den däremot med förlust tas denna upp av reg'eringsfonden (jfr sid. 34). Detta betyder, framhåller koncentrationsutredningsn, att ACOverksamheten i sin risksituation skiljer sig radikalt från övriga studerade företag. 14.6 ACO i

överenskommelsen

Av den i kap. 12 lämnade redogörelsen för överenskommelsen mellan staten och apotekarsocieteten framgår att ACO under minst två år räknat från den 1 januari 1971 skall drivas som dotterföretag till apoteksbolaget. Den av apotekarsocieteten grundade stiftelsen skall vara representerad i dotterbolagets styrelse. Staten skall för 7,5 milj. kr förvärva bl. a. apotekarsocietetens tekniska huvudavdelning, inklusive inrett laboratorium (ACL) med apparatur och inventarier, patent- och varumärkesrätter samt SOU 1969:46

hyresrätterna till de av laboratoriet och företagsledningen för ACO disponerade lokalerna ävensom den fastighet i vilken distriktslaboratoriet i Sundsvall är inrymt. Det framgår också att staten förvärvar distriktslaboratoriernas egna resurser i samband med inlösningen av apoteken. Slutligen må erinras om att staten övertar betalningsansvaret för vissa ersättningar till apoteksinnehavare som drivit distriktslaboratorier. 14.7 ACO:s framtid och utveckling Läkemedelsförsörjningsutredningens medverkan till att överenskommelsens klausuler som berör ACO utformats på det sätt som skett grundar sig på utredningens övertygelse om lämpligheten och önskvärdheten av att ACO fortlever och utvecklas men att detta sker helt avskilt från apoteksverksamheten. Sammanfattande får läkemedelsförsörjningsutredningen som stöd för denna sin uppfattning anföra följande: Distriktslaboratorieverksamheten kom ursprungligen till stånd som en service med uppgift att underlätta för apoteken att uppfylla sin skyldighet att tillhandahålla alla efterfrågade läkemedel. Från en relativ blygsam omfattning vid starten har verksamheten numera fått en avsevärd omfattning. ACO har under sin verksamhetstid fungerat som ett komplement och i vissa fall som ett alternativ till läkemedelsindustrin. Särskilt framträdande har dess prispolitik varit. En viktig målsättning har således varit att hålla låga priser på de enskilda läkemedlen. Av stor betydelse har därvid distriktslaboratoriernas allsidiga tillverkningssortiment varit. Som alternativ till industritillverkade preparat finns därför ofta ACO-läkemedel med lägre och ibland avsevärt lägre priser än de förra. För att distriktslaboratorieorganisationen redan från starten skulle få tillräcklig kapacitet utan omfattande investeringar gjordes antalet distriktslaboratorier ganska stort, nämligen ett drygt tjugotal. Ett utmärkande drag för verksamheten särskilt under senare år har varit strävanden att genomföra en fullständig produktionsfördelning så att SOU 1969: 46

samtliga i distriktslaboratoriernas ordinarie tillverkningssortiment upptagna beredningar endast skall tillverkas på ett eller undantagsvis två distriktslaboratorier. I samband härmed har också en specialisering av de enskilda laboratoriernas verksamhet till vissa preparatgrupper ägt rum. Koncentreringen av verksamheten är avsedd att minska antalet distriktslaboratorier till åtta under 1970. Läkemedelsförsörjningsutredningen anser att en del av den tillverkning som centraliserats till distriktslaboratorierna varit nödvändig för en fullgod läkemedelsförsörjning. Vissa läkemedel är således till sina kvaatiteter för små för att den enskilda läkemedelsindustrin skall vara intresserad av att tillverka dessa. Samtidigt har de haft så stor åtgång eller har tillverkningen varit så komplicerad, att en hantverksmässig tillverkning vid de enskilda apoteken skulle ha varit orationell. Här måste emellertid tilläggas att ACO:s sortiment varit orimligt stort och splittrat delvis beroende av de historiskt betingade reglerna om apotekens långtgående skyldighet att tillhandahålla medel som formellt är läkemedel men som medicinskt framstår som obsoleta. Enligt läkemedelsförsörjningsutredningens förslag till modernare regler härvidlag bortfaller incitamentet för ACO att bibehålla dylika produkter. Av koncentrationsutredningens redovisning av lönsamheten beträffande ACO-verksamheten framgår att den fram till 1963 varit betydligt högre än för de s. k. LIFföretagen. Efter denna tidpunkt har lönsamheten visat sig vara nedåtgående men alltjämt försvarlig. Nedgången torde bl. a. bero på betydligt ökade forskningsinsatser i förhållande till de närmast föregående åren. Läkemedelsförsörjningsutredningen anser således, att tillverkningen på distriktslaboratorierna fyller en önskvärd funktion inom läkemedelsförsörjningen och att lönsamheten måste betraktas som godtagbar. Av dessa skäl anser utredningen att en nedläggning av distrikslaboratorieverksamheten inte kan komma i fråga. Det skulle för övrigt innebära en inte godtagbar kapitalförstö117

ring. I samband med att apoteksbolaget inlöser de nuvarande apotekens lager och inventarier avskiljs de kvarvarande distriktslaboratorierna och samlas i ett tillverkningsföretag som till att börja med blir dotterbolag till apoteksbolaget. Sedermera bör det överföras till den under uppbyggnad varande statliga tillverkningskoncernen. Företaget bör enligt utredningen syfta till att utgöra en konkurrensfaktor inom läkemedelstillverkningen genom att särskilt ha till uppgift att säkra tillgången på neutrala basläkemedel till låga priser. Genom att inarbeta ACO-verksamheten i ett statligt tillverkningsföretag elimineras också huvuddelen av den kritik som under årens lopp riktats mot verksamheten. Den allvarligaste invändningen mot den har varit att verksamheten ekonomiskt inte kunnat helt skiljas från den allmänna apoteksrörelsen samt att verksamheten finansieras av några enskilda apoteksinnehavare, som var och en driver sin rörelse medan planering i stort och central ledning sköts av apotekarsocieteten som organisation. Vidare har det ansetts vara principiellt betänkligt, att de apotekare, som har monopol på att sälja fabrikernas produkter, samtidigt tillverkar konkurrerande preparat. Till en början skulle verksamheten drivas i Stockholm, Solna, Linköping, Göteborg, Malmö och Sundsvall. Det är dock osannolikt, att det kan vara rationellt att i längden ha tillverkningen uppdelad på så många enheter. Största möjliga koncentrering av verksamheten bör därför eftersträvas på sikt. Självfallet måste verksamheten också samordnas med den statliga tillverkningen i övrigt. Det bör ankomma på ledningen för det nya företaget att beakta alla möjligheter till en sådan utveckling i framtiden.

118 SOU 1969: 46

15 Droghandelns ställning i det nya systemet

15.1 Inledning I direktiven för utredningen uttalas att det allvarligt borde övervägas att centralisera droghandelsverksamheten till ett statsägt monopolföretag. Detta uttalande görs sedan det erinrats om att såväl 1946 års läkemedelsutredning som 1953 års läkemedelskommitté behandlat droghandelsfrågan. Inga åtgärder beträffande droghandeln har vidtagits till följd av förslag från dessa utredningar. Det av utredningarna presterade materialet, särskilt det som förebragts av 1953 års läkemedelskommitté, är emellertid alltjämt av värde vid en bedömning av problemkomplexet. En kortare redogörelse för delar av detta lämnas därför i det följande. Inom ramen för läkemedelskommitténs arbete hade en omfattande undersökning om centralisering av läkemedelsgrosshandeln gjorts av professorn Ulf af Trolle och medarbetare. Även denna undersökning berörs i det följande. Av övrigt material som utredningen haft till sitt förfogande må nämnas en undersökning om produktivitets- och effektivitetsutvecklingen 1954-1964 inom den fristående läkemedelsgrosshandeln. Vidare kan nämnas studier av enkanaldistribution av läkemedel utförda av civilekonomen Holger Formgren. De ovan angivna utredningarna har kompletterats med vissa uppgifter direkt från droghandlarna. Norges monopoldroghandel, SOU 1969:46

Norsk Medisinaldepot, den enda statliga droghandeln i västvärlden, har besökts under utredningsarbetet. Redogörelse för denna lämnas dels i bilaga 5 dels i ett avsnitt i detta kapitel. Genom intervjuer med åtta företag inom andra branscher, har material för studium av andra företags distributions- och orderrutiner m. m. insamlats.

15.2 1946 års läkemedelsutredning 15.2.1 Droghandelns sortiment, service m. m. Till droghandlarna räknar 1946 års läkemedelsutredning ADA, Kronan, Vitrum och Distra (nu Astra Distribution). Dessa företag är fortfarande leverantörer till apoteken. Droghandelns sortiment har efter hand ändrat karaktär genom att de farmacevtiska specialiteterna nu till mer än 95 % dominerar apotekens läkemedelsförsörjning. Vid tiden för läkemedelsutredningens arbete var försäljningen av farmacevtiska specialiteter omkring hälften av apotekens omsättning. Beträffande apotekens orderrutin påpekade läkemedelsutredningen att apoteken när som helst kunde telefonera in sina order till leverantörerna. Utredningen menade att det stundom kunde vara nödvändigt att ett apotek kom i direkt kontakt med leverantören för att efterhöra varupriser m. m. Apotekens behov av att dagligen orientera sig 119

om varupriserna var visserligen betydligt större under en tid då droger och kemikalier spelade en väsentligt större roll än nu för normalapoteket. Som droghandelns service hade utvecklat sig befarades emellertid att den genomsnittliga storleken av apotekens order ofta inte stod i rimlig proportion till kostnaden för deras införskaffande och effektuerande. Droghandelns handlingsmönster ansågs sammanhänga med den bristande offentliga kontrollen av engrospriserna. Läkemedelsutredningen skrev (sid. 302). Bland bristerna i läkemedelsförsörjningens nuvarande organisation må här även nämnas det sätt, på vilket varuförsörjningen av apoteken nu sker via läkemedelsgrosshandeln. Bristerna härutinnan äro i huvudsak alltjämt desamma som då apotekssakkunniga av år 1931 avgåvo sitt förslag till droghandelns förstatligande. Sålunda finns det fortfarande praktiskt taget ingen möjlighet för det allmänna till betryggande kontroll av prissättningen i grosshandelsledet. Vad särskilt prissättningen av de farmacevtiska specialiteterna beträffar, bör såsom ett anmärkningsvärt faktum framhållas frånvaron av en differentiering av apotekens inköpspris efter orderstorlek. Om ett apotek köper ett eller flera rör av en tablettsort, är sålunda priset per rör i båda fallen detsamma. Det allmänna saknar fortfarande i allt väsentligt insyn beträffande prisbildningen i partihandelsledet. 15.2.2 Ett statligt apoteksbolag och privat droghandel. 1946 års läkemedelsutredning föreslog att apoteksväsendet skulle ombildas till ett helstatligt aktiebolag med monopolställning. Beträffande droghandelns ställning ansåg en majoritet inom utredningen att denna fråga tills vidare skulle lämnas öppen. Med bolaget skulle skapas förutsättningar för apoteken att vid lämplig tidpunkt inrätta en egen inköpscentral med faktisk monopolställning. Genom att inte förstatliga droghandeln skulle man undvika de startkostnader som måste uppstå vid en tvångsmonopolisering.

I fråga om apoteksbolagets lagerhållning är att framhålla, att även om det torde bli möjligt för ledningen att förskaffa sig fortlöpande kännedom om det huvudsakliga varubehovet inom företaget i sin helhet, får man räkna med växlingar av mer eller mindre tillfällig karaktär, varför apoteksbolaget alltid bör hålla vissa egna förråd (stötlager). Till dessa skola apoteken kunna översända varor, som de själva icke ha behov av men som kunna vara efterfrågade på andra håll eller som bör avskrivas. Centralförråd och depåer kunna dessutom vara omsättningscentraler för varor som vederbörande myndigheter (främst de militära) icke själva kunna omsätta i sin verksamhet, och likaså för varor, som ha begränsad hållbarhet men som alltid måste finnas i reserv för olika ändamål. Läkemedelsutredningen tangerar här det ständigt aktuella bristorderproblemet. För många läkemedel gäller idag att efterfrågan är liten och ryckig. Även dessa läkemedel måste apoteken kunna tillhandahålla utan onödig tidsutdräkt. Två reservanter inom läkemedelsutredningen förordade att även droghandeln skulle förstatligas. Reservanterna anförde (sid. 374). I motsats till vad fallet var vid tobaks- och spritmonopolens införande är det alltså här fråga endast om en monopolisering av detaljhandeln; någon ensamrätt för ett statligt apoteksföretag att bedriva tillverkning av eller grosshandel med apoteksvaror åsyftas däremot icke. Nu visar emellertid erfarenheten från de båda andra statsmonopolen, att ett dylikt s. k. partiellt monopol tenderar att inverka även på de grenar av hanteringen, som vid starten lämnats utanför det centraliserande ingripandet. Reservanterna ville inte underlåta att för droghandlarnas del räkna med möjligheten av en avsevärd nedgång i deras totala omsättning. I vilket fall som helst skulle med apotekens förstatligande ett osäkerhetsmoment tillkomma i droghandlarnas verksamhet. Reservanterna menade att en inlösning av droghandeln kunde bli aktuell efter ett förstatligande av apoteken. I sitt remissvar anmälde droghandlarna att de ville bli inlösta till den del som avsåg distributionen av läkemedel till apotek.

Beträffande apoteksbolagets lagerhållning anförde läkemedelsutredningen bl. a. (sid. 412-413).

120 SOU 1969: 46

15.3 1953 års

läkemedelskommitté

15.3.1 Apoteksägd droghandel När 1953 års läkemedelskommitté lade fram sitt betänkande (SOU 1959: 5) fanns liksom tidigare tre sortimentsdroghandlare (ADA, Kronan och Vitrum). Dessutom förekom fortfarande direktdistribution till apoteken av Astrakoncernens produkter samt numera också av Leos läkemedel. Kommittén undersökte droghandelns kostnadsstruktur och konstaterade att droghandeln hade en kostnadskrävande servicekonkurrens och försäljningspolitik samt en dyrbar administrations- och lagerhållningsapparat. Två alternativ uppställdes till den rådande droghandelsstrukturen. Det ena innebar en centralisering till ett enda företag ägt antingen av staten eller av läkemedelsindustrin och apoteken gemensamt. Det andra alternativet skulle vara att inrätta en kollektiv droghandel eller inköpscentral ägd av apotekskollektivet och avsedd att bli ett komplement och en konkurrent till de övriga droghandlarna. Kommittén förordade det sistnämnda alternativet. En kollektiv droghandel motiverades sammanfattningsvis på följande sätt (sid. 229). Genom en dylik skulle man få garanti att sortimentsdroghandeln kommer att bestå och ge småindustri, nya tillverkningsföretag samt den utländska industrien samma möjligheter till kontakt med apoteken som de större, inhemska tillverkarna har. En av apotekskollektivet helt eller till övervägande del ägd droghandel kan förutsättas ha intresse av priskonkurrens och effektivisering i distributionen, varigenom en ökad priskonkurrens och förbättrade kostnadsförhållanden inom droghandeln i dess helhet skulle ernås. Den lämpligaste formen för en kollektiv droghandel knuten till apoteksväsendet ansågs av kommittén vara ett aktiebolag med apotekarsocieteten som dominerande aktieägare. Innan kommittén i maj 1959 framlade sitt förslag offentliggjordes den 18 mars 1959 att apotekarsocieteten förvärvat aktiemajoriteten i droghandelsföretaget Vitrum. KomSOU 1969: 46

mittén uttalade att det gjorda förvärvet sammanföll med kommitténs förslag endast under förutsättning att Vitrums tillverkningsdel och utländska försäljningsorganisation avskildes. Så har ej skett.

15.3.2 Konkurrensen mellan droghandlarna 1953 års läkemedelskommitté förutsatte att den apoteksägda droghandeln skulle ha intresse av priskonkurrens. Det kan påpekas att kommittén framlade ett detaljerat förslag till nytt avgiftssystem för apoteken som syftade till ett större ekonomiskt utbyte för apoteksinnehavarna vid ökning av rörelseresultatet. Kommitténs avgiftssystem genomfördes aldrig. Vitrum har numera varit i apotekarsocietetens ägo i tio år. Några radikala förändringar inom droghandeln har inte skett under denna tid. Apoteken fördelar sina inköp på flera sortimentsdroghandlare liksom tidigare. Vitrum har inte gjorts till ett apotekens instrument för en prispress på de tidigare distributionsleden. En reducering av droghandelsmarginalen från 15 till 10 procentenheter har skett under de senaste tio åren. Kanhända spelade tillkomsten av en av apotekarsocieteten ägd droghandel en roll för denna pressning av droghandelsmarginalen men initiativet kom inte från Vitrum. Vinsten i droghandelsledet har inte slagit igenom i det pris konsumenten får betala för läkemedel. Apotekens bristande möjligheter att ekonomiskt utnyttja konkurrensen mellan droghandlarna är bl. a. beroende av det sätt på vilket den offentliga kontrollen över läkemedelspriserna är utformad. Kommittén lade inte fram något alternativ till det alltjämt gällande prissättningsförfarandet som innebär att myndigheterna fastställer apotekens högsta inköpspris. Kommittén ansåg sortimentsdroghandeln önskvärd. En apoteksägd droghandel skulle bli en garanti för sortimentsdroghandelns bestående. Nu tio år senare har det visat sig att ensamrättsförsäljning, s. k. enkanalsdistribution, vinner terräng inom branschen.

15.4 Effekten

av centraliserad

droghandel

15.4.1 Inledning Frågan om vilka effekter som ernås vid en centralisering av droghandeln har varit central för läkemedelsförsörjningsutredningen. Så var fallet även för 1953 års läkemedelskommitté. Denna beställde en särskild utredning angående kostnadsförhållandena inom den fungerande droghandeln jämfört med ett alternativ där droghandelsdistributionen tänktes koncentrerad till ett enda företag. Utredningen utfördes av Institutet för distributionsekonomisk och administrativ forskning vid handelshögskolan i Göteborg under ledning av professorn Ulf af Trolle. Utredningsrapporten som omfattar 277 sidor är publicerad som meddelande 1958: 13 i institutets skriftserie. I fortsättningen ges ett referat av vissa delar av utredningen.

15.4.2 Frågeställningar, förutsättningar m. m. I utgångsläget för specialutredningen fanns fyra droghandelsföretag. Vid en centralisering av droghandeln till ett enda företag (centrala droghandelsföretaget eller CDH) skulle omedelbart följa vissa kortsiktiga verkningar för apoteken, droghandeln och läkemedelsindustrin. Apoteken skulle få en enda leverantör och droghandelns leverantörer i sin tur en enda kund. Som huvudfrågeställning hade utredningen att klarlägga de uppkommande kortsiktiga kostnadsförändringarna med tyngdpunkten lagd på droghandelsledet. Bland övriga frågeställningar i uppdraget kan nämnas att institutet skulle söka belysa de långsiktiga följderna av en centralisering. Institutet hade däremot inte fått i uppdrag att göra någon avvägning mellan kortsiktiga och långsiktiga konsekvenser och inte heller att framlägga något förslag. Utredningen uppdelade de kortsiktiga förändringarna vid en centralisering av droghandeln i ändringar till följd av den ändrade orderstrukturen och ändringar sammanhängande med stordriftsfördelar. 122

Förutsättningarna på vilka de kortsiktiga kostnadsberäkningarna baserar sig kan indelas i förutsättningar enligt centrala beslut och förutsättningar som uppstår som en följd av centraliseringen. Till de förra hör CDH:s monopolrätt och till de senare antalet order vid övergång till CDH. Även om utredningen utgick från att en minskning av antalet order blir en följd av centraliseringen har utredningen berört möjligheten att minska antalet order utan centralisering. Det ansågs otänkbart att detta skulle kunna ske genom någon form av överenskommelse mellan droghandlarna. Konkurrensen bygger i så väsentlig grad på tillräcklig täthet och snabbhet i leveranserna att en »kartellöverenskommelse» inte skulle ha några möjligheter att upprätthållas. Vidare sägs (sid. 67): Däremot är det tänkbart att man skulle kunna uppnå en ökning av orderstorleken genom ett orderpremieringssystem, varvid det dock först måste förutsättas att avgiftssystemet ändras på ett sådant sätt att det lönar sig för en apotekare att koncentrera sina inköp. Ett premieringssystem skulle under nuvarande förhållanden sannolikt bli helt verkningslöst. Bland de av utredningens förutsättningar som hänför sig speciellt till stordriftsundersökningen kan nämnas förutsättningen om vissa centrala funktioner för CDH, främst en högsta ledning och därtill knuten stab samt inköpsfunktionen. Utredningen kom för både order- och stordriftsundersökningen fram till en arbetsmetod kallad ändringskalkylmetoden. Följande formulering av frågan om de kortsiktiga besparingarnas storlek med centraliserad droghandel beskriver metoden (sid. 53). Vilken utbyggnad skulle behöva ske av det största företaget inom branschen (ADA) om det finge övertaga hela distributionen till apoteken och vilka kostnadsminskningar skulle därvid uppstå inom de övriga företagen? Empiriska studier, som innebar att kostnadssiffror insamlades för olika funktioner och att arbetsorganisationen studerades vid personliga besök på företagen, utfördes. Endast den del av droghandelns verksamhet som utgjordes av distribution till apoteken SOU 1969: 46

skulle ingå i kostnadsberäkningarna. Droghandlarna arbetade under delvis skiftande betingelser framför allt med hänsyn till sortimentets storlek. Det framkom bl. a. att Distra hade den enklaste organisationen och de lägsta kostnaderna medan de tre sortimentsföretagen i stort sett hade samma totala kostnadsnivå. För beräkningen av den ändrade orderstrukturens inverkan på kostnaderna kunde ADA:s Göteborgskontor betraktas som representativt för branschen. Stordriftsundersökningen omfattade däremot samtliga företag varvid ökade kostnader för ADA vid en ökning av omsättningen motsvarande de övriga företagens försäljning till apotek ställdes mot det kostnadsbortfall, som samtidigt skulle uppstå vid de övriga företagen.

15.4.3 Kortsiktiga kostnadsbesparingar vid en centralisering Den detaljerade analysen avseende de kortsiktiga kostnadsbesparingarna i droghandeln genom minskning av antalet order ledde fram till en beräknad besparing på ca 1 milj. kr. i 1954 års kostnadsnivå. Besparingarna hänför sig till orderupptagning och orderbehandling, lagerarbete, transporter m. m. Utredningen indelade de kortsiktiga personalbesparingarna genom stordriftsfördelar efter funktionerna allmän ledning, inköp, försäljning och orderupptagning, varuhantering, ekonomi- och personalfunktioner, organisationskontroll och diverse servicefunktioner. De kortsiktiga besparingarna genom stordriftsfördelar i andra kostnader än personalkostnader avser ränte- och lokalkostnader, reklam och representation m. m. Besparingarna genom stordriftsfördelar beräknas i 1954 års kostnadsnivå till 1-3 milj. kr. Till detta kan läggas de i det föregående nämnda besparingarna i orderberoende kostnader på ca en milj. kr. De totalt uppskattade kortsiktiga besparingarna inom droghandeln vid en centralisering blir således 2-4 milj. kr. i 1954 års kostnadsnivå. SOU 1969:46

15.4.4 Långsiktiga konsekvenser av en centralisering De långsiktiga konsekvenserna av en centralisering kan inte mätas. På lång sikt känner man inte tillräckligt noga hur bl. a. omsättning, sortiment och rationaliseringstakt utvecklar sig och hur dessa faktorer samverkar. När konkurrensen elimineras försvinner den press till rationalisering som är ett utslag av konkurrensen. Om problemet att avgöra vad som är effektivt i en monopolsituation skriver utredningen bl. a. (sid. 203 -204) att en faktor som talar mot centralisering, gäller det stora problemet vid all rationalisering utan konkurrens nämligen svårigheten att finna standards för vad som är effektivt, att veta huruvida en vald metod är rationell eller ej. Under konkurrens prövas många olika metoder samtidigt av de olika företagen och omsättnings- och vinstutvecklingen för de enskilda företagen ger vägledning. Effektivare metoder sprides och andra utmönstras. Konkurrensen medger en jämförelse som monopolställningen icke ger.

15.5 Produktivitets- och lingen inom droghandeln

effektivitetsutveck-

15.5.1 Droghandeln som bransch Den i det föregående omnämnda utredningen, som gjordes för läkemedelskommitténs räkning avsåg förhållandena 1954. På uppdrag av ADA, Distra (numera distributionsenhet inom Astra), Kronan och Leo-Distribution har under af Trolles ledning en undersökning gjorts av produktivitets- och effektivitetsutvecklingen 1954-1964. Undersökningsrapporten presenterades i Handelshögskolans i Göteborg skriftserie nummer 1966: 3 och omfattar 59 sidor. Utredningen knyter produktiviteten till arbetskraftsinsatsen. Effektiviteten definieras efter en mer allsidig belysning av utvecklingen varvid totalkostnaderna fått representera insatta resurser. Som mått på prestationerna används omsättningen i fast penningvärde och antalet orderrader. Penningvärdesförsämring har pågått un123

der den aktuella perioden. Omsättningen och kostnaderna måste därför omvandlas till användbara volymbegrepp. Då något entydigt mått på prisstegringen på läkemedelsområdet inte stått att erhålla har man på anförda skäl räknat med två alternativ, nämligen 15 % och 25 % . Antalet orderrrader per årsverke och kostnadskrona ger utslag i en årlig förbättring för de fyra droghandelsföretagen på ca 4,5 %. Med produktivitetsmåttet omsättning per årsverke och effektivitetsmåttet omsättning per kostnadskrona framkommer en årlig förbättring om 7-8 %. Det kunde ligga nära till hands att förklara en gynnsam utveckling med att undermåliga förhållanden förelegat i utgångsläget. Undersökningarna 1955-1958 ansågs emellertid inte ge vid handen att droghan-

Droghandeln (4 företag) Större partihandel, alla branscher (406 resp. 421 företag) Livsmedelsgrosshandel (57 resp. 41 företag)

15.5.2 De speciella företagen Av den refererade undersökningen framgår att droghandelns effektivitet stigit under den observerade perioden. Den redovisade ökningen i effektivitet avser branschen tagen som helhet. Mellan de olika företagen föreligger emellertid betydande skillnader, vilket framgår av följande uppgifter som läkemedelsförsörjningsutredningen sammanställt av tillgängligt material. Det måste emellertid betonas att siffrorna bör tolkas med stor försiktighet. Även med hänsyn tagen härtill är dock differenserna så stora att klara olikheter måste föreligga ifråga om uppnådd effektivitetsgrad. Effektivitet uttryckt i omsättning per anställd (heltidstjänst) 1967 är som följer.

deln skulle ha varit speciellt underutvecklad. Utredningen berör även förhållanden som påverkat droghandelns utveckling. Man skiljer mellan automatiskt verkande omständigheter och medvetna rationaliseringsåtgärder. Till de förstnämnda hör bl. a. att företagens omsättning stigit under perioden. Därför har man bättre kunnat utnyttja stordriftens fördelar. Medvetna rationaliseringsåtgärder är bl. a. anställning av mer personal för deltidsarbete vid toppbelastning, modernisering av lokaler och införande av ADB-system för lagerplanering och lagerkontroll. Även i jämförelse med andra branscher visar sig droghandeln ligga väl framme i fråga om utvecklingstakt. Detta framgår av följande tabell som hämtats ur undersökningsrapporten.

Kostnader/omsättning (%)

Förändring

1964 Absolut

%

12,3

8,2

./•4,1

32,8

12,7 11,5

16,2 11,3

3,5 ./.0,2

27,4 ./•1,6

Kronor/anställd Företag A 595 000 » B 920 000 » C 460 000 » D 460 000 » E 1510 000 Omsättningen per ma lokalyta 1967 Kronor/m 2 lokalyta Företag A 12 900 » B 16 600 » C 8 700 » D 9 000 » E 18 700

De gjorda beräkningarna pekar på att även om droghandeln som bransch betraktad visat en god effektivitetsutveckling, finns det alltjämt ett inte obetydligt utrymme för rationaliseringar. SOU 1969:46

Tabell 15:1. Distributionskanaler 1968. Källor: FASS 1968, Specialitetsregistret 1967-1968, Synonymregistret 1968-1969 Därav

Fabrikanter Förpackningsstorlekar

Totalt antal 204 6 679*

%

Enkanalsdistribution antal %

Flerkanalsdistribution antal %

100 100

39 2 188

165 4 491

19 33

81 67

* Den 1 januari 1968 exkl. de som utgår ur handeln 1.1.1968—31.3.1968.

15.6 Enkanaldistribution

av läkemedel

15.6.1 Förberedande studie Som framgår av tidigare redogörelser förekommer sedan länge distribution av läkemedel antingen enligt enkanalsystem (ett visst läkemedel tillhandahålls apoteken endast genom en droghandel) eller flerkanalsystem (tillhandahålls genom fler droghandlare). För att få en viss uppfattning om hur dessa system utnyttjas har läkemedelsförsörjningsutredningen företagit en studie av fabrikanternas förpackningsstorlekar och deras förekomst i olika droghandelssystem. Tabellerna 1 5 : 1 , 15:2 och 15:3 visar sambandet mellan antalet fabrikanter, förpackningsstorlekar och distributionskanaler. Läkemedel som säljs med ensamrätt expedieras till apotek:n från 3-4 droghandelslager. När flera droghandlare säljer samma läkemedel används 8-12 drogh?ndelslager fördelade på 3-4 lagerställen i Stockholm,

2-3 i resp. Göteborg och Malmö och 1-2 i Umeå. Enkanalsdistribution har valts av åtta svenska och 31 utländska läkemedelsfabrikanter. I klassen 201-500 förpackningsstorlekar är båda fabrikanterna svenska, i den näst största klassen är två fabrikanter svenska och två utländska. Distribution genom mer än en droghandlare tillämpas av 29 svenska och 136 utländska läkemedelsfabrikanter. I samtliga klasser i tabellen finns både svenska och utländska fabrikanter. Uppdelning på flera distributionskanaler synes vara mindre lämplig när en fabrikant endast saluför 1 å 2 förpackningar. Trots detta återfinns 50 fabrikanter i de båda minsta förpackningsklasserna. De tre första klasserna i tabellen innehåller tillsammans 50 % av fabrikanterna men inte mer än 5% av de förpackningar som är föremål för flerkanalsdistribution.

Tabell 15:2. Enkanalsdistribution 1968. Källor: FASS 1968, Specialitetsregistret 1967-1968, Synonymregistret 1968-1969 S:aförpacki lingsstorlekar

Fabrikanter Antal förpackniingsstorlekar

Antal

%

Antal

1 2 3— 5 6— 10 11— 50 51—100 101—200 201—500

3 7 4 4 7 8 4 2 39

8 18 10 10 18 21 10 5 100

3 14 16 35 139 548 562 871 2 188

Summa SOU 1969:46

/o

__ 1 1 2 6 25 25 40 100

Tabell 15; 3. Flerkanalsdistribution 1968. Källor: FASS 1968, Specialitetsregistret 1967- -1968, Synonymregistret 1968—1969. Fabrikanter

S:a förpackniilgsstorlekar

Antal förpackniilgsstorlekar

Antal

%

Antal

%

1 2 3— 5 6— 10 11— 50 51—100 101—200 201—500

27 23 34 27 28 14 8 4 165

16 14 21 16 17 9 5 2 100

27 46 121 206 690 1 132 1 119 1 150 4 491

1 1 3 4 15 25 25 26 100

Summa

15.6.2 Producentens motiv för val av distributionssystem I en i mars 1968 publicerad uppsats om enkanalsdistribution av läkemedel tar civilekonom Holger Formgren upp producentens motiv för val av distributionsform i grossistledet och skriver bl. a.: Valet av distributionskanal kan som regel icke isoleras från producentens marknadsföringsbeslut i övrigt. Valet av distributionskanal är beroende av t. ex. de beslut företagsledningen fattar ifråga om sortimentets sammansättning och reklamens allmänna utformning. Prispolitiken och önskemålet att uppnå viss företagsprofil kan också ha betydelse. Valet av distributionskanal måste härför som regel grundas på vissa förutsättningar i fråga om marknadsföringspolitiken i stort. Vid övergång till enkanalsdistribution (EKD) svänger konkurrensen i grossistledet om från konkurrens om kunderna till konkurrens om leverantörerna. EKD uppfyller enligt författaren kraven på önskvärd konkurrens enligt konkurrensbegränsningslagen ty endast grossister som kan distribuera till låga kostnader och uppfylla de rationaliseringsåtgärder fabrikanterna kräver kan bli framgångsrika i denna konkurrens. Faktorer att analysera i samband med en allmän övergång till EKD är bl. a. antalet grossister efter omfördelningen av leveransvägarna, genomsnittligt lager av läkemedel till följd av sortimentsomfördelningen samt enkanalsdistributionen och apotekens rabatter. 126

Författaren menar att förekomsten av konkurrens, stordriften i grossistledet i nuläget och det förhållandet att tre grossister nu har EKD helt eller delvis troligen leder till att antalet grossister i framtiden blir oförändrat eller lägre än i dag. Den samlade lagerhållningen av läkemedel i grossistledet kan nedbringas vid oförändrad servicegrad när all efterfrågan på en viss artikel samlas hos en enda grossist. Nuvarande köptrohetsrabatter till apotek torde utgå vid omgestaltningen av konkurrensen. De rabatter som behålls vid EKD torde enbart bli distributionsekonomiskt motiverade. Läkemedelsförsörjningsutredningen har ansett det vara av stort intresse att få en bild av vilka konsekvenser en mer allmän övergång till EKD skulle få. Utredningen har därför tagit initiativ till att en undersökning skulle göras härom. Denna har bekostats av de fem droghandelsföretagen, letts av professorn Ulf af Trolle och utförts av civilekonomen Holger Formgren (bilaga 7). Enligt vad som överenskommits skulle undersökningen omfatta två led: 1) Förutsättningarna för EKD och de kostnadsförändringar man på basis av dessa kan förvänta vid en allmän övergång till EKD. 2) Förutsättningarna för CDH och vilka ytterligare kostnadsförändringar denna distributionsform kan väntas leda till i förhållande till EKD. Hela distributionskedjan med tyngdpunkten lagd på grossistledet skulle beaktas vid SOU 1969:46

undersökningen. Endast distributionen av farmacevtiska specialiteter till apotek avsågs. Som nuläge skulle gälla 1967 eller därmed jämförligt räkenskapsår. 15.6.3 Kostnadsförändringar gång till EKD

genom

över-

Utredningsmannen ger en översikt av distributionsled, distributionsfunktioner och kostnadspåverkade faktorer. Exempel på de senare är omsättning, antal expedierade order och orderrader, distribuerad vikt och volym. Sekundärstatistiskt material har varit till hjälp för att få fram de faktorer som ur kostnadssynpunkt är av största betydelse vid en allmän övergång till EKD. Kalkylerna i utredningen baserar sig på en rad förutsättningar. En allmän övergång till EKD antages innebära vissa samarbetsavtal mellan grossister och producenter, mellan grossisterna inbördes och mellan grossister och apotek dock utan att det är möjligt att ange i vilken takt dylikt samarbete kan komma till stånd. Några exempel på de rent siffermässiga förutsättningarna är totalantalet order från apoteken om 840 000 per år eller obetydligt färre än det verkliga antalet i nuläget, 15 lagerställen i grossistledet samt en omsättning per droghandlare motsvarande den nuvarande. EKD uppskattas på kort sikt ge en årlig kostnadsbesparing om 11,4 milj. kr. varav 7,7 milj. kr. hänför sig till grossistledet och 3,7 milj. kr. till producentledet. I utredningen ingår inga särskilda beräkningar av sambandet mellan kostnadspåverkande faktorer och kostnader i apoteksledet. Kostnaderna för teknisk utrustning på apoteken vid en tänkt mekanisering av beställningsrutinerna har lagts på grossistledet. Utan denna mekanisering reduceras kostnadsbesparingarna från 11,4 milj. kr. till 10,5 milj. kr.

15.6.4 Jämförelse mellan EKD och CDH De kortsiktiga kostnadsförändringarna vid CDH blir i princip av samma karaktär som kostnadsförändringarna vid EKD. Utredningen bygger vidare på de vid EKD SOU 1969: 46

uppskattade kostnadsbesparingarna. Det förutsätts bl. a. att grossistledets lagerställen är tre vid CDH samt att totalantalet order från apoteken blir 250 000 per år. Det har inte i denna utredning varit möjligt att i detalj gå in på CDH:s uppbyggnad. Möjlighet till en uppskattning av administrationskostnaderna vid CDH ges emellertid utifrån den tidigare större undersökningen om CDH på 1950-talet. Utredningen kommer fram till en årlig kortsiktig kostnadsbesparing om ca 4 milj. kr. för CDH jämfört med EKD. Denna siffra är en maximibesparing, varvid bl. a. har medräknats de fördelar ur kostnadssynpunkt som den integrerade lagerhållningen i producent- och droghandelsleden ger. På längre sikt kan emellertid CDH: s kortsiktiga kostnadsfördel absorberas av en lägre utvecklingstakt jämfört med EKD. Vid CDH försvinner den med konkurrensen förbundna pressen på rationalisering.

15.7 Varudistribution branscher

inom

några

andra

15.7.1 Inledning Läkemedelsförsörjningsutredningen har låtit intervjua företrädare för åtta företag i andra branscher för att få närmare kännedom om dessas distributions- och orderrutiner m. m. Dessa är KF:s lagercentral i Södertälje, Margarinbolaget AB, AB Seelig & Co, AB Svenska Pressbyrån, Svenska Tobaks AB, Torssell & Lundberg AB (avser Volvos reservdelar), AB Turitz & Co samt Åhlén & Holm AB. Valet av Turitz resp. Åhléns med bl. a. de båda varuhuskedjorna Epa och Tempo samt Pressbyrån betingades av att de är mångfilialföretag med egna centrallager. Detta betyder att såväl detaljist- som grossistverksamheten styrs av samstämmiga intressen. Konsumentkooperationens varudistribution har alltmer kommit att ske enligt typen mångfilialföretag. KF: s lagercentral i Södertälje får här representera denna verksamhet. Från det intervjuade företaget Seelig & 127

Företag Margarinbolaget AB Stockholm Svenska Tobaks AB Stockholm

Producent

Grossist

fabriker

depåer

fabriker

distributionscentraler

Detaljist

AB Seelig & Co Solna

»Bokens Hus»

KF:s lagercentral i Södertälje

lagercentral

AB Turitz & Co Göteborg

central lager

varuhusen Epa och Grand

Åhlén & Holm AB Stockholm

centrallager

varuhusen Åhléns och Tempo

AB Svenska Pressbyrån Stockholm

centrallager

kiosker

Torssell & Lundberg AB Vällingby Co får bokhandeln sina sändningar. Bokhandeln har i likhet med apoteken en lång tradition karakteriserad av monopolställning för sin varudistribution. Margarinbolaget och Tobaksbolaget bedriver riksomfattande distribution och båda har dessutom egen tillverkning. Integrationen sträcker sig inte till detaljistledet. Handeln med reservdelar till bilar är här särskilt intressant därför att bilverkstaden förväntas på kort tid kunna skaffa erforderliga reservdelar. För intervjun föll valet på Volvo som har ett fullständigt genomfört datasystem för beställningarna. Volvo och dess återförsäljare är fristående från varandra. Intervjun gjordes med återförsäljaren Torssell & Lundberg. Intervjuerna har avsett lagringsbara konsumtionsvaror. Färskvaror och kapitalvaror (möbler, motorbåtar o. dyl.) är inte aktuella i detta sammanhang. Ovanstående skiss visar företagen med hänsyn till deras placering i distributionskedjan. I det följande grupperas företagen efter vissa likheter och olikheter. Det fullständiga intervjumaterialet är samlat i bilaga 6.

bilverkstad, Volvo 15.7.2 Tre distributionsvarianter i grossistledet Epa, Tempo, Pressbyrån och KF har storlager Turitz & Co med ca 100 Epa-varuhus och 3 Grandvaruhus har huvudkontor och centrallager i Göteborg. Åhlén & Holm med Tempo har ca 75 varuhus över hela landet samt huvudkontor i Stockholm och centrallager i Jordbro söder om Stockholm. I varuhuskedjorna är inköpsverksamheten centraliserad. Varuhusen måste följa en fastställd sortimentslista. Importerade varor går över respektive centrallager liksom vissa svenska varor. Sändning r direkt från säljaren till varuhus:n förekommer i den omfattning som är fördelaktigast för varuhuskedjorna. Antalet leverantörer är stort. Av Turitz' 10 000 leverantörer kan 3 000 betecknas som stora och 7 000 som små. Regeln är att Turitz för en viss artikel aldrig har mer ån en leverantör. Pressbyrån har huvudkontor i Stockholm och centrallager i en av förorterna. Distributionen av pressalster sker till ca 15 000 återförsäljare utöver de 1 200 egna försäljSOU 1969:46

ningsställena. Tidnings- och tidskriftsförsäljningen har sin speciella karaktär eftersom utgivningsdagen är bestämd. Intresset riktar sig därför här mot övriga varor i kioskernas sortiment. Pressbyrån fastställer också centralt en sortimentslista, men till skillnad från varuhusen i det föregående görs ingen klassificering av kioskerna med hänsyn till sortimentet. Konsumtionsföreningarna har slagit in på vägen med gemensamma lagercentraler. F. n. finns 20 lagercentraler mot 38 år 1960. Härtill kommer några lager för frukt, grönsaker och djupfryst. Kooperativa förbundet är lagercentralernas juridiska ägare. Styrelsen för en lagercentral är däremot utsedd av konsumtionsföreningarna inom centralens område. K F sluter avtal med lagercentralernas leverantörer. Då avgörs inköpspriser och andra leveransvillkor. Lagercentralerna beställer sedan utifrån de uppgjorda villkoren. Föreningarna är inte bundna till att köpa varor från sin lagercentral, men butikerna vill troligen inte splittra sig på flera inköpskällor.

Tobaksbolaget är

flerkanalsdistributör

Tobaksbolaget distribuerar såväl egna som importerade tobaksvaror över hela landet. Huvudparten av de 10 600 kunderna är detaljister men försäljning sker också till partihandlare t. ex. detaljhandelsblockens inköpscentraler. Distributionscentraler finns i Stockholm, Göteborg och Malmö. I slutet på 1950-talet fanns tio distributionscentraler. Distributionsfunktionen är renodlad och inbegriper inte aktiv försäljning i samband med varuavlämningen. Marknadsföringen av Tobaksbolagets egna märken sköts genom andra kanaler.

Kunder är livsmedelsbutiker samt restauranger, bagerier och andra storförbrukare. Totalt har företaget 16 000-17 000 kunder. Margarinbolagets produkter passerar alltid en depå på vägen från fabrikant till kund. Under de sista 20 åren har Margarinbolagets depåer minskat från ca 70 till 21. I tätbefolkade områden prövar Margarinbolaget en form av satellitdistribution. Från en centraldepå körs på kvällar och nätter stora kvantiteter ut med långtradare till bestämda uppställningsplatser för omlastning till nya distributionsbilar. Bokhandelsbranschen har ett enda företag, Seelig & Co, som förbindelselänk mellan bokförlagen och den s. k. A-bokhandeln. För böcker tillåts samma priser i hela landet. Seeligs verksamhet kan grovt uppdelas på bokspedition och bokdistribution. Till speditionsavdelningen kommer färdiga paket från förlagen för vidare befordran till de 325 fullsortimentsboklådorna. Seelig förmedlar också returer och rekvisitioner från bokhandeln till företagen. Distribution av böcker innebär försäljning till bokhandeln från ett lager hos Seelig. Antalet kontrakt med förlag m. fl. bokutgivare för distributionsverksamheten uppgår f. n. till ca 500. Bokspedition däremot ombesörjs åt alla bokförlag som vill anlita Seelig. All verksamhet är förlagd till Seeligs Bokens Hus i Solna. De flesta bokförlagen finns i Stockholmsområdet. Seeligs gods går till 75 % ut till landsorten. Volvos distribution av reservdelar till återförsäljarna går helt i egen regi. Centrallager finns hos Volvo i Göteborg. Vissa artiklar t. ex. avgasrör distribueras till återförsäljarna från Volvos fabrik på annan plats i landet utan att passera centrallagret.

15.7.3 Datamaskiner Margarinbolaget, Seelig och Volvos reservdelsavdelning är enkanalsdistributörer Margarinbolagets produkter distribueras till detaljhandeln endast genom egna kanaler. SOU 1969: 46 9—914316

För mångfilialföretagen Epa, Tempo och Pressbyrån finns centrala dataanläggningar. I de övriga intervjuade branscherna finns datamaskinerna hos grossisterna. I större eller mindre utsträckning säljs dataservice till 129

leverantörer och kunder. Volvos beställningssystem för reservdelar är baserat på ADB-rutiner. Härvid fungerar Volvos datacentral som servicebyrå åt bilverkstäderna. Genom varuhuskedjornas datamaskiner har leverantörerna avlastats arbetet med fakturautskrivning, vilket ger beställaren möjligheter att pressa inköpspriserna. Bokförlagen kan hos Seelig abonnera på månadsstatistik utvisande försäljningsvärde och antal sålda exemplar på förlagets böcker. Specialstatistik kan beställas avseende fördelningen av Seeligs distribution till de olika boklådorna. Som hjälpmedel i bokhandelns årliga inventeringsarbete får bokhandeln en tryckt lista över alla böcker som ligger ute i kommission. Det kan slutligen nämnas att dataavdelningarna i vissa fall också utarbetar prognoser till ledning för uppgörande av nya order.

15.7.4 Orderrutinen i normalfallet Epa, Tempo och Pressbyrån ADB-rutin ingår i Epa-varuhusens orderarbete. Varuhusen lämnar vissa uppgifter till huvudkontoret där datamaskinen räknar ut ordern. Hos Åhléns med Tempo samt i fråga om Pressbyrån meddelar varuhusen och kioskerna behovet av lagerpåfyllning. Beställningarna går via huvudkontoret (exkl. färskvaror m. m. som köps av lokala leverantörer). Leveranserna är tidsbundna. Pressbyråkioskerna, Epa- och Tempovaruhusen måste följa det centralt uppgjorda tidsschemat för orderarbetet. Varje artikel i Epa-varuhusets sortiment underkastas inventering fem gånger om året. På fastställd dag skickar huvudkontoret en katalog som utgör beställningsunderlag. Varuhusets svar på beställningsunderlaget innehåller lagerstorlek vid ifrågavarande tidpunkt samt försäljningsprognos för den kommande 2- eller 3-månadersperioden. Svaret stansas och skickas i form av hålremsa per post till huvudkontoret. Varuhu-

sen är uppdelade i södra och norra gruppen. För varje varuhusgrupp och artikel sker beställning upp till fem gånger om året. Beställningarna kan uppdelas på flera leveranstillfällen. Åhléns varuhus får varje vecka en sändning från centrallagret. Varje avdelning på ett varuhus får sin speciella orderbok. Denna innehåller bl. a. beställningsremsor som skickas på fastställd veckodag med posten till huvudkontoret. Pressbyråkioskernas ordergivning sker med hjälp av hålkort. Ett hålkort används för varje artikel. Hålkorten skickas per post till centrallagret varifrån leverans sker var 14:e dag till varje kiosk.

Leverantör storlek

och kund samråder om order-

Margarinbolagets orderchaufförer gör inventering av margarinlagret i butiken. För en vara som margarin kan man göra goda försäljningsprognoser. Försäljningen följer ett visst beteendemönster och det är inte fråga om stora variationer. Orderchaufförerna har fått utbildning i att anpassa de individuella leveranserna efter behovet. Kunderna besöks en gång i veckan, i Norrland dock bara varannan vecka. I de fasta körturerna är samtliga kunder inprickade. Det finns 150 återförsäljare för Volvo i Sverige varav flertalet, representerande 90 % av volymen, använder sig av det nya systemet för beställning av reservdelar. Försäljningsavräkning sker löpande på bilverkstäderna. Uppgifterna om försäljningen stansas in på hålremsor. Det intervjuade företaget Torssell & Lundberg skickar varje vecka hålremsor till Volvo. Varje bilverkstad får på fastställd dag en gång i månaden ett köpförslag som framställts av Volvos datamaskin. Kunden godtar köpförslaget eller gör justeringar. Hela månadsordern sänds vid ett enda leveranstillfälle och sker fritt mottagarens lager. Leveranstiden som räknas från det att köpförslaget framställts till det att reservdelarna ligger på sin plats hos återförsäljaren är ca sju veckor. SOU 1969: 46

Kunden avgör orderstorlek med leverantören

utan

samråd

KF:s lagercentral i Södertälje, Tobaksbolaget och Seelig tillämpar också tidsbunden distribution. Överenskommelse om leveransdagar har träffats med kunderna som beställer per post och per telefon. Konsumbutikerna i Södertäljecentralens område har tilldelats en eller i allmänhet två bestämda leveransdagar i veckan. Kunderna använder sig av lagercentralens orderförteckningar för skriftliga beställningar. Södertäljecentralens prispålägg fastställs efter ett poängsystem för varje vara. Poängsättningen görs upp på lagercentralen. Ju större hanteringskostnader, transportkostnader etc. desto högre kostnadspoäng får varan. Systemet tar inte hänsyn till hur många förpackningar som köps på en gång eller kombinationen varor inom en och samma order. Tobaksbolagets kunder får leverans en gång per vecka. Särskild expeditionsavgift uttas. Skriftliga beställningar till distributionscentralerna skickas in på beställningsblanketter som Tobaksbolaget tillhandahåller. För alla sändningar från Seelig betalar bokhandlarna frakten. Större boklådor vill ha sändningar varje dag medan de små kanske nöjer sig med en gång i veckan. Beställningar kan gälla endast ett eller två exemplar av en bok och det färdiga paketet innehåller kanske bara 4-5 böcker.

15.7.5 Bristorder Normalrutinen hos de intervjuade företagen utesluter inte bristorder. Av totalt 80 000 artiklar i gruppen reservdelar och tillbehör enbart för Volvo svarar ett litet antal för en stor del av omsättningen. Bilverkstädernas dagorder görs per telefon. Till Torssell och Lundberg kommer reservdelarna enligt dagordern med flyg från Göteborg. På dagorder blir rabatten lägre än på månadsorder. Mottagaren betalar frakten för dagorder. Kunderna hos KF:s Södertäljecentral deSOU 1969: 46

biteras särskilt för extraorder. Bokhandeln kan per post begära särskilt brådskande korsband från Seelig till betydligt ökade sändningskostnader för mottagaren. Tobaksbolaget expedierar ca 20 000 extraorder per år av totalt 284 000 order. Extraordern är inte föremål för någon tillläggsavgift.

15.8 Droghandeln och andra branscher synpunkter och jämförelser

-

15.8.1 Grossistfunktionen I den klassiska bilden av läkemedelsdistributionen framträder droghandeln som ett fristående handelsled, men även läkemedelsföretag med »direkt distribution» till apoteken har grossistens alla funktioner som ordermottagning, lagerhållning och expedition av läkemedel. Attributet »direkt» är därför något missvisande eftersom grossistfunktionen inte försvinner. Grossistfunktionen skulle också kunna skjutas framåt i distributionskedjan och fullgöras av t. ex. inköpsavdelningen inom en apotekskoncern. De följande tre modellerna illustrerar det sagda, kompletterat med parallella förhållanden inom andra branscher. I modell 1 styrs grossistfunktionen av tillverkaren. Detta gäller på läkemedelsområdet om Astra-koncernens och Leos läkemedel. Motsvarande distributionsmönster kan hämtas från bilbranschen med Volvo som ensam leverantör av sina reservdelar till bilverkstäderna. I modell 2 är läkemedelsfabrikanten, droghandlaren ADA och apoteket en illustration till den klassiska uppdelningen av distributionskedjan i olika led. Från andra branscher passar t. ex. distributionen av utländska cigarretter via Tobaksbolaget in i den traditionella bilden av handelsvägarna. I modell 3 är grossistfunktionen inbyggd hos detaljisten. Varuhuskedjorna passar in här. Motsvarigheten på läkemedelsområdet är alternativet med apoteksbolagets centrallager. Droghandelns distribution är i nuläget 131

Modell 1 Volvo tillverkn.

bilverkstad

reservdelsavd Astra

tillverkn.

apotek

Astra D.

Modell 2 fabrikant

Tobaksbolaget

tobaksaffär

fabrikant

ADA

apotek

Modell 3 Epa fabrikant

centrallager

varuhus Apoteksbolaget

fabrikant

satt i system efter resp. läkemedelsfabrikants totala utbud på den svenska marknaden. Fabrikantens alla artiklar distribueras antingen av en enda eller av flera droghandlare. Alternativt skulle t. ex. fabrikanterna kunna saluföra vissa av sina produkter via en viss droghandlare och resten av sortimentet via en annan droghandlare. Apoteken fördelar sina order på flera sortimentsdroghandlare. Det anses vara fördelaktigt att ha kontakter med flera droghandlare vid särskilt brådskande leveranser. Omvänt kan emellertid sägas att det kan befaras att varorna tar slut hos en droghandlare till följd av uppsplittringen på flera grossister. Försäljningen med ensamrätt har ökat. Detta synes inte ha medfört att leveransberedskapen blivit sämre trots att apoteken inte kan välja leverantör utan måste köpa av den droghandlare som för den önskade varan. Både Astra-Distribution (Distra) och Läkemedels-Distribution (Leo-Distribution) har sålt med ensamrätt i många år utan att 132

centrallager

apotek

såvitt känt några allvarliga anmärkningar riktats mot deras service. 15.8.2 Integrationsförhållanden Med integration avses här ett närmare samarbete mellan två eller flera länkar i en distributionskedja. Mellan läkemedelsfabrikanter och droghandlare föreligger integrationssträvanden av olika slag. Dessa båda distributionsled är i sina mellanhavanden inte bundna vid fasta priser eller vinstutjämningssystem. Både droghandlare och läkemedelsfabrikanter har ekonomiska motiv för att använda moderna lagerstyrningssystem som förutsätter goda kommunikationer och planlagt samarbete. En del läkemedelsfabrikanter har även anförtrott sin centrallagerhållning åt droghandlaren-specialisten på engrosdistribution. Till området integrerad distribution hör också att läkemedelsfabrikanterna systematiskt delges uppgifter rörande droghandlarnas försäljning av de enskilda preparaten. LäkeSOU 1969: 46

medelsfabrikanternas och droghandlarnas integration sträcker sig inte till apoteken. Som förhållandena i andra branscher visar behöver ett systematiskt samarbete mellan detaljist-grossist inte förutsätta att båda leden styrs av samma ägarintressen. Det väsentliga är att båda leden ser med sin fördel förenligt att gå in för ett planmässigt handlande med bättre kommunikationer och att balansen mellan de olika intressenterna är sådan att en önskad integrering kan genomföras. Genomgående för de åtta intervjuade företagen gäller en standardisering av orderrutinen detaljist-grossist (modell 1, 2 och 3). Särskilda bristorderrutiner finns. Volvo ger ADB-service åt bilverkstäderna i deras orderarbete (modell 1). Mekaniserade orderrutiner utmärker också varuhuskedjorna (modell 3). Vissa ADB-tjänster utanför det direkta orderarbetet utförs också av grossisten för detaljistens räkning. KF:s lagercentral i Södertälje visar i detaljerade rapporter hur butikerna gör sina inköp (modell 2). Från Seelig får bokhandeln för det årliga inventeringsarbetet en tryckt lista över alla böcker som ligger ute i kommission (modell 2).

15.8.3 Orderrutin I det föregående avsnittet har berörts att strikta orderrutiner utformats i många andra branscher och att man genom ekonomiska regler sökt stimulera till en optimering. Apoteken är inte bundna till någon strikt orderrutin. De har sålunda möjlighet att för leverans med kort varsel beställa även små kvantiteter. Droghandelns pris på en farmacevtisk specialitet är det av registreringsmyndigheten fastställda maximipriset vid försäljning till apotek oavsett orderstorlek. Det bör dock nämnas att droghandeln infört vissa prestationsrabatter, som beskrivs närmare i kapitel 7. Enligt en av Distra (Astra Distribution) utförd och till läkemedelsförsörjningsutredningen överlämnad undersökning över 23 apoteks inköp under andra halvåret 1964 SOU 1969:46

skulle en mer ekonomisk lagerhållning kunna åstadkommas på apoteken genom ändrad orderrutin. Inköpsrutinen har också uppmärksammats av apotekens rationaliseringskommitté i apotekarsocietetens skriftserie 1967:3. Bl. a. sägs att en-månadsmodellen, vilken används vid många apotek, medför vid strikt tillämpning väsentligt flera orderkontakter och orderrader. Rent matematiskt är modellen inte anpassad till variationer i efterfrågan och dess tillämpning leder i åtskilliga fall till kompletteringsköp. Tidsbunden distribution har inte införts. Ej heller har expeditionsavgifter eller särskild debitering för extra snabba leveranser införts. Möjligen kan det senare sammanhänga med avgiftssystemets konstruktion som till stor del förtar verkan av såväl rabatter som extra påslag. Det synes mer än sannolikt att apotekens order- och distributionsrutiner avseende läkemedel kan rationaliseras utan att apotekens service till allmänheten blir lidande.

15.8.4 Antal distributionscentraler Genomgående för de intervjuade företagen med partihandelsrörelse är att i den mån antalet distributionscentraler ändrats har det rört sig om en minskning. Man kan härav dra slutsatsen att längre transporter och investeringar i personal och teknik med sikte på stordrift mer än väl kompenseras av de minskade kapitalkostnaderna för lagerhållningen. Lagernivån, framräknad som medelvärdet av samtliga lager, kan nämligen vid oförändrad bristrisk och efterfrågan sänkas när lagret koncentreras till färre punkter. Antalet droghandelslager i förhållande till antalet grossistlager i andra jämförda branscher är stort. Medan t. ex. Tobaksbolaget med 10 600 kunder nu är nere i tre distributionscentraler har droghandeln som levererar till 600 apotek 16 distributionscentraler. Den droghandlare som har det största läkemedelssortimentet eller ca 5 300 artiklar från ca 170 fabrikanter distribuerar des133

sa genom tre lagercentraler. Som jämförelse kan nämnas Seeligs bokdistribution som uteslutande sker från Bokens Hus i Solna. Seelig som är kontrakterad av 500 bokutgivare har ca 9 000 boktitlar i lager. Den läkemedelsdistributör som har det lägsta antalet artiklar, 900, låter dessa passera ett buffertlager för att sedan distribueras från fyra centraler. Volvo med 80 000 reservdelar och biltillbehör har en enda ordercentral. De gjorda jämförelserna får givetvis inte pressas men de låter ana att en ökad rationalisering av droghandeln genom en minskning av antalet distributionscentraler borde vara möjlig utan att leveransberedskapen minskas.

droghandelsföretagen. I Apotekelov av den 4 augusti 1909 stadgas i 19 §: »Hvis der efter offentlig foranstaltning blir oprettet et zentralkjöp for apotekens forsyning med legemidler, skal enhver apoteker vaere forpligtet til alene fra dette at indkjöpe de legemidler, som depotet forhandlet». I och med att NMD upprättades yrkade de förutvarande droghandlarna på ersättning för överflödiga inventarier m. m. samt för merkostnader till följd av att droghandlarna ombesörjde läkemedelsgrosshandeln ända fram till den dag då N M D övertog verksamheten. Vidare yrkade droghandlarna ersättning för mistad good-will. Stortinget beslöt om billighetsersättningar till droghandeln och NMD ålades att betala de fastställda ersättningarna.

15.9 Den statliga droghandeln i Norge 15.9.1 Den norska droghandelns ning

utform-

Karakteristik Norsk Medisinaldepot (NMD) skildras utförligt i bilaga 5. Den norska droghandeln är föremål för statsmonopol sedan 1957. N M D säljer med ensamrätt läkemedel och råvaror för apotekens läkemedelstillverkning till apoteken. NMD har också monopol på import av läkemedel. I praktiken förekommer emellertid import av läkemedel i privat regi efter avtal med NMD. För närvarande svarar de utländska läkemedlen för 63 % av NMD:s omsättning på farmacevtiska specialiteter. N M D är ett självständigt rättssubjekt. I ledningen för NMD står verkställande direktören och en styrelse på sju personer. Sosialdepartementet skall godkänna NMD:s budget. Driftsöverskottet kan endast avsättas till reservfond, prisregleringsfond eller andra fonder till främjandet av NMD:s verksamhet. NMD och avvecklingen droghandeln

av den

tidigare

Rätten att driva handel med läkemedel kunde enligt norsk lag fråntagas de existerande 134

NMD.s omsättning, sortiment, kunder m. m. NMD:s totala omsättning uppgick till 171,6 milj. kr. 1967 varav 167,8 milj. kr. avser försäljningen till apoteken. De farmacevtiska specialiteternas andel av försäljningen till apotek är 9 4 % . NMD: s råvaruförsäljning till apoteken håller sig konstant på ca 1 000 ton årligen men minskar relativt sett. Viss försäljning av kemisk-tekniska artiklar o. dyl. förekommer också. NMD:s kundregister upptar 280 apotek, 100 sjukhus och några hundra övriga namn som hänför sig till laboratorier, färghandlare m. fl. Antalet apotek har i stort sett varit oförändrat under NMD:s tid. N M D hade 312 anställda 1967 mot 191 vid starten 1957. Avdelningar har inrättats i Oslo, Bergen, Trondheim och Harstad. Stortinget anvisade medel för upprättande av NMD som startade med ett eget kapital på 10 milj. kr. och ett långfristigt lån på 17,5 milj. kr. Under åren har det egna kapitalet vuxit och var vid utgången av 1967 33 milj. kr. En del av NMD:s driftsöverskott har också avsatts i form av långfristiga skulder bl. a. till en fond för klinisk farmakologi. NMD har i växande utsträckning påtagit sig uppgifter på läkemedelsområdet utanför den egentliga varudistributionen. Dessa aktiSOU 1969:46

viteter sammanhänger tydligt med att N M D har egen datamaskin och en analysavdelning med bibliotek och farmacevtisk expertis. Apotekens

orderrutin

De norska apoteken är liksom de nuvarande svenska förankrade i ett privilegiesystem med monopol på detaljhandeln med läkemedel. Apoteken har skyldighet att tillhandahålla efterfrågade läkemedel. N M D ser som sin uppgift att fullgöra sina åtaganden som apotekens enda läkemedelsleverantör på ett för apoteken tillfredsställande sätt. Apoteken påtvingas inte en bestämd orderrutin. N M D arbetar dock för en standardisering av apotekens orderrutin och har hittills kunnat genomföra frivilliga veckoorder eller rabattorder varvid N M D fått apoteken att något öka sin lagerhållning. Alternativt finns dagorder utan rabatt.

NMD.s

datamaskin

N M D har infört elektronisk databehandling som utnyttjas i det rutinmässiga inköps- och försäljningsarbetet. Oslo-avdelningens lager styrs automatiskt och fortsatt automatisering planeras. Som monopoldroghandel intar N M D en central ställning ifråga om framtagning av läkemedelsstatistik. Fabrikanterna får köpa information om NMD:s försäljning av varje eget preparat. Beträffande konkurrenternas försäljning tillhandahåller N M D enbart statistik över grupper av olika preparat. N M D ger på anmodan myndigheterna information om försäljningen av olika läkemedel. Apoteken köper inte någon statistik men får gratis NMD:s inventeringslistor, en för farmacevtiska specialiteter och en för övriga varor i NMD:s sortiment. På begäran taxeras apotekens varubehållning av datamaskinen. Apoteken erhåller också defektkort (lagerkort) förtryckta med varunamn, förpackningsstorlek och NMD:s varunummer. NMD övertog i början av 1968 Spesialitetskontrollens uppgift med tryckning av lisSOU 1969: 46

tan över apotekens försäljningspriser på läkemedel (Spesialitetsprisliste) och har sedan dess kört fram en ny upplaga av prislistan varje kvartal. Slutligen kan nämnas att Sosialdepartementet fr. o. m. 1968 låter NMD:s datamaskin bearbeta de årsräkenskaper som apoteken är skyldiga att avlämna för resultatutjämningen mellan apoteken.

15.9.2 Några jämförelser mellan den svenska och norska droghandeln Droghandelns

läkemedelssortiment

I Norge är antalet farmacevtiska specialiteter inte lika stort som i Sverige, beroende på att en specialitet inte registreras i Norge om indikationsområdet redan är täckt. NMD lagerhåller 4 800 registrerade förpackningsstorlekar av farmacevtiska specialiteter. I Sverige har fyra av droghandlarna i lager 4 800-5 300 förpackningsstorlekar av farmacevtiska specialiteter. Delvis rör det sig om samma artiklar. Den femte droghandlaren har 900 förpackningsstorlekar. Även icke registrerade specialiteter säljs i Norge med Spesialitetskontrollens tillåtelse. N M D expedierar dagligen ca 30 sådana specialbeställningar. Härvid intar N M D en koordinerande ställning mellan apoteken och registreringsmyndigheten. NMD använder inte sortimentsbegränsning som ett instrument för att påverka lönsamheten. I själva verket har N M D ett större sortiment av produkter som står på gränsen till läkemedel än den tidigare privata droghandeln. Läkemedelsindustrin, apoteken

droghandeln,

Det ligger i sakens natur att en droghandel som arbetar under konkurrensförhållanden på olika sätt söker upprätthålla så goda relationer som möjligt till såväl läkemedelsindustri som apotek. Ett uttryck härför är att den svenska droghandeln i motsats till andra branscher inte söker styra kundens val av produkter. Droghandlarna har där135

för inte gett sig in på att påverka utvecklingen såsom den kommer till uttryck i fabrikanternas produktpolifik och apotekens inköpspolitik. Så är ej heller fallet i Norge. Även den statliga monopoldroghandeln bemödar sig att inta en neutral ställning i förhållandet industri - apotek. Av apotekens skyldighet att stå till tjänst med efterfrågade läkemedel följer indirekt samma skyldighet för den statliga droghandeln gentemot apoteken. Droghandeln och

läkemedelsstatistiken

Både från Sverige och Norge delges droghandelns försäljningsdata läkemedelsfabrikanterna enligt fastställda rutiner. Droghandlarna kan ta fram fullständig läkemedelsstatistik över vad varje apotek köper. Exempel från Norge visar att också apoteken har användning för sådana uppgifter, men de norska apoteken köper inte systematiskt någon statistik. N M D har endast enstaka förfrågningar vid speciella tillfällen. De svenska apoteken kan inte ta del av droghandelns försäljningsstatistik. De privata företagen som handlar med läkemedel är inte ålagda att förse myndigheterna med information och försäljningen av enskilda preparat. I Norge finns andra möjligheter. Där kan myndigheterna begära detaljerade försäljningsuppgifter av N M D och denna information lämnas också. Officiell publicering har hittills inte förekommit utan uppgifterna stannar hos myndigheterna.

Tabell 15:4. Omsättning svenska droghandeln. Källa: Droghandlarna

per

anställd i

År

Omsättning per anställd i skr

Ändring år från år i %

1962 1963 1964 1965 1966 1967

355 000 415 000 455 000 525 000 595 000 690 000

+17 +10 +15 +13 +16

15.10 Utredningens överväganden slag

och för-

Frågan om läkemedelsgrosshandelns uppgifter och ställning har varit föremål för ett flertal utredningar och undersökningar sedan 1930-talet. Av det material som f. n. föreligger kan utläsas att droghandeln under det senaste årtiondet väl hävdat sig jämfört med andra partihandelsföretag. Det bör dock tas med i bilden då man konstaterar detta att droghandeln i flera avseenden haft en särskilt gynnsam position. Omsättningsvolymen har stigit mycket kraftigt utan att detta på något sätt haft något samband med en aktiv försäljningspolitik från droghandelns sida. Apotekens fortgående rationalisering har inneburit att droghandeln mer och mer torde ha fått motta beställningar som även från droghandelns synpunkt varit rationellare. Slutligen har den fortgående minskningen av drogernas och kemikaliernas andel av försäljningsvolymen till förmån för de farmacevtiska specialiteterna in-

Omsättning per anställd Ett försök till jämförelse av effektivitetsgraden hos den norska monopoldroghandeln och den svenska erbjuder stora svårigheter. Det är många andra förhållanden än organisationsformen som inte är likartade. Detta gäller t. ex. antal kunder, avstånd till kunderna och aktiviteter utöver läkemedelsförsäljning till apoteken. Trots detta anges här sifferserier som visar omsättningsutvecklingen per anställd. Siffrorna ger inte vid handen att monopoldroghandeln är effektivare. 136

Tabell 15:5. Omsättning per anställd i Norsk Medisinaldepot. Källa: Norsk Medisinaldepots årsberättelser

År

Omsättning per anställd i nkr

Ändring år från år i %

1962 1963 1964 1965 1966 1967

345 000 365 000 390 000 435 000 490 000 550 000

+ 6 + 7 +12 +13 +12 SOU 1969: 46

neburit att automatiskt verkande rationali- innebär enkanalsystemet i sig ingen garanti för att det nya konkurrensmedlet skulle ha seringsvinster kunnat tas hem. Det utredningsmaterial som läkemedels- någon ekonomisk effekt. Utan ändringar i försörjningsutredningen framlägger, ger vid övrigt av systemet för läkemedelsdistribuhanden att det alltjämt finns utrymme för tionen skulle därför en ökad övergång till icke obetydliga rationaliseringar. Sådana bör enkanalsdistribution mycket väl kunna insnarast komma till stånd och rationalise- nebära att rationaliseringsvinsterna helt kom att fördelas mellan producent och drogringsvinsterna bör komma läkemedelskonhandlare. Detta vore en för samhället icke sumenterna till godo. En verksam möjlighet acceptabel utveckling. Med tillkomsten av att kortsiktigt uppnå detta vore utan tvivel apoteksbolaget uppstår emellertid en helt ny att nu ombilda droghandeln till ett monopolföretag anknutet till apoteksbolaget. Det situation. I kapitel 17 föreslås att apoteksbolaget synes emellertid sannolikt att man kan uppnå goda resultat, och från vissa syn- skall fastställa utförsäljningspriset på sina punkter bättre resultat, genom mindre ge- varor. Detta pris kommer att bli beroende av dels till vilket pris bolaget kan förvärva nomgripande åtgärder. Innan utredningen övergår till att disku- sina varor, dels vilken kostnad bolaget komtera detta bör det understrykas att droghan- mer att få för sin egen verksamhet med att delns huvudsakliga uppgift på läkemedels- distribuera varorna och i övrigt fullgöra området är att ombesörja fysisk distribution sina uppgifter. Skall bolaget få verklig beav varorna. Den inom annan grosshandels- tydelse för prisbildningen måste det ges tillrörelse väl så väsentliga uppgiften nämligen fälle att påverka sina inköpspriser. Det kan att genom kommersiella medel pressa pris- därför inte längre komma i fråga att ett sättningen och därigenom vinna kunder apotekens högsta inköpspris, inberäknat saknar här i stort sett relevans till följd av droghandelsavans, fastställs av registreringsdet system som gäller för den offentliga myndigheten, utan om ett pris överhuvudtaprisgranskningen av farmacevtiska specia- get skall fastställas vid registreringen bör detta vara ett producentens högsta utförliteter. Framlagt utredningsmaterial visar att säljningspris. Om så sker kommer följande övergång till enkanal system kan medföra mönster att föreligga. En producent som önskar marknadsföra betydande besparingar. En förutsättning är emellertid att inte antalet grosshandelsföre- en specialitet tar kontakt med apoteksbolatag ökar och att inte något företag blir så get för att diskutera till vilket pris hans litet att det distribuerar endast ett litet an- vara bör kunna säljas till konsumenten. tal icke försumbara preparat. Skulle utveck- Förhållanden som påverkar detta pris är lingen bli sådan att denna förutsättning inte bl. a. försäljningsvolym, storleksordningen kommer att föreligga, kan de nu beräknade av producentpriset, beräknade variationer i efterfrågan etc. samt varans faktiska väg vinsterna förbytas i kostnadsökningar för från producent till konsument. I diskussioapoteken till följd av att antalet kontakter nen kommer sålunda bl. a. in frågan huruapotek-grosshandel skulle öka oproportionerligt mycket. Ingenting talar emellertid vida ett visst partihandelsföretag har särför att en sådan utveckling skulle ske efter skilt gynnsamma förutsättningar att distribuera just denna vara. Om så antas vara det att apoteksbolaget etablerats. fallet och sålunda av intresse för såväl proEn övergång till enkanalsystem innebär ducent som konsument är det rimligt att att ett nytt konkurrensmedel införs. Det blir det partihandelsföretag som var konkuren konkurrens från droghandlarnas sida att renskraftigast i detta fall blir enkanalsfå distribuera en viss producents preparat distributör för varan. Apoteksbolaget följer och producenterna får ökat intresse av att sedan försäljningens utveckling och kan ta veta vilket droghandelsföretag som är efinitiativ till prisjusteringar. fektivast. I relationen droghandel-apotek SOU 1969: 46

Självfallet förutsätter en förhandling av antydd typ att goda kontakter finns såväl mellan producent-droghandel, mellan producent-apoteksbolaget och mellan apoteksbolaget-droghandeln. Den nya situationen kommer därför att i sig befrämja att allmänna ekonomiska regler får ökad genomslagskraft även på läkemedelsområdet. Givetvis kommer apoteksbolagets besittning av Vitrum att innebära en styrka vid bolagets strävanden att påverka prisbildningen. Alternativet att använda den egna apparaten för engrosdistributionen kommer alltid att finnas och bolaget behöver inte riskera att komma i ett tvångsläge till följd av kartellbildningar eller andra åtgärder från de få utomstående droghandelsföretagen. Det bör emellertid framhållas att bolaget i sitt agerande måste söka se till helheten. I vissa lägen kanske det för producenten kan vara förenat med särskilt stora fördelar att den fysiska distributionen sker en viss väg. Om detta övertygande visas och totalkostnaderna för läkemedlet härigenom minskar bör detta bestämma distributionsvägen. Inte minst då det gäller de stora sjukhusens förvärv av stapelläkemedel kan sådana synpunkter komma in med särskild styrka. Vad som här anförts har endast haft till avsikt att exemplifiera hur det nya systemet innebär nya utvecklingslinjer. Enligt utredningens mening är dessa så många och så intressanta att det finns all anledning att nu pröva vilka effekter som kan uppnås utan ytterligare ingripanden i droghandelsledet. Utredningen anser det sålunda icke påkallat att nu införa ett statsmonopol på grosshandeln med läkemedel.

138 SOU 1969:46

16 Svenska läkemedelsinstitutet — ett samordningsorgan för information

16.1 Information om egenskaper

läkemedlens

16.1.1 Nuvarande förhållanden Läkemedelsindustrins

aktiviteter

Den ojämförligt mest omfattande verksamheten på läkemedelsinformationens område utövas av läkemedelsindustrin. En översiktlig redogörelse härför såvitt angår det nordiska planet lämnas av Nordisk läkemedelskommitté i betänkandet NU 1968:7. Kommittén framhåller därvid inledningsvis att huvudparten av industrins information samtidigt har karaktär av reklam, vilket måste tas med i beräkningen vid en bedömning av värdet av denna information. Koncentrationsutredningen som kartlagt industrins kostnader i Sverige för denna verksamhet gör inget försök att skilja mellan industrins information och reklam utan betraktar dessa aktiviteter som en helhet, eftersom gränsen i många fall är diffus. Koncentrationsutredningen visar att de fem största läkemedelsföretagen i Sverige ökade sina kostnader för information och reklam i absoluta tal under perioden 1958 -1965, nämligen från 23,6 milj. kr. till 80,3 miij. kr. Inom Norden ökade kostnaderna för information och reklam under perioden från 13,7 milj. kr. till 45,3 milj. kr. och utanför Norden från 9,8 milj. kr. till 35,0 milj. kr. Utredningen har ej haft tillgång till data om de totala utgifterna för information och reklam på den svenska läkemedelsmarknaden men har gjort vissa SOU 1969:46

uppskattningar. Härom anför tionsutredningen följande.

koncentra-

Om andra säljare än LIF-företagen avdelade relativt sett lika stora resurser på information och reklam, skulle totala kostnaderna härför på den svenska marknaden uppgå till ca 65 milj. kr. Om de utländska säljarna i Sverige avdelade relativt sett lika stora resurser på information och reklam som de svenska företagen på utomnordiska marknader skulle LIFoch RUFI-företagens sammanlagda kostnader härför på den svenska marknaden år 1965 uppgå till ca 80 milj. kr. Enligt de riktlinjer för läkemedelsindustrins information till läkarkåren som fastställts av LIF och RUFI är industrins viktigaste informationsformer gentemot läkarkåren följande, nämligen 1. Läkemedelskonsulenter a) för enskild information b) för grupp information 2. Produktinformation i FASS 3. Trycksaker 4. Annonser 5. Läkemedelsprover 6. Undervisningsfilmer 7. Symposier 8. Utställningar; vetenskapliga - kommersiella 9. Litteraturservice 10. Hjälpmedel FASS (farmacevtiska specialiteter i Sverige) är en läkemedelsförteckning utgiven av Läkemedelsinformation AB, bakom vilket bolag står LIF och RUFI. Boken inne-

håller, ordnade fabrikantvis, samtliga specialiteter på den svenska marknaden med förhållandevis utförliga uppgifter om varje preparat. Varje fabrikant svarar själv för riktigheten av sin text men redaktionen verkar för att de olika preparaten presenteras på ett enhetligt och sakligt sätt i överensstämmelse med lämnade anvisningar. 1969 års upplaga av FASS omfattar 719 sidor i formatet 18 X 25 cm. Tillkomsten av FASS har inneburit en betydande rationalisering eftersom den i ett band ersätter ett stort antal fabrikanters separata kataloger. I koncentrationsutredningens studie ingår en undersökning av hur information och reklamkostnader för fem LIF-företag på den nordiska marknaden fördelar sig på kostnadsslag. Det visar sig att de tyngsta posterna avser konsulenter (28 %), basorganisation (20 % ) , annonser (17 %) och trycksaker (15 %). De samlade kostnaderna för dessa aktiviteter 1965 var 46,9 milj. kr. Antalet läkemedelskonsulenter har ökat under senare år. Sammanlagt fanns 1968 omkring 400 konsulenter som representerade de företag som saluför läkemedel på den svenska marknaden. LIF och RUFI har nyligen antagit en studieplan för utbildning av konsulenter. Ett tillsatt utbildningsråd kontrollerar att överenskommen grundutbildning inhämtats på ett tillfredsställande sätt. I fråga om LIF-företagen sker även genom utbildningsrådet kontroll av konsulenternas kunskap i produktkännedom. LIF:s utbildningsråd meddelar auktorisation av konsulenter som genomgått godkända prov och har praktisk erfarenhet från informationsarbete under minst åtta månader. I ett debattinslag, från LIF hösten 1969 med titeln »Skriftlig läkemedelsinformation - det kommer faktiskt mer än påminnelsereklam», lämnas vissa upplysningar om företagens trycksaker och skrifter m. m. Av denna framgår att de nio företagen under åren 1964-69 gett ut 115 allmänna publikationer, 102 skrifter med preparatinformation och 31 med patientråd. De har givit ut åtta periodica, producerat sex filmer och anordnat 21 symposier. 140

Handböcker Förutom svenska och utländska läroböcker och specialarbeten om läkemedel finns några särskilda handböcker att tillgå för en överblick av de läkemedel som är tillgängliga i vårt land. Standardverket som uttömmande redovisar för försäljning tillåtna farmacevtiska specialiteter är Apotekens specialitetsregister som ges ut av apotekarsocieteten. Det innehåller bl. a. uppgifter om sammansättning, förpackningsstorlek, priser och tillverkare. Societeten ger också ut Synonymregister över farmacevtiska specialiteter. Detta register är uppställt efter ett farmakologiskt-kliniskt system. Bl. a. innehåller det kortfattade uppgifter om innehåll av viktigare beståndsdelar, normaldoseringar, farmakologiska data, biverkningar och kontraindikationer samt priser. Handboken Pharmaconomia Svecica (NOM) ges ut av Sveriges läkarförbund genom en särskild fondstyrelse. Boken kommer ut med långa mellanrum. De två senaste utgåvorna är från 1953 resp. 1967. Enligt gällande regler fastställs de allmänna riktlinjerna för utgivningen av NOM av den nämnda fondstyrelsen och socialstyrelsen. Manuskriptet utarbetas av en expertgrupp, utsedd av socialstyrelsen och fondstyrelsen gemensamt och underställs socialstyrelsen för granskning genom dess vetenskapliga råd och för auktorisation. Läkemedlen är grupperade på samma sätt i Pharmaconomia Svecica 1967 och i Apotekens synonymregister. Som handbok i läkemedlens användning ger NOM utförligare medicinska data än synonymregistret.

Fackpressen In- och utländska fackpressen innehåller självfallet ett stort utbud av artiklar om läkemedel. Svårigheten att utnyttja materialet sammanhänger med dess väldiga omfång. Ett initiativ att med specialnummer av Läkartidningen informera läkarna om utvecklingen på läkemedelsområdet togs 1965 SOU 1969: 46

och denna verksamhet har sedan utvidgats. Läkartidningens läkemedelsnummer utkommer nu fyra gånger om året. I regel är ett preparatområde huvudtema för ett nummer. Artiklarna kompletteras med presentationer av nyheter. Vidare innehåller läkemedelsnumren artiklar som speglar den aktuella debatten i läkemedelsfrågor.

Sjukhusens

läkemedelskommittéer

Läkemedelskommittéer på sjukhusen verkar för att underlätta för den enskilde läkaren vid val av läkemedel och för att rationalisera läkemedelshanteringen på sjukhusen. Resultatet av arbetet mynnar ut i rekommendationer för preparatval i rutinsjukvård. Läkemedelskommittéerna sammansätts av läkare, sjukhusapotekare och farmakologer. Den första läkemedelskommittén i vårt land tillsattes 1961 vid Karolinska sjukhuset och Serafimerlasarettet. Sedan dess har läkemedelskommittéer inrättats vid ett flertal sjukhus särskilt vid sådana som har sjukhusapotek. En redogörelse för arbetet inom Karolinska sjukhusets och Serafimerlasarettets läkemedelskommitté finns i Läkartidningen 1966: 26. Enligt det beskrivna arbetssättet väljer kommittén först ut en viss läkemedelsgrupp som skall bearbetas. Därefter kontaktas sakkunniga läkare för samråd, kompletterande statistik inhämtas från sjukhusapoteket, litteratur samt uppgifter som på begäran lämnats av läkemedelsindustrin studeras. Den rekommendation som kommitténs arbete resulterar i sänds ut på remiss till sjukhusens klinikchefer. Därefter görs den definitiva rekommendationen.

Socialstyrelsens information

kommitté

för

läkemedels-

Sedan Kungl. Maj:t ställt särskilda medel till förfogande för ändamålet finns från den 1 oktober 1968 Kommittén för läkemedelsinformation, tillsatt av socialstyrelsen. LeSOU 1969: 46

damöter är professorn Lars Thorén, Uppsala, ordförande, docenten Håkan Ljunggren, Halmstad, laboratorn Per Lundgren, Stockholm, och docenten Anders Rosén, Stockholm, den sistnämnda tillika kommitténs sekreterare. Kommittén avser att ge ut en skriftserie som skall »ge en bred och objektiv läkemedelsinformation baserad på aktuella farmakologiska och kliniska forskningsresultat och erfarenheter». Skrifterna skall tillställas samtliga läkare, apotekare och andra farmacevter. Vissa häften skall även tillställas tandläkare och veterinärer. Varje nummer i skriftserien består av två häften. Det första innehåller en farmakologisk och klinisk översiktsartikel över den aktuella läkemedelsgruppen, författad av erkänd expertis. Det andra häftet innehåller en av kommittén gjord sammanfattning av översiktsartikeln i det första häftet samt vidare biofarmacevtiska kommentarer och kommitténs synpunkter på val av preparat. Dessa synpunkter baseras på den i häftena presenterade informationen och är avsedd att uppmärksamma likheter och väsentliga skillnader i läkemedlens medicinska ändamålsenlighet och priser. Det första numret i serien har utkommit i september 1969. Ytterligare tre nummer beräknas utkomma under hösten 1969 och därutöver är ett 10-tal nummer planerade f. n. Arbetet med skriftserien betecknas av kommittén som en försöksverksamhet. I förordet till det utkomna numret uttalar kommittén att om den lämnade informationen skall leda till en rationell läkemedelsförskrivning är det önskvärt, att den anpassas till lokala förhållanden genom förmedling av lokala läkemedelskommittéer. Man har därför kontaktat landets läkemedelskommittéer för ett samarbete på informationsområdet. Kommentarerna till det arbete som socialstyrelsens läkemedelskommitté nu börjat redovisa har varit positiva. Sålunda uttalas i en ledare i Svensk farmacevtisk tidskrift den 30 september 1969 bl. a. följande. Det omedelbara intrycket är att kommittén löst sin svåra uppgift på ett sätt som bådar 141

gott för det fortsatta arbetet. Kommittén har också övertygat om att den har en uppgift att fylla. Även Läkartidningen, som också behandlar kommitténs första nummer på ledande plats (15 oktober 1969), anser att socialstyrelsen löst sin uppgift bra, men, tillägger tidningen, inte bättre än någon annan som söker ge »objektiv» läkemedelsinformation. Ledaren slutar på följande sätt. Det skall bli intressant att se om läkarkåren anser att socialstyrelsens läkemedelsinformation ger något väsentligt utöver den vi själva erbjuder och kommer att erbjuda. Efter den nu inledda försöksverksamheten - socialstyrelsen är angelägen att betona att det rör sig om en sådan - bör man kunna tänka sig en diskussion om samarbete mellan alla berörda parter för att nå maximalt utbyte. Från vår sida vill vi anmäla vårt intresse för detta.

16.1.2 Synpunkter på läkemedelsinformationen framförda i svensk fackpress Vid flera tillfällen under de senaste två åren har förekommit debattinlägg i Läkartidningen om läkemedelsinformationen. Upptakten kom i och med utgivandet av den fjärde upplagan av Pharmaconomia Svecica (NOM 4) som 1967 presenterades av ordföranden i farmakonomikommittén professor Gunnar Lindgren. Han ger samtidigt en översikt över läkemedelsinformationen i Sverige sådan den bedrivs av olika intressenter och anser att en framtida samordning av de skilda informationsaktiviteterna är önskvärd. Påföljande år (1968) ställde docenten Sune Rosell frågan huruvida FASS är tillräckligt objektiv. Han är tveksam huruvida så är fallet, men finner att FASS ändå är värdefull. Författaren anser att Synonymregistret, NOM och FASS inte kompletterar varandra särskilt väl enär de i den principiella utformningen är mycket likartade. En effektiv läkemedelsinformation skulle kunna skapas genom konstellationen FASS-Läkartidningens läkemedelsnummer -läkemedelskommittéer vid alla större sjukhus. Läkemedelskommittéerna kan vaska

fram de värdefulla preparaten av det stora utbudet i FASS menar författaren och fortsätter att både socialstyrelsen och läkarorganisationerna på olika sätt borde stimulera till bildandet av läkemedelskommittéer på alla större sjukhus i landet. En ledare i Läkartidningen 64,3496 (1967) behandlar läkemedelsindustrins påminnelsereklam. Tidningen skriver att det är ingen överdrift att påstå att det just är påminnelsereklamen som för läkarna är den främsta källan till irritation och när läkemedelsreklamen diskuteras är det ofta denna reklamtyp man egentligen avser med sin kritik. I samma ledare får Hässle gott betyg för sitt initiativ att slopa sin påminnelsereklam. En del andra läkemedelsfirmor har följt Hässles exempel och sökt begränsa påminnelsereklamen genom att ersätta den med periodiska skrifter. Påminnelsereklamens effekt på försäljningen är diskutabel hävdar chefen för Draco, apotekare Carl-Gustav Ljunggren i Läkartidningen 65,433 (1968). Samtidigt nämner han bl. a. att under lanseringsperioden har även de enklaste trycksaker sin betydelse genom att de bidrar till att preparatets namn blir känt. En annan företrädare för producenterna, apotekare Rune Casslén i Läkemedelsindustriföreningen, poängterar att både läkarna och industrin behöver ett instrument för att introducera nyheter. Författaren vill i sin artikel i Läkartidningen 64,5011 (1967) bl. a. framhålla att industrin inte kan avstå från den personliga kontakten med läkarna. All erfarenhet visar enligt författaren att läkemedelsinformationen från läkarna till industrin bäst - i de flesta fall uteslutande - kommer till stånd vid personliga besök. Beträffande gruppinformation eller individuell information omtalar Casslén att denna fråga diskuterats mycket på senare tid och har aktualitet särskilt vid sjukhusklinikerna. Industrins uppfattning är, fortsätter han, att det inte är fråga om ett antingen'eller utan om ett både/ och. En undersökning över läkemedelsinformationen genom konsulenter har genomförts vid regionsjukhuset i Linköping under ca V2 år. Resultatet redovisas i LäkartidSOU 1969: 46

ningen 66,2068 (1969) av docent Ragnar Berlin på regionsjukhuset tillsammans med apotekare Karl Meynert och civilekonom Stefan Kronvall vid AB Ferrosan. Totalt inkom svarsformulär från 30 enskilda besök och 41 gruppinformationsbesök. Man frågade om värdet av erhållen information, om tidpunkten för besöket var lämplig eller olämplig m. m. Resultatet av undersökningen anses inte i nämnvärd grad ge belägg för att den många gånger bistra kritik som riktats mot konsulentverksamheten kan ges generell innebörd. Det påpekas att tidigare publicerade undersökningar - T. Hjortsjö; Svensk läkemedelsreklam, Lund University, Department of Anatomy Communications No 7 1964, samt N. Bejerot och J. örtengren: Läkarkårens syn på läkemedelsinformation, Läkartidningen 62, 3756 (1965) inte i samma utsträckning visar en så positiv uppfattning bland läkarna till konsulentverksamheten. Författarna till undersökningen i Linköping tror emellertid att det enstaka besöket som värderingsenhet ger en mer rättvisande bild av verkligheten än tidigare undersökningars generella värderingar.

16.1.3 Förslag av Nordisk läkemedelskommitté I det betänkande Nordisk samarbejde om laegemidler (NU 1968:7) som framlagts av Nordisk läkemedelskommitté har ett kapitel ägnats åt upplysning om läkemedel. Kommittén redovisar därvid en inventering av existerande upplysningskällor på området i Norden och finner att det förhandenvarande informationsmaterialet är så stort och så varierande i kvalitetsmässigt hänseende att det för den enskilda läkaren eller farmakologen är mycket vanskligt att få en samlad bild av de i handeln förekommande läkemedlen och på ett tillfredsställande sätt värdera de skilda upplysningarna i förhållande till varandra. Kommittén betecknar situationen som otillfredsställande även om den medger att det offras mycket pengar och arbetskraft på försök att täcka behovet av information på läkemedelsområdet. Den upplysningsSOU 1969:46

verksamhet som det är särskilt behov av enligt kommitténs uppfattning kräver tillgång till 1) handböcker, som innehåller jämförande och objektiva värderingar av de på marknaden tillgängliga läkemedlen, 2) översiktsartiklar som ger mera djupgående information om förhållandena inom de skilda läkemedelsgrupperna, samt 3) systematisk vidareutbildning av medicinalpersonal. I fråga om handböcker uttalar sig kommittén positivt om den av American Medical Association årligen utgivna boken New Drugs men konstaterar att den används i ringa utsträckning av praktiserande läkare i de nordiska länderna. Skälen härtill antas vara att preparaturvalet delvis är ett annat än det som förekommer i de nordiska länderna och att medlen förekommer under andra namn än de som används här. Enligt kommitténs mening finns det ännu inte resurser - vare sig personella eller ekonomiska - att ens med gemensamma nordiska insatser utarbeta ett motsvarande verk för de i Norden förekommande läkemedlen. Vad beträffar översiktsartiklar finner kommittén det vara viktigt att man söker stimulera en verksamhet för att skapa sådana i ökad omfattning. Även här är knappheten på kompetenta personer ett besvärande hinder men kommittén ställer stora förväntningar på den personalförstärkning som skulle komma till stånd om en av kommittén föreslagen nordisk läkemedelsfond skapas. Om denna fond må anföras följande. Fonden skulle tillföras en milj. svenska kr. årligen genom bidrag av Danmark, Finland, Norge och Sverige. Det svenska bidraget skulle vara 400 000 kr. per år. Av fondens medel skulle anslag beviljas dels till farmakologiska undersökningar, särskilt klinisk-farmakologiska undersökningar på nordisk bas beträffande läkemedlens säkerhet och effektivitet, dels till stipendier åt nordiska forskare för utbildning och verksamhet inom i första hand den kliniska farmakologins område. I motiven för 143

särskilt stöd åt den kliniska farmakologin anför kommittén bl. a. följande. En af grundene til, at der specielt på dette område er et så stort behov for en for0get forskningsindsats, er, at den endelige bed0mmelse af et laegemiddels effektivitet afvejet mod dets bivirkninger - som tidligere påpeget - ofte f0rst kan foretages, efter at lasgemidlet i Isengere tid har vaeret övergivet til almindelig anvendelse i sygdomsbehandlingen. Det kan ikke forventes, at industrien fortsaetter kostbare unders0gelser af denne art for de prasparaters vedkommende, der allerede er accepteret af det offentlige. Herudover er der i h0j grad et behov for sammenlignende unders0gelser over mere eller mindre naertbeslaegtede praeparater med samme indikation, dvs. beregnet til behandling af den samme sygdom, og sådanne unders0gelser b0r foretages uafhaengigt af industrien. Sammenligningerne må, specielt for så vidt angår sygdomme af mere långvarig art, foretages mellem flere forskellige praeparater, med forskellige doseringer og på et meget stort patientmateriale. Opgaven er ikke blot at registrere laegemidlernes effektivitet over for den pågaeldende sygdom, men også bivirkningsfrekvensen og arten af de bivirkninger, der optraeder. Unders0gelser af denna art er en del af den kliniske farmakologs arbejdsområde, og behovet for disse unders0gelser understreger igen en almindelig anerkendt n0dvendighed af en udbygning af den kliniske farmakologi. Vad angår vidareutbildningen av medicinalpersonal påpekar kommittén att behovet för läkarna i fråga om läkemedel främst rör sig om nya kliniska iakttagelser och slutledningar. Det framhålles beträffande apotekarna att dessa bör sättas i stånd att ge läkarna en objektiv och ständigt aktuell läkemedelsinformation. Särskilt understryks vikten av att det vid sjukhus där nya läkemedel först kommer i bruk, finns väl utbildad farmacevtisk personal som säkrar kontakten läkare-apotekare. Nordisk läkemedelskommitté avslutar sin redogörelse för läkemedelsinformationens problem med att nämna att man under arbetet diskuterat om man kunde samla tillgängliga nordiska krafter i en sammanslutning för nordisk läkemedelsinformation. De parter man därvid haft i åtanke är bl. a. medicin almyndigheterna, yrkesorganisationer 144

för läkare, tandläkare, veterinärer och far« macevter samt läkemedelsproducenterna. Kommittén hade emellertid inte bedömt det som realistiskt att nu få till stånd en samnordisk koordinering av de många intressenterna. I stället uttalar kommittén en rekommendation till organisationer som nu utger publikationen om läkemedel att i samarbete med fabrikanter, myndigheter och universitetsinstitutioner söka först på det nationella och så småningom på det nordiska planet få till stånd litteratur med jämförande upplysningar om de i handeln tillgängliga läkemedlen.

16.1.4 Koncentrationsutredningens punkter på informationsproblemet

syn-

I det avslutande kapitlet Normativa aspekter i SOU 1969: 36 ger koncentrationsutredningen sina synpunkter på läkemedelsföretagens information och reklam. Härvid uttalas inledningsvis att det säkert från det enskilda företagets synpunkt är rationellt dvs. vinstgivande att ha så stora kostnader som fallet är för information och reklam, men att det är en annan fråga om det är rationellt även från samhällets synpunkt. Därefter förs ett mera allmänt resonemang om näringslivets reklam och dess följdverkningar, varefter utredningen (sid. 190) mera speciellt behandlar läkemedelsindustrins information och reklam. Det hävdas att denna har vissa värden som gör att man inte kan se den som en variant, vilken som helst, av reklam i allmänhet. Härom skriver utredningen: För det första får behovet av korrekt och uttömmande information förutsättas väga tyngre i fråga om läkemedel än i fråga om de flesta andra varor. Felaktiga val av andra varor, betingade av bristfällig information, har som regel mindre allvarliga konsekvenser än felaktiga val av läkemedel. Samtidigt som det sålunda är särskilt viktigt att välja rätt läkemedel, är likväl - och just på grund därav valsituationen enklare för läkemedel än för de flesta andra varor i åtminstone ett hänseende: Priset spelar nämligen, och bör också spela, en förhållandevis sekundär roll för läkemedelsvalet (nämligen oavsett om konsumentpriserna är optimala eller ej). Detta gör SOU 1969: 46

att kardinalsvårigheten för nästan all, till objektivitet syftande konsumentupplysning - att väga kvalitet mot pris - är mindre besvärande i fallet läkemedel. Det påpekas att prisfrågan naturligtvis inte är betydelselös utan att den rent av kan vara avgörande t. ex. i fall där två läkemedel ter sig medicinskt likvärda. Därefter fortsätter utredningen: Ett annat särdrag hos läkemedelsmarknaden, av betydelse för bedömningen av reklamen, är läkarens roll som konsumtionsdirigent. Läkarna är en högt kvalificerad yrkesgrupp, utbildad för att mottaga kvalificerad information och (får man antaga) utrustad med en mer än normalt utvecklad resistens mot persuasiv reklam. Förmodligen är det här man har att finna huvudorsaken till att läkemedelsreklamen är kvalitativt överlägsen mycken annan reklam. Det framhålles att även om läkemedelsreklamen är relativt högtstående har den vissa brister från mottagarens synpunkt. Sålunda ger den endast partiell information. Enligt koncentrationsutredningen kan det inte råda någon tvekan om att det finns ett stort och växande behov av direkt jämförande information om läkemedel. Efter en skildring av den verksamhet som skall bedrivas av socialstyrelsens läkemedelskommitté, till vilken utredningen är positiv, ställer kommittén frågan hur läkemedelsindu-» strins reklam och information kommer att utvecklas efterhand som samhällets apparat för läkemedelsinformation växer i omfattning och betydelse. Det sägs att svaret måste bli beroende av hur i detalj och i vilken takt samhällets läkemedelsinformation kommer att utvecklas. Därefter uttalar utredningen: I den mån de förväntningar infrias, som synes kunna på goda grunder ställas på densamma, kommer industrins aktiviteter på detta område icke bara att te sig alltmer obehövliga utan rimligtvis också att faktiskt reduceras utan att några särskilda, diskriminerande åtgärder behöver vidtagas. På tal om läkemedelskonsulenterna framhåller koncentrationsutredningen att även samhället kan, om så skulle befinnas önskSOU 1969: 46 10—914316

värt, använda konsulenter i sin verksamhet, och även samhället borde kunna vidarebefordra läkarnas erfarenheter till företagen. Utredningen fortsätter: Vissa stordriftsfördelar borde finnas i en sådan, av samhället bedriven konsulentverksamhet - informationerna i båda riktningarna skulle icke begränsas till ett företags preparat - förutom den, rimligtvis mera tungt vägande fördelen att informationen skulle, liksom de ovan berörda informationsformerna, kunna innehålla komparativa inslag. Till slut betonar utredningen att det synes vara önskvärt och möjligt att effektivisera de kliniska prövningarnas arbetsformer, bl. a. genom att bättre utnyttja den regionalt organiserade sjukvårdens möjligheter. Den form av central registrering som finns inom varje regionssjukhus ger underlag för systematiska studier av även lågfrekventa sjukdomar. 16.2 Information om läkemedelskonsumtion 16.2.1 Allmän statistik Av de årligen utkommande publikationer som ingår i Sveriges officiella statistik innehåller åtminstone fyra uppgifter om läkemedel. Dessa är 1) Allmän hälso- och sjukvård 2) Allmän försäkring 3) Utrikeshandel 4) Industri De två sistnämnda ger emellertid ganska summariska upplysningar om läkemedlen. Farmacevtiska produkter ingår i Utrikeshandel som en undergrupp till »Produkter av kemiska och närstående industrier». De farmacevtiska produkterna indelas i sin tur i varuposter. Den mest detaljerade statistiken i »Utrikeshandel» avser införsel och utförsel fördelad på varuposter och ursprungsländer respektive förbrukningsländer. Siffrorna anger dels kvantitet och dels värde. I publikationen »Industri» ingår läkemedelsfabriker som en undergrupp under huvudgruppen kemisk-teknisk industri. Uppgifter lämnas om arbetsställen, personal, förbrukad elektrisk kraft o. dyl. Vad gäller produktion av läkemedel redovisas denna 145

efter samma indelning i varugrupper som i »Utrikeshandel». Uppgifter som mera direkt ger vissa upplysningar om läkemedelskonsumtionen finns i Allmän hälso- och sjukvård samt i Allmän försäkring. Allmän hälso- och sjukvård ges ut av socialstyrelsen. Här finns viss statistik avseende apoteken, läkemedelsförmånen och registrerade farmacevtiska specialiteter. Apotekens antal och försäljning anges med uppdelning på län. Recepturförsäljningen som en del av den totala försäljningen redovisas separat. Även antalet recepturexpeditioner under ifrågavarande år redovisas. Apotekens försäljning har vidare brutits ned i en tabell utvisande läkemedelsförbrukning per invånare. Antalet apotek vid viss tidpunkt redovisas länsvis och för hela riket. Vissa uppgifter om apotekens status och om apotekens personal finns också. Beträffande registrerade farmacevtiska specialiteter finns uppgifter dels om det totala antalet och dels om hur stor del härav som hänför sig till utländska preparat. Vidare anges i indextal hur antalet registreringar utvecklats under de senaste åren. Riksförsäkringsverket svarar för publikationen Allmän försäkring. I denna lämnas information om läkemedelsförmånen. I 1965 års utgåva finns bl. a. följande uppgifter, dels i absoluta tal dels utvisande utvecklingen i indextal under den senaste tioårsperioden: Kostnaderna för läkemedelsförmånen Antalet läkemedelsverifikationer Medelkostnad per läkemedelsverifikation. Totalkostnaden för läkemedelsförmånen kan uppdelas på de allmänna försäkringskassornas utgifter och på statsbidrag. I Allmän försäkring redovisas varje försäkringskassas läkemedelsutgifter.

16.2.2 Swedish Drug Market Den mest detaljerade läkemedelsstatistiken produceras av företaget Läkemedelsstatistik AB, som ägs av vissa läkemedelsföretag an-

slutna till LIF och RUFI. Läkemedelsstatistik AB sammanställer försäljningsstatistik och marknadsstatistik på basis av droghandlarnas försäljningsuppgifter. Försäljningsstatistiken utarbetas månatligen och avser de läkemedel som säljs till apoteken av flera droghandlare. Astra Distribution och Läkemedels-Distribution tar själva fram försäljningsstatistik över läkemedel som säljs med ensamrätt. De primärdata Läkemedelsstatistik mottar är lagrade på magnettape el. dyl. För varje orderrad (förpackning och antal sålda enheter) finns uppgift om kund och försäljningsdag. Droghandlarna använder enhetliga varu- och kundnummer. Läkemedelsstatistik AB kör samman droghandlarnas material i datamaskin. Försäljningsstatistiken täcker således droghandelns totala försäljning. Datamaskinen skriver ut statistiken på tabulatorpapper som tillställs fabrikanterna två veckor efter månadsslutet. Fabrikanten kan köpa försäljningsstatistik över hela eller valda delar av sitt sortiment. Marknadsstatistiken produceras varje kvartal. Leverans av den bundna rapporten Swedish Drug Market sker 6-7 veckor efter kvartalsslutet. Abonnenter är svenska och utländska läkemedelsfabrikanter. Swedish Drug Market är inte offentlig. Swedish Drug Market visar totalförsäljningen i pengar i hela landet. Jämförelser görs mellan olika tidsperioder. Förpackningsstorlekarna är de minsta enheterna. De sammanställs i farmacevtiska specialiteter vilka i sin tur bildar farmakologiska grupper uppställda efter en inom European Pharmaceutical Marketing Research Association utarbetad kod (EPhaMRAkoden). Omsättningen för varje företag redovisas. Var sitt avsnitt har också de största företagen, de största produkterna och nyintroducerade produkter. Till marknadsstatistiken används försäljningsstatistikens summaband för varje månad samt till Läkemedelsstatistik AB insänt kompletterande material avseende dels Astra Distributions och Läkemedels-Distributions enkanalsförsäljning och dels droghandlarnas direktförsäljning till sjukhusen. SOU 1969:46

16.2.3 övrig periodisk statistik En för internt bruk inom apotekens avgiftsnämnd och apotekens avgiftsberedning gjord sammanställning om de olika apotekens ekonomiska förhållanden ger upplysningar om apotekens årliga inköps- och försäljningssummor samt därjämte flera detaljerade uppgifter av företagsekonomisk art. I apotekarsocietetens årsberättelser finns bl. a. uppgifter om apotekens försäljningssummor dels uttryckta i bruttoomsättning dels fördelade på recepturförsäljning och annan försäljning. Vidare visas recepturens sammansättning på extemporeläkemedel och standardförpackningar såväl värdemässigt som antalsmässigt. Apotekens kostnader redovisas med uppdelning på vissa kostnadsposter. Såväl för försäljningen som för kostnaderna beskrivs utvecklingen med hjälp av indextal. Den av Farmacevtiska föreningen utgivna Svensk farmacevtisk matrikel ger inga upplysningar om läkemedelsförbrukningen. Däremot lämnas omfattande personuppgifter och personalstatistik. Siffrorna avseende apotekens antal och status i matrikeln går tillbaka med vissa intervall till år 1865. Detta år är också utgångsåret för uppgifter om nyanläggningar av apotek i Sverige. Apotekstätheten under vissa år beskrivs på så sätt att antalet invånare anges per apotek i städer, på landsbygden och i hela riket.

16.2.4 Speciella undersökningar Vid farmacevtiska institutets (numera farmacevtiska fakulteten) avdelning för socialoch rättsfarmaci har utförts flera delvis ganska omfattande undersökningar rörande läkemedelskonsumtionens omfattning och struktur. De har genomgående byggt på representativa urval av recept som expedierats på apoteken. Syftet med undersökningarna har varit dels att kontinuerligt studera effekten av den 1955 införda läkemedelsförmånen dels att kartlägga läkemedelskonsumtionen i stort. Bl. a. har materialet bearbetats med avseende på enskilda grupper av läkemedel, varvid varje grupp studerats med SOU 1969: 46

hänsyn till konsumenternas ålder och kön. En undersökning som utförts av farm. lic. Ulla Swarén på uppdrag av 1961 års sjukförsäkringsutredning och publicerats som bilaga till SOU 1966: 28 bygger på det omfattande material som samlats vid avdelningen för social- och rättsfarmaci. Sedan läkemedelsförmånen väsentligt utvidgats från den 1 januari 1968 bedrivs en undersökning av liknande typ, som de här angivna, vid avdelningen under medverkan av socialstyrelsen och apotekarsocieteten. I sjukförsäkringsutredning^ns betänkande II redovisas också en receptundersökning utförd av med. lic. Björn Smedby vid socialmedicinska institutionen i Uppsala. Receptundersökningens syfte har varit att med individen som utgångåspunkt studera förbrukningen under hela år 1963 av sådana läkemedel som omfattas av de med sjukförsäkringen sammankopplade läkemedelsförmånerna, dvs. prisnedsatta och kostnadsfria läkemedel. Resultatet anges i tabeller som belyser skillnader mellan olika grupper av personer beträffande konsumtionen av och kostnaderna för sådana läkemedel som omfattas av läkemedelsförmånerna. Personerna i receptundersökningen 1963 har indelats efter kön, ålder, hemvist i städer eller på landsbygden, samt efter socio-ekonomiska grupper. Inom ramen för denna personindelning redovisas läkemedelsförmånerna efter olika slag av förmåner, genomsnittligt antal prisnedsatta recipen, andelen personer med egenkostnad uppgående till visst belopp osv. Undersökningen ingår i ett större socialmedicinskt arbete som Smedby bedriver. Med stöd av medel som ställts till förfogande av Jämtlands läns landsting pågår inom länet vissa undersökningar angående läkemedelskonsumtionen i länet. Syftet är att få detaljerad information om ordinerade läkemedel korrelerade till patienter och ordinerande läkare.

16.2.5 Utländska förhållanden Kommersiellt tillgängliga sammanställningar av läkemedelsförsäljningen görs på flera 147

håll i världen. I regel grundar de sig på stickprovsundersökningar, intervjuer och andra marknadsundersökningar av traditionell typ. Särskilt i USA finns en omfattande erfarenhet av dylikt arbete. Totalstatistik grundad på helt tillförlitligt material är sällsynt. Länder där sådan förekommer är Norge och England. I redogörelsen för Norsk Medisinaldepot (Bilaga 5, avsnitt 5.11) lämnas upplysningar om NMD:s läkemedelsstatistik, varav framgår att en detaljerad försäljningsstatistik finns. Denna innehåller inte bara kommersiella upplysningar utan ger också besked av farmakologiskt-kliniskt intresse. Statistiken är tillgänglig för medicinalmyndighetema och - under vissa förutsättningar - för fabrikanter. Vissa gruppvis sammanfattade uppgifter har nyligen frisläppts för försäljning till alla intresserade. Liksom fallet är i Sverige omfattar läkemedelsförmånen i England alla läkemedel. Alla recept som avsett läkemedel vilka ersatts av National Health Service bearbetas. Bl. a. gör man fortlöpande kostnadsjämförelser för förskrivningen av skilda läkemedel med likartad verkan. En organisation av ett visst intresse i detta sammanhang är Office of Health Economics i England. Den grundades 1962 av the Association of the British Pharmaceutical Industry. Den har till uppgift att bedriva ekonomisk forskning på häl so- och sjukvårdens område, att studera andra närliggande sociala problem, att insamla data av intresse från andra länder samt att publicera resultaten av sitt arbete. Anställda hos organisationen är endast ca fem personer med självständiga utrednings- och forskningsuppdrag, hämtade bland väl kvalificerade sociologer, statistiker m. fl. Office of Health Economics har dessutom en redaktionell styrelse samt ett vetenskapligt råd. Budgeten uppgår till 60 000 pund per år varav 7 000 pund går till beställningsuppdrag huvudsakligen vid universiteten. Det går att kombinera forskningsuppgifter åt Office of Health Economics med studier för högre examen. Organisationen ger ut två skriftserier: allmänna serien och serien för 148

läkare. Som exempel på titlar i den allmänna serien kan nämnas Pneumonia in Decline, Obecity and Disease, The Costs of Medical Care och The Pharmacist in Society. Den allmänna serien tillställs 20 0 0 0 30 000 adressater, både engelska och utländska och i allmänhet gratis. Innehållet i serien för läkare bygger på föredrag vid medicinska kongresser o. dyl. Dessa artiklar författas huvudsakligen av läkare. 16.3 Utredningens överväganden och förslag 16.3.1 Behovet av åtgärder och deras huvudsakliga innebörd Av den lämnade redogörelsen framgår att det förekommer omfattande aktiviteter på läkemedelsinformationens område men att det är en betydande brist på samordning. Någon för myndigheterna tillgänglig mera detaljerad konsumtionsstatistik finns inte. Ett nytt inslag i bilden är tillkomsten av socialstyrelsens kommitté för läkemedelsinformation. Även den ringa erfarenhet som hittills finns av dess verksamhet ger klart vid handen att den fyller ett behov. Enligt utredningens uppfattning bör verksamheten permanentas och föras över i fastare former. Även om så blir fallet är det emellertid uppenbart att läget i fråga om läkemedelsinformationen i stort inte blir i grunden förändrat. Kvar står att det allmänna lägger ned några hundra tusen kronor på läkemedelsinformation medan läkemedelsindustrins satsningar på information och reklam redan 1965 var av storleksordningen 80 milj. kr. Självfallet kan man inte sätta effekten av satsningar på information i direkt relation till det insatta kapitalet. Säkert finns det anledning att tro att det blir en proportionsvis stor utdelning på de belopp som bekostar läkemedelskommitténs verksamhet. Men om den inte förstärks genom kompletterande åtgärder är det fara värt att effekten blir av kortvarig natur. Som Nordisk läkemedelskommitté närmare utvecklat krävs en rad åtgärder för att säkra en riskfri, rationell och effektiv läkemedelsbehandling. En sådan åtgärd är att SOU 1969: 46

producera information av den typ som genom socialstyrelsens initiativ nu blir tillgänglig. En annan är stöd åt vissa typer av forskning och ytterligare en är stipendiering av läkare, apotekare och andra, bl. a. för att främja tillkomsten av personalgrupper som ägnar sig åt hithörande verksamhet. Ytterligare åtgärder som bör komma till stånd är anordnande av symposier och liknande konferenser som kan ske utan någon som helst intressentpåverkan. Särskilt angeläget är vidare att man får till stånd en samordning av nu föreliggande aktiviteter och att nya initiativ planmässigt kan inordnas i ett mönster som gagnar helheten. Det måste också beaktas att information om ett läkemedels egenskaper och information om i vilken utsträckning och under vilka förhållanden det används ofta kompletterar varandra på ett sådant sätt att endast kunskap om samtliga dessa förhållanden ger en klar bild. De här antydda linjerna efter vilka man borde angripa problemet att rationalisera läkemedelsinformationen sammanfaller nära med utvecklingslinjer som koncentrationsutredningen bejakat. Det behov som föreligger skulle tillgodoses om man skapar ett läkemedelsinstitut som blir ett samarbetsorgan för information och statistik på läkemedelsområdet. Ut^ redningen förordar att ett sådant läkemedelsinstitut kommer till stånd och ger i det följande en närmare redogörelse för det föreslagna institutets uppgifter, organisation och finansiering. 16.3.2 Ekonomisk grund för ett läkemedelsinstitut Enligt överenskommelsen mellan staten och apotekarsocieteten skall avkastningen av den av apotekarsocieteten grundade stiftelsen, dvs. det kapital som sätts in i apoteksbolaget, tillföras en organisationsenhet med uppgift att bl. a. främja information och statistik på läkemedelsområdet. Denna enhet bör bli identisk med det läkemedelsinstitut utredningen förordat i närmast föregående avsnitt. Under förutsättning att de insatta medlen förräntas efter 6 % blir den årliga utdelningen 0,75 milj. kr. SOU 1969: 46

Om staten och apotekarsocietetens särskilda stiftelse gemensamt grundar läkemedelsinstitutet blir tillkomstsättet analogt med det som tillämpades då Spri kom till stånd. Läkemedelsinstitutets verksamhet kommer att främja en ändamålsenlig användning av läkemedlen. Att så blir fallet måste vara ett intresse även för de seriösa läkemedelsproducenterna. Utredningen har också särskilt hos den svenska läkemedelsindustrin mött ett stort intresse för tanken på ett läkemedelsinstitut. Intresset har i själva verket varit så stort att utredningen inte håller det för osannolikt att många producenter gärna skulle ha samtyckt till en medfinansiering från industrins sida på frivillig grund. Eftersom emellertid en fullständig anslutning inte kan förväntas på frivillig väg och då varje producent bör bära sin del av bördan anser läkemedelsförsörjningsutredningen att det bidrag som bör lämnas av industrin måste komma i form av obligatoriska avgifter. Utredningen föreslår att föreskrift om en avgift till främjande av en ändamålsenlig användning av läkemedel som är farmacevtiska specialiteter tas in i läkemedelsförordningen. Med hänsyn till den eljest föreliggande risken för onödiga biverkningar och andra icke önskvärda effekter vid en olämplig användning av läkemedel synes det nämligen vara ett säkerhetsintresse att effektiva åtgärder sätts in för att trygga att läkemedlen används på ett ändamålsenligt sätt. Avgiften bör sättas i relation till en producents försäljning av hans specialiteter. Med hänsyn till de f. n. föreliggande behoven, som närmare preciseras i fortsättningen förordar utredningen att avgiften t. v. kommer att uppgå till 0,7 procent av försäljningssumman. Avgiften bör inkasseras av socialstyrelsen och ställas till läkemedelsinstitutets disposition. Omsättningen av farmacevtiska specialiteter uttryckt i apoteksbolagets försäljningspriser kan beräknas bli 1 000 milj. kr. år 1971. Producentbidraget till läkemedelsinstitutet skulle alltså bli 7 milj. kr. Totalt skulle institutet sålunda vid starten disponera inemot 8 milj. kr. för sin verksamhet. 149

16.3.3 Institutet bör bekosta speciella professurer Nordisk läkemedelskommitté har kraftigt understrukit behovet av stöd åt den kliniska farmakologiska forskningen. Man har också framhållit vikten av ett samhälleligt stöd åt forskning som syftar till jämförelser mellan olika preparat med likartade indikationsområden. I de i vårt land framförda kraven på samhälleliga insatser för en bättre läkemedelsinformation har också frågan om jämförelser mellan olika preparat varit central. För att rättvisande jämförelser skall kunna göras är det givetvis nödvändigt att tillräckligt exakta metoder finns inte bara för att mäta de enskilda medlens effekter vid klinisk användning utan också för att korrelera effekterna till varandra. Över huvud taget måste man ha metoder som säkerställer att medlens samtliga för- och nackdelar skall bli beaktade. Ofta torde det här röra sig om avancerade kombinationer av mätteknik och statistik. Det är givetvis de många medicinska disciplinernas uppgift att var och en inom sitt område sörja för att läkemedlens användning sker under så optimala betingelser som möjligt. Att utveckla metodik av den generella art som här antytts torde emellertid falla på den kliniska farmakologin. Då det är ett vitalt intresse för den adekvata läkemedelsanvändningen att denna del av den kliniska farmakologin utvecklas och får sin egen talesman i landet synes det angeläget att institutet ställer medel till förfogande för en speciell professur i ämnet. Förslagsvis bör den benämnas professur i komparativ farmakoterapi. Den bör placeras vid lämplig medicinsk fakultet. Tidigare har förordats att apoteksbolaget tar i anspråk avancerad datateknik för styrning av lagerhållning, för expeditions- och debiteringsarbeten m. m. samt för att kunna bidra till en individualiserad konsumtionsstatistik. Utvecklingen och utnyttjandet av den erforderliga tekniken kommer att ställa många nya krav. Med all sannolikhet står vi här i början av ett skede där tvärveten150

skapliga forskningsinsatser blir särskilt angelägna. För att statistiken skall till fullo kunna ställas i läkemedelsupplysningens tjänst erfordras speciell forskning och möjlighet till kvalificerad utbildning av ett antal personer inom läkemedelsområdet. Det synes nödvändigt att en särskild professur snarast kommer till stånd för ändamålet. Utredningen föreslår att den benämnes professur i farmacevtisk informationsbehandling. Professuren bör bekostas av läkemedelsinstitutet och placeras vid farmacevtiska fakulteten i Uppsala. För var och en av de förordade professurerna räknar utredningen med ett medelsbehov av 500 000 kr. per år. Beloppet är avsett att täcka avlöningskostnaderna för professurerna, hjälpkrafter och materiel.

16.3.4 Konsulter i läkemedelsfrågor ställs till sjukhusens förfogande Nordisk läkemedelskommitté har framhållit behovet av stipendier för medicinalpersonal för utbildning inom klinisk farmakologi. Läkemedelsförsörjningsutredningen vill understryka detta behov. Enligt utredningens mening är det emellertid helt otillräckligt att begränsa sig till utbildningstipendier i snäv bemärkelse. Här föreligger ett stort behov av att kvalificerade läkare och apotekare får möjlighet att under daglig verksamhet på sjukhus medverka till att överföra funna forskningsresultat om rationell läkemedelsanvändning till praktisk sjukvård. Man kan inte räkna med att sådan verksamhet skall te sig omedelbart ekonomiskt intressant för sjukvårdshuvudmännen. Under en följd av år bör därför tjänster placerade på undervisnings- och regionsjukhus samt andra större sjukhus bekostas av läkemedelsinstitutet. Innehavarna av dessa tjänster bör åläggas att hålla nära kontakt med läkemedelsinstitutet och apoteksbolagets regionkontor. Härigenom bör de kunna medverka till att initiativ till samarbete och utveckling ömsesidigt tas inom centrala och regionala organ och i det praktiska sjukvårdsarbetet. De bör också upprätthålla goda kontakter med industrin och dit framföra synpunkter och SOU 1969: 46

önskemål från fältet. Dessa befattningshavare, konsulter i läkemedelsfrågor, bör regelmässigt delta i överläggningar inom sjukhuset rörande läkemedel. Det torde vara lämpligt att ungefär halva antalet stipendiater är läkare och halva antalet apotekare. Till en början torde ett belopp av 1,5 milj. kr. vara tillräckligt men allteftersom tillgången på lämplig personal ökar måste högre belopp ställas till förfogande. 0,2 milj. kr. beräknas för stipendier i klinisk farmakologi.

synpunkt. Emellertid kommer den att möjliggöra framtagning och bearbetning av åtskillig statistik av stort medicinskt värde. Bidrag bör lämnas till bolaget i den mån det åtar sig att utföra speciella tjänster på detta område. I avvaktan på närmare utredning beräknas bidraget till 2 milj. kr. årligen. 16.3.8 Läkemedelsinstitutets organisation

Institutet bör ledas av en styrelse med bred förankring inom läkemedelsområdet. Sålunda bör företrädare finnas för socialstyrelsen, statens läkemedelskontroll (](T kap. 19), 16.3.5 Centrala läkemedelskommitténs verkuniversiteten, apoteksbolaget, sjukvårdens samhet bekostas av institutet huvudmän, läkarkåren, apotekarsocieteten, Den redan lämnade skildringen av den av andra yrkessammanslutningar och läkemesocialstyrelsen startade kommittén för läke- delsindustrin. Då i flera fall mer än en föremedelsinformation ger vid handen att dess trädare bör ingå om en tillräckligt allsidig verksamhet helt faller inom ramen för de representation skall komma till stånd torde uppgifter institutet skall främja. Det synes antalet styrelseledamöter komma att uppgå sålunda naturligt att institutet övertar kost- till minst 15. Den dagliga ledningen av naderna för denna verksamhet som beräk- institutet bör handhas av en befattningshanas till 0,8 milj. kr. vare med professors ställning. Till sin typ torde chefen närmast böra motsvara vad 16.3.6 Symposier och kurser anordnas och man kräver av en forskningsadministratör. Han skall sålunda äga vetenskaplig utbildstöds ning och ha god överblick över det stora Ett oundgängligt komplement till den tryck- verksamhetsfältet. Han skall vara initiativta översiktsinformationen är sådan som kan rik och ha förmåga att i stort följa arbeerhållas vid mera specialiserade symposier. ten även utanför det egna området. I styrelSådana anordnas även i viss utsträckning sen skall han fungera som föredragande. av läkemedelsfabrikanterna. Det är angeläSom ett beredande organ åt styrelsen och get att läkemedelsinstitutet med sin obund- som ett koordinationsorgan för institutets na ställning kan arrangera och stödja sym- verksamhet bör finnas en permanent arbetsposier som bedöms värdefulla. Särskild vikt grupp med högkvalificerad kompetens på bör läggas vid att erkänd utländsk expertis läkemedelsområdet. Gruppen som föreslås inbjuds liksom att svenska fackmän får möj- arbeta under benämningen institutskollegium lighet att medverka vid symposier och lik- bör förutom institutets chef inrymma de av nande i utlandet. Även kursverksamhet be- institutet avlönade professorerna i komparaträffande läkemedel för vidareutbildning av tiv farmakoterapi samt farmacevtisk inforläkare och apotekare bör stödjas av institu- mationsbehandling, chefen för statens läketet. För ändamålet beräknas ett medelsbe- medelskontroll samt företrädare för sjukhov av 0,4 milj. kr. årligen. vårdshuvudmännen och för apoteksbolaget. Institutets egen personal bör vara starkt 16.3.7 Bidrag lämnas till framtagning och begränsad. Den modell man följt i den förbearbetning av medicinskt betydelsefull läke- ut beskrivna Office of Health Economics medelsstatistik synes sålunda beträffande organisationen Apoteksbolagets dataanläggning är för bola- böra tjäna som en förebild. Fem till sju get primärt av värde från rent ekonomisk egna befattningshavare synes vara lämpligt. SOU 1969: 46

Huvuduppgiften för institutet självt skall vara att initiera och samordna. Mera omfattande arbeten bör läggas ut som beställningsuppdrag hos universiteten, apoteksbolaget m. fl. För arvoden och andra ersättningar samt till förberedande utredningar och omkostnader inom institutet beräknas 0,6 milj. kr. Vidare beräknas ett belopp av 1,5 milj. kr. för tillfälliga undersökningar och åtgärder som beslutas av institutets styrelse. Om läkemedelsinstitutet byggs upp enligt de riktlinjer utredningen förordat skulle dess organisation och uppgifter schematiskt te sig på följande sätt.

Styrelse

Professor och chef

Institutskollegium Institutets chef Professorn i komparativ farmakoterapi Professorn i farmacevtisk informationsbehandling Chefen för statens läkemedelskontroll Företrädare för sjukvårdshuvudmännen Företrädare för apoteksbolaget

V Rådgivning, samarbete och annan kontaktverksamhet Myndigheter Universiteten Sjukhusen Läkare, farmacevter, tandläkare, veterinärer m.fl. Läkemedelsindustrin Apoteksbolaget Yrkesorganisationer Press och andra massmedia Allmänheten

152 SOU 1969:46

17 Den nya prispolitiken

17.1 Nuvarande

förhållanden

I kap. 9 har utredningen relativt ingående redogjort för de nu gällande bestämmelserna om priskontroll på läkemedel. Därav framgår att apotekens utförsäljningspriser är fastställda enligt grunder som givits av Kungl. Maj:t. Innebörden av bestämmelserna är följande. 1. För farmacevtiska specialiteter fastställer socialstyrelsen i samband med registreringen ett högsta pris som leverantören får betinga sig vid försäljning till apotek. I praktiken blir detta maximipris apotekets normala inköpspris. Apotekens utförsäljningspris erhålles genom tillägg av ett visst belopp enligt generella regler. 2. För läkemedel och läkemedelssubstanser som produceras av mer än en tillverkare fastställs ett apotekens utförsäljningspris. Detta är framräknat med ledning av ett kalkylerat medel inköpspris vartill lagts skälig avans för apoteken. 3. För arbetsoperationer som utförs på apotek vid tillredning av läkemedel utgår ersättning enligt en fastställd taxa. 17.2 Framförda synpunkter taxefrågorna

beträffande

De nuvarande medicinaltaxegrunderna fastställdes 1954 och har sedermera justerats vid ett flertal tillfällen. Därvid har riktpunkten alltid varit att apotekens avanser skall vara stora nog för att apoteksväsendet skall kunna bära sina egna kostnader, men SOU 1969: 46

de skall inte ge några överskott. De i praktiken ofrånkomliga svängningarna fångas upp av regleringsfonden. Numera förs mera sällan någon diskussion om huruvida medicinaltaxegrunderna är lämpligt utformade rent tekniskt. Före 1955 då de nuvarande reglerna trädde i kraft var detta ett ofta återkommande diskussionsämne. Förklaringen torde vara att eventuella anomalier i konstruktionen har ganska obetydligt inflytande på de samlade läkemedelskostnaderna. Den avgörande frågan är vilket pris de farmacevtiska specialiteterna betingar. Härvid är i sin tur kardinalfrågan huruvida producentpriset är rimligt med hänsyn till alla de omständigheter som bör beaktas. I sitt betänkande om läkemedelsindustrin behandlar koncentrationsutredningen frågan om priser på läkemedel på sid. 78-95. På basis av sin undersökning konstaterar utredningen att prisgranskningen har måttliga effekter. Rådande prisövervakning kan i vissa fall ha medfört att medicinskt sett starkt substituerbara preparat kommit att ligga närmare varandra i pris än om prisövervakning inte funnits. Utredningen understryker emellertid, att även när prisdifferenser mellan synonyma preparat föranleder en åtgärd från socialstyrelsens sida, saknas säkra kunskaper om det lägre prisets skälighet. Det uppges av utredningen att några produktkalkyler aldrig krävts in av socialstyrelsen från något företag utom i vissa fall från ACO. Anledningen hade uppgivits vara en betänksamhet inför svårigheterna att ut153

ifrån de givna normerna ta ställning till huruvida en redovisad kalkyl kan godtas eller ej. 17.3 Befogenhet att fastställa apoteksbolagets taxor 17.3.1 Taxor hos affärsverken Frågan om de affärsdrivande verkens prisoch taxepolitik har behandlats bl.a. av företagsformsutredningen i dess slutbetänkande (SOU 1960: 32). Senare har den bedömts av affärsverksutredningen som redovisat sina överväganden härom i SOU 1968: 45. Företagsformsutredningen menade att statsmakterna borde fastlägga principerna för verkens taxe- och prispolitik och därvid särskilt ta ställning till om verket bör ge överskott, drivas enligt självkostnadsprincipen eller subventioneras med statsmedel. Sedan så skett borde verken få befogenhet att fastställa sina taxor på grundval av statsmakternas principiella ståndpunktstaganden. Läget beträffande affärsverkens taxor anges kortfattat i det följande varvid uppgifterna huvudsakligen hämtats från affärsverksutredningens betänkande. Postverket: Postmedlen beslutas grundlagsenligt av riksdagen som emellertid numera överlåtit på Kungl. Maj:t att bestämma såväl samtliga avgifter i den utrikes som vissa avgifter i den inrikes rörelsen. Bemyndiganden för Kungl. Maj:t att besluta om dessa avgifter brukar lämnas för viss tid. Kungl. Maj:t har i sin tur överlåtit åt poststyrelsen att bestämma vissa avgifter. Televerket: Telefon- och telegraftaxor fastställs delvis av Kungl. Maj:t och delvis av verket. Kungl. Maj:t fastställer maximibeloppet av inträdesavgiften, markeringsavgiften för telefonsamtal m. m. Televerket bestämmer abonnemangsavgifter t. ex. för växlar. Licens för radio och TV fastställs av Kungl. Maj:t efter riksdagens hörande. Statens Järnvägar: Taxor för såväl personsom godstrafik fastställs i väsentliga delar av Kungl. Maj:t. Hit hör avgiftsgrunderna för bl. a. enkla biljetter och tur- och returbiljetter. Av Kungl. Maj:t beslutade taxor är maximitaxor. SJ fastställer bl. a. månadsbiljetter, rabatt- och årskort. Luftfartsverket: Taxa för begagnande av statens civila flygplatser fastställs av Kungl. Maj:t

efter förslag av luftfartsstyrelsen. Vattenfallsverket: Verket bestämmer självt sina priser och taxor. Vattenfallsverket drivs i konkurrens med enskilda företag. Domänverket: Verket bestämmer självt sina priser och taxor. Domänverket är för sin prissättning beroende av den internationella marknaden för skogsprodukter. Försvarets fabriksverk: Verket bestämmer självt sina priser och taxor. Fabriksverket arbetar också till större delen under konkurrens och har viss export både på den militära och den civila sidan. Affärsverksutredningen framhåller för egen del i fråga om befogenhetsfördelningen beträffande priser att det system för ekonomisk styrning som utredningen föreslår är ägnat att medge en större delegering av befogenheter till verken själva. Detta gäller även frågan om fastställande av priser och taxor. Motivet för en ökad delegering till verken är enligt affärsverksutredningen att främja deras känsla av ansvar för sin ekonomi och servicepolitik. Utredningen menar vidare att man vid bedömandet av dessa frågor måste beakta den olika marknadssituation i vilken respektive affärsverk arbetar. Tendensen i utredningens förslag som helhet är att öppna möjlighet till en ökad delegering av ekonomiska befogenheter. Slutsatsen blir att det bör ankomma på Kungl. Maj:t att från fall till fall pröva förutsättningarna för en befogenhetsdelegering. I samband med en sådan delegering föreligger givetvis möjlighet för Kungl. Maj:t att ange allmänna principer för ifrågavarande verks taxe- och prissättning, slutar affärsverksutredningen sitt uttalande. Den principiella sidan av befogenhetsfördelningen har nyligen prövats av riksdagen i och med att riksdagen 1969 antagit förslag till grundlagsändring avseende upphävande av postmedlens egenskap av bevillning. Samtidigt lämnade riksdagen utan erinran förslag om att det i princip skall tillkomma Kungl. Maj:t att fastställa postavgifterna men att Kungl. Maj:t skall kunna delegera sin befogenhet till postverket. 17.3.2 Taxor hos statliga aktiebolag Av de statliga aktiebolagen torde endast Nya systembolaget vara av intresse med hänSOU 1969: 46

syn till dess monopolställning. För systembolagets verksamhet gäller f. n. ett 1967 upprättat avtal mellan staten och Nya Systembolaget. Enligt § 3 av detta avtal åligger det bolaget bl. a. att vid försäljning av rusdrycker bedriva verksamheten på sådant sätt, att behörig hänsyn tages till allmänheten, att vid försäljning av rusdrycker tillämpa sådana prissättningsgrunder, att allmänheten skyddas mot obehörig fördyring av varorna, på samma gång som bolaget erhåller täckning för sina omkostnader samt skälig inkomst av rörelsen, under beaktande jämväl av den i propositionen nr 152 till riksdagen år 1954 angivna synpunkten att de besparingar som kan uppnås till följd av motbokssystemets slopande och omorganisationen av detaljhandeln med rusdrycker skall komma statsverket tillgodo, samt att, för vinnande av största möjliga besparing av omkostnader, utöva verksamheten på det mest rationella och effektiva sätt. Nya systembolaget fastställer sålunda självt sina priser och har endast bundits av regler om att verksamheten skall bedrivas rationellt och effektivt. 17.3.3 Apoteksbolagets taxor Konklusionen av den lämnade redogörelsen beträffande affärsverkens taxor och priser samt prissättningen hos monopolföretaget Nya systembolaget torde bli att apoteksbolaget bör ges befogenhet att självt fastställa sina taxor. En sådan befogenhet föreslogs även av 1946 års läkemedelsutredning för det av utredningen föreslagna svenska apoteksaktiebolaget. Sålunda hette det i förslaget till § 4 i avtalet mellan staten och bolaget bl. a. att det skulle åligga bolaget att vid varornas försäljning tillämpa sådana prissättningsgrunder att den köpande allmänheten tillförsäkrades lägsta möjliga pris och att bolaget inte bereddes större inkomst av rörelsen än att bolaget efter avskrivning och avsättning till fonder kunde lämna vederbörlig utdelning på aktiekapitalet. Det föreskrevs också i avtalsförslaget att bolaget för vinnande av största möjliga besparing av omkostnaderna på alla områden av sin verksamhet skulle handha rörelsen på det SOU 1969: 46

mest rationella och effektiva sättet. Läkemedelsförsörjningsutredningen föreslår att apoteksbolaget får rätt att fastställa sina taxor och priser. I det i kap. 21 presenterade förslaget till avtal beträffande bolagets verksamhet har en regel intagits härom. Det har vidare föreskrivits att bolaget skall tillämpa enhetliga priser över hela landet och att bolaget skall erhålla täckning för sina kostnader och kunna förränta insatt kapital. 17.4 Producentpriset på farmacevtiska specialiteter 17.4.1 Fri prissättning eller reglering Påståendet att läkemedelspriserna i vårt land ända sedan 1600-talet varit föremål för statlig kontroll är endast såtillvida sant som att apotekens prispålägg alltid varit maximerat genom administrativa beslut. En granskning av producentpriset har däremot inte förekommit särskilt länge. Försöket att genom vissa bestämmelser i 1913 års apoteksvarustadga påverka prisbildningen fick aldrig någon praktiskt betydelse, utan en priskontroll i producentledet introducerades först i och med tillkomsten av 1934 års kungörelse om handeln med farmacevtiska specialiteter. Eftersom dessa numera helt dominerar bilden är det av största betydelse för totalkostnadernas begränsning att specialitetspriserna är skäliga. En föreskrift om att så skall vara fallet finns också i läkemedelsförordningen. I samband med att registrering söks för en farmacevtisk specialitet skall sökanden uppge det pris varan är tänkt att betinga. I samband med prövningen av hela registreringsfrågan sker sedan en bedömning. I och för sig är det givetvis inte nödvändigt att koppla samman registreringsprövning och prisgranskning. Det är överhuvudtaget en öppen fråga huruvida prisreglering skall förekomma. Det torde knappast vara påkallat att från svenska utgångspunkter genomföra en diskussion härom, eftersom en så dominerande del av läkemedlen helt eller delvis betalas inom ramen för 155

sjukförsäkringen, överallt torde gälla att man har någon form av prisövervakning i varje fall av den del av läkemedelskostnaderna som betalas av sjukkassor, sjukförsäkringar eller dylikt. Det torde råda stor enighet om att det varit en social och medicinsk tillgång av betydande värde att i vårt land varje läkemedel kan omfattas av läkemedelsförmånen. En konsekvens torde vara att en prisreglering är nödvändig. Det återstår sålunda hur prisgranskningen skall ske för att bli så effektiv som möjligt.

17.4.2 Prisreglering utan samband med registrering Ett argument som ibland framförs är att statens farmacevtiska laboratorium och socialstyrelsens läkemedelsnämnd har alltför begränsad kompetens att handha en prisgranskning. Man menar att denna typ av prövning är alltför olika de övriga prövningsmoment som skall förekomma och för vilka dessa organ har exklusiv kompetens. Om man inte önskar ha prisgranskningen förlagd till socialstyrelsen torde i stort sett två helt olika vägar stå till buds om man på annat sätt vill få garantier för att läkemedelspriserna är skäliga. En möjlighet är att granskningen omhänderhas - formellt eller reellt - av annan myndighet med en för ändamålet mera obestridd kompetens. Utredningen återkommer härtill. En annan möjlighet är att en specialitet registreras utan hänsynstagande till priset men att apoteksbolagets skyldighet att tillhandahålla specialiteten blir beroende av huruvida bolaget kan inköpa den till ett pris som bolaget bedömer rimligt. Om man valde vägen att låta leveransskyldigheten bli beroende av prisets skälighet skulle detta säkert leda till en ökad konkurrens särskilt mellan specialiteter av likartad eller nära besläktad typ. Det måste emellertid befaras att apoteksbolaget skulle utsättas för en stark press och ett misstänkliggörande för partiskhet som skulle vara hämmande för dess aktiviteter i övrigt om bolaget vägrade att i sitt sortiment ta upp produkter som en svensk kompetent myn156

dighet bedömt ändamålsenlig från medicinsk synpunkt. Med hänsyn härtill kan läkemedelsförsörjningsutredningen inte tillstyrka att man beträder en sådan väg.

17.4.3 Förstärkt kompetens vid prövningen av prisets skälighet Redan i föregående avsnitt har utredningen berört frågan att man kunde föra in ökad sakkunskap vid prövningen av huruvida priset på en farmacevtisk specialitet är skäligt. Bland de nu befintliga myndigheterna skulle i så fall närmast statens pris- och kartellnämnd vara den som bör komma ifråga. Den tveksamhet som kan finnas inför en sådan anordning sammanhänger bl. a. med att det kanske är mindre tilltalande att samtidigt som man nu söker samla de på många händer splittrade läkemedelsfrågorna man skulle föra in ett nytt verk i bilden. Det må även erinras om att man i England, där frågan nyligen prövats efter förslag av den s. k. Sainsburykommittén, avstått från att införa ett nytt priskalkyleringssystem som bl. a. skulle ge granskningsmyndigheten rätt att infordra detaljerade produktkalkyler från fabrikanterna för att jämföras med kalkyler uppgjorda inom myndigheten. Förslaget föll på grund av de befarade höga administrationskostnaderna. Ytterligare ett sätt att tillföra granskningsmomentet ökad sakkunskap vore att på lämpligt sätt koppla in apoteksbolaget i prisprövningen. Bolaget kan förväntas få stor erfarenhet av prisbildning på det farmacevtiska området. Det bör bli utrustat med framstående ekonomisk expertis och ha tillgång till relativt stora resurser för kalkylmässiga och andra ekonomiska bedömningar. Enligt utredningens uppfattning bör det bli en måttligt kostnadskrävande och relativt effektiv metod att föra in bolaget som remissorgan innan läkemedelsnämnden avgör om det anmälda priset är skäligt. Utredningen föreslår att denna åtgärd genomförs men förmenar att den inte kan praktiseras förrän tillverkningsbolagen Vitrum och ACO upphört att vara dotterföretag till apoteksbolaget. SOU 1969: 46

17.4.4 Producent- och ej grossistpris bör fastställas I kapitlet om droghandelns ställning i det nya systemet har utredningen i avsnitt 15.10 hävdat att om ett pris skall fastställas vid registreringen bör detta vara producentens högsta medgivna utförsäljningspris. Om den ändringen jämfört med nuvarande ordning inte vidtas, blir effekten av det förordade enkanalsystemet i droghandelsledet alltför begränsad. Med en ändring i linje med vad här föreslås, ökar konkurrensen i droghandelsledet. Förhoppningen om att ökad konkurrens skall komma till stånd är ett bärande motiv för att inte införa en monopoldroghandel i Sverige. Utredningen föreslår sålunda att prisets skälighet alltjämt skall prövas före registrering men att vad som fastställs som maximipris är producentens utförsäljningspris eller med andra ord partihandelns inköpspris. 17.5

Sammanfattning

I samband med granskning av registreringsansökningen beträffande farmacevtiska specialiteter skall läkemedelsnämnden pröva skäligheten av det anmälda priset. Innan så sker bör yttrande ha inhämtats från apoteksbolaget. Det pris som fastställs är producentens utförsäljningspris. Apoteksbolaget fastställer sina utförsäljningspriser som skall vara enhetliga över hela landet och ge full kostnadstäckning. Prispålägget i grosshandelsledet bestäms enligt affärsmässiga grunder och blir i praktiken ofta beroende av överläggningar mellan producent, grossist och apoteksbolaget. För introducerade farmacevtiska specialiteter följer apoteksbolaget försäljningsutvecklingen och tar - då anledning syns föreligga därtill - initiativ till förhandlingar med producenten om prissänkningar.

SOU 1969: 46

18 Sjukvården och läkemedelshanteringen

18.1 Inledning Den enligt statsmakternas beslut pågående omorganisationen av den farmacevtiska utbildningen syftar till att ge farmacevterna väsentligt bättre baskunskaper för deras medverkan i hälso- och sjukvården. Den farmacevtiska forskningen har fått en väsentligt förstärkt ställning och integrationen med den medicinska fakulteten i Uppsala inom det biomedicinska centret har skapat nya förutsättningar för ett aktivt samarbete mellan medicin och farmaci i såväl forskning som undervisning. Vid planeringen av farmacins framtida ställning inom sjukvården måste målet vara ett optimalt utnyttjande av de ökade farmacevtiska resurserna i sjukvårdens tjänst. Det är självfallet viktigt att inte föråldrade organisatoriska anordningar hindrar en anpassning till dagens möjligheter. Sjukvården är under ständig utbyggnad och sjukvårdskostnaderna stiger. Såvitt angår läkemedlen gäller det att information och samordning fungerar på ett sådant sätt att såväl det medicinska som det ekonomiska utbytet blir det bästa. I stort sett kan farmacevten härvid verka efter två linjer. Den ena är att biträda med farmacevtiska och farmakologiska synpunkter vid val av läkemedel generellt och i det enskilda fallet. Det andra är att medverka till att resurser för produktion, distribution och information utnyttjas så att samhällets kostnader 158

för läkemedel inte blir högre än nödvändigt. Utvecklingslinjerna inom den slutna vården innebär koncentrering av akutsjukvården till stora specialiserade sjukhus samt utbyggnad av vårdenheter för långtidssjuka och konvalescenter. Den öppna vården knyts i allt högre grad till särskilda centra, dessa må vara anslutna till sjukhusen genom poliklinker och dylikt, till flerläkarstationer i speciellt inredda mottagningslokaler, till privata läkarhus etc. I stort sett torde man kunna säga att inom sjukhusen, dvs. vad beträffar den slutna vården, bör farmacevtisk sakkunskap ingå i serviceorganisationen men också så långt det är möjligt i vårdteamet. Då det gäller den öppna sjukvården är farmacevternas uppgift framför allt att medverka till att patienterna på ett bekvämt sätt får de läkemedel som ordinerats.

18.2 Tidigare utredningars behandling av frågan om sjukhusens läkemedelsförsörjning Före den nya läkemedelslagstiftningens genomförande den 1 januari 1964 kunde flertalet läkemedel förvärvas av sjukhusen endast via apotek. Förslag om förändringar i fråga om formerna för sjukhusens läkemedelsförsörjning hade emellertid i olika sammanhang förts fram. Förslagen berörde handelsvägarna för de för sjukhusen erforderliga läkemedlen, frågan om huvudmannaskaSOU 1969: 46

pet för sjukhusapoteken samt omfattningen av läkemedelsberedningen på sjukhusen m. m. Frågan om ändrade handelsvägar för de för sjukhusen erforderliga läkemedlen behandlades av läkemedelsutredningen i dess andra betänkande (SOU 1955:44). I utredningens förslag till läkemedelsförordning föreslogs bl. a. att tillverkare och grosshandlare skulle få sälja apoteksvara direkt till sjukvårdsinrättning eller anstalt för vård av djur efter tillstånd av medicinalstyrelsen. Utredningen hade därvid inte gått in på de ekonomiska spörsmål, som var förknippade med denna fråga, då dessa enligt utredningen ansågs tillhöra det problemkomplex, som 1953 års läkemedelskommitté hade att behandla. Utredningen sade sig emellertid vara väl medveten om att direktförsäljning av specialiteter från fabriker och grosshandelsföretag till sjukhus innebär ett ingrepp i apotekens ekonomi. Vidare framhöll utredningen, att om en direktförsäljning kom till stånd, torde sjukhusen visserligen göra besparingar till följd av lägre inköpspriser, men å andra sidan skulle de åsamkas nya kostnader bland annat genom att sjukhusen förlorade den service, som erhållits från apoteken i samband med leveranserna. Lagringskostnaderna skulle säkerligen också bli en icke oväsentlig post. Från säkerhetssynpunkt ansåg utredningen att den föreslagna ordningen var möjlig, under förutsättning att läkemedlen på sjukhusen mottogs och omhänderhades av tillräckligt kompetent personal. 1953 års läkemedelskommitté diskuterade i sitt betänkande ang. läkemedelsförsörjningens organisation (SOU 1959: 5) frågan om sjukhusens läkemedelsförsörjning från rent ekonomiska utgångspunkter. Kommittén fann därvid, att från apotekskollektivet borde endast få avskiljas sådan försäljning som var ekonomiskt försvarbar och som till lägre kostnader kunde drivas av sjukhusen själva. Sjukhusapotek borde dock inte få avskiljas, om detta medförde mindre vinst för sjukhuset än den förlust som kunde uppstå för apotekskollektivet. Med denna utgångspunkt och med stöd SOU 1969: 46

av en av kommittén utförd ekonomisk utredning föreslogs, att sjukhusapotek skall få inrättas i de fall då sjukhusets inköp av läkemedel uppgick till minst 800 000 kr. uttryckt i 1956 års prisnivå. Då förslaget lades fram, var detta fallet vid sex sjukhus i landet. När det gällde genomförandet av kommitténs förslag, framhöll kommittén, att ett lösbrytande av ett sjukhusapotek från dess moderapotek om möjligt inte borde ske annat än vid innehavareskifte, därför att ett ingrepp av detta slag i det enskilda fallet väsentligt ändrade de förutsättningar under vilka apoteksprivilegiet sökts och erhållits.

18.3 Utvecklingen efter 1962 I proposition 1962: 184 med förslag till läkemedelsförordning m. m. togs frågan om sjukhusens läkemedelsförsörjning upp till ganska ingående diskussion. Härvid anförde föredragande departementschefen, statsrådet Johansson bl. a. följande. Vid ett bedömande av frågan hur sjukhusens läkemedelsförsörjning för framtiden skall ordnas torde man först ha att ta ställning till huruvida spörsmålet bör bedömas uteslutande från ekonomiska utgångspunkter. Den frågan sammanhänger i sin tur med om det är berättigat att betrakta läkemedelsförsörjningen på sjukhusen blott och bart som en fråga om lagerhållning och distribution. Enligt min mening kan så inte vara fallet. De senaste årtiondenas utveckling på läkemedelsområdet har visat vad effektivare medel betyder för individ och samhälle men har också uppdagat tidigare okända risker vid läkemedelsbehandling. Det är av största betydelse från allmänmänsklig och samhällsekonomisk synpunkt, att ett intensifierat forskningsarbete kommer till stånd för att ytterligare öka läkemedelsterapins möjligheter och minska dess risker. Ett sådant arbete kan inte bedrivas med framgång utan aktiv medverkan från sjukhusens sida. Vid ett sådant arbete måste en samverkan äga rum mellan företrädare för olika ämnesområden och därvid inte minst farmacin. Jag anser det därför lämpligt att de större sjukhusen, främst undervisnings- och regionsjukhusen, utrustas med farmacevtiska avdelningar, som inte blott har att förse klinikerna med läkemedel för den dagliga sjukvården utan också har resurser att från farmacevtiska utgångspunkter deltaga i forskningsarbetet på läkemedelsområdet och 159

i övrigt medverka vid lösning av sjukhusproblem, som står läkemedelsfrågorna nära. Som exempel på sådana vill jag blott nämna de mångskiftande problemställningarna på steriliseringsteknikens område. Även för den praktiska sjukvården är omedelbar tillgång till farmacevtisk sakkunskap av stort värde. En sådan samordning mellan medicin och farmaci, som den jag hir skisserat, existerar sedan mer än tjugu år vid karolinska sjukhuset, där det statliga militärapoteket är sjukhusapotek. Enligt vad jag erfarit från såväl sjukhusledning som läkare och apotekare har systemet varit till stor båtnad för alla parter. Även utomlands, där huvudmannaägda sjukhusapotek är regel, har man de bästa erfarenheter av hur en progressiv sjukhusfarmaci kuggat in i de övriga verksamhetsgrenarna på sjukhusen. Givetvis är förutsättningen att sjukhusapoteken har tillräckliga personella, lokalmässiga och instrumentella resurser. Departementschefen sade sig vidare anse att även om ekonomiska synpunkter inte främst bör påverka ställningstagandet i denna fråga, kan de givetvis inte helt lämnas åt sidan. De delvis ganska omfattande ekonomiska utredningar som gjorts visar emellertid, fortsatte uttalandet, hur vanskliga teoretiska beräkningar på området är. Sedan huvudmannaägda sjukhusapotek inrättats vid ett mindre antal sådana sjukhus, där de ekonomiska synpunkterna på frågan i särskilt hög grad måste förbli sekundära, torde betydligt säkrare underlag erhållas för framtida bedömningar. Därefter uttalades följande. Jag anser mig sålunda böra tillstyrka, att sjukhusen i viss utsträckning och på vissa villkor efter Kungl. Maj:ts prövning i varje särskilt fall medges rätt att genom egna sjukhusapotek svara för sin läkemedelsförsörjning. Som allmänna förutsättningar bör gälla, att sjukhuset har tillräcklig storlek och att apoteket ges erforderliga resurser. Jag utgår ifrån att befattning som chefsapotekare vid sjukhus-, apotek tillsättes efter ansökningsförfarande och att apotekaren liksom chefen för militärapoteket och innehavarna av de självständiga apoteken förordnas av Kungl. Maj:t. Där förhållandena inte motiverar att huvudmannaägda sjukhusapotek inrättas bör sjukhusen liksom nu förvärva sina läkemedel från apotek på orten. Härigenom torde sjukhusets behov av direkt farmacevtisk kontakt bäst tillgodoses och de samlade farmacevtiska resurserna på en viss ort bli bäst tillvaratagna. 160

Endast få sjukhus har utnyttjat rätten att själva få driva sjukhusapotek. Stockholms stad gjorde redan 1963 en framställning om att få driva apotek vid fyra av stadens sjukhus och 1965 övertogs sjukhusapoteken vid Södersjukhuset och Sabbatsbergs sjukhus av Stockholms stad. Kungl. Maj:t har sedermera beslutat om inrättande av fristående sjukhusapotek vid ytterligare tre av Stockholms stads sjukhus, nämligen S:t Erik, S:t Göran och Serafimerlasarettet, samt dessutom vid Centrallasarettet i Västerås och Lillhagens sjukhus i Göteborg. De ökade kraven på den sjukhusfarmacevtiska verksamheten, som kom till synes i den citerade propositionen, medförde att utredningar tillsattes av dels centrala sjukvårdsberedningen, dels apotekarsocieteten. Den av centrala sjukvårdsberedningen gjorda undersökningen avsåg särskilt lokalbehovet. Apotekarsocietetens utredning »Svensk sjukhusfarmacis uppgifter och resurser» publicerades 1963. I utredningen tar man under hänvisning till prop. 1962:184 bl. a. upp frågan om farmacevtiska avdelningar och deras uppgifter i forskningsarbetet på läkemedelsområdet. Beträffande forskningsuppgifterna skriver utredningen: Man kan emellertid inte räkna med att specialister inom farmacins alla delar skall finnas på varje sjukhusapotek. En samordning mellan sjukhusapoteken och en repliering på en central organisation torde därför vara nödvändig om man skall kunna fylla de krav på farmacevtisk forskning som ett sjukhus i våra dagar ställer. Utredningen yrkade på ökade resurser för den sjukhusfarmacevtiska verksamheten. Detta resulterade i att sjukhusfarmacin i slutet av 1963 fick en egen avdelning inom apotekens centrala organisation. Den sjukhusfarmacevtiska avdelningen sysselsätter fyra apotekare och en receptarie samt apotekstekniker och sekreterare. Avdelningens arbetsuppgifter har närmare beskrivits i kap. 3.3.7. Även lokalfrågan behandlades av utredningen. Lokalbehovet angavs till 600900 m 2 för sjukhusapotek vid undervisningsSOU 1969: 46

sjukhus, som har moderapotek och som utnyttjar centrala resurser, samt till 1 4 0 0 1600 m 2 för självständigt sjukhusapotek utan tillgång till centrala resurser. Personalbehovet för ett sjukhusapotek vid undervisningssjukhus uppskattades till ca fem apotekare och lika många receptarier samt ca 20 övriga personer. Motsvarande siffror för sjukhusapotek vid centrallasarett om ca 750 vårdplatser anges till två apotekare, två receptarier och ca tio övriga. Societetens utredning bygger emellertid i vissa alternativ på att sjukhusapoteket vid större lasarett skall utgöra del av apotek i orten.

18.4 Sjukhusens läkemedelssituation kemedelsförsörjningen i övrigt

och lä-

I allt väsentligt är det samma läkemedelssubstanser som används inom sluten och öppen vård, även om tyngdpunkten i användningen är förskjuten än till den ena än till den andra sidan. Många diagnostiska läkemedel och medel som är förutsättningar för eller komplement till kirurgiska ingrepp och andra tekniskt krävande behandlingar återfinns givetvis främst inom den slutna vården. Vad angår förekommande typer av läkcmedelsberedningar ligger det i sakens natur att vissa sådana t. ex. injektionsmedel, infusionslösningar och spolvätskor används i mycket större utsträckning i den slutna vården än i den öppna. Då det gäller frågan om Yåketmdeteförpackningar kan konstateras att man på sjukhusen torde ha ett större behov av endos- och engångsförpackningar än i den öppna vården. Vidare kan den enskilda patientens egen användning av ett medel i hemmet skapa vissa speciella behov på förpackningssidan medan läkarens eller sköterskans användning av ett medel vid behandlingen på sjukhuset kan kräva andra hänsynstaganden. Antingen de färdiga läkemedlen skall användas i öppen eller i sluten vård kräver tillkomsten av nya medel ett omfattande forskningsarbete, där den allmänna och den privata sektorns samverkan för ett mera optimalt utnyttjande av resurserna säkerligen SOU 1969: 46 11—914316

kan bli mer effektiv än nu. Då det gäller att på basis av vunna forskningsresultat producera läkemedel, oavsett var de skall användas, är standardisering och långa serier nödvändiga förutsättningar om kostnaderna för tillverkning och kontroll skall kunna hållas nere så långt som möjligt. Valet av lämpligt läkemedel befrämjas av tillgång till en saklig och aktuell läkemedelsinformation. Självfallet gäller detta för både d.n slutna och den öppna vården. Användningen i det enskilda fallet förutsätter en snabbt och säkert arbetande läkemedelsdistribution. Här krävs emellertid olika tekniska lösningar beroende på de olika förhållanden under vilka öppen och sluten sjukvård bedrivs. Konklusionen av det anförda måste bli att det är väsentligt mer som enar än som skiljer då det gäller den öppna och den slutna vårdens läkemedelsförsörjning. Det måste vara väsentligt att de särarter som förekommer tillgodoses på ett sådant sätt att helheten befrämjas. Läkemedelsförsörjningsutredningen tar i följande avsnitt upp några frågor som rör distribution och information inom sjukhusen. I allt väsentligt är den målsättning alltjämt ouppnådd vilken skisserades i det citerade departementschefsyttrandet. Här behövs enligt utredningens uppfattning ökade insatser från huvudmännens sida. En väsentlig förbättring bör uppnås g:nom de i 18.7 omnämnda konsulenterna som skall bekostas av det i kap. 16 föreslagna läkemedelsinstitutet. Då det gäller produktion av läkemedel har trenden länge varit en ökad övergång till industriell tillverkning. Detta gäller icke minst de läkemedel som används på sjukhusen och likväl synes det uppenbart att man här ännu inte kunnat dra full fördel av industrialiseringen på läkemedelsområdet. Detta synes bl. a. bero på att de speciella behoven inom den slutna vård n, som dock är begränsade till en del av ett totalbehov, som även det är ganska litet jämfört med den öppna vårdens (jfx kap. 5), inte varit tillräckligt intressanta obj kt för läkemedelsindustrin. En annan förklaring kan delvis vara att den svenska sjukhusfarmacin i 161

viss mån byggts upp under inflytande av utländska erfarenheter. Detta har varit utmärkt exempelvis då det gällt informationen men i arbetsfördelningen sjukhus-industriapotek har redan de hittillsvarande förhållandena i Sverige ofta inneburit möjligheter till ett mer rationellt handlande än i många andra länder. I fortsättningen bör det bli än mer naturligt att få till stånd lösningar, där de samlade resurserna vid sjukhusen och inom den privata och statliga industrin tillvarats på det för helheten bästa sättet. Apoteksbolaget, läkemedelsinstitutet och Spri bör samverka i denna riktning. I avvaktan på att mönstret utbildar sig bör enligt utredningens mening största återhållsamhet iakttas beträffande ytterligare utbyggnad av produktionsenheter inom sjukhusen. Vad angår varuanskaffningen kommer denna i ett helt annat läge efter tillkomsten av apoteksbolaget. Ingen köpare kan förväntas erhålla bättre ekonomiska villkor av producenterna än den största uppköparen på området, apoteksbolaget. De ekonomiska skäl som tidigare funnits för att sjukhusen vid sidan av apoteken skulle bedriva upphandling med läkemedel bortfaller sålunda nu. Enligt läkemedelsförsörjningsutredningens mening bör därför sjukhusens inköp av läkemedel i fortsättningen ske via apoteksbolaget. Därvid är det en självklar sak att speciella inköpsavtal bör komma till stånd mellan sjukhusen och bolaget. 18.5 Läkemedelskonsulenter

vid

sjukhusen

I kap. 16 har läkemedelsförsörjningsutredningen lagt fram förslag om att ett läkemedelsinstitut inrättas. Detta skall främst vara ett samordningsorgan för läkemedelsinformation. Bland förslagen märks att medel skall finnas för anställande av kvalificerade läkare och apotekare som konsulenter för läkemedelsfrågor. Dessa konsulenter skall utan kostnad för sjukhushuvudmännen placeras vid vissa sjukhus i landet. Konsulenterna skall delta i diskussioner om den dagliga sjukvårdens läkemedelsproblem vid de sjukhus, där de tjänstgör, de bör delta i arbetet i läkemer"^skc mitteerna och bi162

träda med föredrag, kursverksamhet etc. även vid andra sjukhus inom den räjong där de verkar. 18.6 Den slutna vården och tributionen

läkemedelsdis-

18.6.1 Farmacevtiska avdelningar vid stora sjukhus De riktlinjer som drogs upp i prop. 1962: 184 är fortfarande tillämpliga. Vid undervisnings- och regionsjukhus bör farmacevtiska avdelningar, som utgör del i sjukvårdsinrättningen, inrättas för att tillgodose den slutna vårdens behov av läkemedel. Progressiv sjukhusfarmaci kan inte bedrivas annat än i intimt samarbete med medicinsk expertis. Om den farmacevtiska enheten är en av sjukhusets avdelningar torde kontakten med övriga avdelningar underlättas och arbetsfältet på ett naturligt sätt vidgas. Vid undervisnings- och regionssjukhus, där farmacevtiska avdelningar i första hand bör finnas, får man räkna med att det också kommer att finnas en klinisk farmakolog. I samarbete mellan denne, den specielle läkemedelskonsulenten och chefsapotekaren bör serviceenheter för farmakologi och farmaci växa fram och utvecklas på ett för sjukhusen ändamålsenligt sätt. Föreståndaren för den farmacevtiska avdelningen, chefsapotekaren, bör - som fallet hittills varit beträffande chefsapotekare vid fristående sjukhusapotek - utses enligt samma ordning som överläkare, dvs. för närvarande av Kungl. Maj:t. 18.6.2 Sjukhusapotek vid mindre sjukhus Det stora flertalet sjukhus är i dag utrustade med sjukhusapotek som är filialer till apotek i orten eller med centralförråd. Sjukhusapoteken förestås av apotekare, medan centralförråden i regel förestås av receptarier. Enligt utredningens uppfattning saknas anledning att i fortsättningen upprätthålla distinktionen sjukhusapotek-centralförråd. I båda fallen rör det sig om att ha en distributionscentral för utsändning av läkeSOU 1969:46

medel till avdelningarna. Den formella expeditionskompetensen är vidare densamma för apotekare och receptarier. Vad angår de informativa uppgifterna bör dessa fullgöras i så stor utsträckning och så djupgående som de tillgängliga personella resurserna möjliggör. Genom samarbete mellan apoteksbolaget och sjukhushuvudmännen bör de personella frågorna lösas på ett sätt som är så smidigt som möjligt för båda parter. Ofta torde det vara lättare för bolaget än för sjukhushuvudmännen att sköta rekrytering, fylla tillfälliga vakanser etc. För helheten kan det säkerligen vara till gagn att man genom personalunioner får nära förbindelser mellan sjukhuset och ett apotek i orten. Det synes med andra ord böra övervägas att apoteksbolaget i större utsträckning än vad apoteken kunnat göra hittills förmedlar såväl läkemedel som farmacevtiska tjänster. 18.6.3 Avdelningsförråden Även om patienternas läkemedel skall iordningställas vid de farmacevtiska avdelningarna och sjukhusapoteken måste man på avdelningarna ha mindre lager av läkemedel för att tillgodose behov av mera tillfällig art. Läkemedlen skall som tidigare vara inrymda i ett avdelningsförråd för vilket avdelningssköterskan ansvarar. 18.7 Rationaliseringsmöjligheter Inom sjukhusen genomförs rationaliseringar för att effektivisera uttagen från medicinskåpen och utdelningen av läkemedel till patienterna. Dispensrar för uttag av läkemedel samt olika typer av medicinbägare och brickor kommer till användning. Även standardisering av läkemedelssortimentet har medfört tidsvinster. Läkemedelsarbetet vid avdelningarna uppdelning av läkemedlen och utdelning av dessa till patienterna - utförs i allmänhet av avdelningssköterskan. Detta arbete uppskattas ta ca 2 tim/dag i anspråk. Undersökningar utförda i England och USA har visat att den uppdrivna arbetstakten på avdelningarna kan förorsaka medicineringsSOU 1969:46

fel ex. patienten får fel läkemedel, tidpunkten för medioineringen är fel osv. Av säkerhetsskäl bör farmacevtisk personal sköta läkemedelshanteringen fram till den tidpunkt då läkemedlet skall överlämnas till patienten. Det är även önskvärt att sjukvårdspersonalen avlastas arbetet med distribution av läkemedel till förmån för de utpräglat vårdande arbetsuppgifterna. I framtiden torde de endosförpackade läkemedlen vinna terräng. Läkemedelsfabrikanterna övertar alltså en del av dispenseringsarbetet och förser förpackningarna med nödvändiga uppgifter om läkemedlet. Dispensering av läkemedel som ej är endosförpackade bör naturligtvis ske vid de farmacevtiska avdelningarna där också brickor el. dyl. med läkemedel för de olika patienterna iordningställes. Brickorna levereras till avdelningarna. För närvarande transporteras läkemedlen vanligen i låsta lådor till avdelningarna. I samband med att sjukhusens interna transportsystem utbyggs och inrymmer rörpost, olika typer av transportband, rälsbanor etc. bör dessa om möjligt utformas så att de även kan utnyttjas för transport av läkemedel. Införande av datarutiner kommer att betyda stora rationaliseringsvinster. Vid enstaka större sjukhus har ADB-teknik redan börjat utnyttjas på läkemedelsområdet. Rationaliseringsvinster har kunnat göras och en omfattande läkemedelsstatistik erhålls. Från apoteksbolagets synpunkt är det nödvändigt att införa standardiserad orderrutin och tidsbundna leveranser. Avvägningen av lagret vid farmacevtiska avdelningar och sjukhusapotek kommer att förenklas då datarutiner används i beställningsarbetet och personal frigöres för mera kvalificerade arbetsuppgifter. För patienter i öppen vård och hemgående patienter bör som tidigare nämnts i ökad' utsträckning inrättas utlämningsställen, förenklade apotek, som drivs av apoteksbolaget.

19 Apoteksbolaget och kontrollmyndigheterna

19.1 Socialstyrelsens kontrollorganisationsutredning 19.1.1 Inledning Utredningen har i kap. 2.2 redogjort för den nuvarande läkemedelskontrollen. Av denna framgår bl. a. den betydelsefulla roll som statens farmacevtiska laboratorium (SFL) därvid spelar. Vidare framgick att den nuvarande kontrollorganisationen var splittrad på ett flertal mer eller mindre självständiga enheter. Olika uppgifter inom området omhänderhas således av socialstyrelsens läkemedelsbyrå, läkemedelsnämnd och läkemedelsbiverkningsnämnd samt dess kommitté för läkemedelsinformation, SFL, statens kontrollanter för bakteriologiska preparat, svenska farmakopékommittén samt nordiska farmakopénämnden. Vidare deltar statens institut för folkhälsan och statens bakteriologiska laboratorium i kontrollarbetet. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 3 maj 1968 pekade socialstyrelsen på att SFL under 1960-talet i takt med utvecklingen på läkemedelsområdet fått ständigt utvidgade arbetsuppgifter och större ansvar. Enligt styrelsen måste laboratoriets samtliga tre avdelningar få ökad kapacitet för att kunna svara mot samhällets krav på detsamma. Styrelsen pekade i sin skrivelse även på att läkemedelsindustrin fann det besvärande att handläggningen av ärenden som rörde registrering av farmacevtiska specialiteter tog så lång tid. 164

Med anledning av dessa förhållanden hade laboratoriets chef hos socialstyrelsen begärt en organisationsutredning av styrelsen och laboratoriets handläggning av registreringsärenden. Socialstyrelsen framhöll i sin skrivelse att den ansåg en sådan utredning, kombinerad med en inventering av resurserna vara nödvändig och en absolut förutsättning för varje vidare åtgärd till komplettering och utbyggnad av laboratoriet. I juli 1968 ställde Kungl. Maj:t medel till socialstyrelsens förfogande för den önskade organisationsutredningen vid SFL. Utredningen skulle ske i samråd med statskontoret och läkemedelsförsörjningsutredningen. Utredningen har bedrivits så att en av socialstyrelsen utsedd mindre expertgrupp, som under arbetet haft underhandskontakter med bl. a. läkemedelsförsörjningsutredningen, haft det direkta ansvaret för kartläggning, problemanalys och uppgörande av förslag till åtgärder. Sedan gruppen under oktober 1969 avgivit en stencilerad rapport över sitt arbete har socialstyrelsen begärt samråd i frågan med statskontoret och läkemedelsförsörjningsutredningen. Denna har avgivit sitt yttrande den 31 oktober 1969.

19.1.2 Problem i nuvarande kontrollorganisation m. m. För att antyda vilka väsentliga problem SOU 1969:46

,j E (/i

O

a. 3

XI +•" oc 00 C

<d t O, ed

•3

a > s

o

o M -J-

^

• b T3 tn cd n

OS

*->>cs

t

J

•M

g

c 00 00

h m

•*->

s

£1

> u5 • « tc "5b CJ

CS

3 -, co « tp T3 »" C

—• 3 fe '•£*

*

•sB

•>s c l - +-> CQ

PQ

S3 S

<rt o

si 3 O w ti

•a <w 3° s ta •->e

'*«-

+->

ffl -o

°säs V3

»d cd

S oo CO

8 33 ed -3 .« B

C3

*8

'u > a ed <— 1» oo 'C B t< v _

<*J

CO

c/1

•fi s ffl 'c A

SS «

•a

3 O

3 73 O cd £

B 1 fe <B

CB

cd

j«

•eg* 4-> (A CO ÖD

•n c WC

o 5

Ä ed B C

W3

il fel

•O.S i - g o g 3 3

•c c

m.S

fe oo

•g +J A

<B * a

o 3

0> TJ C

cs

•!->

H5 3 o <o

*J

co 3

CQ M

i.2 1 3S ^J

fe

'C "> •s 00^3

eJ8

taj a

3 O

O

1/3

S B tf> •* a "• B 3 ^ o --

a

a

to Q> 3 •g 3 00 CQ

SOU 1969: 46

<o

o

kontrollorganisationen har och hur dessa problem relaterar till varandra presenterades omstående problemöversikt. Som framgår av översikten anser utredningen följande förhållanden vara otillfredsställande hos SFL. 1. Kvalitativa ofullkomligheter i SFL:s utredningsprodukter. 2. Lång handläggningstid av specialitetsärenden. 3. Krav på att SFL borde kunna utföra ytterligare arbetsuppgifter, vilka man nu inte har möjlighet att utföra. En av orsakerna till dessa brister är att kontrollorganisationen - i varje fall vissa delar av den - har en uppenbar brist på personal. Detta beror på att man har få tjänster men också på att man har svårt att få de tjänster som finns besatta. Det sistnämnda problemet hänger samman med att de löner som erbjuds inte är konkurrenskraftiga, och att arbetet i kontrollorganisationen inte ger möjlighet till den typ av meritering som söks av de personalkategorier som det vore önskvärt att knyta till kontrollorganisationen. De bristande meriteringsmöjligheterna är i sin tur beroende av de bristande forskningsmöjligheterna inom kontrollorganisationen samt av att kontrollorganisationen inte har tillräckliga kontakter med akademiska institutioner, där forskningsresultat oftast bedöms, bl. a. i meriteringssammanhang. Av översikten framgår vidare att utredningen kommit fram till att kontrollorganisationen inte heller utnyttjar tillgängliga resurser på ett maximalt sätt. Detta beror på bl. a. följande faktorer, nämligen 1. brister i samordning av fackresurser 2. brister i industrins ansökningshandlingar 3. brister i administrativa rutiner. Anledningen till dessa faktorer utvecklas närmare av utredningen. När det först gäller bristen i samordning av fackresurser har denna flera orsaker. En sådan orsak är att inom hela kontrollorganisationen - således inte bara inom SFL - råder ett utpräglat fackavdelningstänkande, vilket tar sig ut166

tryck i att befattningshavare tenderat att på ett inte tillräckligt uttalat sätt se den egna avdelningen integrerad i ett större sammanhang. En annan orsak är att läkemedelskontrollens innehåll och därmed målsättningen för kontrollorganisationens olika delar inte har ägnats tillräcklig uppmärksamhet. Ytterligare en annan orsak är att den totala kontrollorganisationen består av några fristående fackorgan, vilka inte är tillräckligt integrerade. En sista orsak är att man i kontrollorganisationen inte behärskar de resursfördelnings- och administrativa metoder, vilka skulle behövas för att åstadkomma en samordning av fackresurserna. Fackavdelningstänkandet är i sin tur beroende på att såväl kontrollorganisationen i dess helhet som SFL inte har någon enhetlig, »total» chef. Frånvaron av denna chef påverkar också bristerna på målformuleringen liksom det förhållandet att socialstyrelsen inte har tillräckliga kunskaper om kontrollorganisationen och dess verksamhet. Bristerna i resursfördelningsmetoder beror på att man inom kontrollorganisationen inte har tillgång på administrativt kunnig personal i den utsträckning som vore önskvärt. Beträffande bristerna i ansökningshandlingarna beror dessa bl. a. på att industrin inte är tillräckligt väl informerad om de krav som man från kontrollorganisationens sida ställer på ansökningshandlingarnas innehåll och utformning. Detta beror i sin tur på att en viss oklarhet råder inom kontrollorganisationen beträffande vilka normer som skall tillämpas vis-å-vis industrin och dess produkter. Vad slutligen gäller brister i administrativa rutiner och arbetsformer förekommer dessa framför allt i fråga om den kontorstekniska samordningen mellan kontrollorganisationens olika delar. 19.1.3 Förslag till ny organisation (inom i huvudsak nuvarande resursmängd) Efter den utförliga diskussionen av de påpekade bristerna i den nuvarande kontrollSOU 1959: 46

organisationens resursutnyttjande föreslår utredningen en genomgripande omorganisation av densamma. Förslaget innebär att en ny organisation skapas genom sammanslagning av SFL, farmakopélaboratoriet och biverkningsnämndens verkställande del. Till denna nya organisation överförs också en del av läkemedelsinspektionen samt huvuddelen av föredragandena i läkemedelsärenden i socialstyrelsen. Vidare överförs den del av läkemedelsbyrån, som i dag utför kansliuppgifter åt läkemedelsnämnden, samt byråns priskontrollgrupp. Vidare föreslås att den nya organisationen ställs under en enhetlig ledning med en »totalchef». Den nya organisationen kallas Statens Läkemedelskontroll (SLK). Till denna organisation knyts såsom expertorgan den hittills försöksvis inrättade biverkningsnämnden samt en av socialstyrelsen planerad p-piller kommitté. SLK föreslås organiserad såsom en s. k. matrisorganisation, vilket innebär att SLK organiseras i två dimensioner, nämligen resursavdelningar och funktioner. SLK får fyra resursavdelningar, nämligen en farmacevtisk (nuvarande kemiska avdelningen vid SFL, farmakopélaboratoriet och den farmacevtiska föredraganden i läkemedelsärenden i socialstyrelsen), en farmakologisk (nuvarande biologiska avdelningen vid SFL), en klinisk-farmakologisk (nuvarande farmakoterapevtiska avdelningen vid SFL, biverkningsnämndens verkställande del och den medicinska föredraganden i läkemedelsärenden i socialstyrelsen) och en inspektionsavdelning (nuvarande läkemedelsinspektionen och statens kontrollanter för bakteriologiska preparat). Inom SLK inrättas vidare tre funktioner, vilka »går över» dessa resursavdelningar. De tre funktionerna är a) registreringsfunktionen, b) kontrollfunktionen och c) standardiserings- och utvecklingsfunktionen. Såväl resursavdelningarna som funktionerna ställs under ledning av separata chefer. Chefernas för resursavdelningarna viktigaste uppgifter är att slå vakt om och utveckla sina avdelningars professionella kunSOU 1969:46

nande och att ställa sina resurser till funktionschefernas förfogande. Funktionschefernas viktigaste uppgifter är att ha ansvaret för att det arbete som faller inom respektive funktion blir utfört i enlighet med målsättningen för funktionen och att skaffa sig resurser för detta arbete från resursavdelningscheferna. Samspelet mellan SLK:s resursavdelningar och funktioner kan också uttryckas på det sättet, att SLK:s resurser för läkemedelskontroll finns samlade i de olika resursavdelningarna, vilka har egna lokaler, arbetsplatser, apparatur etc. Resurserna skall dock användas inom de olika funktionerna. Detta innebär således, att varje resursavdelningschef får ställa sina fackresurser till de olika funktionschefernas förfogande. Med hänsyn till att det föreslagna funktionstänkandet också ger möjlighet att på sikt införa mer avancerade former för målformulering och resursfördelning och resurskontroll föreslås också att programbudgetering införs vid SLK. Utredningen föreslår att SLK får en »total» chef, som inte skall vara chef för vare sig resursavdelning eller funktion inom SLK. SLK:s chef skall ansvara för och övervaka resursfördelningen, företräda SLK utåt mot industrin, andra myndigheter etc samt delta i kontrollrådets arbete. Befattningen som chef för SLK föreslås förenad med befattningen såsom föredragande i läkemedelsärenden i socialstyrelsen. Vidare föreslås att ett speciellt registreringskansli skapas genom sammanslagning av delar av SFL:s nuvarande kansli och läkemedelsnämndens kansli inom läkemedelsbyrån i socialstyrelsen samt priskontrollgruppen inom läkemedelsbyrån i socialstyrelsen. Aktarkivet skall överflyttas till SLK, vilket kommer att förbättra accesstiden till akterna. Slutligen föreslås att ett allmänt kansli - direkt underställt chefen för SLK - inrättas. Dess arbetsuppgifter skall vara framför allt ekonomisk redovisning och personalfrågor. Kansliet bör också biträda chefen i framför allt uppföljning av resursfördelningen inom SLK. Kansliet skall byggas upp

med grund från den del av SFL:s nuvarande kansli, som inte kommer att ingå i registreringskansliet. Kansliet bör ledas av en administratör med erfarenhet av programbudgetering.

19.1.4 Socialstyrelsens uppgifter inom läkemedelsområdet efter förslagets genomförande m. m. Socialstyrelsen och dess läkemedelsbyrå skall enligt förslaget utföra de arbetsuppgifter som hänger samman med författningsfunktionerna, hanteringskontroll- och hanteringsstandardfunktionerna samt konsumtions- och förskrivningsvanekontrollfunktioen. Dessa funktioner är de som i dag synes ha mest samhörighet med socialstyrelsens verksamhet i övrigt. Socialstyrelsens kanske mest betydelsefulla uppgift i detta sammanhang blir dock att vara ansvarig för att en kontinuerlig diskussion sker av läkemedelskontrollens innehåll och att i samband med denna formulera mål för SLK. Den föreslagna organisationsförändringen innebär först och främst att så gott som hela läkernedelsnämndsgruppen med läkemedelsnämndens nuvarande kansli samt arkiv överförs till SLK. Kvar blir endast en deltidsföredragande läkare för allmänna, medicinska frågor. Kontrollgruppen minskas med den del av läkemedelsinspektionen, som överförs till kontrollorganisationen. Den allmänna gruppen bibehålls i nuvarande skick »till dess vissa apoteksärenden kan komma att överföras till någon ny apoteksorganisation». De härigenom lösgjorda resurserna måste då med nödvändighet komma att användas för det utredningsarbete som byrån bedriver, men som f. n. är eftersatt, samt till en intensifierad genomgång av de författningar som reglerar läkemedelshanteringen. För läkemedelsnämnden innebär den föreslagna organisationen att den övertar beslutsfunktionen i farmakopéfrågor. Detta innebär också att farmakopékommittén uppgår i läkemedelsnämnden. För att avhjälpa bristen på information 168

till läkemedelsindustrin beträffande läkemedelsnämndens bedömningsgrunder vid beslut om registrering föreslås att läkemedelsnämnden exempelvis en gång om året inbjuder representanter från industrin till ett symposium, där aktuella bedömningsproblem diskuteras. Vidare föreslås, att läkemedelsnämnden tillsammans med SLK ombesörjer att råd och anvisningar vid registrering av farmacevtiska specialiteter kontinuerligt ges ut i ny upplaga, så att ev. ändringar av registreringsnormerna snarast meddelas industriföretagen. Även om läkemedelsnämnden upprättar direkta kommunikationer med industrin finns fortfarande behov av ytterligare diskussion mellan kontrollorganisationen och industrin men även mellan kontrollorganisationen och övriga intressenter i denna. Därför föreslås att det inrättas ett organ för utbyte av information på läkemedelsområdet, kallat socialstyrelsens kontrollråd. I detta bör ingå representanter för socialstyrelsen, läkemedelsnämnden, SLK, viterinärstyrelsen, läkemedelsindustrin, apoteteken, läkarförbundet, statens institut för folkhälsan, giftnämnden och allmänheten. Utredningen konstaterar att den föreslagna nya organisationen medför behov av förstärkning av ledningsresurserna. I första hand måste således förstärkning ske fcr sådana arbetsuppgifter som planering, styrning, kontroll och uppföljning. Följande befattningar erfordras för detta, nämligen en chef för SLK, en administrativ chef, tillika chef för SLK:s kansli samt funktionschefer. De två förstnämnda befattningarna har tidigare berörts. Beträfande funktionschefsbefattningarna måste framför allt chefsbefattningen inom registreringsfuktionei bli en heltidstjänst. Befattningarna som chefer för de två övriga funktionerna däremot kan tillsvidare kombineras med andra befattningar inom SLK. Sammanfattningen föreslår således att följande tjänster inrättas, nämligen en som »totalchef», en som administrativ chef och en som registreringsfunktionschef. De båda andra funktionscheferna föreslås få särskilt funktionschefsarvode. Kostnaderna för denSOU 19(9: 46

na förstärkning av ledningsresurserna beräknas till 450 000 kr. 19.1.5 Erforderlig resursförstärkning Enligt den gjorda utredningen är kontrollorganisationens resurser klart otillräckliga och det föreligger därför en säkerhetsrisk som måste förebyggas, vilket endast anses kunna ske genom att organisationens totala kapacitets- och kvalitetsnivå höjs. En kontrollorganisation måste enligt utredningen vara flexibel och resurserna måste kunna omfördelas inom organisationen med hänsyn till det mål organisationen har vid en viss tidpunkt. Utredningen anser det därför viktigt att organisationen får ett resurstillskott som kan sättas in dels med hänsyn till den typ av personal som kommer att behövas dels - och framför allt - med hänsyn till de arbetsuppgifter som kommer att läggas på den. Därför föreslås att kontrollorganisationen under den tid som omorganisationen pågår och fram till det att programbudgetering är helt genomförd erhåller att extra anslag av 750 000 kr. fr. o. m. budgetåret 1970/71 utöver den totala kostnadsramen för budgetåret 1969/70 för de nu fungerande olika enheterna och utöver de i det tidigare beräknade kostnaderna för ökade ledningsresurser. Beloppet skall disponeras för en permanent chef för den farmakologiska (nuvarande biologiska) resursavdelningen, för laboratorsbefattningar eller motsvarande i galenisk farmaci, i toxikologi och i mikrobiologi samt dessutom för teknisk förstärkning av resursavdelningarna. Även kostnaderna för tillfälliga experter och beställningsarbeten skall bestridas med detta anslag. 19.1.6 Rekryteringsproblem För att avhjälpa kontrollorganisationens svårigheter att rekrytera kvalificerad personal föreslås, att SLK får möjlighet att kontraktsanställa personal och att till nu löneplacerad personal betala individuella lönetillägg allt efter vars och ens »marknadsvärde». SOU 1969:46

Härigenom kan man för duktiga befattningshavare skapa en karriärväg inom organisationen. Vad gäller meriteringsmöjligheterna framhålls, att SLK måste kunna erbjuda sina anställda större möjligheter till forskning för att dels kunna attrahera kvalificerad personal, dels garantera att den vetenskapliga standarden inom organisationen hålls på en tillfredställande nivå. En möjlighet att uppnå detta är att personal av kategori laboratorieläkare och -apotekare anställs såsom forskarassistenter under en viss tidsperiod. I varje enskilt fall görs överenskommelse om hur stor del av arbetstiden som får ägnas åt forskning. Det framhålles att det förmodligen råder en viss substituerbarhet mellan lön och forskningsmöjligheter. En annan möjlighet är enligt utredningen att en del av den forskningsverksamhet som SLK:s personal ägnar sig åt får bedrivas vid akademiska institutioner. Härigenom skulle SLK också knytas närmare till dem. Vidare framhåller utredningen vikten av att resursavdelningscheferna har god kontakt med de akademiska institutionerna på sitt område. Dessa chefer borde därför mycket väl samtidigt kunna uppehålla något slag av forsknings- eller lärarebefattning vid en akademisk institution. De har då också möjlighet att tjänstgöra som akademisk handledare åt den personal inom SLK som meriterar sig vetenskapligt. 19.1.7 Finansiering Beträffande finansieringen av kostnadshöjningarna framhålls att denna kan ske genom en höjning av årsavgiften på registrerade farmacevtiska specialiteter. Från industrihåll har nämligen förklarats, att om laboratoriets resurser kunde ökas och handläggningstiden därigenom förkortas t. ex. genom en höjning av avgifterna för registrering så skulle detta innebära en vinst för industrin och därigenom i praktiken ett förbilligande av registreringsförfarandet, bl. a. genom att räntekostnaden blir mindre för det kapital som lagts ner i registreringsprojekten. Eftersom lansering av ett nytt läkemedel är myc169

ket dyrbart anser man att även en kraftig avgiftshöjning mer än väl kan kompenseras av en kortare handläggningstid och att en avgiftshöjning därför inte behöver medföra ett högre läkemedelspris. En med 350 kr. höjd årsavgift skulle ge ca en milj. kr., medan däremot en höjning av registreringsavgiften skulle behöva göras högst betydande för att ge några egentliga pengar. Kontrollen bör enligt nuvarande principer vara självbärande med kostnadstäckning via avgifter. Detta system förordas även i fortsättningen, vilket innebär att avgifterna bör höjas så mycket att kostnadstäckning uppnås för hela den nya kontrollorganisationen och dessutom för de tjänster som nu utförs inom kontrollområdet av statens bakteriologiska laboratorium. 19.1.8 Tidsplan för omorganisation Utredningen har inte i detalj beskrivit hur omorganisationsarbetet skall ske men har velat peka på några betydelsefulla tidpunkter och delprocesser. Tidpunkterna är: 1. Den 1.7.1970 skapas formellt SLK samt utnämns de föreslagna cheferna: chef för SLK, funktionschefer och administrativ chef. 2. Den formella sammanslagningen av de enheter som skall ingå i SLK sker naturligtvis vid samma tidpunkt men torde i realiteten kunna ske först i början på hösten 1970 efter sommarsemestrarna. 3. Under början av 1971 påbörjas förberedelser för programbudgetering och vid petitaavlämnandet hösten 1971 är SLK:s petita utformad såsom programbudget. Utredningen föreslår vidare att vissa aktiviteter - delprocesser - redan nu påbörjas. De aktiviteter som anses väsentliga är 1. Explicit diskussion om läkemedelskontrollens innehåll 2. Chefsutveckling i form av problemdiskussioner och problemlösning i grupp 3. Förändring och utredning av resursfördelnings- och resursuppföljningsmetoder 4. översyn och utveckling av övriga ad170

ministrativa rutiner och hjälpmedel samt kontorsteknisk översyn 5. Planering för lokalutnyttjande och lokalexpansion 19.1.9 Läkemedelsförsörjningsutredningens ståndpunkt Läkemedelsförsörjningsutredningen har här lämnat en relativt utförlig redogörelse av den utredning som socialstyrelsens kontrollorganisationsutredning genomfört. Detta kan synas onödigt med hänsyn till att socialstyrelsen inom kort torde presentera utredningen för Kungl. Maj:t. Det finns emellertid flera skäl härtill. Undersökningen har således skett i samråd med läkemedelsförsörjningsutredningen, som under utredningens gång haft tillfälle att närmare utveckla och få gehör för de synpunkter som varit angelägna att anlägga med hänsyn till den genomgripande omorganisation av hela läkemedelsförsörjningen som i det tidigare föreslagits. Då utredningen i stort delar de synpunkter som kommit fram i kontrollorganisationsutredningen är det också naturligt att huvuddragen av dessa återges i betänkandet. För de remissorgan som skall yttra sig över läkemedelsförsörjningsutredningens betänkande men inte behöver avge utlåtande över kontrollorganisationsutredningens förslag torde det för helhetsbilden vara av värde att få kännedom om huvuddragen av dessa. Som nyss nämnts delar läkemedelsförsörjningsutredningen i allt väsentligt kontrollorganisationsutredningens slutsatser. Särskilt vill utredningen understryka att den kraftigt ökade aktivitet på läkemedelsförsörjningens område som kan förväntas efter tillkomsten av apoteksbolaget och läkemedel sinstitutet inte får hämmas av att läkemedelskontrollen i brist på resurser inte i tid kan fullgöra sina uppgifter. Vidare vill läkemedelsförsörjningsutredningen betona vikten av att befattningshavare inom läkemedelskontrollen får ökade möjligheter att aktivt delta i forskningsarbete. Självfallet är det därvid angeläget att intim kontakt hålls med akademiska instiSOU 1969:46

tutioner med besläktade arbetsområden. Däremot ställer sig utredningen tveksam till ett mera långtgående organisatoriskt samgående mellan universitetsorganisationen och läkemedelskontrollen. I detta sammanhang måste läkemedelsförsörjningsutredningen också framhålla att en radikal lösning av den utbyggda läkemedelskontrollens lokalfrågor nödvändigtvis måste komma till stånd. Skall de föreslagna organisatoriska åtgärderna få avsedd effekt måste samtliga aktiviteter på ett konsekvent sätt samordnas även lokalmässigt. Utredningen betvivlar att detta kan ske utan att en nybyggnad kommer till stånd för läkemedelskontrollens räkning. I så fall bör det vara naturligt att överväga en lokalisering till Uppsala. Härigenom skulle läkemedelskontrollen få tillgång till alla de resurser som kommer att finnas vid den farmacevtiska fakulteten och det under uppbyggnad varande biomedicinska centret i Uppsala.

Avgöranden som rör apotekens lokaler, inredning och utrustning faller på bolaget. Kontrollen av apotekens skick och skötsel kommer emellertid som tidigare att utföras av läkemedelsinspektörerna. De frågor rörande apotekens personal som skall handläggas hos socialstyrelsen är dels avstängning av farmacevt från tjänstgöring och dels ärenden rörande legitimation av apotekare och meddelande av behörighet som receptarie. övriga ärenden rörande apotekspersonalen såsom tillsättande av föreståndare behandlas av apoteksbolaget. Den i samband med registrering av farmacevtiska specialiteter förekommande prisgranskningen föreslås bli kvar hos socialstyrelsen, ehuru granskningen delvis får ändrat innehåll. Andra pris- och taxefrågor flyttas till apoteksbolaget. Frågor om receptbeläggning och dylikt handläggs av socialstyrelsen.

19.2 Ansvarsfördelningen mellan socialstyrelsen, läkemedelskontrollen och apoteksbolaget Som framgått av föregående avsnitt skall statens läkemedelskontroll svara för erforderlig läkemedelskontroll. Det framgår också att det blir socialstyrelsens uppgift att formulera kontrollens målsättning. Socialstyrelsen har f. n. inte bara ansvaret för läkemedelskontrollen utan har även i övrigt många åligganden på läkemedelsområdet. Flera av dessa blir i det nya läget inaktuella. Andra synes böra överflyttas på apoteksbolaget. Riktpunkten bör därvid vara att bolaget får ansvaret för att en god läkemedelsförsörjning upprätthålls medan socialstyrelsen fullgör kontrollfunktioner, särskilt vad angår förhållanden som kan påverka läkemedlens kvalitet. En tilllämpning av denna huvudregel innebär i huvudsak följande. Frågor om apoteks inrättande eller upphörande, statusförändringar etc. liksom frågor rörande inrättande av eller förändringar beträffande övriga typer av försäljningsställen skall skötas av apoteksbolaget. SOU 1969:46

20 Lagstiftning, avtal m. m.

20.1 Inledning Läkemedelsförsörjningsutredningen vill i detta avsnitt redovisa vilka författningsändringar m. m. som måste göras i samband med den nya organisationens genomförande. Grundläggande för omorganisationen är en lag om ensamrätt för staten att driva detaljhandel med läkemedel. Förslag till sådan lag återfinns i det följande, liksom förslag till erforderliga ändringar i läkemedelsförordningen den 14 december 1962 (nr 701). Vissa ändringar måste också göras i kungörelsen den 28 juni 1963 (nr 439) om tillämpningen av läkemedelsförordningen den 14 december 1962 (nr 701). De erforderliga ändringarna berör bestämmelserna om handel med läkemedel samt vissa föreskrifter om registrering av specialiteter. I sistnämnda fall blir det t ex inaktuellt att apotekarsocieteten skall kunna ansöka om registrering. Det blir också inaktuellt med anmälningar om prissänkningar, eftersom socialstyrelsen endast skall godkänna ett högstpris. Erforderliga ändringar om han-

del med läkemedel är direkta konsekvenser av monopollagen. Det har inte ansetts erforderligt att utarbeta förslag till den behövliga ändringen av kungörelsen. Kungörelsen den 28 juni 1963 (nr 440) ang. läkemedelsförsörjningen vid sjukvårdsinrättningarna bör ersättas med ny kungörelse. Förslag härtill läggs fram. Ytterligare ett antal författningar m . m . måste på grund av omorganisationen ändras eller upphävas. Dessa redovisas i detta avsnitt. Slutligen presenterar utredningen i detta avsnitt ett utkast till bolagsordning för det nya apoteksbolaget samt ett förslag till avtal mellan staten och apoteksbolaget varigenom staten på apoteksbolaget upplåter sin ensamrätt att driva detaljhandel.

20.2 Lag om ensamrätt för staten att driva detaljhandel med läkemedel

20.2.1 Lagtext

SOU 1969:46

Förslag till Lag om ensamrätt för staten att driva detaljhandel med läkemedel. 1 § Med detaljhandel förstås i denna lag allt saluhållande som icke avser försäljning till tillverkare av läkemedel för dennes rörelse eller till återförsäljare. Med läkemedel avses vara på vilken läkemedelsförordningen äger tillämpning. 2 § Detaljhandel med läkemedel må drivas endast av staten. 3 § Det ankommer på Kungl. Maj.t att bestämma hur statens ensamrätt att driva detaljhandel med läkemedel skall utövas. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1971. 20.2.2 Kommentar Som förutsättning för den med apotekarsocieteten träffade överenskommelsen om avlösning av nuvarande apotekssystem gäller att staten före den 1 januari 1971 skall införa ensamrätt för staten att driva detaljhandel med läkemedel. Bestämmelser härom bör tas in i en särskild lag. Som framgår av betänkandet är avsikten att statens ensamrätt beträffande läkemedelshandel skall avse den verksamhet som nu utövas av apoteken samt sådan försäljning till sjukhusen som i begränsad utsträckning kan ske vid sidan av privata apotek. Vid uppgörandet av lagförslaget har läkemedelsförordningens terminologi i möjligaste mån följts. Förordningen skiljer mellan partihandel och detaljhandel. Därvid förstås med partihandel försäljning till tillverkare för dennes rörelse eller till återförsäljare eller apotek medan annan handel är detaljhandel. Uttrycket »eller apotek» sammanhänger med att ett huvudmannaägt sjukhusapotek utan försäljning till allmänheten inte är återförsäljare vilket alla andra apotek är. I lagförslagets definition på partihandel har orden »eller apotek» utgått eftersom apoteksbolaget är återförsäljare. En konsekvens härav är att bolagets försäljning även till större avnämare som exempelvis sjukhus definitionsmässigt blir detaljhandel.

SOU 1969:46

20.3 Förordning om ändring i läkemedelsförordningen

den 14 december 1962 (nr 701)

20.3.1 Författningstext Förslag till Förordning om ändring i läkemedelsförordningen den 14 december 1962 (nr 701). Härigenom förordnas, att 10-12 §§ läkemedelsförordningen den 14 december 1962 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. {Nuvarande lydelse)

{Föreslagen lydelse) 10 §

Med partihandel förstås i denna förordning försäljning till tillverkare för dennes rörelse eller till återförsäljare eller apotek. Med detaljhandel förstås all annan försäljning.

Med partihandel förstås i denna förordning försäljning till tillverkare för dennes rörelse eller till återförsäljare. Med detaljhandel förstås annan försäljning,

11 § Partihandel med läkemedel må drivas endast av a) den som behörigen tillverkat medlet; b) apoteks föreståndare; samt

c) den som innehar tillstånd att idka partihandel med läkemedel.

a) den som behörigen tillverkat medlet; b) den till vilken staten upplåtit sin ensamrätt att driva detaljhandel med läkemedel; samt c) den som innehar tillstånd att idka partihandel med läkemedel.

12 § Detaljhandel med läkemedel må bedrivas endast av apoteksföreståndare. Utan hinder av vad i första stycket stadgas må den som äger idka partihandel med läkemedel, i den utsträckning och på de villkor som särskilt stadgas, försälja läkemedel till sjukvårdsinrättning samt, såvitt angår bakteriologiska preparat, jämväl till läkare och veterinär.

Om ensamrätt för staten att driva detaljhandel med läkemedel finns särskilt stadgat,

16 § För att täcka statens kostnader för konFör att täcka statens kostnader för kontrollen av farmacevtiska specialiteter skall troll av farmacevtiska specialiteter och för den som söker eller erhållit registrering främjande av en ändamålsenlig använderlägga särskilda avgifter. ning av sådana skall den som söker eller erhållit registrering erlägga särskilda avgifter. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1971.

174 SOU 1969: 46

20.3.2 Kommentar 10-12 §§ Ändringarna är direkta konsekvenser av bestämmelserna i monopollagen (20.2.2). 16 § Nuvarande bestämmelser om avgifter för registrering och kontroll av farmacevtiska specialiteter återfinns i Kungl. brev den 28 juni 1968. Detta måste ändras på grund av utredningens förslag till ändring av denna paragraf. Utredningen har i kap. 16 förordat att en särskild avgift tas ut för främjande av en ändamålsenlig användning av farmacevtiska specialiteter samt att denna avgift sätts i relation till en producents försäljning (jfr även 21.2.3). 20.4 Kungörelse om läkemedelsförsörjningen på sjukvårdsinrättningarna 20.4.1 Författningstext Förslag till Kungörelse angående läkemedelsförsörjningen vid sjukvårdsinrättningarna. 1 § Vid sjukvårdsinrättning skall finnas särskilda anordningar för att tillgodose läkemedelsförsörjningen inom inrättningen. Är verksamheten vid sjukvårdsinrättning uppdelad på flera avdelningar skall, såvida icke socialstyrelsen bestämmer annat, finnas dels avdelningsförråd med läkemedel för den dagliga sjukvården inom avdelningen, dels farmacevtisk avdelning eller sjukhusapotek för avdelningsförrådens gemensamma behov. 2 §

Farmacevtisk avdelning skall förfoga över personal, utrustning och lokaler som medger att den icke blott kan förse vårdavdelningarna med läkemedel för den dagliga sjukvårdens behov utan även aktivt kan medverka till att en rationell läkemedelsterapi tillämpas inom sjukhuset. Sjukhusapotek skall distribuera läkemeSOU 1969: 46

del inom sjukhuset och i övrigt på ett efter förhållandena lämpat sätt biträda beträffande sjukhusets läkemedelsförsörjning. 3 §

Farmacevtisk avdelning förestås av en chefsapotekare. I fråga om tillsättande av tjänst som chefsapotekare skall sjukvårdslagens bestämmelser om tillsättande av överläkartjänst äga motsvarande tillämpning. Sjukhusapotek förestås av apotekare eller receptarie som förordnas av direktionen för sjukhuset. 4 §

Närmare bestämmelser om verksamheten vid farmacevtiska avdelningar, sjukhusapotek och avdelningsförråd meddelas av socialstyrelsen som även har att utöva tillsyn och kontroll av läkemedelsförsörjningen vid sjukvårdsinrättningarna. Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1971, då kungörelsen den 28 juni 1963 (nr 440) angående läkemedelsförsörjningen vid sjukvårdsinrättningarna upphör att gälla.

20.4.2 Kommentar Kungörelsen ersätter kungörelsen den 28 juni 1963 (nr 440) angående läkemedelsförsörjningen vid sjukvårdsinrättningarna. I allt väsentligt torde motiven till de föreslagna ändringarna framgå av kap. 18. Ändringarnas innebörd är allmänt att den nya kungörelsen starkare betonar servicefunktionen hos de olika enheterna för sjukhusens läkemedelsförsörjning. Begreppet centralförråd föreslås försvinna och konsumeras av termen sjukhusapotek. Som nytt begrepp införes termen farmacevtisk avdelning. Av 3 § andra stycket framgår att föreståndaren för sjukhusapotek skall förord* nas av sjukhusets direktion. Föreståndaren kan vara avlönad antingen av sjukhuset eller apoteksbolaget. 175

20.5 Författningsrum och föreskrifter berörs av utredningens förslag

som

20.5.1 Förteckningar I det tidigare har angetts de författningar som är av grundläggande betydelse för ett genomförande av omorganisationen. Nedan upptas en förteckning över vissa förordningar och kungörelser m . m . som måste ändras eller upphävas i samband med omorganisationen. 1) K F 1938: 569 med vissa bestämmelser angående fosterfördrivande medel. 2) KK 1939:461 angående kostnadsfritt tillhandahållande av skyddsläkemedel åt vissa kvinnor och barn. 3) K K 1944: 397 angående kostnadsfritt tillhandahållande av läkemedel åt vissa kvinnor, lidande av havandeskapssjukdomar, m. m. 4) K F 1954:519 angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel. 5) K K 1954: 735 med tillämpningsföreskrifter till förordningen 1954: 519 angående kostnadsfria eller prisnedsatta läkemedel. 6) K K 1955: 666 angående anvisningsläkare m. m. 7) K F 1962:701 Kungl. Maj:ts läkemedelsförordning. 8) K F 1962: 702 om gifter och andra hälsofarliga varor (giftförordning). 9) K F 1962: 704 Kungl. Maj:ts narkotikaförordning. 10) KK 1966: 192 antagning och utbildning av apotekselever. 11) Cirkulär 1966: 736 med anvisningar om regleringen av sjuklöne- och sjukvårdsförmåner m. m. som utgå till statstjänstemän m. fl. 12) K F 1968: 70 med vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler. 13) Lag 1941: 331 om avstängning i vissa fall av apoteksinnehavare eller farmacevt från tjänstgöring på apot.ksinrättning. 14) KK 1931:342 med vissa föreskrifter bstr. ordningen för övertagande av apotek m. m.

15) KK 1935: 508 om föreståndarskap å apotek. 16) Kbr. 30/12 1935 angående meddelande av allmän föreskrift om skyldighet för apoteksinnehavare att underkasta sig vissa bestämmelser. 17) Kbr. 7/2 1936 angående avgifter från apoteken för vissa gemensamma ändamål m. m. 18) Kbr. 30/12 1936 angående dels dels ock reglemente för fonden för reglering av läkemedelsprisen m. m. 19) Kbr. 30/6 1947 i vad avser ordningen för tilldelande av personligt privilegium å apotek, m. m. 20) Kbr. 15/10 1948 angående ändrade bestämmelser rörande driftbidrag till vissa apotek. 21) Kbr. 22/10 1954 angående fastställande av medicinaltaxegrunder. 22) Beslut den 3 maj 1963 angående bemyndigande för medicinalstyrelsen att meddela bestämmelser om apotekens öppethållande. 23) Kungl. brev den 28 juni 1963 angående apoteksföreståndares skyldighet att tillhandahålla läkemedel och gifter.

20.5.2 Kommentar Gemensamt för under 1-12 angivna författningar m. m. är att de inrymmer författningsrum som anger uppgifter för apotekare eller apoteksföreståndare, vilkas uppgifter i den nya organisationen skall övertas av apoteksbolaget. Förutom ändring i detta avseende behöver flera av dem genomgå en allmän modernisering. Den under 7 upptagna läkemedelsförordningen har tidigare kommenterats i annat avseende. I den under 13 angivna lagen föreskrivs att socialstyrelsen ofördröjlig n sk: 11 avstänga apoteksinnehavare eller receptarie som på grund av sinnessjukdom eller annan rubbning är ur stånd att tjänstgöra på apoteksinrättning. Om man alltjämt vill specialreglera just detta område måste lagen finnas kvar men den bör då moderniseras. De under 14-23 angivna författningarna m . m . blir genom omorganisationen inaktuSOU 1969:46

ella och kan upphävas. I detta sammanhang kan också nämnas att vissa organ i den nuvarande organisationen inte är erforderliga efter omorganisationen, nämligen apotekarbefordringsnämnden, avgiftsberedning :n och avgiftsnämnden. Det bör dock påpekas att avgiftsnämndens verksamhet inte kan avslutas förrän det med avlösning av nuvarande apotekssystem erforderliga arbetet är klart.

8 §

Granskningen av styrelsens och verkställande direktörens förvaltning och bolagets räkenskaper skall verkställas av tre revisorer, för vilka lika antal suppleanter skall finnas. Revisorerna jämte deras suppleanter utses för tiden intill dess nästa ordinarie bolagsstämma hållits. 9 §

20.6 Bolagsordning

20.6.1 Text Utkast till bolagsordning för

apoteksbolaget

1 § Bolagets firma är Apoteksbolaget AB. 2 §

Bolaget har till ändamål att tillhandahålla varor och tjänster inom läkemedelsområdet samt att bedriva annan därmed förenlig verksamhet. 3 §

Bolagets styrelse har sitt säte i Stockholm. 4 §

Bolagets aktiekapital skall utgöra lägst 35 milj. kronor och högst 50 miljoner kronor. 5 § Aktie skall lyda å 1 000 kronor.

Ordinarie bolagsstämma skall hållas i Stockholm en gång årligen i maj eller juni månad. Därvid skall följande ärenden förekomma: 1) val av ordförande vid stämma; 2) upprättande och godkännande av röstlängd; 3) val av två justeringsmän; 4) fråga om stämman blivit behörigen sammankallad; 5) föredragning av förvaltningsberättelsen, balansräkningen, vinst- och förlusträkningen samt fråga om fastställande av balansräkningen; 6) fri ga om ansvarsfrihet för styrelseledamöterna och verkställande direktören; 7) beslut angående bolagets vinst eller förlust enligt den fastställda balansräkningen; 8) fastställande av arvoden åt styrelsen och revisorerna; 9) val av styrelseledamöter, styrelsesuppleanter, revisorer och revisorssuppleanter; 10) övriga ärenden, som i behörig ordning hänskjutits till stämman.

6 §

10 §

Bolagets styrelse skall bestå av sju ledamöter samt tre suppleanter. Ledamöter och suppleanter utses på ordinarie bolagsstämma för tiden intill dess nästa ordinarie bolagsstämma hållits. Styrelsen utser inom eller utom sig verkställande direktör för bolaget.

Av till utdelning tillgängliga vinstmedel må årligen utdelas till aktieägarna högst sex procent av aktiekapitalet; dock må aktieägare, därest under ett eller flera år den angivna högsta tillåtna utdelningen ej kunnat lämnas, av senare års utdelningsbara vinst erhålla, vad som tidigare ej kunnat utdelas.

7 §

Bolagets firma tecknas av den eller dem, inom eller utom styrelsen, som styrelsen utser därtill. SOU 1969:46 12—914316

11 § Kallelse till bolagsstämma och andra meddelanden till aktieägarna skall ske genom 177

rekommenderade brev till aktieägarna. Kallelse till ordinarie bolagsstämma skall ske senast två veckor och till extra bolagsstämma senast en vecka före stämman.

4 §

Bolaget skall eftersträva ett intimt samarbete med sjukvårdens huvudmän och med medicinalpersonal av olika kategorier som har att ta befattning med läkemedelsfrågor.

20.6.2 Kommentar 5 § Bolagsordningen måste givetvis följa de bestämmelser som finns i 1944 års aktiebolagslag. Aktiekapitalet har satts till lägst 35 och högst 50 milj. kr. med hänsyn till den överenskommelse som träffats mellan staten och apotekarsocieteten, enligt vilken aktier skall tecknas i aktiebolaget med 45 milj. kr. Som framgår av kap. 12 räknar utredningen med att av tecknade 45 milj. kr. kommer 37,5 milj. kr. att utgöra aktiekapital och resten reservfond.

20.7 Förslag till avtal angående apoteksbolagets verksamhet

Bolaget bestämmer i vilken utsträckning apotek och andra försäljningsställen för läkemedel skall finnas och var de skall vara belägna. Som apotek må betecknas sådant utlämningsställe för läkemedel som med hänsyn till personella och övriga resurser kan ge en läkemedelsservice av mera allmän art och omfattning. Vid avvägning av försäljningsställenas valör och placering skall bolaget eftersträva en god service till allmänhet och sjukvårdens organ samtidigt som hänsyn tas till kravet på att läkemedelskostnaderna hålls på en försvarlig nivå. 6 §

20.7.1 Text 1 § Kungl. Maj:t upplåter för en tid av femton år räknat från den 1 januari 1971 till Apoteksbolaget AB den staten tillkommande ensamrätten att bedriva detaljhandel med läkemedel med de rättigheter och skyldigheter som följer därmed enligt lag och författning samt på följande villkor i övrigt. 2 §

Apoteksbolaget fullgör de skyldigheter och åtnjuter de rättigheter som tillkommer staten enligt den mellan staten och apotekarsocieteten den 17 september 1969 träffade överenskommelsen om formerna för avlösning av nuvarande apotekssystem.

Det åligger apoteksbolaget att på begäran snarast möjligt anskaffa och tillhandahålla läkemedel som behörigen förordnats av läkare, tandläkare eller veterinär. I övrigt är bolaget skyldigt att tillhandahålla för försäljning tillåtna farmacevtiska specialiteter samt läkemedel intagna i officiella läkemedel shandböcker. Vid avvägningen av sin lagerhållning av varor på apotek och andra försäljningsställen för läkemedel skall bolaget eftersträva att tillgodose de behov som en rationell och effektiv hälso- och sjukvård kräver. 7 §

3 §

Bolaget skall hålla sina utiämningsställen för läkemedel tillgängliga i sådan utsträckning att sjukvårdens behöriga krav inte eftersatts.

Det åligger apoteksbolaget att svara för att en god läkemedelsförsörjning upprätthålles i landet. Verksamheten skall därvid bedrivas så att möjligheterna att utnyttja läkemedelsutvecklingens resultat främjas samtidigt som så låga läkemedelskostnader som möjligt upprätthålls.

Bolagets priser på läkemedel skall vara enhetliga för hela landet. Sådana normer för prissättning av tillhandahållna varor och tjänster skall tillämpas att bolaget erhåller täckning för sina kostnader och kan bereda

8 §

SOU 1969:46

skälig förräntning av det i bolaget insatta kapitalet. 9 § Bolaget skall medverka till att statistik över läkemedelsförbrukningens art och omfattning fortlöpande produceras. Härvid har bolaget att samarbeta med svenska läkemedelsinstitutet. 10 § Bolaget skall - efter överlåtelse på bolaget av samtliga av socialstyrelsen förvaltade fonder för apoteksinnehavarnas och apotekens farmacevtiska personals pensionering nämligen apotekens pensions- och subventioneringsfond, apotekarnas pensioneringsfond samt farmacevternas pensioneringsfond svara för uppfyllande av de pensionsförpliktelser som grundar sig på av Kungl. Maj:t utfärdade bestämmelser avseende apoteksinnehavare och apoteksanställda samt deras efterlevande ävensom statens pensionsåtagande enligt överenskommelse den 17 september 1969 mellan staten och apotekarsocieteten. 20.7.2 Kommentar 1 § Oktrojtiden 15 år har föreslagits med hänsyn till att den i överenskommelsen avtalade konstruktionen om samgående mellan staten och apotekarsocietetens stiftelse i varje fall skall bestå till 1985. Nämnda år skall frågan om stiftelsens medverkan i bolaget kunna omprövas. 3-5 §§ Beslut om inrättande och lokalisering av apotek meddelas f. n. av Kungl. Maj:t då det gäller självständiga apotek. I fråga om filialapotek och läkemedelsförråd är socialstyrelsen beslutande organ. Om bolaget skall kunna bedriva en aktiv politik dels för att ge farmacevtisk service dels för att hålla läkemedelskostnaderna under kontroll måste bolaget ges i uppdrag att framdeles svara för distributionsnätets utformning. Det kan synas obehövligt med ett stadSOU 1969: 46

gande om att bolaget skall ha ett gott samarbete med sjukvårdens huvudmän och medicinalpersonalen. Att det likväl intagits i förslaget till avtal sammanhänger med att det enligt utredningens mening bör betonas att bolaget har betydande socialmedicinska och socialfarmacevtiska uppgifter. Av liknande skäl har betonats att bolaget skall främja utnyttjandet av läkemedelsutvecklingens resultat. Detta kan exempelvis ske genom att bolaget samverkar med läkemedelsinstitut i dess informativa verksamhet. Begreppet apotek finns inte närmare definierat i någon av Kungl. Maj:t utfärdad författning utan ordet används traditionsmässigt. Om bolaget har olika typer av distributionsorgan bör det tillkomma bolaget att benämna dessa. En viss ministandard bör emellertid gälla för att ordet apotek lämpligen skall användas. Det ankommer givetvis på socialstyrelsen att ge erforderliga säkerhetsföreskrifterna.

6 § Apoteksföreståndare har tidigare enligt KBr. den 28 juni 1963 varit skyldig att tillhandahålla läkemedel som förordnats av behörig receptutfärdare. Detta stadgande har sin motsvarighet i avtalet mellan staten och apoteksbolaget. Beträffande övriga läkemedel har hittills gällt att läkemedel på vilka läkemedelsförordningen kan tillämpas skall tillhandahållas på apotek. Enligt avtalet skall den ovillkorliga expeditionsskyldigheten begränsas till att gälla farmacevtiska specialiteter och övriga officiellt godtagna medel. Ändringen sammanhänger med att den nuvarande skyldigheten som går tillbaka på äldre rätt kan leda till rent orimliga konsekvenser. På grund av läkemedelsbegreppets uppbyggnad kan skyldigheten omfatta medel som nu anses medicinskt förkastliga. Så som skyldigheten utformats - officiella läkemedelshandböcker bör f. n. innefatta den nordiska farmakopén och Pharmaconomia Svecica - tillgodoser den mer än väl alla rimliga krav. En motsvarande jämkning av expeditionsskyldigheten föreslogs redan 1955 i läkemedelsutredningens betän179

kände mtd förslag till läkemedelsförordning. Apotekens lagerhållning av varor har reglerats av medicinalstyrelsens kungörelse den 26 april 1966, den s.k. utrustningskungörelsen. Där stadgas att varje apotek skall hålla i förråd dels i farmakopén upptagna varor ävensom farmacevtiska specialiteter, allt i den mån de erfordras för att tillgodose efterfrågan som ej är av tillfällig art, dels ock övriga läkemedel varom överenskommelse må ha träffats med i orten verksam läkare, tandläkare eller veterinär, dels ock sjukvårds- och förbandsartiklar i efter åtgången lämpad mängd. Beträffande lagerhållning av preventivmedel är särskilt stadgat. Enligt 6 § i avtalet skall apoteksbolaget anpassa lagerhållningen till efterfrågan, vilket torde motsvara vad, som nu gäller i praktiken. 7 §

Enligt nuvarande ordning bestämmer socialstyrelsen om tiderna för apotekens öppethållande. I en av medicinalstyrelsen den 2 juli 1963 utfärdad kungörelse är apoteken indelade i grupper med hänsyn till geografisk belägenhet och befolkningstäthet. För dessa grupper anger kungörelsen detaljerat vilka tider apoteken skall vara tillgängliga för expedition. Sedermera har bestämmelserna delvis uppmjukats och apoteksinnehavarna har vissa möjligheter att jämka tiderna. 8 §

Frågan om prissättning behandlas i kap. 17. Apotekens pris på läkemedel regleras nu av KBr ang. fastställande av medicinaltaxegrunder. Genom att medicinaltaxegrunderna upphävs bortfaller skyldigheten för socialstyrelsen att föra medicinaltaxeliggare samt för apotekaresocieteten att producera medicinaltaxa.

medger en omfattande statistikproduktion. Läkemedelsinstitutet och bolaget skall samarbeta så att statistik av lämplig omfattning och utformning framkommer. Denna kan bli av stort värde för att mäta informationens effekter, för att ligga som grund för planering av utvecklings- och forskningsprojekt, för studier av biverkningsrisker m. m. Den kan också bli ett värdefullt komplement till annan sjukvårdsstatistik. 10 §

Pensionsfrågan för de inom apoteksväsendet verksamma behandlades i prop. 1963: 157. Enligt uppgift i nämnda proposition uppgick de för tryggande av sådana pensioner särskilt avsatta fonderna till omkring 60 milj. kr. Enligt departementschefen borde ytterligare fondering inte ske. I stället borde en statsgaranti beslutas. Vid lämnande av sådan garanti borde förutsättas att staten inträdde som avtalsslutande part i fråga om både löne- och pensionsförmåner. Frågan om den närmare utformningen av de statliga åtgärderna skulle senare underställas riksdagen. Vad sålunda anfördes godkändes av riksdagen. Statens avtalsverk har sedermera inträtt som avtalsslutande part för apotekarsocieteten gentemot personalorganisationerna och har med dem träffat överenskommelse rörande denna personals pensionsförmåner. Apoteksinnehavarnas pensioner har inte omreglerats, men en uppräkning av nu utgående belopp är enligt överenskommelsen den 17 september 1969 avsedd att ske för innehavare som övergår i bolagets tjänst. Sedan avsättning till pensionsfonderna upphört bestrids pensionsutgifterna i växande grad av löpande inkomster från apoteken. Efter tillkomsten av apoteksbolaget bör detta åläggas att svara för fullgörandet av befintliga och tillkommande pensionsutfästelser på området. En konsekvens är att pensionsfonderna överförs till bolaget.

9 § Det datasystem som omnämns i kap. 13

180 SOU 1969:46

21 Förslagets genomförande

21.1. Erforderliga åtgärder och tidsplan I betänkandet har i anslutning till de olika huvudfrågorna framlagts förslag till åtgärder och angivits vid vilken tidpunkt de olika åtgärderna borde vidtas. Med utgångspunkt från överenskommelsen har utredningen räknat med att proposition ang. omorganisation av läkemedelsförsörjningen skall föreläggas vårriksdagen 1970. Utredningen erinrar om att den del av överenskommelsen som avsåg statens förvärv av Vitrum enligt överenskommelsen redan förelagts 1969 års höstriksdag (prop. 1969: 142). I propositionen till vårriksdagen bör framläggas huvuddragen av den föreslagna omorganisationen av läkemedelsförsörjningen inbegripet förslag till lag om ensamrätt för staten att driva detaljhandel med läkemedel. Bemyndigande bör utverkas för Kungl. Maj:t att teckna aktier till ett belopp av 30 milj. kr. i apoteksbolaget. Vidare bör huvuddragen av läkemedelsinstitutets organisation och verksamhet föreläggas riksdagen, som även underställs frågan om institutets finansiering. Riksdagens yttrande över förordning med förslag till ändringar i läkemedelsförordningen inhämtas. Slutligen bör förslag till viss omorganisation av läkemedelskontrollens organisation framläggas i propositionen. Avsikten är att apoteksbolaget skall träda i funktion den 1 januari 1971. För att detta skall kunna ske utan störningar bör bolaget bildas och svara för organisationsSOU 1969: 46

arbete betydligt tidigare. Till att börja meci kan en särskild organisationskommitté handha sådana uppgifter. Snarast möjligt efter riksdagsbeslutet bör emellertid bolagsstyrelsen vara i funktion och avtal slutas mellan staten och apoteksbolaget om bolagets verksamhet. Det föreslagna läkemedelsinstitutet bör träda i verksamhet senast den 1 juli 1971. önskvärt vore att det kunde börja fungera tidigare men den finansieringsmetod utredningen föreslagit - avkastning av stiftelsens medel samt avgifter beräknade i relation till omsättningen av farmacevtiska specialiteter - kommer inte att tillföra institutet några medel förrän en bit in på 1971. (Stiftelsen har medel tillgängliga första gången efter det att apoteksbolaget hållit ordinarie bolagsstämma 1972. Avgifterna på försålda specialiteter inkasseras i efterskott och den kortaste beräkningstiden torde vara ett kvartal.) Om läkemedelsinstitutet skall träda i funktion under 1971 bör en särskild organisationskommitté börja förbereda verksamheten senast den 1 juli 1970. Det sagda innebär att följande tidtabell bör tillämpas. 1969 November-December Organisationskommitté för apoteksbolaget tillsätts. 1970 Mars Proposition föreläggs riksdagen. April-Maj Riksdagsbeslut fattas. Apoteksbolaget bildas 181

Juli Organisationskommitté för läkemedelsinstitutet tillsätts December 31 Apoteken inlöses. Egendom förvärvas av apotekarsocieteten. 1971 Januari l Apoteksbolaget börjar sin verksamhet. Juli Läkemedelsinstitutet börjar sin verksamhet. 21.2. Finansieringsfrågor 21.2.1 Apoteksbolaget Bolagsbildningen, ra. ra.

inlösningsförfarandet

I kap 12 har utredningen angivit att en utgångspunkt vid överenskommelsen mellan staten och apotekarsocieteten varit att staten skulle teckna aktier i apoteksbolaget för 30 milj. kr. För bolagsbildningen erfordras sålunda detta belopp, vilket torde anvisas över kapitalbudgeten. Apoteksbolaget skall enligt det förslag till avtal mellan staten och bolaget som presenteras i kap. 20 fullgöra de skyldigheter som tillkommer staten enligt överenskommelsen med apotekarsocieteten den 17 september 1969. Detta innebär att bolaget skall inlösa apotekens varulager och inventarier m. m. samt till apotekarsocieteten betala 31,9 milj. kr. för de i överenskommelsen angivna förvärven från societeten. I kap. 12.4. har frågan om inlösen av apoteken illustrerats. Därav framgår att under förutsättning att apoteksbolaget övertar samtliga tillgångar och skulder i apoteksrörelserna - det erfordras 27,6 milj. kr. Denna beräkning hänför sig till den 31.12.1968 och det är svårbedömt hur stort motsvarande belopp är den 31.12.1970. Några större fluktuationer torde man dock inte behöva räkna med. Under första halvåret 1971 äger minoritetsägare i Vitrum påfordra inlösen av sina aktier till samma kurs staten betalar enligt överenskommelsen. Detta motsvarar ett betalningsansvar för apoteksbolaget av högst 3,6 milj. kr. Bolaget skall vidare enligt vad som framgår av prop. 1969: 142 erlägga den för 1970 upplupna räntan å riksgälds-

kontorets reverser, vilka utges som likvid för statens förvärv av Vitrumaktier. Denna ränta beräknas till 2,2 milj. kr. Bolagets omedelbara kapitalbehov synes sålunda vara (31,9 + 27,6 + 3,6 + 2 , 2 = ) 65,3 milj. kr. Härtill kommer behov av likvida medel av storleksordningen 10 milj. kr. Mot det samlade kapitalbehovet av ca 75 milj. kr. svarar 45 milj. kr. som satsats av aktieägarna. Ett lånebehov av 30 milj. kr. föreligger sålunda. I kap. 20.7. har utredningen berört pensionsfondernas ställning och deras överlämnande till bolaget. Härtill kan ytterligare läggas att deras bokförda värde den 30.6.1969 var 59,7 milj. kr. Härav arbetade 13,4 milj. kr. som kapital inom apoteksväsendet i det att detta belopp utlånats till apotekarkårens kreditkassa. Utredningen utgår från att förutsättningar skapas för att pensionsfondernas totala kapital skall kunna arbeta inom apoteksbolaget och finner sålunda att några omedelbara svårigheter inte bör föreligga för bolagets kapitalförsörjning. Bolagets fortsatta

kapitalbehov

Utredningen har inte gjort några mera ingående beräkningar av apoteksbolagets kapitalbehov på längre sikt. Här må endast framhållas att de största investeringarna under de första åren av bolagets verksamhet torde sammanhänga med installationen av datasystemet. Detta torde nära sammanfalla i tiden med avyttrandet av ACO-verksamheten och Vitrums tillverkningsdel. 21.2.2 Läkemedelsinstitutet I kap. 16 har utredningen föreslagit att ett särskilt läkemedelsinstitut bildas som ett samarbetsorgan för information och statistik på läkemedelsområdet. För finansiering av detta institut har utredningen föreslagit en särskild avgift på farmacevtiska specialiteter med hänsyn till att institutet skall främja en ändamålsenlig användning av farmacevtiska specialiteter. Enligt förslaget borde denna avgift uppgå till 0,7 procent av specialiteternas försäljningsvärde. SOU 1969: 46

Med denna utgångspunkt beräknas avgifterna uppgå till ca 7 milj. kr. under år 1970. Vidare skall avkastningen av det kapital som den av apotekarsocietetcn grundade stiftelsen skall sätta in i apoteksbolaget, tillföras institutet. Avkastningen kan beräknas till ca 0,75 milj. kr. Sammanlagt kommer institutet således att förfoga över ca 7,8 milj. kr. per år. Vad angår formerna för inkasseringen av producentavgifterna synes man lämpligen böra förfara på följande sätt. Apoteksbolaget rapporterar periodiskt till socialstyrelsen försäljningens storlek för varje specialitet. Räkning på producentbidragen tillställs därefter registreringshavarna. Influtna medel ställs till läkemedelsinstitutets förfogande. 21.2.3 Läkemedelskontrollen I kap. 19 har utredningen ställt sig bakom det av socialstyrelsens kontrollorganisationsutredning framlagda förslaget till omorganisation av läkemedelskontrollen. Utredningen har inte haft möjlighet att i detalj bedöma det erforderliga anslagsbehovet men utgår från att de ganska avsevärda förstärkningar som utan tvivel behövs kommer att finansieras med höjda avgifter för specialitetskontrollen. Härvid synes höjningen helt böra falla på årsavgifterna.

21.3 Regleringsfonden

efter 1970

för apoteksväsendet. Har den tenderat att understiga 15 milj. kr. har Kungl. Maj:t fattat beslut om sådan uppjustering av läkemedelspriserna att fonden i varje fall hållit sig kring det fastställda beloppet. Om fonden däremot stigit har läkemedelspriserna sänkts. Till följd av dessa regler kan antas att regleringsfonden mot slutet av 1970 inte kommer att understiga 15 milj. kr. Dessa medel inte bara kvarstår, de kommer också att öka väsentligt i samband med inlösningen av apoteken. Man kan nämligen beräkna att till följd av nedskrivningar ett latent kapital av ca 18 milj. kr. finns i apoteksrörelserna. Detta belopp kommer fram vid värderingen och inlösen av apotekens lager och inventarier vid årsskiftet 1970-71. Emellertid kommer i enlighet med avgiftsreglerna omkring 90 % av detta belopp att via allmänna avgifter tillföras regleringsfonden. Fonden kan sålunda beräknas uppgå till minst 30 milj. kr. vid den tidpunkt under våren 1971 då inlösningsförfarandets detaljreglering i allt väsentligt slutförts. Då apoteksväsendet i sin gamla form upphört finns inte längre något behov av fonden för de tidigare syftena. Läkemedelsförsörjningsutredningen har inte funnit skäl att gå närmare in på hur regleringsfondens medel skall användas efter 1970. Det synes emellertid ligga i sakens natur att de på lämpligt sätt tas i anspråk uteslutande för uppgifter som kan betecknas som apoteksändamål och syftar till att hålla läkemedelspriserna under kontroll.

Som omnämnts i kap. 3 finns sedan 1936 en speciell fond för reglering av läkemedelspriserna. Fondens medel är ackumulerade överskott av influtna allmänna avgifter som inte behövt tas i anspråk för sådana apoteksväsendets gemensamma ändamål som anges i bilaga till 1936 års avgiftsbrev. Fonden förvaltas av socialstyrelsen och dispositionsrätten tillkommer Kungl. Maj:t. Enligt Kungl. Maj:ts beslut dert 15 december 1955 skall fondens medel uppgå till 15 milj. kr., innan fonden får användas till reglering av läkemedelspriser på sätt Kungl, Maj:t bestämmer. I praktiken har fonden fungerat som en reservfond SOU 1969:46

22 Sammanfattning

22.1 Nuläget Huvudparten av alla läkemedel som används i Sverige tillhandahålls genom apoteken. De drygt 600 apoteken är fördelade på ca 375 apoteksrörelser, som var och en ägs av en apoteksinnehavare som av Kungl. Maj:t erhållit personligt privilegium på apoteksrörelsen. Vid omkring 25 sjukhus finns särskilda sjukhusapotek. Sju sjukhusapotek drivs av huvudmän för sjukvården, i övrigt är sjukhusapoteken filialer till vanliga apotek. Omkring 95 % av alla förbrukade läkemedel utgörs av farmacevtiska specialiteter dvs. standardiserade läkemedel som tillhandahålls i producentens originalförpackning. Ca 45 svenska och 175 utländska läkemedelsproducenter är representerade på den svenska marknaden. Av dessa svarar ett 20tal för 80 % av den totala marknaden. De inom apoteksväsendet vid ett tiotal s. k. distriktslaboratorier producerade specialiteterna lanceras under varumärket ACO. Dessa svarar för omkring 10 % av den totala läkemedelsförbrukningen. De fabriksberedda läkemedlen samt läkemedelsråvaror levereras till apoteken av fem grosshandclsföretag ofta benämnda droghandlare. Samtliga är integrerade med producentföretag. Apoteksväsendets totalomsättning var 1968 ca 1,1 miljard kronor. Balansomslutningen uppgick till ca 220 milj. kr. Värdet 184

av apotekens lager och inventarier kan beräknas till 135 milj. kr. Mot utestående fordringar om ca 70 milj. kr. svarade leverantörskulder m. m. uppgående till ungefär samma belopp. Lån, checkkrediter m. m. uppgick till ca 120 milj. kr. medan apotekarnas i rörelserna satsade eget kapital stannade vid ca 20 milj. kr. Apoteksinnehavarna är förenade i en sammanslutning, apotekarsocieteten, vars topporgan numera i hög grad framstår som samordnande och ledande för apoteksväsendet. Societetens kansli och övriga centrala organ har en personal av ca 200 personer. Inkomsterna för apoteksinnehavarna är liksom läkemedelspriserna reglerade av Kungl. Maj:t. Innebörden av bestämmelserna är bl. a. att enhetliga läkemedelspriser skall hållas i hela landet, att mindre bärkraftiga apotek stöds av mer bärkraftiga och att apoteksinnehavarnas behållna inkomster är reglerade så att de i normalfallet varierar inom ganska snäva gränser trots stora skillnader i apotekens omsättningsbelopp. Apoteksväsendets inemot 9 000 anställda avlönas enligt kollektivavtal som slutits mellan statens avtalsverk som företrädare för apotekarsocieteten å den ena sidan samt Sveriges farmacevtförbund, Apoteksteknikerförbundet resp. Apoteksstäderskeförbundet å den andra. Information om läkemedel omhänderhas nästan helt av läkemedelsindustrin. Koncentrationsutredningen har i det nyligen avSOU 1969:46

givna betänkandet om läkemedelsindustrin (SOU 1969: 36) lämnat uppgifter som ger vid handen att industrins kostnader för information och reklam på den svenska marknaden är av storleksordningen 80 milj. kr per år. Den största kostnaden faller på industrins läkemedelskonsulenter som besöker läkare och annan medicinalpersonal för att informera om företagens produkter. Det finns över 400 konsulenter i verksamhet f. n. Informationen i övrigt till läkarna inskränker sig till att läkartidningen ägnar fyra specialnummer årligen åt läkemedel samt att socialstyrelsen startat en försöksverksamhet med skrifter med objektiv upplysning om läkemedel. Det första numret av denna skriftserie har just utkommit. En närmare redogörelse för nuvarande förhållanden lämnas i kap. 1-9. Ytterligare upplysningar om nuläget lämnas i vissa andra kapitel som bakgrund till framlagda förslag. Detta gäller särskilt kap. 13 och 14, där kompletterande information ges om apoteken och distriktslaboratorierna samt kap. 16 med uppgifter om läkemedelsinformation och statistik. 22.2 Direktiven för

utredningen

Utredningen har haft i uppdrag att överse stora delar av läkemedelsförsörjningens organisation. Sålunda skulle förslag framläggas om en ny ordning på detaljhandelsplanet, som skulle ge samhället ett ökat grepp om de betydelsefulla frågorna på läkemedelsförsörjningens område. Etablerande av ett statsägt monopol företag för grosshandel med läkemedel skulle övervägas. Det skulle undersökas om inte från konkurrenssynpunkt en ökad läkemedelstillverkning i allmän regi borde komma till stånd. Direktiven för utredningen återges in extenso i bil. 10 och refereras i anslutning till en redogörelse för arbetets bedrivande i kap 10. 22.3 Överenskommelse apotekarsocieteten

mellan staten

lingar förts som lett till en mellan staten och apotekarsocieteten under vissa förutsättningar träffad överenskommelse om formerna för avlösning av nuvarande apotekssystem, överenskommelsen för vilken en redogörelse lämnas i kap. 12 innebär i huvudsak följande. All apoteksrörelse överförs till ett av staten och apotekarna gemensamt bildat apoteksbolag, där staten skall ha aktiemajoriteten. Staten förvärvar vissa centrala ledningsenheter inom apoteksväsendet, de tillverkningsenheter inom apoteksväsendet som producerar läkemedel under varumärket ACO samt aktiemajoriteten i läkemedelsföretaget Vitrum. överenskommelsen förutsätter att det genom lagstiftning införs ensamrätt för staten att från 1971 driva detaljhandel med läkemedel. Ensamrätten skall upplåtas på det nya apoteksbolaget. Bolaget inlöser den 1 januari 1971 de nuvarande apoteken och garanterar att apoteksinnehavarna och apotekens personal bereds anställning i det nya bolaget. Apotekarnas medverkan i apoteksbolaget sker genom att apotekarsocieteten avsätter 15 milj. kr. till en stiftelse för främjande av farmacins utveckling och en god läkemedelsförsörjning, varefter stiftelsens hela kapital används för aktieteckning i bolaget. Stiftelsens avkastning av aktier i apoteksbolaget skall tillföras en organisationsenhet för främjande av information och statistik på läkemedelsområdet. Apotekarsocieteten skall ombildas till en privat förening utan obligatoriskt medlemskap. Den skall främja apoteksväsendets och farmacins utveckling samt en hög farmacevtisk yrkesstandard, bl. a. genom att stödja farmacevtisk forskning och utbildning, bedriva publicistisk och annan informativ verksamhet på det farmacevtiska området, hålla ett farmacevtiskt bibliotek samt främja kollegiala kontakter inom och utom landet.

och

Inom ramen för läkemedelsförsörjningens arbete har enligt särskilt uppdrag förhandSOU 1969:46

22.4 Apoteksväsendet uppgår i ett riksomfattande apoteksbolag. Enligt överenskommelsen skall samtliga apotek inlösas och uppgå i ett riksomfattande apoteksbolag. Apotekarsocietetens centrala ledningsorgan för apoteksväsendet övertas också. Det nya apoteksbolaget får omkring 9 000 anställda och beräknas få en årsomsättning av ca 1,2 miljarder kronor. Aktier i apoteksbolaget tecknas för 45 milj. kr., varav 30 milj. kr. sätts in av staten och 15 milj. kr. tillskjuts av apotekarsocieteten genom den särskilda stiftelsen. Apoteksbolagets åligganden och befogenheter skall fastläggas i ett avtal mellan staten och bolaget (kap. 20). Enligt detta skall bolaget tillämpa sådana normer för prissättningen att bolaget blir självbärande men inte vinstgivande. Enhetliga läkemedelspriser skall hållas i landet. Grundläggande för verksamheten skall vara att bolaget eftersträvar en god service till allmänhet och sjukvårdens organ samtidigt som det tillses att läkemedelskostnaderna hålls på en försvarlig nivå.

22.5 Apoteksbolagets tion.

organisation och funk-

En närmare redogörelse för apoteksväsendets ombildning till ett riksomfattande apoteksbolag lämnas i kap 13. Därav framgår bl. a. att bolaget blir organiserat som ett mångfilialföretag med regional indelning. Apoteksbolagets regioner sammanfaller med de sju sjukvårdsregionerna i landet. Regionkontoren skall fungera som konsult- och serviceorgan åt apoteken med uppgift att underlätta och effektivisera dessas arbete. Det bör också vara regionkontorens uppgift att intensifiera kontakten mellan apoteken och läkarna. Bolagsledningen får till sitt förfogande ett huvudkontor med fem enheter (driftsenhet, ekonomienhet, informationsenhet, personalenhet, organisationsenhet). Härtill kommer centrallaboratorium samt en datasektion med ställning som serviceorgan för hela verksamheten. Bolagets styrelse som föreslås få sju ledamöter bör 186

bl. a. inrymma farmacevtisk, medicinsk och ekonomisk sakkunskap. Vidare bör inom styrelsen finnas representation som säkerställer nära samverkan med sjukvården och dess planering. Apoteken får självfallet gentemot allmänheten samma uppgifter som de har i dag. Dock kommer ökade möjligheter till rationell läkemedelsdistribution att föreligga. Inom bolaget skall införas ett avancerat datasystem. Apoteken utrustas med terminaler av skrivmaskinstyp förbundna med en central datamaskin. Härigenom blir det möjligt att i detalj följa läkemedelskonsumtionens utveckling såväl från kostnadssynpunkt som från medicinska och sociala synpunkter. Datasystemet skall kontrollera lagernivån vid varje apotek, informera om nödvändiga varuanskaffningar samt sköta kontakten med leverantörerna som därigenom kan förse apoteken med varor utan några personalinsatser från apotekens sida. Även för apotekens kamerala verksamhet blir datasystemet starkt personalbesparande. Det förordas att bolaget skall utbygga distributionsnätet genom att i ökad utsträckning inrätta mindre expeditionsapotek i anslutning till sjukhus, läkarcentraler o. dyl. Även en modifierad form av drugstores bör prövas genom att bolaget för läkemedelsexpedition hyr utrymmen i stormarknader etc. 22.6 Tillverkningen hos ACO och V it rum inlemmas i Kabikoncernen Genom att apoteksbolaget inlöser landets apotek och enligt överenskommelsen förvärvar apotekarsocietetens tekniska huvudavdelning kommer den verksamhet som nu bedrivs under namnet ACO att tillföras bolaget. Det föreslås att denna tills vidare fortsätts vid distriktslaboratorier i Stockholm, Solna, Linköping, Malmö, Göteborg och Sundsvall. Verksamheten som hittills bedrivits under skilda firmor men sammanhållits av societetens tekniska huvudavdelning skall samlas inom ett företag. Under en tvåårig övergångstid skall detta vara dotterbolag till apoteksbolaget men bör därefter överföras till den under uppbyggnad SOU 1969:46

varande statliga läkemedelskoncernen Kabi (kap. 14). Enligt överenskommelsen skall apoteksbolaget förvärva Vitrum som är dels en läkemedelsfabrik dels ett partihandelsföretag för läkemedel. Även Vitrums verksamhet skall under 1971-72 bedrivas i form av dotterföretag till apoteksbolaget. Utredningen har räknat med att, som framgår av särskild proposition till höstriksdagen, Vitrums tillverkningsdel därefter skall överföras till Kabikoncernen men att grosshandelsdelen skall förbli nära anknuten till apoteksbolaget. Genom statens förvärv av ACO och Vitrum och överförande av tillverkningen som bedrivs där till Kabikoncernen åstadkoms en betydande strukturrationalisering.

22.7 Enkanalsystem grosshandelsledet.

sänker

kostnaderna

i

Genom tillkomsten av apoteksbolaget kommer ett nytt mönster för distribution av läkemedel från producent till konsument att utbilda sig. Bolaget som enda kund kommer att få ett betydande inflytande även över grosshandelsfunktionen, helst som bolaget genom statens förvärv av Vitrum får ett väl fungerande distributionsföretag som dotterbolag. En i samråd med branschen gjord utredning visar att den s. k. enkanalsdistributionen, som blir en naturlig konsekvens av apoteksbolagets tillkomst, kommer att medföra stora besparingar. Dessa bör genom apoteksbolagets medverkan komma konsumenterna tillgodo. Enkanalssystemet kommer att leda till en intensivare konkurrens mellan grosshandelsföretagen. Som nämnts uppstår också nya möjligheter till inflytande i grosshandelsledet. Med hänsyn till dessa omständigheter föreslås inget statsmonopol beträffande droghandeln (kap. 15, bil. 5-7).

22.8 Effektivare

prisövervakning

I samband med att socialstyrelsens läkemedelsnämnd bedömer en ansökan om reSOU 1969:46

gistrering av ett läkemedel som farmacevtisk specialitet skall nämnden granska om producentpriset på specialiteten är skäligt. Denna granskning skall enligt utredningens förslag fortfarande ske hos socialstyrelsen, men bör effektiviseras. Bl. ä. genom apoteksbolagets medverkan kan man få ett fastare grepp om prisfrågorna. I motsats till vad nu är fallet skall granskningen avse producentens utförsäljningspris medan man nu fastställer ett högsta partihandelspris vid försäljning till apotek. Alla med distributionen sammanhängande pålägg bestäms ytterst av apoteksbolaget. Detta får till följd att en producent som önskar marknadsföra en viss specialitet tar kontakt med apoteksbolaget för att diskutera till vilket pris hans vara bör kunna säljas till konsumenten. Förhållanden som påverkar detta pris är förutom producentpriset bl. a. försäljningsvolymen, variationer i efterfrågan, preparatets hållbarhet, varans faktiska väg från producent till konsument m. m. Sedan bolaget med beaktande av alla relevanta omständigheter fastställt sitt utförsäljningspris följer bolaget i detalj försäljningens utveckling. Vid behov kan bolaget ta initiativ till prisjusteringar. I regel torde sådana kunna uppnås genom överenskommelser mellan producenten och bolaget, men om så inte visar sig möjligt bör bolaget påkalla registreringsmyndighetens ingripande. Prisfrågorna behandlas huvudsakligen i kap. 17, men deras samband med enkanalsystemet i droghandelsledet gör att de även berörs i kap. 15. 22.9 Ett läkemedelsinstitut samordnar utvecklar läkemedelsinformationen

och

Läkemedelsförsörjningsutredningen föreslår i kap. 16 att ett läkemedelsinstitut inrättas för att tjäna som samordningsorgan för läkemedelsinformationen. Denna omhänderhas f. n. nästan helt av läkemedelsindustrin. Medel till institutets verksamhet erhålls genom avgifter på farmacevtiska specialiteter som skall betalas av tillverkarna samt från den av apotekarsocieteten grundade stiftelsen som är delägare i apo-

teksbolaget. För första året beräknas nära 8 milj. kr. stå till institutets förfogande. En central uppgift för läkemedelsinstitutet blir att fortsätta och vidareutveckla den produktion av objektiva informationsskrifter rörande läkemedel som nyligen på försök startats av socialstyrelsen. Institutet skall anställa kvalificerade läkare och apotekare som utan kostnad för sjukhusen skall placeras vid större sjukhus för att biträda i arbetet med att man så rationellt som möjligt utnyttjar tillgängliga läkemedel. Två professurer föreslås bli inrättade och bekostade av läkemedelsinstitutet, nämligen en i komparativ farmakoterapi (jämförande forskning om läkemedelsbehandling) och en i farmacevtisk informationsbehandling. Kurser och symposieverksamhet på läkemedelsområdet skall kunna bekostas eller stödjas av läkemedelsinstitutet. Styrelsen för läkemedelsinstitutet föreslås få en bred förankring. Sålunda bör ingå representanter för socialstyrelsen, statens läkemedelskontroll, apoteksbolaget, universiteten, sjukvårdens huvudmän, medicinska, farmacevtiska, veterinära och odontologiska yrkessammanslutningar, läkemedelsindustrin m. fl. Chefen för institutet skall ha professors ställning. I sin ledning av institutets verksamhet skall han biträdas av ett institutskollegium i vilket skall ingå innehavarna av de förut nämnda professurerna, chefen för statens läkemedelskontroll, för apoteksbolaget samt företrädare för sjukvårdens huvudmän. 22.10. ökad säkerhet och effektivitet sjukhusens läkemedelsförsörjning.

i

Förslag läggs fram om ny kungörelse angående läkemedelsförsörjningen vid sjukvårdsinrättningarna. Enligt denna skall ökad vikt läggas vid att en effektiv samverkan kommer till stånd mellan den farmacevtiska expertisen samt läkare och övrig sjukvårdspersonal. I normalfallet skall vid ett sjukhus finnas antingen en farmacevtisk avdelning eller ett sjukhusapotek för att betjäna sjukvårdsavdelningarna. Den farmacevtiska avdelningen skall förfoga över 188

personal, utrustning och lokaler som medger att den inte bara kan förse vårdavdelningarna med läkemedel för den dagliga sjukvårdens behov utan också kan medverka till att en rationell läkemedelsterapi tillämpas inom sjukhuset. Chefsapotekaren som skall förestå den farmacevtiska avdelningen skall utses på motsvarande sätt som gäller för överläkare. Vid sjukhus som inte har farmacevtiska avdelningar skall finnas sjukhusapotek. Dessa skall distribuera läkemedel inom sjukhuset och i övrigt på ett efter förhållandena lämpat sätt biträda beträffande sjukhusets läkemedelsförsörjning. Sjukhusapotek skall förestås av apotekare eller receptarie som förordnas av direktionen för sjukhuset. De kan vara avlönade antingen av sjukhuset eller apoteksbolaget beroende av vilka överenskommelser som träffats mellan bolaget och sjukhuset i fråga om läkemedelsleveranserna dit. Sjukhusets resurser och den farmacevtiska personalens tid kan mera odelat ägnas åt läkemedelsfrågorna inom sjukhuset (läkemedelsval, intern distribution, säkerhetsfrågor, rådgivning och uppföljning) i och med att de kommersiella frågorna helt åvilar bolaget. Dessa frågor behandlas i kap. 18.

22.11 Läkemedelskontrollen

upprustas

Genom läkemedelsförordningen som trädde i kraft 1964 erhölls en modern läkemedelslagstiftning. Effekten härav har emellertid inte varit den maximala då de statliga organen för kontroll och tillsyn haft otillräckliga resurser och delvis varit splittrade. Detta har varit till men såväl för sjukvården som för producenterna. Efter initiativ av socialstyrelsen har Kungl. Maj:t föranstaltat om en utredning om kontrollens organisation. Denna skulle fullgöras av socialstyrelsen i samråd med statskontoret och läkemedelsförsörjningsutredningen. Organisationsutredningen som i särskild ordning överlämnas till Kungl. Maj:t refereras i kap. 20. Läkemedelsförsörjningsutredningen ger starkt stöd åt förslaget att samla statens farmacevtiska laboratorium, svenska SOU 1969: 46

farmakopékommittén, biverkningsnämnden m. m. inom en sammanhållen organisation benämnd statens läkemedelskontroll. Denna bör få väsentligt förstärkta resurser. En omlokalisering till Uppsala föreslås, varigenom intimare kontakter kan etableras med det biomedicinska centret i Uppsala i vilket bl. a. ingår den nya farmacevtiska fakulteten.

22.12. Läkemedelsförsörjning

i

samverkan

Ett bifall till utredningens förslag innebär att läkemedelsförsörjningen i ökad utsträckning kommer att ske i samverkan mellan berörda parter. Apoteksbolaget skall bildas och drivas i samverkan av staten och apotekarsocieteten. I samverkan mellan apoteksbolaget, droghandeln och läkemedelsindustrin skall tillverkningsprogram, distributionsvägar och kostnader optimeras. Läkemedelsinstitutet skall ledas av en styrelse i vilken representanter för ett stort antal myndigheter, institutioner, organisationer och företag i samverkan skall utforma programmet. Institutets ledning handhas av en chef som arbetar i samverkan med företrädare för vetenskap, praktisk sjukvård, läkemedelskontroll och läkemedelsdistribution. I samverkan med specialister som anställs av läkemedelsinstitutet skall sjukhusläkarna få ökade möjligheter att bedriva en från både medicinska och ekonomiska synpunkter adekvat läkemedelsterapi. Organisationen av sjukhusens läkemedelsförsörjning utformas så att samverkan mellan medicinsk, farmacevtisk och ekonomisk sakkunskap bättre än nu tillgodoser sjukvårdens behov. Samverkan mellan alla apotek inom ett och samma företag skall ge alla medborgare samma tillgång till de samlade resurserna på läkemedelsområdet.

SOU 1969:46

BILAGOR

Bilaga 1

Vecka 16 — undersökningen 1966 Av fil. kand. Kerstin Swarén

1.1 Undersökningens genomförande

uppläggning och

1.1.1 Undersökningens planering och syfte Det är givetvis av väsentlig betydelse för såväl en rationell apotekslokalisering som för en god planering av det enskilda apoteket att känna till varifrån de på apoteken expedierade recepten emanerar, hur stor del som skrivits ut på sjukhus och läkarcentraler, andelen telefonrecept och beställningsblanketter m. m. Utredningen har därför genomfört en speciell undersökning för att få svar på dessa och närliggande frågor. På apoteken arkiveras visst receptmaterial, som i någon mån kan förväntas ge svar på sådana frågor. Recept eller viss form av receptkopia skall förvaras tre år på apoteket som verifikation till riksförsäkringsverket för kostnadsfritt eller prisnedsatt läkemedel. De enligt bestämmelserna arkiverade recepten och receptkopiorna på apoteken ger emellertid inte en fullständig bild av samtliga läkemedelsexpeditioner. Inköp på recept, för vilka betalningen inte överstiger ett av läkemedelsförmånen stipulerat belopp bortfaller. I de fall verifikationerna inte utgörs av recept utan av etikettsavskrifter och beställningsblanketter kan man bl. a. inte utläsa receptutfärdarens adress eller vilken tur i ordningen som kunden hämtar ut läkemedel på samma recept. Ett fullständigare material skulle kunna erhållas om man i stället för att använda SOU 1969: 46 13-914316

verifikationerna gick direkt på recepten och antecknade vissa uppgifter i samband med att medicinen expedieras. På ett recept återfinns, förutom utfärdarens namn, ofta även dennes adress. Av receptet kan man också utläsa vilken gång i ordningen, som kunden hämtar ut läkemedlet. 1.1.2 Undersökningens omfattning Undersökningen pågick sex dagar under tiden 18-23 april 1966 (vecka 16) och omfattade hela landet. För att den skulle bli så representativ som möjligt omfattade undersökningen samtliga apotek eller 596 stycken. Av dessa var 22 sjukhusapotek. I Stockholms stad och län återfanns 7 av sjukhusapoteken. Apoteket på Södersjukhuset har förutom avdelningen för sjukhusets eget behov av läkemedel ett utlämningsställe i entréhallen. Bland sjukhusapoteken ingår militärapoteket i Stockholm, som också är sjukhusapotek vid Karolinska sjukhuset, veterinärhögskolans apotek samt militärapoteket i Karlskrona. Inom lasarettsområdet i Karlskrona har nyligen öppnats ett apotek, som både svarar för leveranserna till lasarettet och fungerar som ett vanligt försäljningsställe för allmänheten. Detta apotek har hänförts till gruppen »cityapotek». Till cityapoteken räknas alla apotek, som inte klassificeras som sjukhusapotek. Ett cityapotek är ett försäljningsställe för allmänheten. Några ytterligare inskränkningar

läggs inte i ordet, utan dessa apotek kan vara belägna såväl i köpcentrum som i utkanterna av en ort och både i större städer och i små samhällen. Antal cityapotek i undersökningen 574 Antal sjukhusapotek i undersökningen 22 Summa apotek 596 Vecka 16 var en vanlig arbetsvecka utan helgdagar. Tidigare receptundersökningar har visat att under april månad har läkemedelsförsäljningen i allmänhet inte börjat avta inför sommaren. Det sagda gäller inte generellt för alla apotek. Vissa apotek på t. ex. badorter kan ha sin största försäljning under sommaren. Tidpunkten för erhållandet av blankettmaterialet från tryckeriet och andra tekniska arrangemang spelade givetvis också in för beslutet om tidpunkt för undersökningens genomförande. Vilken vecka som än väljs för en sådan här undersökning, kan för några apotek innebära vissa onormala förhållanden. Apoteket kan vara under ombyggnad, provinsialläkaren kan vara bortrest, tillfälliga trafikhinder kan återverka på läkemedelsförsäljningen osv. Läkarbesöksdagen behöver inte sammanfalla med dagen för läkemedelsinköpet. Den öppna vårdens patienter torde inte besöka läkaren på lördagarna mer än i särskilt brådskande fall. Däremot kan lördagen vara en stor apoteksdag. Antagandet att antal läkemedelsexpeditioner under viss tid är lika stort som antalet förskrivningar under samma tid håller inte för en undersökningsperiod på endast en dag. Undersökningen avsåg endast recept som härrörde från den öppna vården. Patienter som intagits på sjukhus får sin medicin dit. Ålderdomshem och dylika inrättningar har utredningen också betraktat som en form av sluten vård. I skrivelsen till samtliga apoteksföreståndare sades bl. a. följande: »Expeditioner till sjukvårdsinrättningar och därmed jämställda förbrukare (läkarmottagningar, tandpolikliniker, ålderdomshem m.m.) berörs icke av undersökningen. Vidare undantages expe-

ditioner på läkemedelsförråd av läkemedel enligt förteckning II. I övrigt omfattar den alla expeditioner, som sker enligt recept utfärdade av behöriga personer.» Läkemedelsförråden lagerhåller vissa läkemedel, som utlämnas på recept. Över dessa läkemedel upprättas en förteckning av apotekaren efter samråd med vederbörande läkare. Det författningsenliga namnet på denna lista är förteckning II. När läkemedel enligt förteckning II levereras från apoteket till förrådet är de i förväg signerade av farmacevt. De s. k. medicinlådorna var däremot inte undantagna från undersökningen. Allmänheten kan lämna sina recept antingen direkt till apoteket eller också till den som har hand om medicinlådan och sedan hämta sina läkemedel hos denne. Varorna packas på apoteket separat för varje kund och lämnas ut från lådan utan att paketet öppnats. En receptblankett kan uppta flera olika läkemedel (flera recipen). Det var inte antalet receptblanketter utan antalet recipen, som avsågs i undersökningen. Varje recipe är en expedition. Förpackningsstorleken på ett visst läkemedel inverkar däremot inte, när antalet expeditioner skall anges. Om en läkare t. ex. ordinerar 200 tabletter av visst slag och dessa tabletter endast finns i förpackningar om 100 stycken, så är två askar = en expedition = ett recipe. Om däremot läkaren vid samma tillfälle förskriver såväl tabletter som t. ex. ögondroppar, så upptar denna receptblankett två recipen = två expeditioner. 1.1.3 Undersökningens genomförande Utredningen ville ha svar på vilken typ av recept som expedierats, receptutfärdarkategori m. m. För varje expedierat recept skulle apoteken fylla i blankett 1 (bifogas), som tog upp fyra frågor. Receptutfärdarens namn efterfrågades för varje recept Övriga tre frågor avsåg typ av expedition, receptutfärdarkategori samt var receptutfärdaren var stationerad. Dessa frågor innehöll olika alternativ, där ett alternativ inom varje fråga skulle passa för den aktuella SOU 1969: 46

expeditionen. Det tillämpliga alternativet skulle markeras med ett kryss. Det fanns fyra alternativ att välja mellan vad gäller typ av recept. Originalrecepten delades upp på förstagångsexpeditioner och iterationsexpeditioner. En tanke bakom denna uppdelning var att patienten kunde vara intresserad av att få hämta sin medicin i direkt anslutning till förskrivningen. När läkemedelskonsumenten gör ett iterationsköp, dvs. handlar på samma recept för andra, tredje eller fjärde gången kan det ha gått en viss tid mellan förskrivningstillfället och läkemedelshämtningen. Då förefaller inte längre avståndet mellan receptutfärdare och apotek att vara av intresse för kunden. Som tredje alternativ har uppsatts telefonrecept och som fjärde beställningsblankett. En patient, som ordinerats ett kostnadsfritt läkemedel, kunde 1966 inte gå direkt från läkaren till apoteket utan måste ta vägen via försäkringskassan för erhållande av beställningsblanketter. Receptutfärdarna indelades i sex kategorier. Sjukhusläkarna bildade en kategori. En annan grupp läkare var praktikerna i läkarhusen. Främst med tanke på dessa läkare tillkom alternativet »receptutfärdaren är verksam vid läkarcentral». Provinsial- och stadsdistriktsläkarna bildade en grupp. För privatpraktikerna utanför läkarhusen passade lämpligen alternativet »annan läkare». De två resterande receptutfärdarkategorierna var tandläkare och veterinärer. De fyra alternativ, som avsåg receptutfärdarens stationeringsplats korresponderade mot de tidigare angivna läkarkategorierna. Ett av dessa alternativ var också tillämpligt för tandläkare och veterinärer. En tandläkare kan t. ex. vara stationerad vid sjukhus. Av utredningens anvisningar för undersökningens genomförande framgick bl. a. att för varje recept, som expedierades till allmänheten, skulle blankett 1 användas. Om receptet upptog flera recipen skulle antalet antecknas nedtill till höger på blanketten. Blanketten 1 avsågs tjänstgöra som hjälpblankett för redovisningen av undersökningen på sammanfattningsblanketterna 2, 3 och 4 (bifogas). SOU 1969: 46

Antalet recipen, som expedierats till allmänheten under de sista åren, har uppgått till cirka 30 miljoner per år. Man kunde därför uppskatta grundmaterialet i undersökningen till cirka 600 000 blanketter. Detta råmaterial skulle ligga till grund för apotekens redovisning av undersökningen på sammanfattningsblanketterna 2, 3 och 4, vilka skulle sändas in till utredningen i ett exemplar. Apoteken anmodades förvara hjälpblanketterna 1 till den 1 september 1966 för att de vid behov skulle kunna tillställas utredningen. Om detta grundmaterial inte infordrats före nyss nämnda datum kunde det förstöras. Det kan ibland föreligga sådana skillnader mellan apoteken att en viss kategoriindelning av receptutfärdarna på blankett 1 hade varit den mest lämpliga för en grupp av apotek, medan andra apotek skulle ha funnit en annan indelningsgrund bättre. I anvisningarna sades därför, att i de fall alltför knapphändiga data förelåg eller då uppgifterna på recepten inte var entydiga skulle det alternativ väljas, som apoteket ansåg vara det mest adekvata för expeditionen i fråga. Gränsfall kunde givetvis tänkas även när det gällde att bedöma vilken receptutfärdarkategori en viss läkare tillhörde. Som exempel på sådana gränsfall kan nämnas att en provinsialläkare, som är stationerad i anslutning till sjukstuga el. dyl. samtidigt är sjukstugeläkare. Ett annat gränsfall är stadsdistriktsläkarens mottagning i läkarhus. Frågor av detta och liknande slag kom in till utredningen dels innan undersökningen började och dels under pågående undersökning. I sistnämnda fall hade frågorna mer karaktär av upplysning för vederbörande apotek. Eljest lämnades åt apoteken att själva bedöma gränsfallen.

1.2 Undersökningens resultat 1.2.1 Inledning De resultat, som här läggs fram, hänför sig till förhållandena under undersökningsveckan. Tack vare en 100-procentig med195

Tabell 1. Fördelning på län av totalantalet expeditioner. Län

Antal cityapotek

S:a exp. under 6 dagar

A B C D E F G H I K L M N

67 37 13 20 29 21 13 19 5 8 22 38 9

86 233 35 786 17718 20 839 33 402 22 839 13 076 20 544 4 574 12 694 19 436 57 175 15 285

Antal cityapotek

S:a exp. under 6 dagar

Y Z AC BD

42 24 18 23 22 19 24 24 20 15 24 18

55 396 30 102 20 402 23 608 20 704 18 681 22 543 24 475 20 389 10 569 16 460 18 363

S:a

641 293

Län O P R S T U

w X

verkan från apotekens sida täcker undersökningsmaterialet hela landet. Sammanfattningsblanketten 2 ligger till grund för redovisningen av totalantalet expeditioner i varje län m. m. Därefter specificeras olika sjukhus med hänsyn till dels antalet förstagångsexpeditioner enligt originalrecept och dels antalet apotek, som redovisar recept från sjukhuset i fråga. I det därpå följande avsnittet sammanställs uppgifter från undersökningsmaterialet beträffande läkarhusen. Till sist studeras gruppen »provinsialläkare eller motsvarande».

1.2.2 Totalantalet läkemedelsexpeditioner Fördelningen på län och apotek av totalantalet expeditioner Länsindelningen i det följande har gjorts med hänsyn till var de olika försäljningsställena är belägna. Moderapotek och filialapotek ligger inte alltid inom samma län. Det totala antalet expeditioner till allmänheten under vecka 16 uppgick till 644161. Härav svarade sjukhusapoteken för 0,5 % eller 2 868 expeditioner. Hur totalantalet expeditioner till allmänheten

Tabell 2. Sammanfattning av antalet expeditioner för samtliga 596 apotek. Summa expeditioner under 6 dagar

Receptutfärdare Sjukhusläkare Provinsialläkare el. motsv. Läkare verksamma vid läkarcentraler Andra läkare Summa Tandläkare Veterinärer Summa Totalt

196 Originalrecept: förstagångsexp.

Originalrecept: iterationsexp.

Telefonrecept

Beställningsbi ankett

Totalt

113 750 113 093

36 329 24 061

11 145 60 322

22 074 11424

183 298 208 900

11 381 133 821 372 045

1 571 37 246 99 207

2 157 40 293 113 917

613 11 260 45 371

15 722 222 620 630 540

3 125 1 999 5 124 377 169

10 87 97 99 304

1 097 7 264 8 361 122 278

9 30 39 45 410

4 241 9 380 13 621 644 161

SOU 1969: 46

Med läkarcentral avsågs främst de s. k. läkarhusen. Men hit har också förts läkare vid från sjukhusen fristående polikliniker, dispensärläkare, verksläkare m. fl. Vissa apotek har valt att redovisa dylika läkare som »provinsialläkare el. motsv.». Det kan också vara så, att de, i den mån de förekommer, har klassificerats som »andra läkare». Expeditionernas fördelning på cityapotek resp. sjukhusapotek framgår av tabell 3 och 4.

Tabell 3. Cityapoteken i hela landet. Apotek Antal expeditioner Antal — 100 101— 300 301— 500 501—1 000 1 001—2 000 2 001—3 000 3 001—

3 25 116 175 166 72 17 S:a 574

% — 4 20 31 29 13 3 100

på cityapoteken fördelar sig på län framgår av tabell 1, medan tabell 2 ger en sammanfattning av antalet expeditioner för samtliga 596 apotek. Lasarettsläkarna i öppen vård på sjukhusen torde inte ha vållat några svårigheter vad avser grupptillhörighet. Gränsfallen inom lasarettsläkargruppen har förmodligen främst avsett sådana läkare, som också har privatpraktik. Här har valet stått mellan »sjukhusläkare» och »andra läkare» (ev. »läkare verksamma vid läkarcentraler»). Det framstår inte heller som diskutabelt hur läkare vid mentalsjukhus, sanatorier och dylika sjukvårdsinrättningar skall klassificeras. Däremot kan olikheter i redovisningen apoteken emellan föreligga i fråga om sjukstugorna. Provinsialläkarna på vissa orter är även sjukstugeläkare. Därför har dessa antingen redovisats som sjukhusläkare eller som provinsialläkare. Läkare vid mödravårdscentraler har ibland klassificerats som »provinsialläkare el. motsv.», ibland som »läkare verksam vid läkarcentral». De kan också finnas med bland »andra läkare». Tabell 4. Sjukhusapoteken i hela landet. Apotek Antal expeditioner (till personal etc.) Antal — 50 51—100 101—300 301—

SOU 1969: 46

6 8 4 _4 S:a 22

~~ % 27 37 18 18 100

Fördelning på receptutfärdargrupper län av totalantalet expeditioner

och

Av totalantalet expeditioner på de 596 apoteken var ca 30 % att hänföra till vardera grupperna »sjukhusläkare» och »provinsialläkare el. motsv.» samt ca 35 % till »andra läkare». På sjukhusapoteken svarade sjukhusläkarna för drygt 80 % av antalet expeditioner i öppen vård på sjukhusapoteken. Tabell 5 bygger på redovisningen från cityapoteken i varje län. Tabellen återger den procentuella fördelningen inom varje län vad avser de tre största receptutfärdargrupperna. Läkare verksamma vid läkarcentral var en liten grupp vad gällde antalet recept möjligen med undantag för Stockholms stad där deras andel av totalantalet expeditioner uppgick till 9 %. Tandläkare och veterinärer var också små grupper. På Gotland hade veterinärerna en andel på 5 % av totalantalet expeditioner i länet. I övriga län svarade veterinärerna för högst 3 %. Tabell 5 har sammanställts enligt apotekens redovisning på sammanfattningsblanketten 2. Av tabellen framgår att gruppen »andra läkare» dominerar i städerna Stockholm och Göteborg samt i Malmöhus län. Provinsialläkare och stadsdistriktsläkare har ej någon större andel av totalantalet expeditioner i dessa tättbebyggda områden. Med undantag för Stockholms stad och län samt Norrbottens län uppgår sjukhusläkarnas andel av totalantalet expeditioner i länet till 197

Tabell 5 a-c. Andelen läkemedelsexpeditioner avseende olika receptutfärdargrupper inom varje län. a) sjukhuslåkare

mellan 25 och 35 %. I fråga om de två nordligaste länen kan här påpekas olikheter i redovisningen vad gäller provinsialläkare på sjukstugorna. Vissa apotek har redovisat dessa som sjukhusläkare medan andra apotek har klassificerat dem som provinsialläkare.

% av totalantalet exp. inom länet län 20—29 30—39 40—49

A, B, E, F, G, H, K, L, N, O (exkl. Gbg), R, W, X, Z, AC, C, D, I, M, Gbg stad, P, S, T, U, Y BD

Receptexpeditionernas utfärdargrupper

Tabellen 5 visar enbart olika receptutfärdargruppers procentuella andel av totalantalet expeditioner. Betraktas däremot det absoluta antalet expeditioner och en jämförelse görs mellan länen har cityapoteken i Stockholms stad sammanlagt de flesta sjukhusläkarrecepten. För Stockholms stad uppgick denna siffra till över 18 000 expeditioner, för Malmöhus län till drygt 17 000 och för Göteborgs och Bohus län till drygt 16 000 expeditioner. I Stockholms stad svarade »andra läkare» för ca 50 000 expeditioner, medan motsvarande siffra i de två nyssnämnda länen uppgick till mellan 25 000 och 30 000. Av expeditionerna i hela landet avseende »läkare verksamma vid läkarcentraler» kom hälften eller cirka 7 500 expeditioner på cityapoteken i Stockholms stad. Det största receptantalet från »provinsialläkare el. motsv.» enligt redovisningen på blanketten 2 hade Östergötlands län med 13 000 expeditioner. Gävleborgs län kom därnäst med

b) provinsialläkare eller motsv. % av totalantalet exp. inom länet län 1— 9 10—19 20—29 30—39 40—49 50—59 60—69

A M, Gbg stad B, C, N D, E, I, L, O (exkl. Gbg), P, T, U F, K, R, S, X, Y, BD G, H, W, Z AC

c) andra läkare % av totalantalet exp. inom länet län 1— 9 10—19 20—29 30—39 40—49 50—59 60—69

fördelning på recept-

AC, BD H, W, Y D, F, G, I, R, S, U, X, Z C, E, K, L, N, O (exkl. Gbg), P, T, B M, Gbg stad A

Tabell 6. Totalantalet läkemedelsexpeditioner fördelade på receptutfärdare i Stockholms stad och Västerbottens län.

Receptutfärdare

Stockholms stad

AC län

Antal

°/

Antal

o/ /o

21 8

4 636 10 725

28 65

9 60 1 1

20 647 65 367 16 460

4 1 2

Sjukhusläkare 18 452 Provinsialläkare eller motsvarande 6 926 Läkare verksamma vid läkarcentraler 7 632 Andra läkare 51 901 Tandläkare 796 Veterinärer 526 S:a 86 233

100 SOU 1969: 46

Tabell 7. Andelen telefonrecept etc. inom olika receptutfärdargrupper. Hela landet. Recepttyp i 0/o/

Receptutfärdargrupp Sjukhusläkare Provinsialläkare el. motsv. Läkare verksamma vid läkarcentraler Andra läkare

Originalrecept: förstagångsexp.

Originalrecept: iterationsexp.

Telefonrecept

Beställningsblankett

Totalt

62 54

20 12

6 29

12 5

100 100

72 60

10 17

14 18

4 5

100 100

12 000 expeditioner. Tabell 6 har tagits in här för att belysa skillnaden mellan Stockholms stad och Västerbottens län i fråga om receptutfärdare. Recepttyper och receptutfärdargrupper När man först ser på varje recepttyp utan att ta hänsyn till receptutfärdarkategori konstateras att originalrecepten, förstagångsexpeditioner, utgjorde minst hälften av totalantalet expeditioner i samtliga län. På cityapoteken i Stockholms stad hade förstagångsexpeditionerna enligt originalrecepten 70 % av totalantalet. För cityapoteken i Göteborgs stad var motsvarande siffra 65 %. Den lägsta siffra, som erhölls vid jämförelse mellan länen vad avser denna re-

cepttyp, var 50 % för respektive Kalmar, Kristianstads och Jämtlands län. I tabell 7 betraktas både recepttyp och receptutfärdargrupp. Procentsiffrorna i tabellen har framräknats från tabell 2. Motsvarande uppställningar vad avser cityapoteken i de olika länen visar inte några påfallande skillnader i jämförelse med tabell 7. Andelen beställningsblanketter, som grundar sig på sjukhusläkarnas förskrivningar, sjunker inte under 10 % i något län. En av orsakerna till att andelen beställningsblanketter är större för sjukhusläkarna än för de andra receptutfärdargrupperna torde vara den, att det på sjukhusen finns en hel del specialister på sådana sjukdomar, för vilka det finns kostnadsfria läkemedel.

Tabell 8. Totalantalet originalrecept, förstagångsexpeditioner för samtliga grupper av sjukhus. Originalrecept: förstagångsexp. S:a 6 dagar

Sjukhus 1) Lasarett a) landstingsägda etc. b) sjukhem av lasarettskaraktär

101 104 1 520 Summa 102 624

118 11 129

6 418 4 484 806 262

44 34 20 7

112 187 77 1 894 116 864

6 3 3 50 296

2) Sjukstugor 3) Mentalsjukhus 4) Sanatorier 5) Epidemisjukhus 6) Spec, sjukvårdsinrättningar: a) fristående ortopediska b) riksförsäkringsverkets c) epilepsi 7) övriga sjukhus Totalt

SOU 1969: 46

Antal sjukhus

Tabell 9 a-b. Antalet originalrecept, förstagångsexpeditioner från olika sjukhus. a) Specificering av sjukhus med det största receptantalet. Originalrecept, förstagångsexp. S:a 6 dagar 5 908 4 730 4 312 3 547 3 233 3 207 2 655 2 303 2 278 2 241 2 094 1 793 1 730 1 716 1 687 1 649 1 640 1 637 1 633 1 548 S:a 51 541

Sjukhus Sahlgrenska sjukhuset, Gbg Malmö allmänna sjukhus (inkl. Flensburgska barnsjukhuset) Karolinska sjukhuset, Sthlm Södersjukhuset, Sthlm (inkl. Sachsska barnsjukhuset) Lunds lasarett Akademiska sjukhuset, Uppsala Regionsjukhuset i Örebro Regionsjukhuset i Linköping Borås lasarett Karlstads lasarett Västerås lasarett Eskilstuna lasarett Falu lasarett Umeå lasarett Uddevalla lasarett S:t Göran, Sthlm Sabbatsberg, Sthlm Halmstads lasarett Danderyds sjukhus Jönköpings lasarett 20 sjukhus

b) ej specificering av sjukhus, från vilka emanerar mindre än 1 500 originalrecept, förstagångsexp. Originalrecept: förstagångsexp. S:a 6 dagar 1 000—1 499 500— 999 300— 499 100— 299 1— 99

Antal sjukhus 14 20 36 88 118^ S:a 276

Andelen telefonrecept för provinsial- och stadsdistriktsläkarna var lägst i Stockholms stad, 15 % , och högst i Jämtlands län, där motsvarande siffra uppgick till 47 % . Dessa uppgifter har hämtats från sammanställningar av typ tabell 7 för varje län. Det kan vara så att provinsialläkarna på landsbygden gör fler hembesök än kollegerna i storstäderna och att provinsialläkaren ef-

ter hembesöken samlar ihop alla ordinationer och ringer in recepten. Provinsial- och stadsdistriktsläkarnas recept på cityapoteken i Stockholms stad bestod till 76 % av förstagångsexpeditioner enligt originalrecept. Motsvarande siffra för Jämtlands län var 41 %. 1.2.3 Originalrecept, ner från sjukhusen

förstagångsexpeditio-

Fördelning av recepten efter sjukhus Den indelning av sjukhusen i olika grupper, som används i tabell 8 och i det följande, bygger delvis på dåvarande medicinalstyrelsens matrikel över läkare och tandläkare. Till grund för redovisningen ligger blankett 3 och 4. De uppgifter, som redovisas i tabell 9 nedan, har sammanställts enligt materialet från samtliga 596 apotek. Sjukhusen, från vilka härrör 500-1 499 originalrecept, förstagångsexpeditioner, består av 33 lasarett och 1 sjukstuga. I klassen 300 till 499 expeditioner fördelar sig sjukhusen på 30 lasarett, 2 mentalsjukhus, 2 sjukstugor samt 2 sjukhem. Av sjukhusen i den lägsta klassen, 1-99 expeditioner, utgörs största delen av sjukhem. I Stockholms stad och län finns 6 lasarett, för vilka antalet expeditioner enligt tabell 9 uppgick till minst 1 000 från respektive sjukhus. Förutom lasaretten i Malmö och Lund hade Hälsingborgs lasarett i Malmöhus län över 1 000 expeditioner. De två största lasaretten i Södermanlands, Östergötlands och Älvsborgs län samt i Göteborgs och Bohus län hade också över 1 000 expeditioner. Med undantag för Gotlands län redovisades minst 1 000 förstagångsexpeditioner enligt originalrecept från det största lasarettet i varje län. Spridning av originalrecepten, expeditioner på vissa apotek

förstagångs-

Recept från de stora lasaretten i Stockholm har expedierats på ett hundratal apotek. Som framgår av tabell 10 har 210 apotek tagit emot originalrecept, förstagångsSOU 1969: 46

expeditioner från Karolinska sjukhuset. Bland dessa apotek ingår samtliga cityapotek i Stockholms stad och län samt 4 sjukhusapotek inom samma område. Karolinska sjukhuset är det enda sjukhuset, vilket redovisas av apotek över hela landet. Att även recept från undervisningssjukhus utanför Stockholm expedierats på apoteken i åtskilliga län, torde kunna förklaras med att patienterna kommer dit för att söka en specialist. Recept från Akademiska sjukhuset förekom på minst ett apotek i 20 län. Lasarettet i Lund har besökts av patienter från 16 län varav det nordligaste är Kopparbergs län. Apotekens originalrecept, förstagångsexpeditioner från lasarett på orten I Stockholms stad och län fanns 8 lasarett, där antalet förstagångsexpeditioner enligt originalrecept översteg 500 under vecka 16. Recepten från de stora lasaretten i Stockholms stad med förorter sprids till så gott som alla apotek i detta område. Det betyder att många apotek får recept från flera sjukhus. I Stockholm med förorter finns inte något apotek, där antalet expeditioner från ett och samma sjukhus uppgick till 500 under vecka 16. För de allra flesta apoteken gällde att man från ett och samma sjukhus hade högst 99 förstagångsexpeditioner enligt originalrecept. Apoteken i Göteborg uppvisar inte som apoteken i Stockholm ett ungefärligt lika antal expeditioner från flera sjukhus. I Göteborg finns ett stort lasarett plus flera mindre (vad receptantalet beträffar). För 23 av de 25 apoteken i Göteborgs stad låg antalet förstagångsexpeditioner enligt originalrecept från Sahlgrenska sjukhuset på mellan 100 och 499. I Malmö finns inte något apotek för vilket motsvarande siffra från Malmö allmänna sjukhus var lägre än 100. I andra städer hade 26 city apotek vardera haft minst 500 förstagångsexpeditioner enligt originalrecept från lasarettet i staden. Dessa expeditioner svarade för en andel på omkring 35 % av totalantalet exSOU 1969: 46

Tabell 10. Sjukhusen i ordning efter förekomst på antal apotek (city- och sjukhusapotek). Antal apotek som redovisat originalrecept, förstagångsexp. 210 123 119 116 113 105 101 94 93 86 67 59 58 57 55 55 54 50 40—49 30—39 20—29 10—19 1— 9

Sjukhus Karolinska sjukhuset, Stockholm Akademiska sjukhuset, Uppsala Sahlgrenska sjukhuset, Göteborg Lunds lasarett Södersjukhuset, Stockholm S:t Erik, Stockholm S:t Göran, Stockholm Danderyds sjukhus Serafimerlasarettet, Stockholm Sabbatsbergs sjukhus, Stockholm Allmänna BB, Stockholm Umeå lasarett Regionsjukhuset i Linköping Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus, Stockholm Epidemiska sjukhuset, Stockholm (numera Roslagstulls sjukhus) Malmö allmänna sjukhus Ersta sjukhus, Stockholm Regionsjukhuset i Örebro 11 sjukhus 18 » 29 » 56 » 164 »

peditioner på 3 apotek. För 13 av apoteken framräknades motsvarande siffra till 25-30 %. Endast ett apotek finns på många lasarettsorter. Ett tiotal sådana apotek hade över 500 förstagångsexpeditioner enligt originalrecept från lasarettet i fråga. Omkring 60 ensamma apotek på lasarettsorter redovisar 100-499 originalrecept, förstagångsexpeditioner från lasarettet på orten. Minst ett av apoteken i städer som Jönköping, Västerås och Kalmar har 100-499 recept från lasarettet. Spridningen av sjukhusens originalrecept, förstagångsexpeditioner på olika län Vid jämförelse mellan lasaretten vad avser spridningen av originalrecept, förstagångsexpeditioner på olika län konstateras att 201

av samtliga landstingsägda lasarett etc. fanns endast 4 lasarett i landet för vilka andelen expeditioner i hemmalänet var mindre än 90 %. Stockholms stad och län har härvid betraktats som ett län. Lasaretten i Borås, Säffle och Ängelholm ligger alla tre i utkanten av sitt län. I omkringliggande län har expedierats 15-20 % av antalet förstagångsexpeditioner från respektive sjukhus. Vad avser det fjärde lasarettet, Akademiska sjukhuset i Uppsala, hade apoteken i hemmalänet likaså cirka 85 % av antalet förstagångsexpeditioner. Det finns fem lasarett för psykiatrisk vård, för vilka andelen originalrecept, förstagångsexpeditioner, är mindre än 90 % i hemmalänet. Av dessa ligger två på gränsen till annat län och recepten fördelar sig i huvudsak på dessa båda län. Recept från S:a Maria sjukhus i Hälsingborg och S:t Lars sjukhus i Lund förekom på apotek i 6 län förutom Malmöhus län. För dessa båda lasarett uppgick andelen förstagångsexpeditioner i hemmalänet till mellan 70 och 85 %. Detsamma gäller för S:ta Birgittas sjukhus i Vadstena. Utöver de nyss nämnda lasaretten finns det endast ett tiotal sjukhus i undersökningsmaterialet, för vilka gäller att andelen originalrecept, förstagångsexpeditioner är lägre än 90 % i hemmalänet. Riksförsäkringsverkets sjukhus i Nynäshamn, Tranås och Åre hör till denna grupp. Recept från sjukhuset i Nynäshamn redovisas av apotek i 5 län, från Tranås i 10 län samt från Åre i 9 län. Reumatikersjukhuset i Strängnäs och Spenshults reumatikersjukhus i Halland, vilka båda klassificeras som sjukhem av lasarettskaraktär, uppvisar en siffra på mellan 60 och 75 % vad gäller andelen förstagångsexpeditioner i hemmalänet. Av undersökningsmaterialet att döma har Spenshults reumatikersjukhus besökts av patienter från Skåne i söder till Dalarna i norr. Bland de privata sjukhemmen från vilka recept har inlämnats på apoteken i flera län kan nämnas Hultafors sanatorium utanför Borås. Vid undersökning av fördelningen på län 202

av det absoluta antalet förstagångsexpeditioner från sjukhusen med en andel på minst 90 % i hemmalänet, visar det sig att endast lasaretten i Lund och Uddevalla har bidragit med mer än 100 förstagångsexpeditioner på ett och samma apotek i annat län.

1.2.4 Originalrecept, ner från läkarhusen

förstagångsexpeditio-

Som läkarhus har här 16 läkarmottagningar klassificerats. Av dessa finns 13 i Stockholms stad och län. Förutom läkarhusen i Vällingby och Solna centrum samt Läkargruppen i Näsby Park har hit räknats Läkarmottagningen Björkhagens centrum, Läkarmottagningen Farsta centrum osv. I Uppsala finns ett samt i Malmö två läkarhus. I de fall tjänsteläkarmottagningar såsom mödravårdscentraler och stadsdistriktsläkarnas mottagning förlagts till läkarhus har recepten från dessa läkare enligt specificering på blanketten 4 adderats till det antal expeditioner, som av apoteken redovisats på blanketten 3. Totalt uppgick antalet förstagångsexpeditioner enligt originalrecept från de 16 läkarhusen till cirka 10 000. Läkarhuset Indalsbacken 17 i Vällingby och Läkarmottagningen Vällingbyplan 1 svarar tillsammans för drygt 1 300 originalrecept, förstagångsexpeditioner. Motsvarande siffra för Läkarmottagningen Högdalens centrum och Läkarmottagningen Odenplan är ca 1 200. Denna siffra är lika stor som från poliklinikmottagningarna på lasarett av storlek Växjö lasarett. Läkarhuset i Uppsala finns med i materialet från samtliga apotek i staden. Ij Malmö förekommer recept från Slottsstadens läkargrupp och Läkargruppen Arkaden på de flesta apoteken. I Stockholm och Stockholms län varierar antalet apotek från ett tiotal för Läkarmottagningen Riddargatan 12 till omkring åttio apotek för Läkarmottagningen Odenplan. Från läkarhusen har också förekommit enstaka recept på några apotek ute i landet. SOU 1969: 46

1.2.5 Läkemedelsexpeditioner avseende provinsialläkare eller motsvarande Fördelning av provinsialläkare efter antal recept

el. motsv.

I de fall apoteken valt att redovisa poliklinikmottagningar, läkarmottagningar i läkarhus och sjukstugor på blanketten 4, erhålles också antalet originalrecept, förstagångsexpeditioner samt telefonrecept för var och en av dessa läkare. Däremot framgår inte om samma läkare kommer igen på de apotek, som redovisar de nyss nämnda mottagningarna på blanketten 3. Antalet provinsialläkare och stadsdistriktsläkare uppgick till 1 485. Dessa läkare är inte alla ordinarie tjänsteläkare. Vikarier och före detta provinsial- eller stadsdistriktsläkare ingår också. Minst lika många originalrecept, förstagångsexpeditioner, som telefonrecept har 1 267 av tabellens 1 485 läkare. På mindre orter är den proportionella andelen telefonrecept för en läkare större än för läkarna i storstäderna. Expeditioner från en och samma läkare

provinsial-

De procentsiffror, som anges i detta avsnitt, har framräknats från blanketterna 2 och 4. Bland de 574 city apoteken har 91 apotek haft så många läkemedelsexpeditioner från »provinsialläkare el. motsv.», att dessa läkare svarade för minst 75 % av totalantalet expeditioner. De 91 apoteken

ligger huvudsakligen på orter, som inte är städer. Ett eller flera av dessa apotek återfinns i samtliga län utom i Stockholms stad, Blekinge län samt Malmöhus län. Av blanketten 4 erhålls antalet originalrecept, förstagångsexpeditioner, samt telefonrecept från en och samma läkare. På 55 av de nyss nämnda 91 apoteken samt på ytterligare 20 apotek, alla på mindre orter, utgjorde antalet förstagångsexpeditioner enligt originalrecept och antalet telefonrecept från en och samma läkare tillhopa minst 50 % av totalantalet expeditioner på ifrågavarande apotek. 1.3

Sammanfattning

I syfte att få utrönt varifrån recepten på apoteken emanerar anmodades apoteken medverka i en totalundersökning under tiden 18-23 april 1966 (vecka 16). Samtliga 596 apotek genomförde undersökningen. Av blankettmaterialet från undersökningen framgår hur stor del av de på apoteken expedierade recepten, som utskrivits på sjukhus och läkarcentraler, andelen telefonrecept och beställningsblanketter m. m. Undersökningen omfattade alla expeditioner enligt recept med undantag för expeditioner till sjukvårdsinrättningar och därmed jämställda förbrukare. Antalet läkemedelsexpeditioner till allmänheten uppgick under veckan till ca 650 000. För vardera omkring Vs av totalantalet svarade de tre grupperna »sjukhusläkare» (i öppen vård), »provinsialläkare el. motsv.» samt

Tabell 11. Provinsial- och stadsdistriktsläkare utanför sjukhus och läkarhus med hänsyn till antalet recept från en och samma läkare. Originalrecept förstagångsexp. S:a 6 dagar — 9 10— 24

25— 49 50— 99 100—149 150—199 200—299 300— Summa SOU 1969: 46

Antal läkare

Telefonrecept S:a 6 dagar

594 92 78 212 261 139 83 26 1 485

— 9 10— 24 25— 49 50— 99 100—149 150—199 200—299 300—

Antal läkare 716

156 194 227 105 45 32 10 1485

»andra läkare». Telefonreceptens andel av samtliga recept från provinsial- och stadsdistriktsläkare i hela landet uppgick till 29 %. För »andra läkare» var motsvarande siffra 18 % och för »sjukhusläkare» 6 %. På apoteken i Stockholm dominerar »andra läkare». Men om en jämförelse görs mellan olika län vad avser totalantalet expeditioner enligt recept från sjukhusläkarna konstateras, att apoteken i Stockholms stad sammanlagt redovisar det högsta antalet dylika expeditioner eller drygt 18 000. Sjukhus och läkarcentraler finns specificerade i den mån förstagångsexpeditioner enligt originalrecept därifrån förekommit på apoteket ifråga. Vad gäller sjukhusen uppgick antalet dylika expeditioner till ca 115 000. Härav svarade 20 lasarett för nästan hälften. Det största av dem är Sahlgrenska sjukhuset med ca 6 000 förstagångsexpeditioner enligt originalrecept. När däremot antalet apotek räknas, som redovisar ett visst sjukhus, framgår det att recepten från Karolinska sjukhuset är de mest spridda. På flertalet apotek i Stockholm med förorter inlämnas recept från de stora lasaretten inom detta område. I andra städer, varav de flesta med få apotek, redovisar en rad apotek minst 500 förstagångsexpeditioner enligt originalrecept från lasarettet på orten. Med läkarcentral avsåg utredningen främst de s. k. läkarhusen. Det fanns läkarhus med bortåt 1 200 förstagångsexpeditioner enligt originalrecept under en vecka. Beträffande provinsialläkarna framkom att på 75 apotek emanerade minst 50 % av apotekets samtliga expeditioner från ortens provinsialläkare.

204 SOU 1969: 46

Läkemedelsförsörjningsutredningen

Blankett 1 Apotekets stämpel

Till grund för expeditionen ligger:

•

originalrecept, tidigare ej exp. (förstagångsexp.)

•

originalrecept, tidigare exp, (iterationsexp.)

I

I telefonrecept

I

| beställningsblankett

Receptutfärdare: Receptutfärdaren ä r : |

| sjukhusläkare

I I tandläkare

I

I provinsialläkare el. motsv.

|

|

I verksam vid läkarcentral

|

| annan läkare

| veterinär

Receptutfärdaren är stationerad vid:

SOU 1969:46

|

I sjukhus

]

| läkarcentral

]

| provlnsialläkarmottagnlng el. motsv.

I

I annan mottagning

Läketnedelsförsörjningsutredningen Apotek:

Blankett 2

_

SAMMANFATTNING AV ANTALET EXPEDITIONER Summa expeditioner under 6 dagar Receptutfärdare

Originalrecept:

Originalrecept:

Telefon-

Beställnings-

förstagångsexp.

iterationsexp.

recept

blankett

Totalt

Sjukhusläkare

Provinsialläkare el. motsvarande

Läkare verksamma vid läkarcentraler

Andra läkare Summa

Tandläkare

Veterinärer Summa Totalt

206 SOU 1969: 46

Blankett 3

Läkemedelsförsörjningsutredningen Apotek:

_

SAMMANFATTNING AV FÖREKOMMANDE SJUKHUS OCH LÄKARCENTRALER Originalrecept: inrättningens

förstagångsexp.

namn

S:a 6 dagar

För utredningens anteckningar

Totalt

SOU 1969: 46

Lakemedelsförsörjningsutredningen

Elankett 4

Apotek: SAMMANFATTNING AV FÖREKOMMANDE PROVINSIALLÄKARE EL. MOTSVARANDE Summa expeditioner under 6 d a g a r Läkarens namn

För utredningens

Originalrecept:

Telefon-

förstagångsexp.

recept

anteckningar

Totalt

208 SOU 1969: 46

Bilaga 2

Utredning rörande landsbygdens läkemedelsförsörjning Referat av en inom apotekarsocieteten gjord utredning

Landsbygdens läkemedelsförsörjning har på uppdrag av apotekarsocietetens direktion varit föremål för en omfattande utredning, den s. k. landsbygdsutredningen, vilken omfattat hela landet med undantag av storstadsregionerna Stockholm, Göteborg och Malmö. Utredningen har därmed omfattat läkemedelsförsörjningens distributionsorganisation för ca 5,7 milj. invånare. I det följande ges en sammanfattning av utredningen.

2.1 Nuvarande

förhållanden

2.1.1 Samhällsplaneringen En riksomfattande apotekslokalisering kan inte genomföras utan att hänsyn tas till den allmänna samhällsplaneringen. Denna sker i nära samverkan mellan stat, kommun och näringsliv och vill åstadkomma en effektiv samhällsinriktad servicestruktur, där skolväsende, sjuk- och åldringsvård, kommunikationsförhållanden och allmän offentlig service är de väsentligaste hörnstenarna. Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) är ett centralt organ i fråga om näringslivets lokalisering. År 1961 företog AMS en utredning som avsågs läggas till grund vid bedömningar rörande näringslivets lokalisering. Landet indelades i regioner av tre olika storleksordningar, som gavs beteckningarna A, B SOU 1969: 46 U-914316

och C. Varje sådan region skulle ha minimiunderlag av resp. 30 000, 15 000 och 7 500 invånare. Syftet med indelningen var bl. a. att åstadkomma ett statistiskt underlag för ställningstaganden ifråga om service- och produktionsföretagens lokalisering. Centrumklassificeringen gjordes på grundval av befolkningsunderlaget och det härmed sammanhängande servicebehovet. Enligt utredningen borde ett A-centrum ha följande serviceorgan för att kunna göra anspråk på att vara fullständigt utrustat, nämligen gymnasium, differentierad yrkesutbildning, lasarett, daglig tidning, goda kommunikationer, omfattande detaljhandel med flera varuhus, apotek och domsagekansli. Antalet A-centra uppgick till 98. Ett B-centrum skall vara väl utvecklat ifråga om skolväsen och antalet detaljhandelsföretag. Här borde också finnas odelat lasarett eller sjukstuga med flerläkarstation, apotek, systembolag och postkontor. Varje A-centrum är tillika B-centrum och sammanlagt uppgick antalet B-centra till 155. Den ursprungliga C-regionindelningen har i stort sett slopats och ersatts med den av riksdagen år 1963 beslutade kommunblocksindelningen. Centralorterna kallas här kommunblockscentra. Här förläggs administration, hälso- och sjukvård m. m. och dessa orter får i regel även en betydande uppsättning detaljhandelsföretag. Tillskapandet av 1-2 läkarstationer i kom209

munblockcentra har också medfört, att ett antal filialapotek under senare år förlagts till dessa orter. I dagens läge är det sålunda A-regionerna och kommunblocken, som är av betydelse för lokaliseringspolitikens inriktning. Föreliggande förslag till apotekslokalisering bygger därför i hög grad på de statistiska uppgifter, som är grundläggande för näringslivets allmänna lokalisering.

kurrens. Konkurrensen inom detaljhandeln framtvingar rationaliseringar, som leder till lägsta möjliga priser. Detta förhållande har lett till strukturrationaliseringar inom vissa branscher, som gått ut över allmänheten i form av försämrad service. För att tillgodose läkemedelskonsumenternas krav på lägsta möjliga läkemedelspriser är det nödvändigt att rationaliseringar genomförs även inom läkemedelshanteringens detaljistled. Åtgärderna får emellertid inte innebära minskad säkerhet och ej heller att den rimliga ser2.1.2 Drag i strukturomvandlingen inom vicenivån åsidosätts. Självfallet kan man apoteksväsendet inte komma ifrån att olika servicenivåer Under de senaste decennierna har apoteks- måste finnas i ett system, som omfattar ca väsendet förändrats i flera väsentliga av- 550 försäljningsenheter. I storstäderna finseenden. ner man i vissa fall en tendens till överserDistriktslaboratorierna har exempelvis ta- vice, medan tendenser i motsatt riktning git hand om huvudparten av apotekens la- kan förmärkas på platser, där ogynnsamma gertillverkning och inläggningsverksamhet. distributionsförhållanden föreligger. En difApotekens tillverkningsfunktioner är i da- ferentiering av servicen synes i vissa avseengens läge nästan helt begränsade till extem- den vara ofrånkomlig inom ett rationellt poreberedningar och även dessa är i avta- system. Det är t. ex. möjligt att extemporegande. Således uppgick extemporevärdet år beredningar i framtiden måste koncentreras 1956 till 16,5 procent av det totala re- till vissa apotek. Skälen härför kan antingen cepturvärdet. Motsvarande siffra år 1965 vara att beredningarna måste utföras vid så var 4,2 procent. Antalet s. k. handköps- stränga hygieniska betingelser, att det inte uppvägningar har minskat på motsvarande blir ekonomiskt rimligt att skapa erfordersätt. liga förutsättningar på varje apotek, eller Å andra sidan har distributionen av stan- att omfattningen blir så ringa att lagerhålldardförpackningarna ökat. Recepturomsätt- ning av råvaror o. dyl. lämpligen bör beningen har ökat mer än 200 procent under gränsas till ett mindre antal enheter. Detta den senaste 1 O-årsperioden, medan däremot kommer att innebära, att man för ifrågavahandköpets värdemässiga andel av omsätt- rande recept kan få längre väntetider än för ningen minskar. närvarande, men i gengäld kan arbetsuppFlera faktorer påverkar ökningen av recep- gifterna renodlas för den övriga verksamturomsättningen. Recipeantalet har t. ex, heten på sådant sätt, att man totalt får ökat 45 procent under nämnda period. kortare väntetider. Den väsentligaste ökningen hänger dock Samtidigt med förskjutningen på de ensamman med trenden mot mer högaktiva skilda apoteken från produktion till distrioch dyra läkemedel. Det rikt varierande bution äger en successiv strukturrationalisortimentet och läkemedlens många gånger sering rum. Självständiga mindre apotek komplicerade natur har successivt framska- förändras till filialapotek, och man får apopat ett starkt uttalat behov av information, teksgrupper som allt vanligare omfattar mer och farmacevternas aktivitet i detta sam- än två enheter. Samhällslivet i övrigt har gemanhang kan väntas få stor betydelse. nomgått motsvarande ändringar. LandsAllmänheten har även krav på att apo- bygdsutredningens förslag innebär ett uppteksväsendet skall lämna sådan service som följande av utvecklingen mot större apotekssamhällslivet i övrigt ger. Inom detaljhan- grupper. deln tillgodoses detta krav genom fri kon210

SOU 1969: 46

2.1.3 Utvecklingstendenser Konsumtionsökning Läkemedelskonsumtionen förväntas öka i ungefär samma takt som hitintills. Medelsförbrukningen per individ och år låg 1957 något under 40 kr. Motsvarande siffra för 1965 var ca 80 kr. Anledningen till stegringen har bl. a. varit den successivt höjda levnadsstandarden liksom även resultatet av den medicinska forskningen. Fortfarande finns dock stora sjukdomsområden, där farmaka används i liten utsträckning. Vidare kommer under den närmaste 15-årsperioden åldersgruppen »över 65 år» att öka från 1 milj. till 1,5 milj. personer. Denna åldersgrupp har ungefär tre gånger så stor läkemedelsförbrukning som genomsnittet, och ökningen av gruppen betyder en märkbar ökning av den totala läkemedelskonsumtionen. Befolkningsfördelningen Under hela 1900talet har glesbygdsbefolkningen minskat. År1930 bodde hälften av landets befolkning i glesbygden (gränsan mellan begreppen glesbygd och tätort går vid 200 inv.). 20 år senare utgjorde glesbygdens befolkning endast 35 procent av landets befolkning. Denna urbanisering fortsätter och år 1980 beräknas endast 19 procent bo i glesbygd medan 64 procent av befolkningen då är koncentrerad till A-centra. Denna utveckling för med sig, att järnvägar läggs ned och antalet bussförbindelser skärs ned. Å andra sidan ökar biltätheten, och de som har tillgång till bil förlägger ofta inköpen till den centralort, som är bekvämast att uppsöka. Landsortsbutikerna försvinner och äldre personer får inte den service som behövs för att leva kvar i glesbygden, och många måste helt enkelt flytta till »serviceort». De apotek, som är belägna i utglesningsområden, har av naturliga skäl haft svårigheter att anpassa kostnaderna i takt till det vikande underlaget och har måst förändras till filialapotek. Ett annat resultat av utglesningen är att förutsättningarna för läkemedelsförråd och medicinlådor i glesbygderna har minskat. SOU 1969: 46

2.1.4 Jämförelser mellan apotekens och några andra serviceorgans lokalisering En orts centralitet är givetvis av största betydelse för affärslivet. I centra, där man har varuhus och en fullständig uppsättning specialbutiker, kan man i regel räkna med att det även finns postkontor, systembolag, sjukkassa m. m. När en ort har denna centralitet, råder det ingen tvekan om att en apoteksinrättning med centralt läge skall finnas i citykärnan och vanligen finns i dessa fall underlag för självständigt apotek. Postverkets distribution är baserad på enheten postkontor, som deltar i postverkets samtliga rörelsegrenar, och för närvarande finns 184 st. av denna typ. Underlaget för postkontor varierar mellan 1 100 och 35 000 hushåll och underlaget är minst i glesbygderna och störst i storstäderna. Postkontoren har tre olika typer av underlydande enheter, nämligen postexpeditioner, poststationer och postombud. Postexpsditionerna, som är omkring 1 300 till antalet, betjänar mellan 200 och 3 000 hushåll. Skillnaden mellan postkontor och postexpedition är den, att i det senare fallet kan servicen minskas ifråga om postdelgivning, utväxling och utbetalning av telegrampostanvisningar, expressutdelning. Även kortare öppethållandetider är vanliga. Postexpeditionerna deltar dock som regel i postverkets samtliga rörelsegrenar och dess ställning kan närmast jämföras med filialapoteken inom apoteksväsendet. Poststationerna, som är ca 1 700 st., betjänar upp till 500 hushåll och servicenivån är här lägre än beträffande postexpeditionerna, enär ovan nämnda inskränkningar i dessa fall drivits längre. Inom apoteksväsendet torde man ha en motsvarighet i typen förenklade filialapotek. Om jämförelsen mellan postverket och apoteksväsendet ytterligare utvecklas, torde postombuden motsvaras av läkemedelsförråden. Inom systembolagets organisation finns ca 290 butiker. Vid nyetablering är befolkningsunderlagets storlek och prognosen för utvecklingen de faktorer, som har den största betydelsen. I princip inrättas ingen ny butik om underlaget understiger 20 000 personer, 211

Tabell. Läkarstationsfördelningen 1966. Prognos 1965 1-läkarstat. 2» fler- » 1

400 125 75 S:a 900 tj. 1

Förhållandet nov. 1966 415 109 37 750 tj.

År 1968 räknade man med 1 000 tjänster.

och på landsbygden tages hänsyn till avståndet till närliggande butik, vilket vanligen inte bör vara mindre än 2 mil. I storstadsregionerna ligger emellertid butikerna ganska tätt, och de har där förlagts till själva stadskärnan eller till stora förortsområden. Om butiker skall etableras i förortscentra anses det nödvändigt att underlaget blir större än 20 000 personer. Under den senaste tioårsperioden har 31 butiker etablerats, varav 9 i stockholmsområdet och 8 st. inom områden, där avståndet till närmaste butik varit mer än 10 mil. En systembutik får upprätta utlämningsställen, varav för närvarande finns ca 550 st. Dessa upprättas på orter belägna på ett avstånd av minst 2-3 mil till närmaste systembutik och där underlaget utgöres av minst 2 000 personer. Föreståndaren får ca 1 kr/paket i provision, och denna avgift behöver inte betalas av köparen. Till orter som saknar utlämningsställen, belägna på minst 2-3 mils avstånd från systembutik, sändes även paket fraktfritt med järnväg eller post. 2.1.5 Tjänsteläkarorganisationen Den successiva utbyggnaden av tjänsteläkarsystemet följer en av medicinalstyrelsen upprättad stomplan. Landstingen bestämmer var stationsorten skall förläggas. Det är en allmän strävan från landstingens sida att skapa två- eller fler-läkarstationer och man räknar med att två-läkarstationer normalt kommer att inrättas i kommunblockscentra (genomsnittsunderlag = 8 000 personer). Ett läkardistrikt har ungefär 4 000 invånare. Enligt en utredning rörande den öppna sjukvården räknade man med att ca 212

900 provinsialläkartjänster skulle finnas år 1965, vilket framgår av nedanstående tabell. Som synes av tabellen föreligger en viss eftersläpning av antalet läkartjänster inom den öppna sjukvården. Den pågående koncentreringen av läkarstationer till kommunblockcentra kommer att ha betydelse för etableringen av filialapotek. 2.2 Motiven för ändringar inom distributionssystemet 2.2.1 Nuvarande förhållanden De självständiga apotekens omsättning år 1965 varierade mellan 164 och 10 870 tkr. Under senare år har en tendens förmärkts att de minsta apoteken nästan undantagslöst förändrats till filialapotek i samband med innehavarskifte. Under åren 19631966 har således 13 apotek ändrats till filialapotek och 1 nedlagts. Den främsta anledningen till statusändringarna har varit att de områden, där apoteken ifråga varit belägna, undergått en fortlöpande befolkningsminskning, vilket haft till följd att omsättningarna inte ökat i takt med kollektivets genomsnittliga utveckling. Andra faktorer som talar för en utveckling mot ett färre antal självständiga enheter är att de mindre orternas centralitet minskar. Åtskilliga serviceinrättningar överflyttas kontinuerligt till närliggande större orter och som exempel kan nämnas de förändringar som sker inom den öppna sjukvården. Provinsialläkarna lokaliseras till flerläkarstationer i de fall så är lämpligt. Mindre sjukvårdsinrättningar nedlägges ofta, och apotek som drabbas av dessa åtgärder stagnerar. Trenden att koncentrera administration och skolväsende till regioncentra har blivit allt mera märkbar, vilket givetvis går ut över tätorter med mindre utvecklad centralitet. 2.2.2 Förutsättningarna för organisationsändringar Vid behandling av frågor rörande apotekens status spelar givetvis strukturändringSOU 1969: 46

arna inom yrket stor roll. Normalapotekens tillverkningsfunktion är som nämnts numera nästan helt begränsad till extemporeberedning, och denna är desslikes i avtagande. Detaljdistributionen av läkemedel har blivit den väsentligaste uppgiften, och p. g. a. det ständigt ökande antalet nya läkemedel har apotekspersonalens specialkunskaper alltmer börjat utnyttjas för information till personer, verksamma inom hälsooch sjukvården samt till allmänheten. Apoteksinnehavarnas uppgift i dagens samhälle är att dels vara organisatoriska ledare för apoteksrörelser och dels ansvara för att farmacevtisk sakkunskap finns tillgänglig inom räjonger, omfattande distributionsenheter, som kan variera till art och omfattning. Innehavarnas tjänsteställning är författningsmässigt fastställd. De främsta skälen till att en chef för en apoteksrörelse bör vara en farmacevtiskt utbildad person är att denne genom sin utbildning har förutsättningar för att organisera och övervaka ett effektivt kontrollsystem samt att en seriös information i alla avseenden lämnas från apoteket. Resurserna inom apotekarsocietetens centrala organisation har under senare år förstärkts i väsentlig omfattning. Man har numera möjlighet att inom organisationen anlita sakkunnig personal för olika uppgifter, t. ex. beträffande lokal- och inredningsplanering, kontorsrationalisering, läkemedelsinformation m. m. För olika arbetsuppgifter inom apoteksrörelsen kan det vara en fördel att utnyttja specialutbildad personal t. ex. för administrativa göromål. Man kan även framhålla möjligheterna att använda sig av olika tekniska hjälpmedel i större utsträckning än som för närvarande sker. Innehavarnas arbetsuppgifter har sålunda genom olika vidtagna åtgärder förändrats, och förutsättningarna att utnyttja apoteksinnehavarnas kapacitet inom en större sektor får anses ha vidgats.

SOU 1969: 46

2.2.3 Landsbygdsutredningens principförslag Kriterier för självständigt apotek. Ett självständigt apotek bör enligt utredningens uppfattning betjäna minst tre tjänsteläkare, vilket motsvarar ett underlag av ca 12 000 personer. Med utgångspunkt från per capitavärdet för år 1966, som var 86 kr., kan omsättningen beräknas till ca 1 mkr. Arbetsvolymen för denna omsättning motsvarar 50-60 000 recipen per år, vilket antal kräver en bemanning av minst två farmacevter. Anknyter man till arbetsmarknadsstyrelsens regionindelning kan kriterierna för en »apoteksort» närmast jämföras med dem som skisserats för ett B-centrum. Otvivelaktigt krävs större resurser främst beträffande personaltillgång - för sådant apotek, som har omsättningen splittrad på filialapotek, sjukhusleveranser och annan personalkrävande service. Omsättningen bör enligt kommitténs mening för dylika moderapotek ökas i relation till den stigande belastningen upp till en gräns av 1,2 mkr. Över denna gräns, som svarar mot 3-4 anställda farmacevter, torde problemen knappast föreligga att vid behov förse underlydande enheter med vikarier och avbytare. 140 apotek berörs. Om ovan angivna principer strängt följes, skulle resultatet bli att ca 190 självständiga apotek (storstadsregionerna ej inräknade) förändrades till filialapotek. Efter en bedömning av de olika räjongernas utvecklingsgrad m. m. har kommittén funnit det rimligt att som en första etapp föreslå förändring av ca 140 apotek. Det är sannolikt att ett antal andra apotek utvecklas på sådant sätt att statusändring blir aktuell. Förslaget betyder besparingar för apoteksväsendet i stort och därmed för läkemedelskonsumenterna. En jämförelse mellan kostnaderna för självständigt apotek och filialapotek visar, att den senare enheten kan i genomsnitt drivas ca 40 000 kr. billigare per år. Om man analyserar de rationaliserings213

incitament, som förslaget innehåller, finner man: att personalkostnaderna kan minskas genom ett effektivare utnyttjande av personalresurserna, att kontorsarbete, extemporeberedning m. m. kan centraliseras till moderapoteket, att hyres- och inventariekostnaderna kan nedbringas, att varulagret totalt kan minskas genom att moderapoteket fungerar som lager för mindre frekventa preparat, att en effektiv transportorganisation kan byggas upp för en räjong, om skickningar i rimlig omfattning koncentreras till ett ställe. Organisationsplan för ett

mångfilialapotek

landet att upplandet utglesas, och här befintliga apotek förändras successivt till filialapotek. Inom regionen har man vanligen lasarett och ett antal sjukvårdsinrättningar, som enligt en viss ordning är »rättvist» fördelade mellan ortens apotek. En samordning av sjukhusleveranserna innebär fördelar ur såväl farmacevtisk som ekonomisk synpunkt, och dessa bör därför läggas under ett och samma apotek. Regionens filialapotek kan å andra sidan fördelas på återstående apotek och indelas i räjonger, som ur kommunikationssynpunkt etc. är de mest lämpliga. I regioner med flera självständiga närliggande apotek bör också det verkliga rörelseresultatet vara positivt. I annat fall bör apoteket förändras till filialapotek. Ortens behov av farmacevtisk sakkunskap tillgodoses nämligen av de övriga apoteken, och friställda resurser kan i stället nyttiggöras inom områden, där de bättre behövs.

Inom vissa regioner blir filialapotekens antal ganska stort. I de flesta fall kan filialapoteken fördelas på flera apoteksräjonger. Emellertid finns det några regioner, där endast ett moderapotek är möjligt och där filialapotekens antal kan bli upp till 10 st. Organisationen av ett sådant mångfilialapotek är för närvarande föremål för specialstudier. Inget av de aktuella filialapoteken har mer än 25 000 recipen, och enligt kommitténs uppfattning kan dessa filialer skötas av en receptarie och 1-3 tekniker. En apotekare på moderapoteket bör dock avdelas som filialapotekschef med uppgifter att handlägga filialapotekens personal- och samordningsfrågor. Han skall också organisera informationsgivningen och ombesörja att transportfunktionen utnyttjas rätt. Officinchefen kan vara antingen apotekare eller receptarie med uppgift att svara för arbetsledningen i officinen. När rörelsen har den omfattning det här är frågan om, kan det vara befogat att anställa en kamrer, som avlastar innehavarens kontorsarbete.

Erfarenheten har visat, att när ett apotek kommit upp i en storleksordning av 200 000 recipen per år eller mer, uppstår vissa problem under sådana tider på dagen när kundtillströmningen är stor, och inte ens med olika rationaliseringsåtgärder kan långa väntetider undvikas. Man bör då överväga olika avlastningsåtgärder genom att exempelvis antingen inrätta filialapotek eller kanske t. o. m. ett nytt apotek, där så kan vara befogat. En apoteksgrupp har också sitt optimum ifråga om storleken. Det totala recipeantalet för en apoteksgrupp synes böra begränsas till ca 300 000 per år, så att man inte riskerar att organisationen blir alltför otympHg-

Regioner med flera självständiga apotek

2.2.4 Filialapotek

I de större städerna finns för närvarande två eller flera självständiga apotek. Förutom stadsbefolkningen är det ett större eller mindre uppland, som utnyttjar stadens servicefunktioner. Vanligen råder det förhål-

För inrättande av ett filialapotek erfordras enligt utredningens uppfattning ett befolkningsunderlag av minst 4 000 personer, vilket kan beräknas motsvara en omsättning av ca 300 tkr (1965 års uppgifter, pc-värde =

214 Apoteksgruppens

storlek

SOU 1969: 46

78 kr). Förutsättningen för att denna omsättning skall uppnås är att filialapoteket inte har konkurrens från annan närliggande apoteksinrättning. För filialapotek inom områden som ligger i närheten av större tätorter fordras större befolkningsunderlag, och i städer bör influensområdet omfatta minst 8 000 invånare. Vid inrättande av filialapotek på landsbygden bör i första hand hänsyn tagas till olika sociala faktorer, medan man i städerna kan fästa större avseende vid att bärigheten blir tillfredsställande. Vid inrättande av ett filialapotek bör diskuteras om man kan räkna med en expedition av minst 12 000 recipen per år, vilket bl. a. torde innebära att tjänsteläkare finns stationerad på orten. Kommitterade har också diskuterat olika varianter av filialapotek. Sedan 1950talet har i vissa städer ett antal så kallade förenklade filialapotek fungerat med bra resultat, och förenklingen har främst inneburit, att extemporerecepturen helt eller delvis utförts på moderapoteket. Investeringsbehovet har härvid kunnat begränsas p. g. a. att kraven på utrustning och lagerhållning minskat. Den nuvarande utrustningskungörelsen ger apoteken möjligheter att taga konsekvenserna av de vunna erfarenheterna. Olika förenklingar kan numera vidtagas utan särskilt tillstånd från medicinalstyrelsen, och lagerhållning m. m. får anpassas efter rådande förhållanden. Kan ett väl fungerande transportsystem organiseras inom en apoteksgrupp, synes filialerna kunna skötas av liten personalstyrka och på ett sådant sätt, att allmänhetens servicebehov inte behöver eftersättas. De mindre filialerna bör ha möjligheter att anpassa öppethållandetiden efter de lokala förhållandena, och som exempel på dylika kan nämnas avgångstider för samfärdsmedlen, läkares mottagningstid m. m. På de mindre filialapoteken kan arbetet vanligen skötas av en receptarie. När det årliga recipeantalet överstiger 30 000 torde ytterligare en receptarie behöva anställas, såvida inte kraftiga rationaliseringar genomföres. De större filialapoteken bör ha apotekare som föreståndare. Enligt utredningens förslag ökar antalet filialapotek med 139 förändrade självständiga apotek och 24 förSOU 1969: 46

ändrade läkemedelsförråd typ A eller helt nyinrättade filialapotek, och antalet kommer då att sammanlagt uppgå till 300 st. utöver dem, som finns inom de tre storstadsregionerna. Ett 25-tal filialapotek som har mindre än 300 tkr i omsättning år 1965 bedöms inte kunna gs en receptarie full sysselsättning. En regressiv befolkningsutveckling är dessutom betecknande för de områden dylika filialapotek betjänar, och den sannolika utvecklingen är att befintliga läkare på orterna i fråga kommer att överflyttas till läkarstationer i kommunblockscentra. Filialapoteken kan då flyttas, avvecklas eller ändras till apoteksförråd eller läkemedelsförråd. Läkardistriktens

läkemedelsförsörjning

Läkardistriktsindelningen håller för närvarande på att omorganiseras, och man koncentrerar tjänsterna till läkarstationer. Medicinalstyrelsen har upprättat en s. k. stomplan som anvisar hur resurserna bör fördelas, och man räknar med att antalet läkare successivt skall öka så att tjänsteläkarsystemet kan utbyggas. Den nuvarande distriktsindelningen ger vid handen att apoteksinrättning saknas på 168 läkarstationsorter. I de flesta av dessa distrikt finns inga förutsättningar för att kunna inrätta en så kvalificerad distributionsform som filialapotek. Läkemedelsförråd typ A förekommer på 24 läkarstationsorter, och 8 av dessa föreslås förändras till filialapotek. Utvecklingen väntas leda till att flertalet av ifrågavarande distrikt överföres till större orter (kommunblockscentra). Undantagen från denna utveckling torde återfinnas inom de norrländska glesbygdsområdena och i några fall finner kommitterade befogat att här inrätta filialapotek för att möjliggöra snabbare expedition av läkemedel. Försäljning av läkemedel från

sjukhusapotek

Vid de större sjukhusen sker en omfattande receptförskrivning, vilken kan uppskattas till ca V s-del av totalantalet recept.

Många sjukhus är belägna utanför de egentliga tätorterna, och det kan då vara en olägenhet för patienterna att uppsöka närmaste apotek. Det är också angeläget att en god kontakt alltid upprätthålles mellan det levererande apoteket och lasarettets läkarkår. Vid vissa lasarett har inrättande av självständiga apotek föreslagits, och i flera andra fall torde filialapotek i kombination med sjukhusapotek vara önskvärda. En vid Södersjukhuset i Stockholm gjord undersökning om i vilken omfattning allmänheten utnyttjar möjligheten att få recepten expedierade från sjukhusapoteket, visar emellertid att försäljningen är låg i förhållande till kundunderlaget. Anledningarna till den låga omsättningen beträffande sjukhusapotekets försäljning till allmänheten torde vara att patienterna efter väntan på poliklinikerna inte vill riskera att på sjukhuset få vänta ytterligare, att apoteket endast har öppet under tiden kl. 9-15 samt att vissa extemporerecept inte expedieras. 2.2.5 Glesbygdens läkemedelsförsörjning Som glesbygd definieras sådana områden, där befolkningskoncentrationerna understiger 200 personer. En apoteksinrättning kräver i regel ett underlag av minst 4 000 personer, och när dessa förutsättningar saknas, får läkemedelsförsörjningen vid behov ordnas på annat sätt. De distributionsformer som då står till buds är läkemedelsförråd, medicinlådor eller paketleveranser. Apoteksförråd Kommitterade har konstaterat, att det fortfarande finns behov av apoteksförråd och föreslår, att denna typ med vissa modifikationer bibehålls. Apoteksförråden bör framförallt anläggas på orter som tillsammans med intilliggande område har ett befolkningsunderlag av omkring 3-4 000 personer. Avståndet till närmaste apoteksinrättning bör vara minst 2 mil. Exempel på platser där apoteksför216

råd kan inrättas är sådana läkarstationsorter som är för små för filialapotek. Läkemedelsförråd Ar 1964 företogs en inventering av läkemedelsförråden. Denna visade att 231 apotek hade sammanlagt 712 läkemedelsförråd, varav 534 typ B och 178 typ C. Den sammanlagda omsättningen uppgår till ca 10 mkr (år 1966). Under den senaste 10årsperioden visar försäljningen genom läkemedelsförråd endast en hälften så stor ökning som handköpsförsäljningen på apotek. Detta förhållande beror i första hand på att befolkningen i glesbygderna, där biltätheten är stor, i större utsträckning än förr gör inköpen i centralorterna. Den starka utglesningen på landsbygden är också en bidragande orsak till läkemedelsförrådens regress. Undersökningar har visat, att egentliga skäl inte föreligger för en differentiering av förråden i två olika typer. Lämpligare synes vara att låta varornas försäljningsfrekvens avgöra, huruvida lagerhållning skall ske på förrådet. Om förrådet växer och antalet förpackningar ökar, når man en gräns, då en mer kvalificerad distributionsform måste åstadkommas. Vid inrättande av ett läkemedelsförråd bör avståndet till närmaste apoteksinrättning inte understiga en mil. Befolkningsunderlaget bör vara minst 300 personer, och kommunikationsförhållandena spelar också en väsentlig roll för ställningstagandet. Minimigränsen för antalet försålda förpackningar har föreslagits till 1 200 st. per år. En undersökning av merkostnaden vid försäljning från läkemedelsförråd visar att det är 8 % dyrare för apoteket att sälja en vara via förråd än över apoteksdisken. Medicinlådor Enligt utredningen måste glesbygdens läkemedelsförsörjning ske från apoteksinrättningarna i tätorterna. Leverans genom meSOU 1969: 46

Tätorter med Glesbygd Antal orter Folkmängd 1 000-tal Apotek Filialapotek Apoteksförråd Läkemedelsförråd1 Medicinlådor 1 2

2 000 5 9

—

240 630

1 0002 000

2 00010 000

>10( inv

881 281 6 9 2 150 253

401 280 17 18 3 160 123

225 320 40 31 15 94

231 977 137 42 10 48

76 3 595 197 83 11 10

till ca 350 förråd sänds även medicinlådor till orter > 1 000 in v. sänds sammanlagt ca 100medicinlådor förutom dem som sänds till förråd

dicinlådor är därför en viktig och nödvändig del av distributionsnätet. Fraktkostnaderna stiger emellertid ständigt, vilket i första hand drabbar de prisbilliga handköpsläkemedlen. En stor del av medicinlådorna bör därför kombineras med förråd. Merkostnaden för apoteken vid leverans genom medicinlåda har beräknats till tre procent.

filialapotek minskar på de mindre orterna men ökar i de större tätorterna. Apoteksförrådens antal förblir sannolikt ganska oförändrat men återfinns inom tätortsgrupperna 2 000-4 000 invånare. Vidare kommer med största sannolikhet antalet läkemedelsförråd att minska i glesbygden, vilket kanske även kommer att drabba medicinlådorna.

2.2.6 Distributionsenheternas fördelning över landet

2.2.7 Lönsamheten i förändring för självständigt apotek till filialapotek

Landets invånare indelas i tätortsbefolkning - d. v. s. personer bosatta på orter med 200 invånare eller mer - och glesbygdsbefolkning. Ar 1965 uppgick tätortsbefolkningen till ca 5,5 milj. och glesbygdsbefolkningen till ca 2 milj. Fördelningen kommer att vara annorlunda år 1980, då man räknar med 7,1 milj. i tätorterna och 1,6 milj. i glesbygderna. Nedanstående tabell visar hur landet f. n. täcks av de olika distributionsformerna. Läkemedelsförsörjningen synes i stort sett vara välplanerad över hela landet. Den utökning av antalet distributionsenheter, som kan vara befogad, torde finnas inom tätortsgruppen 200-500 invånare. Strukturförändringarna i sin helhet inom samhället måste emellertid även återverka på apotekskollektivet. Om 10-15 år torde glesbygden ha minskat med ca 400 000 invånare och gruppen med mer än 10 000 invånare torde å andra sidan ha ökat. Detta får till följd, att ca 140 självständiga apotek inom sektorn »glesbygd - ca 6 000 inv.» förändras till filialapotek, och att antalet

Utredningens förslag innebär att ett stort antal självständiga apotek förändras till filialapotek. Strukturförändringen medför stora organisatoriska ändringar främst på den administrativa sidan. Distributionsfunktionen, läkemedelsinformationen och hälsovårdsupplysningen blir de väsentligaste och mest arbetskrävande uppgifterna. Tillverkningen av läkemedel inom apotekskollektivet kommer till övervägande del att äga rum på distriktslaboratorierna, förutom den extemporeberedning som kommer att finnas kvar på enskilda apotek. En förändring till filialapotek innebär att man allmänt kan sänka kostnadsnivån, genom att vissa uppgifter kan överföras på ett större apotek som har resurser i olika avseenden. Härmed menas att det finns personal, som kan rycka in vid vakanser, sjukdomsfall, semestrar och annan ledighet. Administrativa uppgifter av olika slag kan med fördel koncentreras till den större enheten, och som exempel härpå anförs kontorsarbete och information. Inom en apoteksgrupp kan extemporeverksamheten enkelt

SOU 1969: 46

koncentreras till ett apotek, och även skickningar kan många gånger göras effektivare, om man får förutsättningar att samordna transporterna. På filialapotek kan hyres- och inventariekostnaderna hållas lägre än på apotek av motsvarande storleksordning och samma sak gälhr även lagerkostnaderna. Ett genomförande av utredningens förslag som innebär att ca 140 apotek förändras till filialapotek skulle enligt gjorda beräkningar minska kollektivets årliga kostnad med omkring 5 milj. kr. Sannolikt kan ytterligare kostnadssänkningar åstadkommas genom olika rationaliseringsåtgärder. 2.3 Sammanfattning Utredningen omfattar i stort sett läkemedelsförsörjningen för hela riket med undantag för storstadsregionerna Stockholm, Göteborg och Malmö. Följande faktorer har bedömts vara av stor betydelse för läkemedelsförsörjningens framtida organisering. 1) Samhällsplaneringens organisation. 2) Förändringarna inom apoteksväsendet har till stor del varit en följd av att lagertillverkningen starkt avtagit genom distriktslaboratoriernas verksamhet. Även extemporetillverkningens omfattning har minskat. Detaljdistributionen har fått ökad betydelse och till följd härav har kraven på information och hälsovårdsupplysning blivit starkare. 3) Läkemedelsförbrukningens kraftiga ökning. Värdet av handköpsförsäljningen utvecklas långsammare än recepturförsäljningen. Percapitavärdet har ökat från 52 kr. år 1961 till 78 kr. år 1965. 4) Befolkningsutvecklingen ökar väsentligt inom de större städerna, och i viss omfattning kan man spåra samma utveckling även för mindre tätorter. På sikt kommer dessa emellertid åter att minska. Anledningen härtill är den samhällsstyrda utvecklingen av näringslivet till servicemässigt välutrustade A-regioner samt till kommunblockscentra, vilka i första hand skall fungera som administrativa enheter. Minskningen inom glesbygden är markant och denna trend ut218

mynnar i att försäljningen via läkemedelsförråd och medicinlådor stagnerar. 5) Apoteksinrättningarnas lokalisering sammanhänger självfallet intimt med sjukvårdens organisation. Lasarett och andra sjukvårdsinrättningar replierar med några få undantag på apotekskollektivets enheter. Dessa måste sålunda ha resurser i olika avseenden så att rimliga krav, som ställs av sjukhusvårdens huvudman kan uppfyllas. Strävan har varit att apoteksinrättning skall finnas där tjänsteläkare är stationerad. I dagens läge har man inte förutsättningar för att genomföra ett sådant program. På sikt kommer emellertid tjänsteläkarna att stationeras i kommunblockscentra och där kommer apoteksinrättningar undantagslöst att finnas. Apotekslokaliseringen bör ske i samklang med det övriga näringslivets lokalisering. Man kan inom näringslivet märka en allmän trend mot större enheter och anledningen till denna utveckling är strävan efter en ökad effektivitet samt lägre kostnader. Pågående strukturändringar inom apotekskollsktivet leder successivt till ett minskat kostnadstryck som delvis kommer att kompensera apotekens allmänna kostnadsökning. En strukturrationalisering till ett avsevärt minskat antal självständiga apotek skapar förutsättningar för långtgående detaljrationaliseringar utan att kraven på service och säkerhet behöver minskas. Apoteksinnehavarnas arbetsuppgifter har genom olika åtgärder ändrats i sådan riktning att apoteksrörelsernas storlek väsentligt kan ökas utan att skötseln eftersattes. Apoteksinrättningar måste förläggas i sådant läge att allmänhetens servicebehov kan tillfredsställas på ett rimligt sätt. Förutsättningar för en rationell skötsel skall finnas, vilken emellertid kan bli olika kostnadskrävande beroende på apotekets struktur. Man måste nämligen av servicemässiga skäl driva underlydande enheter såsom filialapotek, läkemedelsförråd och kommissionärer. Denna försäljning blir självfallet mera kostnadskrävande än direktförsäljningen. Arbetsmarknadsstyrelsens centrumkl assificering är uppbyggd på orternas centralitet SOU 1969: 46

d. v. s. serviceförmåga. Kommitterade har naden för apoteken vid nuvarande leveransfunnit att kriterierna för ett B-centrum stäm- sätt har beräknats till omkring 3 % per pamer väl överens med det minimiunderlag ket (omsättning inkl. Rfv). Utredningen har visat att distributionsensom kan anses vara lämpligt för självständigt apotek. Den omsättning, som svarar mot heterna synes vara väl fördelade över hela ifrågavarande underlag (ca 15 000 inv.) kan landet kanske med undantag för tätortsberäknas till ca 800 tkr (1964 års förhållan- gruppen 200-500 inv. Företagna beräkningar för att utröna den de). Denna storleksordning kräver två receptarier enär recipeantalet uppgår till 50- ekonomiska vinsten av att driva en enhet 60 000 per år. Om resurser behövs för att som filialapotek i stället för som självstänbetjäna underlydande enheter (filialapotek, digt apotek pekar på att en årlig inbesparing sjukhusapotek, apoteksförråd, KLM-försälj- av storleksordning 5 milj. kr. kan erhållas ning), torde det vara nödvändigt att basom- vid ett genomförande av utredningens försättningen är högre eller upp till ca 1,2 mkr slag. alltefter den ökande belastningen. Självständigt apotek bör betjäna minst tre tjänsteläkare (motsv. 12 000 inv.). Enligt kommitterades bedömande bör ca 140 apotek förändra status. Filialapotekens antal ökas enligt förslaget med drygt 160 st. Omsättningen bör vara minst 300 tkr. vilket svarar mot 4 000 invånare och ett recipeantal av ca 12 000 per år. Ett antal filialapotek uppfyller för närvarande inte dessa kriterier och dessa föreslås avvecklas vid lämplig tidpunkt. Filialapoteken kommer i första hand att inrättas i kommunblockscentra dit även läkarstationer lokaliseras. Serviceförmågan beträffande hemvändande patienter och poliklinikpatienter vid sjukhus har berörts. Kommitterade anser att behov föreligger att vid större lasarett inrätta filialapotek eller motsvarande. Detta behov får inte negligeras av den anledningen att erfarenheten visat att dylik försäljning från sjukhus har ringa omfattning. Apoteksförråden (läkemedelsförråd typ A) föreslås bibehållas med vissa modifikationer. En utredning rörande merkostnaden vid försäljning från läkemedelsförråd har visat att densamma är omkring 8 % av försäljningsvärdet. Glesbygdens läkemedelsförsörjning måste ske från apoteksinrättningarna i tätorterna. Medicinlådeleveranserna är med anledning härav en nödvändig del av distributionsnätet, men utredning har visat att vissa medicinlådor borde indragas. Den totala merkostSOU 1969: 46

Bilaga 3

Omorganisation till ett apoteksbolag Av särskilt tillsatt kommitté inom apotekarsocieteten

3.1 Målsättning och förutsättningar detaljdistribution av läkemedel

för

Så sent som i början av 1900-talet skedde alltjämt beredning av bruksfärdiga läkemedel praktiskt taget enbart på apotek. Apoteken handhade såväl parti- som detaljhandel med läkemedelsråvaror och med läkemedel. Legala förutsättningar för en läkemedelstillverkning utanför apoteken tillkom genom 1913 års apoteksvarustadga som också öppnade möjlighet för andra än apotek att idka grosshandel med läkemedel. Utvecklingen har sedan lett till att den helt dominerande delen av landets läkemedelsproduktion sker inom läkemedelsindustrin och på särskilda tillverkningsapotek och att partihandeln med läkemedel koncentrerats till särskilda grosshandelsföretag. Den dominerande uppgiften för de enskilda apoteken är därför numera att handha detaljdistributionen av läkemedel, vartill kommer en viss beredningsverksamhet, huvudsakligen extemporetillverkning, vars omfattning dock länge visat en vikande tendens. Kommittén har i sitt utredningsarbete förutsatt att apotekens primära uppgift också framdeles skall vara detaljdistribution av läkemedel. Våra överväganden rörande apoteksväsendets framtida organisation sker mot bakgrund av en precisering av de krav som bör ställas på denna funktion. I den målsättning för apoteksväsendet,

som fastställdes av apotek arsocietetens fullmäktige 1958 anges de grundläggande krav på apoteksverksamheten och dess relationer till individ och samhälle vilka apotekarkåren ansett böra tillgodoses. Det är framför allt tre krav, som understrykes i målsättningen, nämligen kraven på säkerhet, service och prisbillighet. Säkerhetskravet förutsätter garanterad kvalitet, vilket bl. a. är en funktion av det farmacevtiska kunnandet i detaljistledet. För att tillgodose detta krav finns en kedja av kontrollmoment inom apoteket. Dessa kontroller syftar till att ge kunden garanti för att han erhåller läkemedel som står i överensstämmelse med den ordinerandes intentioner. Av avgörande betydelse härvidlag är det självständiga ansvar som åvilar den expedierande och som förutsätter god farmacevtisk sakkunskap hos denne. Säkerheten kräver därför tillgång på välutbildad farmacevtisk arbetskraft på varje apotek. Läkemedel skall vid behov finnas lätt tillgängliga, så att insättandet av läkemedelsbehandlingen av en patient ej fördröjs. Detta servicekrav måste gälla överallt i landet och apoteksväsendet måste därför kunna ombesörja en tillfredsställande läkemedelsförsörjning även inom glesbygderna. Härav följer att det måste accepteras att utbyggnaden av distributionsnätet sker utan avgörande hänsynstagande i det enskilda fallet till enhetens ekonomiska förhållanden. SOU 1969: 46

Det tredje kravet innebär att en enhetlig och låg prissättning på läkemedlen skall upprätthållas. Om apoteken skulle drivas som helt självständiga företag skulle de var för sig icke kunna prestera detta. Antingen finge då varierande prisnivå godtagas eller också skulle prisnivån genomsnittligt sett bli onödigt hög. Det skulle också föra med sig risk för en hård kommersialisering av verksamheten och varusortimentets sammansättning skulle sannolikt förändras på ett ur allmänna synpunkter icke önskvärt sätt. Detta är skälen till att apoteken accepterat att samarbeta i ett ekonomiskt kollektiv, inom vilket ett system av avgifter och bidrag utjämnar skiftande förhållanden och kostnader apoteken emellan. Kommittén har i sin utredning utgått ifrån att här behandlade grundläggande krav skall ingå i målsättningen också för ett framtida apoteksväsende och bygger i det följande på att kravet på säkerhet skall tillgodoses genom särskild skyddslagstiftning, statlig läkemedelskontroll och särskilt utbildad personal i detaljdistributionsledet att kravet på service inte får åsidosättas t. ex. därhän att landsbygdens försörjningsproblem försummas att prissättningen skall vara låg och enhetlig och att läkemedelshandeln skall hållas på ett etiskt högtstående plan. Om dessa förutsättningar skall kunna gälla synes det emellertid vara ofrånkomligt att en mera vittgående uppspaltning av apoteksväsendet systematiskt undvikes och att apoteksväsendets ensamrätt till försäljning av de kvalificerade läkemedlen upprätthålles. Härom anföres i apotekarkårens målsättning: »Apotekarkåren ser i ett strikt upprätthållande av ensamrätten en oundgänglig förutsättning för erforderlig säkerhet, effektivitet och stabilitet hos läkemedelsförsörjningen. Kåren är samtidigt medveten om det berättigade i samhällets krav på högklassig, smidig och rationell skötsel av verksamheten.» Sedan denna målsättning skrevs har bl. a. SOU 1969: 46

den förändringen skett att sjukhusen under vissa förutsättningar kan medges rätt att genom egna sjukhusapotek svara för sin läkemedelsförsörjning (prop. 1962: 184). Ensamrätten är därmed icke längre intakt. Propositionen åsyftar endast de större sjukhusen, främst undervisnings- och regionsjukhusen, och det framgår att sjukhusen i de fall, där förhållandena inte motiverar att huvudmannaägda sjukhusapotek inrättas, liksom nu bör förvärva sina läkemedel från apotek på orten. Skulle emellertid en mera väsentlig ökning av antalet sjukhusägda apotek komma till stånd skulle förutsättningarna för att upprätthålla en tillfredsställande funktion hos apoteksväsendet i övrigt starkt påverkas. Kommittén vill understryka att ett upprätthållande i stora drag av apoteksväsendets enhet torde vara av avgörande betydelse för dess praktiska utformning i framtiden. Kommittén anser att alla sjukhusapotek bör ha rätt att försälja läkemedel till poliklinikpatienter och hemgående patienter. För att de av kommittén tidigare angivna kraven på apoteksväsendet skall kunna upprätthållas måste emellertid rätten för sjukhusens huvudmän att försälja läkemedel genom egna apotek begränsas till sjukhusområdena. Att låta sjukhushuvudmännen efter eget val övertaga annan ekonomiskt mer givande läkemedelsförsäljning men lämna den övriga delen åt det allmänna apoteksväsendet vore en högst oklok politik. Den skulle snabbt kunna leda till både en allvarlig kvalitativ försämring och en fördyring av läkemedelshandeln. Vad detta praktiskt skulle kunna innebära skall här inte närmare utredas då exempel på en ur allmänna synpunkter ogynnsam utveckling av apoteksväsendet inte saknas utomlands. Vill man undvika att medvetet försämra den ordning på apoteksområdet som f. n. råder här i landet, där god säkerhet och god service tillhandahålles under rationella former och till jämförelsevis låga kostnader, får man inte förbise att en fortgående uppsplittring av apoteksväsendet allvarligt kan skada dess möjligheter att på ett fullgott sätt fullgöra sina uppgifter. 221

3.2 Det nuvarande apoteksväsendet, täristik och problemställningar.

karak-

Som bakgrund till sin diskussion rörande apoteksväsendets eventuella omorganisation har kommittén ingående diskuterat nuvarande system och de problemställningar, som på nytt torde ha aktualiserat en offentlig organisationsutredning. 3.2.1 Kommitténs karaktäristik av det nuvarande apoteksväsendet Apoteksväsendet består f. n. i första hand av 412 i väsentliga avseenden självständiga enheter av högst varierande storlek. Varje apoteksenhet ägs av resp. apoteksinnehavare, som också har ansvaret för dess funktioner. Apoteksinnehavarens självbestämmanderätt är emellertid begränsad i flera betydelsefulla avseenden. Apotekaren har att följa de direktiv i professionellt avseende som lämnas främst genom lagstiftningen på läkemedelsområdet och genom medicinalstyrelsens reglerande och övervakande verksamhet. Myndigheterna har vidare ett långtgående inflytande över apotekens ekonomiska förhållanden. Sålunda regleras i särskild ordning prissättningen, innehavarnas inkomster, investeringsmöjligheterna samt numera även personalens lönevillkor av statliga organ. Slutligen måste apotekaren även följa de anvisningar och beslut som utfärdas av apotekarkårens egen ledning. Dessa beslut avser i huvudsak normering av verksamheten och fördelning av gemensamma resurser. Genom centralisering till apotekarkårens ledning av vissa gemensamma angelägenheter har bl. a. åstadkommits att apotekens omkostnader kunnat hållas lägre än vad eljest varit möjligt. Detta har krävt uppbyggandet av en central serviceorganisation, som efter hand blivit relativt omfattande. Dess verksamhet finansieras huvudsakligen genom uttag av differentierade, obligatoriska avgifter från resp. apotek. Den kooperativa samverkan mellan de enskilda apoteken har sålunda möjliggjort skapandet av

gemensamma centrala specialorgan och därmed utnyttjandet av nya tekniska landvinningar inom t. ex. produktion, läkemedelskontroll och administration. Den centrala organisationen har dessutom efter hand påtagit sig alltmer av företagsledande uppgifter och fungerar numera i betydande grad som apotekens ledningsorgan. För att kunna vidmakthålla en god läkemedelsförsörjning även i landets glesbygdsområden bygger man på ett resultatutjämningssystem, som möjliggör drift av enheter med ringa omsättning. Prissättningen på läkemedlen är densamma över hela landet och avpassad så att den samlade apoteksrörelsen i princip inte skall lämna vare sig överskott eller underskott. Internationella jämförelser visar på ett slående sätt att svenskt apoteksväsende efter dessa för ifrågavarande verksamhet nya kollektiva principer utvecklats snabbt och väl lyckats bemästra de starkt ökade krav i olika avseenden, som dels den kraftiga utvecklingen på läkemedelsområdet, dels den allmänna samhällsutvecklingen medfört. Prismarginalerna i apoteksledet är låga, vilket framgår vid jämförelser med andra länder och även med många detaljhandelsbranscher inom det svenska samhället - ett förhållande som förtjänar att särskilt beaktas då upprätthållandet av säkerheten i läkemedelshanteringen fordrar att apoteken har tillgång till välutbildad och därmed högt betald personal. Det bör inte heller glömmas att genom samverkan mellan organisationerna inom apoteksväsendet hittills inte i något fall något enda apotek - ens för en enda dag har behövt inställa sin verksamhet, trots att man även inom detta område haft att brottas med en tidvis mycket besvärande personalbrist. Ej heller har några inskränkningar av servicen behövt ske, vilket inte har varit ovanligt inom andra monopolföretag, där kort öppethållandetid och långa köer vissa tider synes ha blivit normala förhållanden. Vid ifrågasatta förändringar av självständiga apotek till enklare distributionsenheter, synes meningsyttringar från kommuner och SOU 1969: 46

allmänhet visa att man högt uppskattar den effektivitet och smidighet, som är en följd av att beslutanderätten på apoteken i betydande utsträckning utövas lokalt. Den mycket ringa kritik från allmänheten (tidningsinsändare etc), som riktats mot »monopolföretaget svenska apotek», torde visa samma sak. 3.2.2 Problemställningar De två avslutade stora utredningarna på läkemedelsområdet under den senaste 20årsperioden har endast i mycket begränsad omfattning resulterat i några statsmakternas beslut rörande läkemedelsförsörjningens organisation. En ny utredning, läkemedelsförsörjningsutredningen, har nu tillsatts. Utredningen skall särskilt granska partihandels- och detaljistleden. Skälen till att utredningen tillsatts har icke preciserats och synes, i vad det gäller detaljhandelsledet, inte vara att finna i någon konkret kritik mot apoteksväsendets funktioner. Vid en internationell jämförelse är det, som nyss anförts, lätt att konstatera att det svenska apoteksväsendet karaktäriseras av synnerligen hög standard. Kommittén har antagit att huvudorsaken till utredningens tillsättande i stället är att man inte är helt övertygad om att kostnaderna för läkemedlen är så låga som möjligt. Det är då här angeläget att inskjuta att hela kedjan av led från tillverkare till konsument alltid påverkar en varas pris. Det är också uppenbart att - när det gäller läkemedel - statens övervakning av prissättningen i producentledst är klart underutvecklad i jämförelse med vad som gäller detaljdistributionsledet. Brister härvidlag botas inte genom att på nytt studera detalj distributionens kostnadsförhållanden. Enligt de direktiv som lämnats läkemedelsförsörjningsutredningen bör sådana åtgärder övervägas som ökar samhällets inflytande över apoteksväsendet. Därmed torde åsyftas ökade möjligheter att ingripa i apoteksväsend3ts planeringsarbete, företagspolitik, ekonomi etc. Emellertid har staten redan nu vittgående både formella och reella SOU 1969: 46

möjligheter härvidlag. Kommittén vill dock slå fast att, sett ur företagsorganisatoriska synpunkter, det mesta av de olägenheter, som är förknippade med nuvarande ordning på detta område, ligger i apoteksväsendets relationer till staten. Det statliga överinseendet är organisatoriskt splittrat och någon rationell kompetens- och uppgiftsfördelning har inte skett mellan exempelvis departement, medicinalstyrelse och avgiftsnämnd. Sannolikt skulle det mesta av de nuvarande påtagliga nackdelarna härav kunna undanröjas om detta statliga inflytande för framtiden i största möjliga utsträckning samlades hos ett organ som utrustades med erforderliga befogenheter. Det är påfallande att de statliga besluten beträffande apoteksväsendet i väsentlig utsträckning haft karaktär av ett kortsiktigt detaljreglerande, som inte tagit hänsyn till de större, ekonomiskt betydelsefulla sammanhangen. Större effekt och bättre resultat skulle säkert ha kunnat erhållas om regeringsbesluten mera än nu kunnat utgöras av rambeslut och avsett längre tidsperioder. I kapitel IV diskuteras vilka åtgärder som är tänkbara för att undanröja här nämnda olägenheter och andra nackdelar inom det nu fungerande systemet.

3.3 Skiss till organisation av ett av apotekarsocieteten ägt apoteksbolag 3.3.1 Äganderättsförhållanden Kommitténs huvuduppdrag är att utreda organisation och funktion hos ett aktiebolag, ägt av apotekarsocieteten och med koncession att svara för den verksamhet som nu utövas av landets apoteksinnehavare. En av de givna förutsättningarna är sålunda att apotekarsocieteten skall teckna minst 51 % av bolagets aktier. Som framgår av det följande vill kommittén föreslå att i ett sådant bolag såväl staten som sjukhushuvudmännen blir representerade i bolagsstyrelsen. Det är teoretiskt tänkbart att en minoritetspost aktier i bolaget skulle kunna tecknas av dessa intressenter, men kommittén anser det mindre troligt att 223

en sådan lösning i verkligheten skulle accepteras av dem. Det är däremot inte uteslutet att läkemedelsindustrin skulle vilja engagera sig i apoteksbolaget. Med hänsyn till den uppenbara risken för att detta skulle förstärka de kommersialiseringstendenser inom läkemedelsförsörjningen i dess helhet, som nu är starkt uttalade i industriledet, bör detta dock ej komma ifråga. Kommittén har vidare diskuterat delägande i bolaget från apoteksföreståndarnas sida. Komplikationer skulle dock kunna uppstå när föreståndarna av olika anledningar lämnar sin verksamhet. Kommittén har därför utgått ifrån att i den konstruktion, som utredningsuppdraget behandlar, bör apotekarsocieteten stå som ensam aktieägare. Kommittén har låtit expertis från Sveriges kreditbank utföra en särskild utredning rörande kapitalbehov och finansiering därav inom ett apoteksbolag. Experternas utlåtande kan kortfattat sammanfattas på följande sätt. Finansieringsförslaget hänföres till prognostiserade förhållanden 1969, då omsättningen antages uppgå till ca 1 miljard kronor. Samtliga apotek förutsattes ingå i den nybildade företagsenheten, som beräknas vid denna tidpunkt ha en balansomslutning på ca 220 mkr. Värdet av leverantörskrediterna kan beräknas uppgå till 75-100 mkr. Det egna kapitalet bör - menar man - i detta läge uppgå till 50 å 70 mkr. Resterande kapitalbehov måste tillgodoses genom upplåning. Eftersom inga fastigheter finnes bland tillgångarna bortfaller möjligheten till obligationslån. På kreditmarknaden måste ca 70 mkr upplånas. Då förslaget om företagsinteckningar vunnit laga kraft, vilket väntas ske 1967, borde det vara möjligt att erhålla ett lån på ca 50 mkr mot säkerhet i lager och inventarier. Man torde dock inte kunna räkna med ett amorteringsfritt lån, menar experterna, utan det torde snarast bli aktuellt med ett tioårigt amorteringslån. För de ca 20 mkr som återstår att upplåna på kreditmarknaden måste man räkna med kompletterande säkerheter utöver vad som kan framtagas ur rörelsen, 224

och därvid borde någon form av statlig garanti vara lämplig. På den viktiga frågan hur det egna kapitalet, 50-70 mkr, skall framskaffas har inget förslag givits. Experterna konstaterar att det från apotekarsocieteten och därtill hörande fonder och stiftelser ej tycks gå att få fram några större belopp. En placering av pengar i ett företag av här diskuterad typ förmodar man dessutom vara föga attraktiv med hänsyn till den förväntade låga direktavkastningen och värdetillväxten. , Kommittén har för sin del inte ingått i närmare prövning av dessa experternas slutsatser men apotekarsocieteten saknar uppenbarligen möjlighet att utan vissa speciella arrangemang framskaffa för ändamålet erforderligt eget kapital. En tänkbar lösning vore emellertid att det i koncessionsavtalet mellan staten och apoteksbolaget intogs en överenskommelse att apoteksväsendets nuvarande pensionsfonder finge disponeras av apotekarsocieteten för här avsett ändamål. Vidare bör regleringsfonden ställas till det tänkta företagets förfogande som en reservfond. Om dessa förutsättningar uppfylles - vilket således kräver medverkan från Kungl. Maj:ts sida - synes finansieringen inte möta oöverstigliga svårigheter. 3.3.2 Bolagsbildning Bolagets konstruktion i stort måste självfallet följa de regler, som föreskrives i 1944 års aktiebolagslag. Ett på vissa punkter ofullständigt utkast till bolagsordning bilägges. Kommittén finner ej anledning att närmare diskutera de formella detaljerna i bolagsordningen utan övergår till att något beröra de lagstiftningsåtgärder, som kommer att erfordras vid bolagets tillblivelse, och till de överenskommelser och avtal, som kan komma att erfordras i samband därmed. En förutsättning för bolagets verksamhet är att beslut om koncession för bolaget att driva apoteksrörelse fattas av statsmakterna. Detta beslut, som med hänsyn till bolagets behov av långsiktig planering och ostörd utveckling ej bör givas kortare varaktighet SOU 1969: 46

än tjugo år, måste sammankopplas dels med avtal om avlösning av nuvarande apoteksinnehavare, dels med ett avtal mellan staten och apoteksbolaget i vilket vissa grundläggande regler intages rörande bolagets verksamhet. I detta senare avtal skall bolaget förbinda sig att bedriva apoteksverksamheten på sådant sätt att berättigade krav på säkerhet i expedition och på service gentemot allmänhet och samhällsorgan uppfylles, att prissättningen på läkemedel skall ske i överensstämmelse med av Kungl. Maj:t fastställda grunder, att distributionsnätet utformas på sätt som beslutas av statliga myndigheter men också att verksamheten skall bedrivas på ekonomiskt rationellt sätt. Bolagets verksamhet bör i vissa avseenden underställas en statlig apoteksnämnds och medicinalstyrelsens kontroll. Apoteksnämndens ställning bör dels beröras i avtalet med staten och dels närmare fastläggas i en instruktion för nämnden. Kommittén vill betona vikten av att det statliga inflytandet över apoteksbolaget sedan nyssnämnda avtal slutits i allt väsentligt samlas hos apoteksnämnden, som måste få härför erforderliga befogenheter. Avtalet med staten bör också garantera bolaget möjlighet till ekonomisk konsolidering och utveckling och bl. a. innehålla regler för fondering. Det bör således innefatta bestämmelser om fondering för pensionsändamål eller innehålla utfästelse från statens sida att lämna garanti för bolagets pensionsåtaganden gentemot den anställda personalen. En sådan garanti bör under alla förhållanden utfärdas för pensionsutfästelser som hänför sig till tid före bolagets bildande. (Angående apoteksbolagets uppbyggnad se fig. 1). I samband med avlösningen av apoteksinnehavarna måste normer fastställas rörande ersättning till innehavarna vid inlösen av apoteken. Inlösningsvillkoren bör i princip fastställas av Kungl. Maj:t efter förhandlingar med apotekarsocieteten men detaljerna kan lämpligen utformas i avtal mellan bolaget och de enskilda innehavarna. I detta intages innehavarens rätt till ersättning för inventarier och varulager, rätt att erhålla SOU 1969: 46 15-914316

tjänst i första hand på det apotek som han överlåtit, viss övergångsersättning samt rätt till förtidspensionering om överenskommelse om accepterbar anställning i bolaget ej kan träffas. Förhandlingar om löner för apoteksinnehavarna i deras nya funktion måste vara slutförda före övertagandet. Detta bör gälla även annan personal. 3.3.3 Bolagsstyrelsen Kommittén anser som redan nämnts att apoteksbolagets arbete med säkerhet skulle underlättas om de stora köparna, staten och landstingen, blev företrädda i styrelsen med vardera en representant. Liksom alla större aktiebolag kommer apoteksbolaget att i styrelsen ha behov av tillgång till särskild ekonomisk expertis, t. ex. en högt kvalificerad företrädare för näringslivet, och eventuellt en bankman. De återstående posterna i styrelsen - däribland ordförande- och vice ordförandeposterna - besattes av representanter för apotekarsocieteten. 3.3.4 Produktionen inom apoteksväsendet Från att tidigare all tillverkning skett inom apoteksväsendet har, som tidigare berörts, utvecklingen under de senare årtiondena lett därhän att läkemedelsproduktionen numera till största delen äger rum inom läkemedelsindustrins ram. En icke oväsentlig tillverkning av läkemedel försiggår dock alltjämt på de svenska apoteken. Det gäller dels extern poreberedning, främst efter läkarrecept, som avhandlas senare i detta kapitel, dels ock framför allt den regionalt centraliserade läkemedelstillverkning, som avser att tillgodose apot© kens behov av såväl halvfabrikat för ex temporeberedningar som standardpreparat i bruksfärdigt skick. Denna senare grupp utgöres till största delen av farmakopépreparat och därmed jämförbara läkemedel. Ett viktigt led i rationaliseringen av apotekens produktionsverksamhet var distriktslaboratorieorganisationens (dlaborganisationen) tillkomst 1945. Kvaliteten hos produkterna och tillverkningskontrollen kunde där225

Figur 1. Organisationsplan för apoteksväsendet. Kungl. Maj:t

Medicinalstyrel sen

Apoteksnämnden

APOTEKSBOLAGET Styrelse

VD

Arbetsutskott

Kansli

Ev. regional förvaltning (7 st)

Central förvaltning 7 avdelningar

Huvudapotek ca 200-250 st, (därav ett antal beredningsapotek)

Filialapotek ca 300 st.

Läkemedelsförråd ca 650 st.

igenom förbättras med bibehållen låg prisnivå. Den fortsatta rationaliseringen har därefter skett under ständigt iakttagande av i första hand dessa krav. Preparaten har sålunda successivt kommit att tillverkas av allt färre producenter och under 1965 har beslutats att tillverkningen av enskilda produkter med några få undantag skall vara helcentraliserad till ett enda tillverkningsställe. Under senare år har en omorganisation genomförts av apotekarsocietetens centrala förvaltningsapparat. Denna har uppdelats på två huvudavdelningar, en administrativ och 226

Medicinlådor och kommissionärer ca 1 450 st.

en teknisk. Den senare innefattar produktions- och laboratorieavdelningarna och utgör numera under direktionen och produktionsnämnden dlabverksamhetens ledningsorgan. Dlabverksamheten utgör en betydelsefull del av den svenska läkemedelsproduktionen framför allt genom sin speciella sociala inriktning, där produktion av de i farmakopén kodifierade basläkemedlen intar en viktig plats. Ansvaret för att dessa läkemedel finnas tillgängliga har bedömts även framdeles komma att åvila apoteken. Det är därför nödvändigt att apoteksväsendet har en SOU 1969: 46

egen produktionsapparat eller kontrollerar en sådan. Ur samhällets synvinkel synes det värdefullt att denna produktion utövar priskonkurrens på läkemedelsområdet. Det är slutligen angeläget att i nära anknytning till apoteksväsendet ha tillgång till den sakkunskap som en produktionsverksamhet förutsätter. Kommittén har, som framgått av tidigare till direktionen överlämnad utredning funnit att dlabverksamheten förr eller senare torde komma att behöva omorganiseras och sammanföras till ett företag. Skälen till detta ställningstagande från kommitténs sida har främst varit att utvecklingen inom läkemedelsområdet under senare år lett fram till starkt ökade krav på kvalitet och finish hos läkemedlen. För att kunna tillgodose dessa krav i tillräcklig utsträckning erfordras nu dels omfattande investeringar i apparatur och lokaler, dels en ytterligare förstärkt ledningsfunktion. För att kunna åstadkomma nödvändiga rationaliseringar och en på längre sikt bättre lönsamhet måste vidare skapas förbättrade förutsättningar för en långsiktig investeringspolitik. Som ägare till produktionsföretaget tankes därvid apotekarsocieteten inträda. Den inriktning av produktionsapparaten som här skisserats, torde emellertid i stora drag överensstämma med de tankegångar om inflytande över läkemedelstillverkning, som kommit till uttryck i direktiven till läkemedelsförsörjningsutredningen och som även på sina håll synes intressera sjukhushuvudmännen. Självklart vore det olyckligt om parallella företag uppbyggdes. Det har därför synts kommittén naturligt, att även diskutera ett delat ägande i vilket apotekarsocieteten och sjukhushuvudmännen skulle vara parterna. Produktionsapparaten med dess tekniska och vetenskapliga resurser skulle då betjäna såväl det allmänna apoteksväsendet som de kommunala sjukhusapoteken. Om apoteksväsendet skulle organsieras som ett av apotekarsocieteten ägt bolag eliminerar detta ej behovet av att organisera produktionen i ett särskilt företag. ProdukSOU 1969: 46

tionen är absolut beroende av att ha en egen ledning, inriktad på företagets progressiva utveckling. Inriktning och företagspolitik måste ibland bli en annan än distributionsbolagets eftersom både arbetsuppgifternas art och en rad övriga förutsättningar för verksamheten är helt olika. Det är också ofrånkomligt att de båda ledens ekonomi helt skiljes åt. Om de båda företagen ägs av apotekarsocieteten ensam, bör måhända produktionsföretaget organiseras som ett dotterföretag till distributionsbolaget. Eftersom sålunda kommittén funnit att ett apoteksbolag inte direkt inom företaget bör inrymma industriellt betonade tillverkningsresurser har produktionsfunktionen ej ytterligare behandlats i denna promemoria. Det innebär också att funktionerna för ledning, utveckling och kontroll av produktionen, som nu inrymmes inom apotekarsocietetens centrala förvaltningsapparat inte medtagits i kommitténs skiss till ett apoteksbolag. Det är emellertid av vikt att framhålla att kommittén förutsatt att apoteksbolaget skall kunna utnyttja produktionsföretagets kontroll- och utvecklingslaboratorier bl. a. för fullgörandet av viss läkemedelskontroll och för utredningar om och samråd rörande vetenskapligt betonade frågeställningar. Några problem i samarbetet mellan de båda företagen torde ej behöva befaras, om båda har samma ägare. Skulle emellertid ett apoteksbolag bildas utan möjligheter att repliera på ACO-produktionen och dess vetenskapliga resurser, synes det ofrånkomligt att komplettera den centrala organisationen för bolaget, som skisseras i det följande, med ett vetenskapligt laboratorium med relativt betydande personella och materiella resurser. 3.3.5 Partihandel Inköp av varor kan till en början ske i stort sett som för närvarande, m. a. o. direkt av apoteken hos droghandelsföretagen. Det skulle enligt kommitténs mening inte innebära några fördelar för apoteksbolaget att centralisera inköpsfunktionen om nuvarande 227

droghandelsstruktur bibehålles. Undantag från denna regel bör ev. göras för vissa dyrbarare, mindre frekventa varor. Det är angeläget att understryka att någon kritik mot droghandelns nuvarande funktion inte med fog kan anföras. Tvärtom kännetecknas denna av stor kapacitet, stor snabbhet i leveranser samt en god servicekänsla. Möjligheterna till rationaliseringsvinster genom centralisering av droghandeln har relativt nyligen på 1953 års läkemedelskommittés uppdrag undersökts av professor Ulf af Trolle. Sedan denna utredning genomfördes har emellertid droghandeln till följd av en skärpt konkurrenssituation pressat ned sina kostnader ytterligare och möjligheterna till vinster genom centralisering torde nu vara synnerligen små. Med ett enda detaljdistributionsföretag för läkemedel i landet torde det trots detta på sikt vara naturligt att en centralisering av grossistledet genomföres. Läget för den privata grosshandeln skulle snabbt kunna bli ohållbart om den enda kunden - apoteksbolaget - skulle spela ut de olika grossisterna mot varandra. Centraliseringen bör kunna genomföras på så sätt att apoteksbolaget erbjuder sig att lösa in de nuvarande droghandelsföretagen. En centralisering av droghandeln får emellertid under inga förhållanden medföra en försämrad service och leveransberedskap. Apotekens möjligheter att till låga kostnader hålla en god service är starkt beroende av en väl fungerande grosshandel. 3.3.6 Distributionsnätets uppbyggnad Innan en radikal omorganisation av detaljdistributionen av läkemedel sker synes en detaljerad utredning av de enskilda apoteksenheternas struktur och förhållanden böra genomföras. Någon sådan har inte gjorts av kommittén. Societeten har emellertid fortlöpande i samband med behandlingen av olika apoteksärenden samlat en omfattande kunskap på området. Vidare pågår f. n. en utredning inom societeten, bedriven av den s. k. »landsbygdskommittén», som har till uppgift att studera dessa frågor.

228 Bolagskommittén har ansett sig med ledning av den samlade erfarenhet som redan finns och vad som hittills redovisats av »landsbygdskommittén» kunna föreslå vissa grundläggande principer för distributionsnätets fortsatta uppbyggnad mot bakgrund av de förutsättningar för apoteksväsendets funktionssätt som anförts under 3.1. En tydlig tendens i direktionens politik under senare år har varit att befrämja förändring av små självständiga apotek till filialapotek. Kommittén anser att denna utveckling är både företags- och nationalekonomiskt motiverad och att den bör drivas betydligt längre än vad hittills gjorts. Riktpunkten bör vara att skapa större administrativa apoteksenheter, vilka har att svara för läkemedelsförsörjningen inom ett visst geografiskt område. Avgörande för områdenas storlek bör vara befolkningsstruktur, kommunikationsförhållanden och omsättningens storlek. Vinsterna av att åstadkomma större enheter - apoteksgrupper ligger i bl. a. ett bättre utnyttjande av apotekarnas specialkunskaper och av en personalreserv samt i viss mån i utnyttjandet av en gemensam administrativ apparat. Det är sannolikt att den närmare analys av distributionsnätets uppbyggnad och arbetssätt som nu är under utarbetande kommer att initiera prövning av ytterligare kostnadsbesparande varianter av apoteksinrättningar. I bolagets startskede skulle emellertid knappast några genomgripande strukturändringar behöva genomföras. Den nya företagsformen nödvändiggör i och för sig inte att förändringar vidtages. Det bör ankomma på bolagsstyrelsen att utreda detaljerna i frågekomplexet samt att successivt vidtaga erforderliga åtgärder. Måhända kan antalet huvudapotek (motsvarande nuvarande självständiga apotek) efter hand reduceras till 200-250. Flertalet huvudapotek kommer då att under sig ha en eller flera mindre enheter, i vissa fall sannolikt ända upp till ett 10-tal filialer. Trots att extemporeberedda läkemedel utgör en för varje år allt mindre del av totala antalet recept kommer säkerligen också i framtiden relativt stora krav att ställas på SOU 1969: 46

apotekens möjligheter att tillmötesgå receptförskrivarnas önskemål om speciella läkemedelsberedningar. Eftersom distriktslaboratorierna nu i viss utsträckning tillhandagår apoteken med mera arbetskrävande extemporeberedningar skarpes kraven på apoteken, om ACO-verksamheten skiljes från distributionsapparaten och ytterligare rationaliseras. Beredningen av extemporeläkemedel bör i huvudsak kunna centraliseras till huvudapoteken inom grupperna. Kommittén anser emellertid att serviceberedskapen, självfallet inom rimliga gränser, bör upprätthållas även för sådana extemporepreparat som fordrar en mer omfattande teknisk utrustning. En lösning på detta problem synes vara att vissa större apotek t. ex. sådana med sjukhusleveranser eller de som f. n. har distriktslaboratorier förses med eller bibehåller viss laboratorieutrustning för extemporetillverkning även för kringliggande apoteks räkning. Av bl. a. transporttekniska skäl torde det knappast vara lämpligt att för detta ändamål begränsa sig till det antal apotek som nuvarande distriktslaboratorieorganisation representerar. Troligen skulle erfordras ytterligare ett antal beredningsapotek med en sådan utrustning och med lämplig geografisk och kommunikationsmässig spridning. Beredningsapoteken skulle i här beskrivet hänseende täcka var sitt serviceområde. En närmare utredning i detta ämne torde emellertid behöva företagas, innan organisatoriska åtgärder vidtages. Också detta utredningsarbete bör lämpligen ske i bolagets egen regi. Inte minst för upprätthållandet av en allsidig kunskapsstandard inom apoteksväsendet är det väsentligt att sjukhusfarmacevtiska enheter finns inom organisationen. Det synes naturligt att låta sjukhusapotek inom större sjukhus utgöra huvudapotek. På mindre orter bör sjukvårdsinrättningarnas läkemedelsbehov i enlighet med tankegångarna i proposition 1962: 184 tillgodoses genom apotek på orten. I fall då flera mindre sjukvårdsinrättningar finns på samma ort bör de samtliga repliera på samma apotek, vilket ger möjlighet till specialisering i olika avseenden. SOU 1969: 46

3.3.7 Apoteksgruppens organisation Varje apoteksgrupp bestående av huvud apotek och filialer bör förestås av en leg. apotekare, kallad chefsapotekare. Han skall till sitt förfogande ha en eller flera leg. apotekare och annan kvalificerad personal till ett antal som bedöms erforderligt för gruppen som helhet. För varje mindre enhet skall finnas en föreståndare. I vissa fall bör denne vara leg. apotekare men annars kvalificerad receptarie. Chefsapotekaren skall ansvara för apoteksgruppens drift, skötsel och för samverkan mellan gruppens enheter inbördes. I princip bör han övertaga nuvarande apoteksinnehavares uppgifter. Vissa ändringar måste emellertid ske. Det torde vara tillfyllest att här ange de huvudfunktioner som tillkommer resp. bortfaller i jämförelse med nuvarande förhållanden. Genom privilegiesystemets slopande bortfaller givetvis den enskilda investeringen av kapital i apoteksrörelsens lager och inventarier. Inte heller kommer chefsapotekaren att teckna hyreskontrakt för apotekslokalerna. Vidare måste planeringsarbetet för nya eller renoveringen av äldre lokaler ske under mera direkt ledning av den centrala organisationens specialistorgan. Löner bör utbetalas centralt. Det bör närmare undersökas i vilken utsträckning det är lönsamt eller eljest önskvärt att centralisera fakturering och bokföringsarbete. Bokföringsarbetet på huvudapotek och filialer kan möjligen reduceras till kassarapporter samt enkel redovisning för handkassa, kreditförsäljning och influtna medel. Chefsapotekaren bör äga rätt att inom ramen för tilldelad kvot få anställa personal. Apotekare bör dock anställas av bolaget på förslag av chefsapotekaren. I övrigt bör chefsapotekaren helt fylla innehavarens nuvarande åligganden med arbetsledning, tillsyn och administration som huvuduppgifter. Genom det tilltänkta ökade filialsystemet tillkommer givetvis en ökad inspektions- och rådgivningsverksamhet inom apoteksgruppen. Centralisering av vissa rutinuppgifter samt 229

koncentrering av kvalificerad personal till huvudapoteket bör kunna frigöra viss sådan personal för kvalificerade uppgifter såsom inspektions- och rådgivningsverksamhet vid sjukvårdsinrättningar av olika slag, informativa uppgifter gentemot läkare och allmänhet, intern utbildning av personal m. m. 3.3.8 Regional administrativ instans Kommittén har diskuterat behovet av en regional administrativ instans men konstaterat att en sådan ej bör vara aktuell i ett startskede. Kommittén har således i det följande inte räknat med en sådan instans i organisationen. Kommittén anser emellertid att ytterligare undersökningar i denna fråga är motiverade för att ev. på sikt läggas till grund för åtgärder. Apoteksbolaget skulle komma att bli ett av landets största handelsföretag och administrationen av den starkt splittrade perifera organisationen kan komma att kräva en sådan regional mellaninstans. De uppgifter man lämpligen skulle kunna hänföra till det regionala organet skulle vara kontroll- och övervakningsfunktioner av såväl ekonomisk (enkel räkenskapskontroll) som farmacevtisk art, utredningsarbete om förändringar av distributionsnätet inom regionen samt samordnande uppgifter i allmänhet såsom handhavande av en personalreserv, vissa kontakter med landsting och kommuner m. m. Den regionala instansen borde sannolikt ges i huvudsak rådgivande, kontrollerande samt utredande funktioner med rapportskyldighet till bolagsledningen. Den borde i princip ej utrustas med beslutande befogenheter över chefsapotekarna. Regionsorganisationen skulle sannolikt kräva 1-2 leg. apotekare samt ytterligare 2-3 personer per region. Chefen för den regionala instansen skulle vara en väl kvalificerad apotekare med allsidig erfarenhet av apoteksverksamhet. Den indelning som kan komma ifråga vid en regional planläggning synes vara sjukvårdsregioner (7 st.) eller annan indelning med 3-4 landstingsområden per region.

3.3.9 Den centrala förvaltningsapparaten Sedan flera år och i ökande grad har apotekarsocieteten påtagit sig uppgiften som centralt ledningsorgan för apoteksväsendet Den befintliga centrala förvaltningsapparaten är därför uppbyggd så att den i många avseenden torde kunna motsvara de krav som kan ställas på ett apoteksbolags centrala ledningsorganisation. Men genom att vissa funktioner redan vid starten skulle behöva helcentraliseras och genom att kontrollfunktionen avsevärt måste utbyggas behöver vissa förändringar planeras före ett övertagande. Det är givetvis oundvikligt att den förbättrade centrala ledningsfunktionen kommer att kräva ökade resurser. Detta måste medföra ökningar av personalen redan i samband med övertagandet. Organisationsschema för den centrala förvaltningen framgår av fig. 2 och en exemplifiering av de centrala funktionerna på olika avdelningar anges i bil. 3.* Successivt bör sannolikt organisationen få en delvis annan struktur, vilket beröres längre fram i detta avsnitt. Verkställande organ för den löpande förvaltningen inom bolaget är styrelsen. Om den föreslagna sammansättningen av styrelsen realiseras, kan man knappast tänka sig att annat än de viktigaste frågorna behandlas av styrelsen in pleno. I aktiebolagslagen finns bolagsstyrelsens obligatoriska åligganden angivna. Utöver dessa bör styrelsen in pleno avgöra framför allt följande ärenden: Viktigare remisser från statliga organ, viktigare frågor rörande organisation, arbetsordning och tjänsteföreskrifter, ekonomiska frågor av större vikt, såsom riktlinjer för bolagets långtidsplanering, prövning av budgetförslag och budgetutfall samt frågor rörande större investeringsobjekt, personalfrågor av principiell natur samt andra ärenden av större vikt. Ett styrelsens arbetsutskott torde böra tillskapas för att mera löpande följa verksamheten. Det bör bestå av styrelsens ordföran1

Ej avtryckt här. SOU 1969:46

T3

> cd

M

3?

ä a cd ed

- g gCO

Q

</!

<3 ^ 3 3 5 <oX> £>

£.ä g g

t; OS 3 PH

Q (A

Q

> CA

£

M

.g

a 13

E

:0

•o

> G o c o W

SOU 1969: 46

de, VD samt ytterligare några styrelseledamöter. Den direkta driftsledningen åvilar en VD, som behöver biträdas av en vice VD med hänsyn till den stora arbetsbörda och den differentierade verksamhet som kan förutses. VD skall vidare till sin hjälp ha specialister inom ifrågakommande områden. Förutom cheferna för resp. verksamhetsgrenar bör VD i sitt kansli ha att tillgå bl. a. juridisk sakkunskap. Det torde vidare vara lämpligt att knyta en PR-funktion till kansliet.

las som självständig t. v. Behovet av rådgivande verksamhet inom avdelningens område är mycket stort och en ökning av den kvalificerade personalen med ytterligare apotekare är i hög grad önskvärd. För fullgörande av sina vetenskapligt betonade serviceuppgifter gentemot sjukvårdsinrättningarna har avdelningen dessutom behov av vissa laboratorieresurser. Möjlighet måste därför finnas för apoteksbolaget att bl. a. för detta ändamål köpa vissa tjänster hos apotekens centrallaboratorium om detta laboratorium vid ett avskiljande av ACOproduktionen från apoteksbolaget medföljer denna till det speciella produktionsföretaget. Kameralavdelningen handhar societetens fastighets- och fondförvaltning, löneutbetalning till societetens och huvudparten av apotekens personal samt avgiftsmedelsuppbörden. Avdelningens uppgifter måste bli delvis förändrade och utökade med bl. a. utvidgad kassarörelse, helt centraliserad löneutbetalning, eventuell fakturering, bokföring samt viss räkenskapskontroll av apoteken. De ökade arbetsuppgifterna medför med säkerhet en betydande ökning av personal även under förutsättning att maskinell behandling av inkommande data utnyttjas i största möjliga utsträckning. Avdelningens benämning bör eventuellt förändras till finansavdelning.

Den långsiktiga planeringen (utvecklingsfrågor) och samordnandet av de olika avdelningarnas fortlöpande rationaliseringsverksamhet synes böra ledas av en person, lämpligen vice VD. Möjligen bör också den interna revisionen knytas till kansliet. Av societetens nu befintliga avdelningar torde informations- och personalavdelningarna i initialskedet knappast behöva ändras mera väsentligt. Det föreligger ett behov av att apotekens farmacevtiska personal i ökande omfattning ägnar sig åt läkemedelsinformation, främst till sjukhus och läkare men också till allmänheten. Förbättrade lokala resurser kan skapas genom sammanförandet av apoteksenheter till apoteksgrupper men ett ökat centralt stöd för verksamheten är också nödvändigt. Detta synes kräva en icke oväsentlig personalförstärkPlaneringsavdelningen, eller med förändning på informationsavdelningen. Utbild- rad benämning driftsavdelningen, måste få ningsfunktionen bör, som närmare motive- väsentligt utökade personalresurser. Avdelras i det följande, överföras till personalningen bör fortlöpande utarbeta förslag till avdelningen vilket också för denna avdelrationaliseringsåtgärder med avseende på ning synes medföra ökat personalbehov. lokaler, inredning, inventarier samt arbetsDen sjukhusfarmacevtiska avdelningens organisation på apoteken. Avdelningen skall uppgifter omfattar f. n. läkemedelsinformavidare ha till uppgift att handlägga distrition, lokal- och utrustningsplanering av butionsärenden såväl inom apoteksgruppersjukhusapotek samt organisationsplanlägg- na som inom apoteksbolaget i dess helhet. ning beträffande andra sjukhuslcveranser. Därvid måste kontakt hållas med samhälDessa funktioner kan synas vara täckta av lets långtidsplanering rörande hälso- och informations- resp. planeringsavdelningarna. sjukvård, näringslivets utveckling och andEtt samarbete med dessa förekommer självra faktorer av betydelse för apoteksväsenfallet också, men med hänsyn till det prioridets utformning. Experimentell verksamhet terade intresse som de sjukhusfarmacevtiska med nya distributionsformer för läkemedel frågorna ägnats under senare tid och säker- bör ledas av avdelningen. ligen kommer att ägnas framdeles synes en Till driftsavdelningen kan också lämpsjukhusfarmacevtisk avdelning böra bibehål- ligen hänföras inköp av kontorsutrustning,

232 SOU 1969:46

apparatur och utensilier m. m. för apotekens och den centrala organisationens behov. Med tanke på att i genomsnitt ett 40tal apoteksenheter per år genomgår nybyggnad eller genomgripande renoveringar måste arbetsbelastningen på avdelningens byggnadssektion vid en centralisering av verksamheten komma att öka avsevärt. Detta kräver en betydande personalökning, säkerligen minst en dubblering av nuvarande personalstyrka. Kommittén räknar ändå med att samarbete med utomstående arkitekter fortsätter i betydande utsträckning. Möjligheterna till kostnadsbesparande standardisering bör emellertid tillvaratagas, varför sektionen måste medverka vid all lokaloch inredningsplanering. Vid sektionens arbete med planering av lokaler förutsattes ett intimt samarbete med driftsavdelningen i övrigt, som kan bidraga med farmacevtiska och arbetstekniska synpunkter på lokalernas utformning. Den nuvarande produktionsavdelningen överföres till det tänkta särskilda produktionsföretaget. Avdelningen handhar emellertid f. n. apotekarsocietetens taxearbete och utarbetar försäljningsstatistik m. m. Dessa funktioner bör i apoteksbolaget ingå i en ekonomisk avdelning, vars övriga huvuduppgifter blir budgetarbete, prognosarbete, beräkning av tantiem, driftskostnadsjämförelser och annan ekonomisk planerande och utredande verksamhet. Den personal som nu handhar dylika ärenden bör förstärkas med ytterligare en kvalificerad befattningshavare samt biträdespersonal. Avdelningen bör i taxearbetet biträdas av en taxenämnd bestående av tre erfarna leg. apotekare med verksamhet på apotek. Medicinalstyrelsen kan därvid helt frikopplas från dylika frågor eller möjligen utöva en viss övervakande funktion. Interna utbildningsfrågor ledes f. n. vad farmacevtisk personal beträffar av en samarbetsnämnd med personalorganisationen. Sekretariatet ombesörjes av informationsavdelningen. Den tekniska personalens utbildningsfrågor handhas av personalavdelningen. Oberoende av hur den farmacevSOU 1969: 46

tiska utbildningen inklusive farmacevtiska fakultetens resurser för fortbildning kommer att gestalta sig i framtiden bör utbildningsfunktionerna sammanföras till en enhet. Denna bör t. v. läggas som en sektion inom personalavdelningen. Härvid förutsattes ett intimt samarbete med informationsavdelningen vad gäller den fortlöpande interna informationen. En personalökning till det dubbla torde krävas för att utbildningsfunktionen skall kunna fullgöra sina viktiga arbetsuppgifter. På sikt kan ytterligare en del väsentliga förändringar i organisationen bli aktuella. Den sjukhusfarmacevtiska avdelningens lokalplaneringsfrågor kan troligen överföras till driftsavdelningen och dess informationsverksamhet sannolikt till informationsavdelningen. Det torde vara lämpligt att ekonomioch kameralavdelningarna efter hand sammanföres under en gemensam ekonomichef. Avdelningscheferna bör ha direktörs titel. 3.3.10 Personalens storlek inom apoteksbolaget Någon siffra på ändringar i personalens storlek, centralt och perifert inom apoteksbolaget, är omöjlig att prestera på grundval av hittills gjorda skisser. Det kan emellertid framhållas att en specialistutredning om arbetsrationaliserande åtgärder på apoteken f. n. pågår. Resultatet av denna kommer att ge en uppfattning om eventuellt möjliga personalbesparingar. Det bör framhållas att bespararingar av detta slag är oberoende av vilken organisationsform apoteksväsendet har. Givetvis kan ytterligare personalminskningar åstadkommas om man släpper efter på kraven på standard, service och säkerhet. Som framgår av tidigare avsnitt anser inte kommittén en sådan förutsättning böra diskuteras. Genom centraliseringsåtgärder synes viss besparing kunna ske ute på apoteken dels genom att bokföring, fakturering och löneutbetalning helt eller delvis centraliseras, dels genom att sammanslagningen i apoteksgrupper kan minska den personalreserv, som nu måste finnas på vissa apotek. Be-

sparingar på grund av centraliseringen till huvudapotek av vissa funktioner motverkas i någon mån genom tillkomst av vissa för apoteksgruppen gemensamma göromål som kräver personalökning på dessa apotek. Antalet apotekare kommer att minska på de små enheterna (filialerna). En del av de friställda apotekarna kommer därvid att överföras till huvudapotek och beredningsapotek för att handha gemensamma uppgifter inom apoteksgruppen resp. serviceområdet. På de små enheterna ersattes apotekarna av kvalificerade receptarier. Det råder för närvarande en uttalad brist på apotekare och den besparing som kan ske genom centralisering av kvalificerade arbetsuppgifter torde därför först så småningom realiseras genom minskad nyrekrytering. Någon påtaglig nettominskning av antalet apotekare kan alltså ej beräknas. Antalet receptarier får å andra sidan beräknas öka. Den centrala organisationen inom bolaget måste utbyggas väsentligt. Det ökade personalbehovet kan till en början mycket grovt uppskattas till omkring 15 apotekare och andra akademiker, ett 20-tal receptarier och liknande, minst lika många kanslibiträden och slutligen omkring 5 vaktmästare och övrigt personal. Totalt kan man uppskatta att en omorganisation av apoteksväsendet till bolagsform skulle medföra ett något minskat behov av apotekare, medan behovet av receptarier ökar. Antalet tekniska biträden och kontorsbiträden kommer måhända att kunna minskas. Dessa förändringar torde emellertid icke slå igenom förrän efter en tids verksamhet och då snarast innebära att eljest nödvändiga personalökningar delvis kan undvikas. 3.3.11 Anställnings- och löneförhållanden I och med ikraftträdandet av den nya lagen om ställföreträdare för kommun vid vissa avtalsförhandlingar m. m. (SFS 576: 1965) har statens avtalsverk fått behörighet att förhandla om apoteksanställdas löner. Apoteksväsendet har härvid likställts med allmän inrättning och avtalsverket in234

träder som avtalsslutande part. Av instruktionen för avtalsverket framgår emellertid att när det gäller statliga bolag verket endast skall biträda bolagsstyrelsen vid förhandlingar - och detta endast när bolaget så begär. Avtalsverkets åligganden borde här i vart fall inte sträcka sig längre. En fri och rörlig lönepolitik utgör onekligen ett av de viktigaste instrumenten för ett progressivt arbetande företag. Möjlighet ges därmed att stimulera de anställda och att konkurrera om välmeriterad och värdefull personal. Det synes därför nödvändigt att bolaget självt förhandlar med personalens organisationer, eventuellt med biträde av statens avtalsverk. Tillsättandet av chefsapotekarna bör enligt kommitténs mening ske på i tillämpliga delar samma sätt som tillsättandet av överläkare på sjukhus. Medicinalstyrelsen skulle då upprätta förslag, bolaget förorda och Kungl. Maj:t utse dessa befattningshavare. Skäl som talar för en sådan ordning är att chefsapotekaren i sitt farmacevtiska handlande är ansvarig inför medicinalstyrelsen och det bör understrykas att han i sin yrkesutövning måste handla under ämbetsansvar. För att stimulera chefsapotekarna till aktiva insatser borde deras lön i viss mån göras rörlig genom ett tantiemsystem. Avvägningen av löneförmånernas storlek blir givetvis en förhandlingsfråga. Nuvarande apoteksinnehavare måste i samband med överlåtelsen av apoteken erhålla betryggande garantier för att organisationsförändringen ej skall medföra negativa verkningar för deras arbets- och inkomstförhållanden Leg. apotekare och övriga tjänstemän i de centrala organen bör utses av bolaget. Perifera apotekare- och föreståndartjänster bör tillsättas av bolaget på förslag av vederbörande chefs apotek a re. övrig personal bör tillsättas av chefsapotekaren inom ramen för tilldelad personal- eller lönekvot. För att få en rationell personalplacering borde bolagstyrelsen ha rätt att i trängande fall ändra tjänsteort och tjänsteställning för personalen.

SOU 1969: 46

3.3.12 Lokaler för bolagets centrala organisation Genom bildandet av ett apoteksbolag skulle apotekarsocietetens funktioner och därmed lokalbehov bli mycket starkt reducerade. Det skulle därför kunna vara lämpligt att överflödiga lokaler uthyrdes eller försåldes till apoteksbolaget. Den nuvarande centrala organisationen är emellertid ytterst trångbodd. Eftersom vid en företagsförändring en kraftig utökning av denna får beräknas ske synes i vart fall en komplettering av lokalresurserna vara nödvändig redan i samband med att den nya organisationen träder i funktion. En eventuell avflyttning av produktionsavdelningen kommer inte att frigöra tillräckligt stor lokalyta. 3.3.13 Apotek arsocieteten Medlemmar i apotekarsocieteten är f. n. samtliga apoteksinnehavare i riket. Organisationsförändringen till ett apoteksbolag, ägt av apotekarsocieteten innebär att innehavarskapet avskaffas. Den naturliga parallellen till innehavarna blir i apoteksbolaget chefsapotekarna. Dessa skulle då komma att utgöra stommen i apotekarsocieteten och bl. a. ha den viktiga uppgiften att bland sig välja ledamöter i apoteksbolagets styrelse. Det bör till förekommande av olägenheter föreskrivas att dessa styrelseledamöter inte skulle äga rätt att inneha förtroendeposter i den personalorganisation, som förhandlar med bolaget om löner. En utvidgning av medlemskapet i apotekarsocieteten till att gälla även föreståndare för underordnade apoteksenheter skulle vara tänkbar. Fordringarna för inträde som medlem i apotekarsocieteten skulle som ett tredje alternativ kunna sättas vid apotekarexamen eller legitimation som apotekare. Medlemskap med rösträtt vid val av ledamöter och revisorer i apoteksbolagets styrelse borde emellertid inte givas andra än anställda i apoteksbolaget. övriga av societetens verksamhet intresserade och personer, som skulle kunna tänkas tillföra societeten värdefull kunskap SOU 1969: 46

el. dyl., t. ex. vetenskapsmän, representanter för den offentliga förvaltningen och industrifarmacevter borde kunna inväljas i apotekarsocieteten som associerade medlemmar. Apotekarsocietetens nuvarande huvudsyfte är att befordra farmaciens och apoteksväsendets utveckling, att tillvarataga medlemmarnas gemensamma intressen, att understödja och uppmuntra farmacevtisk forskning, att uppmuntra dem som ägnar sig åt farmacevtiska studier, att lämna understöd åt behövande apotekare och deras änkor och barn. Detta torde i stora drag kunna bibehållas. Medlemmarnas intressen torde emellertid i detta sammanhang inte böra innefatta löneförhållanden m. m., vilka angelägenheter borde kunna handläggas av facklig organisation. Societetens återstående uppgifter kommer att i huvudsak bli följande: att följa och främja utvecklingen på farmaciens område, att utge Acta Pharmaceutica Suecica, att hålla bibliotek och klubblokaler, arrangera föreläsningsverksamhet osv., att förvalta sina tillgångar samt utse styrelseledamöter och revisorer i apoteksbolaget, i Vitrum och i ett eventuellt ACObolag, att förvalta vissa fonder. Societeten skulle i den tänkta situationen transformeras till en farmacevtisk akademi vars huvudsakliga verksamhet skulle bestå i att stödja och uppmuntra farmacevtisk och annan läkemedelsforskning och utbildning. Genom begränsning av uppgifterna kan en förenkling av organisationen företagas. Den centrala förvaltningsapparaten ställes på överenskomna villkor till allra största delen till apoteksbolagets förfogande. Societetens kretsar torde kunna minskas avsevärt till antalet eller måhända helt slopas. Dylika frågor får emellertid utredas i särskild ordning. 235

3.3.14 Vissa organ i nuvarande organisation Apotekarbefordringsnämnden består av en ordförande, som utses av Kungl. Maj:t samt två ledamöter som utses av apotekarsocietetens fullmäktige och två av farmacevtförbundets fullmäktige. Att tillämpa samma ordning för tillsättande av chefsapotekarna i apoteksbolaget som nu gäller för erhållande av apoteksprivilegium skulle alltför starkt inskränka aktiebolagets frihet. I likhet med vad fallet är beträffande överläkar- och tjänsteläkarbefattningar synes det emellertid vara motiverat att Kungl. Maj:t utser chefsapotekarna. Sedan medicinalstyrelsen upprättat förslag bör bolaget avge förord. Befordringsnämnden bör ges en sådan sammansättning att den kan biträda medicinalstyrelsen med ifrågavarande uppgifter. Apotekens löne- och skiljenämnd torde komma under diskussion vid avtalsförhandlingarna där avtalsverket inträtt som avtalsslutande part. Något motsvarande organ synes dock vara erforderligt även efter en omorganisation av apoteksväsendet. Apotekens personalnämnd är också i viss mån beroende av avtalsfrågornas lösning. Kommittén kan därför ej diskutera frågan f. n. Personalbyrån bör hänföras till personalavdelningen och fungera även som platsbyrå. Apotekarkårens värderingsnämnd kommer att helt förlora sin funktion i det nya systemet. Samarbetsnämnden för sjukhusleveranser. En representant för sjukhushuvudmännen föreslås ingå i bolagsstyrelsen men det kommer ändå att finnas behov av samarbetsnämndens funktion. Från apoteksbolagets sida bör denna kontakt upprätthållas av sjukhusfarmacevtiska avdelningen. Behovet av en studienämnd som samarbetsorgan med personalorganisationerna torde komma att kvarstå även om apoteksbolaget naturligen kommer att påtaga sig samtliga kostnader för verksamheten. Nämnden bör eventuellt utvidgas med representanter för teknikerorganisationerna och få rådgivande karaktär. 236

Apotekens avgiftsberedning upphör då avgiftssystemet bortfaller. Apotekarsocietetens förtroenderåd kommer inte att ha någon funktion efter övergången till bolagsorganisation. Svensk farmaceutisk tidskrift. Apoteksbolaget synes ha behov av egen utåtriktad tidskrift. Möjligen kan en särskild intern informationstidskrift också vara motiverad. Dessa organ bör skötas av PR-ombudsmannen. Acta Pharm. Succica bör utgivas separat av societeten. Apotekarkårens livränte- och pensionskassa torde kunna avvecklas i och med att pensionsfrågan blir löst. 3.4 Synpunkter på en eventuell omorganisation av apoteksväsendet Kommittén har i enlighet med läkemedelsförsörjningsutredningens uttalade önskemål sökt utreda förutsättningarna för apoteksverksamhetens organiserande i form av ett aktiebolag, ägt av apotekarsocieteten. I föregående kapitel av denna redogörelse har kommittén skisserat uppbyggnaden av ett dylikt bolag. Kommittén har därvid även, inom ramen för givna förutsättningar, diskuterat åtgärder ägnade att i största möjliga mån eliminera de olägenheter som enligt vår mening vidlåder nuvarande system. En övergång till en ny organisationsform medför givetvis i vissa avseenden genomgripande förändringar, vilka på förhand inte går att överblicka i detalj. Kommitténs organisationsbeskrivning är därför att se som en principskiss, där detaljfrågorna i stort sett uteslutits. Det bör ses som en naturlig sak att en ny organisation successivt får växa fram genom en tillsatt företagslednings åtgärder. Den här aktuella organisationsformen, aktiebolag, måste givetvis i princip ha samma frihet och befogenheter att leda apoteksväsendets drift och utveckling som varje annat aktiebolag har på sitt område. Detta innebär att apoteksväsendet skall skötas efter affärsmässiga grunder endast med de SOU 1969: 46

inskränkningar som kan ifrågakomma med hänsyn till områdets karaktär; bl. a. bör inte bolaget arbeta med största möjliga vinst som huvudsyfte. Bolaget måste emellertid drivas så att full ersättning erhålles för utförda prestationer och de totala kostnaderna måste täckas av de samlade intäkterna. Möjlighet måste också givas bolaget att med ianspråktagande av vinstmedel utvecklas på ett såväl ekonomiskt som organisatoriskt sunt sätt. Kommittén har kommit till den uppfattningen att detaljdistribution av läkemedel i och för sig skulle kunna bedrivas i bolagsform. Detta innebär emellertid inte att kommittén funnit sig böra förorda genomförandet av en så radikal omorganisation av apoteksväsendet. Före ett ställningstagande i denna fråga måste bolagsformens föroch nackdelar noga vägas mot ett alternativ, som i princip innebär bibehållande av nuvarande system, men där givetvis vissa förändringar och förbättringar borde genomföras. Kommittén har därför i det följande ansett sig böra taga upp vissa problemställningar som synes belasta det nuvarande apoteksväsendet och har därvid, jämsides med bolagsalternativet, diskuterat också mindre ingripande åtgärder, ägnade att undanröja de brister som gör sig gällande i nuvarande system.

3.4.1 Apoteksväsendets relationer till staten Kommittén har redan framhållit att läkemedelsförsörjningsutredningens direktiv domineras av kravet på ökat samhälleligt inflytande över läkemedelsförsörjningen och har också konstaterat att man för att komma tillrätta med de förmenta bristerna i detta avseende måste tillse att relationerna mellan staten och apoteksväsendet ges andra former än de nuvarande. Societeten anförde i sitt remissyttrande över Läkemedelskommitténs betänkande (SOU 1959:5, LK 53) att klara gränsdragningar mellan de olika, på läkemedelsområdet verkande beslutande instansernas kompetens var nödvändiga. Kommittén vill starkt understryka denna uppfattning. De myndigheter, som SOU 1969: 46

har att handlägga frågor som rör läkemedelsförsörjningen är för många och synes i vissa fall ej ha ett klart intresse av att medverka till apoteksväsendets utveckling. I stället har där ofta bedrivits en allmänt återhållande och kortsiktig politik som i många fall förhindrat genomförandet av påkallade och föreslagna organisatoriska åtgärder av företagsledande art. Det är därför högst angeläget att vid tillskapandet av en ny organisation supremati- och befogenhetsfrågorna görs klara. Lika angeläget är att överorganisation undvikes. Apotekarsocieteten föreslog 1952 att statens befogenheter med avseende på den ekonomiska tillsynen över apoteksväsendet borde i huvudsak samlas hos ett organ, statens apoteksnämnd. LK 53 tog fasta på detta förslag i sitt betänkande. Apotekarsocieteten uttalade vid remissbehandlingen av denna utrednings resultat att en sådan nämnd borde sortera under medicinalstyrelsen. Man förutskickade därvid att en fastare övervakning av de enskilda apoteksenheternas ekonomiska skötsel skulle ske från apotekarsocietetens sida. Detta senare har förverkligats, men många andra önskvärda åtgärder har inte kunnat genomföras på grund av att en alltför tungt arbetande, splittrad statlig tillsynsorganisation bibehållits. Det finns därför mycket starka motiv för att på nytt framhålla att statens befogenheter inom området för apoteksväsendets ekonomiska förhållanden bör samlas hos ett kompetent och progressivt inställt organ - en apoteksnämnd. Det sagda gäller oavsett om apoteksväsendet omorganiseras till ett bolag eller ej. Apoteksnämndens arbetsuppgifter och befogenheter blir givetvis något olika beroende på apoteksväsendets organisationsform men i stora drag måste gälla att apoteksnämnden bör ha till huvuduppgift att noga följa apoteksväsendets ekonomiska utveckling och vid behov ta initiativ till effektiviserande och stimulerande åtgärder. Den bör sålunda inte låsas vid enbart kontrollerande uppgifter och den bör eftersträva en god positiv samverkan med företagsledningen - bolagsstyrelsen eller alterna-

tivt apotekarsocietetens direktion. Den bör äga beslutande befogenheter i vissa för apoteksväsendet principiellt viktiga ekonomiska frågor. Hit bör således föras prissättningsfrågor, nedläggande och inrättande av apotek etc. Nämnden bör äga att genom företagsledningen erhålla de uppgifter som nämnden finner erforderliga för fullgörandet av sitt uppdrag. Organisatoriskt bör apoteksnämnden anknytas till medicinalstyrelsen. Därigenom skapas de bästa förutsättningarna för ett nödvändigt intimt samarbete mellan de båda organ, som skall utöva tillsynen över apoteksväsendet. Medicinalstyrelsen skulle genom inrättandet av apoteksnämnden vad apoteksväsendet beträffar kunna begränsa sin tillsynsverksamhet till vissa principiellt viktiga farmacevtiska områden. Hit hör naturligen hygienfrågor, säkerhetsfrågor, frågor om receptbeläggning, narkotikakontroll, tillsättande av chefsapotekartjänster, disciplinärenden samt farmacevtiskt-tekniska frågor i allmänhet. Medicinalstyrelsen bör regelmässigt yttra sig, eventuellt deltaga i beslut i frågor rörande inrättande och nedläggande av apotek. Kommittén vill erinra om att direktionen i sitt yttrande över socialstyrelseutredningens och MCA-utredningens betänkande »Hälso- och sjukvårdens centrala administration» (SOU 1965: 49) föreslog att man borde undersöka möjligheterna att tillskapa en motsvarighet till den amerikanska Food and Drug Administration. Apoteksnämnden skulle i så fall, liksom den kontroll m. m., som nu utövas av medicinalstyrelsen, naturligen höra hemma i en sådan organisation. För att samhällets insyn i, inflytande över samt kontakt med apoteksväsendet ytterligare skall förbättras föreslår kommittén, som framgår av kapitel III, att en eventuell bolagsstyrelse skall innefatta bl. a. representanter för staten och för sjukhushuvudmännen. Härigenom skulle vinnas att endast de mest betydelsefulla frågorna av ekonomisk art kom att kräva behandling av det statliga organet, apoteksnämnden. Det är emellertid inte kommittén främ238

mande att vid ett bibehållande av nuvarande organisation av apoteksväsendet en likartad förstärkning av företagsledningen - direktionen - genomföres. Representanter för stat och landsting skulle således kunna ingå i direktionen och därmed skapa förutsättningar för en ökad insyn från samhällets sida i verksamheten. Kanske kunde därvid ökad förståelse och ökad uppskattning också vinnas för den klart samhällssolidariska inriktning som det moderna apoteksväsendet givit sina strävanden. Även om en förenklad och effektivare beslutandeprocess åsyftas genom inrättandet av en apoteksnämnd kan sannolikt inte alla frågor rörande apoteksväsendet undandras Kungl. Maj:ts prövning. De frågor som alltjämt torde böra falla under Kungl. Maj:ts bedömande synes vara att utse en ledamot i apoteksföretagets centrala ledningsorgan, att utse ordförande och fem ledamöter i apoteksnämnden, varav två ledamöter på förslag av apoteksväsendets ledning och en på förslag av medicinalstyrelsen samt att fastställa instruktion för apoteksnämnden. Härtill kommer att Kungl. Maj:t i samband med genomförandet av en eventuellt ändrad ordning för apoteksväsendet måste fastslå vissa grundläggande förutsättningar för apoteksdriften såsom hållande av lika priser över hela landet, principer för glesbygdens läkemedelsförsörjning, grunder för läkemedlens prissättning i apoteksledet. Kontroll av efterlevnaden av dessa regler bör sedan åvila apoteksnämnden. 3.4.2 Samordningen av apotekens ekonomi För hållande av enhetliga läkemedelspriser på apoteken i riket, för reglering av prisnivån samt för bestridande av vissa för apoteksväsendet gemensamma ändamål såsom vissa löneförmåner m. m. har sedan mitten av 1930-talet apoteksinnehavarna varit skyldiga att erlägga s. k. allmän avgift. Konstruktionen av detta avgiftssystem (MF 1936/13 med senare ändringar) fastställes av Kungl. Maj:t och riktlinjerna för dess praktiska tillämpning dras upp av apotekens avgiftsnämnd, i vilken av Kungl. Maj:t utSOU 1969: 46

sedda ledamöter har majoritet. Avgiftssystemet har genom åren undergått ett flertal ändringar. Konstruktionen är emellertid sådan att den andel av de anställdas lön, som apoteksrörelsen belastats med, i takt med penningvärdesutvecklingen blivit allt mindre. Ett viktigt rationaliseringsincitament har därmed försvagats. Denna utveckling har visserligen ägt rum under en tid då uttalad brist på personal rått, och nämnvärda olägenheter torde därför ej ha uppstått i praktiken, men ordningen är från företagsekonomisk synpunkt olämplig. Det är av vikt att notera att apoteksväsendets ledning vid flera tillfällen tagit initiativ till förändringar i syfte att anpassa systemets verkningar till den ekonomiska utvecklingen. Denna tanke har emellertid hittills rönt föga framgång hos myndigheterna. Med bibehållande av de förutsättningar och den målsättning för apoteksväsendet som berörts i kapitel I är det nödvändigt att apotekssystemet även i framtiden inrymmer möjlighet till subventionering av icke bärkraftiga enheter. Konstruktionen av ett mera tillfredsställande avgiftssystem, där även detta är beaktat, är emellertid ingen omöjlighet. En av direktionen tillsatt kommitté har nyligen lagt fram ett preliminärt förslag till ett dylikt system, som i huvudsak synes lösa nuvarande problem i detta och andra aktuella avseenden. Det skall också framhållas att konstruktionen av ett fullgott avgiftssystem tekniskt underlättas om distriktslaboratorieverksamheten avskiljes från distributionsorganisationen och om de nuvarande enheterna i distributionsapparaten i enlighet med aktuella tankegångar sammanföras till större enheter. Organiseras apoteken som delar av ett bolag bortfaller givetvis behovet av ett avgiftssystem. Däremot blir det fortfarande aktuellt med en individuell resultatredovisning för de enskilda enheterna, både som underlag för bedömningen av verksamheten och för konstruktion av ett tantiemsystem för chefsapotekarna, som kommittén anser vara en betydelsefull konstruktionsdetalj i en bolagsorganisation. Detta tantiemsystem kommer sannolikt att i mycket SOU 1969: 46

likna ett avgiftssystem. I samband med frågan om avgiftssystem bör något beröras reglerna för det årliga bestämmandet av prispåläggen i apoteksledet (medicinaltaxan). Som tidigare nämnts har allmänna avgifter som inte förbrukats i den löpande verksamheten avsatts i en prisregleringsfond. Denna har under senare år trots apotekarsocietetens upprepade varningar och protester genom Kungl. Maj:ts beslut bringats att successivt minska så att den under innevarande år torde komma att bli i det närmaste tömd. Oavsett apoteksväsendets framtida organisationsform måste en annan taxepolitik tillämpas. Såväl nuvarande apoteksorganisation som ett bolag måste kunna konsolidera sin ställning och ha möjligheter att arbeta utan ett ständigt hot om likviditetssvårigheter. 3.4.3 Apotekens centrala organisation Från olika håll har då och då anförts att apotekarsocietetens uttag av avgifter från medlemmarna utgör en faktor som fördyrar läkemedlen. I själva verket är förhållandet det rakt motsatta. Centralisering av funktioner sker generellt i syfte att åstadkomma kostnadsminskningar totalt sett. Under åren har åtskilliga starkt kostnadsbesparande centraliseringsåtgärder vidtagits inom apoteksväsendet. Här behöver endast visas på formerna för läkemedelsproduktionen, råvarukontrollen, den kvalificerade produktkontrollen, informationsverksamheten, personalregleringen och lokalplaneringen för att detta påstående skall stå utom diskussion. Under senare år har ekonomisk övervakning av de enskilda apoteken tillkommit. Det skall vidare framhållas att apotekarsocieteten sedan länge arbetat för att åstadkomma förenklingar inom detaljdistributionen av läkemedel. Detta arbete pågår alltjämt och f. n. bearbetar en kommitté frågor rörande framför allt landsbygdens försörjningsorganisation. Dess rapport, som väntas under året, kommer att innehålla förslag om en redan berörd, långtgående sammanslagning av olika distributionsställen till större enheter. Vidare pågår en an-

nan utredning i syfte att söka rationalisera arbetsrutiner på apoteken. Av det här sagda torde framgå hur apotekens centrala organisation i betydande utsträckning fungerar som en företagsledning för apoteken. För att ytterligare rationalisera och förbilliga läkemedelsförsörjningen kommer sannolikt ytterligare någon utbyggnad av den centrala organisationen att bli aktuell. Härvidlag vägs dock alltid förväntade vinster mot beräknade kostnader. I 3.3.9 skisseras hur den centrala organisationen i ett bolag i stora drag bör vara uppbyggd. Det framgår av skissen att behovet av en central organisation till vissa delar är oberoende av apoteksväsendets organisation. I bolagsformen tillkommer dock en del funktioner, som nu ej synes lika nödvändiga, t. ex. vissa kontrollorgan. 3.4.4 Eör omorganisation genomföras?

till

bolagsform

I det föregående har en del väsentliga problem, som ofta vållat kritik mot nuvarande apoteksorganisation, behandlats. Kommittén har därvid funnit att invändningar som med fog kan anföras mot nu rådande förhållanden skulle kunna undanröjas genom åtgärder av betydligt mindre genomgripande art än en ombildning till bolagsform. Här har också nämnts en rad fortsatta rationaliseringsåtgärder rörande apoteksväsendets drift. De eventuella personalbesparingar som inom ett aktiebolag kan göras genom vissa mera långtgående administrativa centraliseringsåtgärder såsom centraliserad bokföring och måhända fakturering, torde vara tämligen begränsade och sannolikt till övervägande del kostnadsmässigt uppvägas av det kontroll- och inspektionssystem som måste tillkomma. Möjligen skulle vissa rationaliseringsåtgärder snabbare kunna genomföras över hela linjen i ett bolag genom den oinskränkta direktivrätt, som där skulle komma att tilllämpas. Detta är dock en faktor, som får vägas mot vissa betydande fördelar i nuvarande system. Den nuvarande företagsformen med ett personligt ekonomiskt enga-

gemang i varje apoteksenhet har en starkt självkontrollerande verkan och är bl. a. personalbesparande genom att det uppnådda driftsresultatet påtagligt återverkar på innehavarens egna inkomster. Den egna arbetsinsatsen kan, när det så erfordras, bli av sådan omfattning, att det knappast är tänkbart att en anställd person utan särskild kompensation skulle prestera den. Den successiva befordran till större enheter och det starka inflytande som skötseln av den innehavda tjänsten har i befordringssammanhang (läkemedelsinspektionen, befordringsnämnden) sporrar också i nuvarande system företagsledare och anställda apotekare till stora ansträngningar. Tillsyn av den ekonomiska skötseln av sådana enskilda apoteksenheter, som visat svaghetstecken, har sedan länge kunnat ske. I och med stadgeändring 1959 har apotekarsocieteten också fått möjlighet att ingripa vid eventuell oskicklig ekonomisk skötsel. Kontrollorganisationen härvidlag har dock kunnat hållas inom mycket måtdiga gränser. Lokal- och apparaturplanering sker som redan i korthet antytts i allt högre grad under medverkan av apotekens centrala organ. En vidareutveckling av detta är självklart möjlig. Bl. a. kan övervägas att apotekarsocieteten övertog samtliga apotekslokalkontrakt och inlöste inredningarna i apotekslokalerna. Apoteksinnehavaren skulle i så fall få arrendera lokalerna med inredning. Däremot borde övriga inventarier liksom också varulagret även framgent vara apoteksinnehavarens egendom. En fördel med ett sådant system skulle vara möjlighet till rationalisering genom ökad centralisering av lokalplaneringsarbetet. Vidare skulle den enskildes finansieringsproblem väsentligt förenklas. Till detta skall slutligen läggas några synpunkter av annan art än den i första hand ekonomiska, vilka berör apotekarens farmacevtiska integritet och sociala ansvar. Som tidigare berörts har det svenska apoteksväsendet under senare år inom fackmannakretsar i utlandet tilldragit sig en alltmer ökad uppmärksamhet för sin särart, SOU 1969: 46

sin målmedvetna sociala inriktning och sin snabba utveckling. Ostridigt och allmänt känt är också den säkerhet varmed det arbetar, dess uttalade serviceanda och prisbilligheten av dess tjänster. Apotekaren är nu inte bara en detaljist inom läkemedelsbranschen. Hans uppgift är en socialt och kunskapsmässigt betingad verksamhet inom ett specialområde, som bl. a. karakteriseras därav att kunden-köparen i regel inte alls kan bedöma sin köpta vara, dvs. vare sig dess innehåll, egenskaper, tillstånd eller pris. Därtill kommer att praktiskt taget varje läkemedel är farligt vid oriktig användning. Vissa läkemedel kräver en exakt kunskap om användningen för att inte skada, skador som i vissa fall kan framkomma först efter lång tids användning. En sådan verksamhet kräver självklart att ett särskilt ansvar lägges på vederbörande yrkesutövare. Det är ur dessa synpunkter också självklart att detta ansvar för apotekaren kompletterats med en ensamrätt att tillhandahålla den kvalificerade varugrupp, som läkemedel utgör. Apoteksmonopolet är därför ur dessa synpunkter en naturlig sak - en samhällets egen åtgärd till medborgarnas skydd. Vad som emellertid givit det svenska apoteksväsendet dess profil är dess kollektivisering med en stark såväl ekonomisk som funktionell kooperation mellan apoteksenheterna och dess social-etiska inriktning, uttryckt framför allt i apoteksväsendets målsättning (se bil. I). 1 Det kan vara belysande att ge några exempel på hur detta ansvar tar sig uttryck i arbetet på apoteket. Det är t. ex. nödvändigt för apotekaren att ibland kunna säga »nej» även om detta ur kommersiella synpunkter kan vara otjänligt. Det kan gälla expedition av ett receptfritt läkemedel, men även då ett recept föreligger kan det vara riktigt att neka expedition. Givetvis måste detta ske om receptet är otydligt, felaktigt eller förfalskat eller om receptutfärdaren saknar legitimation, men också om läkemedelsmissbruk föreligger eller befaras. Här kan apotekaren SOU 1969: 46 \6-914316

i samarbete med läkaren göra en insats och genom att tidigt mobilisera samhällets resurser förhindra att enskilda människor genom överkonsumtion av läkemedel (narkotika, barbiturater) störta sig själva och sina anhöriga i olycka. Apotekaren måste ständigt vara uppmärksam och medkännande, villig att ge råd och vägledning. Hans råd måste vara objektiva, hans upplysningar sanna. Kanske blir den mest betydelsefulla frågan vid en eventuell omorganisation av det svenska apoteksväsendet inte den ena eller andra formen för ägande och huvudmannaskap utan om det vid en förändring är möjligt att i nya former överföra det sociala ansvar och den yrkesmässiga integritet «om i det nuvarande systemet utmärker apotekarens handlande. Kommittén har här inte något recept att ge men har ansett sig böra peka på problemet som något av det viktigaste inom hela det åt utredningen anförtrodda komplexet. Klart är att apotekarens ställning under alla förhållanden måste tryggas, så att hans yrkesmässiga integritet inte förloras eller försvagas vid en organisationsförändring. Hans ställning i ett bolag får sålunda inte bli en affärsföreståndares med ansvar endast gentemot bolaget. Skulle hans rätt till självständig prövning av förhållandena i de enskilda fallen försvinna, då har man vållat varken mer eller mindre än en social olycka på detta område. Hans förpliktelser och ansvar gentemot patienten, läkaren och samhället får inte rubbas. Dessa lojaliteter måste därför vara fast grundade även i ett förändrat system, om detta skall kunna godtagas som en er sättning för det nuvarande. Kommittén finner det svan att bedöma hur mycket av dessa immateriella tillgångar i nuvarande apotekssystem som kan föras över i bolagsorganisation. Sannolikt skulle åtskilligt försvinna i den mån det personliga resp. det korporativa ansvaret överflyttades på en bolagsstyrelse. Jämförelser med statsägda detaljistföretag och monopolinrätt1

Ej avtryckt här. 241

ningar starker kommittén i uppfattningen att det personliga engagemanget har stor betydelse. Vad gäller de praktiskt-organisatoriska frågorna har kommittén inte funnit några avgörande hinder för ett omstöpande av apoteksväsendet till bolagsform. Under förutsättning att bolaget ges tillräcklig rörelsefrihet och resurser torde även en kvalitativt högtstående service och säkerhet kunna presteras. Men kommittén har inte funnit det troligt att några väsentliga fördelar ur allmänna synpunkter skulle vinnas genom omorganisationen, som inte lika väl skulle kunna uppnås i nuvarande organisation. Denna synes dessutom inrymma vissa synnerligen starka positiva drag som kan vara svåra att åstadkomma i någon annan form av distributionsorganisation. Beslut om bolagsbildning måste därför ur vidare synpunkter betraktas som ett inte endast onödigt utan även betänkligt steg. Till detta kommer betydande finansieringsproblem, som apotekarsocieteten ställs inför vid inlösandet av apoteksrörelserna. 3.4.5 Försök till bedömning av ett apoteksaktiebolags framtidsmöjligheter Kommittén har i det tidigare påpekat att det synes vara funktionella brister som väckt statsmakternas intresse för ytterligare insyn och kontroll över apoteksväsendet. Det torde i stället vara på det ekonomiska planet man vill ha ökat grepp. Möjligheterna för apoteksväsendet att i detta avseende agera med frihet är emellertid som nämnts redan så kringskurna av statliga restriktioner och kontroller att förväntningar om besparingar knappast ensamt kan ge motiv nog för det ihållande intresset från statsmakternas sida. Orsaken måste enligt kommitténs mening i väsentlig mån vara att finna i ett politiskt idéprogram i vilket man strävar mot ett fullständigt övertagande från det allmännas sida av hälso- och sjukvården inklusive läkemedelsförsörjningen. En lösning av frågan om apoteksväsendets organisation med bibehållande av enskilda intressen i apoteksväsendet kan 242

även om det ges formen av ett av apotekarsocieteten ägt aktiebolag - mot bakgrunden härav befaras gå mot en osäker framtid. Om dessa farhågor skulle visa sig befogade finns det enligt kommitténs mening anledning att överväga möjligheten att söka åstadkomma en kombination i företagsmässiga former av sjukhushuvudmännens intressen på området och apotekarsocietetens. Ett företag av här diskuterad art, som byggde på gemensamt och lika ägande av dessa två parter skulle kanske kunna få den ytterligare tillgång i politisk stabilitet, som synes så betydelsefull. Apotekarsocieteten skulle därvid självklart bidraga med sin uppbyggda centrala organisation, sin sakkunskap och sin specialiststab. Landstingens engagemang skulle framför allt bestå i en ekonomisk investering i företaget och en aktiv medverkan i dess ledning. Kommittén anser detta alternativ böra övervägas som en konstruktion vilken, med hänsyn tagen till alla omständigheter som påverkar frågan, skulle kunna garantera en god framtida läkemedelsförsörjning i landet. Avslutningsvis vill kommittén framhålla att några vägande skäl till en förändring av nuvarande system till aktiebolagsform inte föreligger ur funktionell synpunkt. De rationaliseringsåtgärder som kan vidtagas inom ett aktiebolag kan i allt väsentligt genomföras även utan organisationsförändring. Gemensamt för varje tänkbar företagsreform är ett trängande behov att få statens befogenheter samlade huvudsakligen hos ett kompetent och progressivt inställt organ, en apoteksnämnd, med beslutanderätt i prisfrågor och etableringsfrågor samt med uppgift att följa apoteksväsendets ekonomiska utveckling och vid behov ta initiativ till effektiviserande och stimulerande åtgärder.

SOU 1969:46

Bilaga 4

Nytt system för expediering och registrering av recept Av pol. mag. Ivar Ekman

4.1 Inledning Läkemedelsförbrukningens snabba tillväxt och de i läkemedlen ingående aktiva substansernas ökade antal och styrka aktualiserar behovet att kontinuerligt följa förbrukningsutvecklingen. Antalet nya preparat som får användning i Sverige stiger samtidigt som dess genomsnittliga varaktighet på marknaden sjunker. Det sociala reformarbetet på hälsovårdens område har medfört att det allmännas kostnader för läkemedelshanteringen ökat dels genom att distributionen och därmed sammanhängande rutiner komplicerats dels genom statens ökade ekonomiska åtaganden. Man upplever på ansvarigt håll ett stort behov av att kunna kartlägga svenska folkets konsumtionsvanor på läkemedelsområdet och att kunna förhindra skadeverkningar p. g. a. ej förutsedda effekter hos läkemedel. Med den moderna datateknikens tillkomst och snabba utveckling har förutsättningar skapats att rationellt tillmötesgå de önskemål som omnämnts och dessutom hejda eller åtminstone begränsa den snabba ökningen av det allmännas kostnader för läkemedel. Denna framställning innehåller ett principförslag till hur ett framtida distributionssystem för läkemedel skulle kunna utformas. Med tanke dels på den avsevärda tid det skulle ta att få till stånd genomgripande förändringar på detta område dels på den snabba utvecklingen på datateknikens omSOU 1969: 46

rade samt i beaktande av att ett nytt system när det genomförs skall vara livskraftigt i många år, har förslaget utformats med god »framförhållning» d. v. s. att det skall vara tekniskt enkelt och ekonomiskt gynnsamt då det tas i bruk, förmodligen tidigast i mitten av 1970-talet. Ett alternativt förslag av mer konventionell typ skisseras kortfattat i avsnitt 4.3. Detta mer som en jämförelse då ett genomförande efter denna princip ej torde bli aktuellt. 4.2 Reelltidsbearbetning av recepten via terminaler1 4.2.1 Grundtanke Samtliga apotek eller alla av en viss minsta storleksordning utrustas med terminaler av skrivmaskintyp förbundna »on-line» med en central datamaskin (centralmaskin) se appendix figur 1. Kommunikation mellan terminalerna och centralmaskinen sker dels vid expediering av recept dels för information i lagerfrågor och annan frågeverksamhet. Kommunikation sker i bägge riktningarna men ej apoteken sinsemellan.

4.2.2 Systemets utdata Systemet avses producera följande tjänster åt apoteket: 1 Sist i rapporten finns ordlista med förklaringar till några datatekniska termer.

- kontrollerar receptets riktighet och lämplighet bland annat vad avser doseringsföreskrifter, - taxerar receptet, - producerar etiketter som medföljer läkemedlet vid utlämning, - kontrollerar lagernivån vid varje apotek och informerar om nödvändiga inköp, - sköter kontakten med droghandeln som utan insatser från apoteken levererar erforderliga varor, - producerar fakturor som distribueras till apotekets kreditkunder (RFV, sjukhus m. fl.), - ombesörjer utbetalning av läkarersättningar, - producerar statistik, bl. a. försäljningsstatistik och förbrukningsstatistik. Möjligheter ges för läkemedelsforskningen att bl. a. studera avsedda och ej avsedda effekter hos läkemedel samt spåra de personer som ordineras ett speciellt preparat.

4.2.3 Systembeskrivning (En grafisk systembeskrivning finns i appendix figur 2). Reelltidsbearbetning av recepten. Vid expedition av ett recipe 1 matas uppgifter om detta in till centralmaskinen via apotekets terminal. Reelltidsbearbetningen i datamaskinen sker i två steg. Stegl: - Recipet rimlighetskontrolleras mot ett preparatregister som innehåller information om varje preparat såsom t. ex. maximala rekommenderade doser, priser, hanteringsföreskrifter m. m., - recipet taxeras, - eventuella avgifter (läkararvoden och dylikt) beräknas, - uppgifter som skall finnas på preparaten vid utlämning sammanställs, - etiketter och kundens pris utmatas på apotekets terminal endast några sekunder efter inmatningen av recipet från terminalen.

244 Steg 2: - Läkare gottskrivs inringningsarvoden, - uppgifter för statistik lagras på massminnen, - recipet lagras på massminnen och arkiveras, - försålda kvantiteter lagras på massminnen. Eventuellt sammanfaller flera av dessa moment till ett. Satsvis bearbetning av recepten. Dagligen beräknas aktuell lagernivå vid alla till systemet anslutna apotek med ledning av dagens försäljning. Systemet kontrollerar om lagret behöver kompletteras och med ledning av denna information skrivs beställningslistor ut och distribueras till droghandeln för leverans 2 . Det är dock tekniskt möjligt för de enskilda apoteken att inom systemets ram, via terminalerna, beordra eventuella ändringar i inköpspolitiken (t. ex. byte av leverantör, ny vara i sortimentet, ändrad inköpskvantitet). De icke receptbelagda läkemedlen och fria handelsvaror kan byggas in i systemet på så sätt att apoteken informerar systemet om nödvändiga inköp. Apoteken svarar för lagerbevakningen för dessa preparat men befrias från inköpen. Eventuellt kan dessa transaktioner registreras i samband med betalningen (hålremsa i kassaapparaten) och bearbetas satsvis t. ex. varje vecka varvid även lagerbevakningen kan övertas av systemet. Varje månad produceras fakturor till kreditkunder, utbetalningskort till läkare (inringningsarvoden) och statistik. Årligen tas statistik och kompletta lagerförteckningar fram. De senare kan användas för inventering och ger då uppgifter om svinn och andra avvikelser mellan teoretiskt och fysiskt lager. Vid behov kan man med speciella »fråge1 Recipe(-n)=post på ett recept. D. v. s. ett recept kan innehålla ett eller flera recipen. 2 Här finns utrymme för integration med droghandeln. Systemet kan bli självreglerande vilket innebär att handlingsparametrarnas värden automatiskt uppdateras vid ändrade värden på systemets målparametrar och exogena variabler.

SOU 1969: 46

program» söka ut och analysera valfri registerinformation, en inte minst för forskningen värdefull metod att studera läkemedlens terapevtiska effekt, biverkningar m. m. Då personnummer registreras för varje recipe kan enskilda personers läkemedelskonsumtion under valfri tidsperiod studeras. 4.2.4 Systemets indata Recepten, vars innehåll utgör underlag för inmatning till systemet bör, för varje recipe innehålla följande information: Antal tecken1 Utskrivningsdatum 6 Recepttyp (ev olika blanketter) 1 Receptutfärdare, namn, nummer3 20 Preparatnamn 25 Ordinationsföreskrifter (dos och tid) 10 Patientens efternamn, initialer 15 Patientens personnummer 10 Summa 87 tecken Av dessa uppgifter inmatas följande via terminalerna: Antal tecken recepttyp 1 (kod) réceptutfärdare 6 (kod) preparatnummer 6 (kod) ordinationsföreskrifter 6 (kod) patientens personnummer 10 Summa 29 tecken 1

Mycket lösa antaganden * Ev kan läkarnas personnummer eller postgironr användas, helst dock att spec, läkarnummer introduceras Expedieringsdatum tillordnas recipen centralt. Patientens namn skrivs manuellt på terminalen men överförs ej till centralmaskinen. En viss omkodning i samband med inmatningen till systemet torde bli nödvändig under en övergångstid då preparatnamnet ej är lämpligt ur registrerings- och bearbetningssynpunkt. Den av läkemedelsbranschen gemensamt accepterade varunummerserien för läkemedel bör överföras på recepten och SOU 1969: 46

Tabell 1. Apoteken uppdelade i receptfrekvensklasser (antal recipen vecka 16:66): Apotek

Antal recipen

Antal

%

Totalt

— 3001 28 301— 500 116 501—1 000 175 1 001—2 000 166 2 001—3 000 72 3 001— ' 17 Summa 574

4 20 31 29 13 3 100

8 400 46 400 131 250 249 000 180 000 68 000 683 050

Antal recipen

%

1 Genomsnittligt antal 1

= 200 Genomsnittligt antal = 4 000

användas vid kommunikation med centralmaskinen. De blanketter som f. n. används av läkare för läkemedelsförskrivning bör omarbetas och göras läsvänligare. Detta kan ske genom att på blanketten disponera utrymme för de olika uppgifterna som skall skrivas och förse fälten med ledtext. Därigenom kan man uppnå ett standardiserat skrivsätt vilket reducerar tolkningsfel och onödigt extraarbete för apoteket.

4.2.5 Systemets omfattning Receptvolym, underlag för systemavgrätisning. På initiativ av läkemedelsförsörjningsutredningen utfördes en receptundersökning under vecka 16 1966. Syftet med undersökningen var att få receptens fördelning i olika avseenden kartlagd. Samtliga apotek deltog. Uppgifterna i tabell 1-3 härrör delvis från denna utredning. 683 050 recipen under vecka 16 1966 (se tabell 1) motsvarar för hela året (50 veckor) 34 152 500 vilket jämfört med hela 1966 års siffra 32 miljoner visar i detta sammanhang acceptabel överensstämmelser. Vi antar för detta ändamål även att fördelningen i omsättningsklasser är representativ för hela året. Av tabellen framgår att apotek med mer än 500 receptexpeditioner per vecka motsvarar 76 % av alla apotek och omkring 92 procent av den totala årliga receptvolymen. 245

Tabell 2. Apoteken uppdelade i minsta-frekvensklasser (antal recipen vecka 16:66). Apotek Antal recipen 500 — 1000 — 2 003 — 0-

Antal 430 255 89 574

Recipen % av samtliga

Antal1

% av samtliga

Omsättning3 1 000-tal kr

%av samtliga

76 45 16

628 497 248

92 73 36

10 236 8 101 4 042

92 73 36

11 133 s

1 000-tal Medelpris per recipe år 1966 var kr 16: 30 (ökar med ca 10 % per år) och under antagande att medelpriset ej vanerar mellan omsättningsklasserna. 3 Denna siffra stiger med omkring 15-20 % per år. 8

Tabell 3. Fördelning av små apotek (ej sjukhusapotek). Storstäderna övriga södra (Sthlm, Gbg, Malmö) Sverige

Norrland

Hela landet

Antal recipen per vecka

Antal apotek

%av alla i reg

Antal apotek

% a v alla Antal i reg apotek

% av alla Antal i reg apotek

— 500 — 1000 0—

6 30 105

5 28

103 215 3681

28 58

35 73

35 74 101

144 319 574 1 Varav 36 stycken inom storstädernas B-region (högst 8 av dessa hade mindre än 500 recipen per

YvCKSJ.

Årsomsättningen för apotek med 500 recipen per vecka, motsvarar omkring 570 000 kr*. Alternativ 1: Om samtliga apotek i Stockholm, Göteborg och Malmö (105 st.) och alla övriga med minst 501 recipen per vecka (10 recipen per öppethållandetimma) utrustas med terminaler blir 436 av landets totalt 574 apotek anslutna till systemet. Detta motsvarar omkring 628 000 recipen per vecka eller 92 % av den totala receptvolymen. För år 1967 innebär detta att omkring 32 milj. recipen skulle ha klarats och expedierats med hjälp av terminalsystemet. Alternativ 2: Om gränsen för apoteken utanför storstäderna sätts vid minst 1 000 recipen per vecka (20 per öppenhållandetimma), motsv. en årlig omsättning av 1,140 milj. kr beräknad enligt not 1 ansluts 285 apotek eller hälften av samtliga. Receptvolymen blir då

517 000 recipen per vecka och 25 milj. per år vilket motsvarar 76 % av landets totala receptvolym. Belastningsvariationer. Enligt Rationaliseringsutredningen (apotekarsocietetens skriftserie nr 3 1967) föreligger stora belastningsvariationer på apoteken. Högst är belastningen under sista kvartalet och under januari och april medan sommarmånaderna juni-augusti har betydligt lägre värden. Antalet recipen under juli månad har vid mätningar visat sig vara mindre än hälften av antalet under t. ex. december. Diagrammet i figur 3 visar mycket approximativt belastningen under året. Vad gäller belastningsvariationen inom en vecka kan förmodas att belastningstopparna ligger i anslutning till veckosluten. Skillnaderna i belastning under dagen är 1

100/100 500 x 50x16,30 -yj-( -yp = 1966 års förhål-

, totalförs. \ lande : I. recepturer / SOU 1969: 46

Procent av toppbelastning

Procent av toppbelastning

17 19 Klockslag Figur 3. Belastningsvariationen på apoteken under året

Figur 4. Belastningsvariationen på apoteken under dagen

avsevärda. Av figur 4 ovan framgår approximativt belastningsvariationen under dagen. Amplituden mellan hög- och lågbelastning varierar givetvis och figuren avser endast åskådliggöra ett typiskt fall. Enligt alternativ 1 skall systemet i genomsnitt klara 12-13 tusen recipen per timme vilket betyder att en transaktion i genomsnitt inmatas i systemet var 300:de millisekund. Enligt alternativ 2 blir motsvarande värden 10-11 tusen respektive var 360:de millisekund. Systemet måste dock dimensioneras för att kunna ta emot betydligt fler transaktioner än de ovan nämnda, förmodligen minst det dubbla för att ej olösbara köproblem skall uppstå. Eventuellt måste kravet på en central datamaskin utbytas mot krav på ett mindre antal regionala datamaskiner.

4.2.6 överföring av recepten, datatransmission

Förväntad utveckling. Antalet recipen som systemet skulle ta emot 1967 blev enl. alt. 1 32 milj. och enl. alt 2 25 milj. Den fortsatta strukturrationaliseringen inom apoteksväsendet medför att koncentration till större apotek kan väntas i framtiden vilket ökar antalet recipen som skulle komma att falla inom terminalsystemets ram. Antalet recipen har under 60-talet ökat med omkring 5 % årligen och de nya läkemedelsersättningsreformerna tenderar att påskynda ökningstakten. Man måste med tanke på dessa faktorer räkna med att antalet recipen som tillförs systemet de närmaste åren kommer att uppgå till i det närmaste 2 milj. per år. SOU 1969: 46

Val av öv erjöringsmetod. Valet av terminalutrustning och överföringsmetoder i en »online» applikation beror på ett flertal faktorer varav följande kan nämnas: - transaktionsvolymen per tidsenhet, - hur stor del av dygnet, månaden etc. som linjen används, - hur många stationer som är knutna till systemet, - om »message-switching» skall tillämpas, - systemets geografiska spridning, - hur snabb genomsnittlig svarstid som krävs, - belastningsvariationerna, - hur informationen vid terminalerna skall matas in resp. ut, - om kommunikation skall ske i bägge riktningarna samtidigt (full duplex) i bägge riktningarna men endast en i taget (half duplex), eller om förbindelsen är enkelriktad (simplex förbindelse), - acceptabel felfrekvens (krav på linjekvalitet) m. m. Uppskattning av överföringsvolym. I avsnitt 4.2.4 beräknades att antalet tecken som behöver inmatas via terminalerna är omkring 29 per recipe. För varje inmatat recipe utmatas en etikett på terminalen vid apoteket. Denna innehåller förutom patientens namn och personnummer som redan registrerats och apotekets namn som finns förtryckt föl-

Tabell 4. Genomsnittlig överföringsvolym i systemet. Antal recipen per timme1

Överfört antal tecken Antal överförda tecken per recipe per timme1 per sekund

Alt 1 indata utdata

13 000 13 000

29 65

390 000 845 000

110 240

Alt 2 indata utdata

10 000 10 000

29 65

300 000 650 000

80 180

* öppethållandetimme (50 tim/vecka) jande information som utmatas från centralmaskinen.

rande är att linjenätets kapacitet som avsevärt överstiger terminalernas kan utnyttjas bättre samt att ledningsnätet blir kortare. Antal tecken (ca) Fördelen med fast uppkopplade linjer är att kvaliteten blir jämnare och högre. KapaciteExpedieringsdatum 10 ten kan därvid höjas till det dubbla (2 400 Receptutfärdare (namn) 15 Preparatnamn baud mot 600-1 200 baud, se ordlistan). 20 Ordinationsföreskrifter 15 Vilka apotek som bör anslutas till systeövriga föreskrifter _5_ met fordrar naturligtvis en ingående analys Summa tecken 65 men förmodligen skulle det fullt utbyggt bli mellan 300 och 450 apotek. En av svårigheterna med att fastställa detta antal är att särDessutom tillkommer överföring av övrig kostnaden för varje »marginell» terminal information (lagerdata m. m.). varierar beroende på att nätstrukturen och De stora belastningsvariationerna kräver överföringsmetoderna endast förändras stegatt systemet dimensioneras för att klara bevis (»språngmarginalkostnader»). Centraltydligt fler transaktioner per tidsenhet än maskinens kapacitet sätter en övre gräns för ovan angivna medeltal. Om man grovt räksystemets kapacitet. nar med att toppbelastningen motsvarar omöverföring mellan terminaler och centralkring dubbla medelbelastningen måste man maskin skall kunna ske i bägge riktningarna kräva en effektiv central in-/utmatnings(half duplex 2 ), medan kommunikation melkapacitet av minst 1 000 tecken per sekund lan terminalerna (»message switching») ej är i alt. 1 och 25 % lägre i alt. 2 (se tabell 4). motiverad. Den genomsnittliga överföringssträckan Terminalutrustningen bör vara så enkel per meddelande beror på centralmaskinens och lätt att handha som möjligt och lämpliplacering och nätets struktur. Med hänsyn gaste utrustning torde därför vara skrivtill den stora transaktionsvolymen och att maskinterminaler bestående av elektrisk överföringar sker under ca 9 timmar per dag skrivmaskin, kontrollenhet och modemutmåste alternativet med fast uppkopplade rustning. Skrivmaskinernas skrivhastighet linjer övervägas. Ett problem är den låga ligger i dag omkring 12-14 tecken per searbetshastigheten hos terminalutrustning av kund. En i terminalen inbyggd buffert som det slag det kan bli frågan om. Genom att förmår lagra en transaktion (recipe) ökar ansluta ett antal terminaler till en s. k. konden effektiva sändningshastigheten men ockcentrator (se appendix figur 1) kan sändningsså kostnaden per terminal. kapaciteten per uppkopplad linje avsevärt En annan lösning är att utrusta koncen1 ökas. Koncentratorn fungerar så att ett antratorerna med buffertar. Överföringen från tal terminaler ansluts till koncentratorn som vidarebefordrar alla inkommande meddelanden på en linje. Vinsten med detta förfa-

1 Förutsätter fast uppkopplade förbindelser. * Vändbar förbindelse.

SOU 1969: 46

terminalen till koncentratorn och vice versa går då visserligen långsamt men man har fördelen att slippa utrusta de enskilda terminalerna med buffertar (ev. kan en till skrivaren ansluten hålremsstans användas som buffert vilket dock avsevärt fördyrar terminalutrustningen.) Man bör också överväga om det är lämpligt att differentiera utrustningarna och överföringsmetoderna t. ex. så att man låter apotek med relativt låg transaktionsfrekvens sända över det automatiserade telefonnätet medan med övriga etableras fast förbindelse. För sändning över det automatiserade nätet utgår taxa som för vanliga samtal, medan man för fasta linjer debiteras en fast årsavgift, f. n. 128 kr. per km kabel (i det närmaste lika med »fågelvägen»). Vid ett fåtal mycket stora apotek kan det vara nödvändigt att installera mer än en terminal. Vid valet av utrustning får man också ta hänsyn till den troliga kostnadsutvecklingen för terminaler och sändning. 4.2.7 Krav på svarsstid Generellt gäller att ju kortare svarsstid man kräver av systemet desto dyrare och mer komplicerad blir centralmaskinen både i fråga om maskinvara och programmeringssystem. Maskinvara. Terminalerna ansluts till datamaskinen via en kommunikationsväxel (se appendix figur 5.1-5.3) Antalet terminaler som simultant kan kommunicera med datamaskinen beror på antalet linjer från kommunikationsväxeln. Flera terminaler kan sedan dela på en linje. Linjebehovet beror på sändningstider till och från varje terminal och den svarstid man högst kan tolerera. Svarstiden varierar med belastningen och frågan gäller vilket krav man ställer i det ogynnsammaste fallet d. v. s. när belastningen är störst. Reelltidsbearbetning av recepten kräver kort åtkomsttid för registerinfcrmation vilket nödvändiggör snabba direktåtkomstminnen av typen trum- och skivminnen. I maskinens primärminne skall finnas plats för SOU 1969: 46

styrprogram, användarprogram och ett speciellt transmissionskontrollprogram (se nedan). Programvara. Förutom bearbetande program och ett sofistikerat operativsystem krävs ett transmissionskontrollprogram som blir ganska omfattande, i synnerhet om man kräver god hantering av köer.

4.2.8 Kostnader 1 Kostnader för systemutveckling. Systemarbetet kan grovt uppdelas i 3 huvudfaser 1. förstudie 2. huvudstudie 3. genomförande och uppföljning. I förstudien bör framkomma: - alternativa lösningar, - kostnader för dessa, - förväntade intäkter, - lönsamhetsbedömning och riktlinjer för huvudstudien, - resursbehov för huvudstudien, - resursbehov för igångsättning och drift, - erforderliga organisatoriska förändringar, - tidsplan fram till och med igångsättning. I huvudstudien bör ingå: - granskning av förstudien, - reviderad tidsplan, - ytterligare faktainsamling, - specifikation av registerdata, - kravanalys, datamaskin och övrig utrustning, - utvärdering av utrustning - maskinval, - uppläggning av registerdata, - planering och initiering av systemoinläggning, - programmering och test, - information och utbildning, - installation, - igångsättning och uppföljning. Att uppskatta kostnaderna för systemutvecklingen är uppenbarligen mycket vanskligt. En uppfattning om storleksordningen erhålls om man antar att sex utredare sys1

Se även tabell 5. 249

Tabel 5. Kostnader för förslaget »reelltidsbearbetning av recepten via terminaler». (Tusental kronor). Alternativ 1 Kostnadsslag

Alternativ 2 1

Engångskostn Årskostn

2.8.1 Systemutveckling 7 000 2.8.2 Datamaskinutrustning (Centralmaskin) 1 500 2.8.4 Terminalutrustning 8 500 2.8.4 övrig transmissionsutrustning (Modem, koncentratorer m m) 900 2.8.3 Driftsorganisation 3 2.8.5 Dataöverföring 2.9 Stansning 2.10 Utbildning 2 000 Summa 19 900

3 000

1 600 + 500 1 500 3 000 400 10 000

Fördelad Engångsårskostn kostn Årskostn

Fördelad1 årskostn

1 200

6 000

3 300 1 700

1 200 6 000

2 280 1 500 3 000 400 400 13 980

1 500 15 300

2 400

1000 + 500 1 500 2 000 1 150 8 550

2 640 1 200 1 620 1 500 2 000 1 150 300 11 610

Fördelad över 5 år (ingen hänsyn är tagen till räntekostnader). 2/3 av totalhyran. Fast uppkopplade förbindelser.

selsätts på heltid, i ca 5 år. Detta ger en ungefärlig kostnad av 2 milj. kr. 1 Programmering, test och igångsättning kräver uppskattningsvis lika mycket. Kostnaden för insamling och registrering av registerdata 2 (ca 400 milj. tecken i alt. 1 och 300 milj. tecken i alt. 2) ligger förmodligen i intervallet 2,53,5 milj. kr. Den totala utvecklingskostnaden blir i så fall ca 7 milj. kr. i alt. 1 och ca 6 mil. kr. i alt. 2. Kostnad för datamaskinutrustning. Med tanke på kravet på driftsäkerhet torde konfigurationsprincipen enligt alt. 3 (appendix figur 5.3) vara ett absolut minimikrav. Antalet transaktioner som i genomsnitt skall behandlas i systemet uppgår till ca 12 000 per timme vilket kräver komplicerade och utrymmeskrävande styrprogram. Utrymmeskravet varierar dock mellan olika maskinleverantörer. De reelltidsbearbetande användarprogrammen blir sannolikt relativt små medan lagerkontroll- och faktureringsprogram blir större. Kravet på multikörningsmöjligheter för att optimalt utnyttja kapaciteten gör att primärminnesstorleken förmodligen måste vara minst 250 000 karaktärer (250 K karaktärer). Hur stor del av den användbara maskinkapaciteten som »blir över» går ej att uppskatta men en viss del

av maskinhyran torde kunna återvinnas genom uthyrning av maskintid. Kostnaden för perifer maskinutrustning blir sannolikt hög p. g. a. att reelltidsbearbetningen kräver mycket snabb åtkomst av registerdata. Driftsäkerhetskravet medför att kritiska program och register måste dubbleras och lagras på åtskilda minnesenheter. Det största registret, lagerregistret, 3 lagras enligt förslaget på magnetband. Om man kräver direkt åtkomst till lagerinformation blir maskinkostnaden ca 0,5 milj. kronor högre per år. Totalhyran för en central datamaskin skulle i alt. 1 förmodligen inte understiga 3 milj. kr. per år. Dessutom tillkommer import- och andra avgifter om ca en halv årshyra. Kostnader för driftsorganisationen. Vid överslagsmässiga beräkningar brukar man schablonmässigt räkna med att den totala driftskostnaden vid en datacentral är lika med dubbla maskinhyran. Vid stora anläggningar blir denna siffra för hög. Drifts1

30 manår å 70000 kr. Lagerregister, preparatregister, läkarregister, handregister, leverantörregister, statistikregister m.fl. 8 Alt 1 3 000x436x250= 350 milj tecken. Alt 2 3 000 x 285 x 250 = 225 milj tecken. 2

SOU 1969: 46

kostnaderna omfattar förutom maskinhyran löner till driftspersonal, chefspersonal, underhållsprogrammerare, systemprogrammerare m. fl., lokalhyra, viss service och förbrukningsmaterial. 1,5 milj. per år för dessa ändamål är en icke alltför optimistisk uppskattning. Kostnad för terminalutrustning. Terminalerna sades ovan bestå av en elektrisk skrivmaskin med kontrollenhet, ev. med en inbyggd buffert som förmår lagra en transaktion. Kostnaden för en sådan uppgår f. n. till omkring 20 000 kr. För alt. 1 motsvarar detta ca 8-9 milj. kr. i inköpskostnad och för alt. 2 omkring 6 milj. kr. För modemutrustningen utgår en inträdesavgift i storleksordningen 2 000 kr. per modem och en hyreskostnad omkring 300 kr. per månad (prisuppgifter genom televerket). Från telefonabonnemangsavgiften bortses här. Kostnaden för modemutrustningarna vid terminalerna blir således: i alt. 1 engångsavg. 0,9 milj. kr., årshyra 1,6 milj. kr., i alt. 2 engångsavg. 0,6 milj. kr., årshyra 1,0 milj. kr. Kostnad för dataöverföring. 4 alternativa överföringsvägar. 1. över det allmänna telefonnätet 2. över fast uppkopplade abonnerade telefonförbindelser 3. En kombination av dessa metoder 4. överföring via telexnätet Här behandlas endast punkt 1 och 2 för alternativ 2 ovan (285 terminaler). Antalet recipen per år var 1967 25 milj. i alt. 2. 1. Allm. telefonnätet Varje »uppringning» skall inom ett antal sekunder ge upphov till ett svarsmeddelande. Om denna tidsrymd är kort bör linjen stå öppen under hela tiden tills svar erhållits. Om möjligheter finns att lagra meddelandena i en buffert i anslutning till terminalen så att inmatning och utmatning kan ske »off line» kommer den totala överföringstiden SOU 1969: 46

att bli kanske omkring 20 sekunder per meddelande. Detta kommer att kosta ca 5 milj. kr. per år i samtalsavgifter. 1 Nackdelar med sändning över det allmänna telefonnätet är att varje ökning av transaktionsvolymen ger en motsvarande kostnadsökning, samt att kvaliteten på linjenätet varierar avsevärt. Det senare gäller speciellt under belastningstoppar som delvis sammanfaller med apotekens belastningstoppar. Terminaler och kommunikationsväxlar kan utrustas med automatiska uppringningsoch svarsanordningar. 2. Fast uppkopplade förbindelser Med fast uppkopplade förbindelser uppnås fördelar i fråga om överföringskapacitet men medför å andra sidan större kostnader för linjeutrustning (koncentratorer). Figur 1 (se appendix) visar principen för överföring enligt denna metod då många terminaler är anslutna till systemet. Sändningskapaciteten på ett fast uppkopplat nät är 2 400 baud vilket motsvarar ca 300 tecken per sekund. 2 Figur 6 (se appendix) visar ett tänkbart nät utbyggt enligt denna princip. Varje linjes kapacitet motsvarar maximalt 8 000 recipen per timme. Under belastningstoppar kommer åtminstone 30 000 transaktioner per timme att inrapporteras till datacentralen. Med tanke på den kraftiga expansionen bör varje linje betjäna högst 4 000 recipen per timme vilket per vecka motsvarar omkring 200 000 recipen. Linjenätet bör därför omfatta minst 7 ingående linjer. Enligt dessa förutsättningar kan ett fast uppkopplat nät få följande grovstruktur. Fast uppkopplade linjer mellan koncentratorer och centralmaskin enl. det mönster som figur 6 (se appendix) visar kräver ett ledningsnät på meUan 2 500-3 000 km till en kostnad av f. n. 128 kr. per km och år. Detta ger en årlig totalkostnad av ca 0,4 milj. kr. Fast uppkopplade förbindelser mellan 1 Härvid bortses ifrån att man i dag inom stockholmsområdet i själva verket kan etablera fast förbindelse för 10 öre per dag eller om man så vill per vecka. 8 Varierar något beroende på vilket kodsystem som används.

Tabell 6. Kostnad för stansning av ej reelltidsbearbetade recept. Kostnad för stansning

Alt 1

Antal recipen per år Antal stansade tecken per recipe Totalt antal stansade tecken Kostnad för hålremsstansning av 10 000 numeriska tecken Stanskostnad per år ca Kontrollsummering och övriga kontroller1 Total stanskostnad per år

Alt 2

2,75 milj

8,30 milj

110 milj 25 kr 275 000 kr 110 000 kr

332 milj 25 kr 830 0C0 kr 332 000 kr

385 000 kr

1 162 000 kr

Ca 40 % av stanskostnaden.

koncentratorer och terminaler drar ytterligare ca 1,5 milj. kr. per år i kostnader (vid ett medelavstånd om ca 40 km mellan terminal och koncentrator). Sedan tillkommer kostnad för koncentratorer och mer komplicerad adressering. Denna kostnad är mycket svår att ens grovt uppskatta, men torde röra sig om ca en halv milj. kr. årligen. Man kan även tänka sig ett otal kombinationer av fast uppkopplade nät till vilket det allmänna telefonnätet är anslutet. Denna rapsodiska behandling av ett tekniskt och ekonomiskt svårbemästrat problem får naturligtvis tas för vad det är, en grov uppskattning och frågor om nätets struktur beror på ett otal andra faktorer, t. ex. lokaliseringen av televerkets lokala telestationer, kravet på svarstid, ställda kriterier för vilka apotek som skall tas med m. m. Allt detta kräver kvalificerad analys t. ex. med hjälp av simulering i datamaskin.

4.2.9 Övriga apotek övriga apoteks (dvs. de som ej utrustas med terminaler) transaktioner fångas upp i systemet vid den månadsvisa databehandlingen. Således stansas detta material upp (alt. 1 2,75 milj. recipen, alt. 2 8,30 milj. recipen 1967) förslagsvis centralt och bearbetas tillsammans med accumulerade uppgifter från »on-line»-applikationen i fakturerings-, läkarersättnings- och statistikrutinerna. Kostnaden för stansning av ovanstående volym framgår av tabell 6. 252

4.2.10 Utbildning och upplysningsverksamhet De anslutna apotekens personal måste genomgå utbildning vid övergång till ett nytt system. Utbildningsbehovet varierar mellan olika befattningshavare och beror på den organisation och arbetsfördelning som fastställs vid övergången. All personal som kommer att betjäna terminalerna behöver utbildning i handhavandet av dessa. All personal behöver orienteras om det nya systemets arbetssätt och syfte, och för viss personal i ansvarig ställning krävs fördjupade kunskaper om systemets möjligheter till rationellare drift vid apoteken. Även övriga intressenter som direkt berörs av omläggningen t. ex. läkarna, droghandeln, allmänheten m. fl. behöver informeras om denna. Även här är kostnaderna svåra att ens grovt uppskatta men om den genomsnittliga utbildningstiden för apoteksanställda är 2 dagar innebär detta ett produktionsbortfall som grovt kan värderas till ca 1 milj. kr. Kostnaden för produktion och distribution av informationen (instruktörer, produktion av broschyrer och instruktioner m. m.) kostar ytterligare några hundratusen kr.

4.3 Satsvis bearbetning av recepten 4.3.1 Indata 36 milj. recipen per år registreras löpande centralt t. ex. på hålremsa och databehandlas varje vecka. För varje recipe stansas ca 40 tecken vilket ger en total årlig stansvolym av ca 1 440 milj. tecken. SOU 1969: 46-

Recepten transporteras till stanscentralen per post, varifrån hålremsa eller annan databärare produceras och inmatas i det centrala datasystemet. 4.3.2 Utdata I stort sett fås samma information som vid de satsvisa bearbetningarna enl. avsnitt 2. - Lagerkontroll. Leverans av receptbelagda läkemedel sker utan insatser från apoteken, övriga läkemedel rekvireras på annat sätt. Lagernivån vid apoteken måste dock vara avsevärt högre då precisionen i lagerkontrollen p. g. a. längre prognosperioder blir sämre. - Fakturor till kreditkunder - Utbetalningskort till läkare m. fl. - Försäljningsstatistik - Inköpsstatistik - övrig förbrukningsstatistik - Inventering - awikelsekontroll - Registeranalys (forskning). 4.3.3 Kostnader Årliga driftskostnader: Stansning1 5,0 milj kr Transn. av recept och rapporter 0,5 milj kr Administration, lokaler, skrivmaterial m m 1,0 milj kr Datamaskintid*, programunderhåll, systemunderhåll 1,7 milj kr Summa 8,2 milj kr Investeringskostnader: Systemutveckling Fördelad årskostnad3

3,0 milj kr 8,8 milj, kr

1 Samma beräkningsprincip som i avsnitt 4.2.9. * 1 500 timmar per år. * Fördelad på 5 år.

ket och centralmaskinen sker via elektrisk skrivmaskinsterminal. Datamaskinen - kontrollerar recipet - taxerar recipet - producerar uppgifter för etiketten - utmatar etiketter och kundens pris på apotekets terminal. Behandlingen av ett recipe tar totalt ca en halv minut. Dagligen kontrolleras lagret vid samtliga anslutna apotek. Erforderliga varor levereras till apoteket. Varje månad produceras - fakturor till kreditkunder - utbetalningskort till läkare m. fl. (inringnin gs arvoden) - försäljningsstatistik - inköpsstatistik - övrig förbrukningsstatistik (narkotikabokföring). Årligen

produceras

- statistik - lagerförteckningar - inventeringsunderlag - databehandlad inventering Vid behov: Åtkomst och analys av valfri registerinformation (frågeprogram). Systemets

omfattning

Alternativ 1:

4.4.1 Reelltidsbearbetning av recepten via terminaler

436 apotek (totalt: 574) 628 000 recipen per vecka (totalt 683 000) 32 milj. recipen per år (1967) (totalt 36 milj.)

Systemet

Alternativ 2:

Via terminaler på apoteken inmatas uppgifter om varje recipe (29 tecken/recipe). Kommunikation mellan operatör på apote-

285 apotek 517 000 recipen per vecka 25 milj. recipen per år (1967)

4.4 Sammanfattning

SOU 1969:46

Förväntad ökning inom systemets ram ca 2 milj. recipen per år. För 1967 gäller att för: Alternativ 1 matas ett recipe in till systemet i genomsnitt var 300-de millisekund, vilket innebär att i medeltal ca 12 0 0 0 13 000 recipen skall expedieras av systemet per öppethållandetimme; Alternativ 2 matas ett recipe in till systemet i genomsnitt var 360-de millisekund, vilket innebär att i medeltal ca 10 000 recipen skall expedieras av systemet per öppethållandetimme. Genomsnittlig

överföringsvolym:

Alt. 1: 1,22 milj. tecken per öppethållandetimme Alt. 2: 0,94 milj. tecken per öppethållandetimme Dessutom tillkommer överföring av övrig information: - inköpsorder övriga varor, - leveransmeddelanden, - registerändringar, - priser, - repetitionssändning av ej godkända recept, - övrig fråge- och informationsverksamhet m. m.

KostnaderÖverföringskostnad per överfört recipe: Överföringsmetod 1 (allm. telefonnätet) alt. 1:0,24 kr. alt. 2: 0,24 kr. Överföringsmetod 2 (fast uppkoppl. förb.) alt. 1:0,14kr. alt. 2:0,17 kr. Totalkostnad per bearbetat recipe enligt Överföringsmetod 2 (fast uppkoppl. förb.): alt. 1:0,43 kr. alt. 2: 0,47 kr. total årskostnad fördelad på 5 år alt. 1: 14 milj. kr. alt. 2: 12 milj. kr.

4.4.2 Satsvis bearbetning av recepten Systemet Alla recept stansas centralt eller regionalt och databehandlas satsvis centralt t. ex. varje vecka. Systemet producerar i stort sett samma information som vid de satsvisa bearbetningarna i förslaget »reelltldsbearbetning av recepten via terminaler». Lagerkontrollen blir dock mindre exakt vilket nödvändiggör större buffertlager på apoteken. Kostnader

Dataöverföring - 4

överföringsmetoder

1. över det allmänna telefonnätet (6001 200 baud»). 2. Över fast uppkopplade telefonförbindelser (2 400-3 600 baud). 3. Kombination av 1 och 2. 4. Över telexnätet (50 band). Övriga apotek Övriga apoteks recepturförsäljning (138 apotek i alt. 1 och 289 i alt. 2 stansas centralt eller regionalt. Hålremsorna eller andra databärare transporteras till centralmaskinen och databehandlas satsvis. Apoteken off-line måste själva taxera och skriva ut etiketter. 254

Total årskostnad fördelad på 5 år ca 9 milj. kr. Liten ordlista över några datatekniska mer m. m.

ter-

baud används inom teletekniken och är ett mått på överföringskapacitet på en »datalinje». Baud står för överförda binära bitar ( = biniter, bitar) per sekund, multikörning ( = multiprogrammering), mer än ett 1 Baud = antal överförda linära bitar per sekund. Ett tecken kräver 5-9 binära bitar, beroende på vilket kodsystem som används. 2 Inklusive investeringskostnader (även utvecklingskostnader fördelade på 5 år).

SOU 1969: 46

program befinner sig i datamaskinens primärminne och den centralenhetstid som ej kan utnyttjas av ett program tilldelas ett annat. on-line i detta fall en kommunikationsförbindelse där åtminstone dess ena ände slutar i en datamaskins primärminne. off-line i detta fall en förbindelse som ej i någon ände slutar i datamaskinens primärminne. För bearbetning i datamaskinen krävs en separat inläsning av överförda data. recept 1) blanketten på vilken läkare och motsv. föreskriver medicin till en patient. 2) det dokument där förskriven medicin till en patient finns påtecknad. recipe(-n) post på recept i 2:a betydelsen ovan, dvs. varje ordinerat läkemedel på receptet utgör var för sig ett recipe. reelltidsbearbetning mottagande, bearbetning och distribution av information tillräckligt snabbt för att kunna påverka omgivningens beteende vid tidpunkten i fråga. satsvis bearbetning motsatsen till reelltidsbearbetning. Inkommande data bearbetas periodiskt. terminal avlägsna, till ett huvudsystem hörande, enheter och delsystem. Här: in-/utmatningsenhet till den centrala datamaskinen, och som ej är lokaliserad i direkt anslutning till denna.

SOU 1969: 46

Appendix

E

o -o o

£

< ,-.'.

s DC Uj f

/feur /. Principskiss över fast uppkopplat datatransmissionsnät med många anslutningar (terminaler).

± Q) C •£

o c: pj

--J

Ui i

•+- w

\

\

=>

(i)

«"

u

\ ' c \ c •-

r

256 SOU 1969:46

Figur 2. Grafisk systembeskrivning av ADB-system för reelltidsbearbetning av recept m m via terminaler på apoteken. 11-914316

Kortfattade

rutinbeskrivningar

handelns försorg. Systemet är självuppdatcrande för inköp. Apoteket meddelas om best. kvantiteter.

Fas 1 Kontroll Taxering Etiketter - utmatning.

Fas 4 Dagligen erhåller apoteken rapporter om gjorda best. m. m.

Fas 2

Fas 5

Registrering av fakturaunderlag RFV, sjukhus, övr. kreditkunder. Registrering av läkartillgodohavanden (tfnrecept). Registrering av statistikuppgifter. Registrering av lagerändringsdata (lagertrans). Registrering av recept för arkivering.

Månatligen skickas fakturor till kreditkunder (samt till berörda apotek). Fas 6 Läkarnas tfn-receptavgifter m. m. utbetalas från resp. apoteks postgiro (varje månad) samt erhåller apoteken debiteringsspecifikationer.

Fas 3

Fas 7

Dagligen (för apoteken utanför terminalsystemet veckovis) uppdateras lagerreg. för samtliga apotek. Leverans sker genom drog-

Vid best. tidpunkter (månad, kvartal el. annat) bearbetas periodens och ev. tidigare perioders recipen i statistikrutiner.

Figur 5.1—5.3. Tänkbara alternativa maskinkonfigurationer vid reelltidsbearbetning av recept via terminaler på apoteken.

Rökne- och styrorgan

(

J

) Sekvensminnen

Direktminnen

IU

Primärminne

Läsare Skrivare otans etc KommunikaHonsenheT

Datalinjer t i l l terminals (koncentratorer)

Figur 5.1. Tänkbar maskinkonfiguration alternativ 1 (simplexsystem). Kommentarer: De läsare, skrivare och stansar som är lokalt anslutna till maskinen är nödvändiga för programinkörning och programunderhåll men om operativsystem, primärminne m m tillåter kan de även användas för satsvisa bearbetningar. Ett problem hos denna konfiguration är driftsäkerheten. Vid oförutsedda driftsavbrott hos någon del av systemet är hela systemet ut funktion. Särskilt reservsystem erfordras.

258 SOU 1969: 46

'.•!.>r;;-TiasKin Sekvensminnen

(IDQD*

rektminnen

IU .Jnrriar;nmn.

Läsare Skrivare S t a n s etc

Sa+ellitmaskin

vj

Brytsignaler Direktminnen

Räkne-och styrorgan

IU

(

)

Primärminne Kommunikationsenhet

Datalinjer t i l l t e r m i n a l e r

L ä s - skrivenhet

Figur 5.2 Tänkbar maskinkonfiguration alternativ 2 (funktionsdifferentierad konfiguration). Kommentarer: . Systemet består av två datamaskiner varav en är en relativt liten satelhtmaskin. Alla terminaler ar anslutna till den mindre maskinen som ombesörjer alla datatransporter. I satellitmaskinen görs erforderliga kontroller och endast godkända transaktioner behandlas i huvudmaskinen som i övrigt utför andra satsvisa arbeten. Genom den stora överföringshastigheten mellan huvudmaskin och satellitmaskin kan den förra i större utsträckning användas för annat produktivt arbete. Driftsäkerheten ökar något i och med att möjligheter finns att i begränsad utsträckning utföra bearbetning i satellitmaskinen och att man i denna kan lagra inkommande transaktioner, men kan ej betraktas som tillfredställande.

SOU 1969: 46

Huvudmaskin Läsare skrivare etc

Räkne- och styrorgan

Sekvensminnen

Kommun/kationsenhet

IU

GDQD

Primärminne

Direktminnen

(

jRegAj

(

j Reg Bj

•" Dubblerade register

Satellitmaskin Räkne-och styrorgan

Reg A

IU

Primärminne

Reg B

Läsare skrivare etc Kommunikationsenhet Datolinjer t i l l terminoler

Figur 5.3. Tänkbar maskinkonfiguration alternativ 3 (partiellt dubblerat maskinsystem). Kommentar: Krav på driftsäkerhet har i denna konfiguration tillgodosetts genom att viktiga register duplicerats så att bägge maskinerna i händelse av partiellt driftstopp enskilt kan fungera tillfredsställande. Alternativt kan samma effekt åstadkommas genom att göra kritiska register omkopplingsbara mellan de två maskinenheterna.

260 SOU 1969: 46

FIGUR 6 TÄNKBART DATATRAN5MISS/ONSNÄT Fast uppkopplade telefonförbindelser

76 85000

LEDNINGSNÄTETS UPPSKATTADE STORLEKMelton koncentratorer cch central datamask in : ca 3 C 0 0 km Mellan. koncentratorer och terminalanslutningar-ca 11 000 km Antal koncentratorer * 20 Antal ingående l i n j e r - 7 Ovanstående gällerom samtliga storstadsapotek (Sthlm, Gtbg och Malmö) samt alla övriga apotek med mer än WOO reci pen /vecka ansluts.

•23000

FÖRKLARINGAR TILL KARTAN: For varje län anges antal anslutna apotek samtanta\ expidierade reci pen/ vecka. Exempel (Örebro län)T 7 = antal anslutna apotek 14000 = antal recipenj vecka 3D = koncentrator [c] = central datamaskin El—GD -transmissionslinje Antal anslutna apotek (exklusive sjukhusapotek 264 st.

Bilaga 5

Norsk medisinaldepot (NMD) Av fil. kand. Kerstin Swarén

5.1 NMD i lagstiftningen Lov om Norsk Medisinaldepot antogs av Stortinget den 27 februari 1953. Stortingets beslut innebar i princip ett förstatligande av läkemedelsgrosshandeln i Norge som vid denna tidpunkt var företrädd av ett flertal privata företag. Efter några års förberedelsearbete kunde Norsk Medisinaldepot börja sin verksamhet den 1 november 1957 med avdelningar i Oslo, Bergen, Trondheim och Harstad. Då upphörde de privata droghandlarnas försäljning till apoteken. N M D har ensamrätt på försäljningen till apotek av läkemedel och råvaror för apotekens läkemedelstillverkning. Monopolrätten omfattar också import och export av läkemedel. Vederbörande departement dvs. Sosialdepartementet kan föreskriva om undantag i monopolrätten när särskilda skäl föreligger. N M D har tillåtelse att sälja infusionslösningar direkt till sjukhusen. I övrigt är apoteken sjukhusens läkemedelsleverantörer. N M D har vidare rätt att sälja andra varor som vanligtvis förekommer i apotekens sortiment. Norska läkemedelsindustrier kan efter samtycke från N M D köpa direktimporterade råvaror eller råvaror genom NMD. Med NMD:s samtycke kan export av läkemedel ske. Laboratorier o. dyl. avnämare av gifter berörs inte av NMD:s monopolrätt. Av lagtekniska skäl har bestämmelserna om NMD:s monopolrätt överflyttats från 262

Lov om Norsk Medisinaldepot till Lov om legemidler og gifter av den 20 juni 1964. N M D är ett självständigt rättsubjekt som leds av en verkställande direktör och en styrelse på 7 personer. Stortinget utser 4 och Konungen 3 medlemmar. Styrelsen skall varje verksamhetsperiod sända utdrag ur räkenskaperna och årsberättelse till departementet. Årsberättelse skall föreläggas Stortinget. Räkenskaperna revideras av Riksrevisjonen som är Stortingets organ. N M D har den faktiska beslutanderätten ifråga om sin avans och beräkningsgrunderna härför. Budgeten skall dock godkännas av Sosialdepartementet. Driftsöverskott kan efter 9 § Lov om Norsk Medisinaldepot endast avsättas till reservfond, prisregleringsfond eller andra fonder till främjandet av NMD:s verksamhet. I frågor rörande NMD fungerar Sosialdepartementet i praktiken som expeditionsdepartement. Sosialdepartementet skall t. ex. godkänna NMD:s löner vilket går till så att NMD:s löneförslag skickas vidare till Pris- og lönedepartementet. NMD:s juridiska ställning är under diskussion. Det finns anledning att tro att N M D kommer att gå in under Lov om visse statsbedrifter m. m. av den 25 juni 1965. Enligt denna lag blir Sosialdepartementets statsråd NMD:s generalförsamling. De anställda har rätt att bli representerade i styrelsen. Vidare skulle N M D själv komma att utse sina revisorer och inte längre förelägga Stortinget sin årsberättelse. SOU 1969:46

det, armén, flottan och flyget med läkemedel. Denna depå flyttades till Tromsö och Oslo efter frigörelsen och kunde till viss del fylla varubehovet hos de privata droghandlarna som under kriget huvudsakligen fått leveranser från Tyskland. En ny utredning om droghandeln tillsattes 1947. Betänkandet avlämnades ett år senare. Utredningen hade delat sig på två lika stora fraktioner varav den ena förordade och den andra avstyrkte monopolet. Sosialdepartementet följde den fraktion som förordade monopol och lade fram proposition 1949. Behandlingen av saken i Stortinget uppsköts emellertid till början av 1953. Departementet hade då lagt fram en ny proposition (1952:29). Denna skiljde sig inte i sak från den föregående utan endast genom något utvidgat innehåll. Apo5.2 Bakgrunden till NMD.s tillkomst teksväsendet behandlades inte i den föreliggande propositionen. Frågan om centralisering av läkemedelsLagförslaget debatterades i Odelstinget grosshandeln har flera gånger dryftats i den 27 januari 1953. Utlåtande förelåg då Norge särskilt under och efter krigstider. från Sosialkomitén. Regeringspartiet dvs. En statlig medicinalvarudepå fanns i Arbeiderpartiet anförde i huvudsak sociaNorge under 1809-1815. Det var Napola, ekonomiska och beredskapsmässiga skäl leonkrigen som den gången aktualiserade till att droghandeln borde förstatligas. Som försäljning i statlig regi. framgått godkände Stortinget regeringens Ett förslag år 1860 om att staten skulle förslag. hålla ett lager av opium blev aldrig förMed en folkmängd på 3,5 miljoner är verkligat. I slutet av 1800-talet var frågan Norge en liten marknad. Flertalet läkeom ett statsmonopol under utredning men medel importeras. N M D förväntades få god flertalet i kommittén uttalade sig mot ett överblick över den utländska marknaden sådant monopol. Ett nytt betänkande i saoch priserna där. Därför skulle N M D komken avlämnades 1915 och ytterligare ett 1926. Men förslaget att centralisera drog- ma att disponera den nödvändiga valutan på bästa sätt. Motståndarna till N M D mehandeln fick inte majoritet i någon av utnade emellertid att privata firmor kunde redningarna. Även apotekens förstatligande göra billigare inköp än en medicinaldepå. var ibland uppe till debatt i samband med Privata firmor handlar snabbt för att säkra de nämnda utredningarna. Inte heller densig om viktiga varupartier till rimliga prina sak fick majoriteten på sin sida. ser. När den sydliga delen av Norge ockupeNMD:s förespråkare såg i N M D en garades i april 1940 kom den nordliga delen ranti för att läkemedel levereras till samma att stå utan någon läkemedelsgrosshandel. pris till alla apotek. Som motargument anNågot droghandelslager fanns inte norr om fördes att de privata droghandlarna på det Trondheim. Därför upprättades en statlig hela taget tog ut samma priser av apotemedicinalvarudepå i Tromsö. När norra delen kapitulerade några månader senare ken till följd av konkurrensen. I propositionen talas bl. a. om monopomåste depån upphöra. I England upprättalet som ett led i arbetet för ett mer ändades 1941 en medicinaldepå med uppgift målsenligt bruk av läkemedel. Ett statsmoatt förse det civila norska medicinalväsen-

N M D kan ges kungligt privilegium på apotek när särskilda skäl föreligger. Enligt Lov om drift av apotek av den 21 juni 1963 kan inte bara apotekare utan också vissa statliga och kommunala institutioner få driva apotek. I samband med ledigförklarandet av privilegiet på apoteket St. Olav i Trondheim 1965 kungjordes att apoteket kunde bli ålagt att tillverka infusions- och injektionslösningar. Först anmälde sig inga sökanden. När privilegiet för andra gången utlystes sökte N M D samt två apotekare. N M D fick inte apoteket. Några privata apoteksfilialer på sjukhusen finns inte i Norge. Befintliga sjukhusapotek drivs av huvudmännen.

SOU 1969: 46

nopol torde inte på samma sätt som ett privat företag ha intresse av en ständig expansion utan kan driva sin verksamhet ur ett vidare samhällsperspektiv. I propositionen uttalas att NMD:s priser skulle kunna sättas så att viss prisutjämning mellan olika läkemedel kom till stånd. Det sägs i detta sammanhang ingenting om en alternativ lösning av den enskildes läkemedelskostnader inom ramen för en socialförsäkring. Som ett motiv till droghandelns förstatligande angavs att N M D skulle komma in som ett naturligt led i beredskapsarbetet. I propositionen påpekas att de privata grossisterna beredvilligt medverkat till en lösning men att beredskapsfrågan på intet sätt kunde anses vara löst med de lagar som då fanns. Vidare hade man erfarit under kriget att fördelningen av vissa farmacevtiska specialiteter blev ojämn p. g. a. att en del apotek fick tillförsel både från droghandlare och industrier. Med N M D torde sådan ojämn tillförsel undvikas. 5.3 NMD och avvecklingen av den tidigare droghandeln Rätten att driva handel med läkemedel kunde enligt norsk lag fråntagas de existerande droghandelsföretagen. I Apotekelov av den 4 augusti 1909 stadgas i 19 §: »Hvis der efter offentlig foranstaltning blir oprettet et centralkjöp for apotekenes forsyning med legemidler, skal enhver apoteker vzere forpligtet til alene fra dette at indkjöpe de legemidler, som depotet forhandlet.» Apoteken hade tidigare egen införsel direkt från utländska droghandelshus och deras agenter i Norge. Under mellankrigstiden övertogs importen av läkemedel helt av de norska droghandlarna. När N M D inrättades fanns åtta droghandlare av vilka de två största svarade för sammanlagt ca 80 % av apoteksvaruomsättningen. Dessa företag var A/S Tollef Bredal och A/S Apotekernes Fallesindkjöp. Distribution med ensamrätt tillämpades inte i Norge inom den privata droghandeln utan enbart flerkanalsdistribution. Alla drog264

handlarna var dock inte fullsortimentsgrossister. N M D kom överens med droghandlarna om övertagande av varulager och vissa inventarier. Med Vestlandets Drogeforretning A / S i Bergen ingicks ett avtal om att droghandlaren skulle distribuera varor åt N M D till apoteken efter en fastställd gottgörelse. När NMD:s nybygge i Bergen stod färdigt 1963 upphörde avtalet. Flertalet arbetstagare inom den tidigare droghandeln som önskade övergå till N M D anställdes från början. De som då inte kunde placeras erbjöds anställning vid senare tidpunkt. Det kunde förväntas att droghandlarna skulle begära ersättning för den förlorade verksamheten. Under förberedelsearbetet med lagen om NMD framkom inom de berörda statliga instanserna att frågan om ekonomisk gottgörelse i sista hand måste avgöras genom domstolsbeslut. I och med att N M D upprättades yrkade de förutvarande droghandlarna på ersättning. Dessa krav togs upp till förhandlingar mellan staten och droghandlarna. Förhandlingarna slutfördes under loppet av 1960. Grossisterna framhöll att vissa inventarier blivit överflödiga och kasserats eller sålts med förlust, kostnader uppstod vid omändringar av lokaler osv. Genom att de privata droghandlarna ombesörjde läkemedelsgrosshandeln ända fram till den dag då N M D övertog verksamheten uppstod merkostnader för vilka kompensation begärdes. Droghandelsföretagen ställde också krav på ersättning för mistad good-will genom att deras handel med läkemedel måste upphöra. Firmorna framlade ett förlikningsförslag som innebar att staten skulle gå med på att beskatta ersättningsbeloppet efter en viss procentsats enligt lagbestämmelserna om expropriation av fast egendom m. m. Stortinget godkände dessa skattevillkor. Billighetsersättningar i anledning av upprättandet av Norsk Medisinaldepot behandlas i proposition nr 23 för 1960-61. Det var inte självklart att billighetsersättningar skulle utbetalas eftersom statsmakterna förSOU 1969: 46

Tabell 5:1. Personalen 1962-1967. Källa: NMD:s årsberättelser År

Antal personer

1962 276: 1963 287 1964 296 1965 298 1966 304 1967 312 1 härav 30 i Vestlandets Drogeforretning A/S. NMD:s egen avdelning i Bergen var klar 1963.

utsett en centraliserad droghandel med 19 § i 1909 års Apotekelov. Stortinget ålade N M D att betala de fastställda billighetsersättningarna. Avvecklingen av den tidigare droghandeln kostade N M D sammanlagt 1 791 125 kronor. Beloppet som i resultatredovisningen fördelats på flera räkenskapsperioder hade vid utgången av 1963 helt avskrivits. Ersättningen till droghandeln sammankopplades med räntan på den grundfond som skulle finansiera N M D från starten. Finansdepartementet hade inte något att invända mot att N M D nyttjade på grundfonden beräknat räntebelopp till täckning av utbetalningarna till droghandeln. Eftersom ersättningssumman inte representerade någon reell post på aktivsidan ansågs en snabb avskrivning riktig. De åtta inlösta droghandlarna lever alla kvar som företag bl. a. som agenter för utländska läkemedelsindustrier. N M D har aldrig i praktiken utnyttjat monopolrätten på införsel av läkemedel. Im-

port av läkemedel sker i privat regi men i NMD:s namn. Dessa varor lagerhålls av privata firmor efter avtal med N M D och kan bara säljas vidare till NMD. De privata importlagren hålls i konsignation åt fabrikanterna. När N M D inrättades hade andra importörer än de åtta droghandlarna lager av läkemedel i landet till ett värde av 15 milj. kr. Dessa lager inlöstes aldrig utan N M D ingick avtal med importörerna om lagerhållning för NMD:s räkning. Övertagandet av dessa lager var dels ett finansiellt spörsmål och dels ett spörsmål om storleken på det totala lagret av läkemedel i landet. 5.4 NMD:s organisation, personal och lokaler N M D har kontor i Oslo, Bergen, Trondheim och Harstad. Den sistnämnda filialen hade ingen föregångare i norra Norge hos den privata droghandeln. Huvudkontoret i Oslo som också är orderkontor för apoteken i området är indelat efter funktionerna inköp, varuanalys, försäljning, drift och ekonomi. Fortbildningskurser anordnas för personalen. N M D har också stipendier för korrespondentkurser o. dyl. som kan sökas av anställda med minst två års tjänst. NMD disponerar totalt 15 095 m 2 golvyta. I Bergen stod NMD:s nybygge inflyttningsklart 1963. På övriga orter befinner sig NMD i förhyrda lokaler men skall bygga både i Oslo och Trondheim. I Oslo har NMD f. n. lager på fyra ställen.

Tabell 5:2. Personalen efter kategorier och nederlagsort 1968. Källa: NMD

Apotekare Lab.ass m fl Kontorspersonal Lager, transport Städning, kantin Summa 1 2

S:a

Oslo

Bergen

Trondh.

Harstad

23 7 109 181 10 330

17 7 841 130

10 19 2 33

11 25 2 40

4 7 2 15

242 Inkl 3 ekonomer För städning anlitas städfirma

SOU 1969: 46

NMD började 1957 med 191 anställda. Verksamheten expanderar och antalet anställda är nu drygt 300. Tabell 5:3. NMD:s lokalyta 1968. Källa: NMD

Oslo Bergen Trondheim Harstad S:a

m2 golvyta 9 820 2 320 1 605 1 350 15 095

5.5 NMD:s omsättning, och leverantörer

sortiment,

kunder

NMD:s kundregister upptar 280 apotek, 100 sjukhus och några hundra övriga namn. I sistnämnda grupp ingår laboratorier, industrier som kontinuerligt eller tillfälligt köper råvaror i små mängder, färghandlare m. fl. NMD brukar dock hänvisa till apoteken när det är fråga om köp i mycket små kvantiteter. De farmacevtiska specialiteterna dominerar NMD:s försäljning till apoteken. Farmacevtiska specialiteter finns i årsberättelserna 1962-1965 uppdelad på »spesialiteter, spes. m/neds. avanse och insulin». NMD:s sortiment fördelar sig på ca 4 800 förpackningsstorlekar av farmacevtiska specialiteter ca 500 handelsvaror

ca 2 100 råvaror för läkemedelsproduktion Dessutom har N M D i lager ca 100 läkemedel som inte är registrerade men som brukar säljas efter särskilt tillstånd från Spesialitetskontrollen. Antalet registrerade farmacevtiska specialiteter är färre i Norge än i Sverige bl. a. beroende på vissa olikheter i lagstiftningen för registrering. NMD:s sortiment av handelsvaror dikteras av vad apoteken vill ha. NMD har inte gått in aktivt för dessa varor. Apoteken har främst två andra leverantörer i den kemisktekniska branschen. NMD säljer ca 1 000 ton råvaror per år. Råvaruförsäljningen till apoteken håller sig konstant i absoluta tal men minskar relativt sett. Apotekens läkemedelsproduktion går mot centralisering och NMD får färre men större apotekskunder för råvarorna. N M D väger upp råvarorna i serier och delar upp dem på standardförpackningar. Vissa råvaror köper N M D redan i mindre förpackningar. N M D svarar för råvarukontrollen. Årligen analyseras 2 500-3 000 varupartier. Tillbud uppträder på ca 100 analyser per år. Analysavdelningen tänker öka antalet stickprov därför att en ny och mer automatiserad utrustning anskaffats. Sosialdepartementet har beslutat att sjukhus med över 50 sängar får köpa infusionslösningar direkt från NMD. Mindre sjukhus är hänvisade till apoteken. Sjukhusen köper också fria handelsvaror t. ex. desin-

Tabell 5:4. Omsättningen efter kundgrupp 1962-1967. Källa: NMD:s årsberättelser Därav till Totalt År

milj. nkr

%

apotek milj. nkr

/o

andra kunder milj. nkr %

1962 1963 1964 1965 1966 1967

95,2 104,9 115,5 130,1 149,6 171,6

100 100 100 100 100 100

93,6 103,7 113,7 127,2 146,6 167,8

98 99 98 98 98 98

1,6 1,2 1,8 2,9 3,0 3,8

2 1 2 2 2 2

Drygt hälften av landets apotek eller ca 150 hör till Oslo-distriktet. 266

SOU 1969: 46

Tabell 5:5. Försäljningen till apotek efter nederlagsort 1967. Källa: NMD:s årsberättelse 1967.

Oslo Bergen Trondheim Harstad S:a

Till apotek milj. nkr

%

101,9 30,5 24,8 10,6

61 18 15 6

167,8

fektionsmedel från N M D . N M D säljer fabrikstillverkade infusionslösningar. Från filialen i Harstad säljs även apotekstill verkade infusionsvätskor efter påtryckningar från sjukhusen i norr. Det finns planer på att N M D skall ta över hela distributionen av de läkemedel som nu tillverkas under industrimässiga förhållanden av de norska produktionsapoteken (Norges »ACO»). Hittills har det norska apoteksväsendet i egen regi distribuerat sina läkemedel. I NMD:s leverantörsregister finns 700 namn varav 200 står för farmacevtiska specialiteter. Det faktiska antalet leverantörer vid en viss tidpunkt är inte lika stort. N M D har inte samtidigt flera leverantörer för ett och samma läkemedel eller för samma råvara utan inköpen sker selektivt. N M D lagerhåller inte droger med liten efterfrågan. Men de köps in på begäran, för N M D anskaffar vad apoteken vill ha och bedömer inte om medicinskt värde föreligger.

5.6 Import av läkemedel NMD:s omsättning av farmacevtiska specialiteter fördelar sig med 37 % på norska och 63 % på utländska preparat. Råvaror (kemikalier och droger) importeras till övervägande del. N M D är inkopplad på all import av läkemedel. Konsignationsavtal har upprättats med ca 50 leverantörer av farmacevtiska specialiteter varför det i praktiken förekommer import av läkemedel i privat regi. Konsignationslagren ägs av fabrikanterna men det juridiska ansvaret för lagren ligger hos NMD. Lagren inspekteras av N M D som också godkänner föreståndaren för resp. importrörelse. Importörerna skickar en gång i månaden in uppgifter till N M D om förändringar i lagret under månaden samt behållningen vid månadens slut. Konsignationslagrens värde den 31.12.1967 var kalkylerat till 17 milj. kr. som motsvarar över 4 månaders försäljning av ifrågavarande varor. Narkotika kan inte omfattas av konsignationsordningen. N M D köper sina varor i fast räkning.

5.7 Export av läkemedel NMD utövar inte sin monopolrätt på export av läkemedel från de norska producenterna ty de har fått exporträtt på sina egna produkter.

Tabell 5:6. Försäljningen till apoteken efter varugrupp 1962-1967. Källa: NMD:s årsberättelse Därav på Totalt

Ar

milj. nkr

/o

farm. spec, milj. nkr

%

andra varor milj. nkr %

1962 1963 1964 1965 1966 1967

93,6 103,7 113,7 127,2 146,6 167,8

100 100 100 100 100 100

85,9 95,3 104,9 117,9 137,0 158,5

92 92 92 93 93 94

7,7 8,4 8,8 9,3 9,6 9,3

SOU 1969: 46

8 8 8 7 7 6

N M D har export bl. a. till Island men exporten är av mindre omfattning. 5.8

Orderrutiner

5.8.1 NMD:s orderrutin På farmacevtiska specialiteter fastställer Spesialitetskontrollen det pris som högst får tas ut vid försäljning till NMD. Något tillägg betalas inte för varor som tas ut från konsignationslagren. N M D förhandlar med leverantörerna om leveransvillkor, betalningsvillkor, returbestämmelser, konsignationslager m. m. För inköp av kemikalier och droger tar NMD in anbud från flera leverantörer i syfte att kunna göra fördelaktiga inköp vad kvalitet, pris och kvantiteter angår. NMD utnyttjar sin ADB-anläggning i det rutinmässiga inköpsarbetet. Oslo-avdelningens lager styrs maskinellt. Fortsatt automatisering planeras så att också lagerpåfyllningen vid de andra tre avdelningarna integreras i totalsystemet. Avdelningarna i Bergen, Trondheim och Harstad har defektkort utplacerade i lagret vid varorna. Hjälpmedel i filialernas orderarbete är också försäljnings- och lagerlistor som utarbetats av datamaskinen i Oslo. Filialernas inköp av varor från norska leverantörer är decentraliserade men ordermanuskript (varunummer och orderkvantitet anges) går via huvudkontoret i Oslo för utskrivning av orderna i datamaskinen. 5.8.2 Apotekens orderrutin m. m. NMD:s

försäljningspriser

NMD bestämmer själv sitt prispålägg. Priset vid försäljning till NMD dvs. det av Spesialitetskontrollen fastställda maximipriset har lagts till grund för NMD:s prissättning på farmacevtiska specialiteter. F. n. beräknas prispålägget efter 15 % på inköpspriset när detta är högst 7 kr. 12,5 % på inköpspriset när detta ligger mellan 7 och 50 kr. 10 % på inköpspriset när detta är minst 50 kr. 268

Apotekens utförsäljningspriser som skall godkännas av myndigheterna baserar sig i sin tur på NMD:s försäljningspriser exkl. frakttillägg el. dyl. I Oslo, Bergen och Trondheim har införts körrouter och NMD kör ut varorna med egna bilar. Dessa leveranser är fraktfria. N M D ringer upp Oslo-apoteken i en ordning som sammanhänger med dagens körroute. Till landsortsapoteken går varorna med tåg och buss. N M D anlitar också privata åkerier. Landsortsapoteken får tre fraktfria försändelser per vecka. På NMD:s försäljning till sjukhus, laboratorier o. dyl. tillkommer varuskatt även på läkemedel. NMD står här som sista distributionsled eftersom sjukhusen är förbrukare och inte återförsäljare. Apotekens betalningsvillkor är fri leveransmånad + 30 dagar. Kontanirabatt om 1 % lämnas. Apoteken och även NMD får skicka läkemedel i retur. Principerna härför kan variera men gäller på det hela taget samtliga preparat med begränsad hållbarhet. Hjälpmedel i apotekens

beställningsarbete

NMD:s hjälpmedel till apoteken i beställningsarbetet är 1) defektkort 2) inventeringslistor 3) orderblanketter Defektkorten överlämnas förtryckta med varunamn, förpackningsstorlek och NMD:s varunummer. Datamaskinen gör tryckningsarbetet. NMD:s inventeringslistor, en för specialiteter och en för övriga varor i NMD:s sortiment får apoteken gratis. De kan få sin varubehållning taxerad av NMD till ett pris av 300 kr. I priset ingår bearbetning av apotekens inventeringsuppgifter i NMD:s datamaskin med bl. a. upplysningar om inköpt kvantitet av varje artikel under året och antal köp under året av varje artikel. NMD:s orderblanketter är 1) vanlig orderblankett 2) orderblankett med varunummer och SOU 1969: 46

kvantitet 3) orderblankett samma som 1) men med fyra kopior som ger faktureringsunderlag, packsedel och varuframplockningslista 4) beställmngslista för veckoorder upptagande ca 1 500 vanliga läkemedel. Dagorder och veckoorder Oslo-avdelningens dagorder eller vanlig order behöver inte uppta varans namn utan enbart varunumret som finns på defektkortet. Det är emellertid vanligt att namnet och inte numret anges vid beställning på telefon. Apoteken som hör till avdelningarna i Bergen, Trondheim och Harstad anger varunamnet. Varje apotek har tilldelats en bestämd veckodag för veckoordern eller rabattordern, som alltid är skriftlig och har två dagars leveranstid. Rabatten är 1 % på totalvärdet. Veckoorderna svarar för 65 % av NMD:s försäljning till apoteken. Varje dag får N M D från apoteken ca 30 beställningar på läkemedel som inte är registrerade. Då måste N M D först vända sig till Spesialitetskontrollen som i regel tilllåter expediering. Dessa specialbeställningar kan till viss del expedieras från NMD:s lager. När läkemedlen ifråga inte hålls i lager måste de i varje enskilt fall beställas hem från utlandet. Förfakturering av Oslo-avdelningens order Oslo-avdelningens order stansas och inmatas i datamaskinen som producerar faktura och andra erforderliga handlingar för orderns expediering. Alternativt visar datamaskinen om beställda varor inte finns i lager, anger restorder m. m. På förfakturering går 95 % av Oslo-avdelningens försäljning. Resterande order efterfaktureras. Fakturering av Bergen-, Trondheim- och Harstadavdelningarnas order Filialerna i Bergen, Trondheim och Harstad stansar inkomna order på hålkort. Fortlöpande skickas hålkorten till huvudkontoret där fakturering sker. Eftersom filialerna inte har datamaskiSOU 1969: 46

ner som producerar packsedlar etc. brukar apoteken tilldelas orderblanketter i 4 exemplar som ger packsedel, faktureringsunderlag och varuframplockningslista. Kan apotekens inköpsverksamhet standardiseras? N M D påtvingar inte apoteken en bestämd orderrutin. Representanter från NMD reser runt i landet och sammanträffar med apoteksinnehavare som ett led i arbetet på en standardisering av orderrutinen. Resultatet hittills är främst veckoordern varvid N M D fått apoteken att gå in för en rationellare lagerhållning än förut. N M D skickade för sex år sedan ut individuella veckoorderlistor med statistik över föregående månaders köp av varje artikel. Men denna ordning blev så dåligt utnyttjad att N M D frångick den. Med NMD:s datamaskin skall det vara möjligt att ge apoteken köpförslag för varje artikel men N M D har hittills inte lanserat ett sådant ordersystem. Sjukhusens orderrutin NMD:s övriga kunder tillämpar en odifferentierad orderrutin. Leveranserna till sjukhus, laboratorier o. dyl. går i regel samma dag som beställningen kommer in. N M D tillhandahåller sjukhusen tre orderlistor över vanliga varor. En lista upptar infusionslösningar. De båda andra listorna används för beställning av reagenser respektive desinfektionsmedel. N M D säljer inte reagenser med ensamrätt. 5.9

Tillverkning

De s. k. sjukhusinfektionerna var upprinnelsen till att N M D för något år sedan tog upp tillverkningen av desinfektionsmedlet fenylfenol. Sjukhusen köper fenyl-fenol direkt från NMD. Försäljningen sker i konkurrens med andra desinfektionsmedel. NMD:s sterilavdelning späder ut allergenextrakter för terapevtiskt bruk efter läkarnas önskemål. Aseptisk dispensering av kemikalier företas. Sterilavdelningen arbe269

tar också med råvaror så att dessa kommer att uppfylla vissa kvalitetskrav när dylika godtagbara råvaror inte kan anskaffas på världsmarknaden. 5.10

Beredskapslager

NMD har sett som sin uppgift att säkra landets försörjning med läkemedel också under perioder när leveranser utifrån är avskurna på grund av civila eller militära konflikter. Arbetet på detta område har delvis ägt rum i nära samarbete med hälso-myndigheterna och delvis för NMD:s räkning. I samarbete med N M D har Sosialdepartementet köpt in farmacevtiska specialiteter och råvaror som är fördelade på ett stort antal lager runt om i landet. Lagren administreras av N M D som sörjer för omsättning när så är lämpligt eller analytisk kontroll. N M D har hela tiden haft stora lager med tanke på krissituationer. I samband med aktuella konflikter t. ex. krisen i mellersta östern 1967 gjorde N M D betydande tillläggsköp av råvaror som lagrades utanför centrala befolkningscentra. Den periodvisa förstärkningen av beredskapen är nu permanent då det finns relativt stora lager av både viktiga specialiteter och råvaror. Dessa lager ingår i och omsattes via handelslagren som är uppdelade och delvis förlagda till platser som anses trygga under en konflikt. N M D menar att man med denna beredskap skall kunna säkra landets behov av viktiga läkemedel under flera månader.

5.11 NMD.s

läkemedelsstatistik

5.11.1 Inledning Självklart har N M D en central ställning ifråga om framtagning av läkemedelsstatistik. N M D lämnar också detaljerade upplysningar om sin försäljning. All statistik sammanställs inom N M D och skickas ut direkt därifrån till kunderna. N M D producerar statistik efter orderkon-

tor och efter handelsområden med de enskilda preparaten som indelningsgrund. Statistik över kombinationer av olika preparat föreligger också. Fabrikanter och myndigheter är avnämare av NMD:s läkemedelsstatistik. De förstnämnda återfinns främst som abonnenter på den fortlöpande statistiken. N M D ger på anmodan myndigheterna information om försäljningen av läkemedel. Apoteken köper överhuvud taget inte någon statistik. N M D säljer också lagerredovisningar till fabrikanterna. N M D är inte lagligen förhindrad att ge ut detaljerad försäljningsstatistik. Tills vidare lämnar N M D inte ut uppgifter om konkurrerande fabrikanters försäljning av enskilda preparat. NMD sålde statistik för 90 000 kr under första halvåret 1968. 5.11.2 Statistikens uppläggning Statistiken efter orderkontor Statistiken efter orderkontor utkommer rnånatligen och kvartalsvis och är uppställd dels efter leverantör och dels efter ETCnummer som är hämtade från en farmakologisk kod (ETC = European Therapeutic Classification). Fabrikanterna köper hela eller delar av sitt sortiment. N M D har 34 abonnenter på månadsstatistiken. Priset är 3 kronor per varunummer och iuformationsgång både för månads- och kvartalsstatistiken. Abonnemang måste tecknas på alla preparat från en leverantör under minst ett år för att priset skall bli 3 kronor. Tillfällig statistik säljs varje månad och kvartal och kan avse antingen detaljerade uppgifter motsvarande statistiken till abonnenterna eller enbart vissa summor. Fabrikanterna kan också få köpa kombinationer av minst två av konkurrenternas preparat. Priset är 10 kr per varunummer. Hela ETC-statistiken består av 272 grupper. Nytt för år 1968 är ETC-gruppsummor som vem som helst kan få köpa. Informationsbrev har gått ut till reklambyråer m. fl. tänkbara kunder. SOU 1969: 46

N M D har också själv användning för statistiken efter orderkontor. Statistiken efter

handelsområden

Norge är indelat i 25 områden i den officiella statistiken. Vissa av dessa områden har N M D slagit ihop i sin statistik som omfattar 18 handelsområden. Statistiken efter handelsområden löper kvartalsvis. Några leverantörer har haft önskemålet att få statistiken per apotek men N M D har hittills sagt nej. N M D har 28 abonnenter på handelsområdesstatistiken. Priset är 8 kronor per varunummer och informationsgång. N M D behöver inte handelsområdesstatistiken för eget bruk. Den produceras enbart1 för försäljning.

5.11.3 Mer om statistiken Myndigheterna och

läkemedelsstatistiken

N M D informerar myndigheterna, närmastt Helsodirektoratet, om försäljningen på olika läkemedel. Uppgifterna lämnas gratis.i. Även forskare kan få specialuppgifter utann kostnad för mottagaren. Myndigheterna i Norge har tack varee NMD:s statistik överblick över läkemedels-;fabrikanternas försäljningsvolym. Det mås-ite finnas samband mellan produktionskost-tnader och produktionsvolym. Ännu harIT emellertid inte myndigheterna företagit prissänkningar på läkemedel som visat sig haa stor efterfrågan. Patientstatistik särskilt narkotikastatistik ir har diskuterats med NMD. Funderingar r finns också på en särskild dosstatistik när" mast för sjukhusen. N M D har inte omedelbar tillgång till nödvändigt basmaterial eftersom N M D befinner sig en bit bort iI distributionsked j an. Apoteken och

läkemedel

Lagerredovisningar NMD har en fabrikant som köper lagerredovisningar veckovis. Lagret efter preparat och orderkontor redovisas. Några andra fabrikanter vill ha lagerredovisning från N M D varje månad. NMD lämnar också på begäran tillfälliga uppgifter t. ex. vid årsskifte. Priset för lagerredovisningar går inte efter varunummer. Ett runt belopp per abonnent fastställs.

5.12 Övrig

serviceverksamhet

5.12.1 Lista över apotekens försäljningspriser på läkemedel (Spesialitetsprisliste) N M D satte ner sin avans den 1 januari 1968. Då fick Spesialitetskontrollen problem med att snabbt få en omtryckning av prislistan för apoteken. I detta läge åtog sig N M D att köra fram en ny prislista på sin datamaskin. Sedan dess har N M D gett ut en ny upplaga varje kvartal. Prislistan får apoteken gratis. För varje artikel i specialitetsprislistan anges förutom namn, förpackningsstorlek och pris också NMD:s varunummer, ETC-nummer och kod för expeditionsbestämmelser, narkotika, förvaringssätt och hållbarhet.

5.12.2 Analys av apotekens årsräkenskaper Apoteken är skyldiga att varje år skicka in sina räkenskaper på fastställt formulär till Sosialdepartementet. Det svenska avgiftssystemet har principiell motsvarighet i Norge och apotekens deklarationer behövs för resultatutjämningen mellan apoteken. Sosialdepartementet låter fr. o. m. 1968 N M D bearbeta apotekens årsräkenskaper med hjälp av depåns datamaskin.

läkemedelsstatistiken

Det finns apotek som vid enstaka tillfällenII m begärt statistik över apotekets inköp från le NMD. Ett exempel är en nytillträdande aapoteksinnehavare som med ledning av staSOU 1969: 46

tistiken placerade högfrekventa nära disken osv.

5.12.3 Läkemedelskartotek N M D bekostar fortlöpande tryckning och distribution av »farmakologisk kjemisk kar271

Tabell 5:7. NMD: skulder och eget kapital den 31.12.1967. Källa: NMD:s årsberättelse 1967 Milj. nkr Kortfristiga skulder Leverantörer Övrigt

11,3 3,5

14,8

Långfristiga skulder Startkapital 17,5 Fond för klinisk farmakologi 2,3 Övriga fonder och avsättningar 1,3

21,1

Eget kapital Startkapital Byggfond Övriga fonder

10,0 15,5 7,6 S::i

33,1 69,0

totek» som utarbetas av Komitén for farmas0ytis etterutdannelse. Kartoteket innehåller två typer av kort, huvudkort efter substans och hänvisningskort efter preparat. Korten går gratis ut till de 280 apoteken och även till de läkemedelsindustrier som vill ha denna information. 5.12.4 Svar på frågor m. m. N M D åtar sig att gratis besvara frågor i olika läkemedelsärenden. Främst utnyttjas analysavdelningen med NMD:s bibliotek. Apotek och sjukhus har börjat vända sig till N M D när ett läkemedel inte visar sig vara bra. »Drug recalls» har i allt högre grad blivit en uppgift för analysavdelningen som därmed påtagit sig en koordinerande roll inom läkemedelskontrollen. Under första halvåret 1968 registrerades 33 återkallelser av farmacevtiska specialiteter. Återkallelsen gällde viss tillverkningsserie el. dyl. 5.13

Tabell 5:8. Disponibelt överskott 1962-1967. Källa: NMD:s årsberättelser

Åi

Totalt

Därav avsättning till fond för klinisk farmakologi milj. nkr

1962 1963 1964 1965 1966 1967

2,5 3,6 4,3 5,6 6,6 8,1

0,2 0,5 0,6 1,2 1,0 1.2

Finansiering

Stortinget anvisade medel för upprättandet av NMD, NMD:s grundfond på 10 milj. kr. kan jämställas med aktiekapital. Detta belopp

överfördes från Apotekavgiftsfondet. Som startkapital fick NMD vidare ett långfristigt lån på 17,5 milj. kr, även detta belopp från Apotekavgiftsfondet. På bägge beloppen betalas 4,5 % ränta. För planläggningsarbetet beviljades ett lån om 0,1 milj. kr. till 3 % ränta. Detta lån blev återbetalat 1955. Apotekavgiftsfondet byggs upp av avgifter som Stortinget årligen pålägger apoteken efter förslag från Sosialdepartementet. Olönsamma apotek ansöker varje år om att få slippa avgifter och anhåller istället om att få hjälp från fonden. Placering av en del av Apotekavgiftsfondet i N M D har inte orsakat förändrade finansieringsmöjligheter för apoteken. Det totala kapitalet i N M D har efter hand ökat. Avsättningar har gjorts till eget kapital och i form av långfristiga skulder. Under NMD:s tioåriga tillvaro har det egna kapitalet vuxit från 10 till 33 milj. kr. NMD:s konkreta tillgångar består av tomter, byggnader, lager, inventarier, likvida medel m. m. N M D instiftade 1962 en fond för klinisk farmakologi. Universiteten i Oslo och Bergen har sammanlagt fått 2,4 milj. kr. från denna fond. Tack vare bidragen från N M D har vid Oslo-Universitetet upprättats »Institutt for Farmakoterapi» med egen professur. N M D åtnjuter skattefrihet. För de kommuner där den tidigare droghandeln betalade skatt har droghandelns förstatligande inneburit ett skatteavbräck. Läkemedelsförbrukningen ökar i Norge. Därför expanderar N M D varvid krävs ökat

övriga fonder milj.nkr 2,3 3,1 3,7 4,4 5,6 6,9

SOU 1969: 46

kapital i varulager och utestående fordringar. NMD måste ha Sosialdepartementets tillstånd till köp av fast egendom. NMD får emellertid själv besluta om investeringar skall finansieras med egna medel eller med lån. NMD har hittills varit självfinansierande med undantag för det tidigare nämnda lånet från Apotekavgiftsfondet. Men för uppförandet av de nya driftsbyggnaderna i Oslo och Trondheim kommer NMD troligen att ta upp ytterligare lån.

SOU 1969: 46 18-914316

Bilaga 6

Distributions- och orderrutiner m. m. inom åtta företag A v jur. kand. Lars Erik Andersson och fil. kand. Kerstin Swarén

Intervjuade företag: KF:s lagercentral i Södertälje, Margarinbolaget AB, AB Seelig & Co, AB Svenska Pressbyrån, Svenska Tobaks AB, Torssell & Lundberg AB, Vällingby (avser Volvos reservdelar), AB Turitz & Co och Åhlén & Holm AB.

6.1 Konsumentkooperationen med lagercentralen i Södertälje som exempel 6.1.1 Något om konsumentkooperationen Konsumtionsföreningarnas medlemmar är de enskilda hushållen. De är genom sitt medlemskap delägare i föreningarnas butiker och varuhus. I föreningsangelägenheter gäller en person - en röst. Konsumentkooperationen har i allt högre grad fått karaktären av ett mångfilialföretag. Ekonomisk samverkan mellan föreningarna har etablerats. Föreningarna har slagit in på vägen med gemensamma lagercentraler. Vissa funktioner inom konsumentrörelsen har centraliserats till kooperativa förbundet. Från varje ort antas i princip endast en konsumtionsförening som medlem i KF. Integrationen inom konsumentrörelsen fortsätter också till tillverkningsledet. De producerande enheterna är mestadels organiserade såsom aktiebolag och K F innehar aktierna. Antalet konsumentkooperativa butiker var 6 500 år 1960 men är nu nere i 3 000.

274 Motsvarande siffror för varuhusen är 70 mot 140 idag. Antalet lagercentraler har minskat från 38 år 1960 till 20 idag. Härutöver finns tre lagercentraler för djupfryst mat och två lager för frukt och grönsaker. Konsumentkooperationen omsatte 1965 för 5 miljarder kr. som utgjorde 17 % av den totala svenska detaljhandeln. Enbart livsmedel såldes samma år av konsumentkooperationen för 3,5 miljarder kr. motsvarande 25 % av detaljhandelns livsmedelsförsäljning.1 Medlemsantalet ökade under perioden 1960-1967 med ca 20 % och är nu uppe i 1,4 milj. hushåll. 6.1.2 Data om lagercentralen i Södertälje Södertäljecentralen har främst livsmedel dock ej färskvaror. Härtill kommer ca 1 500 artiklar utgörande kemisk-tekniska varor, husgeråd m. m. Artiklar som skor och kläder, vilka framför allt finns på varuhusen, har inte Södertäljecentralcn. Södertäljecentralen betjänar konsumbutikerna i Stockholms län. Gotland ingår också i Södertäljecentralens område när det gäller s. k. specialvaror. Varorna till Gotland lastas på båt i Nynäshamn. Antalet butiker uppgår till 110. Södertäljecentralen omsätter ca 70 milj. 1 Detaljhandelns utredningsinstitut, Omsättning och butiksantal inom olika distributionsformer år 1965, Stockholm 1966.

SOU 1969: 46

kr. per år. Centralen har 40 anställda exkl. chaufförer. 6.1.3 Södertäljecentralen ägs av KF KF är lagercentralens juridiska ägare. Lagercentralen förvaltar de medel som är investerade i byggnader, maskiner osv. Södertäljecentralens styrelse är däremot utsedd av konsumtionsföreningarna inom centralens område. KF fastställer ett rikssortiment. Inom ramen för denna lista bestämmer föreningarna sitt sortiment. Föreningarna är inte bundna till att köpa varor från KF. Men butikerna torde i allt större utsträckning anlita lagercentralen för att undvika splittring på flera inköpskällor. KF sluter avtal med lagercentralernas leverantörer. Då avgörs inköpspriser och andra leveransvillkor. Lagercentralerna beställer sedan utifrån de uppgjorda villkoren. 6.1.4 Gemensam transportcentral för lagercentralerna i Stockholm, Södertälje och Uppsala För lagercentralerna i Stockholm, (Mariehäll samt färskvarucentralen i Årsta), Södertälje och Uppsala har bildats en gemensam transportcentral. För närvarande har transportcentralen 25 chaufförer anställda. Bilarna står inte uppställda vid transportcentralen utan de har fördelats på lagercentralerna. Chaufförerna får vara beredda på att vid behov rycka in på de andra ställena inom transportcentralens område. För de tider i veckan som utmärkes av toppbelastning anlitar transportcentralen dessutom hyrda chaufförer. Man har kommit överens med privata åkerier som vet att de regelbundet kan räkna med att arbeta åt transportcentralen på vissa tider i veckan. 6.1.5 Södertäljecentralens kunder får leverans en eller två dagar i veckan Varje butik tilldelas en eller två bestämda leveransdagar i veckan. Leveranserna sker SOU 1969: 46

med bil fram till butiken. Priserna på de olika varorna finner butiken i Södertäljecentralens prisbok. Varje varas namn och nummer står utsatt i prisboken. På beställningssedeln noteras endast varans nummer. Endast jämn multipel (10, 50 etc. i en hel sats) av en artikel får beställas. Ordern insänds per post. Avtalade leveransvillkor innebär att den skriftliga ordern insänds en gång i veckan och den skall vara Södertäljecentralen tillhanda två dagar före leveransdagen. Härutöver har butiken möjlighet att lämna en extraorder före kl. 10.00 dagen före leveransdag. Denna order kan tas emot av en automatisk telefonsvarare. Ordern kommer till Södertäljecentralens hålkortsavdelning där den plockas. Varje hålkort motsvarar en artikel. Ordern läggs in i fack för den dag butiken får leverans. Ackordskort sätts fast vid ordern innan den lämnas till expediering. I ackordskortet finns stansat fakturanummer, antal rader och kg. Varje man på lagret arbetar på individuellt ackord. Södertäljecentralen har 2 IBM tabulatorer, den ena för inleveranser och den andra för försäljning. Båda matas med hålkort och skriver ut i klartext fakturor och inköpslistor. 6.1.6 Södertäljecentralens prispålägg fastställs efter ett poängsystem för varje vara Lagercentralens kostnader består av varukostnader + omkostnader. De senare bestäms för varje vara efter ett poängsystem. Ju större hanteringskostnader, transportkostnader etc. ju högre kostnadspoäng får varan. Poängsättningen görs upp på lagercentralen. Poängsystemet tar inte hänsyn till hur många förpackningar som köps på samma gång eller kombinationen varor inom en och samma order. Däremot får varan en högre poäng om beställningen är sådan att lagercentralen måste dela på en kartong t. ex. en kartong med konserver. Butikerna har fått information i prisboken om hur många förpackningar varje kartong innehåller. 275

Extraorder debiteras särskilt. De kan beställas direkt per telefon eller via automatisk telefonsvarare. 6.1.7 Betalningstransaktionerna mellan konsumentkooperationens olika enheter sker genom ett clearingförfarande K F fungerar som en enda »stor bank» för hela konsumentkooperationen. Södertäljecentralens fakturor går till K F som i sin tur debiterar föreningarna genom KF:s kontokurant. Föreningarna insätter dagskassorna på KF:s konto för månadsavräkningar. Fakturakopior sänds från lagercentralen till respektive föreningskontor en gång i månaden. En bank i Södertälje har sådana avtal med K F som gör att Södertäljecentralen får hämta ut löner etc. i den lokala banken. Lagercentralerna drivs så att intäkter och kostnader skall gå jämnt ut. Eventuellt överskott på en lagercentral delas ut till föreningarna. Varje nyår startar Södertäljecentralen från »noll». 6.1.8 Södertäljecentralen står till tjänst med viss reklam o. dyl. Centralen står även till föreningarnas tjänst med bl. a. reklam som butikerna får köpa. Riksreklamen framställs hos KF. Södertäljecentralens säljledare har hand om regional och lokal reklam, försäljningsplanering, butiksradio och broschyren Säljinfo. som sänds till butikerna en gång i veckan. Butiksradion går över Nackasändaren. Varje dag lämnas här meddelanden till alla butiker om priser samt information från Annons Svea.

6.2 Margarinbolaget

AB

6.2.1 Presentation av företaget Ett antal margarinfabriker bildade 1926 ett gemensamt företag för försäljning och distribution, Margarinfabrikernas försäljnings AB. Namnet ändrades till Margarinbolaget AB år 1946. 276

Produktionen av det margarin som endast försäljs till detaljhandeln genom Margarinbolaget är sedan 1968 koncentrerad till två fabriker. Genom sammanslagningar har antalet delägare i Margarinbolaget nedbringats till två - Unilever som till största delen äger AB Liva Fabriker på Lidingö och AB Aritmos som äger AB Pellerin/Zenith i Hälsingborg. Den svenska margarinindustrin tillverkar ca 120 000 ton margarin per år, därav hushållsmargarin 99 000 ton och bagerimargarin 21 000 ton. Margarinbolagets andel är 84 000 ton varav 70 000 hushålls- och 14 000 ton bagerimargarin. I Margarinbolagets sortiment ingår bl. a. märkesvarorna Flora och Milda. Margarinbolagets huvudsakliga uppgift är att marknadsföra sina varor vilket sker genom försäljning, säljfrämjande åtgärder, produktutformning, information till opinionsledare, teknisk information och service. Margarinbolaget har f. n. ca 26 000 kunder varav 15 000 detaljister och 11 000 storförbrukare. Huvudkontoret ligger i Stockholm. Ett antal nederlag finns runt om i landet. Företaget har i runt tal 475 anställda och omsättningen 1967 uppgick till 315 milj. kr. 6.2.2 Orderchauffören är den direkta länken mellan företaget och kunden Margarinbolagets orderchaufförer levererar varorna till butiker och storförbrukare. I genomsnitt hinner en orderchaufför med ett 40-tal kunder per dag och han distribuerar varje dag 5 000-6 000 kg margarin. I regel vet han hur mycket margarin och vilka sorter som varje butik skall ha. Till butikerna kommer orderchaufförerna varje eller varannan vecka. Margarin är en känslig färskvara. Moderna fabrikationsmetoder och skyddande emballage är en garanti för att göra det hållbart. För att vara på den absolut säkra sidan ser dock Margarinbolaget till att allt margarin blir utbytt om det legat i butiken längre tid än fem veckor efter tillverkningen. Orderchauffören svarar för att detta SOU 1969: 46

system följs och dessutom tas stickprov ute i butikerna för kontrollens skull. 6.2.3 Distributionen är baserad på depåer och satellitstationer Under de sista 20 åren har Margarinbolagets depåer minskats från ca 70 till 16. Depåerna är dimensionerade för att ta emot margarin som kommer från fabrikerna i hela järnvägsvagnar och de kan lagra upp till två—tre dagars behov. Depåerna förfogar vidare över 3-15 distributionsbilar och har dessutom kontor för administrativ personal, redovisningsrum för chaufförer etc. Tidigare var distributionen helt baserad på depåer men successivt har Margarinbolaget prövat en form av satellitdistribution, som innebär att depåsystemet slopas inom vissa tätbefolkade områden. Från en central stordepå körs körturlassen ut med långtradare, som under kvällen och natten passerar satellitstationerna dvs. uppställningsplatser för nya distributionsbilar. Dessa bilar kan i princip stå nästan var som helst, men i regel hyrs parkeringsutrymme i anslutning till någon åkericentral med tillgång till motorvärmare och redovisningsrum för chaufförerna. När orderchauffören kommer till satellitstationen kan han sätta sig i sin fullastade bil och omedelbart börja distributionen. En storstadsvariant av satellitsystemet tillämpas speciellt i Stockholm innebärande ett steg mot skift då bilarna får rulla även på kvällstid. Härigenom undviks stillastående i trafikköer. Satellitdistribution kan dock inte användas över hela landet. Avstånd och klimatsvårigheter gör att systemet knappast är aktuellt utanför en radie av 10-12 mil från depån. 6.3 AB

Seelig&Co

6.3.1 Seelig är en länk mellan bokförlag och bokhandel

att samordna leveranserna av paket från de många förlagen i Stockholm till bokhandlarna i landsorten. Den 1 januari 1918 startade Aktiebolaget Seelig&Co sin verksamhet som helt bokhandelsägt företag. Seeligs verksamhet kan nu grovt delas upp i två grupper. Bokspedition m. fl. tjänster utför Seelig åt samtliga förlag utan att särskild överenskommelse härom träffas. Inom den andra gruppen faller distribution av böcker till bokhandeln från ett lager hos Seelig och övrig verksamhet som utförs efter avtal med vederbörande förlag eller annat företag. Seelig sänder paket till och förmedlar returer och bokrekvisitioner från de ca 325 fullsortimentsboklådorna, de s. k. A-kommissionärerna. Bokdistributionen i Sverige karaktäriseras av ett kommissionsförfarande som innebär att bokhandeln har fri returrätt på kommissionsexemplar men också skyldighet att ta emot och saluföra de böcker som förläggarna skickar dem. Den helt dominerande delen av de böcker bokhandeln säljer har dock köpts in i fast räkning. Även Seelig är kommissionär. Böcker i Seeligs lager som inte blir sålda går tillbaka i retur till förläggaren. Vissa pocketböcker köps dock av Seelig men på sådana villkor att Seelig får byta till en annan bok om den först inköpta inte går bra att sälja. Seelig hanterar uteslutande svenska böcker. Det är endast de svenska böckerna som berörs av kommissionssystemet. Kommissionssystemet behandlas närmare i avsnitt 6.3.12. 6.3.2 Lokaler och personal Seelig flyttade på våren 1968 in i sitt nya »Bokens Hus» i Solna. All verksamhet är förlagd dit och några filialer finns inte. I spetsen för företaget står verkställande direktören. Närmast under honom sorterar den administrative chefen, informationschefen och tekniske chefen. Antalet anställda uppgår till ca 110 personer.

Bokspedition är Seeligs äldsta uppgift. Företaget grundades för 120 år sedan i syfte SOU 1969: 46

6.3.3 Bokspedition Förlagen lämnar sina paket hos Seelig för sampackning till större enheter. Seelig vet inte vilka böcker som ligger i paketen. På speditionsavdelningen passerads 8 000 ton böcker 1967. Som en spedition i omvänd riktning fungerar Seeligs returavdelning som tar emot och fördelar bokhandlarnas retursändningar till förlagen. Av det gods som skickas till bokhandeln genom Seeligs speditionsavdelning kommer ca 11 % tillbaka till förlagen via Seeligs returavdelning. 6.3.4 Bokdistribution Kontrakt I fråga om distributionen av böcker fungerar Seelig som förläggarnas distributionsavdelning. Seelig svarar för ordermottagning, lagerhållning, fakturering och expedition av böckerna. Verksamheten regleras av kontrakt som Seelig tecknat med förlag, med olika företag och organisationer såsom statliga verk och museer som då och då ger ut en bok samt med enskilda personer, i allmänhet författare, som ger ut böcker på eget förlag när etablerat förlag inte vill ge ut boken. Antalet kontrakt uppgår f. n. till ca 500. Sortiment Totalt finns ca 30 000 svenska boktitlar i marknaden. Av dessa lagerhåller Seelig f. n. 9 000 för försäljning i fast räkning. Seelig säljer således med ensamrätt till A-bokhandeln ca 30 % av alla de titlar som finns tillgängliga på svenska förlag. Det är oftast små och medelstora förlag som överlåter försäljningen med ensamrätt till Seelig av hela eller en del av sortimentet. Men även några större förlag har valt Seelig som distributör. Om utgivaren så önskar ombesörjer Seelig även kommissionsutsändning till A-bokhandeln av boknyheter. Bland de 9 000 titlarna finns både högoch lågfrekventa böcker. Seelig ställer som villkor för att ta hand om försäljningen att

provisionen uppgår till minst 50 kronor per titel och år. Blir inte boken såld skall Seelig ha dessa pengar ändå. Ett centrallager är under uppbyggnad på Seelig. Från centrallagret skall man i en framtid kunna expediera småorder på alla aktuella böcker. När det gäller pocketböcker är Seeligs centrallager redan komplett. Seeligs lagerhållning har nyligen utökats med bokstöd, bokhyllor och jordglober och en vidare utveckling planeras. Orderrutin Bokhandeln får kontinuerligt förteckningar från Seelig på de böcker som distribueras därifrån. Order inkommer per telefon, per post och via automatisk telefonsvarare. Intensiteten beträffande telefonorder är under jul och realisation 90-100 samtal per timme. Mottagen order går vidare för kodifiering och stansning. Ordern skall bli hålkort och därefter komma på faktura. Från datacentralen går fakturan ner till lager och packbord. All fakturering från Seeligs lager görs med datamaskin liksom lagerbokföring och redovisningar till förlagen. Om beställd bok för tillfället skulle vara slut i lager kommer detta fram på fakturan. Påfyllningen av lagret sker också med hjälp av datamaskin. Efter varje dags faktureringar skriver datamaskinen ut beställningssedlar till förlagen. Den bedömer också på basis av tidigare försäljning hur många exemplar som behöver beställas av varje titel. 6.3.5 Sambindningen eller avdelningen för biblioteksböcker Seeligs sambindningsavdelning ombesörjer en distribution av ca en miljon biblioteksbundna böcker årligen till folk- och skolbiblioteken. Böcker lämpade för bibliotek väljs ut och presenteras för biblioteken av Bibliotekstjänst i Lund. Böckerna beställs i ark från förlagen och binds upp i särskilt starka biblioteksband. Böckerna levereras till biblioteken via Seelig och den lokala bokSOU 1969: 46

handeln. Biblioteken betalar bokhandeln, som i sin tur betalar Seelig för erhållna böcker. Seelig betalar förlagen för böckerna och Bibliotekstjänst för banden. På detta sätt finansierar Seelig lagerhållningen av sambindningsböckerna medan Bibliotekstjänst tar den slutliga ekonomiska risken, t. ex. nedsättning av priser på grund av realisation, utgallring o. dyl. Sambindningen fungerar enligt ett avtal mellan Bibliotekstjänst, Svenska Bokhandlareföreningen och Seelig. Seelig har en bibliotekarie och en konsulent för informations- och rådgivningsverksamhet i bokhandeln både beträffande sambindningsförsäljningen och annan biblioteksförsäljning. 6.3.6 Den fysiska varuhanteringen Genom Seeligs speditionsavdelning passerar flertalet av de böcker som säljs i bokhandeln. Småpaket både utifrån och från Seeligs lager samlas efter bandtransport på ett sorteringsbord. Paketen sorteras ut i bokhandelns fack där de förvaras till dess bokhandeln har sändningsdag. Då stoppas de i en säck som försluts och via transportband skickas till den centrala våganläggningen för vägning och utsortering. Stora kollin vidarebefordras utan uppehåll och de går direkt via transportbandet till våganläggningen. Böcker från Seeligs lager packas vid en lång rad packbord. Utmed packborden löper två transportband. De mynnar i två spiralstörtar som för paketen till speditionsavdelningen i våningen under. Transportbanden startas och stoppas med fotoceller så att kollina ordnas in i kö före vågen. Våganläggningen som sköts av en enda man består av våg- och manöverbord. Fraktsedeln sätts in på sin plats i manöverbordet och vågskötaren trycker på tangenter. Varje invägning går på tre sekunder. Då har följande registrerats: - bokhandelns kundnummer - det avsändande förlagets nummer SOU 1969: 46

- typ av kolli (kartong, låda, rulle) - vikt som anges automatiskt på fraktsedeln och noteras i hålremsa som används för datamässig debitering av bokhandelns frakter och för uträkning av personalens ackord. Efter vägningen glider kollit vidare på utsorteringsbandet. Genom elektroniska impulser från vågen sker automatisk utsortering av kollina på 16 sorteringsstationer beroende på lämpligaste transportväg till kunden. 6.3.7 Bokhandeln betalar frakten Bokhandeln betalar frakten för alla paket således även för kommissionsexemplaren. Ingenting hindrar därför att kommissionsexemplar och beställda böcker sampackas. Seelig gör upp med boklådorna om leveransdagar. Större boklådor vill ha sändningar varje dag medan de små kanske nöjer sig med en gång i veckan. Särskilt brådskande korsband och paket kan bokhandeln begära per post till betydligt ökade sändningskostnader. Bokhandeln betalar också frakten för retursändningarna till Seelig. För små beställningar dvs. små paket lämnas mindre rabatt av Seelig. Det är vanligt att beställningarna inte är på mer än ett eller två exemplar av en viss bok och det färdiga paketet kanske inte kommer att innehålla mer än 4-5 böcker. 6.3.8 Transport Seeligs gods går till 75 % ut till landsorten, resterande 25 % till Stockholm. Merparten av det gods som hanteras på Seeligs speditionsavdelning vidarebefordras genom ASG och Bilspedition till bokhandeln. ASG och Bilspedition transporterar först godset till sina terminaler i utkanten av Stockholm. Seelig kör med egna bilar till vissa bokhandlare i stockholmsområdet. Det finns också större bokhandlare i Stockholm som själva varje dag hämtar sina paket hos SeeligSeeligs returavdelning tar emot bokhandelns returpaket och sorterar dem förlags279

vis. De skickas sedan till förlagen med samma bilar som lämnat speditionsgods hos SeeHg. 6.3.9 Förmedling av bokhandlarnas rekvisitioner Vid sidan av paketspeditionen utvecklades tidigt en avdelning för förmedling av bokhandlarnas rekvisitioner. F. n. rör det sig om 20 000 titlar som A-bokhandeln måste beställa direkt från förlagen. Bokhandeln skickar dagligen alla sina rekvisitioner i ett kuvert till Seelig där de sorteras och fördelas på de olika förlagen. De flesta förlagen finns i Stockholm. Deras rekvisitioner placeras i fack där förlagens varubud kan hämta dem. 6.3.10 Seelig står till tjänst med statistik åt förläggare och bokhandlare Seeligs datamaskin är f. n. en IBM 1440. Bokhandelns årliga inventering i mars databehandlas av Seelig. Som hjälpmedel i inventeringsarbetet får bokhandeln en tryckt lista över alla böcker som ligger ute i kommission. I listan finns särskilda markeringar för titlar som förlagen begär i retur. Bokhandeln fyller i sina inventeringssiffror efter genomgången av lagret och samtidigt markeras vilka tidar som bokhandeln kommer att returnera. Listorna skickas in till Seelig för databehandling. Man får fram antals- och värdelistor, redovisningar och returfakturor dvs. ett komplett och färdiguträknat underlag för den årliga avräkningen mellan varje enskilt förlag och varje enskild bokhandel. Seelig förlägger och distribuerar bokbranschens gemensamma kataloger. Med datamaskinens hjälp framställs två gånger om året en ämnesordnad lista över alla pocketböcker som finns att köpa. Förlagen kan abonnera på månadsstatistik utvisande antalet sålda exemplar och försäljningsvärdet på varje bok som kommer från förlaget ifråga. Om ett förlag också vill veta fördelningen av Seeligs distribution till de olika boklådorna kan specialstatistik

beställas. 6.3.11 övrig service Seelig har tre resanderepresentanter som anlitas främst av mindre förläggare. De stora förlagen har sina egna resande. Förlagen betalar 55 kronor till Seelig för att få ut reklam och andra meddelanden till bokhandeln med Seeligs ordinarie sändningar. Seelig står till tjänst med att svara på bokhandelns frågor om nyutkomna böcker m. m. Frågeställaren faktureras 2 kronor per informationsgång. 6.3.12 Något om bokdistributionen i Sverige A- och B-kommissionärer. Svenska böcker säljs delvis i kommission, vilket innebär att förläggarna tar risken med att böckerna inte blir sålda. Bokhandlarna är å sin sida skyldiga att ta emot och saluföra de böcker som förläggarna skickar dem. Under viss tid föreligger returrätt. Varje bokhandel får numera oftast bara ett enda kommissionsexemplar av varje titel. Övriga böcker distribueras i fast räkning. Nyetableringskontroll är en naturlig följd av kommissionssystemet. Ansökan om kommissionärskap görs hos Svenska bokförläggareföreningen. För att bli kommissionär fordras bl. a. att boklådan har en av bokförläggareföreningen godkänd föreståndare. A-kommissionärskap innebär i princip att kommissionärerna skall ha full sortering av böcker. B-bokhandeln tillkom i mitten på 40-talet. En B-kommissionärs sortiment består till stor del av andra varor än böcker t. ex. leksaker och pappersvaror. Seelig & Co levererar böcker till de cirka 325 A-kommissionärerna. Bokcentralens förening u. p. a. i Stockholm förser de cirka 225 B-kommissionärerna med böcker. Det kan nämnas att Pressbyrån som har ett antal kiosker med fullständiga A-bokhandels- eller B-bokhandelsrättigheter räknas som en kund i de angivna siffrorna.

Bokhandelns ensamrätt Bokhandelns ensamrätt omfattar böcker som SOU 1969: 46

kostar minst 19 kronor för häftat exemplar utan omsättningsskatt. För några år sedan var prisgränsen 12 kronor och en förskjutning uppåt successivt alltefter bokhandelsprisernas utveckling har således skett. Det förekommer dock att bokförläggareföreningen efter samråd med bokhandlareföreningen lämnar dispens för försäljning genom specialaffärer utanför bokhandeln av vissa böcker som är dyrare än 19 kronor. Även försäljningen av en del av de dyrare böckerna går utanför bokhandeln t. ex. genom förlagens agenter. Ca 50 % av bokförsäljningen i Sverige beräknas ske genom bokhandeln. Fasta bokpriscr Bruttoprissystemet på böcker som tillämpas i de flesta kulturländer innebär att de av bokförläggarna åsatta bokpriserna inte får under- eller överskridas vid försäljning till konsument. Särskilda rabatter har fastställts vid försäljning till bibliotek och skolor. Bokbranschens dispens från bruttoprisförbudet gick ut 1965. Näringsfrihetsrådet beslutade vid denna tidpunkt inte om ny dispens. I praktiken skall bruttoprissystemet vara upphävt från 1 april 1970 vilket innebär att priserna på böcker då blir fria. Bokdistributionen

under

omprövning

Protester mot fria bokpriser och krav pä ny bokutredning har rests. I en skrivelse till utbildningsminister Palme lade bokhandlarna fram ett alternativ innebärande att man liberaliserar själva bokhandelssystemet men behåller de fasta priserna. Liberaliseringen skulle innebära eventuell avveckling av den nuvarande etableringskontrollen och bokhandelns ensamrätt att sälja vissa böcker. Avvecklingen skulle möjliggöra inrättandet av specialboklådor i större samhällen m. m. Statsrådet Palme tillsatte på våren 1968 en utredning rörande litteraturstöd m. m. med riksdagsman Kaj Björk som ordförande. Beträffande bokdistributionen sägs bl. a. i direktiven att »syftet med detta avSOU 1969: 46

snitt i utredningsarbetet skall vara att klarlägga vad som från samhällets sida kan göras för att underlätta spridningen av den kvalitetslitteratur som har svårigheter att nå ut».

6.4 AB Svenska Pressbyrån 6.4.1 Presentation av företaget AB Svenska Pressbyrån idkar handel med tidningar och tidskrifter samt med andra varor för att stödja tidningsförsäljningen. Företaget ägs av svenska pressen. Organisatoriskt består företaget av ett huvudkontor, nio distriktskontor samt 1 200 egna försäljningsställen över hela landet. Pressalster distribueras till ca 15 000 återförsäljare utöver de egna kioskerna. Bruttoomsättningen 1967 var för tidningar och tidskrifter 582 milj. kr., för böcker 38 milj. kr. och för andra varor 430 milj. kr. vilket totalt ger 1 050 milj. kr. Antalet anställda i företaget är ca 6 200. Tidnings- och tidskriftsförsäljningen har sin speciella karaktär eftersom utgivningsdagen är bestämd. Redogörelsen för order- och leveransrutinen i det följande avser övriga varor i kioskernas sortiment. 6.4.2 Kioskerna tilldelas lokala leverantörer för vissa varor men beställer i övrigt från eget centrallager Från Pressbyråns centrallager i Spånga beställer kioskerna chokladkakor och chokladaskar, kexpaket, pappersvaror m. m. Vissa varor levereras direkt till kiosken från säljaren. Det gäller särskilt färskvaror där leverantör i närheten anlitas. Endast i Stockholm och Göteborg har Pressbyrån egna fruktlager. Läskedrycker och glass levereras också direkt till kiosken. Distriktskontoren avtalar med lokala leverantörer om leveranser till kioskerna. Kiosken får sig också tilldelad en bestämd dag för ordergivning och leverans. Avtalen med de lokala leverantörerna tar hänsyn till att kioskerna skall passa in i dessa leverantörers körturer. Det gäller att få för281

månliga inköpsvillkor. Mot dessa står de kostnader som faller på Pressbyrån. Kioskerna får en varuförteckning och inom ramen för denna bestämmer kioskens föreståndare sortimentet. I förväg görs ingen klassificering av kioskerna med hänsyn till varusortimentet. Med tidningar och tidskrifter kan en kiosks hela sortiment gå upp till ca 1 000 artiklar. 6.4.3 Centrallagret tar emot order på hålkort När kiosken beställer av centrallagret skall ett hålkort användas för varje artikel. Kioskens nummer är förstansat på kortet. Beställningen görs på så sätt att den beställda varans nummer streckmarkeras på kortet. Kioskföreståndaren finner varans nummer i en varulista. Vidare stryks på kortet den siffra som anger önskat antal av varan ifråga. Hålkorten skickas per post på uppgjord dag till huvudkontoret där korten sedan bearbetas i datamaskin. Generellt gäller för alla kiosker att leverans sker var 14:e dag från centrallagret. 6.4.4 Distriktskontoren håller den löpande kontakten med kioskerna I nio större landsortsstäder har Pressbyrån distriktskontor. Före 1958 hade Pressbyrån landet indelat i 27 distrikt. Kioskernas lokala leverantörer skickar fakturan till distriktskontoret och kioskerna får en följesedel. Kontorschefen på distriktskontoret svarar inför huvudkontoret för dessa betalningstransaktioner. Distriktskontoret betalar ut lönerna till de anställda inom distriktet. Anställningar i kioskerna görs upp i samråd med distriktskontoret. Till distriktskontoret är en kioskchef (kioskintendent) knuten. Han svarar för att kioskerna inspekteras. Huvudkontoret gör lönsamhetsutredningar för kioskerna i samarbete med distriktskontoren som har lokalkännedom.

6.5 Svenska Tobaks AB 6.5.1 Presentation av företaget Svenska Tobaks AB idkar tillverkning och handel med tobaksvaror. Företaget har staten som helt dominerande aktieägare. Tobaksbolaget konkurrerar med utländska tillverkare. Det tidigare monopolet på tillverkning och import har slopats. Inom landet har inte några med Tobaksbolaget konkurrerande fabrikanter etablerat sig. Flera importörer finns däremot. Tobaksbolaget säljer både egna och andra tillverkares produkter. Huvudparten kunder är detaljister. Men Tobaksbolaget tillåter även att andra tar över försäljningen till detaljisterna ty Tobaksbolaget har också kunder bland butikskedjornas lagercentraler och andra grossister. Tobaksbolaget har en enda egen butik belägen vid Norrmalmstorg i Stockholm. År 1965 uppgick den expedierade vikten till 19O00 ton brutto fördelad på 284 000 order.

6.5.2 Tobaksbolaget har 10 600 kunder Den 1 januari 1960 trädde nya försäljningsbestämmelser för tobakshandeln i kraft. Nyetableringskontrollen upphörde, tobaksvarorna kunde få säljas utom vanlig affärstid m. m. För Tobaksbolaget innebar allt detta en förändring av distributionsstrukturen. Antalet kunder gick ned från 27 100 år 1959 till 13 200 två år senare och uppgick 1967 till 10 600. Förskjutning mot försäljning till grossister har ägt rum. Antalet order minskade. Den expedierade vikten har däremot ökat fortlöpande. Tabellen på nästa sida visar kunder och försäljningsandelar 1965. 6.5.3 överenskommelse träffas med kunden om en bestämd leveransdag i veckan. Ett system med tidsbundna leveranser tilllämpas fullständigt. Målsättningen är att varje kund skall få leverans en gång i veckan. Införandet av tidsbundna leveranser är såSOU 1969: 46

Kunder

Antal

TobaksaflFärer 2 561 Livsmedelsaffärer etc 2 507 Varuhus (privata) 185 Kiosker 3 709 Större restauranter, hotell, kaféer, konditorier, marketenterier, mässar, lunchrum 2 049 KF:s lagercentraler och konsumtionsföreningar 45 Grossister 248 Summa 11 304

% av försäljn. 18,5 7,2 4,2 26,8

4,6 9,5 29,2 100,0

väl ett detaljhandelns önskemål som Tobaksbolagets egen strävan att ordna en effektiv distribution. Tobaksbolaget behöver ha ordern viss tid i förväg för att systemet med tidsbundna leveranser skall hålla. Exakt på dagen dvs. 2 dagar innan leverans kommer ca 65 % av orderna. 20 % kommer in en eller två dagar för tidigt och resterande 15 % så sent att en särskilt snabb behandling måste vidtas för att varorna skall komma fram i tid. Leveransschema utsänds i förväg till varje kund. I regel skickar kunderna in skriftliga beställningar till distributionscentralerna. Tobaksbolaget tillhandahåller en tryckt beställningsblankett upptagande alla artiklar och där kunden alltså bara har att fylla i beställningskvantitet. Tobaksbolagets försäljningsvillkor är 1) expeditionsavgift på fem kr. för varje order 2) leverans fritt mottagarens lager eller mottagarens ort. De allra flesta kunderna får varorna hem med bil 3) årsbonus lämnas med 0,7 % till kund vars genomsnittliga order utgör minst 3 000 kr och med ca 0,35 % om genomsnittsordern ligger på 1 500-2 999 kr. Systemet med tidsbunden distribution utesluter inte extra order. Av totalt 284 000 order expedierar Tobaksbolaget ca 20 000 extraorder per år. De är inte föremål för någon »straffavgift». Distributionsfunktionen är renodlad och skall inte inbegripa aktiv försäljning i samSOU 1969: 46

band med varuavlämningen. Marknadsföringen av Tobaksbolagets egna varor sköts genom andra kanaler. Förutsättningarna för distributionen skiftar och den ursprungliga planeringen följs upp kontinuerligt. Planeringen syftar till att få fram en allt rationellare distribution för såväl leverantör som kund. Tobaksbolaget har fortlöpande statistik över antalet sändningar och antalet kollin med varje biltur. Vidare görs fältstudier. 6.5.4 Tobaksbolagets artiklar efterfrågas i olika utsträckning Tobaksbolaget säljer cigaretter, cigarrer, piptobak, tuggtobak och snus. Sortimentet innehåller 265 artiklar därav 151 egna och 114 utländska. Artiklarnas förekomst på orderna är som följer: på varje order på en order av 2-5 på en order av 6-10 mera sällan

5 artiklar 46 » 22 » 192 » S:a 265 »

Den genomsnittliga beställningskvantiteten per gång är mer än 21 detaljistförpackningar 1 artikel 11-20 5 artiklar 3-10 75 » 1-2 184_ » S:a 265 » 6.5.5 Tobaksbolaget har tre distributionscentraler Tobaksbolaget har försäljning över hela landet. Distributionscentraler finns i Stockholm, Göteborg och Malmö. I slutet på 1950-talet fanns tio distributionscentraler som först nedbringades till fyra. Kontoret för detta fjärde försäljningsdistrikt låg i Härnösand men tidigt år 1967 överfördes hela Norrland från Härnösand till distributionscentralen i Stockholm. De tre distributionscentralerna har kapacitet för att klara nära två månaders lagerhållning. De tidigare tio enheterna klarade knappt en månads lagerhållning.

Koncentrationen av distributionscentralerna har medfört minskade lönekostnader. Besparingar har också uppstått p. g. a. att orderantalet minskat och p. g. a. att arbetsmetoderna rationaliserats under årens lopp. Å andra sidan har kostnaderna för kontorsmaskiner och andra hjälpmedel ökat liksom fastighetskostnaderna. Till kunder i distributionscentralens närhet kommer företagets bilar som lastas direkt vid lagret. I fråga om mera avlägsna distributionsområden används ett system med spridningsvagnar. Godset lastas i en järnvägsvagn som rullar under natten och som dirigeras till huvudorten inom distributionsområdet. Där möter en bil. En järnvägsvagn rymmer mer varor än bilen varför flera bilturer övertar godset i vagnen för spridning dels lokalt till huvudorten och dels i omgivande orter. Man räknar med att en järnvägsvagn medför minst 400 kollin och det i sin tur innebär att distributionsområden med en försäljningspotential av minst 20 000 kolli per år får veckoleverans. Med SLAB och ASG som är statliga lastbilsföretag har Tobaksbolagat avtal på ett år. Avtalet avser dels beställningsbilar som på speciellt upplagda rutter enbart medför tobaksvaror, dels regionsforslingsbilar el. dyl. som på sina ordinarie turer medför tobaksvaror bland andra varor. Privata åkerier anlitas också på motsvarande sätt. Distributionscentralerna skall bevaka att leveranserna betalas i rätt tid. Kredittiden är 10 dagar. Kunderna betalar till distributionscentralerna som sedan svarar inför huvudkontoret.

6.6 Torssell & Lundberg AB 6.6.1 Presentation av företaget Torssell & Lundberg AB har bilverkstäder och försäljning av Volvobilar på tre ställen i Stockholmsområdet. Huvudkontoret ligger i Vällingby. Återförsäljarna för Volvo i stockholmsområdet har beslutat om samgående som kommer att nedbringa det nuvarande anta-

let återförsäljare till fyra företag. Samtidigt delas marknaden mellan företagen upp på lastbilar och personbilar. Torssell & Lundberg skall ingå i det nya företaget AB Bilia som får försäljningen av personbilar i norra Stockholm. AB Bilia skali vid starten ha 12 lagerplatser. I denna redogörelse skall emellertid inte bilförsäljningen behandlas utan uteslutande orderrutinen för Volvos reservdelar. Två betingelser för utformningen av ett beställningssystem för Volvos reservdelar måste omnämnas: 1) Volvo och dess återförsäljare är fristående från varandra. Detaljist- och grossistfunktionerna styrs av företag med olika ägare 2) Enkanalsdistribution föreligger. Volvos återförsäljare köper reservdelar från centrallagret vid Volvos reservdelsavdelning i Göteborg. Torssell & Lundberg säljer reservdelar till bilägarna - konsumenterna samt till bensinstationer - återförsäljare. 6.6.2 För Volvo reservdelar gäller 80/20regeln Antalet artiklar i gruppen reservdelar och tillbehör uppgår enbart för Volvo till 80 000. För närvarande lagerför Torssell & Lundberg 7 500 av dessa artiklar. Alla reservdelar som är nödvändiga för att en bil skall fungera lagerförs. För övriga artiklar gäller att lönsamheten avgör sortimentsgränsen. Ett litet antal reservdelar svarar för en stor del av omsättningen. För högfrekventa artiklar kan man göra goda försäljningsprognoser. Försäljningen av den långa raden av reservdelar med liten efterfrågan är slumpmässig och ryckig. Torssell & Lundberg lagerför också ca 1 000 reservdelar som inte kommer från Volvo men som är av sådant slag att de passar till olika bilmärken.

SOU 1969: 46

6.6.3 Integrerad distribution - ett av dagens aktuella problem Vid Volvo har utvecklats ett system för automatisk påfyllning av återförsäljarnas lager av reservdelar. Systemet presenteras i svenska civilekonomföreningens tidskrift Ekonomen 1967: 5. Systemkonstruktörerna Sven Kall och Olof Dahl rubricerar sin artikel »Så kan vi integrera distributionen». Författarna behandlar lagerstyrningsaspekten vid integration inom distributionen och skriver bl. a: »Systemet ger återförsäljarna möjlighet att styra sina egna lager effektivare. Därvid används Volvos datacentral som servicebyrå vid återförsäljarnas automatiska databehandling. Volvos reservdelsavdelning får å sin sida ett bättre informationssystem och en standardisering av orderrutinerna, vilket i sin tur leder till bättre leveranssäkerhet gentemot återförsäljarna. Tack vare en snabb information om återförsäljarnas försäljning får man ett bättre prognosunderlag på Volvos reservdelsavdelning. Dessutom har man numera möjlighet att detaljerat följa strukturförändringar i försäljningen.» 6.6.4 Hos Torssell & Lundberg infördes det nya beställningssystemet etappvis med början i november 1966 Volvos beställningssystem har internationell räckvidd. Det kan tillämpas oberoende av i vilket land återförsäljaren bor. Det nya systemet har införts etappvis hos Torssell & Lundberg med början i november 1966. Idag är det helt genomfört. Företaget har mycket positiva erfarenheter av hur det hela fungerar. Det finns 150 återförsäljare för Volvo i Sverige. Idag har cirka 80 % av återförsäljarna representerande 90 % av volymen infört systemet. Det ligger i sakens natur att det först varit de stora återförsäljarna som varit intresserade av mer information för en effektivare lagerstyrning och av att gå över till automatiska rutiner från manuella. Vid inköp av reservdelar skiljer man melSOU 1969: 46

lan månadsorder och dagorder. Den automatiska orderrutinen gäller för månadsordern. Dagorder utlöses först i en bristsituation. Månadsorderna följer ett tidsbundet schema. Vid på förhand fastställda tidpunkter skall avgöras om en viss artikel skall beställas och i så fall hur mycket. 6.6.5 Till Volvo skickar återförsäljaren löpande försäljningsuppgifter på hålremsa Torssell & Lundberg har två stansmaskiner och 1 l/i personer sysselsatta med stansning. Uppgifter om försäljningen stansas in på hålremsor. Samtidigt skriver stansmaskinen ut kundnotan i klartext. Så fort en remsa är full skickas den till AB Volvo-Data som är Volvos serviceföretag i Göteborg för beställningssystemet. Flera gånger varje vecka skickar Torssell & Lundberg iväg remsor. På remsan stansas följande uppgifter: 1) reservdelens nummer som bestäms av AB Volvo 2) antal försålda enheter av artikeln i fråga 3) cirka pris (rekommenderas av Volvo) 4) rabatt 5) notans nummer (för revisionen) 6) expeditnummer (för ackordunderlag för plockare) 7) kundkategori (för försäljningsstatistik) 6.6.6 Återförsäljarna abonnerar på information från Volvo om den egna reservdelsförsäljningen I Volvos datamaskin körs uppgifterna från varje återförsäljare och dessa avstäms mot de uppgifter om tidigare försäljning som finns på varje återförsäljares maskinband. Maskinen skriver ut listor i klartext som skickas till återförsäljarna. Uppgifterna gäller bara den egna verksamheten. Några marknadsrapporter där en återförsäljare får se vad konkurrenterna har sålt har man inte. Beslutsunderlag beträffande orderrutinen föreligger på tre olika listor nämligen 1) var 14:e dag en rörelselista 285

2) var 4:e vecka en rörelselista med köpförslag 3) var 12:e vecka en saidolista. Rörelselistorna visar det av maskinen framräknade lagersaldot för återförsäljaren. Rörelselistorna upprättas per lagerplats och visar lagersaldot på den platsen. Vidare finns försäljningsstatistik för de sju senaste 4-veckorsperioderna. Saidolistan var 12:e vecka visar lagersaldot uppdelat på Torssell & Lundbergs tre försäljningsställen. Man behöver göra en manuell kontroll ibland av maskinens information. Det kan ha blivit något stansfel eller något annat fel som gör att maskinen arbetar med en orimlig siffra och då måste denna justeras. 6.6.7 Volvos datamaskin gör köpförslag på basis av återförsäljarens individuella lagerpolitik Åt varje återförsäljare som använder sig av det nya beställningssystemet räknar datamaskinen fram köpförslag enligt »prognosmetoden exponentiell glättning utan trend». Återförsäljaren godtar detta köpförslag eller gör justeringar. Vissa undantag görs från förslaget på grund av å ena sidan inkuransrisken och å andra sidan risken för ökat antal dagorder. Det är 4 veckor mellan varje ordergivning i normalrutinen. Återförsäljarna är fristående från Volvo och beställningssystemet är så utformat att den enskilde återförsäljaren själv bestämmer sitt lager. Återförsäljarens lagerstyrningsregler uttrycks i siffror i maskinprogrammet. För att göra köpförslaget behövs värden för bristkostnad och lagerkostnad per enhet. Dessa kostnader bestäms av återförsäljaren. Volvos prisändringar justeras i maskinen på varje återförsäljares lagerband. Den enskilde återförsäljarens sortimentsgräns prövas av datamaskinen varje månad samtidigt som köpförslaget framställs. Maskinen har programmerats att väga kostnaderna för lagerhållning mot kostnaderna för dagorder på ett riktigt sätt. 286

Återförsäljaren granskar datamaskinens köpförslag. Av olika orsaker som inte maskinen kan veta görs erforderliga justeringar av köpförslaget. I rörelselistan med köpförslag finns bl. a. en spärrkolumn. Varje reservdel har åsatts ett spärrnummer beroende på hur pass allvarligt man ser på frågan om att artikeln finns i lager. Vissa artiklar har inte något spärrnummer alls. Det betyder att återförsäljaren anser att tid inte behöver ödslas på granskning utan maskinens köpförslag godtas automatiskt. 6.6.8 Hos Volvo framställs ordern på magnetband Samtidigt som maskinen skriver ut återförsäljarens köpförslag i klartext framställes ett magnetband för Volvos bruk. Endast för reservdelar som saknar spärrnummer framställs magnetband. Sedan återförsäljaren granskat köpförslaget på spärrade detaljer och meddelat att han önskar dessa, stansas hålkort på varje detalj. Om nya reservdelar som inte är med i köpförslaget beställs, måste ytterligare hålkort stansas upp. De poster som finns på magnetbandet men som återförsäljares inte vill ha med i ifrågavarande beställnirgstillfälle, ann ulleras. Magnetbandet och hålkorten matas in i maskinen och ut kommer fakturor, plockningsunderlag och övriga papper som Volvo behöver för att kunna effektuera ordern. 6.6.9 Leveranstiden är cirka sju veckor Leveranstiden räknas från det att kipförslaget framställts till det att reservdelarna ligger på sin plats hos återförsäljaren. Leveranstiden används som följer: 1) köpförslaget skickas med post til återförsäljaren 2) återförsäljaren granskar köpförslaget och gör eventuella justeringar 3) återförsäljaren framställer sin beställning (Torssell & Lundberg kommer xtt införa hålremsa som medium härför) SOU 1969: 46

På manuell väg gick det inte att få ut så 4) ordern går med post till Volvo 5) beställningen körs i datamaskinen (ba- mycket information som behövs för den ra två dagar i veckan används för reserv- lagerstyrning som sker idag. För Torssell & Lundberg har det nya sysdelsbeställningarna) temet haft följande effekt: 6) Volvo vill ha två veckor på sig att le1) förhållandet försäljning - lagerkostnad verera har blivit gynnsammare. Det ligger i syste7) återförsäljaren har en veckas arbete met att detta verkar till ett lägre lagervärde med inplockning av reservdelarna på sina och ett smalare sortiment platser. 2) trots att stansning och vissa andra Hela ordern sänds vid ett enda leverans- uppgifter tillkommit och en icke oväsentlig tillfälle från Volvos centrallager. Större omsättningsökning skett, bedömer man att kvantiteter av vissa artiklar skickas dock systemet medfört en minskning med en perdirekt från fabriken till återförsäljaren. T. ex. son på heltid avgasrör distribueras från Volvos leveran3) servicegraden har ökat tör i Torsås utan att passera centrallagret. Bilverkstädernas orderrutin ändras inte. Återförsäljaren har inte kontakt med Torsås 6.6.12 Det nya beställningssystemet är till fördel även för leverantören utan ordern går till Göteborg. Leveranser av månadsorder sker fritt Systemet har utarbetats av Volvo. Återförmottagarens lager. säljarna som anslutit sig till systemet får betala för att de utnyttjar ADB hos leveran6.6.10 Dagorderleveranser flygs upp från tören. Göteborg till Stockholm De fördelar Volvo fått av den integreraFöremål för dagorder är artiklar som an- de distributionen har ännu inte slagit igenom tingen inte hålls i lager eller också är till- i återförsäljarnas inköpspriser. Kanske återförsäljarna kommer att kunna pressa prifälligt slut. I stort sett varje dag lämnar Torssell & serna när nu allt fler av dem gått över till Lundberg en dagorder som för deras del det nya beställningssystemet och när man nu börjar få erfarenheter av hur systemet brukar uppta 1-15 detaljnummer. Torssell & Lundberg tar hem alla reserv- fungerar. delar som behövs när en bil är under reparation. Kunden vill ha sin bil så fort 6.7 AB Turitz & Co som möjligt. Erforderliga reservdelar som 6.1 Å Presentation av företaget inte finns i lager kräver snabb leverans för att bilen skall kunna vara klar vid utlovad Turitz och Co har för närvarande 104 tidpunkt. Epa-varuhus och tre Grand-varuhus. OmDagordern görs per telefon och varorna sättningen utgjorde 1478 milj. kr. 1968. går samma dag upp med flyg till Stock- Huvudkontoret ligger vid Gamlestadsvägen holm. Volvo har förmånliga fraktavtal med i Göteborg. Organisationsplanen uppvisar sex funktioner nämligen inköpsfunktion, förSAS. Återförsäljaren får lägre rabatt på dag- säljningsfunktion, teknisk funktion, persoorder än på månadsorder. Vidare betalar nalfunktion, ekonomifunktion och organisationsfunktion. mottagaren frakten av dagorder. Varuhuskedjans centrallager finns också 6.6.11 Det nya beställningssystemet har gett i Göteborg. återförsäljaren en effektivare lagerstyrning Torssell & Lundberg hade tidigare ett manuellt system för att hålla reda på lagret. SOU 1969: 46

6.7.2 Leverantörer Turitz har ca 10 000 leverantörer. Härav kan 3 000 betecknas som stora och 7 000 som små. Regeln är att Turitz för en viss artikel aldrig har mer än en leverantör. Det kan dock inträffa att utländska artiklar ibland måste köpas från någon annan än den ordinarie leverantören. För utländska varor står antingen fabrikanten eller fabrikantens ombud i Sverige som leverantör. Vem som skall räknas som leverantör och som därför åsätts ett leverantörsnummer är beroende av vart Turitz skall skicka order och betalningen för varorna. Varuhusen har inte några kontakter med leverantörerna. Undantagna från denna regel är färskvarorna. Varje Epavaruhus får på sin ort själv bestämma färskvaruleverantörer. Men inköparna på huvudkontoret måste få reda på vilka dessa leverantörer är samt inköpsvillkoren. Om man inte är nöjd med varuhusens val av färskvaruleverantörer kan huvudkontoret ingripa. Redogörelsen i det följande avser dock inte färskvaror utan alla de artiklar som kan lagerhållas.

6.7.3 Inköpsverksamheten är koncentrerad till huvudkontoret

servation med omsättningsmätning och prognos fem gånger om året. För ordergivningen har året nämligen indelats i fem perioder, varav två perioder om tre månader (jul och sommar) samt tre perioder om två månader. Antalet leveranstillfällen för vissa varuhus är således minst fem, som regel dock tio. Ordergivningen föregås av en orderprognos för perioden i fråga. Varuhusen gör inventering och bedömer försäljningen under den kommande 2- resp. 3-månadersperioden. Dataanläggningen räknar fram orderkvantiteten på basis av varuhusens försäljningsprognos och historiska data, som finns lagrade i maskinens minne. Maskinen skriver i klartext ut ordern, som stoppas i ett kuvert och går till leverantören. På ordern finns också angivet antalet leveranstillfällen samt leveransdagarna, allt uträknat av maskinen. Utan ADB-systemet skulle den nuvarande orderrutinen inte vara möjlig. På huvudkontoret och på varuhusen har man kunnat reducera personalstyrkan. Turitz har ett eget centrallager. Dessa lagerutrymmen är till viss del belägna i anslutning till huvudkontoret och i övrigt i Mölndal. Underdepåer finns vid Norra stationen i Stockholm samt vid järnvägsstationen i Lund men dessa depåer gör inte skäl för namnet centrallager. Till dessa två stationer kommer varorna med järnväg antingen från centrallagret eller direkt från t. ex. svensk fabrikant och där möter Epas egna bilar som sedan kör varorna vidare ut till varuhusen.

Varuhusen har ett fastställt bassortiment. Sortimentet utöver detta bassortiment kan sedan variera mellan varuhusen beroende på konkurrensförhållanden m. m. AB Turitz & Co var det företag, som installerade världens första datamaskin utrustad för multiprogrammering. I maskinen Orion, inköpt från England, kunde samtidigt köras upp till 16 olika av varandra helt oberoende program. Vanligtvis körs dock endast tre program. Orion installerades 1963. På våren 1967 installerades företagets andra anläggning, ICT 1904 E, ett maskinsystem som bygger vidare på de med Orion vunna erfarenheterna.

6.7.4 Beställningsunderlag (BU) går till varuhusen från huvudkontoret

Varuhusen har uppdelats i två geografiska grupper, nämligen södra och norra gruppen. För varje varuhusgrupp görs lagerob-

BU är en katalog som upptar 1/16 av varuhusens sortiment. Man har skurit ut 1/16 av sortimentet från varje avdelning, detta

288 I centrallagret finns huvudsakligen importerade varor. Visserligen utgör dessa endast ca 10 % av varuhusens omsättning men det kan ändå bli fråga om ett stort antal artiklar. Nya och större lokaler för centrallagret planeras i Backa i Göteborg.

SOU 1969: 46

i syfte att få en jämn belastning på perso- norra gruppen får också ett och samma BU men detta BU upptar en annan sextondel nalen i inventeringsarbetet. av sortimentet. Varuhusen är ålagda att inEn BU-katalog har ca 100 sidor. Varuförteckningen görs i klartext. För varje sända BU-svaren en bestämd dag. Turitz gör upp ett helt år i förväg ett schema för vara anges försäljningen under de närmast leverans av BU från huvudkontoret, invenföregående 5 orderperioderna, dvs. för ett teringsdag och BU-svarsdag. helt år. Dessa historiska data serveras av dataanläggningen. Vidare anges för varje artikel en av maskinen gjord försäljnings6.7.5 Datamaskinen räknar ut antalet prognos för de närmaste 2 eller 3 måna- leveranstillfällen under en orderperiod derna. Om leveranstid, rabatter m. m. som finns i Biträdena på varuhusen inventerar och man får på detta sätt fram kvarvarande la- maskinens minne har beslutats i överenskommelse med leverantören. ger. Vidare gör varuhuset en prognos för Dataanläggningen läser varje dag 3-5 kiorderperioden ifråga. Prognosen baserar sig lometer hålremsa, utgörande varuhusens på säsong, konkurrenssituationen på orten, BU-svar. Så fort BU-svaren kommer in räkfabrikanternas kampanjer etc. Varuhusens BU-svar stansas. På varje va- nas orderkvantiteten fram för två eller tre månader. Maskinen räknar också fram anruhus finns en ADDO programstyrd stanstalet leveranstillfällen och leveranstidpunkmaskin. En sådan maskin kostade i inköp 12 000 kronor. Givetvis skulle huvudkonto- terna. För högfrekventa varor är det vanligt ret kunna göra stansarbetet. Men då skulle med 2-4 leveranstillfällen under orderperioden i fråga. Antalet leveranstillfällen är beordergivningen bli fördröjd någon dag. roende på rabatter och andra inköpsvillkor. BU-svaren skickas från varuhusen per post till huvudkontoret. Den automatiska beräkningen av order6.7.6 Med ADB-systemet kontrolleras att kvantiteten sker på basis av: leverantörerna håller utlovad leveranstid 1) beräknad försäljning enligt varuhusets Huvudkontoret skickar orderkopia till varubedömning 2) kvarvarande lager enligt varuhusets in- huset och härigenom informeras varuhuset om orderkvantitet, leveransdag etc. Varuventering husen är ålagda att genast efter mottagan3) olevererade order som finns i maskidet av varorna insända en varuingångsrapnens minne. port till huvudkontoret. På denna rapport I samband med behandlingen av BUanges eventuella avvikelser mellan ordersvaren utskrivs sortimentsrapporter, som utkopian och leveransen. gör en del av inköparens beslutsunderlag Om inte varorna kommer bör varuhuset vad gäller sortimentssammansättning och observera detta och meddela förseningen sortimentsförnyelse. till huvudkontoret. Inköparna där påminVaruhusen vet exakt på dagen när BU ner då leverantören om ordern. anländer från huvudkontoret. Varuhusen Med datamaskinens hjälp kontrolleras vet också vilken del av sortimentet som ifråockså kontinuerligt att leverantörerna levegavarande BU avser. På BU anges vilken rerar i enlighet med fastställd leveranstid. dag inventeringen skall ske. Då inventeringDen långsiktiga ordergivningen för en arna skall genomlöpa hela sortimentet på period om 2 å 3 månader i taget bedöms av en 2- eller 3-månadersperiod och eftersom Turitz som ett gott hjälpmedel för leveranvarje BU upptar 1/16 av sortimentet komtörens planering med distributionen och mer BU 2 å 3 gånger i veckan till varukanske också för hans produktionsplanehusen. Varuhusen i södra gruppen får allring. Med tanke på produktionsplaneringen tid samma dag ett BU som avser exakt samkan tillfogas att ordern skulle vara av än ma sextondel av sortimentet. Varuhusen i SOU 1969: 46 19-914316

större värde om den dessutom gav uppgifter om förväntad order under nästkommande beställningsperiod. En sådan orderprognos diskuteras för närvarande i samband med att prognosinstrumenten förfinas. 6.7.7 För lågfrekventa varor är det svårt att göra goda försäljningsprognoser För Epa gäller 80/20-regeln. De lågfrekventa varorna är besvärliga att tackla i orderrutinsammanhang. Men man saluför dem p. g. a. serviceskäl ty en vara hjälper till att sälja en annan vara. De lågfrekventa varorna går in i den normala orderrutinen. För vissa av dessa artiklar kan det bli fråga om en längre prognos än 2 resp. 3 månader. Datamaskinen räknar nämligen ut om det är fördelaktigare med att varorna ligger längre än 2 resp. 3 månader ute på varuhusen. Ju längre varorna kan ligga i lager hos Turitz ju större kvantiteter kan inköpas och ju bättre bli inköpsvillkoren. Mot detta står lagerkostnaderna. Bristsituationen möter Turitz för närvarande med stora säkerhetslager ute på varuhusen. De stora säkerhetslagren utesluter inte helt specialorder. 6.7.8 Nästa ADB-fas: kapital och resurser utnyttjas optimalt Turitz befinner sig nu i en fas som innebär att optimala orderkvantiteten för en artikel kan bestämmas med ADB-systemets hjälp. Man siktar på att gå längre. Nästa system skall ge möjligheter till beslut på en nivå, som innebär ett bättre styrande av företagets totala resurser.

6.8 Åhlén & Holm AB 6.8.1 Presentation av företaget Åhlén & Holm har sitt ursprung från postorderfirman i Insjön. Nu har företaget huvudkontor i Stockholm samt varuhus över hela landet. Ett antal centralpaketeringar betjänar 290

flertalet varuhus med färdigpackade färskvaror. I Jordbro söder om Stockholm ligger varuhuskedjans centrallager. Varuhuskedjan i Sverige omfattar 2 Åhlénsvaruhus, 2 Meethsvaruhus, 71 Tempovaruhus och 6 livsmedelsaffärer med en sammanlagd omsättning 1968 på 1 400 milj. kr. I Danmark har Åhlén & Holm etablerat sig med 5 Tempovaruhus. Åhlén & Holm har 11 000 anställda beräknat på heltidsbasis. 6.8.2 Centrallagrets yta har byggts ut med 75% Centrallagret i Jordbro har byggts ut under 1968 med 7 5 % från 40 000 m- till 70 000 m l Veckans affärer 16 mars 1967 skriver i en artikel om Åhlén & Holm bl. a. följande: »Man experimenterar med centrala uppköp i allt större kvantiteter från fabrikerna till centrallagret för vidare befordran till affärerna landet runt. Genom detta förfarande räknar man med vinster genom de stora köpens och de stora transporternas ekonomi. Nätet av transporter direkt från de många fabrikanterna till affärerna skulle minska, överblicken bli bättre, riskerna för osålda överskottslager ute i affärerna bli mindre. Det rör sig om avsevärda kvantiteter: I Jordbro töms 6-8 järnvägsvagnar dagligen (och tullas in på platsen). Den yttre distributionen sköts genom avtal med SJ och dess dotterföretag ASG - endast i Storstockholm sköter Åhlén & Holm distributionen själv.» 6.8.3 Inköpscheferna fastställer det sortiment som varuhusen skall föra För varuhuskedjan i sin helhet finns ett av huvudkontoret fastställt sortiment. Huvudkontorets inköpschefer gör gemensamt upp sortimentslistan. Inköpscheferna får förslag till nyheter vid sina kontakter med leverantörerna, från varuhuspersonalen, från mässor, utlandsresor samt från eget diff. sortiment. SOU 1969: 46

förtryckt på varje remsa och endast önskad kvantitet samt önskad leveransvecka (för artiklar som inte distribueras via Jordbro) behöver ifyllas. Beställningsremsorna förses med varuhusnummer nedtill och häftas ihop avdelningsvis varefter de på rätt köpdag skickas i särskild påse med posten till EDB-avdelningen. EDB-avdelningens expedition registrerar den post som mottagits och förbereder databehandlingen av varuhusens beställningar samt order av nya artiklar som respektive inköpskontor fördelar ut till varuhusen. Varje varuhus får en sändning från Jordbro en bestämd dag i veckan. Denna normalrutin utesluter inte extraorder t. ex. till jul, när en vara tar slut på varuhusen och det bedöms som önskvärt, att den levereras till varuhuset ifråga innan det är tid för den ordinarie veckosändningen. Antingen anlitas lokala grossister eller också kom6.8.4 Varukort och orderbok används i mer extraleverans från Jordbro. varuhusens beställningsarbete I de brådskande fallen ringer varuhusen upp ifrågavarande inköpskontor som fattar Beställningsarbetet hos varuhuset utförs av förste försäljare eller avdelningschef som beslut. För extraorder fyller inköpskontoret i ett speciellt koncept, vilket även detta till sin hjälp har varukort och orderbok. För varje ny artikel framställs ett varu- lämnas till EDB-avdelningens expedition för kort till varje varuhus. Inköpskontoret no- behandling. terar alla uppgifter om en ny artikel i en nyhetsbok som skickas till EDB-avdelning6.8.5 Huvudkontorets dataanläggning ger en för stansning av hålkort och inmatning lagerredovisning för Jordbro men inte för i datamaskinerna. Vid ändring av pris eller varuhusen andra uppgifter om en artikel skickar inköpskontoret ett ändringsmeddelande till För varje beställning av centrallagerartiklar stansas ett hålkort innehållande varuhussamtliga varuhus och EDB-avdelningen. nummer, avdelningsnummer, beställningsUngefär varannan månad framställer nummer samt beställt antal. EDB-avdelningen för samtliga varuhus en Hålkorten matas in i datamaskinen som s. k. orderbok. Varje avdelning inom ett vamed hjälp av hålkortets beställningsnummer ruhus får sin speciella orderbok som är en letar fram de uppgifter som finns lagrade aktuell förteckning över det för avdelningen för den aktuella artikeln. Huvudkontorets ifråga tillgängliga sortimentet med priser, dataanläggning kommuniserar med centralartikelbeskrivningar m. m. Orderboken är lagret, där man tar emot ordern. Om begärd dessutom utformad som ett beställningsinkvantitet inte finns på centrallagret talar strument med 5 st. remsor i högra kanten vilka kan rivas av och användas för be- maskinen om detta. Varuingång, varuutgång och differenser ställningarna. De önskade kvantiteterna noteras för res- på centrallagret rapporteras till datamaskipektive artikel i första lediga remsa i or- nen varför maskinens lagersaldo avspeglar det fysiska lagret i Jordbro. Detta gör det derboken. Artikelns beställningsnummer är

Inom ramen för den totala sortimentslistan avgör den centrala varuhusledningen sortimentet för varje varuhus (sort.grupp 1-4), beroende på försäljningslokalernas storlek, kundtyp m. m. Varor som lagerförs i Jordbro beställs från huvudkontoret. Order avseende direktsändningar till varuhusen beställs därifrån och går via huvudkontoret. Huvudkontoret hindrar inte besök av fabrikanternas representanter ute på varuhusen. De är välkomna dit som kunder och det ligger inte i linje med detta tänkande att mota ut dem, när de samtidigt eller enbart vill informera och göra reklam för vissa varor. Varuhuscheferna har dock inte tillåtelse att direkt lämna order till dessa representanter. För färskvaror till varuhusen och centralpaketeringarna anlitas lokala leverantörer.

SOU 1969: 46

möjligt att redan när ordern kommer till datamaskinen konstatera om leverans kan ske, om lagret nu är så lågt att inköpsavdelningen skall påminnas om ny beställning till centrallagret eller om centrallagret bör kontrollinventera artikeln. Däremot är systemet ännu inte upplagt så att varuhusens beställningar kan fungera som underlag för en lagerredovisning på varuhusen. En gång om året gör varuhusens personal en inventering som ligger till grund för den årliga lagerredovisningen på varuhusen. 6.8.6 Datamaskinerna framställer order till leverantörerna och uppackningsfakturor till varuhusen Varuhusens beställningsremsor ligger till grund för stansning av hålkort som sedan matas in i datamaskinen. Genom en serie bearbetningar i datamaskinerna framställs order till leverantörerna och uppackningsfakturor till varuhusen. Här är det fråga om de svenska leverantörer som låter transportera sina varor direkt till varuhusen och inte via Jordbro. Order skickas till leverantörerna och upppackningsfakturor till varuhusen. Orderna är helt prissatta med hänsyn även tagen till rabatter och varuskatter. Detta görs för att orderna skall kunna bilda underlag för s. k. fakturalös redovisning, där uppackningsfakturan utgör varuhusens inrapporteringsmedium. Vid orderskrivningen bildas även underlag för inköpskontorens statistik och leveransbevakning. 6.8.7 Hur kommer att ske under 1969?

inköpen

till

Jordbro

Sedan drygt ett år tillbaka pågår utvecklingen av ett »nytt» varuförsörjningssystem, som under senare delen av 1969 kommer att avlösa det nuvarande lager-, inköps- och rapportsystemet, vilket använts sedan starten maj -67. Målet med det nya systemet är - bättre, riktigare, snabbare information till varuhusen, IS (inköpssektionerna) m. fl. 292

betr. försäljning, lager, avkastning - möjlighet att fatta flera och mer avancerade inköpsbeslut, vilket medför minskat lager på Jordbro, fördelaktigare inköpsvillkor samt ökad omsättningshastighet - överföra rutinmässigt beslutsfattande till datamaskinen och därmed frigöra kvalificerad personal för andra arbetsuppgifter. Inköpsbesluten kommer att grundas på de veckovisa defekteringarna från varuhusen (försäljningen) samt på uppgifter om förestående aktiviteter o. dyl. Dessa uppgifter kommer sedan att bearbetas med hjälp av det s. k. IMPACT-systemet (som alltså är en del av totalsystemet), ett maskinellt lagerstyrningssystem som med hjälp av matematisk-statistiska metoder bestämmer när och hur mycket som skall beställas. Svaren på dessa frågor reglerar inleveranserna såväl i tid som till kvantitet och styr m. a. o. lagrets dimensionering på ett sådant sätt att summan av kostnaderna för brist, lagerhållning, inköp samt utlägg till leverantör minimeras. Vid beräkningarna tages hänsyn till bl. a. - prognos (förväntad försäljning) - prognososäkerhet - leveranstid - leveranstidsvariation - aktuell lagersituation - ilorder - lämplig beställningskvantitet (transportförpackning o. dyl.) - artikel- resp. ordervärdesrabatter - servicegrad m. m. Systemet producerar slutligen ett förslag till inköpsorder. Systemet kommer i korthet att arbeta enligt följande: tre typer av ingångsdata kräves 1) leverantörsdata 2) artikeldata 3) efterfrågestatistik Leverantörs- och artikeldata lämnas av IS såväl vid upptagandet av en ny leverantör/artikel, som vid förändringar av priser m. m. Efterfrågestatistiken hopsamlas var 4:e vecka totalt per artikel, varvid prognosdeSOU 1969: 46

len av IMPACT-systemet beräknar den kommande 4-veckorsperiodens prognos, varvid hänsyn alltså tages till total efterfrågan, leveranstid och säkerhetslager (= osäkerhet i efterfrågan resp. leveranstid). Hänsyn tas därvid även till om artikeln har en jämn försäljning eller om säsongtoppar finns. Med hjälp av den erhållna prognosen kan sedan systemet dagligen under den kommande perioden övervaka, när en beställning skall ske. Då systemet finner att en viss artikel hos en leverantör skall beställas sker också en bedömning av om ev. andra artiklar samtidigt skall beställas för att ev. erhålla bättre inköpsvillkor. Systemet utskriver beställningarna i form av färdiga order (orderförslag), vilka tillställes IS för godkännande. Vid ett fullt utbyggt inköpssystem (197071) kommer ca 1 200 inköpsbeslut (orderrader) att dagligen fattas av systemet.

SOU 1969: 46

Bilaga 7

Enkanaldistribution av läkemedel—EKD Av civilekonom Holger Formgren medförord av professor Ulf af Trolle

7.1 Förord Under åren 1955-1958 verkställde en arbetsgrupp under min ledning vid Institutet för Distributionsekonomisk och Administrativ Forskning vid Handelshögskolan i Göteborg en ingående analys av läkemedelsgrosshandelns struktur och kostnader. Denna tjänade i sin tur såsom underlag för en beräkning av de ekonomiska konsekvenserna av en centralisering av läkemedelsgrosshandeln till ett centralt statligt monopolföretag, ett CDH som det betecknats i den allmänna diskussionen. Undersökningen avsåg endast distributionen av farmacevtiska specialiteter. Såsom basår för undersökningen valdes år 1954. Undersökningen visade, att de totala kostnaderna inom droghandeln för distributionen av specialiteter vid den tidpunkten uppgick till ca 13,4 mkr vid en omsättning av ca 107 mkr, dvs. till ca 12,6 procent av omsättningen. Undersökningen visade även, att man vid en centralisering till ett CDH skulle kunna uppnå en kortsiktig besparing av 2-4 mkr, dvs. ca 15-30 procent av de totala kostnaderna. I och för sig är det en självklarhet, att en eliminering av konkurrensen medför kortsiktiga besparingar. Konkurrens kan på kort sikt alltid betraktas som ett slöseri. Dess ekonomiska värde ligger i dess effekt på framstegstakten. Det visades i utredningen, att det endast krävdes en obetydlig 294

minskning i den årliga utvecklingstakten för att den kortsiktiga besparingen skulle ätas upp på 10 å 15 år, varefter monopolföretaget skulle ha högre kostnader än vad som skulle uppnås vid konkurrens. Det bör observeras, att i dessa kalkyler ingen hänsyn tagits till de betydande övergångskostnader, som en centralisering av droghandeln skulle medföra. Resultatet kan sammanfattas på så sätt, att i den mån frågan om ett förstatligande av droghandeln skulle avgöras enbart på grundval av ekonomiska överväganden, borde något förstatligande inte ske. I samband med den nu pågående nya utredningen om läkemedelsdistributionens utformning har på nytt ställts frågan vilka ekonomiska konsekvenser som en centralisering av droghandeln skulle medföra. Även om frågan huruvida ett förstatligande skall äga rum inte endast är en fråga om ekonomiska konsekvenser, måste sådana spela stor roll. Frågan kan därvid närmast formuleras på följande sätt: Gäller fortfarande de resultat som uppnåddes i undersökningen för år 1954? Under hösten 1968 blev jag ombedd att leda en utredning i denna fråga. Såsom basår för den nya undersökningen valdes år 1967. Till utredningsman utsågs civilekonom Holger Formgren. Hans utredning presenteras i det följande. Han har arbetat mycket självständigt i utredningen och även skrivit rapporten, men då alla metoder och delundersökningar godkänts av mig liksom SOU 1969: 46

kurvan blir allt flackare, ju större ordern texten, delar jag ansvaret för utredningen. Svaret på den ställda frågan huruvida redan är. Den mycket positiva rationaliseringsutvecklingen inom läkemedelsgrosshan1954 års resultat även är tillämpligt på år deln innebär under i övrigt lika omständig1967 är ej självklart. Under de 13 åren har förutsättningarna förändrats i åtskilliga av- heter att möjligheterna till kortsiktiga beseenden med återverkningar i olika rikt- sparingar genom centralisering har minskats, uttryckt i form av relativa tal. ningar. De viktigaste förändringarna synes 3. Nästa ändring av förutsättningarna tavara följande: lar emellertid i motsatt riktning. Sedan år 1. Genom inflationen men även genom 1954 har den avancerade datatekniken vunden stora ökningen av förbrukningen av nit inträde och därmed skapat helt andra läkemedel har kostnaderna för distributiomöjligheter än tidigare att uppnå minsknen av farmacevtiska specialiteter ökat väningar i lagerstorlek och därmed minsksentligt, från tidigare 13,4 mkr till ca 40 ningar i räntekostnader genom en rationell mkr. Genom denna ökning bör under i övsamordning av producentoch grossistlagrigt lika omständigheter även storleken på ren. Samtidigt har räntenivån stigit starkt. de möjliga kortsiktiga besparingarna tenMedan möjligheterna att åstadkomma dera att öka, mätt i absoluta tal. minskningar av räntekostnaderna år 1954 2. Samtidigt har emellertid skett en mycbedömdes såsom relativt små, måste de nu ket stark rationalisering inom denna bransch. betraktas som väsentliga. Här har alltså De relativa kostnaderna har därigenom inkommit ett nytt moment i avvägningen, minskat väsentligt. Medan de år 1954 uppvilket inte kunde förutses år 1954. gick till ca 12,6 procent, var motsvarande 4. Såsom en fjärde ändring i förutsättprocenttal år 1967 inte mer än ca 7,1 proningarna bör nämnas, att vi sedan år 1954 cent. Rationaliseringsutvecklingen synes f. ö. ha varit särskilt gynnsam inom läkemedels- fått väsentligt större möjligheter att verkligen bedöma vilken effekt som en hård kongrosshandeln, jämfört med inom andra kurrens kan ha på rationaliseringstakten. grosshandelsbranscher. Denna fråga har beNär man efter åren 1966-1968 bedömer handlats i en särskild studie, som publicerats konkurrensförhållandena under 1950-talet, i Handelshögskolans i Göteborg skriftserie förefaller dessa närmast idylliska. Det är såsom nr 1966: 3 med titeln »Produktivitetsknappast för mycket sagt, att det inom och effektivitetsutvecklingen 1954-1964 många branscher först är efter 1965 som inom den fristående läkemedelsgrosshanman verkligen fått erfara vad hård konkurdeln». Rationaliseringen har bl. a. inneburit, att man inom ramen för den fristående rens innebär, och som man också kunnat läkemedelsgrosshandeln har kunnat uppnå konstatera vilka stora rationaliseringsvinster åtskilliga av de rationaliseringsvinster som som kan åstadkommas, när man verkligen enligt 1954 års utredning skulle uppnås ge- är tvungen att rationalisera för att överleva. Redan ovanstående fyra ändringar i förnom en centralisering av droghandeln. Såutsättningarna innebär, att man inte utan som exempel härpå kan nämnas, att centraliseringen av droghandeln beräknades vidare kan överföra 1954 års resultat till 1967. Därtill kommer emellertid en annan medföra en betydande ökning av orderstorleken och en därav följande minskning av ändring i förutsättningarna, som har ännu kostnaderna. En sådan har nu kunnat upp- större betydelse. Under senare år har man i allt högre grad ställt frågan, huruvida den nås utan någon centralisering, bl. a. såsom följd av den ökade volymen. Såsom är väl traditionella fullt-sortimentsgrosshandeln inbekant för den som studerar kostnadskurvor om läkemedelsdistributionen utgör den raför order av olika storlek, innebär varje ök- tionellaste grosshandelsformen. Såsom ett alning av orderstorleken, att det kvarstående ternativ till denna distributionsform har utrymmet för kostnadsminskningar genom man ställt en s. k. enkanalsgrosshandel ytterligare ökning blir allt mindre. Kostnads- (EKD), vilken innebär att varje producent SOU 1969: 46

endast distribuerar en viss produkt genom en enda grossist. Preliminära kalkyler har tytt på att man skulle kunna uppnå högst betydande kostnadsbesparingar genom en övergång till en konsekvent enkanalsdistribution från producent via grossist till apotek. Av betydelse i detta sammanhang är därvid det förhållandet, att dessa kostnadsminskningar till betydande del är principiellt likartade med de kostnadsminskningar som man skulle uppnå vid en centralisering av droghandeln till ett monopolföretag. Genom en övergång till enkanalsdistribution skulle man - såsom de preliminära undersökningarna har antytt - kunna uppnå betydande delar av de kortsiktiga kostnadsbesparingar som man eljest skulle kunna uppnå vid en övergång till ett centralt droghandelsbolag, samtidigt som den vid enkanalsdistribution bevarade konkurrensen mellan grossisterna skulle innebära, att man undvek de risker för minskning av den långsiktiga utvecklingstakten som en monopolisering alltid innebär. Civilekonom Holger Formgrens utredning har sålunda i motsats till IDAF:s undersök ning, avseende år 1954, inte endast omfattat en jämförelse mellan kotnaderna för nuvarande distribution av farmacevtiska specialiteter genom läkemedelsgrosshandeln och kostnaderna vid en centraliserad läkemedelsgrosshandel utan även en beräkning av de kostnadsbesparingar som skulle uppnås vid en övergång till enkanalsdistribution. I den nya utredningen har det därför inte endast varit av intresse att beräkna de kortsiktiga besparingarna genom övergång från nuvarande struktur på grosshandeln till ett centraliserat droghandelsbolag utan även i vilken utsträckning man skulle kunna uppnå kortsiktiga besparingar genom en förvandling av den nuvarande läkemedelsgrosshandeln till enkanalsdistribution, med bibehållen konkurrens mellan de olika företagen. Resultaten av Formgrens utredning kan sammanfattas på följande sätt: 1. En övergång till enkanalsdistribution skulle medföra en total kostnadsminskning med ca 11,4 mkr. Av detta belopp skulle ca 7,7 mkr utgöras av kostnadsbesparingar 296

inom grossistledet och ca 3,7 mkr av besparingar i producentledet. 2. De kortsiktiga kostnadsbesparingarna vid en övergång till CDH har beräknats enligt två alternativ. I ett minimialternativ har den totala kostnadsbesparingen beräknats till 9,4 mkr och i ett maximialternativ till 15,3 mkr. Jag har ansett, att minimibeloppet är orealistiskt lågt, och att den verkliga besparingen snarast skulle ligga närmare maximisiffran. Skillnaden mellan gränsbeloppen ligger dels i en osäkerhet i beräkningen av kostnadsbesparingarna i den allmänna administrationen, dels i en osäkerhet beträffande möjligheterna att samordna lagerhållningen i CDH med industrins lagerhållning, dvs. i möjligheterna att uppnå en total optimering. Det har i olika sammanhang hävdats att det måste vara svårare att uppnå en sådan total optimering i förhållandet mellan privata läkemedelsindustrier och ett statligt droghandelsbolag än i förhållandet mellan privata läkemedelsindustrier och privata, sinsemellan konkurrerande distributionsföretag. Även om det skulle vara svårare att uppnå dessa besparingar vid införandet av ett CDH, anser jag det vara realistiskt att räkna därmed. Jag utgår därför i mitt resonemang från maximisiffran, dvs. 15,3 mkr. Denna fördelas med 11,6 mkr i grossistledet och 3,7 mkr i producentledet. Besparingssiffran för grossistledet utgör ca 29 procent av totala kostnaden i grossistledet, vilket sålunda är någorlunda jämförbart med de ca 30 procent i maximialternativet som beräknades uppstå vid övergång till CDH i undersökningen för år 1954. Den väsentliga jämförelsen avser emellertid inte CDH i förhållande till nuvarande läkemedelsgrosshandel utan CDH i förhållande till enkanalsdistributionen. CDH medför då en kortsiktig merbesparing på ca 4 mkr, vilken då helt faller på grossistledet och där utgör ca 10 procent av de totala kostnaderna i grossistledet. Mot denna kortsiktiga besparing står de långsiktiga konsekvenserna på utvecklingstakten vid en övergång till CDH, dvs. vid en monopolisering. Redan en minskning av SOU 1969: 46

utvecklingstakten från t. ex. 4 till 3 procent medför att den kortsiktiga besparingen ätits upp på 12 år och att CDH därefter medför högre kostnader än en enkanalsdistribution. Det är inte möjligt att med några som helst krav på vetenskaplighet söka beräkna utvecklingstakten inom CDH såsom jämfört med motsvarande inom enkanalsdistribution. Man kan endast uttala en rent personlig uppfattning, grundad på erfarenhet av utvecklingen inom monopolföretag jämfört med utvecklingen i konkurrerande enheter. I synnerhet efter de senaste årens erfarenheter av den effekt som en hård konkurrens kan ge, är det för mig en självklarhet, att en övergång till CDH måste få en klart negativ verkan på utvecklingstakten. Jag kan inte föreställa mig, att det ens under bästa tänkbara omständigheter överhuvud taget skulle vara möjligt att hålla samma utvecklingstakt i ett monopolföretag som i ett antal företag, vilka konkurrerar om rätten att få distribuera producenternas produkter, och som därvid endast har ett verkligt effektivt konkurrensmedel, nämligen att kunna erbjuda låga kostnader. I den mån ekonomiska överväganden skall läggas till grund för ett val mellan olika alternativ, är det sålunda enligt min uppfattning självklart, att man bör välja en enkanalsdistribution genom ett antal konkurrerande grossistföretag framför en övergång till en central droghandel. Jag vill avslutningsvis betona, att min bedömning endast omfattat ekonomiska konsekvenser. Jag har däremot inte gått in på den rent politiska värderingsfrågan huruvida valet skall göras på grundval av ekonomiska bedömningar eller om även andra förhållanden skall inverka och därvid kanske tillmätas större vikt än ekonomiska bedömningar.

7.2 Utredningsuppdraget

Utredningsuppdraget har i första hand innefattat att skissera en distributionsmodell för enkanaldistribution av läkemedel (EKD) samt att uppskatta storleksordningen av de SOU 1969: 46

kostnadsförändringar en övergång till denna distributionsform kan innebära i förhållande till nuläget. I andra hand har det därutöver innefattat att jämföra de sålunda beräknade kostnadsförhållandena vid E K D med de beräknade kostnaderna vid ett centralt droghandelsbolag (CDH). Distributionsmodellen och kostnadsberäkningarna skulle vidare avse branschen i dess helhet och inte enskilda företag eller distributionskanaler för vissa artiklar. Undersökningarna skulle koncentreras till grossistledet, i vilket de största förändringarna bedömes äga rum. Som nuläge skulle räknas kalenderåret 1967 eller därmed jämförligt räkenskapsår. Eftersom relativt knapp tid stått till förfogande för utredningen, skulle utredningen ges karaktären av snabbutredning. I möjligaste mån skulle utredningen bygga på redan tillgängliga uppgifter inom berörda företag. Tonvikten skulle läggas vid sådana distributionsfunktioner som från kostnadssynpunkt är av störst betydelse vid en allmän övergång till enkanaldistribution inom läkemedelsbranschen. Sådana funktioner är t. ex. lagerhållning, transporter och beställningsrutiner. Utredningen skulle slutligen endast avse distribution av farmacevtiska specialiteter till apotek, dvs. läkemedel som finns upptagna i det s. k. specialitetsregistret.

7.3 Rapportens

disposition

Rapporten omfattar två delar. I den första av dessa behandlas förutsättningarna för EKD och de kostnadsförändringar man på basis av dessa kan förvänta vid en allmän övergång till EKD. I den andra delen behandlas förutsättningarna för CDH och vilka ytterligare kostnadsförändringar denna distributionsform kan väntas leda till i förhållande till EKD. Del I 1 inleds med en definition av termen enkanaldistribution och av uttrycket »en allmän övergång till enkanaldistribu1

Här avsnitt 7.4. 297

tion». Därefter följer en kort översikt över läkemedelsgrosshandelns nuvarande struktur och kostnader. Denna översikt utgör grunden för den följande problemanalysen. I problemanalysen göres ett antagande om hur en allmän övergång till EKD genomföres. Vidare diskuteras olika metoder att beräkna storleken av de kostnadsförändringar som följer av EKD samt val av metod för den fortsatta analysen. Efter problemanalysen följer en redogörelse för sådana kostnadspåverkande faktorer som antas vara av betydelse vid en allmän övergång till EKD. Denna redogörelse behandlar bland annat hur de kostnadspåverkande faktorerna samvarierar med totala kostnader av olika slag samt en bedömning av hur de kostnadspåverkande faktorerna kommer att förändras efter övergången till EKD. På grundval av problemanalysen och redogörelsen för de kostnadspåverkande faktorerna genomföres slutligen en beräkning av de totala kostnadsförändringarna vid en allmän övergång till EKD. Del II 2 bygger på analysen i del I samt vissa uppgifter som hämtats ur IDAF:s utredning 1958 (U-58). Först presenteras de allmänna förutsättningarna för CDH:s verksamhet. Därefter genomförs en jämförelse av förutsättningarna för EKD med förutsättningarna för CDH. Med utgångspunkt från denna jämförelse uppskattas storleksordningen av de ytterligare kostnadsförändringar CDH innebär i förhållande till EKD.

7.4 Kostnadsförändringar

genom EKD

7.4.1 Definitioner Med enkanaldistribution (EKD) förstås helt allmänt att en leverantör väljer endast en distributör för att nå en given kundkrets med sina varor eller meddelanden. I denna utredning användes termen enkanaldistribution för det förhållandet att en läkemedelsproducent väljer endast en grossist för den fysiska distributionen av läkemedel till apotek. 298

Med en allmän övergång till enkanaldistribution förstås i denna utredning det förhållandet att alla eller så gott som alla läkemedelsproducenter, svenska såväl som utländska, beslutar tillämpa enkanaldistribution, varvid varje producent väljer att samarbeta med det grossistföretag, som bäst tillgodoser producentens önskemål om t. ex. service och låga distributionskostnader. Producenterna har således valfrihet att välja mellan olika grossistföretag och att även var för sig eller gemensamt bygga upp egna grossistföretag, vilka övertar den fysiska distributionen till apotek. Det antas härvid för enkelhetens skull att producenten väljer samma kanal för hela sitt sortiment. De approximationer som detta antagande innebär är av ringa betydelse för de genomförda kalkylerna. 1 en allmän övergång till EKD innefattas även följande former av samarbete mellan de olika distributionsleden: Samarbete

grossist-producent

Grossisten övertar helt eller delvis producentens huvudlager för den svenska marknaden och ingår samtidigt avtal om att alla varor sändes i konsignation till grossistens lager. Grossisten förser producenten med sådana data över försäljning och lagerbehållning som kan ligga till grund för en totaloptimering av produktion och lagerhållning. Grossisten åtager sig all lagervård och lagerkontroll av producentens varor. Samarbete

grossist-grossist

Grossisterna genomför en samplanering av transporter till apotek från olika grossistföretags nederlag. Samarbete

grossist-apotek

Samtliga apotek och grossistföretag genomför en samordning och mekanisering av beställningsrutinerna mellan apotek och gros2

Här avsnitt 7.5. SOU 1969: 46

EKD men har inte räknats som sådan i denna utredning, då den inte avser distribution från grossist till apotek. Antalet lagercentraler från vilka specialiteter distribueras till apotek är 16. En av 7.4.2 Läkemedelsgrosshandelns nuvarande dessa tillkom den 1 januari 1968 och ingår struktur och kostnader därför inte i utredningen, som baseras på Läkemedelsgrosshandeln handhar idag hu- år 1967 som utgångsläge. Lagercentralernas vuddelen av alla leveranser av specialiteter lokalisering framgår av tabell 7: 2. Läkemedelsgrosshandelns struktur och till apotek. Dessas andel av apotekens totala kostnader redovisas i tabellerna 3 och 4. försäljning av läkemedel har successivt ökat och uppgår för närvarande till ca 90 pro- Dessa tabeller grundar sig på en i slutet av 1968 företagen undersökning av varje cent. läkemedelsgrossists verksamhet under ett år. Antalet specialiteter är för närvarande ca Kostnaderna är genomgående beräknade ef3 000, men då dessa förekommer i ca 7 000 ter vedertagna företagsekonomiska princiolika förpackningsformer, kan man räkna per och innefattar bland annat marknadsmed att sortimentet totalt omfattar 7 000 mässiga lokalhyror och kalkylmässig ränta artiklar. Många av dessa artiklar säljs med mycket liten frekvens. En översiktsberäkning på det i rörelsen investerade kapitalet. Kalvisar sålunda att 20 procent av artiklarna kylräntefoten är 8 procent. Skattekostnader svarar för minst 80 procent av försäljningen. och andra i denna utredning neutrala kostnader såsom låneräntor och rabatter ingår Den totala försäljningen av specialiteter uppgick år 1967 till 542 mkr enligt från ej i beräkningarna. Vissa jämförelser och avLäkemedelsindustriföreningen (LIF) inhäm- stämningar har gjorts med förhållandena 1954 och 1964 enligt tidigare distributionstade uppgifter. Närmare hälften därav hänför sig till importerade varor (tabell l å s . kostnadsundersökningar. De totala distributionskostnaderna upp18). Enkanaldistribution förekommer redan i går i denna utredning till 7,6 procent av omsättningen. I förhållande till 1964 års stor utsträckning. Det har sålunda beräknats att 31,2 procent av antalet artiklar, utredning (DU 65) innebär detta procentmotsvarande ett försäljningsvärde av 221 tal en mindre minskning. En sådan direkt mkr (40,7 procent av totala försäljnings- jämförelse av procenttal är dock inte korvärdet), distribueras genom endast en kanal. rekt, eftersom utredningarnas beräkningsprinciper skiljer sig åt i vissa väsentliga avAv totalt 205 producenter tillämpar 31 proseenden. I denna utredning räknas sålunda ducenter (15,1 procent) enkanaldistribution, medan 58 tillämpar distribution genom tre med 8 procent kalkylränta mot 5 procent kanaler och 116 distribution genom fyra i DU 65. Underlaget för ränteberäkningarna skiljer sig också åt. I denna utredning kanaler (28,3 respektive 56,6 procent). räknas varulagret till standardpris (AIP EKD förekommer framför allt ifråga om Astra-koncernens produkter, vilka distribue- minus grossistmarginai), medan man i DU ras genom Astra-Distribution (Distra), res- 65 räknar med verkliga inköpsvärden. Kalkylränta på inventarier redovisas ej i DU 65 pektive Leo-produkter, vilka jämte en del andra fabrikanters produkter distribueras ge- och ej heller kalkylmässiga lagerförluster, nom AB Läkemedels-Distribution. På senare vilka i denna utredning upptagits till 0,2 procent. Lokalkostnaderna har i DU 65 beår har även Kronans Droghandel påbörjat räknats enligt redovisningsmässiga grunder. viss distribution med ensamrätt. ADA och Vitrum har övertagit ett antal fabrikanters Sammanfattningsvis bör man därför göra följande justeringar av de procentuella kostcentrallager i landet och sköter leveranserna naderna för att en jämförelse skall bli möjfrån dessa till övriga grossister. Denna distribution utgör på sitt sätt en form av lig:

sist. Sådana rutiner kan även läggas till grund för fakturerings- och betalningsrutinerna.

SOU 1969: 46

Denna DiffeDU 65 utredn. rens Kalkylräntor Kalkylmässiga Lager förluster Lokalkostnader Summa

0,5

0,7

—0,2

0 0,6 1,1

0,2 0,7 1,6

— 0,2 —0,1 —0,5

En jämförelse mellan DU 65 och denna utredning bör således ske med utgångspunkt från 8,2 procent i DU 65 och 7,6 procent minus ovanstående skillnad, dvs. med 7,1 procent i denna utredning. Siffermaterialet tyder sålunda på att de relativa distributionskostnaderna har minskat med 1,1 procent. (Beräkningsprinciperna i DU 65 baserade på IDAF:s utredning 1958.) 7.4.3 Problemanalys En allmän övergång till EKD får givetvis återverkningar inte bara i grossistledet utan även i tidigare och efterföljande distributionsled. Omfattningen av dessa beror på hur allmän övergången är samt på vilket sätt denna genomföres. I föreliggande utredning har det ansetts lämpligt att antaga att övergången till EKD sker stegvis utan närmare angivande av hur snabbt varje steg genomföres. Ett första steg antas innefatta förhandlingar mellan producenter och grossister om ensamrätten till den fysiska distributionen av specialiteter till apotek. Resultatet av dessa förhandlingar blir att det totala sortimentet av specialiteter uppdelas på nu befintliga grossistföretag på så sätt att en och samma artikel endast förekommer inom ett och samma grossistföretag. Någon förändring i respektive grossistföretags totalförsäljning antas därvid inte uppstå (steg 1 a). Vidare antas det första steget innefatta ett åtagande av samtliga grossister att i kommission överta hela eller delar av producentens huvudlager samt att medverka till en totaloptimering av produktion och lagerhållning (steg 1 b). Ett andra steg antas innefatta förhandlingar mellan grossisterna inbördes i syfte

att åstadkomma samplanering av transporterna mellan grossistnederlag och apotek. Denna samplanering innebär i korthet att ett antal omlastningscentraler tillskapas, från vilka fasta körturer utgår till alla apotek inom ett givet område. Denna samplanering antas framför allt ha betydelse för leveranserna till landsortsapotek, men gäller i stor utsträckning även stadsapoteken (steg 2). Ett tredje och sista steg antas innefatta förhandlingar mellan grossister och apotek i syfte att åstadkomma en samordning och mekanisering av beställningsrutinerna mellan apotek och grossistnederlag. I dag sker alla beställningar per telefon eller brev. Orderna mottages och behandlas manuellt, vilket vid stigande löner blir allt dyrare (steg 3). En samordning av beställningsrutinerna beräknas kunna ske med anlitande av telex eller telefonlinjer, vilka kopplas till datamaskiner på mottagarsidan. Dessa rutiner kan läggas upp på många olika sätt, beroende på vilka krav man ställer på snabbhet och säkerhet i databehandlingen. Beställningsrutinerna berör inte endast grossistföretagens verksamhet utan även apotekens. Det är därför inte möjligt att i denna utredning föreslå några lösningar till hur beställningsrutinerna skall organiseras. Frågan om beställningsrutinernas definitiva utformning kan endast lösas genom förhandlingar mellan alla berörda parter. I denna utredning aktualiseras endast frågan huruvida det är tekniskt möjligt att under förutsättning av EKD genomföra en rationalisering av beställningsrutinerna och av vilken storleksordning rationaliseringsvinsten är. I samband härmed bör även framgå av vilket slag rationaliseringen är i form av inbesparade personalkostnader och sakkostnader, friställande av kapacitet för vissa ändamål etc. Verkningarna av EKD är troligen av såväl kortsiktig som långsiktig natur. På kort sikt förändras de totala lagren och orderstrukturen samt kapacitetsanspråken för lagerhållning och orderbehandling. På lång sikt påverkas organisationens struktur i stort på grund av förändringar i konkurrenssituaSOU 1969: 46

delse vid en allmän övergång till EKD. tionen. I denna utredning begränsas dock 2 Sambandet mellan kostnadspåverkande problemet att avse endast de kortsiktiga verkningarna av EKD. Detta problem sön- faktorer och kostnader fastställes genom insamling av sekundärstatistiskt material. derfaller i följande delproblem: 3 En bedömning göres av de kostnads1 Vilka distributionsled påverkas och på påverkande faktorernas utveckling vid övervilket sätt sker denna påverkan? gång till EKD. 2 Vilka funktioner påverkas i varje distri4 Bedömningarna enligt 3 kopplas sambutionsled? man med kostnadsberäkningarna enligt 2 3 Vilka kostnadspåverkande faktorer påför branschen i dess helhet. verkas inom varje berörd funktion? Noggrannheten i denna metod är inte lika 4 Vilka samband råder mellan kostnader stor som noggrannheten i den förstnämnda och berörda kostnadspåverkande faktorer? metoden. Metoden har dock klara fördelar Man kan närma sig dessa delproblem på från tidssynpunkt samtidigt som den ger många olika sätt, beroende på vilka krav uppslag till framtida noggrannare studier man ställer ifråga om noggrannheten i gjorav olika delproblem. Noggrannheten i beda beräkningar och på de resurser som står räkningarna kan anses fullt tillfredsställantill utredarens förfogande. de för de diskussioner som för närvarande En metod att lösa de olika delproblemen är aktuella. Av dessa skäl har den sistnämnär att undersöka samtliga funktioner inom da metoden valts som utgångspunkt för kostett antal företag i varje distributionsled för nadsberäkningarna i denna utredning. Meatt utröna i vilken mån dessa påverkas todens olika faser genomgås i de följande samt att beräkna den kostnadsmässiga effekfyra avsnitten. ten härav. I grossistledet skulle sålunda varje företags nuvarande struktur och kostnader jämföras med kostnaderna enligt EKD, 7.4.4 Kostnadspåverkande faktorer steg 1-3. Vissa antaganden skulle härvid få göras ifråga om sortimentets fördelning För den följande diskussionen göres först en distinktion mellan kapacitetsanspråk och mellan olika grossistföretag och ifråga om kostnader. Med kapacitetsanspråk förstås anden närmare utformningen av de olika stespråk på arbetstid, maskintid, lokalyta, gen. Dessa antaganden skulle också ligga till transportvolym, kapital m. m. Sådana angrund för kostnadsundersökningar inom apospråk kan t. ex. förekomma i samband med teksledet och fabrikantledet. Denna metod att varor lagerföras, att en order mottages är relativt noggrann och fullt genomförbar av en kund eller att varor levereras till men tidskrävande, delvis beroende på att ett stort antal företag måste engageras i un- kunder. Med kostnader förstås de utgifter företaget har för ifrågavarande kapacitet, dersökningar av olika slag. På grund härav avgränsade till viss redovisningsperiod, elhar den inte ansetts lämplig i en snabbutler det alternativvärde kapaciteten har i bäsredning. ta möjliga alternativa användning. I det En annan metod är att samla in uppgifter förra fallet brukar kostnaderna benämnas om branschens struktur och kostnader i dess redovisningsmässiga kostnader, i det senare helhet med en relativt grov specificering på alternativkostnader. De redovisningsmässiga betydelsefulla distributionsfunktioner. Med kostnaderna utgör ofta en acceptabel apputgångspunkt från denna totalbild och olika roximation till alternativkostnaderna som modeller för lageruppbyggnad, transporter från ekonomisk synpunkt är det relevanta och beställningsrutiner göres därefter en bekostnadsbegreppet. dömning av kostnadsförändringarna vid När det i denna utredning talas om kostEKD. Metoden innehåller i korthet följande naderna för en viss prestation, t. ex. kostfyra faser: 1 Ett antal kostnadspåverkande faktorer naderna för lagerhållning, avses alltid prestationens kapacitetsanspråk. Som mått på identifieras, vilka anses vara av störst betySOU 1969: 46

kapacitetsanspråk användes nästan uteslutande kronor eller lämplig multipel därav såsom tusen kronor (tkr) och miljoner kronor (mkr). Då fråga uppstår om nyttiggörande av friställda kapacitetsanspråk antas att dessa antingen leder till bortfall av utgifter i företagens redovisning eller att annars ofrånkomliga utgiftsökningar kan undvikas. Frågan om nyttiggörande av friställd kapacitet är givetvis av utomordentligt stor betydelse, t. ex. ifråga om friställd arbetskraft och friställda lagerlokaler, men har ansetts ligga utom ramen för den här presenterade snabbutredningen. Med kostnadspäverkande faktorer förstås sådana faktorer som samvarierar med företagets kostnader av olika slag. Exempel på sådana faktorer är omsättningen, antal expedierade order och orderrader, genomsnittlig lagervolym, distribuerad vikt och antal inköpsorder till olika leverantörer. De i denna utredning mest aktuella faktorerna antas vara följande:

Distributionsled/distributionsfunktion Producentledet: 1 Produktion 2 Lagerhållning 3 Ordermottagning och expedition 4 Transporter 5 Samordning och kontroll Grossistledet: 1 Inköp 2 Lagerhållning 3 Ordermottagning och expedition 4 Transporter 5 Kundinformation 6 Samordning och kontroll Apoteksledet: 1 Inköp 2 Lagerhållning 3 Expedition 4 Samordning och kontroll

7.4.5 Samband mellan kostnadspäverkande faktorer och kostnader Sambanden mellan kostnadspäverkande faktorer och kostnader kan i de flesta funktioner antas vara linjära, dvs. kostnaderna ökar proportionellt med de kostnadspäverkande faktorernas värde. Kostnadsökningen per enhet är med andra ord konstant. Men även icke-linjära samband torde föreligga, t. ex. mellan antalet lagerförda artiklar och de totala lagerhållningskostnaderna. Det har inte varit möjligt att klarlägga sambanden mellan alla uppräknade faktorer och kostnaderna i olika distributionsled. Detta sammanhänger framför allt med att erfarenheterna från så stora strukturella förändringar som det här är fråga om i stort sett saknas. Ett visst underlag för bedömningen föreligger dock genom att vissa av grossistföretagen i dag arbetar med relativt begränsat sortiment och hög omsättning per lagerförd artikel. Jämförelser mellan dessa

Kostnadspäverkande faktorer Satsstorlek Storleken på genomsnittligt omloppslager och säkerhetslager Antal order och leveranser Antal leveranser, transporterad vikt och volym Antal anställda, kunder och leverantörer, omsättningen Antal inköpsorder och inköpsorderrader, Antal leverantörer Storleken på genomsnittligt omloppslager och säkerhetslager Antalet artiklar i sortiment Antal order och orderrader från apotek, Antal artiklar i sortimentet Antal leveranser, transporterad vikt och volym Antal kundbesök Antal anställda, kunder och leverantörer, omsättningen Antal inköpsorder och inköpsorderrader Storleken på genomsnittligt omloppslager och säkerhetslager Antal kundbesök Antal anställda, kunder och leverantörer, omsättningen SOU 1969:46

och övriga företag kommer därför att ske där så är möjligt. De kostnadssamband som kunnat fastställas är i sammandrag följande: Lagerhållningssärkostnader Lagerhållningssärkostnader beräknas utgöra 18 procent av lagervärdet. De fördelar sig på följande sätt: Kalkylränta Lokalkostnader Lagervård Lagerförluster Inventarier Summa

8 5 2 2 1 18

Kostnoder för orderbehandling tion i producentledet

och expedi-

Order- och expeditionskostander i producentledet har endast kunnat uppskattas med ledning av ungefärliga uppgifter, inhämtade från ett fåtal producentföretag. Dessa uppgifter tyder dock inte på att det skulle föreligga några väsentliga skillnader i administrativt arbete och varuhantering mellan leverantör och varumottagare. Kostnaderna i producentledet har därför kunnat beräknas med ledning av kostnaderna för en inköpsorder i grossistledet. I detta led utgör de fasta inköpssärkostnaderna för en order ca 3 kr, varav ca 1 kr och 70 öre för administrativt arbete och ca 1 kr och 30 öre för hanteringen av varorna på lagret. Transportkostnader Transportkostnaderna mellan producent och grossist och mellan grossist och apotek beror dels på antalet leveranser ( = antalet stopp), dels på transporterade vikten och volymen. I förhållandet mellan producent och grossist är det troligt, att vikten och volymen har en helt dominerande betydelse, eftersom antalet leveranser är förhållandevis ringa och kvantiteten per leverans stor. En övergång till EKD kan därför väntas få så ringa inverkan på dessa transportkostnader, att den kan negligeras. Däremot har antalet leveranser stor betydelse för kostnaderna i förhållandet mellan grossister och apotek. En minskning av antalet leveranser i samband med en ökSOU 1969: 46

ning av dessas storlek kan därför väntas medföra en klar minskning av transportkostnaderna. Av tidsskäl har det hittills endast varit möjligt att låta verkställa en överslagsberäkning av den kostnadsminskning som skulle uppstå vid en övergång till EKD. Denna överslagsberäkning kommer senare att följas av en mer ingående analys. Överslagsberäkningen grundar sig på av fraktkonsult verkställd utredning av kostnadsminskningarna vid en samordning av transporterna mellan droghandel och apotek. Enligt denna utredning skulle transportkostnaderna minska med 15-20 procent vid en samordning av alla transporter mellan droghandel och apotek. Vissa uppgifter från de i studien ingående företagen tyder dock på att 15-20 procent är en underskattning av de verkliga kostnadsförändringarna. Kostnader för samordning grossistledet

och kontroll i

Kostnaderna för samordning och kontroll av verksamheten i grossistledet har vid en analys av det insamlade materialet visat sig samvariera med företagens omsättning. Vidare har kostnadsskillnader kunnat iakttagas mellan sådana företag vars huvudsakliga omsättning avser EKD och sådana företag vars huvudsakliga omsättning avser flerkanaldistribuerade artiklar. Dessa kostnadsskillnader avser dock endast distriktskontoren men däremot inte den centrala administrationen. För den centrala administrationen har administrationskostnaderna visat stor samvariation med den totala omsättningen inom respektive företag. Några stordriftsfördelar synes inte föreligga i de aktuella storleksintervallen. De procentuella kostnaderna är därför ungefär lika stora för de minsta företagen som för de största, eller ca en procent. För den lokala administrationen är samvariationen mellan administrationskostnaderna och omsättningen också stor, men här föreligger en tydlig skillnad mellan å ena sidan enkanalsföretagen och å andra sidan flerkanalsföretagen. Av anonymitetsskäl kan

detaljerade uppgifter om de enskilda enheterna inte anges, men man får en klar bild av skillnaden ur följande uppgifter. Det förutsattes, att kostnaderna för den lokala administrationen uttryckes i procent av omsättningen. Den genomsnittliga kostnaden för enkanalsenheterna är endast 0,44 procent, medan motsvarande genomsnittliga kostnad för flerkanalsenheterna är 1,67 procent. Om uppgifterna för de olika enheterna inprickas i ett diagram, där kostnaderna anges efter den vertikala axeln och omsättningen efter den horisontella, finner man att de enskilda enheternas kostnader i båda fallen ligger nästan exakt på var sin räta linje. Den undre av dessa representerar då enkanalsföretagen och den övre flerkanalsföretagen. Lutningen på linjerna är också helt olika. För enkanalsföretagen ökar kostnaderna med 0,4 procent av omsättningen och för flerkanalsföretagen med 1,25 procent av omsättningen. De konstaterade kostnadsskillnaderna mellan lokaladministration i enkanal- och flerkanaldroghandel torde till största delen bero på olikheter ifråga om sortimentssammansättningen men kan även bero på andra omständigheter, som helt eller delvis sammanhänger med själva distributionsformen. (1) Med ett brett sortiment blir rutinerna under i övrigt lika omständigheter mera komplicerade än med ett smalt sortiment. Sålunda torde t. ex. tiden för framplockning av en varupost vara större i ett företag med brett sortiment än i ett företag med smalt sortiment. Vidare blir sortimentet svårare att överblicka, vilket ökar kraven på samordning och kontroll av alla förekommande rutiner. (2) Vid flerkanaldroghandel riktar sig konkurrensen mot apoteksledet, vid enkanaldroghandel mot producenterna och dessas agenter. Konkurrensmedlen skiljer sig därför åt. I konkurrensen om apotekens inköp består konkurrensmedlen i väsentlig utsträckning av personliga besök och olika former av distributionsrabatter. I den senare konkurrenssituationen är det främsta konkurrensmedlet en rationell distributionsapparat med låga totala distributionskost-

nader. Flerkanaldroghandel kan därför antas leda till högre försäljningskostnader och till högre kostnader för samordning och kontroll av de olika konkurrensaktiviteterna än enkanaldroghandel. (3) Då totalt endast 14 observationer från 4 företag föreligger kan kostnadsskillnaderna mycket väl bero på faktorer som inte alls eller endast delvis sammanhänger med distributionsformen utan i stället med olikheter i företagens allmänna företagspolitik. Dessa olikheter kan t. ex. gälla investeringar i byggnader och maskiner samt personalpolitiken. Kostnader för ordermottagning tion i grossistledet

och expedi-

Ordermottagnings- och expeditionskostnader i grossistledet antas främst bero på antalet expedierade order och orderrader samt på sortimentets sammansättning. Sambandet mellan dessa faktorer och kostnaderna har tidigare endast delvis undersökts i berörda företag. Man har således kunnat konstatera att orderberoende kostnader är ca 3 kr per order, oberoende av orderns storlek, och att radberoende kostnader är ca 45 öre per rad. Uppgifterna härrör sig från tidsstudier i samband med ackordsprissättning i ett av de i studien ingående grossistföretagen. Kostnaderna är uppbyggda av följande komponenter:

Funktion

Orderberoende Radberoende kostnad kostnad kr/order kr/rad

Ordermottagning och utskrift 1,100 Telefonväxel 0,050 Plockning och kontroll 0,062 Packning 0,110 Fakturering 0,300 Telefonavgifter 0,550 Orderset 0,350 Emballage (endast med kollektivt transportmedel) i genomsnitt 0,480 Summa 3,002

0,140 0,166 0,020 0,054 0,074

0,454

Huruvida ordermottagnings- och varuhanteringskostnaderna varierar med sortimenSOU 1969: 46

tets sammansättning har inte tidigare varit föremål för några studier. En jämförande analys har därför genomförts inom de i studien ingående företagen. Denna analys tyder på vissa skillnader ifråga om radberoende kostnader, medan inga skillnader synes föreligga beträffande de orderberoende kostnaderna. I enkanalgrosshandeln är således radkostnaderna i genomsnitt ca 25 procent lägre än i flerkanalgrosshandeln. Bakgrunden till denna kostnadsskillnad är delvis densamma som ifråga om administrationskostnaderna. Ju mera komplicerad en verksamhet är desto högre är kostnaden per distribuerad enhet. Apoteksledets

kostnader

I utredningen ingår inga särskilda beräkningar av sambandet mellan kostnadspåverkande faktorer och kostnader i apoteksledet. 7.4.6 De kostnadspåverkande utveckling vid EKD

faktorernas

Av största betydelse för en analys av de totala kostnadsförändringarna vid EKD är en bedömning av de kostnadspåverkande faktorernas utveckling vid EKD. Prognoser måste göras för åtminstone följande faktorer: 1. Antalet order och leveranser mellan producenter och grossistnederlag. 2. Storleken av omloppslager och säkerhetslager i såväl producent- som grossistled. 3. Antalet order från apotek. 4. Antalet orderrader från apotek. 5. Antalet leveranser till apotek. 6. Beställningsrutinerna mellan droghandel och apotek. Dessa faktorer kan hänföras till två grupper av faktorer. Den första av dessa innehåller faktorer med anknytning till grossistens lagerpolitik (vid producentintegration producentens och grossistens lagerpolitik) och den andra sådana faktorer som sammanhänger med apotekens inköpsvanor. Till den förra gruppen hör de två första och till den senare de fyra återstående faktorerna. Antalet order och leveranser påverSOU 1969: 46 20-914316

kas dessutom av grossisternas system för ordermottagning och transporter. Förändringar i lager- och inköpsrutiner i grossistledet. Genom koncentration av lagerhållningen till ett färre antal lagerpunkter ökar försäljningen av varje lagerförd enhet, vilket under i övrigt lika omständigheter medger en reduktion av de totala lagren. Detta förklaras bland annat av alla lageroptimeringsteorier enligt vilka lagerbehovet ökar i långsammare takt än omsättningen. Beräkningen av det totala lagerbehovet vid en allmän övergång till EKD kompliceras av att vissa företag redan i utgångsläget tillämpar E K D . Således förekommer EKD till 100 procent i AB LäkemedelsDistribution och till mellan 80 och 90 procent i Astra-Distribution (Distra). Sammanlagt svarar EKD för ca 40 procent av den totala försäljningen av specialiteter till apotek (tabell 1). Under dessa omständigheter synes det lämpligt att försöka uppskatta relationen mellan lagerbehov och försäljning vid olika antal distributionskanaler och att därefter använda denna relation för omräkning av det lagerbehov som idag hänför sig till flerkanaldistribuerade artiklar. Den modell som användes för beräkningen av det totala lagerbehovet blir således följande: 1. Beräknas försäljningsvärde och lagerbehov i utgångsläget (1967) för artiklar med en- respektive flerkanaldistribution. 2. Beräknas den relativa lagerbehovsminskningen vid en begränsning av antalet distributionskanaler enligt traditionella modeller för lageroptimering. 3. Appliceras lagerbehovsminskningen enligt 2 på utgångsläget enligt 1. I denna modell bortses från att lagret i utgångsläge kan vara större än det optimala. Om så är fallet kommer det även efter en omräkning enligt ovan att vara över det optimala. Modellen innebär därigenom troligen en underskattning av lagerförändringarna, eftersom det är realistiskt att tro att ett starkt reducerat sortiment erbjuder större möjligheter till effektiv lagerkontroll. Beräkningarna av antalet inköpsorder i grossistledet följer i stort sett samma prin-

ciper som lagerbehovsberäkningarna. Antalet inköpsorder är beroende av den förda lagerpolitiken. Stora omloppslager innebär att man köper i stora poster och därmed ett mindre antal gånger per år. Samtliga beräkningar av lagerbehov och inköpsorder i grossistledet redovisas i appendix A. Resultatet av dessa beräkningar är att lagerbehovet vid EKD minskar med ca 9 mkr i steg l a och med ytterligare ca 15 mkr i steg Ib. Antalet leveranser minskar med ca 140 000 i steg 1 a och med ytterligare ca 130 000 i steg Ib. Antalet leveranser i steg Ib utgör delvis en subjektiv bedömning eftersom detta antal blir beroende av de överenskommelser som träffas mellan producenter och grossister om fördelningen av det totala lagret på grossisternas distributionslager.

order, vilka leder till i genomsnitt 0,98 leveranser. (I dessa beräkningar antas att antalet apotek är 600 och att antalet orderdagar är 250 per år.) Antalet order vid EKD kan inte med säkerhet fastställas. Såväl ökningar som minskningar är tänkbara. För en ökning talar det förhållandet att apoteken i större utsträckning än tidigare måste vända sig till fem droghandlare i stället för till maximalt fyra. Inköpen blir också troligen jämnare fördelade mellan de olika droghandlarna än tidigare. För en minskning talar det förhållandet att enkanaldroghandeln idag erhåller betydligt färre order per dag än flerkanaldroghandeln. Vid ett av de i studien ingående droghandelsföretagen med utpräglat enkanalsortiment är orderantalet sålunda endast 1,07 per apotek och dag, medan motsvarande antal i ett annat droghandelsföretag med utpräglat flerkanalsortiFörändringar i orderstrukturen i grossistlement är 1,44. I det förra fallet innehåller det. sortimentet ca 840 artiklar, i det senare Förändringar i orderstrukturen genom EKD ca 4 700 artiklar. Även om andra faktorer kan vara av tre slag, förändringar i radantal, än sortimentet påverkar orderantalet kan orderantal och antal leveranser. Dessa egen- man på goda grunder anta att sortimentet skaper i orderstrukturen skall i det följande har den avgörande betydelsen för skillnaden granskas var för sig. i det genomsnittliga orderantalet. Antalet orderrader mellan apotek och Genom en allmän övergång till EKD fördroghandel påverkas bland annat av apodelas ca 7 000 artiklar på fem droghandelstekens inköps- och lagerpolitik, vilken i sin företag. Det genomsnittliga antalet artiklar tur påverkas av konsumenternas efterfrå- per droghandelsföretag blir då 1 400, d. v. s. gan och apotekens kostnader för inköp och något större än det antal artiklar som ovanlagerhållning. Ingen av dessa faktorer på- nämnda iakttagelse grundar sig på. Det geverkas i väsentlig grad av EKD. Det finns nomsnittliga orderantalet kan följaktligen därför ingen anledning att räkna med någberäknas överstiga 1,07 order per apotek ra förändringar i antalet avgivna orderrader. och dag men å andra sidan väsentligt underOrderantalet påverkas i stor utsträckning stiga 1,44 order per apotek och dag, som av apotekens möjligheter att erhålla snabba avser ett sortiment av ca 4 700 artiklar. och täta leveranser. Dessa möjligheter är En linjär interpolering mellan 1,07 och 1,44 idag relativt väl tillgodosedda genom att resulterar i ett genomsnittligt orderantal av samma sortiment återfinns hos upptill fyra 1,12 order per apotek och dag. För fem grossister inom samma ort. Insamlade uppdroghandelsföretag uppskattas därför det gifter visar således att apoteken under ett totala orderantalet till 5 x 6 0 0 x 2 5 0 x 1 , 1 2 = år inkom med 899 000 order, vilket mot840 000 order per år, vilket innebär en svarar 6,1 order per apotek och dag. Antaminskning i förhållande till nuläget med ca let leveranser var dock endast 737 000, 60 000 order per år. Det har förefallit trovilket motsvarar 4,9 leveranser per apotek ligt att en sådan minskning uppstår. och dag. Varje grossistföretag erhåller såleAntalet leveranser mallan droghandel des i genomsnitt per apotek och dag 1,22 och apotek påverkas genom samlastning och 306

SOU 1969: 46

samdistribution. Ett mindre antal leveranser tillkommer mellan varje lagerställe och samlastningscentralerna, men å andra sidan minskar antalet leveranser till apoteken. Hur stort antalet leveranser blir efter övergången till samdistribution är deldärför kalkylen över transportkostnadernas utveckling efter övergången till EKD på den vis en policyfråga. I utredningen grundas i föregående avsnitt nämnda överslagsberäkningen. Enligt denna minskar transportkostnaderna med 15-20 procent. Slutligen är ordermottagnings- och expeditionskostnaderna beroende av hur beställningsrutinerna mellan apotek och droghandel organiseras. En samordning och mekanisering av dessa rutiner skulle troligen leda till att kostnaderna kunde reduceras ytterligare. Detaljerna i en sådan samordning och mekanisering har ansetts ligga utanför uppdragets ram. Detta hindrar emellertid inte att man genom enkla skisser visar hur ett datasystem i princip kan byggas upp och vilka ungefärliga kostnadsförändringar ett sådant system leder till. Av appendix C framgår i grova drag hur ett mekaniserat beställningssystem mellan apotek och droghandel kan konstrueras. Huvuddragen i detta system är följande: (1) Apoteken lämnar in sina order till respektive grossists ordercentral före klockan 16.00 (eller annan överenskommen tidpunkt), varvid ordern levereras samma dag. (2) Ordern inlämnas via telex. Först slås ordern in på en hålremsa. Därefter uppringes grossistens ordercentral och remsan inmatas automatiskt. Detta förfarande leder till att sändningstiden blir så kort som möjligt. (3) På grossistens ordercentral mottages telexordern på en för ändamålet speciellt avpassad datamaskin med ett relativt stort antal ingående linjer,1 som kontrollerar och bearbetar ordern på önskvärt sätt. Maskinen sänder därefter automatiskt ordern vidare - eventuellt efter nödvändiga kompletteringar - till rätt lagercentral. överföringsmedlet är här på grund av större datamängd telefon. (4) På lagercentralen skrives ordern ut SOU 1969: 46

automatiskt och behandlas på vanligt sätt. Maximala genomloppstiden för en rätt avgiven order är två minuter (genomsnittsorder med 9,2 rader). Någon köbildning uppstår inte på grund av maskinens stora kapacitet. Enligt kalkylen över det nu skisserade systemet skulle en omläggning innebära kostnadsbesparingar av ca 880 tkr per år. Kostnadsbesparingen har sin grund i att kostnaderna för de personalanspråk som bortfaller i och med införandet av det nya systemet överstiger de kostnader som tillkommer på grund av maskinanskaffningar och nyanställningar av datautbildad personal. Det största kostnadsbortfallet är hänförligt till ordermottagningsfunktionen. Ett hundratal ordermottagare kan reduceras till ca 35, d. v. s. med ca 65 procent. Det bör framhållas att det föreslagna systemet inte innebär en fullständig mekanisering av beställningsrutinerna. En sådan anses vara omöjlig att genomföra mot bakgrund av att antalet förfrågningar från apotek är mycket stort. I genomsnitt antas ca tre ordermottagare behöva vara verksamma vid var och en av datacentralerna och två vid vart och ett av de återstående lagerställena, d. v. s. tillsammans 35 ordermottagare. Dessa skall framför allt svara på förfrågningar om varorna och andra distributionsförhållanden, men även kunna ta emot order som av olika skäl inte avges på telex. I deras arbetsuppgifter ingår även att behandla sådana fall i den automatiska orderrutinen som kräver manuell insats. 7.4.7 Analys av de totala kostnadsförändringarna genom övergång till EKD Tidigare återgivna studier över de kostnadspåverkande faktorernas förändringar har legat till grund för en beräkning av de totala kostnadsförändringar som skulle uppstå vid en övergång till EKD. De detaljerade beräkningarna återges i appendix B. Nedan återges endast det sammanfattande resultatet jämte några kortfattade kommentarer. 1 Kalkylen är baserad på en maskin med 16 ingående linjer (ICL 1902 A).

En övergång till EKD har sålunda för branschen i dess helhet beräknats medföra totala kostnadsminskningar på ca 11,4 mkr per år. Av detta belopp hänför sig ca 7,7 mkr till grossistledet och ca 3,7 mkr till producentledet. Den totala kostnadsminskningen uppnås stegvis på följande sätt:

Ordermottagnings- och varuhanteringskostnaderna beräknas minska med sammanlagt 3 200 tkr. Av detta belopp hänför sig 2 390 tkr till grossistledet och resten till producentledet. Kostnadsminskningarna i grossistledet beror på att apoteksorderna väntas minska

Steg 1 a EKD före producentintegration . / . c a 5,9 mkr Steg 1 b EKD efter producentintegration . / . c a 9,5 mkr Steg 2 EKD efter producentintegration och samordning av transporterna till apotek Steg 3 EKD efter producentintegration samt samordning av . / . c a 10,5 mkr transporterna och beställningsrutinerna mellan apotek och droghandel ./. ca 11,4 mkr De största kostnadsförändringarna genom EKD är en följd av förändringarna i lagersituationen. I steg 1 a beräknas sålunda lagren minska med 9 mkr och i steg 1 b med ytterligare 15 mkr. Med lagerhållningssärkostnader av 18 procent på lagervärdet innebär denna lagerminskning att kostnaderna reduceras med 1,6 mkr i steg 1 a och ytterligare 2,7 mkr i steg 1 b, d. v. s. med totalt 4,3 mkr. Liksom i det följande antas härvid att samtliga producenter väljer EKD med totaloptimering av lagerhållningen. Utöver lagerhållningssärkostnaderna är försäljningskostnader, transportkostnader och ordermottagningskostnader av relativt stor betydelse. Försäljningskostnaderna uppgår i nuläget till ca 2 mkr. Härav beräknas endast en mindre del kvarstå motsvarande den del av kundkontaktkostnaderna som inte betingas av konkurrensen. Kostnader för distributionsrabatter och kassarabatter ingår ej i försäljningskostnaderna. Dessa kostnader har i utredningen räknats som intäktsavdrag och som betydelselösa för en beräkning av de totala kostnadsförändringarna vid EKD. Totalt beräknas försäljningskostnaderna minska med 1,5 mkr. Transportkostnaderna beräknas minska med ca 1,2 mkr, beroende på dels att transporterna till grossisternas distriktslager minskar, dels att transporterna till apotek samordnas för alla grossistföretag. Beräkningarna bygger delvis på en av fraktkonsult genomförd utredning om kostnadsbesparingar vid samlastning och samdistribution.

med ca 60 000 ( = 180 tkr) och att antalet beställningar från producenterna väntas minska med 140 000 i steg 1 a och ytterligare 130 000 i steg 1 b ( = 810 tkr). Vidare antas varuhanteringskostnaderna per orderrad minska med ca 25 procent vid en övergång till EKD. Denna minskning antas dock endast beröra flerkanaldroghandeln, vars totala radantal uppgår till ca 4,6 miljoner rader. Totalt beräknas de radberoende kostnaderna minska med 520 tkr. Slutligen har en uppskattning gjorts av kostnadsbesparingarna vid en allmän övergång till mekaniserade beställningsrutiner mellan apotek och droghandel. Effekten av en sådan övergång har beräknats bli ca 880 tkr. Kostnadsminskningarna i producentledet har beräknats till 810 tkr beroende på att antalet orderrader från grossistledet minskar med 270 000. Utöver denna kostnadsminskning är även andra kostnadsminskningar tänkbara som följd av att order- och lagerrutinerna förenklas genom EKD. Av tidsskäl har dock inte några beräkningar av dessa ytterligare kostnadsminskningar kunnat göras. Slutligen har de lokala administrationskostnaderna antagits minska med ca 25 procent av kostnaderna i nuläget, d. v. s. med ca 1 200 tkr. Detta antagande grundar sig på diskussionen i ett tidigare avsnitt av denna rapport samt på en bedömning av det insamlade materialet. Antagandet innebär troligen en underskattning av den totala kostnadsminskningen, i varje fall på längre sikt SOU 1969:46

7.5 Kostnadsförändringar till CDH

genom

övergång

ningarna mellan CDH och EKD innebär från kostnadssynpunkt skall närmare behandlas i den följande kostnadsanalysen.

7.5.1 Förutsättningar för CDH CDH antas vara ett inköpsorgan för samtliga apotek genom vilket all försäljning till apoteken kanaliseras. CDH blir därigenomt en form av EKD, nämligen EKD med ent enda distributör som är gemensam för allaL leverantörer av varor (och tjänster) till apotek. Härav följer att kostnadsförändringarnat vid CDH i princip blir av samma karaktär som kostnadsförändringarna vid EKD enligt del I av denna rapport. Vissa väsentliga skillnader föreligger dock mellan CDHI och EKD. För det första koncentreras lagerhållningen och beställningsrutinerna till tre lagerställen vid CDH, medan antalet lagerställen vid EKD är femton. Denna förutsättning innebär att man vid CDH måstez räkna med ett mindre antal apoteksorder äni vid EKD samt att mindre anspråk ställs påå samordning och kontroll av den totala verksamheten. CDH skulle av denna anledningg leda till lägre totala distributionskostnaderr än EKD. För det andra begränsas producenternass valfrihet ifråga om distributionskanaler tillII en enda kanal, vilket kan påverka produ-icenternas beslut att integrera sin lagerhåll-lning med lagerhållningen i efterföljande ledd n (EKD steg 1 b). Redan i nuläget är en it sådan integration genomförd för 40 procent i av omsättningen. Teoretiskt sett torde CDH n kunna utföra samma grossistfunktioner som )EKD-droghandeln, men konkurrenssituatioy. nen i producentledet jämte praktiska svårig;heter för CDH att tillgodose olika önske)mål ifråga om utformningen av integratio1nen kan göra att den integrerade lagerhålls' ningen har bättre förutsättningar att genomföras vid EKD än vid CDH. rFör det tredje innebär CDH att konkurirensen mellan olika företag i samma distria butionsled elimineras, vilket på längre sikt in kan leda till lägre rationaliseringstakt än vid EKD. :tVad nu nämnda skillnader i förutsättSOU 1969: 46

7.5.2 Analys av mer- och mindre kostnader för CDH i förhållande till EKD Utgångspunkten i kostnadsanalysen för CDH är den totala kostnadsminskningen vid E K D , 11,4 mkr. Frågeställningen är vilka positiva eller negativa kostnadsförändringar CDH innebär i förhållande till EKD. Kostnadsförändringar på grund av skillnader i orderstrukturen Orderantalet vid CDH är i avsaknad av empiriskt material relativt svårt att fixera. Givetvis kan man göra antaganden om hur många gånger varje apotek skall ringas upp per dag och utifrån dessa antaganden beräkna det totala orderantalet. Härvid tar man dock inte hänsyn till att apoteken kan behöva göra extrabeställningar, vars antal troligen står i ett visst förhållande till storleken av leverantörens sortiment. Ju flera artiklar leverantörens sortiment omfattar desto flera extrabeställningar ger detta sannolikt upphov till. CDH:s sortiment antas omfatta samtliga specialiteter, d. v. s. ca 7 0 0 0 artiklar, vilket ä r ett betydligt större sortiment ä n g e n o m snittssortimentet vid E K D . V i d E K D b e r ä k n a s varje grossist i genomsnitt f ö r a 1 4 0 0 artiklar. D e t finns därför a n l e d n i n g att anta, att orderantalet vid C D H blir s t ö r r e ä n orderantalet för ett enskilt grossistföretag vid E K D . D e t finns också a n l e d n i n g att a n t a att det blir större ä n det s o m idag förek o m m e r vid ett enskilt grossistföretag i n o m flerkanaldroghandeln. E t t rimligt antagande beträffande C D H : s o r d e r a n t a l synes vara att utgå ifrån det e m piriska material som redovisats för E K D i ett tidigare avsnitt av d e n n a r a p p o r t . E n ligt detta material ö k a r o r d e r a n t a l e t p e r apotek o c h d a g m e d 0,096 för varje 1 0 0 0 tal artiklar som sortimentet ö k a r m e d . O m således sortimentet ö k a r från ca 1 4 0 0 artiklar enligt E K D till ca 7 0 0 0 artiklar enligt C D H , skulle orderantalet p e r apotek

och dag öka från 1,12 till 1,66. Med detta antagande blir orderantalet vid CDH 600 X 2 5 0 X 1 , 6 6 = ca 250 000 order per år, d. v. s. 590 000 order mindre än totalt för samtliga företag enligt EKD. Denna minskning i orderantalet motsvarar en ytterligare kostnadsminskning av 1 770 tkr (590 000 X 3 kr per order). Antalet leveranser mellan CDH och apotek beräknas bli detsamma som vid EKD. Från kostnadssynpunkt skiljer sig CDH och EKD därför åt endast ifråga om sättet att åstadkomma samlastning och samdistribution. Vid CDH uppnås fördelen av samlastning och samdistribution automatiskt i och med att varorna lagras på samma lagerställe. Vid EKD måste varorna transporteras till en samlastningscentral, där de blir föremål för omlastning. Kostnaderna för denna omlastning har av fraktkonsult beräknats uppgå till 170 tkr, vilka upptagits som ytterligare kostnadsminskning vid övergång till CDH. Antalet orderrader antas inte påverkas av övergången till CDH. Motivet härtill överensstämmer med motivet enligt EKD. Däremot påverkas kapacitetsanspråken för varje orderrad. Vid EKD beräknas dessa minska på grund av alt sortimentsstrukturen förändras inom flerkanaldroghandeln. Vid CDH kan utvecklingen beräknas bli den motsatta. CDH innebär en sortimentsbredd av ca 7 000 artiklar, d. v. s. 2 300 artiklar mera än vad som idag förekommer inom flerkanaldroghandeln. Den kostnadsmässiga effekten härav uppskattas till 5 öre per orderrad för de artiklar som i nuläget distribueras genom flera kanaler och 15 öre per orderrad för de artiklar som i nuläget passerar endast en kanal, d. v. s. 4,6 milj. orderrader respektive 3,7 milj. orderrader. Totalt innebär detta en merkostnad för CDH av ca 780 tkr i förhållandet till nuläget och ca 1,3 mkr i förhållandet till EKD. Kostnadsförändringar på grund av skillnader i kapacitetsanspråken för samordning och kontroll av den totala verksamheten. Vid en sammandragning av den totala verk310

samheten till ett företag med tre lagerställen är det rimligt att antaga att vissa administrationskostnader inbesparas. Storleken av dessa är dock relativt svår att förutsäga. Enligt företagsekonomisk teori är mycket stora organisationer förenade med såväl fördelar som nackdelar. Till fördelarna räknas därvid rationaliseringsvinster på grund av specialisering och mekanisering och till nackdelarna att samordningen och kontrollen blir mera omfattande och komplicerad. Komplikationerna leder ofta till relativt byråkratiska organisationer, vilka är mindre flexibla i anpassningen till företagets miljö än mindre organisationer som arbetar under trycket av konkurrens. I utredningen har det inte varit möjligt att i detalj undersöka hur CDH:s organisation borde vara uppbyggd för att klara de krav som dagens distribution ställer ifråga om samordning och kontroll av de olika distributionsfunktionerna. Otvivelaktigt ställs idag mycket större krav på administrationsapparaten än för t. ex. tio år sedan, delvis beroende på den snabba utvecklingstakten ifråga om produkter och tekniska hjälpmedel för varuhantering och databehandling. Den enda möjligheten till en kvantitativ uppskattning av adminstrationskostnaderna vid CDH har därför ansetts vara att utgå från IDAF:s utredning 1958. I denna utredning beräknades efter en noggrann genomgång av de administrativa funktionerna i ett av de undersökta företagen, att de totala administrationskostnaderna, som 1955 var 1,69 procent av omsättningen, skulle minska med lägst 20 procent och högst 40 procent till 1,35 respektive 1,02 procent av omsättningen. Dessa proportioner kan antas gälla även vid en nedräkning av administrationskostnaderna i nuläget. De totala administrationskostnaderna, som i nuläget utgör 2,1 procent av omsättningen skulle således minska med 20 procent i ett minimialternativ och 40 procent i ett maximialternativ till 1,7 respektive 1,3 procent av omsättningen. De absoluta kostnadsminskningarna blir med ledning härav 2,2 mkr respektive 4,4 mkr. I förhållande till EKD innebär detta en ytterligare kostnadsreduSOU 1969: 46

Tabell 7:1. Distributionskanaler för farmacevtiska specialiteter 1967. Källa: Läkemedelsindustriföreningen Antal distributionskanaler 1 Antal producenter (st) Svenska Utländska

Summa

8 23

14 44

13 103

35 170

1 671 678

935 553

544 3 155

3 150 4 386

2 349

1 488

3 699

7 536

Försäljningsvärde AIP (tkr) Svenska Utländska Totalt

175 949 44 739 220 688

89 450 21 914 111 364

28 420 181 444 209 864

293 819 248 097 541 916

Antal producenter (procent) Svenska Utländska

3,9 11,2

6,8 21,5

6,4 50,2

17,1 82,9

15,1

28,3

56,6

100,0

22,2 9,0

12,4 7,3

7,2 41,9

41,8 58,2

31,2

19,7

49,1

100,0

Försäljningsvärde (procent) Svenska Utländska Totalt

32,5 8,2 40,7

16,5 4,1 20,6

5,2 33,5 38,7

54,2 45,8 100,0

Antal marknadsförda förpackningar per producent (st) Svenska Utländska Totalt

209 29 76

67 13 26

42 31 32

90 26 37

Försäljningsvärde per marknadsförd förpackning AIP (tkr) Svenska Utländska Totalt

105,3 66,0 94,0

95,7 39,6 74,8

52,2 57,6 56,7

93,3 56,6 71,9

Totalt Antal marknadsförda förpackningar (st) x) Svenska Utländska Totalt

Totalt Antal marknadsförda förpackningar (procent) Svenska Utländska Totalt

1 Inkluderar även ca 500 artiklar, som avregistrerats men som varit föremål för försäljning under 1967.

cering av ca 1 mkr respektive ca 3,2 mkr. Kostnadsförändringar på grund av integrerad lagerhållning Vid EKD antas samarbetet mellan droghandel och producenter bland annat ta sig uttryck i en integrerad lagerhållning, vilket beräknas leda till att SOU 1969:46

de totala lagren av läkemedel minskar med 15 mkr och att antalet leveranser mellan producentledet och distributionslagren minskar med 130 000 utöver vad som åstadkommes utan denna integration. Den totala kostnadseffekten härav har uppskattats till 3 680 tkr enligt kalkyl 1: b i appendix B.

Tabell 7:2. Läkemedelsgrosshandelns distributionslager Distributionslager Företag

Stockholm

Göteborg

Malmö

Umeå

Summa

ADA AD AV KD LD

1 1 1 1 1

1 1

1 1

l1 1

1 1

1 1

4 4 1 3 4

16 Summa 1

Tillkom 1.1.1968.

Huruvida det är realistiskt att anta att en sådan integrerad lagerhållning även kommer till stånd vid C D H är mycket svårt att bedöma, liksom att bestämma hur omfattande integrationen blir. Att helt utesluta fördelen av integrerad lagerhållning vid CDH synes emellertid inte vara korrekt, eftersom den teoretiskt sett kan genomföras oavsett vilken distributionsformen än är. Det har därför ansetts riktigt att öppet redovisa hela integrationsfördelen och att intaga densamma i ett maximialternativ för kostnadsminskningar vid övergång till CDH. Sammanfattningsvis beräknas CDH:s kostnader bli ca 2 mkr högre än EKD i minimialternativet och 3,8 mkr lägre än EKD i maximialternativet, vilket motsvarar -f 18 procent respektive - 34 procent. Skillnaden mellan minimi- och maximialternativen hänför sig dels till skillnader i besparingar i administrationskostnaderna, dels till skillnader i besparingar som följd av integrerad

lagerhållning i producent- och droghandelsleden. En uppställning över beräkningarna återfinns i appendix B, kalkyl IV. Kostnadsförändringar på grund av lägre utvecklingstakt vid CDH än vid EKD Ifråga om den tredje skillnaden mellan CDH och EKD - utvecklingstakten - är endast subjektiva bedömningar möjliga. Utvecklingstakten har hittills varit mycket hög. Hur mycket lägre denna takt skulle vara vid CDH på grund av att konkurrensen elimineras är mycket svårt att bedöma. I likhet med IDAF:s utredning 1958 skall därför endast med hjälp av ett räkneexempel visas hur snabbt en kortsiktig kostnadsfördel absorberas av en lägre utvecklingstakt. Antag att de totala distributionskostnaderna vid EKD uppgår till 29 mkr (40,4 mkr-11,4 mkr) och att samma kostnader vid CDH uppgår till 27 mkr (29 mkr-2 mkr) i ett alternativ och 25 mkr (29 m k r -

Tabell 7:3. Statistiska uppgifter avseende läkemedelsdistributionen år 1967, jämfört med åren 1954 och 1964. 1954 Antal apotek Antal leveranser till apotek (1 000-tal) Antal order från apotek (1 000-tal) Antal orderrader från apotek (1 000-tal) Bruttoomsättningen, AIP före returer, mkr Lagervärde, mkr Distribuerad vikt, ton Antal artiklar Omsättningshastighet, ggr/år Genomsnittligt ordervärde (kr) Genomsnittligt radvärde (kr) Genomsnittligt radantal pr order Antal orderrader till leverantörer (1 000-tal)

510 320 3 319 92

660 7 531 315 7 500

1967 600 737 899 8 303 532 42 15 000 7000 11,3

286 27,6 10,4

475 41,8 11,4

592 64 9,2 400 SOU 1969:46

Tabell 7:4. Distributionskostnader för läkemedel år 1967 i grossistledet (tkr). Kostnadsfunktioner KundLager- Order- VaruCentral Lokal hållmothante- Trans- informa admini- • adminitagning ; n n g porter tion mm b:a stration stration Inköp ning

Kostnadsslag Kapitalkostnader 1 Lagerräntor Lagerförluster Personalkostnader Lokalkostnader 2 Inventariekostnader 3 Fraktkostnader Tele- och portokostn. Div. främmande tjänster

3 180 400 100

2 830 470 220

510 50 10

170 2 350

160 1 100

70 40

Summa

6 200

4 780

1,2

0,9

0,1

Kostnader/omsättning

3 3606 1 060 840 3 040 2 370 250 420 100

8 050

1 030 300 4 720

870 6 120

1 750 50 290 5 230 50 480 7 850

1,5

0,9

1,1

1,5

4 940 310

20 460 2 020

3 360 1060 18 570 3 640 1 460 5 230 1 500 5 600 40 420

0,4

7,6

1 480 50 10

1 Kalkylränta 8 %, lagerförluster 0,2 % Marknadshyra 150 kr/m2 för kontorslokaler och 120 kr/m- för lagerlokaler Avskrivningar å inventarier 20 % jämte kalkylränta 8 % 4 Totala omsättningen i grossistledet (AIP) 532,4 miljoner kronor 5 8 % av 42 mkr = 3 360 tkr. Viss del av denna lagerränta hänför sig till fabrikanters huvudlager, som på grund av EKD överförts till grossistledet (EKD, steg Ib) 2

4 mkr) i ett annat. Antag vidare att utvecklingstakten skiljer sig för EKD och CDH t. ex. sådan att de totala kostnaderna i EKD minskar med fyra procent per år, medan samma kostnader i CDH minskar med endast tre procent per år. Omsättningen antas för enkelhetens skull vara oförändrad. Man kan då visa att de totala distributionskostnaderna vid EKD och CDH trots skillnaderna i utgångsläget är lika stora efter 7 respektive 15 år och att det därefter uppstår kostnadsskillnader till förmån för EKD som blir större för varje år.

SOU 1969: 46

Appendix A Prognosmodell fö r beräkning av lagerbehov och inköpsrutiner vid EKD

Syfte

Använda

Syftet med följande prognosmodell är att skapa ett underlag för en bedömning av storleksordningen av de förändringar ifråga om lagerbehov och inköpsrutiner, vilka är en följd av en övergång till enkanaldistribution. Modellen är endast avsedd att användas på branschnivå, d. v. s. för en grupp av företag. Inom varje enskilt företag måste en anpassning ske av de olika modellförutsättningarna till de speciella förhållanden som där kan råda ifråga om kostnader, efterfrågeförhållanden, beställningsrutiner etc.

M P Q S

NL NA NE Nf Na Cx

Definitioner

C2

Artikel = Varje vara eller variant av vara, såsom förpackningsstorlek Lagerförd enhet = Artikel, lagerförd på viss plats. En artikel, som lagerförs på t. ex. tre olika lagerställen, ger upphov till tre lagerförda enheter. Ledtid = Verklig leveranstid från fabrikantens huvudlager till grossistens distributionslager. Leveransberedskap = Den fraktion av den totala efterfrågan som kan levereras från lager utan dröjsmål. Prognosfel = Skillnaden mellan verklig och förväntad försäljning för viss period, t. ex. månad.

I0

s

Is /

symboler

= prognosfelets standardavvikelse = leveransberedskap = fast order- eller tillverkningskvantitet = totala försäljningen för ett år och alla lagerförda enheter = genomsnittlig försäljning per lagerförd artikel och år = antal lagerställen = antal artiklar = antal lagerförda enheter = antal inköpstillfällen per år = antal uppsättningar per år = fast inköpssärkostnad per orderrad (kr) = rörlig lagerhållningssärkostnad (% av lagervärdet) — genomsnittligt lagervärde för omloppslagret = genomsnittligt lagervärde för säkerhetslagret = genomsnittligt lagervärde totalt =

/ k

= ledtid = säkerhetsfaktor för bestämmande av säkerhetslagrets storlek* f(k) = servicefunktionen, ur vilken k bestäms r — standardkvoten, d. v. s. den kvot som * R.G. Brown, Statistical Forecasting for Inventory Control, Mc Graw-Hill Book Company, 1959 sid. 110 ff. SOU 1969: 46

anger förhållandet mellan antalet artiklar i sortimentet och den omsättning dessa svarar för (Brown, sid. 207 ff) / = omräkningsfaktor för omräkning av lager för artikel med genomsnittlig omsättning till genomsnittligt lager per artikel i ett sortiment (Brown, sid. 206) d. f. = dagars försäljning Modellförutsättningar 40 procent av omsättningen distribueras genom endast en kanal, d. v. s. EKD. Vidare distribueras 20 procent av omsättningen genom tre kanaler och 40 procent genom fyra kanaler. Sammanlagt förekommer distribution från femton lagerställen. Antalet lagerställen för enkanal- och flerkanaldistribuerade artiklar är följande: En kanal Tre kanaler Fyra kanaler Antal lagerställen

11 Genom övergången till EKD kommer antalet lagerställen per artikel att reduceras till i genomsnitt tre per grossist med variationer från ett enda lagerställe till fyra. Som en följd härav kommer omsättningen per lagerförd enhet att öka, liksom lagervärdet. Lagervärdet kommer dock enligt allmänna principer för lageroptimering inte att öka i samma takt som omsättningen. Som en ytterligare följd av att antalet lagerställen per artikel reduceras kommer antalet leveranser mellan huvudlager och distributionslager att minska (EKD steg 1 a). För den del av omsättningen som är föremål för flerkanaldistribution, finns dels distributionslager vid sju respektive elva lagerställen, dels huvudlager hos fabrikanten. Vart och ett av dessa lager antas vara dimensionerade med hänsyn till efterfrågan samt lagrings- och inköpskostnader i varje särskilt led. Någon totaloptimering av summa huvudlager och distributionslager antas inte förekomma. Vid en övergång till EKD ändras förutSOU 1969: 46

sättningarna beträffande lageroptimeringen. Det antas då att producenten och grossisten ingår ett samarbete för åstadkommande av en optimal produktions- och lagerplanering för distributionen i sin helhet. Producenten bestämmer då liksom tidigare vilken tillverkningskvantitet som är mest ekonomisk med hänsyn till den totala efterfrågan samt kostnader för lagerhållning och uppsättning totalt sett. Därefter fördelas den tillverkade kvantiteten på distributionslagren i konsignation. Det tidigare inköpsmönstret apotekgrossist-fabrikant har därigenom förändrats. Inköpsledet grossistfabrikant faller bort och därmed också det grossistlager som var en följd av det gamla inköpsmönstret. Det tidigare grossistlagret ersätts i det nya inköpsmönstret med fabrikantens huvudlager, vilket på grund av fabrikantens kostnadsförhållanden är betydligt större än det förra (EKD steg 1 b). För beräkning av förändringarna vid EKD tillämpas följande lagermodell, kostnader m. m.:

1) Lageroptimeringsmodell: S ~~NE

S

V C2

j(k)

Q M^~P':

=

varvid k erhålles ur figur / l för olika värden på/(Är)

A

Is = {k x M x s x NA)I250 Nr =

(sxNA)lQ

2) En modellsituation konstrueras, på vilken ovanstående modell tillämpas. De lagerförändringar som konstateras i denna modellsituation, omräknas till branschnivå via

d) Lagerhållningssärkostnader (% av lagervärdet) för såväl huvudlager som distributionslager:

Servicefunktionen f (k) 0,4

för ränta för lagerförluster för lokalhyror för lagervård för utrustning Summa

0,5

1,0 1,5 2,0 Säkerhetsfaktorn k

2,5

3,0

Figur Al. Service-funktioner. Källa: R. G. Brown, Statistical forecasting for Inventory [Control, McGraw-Hill Book Company, 1959, sid. 109. försäljningsvärdena.* Rimligheten av de lagervärden som framkommer i modellsituationen granskas genom jämförelser med kända förhållanden inom företag som övergått från flerkanal- till enkanaldistribution. Modellsituationen är följande: a) En producent av läkemedel antas tillverka 200 artiklar, vilka distribueras genom 4 alternativt 3 kanaler med 11 respektive 7 lagercentraler. Varje lagercentral lagerför samtliga artiklar. Den totala omsättningen utgör 18 miljoner kronor (GIP), varav 80 procent faller på de 20 procent mest sålda artiklarna.

8 2 5 2 1 18

e) Ledtid för påfyllning av huvudlager 30 dagar och av distributionslager 14 dagar.** f) Leveransberedskap 99 procent. g) Prognosfelets standardavvikelse (M) är före övergången till EKD 50 procent av försäljningen. Vid 14 dagars ledtid är således variationen kring prognosvärdet plus/ minus 7 dagar i cirka 68 procent av prognosfallen. När försäljningen koncentreras till färre lagerställen ökar precisionen i prognoserna. Prognosfelet antas då sjunka till 30 procent av försäljningen, d. v. s. 4,2 dagar. h) Omräkningsfaktorn (f) varierar med standardkvoten, d. v. s. med försäljningens relativa fördelning på olika artiklar. För en 20/80-fördelning är standardkvoten 5,5 och omräkningsfaktorn 0,695 (Brown, sid. 206). Kalkyl avseende fyra kanaler och elva lagerställen: a) distributionslager

s=

18.000.000 11 x200

8.200 TV = 5,77 V8.200 =522 b) Uppsättningskostnader ningssats

per

för analys för nedtagning och rengöring för diverse administration Summa

250 kr 50 kr 60 kr

tillverk-

360 kr

c) Fast inköpssärkostnad per orderrad i grossistledet vid leverans från fabrikantens huvudlager till grossistens distributionslager: för administration för varuhantering Summa

1,70 kr 1,30 kr 3,00 kr

522 I0 = 0,695 x — x 200 = 36.300 * Ett noggrannare tillvägagångssätt hade varit att konstruera ett flertal modellsituationer för t. ex. företag med olika hög omsättning. Några för denna utredning väsentliga skillnader i uppskattade lagervärden beräknas dock icke uppstå, om man använder detta något noggrannare tillvägagångssätt. ** Normal ledtid för påfyllning av distributionslager är enligt samstämmiga uppgifter 7 dagar med variation upp till 14 dagar. Med en ledtid av 14 dagar tas således hänsyn till maximal leveranstidspridning. SOU 1969:46

^ 522 x 250 O= * 8.200

Kalkyl avseende tre kanaler och sju lagerställen

15,9 d.f.

a) distributionslager M = 7 d.f. 18.000.000 t^Mn = 12900 7x200

P = 0,99

s =

/(A:) - — ( 1 - 0,99) = 0,023

Q = 5,77\/l2900 = 655

k = 1,6 för /(A:) =0,023

655 /„ = 0,695 x — x 200 = 45.500

/.=

1,6 x 5 x 8200 x 200 250

Nj

8200 x 200 = 3140 522

o

2 Q = *

655x250 ,„ojr = 12,8 d.f. 12900

M = l d.f. P - 0,99

b) huvudlager 18.000.000

fik) = 90.000

s=

0-1/

/2 x 90.000 x 360 0,18

V

/„ = 0,695 x 12^-

= ^ ( 1 - 0 , 9 9 ) =0,018

k = 1,75 för f(k)=

1,75 x 5 x 12900 x 200 = 90.000 250

/- —

x 200 = 1.320.000

Nr-

o

n Q M =

19.000 x 250 = 60 d.f. 80.000

0,018

12900 x 200 = 3940 655

b) huvudlager Ingen förändring

M = 1 5 d.f. i» = 0,99

Kalkyl avseende en kanal och tre lagerställen

60 / ( * ) = - ( 1 - 0 , 9 9 ) = 0,04

a) distributionslager

Ä - 1,3 för /(A:) = 0,04

.8.000.000 3x200

/ .

=

•

1,3 x 15 x 90.000 x 200 = 1.400.000 250 90.000 x 200

Nv u

nen

= 950 19.000

SOU 1969: 46

Q =5,77 V 30.000 = 1 - 0 0 0 1 000 /„ = 0,695 x x 200 = 69.500 o 2 317

„ Q *

1.000x250 = 8,3 d.f. 30.000

£ = 1,5 för/(Å;) = 0,03

M = 4,2 d.f.

_

1,9 x 3 x 30.000 x 200

'•-

25Ö 30.000 x 200

Nt

J» = 0,99

-,4400° 6.000

b) huvudlager / ( * ) = ? | ( 1 - 0 , 9 9 ) =0,0198

Ingen förändring

Tabell All. Sammanställning av lagerförändringar och inköpsorder enligt modellen. Antal lagerställen (LS)

a) dis t r.lager

b) huvudlager

c) tot. lager

lo pr LS Is pr LS Io+Is pr LS Io+Is totalt Index 1 Index 2 /o Is Io+Is Index Io+ls Index 1 Index 2 JV7 per LS NI totalt Index 1 Index 2 NU

l l + l1

7+ 1

3+ 1

3+ 0

36 300 58 000 94 300 1 037 300 100 109 1 320 000 1 400 000 2 720 000 100 3 757 300 100 102 3 140 34 540 100 125 950

45 500 90 000 135 500 948 500 91 100 1 320 000 1 400 000 2 720 000 100 3 668 500 98 100 3 940 27 580 80 100 950

69 500 144 000 213 500 640 500 62 67,5 1 320 000 1 400 000 2 720 000 100 3 360 500 89 92 6 000 18 000 52 65 950

2 720 000 72 74 895 2 685 (8) (10) 950

»11 + 1» anger 11 lagerställen för distributionslager och ett lagerställe för huvudlager.

Tabell A/2. Förändringar på branschnivå inom lager- och inköpsfunktioncrna genom EKD (avrundade belopp). EKD Nuläget (1967) Omsättning (mkr) Grossistlager utöver huvudlager (mkr) Orderantal (NI) EKD Steg 1 a (3+1) LS Omsättning (mkr) Grossistlager utöver huvudlager (mkr) Orderantal (NI) EKD Stegl b (3 + 0) LS Omsättning (mkr) Grossistlager utöver huvudlager (mkr) Orderantal (NI)

F K D 31

FKD 4

S:A

0 90 000

8 80 000

16 230 CC0

24 400 000

0 90 000

5 50 000

10 120 000

15 260 000

0 45 000

0 25 000

0 60 000

0 130 OOO2

1 FKD 3 betyder »flerkanaldistribution med 3 kanaler». Antalet leveranser från producent till distributör beräknas på grund av producentintegrationen minska till hälften. 2

318 SOU 1969: 46

Appendix B Kalkyler över totala kostnadsförändringar genom EKD samt mer- och mindrekostnader vid CDH i förhållande till EKD

Kalkyl

La—Enkanaldistribution

före

producentintegration

Förutsättningar: 1 Totala antalet lagerställen i grossistledet är femton. 2 Varje artikel kan förekomma på högst fyra lagerställen och lägst ett lagerställe. I genomsnitt är antalet lagerställen per artikel tre. 3 Det totala lagerbehovet minskar med 9 mkr enligt appendix A, tabell A/2. 4 Antalet orderrader från grossister till producenter minskar från 400 000 till 260 000, d.v.s. med 140 000, enligt appendix A, tabell A/2. 5 Antalet apoteksorder minskar med 100 000.

Kostnadsanalys

Kostnadsförändring

1 Producentledet a Ordermottagning och expedition 140 000 orderrader ä 3 kr 2 Grossistledet a Inköp och varumottagning 140 000 orderrader å 3 kr b Lagerhållning 18 % å 9 000 tkr c Ordermottagning och expedition orderberoende kostnader 60 000 order ä 3 kr radberoende kostnader 4,6 miljoner orderrader F K D ä 25 % av 45 öre, d.v.s. 11,25 öre d Kundkontaktkostnader betingade av konkurrensen vid flerkanaldistribution 75 % av ca 2 000 tkr e Samordning och kontroll av distriktskontorens verksamhet = 25 procent av ca 4 800 tkr 3 Apoteksledet a Omfördelning av nuvarande antal order och orderrader mellan olika droghandlare Summa kostnadsförändring enligt kalkyl I:a

Kalkyl I:b - Enkanaldistribution

efter

./.

420 tkr

. / . 420 tkr . / . l 620 tkr ./.

180 tkr

./.

520 tkr

. / . l 500 tkr . /. 1 200 tkr 0 . / . 5 860 tkr

producentintegration

Förutsättningar: 1 Enligt kalkyl I:a 2 Enligt kalkyl I:a 3 Det totala lagerbehovet minskar med 24 mkr enligt appendix A tabell A/2. 4 Antalet order från grossister till producenter minskar från 400 000 till cirka 130 000, d.v.s. med 270 000 enligt appendix A, tabell A/2. 5 Enligt kalkyl I:a SOU 1969:45

Kostnadsanalys

Kostnadsförändring

1 Summa kostnadsförändring enligt kalkyl I:a 2 Avgår för ordermottagning och expedition i producentledet (260 000-130 000) orderrader å kr

./. 5 860 tkr . /.

390 tkr

3 Avgår för inköp och varumottagning i grossistledet (260 000-130 000) orderrader å 3 kr . /. 390 tkr 4 Avgår för minskade filialtransporter på grund av att utländska leverantörer kan sända varorna direkt till grossistens distriktslager . /. 200 tkr 5 Avgår för lagerhållning i grossistledet och producentledet gemensamt 18 procent av (24-9) mkr . /. 2 700 tkr Summa kostnadsförändring enligt kalkyl I:b ./. 9 540 tkr

Kalkyl 11 — Enkanaldistribution efter producentintegration och samordning av transporterna till apotek1. Förutsättningar: 1-5 Enligt kalkyl I:b 6 Varorna transporteras från grossisternas distriktslager till ett antal distributionsterminaler för samlastning och vidaretransport till apotek. Antalet distributionsterminaler = 4 stycken. 7 Transporterna från fabrikanternas huvudlager till grossisternas distriktslager och från dessa till distributionsterminalerna beräknas ske med samma transportmedel som idag användes för motsvarande distribution. Transporter från distributionsterminaler till apotek antas ske genom anlitande av utomstående transport- eller speditionsföretag. 8 Distribuerad vikt ca 15 000 ton

Kostnadsanalys

Kostnadsförändring

1 2

./. 9 540 tkr

Summa kostnadsförändring enligt kalkyl I: b Kostnadsförändring p g a samdistribution a Beräknade kostnader i nuläget för Filialtransporter2 1 050 tkr Kunddistribution (enl. tabell 4) 7 850 » 8 900 tkr b Beräknade kostnader vid samdistribution Filialtransporter som ovan 1 050 tkr Transporter till samlastningscentral enligt SLF normaltaxa inkl. lastning/lossning 70 tkr Samlastningscentraler, hyra 25 tkr per central exkl. hanteringskostn. 100 tkr Kunddistribution 15—20 % reduktion av kostnaderna vid samdistribution, inkl. lastning vid samlastningscentral 85 procent av 7 850 tkr 6 680 tkr 7 900 tkr Summa kostnadsförändring enligt kalkyl II

. /.

1 000 tkr

./. 10 540 tkr

1 Uppgifterna i denna kalkyl bygger delvis på en av transportkonsult genomförd utredning rörande olika alternativ för samdistribution under förutsättning av EKD: »Utkast till transportmodell vid enkanaldistribution från droghandel till apotek» av Lennart Palm AB, Konsulterande Ingenjörsbyrå 1968. 2 Bestrides av producenterna.

320 SOU 1969: 46

Kalkyl III — Enkanaldistribution efter producentintegration samt samordning av transporter och beställningsrutiner.1 Förutsättningar: 1-8 Enligt kalkyl II. 9 Telexutrustning för ordergivning på varje apotek. 10 En stor datamaskin (IBM 360/40, ICL 1902A eller motsvarande) på varje grossistföretag. 11 En skrivutrustning på varje distriktsnederlag. 12 Huvuddelen av apotekens order avlämnas över telex till grossisternas ordercentraler, en ordercentral för varje grossist. 13 Alla förfrågningar och extraordinära beställningar sker som för närvarande på telefon. 14 Den kapacitet i datamaskinen som icke utnyttjas för orderrutinen kan nyttiggöras för lagerredovisning, fakturering, bokföring, statistik etc. Maskinen antas vara så stor att den kan tillgodose det totala behovet av databehandling i grossistledet. Kostnader för tilläggsutrustning med anledning av andra rutiner än orderrutinen redovisas ej. 15 Teleöverföring mellan grossistens ordercentral och distriktsnederlagen. 16 Antalet ordermottagare minskar till 35, varav 3 på varje ordercentral och 2 på varje filiallager. Detta antal motsvarar cirka 35 % av nuläget. 17 Se vidare appendix C. Kostnadsanalys 1 2

^

Kostnadsförändring

Summa kostnadsförändring enligt kalkyl II •/• 10 540 tkr Kostnadsförändring p g a samkommunikation a Nuvarande kostnader för ordermottagning (4 720 tkr) b Tillkommande poster i apoteksledet 600 telex å 3,69 tkr inkl. sändningskostnader 2 215 tkr c Tillkommande poster i grossistledet för fem ordercentraler + lager: datamaskin ä 450 varav 40 % = 180 sändarmodem 1 operatör 30 sändningskostnader 30 5 ordercentraler ä 241_ 1 205 tkr för 10 fliliallager: 2 skrivmaskiner ä 2 500, varav en i reserv 5 mottagarmodem 4 10 filiallager ä __9 90 tkr + 3 510 tkr d Avgående poster2 Ordermottagning: 65 % av 4 720 tkr 3 070 tkr Uppdatering av grunddata 1 100 tkr Reproducering av hålkort 100 tkr Stansning, hyra 120 » Summa kostnadsförändring enligt kalkyl III

./. 4 390 tkr ./. 11 420 tkr

1 Kalkyl III har uppgjorts i samråd med dataexperter från LM Ericsson Data AB. . . . . Det bortses i detta sammanhang från att vissa ordermottagningskostnader bortfallit i tidigare kalkyler. 2

Kalkyl IV- Central droghandel (CDH) Förutsättningar: 1 Antalet order från apotek minskar med 590 000 i förhållande till EKD 2 Transportkostnaderna minskar med kostnader för samlastning enligt kalkyl II ovan. 3 De radberoende kostnaderna ökar på grund av ökade kostnader per rad vid bredare sortiment an FKD 4 Administrationskostnaderna minskar i förhållande till EKD på grund av att antalet företagsenheter och lagerställen minskar. 5 Integrerad lagerhållning i producent- och droghandelsleden förekommer eventuellt i samma utsträckning vid CDH som vid EKD. På grund av osäkerhet i bedömningen härav redovisas kostnadsfördelen av integrerad lagerhållning endast under maximialternativet. SOU 1969: 46 21-914316

Kostnadsanalys Merkostnader ( + ) och mindrekostnader (—) i förhållande till EKD. 1 Enligt punkt 1 ovan 590 000 x 3 = 2 Enligt punkt 2 ovan 3 Enligt punkt 3 ovan 4.6 milj. orderrader å 5 öre + 230 tkr 3.7 milj. orderrader ä 15 öre + 550 tkr 1 4,6 milj. orderrader å 11,25 öre + 520 tkr 4 Enligt punkt 4 ovan minimum - 20 % x 11 mkr — 2 200 tkr Avgår minskning enligt EKD + 1 200 tkr Enligt punkt 4 ovan maximum — 40 % x 11 mkr — 4 400 tkr Avgår minskning enligt EKD + 1 200 tkr 5 Enligt punkt 5 ovan minimum — 0 tkr Avgår enligt EKD + 3 680 tkr Enligt punkt 5 ovan maximum — 3 680 tkr Avgår enligt EKD + 3 680 tkr Summa merkostnad i förhållande till EKD, minimialternativet Summa mindrekostnad i förhållande till EKD, maximialternativet 1

— 1 770 tkr — 170 tkr

+ 1 300 tkr — 1 000 tkr — 3 200 tkr + 3 680 tkr + 0 tkr + 2 040 tkr — 3 840 tkr

minskning enligt EKD

SOU 1969: 46

Appendix C Beställningssystem för apoteksorder till droghandeln via telex

TELEFON Förfrågningar och extraordinaire order

Svar p8 -förfrågningar, order

Varumottagning

TELEX Ordinarie order

T

kl

Varuingång

vvv

I

Kund-och a r+i kelregister

->

DATAMASKIN

V Modem

Svar p5 förfrågningar, viss ordermottagning

Modem

<M Lagerkontroll Fakturor Statistik m.m.

Leveransorder inklusive restnoterade varor som inkommit p8 lager

Orderblankett i 3 exemplar

>

Expedition

Skrivenhet

SOU 1969: 46

Bilaga 8

Överenskommelse mellan staten och apotekarsocieteten om formerna för avlösning av nuvarande apotekssystem

Under förutsättning av godkännande å ena sidan av Kungl. Maj:t och riksdagen samt å andra av apotekarsocietetens fullmäktige har innevarande dag träffats följande överenskommelse. Som allmän förutsättning för överenskommelsen gäller att staten genom lagstiftning inför principiell ensamrätt för staten att från der* 1 januari 1971 driva detaljhandel med läkemedel och upplåter sin ensamrätt på ett för ändamålet bildat apoteksbolag. A. 1. Apoteksbolaget skall svara för att en god läkemedelsförsörjning upprätthålls i landet. Bolaget, i vilket staten skall äga majoritet, bildas av staten och en av apotekarsocieteten grundad stiftelse. Det skall bereda skälig förräntning av insatt kapital. 2. Staten inlöser av apoteksinnehavare, som den 31 december 1970 driver apoteksrörelse, apotekets lager och inventarier samt övertar i apoteksrörelsen ingångna anställningsavtal ävensom till rörelsen knutna hyresavtal och övriga förpliktelser. Härvid skall de f. n. inom apoteksväsendet tillämpade värderingsnormerna i huvudsak följas. Apoteksinnehavare skall äga påfordra, att staten inlöser fastighet, som vid tidpunkten för överlåtelsen av apoteket till staten är i hans ägo och som uteslutande eller till huvudsaklig del används i hans apoteksrörelse. Vid tvist om priset på sådan fastighet avgörs detta enligt lagen om skiljemän. 3. Staten garanterar att apoteksinnehava-

re, som driver apoteksrörelse den 31 december 1970, bereds anställning inom apoteksbolaget, i första hand som föreståndare för sitt då innehavda apotek. Anställningsvillkoren fastställs efter förhandlingar mellan apoteksbolaget och apoteksinnehavarna, varvid riktlinjer i en vid överenskommelsen fogad promemoria (Bil. 1) skall följas. 4. Apotekarsocieteten förbinder sig att vidta erforderliga åtgärder för att i samband med att systemet med apoteksprivilegier upphör, apotekarsocieteten ombildas till en privat förening utan obligatoriskt medlemskap. Föreningen skall främja apoteksväsendets och farmacins utveckling samt en hög farmacevtisk yrkesstandard, bl. a. genom att stödja farmacevtisk forskning och utbildning, bedriva publicistisk och annan informativ verksamhet på det farmacevtiska området, hålla ett farmacevtiskt bibliotek samt främja kollegiala kontakter inom och utom landet. Föreningen skall icke befatta sig med löne- och anställningsfrågor eller dylikt och ej heller bedriva verksamhet som kan anses konkurrerande med sådana aktiviteter som i övrigt berörs i denna överenskommelse. Till medlemmar i föreningen skall kunna antas, förutom nuvarande apoteksinnehavare, jämväl andra personer, som är verksamma i kavlificerade funktioner inom läkemedelsområdet och som kan förväntas som medlemmar främja föreningens ändamål. En breddning av medlemsunderlaget skall eftersträvas, så att allsidig expertis på läkemeSOU 1969:46

delsområdet blir företrädd i föreningen. Be- bolaget. 3. Avkastningen av stiftelsens egendom stämmelserna i föreningens stadgar om skall - sedan avdrag gjorts för vad som dess ändamål och upplösning fastställs av åtgår för stiftelsens förvaltning - tillföras Kungl. Maj:t. B. 1. Staten förvärvar per den 1 januari en organisationsenhet med uppgift att bl. a. 1970 apotekarsocietetens aktieinnehav i främja information och statistik på läkemeApoteksvarucentralen Vitrum Apotekareak- delsområdet. Apotekarsocieteten skall vara tiebolaget för 24,4 miljoner kronor enligt ett representerad i denna verksamhet. D. 1. Staten medverkar till att personal vid denna överenskommelse fogat köpeavsom nu är anställd hos apotekarsocietetal (Bil. 2). ten och som sedermera icke erfordras för 2. Staten förvärvar per den 1 januari den ombildade apotekarsocietetens verk1971 av apotekarsocieteten för 7,5 miljoner samhet bereds anställning inom apoteksbokronor: laget, dess dotterbolag eller den under C. 3. a) apotekarsocietetens tekniska huvudavavsedda oragnisationsenheten. Personal som delning, inklusive inrett laboratorium (ACL) sålunda övergått från societetens tjänst skall med apparatur och inventarier, patent- och icke vidkännas försämringar i innehavda varumärkesrätter samt hyresrätterna till de löneeller andra anställningsvillkor. av apotekarsocieteten disponerade lokalerna 2. Staten skall äga rätt att till utgången med adress Döbelnsgatan 58 i Stockholm av 1975 av apotekarsocieteten i ill gängse och Gårdsvägen 10 i Solna; marknadshyra förhyra de lokaler inom kvarb) delar av apotekarsocietetens adminiteret Rörstrand i Stockholm som icke bestrativa huvudavdelning jämte tillhörande hövs för societetens egen verksamhet eller lösa inventarier enligt vad som närmare icke redan disponeras av andra hyresgäster. framgår av en till socialdepartementet överE. 1. Under en minimitid av två år räklämnad förteckning; nat från den 1 januari 1971 skall apoteksc) fastigheten Sköle 2: 31 i Matfors kombolaget i form av särskilda dotterbolag bemun i Västernorrlands län, varvid värdet av driva den verksamhet som utövas av Vitrum fastigheten beräknats till 1,6 miljoner krooch den som nu utövas genom apotekarnor. societetens tekniska huvudavdelning och 3. Staten övertar betalningsansvaret för ditriktslaboratorierna (ACO). apotekarsocietetens utfästelser till apoteks2. Stiftelsen skall vara representerad i innehavare vilkas distriktslaboratorier nedapoteksbolagets styrelse genom Va av det lagts före den 1 januari 1971 samt förbintotala antalet styrelseledamöter, dock minst der sig att bereda kvarstående innehavare två personer. Så länge Vitrum och ACO är av distriktslaboratorier som så önskar motdotterbolag till apoteksbolaget skall apotekssvarande ersättningar, beräknade på enabolagets styrelse tillse att såväl staten som handa sätt. Värdet av statens sålunda gjorda stiftelsen är representerade i styrelserna för åtagande är beräknat till cirka 1 miljon dotterbolagen. kronor. Härtill har hänsyn tagits vid fast3. Ar 1985 skall frågan om stiftelsens ställande av beloppet 7,5 miljoner kronor fortsatta medverkan i apoteksbolaget omunder B. 2. prövas. Om stiftelsen önskar frånhända sig C. 1. Apotekarsocieteten överför 15 milsina aktier i apoteksbolaget har staten skyljoner kronor till en av societeten grundad dighet att förvärva dessa aktier. Om staten stiftelse för främjande av farmacins utveckönskar inlösa stiftelsens aktier är stiftelsen ling och en god läkemedelsförsörjning. Stifskyldig låta staten förvärva dessa. Värdet telsens stadgar antas av apotekarsocieteten av aktierna skall därvid fastställas n e d ledoch fastställs av Kungl. Maj:t. Stiftelsens ning av det insatta kapitalet och den penstyrelse utses av apotekarsocieteten. ningvärdesförändring som kan ha skett 2. Stiftelsens kapital används för att per den 1 januari 1971 teckna aktier i apoteks- sedan aktierna utgavs. SOU 1969: 46

Vid upprättandet av denna överenskommelse har vissa protokollsanteckningar gjorts. Dessa fogas till överenskommelsen som Bil. 3. Denna överenskommelse är upprättad i två exemplar varav parterna tagit var sitt. Stockholm den 17 september 1969. För staten: Rune Lönngren Tony Hagström Bo Jonas Sjönander Bengt Söderqvist

326 För apotekarsocieteten: Sven Söderlundh Sven Eklund Göran Linden

SOU 1969: 46

Bilaga 9

Sveriges Farmacevtförbunds förslag 1969 till apoteksorganisation i bolagsform

eventuella förändringar i läkemedelshanteringen som kan komma att föreslås av den Samhället har under de senaste decennier- snart slutförda läkemedelsförsörjningsutredna utökat sitt engagemang inom hälso- och ningen. Förbundet måste med hänsyn till sjukvården. Denna utveckling med stigan- ändrade arbetsvillkor och en framtida omde statlig finansiering av sjukvården gör att disponering av personal inom läkemedelssamhället inte oväntat fått ett ökat intres- hanteringen undersöka möjligheten till och se även av rent organisatoriska frågor be- förbereda randutbildning för farmacevtkåträffande läkemedelsförsörjningen. I ett fler- ren. I en probleminventering som den följantal utredningar allt ifrån 1930-talet har läde bör även undersökas om nya arbetsuppkemedelshanteringens organisation - i sin gifter för farmacevterna kan skisseras och helhet eller delar därav - kartlagts av olika officiella utredningar. Hittills har de för- i så fall vilka. Efter en kartläggning bör slag som framlagts antingen underkänts vid sådana möjligheter påpekas för farmacevremissbehandling eller blott lett till margi- terna, som i förekommande fall även bör nella ändringar i organisationen. Även nu få hjälp att förbereda sig för dessa. Farmacevtförbundet anser sig emellertid pågår en utredning, den s. k. Lakemedelsförsörjningsutredningen. Den tillsattes 1963 kunna göra mer än enbart tillvarataga sina och fick i uppgift att undersöka lämplighe- medlemmars intressen. Förbundet har en ställning utan ekonomisk låsning och tror ten och möjligheten av en ur konkurrenssynpunkt i allmän regi sig om att objektivt kunna göra en bedömning av det nuvarande systemet och samdriven läkemedelstillverkning tidigt föreslå förändringar i riktning mot fören centraliserad droghandelsverksamhet bättrad läkemedelshantering och läkemedelsförlagd till ett statsägt monopolföretag samt distribution. Ett arbete av ovanstående kaen ny ordning för läkemedelsdistributioraktär bör därför också kunna vara till nen i detaljhandelsledet. nytta när det gäller att kartlägga farmacins Den övervägande delen av farmacevtfördel i sjukvården och läkemedelsdistributiobundets medlemmar är på ett eller annat sätt nen. Genom att penetrera de organisatorissysselsatta i läkemedelstillverkning och läka problemen och genom att anvisa vägar kemedelsdistribution. Eftersom farmacevtatt nyttja den arbetskraft som utbildats på förbundet har till ändamål att tillvarata läkemedelsområdet tror sig farmacevtförmedlemmarnas intressen och verka för farmacevtyrkets utveckling bör det vara för- bundet kunna bidraga till en praktisk sambundets uppgift att förbereda sig på de hällspolitik. 9.1 Inledning

SOU 1969: 46

Det är en given förutsättning att organisationsändringar av den omfattning det här är fråga om, ej kan genomföras under någon kortare tidrymd. I stället måste det vara naturligt att pröva sig fram och härvid även arbeta med olika modeller. För att meningsfyllt kunna diskutera organisationsfrågor är det dock nödvändigt att följa vissa givna förutsättningar. Det är därför angeläget att framhålla att det här framlagda förslaget skall betraktas som en slutmodell av detaljhandelsledet, inom vilken det finns möjlighet att kunna uppfylla farmacevtförbundets tidigare nämnda intentioner. 9.2

cirkeln» skulle man nå en viss överskådlighet och förenkla resonemanget. Läkemedelscirkeln består av fyra sektorer: Produktion Förskrivning Expedition Användning Utanför cirkeln anges vilka kategorier av personer som främst är ansvariga nämligen: Fabrikanter, grossister Läkare, tandläkare, veterinärer Apoteksfarmacevter Konsumenter

Läkemedelscirkeln

Läkemedelshanteringen har i Sverige sedan lång tid varit författningsmässigt reglerad i lagar, förordningar, kungörelser m. m. Bakom dessa författningar ligger ett flertal motiv. Samhället har en målsättning att allmänheten - trots de svårigheter den demografiska strukturen medför - överallt skall kunna få tillgång till läkemedel med rimlig snabbhet. Oberoende av var läkemedlet inhandlas skall det kosta lika mycket. Prisnivån på läkemedel överhuvud skall hållas skälig. Av påtaglig betydelse har det dessutom varit att tillgodose säkerheten, förutse de risker som en felaktig hantering av läkemedel kan innebära och nedbringa eventuella skadeverkningar.

1. Fabrikanter, grossister

/ * \

I 4. Konsumenter

Produktion

p^\

X \2- L ä k a r e

\ /

Användning ^x'Förskrivning j l / ^v J] \ v V

Expedition

V V

3. Apoteksfarmacevter

Den skuggade delen av de olika sektorerna symboliserar de kontrollsystem medelst vilka myndigheterna fullgör sin roll av övervakare på olika områden i enlighet med de författningsföreskrifter som fastställer deras uppgifter och befogenheter.

I detta syfte har man fastställt stränga föreskrifter angående läkemedelsprodukterna, deras kvalitet, framställning och kontroll. Man har vidare fastlagt kompetenskrav för rätten att yrkesmässigt framställa och hantera läkemedel. Man har till sist utstakat speciella handelsvägar och angett tämligen detaljerade expeditionsföreskrifter för läkemedlen.

Registrering av produkter Tillstånd till fabrikation Inspektion av anläggningar Förskrivning: Kompetensmonopol Receptpliktighet Formella receptföreskrifter

Det vore önskvärt att i några enkla bilder kunna åskådliggöra det tekniska förloppet inom läkemedelsförsörjningen, de parter som är involverade och hur det hela kontrolleras. Att i en formel eller ett diagram fånga allt lär inte gå, men med en bild som i det följande kallas »Läkemedels-

Kompetensmonopol Formella expeditionsföreskrifter Inspektion av apotek Användning: Öppen vård: Ingen övervakning

328 Tandläkare Veterinärer

Produktion:

Expedition:

SOU 1969: 46

Sluten vård: Förvaringsföreskrifter Utdelningsföreskrifter Inspektion Det torde inte vara fel att säga att ur en synvinkel sett är tillverkning, förskrivning och expedition endast förberedande moment - givetvis ytterst viktiga sådana - för det ur samhällets synpunkt viktigaste momentet, nämligen användningen. Användningen av läkemedel är emellertid ett moment som för närvarande mycket litet — praktiskt taget inte alls - går att kontrollera. Det är inte svårt att förklara varför det är så och det kan förvisso finnas många uppfattningar om huruvida den enskildes integritet skall inskränkas i detta fall. Förhållandet förtjänar emellertid att understrykas. I det följande ges en översikt av några viktiga förhållanden inom de fyra sektorerna. Därefter följer en mera djupgående genomgång av vissa säkerhetssynpunkter och serviceproblem beträffande läkemedelsområdet. 9.2.1 Produktion Tillverkningen av läkemedel är numera till största delen industrialiserad. Det måste emellertid understrykas att produktionssektorn, när det gäller läkemedel, omfattar mer än den rent tekniska produktionen. Produktion omfattar: Produktutveckling Teknisk produktion Marknadsföring Varje tillverkare måste registrera sina läkemedel hos socialstyrelsen. Denna registrering är ett godkännande av preparatet för medicinskt bruk. Den medför samtidigt en möjlighet för myndigheterna att öva inflytande dels på prissättningen, dels på läkemedelssortimentet - i första hand den enskilde fabrikantens men därigenom också samhällets totala läkemedelssortiment. Registrering förutsätter till en del att SOU 1969: 46

myndigheterna gjort egna analyser och prövningar men torde till största delen grunda sig på en genomgång och bedömning av att tillverkaren kan dokumentera experimentella, laboratoriemässiga och kliniska prövningar beträffande läkemedlets farmakologiska och toxikologiska egenskaper. Därutöver sker även en kontroll av produktens kemiska och farmacevtiska egenskaper samt hur dessa påverkar produktens hållbarhet och praktiska hantering. Den snabba innovationstakten på läkemedelsområdet gör att tillverkaren - för att nyttiggöra nya resultat inom forskningsavdelningar och utvecklingslaboratorier måste föra en aktiv information vid introduktion av nya produkter och beträffande utveckling av äldre produkter. Detta informationsflöde är att betrakta som en del i fortbildningen av de personalkategorier - läkare, tandläkare, veterinärer och farmacevter - som har att förmedla läkemedlen till dem som skall använda dem. Produktionen är av lättförklarliga skäl den mest tekniskt betingade av läkemedelsförsörjningens olika moment. Inom denna sektor är det dock egentligen bara den tekniska produktionen och grossistfunktionen som i någon högre grad kan automatiseras. Framför allt när det gäller produktutveckling och information måste verksamheten i hög grad bygga på väl utbildad personal. 9.2.2 Förskrivning När den öppna eller slutna sjukvården behandlar patienter resulterar detta i flertalet fall på ett eller annat sätt i läkemedelsterapi. Rätten att förskriva läkemedel är i författning förbehållen läkare, tandläkare och veterinärer. Själva ordinationsförfarandet är fastställt genom snäva regler. Övervägande delen av läkemedelsförskrivningarna utgörs idag av registrerade farmacevtiska specialiteter. S. k. extempore-förskrivning - dvs. individuellt komponerade läkemedel - förekommer numera i begränsad utsträckning. Trots den ökade användningen av stan329

dardläkemedel kan diagnos och behandling av patienter aldrig bli något automatiserat förfarande, utan måste bygga på användning av väl utbildad personal. Det stigande antalet farmacevtiska specialiteter ger ökade möjligheter till adekvat preparatval, men ställer samtidigt ökade krav på förskrivarna. En god kontakt mellan olika sektorer i läkemedelshanteringen kan avsevärt underlätta förskrivarens möjligheter att överblicka läkemedelsfloran och följa den snabba innovationstakten på området. 9.2.3 Expedition Expedition av läkemedel är förbehållen apoteken. Det civilrättsliga ansvaret åvilar apotekets ägare. Det tekniska arbetet är givetvis fördelat på olika kategorier av specialutbildad personal av vilka några - farmacevterna - vid färdigställande av recept arbetar under tjänstemannaansvar, som tilldelats vederbörande av socialstyrelsen. Begreppet expedition omfattar här apotekens hela verksamhet i vidaste bemärkelse, från inköp, lagerhållning, receptbehandling till överlämnande av en vara vid disken. Två expeditionsvägar finns för läkemedel, en för receptförskrivna och en för av kunden direktbeställda. Vid utlämnandet av varan är här apotekets uppgift densamma. Kunden skall veta hur, när och varför läkemedlet skall användas. 9.2.4 Användning Användningen av ett läkemedel bör vara preciserad för varje individ som får det. Det kan ske genom ordination av läkaren eller via rådgivning av farmacevten. Effekten är emellertid beroende på individens sätt att reagera för ett läkemedel. Detta kan göra det nödvändigt med personlig och differentierad dosering, vilket kan medföra specifika effekter i enskilda fall. Ett läkemedels effekt kan också vara beroende av en regelbunden användning. För patienten kan den föreskrivna dosen förefalla för stor om vissa biverkningar uppträ330

der. Är de förutsebara bör de meddelas patienten. Å andra sidan kan patienten tro att doseringen är för liten om symptomen ej genast försvinner. Ibland kan det vara nödvändigt för patienten att fullfölja en medicinering under lång tid även sedan symptomen försvunnit. Flera exempel skulle kunna anföras på behovet av att någon instans klargör för patienterna hur läkemedlen rätt skall användas. Det är därför betydelsefullt att härför utbildad personal finns till hands på apoteken. Det konsumeras årligen läkemedel för över en miljard kronor i vårt land. Hur mycket av denna konsumtion är felaktig eller mindre effektiv än den kunde vara? Utan att våga tro på ett tillstånd där läkemedel aldrig används fel - vilket säkerligen är en utopi - kan ändå sägas att genom ett bättre utnyttjande av den farmacevtiska sakkunskapen kan mycket göras till en rimlig kostnad. 9.2.5 Säkerhet Läkemedelslagstiftningen kan ses som en del av vår allmänna säkerhetslagstiftning. Säkerhet är här lika litet som inom andra samhällssektorer något absolut begrepp. Tillfredsställande säkerhet uppnår vi när läkemedel och läkemedelshantering fyller samhällets upställda krav. Dessa krav kan i sammanfattning formuleras på följande sätt beträffande läkemedel. Produkten skall ha den nettoeffekt som dokumenterats och godkänts vid registrering vara rätt tillverkad motsvara patientens behov och vara riktigt förskriven vara rätt expedierad användas på rätt sätt. Ansvaret för att ett läkemedel registrerats och att därvid erforderliga kontroller och analyser utförts åvilar en särskild läkemedelsnämnd. När en produkt är godkänd är det däremot huvudintressenterna inom varje sektor i läkemedelscirkeln som bär ansvaret för säkerheten. SOU 1969: 46

Det är en truism att verksamhet inom ett komplicerat område endast kan drivas av personer som har fått speciell utbildning och har en viss kunskapsnivå. Detta är emellertid inte tillräckligt utan säkerhet kräver också att det etableras ett kontrollsystem med inbyggda kontrollpunkter. Själva planerandet och upprättandet av ett kontrollsystem kräver naturligtvis omfattande kunskaper och höga kvalifikationer. Inom varje välutvecklat verksamhetsområde försöker man emellertid automatisera själva kontrollarbetet, antingen i form av teknisk registrering med speciell apparatur eller medelst enkla rutinkontroller på strategiska punkter (där kontrollmomentet avser en i och för sig enkel fas i arbetet, som emellertid ger en indikation om brister i slutresultatet). Teknisk kontrollautomatiksom har den fördelen att den utesluter den felkälla en mänsklig kontrollfaktor alltid utgör - är uppenbarligen möjlig enbart i högt utvecklad teknisk verksamhet. När den mänskliga arbetskraften inte kan ersättas av maskiner gäller det att finna såvitt möjligt vattentäta kontrollrutiner för personligt utförd kontroll. I vissa fall är inte heller detta möjligt. Då återstår bara att anlita personal med så omfattande utbildning att säkerheten i primärarbetet kan bli acceptabel trots omöjligheten att bygga in kontrollmoment. Inom läkemedelsområdet förekommer en så mångskiftande verksamhet att alla typer av ovan nämnda säkerhetssystem måste komma till användning. Varje sektor inom läkemedelscirkeln har därvid helt olika problem. Teknisk kontrollautomatik torde vara begränsad till produktionen, där även väl utvecklade rutiner för personlig kontroll kan upprättas. Inom expeditionssektorn förekommer naturligtvis rutiner för personligt insatt kontroll vid vissa punkter. En omfattande del av verksamheten är emellertid sådan att man måste bygga på väl utbildad personal, som kan arbeta självständigt utan inbyggda kontrollmoment. Beträffande förskrivning torde man helt få utgå från att väl utbildad personal utför SOU 1969: 46

sitt arbete riktigt och säkert. Mycket tyder på att en utveckling av datatekniken kan leda till nya tillämpningssystem, vilka inom såväl förskrivning som expedition kan öka säkerheten. Dit har vi emellertid inte hunnit ännu. Inom det område där farmacevtförbundets medlemmar främst är sysselsatta torde man fortfarande under lång tid komma att vara utan kontrollsystem som kan ersätta höga krav på kunnande i primärstadiet. Om vi återgår till läkemedelscirkeln kan vi där rita in hur säkerhetskravet inom olika sektorer måste tillgodoses genom teknisk kontrollautomatik personliga inbyggda kontrollrutiner högt primärkunnande I läkemedelscirkeln har införts en ny figur nämligen en triangel som skall söka åskådliggöra apotekens influensområde. Den täcker givetvis hela expeditionssektorn men även i viss mån angränsande sektorer. Den sträcker sig in på tillverkningssektorn för att beteckna den extemporeberedning och begränsade lagertillverkning av enkla lösningar m. m., som apoteken alltid lär komma att bedriva. Att den även täcker angränsande delar av förskrivnings- och användningssektorerna är ett uttryck för tanken att apotekens farmacevter genom kontakt över gränserna, samarbete och påverkan skall kunna bidraga till att öka säkerheten i läkemedelshanteringen i dess vidaste mening. Säkerhetskravet är naturligtvis ett och odelbart även om arbetet fullgöres inom olika delar av läkemedelscirkeln. Kravet på säkerhet är fullständigt uppfyllt först när en patient tagit in rätt läkemedel för rätt åkomma vid den tidpunkt han behöver det. Ser man på bilden är det slående hur alla författningsmässigt bestämda eller organisatoriskt betingade säkerhetsåtgärder upphör vid gränsen till användningssektorn. Vid expeditionen av ett läkemedel har den organiserade delen av läkemedelshanteringen sin sista kontakt med konsumenten. Det är därför inte ologiskt att tänka sig att skall säkerhetssystemet inom läkemedelsområdet utsträckas även in på användningssek331

1. Fabrikanter, grossister fc e g i s t r e r / „

Produktion

Konsumenter

\ \

Användning

Förskrivning

;

\

/

2. Läkare Tandläkare Veterinärer

/ Expedition

^ ^ t i o n

o k o n ^

,W

3. Apoteksfarmacevter

torn bör detta främst ske med hjälp av farmacevterna på apoteken (givetvis i förekommande fall i samförstånd med den sjukes läkare). Säkerhetsfrågorna inom expeditionssektorn är som ovan sagts blott en del av ett odelbart säkerhetssystem. Varje sektor kompletterar de andra. Detaljdistributionens omedelbara anknytning till konsumtionen borde innebära ett krav att personalen inom denna sektor känner ansvaret för säkerhetsfrågorna speciellt stort. Sålunda torde inte »säkerhetslinjerna» i läkemedelscirkeln kunna hållas intakta om apoteksfarmacevterna inte har kunskap om arbetsformerna och vilkoren vid utveckling, dokumentation och registrering av läkemedel eller gällande regler för ordination, förskrivning och dosering m. m. Lika betydelsefull är kontakten mellan detaljhandelsenheten å ena sidan samt tillverkningssektorn och förskrivningssektorn å 332

den andra vad gäller information. Ett intensifierat samarbete bör öka möjligheterna till en säkrare läkemedelshantering. Närmast till hands ligger därvid att informationsutbytet mellan läkare och farmacevter vid ordinationstillfället uppövas och vidgas. Apoteken förmedlar årligen till allmänheten 40 miljoner recipe, utskrivna eller intelefonerade av läkare, tandläkare och veterinärer. Vilken form av automatik datatekniken i framtiden kan leda till på detta område är omöjligt att sia om. Att transformera en läkares intentioner vid förskrivning till ett rätt använt läkemedel hos en patient torde emellertid även i framtiden komma att kräva personliga insatser av välutbildad personal. Om ett läkemedel med full säkerhet skall kunna expedieras efter en förskrivning måste kunskapsnivån vara sådan inom detaljistledet att information om läkemedlens sammansättning, användning, verkningar och i SOU 1969: 46

förekommande fall biverkningar kan ges till såväl förskrivaren som kunden. Även på en expedition som sådan måste läggas säkerhetssynpunkter. Förutom ett rent tekniskt arbetsmoment kommer här en viss kontroll av varan, priset, ordinationens rimlighet samt överensstämmelse med gällande socialoch läkemedelslagstiftning. Här kan ingen automatisk kontroll läggas in. Ansvar förutsätter kunskap och farmacevtens signum anger att han accepterat detta ansvar. Säkerhetssystemet på läkemedelsområdet borde byggas ut så att det explicit klargörs att det ligger inom detaljhandelsenhetens och farmacevtens ansvarsområde att kontrollera att kunden känner till de försiktighetsåtgärder som är förknippade med bruk av ett visst läkemedel. Expedition till kunden borde innehålla ett moment av aktiv information om läkemedelsbeteende. Kontakten mellan kund och farmacevt vid expeditionen skulle på så sätt kunna bidraga till en riktigare läkemedelshantering även utanför apotekets influensområde. Allmänhetens läkemedelsvanor är den osäkraste variabeln inom säkerhetsområdet. Utan en aktiv läkemedelsinformation till den enskilde förbrukaren kan därför säkerhetssystemet vara utan reellt värde. Erfarenheten synes ha visat att konsumentens självbevarelsedrift inte i tillräcklig utsträckning kan ersätta kunskap hos patienten om läkemedlens rätta användning. För att realisera säkerhetskravet kan många typer av ytterligare engagemang av detaljhandelsenheten gentemot kunden tänkas. Optimal effekt - och därmed säkerhet vid användningen av läkemedel uppnås egentligen först när en individuell dosförskrivning kan genomföras. Apoteken skulle beträffande vissa patienter och vissa läkemedel kunna biträda den ordinerande läkaren med att utprova de doser som ger den enskilde individen den effekt som för honom är optimal. Detta skulle i vissa fall kunna undanröja riskerna med alltför schablonartad dosering av häftigt verkande läkemedel.

SOU 1969: 46

9.2.6 Service Service vid detalj distribution av läkemedel innebär - utöver det självklara kravet på säkerhet - leveranssnabbhet och tjänstvillighet. En godtagbar läkemedelsdistribution förutsätter en viss servicenivå inom alla sektorer av läkemedelshanteringen. Det är emellertid i kontakten apotek-konsument som service eller brist på service får de mest påtagliga konsekvenserna. Nivån på den service apoteken kan lämna måste givetvis alltid bli en kompromiss mellan de krav samhället anser att sjukvård och patienter bör få ställa och de resurser samhället vill avdela för läkemedelsdistribution. Kostnaderna för läkemedelsdistributionen bör förvisso inte vara högre än nödvändigt. Vid vägning av service och kostnader torde emellertid även de indirekta kostnaderna för samhället, när det gäller sjukvård, tagas med i beräkningen. Statens institut för folkhälsan har nyligen uppgivit att samhällets kostnader för sjukdom är cirka 15 miljarder kronor per år, varav mer än hälften beror på frånvaro från produktivt arbete. Det är inte otroligt att läkemedelsdistributionen är dyrast i de fall servicenivån är så låg att ett läkemedel inte finns till hands när det behövs. I begreppet service ligger emellertid även beredvillighet och möjlighet att erbjuda en viss kunskapspotential och informationskapacitet till tjänst för konsumenter och sjukvård. Exempel på angelägna områden för rådgivning är läkemedelsbeteende (säkerhet i användning), sjuk- och hälsovårdens funktion, läkemedelssociala förmåner, användning av sjukvårdsmaterial, gällande läkemedels- och sjukvårdslagstiftning samt allmän läkemedelsinformation. I detaljhandelsenhetens serviceåtagande ingår även att tillhandahålla sådan kvalificerad personal som direkt kan genomföra eller i varje fall underlätta kontakterna mellan läkare och patienter. I framtiden synes även en medverkan vid individuell dosförskrivning och dosutdelning i öppen vård kunna komma att falla inom apotekens serviceområde.

9.3 Läkemedelsdistribution politik

och samhälls-

9.3.1 Allmän målsättning Läkemedelsdistribution förekommer både som grossist- och detaljistfunktion. När det i det följande inte speciellt anges att det är grossistfunktionen (droghandeln) som avses, hänför sig termen distribution till detaljistledet (apoteken). Läkemedelsdistributionens uppgift är principiellt enkel att ange. Den skall förse varje sjuk patient med läkemedel vid det tillfälle han eller hon behöver det. Så allmänna formuleringar kan dock inte i längden räcka till som policy för den praktiska verksamheten. Krav på service och säkerhet måste vägas mot samhällsekonomiska synpunkter i dess vidaste mening. I utredningen har inte närmare penetrerats lämplig målsättning för läkemedelsdistributionen när det gäller service-, säkerhetsoch kostnadsnivå utan man har nöjt sig med den förutsättningen att service och säkerhet inte får försämras att distributionen får en så flexibel organisation att service och säkerhet snabbt - utan försämring för patienten - kan anpassas till fortgående urbanisering och ny transportteknik att organisationen kan byggas ut i takt med sjuk-, hälso- och åldringsvård. Ovanstående förutsättning kan - även med utgångspunkt från att läkemedelsdistributionen skall vara så billig som möjligt - leda till att kostnaderna för distributionen totalt blir högre och inte lägre. Det finns vidare inte tillräckliga motiv för att frångå principen om enhetlig prissättning på läkemedel över hela landet. Även i fortsättningen bör alltså en farmacevtisk specialitet ha samma pris över apoteksdisken oberoende av var den säljs. Det är i olika former av speciallagstiftning klargjort att läkemedel är en varugrupp som av olika anledningar kräver speciell hantering. Det är därför logiskt att kommersiell handel med läkemedel sker avskilt från andra varor.

334 Vad som menas med läkemedel finns definierat i läkemedelsförordningens § 1, mom. 1. För att enklare beskriva den handelsverksamhet som skall förekomma kan sägas att detaljdistributionen skall omfatta: Grupp 1: farmacevtiska specialiteter övriga standardförpackningar droger och kemikalier vilka obearbetade används som läkemedel extemporepreparat och råvaror till dessa. Utan att vara läkemedel bör följande varor obligatoriskt tillhandahållas tillsammans med läkemedel: Grupp 2: hjälpmedel eller produkter som är direkt eller indirekt nödvändiga för ett riktigt bruk av läkemedel. Det måste anses rimligt att - såsom även för närvarande är förhållandet - patienter och sjukvårdsinrättningar som inhandlar läkemedel samtidigt skall kunna få tillgång till: Grupp 3: läkemedel närstående varor, såsom dietmat, hygieniska artiklar m. m. sjukvårdsartiklar. Huruvida läkemedel vid distribution skall kombineras med varor i grupp 3 ovan måste emellertid avgöras från fall till fall beroende på lokala förhållanden. Det har tidigare belysts att det finns ett samband mellan sjukvård och läkemedelshantering. Det är nödvändigt att läkemedelsdistributionen byggs ut i takt med den egentliga sjukvården. Den omständigheten att det allmänna driver och betalar större delen av sjukvården behöver inte innebära att det är en bra utväg vare sig att sammanföra sjukvård och distribution till samma organisation eller att organisera dem efter samma principer. Det bör understrykas att läkemedelsdistributionen har sina specifika svårigheter som kräver en organisation vid sidan av den egentliga sjukvården och fristående från denna. Den slutna vården har bl. a. av kostnadsskäl måst fördela sina reSOU 1969: 46

surser på så sätt att patienten stegvis inom organisationen erhåller allt mer specialiserad vård. Den sjuke i öppen vård och som kund till apoteket skall däremot redan lokalt kunna erhålla sitt läkemedel på högsta säkerhets- och servicenivå. Oberoende av hur denna detaljhandelsorganisation kommer att se ut måste dess prestationer kunna bedömas. Detta skulle inom en stor sektor av distributionen - nämligen där det allmänna betalar - kunna tänkas ske genom någon form av avräkningssystem. Det är viktigt att detalj distributionen även i framtiden organiseras som en handelsrörelse, där varorna prissätts. Så länge det finns behov av öppen försäljning av läkemedel bör distributionens kostnader täckas genom en prissättning som medger tillräckliga pålägg. Detaljhandeln med läkemedel bör oberoende av organisation, tillsammantagen vara ekonomiskt bärkraftig. När subventionering i samband med läkemedel skall förekomma bör kunden, ej apoteken, subventioneras.

9.3.2 Detaljistmonopol bibehålles Detalj distributionen med läkemedel drivs för närvarande som ett monopol inom apoteksväsendets ram. De svenska apoteken har dels ett försäljningsmonopol dels ett kompetensmonopol. Båda bör principiellt bibehållas. Försäljningsmonopol. Ett avskaffande av försäljningsmonopolet skulle kunna motiveras med att ökad konkurrens i detaljistledet skulle höja effektiviteten och sänka kostnaderna. Apoteken skulle generellt kunna sägas konkurrera med varans kvalitet, varans pris och den service som erbjuds. Vad beträffar såväl varans kvalitet som varans pris har detaljistledet idag liten möjlighet att påverka dessa båda faktorer i en konkurrenssituation. Vad beträffar service kan en uttalad konkurrens knappast upprätthållas utan att priskonkurrens finns med i bilden, även om rationaliseringar kan - till en begränsad omfattning - utveckla en viss servicekonkurrens. De konkurrensbefrämjande SOU 1969: 46

faktorernas betydelse begränsas ytterligare, om den allmänna målsättning för läkemedelsdistributionen, som berörts i föregående avsnitt i alla avseenden skall uppfyllas. De demografiska förhållanden som råder i landet förstärker ett sådant antagande. Om Sverige av tradition haft ett konkurrenssystem inom detta område skulle det säkerligen kunnat fylla många av de krav som ett modernt samhälle ställer. När denna tradition nu saknas är det föga troligt att ett avsteg från ett inarbetat system bättre skulle tillgodose målsättningen än ett bibehållande av försäljningsmonopolet. Kompetensmonopol. Vi har för närvarande en riklig läkemedelsarsenal där en klar trend finns att den blir allt mer komplicerad för varje år. Flera häftigt verkande läkemedel introduceras, vilka i sin användning blir allt mera specialiserade. Det har visat sig att riskerna för missbruk av vissa typer substanser framträtt klarare och antalet missbrukare har ökat. Att under sådana omständigheter ändra kompetenskravet på den personal som skall ansvara för distributionen av och en viktig del av informationen om läkemedel skulle vara en olycklig utveckling. Det måste därför vara i överensstämmelse med samhällets behov att kompetensmonopolet bibehålls. 9.3.3 Relationer till industri och grosshandel De tre leden inom läkemedelshanteringen producent-, grossist- och detaljistled - arbetar under så olika tekniska betingelser att det inte finns några organisatoriska skäl för att de inte skulle arbeta åtskilda. Om detaljistledet bibehålls såsom monopol - vilket enligt ovan kan anses ändamålsenligt - blir detta en så stor administration att en ytterligare förstoring inte kan innebära några fördelar. I dagens läge är integrerat samarbete vad gäller utveckling av gemensamma rutiner mellan apoteksmonopolet och tidigare led obetydligt. Ytterligare utveckling av datatekniken kan givetvis leda till utbyggnad av sådana rutiner. Detta kan dock ske mellan fristående företag.

Detaljistmonopolet bör därför strikt begränsas till detaljdistribution. Detta innebär

hög nivå som detaljhandeln och därmed konsumenterna rimligen kan kräva .

att droghandeln, oberoende av vilken organisation den kan komma att få, drivs avskilt från detaljistmonopolet att det nuvarande apoteksväsendets tillverkningsdel avskiljs från detaljistdelen i vad avser industriell produktion.

En rationell droghandel måste motsvaras av ett rationellt inköpssystem hos monopolet. Ny datateknik kan leda till en viss central handläggning av inköpsfrågor. Det skulle emellertid vara en olycklig utveckling om monopolets inköpsorgan tenderade att bli en central grossistverksamhet.

Det bör understrykas att framställning av extemporeberedningar enligt individuellt komponerade recept inte skall beröras av vad som sägs ovan. Det ligger utom ramen för denna skrift att närmare diskutera vad som skall göras med apoteksväsendets tillverkningsdel. Vissa svårigheter föreligger naturligtvis att avgränsa vad som är industriell tillverkning inom apoteksväsendet och vad som är lagertillverkning av enkla kompositioner, vilka enskilda apotek av praktiska skäl kan behöva göra. Det bör i detta sammanhang understrykas att någon särbehandling eller favorisering inte får ske inom detaljistmonopolet vare sig av de typer av egna beredningar som där kan komma att framställas eller av ACO-preparat som av tradition uppfattas som »apotekens egna produkter».

9.3.4 Detaljistmonopolet sjukvården

och

den

slutna

Den alltmera ökade insikten om vad urvalet av läkemedel kan betyda för sjukvården har medfört att sjukhusens huvudmän visat ökat intresse för läkemedelshanteringen. Detta har i vissa fall lett till att sjukhusen inom den egna organisationen byggt upp en farmacevtisk funktion för att internt befrämja kraven på service, säkerhet och riktig användning av läkemedel och att de börjat driva apotek i egen regi med försäljning till allmänheten. Att den slutna sjukvården kan ställa speciella krav på läkemedelshanteringen behöver ej diskuteras. Det finns inom sjukhusen en farmacevtisk funktion, som på de flesta håll behöver byggas ut. Det kan däremot ifrågasättas om det innebär några samhällsekonomiska fördelar att sjukhusen driver egna apotek. Det borde i stället vara desto mer angeläget för landstingen att satsa sina resurser på den direkta sjukvården och så mycket som möjligt utnyttja den rationella specialistfunktion som detaljistmonopol innebär. Sjukhusen bör således inrätta särskilda farmacevtiska avdelningar och med kontrakt försäkra sig om läkcmedelsleveranser från detaljistbolaget.

Inte heller droghandelsproblemen ligger inom ramen för detta arbete. Farmacevtförbundet vill emellertid framhålla att man beträffande grossistledet inte kan se några fördelar med en centraliserad utan konkurrens arbetande grossistfunktion. Vägledande för detaljistmonopolet borde vara att gynna en organisation inom grossistledet som där skapar konkurrensförhållande. Huruvida konkurrensen i grossistledet skall baseras på fullsortimentsföretag eller s. k. enkanaldistribution är likgiltigt om blott syftet med konkurrens uppnås. Likgiltigt är det däremot inte för monopolet att finna vägar att bevaka

Finns ett monopol för läkemedelsdistribution bör det innebära att monopolet ombesörjer all distribution, oberoende av om kunden är enskild person eller sjukvårdsinrättning.

att samarbete etableras mellan monopolet och grosshandeln så att datarutiner kan utnyttjas maximalt att konkurrensen är levande inom grosssistledet och serviceviljan hålles på en så

Den föreslagna ordningen innebär givetvis att monopolet vid lokalisering av sina apoteksenheter måste ta ökad hänsyn till sjukvårdens utbyggnad. Ett intimt samarbete mellan distribution och sjukvård kan dock

336 SOU 1969: 46

förekomma utan att de sorterar under samma huvudman. I dagens läge är det ju också så att endast vissa större sjukhus reflekterat över att starta egna apotek. De flesta sjukhusen är för sina läkemedelsleveranser beroende av detaljistmonopolet. Det är svårt att se hur vare sig landstingen eller läkemedelsdistributionen skulle vara betjänt av ett dubbelsystem för läkemedelsdistribution till den slutna vården. Ett sådant skulle i varje fall leda till ett underutnyttjande av detaljistmonopolet. 9.3.5 Organisationsform för detaljistmonopolet Redan i det föregående har anförts att ett detaljistmonopol beträffande läkemedel bör utgöras av såväl försäljnings- som kompetensmonopol. Eftersom fri etablering med enskilt ägande endast tillgodoser ett kompetensmonopol har detta tidigare avförts ur diskussionen. Innan överenskommelsen mellan staten och apotekarsocieteten angående samverkan om det framtida apoteksväsendet förelåg fanns således följande alternativa former för apoteksmonopolet att ta ställning till. 1. Bibehållande av privilegiesystemet men begränsat till enbart distribution. 2. Ett kooperativt system med enskilt ägande utvecklat ur det nuvarande apotekskollektivet men med en central ledning som har befogenheter att påtala och ändra felaktigheter. 3. Aktiebolag. 1. Det nuvarande systemet har varit föremål för ett flertal statliga utredningar. Redan detta är en antydan om att systemet som sådant inte fungerar i enlighet med samhällets intentioner. Det kunde redan tidigt konstateras att det är såväl praktiskt som politiskt omöjligt att bibehålla apoteksväsendet med nuvarande organisation. 2. Ett rationaliserat apotekskollektiv av denna typ hade sannolikt varit fungibelt och kunnat motsvara samhällets krav om det med konsekvent kraft genomförts för några decennier sedan. Stora fördelar finns med ett sådant system men även det är omöjSOU 1969: 46 22-914316

ligt att genomföra i dagens läge. 3. I aktiebolagsformen som är en genomprövad företagsform kan ett uttalat önskemål om en stabil organisation förenas med en fortsatt flexibel administration. I ett aktiebolag kan en central styrning i grundläggande policyfrågor, angående svensk läkemedelsdistribution kombineras med en decentraliserad beslutsrätt till lokala enheter i enlighet med lokala distributionsbehov. De positiva delarna i det nuvarande systemet behöver inte gå förlorade i ett aktiebolag. Datarutiner får bättre genomslagskraft och de nuvarande individuella finansieringsproblemen försvinner. Ett aktiebolag kommer dessutom förmodligen att utmärkas av ett enhetligare system för befordran och tjänstetillsättning en bättre användning av kvalificerad personal i kvalificerade uppgifter. Som framgår av ovanstående, och som läget idag är inom läkemedelsbranschen, är det uteslutet att för ett framtida detaljistmonopol tänka sig en organisation som är identisk med den nuvarande eller en variant av denna som skulle kunna uppfattas som en halvmesyr. Sedan nu överenskommelsen mellan staten och apotekarsocieteten träffats, bör farmacevtförbundet medverka till att bolagets utformning blir så invändningsfri som möjligt ur såväl praktiska som principiella synpunkter. Bolaget bör begränsa sin verksamhet till detaljdistribution av läkemedel. Tillverkning och grossistverksamhet bör äga rum i från detaljistmonopolet separata företag. 9.3.6 Ansvarsfördelning mellan olika samhällsorgan För närvarande sorterar apoteksväsendet under socialstyrelsen. När detaljistmonopolet i framtiden organiseras som ett av staten dominerat aktiebolag bör detta sortera under Industridepartementet. Läkemedelsdistributionen är inte bara en viktig social fråga utan även en distributionsteknisk och merkantil verksamhet. Sociala krav och ekonomiska avväganden torde på ett för sam-

hållet tillfredsställande sätt kunna balanseras om ansvaret för dem fördelas på olika departement. Socialstyrelsen bör därvid inte vara i överordnad position i förhållande till apoteksbolagets ledning. Synpunkter på apoteksbolagets styrelse lämnas senare där det framgår att de sociala myndigheterna bör ha språkrör i styrelsen men ej majoritet. Socialstyrelsen bör i stället fungera enbart som kontrollorgan. Distributionspålägg och befordringsärenden bör däremot överföras till apoteksbolagets ledning. En klar gräns mellan å ena sidan apoteksbolaget som ekonomisk organisation och socialstyrelsen som social institution bör kunna markeras. Nedanstående skiss kan ge en uppfattning om arbetsfördelningen. Apoteksbolagets

styrelse

sorterande under Industridepartementet: Apotekslokalisering Distributionspålägg Personalutnämningar Reell servicenivå Utformning av policy för detaljdistributionen Socialstyrelsen sorterande under Socialdepartementet: Registrering av läkemedel Prisbedömning av farm. spec. Inspektion av apotek Säkerhetsförfattningar Läkemedelssociala åtgärder Det har i olika sammanhang framskymtat att den pågående läkemedelsförsörjningsutredningen planerar en organisationsenhet för läkemedelsfrågor, som ytterligare skall samordna samhällets ekonomiska och sociala intressen på läkemedelsområdet. Denna skall givetvis även syssla med distributionen. Man skulle kunna tänka sig följande arbetsfält, som en komplettering till den uppdelning av arbetsuppgifterna mellan apoteksbolaget och socialstyrelsen som gjorts ovan, nämligen: Allmän branschinformation

338 Internationella läkemedelsfrågor Konsumtionsstatistik betr. läkemedel Centrala läkemedelskommittén Metodikfrågor, studier och utredningar betr. t. ex. sjukhusfarmaci klinisk prövning Viss fort- och vidareutbildning. 9.3.7 Läkemedelsdistribution delspolitik

och

läkeme-

Som tidigare framförts bör detaljistmonopolet renodla sin verksamhet att endast omfatta distribution av läkemedel. Därvid har även poängterats att grosshandel och produktion bör äga rum i från detaljistmonopolet separata företag. Dessa synpunkter får ökad styrka o n detaljistmonopolet övertages av ett statligt apoteksbolag. Det har i detta arbete flera gånger understrukits att staten har ett legitimt intresse att reglera en mängd frågor när det gäller läkemedelshanteringen. Det är emellertid för såväl patienter, läkare, anställda och övriga intressenter av största betydelse att staten inte använder ett servicebetonat distributionsföretag som skall stödja sjukvården att genomföra korrigeringar av läkemedelshanteringen. Sålunda anser farmacevtförbundet att det t. ex. inte är apoteksbolagets uppgift att värdera läkemedel att inskränka läkemedelssortimentet att dirigera läkemedelsförbrukningen att utöva ekonomisk kontroll av läkarna att bedöma läkemedelspriser att göra ingrepp i marknadsföring av läkemedel. Apoteksbolaget skall givetvis bevaka att gällande författningar följs. Det skall även förse staten med det grundmaterial som går att finna beträffande läkemedelsdistributionens och läkemedelskonsumtionens struktur. Bearbetning, bedömning och ingrepp kan däremot inte vara apoteksbolagets uppgift. För detta har staten andra användbara instrument. SOU 1969: 46

9.4 Principer vid organisationen av ett apoteksbolag 9.4.1 Grundläggande synpunkter Det måste förutsättas att apoteksbolaget kommer att grunda sin verksamhet på en oktroj av staten att med ensamrätt driva detaljdistribution av läkemedel. Oktrojen kommer att ge de allmänna ramar inom vilka bolaget får arbeta. Vidare måste förutsättas att apoteksbolaget i princip skall administreras - och därmed även i huvudlinjerna organiseras - enligt de regler som gäller för ett svenskt aktiebolag. Ett landsomfattande apoteksbolag blir en organisation av den storleksordningen att det uppenbarligen måste finnas risker för byråkratisering. Detta skulle kunna leda till ett tungrott och ineffektivt arbete som inte skulle stämma med målsättningen om god service inom läkemedelsdistributionen. De stora företagens byråkratiseringsproblem skulle i detta fall kunna accentueras. Apoteksbolaget skulle inte ha någon konkurrens och det yttre trycket till rationellt arbete skulle kunna bli minimalt. Det bästa sättet att undvika byråkrati och främja rationellt arbete erbjuder sig om man vid organisationen av apoteksbolaget strävar efter största möjliga decentralisering utan att detta äventyrar den centrala ledningens möjligheter att styra när det gäller viktiga policyfrågor. Farmacevtförbundet vill hävda att det beträffande en landsomfattande organisation för läkemedelsdistribution - avsedd att tjäna sjukvården med snabbt växlande och variabla behov - är mera angeläget än eljest att balanseringen mellan centrala och lokala befogenheter blir klart fastställd. När det gällt att väga centralisering och decentralisering mot varandra inom apoteksbolaget har följande tankegångar ansetts vara av betydelse: Centralisering ger större möjligheter till överblick och samordning. Centralisering är nödvändig vad gäller prioritering av resursanspråk. Centralisering kan underlätta vid skapandet av rekryterings- och utbildningsprogram SOU 1969: 46

för personalen. Centralisering ger större möjligheter att följa med den tekniska utvecklingen på olika verksamhetsfält och att samla expertis som mindre enheter inte ekonomiskt kan motivera. Decentralisering gör det lättare att anpassa verksamheten till lokala behov. Decentralisering skulle medföra överensstämmelse mellan formell organisation och reellt arbete genom att ansvaret för beslut förläggs till den nivå i organisationen där de personliga insatserna i verkligheten har det avgörande inflytandet över verksamhetens bedrivande. Decentralisering underlättar snabbhet i läkemedelsdistributionen genom att närheten till de lokala problemen påskyndar besluten. Decentralisering friställer den centrala ledningen för långsiktiga uppgifter och förhindrar uppkomsten av en övertung topp på apoteksbolaget. Decentralisering påverkar positivt arbetseffektiviteten genom en ökad motivation hos perifert arbetande personal att finna snabba lösningar på de lokala problemen. Genom decentralisering säkras tillgången på farmacevtisk sakkunskap på de lokala enheterna. Det har tidigare redovisats att ett detaljhandelsmonopol, när det gäller läkemedel, inte kan fungera utan en viss centralstyrning. Detta kan ske genom säkerhetslagstiftning och expeditionsföreskrifter. I ett läge där konkurrens saknas kan en viss dirigering även i ekonomiska och rationaliseringsfrågor vara till fördel. I det föregående har upprepade gånger uttalats att en sådan centraldirigering endast bör gå till en viss gräns och i första hand omfatta frågor beträffande grundläggande policy, rutiner för moderna datasystem osv. Ansvaret och motsvarande befogenheter för den löpande distributionen av läkemedel bör decentraliseras så att bolaget får en flexibel fältorganisation som kan ta hänsyn till lokala behov och inrätta sig efter lokala svårigheter. Beslut i löpande frågor bör göras av den som har direkta lokala kontakter och som har möjlighet att personligen »kän-

na slagets puls». Endast i de fall ett beslut ett principschema över apoteksbolagets orkan kollidera med fastställd policy eller av- ganisation. Detta återfinns sist i rapporten viker från fastställd budget skall VD be- och kommer i det följande att behandlas i höva tillfrågas. detalj. Av schemat kan utläsas att apoteksEn lämplig avvägning mellan kravet på bolaget - i analogi med de flesta aktiebolag inom besläktade verksamhetsområden - har en stark central ledning för pol icy styrning och behovet av en decentraliserad besluts- följande principorganisation: funktion i apoteksbolagets organisation kan Styrelse åstadkommas genom inrättande av ett antal Verkställande direktör (VD) apoteksregioner. Centralstabsorganisation Dessa regioners storlek bör bestämmas av Geografiskt strukturerad linjeorganisation. den demografiska strukturen i landet, regionernas öppna och slutna sjukvård, nä9.4.2 Apoteket ringsliv samt kommunikationer, men även av möjligheten för regionchefen att över- Apoteken kommer liksom nu att vara kärnblicka sin organisation administrativt och punkten i den organisation som här skiskommunikationstekniskt. Grundläggande seras. Genom förslaget med regionsvisa vid regionsuppdelningen bör vara att readministrativa enheter kan vissa rutiner gionchefens arbetsuppgifter inte får vara så centraliseras samtidigt som kvalificerad faromfattande att centrala eller lokala kontakmacevtisk sakkunskap frigörs för mera diter inom organisationen måste upprätthål- rekta kontakter med patienter och sjukvård. las av ombud. Apoteksregionerna skulle Genom apoteken får konsumenten den lämpligen kunna bestämmas av ett eller fle- direkta kontakten med läkemedlen. Det syns ra kommunblocksregioners gränser. därvid vara uppenbart att det ligger inom Hur stora skall då dessa regionala an- apotekens och farmacevternas ansvarsomsvarsområden bli? De bör ha den omfatt- råde att kontrollera att kunden vid expediningen att de ur företagsekonomisk syn- tionstillfället känner till de åtgärder som är punkt kalkylmässigt kan drivas som själv- förknippade med bruk av ett visst läkemedel. ständiga företag. Endast i ett sådant fall Härigenom kommer det att finnas möjlighet blir långtidsplanering, budgetering, kalkytill ökade kontakter mellan kunden och farlering och bokslutsanalys meningsfylld. Sam- macevten. Detta kommer att bidra till en tidigt bör betonas att genom att ge region- riktigare läkemedelsanvändning utanför apochefenia meningsfyllda arbetsuppgifter och tekets influensområde. Som tidigare påpeviss frihet till enskilda initiativ kommer det kats är allmänhetens läkemedelsvanor en att finnas ett levande intresse att lösa re- osäker variabel på det i övrigt så hårt reglegionala problem på ett effektivt sätt. rade läkemedelsområdet. En angelägen uppSom tidigare nämnts kan den modell som gift för apoteken blir således i framtiden att nedan skisseras kanske inte momentant in- lära allmänheten ett adekvat läkemedelsbeföras som apoteksbolagets organisation. Det teende. är farmacevtförbundets mening att man unFör att kunna ge varje kund den individer den inväxningsperiod som förestår bo- duella behandling och upplysning som krävs laget arbetar med den föreslagna organisa- måste apoteks farm acevtern a upprätthålla tionsuppbyggnaden som ett slutmål. Redan kontakt med läkemedelsproducenter, läkare, från början borde man försöksvis organisera tandläkare och veterinärer. Möjligheten att några delar av landet efter det förslag som ytterligare intensifiera detta samarbete förehär presenteras. Praktiska erfarenheter av ligger. Framför allt mellan läkaren och försöksverksamheten får sedan visa om den farmacevten bör informationsutbytet kunna uppställda modellen kan ligga till grund för uppövas och vidgas. Ett öppnare och intenbolagets slutliga utformning. sivare samarbete vad gäller läkemedelsfråFör att underlätta diskussionen har gjorts gorna på lokalplanet bl. a. genom läkeme-

340 SOU 1969: 46

delskommittéarbete och konferenser måste vara önskvärt. Största säkerhet vid användningen av läkemedel uppnås först när en individuell dosförskrivning kan genomföras. Apoteken skulle beträffande vissa patienter och vissa läkemedel kunna biträda den ordinerande läkaren med att utprova de doser som ger den enskilde individen en optimal effekt. Som tidigare nämnts bör det ingå i apoteksbolagets målsättning att servicen till allmänheten inte får försämras. Det kommer att bli apotekens attityd gentemot kunderna som blir värdemätare. I begreppet service ligger förutom leveranssnabbhet även tjänstvillighet med möjlighet att erbjuda en viss kunskapspotential och informationskapacitet. Apotekens rådgivning skall kunna omfatta läkemedelsbeteende (säkerhet i användningen) sjuk- och hälsovårdsfrågor, läkemedelssociala regler, användning av sjukvårdsmaterial, gällande läkemedels- och sjukvårdslagstiftning och allmän läkemedelsinformation. För att tillgodose säkerhetskraven föreslår farmacevtförbundet att endast enheter med farmacevtisk personal bör förekomma. I de flesta fall torde befintliga läkemedelsförråd typ A kunna omvandlas till apoteksinrättningar. Då så ej är möjligt bör det undersökas om inte de moderna transportförhållandena kan kompensera kunderna för förlusten av ett läkemedelsförråd genom att närmaste apotek inför direktleveranser. 9.4.3 Regional organisation Farmacevtförbundet föreslår att apoteksbolaget organiseras i apoteksregioner, vars antal ej bör överstiga 40. Regionchefen bör vara direkt underställd VD och ha s. k. farmacevtiskt ansvar (= säkerhetsansvar) för verksamheten inom sin region. Regioncheferna skulle sålunda bli de verkliga driftsledarna, när det gäller det praktiska löpande distributionsarbetet. Regionerna blir av två olika typer med problem som är ganska skiljaktiga, i varje fall för närvarande, nämligen storstadsregioner i Stockholm, Göteborg, SOLH969: 46

Malmö 1 andsbygdsregioner. Antalet apoteksinrättningar (= expeditionsapotek) beräknas bli av samma storleksordning som nu, dock naturligtvis med viss anpassning till samhällsutvecklingen och till att ett antal läkemedelsförråd förändras till apotek. 9.4.4 Regionchefen daren

och

apoteksförestån-

Regionchefens kontor och stab bör vara helt fristående från regionens apotek. I praktiken kommer regionchefen säkerligen att hålla till i någon av centralorterna inom regionen. Rent kostnadsmässigt torde det i så fall kunna vara praktiskt med lokal anknytning till något av apoteken men detta bör i så fall inte innebära att regionchefen själv förestår något apotek. För varje apoteksregion skall det finnas en mindre stab för vilken regionchefen är ansvarig. Detta får naturligtvis inte och behöver ej heller innebära att han organiserar ett regionskontor som är identiskt med den centrala administration ett självständigt företag har. Likaväl som ett dotterbolag inom en koncern får vissa arbetsuppgifter t. ex. bokföring, kassatjänst, statistikproduktion, inköp - centralt utförda vid moderbolaget (mot debitering) kan naturligtvis regionchefen köpa tjänster från VD: s stab. Regionchefen kan även utöva sin funktion utan att kräva att alla kontakter från apoteksföreståndaren går tjänstevägen via regionskontoret. Ett apotek kan sålunda ha direkt samarbete med VD:s central administration när det gäller kassa- och kravärenden och med grossister beträffande inköp av varor. Regionchefen har en synnerligen viktig uppgift som regional representant för apoteksbolaget. Ett försök har gjorts att skissera ett externt kontaktschema för regionens centrala ledning.

Rch+ stab <

1. Statliga myndigheter såsom socialstyrelsen länsstyrelser etc. 2. Kommunal förvaltning för sjukvård samhällsplanering försäkringskassa > 3 . Regionala läkarorganisationer » sjukhuschefer 4. Läkemedelsindustrier Läkemedelsgrossister 5. Skolväsendet 9. Det lokala näringslivet Press Allmänhet

Av de arbetsuppgifter som ovan skisserats för regionchefen framgår att denne måste vara fackkunnig när det gäller läkemedel och specialist på läkemedelsdistribution. Av det externa kontaktschemat framgår att regionchefen är bolagets representant i en mängd kontakter där han skall företräda den farmacevtiska sakkunskapen. Regionchefen skall vidare för bolagets ledning tolka de distributionstekniska problem som finns inom regionen och söka finna gehör för en praktisk policy. Regionchefen skall till personalen på apoteksenheterna föra vidare de intentioner bolagsledningen eller han själv finner riktiga för läkemedelsdistributionens bedrivande. Han måste kunna föra en farmacevtisk fackkonversation. Regionchefen har ett »farmacevtiskt» ansvar för verksamheten inom sin region. En granskning av dessa arbetsuppgifter leder till slutsatsen att en regionchef bör ha avlagt apotekarexamen eller på annat sätt dokumenterat motsvarande kunskaper. Farmacevtisk fackutbildning räcker dock inte för en regionchef. Randutbildning inom området företagsekonomi är nödvändig. Apoteksföreståndaren skall lokalt organisera och leda läkemedelsdistributionen. Han har inom sin enhet »farmacevtiskt» ansvar för verksamheten. I likhet med regionchefen kommer apoteksföreståndaren att vara bolagets representant vid en mängd lokala aktiviteter, där han är den farmacevtiske experten. Följande tabell ger en bild av det omfattande externa kontaktarbete apoteksföreståndaren skall fullgöra:

342 Sociala myndigheter Personal inom hälso- och sjukvård Kommunala förtroendemän Lokala affärslivet Läkemedelskonsulenter Droghandelsrepresentanter Kunder/ Patienter Försäkringskassa Transportföretag Polis Skola Press Allmänhet En genomgång av apoteksföreståndarens externa och de i det följande redovisade interna arbetsuppgifterna måste leda till slutsatsen att denne skall ha farmacevtisk examen, som även bör kompletteras med kunskaper i arbetsledning och personaladministration. 9.4.5 Styrelse och VD Bolagsstyrelsens primära uppgift är att omsätta oktrojtexten i praktisk policy för distributionsverksamheten. De grundläggande policybesluten kommer därvid med stor sannolikhet att omfatta problem som får stor betydelse för samhälle och allmänhet t. ex.: Prispolitik Avgränsning av sortiment Servicenivå Kompetenskrav hos ledande personal Arbetsfördelning sjukvård-apoteksbolag. Det är farmacevtförbundets uppfattning att sådana frågor - trots att de till sin karaktär är grundläggande samhällsekonomiska och samhällspolitiska problem - för att på ett smidigt sätt kunna översättas i praktisk verksamhet bör beslutas i bolagets styrelse. En konsekvens blir givetvis då att styrelsen måste ha förankring inom berörda departement, inom den sjukvårdspolitiska samhällssektorn och hos läkemedelskonsumenterna. Viktigt är emellertid även att styrelsen erhåller en tung representation av fackmän inom administration, ekonomi och läkemedelshantering. SOU 1969: 46

Även om det är av betydelse att styrelsens samhälls- och fackrepresentanter kan täcka så stora områden som möjligt skulle det vara en stor nackdel för apoteksbolaget om dess styrelse inte blev en arbetande styrelse med ett begränsat antal medlemmar. Alla samhällsgrupper som eventuellt kan anse sig vara intressentgrupper i ett statligt apoteksbolag behöver ej vara representerade i styrelsen. Det förutsätts att de kommer att få möjlighet att studera och kritisera verksamheten i samband med att bolagets årsberättelse publiceras. I konsekvens härmed är det ett allmänt intresse att apoteksbolagets årsredovisning och årsberättelse göres speciellt fyllig och detaljerad så att verklig insyn blir möjlig. Apoteksbolaget kommer att bedriva affärsverksamhet men måste även i sina ambitioner komma nära den aktiva sjukvården. Apoteksbolaget kommer därför även i sina ekonomiska bedömningar att bygga på sådana specifika värderingar att det inte finns några fördelar med att bolaget anknyts till ett statligt förvaltningsbolag. Extra instanser mellan styrelsen och de politiska makthavarna i departementen kan endast göra verksamheten mera tungrodd. Det har tidigare uttalats att det farmacevtiska kompetensmonopolet bör bibehållas för ansvariga poster inom den direkta läkemedelsdistributionen. Inom den centrala ledningen däremot kommer att finnas vissa specialfunktioner, vilka inte kräver farmacivtisk utan annan specialistkompetens. VD skall i första hand vara en erfaren administratör. Utbildning i övrigt är en sekundär fråga, bara VD har förutsättningar att sätta sig in i de medicinskt sociala problem apoteksbolaget kommer att få. Det direkta farmacevtiska ansvaret för verksamheten inom apoteksbolaget bör inte ligga hos VD utan en nivå lägre, nämligen hos regionchefen. 9.5 Delfunktioner

inom ett apoteksbolag

9.5.1 Allmänna synpunkter Det har varit denna undersöknings syfte att söka analysera de konsekvenser bildandet av SOU 1969: 46

ett statligt apoteksbolag skulle kunna få för farmacevtförbundets medlemmar. Farmacevternas framtida plats i ett sådant apoteksbolag kan inte klart redovisas utan att man först går igenom de olika delfunktionerna inom bolaget. Det är naturligtvis så att varje handelsföretag - oberoende av ägare och eventuella vinstkrav - i stort sett måste fullgöra samma funktioner. Lika klart är att beroende på företagets verksamhet och målsättning olika funktioner tillmätes olika betydelse och får varierande placering och/ eller utformning inom organisationen. Det centrala inom ett apoteksbolag skulle enligt tidigare resonemang vara detaljdistribution av läkemedel och närbesläktade varor. Detta är driften inom företaget. Det är en definitionsfråga vad man vill innefatta i begreppet distribution. Med tanke på den följande diskussionen är det ändamålsenligt att särskilja ett par arbetsområden, som kan anses speciellt viktiga. Man får då tre driftsfunktioner inom apoteksbolaget, nämligen: Distribution Inköp Information övriga funktioner, vilka då skulle kunna anses ha karaktären av stödfunktioner för driften, blir: Organisation Personal Ekonomi Data Inspektion Kommunikation Någon klar gräns mellan drifts- och stödfunktioner går inte att dra. Såväl personalsom ekonomifunktionerna omfattar arbetsuppgifter som kan tyckas ligga mycket nära den direkta driften. Skillnaden mellan olika typer av funktioner får alltså inte överbetonas. Likväl bör framhållas vad som är apoteksbolagets centrala verksamhet ( = drift). Apoteksbolagets fungibilitet bygger nämligen i mycket hög grad på en uppdelning av ansvaret (under styrelse och VD) för den egentliga driften till fältorganisationen och

för övriga funktioner till en mer eller mindre centraliserad stab. Konkret uttryckt bör alltså - som tidigare även framhållits - ansvaret a) för distribution inköp information ligga hos regionchefer och apoteksföreståndare b) för ekonomi personal data organisation inspektion kommunikation ligga hos chefen för resp. stabsavdelningar Den genomgång av olika funktioner som följer utgör ingen totalinventering av arbetsuppgifter. Däremot ger den en uppfattning om hur funktionerna avgränsas mot varandra. Framför allt kan det visa hur man kan göra en balansering mellan centralisering och decentralisering inom olika delfunktioner i företaget. En av de viktigaste faktorerna när det gäller fungibiliteten av ett så stort företag som apoteksbolaget är fullständig klarhet i beslutsprocesserna. Detta är ingen originell tanke. Det kommer inom apoteksbolaget att finnas tre beslutscentra (verkställighetscentra), som det är viktigt att avgränsa, nämligen: VD-stab Regionchef (Rch) Apoteksföreståndare (Apf) Det är uppenbart att praktiskt taget varje delfunktion i någon form är berörd av alla tre beslutscentra. Särskiljes däremot inom de olika funktionerna policyfrågor och löpande verksamhet blir bilden klarare, därför att det ofta förekommer att policyfrågorna hänförs till ett beslutscentrum medan den löpande verksamheten dirigeras från ett annat.

9.5.2 Distributionsfunktionen VD-stab a) Utredningar och b) Metodutveckling betr. varuhantering lagerskötsel säkerhetskontroll lokalanvändning expeditionsrutiner Rch a) Löpande distribution inom regionen b) Genomförande och kontroll av policy betr. inköp lagring sortiment expedition c) Rapportering och förslag till VD Apf a) Löpande apoteksskötsel b) Genomförande och kontroll av rutiner betr. inköp lagring expedition c) Rapportering och förslag till Rch Beträffande VD-stabens utvecklingsarbete måste det uppenbarligen bli ganska godtyckligt var gränsen dragés gentemot organisationsfunktionen. 9.5.3 Inköpsfunktionen VD-stab a) Sortimentsnämnd b) Råvarukontroll c) Bevakning av droghandelns funktionssätt d) Utarbetande av inköpsrutiner e) Utveckling av integrerat ADB-system f) Koordination industri-droghandel-apotek Rch a) Sortimentspolicy inom regionen b) Ekonomisk lagerbedömning c) Genomförande av rutiner och ADB-system

344 SOU 1969: 46

Apf a) Löpande inköpsverksamhet b) Rapportering och förslag till Rch

9.5.4 Informationsfunktionen

Inköpsfunktionens flödesschema

VD-stab Interninformation Externinformation Trycksaksproduktion

VD-stab

T

Informationsbank |

Läkemedelsindustri och myndigheter

Penningflöde

Informationscentral Huvudflöde | Lager

Med automatisk lagerpåfyllning

Betalning av varufakturor sker centralt. Om varubeställning sker datamässigt kan fakturakontrollen förenklas. Det blir VD-stabens uppgift att i nära samarbete främst med distributionsteknikoch ekonomifunktionerna utarbeta och utveckla inköpsrutiner för detaljhandelsbolagets varusortiment. Därav följer att en del av kontakterna utåt gentemot intressenter som grossister, centralt förhandlande storförbrukare etc. skötes av staben. Rch ansvarar för sin regions anpassning av inköpsrutinerna. Apf har ansvaret för den lokala inköpsverksamheten och för att hans enhet har ett lager som motsvarar det lokala behovet. Apf har att verkställa beordrade förändringar i rutinerna samt att aktivt verka för en rationell utveckling i rutinerna. Ett skisserat buffertlager inom varje apoteksregion kan tänkas vara placerat antingen på det största apoteket eller det mest centralt belägna ur kommunikationssynpunkt. Sortimentsnämnden avgör i sista hand bolagets sortiment inom de ramar som preciseras av statsmakterna och bolagets styrelse, speciellt när det gäller ett utökande av varor utöver rena läkemedel. Ett centralt laboratorium bör även framdeles svara för råvarukontrollen.

SOU 1969: 46 23-914316

A p f ^

Läkare

:

Den centrala informationsfunktionen skall samordna och vidarebefordra den centrala ledningens och stabernas informationsmaterial till företagets intressenter. Informationsverksamheten skall bedrivas internt och externt. Den interna informationen som i första hand koncentreras på produktinformation och företagsinformation bör utnyttja en rad media som intern TV, seriemeddelanden, tidskrift, konferenser, kurser, film osv. Till den externa informationen, som i första hand koncentreras på service- och säkerhetsinformation men även på information om företaget, bör utnyttjas trycksaker, broschyrer, kampanjer, filmer osv. På central nivå bör även upprättas en informationsbank för referattjänst. Denna bör stå i kontakt med större dokumentationssystem som Medlars och Index medicus. På regionsplanet bör finnas en informationscentral. Uppgiften för denna bör i första hand bli att samordna det informationsmaterial som kommer från läkemedelsindustrier, myndigheter och andra organisationer. Genom att lägga en kvalificerad informationsfunktion på regionsplanet kan lokala och regionala aktiviteter underlättas samtidigt som kontakten med regionens medicinalpersonal i informationsfrågor kan intensifieras och samordnas. Det ger också möjlighet till ett organiserat samarbete i informationsfrågor mellan apoteken i regionen. 345

Genom informationscentralen har regionchefen möjlighet att initiera, systematisera och bevaka apotekens informationsflöde. Informationscentralen bör ansvara för dokumentation av informationsmaterial och fungera som rådgivare för apoteken. Apotekens informationspotential uppövas genom regional kursverksamhet som administreras och initieras av informationscentralen. 9.5.5 Organisationsfunktionen VD-stab a) Utarbeta organisationspolitik b) Utarbeta organisationsplan c) Utredningar inom administrativ rationalisering (AR) d) Utredningar betr. kontorsrationalisering (KR) e) Utredningar betr. inredning av apotek f) Utredningar betr. lokalisering Rch a) Införa en organisationsplan b) Genomföra organisationspolicy c) Planera apoteksenheter Apf a) Genomföra administrativa rutiner b) Genomföra arbetsrutiner Inom organisationspolitik uppställs de principer som bör ligga som grund i en vidare utveckling av organisationen. Inom organisationsplanering upprättas befattnings- och arbetsbeskrivningar, utarbetas policy och arbetsuppgifter för de olika avdelningarna. AR sysslar med uppläggning och rationalisering av de stora rutinerna för hela bolaget, såsom databehandling för handeln med grossister, löneutbetalning, avstämning mellan de olika avdelningarna inom staben etc. KR har att anpassa arbetsordningen inom de små enheterna till de stora administrationsrutinerna samt att föreslå rationalisering av de enskilda arbetsplatserna, ex. ARK-rutin.

9.5.6 Personalfunktionen VD-stab a) Löpande personalfrågor: rekrytering löner statistik b) Utbildning: policy program kurser c) Personalvård: policy d) Förhandlingsverksamhet: avtalsfrågor central företagsnämndsverksamhet Rch a) Löpande personalfrågor: anställning av personal aktiv rekrytering personalreserv b) Utbildning: aktivt genomförande c) Personalvård: aktivt genomförande företagsnämnder arbetarskyddsfrågor Apf a) Löpande personalfrågor: arbetsledning samråd tjänstgöringsschema

Utbildning Större företag och statliga verk har egna utbildningsfunktioner i regel placerade inom personalavdelningarna. Där planeras centralt en utbildningsverksamhet som antingen kan innebära en systematisk användning av i marknaden befintliga färdiga kurser eller färdigställande av egna skräddarsydda kurser. Ett apoteksbolag torde helt eller delvis behöva ta hand om a) viss grund- och vidareutbildning b) fortbildning av alla personalkategorier c) utbildning beträffande företagets egen SOU 1969: 46

organisation, administration och policy. Den under c) nämnda utbildningen torde bli särskilt intensiv när bolaget startas, men kommer att behövas även fortlöpande vid bolagets utveckling.

b) Kassafunktion c) Budgetering d) Långtidsplanering e) Kostnadskontroll f) Finansierings- och likviditetsfrågor Rch

Tjänstetillsättning Bolagets styrelse bör tillsätta VD, avdelningschefer inom staben, regionchefer och apoteksföreståndare. All övrig personal inom regionen tillsättes av regionchefen. Betr. apoteksföreståndare och befordringstjänster bör förslag upprättas inom den centrala personalavdelningen, vilka skall tjäna till ledning för bolagsstyrelsen resp. regionchefen. Beträffande övrig personal på apoteken upprättar apoteksföreståndaren ett förslag. Varje regionchef skall ha ansvar för inrättande av en personalreserv. I denna skall finnas ersättare för samtliga befattningstyper inom regionen. En tänkbar organisation är att regionchefen tillförsäkrar sig vikariatstjänstgöring från ett antal farmacevter, apotekstekniker och städerskor som i normala fall inte är yrkesverksamma. Dessutom utses ställföreträdare för föreståndare och för befordringstjänster bland yrkesverksamma farmacevter i närmast underliggande karriär. Tillfälliga omflyttningar vid akuta vakanser är därvid möjliga. Meritvärdering Inom bolaget bör utarbetas normer för meritvärdering och fordringar för kompetens på olika tjänster med självständigt ansvar. Löneprinciper Avdelningschefer och regionchefer bör anställas med fri lönesättning. Anställningsvillkor för övrig personal bör däremot regleras genom kollektivavtal. 9.5.7 Ekonomifunktionen VD-stab a) Redovisning med bokslutsanalyser SOU 1969: 46

a) Budgetering = årsplanering b) Ekonomisk långtidsplan c) Redovisning = insamling av grunddata d) Kostnadskontroll Apf a) Kassafunktion b) Anslagsäskanden till Rch En ekonomifunktion enligt ovan kommer att bli starkt centraliserad. Med moderna datasystem bör såväl bokförings- och kalkyleringsrutiner som betalningsrutiner kunna koncentreras till huvudkontoret. I detta fall är en centralisering motiverad. Ekonomiska redovisningsuppgifter - förutom budgeteringsarbete, långtidsplanering och kostnadskontroll - skulle således inte läggas på regionchefen. Denne ansvarar dock för att insamling och vidarebefordran av data fungerar regionalt och lokalt. Budgetering, ekonomisk planering och kostnadskontroll på regionchefens kansli baseras helt på rapporter sammanställda inom den centrala ekonomiavdelningen. Regionchefen ansvarar för att verksamheten hålles inom de ekonomiska ramar som godkänts i hans budget. Det förefaller naturligt att större investeringsanslag alltid godkänns av styrelsen medan mindre investeringar bör kunna ingå i den årsbudget, som varje år skall godkännas för regionchefen.

9.5.8 Datafunktionen VD-stab a) Maskincentral b) Programmering c) Uppläggande av datarutiner i samarbete med AR d) Produktion av datalistor

Rch a) Lägga upp insamling av grunddata b) Bearbeta datalistor Apf a) Insamla och vidarebefordra grunddata 9.5.9 Inspektionsfunktionen VD-stab a) Teknisk inspektion b) Intern revision c) Säkerhetsinspektion (förvaring narkotika, gifter, lager osv.)

kan inrangeras under någon av de övriga funktionerna, beroende på den heterogena karaktären. Funktionen kan karaktäriseras som en »korsfunktion» dvs. en funktion som korsar övriga funktioner inom distributionsbolaget. På lång sikt skall den leda till infångande av policyskapande synpunkter, informell kontaktverksamhet, ett spridande av bolagets policy nationellt och internationellt som en del i samhällsfunktionen vid läkemedelshanteringen. Dessa uppgifter åligger även regioncheferna och apoteksföreståndarna på sina respektive nivåer.

Rch

9.6 Hur kan apoteksbolaget farmecevterna

Apf

9.6.1 Allmänna synpunkter

Regionchefen som ansvarig för sin region utför givetvis viss inspektion inom regionen. Den centrala inspektionen inriktas på såväl regionen som direkt på apoteken, t. ex. inspektionen beträffande narkotikaförvaring. 9.5.10 Kommunikationsfunktionen VD-stab a) Kontakter med centrala samhällsorgan betr. samhällsplanering beredskapsplanering lagstiftning allmänna sociala frågor sjukvårdsfrågor b) Internationella kontakter c) Bearbetning av viss samhällsstatistik d) Allmän PR-kontakt med opinionsbildare Rch Motsvarande regionala kontakter Apf Motsvarande lokala kontakter Kommunikationsfunktionen upptar de kontakter som verkställande direktören för distributionsbolaget måste ta, men som inte

använda

Apoteksväsendet i Sverige har av tradition varit ett kompetensmonopol förbehållet farmacevterna. Tidigare har i denna skrift framhållits att ett kompetensmonopoi i princip bör bibehållas. Man bör naturligtvis vara medveten om att detta endast kan gälla de funktioner där farmacevtisk utbildning är ett grundvillkor för att ett godtagbart arbete överhuvud taget skall kunna utföras. De svenska apoteken har redan byggt upp en central organisation som omfattar specialister av flera andra slag än farmacevter. Ett apoteksbolag skulle få en betydligt större och fastare organiserad central administration. Detta kommer att accentuera behovet av ytterligare specialister. Det har flera gånger i det föregående sagts att denna utrednings uppgift är att dels studera konsekvenserna för farmacevtförbundets medlemmar om ett statligt apoteksbolag bildas, dels undersöka hur och var farmacevterna skulle kunna fungera i en ny organisation för apoteksdirtributionen. Det har med andra ord gällt att se hur man inom farmacevtförbundet skall kunna tillgodose ett rent kårintresse. Man kan emellertid inte tillgodose ett i och för sig högst legitimt - kårintresse genom att falla tillbaka på gamla traditioner. De senaste decenniernas utvecklhg har medfört så många nyheter på adminstrationens, SDU 1969: 46

dataproduktionens och distributionsteknikens område att farmacevterna gör bäst i att studera sin egen ställning från scratch. Det skall understrykas att det är farmacevtiska kunskaper, som behövs inom det framtida apoteksbolaget, och i och för sig alltså inte primärt farmacevter. I den mån andra specialistkategorier tillägnar sig farmacevtiska kunskaper kan de alltså tänkas bli konkurrenter till farmacevterna när det gäller intressanta arbetsuppgifter. Ett sådant konstaterande kan verka nedslående för farmacevtförbundets medlemmar men det principiella synsätt som ligger bakom, innebär även fördelar för farmacevterna. Inom andra specialistområden är det en bestämd uppfattning att det inte är ingenjörer, civilekonomer, programmerare m. m. som behövs utan tekniska och ekonomiska kunskaper, programmeringsteknik osv. Detta måste kunna öppna nya vägar inom apoteksbolaget för farmacevter intresserade av rand- och vidareutbildning. Det är en allmän erfarenhet från handel och distribution att det centrala kunskapsområdet är produktkunskap. Detta är en regel som borde gälla i allt högre grad ju mera komplicerad och farlig produkten är. Det finns givetvis personal - t. ex. på bokföringssidan - som kan göra ett utmärkt arbete utan produktkunskap. Å andra sidan finns det inom olika funktioner, som inte är direkt farmacevtiska, många arbetsuppgifter där produkt- och/eller branschkännedom är en fördel. Man har då möjlighet att ge en icke-famacevt undervisning i produktkännedom eller en farmacevt randutbildning för specialuppgifter. Båda vägarna är framkomliga. Det bör ligga i samhällets intresse att använda läkemedelskunnig personal i så stor utsträckning som möjligt i en tid då läkemedelsområdet blir allt mera komplext för varje år som går. Vill man nu snabbt bygga upp ett apoteksbolag är det säkerligen enklare att ge speciell randutbildning åt farmacevter än att lita till specialister som saknar känsla för läkemedel. Det måste emellertid kraftigt understrykas att ett sådant resonemang blir hållbart enSOU 1969: 46

dast om farmacevterna själva visar intresse för saken. Den omställningsprocess, där farmacevterna genom randutbildning av olika slag söker vidga sitt verksamhetsfält, kan bli mycket krävande, speciellt som antalet befordringstjänster måste bli begränsat. Som tidigare framförts bör man för regionchefer kräva apotekarutbildning och för apoteksföreståndare farmacevtisk examen av något slag. Det kan dessutom anses självklart att apoteksinrättningarna också i framtiden kommer att bygga på farmacevtiskt utbildad arbetskraft. Det är främst inom VD:s stab och regionchefens stabsfunktioner som det skapas nya avdelningar där farmacevterna kommer att få konkurrera med andra specialister. Något detaljerat förslag på hur dessa avdelningar bör vara organiserade ges inte här. Nedan redovisas endast ett försök att bedöma dels vilka personalkategorier som bör finnas där dels om det farmacevtiska kunnandet skall tillmätas sådan betydelse att det vore en fördel att chefen vore farmacevt med kompletterande specialutbildning. Lämpliga utbildningskombinationer också inventerats.

har

9.6.2 Distributionsteknisk funktion Chefen: Farmacevt Motivering: Avdelningen skall utveckla rutiner och teknik för varuhantering (i dess mest vidsträckta betydelse), planera lokalinredning m. m. och därvid tillgodose säkerhetskravet. För detta är grundlig produktkännedom ett villkor. Ny teknik skall inarbetas, vilket kräver kännedom om och förståelse för de lokala apoteksproblemen. Endast en farmacevt torde kunna föra diskussioner i rationaliseringsfrågor med de regionala och lokala enheterna. Övrig personal: Ingenjörer för rent tekniska problem och 349

arbetsstudier. Farmacevter för analys av lagringsproblem, expeditionsrutiner ra. m. samt bedömning av författnings- och säkerhetsfrågor Kompletterande utbildning för farmacevterna distributionsekonomi och -teknik ergonomi arbetsstudier datateknik nätplanering

Övrig personal: Farmacevter för framställning av manuskript och annat informationsmaterial Journalister för redigering Faktorer för trycksaksproduktion Kompletterande utbildning för farmacevter: informationsteknik trycks aksproduktion dokumentation journalistik. 9.6.5 Organisationsfunktion

9.6.3 Inköpsfunktion Chef: Farmacevt eller ekonom Motivering: Inköpsfunktionen kan komma att bli starkt automatiserad genom utnyttjande av datateknik. Inköpsavdelningen kommer i första hand i samarbete med den distributionstekniska avdelningen och ekonomiavdelningen att utarbeta och vidareutveckla inköpsrutiner för läkemedelssortimentet. En farmacevt med ekonomisk randutbildning skulle därför väl kunna fylla denna plats. Avdelningens arbete kan dock komma att präglas av avancerade ekonomiska ställningstaganden, varför en ekonom med lång praktik från läkemedelsområdet även är tänkbar för denna befattning. Övrig personal: Ekonomer och farmacevter Kompletterande utbildning för farmacevter: allmän handelslära inköpsteknik varukalkylering datateknik sammanträdesteknik 9.6.4 Informationsfunktion Chef: Farmacevt Motivering: Informationen kommer att omfatta apoteksbolagets hela verksamhetsområde, varvid problem angående produkterna, företagets organisation och målsättning, läkemedelsbranschen och allmän servicenivå kommer att vara centrala. Endast en chef, som har farmacevtisk utbildning, kan lägga upp arbetet för hela detta fält. 350

Chef: Farmacevt Motivering: Organisationsavdelningen är jämte den distributionstekniska avdelningen företagets viktigaste rationaliseringsinstrument. Rationaliseringssträvandena måste i första hand byggas upp kring det centrala i verksamheten: distribution av läkemedel. Därför synes grundlig produktkunskap även här vara det mest väsentliga. Organisationschefen bör vidare tillhöra den specialistkategori hos vilken han skall introducera alla rationaliseringsidéer. Omfattande kunskaper i administration, organisationsplanering och datateknik fordras dock även hos den farmacevt som här skall komma i åtanke. Övrig personal: Ingenjörer för arbetsstudier m. m. AR-specialister KR-specialister Farmacevter Kompletterande utbildning för farmacevter: AR-teknik KR-teknik datateknik administrativ teknik, t. ex. utformande av bef attn ingsbeskrivningar, organisationsplaner, arbetsföreskrifter m. m. 9.6.6 Personalfunktion Chef: Farmacevt Motivering: Det finns för närvarande ingen speciell utbildningsgren för personalchefer i Sverige. De rekryteras huvudsakligen två SOU 1969:46

vägar. Antingen kan de vara företagstekniker som utbildar sig inom personaladministration, psykologi, avtalsteknik eller socionomer, jurister m. fl. som har erfarenhet från arbetsmarknadens centrala organisationer eller avancerar från specialfunktioner inom personalavdelningarna. Chefen för personalavdelningen, vars viktigaste uppgift är att utforma policy för personaladministration, personalvård, utbildning, förhandlingsverksamhet m. m. bör i grunden känna till den verksamhet som bolaget bedriver. Därför är en farmacevt med ovan nämnd randutbildning att föredra.

9.6.8 Datafunktion Chef: Datatekniker Motivering: Högspecialiserad funktion där randutbildning inte räcker till för chefen. Övrig personal: I huvudsak specialutbildade datatekniker. Såsom kontaktpersonal mellan distributionsoch inköpsavdelningar å ena sidan och dataavdelningen å den andra, synes dock farmacevten kunna få betydelse. Kompletterande utbildning för farmacevter: datateknik

Övrig personal: För löpande personalfrågor: farmacevter, socionomer, samhällsvetare För utbildning: pedagoger, farmacevter För personalvård: psykologer, läkare, farmacevter För förhandlingar: jurister, farmacevter Kompletterande utbildning för farmacevter: pedagogik statistik personaladministration psykologi sociologi miljöanpassning arbetsrätt propedeutisk kurs i juridik

9.6.7 Ekonomifunktion

9.6.9 Inspektionsfunktion Chef: Farmacevt Motivering: Inspektionsverksamheten kommer i första hand att avse säkerhet samt tekniskt handhavande av läkemedel. Ingående kännedom om produkter och expeditionsrutiner fordras i första hand. Övrig personal: Farmacevter för de lokala inspektionerna Ekonomer för internrevision Kompletterande utbildning för farmacevter: sociallagstiftning centrala arbetsmarknadsavtal byggnadsbestämmelser redovisningsteknik Erfarenheter från den fungerande läkemedelsinspektionens verksamhet bör tillvaratagas.

Chef: Civilekonom Motivering: Högspecialiserad funktion där randutbildning inte räcker till för chefen. Övrig personal: Personer med längre eller kortare utbildning inom olika delar av ekonomiområdet. Endast när det gäller de ekonomiska planeringsfunktionerna på regionchefsplanet synes det kunna erbjuda vissa fördelar att använda farmacevtisk personal.

9.6.10 Kommunikationsfunktion Chef: Farmacevt Motivering: Avdelningen är bolagets kontaktmedium gentemot myndigheter, politiker, allmänhet och press. Av chefen måste fordras en ingående kännedom om bolagets verksamhet och produkter samt om hela läkemedelsbranschen. Övrig personal: Farmacevter för kontaktverksamhet på olika

SOU 1969: 46

nivå, för framställning av informationsmaterial till pressen och för behandling av klagomål PR-män för kontakter med massmedia och planering av kampanjer Journalister för redigering av material till massmedia och allmänhet. Kompletterande utbildning för farmacevter: konferensteknik PR-teknik språk 9.7

Avslutning

Det är viktigt att farmacevtförbundet även i framtiden noga följer utvecklingen inom läkemedelsområdet. Vilken form en ny organisation än får så behöver den en relativt lång uppbyggnads- och inväxningsperiod. Kortsiktiga provisoriska lösningar har ofta en tendens att bli permanenta. Det måste vara angeläget för yrkesorganisationerna att bevaka att sämre sådana lösningar så snabbt som möjligt ersätts av ändamålsenliga och tidsenliga organisationsformer. Farmacevtförbundet har och kommer alltfort att ha en viktig uppgift att bevaka att denna utveckling tar vägar som är acceptabla såväl för samhället som för yrkesutövarna.

352 SOU 1969: 46

STYRELSE

Inköpsfunktion VD Datakontor

Personalfunktion Kommittéer för Ekonomifunktion sjukhusfrågor sortimentsfrågor utbildningsfrågor meritvärdering företagsnämnder mm

Organisationsfunktion

Inspektionsfunktion

Informationsfunktion

Kommunikationsfunktion

Distrib tekn funktion

regioner

Rch

Stab

Apotek Inköp

—

Lager

—

Receptur — Expedition-

SOU 1969: 46

Bilaga 10

Direktiven

Utdrag av protokoll över inrikesärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 19 april 1963. Efter gemensam beredning med statsråd dets övriga ledamöter anför chefen för inrikesdepartementet, statsrådet Johansson. Under århundraden har läkemedelshanteringen i vårt land varit noggrant reglerad. Vad man härvid främst velat trygga är att de med läkemedel förenade riskerna nedbringas till ett minimum, att allmänheten vid behov skall kunna få erforderliga läkemedel utan onödig omgång och att läkemedlen finns att tillgå till skäliga priser. Säkerhetssynpunkterna har tillgodosetts genom särskild lagstiftning. Däri har upptagits kompetensvillkor för rätten att yrkesmässigt framställa och hantera läkemedel och stränga kontrollföreskrifter i fråga om läkemedlens kvalitet. I kontrollsyfte har vidare utstakats speciella handelsvägar för läkemedel. Denna lagstiftning har nyligen från grunden reviderats och efter nutida krav anpassade bestämmelser på området träder i kraft vid nästkommande årsskifte. Den långt övervägande delen av de nu använda läkemedlen är industriellt tillverkade. Flertalet är framställda inom privat läkemedelsindustri, svensk eller utländsk. En mindre del tillverkas under industrimässiga förhållanden vid distriktslaboratorier, knutna till vissa apotek. Grosshandeln med läkemedel omhänderhas av droghandelsföretag, ägda av eller förenade med läkemedels354

industrier. Detaljhandeln är med få undantag monopoliserad till apoteken. Dessa är privatägda. Innehavarna av de drygt 400 självständiga apoteken utnämns emellertid av Kungl. Maj:t. Ekonomiskt är apotekarna underkastade bestämmelser om s. k. allmänna avgifter. Genom avgiftssystemet utjämnas olikheter i de skilda apotekens ekonomiska förhållanden. Därigenom blir det möjligt att driva apotek på en ort, trots att apoteket på grund av otillräckligt befolkningsunderlag och dylikt inte är ekonomiskt bärkraftigt. Genom det kollektiva systemet regleras vidare apoteksinnehavarnas inkomster. Inte blott i farmacevtiskt utan även i ekonomiskt hänseende står sålunda apotekarna i viss utsträckning under statlig tillsyn och kontroll. De står emellertid också under ekonomiskt inseende av den organisation de obligatoriskt tillhör, nämligen apotekarsocieteten. Som exempel härpå kan nämnas att enligt apotekarsocietetens stadgar åligger det societetens direktion att följa de enskilda apotekens ekonomiska skötsel samt att därvid vid behov ingripa med råd och anvisningar och i yttersta fall även föranstalta om ålägganden eller vidtagande av direkta åtgärder rörande driften. Medlem är enligt stadgarna förpliktad att själv vidtaga eller tåla de åtgärder, som direktionen kan finna erforderligt att besluta om. Ytterligare ett exempel på apotekarsocietetens starka realinflytande över apoteksväsendets funktioner är, att det enligt stadgarSOU 1969: 46

na tillkommer direktionen att besluta om inrättande och nedläggande av distriktslaboratorium. Det sagda ger vid handen att apotekarsocieteten genom sin direktion påtagit sig företagsledande funktioner för det samlade apoteksväsendet. Apotekarsocieteten lämnar också medlemmarna en omfattande service. Bl. a. genom att inrätta och driva kontroll- och utvecklingslaboratorier samt andra centrala organ har societeten bidragit till att rationalisera apoteksväsendet. Läkemedelspriserna är administrativt reglerade. Sålunda gäller beträffande de farmacevtiska specialiteterna, dit de fabriksberedda originalförpackade medlen hör, att medicinalstyrelsen i samband med godkännande av medlen skall pröva att priset är skäligt. Vidare är grunderna för prissättningen av apotekens substanser och beredningar meddelade av Kungl. Maj:t som även fastställt apotekens avans på samtliga läkemedel. Läkemedelsförsörjningens organisation och därmed sammanhängande frågor har under lång tid varit föremål för prövning av skilda utredningar, främst 1946 års läkemedelsutredning och 1953 års läkemedelskommitté. En del av detta arbete har legat till grund för den omnämnda, nyligen genomförda omläggningen av säkerhetslagstiftningen. Vad beträffar utredningsmaterialet i övrigt liksom det samlade resultatet av remissbehandlingen lämnar det rikhaltiga upplysningar om förhållandena inom läkemedelssektorn. Det ger en god bild av såväl förtjänster som svagheter hos den nuvarande organisationen. 1946 års läkemedelsutredning framlade förslag till en omorganisation av apoteksväsendet. Förslaget innebar att statsmonopol på apoteksrörelse skulle införas och att monopolrättens utövande skulle överlåtas till ett helstatligt aktiebolag. Härigenom skulle enligt utredningen förutsättningar skapas för att nedbringa läkemedelskostnaderna för såväl den enskilde som samhället. Vidare skulle möjligheterna öka för det allmänna att öva nöjaktigt inflytande på prissättningen inom läkemedelsgrosshandeln och läkemedelsindustrin. Vid remissbehandlingen av de SOU 1969: 46

sakkunnigas betänkande blev detta föremål för stark kritik. Det övervägande antalet instanser avstyrkte att apoteksväsendet förstatligades. I flera yttranden förordades i stället partiella reformer inom ramen för den befintliga organisationen. Medicinalstyrelsen och apotekarnas organisationer angav mera allmänt arten och omfattningen av sådana reformer. I detta läge tillkallades 1953 års läkemedelskommitté med uppdrag att förutsättningslöst pröva och mot varandra väga då redan framlagda och eventuellt andra förslag till åtgärder. Kommitténs arbete har till största delen format sig till en företagsekonomisk studie av läkemedelsförsörjningens organisation. Bland annat har omfattande specialutredningar ägnats läkemedelsgrosshandeln och apotekens avgiftssystem. Läkemedelskommittén ansåg, att i en rationell läkemedelsorganisation borde apoteken behålla sin ställning som enskilda företag men inordnas under en gemensam ledning, vars målsättning inrymmer ett klart tillgodoseende av samhällsekonomiska intressen i fråga om läkemedelsförsörjningen. En sådan ledning måste också ha möjligheter att genomföra behövliga åtgärder för att nå ett dylikt mål. Man kunde då behålla vinstintresset såsom drivande faktor för den enskilde apoteksinnehavaren och samtidigt inrikta hans strävanden i positiv samhällsekonomisk riktning. Kommittén föreslog att en halvstatlig nämnd, apoteksnämnden, skulle inrättas med uppgift att under Kungl. Maj:t i ekonomiskt hänseende ha överinseendet över apoteksväsendet. Nämnden skulle enligt förslaget bl. a. besluta om medicinaltaxegrunderna samt om grunderna för fastställande av apotekens rörelsevinster och därmed sammanhängande ekonomiska frågor. Förhållandena vid grosshandeln med läkemedel ansåg kommittén otillfredsställande från det allmännas synpunkt. Droghandeln kännetecknades sålunda enligt kommitténs mening av en kostnadskrävande servicekonkurrens och försäljningspolitik samt av en dyrbar administrations- och lagerhållningsapparat. Två alternativa lösningar diskute355

rades för att avhjälpa konstaterade brister. Den ena innebar en centralisering till ett enda företag, ägt antingen av staten eller av läkemedelsindustrien och apoteken gemensamt. Det andra alternativet skulle vara att inrätta ett droghandelsföretag, helt eller till övervägande delen ägt av apotekarsocieteten och avsett att bli ett komplement och en konkurrent till de övriga företagen på området. Kommittén förordade det senare alternativet. Innan kommittén lade fram sitt förslag hade den förändringen inträtt, att apotekarsocieteten förvärvat aktiemajoriteten i ett av de existerande droghandelsföretagen, nämligen Apoteksvarucentralen Vitrum. Kommittén uttalade, att det gjorda förvärvet sammanföll med kommitténs förslag endast under förutsättning, att företagets tillverkningsdel och utländska försäljningsorganisation avskildes. Läkemedelskommitténs utredning beträffande avgiftssystemet föranledde kommittén att föreslå ett helt nytt system. Främsta syftet med detta anges vara att ge apotekarna ett direkt ekonomiskt intresse av rationell och kostnadsbesparande skötsel av apoteken. Inställningen hos remissinstanserna till läkemedelskommitténs här berörda förslag är oenhetlig. Bland dem som tillstyrkt inrättande av en apoteksnämnd råder delade meningar såväl om nämndens uppgifter som om dess sammansättning och organisation. Beträffande avgiftssystemet är man ense om att det nuvarande inte längre är ändamålsenligt. De som mera ingående granskat kommitténs förslag till nytt system anser, att det inte bör förverkligas utan väsentliga modifikationer. Meningarna går isär, då det gäller frågan hur modifikationerna skall göras. Vad slutligen angår frågan om droghandeln har remissbehandlingen i betydande grad präglats av det fullbordade faktum, som förelegat genom apotekarsocietetens förvärv av Vitrum. En principiell erinran som förekommit från näringslivets sida är att Vitrum genom apotekarsocietetens insyn i de enskilda apotekens förhållanden skulle inta en gynnad ställning gentemot konkurrenterna. Till följd av apotekarsocie356

tetens speciella karaktär har det gjorts gällande, att den gynnade ställningen i viss mån är offentligt sanktionerad. Sedermera har också gjorts gällande, att avgifter som apotekarsocieteten uttaxerar av sina medlemmar - och som belastar de skilda apoteken och därmed i sista hand påverkar läkemedelspriserna - har använts till ekonomiska konsolideringar av societeten och därmed i varje fall indirekt av Vitrum. Under den tid som utredningarna pågått har en utveckling och modernisering skett inom såväl läkemedelsindustri som droghandel och apoteksväsende. När det gäller att tillgodose de samhälleliga intressena, såväl av ekonomisk som annan art, kvarstår däremot problemen i allt väsentligt olösta. I detta hänseende kan förhållandena på läkemedelsområdet inte anses tillfredsställande. Kostnaderna för den totala läkemedelskonsumtionen i vårt land uppgår redan idag till ca 500 milj. kr. om året, varav omkring 200 milj. kr. betalas av sjukförsäkringsmedel eller av stat och kommun. Av hänsyn både till den enskilde konsumenten och till samhällsekonomien är det väsentligt, att kostnaderna inte blir högre än vad som kan anses nödvändigt. Vissa på läkemedelspriserna inverkande faktorer står dock utanför det allmännas kontroll. Detta gäller även detaljhandelsledet, något som är särskilt otillfredsställande med tanke på att den eljest prisreglerande konkurrensfaktorn här av säkerhetsskäl satts ur spel. Även andra synpunkter kan anföras för att samhället bör erhålla ett fastare grepp över läkemedelsförsörjningen. I prop. 1962: 184 föreslogs sålunda att sjukhusen i vissa fall skall kunna medges rätt att svara för läkemedelsförsörjningen till sina patienter genom egna sjukhusapotek och detta förslag motiverades bl. a. med att ett intensifierat forskningsarbete för att öka läkemedelsterapins möjligheter och minska dess risker inte kan bedrivas utan aktiv medverkan från sjukhusens sida, varvid sjukhusen också bör vara utrustade med egen farmacevtisk expertis. Principiellt innebär en lösning med sådana sjukhusapotek att det nuvarande apoteksmonopolet bry tes och att viss del av lakeSOU 1969: 46

medelsförsörjningen ställs under sjukvårdens samhälleliga organ. Enligt min mening är det angeläget att läkemedelsförsörjningens organisation ytterligare reformeras i riktning mot ett större samhällsengagemang. De förslag som framlagts av de förut nämnda utredningarna kan inte läggas till grund för önskvärda reformer. En ny utredning bör därför komma till stånd, varvid dock den kartläggning av området som skett i stor utsträckning bör kunna tjäna som underlag för nya reformförslag. Vid bedömningen av lämpligheten och möjligheterna att öka samhällets inflytande i de olika leden i läkemedelsförsörjningen synes i övrigt följande synpunkter böra vara vägledande. Läkemedelsindustrin spelar numera en dominerande roll i fråga om produktion av läkemedel och vidareutveckling av området. Denna industri är i hög grad beroende av forsknings- och utvecklingsarbete, som bedrivs i konkurrens mellan flera självständiga enheter. Vad den svenska industrin beträffar är det med hänsyn till de stora forsknings- och utvecklingskostnaderna väsentligt att den kan avsätta sina produkter på en större marknad än den svenska. I konkurrensen på den utländska marknaden har den svenska industrin hittills varit förhållandevis framgångsrik. Inemot hälften av läkemedelsindustrins inkomster kommer i dag från utlandet. Vad jag här anfört om läkemedelsindustrin torde tala för att den bör få fortsätta att utvecklas under samma former som nu. Bärande skäl för att nu aktualisera ett förstatligande av läkemedelsindustrin saknas sålunda enligt min mening. Någon sådan åtgärd har ej heller föreslagits vare sig av läkemedelsutredningen eller läkemedelskommittén. I fråga om insyn i läkemedelsindustrins verksamhet och kontroll av produkternas beskaffenhet och ändamålsenlighet ger den nya läkemedelslagstiftningen goda möjligheter. Beträffande prisbildningen i industriledet torde man som nu närmast få inrikta sig på en prövning av prisernas skälighet men det bör undersökas om inte från konkurrenssynpunkt en viss SOU 1969: 46

läkemedelstillverkning utöver vad som nu förekommer bör ske i allmän regi. Droghandelns läkemedelsleveranser sker framför allt till apoteken. Det ojämförligt största antalet varor utgörs av farmacevtiska specialiteter på vilka priserna är fasta. Konkurrensen inom branschen är därför närmast en servicekonkurrens, vars samhälleliga värde oftast torde vara ringa. Detta och andra skäl har läkemedelskommittén ansett tala för en centraliserad droghandel. Kommittén har dock som nämnts förordat inrättande av ett särskilt, av apotekarsocieteten ägt eller dominerat droghandelsföretag som komplement till de övriga. I viss mån har detta alternativ förverkligats genom apotekarsocietetens förvärv av Vitrum. Med den erfarenhet som nu vunnits synes det emellertid allvarligt böra övervägas att som också redan två reservanter inom läkemedelsutredningen förordade centralisera droghandelsverksamheten till ett statsägt monopolföretag. Det synes sannolikt, att ett sådant företag skulle bli ett värdefullt instrument för att hålla läkemedelskostnaderna under bättre kontroll. Som förut nämnts har myndigheterna ett stort inflytande över apoteksväsendet. Detta är naturligt med hänsyn till att de privatägda apoteken i stort sett tillförsäkrats monopolrätt. Det system som utbildats för att utjämna driftsresultaten mellan de olika apoteken och för att - trots de starkt varierande förutsättningarna - upprätthålla enhetliga läkemedelspriser i landet har emellertid blivit alltmer artificiellt och komplicerat. Systemet karakteriseras av att apoteksinnehavarna endast i ringa utsträckning själva får vidkännas kostnadsökningar, vilket medför att dessa inte såsom eljest är fallet behöver frammana rationaliseringar. Att alla möjligheter tillvaratages för att inte ökande kostnader mer än nödvändigt slår igenom i läkemedelspriserna är särskilt angeläget eftersom allmänheten när det gäller läkemedel i stort sett saknar valfrihet beträffande inriktning och omfattning av konsumtionen. Enligt min mening bör nu en ny ordning för läkemedelsförsörjningen på detaljhan-

delsplanet övervägas. Mycket torde därvid tala för att de samhälleliga organ som nu är huvudmän för sjukvården också får ett ökat ansvar för läkemedelsförsörjningen. Detta skulle i så fall vara att gå vidare på den väg, som anvisades i prop. 1962: 184 i fråga om läkemedelsförsörjningen vid vissa sjukhus. En sådan ordning torde dock inte böra utesluta att läkemedel också tillhandahålles genom privatägda apotek. Därest nu skisserade ordning icke skulle visa sig ändamålsenlig, kan som ett alternativ förtjäna övervägas ett system med apoteken anknutna till ett statligt företag. Oavsett vilket system som väljes bör tillses att allmänhetens behov av service på förevarande område blir väl tillgodosett även i en ny organisation.

försäkringsutredning. Samråd måste därför också ske med denna utredning,

Vid övervägandena rörande handeln med läkemedel bör beaktas, att pågående internationella integrationssträvanden kan komma att slå igenom även på läkemedelsområdet. Under utredningsarbetet bör undersökas vilka konsekvenser, som kan följa härav. I det sammanhanget bör också uppmärksammas, huruvida apotekssystem i andra länder inrymmer moment av förenkling, som kan nyttiggöras vid en omorganisation. Skulle en lösning enligt här angivna principiella linjer inte kunna förordas, sedan de erforderliga detaljundersökningarna gjorts, bör prövas andra vägar att ge samhället ökat grepp om de betydelsefulla frågorna på läkemedelsförsörjningens område. Det av mig förordade utredningsarbetet bör anförtros åt en sakkunnig som i erforderlig utsträckning bör biträdas av experter. Om droghandel och den väsentliga delen av apoteksväsendet skall drivas i allmän regi torde detta påkalla nya former för bl. a. den tillsyn och kontroll som nu utövas av medicinalstyrelsen. I denna del har utredningsuppdraget anknytning till vissa delar av MCA-utredningens arbete, varför nära kontakt bör hållas med denna utredning. Stor betydelse för ifrågavarande utredning har vidare den översyn av bestämmelserna om läkemedelsförmånerna i anslutning till sjukförsäkringen, som sker inom 1961 års sjuk-

358 KUNGL BIBL

1 7 NOV 1969 STOCKHOLM

SOU 1969: 46

slordilisk udredningsserie (Nu) 1969

Croncologisk förteckning

1. Utvidcjgat nordiskt ekonomiskt samarbete 2. Laajerennettu pohjoismainen talloudellinen yhteistyö. 3. Nordfcforsks miljövårdsutredning. 4. Förslaiag til! utbyggnad av den samnordiska fortbildningen för joournalister. 5. Konsuiumentoplysning i undervisningen. 6. Sjätte e nordiska samekonferensen i Hetta. 7. Nordisisk gyldighet av forerkort. 8. Nordiaiskt sjukhusfysikersamarbete. 9. Nordiaiskt ämbetsmannamöte i Storlien. 0. Nordidisk sjömansskattefördelning. 1. Udviddet nordisk ekonomisk samarbejde. 2. Öresuundsregionen.

Statens offentliga utredningar 1969

Systematisk förteckning

Justitiedepartementet

Handelsdepartementet

Faktisk brottslighet bland skolbarn. [1] Bostadsrätt. [4] Utsökningsrätt IX. [5] Kungörelseannonsering. [7] ADB inom inskrivningsväsendet. [9] Ny gruvlag. [10] Internationell adoptionsrätt. [11] Nyvalteknik. [19] Ämbetsansvaret. [20] Yttrandefrihetens gränser. [38] Domstolsväsendet III. Fullföljd av talan m.m. [41]

Idrott åt alla. [29] Olja i beredskap. [31]

Försvarsdepartementet

Inrikesdepartementet Skogsindustri i södra Sverige. [21] Länsplanering 1967. [27]

Civildepartementet Offentliga tjänstemäns bisysslor. [6] Nytt lantmäteri. [43]

Ekonomisystem för försvaret. [24] Planering och programbudgetering inom försvaret. [25] Militära tjänstgöringsåldersutredningen. 1. Militära tjänstgöringsåldrar. [33] 2. Medicinska och psykologiska aspekter på åldrande m.m. [34] Frivilligförsvaret 2. Hemvärnet- [40]

Socialdepartementet Ett renare samhälle. [18] Bättre utbildning för handikappade. [35] Läkemedelsförsörjning i samverkan. [46]

Kommunikationsdepartementet Ny sjöarbetstidslag. [3] Hamnutredningen. 1. De svenska hamnarna. [22] 2. Bilagor. [23] Skolskjutsarna och trafiksäkerheten. [26] Taxesystemet i Postverkets tidningsrörelse. [39]

Finansdepartementet Förenklad obligationshantering. [13] Lagstiftning om värdepappersfonder m.m. och om stämpelskatt på värdepapper. [16] Nya mynt. [17] Skogsbeskattningen. [30] Läkemedelsindustrin. [36] Skattebrotten. [42] Fordonsbeskattningen. [45]

Utbildningsdepartementet Om sexuallivet i Sverige. [2] Sexualkunskapen på grundskolans högstadium. [8] Regionmusik. [12] Filmen- censur och ansvar. [14] Sexualkunskapen i gymnasiet. [28] Utbildning för bibliotek, arkiv och informatik. [37] Sexualkunskapen på grundskolans högstadium II. Lärarenkät. [44]

Jordbruksdepartementet Växtförädlarrätt. [15] Skogstillstånd och skogsvårdsåtgärder. [32]

Anm. Siffrornai nom klämmer betecknar utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen

K t e p k m a n s Tryckerier AB 1969

KUNGL BIBL

t 7 NOV 1969 STOCKHOLM