Byggnadsindustrien i Sverige 1,utredning och betänkande.

V) N 0

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R

1938:10

SOCIALDEPARTEMENTET

BYGGNADSINDUSTRIEN I SVERIGE UTREDNING OCH BETÄNKANDE AVGIVET AV 1934 ÅRS BYGGNADSINDUSTRISAKKUNNIGA

I. ALLMÄN ÖVERSIKT, YTTRANDEN OCH FÖRSLAG

S T O C K H O L M 19 3 8

Statens offentliga utredningar 193S K r o n o l o g i s k

Betänkande angående omorganisation av polisskolan i Stockholm m. m. Idun. (4), 107 s. S. Förslag lill revision av den svenska kyrkohandboken. Av E. Eidem. Uppsala, Almqvist & Wiksell. väj, 303 s. E. Byggnadsindustrien i Sverige. 2. Arbetsgivares och löniagares inkomster. Idun. vij, 198 s. S. Byggnadsindustrien i Sverige. 3. Arbetslöshetens omfal ming och växlingar. Idun. vij, 202 s. S. Betänkande med utredning och förslag rörande produktions- och avsäUningsförhållandena inom trädgårdsnäringen. Marcus. 314 s. Jo.

f ö r t e c k n i n g

Betänkande i näringsfrågan. Marcus. 173, 2öi* Betänkande angående barnbeklädnadsbidrag m Marcus. 13S, 18* s. S. rs yrliesskolsakkunniga. Betänkande med förslag rörande omorganisation av vissa delar av tckniska skolan 1 Stockholm. Haeggström. viij, lää bil. E. Utlåtande rörande flottans fajrtygstyper m. m. Xorstedt. 71 s. Kö. 10. dsindustrien i Sverige. 1. Allmän över sikt, yttranden ocn förslag. Idun. xvj, 711 s. S.

Anm. Öm särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med tetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo. — jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

S T A T E N S O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1938:10 SOCIALDEPARTEMENTET

BYGGNADSINDUSTRIEN I SVERIGE UTREDNING OCH BETÄNKANDE AVGIVET AV 1934 ÅRS BYGGNADSINDUSTRISAKKUNNIGA

I. ALLMÄN ÖVERSIKT, YTTRANDEN OCH FÖRSLAG

STOCKHOLM

1938 IDUNS TRYCKERI AKTIEBOLAG, ESSELTE AB. 717118

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Socialdepartementet.

I anledning av motion i första kammaren av hr Sigfrid Hansson och i andra kammaren av hr Severin anhöll riksdagen i skrivelse den 11 juni 1934, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa en allsidig, förutsättningslös utredning angående förhållandena inom byggnadsindustrien samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill nämnda utredning kunde giva anledning. Den 28 september 1934 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för socialdepartementet dels att tillkalla högst tre sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning angående förhållandena inom byggnadsindustrien, dels att förordna en av de sakkunniga att vara ordförande, dels att efter framställning av de sakkunniga tillkalla personer med speciell erfarenhet rörande olika vid utredningen föreliggande spörsmål, dels ock att utse sekreterare åt de sakkunniga. Tillika föreskrev Kungl. Maj:t, att de sakkunniga skulle äga att från verk och myndigheter erhålla de upplysningar, som de för utredningsarbetet funne nödigt påkalla. På grund av det sålunda givna bemyndigandet tillkallade chefen för socialdepartementet såsom sakkunniga d. v. ledamoten av riksdagens första kammare, redaktören Sigfrid Hansson, ingenjören Th. K. J. Hellström samt översten och chefen för väg- och vattenbyggnadskåren, byggnadschefen vid byggnadsstyrelsen Ernst Lindh. Åt Hansson uppdrogs att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete. Att vara sekreterare åt de sakkunniga uppdrogs åt socialrådet Erik Sjöstrand. De sakkunniga antogo benämningen 193b års bygynadsindustrisakkunniga. Den 9 juni 1937 entledigades Hellström på därom gjord framställning från uppdraget att vara ledamot. I det till grund för beslutet om de sakkunnigas tillsättande liggande yttrandet i statsrådsprotokollet anförde chefen för socialdepartementet, att förhållandena inom byggnadsindustrien givit anledning till kritik i åtskilliga avseenden. Även om denna kritik delvis skjutit över målet, finge det anses ostridigt, att brister framträtt, vilka det, med hänsyn till denna industris djupt ingripande betydelse i landets ekonomiska och sociala liv, måste utgöra en stor samhällelig uppgift att i möjligaste mån undanröja. En allsidig och

IV

ingående undersökning av hithörande förhållanden i angivna syfte funne departementschefen för den skull påkallad. Vid en sådan undersökning, vilken närmast syntes böra avse städer och stadsliknande samhällen, borde i främsta rummet uppmärksammas möjligheterna att motarbeta byggnadsverksamhetens karaktär av säsongarbete. Härvid borde såväl avtalsvillkor å arbetsmarknaden som gällande bestämmelser rörande fardag komma under omprövning. Vidare vore av vikt att ingående undersöka sättet för finansieringen av under byggnad varande fastigheter för att få utrönt, i vad mån förhållandena härutinnan vore ägnade att påverka byggnadskostnaderna i ogynnsam riktning. Uppenbarligen kunde icke heller spörsmålet om den tekniska utvecklingen å området lämnas åsido, även om klarläggandet av denna sida av det föreliggande problemkomplexet främst och närmast torde få anses utgöra en uppgift för industrien själv. Slutligen borde allsidig belysning åvägabringas rörande frågan om monopolistiska tendenser i fråga om tomtpolitik, kreditgivning, materialtillförsel och arbetsmarknad. Särskilt vore den inverkan, som eventuellt förefintliga missförhållanden kunde utöva i avseende på produktionskostnaderna, förtjänt att närmare uppmärksammas. Vid undersökningen i denna del syntes byggnadsarbetsgivarnas och byggnadsarbetarnas inkomster böra beaktas. Utredningen borde bedrivas under nära samverkan med den jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 oktober 1933 tillkallade bostadssociala utredningen. Enligt den plan de sakkunniga uppgjorde för sina utredningsarbeten grupperade sig deras huvuduppgifter kring frågorna om 1) säsongförhållanden inom byggnadsindustrien, 2) finansieringsförhållanden samt prisbildningen på tomt-, fastighets- och hyresmarknaderna, 3) rationalisering, 4) monopoliseringssträvandena inom byggnadsindustrien. De sakkunniga ansågo det åt dem lämnade uppdraget förutsätta ingående undersökningar rörande bl. a. inkomstförhållandena inom byggnadsindustrien, arbetslösheten inom denna industri, de tekniska och ekonomiska förutsättningar, under vilka företagare inom byggnadsindustrien bedrevo sin verksamhet, och den tekniska och förvaltningspersonalens anställningsoch avlöningsförhållanden m. m. För undersökningen beträffande inkomstförhållandena har såsom primärmaterial använts sådana uppgifter ur självdeklarationer och andra för taxering till inkomstskatt använda handlingar, vilka de sakkunniga införskaffat genom länsstyrelserna enligt Kungl. Maj:ts medgivande den 15 februari 1935. Arbetslöshetsundersökningen grundar sig på uppgifter i byggnadsfackförbundens huvudsakligen för räkenskapsändamål upplagda register angående medlemmarnas arbetslöshetsförhållanden m. m. Materialet till utredningen angående företagarnas samt den tekniska och förvaltningspersonalens förhållanden har införskaffats genom direkta hänvändelser till företagare och anställda, varvid av de sakkunniga upprättade frågeformulär använts.

v Enligt särskilt bemyndigande har utarbetandet av redogörelserna för inkomst- och arbetslöshetsundersökningarna varit anförtrott åt biträdande sekreteraren hos statens arbetslöshetskommission T. Hessler resp. förste amanuensen i statistiska centralbyrån C. Hammarberg under omedelbar ledning och inseende av de sakkunnigas sekreterare. Biträde vid utarbetandet av redogörelsen för arbetslöshetsundersökningen har ock lämnats av förste amanuensen i socialstyrelsen W. Andersson. Redogörelserna för inkomst- och arbetslöshetsundersökningarna framläggas såsom del II resp. III av de sakkunnigas betänkande. En utredning av vissa frågor berörande byggnadsämnesindustrien har verkställts av undertecknad Lindh och finnes såsom bilaga fogad till förevarande del av betänkandet. Likaså bifogas en av docenten vid Stockholms högskola Alf Johansson och e. o. aktuarien i socialstyrelsen G. Hävermark utarbetad p. m. rörande preliminära beräkningar över det framtida bostadsbehovet, en p. m. av advokaten S. Södermark angående försäljning å exekutiv auktion av belånad fastighet med förbehåll om beståndet av låneavtal enligt innehållet i omslagsrevers samt en skrivelse från ordföranden i svenska byggnadsträarbetareförbundet N. Linde angående indrivning genom vissa förbundsavdelningar av löner, som ej betalts i avtalsenlig ordning. Med vederbörligt medgivande har i de sakkunnigas betänkande återgivits en av häradshövdingen S. Vallquist inom justitiedepartementet utarbetad p. m. rörande frågan om rättsskydd för byggnadsborgenärernas fordringar. För överläggning om planen för statistiska undersökningar angående byggnadsarbetarnas arbets- och levnadsförhållanden höllo de sakkunniga den 23 november samt 3 och 5 december 1934 konferenser med representanter för byggnadsfackförbunden. Dessutom ha de sakkunniga verkställt särskilda enquéter rörande ett flertal av de dem förelagda uppgifterna. Rörande frågan om kontinuerlig drift inom byggnadsindustrien höllo de sakkunniga den 15, 16, 17 och 23 april 1935 konferenser med representanter för arbetsgivare, arbetare, tekniska experter samt hyresgäster och fastighetsägare. Med den bostadssociala utredningen samt med de inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga för utredning rörande en reformerad hyreslagstiftning ha de sakkunniga hållit sammanträden. I olika frågor, som sammanhänga med uppdraget, ha de sakkunniga överlagt med överdirektören i statens egnahemsstyrelse V. Ekerot, hovrättsrådet C. Romberg, direktören i Stockholms stads fastighetskontor A. Dahlberg, bankdirektören E. Ahlenius, ombudsmannen i hyresgästföreningen i Stockholm O. Bengtsson, verkställande direktören i svenska bankföreningen K. Dahlberg, bankdirektören G. Lagercrantz, byggnadsingenjören A. Nordström och verkställande direktören i A.-B. Karta & Oaxens kalkbruk A. Norman. Dessutom ha de sakkunniga inhämtat upplysningar rörande olika med

VI

uppdraget sammanhängande frågor från representanter för fackliga och yrkesorganisationer m. fl. Med chefens för socialdepartementet medgivande förlade de sakkunniga under två veckor i augusti 1935 sina sammanträden till Sörvik, Kopparbergs län. Den första delen av betänkandet, som härmed avlämnas, omfattar följande avdelningar: 1) byggnadsindustriens omfattning och struktur, 2) inkomster för byggnadsindustriens företagare och löntagare, 3) arbetslösheten inom byggnadsindustrien och åtgärder för dess bekämpande, 4) finansiering av byggnadsföretag samt prisbildningen på tomt-, fastighets- och hyresmarknaderna, 5) rationaliseringsfrågan inom byggnadsindustrien, 6) monopolistiska strävanden inom byggnadsindustrien. För de till betänkandet fogade bilagorna har ovan redogjorts. Den 22 februari 1935 har Kungl. Maj:t anbefallt de sakkunniga att avgiva utlåtande rörande en av ingenjören L. E. Blomberg den 15 januari 1935 gjord underdånig framställning om lån för exploaterande av vissa av sökanden uppfunna anordningar och apparater för byggnadsändamål. Den 3 april 1935 avgavs det anbefallda utlåtandet. Kungl. Maj:t har till de sakkunniga överlämnat framställningar och handlingar rörande åtgärder från statsmakternas sida för åvägabringande av större kontinuitet inom bostadsproduktionen, åtgärder för genomförande av en effektivare folkpensionering för minskande av arbetslösheten, vissa ändringar i utsökningslagen och 17 kap. HB samt möjligheten att tillskapa en rättsordning, som bereder arbetare vid byggnadsföretag ökat skydd för lönefordringar. Dessa framställningar, vilka få anses besvarade med föreliggande betänkande, återställas härmed. Stockholm den 19 januari 1938. SIGFRID HANSSON.

ERNST LINDH.

Erik

Sjöstrand.

; 7 * - •

INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Första avdelningen. BYGGNADSINDUSTRIENS OMFATTNING OCH STRUKTUR. Kap.

»

»

I

I. Allmän översikt av byggnadsindustrien A. Byggnadsindustriens avgränsning B. Byggnadsindustriens olika yrken C. Byggnadsindustriens omfattning under olika tidsperioder D. Byggnadsindustriens produktionsvärde år 1935 E. översikt av förut i vårt land verkställda utredningar rörande byggnadsindustriens omfattning och struktur II. Byggnadsindustriens företagare A. Definition å »byggnadsföretagare» B. Statsverket och kommunerna såsom byggnadsföretagare och byggherrar a. Statsverket b. Kommuner c. Landstingen C. Antal byggnadsföretagare fördelade å olika yrken och efter företagsformen D. Byggnadsföretagare i olika delar av landet fördelade efter verksamhetsgrenar och ägarekategorier E. Byggnadsföretagårnas ålder, civilstånd m. m F. Byggnadsföretagarnas organisationer (ideella föreningar) a. Föreningar för vårdande av yrkesangelägenheter b. Arbetsgivarorganisationer

Sid. 3 3 9 29 36 43 50 50 52 52 56 60 60 64 67 72 72 80

III. Teknisk och förvaltningspersonal 85 A. Definition å »teknisk och förvaltningspersonal» 85 B. Personalens antal samt fördelning efter yrke och ställning inom yrket 86 C. Personal i olika delar av landet fördelad efter verksamhetsgrenar 88 D. Personalens ålder, civilstånd m. m 89 E. Personalens utbildning 92 F. Personalens anställnings- och avlöningsförhållanden 100 a. Anställningsavtalets karaktär 100 b. Uppsägningstid 101 c. Tid för avlöningens beräknande 104 d. Avlöningens storlek 104 e. Arbetstid 105

VIII

f. Semester g. Sjukersättning h. Pension i. Avlöning vid driftsavbrott j . Arbetslöshetsperioder G. Personalens organisationer

Sid. 106 108 109 109 109 HO

Kap.

IV. A r b e t a r e i n o m b y g g n a d s i n d u s t r i e n 113 A. Definition å »byggnadsarbetare» 113 B. Antal byggnadsarbetare inom olika fack och vid olika tidpunkter 114 C. Byggnadsarbetare i olika delar av landet fördelade efter yrkesgrupper 121 D. Byggnadsarbetarnas ålder, civilstånd m. m 126 E. Sjukdomsförhållanden bland medlemmar av samverkande byggnadsfackförbunden 131 F. Byggnadsarbetarnas organisationer 132 a. Översikt av organisationsväsendels utveckling 132 b. Byggnadsfackförbunden och deras verksamhetsformer 135 c. Samverkan mellan byggnadsfackförbunden 150 d. Byggnadsindustriarbetarefederationen inom Sveriges arbetares centralorganisation 154 G. Samverkande byggnadsfackförbundens medlemmar fördelade efter tiden för inträde i organisationen 155

»

V. F ö r h a n d l i n g s - o c h a v t a l s v ä s e n 158 A. Lönerörelser och arbetskonflikler 158 a. Statistisk översikt av arbetsinställelser och lönerörelser 1903 (1912)—1935 158 b. Översikt av allmänna byggnadskonflikter 1908—1937 167 B. Kollektivavtal 172 a. Återblick på kollektivavtalens utveckling 172 b. De vid årsskiftet 1935/36 gällande kollektivavtalens giltighetsområde, lokala fördelning, parter och giltighetstid 178 c. Översikt av kollektivavtalens innehåll 181 d. Timlönernas utveckling 1908—1937 enligt i vissa städer gällande kollektivavtal 201

».

VI. A r b e t s m ä n g d e n s f ö r d e l n i n g p å olika a r b e t a r f a c k vid b y g g n a d s f ö r e t a g för b y g g n a d s s t y r e l s e n s r ä k n i n g 209

»

VII. Olika s y s t e m för l e d n i n g a v b y g g n a d s a r b e t e n A. Arbeten i egen regi B. Entreprenadsystemet C. Rationalisering av anbudsförfarandet

220 220 222 228

»

VIII. Antalet av b y g g n a d s i n d u s t r i e n b e r o e n d e p e r s o n e r

230 T A B E L L E R . Tab. »

1. T o t a l b y g g n a d s v e r k s a m h e t i s t a d s s a m h ä l l e n o c h s t a d s l i k n a n d e s a m h ä l l e n r ä k n a t i 1 000 k v m golvyta m e d f ö r d e l n i n g p å olika ä n d a m å l 2. F u l l b o r d a d e b o n i n g s h u s ( n y b y g g d a o c h h e l t o m b y g g d a ) , b o s t a d s l ä g e n heter och r u m 1905—1936

30 34

IX

Tab. » » » » » » »

» » »

» »

» » » » » » » » »

»

Sid. 3. Byggnadsföretagens fördelning på olika slag av ägare enligt företags64 räkningen 1931 4. Antal byggnadsföretag fördelade på vissa yrkesgrupper länsvis och i vissa städer enligt företagsräkningen 1931 66 5. Byggnadsföretagarnas fördelning efter ålder inom vissa yrkesgrupper och socialklasser enligt folkräkningen 1930 67 6. Byggnadsföretagarnas fördelning efter ålder inom olika yrkesgrupper enligt inkomstundersökningen 1931 (stadssamhällen) 68 7. Byggnadsföretagarnas fördelning efter civilstånd inom vissa yrkesgrupper och socialklasser enligt folkräkningen 1930 69 8. Byggnadsföretagarnas fördelning efter civilstånd inom olika yrkesgrupper enligt inkomstundersökningen 1931 (stadssamhällen) . . . . 70 9. Byggnadsföretagarnas hustrur, barn under 15 år och övriga familjemedlemmar enligt folkräkningen 1930 71 10. Byggnadsföretagarnas fördelning efter antalet av dem underhållna barn under 16 år inom olika yrkesgrupper enligt inkomstundersökningen 1931 (stadssamhällen) 72 11. Fördelning av teknisk och förvaltningspersonal efter sysselsättningens art vid företagsräkningen 1931 87 12. Fördelning av teknisk och förvaltningspersonal efter ålder inom olika yrkesgrupper enligt inkomstundersökningen 1931 (stadssamhällen) 89 13. Fördelning av teknisk och förvaltningspersonal efter civilstånd inom olika yrkesgrupper enligt inkomstundersökningen 1931 (stadssam90 hällen) • 14. Tekniska och förvaltningspersonalens hustrur, barn under 15 år och övriga familjemedlemmar enligt folkräkningen 1930 91 15. Fördelning av teknisk och förvaltningspersonal efter antalet av dem underhållna barn under 16 år inom olika yrkesgrupper enligt inkomstundersökningen 1931 (stadssamhällen) 91 16. Antal arbetare inom byggnadsindustriens olika fack vid olika tidpunkter 1910—1935 116 17. Byggnadsarbetare inom vissa yrkesgrupper fördelade länsvis enligt 122 folkräkningen 1930 18. Byggnadsarbetare inom olika yrkesgrupper länsvis och i vissa städer enligt inkomstundersökningen 1931 (stadssamhällen) 124 19. Byggnadsarbetarna inom vissa yrkesgrupper fördelade efter ålder enligt folkräkningen 1930 126 20. Byggnadsarbetarna inom olika yrkesgrupper fördelade efter ålder enligt inkomstundersökningen 1931 (stadssamhällen) 126 21. Byggnadsarbetarnas fördelning efter civilstånd inom vissa yrkesgrupper enligt folkräkningen 1930 128 22. Byggnadsarbetarnas fördelning efter civilstånd inom olika yrkesgrupper enligt inkomstundersökningen 1931 (stadssamhällen) 129 23. Byggnadsarbetarnas hustrur, barn under 15 år och övriga familjemedlemmar enligt folkräkningen 1930 130 24. Byggnadsarbetarnas fördelning efter antalet av dem underhållna barn under 16 år inom olika yrkesgrupper enligt inkomstundersökningen 1931 (stadssamhällen) 130 25. Antal medlemmar av byggnadsfackförbunden vid slutet av åren 1887 134 —1936

X Sid.

Tab. 26. Inom byggnadsindustrien 1903—1935 inträffade arbetsinställelser, deras antal, omfattning, orsaker och resultat (enl. officiell statistik) 159 » 27. Arbetskonflikter berörande medlemmar av byggnadsfackförbunden 1912—1936 (enl. landssekretariatets statistik) 162 » 28. Antal kollektivavtal samt därav berörda arbetsgivare och arbetare inom byggnadsindustrien inkl. väg- och vattenbyggnadsfacket 1907 —1935 (enl. officiell statistik) 173 » 29. Antal kollektivavtal samt därav berörda arbetsgivare och arbetare inom byggnadsindustriens olika yrken 1926—1935 (enl. officiell statistik) 175 » 30. Antal kollektivavtal samt därav berörda arbetsgivare och arbetare inom vissa byggnadsfack 1924—1936 (enl. landssekretariatets statistik) 177 > 31. Antal kollektivavtal inom byggnadsindustrien samt därav berörda arbetsgivare och arbetare, länsvis och i vissa städer vid årsskiftet 1935/36 (enl. officiell statistik) 180 » 32. Kollektivavtalens timlöner (i öre) för murare, byggnadssnickare och byggnadsgrovarbetare i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping 1908—1937 202 » 33. Kollektivavtalens timlöner (i öre) för målare och plåtslagare i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping 1908—1937 204 » 34. Kollektivavtalens timlöner (i öre) för rörarbetare och elektriska arbetare i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping 1908—1937 207 > 35. Antal timverken inom olika fack och per kbm byggnadsvolym vid nybyggen för byggnadsstyrelsens räkning 211 » 36. Belopp av till byggnadsstyrelsen inkomna lägsta och högsta anbud samt av antagna anbud vid olika byggnads- och ledningsarbeten . . 225

Andra avdelningen. INKOMSTER FÖR BYGGNADSINDUSTRIENS FÖRETAGARE OCH LÖNTAGARE. Kap.

»

IX. Sammanfattning av de sakkunnigas undersökning rörande arbetsgivares och löntagares inkomster av byggnadsindustri i rikets stadssamhällen 1931 och 1932 235 X. Sammanfattning av från byggnadsstyrelsen erhållna uppgifter angående helårsanställda arbetares inkomster vid styrelsens egna byggnadsplatser m. m 245 T A B E L L E R .

Tab. 37. Medelinkomst för arbetsgivare, teknisk och förvaltningspersonal samt arbetare 1931 och 1932, med fördelning 1931 på åldersgrupper . . 239 » 38. Medeltal av årsinkomst för årsanställda arbetare vid byggnadsstyrelsens egna byggnadsplatser 1929—1935 246 » 39. Verkliga timförtjänster för årsanställda arbetare vid byggnadsstyrelsens egna byggnadsplatser 1929—1935 248

XI

Tredje avdelningen. ARBETSLÖSHETEN INOM BYGGNADSINDUSTRIEN OCH ÅTGÄRDER FÖR DESS BEKÄMPANDE. Sid. Kap.

XI. Arbetslöshetens omfattning och växlingar 255 A. Växlingarna i antalet företagare 255 B. Växlingarna i antalet teknisk och förvaltningspersonal 257 C. Växlingar i arbetarstyrkan 259 D. Arbetslösheten bland medlemmar av byggnadsfackförbunden 1929—1934 261 a. Den av de sakkunniga verkställda undersökningens omfattning och representativitet 261 b. Årsmedlemmar inom organisationerna 263 c. Den årliga arbetslösheten 265 d. Arbetslöshetsperioder, arbetslöshetsfrekvens m. m 267 e. Säsongarbetslösheten 270 f. Yrkesrekryteringens och arbetslöshetens omfattning i levnadsåldrarna under 25 år 275 g. Antal sjuk- och konfliktveckor 276

»

XII. Tekniska, ekonomiska m. fl. förhållanden vid bedrivandet av olika byggnadsarbeten året runt 278 A. Merkostnader vid byggnadsarbetens utförande vintertid 278 B. Ekonomiska fördelar av kontinuerlig byggnadsverksamhet 283 C. Frågans betydelse för byggnadsämnesindustrien 284 D. Legala och administrativa hinder för kontinuerlig byggnadsverksamhet 285 E. Nuvarande byggnadstider i de större städerna 285

»

287 XIII. Fardagsfrågan A. Gällande fardagssystem och kritiken av detsamma 287 a. Hyresterminer och uppsägningstider 287 b. Konferenserna i april 1935 299 c. Stockholms stads fastighetskontor och Sveriges fastighetsägareförbund m. fl 305 d. Förslag av hyresgästernas riksförbund 308 e. De säsongartade växlingarna i arbetstillgången i förhållande till fardagarna . 309 B. De sakkunnigas yttrande och förslag 314 a. Granskning av skälen för och emot omläggning av fardagssystemet 314 b. Fardagarnas förläggning till olika delar av året 320 c. Hyresterminernas anknytning till bestämda fardagar 321 d. Fardagarnas antal 322 e. Fördelar och nackdelar av två effektiva fardagar 323 f. Undantag från den föreslagna uppsägningsrätlen m. m 325 XIV. Planering och fördelning av arbetstillfällen 328 A. Planering av statens och kommunernas byggnadsverksamhet i säsong- och konjunkturutjämnande syfte 328 a. Kostnaderna för den statliga och kommunala byggnadsverksamheten under olika tidsperioder 328

»

XII Sid. b. Förutsättningarna och grunderna för en planläggning av den statliga och kommunala byggnadsverksamheten 335 B. Fördelning av reparations- samt om- och tillbyggnadsarbeten i säsongutjämnande syfte 350 C. Förkortning av arbetstiden såsom medel att nedbringa arbetslösheten 355 a. Frågans behandling inom internationella arbetsorganisationen .. 355 b. De sakkunnigas yttrande 357 D. Ändringar i avlöningssystemet i samband med övergång till mer kontinuerlig drift 360 E. Frågan om fast anställning. a. Enquéte bland större enskilda byggnadsföretag angående anställningsförhållanden för deras arbetare 381 b. Uppgifter från byggnadsstyrelsen angående anställningsförhållanden för dess arbetare 385 c. Enquéte bland städerna angående anställningsförhållanden för deras byggnadsarbetare och befälspersonal 386 d. Enquéte bland större industriföretag angående anställningsförhållanden för deras byggnadsarbetare och befälspersonal . . . . 390 e. De sakkunnigas yltrande 392 F. Den framtida arbetstillgången samt behovet av arbetskraft inom byggnadsindustrien 398 T A B E L L E R . Tab. 40. Antal årsmedlemmar, förbundsvis 1929—1934 264 » 41. Årlig arbetslöshetsprocent för de i undersökningen ingående byggnadsarbetarna, förbundsvis 1929—1934 265 » 42. Antal arbetslöshetsperioder per år och medlem, förbundsvis 1929— 1934 268 » 43. Antal arbetslöshetsveckor per arbetslöshetsperiod, förbundsvis 1929— 1934 268 » 44. Median- och kvartilvärden uttryckta i veckor för de arbetslösas fördelning inom murareförbundet efter den årliga arbetslöshetens omfattning 1930—1934 270 » 45. Säsongtal 271 » 46. Antal 1930—1934 avslutade hyreskontrakt för bostadslägenheter av olika storlek, fördelade efter hyresterminer och uppsägningstider . . 289 » 47. Antal under vart och ett av åren 1930—1934 avslutade hyreskontrakt för bostadslägenheter och andra lokaler, fördelade efter hyresterminer och uppsägningstider 290 » 48. Under år 1934 flyttade huvudabonnemang av telefoner (från ett hus till ett annat) vid telegrafverkets centralstationer 293 » 49. Absolut och relativt antal höstflyttningar 1906 (1911)—1935 vid gasoch elektricitetsverken i Stockholm 295 » 50. Antal abonnemangsbyten vid Stockholms gasverk vid tiden för oktober- resp. aprilflyttningarna 297 » 51. Antal abonnemangsbyten resp. nyinstallationer vid Stockholms elektricitetsverk månadsvis 1933—1935 298 52. Av elektricitetsverken i vissa städer lämnade uppgifter om absolut och relativt antal höstflyttningar 1926—1935 300

XIII Sid. Tab. 53. Av elektricitetsverken lämnade uppgifter om antalet flyttningar i vissa städer vid tiden för fardagarna den 1 oktober och 1 april . . 301—303 » 54. Utgifter för den statliga byggnadsverksamheten (tusental kronor) . . 329 » 55. Kostnader för kommunal husbyggnadsverksamhet i de större städerna under vart och ett av åren 1929—1934 331 » 56. Kostnader för landstingens husbyggnadsverksamhet under vart och ett av åren 1929—1934 333 » 57. Approximativt uppskattad kostnad för de större städernas husbyggnadsverksamhet 1935—1944 med fördelning på olika ändamål 344—345 » 58. Relativ förekomst av ackordsarbete inom de egentliga byggnadsfacken samt rörlednings- och elektriska installationsbranscherna 1927—1935 366 » 59. Relativ förekomst av ackordsarbete inom byggnadsindustrien samt väg- och vattenbyggnadsbranschen 1929—1935 368 » 60. Antal av städerna anställda byggnadsarbetare 1929—1934 387 » 61. Antal hos vissa industriföretag anställda byggnadsarbetare 1929— 1934 391 » 62. Fördelning av vissa industriföretags byggnadsarbetare på olika yrkesspecialiteter 1929—1934 391 > 63. Beräknade antalet hushåll i städerna 1935—2000 399

Fjärde avdelningen. FINANSIERING AV BYGGNADSFÖRETAG SAMT PRISBILDNINGEN PÅ TOMT-, FASTIGHETS- OCH HYRESMARKNADERNA. Kap.

XV. Finansiering av byggnadsföretag 411 A. Anstalter för fastighets- och byggnadskredit 411 a. Anstalternas utveckling och relativa betydelse för kreditgivningen 411 b. De sakkunnigas yttrande 416 B. Byggnadsborgenärernas ställning i förhållande till byggherrar och byggnadsföretagare 425 a. Den juridiska frågan om tryggande av byggnadsborgenärernas fordringar 425 b. De sakkunnigas yttrande 438

»

XVI. Tomtpriser och tomtpolitik 445 A. Tomtpriser i 18 svenska städer vid kommunala och enskilda tomtförsäljningar 1929—1934 445 B. Tomtpriser och tomtpolitik vid kommunala markupplåtelser i Stockholm 455 C. Djurgårdskommissionens tomtpolitik 458 D. Tomtpriser och tomtpolitik i Göteborg, Malmö, Köpenhamn, Oslo och Helsingfors 459 E. De sakkunnigas yttrande 467

»

XVII. Byggnadskostnader 471 A. De totala byggnadskostnadernas fördelning på olika kostnadsfaktorer i Stockholm, Uppsala, Norrköping, Malmö och Göteborg .. 471

XIV Sid. B. Material- och arbetskostnader för olika fackarbeten i byggmästarens egen regi i Stockholm, Norrköping, Malmö och Göteborg .. 473 C. Jämförelse mellan byggnadskostnader i Stockholm, Malmö, Göteborg, Köpenhamn, Oslo och Helsingfors 478 D. De sakkunnigas yttrande 481 Kap. XVIII. Prisbildningen på hyresmarknaden 487 A. Sammanfattning av den på uppdrag av Stockholms stads fastighetskontor 1934 verkställda hyresutredningen 487 B. Hyresutvecklingen i Stockholm sedan 1880-talet och vissa därpå inverkande faktorer 490 a. Allmän översikt av utvecklingen på bostads- och hyresmarknaden 1881—1936 490 b. Kapitalräntan och byggnadskostnaderna samt bostadsproduktionens växlingar 494 c - Byggnadskostnaderna och allmänna partiprisnivån 499 d. Byggnadskostnader, räntefot och hyresnivå 500 e. Folkökning och hyresnivå 502 f. Inkomst och hyresnivå 503 C. Hyresutvecklingen å olika orter i riket sedan kriget 506 D. Hyresutvecklingen i olika länder sedan kriget 507 E. De sakkunnigas yttrande 511 »

XIX. Prisbildningen på fastighetsmarknaden 515 A. Taxeringsvärde i stadssamhällena 1914—1934 i belysning av hyresutvecklingen 515 B. Taxeringsvärdet å annan fastighet i riket än jordbruksfastighet 1914—1934 i belysning av hyresutvecklingen 520 C. De sakkunnigas yttrande 523 T A B E L L E R .

Tab. 64. Sammanlagda arealen av vissa större städers tomtförsäljningar (tomträttsupplåtelser), köpeskillingarnas summa samt medelpris per kvm tomtyta och per normaleldstad 1929—1934 446 » 65. Vissa större städers areal och folkmängd vid årsskiftet 1934/35 samt medelpris 1929—1934 vid kommunens försäljningar av bostadstomter (tomträttsupplåtelser) 452 » 66. Sammanlagda inkomsten i vissa större städer med fördelning per invånare samt medelpris 1929—1934 vid städernas försäljningar av bostadstomter 454 » 67. Taxeringsvärden och Djurgårdskommissionens försäljningspriser för under respektive år bebyggda fastigheter samt därur framräknade värden per eldstad m. m 456 • 68. Nettotillskott av eldstäder, folkökning, eldstadsreserv och hyresnivå i Stockholm i årligt medeltal per femårsperiod 1881—1935 och 1936 491 » 69. Eldstadsproduktion, byggnadskostnader och hyresnivå i Stockholm 1880 (1883)—1936 i belysning av allmänna konjunkturutvecklingen 496 » 70. Folkökning samt hyrans nominal- och realvärde i Stockholm, 1916 —1936 503 » 71. Reallön och bostadshyrans realvärde i Stockholm 1917—1934 504

XV Sid. Tab. 72. Indextal för levnadskostnader och hyresutgifter i olika länder åren 1913—1914, 1920, 1925, 1930 och 1934 ! 508 » 73. Hyresindex i procent av index för detaljpriser å livsmedel i olika länder 1921—1929 511 » 74. Försäljningssumma, taxeringsvärde och hyresavkastning för försålda fastigheter i inre Stockholm 1933—30/B 1937. (Extrema värden och exekutiva försäljningar ej inräknade) 524

Femte avdelningen. RATIONALISERINGSFRÅGAN INOM BYGGNADSINDUSTRIEN. Kap. » » » » »

»

XX. XXI. XXII. XXIII. XXIV. XXV.

Inledning 529 Rationaliseringsarbetets betydelse och omfattning 531 Rationaliseringsverksamheten inom landet 533 Rationaliseringsfrågornas behandling i vissa främmande länder 580 Rationaliseringens återverkningar i socialt hänseende 590 De sakkunnigas yttrande och förslag till åtgärder med avseende å rationaliseringen inom byggnadsindustrien 595 A. Allmänna synpunkter 595 B. Rationaliseringsarbetets omfattning och inriktning 598 C. De sakkunnigas förslag 604

XXVI. Rationaliseringsåtgärder med avseende å byggnadsstyrelsen och dess verksamhet 609 Sjätte avdelningen. MONOPOLISTISKA STRÄVANDEN INOM

BYGGNADSINDUSTRIEN.

»

XXVII. Kartell- och trustbildningar bland leverantörer av byggnadsmaterial 619 A. Olika former för monopolistiska sammanslutningar 619 B. De sakkunnigas yttrande 624

»

XXVIII. Monopolistiska tendenser på byggnadsindustriens arbetsmarknad (arbetsgivarna) 626 A. Föreskrifter i arbetsgivarorganisationernas stadgar om inträde och utträde, solidaritetsplikt m. m 626 B. Uttalanden från arbetsgivarhåll rörande formerna för organisationsarbetet 630 C. Kollektivavtalens bestämmelser om ömsesidigt organisationstvång 631 D. Bestämmelser i kollektivavtal m. m. för bekämpande av illojal konkurrens ' 633 E. Av arbetsgivarorganisationerna vidtagna spärråtgärder under arbetskonflikter 635 F. De sakkunnigas yttrande 636

»

XXIX. Monopolistiska tendenser på byggnadsindustriens arbetsmarknad (arbetarna) 640 A. Landsorganisationens ställning till frågan om öppen eller sluten fackföreningspolitik 640

XVI Sid. a. Inledning 640 b. Uttalande för öppen fackföreningspolitik av landsorganisationens kongress 1926 641 c. Beslut av landsorganisationens kongress 1931 rörande överflyttning av medlemskap mellan förbunden 643 B. Restriktiva bestämmelser i byggnadsfackförbundens stadgar . . . . 645 a. Förbundsstadgarnas föreskrifter om villkor för inträde 645 b. Stadgarnas föreskrifter om överflyttning, uteslutning för restans med avgifter och återinträdesavgifter 648 C. Kollektivavtalens bestämmelser om företrädesrätt till arbete för organiserade arbetare eller på grund av personliga förhållanden 651 a. 1908 års kollektivavtalsundersökning 651 b. Decemberkompromissen 190(5 653 c. Kollektivavtalsundersökningen 1920/21 654 d. Specialundersökningen 1929/30 och förhållandena vid årsskiftet 1934/35 656 e. Organisationstvång och organisationsprocent 660 D. Tillämpning av de restriktiva föreskrifterna inom byggnadsfackförbunden 661 a. Åtgärder av yrkesmonopolistisk karaktär 661 b. Åtgärder av ortsmonopolistisk karaklär 670 E. De sakkunnigas yttrande 679 T A B E L L E R . Tab. 75. Kollektivavtal inom byggnadsindustrien vid årsskiftet 1929/30 och 1934/35, fördelade efter bestämmelser rörande företrädesrätt till arbete för vissa kategorier arbetare 657

Sjunde avdelningen. SAMMANFATTNING. Kap. XXX. Sammanfattning av de sakkunnigas yttranden och förslag

683 Bilagor. 1. P. M. rörande preliminära beräkningar över det framtida bostadsbehovet av Alf Johansson och Gunnar Hävermark 705 2. P. M. angående försäljning å exekutiv auktion av belånad fastighet med förbehåll om beståndet av låneavtal enligt innehållet i omslagsrevers av Sten Södermark 712 3. Skrivelse från ordföranden i svenska byggnadsträarbetareförbundet Nils Linde angående indrivning av löner, som ej betalts i avtalsenlig ordning . . 715 4. Byggnadsämnesindustrien av Ernst Lindh 717

F Ö R S T A AVDELNINGEN

Byggnadsindustriens omfattning och struktur

2—117118.

I.

KAP. I.

Allmän översikt av byggnadsindustrien. A- Byggnadsindustriens avgränsning. Att giva en exakt definition å begreppet byggnadsindustri möter stora svårigheter beroende på den obestämda begränsning, som det erhållit i såväl officiellt som allmänt språkbruk. Detta sammanhänger med vissa för byggnadsverksamheten karakteristiska särdrag, som skilja densamma från den egentliga industrien. Erinras må om sådana förhållanden som att arbetet ofta är av tillfällig natur och i regel säsongbetonat samt bedrives på växlande arbetsställen, vidare att förekomsten av mycket små företagare är vanlig och att gränsen ofta är svår att draga mellan företagare och anställda samt slutligen att arbetet till stor del består av montering och sammanfogning av industriella halv- eller helfabrikat till byggnader. I den å r l i g a o f f i c i e l l a i n d u s t r i s t a t i s t i k e n redovisas icke byggnadsverksamheten, till följd varav den icke kommit att betraktas såsom en industri i vanlig bemärkelse. I det följande omnämnda officiella statistiska redogörelser upptaga däremot byggnadsverksamheten såsom en särskild näringsgrupp eller grupp av yrken. Gränserna för densamma ha emellertid dragits olika i olika fall. I f o l k r ä k n i n g a r n a redovisas byggnadsverksamhet jämte belysning, vattenledning m. m. såsom en undergrupp under huvudgruppen industri och hantverk. Rörande frågan om, vilka yrken och kategorier av yrkesutövare, som skola hänföras till byggnadsverksamhet, h a vid de olika folkräkningarna olika metoder kommit till användning. Sålunda överfördes vid folkräkningen 1910 en del förut till byggnadsverksamheten räknade yrken till undergrupperna spånadsindustri, trävaruoch pappersindustri, mineral- och kemisk-teknisk industri samt metall- och maskinindustri. Å andra sidan tillökades undergruppen byggnadsverksamhet, belysning, vattenledning m. m. med den under bergverks- och bruksrörelsegruppen tidigare upptagna klassen sten- och grundläggare, från vilken såsom egen yrkesklass utbröts cementgjutare. Medan vid föregående folkräkningar till huvudgrund för yrkesgrupperingen lagts den personliga utbildningen för ett visst yrke och exempelvis

4 en person, utbildad och verksam som snickare, förts till denna yrkesklass, oberoende av om han arbetat såsom möbelsnickare, byggnadssnickare, snickare i jordbruket eller inom industrien o. s. v., ansågs det vid folkräkningen 1920 lämpligt att övergå till den i flera främmande länder följda principen, att fördelningen i främsta rummet borde ske efter näringsgrenen. En dylik gruppering läte sig emellertid icke genomföra beträffande s. k. genomgående yrken, d. v. s. sådana, som efter sin natur icke hörde hemma i någon särskild näringsgren, utan vilkas utövare kunde uträtta någorlunda likartat hjälparbete inom olika näringsgrenar. Inom huvudgruppen industri och hantverk sökte man sålunda skilja på dem, som inom varje näringsgren ägde för näringen i fråga speciell fackutbildning, och dem med mera allmän och genomgående yrkesutbildning. Bland de yrkesklasser inom industrien, som räknades till denna senare kategori, ansågos snickare och smeder vara de betydelsefullaste. Den år 1920 ändrade principen för yrkesklassificering medförde stora omgrupperingar inom undergruppen byggnadsverksamhet, belysning, vattenledning m. m. Särskilt må nämnas, att murare, cementgjutare samt stenoch grundläggare, som förut bildade tre särskilda yrkesklasser, dit alla personer fördes, som voro utbildade för och arbetade inom dessa yrken, nu fördelades på de olika näringsgrenar, där de för tillfället voro verksamma. Det avgörande vid klassificeringen blev sålunda icke längre, om personen i fråga vore murare, cementgjutare eller grundläggare, utan om han arbetade med husbyggnad eller vid väg- och vattenbyggnad eller hade anställning i annat slags företag. På samma sätt hänfördes en målare till sin speciella yrkesklass, endast då han vore sin egen eller anställd i ett företag, vilket hade måleriarbete till huvudsaklig verksamhet. Även med dessa förändringar led emellertid grupperingen av bristfälligheter, varibland må nämnas, att mången person, som betecknades såsom grovarbetare eller såsom arbetare utan närmare uppgift, ej sällan kunde antagas ha varit sysselsatt med byggnadsverksamhet av ena eller andra slaget. Medan vid 1920 års folkräkning endast byggnadssnickare och timmermän utskildes från de övriga egentliga byggnadsarbetarna, företogs vid 1930 års folkräkning en uppdelning på så sätt, att dels murare och dels cement- och betonggjutare samt asfaltkokare utbrötos såsom särskilda kategorier. En annan ändring, som 1930 företogs beträffande gruppen byggnadsverksamhet, belysning, vattenledning m. m., bestod däri, att å ena sidan gas- och vattenledningsverk inkl. rörarbeten utomhus (i allmänhet kommunala), å andra sidan rörarbeten inomhus (i allmänhet privata), redovisades var för sig, medan de 1920 utgjort en enda grupp. Vid f ö r e t a g s r ä k n i n g e n 1 9 3 1 redovisades byggnads-, installations- och annan anläggningsverksamhet såsom en underavdelning under huvudgruppen industri och hantverk, ej i kombination med annan näring.

f>

Underavdelningen i fråga omfattade följande grenar: husbyggnadsverksamhet, murning, byggnadssnickeri, kakelugnsmakeri och plattsättning, målerirörelse, rörledningsinstallationer, grundläggnings- och cementeringsarbeten o. dyl., elektriska installations- och monteringsarbeten, järnvägs- och spårvägsbyggnad, gatu-, väg- och broarbeten, vattenbyggnadsarbeten ävensom blandad samt ej särskilt nämnd anläggningsverksamhet. En annan underavdelning bildade elektricitets-, gas- och vattenledningsverk. Vid insamlandet av material för företagsräkningen framträdde samma svårigheter, som i det föregående vidrörts beträffande byggnadsindustriens avgränsning gentemot annan verksamhet m. m. I flera socialstatistiska redogörelser har byggnadsverksamheten upptagits såsom en särskild industrigrupp. Beträffande de olika företagsbranscher och yrken, som ansetts tillhöra byggnadsindustrien, har emellertid förfarits olika inom olika grenar av socialstatistiken. I L ö n e s t a t i s t i s k å r s b o k f ö r S v e r i g e redovisas byggnadsverksamhet såsom särskild näringsgren med följande underavdelningar: egentligt byggnadsarbete, fördelat på husbyggnadsarbete och väg- och vattenbyggnadsarbete; installationsarbete, fördelat på elektriska installationsarbeten och rörledningsarbeten; måleri och glasmästeri. Vid sidan härav redovisas såsom särskilda näringsgrenar statliga verk och byggnadsarbeten m. m. samt kommunala verk och byggnadsarbeten m. m. De förra omfatta: mekaniska och elektriska verkstäder samt skeppsvarv, elektriska linjearbeten och kraftverk, sågverk o. dyl., ban- och byggnadsarbeten, intendenturverkstäder, förråd o. dyl. Kommunala verk och byggnadsarbeten omfatta åter kraft-, belysnings- och vattenverk, byggnads- och anläggningsarbeten samt spårvägsdrift. Härav synes framgå, att byggnadsverksamhet, i vad den avser uppförande av husbyggnader för statens räkning, torde ingå i de till den förra gruppen räknade ban- och byggnadsarbetena samt att detsamma, vad kommunerna beträffar, är fallet med de byggnads- och anläggningsarbeten, som räknats till den senare gruppen. I k o l l e k t i v a v t a l s s t a t i s t i k e n redovisas numera såsom tillhörande byggnadsverksamheten följande yrken: murare, träarbetare, grovarbetare, plåtslagare, målare, förgylleri- och glasmästeriarbetare, parkettgolvläggare, kakelugnsmakare, rörledningsarbetare, elektriska montörer samt väg- och vattenbyggnadsarbetare. Tidigare tillämpades inom den officiella kollektivavtalsstatistiken skiljaktiga fördelningsgrunder, så att exempelvis i den första undersökningen, hänförande sig till år 1908, plåtslagare redovisades under gruppen metallindustri samt kakelugnsmakarna under gruppen jord- och stenindustri. Inom den o f f e n t l i g a a r b e t s f ö r m e d l i n g e n redovisas följande yrken och yrkesgrupper såsom tillhörande byggnadsverksamheten (hus-, väg-, gatu- och vattenbyggnad): bergsprängare och stenarbetare; schakt-

6 ningsarbetare; cement-, betong- och asfaltarbetare; andra gatu-, väg- och anläggningsarbetare; byggnadshantlangare; murare; byggnadssnickare och timmermän; byggnadsplåtslagare; rörläggare, gas- och vattenledningsarbetare; elektriska montörer; målare; stuckatörer och gipsmakare; glasmästare och förgyllare; andra. Av de här anförda exemplen på olika slags avgränsningar av byggnadsverksamheten inom den officiella statistiken framgår, att husbyggnadsverksamheten ofta sammanföres med sådan verksamhet som belysning och vattenledningsarbeten,. väg- och vattenbyggnadsarbeten m. m. Stundom användes ock ordet byggnadsverksamhet i sådant sammanhang, att icke klart framgår, huruvida därmed avses endast husbyggnadsverksamhet eller byggnadsverksamhet i mera vidsträckt bemärkelse, omfattande jämväl vissa anläggningsarbeten avseende annat än uppförandet av byggnader. Frågan, huru byggnadsindustrien bör avgränsas från annan industriell verksamhet, belyses ock av d e t v i s t e r , s o m f ö r e k o m m i t mellan byggnadsfackförbunden o c h a n d r a f a c k f ö r b u n d angående utförande av byggnads- och liknande arbeten för fabriksindustrien samt för stat och kommun. Meningsskiljaktigheterna ha huvudsakligen gällt, huruvida byggnadsfackförbunden skola äga rätt att träffa avtal för sådant byggnads- eller närbesläktat arbete, som av industriella företag, stat eller kommun utföres i egen regi, samt om byggnadsfackförbundens medlemmar skola äga tillgång till dessa arbeten eller om de industriella företagens resp. statens och kommunernas för driften anställda arbetare skola utföra arbetet och träffa avtal för detsamma. För att erhålla klarhet härom och så långt möjligt förebygga tvister hemställde samverkande byggnadsfackförbunden 1927 hos landssekretariatet om utredning i ämnet, varpå sekretariatet tillsatte en kommitté på sju personer, den s. k. gränsregleringskommittén, vilken alltjämt är verksam. Frågan har sedermera förevarit vid landsorganisationens kongresser och senast vid kongressen 1936. Vid denna hade byggnadsträarbetare-, murare- och målareförbunden föreslagit, att såsom byggnadsindustriellt arbete skulle anses större reparationsarbete, som utföres för fabriks-, bruks-, verkstads- eller annan företagare, vilken ej bedriver byggnadsverksamhet som speciellt näringsfång. Såsom icke-byggnadsindustriellt arbete skulle däremot anses sådana mindre reparations- och underhållsarbeten å fabriksbyggnader, arbetslokaler och andra för den industriella driften avsedda anläggningar, vilka i egen regi utföras av sådana företagare, som ej h a byggnadsverksamhet som speciellt näringsfång och som för dessa arbetens utförande ha särskilda arbetare fast anställda. Kongressen beslöt återremittera frågan till landssekretariatet för ytterligare utredning. En närmare inblick i beskaffenheten av de arbeten, som varit föremål för tvist, erhåller man genom en på gränsregleringskommitténs uppdrag publi-

7 cerad redogörelse för tiden 1921—febr. 1936, i vilken refereras viktigare tvistefall och återgivas de beslut, som av landsorganisationens representantskap eller landssekretariatet fattats angående olika arbetargruppers organisationstillhörighet. Med de fattade besluten har, av allt att döma, icke i första hand avsetts någon principiell gränsdragning mellan byggnadsindustrien och andra industrier, utan frågan har i vart fall för sig gällt, huruvida visst arbete lämpligen bort utföras av byggnadsfackförbundens medlemmar eller av andra arbetare. I flera fall äro besluten emellertid av stort intresse för frågan, var gränsen skall dragas mellan byggnadsindustrien tillhörande arbete och sådant arbete av byggnadsindustrien natur, som inom fabriks- och verkstadsindustrien, bergshanteringen m. fl. näringsområden må utföras för fabriksdriftens fortgång. Som motiv för att räkna visst arbete som driftsarbete har anförts, att arbetet enligt praxis och gammal hävd bort utföras av vederbörande företags egna arbetare och bedrivits i företagets egen regi eller att arbetet enligt gällande kollektivavtal varit förbehållet åt företagets arbetare. Hänsyn av sistnämnda slag synas ha varit avgörande för de domslut, som i en del fall fällts av a r b e t s d o m s t o l e n och varigenom visst arbete fråndömts byggnadsfackförbunden. Som motiv för att ett arbete ansetts böra tillkomma byggnadsarbetarna har i flera fall anförts, att det varit utlämnat på entreprenad till byggmästare. Enligt nu anförda motiv har alltså det avgörande för besluten varit hänsyn av mer formell natur och icke hänsynen till arbetets egen beskaffenhet. Ur nu nämnda synpunkt äro av betydelse flera av de tvister, som ägt rum mellan å ena sidan de egentliga byggnadsfackförbunden (murare, byggnadsträarbetare och byggnadsgrovarbetare) och å andra sidan metallindustriarbetare-, pappersindustriarbetare-, sågverksindustriarbetare-, träindustriarbetare- samt väg- och vattenbyggnadsindustriarbetareförbunden. Av intresse äro ock en del tvister, varav berörts en del andra byggnadsfack, såsom plåtslageri-, elektriska och målerifacken. I fråga om var gränsen skall dragas för det byggnadsindustrien tillhörande arbete, som utföres för statens eller kommunernas räkning, äro slutligen av intresse vissa tvister mellan å ena sidan byggnadsfackförbunden och å andra sidan järnvägsmanna- och kommunalarbetareförbunden. Vad först beträffar de egentliga byggnadsfackförbundens tvister med nyss angivna industriarbetarförbund, synes det ur materiell synpunkt avgörande för beslutet oftast ha varit, om arbetet haft en omedelbar betydelse för driftens fortgång eller icke, och har det i förra fallet ansetts böra tillkomma företagets egna arbetare. Härigenom ha vissa byggnadsarbeten kommit att utföras av arbetare tillhörande andra fackförbund än byggnadsfackens. Svårigheter ha uppenbarligen i många fall mött vid bedömandet av, huruvida visst arbete med hänsyn till dess beskaffenhet bort räknas som bygg-

8 nadsarbete eller icke. Liknande svårigheter ha mött, då det gällt beslut rörande reparationsarbeten, i fråga om vilka stundom fastställts, att större sådana skulle räknas såsom byggnadsarbete, mindre dylika såsom driftsarbete. Beträffande tvister mellan de egentliga byggnadsfacken och övriga byggnadsfack, såsom plåtslagare samt elektriska arbetare, äro förhållandena i varje fall sådana, att de senare arbetarkategorierna vid utförande av arbete å byggnadsplatserna måste anses vara verksamma inom byggnadsindustrien såsom arbetande för densamma. Vid en avgränsning av byggnadsindustrien gentemot andra näringsgrenar bör givetvis ock dess förhållande till b y g g n a d s ä m n e s i n d u s t r i e n beaktas. Såsom tidigare anförts, består arbetet inom byggnadsindustrien till stor del av montering och sammanfogning av industriella hel- och halvfabrikat. Tillverkningen av dessa tillhör byggnadsämnesindustrien, medan uppsättningen på byggnadsplatsen är arbete fallande inom byggnadsindustrien. Fall förekomma emellertid, då de inom byggnadsämnesindustrien anställda även utföra arbeten på byggnadsplatsen, såsom vid montage av järnstommar, uppsättning och inläggning av stenarbeten m. m. I den mån dessa arbetare verkställa arbeten på byggnadsplatserna, måste deras arbete anses vara av byggnadsindustrien natur. Vad gäller avgränsning av byggnadsindustrien gentemot andra näringsområden, såsom jordbruk, handel m. m., anse sig de sakkunniga icke böra ingå härpå, då dessa frågor äro av mindre betydelse för uppställandet av en definition å begreppet byggnadsindustri. Av det förut sagda torde framgå, att det knappast är möjligt att uppdraga några fullt bestämda gränslinjer mellan å ena sidan byggnadsindustrien och det byggnadsindustriella arbetet samt å andra sidan övrig näringsutövning. I grova drag torde dock en upplinjering kunna verkställas med utgångspunkt från vad som i princip kan sägas karakterisera byggnadsverksamheten. Med byggnadsindustri synes böra avses sådan verksamhet, som går ut på ny-, om- och tillbyggnad samt reparation och bortrivning av husbyggnader avsedda för sådana ändamål som: bostadsändamål; administrativa, militära, fångvårds-, industriella, kommersiella o. dyl. ändamål, jordbruksändamål o. dyl.; ideella och kulturella ändamål, såsom religiösa, konstnärliga, undervisnings- och vetenskapliga, förenings- och församlings- o. dyl. ändamål; sociala ändamål, såsom sjukhus, vårdanstalter, ålderdomshem, barnhem o. dyl.; hotell, restauranger, badhus, idrottslokaler, teatrar, biografer o. dyl.; bensinstationer, kiosker, uthus o. dyl. Dessutom torde till byggnadsindustrien även böra räknas vissa s. k. konstarbeten inom väg- och vattenbyggnadsbranschen, såsom exempelvis byggnadsstommar för maskinhus vid kraftstationer, betongbroar, fyranläggningar o. dyl. I enlighet med denna definition å byggnadsverksamhet böra därifrån avskiljas en del verksamhetsområden, som i den officiella statistiken ofta sammanföras med byggnadsverksamheten eller anses sortera därunder. Sålunda bör från bygg-

9 nadsindustrien avskiljas väg- och vattenbyggnad med nyss angivna undantag ävensom rörarbeten i gatumark o. dyl. för gas-, avlopps- och vattenledningar samt elektriska ledningsarbeten i sådan mark. I analogi härmed böra avskiljas de i företagsräkningen 1931 till gruppen byggnads-, installationsoch annan anläggningsverksamhet förda verksamhetsgrenarna järnvägsoch spårvägsbyggnad, gatu-, väg- och broarbeten, vattenbyggnadsarbeten samt blandad och ej särskilt nämnd anläggningsverksamhet. Likaså bör den i Lönestatistisk årsbok under rubriken byggnadsverksamhet redovisade näringsgrenen väg- och vattenbyggnadsarbete avskiljas. Härmed är dock gränsen mellan byggnadsindustri och andra näringsområden endast upplinjerad i stora drag. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen för vissa tvister mellan byggnadsfackförbunden och andra fackförbund, måste det i många fall anses tveksamt, huruvida visst arbete vid fabriker, bruk och verkstäder skall räknas såsom byggnadsindustrielit arbete eller som ett led i fabriks-, bruks- eller verkstadsdriften. Även om till arbete av det förra slaget skulle räknas t. ex. större reparationer erforderliga för fabriksdriftens fortgång och till arbete av det senare slaget mindre reparationer för samma ändamål, måste det helt naturligt ankomma på särskild prövning, var gränsen i konkreta fall skall dragas.

B. Byggnadsindustriens olika yrken. Vid bedömandet av, vilka yrkesspecialiteter som skola anses tillhöra den sålunda i princip avgränsade byggnadsindustriella verksamheten, synes den yrkesgruppering, som fastställts av sakkunniga för den av dem föranstaltade undersökningen av arbetsgivares och löntagares inkomster inom byggnadsindustrien 1931 och 1932, kunna tjäna till viss ledning. Förteckningen i fråga upptager följande grupper. Arbetsgivare: Byggmästare och entreprenörer; byggnadsingenjörer, civilingenjörer och ingenjörer; konsulterande arkitekter och ingenjörer; murarmästare; snickarmästare; glasmästare; målarmästare; plåtslagarmästare; värme- och sanitetsinstallatörer; smidesidkare; elektriska installatörer; diverse underentreprenörer. Teknisk och förvaltningspersonal: Direktörer, disponenter m. fl.; ingenjörer, arkitekter m. fl.; övrig kontors- och förvaltningspersonal; arbetsledare; kontrollantpersonal; verkmästare; förmän. Arbetare: Murare; byggnadsträarbetare och glasmästeriarbetare; byggnadsgrovarbetare; målare; plåtslagare; metallarbetare; elektriska arbetare; »byggnadsarbetare»; diverse specialiteter. Den av de sakkunniga upprättade yrkesförteckningen upptager en del yrkesbeteckningar, som äro gemensamma för ett flertal industrier. J ä m t e

dessa yrkesbeteckningar innehåller förteckningen såsom komplettering vissa titlar grundade på examina. Sålunda återfinnas bland arbetsgivare byggnadsingenjörer, civilingenjörer och ingenjörer, vilka torde till väsentlig del täcka yrkesbenämningarna byggmästare och entreprenörer samt konsulterande arkitekter och ingenjörer. Likaså torde de under rubriken teknisk och förvaltningspersonal upptagna titelkategorierna ingenjörer m. fl. i viss mån täcka yrkesbenämningarna direktörer, disponenter, arbetsledare, kontrollantpersonal m. m. I det följande lämnas en kortfattad beskrivning av olika yrken tillhörande byggnadsindustrien, med särskild vikt lagd på de förändringar dessa yrken genomgått på senare tid. Arbetsgivare. Inom byggnadsindustrien utgöras företagarna av dels sådana, som för viss uppdragsgivares räkning utföra arbeten ( e n t r e p r e n a d ) , dels sådana som utföra arbeten i e g e n r e g i , antingen för eget behov eller på spekulation. Såsom byggherre betecknas i det följande myndigheter och enskilda, för vars räkning ett byggnadsföretag utföres, vare sig arbetet bedrives i egen regi eller utlämnas på entreprenad. Vid arbeten i entreprenadsystem fördela sig företagarna på två grupper, huvud- och underentreprenörer. I regel åtager sig numera h u v u d e n t r e p r e n ö r e n att för viss byggherres räkning mot fastställd entreprenadsumma eller på löpande räkning utföra de för hela stommens färdigställande erforderliga arbetena inkl. inrednings-, måleri-, plåtslageri-, glasmästeri-, smides- och stenhuggeriarbeten m. m. men exkl. ledningsarbeten. Tidigare delades oftast dessa entreprenadarbeten i två delar, den ena avseende grunden och den andra övriga stommen, varvid i så fall specialfirmor anlitades för vardera delen. Däremot har u n d e r e n t r e p r e n ö r e n i regel specialiserat sig inom visst fack, exempelvis måleri-, plåtslageri-, glasmästeri-, smides-, stenhuggerifacket o. s. v. Denne engageras i regel av huvudentreprenören. I vissa fall lämnas dock uppdraget till dessa specialister direkt av byggherren, varvid detsamma således icke ingår i huvudentreprenörens åtagande. Som huvudentreprenörer anlitas vidare installationsfirmor för värme-, ventilations- och sanitetstekniska anläggningar ävensom för elektriska anläggningar och hissar. Dessa firmor erhålla vanligen uppdrag direkt av byggherren. Det förekommer, att byggherren transporterar de av honom med sådana entreprenörer träffade avtalen på huvudentreprenören, som därför erhåller en mindre ersättning mot att han så leder byggnadsföretaget i dess helhet, att friktioner de olika entreprenörerna emellan undgås och att företagets fullbordande inom beräknad tid sålunda bättre säkerställes. I detta avseende förmärkes en tydlig strävan efter centralisering av byggnadsföretagets ledning.

11 Entreprenörerna utgöras av bolag eller enskilda firmor. Rekryteringen inom facket sker i allmänhet genom att hos entreprenadföretag anställd tekniskt och ekonomiskt kunnig personal, som genom mångårig erfarenhet förskaffat sig god praktisk utbildning, etablerar sig som egna företagare. På detta sätt ha i allmänhet de inom byggnadsindustrien verksamma entreprenadföretagen uppstått. Entreprenören är bunden vid uppdragsgivaren av ett för varje särskilt fall upprättat avtal, som slutits före arbetets igångsättande. Avtalet omfattar såväl uppdragets art och omfattning samt det ekonomiska vederlaget därför som tiden för uppdragets fullgörande. Huvudentreprenören driver alltid i egen regi arbetet med färdigställandet av stomme och inredning och har därför hos sig direkt anställda murare, träarbetare och grovarbetare till erforderligt antal, med vilka slutits kollektivavtal. I de fall, då huvudentreprenören även driver specialfackens arbeten i egen regi, är han bunden vid de kollektivavtal, som äro gällande för varje särskilt fack. Huvudentreprenörens åtaganden inom specialfacken fullgöras. emellertid, som ovan nämnts, i regel av underentreprenörer och dessa intaga då samma ställning gentemot av dem engagerade arbetare, som ovan angivits för huvudentreprenören. Av huvudentreprenören å arbetsplatsen utfört arbete representerar i allmänhet största posten av totala byggnadskostnaden. Slutligen må nämnas, att kontakten på byggnadsplatsen mellan byggherre och entreprenör upprätthålles genom ombud för resp. parter. Dessa utgöras i regel av arkitekter och ingenjörer. Arbeten i egen regi utföras, som nämnt, dels på spekulation och dels för eget behov. Den spekulativa verksamheten omfattar största delen av byggnadsindustrien. Den övervägande delen av bostadsproduktionen är nämligen att hänföra till denna verksamhet. Verksamhet för eget behov bedrives, förutom av staten, av en del kommuner och industriella företag m. fl., som för detta ändamål upprättat särskilda byggnadsavdelningar med specialutbildad personal. Organisationen av arbeten i egen regi skiljer sig i allmänhet icke från organisationen av entreprenadarbeten, dock så att vid spekulativ verksamhet en tendens förmärkes till större specialisering och därmed uppdelning av arbetet på flera underentreprenörer. Det förekommer ofta, att grunden med tillhörande schaktnings-, sprängnings- och pålningsarbeten m. m. utföres av särskild specialentreprenör. Enahanda är fallet med betongarbeten i den övriga delen av stommen. Specialentreprenörer anlitas dessutom för måleri-, plåtslageri-, glasmästeri-, smides- och stenhuggeriarbeten samt för värme-, ventilations- och sanitetstekniska anläggningar ävensom för elektriska anläggningar och hissar.

12 Om byggnaden uppföres av stat eller kommun i egen regi, låter företagaren i regel i egen arbetsledning utföra huvuddelen av de för uppförande av byggnadsstommen erforderliga arbetena. Oftast utlämnas emellertid måleri-, plåtslageri-, glasmästeri-, smides- m. fl. arbeten på entreprenad. Dock förekomma fall, då företagaren i egen arbetsledning utför jämväl dessa arbeten. Däremot utlämnas rörlednings- och elektriska installationsarbeten åt specialentreprenörer. Spekulativ verksamhet utövas av byggmästare, byggnadsingenjörer, civilingenjörer, ingenjörer och i ett fåtal fall av specialutbildade arkitekter. Ingenjörer och arkitekter äga teknisk underbyggnad och ha avlagt examen vid teknisk läroanstalt. Byggmästarkåren omfattar förutom teoretiskt-tekniskt utbildat folk även personer med enbart praktisk erfarenhet. De senare ha i allmänhet börjat som arbetare och avancerat till lagledare, verkmästarbiträden och verkmästare för att vid lämplig tidpunkt etablera sig som egna företagare (byggmästare). Gruppen byggmästare innesluter även sådana, som sakna såväl teoretisk som praktisk utbildning inom yrket, men trott sig det oaktat kunna göra stora vinster genom spekulativ byggnadsverksamhet. Sådan verksamhet skapar själv sitt arbetsfält och dess utövare kan således betraktas som sin egen byggherre. Verksamheten finansieras i stor utsträckning av kreditinstituten och ankommer det på företagaren att själv tillskjuta övrigt erforderligt kapital. Tidpunkten för färdigställandet av byggnaden regleras helt av fardagssystemet. Den spekulativa företagaren, som huvudsakligast arbetar i egen regi, uppträder i vissa fall även som entreprenör, medan det är mindre vanligt att entreprenören uppträder som spekulativ företagare. Byggnadsentreprenören såväl som byggnadsföretagaren, vilken utför arbeten i egen regi, äro merendels försedda med av byggnadsnämnd eller annan myndighet utfärdat personligt behörighetsbevis rörande kvalifikationerna för utförande av arbeten inom vederbörande fack. Bland specialentreprenörerna erhåller vid byggnadsarbeten, som utföras i företagarens egen regi, och vid reparationsarbeten m å l a r m ä s t a r e n sitt uppdrag direkt av byggherren. Vid byggnader, som utföras enligt entreprenadsystem, lämnas i regel uppdraget av huvudentreprenören. Detta omfattar vanligen allt måleriarbete förutom kalkning av ytor i kallar- och vindslokaler och av utvändiga fasadytor, vilka arbeten i allmänhet utföras av murare, samt målning av plåttak o. dyl., vilket arbete utföres av plåtslagare. Ornaments- och dekorationsmålning brukar lämnas till dekorationsmålare och tillhör ej vanligt måleriarbete. Rörelsen drives av bolag, firmor och enskilda företagare, som hos sig direkt anställa arbetare till det antal, som i varje särskilt fall erfordras. Den säsongbetonade karaktär byggnadsindustrien i dess helhet äger torde säkerligen göra sig mest gällande inom denna yrkesgren. Toppbelastnin-

13 garna, som inträffa vid tiden omkring fardagarna och äro beroende av dessa, utgöra en av de kraftigast bidragande orsakerna till fluktuationerna på yrkets arbetsmarknad. I den bråda tiden är det vanligt att mästarna mångdubbla sin arbetsstyrka. Gränsen mellan begreppen arbetsgivare och arbetare blir till följd av den livliga omsättningen av arbetskraft och det starkt växlande behovet därav svår att draga. Det inträffar icke så sällan, att den som ena dagen är anställd hos en mästare andra dagen är sin egen företagare. Arbetet utföres huvudsakligen på byggnadsplatsen. Arbetsledningen utgöres vid större arbetsplatser och företag av en verkmästare och vid mindre arbetsplatser av förmän. I vissa fall överlåtes ledningen åt en av arbetarna. Karakteristiskt för måleriyrket är, att arbetarna själva i stor utsträckning åtaga sig arbeten. Bland övriga specialentreprenörer erhåller plåtslagarmästaren sitt uppdrag av huvudentreprenören eller byggherren. Uppdraget eller åtagandet innefattar i allmänhet allt vid ett byggnadsföretag erforderligt plåtarbete, dock med undantag för arbeten i grovplåt och sådana arbeten som beslagning av diskbänkar m. m. med rostfri plåt från specialverkstäder. Det nutida byggnadssättet och den moderna byggnadsstilen har i viss mån begränsat plåtslageriarbetets omfattning inom byggnadsindustrien. Rörelsen drives av bolag, firmor eller enskilda företagare. Rekryteringen sker i allmänhet genom att hos företagen anställda förmän och arbetsledare etablera sig som egna företagare. Någon teoretisk utbildning förekommer i allmänhet icke. Arbetet utföres till största delen på byggnadsplatsen, medan det till återstående del utgöres av verkstadsarbete. Verkstaden äges av mästaren och är i allmänhet försedd med maskinell utrustning. Mästaren anställer direkt hos sig erforderligt antal arbetare, växlande efter byggnadssäsongerna. En mindre utjämning av dessa växlingar har dock tidigare ägt rum genom att en del tillverkningar utförts under mellansäsongerna som verkstadsarbete. 1 fråga om dessa tillverkningar h a kollektivavtalen innehållit bestämmelser om lägre ersättning. Arbetet ledes på varje byggnadsplats av en s. k. förste man. Hos större mästare utövas tillsyn över byggnadsplatser och verkstad av en verkmästare. Till specialentreprenörerna hör vidare v ä r m e - och s a n i t e t s i n s t a l l a t ö r e n , vilken erhåller sitt uppdrag direkt av byggherren. Uppdraget omfattar i regel allt arbete för värme-, gas-, vatten- och avloppsledningar samt ventilationsanläggningar. Å en del orter förbehålla sig dock gasverken rätt att med eget folk utföra anläggningar för gas. I vissa fall åtaga de sig även reparationsarbeten. Det ökade kravet på bostadens standard och hygien har mångdubblat om-

14 fattningen av dessa installationsarbeten, så att värme- och sanitetsinstallatörerna dominera bland specialentreprenörerna. Detta har haft till följd, att kravet på yrkesskicklighet väsentligt höjts, samtidigt med att specialiseringen drivits allt längre. Alla, som driva sådan rörelse, måste h a erhållit entreprenörsrättigheter, vilka i Stockholm beviljas av industriverksstyrelsen, för installation och reparation av gas-, vatten- och avloppsledningar. I fråga om avloppsledningar fordras för rättighets erhållande tillstyrkan från hälsovårdsnämndens rörinspektion, vilken övar tillsyn över avloppsledningarna. Industriverksstyrelsen uppställer som villkor för rättighets erhållande bl. a., att sökanden visar sig äga tillräcklig kapitalstyrka för verksamhetens bedrivande. I andra städer än Stockholm utövas kontrollen av drätselkammaren. I samband härmed må nämnas, att entreprenörsrättigheter ej fordras för installation av centralvärmeanläggningar. Arbetet utföres i sin helhet på byggnadsplatsen och fördelas i allmänhet på tre grupper för dels centralvärme-, dels varmvatten- och dels anläggningar i övrigt. Specialentreprenören anställer direkt hos sig erforderligt antal arbetare, växlande efter arbetstillgången. Arbetets säsongkaraktär h a r till följd, att arbetarna permitteras, då arbetstillgången tryter, för att återtagas då behovet så påkallar. I trots härav inträffar mera sällan, att en yrkesskicklig arbetare under permitteringen söker sig från en företagare till en annan, utan inväntar han hellre tidpunkten för återintagning. Arbetet ledes på varje byggnadsplats av en förste man inom varje grupp, i dagligt tal benämnd »storfräsare», och samtliga arbetsplatser sortera i allmänhet under en av företaget anställd verkmästare, som leder och fördelar arbetet. Inom denna yrkesgren spelar förefintligheten av ett material- och verktygsförråd en betydande roll för arbetets kontinuerliga bedrivande på byggnadsplatsen och är förrådet, på grund härav, i allmänhet väl organiserat. S m i d e s m ä s t a r e n , som tidigare endast i ringa omfattning utfört arbeten inom byggnadsindustrien, har genom de ändrade byggnads- och konstruktionsmetoderna med avseende å byggnadsstommen kommit att spela en allt större roll inom denna industri. Han erhåller sitt uppdrag av huvudentreprenören eller byggherren. Uppdraget omfattar allt erforderligt smide för förankringar, balklag, stommar av stålkonstruktion, ut- och invändiga räcken m. m. Rörelsen drives av större och mindre företag, som disponera över verkstadslokaler med maskinell utrustning. Med undantag för balklag utföres det mesta arbetet på verkstaden och levereras till arbetsplatsen i hel- eller halvfärdiga fabrikat. Montaget på arbetsplatsen utföres till övervägande del av samma arbetare, som tillverkat halvfabrikatet. Ledningen på arbetsplatsen ombesörjes i allmänhet av en förman, som själv deltager i arbetet.

15 Den e l e k t r i s k a i n s t a l l a t ö r e n utför dels starkströms- och svagströmsanläggningar och dels hissinstallationer. Installation av hissar utgör en särskild gren av yrket, under det att stark- och svagströmsanläggningar oftast utföras av samma firma. Uppdraget erhålles i allmänhet direkt av byggherren. Rörelsen drives av bolag, firmor eller enskilda företagare, som hos sig direkt anställa erforderligt antal arbetare. För utförande av starkströmsanläggningar erfordras kommerskollegii behörighetsbevis. Detta bevis, som är personligt, gäller, i fråga om högskoleutbildade, i regel för hela landet och kan beträffande lågspänningsanläggningar beviljas den, som utexaminerats vid tekniska högskolans fackavdelning för elektroteknik eller motsvarande avdelning vid Chalmers tekniska högskola eller därmed jämförlig utländsk läroanstalt och som har minst ett års praktik. Beträffande högspänningsanläggningar fordras i detta fall ytterligare två års praktik. Bevis kan även beviljas den, som genomgått elektroteknisk fackskola eller därmed jämförlig utbildningsanstalt och har minst fem års praktik samt beträffande högspänningsanläggningar sju års praktik. Behörighetsbevis tilldelas ock dem, som genomgått statsunderstödd yrkeskurs för elektriska installatörer eller avlagt däremot svarande kunskapsprov och styrkt sig äga praktik under en tid av minst åtta år för lågspännings- och elva år för högspänningsanläggningar. För att utföra arbeten i anslutning till resp. orters elektriska distributionsnät (entreprenörsrättighet) fordras dessutom att installatören är godkänd i Stockholm av industriverksstyrelsen samt å övriga orter av drätselkammaren, stadsfullmäktige, elektricitetsverksstyrelsen eller det lokala distributionsföretaget. Härför fordras även att installatören styrkt sig äga tillräcklig ekonomisk vederhäftighet, i regel genom deposition av visst belopp. I fråga om installatörer, som genomgått statsunderstödd yrkeskurs för elektriska installatörer, gäller en minimiåldersgräns av 25 år, men kan dispens härifrån av kommerskollegium beviljas den, som fyllt 22 år. För den som före den 1 januari 1920 varit och fortfarande är verksam som installatör, kan av kommerskollegium beviljas dispens från kravet på teoretisk utbildning. Vid prövning av ansökningar om entreprenörsrältighet tages även viss hänsyn till behovet av entreprenörer. För utförande av svagströmsanläggningar, såsom ringledningar, lokaltelefoner, centralantenner o. dyl., fordras ej behörighetsbevis. Däremot fordras för utförande av hissinstallationer samma kvalifikationer som för starkströmsanläggningar. Arbetet utföres i sin helhet på arbetsplatsen och arbetsledningen är i allmänhet anförtrodd en i arbetet deltagande förman. Dessutom förekomma d i v e r s e s p e c i a l - och u n d e r e n t r e p r e n ö r e r inom byggnadsindustrien, men då deras andel i företaget i regel

16 är av mindre betydelse, ha de sakkunniga ej ansett det nödvändigt att ingå på en närmare redogörelse för deras verksamhet. Dessa arbeta i allmänhet med hel- eller halvfärdiga fabrikat och hit räknas stenhuggare och marmorläggare, glasmästare, mattpåläggare, parkeltgolvläggare m. fl. För samtliga här beskrivna yrken gäller, att arbetsvillkoren regleras genom kollektivavtal träffade mellan parterna å ömse sidor. 1 det föregående ha de sakkunniga i samband med redogörelsen för byggnadsarbeten under egen regi och i entreprenadsystem lämnat uppgifter rörande den verksamhet, som utövas av arbetsgivare inom byggnadsindustrien i egenskap av byggherrar och entreprenörer m. m. vid utförandet av byggnader för eget eller annans behov. Denna verksamhet har huvudsakligen gällt byggnadsföretagens genomförande på byggnadsplatsen och i mindre mån utredningsarbetet för och planläggningen av byggnadsföretagen. De arbetsgivare inom byggnadsindustrien, vilka ägna sig åt denna utredande och planläggande verksamhet, äro arkitekter och konstruktörer. A r k i t e k t e n utför efter byggherrens närmare direktiv och i samarbete med denne utrednings- och ritningsarbetet med avseende på byggnadens förläggande inom byggnadstomten, dess plananordningar och fasadbehandling m. m. samt deltager i arbetsledningen på byggnadsplatsen, huvudsakligen för att tillse, att hans intentioner beträffande byggnadsföretaget bliva följda. I några fall anförtros kontrollen över byggnadsarbetena helt eller delvis åt arkitekten; i regel brukar dock en specialutbildad byggnadstekniker anlitas för detta ändamål. Arkitekterna erhålla vid statliga uppdrag arvode enligt en av Kungl. Maj:t fastställd taxa, däri arvodet beräknas med hänsyn till byggnadsvolymens storlek och byggnadsföretagets kvalitativa beskaffenhet. Vid privata arvodesuppgörelser tillämpas ofta den av svenska teknologföreningens avdelning för husbyggnadskonst fastställda taxan, grundad på byggnadssummans storlek och byggnadsföretagets kvalifikationer. Den statliga taxan ligger omkring 20 % lägre än sistnämnda taxa. I de flesta fall träffas emellertid privata uppgörelser om arvoden under hand utan tilllämpning av någon taxa och ofta till väsentligt lägre belopp än taxorna angiva. Arkitekterna äro i regel utbildade vid teknisk högskola och därjämte i många fall vid akademien för de fria konsterna. B y g g n a d s k o n s t r u k t ö r e n utarbetar förslag och ritningar till de byggnadstekniska och byggnadskonstruktiva detaljerna vid byggnadsföretaget, såsom grundläggnings- och grundförstärkningsarbeten, byggnadsstomme och bjälklag av järn och betong, takkonstruktioner m. m., i anslutning till de av arkitekten uppgjorda byggnadsritningarna och i samarbete med denne. I vissa fall anlitas och betalas byggnadskonstruktören av arkitekten enligt för varje gång uppgjort arvodesavtal. I andra fall tillkallas konstruktören av byggherren själv, vilken då erlägger arvodet direkt till konstruktören. Någon

17 mera allmängiltig taxa för arvodet finnes icke. Visserligen har inom svenska teknologföreningen upprättats en taxa för väg- och vattenbyggnadstekniska arbeten, däribland byggnadskonstruktioner, men denna taxa tillämpas i dessa fall mera sällan. Ofta nog fastställes arvodet efter infordrade konkurrensanbud från flera konstruktörer. Byggnadskonstruktörerna ha sina teoretiska kunskaper från studier vid teknisk högskola, vanligen som väg- och vattenbyggnadsingenjörer, eller vid annan teknisk läroanstalt. K o n s t r u k t ö r e n f ö r v ä r m e - , s a n i t e t s t e k n i s k a o c h mas k i n e l l a a n o r d n i n g a r inom byggnadsföretagen upprättar i samarbete med arkitekten förslag till pannanläggningar, värme- och ventilationsanläggningar, gas-, vatten- och avloppsledningar med därtill hörande anordningar inom bad- och toalettrum, kök, laboratorier o. dyl. samt maskinella anordningar inom köks- och tvättanläggningar, bagerier m. m. Konstruktioner för kylanläggningar äro härvidlag en specialdetalj. Dessa konstruktörer anställas i allmänhet direkt av byggherren och betalas av honom enligt avtal, som i vissa fall grundas på den taxa, som upprättats av svenska värme- och sanitetstekniska föreningen. De ha vanligen erhållit sin teoretiska utbildning inom det mekaniska facket vid teknisk högskola eller annan teknisk undervisningsanstalt. K o n s t r u k t ö r e n f ö r e l e k t r i s k a a n l ä g g n i n g a r av olika slag inom ett byggnadsföretag utarbetar ritningar för stark- och svagströmsanläggningar med tillhörande apparater, elektriska hissar, elektriska köksanläggningar o. dyl. Även denna konstruktör anställes direkt av byggherren. Taxa för arvoden finnes upprättad av svenska konsulterande ingenjörers förening, som av denna förenings medlemmar tillämpas. Vissa konstruktörer begagna annan, av dem själva uppgjord beräkningsgrund för arvodet. Sin teoretiska underbyggnad ha dessa konstruktörer förskaffat sig vid teknisk högskola eller lägre teknisk läroanstalt. Från arkitekternas sida eftersträvas med större eller mindre framgång, att arkitekten skall vara den ledande kraften vid dessa utrednings- och planläggningsarbeten. Uppenbarligen föreligger ett behov av en dylik sammanhållande kraft, då, såsom ovan framhållits, utom arkitekten ett flertal konstruktörer skola samarbeta vid det samfällda ritningsarbetet för ett byggnadsföretag. Om arkitekten äger erforderliga förutsättningar och kunskaper därtill, synes ledningen av utrednings- och ritningsarbetena närmast böra tillkomma denne. Större företag inom den egentliga byggnadsbranschen och inom rörlednings- och elektriska installationsbranscherna ha ofta antagit aktiebolagets form. Inom den egentliga byggnadsbranschen ägna sig bolagen huvudsakligen åt entreprenader, men driva även spekulativ byggnadsverksamhet, beroende på ekonomiska konjunkturer m. fl. förhållanden. Vanligt är numera att 3—717118.

I

18 bolagen utföra såväl husbyggnader som bro- och vägbyggnader. E n del bolag, som idka försäljning av byggnadsmaterial, åtaga sig vid sidan härav special- och underentreprenader inom byggnadsbranschen. En del större företag för tillverkning av elektriska maskiner, apparater och ledningar ha särskilda avdelningar för utförande av installationer. Man kan skilja mellan bolag, som driva sin verksamhet på en och samma ort, och sådana, som arbeta på växlande orter. I det senare fallet rekryteras inom byggnadsbranschen arbetsstyrkan huvudsakligen på orten, medan inom rörlednings- och elektriska installationsbranscherna de mera kvalificerade arbetarna hämtas ur bolagets fasta arbetarstam och arbetsstyrkan kompletteras på orten. En del av de största bolagen ha filialer i flera städer. I samband härmed må omnämnas, att elektrisk distributionsverksamhet huvudsakligen drives i bolags- eller föreningsform och att den i företagen anställda personalen i viss utsträckning sysselsätter sig med installationsarbeten. Dessa företag tillhöra dock icke byggnadsindustrien. Den kooperativa byggnadsverksamheten, varmed i detta sammanhang icke förstås den byggnadsverksamhet, som utföres av enskilda entreprenörer för kooperativa företags räkning, nådde i vårt land en mera betydande omfattning först i början av 1920-talet. Vid den tiden bildades för sådant ändamål föreningar i Stockholm, Göteborg och Malmö, vilka inregistrerades enligt lagen om ekonomiska föreningar. Den största av dessa föreningar är F a c k f ö r e n i n g a r n a s byggn a d s p r o d u k t i o n u. p. a. i Stockholm. Denna bildades 1922 av byggnadsfackföreningarna i huvudstaden. Föreningen organiserades i enlighet med principerna för den s. k. gillessocialismen, som icke medgiver enskilda personer att vara andelsägare. Enligt stadgarna kunna andelar endast tecknas av fackföreningarna och fackförbunden inom byggnadsindustrien, landsorganisationen samt kooperativa organisationer. Av vinsten avsattes 10 % till en reservfond, varefter föreningen beslutar om återstående vinst. Ränta å insatskapitalet får icke överstiga 4 %. Som en huvudprincip för föreningens verksamhet gäller, att föreningen endast åtager sig utförande av arbeten å löpande räkning; dock kan den särskilt vid mindre arbeten även åtaga sig entreprenader. Allt arbete utföres i enlighet med å orten gällande kollektivavtal med skyldighet för beställaren att härutöver svara för kostnaden för arbetsledning, administration m. m. Anställande och avskedande av arbetare handhaves av den av styrelsen utsedde arbetsledaren i samråd med arbetsförmännen eller arbetslagen. Endast arbetare, som äro medlemmar av resp. fackföreningar, kunna erhålla anställning. Fackföreningarnas byggnadsproduktion h a r utfört omfattande arbeten, speciellt för Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsförening (H. S. B.) i

19 Stockholm. Föreningen har därvid byggt på löpande räkning för H. S. B., som i huvudsak tillhandahållit byggnadsmaterial och lämnat en fix summa i ersättning för administrationskostnader. På 1930-talet har i Södertälje, Norrköping och Örebro bildats byggnadsföreningar med samma organisationsform som Fackföreningarnas byggnadsproduktion i Stockholm. För de byggnadsföreningar, som i början av 1920-talet tillkommo i G ö t eb o r g, tillämpades andra grunder än för Stockholmsföreningen. Medlemmarna utgjordes icke av fackföreningar utan av enskilda personer, till större delen byggnadsarbetare, vilka genom tecknande av andelar skapade det ekonomiska underlaget för verksamheten. Föreningarnas byggnadsarbeten h a bestått i såväl entreprenadarbeten som husbyggen för egen räkning. Förutom de egna medlemmarna synas utomstående arbetare i avsevärd utsträckning ha beretts arbete vid föreningarnas byggen. År 1925 startades M a l m ö b y g g n a d s g i l l e , vilket till övervägande del äges av byggnadsfackföreningarna i staden, varjämte enskilda arbetare äro innehavare av andelar. Gillet har bedrivit en ganska omfattande entreprenadverksamhet. Bland bostadsföreningar, som drivit byggnadsverksamhet för eget behov, må här nämnas S t o c k h o l m s kooperativa bostadsförening. I början av 1930-talet bildades i Stockholm och på en del andra orter ett 15-tal byggnadsföreningar, till vilka initiativet utgick från syndikalistiskt håll. Medlemmarna utgjordes av enskilda personer och inom några föreningar uppställdes såsom villkor för medlemskap, att vederbörande skulle vara ansluten till syndikalistisk organisation. Till stor del utgjordes medlemmarna av arbetslösa byggnadsarbetare. Timlönen var i allmänhet högre än kollektivavtalslönen och lika för såväl yrkes- som grovarbetare. I fråga om ackordsöverskottet förekom i vissa föreningar, att detta fördelades mellan medlemmarna i förhållande till antalet utgjorda arbetstimmar, medan i andra föreningar ackordsöverskottet eller någon del därav placerades i fastigheten mot särskild säkerhet eller avsattes till en föreningens understödsfond. Innehållet ackordsöverskott jämte insatsbeloppet användes i vissa fall till byggnadsföretagens finansiering förutom de byggnadskreditiv och lån hos banker, leverantörkrediter m. m., till vilka man i övrigt var hänvisad. Föreningarna åtogo sig entreprenader eller utförde byggnadsarbeten för egen räkning. Omkring årsskiftet 1934/35 utfärdades av de till landsorganisationen anslutna byggnadsfackföreningarna i Stockholm blockad mot ett flertal av de här ifrågavarande byggnadsföreningarna. Som motiv anfördes bl. a., att dessa föreningars löneprinciper vore ägnade att sätta gällande kollektivavtal ur funktion och att sänka lönerna. Anordningen att låta en större eller mindre del av överskottet innestå i byggnadsföretaget eller hos föreningen betecknades som lönenedpressning och ett kringgående av avtalsbestämmel-

20 serna, varigenom kollektivavtalet kunde utsättas för starka påfrestningar. Fara ansågs vidare föreligga för, att konkurrensen mellan föreningarna kunde bliva så hård, att vid entreprenader anbuden pressades under sjalvkostnaderna, så att ackordsöverskottet och arbetarnas kapitalinsats allvarligt riskerades. Därjämte riktades mot föreningarna den invändningen, att om enskilda personer tillätes ingå som andelsägare, det enskilda intresse!: komme att öva ett obehörigt inflytande på företagets ledning och framför allt på anställandet av arbetare. Samtliga dessa föreningar torde ha upphört med sin verksamhet. Teknisk och förvaltningspersonal. Teknisk och förvaltningspersonal, vilken är anställd hos arbetsgivare inom byggnadsindustrien, kan med hänsyn till arbetsområdet fördelas i kontorspersonal och personal å byggnadsplatserna samt med hänsyn till sin utbildning i teknisk personal och förval! ningspersonal. Härvidlag utgöra såsom chefer för byggnadsfirmor o. dyl. placerade d i r e k t ö r e r , d i s p o n e n t e r m. fl. så till vida undantag, att företagens ledning å såväl kontor som byggnadsplatser är underställd dessa. Dessa ledande krafter inom de mera betydande byggnadsfirmorna och de filialer, dessa firmor i vissa fall upprättat, utgöras i regel av högskolcbildade väg- och vattenbyggnadsingenjörer eller vid teknisk skola utbildade byggnadsingenjörer och mera sällan av personer med allenast merkantil skolning. Innan de uppnå dessa poster fordras mestadels långvarig praktisk verksamhet, därvid deras förmåga i teoretiskt och praktiskt arbete prövats. Anmärkningsvärt är, att man hittills i ytterst få fall finner arkitekter på dessa platser. Arkitekterna synas ha lämnat byggnadsföretagens utförande på byggnadsplatsen åt ingenjörer av olika slag och ägnat sig uteslutande åt utredande och planläggande verksamhet. Avlöningarna till dessa ledande krafter utgå vanligen med fast lön och tantiem å den vinst, som uppkom mer å firmans arbeten. Vid byggnadsfirmor av mindre omfattning eftersättas ofta fordringarna på den ledande kraftens teoretiska kvalifikationer och löneförmånerna bliva ofta lägre. Ledarposter inom specialfirmor i snickeri-, smides- och plåtslagerifacken m. m. besättas vanligen med praktiskt utbildade yrkesmän. Vad beträffar dylika poster inom värme-, sanitetstekniska och elektriska installationsfirmor finner man mera sällan ledarplatserna besatta med högskolebildade fackingenjörer och då i regel endast inom de större företagen. Vanligen utgöras kompetensfordringarna för dessa poster av lägre teoretisk-teknisk utbildning samt god praktisk skolning. I några fall ledas dessa firmor av merkantilt utbildade personer med teknisk sakkunskap vid sin sida. Löneförmånerna och formerna för desamma äro växlande, dock torde tantiemsystemet ofta tillämpas. De ledande männen inom elektriska facket måste, såsom förut omnämnts, äga personligt behörighetsbevis. utfärdat av kommerskollegium, för verksamhetens utövande.

21 Personalen på byggnadsplatserna består vid byggnadsföretag av större omfattning av en arbetschef eller arbetsledare, verkmästare, förmän och materialförvaltare med biträden. A r b e t s c h e f e r eller a r b e t s l e d a r e handha arbetenas tekniska ledning med biträde av en eller flera verkmästare och förmän. Arbetena utföras enligt ritningar, vilka tillhandahållas arbetsledningen genom byggherren, och mera sällan torde ritningsarbete utföras å byggnadsplatsen och då endast i form av ritningar för vissa arbetsdetaljer. Den ekonomiska verksamheten för byggnadsmaterialiernas anskaffande sker i regel på byggnadsfirmans kontor, genom vilket uppgörelser träffas om materialleveranser för byggnadsföretaget. Endast i de speciella fall. då så ej sker, upphandlas materialier m. m. genom arbetsledningen på byggnadsplatserna. Utbetalningen av veckoavlöningar till vid byggnadsföretagen anställda arbetare äger rum genom arbetsledningens försorg, likaså utbetalningar till arbetarna av ackordsöverskott, sedan uppmätningar av de ackordsarbeten skett, vilka verkställts vid byggnadsföretaget, och dessa ackordsarbeten prissatts enligt gällande ackordsprislistor. V e r k m ä s t a r e s och f ö r m ä n s antal avpassas givetvis efter byggnadsföretagets omfattning och byggnadstidens längd. Äro flera verkmästare eller förmän anställda på en byggnadsplats, äro dessa antingen ledare för olika yrkesgrenar, såsom mureriarbete, träarbete, betongarbete m. m., eller ock äro de ledare för olika delar av byggnadsföretaget utan närmare specialiserad fackuppdelning. Ofta har en förste verkmästare ledningen närmast under arbetschefen. Som arbetschefer, arbetsledare och verkmästare söka numera högskolebildade väg- och vattenbyggnadsingenjörer mer allmänt anställning. Hittills ha dessa platser dock till övervägande antal fyllts av byggnadsteknici, vilka utbildats vid lägre teknisk läroanstalt. I många fall, särskilt bland verkmästare, saknas teoretisk-teknisk utbildning. Kraven på god praktisk utbildning äro i varje fall höga. Avlöningarna utgå med fast lön och ibland även med tantiem å uppkommen vinst. Av arbetschef och arbetsledare fordras understundom att äga av byggnadsnämnd lämnad befogenhet att utöva byggnadsverksamhet som ansvarig byggmästare. Arbetsledningen kontrollerar jämväl de till byggnadsplatsen gjorda materialleveranserna m. m. M a t e r i a l f ö r v a l t a r n a , vilka skola h a materialkännedom och ofta äga viss merkantil utbildning, handhava tillsynen och redovisningen av de till byggnadsplatsen levererade materialierna samt till byggnadsföretaget utlämnade maskiner och redskap. Vanligen utgår till denna personal fast lön. Det torde i detta sammanhang böra erinras, att vid byggnadsföretag, som bedrivas av stat och kommun i egen regi, materialredovisningen m. m. plägar vara väsentligt mer omfattande än i de fall, då arbetena bedrivas av enskild byggnadsfirma. Vid byggen av mindre omfattning begränsas befälspersonalen i erforderlig

22 utsträckning. Vid små byggen anställes ofta endast en verkmästare, som handhar icke allenast den tekniska och ekonomiska ledningen utan även materialtillsynen m. m. Ofta nog skötes arbetsledningen på ett flertal mindre byggnadsplatser av en för desamma gemensam arbetschef. Inom specialfacken utövas, såsom ävenledes tidigare anförts, ledningen å arbetsplatserna antingen av mera fast anställda arbetsledare, vilka anförtros arbeten vid ett flertal byggen, eller av verkmästare och förmän, anställda särskilt för visst bygge. Verkmästare och arbetsledare uppbära i regel fast lön. Förmännen deltaga ofta i arbetet och betalas enligt gällande avtal. K o n t o r s p e r s o n a l e n hos en byggnadsfirma består dels av teknisk personal, vilken ombesörjer erforderligt byggnadstekniskt konstruktionsarbete och upprättar kostnadsberäkningar samt specifikationer för materialupphandlingar, och dels av icke-teknisk personal, avsedd för kameralt och bokhålleriarbete m. m. Den tekniska personalen rekryteras av personer med högre eller lägre teoretisk utbildning samt praktisk erfarenhet, allt efter kravet på särskild kompetens för det arbete, som skall utföras. I synnerhet kostnadsberäkningsarbete kräver speciell erfarenhet och vana. Avlöningen plägar mestadels utgå i form av fast månadslön. Hos specialfirmor anställd kontorspersonal är i regel engagerad efter motsvarande grunder, som ovan angivits. Större firmor ha i regel särskilda förråd av maskiner, redskap och materialier, s. k. materialgårdar, där förmän och arbetare äro sysselsatta och vilka stundom förvaltas självständigt. Som k o n t r o l l a n t e r vid byggen anlitas, i regel direkt av byggherren, teoretiskt och praktiskt väl utbildade tekniker för att vaka över att på entreprenad utlämnade arbeten bliva utförda på tekniskt riktigt sätt och i överensstämmelse med träffade entreprenadavtal. Kontrollantens teoretiska utbildning har mestadels skett vid teknisk högskola eller lägre teknisk undervisningsanstalt. För dessa uppgifter erfordras omfattande praktisk erfarenhet för bedömande av olika vid kontrollarbetet förekommande fall. Dessa befattningar betalas med fasta månatliga arvoden eller med ersättning i ett för allt. Arbetare. De sakkunniga övergå härefter att redogöra för de olika arbetarkategorierna inom byggnadsindustrien. Så gott som samtliga murare kunna anses som byggnadsarbetare i egentlig mening. Huvuddelen av dessa arbetare äro sålunda sysselsatta vid byggnadsföretag av olika slag. Några hundratal av dem äro anställda vid järnoch stålverk samt andra företag tillhörande järn- och metallindustrien, vid tegelbruk, pappersmassefabriker och pappersbruk, sockerbruk m. fl. industriella företag. Det gamla murarhantverket har sett sitt arbetsområde alltmer kringskäras, medan samtidigt nya byggnadsmetoder öppnat nya arbetsfält för murarna.

23 Ännu för 20 å 25 år sedan murades yttermurar och hjärtmurar samt ofta källarmurar och lägenhetsskiljande murar o. s. v. av tegel, liksom ock kallar-, bjälklag och trappstommar av tegel. Numera utföras vanligen bjälklag och trappkupor av betong och de bärande väggarna inom byggnaden ersättas mer och mer av järnkonstruktioner eller betong. Uppföres byggnadens stomme av betong, erfordras icke något mera omfattande murningsarbete för byggnadsstommen, och murarens roll i bygget är inskränkt till uppmurning av de icke bärande väggarna samt till putsning av tak- och väggytor. Vid stommar av järnkonstruktion utför muraren alltjämt icke oväsentligt arbete, då stommen utfylles med murverk av högporöst tegel, slagg- eller gasbetong, plattor o. dyl. Vad som här sagts har självfallet framför allt sin tillämpning å yrkets utövning i städer och beträffande relativt stora byggnader. På landsbygden och vid mindre bostadshus torde alltjämt de gamla metoderna användas. Genom utvecklingen under de senare åren på tegelindustriens område, varigenom teglets värmeisolerande förmåga väsentligt höjts, har yttermurar nas tjocklek minskats avsevärt och murningsarbetet i motsvarande m å r reducerats. Muraryrket har emellertid icke blott kunnat bibehålla sin plats utan även utvecklat sig ungefär i jämnbredd med andra byggnadsyrken, beroende på att de nya byggnadsmetoderna öppnat andra arbetsfält för murarna. Sålunda ha murarna i alltjämt växande utsträckning kommit att sysselsättas med uppmurning av mellanväggsstommar av olika slags material samt med anbringande av väggbeklädnadsplattor och läggning av golvplattor. Dylika mellanväggar utföras ofta för ljudisolerings åstadkommande av dubbla plattor med däremellan inlagt material av olika slag, såsom sjögräsmattor. Sättning av väggbeklädnadsplattor utfördes tidigare jämväl av kakelugnsmakare. Deras yrke kan på grund av att centralvärmeledningen så gott som fullständigt utträngt kakelugnarna i städerna betraktas som ett yrke i utdöende. Kakelugnsmakareförbundets medlemmar övergingo 1929 till murareförbundet. För golv och väggar i livsmedels- och andra affärer, restauranger, badrum o. dyl., användas i stor utsträckning beklädnadsplattor. Arbete med dylikt material utföres i regel av murare. Såsom tillhörande muraryrket räknas även i vissa delar av landet vassrörning å väggoch takytor av trä, vilka skola putsas, under det på andra platser dylikt arbete utföres av specialarbetare tillhörande grovarbetarfacket. Genom att betongen i ökad utsträckning kommit till användning för bjälklag samt plattor alltmer användas till mellanväggar i stället för trästommar, har rörningsarbetet betydligt minskats. Inom moderna byggnader med stommar uppförda enligt nyare byggnadsmetoder måste för ventilationsändamål utföras trummor och kanaler av specialmaterial i väsentligt större utsträckning än i byggnader uppförda enligt äldre metoder, där sådana trummor och kanaler förlades inuti mur-

24 verket. Härigenom ha murarna vunnit ett vidgat arbetsområde. Å andra sidan må nämnas, att vid äldre byggnadsverk omfattande murningsarbeten förekommo å vindar, vid utförande av kanaler, trummor och skorstensstockar. Till murarfacket räknas ävenledes gipsarbetare samt stuckatörer. De senaste årens utveckling inom arkitekturen har emellertid utmärkts av att ornamental utsmyckning betydligt inskränkts, varför gips- och stuckarbeten numera endast sparsamt förekomma. Från murarna äro att skilja de i grov- och fabriksarbetareförbundet organiserade gråstensmurarna, vilka utföra grundläggningsarbeten av natursten. Sedan man övergått till att gjuta praktiskt taget alla grunder av betong eller mura dem av specialsten, har gråstensmurarnas yrke nära nog upphört. Medan lärotiden i muraryrket tidigare varit tre å fyra år, erhålles numera enligt avtalen timpenning såsom yrkesduglig murare efter tre års arbete i yrket, inbegripet lärotiden. Muraryrket rekryteras i stor utsträckning från yrkesskolorna, av vilka i Stockholm och Göteborg finnas kommunala sådana. Jämsides med skolundervisningen sker praktiserandet i yrket. Arbetarna och arbetsgivarna ha tillförsäkrat sig medinflytande i yrkesskolornas styrelser. Bland byggnadstråarbelarna bilda i Stockholm byggnadssnickarna, vilka insätta och beslå fönster- och dörrsnickerier, utföra inredningsarbeten av trä m. m., och timmermännen, vilka utföra de grövre träarbetena, såsom formsättning för betongarbeten, takstolar och väggstommar av trä, ställningsarbeten o. dyl., två skilda specialiteter med var sin avdelning inom fackförbundet. Denna uppdelning, som är fullt genomförd vid alla större byggen i huvudstaden, existerar däremot vanligen icke vid mindre byggen och i övriga delar av landet, så att även vid villabyggen i Stockholms förortssamhällen snickeri- och timmermansarbeten i regel utföras av samma arbetare. Fastän sålunda snickeri- och timmermansarbeten i landsorten utföras av samma arbetare, är dock yrkesbenämningen »snickare» eller »byggnadssnickare» vanlig inom de södra delarna av landet, medan inom de nordligare delarna yrkesbenämningen »byggnadsträarbetare» förekommer jämsides med benämningen »snickare». Byggnadsträarbetare finnas i större antal än murarna anställda i ett flertal fabriks-, bruks- och verkstadsindustrier. Byggnadsträarbetarnas arbetsområden ha ävenledes i viss mån beskurits genom de nya byggnadsmetoderna, i det att exempelvis de tidigare begagnade bjälklagstyperna av trä i stor utsträckning ersatts med bjälklag av betong, att trägolv ersatts med golv av annat materiel, järntakstolar funnit allt mer ökad användning och de plana terrasstaken gjort takkonstruktioner av trä obehövliga. En viss kompensation har dock ernåtts genom ökat formsättningsarbete för betong. Beträffande byggnadssnickarnas arbetsområde må erinras, att snickerifabri-

25 kerna i väsentliga delar övertagit utförandet av fönster- och dörrsnickerier samt inredningsarbeten av trä, vilka arbeten förut utfördes av byggnadssnickarna. Gränsen mellan byggnadsindustriellt arbete och fabriks- eller verkstadsarbete är inom byggnadsträarbetarfacket i viss mån flytande, beroende på den nära beröringen mellan de bägge arbetsområdena, i det att fabriksarbetarna utföra helfabrikat av olika slags byggnadssnickerier, vilkas uppsättning å byggnadsplatsen i allmänhet tillhör byggnadsträarbetarna. Ifrån denna rätt för byggnadsträarbetarna har dock givits vissa undantag. Sålunda ha möbelsnickarna tillåtits uppsätta färdiga ytbehandlade väggpaneler, särskilt av ädlare träslag, och butiksinredningar. Emellertid har specialiseringen inom fabriksindustrien gjort övergången från fabriks- till byggnadsindustriellt arbete i träarbetarfacket mindre lätt, och den, som varit fabrikssnickare, är därför nödsakad att skaffa sig särskild kompetens, om han vill utöva byggnadsyrket. Bland de specialiteter, som finnas bland byggnadsträarbetarna, må nämnas parkettläggarna och golvslipningsarbetarna. En annan specialgrupp ägnar sig uteslutande åt uppsättning av patentbyggnadsställningar. Detta arbete utgör en särskild bransch med egen arbetsgivarsammanslutning. Taktäckarna, vilka utföra påläggning av papp på taken, tillhöra dels byggnadsträarbetareförbundet, dels, i den mån de äro fabriksarbetare, grovoch fabriksarbetareförbundet. Påläggning av taktegel ulföres i vissa fall av timmermännen, i andra fall av murarna. Till träarbetarfacket ha här ock räknats glasmästeriarbetarna, vilka till alldeles övervägande del äro anslutna till byggnadsträarbetareförbundet. För erhållande av timpenning för yrkesduglig träarbetare kräves enligt avtalen arbete i yrket tre å fyra år, vilket kan betraktas såsom lärotidens vanliga längd. Byggnadsgrovarbetare är en sammanfattande beteckning å den tredje huvudgruppen arbetare, som jämte murare och byggnadsträarbetare sysselsättas med byggnadsstommens åstadkommande. Byggnadsgrovarbetarna kunna grupperas dels i icke-yrkesutbildade byggnadsarbetare, i främsta rummet jordschaktare och s. k. diversearbetare, dels ock i växande utsträckning i flera specialiserade yrkesgrupper, särskilt sådana tillhörande gruppen cementarbetare. Byggnadsgrovarbetarna kunna dessutom fördelas enligt annan gruppering, nämligen i de såsom olika hjälparbetare sysselsatta hantlangarna samt i de övriga inom en mångfald specialiteter sysselsatta grovarbetarna, vilkas arbetsområde dock ofta växlar med hänsyn till arbetstillgången. H a n t l a n g a r n a ha fått sitt arbetsfält betydligt kringskuret av moderna maskin- och transportanordningar. Sålunda har användningen av bruks- och tegelbärare, relativt sett, minskats som följd av införandet av

26 hissanordningar. Även bruksberedarna ha fått sitt arbetsområde minskat genom att färdigberett kalkbruk levereras till byggnadsplatserna. Jämväl j o r d s c h a k t a r n a ha berörts av maskinarbetet, i det att deras arbetskraft någon gång ersatts av grävmaskiner, vilka dock i vårt land hittills använts i ringa utsträckning. Likaså har b e r g s p r ä n g a r n a s arbetstillgång och arbetsmetoder rönt inflytande av att maskinborrning och maskindrivna hissar för lastning av det lössprängda berget kommit till användning. Å andra sidan har den moderna utvecklingen på byggnadsteknikens område i hög grad ökat arbetstillfällena för olika slags c e m e n t a r b e t a r e . Man möter här en mångfald specialiteter, bland vilka må nämnas armerare, cement- eller betonggjutare, cementputsare, mosaikarbetare, stålslipare, plattsättare m. fl. Även här har dock tekniken sedan 20 å 30 år tillbaka varit ägnad minska arbetstillfällena i så måtto, att maskinella betongblandare kommit till användning. Cement-, mosaik- och plattgolv användas i stor utsträckning, vilket medfört ökade arbetstillfällen. Asfaltarbetarna bilda en föga omfattande grupp bland grovarbetarna inom byggnadsindustrien. Asfaltarbetarnas huvudsakliga användning faller i stället inom vägarbetet. Så gott som samtliga k v i n n l i g a a r b e t a r e vid byggen tillhöra grovarbetarfacket. Medan som bekant kvinnliga byggnadsarbetare förut användes till bruksbärning, utgöras deras sysslor numera uteslutande av rengöringsarbeten. Liksom inom de övriga egentliga byggnadsfacken är inom grovarbetarfacket gränsen mellan fabriks- och byggnadsindustrielit arbete i viss mån flytande. Sålunda förekommer, att cementgjuteriernas arbetare äro behjälpliga med uppsättning av trappsteg och annat cementgjutgods. Jämväl förekommer, att takpappfabrikernas arbetare användas vid påläggning av takpapp och skifferfabriksarbetare för påläggning av skiffertak. Fabriksdriften har även i så måtto gjort intrång på yrket, att numera i Stockholm, Göteborg, Malmö och Borås finnas fabriker för beredande av färdigblandad betong. Dessutom finnas fabriker för tillverkning av färdigblandat mur- och putsbruk, vilket kommit till allt vidsträcktare användning. Bland övriga fack, som tillhöra byggnadsindustrien, bilda målarna den största gruppen. Inom målerifacket är gränsen mellan byggnadsindustrielit och fabriksarbete i viss mån flytande, såsom bl. a. belyses därav, att de inom fabriks- och verkstadsindustrien anställda målarna ofta äro utlärda såsom byggnadsmålare. Bland de olika slags industriella företag, i vilka målare finnas anställda, må här nämnas mekaniska verkstäder och reparationsverkstäder, vagnmakerier och bilverkstäder, skeppsvarv, snickerifabriker och -verkstäder m. m. I enlighet med landsorganisationens organisationsplan skola dessa arbetare vara anslutna till resp. industriförbund, även i de

fall, då arbetet utgöres av byggnadsmålning, förutsatt att det utföres i industriföretagets egen regi. Inom byggnadsindustrien sysselsättas utom vanliga byggnadsmålare sådana specialister som ådrare, marmorerare och dekorationsmålare. Av dessa visa ådrarna och särskilt marmorerarna tillbakagång på grund av att man på senare tid alltmer övergivit den dekorativa målningen i byggnader. I övrigt synas de nya arbetsmetoder, som så avsevärt förändrat övriga byggnadsfacks arbetsområden, icke ha utövat något större inflytande på arbetsförhållandena inom måleriyrket. Ett målarna tillkommande arbete är ock uppsättning av tapeter. Vid brist på arbete inom byggnadsindustrien, särskilt på våren, ägna sig byggnadsmålarna ofta åt båtmålning, för vilket arbete särskild prislista finnes i Malmö och i Göteborg. För måleriyrket kräves fyra å fem års utbildning. För plåtslagarna har arbetsområdet i vissa hänseenden minskats, medan å andra sidan nya arbetsfält öppnat sig för dem inom och utom byggnadsindustrien. Av gammalt har inom denna industri plåtslagarnas arbete utgjorts av sådant som tak- och torntäckningar, uppsättning av spiselkupor, uppsättning av takrännor och stuprör, beslagning av fasadlister m. m. Av dessa arbeten förekommer numera ej så ofta beslagning av fasadlister och spiselkuporna tillhöra i stort sett det förgångna. Det nya arbete, som tillkommit för plåtslagarna inom byggnadsindustrien, hänför sig huvudsakligen till den alltmer ökade användningen av rostfri stålplåt för diskbord m. m., vilket emellertid är ett specialarbete, som till sin väsentligaste del utföres som verkstadsarbete. Vidare ha plåtslagarna kommit att utom yrket sysselsättas vid järnverk och järnmanufakturverk, mekaniska verkstäder, skeppsvarv m. m. Enär yrkesbenämningen bleck- och plåtslagare ofta begagnas, må här erinras, att bleckslageri i egentlig mening numera sällan utföres på bleck och plåtslageriverkstäderna, utan h a r övertagits av specialfabriker. P å de förra förekommande bleckslageriarbeten begränsa sig till vissa specialartiklar. Lärotiden inom yrket är relativt lång och uppgår till fem å sex år. De till byggnadsindustrien hörande metallarbetarna utgöras dels av s m id e s a r b e t a r e, vilka senare fördela sig på järnkonstruktionsarbetare, som uppföra järnbalkskonstruktioner för bjälklag, järnskelett till byggnader, järnkonstruktioner till broar m. m., samt ornamentsmeder, dels av de med utförande av värmeledningar samt gas-, vatten- och avloppsledningar med tillbehör (sanitetstekniska anläggningar) sysselsatta r ö r a r b e t a r n a . Till rörarbetarna, som bilda den största gruppen och vilka utföra såväl värme-

28 som sanitetstekniska installationer av olika slag, höra ävenledes kopparslagare, som uteslutande och i vissa fall, speciellt i Stockholm, lägga kopparrörsledningar, isoleringsarbetare och montörer, vilka utföra kylanläggningsarbeten utom till den del arbetet kan falla på elektriska arbetare. Bland de specialiteter, som finnas bland järnkonslruktionsarbetarna, må här nämnas borrare och nitare samt dessas hantlangare, mothållarna och nagelvärmarna, vidare elektriska svetsare och fläktmontörer, vilka på byggnadsplatsen uppsätta fabriksmässigt efter ritning tillverkade trummor för ventilationsanläggningar, samt borrsmeder, som på byggnadsplatsen ombesörja borrvässning av stenarbetsredskap o. dyl. Bland ornamentsmederna är att märka en särskild grupp, s. k. metallarbetare, vilka syssla med inredningar av rostfritt stål, listbeslag, fönsterbeslag, balkongräck, trappräck, hissräck, hissfronter och lanterniner. Hit böra även räknas låssmeder, vilka utföra reparationer av lås i byggnader ni. m. I lönehänseende skiljer man emellan första och andra klass yrkesarbetare samt hjälp- och lagerarbetare med minst två års arbete i facket och sådana med kortare tids arbete i facket. För att bliva yrkesarbetare och »erhålla verktyg» fordras att minst tre år ha arbetat i facket som hjälpare, och efter ytterligare två års arbete erhålles minimilön som första klass yrkesarbetare. Lärotiden kan således i normala fall anses uppgå till fem år. Yrkesarbetarna i första klassen komma allt efter duglighet och yrkesvana i åtnjutande av högre lön än minimilönen, och även eljest gäller, att arbetare allt efter flit och skicklighet kan erhålla högre lön. De till byggnadsindustrien hörande elektriska arbetarna sysselsättas huvudsakligen med starkströmsanläggningar, d. v. s. med att för belysningsoch kraftändamål i byggnader verkställa installation av ledningar och tillhörande apparater, reparationer m. m. Vidare syssla de med svagströmsanläggningar, d. v. s. lokaltelefon- och ringledningar, radioinstallationcr m. m. Verkställande av rikstelefoninstallationer utföres av telegrafverkets arbetare och avskiljes sålunda från byggnadsindustriellt arbete, emedan inomhusmontaget och apparaterna, vilka tillhöra telegrafverket, icke synas vara att räkna såsom del av byggnaden. Större delen av de elektriska arbetarna äro anställda hos installatörer, försedda med vederbörlig auktorisation av kommerskollegium. Ett flertal arbetare äro anställda vid fabriker och verkstäder, varvid det förekommer att de själva äro försedda med kommerskollegii behörighetsbevis. En del elektricitetsverk utföra ock installationer i byggnader; ledningsarbeten utomhus utföras alltid av verken. Inom facket utgöra hissmontörerna en särskild grupp. På grund av den elektriska energiens ökade användning för belysningsoch kraftändamål befinner sig yrket i en rask utveckling. Enligt riksavtalet mellan elektriska arbetsgivareföreningen och elektriska

29 arbetareförbundet fordras efter fyllda 16 år sex års arbete i facket för att uppnå lön som fullgod montör. Vissa bestämmelser meddelas dessutom om att tre års fackvana erfordras för att bliva självständig elektrisk arbetare. Beträffande de olika facken må till sist framhållas, att lönen så gott som överallt är reglerad genom kollektivavtal och till dem hörande ackordsprislistor. C. Byggnadsindustriens omfattning under olika tidsperioder. Officiella statistiska uppgifter om bostadsproduktionen i vissa städer, köpingar och municipalsamhällen, i det följande kallade stadssamhällen, finnas fr. o. m. 1904 (1902). Fullt jämförbara uppgifter med avseende å byggnadsverksamheten i dess helhet inom sådana samhällen föreligga likväl först fr. o. m. 1912. Denna av socialstyrelsen utarbetade statistik grundar sig på av vederbörande byggnadsnämnder meddelade uppgifter rörande samtliga under de olika åren tillkomna och ur statistiken avförda hus och lägenheter, vare sig dessa äro avsedda att tjäna bostadsändamål eller andra syften. Beträffande varje ny- eller ombyggt hus anges dess huvudändamål (hyreshus, egei hem, affärs-, magasins-, verkstads-, skolhus, hotell in. m.). I fråga om bostadslägenheter meddelas i de för uppgifternas inhämtande använda formulären bl. a. detaljerade uppgifter rörande rumsantalet, medan beträffande övriga lägenheter redovisas dels antalet butiker samt kontors- och lagerlokaler, dels antalet fabriks- och verkstadslokaler, dels slutligen antalet lokaler för övriga ändamål. I fråga om samtliga lokaler för andra ändamål än bostad anhålles å formuläret, att man, i den mån så ske kan, skall ange deras sammanlagda areal i kvm. Dessa arealuppgifter ha utnyttjats så tillvida, att statistik över byggnadsverksamheten för industriella, kommersiella och administrativa m. fl. ändamål utarbetats årligen fr. o. m. år 1925. Medan uppgifter om byggnadsverksamheten ursprungligen endast inhämtades från städer, köpingar och municipalsamhällen, ha fr. o. m. 1929 uppgifter införskaffats även från vissa områden på landsbygden, där byggnadsstadgan visserligen icke gäller, men för vilka likväl anordnats offentlig tillsyn över byggnadsverksamheten genom tillsättandet av byggnadsnämnder eller inspektörer i enlighet med av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall utfärdade föreskrifter med avseende å byggnadsverksamhetens ordnande (s. k. stadsliknande samhällen). Dylika föreskrifter ha särskilt från 1924, då i sådant syfte ett tillägg gjordes till § 42 i 1 kap. lagen angående fastighetsbildning i stad, kommit till alltjämt ökad användning i fråga om vissa landsbygdsområden, inom vilka det med hänsyn till faran för kåkstadsbildning ansetts vara behövligt att redan på ett jämförelsevis tidigt

30 stadium genomföra en viss planmässighet i bebyggelsen, men däremot tills vidare icke den mera ingående reglering av byggnads- och bostadsförhållanden, som följer med ett tillämpande av byggnadsstadgan för städerna. Officiella uppgifter rörande omfattningen av den totala byggnadsverksamheten för såväl bostads- som andra ändamål föreligga sålunda fr. o. m. 1925 beträffande stadssamhällen och fr. o. m. 1929 jämväl beträffande stadsliknande samhällen; därjämte ha vissa mer summariska uppgifter sammanställts i efterhand för åren 1919 och 1920. För år 1936 föreligga dylika uppgifter beträffande 342 stadssamhällen och därutöver uppgifter beträffande 302 stadsliknande samhällen. Den totala folkmängden i stadssamhällena uppgick samma år till i runt tal 2 480 000 personer. I tab. 1 meddelas för vart och ett av åren 1919—1920 och 1925—1936 uppgifter om de nybyggda lokalernas sammanlagda areal i kvm golvyta med procentuell fördelning på 1) bostadslägenheter, 2) kontors- och butikslokaler, 3) fabriks- och verkstadslokaler o. dyl., 4) kyrkor, bibliotek, samlingssalar, skolhus, sjukhus, ålderdomshem, ämbetslokaler, kommunikaTab. 1. Total byggnadsverksamhet i stadssamhällen och stadsliknande samhällen räknad i 1 000 kvm golvyta med fördelning på olika ändamål. 1 D ä r a v

År

1919 1920 1925 192G 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

i

%

t i l l h ö r a n d e

Kyrkor, biblioHotell, Bensintek, samlingsrestauranAntal Fabriks - salar, skolhus, ger, badhus stationer, Golvvta redoKontorsoch verk- sjukhus, ålder- och idrotts- kiosker i 1 000-tal Bostadsvisade och buo. dyl. domshem 0. stadskvm lägenlokaler, orter tikslosamt dyl., ämbetslokaler heter teatrai, kaler ej spec. o. dyl. lokaler, kom- biografer lokaler munikations- 0. o. dyl. belysningsverk 257 275 290 311 317 315 388 436 481 520 558 594 629 644

681518 600 262 1 435 028 1 561 313 1 522 368 1 607 568 1 864 526 2 346 439 2 220 213 1 943 773 1510 461 1 929 917 2 818 229 3 318 157

52-7 60-1 72-7 70-3 72-4 72-8 64-7 66-1 71-0 74-2 76-9 75-2 77-2 75-9

20-0 17-7 9-0 8-8 13-6 9-7 18-1 13-0 10-6 10-2 6-4 10-5 7-1 8-1

16-4 12-8 8-3 7-8 7-1 9-1 10-3 11-6 10-8 7-0 9-3 8-0 6-8 9-5

78 59 4'7 6-8 2-9 4-4 2-8 3-7 4-1 3-9 2-0 3-3 6-0 3-1

1-5 2-1 1-5 1-4 1-5 1-0 1-1 2-2 3-4 1-2 1-2 1-4

3l 3-5 3-8 4-2 2-5 2-6 2-6 4-6 2-4 1-9 2-0 1-8 1-7 2-0

1 T. o. ra. 1928 omfattande endast s täder, kö])ingar och mun cipalsamhäl len, s. k. stadssamhäl en. Från år 1929 inbegrip er statisl iken även viss a andra or ter, inom vilka byggn adsverksamheten ko ntrolleras och regis treras genom of 'entliga myr idigheter, s. k. stadsli enande samhällen.

31 Diagram I. Total byggnadsverksamhet 1 stadssamhällen och stadsliknande1 samhällen räknad i 1 000 kvm golvyta med fördelning på olika ändamål. Golvyta i 1000-tal kvm

Golvyta i 1000-tal kvm Bostadslägenheter Kontors- och butikslokaler

3 000 000

3 000 000 Fabriks- och verkstadslokaler o. dyl. Kyrkor, bibliotek, samlingssalar, skolhus, sjukhus, ålderdomshem o. dyl., ämbetslokaler, kommunikations- och belysningsverk

2 500 000

2 500 000

Hotell, restauranger, badhus och idrottslokaler, teatrar, biografer o. dyl. Bensinstationer, kiosker o. dyl. samt ej spec, lokaler

2 000 000

1500 000

1500 000

1000 000

500 000

500 000 Uppgifter saknas om andra än bostadslägenheter

1919 1920

_!_ 24 1925

tions- och belysningsverk, 5) hotell, restauranger, badhus och idrottslokaler, teatrar, biografer o. dyl., 6) bensinstationer, kiosker, uthus o. dyl. samt ej specificerade lokaler. 2 Härvid har den officiella statistikens indelningsgrunder och terminologi kommit till användning. Exakta uppgifter rörande de nybyggda bostadslägenheternas golvyta förefinnas icke. Med stöd av vissa specialundersökningar har m a n emellertid på grundval av de meddelade uppgifterna om antalet rum eller eldstäder ansett sig kunna räkna med en nettogolvyta per r u m eller eldstad av c:a 25 kvm, varvid inräknats tamburer, hallar, garderober, badrum o. dyl. Detta genomsnittstal har man dock meddelat med reservation. Genom att multiplicera det sammanlagda uppgivna rumsantalet med 25 har man erhållit en approximativ beräkning av bostadsproduktionens golvyta i kvm. De i tab. 1 meddelade uppgifterna om total golvyta äro sålunda att anse som synnerligen approximativa vad 1 2

T. o. m. 1928 endast stadssamhällen, därefter även stadsliknande samhällen. Garage redovisas för åren 1919—1920 under hotell, restauranger m. m., för de övriga åren under fabriks- och verkstadslokaler.

32 gäller bostadsproduktionens golvyta liksom ock golvytans relativa fördelning på byggnader med olika slags ändamål. De i tabellen meddelade uppgifterna framställas i grafisk form i diagram I. Den högst betydande stegring 1919—1936 av de nybyggda lokalernas sammanlagda golvyta, som framgår av tab. 1, kan icke anses bilda något exakt mått å byggnadsverksamhetens i n t e n s i t e t . Statistiken grundar sig nämligen på uppgifter från ett successivt ökat antal orter. Endast vad beträffar bostadsproduktionen är det, såsom i det följande skall visas, möjligt att erhålla ett direkt mått å produktionens intensitet. Däremot är tab. 1 ägnad att giva en föreställning om byggnadsverksamhetens fördelning på olika ändamål. Byggnadsverksamheten synes under den senast förflutna tioårsperioden i högre grad ha varit inriktad på framställning av bostäder än den var 1919 och 1920. Å andra sidan har byggnadsverksamheten för kommersiella, industriella o. dyl. ändamål, relativt sett, varit av betydligt mindre omfattning än tidigare. I allmänhet synes vidare gälla, att byggnadsverksamheten för sistnämnda ändamål visar en större konjunkturkänslighet än bostadsproduktionen, varvid dock kan iakttagas, att en viss »eftersläpning» ägt r u m i förhållande till konjunkturväxlingarna. Likaså uppvisar byggnadsverksamheten för sociala, administrativa, ideella och kulturella ändamål ganska starka fluktuationer, som möjligen kunna sammanhänga med konjunkturväxlingarna. Givetvis har även bostadsproduktionen drabbats av konjunkturväxlingarna, om också detta förhållande knappast framträder i siffrorna rörande den totala verksamhetens procentuella fördelning, beroende därpå att bostadsproduktionen varit i tilltagande i högre grad än andra grenar. Det ekonomiska lägets inverkan på bostadsproduktionen framträder mera tydligt i de uppgifter om antalet olika I r fullbordade eldstäder, varom i det följande skall bliva tal. Om man sammanräknar bostadslägenheterna med de i boningshusen vanligen inredda kontors- och butikslokalerna, erhålles en annan bild. Den golvyta, som kommit på bostadslägenheter jämte kontors- och butikslokaler, utgjorde i förhållande till golvytan i samtliga uppförda byggnader: % 1919 1920 1925 1926 1927 1928 1929

72-7 77-8 81-7 79-1 82-8 82-5 82-8

1930 1931 1932 1933 1934

79-1 81-6 84-4 83-3 85-7

84-.-S

84-0

Golvytan i denna grupp av lokaler har, som man finner, sedan 1925 bildat en tämligen konstant proportion av golvytan i samtliga under olika år uppförda lokaler. Konjunkturväxlingarna under olika tidsperioder avspeglas emellertid synnerligen väl.

33 Rörande bostadsproduktionens omfattning föreligger, såsom förut nämnts, officiell statistik från början av 1900-talet och meddelas i tab. 2 de på denna statistik grundade uppgifterna om antalet fullbordade boningshus, bostadslägenheter och rum i stadssamhällen, dels i medeltal för åren 1905— 1907 och dels för vart och ett av åren 1908—1936. Från och med 1929 meddelas motsvarande uppgifter för samtliga redovisade orter, innefattande, som nämnts, utom stadssamhällen även ett antal samhällen å landsbygden, för vilka anordnats offentlig tillsyn över byggnadsverksamheten. Dessutom meddelas för stadssamhällenas del uppgift å deras sammanlagda invånarantal samt antalet fullbordade rum per 10 000 invånare. Det redovisade antalet fullbordade boningshus, lägenheter samt rum eller kök har rönt inflytande därav att antalet redovisningsorter, såsom av tab. 2 jämväl framgår, successivt ökats och kan följaktligen icke tjäna såsom något exakt mått å bostadsproduktionens intensitet. I stället utgör det beräknade antalet rum per 10 000 invånare en relativt tillförlitlig mätare å bostadsproduktionens livlighet under den redovisade perioden. I grafisk form framställas de i tab. 2 meddelade uppgifterna rörande antalet fullbordade rum i diagram II. Mest faller i ögonen den starka minskning, varav bostadsproduktionen drabbades under krigstiden och de därpå närmast följande åren. Först fr. o. m. 1923, d. v. s. året för den lagliga hyresregleringens definitiva avveckling, nådde bostadsproduktionen samma intensitet som den haft närmast före kriget. Under de därpå följande åren vidtog en mycket stark ökning. som dock avbröts av kris- och konfliktåren 1932—1934, för att därefter taga ny fart. Detta uppsving betingades i övervägande grad av utvecklingen i de större städerna, särskilt Stockholm, som under en följd av år före krisen svarade för åtminstone två femtedelar av lägenhetstillskottet inom samtliga i statistiken ingående orter. Vid en överblick av hela den i tabellen redovisade perioden finner man vidare, att tiden efter 1923 i det stora hela utmärkts av en betydligt livligare byggnadsverksamhet än åren närmast före kriget. Härvid får dock tagas i betraktande, att byggnadsverksamheten till följd av kreditkrisen 1907 och det för produktionen ogynnsamma ränteläget m. fl. omständigheter hade att kämpa med stora svårigheter och under den på sistnämnda år närmast följande tiden följaktligen nådde en relativt ringa omfattning. Under åren 1905—1907 var däremot byggnadsverksamheten betydligt livligare, och det för dessa år genomsnittliga antalet fullbordade rum per 10 000 invånare har sedermera endast överskridits 1930, 1931, 1935 och 1936. Då av tillgängliga uppgifter att döma bostadsproduktionen jämväl synes ha varit synnerligen livlig 1903 och 1904, torde kunna påstås, att densamma under en följd av år i början av 1900-talet var minst lika livlig som på senare tid. Arbetskonflikternas inverkan på byggnadsverksamheten framträder icke 4—717118.

I

34 Tab. 2.

Fullbordade boningshus (nybyggda och helt ombyggda), bostadslägenheter och rum 1905—1936. 1 A n t a l Antal orter

Inv. (1 000)

f u l l b o r d a d e

Bon.-hus

Lägenheter

Bum2

R u m 2 pr 10 000 inv.

Stadssamhällen. 1905—1907 . . . (årl. medeltal) 1908 1909 1910 1911 1912 1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

9 576

30 829

211 213 224 230 231 244 234 242 260 261 255 257 275 274 277 282 285 290 311 317 315 321 323 334 337 342 343 342 342

1512 1537 1610 1622 1658 1738 1736 1806 1889 1912 1919 1952 1998 2 004 2 054 2 074 2 111 2 127 2 212 2 247 2 268 2 308 2 340 2 391 2 426 2 451 2 449 2 480 2 520

1 176 1054 1242 1 231 1243 1309 1265 1050 1 132 1 057 1371 1753 2 871 3 946 3 772 3 695 3 659 3 148 3 293 2 908 3 531 3 582 3 474 3 804 4 412 5 390 5 966

5 614 5 353 5 880 5 847 8 143 8 594 7 488 5 132 5 754 6 818 5 203 4 915 4 524 6 365 6 360 9 461 11901 13 068 14 221 15 095 16 399 16 147 21 785 21 667 19 456 13 624 17 656 27 303 30 140

20 503 18 255 21346 20 554 27 206 28 055 25 304 17 111 18 240 19 168 14 171 14 360 14 412 19 840 21912 34 006 39 297 41721 43 932 44 166 46 795 46 647 59 900 59 816 53 876 41491 52 358 78 403 88 644

136 119 133 152 (årl. me127 deltal). 164 161 146 951 97 100 74 74 90 (årl. medeltal). 72 99 107 164 186 196 199 197 206 202 256 224 (årl. me deltat) 250 222 169 214 316 352

3 226 3 917 4 181 4 163 4 728 5 465 6 946 8 207

16 598 22 381 22 620 20 473 14 958 19 163 29 764 33 637

48 244 62 108 63 086 57 676 46 488 58 003 87 056 100 756

811 944

Samtliga redovisade orter. 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

388 436 481 520 558 594 629 644

— — —. — — —

1 F ö r åren 1905—1911 i n r ä k n a s ej Som r u m r ä k n a s även kök.

ombyggnader.

tydligt i tab. 2. I vad mån det bottenrekord inom bostadsproduktionen, som nåddes 1920, framkallades av detta års allmänna byggnadskonflikt eller av sådana ekonomiska faktorer som de höga priserna å byggnads-

35 Diagram II. Fullbordade rom i boningshus 1905—1936. 110000

100 000

90 000

80 000

-

50 000

C

30 000

material och det ogynnsamma ränteläget eller av hyreslagstiftningen, låter sig icke avgöra.1 Vad åter beträffar den i april 1933 utbrutna allmänna byggnadskonflikten, vilken pågick under tiden fram till februari 1934, visar tabellen, att i trots av konflikten antalet uppförda boningshus var avsevärt större 1933 än under de föregående åren inom såväl stadssamhällen som samtliga orter, medan däremot antalet fullbordade lägenheter och rum starkt minskades. Detta förklaras av att stridigheterna på arbetsmarknaden visserligen vållade en fortsatt inskränkning i uppförandet av hyresfastigheter, särskilt i de större städerna, men däremot icke drabbade egnahemsbyggnadsverksamheten, som under året i fråga företedde ett uppsving. Denna gren av bostadsproduktionen berördes ej heller av den av depressionen betingade inskränkningen i byggnadsverksamheten 1932. 1

Beträffande de ekonomiska faktorernas inverkan hänvisas till sid. 492 o. f.

36 Relationen mellan antalet fullbordade flerfamiljshus samt en- och tvåfamiljshus företer en intressant utveckling i stadssamhällena under hela den här behandlade tidsperioden. Medan antalet flerfamiljshus (tre och flera lägenheter) under åren närmast före kriget utgjorde c:a 40 % av samtliga, har motsvarande procenttal under de senaste åren i regel icke utgjort mer än 20 å 25 %. Enfamiljs- och tvåfamiljshusen bilda sålunda numera tre fjärdedelar eller mer av de uppförda husen. Av enfamiljshusen har under senare tid en tredjedel utgjorts av stugor om en ä tre eldstäder.

1). Byggnadsindustriens produktionsvärde år 1935. En uppskattning av storleken av de kapitalbelopp, som årligen investeras i byggnadsverksamheten, och verksamhetens relativa insats i landets ekonomiska liv har på sin tid verkställts av inom socialdepartementet 1932 tillkallade sakkunniga för utredning rörande åtgärder till bostadsproduktionens främjande, de s. k. bostadsproduktionssakkunniga. Till bostadsproduktionssakkunnigas betänkande den 8 februari 1933 var fogad en översikt av byggnadsverksamhetens samt bostadsmarknadens utveckling och läge i stadssamhällen och stadsliknande samhällen, i samband varmed meddelades en beräkning av byggnadskostnaderna 1931 (Bil. I till Kungl. Maj:ts prop. n:r 211 år 1933). Denna beräkning, som utförts i samarbete med byggnadsingenjör Andreas Nordström, hade grundats på socialstyrelsens statistik över byggnadsverksamhetens omfattning. För att erhålla en kostnadssumma hade de sakkunniga företagit en uppskattning av byggnads- och tomtkostnaden per eldstad samt per kvm golvyta i sådana lokaler, som ej voro avsedda för bostadsändamål. Härvid utgick man från olika värden för olika orter samt sökte vid bestämmandet av dessa värden taga hänsyn till beskaffenheten av för resp. orter typiska bostäder och andra lokaler. Även om det kunde antagas, att en stor del av de fel, som måste vidlåda en dylik kalkyl, toge ut varandra, ansågos likväl resultaten av kalkylen böra upptagas med stor reservation och man räknade med möjligheten av, att de erhållna kostnadsbeloppen kunde skilja sig från de verkliga med ett eller annat tiotal milj. kr. Likväl ansågs beräkningen giva ett begrepp om, vilka dimensioner kapitalinvesteringen på här ifrågavarande område hade. För att i någon mån kontrollera resultatet sammanställde man detsamma med värdestegringen för »annan fastighet» mellan 1930 och 1931 enligt taxeringsstatistiken. 1 Enligt den av bostadsproduktionssakkunniga verkställda särskilda beräkningen skulle den totala byggnadskostnaden i stadssamhällen och stadsliknande samhällen 1931 ha uppgått till 367 milj. kr. exkl. tomtvärde och till 1 Med »annan fastighet» förstås här i enlighet med skatteteknisk terminologi annan fastighet än jordbruksfastighet.

411 milj. kr. inkl. tomtvärde. Enligt taxeringsstatistiken uppgick värdestegringen från 1930 till 1931 för »annan fastighet» i hela landet — inbegripet den rena landsbygden — till 484 milj. kr. Skillnaden i taxeringsvärde mellan de bägge åren återspeglade emellertid en byggnadsverksamhet, som väsentligen ägt rum redan under det förstnämnda året. Den på taxeringsstatistiken grundade uppgiften var dock delvis jämförbar med den siffra, som framgick ur bostadsproduktionssakkunnigas särskilda beräkning, emedan denna avsåg byggnadsföretag slutavsynade under 1931 och till viss del avslutade redan föregående år. Toge man endast i betraktande städer med över 10 000 invånare, för vilka de båda värderingarna blevo mer jämförbara, befanns sakkunnigas beräkning ge ett belopp av 307 milj. kr. (exkl. tomtvärde) och taxeringsstatistiken 354 milj. kr. Skillnaden mellan resultaten förklarades enligt bostadsproduktionssakkunniga därav, att taxeringsvärdena återspeglade resultatet av åtskilliga förbättringsarbeten, som icke resultera i ökat antal lägenheter eller lokaler och sålunda ej kommo med i byggnadsverksamhetsstatistiken, samt att däri sannolikt även inginge värdestegringar utöver den rena byggnadskostnaden, som kunde inträda i och med att en fastighet bebyggdes. Å andra sidan bör uppmärksammas, att taxeringsvärdets stegring så till vida ej återspeglar hela det nya byggnadsvärdet, att jämlikt författningarna taxeringsvärdet endast får höjas under den förutsättningen, att av byggandet föranletts en ökning av taxeringsvärdet med minst en femtedel. Med frånräknande av de i taxeringsstatistiken ingående värdestegringarna utöver rena byggnadskostnaderna syntes det bostadsproduktionssakkunniga sannolikt, att den totala byggnadskostnaden för hela riket, inkl. landsbygden, 1931 uppgick till över 400 milj. kr., exkl. tomtvärde. Samtidigt erinrade emellertid bostadsproduktionssakkunniga, att byggnadsverksamheten 1931 kunde anses ha varit onormalt stor. För att erhålla en uppfattning om den totala byggnadskostnadens storlek under mera normala år verkställde sakkunniga en summarisk beräkning för hela perioden 1923—1930 av byggnadskostnaden i stadssamhällen och stadsliknande samhällen. I fråga om åren 1923 och 1924, för vilka uppgifter endast förelågo beträffande bostadsproduktionen, antog man vidare, att hela byggnadsverksamheten stått i samma relation till bostadsproduktionen som under närmast efterföljande år. Denna beräkning visade ännu bättre överensstämmelse med taxeringsstatistiken än de nyss meddelade, vilket emellertid med hänsyn till förut angivna skiljaktiga förutsättningar förmodades kunna innebära, att sakkunnigas beräkningar, åtminstone i fråga om 1923—1924, givit något för höga värden. Om man medräknade landsbygden, ansågs det emellertid sannolikt, att den totala byggnadskostnaden (exkl. tomtvärde) 1923 något understigit 200 milj. kr., därefter legat vid bortåt 300 milj. kr. 1925—1927, för att 1930 stiga över 400 milj. kr.

38 Med ledning av vissa vid Stockholms högskola utförda beräkningar rörande nationalinkomst och kapitalbildning 1927 ansågo sig sakkunniga kunna erhålla en viss uppfattning om husbyggnadsverksamhetens relativa insats i landets ekonomiska liv. Totalvärdet av husbyggnadsverksamheten för nämnda år uppskattades till 275 milj. kr. och befanns, att detta värde motsvarade omkring 4 % av nationalinkomsten, vilken beräknats till 6 570 milj. kr. (exkl. husligt arbete). Av det belopp, som investerades på detta område, kunde den ojämförligt största delen beräknas gå till arbetslöner dels på byggnadsplatserna och dels inom av byggnadsverksamheten beroende industrier inom landet. Härmed erhölles emellertid intet mått å den inverkan, som en viss ökning eller minskning i byggnadsverksamheten kunde ha på utvecklingen av näringslivet i allmänhet. Dessa verkningar ansågos sannolikt vara åtskilligt — möjligen flera gånger — större, än vad som syntes framgå med ledning av nyss anförda relationstal, i det att de indirekta samt de rent psykologiska verkningarna av en hämning eller en stegring i byggnadsverksamheten ävenledes måste tagas i betraktande. Därjämte framhölls, att byggnadsverksamhetens andel i nationalinkomsten kunde antagas ha varit betydligt större under de på 1927 närmast följande tre åren än under sagda år, vilket torde vara av intresse att omnämna med hänsyn till förut lämnade uppgifter om beloppet av den årliga investeringen i byggnadsverksamheten. En viss uppfattning om byggnadsverksamhetens betydelse såsom kapitalfaktor gav det förhållandet, att dess för 1927 uppskattade totalvärde syntes motsvara omkring en tredjedel av den reala kapitalbildning, vilken i form av industriell produktion av produktions- och konsumtionskapitalvaror kunde beräknas till 790 milj. kr. 1 Söker man beräkna värdet av byggnadsverksamheten 1935, kan, vad beträffar de av byggnadsverksamhetsstatistiken omfattade orterna, lämpligen användas samma metod, av vilken 1932 års bostadsproduktionssakkunniga betjänade sig för sin beräkning av byggnadsverksamhetens värde 1931 och för vilken redogjorts i det föregående. Man har därvid att utgå från byggnadsverksamhetens omfattning 1935 samt att verkställa en uppskattning av dels byggnadskostnaden per eldstad i boningshus, dels byggnadskostnaden per kvm nettogolvyta i sådana lokaler, som ej voro avsedda för bostadsändamål, varefter de totala byggnadskostnaderna kunna erhållas genom en enkel multiplikation. Vid de följande kalkylerna bortses från tomtvärdet. B o s t a d s p r o d u k t i o n e n 1935 omfattade enligt den officiella statistiken 87 056 eldstäder i stadssamhällen och stadsliknande samhällen. I denna statistik innefattas eldstäder, som tillkommit genom ombyggnadsarbeten. Det i statistiken 1931 redovisade antalet eldstäder i nämnda samhällen utgjorde 63 086 och värdet av denna produktion uppskattades av bostads1 Till kapitalvaror hänföras sådana varor, vilkas nyttjandetid antages överstiga ett år. Allt efter som dessa varor användas för produktiva eller konsumtiva ändamål skiljer man mellan produktions- och konsumtionskapitalvaror.

39 produktionssakkunniga till 274 milj. kr. Detta motsvarar ett värde per eldstad av 4 340 kr. Enligt den fortlöpande indexserie för hela riket, som publiceras av Svenska handelsbanken, uppgick genomsnittliga indextalet för byggnadskostnaderna i riket till 201 år 1931 och 193 år 1935, vilket svarar mot en minskning under femårsperioden med 4 % • Stockholms stads fastighetskontors byggnadskostnadsindex nedgick under samma tid för huvudstaden från 232 till 217, d. v. s. med 6-5 %. Med hänsyn tagen till den starka nedgången i Stockholm, vilken icke kommit till fullt uttryck vid upprättandet av Svenska handelsbankens indextal, torde den genomsnittliga minskningen av byggnadskostnaderna i riket under perioden i fråga kunna beräknas till 5 %, vilket med 1931 års värde som utgångspunkt för 1935 giver ett värde per eldstad av 4 120 kronor. Under förutsättning vidare, att bostadsproduktionen 1935 fördelade sig i samma proportioner som 1931 på de olika ortsgrupper, för vilka sistnämnda år verkställdes särskilda kostnadsberäkningar, visar kalkylen ett totalvärde av bostadsproduktionen 1935 å här ifrågavarande orter av 359 milj. kr. Värdet 1931 av a n n a n b y g g n a d s v e r k s a m h e t ä n b o s t a d s produktion uppskattades av bostadsproduktionssakkunniga till 93 milj. kr., vilket liksom bostadsproduktionen avsåg stadssamhällen och stadsliknande samhällen. Fördelas detta belopp på de 640 000 kvm golvyta, verksamheten omfattade, framgår ett värde av 145 kr. pr kvm. Efter reduktion enligt det nyss sagda med 5 % erhålles för 1935 ett värde av 138 kr. per kvm, vilket med en produktion, som nämnda år liksom 1931 uppgick till 640 000 kvm, giver ett totalvärde för 1935 av 88 milj. kr. För erhållande av ett mått å byggnadsverksamheten inom andra delar av landet än de, som omfattas av byggnadsverksamhetsstatistiken, är m a n hänvisad till än mer approximativa uppskattningar. Vad b o s t a d s p r o d u k t i o n e n beträffar, erbjuder sig en möjlighet att verkställa en överslagsberäkning på grundval av lägenhetsbeståndets storlek. Enligt en specialundersökning, som ingår i 1935—36 års särskilda folkräkning, kan antalet hushåll med egen lägenhet, s. k. bostadshushåll, på landsbygden exkl. köpingar och municipalsamhällen men inkl. andra tättbebyggda samhällen, uppskattas till 970 000 vid slutet av 1935. Denna siffra måste för här ifrågavarande syfte justeras med hänsyn till antalet däri ingående hushåll i de stadsliknande samhällen, som omfattas av byggnadsverksamhetsstatistiken. Folkmängden i dessa samhällen torde vid slutet av 1935 kunna anslås till 150 000 å 200 000, vilket efter ett genomsnittligt antal medlemmar per hushåll av 3*3 motsvarar 50 000 å 60 000 bostadshushåll. Man torde sålunda för 1935 kunna anslå antalet bostadshushåll å andra orter än de i byggnadsverksamhetsstatistiken redovisade till i runt tal 900 000. Enligt nyssnämnda specialundersökning skulle den årliga bostads-

40 produktionen på den egentliga landsbygden under den senaste tioårsperioden kunna uppskattas till i medeltal 1*3 % av lägenhetsbeståndet. Med användande av detta procenttal kan bostadsproduktionen å de orter, varom hälar fråga, i genomsnitt för perioden 1926—1935 uppskattas till 11 000 ä 12 000 lägenheter per år. Av specialundersökningen framgår vidare, att lägenheterna på landsbygden i genomsnitt innehålla 3-5 eldstäder per lägenhet gentemot knappt 3 eldstäder i stadssamhällena. Antalet nytillkomna eldstäder, vilka icke omfattas av byggnadsverksamhetsstatistiken, skulle därför ha uppgått till c:a 40 000 i årligt medeltal under den senaste tioårsperioden. Emellertid kan bostadsproduktionen å här ifrågavarande orter 1935 beräknas ha varit av vida större omfattning än den nyss angivna genomsnittliga. Med ledning av uppgifter om antalet med statens hjälp grundade arbetarsmåbruk, bostadsegnahem och jordbruksegnahem samt verkställda förbättringsarbeten å bostadshus på landsbygden kan denna produktion beräknas på följande sätt. Antalet arbetarsmåbrukslån uppgick nämnda år till 1 379, med vilkas hjälp 1 300 nya bostadslägenheter kommo till stånd. Antalet nya lägenheter, som 1935 uppförts med hjälp av egnahemslån för bostadsändamål, har av statens egnahemsstyrelse uppskattats till 3 200, av vilka dock 1 000 kunna beräknas vara belägna i municipalsamhällen och stadsliknande samhällen, medan 2 200 komma på den övriga landsbygden. Med hjälp av egnahemslånen för jordbruksändamål kommo samma år 500 nya bostadslägenheter till stånd, samtliga på den egentliga landsbygden. Genom bostadsförbättringsverksamheten beräknas slutligen högst 8 000 nya bostadslägenheter ha tillkommit under året i fråga, av vilka i runt tal 7 000 torde falla på orter, som ej omfattasav byggnadsverksamhetsstatistiken. Sammanlagt kan alltså antalet nya bostadslägenheter å den egentliga landsbygden, vilka under år 1935 uppförts med hjälp av statsmedel, anslås till 11 000. Ytterligare kan antalet bostadslägenheter på den egentliga landsbygden, som samma år tillkommit utan statshjälp, approximativt uppskattas till 5 000. Hela antalet 1935 tillkomna bostadslägenheter å här ifrågavarande orter skulle alltså uppgå till i runt tal 16 000. Dessa lägenheter, som äro av varierande storlek och av vilka de med statens hjälp åstadkomna i allmänhet äro av mindre typ än de övriga, kunna enligt uppgift från statens egnahemsstyrelse beräknas ha innehållit i genomsnitt 3-5 eldstäder per lägenhet. Detta giver en summa av 56 000 nya eldstäder. Den genomsnittliga kostnaden per eldstad för denna byggnadsverksamhet har på långt när icke uppgått till samma belopp som motsvarande kostnad i stadssamhällena och de stadsliknande samhällena. Enligt vad som meddelats av statens egnahemsstyrelse torde den kunna anslås till 1 800 å 2 000 kr. Totalkostnaden för bostadsproduktionen å landsbygden 1935 skulle sålunda ha uppgått till mer än 100 milj. kr. Återstår den b y g g n a d s v e r k s a m h e t f ö r a n d r a än bos t a d s ä n d a m å l , som 1935 förekommit å andra orter än de, som om-

-11 fattas av den officiella statistiken. Härunder innefattas framför allt uppförandet av fabriker och verkstäder, ekonomibyggnader för jordbruket och dess binäringar, skolor, sjukhus och annan byggnadsverksamhet för offentliga ändamål m. m. Några hållpunkter för att beräkna omfattningen och värdet av denna byggnadsverksamhet 1935 erbjuder icke statistiken. Enligt en av statens egnahemsstyrelse lämnad approximativ uppgift skulle emellertid verksamhetens värde kunna anslås till hälften eller tredjedelen av bostadsproduktionen å orterna i fråga. Möjligen kan värdet av denna verksamhet under 1935 uppskattas till något sådant som 40 milj. kr. De här anställda beräkningarna rörande värdet av byggnadsverksamheten 1935 ge sålunda till resultat följande approximativa siffror: Bostadsproduktion i stadssamhällen och stadsliknande samhällen 359 milj. Annan byggnadsverksamhet i stadssamhällen och stadsliknande samhällen 88 » Bostadsproduktion på den egentliga landsbygden 100 » Annan byggnadsverksamhet på den egentliga landsbygden . . 40 »

kr. » » »

587 milj. kr. För erhållande av ett mått å värdet av byggnadsverksamheten i vidsträckt bemärkelse är härtill att lägga värdet av sådana ändringsarbeten å byggnader, vilka ej resultera i tillkomsten av nya rum, ävensom reparationer. Sistnämnda produktionsvärde motsvaras till större delen av arbetskostnad, och vid en uppskattning därav synes vara lämpligt att utgå från antalet byggnadsarbetare, som sysselsättas med ändringsarbeten och reparationer, samt att i första hand beräkna den inkomst, som erhålles av sådant arbete. Av 1920 års byggnadsarbetarsakkunniga inhämtades från vederbörande fackföreningar och arbetsgivare uppgifter om det antal byggnadsarbetare, som vid olika tidpunkter av åren 1914, 1919 och 1920 sysselsattes med dels nybyggnader för bostadsändamål, dels nybyggnader för industriella, kommersiella m. fl. ändamål, dels ock ombyggnader och reparationer. Härvid torde ombyggnader ha innefattat även sådana ändringsarbeten, som resulterat i tillkomsten av nya rum. Någon större omfattning torde dock dessa arbeten icke ha haft och de i det följande meddelade uppgifterna om procenttalet arbetare sysselsatta med ombyggnader och reparationer torde icke mer avsevärt ha påverkats därav. Uppgifter för samtliga dessa tidpunkter erhöllos från fackföreningarna endast beträffande 5 000 a 8 000 arbetare och från arbetsgivarna beträffande 4 000 å 7 000 arbetare, växlande efter antalet fackföreningsmedlemmar resp. antalet anställda arbetare vid de olika tidpunkterna. Fackföreningsuppgifterna angåvo, att antalet med ombyggnader och reparationer sysselsatta arbetare 1914 utgjorde 37 å 38 % av samtliga redo-

42 visade byggnadsarbetare samt 1919 och 1920 ett något högre procentuellt antal, medan motsvarande arbetsgivaruppgifter utvisade 26 å 30 % 1914 samt ett något högre procentuellt antal under de senare bägge åren. Jämfört med det relativa antalet arbetare sysselsatta med dels nybyggnad av bostadshus, dels nybyggnader för industriella, kommersiella m. fl. ändamål, visade de med ombyggnads- och reparationsarbeten sysselsatta tämligen konstanta siffror under hela den redovisade tidsperioden. E n uppskattning av det relativa antal byggnadsarbetare, som sysselsattes med ändringsarbeten och reparationer, måste alltid bliva approximativ, bl. a. beroende därpå att samma arbetare omväxlande sysselsättas med nybyggnads-, ändrings- och reparationsarbeten. Med stöd av upplysningar, inhämtade från vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer, torde dock en ungefärlig uppskattning kunna verkställas rörande byggnadsarbetarnas n u v a r a n d e fördelning i detta hänseende. I efterföljande tablå meddelas dels det på denna väg beräknade procenttalet arbetare inom olika byggnadsfack, sysselsatta med ändrings- och reparationsarbeten, dels det absoluta antalet sådana arbetare, beräknat på grundval av uppgifter om byggnadsarbetarnas antal vid slutet av 1935. Antal arbetare sysselsatta med ändringsoch reparationsarbeten % Absolut Murare Byggnadsträarbetare Byggnadsgrovarbetare Måleriarbetare Plåtslagare Rörarbetare Byggnadssmidesarbetare, metallarbetare .. Elektr. arbetare

20 25 20 70 60 33 20 33

1 900 8 000 7 600 11 500 1 400 2 600 400 1 700 35100

Räknat på hela antalet byggnadsarbetare vid slutet av 1935 uppgick det här uppskattade antalet arbetare, sysselsatta med ändrings- och reparationsarbeten, till 31-1 %. På grundval av folkräkningen 1930 torde den samlade inkomsten för yrkesutövare inom byggnadsindustrien kunna angivas till 370 milj. kr. under folkräkningsåret. Med hänsyn till byggnadsverksamhetens större omfattning 1935 torde inkomstsumman böra ökas med 10 %, eller till 407 milj. kr. Härvid har naturligtvis hänsyn tagits till den minskning i arbetsinkomsten, som blivit en följd av 1933—1934 års arbetskonflikt. Med fördelning av denna summa efter samma proportion som arbetarantalet och med hänsyn därjämte tagen till inkomstnivån inom olika fack, skulle ett inkomstbelopp av c:a 130 milj. kr. komma på ändringsarbeten och reparationer. För erhållande av ett mått å värdet av ändrings- och reparationsarbeten bör härtill läggas kostnaden för använda materialier, för

43 rivningsarbeten, ränta å kapital, investerat i verksamheten, m. m. Denna kostnad kan icke heller exakt angivas, men torde bringa värdet upp till en summa mellan 150 och 200 milj. kr. Detta skulle alltså representera totalvärdet av ändringsarbeten och reparationer under år 1935. Kostnaden för reparationer och smärre ändringsarbeten kan ock framräknas genom att å det i fastigheternas taxeringsvärde ingående byggnadsvärdet beräkna underhållskostnaderna enligt ett vedertaget årsmedeltal av 0 - 8—1 % å byggnadsvärdet. I Stockholm kan på detta sätt totalkostnaden för fastigheternas underhåll beräknas till c:a 30 milj. kr. per år. I landsorten kan samma kostnad beräknas till 100 milj. kr. Sammanlagda kostnaden för här ifrågavarande fastigheters underhåll skulle följaktligen uppgå till 130 milj. kr. per år. Denna siffra innefattar till övervägande del arbetskostnad och till återstående del materialkostnad. Å andra sidan innefattar den icke vare sig arbets- eller materialkostnad för större ändringsarbeten, som icke kunna rubriceras som årligt underhåll. Vid sammanräkning av det här beräknade värdet av ändringsarbeten och reparationer med det förut angivna värdet av byggnadsverksamheten 1935, erhålles en totalsiffra av 740 å 790 milj. kr., vilket alltså skulle representera hela värdet av uppförda byggnader ävensom av verkställda ändringsarbeten och reparationer. Härmed må jämföras den nyss anförda inkomstsumman för byggnadsindustrien samma år å 407 milj. kr. Skillnaden, uppgående till 333 å 383 milj. kr., representerar i huvudsak materialkostnader. Medan nu angivna belopp representerar bruttovärdet av byggnadsverksamheten, utgöres den på byggnadsverksamheten fallande andelen i nationalinkomsten av dess enligt den s. k. produktionsstatistiska metoden beräknade nettovärde, vilket erhålles ur bruttovärdet genom att från det senare göra avdrag för värdet av i produktionen använda råvaror, hel- och halvfabrikat, jämte på dem belöpande transportkostnader. Nettovärdet åter motsvaras av uppskattat värde av lönekostnad samt vinst å rörelsen. Detta nettovärde har enligt en uppskattning av nationalinkomsten, verkställd på uppdrag av inom finansdepartementet i juli 1935 tillkallade sakkunniga (S. O. U. 1936: 18), beräknats till 414*4 milj. kr. för 1934, vilket utgör 5-7 % av den till 7 261-4 milj. kr. beräknade nationalinkomsten för samma år.

E. översikt av förut i vårt land verkställda utredningar rörande byggnadsindustriens omfattning och struktur. Den mest omfattande undersökning av arbetsförhållandena i n o m b y g g n a d s i n d u s t r i e n , som tidigare i vårt land kommit till stånd, var den, som t. f. byråchefen i socialstyrelsen Bertil Nyström verk-

44 ställde på uppdrag av 1920 års byggnadsarbetarsakkunniga. 1 Det framhölls i undersökningen, att, medan ett flertal övriga yrken tid efter annan blivit föremål för arbetsstatistiska specialundersökningar, detta förut aldrig varit fallet med byggnadsverksamheten, oaktat dess stora sociala och ekonomiska betydelse. För erhållande av möjligast exakta uppgifter rörande hela antalet inom byggnadsindustrien sysselsatta arbetare utsändes till samtliga inom byggnadsverksamheten verksamma fackföreningar ett frågeformulär (form. 1), vara begärdes uppgifter rörande medlemsantalet vid vissa tidpunkter av åren 1914, 1919 och 1920, med särskiljande av arbetslösa, till militärtjänst inkallade, i arbetskonflikt deltagande och sjuka, ävensom uppgifter om antalet oorganiserade arbetare inom facket å orten. Därjämte begärdes uppgift om arbetarnas fördelning på bofasta å orten och från avlägsnare trakter tillresta, fackföreningsmedlemmarnas fördelning efter sysselsättningens art (nybyggnader, reparationer och ombyggnader, väg- och vattenbyggnader, andra arbeten) m. m. För erhållande av uppgifter om arbetarnas levnads- och arbetsförhållanden ävensom deras löner användes »personkort» (form. 2), vara uppgifter insamlades genom ombud, som utsagos av vederbörande fackförbund. För kontroll av de å »personkorten» lämnade uppgifterna om löneinkomster utsändes till de arbetsgivare, hos vilka de uppgiftslämnande arbetarna haft anställning, ett frågeformulär (form. 2:a), vara begärdes uppgifter om antalet av resp. arbetare utgjorda arbetstimmar och totalsumman härför uppburen avlöning. Slutligen infordrades å ett frågeformulär (form. 3) uppgifter från olika slags inom byggnadsindustrien verksamma arbetsgivare rörande antalet av dem direkt anställda byggnadsarbetare inom olika yrkesspecialiteter vid samma tidpunkter, som avsågos i form. 1, om dessa arbetares fördelning på olika grenar av byggnadsindustrien, om arbetsåtgången, uttryckt i arbetstimmar av olika yrkesspecialiteter, per eldstad vid produktion av bostadshus m. m. Uppgifter enligt form. 1 avgåvos av 431 fackföreningar, motsvarande tre fjärdedelar av de tillskrivna föreningarna. För den 1 april 1920, omedelbart före utbrottet av den allmänna byggnadskonflikten nämnda år, redovisade föreningarna 36 628 organiserade och oorganiserade arbetare. Av dessa tillhörde 23 813 murare-, träarbetare-, grov- och fabriksarbetare-, målare- samt bleck- och plåtslagareförbunden. Som dessa förbund vid samma tid ägde 26 436 medlemmar, tillhörande byggnadsindustrien, omfattades 90 % bland dessa av uppgifterna ifråga. Erinras må, att enligt folkräkningen 1920 nyss nämnda fem byggnadsyrkens arbetare torde kunna uppskattas till i runt tal 65 000. 1 Byggnadsarbetarsakkunnigas arbete avbröts 1922 och rörande detta föreligger i tryck endast den i texten omnämnda undersökningen.

45 Ä »personkortet» erhöllos uppgifter rörande endast 3 031 arbetare och å form. 3 uppgifter från en tredjedel av de tillskrivna arbetsgivarna. Ifråga om de å »personkortet» erhållna uppgifterna framhölls i undersökningen, att, medan landsortsstäderna merendels blivit ganska jämnt representerade, landets båda största städer blott blivit mycket svagt företrädda. Det framhölls ock, att den på grundval av dessa uppgifter upprättade och i undersökningen framlagda statistiken icke kunde anses i alla hänseenden representativ. I redogörelsen för undersökningen ägnades en avdelning åt frågan om byggnadsarbetarnas antal och behovet av bostäder och en annan åt frågan om byggnadsarbetarnas levnads- och arbetsförhållanden. På de från arbetsgivarna enligt form. 3 erhållna uppgifterna grundade sig en framställning av byggnadsarbetarnas faktiska arbetsförtjänster och byggnadsindustriens arbetskostnader. Rörande den sistnämnda frågan meddelades ock en del på annan väg erhållna uppgifter, bl. a. rörande materialpriser. Slutligen redogjordes för arbetsinställelser och olycksfall i arbete inom byggnadsverksamheten, arbetsförmedling för byggnadsarbetare samt byggnadsarbetarnas löner enligt kollektivavtalen, och lågo till grund för framställningen i dessa delar uppgifter hämtade ur officiella socialstatistiska undersökningar. De undersökningar rörande byggnadsindustriens omfattning och struktur, som i övrigt verkställts i vårt land, behandla icke ämnet i dess helhet utan begränsa sig till vissa förhållanden eller företeelser inom denna näringsgren eller något av de till densamma hörande yrkena. Särskilt vad gäller statistiska undersökningar utgöra de ofta delar av mer omfattande undersökningar och i en del fall ha de verkställts i syfte att belysa någon specialfråga, tjäna som led i motiveringen för visst förslag o. s. v. Undersökningarna ha framlagts såväl i officiellt tryck, statligt och kommunalt, som i publikationer utgivna av organisationer och enskilda personer. I det följande meddelas en översikt av huvudinnehållet i de mera betydelsefulla av dessa undersökningar. Frågan om b y g g n a d s i n d u s t r i e n s o m f a t t n i n g o c h de d ä r i s y s s e l s a t t a s f ö r d e l n i n g p å o l i k a y r k e n belyses först och främst av folkräkningarna samt av företagsräkningen 1931. Uppgifter till belysande av antalet arbetsgivare och arbetare inom byggnadsindustrien finnas ock att hämta ur officiella socialstatistiska publikationer, bland vilka här må nämnas de årliga kollektivavtalsredogörelserna, fr. o. m. 1923 ingående i serien Arbetsinställelser och kollektivavtal samt förlikningsmännens verksamhet. Ingående uppgifter om de landsorganisationen tillhörande arbetarnas

fördelning på yrkesspecialiteter meddelas i en av landssekretariatet utgiven redogörelse för fackförbundens sammansättning och medlemmarnas fördelning på olika yrken och industrier år 1933. Frågan om olika byggnadsarbetargruppers organisationstillhörighet och om avgränsningen av begreppet byggnadsindustriellt arbete belyses, såsom förut nämnts, av en redogörelse för tvister härom, utgiven 1936 på uppdrag av den av landssekretariatet tillsatta s. k. gränsregleringskommittén. I en mängd arbeten, utgivna av olika yrkes- och fackliga organisationer inom byggnadsindustrien, ha lämnats bidrag till en beskrivning av y r k e nas sammansättning, arbetsuppgifternas beskaffenh e t m. m. I den under utgivning varande Hantverkets bok lämnas en ingående beskrivning av vissa byggnadsindustriella yrken, med huvudvikten lagd på arbetets teknik. I det föregående har redan omnämnts, att en f o r t l ö p a n d e s t a t i s t i k ö v e r b y g g n a d s v e r k s a m h e t e n i rikets stadssamhällen och stadsliknande samhällen utarbetas av socialstyrelsen och att denna statistik omfattar bostadsproduktionen fr. o. m. 1904 och den totala byggnadsverksamheten fr. o. m. 1925. Statistiken har framlagts i särskilda publikationer för åren 1912 (1904)—1920, medan seriens fortsättning ingår i socialstyrelsens tidskrift Sociala Meddelanden. Beträffande statlig husbyggnadsverksamhet må hänvisas till av byggnadsstyrelsen utgivna årsberättelser m. m. I den av Stockholms stads statistiska kontor utgivna statistiska månadsskriften redovisas byggnadsverksamheten månadsvis och i den statistiska årsboken meddelas sammanställningar årsvis jämte en retrospektiv översikt av bostadsproduktionen sedan 1869. Uppgifter om byggnadsverksamheten i resp. städer meddelas ock i Statistisk årsbok för Göteborg och Malmö stads årsbok. Av vederbörande myndigheter utgivna förvaltningsberättelser äro jämväl av intresse för frågan om byggnadsverksamhetens omfattning och må bland dylika publikationer här nämnas Stockholms stads byggnadsnämnds årsberättelser samt berättelserna över fastighetsnämndens i Stockholm verksamhet och förvaltning. Ur olika synpunkter belyses därjämte bostadsproduktionen i Stockholm i den av stadens fastighetskontor 1934 verkställda utredningen rörande bostadsförhållandena i Stockholm samt Stockholms stads bostadspolitik. En sammanfattning av utredningens resultat meddelas i Stadskollegiets utlåtanden och memorial, Bihang 68: 1934. En del uppgifter om bostadsproduktionens utveckling på senare tid i Göteborg meddelas i ett betänkande, avgivet av de av drätselkammaren i Göteborg år 1930 tillsatta två kommittéerna för undersökning angående möjligheten av att genom rationalisering av byggnadsmetoderna nedbringa byggnadskostnaderna m. m.

47 Rörande byggnadsverksamheten å andra orter än som omfattas av socialstyrelsens statistik, d. v. s. på den egentliga landsbygden, är m a n delvis hänvisad till approximativa uppskattningar. En hållpunkt för uppskattning av bostadsproduktionens storlek å dessa orter erbjuda de i statens egnahemsstyrelses årsberättelser meddelade statistiska uppgifterna rörande egnahemslån för jordbruks- och bostadsändamål, arbetarsmåbrukslån samt nybyggnadslån för den s. k. bostadsförbättringsverksamheten. Redogörelser för bostadsförbättringsverksamheten finnas ock införda i Kungl. Maj:ts prop. n:r 234 år 1934 samt i bilaga till 1936 års statsverksprop., femte huvudtiteln. Förut har omnämnts, att en uppskattning av k a p i t a l i n v e s t e ringen i byggnadsverksamheten 1931 m. m. verkställts av 1932 års bostadsproduktionssakkunniga, vilken uppskattning framlagts i en bil. till Kungl. Maj:ts prop. n:r 211 år 1933. Rörande värdet av byggnadsverksamheten 1934 och dess förhållande till nationalinkomsten för samma år har verkställts en uppskattning, vilken framlagts i en bil. till den i serien Statens offentliga utredningar ingående publikationen Undersökningar rörande det samlade skattetrycket i Sverige och utlandet av inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga (S. O. U. 1936:18). Rörande o r g a n i s a t i o n s - , f ö r h a n d l i n g s - o c h avtalsväs e n d e t i n o m b y g g n a d s i n d u s t r i e n föreligger, utom ett omfattande källmaterial, en rik litteratur. Till en början äro att omnämna de av socialstyrelsen utarbetade årliga redogörelserna för kollektivavtal och arbetsinställelser, vilka redogörelser, såsom förut nämnts, fr. o. m. 1923 ingå i serien Arbetsinställelser och kollektivavtal samt förlikningsmännens verksamhet. Av intresse för organisations- och avtalsväsendet inom byggnadsindustrien äro de delar av arbetslöshetsutredningens betänkande I (S. O. U. 1931:20), som ägnats åt dessa frågor. Bland de redogörelser för hithörande lagstiftningsfrågor, som på senare tid framlagts i officiellt tryck, må först nämnas Konrad Perssons redogörelse för lagstiftning och lagförslag i Sverige till främjande av freden på arbetsmarknaden och på det allmänt ekonomiska området m. m., fogad som bil. 22 till Belänkande om folkförsörjning och arbetsfred, Del II (S. O. U. 1935: 66). I bil. 24 till samma betänkande har Gustaf Söderlund redogjort för svenska arbetsgivareföreningens organisation och verksamhet, i bil. 23 Sigfrid Hansson för arbetarnas fackliga organisationer och i bil. 25 Olle Ekblom för organisationsrörelsen på arbetsmarknaden. Rörande spörsmålet om tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter och därmed sammanhängande spörsmål föreligga ock flera officiella utredningar och förslag.

48 Verksamheten inom de bland byggnadsföretagarna verksamma yrkesorganisationerna belyses av minnesskrifter utgivna av svenska teknologföreningen samt tekniska föreningar, ingenjörsklubbar o. s. v. i olika städer. Vad gäller föreningar med rent ideellt syfte må nämnas, att 1898 utgavs en beskrivning över Stockholms byggnadsförenings verksamhet under de första femtio åren. Minnesskrifter ha ock utgivits av tekniska högskolan, Chalmers tekniska högskola och ett flertal andra tekniska läroanstalter. Bland sammanfattande redogörelser för arbetsgivarorganisationer inom byggnadsindustrien äro att nämna Svenska arbetsgivareföreningens minnesskrift 1902—1927, författad av Carl Hallendorff, Stockholms byggmästareförenings minnesskrift vid fyrtioårsjubileet 1929, Sveriges målaremästareförenings (numera målaremästarnas riksförening i Sverige) minnesskrift 1899—1924, författad av Axel Fallgren, samt Elektriska arbetsgivareföreningens minnesskrift 1905—1930. Dessutom ha målarmästarföreningarna i Stockholm, Jönköping, Kalmar, Malmö m. fl. städer ävensom Malmö bleck- och plåtslagaremästareförening utgivit minnesskrifter. En översiktlig redogörelse för organisationsrörelsen bland verkmästare och förmän lämnas i jubileumsnumret den 15 juli 1930 av Arbetsledaren, organ för Sveriges arbetsledareförbund. Rörande byggnadsfackförbundens utveckling och verksamhet föreligga ett flertal arbeten av Sigfrid Hansson, nämligen Ett kvartssekel av Svenska bleck- och plåtslagareförbundets historia 1893—1918, Svenska träarbetareförbundets historia 1889—1923, Svenska murareförbundet 1890—1930 samt Minnesskrift, Landsorganisationens första kvartssekel 1898—1923. Av intresse för frågan om organisations-, avtals- och förhandlingsväsendet äro ock samma författares arbeten Den svenska fackföreningsrörelsen, Svenskt fackföreningsliv under fem decennier samt Solidaritet och monopolism. Till svenska elektriska arbetareförbundets 25-årsjubileum utgavs 1931 skriften Med kraft och ljus, författad av Karl J. Persson. Redogörelser för andra byggnadsfackförbunds utveckling och verksamhet äro att finna i artiklar publicerade i förbundsorganen vid jubileer m. fl. tillfällen. Här må nämnas artiklar i Förbundskamraten, organ för svenska grov- och fabriksarbetareförbundet, nr 4 år 1931, i Målarnes facktidning nr 11 år 1912 och nr 10 år 1927, i målareförbundets minnesskrift 1887—1937 samt i Metallarbetaren nr 22 år 1923 och nr 22 år 1928. Minnesskrifter ha ock utgivits av byggnadsfackföreningar i Stockholm, Malmö, Göteborg m. fl. städer. Statistiska uppgifter rörande de olika industrigrenar, som äro att hänföra till b y g g n a d s ä m n e s i n d u s t r i e n , finnas i kommerskollegii årliga berättelser över industri och handel. Denna industris produktionstekniska

49 och driftsekonomiska förhållanden belysas ock av framställningar i uppslagsböcker och samlingsverk, minnesskrifter utgivna av industriella företag m. m. Bland samlingsverken må nämnas en av Sveriges industriförbund till 25-årsjubileet 1935 utgiven översikt av Sveriges industri. Bland redogörelser för organisationsväsendet inom samma industri må nämnas en av byggnadsämnesförbundet 1933 utgiven minnesskrift till förbundets 25-åriga tillvaro.

KAP. II.

Byggnadsindustriens företagare. A. Definition å »byggnadsföretagare». 1 kap I: A h a de sakkunniga uttalat, att med byggnadsindustri bör avses sådan verksamhet, som går ut på ny-, om- eller tillbyggnad samt reparation och bortrivning av husbyggnader avsedda för olika på nyss anförda ställe angivna ändamål. Dessutom borde till byggnadsindustri räknas vissa s. k. konstarbeten inom väg- och vattenbyggnadsbranschen. Vidare har framhållits, att det i många fall måste anses tveksamt, huruvida visst arbete vid fabriker, bruk och verkstäder skall räknas såsom byggnadsindustriellt arbete eller som ett led i fabriks-, bruks- eller verkstadsdriften. I dylika fall måste det ankomma på särskild prövning, var gränsen mellan byggnadsindustrielit och annat arbete skall dragas. Med denna avgränsning av begreppet byggnadsindustri ha de sakkunniga ansett sig böra ansluta sig till den definition å »byggnadsföretagare», vilken enligt allmänt språkbruk som sådana betecknar endast de inom byggnadsindustrien verksamma fysiska eller juridiska personer, vilka bedriva sitt arbete y r k e s m ä s s i g t o c h p å e g e n r i s k . Såsom byggnadsföretagare betraktas följaktligen icke företagare, som annorlunda än yrkesmässigt bedriva byggnadsverksamhet, exempelvis industriföretag, vilka i egen regi utföra nybyggnads- och reparationsarbeten för den egna driftens behov eller för egna anställda, liksom ej heller enskilda personer, som utföra motsvarande arbeten för eget behov, vare sig för bostadsändamål eller för fabriks- eller verkstadsdrift. Industriföretag och enskilda personer kunna sålunda hos sig ha mer eller mindre fast anställda personer tillhörande byggnadsyrket utan att därför anses som företagare, vilka yrkesmässigt bedriva arbete inom byggnadsindustrien. Den grupp av arbetsgivare, som härigenom avskiljes från begreppet byggnadsföretagare, är mycket omfattande och rymmer såväl statliga och kommunala förvaltningar som allehanda enskilda företag inom olika näringsgrenar inkl. jordbruk ävensom husägare m. fl., vilka för eget behov och i egen regi utföra ny-, om- och tillbyggnadsarbeten samt reparationer.

51 De sistnämnda äro att räkna till b y g g h e r r a r n a inom byggnadsindustrien. Statliga och kommunala myndigheter samt industriella företag med egna husbyggnadsavdelningar, vilka omhänderhava byggnadsarbeten i egen regi, utgöra uppenbarligen gränsfall mellan byggnadsföretagare och byggherrar, närstående byggnadsföretagarna. Av det nyss sagda följer vidare, att endast till den del en byggnadsföretagare utför arbetet på egen risk, är han att betrakta som företagare, medan, till den del arbetet utlämnas på entreprenad, entreprenören är att betrakta som företagare. Då regeln är, att byggnadsföretagaren, antingen han är sin egen byggherre eller övertagit arbetet på entreprenad, lämnar vissa delar därav åt special- eller underentreprenörer, komma samtidigt flera byggnadsföretagare att vara verksamma vid ett och samma arbetsställe. Arbetsstället, d. v. s. den lokalt avgränsade verksamheten, är därför att skilja från företaget. Även av annan anledning är det icke möjligt att inom byggnadsindustrien lägga arbetsstället till grund för företagsbegreppet. Liksom inom andra slag av verksamhet, vilka icke kunna anses lokaliserade till bestämda arbetsställen utan omspänna större områden eller utövas å växlande platser, synes det vara riktigt, att inom byggnadsindustrien i princip r ä k n a s å s o m f ö r e t a g s e n h e t v a r j e s ä r s k i l d f i r m a , d. v. s. all verksamhet, som drives under ett och samma firmanamn eller av en och samma företagare. Byggnadsarbete, som av samma företagare bedrives på skilda ställen å en och samma ort, betraktas i enlighet härmed som ett enda företag. I fråga om på växlande platser utövad rörelse har företag blivit liktydigt med företagare, därest icke rörelsen delvis drivits vid filialer, i vilket fall dessa räknats som särskilda företag. På samma sätt förfors i fråga om byggnadsverksamhet vid företagsräkningen 1931. Såsom i ett föregående kapitel påpekats, framgår ofta en persons ställning såsom byggnadsföretagare icke av titeln eller yrkesbenämningen. Exempel härpå erbjuda titlarna byggnadsingenjör, civilingenjör, ingenjör och arkitekt samt yrkesbenämningarna murare, snickare, grundläggare, målare, plåtslagare, elektrisk montör m. fl., vilka i viss utsträckning äro gemensamma för företagare och anställda. Vissa yrkesutövare inom byggnadsindustrien intaga ock en mellanställning mellan nämnda bägge kategorier, i det att de stundom driva verksamhet för egen räkning och stundom inneha avlönad anställning. Ett medel att särskilja dessa yrkesutövare har erbjudit sig i den av sakkunniga föranstaltade undersökningen rörande företagares och löntagares inkomster av byggnadsindustrien i städer, köpingar och municipalsamhällen 1931 och 1932. Med ledning av självdeklarationer och andra taxeringshandlingar har kunnat konstateras, i vad mån inkomsten härflutit ur rörelse eller ur tjänst. I fråga om resultaten av undersökningen i denna del hänvisas till efterföljande kap. IX och del II. Företagarverksamhet inom byggnadsindustrien bedrives av såväl enskilda

52 personer, med eller utan firma, som aktiebolag och andra bolag samt ekonomiska föreningar. Enligt 1929 års bokföringslag åligger bokföringsskyldighet aktiebolag, bolag, som blivit infört i handelsregistret, bostadsrättsförening samt var och en, som yrkesmässigt driver bl. a. byggnadsverksamhet eller utförande på beting av arbete å annans fastighet, såvida icke rörelsen vanligen drives utan biträde av flera än maka och barn under sexton år samt två andra personer. Med bokföringsskyldighet följer, enligt lagen angående handelsregister, firma och prokura, skyldighet att till handelsregistret anmäla firmanamn. För de inom byggnadsindustrien talrikt förekommande småföretagen med nyss angivna maximiantal biträden existerar sålunda icke någon anmälningsskyldighet. Även där sådan föreligger, torde den ofta nog icke efterkommas. Rörande beskaffenheten av den av olika slags byggnadsföretagare utövade verksamheten hänvisas i övrigt till den i kap. I: B lämnade yrkesbeskrivningen (sid. 10 o. f.). B. Statsverket och kommunerna såsom byggnadsföretagare och byggherrar. I det föregående ha de sakkunniga närmare definierat och redogjort för byggnadsföretagarna inom byggnadsindustrien och därvid jämväl i förbigående omnämnt de statliga och kommunala myndigheterna i deras egenskap att vara byggnadsföretagare och byggherrar. I det följande lämna de sakkunniga redogörelse för dessa institutioners organisation i förevarande avseende. Som tidigare anförts, kunna dessa institutioner räknas till b y g g n a d s f ö r e t a g a r e endast i de fall, då de i egen arbetsledning, sålunda med direkt anställda arbetare, och för statens eller respektive kommuners räkning och risk bedriva byggnadsverksamhet. Sker detta med tillämpning av entreprenadsystem äro dessa myndigheter att anse som b y g g h e r r a r . a. Statsverket. Statsverket utövar sin verksamhet inom husbyggnadsväsendet genom flera olika organ. Byggnadsstyrelsen är enligt sin instruktion d e n c e n t r a l a statsm y n d i g h e t e n på husbyggnadsväsendets, däri inbegripet stadsplaneväsendets, område och har därför till främsta uppgift att verka för en sund utveckling av husbyggnadsväsendet. Det åligger styrelsen att, i enlighet med dess instruktion och i övrigt gällande föreskrifter samt i den mån meddelade bestämmelser angående särskilda grenar av det offentliga byggnadsväsendet ej annat föranleda, öva högsta inseende över det offentliga husbyggnadsväsendet i riket, särskilt i de avseenden, varom i instruktionen närmare förmäles, samt uppgöra eller granska förslag och i övrigt handlägga

53 ärenden, som därmed äga sammanhang. Styrelsen bör enligt sin instruktion med uppmärksamhet följa företeelserna och utvecklingen på de områden, som äro föremål för styrelsens verksamhet, såväl inom landet som så långt möjligt i utlandet, samt vidtaga eller hos Kungl. Maj:t föreslå de åtgärder, vilka styrelsen finner påkallade. Styrelsen åligger därjämte att, i enlighet med de särskilda författningar och föreskrifter i övrigt, som därom äro eller bliva utfärdade, förvalta kronans för civilt ändamål anslagna hus och byggnader, vilka icke äro ställda under annan myndighets inseende, förvalta eller i särskilda avseenden taga befattning med annan kronans egendom, fast eller lös, samt handlägga administrativa frågor angående berörda statsegendoms vård och underhåll eller densamma eljest rörande förhållanden. Byggnadsstyrelsen arbetar numera på sju byråer. Utredningsbyrån ombesörjer utredning av byggnadsfrågor och vad därmed äger sammanhang. Byggnadsbyrån handlägger ärenden rörande organisation och utförande av nybyggnader samt större om- och tillbyggnader för statens räkning jämte därmed sammanhängande ekonomiska och konstruktiva utredningar ävensom rörande utövandet av styrelsens upplysningsverksamhet på husbyggnadsområdet. Intendentsbyrån ombesörjer förvaltning m. m. av staten tillhörig egendom. Kulturhistoriska byrån handhar frågor rörande den kultur och konsthistoriska byggnadsvården. Stadsplanebyrån behandlar frågor rörande stadsplaneväsendet. Administrativa byrån sköter administrativa och kamerala frågor, och den nytillkomna värmetekniska byrån handlägger ärenden av bränsleteknisk art. Styrelsen ledes av en generaldirektör, byggnadsbyrån av en byggnadschef, administrativa och värmetekniska byråerna av byråchefer och övriga byråer av byggnadsråd. Sedan ett statligt byggnadsföretag utretts genom utredningsbyrån, kostnadsberäkningar för detsamma upprättats och statsmakterna fattat beslut om dess utförande, lämnas verkställigheten av detta beslut i regel till styrelsens byggnadsbyrå, som äger tillgång på speciellt utbildad personal beträffande byggnadsarbeten och byggnadskonstruktioner samt ledningsarbeten av olika slag m. m., och som genomför byggnadsarbeten med tillämpning av entreprenadsystem eller i egen regi. Den egna regin tillämpas huvudsakligen, då det gäller om- och tillbyggnadsarbeten eller större byggnadsföretag, som sträcka sig över en längre tidsperiod och vid vilka entreprenadförfarandet vållar vissa svårigheter. I regel utföras ledningsarbeten av olika slag på entreprenad, dock har styrelsen på senaste tid låtit utföra dylika arbeten i egen regi i större omfattning än tidigare. Omfattningen av byggnadsstyrelsens byggnadsverksamhet varierar givetvis under olika år. Under senaste femårsperiod ha de årliga nybyggnadskostnaderna uppgått i medeltal till 8 400 000 kr., och visat tendens till väsentlig stegring under de senare åren. De uppgingo sålunda för år 1936 till c:a 12 000 000 kr.

54 Styrelsens intendentsbyrå ombesörjer vården och underhållet av vissa statens husbyggnader samt de årliga reparationsarbetena för desamma. Arbetena utlämnas på entreprenad. Byggnadsstyrelsen handhaver huvuddelen av den statliga husbyggnadsverksamheten. De centrala ämbetsverkens, länsstyrelsernas, lantmäterikontorens, universitets, högskolors, museers, medicinalstyrelsens, tvångsarbetsanstalternas, post- och telegrafverkens m. fl. institutioners byggnader uppföras sålunda i regel genom styrelsens försorg. Emellertid är statens husbyggnadsverksamhet allt fortfarande fördelad på ett flertal olika statsorgan De myndigheter, vilka, förutom byggnadsstyrelsen, utöva dylik verksamhet i någon större omfattning äro följande. Fångvårdsstyrelsen, som är chefsmyndighet för statens fångvårdsanstalter, handlägger dessa anstalters nybyggnads- och underhållsfrågor. Som biträde härvid är hos styrelsen anställd en fast avlönad arkitekt, vilken åligger att i första h a n d taga befattning med frågor rörande de årliga underhålls- och förbättringsarbetena. Dessa arbeten utföras i regel genom de lokala fångvårdsmyndigheternas försorg, men övervakas av styrelsen med biträde av arkitekten. Utförandet av större ändrings-, ombyggnads- och nybyggnadsarbeten omhänderhaves i regel direkt av styrelsen med biträde av arkitekten, vilken kan för sådana uppdrag erhålla särskild ersättning, övrig teknisk sakkunskap anskaffas utom styrelsen. Byggnadsarbetena utlämnas i regel på entreprenad. I vissa fall utföras dock arbetena helt eller delvis i egen regi med fångar som arbetskraft. Husbyggnadsverksamheten för arméns behov har bedrivits av arméförvaltningens fortifikationsdepartement. Enligt 1936 års härordning skall denna verksamhet övertagas av den under år 1937 nybildade fortifikationsstyrelsen. Verksamheten handhaves under militär ledning å kasernbyrån, som är organiserad på två sektioner, den ena avsedd för nybyggnader och större ändringsarbeten och den andra för underhållsarbeten. Till byrån hör ett ritkontor med civilpersonal under en arkitekts ledning. Därjämte finnas inom ämbetsverket sakkunniga för handhavande av ärenden rörande värmeoch sanitetstekniska anordningar, skjutbanor och domäner m. m. Större nybyggnads- och förändringsarbeten ävensom mer omfattande reparationsarbeten utföras i regel genom entreprenörer. Endast undantagsvis samt inom fästningarna ha byggnadsarbetena utförts under egen regi. Den nya organisationen av arméns byggnadsverksamhet föranleder ingen ändring i dessa principer för ledningen av byggnadsarbetena. Marinens husbyggnadsarbeten handhavas dels av marinförvaltningens fortifikationsavdelning och dels av byggnadsdepartementen vid flottstationerna i Stockholm och Karlskrona, de senare underställda respektive varvschefer. Fortifikationsavdelningen, som förestås av en regementsofficer vid fortifikationskåren och hos sig har anställda en arkitekt samt civil ritar-

55 personal, handhar marinens kasernbyggen och deras vård. Byggnadsdepartementen ombesörja nybyggnads- och underhållsarbeten vid flottstationernas varv. Flygvapnets husbyggnadsarbeten bedrivas under ledning av flygförvaltningens byggnadsavdelning, som arbetar på en nybyggnads- och en underhållssektion. Byggnadsavdelningen har hos sig anställda en arkitekt, ritbiträden, konstruktörer för byggnadsdetaljer, ledningar av olika slag m. m. Vid arbetena, vilka för närvarande omfatta betydande nybyggnader för de olika flygkårerna, tillämpas nära nog uteslutande entreprenadsystem. Efter den 1 juli 1937 har den nybildade militära fortifikationskåren upprättats, vilken kår skall lämna ingenjörspersonal för ledning av arméns, marinens och flygvapnets byggnadsarbeten. Byggnadsverksamheten för riksbankens räkning omhänderhaves av fullmäktige i riksbanken. För upprättande av förslag och ritningar till byggnadsföretag samt för biträde med arbetsledning anlitas enskilt praktiserande arkitekter. De ämbetsverk, vilkas verksamhet är av teknisk natur och där utförandet av på verken ankommande husbyggnadsarbeten i allmänhet måste ske i nära sammanhang med utförandet av andra ämbetsverkets åligganden av teknisk art, nämligen järnvägs-, vattenfalls- och lotsstyrelserna samt i vissa avseenden domänstyrelsen, handhava själva dessa husbyggnadsarbeten. Denna byggnadsverksamhet är i regel av speciell natur och intimt sammanhängande med verkens tekniska uppgifter och intager med hänsyn härtill en särställning i förhållande till statens husbyggnadsverksamhet i övrigt. Järnvägsstyrelsen har å dess bantekniska byrå ett arkitektkontor och en avdelning för ritningar till ledningsarbeten m. m. för de ny- och ombyggnadsarbeten, som förekomma vid statens järnvägar, såsom stationshus, bostadshus, lokstallar, verkstäder, garage m. m. Arbetena utföras under ledning av vederbörande distriktsförvaltning huvudsakligen med användande av entreprenadsystem och mera sällan i egen regi. Vattenfallsstyrelsen anlitar för upprättande av ritningar till husbyggnadsarbeten i vissa fall utomstående arkitekter och ingenjörer, i all synnerhet om speciella krav kunna ställas på dessa arbeten ur arkitektoniska eller konstruktiva synpunkter. I andra fall utföras dessa ritningar av hos styrelsen anställd personal. Arbetena, som i stor omfattning sammanhöra med kraftverksbyggnader, utföras mestadels på entreprenad, men även i egen regi. Ledningen av husbyggnadsarbetena utövas vid vattenkraftanläggningar av arbetsbefälet vid dessa och i övrigt av respektive byråer inom vattenfallsstyrelsen. Lotsstyrelsens husbyggnadsarbeten gälla fyr- och bostadsbyggen m. m. Ritningsarbetet utföres å styrelsens fyringenjörskontor och endast i undantagsfall anlitas utomstående arkitektkrafter. Byggnadsarbetena bedrivas i

56 väsentlig omfattning i egen regi, varjämte entreprenadsystem tillämpas, huvudsakligen vid större byggnadsföretag, i all synnerhet i städer. Medicinalstyrelsens verksamhet på husbyggnadsområdet utgöres numera allenast av reparations- och smärre ombyggnadsarbeten. Denna verksamhet är förlagd till styrelsens sinnessjukvårdsbyrå, som härvid har som biträde en arkitekt. Arbetena utföras genom de lokala hospitalsförvaltningarna av egna arbetare och, i mån så erfordras, av lejda arbetare. Post- och telegrafverken handhava reparationsarbeten för egna fastigheter och disponera härför behövlig personal. Verkens nybyggnadsarbeten, med undantag huvudsakligen för radiostationsanläggningar, ombesörjas genom byggnadsstyrelsen. Universitetens nybyggnadsarbeten ha med vissa undantag under senaste tid ombesörjts av byggnadsstyrelsen. Utrednings- och ritningsarbetet för de byggnadsföretag, vilka genomföras av universiteten själva, utföras av tillkallade konsulterande arkitekter och konstruktörer och byggnadsarbetena m. m. utlämnas på entreprenad. Tekniska högskolans, lantbrukshögskolans samt Alnarpsinstitutets byggnadsarbeten skötas genom byggnadsstyrelsen. Chalmers tekniska högskolas nybyggnadsarbeten ledas av en särskild byggnadskommitté. Det nya karolinska sjukhusets nybyggnadsarbeten handhavas likaledes av en dylik kommitté, sammansatt av representanter för staten, Stockholms stad och Stockholms läns landsting. Denna kommitté har till sitt förfogande ett ritkontor för såväl byggnads- som ledningsarbeten. Arbetena för sjukhuset utföras på entreprenad. b.

Kommuner.

Uppgifter ha inhämtats från de fem största städerna, Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg och Norrköping, angående ledningen av husbyggnadsarbetena och systemet för dessa arbetens genomförande. Stockholm. Någon central myndighet för handhavande av stadens byggnadsarbeten finnes icke. Vid den kommunala omorganisationen 1920 överflyttades byggnadsärenden från drätselnämnden, i den mån de tillhörde dess uppgifter, till fastighetsnämnden, dock med undantag av de ärenden, som gällde donationsfastigheterna, vilka alltjämt stå under drätselnämndens förvaltning. Generellt bestämdes då, att fastighetsnämnden skulle handlägga frågor rörande husbyggnader för stadens räkning. Detta sammanhänger med fastighetsnämndens uppgifter i övrigt. Nämnden omhänderhar nämligen bland annat stadens verksamhet beträffande bostadsärenden. Med avseende på förvaltningen av stadens fastigheter tillkommer det nämnden att tillhandahålla övriga kommunala myndigheter lokaler och fastigheter. I fråga om stadens husbyggnader ankommer det å nämnden att utarbeta och framlägga

57 förslag till sådana byggnadsföretag, som erfordras för nämndens övriga uppgifter, att lämna stadens övriga myndigheter det biträde i hithörande frågor, varom nämnden av dem anmodas, samt att verkställa stadsfullmäktiges beslut i husbyggnadsfrågor. Stadsfullmäktige kunna dock uppdraga åt annan stadsmyndighet att verkställa beslutet, i så fall givetvis åt den myndighet, som framlagt förslaget. Så sker också i stor utsträckning. Detta har föranlett, att flere av stadens förvaltningar efter hand organiserat egna byggnadsavdelningar, såsom hamnstyrelsen, folkskoledirektionen och idrottsstyrelsen, varjämte andra styrelser för vissa byggnadsuppgifter anställa särskilda byggnadsfackmän. Fastighetsnämndens organ för förberedande av på nämnden ankommande ärenden och verkställande av besluten är fastighetskontoret. Detta är uppdelat i gatureglerings-, lantegendoms-, husbyggnads-, hyres- och kamerala avdelningen samt expeditionen och direktörsberedningen. Under kontorets chef, fastighetsdirektören, sortera förstads- och småstugebyråerna. Samtliga husbyggnadsärenden med undantag av de till småstuguverksamheten hörande handhavas av husbyggnadsavdelningen. Denna är uppdelad på fyra byråer, nämligen arkitektbyrån, som förestås av avdelningschefen, nybyggnads- och underhållsbyråerna, vilka förestås av byggnadsintendenter, samt egnahemsbyrån med egnahemsarkitekten som föreståndare. Arkitektbyrån uppgör förslag och ritningar samt verkställer erforderligt utredningsarbete. Nybyggnadsbyrån upprättar kostnadsberäkningar samt utför värderingar och besiktningar, även av subventionerade byggnadsföretag, utarbetar arbetsbeskrivningar samt handhar byggnadsledning m. m. Underhållsbyrån ombesörjer byggnadsunderhåll och verkställer ombyggnadsarbeten av i regel mindre omfattning samt utför för dess verksamhet behövliga kostnadsberäkningar och värderingar. Egnahemsbyrån uppgör på uppdrag från enskilda ritningar till byggnader i stadens med tomträtt upplåtna områden samt granskar av utomstående utförda ritningar till dylika. Husbyggnadsavdelningen har hos sig anställda, förutom byggnadsteknisk personal, elektrotekniker, sanitetstekniker och kontrollanter för cenientoch asfaltarbeten samt målnings-, plåtslageri-, rörlednings- m. fl. arbeten. Underhållsarbetena äro av förhållandevis betydande omfattning och gälla såväl nämndens fastigheter som ock åtskilliga andra förvaltningars. Arbetena utföras i regel å entreprenad, dock äro hos avdelningen, närmast underhållsbyrån, anställda ett antal arbetare, som under året vanligen varierar mellan 250 och 300 man. Elektricitetsverket driver egen byggnadsverksamhet genom en husbyggnadsavdelning med ett tiotal ingenjörer m. fl. Vid 1937 års början hade avdelningen hos sig anställda ett sextiotal arbetare. Gasverket har egen nybyggnadsavdelning, dock av mindre omfattning. Hamnstyrelsen och folkskoledirektionen hava egna husbyggnadsavdelningar med ett antal tekniska tjänstemän.

58 Slutligen har idrottsstyrelsen hos sig anställda ett antal tjänstemän för handläggning av byggnadsärenden. Göteborg. Under drätselkammarens första avdelning sorterar d r ä t s e l k a m m a r e n s a r k i t e k t b y r å , som uppgör ritningar och handhaver arbetsledning för sådana byggnadsföretag, som ej ombesörjas av särskild styrelse, däribland allmänna läroverk, brandstationer och kommunal bostadsbyggnadsverksamhet. Genom byrån skötes dessutom underhållet av brandstationer och auktionsverkets byggnader. Arbetena utföras så gott som uteslutande å entreprenad. Byrån utgör därjämte remissinstitution för alla slag av kommunala husbyggnadsfrågor samt kontrollerar understödd husbyggnadsverksamhet i samband med långivning m. m. Småstugebyrån, likaledes under drätselkammarens första avdelning, leder småstuguverksamheten och tillämpar entreprenadsystem. Under drätselkammarens andra avdelning lyder f a s t i g h e t s k o n t o r e t s b y g g n a d s b y r å och r ö r t e k n i s k a b y r å n . Byggnadsbyrån sköter underhållsarbeten samt mindre ombyggnads- och förändringsarbeten å samtliga under drätselkammarens vård stående fastigheter med ovan angivna undantag. Byrån har egna arbetare, verkstäder och förråd. Målningsarbeten o. dyl. verkställas dock å entreprenad. Materialanskaffning för en stor del av de kommunala institutionerna sker genom byrån. Den rörtekniska byrån upprättar program och ritningar till värme- och sanitetsanläggningar för olika kommunala styrelser, dock i begränsad utsträckning. Byrån handhar kontroll över entreprenadarbetena och genom egna arbetare underhållsarbeten i under drätselkammarens vård stående fastigheter samt eldningskontroll över en stor del av kommunala byggnader. Sjukhusdirektionen ombesörjer genom egen byggnadstekniker vården avsjukhusen samt genom sin byggnadskommitté uppförandet av nya sjukhus. Arbetena utföras å entreprenad. Folkskolestyrelsen sköter genom egen byggnadsavdelning underhållet av folkskolebyggnaderna samt kontroll och arbetsledning vid nybyggnader. Dessa utföras å entreprenad. Småreparationer verkställas med egna arbetare. Hamnstyrelsen uppför genom sin tekniska avdelning nybyggnader under styrelsens förvaltning och handhar även underhåll av byggnaderna. Nybyggnadsarbetena utföras med obetydliga undantag å entreprenad och underhållsarbetena övervägande i egen regi. övriga styrelser sköta i stort sett sina egna arbeten. Nybyggnader utföras genom kommittéer å entreprenad och även underhållsarbeten övervägande genom privata byggmästare. Malmö Drätselkammaren utövar genom sin tredje avdelning bland annat förvaltningen av stadens fastigheter i den mån dessa icke äro underställda de in-

59 stitutioner, som utnyttja dem. Byggnadsarbetena för sådana institutioner, vilka själva omhänderhava av dem disponerade fastigheter, ombesörjas antingen av vederbörande styrelse eller förvaltning eller ock av byggnadskommittéer, för ändamålet tillsatta av stadsfullmäktige. Det organ, genom vilket drätselkammarens tredje avdelning utövar ledningen av husbyggnadsarbetena, är b y g g n a d s k o n t o r e t s fastigh e t s a v d e l n i n g . Chefen för denna avdelning har därvid till sitt förfogande erforderlig teknisk personal. Vid byggnadsföretagen användes i möjligaste mån entreprenadförfarandet. Övriga institutioner samt byggnadskommittéer, vilka icke såsom exempelvis hamndirektionen ha tillgång till egen teknisk personal, anlita ofta för ledningen av byggnadsföretag den arkitekt, som utarbetat vederbörande förslag. Hälsingborg. Även i Hälsingborg är ledningen av kommunens byggnadsverksamhet decentraliserad. De olika kommunala myndigheterna och styrelserna ordna vanligen själva de byggnadsföretag, som stå under deras förvaltning, och i allmänhet utföras byggnaderna å entreprenad. Beträffande hamnen är hamndirektionen byggherren och byggnadsledningen utövas av hamningenjörskontoret. Inom fattigvårdsstyrelsen är förhållandet beträffande byggherren analogt, men kontrollen uppdrages i vanliga fall åt en icke kommunal tjänsteman. Liknande tillvägagångssätt tillämpas i allmänhet hos andra styrelser och nämnder. För uppförande av vissa byggnader tillsättes en byggnadskommitté, som då är byggherre och ordnar med arbetsledningen. Alla kommunala byggnadsärenden underställas byggnadsnämnden, varefter drätselkammaren yttrar sig om anslagskraven m. m., varpå ärendet går till stadsfullmäktige för anslags beviljande. Norrköping. Under stadens drätselkammare sortera byggnads- och fastighetskontoren, av vilka det förstnämnda handhar arbeten för gator, vägar och parker samt vatten- och avloppsverk och det senare stadens fastigheter samt lantegendomar. I den mån husbyggnadsarbeten förekomma inom kontorens verksamhetsområden ledas de av respektive kontor, varvid det även kan förekomma, att vissa andra till drätselkammaren för utförande speciellt remitterade arbeten, såsom idrottsplatser, friluftsbad el. dyl., ombesörjes av byggnadskontoret. Liknande är förhållandet beträffande byggnadsföretag för styrelsen för kommunala affärsverken (spårväg, elektricitets- och gasverken), hamnstyrelsen, lasarettsdirektionen, fattigvårdsstyrelsen in. fl., vilka styrelser själva eller genom av dem utsedda delegerade utöva ledningen av de husbyggen inom de olika styrelsernas verksamhetsområden, som kunna ifrågakomma.

60 I de fall, då sådana byggnadsföretag skola komma till utförande, vilka icke anses sortera under någon av förenämnda styrelser, tillsätter stadsfullmäktige en särskild byggnadskommitté, som handhar byggets ledning. De sakkunniga ha icke ansett sig böra sträcka sin utredning rörande städernas system för ledande av deras husbyggnadsarbeten längre än till de fem största städerna. I de allra flesta kommuner torde emellertid denna byggnadsledning liksom i förenämnda fem städer vara decentraliserad till olika styrelser och i stor utsträckning torde byggnadskommittéer tillsättas för att handhava byggnadsledning. c.

Landstingen.

Landstingens stora ny- och ombyggnadsföretag gälla huvudsakligen sjukhus och sanatorier. I regel tillsätta landstingen för varje dylikt byggnadsföretag en byggnadskommitté, som dels framlägger förslag till byggnadsföretaget med tillhörande kostnadskalkyler och dels ombesörjer byggnadsföretagets utförande, sedan vederbörande landsting godkänt förslag och kostnadsberäkning. Mindre byggnadsföretag genomföres ofta ensamt av resp. landstings förvaltningsutskott. Reparationsarbeten vid sjukhusanläggningarna m. m. verkställas vanligen under ledning av vederbörande direktion. Under sig har byggnadskommittén byggnadsföretagets arkitekt, som upprättar erforderliga ritningar, beskrivningar m. m., konstruktörer för ledningsarbeten m. m. av olika slag samt byggnadskontrollant, som övervakar arbetenas kontraktsenliga utförande. Arbetena bedrivas uteslutande enligt entreprenadsystem. C. Antal byggnadsföretagare fördelade å olika yrken och efter företagsformen. Huvudmassan av byggnadsföretagarna har vid folkräkningarna redovisats inom gruppen byggnadsverksamhet, belysning, vattenledning m. m. under huvudgruppen industri och hantverk. Härvid har skilts på företagare inom var och en av grupperna husbyggnadsverksamhet (tidigare »byggmästare och arkitekter»), målning, glasmästeri och förgyllning, kakelugnsmakeri samt rörarbeten inomhus. En del inom byggnadsindustrien verksamma snickeriidkare torde återfinnas bland företagare inom gruppen snickeri, svarveri, fanértillverkning m. m. under trävaruindustri, medan plåtslagarmästare redovisas bland företagare inom gruppen koppar-, bleck- och plåtslagare under malmbrytning, mineral-, metall- och maskinindustri. Elektriska installatörer redovisas icke särskilt och torde åtminstone delvis vara att finna under annan rubrik än byggnadsverksamhet m. m. I efterföljande tablå meddelas antalet vid folkräkningarna 1910, 1920 och 1930 redovisade företagare inom sådana grenar av gruppen byggnadsverk-

samhet m. m., vilka kunna anses tillhöra byggnadsindustrien, samt därjämte företagare inom gruppen koppar-, bleck- och plåtslagare. Antal företagare enligt folkräkningen V e r k s

a m h e t s g r e n a r 31

/i 2 1910 4391 5 265 344 654

Husbyggnadsverksamhet Målare Glasmästare, förgyllare Kakelugnsmakare Rörarbeten inomhus 1 Koppar-, bleck- och plåtslagare Summa

/i2 1920 4 160 3 948 346 376

/i2 1930

2 033

5 491 6 087 "492 469 627 1906

12 687

10 252

15 072

1 Under rubriken Gas- och vattenledningsentreprenörer redovisades 1910 99 personer samt under rubriken Gas- och vattenledningsverk 1920 225 företagare.

Dessa sifferuppgifter omfatta icke hela antalet byggnadsföretagare enligt förut given definition. Den bästa vägledningen för bedömande av, i vad mån uppgifterna härom kunna anses ofullständiga eller eljest bristfälliga, iämnas av företagsräkningen 1931. Efterföljande tablå upptager antalet vid denna räkning redovisade företag under sådana rubriker, som i huvudsak kunna anses täcka byggnadsindustrien. Till skillnad från folkräkningen innefattar detta antal såväl juridiska som fysiska personer. Till viss mindre del innefattas ock däri företag med verksamheten helt eller delvis förlagd till andra näringsgrenar än byggnadsindustrien, varför de angivna siffrorna äro att betrakta som maximisiffror. Antal'företag enligt företagsräknlngen 1931

Verksamhetsgrenar

Byggnadssnickeri Kakelugnsmakeri

3 983 1437 2911 och

platt-

Rörledningsinstallationer .... Grundläggnings- och cementeringsarbeten o. d

442 5 832 758 780

Verksamhetsgrenar

Elektriska installations- och monteringsarbeten Blandad samt ej särskilt nämnd anläggningsverksamhet . . . . Bleck-, plåt- och kopparslageri Glasvarutillverkning, glasmäs-

Antal företag enligt företagsräkningen 1931

695 197 1 642 246

Summa

18 923

Dessa uppgifter skilja sig från de på folkräkningarna grundade framför allt därigenom, att de såsom särskilda verksamhetsgrenar upptaga murning, hyggnadssnickeri, grundläggningsarbeten o. d. samt elektriska installationsarbeten, av vilka de tre förstnämnda till övervägande del bildas av småföretag med högst tre sysselsatta personer. De under här ifrågavarande rubriker redovisade byggnadsföretagen torde endast delvis vara att återfinna

bland de vid folkräkningen 1930 redovisade företagarna inom gruppen husbyggnadsverksamhet. En del snickeriidkare tillhörande byggnadsindustrien torde, såsom nyss framhölls, vara att finna inom gruppen snickeri, svarveri, fanértillverkning m. m. under trävaruindustri, medan i övrigt saknas varje mer säker vägledning för uppspårande av här ifrågavarande företag. Sannolikt torde bland de vid företagsräkningen redovisade företagen inom grupperna murning, byggnadssnickeri, grundläggnings- och cementeringsarbeten samt elektriska installationsarbeten åtskilliga yrkesutövare, som intaga en mellanställning mellan företagare och anställda, h a vid folkräkningarna förts till de senare, medan desamma vid företagsräkningen betraktats såsom företagare, därest grundläggningsarbetet, murningen etc. verkställts som självständigt arbete utan att yrkesmannen varit att anse som anställd hos uppdragsgivaren. I 1910 års folkräkning angives uttryckligen, att gruppen murare m. fl. byggnadsarbetare innefattar murarmästare. Icke heller de på företagsräkningen grundade, nyss meddelade uppgifterna om antalet byggnadsföretag 1931 äro att anse som fullständiga. Under rubriken industri och hantverk i kombination med annan näring redovisas därutöver i företagsräkningen 771 företag inom gruppen tillverkning, reparation och installation av samt handel med elektriskt materiel, av vilka en del torde vara att räkna till elektriska installatörer inom byggnadsindustrien. Ytterligare en del företagare i denna bransch torde h a redovisats under andra rubriker på grund av svårigheten att fastställa vederbörandes karaktär av egna företagare. En vägledning för uppskattandet av hela antalet elektriska installatörer i företagarställning erbjuda vissa av svenska elektricitetsverksföreningen meddelade uppgifter. Med utgångspunkt från att en tredjedel av de med kommerskollegii behörighetsbevis försedda elektriska installatörerna kan antagas utöva företagarverksamhet inom byggnadsindustrien samt med tillägg av ytterligare ett 300-tal dylika företagare, erhålles en totalsiffra av i runt tal 1 500 företagare inom elektriska installationsbranschen med sysselsättning inom byggnadsindustrien 1931. Med hänsyn tagen till det här anförda skulle hela antalet företag inom byggnadsindustrien 1931 kunna överslagsvis beräknas till 19 500. Härvid bör dock erinras, att de till grund för beräkningen liggande siffrorna till en del äro att betrakta som maximisiffror och till en del framgått ur en approximativ uppskattning. I fråga om tiden efter 1931 finnas icke tillgängliga officiella uppgifter i den utsträckning, som erfordras för en uppskattning av hela antalet företag inom byggnadsindustrien i riket. På olika ä g a r e k a t e g o r i e r fördela sig företagen enligt företagsräkningen 1931 på sätt visas av tab. 3, vilken med avseende å rubrikernas uppställning ansluter sig till denna räkning. Härvid har skilts på sju olika kategorier, nämligen 1) enskilda personer, 2) aktiebolag, 3) andra bolag,

63 4) ekonomiska föreningar, 5) staten, 6) kommuner och 7) annan samfällighet, institution, stiftelse el. dyl. Anmärkas må, att gruppen andra bolag omfattar bl. a. handelsbolag, kommanditbolag och enkla bolag, av vilka de sistnämnda i motsats till de båda förra icke äro skyldiga att i sådan egenskap anmäla sig till handelsregistret. Till gruppen kommunala företag har förts icke blott verksamhet, utövad av de egentliga kommunerna, utan jämväl verksamhet, bedriven av eller närmast sorterande under andra lokala offentliga samfälligheter, såsom landsting, hushållningssällskap m. m. Gruppen annan samfällighet, institution m. m. omfattar vissa av flera delägare drivna företag, beträffande vilka ägarekategorien ej kunnat med säkerhet fastställas eller som eljest icke befunnits hänförliga till någon av de övriga ägarekategorierna. Beträffande de i tabellen redovisade företagen m å först anmärkas, att de till gruppen elektriska installations- och monteringsarbeten hörande 171 statliga företagen i huvudsak utgöras av telegrafverkets stationer. I fråga om dessa och övriga redovisade statliga företag, med undantag av byggnadsstyrelsen beträffande dess arbeten i egen regi, torde få anses tveksamt, om de bedriva yrkesmässig byggnadsverksamhet i förut angiven bemärkelse. Detsamma gäller de redovisade kommunala företagen. Av aktiebolagen komma de flesta på grupperna rörledningsinstallationer och husbyggnadsverksamhet samt därnäst på grupperna blandad samt ej särskilt n ä m n d anläggningsverksamhet, ävensom grundläggnings- och cementeringsarbeten (varmed torde förstås cement- och betongarbeten) o. d. Andra bolag än aktiebolag äro talrikast inom grupperna målerirörelse, husbyggnadsverksamhet, bleck-, plåt- och kopparslageri samt rörledningsinstallationer. Av ekonomiska föreningar redovisas ett 50-tal inom gruppen husbyggnadsverksamhet samt ett 10-tal inom vardera av grupperna målerirörelse och elektriska installationsarbeten. Till sist må anmärkas, att vid företagsräkningen redovisats, jämte det i tab. 3 angivna antalet företag, antalet i företagen sysselsatta personer, bland vilka såsom särskild grupp upptagits »egna företagare», innefattande ägare, delägare i andra bolag än aktiebolag m. fl. Antalet egna företagare avviker i någon mån från antalet företag på grund av den olika bestämning, som givits dessa begrepp. Vid den av de sakkunniga föranstaltade undersökningen av företagares och löntagares inkomster av byggnadsindustri i rikets stadssamhällen 1931 och 1932 ha bland företagarna såsom juridiska personer särskilt redovisats aktiebolag och ekonomiska föreningar. Enkla bolag, handelsbolag och kommanditbolag äro såsom sådana icke skattskyldiga, varför inkomstundersökningen icke lämnar upplysning om dessas antal. Ytterligare begränsar sig undersökningen till rikets stadssamhällen. Hela antalet vid inkomstundersökningen redovisade aktiebolag och föreningar uppgick 1931 till 219 och 1932 till 214. Härav tillhörde 58 resp.

64 Tab. 3. Byggnadsföretagens fördelning på olika slag av ägare enligt företagsräkningen 1931.

Verksamhetsgrenar

Annan Ekon. Kom- ägareEnskilda Aktie- Andra före- Staten personer bolag bolag muner kateningar gori

Husbyggnadsverksamhet.... Murning Byggnadssnickeri Kakelugnsmakeri och plattsättning Rörledningsinstallationer.... Grundläggnings- och cementeringsarbeten o. d Elektrisk installation och monteringsarbeten Blandad samt ej särsk. nämnd anläggningsverksamhet... . Bleck-, plåt- och kopparslaGlasvarutillverkning, glasmästeri, förgylleri Summa

3 600 1 427 2 892

63 2 4

250 8 12

425 5 422 571

1 15 91

15 377 92

1 10 1

17 307

15 3

1 3

2 Samtliga

3 983 1437 2 911

442 5 832 758

695 197

1 642 246

oo

18 923

51 yrkesgruppen byggmästare och entreprenörer, 52 resp. 49 gruppen värmeoch sanitetsinstallatörer samt 55 resp. 58 gruppen elektriska installatörer. D. Byggnadsföretagare i olika delar av landet fördelade efter verksamhetsgrenar och ägarekategorier. De vid 1930 års folkräkning redovisade uppgifterna om b y g g n a d s företagarnas fördelning på s t ä d e r och landsbygd meddelas här, med gruppering av företagarna på olika verksamhetsgrenar. Antal företagare enligt folkräkningen 1930

Verksamhetsgrenar

Husbyggnadsverksamhet Målning Glasmästeri och förgyllning Kakelugnsmakeri Rörarbeten inomhus Koppar-, bleck- och plåtslageri Summa

Städer

Landsbygd

Hela riket

2 354 2 769 434 272 457 1074

3 137 3 318 58 197 170 832

5 491 6 087 492 469 627 1 906

7 360

7 712

15 072

Inom bägge de utslagsgivande grupperna husbyggnadsverksamhet och målning kom den större delen av företagarna på landsbygden, och även om de större företagarna företrädesvis voro att finna i städerna, kom dock

65 inom den förstnämnda gruppen jämväl flertalet arbetare på landsbygden (se vidare sid. 121). Då därjämte av samtliga vid folkräkningen redovisade byggnadsföretagare flertalet var att finna annorstädes än i städerna, framgår den stora betydelsen av landsbygden för byggnadsverksamheten i vårt land. Härvid bör dock uppmärksammas, att till landsbygden räknas såväl köpingar och municipalsamhällen som andra tättbebyggda, s. k. stadsliknande samhällen. Dragés gränsen mellan å ena sidan stadssamhällen och stadsliknande samhällen, å andra sidan övriga orter, blir förhållandet ett annat. Likväl kom på den sålunda avgränsade rena landsbygden mer än 40 % av hela landets byggnadsverksamhet, räknat i produktionstekniska enheter, d. v. s. eldstäder. Vid företagsräkningen 1931 fördelades företagen med hänsyn till verksamhetens förläggningsort på lokala enheter, bildade av dels varje stad, köping och municipalsamhälle med minst 5 000 invånare, dels Stockholms och Göteborgs inre förortsområden, exkl. städer etc. av nyssnämnda storlek, dels ej specificerade städer och andra samhällen samt landsbygden inom varje särskilt län. Vid redovisningen sammanfördes vissa verksamhetsgrenar till större grupper, vilket bl. a. medförde, att grundläggnings- och cementeringsarbeten o. d. samt blandad och ej särskilt nämnd anläggningsverksamhet redovisades under samma rubrik som järnvägs- och spårvägsbyggnad, gatu-, väg- och broarbeten samt vattenbyggnadsarbeten. På grundval av vad sålunda framgått ur företagsräkningen har upprättats tab. A, i vilken de vid denna räkning redovisade byggnadsföretagen med undantag av sist angivna verksamhetsgrenar fördelats på 18 städer med mer omfattande byggnadsverksamhet och i övrigt på länen. Av de i tab. 3 upptagna verksamhetsgrenarna har husbyggnadsverksamhet förts till en och samma grupp som murning, byggnadssnickeri och kakelugnsmakeri, medan målerirörelse, bleck-, plåt- och kopparslageri samt rörledningsinstallationer och elektriska installations- och monteringsarbeten redovisas var för sig. Påfallande stort är det antal företag, som inom den förstnämnda gruppen är att finna inom andra områden än nyssnämnda 18 städer, och gäller detta i särskilt hög grad de sydligare länen. Till stor del utgöras dessa företag av de inom grenarna murning och byggnadssnickeri talrikt förekommande små yrkesutövarna, vilka ofta intaga en mellanställning mellan företagare och anställda och, såsom förut framhållits, på denna grund torde ha vid folkräkningen till en del redovisats bland de senare. Den i allmänhet ganska starkt framträdande koncentrationen av byggnadsverksamheten till de största städerna gör sig minst gällande inom gruppen husbyggnadsverksamhet, murning etc. Av samtliga företag inom gruppen voro endast 9-4 % verksamma i Stockholm, Göteborg, Malmö eller Norrköping. Motsvarande procentsiffra var för målerirörelse 16-5 %, för bleck-, plåt- och kopparslageri 18*8 %, för rörledningsinstallationer 21-9 % samt för elektriska installations- och monteringsarbeten 14-0 %. 6—-717118.

66 Tab. 4.

Län

Antal byggnadsföretag fördelade på vissa yrkesgrupper länsvis och i vissa städer enligt företagsräkningen 1931.

och

städer

Stockholm Stockholms län Uppsala Uppsala län ö. o Eskilstuna Södermanlands län ö. o Norrköping Östergötlands län ö. o Jönköping Jönköpings län ö. o Kronobergs län Kalmar Kalmar län ö. o Gotlands län Blekinge län Kristianstad Kristianstads län ö. o Malmö Hälsingborg Malmöhus län ö. o Hallands län Göteborg Göteborgs o. Bohus län ö. o. Borås Älvsborgs län ö. o Skaraborgs län Karlstad Värmlands län ö. o Örebro Örebro län ö. o Västerås Västmanlands län ö. o Falun Kopparbergs län ö. o Gävle Gävleborgs län ö. o Sundsvall Västernorrlands län ö. o Östersund Jämtlands län ö. o Västerbottens län Norrbottens län Hela riket

Husbyggnad, murning, byggnadssnickeri, kakelugnsmakeri

Målerirörelse

443 476 21 168 31 201 73 413 47 324 311 24 447 139 204 15 636 149 69 699 302 159 394 58 463 464 17 329 45 295 33 121 10 221 23 218 17 208 29 146 170 161

555 266 24 83 35 117 61 223 39 208 163 23 232 91 123 11 275 152 73 412 149 195 239 44 274 208 17 191 61 137 27 99 17 180 34 184 26 203 26 81 140 134

165 83 13 22 11 30 37 76 13 54 40 10 52 14 29 7 42 44 23 71 53 62 38 16 110 63 12 61 19 40 10 38 7 60 14 60 13 49 9 22 23 27

70 56 4 11 6 13 13 17 6 18 9 4 18 7 13 5 26 24 18 45 18 59 28 10 34 20 7 19 15 13 7 12 4 25 4 21 7 17 8 6 20 21

8 773

5 832

758 Bleck-, Rörledplåt- och ningsinkopparstallationer slageri

Vid företagsräkningen redovisades icke företag inom olika delar av landet, fördelade efter ä g a r e k a t e g o r i e r (enskilda personer, aktiebolag e t c ) . Så har däremot skett vid den av de sakkunniga föranstaltade undersökningen av företagares och löntagares inkomster av byggnadsindustri i

ti 7

Tab. 5.

Byggnadsföretagarnas fördelning efter ålder inom vissa yrkesgrupper och soeialklasser enligt folkräkningen 1930. Företa gare

i

åldersåren

Yrkesgrupper —19

20— 25— 30— 35— 40— 45— 50— 60— 65— 70— Summa 24 29 34 39 44 59 64 69 49

Husbyggnad. Större företagare... Mindre företagare.. Självständiga hantverkare utan lejd hjälp

—

6 19

17 65

63 229

122 329

197 379

204 440

357 80 51 751 194 138

30 85

1 127 2 630

493 170 137

1 734

Målning. Större företagare.. . Mindre företagare.. Självständiga hantverkare utan lejd

4 7 31 107

29 258

53 388

82 459

87 416

111 37 32 556 172 107

18 66

460 2 562

120 234

557 234 222 199

3 065

Summa

207 500 1 025 1476 1730 1 7 4 4 2 825 887 687 487

11 578

rikets stadssamhällen 1931 och 1932. Såsom förut framhållits redovisas i undersökningen bland juridiska personer endast aktiebolag och ekonomiska föreningar, vilka huvudsakligen tillhörde yrkesgrupperna byggmästare och entreprenörer, värme- och sanitetsinstallatörer samt elektriska installatörer. Till övervägande del voro de att finna i Stockholm och Göteborg. E. Byggnadsföretagarnas ålder, civilstånd m. m. Vid 1930 års folkräkning ha företagarna inom vissa yrkesgrupper fördelats efter ålder och civilstånd. Bland byggnadsföretagarna redovisas härvid särskilt de inom husbyggnad och målning verksamma, med gruppering tillika på större företagare, mindre sådana och självständiga hantverkare utan lejd hjälp. Tab. 5 visar, hur de sålunda redovisade 11 578 yrkesutövarna inom angivna tre socialklasser fördelade sig efter ålder. Utmärkande för företagarna inom gruppen husbyggnadsverksamhet var deras relativt höga levnadsålder. Av samtliga redovisade 5 491 företagare inom gruppen hade icke mindre än 2 575, eller 46-9 %, uppnått 50 års ålder. Åldrarna 70 år och därutöver representerades av ungefär lika många som åldrarna under 30 år, eller c:a 200. Drager man nedre gränsen för den högre medelåldern vid 45 år, hade den stora massan uppnått sådan ålder. Av samtliga redovisade 6 087 företagare inom gruppen målning hade endast 2 311, eller 38-0 %, nått 50 års ålder. Åldrarna 70 år och därutöver representerades inom denna grupp av 283 företagare, men åldrarna under 30 år av 511. Även inom denna grupp tillhörde en om också knapp majoritet åldrarna över 45 år. Det här sagda gäller inom bägge grupperna såväl

68 Tab. G. Byggnadsföretagarnas fördelning efter ålder inom olika yrkesgrupper enligt inkomstundersökningen 1931 (stadssamhällen). Antal enskilda jersoner med företagarinkomst i åldersåren Yrkesgrupper —19 20— 25— 30— 35— 40— 45— 50— 55— 60— 65— 70— Summa 24 29 34 39 44 49 54 59 64 69 Byggmästare och entreprenörer Byggnadsingenjörer, civilingenjörer och inArkitekter och konsulterande ingenjörer...

—

67 107 155 177 233 190

1 151

—

3 10 29 35 39 29 17 13 10 4 12 12 18 26 38 13 17 22 12 20 31 28 30 35 38 16 10 8 11 5 12 20 26 21 20 17 89 153 275 378 364 274 202 162 125 22 46 80 125 117 105 74 42 26

5 14 5 2 69 15

191 176 230 145 2 117 659

— 3 — — — 2

10 9 13

46 15 58

53 27 74

68 24 73

50 36 66

45 41 39

25 27 19

23 22 13

—

8 10 2

342 226 359

53 201 460 749 984 989 915 663 432 302 169

5 919

— 1 1

Plåtslagarmästare . . . . Värme- och sanitetsinstallatörer Elektriska installatörer Diverse underentrepreSamtliga yrkesgrupper

—.

— 4 3 25 7

11 15

självständiga hantverkare som andra företagare, dock med tydlig övervikt för de förra inom de yngre och äldre åldersklasserna (under 30 år resp. 60 år och därutöver). Detta giver vid handen, att de självständiga hantverkarna utan lejd hjälp i allmänhet etablera sig tidigare i yrket och längre kvarbliva inom detsamma än andra företagare. Den här påvisade skillnaden i åldershänseende mellan företagarna inom de vid folkräkningen 1930 redovisade grupperna husbyggnadsverksamhet och målning belyses ock av den förut omnämnda, av de sakkunniga föranstaltade inkomstundersökningen. Tab. 6 visar, hur de vid denna undersökning för 1931 redovisade 5 919 enskilda personerna med företagarinkomst, rörande vilka uppgift om ålder föreligger, fördelade sig på åldersklasser inom 12 olika yrkesgrupper. Den vid folkräkningen redovisade gruppen husbyggnadsverksamhet torde i det närmaste täckas av de vid inkomstundersökningen redovisade fem egentliga byggnadsyrkena, nämligen 1) byggmästare och entreprenörer, 2) byggnadsingenjörer, civilingenjörer och ingenjörer, 3) arkitekter och konsulterande ingenjörer, 4) murarmästare och 5) snickarmästare. Dessa grupper omfattade enligt tab. 6 sammanlagt 1 893 företagare, av vilka 947, eller 50-0 %, uppnått 50 års ålder. Inom gruppen målarmästare, som omfattade 2 117 personer, hade däremot endast 832, eller 39-3 %, uppnått åldern i fråga. Åldersklasserna under 30 år voro liksom enligt folkräk-

69 Tab. 7.

Byggnadsföretagarnas fördelning efter civilstånd inom vissa yrkesgrupper och socialklasser enligt folkräkningen 1930. Antal

företagare

Ogifta

Gifta

Förut gifta

Samtliga

Husbyggnadsverksamhet. Större företagare Mindre företagare Självständiga hantverkare utan lejd hjälp

81 303 262

989 2 163 1333

57 164 139

1 127 2 630 1734

Målning. Större företagare Mindre företagare Självständiga hantverkare utan lejd hjälp

30 297 732

400 2 121 2 126

30 144 207

460 2 562 3 065

9 132

11578 Summa

ningen talrikare representerade bland målarmästarna än inom de egentliga byggnadsyrkena, medan åldersklasserna 60 år och därutöver voro proportionsvis lika talrikt representerade i bägge fallen. Av övriga vid inkomstundersökningen redovisade yrkesgrupper företedde glasmästare och plåtslagarmästare ungefär samma fördelning på åldersklasser under och över 50 år som målarmästarna. Av smidesidkarna kom en betydligt större del, 50-9 %, på åldrarna över 50 år, av värme- och sanitetsinstallatörer samt elektriska installatörer däremot endast 32-7 % resp. 20-3 %. I övrigt må anmärkas, att vid folkräkningen de yngre årsklasserna i det hela voro proportionsvis mer talrikt representerade än vid inkomstundersökningen, varom mera i det följande. Vid 1930 års folkräkning ha därjämte företagarna med hänsyn till c i v i l s t å n d fördelats på ogifta, gifta och förut gifta. Inom grupperna husbyggnadsverksamhet och målning samt de förut redovisade tre socialklasserna ter sig civilståndsfördelningen såsom visas av tab. 7. Gruppen husbyggnadsverksamhet, inom vilken, såsom nyss visats, levnadsåldern var högre än inom gruppen målning, företedde ett proportionellt större antal gifta än denna. Ett relativt stort antal ogifta fanns bland de självständiga hantverkarna, av vilka ett proportionellt större antal tillhörde de yngre åldersklasserna än vad fallet var inom övriga socialklasser. Jämväl vid den av de sakkunniga föranstaltade inkomstundersökningen h a uppgifter inhämtats om civilstånd. Civilståndsfördelningen enligt denna undersökning bland de byggnadsföretagare inom olika yrkesgrupper, beträffande vilka uppgifter härom föreligga för 1931, visas av tab. 8. Av samtliga i tabellen redovisade 6 175 företagare voro 5 168, eller 83-7 %, gifta. Av de vid folkräkningen särskilt redovisade 11 578 byggnadsföretagarna, voro åter 9 132, eller endast 78*9 %, gifta. Att procenttalet gifta

70 Tab. 8.

Byggnadsföretagarnas fördelning efter civilstånd inom olika yrkesgrupper enligt inkomstundersökningen 1931 (stadssamhällen). Antal

företagare

Ogifta

Gifta

Änklingar o. änkor

Frånskilda

Summa

1282 Yrkesgrupper

Byggmästare o. entreprenörer Byggnadsingenjörer, civilingenjörer o. ingenjörer Arkitekter o. konsulterande ingenjörer Murarmästare Snickeriidkare Glasmästare Målarmästare Plåtslagarmästare Värme- och sanitetsinstallatörer Smidesidkare Elektriska installatörer Diverse underentreprenörer

1 118

24 33 20 39 22 270 66 43 26 39 26

141 151 138 183 122 1 798 573 289 196 309 150

3 5 17 7 4 91 29 17 13 11 4

Samtliga yrkesgrupper

5 168

2 2 3 11 7 6 1 2 44

168 191 177 232 148 2170 675 355 236 361 180 6 175

är så pass mycket högre enligt inkomstundersökningen än enligt folkräkningen, kunde bl. a. tänkas bero därpå, att förstnämnda procentsiffra påverkades i stigande riktning av de yrkesgrupper, som omfattas av inkomstundersökningen men däremot icke av de ur folkräkningen hämtade uppgifterna. Vid närmare granskning av tab. 8 visar sig emellertid så icke vara fallet. Av betydelse i förevarande hänseende synes däremot vara, att, såsom förut anmärkts, de yngre årsklasserna voro proportionellt mer talrikt representerade vid folkräkningen än vid inkomstundersökningen. Detta sammanhänger därmed, att i många fall personer, vilkas inkomst icke uppnått sådan storlek, att den taxerats till inkomstskatt, icke kommit att redovisas vid inkomstundersökningen. Dessa personer voro företrädesvis att finna bland yngre och ogifta, vilka därför icke blivit representerade i samma utsträckning som äldre och gifta. Jämväl svårigheten att bestämma yrkestillhörigheten för personer, vilka hämtat endast en del av sin inkomst från byggnadsindustrien, torde härvid ha spelat sin roll. Tab. 8 visar liksom folkräkningsuppgifterna bl. a. ett högre procenttal gifta inom de egentliga byggnadsyrkena än inom måleriyrket. Med fördelning av företagarna på olika grenar av byggnadsindustrien har vid folkräkningen 1930 redovisats deras h u s t r u r (utan yrke), b a r n u n d e r 1 5 å r samt ö v r i g a f a m i l j e m e d l e m m a r . Hithörande uppgifter återgivas i tab. 9. Tabellens siffror återspegla det förut ur olika synpunkter belysta förhållandet, att procenttalet gifta var högre inom gruppen husbyggnadsverksamhet än inom gruppen målning. Likaså var antalet barn under 15 år såväl

71 Tab. 9.

Byggnadsföretagarnas hustrur, barn under 15 år och övriga familjemedlemmar enligt folkräkningen 1930. A n t a l Verksamhetsgrenar hustrur barn un- övriga faföretagare (utan yrke) der 15 år miljemedl.

Husbyggnadsverksamhet Målning Glasmästeri och förgyllning Kakelugnsmakeri Rörarbeten inomhus Koppar-, bleck- och plåtslageri Summa

5 491 6 087 492 469 627 1 906

4 147 4 187 319 322 483 1 377

5 630 5 551 362 349 591 1 818

1953 1 544 121 121 201 584

15 072

10 835

14 301

4 524

absolut som relativt större inom den förra gruppen. I förevarande hänseende närmast jämförliga med denna voro grupperna rörarbeten inomhus samt koppar-, bleck- och plåtslageri. Vid den av sakkunniga föranstaltade inkomstundersökningen ha inhämtats uppgifter om antalet b a r n , f ö r v i l k a f a m i l j e a v d r a g utg å t t v i d t a x e r i n g t i l l i n k o m s t s k a t t , d. v. s. hemmavarande eller av inkomsttagaren helt eller delvis underhållna barn, vilka vid vederbörande taxeringsårs ingång ej uppnått 16 år och vilka icke, vart för sig, nästföregående år haft en behållen inkomst av minst 450 kr. Inom de vid undersökningen redovisade olika yrkesgrupperna fördelade sig företagarna efter det på var och en fallande antalet dylika barn på sätt visas av tab. 10, vilken jämväl för varje grupp upptager det sammanräknade antalet barn. Dessa uppgifter äro av flera skäl icke jämförbara med de nyss anförda folkräkningsuppgifterna. I geografiskt hänseende begränsa de sig till stadssamhällen och särskilt beträffande de minsta inkomsttagarna är, såsom nyss framhölls, redovisningen ofullständig. Till skillnad från folkräkningsuppgifterna avse de vidare endast hemmavarande eller av inkomsttagaren helt eller delvis underhållna barn, medan å andra sidan åldersgränsen är dragen något högre, nämligen vid 16 år i stället för 15. Ur demografisk synpunkt äro de därför av mindre intresse än såsom belysande för omfattningen av det barnunderhåll, som påvilar företagarna inom olika yrkesgrupper. Det relativt största antalet barn kom på gruppen byggnadsingenjörer, civilingenjörer och ingenjörer samt därnäst på grupperna värme- och sanitetsinstallatörer samt elektriska installatörer. Det relativt minsta antalet barn kom på grupperna glasmästare, arkitekter och konsulterande ingenjörer samt smidesidkare. Vid jämförelse mellan de två största grupperna, nämligen å ena sidan byggmästare och entreprenörer, å den andra målar-

72 Tab. 10. Byggnadsföretagarnas fördelning efter antalet av dem underhållna barn under 16 år inom olika yrkesgrupper enligt inkomstundersökningen 1931 (stadssamhällen). Antal företagare med Yrkesgrupper

Byggmästare o. entreprenörer Byggnadsingenjörer, civilingenjörer o. ingenArkitekter o. konsulterande ingenjörer Murarmästare Snickarmästare Glasmästare Målarmästare Plåtslagarmästare Värme- o. sanitetsinstallatörer Smidesidkare Elektriska installatörer.. Diverse underentreprenörer Samtliga yrkesgrupper

0 barn

1 barn

2 barn

3 barn

4 barn o. därutöver

Summa företagare

Hela antalet barn

118 113 140 86 1219 357

34 33 42 33 471 153

21 13 24 20 270 91

13 6 20 6 119 39

5 12 6 3 91 35

191 177 232 148 2170 675

136 134 186 106 1 793 597

179 142 182

79 53 77

53 21 63

23 10 25

21 10 14

355 236 361

346 170 334

3 458

1 272

6 175

5 210

mästare visar sig barnantalet vara relativt större bland de förra än bland de senare. Erinras må i samband härmed om det förut påvisade högre procenttalet äldre och gifta bland företagarna inom de egentliga byggnadsyrkena än bland målarmästarna. F. Byggnadsföretagarnas organisationer (ideella föreningar). a.

Föreningar för vårdande av yrkesangelägenheter.

I rättsligt hänseende skiljer man i vårt land mellan ekonomiska föreningar och ideella föreningar. Medan de förra gjorts till föremål för lagstiftning, saknas alltjämt lagbestämmelser om ideella föreningar. Dock har rättspraxis alltmer stadgat sig i den riktning, att ideella föreningar ansetts äga rättskapacitet, så snart de skaffat sig någorlunda fullständiga stadgar. Som ekonomisk förening är enligt gällande lag av 1911 att anse sådan förening, som idkar ekonomisk (d. v. s. affärsmässigt organiserad) verksamhet för främjande av medlemmarnas ekonomiska intressen eller som vill vinna annat ändamål än detta genom idkande av handel eller annan verksamhet, varmed följer skyldighet att föra handelsböcker. Härav följer, att såsom ekonomisk förening skall registreras även sådan förening, vilken vill

främja medlemmarnas ideella intressen genom att, om ock endast i någon mån, idka handel eller annan sådan ekonomisk verksamhet, som medför skyldighet att föra handelsböcker.1 Såsom ideell förening torde kunna anses såväl förening, vilken driver annan än ekonomisk verksamhet — för främjande antingen av ideella eller ekonomiska. syften •— som förening, vilken, med nyss angivna undantag, driver ekonomisk verksamhet för främjande av ideella syften. En förening skulle sålunda, utan att förlora karaktären av ideell förening, kunna såväl fullfölja ekonomiska syften som driva visst slag av ekonomisk verksamhet. Bland de olika grupper, i vilka de ideella föreningarna kunna uppdelas, märkas särskilt tre, nämligen föreningar för vårdande av yrkesangelägenheter, föreningar med ändamål att främja arbetsgivarintressen och föreningar med ändamål att främja löntagarintressen. Någon fullt bestämd gräns mellan yrkesbetonade föreningar och andra föreningar torde visserligen icke kunna uppdragas. En redogörelse för de ideella föreningarna inom byggnadsindustrien bör lämpligen begränsas till dessa tre grupper av föreningar. Av de bland företagarna existerande föreningarna komma sålunda att redovisas dels föreningar för vårdande av yrkesangelägenheter, i det följande benämnda yrkesföreningar, och dels föreningar med ändamål att främja arbetsgivarintressen, i det följande benämnda arbetsgivarorganisationer. Yrkesföreningarna äro av skiftande beskaffenhet. Man kan sålunda skilja mellan föreningar, vilka för sig uppställt rent ideella mål och för syftets främjande endast använda sig av ideella medel, såsom upplysningsverksamhet, rådgivning m. m. Andra föreningar kunna för att främja vissa ideellt betonade yrkessyften bedriva verksamhet av i viss mån ekonomisk karaktär, exempelvis upptaga avgifter för rådgivning, utbildningskurser o. s. v. Åter andra föreningar kunna främja sina medlemmars ekonomiska intressen genom verksamhet av annan än rent ekonomisk karaktär, i vilket fall organisationen, såsom förut visats, ändock bevarar sin egenskap av ideell förening. Gränserna mellan nyss angivna typer av yrkesföreningar äro inom byggnadsindustrien ofta flytande och någon bestämd gränsdragning mellan dem ställer sig icke möjlig. I det följande har dock gjorts ett försök att skilja mellan föreningar med ideeUt syfte och föreningar med därjämte mer eller mindre starkt betonat ekonomiskt intressesyfte. Bland yrkesföreningarna finnas sådana, som uteslutande eller huvudsakligen syssla med byggnadsindustriella spörsmål, och sådana, som ägna sig åt tekniska frågor i allmänhet, inkl. byggnadstekniska sådana. I många fall kan härvid tvekan råda, om det byggnadsindustriella inslaget är så pass betydande, att sammanslutningen skall anses tillhöra byggnadsfacket. Detta 1 Angående de viktigaste bland de ekonomiska föreningarna inom byggnadsindustrien, produktionsföreningarna, se sid. 18 o. f.

är fallet med de tekniska föreningar, som bildats i flertalet större städer. Om flertalet yrkesföreningar gäller, att de ej äro begränsade till företagare, utan även räkna medlemmar bland anställda. I det följande lämnas en kortfattad redogörelse för en del yrkesföreningar, vilka kunna sägas vara av större betydelse. Först redogöres för föreningar med mer ideellt syfte. S a m f u n d e t f ö r h e m b y g d s v å r d , som stiftades 1916, har sin verksamhet uppdelad på 1) rådgivande verksamhet för den allmänna hembygdsvården, 2) byggnadsvård och 3) kurser för byggmästare. Den byggnadsvårdande verksamheten administreras genom en byggnadsbyrå och avser att höja den allmänna byggnadskulturen. Byrån utför ritningar, arbetsbeskrivningar, kontrollantskap och allmän konsultationsverksamhet samt verkar dessutom genom föredrag och propaganda för främjandet av en god byggnadskultur. Råd givas gratis, ritningar och beskrivningar till en låg, fastställd taxa. Beträffande nybyggnader ägnar byrån särskild uppmärksamhet åt lantmannabyggnader och egnahem. Vid statens byggnadsbyrås avveckling övertog samfundets byggnadsbyrå enligt av Kungl. Maj:t givet bemyndigande dess konsultativa verksamhet med tillhörande typritningsarkiv. I samfundets uppgift ingår även att anordna kurser för byggmästare. Samfundet har på sin tid ordnat en byggnadsteknisk materialutställning. Denna verksamhet har numera övertagits av A.-B. Svensk byggtjänst, som äges av ett flertal institutioner, bl. a. samfundet (se nedan). Andra utställningar av olika slag ha anordnats av samfundet. Samfundet, som räknar c:a 5 000 medlemmar, utger Tidskrift för hembygdsvård. Jämte nio andra organisationer deltog samfundet 1934 i stiftandet av en permanent utställning av byggnadsmaterial under namn av A.-B. S v e n s k b y g g t j ä n s t . Rörande denna lämnas en redogörelse på annat ställe (sid. 559 o. f.) i sakkunnigas betänkande. Utställningens uppgift är att ge en koncentrerad och i möjligaste mån objektiv bild av olika byggnadsmaterial. Med utställningen är förenad en byggnadsteknisk rådfrågningsbyrå, som insamlar resultat från materialundersökningar och andra byggnadstekniska utredningar samt tillhandagår byggnadsföretagare med råd och upplysningar. S t o c k h o l m s b y g g n a d s f ö r e n i n g , som bildades 1848, har enligt stadgarna till ändamål »att genom samlade krafter bidraga till såväl teoretisk som praktisk utbildning i byggnadsfacket ävensom att genom sammanträffande och personligt umgänge och som följd därav fritt tankeutbyte söka befrämja byggnadskonsten och utveckla sinnet för densamma». Till medlemmar antagas arkitekter, byggmästare, ingenjörer och vid byggnader

75 erforderliga hantverksmästare, fabrikanter och leverantörer. Föreningen räknar c:a 650 medlemmar. Föreningen har utvecklat en livlig verksamhet genom anordnandet av föredrag och diskussioner i aktuella byggnadstekniska frågor samt verkställt åtskilliga utredningar i frågor rörande byggnadsindustrien. Tillsammans med svenska arkitektföreningen utgiver Stockholms byggnadsförening tidskriften Byggmästaren. S v e n s k a b e t o n g f ö r e n i n g e n , som bildades 1912, utgör en sammanslutning bland personer och firmor i Sverige, vilka ägna sin verksamhet åt konstruktivt eller praktiskt utförande av arbeten av betong och armerad betong. Syftet är att arbeta för den svenska betongteknikens höjande och utveckling genom undersökningar av betong och armerad betong samt därmed i samband stående materialier, genom arbete för rationella-tekniska bestämmelser samt lämpliga kompetensfordringar för konstruktion och utförande av betong och armerad betong. Medlemmarna utgöras av enskilda och korporativa ledamöter. Till enskilda ledamöter kunna kallas personer, som i egenskap av konsulterande ingenjörer sysselsätta sig med betongteknik, eller personer, som genom sin ställning eller genom sitt arbete eljest stå i nära beröring med frågor rörande betongteknik. Till korporativa ledamöter kunna kallas inregistrerade firmor, vilka arbeta såsom betongentreprenörer, ävensom statliga och kommunala institutioner. Föreningen utgiver tidskriften Betong. Den räknar ett 30-tal korporativa och understödjande ledamöter samt c:a 250 enskilda ledamöter. S v e n s k a k o m m u n a l t e k n i s k a f ö r e n i n g e n , som bildades 1902, har till ändamål att verka för utveckling av de grenar av tekniken, vilka falla inom området för den i kommunal tjänst anställde teknikerns verksamhet, samt att utgöra ett samband mellan sådana tekniker. Föreningen verkar för sitt ändamål huvudsakligen genom möten, vilka anordnas i olika städer och vid vilka anläggningar och arbeten beses samt föredrag och överläggningar hållas. Till medlem av föreningen kan antagas från högre teknisk läroanstalt utexaminerad ingenjör, som innehar mera varaktig anställning av teknisk art i svensk stads eller större samhälles tjänst, samt annan person, som genom framstående kommunalteknisk verksamhet visat sig ägnad att gagna föreningens syften. Föreningen räknar c:a 400 medlemmar. S v e n s k a t e k n o l o g f ö r e n i n g e n , som bildades 1861, har till ändamål att åvägabringa en sammanslutning av dem, som på ett framstående sätt, vare sig i vetenskapligt, konstnärligt eller praktiskt hänseende, verka till den svenska industriens och byggnadskonstens gagn. Till medlem i föreningen kan inväljas den, som är eller varit styrelseledamot eller lärare vid tekniska högskolan eller vid Chalmers tekniska

högskola; den, som genomgått tekniska högskolan såsom ordinarie eller extra ordinarie elev; den, som erhållit avgångsbetyg från Chalmers tekniska högskolas högre avdelning; den, som fullständigt genomgått Falu bergsskola före dess omorganisation till fackskolan för bergsvetenskap vid tekniska högskolan, civilingenjörskursen vid Marieberg eller skolan för byggnadskonst vid akademien för de fria konsterna eller som vid universiteten avlagt bergsexamen; samt den, som utan att uppfylla ovanstående villkor är en kunnig och erfaren idkare av teknisk vetenskap eller teknisk verksamhet. Föreningen är uppdelad i ett flertal fackavdelningar, bland vilka märkas avdelningen svenska arkitektföreningen med 230 medlemmar och avdelningen för väg- och vattenbyggnadskonst med 740 medlemmar. Enligt arbetsordningen för svenska arkitektföreningen utgör denna en sammanslutning av arkitekter och andra ledamöter av svenska teknologföreningen, vilka äro eller varit verksamma inom byggnadsfacket och ha till särskild uppgift att befordra utvecklingen på arkitekturens område samt verka till arkitektkårens gagn. Till medlem kan väljas medlem av svenska teknologföreningen, som är eller varit verksam inom byggnadsfacket och därvid gjort sig känd för skicklighet och duglighet. Till medlem av avdelningen för väg- och vattenbyggnadskonst kallar avdelningen ledamot i svenska teknologföreningen, som utövar verksamhet inom väg- och vattenbyggnadsfacket. Föreningen har verkställt åtskilliga utredningar berörande byggnadsindustrien och vid sammanträden i vederbörande fackavdelningar förehaft diskussioner i byggnadsfrågor. Teknologföreningen utgiver Teknisk tidskrift. S v e n s k a värme- och s a n i t e t s t e k n i s k a föreningen, som bildades 1909, har till ändamål att genom föredrag och diskussioner samt på annat sätt, som kan befinnas lämpligt, verka för befrämjandet och höjandet av värmelednings- och sanitetstekniken. Till medlem kan inväljas var och en, som utövar verksamhet inom värmelednings- eller sanitetsbranschen. Föreningen räknar c:a 400 medlemmar. Av föreningens styrelse har bildats förlagsaktiebolaget V. V. S. (Värme, Ventilation, Sanitet), som utgiver Tidskrift för värme, ventilation och sanitetsteknik. S v e r i g e s h a n t v e r k s o r g a n i s a t i o n , vilken bildades 1905 som en central organisation för landets samtliga lokala hantverksföreningar, avser att vara ett stöd för alla till densamma anslutna orts- och yrkessammanslutningar och för dessas enskilda medlemmar. Organisationen har bl. a. till ändamål att representera hantverksföreningarna inför såväl statsmyndigheter som yrkesidkarsammanslutningar jämte andra sammanslutningar på näringarnas område, att verka för yrkesutbildningens ordnande för såväl

77 lärlingar och gesäller som mästare samt att verka för hantverkets och den mindre industriens utveckling i tekniskt, ekonomiskt, konstnärligt och socialt hänseende. Organisationens byrå utgör föreningspunkten för landets hantverksmästare och mindre industriidkare i alla frågor, som röra gemensamma yrkesangelägenheter. Den för register över landets samtliga hantverks- och liknande föreningar, står varje ansluten förening till tjänst med råd och upplysningar i föreningsangelägenheter och i fråga om förmedling av ärenden hos myndigheter m. m. Byggnadsyrkenas utövare äro talrikt företrädda i hantverksorganisationen. I yrkesförbundens representantskap äro företrädda målaremästarnas riksförening i Sverige, Sveriges bleck- och plåtslagaremästareförbund och svenska elektriska installatörföreningen. Organisationen lämnar sitt stöd åt hantverksinstitutet, som efter några års försöksverksamhet började sin verksamhet 1922. Institutet avser att genom specialkurser meddela fortsatt yrkesutbildning till deltagarna. Å hantverksinstitutet ha anordnats specialkurser för landsbyggmästare, målare, plåtslagare, rörlednings- och elektriska installatörer samt cementgjutare. Sveriges hantverksorganisation utgiver Svensk hanlverkstidning. S v e r i g e s i n d u s t r i f ö r b u n d , konstituerat 1910, bedriver genom ett särskilt organ, A.-B. Industribyrån, konsulterande verksamhet under affärsmässiga former i revisions-, organisations-, byggnads-, trafik- och skattefrågor. Bland bolagets fem avdelningar finnes en byggnadsteknisk avdelning, som utarbetar förslag och ritningar till samt åtager sig arbetsledning och kontroll vid nyanläggningar och omändringar av fabriksbyggnader ävensom utför värderingar. Förbundet upprättade 1930 ett arbetsledareinstitut, som har till ändamål att vara en central utbildningsanstalt för arbetsledare inom industrien.

Efterföljande föreningar kunna anses ha ett ekonomiskt intressesyfte. S v e n s k a a r k i t e k t e r s r i k s f ö r b u n d bildades i augusti 1936 och räknar 360 medlemmar. Förbundet avser icke att ersätta de förut omnämnda arkitektföreningarna, tillhörande gruppen föreningar med ideellt syfte. Förbundet torde närmast ha karaktären av en intresseorganisation och i stadgarna angives dess ändamål vara icke blott att verka för byggnadskonstens utveckling utan även att tillvarataga arkitektkårens allmänna intressen. För medlemskap fordras att ha avlagt arkitektexamen vid tekniska högskolan eller avgångsexamen från Chalmers tekniska högskola eller från annan likvärdig utbildningsanstalt för arkitekter eller ock att på annat sätt ha visat sig väl kvalificerad för utövande av arkitektyrket.

78 Svenska byggnadsentreprenörföreningen (S. B. F.), som bildades 1930, utgör en sammanslutning av entreprenörer inom husbyggnads- samt väg- och vattenbyggnadsbranschen. Till föreningen äro anslutna c:a 60 entreprenörer. Föreningens uppgifter utgöra bl. a. att bevaka medlemmarnas intressen inför myndigheter, konsulterande organisationer och allmänheten: att åstadkomma sunda former för affärsuppgörelser; att verka för lojala affärsprinciper inom branschen; samt att utöva upplysningsverksamhet. Medlemskap i föreningen kan vinnas av varje välkänd person eller firma, som i Sverige idkar entreprenadverksamhet. S v e n s k a e l e k t r i s k a i n s t a 11 a t ö r f ö r e n i n g e n (S. E. I. F.), bildad 1928, utgör en sammanslutning av yrkesutövare inom elektriska installationsbranschen och räknar c:a 560 medlemmar. Den omfattar såväl innehavare av elektriska installationsföretag som personer, vilka äro anställda som ledande montörer i industriella företag eller i distributionsföretag. Föreningen begränsar sig sålunda icke till yrkesutövare, vilka betecknas såsom elektriska entreprenörer, utan omfattar även s. k. installationsmästare och överhuvud taget alla, som äro försedda med kommerskollegii behörighetsbevis för utförande av starkströmsanläggningar. Som föreningens ändamål angives i stadgarna bl. a. att öva inflytande på spörsmål uppkommande för de elektriska installatörerna och verka för yrkets bevarande åt de verkliga yrkesmännen; att genom framställningar och yttranden till myndigheter, sammanslutningar eller enskilda påkalla dessas uppmärksamhet i frågor, som äro av vikt för föreningen och dess medlemmar; att delgiva medlemmarna förbättringar, uppfinningar, föreskrifter o. dyl. inom installationsbranschen samt råda och vägleda i yrkesfrågor; att genom upprättandet av särskilda fonder främja de enskilda medlemmarnas intressen. Föreningen har under åren 1929—1932 anordnat statsunderstödda utbildningskurser. Dess organ är SEIF:s facktidning. S v e n s k a k o n s u l t e r a n d e i n g e n j ö r e r s f ö r e n i n g , som bildades 1910, har till uppgift att kvalitativt höja den konsulterande ingenjörsverksamheten i Sverige och därmed tillgodose industriens och det allmännas behov av kunniga och opartiska tekniska rådgivare. Föreningen räknar ett 50-tal medlemmar. För medlemskap fordras såväl av föreningens styrelse godkänd teoretisk och praktisk ingenjörsutbildning som en med betydande ekonomiskt ansvar förenad förbindelse från varje medlem att i sin yrkesutövning icke låta sig påverkas av några som helst leverans- eller entreprenadintressen utan intaga en fullt opartisk ställning. S v e r i g e s e l e k t r i s k a e n t r e p r e n ö r s l ö r e n i n g , bildad 1918, utgör en sammanslutning av elektriska entreprenörer, d. v. s. installatörer, som vederbörligen auktoriserats för att utföra arbeten i anslutning till olika orters elektriska distributionsnät. Medlemmarna utgöras av bolag och en-

79 skilda personer och kunna även avdelningar av elektriska industriföretag ingå som medlemmar. Anslutna äro c:a 270 entreprenörer, vilka hos sig h a anställda c:a 2 500 arbetare. Föreningen har till uppgift att åstadkomma sunda former för affärsuppgörelser; att tillvarataga medlemmarnas intressen gentemot deras leverantörer och söka åstadkomma avtal i sådant syfte; att bevaka medlemmarnas rätt gentemot myndigheter, konsulterande, andra organisationer och utomstående; att motverka all illegitim verksamhet inom branschen m. m. Medlem är förpliktad att efterleva av föreningen godkända leveransavtal vid äventyr att eljest få erlägga i avtalet fastställt skadestånd. S v e r i g e s e l e k t r i s k a m ä s t a r e f ö r e n i n g (S. E. M. F.) har framgått ur en i Stockholm 1924 bildad förening för elektriska insiallalionsmästare, vilken 1935 ombildades till en riksorganisation. Föreningen, som är organiserad på distrikt, omfattar c:a 600 medlemmar. Som dess uppgifter angives i stadgarna bl. a. att verka för yrkets bevarande åt de verkliga yrkesmännen och arbeta för kårens höjande i såväl teoretiskt som praktiskt hänseende; att verka för upprättande av gemensamma och tidsenliga föreskrifter och författningar inom yrket; att följa stads- och andra myndigheters åtgöranden beträffande yrket samt när så fordras söka förmå dem att taga rättvis hänsyn till yrkets behov; att upprätta ett gott förhållande mellan arbetsgivare och arbetare inom yrket; att delgiva medlemmarna förbättringar och uppfinningar, föreskrifter och författningar m. m., som beröra yrket, samt råda och vägleda medlemmarna, i vad som berör yrket och dess utövande. Föreningens organ är Elektriska installatörtidningen. Sveriges rörledningsfirmors f ö r e n i n g bildades 1930 såsom en riksorganisation, medan tidigare funnits lokala sammanslutningar i branschen i olika delar av landet. Föreningen räknar c:a 260 medlemmar. Hos medlemmarna äro anställda c:a 4 800 arbetare. Föreningen uppställer såsom ändamål att arbeta för höjande av yrkesskickligheten i såväl tekniskt som merkantilt avseende samt att motarbeta illegitim verksamhet, mindervärdiga leveranser och osund konkurrens inom branschen. Medlemskap i föreningen kan vinnas av varje välkänd, ekonomiskt självständig, inregistrerad firma, som inom landet utövar rörledningsverksamhet och innehar entreprenörsrättighet, där dylik föreskrives. Som ytterligare villkor kräves medlemskap i rörledningsfirmornas riksförbund (se nedan). Även kan medlemskap erhållas av den, som visserligen icke är medlem i nämnda riksförbund, men som efter överstyrelsens omprövning befinnes bedriva verksamheten under fullt lojala former beträffande såväl arbetspriser enligt gällande kollektivavtal mellan riksförbundet och metallindustriarbetareförbundet som i övrigt. Föreningen är indelad i fem kretsar. Föreningens organ är Rörinstallatören.

80 b. Arbetsgivarorganisationer. De första mera betydande organisatoriska åtgärderna på arbetsgivarsidan inom byggnadsindustrien togos i och med det att c e n t r a l a a r b e t s g i v a r e f ö r b u n d e t 1903 utbröts såsom en facklig organisation ur centralorganisationen för Sveriges industri och hantverk, vilken utgjorde en sammanslutning av de gamla hantverksföreningarna. Centrala arbetsgivareförbundet blev huvudorganisationen för byggnadsindustriens olika yrkesgrenar. I förbundet ingingo byggmästare och byggnadsentreprenörer, cement-, grund- och asfaltläggare, målare, plåtslagare, glasmästare, kakelugnsmakare, smeder, rörledningsentreprenörer, gipsplattfabrikanter och gipsrörare m. fl. Förbundet sammansattes av dels yrkesföreningar dels ock lokala arbetsgivarföreningar, de senare utgörande sammanslutningar på olika orter av yrkesidkare inom skilda fack. Förbundet uppdelades i fyra distrikt, nämligen det södra, västra, mellersta och norra. Förbundets uppgifter angåvos vara: att genom rättvisa och för yrkena gagneliga avtal upprätta sunda arbetsförhållanden samt ordna medlemmarnas och deras arbetares ömsesidiga angelägenheter; att tillse, att fastställt avtal respekterades och att medlemmarna uppträdde gemensamt för biläggande av tvister samt vid strejker och lockouter för åstadkommande av arbetsfred; att medverka till åstadkommande av reformer på närings- och arbetslagstiftningens område; samt att bilda försäkrings- och understödskassor och i övrigt främja medlemmarnas intressen som arbetsgivare. Anmärkningsvärt var, att inträde i förbundet beviljades icke blott arbetsgivare utan även leverantörer inom byggnadsindustrien eller föreningar av dylika. Leverantörer måste vid inträdet avgiva skriftlig förbindelse att under pågående arbetsinställelse och på av förbundet givet påbud icke leverera varor av det slag, som berördes av det nedlagda arbetet och inom det område, där arbetsinställelsen pågick, samt att icke träda i affärsförbindelse gällande försäljning eller leverans av varor till personer eller firmor, som genom sitt uppträdande skadat arbetsgivarnas sak och för vilka förbundet utfärdat leveransförbud. Medlem av ansluten förening och enskild medlem hade att underteckna en s. k. gemensamhetsakt, med förbindelse att vid överträdelse av förbundets stadgar och beslut utbetala ersättning till högst det belopp, som angavs i en av vederbörande undertecknad garantiförbindelse. Centrala arbetsgivareförbundet, som icke meddelade någon konfliktförsäkring, trädde nästan från början av sin tillvaro i kontakt med den 1902 bildade svenska arbetsgivareföreningen. Samarbetet mellan dessa båda organisationer kom särskilt till uttryck vid vissa större konflikter, och då svenska arbetsgivareföreningarnas förtroenderåd bildades 1910, anslöt sig centrala arbetsgivareförbundet till detta. De större företagen inom väg- och vattenbyggnadsfacket hade redan 1907 anslutit sig till svenska arbetsgivareföreningen inom ett gemensamt

81 yrkesförbund, svenska väg- och vattenbyggarnas arbetsgivareförbund. Till detta kommo att ansluta sig även sådana företag, som bedrevo husbyggnadsverksamhet. År 1930 överfördes den av väg- och vattenbyggarnas arbetsgivareförbund omfattade husbyggnadsindustrien till det 1919 såsom yrkesförbund till svenska arbetsgivareföreningen anslutna Sveriges byggmästareförbund, som därmed ändrade sitt namn till s v e n s k a byggnadsindustriförbundet. Inom rörledningsbranschen fanns redan i slutet av 1800-talet en arbetsgivarsammanslutning. Denna anslöt sig 1906 till centrala arbetsgivareförbundet. År 1915 övergingo emellertid arbetsgivarna inom denna bransch till Sveriges verkstadsförening, som tidigare hos sig upptagit flera större fristående entreprenörfirmor. Sedan verkstadsföreningen anslutit sig till svenska arbetsgivareföreningen, funno rörledningsfirmorna lämpligt att med hänsyn till sina särintressen utbryta sig ur verkstadsföreningen och i början av 1918 ingå i arbetsgivareföreningen såsom särskilt yrkesförbund under benämningen r ö r l e d n i n g s f i r m o r n a s riksförbund. Arbetsgivarna inom den elektriska installationsbranschen bildade 1905 en centralorganisation för fackliga frågor, nämligen svenska elektriska arbetsgivareföreningen. Denna trädde omedelbart i nära samarbete med den redan 1896 bildade stora organisationen för de mekaniska verkstäderna, Sveriges verkstadsförening. Då verkstadsföreningen fr. o. m. den 1 januari 1917 inxädde i svenska arbetsgivareföreningen, följde svenska elektriska arbetsgivareföreningen, därefter benämnd e l e k t r i s k a arbetsgivareföre n i n g e n , exemplet. På grund av vissa organisatoriska svagheter befanns det så småningom nödvändigt, att en sammanslagning ägde rum mellan svenska arbetsgivareföreningen och centrala arbetsgivareförbundet. Detta skedde genom att sistnämnda förbund upplöstes i slutet av 1918 och arbetsgivareföreningen under 1919 upptog Sveriges bleck- och plåtslageriarbetsgivareförbund, Sveriges målaremästareförening samt Sveriges byggmästareförbund. De påtagliga svårigheterna att i samma organisation sammanföra fabriksindustrien och hantverket ledde till att såväl Sveriges bleck- och plåtslageriarbetsgivareförbund som Sveriges målaremästareförening med 1923 års utgång utträdde ur svenska arbetsgivareföreningen. Vad angår övriga entreprenörer inom byggnadsverksamheten, h a vissa större smidesverkstäder, i huvudsak i Stockholm, 1934 inträtt såsom en särskild sektion — s m i d e s v e r k s t a d s s e k t i o n e n — i det under svenska arbetsgivareföreningen hörande yrkesförbundet, bilverkstädernas arbetsgivareförbund. Därjämte har till svenska arbetsgivareföreningens a l l m ä n n a g r u p p anslutit sig ett flertal golvmasse- och parkettläggningsfirmor. De olika hithörande yrkesförbunden räknade 1935 följande antal medlemmar: svenska byggnadsindustriförbundet 846, elektriska arbetsgivareföreningen 206, rörledningsfirmornas riksförbund 141, smidesverkstadssektio7—717118.

I

82 nen 22. Till allmänna gruppen voro samma år anslutna 6 golvmasseläggningsfirmor och 9 parkettläggningsfirmor. Nedanstående uppställning visar det genomsnittliga antalet arbetare 1935 inom hithörande yrkesförbund och företag tillhörande allmänna gruppen inom svenska arbetsgivareföreningen. Antal hos arbetsgivarna sysselsatta arbetare: Svenska byggnadsindustriförbundet 17 000 Rörledningsfirmornas riksförbund 4 000 Elektriska arbetsgivareföreningen 2 600 Smidesverkstadssektionen 290 Golvmasseläggningsfirmor 40 Parkettläggningsfirmor 180 I organisatoriskt hänseende utgör svenska arbetsgivareföreningen en sammanslutning av arbetsgivare inom industri, hantverk, handel och samfärdsel med uppgift att tillvarataga arbetsgivarnas intresse gentemot de hos dem anställda och dessas organisationer. Underorganisationerna, 37 till antalet, äro medlemmar i föreningen och hänföra sig i regel till de skilda yrkesområdena. Arbetsgivarna äro medlemmar i underorganisationerna och delägare i arbetsgivareföreningen. De arbetsgivare, som lämpligen icke kunnat sammanföras i yrkesförbund, hava sammanförts i den nyssnämnda allmänna gruppen. Byggnadsindustriens arbetsgivare äro, såsom jämväl nämnts, under arbetsgivareföreningen upptagna i svenska byggnadsindustriförbundet, rörledningsfirmornas riksförbund, elektriska arbetsgivareföreningen, allmänna gruppen samt bilverkstädernas arbetsgivareförbund. I sin egenskap av medlem i yrkesförbund och delägare i arbetsgivareföreningen har arbetsgivaren att avge ansvars- (garanti-) förbindelse, vilken kan utkrävas vid brott mot stadgarna och vars belopp är bestämt med hänsyn till antalet hos arbetsgivaren sysselsatta arbetare. Inom svenska byggnadsindustriförbundet äro medlemmarna i regel sammanslutna i lokala byggmästarföreningar. Dessa hålla årsmöten och deras angelägenheter handhavas av en styrelse. Föreningarna sammanföras i tre distrikt, mellersta-norra, södra samt västra distrikten. Distrikten hava särskild förvaltning med styrelse och årliga möten. Förbundets gemensamma angelägenheter handhavas av förbundsmöte och förbundsstyrelse. Medlemmarna i elektriska arbetsgivareföreningen äro ävenledes sammanförda i lokalavdelningar med årsmöte och styrelse. Sådana lokalorganisationer finnas ej i rörledningsfirmornas riksförbund, som däremot indelas i tre kretsar — södra, mellersta och norra — med särskild förvaltning (kretsmöte och kretsstyrelse). Vid reglering av arbetsvillkoren hos medlem och uppgörelse om kollektivavtal deltager som regel förbund genom representant. Riksavtal eller avtal

83 för en viss grupp arbetsgivare slutes i förbundets namn. Kollektivavtal får icke definitivt slutas av arbetsgivare, som tillhör arbetsgivareföreningen, utan att avtalet dessförjnnan godkänts av föreningens styrelse. Till av arbetskonflikt berörd arbetsgivare, som tillhör arbetsgivareföreningen, utgår från föreningen ersättning. Sådan ersättning bestämmes av föreningens styrelse med hänsyn till antalet arbetare. Underorganisation har rätt att själv besluta om lockout, men rätten till dylik ersättning förutsätter besluts godkännande av arbetsgivareföreningen, som även själv kan påbjuda lockout. Svenska arbetsgivareföreningen är utgivare av tidningen Industria. Såsom förut nämnts, utgick Sveriges målaremästareförening ur svenska arbetsgivareföreningen 1923 och har sedan dess fortsatt sin verksamhet som fristående förening. Dess n a m n ändrades 1932 till m å l a r e m ä s t a r n a s riksförening i Sverige. Denna riksförening har bl. a. till ändamål att sammanföra alla arbetsgivare inom måleriyrket i Sverige; att upprätta riksavtal och lokala kollektivavtal med arbetarnas organisationer; att åstadkomma gemensamt uppträdande vid inträffade arbetsinställelser; att motarbeta illojal konkurrens inom yrket; att söka införa ordnade förhållanden i fråga om arbetarnas betyg, så att dessa i större utsträckning må kunna läggas till grund för bedömningen av arbetarens kvalitet; att medverka till reformer på arbets- och näringslagstiftningens område; att bilda försäkrings- och hjälpkassor för föreningens medlemmar; samt att med alla till buds stående medel främja yrkets utveckling och dess utövares intressen. Riksföreningen indelas i lokala föreningar. Dessa kunna bilda länsföreningar, vilka i sin ordning kunna sammanslås till distriktsföreningar. Inträde i målaremästarnas riksförening kan erhållas av envar målarmästare i landet, som kan bevisa att han lärt yrket, driver målerirörelse och har denna rörelse inregistrerad. Varje medlem är pliktig att avlämna garantiförbindelse å belopp, som av föreningen bestämmes. Garantiförbindelsernas belopp bestämmas med hänsyn till det antal arbetare, som av vederbörande sysselsattes. En del lokala målarmästarföreningar finnas, som stå utanför riksföreningen. Storleken av avgifterna till föreningen beräknas efter det antal arbetare, som äro anställda hos medlemmarna. Avgifternas storlek bestämmas vid varje årsmöte. Medlemsantalet uppgick i jan. 1937 till 630 och medeltalet anställda arbetare under 1935 till 4 250. Föreningens organ är Målaren. Sveriges bleck- och plåtslageriarbetsgivareförbund bildades 1900 och anslöt sig 1904 till centrala arbetsgivareförbundet för alt, såsom förut nämnts,

84 efter dettas upplösning 1918 ingå i svenska arbetsgivareföreningen, ur vilken förbundet med utgången av 1923 utträdde. Namnet ändrades 1930 till Sveriges bleck- och plåtslagaremästare/örbund. Förbundet har bl. a. till ändamål att under sin ledning förena alla yrkesutövande mästare i koppar-, bleck- och plåtslageribranschen för tillvaratagandet av gemensamma intressen, såväl i frågor, som röra avtalsförhållanden mellan mästarna och deras arbetare, som ock i andra spörsmål, vilka kunna beröra mästarnas intressen vid utövandet av deras verksamhet; att söka slita tvister med arbetare eller leverantörer av material eller kunder; att vid strejk eller annan stridsåtgärd från arbetarnas sida ekonomiskt stödja de medlemmar, som beröras därav; att kontrollera att anställda arbetare och lärlingar äro försedda med av föregående mästare utfärdade betyg; att bidraga till ordnade förhållanden i fråga om lärlingsutbildning och rekrytering av arbetskraft i övrigt; samt att meddela medlemmarna alla erforderliga upplysningar för att minska osund konkurrens och övriga illojala handlingar dem emellan. Förbundet består f. n. av lokal- eller länsföreningar. Mästare, som antagas till medlemmar i förbundet utan att tillhöra lokal- eller länsförening, bilda en särskild grupp kallad enskilda gruppen. E n del lokala mästarföreningar i landet stå utanför förbundet. Medlem, som bryter mot förbundets stadgar eller dess beslut, kan åläggas utgiva skadestånd, varom styrelsen fattar beslut, som, om enhällighet ej uppnås, skall hänskjutas till fullmäktige. Skadestånd får ej utdömas till högre belopp än 100 kr. per arbetare. Medlem i förbundet avgiver icke någon garantiförbindelse, i motsats till vad fallet är inom svenska arbetsgivareföreningen och målaremäslarnas riksförening. Då strejk eller lockout pågått mer än två månader, skall enligt stadgarna styrelsen, om medlem så begär, utverka moratorium för till betalning förfallna skulder samt på annat sätt söka ekonomiskt stödja medlemmar. Medlem, som råkar i tvist med leverantör eller kund angående leverans av varor eller arbete, äger att hänskjuta tvisten till styrelsen, som har att skyndsammast söka bilägga densamma. Medlemsantalet utgör c:a 350. Hos medlemmarna äro sysselsatta sammanlagt 1 350 å 1 400 arbetare. Av medlemmarna tillhöra ett 30-tal enskilda gruppen. Föreningens organ är Svensk bleck- och plåtslageritidning.

KAP. III.

Teknisk och förvaltningspersonal. A. Definition å »teknisk och förvaltningspersonal». Liksom inom industrien i allmänhet kan inom byggnadsindustrien teknisk och förvaltningspersonal sägas intaga en mellanställning mellan företagare och arbetare. Från företagarna skiljer sig denna personal genom att den innehar anställning och sålunda icke driver verksamhet på egen risk. Från arbetarna skiljer den sig åter genom att den icke utför manuellt arbete på byggnadsplatsen utan utövar sådana funktioner som att deltaga i ledningen av företaget, att öva tillsyn över arbetet m. m. eller ock att utföra allehanda byrå- och kontorsgöromål m. fl. uppdrag av teknisk, kommersiell eller annan natur. Gruppen teknisk och förvaltningspersonal är till sin sammansättning synnerligen heterogen. Den innefattar personer, vilka mer eller mindre självständigt taga del i företagsledningen på det tekniska eller kommersiella området, vidare huvudsakligen på byggnadsplatsen sysselsatta arbetsledare, kontrollanter, materialförvaltare, verkmästare och förmän samt kontors- och förvaltningspersonal i olika ansvarsställningar och med uppgifter av mer eller mindre kvalificerad natur. Även om enligt det förestående en bestämd gräns kan uppdragas mellan å ena sidan företagare, å den andra teknisk och förvaltningspersonal, råder ofta icke någon skillnad dem emellan med avseende å yrkeskvalifikationer, inkomstförhållanden m. m. och i stor utsträckning äro yrkesbeteckningar och titlar gemensamma för de bägge huvudgrupperna. Likaså förekommer yrkesbeteckningen förman såväl bland teknisk och förvaltningspersonal som i olika sammansättningar bland arbetarna. Skillnaden mellan förmän av det ena eller andra slaget betingas därav, att vederbörande i förra fallet men ej i det senare är att betrakta som arbetsgivarens ställföreträdare samt icke direkt deltager i det manuella arbetet annat än tillfälligtvis. Med avseende å beskaffenheten av de av teknisk och förvaltningspersonal utövade funktionerna hänvisas i övrigt till den i kap. I: B lämnade yrkesbeskrivningen (sid. 20 o. f.).

86 B. Personalens antal samt fördelning efter yrke och ställning inom yrket. Vid folkräkningarna 1910, 1920 och 1930 har teknisk och förvaltningspersonal inom gruppen byggnadsverksamhet, belysning, vattenledning m. m. redovisats under de två rubrikerna teknisk personal (före 1930 »ingenjörer och verkmästare») och kontorspersonal. Vidare har vid de bägge senare folkräkningarna personalen i fråga fördelats på verksamhetsgrenar, varigenom det blivit möjligt att i viss utsträckning särskilja sådana, som tillhöra byggnadsindustri i förut angiven bemärkelse. Vid 1920 års folkräkning redovisades personalen härvid under var och en av nyssnämnda rubriker, medan den vid 1930 års folkräkning redovisats under den gemensamma rubriken »funktionärer». Där denna benämning i det följande användes, avses teknisk och förvaltningspersonal. Folkräkningen 1910 upptager inom gruppen byggnadsverksamhet m. m. 574 ingenjörer och verkmästare samt 194 kontorsanställda, eller sammanlagt 768 personer. Detta antal är alltför ringa i förhållande till det vid de bägge följande folkräkningarna redovisade för att kunna anses därmed jämförbart. De olika bristfälligheter, som vidlådde det såsom grundval för yrkesgrupperingen 1910 använda materialet, nämligen utdrag ur församlingsböckerna (i Stockholm mantalsböckerna), torde ha medfört, att i många fall hithörande personal redovisats under andra grupper än byggnadsverksamhet. I redogörelsen för folkräkningen 1910 anföres exempelvis, att förekomsten inom olika industrier av sådana obestämda yrkesuppgifter som disponent, ingenjör m. m. gjort det oundvikligt att upptaga en särskild grupp för »ej specificerad industri». Sistnämnda grupp torde därför bl. a. innesluta en del teknisk och förvaltningspersonal inom byggnadsindustrien. Genom ändrat redovisningssätt och särskilt genom användandet för yrkesgrupperingen av självdeklarationer och andra taxeringshandlingar har det vid 1920 och 1930 års folkräkningar blivit möjligt att i hög grad förbättra yrkesstatistiken. Härigenom torde redovisningen av teknisk och förvaltningspersonal inom byggnadsindustrien ha blivit vida mer fullständig. Dessutom har, såsom nyss anmärktes, hithörande personal vid de bägge senaste folkräkningarna fördelats på olika grenar av byggnadsindustrien. Vid 1920 års folkräkning redovisades under rubriken husbyggnadsverksamhet 1 726 ingenjörer och verkmästare samt 407 kontorsanställda. Under rubriken glasmästeri m. m. upptogos såsom tillhörande vardera av dessa kategorier 33 resp. 49 personer. Ytterligare redovisades under rubrikerna målare, kakelugnsmakare samt koppar-, bleck- och plåtslageri ett icke närmare specificerat antal funktionärer av resp. 79, 8 och 188. Vid folkräkningen 1930 redovisades följande antal funktionärer inom sådana näringsgrenar tillhörande gruppen byggnadsverksamhet, belysning, vattenledning m. m., vilka kunna anses tillhöra byggnadsindustrien, samt dessutom inom gruppen koppar-, bleck- och plåtslagare:

87 Kakelugnsmakeri Rörarbeten inomhus Koppar-, bleck- och plåtslagare

Husbyggnadsverksamhet 2 887 Målning 157 Glasmästeri och förgyllning . . . . 117

11 809 253 4 234

Jämfört med de vid folkräkningen 1920 särskilt redovisade verksamhetsgrenarna framträder vid den senaste folkräkningen en kraftig ökning, som huvudsakligen torde vara att tillskriva byggnadsverksamhetens tillväxt under tioårsperioden (jfr sid. 30 o. f.). Vid 1931 års företagsräkning fördelades teknisk och förvaltningspersonal efter sysselsättningens art på 1) anställda företagsledare, 2) förvaltnings-, kontors- och kommersiell personal samt 3) tekniskt, vetenskapligt eller konstnärligt utbildad driftspersonal, inkl. verkmästare och förmän, som ej deltagit i arbetet. I redogörelsen för räkningen anmärkes, att under grupp 3) förts bl. a. biträden vid ritning, teckning o. d. Antalet personer tillhörande var och en av de nämnda kategorierna inom byggnadsindustriens olika grenar framgår av tab. 11. Det sålunda redovisade totalantalet funktionärer inom byggnadsindustrien understiger något det nyss angivna, vid folkräkningen 1930 redovisade totalantalet, i trots av att det senare icke omfattar den elektriska installationsbranschen. Särskilt visar folkräkningen ett betydligt större antal funktioTab. 11. Fördelning av teknisk och förvaltningspersonal efter sysselsättningens art vid företagsräkningen 1931. A

Verksamhetsgrenar

Husbyggnadsverksamhet Byggnadssnickeri Kakelugnsmakeri och plattsättning Målerirörelse

n

t

a 1

Tekniskt, vetenskapligt eller FörvaltAnställda nings-, kon- konstnärligt u t tors- och bildad driftsperföretagskommersiell sonal, inkl. verkledare mästare och personal förmän

Summa

140 1 3 1 37 99

445 5 5 7 77 482

639 3 3 42 320

1224 9 8 11 156 901

44 30

242 58

318 26

604 114

Grundläggnings- o. cementeringsarElektriska installations- o. monteBlandad samt ej särskilt nämnd anläggningsverksamhet Bleck-, plåt- och kopparslageri Glasvarutillverkning, glasmästeri, förgylleri Summa

1 632

4 092

88 närer inom gruppen husbyggnadsverksamhet än som vid företagsräkningen redovisats under olika häremot svarande rubriker. Skillnaden torde huvudsakligen vara att tillskriva det olika redovisningssätt, som kommit till användning vid företagsräkningen till skillnad från folkräkningarna och för vilket närmare redogöres i det följande (sid. 115). Med h ä r anförda siffror äro icke direkt jämförbara de uppgifter om antalet teknisk och förvaltningspersonal, som äro att hämta ur den av sakkunniga föranstaltade undersökningen rörande företagares och löntagares inkomster av byggnadsindustrien i städer, köpingar och municipalsamhällen 1931 och 1932. I denna undersökning redovisas för 1931 följande antal funktionärer, fördelade efter sysselsättningens art: D i r e k t ö r e r , d i s p o n e n t e r m . fl. . . 37 I n g e n j ö r e r , a r k i t e k t e r m . fl 1 103 övrig kontors- och förvaltningspersonal 587

A r b e t s l e d a r e (arbetschefer etc.) Kontrollantpersonal Verkmästare

376 31 646 141

Förmän

2 921

Att det vid inkomstundersökningen redovisade totalantalet avsevärt understiger motsvarande antal enligt folkräkningen 1930 och företagsräkningen, är givetvis delvis att tillskriva den i geografiskt hänseende begränsade omfattning, som givits förstnämnda undersökning. Delvis torde ock skillnaden vara att tillskriva frånvaron av inkomst av sådan storlek, att den taxerats till inkomstskatt, svårigheterna att med ledning av taxeringshandlingarna avgöra, huruvida en yrkesutövare skolat hänföras till byggnadsindustrien eller ej, m. m.

C. Personal i olika delar av landet fördelad efter verksamhetsgrenar. Enligt folkräkningen 1930 fördelade sig funktionärerna inom byggnadsindustriens olika grenar på städer och landsbygd såsom framgår av följande översikt: Antal teknisk och förvaltningspersonal Verksamhetsgrenar

Husbyggnadsverksamhet Målning Glasmästeri och förgyllning Kakelugnsmakeri Rörarbeten inomhus Koppar-, bleck- och plåtslageri Summa

Städer

Landsbygd

Hela riket

2 394 142 110 10 739 177

493 15 7 1 70 76

2 887 157 117 11 809 253

3 572

4 234

Den övervägande delen av funktionärerna, eller 84 %, var sålunda bosatt i städerna. Härav voro åter de flesta att finna i de största städerna. I Stock-

89 Tab. 12. Fördelning av teknisk och förvaltningspersonal efter ålder inom olika yrkesgrupper enligt inkomstundersökningen 1931 (stadssamhällen). Antal teknisk och förvaltningspersonal i ildersåren Yrkesgrupper —19

Direktörer,

20— 25— 30— 3 5 - 4 0 - 45— 50— 55— 60— 65— 70— Summa 24 29 34 39 44 49 54 59 64 69

disponenter

Kontrollantpersonal....

Samtliga yrkesgrupper

92 227 192 158 161 133

1 082

1 9 58 47 24 11 25 41 54 61 59 44 4 1 2 4 2 4 95 120 124 105 54 30 18 23 20 25 16 12 76 255 395 357 362 399 368 270 172 103

3 36 2 19 6

3 20 13 1

575 362 30 647 141

2 872

6 Arkitekter, ingenjörer m. fl övrig kontors- och förvaltningspersonal . . . .

68 146 123 1 5 1 6 1 12 27 3 7

82 16 4 47 10

holm, Göteborg, Malmö och Norrköping utgjorde funktionärernas antal inom grupperna husbyggnadsverksamhet och rörarbeten inomhus följande: Husbyggnadsverksamhet . . Rörarbeten

Stockholm

Göteborg

Malmö

Norrköping

Övriga städer

1 251

211 I förhållande till hela antalet funktionärer i riket kommo inom angivna verksamhetsgrenar inemot två tredjedelar på de fyra största städerna. Den starka koncentrationen av hithörande personal till storstäderna belyses ock av sakkunnigas inkomstundersökning. Av de för 1931 redovisade 2 921 funktionärerna kommo på Stockholm 956, på Göteborg 374, på Malmö 446 och på Stockholms län 144. Starkast var koncentrationen inom gruppen ingenjörer, arkitekter m. fl., minst stark inom gruppen arbetsledare. D. Personalens ålder, civilstånd m. m. Vid 1930 års folkräkning h a funktionärer inom byggnadsindustrien icke redovisats med fördelning efter ålder och civilstånd. Så har däremot skett vid den av sakkunniga föranstaltade inkomstundersökningen. De vid denna redovisade 2 872 funktionärer, rörande vilka uppgifter härom föreligga för 1931, fördela sig inom olika yrkesgrupper efter å l d e r på sätt visas av tab. 12. s* «j Relativt mest talrikt företrädd i de yngre årsklasserna (under 30 år) var gruppen övrig kontors- och förvaltningspersonal samt därnäst gruppen arkitekter, ingenjörer m. fl. En mellanställning i åldershänseende intogo

90 Tab. 13. Fördelning av teknisk och förvaltningspersonal efter civilstånd inom olika yrkesgrupper enligt inkomstundersökningen 1931 (stadssamhällen). Antal teknisk och förvaltningspersonal Ankungar o. änkor

Frånskilda

Summa

32 660 167 319 19 547 117

9 8 18 2 30 8

1 11 1 3 1 2 2

37 1 101 584 374 31 639 141

2 907

Yrkesgrupper

Direktörer, disponenter m. fl Arkitekter, ingenjörer m. fl övrig kontors- och förvaltningspersonal Arbetsledare Kontrollantpersonal Verkmästare Förmän Samtliga yrkesgrupper

Ogifta

Gifta

4 421 408 34 9 60 14 950

verkmästarna, medan direktörer, disponenter m. fl., arbetsledare och förmän till relativt stor del voro representerade i åldersklasserna över 50 år. Jämfört med företagarna tillhörde funktionärerna i betydligt större utsträckning de yngre årsklasserna. Medan enligt inkomstundersökningen 1931 icke mindre än 2 481 företagare bland 5 919, eller omkring två femtedelar, uppnått 50 års ålder, var detta endast fallet med mindre än en fjärdedel av funktionärerna. Ur teknisk synpunkt äro dessa siffror intressanta. Ledarna för de stora affärsföretagen inom byggnadsindustrien, direktörer och disponenter m. fl. tillhöra huvudsakligen åldrarna 30 till 60 år med det största relativa antalet inom åldersgruppen 45—49 år. Arbetsledarna hos dessa företagare återfinnas till största antalet inom åldrarna 40—64 år, huvudsakligen i åldersgrupperna 50—54 och 55—59 år. Det största antalet verkmästare och förmän tillhör åldrarna 40—64 år med det högsta relativa antalet medlemmar i åldersgrupperna 40—44, 45—49 och 50—54 år. Detta synes innebära att stora krav på praktisk utbildning i regel ställas på dessa funktionärer på arbetsplatsen, vilka först i relativt framskriden ålder nå dessa anställningar. Däremot gäller i regel för på kontoren anställda arkitekter, ingenjörer och övrig personal, att åldrarna 20—49 år mest förekomma. Detta kan beträffande ingenjörer m. fl. innebära, att de efter viss anställning å kontor eller arbetsplatser vid senare år nå befälsställning på arbetsplatsen. Kontrollantpersonalen är tyvärr representerad i ringa antal, men av siffrorna synes kunna slutas, att denna personalgrupp från och med 25 års ålder till 70 års ålder är relativt jämnt fördelad på åldersgrupperna. Efter c i v i l s t å n d fördelade sig de 2 907 funktionärer, beträffande vilka uppgifter härom föreligga för 1931, såsom framgår av tab. 13. Antalet gifta var relativt störst. inom grupperna direktörer, disponenter m. fl., verkmästare, arbetsledare och förmän i nu nämnd ordning. Beträffande samtliga dessa grupper översteg procenttalet gifta 80. Motsvarande

91 Tab. 14.

Tekniska och förvaltningspersonalens hustrur, barn under 15 år och övriga familjemedlemmar enligt folkräkningen 1930. A n t a l Teknisk och förvaltningspersonal

Hustrur (utan yrke)

Barn under 15 år

1313 66 39 2 286 109

1580 57 32 2 325 130

446 30 22

Koppar-, bleck- och p l å t s l a g e r i . . . .

2 887 157 117 11 809 253

Summa

4 234

2 126

646 Verksamhetsgrenar

Glasmästeri och förgyllning

Övriga familjemedlemmar

123 25

procentsiffra för gruppen övrig kontors- och förvaltningspersonal utgjorde endast 28*6, medan den för arkitekter, ingenjörer m. fl. uppgick till 59-9. Av de vid inkomstundersökningen 1931 redovisade företagarna voro, såsom förut nämnts, 83- 7 % gifta, medan bland funktionärerna tillsammantagna procenttalet gifta stannade vid 64*0. Liksom beträffande företagarna har vid folkräkningen 1930 redovisats funktionärernas h u s t r u r (utan yrke), b a r n u n d e r 1 5 å r samt övriga familjemedlemmar. Uppgifterna i fråga ha sammanställts i tab. U. Vid jämförelse med de i tab. 9 anförda uppgifterna om företagarnas familjeförhållanden äro siffrorna i tab. 14 ägnade att belysa den relativt ringa proportionen gifta, barn och övriga familjemedlemmar bland funkTab. 15. Fördelning av teknisk och förvaltningspersonal efter antalet av dem underhållna barn under 16 år inom olika yrkesgrupper enligt inkomstundersökningen 1931 (stadssamhällen). Antal teknisk och förvaltningspersonal med Yrkesgrupper

0 barn

1 barn

2 barn

3 barn

4 barn o. Summa därut- funktionärer över

Hela antalet barn

Direktörer, disponenter m. fl. . Arkitekter, ingenjörer m. fl. . . . övrig kontors- och förvaltningspersonal Arbetsledare Kontrollantpersonal Verkmästare Förmän

16 732

9 184

7 120

2 46

3 19

37 1 101

40 646

486 223 21 375 78

57 69 5 136 38

23 47 2 72 15

11 20 38 6

7 15 3 18 4

584 374 31 639 141

165 291 24 473 105

Samtliga yrkesgrupper

2 907

92 tionärer. Detta äger tillämpning å samtliga i dessa tabeller redovisade grenar av byggnadsverksamheten. Huru enligt inkomstundersökningen 1931 de 2 907 funktionärer, beträffande vilka uppgifter härom föreligga, fördelade sig inom olika yrkesgrupper efter a n t a l e t p å v a r o c h e n f a l l a n d e , a v d e m u n d e r h å l l n a b a r n u n d e r 16 år, visas av tab. 15, som jämväl för varje grupp upptager det sammanräknade antalet barn. Det relativt minsta antalet barn under 16 år kom på den företrädesvis av yngre och ogifta personer bestående gruppen övrig kontors- och förvaltningspersonal, därnäst på gruppen arkitekter, ingenjörer m. fl. Mellan övriga grupper framträdde icke någon mera markerad skillnad i förevarande avseende. Erinras må om vad förut på tal om företagarna anförts rörande motsvarande uppgifters jämförbarhet med folkräkningsuppgifterna. E. Personalens utbildning. För erhållande av kännedom om utbildningsförhållanden bland företagare inom byggnadsindustrien samt hos dem anställd teknisk och förvaltningspersonal ävensom om personalens anställnings- och avlöningsförhållanden m. m. verkställde de sakkunniga i början av 1935 en enquéte, omfattande företagare inom rikets stadssamhällen (städer, köpingar och municipalsamhällen). För ändamålet användes tre olika slags frågeformulär, vilka per post utsändes till företagarna jämte anvisningar för formulärens besvarande. Av formulären var ett avsett för bolag, föreningar och firmor (form. D), ett annat för enskilda företagare utan inregistrerad firma (form. E) och det tredje för hos dessa anställd teknisk och förvaltningspersonal (form. F). Å form. D och E begärdes uppgifter om organisationstillhörighet, antal anställda i arbetsledarställning och å kontor samt arbetare (för de sistnämnda med fördelning per månad) under vart och ett av åren 1929— 1934, ävensom om tidsperioder, då verksamheten legat helt och hållet nere av annan orsak än arbetskonflikt. Å form. E begärdes därutöver uppgifter om föregående verksamhet, utbildning och praktik. Slutligen begärdes å form. F uppgifter om såväl utbildning och praktik som anställnings- och avlöningsförhållanden, perioder av arbetslöshet samt organisationstillhörighet. Samtliga uppgifter skulle, där annorlunda icke angavs i frågeformulären, avse den 1 januari 1935. Frågeformulär utsändes till sammanlagt 9 713 företagare, därav 5 792 bolag, föreningar och firmor samt 3 921 företagare utan inregistrerad firma. Svar erhöllos endast från 10-6 % av de förra och 7*1 % av de senare. Det största antalet svar erhöllos från byggnadsfirmor (14-4 %), arkitekt- och ingenjörsfirmor (13-5 %), värme- och sanitetstekniska entreprenörsfirmor (13-1 %), arkitekter och ingenjörer utan firma samt målerifirmor (11*1 %). Sämst var resultatet bland murar- och glasmästare samt snickeriidkare.

93 Vad gäller teknisk och förvaltningspersonal erhöllos uppgifter beträffande 747 personer, vilka efter sysselsättningens art fördela sig sålunda: Direktörer och disponenter Arkitekter Ingenjörer Kontorister Arbetsledare

..

10 29 278 231 41

Kontrollantpersonal Verkmästare Förmän

1 136 21

Summa 747

På grundval av den officiella statistiken är det icke möjligt att exakt beräkna totalantalet hithörande personal i rikets stadssamhällen. Såsom förut visats, utgjorde enligt folkräkningen 1930 antalet funktionärer (d. v. s. teknisk och förvaltningspersonal) inom särskilt redovisade grenar av byggnadsindustrien, inkl. gruppen koppar-, bleck- och plåtslagare, 4 234. Denna siffra omfattar icke personal inom den elektriska installationsbranschen, medan å andra sidan gruppen koppar-, bleck- och plåtslagare torde innefatta även annan personal än sådan, som tillhör byggnadsindustrien. Av funktionärerna kommo 3 572 på städerna och 662 på landsbygden, den senare innefattande köpingar och municipalsamhällen. Vid företagsräkningen den 25 sept. 1931 redovisades teknisk och förvaltningspersonal inom byggnadsindustrien till ett antal av 4 092. I betraktande av att sistnämnda antal i motsats till det vid folkräkningen redovisade omfattar personal inom den elektriska installationsbranschen, visar sig företagsräkningens siffra betydligt understiga folkräkningens, vilket beror på de olika redovisningssätt, som kommit till användning. Vid företagsräkningen blev ett stort antal personer, som vid räkningstillfället voro försatta ur arbete på grund av säsongförhållanden, vikande konjunkturer m. fl. orsaker, räknade såsom icke tillhörande byggnadsindustrien, medan de däremot enligt den vid folkräkningen använda redovisningsmetoden räknades såsom hörande till densamma (sid. 115). Vid ett försök att bedöma representativiteten av det material, som hänför sig till teknisk och förvaltningspersonal, synes resultatet av företagsräkningen lämpligen kunna läggas till grund för en jämförelse, enär denna räkning i likhet med förevarande undersökning begränsar sig till de vid undersökningstillfället i arbete varande. Till företagsräkningens nyss angivna siffra bör därvid läggas det antal, varmed personalen kan ha ökats till början av 1935, medan den på andra orter än stadssamhällen kommande personalen bör frånräknas. De härför erforderliga jämkningarna röra sig med all säkerhet endast om en ringa del av totalantalet. Utan risk för större misstag kan därför hithörande personal i rikets stadssamhällen vid början av 1935 uppskattas till i runt tal 4 000 personer. Med denna siffra är att jämföra det antal av 747 personer, som ingå i sakkunnigas undersökning. Denna skulle sålunda omfatta c:a 19 % av byggnadsindustriens tekniska och förvaltningspersonal i stadssamhällena.

94 Efter de olika kategorier av företagare, hos vilka personalen var anställd, fördelade sig de redovisade så, att 386 kommo på byggnadsentreprenadfirmor, 29 på enskilda byggnadsentreprenörer, 126 på värme- och sanitetstekniska entreprenörer, 59 på elektriska entreprenörer, 43 på arkitekt- och konsulterande ingenjörsfirmor, 52 på enskilda arkitekter och konsulterande ingenjörer och 44 på diverse entreprenörer, medan de återstående 8 fördelade sig lika på målarmästare och plåtslagarmästare. Medan undersökningsresultatet uppenbarligen saknar all betydelse för de sistnämnda två företagsgrenarnas del, kan det anses i någon mån belysande för förhållandena inom de egentliga byggnadsfacken. Det kan dock antagas att funktionärer med högre utbildning beredvilligare besvarat de framställda frågorna. Av den redovisade personalen kommo 251 på Stockholm, 122 på Göteborg och 108 på Malmö samt 266 på övriga stadssamhällen. Härmed m å jämföras vissa förut anförda siffror från folkräkningen 1930, som visa att inom grupperna husbyggnadsverksamhet och rörarbeten inomhus 1 575 funktionärer funnos i Stockholm, 423 i Göteborg och 241 i Malmö. Erinras må, att folkräkningssiffrorna innefatta sådan personal, som vid räkningstillfället var försatt ur arbete på grund av säsongförhållanden, vikande konjunkturer m. fl. orsaker. De i det följande lämnade detaljuppgifterna grunda sig på de sålunda införskaffade upplysningarna och böra följaktligen bedömas med en viss reservation för allmängiltigheten. Den inom byggnadsindustrien anställda t e k n i s k a förvaltningsp e r s o n a l e n fördelar sig på två huvudgrupper, nämligen kontorspersonal och personal på byggnadsplatser. Den förra gruppen består av dels arkitekter, dels ingenjörer och dels ritbiträden. De sistnämnda ha vanligen teknisk utbildning av ett eller annat slag. Då ingenjörstiteln i Sverige är av mycket tänjbar art, är det ofta nog endast en namnfråga, om dessa ritbiträden betecknas som ingenjörer eller ritare. För enkelhetens skull kommer den förra benämningen att tillämpas å dem i det följande. Vissa företagare inom byggnadsfacket, nämligen arkitekter och konsulterande ingenjörer, ha endast kontorspersonal hos sig anställd. Personalen på byggnadsplatser utgöres av överbefäl (arbetsledare) och underbefäl (verkmästare). Till den förra gruppen räknas byggnadschefer, arbetschefer etc. Till den senare räknas schaktmästare samt förste verkmästare, verkmästare, biträdande verkmästare m. fl. Den inom byggnadsindustrien anställda e k o n o m i s k a förvaltn i n g s p e r s o n a l e n utgöres även den av kontorspersonal och personal å byggnadsplatserna. På kontoren består den av kassörer, bokhållare, korrespondenter, skrivbiträden m. fl. Byggnadsplatsens ekonomiska personal

95 utgöres av förrådsförvaltare, tidskrivare m. fl. Den ekonomiska förvaltningspersonalen kommer att i det följande betecknas såsom kontorister. Inom byggnadsindustrien förekommer teknisk och ekonomisk förvaltningspersonal endast hos följande grupper av företagare till sådant antal, att en undersökning av deras utbildnings- och anställningsförhållanden är motiverad: Byggnadsentreprenadfirmor. Arkitekt- och konsulterande ingenEnskilda byggnadsentreprenörer. jörsfirmor. Värme- och sanitetstekniska entréEnskilda arkitekter och konsulteprenörer. rande ingenjörer. Elektriska entreprenörer. Utredningen omfattar följande yrkesgrupper hos de nämnda företagargrupperna: Arkitekter. Arbetsledare. Ingenjörer. Verkmästare. Kontorister. De frågor, som för var och en av yrkesgrupperna undersökts, avse: utbildning, anställningsavtalets karaktär, uppsägningstid, tid för avlöningens beräknande, avlöningens storlek, arbetstid, semester, sjukersättning, pension, avlöning vid driftsavbrott samt arbetslöshetsperioder. I det närmast följande framlägges resultatet av de sakkunnigas undersökning rörande personalens utbildning. För övriga frågor redogöres därefter under rubriken »Personalens anställnings- och avlöningsförhållanden». Arkitekter. Den övervägande delen av arkitekterna är att finna hos arkitekt- och konsulterande ingenjörsfirmor samt hos enskilda arkitekter och konsulterande ingenjörer. Arkitektutbildningen i vårt land sker vid teknisk högskola, i vissa fall kompletterad vid konsthögskolan. Dessutom förekomma arkitekter utbildade vid teknisk skola med kompletterande praktisk verksamhet, vanligen på arkitektkontor. En översikt av de hos a r k i t e k t - o c h k o n s u l t e r a n d e ing e n j ö r s f i r m o r anställda arkitekternas utbildning ger vid handen: i Stockholm 50 % med såväl teknisk högskola som konsthögskola, 20 % med endast teknisk högskola samt 30 % med teknisk skola; i landsorten 50 % med teknisk högskola och konsthögskola, 25 % med endast teknisk högskola samt 25 % med teknisk skola. Förhållandena i Stockholm och landsorten voro sålunda i detta hänseende ungefär enahanda. Sammanfattas de båda förstnämnda grupperna under benämningen högskolebildade, förhöll sig dessas antal till de övriga som 7: 3. Här utgjorde de högskolebildade sålunda avgjort flertalet.

96 Rörande den praktiska verksamheten före avlagd examen, utgjorde denna för de högskolebildade i medeltal 6 månader. De hos e n s k i l d a a r k i t e k t e r o c h k o n s u l t e r a n d e i n g e n j ö r e r anställda arkitekterna voro så gott som samtliga högskolebildade. E n del av dessa hade dessutom genomgått konsthögskolan. De senare utgjorde dock icke mera än c:a 20 % av hela antalet. I samband härmed kan lämnas den upplysningen, att det under de senaste årtiondena blivit allt mindre vanligt med konsthögskolan som påbyggnad på den tekniska högskolan. Längden av dessa arkitekters praktik före examen utgjorde likaledes i medeltal 6 månader. Ingenjörer. Ingenjörernas utbildning är av dels teoretisk och dels praktisk natur. Den teoretiska utbildningen förmedlas vid statliga, kommunala eller enskilda undervisningsanstalter dels i en högre form vid tekniska högskolor, dels i en lägre vid tekniska skolor (byggnadsyrkesskolor, tekniska elementarskolor, tekniska institut m. fl.). Den teoretiska utbildningen föregås i allmänhet av praktisk verksamhet inom yrket under längre eller kortare tid, då en viss hantverksmässig utbildning eftersträvas. Undersökningen visar, att av de hos olika b y g g n a d s e n t r e p r e n a d f i r m o r anställda ingenjörerna hade i Stockholm 44 % avlagt examen vid teknisk högskola och 56 % vid teknisk skola, i landsorten 50 % vid teknisk högskola och 50 % vid teknisk skola. Hos dessa firmor anlitades sålunda ingenjörer med högre teknisk utbildning i ungefär lika stor utsträckning som ingenjörer med lägre utbildning. Jämför man längden av den praktik, som ingenjörerna av de båda kategorierna skaffat sig före avlagd examen, finner man, att de högskolebildade endast uppvisade i medeltal 7 månaders praktik, under det att övriga i medeltal hade c:a 30 månaders praktik. De senares kortare teoretiska utbildning uppväges sålunda i viss mån och beroende på de funktioner, respektive ingenjörer ha att fylla, av längre praktisk verksamhet. Emellertid torde de högskolebildade ingenjörerna alltmer komma till användning inom husbyggnadsfacket. Vid våra tekniska högskolor saknas en utbildningsform tillrättalagd för sådana ingenjörer, som önska specialisera sig som arbetsledare inom husbyggnadsområdet, en brist som enligt de sakkunnigas mening bör avhjälpas. De högskolebildade ingenjörer, som verka som dylika arbetsledare, äro i allmänhet utbildade som väg- och vattenbyggnadsingenjörer. Deras utbildning avser sålunda huvudsakligen andra arbetsfält än husbyggande, om ock arbetsledningsfrågor inom de olika arbetsfacken kunna vara ganska ensartade. D e e n s k i l d a b y g g n a d s e n t r e p r e n ö r e r n a hade i mindre utsträckning än byggnadsfirmorna högskolebildade ingenjörer hos sig anställda. Sålunda ägde endast 20 % av de i tjänst hos dessa företagare varande

97 ingenjörerna högskolebildning och de övriga voro utbildade vid teknisk skola. Längden av den praktiska verksamheten överensstämde för de senare med den ovan angivna, eller i medeltal 30 månader. Ingenjörer utan teoretisk underbyggnad förekommo givetvis även hos en del byggnadsentreprenörer, såväl firmor som enskilda. Deras antal var emellertid i förhållande till de nyss behandlade huvudgrupperna obetydligt. Antalet hos byggnadsföretagare anställda arkitekter torde vara mycket ringa. Bland de hos v ä r m e - o c h s a n i t e t s t e k n i s k a entrepren ö r e r anställda ingenjörskrafterna förmärktes en förskjutning mot lägre teknisk utbildning och enbart praktisk utbildning. Endast 10 % av dessa ingenjörer hade teknisk högskola som underbyggnad. övervägande antalet platser innehades av ingenjörer med utbildning på teknisk skola, vilka utgjorde 80 %. Den återstående delen, eller 10 %, utgjordes av ingenjörer med uteslutande praktisk utbildning. En långvarig praktik föregick även här examen från den tekniska skolan. Praktiken utgjorde sålunda i medeltal 21 månader. Även e l e k t r i s k a e n t r e p r e n ö r e r anlitade i huvudsak ingenjörer utbildade vid tekniska skolor. Hos dessa entreprenörer anställda ingenjörer voro endast till 6 % högskolebildade. Av återstoden voro icke mindre än 16 % utan teoretisk utbildning och 78 % hade genomgått teknisk skola. De elektriska ingenjörerna hade förvärvat sig lång praktik före examen. De högskolebildade hade sålunda i genomsnitt 10 månaders och de övriga icke mindre än 75 månaders praktik. En jämförelse mellan antalet hos a r k i t e k t - o c h k o n s u l t e r a n d e i n g e n j ö r s f i r m o r anställda högskolebildade ingenjörer och antalet ingenjörer utgångna från teknisk skola visar i Stockholm 10 % med teknisk högskola och 90 % med teknisk skola samt i landsorten 50 % med teknisk högskola och 50 % med teknisk skola, eller sammanräknat för hela landet 15 % med teknisk högskola och 85 % med teknisk skola. Som synes var fördelningen mellan de båda kategorierna i Stockholm och landsorten högst olika. Detta torde bero därpå, att de ingenjörer, som i Stockholm voro anställda hos arkitektfirmor, nästan undantagslöst utgjordes av byggnadsingenjörer, utexaminerade från byggnadsyrkesskolan i Stockholm. Då arkitektfirmorna utgjorde huvuddelen av de konsulterande firmorna i Stockholm, kom antalet hos dessa firmor anställda högskolebildade ingenjörer att procentuellt minskas. I landsorten däremot voro de konsulterande ingenjörsfirmorna till antalet flera än arkitektfirmorna. Jämför man längden av den praktik de olika kategorierna ingenjörer skaffat sig före examen, gör man här som tidigare den iakttagelsen, att de högskolebildade i detta hänseende voro betydligt underlägsna övriga ingenjörer. De förra hade nämligen i medeltal endast 5 månaders dylik praktik, under det att de övriga hade i medeltal 39 månader. 8—717118.

I

98 Den allra största delen av a r k i t e k t e r o c h konsulterande i n g e n j ö r e r i vårt land är icke såsom flerstädes i utlandet registrerad som firmor, utan utgöres av enskilda företagare. Jämför man de hos dessa anställda ingenjörernas utbildning, finner man följande fördelning: i Stockholm 10 % med teknisk högskola och 80 % med teknisk skola samt 10 % utan teoretisk examen; i landsorten 5 % med teknisk högskola och 72 % med teknisk skola samt 23 % utan teoretisk examen, vilket för hela landet utgör 7 % med teknisk högskola och 75 % med teknisk skola samt 18 % utan teoretisk examen. Fördelningen i Stockholm och landsorten var här betydligt jämnare än i föregående grupp, med avgjord majoritet för de från tekniska skolor utexaminerade. Dessa senares praktiska utbildning före examen utgjorde i medeltal 22 månader, under det att de högskolebildade uppvisade i medeltal 8 månaders praktik. Kontorister. De inom byggnadsindustrien anställda kontoristerna hade erhållit sin teoretiska utbildning dels vid tekniska skolor, dels vid handelsskolor, till vilka sistnämnda även korrespondensinstitutens handelskurser kunna räknas. Åtskilliga kontorister voro helt i avsaknad av särskild examen och hade från början erhållit sin utbildning genom arbete på kontor. Kontoristerna utgjordes av såväl manlig som kvinnlig personal. En jämförelse mellan de hos b y g g n a d s e n t r e p r e n a d f i r m o r anställda kontoristerna visar i Stockholm 60 % med handelsskola och 40 % utan särskild examen, i landsorten 8 % med teknisk skola och 68 % med handelsskola samt 24 % utan examen. En sammanställning för hela landet visar 5 %• med teknisk skola och 65 % med handelsskola samt 30 % utan examen. Som synes voro de vid handelsskola utbildade till antalet övervägande, med i stort sett samma fördelning i Stockholm och landsorten. Av de kontorister, som erhållit utbildning vid handelsskola, utgjordes i Stockholm 60 % av manliga och 40 % av kvinnliga, medan i landsorten motsvarande siffror voro resp. 72 % och 28 % samt i hela landet 67 % och 3 3 % . De kvinnliga kontoristerna voro sålunda i Stockholm till antalet flera jämfört med de manliga än vad förhållandet var i landsorten. Jämförelsen visar även, att de kvinnliga kontoristerna i hela riket uppgingo till hälften av de manliga. Av de kontorister, som saknade särskild examen, voro 80 % manliga och 20 % kvinnliga, med lika fördelning i Stockholm och landsorten. Manliga kontorister utan särskild examen synas sålunda ha lättare att vinna anställning inom byggnadsfacket än kvinnliga utan examen. De hos e n s k i l d a b y g g n a d s e n t r e p r e n ö r e r anställda kontoristerna visade samma fördelning med hänsyn till examina och kön som hos byggnadsentreprenadfirmorna.

99 Kontoristerna hos v ä r m e - o c h s a n i t e t s t e k n i s k a entrep r e n ö r e r samt hos e l e k t r i s k a e n t r e p r e n ö r e r överensstämde sinsemellan med avseende å såväl utbildningen som fördelningen mellan manlig och kvinnlig personal. En jämförelse av utbildningen visar 10 % med teknisk skola, 45 % med handelsskola och 45 % utan särskild examen. Förhållandena voro desamma i Stockholm och i landsorten. De med teknisk skola utbildade utgjordes nästan undantagslöst av manliga kontorister. Av de med handelsskola utbildade voro 60 % manliga och 40 % kvinnliga i såväl Stockholm som landsorten. Av kontoristerna utan särskild examen voro 75 % manliga och 25 % kvinnliga. De hos a r k i t e k t - o c h k o n s u l t e r a n d e ingenjörsfirmor samt hos a r k i t e k t e r o c h k o n s u l t e r a n d e i n g e n j ö r e r anställda kontoristerna utgjorde en grupp löntagare av relativt liten numerär. Ifrågavarande arbetsgivare synas vanligen kunna sköta det arbete en kontorist utför med tillhjälp av den tekniska personalen. I det fall kontorister förekommo på kontoren, utgjordes de merendels av en enda, vanligen kvinnlig arbetskraft. Av de undersökta kontoristerna hade 10 % examen från teknisk skola och 30 % examen från handelsskola. Återstoden saknade särskild examen. De kvinnliga kontoristerna utgjorde 80 % av hela antalet. Arbetsledare. De företagare inom byggnadsindustrien, som hade anställda arbetsledare, d. v. s. överbefäl på arbetsplatsen, voro i första hand byggnadsentreprenadfirmorna. Enskilda byggnadsentreprenörer, värme- och sanitetstekniska entreprenörer samt elektriska entreprenörer hade i endast ringa utsträckning arbetsledare anställda. Arbetsledarna hade erhållit sin utbildning dels vid tekniska högskolor, dels vid tekniska skolor, dels ock genom uteslutande praktisk verksamhet. En jämförande undersökning av de hos b y g g n a d s e n t r e p r e n a d f i r m o r anställda arbetsledarnas utbildning visar följande: i Stockholm 12 % med teknisk högskola och 53 % med teknisk skola samt 35 % med enbart praktisk utbildning; i landsorten 2 ,J/o med teknisk högskola och 58 % med teknisk skola samt 40 % med enbart praktisk utbildning. I fråga om högskolebildad arbetskraft var sålunda Stockholm bättre tillgodosett än landsorten. De högskolebildade utgjorde emellertid i huvudstaden knappast en fjärdedel av dem som utbildats vid tekniska skolor. Påfallande stort var antalet arbetsledare med enbart praktisk utbildning. Arbetsledarnas praktik i medeltal före avlagd examen var i medeltal 14 månader för högskolebildade och 40 månader för de övriga. Jämföres arbetsledarnas utbildning hos e n s k i l d a byggnadsentreprenörer, värme- och s a n i t e t s t e k n i s k a entrepren ö r e r s a m t e l e k t r i s k a e n t r e p r e n ö r e r rådde överensstämmelse, såtillvida att omkring en fjärdedel voro högskolebildade och hälften

100 utexaminerade från tekniska skolor, medan en fjärdedel erhållit enbart praktisk utbildning. Verkmästare. Verkmästarna utgöra på arbetsplatsen underbefälet i de fall, då arbetsledare finnes anställd. Detta är emellertid i allmänhet endast fallet hos byggnadsentreprenadfirmorna. Hos enskilda byggnadsentreprenörer, värme- och sanitetstekniska entreprenörer samt elektriska entreprenörer utgör vanligen verkmästaren det enda befälet på arbetsplatsen. Verkmästarna utgöra en kategori anställda av stor numerär. Endast i undantagsfall äro de högskolebildade. En översikt av utbildningsförhållandena för de hos b y g g n a d s e n t r e p r e n a d f i r m o r anställda verkmästarna ger, enligt de sakkunnigas undersökning, vid handen, att i Stockholm 25 % hade examen från teknisk skola, under det att 75 % hade endast praktisk utbildning. Förhållandet var likartat i Stockholm och landsorten. Praktikmånadernas antal före den tekniska examen var stort och uppgick i medeltal till 40. Motsvarande siffror för de hos e n s k i l d a byggnadsentrep r e n ö r e r anställda verkmästarna visade i Stockholm 33 % med teknisk skola och 67 % utan särskild teknisk examen samt i landsorten 67 % med teknisk skola och 33 % utan särskild examen. Den praktiska verksamhetens längd före examen visade en så hög siffra som 60 månader. Värme- och s a n i t e t s t e k n i s k a entreprenörer i Stockholm uppställa, efter undersökningen att döma, i allmänhet krav på examen från teknisk skola för de hos dem anställda verkmästarna. I landsorten däremot hade endast omkring hälften motsvarande utbildning. Ett lika stort antal hade skaffat sig sin utbildning uteslutande genom praktiskt arbete. Hos detta slag av entreprenörer förekom emellertid åtminstone i landsorten även högskolebildade verkmästare. De utgjorde dock icke mera än c:a 10 %. Hos e l e k t r i s k a e n t r e p r e n ö r e r voro 33 % av verkmästarna utexaminerade från tekniska skolor och 67 % utan särskild teknisk examen. F. Personalens anställnings- och avlöningsförhållanden. a.

Anställningsavtalets karaktär.

Arkitekter. För de kontorsanställda arkitekterna ställde sig enligt de sakkunnigas utredning frågan om skriftligt eller muntligt avtal något gynnsammare än för ingenjörerna (se nedan). Sålunda hade 25 % av de hos arkitekt- och konsulterande ingenjörsfirmor anställda arkitekterna skriftligt avtal, under det att dylik avtalsform förekom endast för c:a 20 % av de hos enskilda arkitekter och konsulterande ingenjörer anställda.

101 Ingenjörer. De kontorsanställda ingenjörernas anställningsvillkor voro enligt de sakkunnigas undersökning i allmänhet grundade på muntligt avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare. Även hos sådana arbetsgivare, som i övrigt sökt skapa någorlunda trygga anställningsförhållanden för sina medhjälpare, förekom sällan en av bägge parter undertecknad skriftlig förbindelse rörande anställningsvillkoren. Undersökningen visar, att skriftligt avtal med ingenjörspersonalen förekom hos byggnadsentreprenadfirmor i c:a 10 % av fallen, hos enskilda byggnadsentreprenörer praktiskt taget aldrig, hos värme- och sanitetstekniska entreprenörer i c:a 15 % av fallen, hos elektriska entreprenörer i c:a 20 % av fallen, hos arkitekt- och konsulterande ingenjörsfirmor så gott som aldrig samt hos enskilda arkitekter och konsulterande ingenjörer i c:a 5 % av fallen. Kontorister. Icke heller för kontoristerna förekommo skriftliga avtal i större utsträckning. Endast de hos värme- och sanitetstekniska entreprenörer samt elektriska entreprenörer anställda kontoristerna hade sådana avtal, de förra i c:a 8 % och de senare i c:a 30 % av fallen, det sistnämnda den högsta procent genom skriftligt avtal anställda som förekom bland teknisk och ekonomisk förvaltningspersonal inom byggnadsindustrien. Härförutom hade skriftliga avtal med kontorister träffats i undantagsfall av vissa arkitekt- och konsulterande ingenjörsfirmor. Kollektivavtal för kontorister förekom i ett ringa antal fall. Arbetsledare och verkmästare. Avtal mellan byggnadsföretagare och arbetsledare voro i Stockholm till 18 % och i landsorten till 5 % skriftliga. I övrigt voro avtalen med få undantag muntliga. Samma förhållande gällde för verkmästare. Värme- och sanitetstekniska samt elektriska entreprenörer hade till något större antal träffat skriftliga avtal med hithörande två grupper av anställda, nämligen i resp. 12 och 28 % av fallen. b.

Uppsägningstid.

Arkitekter. Hos arkitekt- och konsulterande ingenjörsfirmor hade hälften av de anställda arkitekterna bestämd uppsägningstid och hälften ingen uppsägningstid. Uppsägningstidens längd varierade mellan 14 dagar och 6 månader samt uppgick företrädesvis till 1 eller 3 månader, vilka tider representerades av 40 % vardera. Hos enskilda arkitekter och konsulterande ingenjörer voro förhållandena i detta hänseende något bättre, i det att 63 % av de hos dem anställda arkitekterna hade bestämd uppsägningstid och endast 37 % saknade uppsägningstid. Den bestämda uppsägningstiden utgjorde oftast (75 %) 1 månad och i övrigt 14 dagar.

102 Ingenjörer. Utredningen rörande uppsägningstiden för inom byggnadsindustrien anställda ingenjörer har givit följande resultat. Av de hos b y g g n a d s e n t r e p r e n a d f i r m o r anställda ingenjörerna hade i Stockholm 84 % bestämd uppsägningstid och 16 % saknade uppsägningstid; i landsorten hade 32 % bestämd uppsägningstid och 68 Jo saknade uppsägningstid. I Stockholm varierade uppsägningstiden mellan 1 och 6 månader samt synes i allmänhet ha utgjort 3 månader. I landsorten var den vanliga uppsägningstiden 1 eller 3 månader, men även 14 dagars uppsägningstid förekom. Hos e n s k i l d a b y g g n a d s e n t r e p r e n ö r e r i Stockholm förekom bestämd uppsägningstid för anställda ingenjörer endast i ett fåtal fall och i landsorten i 25 % av fallen, vanligen uppgående till 1 månad. Den hos v ä r m e - o c h sanitetstekniska entreprenörer anställda ingenjörspersonalen åtnjöt i Stockholm till 15 % bestämd uppsägningstid, under det att 85 % saknade uppsägningstid. I landsorten voro motsvarande procenttal resp. 30 och 70. I Stockholm utgjorde uppsägningstiden vanligen 1 månad, i landsorten varierade den mellan 14 dagar och 6 månader samt uppgick företrädesvis till 1 och 3 månader. I 55 % av fallen var uppsägningstiden för de hos e l e k t r i s k a e n t r e p r e n ö r e r anställda ingenjörerna fastställd, vilket utvisar, att de elektriska entreprenörerna även i detta hänseende träffat uppgörelse med sina anställda i mer bestämd form än övriga entreprenörer. Uppsägningstiden utgjorde i 50 % av fallen 1 månad, i 40 % av fallen 3 månader och i 10 °fo av fallen 6 månader. Hos a r k i t e k t - o c h k o n s u l t e r a n d e i n g e n j ö r s f i r m o r hade i Stockholm 27 % och i landsorten 50 % av den anställda ingenjörspersonalen bestämd uppsägningstid, under det att återstoden saknade uppsägningstid. Uppsägningstiden uppgick såväl i Stockholm som i landsorten vanligen till 1 månad. Hos e n s k i l d a a r k i t e k t e r och konsulterande ingenj ö r e r förekom bestämd uppsägningstid för ingenjörspersonalen i 40 % av fallen. I Stockholm var längden av denna uppsägningstid i regel 1 månad, under det att 63 % i landsorten hade 1 månads, 25 % 3 månaders och 12 % 2 månaders uppsägningstid. Kontorister. Kontorister hos byggnadsentreprenadfirmor i Stockholm hade i 68 % av fallen bestämd uppsägningstid, varierande mellan 1 och 3 månader. I allmänhet synes denna tid ha utgjort 3 månader. Utan uppsägningstid voro 32 % anställda. Hos byggnadsentreprenadfirmorna i landsorten hade däremot endast 30 % av hos dem anställda kontorister bestämd

103 uppsägningstid, varierande mellan 1 och 6 månader. Även här utgjorde denna tid i regel 3 månader. Hos enskilda byggnadsentreprenörer voro förhållandena i detta fall närmast lika med de nyss nämnda i landsorten, utom med avseende å uppsägningstidens längd, som i regel utgjorde 1 månad. Hos värme- och sanitetstekniska entreprenörer förekom bestämd uppsägningstid för kontorister i Stockholm endast i ringa utsträckning. I landsorten hade däremot 42 % av denna personal överenskommelse om dylik, varierande mellan 14 dagar och 6 månader. Vanligast var 3 månaders uppsägningstid (50 %) och därnäst 1 månads (40 %). Den elektriska kontorspersonalen i Stockholm hade bestämd uppsägningstid i icke mindre än 92 % av fallen, uppgående till 1 månad. I landsorten var förhållandet mindre gynnsamt, ehuru uppsägningstid dock förefanns i 70 % av fallen. Uppsägningstiden uppgick i ungefär lika utsträckning till 1 och 3 månader. I viss utsträckning förekommo så korta uppsägningstider som 1 vecka och 14 dagar. Kontorister hos arkitekt- och konsulterande ingenjörsfirmor hade i 65 % av fallen bestämd uppsägningstid, utgörande oftast 1 månad (80 %) och i övrigt 3 månader. I samma utsträckning var denna fråga ordnad hos enskilda arkitekter och konsulterande ingenjörer, dock förekommo hos dem mera sällan uppsägningstider utöver 1 månad. Arbetsledare. I Stockholm hade 55 % av arbetsledare hos byggnadsentreprenadfirmor bestämd uppsägningstid av i regel 3 månaders längd, under det att de övriga saknade uppsägningstid. I landsorten voro förhållandena enahanda. Hos de övriga grupperna entreprenörer hade i allmänhet arbetsledarna icke någon bestämd uppsägningstid. Verkmästare. I Stockholm hade 85 % av de hos byggnadsentreprenadfirmorna anställda verkmästarna bestämd uppsägningstid, vanligen uppgående till 3 månader. I landsorten redovisade däremot endast 20 % av verkmästarna bestämd uppsägningslid, även där oftast 3 månader. Av verkmästare hos enskilda byggnadsentreprenörer i Stockholm hade 33 % en uppsägningstid av 1 månad, medan för flertalet uppsägningstiden var obestämd. En viss säkerhet för denna personal ligger dock däri, att en verkmästare oftast är engagerad för ett visst byggnadsföretag. Är rörelsen av mindre omfattning, har han i regel att räkna med, att anställningen upphör, när byggnadsföretaget är färdigt. I landsorten förekom bestämd uppsägningstid endast i ett fåtal fall. Av verkmästare hos värme- och sanitetstekniska entreprenörer hade 25 % en i allmänhet till 1 månad fastställd uppsägningstid. Verkmästare hos elektriska entreprenörer voro i detta hänseende bättre

104 ställda, i det att 80 % hade bestämd uppsägningstid. Längden av denna tid utgjorde i regel 1 månad, men 2 och 3 månaders uppsägningstid förekom även i viss utsträckning. c.

Tid för avlöningens beräknande.

I fråga om tiden för avlöningens beräknande ger undersökningen vid handen, att lönen utgick i form av timlön, veckolön, lön per halv månad och månadslön. För samtliga kategorier av anställda och hos samtliga företagargrupper uppgick avlöningsperioden vanligen till 1 månad. Månadslön var sålunda för ingenjörer och kontorister regeln hos enskilda byggnadsentreprenörer, värme- och sanitetstekniska samt elektriska entreprenörer, varjämte i landsorten förekom veckolön i viss mindre utsträckning, speciellt hos elektriska entreprenörer, där sådan tillämpades för tredjedelen av anställda kontorister jämte lön per halv månad för en femtedel. Hos byggnadsentreprenadfirmor samt arkitekt- och konsulterande ingenjörsfirmor i Stockholm förekom för ingenjörer lön per halv månad lika ofta som eller oftare än månadslön, medan kontorister hos arkitekt- och konsulterande ingenjörsfirmor avlönades per halv månad i en tredjedel av fallen samt hos enskilda arkitekter och konsulterande ingenjörer per vecka i likaledes en tredjedel av fallen. Även för arkitekter var månadslön regeln i landsorten, medan hos arkitekt- och konsulterande ingenjörsfirmor i Stockholm i lika utsträckning förekom lön per halv månad samt hos enskilda arkitekter och konsulterande ingenjörer timlön var den vanligaste avlöningsformen. För arbetsledare var månadslön regeln utom hos en del byggnadsentreprenadfirmor i landsorten, som tillämpade veckolön, timlön eller halvmånadslön. Verkmästarna avlönades i växlande omfattning per månad, vecka eller halv månad, dock med övervikt för månadslön. Timlön förekom i mindre omfattning hos byggnadsentreprenadfirmor. d.

Avlöningens storlek.

I de vid undersökningen använda frågeformulären begärdes upplysning om lönens storlek per avlöningsperiod, vilken senare jämväl skulle angivas å frågeformuläret. Emellertid äger materialet så pass stora bristfälligheter i representativt hänseende, att detsamma kan utnyttjas endast för att giva en ungefärlig föreställning om lönenivåns läge inom de olika huvudgrupperna. Arkitekter, anställda hos arkitekt- och konsulterande ingenjörsfirmor eller hos enskilda arkitekter och konsulterande ingenjörer, synas i regel avlönas med 500—600 kr. per månad. Äldre arkitekter med större ritkon-

105 torsvana avlönas högre. Den högsta månadsavlöningen för dessa har angivits till 985 kr. Ingenjörer. De högskolebildade ingenjörerna avlönas i regel icke oväsentligt högre än övriga ingenjörer. De hos byggnadsentreprenadfirmor anställda högskoleingenjörerna uppbära i regel en avlöning på 500 upp till 900 kr. per månad, något högre i Stockholm än i landsorten. Avlöningar upp till 1 666 kr. per månad ha uppgivits. Hos värme- och sanitetstekniska entreprenörer synas dessa ingenjörers avlöningar hålla sig mellan 600 —900 kr. per månad. De i konsultativt arbete sysselsatta högskoleingenjörerna avlönas med belopp, varierande mellan 400 och 1 000 kr. per månad. Ingenjörer med utbildning endast vid teknisk skola uppbära hos entreprenadfirmor avlöningar, växlande allt efter ålder och erfarenhet mellan 250 och 800 kr. per månad. Hos värme- och sanitetstekniska entreprenörer synas dessas avlöningar växla mellan 200 och 900 kr. per månad, hos elektriska entreprenörer mellan 300 och 550 kr. samt hos arkitekter och konsulterande ingenjörer, där de i regel representera ritbiträdena, mellan 250 och 650 kr. per månad. Kontorister. Dessas löner variera väsentligt, beroende på ålder, utbildning och arbetsuppgifter. De, som ännu icke nått 25-årsåldern, avlönas med 60—185 kr. per månad, i Stockholm högre än i landsorten. I åldrarna därutöver växla den manliga personalens månadslöner för handelsskolebildade mellan 225 och ända upp till 1 166 kr. och för personal utan examen mellan 200 och 600 kr. För den handelsskolebildade kvinnliga personalen varierar lönen från 90 till 375 kr. per månad. För kvinnlig personal utan examen synes avlöningen hålla sig vid lägre belopp, upp till 250 kr. per månad. Arbetsledare. Högskolebildade arbetsledare hos byggnadsentreprenadfirmor avlönas med 500—1 300 kr. per månad. För arbetsledare med lägre examen synas dessa avlöningar stanna vid högst 700 kr. och för arbetsledare utan examen vid 600 kr. per månad. Verkmästare. Hos byggnadsentreprenadfirmor avlönas verkmästare med 250—700 kr. och hos värme- och sanitetstekniska entreprenörer med 250 —500 kr. per månad. e.

Arbetstid.

Någon enhetlighet i fråga om arbetstidens längd per dag och vecka förekom icke för de kontorsanställda inom byggnadsindustrien. I Stockholm spåras dock en viss tendens att tillämpa en arbetstid av 7 timmar per dag och 40 timmar per vecka, som representerades av 60 % av de lämnade uppgifterna. Den därnäst oftast förekommande arbetstiden var 8 timmar per dag och 45 timmar per vecka. Ganska allmänt gällde för kontorspersonalen

106 liksom för byggnadsarbetarna, att lördagseftermiddagen var ledig. Som kompensation härför utsträcktes arbetstiden övriga vardagar i motsvarande mån. Vid 40 och 45 timmars arbetsvecka arbetades sålunda vanligen resp. 7 och 8 timmar under fem arbetsdagar och 5 timmar på lördagen. Arbetstidens längd i landsorten överensstämde ganska väl med förhållandena i Stockholm. Dock förekom en arbetstid av 8 timmar per dag resp. 45 timmar per vecka i något större utsträckning i landsorten. I några fall arbetades på kontoren i landsorten lika länge som på byggnadsplatserna, nämligen 8V2 timme under fem arbetsdagar och 5V2 timme på lördagen, sålunda 48 timmar per vecka. För den tekniska personalen på byggnadsplatserna, arbetsledare och verkmästare, rådde däremot enhetlighet i fråga om arbetstidens längd. Denna överensstämde sålunda i allmänhet med den tid arbetet på byggnadsplatsen pågick, eller 48 timmar per vecka. I mån av behov torde arbetstiden utökas, i all synnerhet då det gäller fullgörande av brådskande arbeten, såsom vid anbudsavgivanden, avlöningsuträkningar o. d. f.

Semester.

Arkitekter. Hos arkitekt- och konsulterande ingenjörsfirmor i Stockholm anställda arkitekter åtnjöto nästan utan undantag semester. Dennas längd utgjorde för 75 % av dem 14 dagar och för de övriga 3 veckor. I landsorten tillämpades semester för arkitekterna i något mindre utsträckning. Där hade 75 % en till i regel 14 dagar fastställd semesterledighet. Av de hos enskilda arkitekter och konsulterande ingenjörer i Stockholm anställda arkitekterna åtnjöto 75 % semester uppgående till i allmänhet 14 dagar, dock förekom i 10 % av fallen 3 veckors ledighet. I landsorten hade 67 % av de anställda arkitekterna semester, i regel 14 dagar. Ingenjörer. I Stockholm åtnjöto c:a 90 % av de hos b y g g n a d s e n t r e p r e n a d f i r m o r anställda ingenjörerna semester. Endast 1 0 % saknade följaktligen ifrågavarande förmån. Semesterledighet kunde sålunda betraktas som regel. Längden av densamma varierade mellan 2 och 4 veckor, så att 67 % hade 14 dagars semester, 27 % 3 veckor och 6 % 4 veckor. Vid den vanligaste semestern, 14 dagar, förekom i en del firmor förlängning till 3 veckor efter längre tids anställning. I landsorten förekom semester i något mindre utsträckning eller för omkring tre fjärdedelar av de anställda. Den vanligaste semestertiden, 14 dagar, åtnjöts av 62 %, medan 24 % hade 3 veckor, 12 % längre semestertid än 3 veckor och 2 % kortare semester än 14 dagar. Semester för ingenjörer hos e n s k i l d a byggnadsföretagare förekom i lika stor utsträckning i Stockholm som i landsorten, varvid 75 %

107 av de anställda åtnjöto semester och övriga saknade sådan förmån. Längden av ledigheten utgjorde i 67 % av fallen 14 dagar och i 33 % av fallen 1 vecka. Hos v ä r m e - o c h sanitetstekniska entreprenörer i Stockholm tillämpades semester för 67 % av de anställda ingenjörerna. Ledighetens längd var i regel 1 vecka. I landsorten hade inom denna ingenjörskategori c:a 80 % förmånen av semester, som för 7 % varade 1 vecka, för 59 % 14 dagar, för 5 % 3 veckor och för 9 % längre tid än 3 veckor. Ingenjörer hos e l e k t r i s k a e n t r e p r e n ö r e r hade till en utsträckning av 67 % i såväl Stockholm som landsorten semester, vilken i allmänhet uppgick till 14 dagar (67 %). Kortare semester förekom i 10 %, 3 veckor i 10 % och längre semesterledighet i 13 % av fallen. Av de hos a r k i t e k t - o c h k o n s u l t e r a n d e ingenjörsfirm o r i Stockholm anställda ingenjörerna åtnjöto 72 % semester. Dennas längd utgjorde så gott som undantagslöst 14 dagar. I landsorten tillämpades semester i större utsträckning. Där hade sålunda 90 % dylik ledighet, med avseende å längden jämnt fördelad på 14 dagar och 3 veckor. Av hos e n s k i l d a a r k i t e k t e r o c h k o n s u l t e r a n d e i n g e n j ö r e r anställda ingenjörer hade i Stockholm 77 % och i landsorten 68 % semesterledighet. Av dessa hade i Stockholm 88 % 14 dagars semester och de övriga kortare ledighet. I landsorten hade 74 % 14 dagar och återstoden en mellan kortare och längre tid jämnt fördelad semester. Kontorister. Kontorister anställda hos b y g g n a d s e n t r e p r e n a d f i r m o r hade i stor utsträckning ordnade semesterförhållanden. Endast omkring 10 % voro utan semester. Semesterns längd uppgick i allmänhet till 14 dagar, med förlängning i vissa fall till 3 veckor efter längre tids anställning. I Stockholm hade sålunda 62 % av hithörande kontorister 14 dagars och 26 % 3 veckors semester. I landsorten utgjorde motsvarande procenttal 80 och 13. Längre semester än 3 veckor hade i Stockholm 10 % och i landsorten 2 %. Vidare kan den iakttagelsen göras, att kvinnliga kontorister i Stockholm ofta åtnjuta en veckas längre semesterledighet än manliga kontorister inom samma företag. I landsorten voro förhållandena icke så gynnsamma för kontoristerna som i Stockholm, i det att 25 % av dem saknade varje som helst betald ledighet. Av de hos e n s k i l d a b y g g n a d s e n t r e p r e n ö r e r anställda kontoristerna hade c:a 80 % semester. I Stockholm var i regel ledighetens längd 14 dagar, under det att i landsorten 7 dagar var den vanliga tiden. Dock förekom även där i viss utsträckning (25 fo) 14 dagars semester. Med få undantag beredde v ä r m e - o c h s a n i t e t s t e k n i s k a ent r e p r e n ö r e r i Stockholm sina anställda kontorister semesterledighet. Den utgjorde dock för huvuddelen icke längre tid än 1 vecka. För 33 % av de anställda uppgick den likväl till 14 dagar.

108 I landsorten tillämpades semester för c:a 80 % av kontoristerna, fördelade sålunda: 14 % hade kortare semester än 14 dagar, 80 % 14 dagar, 2 % 3 veckor samt 4 % längre tid än denna. Elektriska e n t r e p r e n ö r e r tillämpade praktiskt taget undantagslöst semester för sin kontorspersonal såväl i Stockholm som i landsorten. I Stockholm uppgick semestern i allmänhet till 14 dagar. I landsorten gällde denna längd för 80 %, medan 14 % hade kortare semester och 6 % längre. Kontorister hos a r k i t e k t - o c h k o n s u l t e r a n d e ingenjörsf i r m o r hade ävenledes så gott som samtliga semester, i regel uppgående till 14 dagar. Hos e n s k i l d a a r k i t e k t e r o c h k o n s u l t e r a n d e ingenj ö r e r tillämpades i regel semester för anställda kontorister. Semesterns längd uppgick till 1 vecka och 14 dagar i lika stor utsträckning. Arbetsledare. I Stockholm förekom hos byggnadsentreprenadfirmor semester för 55 % av de anställda arbetsledarna. Den vanliga längden uppgick till 14 dagar, i vissa fall till 3 veckor. I landsorten tillämpades semester endast för 22 % av samtliga arbetsledare och utgjorde 14 dagar. Hos enskilda byggnadsentreprenörer samt värme- och sanitetstekniska och elektriska entreprenörer åtnjöto arbetsledarna 14 dagars semester. Verkmästare. I Stockholm tillämpades hos byggnadsentreprenadfirmorna semester för endast 25 % av de anställda verkmästarna och uppgick för 90 % av dem till 14 dagar, medan 10 % hade längre semester. I landsorten förekom semester för 18 % av de anställda verkmästarna, och uppgick den för 90 % av dessa till 14 dagar och för 10 % till 1 vecka. Verkmästarna hos enskilda byggnadsentreprenörer åtnjöto i Stockholm semester endast i undantagsfall. I landsorten hade däremot c:a 30 % en till 3 veckor uppgående semester. För verkmästarna hos värme- och sanitetstekniska entreprenörer var semesterledighet regel såväl i Stockholm som i landsorten. Längden uppgick i Stockholm för hälften till 1 vecka och för den andra hälften till 14 dagar. I landsorten voro motsvarande siffror för 38 % 1 vecka och för 62 % 14 dagar. Av de elektriska entreprenörernas verkmästare åtnjöto i det närmaste samtliga semester, vars längd i regel uppgick till 14 dagar. För 20 % var emellertid semestern längre. g. Sjukersättning. En fråga av största vikt för de anställda är försörjningen vid inträffande sjukdomsfall. Det måste ur de anställdas synpunkt anses skäligt, att den, som varit anställd hos samma arbetsgivare under någon längre tid, tillförsäkras åtminstone en del av sin avlöning under sjukdom med icke alltför långvarigt förlopp.

109 Undersökningen ger vid handen, att denna fråga endast i ganska ringa utsträckning erhållit en för de anställda tillfredsställande lösning. Där sjukersättning förekom, utgick densamma i olika former, såsom hel eller halv lön under viss tid, vanligen 1 eller 3 månader, lön endast vid olycksfall, försäkringar el. dyl. I allmänhet gäller, att endast de större arbetsgivarna tillerkände sina anställda sjukersättning. h.

Pension.

Pensionering av den tekniska och ekonomiska förvaltningspersonalen inom byggnadsindustrien var liksom frågan om sjukersättning synnerligen bristfälligt ordnad. Pensionering förekom överhuvud taget knappast annat än hos de större arbetsgivarna och i dessa fall ofta endast efter särskilt styrelsebeslut. De anställda hade i många fall själva ordnat pensionsfrågan genom pensionskassor, försäkringar m. m. i.

Avlöning vid driftsavbrott.

Vid permittering under avbrott i driften på grund av otjänlig väderlek och force majeure eller på grund av konflikt mellan arbetsgivare och arbetare utgick i åtskilliga fall lön till på kontor eller arbetsplats anställd personal. Ersättningen motsvarade i regel full lön under en tid av 3 månader. Sådan förmån åtnjöts av halva antalet eller mer av de hos byggnadsentreprenadfirmor och enskilda byggnadsentreprenörer anställda ingenjörerna och kontoristerna. I mindre omfattning tillkom förmånen de hos andra företagare anställda med undantag dock för kontorister hos elektriska entreprenörer, vilka så gott som undantagslöst ersattes vid driftsavbrott. Bland arkitekterna hade en fjärdedel av de hos arkitekt- och konsulterande ingenjörsfirmor anställda samma förmån. Beträffande arbetsledarna förekom den så gott som endast för de hos byggnadsentreprenadfirmor anställda, medan den var ganska vanlig för verkmästarna. j.

Arbetslöshetsperioder.

Frågan, i vilken utsträckning de hos de olika byggnadsföretagarna anställda arkitekterna, ingenjörerna, kontoristerna, arbetsledarna och verkmästarna varit utan avlönat arbete efter avgångsexamen från sina fackskolor, har endast i mycket ringa utsträckning besvarats. Att arbetslöshet förekommit i långt större utsträckning än vad materialet ger vid handen, torde få anses visst. Det förefaller som om de uppgiftslämnande icke önskat yppa dylika omständigheter. Arbetslösheten sammanfaller, i de fall den angivits, nästan utan undantag med tiderna för större konflikter mellan arbetsgivare och arbetare.

110 G. Personalens organisationer. Bland den tekniska och förvaltningspersonalen inom byggnadsindustrien ha arkitekter och ingenjörer samt övrig kontors- och förvaltningspersonal för tillvaratagande av sina intressen såsom anställda anslutit sig till dels svenska industritjänstemannaförbundet och dels, vad beträffar kontorspersonalen, handelstjänstemannaförbundet. Härutöver må erinras, att ett flertal av den tekniska förvaltningspersonalen, såsom arkitekter och ingenjörer inom olika fack, anställda hos företagare inom byggnadsindustrien, tillhörde ideella föreningar, för vilka redogörelse lämnats under »Byggnadsföretagarnas organisationer». S v e n s k a i n d u s t r i t j ä n s t e m a n n a f ö r b u n d e t (S. I. F.) leder sitt ursprung från Sveriges verkstäders tjänstemannaförening, vilken bildades 1919. Sistnämnda sammanslutning, vilken till övervägande del hade karaktären av en kamratförening, ombildades 1930 till det nuvarande industritjänstemannaförbundet. Detta räknar bland sina medlemmar såväl teknisk som merkantil personal inom industrien och har enligt stadgarna till ändamål att tillvarataga medlemmarnas ekonomiska, fackliga, sociala och intellektuella intressen. Aktivt medlemskap kan vinnas av varje inom industrien anställd funktionär, manlig eller kvinnlig, som fyllt 18 år. Medlemsantalet uppgick vid slutet av 1936 till c:a 8 000. Till jämförelse må nämnas, att totalantalet funktionärer inom industrien torde kunna uppskattas till i runt tal 35 000. Enligt av förbundet lämnad uppgift voro ett par hundra anställda inom byggnadsindustrien. Förbundet består av ett 60-tal avdelningar, fördelade på 21 distrikt. Förbundet lämnar sin medverkan åt strävanden att reglera medlemmarnas anställningsvillkor, och kan initiativ härtill tagas av förbundsstyrelsen eller av de av frågan berörda medlemmarna, om två tredjedelar av dessa vid sluten omröstning därom beslutat och förbundsstyrelsens godkännande erhållits. Som ett syfte uppställer förbundet att få kollektivavtal upprättade. Förbundet har bistått sina medlemmar vid löneaktioner och inskridit för lösning av pensionsfrågan vid ett flertal företag, förbättrad semester och semesterersättning, begränsning av övertidsarbete m. m. Förbundets fonder belöpte sig 1936 till c:a 150 000 kr. varav 50 000 kr. i arbetslöshetsfonden. Arbetslöshetsunderstödet uppgår per månad till mellan 40 och 240 kr. alltefter dels den avgiftsgrupp medlem tillhör inom förbundet och dels det antal år, under vilka avgift inbetalats. Understödet utgår till arbetslösa medlemmar, vilka erlagt avgift under minst 24 månader. Från detta villkor har dock dispens medgivits under de senaste åren. Understödsperioden räknas tidigast från fjortonde dagen efter arbetslöshetens början och utgör högst tre månader om året. Medlem, som under två på varandra följande år erhållit honom tillkommande högsta understöd, erhåller icke för-

Ill nyat understöd, försåvitt han icke under mellantiden innehaft fast anställning under minst ett år samt under denna tid betalat stadgeenliga medlemsavgifter. Under tiden 1 jan. 1932—1 juni 1936 har beviljats understöd till c:a 270 medlemmar till ett sammanlagt belopp av 48 000 kr. Medlemsavgiften i förbundet växlar mellan 1 och 4 kr. per månad allt efter storleken av vederbörandes lön. Svenska industritjänstemannaförbundet är anslutet till de anställdas centralorganisation (Daco). Förbundets organ är Industritjänstemannen. Svenska kontoristföreningarnas förbund bildades 1923 och antog 1937 namnet h a n d e l s t j ä n s t e m a n n a f ö r b u n d e t . Förbundet har enligt stadgarna bl. a. till uppgift att åvägabringa bättre och tryggare anställningsförhållanden för medlemmarna, att påskynda en rationell lösning av de handelsanslälldas pensionsfråga, att upprätta en hela landet omfattande, effektiv platsförmedling, att främja kårens utbildningsmöjligheter samt att bistå medlemmar, som genom arbetslöshet och sjukdom råkat i nödställd belägenhet. Inträde beviljas hos enskild person, bolag eller förening samt i statlig eller kommunal tjänst handelsanställda. För yrket utbildad person, vilken saknar anställning och icke är egen företagare, kan ock beviljas inträde, om styrelsen för en lokalförening så prövar skäligt. Medlemsantalet i förbundet uppgår till c :a 8 000. Enligt från förbundet lämnad uppgift torde de inom byggnadsindustrien anställda medlemmarna uppgå till minst ett 1 000-tal. Förbundet, som är uppdelat i ett 30-tal lokalföreningar, har som sin förnämsta uppgift satt att få till stånd reglering av medlemmarnas anställningsförhållanden. Förbundet har även tagit till uppgift att förmedla platser, vilket sker genom »Kontorens platsförmedling». En del lokalföreningar ha bildat understödsfonder och förfoga över sjukkassor. I medlemsavgift erlägges 1 kr. per månad vid arbetsinkomst icke överstigande 150 kr. per månad samt 1 kr. 50 öre per månad vid arbetsinkomst överstigande 150 kr. per månad. Förbundet utger Tidskrift för handelstjänstemannaförbundet. Bland föreningar av stats- och kommunala tjänstemän, verksamma på det byggnadsindustriella området, må här nämnas l ä n s a r k i t e k t e r n a s f ö r e n i n g och f ö r e n i n g e n S v e r i g e s stadsarkitekter. Verkmästare och förmän inom byggnadsindustrien äro, för tillvaratagande av sina yrkesintressen, anslutna till S v e r i g e s arbetsledareförb u n d . Detta namn antogs 1926 av det 1905 bildade Sveriges allmänna verkmästareförbund, efter det att två år tidigare till förbundet anslutits svenska förmansförbundet. År 1928 sammanslogs Sveriges mekaniska verkmästareförbund med arbetsledareförbundet.

112 Detta förbund har bl. a. till ändamål att samla alla arbetsledare i landet i en självständig, politiskt och religiöst neutral organisation; att främja arbetsledarnas utbildning och i övrigt medverka till att arbetsledarnas kompetens och ansvarskänsla höjes och starkes; att verka för ett gott förhållande på arbetsplatserna och söka bilägga i tjänsten uppkomna tvister mellan medlemmarna å ena sidan samt arbetsgivare eller arbetare å den andra; att hävda arbetsledarnas rätt till neutralitet vid konflikter mellan arbetsgivare och arbetare; att verka för bättre och tryggare anställningsförhållanden för arbetsledarna; samt att ekonomiskt understödja och hjälpa medlemmar, som utan eget förvållande blivit arbetslösa eller råkat i nödställd ekonomisk belägenhet, liksom också att lämna ekonomiskt understöd till medlems efterlevande. Förbundet är sammansatt av distriktsorganisationer och lokalavdelningar, varjämte finnas sammanslutningar av medlemmar i samma företag (företagsklubbar) och medlemmar inom samma industri (industrisektioner). Medlemsantalet uppgick den 1 oktober 1936 till 9 489, därav c:a 300 inom byggnadsindustrien. Berättigad till inträde i förbundet är varje arbetsledare med god frejd och vandel, som innehar fast anställning och icke tillhör arbetsgivar- eller arbetarorganisation. Med arbetsledare förstås den, som stadigvarande utövar ledning, tillsyn och fördelning av arbete, icke har del i arbetarnas ackord samt ansvarar för men icke själv regelbundet deltager i arbetet. Denna definition överensstämmer i sak med den, som brukar förekomma i kollektivavtalen, samt med motsvarande definition i lagen om förenings- och förhandlingsrätt. Inom förbundet finnas upprättade fyra understöds- och hjälpfonder. Ur arbetslöshetsunderstödsfonden utgår vid oförvållad arbetslöshet understöd under högst 13 veckor till belopp växlande efter medlemstidens längd. Understödet stiger gradvis från 30 kr. per vecka vid två års medlemskap, till 60 kr. per vecka vid tolv års medlemskap. Ur nödhjälpsfonden lämnas hjälp till nödställda medlemmar och deras efterlevande. Ur skyddsfonden bestridas kostnader för förhandlingar, rättshjälp och övriga åtgärder för tryggandet av den ståndpunkt, som av förbundet fastställes vid konflikter mellan arbetsgivare och arbetare. Slutligen finnes en begravningsfond, som vid slutet av 1935 belöpte sig till c:a 1 200 000 kr. Förbundet utger en tidning benämnd Arbetsledaren.

KAP. IV.

Arbetare inom byggnadsindustrien. A. Definition å »byggnadsarbetare». I princip bör såsom byggnadsarbetare räknas varje arbetare, som har sin huvudsakliga inkomst av arbete tillhörande byggnadsindustrien i tidigare angiven bemärkelse. Såsom förut framhållits, är det emellertid knappast möjligt att uppdraga några fullt bestämda gränslinjer mellan å ena sidan byggnadsindustrien och byggnadsarbete, som utföres för stat och kommun eller industriella företag, samt å andra sidan övrig näringsutövning. Av den i kap. I lämnade redogörelsen för vissa tvister mellan byggnadsfackförbunden och andra fackförbund framgår exempelvis, att det i många fall måste anses tveksamt, huruvida visst arbete vid fabriker, bruk och verkstäder m. m. skall räknas såsom byggnadsindustriellt arbete eller som ett led i fabriks-, bruks- eller verkstadsdriften. Vid slitandet av dylika tvister synes det ur materiell synpunkt avgörande oftast ha varit, om arbetet haft en omedelbar betydelse för driftens fortgång eller icke, och har det i förra fallet ansetts böra tillkomma företagets egna arbetare. På grund härav ha vissa byggnadsarbeten kommit att utföras av arbetare tillhörande andra fackförbund än byggnadsfackförbunden. Avgörande för frågan, om en arbetare skall räknas såsom byggnadsarbetare eller ej, är icke, huruvida han är anställd hos en byggnadsföretagare eller hos annan företagare. Såsom förut (sid. 50) framhållits, kunna industriföretag och enskilda personer hos sig ha mer eller mindre fast anställda personer tillhörande byggnadsyrket utan att därför kunna anses som företagare, vilka yrkesmässigt bedriva arbete inom byggnadsindustrien. I stor utsträckning äro byggnadsarbetare sysselsatta hos andra företagare än byggnadsföretagare. Avsevärda svårigheter att avgränsa begreppet byggnadsarbetare uppkomma ock därigenom, att arbetet inom byggnadsindustrien ofta är av tillfällig natur och i regel säsongbetonat. På grund härav komma i stor utsträckning arbetare att under vissa tider sysselsättas med byggnadsarbete och i övrigt med annat arbete. Avgörande för, var gränsen i dylika fall skall dragas mellan 9—717118.

I

114 byggnadsarbetare och andra arbetare, synes vara, inom vilket näringsområde den huvudsakliga arbetsinkomsten vinnes. Detta kan medföra bl. a., att en arbetare ett visst år kan anses tillhöra byggnadsindustrien, men ett annat år annat näringsområde. Av denna anledning äro de i mantalsförteckningar och andra officiella handlingar förekommande yrkesbeteckningarna ofta icke ägnade att giva någon riktig föreställning om vederbörandes karaktär av byggnadsarbetare. Ganska vanligt är ock, att de officiella yrkesuppgifterna i och för sig icke äro tillräckligt tydliga för att kunna tjäna till säker vägledning. Med användande av självdeklarationer och andra taxeringshandlingar för yrkesgrupperingen har det emellertid vid 1920 och 1930 års folkräkningar blivit möjligt att i hög grad förbättra yrkesstatistiken. Här berörda svårigheter göra sig framför allt gällande inom byggnadsgrovarbetarfacket, som omfattar en mängd arbetare växelvis sysselsatta inom den egentliga byggnadsindustrien och inom väg- och vattenbyggnadsfacket m. fl. näringsområden. Ytterligare svårigheter vållas därav, att förekomsten av mindre företagare är vanlig inom byggnadsindustrien och att gränsen ofta är svår att draga mellan företagare och anställda. Åtskilliga yrkesbeteckningar äro, såsom förut påpekats, i viss utsträckning gemensamma för dels företagare och arbetare, dels funktionärer och arbetare. Vissa yrkesutövare intaga ock en mellanställning mellan företagare och arbetare, i det att de stundom driva verksamhet för egen räkning och stundom inneha avlönad anställning. Ett medel att särskilja dessa yrkesutövare har erbjudit sig i den av de sakkunniga föranstaltade undersökningen rörande företagares och löntagares inkomster av byggnadsindustrien i stadssamhällen 1931 och 1932 (sid. 235 o. f.). Rörande det av olika slags byggnadsarbetare förrättade arbetet hänvisas i övrigt till den i kap. I lämnade yrkesbeskrivningen (sid. 22 o. f.). B. Antal byggnadsarbetare inom olika fack och vid olika tidpunkter. Vid ett försök att beräkna antalet byggnadsarbetare i vårt land har man att räkna med förut omnämnda svårigheter att giva en definition å begreppen byggnadsindustri och byggnadsarbetare. Redan därav, att några fullt bestämda gränslinjer icke kunna uppdragas mellan byggnadsindustrien och annan näringsutövning, framgår, att beräkningen av byggnadsarbetarnas antal måste bli i viss mån approximativ. De officiella källorna för beräkningen av byggnadsarbetarnas antal och utvecklingen i detta hänseende utgöras i första rummet av folkräkningarna. Vissa hållpunkter erbjuder ock den undersökning rörande husbyggnadsverksamheten i Sveriges städer och stadsliknande samhällen, som på sin tid verkställdes av 1920 års byggnadsarbetarsakkunniga. 1 För tiden 1 I undersökningen räknades köpingar och municipalsamhällen till stadsliknande samhällen, medan de i förevarande betänkande sammanförts med städer inom gruppen stadssamhällen (se sid. 29).

115 fr. o. m. 1926 erhålles en värdefull hjälp av uppgifterna om medlemsantalet i samverkande byggnadsfackförbunden (se sid. 150). En vägledning lämnas ock av en del undersökningar verkställda av socialstyrelsen. Rörande de syndikalistiskt organiserade arbetarna finnas vissa uppgifter att tillgå från Sveriges arbetares centralorganisation (S. A. C ) . Vad slutligen beträffar antalet oorganiserade arbetare inom byggnadsfacken, kan givetvis endast en approximativ uppskattning lämnas. De siffror, som framgå ur företagsräkningen 1931. visa sig betydligt understiga 1930 års folkräkningssiffror. Denna skillnad är utan tvivel till allra största delen att tillskriva de olika redovisningssätt, som kommit till användning vid företagsräkningen och folkräkningarna. Av den största betydelsen är härvid, att vid företagsräkningen varje person redovisats i det yrke, vari han var sysselsatt vid räkningstillfället, under det att vid folkräkningarna enligt numera använd metod en person, som under folkräkningsåret utövat flera yrken, icke hänförts till det yrke, vari han arbetade vid räkningstillfället, utan till det yrke, som lämnat vederbörande större delen av inkomsten under året. Dessutom föras vid våra folkräkningar en del personer till yrken, som de av en eller annan anledning i verkligheten icke utöva vid folkräkningstidpunkten, t. ex. personer, som äro arbetslösa eller understödstagare, fullgöra värnpliktstjänst eller äro sjuka m. fl. Åtminstone de två förstnämnda kategorierna kunna icke medtagas vid en företagsräkning. Vid 1931 års företagsräkning medräknades däremot personer, som av tillfällig orsak, såsom sjukdom, värnpliktstjänst o. d., voro frånvarande vid räkningstillfället, såvida de icke ersatts med andra personer. I betraktande kommer även den visserligen korta tidrymd, som låg mellan de bägge räkningarna, i det att vid 1930 års folkräkning konjunkturerna voro åtskilligt bättre än vid 1931 års företagsräkning. Det förhållandet, att arbetslösa och understödstagare samt sådana till värnpliktstjänstgöring inkallade och sjuka, vilka i arbetet ersatts med andra, vid folkräkningen till skillnad från företagsräkningen hänfördes till det yrke, varifrån de under året hämtat större delen av sin inkomst, måste särskilt i fråga om en säsongindustri som byggnadsindustrien ha varit av stor betydelse för de vid resp. räkningar framkomna resultaten. Uppenbarligen har vid företagsräkningen ett stort antal arbetare, som vid räkningstillfället voro försatta ur arbete på grund av säsongförhållanden, vikande konjunkturer m. fl. orsaker, räknats såsom icke tillhörande byggnadsindustrien, medan de däremot enligt den vid folkräkningarna använda redovisningsmetoden räknats såsom hörande till densamma. Detta torde i huvudsak förklara den nyss omnämnda betydande skillnaden mellan folkräkningssiffrorna 1930 och företagsräkningens siffror. Med ledning huvudsakligen av nyss omnämnda officiella källor ävensom av vissa uppskattningar verkställda av 1920 års byggnadsarbetarsakkunniga ha i tab. 16 sammanställts uppgifter för åren 1910, 1920 och 1930 om antalet

116 Tab. 16.

Antal arbetare inom byggnadsindustriens olika fack vid olika tidpunkter 1910—1935.

Enligt folkräkningarna 1910, 1920 och 1930 och särskild uppskattning vid slutet av 1935.

F a c k

31/12 1910

Sten- och grundläggare 1 Murare* Cementarbetare 3 Byggnadssnickare, timmermän övriga husbyggnadsarbetare 4 Måleriarbetare Glasmästeri- och förgylleriarbetare 6 Kakelugnsmakare 9 Rörarbetare (inomhus)'

1 365 15 902 1376 18 000 12 000 10 000 620 803 2 000

Enligt särskild uppskattning. Plåtslagare Byggnadssmides- och metallarbetare Elektriska arbetare 8 Samtliga fack

31/12 1920

31/12 1930

31/12 1935

9 462

20 873 7 000 12 208 840 749 3 000

10 958 2 325 32 197 23 079 17 812 1 132 654 7 869

1 800 1 000 3 000

1800 1 000 4 000

2 000 1500 4 000

2 300 2 000 5 000

67 866

72 727

103 526

113 032

32 000 37 863 16 407

;ooo

1 I n r ä k n a d e 1930 och 1935 bland >övriga husbyggnadsarbelare». Innefattar 1910 och 1920 även m u r e r i h a n t l a n g a r e samt 1910 m u r a r m ä s t a r e . I n r ä k n a d e 1935 bland »övriga husbyggnadsarbetare». * T o r d e för 1910 och 1920 redovisas u n d e r s å d a n a rubriker som »Renhållningsoch grovarbetare», »Arbetare utan n ä r m a r e angivet yrke», »Väg- och vattenbyggnadsarbetare» m. fl. De i tabellen anförda siffrorna för 1910 och 1920 grunda sig på u p p s k a t t n i n g a r av 1920 års byggnadsarbetarsakkunniga, kompletterade med uppgifter från grov- och fabriksarbetareförbundet. 5 I n r ä k n a d e 1935 bland byggnadssnickare och t i m m e r m ä n . 0 I n r ä k n a d e 1935 bland m u r a r e . 7 Arbetare sysselsatta med rörarbeten inomhus torde vid folkräkningen 1910 ha redovisats u n d e r »Gas- och vattenledningsarbete», r ä k n a n d e 3 944 personer, samt 1920 u n d e r »Gas- och vattenledningsverk», r ä k n a n d e 6 331 arbetare. Siffrorna för 1910, 1920 och 1935 g r u n d a d e på uppgifter (enl. approximativ uppskattning) av metallindustriarbetareförbundet. 8 Elektriska montörer redovisades vid folkräkningen 1910 bland »Arbetare vid tillverkning av elektriska instrument o. dyl., elektriska montörer, telefonarbetare», vilkas s a m m a n l a g d a a n t a l utgjorde 6 380, 1920 och 1930 u n d e r »Elektricitetsverk o. kraftledningar» med 11203 arbetare år 1920 och 8 044 arbetare å r 1930. De ovan meddelade uppgifterna om a r b e t a r a n t a l e t g r u n d a sig på elektriska arbetareförbundets uppskattning. Företagsräkningens uppgifter h ä r o m synas icke medgiva någon m e r a tillförlitlig u p p s k a t t n i n g av antalet hithörande yrkesutövare med sysselsättning inom byggnadsindustrien. 2

byggnadsarbetare inom de egentliga byggnadsfacken (murare, byggnadsträarbetare, byggnadsgrovarbetare) samt inom vissa andra hithörande fack, nämligen måleriarbetare, glasmästeriarbetare, kakelugnsmakeriarbetare och rörarbetare sysselsatta med inomhusarbeten. Jämväl meddelas motsvarande uppgifter för 1935 grundade på medlemsantalet i resp. fackförbund, med tillägg av ett approximativt beräknat antal syndikalistiskt organiserade samt oorganiserade arbetare. I fråga om antalet plåtslagare, elektriska arbetare samt andra till byggnadsindustrien hörande metallarbetare än rörarbetare

117 Diagram III. Antal arbetare Inom byggnadsindustriens olika tack den

/12 1935.

meddelas för de nu nämnda åren i tabellen uppgifter, som grunda sig på approximativ uppskattning verkställd med ledning av upplysningar från vederbörande fackförbund. Beträffande uppgifterna i tabellen må, under hänvisning till de i form av noter meddelade upplysningarna, i övrigt anföras följande. Uppgifterna för 1935 framställas grafiskt i diagram III. Till följd av de skiftande grunder, som vid de olika folkräkningarna tilllämpats vid uppdelningen av byggnadsarbetarna på olika fack och specialiteter, är det icke möjligt att för samtliga byggnadsfack meddela uppgifter om arbetarantalets utveckling under hela den period, som omfattas av tabellen. Sålunda innefattar det i 1910 års folkräkning redovisade antalet m u r a r e ett betydligt större antal än det verkliga, beroende på att även murerihantlangare och murarmästare inräknats. Vid folkräkningen 1920 sammanfördes murarna med sten- och grundläggare samt cementarbetare, varför icke heller för detta år någon mer exakt beräkning av murarnas antal k a n meddelas. Av arbetslöshetsutredningen har emellertid murarnas antal 1920 uppskattats till 7 000, vilken siffra alltså skulle ingå i det antal av 21 257, som i folkräkningen angives omfatta förutom murare och hantlangare jämväl stenoch grundläggare samt cementarbetare. Det för 1935 redovisade antalet murare svarar mot murareförbundets medlemssiffra, utökad med ett till 250 approximativt beräknat antal oorganiserade. Vid 1910 års folkräkning redovisades b y g g n a d s t r ä a r b e t a r e tillsammans med träarbetare sysselsatta inom fabriks- och verkstadsindustrien, medan däremot vid de följande två folkräkningarna byggnadssnickare och timmermän redovisades som särskild grupp. Det i tab. 16 upptagna antalet byggnadsträarbetare 1910 grundar sig på en approximativ uppskattning,

118 verkställd av 1920 års byggnadsarbetarsakkunniga. Siffrorna för 1920 och 1930 angiva det vid resp. folkräkningar under rubriken »Husbyggnadsverksamhet» redovisade antalet byggnadssnickare och timmermän, vilket torde innefatta en del arbetare, som mer tillfälligt varit sysselsatta med byggnadsindustriellt arbete. Den för 1935 i tabellen upptagna siffran grundar sig på en approximativ uppskattning, varvid man utgått från, att utöver medlemmarna av byggnadsträarbetareförbundet (25 426 vid 1935 års slut) funnits ett icke obetydligt antal oorganiserade, särskilt å orter, där förbundet saknar avdelningar. Vid folkräkningarna 1910 och 1920 redovisades b y g g n a d s g r o v a r b e t a r n a endast mycket ofullständigt, beroende på att jordschaktningsarbetare m. fl. kategorier upptogos under sådana rubriker som »Renhållnings- och grovarbetare», »Arbetare utan närmare angivet yrke» eller liknande. Murerihantlangarna redovisades, som nämnt, vid folkräkningarna 1910 och 1920 tillsammans med murarna. Vid 1930 års folkräkning redovisades däremot såsom särskilda grupper under rubriken »Husbyggnadsverksamhet» icke blott murare, utan även murerihantlangare, cement- och betonggjutare samt asfaltkokare, snickare och timmermän m. fl. ävensom 21 210 såsom »övriga arbetare» betecknade. Sistnämnda antal i förening med de vid denna folkräkning särskilt redovisade grovarbetarspecialiteterna torde få antagas motsvara hela det vid räkningstillfället i fråga befintliga antalet byggnadsgrovarbetare i landet, och härpå grundar sig den i tabellen anförda siffran för 1930. Antalet byggnadsgrovarbetare för övriga år har däremot måst framräknas på annan väg. Vad först beträffar siffran för 1910 har det icke varit möjligt att erhålla någon mer exakt uppgift, bl. a. av den orsak, att väg- och vattenbyggnadsarbetarna vid tiden i fråga tillhörde grov- och fabriksarbetareförbundet. Approximativt har emellertid antalet byggnadsgrovarbetare 1910 här uppskattats till 20 000. 1 Den i tabellen meddelade siffran för »Övriga husbyggnadsarbetare», nämligen 12 000, har framkommit efter det att avdrag gjorts dels för de särskilt redovisade grupperna sten- och grundläggare samt cementarbetare, dels ock för de murerihantlangare, vilka förts till samma grupp som murarna. För 1920 ha i tabellen under rubriken »övriga husbyggnadsarbetare» redovisats 7 000 arbetare. Denna siffra grundar sig på en approximativ beräkning, till grund för vilken legat det antagandet, att byggnadsgrovarbetarnas antal 1920 endast med något 1 000-tal överstigit 1910 års siffra. Såsom skäl för att icke räkna med högre siffra kan anföras, att byggnadsverksamheten 1920 till följd av de onormala materialpriserna, hyresregleringen m. fl. omständigheter var mindre omfattande än den skulle ha varit under förutsättning av en normal utveckling på området. Som det 1 Av 1920 års byggnadsarbetarsakkunniga uppskattades antalet byggnadsgrovarbetare 1910 till 21000. Denna siffra har justerats med ledning av uppgifter lämnade av grovoch fabriksarbetareförbundet.

119 emellertid icke är uteslutet, att antalet byggnadsgrovarbetare i likhet med ett flertal andra byggnadsarbetarkategorier under perioden 1910—1920 tillvuxit i starkare proportion än den här beräknade, torde den i tabellen upptagna siffran för »övriga husbyggnadsarbetare» böra betecknas som en minimisiffra. Vad slutligen beträffar det i tabellen redovisade antalet byggnadsgrovarbetare för 1935, grundar sig detta dels på antalet grovarbetarfacket tillhörande medlemmar av samverkande byggnadsfackförbunden, vilka uppgingo till 25 863, dels på en av Sveriges arbetares centralorganisation meddelad uppgift om antalet syndikalistiskt organiserade arbetare tillhörande byggnadsgrovarbetarfacket, vilket antal uppskattats till i runt tal 10 000, dels ock på en approximativ beräkning av antalet oorganiserade i grovarbetarfacket, vilka lågt räknat kunna uppskattas till 2 000. Om antalet m å l e r i a r b e t a r e har vid var och en av folkräkningarna meddelats särskilda uppgifter. Vid folkräkningen 1910 har en del målare, som varit sysselsatta med annat än byggnadsindustrielit arbete, sammanförts med byggnadsmålarna, medan de vid 1920 och 1930 års folkräkningar samt vid företagsräkningen utskildes och hänfördes till de näringsgrenar, inom vilka de voro sysselsatta. Den i tabellen anförda siffran för antalet måleriarbetare 1910 har därför icke hämtats ur folkräkningen utan grundar sig på en approximativ uppskattning verkställd av 1920 års byggnadsarbetarsakkunniga. För 1920 och 1930 grunda sig däremot tabellens siffror på folkräkningarna. Liksom i fråga om byggnadsträarbetarna torde härvid ha kommit att medräknas en del arbetare, som mer tillfälligt varit sysselsatta med byggnadsindustrielit arbete. I siffran för 1935 ingå dels målareförbundets medlemmar, dels ett approximativt beräknat antal oorganiserade måleriarbetare. Jämväl rörande antalet g l a s m ä s t e r i a r b e t a r e och k a k e l u g n sm a k e r i a r b e t a r e ha vid folkräkningarna meddelats särskilda uppgifter, vilka införts i tab. 16. För 1935 ha de förra inräknats bland byggnadsträarbetarna och de senare bland murarna, i enlighet med vad som numera är gällande inom arbetarnas organisationer. I fråga om p l å t s l a g a r e omfatta de uppgifter om arbetarantalet, som meddelats i folkräkningarna, även ett betydande antal arbetare, som sysselsatts med annat än byggnadsindustrielit arbete, exempelvis vid järnverk och järnmanufakturverk, mekaniska verkstäder, skeppsvarv m. m. Folkräkningarnas uppgifter ha därför icke kunnat komma till användning, utan grunda sig tabellens siffror på uppgifter från bleck- och plåtslagareförbundet. B y g g n a d s s m i d e s a r h e t a r e (järnkonstruktionsarbetare och ornamentsmeder) ha vid folkräkningarna redovisats tillsammans med andra smidesarbetare, från vilka endast de inom bruksrörelsen sysselsatta smederna utskilts. I fråga om dessa arbetare och metallarbetare har det dock varit möjligt att med ledning av från metallindustriarbetareförbundet inhämtade

120 uppgifter verkställa en approximativ uppskattning, på vilken de i tab. 16 anförda siffrorna grunda sig. Arbetare sysselsatta med r ö r a r b e t e n inomhus redovisades vid folkräkningen 1930 såsom en särskild grupp, och den i tabellen anförda uppgiften grundar sig på folkräkningen. Siffrorna för 1910, 1920 och 1935 ha framkommit efter approximativ uppskattning, verkställd med ledning av uppgifter från metallindustriarbetareförbundet. De inom byggnadsindustrien sysselsatta e l e k t r i s k a arbetarna ha icke redovisats särskilt vid folkräkningarna. Tabellens siffror grunda sig på uppgifter från elektriska arbetareförbundet. De i tab. 16 redovisade siffrorna för totalantalet byggnadsarbetare i vårt land vid olika räknetillfalien visa, att detta antal under perioden 1910—1935 ökats med 66-5 %, eller från i runt tal 68 000 till 113 000. Den av 1920 års byggnadsarbetarsakkunniga verkställda uppskattningen av totalantalet byggnadsarbetare i landet 1910 visade närmare 70 000 byggnadsarbetare. Denna siffra överstiger med c:a 2 000 det antal, som framgått ur den här verkställda uppskattningen. I bägge fallen ha uppskattningarna till väsentlig del baserats på folkräkningen, vilken dock, såsom förut anmärkts, i fråga om ett flertal byggnadsfack icke medgiver någon mer exakt uppskattning av arbetarantalet, särskilt vad beträffar byggnadsgrovarbetarna. Då den här verkställda uppskattningen slutar på en lägre siffra än 1920 års byggnadsarbetarsakkunnigas, beror detta bl. a. på, att arbetarantalet inom vissa hjälpfack av nämnda sakkunniga beräknats till en något högre siffra än här skett. I det hela torde kunna påstås, att de båda kalkylerna visa god överensstämmelse. Arbetslöshetsutredningen har verkställt en approximativ uppskattning av byggnadsarbetarnas antal 1920, vilken slutar på en siffra av 66 000. Det förefaller som om utredningen därvid räknat med ett alltför ringa antal grovarbetare. Med ledning av statistiken över antalet kollektivavtalsberörda arbetare (se sid. 173) och de i tab. 2 meddelade uppgifterna om bostadsproduktionens omfattning i stadssamhällena skulle möjligen kunna göras gällande, att antalet byggnadsarbetare varit lägre 1920 än 1910. Under det förra året rådde emellertid alltför lösliga organisationsförhållanden för att någon mer tillförlitlig uppskattning av arbetarantalet skulle kunna grundas på avtalsstatistiken. Medan, såsom tab. 2 visar, bostadsproduktionen i stadssamhällena hade en relativt ringa omfattning 1920, torde byggnadsverksamheten för kommersiella och industriella ändamål ha varit livlig vid samma tid, såsom de i tab. 1 anförda procenttalen synas visa. I fråga om den i denna tabell redovisade absoluta omfattningen av byggnadsverksamheten för åren 1919 och 1920 bör erinras, att de följande årens uppgifter äro fullständigare och omfatta en vidare krets av stadssamhällen än uppgifterna för nämnda

121 bägge år. Jämväl bör betonas, att tabellens siffror icke omfatta byggnadsverksamheten å andra orter än i stadssamhällena, varför man är hänvisad till förmodanden beträffande omfattningen vid denna tid av byggnadsverksamheten på landsbygden. Med hänsyn till de på den tiden rådande goda konjunkturerna inom det ekonomiska livet är det emellertid sannolikt, att den industriella byggnadsverksamheten på landsbygden var livlig vid tiden i fråga. I samma riktning peka ock vissa av 1920 års arbetarsakkunniga verkställda beräkningar rörande byggnadsarbetarnas fördelning på olika grenar av byggnadsverksamheten. Den i socialstyrelsens månadsstatistik redovisade arbetslösheten inom byggnadsfackförbunden visar ej heller, med undantag för år 1915, någon anmärkningsvärt hög arbetslöshetsprocent under krigsåren fram till 1921. Även om den totala byggnadsverksamheten i riket under h ä r ifrågavarande år skulle ha varit av mindre omfattning än under förkrigstiden, torde någon avfolkning icke ha ägt rum inom byggnadsyrket, utan synes i stället framgå av upplysningar lämnade av resp. fackförbund, att antalet inom byggnadsindustrien sysselsatta arbetare ökades under perioden 1910—1920. C. Byggnadsarbetare i olika delar av landet fördelade efter yrkesgrupper. Vid 1930 års folkräkning har redovisats antalet arbetare inom olika grenar av byggnadsindustrien fördelade på städer och landsbygd. Fördelningen framgår av följande tablå. Antal arbetare 1 V e r k s a m h e t s g r e n a r

Husbyggnadsverksamhet Målning Glasmästeri och förgyllning. . . . Kakelugnsmakeri Börarbeten inomhus Koppar-, bleck- och plåtslageri. Summa

Städer

Landsbygd

Hela riket

33 112 9 256 1 000 448 6 242 3 801

37 125 8 337 132 206 1 627 2 347

70 237 17 593 1 132 654 7 869 6 148

53 859

49 774

103 633

1 Innefattar till skillnad från tab. 16 u n d e r r u b r i k e n husbyggnadsverksamhet åtskilliga i n o t 1 till tab. 17 angivna yrkeskategorier, d ä r i b l a n d 219 målare, samt u n d e r r u b r i k e n koppar-, bleck- och plåtslageri även a n d r a än byggnadsarbetare.

Inom gruppen husbyggnadsverksamhet kom större delen av arbetarna på landsbygden, liksom förut visats vara fallet med företagarna inom denna grupp. Inom de övriga grupperna uppvisade städerna det största arbetarantalet. I det hela förefanns ett större antal byggnadsarbetare i städerna än på landsbygden. Arbetslöshetsutredningen har med ledning bl. a. av folkräkningsmaterialet verkställt en approximativ fördelning i enahanda hänseende av det till

122 Tab. 17.

Byggnadsarbetare inom vissa yrkesgrupper fördelade länsvis enligt folkräkningen 1930. t snicka övriga re, tim bygg- målerimer- nadsar- arbeman betare 1 tare

Stockholms stad Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar län Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Hallands län Göteborgs o. Bohus län Älvsborgs län Skaraborgs län Värmlands län Örebro län Västmanlands län Kopparbergs län Gävleborgs län Västernorrlands l ä n . . . . Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län Hela riket

glasmästare 2

kakelugnsmakare2

rörarbetare Summa (inomhus)

6 355 2 377 548 633 1 157 573 299 690 119 236 585 3 025 398 2 648 958 432 1 111 665 583 1 055 1 002 1 317 222 453 360

2 843 871 383 389 830 599 294 497 123 326 662 2 029 384 1 707 765 522 535 558 373 808 608 604 231 335 317

546 96 26 28 89 23 6 20 4 13 17 254 28 210 45 18 34 34 20 18 46 33 9 6 1

155 55 42 44 60 44 33 52 18 47 16 43 18 88 49 36 41 35 27 52 69 49 11 14 25

2 263 16 910 6 932 535 146 2 161 152 2 497 286 4 689 134 2 870 81 1 385 114 2 836 21 726 73 1 319 123 3 060 1 008 10 584 117 1 825 1 005 8 728 286 3 991 164 2 710 147 3 794 207 3 087 155 2 129 139 3 967 221 3 836 220 3 821 52 1 099 120 1 807 100 1 683

10 239 32 197 27 801

17 593

1 624

1 123

7 869 98 446

1 530 489 193 270 446 275 130 266 79 160 657 1 982 241 758 391 278 283 319 149 478 317 232 64 133 119

3 218 2 509 823 981 1 821 1 222 542 1 197 362 464 1 000 2 243 639 2 312 1 497 1260 1 643 1 269 822 1 417 1 573 1366 510 746 761

a 1

1 Innefattar bl. a. medhjälpande familjemedlemmar, förmän (utan yrkesspecifikation), en del målare, elektriska montörer, smeder och m e k a n i s k a montörer, kuskar, chaufförer, maskinister (oexam.), eldare, vaktmästare, b u d och tapetserare. 2 Innefattar u t o m a r b e t a r e även företagare.

66 000 beräknade totalantalet byggnadsarbetare 1920 och funnit, att detta antal fördelade sig ungefär lika på städer och landsbygd. Angivna siffra för 1920 omfattar, i motsats till de nyss meddelade uppgifterna ur 1930 års folkräkning, även 5 000 elektriska montörer, som fördelade sig med 4 000 på städerna och 1 000 på landsbygden. Även om arbetslöshetsutredningen, såsom förut framhållits, torde ha räknat med ett alltför ringa antal grovarbetare, synes den av utredningen verkställda fördelningen vid jämförelse med de ur 1930 års folkräkning hämtade uppgifterna giva vid handen, att under den mellanliggande tioårsperioden en icke obetydlig förskjutning av arbetarantalet till städerna ägt rum. Förutom den starka tillväxten av byggnadsverksamheten i städerna synes detta bl. a. vara att tillskriva uppkomsten av vissa specialarbetargrupper, vilka företrädesvis funnit användning

123 vid byggen i städerna. Sålunda redovisas i 1930 års folkräkning 6 242 rörarbetare i städerna gentemot 1 627 på landsbygden, medan enligt arbetslöshetsutredningens uppskattning motsvarande siffror 1920 utgjorde 2 000 resp. 500. 1 Vid 1930 års folkräkning ha byggnadsarbetarna inom olika yrkesgrupper fördelats på länen på sätt visas av tab. 17. Totalsiffran understiger med c:a 5 000 det i tab. 16 redovisade antalet. Skillnaden förklaras huvudsakligen därav, att tab. 16 upptager vissa yrkesgrupper, som icke ingå i folkräkningssiffrorna, nämligen plåtslagare, byggnadssmides- och metallarbetare samt elektriska arbetare. Å andra sidan innefatta folkräkningssiffrorna vissa i noter till tab. 17 angivna kategorier av yrkesutövare, vilka icke medräknats i tab. 16, däribland företagare inom glasmästeri- och kakelugnsmakeriyrkena. På rikets huvuddelar fördelade sig de i tab. 17 redovisade yrkesutövarna på följande sätt: 2 övriga Snicbygg- Målerikare, arbeMurare timmer- nadstare arbemän tare

Hela riket

Glasmästare

BörarKakelbetare ugnsSumma (inommakare hus)

3 711 5 663 865

12 682 14 559 4 956

13 327 11 120 3 354

6 760 8 738 2 095

802 727 95

451 504 168

10 239

32 197

27 801

17 593

1 624

1 123

3 744 41477 3 412 44 723 713 12 246 7 869

98 446

Räknat i procent kommo 42-2 % på Svealand, 45*5 % på Götaland och 12-3 % på Norrland. Då av den till 6 141 571 uppgående folkmängden i riket vid 1930 års slut 1 995 690, eller 32-5 %, kommo på Svealand, 3 049 430, eller 49-6 %, på Götaland och 1096 451, eller 17*9 %, på Norrland, finner man, att proportionen byggnadsarbetare var åtskilligt större i Svealand än i de bägge övriga huvuddelarna av landet. Härtill bidrog i hög grad den starka koncentrationen av byggnadsarbetare till Stockholm och Stockholms län, vilka tillsammans rymde en åttondel av rikets folkmängd, men nära en fjärdedel av samtliga byggnadsarbetare. Av de särskilda yrkesgrupperna voro »övriga byggnadsarbetare», glasmästare och rörarbetare relativt starkast representerade i Svealand, murare och målare i Götaland samt snickare och timmermän i Norrland. Byggnadsarbetarnas fördelning på olika delar av landet belyses ytterligare 1 Den totalsiffra å 3 000 rörarbetare (inomhus) vid slutet av 1920, som upptagits i tab. 16, grundar sig på approximativ uppskattning av. metallindustriarbetareförbundet. 2 S v e a l a n d omfattar: Stockholms stad, Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Värmlands, Örebro, Västmanlands och Kopparbergs län; G ö t a l a n d : Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län; N o r r l a n d : Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.

124 Tab. 18. Byggnadsarbetare inom olika yrkesgrupper länsvis och i vissa städer enligt inkomstundersökningen 1931 (stadssamhällen).

Län och städer

bygg- byggplåtnads- nadsmura- trä- grov- målare slare arbe- arbegare tare tare

Stockholm Stockholms l ä n . . . Uppsala Uppsala län, ö. o. Eskilstuna Södermani. län, ö. o. Norrköping Östergötl. län, ö. o. Jönköping Jönköpings län, ö. o. Kronobergs l ä n . . . Kalmar Kalmar län, ö. o. . Gotlands län Blekinge län Kristianstad Kristianst. län, ö. o. Malmö Hälsingborg Malmöhus län, ö. o. Hallands län Göteborg Göteborgs och Bohus län, ö. o.. . . Borås Älvsborgs län, ö. o. Skaraborgs län. . . . Karlstad Värmlands län, ö. o. Örebro Örebro län, ö. o. Västerås Västmanl. län, ö. o. Falun Kopparb. län, ö. o. Gävle Gävleb. län, ö. o. . Sundsvall Västernorrl.län,ö.o. Östersund Jämtlands län, ö. o. Västerbottens l ä n . Norrbottens l ä n . . .

1495 370 72 41 70 83 150 148 78 98 57 51 84 25 46 33 88 547 280 445 137 511

Hela riket

124 97 87 136 57 74 100 43 48 40 20 25 65 50 36 43 18 8 10 42

2 969 3 379 2 550 1305 1 325 561 135 108 118 81 65 72 144 110 142 156 145 137 326 210 331 272 252 272 192 151 156 301 212 131 81 111 77 113 90 73 233 101 106 63 29 40 130 90 115 40 48 28 135 55 124 672 662 802 288 222 242 502 458 451 276 192 42 1 020 843 947 598 250 237 236 161 186 142 138 159 84 91 99 162 128 78 178 48 28 92 183

374 324 252 161 59 43 169 71 194 92 27 19 145 119 115 294 60 9 46 33

6 032 12 712 11660

357 153 160 178 83 119 164 97 63 81 57 52 134 105 64 114 34 23 69 129

elek- byggmediv. tall- triska nads- speciaarbe- arbe- arbe- liteter tare tare tare

737 2 484 1036 1428 147 383 202 71 38 72 80 57 18 43 50 23 42 62 80 13 43 42 56 89 79 16 180 96 59 36 117 80 47 118 49 49 48 58 12 30 27 18 8 49 23 13 28 38 40 2 11 18 18 21 47 34 4 20 36 21 2 25 54 51 121 485 318 139 50 302 130 101 121 116 324 177 53 159 52 109 550 152 610 348 68 41 26 45 30 36 31 13 6 17 21 22 34 21 26 31 5 5 16 29

97 110 104 63 69 62 107 41 73 43 33 21 128 59 67 88 29 6 66 70

116 68 79 11 38 62 37 36 23 15 58 43 60 63 40 44 14 10 49 46

105 10 68 65 38 21 2 11 29 27 20 3 4

34 14

9 557 2 404 7 067 3 821 3 325

av tab. 18, vari sammanställts uppgifter hämtade ur sakkunnigas inkomstundersökning 1931. Tabellen upptager, utöver de i tab. 17 redovisade yrkesgrupperna, plåtslagare, metallarbetare och elektriska arbetare samt lämnar

125 upplysning om fördelningen icke blott på län utan därjämte på 18 städer med mer omfattande byggnadsverksamhet. Uppgifterna avse endast städer, köpingar och municipalsamhällen, vilket bl. a. är huvudorsaken till att det inom de tre egentliga byggnadsfacken och målerifacket redovisade antalet så betydligt understiger folkräkningssiffrorna i tab. 17. Även för de redovisade samhällenas del torde av förut berörda skäl inkomstundersökningens uppgifter få anses ofullständiga, särskilt vad gäller yngre personer. Koncentrationen till storstäderna belyses i tab. 18 därav, att av hela den redovisade arbetsstyrkan mer än tredjedelen (36-1 %) kom på Stockholm och Stockholms län samt mer än hälften (53"9 %) på de fyra största städerna och Stockholms län. Bland de i tab. 17 icke redovisade yrkesgrupperna framträder hos metallarbetare och elektriska arbetare en stark koncentration till huvudstaden, medan plåtslagare fördela sig mera jämnt över landet. Vid den av sakkunniga föranstaltade undersökningen rörande arbetslösheten inom fem till landsorganisationen anslutna byggnadsfackförbund ha arbetarna i geografiskt hänseende fördelats på de åtta största städerna och i övrigt på fem delar av landet. Hela det genomsnittliga antalet medlemmar (»årsmedlemmar») tillhörande förbunden i fråga uppgick 1930 till 61 500, varav nära 55-3 % kommo på de särskilt redovisade städerna. Enbart på Stockholm kommo 30-3 % av hela antalet redovisade årsmedlemmar i landet, medan Göteborg och Malmö omfattade blott 9-9 resp. 5-8 % och i övriga särskilt redovisade städer det procentuella antalet årsmedlemmar varierade mellan 1-2 och 2-3 %. Grov- och fabriksarbetareförbundet var relativt starkt företrätt i Stockholm, murareförbundet i södra Sverige och byggnadsträarbetareförbundet i norra Sverige, vilket efter allt att döma sammanhänger med de olika byggnadssätt, som begagnas i dessa landsdelar. Det i förhållande till folkmängden största antalet undersökta årsmedlemmar uppvisade Stockholm, där årsmedlemmarna utgjorde 37-1 %o, medan växlingarna i de övriga särskilt redovisade städerna höllo sig mellan 19*5 och 31-0 %o. I de olika landsdelarna varierade de undersökta organisationernas anslutning mellan 4-0 och 7-0 °/oo. Det relativt minsta antalet redovisade årsmedlemmar uppvisade västra Sverige samt Småland och öarna. Uppmärksammas bör att här ur arbetslöshetsundersökningen anförda relationstal i hög grad påverkats av den omfattning, i vilken byggnadsarbetarna i olika delar av landet anslutit sig till vederbörande fackorganisätioner. I övrigt hänvisas till redogörelsen för undersökningens resultat i kap. XI och i del III.

126 Tab. 19.

Byggnadsarbetarna inom vissa yrkesgrupper A

Y r k e s g r u p p e r

0— 15

%

15— 19

2 5

0-02 0-02

193 695

18 37

Murare Snickare, timmermän Cement- och betonggjutare samt asfaltläggare Övriga byggnadsarbetare 1 Målare Glasmästeri och förgyllning, kakelugnsmakeri, rörarbeten inomhus, (värme-, gas-, vatten- och kloakledn.), renhållning, sotning 1

n

t

a

% 20—24 % 25—29 % 30—34 8'5 8-1

1 023 io-o 3 913 12-2

977 4 676

41 1-8 0 1 1 704 6-7 0-2 2 305 13-1

157 6-8 3 437 13-5 3 707 21-1

263 11-3 3 976 15-6 2 590 14-7

282 3 603 2 044

0-1 1 078 7-8

2 356 17-0

2 297 16-6

1 820

0 1 6 016

1-9 2-2

872 2 609

5-9 13 138 12-9 14 062 1 3 8 13 402

Innefattar kuskar, chaufförer, maskinister m. fl.

i). Byggnadsarbetarnas ålder, civilstånd m. ni. Vid 1930 års folkräkning ha byggnadsarbetarna redovisats med fördelning efter ålder och civilstånd inom vissa yrkesgrupper. Dessa yrkesgrupper utgöras av de tre egentliga byggnadsfacken (med byggnadsgrovarbetarna fördelade på cement- och betonggjutare samt övriga byggnadsarbetare), målerifacket samt en sammanslagen grupp, bestående av glasmästare och förgyllare, kakelugnsmakare, rörarbetare (inomhus) samt renhållningsarbe. tare och sötare. I tab. 19 visas å l d e r s f ö r d e l n i n g e n inom grupperna i fråga. Murarna voro relativt talrikast företrädda i åldrarna 50 år och därutöver med 35-1 % tillhörande dessa åldersklasser. Därnäst kommo snickare och timmermän med 27-4 % samt cement- och betonggjutare med 22-7 %. HärTab. 20.

Byggnadsarbetarna inom ouka yrkesgrupper fördelade a r b e

A n t a Y r k e s g r u p p e r 19 Murare Byggn.-träarb. och glasmästeriarb Byggnadsgrovarbetare Målare Plåtslagare Metallarbetare Elektriska arbetare »Byggnadsarbetare» Diverse specialiteter 10

Samtliga yrkesgrupper

% 20—24

% 25—29

% 30—34

%

35—39

179 3-0 566 9-5 569 9-6 285 2-3 893 7-1 1 381 11-0 211 1-8 1 061 9-3 1 789 15-6 567 6-0 1 598 17-1 1 486 15-9 282 11-9 407 17-3 460 19-5 462 6-6 1 388 19-9 1493 21-4 256 6-8 650 17-2 580 15-4 64 2-0 658 20-3 363 11-2 24 6-0 51 12-7 46 11-5

451 481 8-1 1 587 12-7 1 672 1 792 15-6 1 604 1 133 12-1 1 122 274 11-6 248 1236 17-8 821 624 791 21-0 602 18-6 427 54 13-5 35

6 955 12 i 8 484 151

7 950 14-2 7 004

2 330 4-2

127 fördelade efter ålder enligt folkräkningen 1930. a

r

b

e

t

a

r

e

i

% 35—39

/o

40—44

%

å l d e r 45— 49

% 50—59

s å r e n o/ /o

60— 64

%

65— 69

% 70 — °//o Summa

9-5 14-5

9 2 6 9-0 4 190 13-0

1 3 0 3 12-7 1 361 13-3 3 842 11-9 3 444 10-7

2 117 20-7 579 5-7 519 5-1 5 604 17-4 1 582 4-9 1 064 3-3

367 3-6 5 7 3 1-8

10 2 3 9 1 3 2 197 2

12-1 14-2 11-6

3 6 6 15-7 3 121 12-3 1 757 10-0

3 5 6 15-3 332 14-3 2 751 10-8 2 278 8-9 1 559 8-9 1 143 6-5

419 18-0 3 068 12-0 1 3 7 4 7-8

67 2-9 816 3-2 448 2-5

36 1-5 469 1-8 397 2-3

6 0-3 2 3 5 0.9 2 3 2 1-3

2 325 3 25 476 4 17 5 9 3 5

13-2

1 4 2 2 10-3

1 293

1 488 10-7

4 6 8 3-5

305 2-2

2 2 2 1-6

13 8 3 7 6

9-3 1 063

13-2 11 7 8 2 11-6 11 104 10-9 9 621

7-7

9-5 14 070 13-8 3 960 3-9 2 790 2-8 1 6 3 5 1-6 101 667 7

ifrån skilde sig betydligt de övriga yrkesgrupperna, bland vilka glasmästare etc. och »övriga byggnadsarbetare» endast räknade 18-0 resp. 17-9 % i åldrarna begynnande med 50 år och målarna 13*9 %. Å andra sidan hade av målarna nära hälften, eller 49-1 %, icke uppnått 30 års ålder, av glasmästare etc. 41-5 % och av »övriga byggnadsarbetare» 35"9 %. Av murare, snickare och timmermän samt cement- och betonggjutare tillhörde endast omkring en femtedel dessa yngre årsklasser. I tab. 20 visas byggnadsarbetarnas åldersfördelning inom olika yrkesgrupper enligt sakkunnigas inkomstundersökning 1931. Då uppgifter icke erhållits beträffande samtliga vid undersökningen redovisade arbetares ålder, understiga tabellens slutsiffror de i tab. 18 anförda. Siffrorna visa inom jämförliga yrkesgrupper, nämligen de tre egentliga byggnadsfacken och målerifacket, ganska god överensstämmelse med folkräkningssiffrorna, dock med vissa avvikelser betingade av inkomstundersökningens geografiska beef ter ålder enligt inkomstundersökningen 1931 (stadssamhällen). t a r e

% 40—44

i /o

å l d e r 45—49

s å r e n

% 5 0 - 5 4 % 5 5 — 5 9 0//o 6 0 — 6 4 % 6 5 - 6 9 % 7 0 — % Summa

7-6 13-3 14-0 12-0 10-5 11-8 16-5 13-2 8-7

748 12-6 1 5 9 8 12-8 1 421 12-4 1 138 12-1 227 9-6 567 8-1 392 10-4 374 11-5 38 9-5

907 15-3 1 425 11-4 1 2 3 9 10-8 825 8-8 167 7-1 4 3 4 6-2 217 5-7 306 9-4 51 12-7

786 13-2 1 365 10-9 1 015 8-9 561 6-0 129 5-5 280 4-0 142 3-8 204 6-3 41 10-3

5 2 7 8-i) 1 116 8-0 7 0 3 6-1 3 7 4 4-0 8 3 3-5 151 2-2 7 4 2-0 1 3 0 -1-0 2 9 7-3

316 651 382 261 52 79 35 72 22

12-5

6 5 0 3 11 (i

5 571

4 523

3 187 5-7

1 8 7 0 3-3

9-9

5-3 5-2 3-3 2-8 2-2 1-1 0-9 2-2 5-5

4-7 3-0 1-7 2-0 0-8 0-6 0-2 1-0 1-8

131 2- 2 175 1-4 55 0-5 1 1 3 1-2 12 0-.i 18 0-3 2 0-1 11 0-a 2 0-5

5 940 12 521 11465 9 368 2 359 6 971 3 772 3 245 400

1 145 2-1

5 1 9 O'!)

5 6 041 10

279 373 193 190 18 42 9 34 7

1 2 3 1 5 6 7 S 9

128 Tab. 21.

Byggnadsarbetarnas fördelning efter civilstånd inom vissa yrkesgrupper enligt folkräkningen 1930. A n t a l

a r b e t a r e

Yrkesgrupper ogifta

%

gifta

%

förut gifta

0/

/o

samtliga

2 654 9 591

25-9 29-8

6 892 21 012

67-3 65-3

693 1594

6-8 4-9

10 239 32 197

673 11 127

29-0 43-7

1544 13 218

66-4 51-9

108 1 131

4-6 4-4

2 325 25 476

9 709

55-2

7 284

41-4

3-4

17 593

5 774

41-7

7 453 53-9

39 528

38-9

57 403

Husbyggnadsverksamhet:

Cement- och betongarbetare samt asfaltkokarc Målning: Arbetare Glasmästeri och förgyllning, kakelugnsmakeri, rörarbeten inomhus, renhållning, sotning: Arbetare Summa

56-5

4-4

13 837

4 736

4-6

101 667

gränsning, den förut påpekade ofullständigheten beträffande redovisningen av yngre årsklasser m. m. De i tab. 20 till skillnad från tab. 19 redovisade grupperna plåtslagare, metallarbetare och elektriska arbetare äro betydligt svagare företrädda i åldersklasserna börjande med 50 år än övriga fack, nämligen med endast 12-5, 8*2 resp. 7-0 %. I åldersklasserna under 30 år äro de så mycket starkare representerade, nämligen med 48 - 7, 48'0 resp. 39*4 %. Enligt 1930 års folkräkning fördelade sig byggnadsarbetarna inom vissa yrkesgrupper efter c i v i l s t å n d på ogifta, gifta och förut gifta, på sätt visas av tab. 21. Procenttalet gifta var störst bland murarna, eller 67-3. Det uppgick för snickare och timmermän samt cement- och betonggjutare till resp. 65*3 och 66-4. Lägst var motsvarande procenttal bland målarna, där det stannade vid 41*4. En mellanställning intogo i samma hänseende grupperna »övriga arbetare» och glasmästeriarbetare etc. Detta synes i viss mån samhöra med tidigare angivna förhållande, att procenttalet målare är vida större i de yngre årsklasserna än bland murare, träarbetare m. fl. Jämföres byggnadsarbetarnas civilståndsfördelning enligt folkräkningen med byggnadsföretagarnas enligt samma räkning (tab. 7), visar sig procenttalet gifta vara betydligt högre hos de senare än bland de förra. Detta gäller samtliga redovisade yrkesgrupper å bägge sidor och hos företagarna såväl de självständiga hantverkarna utan lejd hjälp som övriga socialklasser. Hos teknisk och förvaltningspersonal var enligt sakkunnigas inkomst-

129 Tab. 22. Byggnadsarbetarnas fördelning efter civilstånd inom olika yrkesgrupper enligt inkomstundersökningen 1931 (stadssamhällen). A n t a l Yrkesgrupper

änkogifta

Murare Byggnadsträarbetare

och

a r b e t a r e

%

gifta

från-

% lingar 0. % skilda % änkor

samtliga

1 548 25-8

4 144 68-9

4-7

0-6

3 092 24-4 4 004 34-5 4 206 44-2 1 183 49-4 3 216 45-6 1665 43-7 1 2 7 3 38-5 138 34-0

9 012 71-2 7 154 61-6 5 015 52-7 1 150 48-1 3 692 52-4 2 075 54-ä 1 929 58-3 251 61-8

474 348 224 40 100 55 81 14

3-7 3-0 2-4 1-7 1-4 1-4 2-4 3-5

83 103 70 20 44 15 28 3

0-7 12 661 0-9 11 609 0-7 9 515 0-8 2 393 0-6 7 052 0-4 3 810 0-8 3 311 0-7 406

1 620 2-9

0-7 56 771

6 014

glas-

Målare Plåtslagare Metallarbetare Elektriska arbetare »Byggnadsarbetare» Diverse specialiteter Samtliga yrkesgrupper

20 325 35-8 34 422 60-6

undersökning 1931 procenttalet gifta i allmänhet högre än hos de vid folkräkningen redovisade byggnadsarbetarna. Detta gäller i synnerhet grupperna direktörer, disponenter m. fl., arbetsledare, verkmästare och förmän. Å andra sidan var detta procenttal inom gruppen övrig kontors- och förvaltningspersonal (28-6 %) betydligt lägre än bland arbetarna. Grupperna arkitekter, ingenjörer m. fl. och kontrollantpersonal intogo i detta hänseende en mellanställning mellan å ena sidan murare, snickare och timmermän samt cement- och betongarbetare och å andra sidan övriga yrkesgrupper bland arbetarna. Civilståndsfördelningen bland byggnadsarbetarna enligt sakkunnigas inkomstundersökning 1931 visas av tab. 22, i vilken arbetarna grupperats efter den vid undersökningen använda yrkesindelningen. Inom jämförliga yrkesgrupper, nämligen murare, byggnadsträarbetare och målare, visar sig procenttalet gifta överstiga motsvarande procenttal enligt folkräkningssiffrorna. I den mån skillnaden icke beror på inkomstundersökningens begränsning till stadssamhällen, torde den huvudsakligen vara att tillskriva det förut påpekade förhållandet, att de yngre årsklasserna voro proportionellt mera talrikt representerade vid folkräkningen än vid inkomstundersökningen. För övrigt bekräftas av tab. 22, att procenttalet gifta var relativt lågt bland målarna (52*7 %). Ännu lägre var det dock bland plåtslagarna och metallarbetarna, eller 48 - l resp. 52-4, medan det för elektriska arbetare uppgick till 54*5. För byggnadsgrovarbetarna anslöt sig enligt tab. 22 procenttalet gifta nära till motsvarande tal för samtliga redovisade byggnadsarbetare, eller c:a 60. Liksom i fråga om företagare och förvaltningspersonal har vid folkräkningen 1930 redovisats byggnadsarbetarnas h u s t r u r (utan yrke), b a r n 10—717118.

I

130 Tab. 23.

Byggnadsarbetarnas hustrur, barn under 15 år och övriga familjemedlemmar enligt folkräkningen 1930. 1 A n t a l

arbetare

hustrur (utan yrke)

barn under 15 år

övriga familjemedlemmar

10 239 32 197

6 163 19 373

8 593 28 224

2 041 5 900

2 325 25 476

1319 10 664

2 092 17 407

411 3 173

17 593

6 101

8 939

1 939

1 132

132 Rörarbeten inomhus: Arbetare

7 869

2 920

4 240

734 Koppar-, bleck- och plåtslageri: Arbetare

6 148

1 832

2 816

73 078

15 048

Husbyggnadsverksamhet: Murare Snickare, timmermän Cement- och betonggjutare samt asfaltkokare övriga arbetare Målning: Arbetare Glasmästeri och Arbetare

förgyllning:

Kakelugnsmakeri: Arbetare

103 633

Summa 1

48 985

Jfr tablån sid. 121, noten.

Tab. 24. Byggnadsarbetarnas fördelning efter antalet av dem underhållna barn under 16 år inom olika yrkesgrupper enligt inkomstundersökningen 1931 (stadssamhällen). Antal arbetare med

2 barn

3 barn

4 barn Summa och arbedäruttare över

0 barn

1 barn

3 758

6 014

4 173

7 382 7 092 6 484 1 692 4 868 2 526 2 182 272

2 631 2 192 1591 371 1244 719 613 72

1497 1 256 821 193 588 349 295 39

660 575 371 76 229 126 133 16

491 494 248 61 123 90 88 7

12 661 11 609 9 515 2 393 7 052 3 810 3 311 406

9 876 8 785 5 495 1 259 3 723 2 204 2 086 226

36 256

10 558

5 679

2 479

1 799 56 771

37 827

Byggnadsträarbetare och glas-

Samtliga yrkesgrupper

Hela antalet barn

131 u n d e r 15 å r samt ö v r i g a f a m i l j e m e d l e m m a r . Hithörande uppgifter, fördelade på yrkesgrupper, anföras i tab. 23. I denna tabell kommer till uttryck den delvis redan belysta, relativt ringa proportionen gifta bland målare, glasmästare, kakelugnsmakare, rörarbetare och plåtslagare jämförda med de egentliga byggnadsfacken. Samma är förhållandet med det relativa antalet barn och övriga hos yrkesutövarna boende familjemedlemmar. Enligt sakkunnigas inkomstundersökning 1931 fördelade sig byggnadsarbetarna inom olika yrkesgrupper efter det på var och en fallande a nt a l e t a v d e m u n d e r h å l l n a b a r n u n d e r 16 å r på sätt visas av tab. 24, vilken jämväl för varje grupp upptager det sammanräknade antalet barn. Liksom proportionen gifta var större inom de egentliga byggnadsfacken än inom övriga yrkesgrupper, så var också det relativa barnantalet avsevärt större bland de förra. Ävenså var barnantalet proportionellt minst i de grupper, som, enligt vad nyss visats, företedde den lägsta procenten gifta, nämligen plåtslagare och metallarbetare. E. Sjukdomsförhållanden bland medlemmar av samverkande byggnadsfackförbunden. Vid den av de sakkunniga föranstaltade undersökningen av arbetslösheten m. m. bland medlemmar av samverkande byggnadsfackförbunden har även uppmärksamhet ägnats åt sjukdomsförhållandena. Under hänvisning i övrigt till den i del III av sakkunnigas betänkande lämnade redogörelsen för undersökningen i denna del meddelas här en sammanfattning därav. Undersökningen omfattar inalles fem byggnadsfackförbund, nämligen murareförbundet, byggnadsträarbetareförbundet, grov- och fabriksarbetareförbundet, målareförbundet samt elektriska arbetareförbundet. Uppgifter meddelas om antalet till följd av sjukdom fristämplade veckor inom de olika undersökta förbunden åren 1929—1934 inom olika åldersgrupper, med uppdelning på de åtta största städerna och i övrigt länsvis. På grund av vissa i det följande omnämnda dispariteter i det använda primärmaterialet ha för 1929 ej medtagits uppgifter beträffande murare- och målareförbunden. Antalet sjukveckor per år och medlem var inom samtliga förbund ungefär detsamma under samtliga redovisningsår. Dock synas något lägre siffror kunna konstateras för de av omfattande arbetslöshet och konflikt kännetecknade åren 1932 och 1933, vilket möjligen kan bero på det inom förbunden tillämpade redovisningssättet. Bland förbunden intager murareförbundet den bästa ställningen med 1*1 sjukvecka per medlem och år. Den största sjukligheten förekom inom grovoch fabriksarbetareförbundet, där motsvarande antal uppgått till i runt tal

_132 2 veckor. Inom de återstående tre undersökta förbunden torde den på grund av sjukdom förlorade arbetstiden per medlem och år ha utgjort ej fullt IV2 vecka. Orsaken till dessa skiljaktigheter torde svårligen kunna påvisas med ledning av det föreliggande materialet. Möjligen kan olika praxis vid fristämpling ha varit av betydelse. Vid stigande ålder förmärktes genomgående en stegring av antalet sjukveckor, vilken dock för åldrar under 45 år var relativt obetydlig. För åldrarna över 65 år synes enligt det föreliggande materialet en årlig sjukdomstid på ungefär en månad vara den normala. Fristämpling på grund av sjukdom har i något större omfattning medgivits i de särskilt redovisade åtta städerna än landet i övrigt. Genomsnittliga antalet sjukveckor per år och medlem växlade i städerna i fråga mellan 1-5 och 1-8, men inom landet i övrigt mellan 1-2 och 1-5 samt i hela riket mellan 1*4 och 1-6. Betraktas var för sig åldersgrupperna under 25 år, 25— 44 år samt 45 år och däröver, framgår, att skiljaktigheterna mellan de olika särskilda områdena starkast gåvo sig tillkänna inom den högsta åldersgruppen. Den mellan de särskilda städerna och landet i övrigt konstaterade skiljaktigheten syntes dock i viss mån vara resultatet av ett genomsnittligt något högre antal sjukveckor inom åldrarna under 45 år i de särskilda städerna än antalet för samma åldrar inom landet i övrigt. Inom den högsta åldersgruppen syntes en viss skillnad föreligga mellan å ena sidan Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping samt å andra sidan de övriga särskilt redovisade städerna, i det att antalet sjukveckor i storstäderna föreföll vara något högre. Ett högt antal sjukveckor konstaterades även för Småland och öarna. Det lägsta antalet sjukveckor, speciellt inom den högsta åldersgruppen, syntes föreligga för norra Sverige.

F- Byggnadsarbetarnas organisationer. a.

översikt av organisationsväsendets utveckling.

Byggnadsarbetarna voro bland de första arbetare i landet, som bildade fackföreningar. År 1880 stiftades Stockholms snickeriarbetareförening, vilken efter två år antog namnet Stockholms träarbetareförening och gjordes öppen för alla slag av träarbetare. År 1881 bildades en fackförening inom måleriyrket i Stockholm, vilken dock upplöstes för att 1884 återuppstå under namnet målareförbundet. Vidare bildades 1881 bleck- och plåtslagareföreningen i Stockholm samt 1882 Malmö murarefackförening. Redan i slutet av 1880-talet bildades de första hela landet omfattande byggnadsarbetarförbunden, nämligen målareförbundet 1887, träarbetareförbundet 1889. År 1890 stiftades murareförbundet och 1891 södra distriktets grovarbetareförbund, som fyra år senare omorganiserades till ett hela landet omfattande förbund, grov- och fabriksarbetareförbundet. Bleck- och plåtslagarefackför-

133 eningarna anslöto sig till en början flerstädes till järn- och metallarbetareförbundet och bildade först 1893 eget förbund. I tab. 25 lämnas en översikt av medlemsantalet i vart och ett av byggnadsfackförbunden vid slutet av varje år från förbundets tillkomst och till närvarande tid. Härvid redovisas särskilt de byggnadsindustrien tillhörande medlemmar av grov- och fabriksarbetare-, bleck- och plåtslagare- och elektriska arbetareförbunden, varom uppgifter stått att erhålla. Under 1800-talet var ännu anslutningen till byggnadsfackförbunden ringa jämfört med den omfattning förbunden sedermera tagit. Det första stora uppsvinget inföll under åren 1903—1907, vilka präglades av gynnsamma ekonomiska konjunkturer. Därefter drabbades byggnadsindustrien 1908 av en svår ekonomisk kris, vilket torde ha varit huvudsakliga orsaken till den nedgång i byggnadsfackförbundens medlemsnumerär, som för detta år framträder i tab. 25. Under de närmast följande åren blev tillbakagången än starkare, särskilt inom grovarbetarfacket, något som torde böra tillskrivas sviterna av storstrejken 1909. Under krigsåren hölls medlemsanslutningen nere under de för byggnadsindustrien ogynnsamma förhållanden, som vållades av dyrtiden, materialprisstegringen och hyreslagstiftningen. En del byggnadsfackförbund, särskilt grov- och fabriksarbetareförbundet samt träarbetareförbundet, visade dock en avsevärd stegring i medlemsantalet under de senare krigsåren och fram till 1921, då det ekonomiska konjunkturomslaget vållade en nedgång, som särskilt starkt framträdde inom grovarbetarfacket. Med det livliga och ihållande uppsving inom byggnadsverksamheten, som daterade sig från 1923 (se sid. 30), visade ock byggnadsfackförbundens medlemsantal en så gott som kontinuerlig och tidvis synnerligen kraftig stegring fram till 1932, då såsom följd av den ekonomiska krisen och den 1933 inträffade allmänna byggnadskonflikten stegringen avbröts och förbyttes i nedgång, som dock redan 1935 efterträddes av en ny stark stegring, vilken sedan dess fortgått. Jämför man nu antalet byggnadsindustrien tillhörande medlemmar av de olika förbunden med det i tab. 16 redovisade totalantalet byggnadsarbetare i landet inom olika fack, framgår följande. Totalantalet murare, plåtslagare, metallarbetare och elektriska arbetare överstiger endast relativt obetydligt eller sammanfaller med det av vederbörande förbund redovisade medlemsantalet. Mellan totalantalet byggnadssnickare och timmermän samt måleriarbetare å ena sidan och antalet medlemmar av byggnadsträarbetareförbundet och målareförbundet å andra sidan föreligger däremot en ganska betydande skillnad, som tyder på förekomsten av ett icke ringa antal utom förbunden stående arbetare. Totalantalet »övriga byggnadsarbetare» i tab. 16 har framkommit på så sätt, att till antalet byggnadsarbetare tillhörande grov- och fabriksarbetareförbundet har lagts ett antal av dels 10 000 syndikalistiskt organiserade arbetare, dels 2 000 oorganiserade arbetare.

134 Tab. 25.

Antal medlemmar av byggnadsfackförbunden vid slutet av åren 1887—1936.

Bleck- o.plåt- Metallind.-arb.- Elektr.arb.Grov- o. fabr.slagareförb. förbundet förbundet arb.-förb. MuraBygg.MålaTräträSlutet refördärav därav därav reför- hela därav arb.hela bygg- hela arb.- hela av år bunbundet byggförb.1 förb. byggbygganta- nads- antaantaantadet nadslet nadslet let 2 let nadsarb. arb. arb. arb. 1887 1888 1889 1890 1891 1892 1893 1894 1895 1896 1897 1898 1899 1900 1901 1902 1903 1904 1905 1906 1907 1908 1909 1910 1911 1912 1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

— — — — — 650 — — — — — 600 — 886 .— — — 500 — 629 1 263 — — 400 — 419 655 977 — — 400 416 766 824 — — 500 125 464 938 980 — -— 629 273 409 831 1 095 — — 942 288 609 1297 1 760 — — 893 570 1 684 2 236 3 015 — — 1 551 678 4 413 3 049 3 420 — — 2 528 819 6 948 4 361 6 624 — — 3 000 800 5 000 4 120 6 329 — — 2 500 830 5 460 3 410 4 815 — — 1 950 800 7 771 2 320 4 712 — — 1 950 936 6 135 2 550 4 681 — 10 153 — 2 250 1 180 2 922 6 319 — 17 080 — 2 880 1 367 3 255 7 436 — 16 852 — 2 632 1453 3 452 7 914 — 35 183 — 2 872 1 715 3 976 11 183 — 47 267 — 4 306 1 849 4 298 14 610 — 40 055 .— 2 558 1 681 4 468 12 326 — 20 195 — 1553 1 512 4 082 8 266 — 12 790 — 1 910 1408 3 619 6 483 — 11 521 .— 1 559 1 293 3 658 6.293 — 12 420 — 1 892 1 401 3 308 7 184 — 13 897 — 2 116 1 400 3 357 8 021 — 13 615 — 1 903 1 400 3 382 8 327 — 15 680 — 2 229 1 370 3 221 8 444 — 22 664 3 831 2 365 1 519 3 112 11 430 — 29 176 5 302 2 456 1 522 3 402 15 368 — 37 312 7 058 3 156 1 489 3 706 18 862 — 46 347 6 523 4 205 1 579 3 873 19 282 — 51 187 6 598 4 168 1 423 3 967 17 390 — 37 573 6 607 4 381 1 508 3 952 15 794 — 30 627 7 559 3 802 1359 3 999 14 898 — 8 723 33 282 8 770 4 111 1 344 3 344 11 212 39 317 11 341 4 455 1 538 3 634 12 178 43 252 12 270 4 900 1 537 5 394 13 321 44 249 12 139 5 521 1671 5 918 — 14 268 47 741 15 237 6 130 1 794 6 220 15 383 51 555 15 608 6 831 1 960 6 238 17 882 57 304 18 236 8 319 2 134 6 934 ,— 20 083 61 745 20 485 8 800 2 236 7 927 21 790 64 045 22 230 9 736 2 467 8 411 — 21 800 63 074 21 808 9 930 2 458 8 348 20 862 61 138 21485 9 432 2 388 8 302 22 166 62 945 23 116 9 946 2 301 8 515 — 25 426 68 045 25 863 11 407 2 423 9 212 10 057 — 28 913 73 742 30 057 12 786 2 522 • —

— — — — — — — — — — —

551 1421 2 080 2 295 2 500 1591 2 778 2 761 5 012 6 954 8 615 10 276 — 10 284 — 14 651 — 14 862 — 16 400 — 18 718 — 18 690 — 25 926 — 33 450 — 33 874 — 30 826 — 23 534 — 23 248 — 24 658 — 29 488 — 30 586 — 35 039 — 45 965 — 60 701 — 63 139 — 69 019 — 60 226 — 62 357 — 54 838 — 55 331 — 63 359 — 70 998 76 591 1075 80 999 1250 89 019 1 500 98 131 1800 101 508 2 100 101 439 2 100 100 666 2 100 101 022 2 100 109 068 2 200 119 895 2 300 129 336 •

—

• —

•— — — — — — — — — — — — — — — — — — — -— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — 1 872 — 3 986 — 5 989 — 5 411 — 5 849 — 5 093 — 4 181 — 3 872 — 4 058 — 4 172 — 4 158 — 4 277 — 4 622 — 5 278 — 5 778 — 6 241 — 6 367 — 6 317 — 6 547 — 6 925 — 7 606

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

•

— 2 333 2 400 3 000 3 500 4 000 4 400 4 400 4 100 4 500 5 000 5 000

1 Iiitill 1903 års början räknades 2 ha Ivbetalande nledlem nar såsom 1 medlem . Träarbet ireförbundet omfattade alla slag s träarbetare och även byggnadsträarlletare. 2 U ppgifter sakn is.

135 b.

Byggnadsfackförbunden och deras verksamhetsformer.

Å sid. 137 o. f. redogöres för varje särskilt byggnadsfackförbunds uppkomst och deras verksamhetsformer. Redogörelsen omfattar stadgarnas föreskrifter om förbundens ändamål, kvalifikationerna för inträde, proceduren vid lönerörelser och förhandlingar, kongresser, förbundsstyrelse och förbundstjänstemän, understöd vid konflikter och trakassering m. m., arbetslöshetsoch begravningsfonder samt medlemsavgifter. Vad beträffar stadgarnas föreskrifter om inträde, överflyttning mellan avdelningar och förbund, uteslutning och återinträde lämnas en sammanfattande redogörelse på annat ställe i sakkunnigas betänkande, liksom ock i annat sammanhang redogöres för villkoren för avgiftsbefrielse (sid. 643 o. f., del III, sid. 8 o. f.). I nu nämnda hänseenden förete de olika förbunden rätt betydande skiljaktigheter. I formellt avseende mest överensstämmande äro stadgarna för grov- och fabriks-, bleck- och plåtslagare- samt metallindustriarbetareförbunden, vilka i flertalet punkter ansluta sig till av landsorganisationens representantskap 1934 fastställda normalstadgar för till landsorganisationen anslutna förbund. För vinnande av överskådlighet lämnas här som inledning till framställningen å sid. 137 o. f. en jämförande redogörelse för några viktigare föreskrifter om förbundens verksamhetsformer, med undantag dock av sådana föreskrifter, för vilka, såsom nyss anmärktes, sammanfattningsvis redogöres på andra ställen i sakkunnigas betänkande. I grov- och fabriks-, bleck- och plåtslagare- samt metallindustriarbetareförbundens stadgar angives i anslutning till normalstadgarna ändamålet vara att samla arbetarna inom yrket »i en gemensam, hela landet omfattande organisation för att med alla de medel, som genom denna kunna erhållas och nyttjas, främja medlemmarnas fackliga, ekonomiska och sociala intressen. I dessa uppgifter ingår att verka för utvidgad medbestämmanderätt i företagen och att stödja kravet på produktionens socialisering». 1 I de övriga fyra förbundens stadgar angivas uppgifterna mera utförligt. Samtliga uppställa som syfte att motarbeta söndags-, natt- och övertidsarbete, elektriska arbetareförbundet dock med reservation för sådant övertidsarbete, som är nödvändigt för det allmännas bästa, utveckling och samfärdsel. Vidare ange sig murare-, träarbetare- och målareförbunden verka för arbetstidens förkortning, elektriska arbetareförbundet för lagstadgad normalarbetsdag. Statlig arbetslöshetsförsäkring uppställes såsom syfte av murareoch målareförbunden. Dessutom beröras frågorna om arbetarskyddslagstiftning, ordnad lärlingsutbildning, semester m. m. i en del av dessa förbunds stadgar. De större förbunden ha antingen vid styrelsens sida en jämväl av kongressen vald rådgivande institution, som i träarbetareförbundet benämnes repre1

Stadgarna för grov- och fabriksarbetareförbundet förete vissa smärre avvikelser från den i texten återgivna formuleringen.

136 sentantskap, eller ock överlämnas, såsom i grov- och fabriksarbetare- samt målareförbunden, de löpande ärendena åt ett verkställande utskott, medan förbundsstyrelsen sammanträder med längre tids mellanrum. En liknande anordning är träffad inom metallindustriarbetareförbundet, där jämte förbundsstyrelsen finnes en överstyrelse. Vissa förbundsfunktionärer, t. ex. ordförande, sekreterare och kassör, äro självskrivna ledamöter av styrelsen. I murare- och målareförbunden väljas dessa funktionärer jämte övriga styrelseledamöter för kongressperiod, medan i de övriga förbunden funktionärerna anställas av kongressen på obestämd tid och med viss tids uppsägning. Enligt normalstadgarna förbehålles avgörandet vid igångsättandet av lönerörelser och konflikter i sista hand åt förbundsstyrelsen. Detta är ock fallet i byggnadsfackförbunden med undantag av målareförbundet, som härutinnan lämnar större frihet åt avdelningarna. För beslut om igångsättande av lönerörelse kräves enligt normalstadgarna två tredjedels majoritet vid omröstning bland berörda medlemmar, men av byggnadsfackförbunden är det endast bleck- och plåtslagareförbundet, som härvid kräver kvalificerad majoritet. För beslut om arbetsnedläggelse fordras enligt samma stadgar två tredjedels majoritet av berörda medlemmar. Detta villkor uppställes ock av byggnadsträarbetare-, målare- och metallindustriarbetareförbunden, medan murare- och bleck- och plåtslagareförbunden fordra tre fjärdedels majoritet. Enligt grov- och fabriksarbetareförbundets stadgar fordras däremot endast enkel majoritet för beslut i avdelningarna om arbetsnedläggelse, varvid dock liksom i andra byggnadsfackförbund förutsattes att förbundsstyrelsen lämnar sitt godkännande, innan arbetsnedläggelsen får träda i verkställighet. I fråga om konfliktunderstöd må nämnas, att sådant i allmänhet icke utgår förrän efter sex dagars deltagande i konflikt, men då från första konfliktdagen. I murareförbundet utgår däremot ej konfliktunderstöd för de första sex dagarna. Endast fyra av de sju byggnadsfackförbunden disponera över särskilda arbetslöshetsfonder och ha inrättat försäkring mot arbetslöshet. Dessa förbund äro målare-, bleck- och plåtslagare-, metallindustriarbetare- och elektriska arbetareförbunden. De tre egentliga byggnadsfackförbunden, murare-, byggnadsträarbetare- och grov- och fabriksarbetareförbunden, sakna däremot arbetslöshetskassor. Inom grov- och fabriksarbetareförbundet pågår dock avsättning till en arbetslöshetsfond. I de byggnadsfackförbund, som meddela regelbundet arbetslöshetsunderstöd, har försäkringen under de gångna depressionsåren varit utsatt för starka påfrestningar. Inräknas den förbundet tillfallande delen av veckoavgiften, växlar den av medlemmarna utgående veckokontingenten för helbetalande mellan 2 kr. 30 öre i målareförbundet och 1 kr. 20 öre i byggnadsträarbetareförbundet (i bägge fallen minimum). I grov- och fabriksarbetareförbundet bestämmes

137 avgiftens storlek av avdelningarna, men skall en krona per vecka utgå till förbundet. Likaså bestämmes i elektriska arbetareförbundet veckoavgiftens storlek av avdelningarna, men skall den minst utgöra 1 kr. 30 öre för helbetalande. Förbundsstyrelsen äger förhöja avgiften vid särskilda tillfällen, såsom vid konflikter, vilka förbundet förpliktat sig att understödja, eller då förbundets kapitalbelopp understiger viss siffra eller visst belopp per medlem. Enligt elektriska arbetareförbundets stadgar begränsas extra uttaxering till 2 kr. för helt och 1 kr. för halvt betalande medlem och vecka. Skulle större belopp erfordras, skola avdelningarna genom omröstning besluta, om högre uttaxering skall ske. Den äldsta fackföreningen inom m u r a r y r k e t är, såsom förut nämnts, Malmö murarefackförening. Denna bildades 1882 och tre år senare kommo till stånd murarfackföreningar i Stockholm och Lund. Efter hand bildades dylika på de flesta större orter i landet. Då de lokala föreningarna 1892 sammanslöto sig till ett riksförbund, svenska murareförbundet, uppgick de anslutna fackföreningarnas antal endast till 8 med tillsammans 824 medlemmar. Vid slutet av 1936 utgjordes förbundet av 159 fackföreningar med tillsammans 10 057 medlemmar. I murareförbundets stadgar angives dess huvudändamål vara »att sammansluta alla arbetare i murareyrket inom landet till en fast organisation för att med förenade krafter söka förbättra arbetarnas ställning i ekonomiskt hänseende samt att med alla till buds stående lagliga medel deltaga i arbetarnas strävanden för ernående av mänskliga och medborgerliga rättigheter». I förbundets uppgift ingår bl. a. att verka för en förkortad och regelbunden arbetstid samt för en arbetslön »som överensstämmer med tidens förhållanden och så hög att den motsvarar vad rättvisa och naturliga levnadsbehov fordra». Rätt till inträde i förbundet äger varje av arbetare i muraryrket bestående fackförening, som erkänner förbundets ändamål och är villig att följa dess stadgar. Till medlem i avdelning kan antagas varje arbetare i yrket, som vid inträdet utövar detsamma inom avdelningens område. Förbundets lokalavdelningar äro skyldiga att handla i samförstånd med förbundsstyrelsen, när det gäller att planera, igångsätta och avveckla lönerörelser och arbetskonflikter. Bestämmelserna härom äro i åtskilliga punkter avvikande från de av landsorganisationen upprättade normalstadgarna för fackförbund. Om uppsägning av gällande kollektivavtal kan avdelning fatta beslut med enkel majoritet, medan enligt normalstadgarna fordras två tredjedels majoritet. För definitivt beslut härom fordras emellertid liksom enligt normalstadgarna förbundsstyrelsens godkännande och meddelas ingående bestämmelser om, på vad sätt förbundsstyrelsen skall hållas å jour med fortsatta förhandlingar, och om de tidsfrister som härvid skola gälla.

138 Har förhandling förts med arbetsgivarnas huvudorganisation och berört större antal avdelningar, skall det underställas förbundets samtliga avdelningar för omröstning. Kan vid avtals- eller lönerörelse överenskommelse ej uppnås genom underhandling, äger avdelningen besluta om vilka åtgärder den anser lämpligt vidtaga, men för arbetsnedläggelse fordras beslut fattat genom omröstning med tre fjärdedels majoritet. Förbundsstyrelsen avgör i sista hand, huruvida beslutade åtgärder få vidtagas. Avstängning för tillresande vid konflikt får heller icke vidtagas utan medgivande av förbundsstyrelsen, som noga skall undersöka skälen härför. Riktlinjerna för förbundets verksamhet uppdragas av förbundskongressen, som sammanträder vart tredje år och består av ombud för lokalavdelningarna. Kongressen väljer förbundsstyrelsen, som har sitt säte i Stockholm. Styrelsen består av förbundsordföranden, tillika sekreterare, förbundskassören och tre andra ledamöter. Dessutom väljer kongressen sju medlemmar representerande olika avdelningar, vilka medlemmar på kallelse av ordföranden deltaga i förbundsstyrelsens överläggningar och beslut vid avgörande av synnerligen viktiga ärenden. Medlemmarna äro stadgeenligt tillförsäkrade visst ekonomiskt understöd under strejk, som tillgripits med förbundsstyrelsens medgivande, eller av arbetsgivarorganisation anordnad lockout. Till bestridande av understödskostnaderna förfogar förbundet över en reservfond, som enligt stadgarna bör utgöras av minst en milj. kr. Ordinarie medlemsavgiften till förbundet (kontingenten) utgår med 1 kr. 30 öre per medlem och vecka för vuxna, s. k. helbetalande medlemmar och med 65 öre per vecka för lärlingar och med dem jämställda. Härtill kommer den avgift, som medlem har att erlägga till vederbörande avdelning och som för helbetalande utgår med minst 25 öre per vecka. Tilläggsavgift kan av förbundsstyrelsen åläggas medlemmarna, då så fordras för fullgörandet av förbundet åvilande understödsplikt eller för fyllandet av reservfonden till stadgat minimibelopp. Därest särskilda omständigheter därtill föranleda, kan förstärkt förbundsstyrelse besluta om uttagande av tilläggsavgift, även då reservfonden överstiger stadgat minimibelopp. Förutom understöd till strejkande och lockoutade medlemmar har förbundet utfäst sig att betala begravningshjälp till avlidna medlemmars anhöriga. Denna utgår med belopp varierande mellan 100 och 500 kr., allt efter den tid medlemskapet varat. Förbundets organ är Kvartalsrapport för svenska murareförbundet. Inom t r ä a r b e t a r f a c k e t bildades de första fackföreningarna i början av 1880-talet och voro 1889 så många, att en konsolidering i ett

139 riksomfattande förbund kunde genomföras. Då konstituerades träarbetareförbundet. Detta utgjordes till en början av 15 avdelningar med sammanlagt 916 medlemmar. Bland dessa avdelningar befann sig byggnadssnickare- och timmermansfackföreningen i Stockholm. Byggnadsträarbetarna i Stockholm bröto 1904 ut sig ur förbundet och bildade en särorganisation, vilken fram till 1915 existerade under benämningen byggnadsträarbetareförbundet. Detta erhöll icke någon anslutning utanför huvudstadsrayonen. Träarbetareförbundet ägde bestånd till 1923, då det tudelades på så sätt, att byggnadsträarbetarna bildade ett eget förbund benämnt byggnadsträarbetareförbundet, medan övriga träarbetare sammanslöto sig till träindustriarbetareförbundet. Vid denna tidpunkt räknade det gamla förbundet 240 avdelningar med sammanlagt 16 177 medlemmar, av vilka 105 avdelningar med 8 723 medlemmar överfördes till byggnadsträarbetareförbundet. Vid 1936 års slut räknade det sistnämnda förbundet 298 avdelningar med tillsammans 28 913 medlemmar. Enligt stadgarna skall byggnadsträarbetareförbundets verksamhetsområde omfatta »träarbetareyrke för byggnadsproduktivt ändamål eller därmed jämförligt eller närbesläktat yrke». Efter överenskommelse med förbundsstyrelsen kan jämväl upptagas annan landet omfattande fackgrupp, som beslutar om anslutning. Detta förbunds ändamål angives i stadgarna vara att samla alla arbetare inom de i stadgarna omnämnda yrkesgrupperna i en gemensam, hela landet omfattande organisation, med uppgift att verka för förbättring av arbetsvillkoren i facket samt i övrigt främja medlemmarnas fackliga, ekonomiska och sociala intressen. I förbundets uppgifter ingår bl. a. att »med de medel, som stå till buds, stödja kravet om verksamt arbetareskydd, förkortad arbetstid och produktionens socialisering». Rätt till inträde i förbundet äger varje arbetare med sysselsättning inom fack, som förbundet omfattar. Förfarandet vid avtalsrörelser och konflikter är i väsentliga punkter reglerat på samma sätt som enligt landsorganisationens normalstadgar. Liksom inom murareförbundet fattar avdelning beslut om uppsägning av kollektivavtal utan kvalificerad majoritet. Men i övrigt gäller samma procedur för inhämtande av förbundsstyrelsens godkännande m. m. Särskilda bestämmelser meddelas i stadgarna om avtals- och lönerörelser gällande specialgrupper inom avdelningarna, och fordras beslut med två tredjedels majoritet inom gruppen för att ärendet skall upptagas av förbundsstyrelsen ävensom majoritetsbeslut av avdelningen. Vid förhandlingar, som beröra flera avdelningar, kan förbundsstyrelsen föranstalta gemensam omröstning inom de berörda avdelningarna eller omröstning inom förbundets samtliga avdelningar. Alternativt kan förbundets representantskap sammankallas, vilket kan fatta för förbundet och avdelningarna bindande beslut. Om vid

140 företagen gemensam omröstning minoriteten är större än 40 %, kan förbundsstyrelsen inkalla representantskapet, vilket äger avgöra frågan oberoende av omröstningen. Kongressen, som består av ombud för lokalavdelningarna, är förbundets högsta beslutande myndighet och sammanträder å tid, som näst föregående kongress bestämmer. Extra kongress hålles, då förbundsstyrelsen finner sådan av behovet påkallad eller då minst 500 förbundsmedlemmar det påyrka och vid allmän omröstning inom förbundets avdelningar yrkandet biträtts av minst två tredjedelar av de i röstningen deltagande medlemmarna. Om mellan kongresserna förbundsstyrelsen anser förhållandena sådant kräva, kan den låta företaga omröstning inom förbundet över en fråga, och är därvid det förslag, som får de flesta rösterna, lika bindande som ett kongressbeslut. Förbundsstyrelsen är förbundets högsta beslutande myndighet under perioderna mellan kongresserna och består av förbundsordföranden och förbundskassören, vilka anställas av kongressen på obestämd tid, samt dessutom av nio ledamöter. Dessa väljas av kongressen för kongressperiod och utses sålunda, att Stockholm blir representerat av tre samt sex genom särskilt beslut av kongressen bestämda distrikt av vardera en ledamot i förbundsstyrelsen. De i Stockholm boende ledamöterna utgöra ett arbetsutskott. Dessutom utser kongressen ett representantskap, vilket av förbundsstyrelsen kan sammankallas för särskilt viktiga frågors avgörande. Representantskapet består, utom av förbundsstyrelse och funktionärer, av 20 å 30 ledamöter, av vilka sex skola vara boende i Stockholm. Vid strejk, lockout och annan konflikt utbetalas av förbundet understöd under vissa förutsättningar, bland vilka här må nämnas att strejken godkännes av förbundsstyrelsen, att lockouten är följden av en av förbundsstyrelsen godkänd framställning eller eljest icke kan anses ha framkallats av avdelningen genom förfarande i strid mot stadgarna eller mot av förbundsstyrelsen givna förhållningsregler, att medlemmarna indragits i konflikt till följd av strejk eller lockout, som föres av annan fackorganisation, m. m. Understöd utgår icke vid konflikt av kortare varaktighet än sex dagar och ej heller vid längre konflikt till medlem, som ej deltagit i konflikten sex dagar. Vid arbetskonflikt, som omfattar så stor del av verksamheten i facket, att konflikten kan anses vara allmän, utgår under konflikten understöd även till arbetslösa medlemmar. Kan det väntas, att i anledning av avtalsrörelse m. m. mer än 20 % av förbundets medlemmar bli berättigade till konfliktunderstöd, äger förbundsstyrelsen rätt att besluta om viss karenstid för erhållande av understöd. Medlem, som genom sin verksamhet i organisationens tjänst eller på grund av vägran att i enlighet med av arbetsgivaren framställda krav utgå ur förbundet eller vid avslutning av konflikt förlorar sin arbetsförtjänst, kan er-

141 hålla understöd för sex veckor eller under vissa förutsättningar ytterligare sex veckor. Ordinarie medlemsavgiften till förbundet utgår för helbetalande med 1 kr. och för halvbetalande 50 öre per vecka under femtio veckor av året. Som halvbetalande räknas lärling under 21 år, som ej åtnjuter full timlön, samt medlem som tillerkänts halv invaliditetsgrad eller på grund av sjukdom fått sin arbetsförmåga i motsvarande grad nedsatt. Den utöver avgiften till förbundet utgående avgiften till avdelningen utgör minst 20 öre per vecka för helbetalande och 10 öre för halvbetalande. Avdelning äger dessutom att fastställa upptagande av viss avgift, beräknad på uppkommande ackordsöverskott. Sådan avgift får dock icke överstiga 10 % av ackordsöverskottet. Förbundsstyrelsen äger att förhöja veckoavgiften bl. a. vid hotande eller utbruten konflikt av större omfattning inom eller utom förbundet, vartill förbundet har understödsplikt, och då förbundets medel, oberäknat eventuell rese- och arbetslöshetsfond, ej uppgå till minst 200 kr. per medlem. Avgiftsförhöjningen ökas vid konflikt till det dubbla på sådana platser, beträffande vilka förbundsstyrelsen eller arbetsutskottet medgivit, att konflikten skall anses såsom allmän. Förbundets organ är Byggnadsträarbetaren. Bland g r o v a r b e t a r n a tog organisationstanken tidigast gestalt i skånestäderna, där landets äldsta grovarbetarorganisation, arbetsmannafackföreningen i Malmö, bildades 1885. Fyra år senare erhöll den efterföljare i Ystad, Hälsingborg och Lund. I Stockholm bildades en grovarbetarfackförening 1888. På initiativ av Malmö arbetsmannafackförening bildades 1891 södra distriktets grovarbetareförbund. Är 1895 omorganiserades detta till ett hela Sverige omfattande förbund under namn av Sveriges grovarbetareförbund. Sitt nuvarande namn, svenska grov- och fabriksarbetareförbundet, erhöll förbundet 1901. Medlemsantalet vid 1895 års ingång uppgick endast till 409. Vid slutet av 1936 räknade förbundet 626 avdelningar och 73 742 medlemmar, av vilka 30 057 voro anslutna till samverkande byggnadsfackförbunden. Som förbundets ändamål angives i stadgarna bl. a. att samla avdelningar bland byggnadsindustriens icke hantverkslärda arbetare och bland arbetare inom byggnadsämnesindustrien m. fl. industrier i en gemensam, hela landet omfattande organisation för att tillvarataga och främja medlemmarnas fackliga, ekonomiska, sociala och intellektuella intressen. I dessa uppgifter ingår enligt stadgarna att verka för utvidgad medbestämmanderätt i företagen och att stödja kravet på produktionens socialisering. Förbundets avdelningar kunna i de fall, då arbetare från flera industrier äro anslutna till en och samma avdelning, indelas i sektioner på så sätt,

142 att varje industrigrupp utgör en sektion. I en del större avdelningar finnes sålunda särskild sektion för byggnadsarbetare. Rätt att bliva medlem av förbundet äger arbetare anställd inom någon av de industrier, vilka angivas i förbundets stadgar, samt arbetare inom andra industrier och verksamhetsområden, vilka icke skola vara anslutna till annat industriarbetareförbund. Om lönerörelser och förhandlingar meddelas i förbundets stadgar bestämmelser, vilka äro så gott som likalydande med de i landsorganisationens normalstadgar förekommande. Dock kan beslut om uppsägning av kollektivavtal fattas av avdelning med enkel majoritet, varefter frågan går vidare till förbundets verkställande utskott. Likaså fattas i avdelningarna beslut om arbetsnedläggelse med enkel majoritet, varefter verkställande utskottet fattar definitivt beslut. Uppmärksammas må ock en bestämmelse, enligt vilken vid konflikt, som pågått längre tid och under vilken försök förgäves gjorts att få överenskommelse till stånd, förbundets verkställande utskott äger rätt att besluta om konfliktens avveckling. Förbundets högsta beslutande myndighet är kongressen, som väljer förbundsstyrelse och verkställande utskott. Förbundsstyrelsen skall enligt stadgarna bestå av 17 ledamöter, varav verkställande utskottets sju ledamöter och tio av kongressen valda ledamöter, representerande olika verksamhetsgrenar och skilda orter. Så länge byggnadsgrovarbetarna tillhöra förbundet, är förbundsstyrelsen utökad med tre ledamöter från byggnadsindustrien. Verkställande utskottet består av förbundsordföranden, kassören, förste och andre förbundssekreteraren samt dessutom tre medlemmar, som skola vara sysselsatta inom förbundets verksamhetsområde och boende i Stockholm eller dess omedelbara närhet. De nämnda funktionärerna anställas av kongressen för obestämd tid, medan övriga ledamöter av verkställande utskottet väljas av kongressen för kongressperiod. Vid strejk, som av verkställande utskottet godkänts, samt vid lockout och då medlemmar direkt indragits i arbetsnedläggelse inom annat förbunds verksamhetsområde utbetalar förbundet understöd, som, då arbetsinställelsen varat minst sex arbetsdagar, utgår fr. o. m. första dagen. Dessutom kan understöd tillerkännas medlem, som på grund av sin verksamhet för organisationen avskedas eller utsattes för trakasserier från arbetsgivarens sida. Ordinarie medlemsavgiften till förbundet utgår för helbetalande med 1 kr. per medlem och vuxna och för halvbetalande med 50 öre per vecka under femtio veckor av året. Helbetalande äro alla manliga medlemmar, vilkas lön uppgår till minst samma belopp, som på platsen utbetalas som lägsta lön till fullgod arbetare. Utöver avgift till förbundet erlägga medlemmarna till vederbörande avdelning en tilläggsavgift, vars belopp fastställes av avdelningen. Förbundsstyrelsen äger förhöja avgiften vid konflikt inom eller utom landet, vilken förbundet på grund av utfästelser eller överenskommelser har

143 skyldighet att understödja, ävensom vid tillfällen, då förbundskassan efter större konflikter minskats i så hög grad, att dess stärkande är nödvändigt. Inom förbundet pågår avsättning till en arbetslöshetskassefond och vid 1935 års kongress beslöts att till omröstning bland medlemmarna skulle utsändas frågan om förbundets anslutning till den statliga arbetslöshetsförsäkringen, med undantag dock för de inom byggnadsindustrien sysselsatta medlemmarna. Med stor majoritet beslöts sedermera, att någon anslutning till den statliga arbetslöshetsförsäkringen icke skulle äga rum. Förbundets organ är Förbundskamraten. År 1881 bildades en fackförening bland m å l e r i a r b e t a r n a i Stockholm, vilken dock snart upplöstes för att 1884 återuppstå under benämningen målareförbundet. Initiativ till bildande av ett riksförbund togs 1887 av stockholmsföreningen vid möte i Stockholm med representanter för 12 målarfackföreningar i olika delar av landet och 1888 hölls svenska måleriarbetareförbundets (fr. o. m. 1930 svenska målareförbundet) första kongress. Förbundet bestod då av 17 lokalföreningar med sammanlagt c:a 900 medlemmar. Vid slutet av 1936 räknade förbundet 167 avdelningar med tillsammans 12 786 medlemmar. Förbundets uppgift angives i stadgarna bl. a. vara att befrämja medlemmarnas fackliga, ekonomiska, sociala och intellektuella intressen samt att målmedvetet arbeta för produktionens socialisering och samhällets omdaning på socialistisk grundval. I anslutning härtill skall enligt stadgarna förbundets verksamhet bl. a. inriktas på att genomföra avtalsbestämmelser rörande arbetstidens förkortning och att motverka övertidsarbete, att medverka till införande i avtalen av bestämmelser om avlönad semester, att medverka till en väl ordnad lärlingsutbildning och lämplig reglering av lärlingarnas antal, att understödja en sund kooperativ produktionsverksamhet, att verka för en effektiv statlig arbetslöshetsförsäkring samt att genom stipendier och studieanslag befrämja medlemmarnas strävanden att öka sina kunskaper, företrädesvis inom de fackliga, ekonomiska och sociala områdena. Förbundets verksamhetsområde omsluter måleriarbete inom byggnadsindustrien och måleriarbete utlämnat på entreprenad inom andra industrier. Inträde som helbetalande medlem av förbundet kan erhållas av varje målare eller annan arbetare, som har anställning inom nyss angivna verksamhetsområde och som åtnjuter avtalsenlig eller annars på platsen gällande normal arbetslön. Som halvbetalande medlem k a n inträda målare eller lackerare, som av godkänd anledning erhåller lägre arbetslön eller som vid inträdet fyllt 60 år. Lärling, som icke genomgått 3 års lärotid, erhåller i regel endast s. k. lokalt medlemskap i avdelningen och räknas icke som medlem av förbundet, men efter 3 års anställning inträder han som halvbetalande medlem.

144 Vad gäller lönerörelser och konflikter intaga målareförbundets avdelningar en betydligt mera självständig ställning än avdelningarna inom andra byggnadsfackförbund. Vid beslut om uppsägning av kollektivavtal och om framställande av nya krav i samband härmed åligger det avdelningarna endast att till förbundsstyrelsen insända meddelande om uppsägningen och uppgift om de nya kraven. Har något avtal förut icke funnits, skall dock förbundsstyrelsens utlåtande över avtalsförslaget avvaktas, innan förslaget överlämnas till arbetsgivarna. Avdelningarna lämnas vidare frihet vid förandet av avtalsförhandlingar, och när dessa avslutas eller stranda, inträder rapportskyldighet till verkställande utskottet. I det senare fallet ställer verkställande utskottet vid behov förhandlingshjälp till förfogande för nya försök att lösa tvisten. Den frihet att träffa lokala kollektivavtal, som sålunda lämnas avdelningarna, begränsas enligt stadgarna endast i så måtto, att bestämmelser stridande mot förbundets och avdelningarnas gemensamma intressen icke må införas i avtalen. Avdelningarna äro förpliktade att inhämta godkännande av förbundets verkställande utskott för vidtagande av arbetsnedläggelse. Sker icke så, förverkas rätt till ekonomiskt stöd av förbundet under konflikten. För godkännande av verkställande utskottet fordras, att beslutet om arbetsnedläggelse fattats genom omröstning med minst två tredjedels majoritet av de i röstningen deltagande medlemmarna. Vid av arbetsgivaren företagen lockout i syfte att försämra arbetsvillkoren äga avdelningarna alltid rätt till förbundets ekonomiska stöd. Nybildad avdelning äger under det första året endast efter särskild prövning av verkställande utskottet erhålla förbundets ekonomiska stöd vid öppna konflikter. Kongressen, den högsta beslutande myndigheten, väljer förbundsstyrelsen. Denna består av 13 ledamöter, nämligen det av tre ledamöter samt förbundsordföranden och förbundskassören bildade verkställande utskottet samt åtta ledamöter tillhörande förbundsavdelningar på andra orter i landet, därav malmö- och göteborgsavdelningarna samt någon av avdelningarna inom vart och ett av de övriga sex distrikten. Verkställande utskottets medlemmar skola vara bosatta i Stockholm och tillhöra någon av förbundets där verksamma avdelningar. Medlem måste ha deltagit i konflikt sex dagar för alt erhålla understöd, men i sådant fall utgår understödet fr. o. m. första konfliktdagen. Vid blockad eller arbetsnedläggelse inom annat förbund, vari medlem indragits, utgår understöd endast för högst sex veckor. Har avdelning eller medlem invecklats i rättegång sammanhängande med arbetskonflikt eller organisationsarbete, kan rättshjälp erhållas från förbundet. Målareförbundet har därjämte upprättat en arbetslöshetskassa ävensom en understödsförening, vilken lämnar begravningshjälp. Arbetslöshetskassan trädde i verksamhet 1916. Sedan medlem varit arbetslös i 12 arbetsdagar under en period av fyra veckor, utgår för den följande arbetslöshets-

145 tiden understöd enligt vid slutet av 1936 gällande bestämmelser högst 40 dagar per understödsår. För att vara berättigad till understöd skall medlem ha tillhört förbundet eller annat förbund, som utbetalar arbetslöshetsunderstöd, minst tre år och under denna tid ha erlagt stadgade avgifter. Ordinarie medlemsavgiften till förbundet utgår för helbetalande med 2 kr. 10 öre och för halvbetalande med 1 kr. 5 öre per vecka. Av dessa överföras 1 kr. 30 öre resp. 65 öre till förbundets arbetslöshetskassa. Härutöver erlägges till vederbörande avdelning ett belopp, som fastställes av avdelningen och ej må sättas lägre än 20 öre per vecka för helbetalande och 10 öre för halvbetalande. Ordinarie avgifter erläggas endast under 50 veckor av året. Förbundsstyrelsen äger att förhöja veckoavgifterna till förbundet vid större konflikter inom eller utom landet, vilka förbundet på grund av utfästelser eller överenskommelser har skyldighet att understödja, eller då anledning finnes att stärka förbundskassan inför väntade större konflikter. Styrelsen har dessutom att förhöja avgifterna, då förbundskassans kapitalbehållning understiger ett belopp motsvarande 60 kr. per medlem. Förbundets organ är Målarnas facktidning. Liksom måleriarbetarna bildade p l å t s l a g a r n a 1881 fackförening i Stockholm. I Malmö organiserade sig plåtslagarna 1883 med anslutning till järn- och metallarbetareföreningen på platsen. I Stockholm anslöt sig likaså bleck- och plåtslagareföreningen 1888 till järn- och metallarbetareförbundet. I början av 1890-talet hade bleck- och plåtslagarefackföreningar kommit till stånd på ett flertal orter och 1893 utgick från Malmö initiativet till ett hela landet omfattande bleck- och plåtslagareförbund, som samma år konstituerades. Vid starten räknade förbundet endast ett 90-tal medlemmar, fördelade på avdelningar i Malmö, Lund, Kristianstad, Göteborg och Hälsingborg. Samma år förbundet bildades, anslöt sig bleck- och plåtslagareföreningen i Stockholm till detsamma och nästföljande år erhöll förbundet en avdelning i Gävle. Vid slutet av 1936 räknade förbundet 55 avdelningar med tillsammans 2 522 medlemmar, av vilka 2 300 räknades såsom tillhörande byggnadsindustrien. Såsom förbundets ändamål angives i stadgarna att främja medlemmarnas fackliga, ekonomiska och sociala intressen. I dessa uppgifter ingår att verka för utvidgad medbestämmanderätt i förelagen och att stödja kravet på produktionens socialisering. Rätt att bliva medlem av förbundet äger envar inom förbundets verksamhetsområde anställd arbetare, som fyllt 16 år. Bestämmelserna i förbundets stadgar om lönerörelser och förhandlingar äro så gott som likalydande med landsorganisationens normalstadgar. Dock fattas i avdelningarna beslut om arbetsnedläggelse med tre fjärdedels majoritet (normalstadgarna: två tredjedels majoritet), varefter ärendet går vidare till förbundsstyrelsen. • 11—717118.

I

146 Kongressen väljer förbundsstyrelsen, som har sitt säte i Stockholm och består av förtroendemannen, som tillika är kassör, samt dessutom av fyra ledamöter, vilka väljas gemensamt. Förtroendemannen anställes för obestämd tid, de övriga styrelseledamöterna väljas för kongressperiod. Vid strejk och lockout samt om medlemmarna indragits i arbetsnedläggelse inom annat förbunds verksamhetsområde utbetalar förbundet understöd, som utgår fr. o. m. första dagen, då arbetsinställelsen varat minst sex arbetsdagar. Villkor för erhållande av understöd är att förbundsstyrelsen beslutat därom och att medlemskapet innehafts minst tre månader, vilken sistnämnda bestämmelse dock icke gäller föreningsrättsstrider. Vid trakassering kan ock förbundsstyrelsen tillerkänna medlem understöd, som utgår under högst fyra veckor. Likaså kan rättshjälp av förbundsstyrelsen tillerkännas medlem, som för hävdande av sina intressen gentemot arbetsgivaren nödgats vidtaga rättsliga åtgärder eller i egenskap av medlem blir invecklad i rättsmål. Vid arbetslöshet utbetalar förbundet sedan 1896 understöd ur en arbetslöshetskassa. Understöd utgår fr. o. m. åttonde dagen under förutsättning att arbetslösheten varat fjorton dagar och understödstiden är begränsad till 50 dagar under 12 månader. Som allmän regel gäller, att medlem för att vara berättigad till understöd skall i oavbruten följd ha tillhört förbundet minst 12 månader samt för senaste period av 12 månader ha betalt minst 15 veckokontingenter och för de senaste två 12-månadersperioderna minst 40 veckokontingenter. Ordinarie medlemsavgift till förbundet utgår för helbetalande med 1 kr. 40 öre per vecka och för halvbetalande med 80 öre. Helbetalande äro dels medlemmar, som fyllt 20 år och arbetat fyra år i yrket eller ha timlön i enlighet härmed, och dels sådana, som erhållit särskilt medgivande att vara helbetalande. Halvbetalande äro, förutom medlemmar under 20 års ålder, medlemmar, som på grund av varaktigt nedsatt arbetsförmåga fått lönen minskad så, att denna väsentligt understiger den överenskomna timlönen för helbetalande medlem å vederbörande ort. Utöver avgiften till förbundet erlägga medlemmarna en för varje avdelning fastställd tilläggsavgift, som skall utgöra minst 20 öre per vecka för helbetalande och minst 10 öre för halvbetalande. Ordinarie avgift erlägges för årets samtliga veckor utom två. Förbundsstyrelsen äger förhöja avgiften vid befarad eller pågående konflikt inom eller utom landet, vilken förbundet på grund av utfästelser eller överenskommelser har skyldighet att understödja, ävensom vid tillfällen, då förbundskassans kapitalbehållning understiger 150 000 kr. eller då omfattande arbetslöshet råder. Förbundets organ är Bleck- och plåtslagaren. Även om fackföreningsrörelsen inom m e t a l l a r b e t a r f a c k e t kan spåras tillbaka till 1876, då en maskinarbetareförening bildades i Stockholm,

147 kunna 1884 och 1885 betecknas som genombrottsåren för organisationsrörelsen i facket. Under dessa år bildades järnarbetarefackföreningar i Malmö, Gävle, Ystad, Hälsingborg och Stockholm och vid slutet av 1887 funnos i landet 15 fackföreningar inom metallindustrien. Är 1888 konstituerades järn- och metallarbetareförbundet, vilket 1913 erhöll namnet svenska metallindustriarbetareförbundet. Vid bildandet räknade förbundet endast 5 föreningar med sammanlagt 114 medlemmar. Vid slutet av 1936 bestod förbundet av 273 avdelningar med tillsammans 129 336 medlemmar. Enligt stadgarna har förbundet till ändamål att främja medlemmarnas fackliga, ekonomiska och sociala intressen, i vilka uppgifter ingår att verka för utvidgad medbestämmanderätt i företagen och att stödja kravet på produktionens socialisering. Rätt att bliva medlem av förbundet äger envar inom metallindustrien anställd arbetare, som fyllt 15 år. Proceduren är i huvudsak reglerad på samma sätt som enligt landsorganisationens normalstadgar. Dock kräves icke kvalificerad majoritet i avdelningarna vid beslut om uppsägning av avtal o. dyl. För överläggning om uppsägning av riksavtal anordnas konferens med ombud för medlemmar sorterande under riksavtalet och äro härvid valbara och röstberättigade även medlemmar, som vid valtillfället äro arbetslösa men senast haft anställning inom avtalsområdet. Uppmärksammas må en bestämmelse i stadgarna, enligt vilken i de fall, då förbundsstyrelsen lämnat medgivande om förbundets stöd vid avtalsrörelse eller annan tvist, från vederbörande underorganisations sida alltid bör göras allvarliga försök att genom underhandling uppnå överenskommelse. Förbundsstyrelsen, som väljes av kongressen, består av sju ledamöter, av vilka tre anställas av förbundet på obestämd tid, nämligen förste och andre förbundsordföranden och sekreteraren, samt fyra ledamöter väljas av kongressen. överstyrelsen består av 27 ledamöter, vilka utgöras av förbundsstyrelsens sju ledamöter och övriga kongressvalda tjänstemän (kassören och tre ombudsmän) ävensom av ledamöter, valda av kongressen samt representerande olika verksamhetsgrenar och skilda orter utom den, där förbundsstyrelsen har sitt säte. Vid strejk, som godkänts av förbundsstyrelsen, vid lockout samt då medlemmar indragits i arbetsnedläggelse inom annat förbunds verksamhetsområde, utbetalar förbundet understöd, som utgår fr. o. m. första dagen, då arbetsinställelsen varat minst sex arbetsdagar. Vid trakassering kan en medlem tillerkännas understöd av förbundsstyrelsen under högst sex veckor. Rättshjälp kan ock tillerkännas medlem, som gentemot arbetsgivare nödgats vidtaga rättsliga åtgärder eller i egenskap av medlem blir invecklad i rättsmål. Förbundet utbetalar regelmässigt understöd ur en arbetslöshetskassa, som upprättades 1898. Vid arbetslöshet, som varat tolv på varandra följande

148 arbetsdagar, utgår understöd fr. o. m. sjunde dagen efter den dag anmälan skett. Understödstiden är begränsad till 70 dagar under 12 månader. Som allmän regel gäller, att medlem för att vara berättigad till understöd skall ha erlagt minst 50 veckoavgifter. Ordinarie medlemsavgift till förbundet utgår för helbetalande med 1 kr. 25 öre per vecka och för halvbetalande med 65 öre. Helbetalande äro dels manliga medlemmar, som fyllt 20 år, och dels sådana medlemmar, som erhållit särskilt medgivande att vara helbetalande. Halvbetalande äro, förutom manliga medlemmar under 20 års ålder, kvinnliga medlemmar. Utöver avgiften till förbundet erlägga medlemmarna en för varje särskild avdelning fastställd tilläggsavgift, som skall utgöra minst 10 öre per vecka för helbetalande och minst 5 öre för halvbetalande. Ordinarie avgift erlägges för årets samtliga veckor utom två. Förbundsstyrelsen äger förhöja avgiften vid befarad eller pågående konflikt inom eller utom landet, vilken förbundet på grund av utfästelser eller överenskommelser har skyldighet att understödja, ävensom vid tillfällen, då förbundskassans kapitalbehållning understiger ett belopp motsvarande 75 kr. per medlem eller då omfattande arbetslöshet råder. Förbundets organ är Metallarbetaren. Inom e l e k t r i s k a montörfacket sammanföll organisationsväsendets tillkomst nära nog med yrkets första år. Montörerna i huvudstaden sammanslöto sig 1885 till en organisation, som torde ha varit den första inom elektrikerfacket i vårt land. Tio år senare efterträddes denna förening av Stockholms elektriska montörförening. Till en början anslöto sig montörerna inom den elektriska installationsbranschen till järn- och metallarbetareförbundet, men stridiga intressen och tillkomsten av en sammanslutning bland de elektriska arbetsgivarna föranledde dem att 1906 bilda svenska elektriska arbetareförbundet omfattande montörer, som utföra elektriska installationsarbeten. Vid starten räknade förbundet 7 avdelningar med tillsammans 297 medlemmar. Vid slutet av 1936 räknade förbundet 131 avdelningar med tillsammans 7 606 medlemmar, varav c:a 5 000 installationsoch hissmontörer. Förbundets ändamål angives i stadgarna bl. a. vara att verka för kollektivavtals och ackordsprislistors upprättande och tillämpning, lagstadgad normalarbetsdag och minimi- eller normallön, en genomgripande skyddslagstiftning och lärlingsfrågans lösande samt att i görligaste utsträckning anvisa arbetslösa medlemmar arbete. Rätt till inträde i förbundet äger varje förening bestående av följande arbetarkategorier: hos elektriska installations- och radiofirmor anställda elektriska montörer och därmed jämställda, vid kraft- och belysningsverk anställd drift- och montagepersonal samt inom industrien arbetande elektriska montörer och reparatörer ävensom kraftstationspersonal samt vid statens och

149 enskilda företag anställd linjebyggnads- och elektrisk montagepersonal ävensom i direkt samband därmed sysselsatta arbetare. Till medlemmar av avdelningarna kunna antagas arbetare, som erkänna förbundets ändamål och stadgar och som fyllt 15 år. Förbundsstadgarnas föreskrifter om förfarandet vid underhandlingar med arbetsgivarna och vid konflikter äro mer allmänt hållna än vad fallet är inom andra fackförbund tillhörande byggnadsindustrien. I huvudsak giva de uttryck åt förbundsstyrelsens rätt att hållas å jour med förhandlingar och att i sista h a n d träffa avgörande. Framhållas må en föreskrift, enligt vilken avdelning skall ha tillhört förbundet minst tre månader och under denna tid fullgjort stadgade skyldigheter, innan framställning om löneförhöjning kan föranleda till någon förbundets åtgärd. Denna tid kan, efter förbundsstyrelsens prövning, förkortas vid lönenedsättningar, vid upprättande av vissa avtal, t. ex. riksavtal, och vid kränkning av föreningsrätten. Kongressen väljer förbundsstyrelse och representantskap. Förbundsstyrelsen består av nio ledamöter, nämligen förbundsordföranden, sekreteraren, kassören och ombudsmannen samt fem av kongressen valda ledamöter. Funktionärerna i fråga anställas på obestämd tid och de övriga styrelseledamöterna väljas för kongressperiod. Representantskapet består av tio förbundsmedlemmar tillhörande olika yrkesgrupper. Det inkallas till sammanträde vid sådana tillfällen, då förbundsstyrelsen anser det nödvändigt. Tillsammans med förbundsstyrelsen är det mellan kongresserna förbundets högsta beslutande myndighet och dess beslut "fattas med ansvarighet inför kongressen. Förbundet har en arbetslöshetskassa, som varit i verksamhet sedan 1928. Understöd utgår fr. o. m. den femtonde dagen, räknat från den dag, då anmälan om styrkt arbetslöshet skett, dock ej vid arbetslöshet som varar kortare tid än 21 dagar i en följd. Maximala understödstiden är 84 dagar om året, inräknat sön- och helgdagar. Sedan fullt understöd uppburits för ett år, kan ej på det nya året uppbäras nytt understöd, förrän medlem haft arbete och betalat avgift för minst 13 veckor, räknat från sista utbetalningen av understöd. Som villkor för erhållande av understöd gäller, att minst 100 veckoavgifter erlagts. Medel till kassan erhållas genom att 50 öre avsättas av varje hel och 25 öre av varje halv veckoavgift. Vid arbetslöshet på grund av strejk, som godkänts av förbundsstyrelsen, ävensom vid lockout kan erhållas understöd efter 12 veckors medlemskap i en följd. Vid föreningsrättsstrid kan understöd erhållas omedelbart efter inträdet, varjämte eftergift av kravet på viss tids medlemskap k a n medgivas vid lönenedsättningar och vid upprättande av vissa avtal, t. ex. riksavtal. Understödet utgår under högst 60 arbetsdagar per år, dock så att tiden på anhållan hos förbundsstyrelsen kan förlängas i varje särskilt fall. Understödet utgives icke för mindre än sex arbetsdagar. Ur förbundskassan utgår

150 även bidrag till arbetskonflikter inom andra organisationer, med vilka förbundet har ömsesidiga förbindelser. Ordinarie medlemsavgift till förbundet utgår med 1 kr. 30 öre per vecka för helbetalande och 65 öre för halvbetalande. Såsom halvbetalande räknas medlemmar med lägre timlön än 70 öre. Storleken av den till avdelningen utgående avgiften bestämmes av avdelningen. Vid kritiska tillfällen äger förbundsstyrelsen rätt att ålägga medlemmarna en uttaxering, som ej får överskrida 2 kr. för helt och 1 kr. för halvt betalande medlem och vecka. Erfordras större belopp, skola avdelningarna besluta härom. Förbundets organ är Elektrikern. c.

Samverkan mellan byggnadsfackforbunden.

I byggnadsindustrien arbetande medlemmar av landsorganisationen, med undantag av metallarbetarna, äga en gemensam organisation i s a m v e r k a n d e b y g g n a d s f a c k f ö r b u n d e n , som bildades i april 1926. Denna organisation omfattar murare-, byggnadsträarbetare-, målare-, bleck och plåtslagare- samt elektriska arbetareförbunden ävensom byggnadsindustrien tillhörande medlemmar av grov- och fabriksarbetare-, stenindustriarbetare- och transportarbetareförbunden. Syftet med organisationen är enligt en mellan förbunden träffad överenskommelse att anordna ett systematiskt och solidariskt samarbete för »att främja de anslutna förbundens gemensamma eller ömsesidiga intressen». I överenskommelsen ingå vissa regler för verksamheten. Samarbetet mellan förbunden förmedlas genom ett centralråd, bestående av en ledamot från varje anslutet förbund. Centralrådet äger icke att företräda de anslutna förbunden gentemot arbetsgivare, såvida det icke anmodats därtill av vederbörande förbunds styrelse. De på en ort befintliga avdelningarna av samverkande byggnadsfackförbunden utgöra dess platsorganisation, inom vilken utses en styrelse, till vilken varje tillhörande avdelning utser en representant. Till platsorganisationens gemensamma möten har varje medlem i de till förbunden hörande avdelningarna tillträde. Fackförening, som icke tillhör de samverkande byggnadsfackförbunden, kan icke vara ansluten till platsorganisationen. På ort, där vederbörande avdelningar anse detta lämpligt, kan inrättas ett representantskap, varvid vederbörande avdelningar utse ledamöter efter en skala, varigenom hänsyn tages till medlemsantalet. Representantskapet fyller de uppgifter, som eljest påvila det gemensamma mötet. Platsorganisationerna utgjorde 116 vid slutet av 1935. Platsstyrelserna skola genom eget initiativ eller hjälp åt vederbörande förbund medverka till bildande av förbundsavdelningar. De bidraga ock till åstadkommandet av likartad taktik vid avtalsuppsägningar och inledandet av avtalsrörelser m. m. Om en förbundsavdelning vid konflikt anser sig

151 behöva hjälp genom sympatiåtgärder från övriga organisationer tillhörande samverkande byggnadsfackförbunden och härom gör framställning till vederbörande förbundsstyrelse, har platsstyrelsen att yttra sig över avdelningens begäran. Anser förbundsstyrelsen, att sympatiåtgärder från övriga byggnadsfackförbund äro erforderliga, kan styrelsen genom centralrådet göra framställning härom hos de övriga förbunden. Äro flera avdelningar på en plats indragna i konflikt och önska de, att sympatiblockad förklaras av övriga fack, kunna de genom platsstyrelsen framföra denna hemställan d i r e k t till centralrådet, som vidarebefordrar ärendet till vederbörande förbundsstyrelser. Likaså kan, om samtliga avdelningar på en plats äro eniga om att företaga blockad å förut icke blockerad arbetsplats, platsstyrelsen insända meddelande härom till centralrådet, samtidigt som avdelningarna var för sig underrätta vederbörande förbund. Sedan i dessa olika fall centralrådet behandlat ärendet, skall dess utlåtande delgivas förbundsstyrelserna och deras beslut infordras. Om styrelsernas beslut lämnas meddelande såväl till centralrådet som till vederbörande avdelningar, varjämte platsstyrelsen erhåller besked därom. En platsorganisation eller platsstyrelse äger icke fatta andra beslut i fråga om avdelningarnas förhållande till arbetsgivarna än som stå i överensstämmelse med de för samverkan upprättade reglerna och vederbörande förbunds stadgar. I vissa fall kan centralrådet sätta sig i förbindelse med fackförbunden med anhållan om rätt att förklara arbetsgivare i blockad och om detta medgives själv anmoda vederbörande avdelningar att deltaga i gemensam blockad. Så kan förfaras, om frågan gäller utfående av förfallen ostridig fordran för innestående arbetslön, om arbetsgivare vägrar att erkänna eller följa för platsen gällande avtal med tillhörande ackordsprislistor och om arbetsgivare angriper föreningsrätten. Samma är förhållandet om ett förbund av annan anledning förklarat blockad mot en arbetsplats och blockadbrytare skulle uppträda. Enligt uppgift av ordföranden i samverkande byggnadsfackförbunden har centralrådet endast i några få fall haft anledning ingripa på detta sätt. Enligt reglerna kan ock genom centralrådets förmedling bedrivas agitation på sådana platser, där organisation saknas eller där befintliga förbundsavdelningar och platsorganisationer behöva sådan hjälp. Centralrådet upptager avgift av de anslutna förbunden, som beräknas så, att nödiga medel finnas för verksamhetens bedrivande under ett år. Denna avgift har tidigare uppgått till 8 öre per år och medlem, men 1935 och 1936 till 15 resp. 20 öre. Likaså fördelas en platsorganisations utgifter på tillhörande förbundsavdelningar i förhållande till deras medlemsantal. Om ett till samverkande byggnadsfackförbunden anslutet förbund önskar utträda, skall uppsägning ske senast den 30 juni, varefter utträdet äger r u m vid årsskiftet. Avdelning av förbund, som tillhör samverkande byggnadsfackförbunden, kan icke utträda u r platsorganisationen.

152 En vid landsorganisationens kongress 1909 tillsatt kommitté med uppdrag att utreda frågan om de fackliga organisationsformerna, den s. k. industriförbundsfrågan, framlade en plan, enligt vilken bl. a. ett b y g g n a d sa r b e t a r e f ö r b u n d skulle upprättas. Till förbundet skulle anslutas samma fackförbund och yrkesgrupper, som nu äro anslutna till samverkande byggnadsfackförbunden, samt dessutom rörarbetare tillhörande metallarbetareförbundet. Kommitténs organisationsplan förelades landsorganisationens kongress 1912 och rekommenderades av kongressen med tanke på en omorganisation. Olika invändningar gjordes emellertid för byggnadsfackens vidkommande mot organisationsplanen, som ej heller genomfördes för dessa facks del. Kongressen 1926 godkände en ny organisationsplan. Även enligt denna skulle ett byggnadsarbetareförbund bildas. Självskrivna för anslutning till detta skulle endast vara de tre egentliga byggnadsfacken (murare, träarbetare, grovarbetare). Ett uttalande gjordes att, så snart ett byggnadsarbetareförbund konstituerats, till prövning skulle upptagas frågan om väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundets sammanslagning med detta. Kongressen godkände förslaget. Landsorganisationens kongress 1931 beslöt godkänna en motion från metallarbetarna i Stockholm, att sekretariatet skulle sammankalla en konferens med uppdrag att för byggnadsindustriens arbetare lösa deras organisationsfråga. Konferensen uppdrog i december 1932 åt ledamöterna i samverkande byggnadsfackförbundens centralråd jämte en representant för landssekretariatet att utreda möjligheterna för bildandet av ett enhetligt byggnadsarbetareförbund. Kommittén avgav den 17 mars 1936 ett utlåtande, till vilket voro fogade reservationer från representanterna för murare-, målare-, bleck och plåtslagare- samt elektriska arbetareförbunden. Majoriteten i kommittén föreslog alltså, att i byggnadsarbetareförbundet skulle med samtliga medlemmar uppgå murare-, byggnadsträarbetare-, målare-, bleck- och plåtslagare-, elektriska arbetare- samt väg- och vattenbyggnadsarbetareförbunden ävensom av grov- och fabriksarbetare-, metallindustriarbetare-, stenindustriarbetare- och transportarbetareförbunden de medlemmar, som vore att betrakta som byggnadsarbetare. Mot majoritetens förslag i denna punkt reserverade sig en del ledamöter, vilkas yttrande refereras i det följande. Kommittén ville icke erinra något emot, att frågan om ett särskilt förbund för vägarbetarna framdeles kunde upptagas. Ett sålunda sammansatt förbund komme att få med olika arbetsgivarorganisationer att göra vid avslutande av avtal och vid tvister beträffande avtalens efterlevnad. Inom de olika fack, som förbundet omfattade, kunde också arbetsförhållandena avvika i någon mån. Kommittén fann det självfallet, att förbundets verksamhet komme att formas med hänsyn härtill och att förbundets ledning toge hänsyn till sådana omständigheter, i den mån

153 så vore förenligt med medlemmarnas intressen eller nödvändiggjordes av praktiska skäl. Kommittén förutsatte såsom självklart, att alla arbetargruppers intressen skulle på ett likvärdigt sätt beaktas och efter bästa förmåga tillgodoses. Kommitténs förslag avsåg, att gemensam avdelning för samtliga förbundet tillhörande fack borde finnas på alla platser, där det sammanlagda medlemsantalet vore mindre än 300. Även på platser med större medlemsantal kunde gemensam avdelning bildas. Där det funnes flera avdelningar på en plats, skulle finnas en platsorganisation för förmedlande av samarbetet mellan avdelningarna. Avdelning kunde på nära liggande ort upprätta sektion, som dock icke skulle arbeta självständigt, utan stå under avdelningens beslutanderätt. I rörarbetar- och smidesfacken, möjligen även något annat fack med likartade förhållanden, kunde eventuellt upprättas verkstadsklubbar, likaledes under avdelningens beslutanderätt. Till förslaget fanns fogat ett uttalande rörande lärlingsrekrytering och övergång mellan facken, vilket föreslogs bliva grundläggande för den konstituerande kongressens beslut rörande frågor, som beröra lärlingsförhållandena. I en till utlåtandet fogad reservation av representanten för elektriska arbetareförbundet framfördes den meningen, att visserligen ett byggnadsarbetareförbund borde bildas, men att detta skulle begränsas till att omfatta murare-, byggnadsträarbetare- samt de byggnadsarbetargrupper, som vore anslutna till grov- och fabriksarbetareförbundet. En enhällig mening inom elektriska arbetareförbundet krävde nämligen dettas bibehållande med hänsyn till arbetsförhållandena m. m. inom elektriska området. Representanten för målareförbundet reserverade sig mot majoritetens förslag om målareförbundets anslutning till ett byggnadsarbetareförbund. Representanten för bleck- och plåtslagareförbundet uttalade, att nämnda bägge reservationer vore tillräckliga att för honom omöjliggöra att kunna tillstyrka sitt förbunds anslutning till det planerade nya förbundet. Från representanten för murareförbundet avgavs reservation mot vissa punkter i det av kommittén framlagda utkastet till stadgar för ett byggnadsarbetareförbund. Kommitténs förslag tillställdes de tio fackförbund, som kommittén ansåg vara berörda av frågan om ett gemensamt byggnadsarbetareförbund. Dessa skulle avgiva sina svar inom utgången av juli 1936. Byggnadsträarbetare-, grov- och fabriksarbetare-, metallindustriarbetare- och transportarbetareförbunden biföllo detsamma. Det förkastades däremot av murare-, målare-, bleck- och plåtslagare- samt elektriska arbetareförbunden. Väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet meddelade, att slutgiltigt svar icke kunde lämnas från förbundet, förrän dess kongress tagit ställning till saken. Av stenindustriarbetareförbundet begärdes uppskov med svarets avgivande på grund av att i vissa avdelningar ännu icke företagits omröstning.

154 Av de avgivna svaren fann kommittén, att tills vidare icke kunde bildas något byggnadsarbetareförbund. Sedermera har vid murareförbundets kongress 1937 beslutits uppdraga åt förbundsstyrelsen att söka återupptaga förhandlingarna med övriga byggnadsfackförbund om sammanslagning till ett gemensamt förbund. d.

Byggnadsindustriarbetarefederationen inom Sveriges arbetares centralorganisation.

Syndikalisterna ha sin rikssammanslutning i Sveriges arbetares centralorganisation (S. A. C ) , som bildades 1910. Medan inom landsorganisationen stommen bildas av riksomfattande yrkes-, fack- eller industriförbund, bygger den syndikalistiska organisationen på s. k. l o k a l a s a m o r g a n i s a t i o n e r omfattande samtliga arbetarkategorier på en plats, varigenom åsyftas att möjliggöra ett gemensamt och direkt uppträdande från yrkesgruppernas sida i lönerörelser och arbetstvister. Den lokala samorganisationen fördelas på driftssektioner inneslutande arbetarna inom ett och samma företag. Dessa sektioner sammansluta sig till syndikat, omfattande platsens samtliga arbetare inom samma produktionsgren. Förbindelsen mellan syndikaten på platsen förmedlas genom en lokal samarbetskommitté inom den lokala samorganisationen. Antalet lokala samorganisationer i landet uppgick vid slutet av tredje kvartalet 1935 till 726 med sammanlagt 35 494 medlemmar. Inom denna på decentralistisk princip vilande organisationsform har emellertid framstått behovet av att tillika sammanföra arbetarna inom en och samma produktionsgren till federationer omfattande hela landet, vilka i sin ordning sammanslutas till departement omfattande närbesläktade produktionsgrenar. För arbetare tillhörande byggnadsindustrien har sålunda bildats byggnadsindustriarbetarefederationen, vilken jämte byggnadsämnesarbetarefederationen bildar byggnadsindus t r i d e p a r t e m e n t e t . Federationerna och departementen äga inga befogenheter gentemot de lokala organisationerna. De motsvara i övrigt närmast yrkesfack- och industriförbund inom den av landsorganisationen företrädda fackföreningsrörelsen. Byggnadsindustriarbetarefederationen räknade vid slutet av tredje kvartalet 1935 14 325 medlemmar och byggnadsämnesarbetarefederationen 2 549 medlemmar. I den förstnämnda federationen ingingo ett 100-tal murare och ungefär lika många målare samt några 100-tal träarbetare och c:a 10 000 grovarbetare. De övriga torde ha utgjorts av väg- och vattenbyggnadsarbetare. För byggnadsindustriarbetarefederationen äro gällande de för departement och federationer gemensamma grundstadgarna. Enligt dessa tillkommer det federationen att verka för planmässig och effektiv kontroll över arbetsanställningar och arbetsvillkor på alla arbetsplatser samt att infordra och bearbeta registerstatistiken, att hålla syndikat och andra verkställande organ

155 inom S. A. C. i kontakt med konjunkturerna på arbets- och varumarknaden, att utgöra den centrala förbindelselänken mellan de lokala samorganisationerna vid strider inom industrien, att framlägga förslag till medlemmarnas produktionstekniska utbildning m. m. Byggnadsindustriarbetarefederationen, vars expedition är förlagd till Gävle, har gemensamt med byggnadsämnesarbetarefederationen ett verkställande utskott å sju ledamöter, vilka väljas av de lokala samorganisationerna i Gävle och dess omnejd. Enligt grundstadgarna sammankallar utskottet federationen till konferens, där förhållandena det kräva. För beslut å konferensen fordras två tredjedels majoritet, och ernås sådan icke, anställes allmän omröstning bland de medlemmar saken gäller. Vid arbetskonflikter av olika slag (lockouter, sympatistrider, föreningsrättsstrider m. m.) utgår understöd ur den för S. A. C. gemensamma stridsfonden fr. o. m. tredje stridsveckan med 12 kr. per medlem och vecka för manliga medlemmar över 18 år (grupp A) och med 8 kr. för vissa arbetarkategorier ävensom för minderåriga och kvinnor i eget förvärvsarbete (grupp B). Detta understöd utfylles ur de lokala stridsfonderna. Den ordinarie veckokontingenten till S. A. C. utgår med 95 öre i grupp A och 55 öre i grupp B, varav 50 resp. 30 öre gå till den gemensamma stridsfonden och en annan del användes till bestridande av federationernas och departementens kostnader enligt beslut av S. A. C. vid kongress eller genom allmän omröstning. Därutöver utgår av medlemmarna för administration och agitation ett belopp, som fastställes av de lokala samorganisationerna och varav en del går till syndikaten. Kontingentens totala belopp utgör exempelvis i Gävle med omnejd 1 kr. 25 öre för grupp A och 1 kr. för grupp B. Kontingent erlägges av alla medlemmar, som arbetat tre dagar under en kalendervecka. Dock äger den lokala samorganisationen rätt att, där löneförmånerna så anses medgiva, ålägga medlem avgiftsbetalning för mindre än tre av veckans arbetsdagar. Vid långvarig av arbetsgivaren företagen driftsinskränkning vid industriella och därmed jämförliga företag, vilken pågår i sammanhängande följd under minst tre månader, beräknas kontingenten efter det antal arbetsdagar per månad driften pågått. När driften uppgår till två tredjedels normal drift per månad, erlägges stadgeenlig kontingent. S. A. C. utgiver de dagliga tidningarna Arbetaren och Norrlandsfolket. Byggnadsindustridepartementets organ är Byggnadsindustriarbetaren. G. Samverkande byggnadsfackförbundens medlemmar fördelade efter tiden för inträde i organisationen. Vid den förutnämnda, av de sakkunniga föranstaltade undersökningen av arbetslösheten m. m. 1929—1934 inom fem byggnadsfackförbund (se närmare del III av sakkunnigas betänkande) har ett mått på det genomsnittliga antal medlemmar, undersökningen under ett visst år omfattat inom de olika

156 organisationerna, erhållits genom att antalet för varje organisation beräknade möjliga arbetsveckor dividerats med 52. Det sålunda erhållna medlemsantalet har benämnts antalet årsmedlemmar. Hela antalet undersökta årsmedlemmar uppgick 1930 till 61 500, varav det övervägande flertalet eller omkring två tredjedelar tillhörde grov- och fabriksarbetareförbundet samt byggnadsträarbetareförbundet. Av hela antalet årsmedlemmar hade 50-8 % tillhört sina fackförbund under kortare tid än 5 år, medan 42 % hade en medlemstid av 5—19 år. Allenast 7-2 % hade tillhört sina organisationer i 20 år eller mera. Anmärkningsvärt synes vara det stora antalet årsmedlemmar med kortare medlemstid än 5 år. Då nyssnämnda år 87 % av hela det undersökta antalet årsmedlemmar befunno sig i levnadsåldrarna över 24 år, medan endast omkring halva antalet hade en medlemstid av 5 år eller mera, är det uppenbart, att rekryteringen av byggnadsarbetare icke är begränsad till den yngsta åldersgruppen utan i stor utsträckning är förlagd till levnadsåldrarna över 24 år. Murareförbundet och elektriska arbetareförbundet uppvisade 1930 den längsta genomsnittliga medlemstiden. Antalet årsmedlemmar med kortare medlemstid än 5 år utgjorde sålunda inom murareförbundet blott 31*1 % samt inom elektriska arbetareförbundet 40-4 % av hela antalet årsmedlemmar inom vederbörande förbund. Då den yngsta levnadsåldersgruppen inom det förra förbundet omfattade 11*6 % samt inom det senare 19-3 % av förbundens hela antal årsmedlemmar, synes nyrekryteringen inom dessa förbund i jämförelsevis mindre utsträckning än inom övriga undersökta förbund äga rum inom de högre levnadsåldrarna. Även inom målareförbundet var differensen mellan antalet årsmedlemmar i de yngsta levnadsåldrarna samt antalet årsmedlemmar med en kortare medlemstid än 5 år jämförelsevis mindre påfallande än inom de övriga undersökta förbunden, nämligen byggnadsträarbetareförbundet samt grov- och fabriksarbetareförbundet. Av de till medlemstiden äldsta årsmedlemmarna tillhörde omkring 70 % de åtta största städerna samt 58 % Stockholm, Göteborg och Malmö. Inom byggnadsträarbetareförbundet samt grov- och fabriksarbetareförbundet inneslöto Stockholms- och malmöavdelningarna 52'3 resp. 53-5 % av hela antalet av de till medlemstiden äldsta årsmedlemmarna inom dessa förbund. Ett påfallande litet antal, eller blott 4-0 % av den ifrågavarande gruppen var organiserad i det förstnämnda förbundets lokalavdelning i Göteborg. Förhållandet torde sammanhänga med att byggnadsträarbetareförbundets lokalavdelning i Göteborg vunnit större anslutning först vid en relativt sen tidpunkt. Av totalantalet årsmedlemmar med kortare medlemstid än 5 år i samtliga undersökta förbund tillsammantagna tillhörde 1930 omkring 76 % levnadsåldrarna över 24 år samt endast 4 % åldrarna under 20 år. Detta bekräftar det nyss påvisade förhållandet, att rekryteringen av byggnadsarbetare i stor

157 utsträckning är förlagd till levnadsåldrarna över 24 år. Det visar sig ock, att, till den del rekryteringen varit förlagd till åldrarna under 25 år, densamma i större utsträckning skett i åldrarna 20—24 år än i åldrarna under 20 år. Inom elektriska arbetareförbundet, målareförbundet samt murareförbundet syntes rekryteringen ha varit jämförelsevis mer omfattande i åldrarna under 25 år än inom övriga förbund. Hela antalet undersökta årsmedlemmar med kortare medlemstid än 1 år utgjorde 1929 i samtliga förbund tillsammantagna i åldrarna under 20 år 486 samt i åldrarna 20—24 år 1 305. Enligt ett i undersökningen gjort antagande skulle på grund härav den egentliga yrkesrekryteringen i dessa båda åldersgrupper kunna uppskattas till c:a 1460 årsmedlemmar 1929. Under åren 1932 och 1933 minskades avsevärt den totala nyrekryteringen inom dessa åldrar i samtliga förbund tillsammantagna. Sålunda omfattade den 1933 sammanlagt blott 154 årsmedlemmar i åldrarna under 20 år och 347 i åldrarna 20—24 år. Under år 1934 tilltog rekryteringen på nytt starkt i omfattning inom dessa åldrar. Rekryteringen i de båda yngsta levnadsåldersgrupperna av medlemmar med kortare medlemstid än 1 år var genomgående betydligt mer omfattande i grov- och fabriksarbetareförbundet, byggnadsträarbetareförbundet samt målareförbundet än i murareförbundet och elektriska arbetareförbundet. Inom de två sistnämnda förbunden syntes vidare den egentliga yrkesrekryteringen ha ungefär samma omfattning i åldrarna under 20 år som i åldrarna 20—24 år, medan den inom de övriga undersökta förbunden var av betydligt större omfattning i åldrarna 20—24 år. Under inflytande av de krisartade förhållandena på arbetsmarknaden avtog den totala nyrekryteringen inom de yngsta åldrarna i omfattning inom vart och ett av de olika förbunden under åren 1931—1933. Inom murareförbundet och elektriska arbetareförbundet förekom sistnämnda år praktiskt ingen nyrekrytering av medlemmar i de båda yngsta åldersgrupperna. Det största antalet årsmedlemmar med kortare medlemstid än 1 år i dessa levnadsåldrar uppvisade 1933 grov- och fabriksarbetareförbundet samt målareförbundet.

KAP. V.

Förhandlings- och av tals väsen. A. Lönerörelser och arbetskonflikter. a.

Statistisk översikt av arbetsinställelser och lönerörelser 1903 (1912)—1935.

Den officiella statistiken över arbetsinställelser daterar sig från 1903 och har för tiden fr. o. m. 1911 utarbetats av socialstyrelsen. Om arbetsinställelser före 1903 äga vi endast ofullständig kännedom. Arbetskonflikterna kunna sägas hava tagit någon mera avsevärd omfattning först mot slutet av 1880-talet och ännu under förra hälften av det följande decenniet hade de ringa utbredning. Detta gäller även de konflikter, som förekommo inom byggnadsindustrien. Under perioden 1863—1884 redovisas i den officiella statistiken 11 arbetsinställelser inom byggnadsindustrien och 77 inom övriga näringsgrupper. Under perioden 1885—1902 redovisas 232 arbetsinställelser inom byggnadsindustrien och 1 134 inom övriga näringsgrupper. Byggnadsindustrien var under tiden före 1903 den näringsgrupp, som hade det största antalet arbetsinställelser att uppvisa. I tab. 26 meddelas en med ledning av den officiella, av socialstyrelsen utarbetade statistiken, upprättad sammanställning av uppgifter rörande omfattningen av, orsakerna till och resultatet av de 1903—1935 inträffade arbetsinställelserna inom byggnadsindustrien i vårt land. En grafisk framställning av antalet arbetsinställelser och förlorade arbetsdagar under vart och ett av åren 1908—1935 lämnas i diagram IV. De med hänsyn t i l l f ö r l u s t e n i a r b e t s d a g a r mest omfattande voro de allmänna byggnadskonflikterna 1908, 1911, 1920 och 1933—1934. Närmast i omfattning kom konflikten 1918, då sporadiska arbetsnedläggelser förekommo under våren, vilka på sommaren utvidgades till en mer allmän konflikt, som dock inom en månad bilades. I fråga om den allmänna konflikten 1937 föreligga ännu icke några mer tillförlitliga uppgifter angående förlusten i arbetsdagar. De allmänna byggnadskonflikterna, som ägde rum 1920 och 1933—1934, medförde ett betydligt större antal förlorade arbetsdagar än de tidigare. Detta

159 Tab. 26. Inom byggnadsindustrien 1903—1935 inträffade arbetsinställelser, deras antal, omfattning, orsaker och resultat (enl. officiell statistik). A n t a l

direkt berörda arbetare

1903— 1907 . . 1908 . . 1909 . . 1910 . .

1911 .. 1912 . . 1913 . . 1914 . . 1915 . . 1916 . . 1917 . . 1918 .. 1919 .. 1920 . . 1921 .. 1922 . . 1923 . , 1924 . . 1925 . , 1926 . , 1927 . , 1928 . . 1929 .. 1930 . . 1931 ., 1932 . 1933 . 1934 . 1935 .

172 13 422 40 15 403 13 420 15 343 15 10 587 12 306 1 1 122 10 593 18 1 002 48 2 936 101 8 584 101 10 021 58 2 285 33 13 932 49 1 469 63 5 275 36 1 232 38 3 216 43 2 432 23 728 34 1 132 26 1 144 27 831 44 1 535 52 1 153 19 539 21 13 431 17 2 762 11 556

Antal arbetsinst.förorsakade av

förlorade arbetsdagar1

531 000 107 748 100 28 6 200 9 4 000 9 408 700 14 3 571 11 20 422 16 11 757 9 14 438 10 79 592 43 308 423 92 336 646 82 47 481 50 2 439 682 28 39 566 27 232 900 49 66 710 22 227 660 29 204 300 31 20 600 14 35 600 21 39 700 20 39 800 21 113 100 31 78 800 37 30 530 15 2 560 700 18 453 480 16 13 620

B e s u I t a t arbetararbetsokänt nas komproeller givarnas fordmiss oavgjort villkor ringar

766 1 470 121 182 127 59 326 170 591 1 070 1 187 393 62 621 734 4 35 536 173 146 128 352 286 108 37 33 10

3 813 260 101 87 130 179 276 61 397 1240 4 709 1 254 497 124 537 586 265 139 212 312 300 244 322 280 173 136 225 10 46

8 708 13 135 13 673 198 74 10 330 68 520 524 46 389 1 002 103 95 2 710 7 560 20 5 1 390 13 716 30 139 172 46 3 909 10 953 66 2 976 1 458 226 240 3 645 41 749 23 480 29 729 174 662 32 267 28 13 169 2 627 92 500

1 Dessa ha räknats på det år, under vilket de förlorades, även o m arbetsinställelsen påbörjats och redovisats tidigare.

berodde på deras längre varaktighet, medan antalet berörda arbetare var ungefär detsamma som i de andra konflikterna. Rörande omfattningen av arbetsinställelserna under de övriga i tabellen redovisade åren må nämnas, att 1917 ett stort antal arbetsdagar gingo förlorade som följd av ett flertal lokala konflikter samt att i maj 1923 utbröt en nära nog årslång konflikt inom murarfacket i Stockholm.

160 Diagram IV.

Inom byggnadsindustrien 1908—1935 inträffade arbetsinställelser och antal förlorade arbetsdagar enl. officiell statistik. •o a

2 500 000

| O

o •o T> O

_o

2 000 000 £ 13

fi

is -• 1500 000 "S.| i? o D "O c at

o o*

\

1 1908

o H. S o •a .o

A

A

\y A

rtrtLill. .in 1910

.. - .

.. I I

1000 000 -g

v X>

o v O

_o i2 c

500 000

ö c i.

uJjL.i__L 1930

a

1935 Bland o r s a k e r till arbetsinställelserna inom byggnadsindustrien ha .0 • lönetvisterna varit dominerande. Vid sidan härav intaga de övriga i den officiella statistiken redovisade orsaksgrupperna en underordnad plats. I tab. 26 upptagas såsom särskilda grupper av orsaker organisationsspörsmål samt frågor om arbetares antagande och avskedande. Beträffande r e s u l t a t e t skiljer den officiella statistiken mellan arbetsinställelser avslutade på arbetsgivarnas villkor, enligt arbetarnas fordringar, genom kompromiss samt med okänt eller oavgjort resultat. Man finner av tab. 26, att, räknat efter antalet arbetsinställelser, konflikten oftast lösts

161 enligt arbetarnas fordringar eller genom kompromiss. Ser man däremot till antalet berörda arbetare, ha kompromisserna spelat den ojämförligt största rollen och de förut omnämnda allmänna byggnadskonflikterna ha samtliga slutat med, att bägge parterna måst göra åtminstone några eftergifter å sina ursprungligen framställda villkor och krav. Fram till 1928 meddelas i den officiella statistiken en uppdelning av de genom kompromiss avslutade arbetsinställelserna allt efter som kompromissen huvudsakligen utfallit enligt arbetsgivarens villkor, enligt arbetarnas fordringar eller så, att den kunnat anses beteckna lika stora eftergifter å ömse sidor. Medan det vanligaste varit, att kompromiss kommit till stånd på basis av lika stora eftergifter, rådde ett annat förhållande mot slutet av krigstiden samt under tiden närmast efter krigets slut. Medan såväl 1908 som 1911 års allmänna byggnadskonflikter löstes genom lika stora eftergifter, beteckna uppgörelserna i 1918 och 1920 års allmänna byggnadskonflikter i huvudsak segrar för arbetarna. över huvud taget hemförde arbetarna ett relativt stort antal segrar under krigstiden. Den allmänna byggnadskonflikten 1933—1934 avslutades genom en kompromiss, som anses beteckna ungefär lika stora eftergifter å ömse sidor. Av intresse är att jämföra här anförda uppgifter ur den officiella statistiken med den av landssekretariatet utarbetade statistiken över lönerörelser och konflikter. Med ledning av landssekretariatets statistik har utarbetats tab. 27, som visar antalet tvister (»rörelser») berörande medlemmar av byggnadsfackförbunden 1912—1935, med särskiljande av arbetsinställelser, antalet av arbetsinställelser berörda arbetsgivare och arbetare ävensom antalet genom arbetsinställelserna förlorade arbetsdagar och beloppet utbetalat konfliktunderstöd. Med »rörelser» avses framställningar från arbetsgivar- eller arbetarsidan rörande arbetslöner och andra arbetsvillkor, frågor om tolkning av avtal m. m. Med arbetsinställelser avses icke endast dylika omfattande en grupp av arbetare utan även sådana fall, då arbetsgivaren företager entledigande av t. o. m. endast en arbetare och i anledning härav tvist uppstår. Sistnämnda fall ha dock förekommit i relativt ringa omfattning. I tabellen redovisade »rörelser» med arbetsinställelse utgöras sålunda till övervägande del av arbetsinställelser i samma bemärkelse som enligt den officiella statistiken. En jämförelse mellan de i tab. 26 och tab. 27 förekommande uppgifterna om arbetsinställelser låter sig därför inom vissa gränser anställa. Den av landssekretariatet utarbetade statistiken grundar sig på uppgifter, som inhämtas från fackförbunden med användande av ett enhetligt formulär. De i tab. 27 meddelade uppgifterna taga sin början med 1912, från vilket år fackförbunden lämnat mera regelbundna rapporter om inträffade konflikter. De i tabellen meddelade sifferuppgifterna om antalet »rörelser», arbetsinställelser och av arbetsinställelser berörda arbetsgivare ha framgått ur en 12—717118.

I

162 Tab. 27.

Arbetskonflikter berörande medlemmar av byggnadsfackförbunden 1912—1936 (enl. landssekretariatets statistik). 1 A n t a l

Å

r »röreler»2

1912 1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

8 13 18 21 97 89 206 161 197 136 229 138 544 631 823 153 274 260 547 321 230 243 844 315 283

»rörelser» med arbetsinställelse 2

7 8 15 31 72 47 74 46 52 45 178 281 314 78 115 99 154 130 111 142 339 82 67

av arbetsinav arbets- ställelser beinställel- rörda arbe- Förlorade arbetsdaser betare gar för orrörda arbetsdärav ganiserade givare 2 samt- organi liga serade 81 92 20 215 178 41 68 71 23 89 100 21 386 370 59 810 785 113 3 093 3 061 610 570 546 146 3 504 3 489 657 486 481 106 919 907 229 1 9 1 1 1 488 293 2 358 2 050 379 3 271 3 050 686 1 2 4 9 1058 395 492 524 136 1 541 1 507 330 844 960 268 1 4 9 5 1 415 388 1 218 1 190 325 814 814 234 2 445 25 670 25 669 1 989 17 660 17 660 634 682 135 406 401 117

Utbetalt understöd

kronor

öre

1 3 6 8 51 1345 2 587 3 499 80 738 65 681 4 697 54 2 393 15 868 66 10 391 33 894 44 18 438 178 994 23 108 793 16 881 35 13 333 930 231 03 284 839 58 190 23 18 300 30 074 70 23 608 14 501 39 589 32 71747 210 301 58 64 511 195 063 12 25 502 71 802 36 50 089 12 11 605 198 520 93 62 668 97 976 56 31058 55 481 177 301 08 73 551 250 494 84 35 662 208 515 87 3 038 694 8 128 978 77 659 786 1 518 057 64 53 734 19 15 266 26 305 73 8 808

1 Medlemmar av m u r a i e-, kakel- och plattarbetare- (före 1928 kakelugnsmakäre-), m å l a r e - s amt blecl c- och plå tslagareförbunden fr. o. m. 1912, m e d l e m m a r av byggnadsträar betareför bundet fr o. m. 1924 samt m e d l e m m a r av elektriska arbetareförbunde t fr. o. n a. 1928. * Antalet »rörtdser» res p. konflik ter och b e r ö r d a arbetsgivare h a r u p p k o m m i t genom att de a^ ' olika f iirbund re dovisade uppgifterna h ä r o m s a m m a n r ä k n a t s , vilket medfört, a tt i stor utsträcknii ig dubbelräkning föreligger.

sammanräkning av uppgifterna från de olika i konflikt deltagande förbunden. Medan en konflikt, berörande flera fackförbund, i den officiella statistiken betraktas såsom en enda konflikt, redovisas i landssekretariatets statistik lika många konflikter som antalet berörda fackförbund. På samma sätt ha i landssekretariatets statistik uppgifterna om antalet berörda arbetsgivare dubbelräknats. Då det inom byggnadsindustrien ofta förekommit, att i samma konflikt deltagit ett flertal fackförbund, är den officiella statistiken icke jämförbar med landssekretariatets statistik i nu nämnda hänseen-

163 den. Man finner ock, att under det senaste decenniet det i tab. 27 redovisade antalet arbetsinställelser betydligt överstigit det i tab. 26 redovisade. Å andra sidan upptager tab. 27 icke konflikter inom vissa fack, som äro att räkna till byggnadsindustrien och som på denna grund redovisats i tab. 26. Detta är fallet med de till grov- och fabriksarbetare- samt metallindustriarbetareförbunden hörande byggnadsarbetarna, vilka icke särskilts från övriga medlemmar av resp. förbund i landssekretariatets statistik. Konflikter inom byggnadsträarbetarfacket redovisas fr. o. m. 1924, då det genom tudelning av träarbetareförbundet bildade byggnadsträarbetareförbundet trädde i verksamhet, och konflikter inom elektriska arbetarefacket fr. o. m. 1928, efter det att elektriska arbetareförbundet den 1 sept. 1927 inträtt i landsorganisationen. På dessa grunder måste de i tab. 27 meddelade uppgifterna, särskilt för tidigare år, betraktas såsom ofullständiga. Vid jämförelse med tab. 26 framträder den här påpekade ofullständigheten särskilt i de uppgifter, som fram till 1928 meddelas i tab. 27 om antalet av arbetsinställelser berörda arbetare och förlorade arbetsdagar. För den därpå följande tiden är överensstämmelsen betydligt bättre och meddelas här ett utdrag ur bägge tabellernas ifrågavarande uppgifter, ställda vid varandras sida:

Ar

1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935

Antal av arbetsinställelser berörda byggnadsarbetare

Antal genom arbetsinställelserna förlorade arbetsdagar

enl. t a b . 26

enl. tab. 27

enl. t a b . 26

enl. t a b . 27

1 144 831 1 535 1 153 539 13 431 2 762 556

1541 960 1 495 1218 814 25 670 17 660 682

39 700 39 800 113 100 78 800 30 530 2 560 700 453 480 13 620

62 668 31058 55 481 73 551 35 662 3 038 694 659 786 15 266

För samtliga dessa år utom 1930 visar sig antalet i tab. 27 redovisade arbetare överstiga det i tab. 26 redovisade, oaktat det förra, som nämnts, icke innefattar byggnadsarbetare inom grov- och metallarbetarfacken. Särskilt framträder detta 1933—1934, då den senast redovisade stora byggnadskonflikten ägde rum. Denna brist på överensstämmelse torde huvudsakligen vara att hänföra till de olika metoder, som i bägge fallen kommit till användning vid statistikens upprättande. Till en början må påpekas, att i den officiella statistiken a n t a l e t u n d e r v i s s t å r b e r ö r d a a r b e t a r e endast avser arbetare, som berörts av konflikter påbörjade under året i fråga. Har konflikten sträckt sig in på ett följande år, räknas de i konflikt kvarstående arbetarna icke såsom berörda under det nya året. Landssekretariatet räknar däremot med samt-

164 liga de arbetare, som under vart och ett av åren deltagit i konflikter. I den officiella statistiken redovisas exempelvis de i 1933—1934 års allmänna byggnadskonflikt deltagande arbetarna endast för 1933, medan de i konflikt kvarstående av landssekretariatet inräknas i antalet berörda arbetare 1934. Detta är huvudorsaken till, att det i tab. 27 redovisade antalet arbetare för 1934 så avsevärt överstiger det i tab. 26 redovisade antalet för samma år. Vidare må framhållas, att det i den officiella statistiken redovisade arbetarantalet i princip hänför sig till d i r e k t berörda arbetare, men icke till arbetare, som, ehuru de icke direkt deltagit i konflikt, likväl på grund därav blivit arbetslösa. Att uppdraga bestämda gränslinjer mellan direkt och indirekt berörda arbetare möter emellertid betydande svårigheter, särskilt inom en säsongindustri som byggnadsindustrien. Om en mer allmän konflikt hotar utbryta, komma en mängd byggnadsföretag, som under normala förhållanden skulle ha kommit till stånd, icke att igångsättas. Huruvida de arbetare, som till följd härav berövas möjlighet att erhålla arbete, skola räknas som direkt berörda eller icke, blir i många fall beroende på en godtycklig uppskattning, särskilt i de fall, då förberedande arbeten igångsatts, men dessa på grund av konflikten icke kommit att fullföljas. Den officiella statistikens uppgifter om antalet direkt berörda arbetare måste därför betraktas som approximativa. Det i landssekretariatets statistik redovisade arbetarantalet avser de arbetare, till vilka utbetalats konfliktunderstöd. Detta antal torde innefatta såväl arbetare, vilka i den officiella statistiken räknas som av konflikt direkt berörda, som även andra. Härvid har stundom tillämpats den praxis, att arbetare, som under viss tid varit utan arbete under konflikt, utan att vara av densamma direkt berörda, tillerkänts konfliktunderstöd. Detta torde delvis förklara, varför det i tab. 27 redovisade arbetarantalet, särskilt för 1933, så avsevärt överstiger det i tab. 26 redovisade. I fråga om f ö r l o r a d e a r b e t s d a g a r redovisas i den officiella statistiken den förlust, som faller på varje år, oavsett om förlusten förorsakats av konflikter, som påbörjats under året i fråga, eller om den härlett sig från tidigare konflikter. Vidare innefattar den officiella statistiken även sådan förlust i arbetsdagar, som indirekt förorsakats av konflikterna. I princip tilllämpas samma beräkningsmetoder i landssekretariatets statistik, varför också denna visar bättre överensstämmelse med den officiella statistiken i fråga om antalet förlorade arbetsdagar än i fråga om antalet berörda arbetare. För flertalet år visa sig dock i den nyss meddelade sammanställningen (sid. 163) de ur tab. 27 hämtade uppgifterna om förlorade arbetsdagar överstiga de ur tab. 26 hämtade, detta i trots av att, såsom förut anmärkts, de förra icke innefatta uppgifter om byggnadsarbetare tillhörande grov- och fabriksarbetare- eller metallindustriarbetareförbunden. Detta torde sammanhänga därmed, att antalet indirekt berörda arbetare beräknats högre av landssek-

165 retariatet än i den officiella statistiken. De officiella uppgifterna om antalet förlorade arbetsdagar under åren 1933—1934 skulle komma att ökas med åtskilliga 100 000-tal, därest vid beräkningen tillämpats samma grunder som i landssekretariatets statistik. Huvudsakligen till belysande av säsongkaraktären hos avtals- och lönerörelser samt övriga konflikter inom byggnadsindustrien har av landssekretariatet för sakkunnigas räkning verkställts en särskild undersökning omfattande fyra fackförbund, nämligen murare-, byggnadsträarbetare-, grov- och fabriksarbetare- samt målareförbunden. För varje månad under åren 1929— 1934 har redovisats antalet under resp. månader pågående avtals- och lönerörelser, övriga konflikter samt sympati- och följdkonflikter ävensom antalet därav berörda arbetsgivare och arbetare. Det berörda antalet arbetare månadsvis under vart och ett av åren 1929 —1932 illustreras av diagram V. Räknat efter antalet berörda arbetare, togo avtals- och lönerörelserna 1929 —1931 ett starkt uppsving under april månad varje år för att kvarbliva i sitt höjdläge eller ytterligare tillväxa under våren och sommaren fram t. o. m. juli. Under eftersommaren och hösten framträdde en stark nedgång, som återställde det före april rådande läget. Mellan å ena sidan 1929—1930 och andra sidan 1931 rådde dock den skillnaden, att under de förstnämnda bägge åren toppläget nåddes först i juli, under det sistnämnda året däremot redan i maj. Detta förhållande torde möjligen ha sammanhängt med, att de ekonomiska konjunkturerna starkt försämrades under sommaren 1931. Ej heller nådde avtals- och lönerörelserna någon större omfattning under det utpräglade depressionsåret 1932, med undantag av en eller två månader på sommaren. Under åren 1933 och 1934 dominerades situationen helt och hållet av den stora byggnadskonflikten; dessa år redovisas, som nämnt, ej i diagrammet. Antalet övriga konflikter samt sympati- och följdkonflikter företedde icke någon växling efter byggnadssäsongen. Detta antal höll sig tämligen konstant under hela året, vad gäller 1929—1931, men under tiden februari—augusti 1932 togo sympati- och följdkonflikterna en ökad omfattning under inflytande av det allmänna konfliktläget. I övrigt synes den verkställda undersökningen visa, att även inom en säsongindustri som byggnadsindustrien arbetsmarknaden icke under någon tid av året befinner sig i ett tillstånd av fullständigt lugn. Även under lågsäsong ha pågått en hel del av olika orsaker framkallade konflikter. Jämväl synes framgå, att den på byggnadssäsongen beroende stegringen mindre gäller lönerörelsernas och konflikternas antal än deras omfattning och att sålunda större lönerörelser och konflikter företrädesvis inträffa under byggnadssäsongen.

f

^ \

a :S

"a

.*' / / :' / i^fcr. •

AON WO Idas 6ny Mnf junf

/

a s

f

^v

\\

\

||jdv

:

\ /

/ .-

SJD^ jq»d

'

\

'UOf 330

01 ea

tt

AON

^

tt et tt

1 IIO

; / .... (das \ i

\

6ny

ii" r iunr

a a 3

i :

!°w

- t t - udy

K /

1:

— 8 a "C

o a •a*

'

SJDW

iqaj •UDf o'a

• i a a

x, c*>

: 1

5b •!a

X

|unf

,

l»W 1IMdy

^ \ \ *

N S. ^

s»

nnr

\

K

o

> S

tio (das 6ny

\

3 a <

••/

y

•o a •o a B

AON

»

SJDVM

jqaj 'UDf

b. översikt av allmänna byggnadskonflikter 1908—1937. I den officiella statistiken betecknas 1911 och 1920 års allmänna byggnadskonflikter såsom lockouter, 1933—1934 års konflikt såsom strejk samt 1908 och 1918 års konflikter såsom arbetsinställelser av blandad karaktär. Det avgörande för denna klassificering har varit, av vilkendera parten arbetsnedläggelsen vidtagits, men däremot icke vem som ytterst förorsakat konflikten genom att framställa fordringar rörande arbetsvillkoren. Fram t. o. m. 1918 representerades arbetsgivarsidan av centrala arbetsgivareförbundet och fördes förhandlingarna gemensamt för samtliga fack tillhörande förbundets verksamhetsområde, nämligen murar-, byggnadsträarbetar-, byggnadsgrovarbetar-, måleri-, plåtslageri- och metallar betar facken. Efter centrala arbetsgivareförbundets upplösning 1918 och uppkomsten av dels ett yrkesförbund för de tre egentliga byggnadsfacken dels särskilda yrkesförbund för vart och ett av de övriga facken, sprängdes gemensamheten, och sedermera ha förhandlingarna förts förbundsvis. I 1920 års konflikt inom de tre egentliga byggnadsfacken indrogs dock plåtslagerifacket och träffades gemensam uppgörelse för dessa fack. Avtalsuppgörelsen 1922 omfattade de tre egentliga byggnadsfacken jämte måleri- och plåtslagerifacken. I 1933—1934 års konflikt träffades samtidigt uppgörelse för de tre egentliga byggnadsfacken samt för rörlednings- och elektriska installationsbranscherna. Likaså träffades efter 1937 års konflikt samtidigt uppgörelse för de tre egentliga byggnadsfacken. Inom elektriska installationsbranschen, vars arbetsgivare icke tillhört centrala arbetsgivareförbundet, ha förhandlingarna i övrigt städse förts skilda från de övriga byggnadsfacken. Arbetsgivarsidan har representerats av den 1905 bildade centralorganisationen, vilken sedan 1917 varit såsom yrkesförbund ansluten till svenska arbetsgivareföreningen. År 1909 upprättades ett riksavtal gemensamt för de av centrala arbetsgivareförbundet representerade byggnadsfacken. Detta upphörde att gälla med utgången av 1912. De lokalavtal, som i anslutning till riksavtalet hade ingåtts 1911, gällde emellertid till den 1 april 1916 och i september s. å. överenskoms om prolongation av gällande lokalavtal till den 1 april 1918. Samtliga avtal voro alltså fortfarande avfattade i enlighet med riksavtalets bestämmelser. Riksavtalet kunde sålunda sägas ha varit i kraft till den 1 april 1918. För de tre egentliga byggnadsfacken efterträddes riksavtalet av allmänna bestämmelser, vilka till vissa delar skulle oförändrade ingå i alla avtal, medan i övrigt lokala överenskommelser finge gälla. Genom de allmänna bestämmelserna har efter hand kommit till stånd en alltmer ingående reglering på gemensam väg av arbetsförhållandena inom de tre egentliga byggnadsfacken. Även inom målerifacket har gjort sig gällande en tendens till standardisering av arbetsvillkoren. Riksavtal finnes sedan 1920

168 upprättat inom rörledningsbranschen och sedan 1907 inom elektriska installationsbranschen. I flertalet allmänna byggnadskonflikter har frågan om arbetstidens längd och fördelning per vecka varit en av tvistepunkterna. Enligt de före utbrottet av konflikten 1908 gällande kollektivavtalen växlade arbetstiden per vecka i allmänhet mellan 57 och 60 timmar. Arbetarna krävde vid konflikten 1908 förkortning av arbetstiden och genom uppgörelsen fastställdes denna till 57 timmar per vecka. Sistnämnda arbetstid kom dock icke att gälla över hela linjen och i åtskilliga avtal, speciellt inom målerifacket, fastställdes under de närmast följande åren en kortare arbetstid. Under förhandlingarna före 1911 års konflikt föreslogo arbetsgivarna, att arbetstiden skulle, där den understeg 57 timmar, från den 1 april 1912 förlängas till nämnda timantal. Konflikten resulterade i en överenskommelse om reglering av arbetstiden till 57 timmar per vecka, men i åtskilliga avtal blev en kortare arbetstid fortfarande gällande. Arbetarnas fordringar vid konflikten 1918 innefattade arbetstidens förkortning från 57 till 51 timmar, vilket också blev den efter konflikten allmänt gällande arbetstiden. En del undantag förekommo, speciellt inom målerifacket. I elektriska installationsbranschen, som icke berördes av konflikten, nedsattes arbetstiden genom en avtalsuppgörelse i januari 1919 från 57 till 52 timmar per vecka. Genom åttatimmarslagen nedsattes arbetstiden till 48 timmar i veckan, vilken tid sedermera bibehållits. Inom de tre egentliga byggnadsfacken krävde emellertid arbetarna under såväl konflikten 1933—1934 som 1937 ytterligare förkortning av arbetstiden från 48 till 42 timmar i veckan. Enligt en del avtal inom målerifacket har arbetstiden nedsatts under 48 timmar i veckan. I Stockholm har sålunda sedan 1930 gällt 45 timmars arbetsvecka för målarna. De nu angivna arbetstiderna gälla den ljusare årstiden, medan vid mörkare årstid genomföras avsevärda inskränkningar. Såsom förut nämnts ha bland arbetskonflikternas orsaker lönefrågorna varit dominerande. Rörande utvecklingen av de timlöner, vilka 1908—1937 kommit till stånd i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping som resultat av lönerörelser och öppna konflikter, hänvisas till sid. 201 o. f. Tvisterna om ackordslön ha, bortsett från ackordsprisets storlek, till stor del gällt frågorna om arbetets utförande antingen efter timlön eller efter ackord samt om s. k. tillfälliga ackord (fria ackord och slumpackord). I 1909 års riksavtal stadgades, att allt arbete, vara pris funnes utsatt i fastställd ackordsprislista, helst borde utföras på ackord, varvid ackordsprislistan skulle tillämpas. Enligt tolkning av riksskiljenämnden inom byggnadsindustrien innebar bestämmelsen, att ackord skulle tillämpas, där ej för undantag härifrån visades skäl, som skiljenämnden funne giltiga. Vid de förhandlingar, som föregingo konflikten 1911, yrkade arbetsgivarna att bestämmelsen skulle borttagas. Arbetarsidan motsatte sig yrkandet, vilket enligt dess mening åsyftade att, där ej arbetarna ville godtaga arbetsgivar-

169 sidans förslag till ändring av ackordsprislistorna, slopa dessa och införa slumpackord, beroende av överenskommelse i varje särskilt fall mellan den enskilda arbetsgivaren och den enskilda arbetaren. Någon ändring av bestämmelsen i fråga kom icke till stånd, och riksavtalet förblev, såsom nyss anmärktes, i realiteten gällande till den 1 april 1918. I de allmänna bestämmelser för de tre egentliga byggnadsfacken, som efter 1920 års konflikt ersatt det gamla riksavtalet, stipuleras, att allt arbete, vara pris finnes utsatt i fastställd ackordsprislista, skall utföras på ackord med tillämpning av samma lista. I de allmänna bestämmelserna 1920 föreskrevs vidare, att, om pris ej funnes utsatt i ackordsprislistan eller arbetet vore av sådan beskaffenhet, att listan ej kunde tillämpas, vederbörande arbetsgivare och arbetare sinsemellan ägde överenskomma om sådant arbetes utförande på ackord och priset därför. Sådan ackordsuppgörelse skulle skriftligen fastställas, i regel före arbetets början. Kunde överenskommelse om ackord ej träffas, skulle arbetet utföras mot timlön. Dessa bestämmelser, genom vilka tillfälliga ackordsuppgörelser i viss mån sanktionerades, blevo bestående till konflikten 1933. Genom uppgörelsen efter konflikten stadgades i fråga om tillfälliga ackord, att arbete, som ej vore prissatt i fastställd ackordsprislista, skulle utföras mot timlön, såvida icke parternas lokala organisationer före arbetets påbörjande överenskomme om ackordspris för arbetet. Där lokala organisationer icke funnes, kunde dock sådan överenskommelse träffas mellan vederbörande arbetsgivare och arbetare. Vid uppgörelsen efter konflikten 1937 tillfogades en serie nya bestämmelser rörande förfarande i dylika fall. Vid förhandlingar härom borde bestämmelse i prislista om jämförligt arbete läggas till grund för prisberäkningen. Förhandling får icke vägras, då sådan påkallas av endera huvudorganisationen. Vid meningsskiljaktighet huruvida visst arbete är prissatt eller huruvida detsamma skall utföras mot timlön, skall arbetet utan hinder härav påbörjas. Tvisten skall behandlas såsom ackordstvist enligt avtalets bestämmelser härom och sålunda hänskjutas till skiljenämnd. Arbetet likvideras sedermera i enlighet med den löneform, som vid tvistens avgörande fastställes vara den tillämpliga. I målerifacket yrkade arbetsgivarna såväl vid avtalsuppgörelsen 1922 som under konflikten 1933 ackordssystemets avskaffande helt eller delvis, men har detta krav icke kunnat genomföras. Genom uppgörelsen i 1908 års konflikt infördes i byggnadsavtalen bestämmelser rörande arbetets ledning och föreningsrätten avfattade enligt § 23 av svenska arbetsgivareföreningens stadgar med det modifierande tilllägg, som innefattas i den s. k. decemberkompromissen 1906 (se sid. 189). Dessa föreskrifter ha bibehållits i de allmänna bestämmelser, som inom de tre egentliga byggnadsfacken efterträtt riksavtalet, ävensom i avtalen för plåtslagare och i riksavtalet inom rörledningsbranschen. Likalydande bestämmelser infördes 1919 i riksavtalet inom elektriska installationsbranschen.

170 I målerifackets avtal ha efter riksavtalets upphörande införts bestämmelser i samma syfte, vilka kompletterats genom föreskrifter om företräde för organiserade eller organisationstvång. Dylika föreskrifter h a även införts i avtal med oorganiserade arbetsgivare inom de tre egentliga byggnadsfacken och inom elektriska installationsbranschen (se sid. 189). Av intresse är den utveckling av metoder för tvisters biläggande, som kan spåras i uppgörelserna inom byggnadsindustrien. Under byggnadskonflikten 1908 framlade civilministern förslag om avgörande genom skiljenämnd av de tvistefrågor, varom parterna före viss tid ej kunnat enas. Detta förslag rönte i allmänhet anslutning på arbetarsidan, medan arbetsgivarna av principiella skäl ställde sig avvisande. Centrala arbetsgivareförbundet jämte svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges verkstadsförening gjorde ett gemensamt uttalande rörande skiljedom i intressekonflikter, som förklarades vara oförenlig med industriens berättigade intressen. Emellertid träffades överenskommelse, att vid uppgörelsen i juli 1908 återstående tvistefrågor skulle lösas genom förhandlingar mellan vederbörande parter samt i sista hand med bindande verkan avgöras av en paritetiskt sammansatt skiljenämnd med opartisk ordförande, som skulle väljas av ledamöterna eller, om de icke kunde ena sig därom, utses av civilministern. Större delen av ifrågavarande tvistefrågor kunde icke lösas på förhandlingens väg utan måste hänskjutas till skiljenämnden. Likaså träffades i 1911 års konflikt uppgörelse om att för fack och orter, där fastställd ackordsprislista funnits och fortfarande av endera sidan begärdes men enighet ej kunnat vinnas om listan, ytterligare förhandlingar skulle äga rum under viss kortare tid, varefter olösta dylika tvistefrågor skulle avgöras genom bindande skiljedom. För ändamålet utsågs en skiljenämnd efter samma grunder som den 1908 fungerande, och avgjordes genom nämnden åtskilliga till densamma hänskjutna tvistefrågor. Vid uppgörelsen i konflikten 1933—1934 träffades även överenskommelse om eventuellt skiljedomsförfarande för revision av ackordsprislistorna, utan att dock sådant förfarande behövde tillgripas. Ett nytt skiljedomsförfarande i tvister av intressekaraktär infördes genom uppgörelsen i 1933—1934 års konflikt. För handläggning av frågor om ackord för arbeten av natur, att de icke kunnat tidigare prissättas i ackordsprislista, inrättades en permanent prislistenämnd för vart och ett av de tre egentliga byggnadsfacken. Vad gäller rättstvister, d. v. s. tvister om tolkning och tillämpning av avtalets bestämmelser, innehöll riksavtalet 1909 föreskrifter om avgörande genom lokala skiljenämnder och om hänskjutande till en riksskiljenämnd av sådana tvister, vilka vore att anse som principfrågor av allmän art. Denna bestämmelse försvann med riksavtalet och ersattes vid uppgörelsen efter konflikten 1918 med ett stadgande i lokalavtalen, att meningsskiljaktigheter angående tolkning av gällande avtal icke finge föranleda omedelbar arbetsinställelse, utan skulle därom förhandlas mellan parterna lokalt eller

171 distriktsvis och därefter mellan huvudorganisationerna. Redan genom uppgörelsen i konflikten 1920 återinfördes emellertid skiljedomsinstitutet för slitande av rättstvister efter i huvudsak samma grunder som enligt det gamla riksavtalet. Permanenta lokala skiljenämnder skulle upprättas å varje ort för avgörande av meningsskiljaktigheter angående tolkningen eller tillämpningen av kollektivavtal, ackordsprislistor eller särskilt uppgjorda ackord, därest de icke efter förhandling kunnat biläggas eller endera organisationen det påyrkade. Vidare föreskrevs en riksskiljenämnd, till vilken kunde hänskjutas frågor, vilka ansågos vara av principiell innebörd eller eljest av större räckvidd. I 1909 års riksavtal var däremot de lokala skiljenämndernas befogenhet begränsad till tolkning och tillämpning av avtal och prislistor. Enligt uppgörelsen i 1933—1934 års konflikt skulle tvister om själva avtalen i sista h a n d avgöras av arbetsdomstolen, medan tvister om ackordsprislistor skulle avgöras genom skiljedom. För upptagande av sistnämnda frågor skulle finnas en permanent riksskiljenämnd, varjämte skulle finnas lokala skiljenämnder för Stockholm, Göteborg och Malmö. För innehållet av gällande bestämmelser om tvisters handläggning hänvisas i övrigt till redogörelsen å sid. 189 o. 190. I målerifacket har efter riksavtalets upphörande i samtliga lokalavtal bibehållits skiljedomsförfarande i meningsskiljaktigheter angående rätta innebörden av avtalen jämte ackordsprislistor »så ock andra med arbetet sammanhängande tvister, vilka under avtalets giltighetstid kunna uppstå mellan arbetsgivare och arbetare eller deras organisationer». Någon riksskiljenämnd har däremot ej upprättats för detta fack. Däremot återinfördes icke skiljedomsförfarande i rättstvister vid 1920 års uppgörelse i plåtslagarkonflikten. I de allmänna bestämmelserna för detta fack infördes i stället den i industriavtalen vanligen förekommande bestämmelsen, att meningsskiljaktigheter mellan parterna icke finge omedelbart föranleda till något som helst störande ingrepp i arbetets gång, utan skulle därom förhandlas först mellan parterna själva och därefter, såvida enighet ej uppnåddes, mellan parternas organisationer, vartill var fogad den sedvanliga klausulen angående sympatiåtgärders tillåtlighet. Sedermera ha emellertid bestämmelser om skiljedom i rättstvister återinförts i så gott som alla avtal i plåtslagerifacket. Bestämmelser liknande de nyss nämnda finnas i riksavtalen inom rörlednings- och elektriska installationsbranscherna. Före 1930 gällde inom den sistnämnda branschen en förhandlingsordning, som anslöt sig till verkstadsavtalets förhandlingsordning och som bl. a. föreskrev skiljedomsförfarande i tolkningsfrågor.

172 B. Kollektivavtal. a.

Återblick på kollektivavtalens utveckling.

Om kollektivavtalens utveckling i vårt land före tillkomsten av den officiella statistiken över kollektivavtal äga vi icke någon på regelbundet införskaffade uppgifter grundad kännedom. Den första inventeringen av kollektivavtalsbeståndet verkställdes av kommerskollegii avdelning för arbetsstatistik och avsåg årsskiftet 1907/08. Därefter utgavs årliga berättelser över kollektivavtal 1908—1911. För tiden efter 1911 ha dylika årsberättelser utgivits av socialstyrelsen. I dessa har t. o. m. 1927 redogjorts för de nyingångna avtalens innehåll med angivande av avlönings- och t. o. m. 1919 arbetstidsbestämmelser i varje avtal. Av socialstyrelsen verkställdes sedermera en ny inventering av hela kollektivavtalsbeståndet avseende årsskiftet 1920/21. I årsberättelserna fr. o. m. 1928 meddelas icke längre någon nominativ förteckning över nyingångna kollektivavtal och saknas en genomförd statistisk behandling av avtalens innehåll. Emellertid har i berättelsen 1928 framlagts en särskild undersökning av vid årsskiftet 1928/29 gällande avtalsbestämmelser om semester, i berättelsen 1929 en undersökning av vid årsskiftet 1929/30 gällande avtalsbestämmelser om arbetets ledning och fördelning m. m. samt i berättelsen 1931 en summarisk översikt av avtalsväsendets kvantitativa utveckling under årens lopp, med särskild hänsyn tagen till utvecklingen under det senaste decenniet. I en särskild publikation har redogjorts för vissa ur arbetslöshetssynpunkt betydelsefulla bestämmelser i de vid årsskiftet 1929/30 gällande avtalen. Det i det officiella registret under rubriken Byggnadsverksamhet redovisade antalet kollektivavtal samt därav berörda arbetsgivare och arbetare vid slutet av vart och ett av åren 1907—1935 visas i tab. 28. Siffrorna omfatta utom avtal inom byggnadsindustrien även sådana för väg- och vattenbyggnadsarbetare samt t. o. m. 1911 för skorstensfejare; avtalen för skorstensfejare voro dock icke av någon större omfattning beträffande antalet berörda arbetsgivare och arbetare. Tabellens uppgifter illusireras av diagram VI. Tab. 28 visar, att antalet kollektivavtal samt därav berörda arbetsgivare och arbetare avsevärt nedgick 1909 för att under en följd av år kvarstå på en relativt låg nivå. Antalet avtalsberörda arbetare uppnådde icke förrän 1924 en siffra, som mer avsevärt översteg halva antalet avtalsberörda arbetare vid 1908 års slut. Nedgången torde ha stått i samband med efterverkningarna av 1908 års byggnadskris och utgången av 1909 års storstrejk. Den ringa frekvensen och omfattningen av avtalen under krigstiden och åren närmast därefter synes ha berott på de i föregående sammanhang berörda,

173 Tab. 28. Antal kollektivavtal samt därav berörda arbetsgivare och arbetare byggnadsindustrien inkl. väg- och vattenbyggnadsfacket 1907—1935 inom (enl. officiell statistik). Hela antalet

Hela antalet Slutet av år

1907. 1908. 1909. 1910. 1911. 1912. 1913. 1914. 1915. 1916. 1917. 1918. 1919. 1920. 1921.

gällande avtal 281 340 252 240 210 203 204 203 212 245 285 299 302 307 305

därav berörda ag.1

arb.

3 829 4 229 2 397 2 362 2 360 2 484 2 600 2 568 2 631 2 089 2 295 2 488 2 024 2 196 2 503

46 331 51 304 29 725 29 348 24 347 23 022 23 460 23 332 24 030 25 850 27 990 29 836 29 062 25 935 26 445

Slutet av år

1922. 1923. 1924. 1925. 1926. 1927. 1928. 1929. 1930. 1931. 1932. 1933. 1934. 1935.

Sällande avtal 241 261 304 328 356 400 455 543 609 878 986 596 978 1069

därav berörda

ag-

arb.

2 299 2 619 2 933 3 035 3 198 3 576 3 528 3 814 4 010 5 057 5 483 3 111 5 309 5 695

25 131 24 861 33 959 43 400 44 345 38 015 41230 44 944 49 110 69 051 73 694 33 232 79 613 83 129

1 T. o. m. 1915 h a r dubbelförts ett antal arbetsgivare, vilket för vart och ett av åren 1914 och 1915 b e r ä k n a t s till c:a 700.

för byggnadsverksamheten ogynnsamma förhållanden, som rådde under denna tid. På grund av att tabellens siffror omfatta jämväl avtal träffade med vägoch vattenbyggnadsarbetare, giva de icke någon exakt bild av avtalens utveckling inom byggnadsindustrien. Vid årsskiftet 1907/08 redovisades elva avtal inom väg- och vattenbyggnadsfacket med därav berörda 25 arbetsgivare och 5 874 arbetare, vid årsskiftet 1920/21 endast fyra avtal inom detta fack med därav berörda fyra arbetsgivare och 221 arbetare. För de mellanliggande åren föreligga i den officiella statistiken icke särskilda uppgifter om gällande avtal inom den egentliga byggnadsindustrien, men sannolikt är, att, om dessa redovisats skilda från avtalen inom väg- och vattenbyggnadsfacket, de icke skulle 1909—1914 h a företett lika stark nedgång, som framträder i tab. 28. I belysning av förut å sid. 134 anförda uppgifter om antalet till olika byggnadsfackförbund anslutna arbetare torde ock kunna påstås, att nedgången i högre grad drabbat grovarbetaravtalen än yrkesarbetaravtalen. Detta bestyrkes genom vissa av 1920 års byggnadsarbetarsakkunniga publicerade kompletterande uppgifter för 1915. I samband med det 1923 började uppsvinget inom byggnadsverksamheten och stegringen av antalet medlemmar av byggnadsfackförbunden (sid. 30, 134), inträdde en stegring av avtalens antal och omfattning, som därefter

174 Diagram VI. Antal kollektivavtal samt därav berörda arbetsgivare och arbetare Inom byggnadsindustrien inkl. väg- och vattenbyggnadsfacket vid slutet av åren 1907—1935 enl. officiell statistik. 90000

70 0Ö0

£

•u

60 000

£

50000 S"

40 000

£00

30 000

•400

20 000

10 000

=

J

fortgått med tvenne avbrott, dels beträffande antalet berörda arbetare vid årsskiftet 1927/28 och dels vid årsskiftet 1933/34 (allmänna byggnadskonflikten). Erinras må ånyo, att uppgifterna omfatta även väg- och vattenbyggnadsfacket. Vid frånskiljande av de inom detta fack gällande avtalen framgå de i det följande meddelade uppgifterna om avtalsutvecklingen inom den egentliga byggnadsindustrien under det senaste decenniet. Om avtalens fördelning på olika byggnadsyrken ha officiella uppgifter varit tillgängliga fr. o. m. 1926 och lämnas härom upplysning i tab. 29.

175 Tab. 29. Antal kollektivavtal samt därav berörda arbetsgivare och arbetare inom byggnadsindustriens olika yrken 1926—1935 (enl. officiell statistik). Murare

Byggnadsträarbetare

Byggnadsgrovarbetare

Målare

Antal

Antal

Antal

Antal

Slutet av år

gällan- därav be- gällan- därav be- gällan- därav be- gällan- därav bede rörda rörda de rörda de rörda de avtal avtal avtal avtal ag- arb. ag- arb. ag- arb. ag- arb. 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935

71 78 81 87 86 107 109 12 139 141

486 4 732 480 4 830 448 4 749 497 4 962 565 4 957 340 6 080 275 6 172 64 253 668 8 782 612 8 804

71 607 9 697 636 10 081 77 833 10 472 82 694 11 223 88 634 11 569 92 163 1 125 15 592 175 1 423 16 048 34 172 1 176 209 1 147 20 510 265 1 467 22 307

51 66 71 84 89 121 130 15 126 133

276 9 586 379 10 324 209 10 516 434 11 103 364 11 560 689 20 697 582 20 590 76 673 465 21 684 469 22 249

69 75 78 94 119 139 152 147 160 172

1 086 5 679 1 297 5 937 1 187 6 325 1 278 6 840 1478 9 075 1 661 9 907 1 799 10 412 1 472 10 329 1 653 10 711 1 741 10 805

Plåtslagare

Rörarbetare

Elektriska arbetare

Samtliga yrken

Antal

Antal

Antal

Hela antalet

Slutet av år

gällan- därav be- gällan- därav be- gällan- därav be- gällan- därav berörda de rörda de rörda de de rörda avtal avtal avtal avtal ag- arb. ag- arb. ag- arb. ag- arb. 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935

31 31 34 36 35 46 49 48 48 52

427 1 546 419 1 652 426 1738 437 1 902 433 1 971 493 2 134 574 2 337 531 2 435 568 2 421 595 2 527

8 11 21 25 33 51 51 55 49 54

83 85 107 115 146 226 224 227 237 242

1989 1 999

2 311 2 351 3 247 4 313 4 300 4 232 3 312 3 325

33 32 35 35 41 83 90 81 69 68

211 254 260 259 266 345 386 375 397 396

3 007 2 100 2 234 2 212 2 318 3 087 3 190 3 170 2 479 2 474

334 370 402 449 495 710 756 392 800 885

3 176 36 236 3 550 36 923 3 470 38 345 3 714 40 593 3 886 44 697 4 879 61 810 5 263 63 049 2 917 22 268 5 135 69 899 5 522 72 491

Under perioden 1926—1935 har enligt dessa uppgifter antalet avtalsberörda arbetare inom byggnadsträarbetar- och grovarbetaryrkena mer än fördubblats, inom måleriyrket ökats med 90 %, inom muraryrket med 86 %, inom rörarbetaryrket med 67 % samt inom plåtslageriyrket med 63 %. Inom elektriska arbetarfacket skulle däremot antalet kollektivavtalsberörda arbetare ha nedgått (jfr dock sid. 178). En grafisk framställning av antalet kollektivavtalsberörda arbetare inom de olika byggnadsfacken under vart och ett av periodens år lämnas i diagram VII. Av landssekretariatet inhämtas från fackförbunden uppgifter om de vid varje års slut inom förbunden gällande kollektivavtalen, deras giltighets-

176 SE61

l

eo oo

=

oca

V I» m O

Cl eo

9Z61 Stil

ota 9Z6t

•a 3

SE61

a

- I 0E6!

:: 97,61 sta -

•

-

S S a

S •Sa ».8 So

"*v

E B

>

• m

••S

0 « C .fi CTlO

u

St6l

V

É ota ~^m 1

/

oS£

vx

a>»

1I

V >^

1 9161 r

i

:Ö

11 II

tflfl 0E6I. fe

a

ca

>

£

B r*

w

\_^

•c a s 3

< m

]

/ Arbetare J

5 a <

SE61

J»

m*,SE6l

9Z61

•

,

m

"X\

1 f '— /

11 | I 1

0E61

9Z61.

177 Tab. 30. Antal kollektivavtal samt därav berörda arbetsgivare och arbetare inom vissa byggnadsfack 1924—1936 (enl. landssekretariatets statistik).

Slutet av år

1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

gällande avtal 84 91 99 109 104 113 121 139 142 7 175 216 239

Slutet av år

Byggnadsträarb.

Byggnads grovarb. 1

Målare

Antal

Antal

Antal

Antal

därav berörda ag.

gällande avtal

arb.

621 4 040 858 5 812 829 6 275 853 6 578 854 5 978 914 6 576 952 7 863 1 153 8 094 1 233 7 921 18 58 1251 8 313 1 765 9 090 1754 10 057

94 112 119 137 158 182 207 230 234 65 290 351 409

därav berörda ag.

arb.

1315 11 593 1353 12 528 1 449 13 992 1594 14 167 1 518 15 322 1 884 17 657 2 047 20 225 2 180 21 081 2 265 20 876 318 2 262 2 976 22 990 4 375 26 145 4 433 28 362

gällande avtal

därav berörda ag-

arb.

71 543 11 626 76 620 13 010 432 14 366 92 800 16 403 114 122 800 16 712 800 19 310 139 170 1 000 21 768 181 1 000 23 012 195 1 000 23 168 70 305 2 126 212 1 300 23 168 240 2 000 25 503 325 2 600 30 922

gällande avtal 68 69 77 79 86 100 122 143 158 155 163 182 208

därav berörda ag.

arb.

927 5 173 946 5 781 1 111 6 481 1 138 6 980 1265 7 268 1475 8 837 2 188 8 912 2 208 9 607 2 373 9 876 2 298 9 091 2 429 11719 2 506 11361 2 881 12 777

Plåtslagare

Rörarbetare

Elektriska arbetare

Samtliga yrken

Antal

Antal

Antal

Antal

gällande avtal

1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

Murare

44 39 38 40 43 45 48 52 52 53 60 60 70

därav berörda arb. 469 1 607 473 1603 478 1801 435 1 901 432 2 084 509 2 235 514 2 284 523 2 507 553 2 491 551 2 476 513 2 415 610 2 593 701 2 623

gällande avtal

332 374 466 404 386

därav berörda ag.

468 538 567 562 565

arb.

5 930 4 405 4 025 6 631 7 257

gällande avtal

259 305 305 315 377 394 345 381 415 419

därav berörda ag.

392 441 438 490 568 582 559 610 642 653

arb. 2

3 528 3 961 4 298 5 010 4 932 4 465 5 093 5 561 6 022 6 601

gällande avtal

därav berörda ag.-

arb.

361 3 875 34 039 387 4 250 38 734 425 4 299 42 915 738 5 212 49 557 818 5 310 51 325 884 6 020 58 913 983 7 191 66 062 1 122 7 632 69 233 1 507 8 474 74 727 1 069 4 587 25 511 1 747 9 646 78 191 1 868 12 460 87 345 2 056 13 587 98 599

1 F ö r e 1933 innefattas även a r b e t a r e vid cementvarufabriker. • Innefattar reparatörer m. fl. a r b e t a r e vid kraftstationer och linjearbelare. • Arbetsgivarna ha i stor utsträckning dubbelförts.

och utlöpningstider samt antalet därav berörda arbetsgivare och arbetare, de senare fördelade på förbundsmedlemmar och andra. Sammanställningar av uppgifter härom ha fr. o. m. årsskiftet 1913/14 publicerats i landsorganisationens årsberättelser. För murare, målare, plåtslagare och kakelugnsmakare föreligga dylika uppgifter från nämnda tidpunkt, för byggnadsträarbetare fr. o. m. årsskiftet 1924/25 samt för elektriska arbetare fr. o. m. 13—717118.

I

178 årsskiftet 1927/28. De till grov- och metallarbetarfacken hörande byggnadsavtalen redovisas icke särskilt. Ur landssekretariatets statistik hämtade uppgifter om antalet kollektivavtal samt därav berörda arbetsgivare och arbetare (förbundsmedlemmar och andra) inom olika byggnadsfack 1924—1935 ha sammanställts i tab. 30. I fråga om ett par fack ha kompletterande upplysningar inhämtats från vederbörande fackförbund. Om dessa uppgifter jämföras med de officiella uppgifterna i tab. 29, finner man, att i det övervägande flertalet fall landssekretariatets statistik omfattar ett större antal avtal, arbetsgivare och arbetare än den officiella statistiken. Särskilt inom byggnadsträarbetar- och elektriska arbetarfacken visa sig landssekretariatets sifferuppgifter betydligt överstiga de officiella siffrorna. Inom byggnadsträarbetarfacket redovisades exempelvis vid årsskiftet 1935/36 265 avtal med därav berörda 1 467 arbetsgivare och 22 307 arbetare i den officiella statistiken, men 351 avtal med därav berörda 4 375 arbetsgivare och 26 145 arbetare i landssekretariatets statistik. Inom elektriska arbetarfacket redovisades vid samma tidpunkt 68 avtal med därav berörda 396 arbetsgivare och 2 474 arbetare i den officiella statistiken, men 415 avtal med därav berörda 642 arbetsgivare och 6 022 arbetare i landssekretariatets statistik. I sistnämnda arbetarantal ingick visserligen ett 1 000-tal reparatörer vid kraftstationer, linjearbetare m. fl. arbetare, vilka icke tillhöra byggnadsindustrien, men även sedan dessa frånräknats, uppgick det av landssekretariatet redovisade arbetarantalet till omkring det dubbla av det i den officiella statistiken redovisade. Skillnaden mellan de bägge sifferserierna torde huvudsakligen förklaras därav, att landssekretariatets statistik är mer fullständig än den officiella statistiken vad gäller avtal träffade med smärre arbetsgivare. Därför framträder ock skillnaden mer i fråga om antalet berörda arbetsgivare än i fråga om antalet berörda arbetare. Dock beror sistnämnda skillnad i viss utsträckning därpå, att en del arbetsgivare blivit dubbelförda i de från fackförbunden till landssekretariatet insända uppgifterna. b.

De vid årsskiftet 1935/36 gällande kollektivavtalens giltighetsområde, lokala fördelning, parter och giltighetstid.

Det i den officiella statistiken vid årsskiftet 1935/36 redovisade antalet kollektivavtal inom byggnadsindustrien utgjorde 885 med därav berörda 5 522 arbetsgivare och 72 491 arbetare. Av avtalen voro 3 med 4 883 berörda arbetare riksavtal, 746 med 66 393 berörda arbetare ortsavtal, d. v. s. avtal omfattande större delen av yrket på en ort, och 136 med 1 215 berörda arbetare avtal träffade med enskilda företagare. Av riksavtalen hade ett träffats mellan svenska arbetsgivareföreningens allmänna grupp och byggnadsträarbetareförbundet angående arbetsvillkoren i parkettläggarfacket, ett mellan rörledningsfirmornas riksförbund och metallindustriarbetareförbundet samt ett mellan elektriska arbetsgivareföreningen och elek-

179 triska arbetareförbundet. Mellan byggnadsstyrelsen å ena sidan samt murare-, byggnadsträarbetare-, grov- och fabriksarbetare-, målare- samt elektriska arbetareförbunden å andra sidan ha träffats avtal omfattande byggnadsstyrelsens arbetsplatser i riket. Beträffande rörledningsbranschen har byggnadsstyrelsen träffat avtal med metallindustriarbetareförbundet. Hur andra avtal än riksavtalen fördelade sig på 18 större städer och de olika länen i övrigt visas av tab. 31, som för resp. städer och län jämväl upptager antalet berörda arbetsgivare och arbetare samt arbetarantalet i procent av folkmängden i de olika städerna och länen vid årsskiftet 1935/36. Ungefär hälften av det av dessa avtal omfattade totala arbetarantalet berördes av avtalen i rikets sex största städer, nämligen Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Borås. Framhållas må dock, att dessa avtal även gällde för städernas omnejd och sålunda berörde arbetare bosatta utanför stadsområdet. Antalet avtalsberörda arbetare, räknat i procent av folkmängden, var bland de i tabellen upptagna städerna störst i Sundsvall, varefter i ordning följde Östersund och Kristianstad, Malmö och Gävle, Stockholm, Borås och Falun o. s. v. Lägst var det relativa antalet avtalsberörda arbetare i Karlstad, därefter i Eskilstuna och Jönköping. Av de vid årsskiftet 1935/36 gällande 885 avtalen inom byggnadsindustrien voro 348 avtal med därav berörda 3 603 arbetsgivare och 60 615 arbetare träffade med organiserade arbetsgivare, medan 537 avtal med 1 919 arbetsgivare och 11 876 arbetare voro träffade med icke-organiserade arbetsgivare. Räknat efter antalet berörda arbetsgivare hade avtalen med oorganiserade sådana den största utbredningen inom rörlednings- och elektriska branscherna, därnäst inom byggnadsträarbetar- och målerifacken. Det absolut taget största antalet oorganiserade arbetsgivare förekom inom byggnadsträarbetaroch målerifacken, eller 607 resp. 562 arbetsgivare. Hela det antal oorganiserade arbetsgivare, med vilka träffats avtal, utgjorde, som nämnt, 1 919 eller 35 % av samtliga, medan hela antalet av dessa avtal berörda arbetare uppgick till 11 876 eller 16 % av samtliga. Med lokala samorganisationer, d. v. s. syndikalistiska arbetarorganisationer, hade träffats 8 avtal berörande 15 arbetsgivare och 524 arbetare. Dessa uppgifter äro dock icke fullständiga, särskilt vad gäller oorganiserade arbetsgivare, vilka oftast tillhöra småföretagarnas kategori. Avtalen omfattade även en del u t a n f ö r d e avtalsslutande o r g a n i s a t i o n e r n a s t å e n d e a r b e t a r e . Dessas antal uppgick enligt landssekretariatets statistik vid årsskiftet 1935/36 till 2 366 av samtliga i tab. 30 redovisade avtalsberörda arbetare. Bl. a. i utslag den 8 juni 1932 (n:r 95) har arbetsdomstolen förklarat, att vid slutandet av ett kollektivavtal det i allmänhet måste vara en naturlig förutsättning, att arbetsgivare, som är bunden av avtalet, icke skall tillämpa sämre villkor än de i avtalet angivna i fråga om sådana arbetare, vilka stå

180 Tab. 3 1 . Antal kollektivavtal inom byggnadsindustrien samt därav berörda arbetsgivare och arbetare, länsvis och i vissa städer vid årsskiftet 1935/36 (enl. officiell statistik). A n t a l d ä r a v L ä n

och

b e r ö r d a

s t ä d e r »ällande avtal

Stockholm Stockholms län Uppsala Uppsala län, ö. o Eskilstuna Södermanlands län, ö. o Norrköping Östergötlands län, ö. o Jönköping Jönköpings län, ö. o Kronobergs län Kalmar Kalmar län, ö. o Gotlands län Blekinge län Kristianstad Kristianstads län, ö. o Malmö Hälsingborg Malmöhus län, ö. o Hallands län Göteborg Göteborgs och Bohus län, ö. o. Borås Älvsborgs län, ö. o Skaraborgs län Karlstad Värmlands län, ö. o Örebro Örebro län, ö. o Västerås Västmanlands län, ö. o Falun Kopparbergs län, ö. o Gävle Gävleborgs län, ö. o Sundsvall Västernorrlands län, ö. o Östersund Jämtlands län, ö. o Västerbottens län Norrbottens län

Riksavtal. Summa

a r b e t a r e arbetsgivare

Absolut

21 21 5 11 5 36 7 44 6 39 21 5 28 10 23 6 51 7 6 79 39 10 25 10 41 45 7 38 5 25 7 25 3 46 7 26 5 22 6 6 21 32

624 54 20 28 59 127 95 180 52 132 76 39 92 65 108 35 234 260 136 367 178 460 76 118 155 160 53 139 93 85 49 64 20 87 44 98 32 115 47 10 100 125

17 667 587 985 196 770 995 1490 1834 720 1 061 569 530 672 545 919 549 1 179 4 862 1416 3 521 1 298 6 936 745 1341 1 076 1559 415 1 057 1 034 608 844 402 424 1 418 1319 748 1 030 1 118 564 62 1384 1 159

5 091

67 608

4 883

5 522

72 491

i % av folkmängden

181 utanför den avtalsslutande arbetarorganisationen men sysselsättas i arbete, som avses med avtalet. En dylik förpliktelse måste således även utan uttrycklig föreskrift i avtalet åligga arbetsgivaren gentemot nämnda organisation, såvitt icke annat framgår av avtalet. För de vid årsskiftet 1935/36 gällande avtalen utgjorde giltighetstiden inom murar-, träarbetar-, grovarbetar-, rörarbetar- och elektriska arbetarfacken omkring tre år för huvudmassan av avtal. För de tre förstnämnda facken ställdes dessa att utlöpa den 31 mars 1937, då de uppsades. Efter en tids öppen konflikt träffades den 12 juni uppgörelse om nya avtal att gälla till den 1 april 1940. Inom rörarbetar- och elektriska arbetarfacken voro riksavtalen ställda att utlöpa den 31 december 1936, då de uppsades och ersattes av nya avtal utlöpande den 31 december 1938. För flertalet avtal inom målerifacket växlade den ursprungligen fastställda giltighetstiden mellan ett och två år, medan för ett mindre antal avtal, som dock omfattade mer än halva antalet avtalsberörda målare, ursprungliga giltighetstiden utgjorde mellan två och tre år. För det stora flertalet avtal inom plåtslagerifacket hade ursprungligen fastställts en giltighetstid av högst ett år. Åtskilliga avtal voro äldre än vad de korta avtalsperioderna kunde ge anledning till att förmoda, på den grund att de år efter år prolongerats. Sålunda funnos inom målerifacket 18 avtal, inom plåtslagerifacket 13 avtal och inom träarbetarfacket 6 avtal, som träffats före 1932 men på grund av prolongation voro gällande ännu vid årsskiftet 1935/36. Inom övriga byggnadsfack var antalet gällande äldre avtal mindre än inom de nyssnämnda facken. c.

översikt av kollektivavtalens innehåll.

Innan sakkunniga gå att redogöra för detaljerna i de mellan arbetsgivaroch arbetarorganisationerna träffade kollektivavtalen, vilja sakkunniga erinra om att ett kollektivavtal jämväl träffats mellan Stockholms byggmästareförening och Sveriges arbetsledareförbund, vilket avtal är det första i sitt slag. Av avtalet beröras c:a 200 arbetsledare, av vilka 150 tillhöra arbetsledareförbundet. Avtalet innehåller bestämmelser till förebyggande och biläggande av uppkomna tvister mellan arbetsgivare och arbetsledare, stadganden rörande anställnings- och arbetsvillkor, bestämmelser om uppsägningstid, lön under sjukdom och efter olycksfall, om semester samt rörande arbetsgivarnas och arbetsledarnas skyldigheter i händelse av arbetskonflikt. Tvist mellan arbetsgivare och arbetsledare skall på endera partens begäran hänskjutas till förhandling mellan byggmästareföreningen och arbetsledareförbundet. Det beslut, varom organisationerna enats, är för parterna bindande. Organisationerna äro principiellt ense därom, att arbetsledarnas löner icke böra regleras kollektivt, varför förhandling icke får påkallas för träffande av uppgörelse rörande avtal om tarifflöner eller bestämmelser,

182 som skulle försvåra en individuell lönesättning. Ej heller får förhandling påkallas i syfte att åstadkomma gemensam utlöpning av anställningsavtalen för samtliga eller grupp av arbetsledare. Uppnå de båda organisationerna icke enighet vid behandling av tvist, skall denna på endera organisationens begäran överlämnas till en skiljenämnd. Nämndens beslut är bindande. Rör tvisten en i avtalet ej reglerad fråga av ekonomisk natur, är nämndens beslut dock ej bindande, med mindre direkt av tvisten berörda parter gemensamt överlämnat frågan till nämndens avgörande. E n arbetsledare betraktas som fast anställd, när han varit i arbetsgivarens tjänst under minst ett år i följd eller av det enskilda anställningsavtalet framgår, att anställningen skolat bliva varaktig. Som tillfälligt anställd anses varje annan arbetsledare ävensom den, vars anställning varat mer än ett år men enligt därom träffat avtal är avsedd att upphöra utan föregående uppsägning. Vid uppsägning av fast anställd arbetsledare skall arbetsgivaren iakttaga en uppsägningstid, växlande allt efter anställningstidens varaktighet. Vid uppsägning från arbetsledarens sida utgör uppsägningstiden tre månader, om anställningen varat minst två år, i annat fall utgör densamma två månader. Har arbetsledare anställts för utförande av visst arbete, upphör anställningen, när arbetet kan anses vara fullgjort. Har arbetet fortskridit så långt, att arbetsledarens medverkan för dess slutförande icke är erforderlig, må anställningen kunna av endera parten uppsägas. Understiger anställningstiden sex månader, skall uppsägningstiden vara två veckor, i annat fall fyra veckor. Vid arbetsoförmåga på grund av sjukdom eller olycksfall åtnjuter fast anställd arbetsledare full lön under en månad och därefter halv lön under en tid växlande mellan två och sex månader allt efter anställningstidens längd. Tillfälligt anställd arbetsledare, som varit i arbetsgivarens tjänst minst ett år i följd, åtnjuter för fast anställd arbetsledare bestämd förmån. Fast anställd arbetsledare är berättigad till årlig semester om 12—18 arbetsdagar, beroende på ålder och anställningstid. Vid förestående konflikt mellan arbetsgivare och arbetare bör eftersträvas, alt avbrottet i arbetet föranleder minsta möjliga olägenhet ur teknisk synpunkt. I den mån så icke skett åligger det arbetsledaren att utföra erforderliga arbeten. Under pågående konflikt åligger det arbetsledare att på vanligt sätt fullgöra sina tjänsteåligganden. Arbetsledare må jämväl utföra sådant ej manuellt arbete, som faller inom hans arbetsområde eller eljest befinnes lämpligt, utföra arbeten som kunna åvila arbetsgivaren på grund av lag samt utöva tillsyn och underhåll av maskiner, verktyg och andra anordningar för företagets eget bruk. Härutöver tillkommer det arbetsledare att, i den mån så erfordras, utföra skyddsarbete. Vid av ar-

183 betarna igångsatt avtalsstridig konflikt är arbetsledaren, om arbetsgivaren så påfordrar, skyldig att, i den utsträckning så skäligen kan ske, utföra allt ifrågakommande arbete. Fast anställd arbetsledare får icke verkställa uppsägning eller uppsägas i anledning av befarad eller pågående konflikt, med mindre uppsägningen avser anställningens upphörande vid konfliktens slut. Är vid den tidpunkt, då anställningen på grund av uppsägning skulle upphöra, med arbetarna gällande kollektivavtal uppsagt, förlänges uppsägningstiden att gälla till den dag, då nytt avtal med arbetarna träffats eller konfliktrisken på annat sätt eliminerats, såvida det ej kan visas, att uppsägningen företagits på annan grund än befarad konflikt. I de kollektivavtal, som gälla för de tre egentliga byggnadsfacken (murare, byggnadsträarbetare och byggnadsgrovarbetare), äro avtalens allmänna bestämmelser i allt väsentligt överensstämmande. Detta är uppenbarligen ett uttryck för arbetsgivarnas och arbetarnas gemensamma intresse att åt de rättsförhållanden, som på arbetsmarknaden råda mellan organisationerna, giva en större fasthet och reda än vad olikartade lokalavtal kunna åstadkomma. Dessa strävanden fingo sitt första avtalsmässiga uttryck i det 1909 upprättade riksavtalet för byggnadsindustrien, vilket, såsom förut nämnts, efter några år ersattes av allmänna bestämmelser för lokalavtal. Dessa bestämmelser ha med hänsyn till sin formella utformning icke ansetts äga karaktär av riksavtal annat än som reglerande för lokalavtalen. Lokalavtalen kommo ock att uppvisa skiljaktigheter i vissa delar, där tidigare enhetliga bestämmelser gällt. Emellertid ha dessa allmänna bestämmelser efter hand utbyggts, så att de numera kunna sägas meddela en mer ingående reglering än det gamla riksavtalet. Beträffande de för de egentliga byggnadsfacken gällande kollektivavtalen har man att skilja mellan sådana, som ingåtts mellan byggnadsindustriförbundet och vederbörande fackförbund, och sådana, som träffats med oorganiserade arbetsgivare. De förnämsta olikheterna mellan de bägge avtalstyperna äro följande. Avtalen med oorganiserade arbetsgivare innehålla bestämmelser om organiserade arbetares företrädesrätt till arbete, med hänsyn bl. a. till anställningstiden, medan i de med byggnadsindustriförbundet träffade avtalen dylika stadganden saknas. Vidare innehålla de förstnämnd a avtalen, till skillnad från avtalen med organiserade arbetsgivare, ej bestämmelser om skiljenämnd för mellan parterna uppkommande tvister om ackordsprislistor. 1 Antalet avtal av vardera typen samt därav berörda arbetsgivare och arbetare inom de olika facken utgjorde enligt det officiella kollektivavtalsregistret vid årsskiftet 1935/36 följande: 1

Se vidare sid. 186, 190.

184 Organiserade arbetsgivare

Oorganiserade arbetsgivare

avtal

arbetsgivare

arbetare

avtal

arbetsgivare

arbetare

avtal

arbetsgivare

arbetare

....

82 95 77

426 860 346

7 768 16 966 20 322

59 170 56

186 607 123

1036 5 341 1927

141 265 133

612 1467 469

8 804 22 307 22 249

Summa

45 056

8 304

2 548

53 360

Fack

Grovarbetare

Samtliga arbetsgivare

Enligt de ur landssekretariatets statistik hämtade uppgifter, som anförts i tab. 30, funnos vid årsskiftet 1935/36 inom murarfacket 216 kollektivavtal med därav berörda 1 765 arbetsgivare och 9 090 arbetare, inom byggnadsträarbetarfacket 351 avtal med därav berörda 4 375 arbetsgivare och 26 145 arbetare samt inom byggnadsgrovarbetarfacket 240 avtal med därav berörda 2 000 arbetsgivare och 25 503 arbetare. Rörande orsakerna till skillnaden mellan de bägge sifferserierna hänvisas till vad som i det föregående anförts (sid. 178). Innehållet i kollektivavtalen är med de avvikelser, som i det följande komma att angivas, detsamma för de tre egentliga byggnadsfacken. I de allmänna bestämmelserna meddelas föreskrifter om arbetstid, arbetsform, timlöns- och ackordsarbete, övertidsarbete, arbete å annan ort, avlöningsdag, arbetets ledning och föreningsrätt, olycksfallsförsäkring, tvisters handläggning m. m. Efterföljande redogörelse avser, vad gäller avtal med organiserade arbetsgivare inom de tre egentliga byggnadsfacken, de i juni 1937 träffade nya avtalsbestämmelserna, men i övrigt de strax före den 1 april s. å. gällande bestämmelserna. Den ordinarie arbetstiden är fastställd till 8Va timmar per dag, med undantag för lördagar, då den är 51/» timmar, alltså per hel arbetsvecka 48 timmar. I regel skall arbetet börja kl. 7 f. m. och sluta kl. 5 e. m. med frukostrast mellan kl. 9 och 9.30 samt middagsrast mellan kl. 1 och 2, i södra Sverige dock ofta mellan 12 och 1. På lördagar skall arbetet i regel sluta kl. 1 e. m. I Stockholm förlägges middagsrasten mellan kl. 1 och 1.30 e. m., vilket har till följd, att arbetet slutar kl. 4.30 e. m. Under den mörka årstiden, då det i allmänhet arbetas endast så länge dagsljuset det tillåter, äger arbetsgivaren, därest han bekostar erforderlig belysning, påfordra arbete under hela den i avtalet fastställda ordinarie arbetstiden utan att därför betala övertidsprocent. Arbetsgivaren bör vid otjänlig väderlek avstanna arbetet. Denna förlorade arbetstid får ej återtagas genom arbete på övertid med mindre än att bestämmelserna om övertid därför tillämpas. Arbetarnas fridagar äro första maj, jul-, nyårs-, påsk-, pingst- och midsommarafton.

185 I avtalen för byggnadsgrovarbetarna föreskrives, att arbetstiden för eldare och vakter må kunna förläggas till annan än den ordinarie arbetstiden, eventuellt mot extra ersättning. För arbetare, som sysselsattes med uppvärmning av för arbetarna avsedd lokal vid större arbetsplats, äger arbetsgivaren rätt att förskjuta den ordinarie arbetstiden intill högst 1 timme utan erläggande av övertidsbetalning. Arbetet skall utföras antingen på tid eller ackord och den form för lönens utgående, som för varje särskilt arbete blivit fastställd, skall ovillkorligen fasthållas. Arbetsgivaren äger att under arbetets gång kontrollera arbetets utförande och påkalla rättelse, där sådan erfordras. Anmärkningar i sådant hänseende må ej framställas senare än tre dagar efter arbetets slutförande eller vid tidigare verkställd uppmätning av detsamma. I byggnadsgrovarbetaravtalen finnes ytterligare en punkt gällande cementarbetarnas speciella arbetsförhållanden. För att trygga dem mot obilliga dröjsmål i här berörda hänseende är terminen för anmärkningarnas framställande bestämd till tre dagar efter formarnas rivning. I avtalen meddelas utförliga bestämmelser om timlöns- resp. ackordsarbete. För att åtnjuta den i avtalet fastställda timpenningen kräves i avtalen för murare och byggnadsträarbetare, att arbetaren är yrkesduglig och kan styrka, att h a n lärt yrket eller arbetat i detsamma tre år, inbegripet lärotiden. Avtalen för byggnadsgrovarbetare innehålla däremot icke några bestämmelser om styrkt yrkeskunnighet eller viss tids arbete i yrket. Enligt dessa avtal utgår avtalsenlig timpenning för duglig och ordentlig arbetare, som fyllt 18 år; arbetare under 18 år betalas enligt överenskommelse i varje särskilt fall. För arbetare, vilka icke motsvara de ovan angivna fordringarna eller på grund av ålder fått sin arbetsförmåga avsevärt nedsatt, kan timlönen reduceras, dock ej med mer än 15 %. Arbetare, som genom sjuklighet eller vanförhet fått sin arbetsförmåga i högre grad nedsatt, betalas efter överenskommelse. De i avtalen fastställda timlönerna äro icke minimilöner utan normallöner. För murare är timlönen densamma som för träarbetare och växlar på olika orter mellan 1 kr. 65 öre och 1 kr. 20 öre per timme. Ett avtal för byggnadsträarbetare i Malmberget med oorganiserade arbetsgivare stipulerade dock en timlön av 1 kr. 75 öre. I Kiruna utgår jämte en timlön av 1 kr. 60 öre ett tillägg för all arbetad tid med 40 öre per timme. I Stockholm utgör timlönen 1 kr. 65 öre, i Boden, Kiruna, Luleå och Östersund 1 kr. 60 öre, i Göteborg 1 kr. 50 öre och i Malmö 1 kr. 40 öre. Den lägsta i avtal med organiserade arbetsgivare förekommande timlönen, 1 kr. 20 öre, anträffas i fyra orter i södra och västra Sverige. I ett stort antal avtal med oorganiserade arbetsgivare var timlönen fastställd till 1 kr. 12 öre.

186 Grovarbetartimlönen växlar enligt avtalen med organiserade arbetsgivare mellan 1 kr. 50 öre och 1 kr. 8 öre. Enligt en del avtal med oorganiserade arbetsgivare låg den mellan 1 kr. och 90 öre. I Stockholm utgör grovarbetartimlönen 1 kr. 50 öre, i Göteborg 1 kr. 36 öre och i Malmö 1 kr. 27 öre. I dessa städer understiger den sålunda timlönen för murare och träarbetare med 15, 14 resp. 13 öre. I allmänhet ligger den eljest på en nivå, som med 14—12 öre understiger timlönen för nämnda bägge kategorier av yrkesarbetare. På ett 20-tal orter stipuleras i avtalen särskilda högre timlöner för specialarbetare inom grovarbetarfacket, exempelvis i Stockholm för bergsprängarförman och laddarbas, asfaltläggare, cementputsare, plattläggare och trappuppsättare, borrare, isolerare, bottengrävare, cementgolvläggare, kranförman och postbas m. fl. För kvinnliga grovarbetare, huvudsakligen använda för rengöringsarbeten, stipuleras en särskild lägre timlön. Av ackordsprislistorna finnas för de olika facken särskilda typer för mellersta—norra Sverige, södra Sverige och västra Sverige samt en särskild lista för Stockholm. För vissa orter gälla procentuella tillägg till eller avdrag från standardlistornas priser. Bestämmelserna om ackordsarbete föreskriva, att allt arbete, vara pris finnes utsatt i fastställd ackordsprislista, skall utföras på ackord med tilllämpning av samma lista. Enligt avtalen med organiserade arbetsgivare skall, i den mån endera organisationen så påfordrar, under avtalstiden förhandlingar mellan organisationerna upptagas om ackord för arbeten av sådan natur, att de icke tidigare kunnat prissättas i ackordsprislistan. Om enighet därvid vinnes, skall sålunda nytillkommet ackord tillföras fastställd ackordsprislista och gälla på samma sätt och under samma tid som övriga i prislistan fastställda ackord. Dylika ändringar i och tillägg till ackordsprislistan skola enligt avtalen med oorganiserade arbetsgivare gälla även för dessa avtal. Arbete, som ej är prissatt i fastställd ackordsprislista, skall utföras mot timlön, såvida icke parternas lokala organisationer resp. vederbörande arbetsgivare och arbetare överenskomma om ackordspris för arbetet. Vid förhandling om dylikt ackordspris bör bestämmelse i prislista om jämförligt arbete läggas till grund för prisberäkningen. Förhandling härom får icke vägras, då sådan påkallas av endera huvudorganisationen. Vid meningsskiljaktighet, huruvida visst arbete är prissatt eller huruvida detsamma skall utföras mot timlön, skall arbetet utan hinder härav påbörjas. Tvisten skall behandlas såsom ackordstvist enligt bestämmelserna härom (se redogörelsen för tvisters handläggning i det följande). Arbetet likvideras sedermera i enlighet med den löneform, som vid tvistens avgörande fastställes vara den tillämpliga. Ha arbetsgivaren och arbetarna i god tro antagit, att arbetet varit prissatt, eller ha arbetarna handlat under dylikt antagande utan att arbetsgivaren givit sin mening tillkänna och har arbetet på grund därav utförts som ackordsarbete, men fastställes sedermera, att det som ackords-

187 arbete utförda arbetet icke är prissatt, skall genom skiljenämnd bestämmas ett skäligt ackordspris att gälla för detta fall, så vida icke organisationerna kunna uppnå överenskommelse om ett dylikt pris. Vidare stadgas, att överenskommelse om ackord endast skall omfatta arbete, som tillhör murar-, resp. träarbetar- och grovarbetarfacket. Arbetare äger vid ackordsarbete å avlöningsdagen erhålla förskott beräknat efter den för honom gällande timpenningen och är denna garanterad, då pris å arbetet ej är fastställt i gällande ackordsprislista. Arbetare sysselsatta med visst ackordsarbete äga rätt och skyldighet att under ackordsarbetets fortgång mot timlön utföra sådant med ackordsarbetet sammanhängande arbete, som icke utan hinder för eller försening av ackordsarbetet kan uppskjutas och för vilket ackord ej är överenskommet. Likaså äga arbetare, som slutfört ackordsarbete och kvarstå hos arbetsgivaren, rätt och skyldighet att efter gällande timlön verkställa sådant kompletteringsarbete, som ej kunnat hänföras till ackordet och som kan utföras utan avbrott i arbetet. Sistnämnda bestämmelse gäller dock endast arbeten å nybyggnader eller i våningar, påförda gamla hus. Arbetare m å ej skiljas från åtaget ackordsarbete med mindre han vid arbete enligt ackordsprislista bedriver arbetet på sådant sätt, att det ej motsvarar vad som utbetalats i förskott eller vägrar att ställa sig avtalets bestämmelser till efterrättelse. Om arbetare utan arbetsgivarens och, där sådant finnes, arbetslags tillstånd eller utan laga förfall eller eljest tvingande omständigheter avgått från ackordet, innan detsamma fullbordats, är det på honom belöpande överskottet förverkat och tillfaller den eller de arbetare, som slutfört ackordet. Om vid ackordsarbetes slutförande tekniska hinder omöjliggöra behållandet av hela arbetsstyrkan, må erforderlig inskränkning av denna ske. Vid ackordsarbete skall arbetsgivare tillse, att hinder undanröjas, som verka försenande på arbetet. Nödgas arbetare vänta på material eller uppstår eljest hinder för arbetets fortgång och annat arbete inom facket ej lämnas, ersattes sålunda förlorad arbetstid efter gällande timlön, såvida icke bristen på material eller det uppståndna hindret berott av omständigheter, som arbetsgivaren ej kunnat förutse eller förekomma. Arbetare, som av nämnda anledning gör anspråk på väntetidsersättning, skall till arbetsgivaren eller dennes ombud därom göra anmälan så fort ske kan, dock senast inom 20 dagar efter arbetets avstannande. Sistnämnda bestämmelse om viss tidsfrist förefinnes icke i avtalen med oorganiserade arbetsgivare. Avstannar ackordsarbetet längre tid än sex dagar av annan anledning än av arbetare vidtagen arbetsinställelse eller till följd av naturhinder, skall på begäran av någondera parten verkställt ackordsarbete uträknas och likvideras. Vid naturhinder, som medfört längre avbrott i ackordsarbete än 14 dagar, skall på begäran av någondera parten verkställt ackordsarbete uppmätas och 75 % av ackordsöverskottet utbetalas. Vid avbrott i ackordsarbe-

188 tet till följd av naturhinder eller arbetsinställelse utbetalas ej väntpengar. Sådan ersättning utgår, när avbrottet drabbat helt ackordslag, ej för längre tid än sex dagar, för såvitt arbetsgivaren meddelat, att arbetarna icke efter denna tid skola stå till hans förfogande; ha vid avbrottet enskilda arbetare i ett ackordslag blivit utan arbete, äro dessa berättigade till väntetidsersättning för hela den tid de stå utanför arbetet. Den sistnämnda bestämmelsen förekommer icke i avtalen med oorganiserade arbetsgivare. Uppmätning och uträkning av ackordsarbete utföres gemensamt av arbetsgivaren eller dennes ombud och av arbetarna eller ombud för dem på förut avtalad tid inom i det följande angivna tidsgräns. Är ackordsarbete av den omfattning, att det ej kan slutföras inom fyra månader, skall vid slutet av var tredje månad från arbetets påbörjande ske uppmätning och uträkning av då slutfört arbete samt utbetalas 75 % av det å detta arbete belöpande överskottet. Kan arbetet ej slutföras inom sex månader, skall vid likvideringen av andra uppmätningen och därefter följande uppmätningar utbetalas från närmast föregående uppmätningar innehållna 25 %. I de allmänna bestämmelserna meddelas följande föreskrifter om övertidsarbete: Arbete å annan tid än den fastställda ordinarie arbetstiden räknas som övertidsarbete, men får icke förekomma utan arbetsgivarens eller dennes ställföreträdares begäran. Sådant övertidsarbete må ej vägras, där eljest fara skulle hota till person eller egendom. Vid övertidsarbete betalas följande tillägg utöver den arbetaren tillkommande timlönen: 35 % för de två första timmarna efter ordinarie arbetstidens slut; 70 % för annan övertid å söckendag; 100 % för arbete å sönoch helgdag. I några få avtal stipuleras dock 50 °/o tillägg för vanlig övertid samt 100 % tillägg för nattarbete. Sön- eller helgdag räknas från två timmar efter ordinarie arbetstidens slut å dag före sön- eller helgdag och till ordinarie arbetstidens början påföljande söckendag. Utföres ackordsarbete på övertid, betalas veckovis de sålunda angivna procentsatserna per resp. övertidstimme som tillägg till ackordssumma. Om arbetare av arbetsgivare sändes till arbete på plats, belägen utanför avtalets giltighetsområde eller antagits för att efter resa till annan ort utföra arbete, gottgöres han av arbetsgivaren resekostnader fram och åter dagligen. Avlöning utbetalas varje helgfri fredag. Avskedas arbetare, erhåller h a n omedelbart innestående timavlöning. Sker ej detta, skall anställningen anses fortbestå till dess avlöningen utbetalats, dock högst till kl. 12 andra arbetsdagen därefter. I fråga om utbekommande av ackordsöverskott gäller vad i det föregående nämnts. Enligt avtalen med oorganiserade arbetsgivare anses anställning ej ha upphört förrän avlöning utbetalats.

189 Om arbetets ledning och föreningsrätten melserna följande föreskrifter.

meddelas i de allmänna bestäm-

»Med iakttagande av avtalets bestämmelser i övrigt äger arbetsgivaren rätt att leda och fördela arbetet, att fritt antaga eller avskeda arbetare samt att använda arbetare, oavsett om dessa äro organiserade eller ej. Föreningsrätten skall å ömse sidor lämnas okränkt. Anse arbetarna, att avskedande ägt rum under omständigheter, som kunna tolkas såsom angrepp på föreningsrätten, äga de att, innan andra åtgärder vidtagas, genom sin organisation påkalla undersökning för vinnande av rättelse.» I de allmänna bestämmelserna för avtalen med oorganiserade arbetsgivare saknas föreskriften om att arbetsgivaren äger »använda arbetare, oavsett om dessa äro organiserade eller ej». I dessa bestämmelser meddelas även föreskrifter om s. k. organisationstvång. Beträffande murare och grovarbetare stipuleras sålunda, att vid intagande av arbetare företräde skall lämnas till dem, som tillhöra resp. fackförbund, samt att vid inskränkning av arbetsstyrkan arbetsgivaren är skyldig taga hänsyn till anställningstiden, varvid anställningstid avser varje arbetsplats för sig. I avtalen mellan byggnadsträarbetareförbundet och oorganiserade arbetsgivare stipuleras företrädesrätt till arbete för dem, som äro bosatta inom avtalets giltighetsområde och tillhöra vederbörande fackförening. Enligt avtalen äger arbetsgivaren rätt att fordra, att verkmästare eller förman icke må tillhöra arbetarnas fackorganisation. Med sådan verkmästare eller förman avses här den, som är arbetsgivarens ställföreträdare och som sådan leder, fördelar och kontrollerar arbetet, icke direkt deltager i arbetet annat än tillfälligtvis, ej har andel i ackordsöverskott samt åtnjuter fast månadsavlöning. Arbetsgivaren skall olycksfallsförsäkra varje hos honom anställd arbetare. Enligt ett 10-tal avtal skall ersättningen uppgå till visst minimibelopp, i regel 4 kr. för de första 35 dagarna. I de allmänna bestämmelserna för avtal med oorganiserade arbetsgivare stipuleras ytterligare, att arbetare, som i arbetet angripits av s. k. cementeksem och på grund därav är ur stånd att fullgöra sitt arbete, erhåller ersättning av arbetsgivare med 4 kr. per dag, dock högst för 90 dagar per kalenderår. I fråga om tvisters handläggning föreskrives i avtalen med organiserade arbetsgivare, att meningsskiljaktigheter på grund av avtalets bestämmelser, som uppstå under giltighetstiden, ofördröjligen skola göras till föremål för förhandling mellan parterna, därvid organisationerna skola medverka. När talan skall anhängiggöras vid arbetsdomstolen rörande tvist, som hänför sig till avtalet, skall stämningsansökningen ingivas inom tre månader

190 från den dag, då förhandlingarna rörande tvisten avbrötos. Tvist, som hänför sig till ackordsprislista eller till frågan, huruvida visst arbete är prissatt, skall dock icke dragas under arbetsdomstolens prövning, såvida den icke står i oupplösligt samband med annan fråga, som hör under domstolen. I annat fall avgöres tvisten av skiljenämnd. Enligt avtalen upprättas en permanent r i k s s k i l j e n ä m n d , vars dom är för parterna absolut bindande. I de allmänna bestämmelserna för avtal med oorganiserade arbetsgivare stipuleras rörande meningsskiljaktigheter, att tvist under inga omständigheter får föranleda till omedelbar arbetsinställelse, utan skall därom först förhandlas mellan parterna och därefter, om enighet ej uppnås, mellan arbetsgivaren och arbetarnas organisation. Utslag, som avkunnas av riksskiljenämnden inom byggnadsindustrien, skola lända till efterrättelse även för parterna i här ifrågavarande avtal. Överenskommelse, varigenom tolkning skett av avtal eller prislistebestämmelse för något av de tre fackförbunden, skall lända till efterrättelse även för parterna i de bägge andra avtalen. Härifrån förekomma i en del avtal avvikelser, exempelvis i ett av lokala samorganisationen i Kil träffat avtal, enligt vilket parterna ej få kräva skadestånd av varandra på grund av åtgärd, som anses åsidosätta förpliktelser enligt avtalet eller lagen om arbetsdomstol. I ett utslag den 18 augusti 1931 (n:r 93) har arbetsdomstolen icke ansett en dylik bestämmelse utgöra hinder för utdömande av skadestånd, då bestämmelsen i fråga icke åberopats. Avtalens giltighetsområden äro i de allmänna bestämmelserna geografiskt bestämda. Härifrån gäller det undantaget, att när arbetsgivaren utför arbete å a n n a n plats, där avtal finnes upprättat mellan avdelning eller medlem av svenska byggnadsindustriförbundet och avdelning av något av byggnadsfackförbunden, ifrågavarande avtals bestämmelser om giltighetsområdet tillämpas; dock att, där hemortsavtalets bestämmelser i avseende å timlöner äro för arbetarna förmånligare, hemortsavtalet härutinnan tillämpas för i hemorten antagna och bosatta arbetare. I avtalen meddelas bl. a. "följande ordningsregler

m. fl. bestämmelser:

På arbetsplatsen skall iakttagas gott uppförande och ordning. Föreskrifter, som å arbetsplats meddelats till förekommande av olycksfall eller eldsvåda (ex. förbud mot tobaksrökning), skola lända till efterrättelse. På arbetsplatsen eller i dess omedelbara närhet skall finnas tillgång till dricksvatten. Vid nybyggnad eller annan större arbetsplats skall arbetsgivaren upplåta en tät, med fönster och trägolv försedd och för arbetarna uteslutande avsedd lokal. För grovarbetarfacket stadgas, att sådan lokal om möjligt skall beredas särskilt för på arbetsplatsen anställda kvinnliga arbetare.

191 Ombud, som avtalsslutande organisation därtill befullmäktigat, äga rätt att besöka arbetsplatsen. I de allmänna bestämmelserna för avtal med organiserade arbetsgivare stadgas vidare, att, om timavlöningen ej utbetalas å avtalsbestämd tid, äger arbetaren att för högst fyra timmar i väntpengar utbekomma gällande timlön. Till timavlöning eller ackordsöverskott, som icke utbetalas å i avtalet bestämd tid, lägges två resp. en procent, allt per vecka räknat, dock för högst fem veckor. Efter utgången av denna tid löper arbetares fordran för arbetslön med 10 % årlig ränta, tills betalning sker. Enligt de allmänna bestämmelserna för avtal med oorganiserade arbetsgivare äger arbetaren att i väntpengar utfå intill två timmars timlön med övertidstillägg för väntetiden å avlöningsdagen. Sedermera utbekommes full timlön, räknat efter ordinarie arbetstimmar, för väntetiden intill dess betalning sker, dock för högst en vecka. Kvarstår även efter denna tidpunkt fordran, förhöjes den med 10 % och arbetsgivaren är skyldig att förränta det sålunda innestående beloppet med 10 % per år räknat. Ackordsöverskott, som ej utbetalas på bestämd dag, förhöjes med en procent för varje dag, som utbetalningen dröjer, dock med högst 10 % ; likaledes betalas, för den händelse arbetet inställts, väntpengar för högst en vecka. Härefter och tills betalning sker, tillkommer ränta å hela beloppet räknad efter 10 % per år. I de allmänna bestämmelserna för avtal med oorganiserade arbetsgivare föreskrives ock, att, om på en arbetsplats utförts arbete, som ej blivit i vederbörlig ordning likviderat, arbetsgivaren icke får övertaga och fullfölja sådant arbete, förrän de från arbetarnas organisation ställda kraven blivit godkända och därav följande utbetalningar skett. I fråga om avtalens giltighetstid och uppsägning råder den skillnaden mellan avtalstyperna, att uppsägningstiden för avtalen med organiserade arbetsgivare utgör tre månader, medan den för avtalen med oorganiserade arbetsgivare är bestämd till två månader. Sker uppsägning icke, prolongeras avtalen för ett år i sänder. Samtidigt som uppsägning sker eller senast inom 20 dagar efter den sista för uppsägning bestämda dagen skall förslag till nytt avtal avsändas, vid äventyr att uppsägningen eljest kan av motparten förklaras ogiltig. Motförslag skall avsändas senast inom 20 dagar från ovanbemälda förslags avlämnande och förhandlingar om nytt avtal upptagas senast inom ytterligare en vecka. I samband med uppgörelsen i allmänna byggnadskonflikten i februari 1934 träffades ett avtal mellan svenska arbetsgivareföreningens allmänna grupp samt grov- och fabriksarbetareförbundet avseende arbetsförhållandena hos golvmassefirmor i Stockholm. Till allmänna gruppen voro 1936 anslutna

192 sex golvmasseläggningsfirmor med tillsammans 40 arbetare. De allmänna bestämmelserna i avtalet voro i huvudsak överensstämmande med de här ovan refererade. Avtalet, som var ställt att utlöpa den 31 mars 1937, uppsades vid utlöpningstiden. Vid uppgörelsen i juni s. å. ändrades avtalet i tillämpliga delar i enlighet med det nya stockholmsavtalet för byggnadsgrovarbetare. Det förut omnämnda riksavtalet mellan svenska arbetsgivareföreningens allmänna grupp och byggnadsträarbetareförbundet angående arbetsvillkor i parkettläggarfacket berörde enligt officiella uppgifter 15 arbetsgivare och 400 arbetare vid årsskiftet 1935/36. Detta avtal var jämväl ställt att utlöpa den 31 mars 1937, men uppsades icke vid utlöpningstiden. Likväl upptogos förhandlingar om avtalets revision, vilka ledde till uppgörelse samtidigt med uppgörelsen i samma års allmänna byggnadskonflikt. Likaså träffades vid sistnämnda tillfälle uppgörelse om nytt avtal mellan de till svenska arbetsgivareföreningens allmänna grupp anslutna stenhuggerifirmorna i Stockholm och Stockholms stenhuggarefackförening. De vid uppgörelsen i juni 1937 träffade avtalen ställdes att utlöpa den 31 mars 1940. Fastän numera icke finnes något riksavtal för målerifacket utan endast lokala avtal, äro de för arbetsvillkoren inom yrket grundläggande avtals bestämmelserna till stor del likartade. Tendensen till normering av avtalens allmänna bestämmelser har gjort sig gällande även inom detta yrke. Organisationerna ha sålunda sökt genomföra vissa standardtyper av bestämmelser, vilka sammanförts i ett s. k. mönsteravtal av 1929 och ett avtalsformulär enligt uppgörelsen 1933. De skiljaktigheter, som förekomma mellan dessa bägge standardavtal, bero huvudsakligen på ackordsarbetets växlande omfattning å olika orter, som kräver mer eller mindre komplicerade och i detalj gående bestämmelser i olika avseenden. Enligt det officiella kollektivavtalsregistret funnos vid årsskiftet 1935/36 i målerifacket 71 avtal med organiserade arbetsgivare, berörande 1 179 arbetsgivare och 8 894 arbetare. Med oorganiserade arbetsgivare i facket funnos vid samma tidpunkt träffade 101 avtal berörande 562 arbetsgivare och 1 911 arbetare. Sammanlagda antalet avtal i facket utgjorde alltså 172, berörande 1 741 arbetsgivare och 10 805 arbetare. Härmed må jämföras den i tab. 30 anförda uppgiften ur landssekretariatets statistik, att vid årsskiftet 1935/36 funnos 182 avtal i facket med berörda 2 506 arbetsgivare och 11 361 arbetare. Samtliga dessa arbetare voro medlemmar av målareförbundet. Rörande jämförbarheten mellan dessa uppgifter hänvisas till vad i det föregående anförts. Mönsteravtalet 1929 innehåller bestämmelse om en arbetsvecka å 45 timmar, fördelade med 8 timmar per söckendag utom lördagar, då arbetstiden utgör 5 timmar. De gällande lokalavtalen föreskriva emellertid till över-

193 vägande del 48 timmars arbetsvecka och endast i Stockholm och ett tjugutal andra orter är arbetstiden i avtalen fastställd till 45 timmar. I ett stort antal avtal är arbetstiden reglerad även för mästarna, särskilt i större städer, därav Stockholm och Malmö, i den mån de deltaga i arbetet. övertid skall enligt standardavtalen betalas med 50 % förhöjning de två första timmarna efter den ordinarie arbetstidens slut och i övrigt med 100 % förhöjning. Den övertidsprocent, som fastställes i lokalavtalen, är emellertid varierande och utgör för de två första timmarna mellan 25 (i några fall lägre) och 60 %, det sistnämnda i Stockholm och Uppsala. Annan övertid betalas i allmänhet med 100 % förhöjning, i en del fall dock med lägre procent. Den i avtalen fastställda timlönen utgår till duglig, ordentlig och flitig arbetare, som kan styrka, att han lärt yrket eller arbetat i detsamma visst antal år — fyra eller fem — inberäknat lärotiden. Timlönen växlar å olika platser mellan 1 kr. 80 öre och 1 kr., härvid bortsett från s. k. specialister i Stockholm med en timlön av 2 kr. 50 öre m. fl., och håller sig i flertalet städer mellan 1 kr. 30 öre och 1 kr. 50 öre. Den högsta timlönen betalas i Kiruna och Nynäshamn, varefter kommer stockholmsavtalet med 1 kr. 72 öre. I Stockholm, Göteborg, Malmö m. fl. större orter är ackordsarbete obligatoriskt eller delvis obligatoriskt, medan på flertalet orter endast arbetas mot timlön. Av ackordsprislistor finnas fyra olika typer, nämligen stockholmsprislistan, mellansvenska prislistan, skåneprislistan och lokalt utarbetade prislistor. Enligt standardavtalen kunna, då pris ej finnes utsatt i prislistan eller arbetet är av sådan beskaffenhet, att densamma ej kan tillämpas, vederbörande arbetsgivare och arbetare överenskomma om sådant arbetes utförande på ackord och det pris detta i varje särskilt fall skall betinga. Vid arbete på ackord utgår enligt en hel del avtal förskottsbetalning å lönen med 10 öre lägre per arbetad timma än den ordinarie timlönen. Då arbetet utföres med maskinella anordningar, skall enligt 1933 års standardavtal särskild överenskommelse på förhand träffas om ackordspriset härför, och, därest sådan överenskommelse ej kan ernås, skall arbetet utföras på tid, varvid skall utgå en förhöjning i den ordinarie timlönen med 50 %. Uppmätning av ackord verkställes av en av båda parterna utsedd mätningsman. Kostnader för uppmätning av ackord bestridas av arbetsgivare och arbetare med hälften vardera. Arbetsgivaren äger rätt att i viss begränsad utsträckning från ackordstillämpning undantaga det arbete h a n själv utför med tillhjälp av lärling eller som arbetsgivare och lärling var för sig kunna utföra. Då mästare, som själv deltager i yrkesarbete, ej har tillgång till arbete för egen del, må enligt 1933 års uppgörelse hinder ej möta för honom att deltaga i ackordsarbete tillsammans med arbetare under de former i övrigt, som avtalet föreskriver. 14—717118.

194 Vid olycksfall utgår ersättning med minst 4 kr. 50 öre per dag, till vilket belopp arbetsgivaren är skyldig att i förekommande fall utfylla den enligt lag utgående ersättningen. Tvister angående tolkningen och tillämpningen av avtalen jämte ackordsprislistor avgöras enligt flertalet avtal av permanenta lokala förlikningsoch skiljenämnder. Någon riksskiljenämnd såsom inom de tre egentliga byggnadsfacken har ej upprättats för målerifacket. Rörande de i måleriavtalen allmänt förekommande bestämmelserna om reciprokt organisationstvång och lärlingsväsen hänvisas till annat ställe i sakkunnigas betänkande (sid. 657, 665). Rörande bestämmelser mot illojal konkurrens hänvisas till sid. 631 o. f. Enligt 1933 års standardavtal är det förbjudet att bilda lag av arbetsgivare eller arbetare för utförande av arbeten på beställning. Som lag räknas alla sammanslutningar, som icke ha arbetare anställda i den utsträckning, som föreskrivits i avtalet för mästare. Förbud mot lagbildning gäller särskilt å större orter, såsom i Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Borås, Gävle, Örebro m. fl. städer. I Stockholm och Göteborg gäller däremot icke förbud mot lagbildning. Om arbetsförmedling genom vederbörande avdelning meddelas föreskrifter i åtskilliga avtal, dock icke å de större orterna. I plåtslagerifacket finnes icke något riksavtal, utan arbetsvillkoren regleras genom ortsavtal, ingångna mellan en orts arbetsgivare samt en avdelning av bleck- och plåtslagareförbundet. Dessa avtal, vilka reglera såväl arbetet i plåtslageriverkstäderna som utearbetet vid byggnadsföretagen, äro med avseende å sina allmänna bestämmelser i viss mån standardiserade. Tidigare funnos gemensamma allmänna bestämmelser för avtal inom plåtslageriyrket i Sverige, men numera existerar icke någon överenskommelse härom. Enligt socialstyrelsens kollektivavtalsregister funnos vid årsskiftet 1935/36 i plåtslagerifacket 19 avtal med organiserade arbetsgivare, berörande 444 arbetsgivare och 2 114 arbetare. Med oorganiserade arbetsgivare i facket funnos vid samma tidpunkt träffade 33 avtal berörande 151 arbetsgivare och 413 arbetare. Härmed må jämföras den ur landssekretariatets statistik hämtade uppgiften i tab. 30, att vid årsskiftet 1935/36 funnos 60 avtal inom plåtslagerifacket, varav berördes 610 arbetsgivare och 2 593 arbetare. Av de sistnämnda tillhörde 2 390 bleck- och plåtslagareförbundet. Enligt avtalen utgör den ordinarie arbetstiden 8^2 t i m m a r på sockendagar utom lördagar, då den är ö 1 ^ timmar, eller per hel arbetsvecka 48 timmar. Denna arbetstid förlägges mellan kl. 7 f. m. och 5 e. m. med sammanlagt lx/2 timmes raster utom lördagar, då arbetet utan middagsrast pågår till kl. 1 e. m. Rasternas förläggning bestämmes genom överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetare. I Stockholm och på flertalet andra

195 större orter äger obligatoriskt minskning rum av arbetstiden under vintermånaderna. Enligt stockholmsavtalet nedsattes sålunda å samtliga verkstäder den ordinarie arbetstiden under månaderna november—mars till 36 timmar per vecka. Förekommer under denna tid arbete utöver 36 timmar per vecka, betalas med vissa undantag för varje överstigande timme, intill 48 timmar, 25 % tillägg å den för varje arbetare eller lärling gällande ordinarie timlönen. Timlönen, vilken utgår till duglig, ordentlig och flitig arbetare, som arbetat i yrket minst sex (undantagsvis fem) år, växlar mellan 1 kr. 70 öre i Stockholm och 1 kr. 25 öre på smärre orter. Vissa arbeten, såsom snöskottning, skrapning och strykning av tak, fasader och fönsterbleck i lina m. fl. betalas på grund av med dylikt arbete förenade faror och obehag med 15—25 % högre timlön. Förhöjning stipuleras ock för vissa arbeten, som kräva ett högre mått av yrkesskicklighet. Inom plåtslageriyrket spelar timlönen en relativt större roll än inom de tre egentliga byggnadsfacken och målerifacket. Detta beror på, att till yrket höra en mängd mindre arbeten, vilka, även om de kunna utlämnas på ackord, dock äro av alltför liten omfattning, när de utföras var för sig, lör att besvär och tidsspillan med uppmätning av arbetet skall kunna uppvägas av ett eventuellt intjänat överskott. I flertalet avtal har införts bestämmelse om, att, där priset för ackordsarbete icke överstiger visst mindre belopp (i stockholmsavtalet 10 kr.), sådant arbete kan utföras mot timlön. På de orter, där utarbetad ackordsprislista förefinnes, har denna så gott som undantagslöst baserats på stockholmslistan med de procentuella skillnader i ackordspriser, som betingas av skillnaden i timlön. Arbetaren skall ur ackordssumman betala ersättning åt lärling, som deltager i ackordet, efter den timlön, som gäller för denne. För arbetsgivare och arbetare gemensamt finnes i Stockholm kontor för mätning av ackord, medan på en del andra orter finnas ackordsmätare utsedda av arbetarna. Alla inom avtalet utförda plåtslageriarbeten, som betinga ett arbetsvärde enligt ackordspriser över 100 kr. skola mätas genom kontorets försorg. Mätningsavgift utgår med 3 % å bruttosumman å uppmätta ackordsarbeten sanit å sådan timlön, som avser tidarbete utfört i anslutning till ackordsarbete. Berörda arbetare och arbetsgivare erlägga vardera halva mätningsavgiften. övertidsersättning utgår enligt avtalen undantagslöst med 50 % tillägg å timlönen för de två första timmarna efter den ordinarie arbetstidens slut och med 100 % tillägg för annan övertid. Vid olycksfall utgår enligt stockholmsavtalet ersättning med minst 4 kr. 50 öre per dag, till vilket belopp arbetsgivaren i förekommande fall utfyller den enligt lag utgående ersättningen. Enligt malmöavtalet erhålla utlärda arbetare ersättning efter den i lagen satta högsta försäkringsgruppen. I Stockholm och på ett par tre andra orter erhåller arbetaren enligt av-

196 talet semester med lön. Enligt stockholmsavtalet erhåller arbetaren av arbetsgivaren semesterbidrag, utgående med fem öre för varje timme, som arbetaren arbetat mot timlönsbetalning. Vid ackordsarbete avdrages semesterbidraget från ackordsöverskottet. I nästan alla avtal finnas föreskrifter om lokal ständig förliknings- och skiljenämnd för slitande av meningsskiljaktigheter rörande avtalets bestämmelser. Ernås inom nämnden icke majoritet för beslut, hänskjutes tvisten till arbetsdomstolen eller alternativt till avgörande av opartisk ordförande, som utses av nämnden eller eventuellt av statens förlikningsman. Enligt en del avtal hänskjutas tvister av här ifrågavarande slag direkt till arbetsdomstolen. Någon riksskiljenämnd finnes icke inom plåtslagerifacket. Inom rörledningsbranschen funnos tidigare endast ortsavtal eller avtal för enskilda firmor. Sedan 1920 finnes emellertid ett riksavtal mellan rörledningsfirmornas riksförbund och metallindustriarbetareförbundet. Dessutom ha med utom förbundet stående firmor träffats lokala avtal, vilka i allt väsentligt torde överensstämma med riksavtalet. Enligt den officiella statistiken funnos vid årsskiftet 1935/36 54 avtal inom branschen med därav berörda 242 arbetsgivare och 3 325 arbetare. Riksavtalet berörde enligt samma statistik 131 arbetsgivare och 2 580 arbetare. Enligt landssekretariatets statistik funnos vid samma tid 404 avtal med berörda 562 arbetsgivare och 6 631 arbetare. Den ordinarie arbetstiden utgör enligt riksavtalet 87a timmar per dag utom å lördagar, då den är 5V2 timmar, eller per vecka tillhopa 48 timmar. Arbetet förlägges mellan kl. 7 f. m. och 5 e. m. utom å lördagar, då det förlägges mellan kl. 7 f. m. och 1.30 e. m. Tiden för raster fixeras vid varje särskild verkstad. Arbetsgivaren äger rätt att vid mindre arbetstillgång förkorta arbetstiden, vilken inskränkning i regel skall ske lika för alla inom varje särskild arbetargrupp hos vederbörande arbetsgivare anställda arbetare och skall företagas antingen genom minskning av den dagliga arbetstiden eller med förkortning av hel dag per vecka. Av riksavtalet berörda företag, belägna i ett 90-tal städer, köpingar och municipalsamhällen, fördelas i lönehänseende på fyra ortsgrupper. Till den första ortsgruppen räknas Stockholm och närliggande orter, till grupp II Göteborg jämte Sundsvall och Östersund m. fl. norrländska städer, till grupp III bl. a. Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Borås, Gävle, Örebro, Eskilstuna, Uppsala, Linköping, Västerås, Karlskrona, Karlstad, Lund, Halmstad, Kalmar, Landskrona, Trollhättan, Södertälje, Falun, till grupp IV bl. a. Jönköping, Uddevalla, Kristianstad, Ystad. För bestämmande av lönernas storlek indelas arbetarna efter yrkesskicklighet i fyra klasser, av vilka kl. I och kl. II omfatta yrkesarbetare, kl. III och kl. IV hjälparbetare. För att bliva yrkesarbetare och »erhålla verktyg» fordras ovillkorligen att minst tre år därförut ha arbetat inom facket som

197 hjälpare. Första klass hjälparbetare (kl. III) blir den, som arbetat i facket i två år. Timlönen angives vara minimilön, d. v. s. den lägsta lön som inom någon grupp av arbetare får utgå. Minimilönsprincipen är dock icke tillämpad i extrem form. Även om timlönerna icke såsom inom de tre egentliga byggnadsfacken samt inom måleri- och plåtslagerifacken kunna anses såsom normallöner, ansluta de sig dock ganska nära till faktiskt utgående tidlöner. Skillnaden mellan avtalets minimilön och den faktiskt utgående tidlönen representeras av ett på vissa orter till I kl. yrkesarbetare utgående s. k. individualtillägg, vilket utgör högst 7 öre. I Stockholm och närliggande orter utgör minimilönen 1 kr. 50 öre för I kl. yrkesarbetare, 1 kr. 44 öre för II kl., 1 kr. 26 öre för III kl. och 96 öre för IV kl. Timlönerna i ortsgrupp II ligga mellan 1 kr. 38 öre och 85 öre, i grupp III mellan 1 kr. 29 öre och 80 öre samt i grupp IV mellan 1 kr. 25 öre och 72 öre. Ackordsarbetet spelar en betydande roll i facket. Till riksavtalet är fogad en omfattande och utförlig ackordsprislista, som upptager en mängd detaljpriser för anläggning av samt monterings- och kompletteringsarbeten å värmeledningar, gas- och avloppsledningar m. m. Denna är en s. k. standardprislista, vars priser grunda sig på de olika timlönerna för I kl. yrkesarbetare och I kl. hjälparbetare med tillägg av sådan storlek, att vid ackordsarbete förtjänsten per tidsenhet i normala fall beräknas ligga 50 % högre än vid arbete mot timlön. Ackordspriserna å olika orter äro avvägda efter samma princip som timlönerna, d. v. s. med hänsyn till dyrortsförhållandena och i viss mån även med hänsyn till konkurrensförhållandena. Ackordspriset för olika orter erhålles genom att grundprislistan multipliceras med ett tal, olika för olika orter, den s. k. ackordsmultiplikatorn, beräknad enligt nyss angivna grunder. Finnes ej pris utsatt i standardprislistan, äga vederbörande arbetsgivare och yrkesgrupp att sinsemellan överenskomma om sådant arbetes utförande på ackord och det pris detta i varje särskilt fall skall betinga. Till grund för beräkning av priser å dylika arbeten skall läggas den tid, som en genomsnittsyrkesarbetare med hjälparbetare behöver. I olikhet med vad fallet är inom de tre egentliga byggnadsfacken samt inom måleri- och plåtslagerifacken, är inom rörledningsbranschen arbetarens timlön garanterad vid allt ackordsarbete. Arbetaren kan emellertid skiljas från ackordsarbetet, om han bedriver detsamma på sådant sätt att det utförda arbetet ej motsvarar vad som utbetalats i timlön. För ackordsarbetets uppmätning finnes på större orter särskilda mätningskontor, vilka bekostas av arbetarna. övertidsarbete å vardagar intill kl. 9 e. m. betalas med 50 % tillägg å ordinarie timpenning, arbete mellan kl. 9 e. m. och kl. 7 f. m. med 75 % tillägg och annat övertidsarbete med 100 % tillägg. Då arbetsgivare har arbete på annan ort än hemorten och anställer arbetare på arbetsorten, erhålla dessa den lön, som därstädes utgår inom

198 branschen. Vid arbete utom hemorten på plats med högre lönetariff betalas enligt denna. Vid ackordsarbete utom hemorten på plats med lägre lönetariff erhålla från hemorten beordrade arbetare utöver det på platsen gällande ackordet för varje arbetad ackordstimme ett tillägg, motsvarande skillnaden mellan hemortens och arbetsortens minimilön jämte minimilönsskillnaden, multiplicerad med överskottsprocenten. Arbetare åtnjuta semester med bibehållen timlön fem söckendagar under tiden juni—augusti, på villkor att de varit i arbete sedan den 1 juni löpande år samt under de tolv föregående månaderna arbetat hos arbetsgivaren tillhopa minst 8 månader. Semesterlönen utgår för fyrtio timmar. Vid en avförbundet verkställd enquéte rörande semesterförhållandena i Stockholm ha uppgifter erhållits från 2 095 arbetare, av vilka 1 112 meddelat, att de 1936 åtnjutit semester. I samband med uppgörelsen i allmänna byggnadskonflikten den 14 februari 1934 träffades ett avtal mellan smidesverkstadssektionen inom bilverkstädernas arbetsgivareförbund och metallindustriarbetareförbundet. Till sektionen voro 1936 anslutna 22 arbetsgivare med 291 arbetare. Avtalet var ställt att utlöpa den 1 april 1937 och uppsades till utlöpningstiden samt ersattes med ett nytt avtal, gällande till den 1 april 1939. Inom elektriska installationsbranschen har sedan 1907 funnits ett riksavtal, som gäller mellan svenska elektriska arbetsgivareföreningen och svenska elektriska arbetareförbundet. Enligt den officiella statistiken berördes vid årsskiftet 1935/36 215 arbetsgivare och 1 903 arbetare av riksavtalet. Därtill kommo 67 lokalavtal med berörda 181 arbetsgivare och 571 arbetare. Enligt de på landssekretariatets statistik grundade uppgifterna i tab. 30 funnos vid samma tid 415 avtal i branschen med berörda 642 arbetsgivare och 6 022 arbetare, därav 5 894 medlemmar av elektriska arbetareförbundet. I arbetarantalet ingingo ett 1 000-tal reparatörer vid kraftstationer, linjearbetare m. fl. arbetare, vilka icke tillhöra byggnadsindustrien. Enligt förbundets uppskattning beröras ett 200-tal arbetsgivare med c:a 3 000 arbetare av riksavtalet. Lokalavtalen äro i allt väsentligt likalydande med riksavtalet, utom vad gäller bestämmelserna om arbetares antagande och avskedande m. m. Under riksavtalet höra i främsta rummet arbetare, som utföra installationer för belysning och kraft, men även svagströmsmontörer för lokaltelefonanläggningar, apparater för ljussignal-, ringlednings- och radioanläggningar m. m. Den största arbetsgivaren inom svagströmsbranschen, telegrafstyrelsen, har slutit särskilt kollektivavtal med sin personal. Den ordinarie arbetstiden utgör enligt riksavtalet 872 timmar per dag utom å lördagar, då den är 572 timmar, eller per vecka tillhopa 48 timmar. Arbetet börjar tidigast kl. 7 f. m. och senast kl. 8 f. m. samt slutar

199 senast kl. 5.30 e. m., men å lördagar senast kl. 1.30 e. m. Den vanliga tiden för arbetets början är kl. 7.30 f. m. Arbetsgivaren bestämmer arbetets förläggning inom de angivna gränserna samt rasternas antal, längd och placering. Dock få rasterna sammanlagt icke överstiga l7a timme per dag. I samband härmed må omnämnas, att enligt avtalet gäller en ömsesidig uppsägningstid av minst sex helgfria dagar, medan någon motsvarande bestämmelse icke förekommer i avtalen för de andra byggnadsfacken. Uppsägningstiden erhåller en viss betydelse på grund av stadgandet, att väntetid ersattes, då den förekommer på arbetsgivarens begäran. När bristande arbetstillgång sådant föranleder, äger arbetsgivaren rätt minska arbetstiden. I lönehänseende indelas under riksavtalet hörande arbetsplatser i fyra ortsgrupper. En särskild grupp bildas av Stockholm med omnejd i en cirkel intill 30 km radie från Stortorget, dock med undantag för den del av området, som faller inom Södertälje stads område. Grupp I a omfattar Göteborg och Södertälje samt ett antal norrländska orter, grupp I b Malmö, Norrköping, Gävle m. fl. städer, grupp II flertalet medelstora städer och grupp III 18 mindre städer och samhällen. Minimilönerna utgöra i Stockholm: för arbetare mellan 17 och 18 år 83 öre; för nybörjare, som fyllt 18 år, 88 öre; för arbetare med ett års vana i facket 111 öre; med 3, 4 och 6 års vana resp. 130, 141 och 158 öre. I ortsgrupperna I (a och b), II och III äro lönerna för resp. arbetarkategorier c:a 6, 13 och 17 % lägre än i Stockholm. I fråga om ackordspriser äro grupperna I a och I b likställda. Till grund för gruppindelningen ligger i huvudsak socialstyrelsens dyrortsgruppering. Avtalets timlöner äro numera att betrakta som normallöner till skillnad från de i riksavtalet inom rörledningsbranschen stipulerade timlönerna. De elektriska montörernas arbete utföres till väsentlig del på ackord och enligt riksavtalet skall ackordsarbete användas i alla sådana fall, där det är möjligt att genomföra. Med riksavtalet äro förenade omfattande och utförliga ackordsprislistor för dels installationsarbeten (starkströms- och svagströms-), dels hissmontage. I olikhet med vad fallet är inom rörledningsbranschen angiva dessa listor uttryckligen de ackordspriser, som gälla för olika ortsgrupper. Till grund för graderingen ligger emellertid en skala, vilken liksom inom rörledningsbranschen baserar sig på dyrortsförhållanden. Rörande ackordsarbete, som icke upptagits i ackordsprislistorna, träffas överenskommelse genom fri förhandling mellan arbetsgivaren och vederbörande arbetare. Kan i sådant fall överenskommelse om ackord icke uppnås, utföres arbetet mot timlön. Bland sådana arbeten äro särskilt att nämna anläggningar av landsbygdskaraktär, vilka uttryckligen angivas såsom fallande utanför ackordsprislistan för installationsarbeten. Arbeten på landsbygden jämförliga med stadsinstallationer, såsom villor, större boningshus o. d., falla emellertid under listan.

200 Liksom inom rörledningsbranschen är arbetarens timlön garanterad vid allt ackordsarbete. I olikhet med vad fallet är inom andra byggnadsfack erhålla inom elektriska installationsfacket hjälparbetarna del i ackordsöverskottet, med undantag dock för elever. Inom elektriska installationsbranschen mätes ackordsarbetet icke, utan uträknas på grundval av kvantiteten utlämnat material, med avdrag för det returnerade. Skulle tvist uppkomma om ackordsarbetets omfattning, brukar dock mätning företagas. För tillsyn över dylikt arbete tillsätta arbetarna ackordskontrollanter. Övertidsersättning utgår med 35 % tillägg å timlönen för de två första timmarna efter den ordinarie arbetstidens slut, med 75 % för annan övertid å vardagar samt med 100 % å sön- och helgdagar ävensom å fridagar. Då arbetare inom denna bransch ofta måste förflyttas till olika arbetsplatser, har det för undvikande av missförstånd och tvister ansetts lämpligt att införa särskilda föreskrifter i avtalet om arbetares stationsort. Vid arbetares anställning bestämmes den ort — »hemorten» — där denne skall anses bosatt, med vissa geografiska gränser. Om var gränserna skola dragas för hemorten träffas lokala överenskommelser mellan organisationerna å ömse sidor resp. med de arbetsgivare, med vilka separatavtal finnas. Ombyte av hemort sker efter fri överenskommelse mellan arbetsgivaren och arbetaren, men ny ort skall gälla minst sex månader. Flyttningskostnaderna betalas av arbetsgivaren, därest denne påyrkat ombytet. Vid arbete utom hemorten erhåller arbetare förutom ordinarie timpenning ett extra tillägg av kr. 2 : — per dag, därest sammanlagda rese- och arbetstiden uppgår till 6—10 timmar, och kr. 4 : — per dag, därest sammanlagda reseoch arbetstiden uppgår till 10 timmar och däröver. Om bort- och hemfärd ej sker dagligen, erhåller arbetaren fri kost och logi eller kr. 7: — per dag under de första fjorton dagarna och därefter kr. 5: —. Ofta träffas uppgörelse med beställaren om kost och logi, varjämte det förekommer, att arbetsgivaren ombesörjer inlogering av montörer. Vid resor utgår, förutom resekostnader, traktamente samt timpenning. Resetid ersattes såsom för ordinarie arbetstid, dock högst 12 timmar per kalenderdygn. En veckas semester utgår under juni—augusti månader för arbetare, som sedan den 1 oktober näst föregående år varit anställd hos vederbörande arbetsgivare. Ersättning under ledigheten utgår efter timlönen för 40 timmar. Beträffande hissmontörer, vilka sortera under riksavtalet, ha träffats särskilda bestämmelser angående skyddsåtgärder till förebyggande av olycksfall i arbete vid uppsättning av tegelhissar, byggnadskranar, traverser och dylika tillfälliga anordningar. Arbetaren har vid utförande av sådana med risk förenade arbeten icke blott rättighet utan ock skyldighet att påfordra vidtagandet av alla rimliga anordningar till sin säkerhet. Minimilönerna för hissmontörer, deras hjälpmontörer samt för s. k. felsökare skola utgå efter i riksavtalet fastställda normer. Felsökarna till-

201 erkännas genom särskild överenskommelse med arbetsgivarna för att de icke erhålla ackordsarbeten. d.

ersättning

Timlönernas utveckling 1908—1937 enligt i vissa städer gällande kollektivavtal.

De i kollektivavtalen angivna timlönerna för murare, byggnadsträarbetare, byggnadsgrovarbetare, målare, plåtslagare och elektriska arbetare äro n o r m a l l ö n e r och gälla sålunda för samtliga berörda arbetare i facket, med i avtalen stadgade begränsningar på grund av bristande yrkeskompetens, nedsatt arbetsförmåga m. m. Timlönerna för rörarbetare äro däremot m i n i m i l ö n e r och angiva sålunda den gräns, under vilken individuallönen icke får sjunka, dock med nyss angivna begränsningar. En tendens till övergivande av minimilönsystemet och övergång till normallön har framträtt inom rörarbetarbranschen, och till det från 1937 års början gällande riksavtalet inom rörledningsbranschen ha gjorts vissa protokollsuttalanden, varigenom det utgående individualtillägget begränsas och maximeras. Före 1925 voro även avtalens timlöner för elektriska arbetare minimilöner. I tab. 32, 33 och 34 visas timlönens utveckling 1908—1937 för dels murare, byggnadssnickare och byggnadsgrovarbetare, dels målare och plåtslagare, dels ock rörarbetare och elektriska arbetare, i Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping. I fråga om de kompetensvillkor, som i avtalen uppställas för erhållande av timlönen, hänvisas till den förut lämnade redogörelsen för avtalens innehåll. En grafisk framställning av de i tabellerna meddelade uppgifterna för Stockholm, Göteborg och Malmö lämnas i diagrammen VIII—X. I tab, 32 och 33 angivna timlöner för dels murare, byggnadssnickare och byggnadsgrovarbetare, dels målare och plåtslagare innefatta de som kompensation för dyrtiden utgående tilläggen till timlönen under krigstiden och de närmast följande åren. I tab. 34 angivna timlöner för rörarbetare och elektriska arbetare innefatta endast de fasta dyrtidstillägg, vilka kunna anses utgöra en del av timlönen, men däremot icke tillägg utgående efter andra grunder, exempelvis enligt glidande skala på basis av levnadskostnadsindex, vederbörandes försörjningsplikt m. m. Ser man på utvecklingen av timlönerna inom byggnadsfacken såsom ett helt, finner man, att den framför allt betingats av den starkt fluktuerande prisnivån. Under åren 1916—1920 framkallade den allmänna prisstegringen en betydande förhöjning av timlönerna antingen genom nya avtalsuppgörelser med eller utan föregående öppen konflikt eller genom särskilda överenskommelser under avtalstiden. Delvis är dock löneförhöjningen att betrakta som kompensation för arbetstidens minskning 1918 till 51 och 1920 till 48 timmar i veckan. Löneförhöjningarna efterträddes 1922 av en lönereglering nedåt, varefter lönenivån i stort sett förblev oförändrad under en tid av något mer än ett år inom de tre egentliga byggnadsfacken ävensom

202 Tab. 32. Kollektivavtalens timlöner (i öre) för murare, byggnadssnickare och byggnadsgrovarbetare i Stockholm (S), Göteborg (G), Malmö (M) och Norrköping (N) 1908—1937. Byggnads snickare 1

Murare 1

1/1—31/3 1908 1/4 31/12 1908 3 1/1 1909—31/3 19124 1/4 1912 31/3 1914 6 1/4 1914—31/3 1916 6 18/8 1916—19/8 1917 7 20/8 30/9 1917 8 1/10 1917—31/3 1918 15/8 1918—31/3 1919 9 1/4—31/12 1919 1/1—28/11 192010 25/11 1920—31/3 1922" 17/5—30/9 1922 1/10 1922—13/3 1923 14/4 1923—31/3 1924 1/4 1924—31/3 193312 14/2 1934—31/3 1937 12/6 1937—

Byggnads grovarbetare 2

S

G

M

N

S

G

M

N

S

G

M

N

65 65 65 65 67 74 84 94 160 160 160 240 160 135 175 175 150 165

55 55 55 55 57 64 77 79 130 130 130 210 144 122 122 145 140 150

49 50 50 52 54 61 74 76 125 143 152 200 138 116 116 134 129 140

53 55 57 57 59 66 79 81 125 125 125 200 138 116 116 134 129 140

60 60 60 60 62 72 82 92 160 160 160 240 160 135 135 160 150 165

47 47 47 49 51 62 75 77 130 130 130 210 144 122 122 145 140 150

49 50 50 52 54 61 74 76 125 143 152 200 138 116 116 134 1?,9 140

42 42 48 48 50 62 77 77 125 125 125 200 138 116 116 134 19,9 140

39 44 44 46 48 55 65 75 140 140 140 220 145 120 120 145 135 150

36 37 37 40 42 51 64 66 120 120 120 195 131 108 108 131 136 136

39 40 40 4? 44 51 64 66 115 133 142 185 125 103 103 121 116 177

37 35 38 40 42 51 64 66 115 115 115 185 125 103 103 121 116 127

1 Innefattar dyrtidstillägg 1916—1921. Timlönen utgår till yrkesdugl ig ar betare, som kan styrka, att h a n lärt yrket eller arbetat i detsamma visst a n t a l år (3 ä 4 år), inbegripet lärotiden. - Innefattar dyrtidstillägg 1916—1921. Timlönen utgår till duglig och or dentlig arbetare, som fvllt 18 år. 3 I Stockholm från 20/7 1908, i Norrköping från 1/4 1908. 4 I Malmö för m u r a r e 1/1 1909—30/9 1911, i Norrköping från 1/4 1909. B I Malmö för m u r a r e från 1/10 1911. 6 F ö r m u r a r e i Stockholm 1/4 1914—22/9 1916. 7 F ö r m u r a r e i Stockholm 23/9 1916—6/8 1917. 8 F ö r m u r a r e i Stockholm från 7/8, för byggnadssnickare i Stockholm och Norrköping från 27/7 1917. 8 I Malmö för m u r a r e från 19/8 1918, i Norrköping från 14/8. 10 F ö r m u r a r e i Malmö från 1/3 1920. 11 F ö r m u r a r e i Stockholm från 13/11 1920, i Göteborg 1/12 1920-- 3 1 / 3 1922, i Malmö 29/11 1920—16/5 1922. 12 F ö r m u r a r e i Göteborg och Malmö från 14/4 1924.

inom måleri- och plåtslagerifacken samt under två år inom rörledningsoch elektriska installationsbranscherna. Därefter reglerades lönenivån på nytt uppåt för att inom flertalet fack nedsättas efter konflikterna 1933—1934. Genom uppgörelsen i byggnadskonflikten 1937 höjdes timlönerna på nytt inom de egentliga byggnadsfacken och även inom övriga fack framträder en tendens till reglering uppåt. Ett mycket karakteristiskt drag för löneutvecklingen inom byggnadsfacken har varit lönesatsernas utjämning. Intill 1916 höllo sig murarlönerna i mellersta Sverige några öre högre än träarbetarlönerna. Därefter började en bestämd utveckling mot en löne-

203 Diagram VIII. Kollektivavtalens timlöner (1 öre) för murare, byggnadssnickare och nadsgrovarbetarc 1 Stockholm, Göteborg och Malmö 1908—1937. öre 750

08 09 £

11 12 13 14 £

16 17 18 19 £

21 22 23 24 £

26 27 28 29 £

31 32 33 34 £

36 37

öre 250

Murare i Stockholm

i Göteborg

„

i Malmö

»—'

—-

100 ATA

250 M i l l ! Byggnadsträarbetare

i Göteborg

-

I Malmö '150

~

- -

j 50

l Byggnadsgrovarbetare

•

i Göteborg

~

.100

100 w 50

- 08 09 2

11 12 13 14 Ä

16 17 18 19 8

21 22 23 24 B

26 27 28 29 £

31 32 33 34 8

36 37

204 Tab. 33. Kollektivavtalens timlöner (i öre) för målare och plåtslagare i Stockholm (S), Göteborg (G), Malmö (M) och Norrköping (N) 1908—1937. Målare1

Plåtslagare -

S

G

M

N

S

G

M

N

64 68

60 65

51 52

45 52

50 52

68 70

50 52

70 75

52 53

53 55

55 57

55 57

57 60

57 60

55 57

54 56

52 54 54 55

65 71

57 62

56 61

55 62

62 64 79

60 65

60 65

52 52 54

65 67 80 82

65 78 80

95 130 160 170

82 110 130

80 115 135

79 115 125

150 175

71 130

92 125

170 195

130 150

135 150

125 145

"175 175

130 160

125 155

120 155

195 225

150 195

150 180

145 175

175 240

160 210

155 200

155 205

—

—

—

—

75 95

—

195 200

180 185

175 "240

240' 175 150.

200 159 137

185 158 136

175 143 121

240 160 135

210 144 122

200 135 135

205 138 116

122 141

116 135

137 160

136 159

135 160

141 155

•

—

—

•

150 170

132 145

135 142

159 160

160 152

160 170

142 146

205 Tab. 33 (forts). Kollektivavtalens timlöner (i öre) för målare och plåtslagare i Stockholm (S), Göteborg (G), Malmö (M) och Norrköping (N) 1908—1937. Plåtslagare2

Målarex

1930 1931—32

|

1934 1935 1936

!

s

G

M

N

S

G

M

N

182 182 172

160 160 150

160 160 148

155 155 160

—

145 145 150 150 140

—.

—

—

—

135 151»

172 172

150 150

148 148

140 140

170 170

160 160

141 141

140 150

.—. 170

—

—

152 152

145 145

1 Innefattar dyrtidstillägg, vilket utgick u n d e r krigs- och första efterkrigstiden (1916—1/4 1922). Timlönen utgår till duglig, ordentlig och flitig arbetare, som kan förete utlärlingsbetyg eller styrka, att h a n arbetat som m å l a r e minst visst antal å r (4 å 5 år). 2 Innefattar dyrtidstillägg, vilket utgick u n d e r krigs- och första efterkrigstiden (1916—1921). Timlönen utgår till duglig, ordentlig och flitig arbetare, som arbetat i yrket minst visst a n t a l år (i regel 6, eljest 5 å r ) . 3 Garanterad timlön, då ackord ej tillämpas.

utjämning, som med 1918 års avtal kunde sägas vara fullständigt genomförd och som bibehållits i de följande avtalen. Inom träarbetarfacket ägde även för åtskillig tid sedan en nivellering rum av löneförhållandena så tillvida, att den tidigare å några orter förekommande skillnaden mellan timmermän och snickare bortföll. Båda kategorierna sammanföras numera under benämningen byggnadsträarbetare utom i Stockholm, där särskilda avtal upprättats för dels timmermansyrket, dels snickaryrket, ehuru timpenningen är densamma för båda yrkesgrupperna. Även mellan grovarbetarlönerna och yrkesarbetarlönerna har en utjämning ägt rum. För ett kvartssekel sedan uppgick skillnaden mellan dessa bägge lönekategorier till 20 å 30 %, i vissa fall 50 %. Enligt 1920 års avtal belöpte sig skillnaden icke till mer än 7 å 8 % i rikets fyra största städer. Samma skillnad utgör enligt 1937 års uppgörelse c:a 10 %. Även mellan lönesatserna för samma fack å olika orter har en utjämning ägt rum. År 1911 lågo timlönerna för murare i Göteborg 15 %, i Malmö 20 % och i Norrköping 12 % under stockholmslönen, medan 1937 motsvarande procenttal voro resp. 9, 15 och 17 %. En liknande utveckling har ägt r u m beträffande träarbetarlönerna, vilka, såsom nämnts, numera äro desamma som murarlönerna, och grovarbetarlönerna. Utjämningen är att

206 Diagram IX.

Utvecklingen av kollektivavtalens timlöner (i öre) för målare och plåtslagare1 Stockholm, Göteborg och Malmö 1908—1937.

08 09 J 11 12 13 14 5 16 17 18 19 °? 21 22 23 24 £ 25U I I I I I öre Mc lare

26 27 28 29 g

31 32 33 34 £

36 37 —,250

I Stockholm

• * \\ 150

•* \

i'

+* *

——

.... — " M

1 '/ 11

—

^.

fj A*

n 250

i

0 250

i i i

Plåtslagare

'

200 — i Malmö nJ

/ .'.*/ /• /

.

•V

il

\^ <£ -— — '--'-

t

200 C 1 t l 1

/ _-/ •

08 09 S (Z

11 12 13 14 £ 16 17 18 19 8 O*

O*

21 22 23 24 SQ 26 27 28 29 8 o*

o*

31 32 33 34 S 36 37 <r-

tillskriva den mer enhetliga reglering av de lokala lönesatserna, som på senare tid kommit till stånd på grundval av dyrortsförhållandena. Även inom måleri- och plåtslagerifacken kan skönjas en tendens till utjämning av de lokala lönesatserna, men någon systematisk reglering av dem efter dyrortsförhållandena har icke ägt rum. Alltsedan tillkomsten av riksavtalen inom rörlednings- och elektriska installationsbranscherna 1920 resp. 1907 ha arbetsplatserna inom dessa branscher för bestämmande av timlönernas storlek varit fördelade på ortsgrupper, vilkas antal numera uppgår till fyra resp. fem. Vid denna fördelning har viss hänsyn tagits till dyrortsförhållandena. Därjämte tages enligt riksavtalet inom elektriska installationsbranschen hänsyn till jämförbara orters placering i grupperna och till andra inverkande förhållanden.

207 Tab. 34. Kollektivavtalens timlöner (i öre) för rörarbetare och elektriska arbetare i Stockholm (S), Göteborg (G), Malmö (M) och Norrköping (N) 1908—1937. Börarbetare x G

M

Elektriska arbetare 2 G

N

1908.

50 53

1909- -10.

35 38

45 46

45 46

1914—15.

55 57

46 48

46 48

1916.

57 66

48 60

58 60

48 64

53'

43'

1917—18.

66 71 76 81 86

130 6

1920—21.

125' 125

1922—24.

190 150 135

165 135 123

165 130 118

165 130 118

114 102 89

109 98 86

1925—29.

135 132 144

123 121 132

118 116 123

118 116 123

1930—32.

119 119 112 122

1911. 1912. 1913.

1934—36. 1937

132 125

1 117

1 F r . o. m. 1920 riksavtalets löner för II klass yrkesarbetare i resp. ortsgrupper. F ö r 1908—1919 däremot s v a r a n d e löner i lokalavtalen. 2 Riksavtalets löner för a r b e t a r e , som arbetat 3 år i facket. Fr. o. m. 30/3 1925 normallöner, tidigare minimilöner. 3 Ett 1908 ingånget avtal i Norrköping h a r h ä r icke upptagits, emedan dess lönebestämmelser icke ansetts direkt jämförbara med lönebestämmelserna i avtalen i de a n d r a städerna. 4 Särskild uppgörelse i sept. 1917. 5 Innefattar 35 öre dyrtidstillägg, som ersatte det i sept. 1917 införda rörliga tillägget. Det fasta dyrtidstillägget utgick t. o. m. 1921.

208 Diagram X. Utvecklingen av kollektivavtalens timlöner (i öre) för rörarbetarc och elektriska arbetare i Stockholm, Göteborg och Malmö 1908—1937.

25U öre

08 0 > I

1 I

i I

;:

1l 1 3 1 t I I I

1b

l

1 1i 1 > " : i i i i i i i '

t

2b

i/

i V i*

£

ii

it

ii

i

Rörarbetare _

i Stockholm

i Malmö

J

l

1 Ii

-l <•

i i

\

\

»c», v. N '•-'-

--'- -- ~- --- -- '-'--— '~'~--- -- --:

si

i

~r--

50 ""• n 250

250 öre

I

—

T

**

^—

0 250 I

I

!

I

I

I

Elektriska arbetare 200

200 I l

—- — 100

/' Ii Ii fi

J

— — 50

08 09 S

11 12 13 14 S

16 17 18 19 8

21 22 23 24 S

26 27 28 29 g

31 32 33 34 g

36 37

KAP. VI.

Arbetsmängdens fördelning på olika arbetarfack vid byggnadsföretag för byggnadsstyrelsens räkning. Av flera skäl är det av intresse att få frågorna rörande fördelningen på olika arbetarfack av arbetsmängden vid ett byggnadsföretag samt byggnadsarbetarnas produktionsförmåga i så tillförlitlig mån som möjligt utredda. De sakkunniga ha för den skull från byggnadsstyrelsen inhämtat och sammanställt uppgifter angående det antal timverken, som av olika arbetarfack presterats vid ett antal genom styrelsens försorg uppförda nybyggnadsföretag. Arbetsmängderna representeras sålunda i det följande genom det antal timverken, som av olika arbetargrupper fullgjorts vid byggnadsföretagen i fråga. Uppgifterna grunda sig på av vederbörande byggnadskontrollanter avlämnade månatliga tjänsterapporter och kunna följaktligen förutsättas vara med de verkliga förhållandena fullt överensstämmande. Byggnadsföretagen, ordnade efter storlek uttryckt i kbm byggnadsvolym, äro följande: 1. Flygelbyggnad till landsstatshus i Härnösand, uppförd av murtegel och innehållande bostadslägenheter samt ett antal tjänsterum. Byggnadsvolym 2 300 kbm. 2. Lantmäterikontorsbyggnad i Karlstad, uppförd av murtegel och innehållande större och mindre tjänsterum samt arkivlokaler. Byggnadsvolym 3 285 kbm. 3. Bostadshus vid Salberga sjukhus i Sala, uppförda av högporöst tegel och innehållande allenast bostadslägenheter om två r u m och kök. Byggnadsvolym tillsammans 4 490 kbm. 4. Bostadshus vid Mariebergs sjukhus vid Kristinehamn, uppfört av murtegel och innehållande enkelrum m. m. för personal. Byggnadsvolym 5 450 kbm. 5. Bostadshus vid Restads sjukhus vid Vänersborg, uppfört av murtegel och innehållande enkelrum m. m. för personal samt en bostadslägenhet. Byggnadsvolym 5 585 kbm. 6. Landsarkiv i Härnösand, uppfört av murtegel med inre bärande konstruktion av pelare och balkar av armerad betong samt innehållande över15—717118.

I.

210 vägande stora arkivlokaler, ävensom ett antal tjänste- och arbetsrum. Byggnadsvolym 5 860 kbm. 7. Posthusbyggnad i Enskede, uppförd av murtegel med inre bärande stomme delvis av pelare och balkar samt innehållande post- och telegraflokaler. Byggnadsvolym 5 900 kbm. 8. Post- och telegrafbyggnad i Örnsköldsvik, uppförd och disponerad i likhet med föregående. Byggnadsvolym 8 860 kbm. 9. Kanslibyggnad vid tekniska högskolan i Stockholm, uppförd av murtegel och inrymmande tjänste- och laboratorielokaler. Byggnadsvolym 9 600 kbm. 10. Posthusbyggnad å Östermalm i Stockholm, uppförd som stomhus med stålskelett och innehållande postlokaler i nedre våningarna och i övrigt större och mindre bostadslägenheter. Byggnadsvolym 20 840 kbm. 11. Sjöhistoriskt museum i Stockholm, uppfört av murtegel med inre bärande stomme av pelare och balkar samt innehållande huvudsakligen stora museisalar och därutöver ett mindre antal tjänsterum. Byggnadsvolym 24 535 kbm. 12. Posthusbyggnad å Södermalm i Stockholm, uppförd och disponerad i likhet med byggnad nr 10. Byggnadsvolym 24 535 kbm. 13. Telegrafbyggnad i Stockholm, uppförd av murtegel, delvis med inre stomkonstruktion, och innehållande telefonsalar o. d., tjänsterum samt förrådslokaler. Byggnadsvolym 57 000 kbm. Byggnaderna äro uppförda med tillämpning av entreprenadsystem. Beträffande byggnad nr 9, kanslibyggnad vid tekniska högskolan, m å framhållas, att byggnadsarbetena utförts av en numera upplöst kooperativ arbetarsammanslutning, huvudsakligen bestående av grovarbetare. Som av ovanstående kortfattade redogörelse framgår, har för undersökningen utvalts en samling byggnader av skiljaktig art och med betydande olikheter beträffande storleksordningen. Bland desamma återfinnas dels byggnader innehållande endast bostadslägenheter eller bostadsrum, dels byggnader, inrymmande såväl dylika lägenheter som tjänstelokaler, dels byggnader, som uteslutande inretts till tjänstelokaler, och dels byggnader, som disponerats för speciella behov. I tab. 35 har f ö r v a r j e b y g g n a d s f ö r e t a g o c h f ö r v a r j e a r b e t a r g r u p p angivits timverkens antal, de procentuella andelarna av dessa timverken i det totala timverksantalet samt antal timverken per kbm byggnadsvolym, ävensom summa timverken för byggnadsföretaget och samtliga arbetares tillsammantagna antal timverken per kbm byggnadsvolym. Till grovarbetarna ha jämväl räknats transportarbetare, sysselsatta inom byggnadsplatsen. Det sammanlagda a n t a l e t t i m v e r k e n p e r k b m byggnadsvolym är som synes ganska variabelt för de olika byggnadsföretagen. Antalet utgör

211 Tab. 35.

Antal timverken mom olika faek och per kbm byggnadsvolym vid nybyggen för byggnadsstyrelsens räkning. Flygelbyggnad i Härnösand

Arbetarfack Antal timverken

Murare Träarbetare Grovarbetare Smeder Plåtslagare Målare Rörledningsmontörer . Elektriska montörer . Summa

3 485 4 955 7 005

18-0 25-6 36-2

1-5 2-2 3-0

530 1 700 1030 630

2-8 8-8 5-3 3-3

19 335 1000

14-5 17-0 36-2 5-1 0-6 7-5 11-5 7-6

1-3 1-6 3-4 0-5 0-1 0-7 1-1 0-7

2 652 8 198 10 049

8-4 25-9

0-2 0-8 0-4 0-3

4 480 5 265 11 169 1595 178 2 272 3 559 2 340

218 4 142 5 023 1353

0-7 131

8-4

30 858 1000

9-4

31635 1000

Summa

12-8 22-9 41-2

1-1 2-1 3-7

1-4 9-6 8-4 3-7

0-1 0-8 0-7 0-3

3 679 4 232 1991

47 862 1000

8-8

7. Posthus i Enskede Murare Träarbetare Grovarbetare Smeder Plåtslagare Målare Rörledningsmontörer . Elektriska montörer . Summa

5. Bostadshus i Vänersborg

6137 10 998 19 689

4 604 4 023 1750

31-7

0-1 0-9 1-1

15-9

4-3

0-3 7-0

6. Landsarkiv i Härnösand 5 773 10 124 17 239

12-5 21-9 37-4

1-0 1-7 2-9

1-5 0-5 5-9 6-9 3-2

1660 29 888 4 268 4 059

3-6 6-6 9-2 8-8

0-3 0-5 0-7 0-7

62 400 1000

11-2

73 011 1000

14-2 24-9 42-9

930 346

8. Post- och telegrafhus i Örnsköldsvik

Kanslihus vid Tekniska Högskolan

2-0 1-9 7-5 9-0 3-7

1-0 2-0 4-8 0-2 0-2 0-8 0-9 0-4

12 345 18 673 59 403 5 709

5-2 0-8 4-0 4-4 3-3

1-3 1-9 6-1 0-6 0-1 0-5 0-5 0-4

looo

10-3

109 900 1000

11-4

io-o 19-5 46-4

2-8 2-4 5-9 7-2 4-3

9 260 18125 43 055 1875 1685 6 990 8 390 3 460

49 438 1000

8-3

92 840

11-2 17-1 49-1

0-6 1-8 2-2

1-6 2-8 4-7 0-2 0-1 0-6 0-8 0-4

8 905 15 521 26 796

0-9 1-4 4-1 0-2 0-2 0-5 0-6 0-4

5 540 8 468 24 231 1300 1234 2 955 3 560 2150

Bostadshus i Sala

I % av P r I % av P r I % av P r sum- kbm Antal sum kbm Antal sum- kbm ma byggtimma byggtimbyggma tim- nads- verken tim- nads- verken tim- nadsverken volym verken volym verken volym

Bostadshus i Kristinehamn Murare Träarbetare Grovarbetare Smeder Plåtslagare Målare Rörledningsmontörer . Elektriska montörer .

Lantmäterikontor i Karlstad

874 4 448 4 844 3 604

11-2 17-0 54-1

lägst 5-5 timverken vid det sjöhistoriska museet i Stockholm och högst 11*4 timverken vid tekniska högskolans kanslihus. I förra fallet är förhållandet förklarligt därigenom att byggnaden innehåller stora, enkelt behandlade museisalar. I det senare fallet kan det höga timverkstalet till viss grad ha sin orsak i det relativa merarbete, som en till storleken ganska begränsad byggnad med en mångfald mindre rum erfordrar. Men till resultatet kunna uppenbar-

212 Tab. 35 (forts.). Antal timverken inom olika fack och per kbm byggnadsvolym vid nybyggen för byggnadsstyrelsens räkning. 10. Posthus å Östermalm i Stockholm Arbetarefack Antal timverken

Rörledningsmontörer . . Elektriska montörer . . Summa

11. Sjöhistoriskt museum i Stockholm

12. Posthus å Södermalm i Stockholm

I % av P r I % av P r I % av P r Antal sum- kbm Antal sum- kbm sum- kbm byggbyggtimbyggtimma ma ma tim- nads- verken tim- nads- verken tim- nadsverken volym verken volym verken volym 10-6 17-5 46-2 7-0 3-2 5-5 5-0 5-0

1-0 1-7 4-5 0-7 0-3 0-6 0-5 0-5

13-320 21 925 63 319 5 220 7 332 6 856 8 687 6 958

9-9 16-4 47-4 3-9 5-6 5-1 6-5 5-2

0-5 0-9 2-6 0-2 0-3 0-3 0-4 0-3

24 260 37 970 99 495 8 580 5 020 14 590 15 620 14 180

11-0 17-3 45-4 3-9 2-3 6-6 7-1 6-4

1-0 1-5 4-3 0-3 0-2 0-6 0-6 0-5

204 400 100-0

9-8

133 617 1000

5-5

219715 100-0

9-0

21 700 35 700 94 600 14 200 6 600 11400 10 100 10 100

13. Telegraf byggnad i Stockholm 10-6 13-3 54-8 3-9 1-3 4-8 5-8 5-7

0-7 0-9 3-6 0-3 0-1 0-3 0-4 0-4

377 645 1000

6-7

39 985 50 420 206 485 14 910 5 090 18 265 Rörledningsmontörer . . 21045 Elektriska montörer . . 21445 Summa

ligen ävenledes sådana omständigheter ha medverkat som att arbetsintensiteten varit reducerad och arbetsledningen icke kunnat fungera på bästa sätt. Som tidigare framhållits, uppfördes byggnaden av en kooperativ arbetarsammanslutning. I viss mån synes byggnadsföretagets storlek ha influerat på det erforderliga antalet timverken per byggnadsvolym. Detta antal uppgår sålunda I för det stora telegrafbygget i Stockholm till allenast 6-7 timverken. För de tre posthusbyggena i Stockholm äro antalen timverken per byggnadsvolym ganska likartade, nämligen 8-3, 9*8 och 9-0. Det uteslutande som stomhus uppförda bygget å Östermalm har krävt det högsta antalet, 9-8 timverken per kbm byggnadsvolym. Post- och telegrafhuset i Örnsköldsvik har fordrat ett motsvarande timverkstal av 10-3, vilket synes ange mindre arbetsintensitet hos arbetarna eller vissa svårigheter med avseende å arbetsledningen. De tre bostadshusbyggena i Sala, Kristinehamn och Vänersborg ha erfordrat resp. 7-0, 8-8 och 11-2 timverken per kbm byggnadsvolym. Vid Sala-

213 bygget ha murningsarbetena, såsom av tabellen framgår, krävt en väsentligt mindre arbetsmängd än vid de övriga, uppenbarligen beroende därpå, att tunna väggar av högporöst tegel använts vid byggnadsföretaget. Byggnadsentreprenören i Sala har dock tydligen i varje fall bedrivit arbetena med ett relativt mindre antal arbetare än det vanliga, under det att entreprenören i Vänersborg synes ha sysselsatt ett väsentligt större antal arbetare än det för ett motsvarande byggnadsföretag genomsnittliga. Av utredningen framgår icke, att resultaten beträffande byggena i Stockholm ställa sig fördelaktigare än för byggena i landsorten. Av intresse synes vara att med stöd av nämnda uppgifter rörande bostadsbyggen beräkna antalet limverken per »eldstad». Om »eldstaden» beräknas till 25 kvm golvyta och 75 kbm byggnadsvolym, skulle med utnyttjande av förenämnda resultat som erforderliga per eldstad kunna beräknas resp. 525, 660 och 840 timverken. Om timverkens antal per arbetare och år antages vara i medeltal 1 900, skulle i motsvarande fall 3-6, 2-9 och 2-3 eldstäder utgöra produktionsförmågan per arbetare och år. Sannolikheten talar för att denna siffra håller sig mellan 2-5 och 3-0, då det gäller vanliga bostadshus av tegel. Beträffande de olika arbetarfackens insatser vid ifrågavarande byggnadsföretag synes följande vara att framhålla. De arbetsmängder, som tillkommit m u r a r n a , variera mellan 8*4 och 18 % av de sammanlagda arbetsmängderna vid de olika byggnadsföretagen, motsvarande arbetsprestationer av 0-6 och 1-5 timverken per kbm byggnadsvolym. Dessa olikartade förhållanden h a sin orsak i byggnadernas skiljaktiga natur. Den lägsta siffran representerar det förutnämnda bostadsbygget i Sala, där, såsom redan påpekats, tegelmurarna gjorts tunna och av specialtegel, och den högsta siffran flygelbyggnaden i Härnösand, en typisk tegelbyggnad med såväl ytter- som mellanväggar av tegel. Vid bostadshusen av tegel i Kristinehamn och Vänersborg samt lantmäterikontorsbyggnaden i Karlstad, även den en typisk tegelbyggnad, omfattar murarnas arbete 13 å 15 % av hela arbetsmängden och vid de byggen, som helt eller delvis äro uppförda som s. k. stomhus, 10 å 11 %. T r ä a r b e t a r n a s , sålunda timmermännens och byggnadssnickarnas, andelar i de totala arbetsmängderna vid byggnadsföretagen i fråga, växla mellan 13-3 och 25*9 %, motsvarande arbetsprestationer av 0-9 och 1*8 timverken per kbm byggnadsvolym. Dessa procenttal äro likaledes beroende av byggnadsföretagets art. Den lägsta siffran återfinnes för det stora telegrafbygget i Stockholm, där tegel och betong begagnats i största utsträckning till väggar och bjälklag, varför träarbetarnas insatser mest gällt formsättningsarbeten samt fönster och dörrar. Den näst högsta siffran sammanhör med flygelbyggnaden i Härnösand, där träarbete förekommit i relativt stor omfattning. Vid bostadsbyggena i Sala, Kristinehamn och Vänersborg uppgå de träarbetarna tillkommande arbetsmängderna till 23 å 26 % och vid de-

214 helt eller delvis som stomhus uppförda byggena till 17 å 20 % av den totala arbetsmängden för varje byggnadsföretag. G r o v a r b e t a r n a s procentuella andelar i arbetsmängderna vid de olika byggnadsföretagen växla mellan 31*7 och 54#8 %, motsvarande resp. 2-2 och 3-6 timverken per kbm byggnadsvolym. Den lägsta siffran gäller bostadshusen i Sala, där golv och delvis bjälklag av trä kommit till användning, varigenom träarbetarnas arbetsprestanda ökats och betongarbetarnas minskats. Vid de typiska tegelhusen i Härnösand och Karlstad stiga grovarbetarnas procentuella insatser till omkring 36 °/o, motsvarande omkring 3 timverken per kbm byggnadsvolym. Vid bostadsbyggena i Kristinehamn och Vänersborg stiga procenttalen till 41 a 43 och vid de byggnader, som helt £ller delvis utförts som stomhus, till 46 å 49. Vid det till betydande omfattning av betong utförda telegrafbygget i Stockholm uppgår procenttalet lill 54-8, motsvarande, såsom redan framhållits, 3*6 timverken per kbm byggnadsvolym. Väsentligt mer än hälften av de vid bygget i fråga anställda arbetarna ha sålunda utgjorts av grovarbetare. Ett speciellt intresse erbjuder tekniska högskolans kanslihusbygge, där byggnadsarbetena, såsom tidigare anförts, verkställts av en kooperativ arbetarförening som entreprenör, huvudsakligen sammansatt av vid bygget anställda grovarbetare. Dessa grovarbetares anpart av hela arbetsmängden överstiger 54 %, motsvarande 6*1 timverken per kbm byggnadsvolym, den högsta siffra som i motsvarande fall förekommer i utredningen och som är väsentligt högre än den närmast liggande, som är 4-8. Arbetsintensiteten hos dessa arbetare-firmadelägare förefaller följaktligen att ha varit åtskilligt reducerad. S m e d e r n a ha vid de byggnadsföretag, där smidesarbeten enligt rapporterna förekommo, fått på sin lott procentuella andelar av de totala arbetsmängderna, som variera mellan 2-0 och 7*0 %, motsvarande 0-2 och 0-7 timverken per kbm byggnadsvolym. Det högsta procenttalet gäller ett byggnadsföretag, som uppförts uteslutande som stomhus, sålunda med helt stålskelett. Vid de byggnader, där stålstommar delvis förekomma, synes procenttalet röra sig omkring 4. Vad gäller p l å t s l a g a r n a äro deras relativa insatser i hela arbetsmängden vid de olika byggnadsföretagen uppenbarligen beroende på taktäckningsmaterial och byggnadens planutsträckning i förhållande till dess höjd. Plåtslagarnas procentuella anparter av den totala arbetsmängden bliva följaktligen störst, om plåttak kommit till användning och huset har låg höjd. Som av utredningen framgår och som varit att vänta, variera procenttalen för denna arbetargrupp väsentligt, eller mellan 0-6 och 5'6. Den senare siffran avser sjöhistoriska museet, där byggnaden, som har stor utsträckning i plan i anseende till höjden, täckts med plåt. Arbetarnas arbetsprestationer växla mellan 0-1 och 0-3 timverken per kbm byggnadsvolym. M å l a r n a , vilka sysselsättas med de färdiga byggnadsstommarnas målningsbehandling, måste givetvis anpassa sina andelar av de totala arbets-

215 Diagram XI.

Arbetarnas antal och anställningstid vid sjukhusbygget i Vänersborg.

Anställningstid

2 år

mängderna vid byggnadsföretagen efter kvalitetsfordringarna på denna behandling. Där låga anspråk härvidlag ifrågakomma, såsom exempelvis i de stora förrådslokalerna inom det i utredningen ingående telegrafhuset i Stockholm, reduceras målarnas andel av totala arbetsmängden väsentligt. I nämnda fall uppgår den till allenast 4-8 %. Vid sjöhistoriska museet, där målningen i de stora salarna är relativt enkel, uppgår procenttalet till 5 - l, vid posthusen till 5'5 å 6*6 och vid bostadshusen och i detta avseende likvärdiga byggnader till 8 a 13. Vid tekniska högskolans kanslihus, där grovarbetarna tagit för sig den största delen av arbetsmängden, stannar målarnas anpart vid 4 %. Arbetsprestationen i timverken per kbm byggnadsvolym växlar i samma mån mellan 0-3 och 0 - 9. B ö r l e d n i n g s m o n t ö r e r n a s andelar i de totala arbetsmängderna vid förenämnda byggnadsföretag växla mellan 4*4 och 15*9 %. De högre procenttalen angiva, att utvändiga ledningsarbeten förekommit i betydande utsträckning. För de invändiga ledningsarbetena torde procenttalet i regel kunna beräknas utgöra 5 å 8, beroende på anläggningarnas mer eller mindre komplicerade beskaffenhet. Arbetsprestationerna per kbm byggnads-

216 Diagram XII. Arbetarnas antal och anställningstid vid sjukhusbyggena i Sala och Örebro. Sala Murare

Anställningstid

Örebro 1 1

1 1

i

i

T sckenfö rklarin g se o van

\

l_

V, \

ISSCT %*si !

\ "\ »»9

TTL

W""<i

"—L. T ^

WWJM i

i

Anställningstid

volym variera i sistnämnda fall mellan 0'4 och 0-8 timverken. Vid de höga procenttalen, vilka, som ovan anförts, angiva att omfattande utvändiga ledningsarbeten ifrågakommit, har timverkstalet stigit till 1*1. De e l e k t r i s k a m o n t ö r e r n a s arbetsmängder i förhållande till de totala arbetsmängderna vid byggnadsföretagen i fråga växla mellan 3-2 och 8-8 %, beroende på de speciella krav och den särskilda utrustning, som föreskrivits i varje fall. För bostadshus och likvärdiga byggnader synes procenttalet utgöra 3 a 4, för post- och telegrafhus m. fl. byggnader 5 å 6 och för arkivbyggnaden n ä r m a r e 9. Arbetsprestationerna växla mellan 0*3 och 0"7 timverken per kbm byggnadsvolym. Till de egentliga byggnadsfackens arbetare höra m u r a r e , t r ä a r b e t a r e o c h g r o v a r b e t a r e . Dessa arbetargrupper ha vid respektive byggnadsföretag följande sammanlagda arbetsmängder i procentuellt förhållande till de totala arbetsmängderna: 79-8, 67-7, 66-0, 76 - 9, 82-0, 71-8,

217 Diagram XIII.

Anställningstid

Arbetarnas antal och anställningstid vid sjukhusbygget i Jönköping.

1 år

2 år

77-4, 75-9, 82-3, 74-3, 73-7, 73-7 och 78-7, sålunda växlande mellan 66-0 och 82-3 %. I runt tal torde dessa arbetargruppers sammanlagda insatser motsvara 75 % av hela arbetsmängden vid ett byggnadsföretag. Av utredningen framgår, att härav på grovarbetarnas del faller vid vanliga tegelbyggnader omkring 50 % och vid byggnader helt eller delvis med stålstommar omkring 65 %. Murarnas och träarbetarnas andelar av de egentliga byggnadsarbetarf a ekens arbetsprestationer uppgå till resp. 20 och 30 % samt 15 och 25 %. Grovarbetarna ha sålunda genom de moderna byggnadskonstruktionerna, såsom i annat sammanhang ävenledes anförts, vunnit väsentliga arbetsområden från de övriga egentliga byggnadsarbetarfacken. Av de övriga arbetargrupperna ha vid byggnader av vanlig typ målarna att utföra de mest omfattande arbetena, under det att vid de mer komplicerade byggnadsföretagen värmelednings- och sanitetstekniska arbetare (rörledningsmontörerna) synas överträffa målarna i antalet timverken. Variatio-

218 Diagram XIV. Arbetarnas antal och anställningstid vid sjukhusbygget i Växjö.

Anställningstid

nerna mellan de mindre arbetargruppernas andelar i hela arbetsprestationen vid de olika byggnadsföretagen äro relativt synnerligen stora, beroende på byggnadsföretagens natur. För att ytterligare åskådliggöra förhållandet mellan de egentliga byggnadsfackens ävensom målarnas arbetsprestationer vid byggnadsföretag ha uppgjorts diagram XI—XIV, utvisande dessa förhållanden vid vissa under byggnadsstyrelsens egen regi utförda byggnadsföretag, nämligen de stora sjukhusbyggena i Vänersborg, Örebro, Sala, Jönköping och Växjö. Rörande storleken och tidsperioderna för genomförandet av dessa byggen redogöres närmare i annat sammanhang. Efter den vertikala axeln har antalet arbetare av olika grupper och med olika anställningstid avsatts. I horisontal led utvisas anställningstidernas längd för dessa arbetare. Den för varje arbetargrupp uppdragna brutna linjen utvisar sålunda anställningstidernas längd för varje arbetare inom gruppen vid byggnadsföretaget, med anställningstiderna ordnade efter tidslängd efter den horisontala axeln räknat. Ytan, som begränsas av de båda huvudaxlarna och den för varje arbetargrupp uppdragna anställningstidslinjen, representerar följaktligen vederbörande arbetargrupps hela arbetsprestation. Det torde böra erinras, att de brutna linjerna icke på något sätt angiva tidsföljd för anställningarna.

219 Av visst intresse är att de brutna linjerna utvisa vissa kraftigare markerade steg, vilka uppenbarligen angiva den mera permanenta arbetarstammens åtskillnad från de mera korttidsanställda. Av diagrammen framgår grovarbetarnas absoluta överlägsenhet i antal och arbetsmängder vid byggnadsföretagen. Därefter följa träarbetarna, vilkas arbetsmängder synas uppgå till i regel mer än hälften av grovarbetarnas. Murarna äro träarbetarna väsentligt underlägsna i arbetsmängd. Diagrammen synas närmelsevis bestyrka den utredning, som tidigare anförts. Diagrammen ge även bilder av de stora byggnadsföretagens möjligheter att, därest arbetsledningen är enhetligt ordnad, bereda långtidsanställning åt arbetare, tillhörande de egentliga byggnadsfacken.

KAP. VII.

Olika system för ledning av byggnadsarbeten. A. Arbeten i egen regi. De sakkunniga ha ansett sig böra mer ingående än som i det föregående redan skett avhandla frågan om de olika inom landet brukliga systemen för ledningen av byggnadsarbeten. Dessa system äro dels den egna regin, det vill säga arbetsledning vid byggnadsföretagens genomförande, utövad direkt av byggherren, som i sådant fall uppträder söm byggnadsföretagare, och dels entreprenadverksamheten, innebärande arbetenas ledning och utförande genom för dylika arbeten särskilt specialiserade byggnadsföretagare. I åtskilliga fall kunna dessa system vara blandade, så att vissa arbeten utföras under byggherrens egen regi, till exempel själva byggnadsarbetena, och andra arbeten vid byggnadsföretaget enligt entreprenadsystem, exempelvis ledningsarbeten av olika slag. Det förstnämnda systemet, den egna regin, torde särskilt lämpa sig för vissa byggnadsföretag, i all synnerhet sådana, som på grund av sin storlek sträcka sig över relativt lång tid eller som till stor del utföras under särskilt växlande och komplicerade förhållanden, vilka försvåra uppgörandet av tillförlitliga kostnadsberäkningar, utan vilka entreprenadsystemet icke bör komma till användning. Icke minst gäller detta med avseende å större omoch tillbyggnadsarbeten. Systemet begagnas huvudsakligen av byggherrar med mera kontinuerlig verksamhet, såsom vissa statliga och kommunala byggande myndigheter samt större industrier, där behov föreligger av ständiga nybyggnader, ombyggnader och reparationer. Den direkta tekniska och ekonomiska ledningen av denna byggnadsverksamhet handhaves av hos byggherren anställd ingenjörsutbildad personal i egenskap av arbets- eller byggnadschefer tillsammans med erforderliga biträden. Enligt vad de sakkunniga kunna bedöma, måste, som ock i annat sammanhang anförts (se byggnadsstyrelsesakkunnigas betänkande i S. O. U. 1925:13), en dylik verksamhet i egen regi innebära vissa möjligheter till

221 icke oväsentliga tekniska och ekonomiska vinster, förutsatt givetvis att arbetsledningen utövas av fullgoda tekniska krafter. Vid upphandling av de för de olika byggnadsföretagen behövliga materialierna kan en centralisering hos vederbörande byggherre möjliggöra uppköp i större skala, varigenom i regel billigare priser kunna förväntas än för det fall, att materialupphandlingen överlämnas till ett flertal entreprenörer. Genom den direkta centralupphandlingen av byggnadsmaterialier kunna respektive byggherrar tillgodogöra sig den fördel av låga priser och rabatter, som vinnes genom kontantköp. Vid utförande av arbeten i egen regi torde säkerhet vinnas för att arbetena i varje fall bliva utförda med fullgoda materialier och enligt tekniskt riktiga arbetsmetoder. En besparing ernås däruti, att kontrollantpersonal utöver byggherrens egen arbetsledning, vilken i allt väsentligt motsvarar entreprenörens administrationsstab, är överflödig. Vid entreprenadsystem måste det dessutom till viss omfattning finnas dubbel administration och arbetsledning, byggherrens och entreprenörens, innefattande ävenledes kassavård och bokföring, vars kostnader byggherren i sista hand måste betala. Entreprenörens beräknade nettovinst, vilken vid ett sunt entreprenadsystem bör kunna förutsättas, kommer icke att belasta byggnadskostnaderna, därest arbetena utföras i egen regi. Vid arbeten i egen regi kunna arbetena i vissa fall successivt igångsättas, där så befinnes nödvändigt för tidsvinst, och bedrivas i följd med utredningsoch detaljritningsarbetets fortskridande. Vidare kunna vid detta system förändringar med avseende å de ursprungligen fastställda byggnadsprogrammen, föranledda av olika omständigheter, liksom förverkligandet av nya uppslag till mera praktiska anordningar än som ursprungligen planerats, materialförändringar och dylikt, lättare genomföras. Vid entreprenadsystem åstadkomma dylika förändringar ofta nog betydande besvärligheter med ty åtföljande tidsutdräkt, anbudsberäkningar och granskning. En byggherre, som bedriver kontinuerlig byggnadsverksamhet huvudsakligen i egen regi, samlar direkta erfarenheter beträffande byggnadsarbetenas ändamålsenliga utförande och vinner härigenom en väsentligt större säkerhet att kunna bedöma, huru arbetena, konstruktionerna och valet av materialier skola genomföras, för att bästa möjliga ekonomiska resultat skall uppnås. Byggherren tvingas så att säga att på ett mer ingående sätt följa arbetena och får därigenom helt andra möjligheter än vid entreprenadsystem att tillvarataga tillfällen att förbilliga arbetena beträffande val av material och konstruktioner. Ävenledes ur arbetarnas synpunkt torde icke oväsentliga fördelar vara förenade med den egna regin, bedriven av en byggherre med mera kontinuerlig byggnadsverksamhet. Mera stadigvarande sysselsättning för arbetarna och därmed samhörande gynnsammare förhållanden äro uppenbarligen en följd av en dylik verksamhet.

222 Även för en byggherre, som bedriver kontinuerlig byggnadsverksamhet, torde dock entreprenadsystemet i vissa fall vara lämpligt och ändamålsenligt att utnyttja. Så kunna arbeten, vilka genomföras på en relativt kort tid, samt arbeten, vilka fordra en specialisering, särskilt lämpa sig för entreprenad. För en byggherre, som utövar byggnadsverksamhet inom skilda delar av landet, kunna förhållandena ävenledes vara sådana, att för arbeten å mindre centralt belägna orter en entreprenör på orten är bättre rustad än byggherrens arbetsledande organ. Man får dessutom icke frånse betydelsen för en byggherre med omfattande byggnadsverksamhet, vilken under vissa förhållanden begagnar sig av entreprenadsystemet, att äga tillgång till ett organ för egen arbetsledning, särskilt under högkonjunktur, för att framtvinga skäliga konkurrenspriser från entreprenörerna. Om dylika priser icke kunna erhållas, äger byggherren möjlighet att låta utföra arbetena genom den egna arbetsledningen. En risk med avseende å den egna regin, särskilt då det gäller statlig eller kommunal verksamhet, är uppenbarligen faran för att organisationen av arbetsledningen så småningom förlorar i effektivitet genom byråkratiska former. E n dylik organisation bör därför om möjligt icke vara bunden gentemot sin arbetsledningspersonal på annat sätt än entreprenörerna, så att erforderlig personalgallring kan ske. Vid entreprenadsystemet vinnes den i många fall betydelsefulla fördelen, att arbetenas slutliga kostnad är i huvudsak bestämd, vilket under olika förhållanden kan vara utslagsgivande för val av system för arbetenas bedrivande. B. Entreprenadsystemet. Entreprenadsystemet har sin huvudsakliga betydelse och sitt ovedersägliga försteg, då det gäller byggnadsföretag, som komma till utförande för sådana byggherrars räkning, vilka icke bedriva kontinuerlig byggnadsverksamhet, utan endast mera tillfälligt uppträda som byggherrar. En dylik byggherre är i flertalet fall beträffande såväl byggnadens tekniska utförande som det ekonomiska resultatet av företaget beroende av de tekniska medhjälpare han valt, icke allenast för byggnadsprojektets upprättande, utan jämväl med avseende å själva byggnadsarbetets genomförande. Det torde vara en uppenbar fördel för sådana byggherrar att mot en fixerad, avtalad entreprenadsumma för ett byggnadsarbete eller ledningsanläggningar av olika slag omedelbart kunna utnyttja en färdig organisation med vana arbetsledare och förmän samt en god arbetarstam och disponerande erforderliga arbetsmaskiner och redskap. Det synes de sakkunniga, att det under sådana förhållanden är ett allmänt intresse att stödja utvecklingen av ett sunt och ändamålsenligt entreprenadväsende inom landet och genom avhjälpande av dess brister söka möjliggöra tillgång på ekonomiskt och tek-

223 niskt fullgoda entreprenörfirmor, organiserade enligt moderna principer och försedda med fullgod utrustning av arbetsmaskiner m. m. Entreprenörfirmorna böra följaktligen uppbyggas på sådant sätt, att de äga teknisk och ekonomisk vederhäftighet. Konkurrensen bör hållas fri utan kartellbildningar eller dylikt av permanent eller tillfällig natur. De av byggherren antagna anbuden å ett byggnads- eller ledningsarbete böra tillförsäkra entreprenören en skälig vinst. Av stor vikt i sådant hänseende är följaktligen, att byggherren icke antager uppenbara underbud å arbeten, avgivna på grund av felaktiga kalkyler eller dylikt. I sådana fall böra anbud, vilka oundvikligen åsamka entreprenören förluster, avvisas. I den för de statliga myndigheternas verksamhet normgivande förordningen angående upphandling och arbeten för statens behov m. m. är stadgat, att på myndigheten skall bero, huruvida anbud må ifrågakomma vid den slutliga prövningen, om, bland annat, det begärda priset slår i sådant missförhållande till godset eller arbetet, att av priset ensamt att döma ett nöjaktigt fullgörande av avtalet icke kan påräknas, och anbudsgivaren icke är särskilt känd för pålitlighet eller orsaken till det låga priset icke på tillfredsställande sätt förklaras. Enligt de sakkunnigas mening äro dessa föreskrifter av stor betydelse vid en omdömesgill och sakkunnig myndighets handläggning av entreprenadanbud, men synas ändock böra så tillvida skärpas, att ett direkt förbud utfärdas för myndighet att antaga dylika anbud. Varje byggande myndighet bör genom, i anslutning till definitivt upprättade entreprenadritningar och handlingar, verkställda kostnadsberäkningar förvissa sig om det lägsta belopp, för vilket ett byggnads- eller ledningsarbete kan genomföras utan att åsamka en vederhäftig entreprenör förluster, och på grund härav bedöma de avgivna anbuden. Statsverket och de kommunala myndigheterna böra härvidlag gå i spetsen för att befordra en sund utveckling av entreprenadväsendet och sålunda i första hand tillse, att de antagna anbuden äro skäliga i förhållande till de fordrade prestanda. Det kan otvivelaktigt vara lockande för en myndighet att antaga underbud i sådana fall, då de beräknade anslagen äro för knappt eller för lågt tillmätta, men dylika åtgärder måste betecknas som förkastliga och icke anses som tillåtliga. Att enskilda byggherrar, som icke äro bundna av några lagliga föreskrifter i dessa fall, utan hänsyn till entreprenörens ekonomi söka utnyttja möjligheter till byggnadskostnadernas nedbringande genom att antaga för låga entreprenadanbud, torde tyvärr räknas som en tillåten affärshandling, men motverkar kraftigt det allmänna intresset att grunda entreprenadverksamheten på en sund basis. Å andra sidan vilja de sakkunniga icke underskatta svårigheterna för en byggherre, vem det vara må, att fullt riktigt bedöma ett entreprenadanbuds vederhäftighet och vederbörande anbudsgivares möjligheter framför en annan entreprenör att utföra ett arbete till erbjudet pris. Olika möjligheter kunna i sådant avseende föreligga, såsom billigare tillgång till byggnadsma-

lerialier o. dyl. för ifrågavarande arbeten, speciellt utbildad arbetsledare och arbetarstam eller särskilda maskiner och redskap för arbetets utförande till j lägre priser. För att belysa förhållandena beträffande anbudsavgivanden ha de sak- \ kunniga från byggnadsstyrelsen införskaffat redogörelse för de inkomna anbuden vid ett flertal olika byggnads- och ledningsarbeten. Resultatet framgår av tab. 36. Som allmänt omdöme, grundat på bland annat förenämnda redogörelse, kan sägas, att entreprenadanbuden i regel visat sig vara synnerligen variabla, mest vad gäller byggnadsarbeten och mindre beträffande ledningsarbeten. Anbudsgivarna värdesätta av skilda orsaker kostnaderna för de utbjudna arbetena på väsentligt olika sätt. Samma anbudsgivare kan sålunda vid ett tillfälle inkomma med ett lågt anbud och vid ett annat tillfälle placera sitt ! anbud bland de högstbjudande. I tabellen redovisas anbud å byggnadsarbeten, där anbudsgivare ansett sig böra beräkna mer än 50 % högre kostnad för ett entreprenadarbete än den antagna anbudsgivaren, och i åtskilliga fall torde den sistnämnda ändock ha gått ifrån arbetet med vinst. I sådana fall, j där av någon orsak dessa lägre anbudsgivare utebliva, har byggherren uppenbarligen att utbetala ersättningar för arbetena, vilka giva mer än skälig vinst. Vid ett närmare studium av tabellens siffror för byggnadsarbeten framgår, att av de 23 antagna anbuden ett, gällande huvudbyggnaden för Kungl. Maj:ts kansli, uppgått allenast till 75 % av medeltalet av de inkomna anbuden. I själva verket innebär detta anbud icke ett underbud, varför, av allt att döma, samtliga övriga anbudsgivare av någon orsak avgivit alltför höga anbud, vilket torde kunna antagas ha berott på, att dessa anbudsgivare handlat i samförstånd med varandra i syfte att tillförsäkra en av dem arbetet i fråga. Byggherren-staten fick emellertid tack vare det lägre anbudet arbetena ut- , förda till skäligt pris. Högsta anbudet låg i detta fall 46 % över det antagna ] anbudet. övriga av de i tabellen angivna av staten antagna anbuden ha uppgått i till 80—95 % av medeltalen av de inkomna anbuden, därav 7 stycken under 85 %, 9 stycken mellan 86—90 % och 6 stycken mellan 91—95 %, sålunda relativt jämnt fördelade mellan yttergränserna. Huruvida de antagna anbu- j den i vissa fall betytt förluster för respektive entreprenörer, har icke kunnat inhämtas. I varje fall torde byggnadsstyrelsen ha noggrant prövat anbudens storlek i förhållande till arbetenas omfattning före anbudens antagande och sökt undvika antagande av för låga anbud. Man torde icke utan vidare kunna antaga, att medeltalen av de inkomna anbuden motsvara de kostnadssummor, som i varje fall varit de riktiga för att medgiva skäliga vinster. Variationerna i förhållandet mellan dessa medeltal och de antagna anbuden, vilka väl knappast i regel medfört förluster, synas utvisa, att så icke varit fallet. Om dessa medeltal verkligen

225 Tab. 36. Belopp av till byggnadsstyrelsen inkomna lägsta och högsta anbud samt av antagna anbud vid olika byggnads- och ledningsarbeten.

Byggnadsföretag

Lägsta anbud

Antaget anbud

Högsta anbud

Medeltal

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

Antaget Högsta anbud i anbudii % av % avi medel- antaget tal anbud

Byggnadsarbeten. 1. Huvudbyggnaden vid Kungl. Maj:ts kansli 1 865 500 1 865 500 2 730 000 2 477 072 2. Flyglarna vid Kungl. Maj:ts 1 707 000 1 707 000 2 650 000 2 135 595 kansli 97 900 97 900 155 000 122 148 3. Lantmäterikontor i Västerås 155 500 126 262 4. Telefonstation i Äppelviken 100 600 100 600 125 200 103 084 78 800 5. Telefonstation i Tureberg. . 82 850 6. Sjöhistoriska museet i Stockholm 650 000 662 500 955 000 796 749 63 700 7. Telefonstation i L j u s d a l . . . . 63 700 95 500 78 745 74 800 8. Telefonstation i Sandviken. . 88 990 74 800 1 98 800 = (115 000) (90 990) 9. Post- och telegrafbyggnad i Örebro 274 800 274 800 385 000 320 281 10. Post- och telegraf byggnad i Sundbyberg 207 400 207 400 326 100 241 110 11. Tekniska högskolans kansli 315 000 324 300 490 000 371 716 12. Bostadshus vid Salberga sjukhus 138 000 148 000 213 000 169 180 13. Post- och telegrafbyggnad i 345 000 345 000 Boden 465 648 396 009 14. Telegrafbyggnad i Stockholm 1 849 000 1 849 000 2 279 000 2 093 833 15. Post- och telegraf hus i Enskede 214 500 214 500 293 500 243 468 16. Ultuna lantbrukshögskola . . 530 000 686 000 970 590 769 698 17. Tillbyggnad av universitets1 bibliotek, Uppsala 310 000 310 000 399 500 348 740 2 (695 000) (383 385) 18. Bostadshus vid Mariebergs sjukhus 153 000 168 271 153 000 182 840 19. Gravkapell i Uppsala 68 500 68 500 87 000 75 353 20. Posthus å Östermalm i Stockholm 815 000 815 000 980 000 892 143 21. Kontorsbyggnad i Nynäshamn 442 900 "555 500 442 900 483 333 2 22. Posthus å Kungsholmen i (697 900) (500 431) Stockholm 1 129 000 1 129 000 1 439 000 1 216 288 23. Bostadshus vid Restads sjuk181 000 hus 181 000 201 300 191 900 Värme- och sanitetstekniska beten.

80 80 80 80

155 158 155 151

83 84 84 (82)

144 150 132 (154)

86 87

157 151

87 88

135 123

88 89

137 141

90 (81)

129 (224)

91 91

119 127

92 (88) 93

125 (157) 127

8 545 112 900

8 545 112 900

12 130 141 216

10 315 130 750

83 86

142 125

123 000 11 880

123 000 11 880

161 800 14 705

142 314 13 716

86 87

131 124

31 100

31 100

37 885

35 178

1 Näst högsta a n b u d . 3 Högsta anbud, uppenbarligen I

ar-

1. Telefonstation i L j u s d a l . . . . 2. Telegrafbyggnad i Stockholm 3. Flygelbyggnaderna till Kungl. Maj:ts kansli 4. Telefonstation i Sandviken.. 5. Bostadshus vid Restads sjukhus

16—717118.

felkalkylerat.

226 Tab. 36 (forts.). Belopp av till byggnadsstyrelsen inkomna lägsta och högsta anbud samt av antagna anbud vid olika byggnads- och ledningsarbeten.

Byggnadsföretag

6. Bostadshus vid Salberga sjukhus 7. Post- och telegrafhus i En skede 8. Tillbyggnad av universitets bibliotek i Uppsala 9. Lantmäterikontor i Västerås Elektriska

Antaget Högsta anbud i anbud i

Lägsta anbud

Antaget anbud

Högsta anbud

Medeltal

Kr.

Kr.

Kr.

Kr.

35 815

35 815

46 600

40 042

26 950

26 950

32 770

29 826

34 927 15 540

34 927 15 540

41 650 16 775

38 545 15 998

91 97

110 108

5 850

5 850

7 550

6 810

28 750 52 900

28 750 52 900

35 365 68 500

32 635 59 710

88 88

123 129

5 501

5 501

8 660

6 222

14 619 5 266

14 619 5 266

18 240 5 987

16 412 5 689

89 92

124 109

27 650 3 830 12 300

27 650 3 830 14 430

31 830 4 330 16 230

29 869 4 039 15 074

92 95 96

115 113 104

% av % av medel- antaget tal anbud

ledningsarbeten.

1. Post- och telegraf hus i E n skede 2. Posthus å Östermalm i Stockholm 3. Telegrafbyggnad i Stockholm 4. Bostadshus vid Restads sjukhus 5. Post- och telegrafbyggnad i Örebro 6. Lantmäterikontor i Västerås 7. Flygelbyggnaderna till Kungl Maj:ts kansli 8. Telefonstation i Ljusdal 9. Tekniska högskolans kansli..

representerat ett genomgående standardläge för god eller något mer än skälig vinst, skulle under i övrigt likartade förhållanden givetvis ett antaget anbud. liggande 20 % under medeltalet, betyda icke oväsentliga relativa förluster. under det att ett antaget anbud, liggande endast 5 % under medeltalet, skulle innebära en skälig vinst. Dessa medeltal torde emellertid knappast representera dylika standardlägen, vilket tillika framgår av de betydande variationerna mellan dessa medeltal och de högsta anbuden. I tabellen angivas jämväl beloppen av de högsta anbuden i procent av de antagna anbuden. Procenttalen ligga vad beträffar byggnadsarbeten mellan 111 och 158, därav 3 stycken mellan 111—120 %, 5 stycken mellan 1211 3 0 % , 4 stycken mellan 131—140 %, 5 stycken mellan 141—150 % och 6 stycken över 150 %. De högre procenttalen synas vara de övervägande. Man skulle möjligen kunna förutsätta, att de större variationerna, sålunda de högre procenttalen, skulle samhöra med mera svårberäkneliga byggnadsföretag eller mindre noggranna entreprenadritningar och handlingar, men så uppgives icke ha varit fallet. Dessa resultat äro uppenbarligen beroende av ren slump, någon gång kanske på hastigt hopkomna och sålunda mindre vederhäftiga kalkyler. Ofta kunna de bero på marknadsläget, i det att, vid mindre god tillgång på arbeten, entreprenörfirmorna i konkurrenssyfte verk-

ställa sina kalkyler mera noggrant, under det att vid rikligare tillgång på arbete dessa konkurrenssynpunkter eftersättas. Vad beträffar anbuden å ledningsarbetena är variationen väsentligt mindre framträdande, vilket i viss mån torde bero på de mindre betydande ovissheterna och osäkerheterna vid dessa kalkylers uppgörande än då det gäller anbud å byggnadsarbeten. Av det ovan anförda framgår med viss tydlighet, att med entreprenadsystemet, sådant det tillämpas inom landet, följer en betydande osäkerhet, som innebär att i åtskilliga fall entreprenören kan få vidkännas väsentlig reduktion av den skäliga vinsten eller till och med förluster och i andra fall att byggherren kan få utbetala högre ersättning för ett arbete än som motsvarar en skälig vinst för entreprenören. Huruledes dylika med entreprenadsystemet förenade olägenheter skola kunna på ändamålsenligt sätt avhjälpas, tarvar en väsentligt mer ingående utredning än den de sakkunniga anse sig i detta sammanhang kunna framlägga. Emellertid må erinras om det förslag till reformering av anbudsavgivandet, som diskuterades inom Stockholms byggnadsförening i november 1936, dock utan påtagligt resultat. Det framhölls därvid, att den med anbudssummornas beräknande samhörande uppmätningen av de i entreprenadarbetet ingående massorna eller kvantiteterna hos de olika arbetsposterna är av allra största betydelse. För lågt beräknade massor föranleda ett underbud och en för hög beräkning av massorna åstadkommer, att anbudet blir utslaget. I regel är antalet anbudsgivare å ett utbjudet arbete relativt stort och enligt det tillämpade systemet skall var och en av dessa anbudsgivare verkställa massberäkningen. Förutom den osäkerhet detta system erbjuder genom tillfällen till felaktiga uppmätningar, beroende på misstag eller felaktig tolkning av entreprenadhandlingar o. d., åstadkommer detsamma betydande kostnader på den grund, att arbetet med dessa beräkningar i regel måste upprepas hos samtliga anbudsgivare. Först sedan massorna beräknats, kunde man företaga den kvalificerade delen av anbudsberäkningen, nämligen prissättningen. Som exempel anfördes, att vid ett offentligt bygge å en miljon kronor kunde enbart massberäkningen hos samtliga anbudsgivare antagas betinga en kostnad av åtminstone 7 500 kronor. Härigenom måste entreprenörens allmänna omkostnader ökas. Detta ginge i sista hand ut över byggherren. För att avhjälpa detta missförhållande ansågs, att byggherren borde i entreprenadprogrammet lämna en detaljerad masspecifikation och ansvara för dess riktighet. I sådant fall behövde massberäkningen göras endast en gång och icke av varje anbudsgivare. Den borde ävenledes göras noggrann, vida noggrannare än entreprenörens genomsnittliga massberäkning. Härigenom kunde mer omsorgsfullt beräknade anbud erhållas. Byggherren skulle följaktligen såsom ansvarig för massberäkningens riktighet vara skyldig att vid slutlikvidens uppgörande betala de merkostnader, som uppstått för entré-

prenören på den grund, att de beräknade massorna icke överensstämt med de verkliga. Härigenom skulle entreprenadsystemet icke längre bli ett lotteri, utan mer affärsmässigt. Det åberopades att liknande system begagnades i Tyskland, England och Belgien. I England gjordes dessa massberäkningar och uppmätningar för slutlikvid av särskilt auktoriserade ingenjörer, s. k. Quantity Surveyors. C. Rationalisering av anbudsförfarandet. Enligt de sakkunnigas mening böra alla rimliga åtgärder vidtagas för rationalisering av anbudsförfarandet och det bör givetvis eftersträvas att förenkla och förbilliga massberäkningen. Att dock gå så långt, att byggherren skulle utlämna dylika massberäkningar under ansvar för deras riktighet, med sådana konsekvenser att han finge vidkännas måhända betydande tillägg till ett en gång fixerat entreprenadbelopp, synes hava till påföljd, att systemet fullständigt uppgår i den variant av den egna regin, som kallas att »bygga på räkning». Det skulle med andra ord innebära, att byggherren betalade en entreprenör full ersättning för dennes material- och arbetskostnader m. m. för byggnadsföretaget samt därtill ett fastställt, vanligen procentuellt tillägg för arbetsledning, arbetsmaskiner och -redskap samt vinst m. m. Entreprenadsystemets natur skulle härigenom helt förryckas. För en byggherre med kontinuerlig byggnadsverksamhet förelåge i sådant fall knappast skäl för att under några omständigheter tillgripa entreprenadsystemet. En utväg härvidlag, som enligt de sakkunnigas mening borde prövas, måhända i första hand genom statlig myndighet, vore att byggherren till entreprenadhandlingarna fogade en av saklig och pålitlig kostnadsberäknare noggrant upprättad masspecifikation, som entreprenören kunde ha till ledning och kontroll vid sina egna kalkyler, dock utan ekonomiskt ansvar från byggherrens sida. E n annan utväg är, att entreprenörerna själva enas om en av dem gemensamt bekostad institution, som utarbetar dessa masspecifikationer och tillhandahåller desamma till hugade spekulanter. I så fall kvarstode entreprenörens ansvar för det avgivna anbudet, och byggherren hade en fixerad och oföränderlig entreprenadsumma att hålla sig till. Entreprenadsystemets natur bibehölles härigenom oförändrat, men kostnaderna för anbudsavgivanden nedbragtes i allt väsentligt på i huvudsak enahanda sätt, som önskats. Vederhäftiga och pålitliga entreprenadanbud kunna givetvis avlämnas endast av sådana entreprenadfirmor, som äga full teknisk och ekonomisk vederhäftighet. För en sund utveckling av entreprenadsystemet fordras följaktligen tillgång till ett flertal dylika firmor inom olika delar av landet. Den tekniska vederhäftigheten äger en entreprenadfirma genom tillgång till teknisk och praktiskt väl skolad personal för utredningsarbeten av olika slag i samband med anbudsberäkning, materialanskaffning m. m. samt i samma

229 avseende skolad arbetsledningspersonal å byggnadsplatserna. Den ekonomiska vederhäftigheten vinnes genom tillgång till efter arbetenas omfattning erforderligt driftkapital. De sakkunniga ämna i annat sammanhang återkomma till dessa frågor, men vilja redan nu framhålla behovet av en viss offentlig auktorisation av dessa entreprenadfirmor med avseende å teknisk och ekonomisk soliditet. Dessa firmor skola dock för en byggherres räkning handhava stora värden, tekniska såväl som ekonomiska, och samhället torde vara fullt berättigat att på dem ställa vissa krav, som de ha att fylla för att driva dylik affärsverksamhet. Vid användning av entreprenadsystemet träffas ett avtal mellan byggherren och entreprenören om arbetenas utförande och ersättningen härför. I samband härmed överenskommes i avtalet om ett flertal hithörande spörsmål, såsom materialiernas beskaffenhet, sättet för arbetenas utförande, entreprenadtider, kontroll, garantitid, kontraktsbrott, skiljedomsförfarande m. m. De sakkunniga vilja erinra om behovet av väl uppgjorda formulär för dylika entreprenadkontrakt, däri byggherrens såväl som entreprenörens skäliga intressen tillgodoses. Önskvärt vore att enhetlighet vunnes rörande avfattningen av dylika kontraktsformulär. Det är för ett gott resultat för en byggherre nödvändigt, att denne till sitt förfogande har en teoretiskt och praktiskt väl utbildad byggnadstekniker i egenskap av kontrollant vid byggnadsföretaget. Kontrollanten, som skall övervaka, att arbetet av entreprenören utföres på avtalat sätt, och som härvidlag skall lämna anvisningar och råd, måste vara en i byggnadstekniska och byggnadsekonomiska frågor och förhållanden synnerligen erfaren man. Det är uppenbarligen oriktigt att till dylikt kontrollantuppdrag sätta en man, som icke äger full och bestyrkt kompetens med avseende å det byggnadstekniska områdets teoretiska och praktiska sidor. En kontrollant bör äga erforderliga teoretiska kunskaper för att rätt kunna bedöma hithörande frågor rörande materialiers beskaffenhet och konstruktioners utförande. Han bör genom mångårig praktisk erfarenhet ha förskaffat sig kunskaper om olika arbetens ändamålsenliga utförande, arbetsledningsförhållanden o. d. Slutligen bör han vara helt fristående från alla ekonomiska förbindelser med entreprenörerna. Ändamålsenligt vore, att kontrollanterna jämväl vunne offentlig auktorisering, så att en byggherre har full säkerhet för, att han anställer en vederhäftig och fristående man som sin medhjälpare i sådant avseende. Även till denna fråga ämna de sakkunniga senare återkomma. Slutligen anse sig de sakkunniga böra framhålla, att till ett sunt och välordnat entreprenadväsende hör, att byggherren låter utarbeta entreprenadoch arbetsritningar samt arbetsbeskrivningar genom fullt kompetenta medhjälpare, så att dessa ritningar och handlingar inom skälig tid i förhållande till avtalade tider för arbetenas fullbordande lämna riktiga och fullt sakliga besked rörande de arbeten, som av entreprenören skola utföras.

KAP. VIII.

Antalet av byggnadsindustrien beroende personer. I det föregående har för var och en av grupperna byggnadsföretagare, teknisk och förvaltningspersonal samt byggnadsarbetare redovisats antalet hustrur, barn under 15 år och övriga familjemedlemmar enligt folkräkningen 1930. Dessa uppgifter återgivas här i sammandrag. A

Byggnadsföretagare Teknisk och förvaltningspersonal Byggnadsarbetare

n

t

a

l

yrkesutövare

hustrur (utan yrke)

barn under 15 år

övriga familjemedlemmar

Summa

15 072 4 234 103 633

10 835 1 815 48 935

14 301 2 126 73 078

4 524 646 15 048

44 732 8 821 240 694

122 939

(il 585

89 505

20 218

294 247

Siffrorna omfatta, speciellt vad byggnadsföretagarna beträffar, icke hela den av byggnadsindustrien levande befolkningen 1930 och torde behöva utökas med åtminstone ett 10 000-tal personer för att motsvara det verkliga antalet. Vad beträffar tiden efter 1930 föreligga mera tillförlitliga uppgifter endast beträffande byggnadsarbetarna, vilkas antal av de sakkunniga uppskattats till 113 000 vid slutet av 1935. Möjligen torde med ledning härav den av b y g g n a d s i n d u s t r i e n levande befolkningen kunna uppskattas till 330 000 å 340 000 vid sistnämnda tidpunkt. I stort sett svarar antalet yrkesutövare, åtminstone om begreppet tages i detta ords mera vidsträckta bemärkelse, mot antalet direkta försörjare. För beräkning av antalet bipersoner eller försörjda per huvudperson eller yrkesutövare böra givetvis yrkesutövarna fördelas på självförsörjare och familjeförsörjare. Bland huvudpersonerna finnas emellertid många, som icke ha någon familj eller någon annan person att försörja, exempelvis större delen av de ogifta unga männen och av de yrkesutövande kvinnorna. Däremot faller en långt större försörjningsplikt på de egentliga försörjarna, nämligen de gifta männen och förut gifta yrkesutövarna.

231 Med ledning av förut meddelade uppgifter om yrkesutövarnas civilståndsrördelning samt med hänsyn tagen till ökningen efter 1930 torde antalet gifta män och förut gifta yrkesutövare inom byggnadsindustrien kunna approximativt uppskattas till 75 000 vid slutet av 1935. Huvudsakligen på dessa skulle falla underhållet av 195 000 personer (hustrur utan yrke, barn under 15 år samt övriga familjemedlemmar), eller 2*6 personer på varje försörjare. En motsvarande beräkning för hela rikets folkmängd 1930 ger en något lägre siffra, eller 2-5 personer på varje försörjare. Antalet yrkesutövare inom b y g g n a d s ä m n e s i n d u s t r i e n kan ined hjälp av den officiella industristatistiken direkt framräknas endast för vissa näringsgrenar. Detta beror därpå, att tillverkningen för byggnadsindustriella ändamål i fråga om ett flertal produkter redovisas tillsammans med annan tillverkning. Huvudsakligen med ledning av den mera detaljerade redovisningen av industriprodukternas kvantitet och värde synes det dock vara möjligt att överslagsvis beräkna, huru stor del av personalen, som arbetar för byggnadsindustrien. Tämligen exakt låter sig antalet för byggnadsindustrien sysselsatta yrkesutövare (företagare, förvaltnings- och arbetarpersonal) beräkna för följande tillverkningsgrenar: cementindustri, tegelindustri, cement- och asfaltgjuterier, murbruksfabriker, färg- och fernissfabriker, tapetfabriker, kakelfabriker och wallboardfabriker. Med ledning av uppgifterna om tillverkningsvärdets fördelning på olika slags produkter kan vidare verkställas en approximativ uppskattning av antalet för byggnadsindustrien sysselsatta yrkesutövare vid kalkbruk, glasbruk, snickerifabriker, linoljefabriker, kritbruk och linoleumtillverkning. På grundval av de i industristatistiken meddelade uppgifterna om antalet yrkesutövare vid rörledningsverkstäder och med ledning av de upplysningar, som ur folkräkningen 1930 kunna hämtas om sistnämnda yrkesutövares fördelning på inomhus- och utomhusarbeten, kan antalet av de för byggnadsindustrien arbetande framräknas. Totalantalet för byggnadsindustrien arbetande inom nu angivna näringsgrenar kan för 1935 anslås till 31 700. Betydligt större svårigheter möta att beräkna antalet av de för byggnadsindustrien sysselsatta yrkesutövarna inom förut icke angivna grenar av metall- och träindustrierna. Med hjälp av uppgifterna om tillverkningsvärdets fördelning på olika slags produkter framgår av industristatistiken, att vid järn- och stålverk samt järn- och stålmanufakturverk c:a 11 000 personer 1935 voro sysselsatta för byggnadsindustrien. Någon sådan uppdelning har emellertid icke kunnat verkställas för tillverkningar på tidigare stadier av produktionsprocessen, varför det sålunda framräknade antalet yrkesutövare uppenbarligen är för litet. För träindustriens del har använts den metoden, att, med ledning av tillgängliga uppgifter om den relativa storleken av materialkostnader för timmermans- och snickeriarbeten vid byggnadsföretag i

232 städer och på landsbygden, totalvärdet av det inom byggnadsverksamheten 1935 för dylika arbeten använda materialet framräknats. Detta värde har satts i relation till det i industristatistiken redovisade tillverkningsvärdet vid sågverk och hyvlerier samt vid snickerifabriker, varur framgått, hur stor del av tillverkningen som är avsedd för byggnadsindustrien. Efter den sålunda erhållna proportionen har det i industristatistiken redovisade antalet yrkesutövare inom tillverkningsgrenarna i fråga uppdelats, varigenom erhållits en approximativ siffra rörande antalet för byggnadsindustrien arbetande. Med avdrag för de vid snickerifabrikerna sysselsatta, vilkas antal beräknats på förut angivet sätt, uppgick 1935 antalet personer, som vid sågverk och hyvlerier kunna anses ha varit sysselsatta för byggnadsindustrien, till i runt tal 7 000. Hela antalet yrkesutövare inom nu angivna tillverkningsgrenar, vilka kunna anses ha varit indirekt beroende av byggnadsindustrien, har sålunda för 1935 beräknats till omkring 50 000. Räknas med att bland dessa civilståndsfördelningen var densamma som inom byggnadsindustrien samt att på de gifta männen och förut gifta yrkesutövarna föll en lika stor underhållsplikt som inom sistnämnda industri, blir resultatet, att 135 000 personer inom de angivna tillverkningsgrenarna 1935 voro indirekt beroende av byggnadsindustrien. Förutom dessa personer, vilkas antal låter sig beräkna med åtminstone någon grad av säkerhet, finnes en mängd av byggnadsindustrien indirekt beroende yrkesutövare och av dem underhållna personer, vilkas antal undandrager sig en siffermässig uppskattning. Hit höra, såsom redan anmärkts, de vid järn- och stålverk på tidigare stadier av produktionsprocessen sysselsatta, vidare yrkesutövare inom ej redovisade grenar av jord- och stenindustrien, inom malmbrytning, skogsbruk, transport- och kommunikationsväsen, handel m. m. Medräknades dessa, skulle erhållas en siffra betydligt överstigande den nyss angivna. Begränsar man sig till sådana yrkesutövare och av dem underhållna personer, vilkas antal låter sig siffermässigt beräkna, erhålles en totalsiffra å 175 000 av byggnadsindustrien direkt eller indirekt beroende.

ANDRA

AVDELNINGEN

Inkomster för byggnadsindustriens företagare och löntagare

KAP. IX.

Sammanfattning av de sakkunnigas undersökning rörande arbetsgivares och löntagares inkomster av byggnadsindustri i rikets stadssamhällen 1931 och 1932.1 För sakkunnigas utredningsarbete erforderliga uppgifter rörande inkomstförhållandena bland byggnadsindustriens arbetsgivare och löntagare ha icke varit tillgängliga i officiell statistik. De av utredningsarbetet direkt intresserade parterna och deras organisationer ha ej heller kunnat förebringa erforderligt material. De sakkunniga ha därför funnit det nödvändigt att hos Kungl. Maj:t anhålla om bemyndigande att hos länsstyrelserna inhämta uppgifter härom ur självdeklarationer och andra för taxering till inkomstskatt använda handlingar. Kungl. Maj:t biföll den 15 februari 1935 de sakkunnigas hemställan. Den med stöd härav företagna undersökningen omfattar åren 1931 och 1932. Det förstnämnda året utmärktes av livlig byggnadsverksamhet, medan 1932, även vad förhållandena inom byggnadsindustrien beträffar, präglades av svår depression. Undersökningen avser sålunda dels ett år med god arbetstillgång, dels ett med omfattande konjunkturarbetslöshet och vikande arbetstillgång. Med hänsyn till nödvändigheten att hålla undersökningens kostnader så vitt möjligt nere, har densamma begränsats till städer, köpingar och municipalsamhällen ( s t a d s s a m h ä l l e n ) . Denna begränsning har synts kunna vidtagas, då huvudmassan av byggnadsindustriens yrkesutövare är bosatt inom nämnda samhällen. I undersökningen ingå emellertid även vissa landskommuner eller icke municipala delar av kommuner i grannskapet av Stockholm och en del andra städer. Med anledning av att undersökningen begränsats på sätt angivits ha resultaten icke blivit direkt jämförbara med folkräkningarnas inkomstuppgifter. Antalet i inkomstundersökningen ingående yrkesutövare (för 1931: 66 000; för 1932: 65 000) är sålunda föga mer än hälften av det i folkräkningen 1930 1 Utförlig redogörelse för undersökningen lämnas i del II av de sakkunnigas betänkande.

236 redovisade (126 500). Vid folkräkningarna har vidare, till skillnad från förevarande undersökning, den redovisade inkomsten uppkommit efter avdrag för vissa skatter, underskott å olika förvärvskällor, utbetalt periodiskt understöd o. dyl., avgifter till allmänna pensionsförsäkringen och övrig pensionsförsäkring, vissa försäkringspremier m. m. För att ändamålsenligt och riktigt kunna bedöma uppgifterna rörande årsinkomsternas storlek, vad beträffar avlönade yrkesutövare, fordras för ett så säsongbetonat yrke som byggnadsindustrien uppgifter rörande den sammanlagda anställningstidens längd per år. Det har icke visat sig möjligt att för en stor del av dessa yrkesutövare erhålla uppgifter om anställningstidens längd på grund av bristfälligheter i de av arbetsgivarna avlämnade löneuppgifterna, varur förenämnda upplysningar måst hämtas. I de fall, då uppgifter om anställningstidens längd helt saknats, ha de sakkunniga emellertid funnit skäl antaga, att anställningen i regel omfattat större delen avåret. Genomsnittsinkomsten för löntagare med icke angiven anställningstid skiljer sig nämligen obetydligt från genomsnittsinkomsten för de löntagare, beträffande vilka uppgift föreligger att de innehaft anställning 9—12 månader av året. Då inom de egentliga byggnadsfacken en sammanlagd anställningstid av 9 månader eller mer i vanliga fall kan anses motsvara normala anställningsförhållanden, ha de sakkunniga ansett, att gruppen arbetare utan angiven anställningstid kunnat sammanslås med en grupp, för vilken anställningstiden uppgått till minst 9 månader. Med detta förfaringssätt har icke kunnat undvikas, att i vissa fall mindre felaktigheter uppstått. Åtminstone någon del av löntagarna i fråga har sannolikt haft arbete inom byggnadsindustrien endast en kortare tid av året än 9 månader. De bristfälligheter, som på denna grund vidlåda undersökningen, äro emellertid, enligt vad utförda kontrollundersökningar givit vid handen, av underordnad betydelse. De i undersökningen ingående inkomstbeloppen avse endast inkomster förvärvade genom arbete inom byggnadsindustrien. Uppgifterna rörande a r b e t s g i v a r n a s inkomster avse nettointäkt av byggnadsrörelse (lilt. C ev. D i deklarationsformuläret enligt taxeringsnämndens anteckningar). Sannolikt är, att arbetsgivarnas inkomster i självdeklarationerna i allmänhet angivits i underkant. För arbetsgivare, vilka driva verksamhet inom flera näringsgrenar, avse vidare uppgifterna endast den del av verksamheten, som faller inom byggnadsindustrien. De i undersökningen redovisade inkomsterna komma därför att bli lägre än de verkliga. I motsatt riktning verkar det förhållandet, att småföretagare i mindre utsträckning än större äro representerade i undersökningen, eftersom denna begränsats till stadssamhällen. Såsom arbetsgivare ha räknats såväl fysiska som juridiska personer. I undersökningen ingå sålunda jämväl aktiebolag, andra bolag och ekonomiska föreningar, vilka drivit byggnadsverksamhet.

237 Uppgifterna rörande inkomsternas storlek för t e k n i s k o c h f ö r v a l t n i n g s p e r s o n a l o c h a r b e t a r e ha ävenledes hämtats ur självdeklarationer och andra taxeringshandlingar, vilka i detta fall varit kompletterade med arbetsgivarnas löneuppgifter. Dessa inkomster redovisas i deklarationsformuläret såsom inkomst av tjänst (litt. E enligt taxeringsnämndens anteckningar). Det finnes knappast anledning antaga, att de sålunda redovisade inkomsterna annat än mer undantagsvis skulle vara lägre eller högre än de verkligen åtnjutna. Dock torde vid tillfälliga anställningar arbetsgivare avförbiseende stundom ha underlåtit att insända löneuppgifter, i vilka fall denna möjlighet till kontroll saknats. Likaledes torde en del kortvariga anställningar icke ha blivit medräknade. Om man sålunda har anledning antaga, att de såsom primärmaterial använda inkonistuppgifterna för teknisk och förvaltningspersonal samt arbetare i stort sett ansluta sig till de verkligen åtnjutna inkomsterna av arbete inom byggnadsindustrien, uppställer sig frågan, vilken inverkan materialets bristfälligheter i olika hänseenden haft på undersökningens resultat. På grund av att endast inkomster, förvärvade genom arbete inom byggnadsindustrien medräknats, har — då det måste antagas, att annan inkomst i vissa fall åtnjutits — den redovisade medelinkomsten per inkomsttagare blivit lägre än den sammanlagda verkliga medelinkomsten. Genom den nyss omnämnda fördelningen av löntagare efter anställningstidens längd har det emellertid blivit möjligt att i huvudsak avskilja löntagare med tillfällig eller kortare anställning inom byggnadsindustrien, i fråga om vilka det kan antagas att de i större utsträckning haft inkomster från anställning inom annat näringsområde. Först härigenom kan bedömas, under vilka förhållanden och förutsättningar den större eller mindre inkomsten av arbetet inom byggnadsindustrien förvärvats. Såsom ovan nämnts, ha uppgifterna om anställningstidens längd varit ofullständiga, vilket medfört, att bland de löntagare, som redovisas med en anställningstid av 9—12 månader, torde finnas en del sådana, för vilka anställningstiden varit kortare än 9 månader. Denna omständighet verkar därhän, att den redovisade medelinkomsten för gruppen sannolikt är något lägre än den verkliga. Såsom förut framhållits har undersökningen begränsats till områden med förhållandevis högt inkomstläge, nämligen stadssamhällena. Härtill kommer, att en del yrkesutövare inom byggnadsindustrien, vilkas inkomst icke uppnått sådan storlek, att den taxerats till inkomstskatt, sannolikt icke omfattas av undersökningen. Dessa bägge faktorer tendera att höja de redovisade medelinkomsterna. I samband med undersökningen ha jämväl inhämtats uppgifter om inkomsttagarnas ålder, civilstånd m. m. Resultaten av undersökningen i denna del ha redovisats i första avdelningen.

238 Innan resultaten från inkomstundersökningen framläggas, torde i korthet böra omnämnas e n p å f o l k r ä k n i n g s m a t e r i a l e t f ö r 1 9 3 0 g r u n d a d u n d e r s ö k n i n g rörande inkomstläget inom byggnadsindustrien och inom vissa andra näringsgrenar. Denna undersökning visar, att medelinkomsten för f u n k t i o n ä r e r i n o m b y g g n a d s i n d u s t r i e n (d. v. s. teknisk och förvaltningspersonal) uppgått till 4 800 kr. Ingen annan industrigren kunde uppvisa ett så högt inkomstläge. Det kan nämnas, att de grenar, som i fråga om inkomstens storlek komma byggnadsindustrien närmast, äro belysning och vattenledning m. m. med 4 700 kr. samt kemiskteknisk industri med 4 300 kr. Vad a r b e t a r n a beträffar voro förhållandena liknande. Den genomsnittliga inkomsten utgjorde för arbetare inom byggnadsindustrien 2 300 kr. Den närmast liggande medelinkomsten nåddes inom malmbrytning och metallindustri med 2 100 kr. De ur folkräkningsstatistiken hämtade inkomstbeloppen äro emellertid icke utan vidare jämförbara med de inkomstuppgifter, som framgå ur den av sakkunniga föranstaltade undersökningen. Vidare bör anmärkas, att folkräkningsmaterialet endast medger helt allmänna slutsatser beträffande inkomstnivån inom olika näringsgrenar. I tab. 37 ha sammanställts huvudresultaten av s a k k u n n i g a s inkomstundersökning. Tabellen visar inkomstläget för var och en av de tre huvudgrupperna arbetsgivare, teknisk och förvaltningspersonal samt arbetare, med fördelning efter åldersklasser. Framhållas må, alt medelinkomsten för en så heterogen grupp som teknisk och förvaltningspersonal grundar sig på individualinkomster av vida skild storlek. De återgivas endast med reservation i det anmärkta hänseendet. Arbetsgivarna uppvisa självfallet högre medelinkomster än arbetarna. Att arbetsgivarna i genomsnitt framstå med lägre medelinkomst än teknisk och förvaltningspersonal, bör ses i samband med att inom vissa yrkesgrupper arbetsgivarna i stor utsträckning intaga en slags mellanställning mellan arbetsgivare och arbetare och att medelinkomsten för t. ex. murar- och snickarmästare understiger murarnas resp. byggnadsträarbetarnas. Jämväl bör erinras, att arbetsgivarnas inkomster sannolikt i allmänhet angivits i underkant. Beträffande den lägsta åldersklassen må erinras, att uppgifterna hänföra sig till ett relativt ringa antal inkomsttagare. Inkomsterna för arbetsgivare och arbetare i åldersklasserna 20—29 år ligga varandra mycket nära. Arbetsgivarnas medelinkomster överstiga inom detta åldersavsnitt arbetarnas med endast några få procent. I de närmast följande åldersklasserna vidgas emellertid klyftan. Upp till åldersklassen 45—49 år är dock inkomstutvecklingen för arbetsgivare och arbetare så till vida likartad, att bägges inkomster stiga, arbetsgivarnas likväl i hastigare tempo. I åldersklassen 40—44 år nå emeller-

239 Tab. 37. Medelinkomst för arbetsgivare, teknisk oeh förvaltningspersonal samt arbetare 1931 och 1932, med fördelning 1931 på åldersgrupper. M e d e l i n k o m s t Å l d e r

Arbetsgivare

Teknisk och förvaltningspersonal

Arbetare

Kr.

Kr.

Kr.

2 195 2 431 3 008 3 783 4 253 4 806 5 613 6 647 4 821 4 180 4 046 4 106 6 586 16 160

1 001 2 143 4 154 5 133 5 910 7 386 7 115 6 603 5 086 4 578 3 935 3 080 7 188

1 350 2 307 2 940 3 368 3 627 3 757 3 687 3 476 3 177 2 682 2 298 1 740 1 947

Procenttal varmed arbetsgivarnas inkomster överstiga arbetarnas

1931 19 år 20—24 » 25—29 » 30—34 » 35—39 » 40—44 >• 45—49 » 50—54 » 55—59 » 60—64 » 65—69 » 70— »

Samtliga åldersklasser

5 445

3 143

62-6 5-4 2-3 12-3 17.3 27-9 52-2 91-2 51-7 55-9 76-1 136-0 238-3 640

5 156

1932 Samtliga åldersklasser

5 107

2 770

4 156

tid arbetarna sitt genomsnittliga inkomstmaximum, medan inkomsterna för arbetsgivarna fortsätta att stiga. Åldersklasserna 45—54 år kännetecknas av sjunkande arbetarinkomster och stigande inkomster för arbetsgivarna. Inkomstskillnaden är störst i 50—54-årsåldern, då arbetsgivarnas medelinkomst i det närmaste är dubbelt så hög som arbetarnas. Från denna åldersklass börjar även arbetsgivarnas inkomst att falla och nu i ett hastigare tempo än arbetarnas. I åldersklasserna över 60 år kunna resultaten ha påverkats av tillfälliga omständigheter på grund av att medeltalen basera sig på relativt fåtaliga uppgifter. Den här lämnade redogörelsen för medelinkomsten inom olika åldersklasser avser 1931. Uppgifterna för 1932 förete i stort sett samma utveckling. Jämförelsen mellan arbetsgivarnas och arbetarnas medelinkomster har sålunda givit vid handen dels att arbetsgivarnas inkomster kulminera i en högre ålder än arbetarnas, dels att olikheterna i inkomsthänseende börja att mera starkt framträda först vid uppnådda 30 år. Av tab. 37 framgår vidare, att arbetsgivarnas medelinkomster 1931 överstego arbetarnas med 64-0 %. År 1932 var motsvarande siffra 50-0 %. Dessa relationstal påverkas emellertid av den olika ålderssammansättningen för arbetsgivare och arbetare, sålunda av den olika proportionen medlemmar i de

olika åldersklasserna. För att belysa innebörden av skiljaktigheterna i detta avseende har verkställts en beräkning av den medelinkomst, arbetsgivarna i genomsnitt skulle ha uppnått, därest deras ålderssammansättning varit densamma som arbetarnas. Under detta antagande skulle arbetsgivarnas inkomster 1931 i genomsnitt ha överstigit arbetarnas med 32-0 % och det följande året med 18*8 %. Härvid bör erinras, att inkomstundersökningen för arbetsgivarnas vidkommande givit resultat, som sannolikt understiga de verkliga inkomsterna, samt att till arbetsgivare även förts yrkesutövare, som i inkomsthänseende äro att likställa med arbetarna. Jämväl bör framhållas, att vid beräknandet av ovan angivna relationstal mellan arbelsgivar- och arbetarinkomster juridiska personer icke kunnat medtagas. Förevarande undersökning torde icke kunna ge ett exakt besked, huru stor den verkliga skillnaden mellan arbetsgivarnas och arbetarnas inkomster varit. Skillnaden är av allt att döma betydligt större än som framgår av den nyss anförda beräkningen av arbetsgivarnas inkomster med utgångspunkt från samma ålderssammansättning som för arbetarna. Inkomsterna bland arbetsgivarna äro självfallet mycket varierande, då denna grupp omfattar såväl stora entreprenadfirmor som småföretagare, vilka senare ofta själva direkt deltaga i arbetet. Den yrkesgrupp bland arbetsgivarna, som redovisade de högsta medelinkomsterna, utgjordes av byggnadsingenjörer, civilingenjörer och ingenjörer (1931: 16 400 kr.; 1932: 12 100 kr.). Förhållandevis höga inkomstbelopp visade även grupperna arkitekter och konsulterande ingenjörer (1931: 10 500; 1932: 8 200 kr.) samt byggmästare och entreprenörer (1931: 6 600 kr.; 1932: 5 700 kr.). Den sistnämnda gruppen torde företrädesvis utgöras av mindre företagare, medan storföretagarna torde rymmas inom den förstnämnda gruppen. Den lägsta medelinkomsten 1931 redovisas för gruppen murarmästare (1931: 2 800 kr.; 1932: 2 600 kr.). Denna grupp rymmer dock blott ett helt ringa antal yrkesutövare, varför den redovisade medelinkomsten kan ha påverkats av tillfälliga förhållanden. Låga inkomstbelopp redovisas jämväl för sådana grupper som snickarmästare (1931: 3 000 kr.; 1932 2 300 kr.), glasmästare (1931: 3 800 kr.; 1932: 3 000 kr.), plåtslagarmästare (1931: 3 800 kr.; 1932: 3 200 kr.) och målarmästare (1931: 3 400 kr.; 1932: 2 900 kr.). Något högre var inkomstläget för smidesidkare (1931: 4 200 kr.; 1932: 3 500 kr.). Av här anförda sifferuppgifter framgår vidare, att inkomsten 1932 genomgående var lägre än 1931. Det kan nämnas, att medelinkomstnivån i genomsnitt för samtliga yrkesgrupper bland arbetsgivarna 1932 utgjorde 75*9 % av medelinkomstnivån 1931. Vid beräknandet av de medelinkomster, varom varit tal, har hänsyn icke tagits till f ö r l u s t å rörelsen. Uppgifter ha emellertid inhämtats rörande förlustens storlek för sådana arbetsgivare, som i självdeklarationerna upp

241 givit, att deras rörelse medfört förlust överstigande vinsten. Sådana förluster, för vilkas täckande anlitats vinstmedel, äro härvid icke inräknade. Det visar sig, att den högsta procentuella förlustsiffran 1931 redovisas för byggmästare och byggnadsentreprenörer (1931: 6-9 %; 1932: 10*1 % ) , vilken grupp, såsom nämnts, företrädesvis utgöres av mindre företagare. Höga förlustsiffror redovisades 1932 för gruppen glasmästare (12*5 %) och gruppen värme- och sanitetsinstallatörer (20-0 %). 1 genomsnitt för samtliga yrkesgrupper uppgingo förlustsiffrorna 1931 till 3-1 % och 1932 till 6-3 %. Vid undersökningen har jämväl verkställts en fördelning på o 1 i k a g e o g r a f i s k a o m r å d e n . Härvid har, såsom var att vänta, framgått, att inkomsterna i Stockholm i allmänhet varit högre än å andra orter. Stockholms län, vilket i undersökningen väsentligen representeras av huvudstadens förortssamhällen, redovisar lägre inkomstbelopp, beroende på att de i länet bosatta byggnadsföretagarna till stor del utgöras av mindre sådana. För arbetsgivarnas inkomster inom o l i k a å l d e r s k l a s s e r har förut redogjorts. Vid en fördelning av medelinkomsterna efter åldersklasser inom olika yrkesgrupper har framgått, att inkomstutvecklingen yrkesvis vid stigande ålder — i den mån materialet kunnat ge stöd för några slutsatser — anslutit sig till inkomstutvecklingen för yrkesgrupperna sammanräknade. För j u r i d i s k a p e r s o n e r var medelinkomsten betydligt högre än för fysiska personer. Mot en medelinkomst för samtliga arbetsgivare 1931 av 5 200 kr. (1932: 4 200 kr.) svarade en medelinkomst för de juridiska personerna av 16 200 kr. (1932: 17 300 kr.). En fördelning av arbetsgivarna efter o l i k a i n k o m s t k l a s s e r visar en anhopning i de lägre klasserna och ett successivt avtagande antal i de högre. Det största antalet yrkesutövare uppvisade 1931 klassen 2 000— 2 999 kr. Sammanlagt 50-2 %, eller något över hälften av arbetsgivarna, hade detta år en inkomst understigande 3 000 kr. Under 4 000 kr. inkomst hade två tredjedelar av samtliga arbetsgivare. Inom gruppen teknisk och förvaltningspersonal redovisas de högsta inkomstbeloppen för direktörer, disponenter m. fl. (1931: 15 400 kr.; 1932: 14 900 kr.). Kontorspersonalen nådde icke högre medelinkomst än 2 900 kr. 1931 och 3 000 kr. 1932, medan verkmästarna redovisade något högre inkomster (1931: 5 400 kr.; 1932: 5 300 kr.). Utmärkande för de yrkesgrupper, som redovisas under rubriken teknisk och förvaltningspersonal är, att inkomstminskningen 1932 för så gott som samtliga grupper var mindre än den olika yrkesgrupper bland arbetsgivarna fingo vidkännas. Frågan om varaktigheten av arbetarnas anställning har i det föregående berörts. Härvid erinrades, att uppgifterna i detta hänseende varit ofullständiga,.men att dock skäl ansetts föreligga att föra flertalet av de arbetare, för vilka saknats uppgifter om anställningstidens längd, till den grupp, som haft 17—717118.

I

242 arbetsanställning 9—12 månader om året. Arbetarnas fördelning med hänsyn till anställningstidens längd framgår av följande tablå. Anställningstid Upp till 6 månader 6—9 månader 9—12 i

1931 6 919 4 710 45 355

1932 9 027 4 872 40 322

Samtliga 56 984

54 221

Enligt de lämnade uppgifterna hade sålunda 1931 omkring en femtedel av byggnadsindustriens arbetare sysselsättning inom denna industri kortare tid än 9 månader, vilken tidrymd torde få anses representera relativt gynnsamma anställningsförhållanden i facket. Av förut anförda skäl torde detta proportionstal i verkligheten ha varit högre. Motsvarande proportion utgjorde 1932 omkring en fjärdedel. Betydande inkomstskillnader föreligga mellan o l i k a yrkeskateg o r i e r arbetare, såsom framgår av följande uppgifter avseende arbetare med 9—12 månaders sammanlagd anställningstid per år. Murarna visa de högsta medelinkomsterna (1931: 3 800 kr.; 1932:3 100 kr.); nedgången mellan 1931 och 1932 var emellertid, såsom dessa siffror visa, avsevärd. Nära murarna i inkomsthänseende kom gruppen byggnadsträ- och glasmästeriarbetare (1931: 3 300 kr.; 1932: 2 800 kr.). Lägre medelinkomster redovisas för gruppen byggnadsgrovarbetare (1931: 2 900 kr.; 1932: 2 600 kr.). Såväl målare som plåtslagare hade lägre medelinkomster än grovarbetarna (1931 vardera: 2 800 kr.; 1932: 2 500 kr.), trots att de bägge förra grupperna uteslutande bestå av yrkesutbildad arbetskraft. Detta har sannolikt berott därpå, att uppgifterna om anställningstidens längd varit bristfälligare för målare och plåtslagare än för grovarbetare och alt bland de förra ett relativt stort antal med kort anställningstid ingår i den grupp, till vilken här ifrågavarande medelinkomster hänföra sig, nämligen arbetare med en anställningstid inom byggnadsindustrien av 9—12 månader. Något högre låg gruppen metallarbetare (1931: 3 100 kr.; 1932: 3 000 kr.) och elektriska arbetare (1931: 3 200 kr.; 1932: 3 100 kr.). Jämväl för arbetarnas vidkommande har materialet fördelats på o l i k a g e o g r a f i s k a o m r å d e n . Stockholms stad framstår med de högsta medelinkomsterna. Även för Stockholms län redovisas relativt höga inkomster. Det sistnämnda beror på att löneläget inom Stockholms län, som i undersökningen omfattar jämväl vissa landskommuner eller icke municipala delar av kommuner i grannskapet av Stockholm, påverkas av det höga löneläget i Stockholm. Högst på skalan stå stockholmsmurarna, vilka 1931 uppnådde en medelinkomst av 6 100 kr., vilken dock följande år reducerades till 4 900 kr. Jämförelsevis höga medelinkomster redovisas i Stockholm även för gruppen byggnadsträ- och glasmästeriarbetare (1931: 5 100 kr.; 1932: 4 300 kr.). För grovarbetare i Stockholm (1931: 4 000 kr.;

1932: 3 500 kr.) var medelinkomsten lägre än för målare (1931: 4 200 kr.; 1932: 3 600 kr.), men högre än för plåtslageriarbetare (1931: 3 900 kr.; 1932: 3 400 kr.). En avsevärt lägre inkomstnivå uppvisar Göteborg. Den genomsnittliga murarinkomsten nådde här icke högre än 4 100 kr. (1932: 4 000 kr.). Jämväl den i inkomsthänseende murarna närmast stående gruppen, nämligen byggnadsträ- och glasmästeriarbetare, hade i Göteborg väsentligt lägre inkomster än i Stockholm (1931: 3 900 kr.; 1932: 3 600 kr.). För byggnadsgrovarbetarna uppgick medelinkomsten 1931 till 3 200 och 1932 till 2 900 kr. Anmärkningsvärt låg var inkomstnivån i Malmö, som i flera fall uppvisar medelinkomster understigande genomsnittet för hela landet. Murarnas medelinkomst stannade där 1931 vid 3 100 kr. (1932: 2 400 kr.), d. v. s. endast något mer än hälften av murarnas medelinkomst i Stockholm. För byggnadsgrovarbetarna utgjorde medelinkomsten 2 300 kr. (1932: 2 100 kr.), för målarna 2 800 kr. (1932: 2 400 kr.) samt för plåtslageriarbetarna likaledes 2 800 kr. (1932: 2 500 kr.). För Norrköping redovisas i vissa fall högre medelinkomster än för Malmö. Detsamma var fallet med Jönköping, där bland annat inkomstnivån för grovarbetarna var relativt hög (1931: 2 700 kr.; 1932: 2 600 kr.). Medelinkomsten för byggnadsträ- och glasmästeriarbetare (1931: 2 800 kr.; 1932: 2 500 kr.) översteg här endast för 1931 byggnadsgrovarbetarnas medelinkomst. Inkomstläget inom o l i k a å l d e r s k l a s s e r för samtliga yrkesgrupper såsom ett helt har i det föregående berörts. En undersökning av inkomstutvecklingen vid stigande ålder inom olika yrkesgrupper visar, att 1931 denna utveckling för flertalet grupper — med undantag dock för två, nämligen murare och byggnadsgrovarbetare — var till stor del likartad. Nämnda två yrkesgrupper visa emellertid utvecklingsserier, som avvika såväl från varandra som från samtliga övriga grupper. Murarnas inkomster förete i den yngsta åldersklassen nära överensstämmelse med övriga yrkesgrupper. De stegras emellertid hastigt med stigande ålder för att kulminera i åldersklassen 40—44 år. I sistnämnda åldersklass uppnådde murarna 1931 en medelinkomst av i det närmaste 4 700 kr., medan den yrkesgrupp, som kom murarna närmast, nämligen elektriska arbetare, icke nådde högre än 3 900 kr. I åldersklasserna över 49 år redovisa murarna en snabbt sjunkande medelinkomst, som närmar sig övriga yrkesgruppers. Den andra gruppen med avvikande inkomstutveckling, nämligen byggnadsgrovarbetarna, redovisar i den yngsta åldersklassen en medelinkomst, som icke särdeles mycket understiger murarnas och som i allmänhet överstiger övriga yrkesgruppers. Ännu i åldersklassen 20—24 år ligger grovarbetarnas medelinkomst relativt högt. Därefter stiger den emellertid endast långsamt för att kulminera redan i åldersklassen 35—39 år. I de följande

244 åldersklasserna visa grovarbetarnas inkomster oavbruten nedgång, som dock från och med åldersklassen 50—54 år försiggår i långsammare takt än för andra yrkesgrupper, så att inkomstskillnaden i de högsta åldersklasserna mer eller mindre utjämnas. Övriga yrkesgrupper kunna sägas intaga en mellanställning mellan murarna och grovarbetarna. Utvecklingen 1932 företer såtillvida avvikelser, att murarna detta år fingo vidkännas en kraftig inkomstminskning, vilken särskilt gick ut över de åldrar, där tidigare inkomstdifferenserna i jämförelse med övriga grupper voro förhållandevis stora. För delta år ansluter sig murarnas inkomstkurva nära till metallarbetarnas och de elektriska arbetarnas. Anmärkningsvärt synes vara, att medelinkomsten för grovarbetare liksom för plåtslagare och elektriska arbetare 1932 kulminerade först i åldersklassen 45—49 år. Det föregående året nåddes, såsom nämnts, kulminationspunkten för grovarbetarna redan i åldersklassen 35—39 år, medan den för plåtslagarna och de elektriska arbetarna nåddes i åldersklassen 40—44 år. Arbetarnas fördelning på i n k o m s t k l a s s e r visar en ganska stark anhopning i de lägsta inkomstklasserna. Mer än hälften, eller 52-8 %, hade 1931 inkomster understigande 3 000 kr. Depressionen 1932 medförde en förskjutning nedåt, så att nyss nämnda relationstal stegrades till 61-3 %. Under 4 000 kr. kommo det förra året 74-6 % och det senare året 81*5 % av samtliga redovisade arbetare.

KAP. X.

Sammanfattning av från byggnadsstyrelsen erhållna uppgifter angående helårsanställda arbetares inkomster vid styrelsens egna byggnadsplatser m. m. De uppgifter rörande byggnadsarbetarnas inkomster, som i det föregående lämnats, ha hämtats ur avgivna inkomstdeklarationer. Dessa deklarationer innehålla emellertid icke några uppgifter rörande de speciella arbets- och löneavtalsförhållanden, under vilka dessa inkomster uppburits. I avsikt att förebringa utredning över vissa härmed sammanhängande spörsmål ha de sakkunniga införskaffat uppgifter, i den mån så kunnat ske, från byggnadsstyrelsen rörande inkomstförhållanden för sådana arbetare inom olika byggnadsfack, vilka varit anställda under helt kalenderår vid de av styrelsen under egen regi bedrivna byggnadsföretagen. Dessa uppgifter begränsa sig visserligen till ett mindre antal arbetare, men det oaktat torde desamma kunna anses typiska för de förhållanden, vilka de sakkunniga ämnat härigenom belysa. Vid samtliga de byggnadsföretag, från vilka nämnda uppgifter hämtats, ha avlöningarna till arbetarna utgått i enlighet med de under de olika åren gällande kollektivavtalen med tillhörande för de olika orterna fastställda ackordsprislistor. Några extra ersättningar till arbetarna utöver de avlöningar, vilka avtalsenligt stadgats, ha enligt uppgift icke utbetalats. Åtskilliga av dessa byggnadsföretag sträcka sig över ett flertal år och i många fall ha de arbetare, vilka antagits vid ett byggnadsföretags igångsättande, bibehållit sina anställningar ända till byggnadsförelagets slut. Detta har lämnat möjlighet att draga vissa slutsatser rörande variationerna av inkomsterna under ett byggnadsföretags olika skeden och inverkan på dessa inkomster av de variabla arbetsförhållandena i övrigt under olika år för olika fack. Byggnadsföretagen utgöras dels uteslutande av nybyggnadsarbeten och dels av ny- och ombyggnadsarbeten i växlande proportioner. Inkomstuppgifterna lämna sålunda en bild av det inflytande, som dessa olika slag av byggnadsverksamhet kunna utöva på inkomstresultaten. Nybyggnadsarbe-

246 ten giva tillfällen att tillämpa ackordspriser i större utsträckning än ombyggnadsarbeten, där timlönsarbete i regel måste begagnas. Ifrågavarande inkomstsiffror avspegla därjämte de olikartade förhållandena på byggnadsplatserna med hänsyn till uppehåll i arbetena genom oblid väderlek, permittering på grund av bristande arbetstillgång, sjukdom och värnplikt m. m. Uppenbarligen kunna arbetarnas och arbetslagens större eller mindre yrkesskicklighet och arbetsintensitet jämväl öva inflytande på inkomstbeloppens storlek. Byggnadsföretagen ha varit förlagda till Stockholm, Visby, Jönköping, Växjö, Lund, Örebro, Vänersborg och Sala. Arbetstiderna hava sträckt sig över delar av tidsperioden 1929—1935, varför de genom avtalen fastställda tim- och ackordspriserna varierat icke allenast för de olika platserna utan jämväl under olika avtalstider. Byggnadsföretagens storlek har växlat, vilket framgår därav, att kostnaderna för desamma varierat mellan 1 360 000 och 6 265 000 kronor. Byggnadstiderna, för vilka uppgifterna gälla, ha varat lägst 2V2 och högst 5 år. Anställningstiderna för arbetarna ha växlat mellan 1—4 år. Tab. 38 visar medeltalen av årsinkomsten för arbetarna vid nämnda byggnadsföretag under olika år. Tab. 38. Medeltal av årsinkomst för årsanställda arbetare vid byggnadsstyrelsens egna byggnadsplatser 1929—1935. Fack och orter Murare. Vänersborg. Örebro.... Sala Jönköping. Lund Växjö Stockholm. Visbv Träarbctarc. Vänersborg... Örebro Sala Jönköping Lund Växjö Stockholm. . . Visby Grovarbetare. Vänersborg Örebro Sala Jönköping Lund Växjö Stockholm Visby Stenarbetare. Jönköping.... Stockholm . . . .

1929 Kr.

1930 Kr.

3 261 3 947 4 182

5 121 3 649 5 174

1931 Kr.

1932 Kr.

1933 Kr.

6 285

4 719

2 812

5 106

3 546

1934 Kr.

1935 Kr.

4 049 4 230

4 041 3 078 6 110

4 811 3 766 3 556 4 342

4 465 3 576 4 308 3 808

2 919 2 894 3 928

3 722 4 050 4 657

2 732 2 650 2 649

4 056 4 186

3 912 3 996 4 817 3 983

3 167 3 496 2 594

2 375 2 651 2 228

3 008 2 430

2 793 2 570 4 380 2 496

2 831

2 562

3 420 2 930 3 835 3 496

5 512

247 Tab. 38 (forts.). Medeltal av årsinkomst för årsanställda arbetare vid byggnadsstyrelsens egna byggnadsplatser 1929—1935. Pack och orter

1929 Kr.

1930 Kr.

Kyganadssmcdcr. Jönköping Stockholm Visby Målare. Vänersborg. Örebro.... Sala Jönköping. Lund Växjö

1931 Kr.

1932 Kr.

1933 Kr.

2 463

2 736

1934 Kr.

1935 Kr.

3 194 2 870

5 191 6 286 4 666 6 070

4 216 5 517 3 859

Till en början må framhållas, att de för år 1933 återgivna siffrorna representera lönebelopp, grundade på de speciella avlöningsbestämmelser, vilka tillämpades vid styrelsens byggnadsföretag under arbetskonflikten samma år. Avlöningarna utgingo nämligen motsvarande de, vilka arbetsgivarna erbjudit vid konfliktens början. Under 1934 uppburo arbetarna viss retroaktiv ersättning enligt de nya avtalen för under 1933 utfört arbete. Visserligen bestämmas de i tablån återgivna inkomstbeloppen av skiljaktiga arbetsförhållanden, men ändock synes kunna konstateras en sänkning av arbetarnas löneinkomster efter 1933 års konflikt, om ock denna sänkning knappast har skett i den proportion, nämligen 15 %, som avsågs med det nya avtalet. De årsanställda murarnas inkomster ha i regel stigit till icke obetydligt högre belopp än träarbetarnas. Timlönerna för dessa arbetarefack äro desamma, varför ackordspriserna för murarna förefalla att vara gynnsammare. Grovarbetarnas äro väsentligt lägre, vilket beror därpå, att dessa, till vilka räknas dagtidsarbetare, i stor utsträckning, icke åtnjuta fördelarna av ackordsarbete i samma omfattning som övriga fack. Stenarbetarnas och smedernas inkomstnivå synes ligga i höjd med grovarbetarnas. Målarnas inkomster stiga i vissa fall över murarnas, vilket i viss mån kan förklaras av att de stora byggnader, där arbetena bedrivits, givit tillfälle till förmånlig tillämpning av gällande prislistor. Beaktansvärda äro de väsentliga variationerna av inkomster för samma och olika fack på de skilda byggnadsorterna. Stockholmsarbetarnas inkomster ligga i samtliga fall betydligt högre än landsortsarbetarnas, murarnas och träarbetarnas 20 å 30 % och grovarbetarnas upp till 60 % högre. Uppenbarligen måste detta till viss del bero på större yrkesskicklighet eller arbetsintensitet hos stockholmsarbetarna, enär för Stockholm gällande prislistors högre läge icke ensamt torde kunna förklara den högre lönenivån. Variationerna i de olika årsinkomsterna för samma arbetarfack å samma ort ha givetvis sina orsaker i rådande speciella förhållanden. Arbetena i Vänersborg, Örebro, Sala och Jönköping avsågo ombyggnad av äldre kasern-

248 etablissement till sinnessjukhus. I Vänersborg verkställdes under det första arbetsåret rivnings- och sådana kompletteringsarbeten, vid vilka ackordsarbeten kunde ifrågakomma endast i mindre omfattning, i motsats till det andra arbetsåret, då de nybyggnadsarbeten utfördes, vid vilka ackordsarbete kunde tillämpas i större utsträckning. Vid Örebrobygget bedrevos om- och nybyggnadsarbetena mera parallellt, vilket åstadkommit jämnare inkomstfördelning under åren. I Sala ha de nya murningsarbetena huvudsakligen utförts under andra arbetsåret. Vid bygget i Jönköping uppmurades de nya byggnadsstommarna år 1931, varför inkomsterna då voro högre genom mera omfattande ackordsarbeten. Under 1932 sjönko inkomsterna på den grund att betydande delar av ombyggnadsarbetena då verkställdes. Byggena i Lund och Växjö ha i allt väsentligt gällt nybyggnadsarbeten. varav de relativt jämna inkomstförhållandena. Växjömurarna ha tydligen haft betydligt högre inkomster vid uppmurandet under 1932 av de nya byggnadsstommarna. Byggena i Stockholm ha bestått av om- och nybyggnadsarbeten, därvid murarna i större utsträckning än träarbetare och grovarbetare kunnat sysselsättas med ackordsarbete. Bergsprängarna ha huvudsakligen haft ackordsarbete. Byggena i Visby ha nästan uteslutande bestått av nybyggnadsarbeten. I vissa fall torde de ovan anförda årsinkomsterna vara icke oväsentligt lägre än årsinkomsten för arbetare vid privata bostadsbyggnadsföretag, beroende därpå, att det ständigt upprepade utförandet av likartade arbetsdetaljer vid sistnämnda byggnader ge högre ackordsöverskott än arbetena vid byggnader av annat slag. De avtalsenliga tim- och ackordspriserna äro visserligen bestämmande för arbetsinkomstens storlek, men, såsom av det anförda framgår, influera andra omständigheter, över vilka arbetaren icke själv råder, i hög grad på denna inkomst. I all synnerhet gäller detta arbetets art. Nybyggnadsarbeten ge väsentligt högre arbetsinkomster än ombyggnadsarbeten, där ackordsarbeten förekomma i betydligt mindre omfattning. Sammansättningen av arbetslaget, dess medlemmars yrkesskicklighet och arbetsintensitet, tvång att permittera arbetare vid tillfällig arbetsbrist, oblida väderleksförhållanden, sjukdom m. m. öva likaledes väsentligt inflytande på inkomstens storlek. De verkliga timförtjänsterna, erhållna genom division av de genomsnittliga årsinkomsterna med genomsnittlig verklig arbetstid i timmar, framgå av tab. 39. Tab. 39. Verkliga timförtjänster för årsanställda arbetare vid byggnadsstyrelsens egna byggnadsplatser 1929—1935. Orter och fack Vänersborg. murare träarbetare grovarbetare

1929 Kr.

1930 Kr.

1:47 1:63 1:28

2:22 2:01 1:57 2:52

1931 Kr.

1932 Kr.

1933 Kr.

—

—

1934 Kr.

1935 Kr.

—

—

249 Tab.

39 (forts.). Verkliga timförtjänster för årsanställda arbetare vid byggnadsstyrelsens egna byggnadsplatser 1929 Kr.

1930 Kr.

Örebro. murare träarbetare... grovarbetare. målare

1:93 1:61 1:37

1:84 1:61 1:28 3:02

Sala. murare träarbetare... grovarbetare. målare

2:33 2:10 1:86

2:61 2:04 1:90 2:26

Orter och fack

Jönköping. murare träarbetare... grovarbetare. stenarbetare.. smeder målare

1929—1935.

1931 Kr.

1932 Kr.

2:94 1:94 1:66

2:22 1:73 1:47 1:28 1: 15 3: —

Lund. murare träarbetare... grovarbetare. målare Växjö. murare träarbetare... grovarbetare. målare

1933 Kr.

1934 Kr.

1: 92 1:60

1:66 1:22

1:86 1:80 1:37

2:76 2: 21 1:39

1:89 1:59 1:21

2:09 1:96 1:29

Stockholm. murare träarbetare... grovarbetare. bergsprängare smeder Visby. murare träarbetare... grovarbetare. smeder

De verkliga timförtjänsterna per år ha överstigit avtalsenlig timlön å respektive platser procentuellt med högst

träarbetare.... grovarbetare. . . bergspriingare..

Vänersborg

Örebro

Sala

Jönköping

% 58-6 43-6 23-6

% 44-0 20-1 13-2

% 86-4 50-0 49-6

% 129-7 51-0 43-1

/o

/o

48-8 44-0 32-2

115-6 72-7 21-7

68-0

94-8

61-4

106-9

78-6

114-8

Lund

Växjö

Stockholm % 88-0 49-3 42-1 83-3

Visby % 119-2 68-8 14-3

250 De verkliga timiörtjänsterna framhäva än mer än årsinkomsterna de fördelar och nackdelar, som arbetets art kan giva arbetaren. Beräkningen av dessa timförtjänster eliminerar sådana inflytanden som permittering, oblid väderlek, sjukdom m. m. och återgiver de fördelar, som yrkesskicklighet och arbetsintensitet giva, tillsammans med de nackdelar, som arbetets art kan medföra, såsom ökat timlönsarbete i förhållande till ackordsarbete vid ombyggnader och dylikt. Beträffande f ö r h å l l a n d e t m e l l a n m ö j l i g ( m a x i m a l ) a r betstid per år och den g e n o m s n i t t l i g t verkliga arbetstiden för h e l å r s a n s t ä l l d a a r b e t a r e är följande att anföra. Den möjliga arbetstiden har på olika platser och under olika år växlat mellan 2 180 och 2 375 timmar. I ett fall har den nedgått till 1953 timmar. Denna arbetstid har å olika platser och under olika år kunnat utnyttjas av murare till 77 å 97 %, av träarbetare till 83 å 98 %, av grovarbetare till 84 å 100 % och av målare till 62 a 98 %. I Vänersborg, där byggnadsföretaget utgjorts av betydande ombyggnadsarbeten, vilka skulle genomföras på relativt kort tid, har arbetstiden utnyttjats i största möjliga mån med anlitande av konstgjord belysning. Arbetarna ha sålunda beretts tillfälle att under hela året arbeta med full arbetstid, 48 timmar per vecka. Den högsta maximala arbetstiden har också förekommit vid detta bygge. I övrigt har den maximala arbetstiden beräknats bland annat med hänsyn till de förkortningar av arbetstiden, som skett under den mörkare delen av året. Skiljaktigheterna mellan möjlig arbetstid och den genomsnittligt verkliga arbetstiden per kalenderår och arbetarfack ha sina orsaker i otjänlig väderlek, sjukdomsfall, permittering av tillfällig brist på arbete vid byggnadsföretaget samt beviljade ledigheter. I vissa fall har målarnas arbetstid ytterligare begränsats under årets mörkare del. Vid ombyggnadsarbetena har oblid väderlek utövat mindre inverkan än vid nybyggnadsarbeten. Under gynnsamma förhållanden, i all synnerhet då det gäller inomhusarbete, kunna byggnadsarbetarna utnyttja den maximala arbetstiden i mycket stor omfattning. Om vid utearbete otjänlig väderlek tillstöter, sjukdomsfall inträffa och permittering måste äga rum under längre tidsperioder på grund av arbetsbrist för ett eller annat fack, uppstå ofta betydande skiljaktigheter mellan de möjliga och de verkliga arbetstiderna vid ett byggnadsföretag. Följderna härav få arbetarna själva till största delen bära i form av minskad arbetsförtjänst. Den genomsnittliga dagtidens, respektive ackordstidens procentuella andel i hela den verkliga arbetstiden för årsanställda arbetare inom olika fack och år framgår av följande tablå:

251 Da *tid lägst

högst

Dagtid

Ackordstid lägst

Murare. Vänersborg. Örebro.... Sala Jönköping. Lund Växjö Stockholm . Visby

%

/o

o/ /o

59-1 34-7 23-1 36-3 37-3 6-9 41-9 21-7

86-4 62-1 33-6 48-8 60-1 55-0

13-6 37-9 66-4 51-2 39-9 45-0

— —

— —

Träarbetare. Vänersborg... Örebro Sala Jönköping. . . Lund Växjö Stockholm. . . Visby

54-3 68-6 59-4 56-7 21-4 17-4 57-0 32-1

84-9 77-0 60-4 64-S 34-3 56-9

15-1 23-0 39-6 35-5 65-7 43-1

— —

— —

/o

40-9 65-3 76-9 63-7 62-7 93-1 58-1 78-3 45-7 31-4 40-6 43-3 78-6 82-0 43-0 67-9

högst

lägst

%

%

%

/o

75-4 81-2 47-1 61-4 57-4 36-6 55-8 65-9

98-8 82-0 85-0 83-2 88-2 80-4

1-2 18-0 15-0 16-8 11-8 19,6

— —

— —

24-6 18-8 52-9 38-6 42-6 63-4 44-2 34-1

—

—

84-8 68-4

15-4

84-6

—

—

lägst

högst Grovarbetare. Vänersborg.. . Örebro Sala Jönköping.. . . Lund Växjö Stockholm... . Visby Målare. Vänersborg. Örebro Sala Jönköping.. Lund Växjö

Ackordstid

15-2 31-6 10-1 16-9 2-9

högst

89-9 83-1 97-1

Med dagtidsarbete menas sådant arbete, som betalats allenast med avtalsenlig timlön, och med ackordsarbete sådant arbete, för vilket utgått ersättning enligt avtalsenliga ackordsprislistor. Såsom tidigare framhållits, äro de byggnadsföretag, för vilka här ovan redogjorts, av väsentligt olika natur, vilket för arbetaren inom de egentliga byggnadsfacken givetvis återspeglar sig i förhållandet mellan dagtids- och ackordstidsarbeten. Vid de byggen, som helt eller delvis omfatta ombyggnadsarbeten, äro procenttalen för dagstidsarbete högre än vid de byggen, som huvudsakligen bestå av nybyggnadsarbeten. Beträffande målarna ha dessa omständigheter, som av tabellen framgår, spelat mindre roll, enär dessa arbetare under största delen av arbetstiden utfört ackordsarbete. 1 syfte att utreda frågan rörande d e v i d a c k o r d s a r b e t e i n o m b y g g n a d s f a c k e t e r h å l l n a v i n s t e r u t ö v e r u t g å e n d e timl ö n e r ha de sakkunniga från byggnadsstyrelsen inhämtat uppgifter rörande de ackordsbetalningar, som gjorts vid styrelsens i dess egen regi utförda byggnadsarbeten under tidsperioden 1930—1936. Byggnadsföretagen ha varit belägna i Stockholm, Jönköping, Lund, Växjö, Landskrona, Karlskrona, Kristianstad, Mohed, Sprängsviken samt Visby. Sammanlagt har vid samtliga byggnadsföretag utbetalats i arbetskostnader kr. 3 406 623:47, vari ackordsöverskotten ingå med kr. 1 579 539:96, utgörande 86-5 % av timlönerna, vilka utgått enligt för varje ort och år gällande kollektivavtal. Högre än medeltalet ligga allenast arbetarnas vid byggena i Stockholm och Jönköping intjänta överskott med resp. 127*3 och 993 %. Närmast under medeltalet komma arbetarnas i Växjö, Visby och Lund ackordsöverskott med procenttalen 83*1, 79-7 och 76 - l. Lägst

252 komma arbetarna i Mohed och Sprängsviken med endast 15*4 och 49*0 resp. I genomsnitt har till m u r a r n a utbetalts 24-8 % av dessa arbetskostnader. Ackordsöverskotten för dessa arbetare ha uppgått till i genomsnitt 102-5 % av timlönen, högst i Stockholm och Visby med respektive 150-7 och 144-6 % och lägst i Mohed och Sprängsviken med respektive 14-4 och 19-o %. Till t r ä a r b e t a r e o c h s n i c k a r e ha utbetalats 26 % av samtliga arbetskostnader. Ackordsöverskotten för denna arbetarkategori ha utgjort i genomsnitt 91'6 % av timlönen, högst i Stockholm och Växjö med respektive 145*9 och 116-7 % och lägst i Mohed och Sprängsviken med resp. 5-0 och 42-6 %. G r o v a r b e t a r e ha av samtliga arbetskostnader uppburit 32-3 %. Ackordsöverskotten för grovarbetare ha stigit till i genomsnitt 69-7 % av timlönen, högst i Stockholm och Jönköping med respektive 118-3 och 103-2 % och lägst i Mohed och Visby med respektive 19-3 och 41 7 %. M å l a r n a s andel i samtliga arbetskostnader har utgjort 14-5 % • Ackordsöverskotten för målare ha uppgått till i genomsnitt 93-6 %, högst i Stockholm och Jönköping med 110-7 och 99-1 % och lägst i Mohed med 27-5 %. Återstående andel, 2-4 %, av samtliga arbetskostnader har utbetalats till s t e n h u g g a r e , b e r g s p r ä n g a r e och p l å t s l a g a r e . Stenhuggeriarbetet har givit 35-7 %, bergsprängningsarbetet 108-8 % och plåtslageriarbetet 340 % ackordsöverskott utöver timlönen. Börande de mera detaljerade uppgifterna hänvisas till del II, sid. 181 o. f. Visserligen äro ackordsprisernas höjdlägen icke i alla ackordsprislistor genomgående likartat avpassade till de å de olika platserna utgående timlönerna, men variationerna härvidlag äro dock icke större än att de höga ackordsvinsterna måste åtminstone i viss mån utgöra relativa mätare på arbetarna i fråga om arbetsskicklighet och arbetsintensitet. Givetvis äro resultaten ytterst beroende på kvalifikationerna hos de skilda arbetslag, som sammansatts vid de olika byggnadsplatserna. Av den verkställda utredningen framgår, såsom ock synes varit att vänta. att specialiseringen ger arbetaren möjlighet till större ackordsöverskott. I Stockholm utgöra timmermännen och byggnadssnickarna till skillnad från i landsorten olika specialfack bland träarbetarna, vilket resulterat däruti. att snickeriarbetarna i Stockholm uppnått väsentligt högre ackordsöverskott än motsvarande träarbetare i landsorten. Ackordsvinsterna å formsättningar för betongarbeten, vara timmermännen alltmer specialisera sig, giva högre ackordsöverskott. De arbeten inom grovarbetarefacket, som kräva särskild fackkunskap, såsom olika slag av cement- och betongarbeten, giva likaledes goda ackordsvinster, under det att överskotten vid schaktnings- och hantlangningsarbeten äro vida lägre.

TREDJE AVDELNINGEN

Arbetslösheten inom byggnadsindustrien och åtgärder för dess bekämpande

KAP. XI.

Arbetslöshetens omfattning och växlingar. A. Växlingarna i antalet företagare. I kap. II har meddelats en sammanställning av antalet vid folkräkningarna 1910, 1920 och 1930 redovisade företagare inom sådana grenar av gruppen husbyggnadsverksamhet m. m., vilka kunna anses tillhöra byggnadsindustrien enligt förut given definition, samt därjämte företagare inom gruppen koppar-, bleck- och plåtslagare, av vilka en del tillhör byggnadsindustrien. Såsom på anförda ställe visats, kunna dessa uppgifter icke betraktas som fullständiga, i det bl. a. en del snickeriidkare tillhörande byggnadsindustrien torde vara att finna under annan rubrik än husbyggnadsverksamhet m. m. samt åtskilliga smärre yrkesutövare, som utföra självständigt arbete, räknats som arbetare. Dessa uppgifter äro icke heller fullt jämförbara med varandra av den orsak att olika grupperingsmetoder kommit till användning vid de olika folkräkningarna. Folkräkningssiffrorna torde dock vara ägnade att ge en föreställning om växlingarna i antalet företagare inom de särskilt redovisade verksamhetsgrenarna. Påfallande är minskningen av totalantalet byggnadsföretagare inom dessa grenar mellan åren 1910 och 1920, nämligen från 12 700 till 10 300, eller med nära en femtedel. Under den följande tioårsperioden ökades antalet upp till 15 100, eller med omkring hälften. Dessa växlingar sammanhänga givetvis i viss mån med växlingarna i byggnadsverksamhetens omfattning. Bostadsproduktionen i stadssamhällena nedgick, såsom av tab. 2 framgår, från 21 300 eldstäder 1910 till 14 400 eldstäder 1920, eller med inemot en tredjedel, för att följande tioårsperiod ökas till mer än det fyrdubbla. Härvid får dock tagas i betraktande, att, efter allt att döma, byggnadsverksam heten i dess helhet icke växlat lika starkt som bostadsproduktionen ensam. Härom synas bl. a. vittna de i tab. 16 meddelade uppgifterna om antalet byggnadsarbetare, vilka visa en ökning från 1910 till 1920. Motsättningen däri. att byggnadsföretagarnas antal och bostadsproduktionen i stadssamhällena minskats, medan byggnadsarbetarnas antal ökats. lorde förklaras av följande förhållanden: Den y r k e s m ä s s i g a byggnadsverksamheten under kriget och den närmaste tiden därefter påverka-

256 des starkt av sådana förhållanden som de höga priserna å byggnadsmaterial, det ogynnsamma ränteläget, hyreslagstiftningen m. m., vartill även kommo de oroliga förhållandena på arbetsmarknaden, utmynnande i en omfattande konflikt 1920. Detta åstadkom en minskning i bostadsproduktionen och byggnadsföretagarnas antal. En kraftig motvikt skapades mot den yrkesmässiga verksamhetens nedgång därigenom att industriella och kommersiella företag för eget behov eller för egna anställda bedrevo byggnadsverksamhet i ganska stor omfattning fram till den 1921 inträffade depressionen. Detta förklarar ökningen av antalet byggnadsarbetare. Den av socialstyrelsen sammanställda månatliga arbetslöshetsstatistiken angiver också en relativt god arbetstillgång fram till 1921. Den betydande ökningen av antalet byggnadsföretagare mellan 1920 och 1930 har sin motsvarighet i den starkt ökade bostadsproduktionen, vilken sistnämnda år nådde sin dittills högsta siffra. Det följande året höll sig bostadsproduktionen alltjämt på toppunkten, medan byggnadsverksamheten för kommersiella och industriella ändamål nedgick som följd av depressionen, så att den totala produktionen, enligt vad tab. 1 visar, minskades. I anslutning till det nyss anförda ger detta anledning förmoda, att de yrkesmässigt verksamma byggnadsföretagarna 1931 vidhållit sin numerär. Företagsräkningen sistnämnda år visar inom jämförbara grenar av byggnadsindustrien t. o. m. ett betydligt större antal företagare än folkräkningen 1930. Härvid bör dock uppmärksammas, att företagsräkningen efter allt att döma omfattar åtskilliga med självständigt arbete sysselsatta smärre yrkesutövare, vilka vid folkräkningen redovisats som arbetare. Den av de sakkunniga föranstaltade undersökningen rörande arbetsgivares och löntagares inkomster av byggnadsindustri i rikets stadssamhällen 1931 och 1932 erbjuder tillfälle till en jämförelse mellan antalet företagare vartdera av dessa år. Då undersökningsområdet bägge åren varit detsamma och även i övrigt identiska principer legat till grund för redovisningen, torde de ur undersökningen framgångna antalsuppgifterna få anses giva en så långt möjligt trogen bild av utvecklingen. Det visar sig, att hela antalet inom undersökningsområdet redovisade byggnadsföretagare ökades något mellan 1931 och 1932, nämligen från 6 536 till 6 545. ökningen gäller dock endast enskilda personer, medan antalet bolag och föreningar nedgick från 219 till 214. Antalet teknisk och förvaltningspersonal samt arbetare visar en minskning med 3 a 4 %. Bland de företagargrupper, som visade ökning, må särskilt nämnas snickeriidkare, målarmästare och elektriska installatörer. En om ock svag ökning visade jämväl gruppen byggmästare och entreprenörer, bland vilka dock antalet bolag och föreningar ganska starkt nedgick. Minskning företedde å andra sidan bl. a. grupperna byggnadsingenjörer, civilingenjörer och ingenjörer, murarmästare, glasmästare, värme- och sanitetsinstallatörer samt smidesidkare.

257 Medan sålunda depressionen 1932 i det hela icke gav sig tillkänna i någon minskning av företagarnas antal, framträdde den däremot i inkomst- och förlustsiffrorna. Antalet företagare med uppgiven inkomst minskades från 6 276 till 6 165, medan antalet företagare utan inkomst (eller förlust) ökades från 157 till 221 och antalet företagare med förlust från 103 till 159. För tiden efter 1932 föreligga icke uppgifter i den omfattning, som erfordras för en beräkning av antalet byggnadsföretagare. Den betydande ökning av bostadsproduktionen och byggnadsverksamheten i dess helhet, som ägt rum på sista tiden, ger emellertid anledning förmoda, att byggnadsföretagarna, efter den stagnation eller tillbakagång som kan ha förorsakats av depressionen, på nytt tillväxt i antal. Såsom ett resultat av det här anförda framgår, att växlingarna i antalet byggnadsföretagare uppenbarligen icke sammanhänga med växlingarna i antalet byggnadsarbetare, utan att den ena talserien kan röra sig i annan riktning än den andra. Under inverkan av krigstidens abnorma förhållanden på byggnadsmarknaden decimerades företagarkåren avsevärt, medan arbetarstyrkan i stor utsträckning sysselsattes med byggnadsarbete för industriens räkning. Depressionen under 1930-talets tidigare år övade å andra sidan icke, så långt vår kännedom härom sträcker sig, d. v. s. fram t. o. m. 1932, någon inverkan på företagarnas antal, medan däremot antalet inom byggnadsindustrien anställda minskades.

B. Växlingarna i antalet teknisk och förvaltningspersonal. Förut har redogjorts för den tekniska och förvaltningspersonalens antal enligt folkräkningarna ävensom enligt företagsräkningen 1931 m. fl. undersökningar. Vid folkräkningarna har en mera fullständig redovisning av de till byggnadsindustrien hörande funktionärerna kommit till stånd först från och med 1920 års räkning. På grund av bristfälligheter i det vid de tidigare folkräkningarna såsom grundval för yrkesgrupperingen använda materialet kan antalet vid dessa räkningar redovisade funktionärer inom byggnadsindustrien knappast jämföras med de uppgifter härom, som finnas att hämta ur senare folkräkningar och övriga undersökningar. Däremot synes det vara möjligt att anställa en jämförelse mellan antalet funktionärer enligt 1920 och 1930 års folkräkningar samt enligt företagsräkningen 1931. Vid 1920 års folkräkning redovisades visserligen icke särskilt de till rörledningsbranschen hörande funktionärerna, utan voro dessa att finna under rubriken gas- och vattenledningsverk tillsammans med funktionärer vid kommunala anläggningar m. fl. företag fallande utanför byggnadsindustrien. Under denna rubrik redovisades 1.124 funktionärer. Under antagande av att dessa fördelade sig på byggnadsindustri och annan verksamhet i samma 18

717118.

I

258 proportioner som enligt 1930 års folkräkning, torde antalet funktionärer inom rörledningsbranschen 1920 kunna anslås till i runt tal 600. Följande tablå upptager antalet funktionärer inom olika grenar av byggnadsindustrien enligt sistnämnda tre räkningar. Antal teknisk och förvaltningspersonal

Husbyggnadsverksamhet Målning Glasmästeri och förgyllning Kakelugnsmakeri Rörarbeten inomhus Koppar-, bleck- och plåtslageri Summa

enligt folkräkningen " / i * 1920

enligt folkräkningen 31 /i2 1930

enligt företagsräkningen " / , 1931

2 133 79 82 8 600 188

2 887 157 117 11 809 253

1 992 156 85 11 901 114

3 090

4 234

3 259

Till husbyggnadsverksamhet har härvid räknats de vid företagsräkningen under rubrikerna husbyggnadsverksamhet, murning, byggnadssnickeri, grundläggnings- och cementeringsarbeten o. dyl. ävensom blandad samt ej särskilt nämnd anläggningsverksamhet redovisade funktionärerna. Dessutom redovisades vid företagsräkningen 833 funktionärer inom gruppen elektriska installations- och monteringsarbeten. Dessa upptogos icke särskilt vid folkräkningarna, utan voro att finna bland funktionärer vid elektricitetsverk och kraftledningar, som 1920 redovisades till ett antal av 1 898 och 1930 till ett antal av 1 776. De vid företagsräkningen 1931 redovisade funktionärerna inom husbyggnadsverksamheten uppgå, såsom av översikten framgår, till mindre än två tredjedelar av det vid folkräkningen 1930 redovisade antalet. Orsaken härtill torde förnämligast vara att söka i det förut påpekade förhållandet, att vid folkräkningarna en del personer räknats till yrken, som de av en eller annan anledning icke i verkligheten utövat vid folkräkningstidpunkten. Detta är bl. a. fallet med arbetslösa, understödstagare, sjuka och till värnpliktstjänst inkallade, som ersatts med andra personer, m. fl. Åtminstone de två förstnämnda kategorierna kunna icke medtagas vid en företagsräkning. De vid företagsräkningen inhämtade uppgifterna hänförde sig till den 25 september 1931, då sannolikt mindre god arbetstillgång rådde bland byggnadsindustriens tekniska och förvaltningspersonal på grund av årstiden och dessutom konjunkturerna inom byggnadsverksamheten börjat starkt försämras. Liknande orsaker torde ha framkallat den än starkare minskning, som mellan de bägge räkningstillfällena ägde rum i fråga om det redovisade antalet arbetare inom byggnadsindustrien, uppgående till nära två femtedelar av folkräkningssiffran ,(jfr sid. 115). I fråga om det vid företagsräkningen redovisade antalet funktionärer inom grupperna målning,

259 kakelugnsmakeri och rörarbeten inomhus blev antalet funktionärer oförändrat eller, vad rörledningsbranschen beträffar, t. o. m. ökades. De starka växlingarna i antalet funktionärer inom husbyggnadsverksamheten synas utgöra ett vittnesbörd om lösliga anställningsförhållanden för personalen. Detta bestyrkes ock av den av de sakkunniga föranstaltade särskilda undersökningen härom, vilken visar att i fråga om uppsägningstid för anställningsavtalet, avtalets karaktär av skriftligt eller muntligt m. m., personalen är ogynnsamt ställd (se sid. 100 o. f.). I samband med en av de sakkunniga föranstaltad undersökning rörande utbildningsförhållanden m. m. inom byggnadsindustrien (se ovan) ha bl. a. införskaffats uppgifter om antalet hos byggnadsföretagare anställda i arbetsledarställning och å kontor under vart och ett av åren 1929—1934. Uppgifter ha endast erhållits från 894 företagare, vilka i medeltal per år under nyss angivna sexårsperiod redovisade 520 arbetsledare och 647 kontorsanställda. Några större växlingar år från år framträda icke inom de bägge kategorierna vare sig i fråga om totalantalet anställda eller i fråga om det för olika yrkesgrupper av företagare redovisade antalet. Bäknat över hela perioden framträder en tydlig tendens till ökning av personalen. De av de sakkunniga sålunda införskaffade uppgifterna omfatta endast omkring en fjärdedel av den inom byggnadsindustrien sysselsatta tekniska och förvaltningspersonalen och några mera tillförlitliga slutsatser torde icke kunna dragas därav. Uppgifterna synas dock tyda därpå, att de växlingar i personalens antal, varom nyss varit tal, i mindre grad gälla det genomsnittliga personalantalet per år än personalantalet under årets olika månader. C. Växlingar i arbetarstyrkan. I samband med den av de sakkunniga föranstaltade undersökningen angående utbildningsförhållanden m. m. inom byggnadsindustrien har, såsom förut nämnts, från industriens företagare införskaffats uppgifter om bl. a. antalet hos dem anställda arbetare under vart och ett av åren 1929—1934, med fördelning per månad. Dylika uppgifter ha dock endast erhållits från 894 företagare, vilka i medeltal per år under nyss angivna sexårsperiod redovisade 8 071 arbetare. Under vart och ett av åren utgjorde antalet arbetare i medeltal följande: 1929 1930 1931

8 601 9 447 9 206

1932 1933 1934

7 874 4 515 8 781

Om man undantager konflikt- och depressionsåret 1933, voro icke växlingarna i arbetarantalet från ett år till ett annat särdeles betydande. Topppunkten bildas av 1930, varefter arbetarantalet successivt avtog för att på nytt stiga 1934, som uppvisar en något högre siffra än 1929.

260 Dessa siffror avspegla icke växlingarna i arbetsstyrkan inom vart och ett av de olika byggnadsfacken. Större delen av de redovisade arbetarna, eller i medeltal för hela sexårsperioden 4 533, voro anställda hos byggmästare och entreprenörer och sammansattes av arbetare tillhörande ett flertal olika fack. Inom en del mindre företagargrupper finner man, att arbetsstyrkan växlade betydligt från ett år till ett annat. Detta var fallet med den av arkitekter och konsulterande ingenjörer ävensom av snickeriidkare sysselsatta arbetsstyrkan. Däremot var med undantag för 1933 växlingen i arbetsstyrkan icke särdeles starkt framträdande bland företagargrupperna byggmästare och entreprenörer, målarmästare, plåtslagare, värme- och sanitetstekniska entreprenörer samt elektriska entreprenörer. Fördelas den redovisade arbetsstyrkan per månad, erhållas för hela perioden 1929—1934 följande månadsmedeltal: Januari Februari Mars April Maj Juni

6 159 6 534 6 956 7 358 8 019 8 465

Juli Augusti September Oktober November December

9 428 9 836 9 862 8 875 7 846 7 455

Såsom en naturlig följd av det starka säsonginflytandet inom byggnadsindustrien förete månadssiffrorna större växlingar än de nyss meddelade årssiffrorna. Dock äro de förra icke ägnade att giva någon inblick i den på säsongväxlingarna beroende arbetslöshetens omfattning inom byggnadsindustrien. Månadssiffrorna innefatta nämligen ett flertal olika fack i växlande proportioner, beroende på att facken avlösa varandra under tiden för byggnadernas uppförande. I allt fall visa siffrorna, att den relativt största arbetsstyrkan sysselsattes under den högsäsong inom byggnadsyrket, som infaller under månaderna juli—september. Vid jämförelse med årets första tre månader visa månaderna oktober—december en större arbetsstyrka. Bland de olika företagargrupperna påträffar man de starkaste växlingarna inom företagargrupperna snickeriidkare och målarmästare. Icke särdeles starkt framträdande voro växlingarna inom gruppen elektriska entreprenörer, mera däremot bland värme- och sanitetstekniska entreprenörer. Hos byggmästare och entreprenörer finner man en arbetarstyrka växlande mellan 3 444 i januari och 5 509 i augusti. Beroende på arbetsstyrkans växlande sammansättning äro dessa siffror givetvis icke att anse som något uttryck för växlingarna inom de hos dessa företagare anställda facken och en uppdelning på olika fack skulle säkerligen blotta betydligt större variationer.

261 D. Arbetslösheten bland medlemmar av 1929—1934.' a.

byggnadsfackförbunden

Den av de sakkunniga verkställda undersökningens omfattning och representativitet.

Socialstyrelsens på fackföreningarnas uppgifter grundade, fortlöpande statistik angående arbetslösheten inom fackförbunden lämnar icke upplysning om skiljaktigheterna i arbetslöshetshänseende inom olika åldersgrupper eller vid olika medlemstid i förbunden, om arbetslöshetsperiodernas varaktighet eller om växlingarna i arbetslöshetens omfattning i olika delar av landet. Då uppgifterna endast i enstaka fall fördelats på yrkesgrenar samt ett flertal av de redovisade byggnadsfackförbunden i jämförelsevis stor utsträckning omfatta jämväl andra än byggnadsarbetare, lämnar denna statistik icke möjlighet att vinna kännedom om arbetslösheten bland de fackligt organiserade byggnadsarbetarna. Arbetslöshetens omfattning inom byggnadsindustrien erhåller emellertid en viss belysning genom den bearbetning fackföreningsstatistiken underkastats av arbetslöshetsutredningen för åren 1913 samt 1920—1929, varvid materialet uppdelats på näringsgrenar enligt den inom Sveriges officiella statistik brukliga grupperingen. De sakkunniga, som ansett det åt dem lämnade uppdraget förutsätta en mer ingående utredning om arbetslöshetsförhållandena inom byggnadsindustrien, ha i samråd med representanter för byggnadsfackförbunden föranstaltat om en specialundersökning av arbetslösheten inom nämnda industri, på grundval av de i förbundens medlemsregister förefintliga uppgifterna angående kontingentbetalning och fristämpling från avgifter på grund av arbetslöshet, konflikt eller sjukdom. Härvid ha även utnyttjats övriga i registren meddelade uppgifter, såsom födelseår och -dag samt datum för in- och utträde ur förbundet resp. lokalavdelningen. Arbetslöshetsprocenten — årlig och månatlig — har bestämts såsom antalet arbetslösa veckor uttryckt i procent av antalet möjliga arbetsveckor. Vid uträkningen av den månatliga arbetslöshetsprocenten har emellertid ansetts allt för tidskrävande att exakt beräkna antalet möjliga arbetsveckor, varför antalet arbetslöshetsveckor satts i relation till en med hänsyn till medlemsantalet vid varje månads slut proportionellt beräknad andel av det årliga antalet möjliga arbetsveckor. De uppgifter fackförbundens medlemsregister innehålla ha gjort det möjligt att vid undersökningens genomförande verkställa en fördelning av materialet dels efter levnadsålder och dels efter medlemstidens längd på ett Sammanfattning av den i del III lämnade redogörelsen för sakkunnigas undersökning rörande arbetslösheten bland medlemmar av byggnadsfackförbunden 1929—1934.

antal ålders- resp. medlemstidsgrupper. Primärmaterialet har vidare fördelats länsvis samt på 18 städer kännetecknade av mer omfattande byggnadsverksamhet. Då med hänsyn till den synnerligen långt gående differentieringen uppgifterna i stor utsträckning ej torde kunna betraktas som utslagsgivande. ha emellertid vid framläggandet av undersökningens resultat de olika länen vanligen sammanförts till fem särskilda landsdelar, vilka avgränsats på sätt som tillämpats i socialstyrelsens i Sociala meddelanden publicerade redogörelser angående byggnadsverksamheten under olika år, varjämte uppdelning skett på de åtta största städerna, nämligen Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Borås, Gävle och Örebro. Stockholms, Uppsala, Västmanlands, Södermanlands och Östergötlands län ha härvid sammanförts till ö s t r a S v e r i g e ; Jönköpings, Kronobergs, Kalmar och Gotlands län till S m å l a n d o c h ö a r n a ; Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län till s ö d r a S v e r i g e ; Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands och Örebro län till v ä s t r a S v e r i g e samt Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län till n o r r a S v e r i g e . Den av de sakkunniga föranstaltade undersökningen avser åren 1929— 1934 samt innefattar sålunda dels en uppåtgående konjunktur med därav betingad livligare byggnadsverksamhet, dels en efterföljande kris, kulminerande i depressionsåret 1933, vilket år jämväl kännetecknades av omfattande konflikt inom byggnadsindustrien. Uppgifter enligt den för undersökningen fastställda planen ha inhämtats från följande fem byggnadsfackförbund: murareförbundet, byggnadsträarbetareförbundet, grov- och fabriksarbetareförbundet, målareförbundet samt elektriska arbetareförbundet. Bleck- och plåtslagareförbundet, stenindustriarbetareförbundet samt transportarbetareförbundet, vilka omfatta ett relativt ringa antal byggnadsarbetare, ävensom metallindustriarbetareförbundet ha av kostnadsskäl uteslutits ur undersökningen, som likväl torde giva en tillfredsställande bild av arbetslöshetsförhållandena inom byggnadsindustrien. Vad målareförbundet samt murareförbundet angår, har 1929 uteslutits ur undersökningen på grund av brist på användbara uppgifter. Då byggnadsfackförbunden äro organiserade såsom yrkesförbund och icke enligt den s. k. industriförbundsprincipen, har det varit nödvändigt att ur de undersökta organisationerna utskilja de medlemmar, som varit sysselsatta inom byggnadsindustrien. Till nämnda industri ha härvid räknats, förutom yrkesutövare, sysselsatta inom husbyggnadsindustrien, principiellt även vissa yrkesutövare, sysselsatta med sådana konstarbeten inom anläggnings- och i viss utsträckning jämväl vägbyggnadsfacket, som kräva en högre grad avyrkesskicklighet. Undersökningen omfattar sålunda, förutom husbyggnadsarbetare, jämväl cement- och betongarbetare samt träarbetare, sysselsatta med utförandet av vissa byggnadskonstruktioner inom väg- och vattenbyggnadsfacket, såsom betongbroar m. m.

263 Samtliga byggnadsfackförbund utom metallindustriarbetareförbundet äro sammanslutna i s a m v e r k a n d e byggnadsfackförbunden. Antalet byggnadsarbetare inom de undersökta fackförbunden vid utgången av år 1934 utgjorde 68 243, eller något mer än 92 % av hela antalet till samverkande byggnadsfackförbunden nämnda år anslutna byggnadsarbetare, 73 793. Därest hänsyn jämväl tages till antalet inom metallindustriarbetarelörbundet organiserade byggnadsarbetare, som vid slutet av 1934 approximativt uppskattats till 5 000, omfattade undersökningen något mer än 86 % av hela antalet i byggnadsfackförbunden organiserade byggnadsarbetare. Antalet byggnadsarbetare i de av undersökningen berörda förbunden har ökats från 54 871 år 1929 till 68 243 år 1934, eller med något mer än 24 %. Under samma tid har hela antalet till samverkande byggnadsfackförbunden anslutna byggnadsarbetare, med undantag av de i transportarbetareförbundet organiserade, vilka anslöto sig till den gemensamma organisationen först år 1932, ökats från 56 606 år 1929 till 70 793 år 1934, eller med 25-1 %. Enligt en ungefärlig uppskattning på grundval av dels 1930 års folkräkning, dels hos vederbörande fackförbund tillgängliga uppgifter, utgjorde hela antalet byggnadsarbetare i landet år 1930 omkring 103 500 (sid. 116). Av dessa tillhörde omkring 92 150 eller närmare 90 % sådana byggnadsfack, som omfattas av förevarande undersökning. Av de till sistnämnda fack hänförliga byggnadsarbetarna voro 61 295 eller omkring två tredjedelar organiserade i de av undersökningen berörda fackförbunden. b.

Årsmedlemmar inom organisationerna.

Den av de sakkunniga föranstaltade undersökningen omfattar icke allenast sådana byggnadsarbetare, som tillhört fackförbunden under samtliga de undersökta åren, utan jämväl nytillkomna och avgångna medlemmar. Totalantalet av undersökningen berörda byggnadsarbetare utgjorde 62 715 år 1929 samt 76 528 år 1934, motsvarande en ökning under hela undersökningsperioden med 13 813 personer eller närmare en fjärdedel av hela antalet 1929 redovisade arbetare. Denna ökning torde väsentligen ha föranletts av en stegring av organisationsprocenten. Under år 1933 omfattade undersökningen blott 71957 mot 74 637 byggnadsarbetare 1932. Det övervägande flertalet, eller omkring två tredjedelar, tillhörde grov- och fabriksarbetareförbundet samt byggnadsträarbetareförbundet. År 1929 tillhörde 22 281 det förra förbundet samt 19 206 av de av undersökningen berörda arbetarna det senare förbundet. Ett mått på det genomsnittliga antal medlemmar, undersökningen under ett visst år omfattat inom resp. organisationer, erhålles uppenbarligen, därest antalet för varje organisation beräknade möjliga arbetsveckor divideras ined 52. Det sålunda erhållna medlemsantalet, som i det följande benämnes antalet å r s m e d l e m m a r , framgår för vart och ett av de undersökta åren och förbunden av tab. 40.

264 Tab. 40.

Antal årsmedlemmar, förbundsvis 1929—1934. Antal

årsmedlemmar

Fackförbund 1929

1934 Murareförbundet Byggnadsträarbetareförbundet Grov- och fabriksarbetareförbundet Målareförbundet Elektriska arbetareförbundet

7 482 16 685 18 252 7 090 3 712

8 195 19 210 20 967 8 853 4 275

8 614 21 056 22 904 9 853 4 671

8 827 21 751 23 744 10 335 4 941

8 754 21 370 23 054 10 157 4 845

8 874 21468 23 423 10 255 4 928

Samtliga förbund

53 221

61 500

67 098

69 598

68 180

68 948

Med tanke på möjligheten av jämförelse med 1930 års folkräkning har för 1930 beträffande de olika förbunden en fördelning verkställts av antalet årsmedlemmar på de förutnämnda åtta städerna samt fem landsdelarna. Härvid visar sig, att av hela antalet årsmedlemmar, 61 500, nära 55*3 % tillhörde de särskilt redovisade städerna. Enbart i Stockholm omfattade de undersökta organisationerna 30-3 % av hela antalet redovisade årsmedlemmar i landet. Av de särskilda landsdelarna omslöt norra Sverige det största antalet, 8 092, eller 13-2 %, av hela antalet årsmedlemmar samt Småland och öarna det minsta antalet, 2 770 eller 4-5 %. Inom vart och ett av de undersökta förbunden fördelade sig antalet årsmedlemmar, hänförliga till byggnadsindustrien, procentuellt tämligen likartat på de särskilda städerna. Vad de olika landsdelarna angår, var antalet årsmedlemmar inom de olika förbunden i allmänhet jämförelsevis starkare samlat till norra och östra Sverige. Murareförbundet hade dock sin största omfattning i södra Sverige. Sin minsta omfattning hade samtliga förbund i Småland och öarna Till belysande av det undersökta medlemsklientelets sammansättning i å l d e r s h ä n s e e n d e ha de 1930 redovisade årsmedlemmarna fördelats på tre åldersgrupper inom olika delar av landet och i vissa städer. Åldersgrupperna ha med hänsyn till skiljaktigheterna i arbetslöshetshänseende de olika levnadsåldrarna emellan bestämts till att omfatta dels åldrarna under 25 år, dels åldrarna 25—44 år och dels åldrarna över 44 år. En fördelning har därjämte verkställts av årsmedlemmarna efter m e d l e m s t i d e n s l ä n g d på tre medlemstidsgrupper, omfattande medlemmar med kortare medlemstid än 5 år, med en medlemstid av 5—19 år samt 20 år och däröver. Fördelningen av årsmedlemmarna inom samtliga förbund på åldersgrupper utvisar för 1930, att 54-8 % av hela antalet årsmedlemmar tillhörde levnadsåldrarna 25—44 år, 32-2 % åldrarna över 44 år samt endast 13-0 % åldrarna under 25 år. Ålderssammansättningen var i de särskilda städerna och landsdelarna i huvudsak lika med den för hela riket konstaterade, ehuru förskjutningar mot en något högre eller lägre medelålder i vissa fall kunde iakttagas.

265 Inom de olika förbunden förekomma vissa skiljaktigheter i medlemsklientelets ålderssammansättning. Målareförbundets samt elektriska arbetareförbundets årsmedlemmar företedde sålunda en jämförelsevis lägre medelålder än den för samtliga förbund påvisade. Åldersgruppen 25—44 år omfattade inom dessa båda förbund 60-0 resp. 70-7 % samt den yngsta åldersgruppen 19-5 resp. 19-3 % av hela antalet årsmedlemmar. Murareförbundets årsmedlemmar hade däremot en högre medelålder än övriga förbund. Åldrarna över 44 år omfattade här 49-2 % samt åldersgruppen 25—44 år 39*2 % av förbundets samtliga årsmedlemmar. Inom grov- och fabriksarbetareförbundet visade medlemsklientelets ålderssammanssättning en påfallande överensstämmelse med den för samtliga förbund tillsammantagna påvisade. Av totalantalet årsmedlemmar 1930 hade 50-8 % t i l l h ö r t s i n a r e s p . f ö r b u n d under kortare tid än 5 år, medan 42-0 % hade en medlemslid av 5—19 år. Endast 7-2 % hade tillhört sina organisationer i 20 år eller mera. Det i jämförelse med antalet årsmedlemmar i den yngsta levnadsåldersgruppen anmärkningsvärt stora antalet årsmedlemmar med kortare medlemstid än 5 år, visar ävenledes, att rekryteringen av byggnadsarbetare icke är begränsad till nämnda åldersgrupp utan i stor utsträckning är förlagd till levnadsåldrarna över 24 år. Den längsta genomsnittliga medlemstiden uppvisa murare- samt elektriska arbetareförbunden. c.

Den årliga arbetslösheten.

Arbetslöshetens procentuella omfattning bland de undersökta byggnadsarbetarna för vart och ett av åren 1929—1934 framgår av tab. 41. För murare- och målareförbunden föreligga, såsom nämnts, inga dylika uppgifter för 1929. För samtliga undersökta förbund tillsammantagna uppgick arbetslöshetsprocenten 1929 till 23-6 % samt ökade under vart och ett av de följande åren till 44-9 % år 1932. Den minskning, som arbetslösheten enligt den verkställda undersökningen utvisar för 1933, torde icke återgiva det verkliga förTab. 41. Årlig arbetslöshetsprocent för de i undersökningen ingående byggnadsarbetarna, förbundsvis 1929—1934. Årli g arbetslöshetsprot ent Fackförbund 1929

1934 Murareförbundet Byggnadsträarbetareförbundet.... Grov- och fabriksarbetareförbundet Målareförbundet

22-8 32-7 9-2

19-4 24-0 35-6 26-3 8-5

26-4 32-0 41-2 29-4 13-3

39-0 46-1 54-6 36-1 21-7

25-7 37-1 48-0 36-4 30-2

26-1 35-9 48-5 33-9 21-5

Samtliga förbund

23-6

26-6

32-7

44-9

38-7

37-6

hållandet utan har uppkommit genom att under byggnadskonflikten fristämpling på grund av arbetslöshet icke ifrågakommit för det stora flertal byggnadsarbetare, som omfattades av konflikten. Undersökningen har givit vid handen, att arbetslösheten i allmänhet haft väsentligt mindre omfattning inom de särskilda städerna än i de delar av landet i övrigt, till vilka dessa städer äro att hänföra. Särskilt gäller detta de tre storstäderna. En relativt stor arbetslöshet kan emellertid iakttagas i Stockholm under år 1934, något som sammanhänger med att byggnadsverksamheten där efter konflikten igångsattes först efter en tids förlopp. Inom elektriska arbetareförbundet kan endast beträffande vissa av de särskilda städerna påvisas en genomgående lägre arbetslöshetsnivå än för landet i övrigt. Inom de olika landsdelarna har arbetslösheten i allmänhet haft sin största omfattning i norra och södra Sverige. Inom murare- och byggnadsträarbetareförbunden har arbetslösheten dock varit av ungefärligen samma omfattning i östra som i södra Sverige. Målareförbundet åter företer en ganska utpräglad nivåskillnad i arbetslöshetens omfattning mellan å ena sidan norra och södra Sverige, å andra sidan övriga delar av landet. Sambandet mellan arbetslöshetens årliga omfattning och byggnadsarbetarnas ålder visar i stort sett likartad tendens inom de olika förbunden och företer inga egentliga skiljaktigheter från de tidigare iakttagelser, som i sådant hänseende i allmänhet gjorts. Tre i arbetslöshetshänseende karakteristiska huvudgrupper av levnadsåldrar kunna särskiljas, nämligen dels åldrarna under 25 år, som representera den typiska ungdomsarbetslösheten, dels åldrarna 25—44 år, som utgöra de mest yrkesskickliga och arbetsföra åldrarna och vilka till följd härav i regel äro utsatta för den minsta arbetslöshetsrisken, dels ock åldrarna över 44 år, som visa en med stigande ålder tilltagande arbetslöshet. Den minst omfattande arbetslösheten förefinnes i allmänhet i åldrarna 35—44 år. Åldrarna under 25 år förete relativt hög arbetslöshet. Skiljaktigheterna mellan procenttalen för arbetslösheten inom hela riket äga i allmänhet sin tillämpning även inom de särskilda områdena, ehuru mindre avvikelser i vissa fall förekomma. Beträffande skiljaktigheterna i arbetslöshetshänseende mellan byggnadsarbetare med olika lång medlemstid, framgår av undersökningen, att arbetslöshetsrisken minskar med tilltagande medlemsålder för samtliga byggnadsarbetare upp till 25 års medlemsålder. För byggnadsarbetare med en medlemstid av 25 år eller mera kan en ökad arbetslöshetsrisk konstateras, vilket naturligtvis finner sin förklaring i den höga levnadsåldern. Den mest omfattande arbetslösheten uppvisar den yngsta medlemstidsgruppen, som omfattar medlemmar med kortare medlemstid än 5 år. Denna grupp omfattade 1930, såsom nämnts, 50*8 % av samtliga i undersökningen ingående byggnadsarbetare. Den stigande omfattningen av arbetslösheten inom medlemstidsgrupperna

267 25—29 och 30—34 år överensstämmer med den tilltagande arbetslöshetsrisk, som nyss konstaterats beträffande levnadsåldrarna över 44 år. Inom de olika delarna av landet samt i de särskilda städerna förete de olika medlemstidsgrupperna inom resp. förbund i allmänhet likartade arbetslöshetsförhållanden som för riket i dess helhet (en avtagande arbetslöshet upp till 25 års medlemstid). d.

Arbetslöshetsperioder, arbetslöshetsfrekvens m. m.

För närmare belysande av arbetslöshetens karaktär inom de undersökta förbunden har genomsnittliga antalet arbetslöshetsperioder per årsmedlem och år under vart och ett av de undersökta åren uträknats. Beträffande 1929 ha dock uppgifter för murareförbundet av förut angivna skäl ej ansetts böra medtagas. Detsamma är förhållandet med målareförbundet, från vilket dylika uppgifter blott kunnat erhållas för stockholmsavdelningen. Uträkningar ha verkställts för ett antal åldersgrupper med femårsintervaller samt för de förutnämnda städerna och landsdelarna. Såsom arbetslöshetsperioder ha härvid räknats de särskilda arbetslöshetstider, som förekommit under resp. år. Ett arbetslöshetsfall, som oavbrutet varat över ett årsskifte, har till följd härav kommit att räknas som en särskild arbetslöshetsperiod under vart och ett av de kalenderår, under vilket arbetslösheten i fråga infallit. De sålunda uträknade periodantalen komma uppenbarligen att vara större än de periodantal, som skulle erhållits, därest i stället antalet arbetslöshetsperioder under ett år bestämts såsom antalet under året p å b ö r j a d e arbetslöshetsfall. Skillnaderna mellan de efter de båda beräkningsgrunderna uträknade periodantalen variera mellan 3 och 30 %. I allmänhet belöper sig skillnaden till 10 å 15 %. Arbetslöshetsperioderna för byggnadsarbetarna samla sig naturligtvis till den med hänsyn till arbetstillgången minst gynnsamma delen av året, vilken omfattar månaderna november—april. I stort sett företer det genomsnittliga antalet arbetslöshetsperioder per årsmedlem och år samma skiljaktigheter, som kunnat konstateras beträffande arbetslöshetens årliga omfattning. Variationerna i antalet arbetslöshetsperioder äro dock mindre än motsvarande variationer i antalet arbetslöshetsveckor per arbetslöshetsperiod. Förhållandet är belyst genom de i tab. 42 och 43 meddelade uppgifterna om antalet arbetslöshetsperioder per år och medlem samt antalet arbetslöshetsveckor per arbetslöshetsperiod. Under konfliktåret 1933 var antalet uträknade arbetslöshetsperioder avsevärt mindre än under övriga år, medan arbetslöshetsfallen avsevärt förlängdes, av allt att döma samhörande med de förhållanden rörande registreringen av de arbetslösa, vilka tidigare berörts. Det genomsnittliga antalet perioder är inom samtliga de undersökta förbunden, med undantag av elektriska arbetareförbundet, underkastat blott obetydliga variationer med hänsyn till levnadsåldern. Inom nämnda förbund

268 Tab. 42. Antal arbetslöshetsperioder per år och medlem, förbundsvis 1929—1934. Antal arbetslöshetsperioder per år och medlem Fackförbund 1929

1934 Murareförbundet Byggnadsträarbetareförbundet . . . Grov- och fabriksarbetareförbundet Målareförbundet (stockholmsav-

2-1 3-C

2-7 2-3 3-7

31 2-6 3-8

3-6 3-0 3-7

2-0 2-2 3-2

31 2-8 3-7

Elektriska arbetareförbundet

0-9

2-6 1-0

2-9 1-2

3-3 1-7

2-9 2-1

3-5 1-8

Tab. 43.

....

Antal arbetslöshetsveckor per arbetslöshetsperiod, förbundsvis 1929—1934. Antal arbetslöshetsveckoi • per arbetslöshetsperiod

Fackförbund

Murareförbundet Byggnadsträarbetareförbundet.... Grov- och fabriksarbetareförbundet Målareförbundet (stockholmsavdelningen) Elektriska arbetareförbundet

5-7 4-7

3-8 5-5 5-0

4-4 6-3 5-G

5-7 8-1 7-7

6-8 8-7 7-9

4-3 6-8 6-7

5-1

4-2 4-4

4-2 5-6

4-8 6'7

5-1 7-4

5-4 6-4

synes antalet perioder genomgående avtaga med tilltagande ålder, under det att en minskning av antalet perioder inom övriga förbund endast gör sig gällande inom de högsta åldersgrupperna. Förhållandena äro i detta hänseende likartade inom olika delar av landet. En jämförelse mellan olika åldersgrupper med avseende å de genomsnittliga antalen arbetslöshetsperioder per årsmedlem och arbetslöshetsveckor per arbetslöshetsperiod giver vid handen, att variationerna i den totala arbetslösheten inom olika åldrar stå i nära samband med arbetslöshetsperiodernas längd. Det vill därjämte synas som om, vid allmänt ökad arbetslöshet, ökningen i främsta rummet innebure en förlängning av arbetslöshetsperioderna. Förstnämnda tendens framträder inom samtliga åldrar full tydligt. För åldrarna 45 år och däröver öka arbetslöshetsperioderna i längd, medan antalet inträffade arbetslöshetsperioder företer en med ökad ålder allt mer utpräglad minskning. Även den i åldrarna 20—29 år konstaterade ökade arbetslösheten sammanhänger med genomsnittligt längre arbetslöshetsperioder. Det av de sakkunniga upprättade primärmaterialet beträffande arbetslösheten bland murarna har ur försäkringstekniska synpunkter varit föremål för bearbetning inom socialstyrelsen. Härvid ha vissa resultat framkommit med avseende å arbetslöshetsfrekvens och de arbetslösas för-

269 delning efter arbetslöshetstidens längd, som enligt de sakkunnigas mening komplettera förevarande utredning. Rörande resultaten av de sammanställningar, som i angivna hänseenden verkställts för de sakkunnigas räkning inom socialstyrelsen och som i viss utsträckning torde kunna anses representativa för samtliga byggnadsfack, må följande här framhållas. Den inom socialstyrelsen verkställda undersökningen har allenast avseende a h e l å r s m e d l e m m a r under vart och ett av de undersökta åren. Antalet helårsmedlemmar har utgjort mellan 94 och 98 % av antalet årsmedlemmar. Det höga procentuella antalet helårsmedlemmar liksom de i undersökningen påvisade stabila omsättningsförhållandena göra sannolikt, att de på grundval av helårsmedlemmarnas arbetslöshetsförhållanden erhållna resultaten äro utslagsgivande för samtliga medlemmar. Riktigheten av detta antagande bestyrkes därav, att den årliga arbetslöshetsprocenten för samtliga medlemmar och för blott helårsmedlemmar visat sig vara praktiskt taget densamma inom murareförbundet åren 1930—1934. Med arbetslöshetsfrekvens under en viss tidsperiod förstås antalet personer, som under tidrymden i fråga vid något tillfälle berörts av arbetslöshet, uttryckt i procent av det totala antalet undersökta individer under samma tid. Då fråga härvid är om ett fack underkastat starka växlingar med avseende å arbetstillgång, har arbetslöshetsfrekvensen ansetts böra särskilt undersökas dels för den del av året, då arbetstillgången är rikligast. d. v. s. månaderna maj—oktober, och dels för den övriga delen av året, sålunda januari—april samt november och december. Frekvenstalen för helt år utfalla med relativt höga värden, eller lägst med 88-4 % för 1930 samt högst med 93-8 % för 1932. Det för yrket karakteristiska årliga frekvenstalet synes vara omkring 90 %. Under den med hänsyn till arbetstillgången mindre gynnsamma delen avåret visar sig arbetslöshetsfrekvensen vara praktiskt taget densamma som lör hela året. Antalet i undersökningen ingående medlemmar med arbetslöshet uteslutande under den gynnsamma arbetssäsongen maj—oktober månader är sålunda försvinnande litet. Det högsta antalet, motsvarande 2'8 %, observerades för 1930. Arbetslöshetsfrekvensen under den gynnsamma säsongen var samtliga år med undantag för 1933 högre än 50 %. Under aimed omfattande arbetslöshet, såsom 1932 och 1934, översteg frekvenstalet 70 %. Antalet medlemmar med arbetslöshet uteslutande under den mindre gynnsamma säsongen synes för murareförbundet i allmänhet ligga mellan 20 och 30 %. Vid beräkningen inom socialstyrelsen av antalet arbetslöshetsperioder har ansetts, att arbetslöshetsfall, som åtskiljas endast av en sysselsättningsperiod på högst tre veckor, borde hänföras till samma arbetslöshetsperiod. I övrigt har antalet arbetslöshetsperioder satts lika med antalet under året påbörjade arbetslöshetsfall. Vid undersökningen har en förskjutning mot längre arbetslöshetsperioder

under år med högre arbetslöshet kunnat konstateras. Förhållandena ha gjorts till föremål för närmare undersökning genom beräkning av s. k. medianoch kvartilvärden. Resultatet av beräkningarna återgives i tab. 44. Tab. 44. Median- och kvartilvärden uttryckta i veckor för de arbetslösas fördelning inom murareförbundet efter den årliga arbetslöshetens omfattning 1930—1934. Å r

1934 Undre kvartil Median ö v r e kvartil

4-0 8-9 15-8

6-7 13-2 20-6

11-5 19-G 29-4

71 11-7 15-8

6-ä 12-4 19-8

Genomsnittligt antal arbetslöshetsveckor per medlem

10-1

13-8

20-2

13-3

13-7

Medianberäkningen angiver, att halva antalet arbetslösa haft fler och halva antalet färre arbetslöshetsveckor än resp. medianvärden. Den undre kvartilen angiver, att fjärdedelen haft färre arbetslöshetsveckor än resp. undre kvartilvärden, och övre kvartilen, att fjärdedelen haft fler arbetslöshetsveckor än resp. övre kvartilvärden. Härav följer, att halva antalet arbetslösa haft ett antal arbetslöshetsveckor, som ligger mellan de undre och övre kvartilvärdena. Av tabellens medianvärden framgår, att halva antalet av arbetslöshet drabbade medlemmar 1930 företedde en sammanlagd individuell arbetslöshet. som understeg nio veckor, medan, för den övriga hälften av de arbetslösa, arbetslösheten uppgick till nio veckor och däröver. Tabellens kvartilvärden visa. att för halva antalet arbetslösa samma år redovisades en arbetslöshet, som varierade mellan lägst 4 och högst 15 veckor. Då vidare arbetslöshetsfrekvensen uppgick till 88*4 % framgår, att 44-2 % av samtliga i undersökningen ingående helårsmedlemmar i murareförbundet 1930 voro arbetslösa ett antal veckor, som varierade mellan de förut anförda värdena på den övre och undre kvartilen. Antalet medlemmar, som under ett helt år varit oavbrutet arbetslösa, uppgår ej för något av de undersökta åren till en procent. e.

Säsongarbetslösheten.

Rörande arbetslöshetens m å n a t l i g a omfattning innefattar förevarande undersökning uppgifter för byggnadsträarbetare-, grov- och fabriksarbetaresamt elektriska arbetareförbunden. För murareförbundet har vid undersökningen uträknats arbetslöshetsprocenten blott för vart och ett av de olika kvartalen under åren 1930—1934. I fråga om målareförbundet ha uppgifter om den månatliga arbetslöshetsprocenten kunnat meddelas endast för stockholmsavdelningen. Vad murareförbundet angår har, såsom under näst föregående rubrik beskrivits, det genom de sakkunnigas försorg inhämtade primärmaterialet varit föremål för bearbetning ur försäkringstekniska synpunk-

271 ter inom socialstyrelsen. Härvid har även den månatliga arbetslöshetsprocenten för sådana inom murareförbundet organiserade byggnadsarbetare, som u n d e r e t t h e l t å r tillhört förbundet, s. k. helårsmedlemmar, uträknats. Nämnda uppgifter ha med socialstyrelsens medgivande utnyttjats i förevarande undersökning. Med hänsyn till den jämförelsevis ringa omsättningen i murareförbundets medlemsklientel torde ovan angivna olika sätt att beräkna månadsprocenttalen blott oväsentligt ha influerat på den månatliga arbetslöshetsprocentens storlek. Säsongen är för de undersökta byggnadsfacken i allmänhet förlagd till månaderna april—november. Sin största omfattning har arbetslösheten vanligen under januari. Redan i februari börjar arbetslösheten i regel att minska i omfattning samt når i allmänhet sitt bottenläge i juli eller augusti. Den egentliga högsäsongen torde kunna sägas omfatta månaderna maj—september. Arbetslösheten bland byggnadsgrovarbetarna når emellertid aldrig samma låga bottenläge som inom de övriga facken beroende därpå, att grovarbetare av olika kategorier följa bostadsbyggnadsarbetena mera konstant under hela byggnadstiden än övriga fack. Inom elektriska arbetareförbundet når arbetslösheten i regel sin minsta omfattning i oktober och sin största i mars. Arbetslösheten inom detta förbund har dock väsentligt mindre säsongbetonad karaktär än inom övriga förbund. Att med användande av de månatligt uträknade procenttalen för arbetslösheten verkställa en direkt jämförelse mellan säsongvariationernas styrka inom olika förbund för skilda år samt inom olika delar av riket är förenat med betydande svårigheter. I syfte att möjliggöra en dylik jämförelse har därför ett mått för säsongväxlingarnas intensitet konstruerats. Nämnda mått, som givits benämningen s ä s o n g t a l , representerar skillnaderna mellan de månatliga arbetslöshetsprocenterna och de procenttal, som ange den sammanlagda arbetslöshetens omfattning jämnt fördelad över hela året, under beaktande av de av konjunkturutvecklingen förorsakade förskjutningarna i arbetslöshetens omfattning. En detaljerad redogörelse för sättet för säsongtalens beräknande återfinnes i del III av sakkunnigas betänkande, sid. 86, till vilken här hänvisas. De sålunda beräknade säsongtalen för de undersökta fackförbunden, avseende vart och ett av åren 1929—1933, återfinnas i tab. 45. För murareförbundet grunda sig säsongtalen på förutnämnda av socialstyrelsen till de sakkunnigas Tab. 45.

Säsongtal.

Fackförbund

1929— 1932

Murareförbundet Byggnadsträarbetareförbundet.... Grov- och fabriksarbetareförbundet Målareförbundet Elektriska arbetareförbundet

11-6 12-8 18-2 5-4

10-8 9-7 9-6 16-8 4-2

16-1 12-8 12-0 19-0 7-5

12-4 7-8 7-9 18-8 8-5

17-6 13-6 16-8 16-9 5-8

131 10-5 10-6 18-2 6-1

272 förfogande ställda uppgifterna angående den månatliga arbetslöshetsprocenten för nämnda förbund, medan säsongtalen för målareförbundet grunda sig på uppgifter hämtade ur socialstyrelsens fackföreningsstatistik. För att närmare belysa säsongväxlingarnas genomsnittliga styrka ha i tabellen även angivits medeltalen för samtliga undersökta förbund t. o. m. 1932. En grafisk framställning av metoden för beräknandet av säsongtal (murareförbundet 1931) lämnas i diagram XV. Den omständigheten, att säsongtalen för samtliga undersökta förbund utom målareförbundet och elektriska arbetareförbundet äro högst under år 1933. torde sammanhänga med byggnadskonflikten, som inverkat höjande på säsongtalen för de angivna fackförbunden. De högsta genomsnittliga säsongtalen utvisa målareförbundet samt murareförbundet. De genomsnittliga säsongtalen voro för nämnda förbund 18-2 resp. 13*1. Svagast ha de säsongmässiga variationerna varit bland elektrikerna. Det genomsnittliga säsongtalet för nämnda fack var sålunda blott 6 - 4. De säsongmässiga variationernas genomsnittliga styrka inom de särskilda fackförbunden företer jämförelsevis obetydliga skiljaktigheter år från år. Särskilt påfallande är detta inom målareförbundet. Anmärkningsvärt är, att arbetslösheten inom samtliga de i tabellen angivna fem fackförbunden utom elektriska arbetareförbundet genomgående företer svaga genomsnittliga säsongvariationer under år 1932, då arbetslösheten hade en krisartad omfattning, medan år 1929, som i arbetslöshetshänseende varit ett synnerligen gynnsamt år, säsongvariationerna genomsnittligt varit jämförelsevis starka. Säsongtalen synas i det hela utvisa, att säsongväxlingarnas genomsnittliga styrka under olika år icke är beroende av konjunkturinflytandet utan sammanhänger med andra arbetsmarknadsföreteelser. Konjunkturinflytandet synes väsentligen blott medföra en höjning eller sänkning av den allmänna arbetslöshetsnivån, men däremot icke medföra en skärpning eller försvagning av de årliga säsongväxlingarnas intensitet. Vid en jämförelse mellan säsongväxlingarna i de särskilda städerna och landet i övrigt framgår, att säsongväxlingarna genomsnittligt äro något svagare i storstäderna, speciellt i Stockholm, än inom övriga delar av landet. Till belysande härav angivas i efterföljande sammanställning de genomsnittliga säsongtalen för samtliga förbund (byggnadsträarbetare-, grov- och fabriksarbetare- samt elektriska arbetareförbunden) och år med undantag av är 1933, för vilka beräkningar föreligga, för dels storstäderna (Stockholm, Göteborg och Malmö), dels de övriga särskilda städerna och dels landet i övrigt. Genomsnittligt säsongtal

Storstäderna Övriga särskilda städer Landet i övrigt

8-o 9-1 10*5

273 Arbetslöshet i %

a

-i

I i

>

X 5

Arbetslöshet i % 19—717118.

I

274 Sammanfattningen av resultatet beträffande säsongväxlingarnas styrka inom olika delar av landet kan lämpligast ske på grundval av de genomsnittliga säsongtalen för samtliga undersökta förbund och år inom var och en av de särskilda delarna av landet. Nämnda genomsnittliga säsongtal framgå av efterföljande sammanställning. Genomsnittligt säsongtal

östra Sverige Småland och öarna Södra Sverige Västra » Norra »

9-8 10*3 11-9 10-8 9*7

Säsongväxlingarna synas vara praktiskt taget desamma i norra och östra Sverige samt Småland och öarna. Tvärtemot vad man med hänsyn till de klimatologiska förhållandena kunnat vänta, göra sig de säsongmässiga fluktuationerna i arbetslöshetens omfattning starkare gällande i södra än i norra Sverige. Det för hela riket i stort sett likartade förlopp, som säsongarbetslöshetens årliga växlingar, enligt vad av föreliggande undersökning framgått, förete, synes snarare framhäva arbetslöshetens inom byggnadsindustrien beroende av den omständigheten, att husbyggnadsproduktionen till övervägande del är inställd på husbyggnadernas färdigställande till den allmänna flyttningsdagen den 1 oktober. För ett klarläggande av säsongarbetslöshetens karaktär har det synts av intresse att utröna, huru de säsongmässiga växlingarna i arbetslösheten komma till synes inom olika levnadsåldrar bland de redovisade byggnadsarbetarna. Undersökningen har i förevarande hänseende begränsats till att avse de inom byggnadsträarbetareförbundets lokalavdelningar i Stockholm och Göteborg organiserade byggnadsarbetarna, för vilka arbetslöshetens genomsnittliga omfattning månadsvis 1929—1934 beräknats. Det torde emellertid kunna antagas, att de säsongmässiga variationerna i arbetslöshetens omfattning inom de undersökta fackförbunden i allmänhet drabba de olika levnadsåldrarna på motsvarande sätt som bland byggnadsträarbetarna i Stockholm och Göteborg. De säsongmässiga växlingarna i arbetslöshetens omfattning bland byggnadsarbetarna synas beröra de olika levnadsåldrarna i väsentligen samma utsträckning. De av åldern betingade skiljaktigheterna i arbetslöshetens omfattning göra sig sålunda i ungefärligen lika mån gällande under årets samtliga månader. De yngsta åldrarna beröras emellertid vid arbetssäsongens inträde jämförelsevis mindre av den ökade arbetstillgången än övriga åldrar, liksom arbetslösheten efter den egentliga högsäsongens slut drabbar de yngsta åldrarna starkare än övriga. Sysselsättningssäsongen synes sålunda vara mera kortvarig för de yngsta medlemmarna, vilket torde sammanhänga

275 därmed, att dessa medlemmar ej hunnit förvärva yrkesskicklighet och arbetsvana i samma mån som de äldre arbetarna. f.

Yrkesrekryteringens och arbetslöshetens omfattning i levnadsåldrarna under 25 år.

Enligt sakkunnigas mening är det av intresse att utröna, i vad mån nyrekryteringen sker inom åldrarna under 25 år samt till vilken av dessa åldrar densamma väsentligen är förlagd. Det har härvid visat sig, att av hela antalet 1930 redovisade årsmedlemmar med kortare medlemstid än 5 år i samtliga förbund tillsammantagna, 31 256, omkring 76 % tillhörde levnadsåldrarna över 24 år samt endast 4 % åldrarna under 20 år. Rekryteringen av byggnadsarbetare lärer sålunda före 1930 i allmänhet i väsentligt större utsträckning ha skett i åldrarna över 24 år än i de yngre åldrarna samt inom dessa senare i större utsträckning inom åldrarna 20—24 år. Rekryteringen i åldrarna över 24 år, sålunda fr. o. m. 25 år, torde till stor del omfatta personer i besittning av en viss yrkesskicklighet, medan den egentliga yrkesrekryteringen torde ske väsentligen i åldrarna under 25 år. Det torde kunna antagas, att den egentliga yrkesrekryteringen inom den yngsta åldersgruppen omfattat samtliga samt i åldrarna 20—24 år inemot 75 % av hela antalet årsmedlemmar med kortare medlemstid än 1 år. Under förutsättning av det här gjorda antagandets riktighet skulle i samtliga förbund tillsammantagna den egentliga yrkesrekryteringen i dessa båda åldersgrupper under år 1929 kunna uppskattas till 1 460 årsmedlemmar. Under åren 1932 och 1933 har den totala nyrekryteringen inom dessa åldrar väsentligt avtagit samt omfattade 1933 sammanlagt blott 154 årsmedlemmar i åldrarna under 20 år och 347 i åldrarna 20—24 år. Under år 1934 tilltog nyrekryteringen åter starkt i omfattning i dessa åldrar. Inom de olika förbunden har den totala rekryteringen i de yngsta åldrarna varit betydligt mer omfattande i grov- och fabriksarbetare-, byggnadsträarbetare- samt målareförbunden än i de båda övriga undersökta förbunden. Beträffande sambandet mellan arbetslöshetsförhållandena och medlemstiden inom de båda yngsta åldersgrupperna framgår av förevarande undersökning, att i åldersgruppen 20—24 år samtliga medlemstidsgrupper genomgående förete en högre arbetslöshetsprocent än motsvarande medlemstidsgrupper i den yngsta åldersgruppen. Den högre arbetslöshetsprocenten inom förenämnda åldersgrupp är sålunda ej betingad av medlemmarnas olika medlemstid. Medlemmar, som vunnit anslutning till fackförbundet, synas under den tid, som följer närmast efter inträdet, i mindre grad vara utsatta för arbetslöshet än övriga medlemmar i samma åldrar. Detta sammanhänger uppenbarligen med att inträde i allmänhet beviljas först då vederbörande erhållit sysselsättning. Den mindre omfattande arbetslösheten under det första medlemsåret följes emellertid redan under det andra medlemsåret av en större

276 arbetslöshet än den som motsvarar den för åldersgruppen i dess helhet konstaterade arbetslöshetsprocenten. Den relativt större arbetslösheten synes kvarstå även under det tredje medlemsåret, varefter emellertid någon selektion av mera påtaglig omfattning, som kan anses stå i samband med den egentliga yrkesrekryteringen, ej kan konstateras. g.

Antal sjuk- och konfliktveckor.

Den föreliggande undersökningen innefattar jämväl uppgifter om antalet till följd av s j u k d o m fristämplade veckor inom de olika undersökta förbunden med fördelning på ett antal åldersgrupper samt på de förutnämnda särskilda städerna och landsdelarna (jfr ock sid. 131—132). Antalet sjukveckor per år och medlem är inom samtliga förbund i det närmaste oförändrat under de olika undersökta åren. För åren 1932 och 1933 synes dock något lägre tal kunna konstateras. Tydligen sammanhänger detta med den omfattande sysslolösheten till följd av arbetslöshet och konflikter under de nämnda åren. Av de olika förbunden intager murareförbundet den bästa ställningen med omkring l-i sjukvecka per medlem och år. Den största sjukligheten förekommer inom grov- och fabriksarbetareförbundet med i runt tal 2 sjukveckor per medlem och år. Inom de övriga undersökta förbunden torde ej fullt 1*5 vecka kunna betraktas som det normala. Fristämpling på grund av sjukdom synes ha medgivits i något större omfattning i de särskilda städerna än i landet för övrigt. Skiljaktigheterna mellan de särskilda områdena synas starkast ge sig tillkänna inom åldersgrupperna 45 år och däröver. Den mellan de särskilda städerna och landet i övrigt konstaterade skiljaktigheten synes dock i viss mån vara resultatet av ett genomsnittligt något högre antal sjukveckor inom åldrarna under 45 år i de särskilda städerna. Det relativt lägsta antalet sjukveckor, speciellt inom de högsta åldersgrupperna, synes föreligga för norra Sverige. Rörande den omfattning, i vilken de i undersökningen ingående byggnadsarbetarna varit indragna i a r b e t s k o n f l i k t e r under åren 1929 —1934 må framhållas följande. Antalet konfliktveckor, d. v. s. det genomsnittliga antal veckor, för vilka fristämpling på grund av arbetskonflikt medgivits, utgjorde 1933 för samtliga förbund lillsammantagna 11-8, medan 1929—1932 antalet konfliktveckor växlade mellan 0*1 och 0-3 per medlem och år. Även för 1934, då uppgörelse träffades i februari med såväl de egentliga byggnadsfacken som elektriska installationsfacket, uppvisa samtliga förbund tillsammantagna ett något högre antal konfliktveckor än 1929—1932, eller 1*8 per medlem. Det största antalet konfliktveckor (18-7) år 1933 uppvisar murareförbundet. Inom elektriska arbetareförbundet ha byggnadsarbetarna blott obetydligt berörts av konflikter. Även målareförbundet uppvisar 1933 ett mindre antal konfliktveckor (7-8) än de egentliga byggnadsfacken.

277 Inom de särskilda förbunden synas de olika levnadsåldrarna i ungefärligen samma utsträckning ha berörts av inträffade arbetskonflikter. Den allmänna byggnadskonflikten 1933 har i allmänhet haft större omfattning i de särskilda städerna än i de olika landsdelarna. I de senare synes 1933 för samtliga byggnadsarbetare tillsammantagna det högsta antalet konfliktveckor per medlem ha förekommit i Småland och öarna och det lägsta i västra Sverige. * De sakkunniga övergå härefter till den för säsongarbetslösheten betydelsefulla frågan om tekniska, ekonomiska m. 11. förhållanden vid bedrivande av olika byggnadsarbeten året runt, varefter utredning och förslag framlägges om arbetslöshetens motverkande genom omläggning av fardagssystemet samt genom planering och fördelning av arbetstillfällen.

KAP. XII.

Tekniska, ekonomiska m. fl. förhållanden vid bedrivandet av olika byggnadsarbeten året runt. A. Merkostnader vid byggnadsarbetens utförande vintertid. Ur t e k n i s k synpunkt sett föreligga numera icke några hinder för att bedriva ett byggnadsföretag även vintertid. Genom lämpliga åtgärder kunna de olägenheter övervinnas, som tidigare ansetts vara förenade härmed, och genom rationella uppvärmnings- och ventilationsåtgärder ernås numera i regel ett lika gott uttorkningsresultat beträffande nybyggnader, som tidigare vunnits genom den naturliga uttorkningen, vilken kräver ett betydande uppehåll i arbetena under lämplig årstid för avlägsnande av fukten ur byggnaden. Följaktligen är frågan om byggnadsarbetenas bedrivande året runt allenast ett e k o n o m i s k t spörsmål. I vad mån vinterarbete med avseende å vissa speciella byggnadsarbeten ställer sig dyrare än arbete under annan årstid torde icke inom vårt land ha varit föremål för mer noggranna beräkningar eller utredningar. I denna fråga råder ej heller bland de byggnadsföretagare och byggnadsarbetare, med vilka sakkunniga haft tillfälle konferera, någon fullt klar och bestämd uppfattning. De faktiska förhållandena med avseende å i all synnerhet tiden för bostadsbyggenas genomförande utvisa, att m a n icke av ekonomiska skäl hyser betänkligheter mot att förlägga arbetet till den kallare årstiden. De sakkunniga anse sig på grund härav kunna till en början draga den slutsatsen, att de ekonomiska synpunkterna härvidlag äro av så ringa storhetsordning, att de numera i regel icke beaktas. Beträffande de ekonomiska nackdelarna med avseende å bedrivande av byggnadsarbeten vintertid må följande framhållas. Den ordinarie arbetstiden, 48 timmar per hel arbetsvecka, nedbringas under vintertiden genom dagarnas förkortning. Kollektivavtalen innehålla nämligen bestämmelse om, att under den mörka årstiden skall arbetas i allmänhet endast så länge dagsljuset tillåter eller i avtalen angiven kortare tid än

279 den ordinarie. Om denna föreskrift utan vidare tillämpades, skulle arbetstiden under vintersäsongen betydligt inskränkas, i all synnerhet i de nordligare delarna av landet, och en nedgång till 40-timmarsvecka eller ännu kortare arbetstid torde under vissa förhållanden icke vara ovanlig. Emellertid har arbetsgivaren avtalsenlig rätt att påkalla arbete under hela den ordinarie arbetstiden även under den mörkare delen av året, utan att därför betala övertidsprocent. Denna rättighet torde, åtminstone vad gäller Stockholm och andra större städer, ofta utnyttjas i hela sin utsträckning, varför arbetsgivaren anordnar b e l y s n i n g p å b y g g n a d s p l a t s e n för att ernå full effektivitet beträffande utnyttjandet av arbetsveckan. I allmänhet begagnas härvid provisoriska elektriska belysningsanordningar. Arbetsgivaren åsamkas följaktligen under den mörkare delen av året vissa extra kostnader i form av utgifter för belysning av byggnadsplatsen för att kunna effektivt tillgodogöra sig den avtalsenligt utmätta arbetstiden. Dessa utgifter äro emellertid icke i och för sig nödvändiga och inbesparandet av dem åsamkar icke arbetsgivaren en mot arbetstidens förkortning svarande förhöjning av arbetskostnaderna, emedan förkortningen icke medför någon lönekompensation för arbetarna. Man torde härav kunna draga den slutsatsen, att arbetsgivaren finner det vara med sitt ekonomiska intresse förenligt att vidkännas de extra utgifterna för arbetsplatsens belysning för att ernå de fördelar den fulla arbetstiden medför med avseende å arbetenas bedrivande. I samband härmed må erinras, att även under sommaren förekomma vissa extra kostnader för belysning av invändiga arbetsplatser. Under vintern uppstå genom låga temperaturer vissa svårigheter med därav följande extra kostnader för utförandet av olika byggnadsarbeten. S c h a k t n i n g s a r b e t e n , i all synnerhet i de delar av landet, där tjälbildningen är mera betydande, äro dyrare att utföra om vintern, såvida icke särskilda åtgärder i förväg vidtagits till förhindrande av tjälens nedträngande, vilka åtgärder i regel förorsaka betydande kostnader. Emellertid torde byggnadsföretagen ofta så planläggas, att schaktningsarbeten undvikas under vintermånaderna. C e m e n t - o c h b e t o n g a r b e t e n , i all synnerhet arbeten av armerad betong, fordra särskilda försiktighetsåtgärder, då de utföras vid låg temperatur. I allmänhet tillätes icke att betongarbeten försiggå vid lägre lufttemperatur än + 5 ° G med mindre materialierna i betongen uppvärmas, så att betongmassan vid gjutningen har en temperatur av lägst + 10° C. Om dessa försiktighetsåtgärder vidtagas, torde betongarbeten kunna utföras vid låga temperaturer, och temperaturer ned till —20° C torde härvidlag icke vara sällsynta, varvid dock fordras att särskilda åtgärder vidtagas till förhindrande av att den gjutna betongen tillfryser under bindetiden. Vad gäller t e g e l m u r n i n g s a r b e t e n må anföras, att som lägsta lufttemperatur vid utförandet av desamma plägar föreskrivas 0° C, dock med tillåtelse att härifrån göra undantag på villkor att erforderliga försiktighetsåtgärder vidtagas, såsom att stenen är isfri samt att

280 bruket, då det användes, har en temperatur av omkring + 20° C. Att verkställa tegelmurning under dessa förbehåll vid en yttertemperatur av ned till —15° C torde icke behöva, åtminstone då det gäller vanliga väl förstagade byggnadsstommar, föranleda tvekan. Murning vid betydligt lägre gradtal har enligt uppgifter, som lämnats de sakkunniga, försiggått utan särskilda olägenheter. I samband härmed torde böra erinras, att tegelmurning vid särskilt hög lufttemperatur under sommaren icke heller är att rekommendera, därest icke tegelskiften avvattnas, en åtgärd som föranleder vissa merkostnader och andra olägenheter. Med avseende å ö v r i g a vid ett b y g g n a d s f ö r e t a g förekommande utvändiga arb e t e n , såsom sprängningsarbeten, stenarbeten, asfaltarbeten, järn-, smidesoch plåtarbeten, taktäckningsarbeten samt glasarbeten uppstå icke några nämnvärda olägenheter vid utförandet av dessa arbeten vintertid. U t v ä n d i g a p u t s n i n g s a r b e t e n kunna icke verkställas under vintern. Dessa arbeten äro dock icke av annan betydelse vid ett byggnadsföretag, än att de i varje fall kunna utföras vid för desamma tjänlig väderlek, vanligen under maj—september månader. T i m m e r m a n s - o c h t r ä a r b e t e n , vilka ingå till betydande del i byggnadsföretag, icke minst i vårt lands nordligare delar, där träbyggnader äro vanligare än i de sydliga delarna av landet, torde kunna utan nackdelar bedrivas året runt utan att särskilda försiktighetsåtgärder vidtagas. I n v ä n d i g a putsningsarbeten, golvläggnings-, inrednings- och m å l n i n g s a r b e t e n m. m. tarva vid utförandet en temperatur inom byggnaden av inemot + 10 G, vilket betyder att konstgjord uppvärmning av byggnadsstommen måste anordnas, därest dessa arbeten utföras vintertid. Av vad här anförts framgår, att vissa merkostnader måste uppstå, i de fall då sådana arbeten som betonggjutning och tegelmurning samt invändiga putsnings-, golvläggnings-, inrednings- och målningsarbeten utföras vintertid, för uppvärmning av dels materialier och dels byggnadsstommar. Kostnaderna för uppvärmning av materialier vid betong- och tegelmurningsarbeten torde emellertid i regel icke bliva för byggnadsföretagaren särskilt betungande, enär eldstadsanordningarna härför på byggnadsplatsen kunna göras synnerligen primitiva och som bränsle kan begagnas sådant avfallsvirke från byggnadsarbetena, vilket är i stort sett värdelöst. Uppvärmning av byggnadsstommen för utförandet av nyss angivna invändiga arbeten sammanfaller vanligen med den uppvärmning av byggnaden, som måste verkställas för byggnadens uttorkning och som i allmänhet plägar ske medelst den permanenta värmeledningen. Vid invändiga putsningen plägar dock ofta uppvärmningen ökas genom provisoriska eldningsanordningar, såsom koksgrytor o. dyl. Åtminstone i de fall, då arbetsledningen vid byggnadsföretaget ordnats rationellt, torde nämligen, vid den alltmer förkortade tiden för genomförandet av ett byggnadsföretag, byggnadsstommens uppvärmning påbörjas, så snart ske kan, och därefter bedrivas kontinuerligt, även sommar-

281 tid, för uttorkning av byggnaden, innan densamma tages i bruk. Av vad här sagts framgår, att de ofrånkomliga merkostnaderna för byggnadsarbetenas utförande vintertid, i den mån dessa kostnader avse uppvärmning av materialier och byggnadsstomme, måste anses i och för sig vara av viss ekonomisk betydelse, vilken dock icke synes vara så pass stor, att densamma är avgörande vid valet av årstid för arbetenas genomförande. I vårt land med dess betydande utsträckning i norr och söder, äro visserligen dessa merkostnader av vida större betydelse för byggnadsföretag i de nordligare delarna av landet än i de sydligare. Av uttalanden, som gjorts vid sakkunnigas konferenser med arbetsgivare och arbetare, ha de sakkunniga styrkts i sin uppfattning, att numera även i de nordliga delarna av landet vinterklimatet måste anses endast i mindre väsentlig mån inverka på möjligheten att bedriva byggnadsarbeten därstädes året runt. I de sydligaste delarna av landet torde olägenheterna vid vinterarbete kunna i huvudsak lämnas utan avseende. Under vinterarbete vid byggnadsföretag kunna åtskilliga utgifter för i nt ä c k n i n g s - o c h s k y d d s a r b e t e n icke undgås. I de nordligare delarna av landet måste vid grundläggningsarbeten vintertid tillses, att skydd anbringas till förhindrande av tjälbildning under grund- och källarmurar. Vidare måste nygjutna betongmurar skyddas medelst halmmattor o. dyl. mot köldskador och murverk samt bjälklagstommar i vissa fall intäckas mot nederbörd. Emellertid torde i regel även dessa utgifter vara ringa i relation till byggnadskostnaderna, varjämte bör beaktas, att även under annan årstid än vintern vid nederbörd i form av regn åtgärder under vissa förhållanden måste vidtagas till skydd för murar och bjälklag. Undanskaffandet av i s o c h s n ö kan åsamka byggnadsföretagaren vissa kostnader, särskilt då efter mer ymnig nederbörd snömassor hopat sig å materialupplag, i otäckta källarlokaler och å bjälklagstommar eller å formar för sådana. Vid sakkunnigas konferenser med representanter för arbetsgivare och arbetare har emellertid icke någon av dessa funnit sig böra lägga särskild vikt vid ifrågavarande olägenheter. Enligt de sakkunnigas mening äro ej heller dessa merarbeten i allmänhet av någon större ekonomisk betydelse. De dyrare t r a n s p o r t k o s t n a d e r n a för materialier o. dyl. till byggnadsplatserna vintertid gälla i allt väsentligt de merkostnader, som uppstå därigenom att järnvägs- och andra transporter till lands av materialier m. m. måste ersätta sjötransporter, där dylika i annat fall kunnat ifrågakomma. Dessa omständigheter kunna otvivelaktigt föranleda ökade kostnader för byggnadsarbeten vintertid. I många fall kunna dock järnvägstransporter ställa sig ekonomiskt sett lika fördelaktiga som sjötransporter, därest järnvägarna beredas tillfälle att upptaga konkurrens. Spärrningen av sjötransporterna vintertid, i synnerhet vad gäller stockholmsförhållanden, föranleder en icke oväsentlig ökning av tegelpriserna, emedan teglet under seglationstiden

282 måste införas från tegelbruken till Stockholm och där uppläggas, mestadels å hamnområden, varvid särskilda kostnader uppstå för upplagringen av teglet. Detta gäller även i viss mån i fråga om sand och grus m. m. I frågan rörande m a t e r i a l p r i s e r n a s v a r i a t i o n under olika årstider och deras möjliga fördyring vid arbete vintertid må framhållas, att någon dylik fördyring i och för sig icke torde behöva beräknas för sådana material som sten, cement, kalk, trävirke, järn, plåt, asfalt, snickerier och målerimaterialier, därest icke speciella förhållanden åstadkomma prisstegringar utan direkt sammanhang med årstidsfluktuationerna, såsom exempelvis de betydande stegringarna under senare delen av 1934 och vintern 1936—1937 å bl. a. trävirke, beroende på ökad efterfrågan å virke för export. Vad däremot beträffar sådana materialier som sand, grus och tegel torde, såsom tidigare framhållits med avseende å sistnämnda material, vissa merkostnader uppkomma genom ökade transport- och lagringskostnader, vilket i sin mån influerar på utgifterna för kalkbruk, betong och tegelmurverk m. m. De direkta kostnaderna för materialiernas tillverkning torde icke vara beroende av den årstid, under vilken de tillverkas, utom i fråga om teglet. Vid de förut åberopade konferenserna med arbetsgivare och arbetare erinrade en representant för tegelfabrikanterna, att landets tegelbruk med få undantag äro byggda för sommardrift, varför teglet måste lagras, därest murningsarbetena utföras vintertid, antingen vid bruket eller inom användningsorten. Under normala förhållanden ansågos dessa svårigheter icke vara av större betydelse, men vid ökad byggnadsverksamhet kunde vissa besvärligheter uppstå. Tegelbruksägarna sågo följaktligen med en viss oro en mer allmän övergång till vintermurning, om de också voro villiga ordna tegeltillverkningen på lämpligaste sätt efter byggnadsindustriens behov. Helårsdrift vid tegelbruken ansågs knappast komma att förbilliga teglet, enär, frånsett förräntningen av de stora kostnader utbyggandet av landets tegelbruk för helårsdrift skulle medföra, avsevärda kostnader måste beräknas för lerans tillvaratagande vintertid och torkning av råteglet. Härförutom framhölls, att det skulle bliva nödvändigt att nedbringa arbetarstammen. Medan nu tegelbruksarbetarna äro sysselsatta under sex å sju månader om året och under den övriga delen av året draga sig fram på inkomst av egnahemsbruk, skogsarbete m. m., skulle knappast halva antalet kunna få anställning vid de helårsdrivna tegelbruken. Arbetarnas p r e s t a t i o n e r per tidsenhet torde under i övrigt lika förhållanden röna skäligen ringa inverkan av årstiden. Under gott byggnadsväder åstadkommas givetvis de högsta arbetsprestationerna för utomhusarbeten. Till gott byggnadsväder torde emellertid kunna räknas lika litet stark sommarvärme som stark köld. I Amerika har enligt uppgift genom undersökningar konstaterats, att murare presterat mer arbete per tidsenhet under vintern än sommaren. Grovarbetares liksom timmermäns arbetskapacitet torde vara relativt oberoende av årstiden, och de inomhus arbetande,

283 såsom putsmurare, snickare, målare, ledningsarbetare m. fl. utföra uppenbarligen sina arbeten vintertid med samma arbetskapacitet som under andra årstider. B. Ekonomiska fördelar av kontinuerlig byggnadsverksamhet. De ekonomiska fördelarna vid bedrivandet av byggnadsarbeten jämväl vintertid, följaktligen året runt, bestå, frånsett möjligen uppkommande billigare transport- och materialkostnader, huvudsakligen av besparingar i driftoch räntekostnader. Under vissa förutsättningar torde man kunna räkna på att under vintersäsongen erhålla vissa t r a n s p o r t e r i n o m b y g g n a d s o r t e n billigare än under övrig del av året, liksom ock möjligen förekommande m i n d r e e f t e r f r å g a n på m a t e r i a l i e r och h a l v f a b r i k a t vintertid kan åstadkomma ett förbilligande av materialpriserna. Någon mer betydande besparing torde emellertid härvidlag icke kunna förutsättas, i all synnerhet som en mer jämn fördelning av byggnadsarbetena året runt torde komma att verka utjämnande på möjligen förefintliga årstidsfluktuationer i materialpriser o. dyl. Den betydelsefullaste motvikten mot de ekonomiska nackdelarna av vinterarbetet torde vara att söka i de vinster, som uppstå genom b i l l i g a r e d r i f t - o c h r ä n t e k o s t n a d e r vid byggnadsarbete året runt. En byggnadsföretagare har i regel till sitt förfogande för utövande av sin verksamhet en hos honom mer fast anställd personal, dels teknisk och merkantil å sitt byggnadskontor och dels arbetsledare för byggnadsplatserna. De relativt konstanta kostnaderna för denna personal bliva uppenbarligen väsentligt mindre betungande, om personalen utnyttjas för byggnadsföretag även vintertid, sålunda året runt, och kostnaderna följaktligen kunna ingå som en lägre procentuell del i ett högre omsättningsbelopp, än tvärtom. Likaså torde det innebära icke obetydliga vinster för en företagare att utan större avbrott kunna utnyttja anskaffade maskiner och redskap. Vidare må beaktas, att en tätare omsättning av driftkapitalet, vilket bör kunna ske genom en mera konstant, av årstiden oberoende drift av företaget, måste ge högre vinster. Genom en kortare byggnadstid, sålunda genom utnyttjande jämväl av vintersäsongen för byggnadsarbete, vinnes en minskning av ränteförluster å tomtköp m. m., varförutom vid entreprenadarbete utbetalningar å entreprenadsummor kunna ske tidigare och därigenom vissa räntevinster uppstå. Andra likartade vinster torde dessutom kunna uppstå, vilket allt summerar sig till icke oväsentliga ekonomiska fördelar genom en mera konstant, av årstiderna oberoende drift av byggnadsföretagen. Enligt sakkunnigas mening torde ekonomiska nackdelar och fördelar vid en mer kontinuerlig drift av byggnadsföretagen utan hänsyn till årstiden i stort sett taga ut varandra; möjligen äro under särskilda förutsättningar de

ekonomiska fördelarna övervägande. Visserligen föreligga icke, såsom tidigare nämnts, några mera preciserade kalkyler härvidlag, men den allmänt orienterande redogörelse i frågan, som de sakkunniga härovan lämnat, torde giva vid handen, att skillnaden mellan de ekonomiska nackdelarna och fördelarna är av så ringa betydelse att den numera i regel icke beaktas, då det gäller att överväga den lämpliga tidsperioden för byggnadsföretagens genomförande. Detta bestyrkes bland annat därav, att statens byggande verk, byggnadsstyrelsen, enligt till de sakkunniga under hand lämnad uppgift, icke plägar beräkna särskilda merkostnader vid vinterarbete för de styrelsen anförtrodda byggnadsföretagen, oaktat styrelsen icke kan räkna sig till godo uppkomna räntevinster. Såsom ock tidigare anförts, ha vid de konferenser med byggnadsföretagare och arbetare, varom de sakkunniga föranstaltat, icke några röster höjts med mer allvarliga invändningar mot arbete jämväl vintertid. C. Frågans betydelse för byggnadsämnesindustrien. Emellertid har den kontinuerliga driften året runt av byggnadsföretag betydelse icke allenast för byggnadsföretagaren, som handhar arbetena å byggnadsplatsen, utan jämväl för byggnadsmaterialproducenter, materialleverantörer och underentreprenörer. För fabrikanter av järnvaror, snickerier, beslag m. m., hos vilka fabrikationen pågår oavbrutet under årets lopp, kan det allenast vara med deras egen fördel förenligt, att efterfrågan på materialier fördelar sig mera jämnt över året än nu är förhållandet. Härigenom borde en större jämnhet i prislägena kunna förväntas. Känt är, att under nuvarande förhållanden fabriker, vilka icke tillverka standardvaror, såsom exempelvis snickerifabriker, under vissa perioder av året överhopas med beställningar, medan beställningarna under årets övriga delar inströmma relativt sparsamt. Att detta har en mindre lämplig inverkan på prisbildningen liksom ock på de i fabrikerna anställdas arbetsmöjligheter, är uppenbart. Det torde följaktligen komma att verka enbart till fördel, om bedrivande av byggnadsarbeten kunde ske med en relativt jämn fördelning över årets olika tider. Tegelfabrikernas ställning i här berörda hänseende har tidigare varit på tal. Tillgången på trävirke för byggnadsarbeten är beroende av vinterns avverkningar. Då virkets fällning m. m. endast kan ske vintertid, torde med avseende å trävaruanskaffningen böra uppställas allenast det önskemålet, att en god överblick över behovet under leveranssäsongen av virke för den inhemska marknaden beredes så vitt möjligt i god tid, så att onödiga prisstegringar genom bristande tillgång på virke undvikas. Därjämte måste framhållas som önskvärt, att plåtfabriker och järnverk icke, såsom nu synes vara fallet, arbeta enbart enligt inkomna order, utan i viss omfattning upplägga lager av för materialmarknaden behövliga standardvaror, såsom tunnplåt, armeringsjärn, järnbalkar, byggnadsjärn o. dyl., så att efter-

285 frågan på dessa varor kan tillgodoses med relativt snar leverans utan särskilda prisförhöjningar. Underleverantörernas arbeten, omfattande värme-, ventilations-, sanitetstekniska och elektriska anläggningar o. dyl. ävensom måleriarbeten, äro i huvudsak oberoende av huruvida vinterarbete förekommer eller ej, enär dessa arbeten utföras först sedan byggnadsstommen uppförts och intäckts.

D. Legala och administrativa hinder för kontinuerlig byggnadsverksamhet. Sedan de i äldre byggnadsstadga lämnade speciella föreskrifterna rörande åtgärder för byggnaders uttorkning, tidsmellanrum mellan byggnadsstommens uppförande och putsens anbringande m. m. numera befunnits obehövliga på grund av mer moderna anordningar för uppvärmning och uttorkning av byggnadsstommarna, föreligga icke längre några legala eller administrativa hinder för en mer kontinuerlig drift av byggnadsarbeten. önskvärt vore, liksom ock med skärpa framhållits vid de förut omnämnda konferenserna, att kommunala myndigheter vid försäljning av kommunen tillhörande tomter så förbereda dessa försäljningar och verkställa utbuden av tomterna, att försäljningarna icke bindas vid vissa tidpunkter av året, varigenom en mera kontinuerlig drift av bostadsbyggandet möjliggöres eller väsentligt underlättas.

E. Nuvarande byggnadstider i de större städerna. I anslutning till ovan anförda allmänna synpunkter rörande möjligheterna av ett byggnadsarbetes bedrivande året runt må framhållas, att i Stockholm och flera av landets större städer vintermånaderna i regel utnyttjas för utförande av sådana byggnadsarbeten, vilka med hänsyn till arbetenas natur borde lämpligast förläggas till en annan årstid. De allra flesta byggnadsföretag för bostadsändamål färdigställas till fardagen den 1 oktober, vilken av årets två fardagar blivit den mest betydande, i det att det övervägande antalet flyttningar då sker. Ett bostadsbyggnadsföretag, som skall vara fullbordat till den 1 oktober, plägar i regel påbörjas med schaktningsarbeten för grunder och källare under november månad föregående år, varefter grundläggningsarbeten och uppmurning av byggnadsstomme verkställas under tiden december—april. De arbeten, nämligen betong- och tegelmurningsarbeten, vilka, såsom tidigare framhållits, minst lämpa sig för vinterutförande, företagas sålunda vintertid, och inredningsarbetena inom byggnadsstommen utföras följaktligen under den blidare delen av året. I allmänhet pläga byggnadernas värmeledningar tagas i bruk, så snart de fullbordats, och drivas även under sommaren för byggnadens uttorkning. En dylik ord-

286 ning för uppförandet av en byggnad strider följaktligen mot en lämplig anpassning av arbetena efter årstiderna. Vid fullbordandet av ett hyreshus till den 1 april torde en efter sistnämnda synpunkt mera lämpad ordning vinnas. I sådant fall kunna grundläggningsarbetena påbörjas på våren eller försommaren och byggnadsstommen uppföras under sommaren och hösten, varefter inredningen av stommen kan ske under vintern, då jämväl värmeledningen är i gång för byggnadsstommens uppvärmning och uttorkning.

KAP. XIII.

Fardagsfrågan. A. Gällande fardagssystem och kritiken av detsamma. a.

Hyresterminer och uppsägningstider.

Ett hinder mot mera kontinuerlig drift inom byggnadsindustrien bildar i städerna flyttningarnas koncentrering till den 1 oktober. Kunde detta hinder undanröjas genom flyttningarnas spridning över flera terminer, skulle det viktigaste steget vara taget fram mot en jämnare fördelning av byggnadsverksamheten över årets olika delar. För att utröna, huru förhållandena härutinnan ställa sig i rikets tre största städer, utsände sakkunniga i april 1935 en rundskrivelse jämte frågeformulär till ett antal hyresförmedlingsanstalter i Stockholm, Göteborg och Malmö, med begäran om uppgift å hyresterminer och uppsägningstider enligt de av anstalterna under vart och ett av åren 1930—1934 avslutade hyreskontrakten, varvid borde skiljas mellan bostadslägenheter och vissa andra i frågeformuläret upptagna grupper av lokaler. Tillika framhöllo de sakkunniga, att en spridning av flyttningsterminerna över hela året i syfte att få till stånd en mera jämn fördelning av byggnadsverksamheten, kunde tänkas löst på olika sätt. Exempelvis kunde man söka att i praxis få införda flera effektiva fardagar under året, förslagsvis två eller fyra. Såsom en utväg hade också ifrågasatts införandet av kontoakt på obestämd tid, löpande med tre månaders uppsägningstid eller med längre eller kortare uppsägningstid. Mer eller mindre ingående upplysningar i begärda hänseenden lämnades av fem anstalter i Stockholm, tre i Göteborg och två i Malmö, däribland den kommunala bostadsförmedlingen i sistnämnda stad. Detaljerade uppgifter enligt frågeformuläret lämnades endast av en anstalt i Stockholm och två i Malmö, medan flertalet övriga anstalter meddelade, att de saknade tillräckligt material för upprättande av den begärda statistiken, beroende på att hyresvärdarna oftast själva uppgöra kontrakt med sina hyresgäster utan att lämna anstalterna underrättelse om kontraktsvillkoren. För S t o c k h o l m s del meddelades, att avgjort övervägande antalet hyreskontrakt utlöper den 1 oktober och endast ett mindre antal den 1 april;

288 dock uppgavs av en byrå, att sistnämnda utlöpningstid under senare år vunnit ökad tillämpning. Endast i enstaka fall är kontraktet ställt på den 1 januari eller 1 juli. Även om kontraktstiden tager sin början den 1 april, förekommer ofta, att den bestämmes skola utlöpa den 1 oktober framdeles. Kontrakt på obestämd tid uppgåvos av en byrå vara praktiskt taget obefintliga. Uppsägningstiden varierar mellan sex och tre månader, vilken förstnämnda tid torde vara den vanliga vid uthyrning av större lägenheter, under det att för mindre lägenheter, såsom ett- och tvårumslägenheter (med kök), en uppsägningstid av tre eller fyra månader är tämligen ofta förekommande. För butiker uppgavs av en byrå sex månaders uppsägningstid vara övervägande. Från G ö t e b o r g meddelades, att utlöpningstiden alltmer förskjutits till den 1 oktober, vilken tid numera torde gälla för 70 å 75 % av samtliga hyreskontrakt. För återstoden gäller den 1 april såsom utlöpningstid och andra fardagar tillämpas icke. En strävan gör sig ock gällande att få kontrakt börjande med april ställda på ett och ett halvt år, så att de utlöpa i oktober. Medan det sex å åtta år tidigare var ganska lätt att hyra ut lägenheter till den 1 april, möjligen beroende på bostadsbrist, ställer det sig numera mycket svårt att uthyra åtminstone större lägenheter, från tre rum och däröver, till den 1 april. Kontrakt på obestämd tid synas liksom i Stockholm vara så gott som obefintliga. Uppsägningstiden uppgavs av en byrå i allmänhet vara fyra månader, medan tre månader förekommer mera sällan, sex månader för en del nyare fastigheter. En annan byrå ansåg sig approximativt kunna uppskatta den vanliga uppsägningstiden för moderna lägenheter om fyra rum och därutöver till sex månader, om tre rum till tre å fyra månader och om ett å två rum till tre månader. För omoderna lägenheter skulle uppsägningstiden variera mellan tre och fem månader. Beträffande M a l m ö framgår av de här nedan lämnade detaljerade uppgifterna, att mer än halva antalet hyreskontrakt för bostadslägenheter numera äro ställda på den 1 oktober, medan dock för en fjärdedel gäller den 1 april och återstoden fördelar sig på den 1 januari och 1 juli. En tendens kan skönjas till ökad användning av 1 oktober som fardag. Uppsägningstiden anslås av den kommunala bostadsförmedlingen till i regel tre månader för ett- och tvårumslägenheter (i enstaka fall två månader i mycket gamla fastigheter), dock så att i nybyggda fastigheter gör sig gällande en tendens att få uppsägningstiden fastställd till fyra månader. För tre-, fyra- och femrumslägenheter gäller numera fyra månaders uppsägning, för sexrums- och större lägenheter samt affärslokaler i regel sex månader. De tre anstalter, som lämnat detaljerade uppgifter med ledning av det utsända frågeformuläret, äro: Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsförening i Stockholm, Malmö stads bostadsförmedling och Malmö privata uthyrningsbyrå. Dessa uppgifter äro här nedan sammanställda i tab. 46 och 47. Den förra utvisar för varje anstalt hela antalet under åren 1930—1934

289 Tab. 46. Antal 1930—1934 avslutade hyreskontrakt för bostadslägenheter av olika storlek, fördelade efter hyresterminer och uppsägningstider. Antal kontrakt för

4 å5 rum och kök

enkelr u m och dubbletter

1 å 2 rum och kök

3 rum och kök

47 3 8 2 12

680 9 299 54 109

52 1 2 1

4 851

över 5 rum och kök

samtliga lägenheter

Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsförening i Stockholm. Hyresterminer: 1 oktober 1 januari 1 april 1 juli Annan termin

801 13 310 57 121

—

Uppsägningstider: 6 månader 5 » 4 > 3 » Annan tid

1 65

—

338 959

—

Malmö stads bostadsförmedling. * Hyresterminer: 1 oktober 1 januari 1 april 1 juli Annan termin

750 307 413 284

4 764 756 2 219 839

957 381 895 455

326 128 238 202

76 19 43

6 873 1 591 3 808 1780

—

Malmö privata uthyrningsbyrå. Hyresterminer: 1 oktober 1 januari 1 april 1 juli Annan termin.

63 196

40 4 78 38

91 5 247 981

—

—

Uppsägn ingstider: 6 månader 5 » 4 » 3 » Annan tid 1

4 1 32 237

72 510

2 —

•

—

Statistik föreligger icke r ö r a n d e uppsägningstider, v a r o m uppgifter icke inh ä m t a s vid anmälan om k o n l r a k t e r a d lägenhet. Hänvisas m å till de i texten meddelade upplysningarna h ä r o m , vilka g r u n d a sig på approximativa u p p s k a t t n i n gar av anstalten.

20—717118. 1

290 Tab. 47. Antal under vart och ett av åren 1930—1934 avslutade hyreskontrakt för bostadslägenheter och andra lokaler, fördelade efter hyresterminer och uppsägningstider. A n t a l

k o n t r a k t

1934 Bostadslägenheter

Bostadslägenheter

Bostadslägenheter

Bostadslägenheter

Bostadslägenheter

1 29

2 1

143 4 265 12

203 9 42 15

126 46

209 28

1930-1934 Bostadslägenheter

Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsförening i Stockholm. Hyresterminer: 1 oktober 1 januari 1 april 1 juli Annan termin Uppsägningstider: 6 månader 5 »> 4 » 3 i Annan tid Malmö stads bostadsförmedling.J Hyresterminer: 1 oktober 1 januari 1 april 1 juli Annan termin

1 339

4 120

1 176 247 535 265

1475 382 1 073 487

1398 264 783 376

1305 395 778 392

1 519 303 639 260

17 1 35 203

16 1 36 201

53 222

39 159

24 2 84 280

Malmö privata uthyrningsbyrå. Hyresterminer: 1 oktober. 1 januari 1 april 1 juli Annan termin. Uppsägningstider: 6 månader 5 » 4 » 3 » Annan tid

1 Statistik föreligger icke r ö r a n d e uppsägningstider, v a r o m uppgift icke inh ä m t a s vid a n m ä l a n om k o n t r a k t e r a d lägenhet. Hänvisas m å till de i texten meddelade u p p l y s n i n g a r n a härom, vilka g r u n d a sig på approximativa uppskattning a r av anstalten.

291 avslutade kontrakt för bostadslägenheter av olika storlek, fördelade efter hyresterminer och uppsägningstider. Tab. 47 utvisar, likaledes för varje anstalt, antalet under vart och ett av åren 1930—1934 avslutade kontrakt för 1) samtliga bostadslägenheter tagna under ett, 2) andra lokaler, såsom butiker, kontor, kaféer, restauranger, biografer, garage m. m., med fördelning av vardera kategorien efter hyresterminer och uppsägningstider. Av de anstalter, vilka yttrade sig i frågan om önskvärda förändringar i fardagssystemet, uttalade sig samtliga för en jämnare fördelning av flyttningarna på två fardagar, förlagda till den 1 oktober och 1 april. 1 Mot ytterligare två effektiva fardagar, förlagda till den 1 januari och 1 juli uttalades betänkligheter, mot den förra på grund av väderleksförhållandena och helgen, mot den senare på grund av semesterledigheterna och landsvistelsen. Av en anstalt i Göteborg framhölls, att, med flyttningarna fördelade på två terminer, större utsikter funnes för byggnadsföretagarna att få nybyggda lägenheter väl uthyrda än om samtliga lägenheter på en gång utbjödes i marknaden, därigenom åstadkommande en stark pressning å hyrespriserna. Samma anstalt uttalade sig för enhetlig uppsägningstid, som lämpligen kunde begränsas till tre månader, medan sex månader vore för lång tid, som föranledde onödigt sökande efter lägenheter och allehanda besvärligheter. Mot kontrakt på obestämd tid, löpande med exempelvis tre månaders uppsägningstid, uttalades bl. a. betänkligheter ur synpunkten av, att hyresgästerna kunde föranledas säga upp till vårflyttningen för att inflytta i en billig landsbostad på sommaren och därefter återvända till den efter all sannolikhet outhyrda stadslägenheten på hösten. Vidare framhölls, att fardagar och ränteterminer så vitt möjligt borde sammanfalla. En anstalt i Stockholm yrkade i samband med flyttningarnas utspridning på skärpta lagbestämmelser mot hyresskolkare och försumliga hyresbetalare, i vilket syfte förordades ett enklare och billigare avhysningsförfarande. Av Malmö stads bostadsförmedling hänvisades till ett av föreståndaren tidigare framlagt förslag om fyra effektiva fardagar, förlagda till den 1 mars, 1 juni, 1 september och 1 december, dock så att kontraktens giltighetstid bleve av samma längd som för närvarande, nämligen ett, två eller flera år. Den 1 mars vore lämplig tid för vårflyttningen, den 1 juni kunde ombyte av bostad ske före utflyttningen till landet, den 1 september infölle före skolornas början och med fardag den 1 december kunde man bli färdig med flyttningen före den stundande helgen. Om förslaget förekom en diskussion mellan representanter för byggmästare, fastighetsägare och hyresgäster i tidningen Arbetet den 27 september samt 6 och 8 oktober 1930. De i diskussionen deltagande ställde sig i det hela avvisande mot förslaget, delvis av de redan omförmälda skäl, som av hyresförmedlingsanstalterna anförts mot fyra fardagar. Mot en förläggning 1

Av Malmö stads bostadsförmedling hänvisades till framlagt förslag om fyra fardagar.

292 av hyresterminerna till senhösten och vintertiden anfördes vidare behovet av »naturlig» uttorkning för nybyggen och svårigheterna med materialanskaffning. Därjämte erinrades om olägenheterna för kvarboende hyresgäster av flera omflyttningar under året, svårigheter med en fastighets utrymning för större omändringsarbeten m. m. Dock kom även förståelse till synes för vissa synpunkter, som anförts mot flyttningarnas koncentrering till en enda tid på året, såsom brådskan och trängseln vid flyttning 1 oktober, svårigheten eller omöjligheten att få reparationer utförda vid ombytet av hyresgäster m. m. En representant för stadens fastighetsförvaltning uttalade sig för fardagens framflyttning från 1 oktober till 1 december, då arbetet vid nybyggnad kunde ordentligt slutföras och vidare hälsovårdsnämnden gavs reell möjlighet att tillämpa restriktiva bestämmelser i fråga om tiden mellan avsyning och inflyttning. En konsekvens härav bleve, att aprilfardagen framflyttades till den 1 juni. För att erhålla upplysning om den inverkan flyttningarnas koncentrering till 1 oktober kan h a på verksamheten i de kommunikations- och industriverk, vilkas driftsförhållanden direkt påverkas av flyttningsfrekvensen, har hänvändelse gjorts dels till telegrafstyrelsen, dels till gasverket i Stockholm och dels genom svenska elektricitetsverksföreningen till elektricitetsverken i ett antal städer. Från telegrafstyrelsen ha erhållits uppgifter ägnade att belysa antalet telefonflyttningar i samhällen av olika storlek. Uppgifterna avse antalet från ett hus till ett annat flyttade huvudabonnemang vid telegrafverkets samtliga centralstationer under varje månad av 1934 och omfatta flertalet städer jämte en del köpingar och municipalsamhällen m. fl. orter. På grund av primärmaterialets natur ha vissa duhbelräkningar icke kunnat undvikas. Ett affärsföretag med exempelvis tre ledningar till centralstationen har sålunda blivit räknat tre gånger o. s. v. I tab. 48 ha uppgifterna sammanställts, varvid centralstationerna i var och en av 18 större städer redovisas särskilt, medan de övriga sammanslagits. De områden, som uppgifterna avse, äro vanligen något större än vederbörande samhälles administrativa område. Detta gäller ej Stockholm, för vilken stad uppgifterna tvärtom avse endast den inre staden med uteslutande av Bromma, Brännkyrka och Enskede församlingar. Tabellens sifferuppgifter äro i första hand ägnade att belysa flyttningsfrekvensens variationer under olika delar av året, ej den totala flyttningsfrekvensen. För att bereda möjlighet att bedöma även den senare ha emellertid uppgifter även lämnats om totala antalet huvudabonnemang vid de olika centralstationerna. En jämförelse mellan detta antal och hela antalet flyttade huvudabonnemang under året visar för olika orters del flyttningsfrekvensen bland telefonabonnenterna. För här ifrågavarande syfte äro flyttningsfrekvensens variationer per må-

293 »"raiseoeaoicn.fi-.oca tie>;t>oBcM>oossss " » • » o a » !"O-C-O-« "J f-| .'M 1 l ' ' a a i > 0 1 M O

ii

At

t» •? CM is ?i H M i e i a 9 i a N i . 9 i «

E«

<H

CS ta OS Si

O

"2

O

CS

i-H

« n i i

ift

CO TH

•# o

CO ©

CO

o

-a t-

kO o

t-,

o

r^

o

O ^

•a O 01 »a

TH

TH TH

H

t-

is o

h

*m

C l »-H

O

C:

( N O M O i O M - Ö H C O i O r H Q O r H M N f N i O COTH T H l O I N - ^ H N r t r ( N <M W

Q N TH * * O O i • * ^ ffl W C O A C M A «

O i C O l N C O T H O J M ^ M M ^ H r ^ ^ O ^ i N O l O n m c O C O ^ C O i O X i r t c D T l ' O H i O t - i H O O CM N r l ^ r l N r t r l N r t CSI H H

O O •*}• « 3 ^ ^

CO

60 3

i

t ^ OJ TH t Ol^

O C O H

T H

M

t * CD LO t t « ^ CO C !

i < M « r H f q M N > t t > o o o i i n i N O c o t c o t o O O O O O i O W O i O i n X T H N P J t D C O ^ O O M r t ^ ,_< ^ t H O J OJ

o <M ( M C I o i CÄ C O O T H CM -$» T H TH ' [ >

i O C O Q C O Q O O ^ Q I O O O M r H ( O O M C O C O O -HH CO T H l O H - ^ W r l C O H THTH irft TH.

O » ^ rJ«Ci r*- • * * CO CS C J ^ N A

' H t 0 0 0 M « i r 5 t > r * M c D 0 1 O Q ( D 0 0 ' ^ C I N

c » - * CM c o

©

oo

CM

t o

»

T «

"$• t © CO W i

<

T H T H

C^ T H l >

T H T H

T H T H

«

>O

Q

N

"> A ^ A « A

(3

.CO

Cv

c

.

O *a

ta V

I O ^ « D I O O T H C O C O O ^ O O C M . > O T H C O C O

r>

TH

CM T H

CM CM 0 0

THTH

O

T H T H T H

i-i

W

H

CO

t -

T f * * o o < N 0 1 M

^

»A ^ A « A

[ ^ • o o Q r - Q c o c i T j ' Q i o o c o H i o o i O ' ^ c c i CO CO CM TH CO CM l> CO TH CM TH THTH CO TH TH

cot« » CM A

c^tCO « GO .V

at W 1ft

C O f f l O ( O O r l O O O r H T f ( D O O C O Q i O i n C 3 ^ T H T H ^ C M T H 0 0 r f ifft T H COCM CM CM lift T H CM

CMCO l > CO CM *

i H CO l > M CO A

CO CD »cp OS CO A

T3 .2 P.

* « ta _ +a OS (3

§s

ig

Locr)TH«LiftCM^r--^oco^iocMcor>coiift ra

tm

in

'^ »

ea

aS CS

T H O f f i o n ^ n H O i o n n n t ^ n s i n c i ! TH T-I TH t ) t TH IO rt ra

"B 3

»

i 13

cä

ca «

^

A

I"" ,

w o t o i f l H i o M r t M o c i n r - o p i i f l o o o c q t D T H O c n t ^ r - c o c O H i o H t ^ H i O O i ^ Q o t O H f f l r i H O t o o n o a n c i M Ä i i o r i

CO

rH

T-I

t» O

^mcOCDOOCNCNCDCOiO-^CMCOCOCNI-^C^CN

ta M

Cl 09

ca ca

SJ 1H

«f es o. Ci

o eo

p 4-J

«J c

-O <y :« O -» O

eo ca

00 T-t

o

a o a o a t.

s

"

=H

i 0 -

Å PD

o

>

" • ¥ ? c 3 p ~ - n » » f c o C » •o ö

o.--: H - ^

c/2

—<

C3 C

3S

o

CD

100 •

E ee

E 3

A

w

«

w

CD «fl - - * .Q «-• 3 - c ^

!

<S £" "> 5 :S .^ .4 — 2 ° ° ^ ^

,ca

C3 KS

fl - J j3 (fl C/DO

O

| = H 8

i sc G a cd X

oo O A

nad av det största intresset. I det övervägande antalet samhällen utgöra höstflyttningarna — under månaderna september—november — mer än hälften av hela antalet flyttningar under året och i flertalet större städer uppgå de till omkring två tredjedelar eller mera. Härifrån kan knappast någon del av landet sägas bilda undantag och bland städer med mer än 30 000 invånare vid 1934 års slut skall man finna, att samtliga större landsortsstäder (över 30 000 invånare) ha en än mer utpräglad flyttningssäsong på hösten än Stockholm, vad gäller telefonflyttningar. Härvid bör dock uppmärksammas att den meddelade statistiken icke endast avser flyttningar av telefoner i bostadslägenheter utan även av telefoner i affärslokaler, lokaler för administrativa ändamål m. m. Då det får antagas, att i Stockholm antalet telefoner i lokaler för andra än bostadsändamål är relativt mycket stort och då vidare flyttningarna av dylika telefoner torde fördela sig mera jämnt på året än flyttningarna av bostadstelefoner, synes fog föreligga att anslå den relativa flyttningsfrekvensen under höstmånaderna (september—november) i huvudstadens bostadslägenheter betydligt högre än som utvisas av telegrafverkets uppgifter, nämligen 57*7 %. I landsortsstäderna i allmänhet och särskilt i de mindre städerna får det antagas, att de meddelade uppgifterna mera tydligt avspegla flyttningsfrekvensen i bostadslägenheter under årets olika månader. Även här får det dock antagas, att månadssiffrorna i större eller mindre mån utjämnas, på grund av att de avse flyttningar av även andra telefoner än bostadstelefoner. Som huvudresultat av den anställda undersökningen framgår, att i städer, köpingar, municipalsamhällen m. fl. orter i olika delar av riket flyttningarna till betydligt övervägande del — för större städers vidkommande inemot två tredjedelar eller däröver — äro koncentrerade till månaderna september, oktober och november, med tyngdpunkten lagd på de två förstnämnda månaderna. Från gas- och elektricitetsverken i Stockholm ha erhållits vissa statistiska uppgifter avseende antalet abonnemangsbyten (med sammanhängande avläsning av mätare och debitering av avgifter) vid höstflyttningen (1 sept.—15 okt.) under en längre följd av år, börjande för gasverket med år 1906 och för elektricitetsverket med år 1911. Dessa uppgifter ha sammanställts i tab. 49, utvisande för vartdera verket dels det absoluta antalet byten (flyttningar) vid varje höstflyttning, dels samma antal i procent av hela antalet mätare den 30 juni resp. år. Till de fall, då gemensam huvudmätare finnes, har här icke tagits hänsyn. Av de procentuella uppgifterna lämnas en grafisk framställning i diagram XVI. Då numera såväl elektrisk belysning som gas för spisar, kokapparater och övriga hushållsapparater finnas så gott som allmänt inledda i huvudstadens lägenheter, giva de anförda siffrorna för senare år en icke långt ifrån fullständig bild av höstflyttningens omfattning i Stockholm, såväl absolut taget som relativt. Anmärkningsvärd är också

295 Tab. 49. Absolut och relativt antal höstflyttningar 1906 (1911)—1935 vid gas- och elektricitetsverken i Stockholm. Gasverket

Elverket

AntalflyttningarV»—16/io AntalflyttningarV»—15/io Å r

1906 1907 1908 1909 1910 1911 1912 1913 1914 1915 1916 1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935

Absolut

I % av antalet mätare 30 /6 resp. år

8 200 8 600 8 000 8 900 10 100 10 300 10 500 11000 10 600 11 900 12 300 8 200 2 900 2 000 1 800 2 700 3 200 12 400 9 300 9 200 11 100 14 100 15 800 15 500 16 000 18 500 23 200 25 900 23 100 25 800

15-3 14-9 13-0 13-8 15-1 14-9 14-7 14-5 13-3 14-2 14-0 9-0 3-1 2-1 1-9 2-8 3-3 12-6 9-1 8-8 10-0 11-9 12-6 11-8 11-4 12-5 15-0 16-1 14-2 15-4

Absolut

I % av antalet mätare 30 /„ resp. år

2 300 2 900 3 600 4 700 5 000 5 300 5 300 4 100 3 800 4 100 5 300 6 300 12 500 10 200 10 200 11300 14 100 18 000 17 500 17 600 20 000 24 000 25 100 23 400 25 600

11-8 11-8 12-1 12-8 11-8 10-8 9-4 5-8 4-5 4-4 5-4 6-0 11-3 8-7 8-2 8-7 10-0 12-2 11-4 11-0 11-9 13-8 13-9 12-9 13-6

den nära överensstämmelsen på senare tid mellan antalet abonnemangsbyten inom bägge verken. Man finner, att inom vartdera verket antalet abonnemangsbyten under tiden 1 sept.—15 okt. numera uppgår till c:a 25 000 per år och att det med vissa avbrott, särskilt under kriget och den därpå följande tiden, i det hela befunnit sig i stark stegring under den period redovisningen omfattar. I allt väsentligt är visserligen stegringen att tillskriva det växande abonnentantalet, såsom framgår därav, att relativa flyttningsfrekvensen — antalet flyttningar i procent av antalet mätare — icke företer någon motsvarande utveckling. Men även den senare har på sista tiden nått rekordsiffror, vilket kan tyda på en ökad koncentration av flyttningarna till hösten. Härvid bör också uppmärksammas, att statistiken för åren närmast före kriget, vilken jämväl utvisar ett relativt stort antal höstflyttningar, grundar sig på ett betydligt

296 Diagram XVI. Antal höstflyttningar, absolut och i förhållande till antalet mätare 1906—1935 vid gasverket och 1911—1935 vid elektricitetsverket i Stockholm.

g 07 08 09 g 11 12 13 14 £ 16 17 18 19 o 21 22 23 24 £ 26 27 28 29 ° 31 32 33 34 £ O

ON

O

<JN

o*.

Q"*

Qs

mindre omfattande material och närmast torde återspegla förhållandena i den tidens mera modernt utrustade lägenheter. Under antagande att, såsom rimligt synes, flyttningsfrekvensen i allmänhet är större i moderna lägenheter än i äldre sådana, skulle de anförda procentsiffrorna från tiden före kriget, utvisande det relativa antalet abonnemangsbyten på hösten, vara högre än den verkliga relativa flyttningsfrekvensen inom hela huvudstadens lägenhetsbestånd. Följaktligen skulle ock det relativa antalet höstflyttningar i verkligheten ha ökats mer än som utvisas av tabellen.

297 Tab. 50.

Antal

abonnemangsbyten vid Stockholms gasverk vid tiden för oktober- resp. aprilflyttningarna. Perioden 1 / 9 — 15 / 10

Absolut

I % av oktober- och aprilflyttningarna sammanlagda

Absolut

I % av oktober- och aprilflyttningarna sammanlagda

9 234 11 080 14 140 15 791 15 483 16 009 18 527 23 162 25 861 23118 25 791

88-4 88-9 86-1 89-1 90-0 89-6 87-0 88-4 86-4 89-4 88-1

1207 1 377 2 291 1 930 1661 1 849 2 625 3 036 4 057 2 744 3 482

11-6 11-1 13-9 10-9 10-0 10-4 12-4 11-6 13-6 10-6 11-9

Å r

1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935

Perioden " / , — " / .

I varje fall visar statistiken, att höstflyttningen numera ställer mycket stora extra krav på arbetsstyrkan vid de industriverksavdelningar, varom här är fråga, varför också styrkan på höstarna måste utökas. Till en del sker detta genom överföring tillfälligtvis av personal från andra avdelningar inom resp. verk (bokföringskontor, förrådskontor o. s. v.). Men till en del måste utomstående personal engageras. Inom vederbörande verk råder också den uppfattningen, att det skulle vara till stort gagn för arbetet och kostnadsbesparande, om flyttningarna fördelade sig mera jämnt över året. Närmare uppgifter om aprilflyttningarnas omfattning ha erhållits, för åren 1925—1935 beträffande gasverket och för åren 1930—1935 beträffande elektricitetsverket; för det senare verket har dessutom erhållits uppgifter om flyttningarnas fördelning månadsvis över åren 1933—1935. I tab. 50 meddelas uppgifter om antalet abonnemangsbyten 1925—1935 vid Stockholms gasverk under oktober- resp. aprilflyttningen, varjämte angives den procentuella fördelningen mellan bägge. Vidare redovisas i tab. 51 antalet abonnemangsbyten resp. nyinstallationer vid Stockholms elektricitetsverk månadsvis under åren 1933—1935. Av sammanlagda antalet avlästa flyttningar och nyuppsättningar månadsvis dessa år meddelas en grafisk framställning i diagram XVII. Av intresse är närmast att jämföra abonnemangsbytenas fördelning mellan oktober- och aprilflyttningarna, vilken framgår av följande siffror (jfr avrundade tal sid. 301): Antal abonnemangsbyten P e r i o d 7r—"/io Va— 10 / 4

vid Stockholms

elverk

%

%

25117 4 373

852 14-8

23 455 3 621

86"7 13.3

25 645 4 374

% 85-4 14-6

298 Tab. 51.

Antal abonnemangsbyten resp. nyinstallationer elektricitetsverk månadsvis 1933—1935. Ar 1933

Månad

Jan Febr April Maj Juli Aug Sept Okt. , Nov Dec Summa

vid

Ar 1934

Stockholms

Ar 1935

Avläsningar för flyttningar

Nyinstallationer

Avläsningar Summa för flyttningar

Nyinstallationer

Avläsningar Summa för flyttningar

Nyinstallationer

Summa

1 602 1 477 3 281 3 416 2 104 2 781 1 792 2 455 13 757 13 054 2 140 1 678

485 621 1 199 778 447 420 402 1288 2 928 925 575 455

2 087 2 098 4 480 4 194 2 551 3 201 2 194 3 743 16 685 13 979 2 715 2 133

1629 1503 2 769 2 986 1 835 2 340 1574 2 175 13 017 11 649 2 152 1509

306 378 790 515 317 491 452 1010 3 546 1338 696 514

1 935 1 4 7 0 1 446 1 881 3 559 2 807 3 501 3 285 1869 2 152 2 198 2 831 1799 2 026 2 377 3 185 16 563 13 718 12 987 13 148 2 080 2 848 2 023 1724

524 601 1 222 692 450 446 560 1576 4 006 2 086 1 009 723

1994 2 047 4 029 3 977 2 319 2 644 2 359 3 953 17 724 15 234 3 089 2 447

49 537

10 523

60 060

45 138

10 353

55 491

47 921

13 895

61816 Man finner, att enligt uppgifterna från gasverket inemot nio oktoberflyttningar komma på en aprilflyttning, medan den högre relationen aprilflyttningar vid elektricitetsverket bl. a. torde bero på, att där räknats med en längre period för dessa flyttningar. 1 Någon markerad tendens till stegring av oktoberflyttningarna på bekostnad av aprilflyttningarna framträder icke sedan 1925, vilket, vid jämförelse med de i tab. 49 meddelade uppgifterna, angiver, att relativa flyttningsfrekvensen på senare tid ökats såväl vid tiden för aprilfardagen som vid tiden för oktoberfardagen. I tab. 52 meddelas erhållna uppgifter för elektricitetsverken i Göteborg, Malmö, Norrköping och fjorton andra större städer rörande antalet höstflyttningar under vart och ett av åren 1926—1935, dels absolut taget och dels i procent av antalet mätare den 30 juni resp. år. I det övervägande flertalet städer har under perioden ägt rum en stegring av höstflyttningarnas såväl absoluta som relativa antal. I tab. 53 visas för elektricitetsverken i samma städer jämte Stockholm samt utom Örebro abonnemangsbytenas fördelning mellan oktober- och aprilflyttningarna under vart och ett av åren 1926—1935, i den mån uppgifter härom stått att erhålla. Det antal oktoberflyttningar, som 1935 kom på en aprilflyttning, växlade mellan c:a två i Borås och c:a nio i Uppsala. I flertalet städer kommo c:a tre eller fyra oktoberflyttningar på en aprilflyttning. Anmärkas må, att dessa uppgifter icke giva något exakt mått å relationen 1 En utredning, som Stockholms fastighetsägareförening lät verkställa år 1902, gav till resultat, att flyttningarna den 1 april utgjorde 10 % av flyttningarna den 1 oktober samt därvid antalet rum ungefär 2 % av dem, som utrymdes vid oktoberflyttningen.

299 Diagram XVII. Antal abonnemangsbyten resp. nyinstallationer vid Stockholms elektricitetsverk månadsvis 1933—1935.

JFMAMJ

JASONDlJFMAMJ

JASONO|jFMAMJ

J A S O N D

mellan oktober- och aprilflyttningarna vad gäller bostadslägenheter, då siffrorna innefatta ett stort antal andra flyttningar. b.

Konferenserna i april 1935.

Fardagsfrågan var upptagen bland diskussionspunkterna vid de konferenser rörande kontinuerlig drift inom byggnadsindustrien, som sakkunniga den 15, 16, 17 och 23 april 1935 höllo med representanter för arbetsgivare, arbetare, tekniska experter samt hyresgäster och fastighetsägare. Programmet i denna del upptog följande punkter: Vilka fördelar resp. nackdelar erbjuder nuvarande fardagssystem 1) ur kommunens synpunkt, 2) ur arbetarnas synpunkt, 3) ur byggnadsföretagarnas och fastighetsägarnas synpunkt, 4) ur leverantörernas synpunkt, 5) ur långivarnas synpunkt, 6) ur allmänhetens synpunkt?

300 Tab. 52.

Av elektricitetsverken i vissa städer lämnade uppgifter om absolut och relativt antal höstflyttningar 1926—1935. Antalet flyttningar Uppsala

År

1926... 1927... 1928... 1929... 1930... 1931... 1932... 1933... 1934... 1935...

1926... 1927... 1928... 1929... 1930... 1931... 1932... 1933... 1934... 1935...

Absolut

700 700 850 850 900 900 860 1000 1065 1 540

I % av antalet Absomätare lut

resp. år

resp. år

7.

7-4 7-2 8-6 8-2 8-3 8-1 7-5 8-4 8-7 12-0

8-2 9-3 11-8 10-0 9-0

io-o 11-0 9-0 10-0 10-0

Kristianstad

Malmö

281 194 204 234 293 268 230 276 376 346

_ — — — —

10-1 6-5 6-4 7-1 8-4 7-3 8-1 6-7 8-9 7-8

652 703 702 611 583 739 810 835 1 014 982

8-3 8-7 8-2 7-2 6-6 8-3 8-7 8-5

io-o 9-1

Sundsvall 1926... 1927... 1928... 1929... 1930... 1931... 1932... 1933... 1934... 1935...

735 851 1116 964 919 1 046 1 223 1 072 1216 1267

— — — — — —

647 613 640

— — — — — —

7-7 7-1 7-2

3 907 4 184 4 322 5 181 6141

— —. — —

8-0 8-2 8-3 9-7 10-9

7-3 8-0 7-8 8-4 8-9

1 295 2 090 2 068 2 240 2 346 2 350 2 514 2 672 2 857 3 115

8-5 13-2 12-7 13-0 13-0 12-6 13-0 13-4 13-9 13-9

Västerås

11-6 10-1 11-3 120 11-6 10-0 10-4 10-3 11-7 12-5

Östersund

, 659 621 659 438 792 989 913 910

— — 1 698 1929 1908 2 087 2 268

13-4 12-3 12-4 7-9 13-8 16-7 15-1 14-7

600 600 600 525 600 650 700 700 750 860

Jönköping

Kalmar

I % av I % av I % av antalet antalet antalet AbsoAbsomätare mätare mätare lut lut so 30 3 /« /6 7. resp. år resp. år resp. år

Hälsingborg

Örebro 1584 1429 1684 1 875 1 873 1 680 1 795 1830 2 112 2 316

/9—15/io*

Norrköping

I % av antalet Absomätare lut 3

Karlstad 1926... 1927... 1928... 1929... 1930... 1931... 1932... 1933... 1934... 1935...

Eskilstuna

4-5 4-1 4-0 3-3 3-7 3-7 3-9 3-8 3-8 4-0

. 789 710 691 664 769 943

7-2 6-2 5-8 5-4 6-0 7-4

Göteborg

—

—

5 699 6 332 6 897 9 584 10 266 11 005 12 293 13 952

9-0 9-5 9-7 12-6 12-7 13-1 14-0 15-0

Falun 87 121 103 106 97 126 122 158 170 194

2-2 2-8 2-3 2-3 2-1 2-6 2-5 3-0 3-1 3-5

467 534 596 602 601 684 679 776 790 955

8-9 9-7 10-4 10-0 9-5 10-0 9-9 10-1 10-1 10-3

Borås 324 363 439 477 604 655 723 817 795 881

6-0 6-0 7-2 6-2 7-1 7-1 7-3 7-7 7-1 7-3

Gävle 831 829 890 810 809 891 897 1 123 1 196 1 175

7-6 7-3 7-6 6-9 6-7 7-2 7-1 8-7 9-0 8-5

301 Tab. 53, Av elektricitetsverken lämnade uppgifter om antalet flyttningar i vissa städer vid tiden för fardagarna den 1 oktober oeh 1 april. Uppsala

Stockholm 15

År

1926. 1927. 1928. 1929. 1930. 1931. 1932. 1933. 1934. 1935.

Perioden V»— /10 Perioden / 3 — U Perioden V,— /i Perioden 16/3—10/4 I % av I % av I % av I % av okt.- och okt.- och okt.- och okt.- och Absolut Absolut Absolut aprilAbsolut aprilaprilaprilflyttn. flyttn. flyttn. flyttn. sammanl. sammanl. sammanl. sammanl. 11300 14 100 18 000 17 500 17 600 20 000 24 000 25 100 23 400 25 600

91-67 90-91 88-89 85-08 86-67 85-33

1 600 2 000 3 000 4 400 3 600 4 400

W

8-33 9-09 11-11 14-92 13-33 14-67

ls

700 700 850 850 900 900 860 1000 1065 1540

735 851 1 116 964 919 1046 1223 1072 1216 1267

83-62 77-86 84-87 82-25 72-27 77-52 78-95 73-63 77-60 73-83

144 242 199 208 354 302 326 384 351 449

16-38 22-14 15-13 17-75 27-73 22-48 21-05 26-37 22-40 26-17

1 929 1908 2 087 2 268

789 710 691 664 769 943

—

—

78-90 76-10 80-35 72-17 76-68 76-36

211 223 169 256 230 292

21-10 23-90 19-65 27-83 23-32 23-64

467 534 596 602 601 684 679 776 790 955

Kristianstad 1926. 1927. 1928. 1929. 1930. 1931. 1932. 1933. 1934. 1935.

281 194 204 234 293 268 230 276 376 346

81-21 68-55 80-31 74-52 76-90 71-28 66-67 70-95 81-56 74-26

78-86 72-52 77-99 78-05

517 723 589 638

Kalmar

Jönköping 1926. 1927. 1928. 1929. 1930. 1931. 1932. 1933. 1934. 1935.

100 150 150 125 150 160 190 165 175 175

Norrköping

Eskilstuna 1926. 1927. 1928. 1929. 1930. 1931. 1932. 1933. 1934. 1935.

87-5 82-35 85-0 87-18 85-71 84-90 81-90 85-84 85-89 89-71

65 89 50 80 88 108 115 113 85 120

94 119 180 138 212 188 236 257 216 244

83-24 81-78 76-80 81-35 73-92 78-44 74-21 75-12 78-53 78-99 Malmö

18-79 31-45 19-69 25-48 23-10 28-72 33-33 29-05 18-44 25-74

3 907 4 184 4 322 5 181 6 141

—

—

71-03 69-09 67-94 73-31 69-56

1593 1 872 2 037 1 886 2 687

302 Tab. 53 (forts.). Av elektricitetsverken lämnade uppgifter om antalet flyttningar i vissa städer vid tiden för fardagarna den 1 oktober och 1 april.

Ar

1926. 1927. 1928. 1929. 1930. 1931. 1932. 1933. 1934. 1935.

Hälsingborg Göteborg Perioden V»—15/io Perioden "/ 3 — 10 lt Perioden '/»— 16 /i Perioden u/i—10U I % av I % av I % av I % av okt.- och okt.- och okt.- och okt.- och Absolut aprilAbsolut aprilAbsolut aprilAbsolut aprilflyttn. flyttn. flyttn. flyttn. sammanl sammanl. sammanl. sammanl. 1 295 2 090 2 068 2 240 2 346 2 350 2 514 2 672 2 857 3 115

80-48 79-29 78-27 81-95 77-12 78-15 78-37 76-17 80-75 75-94

314 546 574 591 696 657 694 836 681 987

19-52 20-71 21-73 18-05 22-88 21-85 21-63 23-83 19-25 24-06

5'699 6 332 6 897 9 584 10 266 11 005 12 293 13 952

Borås 1926. 1927. 1928. 1929. 1930. 1931. 1932. 1933. 1934. 1935.

324 363 439 477 604 655 723 817 795 881

72-32 69-67 75-04 74-30 75-31 76-07 70-88 72-17 76-22 66-09

74-7 8

124 158 146 165 198 206 297 315 248 452

27-68 30-33 24-96 25-70 24-69 23-93 29-12 27-83 23-78 33-91

652 703 702 611 583 739 810 835 1 014 982

831 829 890 810 809 891 897 123 196 175

79-37 73-69 75-42 75-77 74-43 77-08 76-86 82-17 79-36 80-42

28-24 25-39 27-76 24-33 28-98 27-89 26-98 26-91

135 141 145 155 161 147 144 225 206 204

17-15 16-71 17-12 20-23 21-64 16-59 15-09 21-23 16-89 17-12

35 43 33 17 35 18 21 37 33 53

28-36 26-22 24-26 13-82 26-52 12-50 14-69 18-97 16-26 21-46

100 31 170

23-39 4-81 20-99

82-85 83-29 82-88 79-77 78-36 83-41 84-91 78-77 83-11 82-88

Falun

25-22

87 121 103 106 97 126 122 158 170 194

Gävle 1926. 1927. 1928. 1929. 1930. 1931. 1932. 1933. 1934. 1935.

2 084 2 155 2 651 3 082 4 190 4 256 4 541 5 138

Karlstad

Västerås 1926. 1927. 1928. 1929. 1930. 1931. 1932. 1933. 1934. 1935.

71-76 74-61 72-24 75-67 71-02 72-11 73-02 73-09

71-64 73-78 75-74 86-18 73-48 87-50 85-31 81-03 83-74 78-54

Sundsvall 216 296 290 259 278 265 270 268 311 286

21-63 26-31 24-58 24-23 25-57 22-92 23-14 17-83 20-64 19-58

647 613 640

86-61 95-19 79-01

303 Tab. 53 (forts.). Av elektricitetsverken lämnade uppgifter om antalet flyttningar i vissa städer vid tiden för fardagarna den 1 oktober och 1 april. Östersund

A

1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1 1935

r

Perioden V.— I5 /.o I % av okt.- och Absolut aprilflyttn. sammanl.

659 621 659 438 792 989 913 910

74-33 83-02 80-56 78-21 87-80 86-60 87-70 88-55

Perioden "/.— 1 0 /« I % av okt.- och aprilAbsolut flyttn. sammanl.

137 127 159 122 110 153 128 117

25-67 16-98 19-44 21-79 12-20 13-40 12-30 11-45

Om nackdelarna äro övervägande, huru bör då fardagssystemet lämpligen omläggas, ex. 2 effektiva fardagar per år, 4 » » » », kontrakt på obestämd tid, löpande med tre månaders uppsägning eller med längre eller kortare uppsägningstid? Frågan om fardagarna gav anledning till en mer ingående diskussion endast bland de byggnadstekniska experterna samt bland representanterna för fastighetsägare och hyresgäster. Bland de byggnadstekniska experterna framträdde olika meningar. Arkitekten J. Albin S:son Stark, Svenska arkitektföreningen, ansåg det vara fördelaktigt med två effektiva fardagar, 1 oktober och 1 april, för såväl byggnadsverksamheten som för hyresgästerna. Flyttningarna behövde icke öka med två fardagar och därför ej heller reparationerna. Fastighetsägarens risk att stå med outhyrda lägenheter bleve mindre och han kunde också bättre planera fastigheternas underhåll, då han icke för så långa perioder vore bunden vid olämpliga hyresgäster. Om den 1 april vore lika effektiv fardag, skulle antagligen reparationerna komma att förläggas till tiden oktober—december, medan man nu utför arbetena under sommaren för att få husen färdiga till den 1 oktober. Det har ock visat sig, att det är ekonomiskt fördelaktigare att för ombyggnadsarbeten utrymma husen, om de icke behöva stå outhyrda ett helt år. Byggnadsingenjören Axel Olsson, Stockholms byggnadsingenjörsförening, framhöll däremot, att uttorkningen av ett hus under vintern för dess färdigställande till 1 april skulle vålla stora svårigheter. Inredningsarbetena kunna aldrig utföras så ledigt på vintern som på sommaren och de utvändiga putsningsarbetena ställa sig omöjliga. Koncentreringen till 1 oktober är till fördel för hyresgästernas urval. Med ökade flyttningar skulle följa ökade reparationskostnader m. m., som indirekt skulle påverka hyrans storlek. Med fyra fardagar kunde en lägenhet tillträdas

304 1 oktober och frånträdas 1 juli för alt efter sommarvistelsen på landet ånyo tillträdas därpå följande 1 oktober. Direktören John Baunge, Tegelbrukens försäljningsaktiebolag, förklarade, att leverantörerna helst skulle se att varje dag bleve fardag. Genom att man endast hade en fardag att räkna med, måste leverantörerna upplagra materialierna, låta transportmedlen vara obrukade under den bästa tiden av året och underkasta sig många andra olägenheter. Det nuvarande systemet kunde icke ha någon annan fördel än att det minskade förvaltningskostnaderna. Murningen försigginge nu under två perioder av året, vår och höst, medan tegelbruken hade sin topproduktion från maj till september. Kunde bruken få leverera teglet under denna tid, skulle det bli billigare. För närvarande måste ett avsevärt kapital, som skulle förräntas, bindas i lager, vartill kommer själva lagringskostnaderna. Med nuvarande leveransterminer bleve priset därigenom 5 å 10 % högre än om leveransen finge ske under produktionstiden. Ingenjören T. Kumfeldt, Stockholms stenhuggeriidkareförbund, anförde, att det för byggnadsämnesindustrien måste vara ett bestämt intresse att få byggnadsverksamheten fördelad på flera tider under året. Två effektiva fardagar den 1 april och 1 oktober vore det lämpligaste och skulle även medföra lägre pris på material. Nu kunna anläggningarna få stå stilla flera månader på grund av koncentrationen av husbyggnadsverksamheten till den 1 oktober. Direktören Axel Norman, A.-B. Karta & Oaxens Kalkbruk, erinrade, att icke blott byggnadsverksamheten utan även driften vid snickerifabrikerna, kalkbrotten, cementbruken, tegelbruken m. m. på ett olyckligt sätt vore beroende av den rytmiska tendens, som präglar byggnadsindustrien. Oftast forceras de stora bostadsbyggena till den 1 oktober och på varje särskilt stadium av bygget tvingas fabrikerna att forcera sina leveranser. Härigenom uppstå toppunkter i produktionen, visserligen på olika tider, men till samma olägenhet för fabrikernas lugna drift. Dessemellan uppstå döda intervaller i fabrikationen med alla därav följande olägenheter. Införandet av en kontinuerlig drift inom byggnadsindustrien skulle alltså ha gynnsamma återverkningar på hela byggnadsämnesindustrien. Direktören Lauritz Andersson framhöll, att även om endast en ny effektiv fardag tillkomme, d. v. s. den 1 april vid sidan av den 1 oktober, skulle frågan om en säsongutjämning bringas ett stort steg närmare sin lösning. Huruvida fyra fardagar vore en fördel, vore däremot mera tvivelaktigt. Verkmästaren Sven Magnusson, Sveriges arbetsledareförbund, anförde, att, om endast en fardag funnes, någon kontinuerlig drift inom byggnadsindustrien aldrig kunde fås till stånd. Erfarenheten visade, att det icke mötte någon svårighet att få ett hus färdigt till den 1 april, med undantag givetvis för utvändiga fasadarbeten. För hyresgästerna uppkomme enbart fördelar av ett system med två fardagar. I Stockholm bytte minst 20 000 familjer bostad den 1 oktober varje år. Dessa skulle ha flytthjälp, som på grund av den stora efterfrågan bleve dyrare, de skulle byta telefoner, installera gas och elektricitet m. m., vilket allt föranledde forcerihg på olika områden. Advokaten Sigurd Ahlmark, Sveriges fastighetsägareförbund, förmodade, att bruket av 1 oktober såsom fardag framdrivits av gamla sociala förhållanden och sannolikt icke uteslutande berodde på, att byggnadsproduktionen ställt in sig på att bygga till 1 oktober. Möjligen kan byggnadsföretagarnas behov av annan ordning vara så starkt, att det kan bryta igenom bruket att hyra från 1 oktober till 1 oktober.

305 Avtalsfrihetens avskaffande skulle leda till kaotiska förhållanden och en större löslighet måste medföra en höjning av hyresnivån. Genom den rådande fastheten på hyresmarknaden hade fast egendom blivit ett så gott låneobjekt, medan vid större rörlighet och löslighet på marknaden kreditmöjligheterna skulle försvåras, såväl för byggnadsproducenter som för fastighetsägare. Den enda möjliga vägen vore att färdigställa hus under olika tider av året och därigenom så småningom få bruket ändrat. Det vore bostadsproduktionens och icke lagstiftningens sak att lösa frågan. Major Carl Reuterskiöld, Sveriges fastighetsägareförbund, förmodade, att koncentreringen av flyttningarna till 1 oktober delvis berodde på, att skolor och kurser börja på hösten. Major Gust. Swedlund, Sveriges fastighetsägareförbund, fann husens färdigställande till hösten fördelaktigast på grund av de klimatiska förhållandena. Ett hus, som fått sommartorka, bereder bättre bostäder än ett hus, som byggts under vintern och uthyres till 1 april. Även för målarna vore den nuvarande ordningen den bästa. Redaktören Otto Grimlund, Hyresgästernas riksförbund, fann en aprilfardag önskvärd, men icke fler fardagar än två. Om bostadsproduktionen lades om, skulle antagligen en förskjutning av flyttningarna till 1 april automatiskt inträda. Ombudsmannen Oskar Bengtsson, Hyresgästernas riksförbund, ansåg, att man också kunde länka sig, att lagstiftningen beredde möjlighet till flyttning 1 april genom stadgande, att kontrakten tecknas på ett halvt år med tre månaders uppsägning. Man finge icke tillmäta det större urvalet vid en enda fardag alltför stor betydelse. En omläggning, som ökade april flyttningarna, kunde icke uppnås utan någon tvångsåtgärd, därför funnos alltför starka intressen att bibehålla oktoberflyttningarna, bl. a. spekulativa intressen å byggnadsindustriens sida. Kunde man exempelvis genom subventionering av vinterbyggen få billigare aprilbos läder, skulle hyresgästerna nog lära sig flylla vid aprilfardagen. Arkitekten Sven Wallander, Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsföreningars riksförbund, fann olägenheterna av det nuvarande fardagssystemet ligga på arbetsmarknaden. Kunde man emellertid genom jämnare fördelning av bostadsproduktionen nedbringa kostnaderna och om detta nödvändiggjorde fardag även 1 april, måste detta intresse bli övervägande. Man kunde bestämma, att de hyresavtal, som i framtiden slutas, få gälla ett år, om de träffas 1 april, och ett och ett halvt år, om de träffas 1 oktober. Möjligen räckte det dock med att reglera produktionen direkt. Om det blir billigare för företagarna att bygga till 1 april, göra de det. Enligt erfarenheter inom H. S. B. är det icke ens i Stockholm så svårt att hyra ut till 1 april. Med två fardagar blir möjligheten till urval tillfredsställande för både fastighetsägare och hyresgäster, och man skulle kunna räkna med att ett sådant system möjliggjorde produktionens förbilligande med 10 %. c.

Stockholms s t a d s fastighetskontor och Sveriges fastighetsägareförbund m. fl.

I en skriftlig inlaga till konferensen hade Sveriges fastighetsägareförbunds sekretariat uttalat sig i frågan om en ökning av antalet fardagar, närmast i anslutning till ett förslag om ändringar i hyreslagstiftningen, innefattat i den av Stockholms stads fastighetskontor i oktober 1934 avlämnade, av 21—717118.

I

306 kontoret verkställda utredningen beträffande bostadsförhållandena i Stockholm. Kontoret hade däri anfört, att enbart genom en utökning av antalet i lag föreskrivna fardagar antagligen icke skulle ernås någon nämnvärd effekt i fråga om flyttningarnas jämnare fördelning under året. Sådan effekt skulle däremot kunna åstadkommas, därest i lagen infördes stadgande om generell rätt för part i hyresavtal att påkalla avtalets upphörande efter viss uppsägningstid (lämpligen tre månader), i förening med föreskrift, att den första dagen i varje månad skulle utgöra laga fardag. Införande av dylik rätt komme att betyda, att giltighetstiden för hyresavtal bleve obestämd, oavsett vad därom vore stadgat i resp. kontrakt. Härigenom skulle enligt fastighetskontorets uppfattning vinnas stora fördelar i flera hänseenden. I första hand komme en betydligt större smidighet och rörlighet att skapas på bostadsmarknaden, större möjligheter att effektivt utnyttja bostadsbeståndet ävensom möjlighet till nära anpassning av såväl hyresgästers som hyresvärdars behov och önskemål efter de på detta område hastigt växlande förhållandena. Vidare komme att skapas de önskvärda förutsättningarna för en kontinuerlig byggnadsverksamhet och möjligheter därigenom öppnas för en nedsättning av produktionskostnaderna. Kontoret hemställde därför, att utredning måtte verkställas rörande möjligheterna och formen för en framställning från kommunens sida om lagändring i angivet syfte. Densamma syntes dock böra begränsas till att avse uthyrning av mindre bostadslägenheter i stadssamhällen. I fråga om en större rörlighet på bostadsmarknaden anmärkte f a s t i g h e t s ä g a r e f ö r b u n d e t , att från hyresgäströrelsens sida ofta gjorts gällande, att korta hyresperioder äro ett uttryck för en brist på »hemskydd», som ansetts utmärka bostadsförsörjningen i städerna. Med avtal på obestämd tid och en uppsägningstid av exempelvis tre månader, kunde det väntas, att hyresgästerna utnyttjade uppsägningsrätten till att avflytta på våren eller försommaren för att sedermera, efter bosättning på landet, på nytt inflytta i en stadslägenhet först vid höstens början. Härigenom skulle motverkas vad som är grundläggande för all sund planering av hyresfastigheternas ekonomi, nämligen så långa kalkyleringsperioder som möjligt, vilket skulle medföra risker, för vilka fastighetsägaren måste täcka sig genom stegrade hyror. Beträffande åter den större smidighet och möjlighet att effektivt utnyttja bostadsbeståndet, som jämväl anförts såsom motiv för fastighetskontorets förslag, erinrade fastighetsägareförbundet, att motivet icke närmare utvecklats. Med ett effektivare utnyttjande kunde knappast förstås annat än att hyresgästerna, om de vore bundna för endast tre månader, i viss utsträckning skulle skaffa sig större eller bättre bostäder. Att så skulle ske annat än möjligen i enstaka fall, vore icke troligt. Kravet å större smidighet på bostadsmarknaden i betydelsen av bättre anpassning i och för effektivare utnyttjande av beståndet kunde vara mer berättigat. En hyresvärd, som uthyrt åt icke önskvärd hyresgäst, kunde vilja på kort tid befria sig från hyresavtalet, liksom ock en hyresgäst, som försatts i ändrade ekonomiska förhållanden, kunde tänkas vilja så skyndsamt som möjligt skilja sig från avtalet. Härtill beredde dock gällande lag (Nya JB 3 kap. 7 §) hyresgästen vissa möjligheter, varförutom dylika fall vore att räkna till undantag, som vägde mindre tungt i jämförelse med nackdelarna av korta nyttjanderättsperioder. Beträffande möjligheten till nära anpassning av såväl hyresgästers som hyresvärdars behov och önskemål efter växlande förhållanden erinrade fastighetsägareförbundet, att just genom flyttningarnas koncentrering till en enda dag hyresgästerna

307 erbjödes största möjliga urval av lägenheter, medan hyresvärdarna erhölle större möjligheter att bland de hyressökande utvälja lämpliga sådana. Fastighetsägareförbundet framställde också en del erinringar mot möjligheten att på den föreslagna vägen få till stånd en mera kontinuerlig produktion och framförallt mot möjligheten att nedbringa produktionskostnaderna. Särskilt betvivlades möjligheten att få ned byggnadsarbetarlönerna, såvida icke anstalter träffades för årsanställning, varav genomförbarheten ifrågasattes. Från ett flertal andra organisationers sida förelågo vid sakkunnigas konferenser i april skriftliga yttranden eller gjordes under överläggningarna uttalanden, i vilka, utan närmare ingående på spörsmålet, framhölls betydelsen av fardagarnas spridning för säsongutjämnande åtgärder eller direkt förordades en sådan spridning. Detta var fallet med målaremästarnas riksförening i Sverige, Sveriges arbetsledareförbund, byggnadsträarbetareförbundet, grov- och fabriksarbetareförbundet, metallindustriarbetareförbundet och murareförbundet. Stockholms stads fastighetsnämnd yttrade sig över fastighetskontorets förslag i fardagsfrågan i skrivelse till stadsfullmäktige den 22 januari 1935 och anförde därvid bl. a. följande: Nämnden vill för sin del understryka, att nu rådande förhållanden å hyresmarknaden, med flyttningarna och de nyproducerade bostädernas färdigställande koncentrerade till den 1 oktober, medföra betydande nackdelar såväl för bostadsproduktionen som för de boende i form av förhöjda bostadskostnader m. m. Ur denna synpunkt skulle det därför vara till stor fördel, om den av fastighetskontoret föreslagna lagändringen kunde komma till stånd. Otvivelaktigt skulle nämligen genom en sådan åtgärd, såsom kontoret framhållit, på grund av den jämnare fördelning på alla årstider av flyttningarna, som härav bleve en följd, skapas förutsättningar för en kontinuerlig byggnadsverksamhet och möjligheter för en nedsättning av produktionskostnaderna. Emellertid måste förslaget enligt nämndens mening ingiva allvarliga betänkligheter ur andra synpunkter, bland annat med hänsyn till den osäkerhet, som härigenom skulle uppstå för såväl hyresgäster som hyresvärdar. Även vissa andra skäl synas tala mot lämpligheten att genomföra den ifrågasatta lagändringen. Under alla förhållanden vore det nog nödvändigt att, därest förslaget realiserades, fardagarnas antal minskades, exempelvis till fyra, innebärande att första dagen i varje kvartalsskifte bleve fardag. Nämnden vore emellertid icke heller med en sådan modifikation av förslaget beredd att biträda detsamma. Nämnden erinrade därefter om det åt de sakkunniga lämnade uppdraget och uttalade, att staden, i avvaktan på resultatet av sakkunnigas utredning i fardagsfrågan, icke borde för närvarande igångsätta någon utredning i frågan. Dock vore det lämpligt, att staden genom en framställning till Kungl. Maj:t manifesterade sitt intresse för åstadkommandet av ett ordnande av denna fråga. En sådan framställning borde endast innefatta en hemställan från stadens sida om vidtagandet av sådana åtgärder från statsmakterna, att en mera kontinuerlig byggnadsverksamhet, såvitt möjligt, åstadkommes. Enligt förslag av nämnden, som tillstyrktes av stadskollegiet, fattade stads-

308 f u l l m ä k t i g e d e n 18 n o v e m b e r 1935 beslut o m skrivelse till K u n g l . Maj:t ined h e m s t ä l l a n o m å t g ä r d e r f r å n s t a t s m a k t e r n a s sida för e r n å e n d e , såvitt möjligt, a v s t ö r r e k o n t i n u i t e t i n o m b o s t a d s p r o d u k t i o n e n . d.

Förslag a v h y r e s g ä s t e r n a s

riksförbund.

Fardagsfrågan behandlades vidare på hyresgästernas riksförbunds kongress d e n 1 d e c e m b e r 1935. I a n l e d n i n g h ä r a v a v l ä t r i k s f ö r b u n d e t f ö l j a n d e d a g e n skrivelse till d e s a k k u n n i g a , i vilken bl. a. f r a m h ö l l s f ö l j a n d e . Trots att under senare tid ur teknisk synpunkt hinder ej möta att på de flesta orter i landet uppföra hus på vintern, så har detta ej bidragit till ökad flyttningsfrekvens den 1 april. Detla måste leda till alt byggnadsföretagarna mer och mer förlägga sin bostadsproduktion så, alt husen bliva färdiga till oktoberfardagen. Och då dessutom många fastighetsägare till synes medvetet sträva efter att teckna oktoberkontrakt, måste detta nödvändigtvis leda till, att även framdeles den 1 oktober blir den dominerande flyttningsdagen. Det torde icke vara nödvändigt att skaffa flera fardagar än de nu existerande, nämligen 1 april och 1 oktober, men att få flyttningarna mera jämnt fördelade på dessa bägge fardagar låter sig knappast göra, utan att man kommer i beröring med avtalsfriheten. Hyresgästernas riksförbunds kongress uttalade som sin mening, att fardagarnas antal borde bibehållas, men att i lag borde stadgas, att hyreskontrakt endast finge tecknas på ett halvt år med tre månaders uppsägning till endera av fardagarna 1 april eller 1 oktober. Undantag härifrån kunde emellertid tänkas nödvändiga, exempelvis för kontors- och affärslokaler, för vissa stiftelser och möjligen även för större lägenheter. Riksförbundet trodde icke, att hyresgästerna skulle flytta i större utsträckning än vad som nu sker, därest den påyrkade ändringen skulle vinna beaktande. Å andra sidan skulle byggnadsverksamheten vintertid erhålla ett gott stöd i den föreslagna ändringen. Kunde ökad vinterproduktion medföra billigare hyror för aprilhus, skulle delta fördela flyttningarna jämnare på de båda fardagarna. Riksförbundet ansåg även, att tillämpandet av halvårskontrakt skulle möjliggöra ett effektivare utnyttjande av bostadsbeståndet bl. a. därigenom, att fastighetsägarna vid ombyggnad skulle ha möjlighet att tömma fastigheten exempelvis den 1 oktober och utföra erforderliga ombyggnadsarbeten under vintersäsongen samt kunna få fastigheten på nytt uthyrd till den 1 april. Alltså ett halvt års hyresledighet i stället för ett år, som nu ofta finge beräknas. Att hyresgästerna genom flyttningarnas koncentration till huvudsakligen en enda dag på året skulle beredas större urval av lägenheter, vore en sanning med allra största modifikation. Det större utbudet av lägenheter betydde givetvis även större antal lägenhetssökande. Efter en erinran om olägenheterna för hyresgästerna av flyttningarnas fördyring genom deras koncentrering till en enda flyttningsdag övergick riksförbundet till det framförda argumentet, att från hyresgäströrelsens sida ofta gjorts gällande, att de korta hyresperioderna vore ett uttryck för brist på hemskydd. Denna argumentering betecknades såsom icke korrekt. Nuvarande hyreskontrakt löpa vanligen per år, med rätt för hyresvärden att utan någon som helst anledning skilja hyresgästen från hans lägenhet, därest han endast iakttoge uppsägningstiden. Med hemskydd

309 avsåge åler riksförbundet, att den hyresgäst, som fullgör sina skyldigheter och i allo uppträder så att omgivningen ej stores, icke utan särskilda och angivna skäl skall kunna skiljas från sin lägenhet. Riksförbundet vidhölle allt fortfarande detta önskemål och krävde även dess förverkligande. Genomförandet av denna hyresgästernas rättighet hade ej med avtals- och uppsägningstidens längd att skaffa och kunde följaktligen behandlas i annat sammanhang. Hyresgästerna hade ingenting att invända mot att flyttningarna fördelades något jämnare. Skulle dessutom bostadskostnaderna kunna förbilligas genom statlig och kommunal subvention till byggnadsverksamhet vintertid, komme hyresgästerna säkerligen att med tillfredsställelse hälsa en förändring välkommen. Det nuvarande förhållandet med ettårskontrakt och vanligen långa uppsägningstider, stundom ända till sex månader för smålägenheter, vore ej önskvärt för hyresgästerna. Särskilt tjänstemän, som förflyttades från en ort till en annan, komme ofta i svårigheter genom de långa kontrakten och de alltför långa uppsägningstiderna. Större möjlighet till rörlighet på bostadsmarknaden behövde ingalunda betyda kaos. Kunde den större rörligheten leda till ökad vinterproduktion och därmed till billigare hyror, syntes dessa strävanden vara värda att avtalsfriheten offrades även i denna punkt. e. De säsongartade växlingarna i arbetstillgången i förhållande till fardagarna. Såsom framgår av förut lämnad redogörelse för byggnadsindustriens omfattning m. m., består arbetstillgången inom denna industri till övervägande del av nyuppförande samt till- och ombyggnad av bostadshus. Endast en ringa del av denna arbetsmängd utgöres av statliga, kommunala och industriella byggnadsföretag o. dyl. Bostadsproduktionen dominerar sålunda inom byggnadsindustrien och är följaktligen i stånd att sätta en avgörande prägel på verksamheten inom densamma. Icke allenast ny-, till- och ombyggnadsarbeten, utan även reparationsarbeten uti de färdiga fastigheterna äro härvidlag av betydelse. Såsom vidare framhållits i det föregående, färdigställas i regel de ny-, tilloch ombyggda fastigheterna för uthyrning till den 1 oktober. Planläggningen av byggnadsföretagen, materialanskaffningen samt anställandet av arbetare sker följaktligen i huvudsak under förutsättning och i syfte att fullborda företagen till nyssnämnda dag. I allmänhet igångsattes arbetet med de nya byggnaderna under månaderna november—januari och bedrives därefter i lämplig arbetstakt för att fullbordas till den 1 oktober följande år. De olika arbetarkategorierna anställas successivt under denna tid allt efter behov för att likaledes successivt entledigas intill sagda dag, för det fall icke några efterarbeten eller kompletteringar då återstå. Detta upprepas i ständig följd år efter år och arbetarna komma och gå till dylika byggnadsföretag i ständigt likartat återkommande perioder. På så sätt uppstå de säsongartade växlingarna i arbetstillgången vid uppförande av bostadshus. För att i möjligaste mån belysa dessa växlingar, ha de sakkunniga från byggnadsstyrelsen införskaffat uppgifter rörande arbetarnas anställnings-

310 Diagram XVIII. Antal grovarbetare och deras anställningstid vid oktoberhus samt vid fördelning på oktober- och aprilhus. b. Grovarbetare — Oktober- och apriihus

a. Grovarbetare — Oktoberhus 60

iMflMwww» Oktoberhus iCT7OTjm?mi Aprilhus

50 c o

>9

o

> in

7--V—

>Mk—i

i IM

l

ho

t

i 1

n

P i i

"*7

i i :»

y,

K. 1

w

Vto

%

Vt

1/4

^

>1/1J

förhållanden vid ett byggnadsföretag av i huvudsak samma typ som ett bostadshus, färdigställt till den 1 oktober under väsentligen samma byggnadstid som vanliga bostadshus. Som exempel har valts en större byggnad för postverket i Stockholm, uppförd med postlokaler i de tvenne nedre våningarna och med de övriga fyra våningarna huvudsakligen av bostadsvåningstyper. Kostnaden för byggnadsföretaget har uppgått till i runt tal 1 050 000 kr. Byggnaden har till skillnad från ett vanligt bostadshus till betydande del uppförts som s. k. stomhus, vilket medfört, att smeder haft sysselsättning vid bygget i större omfattning än vanligt. Då för byggnadsföretaget fordrades betydande sprängningsarbeten, påbörjades arbetena med rivningen av äldre byggnader redan under oktober månad det första byggnadsåret. Sedan sprängningsarbetena i det väsentligaste fullbordats, igångsattes grundläggningsarbetena i december månad. I slutet av april månad året därpå var byggnaden uppförd under tak och var, som nämnt, färdig att tagas i anspråk för sitt ändamål den 1 oktober. Å ett antal diagram ha angivits anställningstiderna för de vid bygget anställda arbetarna samt antalet arbetare. Diagrammen ha uppställts för helt år från och med den 1 januari till och med den 31 december och äro sålunda avsedda att åskådliggöra arbetsförhållandena i allmänhet under helt kalenderår. Vid efterföljande redogörelse för olika fack böra diagrammen betraktas först för tiden 1/10—31/12 samt därefter för tiden 1/1—30/9. G r o v a r b e t a r n a (diagram XVIII: a) vunno anställning vid bygget redan i oktober det första byggnadsåret och deras antal ökades intill årsskiftet under rivnings- och sprängningsarbetena samt grundläggningen. Sedan de förstnämnda arbetena avslutats och endast grundläggningen pågick,

311 Diagram XIX.

Antal träarbetare och murare och deras anställningstid vid oktoberhus samt vid fördelning på oktober- och aprilhus. b. Träarbetare — Oktober-och aorllhus

a. Träarbetare — Okloberhus 40 därav snickare 30

va i 10

-Vt

V7

V10

/t2

d. Murare — Oktober- och aprilhus

c. M u r a r e — Oktoberhus 40

•WMnwwwm Oktoberhus mrmrmiiTT»

o

i 10

>

r-i-r Vi

'/.

V*

/10

'

!

Aprilhus

, p»««

äio

Jr™*'

"*••*?

>vn

Vi

v<

v*

'/to

»/n

minskades arbetarantalet, för att i mars åter kraftigt ökas, då bjälklagsarbeten bedrevos med full kraft och hantlangare fordrades för övriga yrken. Under juli skedde en obetydlig minskning. Under september och oktober ökades grovarbetarstyrkan i samband med de golvläggningsarbeten av olika slag, som förekommo, liksom ock med hänsyn till de forcerade rengöringsarbetena. Under året ha visserligen de olika specialiteterna inom facket växlat, men grovarbetarfacket har dock haft sysselsättning vid byggnadsföretaget under hela byggnadsåret. T r ä a r b e t a r e (diagram XIX: a) anställdes till ett antal av fyra i november det första byggnadsåret för uppsättning av bodar och skjul m. m. I december och januari ökades arbetsstyrkan i och för formsättningsarbeten och under april, då byggnaden uppfördes under tak, nådde den sitt maxim u m . Antalet träarbetare minskades därefter avsevärt och nedgick successivt till byggets slut. De första byggnadssnickarna tillträdde i mars, då beslagning av fönsterbågar påbörjades. Under sista kvartalet av bygget voro de till antalet betydligt flera än timmermännen. De första m u r a r n a (diagram XIX: c) anställdes i februari det andra

312 Diagram XX. Antal smeder, plåtslagare, målare, värme- och sanitetstekniska arbetare samt elektriska arbetare och deras anställningstid vid oktoberhus. a. Smeder — Oktoberhus

b. Plåtslagare — Oktoberhus

i 10

MO

'/i o

J1

Vio

/12

'Vti

c. Målare — Oktoberhus 40

510 f—

d . V ä r m e - och sanitetstekniska a r b e t a r e — Okloberhus

%

/10

e. Elektriska arbetare — Oktoberhus

»10

»/«

r

Via

»Ax

arbetsåret. Hade byggnaden varit planlagd som ett vanligt tegelmurat hus i stället för som stomhus, hade givetvis murarstyrkan redan från början tilltagits väsentligt större än som skedde. Under maj ökades den betydligt i samband med putsningsarbetenas påbörjande och minskades därefter successivt från maximistorleken i augusti till tiden för byggets fullbordande. Den huvudsakliga säsongen för murarna är sålunda februari—september med maximal arbetstillgång juni—augusti. S m e d e r n a (diagram XX: a) utförde under perioden januari—mars arbetena med byggnadens järnstomme och under perioden juli—september övriga järnarbeten, såsom trappräcken o. dyl. Järnarbetenas omfattning under

313 den förstnämnda perioden är väsentligen beroende på byggnadens art av stomhus och skulle givetvis avsevärt ha begränsats till fördel för murarna, om byggnaden uppförts med tegelmurad stomme. P l å t s l a g a r n a s (diagram XX: b) arbetstid vid byggnadsföretaget har infallit under mars—september andra byggnadsåret med maximum i april— maj, då plåtläggning av yttertaket ägde rum. M å l a r n a (diagram XX: c) började arbetet vid bygget med en ringa arbetsstyrka under juli andra arbetsåret. Under augusti och september samma år utförde en målarstyrka på 30, resp. 25 man hela målningsarbetet vid byggnadsföretaget. Av v ä r m e - o c h s a n i t e t s t e k n i s k a ( m e t a l l - ) a r b e t a r e (diagram XX: d) anställdes under mars månad andra byggnadsåret två man. Under april ökades styrkan till 10 man och under maj—juli nåddes maximum med 12 man. Arbetsstyrkan minskades successivt till 1 oktober, då arbetena voro färdiga. Ganska likartat är förhållandet med d e e l e k t r i s k a arbetarna (diagram XX: e). De första tre montörerna anställdes under april, under maj ökades styrkan till 12 man, för att därefter successivt minskas till den 1 oktober, då anläggningen var fullbordad. Av det föregående framgår, att grovarbetare varit anställda under hela byggnadstiden (helt arbetsår), träarbetare 11 månader, murare 9 månader, smeder 10 månader, plåtslagare 7 månader, målare 3 månader, metallarbetare 7 månader och elektriska arbetare 6 månader, samtliga i växlande antal. Dessa förhållanden torde vara ganska typiska för arbetsfördelningen vid de s. k. oktoberhusen och diagrammen kunna anses i huvudsak giva en riktig bild därav. Detta betyder givetvis icke, att ifrågavarande arbetare varit nödsakade att i full utsträckning gå sysslolösa under övriga månader. Åtskilliga av dem ha antagligen haft anställning vid s. k. aprilhus, vid byggnadsföretag, vilkas färdigställande varit oberoende av fardagar, såsom statliga, kommunala och industriella företag, samt vid reparations- och liknande arbeten. Emellertid framgår av diagrammen, att säsongväxlingarna äro synnerligen kraftiga, och de innebära uppenbarligen för vederbörande arbetarkategorier betydande arbetslöshetsrisker. Arbetarstammens storlek inom landet har tydligen anpassat sig efter de m a x i m a l a möjligheterna till anställning, enär i regel arbetare finnas att tillgå för att fylla efterfrågan, även då denna är som störst. Undantag härvidlag uppvisa murarna. Under vissa perioder, särskilt juli—augusti, då efterfrågan under år med en livligare byggnadsverksamhet än vanligt varit större än tillgången på arbetskraft, ha utländska arbetare måst anställas, huvudsakligen danskar, finnar och norrmän. I det följande komma de sakkunniga att närmare ingå på frågan, huruvida en utjämning av säsongväxlingarna, d. v. s. en jämnare fördelning av arbetstillgången över året, kan åstadkommas genom att antalet effektiva

314 fardagar ökas. Beträffande grovarbetare, träarbetare och murare avse diagrammen XVIII: b samt XIX: b och d att visa, hur arbetsfördelningen inom dessa arbetarfack ter sig under förutsättning, att arbetsmängderna delas lika mellan oktoberhus och aprilhus under året. Övriga diagram ha använts som underlag och förutsättas representera de olika fackens arbetsmängder vid bostadsbyggnadsföretagen som en enhet. De heldragna linjerna återge de säsongväxlingar som i sådant fall förekomma. Det framgår härav, att redan en fördelning av flyttningsfrekvensen på två fardagar under året ger väsentligt minskade säsongvariationer i tillgängliga arbetsmängder. Samtidigt framgår också, att det maximala behovet av arbetskraft betydligt minskas, till vilken fråga de sakkunniga jämväl återkomma i det följande. Om byggnadsföretagen uppdelas på fyra eller flera fardagar, minskas av allt att döma säsongväxlingarna ytterligare. B. De sakkunnigas yttrande och förslag. a.

Granskning av skälen för och emot omläggning av fardagssystemet.

Granskar man närmare de skäl, som ur olika synpunkter kunna anföras för och emot en omläggning av fardagssystemet, har man först och främst att skilja mellan å ena sidan en ändrad förläggning av fardagarna, så att de mera jämnt fördelas över året, och å andra sidan en ändring av längden av gängse kontraktsperioder. En mera jämn fördelning av fardagarna över året förutsätter icke nödvändigtvis en förändring av kontraktstidens längd, liksom å andra sidan kontraktstiden kan ändras utan inverkan på fardagarnas fördelning, för så vitt ändringen omfattar helt år. Samtidigt existerar ett samband mellan fardagar och kontraktstider, så tillvida att en förlängning resp. förkortning av kontraktstiden med mindre än helt år får inverkan på fardagarnas förläggning. Gällande lag om hyra lämnar endast anvisning å två fardagar, den 1 april och 1 oktober. Den förbinder härmed icke några obligatoriska rättsverkningar i annat än tvenne fall. Dels skall vid saknad av bestämmelse i avtalet om viss uppsägningstid •—• gällande såväl avtal på obestämd tid som avtal på bestämd tid med förbehåll om uppsägning — för lägenheter, där hyran beräknas för fjärdedels år eller längre tid, samt i vissa andra fall, lägenheten avträdas å den fardag, som inträffar näst efter tre månader från uppsägningen. Dels skall, vid upplåtelse på hyresgästens livstid, lägenheten avträdas å den fardag, som infaller näst efter en månad från hyresgästs eller hans änkas dödsfall. Friheten att ställa hyresavtal att upphöra på vilken tid som helst av året är sålunda så gott som obeskuren. I fråga om längden av upplåtelsetid för nyttjanderätt till fastighet i stad, köping eller annan ort, där den för städerna gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, gäller ej heller annan inskränkning än att avtalet ej är bindande utöver 25 år från det avtalet slöts. För tomträtt gäller dock längre upp-

315 låtelsetid, varjämte enligt lagen om bostadsrättsföreningar lägenheter upplåtas för obegränsad tid åt medlemmar av föreningen. Undantag från bestämmelsen om längsta tid för nyttjanderättsupplåtelse är ock stadgat för upplåtelse, som sker från kronan. För landsbygden är giltighetstiden 50 år. Därest en omläggning av fardagssystemet icke kan komma till stånd på frivillighetens väg, stå i huvudsak endast två vägar öppna, nämligen att föreskriva, att avtalet, oavsett vad däri stipuleras, kan bringas att upphöra på vissa i lag angivna fardagar, eller att begränsa kontraktsperiodernas längd, så att dessa understiga helt år, eller ock att kombinera dessa bägge slag av föreskrifter. I det följande behandlas frågan om fardagarnas förläggning under året i samband med frågan om kontraktstidens längd. De skäl, som kunna anföras för och emot en omläggning av fardagssystemet, skola i det följande anföras punktvis med angivande av fastighetsägarnas och hyresgästernas ståndpunkter ävensom de sakkunnigas egen mening. Från fastighetsägarhåll har anförts, att genom koncentrering av flyttningarna till en enda fardag större e n k e l h e t o c h r e d a skapas i h y r e s f ö r h å l l a n d e t och att fastighetens ekonomi bättre kan planläggas för så lång tid framåt, som den enhetliga hyrestiden varar. Den fasthet, som härigenom kommer att prägla hyresmarknaden, har uppgivits spela en viss roll för belåning av fastigheter, i det att lånemarknaden i viss mån konsolideras. Särskilt för belåning av nybyggda fastigheter, och indirekt för byggnadsverksamheten, får det antagas vara av betydelse, att till färdigställandet den 1 oktober kan räknas med samtidig uthyrning av hela lägenhetsbeståndet i en fastighet. Skulle som följd av fardagarnas spridning över året uppstå ökad risk för att lägenheter finge stå lediga till en kommande fardag, hade man givetvis att räkna med ökade kostnader och risker för produktionen samt en viss återhållsamhet bland försiktiga företagare. Från fastighetsägarhåll framhålles vidare, att a d m i n i s t r a t i o n e n av en fastighet kräver mindre besvär och kostnader, om uthyrningarna äro koncentrerade till viss tid av året. Genom hyresterminernas koncentrering vinnes ock en mer samlad och tillförlitlig ö v e r b l i c k ö v e r h y r e s m a r k n a d e n . Detta betyder, såsom redan antytts, att fastighetsägaren mer rationellt kan planlägga fastighetens ekonomi samt med mindre risk för misstag anpassa sig efter förändringarna i läget på hyresmarknaden. Enligt de sakkunnigas mening äga de nu anförda skälen för flyttningarnas koncentrering till en enda fardag givetvis sin betydelse såväl för fastighetsägarna som för hyresgästerna, framför allt på grund av den därmed möjligen förenade besparingen i låne- och administrationskostnader för fastigheten. Någon större och mer avgörande betydelse synes dock icke kunna

316 tillmätas dessa skäl. I stort sett blir ju läget på hyresmarknaden, varmed avses förhållandet mellan den årliga tillgången och efterfrågan på lägenheter, detsamma, om lägenheterna uthyras till en enda fardag, som om uthyrningarna spridas över året, och någon ökad risk för hyresledigheter kan på den grund icke uppstå. För själva låneräntans höjd bliva givetvis helt andra faktorer bestämmande, framför allt läget på penningmarknaden och byggnadsföretagarens ekonomiska vederhäftighet. En besparing i administrationskostnader, som kan vara förenad med en koncentrering av fardagarna, torde i vissa fall kunna beräknas, men kan knappast spela någon större roll, eftersom administrationskostnaderna endast utgöra ett ringa procenttal av de löpande kostnaderna för en fastighet. Särskilt från fastighetsägarhåll har vidare anförts fördelen för hyresgästerna av att, genom en koncentrering av flyttningarna, ett större u r v a l a v l ä g e n h e t e r står till buds. Detta må enligt sakkunnigas mening äga sin riktighet å de orter, där ett mer begränsat antal lägenheter samtidigt utbjudas i marknaden. I de större och största städerna torde emellertid utbudet vara så pass rikligt, att, även med den begränsning därav, som skulle vållas av hyresterminernas spridning på flera fardagar, möjligheten att träffa lämpligt val icke i någon kännbar mån beskäres. Med en flyttningssiffra varje höst av 25 000 å 30 000 i huvudstaden är det uppenbarligen mer än väl sörjt för urvalet. Dessutom må, såsom hyresgästernas riksförbund i förut återgiven skrivelse framhållit, erinras, att ett större utbud av uppsagda lägenheter givetvis även betyder ett större antal lägenhetssökande. Såsom ett skäl för bibehållande av gällande fardagssystem har även från fastighetsägarhåll uttalats farhågor för att med en spridning av fardagarna skulle följa ö k a d e f l y t t n i n g a r och som följd därav s t ö r r e r e p a r a t i o n s k o s t n a d e r , vilka måste läggas till fastighetens förvaltningskonto och indirekt påverka hyrans storlek. Gentemot detta resonemang vilja de sakkunniga erinra, att med en jämnare fördelning av fardagarna icke åsyftas att uppluckra hyresförhållandena, utan att bereda ökad möjlighet för de hyresgäster, som så behöva eller önska, att få annan fardag än den 1 oktober, något som i verkligheten icke behöver medföra kortare hyrestid annat än möjligen i viss utsträckning under själva övergångsperioden till den ändrade fardagen. Flyttningar med åtföljande kostnader och besvär företagas i regel icke i onödan och behovet därav torde få anses existera oberoende av fardagarnas förläggning. Med nu rådande fardagssystem är den, som av en eller annan anledning nödgas eller önskar flytta, såtillvida begränsad i sin rörelsefrihet, att han nödgas avvakta den oktoberfardag, till vilken uppsägning verkställts, vilket kan betyda mer än årslångt uppskov med flyttningen. Om det vore riktigt, att ökade flyttningar skulle bliva följden av flera fardagar, betyder detta i

317 själva verket, att nu gällande fardagssystem skulle verka som en slags spärr mot flyttningar. Något sådant låter sig endast försvara, i den mån flyttningarna äro att anse som obehövliga. I vilken utsträckning detta kan vara fallet, undandrager sig varje mer exakt bedömande, men i regel torde dock, såsom nyss framhölls, kunna påstås, att flyttningar icke företagas i onödan. Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen för förhållandena i Stockholm, synes ej heller det allmänna bruket av en enda fardag ha kunnat dämpa flyttningsfrekvensen. I Malmö, där fardagarna fördela sig mera jämnt över året, har icke försports några klagomål över att ett sådant fardagssystem skulle uppmuntra till onödiga flyttningar. Om en spridning av fardagarna genomföres på det sättet, att tvingande bestämmelse införes om rätt till uppsägning till ett flertal fardagar under året, kunde det befaras, att k o n t r a k t s p e r i o d e n , som i regel torde utgöra ett år i vårt land, förkortades. Såväl på fastighetsägarhåll som på vissa hyresgästhåll torde det anses vara en fördel, att en viss stabilitet vinnes i hyresförhållandet, genom att hyresavtalet uppgöres för en tid av ett eller flera år. I samband härmed torde vara av intresse erinra därom, att för medelstora och större lägenheter i andra länder fleråriga kontraktstider torde praktiseras i en större utsträckning än i Sverige. För smålägenheter slutas däremot hyresavtal för kortare tidsperioder än ett år eller på obestämd tid med helt korta uppsägningsperioder. Exempelvis uthyras i England vanligen arbetarlägenheter på obestämd tid med en veckas eller fjorton dagars eller en månads uppsägning. I Frankrike synes för smålägenheter det mest brukliga vara kontrakt utan tidsbegränsning, vilkas uppsägningstider rätta sig efter bruket på orten. I Paris är exempelvis uppsägningstiden enligt bruket sex veckor för de minsta lägenheterna, vilken tid dock måste löpa i anslutning till de ordinarie tiderna för flyttning och hyrans förfallande, d. v. s. den 1 januari, 1 april, 1 juli och 1 oktober. Av de uppgifter, som Stockholms stad införskaffat för sin stora bostadsutredning, framgår, att i Köpenhamn i ej ringa utsträckning förekommer, att kontrakt för smålägenheter löpa på obestämd tid med en å tre månaders uppsägning, samt att i Helsingfors nyare smålägenheter vanligen uthyras med månadskontrakt. Flyttningstiderna och byggnadssäsongerna äro också mera jämnt fördelade över året såväl i Köpenhamn som i Oslo och Helsingfors. 1 Muntliga eller skriftliga hyresavtal avslutade på obestämd tid förekomma i viss utsträckning även i Sverige. På sakkunnigt håll synes emellertid 1 Bostadsförhållandena i Stockholm samt Stockholms stads bostadspolitik, Utredning verkställd av Stockholms stads fastighetskontor, Del I. Sammanfattning av bostadsutredningens resultat samt förslag till åtgärder m. m., sid. 123, noten.

318 råda den uppfattningen, att i vårt land kontraktsförhållandena för den stora massan av lägenheter äro fastare än i andra länder. Även om fastighetsägarna i regel torde få anses vara intresserade av hyresförhållandenas stabilisering, kan dock läget på hyresmarknaden eller i övrigt vara sådant, att de icke önska binda sig för längre tid. Råder bostadsbrist eller väntas sådan, vilja de givetvis ha friare händer än då god tillgång finnes på bostäder. Som emellertid i Sverige den ettåriga kontraktstiden synes vara det regelmässiga och denna får anses lämna tillräckligt rum för anpassning av hyrorna efter förändringarna på hyresmarknaden, torde fastighetsägarnas ställning till frågan om kontraktstidens längd icke i någon mer avsevärd mån kunna påverkas av förskjutningarna i marknadsläget. Såsom framgår av en genom Sveriges fastighetsägareförbund verkställd enquéte äro hyreskontrakt ställda på längre tid än ett år i vårt land ganska sparsamt förekommande, vilket minskar faran för att, genom obligatorisk uppsägningsrätt till flera fardagar under året, kontraktstiderna i någon större utsträckning skulle förkortas och därigenom hyresmarknaden uppluckras. Då det från fastighetsägarehåll gjorts gällande, att strävandena inom hyresgäströrelsen för ökat »hemskydd» skulle motverkas genom medgiven uppsägningsrätt till ett flertal fardagar under året, må här erinras, att hyresgästernas riksförbund i sin nyss anförda skrivelse till sakkunniga av den 1 december 1935 förklarat, att införandet av sådan uppsägningsrätt icke äger något samband med frågan om avtals- och uppsägningstidens längd. Den t r ä n g s e l o c h b r å d s k a , som uppstår vid flyttningarnas koncentrering till en enda fardag, medför å andra sidan avsevärda olägenheter för såväl fastighetsägarna som hyresgästerna. Ur fastighetsägarsynpunkt måste det sålunda betecknas såsom en avgjord olägenhet, att i trappor och portgångar anhopas möbler och husgeråd, varigenom dessa delar av fastigheten lätt utsättas för skador. För allmänheten göra sig olägenheterna av en enda fardag särskilt kända i form av svårigheter att erhålla hjälp med transport av bohag och att i god tid få utförda installationer av telefon, mätare för gas, elektricitet m. m. i den nya lägenheten (se ock närmare sid. 297). De med transporten förenade extra kostnaderna spela en ganska avsevärd roll, så mycket hellre som expressbyråer o. dyl. betinga sig förhöjd taxa vid flyttningar i anslutning till oktoberfardagen. Härtill komma de förluster, som förorsakas av att bohaget i trängseln och brådskan utsattes för skada och ofta nog far illa av att stå ute under bar himmel. Nödiga r e p a r a t i o n e r måste ofta utföras i samband med flyttningarna, vanligen sedan den nya hyresgästen inflyttat, men även dessförinnan. Då flyttningarna huvudsakligen förläggas till 1 oktober, förorsakas en anhopning av reparationsarbetet till sensommaren och hösten. Genom tävlan med de till samma tidpunkt forcerade nybyggnadsarbetena

319 uppstå svårigheter med anskaffning av fullgod arbetskraft, vilket kan verka försämrande på arbetets kvalitet. Visserligen har man å fastighetsägarnas sida sökt lösa frågan genom att i kontraktsformulären införa en bestämmelse, enligt vilken hyresvärden har rätt att under en tid av 14 dagar varje hyresår utföra reparationer av hyresgästens lägenhet, varmed man åsyftat att göra sig oberoende av tidpunkten för verkställandet av dylika arbeten. Men denna bestämmelse synes i stort sett h a kommit att sakna praktisk betydelse. I samband härmed må ock framhållas, att det vid f ö r e s t å e n d e o m b y g g n a d s a r b e t e n är för fastighetsägaren fördelaktigt att kunna verkställa uppsägning till en av flera fardagar på året och utrymma fastigheten till fardag, infallande efter förhållandena vid lämpligare tidpunkt än 1 oktober. Med en enda fardag om året skulle fastigheten dessutom i regel icke på nytt kunna uthyras förrän efter ett år. De skäl, som i det föregående anförts till förmån för flyttningarnas koncentrering till en enda tid på året (besparing i låne- och administrationskostnader för fastigheterna, större urval av lägenheter m. m.), kunna emellertid icke i huvudsak h a varit avgörande för att oktoberfardagen kommit till så stor och alltmer ökad användning i vårt land. Bland de utslagsgivande faktorerna synes bl. a. h a varit en på gammal tradition grundad vana, en åtminstone tidigare rådande misstro mot uttorkningen av fastigheter, som färdigställts under vinterhalvåret, skolårets förläggning under året m. m. Med de byggnadstekniska förhållanden, som framdrivit oktoberfardagen, ha de sakkunniga sysslat i annat sammanhang och hänvisas till ifrågavarande del av betänkandet. Att det i vårt land gällande fardagssystemet till viss del grundar sig mera på t r a d i t i o n o c h s e d v ä n j a än på sådana konstanta faktorer som skolårets förläggning, klimatiska och andra naturförhållanden m. m., synes framgå därav, att i länder med likartade natur- och andra förhållanden som i Sverige, flyttningsterminerna fördelats betydligt jämnare över året. Traditionen på detta område torde icke alltid representera något vägande intresse hos hyresgästerna, bland vilka förefinnas växlande behov och önskemål i fråga om fardagarnas förläggning. Ogifta och ensamstående samt nybildade hushåll torde icke se saken på samma sätt som de redan bestående familjerna, och även bland de sistnämnda finnas sådana, som av olika orsaker behöva större flyttningsfrihet, t. ex. tjänsteinnehavare, vilka under hyreskontraktets giltighetstid transporteras eller söka transport till annan ort. För dessa finnes ingen annan utväg än att med hyresvärdens samtycke söka överlåta lägenheten på annan 1 eller ock att ikläda sig extra kostnader 1

Härvid inträder visserligen uppsägningsrätt, om samtycke vägras utan »skälig» anledning, men även om värden samtycker, svarar hyresgästen för de honom i avtalet åliggande skyldigheterna, såvida icke hyresvärden tager annan för god i hyresgästens ställe.

320 för bostad på den nya orten med bibehållande av den gamla lägenheten. Denna svårighet h a r varit av sådan art, att den beaktats av statsmakterna. Sålunda erhålla statens befattningshavare vid nyreglerade förvaltningsgrenar under vissa förhållanden ersättning för den merutgift, som befattningshavare, trots styrkta försök att undvika dylik utgift, nödgats vidkännas för bostad å såväl den gamla som den nya tjänstgöringsorten. För inflyttande från andra orter kan det ock vara av intresse, att lägenheter i större utsträckning, än som nu är fallet, finnas att tillträda å olika tider av året. Vidare får icke förbises, att den del av allmänheten, som utgöres av personer, vilka, direkt eller indirekt, hämta sin u t k o m s t a v b y g g n a d s v e r k s a m h e t e n , drar betydande fördel av ett fardagssystem, som medger en jämnare fördelning över året av arbetstillfällena inom byggnadsindustrien och därmed sammanhängande näringsområden. Beträffande de skäl, som u r b y g g n a d s y r k e t s l i k s o m ock ur b y g g n a d s l e v e r a n t ö r e r n a s och l å n g i v a r n a s synp u n k t e r kunna anföras för en utjämning av byggnadssäsongerna, hänvisas till annan del av de sakkunnigas betänkande. Enligt sakkunnigas mening utgör den möjlighet, som erbjuder sig att genom fardagssystemets ändring få till stånd mer kontinuerlig drift inom byggnadsverksamheten, det allra tyngst vägande argumentet för en sådan ändring. De strävanden i riktning mot kontinuerlig drift, som må utgå från yrkesutövarna själva, ha emellertid föga utsikt att leda till åsyftat resultat, så länge icke möjligheter beredas för en mera jämn fördelning av hyresterminerna över året. Det är ju icke med byggnadsföretagarnas ekonomiska intresse förenligt att de i större utsträckning engagera sig för uppförande avhyreshus till en tid på året, då det hyressökande klientelet är så begränsat, som fallet är vid andra tider av året än omkring den 1 oktober. b.

Fardagarnas förläggning till olika delar av året.

Det vore givetvis ur olika synpunkter fördelaktigast, om förändringen i fardagssystemet kunde genomföras på frivillighetens väg. Såsom Stockholms fastighetsägareförening 1917 framhöll i anledning av det då föreslagna och sedermera i lagen införda stadgandet om rätt för hyresgäst att få erlägga hyra månadsvis i förskott, bör rättigheten att fritt träffa avtal ej kringskäras i andra fall, än då synnerligen tungt vägande skäl därtill föreligga. Ur en annan synpunkt ser lagberedningen saken, då den, på tal om avtalsfriheten i hyresförhållandet, yttrar i motiveringen till sitt 1905 avgivna förslag till lag om nyttjanderätt till fast egendom. »Står det kontrahenterna fritt att, oavsett vad lagen innehåller, själva genom avtal bestämma vad i förhållandet dem emellan skall gälla, är den faran icke utesluten, att frågan huru detta förhållande kommer att gestaltas i viss mån varder en maktfråga; den stridighet i intressen, som här möter, innebär därtill en given

321 anledning. Förhållandets nalur för med sig, att det i allmänhet är husägaren som är den starkare, och styrkan i hans ställning ökas genom lättheten att åstadkomma en sammanslutning, vilken icke gärna kan få någon motsvarighet å den andra sidan. Med avseende å hyresförhållandets stora betydelse för samhället kan det därför icke anses tillrådligt, att på detta område lämna avtalsfriheten alldeles oinskränkt utrymme.» En spridning av fardagarna på frivillighetens väg förutsätter icke blott att fastighetsägarna i allmänhet äro övertygade om det ur allmän synpunkt berättigade i en sådan ändring, utan även att de i förekommande fall äga förvissning om att lägenheter, som finge uppsägas till annan dag än den 1 oktober, kunde uthyras. Detta förutsätter åter, att hyreskontrakten i motsvarande utsträckning ställdes att utlöpa å dessa tidpunkter, så att ett tillräckligt stort hyressökande klientel då kan påräknas. Fastighetsägare, som framginge på sådan väg, skulle i annat fall löpa risk av att stå med tomma lägenheter och därigenom se fastighetens ekonomi äventyrad. Särskilt får detta antagas vara fallet i tider av relativt god tillgång på lägenheter. Såvitt man nu kan bedöma, synas under förevarande förhållanden några utsikter icke finnas för ett kollektivt uppträdande av fastighetsägarna för att medverka till fardagarnas spridning. Såsom av förut lämnad redogörelse framgår, h a r utvecklingen snarast förskjutit sig i riktning mot koncentrering av flyttningstiderna till den 1 oktober å de orter, där flyttningarna tidigare varit mera jämnt fördelade över året. Vid sakkunnigas konferenser i april 1935 bestyrktes ock denna uppfattning från fastighetsägarhåll genom uttalanden av innebörd, att, om icke byggnadsproduktionen kunde förmås att inställa sig efter andra tider och på sådan väg en anpassning till andra fardagar än de sedvanliga skedde, någon ändring icke kunde väntas, om avtalsfriheten på området bibehölls. För en effektiv lösning av frågan om hyresterminernas spridning måste därför förutsättas, att p a r t e r n a i n o m v i s s a g r ä n s e r medgivas laglig r ä t t att b r i n g a h y r e s k o n t r a k t e t till upph ö r a n d e , oavsett vad kontraktet härom bestämmer. c.

Hyresterminernas anknytning till bestämda fardagar.

Stockholms stads fastighetskontors förslag går, såsom redan nämnts, ut på »generell rätt för part i hyresavtal att påkalla avtalets upphörande efter viss uppsägningstid, lämpligen tre månader», vilket i realiteten skulle betyda, att alla under denna lagbestämmelse fallande hyresavtal komme att löpa på obestämd tid oavsett den i kontrakten avtalade giltighetstiden. Kontrakten skulle i enlighet med förslaget kunna uppsägas till vilket månadsskifte som helst och principen om lagstadgade fardagar skulle så gott som uppgivas. Exempelvis skulle det, vid landsvistelse under sommaren, bliva möjligt att uppsäga löpande hyreskontrakt till sommarens början och sluta 22—717118.

I

322 nytt kontrakt till hösten, en möjlighet, som dock förefinnes endast för ett relativt fåtal. Mot en dylik anordning synes kunna anmärkas, att den saknar hävd i vårt land och kunde medföra skadliga verkningar med avseende å fastigheternas ekonomi. Gällande lag föreskriver visserligen för hyresavtal, där bestämmelse om viss uppsägningstid saknas, rätt till uppsägning oberoende av de två fardagarna, såvida hyran beräknas för kortare tid än kvartal. I verkligheten torde emellertid hyresavtal tillhörande denna kategori förekomma mycket sparsamt. Någon rätt att, oberoende av avtalets bestämmelser, uppsäga hyresavtal till vilken tid som helst på året synes därför icke existera i någon nämnvärd omfattning. Helt visst skulle uppsägningsrättens anknytning till ett så stort antal fardagar, som föreslagits, te sig främmande för allmänna rättsuppfattningen och vara ägnat att införa ett osäkerhetstillstånd på området, vilket närmast skulle gå ut över fastighetsägarna och kreditgivarna och i sista hand över hyresgästerna. En anknytning av hyresterminerna till ett mindre antal fardagar synes också allmänt förutsättas i de svar, som ingått på sakkunnigas förut omnämnda enquéte i frågan om hyresterminer och uppsägningstider, liksom ock i de yttranden, som 1917 avgåvos till justitieombudsmannen av olika korporationer och myndigheter i frågan om föreslagen ändring av hyreslagens bestämmelser rörande fardag. d.

Fardagarnas antal.

Frågan blir då, till huru många och vilka fardagar uppsägningsrätten skall anknytas. Så gott som alla de svar, vilka ingått å sakkunnigas enquéte i ämnet, gå ut på två effektiva fardagar, den 1 oktober och 1 april, medan införandet av ett större antal fardagar avstyrkes. I socialstyrelsens yttrande till justitieombudsmannen 1917 ifrågasattes visserligen en ökning av fardagarnas antal utöver de i lagen angivna två, så att sådana skulle infalla jämväl vid de återstående kvartalsskiftena, och justitieombudsmannen ansåg, att vissa fördelar kunde följa av en sådan anordning. I allt väsentligt synas emellertid de fördelar, som härav förväntades, nämligen en utjämning av arbetstillgången inom byggnadsfacket och angränsande verksamhetsområden, kunna vinnas med en jämnare fördelning av hyresterminerna på de nuvarande två fardagarna den 1 oktober och 1 april. Utan närmare ingående på de härmed förknippade byggnadstekniska spörsmålen må här allenast framhållas, att en sådan anordning medgiver en uppdelning av byggnadsarbetet på vinter- och sommarsäsong och därigenom är ägnad att undanröja den förnämsta orsaken till den brist på kontinuitet, som präglar byggnadsindustrien och därmed mer eller mindre direkt sammanhängande näringsgrenar. (Jfr sid. 309 o. f.) Visserligen synes i de sydliga delarna av landet förekomma, att hyreskontrakt i ganska stor omfattning ställas på den 1 januari eller 1 juli eller

ock angränsande månadsskiften. Även med en i lag medgiven uppsägningsrätt till 1 oktober resp. 1 april finnes emellertid intet som hindrar, att så allt fortfarande blir fallet och att i samma utsträckning som förut flyttningarna förläggas till den 1 januari och 1 juli, förutsatt att vederbörande hyresvärdar och hyresgäster därmed känna sig tillfreds. e.

Fördelar och nackdelar av två effektiva fardagar.

Den frågan uppstår då, i vilken utsträckning det skulle vara möjligt att bringa en lagbestämmelse om tvenne effektiva fardagar i tillämpning utan att åsidosätta parternas berättigade intressen. En flerårig kontraktstid är ju eftersträvanvärd såväl för en hyresgäst, som värdesätter en i viss mån tryggad besittningsrätt till lägenheten, som för hyresvärden, vilken, såsom förut framhållits, alltid har ett visst intresse av stabilitet i hyresförhållandet. Detta är särskilt fallet under tider av mera normalt läge på hyresmarknaden och stabila förhållanden inom det ekonomiska livet i allmänhet. Att döma av de av de sakkunniga anställda undersökningarna äro hyreskontrakt ställda på längre tid än ett år ganska ovanliga för mindre lägenheter, medan de i viss utsträckning brukas i fråga om större lägenheter. Den regelmässiga hyrestiden för bostadslägenheter av olika storlek uppgår till ett år. En lagstadgad rätt att uppsäga hyresavtal till såväl den 1 april som den 1 oktober skulle innebära, att hyresgästen icke med visshet kunde räkna på att få kvarbo mer än ett halvt år, liksom också hyresvärden finge kalkylera med uppsägning till endera av de två fardagarna. Verkningarna av en sålunda medgiven större rörelsefrihet ställa sig emellertid i de enskilda fallen helt olika, allt efter som de ses ur hyresvärdens eller hyresgästens synpunkt. Det får ju alltid antagas, att den part, som tager initiativet till en upplösning av hyresförhållandet, anser sig bäst betjänt därmed och handlar i sitt eget välförstådda intresse. För den andra parten ter sig saken ofta mindre önskvärd, bl. a. av det skäl, att vissa besvär och kostnader därmed äro förenade. Från vilkendera sidan initiativet utgår är i vanliga fall beroende av läget på hyresmarknaden. Skrider hyresvärden till uppsägning, åsyftar han oftast att betinga sig ökad hyra, utan att ombyte av hyresgäst behöver ske. Är tillgången på lägenheter knapp eller läget i övrigt gynnsamt för en hyresförhöjning, bliva uppsägningar av sådan anledning vanligare. Uppsägningar från hyresvärdens sida av annan anledning, exempelvis för att bliva kvitt en icke önskvärd hyresgäst, torde vara mindre vanligt förekommande. Utgår uppsägningen från hyresgästens sida, sker detta också ofta i det syftet att få till stånd ändring av hyresbeloppet, men minst lika vanligt torde vara, att hyresgästen av annan orsak vill upplösa avtalsförhållandet. På grund härav äro ock uppsägningar från hyresgästens sida mindre beroende av konjunkturerna, så att de under normala förhållanden äro vida mer vanliga än uppsägningar från hyresvärdens sida.

324 De nu beskrivna, s. a. s. normalt förekommande fallen av uppsägningar synas icke i någon större utsträckning behöva påverkas av laglig uppsägningsrätt till två fardagar om året, annat än i så måtto, att uppsägning i vissa fall kan verkställas till ett halvt år tidigare eller senare än eljest skulle ha varit möjligt. I regel torde uppsägningen vara framgången ur ett moget beslut att åvägabringa ändring i hyresförhållandet och verkställas oberoende av om avtalet kan fås att upphöra ett halvt år tidigare eller ej. Att välja fardag står för den uppsägande parten i varje fall fritt. Härvid får man dock ej såsom en allmän förutsättning utgå från att uppsägningen sker ett halvt år tidigare än som skulle vara möjligt med helårskontrakt. I många fall kan det för en hyresgäst eller en hyresvärd t. o. m. vara fördelaktigt att skjuta på uppsägningen ett halvt år längre än som kan ske vid ettårig kontraktstid. I dylika fall, vilkas blivande omfattning under nu rådande förhållanden icke låter sig bedöma, skulle sålunda den verkliga kontraktstiden bliva något längre än för närvarande. Det ligger nära till hands att antaga, att hyresgäster komma alt begagna sig av den nyvunna uppsägningsrätten för att på grund av inträffade förändringar i deras personliga förhållanden bringa avtalet till upphörande tidigare än som eljest skulle vara möjligt. I normala fall torde härvid ett verkligt skäl föreligga för uppsägningen, exempelvis förflyttning i tjänsten till annan ort, försämrad ekonomisk ställning, dödsfall m. m. Att i fall, sådana som de här åsyftade, mången gång existerar ett verkligt behov av att upplösa hyresförhållandet är uppenbart, liksom ock att nu gällande lagbestämmelser endast i mycket otillfredsställande mån tillgodose detta behov. Det kunde tyckas, att de bestämmelser, som i gällande lag meddelas om hyresrättens förverkande under vissa förutsättningar (dröjsmål med hyrans erläggande, lägenhetens nyttjande till annat än förutsatt ändamål, överlåtelse eller inlogering under omständigheter, som kunna förorsaka men för hyresvärden, vanvård av lägenheten, vägrat tillträde utan giltig ursäkt m. m.), vore tillfyllest för att täcka de fall, då hyresvärden av någon befogad anledning kan vilja skilja en hyresgäst från lägenheten. Hyresvärden tvekar dock ofta nog att tillgripa avhysning på grund av därmed förenade kostnader och besvär samt inför den ovissa utsikten att i förekommande fall erhålla täckning för sin hyresfordran. Mången gång föredrager han att se tiden a n i väntan på att rättelse efterhand skall vidtagas. Under sådana förhållanden är en lagstadgad rätt att uppsäga till någon av de två fardagarna till fördel för hyresvärden och erbjuder ett lämpligare medel att öva påtryckning än vartill gällande lag ger anvisning. Till en annan kategori höra de fall, då uppsägningen är förhastad och möjligen företagen i överilning, på grund av oriktig uppfattning om hyresmarknadens verkliga läge m. m. Risken av förhastade uppsägningar skulle möjligen kunna ökas genom uppsägningsrätt till två fardagar om året. Den minimiuppsägningstid, som i varje fall är stipulerad, lämnar dock tid till

325 eftertanke och öppnar viss möjlighet att återtaga det förhastade beslutet. Den ökade risken för flyttningar av här ifrågavarande anledning torde följaktligen vara ringa. Enligt de sakkunnigas mening kan risken av större löslighet i hyresförhållandet och ökad flyttningsfrekvens icke väga tungt gentemot de obestridliga fördelar, vilka, såsom tidigare framhållits, äro förenade med i lag medgiven uppsägningsrätt till två fardagar om året, den 1 oktober och den 1 april. De sakkunniga vilja därför i sådant syfte föreslå en ändring av gällande lagbestämmelser om hyra. f.

Undantag från den föreslagna uppsägningsrätten ni. in.

Enligt de sakkunnigas mening bör en lagstadgad rätt att, oavsett avtalad kontraktstid, verkställa uppsägning till två årliga fardagar icke omfatta alla slag av lägenheter. Till skydd för hyresgästens berättigade ekonomiska intressen bör undantag göras för lägenheter, som upplåtas för a n d r a ä n b o s t a d s ä n d a m å l , exempelvis för drivande av en affär eller för industriellt ändamål. I fråga om sådana lägenheter är det, såsom lagberedningen erinrade i sin motivering till förslaget till nyttjanderältslag, icke ovanligt, att hyresgästen för lägenhetens anordnande till avsett ändamål gjort betydande kostnad, och även eljest är oftast det värde, affären såsom sådan representerar, betingat därav, att den får fortfarande utövas i den lokal där företaget kommit till stånd och utvecklats. Undantaget bör givetvis även omfatta med dylika lägenheter kombinerade bostadslägenheter, s. k. b l a n d a d e l ä g e n heter. Den nu föreslagna uppsägningsrätten bör i princip endast omfatta sådana bostadslägenheter, som uthyras å fria marknaden. Sålunda bör denna rätt icke gälla lägenheter upplåtna i samband med delägarskap i b o s t a d s f ö r e n i n g , av arbetsgivare (inkl. stat och kommun) i samband med arbetsavtal upplåtna eller uthyrda lägenheter samt lägenheter vid vilkas uthyrning ett u n d e r s t ö d s m o m e n t varit förknippat, exempelvis lägenheter i av vissa stiftelser ägda fastigheter. De sakkunniga ha även tagit under övervägande, om uppsägningsrätten skall omfatta samtliga bostadslägenheter, som uthyras å fria marknaden, eller begränsas till lägenheter a v v i s s m a x i m i s t o r l e k , varvid gränsen lämpligen bör dragas vid lägenheter om högst tre rum och kök. Skulle denna begränsning fastställas, skulle likväl uppsägningsrätten komma att omfatta nio tiondelar av samtliga uthyrda lägenheter enligt 1933 års allmänna bostadsräkning, vilken berörde 89 städer, 19 köpingar, 89 municipalsamhällen och 47 landskommuner, räknande tillsammans 40-2 % av rikets totala invånarantal. Såsom motiv för de större lägenheternas uteslutande kan huvudsakligen anföras, att dessa i större utsträckning än mindre lägenheter uthyras på längre tid än ett år och att sålunda, i fråga om dessa lägen-

heter, en lagstadgad uppsägningsrätt till två fardagar om året kan skapa rubbningar i nu gällande kontraktsförhållanden. Dessutom torde av olika skäl, och däribland den i regel relativt rikligare tillgången på större lägenheter, hyrestiden för dessa lättare, även utan den föreslagna uppsägningsrätlen, kunna anpassas efter behovet av flyttningarnas spridning över året. De nu anförda skälen äro dock enligt sakkunnigas mening knappast av den betydelse, jämfört med tidigare åberopade fördelar av en lagstadgad uppsägningsrätt till två fardagar, att undantag härvid bör göras för större lägenheter. De sakkunniga ha jämväl tagit under övervägande frågan om den föreslagna uppsägningsrätten skall begränsas såtillvida, att den icke inträder förrän viss tid, exempelvis ett, två eller tre år, efter det hyresförhållandet ingåtts. Fördelen härav skulle vara, att kontrakt löpande på sådan tid därunder lämnades orubbade, varigenom större fasthet gåves åt hyresmarknaden. Å andra sidan skulle syftet med den ifrågasatta lagstiftningen icke kunna förverkligas i samma utsträckning som vid oinskränkt uppsägningsrätt till varje fardag, utan till större delen förfelas. Uthyrda lägenheter komme härigenom att med avseende å uppsägningsrätten uppdelas på olika kategorier och resultat bleve en mångfald praktiska olägenheter och besvär för såväl hyresvärdar som hyresgäster. Jämväl kan det befaras, att lagbestämmelser, som avfattades i sådant syfte, bliva så invecklade och svåra att bringa i tillämpning, att de föranleda missförstånd och komma att sakna allmänhetens förtroende. De sakkunniga anse sig därför icke kunna föreslå en sådan begränsning av uppsägningsrätten. Då, såsom tidigare utvecklats, den med den föreslagna uppsägningsrätten förenade eventuella risken av större löslighet i hyresförhållandet och ökad flyttningsfrekvens enligt de sakkunnigas mening icke synes väga tungt gentemot de obestridliga fördelar, som därav skulle följa, synes ej heller tillräckligt fog finnas att på angivet sätt begränsa uppsägningsrätten. De sakkunniga ha icke stått främmande för frågan, huruvida icke åt lagbestämmelserna om uppsägningsrätten borde givas sådan form, att det överlämnades åt resp. kommuner att bringa dem i tillämpning. Motivet härför skulle då vara, att lagbestämmelser av så pass genomgripande natur icke böra påtvingas ett samhälle mot dess vilja. För att den här föreslagna lagstiftningen skall bliva effektiv och motsvara sitt syfte fordras, att den genomföres likformigt över landet, så att flyttningar mellan olika orter å bägge de lagstadgade fardagarna underlättas. De sakkunniga anse sig därför icke böra föreslå, att kommunerna medgivas rätt att fatta beslut om lagstiftningens tillämpning. Då ju syftet med den föreslagna uppsägningsrätten huvudsakligen är att få till stånd en spridning av flyttningsterminerna, men icke att genomföra någon förändring av kontraktstidens längd i annan mån än som erfordras för nämnda syftes vinnande, synes det kunna ifrågasättas, om icke åt lagstift-

327 ningen i fråga borde ges p r o v i s o r i s k k a r a k t ä r . Bestämmelserna kunde då antagas att gälla för en tid av exempelvis fem eller tio år, efter vilken tid det skulle kunna väntas, att den önskvärda spridningen av flyttningsterminerna kommit till stånd i den utsträckning, som erfordras för en tillräckligt jämn fördelning av byggnadsverksamheten över året. Därefter skulle då avtalsfriheten i här ifrågavarande avseende kunna återställas. Utöver de skäl, som i allmänhet kunna anföras mot en provisorisk lagstiftning på detta område, kan emellertid göras gällande, att med avtalsfrihetens återställande sannolikt på nytt skulle ge sig till känna en strävan att koncentrera hyresterminerna till en enda fardag och att sålunda i det långa loppet föga eller intet skulle vara vunnet med provisoriet. Även förutsatt att en med hjälp av provisoriska lagbestämmelser ernådd spridning av flyttningsterminerna skulle bliva bestående i framtiden, skulle dock de förut omnämnda olägenheter, som kontraktsbundenheten i vissa fall kan förorsaka hyresgästen och i viss mån även hyresvärden, finnas kvar. Med hänsyn till det nu anförda kunna sakkunniga icke förorda, att lagstiftningen ifråga gives provisorisk karaktär.

KAP. XIV.

Planering och fördelning av arbetstillfällen. A. Planering av statens och kommunernas byggnadsverksamhet i säsongoch konjunkturutjämnandc syfte. a. Kostnaderna for den statliga och kommunala byggnadsverksamheten under olika tidsperioder. På uppdrag av statens organisationsnämnd verkställdes 1932 en undersökning rörande utgifterna för den s t a t l i g a (statsunderstödda) b y g g n a d s v e r k s a m h e t e n l/l 1920—30/6 1931. I undersökningen redovisades utgifter för nybyggnader ävensom för ombyggnads- och mer betydande ändringsarbeten å redan befintliga byggnader, varemot endast undantagsvis medtogos utgifter för reparationer, inredningar o. d. Uppgifterna avsågo bruttoutgifter, och i den mån uppbördsmedel kommit till användning för byggnadsändamål, frånräknades dessa icke. Av sakkunniga ha införskaffats kompletterande uppgifter för budgetåren 1931/32—1935/36. Dessa uppgifter meddelas jämte de nyss omnämnda i tab. 54, med särskiljande av utgifter för den förvaltande och den affärsdrivande statliga verksamheten. Uppmärksammas bör, att nedgången från 1920—1921 till väsentlig del förklaras av byggnadskostnadernas starka nedgång. En grafisk framställning av uppgifterna i tabellen lämnas i diagram XXI. Kostnaderna för byggnader, vilka 1 juli 1933—31 december 1935 utförts med bidrag ur anslag till a l l m ä n n a a r b e t e n ha, utöver de i tab. 54 redovisade utgifterna för statliga byggnader, uppgått till de belopp, som visas i efterföljande sammanställning. 1 000-tal kr.

Statliga beredskapsarbeten 1 Kommunala beredskapsarbeten 2 Främjande av bostadsbyggande: Bostadsbyggnadsföretag på landsbygden Bostadsbyggnadsföretag i städer och stadsliknande samhällen Bostadsanskaffning åt mindre bemedlade, barnrika familjer . .

1 783-5 28 331-2 66 630-3 46 451-8 460-8

Summa 143 657-6 1

Byggnader för offentliga myndigheter och för militära anläggningar samt andra byggnadsföretag. 2 Kommunalhus och rådhus, högre allmänna läroverk och samskolor, folkskolor och kommunala mellanskolor, gymnastikhus, tennishallar och idrottsplatser, lasarett och sjukhus, badhus och :mdra byggnadsföretag.

329 Tab. 54. Utgifter för den statliga byggnadsverksamheten (tusental kronor).

Å r

1920 1921 1922.. 19231 1923—-24 1924—25 . 1925—26.. 1926—27 1927 28 1928—29 1929—30 1930—31 1931—32 1932—33 1933—34 1934—35 1935—36 1

Förvaltningen

Affärsdrivande verksamheten

Summa

24 569 22 009 15 309 6 529 12 460 12 436 12 953 11608 6 281 7 177 10 359 13 497 15 946 10 774 8 937 11097 12 451

18 657 14 332 8 385 4 176 4 002 1425 3 870 1 914 2 595 3 865 5 628 2 488 1 603 2 422 326' 3279 5 020

43 226 36 341 23 694 10 705 16 462 13 861 16 823 13 522 8 876 11 042 15 987 15 985 17 549 13 196 9 263 14 376 17 471

Avser budgetperioden 1 Jan.—30 juni 1923

Härav utgjorde kostnaderna för företag slutförda vid utgången av 1935 82-9 milj. kr., för företag under utförande vid samma tidpunkt 42*8 milj. kr. och för beslutade men ej påbörjade företag 17-9 milj. kr. Från s t ö r r e s t ä d e r i riket (med över 10 000 invånare) och från l a n d s t i n g e n ha sakkunniga vidare införskaffat uppgifter om bokförda kostnader under vart och ett av åren 1929—1934 för husbyggnadsverksamhet exklusive tomtkostnad ävensom för reparationsarbeten. Dessa uppgifter ha sammanställts i tab. 55 och 56. Med ledning av de olika städernas sammanlagda skatteunderlag torde den kommunala byggnadsverksamheten i de större städerna kunna approximativt uppskattas till 90 % av samma verksamhet i rikets samtliga städer. Totalkostnaden under senare tid för kommunal byggnadsverksamhet i köpingar och municipalsamhällen samt på landsbygden kan enligt uppgift från svenska landskommunernas förbund anslås till högst 10 milj. kr. per år. Den r e l a t i v a b e t y d e l s e n a v d e n s t a t l i g a o c h k o m m u n a l a b y g g n a d s v e r k s a m h e t e n framgår av en jämförelse mellan kostnaderna för denna och bruttovärdet av den totala byggnadsverksamheten i landet. Man har härvid att skilja mellan å ena sidan sådan statlig och kommunal byggnadsverksamhet, till vilken utgått medel ur anslag inom den ordinarie budgetramen, samt å andra sidan sådan byggnadsverksamhet, till vilken, huvudsakligen från och med 1934, medel ställts till förfogande av statsmak-

330 Diagram XXI.

Utgifter för den ställiga byggnadsverksamheten.

Kronor

Kronor

40 000 000

40000000 jmmo >rvaltningen

35 000 000 \

--.

35 000000

A Tärsdrivand

verksamheten

30000 000

25 000000

25 000 000

\ \

20 000 000

\ \ \ \

\

20 000 000

\ \ \ \\

15 000 000

A v

\

— --"

\ \ \\ \

•

v

//

t //

'...

// >

\ 1

\ \ \

\

/

15 000 000

s

\/s N

s

y

5 000 000

5 000 000

\

_.••' '*••.

...••"

y'

\

• • • • '

" • • .

v

0 1920

/ 34

terna ur särskilda anslag till allmänna arbeten. Det förra slaget av byggnadsverksamhet har hittills utgjort den regelmässiga och årligen fortsatta för utökning eller ändring av för det allmänna erforderliga byggnader, under det att det senare slaget av byggnadsverksamhet är tillfällig och avsedd att anpassas efter konjunkturerna. Någon bestämd gräns mellan dessa bägge slag av statlig och kommunal byggnadsverksamhet kan emellertid icke uppdragas. Sålunda kan icke angivas storleken av de kostnader, som från och med 1934 skulle ha nedlagts på statliga och kommunala byggnadsföretag, därest någon statlig hjälpverksamhet icke förekommit. Den inom ordinarie budgetramen finansierade verksamheten har nämligen till sin omfattning påverkats av hjälpverksamheten. Den regelmässiga statliga och kommunala byggnadsverksamheten får därför anses ha från och med 1934 stått under inflytande av extraordinära förhållanden. En jämförelse, avseende mer normala förhållanden, mellan å ena

331 Tab. 55.

Kostnader lör kommunal husbyggnadsverksamhet i de större städerna under vart och ett av åren 1929—1934.

S t ä d e r

Stockholm Göteborg Malmö Norrköping Hälsingborg Borås Gävle Örebro Eskilstuna Jönköping Uppsala Linköping Västerås Karlskrona Karlstad Lund Halmstad Kalmar Landskrona Sundsvall Mölndal Uddevalla Östersund Trollhättan Södertälje Kristianstad Luleå Falun Trelleborg Skövde Visby Lidingö Lidköping Kristinehamn Västervik Umeå Härnösand Nyköping Söderhamn Ystad Summa

Bokförda kostnader, i tusental kronor, för nybyggnader, exklusive tomtkostnad, och reparationsarbeten 1929—1934

15 320 706 767 207 641 469 352 660 403 59 555 82 349 64 136 284 352 101 231 153 46 186 44 79 57 165 283 48 169 477 48 19 95 41 50 255 77 77 97

18 595 8 601 1 863 171 355 724 332 439 1 347 21 201 65 261 87 230 194 405 101 90 163 222 42 65 124 77 61 440 103 86 240 73 152 89 125 20 68 85 91 88 161

18 398 9 550 1 700 509 323 485 298 585 299 18 48 106 191 84 387 293 295 876 93 134 60 136 398 241 97 113 94 110 76 100 80 370 65 140 50 178 210 141 53 43

20 243 10 228 2 146 362 395 812 186 477 439 61 92 94 335 72 687 616 77 617 107 333 14 371 213 193 328 20 81 108 127 28 185 25 39 208 55 173 199 132 40 159

11 879 5 887 2 249 132 515 185 166 226 157 59 55 110 162 86 324 270 71 60 81 61 98 29 77 55 404 15 75 350 111 311 95 20 83 235 42 74 109 88 77 132

13 353-2 4 526-5 7 574-0 273-1 688-0 478-5 416-1 460-1 1 660-0 53-7 225-1 90-3 404-9 267-3 331-5 26559-2 582-6 91-5 226-5 227-0 232-2 484-5 26-8 136-4 74-1 67-3 626-4 298-3 178-9 168-8 19-4 1880 285-9 39-1 129-8 206-6 176-9 51-8 142-9

97 789-6 43 501-8 17 300-7 1 656-7 2 918.7 3 156-6 1 753-0 2 850-0 4 306-8 273-2 1 178-2 550-8 1 704-9 660-9 2 0971 1 926 1 1 261-5 2 339-9 696-2 1 072-9 668-5 997-3 1 284-9 7200 1 1020 451-4 1 041-8 1 348-2 869-9 1 337-1 651-9 607-6 561-2 1 036-8 258-1 879-2 888-6 708-6 409-5 639-8

29 219-6 36 674-6 37 444-8 41097-5 25 232-6 35 78B-9

205 458-0

sidan kostnaderna för statlig och kommunal byggnadsverksamhet, å andra sidan bruttovärdet av den totala byggnadsverksamheten i landet, kan på dessa grunder icke anställas för tiden i fråga. Under åren 1932 och 1933 rönte byggnadsverksamheten stark påverkan av depressionen och konfliktläget, varför icke heller dessa år lämpa sig för en jämförelse b a s e r a d p å n o r m a l a f ö r u t s ä t t n i n g a r . Det senaste år, för vilket en sådan jämförelse kan anställas, torde vara 1931.

332 Diagram XXII. Kostnader för kommunal husbyggnadsvcrksamhet i de"slörre städerna sammanlagt samt för Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping under vart och ett av siren 1929—1934. Kronor 40 000 000

35 000 000 /

/Summa kosir åder 1 för städer med 1 över 10000 nv,

/ /

= 25 000 000

! 20 000 000

r 3 15 000 000

Itockho m

/

V

J 1 0 0 0 0 000 ^ - • * * "

/ Göteborg

S

5 000 000

- \

/ /

\\ '\\ \

i

• t•

*N

M llmö/

S

/

Norr 1929

1934 Kostnaderna för statlig byggnadsverksamhet 1931 kunna, med ledning av de i tab. 54 meddelade uppgifterna samt med tillägg av en fjärdedel för reparationskostnader, uppskattas till cirka 20 milj. kr. Kostnaderna för de större städernas och landstingens husbyggnadsverksamhet samma år framgå av tab. 55 och 56. I diagram XXII lämnas en grafisk framställning av uppgifterna i den förra tabellen för Stockholm, Göteborg, Malmö och Norrköping ävensom för samtliga större städer. Läggas härtill de nyss angivna kostnaderna för kommunal byggnadsverksamhet i mindre stadssamhällen och på landsbygden, erhålles en totalsiffra av i runt tal 75 milj. kr. Enligt en förut anförd, av 1932 års bostadsproduktionssakkunniga verkställd beräkning uppgick den totala byggnadskostnaden i stadssamhällen

333 Tab. 56.

Kostnader för landstingens husbyggnadsverksamhet under vart och ett av åren 1929—1934.

Landsting

Bokförda kostnader, i tusental kronor, för nybyggnader, exklusive tomtkostnad, och reparationsarbeten. 1932

1930 Stockholms län Uppsala i Södermanlands » Östergötlands » Jönköpings » Kronobergs » Kalmar » Gotlands » Blekinge » Kristianstads » Malmöhus » Hallands • Göteborgso. Bohus » Älvsborgs » Skaraborgs i Värmlands » Örebro • Västmanlands » Kopparbergs i Gävleborgs » Västernorrlands 1 » Jämtlands > Västerbottens » Norrbottens »

742-3 257-2 171-4 199-7 119-1 59-1 30-6 2-9 52.0 583-2 1 001-1 191-3 651-6 1 788-3 704-2 586-6 807-0 179-4 160-4 269-1

568-4 92-2 979-1 277-7 492-4 67-9 19-8 5-7 37-6 292-1 299-0 379-9 1 470-4 1 150-7 439-7 558-2 621-7 140-1 189-0 115-3

1 351-5 811-8 74-2

768-7 587-1 67-6

1 037-0 328-0 126-2

627-4 703-5 98-0

183-8 190-3 77-2

151-2 304-4 80-6

4 119 6 2 925-1 523-8

Summa

10 7 9 4 0

9 620-3

7 032-6

7 370-2

4 469-9

4 315-4

43 602-4

—

—

906-0 45-4 247-9 102-3 166-7 683-0 170-1 15-4 52-9 138-9 144-0 57-1 428-0 431-1 294-4 536-4 91-8 444-6 399-4 186-0

—

1929—1934

834-6 75-3 352-9 252-4 260-4 566-2 30-7 237-6 63-6 220-1 111-0 196-7 229-2 323-8 188-6 443-0 162-7 588-3 627-1 177-1

—

255-0 31-0 179-6 110-7 241-5 78-9 14-1 232-1 47-3 37-3 1 216-5 54-4 45-1 205-0 125-7 124-7 76-1 185-0 684-4 74-2

—

523-5 23-2 158-1 64-1 291-8 48-5 26-6 332-7 156-7 18-4 127-4 436-8 52-8 111-3 441-2 76-5 111-0 118-7 377-5 282-4

—

3 829-8 524-3 2 089-0 1 006-9 1 571-9 1 503-6 291-9 826-4 410-1 1 290-0 2 8990 1 316-2 2 877-1 4 010-2 2 193-8 2 325-4 1 870-3 1 656-1 2 437-8 1 104-1

—

och stadsliknande samhällen 1931 till 367 milj. kr. exklusive tomtkostnad. Med tillämpning av förut angivna beräkningsgrunder kunna för samma år de årliga kostnaderna för bostadsproduktionen å den egentliga landsbygden anslås till 75 milj. kr. och för annan byggnadsverksamhet å landsbygden till 40 milj. kr. samt för ändrings- och reparationsarbeten till 160 milj. kr. Detta ger en sammanlagd kostnad för byggnadsverksamheten i hela landet 1931 av i runt tal 640 milj. kr. Vid jämförelse med kostnaderna för statlig och kommunal byggnadsverksamhet 1931 visa sig dessa ha uppgått till omkring 12 % av totalkostnaderna för byggnadsverksamheten i landet. De av sakkunniga införskaffade uppgifterna rörande de större städernas och landstingens husbyggnadsverksamhet avse senast år 1934. Med använ dande härav och av andra tillgängliga uppgifter är det möjligt att för detta år anställa en liknande jämförelse som för 1931, omfattande icke endast den regelmässiga, på vanlig väg finansierade statliga och kommunala byggnadsverksamheten, utan även sådan byggnadsverksamhet, till vilken beviljats bidrag ur anslag till allmänna arbeten. På grund av arbetsinställelsen under första kvartalet 1934 begränsades visserligen byggnadsverksamheten 1

Uppgifter ha ej inkommit.

334 sagda år i väsentlig mån. De sakkunniga anse sig emellertid kunna förutsätta, att denna begränsning drabbat de bägge slagen av byggnadsverksamhet ungefär lika starkt. Utöver de enligt samma grunder som för 1931 beräknade kostnaderna 1934 för statens, de större städernas och landstingens byggnadsverksamhet samt de nyss angivna årliga kostnaderna för kommunal byggnadsverksamhet i mindre stadssamhällen och på landsbygden, tillsammans 66-8 milj. kr., tillkomma ett par poster. Byggnadskostnaderna för under året med statens hjälp tillkomna arbetarsmåbruk uppgingo till 3-2 milj. kr. Vidare äro att tillägga de på året fallande kostnaderna för främjande av bostadsbyggande. De för detta ändamål 1934 utförda dagsverkena uppgingo i fråga om bostadsbyggnader på landsbygden till 1 680 687 och i fråga om bostadsbyggnader i städer och stadsliknande samhällen till 439 369. Räknar man för de förra med en dagsverkskostnad av 15 kr. bestående av utgifter för arbetslöner, material m. m. och för de senare med en dagsverkskostnad av 20 kr., erhålles en sammanlagd kostnad för verksamheten av 34 milj. kr. Räknar man åter med en dagsverkskostnad av 20 resp. 25 kr., stiger sammanlagda kostnaden till 45 milj. kr. I runt tal anslås här kostnaden för främjande av bostadsbyggande 1934 till 40 milj. kr. Detta ger en totalsiffra för statlig och kommunal byggnadsverksamhet under året, inklusive den ur anslag till allmänna arbeten finansierade byggnadsverksamheten, av i runt tal 110 milj. kr. Med stöd av förut anförda uppgifter om hela byggnadsverksamhetens omfattning 1934 kan med hänsyn till då rådande arbets- och materialpriser samt den på grund av arbetsinställelsen begränsade byggnadsverksamheten kostnaden samma år för byggnadsverksamheten i stadssamhällen och stadsliknande samhällen beräknas ha stannat vid 305 milj. kr. Kostnaderna för byggnadsverksamheten på den egentliga landsbygden torde, med inräknande av byggnadskostnaderna för arbetarsmåbruk, bostads- och jordbruksegnahem samt bostadsförbättringsverksamheten, kunna anslås till högst samma belopp som för 1935 (se sid. 41), eller 140 milj. kr. För ändringsoch reparationsarbeten böra kostnaderna reduceras jämfört med 1931 med hänsyn till byggnadsverksamhetens minskade omfattning och lägre byggnadskostnader samt anslås här lågt räknat till i runt tal 100 milj. kr. På detta sätt erhålles en totalkostnad för byggnadsverksamheten i landet 1934 av i runt tal 550 milj. kr. En jämförelse med de sammanlagda kostnaderna för den på vanlig väg finansierade statliga och kommunala byggnadsverksamheten samt för den i hjälpverksamheten ingående visar, att dessa 1934 utgjort omkring 20 % av kostnaderna för den totala byggnadsverksamheten i landet. De här anförda beräkningarna visa, att under normala förhållanden den statliga och kommunala byggnadsverksamheten endast omfattar något mer än en tiondel av hela byggnadsverksamheten i landet. Under förutsättning

att denna verksamhet finansierats på vanlig väg, får det därför antagas, att en planering därav i konjunktur- eller säsongutjämnande syfte skulle erhålla en ganska begränsad verkan. Utökas densamma emellertid med en hjälpverksamhet av den omfattning, som kom till stånd genom riksdagens beslut 1933, kan den statliga och kommunala byggnadsverksamheten öva ett ganska betydelsefullt inflytande på omfattningen av hela byggnadsverksamheten i landet. Under de första åren av 1920-talet inträffade, såsom framgår av tab. 54, en mycket stark nedgång i utgifterna för den statliga byggnadsverksamheten, vilket sammanhängde med efterkrigsdepressionen och den starka stegringen av penningvärdet. Bortser man från verkningarna av 1933—1934 års byggnadskonflikt, synes på senare tid ha inträtt en jämnare avvägning av de årliga utgifterna för statens nybyggnadsverksamhet. Den kommunala byggnadsverksamheten i de större städerna befann sig, såsom av tab. 55 framgår, i stort sett i oavbruten stegring under åren 1929—1932. Denna utveckling avbröts 1933, vilket huvudsakligen var att tillskriva byggnadskonflikten men till en del även torde ha berott på den ekonomiska depressionen. Efter konflikten stegrades avsevärt den kommunala byggnadsverksamheten, så att den 1934 icke långt ifrån uppnådde 1930 års siffra. Landstingens husbyggnadsverksamhet, för vilken kostnaderna under vart och ett av åren 1929—1934 visas av tab. 56, synes ha rönt starkare inverkan av depressionen än de större städernas byggnadsverksamhet. Nedgången under konfliktåret 1933 följdes i fråga om den förra av fortsatt nedgång 1934, i motsats till vad som var fallet med den senare. b. Förutsättningarna och grunderna för en planläggning av den statliga och kommunala byggnadsverksamheten. Länge har det i vårt land framstått som ett önskemål, att statens och kommunernas arbeten skola så planläggas, att de icke till sin omfattning följa det enskilda näringslivets konjunkturer, utan så att de bidraga att mildra konjunkturväxlingarnas verkningar i olika hänseenden. Redan före kriget började några större kommuner planlägga sina arbeten för vissa årsperioder i huvudsakligt syfte att därigenom åstadkomma största möjliga stabilitet beträffande kommunernas finanser, men även i syfte att åvägabringa så jämn arbetstillgång som möjligt för de i kommunens tjänst anställda. Järnvägsstyrelsen utarbetade 1911 en plan för statens järnvägsbyggnader under en följd av sju år. Härvid framhölls, att det icke kunde vara klokt att under lågkonjunktur väsentligt inskränka statens arbeten för att under högkonjunktur bedriva dem i raskare tempo. Under en period, då såväl arbets- som materialpriser vore förhållandevis låga, kunde arbetena bedrivas billigare än under en period, då till följd av livligare verksamhet på

336 den enskilda arbetsmarknaden såväl arbets- som materialpriser vore mer eller mindre onormalt uppdrivna. Riksdagen anhöll 1912 om utredning, huruvida och på vad sätt statens och kommunernas arbeten måtte utföras enligt sådan planläggning, att arbete skulle kunna beredas största möjliga antal arbetare under tider och perioder, då den privata företagsamheten inskränktes och till följd därav större arbetslöshet uppstode. Av den i skrivelsen anförda motiveringen framgick, att utredningen borde avse såväl möjligheten att mildra säsongarbetslösheten genom systematiskt genomförda vinterarbeten som möjligheten att motverka den av vikande konjunkturer föranledda krisarbetslösheten genom att upprättade arbetsplaner uppskötes i avvaktan på en förr eller senare inträffande lågkonjunktur. Det omfattande utredningsmaterial, som på detta sätt åvägabragtes, gav vid handen, att syftet med de ifrågasatta åtgärderna vunnit erkännande på alla håll och att de olika statliga och kommunala myndigheterna utfäste sig att, så långt förhållandena medgåve, i sin verksamhet taga hänsyn till önskvärdheten av att genom de allmänna arbetena ernå en utjämning av arbetstillgången. Allmänt framhölls dock, att endast begränsade resultat kunde på denna väg vara att förvänta. Det av riksdagen tagna initiativet ledde under den närmast följande tiden icke till några åtgärder från statsmakternas sida. Världskrigets utbrott förändrade i viss mån möjligheterna och förutsättningarna för planläggning och disposition av det allmännas arbeten i den ovan berörda riktningen. Osäkerheten i konjunkturutvecklingen och rådande finansiella svårigheter gjorde det praktiskt taget omöjligt för det allmännas organ att under krigsåren och närmast därefter genomföra en rationell planläggning av de offentliga arbetena på längre sikt. Under kriget och depressionen efter kriget sökte statmakterna lindra arbetslösheten genom anordnande av allmänna arbeten, varvid väsentligen tilllämpades det system, som under arbetslöshetskommissionens verksamhet utbildat sig i form av n ö d h j ä l p s a r b e t e n , sedermera benämnda r es e r v a r b e t e n . Dessa arbeten bedrevos dels i statliga eller statskontrollerade organs (från och med 1924 arbetslöshetskommissionens) egen regi, dels av kommuner i form av s. k. statskommunala nödhjälpsarbeten. Härvid tillgrepos såsom arbetsobjekt i allt större omfattning väg- och liknande arbeten, vilka efter 1921 dominerade. Även vid planerandet av ordinarie, efter öppna arbetsmarknadens löner bedrivna, arbetsföretag kom i allt större utsträckning arbetsmarknadsläget att beaktas. Då 1931 års riksdag ställde medel till förfogande för s. k. b e r e d s k a p s a r b e t e n , angavs såsom syfte, att de offentliga arbetena skulle kunna i viss utsträckning anpassas efter konjunkturerna och därmed följande variationer i arbetslösheten. Beredskapsarbetena voro sådana arbeten, som under alla förhållanden skulle förr eller senare utföras med anlitande av allmänna medel och genom statlig myndighets försorg och som vore av natur att

i normala fall riksdagen, på framställning av Kungl. Maj:t, för varje särskilt fall därtill anvisade medel. Efter det att de särskilda ämbetsverken inkommit med förslag om utförande av olika allmänna arbeten vid sidan av de regelmässiga årligen fortlöpande statliga arbetena, hade Kungl. Maj:t att väga dessa förslag mot varandra icke blott med hänsyn till graden av angelägenheten av utförandet utan också med hänsyn till deras betydelse för motverkande av arbetslösheten och dess följder. Vid prövningen skulle avseende även fästas vid att varje särskilt arbete borde igångsättas vid den tidpunkt, som ur angivna synpunkter och med hänsyn till lokala förhållanden vore den lämpligaste. Man skulle på detta sätt skapa möjlighet till en viss elasticitet i statens verksamhet och genom att avvägandet skedde centralt och enhetligt kunna utan uppskov träffa val mellan skilda arbeten och bestämma i fråga om tidpunkten för deras påbörjande. Riksdagen underströk dock, att beredskapsarbetena måste betraktas som en försöksanordning. Av 1933 års riksdag uppställdes ändrade riktlinjer för de allmänna arbetena. Dessa skulle tjäna det dubbla syftet att stimulera produktionen och bereda sysselsättning åt arbetslösa. Medan beredskapsarbeten av nyss beskrivna typ endast voro sådana som plägade utföras av statens egna myndigheter eller på deras föranstaltande, skulle de nya arbetena därjämte kunna utföras i såväl kommunal som enskild regi. Detta innebar bland annat, att lämpliga arbeten kunde sökas inom en avsevärt vidare rayon än som stod de äldre beredskapsarbetena till buds. Stora möjligheter öppnades för att utanför arbetslöshetspolitikens råmärken tillgodose sociala och andra samhälleligt värdefulla ändamål, bl. a. bostadsförbättring och arbetarsmåbruksverksamhet. Såsom förut visats, kom härigenom den av det allmänna anordnade hjälpverksamheten att i betydande utsträckning omfatta även byggnadsföretag. Av statens organisationsnämnd framlades 1932 en plan för statens byggnadsverksamhet under den närmast följande tioårsperioden. En av grundbetingelserna för planens tillkomst angavs vara att underlätta genomförandet av en ordning, som innebure, att statens byggen icke koncentrerades allenast till tider av ekonomisk högkonjunktur. På grund av depressionen kom dock planen icke i dess helhet till genomförande. Till grund för regeringens proposition i arbetslöshetsfrågan vid 1933 års riksdag låg en av särskilda utredningsmän verkställd i n v e n t e r i n g av statliga och kommunala arbeten samt enskilda arbeten av allmännyttig karaktär, vilka lämpligen kunde anordnas såsom beredskapsarbeten till motverkande av arbetslöshet. Förslag till arbetsobjekt infordrades och inkommo dylika till ett antal av 4 600 med en totalkostnad av 635 milj. kr. Av dessa betecknade utredningsmännen 1 900 med en totalkostnad av 206 milj. kr. såsom 23—717118. I

338 tekniskt så väl förberedda, att de kunde igångsättas omedelbart eller senast under budgetåret 1933/34, s. k. A-företag. Av de återstående rubricerades 1 500 med en totalkostnad av 321 milj. kr. såsom B-företag, varmed avsågs arbeten, vilkas allmännytta gjorts sannolik och som därjämte synts vara tekniskt så väl planerade, att de lämpligen kunde upptagas i en flerårsplan för beredskapsarbeten. De övriga arbetarna utgjordes av sådana, för vilkas bedömande de erhållna upplysningarna varit otillräckliga. Dessa betecknades såsom C-företag. Beträffande kostnaden för de byggnadsföretag, som på grund av förslaget kommo till stånd, hänvisas till framställningen å sid 328. E n liknande inventering företogs 1936 av särskilda utredningsmän utsedda av chefen för socialdepartementet. Sedan chefen för kommunikationsdepartementet anmodat de under detta departement lydande ämbetsverken att inkomma med uppgift om bl. a. de arbeten eller beställningar, som kunde förutses böra komma till utförande i vanlig ordning under vart och ett av budgetåren 1937/38—1941/42, med särskilt angivande av de arbeten eller beställningar, som lämpligen kunde uppskjutas för att senare anordnas i syfte att bereda arbetstillfällen under arbetslöshet, uppdrog socialministern åt utredningsmännen att införskaffa uppgifter rörande såväl andra statliga arbeten som kommunala arbeten och enskilda arbetsföretag av allmännyttig karaktär, vilka kunde anordnas såsom beredskapsarbeten till motverkande av arbetslöshet. Beträffande statliga arbeten framhöll socialministern, att planläggningen torde kunna avse samma tidsperiod, som angivits beträffande kommunikationsverken. I fråga åter om de kommunala arbetena syntes socialministern skäl föreligga att tänka sig en något längre period, förslagsvis tio år. De arbetsföretag, vilka 1936 års utredning ansåg borde göras till föremål för en inventering, indelades i: 1) statliga arbeten, 2) kommunala arbeten, 3) vägarbeten, 4) jordbruksarbeten samt 5) skogsarbeten. Inventeringen av de statliga arbetena, vilken skulle avse femårsperioden 1937/38—1941/42, tillgick så, att till statliga myndigheter och institutioner utsändes frågeformulär, vari uppgifter begärdes i samma hänseenden som för kommunikationsverken. För andra arbeten än de statliga ansågs inventeringen böra göras för tioårsperioden 1937—1946. Material rörande de kommunala arbetena införskaffades från verkställande organ i borgerliga och kyrkliga kommuner, municipalsamhällen, kommunalförbund och landsting. Härvid begärdes icke uppgift om underhållsarbeten o. dyl. utan endast rörande nyanläggningar och ombyggnader. Vidare utelämnades sådana arbeten, vilkas igångsättande var bundet vid en viss tidpunkt och följaktligen ej kunde framflyttas resp. uppskjutas med hänsyn till önskvärdheten att bereda arbetstillfällen under arbetslöshet. Undantag gjordes dock för sådana arbetsföretag, till vilka under normala förhållanden utgår statsbidrag och beträffande vilka staten hade större möjligheter att reglera tidpunkten för igångsättandet än med avseende å andra kommunala arbeten. Genom de kommunala myndigheterna skulle

339 även lämnas uppgifter rörande enskilda företag av allmännyttig karaktär inom kommunen, exempelvis anstalter för uppfostran och sjukvård, anläggningar för gymnastik, sport och bad, iordningställande av samlingslokaler, vatten- och avloppsledningar samt brandskyddsanläggningar. Inventeringen av vägarbetena skedde genom utsändande av frågeformulär till landets vägingenjörer. Material rörande jordbruksarbeten erhölls genom hushållningssällskapen och rörande skogsarbeten genom olika skogliga myndigheter, framförallt skogsvårdsstyrelsen. Vid inventeringen inkommo uppgifter om s t a t l i g a a r b e t e n för i runt tal 145 milj. kr. och statliga beställningar för 98 milj. kr. Häri ingingo emellertid icke de arbeten och beställningar, som anmälts av statens järnvägar samt post-, telegraf- och vattenfallsverken. För statliga byggnadsarbeten, vilka kunde förutses böra komma till utförande i vanlig ordning (ordinarie arbeten), utgjorde kostnaden under nyss angivna femårsperiod 65*2 milj. kr., vartill kommo arbeten, som under samma tid kunde verkställas i syfte att bereda arbetstillfällen under arbetslöshet (arbetsreserv), till belopp av 18-5 milj. kr. Kostnaden för byggnadsarbeten utgjorde större delen av kostnaden för samtliga anmälda arbeten och vad ordinarie arbeten beträffar mer än fyra femtedelar av dessa. Härtill kommo byggnadsarbeten ingående i de arbeten och beställningar, som anmälts av de nyss nämnda kommunikationsverken. Av postverket anmäldes ordinarie arbeten för 7-9 milj. kr., utgörande nästan uteslutande byggnadsarbeten. Telegrafverket anmälde ordinarie arbeten för 200 milj. kr. och arbetsreserv för 4-9 milj. kr., i vilka summor ej ingingo byggnadsarbeten. Statens järnvägar anmälde ordinarie arbeten för 115-0 milj. kr. och arbetsreserv för 80*3 milj. kr., varav byggnadsarbeten utgjorde en mindre del. Slutligen anmäldes av statens vattenfallsverk ordinarie arbeten för 55*7 milj. kr. och arbetsreserv för 7-9 milj. kr., vari ingingo en del kraftstationsbyggnader. Med ledning av de uppgifter om byggnadsbehov för statliga verk och institutioner, som inkommit vid den företagna inventeringen, uppgjorde byggnadsstyrelsen en femårsplan för statens byggnadsverksamhet, i den mån denna vore av beskaffenhet att kunna bli föremål för handläggning inom byggnadsstyrelsen. I planen voro endast upptagna arbeten, som kunde hänföras till ny-, till- och ombyggnader, men däremot ej reparations- och underhållsarbeten. Sedan byggnadsarbeten för hovstaten, militära ändamål och de affärsdrivande verken samt underhålls- och reparationsarbeten undantagits, slutade byggnadsstyrelsens femårsplan för budgetåren 1937/38—1941/42 på 46-9 milj. kr. De i femårsplanen upptagna arbetena hänförde sig endast till ordinarie arbeten. Utredningen föreslog i sitt den 27 juli 1937 avgivna betänkande (S. O. U. 1937: 26), att till grund för utförandet av statens husbyggnadsarbeten skulle ligga en flerårsplan. Åt byggnadsstyrelsen borde uppdragas att på grundval av denna plan låta utarbeta byggnadsritningar m. m. i sådan takt, att dylika

340 ritningar vid slutet av varje budgetår komme att föreligga för de arbeten, som i planen avsåges för utförande under de två närmast följande budgetåren. Några detaljerade riktlinjer för den utökning av statens verksamhet, som borde ske vid en kris, fann utredningen icke erforderligt att föreslå. Enligt utredningens mening vore det naturligt, att en sådan utvidgad verksamhet inriktades på de behov, som vid krislillfället i fråga visade sig mest angelägna. Vid inventeringen anmäldes 5 438 k o m m u n a l a a r b e t e n för en beräknad kostnad av 565 milj. kr. och beställningar för kommunernas räkning för en kostnad av 1 milj. kr. Av dessa arbeten beräknades arbeten för 291 milj. kr. komma till utförande i vanlig ordning under femårsperioden 1937— 1941 och 77 milj. kr. under den därpå följande femårsperioden 1942—1946. Härtill kommo arbeten för 197 milj. kr., som endast beräknades komma till utförande i händelse av extra ordinär medverkan från statens sida i och för arbetslöshetens motverkande. Kostnaden för anmälda husbyggnadsarbeten uppgick till 314-9 milj. kr., varav 201*4 milj. kr. för ordinarie arbeten under den förra femårsperioden och 53*7 milj. kr. för ordinarie arbeten under den andra femårsperioden samt 59-8 milj. kr. för arbeten tillhörande arbetsreserven. Att för den första perioden arbeten anmälts för ett betydligt större belopp än för den andra perioden ansågs i stort sett bero på svårigheterna att förutse verksamheten under en så förhållandevis lång period som tio år. Bland de förslag, som av utredningen framställdes rörande kommunala arbeten vid rådande gynnsamma konjunkturläge, må följande här omnämnas. För att stimulera kommunerna att i tillräcklig grad och utsträckning utarbeta planer till arbeten, som lämpade sig att framdeles utföras i arbetslöshetsbekämpande syfte, borde statsbidrag i särskilda fall kunna beviljas till kostnaderna för planläggningen. Praxis vid utövandet av Kungl. Maj:ts kontroll över den kommunala upplåningen borde ändras så, att prövningen under goda tider jämväl komme att avse frågan om den ur konjunkturutjämningssynpunkt lämpligaste tidpunkten för arbetets utförande. Där ej starka praktiska skäl kunde däremot anföras, borde anslag till handelshamnar och farleder tills vidare icke anvisas. Anslagen till byggnadsarbeten för sjukvårds- och folkskoleväsendet borde icke utgå med större belopp än som erfordrades för tillgodoseende av det normala behovet. I direktiven för åtnjutande av statsbidrag från anslag till kommunala beredskapsarbeten borde vidtagas sådan ändring, att det bereddes möjlighet för kommunerna att under en arbetslöshetsperiod erhålla bidrag även till företag, som de under alla förhållanden ämnade utföra, såframt för arbetets verkställande anlitades arbetslösa till visst minimiantal från annan ort. Detta vore ägnat att bidraga till en ökad återhållsamhet vid beslutande av nya företag. I samma syfte borde övervägas lämpligheten av att redan under goda tider anvisa anslag

341 till vissa särskilt önskvärda slag av kommunala arbeten. Dessa anslag skulle först under en kommande depressionsperiod bliva tillgängliga för fördelning mellan kommunerna. Med avseende å kommunala arbeten vid en kris föreslog utredningen bl. a. följande. Anslagen till byggnadsarbeten för sjukvårds- och folkskoleväsendet samt till handelshamnar och farleder borde i lämplig omfattning ökas resp. återupptagas, eventuellt med rätt för Kungl. Maj:t att dispensera från de normalt gällande bidragsgrunderna beträffande de kommuner, som ekonomiskt vore sämst ställda. Anslag borde i erforderlig utsträckning anvisas till kommunala beredskapsarbeten med tillämpning av den modifikation i direktiven, som utredningen förordat till genomförande redan under goda tider. Möjlighet borde beredas att i den ordning, som gällde för de kommunala beredskapsarbetena, bevilja statsbidrag till samlingslokaler. Under den diskussion, som i vårt land förekommit rörande möjligheten att planlägga byggnadsföretag i konjunkturutjämnande syfte, har beträffande kommunala företag framhållits som det måhända svåraste hindret för en sådan planläggning, att kommunerna ej ägt befogenhet f o n d e r a m e d e l för större arbetsföretags utförande. En sådan fondering möjliggöres emellertid av 1936 års lag om kommunal fondbildning, vilken bl. a. medgiver kommunerna att avsätta medel till en allmän fond för utjämning av skattetrycket mellan olika år. Med stöd härav har Stockholms stad fattat beslut om uppläggande av en skatteutjämningsfond, vilken under treårsperioden 1937—1939 beräknas skola uppnå ett belopp av 20 milj. kr. För att avsättningarna till skatteutjämningsfonden skola kunna äga rum, förutsattes, såsom i motiveringen till beslutet framhålles, en målmedveten återhållsamhet från förvaltningens olika grenar i fråga om anslagsäskanden. Detta blir uppenbarligen liktydigt med en reglering av kommunens arbeten i utjämnande syfte, så alt de hållas tillbaka under de år, då budgetläget medger fonduppsamling, för att därefter forceras under de år, då fondens medel tagas i anspråk. Liknande beslut har fattats av ett antal andra städer, vilka här uppräknas med angivande av fondavsättningens belopp: Avesta (50 000), Falun (95 000), Norrtälje (12 000), Skara (20 000), Södertälje (60 000), Trälleborg (40 000), Vaxholm (2 200), Vetlanda (10 000). För erhållande av en överblick av, i vad mån det är möjligt att få till stånd en utjämning av byggnadsverksamheten genom planläggning på lång sikt, synes böra undersökas förutsättningarna härför med avseende å b y g gn a d e r för olika ä n d a m å l . Vid den förut omnämnda, på uppdrag av statens organisationsnämnd 1932 verkställda undersökningen rörande statens utgifter för den statliga och statsunderstödda byggnadsverksamheten 1 januari 1920—30 juni 1931 för-

342 delades dessa på dels utgifter för den förvaltande och den affärsdrivande verksamheten, dels ock, vad beträffar utgifter för den förstnämnda, på vissa grupper av närmare angivna ändamål. En motsvarande fördelning har av sakkunniga verkställts beträffande den statliga och statsunderstödda byggnadsverksamheten under budgetåren 1931/32—1935/36. I följande sammanställning visas fördelningen av utgifterna för statlig och av staten understödd byggnadsverksamhet, dels för hela perioden 1 januari 1920—30 juni 1936 och dels för femårsperioden 1 juli 1931—30 juni 1936.

Militära ändamål Sinnessjukvård övrig sjukvård Universitet och högskolor övrig undervisning Fångvård Tvångsarbetsanstalter m. m Länsstyrelser Centrala förvaltningen m. m Övriga ändamål

Vi 1920—»»/. 1936 1 000-tal kronor

V, 1931—3»/e 1936 1 000-tal kronor

43 888 56 872 25 670 27 442 15 036 1 436 2 962 5 924 26 784 8 378

2146 24 293 7 715 11512 3 079 437 1 026 1 730 4 906 2 359

Summa 214 392

59 203

I fråga om ett flertal ändamål spela sådana speciella förhållanden in, att det knappast är möjligt att bedöma, i vad mån dessa arbetsområden lämpa sig för en planläggning i konjunkturutjämnande syfte. I fråga om andra ändamål, såsom vissa sjukvårdsanstalter, universitet, högskolor och övrig undervisning, länsstyrelser, centrala förvaltningen m. m., torde en sådan planläggning till viss del vara möjlig. Med hänsyn till vissa ofrånkomliga behovssynpunkter, vilka ofta nog göra sig gällande med avseende å tiderna för byggnadsföretagens färdigställande, kunna emellertid verkningarna av en planläggning av statens regelmässiga byggnadsverksamhet i konjunkturreglerande syfte förväntas bli ganska begränsade, vilket dock icke bör utgöra ett skäl för att helt och hållet lämna åsido dessa synpunkter. Detsamma torde vara fallet med en stor del av den kommunala byggnadsverksamheten. Från de större städerna och från landstingen ha sakkunniga införskaffat uppgifter om den ungefärliga kostnaden för de byggnader, som för städernas resp. landstingens räkning planerats eller sannolikt skulle komm a att utföras under åren 1935—1944. Specificerade uppgifter ha begärts om ändamålet med byggnadsföretagen, såsom bostadshus, skolhus, sjukhus, ålderdomshem, tjänstelokaler, kommunikations- och belysningsverk m. m. E n sammanställning av uppgifterna, gruppvis sammanförda efter ändamålet, meddelas för de större städernas del i tab. 57. Av städernas totalkostnader under perioden i fråga för olika ändamål lämnas en grafisk framställning i diagram XXIII.

343 En närmare granskning av ändamålen giver vid handen, att beträffande flera av dem det icke ställer sig möjligt att bestämt avgöra, i vad mån byggnadsföretagen kunna inordnas i en plan avseende utjämning av konjunkturerna. Endast till mindre del kunna de planerade byggnadsföretagen antagas relativt oberoende av tiderna för färdigställandet och sålunda möjliga att utnyttja i konjunkturreglerande syfte. Hit höra idrottsbyggnader, församlingshus o. dyl., museer, konserthus, restauranger och hotell samt i viss utsträckning tjänstelokaler. Till denna grupp torde kunna räknas byggnader representerande en kostnad av omkring en sjättedel av totalbeloppet. En större grupp bildas av sådana byggnadsföretag, som sannolikt icke kunna i större utsträckning utnyttjas i konjunkturutjämnande syfte. Hit höra industriverk och kommunikationsanstalter samt vissa slag av tjänstelokaler. Till denna grupp torde jämväl kunna räknas barnavårds- och fattigvårdsånstalter samt personalbostäder, bostadshus för mindre bemedlade, barnrika familjer m. m. Gruppen i fråga representerar mer än tredjedelen av det samlade kostnadsbeloppet. Den största gruppen bildas av sådana byggnadsföretag, i fråga om vilka det icke synes vara möjligt att med bestämdhet avgöra, i vad mån de lämpa sig för anpassning till konjunkturväxlingarna. Till gruppen höra framför allt sjukhus och skolor, vilka tillsammans representera icke långt ifrån hälften av det totala kostnadsbeloppet. Det torde dock kunna antagas, att denna byggnadsverksamhet kan till väsentliga delar anpassas till konjunkturväxlingarna och det bör bliva en uppgift för staten att i samarbete med resp. städer så planlägga denna verksamhet, att den i möjligaste mån utnyttjas för ändamålet. Staten bör härvid representeras av ett organ med nödig sakkunskap för detta samarbete. De av landstingen planerade byggnadsföretagen utgöras till övervägande del av sjukhus, varför i likhet med vad som skett för de större städernas del lorde kunna räknas med, att de endast i begränsad omfattning kunna begagnas i konjunkturutjämnande syfte. Detsamma antages vara fallet med den kommunala byggnadsverksamheten i mindre stadssamhällen samt på landsbygden. Förut har visats, att den statliga och kommunala byggnadsverksamheten under ett normalt år kan anses representera c:a 12 % av den totala byggnadsverksamheten i landet. Under nyss angivna förutsättningar skulle emellertid det allmännas byggnadsverksamhet i dess helhet icke kunna utnyttjas för en planmässig reglering av konjunkturväxlingarna. Åtskilligt skulle dock kunna vinnas för en utjämning av dessa växlingar. Av förut anförda uppgifter rörande omfattningen av hela byggnadsverksamheten i stadssamhällen och stadsliknande samhällen (sid. 30) framgår, att under den senaste depressionen byggnadsverksamheten minskades med 5 % mellan 1930 och 1931

344 Tab. 57. Approximativt uppskattad kostnad för de större städernas husbygg-

Städer

Stockholm Göteborg Malmö Norrköping Hälsingborg Borås Gävle Örebro Eskilstuna Uppsala Jönköping Linköping Västerås Karlskrona Karlstad Halmstad Lund Kalmar Landskrona Sundsvall Mölndal Uddevalla Östersund Trollhättan Kristianstad Södertälje Trälleborg Falun Luleå Kristinehamn Västervik Umeå Härnösand Nyköping Skövde Söderhamn Visby

Sjukhus, ålderSkolor, kyrdomshem, barkor, biblionavård, fattigtek, samvård, arbetslingssalar förmedling

Bostadshus

Industriverk

6 3190 6 430-0 500-0 1 810-0 200-0

5 388-0 7 180-0 2 940-0

35 610-0 3 270-0 5 050-4

33 127-0 16 170-7 3 442-6

1 610-0 1 000-0 239-0

800-0 100-0 2 160-0 1 856-0 200-0

1331-5 325-0 1 226-9 592-0 1 265-0

65-0 1 464-6

237-0

1 685-0 5100 60-0 1 438-0 80-0 500-0 1 025-0

1 300-0 340-0

4600 460-0

1 400-0

240-0 760-0 270-0

160-0 150-0 25-0

207-0

94-0 88-0

100-0

150-0

390-0 233-5 623-0 620-0 83-3 250-0

336-0

518-0

220-0

50-0 395-0 335-0

50-0 180-0 500-8 325-8

75-0 100-0 100-0

309-0

170-0 5-5 130-0

Ystad

Lidingö Lidköping Summa

200-0

200-0

750-0

18 600 0

20 711-0

60 398-4

60 852-2

samt med ytterligare 12 % mellan 1931 och 1932. Ett extra tillskott till byggnadsverksamheten med, säg 8 %, åstadkommet genom det allmännas ingripande, torde kunna anses representera ett icke oväsentligt bidrag till depressionens motverkande på här ifrågavarande område. I detta sammanhang är även en annan omständighet att taga i betraktande. I vårt land liksom i andra länder har man kunnat konstatera, att bostadsproduktionen varit mindre känslig för konjunkturerna än byggnadsverksamheten för kommersiella, industriella o. dyl. ändamål (se sid. 347). Ofta

345 nadsvcrksamhet 1935—1944 med fördelning på olika ändamål (tusental kronor).

År nbetsle kaler

Saluhallar, slakthus

Hotell, restauranger, badhus, idrottslokaler

18 105-0 8 022-0 650-0 62-0

4 591-0 4 400-0 113-0

1 100-0 913-6

2 735-0 2 123-5

.—.

2 420-0 500-0

— — —

— —

— — .—. — — .—. — — — — — — —

—

Kommunikationer, hamnförvaltning

540-0

80-0

— — — — _

45-0

— — —. — —

82-0

—

294-8 400-0 250-0 307-0 115-0 495-0 234-0

—

70-0

— .—.

450-0

— — —. .—

95-0

E .j specificerade kostnader

— — —

1275-0 760-0 85-0 135-0 2 000-0

100-0

— — —

17-7

1 50-0 3 90-0 2 50-0

29-0

— — —. — — — — — — —

1 100-0 2 00-0 100-0

225-0

—

— —. — — .—.

55-0 160-0

— .— —

— .—

— .—. —

350-0

— — .—.

1 325-0 1 177-0 265-0 50-0 163-0

400-0

—

500-0

— — —

95-0 795-0

—

168-4

500-0 61-0 375-0

.— — — —

250-0 150-0

57-0

320-0

— — —

27 586-0

1 9 558-3

3 082-0

—

188-5 60-0

—

i —

13-0

—

•

—

— — — .— —

.— — — — —, — .—

100-0

—

—

300-0

— .—

374-8

— .— —

80-0

913- 0

— — — .—. — —

15-0

—. —.

200-0

—

130-0

13 844-3

1 629-7

Summa

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 1 600-0 40

106 975-0 48 509-8 12 696-0 1 872-0 7 665-5 3 295-0 3 810-9 2 877-8 4 775-0 7100 626-7 1 579-G 645-0 5 344-0 1 860-0 1 385-0 4 294-0 920-0 1 412-0 1 645-0 417-0 163-0 530-0 669-2 1 225-8 281-0 975-0 913-0 860-0 396-0 968-0 1 647-0 433-3 874-8 15-0 201-5 914-0 2800

226 261-9

har den förra varit livligare under tider, som utmärkts av depression på det industriella och kommersiella området, än under högkonjunkturperioderna. Även om någon gång en över det normala stegrad bostadsproduktion sammanfallit med en tid av uppgående konjunkturer, så har likväl verksamheten börjat inskränkas, innan högkonjunkturen nått sin avslutning. Skillnaden i detta hänseende mellan utvecklingen av å ena sidan den industriella och kommersiella byggnadsverksamheten och å andra sidan bostadsproduktionen betingas framför allt av räntefotens höjd. I allmänhet plägar en högkonjunk-

346 Diagram XXIII. Approximativt Uppskattad kostnad för de större städernas husbyggnadsverksamhet 1935—1944 med fördelning på olika ändamål. Kronor

Kronor

60 000 000

60 000 000

50 000 000

50 000 000

40 000 000

40 000 000

30 000 000

30 000 000

20 000 000

10000 000

tur åtföljas av räntestegring, vilken verkar hämmande på bostadsproduktionen, medan de låga räntesatser, som äro utmärkande för depressionerna, verka stimulerande på densamma, åtminstone försåvida den är hänvisad till upplåning av kapital. Däremot är icke den byggnadsverksamhet, som avser uppförandet av fabriker, verkstäder o. dyl., på samma sätt beroende av räntefoten. Denna verksamhet, som utövas på industriens uppdrag och för dess räkning, plägar förete en med industrien parallell utvecklingslinje och når sin största omfattning under högkonjunkturen, medan den avsaktas under depressionstiden. Under uppsvingstider ägnar sig sålunda byggnadsyrket i större utsträckning än eljest åt arbete för industriens räkning, medan det mindre räntabla byggandet av bostäder får anstå och vice versa under depressionstider. På detta sätt åstadkommes i viss mån en utjämning av arbetstillgången inom byggnadsindustrien i dess helhet. Det nu beskrivna förloppet belyses av den officiella statistiken över byggnadsverksamhetens omfattning i Sverige. I följande sammanställning visas för åren 1919—1920 samt 1925—1936 omfattningen av dels bostadsprodiik-

tionen och dels den industriella och kommersiella byggnadsverksamheten, räknad i 1 000 kvm golvyta ävensom i procent av den redovisade totala byggnadsverksamheten. Uppgifterna avse till och med 1928 endast byggnadsverksamheten i stadssamhällen samt därefter även byggnadsverksamheten i vissa stadsliknande samhällen (jfr sid. 29). R i d

J H*

Å r

1919 1920 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935 1936

Golvyta i 1000-tal kvm. 359 000 360 300 1 043 025 1 098 300 1 104 150 1 169 875 1 206 100 1 552 700 1577 150 1 441 900 1 162 000 1450 000 2 176 000 2 518 000

Byggnadsverksamhet för industriella och kommersiella ändamål I % av hela Golvyta i I % av hela byggnadsverk1000-tal byggnadsverksamheten kvm. samheten 52-7 60-1 72-7 70-3 72-4 72-8 64-7 66-1 71-0 74-2 76-9 75-2 77-2 75-9

247 488 182 872 228 402 239 278 300 489 283 584 483 034 473 896 422 489 322 937 193 731 336 511 364 143 542 418

36-4 30-5 17-3 16-6 207 18-8 28-4 24-6 21-4 17-8 15-7 18-5 13-9 17-6

Översikten visar bl. a., att bostadsproduktionen icke rönt så stark påverkan av den senaste depressionen som den industriella och kommersiella byggnadsverksamheten. Byggnadsverksamheten för industriella och kommersiella ändamål har icke heller återhämtat sig lika snabbt som bostadsproduktionen. Den speciellt inom den spekulativa byggnadsverksamheten betydelsefulla räntefaktorn kan därför sägas ha bildat en motvikt mot konjunkturernas inverkan. I den mån man kan räkna med, att under en depression den privata byggnadsverksamheten, till den del densamma icke är direkt beroende av högkonjunkturerna, stimuleras av lägre räntesatser, bliva de av det allmänna vidtagna åtgärderna mer effektiva. Likaså kan under en högkonjunktur verkan av det allmännas åtgärder i återhållande riktning förstärkas genom att den icke konjunkturbundna byggnadsverksamheten hålles tillbaka av stegrade räntesatser. Vid sakkunnigas konferenser i april 1935 med byggnadstekniska experter anmärktes, att det avsedda syftet med statens åtgärder för utjämning av konjunkturerna ofta icke uppnåtts, på grund av att man icke kunnat smidigt a np a s s a s i g e f t e r k o n j u n k t u r v ä x l i n g a r n a . De statliga byggnaderna hade delvis uppförts, medan det varit högkonjunktur för den privata byggnadsverksamheten. I arbetslöshetsutredningens betänkande (S. O. U.

348 1935:6) framhölls ock, att med en anslagspolitik i angivet syfte vore förbundna vanskligheter sammanhängande ej blott med svårigheter att bedöma konjunkturläget utan även därmed, att en lång tid måste förflyta från tidpunkten för budgetberedningen och även statsmakternas beslut om ändrad omfattning av de offentliga arbetena och till verkställandet av dessa beslut. Det vore därför naturligt, att förskjutningen av de offentliga investeringarnas omfattning ofta icke komme till stånd, förrän det konjunkturläge, som motiverat förskjutningen, blivit fullständigt förändrat. Med hänsyn härtill är det av största betydelse, att stats- och kommunalmyndigheterna äga tillgång till aktuella och såvitt möjligt tillförlitliga upplysningar om de ekonomiska konjunkturerna och deras förändringar, så att de i god tid kunna bilda sig en härpå grundad uppfattning om den sannolika utvecklingen av investeringsverksamheten. Vid fattande av det förut omnämnda beslutet om uppläggande av en skatteutjämningsfond kunde Stockholms stad stödja sig på en av direktören för stadens statistiska kontor utarbetad översikt av det ekonomiska läget och konjunkturförhållandena. Sedan ett statens konjunkturinstitut kommit till stånd, blir den av institutet bedrivna forsknings- och upplysningsverksamheten givetvis av stor betydelse för myndigheterna som ledning för deras beslut om riktlinjerna för investeringspolitiken. På grund av bristen på c e n t r a l k o n t r o l l över de kommunala arbetena uppstå emellertid särskilda svårigheter. Arbetslöshetsutredningen har ansett det möjligt, att en större enhetlighet härutinnan skulle kunna åstadkommas dels genom formerna för fördelning av vissa statsbidrag samt statens kontroll över den kommunala upplåningen, dels genom samarbete med kommunernas egna sammanslutningar, vilka redan nu i olika avseenden bedriva en rådgivande verksamhet av liknande art. De sakkunniga anse likaledes, att dessa vägar för den centrala kontrollen äro framkomliga och böra utnyttjas. Riksdagen begärde i skrivelse den 21 juni 1933 utredning rörande en rationell planläggning av kommunernas arbeten. Som resultat härav har i enlighet med en kungl. prop, antagits den förut omnämnda lagen om kommunal fondbildning. För de förslag, som av 1936 års utredning framlagts rörande planläggning av kommunala arbeten till motverkande av arbetslöshet, har förut redogjorts. Enligt de sakkunnigas mening är det uppenbart, att det centrala arbetet med planläggning av statens och kommunernas byggnadsarbeten, i all synnerhet bostadsproduktionen, under olikartade konjunkturer bör åvila staten och ledas av något statligt organ. De sakkunniga vilja framhålla, att en planläggning av byggnadsverksamheten givetvis ställer andra krav på de beslutande myndigheterna än då det gäller mindre kapitalkrävande arbeten. Utöver de rena konjunktursynpunkterna bör vid en planläggning av byggnadsverksamheten beaktas icke endast de olika orternas behov av olika slags

349 byggnader och dessas angelägenhetsgrad, utan även utvecklingen i stort sett på tekniska, demografiska, sociala och ekonomiska m. fl. områden. Vidare är att beakta den återverkan byggnadsverksamheten i dess egenskap av nyckelindustri direkt eller indirekt kan öva på sysselsättningen inom andra industrigrenar och å andra orter. Ytterligare äro att beakta återverkningarna på kommunikationsväsendets, affärslivets m. fl. områden. Av dessa skäl bör det sakkunniga organ, som skall bedöma utvecklingen på lång sikt inom detta område, grunda sig på speciell förtrogenhet med byggnadsväsendet i olika delar av landet. Enligt instruktionen för byggnadsstyrelsen åligger det denna att öva högsta inseende över det offentliga byggnadsväsendet i riket. Vidare skall styrelsen tillhandagå offentliga myndigheter, menigheter och institutioner med av dem äskade råd och upplysningar i frågor, som ligga inom området för styrelsens verksamhet, ävensom i övrigt, i den mån så lämpligen kan ske, till myndigheter och institutioner lämna meddelanden i de under styrelsens verksamhet fallande spörsmålen. Beträffande stadsplaneväsendet tillkommer det styrelsen att till Kungl. Maj:t avgiva utlåtanden eller på anmodan av annan myndighet yttra sig i ärenden angående stadsplaner och tillämpningen av stadsplanelagen, byggnadsstadgan och övriga byggnadsväsendet berörande författningar ävensom i besvärsmål rörande ärenden av nyss nämnt slag. Härvid tillkommer det styrelsen att verkställa granskning såväl ur formell synpunkt som med hänsyn till arkitektoniska, trafiktekniska, hygieniska, sociala och ekonomiska fordringar. Med hänsyn till att styrelsen sålunda redan kan anses h a till åliggande att ombesörja uppgifter, som äro av betydelse för en planläggning av den statliga byggnadsverksamheten i konjunkturutjämnande syfte, vilja de sakkunniga föreslå, att byggnadsstyrelsen göres till ledande och rådgivande organ jämväl i frågor rörande planläggningen av kommunernas (och landstingens) husbyggnadsverksamhet i detta syfte. Härvid förutsattes givetvis, att samarbete etableras såväl med statliga konjunkturinstitutet som med kommunernas egna sammanslutningar. Till organisationen av verksamheten återkomma de sakkunniga i det följande. I fråga om planläggning av statliga och kommunala byggnadsföretag i s ä s o n g u t j ä m n a n d e syfte är först att märka, att större arbeten av detta slag ofta sträcka sig över ett eller flera år och redan härigenom verka i viss mån säsongutjämnande. Vid mindre byggnads- och reparationsarbeten torde redan nu ägnas uppmärksamhet åt, att statens och kommunens egna byggnadsarbetare beredas så vitt möjligt jämn sysselsättning. Till stor del utföras emellertid statens och kommunens byggnadsarbeten på entreprenad och med anlitande av tillfällig arbetskraft. I sådana fall är det givetvis av betydelse för en utjämning av arbetstillgången på allmänna arbetsmarknaden, att arbetet så långt möjligt förlägges till den döda säsongen.

350 Såsom förut framhållits, anse de sakkunniga, att de ekonomiska nackdelarna och fördelarna vid förläggandet av byggnadsarbeten till vintertiden i stort sett taga ut varandra. Ej heller plägar byggnadsstyrelsen beräkna särskilda merkostnader vid vinterarbete för de styrelsen anförtrodda byggnadsföretagen. Av tillgängliga uppgifter om antalet under tiden 1/7 1933—31/12 1935 månadsvis utförda dagsverken för statliga byggnader och kommunala beredskapsarbeten, vilka senare till största delen utgjorts av byggnadsarbeten, framgår ock, att dessa arbeten till stor del förlagts till vintermånaderna. Det är önskvärt, att även vid planerandet av i vanlig ordning finansierade statliga och kommunala byggnadsarbeten största möjliga uppmärksamhet ägnas åt en jämn utspridning av arbetet över året.

B. Fördelning av reparations- samt om- och tillbyggnadsarbeten i säsongutjämnande syfte. Enligt sakkunnigas uppskattning utgöra de med ändrings- och reparationsarbeten sysselsatta byggnadsarbetarna i landet omkring 30 % samtliga byggnadsarbetare (sid. 42). Den relativt största rollen spelar reparationsarbetet inom målerifacket, där 70 % av arbetarna sysselsättas med dylikt arbete. Därnäst kommer plåtslagerifacket med 60 % arbetare sysselsatta med reparationsarbeten, rörarbetar- och elektriska arbetarfacken med 33 % o. s. v. Fördelas den samlade inkomsten för yrkesutövare inom byggnadsindustrien på dels nybyggnads- och dels ändrings- och reparationsarbeten efter samma proportion som arbetarantalet vid resp. slag av arbeten, kom 1935 ett inkomstbelopp av c:a 130 milj. kr. på ändrings- och reparationsarbeten. Inräknas jämväl kostnaderna för använda materialier, för rivningsarbeten, ränta å kapital investerat i verksamheten m. m., har approximativt beräknats, att 1935 mellan 150 och 200 milj. kr. kommo på ändringsarbeten och reparationer. Då bruttovärdet av byggnadsverksamheten, d. v. s. hela det i byggnadsverksamheten årligen investerade kapitalbeloppet, för 1935 av sakkunniga uppskattats till 740 å 790 milj. kr., skulle följaktligen omkring en fjärdedel komma på ändrings- och reparationsarbeten. Byggnadsindustriens ändrings- och reparationsarbeten representera sålunda ett betydande värde, varav den övervägande delen utgöres av arbetskostnader. För en utjämning av tillgången på arbete inom denna industri är det därför av stor betydelse, hur ändrings- och reparationsarbetena fördela sig på olika tider av året. Även för materialleverantörerna spelar denna fråga en viss roll. Frågan om en jämnare fördelning över året av ändrings- och reparationsarbeten ställer sig olika dels då det gäller vanliga reparationsarbeten och dels då det gäller om- och tillbyggnadsarbeten. I hyresbostäder är det regeln, att v a n l i g a reparationsarbeten utföras i samband med flyttningarna, vilket vid gällande fardagssystem med-

351 för, att de i mycket stor utsträckning förläggas till sensommaren och den tidiga hösten. Den ojämna fördelningen av arbetet under året medför stora olägenheter för såväl arbetsgivare och arbetare som hyresvärdar och hyresgäster m. fl. Speciellt ha olägenheterna härav gjort sig gällande inom målerifacket. På grund av brådskan med byggenas färdigställande till den 1 oktober och anhopningen av reparationsarbetena utgöra månaderna september—oktober en kritisk lid för yrket, då ofta oöverstigliga svårigheter uppstå för målerifirmorna att fylla de krav, som ställas på dem av byggnadsföretagare, hyresvärdar m. fl. Då den mest brådskande tiden är över, minskas arbetstillgången mycket snabbt med påföljd att arbetare måste permitteras. Brådskan vid höstflyttningen har jämväl till följd, att åtskilliga arbeten få stå över till ett annat år. Den ojämna fördelningen av arbetet medför på detta sätt en minskning i den arbetsmängd, som stått arbetare inom målerifacket till buds. Även med avseende å övriga arbetarfack, som anlitas vid reparationsarbeten, såsom träarbetare och snickare, plåtslagare och ledningsarbetare m. fl., är förhållandet likartat, om ock icke så utpräglat som inom målerifacket. Med ett större antal flyttningar den 1 april såsom följd av sakkunnigas förut framställda förslag i fardagsfrågan skulle reparationerna i större utsträckning förläggas till den senare delen av vintersäsongen och en betydande vinst ernås beträffande utjämning av säsongvariationerna i all synnerhet inom målerifacket. Även med nu gällande fardagssystem torde åtskilligt kunna vinnas i utjämnande syfte genom att lämpliga åtgärder vidtagas av fastighetsägare för reparationsarbetens jämnare fördelning över året. En betydelsefull orsak till reparationsarbetenas anhopning på eftersommaren och hösten utgör många fastighetsägares obenägenhet att verkställa reparationer annat än i samband med hot om uppsägning från hyresgästens sida eller inför förestående flyttning. Det är de sakkunniga icke obekant, att ansträngningar göras från fastighetsägarhåll för att förmå hyresvärdar att rationellt vårda sina fastigheter och sålunda successivt åstadkomma nöjaktiga reparationer. Emellertid torde dessa ansträngningar i många fall icke bära frukt. Kunde en ändrad inställning från dessa fastighetsägares sida fås till stånd genom lämpliga åtgärder, skulle mycket vara vunnet för en jämnare fördelning av reparationsarbetena. P å fastighetsägarhåll har å andra sidan uppgivits, att svårigheter möta för fastighetsägare att erhålla tillträde till lägenheterna för utförande av reparationer å annan tid än under flyttningssäsongen. För några år sedan sökte Stockholms fastighetsägareförening lösa frågan genom införande av en kontraktsbestämmelse, enligt vilken hyresvärden för utförande av reparationsoch underhållsarbeten ägde tillträde till lägenheten under en tid av 14 dagar varje hyresår, även om hyresgästen själv ej gjort framställning om dylika arbeten. Enligt uppgift från Sveriges fastighetsägareförbund har emel-

352 lertid denna bestämmelse i det stora hela kommit att sakna praktisk betydelse. De sakkunniga finna emellertid denna åtgärd välbetänkt och nödvändig att vidmakthålla för att möjliggöra en jämnare fördelning över året av reparationsarbeten i hyresfastigheter. Bland såväl husägare som hyresgäster torde ofta råda den föreställningen, att måleriarbeten icke lämpligen böra utföras under den kallare årstiden. Alla måleriarbeten inomhus kunna, med nuvarande möjligheter till belysning och uppvärmning, utföras jämväl om vintern. De sakkunniga vilja slutligen framhålla, att en jämnare fördelning av arbetet är av stor betydelse för målningens kvalitet och hållbarhet. Något lagfästat tvång för fastighetsägarna och deras sammanslutningar att jämnare fördela reparationsarbeten över året kan det rimligen icke bli tal om. Syftet synes endast kunna ernås med en verkningsfull propaganda. Tanken att igångsätta en propaganda för jämnåre fördelning av reparationsarbetena har tidigare dryftats i vårt land. Strävandena att få igång en organiserad propaganda ha dock icke nått utöver förberedelsestadiet. År 1926 bildades Riksförbundet för befrämjande av svensk målningskultur, som hade till uppgift att »inför allmänheten propagera för nyttan och nödvändigheten av ett rationellt underhåll av målade, lackerade och tapetserade ytor och föremål — detta ur ekonomiens, hygienens och trevnadens intresse». Anslutning söktes från organisationer av måleriarbetsgivare och måleriarbetare ävensom från tillverkare och distributörer av färger och tapeter. På grund av svårigheter att anskaffa det erforderliga kapitalet upplöstes emellertid förbundet redan efter ett år. På dess initiativ utsändes broschyrer till husägare, arkitekter, byggmästarorganisationer, statliga och kommunala myndigheter m. fl. I dessa gjordes propaganda dels för en jämnare fördelning av måleriarbetet och dels för ökad användning av målning med hänsyn till dess betydelse för trevnaden och för skydd mot tidens inverkan. Enligt uppgift har propagandan på vissa orter burit frukt. Vid sakkunnigas konferenser i april 1935 vann tanken på en organiserad propaganda för reparationsarbetenas jämnare fördelning anslutning från olika håll. Av målaremästarnas riksförening framhölls, att för en verksam propaganda förutsattes, att vederbörande stats- och kommunalmyndigheter lämnade sin medverkan, framför allt genom att föregå med gott exempel. Från fastighetsägarhåll gjordes gällande, att propagandan borde gå ut på att söka åstadkomma förståelse för det önskvärda att hålla ett hus i gott skick, även om hyresgästen finge underkasta sig ett visst obehag. Av hyresgästernas representanter framhölls härvid, att vid större reparationer kvarboende hyresgäster måste kompenseras på något sätt, vilket i viss mån medgavs från fastighetsägarhåll. Såväl byggnadstekniska experter som representanter för fastighetsägare och hyresgäster ställde i utsikt medverkan och stöd från vederbörande organisationers sida i propagandaverksamheten. Allmänt gjorde sig vid konferenserna den uppfattningen gällande, att or-

353 ganet för verksamheten icke borde vara statligt eller kommunalt, även om det kunde vara lämpligt, att det allmänna toge initiativet. Om propagandan skall bli till nytta och mötas med förtroende, böra olika intressen sammanföras till gemensam aktion. Enligt de sakkunnigas mening torde utöver införandet av flera effektiva fardagar något lämpligare medel icke erbjuda sig för reparationsarbetenas spridning över året än en lämpligt organiserad propaganda. Ett exempel på vad som kan uträttas på denna väg inom ett i viss mån närbesläktat område erbjuder den 1927 bildade föreningen för elektricitetens rationella användning (FERA). Föreningens ändamål är att verka för mångsidigare och bättre utnyttjande av elektrisk energi genom att sprida kunskap om densammas användningsmöjlighet och rationella användning samt genom upplysningsverksamhet. Den utger två tidskrifter, av vilka den ena kostnadsfritt utsändes till energiabonnenter på landsbygden, och har för propagandan inrättat en särskild byrå. Denna tillhandahåller propagandamaterial av olika slag, utgiver broschyrer och flygblad, anordnar föredrag och filmförevisningar, utställningar, annonskampanjer m. m. För propagandaarbetets bedrivande på olika orter i landet har under FERA:s auspicier bildats lokalföreningar. Föreningen består av fem korporativa medlemmar, nämligen svenska elektricitetsverksföreningen, Sveriges elektroindustriförening, elektriska engrossistföreningen, Sveriges elektriska entreprenörsförening och svenska föreningen för ljuskultur. Till nettoutgifterna bidrager elektricitetsverksföreningen med hälften. Sakkunniga dela den vid konferenserna i april 1935 uttryckta meningen, att propagandan icke bör direkt omhänderhavas av något statligt eller kommunalt organ utan lämpligen komma till stånd genom samverkan av enskilda organisationer, dock i samarbete med lämpliga statliga och kommunala organ. Den särskilda byrå inom byggnadsstyrelsen, som de sakkunniga komma att föreslå i annat sammanhang, synes emellertid böra verkställa utredningar och framlägga förslag jämväl med avseende å hithörande frågor inom den statliga underhållsverksamheten samt stödjande av och samarbete med den organisation för propagandan, som kan komma till stånd. Av största betydelse är det, att propagandaverksamheten lägges på en bred grundval, så att den uppbäres av organisationer, representerande olika berörda intressen, nämligen arbetsgivare och arbetare samt hyresvärdar och hyresgäster m. fl. Medverkan av sådana organisationer som bostadsföreningar och Sveriges husmodersföreningars riksförbund vore ävenledes av värde. Propagandans ändamål är givetvis, att allmänheten i största möjliga utsträckning kan fås att intressera sig för syftet. För effektiviteten i propagandaarbetet synes det vidare vara av betydelse, att detsamma inriktar sig icke blott på en jämnare fördelning av reparationerna, utan även på ökad användning av ett solitt och väl utfört arbete, för vilket anlitas vederbörligen utbildade yrkesmän. 24—717118.

I

354 Vid konferenserna i april 1935 framkastades den tanken, om icke en jämnare fördelning av reparationsarbetet kunde främjas genom att billigare priser tillämpades för dylikt arbete under mindre bråd säsong. Från målerifacket och elektriska installationsbranschen anfördes exempel på, att i en del fall entreprenader verkställts till billigare priser under vintern. I allmänhet synes dock denna tanke möta motstånd på arbetsgivarhåll, då de lägre priserna endast kunna uppnås genom beskärning av företagarnas vinster. Lägre arbetslöner för vinterarbete förekommo visserligen för några tiotal år sedan i Stockholm och på en del andra orter, men numera stipuleras icke i något kollektivavtal lägre vinterlön för arbetare. Arbeten för o m b y g g n a d av äldre fastigheter, eventuellt kombinerade med på- eller tillbyggnader, böra utan eftersättande av förelagarnas ekonomiska fördelar i större utsträckning än nu sker kunna fördelas över året i säsongutjämnande syfte. En beaktansvärd vinst härvidlag är, att dylika ombyggnadsarbeten kunna utan nämnvärt obehag av väderleken bedrivas inomhus under vintern. Såsom framhölls vid sakkunnigas konferenser i april 1935 vore bäst, om en fastighet kunde utrymmas för till- och ombyggnadsarbetens verkställande, då arbetet kunde utföras snabbare och mera rationellt. På fastighetsägarhåll torde man hysa ett visst intresse för en lösning av denna fråga och en propaganda, som avsåge att härvidlag hjälpa fastighetsägarna till rätta, borde kunna vinna gehör. I konkurrens med den oavlåtligt stigande bostadsstandarden, måste det för fastighetsägarna numera uppenbarligen vara ett vägande intresse att i god tid vidtaga åtgärder för att fastigheterna icke skola snabbt sjunka i värde. Genom den av sakkunniga föreslagna ändringen i fardagssystemet underlättas väsentligt fastighetsägarnas svårigheter med avseende å ombyggnader, i det att det blir möjligt att, där så erfordras, utrymma en fastighet under allenast ett halvår och därunder forcera arbetet för att på nytt omedelbart uthyra fastigheten efter ombyggnaden. Statliga och kommunala ombyggnads- och liknande arbeten torde i regel ulan hinder kunna anpassas sålunda, att de bidraga att utjämna säsongväxlingarna. Vad i n d u s t r i e n beträffar bör det för denna i likhet med stat och kommun i regel betyda mindre ekonomiska uppoffringar och besvär än för ägare av hyreshus att förlägga sina ändrings- och reparationsarbeten till varierande tider. I viss mån kan en automatisk utjämning äga rum, i det att industrien inställer sig efter den vid olika tider av året förhandenvarande tillgången på arbetare. En propagandainstitution, tillkommen genom intresserade parters samverkan, skulle dock kunna uträtta mycket för en ytterligare utjämning av industriens reparationsarbeten.

355 C. Förkortning av arbetstiden såsom medel att nedbringa arbetslösheten. a.

Frågans behandling inom internationella arbetsorganisationen.

På förslag av italienska regeringen anordnade internationella arbetsbyrån i januari 1933 en särskild konferens med representanter för regeringar, arbetsgivare och arbetare för överläggning om möjligheten alt motverka arbetslösheten genom arbetstidens förkortning. Konferensen förklarade en sådan förkortning vara ett medel ägnat att motverka arbetslösheten. Samtidigt beslöts till detaljerad granskning upptaga härmed sammanhängande frågor för att på internationell väg få till stånd en reglering av arbetstiden på sådant sätt, att arbetarnas lönestandard bleve orubbad. Beslutet fattades med flertalet regeringsrepresentanters, däribland Sveriges, och samtliga arbetarrepresentanters röster gentemot arbetsgivargruppens röster. Konferensen uttalade, att arbetstidsregleringen borde taga formen av en konvention. Enligt denna skulle arbetstiden med vissa undantag begränsas till i genomsnitt högst 40 timmar per vecka, övertidsarbete skulle ej få förekomma utöver ett visst, särskilt bestämt timantal. Frågan om arbetstidens förkortning har därefter varit föremål för behandling vid internationella arbetskonferensens årliga ordinarie sammanträden. Den för en konventions antagande erforderliga majoriteten uppnåddes icke vid 1933 och 1934 års konferenssammanträden, men 1935 kom beslut till stånd om antagande av ett förslag till allmän principkonvention. Däri förordades genomförandet av en 40 timmars arbetsvecka, på ett sådant sätt, att arbetarnas levnadsstandard icke därmed försämrades. Vidare förklarades i konventionsförslaget, att principen vore avsedd att förverkligas genom anlagandet och ratificerandet av specialkonventioner för särskilda industrier. Jämte konventionsförslaget antogs en särskild resolution av innebörd, att i samband med arbetstidsförkortningen erforderliga löneförändringar i så stor utsträckning som möjligt borde ske genom direkta förhandlingar mellan arbetsgivar- och arbetarorganisationer. Arbetsbyråns styrelse framlade för konferensens sammanträde 1935 förslag till specialkonventioner för vissa näringsområden, inom vilka det kunde anses lämpligt att omedelbart genomföra en förkortning av arbetstiden, däribland byggnads- och anläggningsverksamheten. I fråga om denna verksamhet ernåddes emellertid icke nödig majoritet för antagandet av förslag till konvention och lika litet var detta fallet vid 1936 års sammanträde, då på nytt förslag framlades till ett antal specialkonventioner. Konferensen antog emellertid vid sistnämnda sammanträde en resolution, innehållande en uppmaning till arbetsbyråns styrelse att undersöka, huruvida det icke vore lämpligt att sammankalla en särskild konferens med uppgift att ernå ett samförstånd beträffande arbetstiden inom byggnads- och anläggningsverksamheten

356 Vid behandlingen i Sverige av den inom internationella arbetsorganisationen väckta frågan om arbetstidens förkortning såsom ett medel mot arbetslösheten ha i regel myndigheterna och en del korporationer ställt sig mer eller mindre tveksamma eller avvisande, medan flertalet av arbetarnas organisationer uttalat sig för arbetstidens förkortning. Landsorganisationen har förklarat sig kunna ansluta sig till förslaget om 40-timmarsveckans införande endast under den förutsättningen, att arbetarnas inkomster icke minskades. Delegationen för det internationella socialpolitiska samarbetet har icke ansett sig kunna intaga någon bestämd ståndpunkt utan en mer ingående och fullständig utredning. Regeringen har emellertid i sina svar å arbetsbyråns frågeformulär och i direktiv åt sina ombud vid arbetskonferensens sammanträden under den gångna depressionstiden understött de internationella strävandena att förkorta arbetstiden. Därvid har den dock betonat, att dess biträdande av den åsyftade reformen förutsatte, att arbetarna erhölle lönekompensation för arbetstidsförkortningen och att jämväl Sveriges väsentliga konkurrenter på världsmarknaden anslöte sig till reformen. Det vid 1935 års konferenssammanträde antagna förslaget till en allmän principkonvention framlades av regeringen för 1936 års riksdag med förordande av ratifikation. Häremot anfördes åtskilliga erinringar av andra lagutskottet, till vilket propositionen av riksdagen hänvisades. Bl. a. erinrades om, att utredning icke förelåge om de följder i ekonomiskt avseende, som skulle uppkomma för olika slag av rörelser, därest 40 timmars arbetsvecka infördes i det svenska näringslivet. I enlighet med utskottets förslag uttalade riksdagen som sin mening, att ratifikation av den föreliggande konventionen icke borde äga rum. Den svenska regeringens synpunkter på frågan utvecklades närmare i det svar, som regeringen avgav å en av internationella arbetsbyrån anordnad enquéte avsedd att läggas till grund för nyssnämnda, för 1936 års konferenssammanträde framlagda förslag till specialkonventioner. I svaret erinrades, att den svenska arbetslöshetspolitiken under senare år byggt på expansionistiska principer och haft till ändamål att skapa arbetstillfällen. Någon nödvändig motsättning bestode visserligen icke mellan en dylik politik och en politik, som syftade till att medelst arbetstidsförkortningen fördela en existerande sysselsättning på ett större antal arbetare. Ur en expansionistisk arbetslöshetspolitiks synpunkt måste dock arbetstidsförkortning framstå såsom ett sekundärt medel, värt att tillgripa endast om andra arbetslösheten motverkande medel icke visade sig tillräckligt effektiva. Efter en erinran om sin nyss angivna principiella ståndpunkt i frågan anförde regeringen vidare, att den tekniska utvecklingen under senare decennier i de industriellt mer utvecklade länderna gjort sådana framsteg, att en förkortning av arbetstiden skulle kunna ske utan att i försämrande riktning påverka den allmänna levnadsstandarden, förutsatt att den industriella organisationen kunde på ett produktivitetsbefrämjande sätt anpassa sig till den ändrade arbetstiden och att de förefintliga produktiva resurserna kunde effektivt utnyttjas.

357 I fråga om en konvention för byggnads- och anläggningsverksamheten erinrade den svenska regeringen, att byggnadsindustrien i vårt land vore i h ö g grad säsongbetonad och alt arbetslöshetsproblemet inom denna industri därför väsentligen vore ett problem om säsongarbelslöshet. Under det senaste året hade en sådan brist på arbetskraft gjort sig gällande under högsäsongen inom denna industri, att tillfällig import av arbetare från de skandinaviska grannländerna måst tillgripas. Under vinterhalvåret, då byggnadsverksamheten till stor del låge nere, vore å andra sidan arbetslösheten betydande. Om en arbetstidsförkortning inom byggnadsindustrien ledde till att mer arbetskraft finge sysselsättning på detta område, skulle tydligen även säsongarbetslösheten öka. Så länge byggnadsverksamheten hade så utpräglad säsongkaraktär, som fallet vore i Sverige, måste det anses mindre välbetänkt att genom arbetstidsförkortning främja rekryteringen till en levnadsbana med så tillfällig sysselsättning som byggnadsarbetarnas. Sammanfattningsvis uttalades, att för närvarande icke funnes förutsättningar för genomförandet av begränsning av arbetstiden till 40 timmar i veckan inom något av de verksamhetsområden, som i frågeformulären ifrågasatts. b.

De sakkunnigas yttrande.

Arbetstidsförkortning som medel att minska arbetslösheten inom byggnadsfacket kan tänkas antingen utnyttjas tillfälligt och då i samband med en lågkonjunktur eller ock göras mera bestående. De sakkunniga vilja erinra, att redan i gällande kollektivavtal förutsattes viss minskning av den normala 48-timmarsveckan på grund av olika omständigheter. Sålunda arbetas enligt kollektivavtalen för de tre egentliga byggnadsfacken under den mörka årstiden (nov.—febr.) endast så länge dagsljuset tilllåter. I en del avtal fastställes viss kortare arbetstid, som för november och februari i allmänhet utgör 45 timmar per vecka samt för december och januari 39y2 timmar. Dock äger arbetsgivare rätt att under vissa förutsättningar (se sid. 184) påfordra full arbetstid av 48 timmar även under dessa månader, vilket även torde ske i vissa fall å arbetsplatser i större städer. I måleri- och plåtslagerifacken minskas enligt flertalet avtal arbetstidens längd under den mörka årstiden mer än inom de egentliga byggnadsfacken och kan även eljest nedsättas vid minskad arbetstillgång inom yrket. Dessutom kan arbetstiden per vecka mer tillfälligt förkortas, utan att någon egentlig driftsinskränkning till följd av bristande arbetstillgång föreligger, t. ex. till följd av ogynnsamma väderleksförhållanden, varom byggnadsavtalen jämväl innehålla bestämmelser. Som exempel på verkningarna härav må anföras av socialstyrelsen verkställda undersökningar rörande den genomsnittliga arbetstiden, inkl. övertidsarbete inom byggnadsindustrien under en vecka i en månad med reducerad arbetstid, nämligen november, följande år:

358 A r

1932 l 1933

Antal arbetstimmar i medeltal under en vecka i november. 41-3 44-3

Å

1934 1935

r

Antal arbetstimmar i medeltal under en vecka i november. 44-8 44-4

1 Siffrorna för 1932 hänföra sig till samtliga sysselsatta och vä>.elpermitterade arbetare, m e d a n för de följande åren medeltalen avse endast de under redovisningsveckan sysselsatta a r b e t a r n a .

Denna statistik utvisar tydligen, att under den senaste depressionen förkortning av arbetstiden utöver den i avtalen medgivna endast haft ringa omfattning inom byggnadsindustrien. Den avtalsenliga kortare arbetstiden på vintern kan uppenbarligen vara ägnad att absorbera en del arbetslösa, fördela arbetet på flera händer och minska säsongarbetslöshetens tryck. I flera kollektivavtal inom måleri- och plåtslagerifacken anges sålunda som motiv för den enligt dessa avtal medgivna arbetstidsförkortningen, att arbetstillfällena därigenom kunna fördelas på flera yrkesutövare. Det torde väl också ha varit detta skäl, som förestavat byggnadsarbetarnas krav i samband med de stora kollektivavtalsuppgörelserna, att arbetstiden skulle minskas till 42 timmar per vecka. Det lär väl ej heller finnas anledning att förutsätta, att byggnadsarbetet skulle ur andra synpunkter motivera en kortare arbetstid än som förekommer inom industrien i allmänhet. Varken arbetets beskaffenhet eller de förhållanden, varunder det utföres — bortsett från den mörka årstiden —, tala för att arbetet inom byggnadsindustrien ställes i särklass i fråga om arbetstidens längd. Tillfällig arbetstidsförkortning i samband med en konjunkturförsämring torde redan i vissa fall ha prövats. Så har det till exempel vid byggnadsstyrelsens arbeten i egen regi förekommit, att måleriarbetare för att bereda sysselsättning för ett ökat antal arbetare överenskommit med arbetsledningen om att arbeta i skift om tre arbetsdagar per vecka utan löneförhöjning. I industrier, där manuellt arbete övervägande förekommer, och följaktligen inom stora delar av byggnadsindustrien äro de ekonomiska förutsättningarna för en p r o v i s o r i s k arbetstidsförkortning vida större än i andra industrier. I industrier, tillhörande den förstnämnda kategorien, behöver nämligen icke räknas med en mer betydande utbyggnad av den maskinella utrustningen eller dylikt, som eljest fordras för en utökning av arbetarstammen. Å andra sidan må framhållas, att varken en tillfällig eller en bestående arbetstidsförkortning inom byggnadsindustrien kan motiveras, såsom vid vissa andra industrier, där den tekniska utvecklingen drivit fram moderna arbetsbesparande maskiner, därmed att det manuella arbetet blivit i mera

359 betydande grad ersatt med maskinellt arbete, enär den maskinella utrustningen inom byggnadsfacket är, åtminstone i vårt land, relativt begränsad. En arbetstidsförkortning inom byggnadsindustrien är motiverad allenast av den betydande tillgången på arbetskraft inom industrien i fråga, varav föranledes en omfattande arbetslöshet vid lågkonjunktur. För det fall att skiftarbete icke anordnas, måste vid arbetstidsförkortning en tidsförlängning med avseende å den beräknade byggnadsterminen äga rum, enär i regel ett byggnadsföretag vid rationell drift ständigt måste bedrivas med ett visst, för varje byggnadsföretag per tidsenhet begränsat antal arbetare. Tidsförlängningar vid byggnadsföretag innebära i sig kostnadsfördyringar. Om sålunda produktionstiden förlänges, ökas bland annat kostnader för kapitalanskaffning m. m. och arbetsledning. Härtill kommer frågan om lönekompensation på grund av den förkortade arbetstiden. I all synnerhet måste en b e s t å e n d e arbetstidsminskning, om icke en jämnare arbetsfördelning kommer att föranleda sänkta arbetspriser, medföra en lönekompensation, enär i annat fall en sänkning av byggnadsarbetarnas levnadsstandard blir en följd, som icke är önskvärd. Då byggnadsproduktionens omfattning icke torde genom särskilda åtgärder kunna ökas utöver dess omfattning under alla härvidlag förutsatta arbetstidsminskningen ovidkommande förhållanden, måste en arbetstidsminskning åtföljas av en stegring av den färdiga byggnadens pris, vilket i sin tur kan åstadkomma en viss produktionsminskning. Ytterligare svårigheter med avseende å en dylik arbetstidsminskning torde ligga i faran för ökning av byggnadsarbetarnas redan nu stora antal. Med stöd bl. a. av svenska regeringens förut refererade svar å internationella arbetsbyråns frågeformulär, avsett för behandlingen av arbetstidsfrågan vid internationella arbetskonferensens sammanträde 1936, ha de sakkunniga kommit till den uppfattningen, att möjligheten att på sådan väg minska arbetslösheten inom en säsongindustri som byggnadsindustrien ter sig synnerligen problematisk. En viss brist på yrkesarbetare gör sig under nuvarande förhållanden gällande inom byggnadsindustrien under högsäsongen. Risk föreligger därför för ökad tillströmning till yrket vid förkortad arbetstid, varför, när den mindre livliga säsongen inträder, det icke torde kunna undvikas, att den då regelbundet rådande arbetslösheten skarpes. Om arbetstidsförkortningen inom byggnadsindustrien i c k e å t f ö l j e s av en m o t s v a r a n d e f ö r k o r t n i n g inom andra indus t r i e r , kan i än högre grad än vid en allmän förkortning av arbetstiden i landet väntas, att rekryteringen till byggnadsyrket främjas och att följaktligen vid en nedgång i de ekonomiska konjunkturerna arbetslösheten så mycket mer ökas inom detta yrke. F a r a n härav framhölls från olika håll vid sakkunnigas konferenser i april 1935.

360 Av här anförda skäl kan det befaras, att en bestående arbetstidsförkortning i det långa loppet komme att motverka det ursprungliga ändamålet med densamma eller en varaktig minskning av arbetslösheten. Vad slutligen beträffar arbetstidens förkortning såsom medel att få till stånd en jämnare fördelning av arbetstillfällena ö v e r å r e t , är enligt de sakkunnigas mening en sådan verkan icke att vänta av en arbetstidsförkortning. För ändamålet få vidtagas andra åtgärder, som redan diskuterats i detta kapitel eller komma att behandlas på efterföljande sidor. Det synes de sakkunniga fördenskull, att arbetstidsförkortning såsom åtgärd till minskande av arbetslösheten borde med hänsyn till dess ovissa resultat först efter speciella undersökningar i sista hand tillgripas. Under sådana förhållanden torde det vara riktigast, att denna fråga erhåller sin lösning i de mellan parterna upprättade kollektivavtalen. D.

Ändringar i avlöningssystemet i samband med övergång till mer kontinuerlig drift. Ackordsbetalningens ersättande med tidlön.

Återblick på utvecklingen av frågan om ackords- eller tidlönssystem. Frågan om ackordsbetalning eller tidlön har inom byggnadsindustriens olika fack av gammalt varit omstridd och ofta utgjort en tvistepunkt vid arbetskonflikter (se sid. 168). Såväl bland arbetsgivarna som bland arbetarna ha rått olika meningar om de bägge avlöningsformernas företräden och vid förbundskongresser m. m. har frågan ofta varit under debatt. Huvudsakligen beroende på avtalsväsendets utveckling har man kunnat konstatera en förändring i uppfattningen på bägge sidor. I det följande lämnas en återblick på utvecklingen härutinnan inom vissa byggnadsyrken. M u r a r e f ö r b u n d e t s konstituerande kongress 1892 uttalade, att »allt ackordsarbete borde borttagas i murarefacket». Vid kongressen följande år klagades över att ackordssystemet ställde till osämja och split samt lände till överansträngning och arbetslöshet. En förkastelsedom uttalades över allt ackordsarbete »såsom varande skadligt för fackets arbetare och ekonomien samt skadligt även för yrkesskickligheten». Vid de följande kongresserna fram till 1900 preciserades och skärptes dessa uttalanden, men vid 1902 års kongress förmärktes en omsvängning i uppfattningen, och man lade nu huvudvikten på att uppdraga riktlinjer för en tillfredsställande reglering av ackordssystemet. Samtidigt beslöts intaga i förbundets stadgar bestämmelse om, att alla i ackordsarbetet deltagande, i yrket utbildade dugliga murare skulle dela överskottet efter antalet ackordstimmar; minst tre års arbete i yrket skulle fordras för att bliva delaktig av ackordsöverskott. Kongressen 1904 uttalade sig för att förbundet och avdel-

361 ningarna borde söka införa kvadratmetersystemet vid uppgörande av ackordsprislistor samt uppfordrade medlemmarna att i varje ackordslag upptaga några av de äldre medlemmarna. Tre år senare skärptes detta uttalande av kongressen därhän, att alla medlemmar av förbundet, som vore anställda på arbetsplats där ackordsarbete förekom, skulle vara berättigade till delaktighet i ackordsöverskott, även om de icke deltoge i själva ackordsarbetet utan utförde annat arbete mot timlön eller daglön. Ännu 1902, under en långvarig arbetskonflikt i Skåne, yppade sig motstånd mot ackordsarbetet från arbetarnas sida. De accepterade denna avlöningsform endast i förhoppning om att de med sin organisations hjälp skulle kunna undanröja systemets olägenheter genom att få till stånd detaljerade och ur deras synpunkt tillfredsställande ackordsprislistor. På en begynnande omsvängning i arbetsgivarnas uppfattning om ackordsarbetet tydde det, att centrala arbetsgivareförbundet i samband med avtalsuppsägningarna 1910 krävde, att i de fall, då uppgörelse icke kunde vinnas mellan byggmästare och arbetslag om ackord, arbetet skulle betalas per timme. Byggmästarna i Skåne drevo kravet så långt, att de ville ha möjlighet att lämna arbete på ackord endast i undantagsfall, och vid flera tillfällen kom till uttryck den uppfattningen, att hela ackordsprislistan borde slopas. Murareförbundets ordförande konstaterade 1913, att den bland arbetarna ett tiotal år tidigare ännu förefintliga motviljan mot ackordsarbetet syntes vara nästan försvunnen, oaktat ackordsarbetet icke alltid vore fördelaktigt för arbetarna och särskilt under tider av dålig tillgång på arbete gjorde ett större antal murare arbetslösa eller utan sysselsättning under längre tid än vad annars skulle vara fallet, emedan arbetsintensiteten i synnerligen hög grad uppdrevs genom ackordssystemet. Till arbetarnas ändrade uppfattning om ackordsarbetet bidrog också, att, medan tidigare s. k. slumpackord praktiserades, fanns nu i ett stort antal avdelningar fasta ackordsprislistor, upprättade genom avtal mellan bägge sidornas organisationer. Dessutom hade större garanti vunnits för att eventuellt ackordsöverskott bleve utbetalt till arbetslaget, och i flera avdelningar hade kontroll erhållits genom avdelningens föreskrift, att avskrift av avlöningslistorna skulle av arbetsgivaren lämnas till en person, som laget utsåg. Ytterligare hade man genom riksavtalets bestämmelse, att ackordsarbete endast skulle omfatta det slag av arbete, som tillhörde facket, kommit från det förut rådande systemet, att i murarnas ackordspriser ingick även betalning för hantlangningsarbete. Förbundets ordförande uttalade därför, att det tills vidare och så länge som systemet med fasta prislistor vore gällande, icke syntes vara möjligt att k o m m a ifrån ackordssystemet inom yrket, vilket system också föredrogs av en stor del arbetare såväl som arbetsgivare. Under ackordssystemet förekom emellertid på vissa platser alltjämt det missförhållandet, att en bas åtog sig visst arbete, betalade sina kollegor dag-

362 lön och själv behöll det överskott, som ackorden lämnade. En annan av det rådande ackordssystemets skuggsidor var, att det icke alltid förfors rättvist vid fördelningen av överskottet och att härigenom solidariteten mellan organisationens medlemmar försvagades. Förbundsordföranden förordade därför, att avdelningarna på platser, där ackordsarbete förekomme, i enlighet med kongressens beslut skulle noga pröva alla hithörande omständigheter och därefter fatta för överskottsfördelningen normerande beslut. Under tiden efter det här refererade uttalandet av förbundsordföranden ha icke gjorts några allvarliga försök att förmå förbundet återgå till den gamla negativa ståndpunkten. Dock ägnade man alltjämt vid kongresserna uppmärksamhet åt vissa mindre önskvärda följdföreteelser, som voro förenade med ackordssystemet. I en motion från stockholmsavdelningen vid kongressen 1919 klagades över att ackordsarbetet vore till förfång för yrkesskicklighetens vidmakthållande på grund av den mer och mer uppdrivna arbetsintensiteten, som i stor utsträckning gjort mängden av utfört arbete till huvudsak och yrkesskickligheten till bisak. Denna forcering av arbetet hade drivit det därhän, att endast de kraftigaste premierades till utförande av ackordsarbete, medan de svagare, i synnerhet de gamla, oftast fingo gå utan arbete. Kongressen gjorde med anledning av den väckta motionen ett uttalande till förmån för fullgott arbete vid ackord samt mot ett onaturligt forcerande av arbetet. I anslutning till det förut refererade uttalandet av 1907 förordade därjämte kongressen, att alla i arbetet deltagande medlemm a r av murareförbundet, som utförde mureriarbete på samma arbetsplats, vare sig ackords- eller daglönsarbete, skulle dela möjligen blivande överskott procentuellt efter det antal arbetstimmar envar hade på arbetsplatsen samt i övrigt enligt de grunder varje avdelning ägde att på förhand bestämma. Kongressen 1922 uttalade sig för att den del av ackordsöverskott, som överstege 70 % av ordinarie timlön, av medlemmarna skulle överlämnas till vederbörande avdelning att av den användas till utdelning bland avdelningens behövande och sjuka medlemmar. På hemställan av malmöavdelningen upphävde emellertid kongressen tre år senare detta beslut, sedan det visat sig, att medlemmarna icke velat ställa sig detsamma till efterrättelse. Vid kongressen 1934 väckte en avdelning förslag om att av den del av ackordsöverskott, som överstege 50 % av timlönen, skulle hälften tillföras vederbörande avdelnings kassa och hälften förbundets reservfond. Detta förslag avslogs av kongressen. Rörande frågan om ackordsarbetets behandling inom murareförbundet må i övrigt omnämnas följande. Vid avtalets revision 1918, då för hela Skåne upprättades en gemensam ackordsprislista att gälla även för Halmstad, vidtogs en i principiellt hänseende betydelsefull förändring av föreskrifterna om, när ackordsarbete skulle förekomma. I förut gällande avtal hade föreskrivits, att arbetet helst borde

363 utföras på ackord. Enligt den nya överenskommelsen fastställdes uttryckligen att allt arbete, som funnes upptaget i ackordsprislistan, skulle utföras på ackord. Vid kongressen 1928 fattades det viktiga beslutet att anställa ackordsmätare. Beslutet föranleddes därav, att förbundet lyckats genomföra kravet på distriktsackordsprislistor. Då det visat sig vara förenat med ganska stora svårigheter att erhålla fullt kompetenta ackordsmätare på de olika platserna, beslöts att s. k. distriktsmätare skulle utses av förbundsstyrelsen. Dessa mätare skulle vara skyldiga att på anfordran av arbetslag eller förbundsavdelning och mot av förbundsstyrelsen fastställt arvode utföra ackordsmätningar inom resp. distrikt. Deras arvode betaltes av arbetslagen eller av vederbörande förbundsavdelning. Vid 1934 års kongress antogs förslag om, att avdelningarna skulle åläggas årligen till förbundet insända uppgifter angående de under näst föregående år verkställda ackordsuppmätningarna samt att förbundsstyrelsen skulle bearbeta det sålunda inkomna materialet för utrönande av förtjänsten enligt ackordsprislistorna. I de 1888 antagna stadgarna för snickeriarbetareförbundet i Sverige — såsom t r ä a r b e t a r e f ö r b u n d e t benämndes före den konstituerande kongressen 1889 — angavs förbundets ändamål bl. a. vara att avskaffa allt ackordsarbete och få infört timbetalning. Samma krav framställdes av byggnadssnickarna och timmermännen i Malmö under en på våren 1890 utbruten konflikt. Förbundskongressen 1894 uttalade, alt ackordsarbetet vore i hög grad skadligt för såväl facket i dess helhet som för den enskilde arbetaren, då det i många fall dreve honom till att i hög grad överanstränga sig, utan att hans inkomst därigenom höjdes utan tvärtom allt mer och mer nedpressades, samtidigt med att systemet gjorde en mängd arbetare arbetslösa. Ett av de kraftigaste medlen till avhjälpande av dessa missförhållanden ansåg kongressen vara införandet av en bestämd minimilön, utgörande det minsta, som finge förtjänas på ackord. Detta borde fattas endast som ett första steg till att få avskaffat allt ackordsarbete och infört timbetalning för allt arbete för att därmed även göra slut på konkurrensen arbetarna emellan. Beträffande den principiella inställningen till ackordssystemet föreligger inom träarbetareförbundet en motsvarande utveckling som inom murareförbundet. Under den konflikt i byggnadsindustrien, som 1905 utbröt i Malmö, utgjordes en av tvistepunkterna av frågan om ackordsprislistans revision. I avtal hade stadgats att allt arbete, som kunde utföras på ackord, skulle utföras på ackord, men eftersom prislistan icke upptog alla slag av arbeten, måste från fall till fall underhandlingar föras mellan arbetarna och byggmästarna. Därvid motsatte sig åtskilliga av de sistnämnda kravet på ackords-

364 systemets tillämpande och försökte återinföra tidlönssystemet. Överenskommelse om revision av ackordsprislistan träffades slutligen 1906. Byggnadsträarbetareförbundets kongress 1926 uttalade sig för att avdelningarna skulle utse ackordsmätare, som kunde stå till tjänst med att för arbetslagen uppmäta utförda arbeten. Kongressen 1930 uttalade, att den av förbundet i enlighet med tidigare fattade beslut hävdade principen angående ackordssystemets obligatoriska tillämpning borde bibehållas. Kongressen 1934 uttalade, att det vore varje medlems skyldighet att förskaffa sig ett exemplar av gällande ackordsprislista och att grundligt sätta sig in i densamma, så att vid uppmätning av arbete alla dess bestämmelser bleve tillfullo utnyttjade. Jämväl uttalade kongressen, att frågan om obligatorisk uppmätning av ackordsarbete genom tillsatt mätare snarast borde ordnas. I g r o v - o c h f a b r i k s a r b e t a r e f ö r b u n d e t s stadgar har tidigare funnits en bestämmelse om, att förbundet skulle verka för ackordssystemets avskaffande. Denna bestämmelse finnes emellertid numera icke i stadgarna. Bland m å l e r i a r b e t a r n a har likaså framträtt en successiv förändring av uppfattningen om ackordssystemet. På den tiden, när detaljerade prislistor saknades och ackordsarbetet prissattes »på slump», ingrepo avdelningarna och förbundet för att förhindra slumpackordsarbetets tillämpning. Detta uppgives av förbundet ha lyckats dels genom att detaljerade prislistor upprättades och dels därigenom, att i avtalen infördes bestämmelser, vari stipulerades förbud mot att utföra arbete annat än på tid. Fram till 1924, då frågan var föremål för överläggning vid förbundets kongress, vann ackordsprincipen betydande terräng, utan att av förbundets kongresser fattades några särskilda beslut, som gåvo ackordsprincipen företräde. Vid kongressen 1924 föreslogs av stockholmsavdelningen, vilken sedan avtalsuppgörelsen i april 1923 fått ackordssystemet genomfört, att kongressen skulle besluta, att alla förbundets avdelningar skulle arbeta för obligatoriskt ackord och att det skulle upprättas detaljerade ackordsprislistor samt att den punkt i förbundets program, som föreskrev »att timlön eller ackord erkännes som lika berättigade löneformer», skulle utgå. Förbundsstyrelsens förslag i frågan, som var något mjukare, bifölls avkongressen och gick ut på, att förbundet skulle arbeta för införande av ackordssystem enligt fasta prislistor, att stödja principen om obligatoriskt ackord och att genomföra förbud mot allt slumpackord. Under diskussionen uttalade sig det övervägande flertalet kongressmedlemmar för ackordssystemet, vilket ansågs överlägset timlönssystemet och borde ersätta detta, där sådant ännu förekom. Beträffande möjligheten att överallt

365 införa ackordssystem, särskilt i dess obligatoriska form, rådde dock tveksamhet och en del anmärkningar riktades även av en del talare mot ackordssystemet, vilket lika litet som timlönssystemet ansågs medföra absolut rättvisa. Inom e l e k t r i s k a i n s t a l l a t i o n s b r a n s c h e n gällde tidigare och till avtalsuppgörelsen 1934 för ackordsarbete på landsbygden den s. k. landsbygdslistan. Denna lista blev emellertid i stort sett icke tillämpad på grund av konkurrensen från småföretagarna. Normerande för ackordsarbeten ha därefter varit bestämmelserna i § 9 av riksavtalet. Enligt dessa skall ackordsarbete användas i alla sådana fall, där detsamma är möjligt att genomföra, och rörande ackordsarbete, som icke blivit bestämt genom fasta ackordsprislistor, träffas överenskommelse genom fri förhandling i varje fall mellan arbetsgivaren och arbetarna. Kan överenskommelse om ackord icke uppnås, utföres arbetet mot timlön. Vid allt ackordsarbete skall arbetarens timlön vara garanterad. Enligt uppgift lämnad av elektriska arbetareförbundet arbetas övervägande mot timlön på landsbygden. Förekomsten'1 av ackords- och tidlönsarbete i Sverige. I de mellan å ena sidan byggnadsindustriförbundet, å andra sidan murareförbundet, byggnadsträarbetareförbundet samt grov- och fabriksarbetareförbundet upprättade kollektivavtalen stadgas bl. a., att allt arbete, vara pris finnes utsatt i de mellan organisationerna fastställda ackordsprislistorna, skall utföras på ackord med tillämpning av för resp. fack gällande lista. Under avtalstiden kunna jämväl underhandlingar upptagas och beslut fattas om ackordsprissättande av sådana arbeten, vara pris icke finnas angivna i prislistorna. Avtalen föreskriva därjämte, att arbete, icke prissatt i de fastställda ackordsprislistorna, skall utföras mot timlön, såvida icke parternas lokala organisationer eller, där sådana icke finnas, vederbörande arbetsgivare och arbetare överenskomma om ackordsprissättning av dylika arbeten. Vid upprättandet av avtalen hava parterna sålunda strävat att nå ett sådant mål, att byggnadsarbetena vid ett byggnadsföretag i allt väsentligt skulle komma att utföras på ackord. Inom målerifacket utföres inom vissa delar av landet arbetet i regel på ackord, under det att inom andra delar av landet dylikt arbete utföres helt och hållet mot timlön. Dock torde måleriarbetarna inom sistnämnda landsdelar sträva att få till stånd sådana avtalsbestämmelser, att ackordsarbete skall komma till användning i största omfattning. Vid de sakkunnigas förhandlingar i april 1935 med arbetarnas ombud uttalade målareförbundets ordförande, att på mindre orter och framför allt på landsbygden

366 Tab. 58. Relativ förekomst av ackordsarbete inom de egentliga byggnadsfacken samt rörlednings- och elektriska installationsbranscherna 1927—1935. (Enligt svenska arbetsgivareföreningen.) S = Stockholm, G = Göteborg, M = Malmö, ö. o. = Övriga orter. Ackordstimmar i % av hela antalet ordinarie arbetstimmar År

1927... 1928... 1929... 1930... 1931... 1932... 1933... 1934... 1935...

Murare S

G

M ö.o.

67 71 75 77 82 84

53 57 60 53 61 53

57 64 61 60 59 50

Träarbetare S

G

Grovarbetare

M ö.o. S

G

56 58 37 45 46 22 20 62 61 42 50 48 23 23 63 65 44 47 51 26 19 65 69 42 44 50 31 18 68 73 44 48 52 29 22 62 73 40 41 49 26 17 K o n f l i k t 58 37 721 59 1 541 37| 641 481 20 20 66 52J 72| 64 | 63| 4ö| 68| 52J 21 24

Rörläggare

Elektriker

M ö.o.

S

G

M ö.o.

S

G

M Ö.o.

20 21 21 21 20 16

49 52 53 56 53 52 43 49 59

47 60 62 57 63 61 57 65 64

48 51 49 54 53 53 42 53 67

50 48 52 59 57 54 46 49 59

23 27 30 33 32 36 29 33 42

32 47 38 49 48 49 43 58 63

19 24 24 24 27 22

281 27 25| 29

47 68 66 64 63 62 60 64 65

16 16 24 28 33 29 22 33 39

timlönen är förhärskande, men att i genomsnitt cirka 75 % av förbundsmedlemmarna vore sysselsatta med ackordsarbete. Plåtslagare och smeder samt rörarbetare och elektriker arbeta oftast mot ackordsbetalning, då det gäller nybyggnads- och liknande arbeten. Vid reparationsarbeten inom dessa fack är timlönsersättning det gällande betalningssättet. Om förekomsten av ackords- och tidlönsarbete i Sverige ha de sakkunniga inhämtat närmare uppgifter genom hänvändelse till s v e n s k a a r b e t s g i v a r e f ö r e n i n g e n . Dessa uppgifter avse den relativa förekomsten av ackordsarbete, uttryckt i procenttal ackordstimmar, inom såväl de egentliga byggnadsfacken (murare, träarbetare och grovarbetare) som rörlednings- och elektriska installationsbranscherna under vart och ett av åren 1927—1935, med fördelning på Stockholm, Göteborg, Malmö och övriga orter. En sammanställning av uppgifterna meddelas i tab. 58. Uppgifterna omfatta för senare år c:a 12 000 arbetare inom de egentliga byggnadsfacken, 3 000 arbetare inom rörledningsbranschen och 1 500 å 2 000 arbetare inom elektriska installationsbranschen. Ackordsbetalning var enligt tabellen den i största utsträckning förekommande avlöningsformen för såväl murare och byggnadsträarbetare som för rörarbetare, med undantag dock för träarbetare i Göteborg och före 1934 i Malmö. Mindre utbredning hade ackordsarbetet inom elektriska installationsbranschen, medan byggnadsgrovarbetarna endast till en fjärdedel eller femtedel arbetade på ackord. Utvecklingen i förevarande avseende har varit något skiljaktig å de olika orterna och inom de olika facken. I S t o c k h o l m befann sig ackordsarbetet inom murar- och träarbetarfacken i stark tillväxt fram till konflikt-

året 1933. Uppgifterna för 1934 visa däremot en avsevärd tillbakagång, som även framträder inom grovarbetarfacket, där dock utvecklingen fram mot ökad användning av ackordsarbete avbröts redan 1931. Ett nytt uppsving företedde ackordsarbetet 1935, särskilt inom de bägge yrkesarbetarfacken, utan att dock samma procenttal ackordstimmar nåddes som före 1933. Inom rörlednings- och elektriska installationsbranscherna ökades i Stockholm ackordsarbetets användning fram t. o. m. 1930 för att därefter minskas fram till 1934, då ökning på nytt inträdde. Varken i G ö t e b o r g eller M a l m ö förekom 1927—1932 någon bestämd utveckling fram mot ökad användning av ackordsarbete inom de egentliga byggnadsfacken eller inom rörledningsbranschen. Däremot vann ackordsarbetet terräng inom elektriska installationsbranschen. År 1934 gick ackordsarbetet inom murar- och träarbetarfacken tillbaka i Göteborg för att nästföljande år på nytt tillväxa, medan det i Malmö vann större utbredning än tidigare. Inom rörlednings- och elektriska installationsbranscherna drabbades i Göteborg och Malmö ackordsarbetet endast av en övergående tillbakagång 1933. Å ö v r i g a o r t e r hade ackordsarbetet tidigare mindre utbredning än i Stockholm, vad gäller de egentliga byggnadsfacken. Åren 1934 och 1935 nådde emellertid ackordsarbetet ungefär samma omfattning inom grovarbetarfacket. Jämfört med Göteborg och Malmö var ackordsarbetet inom de egentliga byggnadsfacken mer utbrett å de mindre orterna. Likaså användes inom rörledningsbranschen ackordsarbete å de mindre orterna i större omfattning än i storstäderna. Ett motsatt förhållande rådde inom den elektriska installationsbranschen. Erinras bör, att här lämnade uppgifter merendels hänföra sig till större byggnadsföretag och att det icke är uteslutet, att förhållandena gestaltat sig annorlunda inom byggnadsverksamheten i dess helhet. De sakkunniga ha i del II av sitt betänkande lämnat uppgifter ang. förhållandet mellan ackords- och timlönsarbete för murare, träarbetare m. fl. vid byggnadsföretag av olikartad natur, underställda landets största byggherre, nämligen b y g g n a d s s t y r e l s e n , och hänvisa i detta sammanhang till dessa uppgifter, vilka i det väsentliga synas överensstämma med de nyss anförda. Till jämförelse meddelas i tab. 59 vissa ur s o c i a l s t y r e l s e n s l ö n e s t a t i s t i s k a å r s b o k hämtade uppgifter angående förekomsten av ackordsarbete bland vuxna manliga arbetare inom byggnadsindustrien samt väg- och vattenbyggnadsbranschen 1929—1935. I dessa uppgifter, liksom i de av svenska arbetsgivareföreningen lämnade, framträder före 1932 en tendens till ökad användning av ackordsarbete, vilken därefter avbröts för att 1934 på nytt göra sig gällande. Vid jämförelse mellan de bägge serierna av uppgifter ställer sig procenttalet ackords-

368 Tab. 59.

Relativ förekomst av ackordsarbete inom byggnadsindustrien samt väg- och vattenbyggnadsbranschen 1929—1935. (Enligt Lönestatistisk årsbok.) Ackordstimmar i % av hela antalet arbetstimmar År

1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935

Husbyggnadsarbete 37-8 38-0 42-9 37-8 29-4 36-0 39-3

Elektriskt Väg- och Målning och Börledningsinstallations- vattenbyggglasmästeri arbete arbete nadsarbete 38-6 48-9 51-6 46-9 36-0 46-5 48-1

51-0 55-0 53-2 48-2 55-6 59-9

39-9 38-5 33-0 34-5 41-7

41-1 46-5 43-3 35-4 42-6 34-7 38-3

timmar lägre enligt lönestatistiska årsboken än enligt arbetsgivareföreningens statistik. I fråga om husbyggnadsverksamheten synes detta förklaras därav, att årsbokens uppgifter i större utsträckning än arbetsgivareföreningens hänföra sig till småföretag. Beträffande rörlednings- och elektriska installationsarbeten torde orsaken till den konstaterade skillnaden få sökas jämväl hos andra dispariteter i primärmaterialets sammansättning. De i årsboken meddelade procenttalen ackordstimmar inom måleri- (och glasmästeri-) facket visa en betydligt mindre utbredning av ackordsarbetet än förut anförda uppgifter från fackförbundshåll. Uppmärksammas bör dock, att sistnämnda uppgifter hänföra sig till det relativa antalet medlemmar av målareförbundet, sysselsatta med ackordsarbete, vilket antal uppgivits till 75 %. Av representanter för arbetarnas fackliga organisationer har f. ö. gjorts gällande, att ackordsarbete skulle förekomma i betydligt större utsträckning än som framgår av de i tab. 59 meddelade uppgifterna. Inom svenska industrien i dess helhet utföres enligt socialstyrelsens statistik c:a 45 % av allt arbete på ackord. Inom flera viktiga områden förekommer emellertid icke något ackordsarbete. Inom livsmedelsindustrien, i bagerier, bryggerier m. m. föredrar man veckolön eller annan tidlön och inom typografyrket har man övergått från beräkningssättning till veckolön i samband med sättningsmaskinernas införande. Förekomst av ackordsarbete i de nordiska grannländerna m. fl. länder jämförda med Sverige. Om ackordsarbetets utbredning inom byggnadsindustrien i D a n m a r k ha uppgifter erhållits genom tillmötesgående av Dansk Arbejdsgiverforening. Uppgifter ha lämnats om 1) antalet sysselsatta arbetare och 2) antalet ackordstimmar i procent av hela antalet arbetstimmar kvartalsvis 1926—1934 samt första kvartalet 1935, med fördelning på Köpenhamn och landsorten ävensom på följande yrkeskatego-

369 rier: murare, byggnadstimmermän, byggnadssnickare, murerihantlangare, jord- och betongarbetare, målare, plåtslagare, elektriker. Enligt de danska uppgifterna, som första kvartalet 1935 omfattade sammanlagt 20 300 arbetare, företer läget i Danmark vissa med läget i vårt land gemensamma drag, men skiljer sig från detta i flera hänseenden. I Köpenhamn har ackordsarbetet varit starkt övervägande inom muraroch träarbetarfacken under hela den redovisade perioden. En viss tendens till ökning framträder inom murar- och timmermansfacken, där ackordsarbetet 1935 nådde ungefär samma relativa omfattning som i Stockholm åren närmast före 1933, med ackordstimmarna utgörande tre fjärdedelar eller mer av hela antalet arbetstimmar. Något mindre utbredning hade ackordsarbetet inom byggnadssnickarfacket i Köpenhamn. De grovarbetarkategorier, om vilka uppgifter föreligga för Köpenhamn, nämligen murerihantlangare samt jord- och betongarbetare, arbetade i betydligt större utsträckning på ackord än de inom grovarbetarfacket redovisade svenska arbetarna. I den danska huvudstaden uppgick för nämnda kategorier antalet ackordstimmar till c:a två tredjedelar av hela antalet arbetstimmar, medan i Sverige det relativa antalet ackordstimmar för grovarbetare, såsom förut nämnts, stannade vid en femtedel eller en fjärdedel, gällande detta jämväl svenska storstäder. Även om angivna danska grovarbetarkategorier icke skulle helt motsvara de i Sverige redovisade grovarbetarna, synes byggnadsgrovarbetet till avsevärt större del utföras på ackord i Köpenhamn än i svenska storstäder och övriga orter. Detta har varit fallet under hela den tid av nio å tio år, varom fråga är. Inom målerifacket hade i Köpenhamn ett så högt procenttal ackordstimmar som 90 % uppnåtts eller överskridits under hela den redovisade tioårsperioden, medan inom plåtslagerifacket ackordsarbetet tenderade att allt mer utbreda sig, så att 1934 procenttalet ackordstimmar översteg 50 % av hela antalet arbetstimmar. Någon siffermässig jämförelse med motsvarande svenska fack kan icke anställas i brist på statistiskt material för vårt lands vidkommande. Förut anförda uppgifter från svenskt håll tyda dock på, att i större svenska städer ackordsarbetet inom målerifacket nått ungefär lika stor utbredning som i Köpenhamn. Enligt föreliggande uppgifter har endast en fjärdedel av det elektriska installationsarbetet i Köpenhamn på senare tid utförts på ackord, medan i Stockholm och Malmö antalet ackordstimmar utgjort hälften eller mer av samtliga arbetstimmar och å övriga svenska orter mer än tredjedelen. Icke heller har i Köpenhamn gjort sig gällande någon bestämd tendens till ökad användning av ackordsarbete i facket, medan en sådan framträder i de svenska uppgifterna. I danska landsorten hade ackordsarbetet i samtliga fack betydligt mindre utbredning än i Köpenhamn, detta till skillnad från Sverige, där ackords25—717118.

i

370 arbetet enligt arbetsgivareföreningens uppgifter skulle vara mera jämnt fördelat över landet. För F i n l a n d föreligga en del uppgifter om ackordsarbetets förekomst inom byggnadsindustrien, vilka ställts till förfogande av Finlands fackföreningars centralförbund. Enligt vad centralförbundet meddelat, föreligger inom förbundet icke någon statistik över ackordsarbetets omfattning, varför de lämnade uppgifterna måste betraktas som helt approximativa. Centralförbundet har ock meddelat, att vid förfrågan hos Finlands byggmästarförbund och byggnadsindustriens arbetsgivarförbund upplysts, att någon statistik i ämnet icke insamlats. Av totala arbetslönen vid bostadsbyggen beräknades 35 å 50 % komma på ackordsarbeten. Detta uppgavs äga giltighet för den senaste tioårsperioden, med undantag av 1931—1938, då byggnadsarbete i större än normal omfattning utfördes mot timlön och då arbetslösheten var ganska omfattande samt tillgången till arbete inom byggnadsindustrien mycket begränsad. Om förekomsten av ackordsarbete inom olika fack lämnades följande approximativa uppgifter: Av murningsarbeten utfördes 85 ä 90 % på ackord och detsamma gällde putsning (»rappningsarbeten»). Inom träarbetarfacket utfördes 80 å 90 % av formsättnings-, ställnings- och takarbeten samt 30 % av inredningsarbeten på ackord. Vid cement- och betongarbeten omfattade ackordsarbetet 60 å 70 %, medan motsvarande procentsiffra för tegel- och bruksbärning utgjorde 80 ä 90. Målarna utförde sitt arbete huvudsakligen mot tidlön och högst 25 % därav kom på ackordsarbete. Enligt gällande avtal var i Helsingfors och Åbo ackordsarbete förbjudet inom måleriyrket, varför å dessa orter arbetet utfördes mot tidlön, med undantag dock för kalkning av ytterväggar, som fick utföras på ackord. I fråga om angivna höga procenttal för ackordsarbetet inom murar-, träarbetar- och grovarbetarfacken i Finland bör emellertid uppmärksammas, att enligt uppgift så gott som allt diversearbete utförts mot tidlön. Av de meddelade upplysningarna framgick, att byggnadsarbetarna till icke ringa del utgjordes av kvinnor, vilka huvudsakligen användes till bruksbärning och i övrigt förrättade allt rengöringsarbete samt diverse transportarbeten inkl. hisstransport upp till våningarna ävensom sysselsattes vid rivningsarbeten med rensning av tegel m. fl. lättare göromål. Till huvudsaklig del torde den kvinnliga arbetsstyrkan i egenskap av diversearbetare ha avlönats med tidlön. Enligt uppgift, lämnad till de sakkunniga av en finsk byggnadsarbetsgivare, skulle visserligen användningen av kvinnlig arbetskraft icke vara vanligare än i Sverige. Nyss anförda procenttal rörande förekomsten i Finland av ackordsarbete inom olika fack torde endast avse sådana arbeten, vilka äro att anse såsom mer kvalificerade. Härpå tyda ock de förut anförda uppgifterna rörande

371 förekomsten, i totalt genomsnitt räknat, av ackordsarbete vid byggen, vilken anslagits till 35 å 50 % av allt arbete. En kraftig reduktion av de meddelade procenttalen för olika fack torde erfordras vid jämförelse med procenttalen för motsvarande fack i Sverige och Danmark. Inom målerifacket synes arbetet i långt mindre utsträckning än i Sverige och Danmark utföras på ackord. Enligt uppgift av den förutnämnda finske arbetsgivaren utfördes i Finland byggnadsarbete i något större omfattning än i Sverige mot timlön. Vid granskning av en byggnadsfirmas arbetslistor omfattande tiden 1924—1931 framgick, att 38-5 % av lönesumman utbetalats som timlön. Numera uppgavs utvecklingen gå mot ackordssystem. Den finske arbetarens effektivitet vid timarbete vore dock relativt stor, varför, om någon svårighet förefanns vid ackordssättningen, limlönsbetalning ansågs vara att föredraga. Detta arbetssätt krävde, att arbetsbasar och förmän komme till användning i större utsträckning. Genom tillmötesgående av Norsk Arbeidsgiverforening ha erhållits uppgifter om förekomsten av ackordsarbete inom byggnadsfacken i N o r g e . Uppgifterna, som grunda sig på föreningens medlemsrapporter, omfattade visserligen icke samtliga byggnadsföretag i landet, men ansågos dock vara tämligen representativa. Följande sammanställning visar antalet ackordstimmar i procent av hela antalet arbetstimmar inom olika fack per år under perioden 1927—1934. F a c k

Bvggnadsträarbetarfacket Målerifacket Elektriska installationsbranschcn.

25-9 2-5 0-6 4-0

20-9 8-7 10-0 17-0

42-8 9-6 19-8 27-2

42-9 8-1 17-5 31-5

Arbetskon flikt

44-1 16-6 15-8 39-1 0-2

46-5 14-4 12-7 38-1 0-3

42-4 17-9 14-2 39-0 0-1

Ackordsarbetet synes ha varit betydligt mindre vanligt i Norge än i Sverige och Danmark; sin största omfattning nådde det inom murar- och rörledningsfacken. Inom elektriska installationsfacket var det så gott som obefintligt och även inom träarbetar- och målerifacken var det svagt företrätt. Dock framträdde i de meddelade uppgifterna en utveckling fram mot ökad användning av ackordsarbete. Enligt föreliggande uppgifter torde s a m m a n f a t t n i n g s v i s kunna påstås, att i de egentliga byggnadsfacken ackordsarbetet hade större utbredning i Danmark än i Sverige, medan det däremot förekom i betydligt mindre omfattning i Norge. Från Finland föreligga endast approximativa uppgifter, vilka synas giva vid handen, att ackordsarbetet där hade en icke ringa utbredning, möjligen tävlande med det svenska ackordsarbetet.

372 I Sverige uppgick enligt arbetsgivareföreningens statistik procenttalet ackordstimmar i de egentliga byggnadsfacken såsom ett helt till 42 % 1935, medan i Danmark arbetsgivarstatistiken utvisade 53 % ackordstimmar i motsvarande fack första kvartalet 1935. Inom målerifacket förekom ackordsarbete i betydande omfattning i Danmark och Sverige, medan i Finland och Norge till övervägande del arbetades mot timlön. Inom rörledningsbranschen förekom i Sverige ackordsarbete i ungefär samma utsträckning som bland murare och träarbetare samt i betydligt större utsträckning än inom grovarbetarfacket, medan det i Norge icke var så vanligt som i Sverige, men dock, näst efter murarfacket, uppvisade det högsta procenttalet ackordstimmar. Inom elektriska installationsbranschen torde i Sverige ackordsarbetet möjligen ha haft något större utbredning än inom de egentliga byggnadsfacken, som helhet betraktade, medan i Danmark ackordsarbetet i detta fack hade betydligt mindre utbredning och i Norge så gott som ingen. I Sverige och än mer i Norge framträdde under tidigare år en tendens till ökad användning av ackordsarbete, vilken tendens dock visade någon tillbakagång i början av 1930-talet. I Sverige var särskilt uppgörelsen efter 1933—1934 års allmänna byggnadskonflikt ägnad att hålla tillbaka ackordsarbetet, beroende på de fria ackordens slopande. I Danmark förelåg icke någon bestämd tendens till ökad utbredning av ackordsarbetet, utom möjligen i timmermans- och grovarbetarfacken, medan å andra sidan utvecklingen inom snickerifacket i landsorten och inom elektriska installationsbranschen visade tillbakagång för ackordsarbetet. I Finland uppgavs status quo ha varit rådande under den senaste tioårsperioden, med undantag dock av 1931—1933, då den ekonomiska krisen vållade avbräck för ackordsarbetet. I England och Amerika tillämpas ej ackordssystem inom byggnadsindustrien och i Tyskland förekommer sådant endast i ringa omfattning. Arbetsintensiteten har uppgivits vara mindre i länder med tidlön, dock möjligen med undantag för Amerika, där man dels har mycket höga timlöner och dels ett energiskt pådrivarsystem. Uttalanden om ackordsarbetet vid förhandlingar med representanter för arbetsgivare och arbetare. Vid förhandlingar i april 1935 med representanter för arbetsgivare och arbetare diskuterades frågan om ackordsbetalningens ersättande med tidlön. Bland a r b e t s g i v a r n a rådde härvid delade meningar. Vissa sympatier för en sådan åtgärd uttalades i princip av byggnadsindustriförbundets representant, medan rörledningsfirmornas och elektriska installationsfirmornas representanter ställde sig avvisande. Från målarmästarnas sida gjordes gällande, att kontinuerlig drift skulle betydligt främjas därigenom,

373 att endast arbete i nybyggnader utfördes på ackord, allt reparationsarbete däremot på tid, med undantag möjligen för Stockholm, Göteborg och Malmö. I mindre städer och stadsliknande samhällen förklarades ackordssystemet, i synnerhet vad gäller reparationsarbeten, vara synnerligen olämpligt och ledande till korta, periodiska konditioner för arbetarna. Oppositionen från byggmästarhåll mot ackordssystemet gällde huvudsakligen följande tre punkter: 1) De i kollektivavtalen reglerade ackorden vore genomgående för höga i förhållande till utgående timpenning. 2) Ackordsprislistorna vore så omfattande, att tolkningen medförde stora svårigheter och framkallade tvister mellan arbetarna och arbetsgivarna. 3) Ackordssystemet hindrade utnyttjandet på mest ekonomiska sätt av moderna arbetsmetoder. Den sistnämnda anmärkningen mot ackordssystemet syntes ock delas av specialfackens representanter. Mot övergång till tidlön gjordes å andra sidan gällande: 1) att en skärpt övervakning skulle behöva införas, vilket skulle åsamka företagarna ökade kostnader; 2) att svårigheter skulle uppstå i fråga om den erforderliga jämkningen av timlönen och att en oundviklig ökning vore motbjudande för arbetsgivarna med hänsyn till dess verkningar utåt. Anspråken på timlöneförhöjning kunde befaras skapa social oro. Att döma av förhandlingarna med representanter för a r b e t a r n a syntes det största motståndet mot tidlön möta från byggnadsträarbetarnas, målarnas, rörledningsarbetarnas och de elektriska arbetarnas sida. Oppositionen från murareförbundets sida var möjligen mindre utpräglad. Grovoch fabriksarbetareförbundet hade på sin tid uttalat sig mot ackord och för tidlön, men flertalet medlemmar uppges numera föredraga ackordsarbete. På arbetarhåll syntes man emellertid icke ställa sig helt och hållet avvisande mot tidlönssystem, därest detta förbands med vissa garantier i fråga om anställningens varaktighet och inkomsten per år räknat. Med mindre forcerad arbetstakt och lägre timförtjänst skulle då arbetet utspridas över längre tid av året och förutvarande årsinkomst bibehållas. Visserligen ansågs det icke kunna undgå att väcka motstånd, att en person skulle behöva arbeta t. ex. åtta månader för samma inkomst, som han förut erhållit på sex månader. En representant för bleck- och plåtslagareförbundet uttalade, att frågan om tidlön ställde sig annorlunda, om det vore möjligt införa ett betalningssystem, som dels gåve kompensation för ackordsförtjänsten och dels åstadkomme sysselsättning åt alla, som kommit in i yrket. Mot tidlönssystem i förening med ändrad anställningsform gjordes framför allt två invändningar från arbetarhåll. 1) Det betvivlades, att forceringen av arbetstakten skulle minskas vid tidlön, varvid framhölls, att timlönsarbetarna redan nu få arbeta nästan lika

intensivt som ackordsarbetarna och ofta med ända till 50 % mindre förtjänst. 2) Man ställde sig tveksam beträffande möjligheten att få till stånd mer fast anställning för det stora flertalet byggnadsarbetare och därmed en sådan ökad säkerhet, att de kunde förmås avstå från ackordsförtjänster. Av sakkunnigas förhandlingar med a r k i t e k t e r och b y g g n a d s t e k n i c i framgick, att man bland dessa ställde sig indifferent till frågan om tidlön i stället för ackord. Det erinrades, att man funne sig väl med avtalen och att det icke vore lämpligt att mot arbetarnas önskan genomdriva någon sådan förändring, som ifrågasatts. Dock anmärktes av en representant för konstruktörerna, att ackordssystemet inbjöd till mindre omsorgsfullt utförande av arbetet. Från de a r b e t s l e d a r e , med vilka sakkunniga förhandlade, riktades en del anmärkningar mot ackordsarbetet. Det framhölls, att slitningar uppstode, då en del arbetare hade timlön och andra ackord. Vid ackord hade yrkesarbetare icke tid att undervisa lärlingarna på samma sätt som vid tidlön och med ackordsprislistornas nuvarande omfattning bleve det omöjligt för många arbetsledare att tillräckligt sätta sig in i prissystemets alla detaljer. De sakkunnigas yttrande. Vid bedömandet av frågan om ackordsbetalningens ersättande med tidlön är enligt de sakkunnigas mening följande att beakta. Vid det betalningssystem, som för närvarande tillämpas på en byggnadsplats, inträder i regel det förhållandet, att de verkliga timförtjänster, som utgå till arbetare inom samma fack, bli helt o l i k a r t a d e , beroende på att ackordsprissättningen icke kunnat göras så ensartad, att arbeten av olika slag giva samma timförtjänst. Sålunda erhålla vissa arbetare allenast timlön enligt avtal och andra kunna uppbära en dylik, ökad med ett 50-tal procent, under det att åter andra, visserligen i undantagsfall, nå en inkomst, som med ett eller annat 100-tal procent överstiger den avtalsenliga timlönen. Vidare må erinras därom, att arbetarnas inkomster äro, såsom ock tidigare anförts, väsentligen beroende på arbetets karaktär av ny- eller ombyggnad och byggnadsföretagets storlek. Arbetsprestationerna kunna i samtliga fall vara likvärdiga. Att detta vittnar om, att ett mindre lämpligt betalningssystem kommer till användning, synes sakkunniga ovedersägligt. Det nu använda ackordssystemet föranleder t i d s ö d a n d e underh a n d l i n g a r mellan parterna, icke allenast då ackordsprislistor fastställas eller ändras eller då förhandlingar föras rörande nya ackordspriser, utan jämväl vid tolkning av föreskrifter, varom träffats överenskommelse. Erinras må om de långvariga förhandlingar, som föregingo de synnerligen detaljerade prislistor, vilka fastställdes på våren 1934, samt jämväl om för-

375 handlingarna under konflikten 1937. En arbetsledares på byggnadsplatsen ofta återkommande förhandlingar med arbetslagen om ackordsprissättning och tolkning av prislistornas bestämmelser åsamka arbetsledningen tidsförluster till nackdel för arbetets tillsyn och ledning, vilka borde kunna undvikas med ett smidigare betalningssystem. Dessutom må erinras, att parternas tvister om prislistornas tolkning och tillämpning med åtföljande skiljedomsförhandlingar och rättegångar vid arbetsdomstolen försvinna vid övergång till ett tidlönssystem. Enligt uppgörelsen den 14 februari 1934 skall visserligen tvist, som hänför sig till ackordsprislista eller till frågan, huruvida visst arbete är prissatt, icke dragas under arbetsdomstolens prövning, utan skall avgöras av skiljenämnd; dock skall även sådan tvist falla under arbetsdomstolens prövning, så framt den står i oupplösligt samband med annan fråga, som hör under domstolen. Tvister i övrigt rörande ackordsarbete höra under arbetsdomstolen. Åtskilliga sådana ha också förevarit i domstolen. En annan fördel, som ernås vid ett tidlönssystem, är den minskade svårigheten att åstadkomma en i inånga hänseenden önskvärd r a t i o n a l i s e r i n g inom byggnadsfacket, vare sig det gäller nya materialier, nya byggnadskonstruktioner eller nya arbetsmetoder. Motsättningarna i uppfattningar rörande ackordsprissättning vid sådana materialiers eller arbetsmetoders användning elimineras genom tillämpning av ett tidlönssystem, och talet om arbetarnas motstånd mot eller förhindrande av dylika åtgärder genom krav på höga ackordsersättningar bortfaller i samband härmed. En annan synpunkt, värd allt beaktande, bör framhållas till fördel för tidlönssystemet, nämligen att arbetaren vid arbete mot timlön icke frestas att, såsom kan vara fallet vid ackordsarbete, utföra arbetet med m i n d r e n o g g r a n n h e t i avsikt att på tidsenheten utföra en större mängd arbete och sålunda nå högre ackordsvinst. Ett tidlönssystem skulle sålunda fordra en mindre ingående kontroll över arbetets kvalitativa utförande. Att det vid vissa slags arbeten, såsom exempelvis arbeten av armerad betong, kan vara synnerligen önskvärt att en begränsning av arbetsintensiteten sker till fördel för arbetets kvalitet, har vid åtskilliga tillfällen visats och framhållits av arbetsledare. Arbetsledaren på en arbetsplats har att leda och fördela arbetet bland de anställda arbetarna. Under nuvarande förhållanden minskas arbetsledarens möjligheter att följdriktigt och rationellt bedriva arbetena genom de i kollektivavtalen meddelade bestämmelserna om v i s s a arbetarfacks f ö r e t r ä d e s r ä t t ej allenast till vissa genom ackorden bestämda arbetsmängder utan jämväl till vissa slag av arbeten (jfr sid. 7). De svårigheter, som härigenom uppstå, få enligt sakkunnigas mening icke underskattas och det är givetvis önskvärt, att de undanröjas. Den garanti med avseende å arbetets varaktighet, som möjligen ligger i dessa bestämmelser, bör enligt sakkunnigas mening lämpligen kompenseras med viss uppsägningstid för arbetarna vid ett byggnadsföretag, varom förslag framlägges i det följande.

376 U p p m ä t n i n g a r o c h b e r ä k n i n g a r rörande arbetarnas tillgodohavanden efter fullgjorda ackord fordra mycken tid och mycket arbete. I regel torde mätningsman, utsedda av arbetsgivarna resp. arbetarna eller av bägge gemensamt, verkställa dessa arbeten och uppbära härför arvoden, vanligen utgående med vissa procent (l 1 ^ å 2 %) av ackordssummorna. Givetvis erfordras härutöver viss kontroll från arbetsgivarnas och arbetarnas sida, allt innebärande tidsspillan och kostnader. Vid timlönsarbete bortfalla uppenbarligen dessa merkostnader och merarbeten. Att arbetarna vid timlönsarbete veckovis efter fullgjort arbete e r h å l l a f u l l a v l ö n i n g , utan att därefter ha rätt att uppbära ackordsöverskott, som i flertalet fall icke kunna beräknas utan omfattande och tidsödande arbete och som intill dess utgöra ovissa och ofta nog betydande utlägg utöver intjänad timlön, måste från arbetsgivarnas sida sett betyda väsentliga fördelar. Arbetsgivaren har vid timlönsarbete otvivelaktigt lättare att ständigt överblicka den ekonomiska ställningen vid byggnadsföretaget. Från arbetarens synpunkt sett torde det likaledes utgöra en ovedersäglig fördel att omedelbart uppbära full likvid för utfört arbete. Härigenom undvikes ock, att arbetarna för säkerställande av sina lönefordringar nödgas tillgripa blockader och andra stridsåtgärder. Då timlönen utan tvivel måste höjas, för det fall ackordssystemet icke längre skall vinna tillämpning, tillföras arbetarna en större veckoinkomst, vilket i sin mån måste bidraga att trygga deras existensvillkor. Visserligen erhålla de vid ackordsarbete med vissa mellanrum ofta nog ganska betydande ackordsöverskott, som dock i regel väsentligt reduceras genom utbekomna förskott. Även ur arbetarnas synpunkt måste i varje fall en på anställningstiden mera jämnt fördelad inkomst anses vara av större värde än en sporadiskt återkommande. Därjämte må påpekas, att själva utbetalandet av avlöningarna blir en betydligt förenklad procedur mot vad nu är fallet. Under senare år ha betydande meningsskiljaktigheter rått vid olika byggnadsföretag rörande utbetalande av s. k. d a g t i d v i d a c k o r d s a r b e t e, d. v. s. sådan arbetstid, vilken enligt arbetarnas åsikt icke skäligen bör avräknas å ackordsersättningen. Åtskilliga s. k. bodsittningar efter avlöningsdagen torde ha förorsakats av stridiga uppfattningar hos arbetsledaren och arbetarna rörande storleken av dagtiden. En annan tvistefråga har varit, att arbetarna för intagande av förfriskningar uttagit raster (»kafferaster»), vilka icke avräknats å arbetstiden. Genom utslag den 19 augusti 1935 (n:r 88) har arbetsdomstolen beträffande de egentliga byggnadsfacken fastställt, att arbetstiden icke må utan arbetsgivarens särskilda medgivande inskränkas genom andra raster än dem, som äro angivna i avtalet, d. v. s. frukostrast och middagsrast. Dylika tvister och därmed förenade olägenheter kunde lättare förhindras, därest allenast tidlön ifrågakom. Vid timlönssystem torde, såsom ock från arbetsledarhåll framhållits, lärlings- och p r a k t i k a n t f r å g o r n a lättare kunna lösas. Att

377 nu inplacera lärlingar och praktikanter i ackordslagen möter ofta stora svårigheter och arbetarnas motvilja häremot är lätt att förstå, enär detta befaras kunna medföra minskning av ackordsöverskotten. I den mån lärlingarna få deltaga i ackordslagen, kan sättet för arbetets bedrivande inom lagen knappast sägas vara ägnat att främja lärlingarnas intresse av bästa möjliga utbildning. Detta sammanhängar åter med frågan om den överhuvud taget bristfälliga lärlingsutbildningen inom de egentliga byggnadsfacken, varom de sakkunniga uttala sig i annat sammanhang (sid. 407, 659 o. f.). Av samma orsak torde arbetaranställningsfrågorna vid timlönsarbete lättare lösas än vid bildandet av ackordslag, vilka fordra en genomsnittligt likartad prestationsförmåga hos de olika arbetarna i laget. Mot de ovan anförda fördelarna med timlönsarbete kunna ganska allvarliga nackdelar framhållas. De mest betydande av dessa komma i det följande att beröras. Den betydelsefullaste och oftast påpekade nackdelen är m i n s k n i n g e n a v a r b e t s i n t e n s i t e t e n . Att en dylik minskning måste inträda, synes vara uppenbart och ligger i sakens natur. Om icke förvärvandet av ett stort ackordsöverskott hägrar för arbetaren vid intensivt arbete, måste givetvis arbetstakten minskas. Även om timlönen vid tidlönsarbete höjes icke obetydligt över den nuvarande, lärer den icke kunna stegras så långt att den når en timlön, som motsvarar högt ställda anspråk på ackordsbetalning. En minskad arbetstakt innebär emellertid för arbetaren den fördelen, att han icke genom ett alltför slitande arbete, vilket ofta nog blir följden av jagandet efter höga ackordsöverskott, i förtid reducerar sin arbetsförmåga, och för arbetsgivaren och byggherren den fördelen, att i många fall erhålles ett mera omsorgsfullt utfört och sålunda bättre arbete. De sakkunniga kunna icke tillmäta denna synpunkt någon mer avgörande betydelse, men ha icke kunnat underlåta att beakta, att en minskad men likväl god arbetstakt måste betyda, antingen att ett större antal arbetare erhåller möjlighet att vinna anställning eller ock att arbetsstyrkan beredes en längre tids anställning, bägge synpunkter av viss betydelse, då det gäller frågan om arbetslöshetens motverkande. En förlängning av byggnadstiden kan uppenbarligen inrymma ett moment, som i och för sig medför en k o s t n a d s ö k n i n g f ö r b y g g h e r r e n . En ökning av byggnadstidens längd medför en merkostnad i form av ökade räntor o. dyl. å byggnadskreditiv eller ränteförluster vid senare bekomna avbetalningar å entreprenadsummor. En jämförelse ur synpunkten av kostnaderna i det ena eller andra fallet fordrar emellertid, att vid ackordsarbete räknas antingen med en fullt ändamålsenlig och normal arbetstakt, sålunda med fullt aktgivande på att några luckor i driften icke uppstå, eller ock med arbetsforcering. Varje normal arbetstakt fordrar, att vid ett byggnadsföretag anställes största möjliga antal arbetare, som

kan ske med fullt och ändamålsenligt utnyttjande av arbetskraften. Slutsatsen härav blir, att, för det fall arbetsintensiteten är högre, utföres arbetet på kortare tid än då arbetsintensiteten är lägre. Emellertid torde detta idealtillstånd beträffande arbetstakten knappast i regel kunna uppnås, varför en exakt jämförelse i de flesta fall icke synes möjlig. Jämväl bör beaktas, att, såsom tidigare framhållits, arbetsledningen vid tidlönsarbete har fördelningen av arbetet bättre i sin hand än vid ackordsarbete och sålunda bör kunna lättare anpassa arbetskraften på ändamålsenligt sätt. Likaledes framhålles allmänt som en av tidlönens nackdelar behovet av skärpt ö v e r v a k n i n g a v a r b e t s k r a f t e n , så att denna utnyttjas på sådant sätt, att arbetsgivaren verkligen erhåller valuta i arbete för den utbetalda lönen. Som tidigare erinrats, torde behovet av tillsyn över arbetet för kontroll av det kvalitativa utförandet vara mindre vid tidlönsarbete än vid ackordsarbete med uppdriven arbetstakt. Såsom från arbetarhåll framhållits, torde redan nu timlönsarbetarens arbetsprestation endast obetydligt skilja sig från ackordsarbetarnas. Om ock detta uttalande får tagas med viss reservation, torde kunna påstås, att den svenske arbetaren i regel äger ett betydande mått av ambition, som driver honom att efter bästa förmåga lämna ett arbetsresultat skäligen svarande mot lönen. Att undantag härifrån givas, är självklart, och till ett avtal om ackordsarbetets slopande och införande av tidlönssystem måste därför fogas viss rätt för arbetsgivaren att avskeda arbetare, som icke fyller måttet med avseende å arbetsprestation. Härvidlag förutsattes en objektiv prövning, varvid självklart arbetaren och hans organisation bör tillerkännas rätt att göra sina synpunkter gällande. De sakkunniga hålla knappast för troligt, att efter övergång från ackordssystem till tidlönsbetalning en större arbetsledarpersonal än nu plägar anställas behöver anskaffas i stil med det amerikanska pådrivarsystemet. I samband härmed må erinras, att i ett vid arbetsdomstolen 1934 anhängiggjort mål inom murarfacket uppkom fråga, huruvida och i vad mån arbetsgivaren ägde fordra att arbetarna skulle arbeta med viss arbetstakt, när det gällde arbete mot timlön. Domstolen uttalade i utslag den 29 december 1934 (n:r 182), att det till en början vore tydligt, att arbetsgivaren icke kan förvänta samma arbetstakt vid timlönsarbete som när arbetet utföres på ackord. Men därmed är, framhöll domstolen, icke sagt, att arbetsgivaren skulle vara skyldig att finna sig i att timlönsarbete utföres huru långsamt som helst. Den allmänna förpliktelsen åligger alltid arbetarna att utföra så gott arbete, som efter ett objektivt bedömande med hänsyn till omständigheterna skäligen kan fordras. Denna synpunkt måste enligt domstolen läggas också på frågan om arbetstakten. Sänkning av arbetstakten under ett visst skäligt mått innebär ett åsidosättande av arbetarnas förpliktelser. Enligt avtalen inom de egentliga byggnadsfacken kan arbetare, som be-

379 driver honom ålagt ackordsarbete på sådant sätt, att det ej motsvarar, vad som i timlön utbetalats i förskott, skiljas från ackordsarbetet. Med införande av tidlönssystem måste uppenbarligen följa en ö k n i n g a v n u g ä l l a n d e a v t a l s e n l i g a t i m l ö n e r såsom kompensation för de icke längre utgående ackordsöverskotten. Storleken av denna ökning måste givetvis bliva föremål för underhandlingar mellan arbetsgivaroch arbetarorganisationerna. Det förhållandet, att en ökning av timlönen skulle för såväl allmänheten som för parterna på arbetsmarknaden skenbart framstå såsom en ökning av kostnaderna för byggnadsarbeten, får härvidlag icke inverka, eftersom de reella förhållandena måste fälla utslaget. Timlönsökningen bör fastställas med viss hänsyn tagen till skäliga ackordsöverskott och med aktgivande på den arbetsintensitet, som må framgå ur vunna erfarenhetsrön. Den ökade timlönen kan i realiteten icke räknas som nackdel för tidlönssystemet, enär den måste kompenseras av de icke längre utgående ackordsöverskotten. Då de nya timlönerna vid tidlönsarbete uppenbarligen icke kunna sättas så höga. att de giva kompensation för större ackordsöverskott, torde å andra sidan, såsom tidigare anförts, ej heller på arbetaren kunna ställas den fordran, att han skall utföra timlönsarbete med samma intensitet, som han utvecklat vid intjänandet av ackordsöverskott av ifrågavarande storlek. Arbetaren har sålunda att i vissa fall arbeta längre tid för atl erhålla samma inkomst som vid ett ekonomiskt fördelaktigt men slitsamt ackordsarbete. Om genom tidlönsarbete en jämnare arbetsfördelning kan åstadkommas och längre arbetsanställning beredas arbetaren, torde emellertid denne vara bättre betjänt härmed än med relativt kortvariga, om ock särskilt inkomstbringande arbeten. En jämnare arbetstillgång måste för arbetaren ur flera synpunkter vara att föredraga, även om den giver mindre ersättning per timme än en av flera arbetslöshetsperioder avbruten verksamhet. Vid de nya timlönernas beräknande synes hänsyn jämväl böra tagas till ackordsöverskottens fördelning över nuvarande timlöns- och dagtidsarbete och möjligen en ytterligare diffentiering av timlönerna ske, särskilt inom grovarbetarfacket, med hänsyn till yrkesutbildning. I stort sett torde nuvarande relation mellan de olika fackens timlöner komma att bibehållas. I vissa fall komme reformen att medföra m i n s k a d t i m f ö r t j ä n s t . Som tidigare framhållits, måste visserligen timlönerna höjas med belopp svarande mot ett skäligt tillskott för eliminerade ackordsvinster samt med beaktande av en i viss mån minskad arbetseffekt. Detta tillskott kan icke tänkas bli tillräckligt att täcka sådana exceptionellt stora ackordsöverskott, som i ett flertal fall åberopats i den allmänna diskussionen, då frågan om byggnadsarbetarnas avlöningar varit på tal. Det har även anförts, att ett tidlönssystem kan komma att medföra o v i s s h e t r ö r a n d e de v e r k l i g a k o s t n a d e r n a för o l i k a

380 s l a g s a r b e t e n , vilket i sin tur skulle i viss mån minska möjligheterna för en entreprenör eller byggmästare att i förväg beräkna sina kostnader för ett arbete. Det bör emellertid erinras, att även vid ackordspriser så pass ovissa, i enhetspriserna för de olika arbetsposterna ingående delkostnader (exempelvis för dagtidsarbete, diverseutgifter o. dyl.) förefinnas, att enhetspriserna till väsentlig del bli föremål för uppskattning. Erfarenheten ger successivt de rätta tilläggskostnaderna. Om tidlön skulle införas, torde entreprenörer och byggmästare snart nog med tillämpning av tidsmått för olika arbetens utförande, som vunnits på erfarenhetens väg, kunna med lika stor säkerhet som nu angiva kostnaderna för olika arbetsposter. Vid ackordsarbete äro arbetarna i arbetslaget r e l a t i v t f r i a i s i t t a r b e t e . De kunna så att säga betraktas som entreprenörer för en begränsad del av ett byggnadsföretag, t. ex. murningsarbetet eller bjälklagsgjutningen. Arbetstakten bestämma de själva åtminstone i viss utsträckning och de äro underställda kontroll huvudsakligen beträffande arbetets kvalitet. Dock måste de hålla föreskriven arbetstid. Vid tidlönsarbete blir förhållandet i viss mån ett annat. Friheten beträffande arbetets utförande blir icke oväsentligt begränsad. Kontroll kommer att från arbetsgivarens sida utövas jämväl med avseende å arbetsintensiteten. Ur individens synpunkt torde detta närmast betyda, att kontrollen beträffande arbetsintensiteten överflyttas från kamraterna i arbetslaget till arbetsgivarens förmän och verkmästare. I varje fall torde denna synpunkt icke kunna tillmätas någon mer avgörande vikt, därest en reform av betalningssystemet i övrigt kan anses innebära fördelar. Sammanfattningsvis kan enligt de sakkunnigas mening påstås, att det nuvarande betalningssystemet med ackordsuppgörelser i största möjliga utsträckning medför ganska avsevärda olägenheter. Avlöningen till arbetarna vid ett byggnadsföretag utgår med synnerligen varierande belopp, fr. o. m. den avtalsenliga timlönen upp till tre å fyra gånger densamma. Ackordssystemet föranleder långvariga och kostnadskrävande förhandlingar såväl mellan organisationerna som å arbetsplatserna. Svårigheter uppstå vid prissättning av arbetskostnader, då nya materialier och arbetsmetoder komma till användning. I många fall medför systemet en försämring av arbetets kvalitet och svårigheter vid ett rationellt ordnande av arbetet på byggnadsplatsen. Onödigt arbete och tidsutdräkt uppkommer vid beräknandet av ersättningen för arbetet och vid utbetalningarna. Lärlings- och praktikantarbete försvåras. Å andra sidan förbise sakkunniga icke, att en följd av övergång till tidlönsarbete blir minskad arbetstakt och i åtskilliga fall förlängd tid för arbetens utförande. Möjligen kommer att fordras en mer omfattande övervakning av arbetsprestationen. För arbetarna kan reformen under vissa omständigheter medföra inkomstminskning och minskad rörelsefrihet vid arbetets utförande.

381 I varje fall är det emellertid önskvärt, att orsaker till friktioner mellan arbetsledningen och arbetarna vid ett byggnadsföretag i möjligaste mån undanröjas. Likaså böra undanröjas orsaker till att kostnaden för byggnadsföretag onödigt fördyras. Hit höra bl. a. de icke oväsentliga kostnader, som förorsakas av förhandlingar om ackordsersättningar, uppmätningar och uträkningar av ackordsbetalningar samt alltför höga ackordsvinster. De sakkunniga anse sig ock böra erinra, att timlönsarbete redan nu förekommer i ganska stor utsträckning på arbetsplatserna. Vid ackordsarbete utvecklas utan tvivel en stegrad arbetseffektivitet i tävlan om höga ackordsöverskott. I synnerhet i Stockholm, där de höga ackordsöverskotten särskilt påtalats, torde arbetseffektiviteten bland byggnadsarbetarna, enligt vad sakkunniga inhämtat, vara mycket högt uppdriven. Vid allmänt genomförande av tidlönsarbete torde knappast behöva befaras en mer avsevärd förändring härvidlag. De arbetare, vilka ådagalagt den största effektiviteten och förmått åstadkomma de bästa arbetsprestationerna, torde ha visshet att i första hand vinna anställning. Då valet kommer att stå, såsom i landets större städer, mellan ett större antal arbetare, torde ett sådant konkurrensförhållande avsevärt bidraga till att uppdriva arbetseffektiviteten. En övergång eller, kanske rättare, en återgång till tidlönssystem synes alltså sakkunniga önskvärd, på grund av de härmed förenade övervägande fördelarna. En sådan reform kan emellertid genomföras allenast genom överenskommelser mellan arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer. Dock torde staten kunna lämna sin medverkan till att vissa förberedande åtgärder vidtagas, i vilket avseende sakkunniga förorda, att övergång från ackords- till tidlönssystem prövas vid något statligt byggnadsföretag, som utföres i egen regi. Sakkunniga vilja därför föreslå, att Kungl. Maj:t lämnar byggnadsstyrelsen uppdrag att efter närmare överenskommelse rörande avlöningsfrågor m. m. med arbetarorganisationerna låta utföra ett eller annat härför lämpat byggnadsföretag om ungefär ett års byggnadstid med användande av tidlönssystem. Byggnadsstyrelsen bör därefter till Kungl. Maj:t inkomma med redogörelse för resultatet samt ytterligare förslag i ämnet, varefter frågan bör, om ett gynnsamt resultat kan konstateras, föras framåt genom lämpliga åtgärder, eventuellt genom Kungl. Maj:ts uppdrag till särskilt tillkallade sakkunniga att i ärendet överlägga med arbetsgivar- och arbetarorganisationerna. E. Frågan om fast anställning. a.

Enquéte bland större enskilda byggnadsföretag angående anställningsförhållanden för deras arbetare.

Till belysande av frågan, i vad mån mer fast anställning av arbetare förekommer inom byggnadsindustrien, föranstaltade de sakkunniga i mars 1935

382 en enquéte bland en del större enskilda företag inom byggnadsindustrien. Uppgifter begärdes om hela antalet hos de olika företagen anställda arbetare i medeltal 1934, med fördelning å yrkesspecialiteter samt med särskilt angivande av antalet fast anställda. Vidare begärdes upplysning, huruvida annan avlöningsform förekom än den i kollektivavtal fastställda. Slutligen anhöllo de sakkunniga att få del av vederbörandes allmänna synpunkter på frågan om fast anställning av arbetare och av vunna erfarenheter därom. Svar erhöllos från 14 företag, varav 9 inom den egentliga byggnadsbranschen, 4 inom rörledningsbranschen och 1 inom elektriska installationsbranschen. Byggnadsföretagen redovisade tillsammans 2 746 anställda arbetare i medeltal per månad eller vecka 1934, rörledningsfirmorna 250 arbetare och den elektriska installationsfirman 39 arbetare. Dessa medeltal gingo på långt när icke upp mot det antal arbetare, som under året haft anställning hos företager!. Sålunda uppgav en entreprenörfirma för hus-, väg- och vattenbyggnader, att det antal arbetare, som firman haft i sin tjänst och deklarerat inkomst för under 1934, utgjort 2 477, medan medeltalet arbetare per vecka utgjort 706. Den stora skillnaden berodde huvudsakligen därpå, att firman hade sin verksamhet förlagd till olika delar av landet, vilket i regel gjorde det nödvändigt att intaga nya arbetare på varje ny arbetsplats för att efter arbetets avslutande avskeda dem. Av ett annat större företag i byggnadsbranschen, som jämväl ägnar sig åt järnarbeten, rörledningsarbeten och elektriska installationsarbeten, uppgavs, att hela antalet arbetare, som någon gång under året haft anställning hos företaget, utgjort 1 561, medan antalet anställda i medeltal per vecka endast uppgått till 562. På varje anställd arbetare kommo följaktligen i genomsnitt 18-7 veckor under året. Dessa siffror äro ägnade att belysa den starka växlingen i arbetsstyrkan och den i allmänhet kortvariga anställningstiden inom byggnadsindustrien. De synas ävenledes i viss mån belysa det avsevärda överskott av arbetare, som under normala förhållanden förelinnes inom byggnadsindustrien. Av siffrorna att döma skulle, där i övrigt hinder icke förelåge, vederbörande företag kunnat vid jämn arbetsfördelning under året åtnöja sig allenast med omkring en tredjedel av hela den anställda arbetsstyrkan. Så ogynnsamma äro dock icke arbetsförhållandena. Något mått å a r b e t s l ö s h e t e n s s t o r l e k utgöra siffrorna nämligen i c k e , då regeln är att byggnadsarbetarna erhålla anställning hos ett flertal byggnadsarbetsgivare under loppet av ett år. För utrönande av arbetslöshetens storlek och arbetarbehovet inom byggnadsindustrien måste därför hänsyn tagas till den sammanlagda anställningstiden hos olika företag. I allmänhet blir dock arbetslöshetsrisken större, ju kortvarigare de olika anställningsperioderna äro. Följande tablå visar genomsnittliga anställningstiden 1934 hos nyssnämnda bägge företag för olika yrkesspecialiteter.

383 Genomsnittligt antal arbetsveckor 1934 Företag A Företag B (Hus-, vag- och ,„ , ° . . vattenbyggnader) (Husbyggnader) Murare Byggnadsträarbetare Grovarbetare Målare Plåtslagare Smeder och rörarbetare . . . . Elektriska arbetare

10-0 15-3 14-6 — — 15-6 —

15-2 14-6 18-1 18-1 29-8 32-2 35-1

Den för flertalet yrkesspecialiteter kortare anställningstiden i företag A torde huvudsakligen förklaras av att verksamheten bedrivits på olika orter i landet, medan företag B haft sin verksamhet huvudsakligen förlagd till Stockholm. Vid det sistnämnda företaget var anställningstiden kortast för arbetare tillhörande de tre egentliga byggnadsfacken och för målare, beträffande vilka den uppgick till omkring fyra månader. För de hos samma företag anställda metallarbetarna och elektriska arbetarna uppgick anställningstiden till ungefär det dubbla eller åtta månader. Något kortare än för sistnämnda arbetare var anställningstiden för plåtslagare. På grund av flyttningarnas koncentrering kring oktoberfardagen är det omöjligt att vid den övervägande delen av byggnadsföretag, nämligen bostadsbyggen, kontinuerligt under arbetsåret utnyttja befintlig arbetskraft inom de olika yrkesgrupperna. Ett bostadsbygge i Stockholm påbörjas i regel i oktober eller november med schaktning och grundläggning. Uppmurningen av stommen och takbeläggningen äro vanligen färdiga under april, den invändiga putsningen i juni, varefter inredningsarbeten och målningsarbeten fullbordas under tiden intill 1 oktober. Härigenom kommer tegelmurarnas och putsmurarnas arbete att förläggas till kalenderårets första del och snickarnas till 1 juni—1 september, medan parkettläggare och målare i regel ha sina arbeten förlagda till årets tredje kvartal. Exempelvis begränsas sålunda arbetet vid nybyggen för målarna till 3 å 4 av årets månader. Verkningarna av denna tidsindelning med avseende å anställningstidens längd inom de olika byggnadsfacken belysas av de nyss meddelade sifferuppgifterna. Jämväl må hänvisas till de å sid. 267 o. f. meddelade uppgifterna angående det genomsnittliga antalet arbetslöshetsperioder under vart och ett av åren 1929—1934 inom de tre egentliga byggnadsfacken ävensom inom målar- och elektriska arbetarfacken. De å sakkunnigas nyss omnämnda enquéte avgivna svaren visa, att mer fast anställning av arbetare förekommer i jämförelsevis ringa utsträckning inom byggnadsindustrien. Arbetarna anställas och avlönas enligt kollektivavtalen, vilka icke föreskriva någon personlig uppsägningstid för andra byggnadsarbetare än elektriska arbetare (se sid. 392).

384 I ett par av de vid undersökningen ingångna svaren uppgavs emellertid, att särskilda anordningar bruka träffas för att bereda arbetarstammen mer stadigvarande sysselsättning. Detta har enligt uppgift skett genom att vederbörande entreprenör vid mindre tillgång på beställningar igångsatt arbeten för egen räkning (spekulationsbyggen) eller åtagit sig arbeten utan företagsvinst hellre än att stå utan verksamhet. Vid sakkunnigas konferenser i april 1935 framgick, att en viss skillnad i här berörda hänseende råder dels mellan större företag och mindre, dels mellan företag, som bedriva arbeten på flera orter i landet, och sådana som begränsa sig till viss ort. De större byggnadsföretagarna torde i regel äga större möjligheter att bereda de hos dem anställda arbetarna mer stadigvarande sysselsättning. De mindre byggnadsföretagarna, i all synnerhet de mer tillfälliga spekulationsbyggmästarna, kunna givetvis icke bereda arbetarna en mer tryggad anställning. Uppenbart är också, att de större firmorna söka behålla de mer kvalificerade arbetarna för sin fortsatta verksamhet och att, därest arbetet för tillfället tryter, dessa arbetare finna nytt arbete hos firmorna i fråga, så snart nya byggnadsföretag igångsättas av dem. Enligt de sakkunnigas mening måste det vara till fördel för arbetarna inom byggnadsindustrien, om byggnadsföretagen koncentreras till byggnadsfirmor av sådant slag. Större företag med arbeten på olika orter torde i allmänhet rekrytera sin arbetsstyrka från orten. Denna regel är dock icke undantagslös. Vissa kvalificerade arbetare flyttas sålunda från ort till ort, där firmorna ha beställningar och där det icke är möjligt att på platsen skaffa kompetent folk. Vanligt är, att de större företagen hålla sig med en mer fast anställd stamtrupp av särskilt yrkeskunniga arbetare, vilka så vitt möjligt beredas kon tinuerlig sysselsättning. Bland sådana arbetare må nämnas armerare, pålkranförare, ledande montörer inom rörledningsfacket (s. k. storfräsare) och reparatörer inom samma fack samt hissmontörer. I all synnerhet inom rörlednings- och elektriska installationsbranscherna torde företagen kvarhålla sina dugliga arbetare för att ständigt kunna stå kunderna till tjänst ej minst med reparationsarbeten. I regel anställas verkmästare och förmän under mer fasta former, exempelvis mot månadsavlöning och med viss tids uppsägning. Såsom förut omnämnts stipuleras i det mellan Stockholms byggmästareförening och Sveriges arbetsledareförbund 1936 träffade kollektivavtalet viss tid för uppsägning från arbetsgivarens sida, växlande alltefter anställningens varaktighet. Vidare är arbetsledare enligt detta avtal tillförsäkrad viss tids lön under sjukdom och semester. Mer fasta anställningsformer torde ofta även gälla för sådana yrkesspecialiteter som förrådsarbetare, maskinister, chaufförer m. fl. Däremot torde det vara sällsynt, att avtal om helårsanställning träffas med verkmästare och förmän.

385 b.

Uppgifter från byggnadsstyrelsen angående anställningsförhållanden för dess arbetare. Frän byggnadsstyrelsen, som handhar huvuddelen av den statliga husbyggnadsverksamheten, ha de sakkunniga införskaffat enahanda uppgifter som från nyss omnämnda enskilda byggnadsföretag rörande de av styrelsen anställda byggnadsarbetarna. Med skrivelse den 8 augusti 1935 har styrelsen lämnat uppgifter om anställningsförhållandena vid de av styrelsen genom dess intendents- respektive byggnadsbyrå anordnade byggnadsarbetena. Intendentsbyrån, som ombesörjer reparations- och underhållsarbeten med avseende å den övervägande delen av statens byggnader, meddelade, att inom dess verksamhetsområde icke förekom någon direktanslällning av byggnadsarbetare, vare sig fast eller tillfällig. Arbetena utfördes antingen på entreprenad eller genom hantverksmästare på räkning efter vissa å-priser. Ut- och invändiga reparationer utfördes i allmänhet lämpligast på sommaren, varför ett väsentligt större antal byggnadsarbetare voro behövliga för intendentsbyråns arbeten under nämnda årstid än under den övriga delen av året. Att göra ändring härutinnan för beredande av mer kontinuerligt arbete skulle bereda mycket stora olägenheter för ämbetsverken, varför slitningar och anledningar till klagomål med hänsyn till störningar av reparationsarbetet skulle uppstå. En mer kontinuerlig drift skulle ock bli mer kostsam än med rådande arbetssätt, förutsatt att icke den kontinuerliga driften kunde medföra minskade arbetslöner. Därjämte hänvisade intendentsbyrån till att, såsom följd av mer kontinuerlig drift, ett mindre antal arbetare skulle behövas i yrket, vilket skulle medföra ökad arbetslöshet för en del av arbetarna. Ur rationell synpunkt vore det eftersträvansvärt att söka utjämna säsongväxlingarna på byggnadsindustriens arbetsmarknad, men strävandena i denna riktning borde helst aktualiseras vid en tidpunkt med mindre arbetslöshet än den rådande. Byggnadsstyrelsens byggnadsbyrå, som ombesörjer den styrelsen tillkommande statliga nybyggnadsverksamheten, lämnade en redogörelse för anställningsförhållandena vid de byggnadsföretag, som utförts i styrelsens egen regi. Uppgifter meddelades om anställningstidens längd m. m. vid byggnadsstyrelsens arbeten under tiden fr. o. m. senare delen av 1928 t. o. m. mars 1934. Hela antalet anställda vid 11 byggnadsföretag hade sammanlagt under olika tidsperioder utgjort 1 175. Dessa fördelade sig efter längden av anställningstiden samt efter olika yrkesspecialiteter på följande sätt. F a c k Murare Byggnadsträarbetare Byggnadsgrovarbetare Målare Plåtslagare och smeder Summa 26

71711S.

I

Över 3 år

2—3 år

12 44 98 1 4

34 23 44 2 4

107 Under 1 år

Summa

39 35 119 30 5

118 142 248 159 14

203 244 509 192 27

1 175

386 Samtliga dessa arbetare hade varit anställda direkt vid byggnadsföretagen och därvid varit sysselsatta huvudsakligast med byggnadsarbete, men även med väg- och planeringsarbeten o. dyl., tillhörande de olika byggnadsföretagen. Byggnadsbyrån hade icke vid dess arbeten haft några arbetare med fast eller mer fast anställning. Samtliga vid byggena i egen regi anställda arbetare hade varit anställda enligt gällande kollektivavtals bestämmelser. På grund av arbetenas betydande omfattning hade, såsom av de nyss meddelade uppgifterna framgår, långvarigt arbete kunnat beredas ett flertal arbetare. Byrån ansåg sig härav kunna draga den allmänna slutsatsen, att för det fall stora arbeten samlades på en hand och i egen regi hos en statlig eller kommunal myndighet eller hos en större byggnadsföretagare, långvarigare och sålunda mer betryggande arbete kunde beredas en större arbetsstyrka än under andra förhållanden. Endast obetydliga meningsskiljaktigheter hade förelegat mellan arbetsledning och arbetare och hade dessa lösts efter kortare förhandlingar. Byrån uttalade, att den statliga egna regin, vilken i första hand syntes böra tillgripas vid om- och tillbyggnadsarbeten eller stora, över längre tid sig sträckande byggnadsföretag, hittills givit ett tillfredsställande resultat, icke blott ur tekniska och ekonomiska synpunkter för statsverket, utan även för arbetarpersonalen. Från arbetarnas sida hade detta tagit sig uttryck i en strävan att erhålla och bibehålla arbete vid styrelsens byggnadsföretag. Den allmänna frågan om mer fast anställning för byggnadsarbetare hade icke på något sätt aktualiserats, vad gällde styrelsens arbeten, varför styrelsen icke ansett sig behöva närmare överväga detta spörsmål. Styrelsen hade emellertid beaktat, att vid dess arbeten i egen regi betydande fördelar kunnat beredas arbetarna genom långtidsanställning. För det fall dessa arbeten komme att fortsättas, borde allvarligen övervägas, huruvida icke kollektivavtalens lönenivå måste anses vara för hög vid de statliga byggnadsföretagen i de fall, då en långvarig anställning kunde beredas arbetarna. c.

Enquéte

bland städerna angående anställningsförhållanden byggnadsarbetare och- befälspersonal.

för

deras

I juni 1935 utsände sakkunniga en frågeskrivelse till rikets samtliga städer med begäran om uppgifter rörande 1) antalet av städerna anställda byggnadsarbetare, fördelade på olika fack, i medeltal för vart och ett av åren 1929—1934, 2) dessa arbetares anställningsvillkor vid slutet av 1934, 3) antalet av städerna anställd befälspersonal för byggnadsarbeten i medeltal för vart och ett av åren 1929—1934 samt 4) anställningsvillkor för befälspersonalen vid slutet av 1934. Uppgifterna skulle endast avse sådana byggnadsarbeten, som av städerna utförts i egen regi, men icke sådana, som utlämnats på entreprenad. Dock anhölls om upplysning, vilka slag av byggnadsarbeten som vanligen brukade utföras i egen regi och vilka som utlämnades på entreprenad.

387 Tab. 60.

Antal av städerna anställda byggnadsarbetare 1929—1934.

S t ä d e r

Göteborg Malmö Norrköping Hälsingborg Borås Örebro Eskilstuna Uppsala Karlstad Kalmar Landskrona Sundsvall Falun Västervik Härnösand 11 städer med mindre än 10 000 invånare Summa

823 447 133 9 34 27 25 15 2 6 8 6 10 8 2 2 4 17 2

840 497 123 6 38 27 21 14 2 7 8 6 10 8 2 2 4 17 2

847 552 126 13 37 27 23 14 2 7 8 7 10 8 2 2 4 17 2

849 490 136 8 33 27 23 15 2 7 8 7 10 10 2 2 4 17 2

836 557 134 9 35 27 22 15 2 8 8 10 10 10 2 2 4 17 2

678 582 144 9 37 27 22 13 2 32 8 10 10 11 2 2 4 17 2

1 610

1 664

1 738

1 682

1 639

Svar å frågeskrivelsen inkommo från 90 städer. Av dessa uppgåvo 30, därav 19 med mer än 10 000 invånare, att de haft hos sig anställda byggnadsarbetare, medan de övriga 60 städerna, därav 12 med mer än 10 000 invånare, meddelade att de icke haft byggnadsarbetare anställda annat än i vissa fall tillfälligtvis och att, med undantag av smärre reparations- och underhållsarbeten, förekommande byggnadsarbeten utlämnats på entreprenad. Någon bestämd gräns kan icke alltid dragas mellan städernas byggnadsarbetare och övriga kommunalarbetare, i det att i en del städer kommunalarbetarna tidvis sysselsättas med byggnadsarbeten och tidvis med annat arbete för kommunens räkning. I de städer, som meddelat, att de icke haft byggnadsarbetare anställda, får förutsättas att smärre reparations- och underhållsarbeten i förekommande fall utförts av kommunalarbetare. Av ett par städer har uppgivits, att byggnadsarbeten utförts i stadens egen regi för att bereda arbete åt arbetslösa. De av nyssnämnda 30 städer lämnade uppgifterna om antalet byggnadsarbetare under vart och ett av åren 1929—1934 finnas sammanställda i tab. 60. Tabellen visar, att antalet byggnadsarbetare hållits nära nog konstant under den redovisade tidsperioden. Endast i de tre största städerna översteg styrkan 100 man och av hela arbetarantalet kom ungefär hälften på huvudstaden. I medeltal per år räknat fördelade sig dessa arbetare på olika yrkesspe-

388 cialiteter sålunda: 114 murare, 462 byggnadsträarbetare, 864 byggnadsgrovarbetare, 23 målare, 27 plåtslagare. 51 metallarbetare, 28 elektriska arbetare samt 110 stenhuggare, transportarbetare och diverse arbetare. Inom de olika facken var antalet anställda icke långt ifrån konstant under den redovisade sexårsperioden. Endast antalet byggnadsgrovarbetare företedde några nämnvärda variationer. Av vissa kommunalförvaltningar i Stockholm, Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Gävle, Uppsala och Åmål har lämnats uppgift om, hur antalet byggnadsarbetare fördelat sig på olika månader. Antalet arbetare, beträffande vilka uppgift härom föreligger, uppgick i årligt medeltal 1929—1934 till 549. Räknat per m å n a d var antalet sysselsatta byggnadsarbetare lägst i januari, februari och december månader, då det uppgick till 515, samt högst i augusti med 595. I procent av arbetsstyrkan under vintermånaderna förekom sålunda en ökning med 15-5 %. Jämfört med säsongvariationerna på den allmänna arbetsmarknaden, sådana dessa framträda i sakkunnigas undersökning av arbetslösheten bland byggnadsfackförbundens medlemmar 1929—1934 (sid. 270 o. f.), visar sig säsongväxlingen ha varit betydligt mindre stark bland de hos stadskommunerna anställda byggnadsarbetarna. Byggnadsarbetarnas anställningsvillkor reglerades med få undantag av kollektivavtal träffade mellan vederbörande stadsförvaltningar och kommunalarbetareförbundet. Normerande för avtalen voro de förhaiidlingsregler och allmänna bestämmelser, vilka överenskommits mellan svenska städernas förhandlingsorganisation och kommunalarbetareförbundet, varjämte arbetsförhållandena närmare reglerades genom specialbestämmelser. För de av folkskoledirektionen i Stockholm anställda byggnadsarbetarna gällde byggnadsavtalens bestämmelser. I Lindesberg fanns kollektivavtal ej träffat för byggnadsarbetarna, utan gällde av drätselkammaren fastställda timlöner. De med kommunalarbetareförbundet träffade kollektivavtalen äro så tillvida förmånligare för arbetarna än byggnadsavtalen, att för den enskilde arbetaren gäller viss uppsägningstid, vidare semester efter nio månaders anställning, vissa förmåner under sjukdom, såsom kostnadsfri vård och kontant sjukhjälp motsvarande två tredjedelar av tidavlöningen, begravningshjälp, vissa särskilda förmåner vid olycksfall i och utom arbetet samt ålderspension. Å andra sidan torde lönerna för städernas byggnadsarbetare i allmänhet ej fullt uppgå till lönerna enligt byggnadsavtalen. Enligt de förhandlingsregler, som upprättats genom överenskommelse mellan svenska städernas förhandlingsorganisation och kommunalarbetareförbundet, finnas i de anslutna kommunerna upprättade lokala skiljenämnder, vilkas utslag kunna överklagas hos en riksnämnd bestående av nio ledamöter, av vilka tre utses av städernas förhandlingsorganisation och tre av kommunalarbetareförbundet, medan övriga tre ledamöter jämte en suppleant förordnas av Kungl. Maj:t. Lokal skiljenämnd kan ock, där den i särskilt fall finner sådant böra äga rum, hänskjuta ärendet till avgörande av riks-

389 nämnden. Parterna äro skyldiga att ställa sig avkunnad skiljedom till ovillkorlig efterrättelse. Av de förutnämnda 30 städer, vilka lämnat uppgift om antalet anställda byggnadsarbetare, ha 21 lämnat upplysningar om anställd befälspersonal för byggnadsarbeten. Bortses från sådana befattningshavare som byggnadschefer, stadsingenjörer och stadsarkitekter, utgjorde det uppgivna antalet befälspersoner 104, varav 8 ingenjörer, 17 arbetsledare, 17 kontrollanter, 44 verkmästare och 18 förmän. Befälspersonalens anställningsförhållanden reglerades genom tjänstereglementen, bestämmelser angående extra tjänstemän, avlönings- och pensionsbestämmelser m. m. Såsom svar på frågan, vilka slag av byggnadsarbeten som utföras i egen regi och vilka som utlämnas på entreprenad, har i allmänhet uppgivits, att nybyggnads- och större ändringsarbeten utlämnas på entreprenad, medan mindre reparations- och underhållsarbeten utföras i egen regi. Endast undantagsvis förekommer, att nybyggnads- och större ändringsarbeten utföras i egen regi. Detta bestyrkes av de upplysningar sakkunniga erhållit till svar ä en i augusti 1935 till rikets större städer (med över 10 000 invånare) utsänd frågeskrivelse rörande bokförda kostnader för städernas nybyggnadsoch reparationsarbeten 1929—1934, med fördelning på arbeten i egen regi och arbeten på entreprenad (jfr sid. 329 o. f.). De på denna väg erhållna upplysningarna visa, att endast ett fåtal större städer, bland vilka må nämnas Stockholm, Uppsala, Västerås och Falun, till någon mer avsevärd del utfört nybyggnadsarbeten i egen regi. Jämväl visar det sig ha varit ganska vanligt, att på entreprenad utlämnats icke blott nybyggnads-, utan även reparationsarbeten. Speciellt har detta varit fallet med måleri-, plåtslageri-, rörlednings- och elektriska installationsarbeten. Detta belyses ock av nyss meddelade uppgifter om fördelningen av städernas byggnadsarbetare på olika yrkesspecialiteter. Av de på nämnda bägge vägar inhämtade upplysningarna framgår, att städernas byggnadsarbeten i regel till betydligt större del utföras på entreprenad än i egen regi. För 32 städer av 40 med mer än 10 000 invånare utgjorde kostnaden för entreprenadarbeten mer än hälften av bokförda totalkostnader för byggnadsarbeten 1929—1934. För 12 städer föllo 90—100 % av totalkostnaderna på dylika arbeten, för 6 städer 80—90 %, för 6 städer 70—80 % och för 5 städer 60—70 %. I Stockholm och Göteborg utgjorde kostnaderna för entreprenadarbeten mellan 70 och 80 % och i Malmö mellan 80 och 90 % av totalkostnaderna. Å andra sidan föllo i Falun endast 28 % av totala byggnadskostnaderna på entreprenadarbeten samt i Västervik, Söderhamn, Nyköping och Västerås 30—40 %.

390 d.

Enquéte bland större industriföretag angående anställningsförhållanden för deras byggnadsarbetare och befalspersonal.

I juni 1935 utsände sakkunniga till ett femtiotal större industriföretag tillhörande huvudsakligen metall-, trä- och pappersmasseindustrierna en frågeskrivelse, vari begärdes enahanda uppgifter som för städernas del rörande anställda byggnadsarbetare och befälspersonal 1929—1934. Svar inkommo från 39 företag, av vilka 24 meddelade, att de haft byggnadsarbetare anställda under perioden i fråga. De återstående 15 företagen meddelade, att de 1929—1934 ej haft särskilda arbetare anställda för utförande av byggnadsarbeten och att förekommande reparations- och underhållsarbeten utförts av de för företagets drift anställda arbetarna. Uppgifter om antalet byggnadsarbetare lämnades av 19 företag, vilka efter tillverkningens art kunna grupperas sålunda: 1) 5 tillhörande gruppen malmbrytning och metallindustri, 2) 10 tillhörande grupperna träindustri samt pappers- och grafisk industri, 3) 3 tillhörande samtliga nämnda industrigrupper samt 4) 1 tillhörande gruppen kemisk-teknisk industri. Hela antalet byggnadsarbetare vid nämnda 19 företag uppgick i medeltal för 1934 till 1 735. Härmed kan jämföras hela antalet hos dessa företag samma år sysselsatta arbetare, som uppgick till 34 700, av vilka på nyss angivna fyra huvudgrupper kommo resp. 16 700, 8 400, 7 500 och 2 100. Räknat i årligt medeltal 1929—1934 uppgick den vid företagen anställda byggnadsarbetarstyrkan till 1 726. För 1 383 av dessa föreligga exakta uppgifter om arbetsstyrkans växlingar årsvis, medan de återstående 343 antingen betecknats som fast anställda eller eljest, med ledning av lämnade upplysningar, kunna anses h a utgjort ett praktiskt taget konstant antal under perioden i fråga. I tab. 61 visas byggnadsarbetarnas fördelning årsvis på var och en av de förut angivna huvudgrupperna av företag. I motsats till vad som var fallet med städernas byggnadsarbetare företedde antalet hos industriföretagen anställda byggnadsarbetare betydande växlingar under redovisningsperioden. Efter att ha hållit sig tämligen konstant 1929—1931, nedgick det med omkring en fjärdedel 1932—1933, för att följande år på nytt ökas med en sjättedel. Växlingarna voro särskilt starka i fråga om de under 1 och 2 i tabellen redovisade 15 företagen tillhörande dels gruppen malmbrytning och metallindustri, dels grupperna träindustri samt pappers- och grafisk industri. Fördelningen av arbetarna på olika yrkesspecialiteter under vart och ett av åren 1929—1934 framgår av tab. 62. De starkaste växlingarna framträdde inom de tre egentliga byggnadsfacken och bland målarna. Särskilt kraftig var reduktionen av byggnadsgrovarbetarnas antal 1932—1933. Antalet plåtslagare var konstant under perioden och nära nog detsamma gällde elektriska arbetare ävensom, om ock i mindre mån, metallarbetare.

391 Tab. 61. Antal hos vissa industriföretag anställda byggnadsarbetare 1929—1934. Industrigrupper

1. Fem företag inom gruppen malmbrytning och metallin2. Tio företag inom grupperna träindustri samt pappers- och gra3. Tre företag tillhörande

såväl

4. E t t företag tillhörande gruppen kemisk-teknisk industri

62 Summa

1 952

1 939

1 823

1 457

1735 För hithörande byggnadsarbetare gällde kollektivavtal träffade mellan å ena sidan yrkesförbund eller enskilda arbetsgivare, å andra sidan olika industriförbund på arbetarsidan. Inom gruv-, järnbruks-, mekaniska verkstads-, pappersmasse- och pappersindustrierna gällde riksavtal, kompletterade i vissa fall genom lokalavtal eller särskilda överenskommelser. Inom sågverksindustrien hade genom de centrala organisationerna träffats överenskommelse om allmänna bestämmelser, vilka ingingo i alla de lokala avtal, som kommit till stånd. I en del fall gällde avtal träffade med elektriska arbetareförbundet, skogs- och flottningsarbetareförbundet m. fl. fackliga organisationer. I allmänhet reglerades inom kollektivavtalens ram byggnadsarbetarnas arbetsförhållanden genom särskilda överenskommelser och flera kollektivavtal innehöllo speciella avlöningsbestämmelser för dessa arbetare. Detta var exempelvis fallet med riksavtalen inom pappersmasseoch pappersindustrierna. Enligt det senare skall vid mer omfattande nybyggnads- eller ombyggnadsarbeten i egen regi särskild överenskommelse om arbetslönen i varje fall träffas. I förhandlingsprotokollet till verkstadsavtalet stipuleras, att för verkstad, som bedriver rörelse inom rörledningsbranschen, för sådan rörelse tillämpas det för denna bransch gällande avTab. 62.

Fördelning

av vissa industriföretags byggnadsarbetare yrkesspecialiteter 1929—1934.

Yrkesspecialiteter Murare

Metallarbetare Elektriska arbetare Övriga bvggnadsarbetare Summa

på

olika

136 670 801 75 22 163 84 1

118 711 767 71 22 164 85 1

117 630 726 67 22 170 90 1

107 544 487 61 22 146 89 1

108 548 482 62 22 138 85 2

114 605 687 66 22 148 91 2

1 952

1 939

1 823

1 457

1 447

1 735

392 talet. Vidare stipuleras i protokollet till det 1936 träffade verkstadsavtalet, att, då verkstad för annans räkning utom verkstaden utför husbyggnadsarbete, överenskommelse i varje särskilt fall skall träffas om lön för sådant arbete. Vid bristande överenskommelse tillämpas de timlöner, som fastställts i gällande, av svenska arbetsgivareföreningen godkända avtal inom husbyggnadsfacket på olika orter. De till industriföretagens byggnadsarbetare utgående timlönerna voro i allmänhet avsevärt lägre än byggnadsavtalens löner. Även för ackordsarbete, där sådant förekom, gällde i allmänhet lägre priser än enligt byggnadsavtalen. Å andra sidan åtnjöto hithörande arbetare ofta förmåner utöver vad som föreskrevs i byggnadsavtalen, såsom semester, olika slags sjukhjälp, livsmedelsprodukter till nedsatt pris, bostadsförmåner m. m. Även kom i betraktande, att arbetstillgången var jämnare för industriföretagens byggnadsarbetare än för de inom byggnadsindustrien sysselsatta. Av de förut omnämnda 19 företag, vilka lämnat uppgift om antalet anställda byggnadsarbetare, meddelade 17, att för dessa funnits anställd särskild befälspersonal. Personalens antal uppgick till 63, varav 5 ingenjörer, 13 arbetsledare, 28 förmän samt 17 icke närmare angivna befälspersoner. Befälspersonalen var i flertalet fall anställd mot årslön, i en del fall mot månadslön samt åtnjöt oftast fri bostad, vedbrand och lyse, varjämte utgingo en del andra förmåner. Enligt de av företagen lämnade uppgifterna utlämnades i flertalet fall större byggnadsarbeten, särskilt nybyggnader, på entreprenad, medan reparations- och underhållsarbeten utfördes av den egna arbetsstyrkan. Dock uppgavs i åtskilliga fall, att mindre nybyggnadsarbeten utfördes i egen regi, och en del större industriföretag läto samtliga byggnadsarbeten utföras av sin egen arbetsstyrka. e.

De sakkunnigas yttrande,

De av de sakkunniga verkställda undersökningar, för vilka förut redogjorts, ge vid handen, att för arbetarna inom den privata byggnadsindustrien anställningstiden vid ett företag vanligen icke sträcker sig över mer än en del av året. Arbetarna anställas på obestämd tid och endast inom den elektriska installationsbranschen gäller enligt kollektivavtalen viss personlig uppsägningstid. Någon stadga beträffande anställningstidens längd åstadkommes dock genom föreskrifter i avtalen, att arbetare ej må skiljas från åtaget ackordsarbete, om han icke bedriver arbetet på sådant sätt, att det ej motsvarar vad som utbetalts i förskott, eller om icke vissa andra särskilda förhållanden föreligga. Åtskilliga avtal innehålla detaljerade bestämmelser rörande omfattningen av dylika ackordsarbeten vid ett byggnadsföretag, varigenom arbetaren tillförsäkras viss varaktighet av anställningstiden. Statens husbyggande verk, byggnadsstyrelsen, har kunnat vid dess större arbeten för statens räkning bereda relativt långvarig anställning åt en stor

393 del av arbetsstyrkan och för de i kommuners tjänst anställda byggnadsarbetarna gälla fastare anställningsformer än för de i enskild tjänst anställda. Så är också i allmänhet förhållandet beträffande arbetsledare, kontrollanter, verkmästare och förmän i allmän och enskild tjänst. Av den i enskild tjänst anställda kontorspersonalen har en del kunnat beredas kontinuerligt arbete, men på grund av byggnadsverksamhetens koncentrering till vissa säsonger synas vissa svårigheter härvidlag ha uppstått. Det säger sig självt, att en mer kontinuerlig anställning för arbetarna inom byggnadsindustrien är önskvärd och bör allvarligt eftersträvas. En utveckling i sådan riktning åsyftas ock med sakkunnigas förut framlagda förslag rörande omläggning av fardagssystemet, planläggning av statliga och kommunala byggnadsarbeten samt fördelning av reparationsarbeten i konjunkturoch säsongutjämnande syfte, ändringar i avlöningssystemet m. m. Därest dessa förslag genomfördes, skulle enligt sakkunnigas mening dels fluktuationerna i byggnadsproduktionen i viss mån utjämnas, dels ock möjligheter i övrigt skapas för längre anställningstider. Till väsentlig del beror emellertid den kortvariga anställningstiden vid olika byggnadsföretag på vissa byggnadstekniska förhållanden, vilka i huvudsak icke beröras av de föreslagna åtgärderna. Såsom förut framhållits, avlösa olika yrkesgrupper varandra vid ett bygge och på grund härav blir anställningstiden vid varje bygge nödvändigtvis relativt kortvarig. En åtgärd i syfte att bereda ökad sysselsättning ha de sakkunniga redan föreslagit, nämligen omläggning av fardagssystemet, varigenom färdigställandet av bostadsbyggnader skulle spridas över året, i stället för att som nu koncentreras till den 1 oktober. I all synnerhet vid stordrift kan härvid en förlängning av anställningstiden genomföras på så sätt, att arbetsgivaren igångsätter byggen vid olika tidpunkter och att en grupp arbetare överflyttas från ett bygge till ett annat i mån av arbetets slutförande vid de olika byggena. Försök härmed har bl. a. gjorts av en byggnadsföretagare i Stockholm med enligt uppgift gynnsamt resultat. Såsom i arbetslöshetsutredningens betänkande (S. O. U. 1931: 20) framhålles, ha emellertid de ansatser till seriebyggande och därmed till kontinuerligt arbete, som under senare år gjort sig gällande, endast i begränsad omfattning lyckats neutralisera yrkets säsongkaraktär. De sakkunniga vilja i detta sammanhang återkomma till sin tidigare framförda mening, att en ovedersäglig fördel för arbetarna ligger däruti, att företagarverksamheten såväl vad gäller uppförande för egen del av bostadshus som entreprenadverksamhet koncentreras till ett mindre antal tekniskt och ekonomiskt väl utrustade företagare. Av det föregående framgår ined all tydlighet, att arbetare hos stat, kommuner och större firmor beredas väsentligt varaktigare och sålunda tryggare anställning än hos övriga företagare. De sakkunniga hysa sålunda den övertygelsen, att åtgärder böra vidtagas för att sådana krav komma att uppställas på företagare inom bygg-

394 nadsfacket, att dessa äga full teknisk och ekonomisk vederhäftighet för en kontinuerlig verksamhet. De sakkunniga ämna emellertid återkomma till denna fråga i annat sammanhang. Vid sakkunnigas konferenser i april 1935 dryftades ävenledes tanken på upprättandet av en hos olika företagare inom byggnadsfacket f a s t a n s t ä l l d a r b e t a r k å r , kompletterad med en reservarbetarkår. Häremot gjordes invändningar från olika håll. Från arbetarhåll förklarades det icke vara lyckligt, om utvecklingen ginge därhän, att arbetarna uppdelades i en fast kår och i en grupp med anställning under endast en del av året. Ur social synpunkt vore ett sådant tillstånd otillfredsställande och bättre vore, att arbetet fördelades så, att så många som möjligt bleve sysselsatta, låt vara under kortare perioder. Även på arbetsgivarhåll och bland byggnads tekniska experter mötte tanken motstånd. För de arbetare, som bleve medlemmar av en fast anställd arbetarkår, skulle först och främst uppstå fördelen av tryggare existensförhållanden och minskad arbetslöshetsrisk. Vidare skulle årsinkomsten därigenom höjas för en del arbetare, som tidigare endast kunnat räkna på tillfälliga anställningar. För de arbetare, som följaktligen finge jämnare sysselsättning och väl i regel vore att räkna till de dugligaste, skulle uppstå frågan, om en årsinkomst enligt nu gällande avtal kunde bibehållas eller om den rättvisligen borde beräknas efter andra normer. Om enligt sakkunnigas förslag den fastare anställningen förenades med övergång från ackords- till tidlönssystem, skulle en sådan anpassning i fråga om årsinkomsten relativt lätt låta sig göra. De med upprättandet av en fast anställd arbetarkår förenade nackdelarna skulle framför allt bestå däri, att vid oförändrad omfattning av produktionen antalet sysselsatta arbetare komme att bliva mindre än förut och att arbetslösheten skulle ökas för de arbetare, som icke tillhörde den fasta byggnadsarbetarkåren. Erinras må dock, att, såsom Stockholms stads fastighetskontor påpekat i sin 1934 utgivna undersökning av bostadsförhållandena i Stockholm, arbetslönekostnaden per tids- och arbetsenhet räknat borde kunna reduceras, om större trygghet i anställningen kunde beredas. Härigenom skulle produktionen kunna stimuleras, så att den finge ökad omfattning, med ökad efterfrågan på arbetskraft som följd. Dessa verkningar äro dock enligt de sakkunnigas mening ovissa och det kan ifrågasättas, om i någon mer avsevärd grad därigenom arbetslösheten kan nedbringas. Vid övervägande av de med upprättandet av en fast anställd arbetarkår förenade fördelarna och nackdelarna anse sig de sakkunniga icke kunna under nuvarande förhållanden förorda en sådan anordning. Fördelarna för de fast anställda arbetarna skulle nämligen väsentligen vinnas på bekostnad av ökad arbetslöshet för de övriga, och en sådan anordning kan icke försvaras med mindre särskilda anstalter träffas för den lediggjorda arbetsstyrkans försörjning. Att söka lösa denna fråga genom den lediggjorda arbets-

395 styrkans överföring till annat arbetsområde i annan än begränsad omfattning eller på arbetslöshetsförsäkringens väg synes för närvarande icke vara möjligt. De sakkunniga anse sig i anslutning till vad som anförts böra erinra därom, att anställningsvillkoren för byggnadsindustriens arbetare, frånsett de fall, då ackordsarbete giver mer fasta anställningsformer, äro synnerligen lösliga. E n byggnadsarbetare, som icke är anställd vid ackordsarbete, kan utan vidare uppsägning avskedas. I regel torde dock arbetsgivare någon vecka i förväg meddela arbetaren besked om anställningens slut, men någon förpliktelse härtill förefinnes icke. Arbetaren kan i sin tur utan vidare avsluta sitt arbete hos en arbetsgivare och gå till annat arbete. Enligt de sakkunnigas mening synes någon stadga i dessa anställningsformer böra åstadkommas genom införande av en fastställd uppsägningstid från såväl arbetsgivarens som arbetarens sida, förslagsvis fjorton dagar. En sådan reglering av uppsägningstiden bör lämpligen ske i avtalen. Om detta icke låter sig göra, återstår att söka åstadkomma en laglig reglering av nämnda förhållanden. Utöver de av sakkunniga redan föreslagna åtgärderna torde emellertid vissa andra anordningar kunna vidtagas till åstadkommande av tryggare anställningsförhållanden inom byggnadsindustrien. Främst kommer härvid a r b e t s f ö r m e d l i n g e n i betraktande. I vårt land förekommer i stor utsträckning inom byggnadsindustrien, att arbetarna söka arbete vid besök å arbetsplatserna eller eljest för erhållande av sådant utnyttja sina personliga förbindelser. Vanligt är ock, att anställning förmedlas genom vederbörande fackliga organisationer, dit arbetare och arbetsgivare ofta hänvända sig för erhållande av arbete resp. arbetskraft. Som ett slags mellanhänder pläga härvid fungera de på en del orter förekommande lagbasarna, vilka i verkligheten öva stort inflytande på ackordslagens sammansättning. Den av fackföreningarna sedan lång tid bedrivna platsförmedlande verksamheten har huvudsakligen varit inriktad på att för medlemmar av organisationerna förmedla arbete inom vederbörande ort och yrke. Vid sidan av eller i förening med platsförmedling ha de fackliga organisationerna kunnat bringa sina medlemmar hjälp i form av reseunderstöd. Däremot har den offentliga arbetsförmedlingen endast haft en mer begränsad betydelse för byggnadsindustrien. Vid den på uppdrag av 1920 års byggnadsarbetarsakkunniga verkställda arbetsstatistiska undersökningen rörande husbyggnadsverksamheten i städer och stadsliknande samhällen beräknades, att de genom den offentliga arbetsförmedlingen tillsatta platserna inom byggnadsindustrien i årligt medeltal 1911—1920 knappast representerade mer än 20 % av det faktiska antalet arbetsanställningar inom denna näringsgren. Vidare konstaterades, att den offentliga arbetsförmedlingen utvecklat sig vida långsammare inom byggnadsverksamheten än inom andra näringsgrenar. Man kunde ock tala om en bestämd tendens till minskning

396 av förmedlingsresultatet för yrkesutbildade byggnadsarbetare och motsvarande ökning med avseende å grovarbetare. I det följande meddelas för byggnadsindustriens olika fack vissa uppgifter om antalet ansökningar om arbete samt lediga och tillsatta platser vid den offentliga arbetsförmedlingen 1936. Arbetssökande Yrkesgrupper

Ingenjörer, verkmästare etc Bergsprängare och stenarbetare Schaktningsarbetare Cement-, betong- och asfaltarbetare. . Andra gatu-, väg- och anläggnings arbetare Byggnadshantlangare Murare Byggnadssnickare och timmermän .. Byggnadsplåtslagare , Börläggare, gas- och vattenlednings arbetare Elektriska montörer Målare Stuckatörer och gipsmakare Glasmästare och förgyllare Andra Summa

Lediga platser Tillsatta platser

Arbetssökande placerade inom annat län

Ansökningar om arbete

Arbetssökande personer

Nyanmälda

1 136 8 941 13 229 5 638

316 2 002 2 883 1486

29 537 2 788 476

25 532 2 781 474

23 124 16 306 2 202 10 267 1228

5 854 3 931 802 3 378 319

4 875 536 362 1 440 165

4 870 527 239 1370 148

2 13

6 544 2 068 7 682 99 466 1 238

1 743 699 2 573 25 133 339

384 230 1 295 2 43 167

360 186 1072

12 11 32

100 168

26 483

13 329

12 774

34 156 103

Vid beräknandet av antalet ansökningar om arbete har varje arbetssökande person ansetts göra förnyad ansökning varje månad han besökt arbetsförmedlingen. De arbetssökande ha däremot räknats endast en gång under året, oavsett antalet besök. Antalet placerade inom annat län är ofullständigt så till vida, att det endast avser placeringar i samverkan mellan olika kontor, medan antalet tillsatta platser innefattar platser tillsatta med arbetskraft från annat län eller sökande direkt placerade hos arbetsgivare i annat län utan medverkan av något kontor i detta län.

Sedan lång tid tillbaka har i vårt land dryftats frågan om inrättandet av fackarbetsanvisningar för olika grupper av yrkesarbetare. Med hänsyn till fackarbetsanvisningens mer centraliserade organisation och dess utpräglade karaktär av riksangelägenhet föreslog socialstyrelsen i ett utlåtande 1916, att bidrag av statsmedel skulle utgå till anordningar för detta ändamål. Närmast åsyftades härvid vissa hantverksyrken, såsom byggnadsfacken, där arbetsgivare och arbetare själva visat sitt intresse för saken. Fackarbetsanvisningen skulle organiseras i enlighet med den offentliga arbetsförmedlingens principer, dock så att delegerade från vardera partens organisationer skulle deltaga i arbetsförmedlingsstyrelsens överläggningar och beslut, när dessa gällde fackarbetsanvisningen. Detta förslag låg till grund för bestämmelser utfärdade 1916, enligt vilka understöd av statsmedel kunde utgå till

•397 bestridande av kostnaderna för avlöning av sådan personal, som särskilt anställts för förmedling av arbete inom vissa yrkesspecialiteter. Med stöd av de 1916 utfärdade bestämmelserna tillkommo i samförstånd med vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer 1917 och 1918 fackarbetskontor i Stockholm för bl. a. måleri- och plåtslageriyrkena. Arbetsförmedlingens utbyggnad med särskilda fackarbetsanvisningar har emellertid icke skett i den utsträckning, som tidigare väntats. Den vikt, som man från statsmakternas sida fäster vid en efter yrkeslinjer specialiserad arbetsförmedling, kommer bl. a. till uttryck i de statsbidragsbestämmelser, som finnas i 1934 års lag om offentlig arbetsförmedling. Dessa öppna möjligheter till ett efter särskilt förmånliga grunder utgående statsbidrag för förmedling av arbete inom viss verksamhetsgren eller åt visst slag av arbetssökande. I någon större utsträckning anlitas den offentliga arbetsförmedlingen av de yrkesutbildade byggnadsarbetarna huvudsakligen endast, då det råder särskilt stor brist eller överflöd på arbetskraft inom ett fack. Till följd härav har den offentliga arbetsförmedlingen, vad gäller byggnadsindustrien, endast i mycket ofullkomlig grad kunnat fylla sin uppgift att fungera som en central för utbud och efterfrågan å arbetsmarknaden. Förmedlingen avarbete i denna industri har kännetecknats av splittring och någon tillförlitlig överblick har icke kunnat erhållas över läget på arbetsmarknaden å olika orter. Att arbete inom byggnadsindustrien förmedlas genom lagbasar eller eljest genom personliga förbindelser eller ock genom vederbörande organisationer såsom mellanhänder, grundar sig visserligen på gammal tradition. Ett sådant system erbjuder dock icke tillfredsställande garantier för en i möjligaste mån rättvis fördelning av arbetstillfällena. Systemet är ägnat att skapa allehanda friktionsanledningar och att verka förlängande på mellantiderna mellan de ofta kortvariga anställningsperioderna. Speciellt blir det inom byggnadsindustrien så betydelsefulla interlokala utbytet av arbetskraft lidande på förmedlingsverksamhetens bristfälliga organisation. En utväg ur detta otillfredsställande läge bör enligt de sakkunnigas mening sökas i den av statsmakterna redan anvisade riktningen, d. v. s. genom upprättandet av fackarbetsanvisningar i samverkan med vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer. Den största vikt ligger härvid på, att för förmedlingsarbetet anlitas personal, som äger de för förmedlingsarbetet erforderliga personliga kvalifikationerna och som, i den mån så kräves för arbetets effektiva bedrivande, gjort sig förtrogen med yrkets förhållanden. För att förmedlingen skall nå sitt syfte fordras ock, att positiva åtgärder vidtagas för att bringa fackarbetsanvisningen i kontakt med arbetsgivarna och arbetarna och härigenom skapa ett tillräckligt stort klientel för verksamhetens framgångsrika bedrivande. Likaså fordras, att intim kontakt upp-

398 rätthålles med organisationerna å ömse sidor med hänsyn till den kännedom dessa äga om de förhållanden, vilka böra tagas i betraktande vid förmedlingsarbetet. F. Den framtida arbetstillgången samt behovet av arbetskraft inom byggnadsindustrien. I en till denna del av de sakkunnigas betänkande fogad promemoria lämnas en summarisk redogörelse för vissa preliminära resultat av inom bostadssociala utredningen utförda beräkningar rörande det framtida byggnadsbehovet och anspråken på byggnadsverksamhetens produktionsapparat från b o s t a d s b y g g a n d e t s sida. Detta behov bestämmes icke enbart av t i l l v ä x t e n i a n t a l e t b o s t a d s h u s h å l l , utan även av den o m b y g g n a d o c h e r s ä t t n i n g s b y g g n a d , som sammanhänger med förskjutningar i bostadsutrymmes- och bostadskvalitetsstandard. Medan den förra är beräknelig inom skäligen snäva gränser, låter sig den andra faktorn icke kalkylera med samma grad av säkerhet. För undersökningen ha krävts kalkyler över de vid vissa tidpunkter i framtiden befintliga bostadshushållens antal och struktur under en serie av olika antaganden om utvecklingen av var och en av de främsta, för hushållsbildningen bestämmande faktorerna. Beräkningarna ha i f ö r s t a h a n d a v s e t t r i k e t s s t ä d e r vid ingången av 1936. Jämväl har erhållits ett demografiskt material rörande landsbygdsbefolkningen, som är användbart för motsvarande kalkyler för landsbygdens del. Beräkningarna ha i första hand gått ut på kalkyler rörande befolkningens storlek och sammansättning efter kön, ålder och civilstånd, inbördes kombinerade, vid slutet av åren 1940, 1945, 1950, 1955 o. s. v. till och med 2000. Därvid har man utgått från olika antaganden om framtida dödlighet, nativitet eller fruktsamhet, civilståndsfördelning samt flyttning mellan land och stad. Vidare har för stadsbefolkningens del verkställts beräkningar över hushållens antal och fördelning efter storlek på grundval av uppgifterna om folkmängdens fördelning efter kön, ålder och civilstånd. Slutligen har med ledning av uppgifterna om antalet hushåll av olika storlek beräknats det behövliga antalet lägenheter av olika storlekstyper under vissa förutsättningar beträffande bostadsstandarden vid slutet av vart och ett av de nyss angivna åren. Resultatet av beräkningarna av antalet hushåll i städerna illustreras i promemorian av en här återgiven tab. 63, för vilken såsom exempel utvalts två kombinationer av nativitets- resp. flyttningsantaganden: I) oförändrad nativitet i städerna, fallande på landsbygden till städernas nuvarande nivå år 1950 samt ingen flyttning; II) stigande nativitet såväl i städer som på landsbygd till år 1950 samt flyttning av 30 000 män och 50 000 kvinnor per femårsperiod. Dessa båda kombinationer sägas i promemorian bilda de

399 yttersta gränserna för de utvecklingsmöjligheter, som ha någon större grad av sannolikhet. Nativitetsantagandet spelar härvid roll först från 1960, varför olikheterna dessförinnan helt hänföra sig till flyttningsantagandena. Tab. 63. Beräknade antalet hushåll i tusental i städerna 1935—2000. I

Ar

1935 1940 1945 1950 1960 1970 2000

II

Antal

Tillväxt under perioden

Antal

Tillväxt under perioden

677 723 754 769 766 725 419

46 31 15 — 3 — 41 — 306

677 747 807 853 921 975 991

70 60 46 68 54 16

Till tabellen anmärkes i promemorian, att, även om inflyttningen till städerna helt upphörde och alltså deras totalfolkmängd oupphörligt minskade, skulle dock i och med förskjutningarna i ålders- och civilståndsfördelningen inträffa en ökning med c:a 92 000 i antalet hushåll i städerna under de närmaste 15 åren. Vid samma antagande skulle tillväxten i städernas hushållsbestånd stagnera på 1950-talet och förbytas i en snabb tillbakagång. Vidare anmärkes, att flyttning från land till stad i ungefär samma omfattning, som på senare tider varit normal, skulle betyda en tillväxt i städernas hushållsbestånd under de närmaste 15 åren med c:a 25 %, detta oberoende av hur nativiteten i framtiden utvecklar sig. Man finner av tabellen, att enligt förut anförda alternativ I, d. v. s. med oförändrad nativitet i städerna och fallande sådan på landsbygden till städernas nuvarande nivå år 1950 samt ingen flyttning, en fortsatt ökning i hushållsantalet äger rum fram till 1950-talet, varefter inträder en i accelererad takt fortgående minskning. Enligt alternativ II, d. v. s. stigande nativitet såväl i städer som på landsbygd till 1950 samt flyttning av 30 000 män och 50 000 kvinnor per femårsperiod, ökas hushållsbeståndet under hela den period, som omfattas av tabellen, medan tillväxtens progression minskas. Gemensamt för de båda alternativen är, att hushållsbeståndet ökas fram till 1950-talet oberoende av hur nativiteten utvecklar sig. I fråga om den svagare ökningen av hushållsbeståndet fram till 1950-talet enligt alternativ I är att märka, att detta alternativ grundar sig på det orealistiska antagandet, att något nettoöverskott av flyttningar från land till stad icke skulle förekomma. Härvid bör jämväl uppmärksammas, att de verkställda kalkylerna avse hushållsbildningen inom städernas nuvarande administrativa områden. I diagram XXIV framställes utvecklingen i städer och landsbygd tillsammantagna under nyss angivna två olika nativitetsantaganden, men under antagande, att ingen flyttning mellan land och stad förekommer.

ry

400 Diagram XXIV. Antal gifta män i riket under två olika nativitetsantaganden. 1600 000 i

[ 1 6 0 0 000

n

I . Nativiteten i städerna förbi r från 1935 oförändrad. Nativ 1500 000

1400 000

" ;

-

i —i—f

s.

frå n 1935 till städernas nuvc rar de nivå år 1950, därefte r ofä rändrad.

1500 000

i t.

I I . Na tiviteten i såväl städer so n pa landsbygd stiger intill 195 så att båda tillsammans c e reF roduktionstalet 1000.

i

/

i

J

i i

1300 000

\ \' 1200 000

1400 000

1 300 000

' V

i

\

1 \ 1

v

1100 000

1000 000

900 000

900 000

800000 1900

800 000 2000

Det behövliga tillskottet av lägenheter i städerna år 1950 uppgår enligt alternativ II till c:a 175 000 utöver 1935 års bestånd, d. v. s. under en femtonårsperiod. Jämför man härmed den faktiska utvecklingen av byggnadsverksamheten på senare tid, finner man följande. Under femtonårsperioden 1922 —1936 utgjorde hela antalet fullbordade bostadslägenheter i stadssamhällena 254 283, d. v. s. i medeltal per år 16 950. Med ledning av folkmängdssiffrorna kan antagas, att härav ungefär 15 % föllo på köpingar och municipalsamhällen. Ytterligare böra rivningar avdragas för erhållande av nettotillskottet i lägenhetsbeståndet, med vilket de på hushållsbildningen grundade siffrorna äro att jämföra. Avgången genom rivningar har 1922—1936 uppgått till inemot 10 % av de nyproducerade bostadslägenheternas antal. På detta sätt erhålles ett nettotillskott av 195 000 bostadslägenheter i städerna under femtonårsperioden 1922—1936, d. v. s. i medeltal 13 000 lägenheter per år. Såsom nyss nämndes, visa de i promemorian anförda beräkningarna enligt alternativ II ett behövligt tillskott av 175 000 lägenheter 1936—1950, eller i runt tal 11 700 per år. Av sistnämnda siffra skulle på den första femårsperioden falla 14 000 lägenheter, på den andra 12 000 lägenheter och på den tredje 9 200 lägenheter per år.

401 Jämförelsen med den närmast gångna femtonårsperioden skulle sålunda indicera en om ock tämligen obetydlig minskning av lägenhetsproduktionen i städerna, detta med ett inflyttningsöverskott, som under nuvarande förhållanden k a n betraktas som normalt. Per femårsperiod räknat kan årliga tillskottet av bostadslägenheter i städerna beräknas ha uppgått till i runt tal 13 000 för 1926—1930 samt 15 000 för 1931—1935. Jämföres härmed det behövliga lägenhetstillskottet för 1936 —1940, befinnes detta ligga ungefär mitt emellan de senaste bägge femårsmedeltalen, eller, som nämnts, vid 14 000. För de efter 1940 närmast följande två femårsperioderna minskas därefter successivt det för hushållsbildningen erforderliga tillskottet. De här anförda siffrorna kunna icke gälla som uttryck för den sannolika blivande omfattningen av bostadsproduktionen i städerna, räknat efter antalet p r o d u k t i o n s t e k n i s k a e n h e t e r , d. v. s. eldstäder (sid. 29 o. f.). E n högre utrymmesstandard än den nuvarande, vilken möjligen låter sig realisera under en närmare framtid, kan exempelvis bestämmas till högst 3 personer i 1 r u m och kök, högst 5 i 2 rum och kök o. s. v. I anslutning härtill räknas i promemorian med att av det för 1936—1950 erforderliga lägenhetstillskottet c:a 50 000 lägenheter skulle utgöras av 1 rum och kök, inkl. enkelkök, enkelrum m. m., c:a 91 000 av 2 rum och kök samt c:a 37 000 av 3 eller 4 rum och kök. Summan härav utgör 178 000 lägenheter, vilket med 3 000 lägenheter överstiger det nyss angivna lägenhetstillskottet 1936—1950 beroende på att 3 000 lägenheter ansetts kunna framskaffas genom ombyggnad av det existerande beståndet av större lägenheter. Räknat i eldstäder skulle det erforderliga lägenhetstillskottet omfatta 525 800 rum och kök, varvid räknats med att den minsta lägenhetskategorien omfattar i genomsnitt 1-8 eldstäder och den största 4*4 eldstäder. Utgår man däremot från att det för femtonårsperioden erforderliga lägenhetstillskottet skulle fördela sig på olika lägenhetskategorier i samma proportioner som var fallet med lägenhetstillskottet under tioårsperioden 1927—1936, skulle resultatet bliva 495 400 eldstäder, eller i runt tal 30 000 eldstäder mindre. I diagram XXV visas det behövliga antalet lägenheter av olika storlek i städerna 1950 vid dels nuvarande utrymmesstandard, dels nyss angivna högre standard, under antagande av oförändrad nativitet och fortsatt inflyttning i hittillsvarande omfattning. Jämföres det för 1936—1950 erforderliga eldstadstillskottet med det faktiska eldstadstillskottet under femtonårsperioden 1922—1936, framgår följande. Med användande av nyss angivna reduktionstal kan eldstadstillskottet i städerna 1922—1936 beräknas ha utgjort 576 000. Härmed är att jämföra det till 525 800 beräknade erforderliga eldstadstillskottet 1936—1950 vid antagande av en, på sätt nyss angivits, höjd utrymmesstandard. Denna minskning av eldstadstillskottet är procentuellt taget icke fullt så stor som den nyss framräknade minskningen av lägenhetsbeståndet, men likväl icke alldeles be27—717118.

I

402 Diagram XXV. Beräknat antal lägenheter av olika storlek i rikets städer år 1950 vid nuvarande och vid förhöjd standard under antagande av oförändrad nativitet och fortsatt inflyttning i hittillsvarande omfattning. Antal lägenheter

I Lägenheter enl. nuvarande standard Lägenheter enl. högre standard (högsl 3 pers, i 1 r.o.k..

500 000

högst 5 i 2 r . o . k . o. s. v.)

300 000

200 000

100 000

o

I

I

1 1

lydelselös. Härvid är att erinra om att jämförelsen begränsar sig till städer och sålunda icke omfattar köpingar, municipalsamhällen och andra tättbebyggda samhällen, inom vilka byggnadsverksamheten sannolikt torde komma att i fortsättningen bliva livlig på grund av den starka egnahemsbildningen m. m. Utgår man däremot från det i promemorian gjorda alternativa antagandet av en ytterligare förbättrad utrymmesstandard, innebärande att högst 2 personer komma på varje boningsrum, köket därvid icke inräknat, synes en icke ringa ökning av byggnadsverksamheten bliva erforderlig. Detta skulle bl. a. bero därpå, att det existerande lägenhetsbeståndet i betydlig omfattning måste ombyggas i anpassning till den högre utrymmesstandarden. Exempelvis skulle, såsom i promemorian erinras, under sådan förutsättning 1950 behövas ett antal 1 rum och kökslägenheter i städerna, som vore c:a 50 000 mindre än det 1935 existerande antalet. För l a n d s b y g d e n , i n k l . k ö p i n g a r o c h m u n i c i p a l s a m h ä l l e n , har bostadssociala utredningen i ett den 11 november 1937 avgivet betänkande (S. O. U. 1937: 43) framlagt vissa beräkningar rörande det framtida bostadsbehovet. Dessa grunda sig på liknande kombinationer av nativitets- och flyttningsantaganden, som enligt det ovan sagda uppgjorts

403 för städernas del. Resultatet sammanfattas av utredningen i huvudsak sålunda. Under alla förutsättningar, som nu kunna bedömas som sannolika, kommer antalet hushåll på landsbygden och därmed även behovet av tillskott till landsbygdens bostadsbestånd att fortsätta att betydligt tillväxa under de närmaste decennierna. En rimlig uppskattning är, att 1960 antalet hushåll på landsbygden kommer att överstiga antalet 1935 med 20 %. Utvecklingen kommer sålunda att kräva en mycket väsentlig utökning av bostadsbeståndet på landsbygden, trots sannolikt sjunkande folkmängd. Även oavsett det byggnadsbehov, som sammanhänger med andra omständigheter än hushållsbeståndets tillväxt (om-, till- och ersättningsbyggnad), äro förhållandena sådana, att utredningen anser sig böra påyrka åtgärder till befordrande av bostadsbildningen på landsbygden. Efter 1960 kommer med all sannolikhet att inträffa stagnation och — om inte nativiteten inom den närmaste tiden stiger starkt — även tillbakagång i hushållsbeståndets utveckling. Bostadsbyggandet under närmaste framtiden torde jämväl komma att omfatta ganska betydande s a n e r i n g s a r b e t e n inom äldre stadsdelar, vilka arbeten till sin storlek givetvis nu icke kunna närmelsevis beräknas. Förutsättas kan emellertid, att dessa arbeten komma att utgöra ett icke oväsentligt tillskott till den framtida arbetsmängden inom byggnadsindustrien. Vad gäller e n s k i l d b y g g n a d s v e r k s a m h e t för andra ä n d a m å l ä n b o s t ä d e r , synes det icke vara möjligt att med någon grad av säkerhet uppskatta dess framtida omfattning. Till övervägande del utgöres den av byggnadsverksamhet för industriella och kommersiella ändamål, vilken är mer känslig för konjunkturväxlingarna än bostadsproduktionen. Den framtida omfattningen därav får på denna grund tänkas bliva väsentligt beroende av den blivande konjunkturutvecklingen. I runt tal har under senare år byggnadsverksamheten för andra ändamål än bostäder omfattat 25 % av totalproduktionen i stadssamhällen och stadsliknande samhällen. Växlingarna i denna verksamhet ha dock varit så pass betydelsefulla, att de kunnat sträcka sig till 10 % av den totala byggnadsverksamhet, för vilken statistik föreligger. Samma byggnadsverksamhet å andra orter än som omfattas av den officiella statistiken har av de sakkunniga tidigare, efter värdet räknat, uppskattats till hälften eller tredjedelen av bostadsproduktionen i stadssamhällen eller stadsliknande samhällen (sid. 41). Då den till stor del avser uppförandet av fabriker, verkstäder o. dyl., får den antagas vara lika känslig för konjunkturväxlingarna som motsvarande verksamhet å de i statistiken redovisade orterna. överslagsvis torde man därför böra räkna med, att byggnadsverksamheten i landet för andra ändamål än bostäder kan komma att variera med upp till 10 % av totalproduktionen alltefter konjunkturläget.

404 Skulle de rådande låga räntesatserna äga bestånd under en längre tid, utgör detta utan tvivel en stimulerande faktor för den byggnadsverksamhet, varom här är fråga, liksom för bostadsproduktionen. En stegring avräntefoten kan å andra sidan väntas utöva en starkt återhållande verkan. Den s t a t l i g a o c h k o m m u n a l a byggnadsverksamheten avser i huvudsak icke sådana ändamål, varom här särskilt varit tal. På grundval av vissa av de sakkunniga förut meddelade uppgifter rörande statens, de större städernas och landstingens husbyggnadsverksamhet kan under ett normalt år som 1931 värdet av den statliga byggnadsverksamheten anslås till 20 milj. kr. och av den kommunala byggnadsverksamheten till 55 milj. kr. Härmed äro att jämföra vissa av 1936 års utredning angående beredskapsarbeten verkställda beräkningar angående den framtida tillgången på statligt och kommunalt byggnadsarbete. Bortsett från kommunikationsverken redovisades av utredningen statliga byggnadsarbeten under perioden 1937/38—1941/42 till ett belopp av 65'2 milj. kr., vartill kommo arbeten. som under samma tid kunde verkställas i syfte att bereda arbetstillfällen under arbetslöshet (arbetsreserv), till ett belopp av 18-5 milj. kr. För kommunikationsverken torde enligt av de sakkunniga särskilt inhämtade uppgifter byggnadsarbetena kunna för samma tid beräknas till i runt tal 10 milj. kr. Detta giver för femårsperioden ett totalbelopp för statliga byggnadsarbeten av inemot 19 milj. kr. per år. De av beredskapsutredningen redovisade statliga byggnadsarbetena uppgå sålunda till icke långt ifrån samma belopp, som dessa arbeten normalt utgjort under senare tid. Beredskapsutredningens uppgifter få dock antagas vara minimisiffror, då vid den av utredningen verkställda inventeringen kostnadsuppgifter icke alltid lämnats beträffande byggnader, om vilkas uppförande definitivt beslut icke fattats, men som avses att komma till utförande under den närmaste femårsperioden. Vad beträffar kommunala byggnadsarbeten sluta beredskapsutredningens beräkningar på en summa av 201-4 milj. kr. för perioden 1937—1941, vartill kommer arbetsreserv för en tioårsperiod å 59-8 milj. kr. Per år räknat utgör detta för den närmaste femårsperioden 46 milj. kr., vilket med 9 milj. kr. understiger den nyss meddelade siffran för den kommunala byggnadsverksamhetens omfattning under ett normalår på senare tid. Till förklaring av skillnaden må anföras följande. I högre grad än för statsarbeten torde för kommunala arbeten gälla, att icke ens en ungefärlig kostnadsuppgift kunnat erhållas. Även i övrigt företer det kommunala materialet bristfälligheter och luckor. För många av rikets kommuner torde det ha mött svårigheter att meddela uppgifter om planerade byggnadsföretag, som ej ännu beslutats. Den för en hel tioårsperiod beräknade arbetsreserven har vidare här antagits till hälften falla på den närmaste femårsperioden och till hälften på den därefter följande. I verkligheten torde emellertid den

405 övervägande delen av reserven vara att tillräkna den närmaste femårsperioden. På dessa grunder torde den kommunala byggnadsverksamhet, som kan väntas komma till stånd under den närmaste femårsperioden, sannolikt icke understiga motsvarande verksamhet under ett normalår på senare tid. Snarare torde en utökning av verksamheten vara att vänta. Enligt de sakkunnigas mening framgår av det föregående, att några skäl knappast finnas för antagandet, att arbetstillgången inom byggnadsindustrien, åtminstone under den närmaste tiden fram till år 1950, skall bliva avsevärt mindre än den hittills varit. Till vissa delar stöder sig detta uttalande på ovissa grunder och föreligger då möjligheten av att arbetstillgången överskattats, men detta torde i viss mån motvägas av de försiktiga antaganden, som i andra delar gjorts. Visserligen torde finnas allenast begränsade möjligheter att skapa nya produktionsbehov inom byggnadsindustrien. Likväl torde den av samhälleliga åtgärder underhjälpta fortgående förbättringen av de breda lagrens sociala förhållanden och levnadsstandard ävensom deras strävan att skaffa sig bättre, mer ändamålsenliga samt rymliga och mer hygieniska bostäder, kunna giva större arbetsmängder inom byggnadsindustrien än dem, varmed här ovan räknats. I övrigt torde allenast de hittillsvarande behoven för denna produktion stå till buds vid beräknande av möjligheterna inom närliggande framtid för arbetskraftens utnyttjande inom denna industri. I varje fall ha de sakkunniga icke ansett sig vid beräkning av arbetskraftens användningsmöjligheter kunna finna andra utvägar än de anförda. Tillfälliga och ofta nog med konjunkturella företeelser inom landets ekonomiska liv sammanhängande förskjutningar kunna givetvis uppstå. De förut angivna behoven komma dock givetvis att på lång sikt ständigt göra sig gällande.

Beträffande b e h o v e t a v a r b e t s k r a f t inom byggnadsindustrien vilja de sakkunniga erinra om att de åtgärder, som föreslagits till en utjämning av säsongväxlingarna med avseende å arbetstillgången under året, efter allt att döma torde komma att bereda jämnare och därmed ökat arbete för en del av arbetskraften. I gengäld innebär detta en minskad arbetstillgång för återstoden. För denna kan den individuella arbetslöshetsrisken därigenom komma att ökas. Denna risk har sin orsak såväl i lägre yrkesskicklighet som i mindre allmän duglighet eller fysisk uthållighet o. dyl., vilket kan inverka på sådant sätt, att en arbetsgivare icke finner en arbetare fylla måttet med hänsyn till gällande arbetsvillkor. De grupper, vilkas arbetslöshetsrisk är störst, utgöras av dels de äldre arbetarna och de i något avseende fysiskt svaga, dels de yngre mindre yrkeskunniga arbetarna och dels arbetare, vilka oavsett ålder enligt arbetsgivarnas mening äga mindre driftighet eller pålitlig-

het. Dessa kategorier av arbetare få i regel vidkännas arbetslöshetens börda i första hand. Vid en jämnare arbetsfördelning under året torde nyssnämnda kategorier i väsentligt större omfattning än nu komma att utestängas från arbete. Härtill torde komma, att, därest förhållandena inom byggnadsindustrien bliva mer stabiliserade, åtminstone de företagare inom byggnadsyrket, som bedriva en mer kontinuerlig verksamhet, alltmer komma alt hålla sig med en stam av mer eller mindre fast anställda, vilka av arbetsgivaren särskilt uppskattas för driftighet och pålitlighet och som han i första hand giver sysselsättning. Härigenom torde ock åtskilliga fullgoda arbetare komma i efterhand beträffande arbetsmöjligheter, särskilt i de större städerna, där de stora företagarna bedriva sin verksamhet. En jämnare fördelning av den under året tillgängliga arbetsmängden kommer att minska den under vissa delar av året förekommande stora efterfrågan på arbetare inom byggnadsindustrien, särskilt i fråga om murare. Under sommar- och höstmånader har det vid särskilt livlig byggnadsverksamhet för bostadshusens färdigställande till den 1 oktober förekommit, att efterfrågan på arbetare varit större än tillgången, varför utländska arbetare i viss utsträckning måst anskaffas. Vid bedömandet av frågan om behovet av arbetskraft inom byggnadsindustrien inom en närliggande framtid har man sålunda med hänsyn till vad ovan anförts huvudsakligen att beakta, i vad mån de föreslagna säsongutjämnande åtgärderna kunna åstadkomma en förändrad efterfrågan på arbetskraft inom byggnadsindustrien. Härvid bortses självklart från den inverkan, som konjunkturväxlingarna kunna öva. Såsom de sakkunniga redan framhållit, torde dessa åtgärder komma att minska behovet av arbetare. De sakkunniga hålla följaktligen före, att en ökning av arbetarnas antal icke gärna bör ifrågakomma. Snarare kan en minskning bliva av omständigheterna påkallad allt efter som de föreslagna åtgärderna till utjämning av säsongväxlingarna bliva förverkligade och det visar sig, att de giva avsett resultat. De sakkunniga ha vid utredningsarbetet kunnat konstatera, att en kvalitativ ökning av arbetskraften inom byggnadsindustrien ägt rum successivt under årens lopp, vilket måst i viss mån verka minskande på arbetstillfällena och behovet av arbetskraft. Den enskilde arbetarens arbetsintensitet har sålunda stegrats i icke ringa mån. Detta torde ha sin orsak däruti, att arbetarnas prestationsförmåga höjts, utan att arbetets kvalitet nedsatts, genom en alltmer utvecklad teknik i arbetet och i vissa fall mera fulländade arbetsredskap. Detta förhållande, som torde komma att än mer utvecklas, bör även beaktas vid bedömandet av frågan om rekrytering av arbetskraft till byggnadsindustrien. Såsom tidigare anförts, bilda de yngsta arbetarna en grupp, som i inånga fall hårt drabbas av arbetslöshet. I samband med en eventuell begräns-

ning av tillströmningen av arbetskraft till byggnadsyrket, synas åtgärder böra vidtagas för att stödja de strävanden, vilka ha till ändamål att höja den kvalitativa standarden och i all synnerhet underlätta u n g d o m e n s y r k e s u t b i l d n i n g . Individernas förutsättningar att göra sig gällande på arbetsmarknaden, deras användbarhet samt värdet av deras arbete inom facket bör det ligga i samhällets intresse att förkovra för att i möjligaste mån minska arbetslösheten bland de yngre årsklasserna, för vilka den särskilt innebär synnerligen svåra faror. Dessa åtgärder måste ansluta sig till de olika fordringarna inom byggnadsindustriens olika fack. Endast genom en systematiskt ordnad och ändamålsenlig, såväl teoretiskt som praktiskt inriktad undervisning bliva de yngre årsklassernas arbetare fullt konkurrenskraftiga på arbetsmarknaden med hänsyn till de avtalade löneförmånerna. Det är nämligen självfallet, att de arbetare i första hand vinna anställning, som helt fylla måttet i fråga om yrkesskicklighet i förhållande till fastställd normallön. Att åtskilligt redan åstadkommes från det allmännas och institutioners sida för att förbättra ungdomens yrkesutbildning är uppenbart, men ännu återstår mycket att göra, innan det med fog kan sägas, att det blivit väl sörjt för denna utomordentligt viktiga samhällsangelägenhet. Frågan om ungdomens yrkesutbildning har nära samband med spörsmålet, huruledes en reglering av byggnadsindustriens behov av arbetskraft lämpligen bör företagas, önskvärt vore måhända att arbetarna inom ett arbetsområde, där olika fack äro så beroende av varandra som byggnadsfacken, icke erhölle utbildning endast i ett fack utan om möjligt skaffade sig nödig färdighet även i något annat. Arbetslöshetsrisken skulle otvivelaktigt på så sätt avsevärt minskas. En sådan ordning låter sig emellertid svårligen genomföras. Icke blott fackens traditioner och konservatism torde lägga hinder i vägen därför, utan även praktiska svårigheter måste tagas i betraktande. Därest det i framtiden skulle, på grund av att en mera kontinuerlig drift och ändamålsenligare arbetsmetoder genomförts, visa sig nödvändigt att reglera byggnadsindustriens behov av arbetskraft, bör detta icke få ske ensidigt och godtyckligt genom att t. ex. vederbörande arbetareller arbetsgivarorganisationer vidtaga prohibitiva åtgärder. En sådan reglering bör tvärtom lämpligen ske i samverkan och samförstånd mellan fackens partorganisationer och om möjligt under offentlig kontroll, utövad av t. ex. kommunala lärlings- och yrkesskolor. Enligt de sakkunnigas mening kunna s. k. tärlingsregulativ tjäna som en lämplig form för överenskommelser i detta syfte mellan vidkommande organisationer, under förutsättning likväl, att sådana regulativ icke enbart skola avse att reglera tillträdet till facken utan även erbjuda garantier för att lärlingarna erhålla en god yrkesutbildning. I enlighet med riksdagens uttalade önskan har frågan om yrkesutbildning och yrkeskompetens gjorts till föremål för särskilda utredningar av

408 1936 års hantverkssakkunniga. Då det torde få anses lämpligt, att resultatet av dessa utredningar avvaktas, innan så omstridda och principiellt viktiga spörsmål som upprättande av lärlingsregulativ upptagas till en mer ingående behandling med tanke på speciella fack, vilja de sakkunniga icke närmare ingå på denna för hela lärlingsväsendet synnerligen viktiga fråga.

FJÄRDE AVDELNINGEN

Finansiering av byggnadsföretag samt prisbildningen på tomt-, fastighets- och hyresmarknaderna

KAP. XV.

Finansiering av byggnadsföretag. A. Anstalter för fastighets- och byggnadskredit. a. Anstalternas utveckling och relativa betydelse för kreditgivningen. År 1861 tillkom Sveriges allmänna hypoteksbank, vilken 1871 på bostadskreditområdet fick sin motsvarighet i a l l m ä n n a h y p o t e k s k a s s a n f ö r S v e r i g e s s t ä d e r (utan statsgaranti). Redan dessförinnan hade 1869 i Stockholm grundats Stockholms intecknings garantiaktiebolag, som, från att från början vara en sorts försäkringsbolag för fastighetskredithypotek, efter några års framgångsrik verksamhet övergick till direkt fastighetslånerörelse och sedermera till dylik baserad på obligationsutgivning, varjämte slutligen även upptogs vanlig bankverksamhet. Ännu tidigare, eller 1861, kom en enbart för Stockholm avsedd hypoteksinrättning, kallad Stockholms hypotekskassa, till stånd, vilken enligt reglementet hade till ändamål att utlämna ouppsägbara amorteringslån. Redan vid 1880-talets slut upphörde kassan emellertid att utlämna dylika lån. Från det allmännas sida vidtogos under tiden mellan 1870 och 1908 icke några åtgärder för lösande av kreditfrågan för städernas fastighetsägare, utan detta överlämnades helt åt den enskilda företagsamheten. Under denna tid tillgodosågs fastighetsägarnas behov av kredit i övrigt av affärs- och sparbankerna samt i ständigt växande grad av försäkringsanstalter och övriga slag av penningplacerande allmänna eller enskilda inrättningar. Därjämte spelade kreditgivningen genom enskilda personer eller firmor också stor roll, icke minst under högkonjunkturerna i början av 1880-talet ocb närmast efter sekelskiftet. År 1909 inleddes ett nytt skede på detta område, i det att riksdagen fattade beslut om upprättande av K o n u n g a r i k e t S v e r i g e s s t a d s h y p o t e k s k a s s a , till vars förfogande ställdes 30 000 000 kr. i statens 3V2 % obligationer såsom grundfond. Grundfonden har sedermera successivt ökats till 100 000 000 kr. Syftet med denna institution var att tillgodose behovet av primär fastighetskredit i städer, köpingar och vissa andra stadsliknande sam-

412 hällen genom föreningar å dessa platser, som utlämnade och gentemot kassan ansvarade för lånen. Av kassan till föreningarna utlämnade och utestående lån utgjorde den 31 dec. 1936 ett belopp av 952 026 564: 80 kr. Summan av utgivna obligationer utgjorde samtidigt 1 067 914 000 kr. På grund av återköp till ett nominalbelopp av 94 471840 kr. utgjorde obligationsskulden således 973 442 160 kr. Icke långt därefter framfördes förslag om ett offentligt organ jämväl för den sekundära och med denna i riskavseende jämställda bostadskrediten, särskilt för egnahem. Ett förslag i denna riktning utarbetades av den år 1912 tillsatta bostadskommissionen, men förslaget ledde icke till någon åtgärd från statsmakternas sida. Först vid 1929 års riksdag beslöts efter förutgången utredning av de s. k. bostadskreditsakkunniga, att för den sekundära bostadskrediten i städer och stadsliknande samhällen ävensom för egnahemskreditfrågan inom samma slags samhällen skulle inrättas en motsvarighet till Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, vilken fick namnet s v e n s k a b o s t a d s k r e d i t k a s s a n . Denna började sin verksamhet med ingången av år 1930. Till bostadskreditkassan tillsköt staten 30 000 000 kr. i svenska statens 4V2 % obligationer såsom grundfond. Liksom stadshypotekskassan anskaffar bostadskreditkassan medel för utlåning genom utgivandet av obligationer, till säkerhet för vilka i första hand tjäna låntagarnas reverser till de till kassan anslutna föreningarna med tillhörande hypotek. I bägge fallen äro låntagarna solidariskt ansvariga för resp. förenings förbindelser till kassan, varjämte de olika föreningarna sinsemellan ansvara för varandras förbindelser till kassan. Medan i stadshypotekskassan låntagarna endast äro skyldiga att i mån av behov lämna bidrag till bestridandet av den lokala föreningens samt kassans förvaltningskostnader, har med hänsyn till de större riskerna vid sekundärbelåningen föreskrivits i författningsbestämmelserna för svenska bostadskreditkassan, att en särskild fondbildning skall ske genom bidrag från låntagarna, vilka sålunda ha att utöver förvaltningsbidrag erlägga till lokalföreningen 2 % av lånebeloppet fördelat på högst fem år och till centralkassan 1 % på tio år. Mellan stadshypotekskassan och bostadskreditkassan består bl. a. ock den skillnaden, att av den senare kassans sju å nio styrelseledamöter, två utses av Kungl. Maj:t och en av riksgäldsfullmäktige, medan i stadshypotekskassan Kungl. Maj:t utser fyra styrelseledamöter av fem samt riksgäldsfullmäktige den femte. I bostadskreditkassan väljas de återstående styrelseledamöterna av lokalföreningarna, som en gång årligen sammanträda till ombudsstämma. Beträffande lånevillkoren må här endast nämnas, att i stadshypotekskassan fastigheterna belånas till 50 % av uppskattade värdet eller taxeringsvärdet, dock så att i de sex största städerna belåningsgränsen kan höjas till 60 %. Lån lämnas praktiskt taget endast för fastigheter, som till väsentlig del äro anordnade för bostadsändamål. Lånen äro dels annuitetslån och dels

413 fasta lån samt äro ouppsägbara från långivarens sida. De fasta lånen utställas på lägst tio och högst tjugo år. Från låntagarens sida kunna lånen uppsägas efter tio år. I bostadskreditkassan belånas hyreshus upp till högst tre fjärdedelar av efter särskild värdering åsätt värde eller av taxeringsvärdet, om detta är lägre. För egnahem tillämpas i allmänhet en högsta belåningsgräns av tre femtedelar av ifrågavarande värden. Enligt bostadskreditkassans berättelse för 1936 utgjorde i förhållande till belåningsvärdet undre resp. övre lånegränsen för hyreshus 55—70 %, för egnahem 43—52 %, allt i genomsnitt. Såsom av det föregående framgår, kunna lånen vara sekundärlån, d. v. s. i förmånsrättsavseende gälla efter av annan långivare meddelat lån i samma fastighet, varvid dock vissa fordringar ställas bl. a. på det underliggande lånets placering, storlek i förhållande till sekundärlånen m. m. Liksom i stadshypotekskassan äro lånen ouppsägbara från långivarens sida och under tio år från låntagarens. Samtliga lån äro amorteringslån, och löptiden får ej överstiga 40 år. Vid slutet av 1936 utgjorde kassans till föreningarna utlämnade och utestående lån netto 103 524 373: 65 kr. För bostadskrediten i Stockholm är vidare av betydelse A.-B. S t o c k h o l m s t o m t r ä t t s k a s s a , vilken trädde i verksamhet 1909. Ett huvudsyfte med tomträttsinstitutet var, att nyttjanderättshavaren skulle givas möjlighet att erhålla kredit mot inteckning i själva huset. Det karakteristiska för tomträttskrediten kan sägas vara, att den tidigare så gott som uteslutande fått ombesörjas av kommunerna. Numera torde även tomträtten i viss utsträckning belånas på allmänna marknaden. Vidare är att erinra om s t a t e n s e g n a h e m s l å n e f o n d , inrättad 1904. Den statliga egnahemsrörelsen avser att bland mindre bemedlade främja egnahemsbildningen med eller utan jordbruk på landsbygden eller till stad hörande område, för vilket stadsplan ej blivit fastställd, ävensom jordförmedling och jordanskaffning härför. Utom egentliga jordbrukslån och bostadslån utges ock tilläggslån för utvidgning eller förbättring av jordbrukslägenhet samt premielån såsom hjälp för utförande av nyodlings-, byggnadsm. fl. arbeten och som anses gäldade, då arbetet i fråga utförts och godkänts. Bostadslån utlämnas i regel icke i andra fall än där sökande åsyftar att genom nybyggnad bilda ett eget hem. Om särskilda skäl därtill föranleda, kan bostadslån beviljas även i andra fall, såsom för inlösen av jord till byggnad å ofri grund eller för inköp av bostadslägenhet, som sökanden innehar under nyttjanderätt. En speciell fastighetskreditgivning förekom under krigstiden och tiden närmast därefter. För främjande av bostadsproduktionen ställdes då statsbidrag utan återbetalningsskyldighet till förfogande, varjämte särskilt förmånlig långivning bedrevs av den 1920 inrättade s t a t e n s bostadslånefond, vars verksamhet upphörde med utgången av år 1930.

414 Den kooperativa bostadsrörelsen erhöll nästan överallt, där den framträdde, stöd från såväl stat som kommun. Bostadslån har vidare utlämnats ur p e n s i o n s f ö r s ä k r i n g s f o n d e n, varvid kommunen iklätt sig garanti för byggnadsföretagens lån ur fonden eller själv ställt sig som låntagare och i sin ordning utlämnat lån till enskilda företagare, i den mån kommunerna ej använt lånebeloppen för kommunal bostadsbyggnadsverksamhet. Slutligen har på sista tiden anstalter träffats genom statens försorg för utlämnande av tertiärkredit till stimulerande av ny bostadsproduktion i vissa städer ävensom för modernisering av äldre hus i städer och stadsliknande. samhällen. För detta ändamål har inrättats s t a t e n s b y g g n a d s l å n e b y r å, som trädde i verksamhet hösten 1933. Lån, som utlämnas av denna byrå, skola förmedlas av vederbörande kommun. Lånesummornas belopp göras beroende på storleken av den kredit, som står att erhålla på öppna marknaden. Statslånet utgår mot säkerhet av inteckning i omedelbar följd efter inteckningssäkerheten för den kredit, som erhålles på öppna marknaden, med belopp, som står i viss relation till sådan kredit, nämligen med högst en femtedel av denna kredits sammanlagda belopp. Den kredit på öppna marknaden, som sålunda i första hand lägges till grund för beräkning av statslånets högsta medgivna belopp, skall vidare prövas vara på betryggande sätt ordnad. Leverantörkredit och andra lån av tillfällig natur få sålunda ej åtnjuta förmånsrätt framför statslån. Statslån må vidare utgöra högst 15 % av fastighetsvärdet och skall ligga inom högst 90 % av nämnda, värde samt inom summan av brandförsäkringsvärdet och lomtvärdet. Utom de i det föregående omnämnda speciella fastighetskreditanstalterna, nämligen Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, svenska bostadskreditkassan, A.-B. Stockholms tomträttskassa och Stockholms intecknings garanti A.-B., utlämna följande statliga organ lån å fastigheter: statskontoret, pensionsstyrelsen, riksförsäkringsanslalten och postsparbanken. Härtill komma kommunala organ. Bland kreditanstalter, vilka utlämna lån å fastigheter, må nämnas sparbanker, affärsbanker, försäkringsbolag och pensionsanstalter samt »kassor», stiftelser och liknande institutioner. Den e n s k i l d a k r e d i t g i v n i n g e n på fastighetsmarknaden har visserligen en förhållandevis stor omfattning men synes dock ha minskat i omfattning och betydelse mot tidigare, vad gäller dess säkerheter av mera oomtvistlig beskaffenhet. I fråga om högre liggande krediter och särskilt s. k. toppkredit torde förhållandet vara det motsatta. Utvecklingen synes ha gått i den riktningen, att fastigheter numera ofta uppföras och även sedermera förvärvas med en egen kapitalinsats från byggnadsföretagares eller köpares sida, som avsevärt understiger vad som tidigare ansetts erforderligt. Sålunda torde det förut som ett minimum ansedda egna kapitaltillskottet av omkring 25 % ofta väsentligt underskridas, något som dels har sin grund i förenings- och bolagsformens allt vidsträcktare tillämpning vid fastighets-

415 innehav och dels i den allmänna utvecklingen på kapitalmarknaden, varigenom kapitaltillförseln för högre liggande krediter varit god. Under uppåtgående konjunkturer ha byggnadsföretagarna i regel utan svårighet kunnat anskaffa de för rörelsen erforderliga medlen. Byggnadskreditiv ha med lätthet erhållits mot borgen och sekundärkrediter ofta beredvilligt lämnats av leverantörer eller underentreprenörer mot säkerhet i inteckningar. I den mån inteckningar i övrigt funnits tillgängliga, ha dessa lämnats till den eller de leverantörer, som av en eller annan anledning önskat få sina fordringar säkerställda. Vid fallande konjunkturer och andra ökade risker ha de övriga leverantörerna till byggnadsföretagen i längden ej låtit sig nöja med att på detta sätt bliva tillbakasatta. Byggnadsföretagarna, som ofta saknat tillräckliga egna resurser och för den skull varit beroende av oförminskade krediter vid inköp av material m. m., ha då överenskommit med sina leverantörer, att dessa skulle lämna s. k. leverantörkrediter. Detta innebär, att samtliga högt liggande, ej i annan ordning pantförskrivna inteckningar lämnas såsom gemensam säkerhet och behållas av leverantörerna, till dess penningar kunna frigöras genom fastighetens försäljning eller på annat sätt. Sannolikt ha dessa leverantörkrediter varit mer till skada än gagn. Leverantörerna ha icke kunnat bedöma värdet av den erhållna säkerheten eller bedömt detsamma alltför lättvindigt och därför ofta lämnat större kredit än de bort, varigenom under de senare åren avsevärda kapital säkerligen gått förlorade. Dessa krediter ha i många fall varit beroende på behovet att överhuvud taget få byggnadsföretagen fullbordade, så att medel kunnat anskaffas genom byggnadens försäljning. I samband härmed står frågan om den illegitima kreditgivningen, som utövas av en del mer eller mindre obskyra individer, vilka utnyttja byggnadsföretagarnas svagheter för att av dem utpressa oskäliga räntor och provisionskostnader. Åtskilliga fall med rent drastiska detaljer ha härvidlag kommit till de sakkunnigas kännedom. Dylika företeelser böra på det kraftigaste beivras av lagens representanter utan hänsyn till person. Ser man närmare på d e n r e l a t i v a b e t y d e l s e , s o m d e o l i k a slagen av k r e d i t g i v a r e på f a s t i g h e t s m a r k n a d e n äga f ö r b o s t a d s k r e d i t e n , må nämnas, att enligt från svenska bostadskreditkassan lämnade uppgifter för 1933 försäkringsanstalterna då svarade för det största lånebeloppet, därnäst stadshypotekskassan ävensom den av pensionsanstalter, stiftelser m. m. bildade gruppen av kreditgivare, därefter Stockholms intecknings garanti A.-B., sparbankerna och postsparbanken. Rörande storleken av de lån, som av affärsbanker och enskilda placerats i bostadsfastigheter, föreligga icke några uppgifter. Till sådana kreditgivare, som huvudsakligen utlämna sekundärlån, kunna endast räknas kommunerna och svenska bostadskreditkassan samt den del av statskontorets tidigare utlåning, som härrör från bostadslånefonden. Öv-

416 riga statliga kreditgivare, sparbankerna och stadshypotekskassan utlämna uteslutande primärlån. Bland de återstående långivargruppernas utlåning, tillsammans representerande över hälften av den sammanlagda utlåningen, torde emellertid befinna sig ett rätt avsevärt antal lån mot inteckning över 60 % av värdet, sålunda av sekundärlåns natur. I saknad av exakta uppgifter härom har det förmodats, att en icke oväsentlig del av dessa lån är lämnad på för låntagarna relativt betryggande villkor, åtminstone i avseende på trygghet mot oväntad uppsägning. b. De sakkunnigas yttrande. På kreditgivarhåll ha framställts en del önskemål beträffande fastighetskreditens ordnande. Dessa önskemål ha gällt följande tre grupper av frågor: 1) värdering av fastigheter; 2) förmedling av fastigheter samt 3) kontroll över företagarverksamheten inom byggnadsindustrien. Vad först frågan om värdering av fastigheter beträffar må erinras, att införande i vårt land av auktoriserade värderingsmän för fast egendom i stad vid åtskilliga tillfällen förts fram, bl. a. av svenska kommunal-tekniska föreningen. Även hos Stockholms handelskammare har efter framställning frågan varit föremål för prövning i samband med den undersökning, som ledde till antagandet i november 1931 av handelskammarens stadga angående besiktningsmän för handelsvaror. Genom tillkomsten av auktoriserade värderingsmän avsåg man att skapa tillfälle för såväl fastighetsägare som kreditgivare, att vid behov erhålla en värdering, utförd av fackmän, stående under en viss offentlig kontroll. I skrivelse till överståthållaren den 1 juni 1934 föreslog förste ingenjören i Stockholms stads fastighetskontor Åke Virgin inrättandet av ett permanent värderingsinstitut, vilket skulle givas samma ställning i förhållande till allmänheten som exempelvis svenska konsulterande ingenjörers förening, Sveriges advokatsamfund, föreningen auktoriserade revisorer m. fl. Finansieringen skulle ske genom inträdesavgifter från ledamöterna i institutet och genom upptagande av avgifter för utförda värderingar enligt särskild taxa. Av överståthållarämbetet ifrågasattes i skrivelse bl. a. till institutioner, vilka ha att taga befattning med frågor av hithörande art, att överståthållarämbetet kunde tills vidare förordna visst antal personer att i angivet hänseende tillhandagå ämbetet, men med rätt för dessa att i större eller mindre utsträckning mottaga uppdrag jämväl av enskilda personer. Svenska bostadskreditkassan, som inkom med yttrande i ämnet den 31 januari 1935, anförde, att för allmänheten otvivelaktigt förefunnes behov avåtgärder, varigenom ökad trygghet kunde skapas för värderingars tillförlitlighet. Emellertid kunde det ifrågasättas, huruvida den föreslagna anordningen, att överståthållarämbetet skulle auktorisera värderingsmän, vore ur det allmännas synpunkt lämplig. Skulle värderingen visa sig felaktig, vore fara värt, att ansvaret för värderingarna komme att läggas på den aufctori-

417 serande myndigheten. Vidare syntes icke kunna undvikas, att skiljaktigheter uppkomme mellan de auktoriserade värderingsmännens värderingar och de av taxeringsnämnderna åsatta fastighetsvärdena. På dessa grunder ansåg bostadskreditkassan icke tillrådligt, att den ifrågasatta auktorisationen komme till stånd. Syftet med förslaget syntes däremot kunna vinnas genom bildandet av en förening av värderingsmän efter mönster av Sveriges advokatsamfund. Ett värderingsinstitut bildades 1935 i Stockholm på privat initiativ, men synes ännu ej ha nått någon nämnvärd omfattning. Enligt de sakkunnigas mening är det ur samhällets synpunkt sett uppenbarligen en brist, att fastighetsägare och kreditgivare icke äga tillgång till en institution, som kan lämna auktoritativa utlåtanden ifråga om fastigheters beskaffenhet och beräkningar rörande deras värden. De sakkunniga vilja därför föreslå, att en sådan institution kommer till stånd. Den bör sammansättas av på detta område väl förfarna män, med mogen och mångsidig erfarenhet samt särskild sakkunskap i frågor rörande fastighetsvärden och deras beräknande. De böra vara obundna av egna ekonomiska intressen i fastighets- och tomtvärdefrågor samt även i övrigt fria från sådana intressen, som kunna påverka deras opartiskhet vid fullgörandet av deras uppdrag. Auktorisation av värderingsmännen bör ske genom statlig myndighet i likhet med vad som exempelvis är fallet med förrättningsmän för verkställande av undersökningar för vägbyggnadsföretag, vartill statsbidrag ifrågasattes. Att utfärda auktorisation bör anförtros en sakkunnig myndighet och tillkomma byggnadsstyrelsen, inom vilken dessa ärenden böra handläggas av den byrå de sakkunniga i annat sammanhang föreslå. Att yttra sig över förslag till auktorisation av värderingsman bör tillkomma vederbörande byggnadsnämnd. Värderingsmännen, vilka skola fullgöra sitt uppdrag enligt för dem utfärdad särskild instruktion, böra icke uppbära fast lön utan endast arvode enligt taxa i de fall, då deras tjänster tagas i anspråk. För de lämnade upplysningarnas riktighet böra värderingsmännen vara ansvariga såsom för i tjänsten fullgjorda uppdrag. Den auktoriserande myndigheten bör äga frihet att begränsa uppdraget till visst antal år, exempelvis högst fem år, samt att vid missbruk av uppdraget eller bristande förmåga att fullgöra detsamma återkalla auktorisationen. Beträffande förmedlingsverksamheten är att erinra om bildandet av svenska egendomsmäklareföreningen år 1919. Medlemmarna förbinda sig dels att för av dem förmedlade affärer betinga sig ersättning efter av föreningen fastställd taxa, dels att underordna sig viss övervakning och bestraffningsrätt från ledningens sida. Föreningens medlemsantal uppgick år 1932 till 82, vilket antal måhända bör ses i belysning av de stränga bestämmelser, som man ansett lämpligt antaga. 28—717118.

I

418 Vidare ha förmedlingsbyråer upprättats av kommuner eller fastighetsägarsammanslutningar, vilkas verksamhet dock i allmänhet inriktats i första rummet på hyresförmedling. Svenska egendomsmäklareföreningen har vid olika tillfällen — 1921, 1924 och 1929 — gjort framställning om lagstiftning angående egendomsförmedlingsverksamheten. Dessa förslag inneburo, att endast av viss myndighet utsedd person eller firma skulle äga rätt att utöva verksamhet som egendomsmäklare och att över de sålunda auktoriserade mäklarna, vilka skulle tillförbindas att bedriva sin verksamhet i enlighet med särskild instruktion, uppsikt skulle övas av särskild tillsynsmyndighet. Något resultat har icke blivit av dessa framställningar. I samband med egendomsmäklareföreningens förslag har direktören i bostadskreditkassan C. R. Cramér erinrat om lagen om fondkommissionsrörelse den 16 maj 1919, varigenom ren monopolställning beretts utövarna av ett yrke, som i väsentliga drag företer en avgjord likhet med egendomsmäklarens. Vidare erinrades om de särskilda stadgar, som antagits av vissa av landets handelskammare rörande auktoriserade revisorer. Dessa revisorer erhålla dock icke genom auktorisationen något monopol, utan tillerkännas endast en viss förhandsställning framför övriga utövare av revisionsverksamheten. Jämväl erinrades om den sammanslutning mellan landets advokater, som kommit till stånd i Sveriges advokatsamfund, grundat år 1887. Direktör Cramér var av den meningen, att man på fastighetsförmedlingens område hade att välja mellan den strängare lagstiftningsvägen och metoden att, genom regionalt anordnad auktorisation av särskilt kompetenta mäklare, giva dessa en särställning utan att förbjuda den fria yrkesutövningen i övrigt. Däremot ansåg han bildandet av en frivillig sammanslutning för här ifrågavarande syfte icke erbjuda tillräckligt effektivt medel. De sakkunniga finna sig även i detta fall böra framhålla betydelsen av att tillgång finnes till auktoriserade egendomsmäklare, vilka äro förpliktade att utöva sin verksamhet på tjänsteansvar och till vilka allmänheten kan vända sig med det förtroende en dylik ställning bör ingiva. De sakkunniga anse, att denna institution bör ordnas som en parallell till de föreslagna auktoriserade värderingsmännen och sålunda uppdrag lämnas byggnadsstyrelsen att, i allt väsentligt på enahanda sätt som i det föregående föreslagits beträffande värderingsmännen, auktorisera egendomsmäklare och öva tillsyn över deras verksamhet genom den nya byrå, som de sakkunniga ämna föreslå att inrättas inom styrelsen. Beträffande kontrollen över företagarverksamheten inom byggnadsindustrien torde mycket kunna vinnas genom en förstärkning och ytterligare utbyggnad av företagarnas yrkessammanslutningar i avsikt att därmed förena ö v e r v a k n i n g o c h k o n t r o l l av m e d l e m m a r n a s y r k e s u t ö v n i n g , såsom i viss mån redan praktiseras av bestående sammanslutnin-

419 gar. Såsom en brist måste det härvid anses, att sammanslutningar av detta slag kunna uppställa restriktiva villkor beträffande medlemskap. Önskvärt vore naturligtvis, att sammanslutningarna stode öppna för yrkets utövare. Ett annat önskemål vore givetvis, att de kommunala myndigheterna tillsåge, att endast kompetenta företagare finge taga del i sådan byggnadsverksamhet, som avser uppförande av hyreshus. Till viss del torde detta önskemål kunna realiseras genom att för syftets ernående uppställdes villkor för erhållande av kommunens stöd genom lån eller på annat sätt. Även synes kommun kunna öva inflytande på sådan byggnadsverksamhet, som utan att vara föremål för direkt stöd från kommunens sida utnyttjar av kommunen tillhandahållen mark. Denna kontroll av byggnadsföretagarens yrkesutövning borde för att vara tillfyllest gälla såväl den tekniska som ekonomiska vederhäftigheten. Frågan rörande byggnadsföretagens ändamålsenliga utförande såväl i arkitektoniskt och byggnadstekniskt som konstruktivt avseende prövas av respektive byggnadsnämnder före byggnadsföretagens igångsättande. Beträffande byggnadsföretagares t e k n i s k a k o m p e t e n s finnas i byggnadsstadgan den 20 november 1931 vissa bestämmelser. För varje byggnadsarbete skall sålunda finnas person, som utövar ledning och tillsyn av arbetet samt är ansvarig för detsammas utförande. Befattning som arbetsledare må ej utövas av annan än den, som genom intyg från byggnadsyrkesskola eller på annat i vederbörande byggnadsordning stadgat sätt styrkt sig äga erforderlig teoretisk kunskap och därjämte besitter nödig praktisk erfarenhet, därest ej byggnadsnämnden för visst särskilt fall prövar skäl föreligga att härifrån medgiva undantag. I vissa fall äger byggnadsnämnden kräva ytterligare kompetensvillkor och i andra fall kunna eftergifter lämnas beträffande dessa villkor. I normalförslaget till byggnadsordningar m. m. för stad, köping och större municipalsamhälle (S. O. U. 1932:6), vilket förslag varit förebild för de olika byggnadsordningarna å dessa orter, ha bestämmelserna rörande hyggnadsföretagares tekniska kompetens närmare utformats. Ansvarig byggmästare må sålunda ej vara annan än den, som genom betyg från byggnadsyrkesskola eller därmed jämförlig teknisk läroanstalt visat sig äga nöjaktig teoretisk kunskap och därjämte genom intyg av sakkunnig myndighet eller i byggnadsyrket kunnig person styrkt sig äga erforderlig praktisk insikt i yrket. Byggnadsnämnd har dock frihet att som ansvarig byggmästare godkänna jämväl person, vilken icke kan förete intyg av sådan läroanstalt men av nämnden prövas äga nöjaktig kännedom om beräkning av enklare byggnadskonstruktioner och om byggnadsverksamheten berörande författningar samt styrkt sig med skicklighet ha utövat byggnadsyrket under minst tio år, därav minst fyra år såsom verkmästare eller innehavare av därmed jämställd befattning vid större byggnadsföretag. Dessutom förekomma bestämmelser om rättighet för byggnadsnämnd att i vissa fall skärpa och i andra fall lämna eftergifter på dessa fordringar. Det normalförslag, som avser bygg-

420 nadsordning för mindre municipalsamhällen, innehåller i vissa fall minskade fordringar. De sakkunniga finna sålunda, att fullt tillfredsställande kompetenskrav uppställts från samhällets sida rörande byggnadsföretagarnas tekniska kompetens. Vad gäller byggnadsföretagarnas e k o n o m i s k a vederhäftighet finnas däremot inga krav uppställda i gällande bestämmelser. En person. som fyller ovan angivna krav på teknisk kompetens, kan sålunda etablera sig som byggnadsföretagare utan att äga härför erforderliga ekonomiska tillgångar eller ekonomiskt stöd. Att detta för byggherrar och kreditgivare kan innebära betydande risker, är uppenbart. Emellertid är det enligt de sakkunnigas mening förenat med betydande svårigheter att på ett tillfredsställande sätt utforma de bestämmelser, som ur samhällets synpunkt äro erforderliga med avseende å den ekonomiska vederhäftigheten. För att dessa bestämmelser skola bliva effektiva måste uppställas så långt gående krav, att risk uppslår för att en hämsko lägges även på den byggnadsverksamhet, som utövas av personer med framstående teknisk kapacitet men med ringa kapitaltillgång, och att sålunda en del sådana företagare utestängas, vilkas fortsatta verksamhet kan vara gagnelig för samhället. Kraven kunna för övrigt icke göras likartade utan måste anpassas efter företagens omfattning, så att fordran på ekonomiska tillgångar till visst belopp förbindes med tillstånd att genomföra byggnadsföretag av viss omfattning o. s. v. Detta skulle kräva en så långt gående reglering, att de sakkunniga icke anse sig kunna förorda mer allmängiltiga bestämmelser i angivet syfte. Enligt de sakkunnigas mening bör det i regel tillkomma byggherrar och kreditgivare eller deras sammanslutningar att själva pröva den ekonomiska vederhäftigheten hos de entreprenörer och byggnadsföretagare, åt vilka de lämna byggnadsuppdrag eller byggnadskredit. Vad gäller de hithörande frågor, som uppkomma i samband med uppförandet av bostadshus för uthyrning, återkomma de sakkunniga härtill i det följande. Frågan om b y g g n a d s k r e d i t e n s (eventuellt även tomtexploateringens) o r d n a n d e genom samverkan mellan kreditgivare, leverantörer och byggnadsföretagare har även diskuterats. Av bankdirektören G. Lagercrantz framfördes i föredrag inför Stockholms byggnadsförening den 18 mars 1931 i sammanhang härmed ett förslag om tillsättande genom kreditgivare och leverantörer av k o n t r o l l a n t e r vid byggnadsföretag, vilka skulle tillse såväl att byggnaderna uppfördes på tekniskt riktigt sätt som ock att den utlämnade krediten på rätt sätt utnyttjades för bygget. Erfarna, välkända och solida företagare skulle icke behöva underkasta sig kontrollen, vilken däremot skulle tillämpas på unga, mindre erfarna och med begränsade ekonomiska resurser försedda byggmästare. Avsikten vore jämväl att utgallra de undermåliga företagare, som vansköta sina byggen, lätt falla i

421 ockrarhänder och bidraga till att skapa osunda förhållanden på byggnadsmarknaden. Vad beträffar den t e k n i s k a k o n t r o l l e n av byggnadsföretag utövas den från samhällets sida genom av byggnadsnämnder tillsatta kontrollanter, i vissa fall av kommunala byggnadsinspektörer och i andra fall av stadsarkitekter m. fl. Den sålunda utövade kontrollen kan givetvis icke bliva i alla detaljer ingripande, utan allenast gälla de viktigare byggnadsdelarna, i första hand de konstruktiva detaljerna och hygieniska anordningarna. Vid entreprenadarbeten lärer vederbörande byggherre genom särskild tillsatt byggnadskontrollant tillse, att överenskomna byggnadsarbeten bliva avtalsenligt utförda. Den e k o n o m i s k a k o n t r o l l e n , d. v. s. tillsynen över vederbörande byggnadsföretagares handhavande av de krediter, som lämnats honom, plägar i allmänhet ombesörjas av de kreditgivare, som ställt byggnadskreditiv till förfogande. Denna kontroll torde emellertid endast avse ett konstaterande av alt byggnadsföretaget fortskridit på sådant sätt, att de terminer för byggnadsföretagets fullföljande, som fastställts för lyftande av de olika utbetalningarna å byggnadskreditivet, äro från kredittagarens sida iakttagna. Emellertid torde ytterligare krav skäligen kunna ställas på denna kontroll. Den borde sålunda utvidgas till att jämväl avse tillsyn över att de medel, som genom kreditivet ställas till byggnadsföretagarens förfogande, i verkligheten utnyttjas för byggnadsföretaget, sålunda för likvid icke allenast av arbetslöner utan jämväl av verkställda leveranser och arbeten utförda av special- och underentreprenörer. Enligt de sakkunnigas mening kunna emellertid dessa skäliga krav icke bli föremål för lagbestämmelser el. dyl., utan måste säkerställas genom avtal mellan å ena sidan kreditgivare och leverantörer samt å andra sidan byggnadsföretagare. De sakkunniga anse sig böra förorda, att vederbörande intressenter själva göra dessa frågor till föremål för utredning och träffa överenskommelse om lämpliga åtgärder i sådant avseende. Samhällets insatser härvidlag böra inskränka sig till alt omfatta legitimering av auktoriserade byggnadskontrollanter, ulsedda enligt de grunder, som tidigare föreslagits beträffande auktoriserade värderingsmän. Dessa kontrollanter skulle kunna anlitas för att efter överenskommelse mellan vederbörande intressenter, d. v. s. kreditgivare, leverantörer, special- och underentreprenörer samt byggnadsföretagare, och på anmodan av dessa utöva tillsyn över att byggnadsföretagen fortskrida avtalsenligt, tillstyrka utbetalningar å byggnadskreditiv och med lämpligt tillmätt befogenhet vaka över att förfallna likvider till leverantörer m. fl. utbetalas. Vad angår fastighets- och byggnadskreditens ordnande vilja de sakkunniga, i anslutning till den förut lämnade redogörelsen för kreditanstalter, ytterligare framhålla följande, i allt väsentligt avseende krediter för bostadsbyggande.

422 Vad först beträffar sådana orter i riket, där behovet av bostadskredit kan anses vara mindre väl tillgodosett, samt möjligheterna att ordna frågan om byggnadslån för egnahem på ett för låntagarna mera tillfredsställande sätt är följande att erinra. Ur e g n a h e m s l å n e f o n d e n utgår, som nämnts, bostadslån icke annat än till byggnadsföretag på landsbygden eller i till stad hörande område, för vilket stadsplan ej blivit fastställd. Ä sådana områden i större städers närhet, där lån ur egnahemslånefonden få utlämnas för bostadslägenheter, i industrisamhällen m. m., ha bildats föreningar och bolag för förmedling av egnahemslån, exempelvis i Stockholms och Göteborgs närhet. Maximivärdet för bostadslägenheter, å vilka lån utlämnas ur egnahemslånefonden, utgör 10 000 kr. Genom sina lokalföreningar utlämnar s v e n s k a bostadskreditk a s s a n lån i städer och köpingar samt andra samhällen, för vilka de för stad meddelade bestämmelserna i byggnadsstadgan, hälsovårdsstadgan och brandstadgan äro gällande, så ock i annat samhälle eller tätare bebyggt område, som av Konungen förklarats skola tillhöra kassans verksamhetsområde. Lån ur kassan utlämnas, såsom förut nämnts, även å egnahem, upp till tre femtedelar av värde åsätt efter särskild värdering eller av taxeringsvärdet, om detta är lägre. Under särskilda förhållanden kan egnahemmet i det närmaste jämställas med hyresfastighet ur belåningssynpunkt och sålunda enligt reglerna belånas upp mot 75 % av värdet. De s. k. 1934 års fastighetskreditsakkunniga funno det icke böra ifrågakomma att utsträcka lokalföreningarnas belåningsmöjligheter till fastigheter belägna annorstädes än i tätare bebyggt samhälle, d. v. s. till fastigheter å rena landsbygden. Däremot syntes icke samma betänkligheter möta mot att den utlåningsverksamhet, som av bostadskreditkassan utövades i tätare bebyggda områden, utvidgades till större omfattning och vissa jämkningar gjordes med avseende å de hittillsvarande allmänna förutsättningarna för införlivande av ett område med bostadskreditföreningens verksamhet. För närvarande kan j o r d b r u k s k r e d i t k a s s a icke utlämna kredit till ägare av bostadsfastighet. Emellertid erinrade 1934 års fastighetskreditsakkunniga om att den s. k. jordbrukskreditutredningen i ett den 18 juli 1935 avgivet betänkande med förslag till förordning om jordbrukskreditkassor m. m. föreslagit, att med jordbruksfastighet även skulle vara likställd sådan mindre fastighet, vilken användes av hantverkare eller annan arbetare, som beredes sin väsentliga sysselsättning av idkare av jordbruk eller därmed jämförlig verksamhet. Vid genomförande av detta förslag komme tydligen nya belåningsmöjligheter att beredas för en del bostadsfastigheter på landsbygden. Fastighetskreditsakkunniga ansågo ock, att, om å ena sidan bostadskreditföreningarnas utlåningsrörelse utsträcktes till större kategorier av områden än som hittills varit fallet och å andra sidan den av jordbrukskasserörelsen

423 utövade kreditgivningen även komme att avse vissa bostadsfastigheter å landsbygden, kreditbehovet för bosladsfasligheter, belägna annorstädes än i tätare bebyggda områden, i väsentlig mån kunde täckas genom nu nämnda kreditinstilutioners försorg. I allt fall konstaterade faslighetskreditsakkunniga, att ett icke ringa antal bostadsfastigheter — nämligen å ena sidan fastigheter i brukssamhällen och liknande tätare bebyggda områden och å andra sidan vissa fastigheter å rena landsbygden — även framgent komme alt vara uteslutna från lånemöjligheter hos vare sig lanl- och stadshypolcksföreningarna, bostadskreditföreningarna eller jordbrukskasscrörelsen. Likväl ha dessa sakkunniga icke, bl. a. på grund av den nu berörda frågans invecklade nalur, funnit tillräcklig anledning att föreslå vare sig inrättande avnågon ny kreditorganisation för tillgodoseende av ifrågavarande lånebehov eller några ändringar i huvudgrunderna för de nu på området arbetande kreditinslitutionerna. I riksdagen har i motion föreslagits, att bostadskreditkassan skulle kunna utlämna b y g g n a d s l å n . Även har satts i fråga, om icke den av statens byggnadslånebyrå bedrivna verksamheten kunde utsträckas till byggnadskreditiv. Dessa förslag synas emellertid knappast vara möjliga alt genomföra. Institut för långfristig, bunden kredit kunna nämligen ej lämna byggnadskredit utan att väsentliga grundvalar för deras huvudsakliga verksamhet rubbas. Beträffande lån ur egnahemslänefonden har för sakkunniga uppgivits, att lån kan beviljas under själva byggnadstiden och alt delta förekommer i de flesta län. Stundom utfylles egnahemslån med lån från banker. Även förekommer fall, då banklån anskaffas för att återbetala egnahemslånet. På sista tiden torde ock ha förekommit i slörre utsträckning, att banklånevägen anlitats. Härvid är dock att märka, att egnahemslån ej erhållas för inlösande av banklån. I härmed sammanhängande frågor lärer förslag vara att förvänta från 1936 års egnahemsutredning. För uppförandet av h y r e s h u s i s t ä d e r o c h s t a d s l i k n a n d e s a m h ä l l e n torde byggnadskreditiv kunna erhållas såsom banklån under byggnadstiden utan större svårighet, åtminstone under tider då någon större penningknapphet icke gör sig gällande. Vad som erfordras för byggnadskostnadernas täckande utöver byggnadskreditivet, i regel 30 ä 40 % av de kalkylerade kostnaderna, har byggnadsföretagaren själv att anskaffa genom eget penningtillskott eller genom lån. I senare fallet torde mången gång förekomma, alt den kapitalsvage byggnadsföretagaren nödgas betala oskäliga räntekostnader o. dyl. Emellertid torde kunna fordras, att byggnadsföretagaren, innan denne ger sig in på de relativt vidlyftiga affärer, som äro förenade med uppförandet av ett större bostadsbygge, skall ha ordnat medelanskaffningen utöver byggnadskreditivet på ett tillfredsställande sätt. För detta ändamål vilja de sakkunniga föreslå, att innan byggnadslov lämnas en plan

424 skall vara uppgjord för byggnadsförelagets finansiering och att hos vederbörande myndighet, i detla fall byggnadsnämnden, styrkes tillgången till för byggnadsförelagets genomförande erforderliga medel. Detta synes kunna ske genom att, utöver företeende av avtal med penninginrätlning om byggnadskreditiv, lämnas bevis om tillgång av egna medel eller genom krediter till det för byggnadsföretagels genomförande erforderliga beloppet. Det synes de sakkunniga vara ett rimligt krav, att för företag av den storlek, varom härvid ofta är fråga, finnes uppgjord en finansplan och att detta göres till villkor för byggnadslovets meddelande. Ett dylikt krav är fullt skäligt med hänsyn till de risker leverantörer och entreprenörer ha att taga vid materialleveranser och arbeten för byggnadsföretagen. De nyss berörda svårigheterna och oskäliga kostnaderna för medelanskaffning genom sekundärkredit torde ock ofta sammanhänga med saknaden av en hållbar finansplan. Större byggnadsföretagare låta sig givetvis angeläget vara att upprätta en sådan, medan det för många företagares del härutinnan torde brista mycket. Detta utesluter icke, att även en god finansplan kan komma att rubbas under byggnadsföretagets utförande på grund av omständigheter, över vilka byggnadsföretagaren icke kan råda. Uppenbart synes emellertid vara, att mycket skulle vara vunnet för tryggandet av det finansiella genomförandet av ett byggnadsföretag, därest planmässiga kalkyler uppgjorts rörande icke blott kostnaderna utan även medelanskaffningen. I regel torde förekomma, att byggnadsföretagarna omedelbart efter byggnadsföretagets fullbordande avyttra den färdigbyggda fastigheten. För företagare, som behåller fastigheten, eller för den nye fastighetsägaren torde tillgången till fastighetslån genom de olika slags kreditinstitutioner, för vilka förut redogjorts, vara relativt betryggande, och frågan synes huvudsakligen gälla att skaffa så gynnsamma villkor som möjligt för krediten. För att byggnadsnämnderna skola kunna fylla de uppgifter, som här angivits, erfordras en partiell omläggning av deras verksamhet. Enligt byggnadsstadgan åligger det nämnden i första rummet att övervaka efterlevnaden av de olika författningar, som röra byggnadsväsendet. Till ledamöter utses personer, som kunna antagas vilja främja sunt byggnadsväsen och god byggnadskultur samt så vitt möjligt ha praktisk erfarenhet i byggnadsfrågor och därmed sammanhängande spörsmål. Av ledamöterna utser magistraten en, vilken bör väljas bland magistratens ledamöter och så vitt möjligt vara lagfaren, medan de övriga utses av stadsfullmäktige. Bland nämndernas ledamöter är, förutom juridisk sakkunskap, byggnadsleknisk sådan till övervägande del företrädd. I och med det att byggnadsnämnderna anförtros uppgifter av ekonomisk natur, böra de uppenbarligen erhålla en härför lämpad sammansättning. Likaså bör deras befogenhet i sådant hänseende bestämmas, formerna för besluts fattande och för verksamheten i övrigt m. m. Med hänsyn till omfattningen och betydelsen av de spörsmål, som härvid böra tagas under om-

425 prövning, vilja de sakkunniga föreslå, att dessa av Kungl. Maj:t göras till föremål för särskild utredning. B. Byggnadsborgenärernas ställning i förhållande till byggherrar och byggnadsföretagare. a. Den j u r i d i s k a

frågan om t r y g g a n d e a v b y g g n a d s b o r g e n ä r e r s

fordringar.

B e t r ä f f a n d e d e n j u r i d i s k t - t e k n i s k a k o n s t r u k t i o n e n av ett r ä t t s s k y d d för b y g g n a d s b o r g e n ä r e r n a s f o r d r i n g a r få d e s a k k u n n i g a h ä n v i s a till en a v n u m e r a h ä r a d s h ö v d i n g e n Sten Vallquist i n o m j u s t i t i e d e p a r t e m e n t e t u t a r b e t a d o c h d e n 16 j a n u a r i 1935 d a g t e c k n a d p . m., vilken h ä r återgives. Grunderna för fastighetskredilväscndct. V å r t fastiglietskreditväsen vilar på den grundsatsen, att den, som har inteckning i en fastighet, har bättre rätt än de flesta andra fordringsägare att få belalning ur fastigheten, då denna är avträdd till konkurs eller skall säljas exekutivt. Vissa fordringar ha dock bättre förmånsrätt än inteckningar; de fordringar, vilka åtnjuta en dylik privilegierad ställning, bruka dock i regel icke uppgå till så stora belopp, att de kunna anses rubba tilltron till inteckningarna som god lånesäkerhet. Elt viktigt avsteg härifrån ulgör emellertid den förmånsrätt, som tillkommer ogulden köpeskilling. Har någon sålt en fastighet och icke fått full betalning, har han nämligen för sin fordran säkerhet i fastigheten framför de inteckningar, som köparen tar i fastigheten. Denna förmånsrätt gäller till en början utan att köpeskillingsfordringen blir intecknad; men fordringsägaren är skyldig att söka inteckning för sin fordran inom viss kortare tid efter det köparen fått lagfart på fastigheten (inom 3 månader i stad; sist å den inskrivningsdag som infaller näst efter 6 månader på landet); försummar han det, förlorar han sin förmånsrätt. Den, som ämnar köpa en fastighet eller står i begrepp att låna ut pengar mot säkerhet i inteckningar i fastigheten, kan alltså, sedan viss tid förflutit från det fastighetsägaren fått lagfart, vara säker på att det icke längre finns några oinleeknade köpeskillingsfordringar, som häfta vid fastigheten. Inteckningarnas inbördes förmånsrätt bestämmes i princip i den ordning, i vilken de sökts, så att tidigare sökt inteckning har bättre rätt än en senare sökt. Inteckningsväsendet handhas av domstolarnas personal; inteckningarna antecknas i särskilda fastighetsböcker, som föras av inskrivningsdomarna. Allmänheten kan få kännedom om de inteckningar, som besvära en fastighet, genom att begära gravationsbevis hos inskrivningsdomaren. Fördelar med systemet. Systemet medför a t t fastighetsinteckningarna k u n n a t bliva det goda kreditunderlag, som de i vårt land — och många andra länder —• äro. Den som har en inteckning, som väl täckes av fastighetens värde, kan lita på, alt han får valuta för inteckningen vid fastighetens realisation. Detta gör att banker och andra kreditinstitut gärna låna ut pengar mot inteckningssäkerhet, och härigenom underlättas för fastighetsägaren att ekonomiskt utnyttja det värde, som ligger bundet i hans fastighet. Och den, som förvärvar en faslighet, kan med god säkerhet bedöma i vad mån fastigheten belastas av gäld , så att han sedermera icke blir ställd inför obehagliga överraskningar. Hänsynen till att den, som en gång fått en inteckning i en fastighet, icke skall behöva vika för senare tillkomna rättsanspråk, har ansetts vara av den största betydelse för fastighetskreditväsendet. Mera betydande avsteg från denna regel skulle

426 lätt rubba tilltron till inteckningarna, och detta kunde lätt få ganska ödesdigra verkningar i fråga om kreditväsendet. Nackdelar av systemet. Men systemet medför också en del konsekvenser, som många gånger kommit att framstå såsom mindre önskvärda. Vad jag härvidlag närmast åsyftar är den — man skulle kunna säga missgynnade — ställning som de. s. k. byggnadsborgenärerna intaga. Med byggnadsborgenärer brukar förstås personer, som lämnat kredit till ett husbygge. Krediten kan vara av olika slag; vi ha sålunda personer, som förs räckt byggnadskapilal i form av pengar; dessa bruka dock i allmänhet ej medräknas; vidare ha vi leverantörer, som lämnat materialier av olika slag på kredit, och slutligen ha vi hantverkare och andra arbetare, som lämnat kredit i form av arbetsprestationer. I den mån byggnadsborgenärerna betingat sig inteckningssäkerhet eller annan säkerhet är just intet mer alt säga om dem. Delta brukar vara fallet med dem, som lämna penningförsträckningar, samt de större leverantörerna. Mindre leverantörer samt hantverkare och arbetare kunna däremot i regel icke betinga sig dylik säkerhet. För att visa hur det nuvarande systemet kan verka vill jag anföra ett exempel, som ingalunda är utan motsvarighet i verkligheten. Jag tänker mig alltså en byggmästare, som kanske förfogar över några tusen kronor, men därjämte har skulder från tidigare byggnadsföretag. Han bestämmer sig nu för att bygga ett hus på spekulation som det heter, d. v. s. han hoppas att få nödig kredit för det tilllänkta bygget, och när huset är färdigt, räknar han med att få sälja det med förtjänst. På så sätt skulle kreditgivarna få sitt fullt ut och byggmästaren få ett visst överskott. Han köper alltså en tomt, betalar ett mindre belopp kontant och lämnar till säkerhet för resten av köpesumman en revers, som intecknas i tomten. Hos en bank betingar han sig byggnadskreditiv mot säkerhet i inteckningar i fastigheten. Fastigheten intecknas för ändamålet till belopp, som mångfaldiga gånger överstiger fastighetens nuvarande värde i obebyggt skick. Kreditiv brukar lämnas till 60 ä 70 % av det blivande husets värde. Kreditivet betalas emellertid ut blott i mån av byggets fortskridande; i allmänhet måste första våningen vara uppförd, innan den första utbetalningen sker, o. s. v. För att klara en del löpande utgifter, såsom de löner som skola utbetalas veckovis, skaffar sig byggmästaren län hos s. k. sekundärkreditgivare, mången gång mot oskäligt hög ränta. Vidare betingar han sig leveranser pä kredit. Hans arbetare äro även i stor utsträckning ackordsavlönade. Detta innebär, att olika delar av bygget utlämnas till arbetslag pä ackord, sålunda brukar ofta t. ex. allt murningsarbetet omfattas av ett ackord. Medan arbetet pågår, utbetalas veckovis till varje arbetare visst belopp, motsvarande vad arbetaren skulle ha att utfå om hans lön utginge i form av timpenning. När sedan det arbete, som omfattas av ackordet, är slutfört, sker uppmätning av det utförda och den därå belöpande betalningen uträknas. Den uträknade ackordssumman utbetalas därpå efter avdrag för de redan utbetalade veckobeloppen. I allmänhet brukar en byggmästare klara sekundärkrediterna samt ackorden med hjälp av vad han undan för undan får lyfta på kreditivet, men det kan också hända, att han icke kan klara situationen. Han använder t. ex. kreditivbeloppen till att betala tidigare skulder eller till att bestrida kostnader för andra byggen, som han samtidigt har i gång. Och så kommer den dag, då han icke längre kan hålla det hela flytande och han nödgas gå i konkurs. Ofta har huset då ännu icke hunnit fullbordas. Fastigheten försäljes exekutivt. Jag antar nu, att de dittillsvarande byggnadskostnaderna uppgå till 50 000 kr. Och vidare anlar jag, att den exekutiva auktionen ger jämnt så mycket, att byggnadskestnaderna bliva täckta. D. v. s. av auktionsmedlen täcks fullt den inteckning,

427 som lämnats för köpeskillingen i tomten; vidare täcks exekutionskostnaderna samt vissa räntor och andra avgifter, som skola utgå före inteckningarna. Och därefter återstå jämnt 50 000 kr. Nu antar jag vidare, att byggmästaren också har fått lyfta 50 000 kr. på kreditivet och att banken, som lämnat kreditivet, fått full säkerhet i inteckningar, som komma närmast efter inteckningen för tomtköpet. Men av de 50 000 kr. byggmästaren sålunda fått lyfta, har han använt endast 30 000 kr. till ifrågavarande bygge; resten har gått till andra byggen. De återstående 20 000 kr., som nedlagts på ifrågavarande bygge, har han fått kredit på av leverantörer och hantverkare, jag bortser t. v. från arbetarna, och dessa borgenärer ha ingen inteckningssäkerhet, åtminstone icke inteckningar som gå före byggnadskreditivet. Hur går det nu, när auktionsmedlen skola fördelas? Jo, banken, som lämnat kreditivet, får lyfta de 50 000 kr., men leverantörerna och hantverkarna få ingenting. Leverantörerna och hantverkarna, som varit med om att skapa ett avsevärt värdetillskott till fastigheten och som lämnat sina prestationer på kredit, ha ingen möjlighet att före inteckningshavarna få betalt ur de värden de sålunda tillskapat, utan dessa värden gä till banken, som lånat ut pengar, vilka till stor del använts till helt främmande ändamål. Det behövs bara, att tomten var intecknad över tomtvärdet, så kommer byggnadens värde att tillfalla innehavaren av dessa »luftinteckningar», för att nu använda ett slagord. De värden, som leverantörerna och hantverkarna skapat, komma alltså i dylika fall helt andra rättsägare till godo; leverantörerna och hantverkarna få intet, såvida det icke finns andra tillgångar i konkursen. Leverantörerna kunna komma till korta även i andra fall, då man ens icke kan förebrå byggmästaren någon oegentlighet. Han kan ha kalkylerat på bästa sätt, inskränkt sina levnadskostnader och använt allt upplånt kapital till bygget, men lyckas likväl icke hälla bygget flytande, utan fastigheten får gå till exekutiv försäljning. Det är nämligen, särskilt om huset icke hunnit fullbordas, ganska sannolikt, att köpeskillingen ej täcker kostnaderna för tomten, nedlagda byggnadskostnader, upplupna räntor samt kostnaderna för den exekutiva försäljningen. I den mån så blir fallet, lida borgenärerna förlust. De som bliva lidande få alltså se, hur de värden, som de skapat å fastigheten, helt gå till betalning av fordringarna, som tillkomma helt andra borgenärer. Med lönarbetarna föreligger ett särskilt förhållande. De ha nämligen under vissa förutsättningar en förmånsrätt till betalning framför inteckningshavarna. Vilka dessa förutsättningar äro, skall jag senare redogöra för. I den mån dessa förutsättningar icke föreligga, ha arbetarna samma ogynnsamma ställning som leverantörerna. Det har stundom gjorts gällande, att rättens ståndpunkt i förevarande avseende i själva verket icke vore så obillig. Byggnadsborgenärernas ställning skulle sålunda icke vara sämre än andra borgenärers. Och det vore en allmän regel, att det vore vederbörande borgenärs ensak, om han ville lämna kredit utan att samtidigt försäkra sig om nödig säkerhet för sin fordran. Det sålunda anförda kan nog ha ett visst berättigande såvitt gäller de större leverantörerna. Leverantörer äro i princip ej pliktiga att fullgöra sina leveranser förrän likvid erbjudes. De äro kapitalstarka nog att kunna uthärda ett övergående stillestånd i rörelsen och kunna upphöra att leverera, om de icke få ordentlig betalning, och ha därjämte den starka ställning, att de kunna av byggmästarna betinga sig inteckningssäkerhet. De mindre leverantörerna bli däremot ofta av konkurrensskäl nödgade att lämna stora krediter till byggmästarna. Dylika krediter få de finna sig i, om de över huvud vilja göra affärer med byggmästarna. Byggnadshantverkarna, vilka ju utföra sina arbeten som beting, ha att först utföra vad dem åligger, innan de kunna få betalt. De ha i regeln icke den ekonomiskt starka ställningen, att de kunna betinga sig förskottsbetalning eller säkerhet; gjorde de det, riskerade de, att beställningen ginge

428 till en annan person. Och om en dylik mindre företagare bleve utan arbete några veckor, kunde han lätt bliva nödsakad att entlediga sin personal. Hans kredit rubbas och han kan få svårt att komma på lotter igen. Vad slutligen de egentliga arbetarna, d. v. s. lönarbetare anställda i annans tjänst, beträffar, så ha dessa ringa möjlighet att pröva sin arbetsgivares solvens. I de flesta fall är arbetaren också nödsakad att för sin och familjens bärgning fortfarande ställa sin arbetskraft till arbetsgivarens förfogande, även om dennes affärsställning befaras vara rubbad. Den som är arbetslös lärer f. ö. bara ha att antaga ett arbete, som anvisas honom, såvida han icke kan påvisa, att han icke skulle ha några större utsikter att få ut sin betalning hos den anvisade arbetsgivaren. — F. ö. föreligger det icke fullt jämförbara förhållanden med avseende å byggnadsborgenärer samt vanliga borgenärer. I allmänhet är det så, att om någon lämnat en person kredit och därigenom åstadkommit ett tillskott i dennes förmögenhetsmassa, sä kommer i händelse av konkurs detta tillskott alla borgenärerna till godo. Även kreditgivaren kan sålunda beräkna att få vara med om utdelning, som belöper på det ifrågavarande värdetillskottet. Rättsliga möjligheter till lönarbetarnas skyddande. I 17 kap. 4 § H . B. har förmånsrätt i konkurs medgivits för betjänters och tjänstehjons lön för sista året ävensom för annan arbetares dagspenning eller avlöning, som ej stått inne längre än sex månader efter förfallodagen. Vad sålunda är stadgat om förmånsrätt för arbetares avlöning skall enligt lagrummet också äga tillämpning i avseende å skadestånd, som i händelse av obehörigt avskedande eller arbetsavtalets hävande må tillkomma arbetaren i stället för avlöning, som skulle utgått med förmånsrätt. Ytterligare stadgas i lagrummet att, därest viss del av arbetares lön innestår hos arbetsgivare till säkerhet för arbetarens fullgörande av sina skyldigheter, arbetaren äger för sålunda innestående lön enahanda förmånsrätt som angående arbetares avlöning är sagd, evad fordringen stått inne längre eller kortare tid. Den sålunda medgivna förmånsrätten intager en mycket god plats i förmånsrättsordningen; den går sålunda bl. a. före inteckningarna. Förmånsrätten kan emellertid göras gällande endast i konkurs, men däremot ej vid exekutiv försäljning av fastighet, som icke är avträdd till konkurs. Vidare gäller förmånsrätten endast i arbetsgivarens konkurs. Var alltså fastighetsägaren icke själv arbetsgivare i förhållande till arbetarna vid ett husbygge, utan hade han uppdragit åt en byggmästare såsom entreprenör att uppföra huset, kunna arbetarna icke få någon betalning ur huset i händelse av byggmästarens obestånd. Det skydd för fordran å arbetslön, som gällande lag erbjuder, har mången gång visat sig icke motsvara det nutida rättslivets krav. Detta har föranlett, att arbetarna i mänga fall sett sig nödsakade att genom blockadåtgärder söka framtvinga betalning för sina fordringar. Verkningarna av dylika stridsåtgärder ha emellertid mången gång mycket hårt drabbat personer, som stått helt utanför förhållandet mellan vederbörande arbetare och arbetsgivare. Förutsättningar för att på det nuvarande rättssystemets grund åstadkomma ett förbättrat läge. Det skildrade rättsläget sammanhänger med gällande regler angående vad som är att till fast egendom hänföra. Huvudregeln är, att allt som i fastighetsägarens intresse infogas eller eljest införlivas med fastigheten kommer att juridiskt sett utgöra en del av fastigheten. När en leverantör lagt pä tegeltak på elt hus, hava tegelpannorna kommit att bliva en del av huset, äganderätten till tegelpannorna har övergått till fastighetsägaren, även om leverantören gjort förbehåll om att teglet skall tillhöra honom tills han fått fullt betalt, och går fastighetsägaren i konkurs får leverantören icke taga sitt tegel tillbaka. Då byggnadsborgenärerna icke hava någon legal panträtt i fastigheten, h a de

429 endast att hälla sig till den person, med vilken de avtalat. Är denne icke fastighetsägaren, ha de heller icke möjlighet att få betalning ur fastigheten. Detta har enligt uppgift stundom utnyttjats av fastighetsägare sålunda, att de vid bebyggandet av sina fastigheter anlitat bulvaner med tvivelaktig ekonomi. Även i andra länder har motsvarande spörsmål varit föremål för behandling. Där försök till lösningar förekommit, ha de brukat grundas på det s. k. meliorationshypotekets princip. Denna princip innebär att en borgenär, vars fordran uppkommit på grund av utförda förbättringar å en sak, skall ha rätt att utnyttja saken såsom säkerhet för sin fordran intill beloppet av den värdeförhöjning, som saken erhållit genom hans insats. Allmänna svårigheter vid genomförandet av meliorationshypotek. En dylik princip har emellertid flerstädes mött motstånd. Man har gjort gällande, att den skulle leda till en försämring i deras ställning, som låna ut pengar mot inteckningssäkerhet. Den som lämnar ett byggnadskreditiv mot inteckningssäkerhet skulle, även om han betalar ut kreditivet i särskilda omgångar och ser till att värdet av vad som uppförts täcker vad han utbetalat, inte kunna vara viss pä att han har säkerhet för sin fordran. Har den som lyft kreditivbeloppen använt dem för annat ändamål än till bygget samt i stället fatt kredit av leverantörer och arbetare, skulle dessa senare byggnadsborgenärer kunna gä före kreditivets inteckningar. Och ställningen för dem, som läna ut pengar till bygget mot säkerhet efter kreditivet, blir ännu osäkrare. De få ju nöja sig med toppinteckningarna. De skulle nu riskera, alt kreditivet icke helt använts till huset utan att oguldna tidigare byggnadsfordringar återstå. Och vidare riskera de, att även senare byggnadsfordringar gå före dem. Denna försämring i försträckningsgivarnas ställning skulle medföra en motsvarande åtstramning av fastighetskrediten. Härav skulle till en början såsom följd uppstå en viss stagnation i byggnadsverksamheten. Härav skulle föranledas att leverantörerna icke längre finge avsättning för sina varor och arbetarna bleve utan arbete. Givetvis kunde stagnationen inom byggnadsverksamheten icke fortfara längre tid, men svårigheten att få låna byggnadskapital skulle leda till att det bleve de stora kapitalstarka firmorna, som själva toge byggnadsverksamheten om hand med egna arbetare. De leverantörer, som icke vore nog kapitalstarka att stå bakom byggnadsföretagen, skulle bliva utestängda från byggnadsmarknaden, och samma bleve förhållandet med de mindre hantverkarna. Dessa komme att nedsjunka till lönarbetare i annans tjänst. Till dessa svårigheter komma vanskligheterna av att åstadkomma en tillförlitlig värdering av den förbättring, som tillförts en fastighet genom ett byggnadsföretag. Härvid gäller det att tillse, att värderingen icke utföres så, att intrång sker på det värde, som motsvarar fastigheten före byggnadsföretaget. Eljest kunde lätt de tidigare inteckningshavarnas rätt bliva obehörigen försämrad. Vid nybyggnader och stundom vid andra byggnadsföretag är det relativt lätt att finna, vari förbättringen bestar och hur mycket den är värd, men detta kan också vara praktiskt svårt eller rent av omöjligt att någorlunda tillförlitligt fastställa vid vissa ombyggnader, vid tillbyggnader och bibyggnader. Härtill kommer svårighet att kontrollera, hur mycket av upplånade kontanta medel använts till ett byggnadsföretag. Meliorationsprincipen fordrar nämligen, att även kontanta penningtillskott, som använts till byggets fullbordande, ha samma förmånsrätt som andra byggnadsfordringar. De antydda olägenheterna leda lätt till att förmånsrätten blir beroende av svårbestämbara förutsättningar; och i stället för den klarhet och säkerhet som bör känneteckna fastighetsboken uppstår lätt ett tillstånd av rättslig ovisshet, och vid

430 de exekutiva försäljningarna bli fordringsägarna invecklade i tvister, vilkas utgång det mången gång kan bliva synnerligen vanskligt att på förhand beräkna. Härigenom skulle tilltron till inteckningsväsendet betänkligt rubbas. Och skulle byggnadsfordringarna gälla med förmänsrätt i fastigheten, utan att de intecknades eller eljest bleve föremål för officiellt inskrivningsförfarande, bleve fältet fullständigt upprivet. Den som köpte en fastighet skulle aldrig med visshet kunna beräkna den gäld, som häftar vid fastigheten. Och huruvida någon under sådanaförhållanden vore villig att låna ut pengar mot säkerhet i en bebyggd fastighet, vore högst tvivelaktigt. Han kunde icke säkert veta om icke fastigheten häftade för oguldna byggnadsfordringar till sä stort belopp, att en ytterligare inteckningsbelastning skulle ligga utanför fastighetens värde. Att införa en s. k. tyst förmånsrätt för byggnadsborgenärerna torde knappast böra ifrågakomma. I de av mig kända fall utomlands, där motsvarande spörsmål behandlats har också en dylik tanke avvisats. Det har ansetts att rättssäkerheten kräver, att byggnadsfordringarna för att bliva gällande med avsedd pant- och förmånsrätt skola inskrivas. De invändningar, som gå ut på att det innebär en stor fara för fastighetskrediten, om efteråt inskrivna byggnadsfordringar skulle erhålla betalning framför tidigare intecknade fordringar vid en exekutiv auktion, äro däremot av allvarsam beskaffenhet. Man kan, när det gäller en nybebyggd fastighet, skilja mellan olika kategorier inteckningshavare. Dels finnas sådana, som beviljat krediter mot säkerhet i inteckningar i den obebyggda tomten. I den mån sådana kreditgivare lämnat lån utöver tomtens verkliga värde, förtjäna de väl emellertid knappast att skyddas sålunda, att de under alla förhållanden skola få företrädesrätt jämväl i det värdetillskott, som tillkommit genom fastighetens bebyggande. I den mån byggnadsborgenärer gå före dessa försträckningsgivare lärer man väl knappast kunna säga, att någon orätt vederfares dem, så länge byggnadsborgenärerna icke inkräkta på själva tomtvärdet. Därigenom att ett hus uppförts pä tomten har deras säkerhet icke blivit försämrad, och något materiellt skäl, varför värdetillskottet skulle i första hand tillkomma dem, torde väl knappast kunna framdragas. Den andra kategorien inteckningshavare är sådana, som beviljat försträckning av medel att användas till fastighetens bebyggande. Användes den beviljade krediten i allt fall till ett främmande ändamål, kan en dylik förlagsgivare icke sägas hava bidragit till fastighetens förbättring och bör helt allmänt sett icke ha bättre rätt än vanliga inteckningshavare. Men detta kan ur denne förlagsgivares synpunkt kännas hårt; han har varit i god tro beträffande medlens rätta användning. — I viss män kunna nog de menliga konsekvenserna av byggnadsborgenärernas företrädesrätt undgås om en dylik förlagsgivare förbehölle sig att kontrollera, att de av honom lämnade medlen verkligen komma till rätt användning. Men det är icke sagt, att kreditinstituten vilja ha besväret med att anordna en dylik kontroll, och det är fara värt, att det hela skulle resultera i att fastighetskrediten bleve alltför hårt åtstramad, möjligen bleve det statens sak att träda emellan och ställa medel till byggnadslän till förfogande, så att bostadsbrist icke uppkommer. Särskilt torde det uppstå avsevärda svårigheter att skaffa byggnadskapital till erforderligt belopp utöver vad som täckes av byggnadskreditivet. Kreditivet brukar täcka omkring två tredjedelar av byggnadskostnaderna. En person som eventuellt skulle vilja bevilja byggnadslån efter byggnadskreditivet får emellertid räkna med, att före honom kommer icke bara botteninteckningarna — köpeskillingsinteckningarna och byggnadskreditivets inteckningar — utan även förmånsberättigade byggnadsfordringar till belopp, som det kan vara vanskligt att beräkna. Då byggnadsborgenärerna väl alltid måste hava någon — längre eller kortare — tid på sig, innan de behöva anmäla sina fordringar hos vederbörlig myndighet, kommer

431 alltid under hela byggnadstiden att råda ovisshet angående beloppet av de byggnadsfordringar, som kunna utgå ur fastigheten. Att detta kommer att i hög grad försvåra anskaffandet av byggnadskapital, torde vara uppenbart. Intill dess viss tid förflutit efter det bygget fullbordats, kommer fastighetsägarens möjligheter att sälja eller inteckna fastigheten att bli mycket små. I den mån icke bara fastighetsägarens fordringsägare utan även entreprenörernas fordringsägare skola få rätt att hålla sig till fastigheten, blir väl följden att en fastighetsägare icke vågar betala den, som fått bygget på entreprenad, om det icke ställs säkerhet för att byggnadsfordringar icke komma att häfta vid fastigheten. Eller också kommer väl en stor del av entreprenadsumman att innehållas, tills det visar sig, att inga oguldna förmånsberättigade byggnadsborgenärer finnas. En sådan framtvungen försiktighet torde väl komma att välla åtskilliga störningar i den allmänna omsättningen. Den troliga följden blir väl till slut, att all byggnadsverksamhet kommer att ligga i händerna pä stora kapitalstarka företag. Till ett sådant företag kan fastighetsägaren utbetala en byggnadsentreprenad, enär förelagets solvens utgör god borgen för att ägaren icke riskerar något, därest en företagets borgenär skulle göra anspråk på säkerhetsrätt till fastigheten. Ett dylikt företag kan också lättare bära de olägenheter, som kunna bliva följden av att en fastighetsägare anser sig böra viss tid innehålla entreprenadsumman eller del därav, tills det sig visat, huruvida förmånsberättigade byggnadsborgenärer finnas. Även om byggnadsborgenärernas förmånsrätt begränsas till beloppet av den värdeökning, som genom byggnadsförtaget tillförts fastigheten, samt det läte sig göra att på ett tillförlitligt sätt fastslå värdeökningens belopp, är det icke sagt att inteckningshavarnas rätt ändock icke kommer att trädas för när. Om den bebyggda fastigheten säljes exekutivt, men till ett pris som icke uppgår till verkliga värdet, bör väl förlusten proportionsvis fördelas mellan värdet av förbättringen och värdet av fastigheten i övrigt, eljest bleve väl byggnadsborgenärerna obehörigen gynnade på övriga borgenärers bekostnad. Men en dylik fördelning av förlusten kan bliva en vansklig sak. Särskilt om flera byggnader ligga på samma fastighet, kunna ganska svårbedömda förhållanden tänkas uppkomma. Skulle man på antytt sätt dela upp köpeskillingen vid den exekutiva försäljningen i två delar, en för värdeökningen genom ett byggnadsföretag och en för fastigheten i övrigt, bleve det därjämte särskilt komplicerade förhållanden med avseende å borgenärer, som försträckt byggnadskapital mot inteckningssäkerhet. En dylik uppdelning av köpeskillingen kan f. ö. lätt leda till förfång för dem, som ha inteckningar i tomten. Den, som beviljat lån mot inteckningssäkerhet i den obebyggda tomten till belopp inom tomtens värde, kan, så länge tomten är obebyggd, med ganska stor visshet räkna med att hans inteckning kommer att få full betalning vid en exekutiv auktion. Skulle åter tomten bebyggas med ett miljonhus, som går till exekutiv försäljning kort före det huset blivit färdigt, är det mycket troligt, att auktionen icke inbringar så mycket, som motsvarar tomtvärdet plus värdeökningen genom byggnaden. Fördelas förlusten mellan tomten och huset lider på dylikt sätt inteckningshavaren förlust. Ett annat exempel är, om en mindre jordbruksfastighet i en avlägsen bygd bebyggs med ett veritabelt slott. I detta sammanhang må lämnas en redogörelse för den rättsliga reglering, som byggnadsborgenärernas ställning erhållit i vissa främmande länder. Franska systemet. Förmånsberättigade byggnadsborgenärer äro endast de, som genom arbets b e t i n g i juridisk mening åtagit sig prestationer till ett bygge. Uteslutna äro sålunda leverantörer och egentliga byggnadsarbetare. Under förmånen komma förnämligast huvudentreprenörer, arkitekter och byggnadshantverkare. De som försträckt byggnadskapital ha ingen självständig rätt, men i den mån

432 pengarna gått till betalning av förmånsberättigade borgenärer, inträda de i deras rätt. Förmånsrätten gäller i fastigheten, men endast under förutsättning att fastighetens ägare var arbetsgivare, dock gäller förmånsrätten även mot ny ägare, om fordringen blivit inskriven. Var bebyggandet av fastighetsägaren överlämnat till en entreprenör, ha dennes arbetare att hålla sig endast till entreprenören; dock medger lagen rätt för hantverkare e t c , som ha arbetsbeting, att vända sig direkt mot fastighetsägaren i den mån huvudentreprenören har fordran innestående hos denne. Har huvudentreprenören fått full betalning av fastighetsägaren, ha entreprenörens arbetare ingen rätt mot fastighetsägaren. Förutsättning för säkerhetsrättens uppkomst är emellertid, att före byggets igångsättande sker en officiell besiktning av byggnadsplatsen för att konstatera dess beskaffenhet samt att inom viss tid efter byggets avslutande en liknande besiktning sker för att konstatera vad som utförts och den därav föranledda värdeökningen. Den första undersökningen förutsätter medverkan av fastighetsägaren. Vidare skall ett visst inskrivningsförfarande iakttagas, således skola besiktningsinstrumenten inprotokolleras. De förmånsberättigade byggnadsborgenärerna ha bättre rätt i fastigheten än andra borgenärer, men förmänsrätten kan göras gällande endast inom ramen för det värdetillskott, som fastigheten befinnes ha fått genom byggnadsarbetena. Minskar nybyggnaden i värde, blir det värdet vid den exekutiva auktionen som är avgörande. Den franska lagstiftningen rörande ifrågavarande förmånsrätt har blivit en i det närmaste död bokstav. Den första besiktningen förutsätter medverkan av fastighetsägaren, och byggnadsborgenärerna draga sig för att påkalla dylik besiktning, enär det skulle uppfattas som ett misstroende mot fastighetsägaren. Dessutom är systemet med besiktningarna omständligt och kostsamt. * Liknande regler som i Frankrike ha upptagits i belgisk, rumänsk och spansk lagstiftning liksom även i vissa andra länders. Vissa modifikationer ha emellertid härvid genomförts. Tyska systemet. Säkerhetspanträtt i fastigheten tillerkännes blott de byggnadsborgenärer, som åtagit sig arbets b e t i n g . Uteslutna äro sålunda leverantörer och egentliga arbetare. Endast de, som kontrakterat med fastighetsägaren, komma vidare i fråga. En entreprenörs underentreprenörer och hantverkare äro sålunda uteslutna. För erhållande av förmånsrätt fordras, att borgenären anmäler sin fordran hos inskrivningsmyndigheten och får den inskriven. Därefter får fordringen förmånsrätt som om inteckning beviljats samma dag anteckning om fordringen skedde. Detta system har visat sig vara av ringa värde. I den mån tomten överintecknats före bebyggandet, blir ju byggnadsborgenärernas förmånsrätt illusorisk. År 1909 antogs i Tyskland en ny lag till byggnadsborgenärernas skyddande. Denna lag synes emellertid ännu icke hava förklarats skola träda i kraft. Grunddragen av denna lag äro följande. Lagen skulle icke få allmän giltighet utan endast gälla för vissa områden, i den mån föreskrift meddelats om lagens tillämplighet därstädes. Har sådant förordnande meddelats, skall fastighetsägaren, innan han vill uppföra en nybyggnad, göra anmälan därom hos domstolen, som gör anteckning därom i fastighetsboken. Denna anteckning medför, att byggnadsborgenärerna få förmånsrätt, som om deras fordran intecknats den dag, då anteckningen skedde. Sökes ny inteckning senare, vet alltså inteckningshavaren, att byggnadshypoteket kommer emellan.

433 Sedan har fastighetsägaren att hos vederbörande myndighet söka byggnadslov. Innan byggnadslovet meddelas, skall en officiell värdering av tomten ske. Befinnes det därvid att tomten, då sagda anteckning gjordes, var intecknad till belopp, som överstiger tre fjärdedelar av tomtvärdet, får byggnadstillstånd icke meddelas med mindre fastighetsägaren ställer säkerhet för det belopp, varmed inteckningarna överskjuta tre fjärdedelar av tomtvärdet. Fastighetsägaren kan också undgå hela detta förfarande och att fastigheten belastas med byggnadsfordringar, om han hos vederbörlig myndighet deponerar en tredjedel av de beräknade byggnadskostnaderna till byggnadsborgenärernas säkerhet. Såsom förmånsberättigade byggnadsborgenärer räknas såväl leverantörer och hantverkare som a r b e t a r e . Det är principiellt utan betydelse om de avtalat direkt med fastighetsägaren eller om mellan dem står en entreprenör eller en oavbruten kedja av sådana. Sedan byggnaden gjorts färdig, ha byggnadsborgenärerna att inom viss kortare tid anmäla sina fordringar hos vederbörlig myndighet (Bauschöffenamt, sål. ej domstolen). Denna myndighet meddelar därefter de anmälda fordringarnas belopp till domstolen, som inskriver fordringsbeloppet i fastighetsboken. De anmälda giltiga fordringarna ha sinsemellan lika rätt, det anses att de ha ett gemensamt hypotek, vars storlek uppgår till summan av fordringarna efter avdrag för den säkerhet, som eventuellt deponerats före det byggnadslov gavs. Rena lönarbetare ha likväl bättre rätt än de andra byggnadsborgenärerna, dock endast för två veckors lön. Detta system medför den fördelen, att äldre inteckningshavares rätt icke rubbas. Byggnadshypoteket har förmånsrätt först från den dag, då anteckning om det tilltänkta bygget gjordes i fastighetsboken. Byggnadsborgenärernas rätt tryggas genom att byggnadslov icke meddelas, om tomten är överintecknad, därest icke säkerhet ställes. Genom en särskild bestämmelse skyddas därjämte den som försträcker byggnadskapital. I den mån han kan visa att pengarna användas till betalning av förmånsberättigade byggnadsborgenärer, får han motsvarande förmånsrätt .för inteckningar, som han betingat sig, framför byggnadshypoteket. Vissa formaliteter skola därvidlag iakttagas. Mot detta tyska system har invänts, att det lägger alldeles för stora hinder i vägen för byggnadsverksamheten. Fastighetsägaren hindras att genom inteckningar utnyttja sin tomt efter behag. Har han överintecknat tomten, kan han inte fä byggnadslov, om han inte kan skaffa ytterligare kapital till motsvarande belopp för att åstadkomma erforderlig säkerhet. Härtill kommer svårigheter att skaffa byggnadskapital. Kravet på ställande av säkerhet till belopp, varmed inteckningssumman överstiger tomtvärdet, torde leda till att byggnadskreditivet får inteckningar med förmånsrätt först efter byggnadshypoteket. För att byggnadskreditivets inteckningar skola rycka upp före byggnadshypoteket fordras att kreditivet använts till betalande av byggnadsfordringar. Detta måste leda till att kreditinstituten, därest de vilja få ordentlig säkerhet för krediterna, måste utöva kontroll på att pengarna använts till bygget. Det är icke sagt att förlagsgivarna vilja eller kunna utöva sådan kontroll, och detta skulle leda till att de icke längre beviljade byggnadskreditiv eller i allt fall avsevärt skärpte länevillkoren. Vidare kommer härtill svårigheterna att åstadkomma en vederhäftig värdering av byggnadsplatsen. Systemet är dessutom för invecklat och svårhanterligt. Det schweiziska systemet. Förmånsberättigade byggnadsborgenärer äro företagare, som grunda sina anspråk på utförda arbetsb e t i n g. Uteslutna äro sålunda de rena lönarbetarna samt även de leverantörer, som grunda sina anspråk på enbart leveransavtal. Har däremot ett arbetsbeting varit förenat med leverans av de 29—717118.

i

434 materialier, som vid betinget kommit till användning, har företagaren förmånsrätt även för vad som belöper å det levererade. Förmånsrätt tillkommer även den, som har kontrakt icke med ägaren utan med en entreprenör eller underentreprenör. Byggnadsborgenärerna kunna få sin panträtt genom att låta inskriva sin fordran. Detta kan ske omedelbart efter avtalets ingående. Fordringen får då panträtt, som om inteckning för densamma meddelats då inskrivningen skedde. För samtliga inskrivna byggnadsfordringar regleras det hela så att de sinsemellan ha lika rätt så, alt vad vid en exekutiv auktion utfaller å någon eller några inskrivna fordringar fördelas proportionsvis mellan samtliga inskrivna fordringar. Förmånsrätten på grund av inskrivningen gäller blott i förhållande till inteckningarna. Genom detta system sker ej intrång i äldre inteckningshavares rätt. Men dessa regler kompletteras av en annan regel, som innebär att, om byggnadsborgenärerna vid en exekutiv auktion icke få fullt ut, kunna de väcka ersättningstalan mot inteckningshavare med bättre rätt, i den mån dessas förmånsrätt ligger utanför vad som täckes av lomtvärdet. Förutsättningen för denna ersättningstalan är emellertid, att de ifrågavarande inteckningshavarna åtminstone bort inse att fastigheten genom deras hypotek graverats till byggnadsborgenärernas skada. En värdering vid den exekutiva auktionen blir sålunda nödvändig. Mot det schweiziska systemet har erinrats, att det i alltför hög grad rubbar stabiliteten i inteckningsväsendet. En inteckningshavare kan icke vara säker att icke riskera ersättningsanspråk frän byggnadsborgenärer. Inteckningshavarnas materiella rätt göres beroende av, hur en värdering i samband med den exekutiva auktionen utfaller. Till osäkerheten angående tomtens värde kommer därjämte bevisningssvårigheter med hänsyn till de subjektiva förutsättningar hos inteckningshavarna, som måste vara för handen för att rätt till ersättning skall föreligga. Endast för det fall att en mycket svåråtkomlig faktor hos föregående inteckningshavare kan utrönas, kunna byggnadsborgenärerna övervältra sina förluster på inteckningshavarna. Det amerikanska systemet. I U. S. A. har inteckningsväsendet utvecklats till nära överensstämmelse med det europeiska kontinentala systemet — alltså icke efter engelskt mönster. Inteckningarna erhålla giltighet mot godtroende tredje man blott genom att införas i ett offentligt register. Det amerikanska systemet går ut på att giva byggnadsborgenärerna förmånsrätt i den del av köpeskillingen för en fastighet, som belöper å byggnadens värde. Byggnadsborgenärerna ha att i närmare angiven ordning anmäla sina fordringar hos vederbörande myndighet. Byggnadsborgenärerna ha vid exekutiv försäljning rätt till betalning ur byggnadens värde framför andra borgenärer. Till tomtvärdet ha de principiellt ingen rätt. Inbördes ha byggnadsborgenärerna principiellt lika rätt; vissa modifikationer förekomma dock. Systemet förutsätter en värdering i samband med den exekutiva auktionen. Mot det amerikanska systemet har invänts, att värderingsförfarandet skulle bli invecklat och vanskligt. Vidare skulle det medföra ett olidligt tillstånd av osäkerhet i hypoteksförhållandena, enär vars och ens materiella rätt skulle bli beroende av hur värderingen utfaller. Fördelningen av köpeskillingen skulle i betänklig grad uppskjutas pä grund av de oundvikliga processerna angående tomtvärdets storlek. I U. S. A. synas de hithörande lagarna emellertid ha vunnit allmänt erkännande för sina goda verkningar. Vissa andra länder. På förfrågan, huruvida i vissa främmande länder gällande lag medgiver arbetare, sysselsatta vid en fastighets bebyggande, rätt att för intjänt

435 lön erhålla betalning ur fastigheten i veins hand den vara må e l l e r av fastighetens ägare jämväl då denne icke är arbetsgivare, har erhållits upplysning, att bestämmelser i sålunda angiven riktning saknas i följande länder, nämligen Norge, Danmark, Tjeckoslovakien och Österrike. Frågans lösande för svensk rätts del. Det amerikanska systemet synes mig mest ägnat att till sina huvuddrag läggas till grund för en svensk lagstiftning. Om en lämplig begränsning av säkerhetsrätt för byggnadsborgenärer genomföres såtillvida att den begränsas till de fall, där det största praktiska behovet av skydd visat sig, nämligen ifråga om nybyggnader av hus, synes det värderingsförfarande, som måste förekomma för att konstatera, hur mycket av fastighetens värde, som belöper på nybyggnaden, kunna bliva jämförelsevis lätt genomförbart. Och man torde då kunna antaga, att ett dylikt värderingsförfarande skall kunna ske så, att det erbjuder tillbörlig säkerhet för ett riktigt avgörande. Om sedan eventuella klagomål i fråga om värderingen behandlas av.domstolarna i den för förtursmål stadgade ordningen, synes några större olägenheter av uppskov med köpeskillingsfördelningen i anledning av dylik klagan icke behöva uppstå. I övrigt skulle det hela kunna ordnas exempelvis efter följande huvudlinjer: Det skall åligga byggnadsborgenär, som vill komma i åtnjutande av särskild förmåns- och säkerhetsrätt, att inom viss kortare tid efter fordringens uppkomst anmäla densamma hos inskrivningsdomaren. För att fastighetsböckerna icke må bliva över hövan belastade med anteckningar angående dylika anmälningar, vilka ju kunna förekomma i stor mängd beträffande varje särskilt bygge, torde det böra stadgas, att inskrivningsdomaren skall inlägga de inkomna anmälningarna i särskilda samlingsakter, en för varje fastighet. För varje särskild fastighet upplägges dylik samlingsakt först, då anmälan om byggnadsfordran inkommit, och i samband därmed antecknas i inteckningsboken, att samlingsakt blivit upplagd för fastigheten. Därigenom kunna spekulanter pä fastigheten och även de, som tänka låna pengar mot inteckning i fastigheten, få kännedom om att byggnadsfordringar existera. Har viss tid sedan ett hus fullbordats ingen byggnadsfordran anmälts, kan man alltså vara säker på att fastigheten är fri från dylika fordringar. Skulle flera byggen på samma fastighet komma i fråga, torde en uppdelning av samlingsakten för fastigheten böra ske på något sätt, så att bevakningarna angående de särskilda byggena hållas i sär. För att påskynda en avveckling av byggnadshypoteket bör väl stadgas, att byggnadsborgenär skall till bevarande av sin säkerhetsrätt inom viss tid anhängiggöra rättegång mot fastighetsägaren om utfående av sin fordran ur fastigheten. Om den tid, inom vilken dylik talan skall anhängiggöras, sättes så lång, att hithörande fordringar i normala fall varda reglerade dessförinnan, kommer denna särskilda skyldighet att inträda endast för undantagsfallen. Därjämte bör stadgas, att borgenären skall hos inskrivningsdomaren förete bevis att han sålunda anhängiggjort talan. Försummar han det, bör säkerhetsrätten vara förfallen. På detta sätt vinnes ett enkelt sätt att vinna visshet om, i vad mån en gång anmälda byggnadsfordringar fortfarande besvära fastigheten. Endast de fordringar, beträffande vilka anmälan om anställd rättegång inkommit, skola efter viss tids utgång besvära fastigheten, övriga falla automatiskt bort. Man får då antaga, att de blivit i vederbörlig ordning uppgjorda. Skulle det ankomma på fastighetsägaren att styrka, att fordran betalts eller att fastigheten av annat skäl icke häftar för anmäld fordran, skulle det i många fall bliva ogörligt för fastighetsägaren att åstadkomma bevisning härutinnan. Särskilt i de fall, då fastighetsägaren icke själv var arbetsgivare i förhållande till anställda lönearbetare, utan antagit en entreprenör, som åtagit sig husets uppförande samt anställt arbetare, skulle det mången gång bliva ogörligt för fastighetsägaren att förebringa utredning, i vad mån en fordran blivit

436 betald eller eljest upphört. Och då denna ytterligare anmälningsskyldighet för borgenär kommer att inträda endast i undantagsfallen, då fordringen utestått en mera avsevärd tid, synes någon oskälig tunga icke vara ålagd borgenären. Då det visats, att samtliga i en samlingsakt anmälda fordringar blivit betalda eller i allt fall icke belasta fastigheten längre, skall akten förklaras avslutad och anteckning härom göras i fastighetsboken. En sådan anteckning visar, att akten icke längre innehåller något av betydelse för fastighetens belastning. I den mån behov av samlingsakt för fastigheten sedermera åter skulle uppstå, får en ny akt uppläggas och vidare förfaras på sätt nu angivits. Byggnadsborgenärerna torde alla böra tillerkännas lika rätt inbördes; möjligen bör dock arbetares lön för viss kortare tid gå före övriga byggnadsborgenärer. Säkerhetsrätten bör givas det innehåll, att byggnadsborgenären skall äga att för anmäld fordran njuta betalning ur fastigheten i vems hand den vara må framför alla andra borgenärer. Emellertid bör denna säkerhetsrätt så begränsas, att vad byggnadsborgenärerna äga utfå ur fastigheten må högst uppgå till det belopp av köpeskillingen vid exekutiv försäljning av fastigheten, som belöper å byggnadens värde. En dylik regel förutsätter, att en exekutiv försäljning av fastighet, som häftar för byggnadsfordringar, skall föregås av en värdering av fastigheten. Härvid skall uppskattas, huru stor del av fastighetens värde skall anses belöpa pä byggnaden, vartill byggnadsfordringarna hänföra sig, och huru stor del av värdet, som belöper pä fastigheten i övrigt. Den köpeskilling, som erhålles vid den exekutiva försäljningen, uppdelas i proportion till de sålunda fastställda värdena. Byggnadsborgenärerna få betalt ur den del av köpeskillingen, som motsvarar byggnadens värde. Uppstår överskott, skall detta fördelas jämte den övriga delen av köpeskillingen. Kostnaderna för förfarandet synes böra fördelas proportionellt mellan byggnaden och den övriga delen av fastigheten. Reglerna angående lägsta budet m. m. torde emellertid behöva jämkas för att en nu antydd anordning skall kunna genomföras. * I fråga om de offentliga byggnadsentreprenaderna torde ett system med tvångspanträtt i fastigheten icke vara på sin plats, åtminstone icke där fastigheten tillhör Kronan. Fastighetsägaren är här fullt solvent person, de förluster för byggnadsborgenärerna som uppkomma bero på att bygget upplåtes till en generalentreprenör, med vilken alla leverans- och arbetsavtal ingås. Att byggnadsborgenärerna härvidlag emellanåt lidit förluster har ofta haft sin orsak i att entreprenadsummorna nedpressats alltför lågt. Den som i dessa fall kommer att draga vinsten av byggnadsborgenärernas förluster är byggherren. Annorlunda är förhällandet om förlusterna bero på att entreprenadsumman gått till ovidkommande ändamål. En väg till bättre förhållanden vore uppenbarligen, om vid entreprenadanbudens prövning större hänsyn toges till entreprenörens kompetens och solvens och icke i första hand blott till h u r billigt anbudet är. Vill man därutöver tillerkänna byggnadsborgenärerna någon extra säkerhet, skulle det väl lämpligast ske icke genom att medge dem panträtt i fastigheten utan genom att göra byggherren personligen ansvarig för byggnadsfordringarna intill ett visst belopp av byggnadssummans storlek. Byggherren finge dä skydda sig på det sättet, att byggherren utövade kontroll över att entreprenadsumman användes i erforderlig grad till byggnadsborgenärernas förnöjande. * Den osäkra ställning i jämförelse med nuvarande förhållanden, som skulle komma att intagas av dem som bevilja byggnadskredit, kunde möjligen anses vara ett så viktigt skäl mot införande av en allmän säkerhetsrätt för byggnadsborgenärerna,

437 att en eventuell lagstiftning i dylik riktning icke bör företagas. Frågan kan då uppkomma om man icke åtminstone skulle söka genomföra en partiell reform på området så till vida, att de egentliga lönarbetarna bereddes panträtt i byggnaden för intjänt lön. Som skäl härför kunde då anföras: Då hänsynen till byggnadskreditivens säkerställande kräver, att de förmånsberättigade byggnadsborgenärernas kategori begränsas så mycket som möjligt, torde begränsningen böra genomföras så att lagen i första hand ger skydd åt dem, som äro i den ekonomiskt svaga ställning att de icke själva kunna behörigen skydda sina intressen. De stora leverantörfirmorna ha ju de ekonomiska resurser, att de äro tämligen oberoende av en eller annan särskild leverans, de ha möjligheter att uppställa vissa villkor för beviljande av kredit. De mindre leverantörerna ha väl icke samma goda ekonomiska ryggrad, men man får väl utgå från att deras ekonomi är sådan, att de äro i stånd att utnyttja sin rättsliga befogenhet att innehålla en leverans till dess likvid erhålles eller säkerhet ställes. Hantverkarna, som äro självständiga företagare, ha väl ofta icke så stark ekonomi som leverantörfirmorna, men man torde kunna utgå från att deras ekonomiska ställning i allmänhet ej är så svag, att de riskera sitt levebröd genom att göra förluster på något bygge. Annorlunda förhåller det sig med de egentliga lönarbetarna, d. v. s. de mot avlöning i annans tjänst anställda arbetare. Visserligen kan man säga, att arbetarna löpa relativt liten risk. De få ju för varje vecka utbetalt vad som motsvarar vanlig timlön, vadan deras förluster begränsas till sista veckans lön jämte innestående ackordsöverskott. Dessutom ha de i arbetsgivarens konkurs viss förmånsrätt för innestående lön. Denna förmånsrätt är emellertid, såsom förut framhållits, mången gång av ringa eller intet värde. Var bygget upplåtet till en byggmästare på entreprenad, kunna arbetarna icke få betalt ur fastigheten. Detsamma blir förhållandet, om arbetarna visserligen hade fastighetsägaren som arbetsgivare, men denne sedermera avhänder sig fastigheten. Vidare må framhållas, att även om det mången gång endast gäller förhållandevis mindre penningbelopp för arbetarna, så är det här dock fråga om den kategori av fordringsägare, som ha den minsta motståndskraften att bära förlusterna. För övrigt kan det hända, att beloppet av de oguldna arbetslönerna vid ett bygge kan uppgå till verkligt avsevärd storlek. Med hänsyn till den ringa ekonomiska bärkraften hos lönarbetarna i allmänhet och då dessa ju i stor utsträckning äro familjeförsörjare, kunna arbetarnas förluster, om de uppgå till mer anmärkningsvärda belopp, medföra att arbetaren icke blir i stånd att sörja för sin och sin familjs bärgning utan nödgas falla det allmänna till last. Emellertid må framhållas, att arbetarna genom sina organisationer hava möjligheter att utöva så stark påtryckning på vederbörande fastighetsägare, att deras möjligheter att utfå oguldna lönebelopp f. n. trots allt äro ganska goda. Om det emellertid genom särskild lagstiftning skall införas begränsningar i möjligheten för arbetarorganisationerna att genom blockadåtgärder eller dylika stridsåtgärder driva in oguldna lönebelopp, kommer dock frågan i ett förändrat läge. Begränsas en reform på området till att omfatta endast lönarbetarna, torde den lagtekniska lösningen bliva betydligt enklare. Till en början må anmärkas, att reformen torde böra inskränkas till de områden, där behovet av ökat rättsskydd för arbetarna framträtt med större styrka. Endast busbyggnadsverksamhet torde sålunda böra komma i fråga — däremot ej uppförande av väg- och brobyggnader, fasta hägnader, kanaler, dammbyggnader o. dyl. Likaså torde endast nybyggnad av hus böra medräknas, däremot ej om- och tillbyggnad samt reparationer. Åtminstone torde väl mer obetydliga förändringar av ett hus icke böra komma i fråga, det skulle bli för stor osäkerhet eljest, om man icke skulle våga betala småreparationer utan att invänta den tid, inom vilken

438 eventuella byggnadsfordringar skola anmälas. Det torde f. ö. därjämte bliva ogörligt i många fall att genomföra någon slags uppdelning av ändringsarbeten med avseende å en redan befintlig byggnad och bestämma, att vissa slags arbeten skola vara jämställda med nybyggnad men andra icke. Man skulle bara riskera ett otal processer. Kronans fastigheter torde böra undantagas. b. De sakkunnigas yttrande. Enligt de sakkunnigas mening blir förhållandet mellan byggherren och byggnadsborgenärerna väsentligt annorlunda, då byggherren själv uppträder som byggnadsföretagare, än i det fall, då byggherren avtalar med en eller flera entreprenörer om utförandet av den byggnad, han ämnar uppföra för sin räkning. Vad först gäller de fall, då b y g g h e r r e n s j ä l v u p p t r ä d e r s o m b y g g n a d s f ö r e t a g a r e , sålunda uppför byggnaden i egen regi, bör han stå alla de risker, som härmed äro förenade såväl för byggherren som för byggnadsföretagaren. Detta torde allenast ifrågakomma, då byggherren är yrkesman inom byggnadsfacket. I de allra flesta fall torde numera i vårt land värdet av fastighetens tomtmark kunna fastställas med tillräcklig noggrannhet, för att en borgenär, som lämnar lån mot inteckning i tomten, skall kunna väl skydda sig mot övervärdering av densamma. Om han icke härvidlag iakttagit tillbörlig försiktighet utan tomtvärdet överintecknats, synes h a n skäligen böra stå sitt eget kast. För uppförandet av byggnaden anskaffar byggherren i regel ett byggnadskreditiv på omkring två tredjedelar av de kalkylerade kostnaderna för den blivande byggnaden, och återstoden äger byggherren fylla genom egen kapitaltillsats eller genom lån mot viss säkerhet. I det föregående ha de sakkunniga föreslagit, att som villkor för byggnadslov skulle uppställas ytterligare det krav, att en byggherre skall förete bevis för att såväl avtal om byggnadskreditiv föreligger som ock att erforderliga medel därutöver stå till buds för byggnadsföretagets genomförande. E n dylik fordran innebär enligt de sakkunnigas mening en sund utbyggnad av gällande bestämmelser om meddelande av byggnadslov. Av erfarenheten styrkta skäl tala för det berättigade däruti, att de byggnadsföretagare utgallras, som icke disponera erforderliga medel för de företag, de planera att igångsätta. Skulle detta i någon mån lägga en hämsko på företagarverksamheten inom byggnadsindustrien, är en dylik utgallring i vart fall av godo. Det torde dock kunna antagas, att så endast i enstaka fall blir förhållandet. Enligt de sakkunnigas uppfattning betyder detta icke någon förlust utan snarare en vinst för samhället, som bör sträva efter att vinna ordnade förhållanden på detta område. så att bostadsbyggandet lägges i händerna på kapitalstarka eller i varje fall ekonomiskt vederhäftiga byggnadsföretagare. De bostadsbyggen för hyresändamål, om vilka det i förevarande fall närmast är tal, böra icke utgöra spekulationsbyggen även i det avseendet, att en byggnadsföretagare skall

439 hava möjlighet att göra en hasardliknande insats, som i vissa fall kan medföra vinst av en förmögenhet eller i motsatt fall ekonomisk ruin. Det senare betyder kanske icke så mycket för en dylik företagare, eftersom hans egen ekonomiska insats måhända varit ringa eller ingen, men för leverantörer och underentreprenörer kan det innebära kännbara förluster. Det torde särskilt vara dessa byggherrar och byggnadsföretagare som råka i händerna på samvetslösa långivare, vilka för sina tjänster betinga sig ockerräntor och ohederliga provisioner. Till denna företagarkategori höra ävenledes de, som använda de upplånade penningmedlen för helt andra ändamål, än som avsetts. Om den av de sakkunniga föreslagna ekonomiska kontrollen beträffande byggherren-byggnadsföretagaren kommer till stånd före byggnadslovets meddelande, synes byggnadsborgenärernas ställning bliva tryggad på helt annat sätt än som hittills varit fallet. De tekniska kompetenskrav, som ställas på byggnadsföretagarna, få, som ock de sakkunniga tidigare anfört, anses vara tillräckligt krävande för att tillförsäkra en god och ändamålsenlig arbetsledning. De byggnadsborgenärer, som förekomma vid ett byggnadsföretag, där byggherren själv är byggnadsföretagare, äro materialleverantörer och underentreprenörer, däri inberäknat hantverkare, vilka åtaga sig att mot fastställda enhetspriser eller avtalad fixerad summa utföra vissa delar av byggnadsföretaget, samt arbetarna. Om felkalkylering av kostnadssumman för byggnaden icke förekommit eller oförutsedda prisstegringar icke inträtt, skola de av långivarna försträckta medlen tillsammans med det egna kapitalet täcka ersättningarna till materialleverantörer, underentreprenörer och arbetare samt lämna visst överskott, svarande mot beräknad byggmästarvinst m. m. Om bygget handhaves av en skötsam och ambitiös byggnadsföretagare, böra under normala förhållanden några risker icke föreligga för borgenärerna. I åtskilliga fall föreligga emellertid risker. Genom de restriktiva åtgärder, som de sakkunniga föreslagit beträffande den ekonomiska kontrollen vid utlämnandet av byggnadslov, måste visserligen en väsentlig minskning av dessa fall komma att inträda. De sakkunniga förvänta dock icke, att deras förslag skall åstadkomma full rättelse i detta hänseende. Omständigheter kunna förekomma — inträffade prisstegringar, vilka föranleda att tillgängliga byggnadsmedel visa sig vara otillräckliga, byggnadsföretagarens tidigare förluster, som måste täckas, eller andra förhållanden — som medföra, att byggnadsföretagaren icke har till sitt förfogande nödiga medel för byggnadsföretagets slutförande, så att en försäljning i vanlig ordning av den färdiga byggnaden kan bereda honom möjlighet att infria sina förbindelser på tillfredsställande sätt. Emot fordringarna från de borgenärer, som lämnat byggnadslånen, å ena sidan, stå de eventuella kraven från de egentliga byggnadsborgenärerna,

440 d. v. s. leverantörer, underentreprenörer och arbetare, vilka med sina direkta insatser av materialier och arbete åstadkommit, att byggnaden kommit till stånd. Ur rätts- och billighetssynpunkter synes det skäligt, att de sistnämnda kraven ej försättas i sämre ställning än de förstnämnda. Vad beträffar den del av fastighetens värde, som svarar mot byggnadsvärdet, anse de sakkunniga, att de egentliga byggnadsborgenärerna böra ha lika rätt som långivarna. Till tomtvärdet böra de däremot icke ha någon rätt. Vad i första hand gäller de vid byggnadsföretaget direkt anställda arbets tagarna fordrar enligt de sakkunnigas mening rätt och billighet, att dessa under alla förhållanden hållas skadeslösa vid byggnadsföretagarens betalningsoförmåga. Dessa arbetstagare kunna icke förutsättas intaga samma ställning till byggherren-byggnadsföretagaren som de övriga byggnadsborgenärerna, vilka må antagas i regel ha grundat sin kreditgivning på visst förtroende för byggherren-byggnadsföretagaren, med kännedom om dennes ekonomiska ställning. Så kan icke vara förhållandet med arbetstagarna, av vilka man rimligen icke kan fordra, att de, innan de taga anställning vid bygget, försäkra sig om byggnadsföretagarens solvens. Arbetstagarna äro därjämte för sin egen och sina anhörigas existens ytterst beroende av att deras lön kommer dem obeskuren till godo. De sakkunniga anse sig följaktligen böra föreslå, vid utformningen av den förmånsrätt, varom här är fråga, att arbetstagarna beträffande sina intjänta och till betalning förfallna arbetslöner skola gå före de övriga byggnadsborgenärerna. Dessa senare, sålunda såväl långivare som materialleverantörer och underentreprenörer, vilka under i realiteten enahanda förutsättningar lämnat byggherren-byggnadsföretagaren kredit, böra enligt de sakkunnigas mening beredas likaberättigad ställning beträffande sina fordringar vid byggnadsföretagarens eventuella fallissement. De sakkunniga ansluta sig härutinnan till de i nyss anförda promemoria under rubriken »frågans lösande för svensk rätts del» föreslagna åtgärder och fordringar beträffande kravens bevakande. Vad här anförts beträffande byggnadsborgenärernas och långivarnas förmånsrätt har avseende å nybyggnader, vid vilka det, såsom i den förut återgivna promemorian framhållits, är relativt lätt att finna, vari den fastigheten tillförda förbättringen består och hur mycket den är värd. Annorlunda förhåller det sig med om-, till- och påbyggnader, vid vilka svårigheter kunna möta att fastställa värdet av den tillförda förbättringen. I fråga om dessa byggnadsföretag ställa sig de sakkunniga tveksamma, i vad mån och på vad sätt en dylik förmånsrätt skall kunna beredas med iakttagande av att de tidigare inteckningshavarnas rätt icke obehörigen försämras. Huru frågan skall på ett ur olika synpunkter tillfredsställande sätt kunna lösas beror uppenbarligen därav, om svårigheterna att fastställa den på ombyggnaden etc. beroende värdeökningen tillmätas en avgörande betydelse eller ej. Såsom tänkbara framställa sig huvudsakligen två alternativa lösningar. Enligt det ena alternativet skulle förmånsrätten gälla i den ökning av byggnadens

441 värde, som kan visas ha tillförts fastigheten genom om-, till- eller påbyggnaden. Enligt det andra alternativet skulle förmånsrätten icke kunna sträcka sig till sådan del av den ombyggda fastighetens värde, som motsvarar det gamla taxeringsvärdet. På någon närmare granskning av de olika alternativen ävensom av övriga tänkbara lösningar ingå de sakkunniga icke, utan anse, att detta bör överlämnas åt fortsatt utredning. Fordringar på grund av vanliga reparationsarbeten böra givetvis icke omfattas av här ifrågavarande förmånsrätt. Vad de sakkunniga i det föregående föreslagit med avseende å byggnadsborgenärernas anlitande av auktoriserade byggnadskontrollanter synes i detta sammanhang vara värt allt beaktande, emedan dessa borgenärer därigenom böra kunna beredas en till synes välgrundad trygghet med hänsyn till lånemedlens riktiga användning, så att dessa medel komma materialleverantörer och underentreprenörer i vederbörlig ordning till godo. Lämpligen böra dessa kontrollanter genom de förut omnämnda avtalen tillerkännas rätt att vid behov taga del av de räkenskaper, som en byggnadsföretagare är skyldig att föra. Visserligen kan denna kontroll, åtminstone under en första tidsperiod, då den införes, anses vara i viss mån betungande. Enligt de sakkunnigas mening vinnes härigenom så betydande och eftersträvansvärda fördelar med hänsyn till tryggheten och ordningen på detta område, att någon tvekan om lämpligheten och behovet av densamma icke bör förefinnas. För en vederhäftig och lojal byggnadsföretagare kan det icke vara nedsättande att ingå på en överenskommelse om sådan kontroll. Det bör tvärtom vara för honom förenat med en betydande säkerhet beträffande byggnadsföretagets jämna och obehindrade fortskridande, att leverantörer och underentreprenörer fullgöra sina leveranser och arbeten punktligt med tillfredsställande säkerhet för likvidernas utbekommande. Vad gäller långivarna bör denna kontroll, som för det fall, att de sakkunnigas intentioner rörande byggnadsborgenärernas förmånsrätter komma att förverkligas, är av lika stor betydelse för alla kategorier av byggnadsborgenärer, icke heller från deras sida anses onödigt betungande. I varje fall bör densamma icke föranleda någon återhållsamhet från dessa långivares sida i fråga om stöd åt byggnadsindustrien. För övrigt torde byggnadslån under form av kreditiv vara relativt begärliga kortfristiga låneformer för penninginrättningar, varför skäl knappast föreligger att antaga, att den föreslagna kontrollen m. m. skall minska dessa penninginrältningars intresse för byggnadsindustrien. De sakkunniga vilja sålunda föreslå, att en lagstiftning kommer till stånd beträffande byggnadsborgenärernas rättsliga ställning i huvudsak enligt de grunder, de sakkunniga ovan antytt. För det fall, att b y g g h e r r e n u t l ä m n a r b y g g n a d e n s u t f ö r a n d e t i l l e n e l l e r f l e r a e n t r e p r e n ö r e r , bliva enligt de sak-

kunnigas mening förhållandena annorlunda. Byggherren, som i sådant fall i regel saknar yrkeskunskaper inom byggnadsfacket, avtalar då med en eller flera entreprenörer, att dessa mot vissa fastställda entreprenadsummor skola uppföra och inreda byggnaden på den av byggherren anskaffade tomten. Vanligen ställa dessa entreprenörer säkerhet hos byggherren för avtalsenligt fullgörande av sina åtaganden. Entreprenadsummorna utbetalas successivt allt efter arbetenas fortskridande. Under dessa omständigheter finnas vid byggnadsföretaget i egenskap av borgenärer dels långivarna, vilka försträckt byggherren erforderligt byggnadskapital i form av byggnadskreditiv och byggnadslån, och dels de antagna entreprenörerna, vilka allt efter byggets fortskridande erhålla nya fordringar hos byggherren utöver de successivt lämnade likviderna. Givetvis böra lånesummorna samt tillgängliga egna medel, om vilkas förefintlighet bevis enligt de sakkunnigas mening böra företes vid byggnadslovets beviljande, täcka kostnaderna för entreprenaderna. De av entreprenörerna för byggnadsföretaget anlitade materialleverantö rerna, underentreprenörerna och arbetarna kunna icke längre räknas som byggnadsborgenärer i vanlig mening och kunna följaktligen icke vara berättigade att vid huvudentreprenörs iråkade obestånd kräva sin rätt åter av byggherren, om denne till alla delar fullgjort sina förpliktelser gent emot denne entreprenör. Byggherren skulle i annat fall utöver avtalad entreprenadsumma ha att ikläda sig ekonomiska utfästelser, vilka han på intet sätt själv kan behärska. Ett dylikt ansvar skulle icke allenast drabba den enskilde byggherren vid uppförandet av hyreshus utan jämväl stat och kommun vid tillämpning av entreprenadsystemet för utförandet av deras byggnadsföretag. Härigenom skulle entreprenadsystemet förryckas och helt och hållet förlora sitt berättigande som ekonomiskt system för byggnadsföretags genomförande. Uppenbara svindelaffärer mellan byggherre och entreprenör, varigenom avtalats, att den sistnämnda mot en alldeles för låg entreprenadsumma åtagit sig uppföra en byggnad i akt och mening att bedraga leverantörer och underentreprenörer, torde sällan förekomma och kunna väl i allmänhet lagligen beivras. Förhållandet är för närvarande sådant, att vid entreprenörs iråkade obestånd pläga de borgensmän, som ställt den till byggherren lämnade säkerheten för entreprenadarbetenas avtalsenliga fullgörande, vidtaga erforderliga åtgärder för entreprenadarbetenas avslutande på kontraktsenligt sätt och i samband därmed uppbära restlikviden från byggherren. Leverantörer och underentreprenörer, antagna av den ursprungliga entreprenören, få söka sin rätt åter hos denne i hans konkursbo eller genom uppgörelse med honom på annat sätt. Emellertid böra enligt de sakkunnigas mening de vid byggnadsföretaget anställda arbetarna vara berättigade att med förmånsrätt före entreprenö-

443 rens borgensmän hos byggherren uppbära likvid för hos entreprenören innestående arbetslöner, om entreprenören äger tillgodohavande hos byggherren. Enligt gällande statliga entreprenadförordning av den 16 januari 1920 äger statlig myndighet som byggherre att, därest vid entreprenadarbete anställda arbetare blivit av entreprenör undanhållna sina ostridigt intjänta och till betalning förfallna arbetslöner, på därom av dem gjord framställning, vid utbetalning av entreprenörens tillgodohavande innehålla för arbetarnas räkning så stort belopp, som motsvarar de arbetslöner, vilka ostridigt tillkomma dessa arbetare, samt till vederbörande utbetala samma belopp, såframt ej i allmän lag hinder häremot möter. Enligt de sakkunnigas mening bör samma rätt och skyldighet tilläggas även annan byggherre. De sakkunniga få ytterligare som sin mening understryka, att det icke kan anses vara ändamålsenligt eller riktigt och med det nu i regel tillämpade entreprenadsystemet förenligt, att entreprenörs borgenärer skola vara lagligt berättigade att resa krav mot byggherre på ersättning för verkställda leveranser och arbeten, för vilka entreprenören av byggherren mottagit kontraktsenligt överenskommen betalning i mån av arbetenas fortskridande.

I detta sammanhang vilja de sakkunniga erinra om arbetstagares rätt att använda s t r i d s å t g ä r d — strejk och blockad — i s y f t e a t t t i l l t v i n g a s i g i n n e s t å e n d e l ö n e f o r d r a n . Denna fråga har varit föremål för lagstiftarnas uppmärksamhet vid olika tillfällen. Då i lagen om kollektivavtal infördes bestämmelse om förbud mot stridsåtgärd i tvist angående kollektivavtals innebörd och tillämpning, gjordes visserligen intet uttryckligt undantag i fråga om avtalsbunden arbetstagares respektive arbetstagarorganisations rätt att medelst stridsåtgärd beivra sådant avtalsbrott, som underlåtenhet att utbetala i avtalsenlig ordning intjänad arbetslön innebär. Men man gick ut ifrån, att den rätten skulle finnas, i varje fall till dess att på lagstiftningens väg blivit mer effektivt sörjt för säkerställandet av lönefordran än som skett i H. B. 17 kap. 4 §. Socialministern gjorde också under riksdagsdebatten om lagförslaget ett uttalande av denna innebörd och arbetsdomstolens praxis har givit hemul åt samma uppfattning. Även i samband med frågan om lagskydd åt tredje mans rätt till neutralitet vid ekonomiska konflikter har ifrågavarande spörsmål dryftats. Den Irettonmannakommission, som år 1934 utarbetade ett förslag till lag om vissa ekonomiska stridsåtgärder, förordade bland annat reglering av s. k. indrivningsblockader, varvid särskild uppmärksamhet ägnades detta slag av stridsåtgärder inom byggnadsindustrien. Enligt kommissionens förslag skulle sålunda stridsåtgärder vara tillåtna, i den mån de riktade sig mot gäldenären själv. Under vissa förutsättningar skulle detta t. o. m. vara förhållandet, även då egendomen eller rörelsen överlåtits. Ett fortsättande av

blockaden, s. k. successor-blockad, mot den nye ägaren kunde icke under alla förhållanden betecknas såsom otillbörligt. Det kunde nämligen hända, att gäldenären sökte att undgå gälden genom en överlåtelse för skens skull. Vore den nye ägaren att anse såsom bulvan för gäldenären eller hade han på annat sätt uppsåtligen sökt möjliggöra för denne att undandraga sig gälden, borde han ej få åtnjuta bättre skydd än gäldenären. En fortsättning av blockaden i detta fall kunde ej anses på ett otillbörligt sätt kränka den nye ägarens rätt. Denna uppfattning accepterades sedermera av Kungl. Maj:t i den proposition nr 31 som år 1935 avläts till riksdagen. I fråga om utformningen av lagtexten innebar dock propositionen en förändring av kommissionens förslag. En s. k. successor-blockad skulle sålunda vara tillåtlig, ej blott då den som övertar fastigheten eller rörelsen »uppsåtligen sökt möjliggöra för denne (gäldenären) att undandraga sig gälden», utan redan då successorn insett eller bort inse gäldens förhandenvaro. Propositionen anslöt sig i detta avseende i huvudsak till den ståndpunkt, som hade intagits av en reservant inom kommissionen och vunnit stöd i åtskilliga yttranden över kommissionens förslag. De sakkunniga anse sig icke ha anledning att närmare gå in på nu berörda lagstiftningsspörsmål. Därest en laglig reglering av rätten att vidtaga stridsåtgärder för bevakande av lönefordran anses vara av behovet påkallad, bör den enligt de sakkunnigas mening utformas i enlighet med nyssnämnda kungliga proposition.

KAP. XVI.

Tomtpriser och tomtpolitik. A. Tomtpriser i 18 svenska städer vid kommunala och enskilda tomtförsäljningar 1929—1934. Vid beslutet om tillkallande av 1934 års byggnadsindustrisakkunniga uttalades i statsrådsprotokollet, att en allsidig belysning borde åvägabringas rörande bl. a. spörsmålet, om och i vilken utsträckning monopolistiska tendenser gjort sig gällande i fråga om tomtpolitiken. För belysande av denna fråga ha de sakkunniga från 18 städer i riket med mer omfattande byggnadsverksamhet införskaffat vissa upplysningar rörande tomtmarknaden och tomtpolitiken. Uppgifter ha å ett frågeformulär begärts om arealen av städernas tomtförsäljningar under vart och ett av åren 1929—1934, med särskiljande av bostadstomter, affärstomter och industritomter, vidare om den sammanlagda köpeskillingen vid dessa försäljningar och försäljningspriset (utan rabatter) i medeltal per kvm tomtyta samt i medeltal per normaleldstad, räknad per 30 kvm bruttovåningsyta, för bostadstomter. I huvudsak motsvarande uppgifter h a begärts rörande den privata tomtmarknaden för vart och ett av åren 1933 och 1934. Ytterligare har begärts upplysning, huruvida städerna vid sina tomtförsäljningar sökt öva ett reglerande inflytande dels på byggnadsverksamheten i syfte att få till stånd en jämnare fördelning av arbetstillfällena och dels på tomt- och fastighetsmarknaden. Uppgifter om arealen av städernas tomtförsäljningar, den därvid erlagda köpeskillingen och medelpriset per kvm tomtyta ha erhållits från samtliga tillfrågade städer samt om medelpriset per normaleldstad från 12 städer, däribland de fyra största. Rörande den privata tomtmarknaden ha mer eller mindre fullständiga uppgifter kunnat lämnas av 12 städer, bland vilka dock icke befinna sig de fem största. Uppgifterna rörande städernas tomtförsäljningar h a sammanställts i tab. G4, i vilken för varje stad bl. a. redovisas medelpriset för hela perioden 1929

446 Tab. 64.

Sammanlagda arealen av vissa större städers tomtförsäljningar (tomtper normaleldstad

—1934, med särskiljande av bostads-, affärs- och industritomter. För Stockholm och Göteborg lämnas särskilda uppgifter om priset å tomter, avsedda för olika slags bebyggelse. I fråga om tabellens siffror må först och främst anmärkas, att däri angivna tomtpriser utgöra ett g e n o m s n i t t a v i h ö g g r a d v a r i e r a n d e p r i s e r å särskilda tomter. De försålda tomterna ha med hänsyn till sitt läge, grundförhållanden, trafikmöjligheter m. m. varit av vida skild beskaffenhet, såsom bl. a. framgår av från städerna insända kartor, utvisande den under olika år försålda tomtmarkens belägenhet. Till övervägande del ha försäljningarna gällt mark belägen i de yttre delarna av det stadsplanelagda området. Därjämte ha de dock omfattat mark i centralare delar av staden. Från en större stad uppgives, att staden genom att iordningställa tomter inom de mera centrala delarna sökt motverka bebyggelse i stadens utkanter.

rättsupplåtelser), köpeskillingarnas summa samt medelpris pr kvm tomtyta och 1929—1934. Försäljningspris (utan rabatt) i medeltal per kvm t o m t v t a

Summa köpeskilling vid stadens tomtförsäljningar

Bostadstomter

Affärstomter

Industritomter

Samtliga tomter

43 224 330: —

131:30

270: 43

84: 94

127: 61

2 986 060: — l 15 097 120: —»

23: 96 8: 78

9 590 815:54 3 978 595: 74 1 143 276: — 987 720: — 473 073: 58 316 539: 75 686 740: — 755 812: 84 383 757: 13 654 810: — 1 001 094: — 290 758: 22 446 282: — 198 982: — 170 277: 88 317 293: 21 120 390: 33 1

1 366: 11

23: 96 8:78

( l

66: 67 21: 50

(

11: 26 J 28:87 11: 94 11:43 3: 18 5:09 6: 48 3: 75 4:36 6: 23 4: 63 5:17 3:82 3:39 4:46 5:55 1:73

Försäljningspris (utan rabatt) per normaleldstad räknat per 30 kvm bruttovåningsyta för bostadstomt

) }

" 111: 60

14:96

20: 85

8:60

13: 58 7:38 8: 79 4: 11 2: 17

25: 18 11:35 15: 60 3: 23 4:92 8: 71 3: 26 3: 77 6: 20 4: 85 4: 70 3:78 3: 39 4:45 5:47 1:74

—

37: 18 4: — 6: — 92:21 4:62

— —

5:47

— — — — —

5: — Tomträttsav;;äld kapitaliserad efter 5 %

—

3:30 1: 87 6: 10 5: 13 1:43 2: 66

—

4:25 4: 94 0:34

l

3 I l

730: 72 401: 38 528: 82 310: 22 214: 82 340: 14 294: 59 253: 84 134: 86 337: 78 342: 02 333: 70

i 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22

Vidare må framhållas, att tomtpriserna röna avsevärd påverkan av de b e s t ä m m e l s e r r ö r a n d e s ä t t e t för t o m t e r n a s bebygg a n d e , som i samband med stadsplanen eller eljest äro meddelade. I den mån en tomt kan utnyttjas mer intensivt genom större hushöjd o. s. v., har givetvis tomtpriset, räknat per arealenhet, tenderat att stiga, medan restriktiva bestämmelser rörande tomtmarkens utnyttjande varit ägnade att sänka tomtpriset. Med avseende å genomsnittliga tomtpriset per normaleldstad, varom jämväl uppgifter meddelas i tab. 64, göra sig verkningarna av de restriktiva bestämmelserna gällande på ett däremot svarande sätt. Kan tomtmarken utnyttjas intensivt, så att tomtkostnaderna fördela sig på ett större antal eldstäder, kan priset per eldstad hållas inom normala gränser. Det högre tomtpris, räknat per arealenhet, som härvid i regel förekommer, kan sålunda kompenseras genom ett skäligt tomtpris per normaleldstad eller kvm bruttovåningsyta. Genom sådana restriktiva bestämmelser,

448 varigenom tomten endast får bebyggas med ett mindre antal eldstäder än normalt, måste tomtpriset per arealenhet sjunka, för att tomtpriset per normaleldstad skall hålla sig inom skäligt belopp. De administrativa föreskrifterna angående tomtmarkens utnyttjande äro varierande såväl inom de särskilda städerna som från stad till stad. I viss mån belysande härför äro de olika priser, som av städerna tillämpas för tomter med olika slags bebyggelse. I en av Stockholms stads fastighetskontor 1934 verkställd utredning rörande bostadsförhållanden och bostadspolitik i Göteborg, Malmö, Köpenhamn, Oslo och Helsingfors (Stadskollegiets utlåtanden och memorial 1935. Bil. nr 10 D) uppgives, att följande tomtpriser tillämpas vid kommunens försäljningar i Stockholm, Göteborg och Malmö: S t o c k h o l m : vid försäljningar i den inre stadens mer perifera delar 40 å 50 kr. per kvm bruttovåningsyta (vid s. k. billiga försäljningar 20 kr.); vid markupplåtelser i trädgårdsstäderna 6 å 20 kr. (medelpris 8 kr.) per kvm tomtyta, beräknat på grundval av avgälderna vid tomträttsupplåtelser. G ö t e b o r g : vid försäljningar i de centrala stadsdelarna, i regel för bebyggande med stenhus på 5 å 6 våningar, 23—43 kr. per kvm bruttovåningsyta; för tomter i de yttre stadsdelarna, i allmänhet för bebyggande med landshövdingehus, 13 å 20 kr. per kvm bruttovåningsyta; för egnahemsoch villatomter i regel 7 å 15 kr. per kvm tomtmark. M a l m ö : vid upplåtelser av centralt belägna bostadsområden för 4våningshus c:a 17 kr. per kvm bruttovåningsyta; vid upplåtelser på stadens egnahemsområden 6 å 7 kr. per kvm tomtyta. I fråga om ö v r i g a i s a k k u n n i g a s e n q u é t e ingående u n d e r s ö k t a s t ä d e r ha kompletterande uppgifter införskaffats av de sakkunniga rörande det ungefärliga prisläget 1929—1934 för tomter avsedda för olika slags bebyggelse, och framgår härav i huvudsak följande: Uppdelar man ifrågavarande städer på grupper med mer än 50 000 invånare, 20 000—50 000 invånare och 10 000—20 000 invånare, utgöra priserna för villa- eller egnahemstomter i första gruppen c:a 5 kr., i andra gruppen 4 a 5 kr., i vissa fall dock något lägre eller högre, samt i tredje gruppen 3 å 4 kr. per kvm tomtyta. De å dessa tomter uppförda husen inrymma ofta två eller flera lägenheter, av vilka de av ägaren icke nyttjade uthyras, varför någon bestämd gräns ej alltid kan uppdragas mellan egnahems- och hyreshustomter. I medelstora städer, där hyreshuskaraktären är mera framträdande och byggnadsättet mera slutet, stegras priset över det nyss angivna. För hyreshustomter med mera centralt läge, men dock icke belägna i de centrala affärsdistrikten ligga priserna inom den första gruppen mellan c:a 10 och 15 kr. eller därutöver samt inom den andra och tredje gruppen omkring 7 kr. per kvm tomtyta och i vissa fall därutöver.

449 För tomter med centralt affärsläge äro priserna starkt växlande, och något typiskt genomsnitt torde icke kunna angivas. Sålunda finner man inom den andra gruppen (med 20 000—50 000 invånare) priser börjande med 12 å 15 kr. och i vissa fall sträckande sig långt över 100 kr. per kvm tomtyta. Icke ovanliga synas vara motsvarande priser å 30 å 40 kr. för tomter med centralt läge. Den kommunala försäljningen av dylika tomter är dock ofta mycket begränsad, varför de i tab. 64 angivna medelpriserna endast obetydligt influeras därav. De i tab. 64 angivna medelpriserna liksom de här meddelade kompletterande uppgifterna avse färdigställda tomter (med gator, ledningar o. s. v.), i ett fall (Falun) dock endast delvis iordningställda tomter. Tomterna äro, med undantag för två städer, helt eller till allra största delen belägna inom det stadsplanelagda området. Av betydelse för priset å den av städerna försålda tomtmarken bli ock de t o m t p o l i t i s k a p r i n c i p e r , som ligga till grund för prissättningen. Bland de i tab. 64 angivna 18 städer, som omfattas av sakkunnigas enquéte, ha upplysningar härom erhållits från två tredjedelar av städerna. Som allmän regel torde få anses gälla, att, med vissa av särskilda förhållanden betingade undantag, stadens självkostnader (köpesumma, administrationskostnader, områdets förseende med gator och ledningar m. m.) samt ränta därå utgöra minimigränsen för tomtpriset. Huruvida staden med iakttagande av denna princip skall vid behov kunna öva något modererande inflytande å den privata tomtmarknaden, blir givetvis beroende av, om staden är i besittning av tillräckligt stora markområden för en sådan politiks genomförande, samt i viss mån jämväl därav, om förvärvet skett i god tid, så att staden kan göra sig oberoende av en efter förvärvet eventuellt inträffad markvärdestegring. Från fyra av de största städerna föreligger upplysning, att staden varit i stånd att öva ett reglerande inflytande på tomt- och fastighetsmarknaden samt att bringa i tillämpning billiga eller moderata priser. Ytterligare en stad av liknande storleksordning har meddelat, att relativt låga tomtpriser tidigare tillämpats för att bidraga till avhjälpandet av förefintlig bostadsbrist. Vidare ha tre städer uppgivit, att de sökt öva ett reglerande inflytande på tomt- och fastighetsmarknaden, utan alt lämna närmare upplysning, huruvida dessa strävanden lett till åsyftat resultat. Av fyra städer har meddelats, att de icke sökt öva något sådant inflytande, medan för fem städer saknas upplysningar i frågan. Härvid har icke inräknats Stockholm, vars tomtpolitik behandlats dels i ett av stadskollegiet den 27 oktober 1930 angivet utlåtande i anledning av en i stadsfullmäktige s. å. väckt motion om åtgärder för åstadkommande av en nedgång i gällande tomtpriser, dels i den av stadens fastighetskontor 1934 verkställda bostadsutredningen. Vissa i samband härmed gjorda uttalanden av mer allmän räckvidd rörande grunderna för stadens tomtpris30—717118.

I

450 politik återgivas här under hänvisning i övrigt till den i det följande lämnade särskilda redogörelsen för tomtpriser och lomtpolitik vid kommunala markupplåtelser i Stockholm (sid. 455 o. f.). Vid prissättningen av tomtmark för bostadsändamål har staden följt den principen, att man uttagit det pris, som vederhäftiga spekulanter på bostadstomter varit villiga att betala. Vid försäljning av särskilt välbelägen tomtmark har stadens fastighetsförvaltning i anslutning härtill ofta tillgripit anbudsförfarandet, vilket i många fall synts vara det rättvisaste och för staden förmånligaste försäljningssystemet. Vid markförsäljningar för billiga bostäder har det däremot synts lämpligt att prissätta tomtmarken efter slädens självkostnader. Dessutom har staden för att främja bostadsföretag av företrädesvis filantropisk art i åtskilliga fall medgivit reduktioner av tomtpriset utöver självkostnaden. Att staden sålunda i vanliga fall lagt marknadspriset till grund för sin prissättning, motiveras därmed, att, vid den rådande livliga byggnadsverksamheten och starka efterfrågan på tomtmark, något skäl icke funnits att vid stadens tomtförsäljningar tillämpa ett lägre pris än i allmänna marknaden för motsvarande tomtmark, såvida icke tomtägarna lämna garanti för stadens kontroll av hyrorna. Eljest skulle inträffa, att vederbörande fastighetsägare vid uthyrning av lägenheterna för dessa sökte utvinna högsta möjliga avkastning, varigenom den reduktion i försäljningspriset, som självkostnaden jämförd med det verkliga tomtvärdet vid försäljningstillfället kunde anses representera, skulle komma att innebära en direkt gåva till fastighetsägaren, vilken icke skulle komma hyresgästerna till godo. Vid försäljning av tomtmark efter självkostnadsprincipen för underlättande av framskapande av billiga bostäder har det därför befunnits nödvändigt att i försäljningskontrakten stipulera skyldighet för köparen att uthyra de lägenheter, som inrymmas i byggnader på tomtmarken, efter hyror, som staden själv äger rätt alt bestämma. Vid tillämpningen av marknadspriset har det emellertid icke alltid ansetts vara försvarligt att, särskilt när det gällt bostadstomter, söka erhålla högsta möjliga pris i likhet med enskilda markexploatörer. Om vid varje tomtförsäljning infordrades köpeanbud och försäljning ägde rum till den högstbjudande, skulle erhållas ett överpris, som byggmästaren skulle söka kompensera genom att bygga med lägre standard än han eljest skulle ha gjort. För släden har det ansetts vara angeläget att medverka till att byggnader av god kvalitet uppföras på stadens tomter, varför tomtpriset avpassats så, att byggmästaren kunnat uppföra byggnad av god standard och ändock erhålla skälig vinst. Av tab. 64 belyses det f. ö. väl bekanta förhållandet, att b e t y d a n d e s k i l l n a d e r f i n n a s m e l l a n de o l i k a s t ä d e r n a s t o m t p r i s e r , såväl vad gäller bostadstomter som affärs- och industritomter. Dessa skillnader äro av sådan storleksordning, att de delvis måste föras tillbaka på

451 andra förhållanden än de nyss omförmälda. Av nyss meddelade uppgifter om priser för tomter avsedda för olika slags bebyggelse jämförda med uppgifterna i tab. 64 framgår, att även vid markupplåtelser å trädgårdsstadso. dyl. områden priset i regel är högre i mån av städernas storlek och att det i de största städerna överstiger det genomsnittliga priset för samtliga olika slags upplåtelser (egnahems- och hyreshustomter) i medelstora städer. Det överskjutande beloppet är dock, vad trädgårdsstadsområden beträffar, icke av någon mer avsevärd storlek. I städer, som varit i stånd att öva ett dominerande inflytande på tomtmarknaden för tomtvärdestegringens bekämpande, har det genomsnittliga tomtpriset i vissa fall överstigit det, som råder i med avseende å folkmängden jämförliga städer, vilka icke sökt öva något reglerande inflytande på tomtmarknaden. Om jämförelsen begränsas att avse pris å villa- eller egnahemstomter i olika städer, erhålles en annan bild än om de i tab. 64 angivna priserna för samtliga upplåtelser jämföras. Genom en på så sätt begränsad jämförelse kan möjligen erhållas ett riktigare uttryck för relativa priser å sådana tomter, som med avseende å bebyggelsens art kunde anses mer likvärdiga. Uppmärksammas bör dock, att en tomts värde, såsom förut anförts, bestämmes även av andra faktorer än bebyggelsens art. Då städerna i mycket olika utsträckning ägnat sig åt upplåtelser av egnahemstomter, kunna uppgifterna därom icke vara lika representativa för de förhållanden, under vilka kommunal mark inom olika städer ställes till befolkningens förfogande för egnahemsändamål. Om i en stad egnahemstomter upplåtits endast i ringa omfattning, kunna de därvid tillämpade priserna icke tillmätas samma vikt och betydelse som i en stad, där dylika upplåtelser praktiserats i stor omfattning. En genomsnittssiffra baserad på priserna för upplåtelser av olika slag synes vara ett riktigare uttryck för tomtprisförhållandena i stort sett inom dessa städer. För att närmare belysa p r i s d i f f e r e n s e r n a s t ä d e r n a e m e l l a n ha i tab. 65 för var och en av förut nämnda 18 städer sammanställts uppgifter om deras hela areal, slorlek av stadsplanelagt område, med särskiljande av det huvudsakligen bebyggda, och folkmängd, allt vid årsskiftet 1934/35, samt slutligen om medelpriset 1929—1934 per kvm tomtyta för bostadstomter. Tabellens siffror äro ägnade att ge en inblick i frågan om relationen mellan å ena sidan städernas priser å bostadstomter och å andra sidan dels folkmängdstäthet inom de stadsplanelagda och de huvudsakligen bebyggda områdena, dels folkmängdens absoluta storlek. Det gäller härvidlag storleken av det bebyggda området i n o m stadsplanen, vilket är beroende av, i vilken utsträckning stadsplan fastställts för stadens bebyggda område. Inom flertalet städer torde stadsplanen omsluta hela den stadsmässiga bebyggelsen, under det att i vissa städer en mer eller mindre stadsmässig bebyggelse före-

452 Tab. 65. Vissa större städers areal och folkmängd vid årsskiftet 1934/35 samt medelpris 1929—1934 vid kommunens försäljningar av bostadstomter (tomträttsupplåtelser).

S t ä d e r

Stockholm: Inre staden Tomträttsupplåtel ser: hyreshus, villor och småstugor Göteborg: stenhus landshövd.-hus. . . egnahem och radhus Malmö Norrköping Hälsingborg Borås Gävle Örebro Eskilstuna Jönköping Uppsala Västerås Karlstad Kalmar Sundsvall Östersund Kristianstad

Falun

Total areal land

Därav Stadsplanehuvudsak lagt omligen bebyggt Folkmängd råde område

Stadens medelpris 1929—1934 per kvm bostadstomtvta

Har

Har

Har

3 415

1 750

441 166

131:30

10 293

2 095

1 190

84 861

23: 96 8:78

8 235

2 331

255 386

6 676 10 086 5 186 9 638 6 972 2 162 8 835 4 728 1 538 6 330 7 469 2 164 2 200 3 576 1 727 1 130

1 070 560 975 400 780 453 604 1 645 475 190 293 390 357 246 293 303

660 445 730 300 520 412 174 480 335 1901 200 350 300 203 176 260

138 764 62 571 58 382 42 019 39 280 38 571 34 282 32 840 32 364 31 794 26 099 20 588 18 704 15 160 14 483 13 496

66: 67 21:50 11:26 28:87 11: 94 11:43 3: 18 5: 09 6:48 3: 75 4:36 6: 23 4: 63 5: 17 3: 82 3:39 4:46 5: 55 1: 73

Ytterligare 400 har bebyggda såsom enligt stadsplan.

kommer även utanför det stadsplanelagda området. Givetvis ha ock svårigheter gjort sig gällande att exakt fastställa vad som skall förstås med huvudsakligen bebyggt område. I fråga om den överallt betydande skillnaden mellan hela stadsarealen och det stadsplanelagda området må anmärkas, att den förra i regel innefattar stora områden, som ej lämpa sig för stadsmässig bebyggelse eller som icke inom överskådlig framtid kunna tänkas komina att disponeras för sådan. Förhållandet mellan stadsareal och folkmängd är därför av underordnad betydelse för här ifrågavarande spörsmål. Förhållandet mellan folkmängden och storleken av det huvudsakligen bebyggda området är växlande och folkmängdstätheten betydligt mer framträdande i de största städerna än i de medelstora. I de förstnämnda är befolkningen till vida större del boende i stora och höga hyreshus, vilka med-

453 giva ett intensivare utnyttjande av tomtmarken. En följd härav är, att tomtpriset i stort sett ökas med växande folkmängdstäthet. Vidare utvisar tab. 65, att en tendens till ökning av tomtpriset i mån av större absolut folkmängd förefinnes. För en del städer kan konstateras en nära nog direkt relation mellan dessa bägge faktorer, medan andra städer förete större eller mindre avvikelser. Förhållandet illustreras i viss mån av följande tablå, i vilken städerna grupperats efter folkmängdens storlek, med angivande av högsta och lägsta medelpris för perioden 1929—1934. Medelpris per kvm bostadstomtyta 1929—1934:

3 städer med över 100 000 inv 2 » » 50 000—100 000 inv 9 » » 20 0 0 0 — 5 0 000 » 4 » » 10 0 0 0 — 2 0 000 »

Högsta Kr.

Lägsta Kr.

131:30 11:94 6:48 5:55

28:87 11:43 3:18 1:73

Att tomtpriserna ställa sig högre i städer med större folkmängd, torde vara ett uttryck för de fördelar, som bosättningen i en större stad i vissa fall erbjuder. Bland dessa förmåner vilja de sakkunniga särskilt hänleda uppmärksamheten å de rikligare inkomsttillfällen, som stå till buds i de större städerna. Såsom ett uttryck för inkomstnivån i olika städer kan lämpligen betraktas den till kommunal inkomstskatt taxerade inkomsten i medeltal per invånare. I tab. 66 upptages för var och en av förut omnämnda 18 städer dels hela det 1935 taxerade inkomstbeloppet svarande mot inkomst åtnjuten under år 1934, dels samma belopp i medeltal per invånare, dels ock städernas medelpris" 1929—1934 per kvm bostadstomtyta. I allmänhet visar sig inkomsten per invånare vara högre i större städer, vilket, till den del inkomsten icke tillfaller å andra orter bosatta, är att anse som en genomsnittligt större betalningsförmåga hos invånarna. Genomsnittsinkomsten i Stockholm visar sig sålunda med 600 å 700 kr. överstiga den i de medelstora städerna vanligast förekommande. Detta förhållande har givetvis sin betydelse, då det gäller att bedöma den tomtkostnad, som kommer på de boende, varom mera i det följande. Liksom i tab. 65 konstaterats en tendens till proportionalitet mellan folkmängd och tomtpris, framträder i tab. 66 en liknande tendens i fråga om förhållandet mellan totalt inkomstbelopp och tomtpris. Varken i det ena eller andra fallet är dock relationen genomgående och enhetlig. Vida mindre än skillnaden mellan städernas tomtpriser är den skillnad städerna emellan, som i tab. 64 framträder i fråga om medelpriset per normaleldstad 1929—1934. Såsom förut påpekats, kan vid en mer intensiv exploatering av tomtmarken genom en relativt skälig eldstadskostnad eller kostnad per kvm bruttovåningsyta en hög kostnad per arealenhet tomtyta

454 Tab. 66. Sammanlagda inkomsten i vissa större städer ined fördelning pr invånare samt medelpris 1929—1934 vid städernas försäljningar av bostadstomter.

S t ä d e r

Gävle Jönköping

Kalmar

1 8

1 000-tal kr.

Till kommunal inkomstskatt 1935 taxerad inkomst per invånare enligt folkmängden vid slutet av 1934 Kr.

1 061 288 401 602 197 818 72 024 82 195 57 823 46 543 51069 44 424 36 985 50 113 43 095 29 983 23 059 23 665 17 505 19 285 17 358

2 017 1573 1 426 1 151 1 408 1 376 1 185 1324 1296 1 126 1 548 1355 1 149 1 120 1 265 1 155 1334 1 286

Totalbeloppet till kommunal inkomstskatt 1935 taxerad inkomst

Stadens medelpris 1929—1934 per kvm bostadstomtyta Kr. 131: 30 1 66: 67» 28: 87 11: 94 11:43 3: 18 5:09 6: 48 3:75 4:36 6:23 4:63 5: 17 3:82 3:39 4:46 5:55 1:73

j l n r e staden. Stenhustomter.

kompenseras genom att tomtkostnaden fördelas på ett större antal eldstäder. Den mer intensiva bebyggelsen i de största städerna jämförda med de medelstora är därför ägnad att utjämna den skillnad i tomtpriserna städerna emellan, som framträder i de per arealenhet räknade medelpriserna. Huru långt utjämningen sträcker sig, är i väsentlig mån beroende på de mer eller mindre restriktiva bestämmelserna rörande tomternas bebyggande. Tomtkostnaden per eldstad är sålunda icke alltid att anse som något mått å tomtmarkens dyrhet. En relativt hög eldstadskostnad, som betingas av att på varje eldstad faller en stor och i vissa fall dyr tomtyta, kan ur de boendes synpunkt vara att anse som kompenserad av de förmåner av olika slag, som äro förenade med det öppnare byggnadssättet och tillgången till ett fritt tomtområde. De uppgifter angående medelpriser för bostadstomter vid försäljning på d e n p r i v a t a t o m t m a r k n a d e n 1933 och 1934, som lämnats av 12 städer, kunna till stor del icke jämföras med de i tab. 64 angivna priserna vid kommunala försäljningar i motsvarande städer. I halva antalet städer växla priserna vid privata försäljningar mellan 1: 50 kr. och c:a 2 kr. samt gälla ej färdigställda tomter och kunna snarast anses motsvara råmarkspriset. I de övriga uppgiflslämnande städerna närma sig privatpriserna de

455 kommunala priserna eller överstiga (i 3 städer) desamma och kunna i dessa fall anses mer jämförbara. Med hänsyn till materialets uppenbara bristfälligheter medgiva de erhållna uppgifterna icke några bestämda slutsatser rörande prisläget på den privata tomtmarknaden i förhållande till prisläget vid städernas försäljningar. De i tab. 64 anförda medelpriserna för a f f ä r s - o c h i n d u s t r i t o m t e r äro i större mån än priserna å bostadstomter ett genomsnitt av i hög grad varierande priser å särskilda tomter. På grund av materialets ringa omfattning kunna dessa uppgifter emellertid endast tillmätas ett symptomatiskt värde. Under hänvisning i övrigt till tabellens siffror må här endast anmärkas, att det angivna priset å industritomter ofta ganska avsevärt understiger priset å bostadstomter, medan det motsatta vanligen är fallet med priset å affärstomter. Motsvarande uppgifter för försäljningar å den privata tomtmarknaden sakna så gott som allt värde på grund av materialets ringa omfattning. B. Tomtpriser och tomtpolitik vid kommunala markupplåtelser i Stockholm. I anledning av en i Stockholms stadsfullmäktige 1930 väckt motion om åtgärder för åstadkommande av en nedgång i gällande tomtpriser avgav stadskollegiet den 27 oktober s. å. ett utlåtande, vari åberopades en av t. f. fastighetsdirektören Axel Dahlberg verkställd utredning rörande stadens tomtprispolitik. Ur allmän synpunkt framhölls i utredningen, att prisnivån för bostäder liksom för andra nyttigheter på ett avgörande sätt influerades av relationen mellan tillgång och efterfrågan och att i sista hand den bostadssökande allmänhetens betalningsförmåga bleve bestämmande för hyresnivån. Genom tomtpolitiken kunde dock tillgången på bostäder tänkas reglerad och härigenom hyresnivån påverkad i ena eller andra riktningen. En restriktiv tomtpolitik av den, som behärskade huvudparten av tillgänglig tomtmark, måste sålunda i längden föranleda höga hyror, även om tomtpriset i och för sig icke vore högt. Givetvis möjliggjorde en sådan politik också hållandet av höga tomtpriser. Stora utbud av tomtmark till låga priser måste däremot kunna medverka till en sänkning av hyresnivån till den gräns, som betingades av de oundgängligen nödvändiga produktionskostnaderna. Tomtpriset, som för övrigt endast utgjorde en mindre del av produktionskostnaden, vore sålunda icke det väsentliga i fråga om tomtpolitikens inverkan på hyresnivån, utan denna inverkan skedde indirekt genom den omfattning, i vilken tomtmark utbjödes. Enligt en utredningen bifogad tabell hade de nominella försäljningspriserna för stadens bostadstomter stigit från 600 å 700 kr. per normaleldstad vid början av 1900-talet till omkring 1 000 a 1 300 kr. per normaleldstad

456 Tab. 67.

Taxeringsvärden och Djurgårdskommissionens försäljningspriser för eldstad

Taxeringsvärde

Djurgårdskommissionens försäljningspris

Tomtpris i förhållande till taxeringsvärde

Kr.

Kr.

/o

1912—24. 1925 1926 1927

60 597 000 14 450 000 7 265 000 3 895 000

15-76 14-66 13-36 13-30

2 665 000

3 730 000

Vi—"/« 1930 »/, 1930—»/, 1931. V, 1931— M /, 1932. V» 1932— M / 6 1933. 1 /T 1933—30/« 1934. >/, 1934—»»/, 1935.

1 200 000 1 100 000 900 000 26 145 000 3 330 000E e 11 663000

9 547 582 2 118 932 970 680 518 164 411 000 10 0001 623 205 25 0001 200 000 243 200 197 000 5 181 300 722 000 2 499 600

16-67 22-11 21-89 19-82 21-68 21-43

136 940 000

23 267 663

16-99

Å r

Summa

15-80 17-38

Tillägg för rivning av äldre byggnader. Delvis stora lokaler. Enfamiljsbyggnader i Diplomatstaden. På grund av att lägenheternas rumsstorlek minskats, har eldstadsantalet blivit större Därav en tomt sluttaxerad först 1936.

under de senaste åren. Omräknades däremot försäljningspriserna till 1929 rådande penningvärde med användande av Karl Åmarks prisindex, visade det sig, att prisnivån vid stadens försäljningar av bostadstomter i realiteten vore ungefär densamma sistnämnda år som trettio år förut. Kompletteras dessa uppgifter med de förut omnämnda, av de sakkunniga införskaffade uppgifterna om medelpriset per normaleldstad vid Stockholms stads försäljningar av bostadstomter 1929—1934 framgår följande:

1900 1929 1930 1931 1932 1933 1934

Försäljningspris i medeltal för bostadstomter per normaleldstad

Prisindex enligt Karl Åmark

Justerade försäljningspriser per normaleldstad med hänsyn till prisindex

691 1462 1530 1369 1001 1 152 1508

100 156 134 122 117 116 124

691 937 1 142 1 122 856 993 1216

457 under respektive år bebyggda fastigheter samt därur framräknade värden per in. m.

Antal eldstäder

Totalpris per eldstad

Tomtpris per eldstad

St.

Kr.

Kr.

Byggnadskostnad per eldstad efter avdrag av 10 % företagarevinst Kr.

6 448 1 537 662 378 211"

9 398 9 401 10 974 10 304

1 481 1 378 1 466 1 371

6 978 7 083 8 411 7 903

58: 15 59: 02 70:09 65: 85

17-5 16-3 14-8 14-7

1 ?, 3 4

12 630

9 372

78: 10

17-5

5 Produktionskostnad per kbm efter avdrag a v vinst

Tomtkostnad i förhållande till produktionskostnad

Kr.

%

10 135

1 761

7 361

61:35

19-3

87 90 23 2 866 502* 1 533 14 705

13 793» 12 222 39 130» 9 123 6 633* 7 608 9 312

2 299» 2 702 8 566» 1808 1438» 1 631

10 115» 8 298 26 651» 6 403 4 532* 5 216

84: 29» 69: 15 222: 09» 53:36 50: — 55: —

18-5 24-6 24-3 22-0 24-1 23-8

7 8 9 in ii 12

1 582

6 799

56:66

18-9

än normalt, och därigenom enhetspriset pe r eldstad mins! cats.

Vidare hade i utredningen gjorts en sammanställning av tomtpriser och byggnadskostnader. Med ledning av fastighetskontorets byggnadskostnadsindex hade beräknats byggnadskostnaden per normaleldstad för byggnader, uppförda under vart och ett av åren 1914—1929. Härtill hade lagts medelpriset per normaleldstad vid stadens försäljningar av bostadstomter under året. Det visade sig, att tomtpriset i proportion till hela fastighetskostnaden 1929 var lägre än det var under förkrigstiden. Ytterligare hade undersökts, vilken omfattning stadens tomtförsäljningar haft under gångna år i förhållande till den totala omsättningen på tomtmarknaden i den inre staden. Undersökningen visade, att nyproduktionen av bostäder på av staden försåld tomtmark under senare tid varit stadd i stigande. Från att under tiden från sekelskiftet till omkring 1914 ha utgjort 10 å 30 %, hade denna produktion under kristiden stigit till 82 %, för att vid slutet av 1920-talet utgöra omkring 40 å 45 %. Ett undantag härifrån utgjorde året 1927, då ett osedvanligt stort antal enskilda byggnadstomter fördes i marknaden på Rörstrands- och Atlasområdena. Rörande frågan, huruvida staden kunde anses ha tillhandahållit tomtmark i tillräcklig utsträckning, erinrades, att staden icke vore ensam tomtproducent och att särskilt under senare tid tomtmarksbehovet varit av mycket be-

458 tydande omfattning på grund av stor folkökning och förbättring av bostadsstandarden. Det konstaterades, att staden under senare tid endast undantagsvis haft någon nämnvärd reserv av iordningställd tomtmark till förfogande i den inre staden. Efter en redogörelse för åtgärderna för färdigställande avtomtmark i den inre staden erinrades, att under en följd av år betydande tomtarealer funnits färdigställda för bebyggande å ytterområdena. Staden hade även haft till förfogande tomtmark, som uppenbarligen icke varit begärlig, ehuru den kunnat tillhandahållas till väsentligt lägre priser än den försålda tomtmarken. För att tomtmarken å ytterområdena verkligen skulle kunna nyttiggöras, vore det erforderligt, att kommunikationerna till dessa områden ordnades på ett fullt tillfredsställande sätt. Fastighetsförvaltningens förmåga att tillhandahålla tomtmark komme, i den mån stadens tillgång på tomtmark i den inre staden bleve uttömd, att bliva helt beroende av hur kommunikationerna till ytterområdena ordnades. G. Djur gårdskommissionens tomtpolitik. Från Djurgårdskommissionen ha de sakkunniga införskaffat uppgifter rörande kommissionens tomtförsäljningar 1912—30 juni 1935. Den totala arealen av de av kommissionen under nämnda period försålda tomterna uppgick till 208 014-5 kvm, vilka fördelade sig på 237 tomter, av vilka åtta »tilläggstomter». Hela köpeskillingssumman uppgick till 81*2 milj. kr., vilket giver ett medelpris per kvm för de försålda tomterna av 150: 13 kr. Tomternas medelstorlek utgjorde 877-7 kvm och genomsnittspriset per tomt 131769:49 kr. De äldre exploateringsområdena utgjordes av Karlaplans-, Skogsinstituts- och Fredrikshovsområdena, vilka tillsammans betingade en köpeskillingssumma av 12-2 milj. kr., samt Veterinärinstitutsområdet med en köpeskillingssumma av 3-4 milj. kr. För de därpå följande Ladugårdsgärdesförsäljningarna var köpeskillingssumman 15-7 milj. kr. Av de försålda tomterna hade den 30 juni 1935 färdigbebyggts 176 med byggnader innehållande 14 705 eldstäder (boningsrum, kök, hallar m. m.), varav 11388 boningsrum och 2 810 kök. Sammanlagda taxeringsvärdet för de bebyggda fastigheterna uppgick till 136-9 milj. kr. och köpeskillingarnas summa för samma tomter till 23-3 milj. kr., vilket giver en tomtkostnad i förhållande till taxeringsvärdet av 17-0 %. Kostnaden per eldstad enligt taxeringsvärdet utgjorde 9 312 kr., varav tomtkostnad per eldstad 1 582 kr. samt byggnadskostnad, inräknat företagarvinst å 10 %, 7 730 kr. Å de äldre exploateringsområdena utgör gatu- och parkmarken i genomsnitt 54-1 % av bruttoarealen, därav Karlaplansområdet 46-7 %, Fredrikshovsområdet 19-3 % och Skogsinstitutsområdet 75-3 %. Å Ladugårdsgärdet utgör gatu- och parkmarken 31*0 % av bruttoarealen. Uppgifter årsvis (från 1925) rörande de bebyggda fastigheternas taxeringsvärde och Djurgårdskommissionens försäljningspriser samt därvid framräknade värden per eldstad m. m. meddelas i tab. 67.

459 Tomtpriset och byggnadskostnaden per eldstad influerades givetvis av bebyggelsens art. Sålunda finner man för åren 1930—1932 ett relativt högt eldstadspris, beroende på upplåtelserna för enfamiljsbyggnader i Diplomatstaden. Under den följande tiden nedgick å andra sidan eldstadspriset väsentligt beroende på att i samband med upplåtelserna på Ladugårdsgärdet lägenheternas rumsstorlek minskades och därigenom tomtkostnaderna fördelades på ett större antal eldstäder. I stort sett kan detta anses innebära, att utrymmet i bostäderna inskränktes för möjliggörande av en lägre eldstadskostnad, vad gäller såväl tomt- som byggnadskostnader. Likaså finner man, att tomtkostnaden i förhållande till hela produktionskostnaden i någon mån nedgick i samband med att lägenheternas rumsstorlek minskades, men dock endast obetydligt. Jämfört med upplåtelserna före 1930 var den relativa tomtkostnaden för fastigheter bebyggda efter 1932 avsevärt högre. Vid en jämförelse mellan tomtpriset per kvm och per eldstad vid å ena sidan Djurgårdskommissionens försäljningar och å andra sidan Stockholms stads försäljningar av bostadstomter i den inre staden måste givetvis uppmärksammas, att tomternas beskaffenhet i ena och andra fallet med avseende å belägenhet, kommunikationer m. m. förete betydande skillnader. Med reservation för dessa förhållanden meddelas dessa priser i följande tablå. Medelpris per kvm Å r

1925 1926 1927 1928 1929 1930 (V,— 30 /, 1930) 1931 (V, 1930—»•/, 1931) 1932 (V, 1931—»°/6 1932) 1933 (V, 1932—»% 1933) 1934 (i/, 1933—»/e 1934) 1935 (»/, 1934—*>/, 1935) 1936 (V, 1935—»»/, 1936)

Medelpris per eldstad

Djurgårdskommissionen

Stockholms stad (inre staden)

Djurgårdskommissionen

Stockholms stad (inre staden)

Kr. 162 168 65 1 199

Kr. 92 96 165 128 151 155 122 76 106 178 139 132

Kr. 1378 1 466 1371 1 995» 1 761 2 299» 2 702 8 566» 1 808 1 438* 1631

Kr. 973 1 019 1359 1 182 1 465 1 530 1 369 1001 1 152 1 508 1462 1 608

198 191 170 141 165

1 Två »tilläggstomter». * Delvis stora lokaler. » Se tab. 67, not 3. 4 Se t a b . 67, not 4.

D.

Tomtpriser och tomtpolitik i Göteborg, Malmö, Köpenhamn, Oslo och Helsingfors.

Såsom en del av den av Stockholms stads fastighetskontor 1934 verkställda bostadsutredningen ingår en jämförande översikt av bostadsförhållanden och

460 bostadspolitik i Göteborg, Malmö, Köpenhamn, Oslo och Helsingfors, i samband varmed redogöres för markpolitiken i de olika städerna. Härnedan lämnas en resumé av innehållet i sistnämnda del med vissa kompletterande uppgifter. Göteborg hade 1933 en landareal av 8 236 hektar, därav 2 323 hektar inom stadsplanen. Folktätheten var vid samma tid 31 personer per hektar. För tiden 1921— 1930 ökades folkmängden med 18 000, medan motsvarande siffra för Stockholm utgjorde 82 000 personer. Under åren 1931—1936 utgjorde ökningen 18 986 personer gentemot 41 578 under samma tid i Stockholm. Göteborgs stad är sedan gammalt ägare av avsevärda jordområden. Staden har sedan 1869 ytterligare förvärvat betydande markarealer inom obebyggda delar av ytterområdena och i angränsande kommuner (sammanlagt 3 611 hektar för en kostnad av 7-7 milj. kr.). Göteborgs stad tillhöriga, ännu obebyggda men för bostadsbebyggelse lämpliga markområden omfattade 1933 en areal av sammanlagt c:a 2 550 hektar, därav 2 100 hektar inom och 450 hektar utanför stadsgränsen. Till jämförelse må nämnas, att de delar av Stockholms stads lantegendomar, vilka ännu ej disponerats för permanenta ändamål, samtidigt omfattade c:a 6 600 hektar, varav enligt uppgjord exploateringsplan 2 046 hektar kunde lämpligen disponeras för trädgårdsstadsbebyggelse. Genom sitt betydande markinnehav hade Göteborgs stad tillförsäkrats ett avgörande inflytande på tomtprisbildningen. I de nyare stadsplanerna hade den mark, som var avsedd för bebyggande, betydligt minskats, under det att den mark, som var avsedd för gårdsutrymmen, planteringar, parker o. dyl., i motsvarande grad ökats. Denna minskning av den bebyggda ytan hade varit ägnad att medföra en minskning av tomtvärdena, vilken minskning särskilt drabbat de av staden ägda tomterna, övergången till mindre hustyper hade även bidragit till att nedbringa tomtvärdena. Inalles hade i Göteborg 256 egnahemstomter upplåtits med tomträtt. Av tomträttshavarna hade emellertid ej mindre än 204 begagnat sig av medgiven möjlighet att friköpa sina tomter. Jämväl hade under åren 1915—1917 27 i den inre staden belägna, för större bostadshus, i regel landshövdingehus, avsedda tomter upplåtits med tomträtt till bostadsföreningar och bostadsaktiebolag. Av dessa tomter hade sedermera 22 blivit friköpta. Jämväl vissa industritomter hade upplåtits med tomträtt. Numera upplåtes så gott som all kommunens mark genom försäljning. Den i samverkan med kommunen för kreditgivning till på lomträttsmark uppförda byggnader inrättade A.-B. Göteborgs tomträttskassa hade omorganiserats på sådant sätt, att densamma även utlämnade lån till byggnader, uppförda å med äganderätt innehavd mark. Rörande medelpriserna vid stadens tomtförsäljningar 1929—1934 hänvisas

461 till vad förut anförts (sid. 446 o. f.). Från de angivna priserna göras i Göteborg ofta reduktioner med hänsyn till olämpliga grundförhållanden. Sådana reduktioner kunde på grund av de i hög grad skiftande grundförhållandena uppgå till 200 kr. per eldstad. Vid tomtprisernas beräkning hade man sökt tillse, att stadens självkostnader, inkl. räntor, bleve täckta. Dittills hade i sagda kostnader inräknats kostnader för gator till hela bredden samt ledningar för avlopp, vatten och gatubelysning. Efter tillkomsten av gatukostnadsbestämmelser ansågos stadens tomter icke komma att belastas mer i förevarande hänseende än tomter i enskild ägo. Beträffande det ekonomiska resultatet av tomtförsäljningarna hade de centralt belägna tomterna lämnat en ej obetydlig vinst, de å ytterområdena belägna en ringa vinst samt egnahems- och villatomterna ingen vinst. Sistnämnda två slag av tomter måste till och med, huvudsakligen på grund av dåliga grundförhållanden, understundom säljas med förlust. Som helhet betraktad ansågs likväl stadens exploateringsverksamhet lämna en om ock till beloppet ringa vinst. Lamellbebyggelse, d. v. s. utformning av byggnadskropparna i raka längor i stället för slutna kvarter, hade på senare tid i viss utsträckning börjat tilllämpas. Inom den närmaste framtiden väntades några större bostadsområden komma att exploateras med tillämpning av denna stadsplanemetod. Malmö hade vid slutet av 1933 en landareal av 5 382 hektar, varav 998 hektar inom fastställd stadsplan. Folktätheten var vid samma tid 25 personer per hektar mot 38 i Stockholm och 31 i Göteborg. För tiden 1921—1930 ökades folkmängden med 6 751 personer, medan motsvarande siffra för Stockholm utgjorde 82 000 och för Göteborg 18 000. Under åren 1931—1936 utgjorde ökningen 16 612 gentemot 41 578 under samma tid i Stockholm och 18 986 i Göteborg. Malmö stad har i sin ägo avsevärda markområden, bestående av dels s. k. donationsjordar, dels av kommunen förvärvade områden. Stadens totala markinnehav omfattade vid 1932 års slut 1 401 hektar eller över en fjärdedel av hela stadsområdets areal. Stadens under fastighetsförvaltningen hörande jordegendomar hade vid 1932 års slut ett bokfört värde av 14-8 milj. kr., och staden ägde vid samma tid i kvarter indelade obebyggda markområden med ett sammanlagt värde av 6-6 milj. kr. Med hjälp av detta stora markinnehav hade staden kunnat utöva ett dominerande inflytande på stadsplanerandet och exploateringen av obebyggda områden. Till följd härav hade även tomtpriserna i staden kunnat hållas låga, och hänvisas till den i det föregående lämnade redogörelsen för medelpriserna vid stadens tomtförsäljningar 1929—1934. Den billiga tomtmarken i Malmö uppgavs ha varit av stor betydelse, när det gällt att stimulera byggnadsverksamheten.

462 Vid prissättningen av utav kommunen försåld tomtmark togs hänsyn dels till stadens självkostnader, dels till områdets belägenhet. Full täckning för kommunens nedlagda kostnader eftersträvades. Emellertid hade kommunen vid upplåtelse av mark för bostadsändamål tillämpat nedsatta priser eller medgivit köpeskillingarnas delvisa erläggande medelst för längre tid bundna, räntebärande reverser. Tomträttsinstitutet hade i Malmö kommit till användning endast i relativt begränsad omfattning, dels för ett mindre antal egnahemstomter, dels för sex större tomter, å vilka senare uppförts sammanhängande flerfamiljshus, inrymmande sammanlagt 157 lägenheter om 378 eldstäder. Intresset för tomträttsupplåtelser syntes på senare år ha stegrats, men i regel försåldes av kommunen iordningställd tomtmark med full äganderätt. För egnahemsändamål hade staden iordningställt vissa markområden, vara den under åren 1918—1932 upplåtit sammanlagt 454 egnahemstomter. Ytterligare hade kommunen på olika sätt sökt främja radhusbebyggelse, varjämte den i rätt stor omfattning upplåtit mark till småbruks- och trädgårdskolonier. Vad angår bostadsbebyggelsens utformning i stadsplanehänseende var bebyggelse i slutna kvarter med gemensamma gårdar alltjämt den förhärskande stadsplanetypen. Fristående lamellhus hade dittills endast uppförts på ett fåtal områden. Vid sidan härav hade i stadsplan föreslagits bebyggelse med en annan hustyp, nämligen det korta vinkelhuset med vinkelöppningen vänd mot söder, en typ som ansågs erbjuda vissa fördelar ur belysningssynpunkt. Det egentliga Köpenhamn hade vid folkräkningen den 5 november 1933 en folkmängd av 640 574 personer. Inom Köpenhamns kommun och helt omringad av denna låg även en annan kommun, Frederiksberg, med ett invånarantal vid samma tid av 112 656, varjämte till Köpenhamn vanligen räknades den i administrativt hänseende självständiga Gjentofte kommun med 56 200 invånare. Köpenhamn, inkl. Frederiksberg och Gjentofte, hade sålunda vid 1933 års slut ett invånarantal av 809 430 personer. Stor-Köpenhamn, innefattande ytterligare ett antal förstadskommuner, hade vid samma tidpunkt 904 200 invånare, medan Stor-Stockholm samtidigt räknade c:a 665 000 invånare. Det egentliga Köpenhamn hade en landareal av 7 183 hektar och tillsam mans med Frederiksberg och Gjentofte 10 573 hektar, varmed må jämföras Stockholms 13 708 hektar, därav inre staden 3 415 hektar, Göteborgs 8 236 hektar och Malmös 5 382 hektar. Folktätheten var sålunda i Köpenhamn, inkl. Frederiksberg och Gjentofte, 77 personer per hektar (88 för det egentliga Köpenhamn). Motsvarande siffra var för Stockholm 38, för Göteborg 31 och för Malmö 25. För tiden 1921— 1930 ökades folkmängden i Köpenhamn med 74 000 personer mot 82 000

463 personer i Stockholm, 18 000 i Göteborg och 6 751 i Malmö. Enligt Statistisk årsbok för Sverige utgjorde under åren 1931—1936 ökningen i Köpenhamn och Frederiksberg 66 953 personer samt i Köpenhamn med vissa förorter 96 626. Köpenhamns kommun hade genom stora markinköp förskaffat sig omfattande markområden inom och utom stadsgränsen. Härigenom hade spekulationen i markvärdena kunnat starkt begränsas samt gatunät och bebyggelse på ett rationellt sätt planläggas och regleras. År 1933 ägde staden 2 890 hektar obebyggda markområden, varav 1 665 hektar voro belägna utanför stadsgränsen. Härav kunde omkring två tredjedelar anses vara användbara för bostadsbebyggelse. Erinras må, att de delar av Stockholms stads lantegendomar, som vid samma tid ej disponerats för permanenta ändamål, i areal omfattade 6 600 hektar, därav 2 046 hektar lämpliga för trädgårdsstadsbebyggelse. De obebyggda områdena voro i Köpenhamns kommunala räkenskaper upptagna till ett värde av c:a 47 milj. kr. All mark på lantegendomarna upplåts genom försäljning och någon kommunal trädgårdsverksamhet av i Stockholm förekommande slag var ej till finnandes. Den bebyggelse med villor och parcellhus, som förekom å stadens ytterområden och inom dess förortskommuner, var av privat karaktär, ehuru i viss utsträckning understödd av kommunen. Av uppgifter för perioden 1923—1932 framgår, att Köpenhamns markinköp och markförsäljningar haft betydligt mindre omfattning än Stockholms. Under världskriget och tiden närmast därefter utövade emellertid kommunen ett avgörande inflytande på tomtmarknaden dels genom låga priser vid egna försäljningar, dels genom att såsom villkor för subvention uppställa fordran på låg tomtkostnad. Tomtpriserna i Köpenhamn voro 1933 alltjämt förhållandevis låga, oaktat kommunen på grund av den privata byggnadsverksamhetens stora omfattning icke kunde utöva lika stort inflytande i detta hänseende som tidigare. Kommunen bekostade i regel anläggning av vägar och erforderliga ledningar för de tomter, som såldes. Priset vid en tomtförsäljning bestämdes i förhållande till den medgivna bruttovåningsytan och plägade kommunen vid försäljningar pålägga servitut om bebyggelsens höjd m. m. Priset utgick vidare med skiftande belopp efter markens belägenhet, förekomst av butikslokaler m. m. För tomter med icke särskilt central belägenhet varierade markpriset i regel mellan 13 och 30 kr. per kvm våningsyta brutto, medan motsvarande pris vid kommunens försäljningar i Stockholm utgjorde 40—50 kr., vid billiga försäljningar c:a 20 kr. Vid tomtprisernas bestämmande togs i regel ej hänsyn till kommunens självkostnad för marken. I allmänhet och i stort sett täckte dock de erhållna tomtköpeskillingarna nämnda självkostnad. Vid sina markförsäljningar hade kommunen sedan 1900 i allt större omfattning förbehållit sig återköpsrätt till den försålda tomten efter en tid-

464 rymd av 70 å 100 år till samma pris som den ursprungliga köpesumman med tillägg av byggnadernas värde vid återköpstillfället. Återköpsrätten hade intecknats i fastigheten med företrädesrätt framför alla penninginteckningar. Det hade icke kunnat påvisas, att denna belastning i någon nämnvärd mån försvårat kreditmöjligheterna för å sådan mark uppförda byggnader. Sedan 1931 hade kommunen i de flesta fall skärpt återköpsvillkoren på så sätt, att återköpsrätten förbehållits till det ursprungliga tomtpriset, utan tillägg för byggnadernas värde. År 1932 hade kommunen i samband med försäljning av ett större tomtområde för bostadsändamål föreskrivit, att byggnadsföretagaren (ett byggnadsaktiebolag), som vederlag för att kommunen läte köpeskillingen innestå i fastigheten mot inteckning liggande inom 90 % av fastighetskostnaden, skulle begränsa sin nettoavkastning av fastigheten till 6 % samt att häröver uppkommande driftöverskott skulle tillfalla kommunen för att bl. a. användas till inlösning av bolagets aktier. En överenskommelse av samma innehåll hade sedermera även träffats i ett annat fall som vederlag för kommunalt stöd åt ett bostadsbyggnadsföretag å enskild mark. Köpenhamn hade begagnat sig av en genom lag 1926 de danska kommunerna tillförsäkrad rätt att pålägga enskild mark inom staden jordevärdestegringsskatt. Denna skatt hade enligt en lag av den 20 maj 1933 utgått med ett årligt belopp av 2 % av den värdestegring, som, sedan vissa avdrag verkställts, konstaterats vid de vart femte år företagna allmänna fastighetstaxeringarna. Hälften av de inflytande skatteinkomsterna tillföll vederbörande kommun och hälften gick till statskassan. Oslo hade den 1 december 1933 en folkmängd av 263 264 personer. Staden är på alla sidor omgiven av en stor landskommun, Åker, som vid samma tid hade en folkmängd av c:a 90 000 personer och vars bebyggelse delvis är av stadskaraktär. Vid slutet av 1935 räknade staden 270 346 invånare. Oslo hade 1933 en landareal av 1 653 hektar, medan Åker hade en total areal av 43 800 hektar. Erinras må, att Stockholm vid samma tid hade en landareal av 13 708 hektar, därav inre staden 3 415 hektar, samt Köpenhamn en landareal av 7 183 hektar och tillsammans med Frederiksberg och Gjentofte 10 573 hektar. Folktätheten i Oslo var sålunda 159 personer per hektar, mot 38 i Stockholm (inre staden 135) och 77 i Köpenhamn inkl. Frederiksberg och Gjentofte (88 för det egentliga Köpenhamn). Medan staden Oslos folkmängd under perioden 1921—1930 minskades för att de följande åren på nytt ökas, ökades folkmängden i Åker 1921—1930 med icke mindre än 32 000 personer. Innanför stadsgränsen hade kommunen endast en del smärre obebyggda områden disponibla för bostadsändamål. Utanför gränsen disponerade kommunen rätt stora områden å sammanlagt c:a 3 700 hektar, vilka dock till större delen voro avsedda för speciella ändamål (för tryggande av vatten-

465 tillförsel m. m.). Endast c:a 460 hektar voro tillgängliga för bostadsbebyggelse. På grund av bostadsbristen och bristen på tomtmark hade kommunen sett sig nödsakad att i rätt stor utsträckning taga områden utanför stadsgränsen i anspråk för bostadsändamål, i trots av den förlust för släden i skatteintäkter, som därmed följde. Vid upplåtelser av kommunens mark för enskild bostadsbyggnadsverksamhet hade Oslo i allt större utsträckning övergått till att upplåta densamma med nyttjanderätt under form av s. k. feste. Denna gamla upplåtelseform hade i praxis utbildat sig därhän, att kommunerna erhållit stor frihet att giva systemet den form och det innehåll, som de ansågo lämpliga. Någon tidsbegränsning för utlämnande av jord under denna form fanns icke i lag föreskriven. Ej heller fanns något hinder för att till säkerhet för lån inteckna byggnad, som uppförts å sålunda upplåten mark. Till en början användes systemet företrädesvis vid upplåtelser utanför stadsgränsen, men på senaste tiden hade även upplåtelser av tomter inom stadsgränsen vanligen skett på detta sätt. Uppiålelsetiden enligt festesystemet var 60 år, med företrädesrätt för tomtinnehavaren att erhålla förlängning av kontraktet på ytterligare 30 år. Därest kommunen efter upplåtelsetidens slut ville återtaga tomten, var den skyldig att erlägga ersättning för å tomten befintliga byggnader med belopp, som fastställdes genom värdering av skiljenämnd. Om tomtinnehavaren önskade försälja sin festerätt, ägde staden förköpsrätt, varvid köpeskillingen bestämdes genom värdering av skiljenämnd. Kommunen ägde rätt att förklara festerätten förverkad, därest kontraktsvillkoren ej uppfylldes. Därvid ägde kommunen övertaga befintliga byggnader, ehuru mot full ersättning. Några kreditsvårigheter för byggnadsföretag å festemark hade ej behövt uppstå, tydligen beroende på att byggnaderna alltid kommit i åtnjutande av kommunalt stöd i form av lån eller garanti för lån. I fråga om markpriser vid kommunens upplåtelser för byggnadsändamål meddelades följande uppgifter. För tomter utanför stadsgränsen kunde tomtpriset variera mellan 4:50 och 8 kr. per kvm tomtyta, vari kostnader för gator och ledningar inräknades. Till jämförelse må erinras, att avgälderna inom Stockholms stads trädgårdsstäder i regel motsvara ett markpris av 6 ä 20 kr. per kvm (medelpris 8 kr.). För tomter innanför stadsgränsen, som upplätos med festerätt, svarade de årliga avgälderna i regel mot ett tomtpris av 20 å 30 kr. per kvm tomtyta eller c:a 13 kr. per kvm bruttovåningsyta. För av enskilda försåld tomtmark, avsedd för bostadsbebyggelse, hade medelpriset under de senaste åren varit c:a 11:25 kr. per kvm bruttovåningsyta. Förut har angivits, att priset för bostadstomter inom den inre staden Stockholms mera perifera delar i regel var 40—50 kr. per kvm bruttovåningsyta (20 kr. vid billiga tomtförsäljningar) . 31—717118.

i

466 Helsingfors hade vid 1933 års slut en folkmängd av 268 592 personer. Två år senare hade folkmängden vuxit till 277 771 personer. Allt sedan 1923 har folkmängden starkt ökats. Helsingfors hade 1933 en landareal av 2 599 hektar, därav 1 291 hektar inom det stadsdelsindelade området och 1 308 hektar inom det till staden hörande förortsområdet, övrigt område, som vanligen räknades till StorHelsingfors, omfattade 9 466 hektar. Folktätheten i Helsingfors var sålunda 102 personer per hektar mot 38 i Stockholm (inre staden 135), 77 i Köpenh a m n inkl. Frederiksberg och Gjentofte (88 för det egentliga Köpenhamn) samt 159 i Oslo. Helsingfors stad ägde betydande markområden inom och utom stadsgränsen på sammanlagt c:a 6 000 hektar, varav 1500 hektar utgjordes av för jordbruk alltjämt disponerad åkermark. Värdet av staden tillhöriga, för permanenta ändamål ej disponerade markområden, inberäknade arrendetomter, bokfördes 1932 till 390 milj. Fmk., motsvarande i svenskt mynt 43 milj. kr. Upplåtelseformen var beträffande de stadsplanelagda områdena i regel försäljning, under det att marken inom de övriga områdena upplåtits medelst arrende. Stadens försäljningspris i fråga om bostadstomter hade under de senaste åren i allmänhet varierat mellan 170—290 Fmk (20—32 kronor) per kvm våningsyta brutto räknat, vilket pris i fråga om särskilt välbelägna tomter kunnat stiga till 430 Fmk (48 kr.). Arrendetomterna prissattes på samma sätt. Härvid är att märka, att underhållet av gatumarken invid försålda tomter ålåg tomtköparen, men invid arrendetomter staden-markägaren. Prissättningen av tomtmark hade i Helsingfors tidigare i regel skett efter gällande marknadspriser, men sökte man på senare tid att, i den mån som var möjligt med hänsyn till stadens självkostnader, även beakta önskvärdheten av att priserna å bostadstomterna bestämdes så, att bostadskostnaderna ej därav ofördelaktigt påverkades. Vid prissättning av bostadstomter med affärsläge räknades dubbelt antal normaleldstäder. I vissa speciella fall under tidigare år sattes tomtpriserna, i syfte att uppmuntra bostadsproduktionen, betydligt lägre än stadens självkostnader. I fråga om den bebyggelse, som tillkom med statligt stöd, gällde f. ö. som särskilt villkor, att kommunerna tillhandahölle tomtmark på billiga villkor. Vad beträffar arrendeupplåtelserna funnes i Finland ej någon allmän lagstiftning rörande utarrendering av stadsjord, varför städerna ägde frihet att efter eget skön bestämma arrendeavtalens innehåll och arrendetidens längd. Enligt inteckningslagstiftningen förelåg vidare intet hinder mot att inteckna byggnad, belägen å med arrende upplåten mark. Då kommunerna vid tillämpning av arrendesystemet varit nödsakade att under längre tid binda kapital i de för tomtmarkens iordningställande erforderliga gatu- och ledningsarbetena, hade en följd blivit, att arrendeområdena

467 med avseende å det yttre iordningställandet i vissa fall blivit styvmoderligt behandlade. Arrendetiden för stenhustomler var 75—80 år och för egnahemstomter 50 år. Därest staden efter upplåtelsetidens slut icke ånyo upplät tomt, var den skyldig att erlägga lösen för å tomten uppförd byggnad. Arrendeavgifterna voro i regel rörliga på så sätt, att staden ägde höja desamma efter varje tioårsperiod med 25 å 30 %. Begynnelseavgiften plägade fastställas till 6 % av tomtvärdet. För egnahemstomter uppgavs arrendeavgiften vanligen utgå med 200 Fmk (23 kr.) per eldstad och år. Inalles inrymde bostadsbebyggelsen å stadens arrendeområden c:a 25 000 invånare. Erfarenheterna av arrende som upplåtelseform för bostadsändamål voro i Helsingfors i stort sett goda. Arrendeavgifterna inflöto regelbundet och arrendelägenheterna höllos i gott skick. Byggnaderna å arrendemark betraktades i allmänhet som lika goda kreditobjekt som byggnader å försåld mark. E. De sakkunnigas yttrande. Förut anförda uppgifter om priserna vid kommunala markupplåtelser visa, att dessa priser förete avsevärda växlingar såväl inom de olika delarna av en stad som från stad till stad. I stort sett synas priserna tendera att växa med städernas folkmängd och allmänna ekonomiska utveckling, sådan denna exempelvis avspeglas i det samlade inkomstbeloppet. Starkast är stegringen i städernas centrala delar, varefter tomtpriset minskas allt efter som avståndet från centrum ökas. Om någon genomgående och enhetlig tendens till stegring i relation till folkmängd eller samlad inkomst kan man dock icke tala, vad gäller kommunala markupplåtelser. Rörande priserna på den privata tomtmarknaden föreligga alltför bristfälliga uppgifter för att något mera bestämt uttalande därom skall kunna göras. I stort sett torde dock de nyss beskrivna stegringstendenserna göra sig gällande även på denna marknad och sannolikt ofta i högre grad än vid kommunala upplåtelser. Förutom den naturliga differentialränta, som sålunda betingas av folkmängdens storlek, tomternas läge i förhållande till städernas centrala delar m. ml, har man att räkna med på tomtpriset inverkande faktorer av annan art. Gällande bestämmelser om sättet för tomternas bebyggande äro avgörande för, i vad mån tomtmarken kan utnyttjas mer eller mindre intensivt, och öva därigenom inflytande på tomtpriset. De sakkunnigas undersökningar visa, att vid restriktiva föreskrifter rörande sättet för tomternas bebyggande tomtpriserna hållits nere på en relativt låg nivå. Exempel har anförts på att en stad (Göteborg) genom minskning av byggnadsytan i nyare stadsplaner och övergång till mindre hustyper avsevärt nedbringat tomtvärdena.

468 Särskilt synas de av de sakkunniga införskaffade uppgifterna om städernas medelpris per kvm tomtyta å trädgårdsstads- o. dyl. områden lämna ett bevis på samhällets förmåga att ingripa reglerande på tomtpriset. Skillnaden städerna emellan i fråga om detta pris är avsevärt mindre ä n prisskillnaden vid upplåtelser av annan mark. Medelpriset vid kommunala upplåtelser av villa- och egnahemstomter utgör i de största städerna det dubbla eller högst tredubbla av motsvarande pris i medelstora städer, medan det genomsnittliga priset vid samtliga kommunala tomtupplåtelser i de största städerna kan uppgå till det tiodubbla eller mer av priset i medelstora städer. Vid försäljningar på den privata tomtmarknaden torde förekomma än större prisskillnader. Att städerna kunna ingripa reglerande på tomtmarknaden bestyrkes ock av de uttalanden i sådan riktning, som gjorts av ett flertal städer. En förutsättning härför synes i första hand vara, att kommunen är i besittning av tillräckligt stora markområden för att kunna göra sitt inflytande gällande, såsom torde vara fallet i ett flertal av landets städer. Lämpligt synes härvid vara, att staden i god tid försäkrar sig om marken, så att den förhindrar alla möjligheter till spekulativ markvärdestegring. I regel är det här givetvis fråga om mark belägen å de ytterområden, som ännu icke nåtts av den stadsmässiga bebyggelsen. Denna mark bör vara välbelägen med hänsyn till det tilltänkta ändamålet och även i övrigt lämpa sig för det slag av upplåtelser, som därmed avses. En annan förutsättning är, att den förvärvade marken i erforderlig utsträckning göres tillgänglig för bosättning genom att kommunikationerna ordnas på ett fullt tillfredsställande sätt. Ett dylikt ordnande bör ske med tanke icke blott på den för handen varande trafiken utan även med öppen blick för framlida trafikmöjligheter. I England plägar uppställas den satsen, att det är busstrafiken, som banat vägen för förortssamhällena. Behovet av en tillräcklig tillgång på mark genom städernas försorg och av kommunikationernas ordnande gör sig i våra dagar särskilt starkt gällande på grund av den kraftiga utvecklingen av motortrafiken, vilken mer smidigt och effektivt än annan trafik kan anpassas efter det växande behovet. Genom buss- och biltrafiken har rayonen för den stadsmässiga bebyggelsen betydligt utvidgats och befinner sig fortfarande i tillväxt. Då det är sannolikt, att under en närmare framtid motorväsendet i vårt land kommer att erhålla avsevärt större omfattning, öppnas möjligheter för en kraftigt ökad bosättning i städernas ytterområden och förorter. Detta för med sig krav på nya markförvärv från städernas sida till förhindrande av osund tomtspekulation och på deras ingripande för att möta de nya områdenas behov av väl ordnade kommunikationer. Såsom minimigräns för priset å den av städerna upplåtna tomtmarken torde i regel gälla stadens självkostnader (köpesumma, administrationskostnader, områdets förseende med gator och ledningar m. m.) samt ränta därå.

469 Genom alt markförvärvet sålunda betraktas som en räntebärande placering, kan del ofta icke undvikas att priset å marken stegras, innan den kommer till användning för avsett ändamål. Har marken förvärvats till billigt pris genom att den inköpts, innan den privata spekulationen tagit hand därom, spela stadens kostnader en mindre roll. Om åter marken förvärvats till dyrt pris, kan köpesumman med därå upplupen ränta komma att avsevärt belasta tomtmarken. Detta belyser ytterligare önskvärdheten av att dels förvärvet sker i god tid och dels kommunikationerna ordnas med tanke på att uppmuntra till bosättning å de för sådana upplåtelser avsedda områdena. Detsamma bör givetvis gälla vid kommunernas inköp av mark från staten för de ändamål, varom här är fråga. Till motverkande av säsong- och konjunkturväxlingarna inom byggnadsindustrien bör enligt de sakkunnigas mening utbudet av tomter från statens och kommunernas sida regleras så, att det bidrager alt åstadkomma jämnhet i arbelstillgången. Ett ytterligare medel att bekämpa tomtvärdestegringen erbjuder sig i tomträttsinstitutet. Där detta kommit till användning i större omfattning, såsom vid upplåtelser å Stockholms stads trädgårdsstadsområden, har markpriset, räknat efter del kapitaliserade värdet av lomlrätlsavgälden, kunnat hållas på en nivå, som efter storstadsförhållanden framstår såsom mycket låg. I rikets övriga städer har institutet endast kommit till begränsad användning. Detta synes bl. a. ha berott därpå, att någon stadgad uppfattning om institutets fördelar ännu icke hunnit utbilda sig hos allmänheten. Med hänsyn härtill vilja de sakkunniga förorda, att anstalter träffas för att giva institutet en vidsträcktare tillämpning och för att sprida upplysning om dess betydelse. De sakkunniga anse sig i detta sammanhang böra erinra om de betydande vinster, som kunna uppstå för enskilda tomtägare genom värdestegringar utan deras egna åtgöranden, allenast därigenom att tomtmarken befunnits värdefullare på grund av särskilda omständigheter, såsom belägenhet i närheten av nyinrättade kommunikationsleder o. dyl. Denna tomtvärdestegring bör rättvisligen icke ensamt komma tomtägaren till godo, utan en viss del därav tillerkännas kommunen, eventuellt staten. I det föregående har anförts, huruledes denna fråga lösts i Danmark (Köpenhamn). De sakkunniga vilja sålunda föreslå, att frågan om värdestegringsskatt å såväl tomter som fastigheter upptages till förnyad prövning. Enligt vad de sakkunniga försport har frågan om jordvärdeskatt berörts i direktiven för kommunalskatteberedningen. Äldre tomter, som ånyo utnyttjas för nybyggnadsföretag efter rivning av å dem befintliga byggnader, belastas med värdet av de rivna byggnaderna, sålunda icke allenast med själva rivningskostnaderna utan jämväl med det värde, de gamla byggnaderna kunna anses representera som uthyrningsobjekt. Förutom den tomtvärdestegring, som kan ha inträtt under den äldre bygg-

nådens livslängd, ökas sålunda tomtkostnaderna med den gamla byggnadens värde. Skäligen bör fastställas en viss nedskrivning av fastighetsvärdet allt efter byggnadernas ålder, så att deras värden efter en viss antagen livslängd nedbringas till noll och sålunda vid rivning icke längre belasta tomtvärdet. Visserligen kan härtill anföras, att ett nybyggnadsföretag under dylik förutsättning icke kommer till stånd, om det icke visar sig vara en god affär även med det förhöjda tomtpriset. I varje fall utgör detta byggnadsvärde ett allvarligt hinder för tomtmarkens rationella utnyttjande, varför åtgärder i avsett syfte äro välmotiverade.

KAP. XVII.

Byggnadskostnader. A. De totala byggnadskost nåder nas fördelning på olika kostnadsfaktorer i Stockholm, Uppsala, Norrköping, Malmö och Göteborg.

Rörlednings- och elektriska installationer, hissar m. m.

30-5 28-8 30-4 24-3

28-1 31-6 22-8 28-6

2-9 3-1 1-1 0-7

10-7 8-8 15-3 11-8

14-0 14-9 18-5 19-8

5-6 5-7 5-3 7-7

4-9 5-9 4-8 5-4

3-3 1-2 1-8 1-7

28-3

26-9

1-1

15-3

14-8

5-9

5-5

2-2

30-2

1-7

6-9

16-0

5-3

5-3

3-5

3 M o lu 03

k

o 73

fa

:0

3 03 03

A) E S3 os 00 3

S3

a

Ritningar, beräkningar, kontroll och arbetsledning samt administrationskostnader

Materialier och arbetslöner för vissa specialarbeten utförda av underentreprenörer

1 byggnad i Göteborg (landshövdingehus)....

Arbetslöner för hos byggmästaren direkt anställda arbetare

4 byggnader i Stockholm 1 byggnad i U p p s a l a . . . . 1 byggnad i Norrköping 1 byggnad i Malmö . . . . 1 byggnad i Göteborg

Materialier för arbeten utförda av hos byggmästaren direkt anställda arbetare

Vid den av Stockholms stads fastighetskontor 1934 verkställda bostadsutredningen gjordes bl. a. en undersökning av byggnadskostnaderna i Stockholm jämförda med kostnaderna i vissa andra svenska städer. Undersökningen avsåg i första hand att utröna byggnadskostnadernas fördelning på olika koslnadsfaktorer (material- och arbetskostnader m. m.) vid av vissa byggnadsföretagare själva utvalda bostadsnybyggnader, innehållande företrädesvis smålägenheter, i Stockholm, Uppsala, Norrköping, Malmö och Göteborg. Såsom objekt för undersökningen angående byggnadskostnadernas fördelning på olika kostnadsfaktorer valdes nio under senare år uppförda nybyggnader, nämligen fyra i Stockholm, två i Göteborg samt en i vardera Uppsala, Norrköping och Malmö. Dessa byggnader underkastades på anmodan av Stockholms stads fastighetskontor av resp. företagare en detaljerad efterkalkyl med avseende å dels material- och dels arbetskostnader. Vid beräknandet av vissa grupper av detaljkostnader i procent av totalkostnaden framgingo följande siffror för olika städer: 1

t-,

"1 <s.S 03

^

J| B

;« K

"

472 Såsom särskilt anmärkningsvärt betecknades, att a r b e t s l ö n e r å b y g g n a d s p l a t s e n för hos b y g g m ä s t a r e n d i r e k t anställd a a r b e t a r e utgjorde i det närmaste samma procent av samtliga byggnadskostnader för Stockholm som för övriga städer tillsammantagna, nämligen resp. 28-1 och 28-2 %. Räknades s a m t l i g a a r b e t s l ö n e r å byggnadsplatsen i procent av de totala byggnadskostnaderna, erhölls ett medeltal för Stockholm av 41-3 % och för övriga städer av 42-2 % och sålunda ett något högre procenttal för sistnämnda städer tillsammantagna än för Stockholm. De lägsta siffrorna, 37-2 resp. 37-6 %, redovisades för ett av stockholmshusen och norrköpingshuset, men jämväl den högsta siffran, 47-3 %, hänförde sig till ett stockholmshus. På dessa siffror ansågs ha inverkat, bland annat, i vad mån byggnadsarbetet i större eller mindre utsträckning utförts genom specialentreprenader. Liknande orsaker ansågos ha bidragit till, att i ett av stockholmshusen och i malmöhuset posten materialier för arbeten utförda av hos byggmästaren direkt anställda arbetare visade förhållandevis mycket låga siffror samt i malmöhuset posten rörledningsinstallationer ni. m. en relativt hög siffra. Undersökningens värde är givetvis beroende av, i vilken mån de utvalda byggnadsföretagen kunna sägas vara representativa för de olika städerna. Något bestämt uttalande härom ansågs icke kunna göras, men förmodades, att så i stort sett varit fallet. Liknande beräkningar ha utförts av enskilda företagare. En jämförelse i vissa punkter mellan dessa beräkningar, i vad de gälla stockholmsbyggnader, och den nyss refererade, av Stockholms stads fastighetskontor verkställda undersökningen synes vara av intresse. Givetvis kan det härvid endast vara tal om sådana beräkningar, som hänföra sig till ungefär samma tid som fastighetskontorels undersökning, nämligen slutet av 1920-talet och början av 1930-talet. Man finner av en sådan jämförelse, att den av enskilda företagare beräknade arbetskostnaden för arbeten i byggmästarens egen regi utgör icke långt ifrån samma procent av hela byggnadskostnaden, exkl. tomtkostnad, som den nyss angivna, av Stockholms stads fastighetskontor beräknade, nämligen c:a 28 %. I allmänhet synes detta procenttal, vad gäller de enskilda byggnadsföretagarnas beräkningar, uppgå till 29 och 30 %. Vad åter beträffar den totala arbetskostnaden på byggnadsplatsen, inkl. den på under- och specialentreprenörer fallande, har dess andel av den totala byggnadskostnaden av de enskilda förelagarna uppskattats till varierande procenttal. Enligt vissa företagares beräkningar uppgå arbetskostnaderna ifråga till 50 % och mer av de totala byggnadskostnaderna, enligt andras beräkningar utgör procenttalet 46 ä 48 % och i ett fall understiger det 40 %. Dessa skillnader torde huvudsakligen bero dels på, i vilken utsträckning byggnadsmaterial levererats i färdigt skick till byggnadsplatsen

473 samt den därå belöpande arbetskostnaden kommit att räknas som en del av materialkostnaden, dels på svårigheten att i vissa fall fastställa, vad som bör upptagas som arbets- eller materialkostnad. Ett försök till uppskattning av samtliga d e a r b e t s k o s t n a d e r , s o m i n g å i ett b y g g n a d s f ö r e t a g , o a v s e t t o m a r b e t s l ö n e n utb e t a l a s p å b y g g n a d s p l a t s e n e l l e r e j , har gjorts av byggmästaren Olle Engkvist. Av fabrikskostnaderna för byggnadsmaterial från olika delar av landet beräknades arbetslönerna utgöra 15-2 %, vartill kommo vissa transportkostnader. Sammanräknade arbetskostnaden för arbeten i byggmästarens och underentreprenörernas regi ävensom för fabriksmaterial och för transporter beräknades uppgå till 63-6 % av hela byggnadskostnaden. Beträffande transporter från fabriksorterna till byggnadsplatsen ävensom arkitekt- och ingenjörsarvoden, kontorslöner m. m. kunde en exakt beräkning ej verkställas, men uppskattades kostnaden härför approximativt till sammanlagt 8 å 10 % av byggnadskostnaderna. Som slutresultat framgick, att för ett byggnadsföretag skulle utbetalas i det närmaste 75 % av hela byggnadskostnaden i arbetslöner. Härvid torde dock ej ha medräknats den på olika slags råmaterial fallande arbetskostnaden. Här anförda uppgifter hänföra sig till tiden före byggnadskonflikterna 1933—-1934 och 1937. Rörande inverkan av dessa konflikter på arbetslönerna inom byggnadsindustrien hänvisas till annat ställe i de sakkunnigas betänkande (sid. 201 o. f.). B. Material- och arbetskostnader för olika fackarbeten i byggmästarens egen regi i Stockholm, Norrköping, Malmö och Göteborg. Såsom en del av bostadsutredningen 1934 verkställde Stockholms slads fastighetskontor en jämförande undersökning av byggnadskostnadernas absoluta storlek i Stockholm, Norrköping, Malmö och Göteborg. För att så vilt möjligt full jämförbarhet skulle ernås, visade det sig nödvändigt att först verkställa en ingående undersökning av enligt visst schema specificerade kostnader för en nybyggnad i Stockholm och därefter med t ill lämpning av schemat uträkna kostnaderna för samma nybyggnad, tänkt utförd i Norrköping, Malmö och Göteborg. Undersökningen begränsades till arbeten bedrivna i byggmästarens egen regi. Undersökningsobjektet i Stockholm utgjordes av en 1925 uppförd byggnad. Den detaljerade uppdelningen av kostnaderna kunde ej i alla avseenden fullt genomföras, varför kalkylerna kommo att förete vissa luckor, och i vissa punkter måste avvikelse ske från det uppgjorda schemat för kostnadsfördelningen. Därtill kom att vissa materialier och byggnadssätt, som kommit till användning för slockholmshuset, ej brukades i samtliga de undersökta landsortsstäderna. I en del punkter måste därför approximeringar och uppskattningar tillgripas.

474 Till grund för beräkningen av arbetskostnaderna lades de 1925 gällande kollektivavtalen. Därjämte framräknades skillnaden mellan de samlade arbetskostnaderna enligt 1925 gällande avtal och enligt de 1934 träffade nya avtalen. Ett sammandrag av de verkställda beräkningarna visade, att totalkostnaden för i byggmästarens egen regi utförda arbeten, på basis av en för stockholmshuset med 100 betecknad kostnad, utgjorde i Norrköping 92-8, i Malmö 86-1 och i Göteborg 93-2. Ifrågavarande byggnadskostnader understego sålunda de för Stockholm beräknade med 14 % i Malmö samt med 7 % i Norrköping och Göteborg. Följande tablå visar den vid undersökningen framräknade relationen mellan materialkostnader och arbetskostnader för olika slags arbeten i resp. städer, varvid kostnaderna i Stockholm betecknats med 100.

Städer

Stockholm.. Norrköping Malmö . . . . Göteborg . .

Gement- och DiSamtliga betongverse fack arbeten hantMat.- Arb.- Mat.- Arb.- Mat.- Arb.- Mat.- Arb.- lang- Mat.- Arb.kostn. kostn. kostn. kostn. kostn. kostn. kostn. kostn. ning kostn. kostn. Mureriarbeten

100-0 102-6 74-7 79-1

100-0 86-8 94-8 80-1

Timmermansarbeten

100-0 100-2 97-4 108-3

100-0 95-5 97-6 104-3

Snickeriarbeten

100-0 100-0 98-4 110-2

100-0 87-3 75-9 86-3

100-0 84-0 85-3 96-8

100-0 83-6 83-6 90-7

100-0 88-5 69-0 86-1

1000 »6-1 »ti- 9 96-1

1000 88-7 850 89-5

De sammanlagda m a t e r i a l k o s t n a d e r n a voro lägst i Malmö, där de med 13-1 % understego motsvarande kostnader i Stockholm, medan i Göteborg och Norrköping skillnaden endast uppgick till 3-9 %. Den lägre materialkostnaden i Malmö gällde huvudsakligen mureri- samt cement- och betongarbeten. För de förstnämnda arbetena utgjorde materialkostnaderna i Malmö endast tre fjärdedelar och för de senare något mer än fyra femtedelar av kostnaderna i Stockholm. Även Göteborg framträdde med en relativt låg materialkostnad för mureriarbeten, nämligen fyra femtedelar av stockholmskostnaden, medan i Norrköping samma kostnader voro något högre än i Stockholm. Å andra sidan voro materialkostnaderna för cementoch betongarbeten 16 % lägre i Norrköping än i Stockholm, medan i Göteborg samma kostnad endast var obetydligt lägre än i Stockholm. Anmärkningsvärd var den relativt höga materialkostnaden för timmermans- och snickeriarbeten i Göteborg. Orsaken till dessa differenser synes framför allt vara att söka i den på produktionsorternas belägenhet beroende skillnaden i materialkostnader samt i transportkostnader ävensom i lagringskostnader under den döda byggnadssäsongen. Som bekant voro exempelvis tegelkostnaderna i Skåne väsentligt lägre än i övriga delar av landet. Vad gäller materialkostnaderna för betongarbeten äro dessa i hög grad beroende på till vilket pris sand, grus och makadam kunna anskaffas. Cementpriser å olika orter variera

475 huvudsakligen med avseende å transportkostnaderna. Vid de sakkunnigas konferenser i april 1935 med representanter för arbetsgivare och tekniska experter inom byggnadsindustrien uppgavs den i främsta rummet av lagringskostnaderna förorsakade fördyringen i Stockholm av sand, grus och singel belöpa sig till 10 å 15 %, vilket i sin mån inverkar på kostnaderna för kalkbruk, betong och tegelmurverk m. m. Detta gällde under normal byggnadsverksamhet, då man kunde beräkna behovet i förväg. Inträffade däremot en forcerad byggnadsverksamhet, bleve fördyringen större genom att man finge vidtaga extra åtgärder. I fråga om tegel uppgavs, att med nuvarande leveransterminer priset på grund av ränte- och lagringskostnader bleve 5 å 10 % högre än om leveransen finge ske under bränningsperioden för teglet, vilken huvudsakligen är förlagd till maj—september. Såsom framhålles på annat ställe i de sakkunnigas betänkande, utnyttjas i Stockholm och flera av landets slörre städer vintermånaderna i regel för utförande av sådana byggnadsarbeten, vilka med hänsyn till arbetenas natur borde lämpligast förläggas till annan årstid (sid. 285). Detta sammanhänger därmed, att de allra flesta byggnadsföretag för bostadsändamål färdigställas till fardagen den 1 oktober, vilken av årets två fardagar blivit den mest betydande. Betong- och tegelmurningsarbeten, vilka minst lämpa sig för vinterutförande, företagas sålunda vintertid och inredningsarbetena inom byggnadsstommen utföras under den blidare delen av året. Genom denna på gällande fardagssystem beroende ordning vid byggnadernas uppförande åstadkommes en viss fördyring på grund av de med vinterleveranserna förenade ökade transport- och lagringskostnaderna. Med de nyss angivna a r b e t s k o s t n a d e r n a må först jämföras de i kollektivavtalen fastställda timlönerna för olika fack vid den tid, kostnadsberäkningarna avse. Dessa löner framgå av följande översikt, i vilken de för Stockholm gällande timlönerna betecknats med 100 (jfr sid. 201 o. f.). Kollektivavtalens

Stockholm Norrköping Malmö Göteborg

timlöner i % av timlönerna

i Stockholm

1924—1933 för

murare

byggnadssnickare

byggnadsgrovarbetare

100-0 76*6 76-6 82-9

100-0 83-8 83-8 90-6

100-0 83-4 83*4 90-3

Relationstalen för grovarbetarlönen visa en anmärkningsvärd överensstämmelse med relationstalen för arbetskostnaderna inom cement- och betongarbetsfacken och synas angiva, att den i kollektivavtalen fastställda timlönen i detta fall kan anses som en god mätare å arbetskostnadernas relativa storlek. I byggnadsgrovarbetarfacket utföres ock arbetet till övervägande del mot timlön (sid. 366).

476 I murar- och byggnadsträarbetarfacken utföres däremot arbetet, särskilt i Stockholm, till betydligt större del på ackord, varför timlönerna ej utgöra något tillförlitligt mått å den v e r k l i g a a r b e t s f ö r t j ä n s t e n s storlek. Såsom belysande för skillnaden städerna emellan i fråga om arbetsförtjänstens storlek kunna anses de uppgifter, som framgått ur den av de sakkunniga föranstaltade undersökningen rörande arbetsgivares och löntagares inkomster av byggnadsindustri i rikets stadssamhällen 1931 och 1932. Under hänvisning till uppgifterna om de vid undersökningen redovisade absoluta inkomstbeloppen för murare, byggnadsträarbetare och glasmästeriarbetare samt byggnadsgrovarbetare, samtliga med 9—12 månaders sammanlagd anställningstid per år inom byggnadsindustrien (del II, sid. 46 o. f.), meddelas i efterföljande översikt dessa belopp omräknade på basis av de för Stockholm med 100 betecknade inkomsterna i nyss anförda städer. Årsinkomsterna S t ä d e r

Stockholm Norrköping Malmö Göteborg

murare

byggnadsträarbetare och glasmästeriarbetare

för byggnadsgrovarbetare

100-0 51-6 50-3 68-1

100-0 55-6 49-1 82-3

100-0 54-9 61-1 75-0

100-0 56-4 60-8 83-1

100-0 63-8 58-1 80-3

100-0 59-6 60-5 83-0

Den mestadels betydande skillnaden städerna emellan i fråga om årsinkomsternas storlek berodde till en del därpå, att den avtalsenliga timlönen var av växlande storlek. I övrigt torde skillnaden huvudsakligen förklaras därav, att, såsom visas på annat ställe i sakkunnigas betänkande, arbetet i olika omfattning utfördes på ackord (sid. 366 o. f.). Ackordsarbetet giver en betydligt högre arbetsförtjänst, per timme räknat, än timlönsarbetet och ersattes efter en skala, som i stort sett är avpassad efter limlönens storlek. Jämväl får hänsyn tagas till, att vid den tid, varom här är fråga, förekommo s. k. fria ackordsuppgörelser, genom vilka ackordsförtjänsten ytterligare stegrades. Här omnämnda förhållanden torde till större delen förklara den skillnad, som framträder mellan årsinkomstens storlek i Stockholm och i de övriga städerna, samt till en del skillnaden mellan å ena sidan Göteborg samt å andra sidan Malmö och Norrköping. Jämföras relationstalen för årsinkomstens storlek 1931—1932 med de nyss angivna relationstalen för arbetskostnaderna i de olika städerna, beräknade på grundval av kostnaderna vid en 1925 uppförd byggnad, framträda betydande differenser. Skillnaden mellan arbetskostnaderna i Stockholm och i övriga städer var på långt när icke så stor som skillnaden mellan årsinkomsterna i resp. städer. Särskilt gäller detta vid jämförelse mellan å ena sidan Stockholm samt å andra sidan Malmö och Norrköping. Medan årsin-

komsten för murare var ungefär dubbelt så hög i Stockholm som i Malmö, visar den av Stockholms stads fastighetskontor verkställda utredningen, att arbetskostnaderna för mureriarbeten i Stockholm med endast 5-5 % överstego kostnaderna för samma slags arbeten i Malmö. För byggnadsträarbetare var årsinkomsten 60 % högre i Stockholm än i Malmö, medan arbetskostnaden i Stockholm för timmermansarbeten med endast 2-5 % och för snickeriarbeten med 31-8 % översteg arbetskostnaden i Malmö. Beträffande förklaringen till dessa skillnader må framhållas följande. Då till grund för arbetskostnadsberäkningen legat de faktiska kostnaderna vid en 1925 uppförd byggnad i Stockholm, har någon hänsyn ej tagits till de vid denna tid ännu icke i större omfattning förekommande fria ackordsuppgörelserna, vilka däremot, såsom nyss anmärktes, torde ha inverkat stegrande på de vid sakkunnigas inkomstundersökning 1931 och 1932 redovisade årsinkomsterna, speciellt vad gäller Stockholm. Vid tiden för arbetskostnadsberäkningen hade vidare ackordsarbetet inom de egentliga byggnadsfacken i Stockholm sannolikt icke samma stora omfattning, jämfört med de övriga städerna, som 1931 och 1932, vilket synes framgå av på annat ställe i sakkunnigas betänkande meddelade uppgifter (sid. 366). Den härav betingade skillnad i arbetsförtjänst, som framträder i inkomstundersökningen, torde sålunda endast i mindre mån ha förefunnits vid tiden för arbetskostnadsberäkningen. Slutligen må erinras, att, såsom förut påpekats, de i arbetskostnadsberäkningen ingående arbetena i olika städer icke alltid varit av jämförlig beskaffenhet. Det kan tänkas, att den härav betingade skillnaden icke alltid erhållit ett siffermässigt uttryck, fullt svarande mot den verkliga skillnaden. Vad slutligen beträffar a r b e t s k o s t n a d e r n a i r e l a t i o n t i l l t o t a l k o s t n a d e r n a f ö r o l i k a s l a g s a r b e t e n må här anföras en del uppgifter hämtade ur den av Stockholms stads fastighetskontor verkställda utredningen. Arbetskostnaderna för mureriarbeten i förhållande till totalkostnaderna för »byggmästararbeten» växlade i de fyra nyss anförda städerna mellan 8-8 % i Göteborg och 11-3 % i Malmö. I fråga om övriga fackarbeten voro växlingarna mindre starka. För timmermansarbeten antecknades det lägsta relationstalet, 10-0 %, för Stockholm och det högsta, 11-3 %, för Malmö. För snickeriarbeten var relationstalet högst i Stockholm, eller 10*4 %, och lägst i Malmö, eller 9-2 %. I fråga om betongarbeten växlade relationstalet mellan 6-0 % i Stockholm och 5-4 % i Norrköping. Anmärkningsvärd var den relativt höga arbetskostnaden för mureriarbeten i Malmö liksom för snickeriarbeten i Stockholm. Orsaken till sistnämnda förhållande ansågs delvis vara att söka däri, att inredningsarbeten i Stockholm i större utsträckning än i andra städer utföras på byggnadsplatsen.

478 C. Jämförelse mellan byggnadskostnader i Stockholm, Malmö, Göteborg, Köpenhamn, Oslo och Helsingfors. Förutom den nyss refererade jämförande undersökningen av kostnader för arbeten i byggmästarens egen regi i Stockholm, Norrköping, Malmö och Göteborg verkställde Stockholms stads fastighetskontor 1934 en jämförelse mellan de totala produktionskostnaderna för husbyggnader, inkl. tomtkostnad, i Stockholm, Malmö, Göteborg, Köpenhamn, Oslo och Helsingfors. Jämförelsen gällde kostnader för hyreshus av relativt enkel kvalitet, uppförda 1932—1933 å av resp. kommuner försålda, tämligen perifert belägna tomter. Fastighetskontoret anmärkte, att de härom av kontoret införskaffade uppgifterna icke vore fullt jämförbara, varför resultatet endast kunde anses tillmätas approximativ giltighet. Tomt- och byggnadskostnaderna per kvm bruttovåningsyta utgjorde i olika städer följande belopp: Tomtkostnad Byggnadskostnad per kvm bruttovåningsyta Kr. Kr.

Stockholm Göteborg Malmö Köpenhamn Oslo

30 13 10 13 12

180 150 1 130 120 150

Summa Kr.

210 163 140 133 162

I fråga om den ganska betydande skillnaden mellan tomtkostnaderna i de olika städerna hade någon tillfyllestgörande utredning icke kunnat erhållas. Olikheter i grundförhållandena m. m. ansågs ha spelat in, men kunde dock icke förklara hela den konstaterade skillnaden. Från resp. städer hade uppgivits, att de erhållna tomtköpeskillingarna i regel täckte kommunens självkostnader för marken. Av större betydelse ansågs vara skillnaden med avseende å byggnadskostnaderna. På dessa ansågos ha inverkat olikheter i fråga om hus- och lägenhetstyper, material och utrustning, grundförhållanden, byggnads- och brandlagstiftning m. m. Klimatiska förhållanden hade även spelat in och vore en orsak till att, särskilt i Köpenhamn och Malmö, ytterväggar och andra konstruktioner kunnat göras enklare och billigare än i Stockholm. Med hänsyn härtill betecknades det såsom synnerligen vanskligt att av de anförda siffrorna draga några bestämda slutsatser rörande den verkliga kostnadsskillnaden. Beträffande byggnadskostnaderna i olika undersökta städer, jämförda med Stockholm, må meddelas följande närmare upplysningar. 1 Avser landshövdingehus, för vilka byggnadskostnaderna angivits variera mellan 130 och 165 kronor per kvm. För stenhus hade lägsta byggnadskostnaden i Göteborg angivits till 180 kronor per kvm våningsyta brutto.

479 Omedelbart före världskriget beräknades byggnadskostnaderna i G ö t e b o r g till c:a 1 300 å 1 500 kr. per eldstad. Den därpå följande byggnadskostnadsstegringen kulminerade i Göteborg 1921, då kostnaderna för landshövdingehus uppnådde i medeltal 4 500 kr. per eldstad. För stenhus voro kostnaderna i regel betydligt högre, eller 6 000 å 8 000 kr. per eldstad. Därefter sjönko kostnaderna avsevärt. För de av staden under 1920-talets senare del uppförda landshövdingehusen varierade byggnadskostnaderna i regel mellan 3 000 och 3 500 kr. per eldstad. För i början av 1930-talet tillkomna hus, vilka voro av relativt enkel kvalitet, nedbragtes kostnaden till 2 500 a 2 900 kr. per eldstad. Räknade per kvm våningsyta, brutto resp. netto, uppgåvos byggnadskostnaderna vid tiden för undersökningen ha utgjort: Byggnadskostnad per kvm våningsyta Brutto Netto Kr. Kr.

Stenhus Landshövdingehus Egnahem

180—200 130—165 150—180

225—250 170—215 190—230

Till jämförelse må meddelas, att för vissa i Stockholm 1931—1932 uppförda subventionerade 3—5 våningshus, s. k. billiga bostadshus, byggnadskostnaderna uppgingo till 235—250 kr. per kvm netto våningsyta. I ett betänkande avgivet 1932 av två av staden Göteborg tillsatta kommittéer meddelades en jämförelse mellan byggnadskostnaderna i Göteborg och Köpenhamn, varav syntes framgå, att dessa kostnader voro c:a 20 % högre i den förra staden än i den senare, beroende på gynnsammare grundförhållanden samt enklare konstruktioner och inredningar i Köpenhamn. Rörande tomtkostnaden per kvm bruttovåningsyta, jämförd med Stockholm, hänvisas till vad nyss anförts. Efter världskriget stego byggnadskostnaderna i M a l m ö med c:a 100 %, men voro likväl vid tiden för undersökningen, d. v. s. 1932—1933, avsevärt lägre än motsvarande kostnader i Stockholm. För en av Malmö stad 1925 uppförd byggnad uppgick den totala byggnadskostnaden till 34 kr. per kbm och 3 550 kr. per eldstad. För en likaledes av Malmö stad uppförd byggnad, färdigställd 1930, angavs byggnadskostnaden till 30 kr. per kbm och 2 950 kr. per eldstad. Per kvm nettovåningsyta motsvarar detta en kostnad av 190 kr. Härmed må jämföras nyss angivna 235—250 kr. per kvm nettovåningsyta för i Stockholm 1931—1932 uppförda billiga bostadshus. Att byggnadskostnaderna voro lägre i Malmö än i Stockholm ansågs ha sin orsak främst i lägre material- och arbetskostnader samt i enklare utförande och inredning av bostäderna. Tomtkostnaden för centralt belägna tomter i Malmö utgjorde per eldstad

480 c:a 500 kr. och per kvm bruttovåningsyta c:a 16 a 17 kr. Denna kostnad var betydligt lägre än i Stockholm och ansågs skillnaden kunna förklaras av gynnsammare terrängförhållanden i Malmö. Från vederbörande kommunala myndighet i K ö p e n h a m n hade erhållits uppgifter rörande byggnadskostnaderna för vissa nyuppförda kommunala och kommunalunderstödda bostadshus. För nedan angivna bostadshus angavs byggnadskostnaden per kvm bruttovåningsyta utgöra. Byggnadskostnad per kvm bruttovåningsyta

Kommunalt bostadshus (3 våningar, ej centralvärme) Kronor » » (5 » , » » ) » Kommunalunderstölt bostadshus (3 våningar, centralvärme, dusch) » Kommunalunderstölt bostadshus (5 våningar, centralvärme, bad) » Parcellhus (2 lägenheter, 2 å 3 rum och kök, ej centralvärme) » Enfamiljshus (4 rum och kök, ej centralvärme) . . . . »

112: 22 96:71 108: 60 112: 77 109: 32 137: 04

Dessa kostnadsbelopp innefattade ej, i motsats till vad i Sverige i regel är fallet, kostnader för administration och arkitekt eller för finansiering av företaget, såsom ränteförluster under byggnadstiden m. m. Tillades även dessa senare kostnader, ökades de angivna kostnaderna i Köpenhamn med c:a 15 %. I Göteborgs bostadskommittéers nyss omnämnda betänkande angavs byggnadskostnaden för bostadshus i Köpenhamn 1931 utgöra 135: 27 kr. per kvm nettovåningsyta, oberäknat tomt- och administrationskostnader. Med tillägg av administrationskostnader skulle detta motsvara 120 kr. per kvm bruttovåningsyta. Till jämförelse meddelades, att byggnadskostnaden per kvm bruttovåningsyta för de 1931—1932 uppförda subventionerade billiga bostadshusen i Stockholm varierade mellan 180 och 200 kr. De egentliga byggnadskostnaderna befunnos sålunda i Stockholm ligga på c:a 50 % högre nivå än i Köpenhamn, vartill orsaken främst ansågs vara högre material- och arbetskostnader i Stockholm. Av betydelse var även, att byggnaderna i Köpenhamn på grund av det mildare klimatet kunde uppföras med tunnare ytterväggar och att i det hela mindre uppmärksamhet behövde ägnas åt värmeisoleringen. Inredningen och utrustningen av bostadshusen i Köpenhamn var även i regel av enklare slag än i Stockholm. Skillnaden i tomtkostnaden per kvm bruttovåningsyta i Köpenhamn och Stockholm framgår av det förut anförda (sid. 463, 478). Den ansågs i här förevarande undersökning till viss del kunna förklaras av de gynnsammare terrängförhållandena i Köpenhamn.

481 Beträffande de egentliga byggnadskostnaderna i O s 1 o omnämndes, att för tre nybyggda kommunala aktiebolagshus, uppförda i 3 å 4 våningar utan centralvärme, kostnaden i fråga utgjort resp. 182, 188 och 212 kr. per kvm golvyta brutto. Byggnadskostnaderna voro emellertid i allmänhet högre i de kommunala aktiebolagshusen än i privata hus, vilket åtminstone delvis berodde på att de förstnämnda i regel hade bättre utrustning och inredning. För vissa under senare år uppförda, av kommunen understödda, kooperativa och enskilda bostadshus med 3 å 4 våningar varierade samma kostnad mellan 150 och 173: 50 kr. per kvm samt utgjorde i medeltal 165 kr. För utanför stadsgränsen uppförda enfamiljshus med IV2 eller 2 våningar utgjorde byggnadskostnaden 150 å 160 kr. per kvm golvyta brutto. Jämfördes dessa uppgifter med de förut anförda byggnadskostnaderna per kvm våningsyta brutto för billiga bostadshus i Stockholm 1931 och 1932, befinnes det, att de egentliga byggnadskostnaderna i Oslo endast relativt obetydligt understego motsvarande kostnader i Stockholm. Rörande tomtkostnaden per kvm bruttovåningsyta i Oslo hänvisas till det förut anförda (sid. 465, 478). Tomtkostnaden i Oslo betecknades som relativt låg. Efter finska markens stabilisering 1923 ägde i H e l s i n g f o r s rum en jämn stegring av de egentliga byggnadskostnaderna, främst beroende på höjda arbetslöner. Från och med 1929 hade kostnadsnivån befunnit sig i fallande, vilket ansågs ha berott på den ekonomiska depressionen och den därav förorsakade sänkningen av befolkningens levnadsstandard. Sålunda voro 1933 byggnadskostnaderna i Helsingfors c:a 25 % lägre än 1928, och hade materialkostnaderna fallit med nära 20 % och arbetslönerna med nära 40 %. Vid slutet av 1933 var byggnadskostnaden för stenhus uppförda i 3 å 5 våningar 250—260 Fmk per kbm, vilket motsvarar 112—133 svenska kr. per kvm bruttovåningsyta. Jämfört med kostnaderna för billiga bostadshus i Stockholm 1931—1932 lågo byggnadskostnaderna i Helsingfors 1933 inemot 40 % lägre. Såsom en faktor av betydelse för hyresnivån i nya hus, vilken i Helsingfors var i det närmaste lika hög som i Stockholm, hänvisades till den högre räntenivån i Helsingfors. Rörande tomtkostnaden per kvm bruttovåningsyta hänvisas till det förut anförda (sid. 466). Tomtpriserna lågo i regel något över de priser, som tilllämpats vid s. k. billiga tomtförsäljningar i Stockholm, men understego i allmänhet de priser, som i Stockholm förekommit vid kommunens vanliga tomtförsäljningar inom inre stadens yttre delar. D. De sakkunnigas yttrande. De två av Stockholms stads fastighetskontor 1934 verkställda jämförande undersökningarna av byggnadskostnadernas absoluta storlek i större nor3 2 — 717118.

482 diska städer ha givit skiljaktiga resultat. Detta torde huvudsakligen ha berott dels på att olika metoder kommo till användning vid de bägge undersökningarna och dels på att dessa icke hänförde sig till samma tidpunkter. Den ena undersökningen baserade sig på kostnaderna för i byggmästarens egen regi utförda arbeten å ett 1925 uppfört normalt stockholmskt hyreshus, varmed jämfördes motsvarande kostnader enligt å de olika orterna gängse priser för samma slags hus i Norrköping, Malmö och Göteborg. Denna undersökning gav till resultat, att kostnaderna för ifrågavarande arbeten i Göteborg voro 7 % och i Malmö 14 % lägre än i Stockholm. Den andra undersökningen avsåg en jämförelse mellan de totala produktionskostnaderna för hyreshus av relativt enkel kvalitet, uppförda 1932—1933 å av resp. kommuner försålda, tämligen perifert belägna tomter. Härvid framgick, att de egentliga byggnadskostnaderna voro, i Göteborg 17 % och i Malmö 27 % lägre än i Stockholm. I det förra fallet kunde icke full jämförbarhet uppnås, emedan på varje ort förefunnos vissa speciella förhållanden i fråga om materialier, byggnadsutförande och byggnadstyper, vilkas inverkan på kostnadsjämförelsen ej kunde på ett tillfredsställande sätt beräknas. Dessutom led den använda undersökningsmetoden av den svagheten, att den hustyp undersökningen gällde ej kunde anses i lika grad typisk för de olika städerna. Den andra undersökningen baserade sig visserligen på faktiska byggnadskostnader för i viss mån typiska bostadshus i var och en av de undersökta städerna, men bostadshusens kvalitet torde icke i samtliga städer ha varit densamma. Sålunda tänkte sig Stockholms stads fastighetskontor möjligheten av att de enligt den senare metoden undersökta husen i Göteborg och Malmö varit av enklare kvalitet än stockholmshusen. Enligt de sakkunnigas mening synas jämförelser mellan byggnadskostnaderna i olika städer för samma slags hus, som bebos av personer i jämförbar ekonomisk ställning, kunna vara av stort värde, åtminstone om jämförelsen begränsas till städer i ett och samma land. Härför fordras dock, att de materialier, vara priset beräknas, äro sådana, som i större utsträckning användas i de olika städerna, vidare att byggnadssättet och utrustningen äro likartade samt slutligen att hänsyn tages till de proportioner, i vilka ackordsarbete och timlönsarbete kommit till användning vid byggnadsarbetets utförande i resp. städer. För att kontrollera resultatet av en dylik jämförelse synes det vidare vara lämpligt, att jämförelsen sker med utgångspunkt från de faktiska kostnaderna i mer än en av de städer, som beröras av jämförelsen. Om sålunda de faktiska kostnaderna för en byggnad i staden A. ställa sig högre vid ett tänkt uppförande i staden B. av en motsvarande byggnad, bör jämväl undersökas, huru de faktiska kostnaderna för en motsvarande byggnad i B. ställa sig vid uppförandet i A. Framgå skiljaktiga resultat av de bägge kalkylerna, kunna dessa sägas utgöra de gränser, mellan vilka den verkliga kostnads-

skillnaden är belägen. Härigenom blir det åtminstone möjligt att eliminera risken av allt för stora misstag vid den valda undersökningsmetodens tillämpning. I den mån byggnadsmaterialier och byggnadsmetoder rationaliseras synas ock ökade förutsättningar skapas för användandet av en dylik undersökningsmetod. Lämpligt vore jämväl, att en fortlöpande byggnadskostnadsindex beräknades för å olika orter gängse bostadstyper. Dessa hela landet gällande utredningsarbeten torde lämpligen böra anförtros den nya byrå, som de sakkunniga i annat sammanhang föreslå att inrättas inom byggnadsstyrelsen. De på kostnaderna för ett byggnadsföretag inverkande faktorerna äro huvudsakligen material- och arbetspriser samt ränte- m. fl. kostnader. När dessa faktorer sammanlagt åstadkomma, att byggnadskostnaderna stiga så avsevärt, att erforderlig vinst ej längre ernås på byggnadsverksamheten, avtager denna. Verksamheten nedgår sålunda, då produktionskostnaderna jämte skälig företagarvinst icke täckas av den färdiga produktens värde, d. v. s. husets marknadsvärde, vilket bl. a. bestämmes av hyrespriserna (jfr sid. 513, 523). Då produktionen inom byggnadsfacket kräver en ganska lång tid, måste företagaren, när han planlägger sin verksamhet, äga endast ofullständig kännedom om den ekonomiska situation, som kan komma att råda, då byggnaden är färdig för att tillföras den allmänna marknaden. En företagare måste under sådana förhållanden räkna med en relativt stor riskmarginal. Då byggnadsverksamheten avtager, minskas tillgången på lägenheter, och hyrespriserna stiga liksom fastigheternas marknadsvärden, intill dess det ånyo visar sig vara lönande att igångsätta byggnadsverksamheten. En kraftig nedgång i byggnadskostnaderna kan vid en mer omfattande byggnadsverksamhet återverka på de nytillkomna fastigheternas marknadsvärden, så att dessa sjunka. Härigenom uppkommer en tendens till nedgång av hyrespriserna, vilket i sin tur kan återverka på det redan förefintliga fastighetsbeståndet till och med i sådan omfattning, att en krasch på fastighetsmarknaden med ödesdigra verkningar kan uppstå. Om åter byggnadskostnaderna nedgå utan motsvarande sänkning av fastighetsvärden och hyror, innebär detta, att vinsten av kostnadsminskningen stannar hos byggnadsföretagaren och icke kommer den hyresbetalande allmänheten till godo. Uppenbarligen böra de åtgärder, som kunna komma att vidtagas för byggnadskostnadernas nedbringande, vara sådana, att de åstadkomma en hyressänkning åtminstone på längre sikt. Konjunkturfluktuationerna äro givetvis av stor betydelse för bostadsproduktionen och dess räntabilitet. Åtgärder för en utjämning av de härigenom förorsakade växlingarna i byggnadsverksamheten kunna, såsom redan förut framhållits av de sakkunniga (sid. 341 o. f.), bestå i en utvidgning resp. kontraktion av det allmännas byggnadsverksamhet. Den utvidgade verksamheten

484 bör vara av sådan omfattning, att en tillräcklig bostadsreserv i varje fal! hålles, varigenom åstadkommes att fastigheternas marknadsvärden så nära ansluta sig till byggnadskostnaderna, som möjligen kan ske. Såsom tidigare anförts, bestämmas byggnadskostnaderna huvudsakligen av tre faktorer, nämligen materialpriser, arbetspriser och räntekostnader. Under normala förhållanden torde ett ingripande från det allmännas sida i prisbildningen å b y g g n a d s m a t e r i a l i allmänhet icke vara påkallat eller behövligt, därest prisbildningen icke påverkas av monopolistiskn åtgärder eller tendenser. I detta avseende må erinras om lagen den 18 juni 1925, enligt vilken Konungen i fråga om företag eller sammanslutningar, som kunna anses vara av monopolistisk natur, äger förordna, att undersökning skall äga rum till utredning rörande företagets eller sammanslutningens inverkan på pris- eller omsättningsförhållanden i riket. Härtill återkomma de sakkunniga i det följande. Emellertid kunna konjunkturförhållanden ha till följd en kraftig stegring av materialpriserna. Så har exempelvis skett under det senaste året, då järnpriserna fram till hösten 1937 ungefär fördubblades, träpriserna stego med upp till 50 % och byggnadskostnaderna i sin helhet stegrades med i runt tal 20 å 25 %. Vilka åtgärder, som lämpligen skola kunna vidtagas till förhindrande av dylika stegringar i materialpriserna och följaktligen jämväl i byggnadskostnaderna, torde svårligen kunna angivas. I någon om ock ringa mån kunna merkostnaderna kompenseras genom begagnande av andra konstruktions- och byggnadsmetoder än de tidigare tillämpade. Att genom statliga åtgärder söka nedbringa dessa materialkostnader kan icke ske utan allvarliga ingrepp i det ekonomiska livet och bör icke tillgripas annat än i speciella fall och under särskilda förhållanden. Minskad efterfrågan å byggnadsmaterialier som följd av avtagande byggnadsverksamhet utgör naturligtvis en verksam regulator. Att materialpriserna skulle nedgå därhän, att de komme att understiga de senare årens normala läge, torde knappt kunna förväntas. En stabilisering av denna normala prisnivå torde vara det mesta, som i sådant avseende kan ernås. Under åren 1927—1932 inträdde i åtskilliga fåll, särskilt i Stockholm, i trots av kollektivavtalens stabiliserande inverkan på arbetslöneläget, en viss prisstegring å a r b e t s k r a f t e n genom betydande extra tillägg å gällande arbetslöner. Dessa tillägg, vilka kunna betraktas som en högkonjunkturen åtföljande prisstegring å arbetskraften, antingen framtvungos av vissa arbetargrupper eller lämnades frivilligt av en del företagare vid deras konkurrens om anskaffning och bibehållande av tillgänglig, kvalificerad arbetskraft. Efter 1934 års avtalsuppgörelse synas dessa pristillägg i allt väsentligt ha försvunnit, vilket dock icke torde utesluta, att de ånyo kunna förekomma under en tid av uppsving på byggnadsmarknaden. I det föregående ha de sakkunniga redogjort för resultatet av sina undersökningar rörande inkomstläget för byggnadsarbetare tillhörande olika fack.

485 Även om i en del fall särskilt höga inkomster kunnat påvisas, torde det icke med fog kunna påstås, att byggnadsarbetarnas inkomster genomsnittligt varit högre än som erfordrats för upprätthållandet av en skälig levnadsstandard. Byggnadsarbetarnas inkomster äro beroende av den växlande och ofta oberäkneliga arbetstillgången. Om en jämnare fördelning av arbetet kunde åstadkommas i byggnadsfacket, så att säsongväxlingarnas och i viss mån även konjunkturväxlingarnas inverkan på arbetstillfällena i största möjliga omfattning eliminerades och följaktligen en säkrare ställning och jämnare årsinkomst bereddes arbetarna, skulle kravet på jämkningar i timlöner och ackordspriser icke vara oberättigat. Om sålunda de av de sakkunniga tidigare föreslagna åtgärderna till nedbringande av särskilt den säsongmässiga arbetslösheten ledde till åsyftat resultat, kunde med hänsyn därtill en reglering av lönerna bliva befogad. Av särskild betydelse är härvidlag givetvis den ställning till detta spörsmål, som intages av de bägge parterna på arbetsmarknaden. Kunde en avspänning komma till stånd i det ofta onödigt tillspetsade motsatsförhållandet mellan arbetsgivare och arbetare inom byggnadsindustrien, vore mycket vunnet för en tillfredsställande lösning av hithörande spörsmål. En sådan inställning från parternas sida vore ur samhällets synpunkt i högsta grad önskvärd, emedan därigenom skulle skapas möjligheter för en mer ostörd fortgång av byggnadsverksamheten, vilket i längden borde medverka till att nedbringa byggnadskostnaderna och följaktligen hyresnivån. R ä n t e k o s t n a d e r n a spela icke någon avgörande roll i den totala kostnaden för en byggnads uppförande, men äro desto mer betydelsefulla vad gäller förvaltningen av redan uppförda fastigheter. Betydelsen för byggnadsverksamheten av att räntefoten hålles låg har redan framhållits av de sakkunniga. De senaste årens livliga byggnadsverksamhet har i icke ringa mån haft sin orsak däri, att räntekostnaderna varit låga. Rörande härmed sammanhängande spörsmål inskränka sig de sakkunniga till att hänvisa till vad förut anförts i fråga om beredande av tillgång på kapital för byggnadsindustrien. Några särskilda åtgärder till byggnadskostnadernas nedbringande utöver vad som kan åstadkommas genom utjämning av växlingarna i arbetstillgången eller genom rationaliserings- och liknande åtgärder, vilken senare fråga behandlas i en följande avdelning av betänkandet, äro de sakkunniga icke beredda att föreslå. Däremot synes uppmärksamheten böra inriktas på sådana åtgärder, som erfordras för att på riktigt sätt anpassa m a r k n a d s v ä r d e t å b o s t a d s h u s e n till de verkliga byggnadskostnaderna. Under nu rådande förhållanden torde skillnaden mellan marknadsvärde och byggnadskostnader för en bostadsfastighet ofta lämna utrymme såväl för en ansenlig företagar-

486 vinst som för vissa spekulationsvinster efter den första försäljningen av den färdiga byggnaden. Dessa företagar- och spekulationsvinster få hyresgästerna uppenbarligen förränta. I den mån dylika vinster kunna anses oskäliga, ligger det givetvis i samhällets intresse att söka nedbringa dem. Enligt de sakkunnigas mening kan detta ernås allenast genom att bostadsreserven hålles vid härför erforderlig storlek under skiftande konjunkturer. Genom att bostadsproduktionen i allt väsentligt drives i förvärvssyfte, hålles reserven så begränsad, att byggnadernas marknadsvärden komma att hållas uppe på en för denna spekulativa byggnadsverksamhet avpassad nivå. Vid sjunkande hyresnivå tenderar bostadsproduktionen att nedgå och reserven att minskas, med påföljd att hyrorna och jämväl byggnadernas marknadsvärden på nytt stiga. Den bostadsreserv, som erfordras för att hålla företagarvinsten vid skälig storlek och begränsa spekulation i färdiga byggnader, kan endast åstadkommas och vidmakthållas genom statliga eller kommunala ingripanden, direkt eller indirekt. Ifrågavarande ingripanden synas delvis kunna bygga på vidtagna eller föreslagna åtgärder i syfte att för vissa samhällsgrupper (mindre bemedlade barnrika familjer, gamla personer etc.) möjliggöra försörjning med tillfredsställande bostäder relativt oberoende av hushållens betalningsförmåga. Även ett ur sociala synpunkter dirigerat och kontrollerat egnahemsbygge synes erbjuda vissa möjligheter jämväl i här ifrågavarande avseende

KAP. XVIII.

Prisbildningen på hyresmarknaden. A. Sammanfattning av den på uppdrag av Stockholms stads fastighetskontor 1934 verkställda hyresutredningen. I de motioner vid 1934 års riksdag, som föranledde riksdagens skrivelse om utredning angående förhållandena inom byggnadsindustrien, leddes uppmärksamheten på att bostadshyran icke följt den allmänna tendens till prisfall, som förmärkts sedan flera år. En undersökning av de härpå inverkande förhållandena torde få anses innefattad i det uppdrag, som lämnats de sakkunniga. Vid en sådan undersökning möter man ett synnerligen komplicerat problem, beroende på att hyresprisbildningen står under inflytande av en mängd olika faktorer och att det ofta ställer sig svårt eller omöjligt att närmare angiva deras inbördes betydelse och styrka. I en på uppdrag av Stockholms stads fastighetskontor 1934 verkställd utredning rörande prisbildningen på hyresmarknaden framlades en analys av sambandet mellan dessa faktorer och av prisbildningen på fastigheter samt av sambandet mellan fastighetsvärdena och hyresnivån resp. produktionskostnaderna för fastigheter. Därjämte lämnades en redogörelse för bostadsmarknadens »konjunkturella» och »sekulära» utveckling i statistisk belysning. 1 De sakkunniga anse sig böra lämna en kortfattad redogörelse för denna utredning, som synes i väsentliga delar klarlägga hithörande synpunkter, visserligen i första hand för Stockholm, men ändock av sådan principiell natur, att konsekvenserna av desamma jämväl äro i väsentliga delar tilllämpliga för åtminstone landets större städer. Enligt utredningen bestämmes hyrornas höjd under förutsättning av en fri hyresmarknad i första h a n d av förhållandet mellan tillgång och efterfrågan på bostadslägenheter. Bland de verkande faktorerna erinrades bl. a. om följande; å t i l l g å n g s s i d a n : byggnadskostnaderna och dessas 1

Bostadsförhållandena i Stockholm samt Stockholms stads bostadspolitik. Utredning verkställd av Stockholms stads fastighetskontor. Del II: 2. Prisbildningen på hyresmarknaden. En teoretisk analys av de faktorer, som påverka hyrorna, med särskild hänsyn till förhållandena i Stockholm av amanuensen Bengt Helger. Stadskollegiets utlåtanden och memorial 1935. Bihang nr 10 A.

488 olika element, tillgången på tomtmark, dennas belägenhet och pris, kommunikationsförhållanden, villkor för byggnads- och fastighetskredit, förvaltningsformer m. fl. förhållanden på fastighetsmarknaden; å e f t e r f r å g e s i d a n : folkökningen (nativitet, dödlighet, in- och utflyttning), befolkningens åldersfördelning, hushållsbildningen, befolkningens ekonomiska förhållanden och bostadsvanor. Förefintligheten av en reserv av outhyrda lägenheter vore även av betydelse i förevarande sammanhang. En sådan reserv fungerade som buffert, vilken vid mindre ökning av efterfrågan eller minskning av tillgången kunde hindra, att härav förorsakades nämnvärda förskjutningar i hyresnivån. Även genom organisatoriska åtgärder, vidtagna av fastighetsägare eller hyresgäster, kunde förändringar i hyrorna åstadkommas. Om dessa förändringar bleve bestående eller icke, ansågs dock i sista hand bero på, hur bostadsproduktionens omfattning påverkades därav. Det kunde tänkas, att dessa organisatoriska förhållanden framdeles bleve en faktor av större betydelse för hyresprisbildningen. Av undersökningen syntes framgå, att fastighetsspekulationen knappast kunde antagas utöva någon större eller mera varaktig inverkan på hyresnivån. Fastighetsspekulationens omedelbara inflytande på hyresnivån ansågs i huvudsak begränsat till att därigenom en hyresstegring kunde komma till stånd tidigare än vad annars blivit fallet, liksom även att en hyressänkning kunde bliva uppskjuten under viss tid. I ett annat hänseende vore den spekulativa fastighetshandeln dock av stor betydelse för utvecklingen på hyresmarknaden, nämligen i den mån bostadsproduktionens betingelser därav påverkades. Fastighetshandelns spekulativa karaktär ansågs utgöra en av de väsentliga orsakerna till de starka fluktuationer, som kännetecknade byggnadsverksamhetens omfattning. Ju mer omfattande den rent spekulativa handeln med fastigheter vore, desto labilare kunde man antaga, att läget på fastighetsmarknaden vore, och desto högre riskräntor måste fastighetsägare och övriga personer, som placera kapital i fastigheter, räkna med. Ett för hyresprisbildningen generellt drag syntes vara, att en inskränkning av bostadsefterfrågan till följd av en allmän hyresstegring eller till följd av en minskning av vissa befolkningsgruppers inkomster huvudsakligen hade till påföljd en stegrad efterfrågan på smålägenheter. Härav följde i regel, att en sänkning av hyrorna för dessa lägenheter ej i nämnvärd mån komme till synes under tider, som i övrigt karakteriserades av hyresnedgång, samt att samma hyror under en hyresstegringsperiod stegrades starkare än hyrorna för övriga lägenhetskategorier. Att hyresstegringen i Stockholm under de senaste decennierna i genomsnitt varit något starkare än stegringen i levnadskostnaderna i övrigt under samma tid, hade främst haft sin grund i den starka ökningen i efterfrågan på bostäder, som under nämnda tid ägt rum och vilken i sin tur väsentligen

489 haft sin orsak dels i den snabba befolkningstillväxten (huvudsakligen genom inflyttning) och den därav föranledda livliga nybildningen av hushåll, dels i ökningen av de breda lagrens realinkomster, vilken senare tagit sig uttryck i en stegrad efterfrågan på speciellt moderna smålägenheter. Ehuru tillväxten i efterfrågan på lägenheter i viss mån varit underkastad konjunkturella växlingar, kunde det konstateras, att denna tillväxt försiggått relativt jämnt. Även under tider, som kännetecknats av tryckta förhållanden inom näringslivet och speciellt på arbetsmarknaden, hade hushållsbildningen varit relativt omfattande. Det kunde vidare konstateras, att bostadsproduktionen under den gångna tiden ofta icke hållit jämna steg med tillväxten i efterfrågan. Som orsak härtill angåvos särskilt förhållandena på kapitalmarknaden. Det kunde konstateras, att en stegring av byggnadsverksamheten vanligen ägde rum i samband med ett begynnande konjunkturuppsving, då kapitaltillgången ännu vore god. Själva högkonjunkturen, som i allmänhet utmärktes av kapitalknapphet och ett relativt högt ränteläge, erbjöde däremot i regel ej gynnsamma förutsättningar för bostadsproduktionen. En följd härav ansågs ha varit, att en viss inskränkning av bostadsproduktionen ofta ägt rum under högkonjunkturens mest utpräglade skede, d. v. s. under en tid, då bostadsbehovet ökats mycket kraftigt till följd av inflyttning, livlig familjebildning och standardhöjning. Högkonjunkturerna hade därför ofta kännetecknats av kraftiga hyresstegringar. Ä andra sidan hade icke heller lågkonjunkturerna utmärkts av några mer avsevärda hyresreduceringar, främst på grund av den stadiga ökning av bostadsefterfrågan, som under de senaste decennierna ägt rum tämligen oberoende av konjunkturutvecklingen. Åtminstone i fråga om smålägenheter hade dessa hyresreduceringar varit tämligen obetydliga, beroende på att efterfrågan på bostäder under sådana tider i relativt högre grad än eljest inriktats på smålägenheter. På grund av byggnadsverksamhetens starkt spekulativa karaktär bestämdes dess omfattning vid olika tillfällen av byggnadsföretagarnas subjektiva uppfattning angående vinstutsikter och risker, vilket gjorde densamma i utomordentligt hög grad utsatt för konjunkturella växlingar. Vissa förhållanden, som kännetecknade byggnadsverksamhetens organisation och finansiering, medverkade till att skärpa dessa växlingar. En spekulationshausse på fastighetsmarknaden medförde ofta under i övrigt gynnsamma omständigheter en högkonjunktur i byggnadsbranschen, vilken ytterligare befordrades, därest den ledde till ökad inflyttning och stegrad efterfrågan på bostäder. Vanligen växte dock genom en dylik utökad byggnadsverksamhet förr eller senare den lediga bostadsreserven i sådan omfattning, att risk för en fastighetskris inträdde, vilket i sin tur finge till följd, att bostadsproduktionen inskränktes, varefter överskottet av lediga lägenheter tämligen raskt kunde absorberas.

490 Den bostadsknapphet, som varit rådande i Stockholm under de senaste decennierna, i synnerhet beträffande smålägenheter, hade i ej ringa m å n lättats genom den ökade bosättningen å ytterområdena och i förorterna. Sedan sekelskiftet syntes ett betydande utflyttningsöverskott av familjer från den inre staden ha förelegat. Detta förhållande ansågs i väsentlig grad ha motverkat hyresstegringen i den inre staden, likväl utan att en stabilisering av hyrorna härigenom kunnat åstadkommas annat än rent tillfälligt. B.

Hyresutvecklingen i Stockholm sedan 1880-talet och vissa därpå inverkande faktorer.

a. Allmän översikt av utvecklingen på bostads- och hyresmarknaden 1881-1936. Då hyresutvecklingen i Stockholm ger en, om också i många fall intensifierad bild av, huru hyresutvecklingen försiggått i landets större städer, och då material till bedömandet av denna utveckling står till de sakkunnigas förfogande, ha de sakkunniga ansett sig böra anföra de viktigaste data i detta fall. I tab. 68 ha sammanställts följande uppgifter rörande bostads- och hyresmarknaden i Stockholm i årligt medeltal per femårsperiod 1881—1935: nettoproduktion av eldstäder, folkökning, eldstadsbeståndets förändringar i relation till folkökningen, eldstadsreserv samt indextal för hyresnivån, räknad i såväl nominellt penningvärde som i realvärde, d. v. s. med hyran omräknad på basis av levnadskostnadsindex. Till grund för tabellens siffror ha legat de i Stockholms stads statistiska årsbok och statistiska månadsskrift meddelade uppgifterna om byggnadsverksamheten och bostadsförhållandena samt om bostadshyror i huvudstaden. Tabellen avser bl. a. att belysa sambandet mellan å ena sidan bostadsproduktionens nettoomfattning och det därav samt av folkökningen betingade läget på bostadsmarknaden, å andra sidan hyresnivån. Den beräknade procentuella ökningen eller minskningen av eldstadsbeståndet i relation till folkökningen (kol. 4) kan betraktas som uttryck för, i vad mån den växande befolkningens krav på bostadsutrymme tillgodosetts genom produktionen. 1 För upplysning om utvecklingen årsvis av bostadsproduktionen och hyresnivån hänvisas till tab. 69. Av uppgifterna i tab. 68 lämnas en grafisk framställning i diagram XXVI. Under den redovisade femtiofemårsperioden har bostadsproduktionens omfattning undergått betydande växlingar. Det samband, som kan spåras 1 Förhållandet mellan hushållsbildningen, som på senare tid varit betydligt starkare än folkmängdstillväxten, och utvecklingen av antalet bostadssociala enheter (lägenheter) ävensom frågan om boendetätheten behandlas i bostadssociala utredningens betänkande den 17 januari 1935, bil. 2 och 4 (S. O. U. 1935:2). Jfr ock samma utrednings betänkande den 11 november 1937, kap. X och bil. 3 (S. O. U. 1937:43). Jämväl hänvisas till förevarande del av de sakkunnigas betänkande, bil. 1.

491 Tab. 68. Nettotillskott av eldstäder, folkökning, eldstadsreserv och hyresnivå Stockholm i årligt medeltal per femårsperiod 1881—1935 och 193G.

I

Femårsperiod

1881—1885. 1886—1890. 1891—1895. 1896—1900. 1901—1905. 1906—1910. 1911—1915. 1916—1920. 1921—1925. 1926—1930 1931—1935. 1936

Nettotillskott av eldstäder (boningsrum eller kök), % i medeltal per å r 1

7-03 3-63 1-20 2-42 3-32 2-27 2-30 0-81 2-26 3-90 3-01 3-18

Folkökning, /O !

medeltal per år 2

5-16 3-24 1-77 2-50 1-59 1-19 1-36 1-06 1-08 2-67 1-26 1-85

Ökning ( + ) Antal Indextal för hyresresp. minsk- lediga eldnivån 5 ning (—) av städer i (1883 = 100) relation eldstadstill hela beståndet i relation till beståndet, Nominellt Realvärde värde i i folkökningen, °/ i medeltal medeltal /o l % i medeltal per år* per år medeltal per å r 3 per å r 4 + 1-87 + 0-39 — 0-57

— 0-08 + 1-73 + 1-08 + 0-94 — 0-25 + 1-18 + 1-23 + 1-75 -f 1-33

5-07 4-31 1-13 2-13 1-60 3-01 0-83 0-21 1-09 3-00

108 103 104 91 94 84 108 101 118 116 133 142 143' 143" 122' 122»

173 241 262 248 231

220 278 287 261 237

75 112 136 141 128

93 129 148 146 132

1 Fullbordade eldstäder med frånräknande av rivna i % av samtliga eldstäder inom bostadsbeståndet vid början av resp. femårsperioder, medeltal per år. 2 Folkökning i % av folkmängden vid början av resp. femårsperioder, medeltal per år. 3 Kol. 2 minus kol. 3. 4 Eldstäder i outhyrda bostadslägenheter i % av samtliga eldstäder i bostadslägenheter. Uppgifter tillgängliga först fr. o. m. 1888. 5 För 1886—1913 doc. A. Johanssons beräkningar, för 1914—1936 Stockholms stads statistik. 6 Realvärde enligt Myrdals levnadskostnadsindex för 1886—1913 samt enligt officiella levnadskostnadsindex för 1914—1936. Levnadskostnaderna 1913 ha antagits vara lika med 1914. 7 Lägenheter ulan centralvärme i inre staden. 8 Lägenheter med centralvärme i inre staden.

mellan dessa växlingar och förskjutningarna i hyresnivån, har icke varit omedelbart, utan har framträtt med intervaller av åtskilliga år. I början av 1870-talet uppstod en svårartad bostadsbrist, som var kännbar ännu ett par år inpå 1880-talet och framkallade en kraftig hyresstegring, för perioden 1870—1885 uppskattad till c:a 80 %. Den mycket livliga byggnadsverksamheten i början av 1880-talet ledde först under senare hälften av detta decennium till en nedgång i hyresnivån, efter att tidigare ha åtföljts av hyresstegring. Förra hälften av 1890-talet karakteriserades av obetydlig byggnadsverksamhet, varav resultatet blev en längre tids brist på bostadsutrymme och ökad boendetäthet med påföljd att eldstadsreserven togs i allt större anspråk (lab. 68, kol. 4 och 5). Nedgången i hyrorna upphörde omkring 1893 och efterträddes av hyresstegring, som accentuerades mot slutet av 1890-talet samtidigt som byggnadsverksamheten blev livligare, utan att dock knappheten på bo-

492 Diagram XXVI.

Nettotillskott av eldstäder, folkökning, cldstadsrcserv och hyresnivå i Stockholm i årligt medeltal per femårsperiod 1881—1935.

Index 300

• z 200

p ^ in co

100 I

I

I

I

I

I

CO

CO

CO

CO

ON

CN

I

I NO

I

I

I

sO

städer hävdes. Hyresmarknaden reagerade sålunda icke för produktionsstegringen genom vikande hyror; i stället åtstramades läget som följd av de knappa reserverna. Hyresstegringen under 1890-talet synes emellertid icke ha berott uteslutande på den knappa bostadstillgången, och ej heller synes den därefter fortsatta hyresstegringen ha haft sådan orsak. Under de första åren av 1900-

493 talet blev byggnadsverksamheten allt livligare. Eldstadstillgången blev rikligare. Detta möjliggjorde en förbättring av bostadsstandarden. Samtidigt steg emellertid hyresnivån liksom eldstadsreserven. Den rikligare eldstadstillgången blev sålunda icke ensamt bestämmande för utvecklingen på hyresmarknaden. Under senare hälften av 1900-talets första årtionde avsaktades byggnadsverksamheten, men lämnade dock ett överskott av eldstäder, samtidigt som hyresnivån fortsatte att stiga, nu i accelererad takt. Överskottet absorberades av stigande anspråk på utrymme, vartill även reserven fick lämna tillskott. Först 1910 ägde ett omslag rum på hyresmarknaden, i det att hyreskurvan ingick i ett skede av vikande tendens, vad gäller såväl nominalvärdet som än mer realvärdet. Omslaget kan möjligen ha berott på, att den sedan 1893 så gott som oavbrutet fortgående hyresstegringen kommit att ställa allt för stora krav på befolkningens betalningsförmåga. Härför talar, att det disponibla överskottet icke längre togs i anspråk i samma utsträckning som tidigare och att eldstadsreserven efter hand blev större än den varit sedan början av 1890-talet. Byggnadsverksamheten under perioden 1911—1915 kunde icke betecknas som särskilt livlig, vare sig absolut taget eller i relation till folkökningen. Skäl finnas, som tala för att reaktionen mot den föregående hyresstegringen huvudsakligen utgick från »efterfrågesidan» och icke hade sin grund i någon relativ överproduktion av bostäder. Den under kriget och tiden närmast därefter starkt minskade bostadsproduktionen skapade givetvis en åtstramning på hyresmarknaden. Hyresutvecklingen under denna tid stod emellertid i huvudsak under inflytande av andra faktorer, såsom den lagstadgade hyresregleringen, växlingarna i penningvärdet m. m. Sedan mer normala förhållanden inträtt längre fram på 1920-talet, uppstod en mycket livlig bostadsproduktion, som fortgick fram till 1933, då den allmänna byggnadskonflikten i förening med depressionen vållade ett avbrott. Produktionen, som sålunda icke berördes av depressionen i dess tidigare skede, skapade ett överskott av eldstäder och kunde därjämte i stigande grad tillgodose befolkningens behov av ökat bostadsutrymme. Den kraftiga ökningen av bostadsbeståndet torde ha bidragit till den hyressänkning, som karakteriserade hela perioden 1931—1935 och som fortsatte ännu 1936, men under 1937 torde i stort sett ha upphört. Kol. 5 i tab. 68 jämförd med kol. 4 är ägnad att belysa, i vad mån det i relation till folkökningen uppkomna över- eller underskottet av eldstäder utjämnats genom avgång till eller tillskott från bostadsreserven. I regel har en utjämning i viss mån ägt rum genom att en hotande eller redan inträffad brist på eldstäder kunnat fyllas genom tillskott ur reserven eller genom att

494 ett mer än normalt stort överskott på eldstäder uppsugits av reserven. Det är mer undantagsvis som ett överskott på producerade eldstäder förvandlats till brist på tillgängliga sådana genom överförande till reserven (1891, 1900, 1914, 1915) eller en existerande brist ytterligare ökats (1898, 1915); likaså hör det till undantagen att bostadsreserven anlitats vid rådande relativt stort överskott å lägenheter (1899, 1903, 1913). En orsak till att i de först angivna fallen lägenheter undandrogos marknaden torde ha varit, att man ansåg rådande ekonomiska konjunkturer mana till försiktighet i utbudet av lägenheter. Tillvaron av en eldstadsreserv har sålunda varit ägnad att utjämna de fluktuationer i marknadsläget, som produktionens växlingar eljest skulle ha framkallat. Härmed sammanhänger frågan, huruvida lägenheter i större omfattning undandragits marknaden för att stödja denna vid fallande tendens eller för att skärpa en försiggående stegring av hyresnivån eller m. a. o. huruvida från fastighetsägarhåll försök gjorts att få till stånd en raonopolistisk reglering av hyrespriset. Vid närmare granskning av årssifirorna (icke meddelade i tab. 68) synes framgå, att, även om tendenser i sådan riktning kunna spåras, dessa strävanden likväl i längden icke förmått göra sig gällande gentemot de av andra faktorer framkallade förändringarna, t. ex. en minskad köpkraft hos allmänheten, växlingar i bostadsreservens storlek m. m. Det har vid fallande hyresnivå lika ofta förekommit, att lägenheter ur reserven tillförts marknaden, innan hyresfallet avstannat, som att de undandragits marknaden. Likaså har förekommit, att en stegring av hyresnivån hållits nere genom att lägenheter ur reserven ställts till marknadens förfogande. Produktionen har icke alltid visat bestämd tendens att anpassa sig efter läget på hyresmarknaden. Den har kunnat fortgå i relativt stor omfattning även under tider av fallande eller stabil hyresnivå, exempelvis under senare hälften av 1880-talet, under åren närmast före kriget samt under tidigare delen av 1930-talet. Detta synes dock ha sammanhängt med ökad efterfrågan på lägenheter. De mest betydelsefulla av de faktorer, som jämte efterfrågan på bostäder bestämma omfattningen av bostadsproduktionen äro dels läget på kapitalmarknaden och dels byggnadskostnaderna, innefattande materialkostnader och arbetslöner. 1 b. Kapitalräntan och byggnadskostnaderna samt bostadsproduktionens växlingar. Sambandet mellan läget på k a p i t a l m a r k n a d e n och bostadsproduktionens omfattning har sedan lång tid tillbaka uppmärksammats i vårt 1 I brist på erforderligt statistiskt material avses i det följande med byggnadskostnader endast materialkostnader och arbetslöner på byggnadsplatsen, däremot icke administrationskostnader, arkitekt- och konstruktörsarvoden samt försäkringsavgifter, räntor under byggnadstiden m. m.

495 land liksom i andra länder och skildrades bl. a. i ett föredrag av J. H. Palme inför Nationalekonomiska föreningen redan år 1893. I Stockholms stads fastighetskontors utredning angående hyresprisbildningen ägnades uppmärksamhet häråt och framhölls, att en viss inskränkning av bostadsproduktionen ofta ägt rum under det mest utpräglade skedet av en högkonjunktur, d. v. s. under en tid, då bostadsbehovet ökats mycket kraftigt till följd av inflyttning, livlig familjebildning och standardhöjning. Såsom en följd av den bristande överensstämmelse mellan tillgång och efterfrågan, som sålunda uppstått under högkonjunkturerna, hade dessa tider ofta kännetecknats av kraftiga hyresstegringar. I utredningen framhölls vidare, att man kunde konstatera ett mycket regelbundet samband mellan å ena sidan antalet beviljade och fullbordade eldstäder, å andra sidan växlingarna i det officiella diskontot. Antalet utfärdade byggnadslov hade ofta kulminerat, då diskontot varit som lägst eller kort därefter. Toppunkten i fråga om antalet fullbordade eldstäder hade nåtts något år senare, då räntesatserna varit i stigande, och slutligen hade diskontot kulminerat. Mellan 1889 och 1914 upprepades denna tidsföljd under varje konjunkturcykel. För närmare belysande av frågan om sambandet mellan omfattningen av bostadsproduktionen i Stockholm (fullbordade eldstäder under vart och ett av åren 1880—1936 i procent av samtliga eldstäder vid resp. års början) och riksbanksdiskontot hänvisas till tab. 69. Medan det synes vara en samstämmig uppfattning, att ett samband finnes mellan läget på kapitalmarknaden och bostadsproduktionens omfattning, synas mer delade meningar råda om b y g g n a d s k o s t n a d e r n a s betydelse för bostadsproduktionens växlingar. 1 Under normala förhållanden äro materialkostnader och arbetslöner icke underkastade lika starka och häftiga växlingar som räntesatserna, varför deras omedelbara inverkan på byggnadsverksamheten icke framträder lika starkt som räntefotens inverkan. Om däremot byggnadskostnaderna av särskild anledning abnormt stegras, såsom fallet var under krigstidens inflation, materialknapphet och transportsvårigheter, blir deras inverkan på den spekulativa byggnadsverksamheten mer dominerande. Byggnadskostnadernas stegring kan då lamslå denna byggnadsverksamhet, såvida den icke subventioneras av det allmänna. Det här sagda har närmast avseende å de växlingar i bostadsproduktionen, som framträda på kort sikt. I längden kan icke undvikas, att varje mer avsevärd förändring i byggnadskostnaderna, liksom en varaktig förändring i ränteläget, blir av avgörande betydelse för bostadsproduktionens omfattning. Dessa bägge faktorer kunna visserligen verka i motsatt riktning och därigenom neutralisera varandra, men de kunna också verka i en Ang. byggnadskostnader i här avsedd bemärkelse, se föreg. sida, noten.

496 Tab. 69. Eldstadsproduktion, byggnadskostnader och hyresnivå i Stockholm 1880 (1883)—1936 i belysning av allmänna konjunkturutvecklingen. 6

5 Å r

Fullbord a d e eldstäder i % av samtliga1

Riksbankens medeldiskonto

Åmarks i n d e x för partipriser

I n d e x för byggnadskostnader2

1880 1881 1882 1883 1884 1885

5-17 7-10 8-34 6-70 8-49 8-20

4-33 4-00 4-46 4-75 4-49 4-50

100 96 92

100 100 98

100 104 106

100 108 116

1881—1885 m e d e l t a l

8-64

4-44

1886 1887 1888 1889 1890

4-92 4-24 4-26 3-50 4-88

4-10 4-00 3-56 3-56 4-48

88 84 93 93 96

97 94 97 97 99

100 94 90 86 84

115 113 104 95 91

1886—1890 medeltal

4-63

3-94

1891 1892 1893 1894 1895

2-59 1-05 0-56 1-53 2-39

4-90 4-75 4-21 4-00 4-00

96 90 87 83 82

97 95 95 89 101

84 81 81 86 89

88 86 90 101 103

1891—1895 medeltal

1-65

4-37

1896 1897 1898 1899 1900

3-71 2-59 3-50 3-93 2-26

3-78 4-59 4-88 5-89 5-87

83 85 89 95 99

104 106 110 117 111

92 91 100 111 111

107 101 107 113 112

1896—1900 medeltal

3-34

5-00

1901 1902 1903 1904 1905

2-28 2-75 5-03 5-94 4-00

5-46 4-51 6 4-05« 4-50 4-14 4-61 4-38 4-73 4-35

96 95 95 96 97

102 104 121 113 122

112 110 115 120 124

116 113 116 123 120

1901—1905 medeltal

4-27

4-78

4-48

1906 1907 1908 1909 1910

4-21 4-05 2-50 3-07 2-70

5-20 6-10 5-88 4-69 4-63

4-89 6-10 5-62 4-28 4-27

103 108 103 104 107

124 138 129 132 135

127 138 150 150 144

124 128 137 142 133

1906—1910 medeltal

3-45

5-30

5-03

1911 1912 1913 1914

1-95 2-95 4-04 2-83 1-51 2-84

4-57 4-81 5-50 5-24 5-51 5-13

4-09 4-35 5-15 4-75 5-01 4-67

110 115 117 127 166 127

129 142 142 142'

140 145 143 143

132 127 125 125

1915 1911—1915 medeltal

| 170 8

I n d e x för

hyresnivån3

Nominellt värde

Realvärde4

142»

143"

103»

103 1 0

497 Tab. 69 (forts). Eldstadsproduktion, byggnadskostnader oeh hyresnivå i Stockholm 1880 (1883)—1936 i belysning av allmänna konjunkturutvecklingen. Fullbordade eldstäder i % av samtliga 1

Riksbankens medeldiskonto

Åmarks index för partipriser

Index för byggnadskostnader 2

1916 1917 1918 1919 1920

1-15 1-60 0-58 0-76 0-55

5-24 5-68 6-93 6-38 6-93

4-74 5-32 6-47 5-88 6-79

213 280 390 379 399

1916—1920 medeltal

0-94

6-23

5-84

1921. 1922. 1923. 1924. 1925.

1-33 0-92 2-14 3-52 3-90

6-49 4-85 4-64 5-50 5-17

6-49 4-85 4-64 5-50 5-17

243 186 180 178 180

1921—1925 medeltal

2-47

5-33 5-33

—

1926 1927 1928 1929 1930

4-90 4-82 3-90 3-42 4-96

4-50 4-15 4-01 4-74 3-72

4-50 4-15 3-69 4-74 3-72

165 162 165 154 133

1926—1930 medeltal

4-76

4-22 4-16

1931 1932. 1933 1934 1935

4-85 4-68 2-48 1-75 3-13

4-10 4-39 3-17 2-50 2-50

4-10 4-39 2-88 2-00 2-00

121 116 115 123 128

1931—1935 medeltal

3-47

3-33

3-07

3-81

2-50 2-00

134 Index för hyresnivån 3 Nominellt värde

199 146 153 241 157 177 383' 341 167 223 419 184 249 481' 462 210 299 (nov.) 173 220

Realvärde 4

92 85 66 62 68

97 97 87 84 98

84 104 120 126 128

102 123 137 142 140

305 334 262 285 302 329 262 286 298 329 260 285 297 329 263 287 295 329 265 290 299 262 287

134 134 133 136 142

146 147 146 148 154

285 275 273 271 274 276 274

287 275 255 246 240

152 145 140 135 131

158 154 142 141 135

229 279 230 272 299 240 277 327 249 280 334 257 280 — 241 278

(juni) 299

307 311

329 324

— 308 308

265 259 245 237 233 248 231

128 132 av samtliga eldstäder i bostadslägenheter vid början

1 Fullbordade eldstäder % av året. » För 1883—1913 Myrdals index för byggnadskostnader (»slutindex b») omräknat nå basis av 1883 = 100, för 1924—1936 Handelsbankens index omräknat på basis av 1913 = 142. För 1914, 1918 och 1920 meddelas approximativa siffror (se not 7) samt för juni 1921 en av H. Eneborg beräknad siffra (Kommersiella Meddelanden, årg 1927 nr 17, sid. 709—712). ' 3 Se t a b . 68, not 5. 4 Se tab. 68, not 6. 5 Officiellt. 6 Vid rediskontering. ' Approximativ siffra, beräknad (med undantag av 1914) på grundval av byggnadsarbetarsakkunnigas betänkande I I , 1922 (B. Nyström: Arbetsstatistisk undersökning rörande husbyggnadsverksamheten, sid. 169). 8 Stockholms stads fastighetsnämnds indexserie, omräknad på basis av 1914 = 142 ' Lägenheter utan centralvärme i inre staden. 10 Lägenheter med centralvärme i inre staden.

717118. 1

498 Diagram XXVII.

Bostadsproduktion, byggnadskostnader och hyresnivå i Stockholm i årligt medeltal per femårsperiod 1881—1935.

och samma riktning samt därigenom förstärka varandra. Detta belyses närmare av tab. 69, i vilken sammanställts uppgifter för vart och ett av åren 1880 (1883)—1936 rörande bl. a. antalet fullbordade eldstäder i Stockholm i procent av samtliga bestående, riksbankens medeldiskonto och en 1 För 1883—1913 Myrdals omräknade index, för 1914 approximativ uppskattning och för 1915—1936 Stockholms stads fastighetsnämnds omräknade indexserie.

499 index för byggnadskostnaderna, upprättad med ledning huvudsakligen av Myrdals indexberäkningar för tiden fram till 1913 samt Svenska handelsbankens index för den följande tiden. Av de i tabellen anförda årsmedeltalen per femårsperiod lämnas en grafisk framställning i diagram XXVII. Hur nämnda bägge faktorer kunna förstärka varandra, belyses av utvecklingen på Stockholms bostadsmarknad under senare hälften av 1880talet. I trots av att den sedan början av åttiotalet synnerligen livliga byggnadsverksamheten avsatt en bostadsreserv, som synes ha varit större än någon sedermera redovisad (se tab. 68, kol. 5), fortgick likväl byggnadsverksamheten i mer än normal omfattning, tack vare låga räntesatser och sänkta byggnadskostnader. Genomsnittliga eldstadsökningen var under femårsperioden 1886—1890 större än under någon efterföljande femårsperiod, undantagandes 1926—1930, då den endast obetydligt överskreds. Den i samband med konjunkturomslaget 1900 inträffade nedgången i byggnadskostnaderna liksom i diskontot synes ha medverkat till den därpå följande starka stegringen av byggnadsverksamheten, vilket kan anses vara ett typiskt exempel på byggnadskonjunkturens uppgång under en tid av ekonomisk depression. A andra sidan lämnas ett synnerligen belysande exempel på, hur stegrade byggnadskostnader i förening med höga räntesatser kunna verka hämmande eller förlamande på byggnadsverksamheten, av krigstiden, vars verkningar i detta avseende sträckte sig fram till 1923. Efter den starka nedgången i byggnadskostnaderna vid början av 1920talet inträdde en period av relativ stabilisering, vilken först på senaste tiden efterträtts av stegring. Den sedan mitten av 1920-talet mycket livliga byggnadsverksamheten i Stockholm, endast avbruten av 1933—1934 års konflikt, har givetvis i hög grad främjats av de låga räntesatserna. Det nuvarande diskontot, 2-5 % officiellt och 2-0 % vid rediskontering, är det lägsta, som någonsin redovisats av riksbankens statistiska årsbok, vilken härom meddelar uppgifter från år 1857. I samband härmed må framhållas, att genomsnittliga ledighetsprocenten för femårsperioden 1931—1935 var den högsta, som förekommit under någon femårsperiod sedan förra hälften av 1890-talet. c. Byggnadskostnaderna och allmänna partiprisnivån. Räntefoten och byggnadskostnaderna äro icke de enda faktorer, som öva direkt inflytande på omfattningen av bostadsproduktionen. Bägges inflytande betingas av det allmänna ekonomiska konjunkturläget samt därjämte av läget på bostadsmarknaden. En uppåtgående konjunktur är åtminstone till en början ägnad att neutralisera verkningarna av en räntestegring liksom av en stegring av byggnadskostnaderna, vilket vice versa gäller under nedgående konjunkturer. Den starka stegring av ränte- och byggnadskostnader, som inträffade 1917—1921, motvägdes i någon mån av de goda affärskonjunkturerna, vilka medgåvo en i spekulativt syfte be-

500 driven bostadsproduktion, om också av begränsad omfattning. Å andra sidan voro de dåliga tiderna under förra hälften av 1890-talet ägnade att neutralisera de sjunkande ränte- och byggnadskostnadernas stimulerande inverkan på bostadsproduktionen, vilket jämte den minskade inflyttningen torde ha varit huvudorsaken till att byggnadsverksamheten under denna tid visade så ringa livaktighet. Härtill kan dock även det stora överskottet på bostäder ha bidragit. I samband med ränte- och byggnadskostnadernas inverkan på bostadsproduktionens omfattning är det av intresse att taga del av utvecklingen på allmänna varuprismarknaden. I tab. 69 angives det av Åmark beräknade indextalet för partipriser under vart och ett av åren 1883—1936. Denna indexserie, vilken i viss mån återspeglar den allmänna konjunkturutvecklingen, kan lämpligen jämföras med indexserien för byggnadskostnaderna. Under förkrigstiden befunno sig byggnadskostnaderna med vissa avbrott i stegring från mitten av 1890-talet och fram till 1912. Denna stegring översteg avsevärt partiprisernas stegring under samma tid. Räknat på basis av 1883 års nivå ( = 100), hade byggnadskostnaderna 1913 uppnått indexsiffran 142, jämfört med indexsiffran 117 för partipriserna i allmänhet. Under krigstiden togo först partipriserna ledningen, men distanserades slutligen av byggnadskostnaderna. Det kraftiga prisfallet 1920—1922 drabbade på långt när icke byggnadskostnaderna lika starkt som varupriserna, varför de förra blevo kvarstående på en betydligt högre nivå än allmänna varuprisnivån. Enligt Handelsbankens index, omräknad på basis av 1883 års byggnadskostnader efter Myrdals beräkning, uppgingo byggnadskostnaderna 1936 till 274, medan Åmarks partiprisindex icke uppgick till mer än 134. Stockholms stads fastighetskontor räknar med ännu högre nivå för byggnadskostnaderna på senare tiden. Om man jämför stegringen av byggnadskostnaderna med ökningen av levnadskostnaderna, finner man den vara mindre stark än om man jämför den med stegringen av varornas partipriser. Räknat på basis av 1883 års siffra utgjorde levnadskostnadsindex 180 år 1936, varmed äro att jämföra nyss angivna 274 för byggnadskostnaderna och 134 för partipriserna. d. Byggnadskostnader, räntefot och hyresnivå. Tab. 69 belyser vidare förhållandet mellan å ena sidan räntefoten och byggnadskostnaderna samt å andra sidan hyresnivån, vars såväl nominella som reala värde angives i tabellen. Såsom framgår av tabellen, rörde sig hyran i Stockholm från mitten av 1890-talet fram till 1930 i stort sett i uppåtgående riktning, vad gäller såväl nominella värdet som — med undantag för krigstiden — realvärdet. Perioden 1931—1936 utmärktes däremot av en ganska avsevärd hyressänkning. I äldre lägenheter (utan centralvärme) översteg realhyran vid årsskiftet 1936/37 endast med 2 å 3 % realhyran närmast före kriget, medan i moderna

501 lägenheter stegringen uppgick till 5 å 6 %. Jämfört med 1908—1911 var hyrans realvärde 1936 lägre. I stort sett torde kunna påstås, att hyresindex rört sig efter samma skala som byggnadskostnadsindex, med de avvikelser som kunna ha betingats förnämligast av räntefotens växlingar. Ofta framträder en slående parallellism mellan byggnadskostnadsindex och index för hyrans nominalvärde i moderna lägenheter. Flera år ha bägge indextalen sammanfallit, vilket förekom icke blott under förkrigstiden, utan senast 1932.1 Att på senaste tiden hyresindex kommit att icke oväsentligt understiga byggnadskostnadsindex, torde få tillskrivas den låga räntefoten. I samband härmed må framhållas, att, enligt en på uppdrag av Stockholms stads fastighetskontor verkställd analys, en sänkning av ränte- och avskrivningskostnader med 10 % kan möjliggöra en hyressänkning med c:a lx\i %. I omoderna lägenheter har hyresindex tenderat att i längden anpassa sig efter index för moderna lägenheter. Medan under krigstiden den senare med 33 % och mer översteg den förra, har skillnaden successivt minskats och slutligen så gott som försvunnit, så att den 1936 icke uppgick till mer än 2-6 %. Den tidigare skillnaden torde delvis få tillskrivas den lagliga hyresregleringen. Det första årtiondet av 1900-talet lämnar exempel på, att hyresindex överstigit byggnadskostnadsindex, medan det motsatta var fallet under 1890talet samt under krigstiden och åren närmast därefter. Det förra synes angiva, att fastighetsägarna kunnat betinga sig jämförelsevis goda villkor vid hyresuppgörelserna. Härvid måste dock hänsyn även tagas till den andra större variabla kostnadsfaktorn, räntefoten. Ställer sig denna relativt hög, såsom fallet var under sistnämnda period, påverkas härav, om också icke kostnaderna för den stora massan av bundna lån, så dock fastigheternas värden vid köp och försäljning samt byggnadsföretagarnas vinstmöjligheter. En mer betydande nedgång av hyresindex relativt till byggnadskostnadsindex skulle givetvis verka hämmande å byggnadsverksamheten — vilket efter hand skulle leda till ny hyresstegring —, därest den icke kompenserades av låg ränta eller på annat sätt. Under senare delen av 1880-talet och under 1890-talet bildade den låga räntan en motvikt mot disproportionen mellan bygnadskostnader och hyresnivå, och även på senaste tiden har den låga räntenivån möjliggjort en hyressänkning. Under kriget och den närmast följande tiden med dess abnormt höga byggnadskostnader, då tillika räntefoten var hög, hölls däremot byggnadsverksamheten vid liv huvudsakligen genom understöd i olika former av det allmänna. En faktor, som medverkat till att hålla hyresnivån nere vid den gräns, som bildas av byggnads- och räntekostnader, har givetvis varit befolkningens begränsade förmåga att bestrida utgifterna för bostäder, varom mer i det följande. 1

Gäller Handelsbankens index.

502 Att byggnadskostnaderna under depressionstiderna icke nedgått i samma proportion som varupriserna, framgår, såsom förut visats, vid jämförelse med partiprisnivån. Å andra sidan ha de följt med i ekonomiska uppsvingstider, och har resultatet härav blivit, att de på lång sikt alltmer arbetat sig upp. Detta förlopp torde förklaras därav, att dels arbetslönenivån understötts av starka fackliga organisationer, dels materialpriserna till stor del varit bundna av kartellavtal eller fastställts av trustbildningar. Dessa frågor behandlas mer ingående på annat ställe i de sakkunnigas betänkande (sid. 132 o. f., 619 o. f.). e. Folkökning och hyresnivå. De i tab. 68 anförda uppgifterna om folkmängdsökning och nettotillskott av eldstäder i relation till folkökningen visa knappast något direkt samband mellan dessa företeelser och hyresutvecklingen. 1 Femårsperioden 1886 —1890 utmärktes av ganska stark folkökning, med vilken bostadsproduktionen till sist icke kunde hålla jämna steg, men likväl ägde rum ett fortgående prisfall på hyresmarknaden. A andra sidan utmärktes femårsperioderna 1901—1905 och 1906—1910 av svag folkökning och överskott å eldstäder, men icke desto mindre steg hyresnivån. I andra fall framträder bättre överensstämmelse mellan folkökning och hyresstegring, men i det stora hela har något direkt samband mellan de bägge företeelserna icke givit sig tillkänna. Visserligen är en starkare folkökning å en ort ägnad att framkalla en åtstramning på ortens hyresmarknad och vice versa en starkare folkminskning. I Stockholm har emellertid den efterfrågan efter bostäder, som framträtt från de nyinflyttade, endast lämnat obetydliga spår i hyreskurvans utveckling, efter allt att döma beroende på en samtidigt ökad byggnadsverksamhet. Om folkökningen hade varit svagare, torde det icke heller få anses uteslutet, att bostadsproduktionen skulle ha inställt sig därefter och att hyreskurvan kunnat visa samma utveckling, som nu ägt rum. För närmare belysande av frågan, i vad mån folkökningen i Stockholm efter kriget kan ha inverkat på hyresutvecklingen därstädes, ha i tab. 70 sammanställts uppgifter för perioden 1916—1936 rörande dels folkmängden. dels hyresindex för lägenheter utan och med centralvärme, dels samma index i procent av levnadskostnadsindex. Den kraftiga nominella hyresstegringen i Stockholm under perioden 1917 —1920 hade sin orsak i den starka stegringen av allmänna prisnivån, sålunda penningvärdets fall. Att hyresstegringen icke höll jämna steg med allmänna prisstegringen och att sålunda en stark nedgång inträdde i hyrans realvärde, torde huvudsakligen böra tillskrivas hyresregleringen. Den fortsatta nominella hyresstegringen under perioden 1920—1924 i förening med den kraftiga stegringen av hyrans realvärde har väsentligen berott på hyresregleringens avveckling. 1

Jfr dock not å sid. 490.

503 Tab. 70. Folkökning samt hyrans nominal- och realvärde i Stockholm, 1916—1936. Index (1914 = 100) för hyra per eldstad

Slutet av år

1916. 1920. 1924. 1928. 1932. 1933. 1934. 1935. 1936.

Genomsnitt av procen Folktuell folkmängd ökning per i hela Utan Stockholm år under centralrespektive värme perioder (inre staden)

408 792 419 788 438 896 474 094 519 711 521 618 526 027 533 884 543 785

0-67 1-12 1-95 2-30 0-37 0-85 1-49 1-85

102 147 174 182 181 171 166 163 161

I % av levnadskostnadsindex

Absolut

Utan Med och med central- centralUtan värme värme tillsam- central(inre värme mans1 staden) (hela staden)

209 196 199 192 178 172 168 166

152 185 210 221 208 202

79 55 100 106 115 111 108 104 102

Utan Med och med centralcentral värme värme tillsammans1

78 113 116 122 116 112 108 105

57 106 122 141 135 131

1 A t t hyresindex för samtliga lägenheter under senare år legat över de två andra, har sin förklaring bl. a. i den stora förskjutningen i lägenhetsbeståndets sammansättning.

Under perioden 1925—1928 var realhyrans stegring betydligt svagare än 1921—1924, men folkökningen starkare. Att hyresindex nu började stiga u t ö v e r levnadskostnadsindex, kan tänkas ha berott på den starkare folkökningen, men den likartade utvecklingen i rikets övriga stadssamhällen gör detta mindre sannolikt. Åren 1929—1931 utmärktes av stark folkökning. Redan 1931 började hyresnivån vika i huvudstaden, medan den fortsatte att stiga i rikets stadssamhällen som helhet betraktade. Folkökningen i Stockholm var något svagare 1931 än året förut, varför det kan tänkas, att det var eldstadsreservens härav betingade stegring, som övade tryck på hyresnivån. Den sedermera inträffade ganska starka hyressänkningen i Stockholm synes, såsom förut framhållits, närmast ha förorsakats av större tillgång på lägenheter genom ökad byggnadsverksamhet, möjliggjord närmast genom räntefotens nedgång. Växlingarna i folkmängdstillväxten i Stockholm 1916—1936 framstå huvudsakligen såsom en följd av de växlande utkomstmöjligheterna. Detta leder in på frågan om sambandet mellan hyresstegringen och ökningen av de breda lagrens realinkomst. f. Inkomst och hyresnivå. Material för en undersökning av frågan om sambandet mellan hyresstegringen och ökningen av de breda lagrens realinkomster, föreligger bl. a. i de

504 Tab. 71. Reallön och bostadshyrans realvärde i Stockholm 1917—1934. Indextal för reallön (1914 = 100)

Å r

1917 1918 1919 1920 1921 1922 1923 1924 1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931.. 1932 1933 1934 1935 1936

Arbetslöner för industriarbetare enligt uppgifter från arbetsgivare

124 124 129 132 131 139 152 161 156 141

Arbetslöner inom hantverk, hotell och restaurangrörelse m. m. enligt uppgift från arbetsförmedlingen 86 99 101 119 115 108 116 124 124 126 127 127 130 138 143 142 143 142

Indextal för hyrans realvärde (1914 = 100)

Lägenheter u t a n centralvärme

Lägenheter med centralvärme

68 55 49 55 65 81 94 100 102 106 107 106 108 112 116 115 111 108 104 102

77 73 66 78 79 96 109 113 111 115 117 116 118 123 126 122 116 112 108 105

uppgifter om löneutvecklingen i riket sedan 1913, som publicerats i den av socialstyrelsen utgivna lönestatistiska årsboken. Till belysande av frågan, huruvida något dylikt samband kan spåras under förkrigstiden, föreligger visserligen statistik i publikationsserien Wages, Cost of living and National income in Sweden 1860—1930, utgiven av socialvetenskapliga institutet vid Stockholms högskola, men denna statistik torde icke vara fullt jämförbar med den nyssnämnda officiella. Beträffande förkrigstiden kan emellertid, såsom närmare framgår av tab. 69, konstateras, att ett ekonomiskt uppsving, yttrande sig bl. a. i en stegring av partiprisnivån, i regel varit förbundet med en hyresstegring, åtminstone efter viss tids förlopp. Så har varit fallet, även om byggnadsverksamheten varit livlig nog (ex. 1901—1910) för att frambringa ett överskott av eldstäder. Samtidigt ha ränte- och byggnadskostnaderna efterhand drivits i höjden, varigenom bostadsproduktionen hämmats, så att vid det efterföljande konjunkturomslaget bostadsöverskottet icke varit större än att den oundvikliga hyresnedgången hållit sig inom måttliga gränser. För belysande av frågan om sambandet mellan realinkomster och hyror under efterkrigstiden ha i tab. 71 sammanställts uppgifter för Stockholm 1917—1934 angående dels arbetslöner för industriarbetare, arbetare inom

505 hantverksyrken m. m., dels realvärdet av hyran i lägenheter utan och med centralvärme. De i tabellen angivna siffrorna utgöra indextal beräknade på basis av 1914 = 100. För realvärdets framräknande har använts allmänna levnadskostnadsindex för rikets städer. Tabellen visar en viss överensstämmelse mellan reallönens och realhyrans utveckling, men dock icke någon direkt relation mellan dem. Relativt mycket låg var hyresnivån under krigstiden som följd av den lagliga hyresregleringen, allmänna varuprisstegringen m. m. Sitt gamla realvärde nådde hyrorna 1923—1924, d. v. s. ungefär vid tiden för hyresregleringens definitiva avveckling. I fortsättningen stegrades realvärdet, men höll dock icke jämna steg med reallönestegringen. Från 1931 räknat har inträffat en avsevärd nedgång i hyresnivån, vilket jämfört med reallönens utveckling giver vid handen, att utgifterna för bostaden blivit lindrigare för löntagarna. Dessa växlingar av hyran relativt till inkomsten belysas av de budgetundersökningar, som tid efter annan företagits. Enligt budgetundersökningen i Stockholm 1907—1908 utgjorde hyresprocenten, d. v. s. hyran i procent av inkomsten, 19 för samtliga i undersökningen ingående hushåll. Enligt budgetundersökningen 1923 utgåvo arbetar- och lägre tjänstemannahushåll i Stockholm endast 12-2 % av sin totala utgiftsbudget för bostad, medan motsvarande siffra för medelklasshushåll uppgick till 13-5 %. Levnadskostnadsundersökningen i Stockholm 1932—1933 visade följande procenter för familjernas bostadsutgifter i relation till deras inkomster: arbetare 18-6 %, lägre tjänstemän 20-3 %, medelklasshushåll 19-7 %. I den av Stockholms stads fastighetskontor 1934 verkställda bostadsutredningen uttalades, att en arbetare i Stockholm i normala fall vore nödsakad att utgiva mer än en fjärdedel av sin inkomst för bestridande av kostnaderna för bostaden, även om han hade full sysselsättning året runt och ej förhyrde större bostad än 1 rum och kök med centralvärme (ev. 2 rum och kök utan centralvärme). Härvid räknades hyresprocenten på basis av den genomsnittliga löneinkomsten för fullt sysselsatta manliga arbetare i Stockholm. Vid levnadskostnadsundersökningarna plägar däremot hyresprocenten beräknas på grundval av hushållets samlade inkomst. Tillämpar man nu den förra metoden för beräknandet av hyresprocenten enligt de vid levnadskostnadsundersökningen i Stockholm 1932—1933 erhållna uppgifterna, visar sig hyresprocenten för arbetare utgöra 23-6 och understiger sålunda något den av Stockholms stads fastighetskontor approximativt uppskattade. Härvid har till hyresutgifterna överförts ett belopp, som kan anses svara mot avgifterna för centralvärme, medan såsom inkomst räknats lägenhetsinnehavarens kontanta huvudinkomst jämte förmåner in natura. Enligt denna beräkningsmetod blir givetvis hyresprocenten högre än enligt det vid levnadskostnadsundersökningarna brukliga beräkningssättet. Det bör understrykas, att den inkomst, varmed Stockholms stads fastighetskontor räknat, motsvarar inkomsten vid jämn sysselsättning under hela

506 året. För arbetare med mer utpräglad säsonganställning kan därför den faktiska genomsnittslönen per år ligga ej oväsentligt lägre än den, med vilken fastighetskontoret räknat, i vilket fall hyresprocenten blir högre. De i tab. 71 anförda uppgifterna för åren 1934—1936 synas giva vid handen, att sedan levnadskostnadsundersökningen 1932—1933 hyresprocenten för löntagare i Stockholm nedgått.

C.

Hyresutvecklingen å olika orter i riket sedan kriget.

Under förkrigstiden företedde hyresnivån i Stockholm, såsom förut visats, en med vissa avbrott fortskridande stegring såväl i nominellt värde som i realvärde. Räknat från början av 1880-talet utgjordes nedgångsperioderna av senare hälften av 1880-talet och början av 1890-talet samt vidare åren 1897, 1902, 1909—1911 och 1913—1915. För den följande tiden har genom officiella hyresräkningar åren 1912—1915, 1920, 1924, 1928 och 1933 insamlats uppgifter om bostadshyran i ett antal städer, stadsliknande samhällen och övriga orter i olika delar av riket. Dessa uppgifter visa en oavbruten och kraftig stegring av den nominella hyresnivån från 1915 fram till hyresräkningen 1928. I Stockholm förekom under perioden i fråga endast en obetydlig hyressänkning för lägenheter med centralvärme under åren 1921— 1922 samt för lägenhetsbeståndet i dess helhet under år 1928. Vid hyresräkningen 1933 redovisades hyressänkning i Stockholm och Göteborg, men fortsatt stegring av genomsnittliga hyresnivån å de övriga 70 orter, som varit representerade vid de tidigare hyresräkningarna. Till belysande av hyresnivåns utveckling sedan 1915 (1912) i Stockholm och Göteborg samt å de 70 nyssnämnda orterna tillsammantagna meddelas följande översikt: Hyresnivåns utveckling i riket enligt hyresräkningarna 1912/15—1933. Medelhyra för samtliga lägenheter.

Medelhyror per år i kr.

1915 (1912) . . 1920 1924 1928 a 1928 b 1 1933J 1915—1928 a. 1928 b—1933. 1915—1933...

Stockholm

Göteborg

70 gemensamma orter

Samtliga 72 orter

499 742 906 1 047 1 171 1 086 + 110 — 7 + 95

364 532 656 754 774 756 + 107 — 2 + 103

253 388 478 527 549 561 + 108 + 2 + 112

348 519 637 728 782 759 + 109 — 3 + 103

Ökning eller minskning • i % 1 Exkl. dubbletter, tripletter o. dyl. samt delkökslägenheter och lägenheter om 7 eller flera rum och kök.

507 Medelhyran under åren från och med 1912/15 till 1928 (a-siffran) har erhållits därigenom, att de totala hyressummorna inom olika lägenhetskategorier dividerats med antalet lägenheter. Enär förekomsten av mer högvärdiga lägenheter efter hand ökats, måste de på grundval av denna medelhyra beräknade stegringstalen betecknas såsom något för höga, emedan de icke endast återspegla hyresutvecklingen för jämförbara lägenheter utan även det förhållandet, att bostadsbeståndets kvalitativa sammansättning ändrats. Medelhyran för år 1933 har heller icke av socialstyrelsen sammanställts med det på nyssnämnda sätt uträknade medeltalet för år 1928 (a-siffran) utan med ett annat medeltal (b-siffran), som gjorts mera jämförbart med medelhyran enligt hyresräkningen 1933. B-siffran har åstadkommits genom s. k. standardräkning, varvid tillgått så, att med utgångspunkt från medelhyran för lägenheter med och sådana utan centralvärme (i förstnämnda fall med värmekostnaderna fråndragna) beräknats den allmänna medelhyra, som skulle varit gällande år 1928, därest lägenheterna då varit till lika stor del utrustade med centralvärme som år 1933. De på sådan väg erhållna b-siffrorna måste givetvis vara högre än a-siffrorna. De här meddelade hyresuppgifterna gälla hyrans nominella värde. Vad realvärdet beträffar, nedgick detta i Stockholm, såsom förut visats, under kriget till mindre än hälften av vad det utgjorde närmast före kriget. Under efterkrigstiden stegrades däremot realvärdet betydligt och mer än nominalvärdet, så att den före kriget uppnådda högsta realvärdenivån överskreds, såsom närmare framgår av de i tab. 69 meddelade uppgifterna. Att hyrans realvärde stegrats, betyder detsamma som att bostadshyran blivit en drygare post i den enskildes utgiftsstat. Enligt den officiella statistiken över levnadskostnaderna i riket för en »normalfamilj» med en utgiftsstat 1914 av 2 000 kr. var under krigstiden stegringen av kostnaden för bostad ringa jämförd med stegringen av utgifterna för livsmedel, bränsle och lyse m. m. Från 1920 och fram till början av 1930-talet gick hyresutvecklingen i motsatt riktning mot utvecklingen av allmänna levnadskostnadsindex. Medan hyresindex befann sig i oavbruten stegring fram till 1931, var levnadskostnadsindex under samma tid stadd i så gott som oavbrutet fallande För belysande av denna fråga synes det vara av intresse att undersöka. i vad mån hyresutvecklingen i andra länder visat överensstämmelse med motsvarande utveckling i Sverige. D.

Hyresutvecklingen i olika länder sedan kriget.

För åtskilliga länder föreligga från förkrigstiden uppgifter om storleken av de i levnadskostnaderna ingående olika utgiftsposterna och har på grundval härav kunnat uträknas indextal med 1913 eller 1914 som basår, angivande förändringarna i bostadshyran jämfört med levnads-

508 Tab. 72. Indextal för levnadskostnader och hyresutgifter i olika länder åren 1913—1914, 1920, 1925, 1930 och 1934.

Levnadskostnader. Hyresutgifter För. staterna: Levnadskostnader. Hyresutgifter Levnadskostnader. Irland: Hyresutgifter Nederländerna: Levnadskostnader. Hyresutgifter Levnadskostnader. Norge: Hyresutgifter Levnadskostnader. Schweiz: Hyresutgifter Storbritannien: Levnadskostnader. Hyresutgifter Levnadskostnader. Sverige: Hyresutgifter Levnadskostnader. Tyskland: Hyresutgifter Danmark:

1913—14

100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100 100

262 130 200 151

219 178 178 167 188

166 196 164 148 171 129 162 194 161 174 158 184 157 153 165 204 148 129

169 208 138 102 153 131 130 201 148 167 129 183 141 156 154 202 121 121

— — 222

— 177

—

—

302 147 224

236 179 168 162 173 147 176 186 141 89

252 118 269 140

— —

Avser 1921.

k o s t n a d e r n a i d e r a s h e l h e t . De olika grupper av utgifter, som ingå i allmänna levnadskostnadsindex, äro huvudsakligen följande: födooch njutningsämnen; bränsle och lyse; beklädnad; bostad. 1 tab. 72 meddelas dylika indexserier för Danmark, Förenta staterna, Irland, Nederländerna, Norge, Schweiz, Storbritannien, Sverige och Tyskland. Basperioden för dessa serier är icke densamma i alla länder. Ej heller kan uppgiftsmaterialet överallt anses lika representativt med hänsyn till dess geografiska omfattning eller tidsintervallerna för insamlandet. För 1913— 1926 ha uppgifterna hämtats ur Monthly Labor Review, utgiven av Förenta staternas arbetsministerium, för 1927—1934 ur International Labour Review, utgiven av Internationella arbetsbyrån. Det till grund för indexserierna liggande materialet företer ock en del andra dispariteter, speciellt vad gäller hyresuppgifterna. Av tabellen finner man, att flera länder under efterkrigstiden företett en liknande utveckling som Sverige beträffande hyresutgifternas relation till levnadskostnaderna. I dessa länder har hyresindex, efter att under krigstiden fram till 1920 ha stigit betydligt mindre än levnadskostnadsindex, sedermera avsevärt stegrats över denna. Samma länder ha av Internationella arbetsbyrån i en 1930 utgiven undersökning Bostadspolitiken i Europa sammanförts till en grupp, för vilken det karakteristiska säges vara, att krigsinflationen var jämförelsevis föga utpräglad samt av kort varaktighet. I flera av dessa länder avvecklades på ett tidigt stadium den under kriget införda lagstiftningen om hyresreglering och bragtes hyresnivån upp i höjd

509 med allmänna prisnivån samt därutöver. I andra hithörande länder mötte svårigheter, så att ännu 1930 avvecklingen icke var genomförd i alla till gruppen hörande länder. Till gruppen i fråga räknas av arbetsbyrån Danmark, Nederländerna, Norge, Sverige och Storbritannien. Av tab. 72 synes framgå, att även Schweiz, som icke omfattas av byråns undersökning, är att räkna till gruppen, liksom ock att detta land i övrigt företett en med övriga under världskriget neutrala länder likartad utveckling i ekonomiskt hänseende. Endast vid enstaka tillfällen har i hithörande länder hyran rört sig i samma riktning som levnadskostnaderna. I Norge, där hyran sjönk något under senare hälften av 1920-talet, nedgingo samtidigt levnadskostnaderna än mer, så att även här den för hela gruppen karakteristiska disproportionen mellan hyres- och levnadskostnadsindex ytterligare ökades. Möjligen får hyressänkningen i Norge ses i samband med de starka prisfall, som sedan 1925 inträffat vid tvenne tillfällen och varav framkallades en svårartad ekonomisk kris. I Danmark, Norge och Schweiz framträder i tab. 72 stegringen av hyresindex över levnadskostnadsindex först 1930 och i Storbritannien än senare, medan i Sverige samma företeelse kan spåras tillbaka till 1924. Störst var disproportionen 1934 i Schweiz, Nederländerna och Sverige, i nu nämnd ordning. Minst var den i Storbritannien, därnäst i Norge, medan Danmark i samma hänseende intog en mellanställning. Orsaken till att disproportionen först framträdde i Sverige torde vara att söka däri, att i vårt land hyresregleringen avvecklades tidigare än i andra länder, vilket skedde redan 1923. Likaså torde orsaken till att samma disproportion framträtt senare och varit relativt mindre betydande i Storbritannien vara att söka däri, att hyresregleringen i detta land endast successivt och till en del avvecklats samt senast 1933 i viss utsträckning förlängdes till 1938. I Schweiz avvecklades hyresregleringen vid mitten av 1920-talet och i Nederländerna återställdes det fria kontraktsförhållandet på hyresmarknaden 1927, efter det att hyresregleringen sedan en del år varit ställd på avskrivning. I Danmark och Norge har hyresregleringen bibehållits i begränsad omfattning ända inpå senaste tiden. Av de övriga i tab. 72 upptagna länderna tilldraga sig särskilt Tyskland och Förenta staterna intresse. Under åren närmast efter kriget höllos hyrorna i Tyskland genom lagstiftningen nere på mycket låg nivå och på grund av den våldsamma inflationen kom hyrans realvärde att nära nog nedgå till nollpunkten i trots av de nominella hyresförhöjningar, som tid efter annan medgåvos av myndigheterna. Härav fingo dock husägarna endast behålla vad som erfordrades för reparationer, underhåll och räntor å de delvis uppvärderade hypoteken, medan återstoden under namn av hyresskatt inlevererades till skattkammaren. Efter valutastabiliseringen lades hyresregleringen till en början i delstaternas hand, men 1927 utfärdades för hela riket enhetliga bestämmelser om hyresreglering. I april 1929 blev allmänna hyres-

510 nivån fastställd till 120 % av förkrigstidens hyror, varifrån genom beskattning avdrogs ett belopp växlande mellan 42 % och 51 % (av förkrigstidens hyra) i olika stater. Enligt i Tyskland gällande lagstiftning kan hyran fastställas dels genom fritt avtal mellan hyresvärd och hyresgäst och dels genom det allmännas ingripande. Den lagbestämda hyran står i visst förhållande till hyran omedelbart före kriget och fastställes generellt av riksarbetsministern, i vissa fall gemensamt med riksjustitieministern. Som princip gäller, att denna hyra skall täcka driftkostnader och reparationer samt ge lämplig ränta på främmande och eget kapital i fastigheten. I hyreslagens första paragraf stadgas, att hyresgästen när som helst kan fordra tillämpning av lagbestämd hyra i stället för fri kontraktshyra. Om enighet härom ej kan vinnas, går frågan till hyresförlikningsnämnden. Om hyresvärden underlåtit att verkställa nödvändiga underhållsarbeten, äger offentlig myndighet rätt att på hyresgästens begäran låta utföra de nödiga arbetena. Hyresgästen kan då åläggas att betala viss procent av hyresbeloppet direkt till dem, som verkställt reparationerna. Sådan ersättning för arbete, som utförts av annan än hyresvärden, får ej överstiga viss hyresprocent, som fastställts av riksarbetsministern och som enligt en verkställighetsförordning till 1936 års hyreslag får motsvara högst 18 % av den konstaterade hyran före kriget. Före tvångsreparationerna skola båda parterna höras och beslut härom kan överklagas. I Förenta staterna hade hyresindex 1925 stigit till icke långt ifrån samma nivå som levnadskostnadsindex, för att under de följande fyra åren efterhand nedgå ungefär parallellt med denna. Som följd av 1929 års kris skärptes prisfallet på hyresmarknaden, varigenom efterhand hyran nedbragtes till förkrigstidens nivå. Sistnämnda prisfall torde ha förorsakats av bristande betalningsförmåga hos hyresgästerna, vilka sågo sig nödsakade att i stor utsträckning sammanflytta. Vid en av unionsmyndigheterna i början av 1934 anställd särskild undersökning befanns antalet obebodda lägenheter uppgå till mer än en miljon; av dessa hade mer än hälften tillkommit genom nybyggnad efter 1930. Icke dess mindre ansågs en betydande brist å bostäder föreligga, räknat efter det normala behovet. I vad mån hyresutvecklingen i olika länder under 1920-talet kom att avvika från i n d e x f ö r l i v s m e d e l s p r i s e r , visas av tab. 73. I tabellen angives hyresindex räknad i procent av index för detaljpriser å livsmedel i ett antal länder, där prisutvecklingen under 1920-talet varit av såväl deflationistisk som inflationistisk typ. Index för livsmedelspriserna har företett starkare växlingar än index för levnadskostnaderna i deras helhet, varmed sammanhänger, att disproportionen mot hyresindex framträder starkare i tab. 73 än i tab. 72. Utvecklingen företer dock i huvudsak samma drag i de länder, vilka upptagits i bägge tabellerna. Tab. 73 belyser den betydande skillnaden mellan hyresutvecklingen i de-

511 Tab. 73. Hyresindex i procent av index för detaljpriser å livsmedel i olika länder 1921—1929.1 1921

Danmark Finland Frankrike (Paris) Italien (Milano) Nederländerna (Amsterdam).. Nor ge Polen (Warschau) Storbritannien Sverige Tjeckoslovakien (Prag) Tyskland Österrike (Wien)

60 85 85 45 95 115 34 58 49 27 42 66 58 93 102 54 81 63 7-9 6-5 32 67 91—94 89 66 102 111 — 25 28 _ 48—58 3 2 3-9 3-5 8-4

124 132 47 118 109 105 39 98 129 30 72 11

132 134 51 75 111 111 42 104 133 39 78 12

flations- och inflationsländerna. Som följd härav var hyran i relation till livsmedelspriserna 1929 avsevärt lägre än före kriget i flertalet inflationsländer. Dock framträder i Finland en hyresutveckling av samma typ som i deflationsländernas grupp. Härtill torde ha bidragit hyresregleringens avveckling så tidigt som 1924 ävensom andra åtgärder ägnade att i förevarande avseende närma Finland till gruppen deflationsländer. Även i Italien synes hyresutvecklingen ha påverkats av de 1926 vidtagna åtgärderna i riktning mot det fria kontraktsförhållandets återställande m. m. E.

De sakkunnigas yttrande.

Förut anförda uppgifter visa, att sedan tiden närmast före kriget bostadshyran inom landet i dess helhet, fram till allmänna hyresräkningen 1933, stegrats med i genomsnitt c:a 100 %. För närvarande synes hyresnivån snarare befinna sig i stegring än i fallande. 2 Hyresstegringen faller till allra största delen på krigstiden och åren närmast därefter. Samtidigt härmed stego emellertid levnadskostnaderna i deras helhet mer än hyran. Hyrans realvärde nedgick under kriget, så att det i Stockholm 1919 för omoderna lägenheter utan centralvärme kom att utgöra icke mer än omkring hälften av realvärdet före kriget. Utvecklingen under 1920-talet karakteriserades av fortsatt hyresstegring samtidigt med att allmänna levnadskostnadsnivån successivt nedgick, till en början mycket starkt och därefter i långsammare tempo. Samma företeelse framträdde i flertalet andra länder med liknande prisutveckling som i Sverige. 1 Genom att jämförelse anställes med detaljpriser å livsmedel kan den i tabellen belysta utvecklingen utsträckas till ett större antal länder än om levnadskostnaderna användes som jämförelseled. 2 Soc. Medd. årg. 1937, sid. 756 o. f.

512 I Stockholm utmärktes femårsperioden 1921—1925 av en fortsatt ganska stark stegring av hyran iör omoderna lägenheter, medan hyresnivån för moderna lägenheter var i det närmaste konstant. Allt under det att ett starkt varuprisfall ägde rum, stegrades r e a l h y r a n för dessa bägge slag av lägenheter kraftigt. Den följande femårsperioden, 1926—1930, kännetecknades av en relativt obetydlig hyresstegring för de bägge lägenhetskategorierna. Realhyran företedde även någon ökning. En mycket stark nedgång av byggnadskostnaderna ägde rum i samband med deflationskrisen i början av 1920-talet. Svenska handelsbankens indexserie för byggnadskostnader visar vidare från 1924 och fram till 1934 en fortsatt, så gott som oavbruten nedgång av materialkostnader och arbetskostnader (timlöner). Jämsides med hyresstegringen fortgick sålunda ett prisfall på byggnadsmaterialmarknaden och en mindre utpräglad nedgång av byggnadskostnaderna i deras helhet. Denna divergens torde huvudsakligen förklaras av den kvardröjande relativa knappheten på lägenheter som följd av kristidens starkt minskade produktion. Riksbankens diskonto befann sig samtidigt i stort sett i sjunkande, men var dock relativt högt under perioden 1921—1925, nämligen i genomsnitt 5-33 %, medan medeldiskontot för perioden 1926—1930 uppgick till 4-2 2 % (4-16 % vid rediskontering). Fr. o. m. 1923—1924 har, med ett avbrott under konflikt- och depressionsåren 1933—1934, rått en livlig byggnadsverksamhet i huvudstaden, varigenom efterhand skapats en rikligare tillgång på lägenheter. Detta torde ha sin orsak däruti, att byggnadskostnaderna, som nämnt, sjönko fram t. o. m. 1934. Vid sistnämnda tid nedsattes ock riksbanksdiskontot till sin nuvarande låga nivå, eller 2-5 % officiellt och 2 % vid rediskontering. Den genom de lägre byggnadskostnaderna och den billigare kapitaltillgången starkt stimulerade byggnadsverksamheten, varigenom en ganska stor bostadsreserv skapades, torde ha varit huvudsakliga anledningen till den avsevärda nedgången av hyresnivån i Stockholm m. fl. städer 1932—1936. I omoderna lägenheter översteg realhyran i huvudstaden vid årsskiftet 1936/37 endast med 2 å 3 % realhyran närmast före kriget och i moderna lägenheter med 5 a 6 %. I själva verket var i Stockholm hyrans realvärde 1936 lägre än under åren 1908—1911. Särskilt räntefotens successiva nedgång och kvarblivande på en relativt mycket låg nivå har gjort det möjligt för fastighetsägarna att till billigare ränta omplacera sina lån, varigenom de lägre hyrorna för fastighetsägarnas vidkommande i viss mån kompenserats. Den av de sakkunniga meddelade översikten av hyresutvecklingen i Stockholm sedan 1880-talet synes visa, att på 1 å n g s i k t byggnadskostnaderna. inkl. räntekostnader, förmått influera på denna utveckling, därigenom att vid lägre dylika kostnader en för hyrornas nedbringande erforderlig bostadsreserv kunnat skapas, under det att högre byggnadskostnader åstadkommit minskning av denna reserv. Ser man däremot utvecklingen på mera k o r t

513 s i k t , synas ett flertal olika faktorer ha övat inflytande på hyresnivån, bland vilka här särskilt må nämnas räntefoten. Av det tidigare anförda framgår enligt de sakkunnigas mening, att den hyresprisbildning, som skett efter det hyresregleringens restriktiva bestämmelser borttogos, varvid hyrorna kraftigt stegrades alldeles oavsett byggnads- m. fl. kostnader, i allt väsentligt bibehållit sin nivå, med endast obetydliga variationer. Dessa variationer åstadkommos av den ökade eller minskade bostadsreserven, vars omfattning är beroende av de möjligheter till ökad byggnadsverksamhet, som låga byggnadskostnader kunna skapa, eller den hämmande inverkan härvidlag, som utövas av höga byggnadskostnader. Marginalen mellan å ena sidan den färdiga byggnadens marknadsvärde, bestämt huvudsakligen genom hyrespriserna och räntekostnaderna, samt å andra sidan tomt- och byggnadskostnaderna, bestämmer den vinst, som företagare inom byggnadsindustrien kunna beräkna. Minskas eller ökas denna vinst, avtager eller stegras byggnadsverksamheten. Som de sakkunniga tidigare i kapitlet om byggnadskostnaderna anfört, kan samhället vinna inflytande på den allmänna marknadens relativt stela hyresprisbildning allenast genom ett ökande av bostadsreserven, sålunda genom stimulans av bostadsbyggandet, varigenom förenämnda marginal mellan byggnadernas marknadsvärde samt tomt- och byggnadskostnader nedbringas till skälig storlek. Har så skett, kan ytterligare nedbringande av hyreskostnaderna icke vinnas, för det fall att hyreshusen alltjämt skola utgöra föremål för placering av privatkapital. I fråga om de åtgärder, som kunna vara ägnade att verka till nedbringande av kostnaderna för byggnadsproduktionen, vilja de sakkunniga framhålla följande, under hänvisning i övrigt till kapitlet om byggnadskostnaderna. Därest anstalter träffas för att, på sätt de sakkunniga i annat sammanhang föreslagit, få till stånd en utjämning av de på säsong- och konjunkturförhållanden beroende växlingarna i byggnadsverksamheten ävensom i den därav beroende byggnadsämnesindustrien, synas möjligheter skapas för såväl billigare materialpriser som lägre arbetskostnader. Likaså skulle den av de sakkunniga föreslagna skärpta kontrollen över byggnadsföretagarnas tekniska och ekonomiska vederhäftighet ävensom vissa av dem framställda förslag i fråga om värdering av fastigheter och fastighetsförmedling vara ägnade att motverka osunda företeelser på byggnads- och fastighetskreditens område samt minska de kreditrisker och därmed sammanhängande merkostnader, med vilka byggnadsverksamheten belastas. Jämväl må erinras om de önskemål de sakkunniga framställt beträffande den kommunala tomtpolitiken och som syfta till att billig mark ställes till byggnadsverksamhetens förfogande. 34—717118.

I

514 I samband härmed vilja de sakkunniga framhålla, att stordriften inom byggnadsindustrien liksom inom andra näringsområden i allmänhet medför billigare driftkostnader samt att den genom större kapitalstyrka och därmed ökade möjligheter till arbetets kontinuerliga bedrivande, inköp i stor skala av byggnadsmaterial, rationellare konstruktioner, arbetsmetoder och arbetsorganisation m. m. i princip äger ett avgjort företräde i kostnadsbesparande hänseende framför den mindre företagsamheten, detta givetvis under förutsättning att samhället effektivt övervakar sådana kartell- och trustbildningar, ständiga eller tillfälliga, vilka tillkommit i syfte att uppskruva priser å byggnadsmaterial. Jämväl må erinras om sådana kooperativa byggnadsföretag, som bildats för att gagna allmänna intressen samt organiserats och bedrivit sin verksamhet så, att dessa intressen kunnat komma till sin rätt. Låga räntesatser äro ägnade att såväl genom sin stimulerande inverkan på byggnadsverksamheten som i all synnerhet genom nedbringandet av förräntningskostnaderna i färdigbyggda fastigheter verka till sänkande av fastigheternas marknadspris. Därest den låga räntenivån bibehålles endast för en kortare tid, kan därav icke förväntas några mer avsevärda verkningar på hyresnivån. Om däremot den låga räntenivån blir bestående under en serie av år, utgör den, såsom den senaste tidens erfarenhet synes visa, ett kraftigt verkande medel i förenämnda syfte.

KAP. XIX.

Prisbildningen på fastighetsmarknaden. A. Taxeringsvärde i stadssamhällena 1914—1934 i belysning av hyresutvecklingen. I den på uppdrag av Stockholms stads fastighetskontor 1934 verkställda utredningen rörande prisbildningen på hyresmarknaden uttalades, att de långtidsvariationer, som fastighetsvärdena i Stockholm under de sista femtio åren undergått, i stort sett varit proportionella mot hyresnivåns förändringar. De förskjutningar i hyresnivån relativt till fastighetsvärdena, som kunnat konstateras, vore icke större än att de kunde tillskrivas fastighetsspekulanternas förväntningar angående den framtida utvecklingen på hyresmarknaden. Resultatet hade framgått vid en undersökning av ur lagfartsböckerna antecknade köpeskillingar för 350 bostadsfastigheter i den inre staden men utanför det egentliga cityområdet, uppförda 1880—1915 och sålda minst två gånger före 1929. Endast sådana priser hade antecknats, vilka erhållits för ifrågavarande fastigheter, medan de ännu icke undergått några i byggnadsnämndens diarier antecknade ändringar, tillbyggnader eller moderniseringar. Enligt h y r e s r ä k n i n g e n 1 9 3 3 stegrades hyresnivån å 72 orter i landet, bestående till största delen av städer, köpingar och municipalsamhällen, med i genomsnitt 103 % under perioden 1912 (1915)—1933. I runt tal hade sålunda bostadshyran fördubblats under tiden i fråga. S o c i a l styrelsens levnadskostnadsindex visar, att arbetares och lägre tjänstemannafamiljers utgifter för bostad nedgått från index 203 år 1933 (1/7 1 9 1 4 = 1 0 0 ) till 199 år 1935. Detta synes angiva en hyresökning under perioden 1914—1935 av likaledes omkring 100 %. I den o f f i c i e l l a f i n a n s s t a t i s t i k e n redovisas hyresfastigheter under rubriken annan fastighet än jordbruksfastighet. Enligt skattetaxeringarna uppgick vid årsskiftet 1913/14 det samlade taxeringsvärdet av skattepliktig »annan fastighet» i riket till 4 953-9 milj. kr., medan vid årsskiftet 1934/35 taxeringsvärdet av sådan fastighet uppgick till 13 845-2 milj. kr. Häri ingå emellertid fastigheter av olika slag, bl. a. byggnader för in-

516 dustriella och kommersiella ändamål, vilkas värde icke alltid direkt bestämmes av hyresnivån. Begränsas jämförelsen till fastigheter i de städer, köpingar och municipalsamhällen, vilka bägge åren i egenskap av stadssamhällen redovisats särskilt, erhålles ett ur olika synpunkter mer jämförbart material, som till övervägande del innefattar fastigheter, vilkas värde direkt bestämmes av hyresnivån. I de 277 stadssamhällen, som ingå i en sådan jämförelse, uppgick det samlade taxeringsvärdet av skattepliktig »annan fastighet» vid början av 1914 till 3 914-6 milj. kr. och vid början av 1935 till 10 624-7 milj. kr. Huru dessa belopp vartdera året fördelade sig på olika slags stadssamhällen, framgår av följande översikt: Vi 1935

Vi 1914

Antal samhällen

Sammanlagt taxeringsvärde av skattepliktig »annan fastighet», milj. kr.

Antal samhällen

Sammanlagt taxeringsvärde av skattepliktig »annan fastighet», milj. kr.

100 33

3 566-8 156-3

116 1 34*

9 9510 239-6

191-5

434-1

10 624-7

Municipalsamhällen inkl. köpingar, som ej Summa 1 2

3 914-6

Därav 1914: 9 köpingar och 7 municipalsamhäll en. » 1914: 10 municipalsamhällen.

I diagram XXVIII lämnas en grafisk framställning av de i översikten meddelade uppgifterna. Det samlade taxeringsvärdets stegring beror icke uteslutande på hyresökningen, utan har till avsevärd del framgått som resultat av ny- och tillbyggnadsverksamhet samt äldre fastigheters ersättande med nya, modernt inrättade. Då taxeringsvärdet övervägande framkommer genom kapitalisering av den hyresinkomst en fastighet avkastar, blir dess storlek beroende av det procenttal, efter vilket kapitaliseringen sker. Enligt uppgift av byggnadsingenjör Andreas Nordström tillämpades närmast före kriget i regel ett procenttal av 6 a 7, det senare för fastigheter med värmeledning. I avvaktan på att de stegrade hyrorna skulle nedgå till en enligt förutvarande förhållanden mer normal nivå, höjdes kapitaliseringsprocenten under kristiden, så att vid 1922 och 1928 års allmänna fastighetstaxeringar torde ha räknats med en kapitaliseringsprocent av 8, 9 a 10 samt vid 1933 års allmänna taxering med en kapitaliseringsprocent av 8 ä 9 eller i vissa fall lägre än 8. Härav påverkades uppenbarligen fastigheternas uppskattade värden. En fastighet med en

517 Diagram XXVIII. Sammanlagt taxeringsvärde av skattepliktig »annan fastighet» i 277 stadssamhällen 1914 och 1935.

12000 000000

10 000 000 000

8 000 000 000

6 000 000 000

4 000 000 000

2 000000000

Vi 1914

Städer

t/11935

Köpingar

Municipalsamhällen inkl. köpingar som ej bilda egen kommun

årlig hyresinkomst av 100 000 kr. uppnår vid kapitalisering efter 6-5 % ett värde av 1 538 000 kr., men vid kapitalisering efter 8-5 % ett värde av 1 176 000 kr., vilket senare värde med nära en fjärdedel understiger det förra. Räknas med att vid 1913 års allmänna fastighetstaxering den genomsnittliga kapitaliseringsprocenten utgjorde 6-5 och vid 1933 års allmänna fastighetstaxering 8*5, skulle den på hyresökningen beroende stegringen av taxeringsvärdet å 1914 års skattepliktiga fastighetsbestånd utgöra 52-9 %. Då det samlade taxeringsvärdet å skattepliktig fastighet i nyss anförda 277 samhällen vid årsskiftet 1913/14 uppgick till 3 915 milj. kr., bör vid 8-5 % kapitalisering den på hyran beroende stegringen fram till 1935 ha uppgått till 2 070 milj. kr. Vid kapitalisering efter 8 % bör stegringen ha uppgått

518 till 2 440 milj. kr. I det förra fallet skulle taxeringsvärdet å 1914 års fastighetsbestånd ha stegrats till 5 985 milj. kr., i det senare fallet till 6 353 milj. kr. Skillnaden mellan nämnda belopp och det till 10 624-7 milj. kr. uppgående samlade taxeringsvärdet av skattepliktig »annan fastighet» i de undersökta 277 stadssamhällena, representerar huvudsakligen värdet av ny-, om- och tillbyggnader 1914—1934. Jämföres härmed produktionsvärdet enligt den officiella byggnadsverksamhetsstatistiken erbjuder sig en möjlighet att beräkna den verkliga storleken av den på hyresökningen beroende värdestegringen å 1914 års fastighetsbestånd. Nämnda statistik har under den period, varom här är fråga, omfattat byggnadsverksamheten i så gott som samtliga städer och köpingar samt flertalet municipalsamhällen, före 1925 dock endast bostadsproduktionen. Med ledning av förut anförda beräkningar av bostadsproduktionens värde i stadssamhällena 1931 och 1935 samt med tilllämpning av Svenska handelsbankens index för variationerna i byggnadskostnaderna, kan detta värde för perioden 1914—1934 beräknas till 3 230 milj. kr. Under antagande, att annan byggnadsverksamhet än bostadsproduktion efter golvarealen räknat omfattat 30 % av den totala byggnadsverksamheten samt med ledning av den av de sakkunniga för 1931 och 1935 använda värdeberäkningsmetoden (sid. 39), kan värdet av annan byggnadsverksamhet än bostadsproduktion för perioden 1914—1934 anslås till 1 177-8 milj. kr. Härtill är ytterligare att lägga tomtkostnaden, som enligt 1932 års bostadsproduktionssakkunniga i medeltal 1923—1931 utgjort c:a 12 % av de egentliga byggnadskostnaderna och som kan antagas ha varit av samma relativa storlek under hela den period, varom här är fråga. Följaktligen skulle hela värdet av byggnadsverksamheten 1914—1934, inkl. tomtkostnad, h a uppgått till inemot 4 950 milj. kr. Söker man för jämförelse härmed ur taxeringsstatistiken framräkna värdet av ny-, om- och tillbyggnader under här ifrågavarande period, blir resultatet följande. Med en kapitaliseringsprocent av 8*5 skulle värdet av 1914 års s k a t t e p l i k t i g a fastighetsbestånd i de förut redovisade stadssamhällena fram till 1935, som nämnt, ha stegrats till 5 985 milj. kr. och återstående taxeringsvärde ha utgjort 4 639 milj. kr. Till övervägande del representerar det senare värdet byggnads- och tomtkostnader för nyproduktion. Därjämte ingår värdet av sådana förbättringsarbeten, vilka icke resultera i ökat antal lägenheter och lokaler och därför ej komma med i byggnadsverksamhetsstatistiken, ävensom sannolikt vissa värdestegringar utöver den rena byggnadskostnaden, som kunna inträda i och med att en fastighet bebygges (se närmare sid. 37). Den h ä r p å beroende stegringen av taxeringsvärdet har av 1932 års bostadsproduktionssakkunniga uppskattats till 180 milj. kr. i hela riket för perioden 1923—1931. För perioden 1914—1934 torde den i stadssamhällena kunna anslås till minst 250 milj. kr. Efter avdrag härav återstår ett belopp av

519 närmare 4 400 milj. kr., motsvarande sådan värdestegring å skattepliktig fastighet, som är att hänföra till ny-, om- och tillbyggnader. Till det sist angivna beloppet bör, för erhållande av en med värdestegringen enligt byggnadsverksamhetsstatistiken jämförlig siffra, läggas värdestegringen 1914—1934 å s k a t t e f r i »annan fastighet», d. v. s. stat och kommun m. fl. tillhörig fastighet. Denna stegring utgjorde i städerna 865 milj. kr., vilket belopp dock innefattar vissa andra värdestegringsmoment än byggnads- och tomtkostnader. Med ledning av de beräkningar rörande värdet av den för det allmännas räkning bedrivna byggnadsverksamheten, som i annat sammanhang framlagts av de sakkunniga (sid. 328 o. f.), torde den mot byggnads- och tomtkostnaderna svarande stegringen kunna anslås till i runt tal 600 milj. kr. Under här angivna förutsättningar skulle sålunda värdet av ny-, om- och tillbyggnader 1914—1934 enligt taxeringsstatistiken uppgå till i runt tal 5 000 milj. kr. Räknas åter med en kapitaliseringsprocent 1934 av endast 8, skulle värdet av 1914 års skattepliktiga fastighetsbestånd i stadssamhällena fram till 1935 ha stegrats till 6 353 milj. kr. samt värdet av ny-, om- och tillbyggnader, med avdrag för nyss angivna särskilda värdestegringsmoment samt med tillägg för skattefri fastighet, uppgå till i runt tal 4 600 milj. kr. Metoden för framräknande av de alternativa produktionsvärdena enligt taxeringsstatistiken belyses av följande översikt:

Skattepliktig

»annan fastighet» i 277

Kapitalisering efter 8 %

Milj. kr.

Milj. kr.

5 985

6 353

250 4 389

250 4 021

10 624

10 624

stadssamhällen.

Värde 1 jan. 1935 av det 1914 till 3 915 milj. kr. taxerade fastighetsbeståndet Värde av vissa i byggnadsverksamhetsstatistiken ej redo visade förbättringsarbeten m. m. 1914—1934 Övrigt värde av ny-, om- och tillbyggnader 1914—1934. . . . Samlat taxeringsvärde fastighet»

Kapitalisering efter 8-5 %

1 jan. 1935 å skattepliktig »annan

Skattefri fastighet i städerna. Byggnadskostnad 1914—1934, inkl. tomtvärde.

Medan vid kapitalisering efter 8-5 % det enligt taxeringsstatistiken beräknade produktionsvärdet nära överensstämmer med samma värde enligt byggnadsverksamhetsstatistiken, visar sig överensstämmelsen vara mindre god vid kapitalisering efter 8 %. Även om de verkställda uppskattningarna i vissa hänseenden äro approximativa, torde härav kunna slutas, att den vid 1933 års allmänna fastighetstaxering i stadssamhällena använda genomsnittliga kapitaliseringsprocenten legat närmare 8-5 % än 8 %.

520 Särskilt det på grundval av byggnadsverksamhetsstatistiken uppskattade värdet av annan byggnadsverksamhet än bostadsproduktion före 1925 måste betecknas som osäkert. Då, såsom sakkunniga i annat sammanhang erinrat, byggnadsverksamheten för industriella och kommersiella ändamål hade en relativt mycket stor omfattning under kristiden, torde den för senare år framräknade siffran möjligen vara för låg. Detta synes ock bekräftas av de i tab. 1 anförda summariska uppgifterna för 1919 och 1920 angående fördelningen på olika ändamål av den totala byggnadsverksamheten i stadssamhällen och stadsliknande samhällen. Skulle så vara fallet, har det efter 8-5 % kapitalisering av hyresinkomsten framräknade fastighetsvärdet beräknats för högt och den i verkligheten använda genomsnittliga kapitaliseringsprocenten överstigit 8-5 %.

B.

Taxeringsvärdet å annan fastighet i riket än jordbruksfastighet 1914— 1934 i belysning av hyresutvecklingen.

Vad beträffar den på hyresökningen beroende värdestegringen av 1914 års bestånd av »annan fastighet» i hela riket och värdet av byggnadsverksamheten i landet 1914—1934 erbjuder taxeringsstatistiken jämförd med byggnadsverksamhetsstatistiken likaledes ett medel att verkställa en uppskattning. Enligt kommunalskattelagen 1928 skall allmän uppskattning av fastighetsvärdet ske vart femte år och de vid sådan uppskattning fastställda värdena må ej ändras förrän vid nästa allmänna fastighetstaxering, såvida ej vissa särskilda, fastighetsvärdet påverkande omständigheter inträffat (taxeringsenhetsuppdelning, ändring i fastighets beskattningsnatur, eldsvåda, vattenflöde m. m.) eller fastighetsvärdet genom ny-, om-, eller tillbyggnad så förhöjts, att därav föranledes en ökning av taxeringsvärdet med minst en femtedel. Förändringarna i taxeringsvärdet under tiden mellan de allmänna fastighetstaxeringarna återspegla sålunda den årliga värdeökning, som genom ny-, om- eller tillbyggnad tillförts fastighetsbeståndet. I praxis torde huvudsakligen samma principer ha tillämpats vid årliga taxeringar före 1928. I det följande meddelas en översikt av taxeringsvärdet å skattepliktig »annan fastighet» i riket enligt taxeringarna 1912—1936. Siffrorna för taxeringsvärdet vid de allmänna fastighetstaxeringarna ha kursiverats. Taxeringsvärdet å skattepliktig »annan fastighet» i riket enligt taxeringarna 1912—1935 i 1 000 milj. kr. 1912

1923 1924

4-4

4-8

5-0

5-1

5-2

5-4

6-S

6-7

7-0

7-5

9-1

9-3

1935 1936

9-8

10-1

10-3

11-2

11-6

12-0

12-5

12-8

13-3

13-5

13-8

14-3

9-5

521 Om man bortser från värdestegringen vid de allmänna fastighetstaxeringarna, har årliga stegringen i genomsnitt 1914—1917 utgjort i runt tal 150 milj. kr. och 1919—1932 det dubbla, eller 320 milj. kr. Stegringstalen enligt taxeringarna ha av 1932 års bostadsproduktionssakkunniga sammanställts med vissa uppgifter rörande totala byggnadskostnaden under åren 1923—1931, vilka framgått ur en med användande av socialstyrelsens statistik över byggnadsverksamheten verkställd uppskattning av byggnads- och tomtkostnaderna per eldstad i bostadshus samt per kvm golvyta i sådana lokaler, som ej äro avsedda för bostadsändamål (Kungl. Maj:ts prop. n:r 211 år 1933, Bil. I). Härvid har framgått, att värdestegringen enligt taxeringarna överstiger den på grundval av byggnadsverksamhetsstatistiken beräknade. Detta förklaras enligt bostadsproduktionssakkunniga därav, att den förra torde återspegla resultatet av åtskilliga förbättringsarbeten, som icke resultera i ökat antal lägenheter och lokaler och sålunda ej komma med i byggnadsverksamhetsstatistiken, samt att i den på taxeringarna grundade statistiken sannolikt även ingå värdestegringar, som kunna inträda i och med att en fastighet bebygges. 1 Med det senare torde avses, att en nybyggd fastighet av olika skäl (ex. gynnsamt läge, förnämligare inredning av lägenheterna m. m.) av taxeringsnämnden åsättes ett högre värde. Vad därefter beträffar stegringen av taxeringsvärdet å skattepliktig »annan fastighet» i riket de år, då allmän fastighetstaxering ägt rum, framgår denna av följande översikt: 1918 1 100 milj. kr. 1922 1600 » »

1928 1933

900 milj. kr. 500 »

Summa 4 100 milj. kr. Då stegringen av taxeringsvärdet i medeltal per år under tiden mellan de allmänna fastighetstaxeringarna i huvudsak kan anses motsvara värdet av ny-, om- och tillbyggnader, böra de i översikten anförda siffrorna reduceras för erhållande av den på hyran beroende stegringen. Härvid bör dock, såsom nyss framhållits, uppmärksammas, att taxeringsvärdets stegring mellan de allmänna fastighetstaxeringarna sannolikt innesluter vissa värdestegringar utöver rena byggnadskostnaden. Storleken av dessa värdestegringar kan emellertid icke exakt beräknas. Söker man nu, med tillämpning av här använda metoder beräkna den på hyresökningen beroende stegringen av taxeringsvärdet 1914—1934, finner man följande. Totala taxeringsvärdet å s k a t t e p l i k t i g »annan fastighet» har vid de allmänna fastighetstaxeringarna stegrats med sammanlagt 4 100 * Uppmärksammas bör å andra sidan, att taxeringsvärdets stegring så till vida ei återspeglar hela det nya byggnadsvärdet, att jämlikt författningarna taxeringsvärdet i har ifrågavarande fall endast får höjas under den förutsättningen, att genom byggnadsarbetet taxeringsvärdet höjes med minst en femtedel.

522 milj. kr. Härifrån bör avdragas värdet av ny-, om- och tillbyggnader de år, då allmän fastighetstaxering ägt rum, nämligen 1918, 1922, 1928 och 1933. Den genomsnittliga stegringen av taxeringsvärdet under mellanliggande år, har, som nämnts, 1914—1917 uppgått till i medeltal 150 milj. kr. och 1919— 1932 till i medeltal 320 milj. kr. per år. Taxeringsvärdets stegring vid de allmänna fastighetstaxeringarna bör på grund härav, för erhållande av den på hyran beroende stegringen, vid taxeringen 1918 reduceras med 150 milj. kr. samt vid var och en av taxeringarna 1922, 1928 och 1933 med 320 milj. kr. Som resultat framgå följande siffror för den på hyresökningen beroende värdestegringen under hela perioden. A. Stegring av taxeringsvärdet å skattepliktig »annan fastighet» vid allmänna fastighetstaxeringarna 1918, 1922, 1928 och 1933 4 100 milj. kr. B. Avdrag för genomsnittliga stegringen av taxeringsvärdet under åren mellan de allmänna fastighetstaxeringarna.. 1 110 » » Återstår 2 990 milj. kr. Taxeringsvärdet å skattepliktig »annan fastighet» i riket har 1914—1934 stegrats från 4 953-9 milj. kr. till 13 845-2 milj. kr. Under antagande av 100 % hyresstegring bör värdet av 1914 års skattepliktiga fastighetsbestånd vid kapitalisering av hyresinkomsten 1934 efter 8-5 % ha stegrats med 2 620-6 milj. kr. till 7 574-5 milj. kr. Denna stegring understiger den med hjälp av taxeringsstatistiken framräknade med 370 milj. kr. Detta kan tänkas bero på, att i nyss anförda översikt det mot byggnadskostnaderna svarande avdraget, vilket, som nämnts, grundar sig på den genomsnittliga stegringen 1914—1917 och 1919—1934 av taxeringsvärdet under åren mellan de allmänna fastighetstaxeringarna, beräknats för lågt mot vad det skulle ha utgjort vid de senaste allmänna fastighetstaxeringarna. Möjligen kan ock skillnaden tänkas bero på, att taxeringsvärdet i hela riket 1934 beräknats efter lägre kapitaliseringsprocent än i städerna, så att procenten legat mellan 8-5 och 8. I vad mån någondera av dessa omständigheter eller bägge spelat in. är icke möjligt att mer exakt fastställa. Under antagande att kapitaliseringsprocenten 1934 utgjort 8-5 och att sålunda taxeringsvärdet å 1914 års skattepliktiga bestånd av »annan fastighet» i hela riket stegrats till 7 574-5 milj. kr., skulle det återstående taxeringsvärdet å sådan fastighet, representerande värdet av ny-, om- och tillbyggnader, 1934 ha uppgått till 6 270-7 milj. kr. Den på hyresökningen beroende värdestegringen av skattepliktig »annan fastighet» i hela riket med 2 621 milj. kr. är att jämföra med motsvarande värdestegring i förut redovisade 277 stadssamhällen, vilken vid kapitalisering 1934 efter 8-5 % visats uppgå till 2 070 milj. kr. Likaså är den enligt taxeringsstatistiken till 6 271 milj. kr. uppgående byggnads- och tomtkostnaden

523 för skattepliktig »annan fastighet» i hela riket 1914—1934 att jämföra med motsvarande kostnad i de undersökta 277 stadssamhällena, vilken beräknats till 4 639 milj. kr., inkl. ett till 250 milj. kr. uppgående värde av vissa i byggnadsverksamhetsstatistiken ej redovisade förbättringsarbeten. Härtill är att lägga värdestegringen å s k a t t e f r i »annan fastighet». Denna uppgick mellan taxeringarna 1914 och 1935 till 1 229 milj. kr., varav, i enlighet med de förut anförda kalkylerna för städerna, 850 milj. kr. approximativt kunna beräknas motsvara byggnads- och tomtkostnader. Under angivna förutsättningar skulle alltså enligt taxeringsstatistiken totala byggnadskostnaden, inkl. tomtvärde, för »annan fastighet», såväl skattepliktig som skattefri, i riket 1914—1934 efter approximativ beräkning ha uppgått till i runt tal 7 100 milj. kr., gentemot 5 000 milj. kr. i undersökta 277 stadssamhällen. Detta gäller dock endast under den förutsättning att vid taxeringen J /i 1935 tillämpats 8-5 % kapitalisering av hyresinkomsten. C. De sakkunnigas yttrande. Utredningen rörande prisbildningen på fastighetsmarknaden bestyrker de sakkunnigas förut gjorda uttalande, att hyresfastigheternas värden huvudsakligen bestämmas av hyresnivåns läge. Först på lång sikt öva byggnadskostnaderna inflytande på dessa värden. Vad gäller t a x e r i n g s v ä r d e t visar utredningen, att detta för närvarande torde beräknas efter en kapitaliseringsprocent av c:a 8-5. Det procentuella förhållandet mellan bruttoinkomsten av en fastighet och fastighetens värde bör emellertid ej räknas efter fastighetens taxeringsvärde utan efter dess m a r k n a d s v ä r d e . Medan vid taxeringsvärdets fastställande hänsyn huvudsakligen endast tages till hyresinkomsternas bruttobelopp, bestämmes marknadsvärdet även av andra faktorer, framför allt den procent, efter vilken de i fastigheten bundna lånen förräntas eller till vilken de kunna konverteras inom en närmare framtid. Taxeringsvärdet fastställes vid de allmänna fastighetstaxeringarna, såsom förut anmärkts, för femårsperiod, medan marknadsvärdet påverkas av fortgående förändringar av å ena sidan hyresnivån och å andra sidan ränteläget m. m. På grund härav kan marknadsvärdet stundom ganska betydligt avvika från taxeringsvärdet. Till de sakkunnigas förfogande har ställts en i överståthållarämbetet utarbetad översikt av sammanlagt försäljningsbelopp, taxeringsvärde och hyresavkastning för under perioden 1933—30 juni 1937 försålda 821 fastigheter i inre Stockholm, vilken översikt icke innefattar extremt höga eller låga värden och ej heller exekutiva försäljningar. Ett sammandrag av denna översikt meddelas i tab. 74. Tabellen visar ett genomsnittligt marknadsvärde å 97-8 % av taxeringsvärdet samt en genomsnittlig hyresprocent av 8-1 å marknadsvärdet. Till de sakkunnigas förfogande ha vidare ställts uppgifter för ett tiotal medelstora städer i riket om förhållandet mellan taxe-

524 Tab. 74. Försäljningssumma, taxeringsvärde och hyresavkastning för försålda fastigheter i inre Stockholm 1933—30/6 1937. (Extrema värden och exekutiva försäljningar ej inräknade.) Antal byggnader

Församling

Kungsholmen S-t Göran Adolf Fredrik Gustav Vasa

Engelbrekt Hedvig E l e o n o r a . . . . Sofia

I allt

Försälj- Taxeringsningsvärde i summa 1 000-tal i 1 000-tal kr. kr.

Hyressumma i 1 000-tal kr.

MarknadsHyresvärdet i % procentpå av taxemarknadsringsvärdet värdet

47 29 63 37 43 44 60 24 28 73 62 124 81 22 45 39

7 003 17 654 32 779 19 284 19 195 17 411 30 165 11788 13 761 39 964 27 057 78 672 34 442 10 053 18 531 16 780

6 682 17 495 34 240 20 236 19 184 17 605 30 040 11928 14 035 41082 26 715 80 715 35 865 10 700 19 261 17 593

522-9 1 268-6 2 789-0 1 720-8 1 554-2 1 430-2 2 536-8 919-8 1 104-6 2 9990 2 089-1 6 251-2 2 933-7 823-6 1 435-6 1 458-8

104-8 100-9 95-7 95-3 100-1 98-9 100-4 98-8 98-0 97-3 101-3 97-5 96-0 94-0 96-2 95-4

7-5 7-2 8-5 8-9 8-1 8-2 8-4 7-8 8-0 7-5 7-7 7-9 8-5 8-2 7-7 8-7

394 539

403 376

31 837-9

97-8

8-1

ringsvärden och marknadsvärden å fastigheter 1935 och 1936. Enligt dessa uppgifter har i allmänhet marknadsvärdet överstigit taxeringsvärdet, men även det motsatta förhållandet har konstaterats. I betraktande kommer härvid, att bl. a. den förut påvisade nedgången av hyresnivån i Stockholm under senare år verkat nedtryckande å fastigheternas marknadsvärden under tidsperioden i fråga. Ett försök till uppskattning av den genomsnittliga procentsats, efter vilken det i fastigheterna investerade kapitalet förräntas, möter betydande svårigheter på grund av såväl de i enskilda fall starkt varierande marknadsvärdena som den växlande storleken av de poster på inkomst- och utgiftssidan, med vilka härvid är att räkna. Enligt av de sakkunniga införskaffade uppgifter avseende bostadshus i Stockholm uppgå för primärlån upp till 60 % av fastighetsvärdet nu gällande räntesatser till c:a 3 % och för sekundärlån upp till 75 % av fastighetsvärdet till 3*5 å 5 %. Med avsevärt högre räntesatser har man givetvis att räkna i de fall, då lånen äro bundna för längre tid till tidigare gällande räntesatser. På fastigheterna fallande onera, d. v. s. skatter, försäkringar, renhållning m. m. ävensom underhållskostnader ha i vissa fall uppgivits belöpa sig till 2 % på fastighetsvärdet, i andra fall till inemot 3 %. Allt eftersom procenttalen för de i uppskattningen ingående olika posterna ställa sig högre eller lägre, framgå givetvis varierande siffror för avkastningen å det i fastigheten investerade kapitalet. Om man söker erhålla

525 en gemensam siffra för samtliga dessa procenttal, måste i brist på erforderliga uppgifter approximativa uppskattningar tillgripas. En sådan beräkning kan emellertid icke lämna en tillförlitlig grund för bedömande av avkastningen å fastighetsägarnas kapitalinsatser. Även en jämförelsevis obetydlig förändring av de ur en approximativ uppskattning framgångna inkomstoch utgiftssiffrorna h a r uppenbarligen avsevärd inverkan på slutresultatet. En ungefärlig uppfattning om avkastningen å fastighetsägarens egen kapitalinsats synes man kunna erhålla med ledning av uppgifter från personer med erfarenhet på fastighetsmarknaden. Vid förfrågan hos fastighetsbyråer i Stockholm har uppgivits, att vid placering av kapital i moderna huvudstadsfastigheter över den nyss angivna gränsen för sekundärlån (75 %) bör kunna räknas med en avkastning av 9, 10 å 12 %. Härvid är hänsyn icke tagen till hyresförluster, varmed man under nu rådande förhållanden icke anser sig behöva kalkylera för ifrågavarande fastigheters del. I förvaltningskostnaderna ha inräknats kostnader för vice värd. De sakkunniga vilja dock framhålla, att, vid nämnda genomsnittliga hyresprocent av 8-1 å 8-5, avkastningen under ovan angivna förutsättningar i övrigt kan stiga till icke oväsentligt högre procenttal än de nyssnämnda. Otvivelaktigt erhålles en relativt hög avkastning för närvarande vid placering av kapital i fastigheter jämfört med andra kapitalplaceringar. Detta är att tillskriva ett sammanträffande av flera omständigheter, såsom riklig penningtillgång, låga låneräntor samt en viss knapphet på lägenheter, på vilkas fortbestånd icke med säkerhet kan räknas. Det synes de sakkunniga anmärkningsvärt, att i trots av den höga avkastning, som sålunda ernås vid placering av kapital i fastigheter, hyresnivån, åtminstone vad Stockholm beträffar, icke längre visar tendenser till nedgång utan snarare motsatsen. Genom en skälig reducering av denna avkastning synes en ganska väsentlig hyressänkning kunna åstadkommas. Varje minskad kapitaliseringsprocent ger en hyressänkning med minst 10 %. En avkastning å insatt kapital, visserligen placerat i riskfyllt läge inom fastighetsvärdet, av upp till 8 %, måste anses fullt tillfredsställande. En hyressänkning kan emellertid knappast ske genom d i r e k t ingripande av statliga eller kommunala myndigheter, utan torde endast kunna åstadkommas på sätt de sakkunniga tidigare förordat, nämligen genom anskaffande och vidmakthållande av en tillräckligt stor bostadsreserv, vilken framkallar konkurrens på hyresmarknaden och därigenom en nedpressning av hyrorna.

FEMTE AVDELNINGEN

Rationaliseringsfrågan inom byggnadsindustrien

KAP. XX.

Inledning. I de vid 1934 års riksdag väckta motioner, vilka föranledde riksdagens skrivelse om utredning angående förhållandena inom byggnadsindustrien, har beträffande den av motionärerna föreslagna förutsättningslösa och allsidiga utredningen angående förhållandena inom byggnadsindustrien jämväl framhållits behovet av att denna utredning besvarade frågan, i vad mån denna industri tillgodogjort sig den tekniska utvecklingen eller i vad mån den uraktlåtit att göra detta. I andra lagutskottets utlåtande nr 49 vid samma riksdag anfördes, att enligt vad utskottet inhämtat åtskilliga undersökningar pågingo rörande förhållandena inom byggnadsindustrien, därvid särskilt frågan om dess rationalisering varit föremål för uppmärksamhet. En institution, benämnd N o r d i s k b y g g n a d s d a g , arbetade för byggnadsyrkets och bostadsfrågans förkovran i de fyra nordiska länderna. Den frekventerades av arkitekter, byggmästare och ingenjörer inom olika branscher i byggnadsindustrien. S t o c k h o l m s b y g g n a d s f ö r e n i n g , som vore en sammanslutning av olika byggnadstekniker, såsom arkitekter, byggmästare, ingenjörer samt materialleverantörer och fabrikanter, hade sedan år 1930 sysslat med frågan om rationalisering inom byggnadsindustrien. Sedan en kommitté den 9 januari 1933 framlagt ett förslag i ämnet, hade en ny kommitté tillsatts för att föra frågan vidare. Sistnämnda kommitté, vars arbete påginge, hade inlett samarbete med tekniska högskolan, byggnadsstyrelsen, ingenjörsvetenskapsakademien, statens materialprovningsanstalt, Stockholms byggnadsnämnd samt inteckningsbanken. Vidare omnämndes i utlåtandet, att b y g g n a d s s t y r e l s e n vid sina sjukhusbyggnader startat en provningsavdelning för undersökning av rationaliserade byggnadsmetoder samt att k o m m i t t é n för s t a n d a r d i s e r i n g av b y g g n a d s m a t e r i a l i e r verkställt utredningar rörande standardisering av vissa detaljer inom byggnadsindustrien. Slutligen erinrade utskottet beträffande rationaliseringsarbetet inom byggnadsindustrien, att det icke syntes uteslutet att den av chefen för socialdepartementet jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 6 ok35 —717118.

530 tober 1933 tillsatta b o s t a d s s o c i a l a u t r e d n i n g e n komme att upptaga jämväl frågan om byggnadsindustriens rationalisering till behandling. Uti protokollet över socialärenden den 28 september 1934, då beslut fattades rörande de sakkunnigas tillsättande, anförde föredragande statsrådet därvid bland annat, att uppenbarligen icke heller spörsmålet om den tekniska utvecklingen på det byggnadsinduslriella området kunde lämnas å sido. även om klarläggandet av denna sida av det föreliggande problemet främst och närmast torde få anses utgöra en uppgift för industrien själv. Dessa uttalanden ha de sakkunniga uppfattat såsom innebärande ett uppdrag att verkställa utredning om rationaliseringsarbetet inom byggnadsindustrien och att avgiva förslag rörande detsammas lämpliga inriktning, fortföljande och ledning. Som det femte avsnittet i sitt utlåtande ha de sakkunniga sålunda upptagit detta viktiga spörsmål till utredning.

KAP. XXI.

Rationaliseringsarbetets betydelse och omfattning. Rationaliseringsfrågan inom byggnadsindustrien kan sägas innebära uppgiften att med uppoffrande av minsta möjliga mängd av för ett byggnadsföretags ekonomi avgörande faktorer — materiel, arbete och kapital — åstadkomma ett ur allmän ekonomisk och social synpunkt bästa möjliga resultat med avseende å det färdiga byggnadsverket. Härtill erfordras samarbete av vetenskapligt och praktiskt skolade byggnadstekniker och andra av dessa spörsmål berörda och intresserade personer samt en välorganiserad byggnadsindustri. Rationaliseringsfrågan inom byggnadsindustrien omfattar i sin fulla vidd dels den tekniska rationaliseringen, avseende byggnadsplaner, byggnadsmaterial och konstruktioner samt arbetsorganisation o. dyl., dels tomtpolitiken, bostadsformer och bostadstyper, stadsplanering, finansiering av byggnadsföretagen samt arbetsmarknadens olika spörsmål, ej minst konjunktur- och säsongvariationerna. De sakkunnigas utredningar och förslag i denna del av dess betänkande gälla allenast den tekniska rationaliseringen inom byggnadsindustrien. Åtskilliga av de övriga, här ovan nämnda rationaliseringsfrågorna ha av de sakkunniga behandlats i andra sammanhang. Vid ekonomiska världskonferensen i Geneve år 1927 angavs i en av de resolutioner, vari denna konferens sammanfattade resultaten av sina överläggningar, alt med rationalisering förstodes d e t e k n i s k a o c h o r g a n i s a t o r i s k a m e t o d e r , som å s y f t a d e att till ett minim u m n e d b r i n g a a l l o n y t t i g f ö r b r u k n i n g av a r b e t e o c h m a t e r i a l . Rationaliseringen skulle enligt konferensens mening omfatta arbetets vetenskapliga organisation, standardisering av material och produkter och förenkling av tillverkningsmetoderna, liksom ock förbättringar i transport och distribution. Med utgångspunkt från denna definition återstår ännu ett synnerligen omfattande arbete för rationaliseringssträvandena inom byggnadsindustriens område. Det t e k n i s k a r a t i o n a l i s e r i n g s a r b e t e t inom byggnadsindustrien, varom det här närmast är fråga, kan på följande sätt systematiseras:

532 1) rationalisering av byggnadsplaner för att vinna större ändamålsenlighet beträffande byggnadernas plananordningar m. m., ej minst med hänsyn till driftsekonomien inom den i bruk tagna byggnaden, samt ekonomisering beträffande byggnadskostnaderna, 2) rationalisering av de för byggnader av olika slag erforderliga materialier, byggnadskonstruktioner och byggnadsmetoder, omfattande dels i den mån så lämpligen kan och bör ske standardisering, typisering och normering av befintliga materialier och konstruktioner och dels åstadkommande av förbättrade eller nya, ur olika synpunkter ändamålsenligare materialier, konstruktioner och byggnadsmetoder, 3) rationalisering av arbetet på byggnadsplatserna genom användande av arbetsbesparande maskiner och arbetsmetoder samt 4) rationalisering av arbetsledningen, vad gäller såväl planläggnings- och utredningsarbetet som byggnadsarbetenas genomförande, sålunda icke allenast arbetsledningen på byggnadsplatserna utan jämväl kontors- och expeditionsarbetet.

KAP. XXII.

Rationaliseringsverksamheten inom landet. För att erhålla så fullständiga uppgifter som möjligt rörande redan utförda och planerade rationaliseringsarbelen inom landet, ävensom önskemål rörande fortsatta dylika arbeten, ha de sakkunniga under år 1935 avlåtit sammanlagt 50 cirkulärskrivelser till statliga och kommunala myndigheter, ideella föreningar inom byggnadsindustrien, byggnadsföretagare och materialtillverkare med begäran om upplysning rörande de åtgärder, som av resp. myndigheter, föreningar och företagare m. m. vidtagits för att få till stånd rationalisering av byggnadsverksamheten, innefattande exempelvis åtgärder för rationalisering av byggnadsmaterial, byggnadskonstruktioner, byggnadsmetoder och arbetsledning. Därjämte ha de sakkunniga framhållit önskvärdheten att få taga del av utredningar och studierön, som av de tillskrivna myndigheterna, föreningarna och företagarna gjorts på här ifrågavarande område, ävensom av dem utförda standardiserings-, normerings- och typiseringsarbeten samt genom dem publicerade skrifter och uppsatser i ämnet. Då det inginge i de sakkunnigas uppdrag att behandla frågan om den tekniska utvecklingen inom byggnadsindustrien, ha de sakkunniga jämväl lämnat förenämnda myndigheter m. fl. tillfälle att avgiva yttrande och förslag rörande önskvärda åtgärder i rationaliserings- och dylikt syfte inom byggnadsindustrien. Å dessa skrivelser ha lämnats 31 svar. Dessa återgivas här så fullständigt som möjligt med hänsyn ej minst därtill, att de beröra ofta nog vitt skilda områden av detta vidlyftiga rationaliseringsproblem och att de sålunda belysa problemet från ett flertal olika sidor, vilket ävenledes är av stor vikt, enär man för att nå ett verkligt tillfredsställande resultat av ett rationaliseringsarbete inom byggnadsindustrien icke kan arbeta successivt på de olika frågornas lösning utan måste angripa problemet från en mångfald olika utgångspunkter. Den statliga byggnadsmyndighel, vilken i detta sammanhang närmast bör komma i fråga, är byggnadsstyrelsen, vilken enligt dess instruktion är det centrala organet inom det statliga husbyggnadsväsendet. Vad avser styrelsens

534 åligganden på förevarande område må erinras, att styrelsen med avseende å nybyggnads- och dit hänförliga frågor äger, bland annat, att, där så befinnes påkallat, utarbeta och underställa Kungl. Maj:ts prövning förslag till allmänna bestämmelser i fråga om organisering av statens husbyggnadsföretag samt rörande avtal, arbetsbeskrivningar, materialier, arbete och kontroll m. m. vid sådana företag; att låta verkställa erforderliga undersökningar och provningar av byggnadsmaterialier och konstruktioner; att anordna och vidmakthålla en typsamling av förekommande byggnadsmaterialier av särskilt intresse samt att i övrigt i den utsträckning styrelsen finner lämplig insamla och bearbeta kunskapsmaterial på husbyggnadsområdet ävensom låta utarbeta de publikationer, som därav kunna föranledas. Vidare skall byggnadsstyrelsen enligt sin instruktion på grundval av det kunskapsmaterial på husbyggnadsväsendets område, som samlas hos styrelsen, genom utgivande av en skriftserie, benämnd Meddelanden från byggnadsstyrelsen, utöva upplysningsverksamhet, omfattande nyare erfarenheter och rön, som gjorts vid husbyggnadsföretag. Enligt instruktionsbestämmelserna böra ifrågavarande meddelanden tryckas samt tillställas de statens och andra offentliga myndigheter, som handlägga byggnadsärenden, ävensom de statens och andra mera betydande undervisningsanstalter, vari undervisning i byggnadskonsten meddelas, och skola meddelandena vidare tillhandahållas envar, som därom framställer begäran, mot den ersättning, som av styrelsen prövas skälig. Byggnadsstyrelsen har besvarat de sakkunnigas begäran om styrelsens uttalande och förslag i rationaliseringsfrågan genom att överlämna och som eget utlåtande i ärendet åberopa en av styrelsens byggnadschef upprättad promemoria. I denna har till en början lämnats redogörelse för vad byggnadsstyrelsen i enlighet med ovan anförda delar av dess instruktion uträttat. Byggnadsstyrelsen hade sålunda utarbetat kontraktsformulär för byggnadsenlreprenader, vilka förutom vid styrelsens byggnadsföretag torde i viss utsträckning ha vunnit tillämpning såväl vid andra allmänna som ock vid enskilda byggnadsföretag. Därjämte hade styrelsen upprättat motsvarande kontraktsformulär för värme-, sanitetstekniska och elektriska entreprenader, samt i n s t r u k t i o n e r för kontrollanter vid entreprenadarbeten och för arbetschefer, verkmästare m. fl. vid styrelsens arbeten i egen regi. Samtliga dessa formulär funnes tillgängliga mot viss mindre ersättning. Vidare hade byggnadsstyrelsen år 1933 fastställt nya, reviderade a l l männa bestämmelser angående materialier och arb e t e vid styrelsens husbyggnadsarbeten, vilka bestämmelser tillämpades förutom vid styrelsens egna byggnadsföretag jämväl vid andra statliga arbeten, såsom av järnvägsstyrelsen, arméförvaltningen m. fl., ävensom av vissa

535 kommunala myndigheter och enskilda byggherrar. Dessa bestämmelser funnes att tillgå i allmänna bokmarknaden mot av styrelsen fastställt pris. 1 Representanter för byggnadsstyrelsen hade deltagit i utarbetandet av de av väg- och vattenbyggnads-, järnvägs-, vattenfalls-, byggnads- och telegrafstyrelserna samt statens provningsanstalt under år 1934, respektive 1931 fastställda s t a t l i g a c e m e n t - o c h b e t o n g b e s t ä m m e l s e r samt n o r m a l b e s t ä m m e l s e r f ö r j ä r n k o n s t r u k t i o n e r till byggnadsverk. Härjämte hade styrelsen varit representerad i en delegation för b r a n d t e k n i s k a u n d e r s ö k n i n g a r , tillkommen på initiativ av statens provningsanstalt, och hade för närvarande representanter i den på ingenjörsvetenskapsakademiens lillskyndan tillkomna s v e t s k o m m i s s i o n e n samt i den inom järnkontoret arbetande s t a n d a r d i s e r i n g s k o m m i t t é n för j ä r n och stål. I samband med genomförande av olika byggnadsföretag hade m a t e r i a l p r o v tagits å tegel, cement, järn o. dyl. I enlighet med föreskrifterna i styrelsens instruktion hade styrelsen anordnat, och i den mån så visat sig vara erforderligt och möjligt, vidmakthållit e n t y p s a m l i n g av förekommande byggnadsmaterial av särskilt intresse. Denna materialsamling vore inrymd inom en vindslokal i ämbetsbyggnaden, Hantverkaregatan 29, och vore tillgänglig efter anmälan å styrelsens byggnadsbyrå. Samlingen hade av ekonomiska skäl, men jämväl ur utrymmessynpunkt måst begränsas till att omfatta sådana materialier, vilka utan ersättning ställts till förfogande av fabrikanter och byggnadsmaterialfirmor m. fl., samt prover å vissa material m. m., vilka kommit till användning vid de av styrelsen bedrivna byggnadsföretagen. För att kunna bliva av särskilt intresse för byggnadsleknici i allmänhet och för att utgöra lämpligt studiematerial för tekniska studerande och andra borde denna samling väsentligen utbyggas, vilket emellertid icke kunde ske, om ej särskilda medel för ändamålet ställdes till styrelsens förfogande och en rymligare och större utställningslokal bereddes samlingen. Vad anginge de i styrelsens instruktion omförmälda M e d d e l a n d e n a f r å n b y g g n a d s s t y r e l s e n hade dessa kunnat utgå endast med tre nummer, innehållande utredningar m. m. om dels klimatets inverkan på byggnader vid västkusten, dels hussvampen och konservering av trä mot röta och dels ny värmeledning samt elektrisk belysningsanläggning i nationalmuseum i Stockholm. På grund av bristande personal- och medelstillgång hade styrelsen emellertid icke kunnat fortsätta insamlandet och bearbetandet av det kunskapsmaterial, vilket i åtskilliga fall stått till buds, utan hade fått inskränka sig till vissa kortare meddelanden om dessa i årsberättelser och i tekniska tidskrifter. Byggnadsstyrelsen har i sin svarsskrivelse till de sakkunniga därefter övergått till alt redogöra för vissa utredningsarbeten, vilka verkställts i samband med utförda byggnadsarbeten. 1

Dessa bestämmelser ha 1937 utkommit i en på nytt reviderad upplaga.

536 För utredande av frågan om lämpliga l j u d i s o l e r a n d e mellanv ä g g s t y p e r o. dyl. inom sinnessjukhusens vårdpaviljonger hade styrelsen låtit verkställa ljudisoleringsprov av ett antal mellanväggstyper, varom redogörelse lämnats i styrelsens årsberättelse för åren 1926—1928, samt sedermera av ytterligare ett flertal dylika väggtyper ävensom av bjälklagstyper, för vilka provningsresultat redogjorts i tidskriften Byggmästaren. För att pröva lämpligheten, tekniskt och ekonomiskt, av att begagna s v e t s a d e s t å l s k e l e t t b y g g n a d e r inom landet hade prov verkställts genom uppförande av en vårdpaviljong vid sinnesslöanstalten vid Vipeholm i Lund med dylikt stålskelett. Resultatet av hithörande utrednings- och byggnadsarbete hade meddelats offentligheten genom tidskrifterna Byggmästaren och Teknisk tidskrift. Vidare hade vid styrelsens byggnadsföretag verkställts relativt omfattande praktiska undersökningar rörande u t f ö r a n d e t a v c e m e n t g o l v , varom redogörelse lämnats i tidskriften Byggmästaren. Ganska omfattande undersökningar hade jämväl utförts och påginge rörande h å l l f a s t h e t o c h b e s t ä n d i g h e t h o s p u t s b r u k . Utredning hade även verkställts angående lämplig färg å f ö n s t e r g l a s i a r k i v l o k a l e r i avsikt att förhindra ljusets skadliga inverkan å arkivalier o. dyl. I övrigt hade vissa, mindre maskinell utrustning krävande undersökningar av materialier m. m. verkställts å styrelsens byggnadsbyrå, såsom vissa värmeisoleringsprov, undersökningar rörande skador å rörledningar, ingjutna i betong m. m. Speciella redogörelser hade även publicerats i tidskriften Byggmästaren rörande g r u n d f ö r s t ä r k n i n g a r , undersökningar och erfarenheter i fråga om f u k t s k a d a d e b y g g n a d e r och utredningar beträffande orsaker till s p r i c k b i l d n i n g a r i k a l k s t e n s p l a t t o r . Av styrelsens byggnadschef gjorda tekniska iakttagelser och rön vid s t u d i e r e s a i Tyskland år 1931 hade likaledes offentliggjorts i sagda tidskrift. Efter verkställda prov hade styrelsen infört v i s s a n y a b y g g nadsdetaljer vid åtskilliga byggnadsföretag, såsom dörrkarmar och sjukhusfönster av järn m. m., samt utfört undersökningar om lämplig behandling av betongytor för uteslutande av puts å desamma m. m. Byggnadsstyrelsen har vidare anfört, att det under styrelsens verksamhet befunnits, att b e h o v e t a v u t r e d n i n g s - o c h provningsarbete r ö r a n d e material, k o n s t r u k t i o n e r och byggnadsmetoder inom husbyggnadsområdet vore synnerligen s t o r t , och att det vore önskvärt, att åtgärder vidtoges i avsikt att åstadkomma ett ingripande dylikt arbete till fromma för såväl allmän som enskild byggnadsverksamhet. Med hänsyn härlill och till styrelsens ställning inom statlig husbyggnadsverksamhet hade styrelsen funnit sig böra taga visst initiativ för att samla intressena för och åstadkomma ett mer intensivt och kontinuerligt forsknings- och utredningsarbete med avseende å byggnads-

537 materialier, byggnadskonstruktioner, detaljarbeten inom byggnadsfacket samt arbetsledningsfrågor än som hittills bedrivits. Ett led i denna styrelsens verksamhet hade varit att för dylikt utredningsarbete till en början intressera såväl tekniska högskolan och statens provningsanstalt, såsom representanter för det teoretiska utredningsarbetet, som ock de större tekniska sammanslutningarna inom landet, nämligen svenska teknologföreningen och Stockholms byggnadsförening, såsom representanter för den praktiska verksamheten inom facket. Dessa institutioner och föreningar hade utsett ombud för samarbete med styrelsens byggnadsbyrå rörande utredningarna. Dessa representanter samarbetade numera med ombud för nämnda byrå under benämningen d e l e g e r a d e f ö r b y g g nadstekniska undersökningar inom byggnadsstyrels e n . Styrelsen hade ävenledes övervägt, huruvida representanter för kommunal byggnadsverksamhet samt för landets största byggnadsföretagare, exempelvis kooperativa förbundet och H. S. B., jämväl borde tillkallas. Utredningsarbetet hade igångsatts, och som första uppgift hade upptagils frågan om utarbetande av n o r m e r f ö r l e v e r a n s o c h provning a v k a l k f ö r b y g g n a d s ä n d a m å l . Vidare stode på programmet utarbetandet av normer för byggnadspapp, mellanväggsplattor av åtskilliga slag m. m. Slutligen har byggnadsstyrelsen beträffande det f o r t s a t t a r a t i o n a l i s e r i n g s a r b e t e t anfört följande. För utförande av forsknings- och utredningsarbete behövde styrelsen anställa åtminstone en ny arbetskraft å styrelsens byggnadsbyrå med uppgift att helt ägna sig åt detta arbete såsom biträde åt ovanberörda delegerades sekreterare, den nuvarande byrådirektören å byrån. De medel, som erfordrades härför ävensom för utförandet av undersökningar såväl vid tekniska högskolans laboratorier och statens provningsanstalt som ock i mera praktiskt avseende på själva byggnadsplatserna, borde nämligen, såsom redan i viss mindre omfattning skett, kunna disponeras av de till styrelsens förfogande ställda byggnadsanslagen. Styrelsen hade beräknat, att 0-2 % av varje sådant anslag skulle för ändamålet behöva tagas i anspråk. Då de anslagsmedel, som för ny- och ombyggnadsändamål årligen ställdes till styrelsens förfogande, normalt uppginge till i genomsnitt omkring 7 milj. kr., skulle således för undersökningsarbetet kunna disponeras inemot 15 000 kr. per år. Visserligen vore detta belopp synnerligen knappt för alt utredningsarbetet skulle kunna bedrivas i önskvärd omfattning, men styrelsen förväntade att kunna ekonomiskt intressera andra myndigheter och större byggnadsföretagare för arbetet i fråga. De vunna utredningsresultaten borde givetvis på lämpligt sätt publiceras och borde detta ske medels de i byggnadsstyrelsens instruktion omförmälda Meddelanden från byggnadsstyrelsen. Man kunde beräkna, att omfattningen av meddelandena skulle uppgå till högst 12 tryckark om

538 16 sidor per år, motsvarande en tryckningskostnad av omkring 2 000 kr. Dessa medel borde lämpligen utgå från sjätte huvudtitelns förslagsanslag till tryckningskostnader. Enligt av Kungl. Maj:t utfärdad instruktion för statens provningsanstalt har anstalten till uppgift att för det allmännas och för enskildas räkning samt i vetenskapligt syfte utföra provningar och undersökningar av material, konstruktionsdelar, instrument och apparater med avseende å deras mekaniska, kemiska och fysiska egenskaper och beskaffenhet. Dessa provningar och undersökningar ske på uppdrag av offentliga myndigheter och enskilda mot betalning enligt fastställda grunder. I den mån erforderliga penningmedel ställas till anstaltens förfogande utföras vetenskapliga undersökningar även i det allmännas eller tekniskt-vetenskapligt intresse. Anstalten omfattar fem tekniska avdelningar jämte en kontorsavdelning. Den byggnadstekniska avdelningen utför huvudsakligen följande arbetsuppdrag: a) hållfasthets- och andra fysikaliska undersökningar av naturlig och konstgjord byggnadssten, tegel m. m., cement, betong och material därtill för bedömande av dess lämplighet till betong för olika ändamål, trä, isolerings- och andra byggnadsmaterial samt byggnadskonstruktioner, såsom träförband, väggar, pelare m. m.; b) undersökningar av vägmaterial m. m. i avdelningens vägmateriallaboratorium, såsom sten och plattor beträffande hållfasthets- och andra fysikaliska egenskaper, sand och grusmaterial, asfalt m. m.; c) bestämning av värmeisoleringsförmåga och motståndsförmåga mot brand hos byggnadsmaterial och konstruktioner i avdelningens brandlaboratorium, bland annat med hänsyn till brandteknisk klassindelning, undersökningar beträffande brandorsak, provning av kemiska eldsläckningsapparater m. m.; d) besiktning av inträffade skador på hus och andra byggnadsverk samt provtagning, besiktning och kontroll vid fabriker och på arbetsplatser. Med anledning av de sakkunnigas cirkulärskrivelse har provningsanstalten anfört följande. Av olika uppdragsgivare hade anstalten anlitats bland annat för att genom systematiska undersökningar och provningar av använda material och dessas behandling höja tillverkningens kvalitet, att vid leveranser såväl inom landet som vid export kontrollera den levererade varans beskaffenhet och överensstämmelse med uppställda leveransfordringar, att undersöka och jämföra olika materials fabrikat med avseende å deras lämplighet för olika ändamål, att vid inträffade skador utröna i vad mån orsakerna vore att hänföra till

539 olämpligt eller felaktigt material och att angiva medel för desammas avhjälpande, att på grundval av undersökningar och utredningar biträda vid uppställande av lämpliga kvalitetsfordringar och leveransvillkor för material till olika ändamål samt att i samband med nya uppfinningar och tillverkningsmetoder utföra förberedande mekaniska, fysiska eller kemiska laboratorieförsök för bedömande av uppfinningens eller tillverkningens möjliga utförbarhet och värde. Provningsanstalten har vidare anfört, att anstaltens utrustning av ekonomiska skäl hade måst begränsas till oftare förekommande uppgifter och att anstalten därför icke kunde omedelbart vara beredd att upptaga till utredning alla inom dess vidsträckta verksamhetsområden uppkommande spörsmål. Anstalten strävade dock att i delta avseende stegvis utveckla sig i nära samarbete med sina uppdragsgivare. Anstalten har därefter lämnat uppgift rörande de s t a n d a r d i s e r i n g s a r b e t e n , n o r m e r , l e v e r a n s f ö r e s k r i f t e r m. m. inom byggnadsindustrien, vilka anstalten utfört och utarbetat eller vid vilka anstalten medverkat. Dessa vore normalbestämmelser för leverans och provning av murtegel, för leverans och provning av cement, för material till betong och armerad betong samt för betongrör, begreppsbestämningar och tekniska bestämmelser för provning av metallers draghållfasthet, smidesgods m. na., kvalitetsbestämmelser för taktegel, bestämmelser för provning av bergarter för vägändamål i samarbete med statens väginstitut, samt för bituminösa vägbeläggningar, utarbetade av nämnda institut, samt bestämmelser för brandprovning och klassificering av byggnadsmaterial och konstruktioner m. m. För utarbetande av förenämnda normalbestämmclser eller för andra ändamål hade bland annat följande u n d e r s ö k n i n g a r utförts beträffande arbeten inom eller berörande byggnadsindustrien, nämligen metoder för bestämning av värmeledningsförmågan hos byggnadsmaterial, undersökningar av vanliga och högvärdiga cementsorter och i samband därmed utförda undersökningar av betong eller av singel och makadam för betongberedning, hållfasthetsundersökningar på betong i fruset och ofruset tillstånd samt klorkalciums användning såsom skyddsmedel mot köld, betong och betongrörs beständighet mot vatten, orsakerna till utslag och vittring av kalksten, naturstensfasaders väderbeständighet och konserveringsmedel härför, om fuktighet i murväggar och dess betydelse, kallbearbetningens inverkan på järns och ståls hållfaslhetsegenskaper,

540 utmattningshållfasthet hos kallvalsat stål samt ståls hållfasthet mot utmattning och slag, även vid låg temperatur, om övre och undre sträckgräns hos byggnadsjärn, samt hållfasthetsvärden hos grövre armeringsjärn. Undersökningar av v i r k e o c h t r ä m a t e r i a l hade bland annat omfattat hussvampen och konservering av trä mot röta samt svenskt furuvirkes hållfasthetscgenskaper och deras beroende av fuktighetshalt och volymvikt, även speciellt beträffande flygplanstillverkning, limfogar m. m. Utförda arbeten, som legat till grund för K u n g l . M a j : t s f i l m f ö r o r d n i n g av år 1932, vore bland andra brandprovningar med film och brandsäkerheten hos en filmlagerbyggnad jämte normer för filmlagring. Vad angår v i d p r o v n i n g s a n s t a l t e n p å g å e n d e s t a n d a r d i s e r i n g s a r b e t e n m. m. har anstalten meddelat att densamma utarbetat eller medverkat vid utarbetandet av följande bestämmelser: revision av 1934 års statliga cement- och betongbestämmelser i samarbete med de tekniska ämbetsverken och ingenjörsvetenskapsakademiens cementlaboratorium samt cementindustrien, bestämmelser för brandteknisk klassindelning av byggnadsmaterial och konstruktioner för godkännande av eldskyddsfärger och eldskyddsvätskor för byggnadskonstruktioner samt för godkännande av branddörrar och brandfönster, samarbete med järnkontoret för uppställande av svensk standard för järn och stål, även såsom byggnadsmaterial, undersökningar av rostskyddsfärger samt av träkonserveringsmedel, bestämmelser för provning och godkännande av takpapp, inberäknat takpapps klassindelning i brandtekniskt hänseende, på uppdrag av takpappsindustrien, bestämmelser för vägbyggnadsmaterial, särskilt bituminösa vägbeläggningar, i samarbete med statens väginstitut, samt revision av bestämmelserna för taktegel. Slutligen har provningsanstalten lämnat uppgift om de av anstalten planlagda arbeten, vilka berodde på, h u r u v i d a p e n n i n g b i d r a g h ä r f ö r k u n d e e r h å l l a s . Anstalten hade för avsikt att i samråd med vederbörande byggnadsmyndighet, industri eller intressent utföra följande undersökningar, respektive fullfölja påbörjade sådana i den mån penningbidrag härtill kunde anskaffas, nämligen fortsatt revision av de statliga cement- och betongbestämmelserna av år 1934 efter moderna synpunkter och gjorda erfarenheter, klassindelning av takpapp och bestämmelser för provning och godkännande av byggnadspapp, undersökning i avseende på krympning och svallning, hållfasthetsegen-

541 skaper, avnötning, beständighet m. m. av byggnadsvirke av olika träslag samt beträffande väggbeklädnadsplattor av fanér, träfibrer, gips m. fl., konservering av virke mot skadliga insekter, undersökning av rostskyddsfärger och brandprovningar av fönster- och dörrkonslruktioner. Beträffande de flesta av dessa arbetsuppgifter hade arbetet icke kunnat påbörjas på grund av brist på penningmedel. De av provningsanstalten utförda undersökningarna hade, såvitt anstalten kunnat bedöma, visserligen haft sitt värde, men de hade även visat, huru otillräcklig den tekniska kunskapen samt huru behövliga fortsatta forskningsarbeten på det byggnadstekniska området vore. För ökad användning till byggnader och redskap av inhemska material fordrades mer ingående kunskap om egenskaperna. Ävenledes borde normer utarbetas för tekniskt rationell användning av material och konstruktioner för husbyggnader och för redskap av olika slag. Den stora betydelsen av förbättrad användning av till exempel trävirke för olika ändamål hade i mycket högre grad än hos oss uppmärksammats i andra länder, särskilt i Finland. Provningsanstalten ville följaktligen som sin mening framhålla, att den svenska forskningen och provningsverksamheten för främjande av användningsmöjligheterna för svenska material såväl inom landet som för export borde energiskt bedrivas. Med hänsyn till den erfarenhet, som anstalten på ifrågavarande forskningsområden förvärvat och som dokumenterat sig i utförda arbeten, har anstalten ansett sig böra vara representerad vid utarbetande av förslag om fortsatt forskningsverksamhet på det byggnadstekniska området. Tekniska högskolan har icke besvarat de sakkunnigas cirkulärskrivelse rörande rationaliseringsfrågan inom byggnadsindustrien. De sakkunniga ha emellertid kännedom om att åtskillig forskningsverksamhet på det byggnadstekniska området bedrives vid högskolan dels av lärarepersonal inom dithörande fack och dels i samband med elevernas examensarbeten. Sålunda må erinras om professorn H. Kreugers av flera statliga och kommunala myndigheter samt enskilda företagare understödda fleråriga undersökningar rörande ljudisolering inom byggnader och professorn C. Forssells undersökningar angående grundläggningsförhållanden vid olika jordarter. Det torde vara att förvänta, att, sedan det stora och moderna byggnadstekniska laboratoriet inom högskolans nya kanslibyggnad numera färdigställts, betydelsefulla rön och resultat av provningar och undersökningar till fromma för rationaliseringsverksamheten inom byggnadsindustrien där skola vinnas. Chalmers tekniska högskola har som svar å de sakkunnigas skrivelse överlämnat ett yttrande i ämnet från professorn i husbyggnadskonst vid institutet M. Wernstedt. Denne har däri anfört, att de åtgärder för rationalise-

542 ring av byggnadsverksamheten, gällande material, konstruktioner och metoder, som vid undervisningen inom fackskolorna för husbyggnad och vägoch vattenbyggnad iakttoges, inskränkte sig i allmänhet till ett genomgående av huvudprinciper och system, som i praktiken vore grundläggande för rationellt planerande och byggande. Rationell lösning behandlades i föreläsningar och övningar rörande olika slag av byggnader, särskilt beträffande industribyggnader och bostadstyper, i viss mån även detaljelement ur rationaliserings- och standardiseringssynpunkter. Där så lämpligen kunde ske, utnyttjades vid programövningar och vid utförandet av ritningar, beskriv ningar, kostnadsförslag m. m. föreliggande utredningar rörande standardkonstruktioner samt standardiserade material- och byggnadsdetaljer. Byggnadsarbetenas rationella bedrivande, byggnadsplatsens organisation och arbetsledningens betydelse för rationellt byggande behandlades i den utsträckning föreläsningar och övningar därtill gåve anledning. Några självständiga undersökningar eller utredningar av eleverna rörande byggnadsmaterialiers rationalisering hade icke utförts. Ingenjörsvetenskapsakademien har med anledning av de sakkunnigas cirkulärskrivelse meddelat, att dess arbeten på det byggnadstekniska området, vilka låge rätt långt tillbaka i tiden, omfattade undersökningar rörande följande detaljspörsmål: För prövning av den v ä r m e i s o l e r a n d e f ö r m å g a n h o s v ä g g k o n s t r u k t i o n e r , f ö n s t e r s a m t b j ä l k l a g o c h t a k m. m. hade en ny metod utarbetats, med vilken sedan utförts provserier å värmeisoleringsförmågan hos olika material och byggnadskonstruklioner. Under tiden för metodens utarbetande och vidtagande av de anordningar, som erfordrades för dess utnyttjande, utfördes prov med användning av redan kända metoder, vilka sedan kontrollerades med den nya metoden. Samtliga verkställda undersökningar på området hade sedan sammanställts, och resultatet av denna sammanställning, ävensom en del teoretiska beräkningar i samband med praktiska mätningar, hade publicerats i akademiens handlingar. Undersökning hade gjorts för ulrönande av huruvida de i vårt land tilllämpade m e t o d e r n a f ö r u t f ö r a n d e a v m i n d r e b o s t a d s h u s kunde anses fylla berättigade fordringar ur byggnadsteknisk och hygienisk synpunkt. Systematiska undersökningar av y t b e h a n d l i n g e n a v b y g g n a d s f a s a d e r av olika material vid olika klimatiska förhållanden hade verkställts. Studier av vunna framsteg på området r a t i o n e l l a r b e t s l e d n i n g och prövning av dessa resultats tillämpning på svenska förhållanden hade gjorts. Undersökningar hade utförts rörande g r u n d l ä g g n i n g å l e r a samt

543 prövning verkställts av förutsättningarna för g r u n d l ä g g n i n g p å p l a t t o r och pålar. Den naturliga v e n t i l a t i o n e n i b y g g n a d e r hade ävenledes varit föremål för undersökning. Vidare hade undersökningar gjorts rörande olika slags t r ä v i r k e och deras egenskaper, speciellt fuktighetens inverkan på virkets fysikaliska egenskaper. För utexperimenterande av lämplig metod för tillförlitligt bedömande av d e n l j u d i s o l e r a n d e f ö r m å g a n h o s o l i k a s l a g av byggnadskonstruktioner hade likaledes verkställts undersökningar. Slutligen hade undersökningar utförts rörande ljudisoleringsförmågan hos olika slag av byggnadskonstruktioner. För flertalet av dessa undersökningar och deras resultat hade redogörelser lämnats i akademiens handlingar och meddelanden. Akademien har vidare anfört, att den på sin tid övervägt att vidtaga åtgärder i syfte att befrämja rationalisering genom standardisering och typisering på byggnadsområdet. En del omständigheter hade emellertid gjort, att man avstått från att fullfölja denna avsikt. A ena sidan hade byggnadsverksamheten i början av 1920-talet befunnits så svagt organiserad och byggnadsarbetarnas lönesystem så fastfruset, att det hade förefunnits föga utsikt att få eventuellt framkommande uppslag förda ut i praktiken. Å andra sidan hade arkitektyrkets utövare synts vara i huvudsak inställda på största möjliga typvariation i direkt motsättning till teknikernas strävan efter ekonomisering genom standardisering och typisering. Under dessa omständigheter hade man inom akademien ansett sig böra ägna sina krafter åt mera hoppfulla uppgifter. Karolinska sjukhusets byggnadskommitté, vilken handhar ledningen av byggnadsarbetena m. m. för den nya sjukhusanläggningen å Norrbacka invid Stockholm, har i anledning av de sakkunnigas cirkulärskrivelse rörande rationaliseringsåtgärder inom byggnadsindustrien anfört i huvudsak följande. Rationalisering torde, då det gällde byggnadsverksamhet, innefatta de åtgärder, som vidtoges beträffande arbetsmetoder, material, arbetets skötsel m. m. för att erhålla på samma gång de bästa resultat som största möjliga besparingar och avsåge sålunda ett förbilligande av företaget utan eftersättande av ändamålsenligheten. Då arbetet vid sjukhusanläggningen ej bedreves av kommittén i egen regi ulan genom entreprenörer, hade åtgärderna för rationalisering i huvudsak inriktats på de konstruktioner och de material. som kommit till användning, samt därjämte en del åtgärder vidtagits för att säkerställa erhållandet av vissa material, vilka tillhandahållits de olika entreprenörerna av kommittén. Vad rationalisering av byggnadskonstruktionen beträffade, hade undersökningar gjorts, huruvida för byggnader med större höjd, 7 å 8 våningar,

544 b ä r a n d e j ä r n s t o m m e e l l e r b ä r a n d e m u r v e r k skulle användas. Härvid hade kostnadssynpunkter i största utsträckning blivit utslagsgivande. I sjukhusbyggnaderna hade i allmänhet den bärande stommen uppförts med yttermurar och en innermur i tegel. Endast i vissa fall, där i yttermurarna fönstren upptagit större delen av fasadytorna eller där i det inre murar ej varit önskliga till följd av plandispositionerna, hade de bärande stöden utförts av kringgjutna järnbalkar. Därjämte hade olika t y p e r a v b j ä l k l a g undersökts ur konstruktions- och kostnadssynpunkt. Man hade i allmänhet härvid stannat för betongplattor mellan järnbalkar och i stor utsträckning kontinuerliga järnbalkar mellan yttermurarna och över innermur. Användandet i vissa fall av k l i n k e r b e t o n g hade undersökts, men inskränkts mot vad ursprungligen avsetts. Det syntes som om klinkerbetongens värmeisolermgsförmåga ännu ej vore tillräckligt utprövad, varför dess användning syntes böra ske med viss försiktighet. Dess höga pris vore en annan orsak till dess sparsamma förekomst. I de oputsade fasadmurarna hade samtliga öppningar i murverket täckts m e d h o r i s o n t a l a s k i f t i s t ä l l e t f ö r m e d v a l v . Utredning om den rationellaste lösningen av dessa övertäckningar hade gjorts genom uppmurningar av murpartier med öppningar i olika bredder, varefter provbelastningar av övertäckningarna utförts. Resultatet hade blivit, att murningen över fönsteröppningarna utförts med cementblandat bruk utan användning av balkar. Dock hade i underkant av murverket klena T-järn inlagts, på vilka understa skiftet vilade. Vid betydande spännvidder hade dock järnbalkar inlagts i murverket. Det använda cementet vore pansarcement för att så vitt möjligt undvika utfällningar i fasadytorna. Vid vissa byggnader, vars fasadmurar skulle avputsas, hade använts h ö g p o r ö s t t e g e l och s v e t s n i n g hade begagnats vid infästning av pelare av järn vid bottenplattorna. I vissa fall hade i c o p a l - e l l e r l i k n a n d e p a p p begagnats för taktäckning. Frågan om j ä r n - e l l e r t r ä f ö n s t e r hade utretts. Träfönster skulle som billigare och även i vissa fall fördelaktigare användas i största utsträckning. Järnfönster skulle dock insättas i en del speciella fall. I samband med fönstertyperna hade den direkta rumsventileringen utretts, varvid springventiler under fönstren intill värmeelementen i viss utsträckning frångåtts, och i stället s p r i n g v e n t i l e r k o m b i n e r a t s m e d v e n t i l a t i o n s b å g a r i övre delen av fönstren för undvikande av drag i sjukrum och en del andra lokaler. D ö r r k a r m a r a v j ä r n skulle såsom hållbarare mot stötar användas i sjuk-, poliklinik- och andra avdelningar, där säng- eller andra transporter förekomme. Dörrar gjordes av trä av vissa efter gjorda prov fastställda typer, vilka varierade något, beroende på om ljudisoleringsförmåga fordrades

545 av dörren. Såväl fönsterkarmar med bågar som järnkarmar för dörrar, liksom ock dörrar komme i viss utsträckning att av kommittén tillhandahållas entreprenörerna. Där dörrtrösklar i sjuk-, poliklinik- m. fl. avdelningar förekomme, skulle g u m m i t r ö s k l a r användas. De hindrade icke nämnvärt transporten av sängar och matvagnar och utgjorde gott skydd mot ljudöverföring mellan rummen. Vid ljudisolerande dörrar skulle tätningslister mellan dörr och karm användas. Konstruktionen av m e l l a n v ä g g a r i sjukhusbyggnaderna hade varit föremål för vidlyftiga utredningar med fäst avseende vid kostnaderna och vid ljudisoleringsförmågan. För ljudisoleringsprov hade professorn Kreuger anlitats som sakkunnig och kommittén hade därjämte genom anvisande av medel bidragit till de utredningar om ljudisoleringsförmåga hos olika material, som Kreuger under de senaste åren utfört. Allt efter de fordringar, som vid ett sjukhus borde ställas på ljudisolering mellan olika rum, hade olika typer för mellanväggar konstruerats med tillämpning av de av Kreuger vunna undersökningsresultaten. I en å byggnadsplatsen redan uppförd byggnad, vars två nedre våningar under byggnadstiden skulle tjänstgöra som kontor för byggnadskommittén, arkitekten och arbetsledningen, hade olika slag av mellanväggar, representerande de flesta av de tilltänkta väggtyperna, uppsatts, och som sista led i undersökningarna skulle genom Kreugers försorg deras ljudisoleringsförmåga fastställas och typerna godtagas eller eventuellt justeras. I största utsträckning avsåge man att använda högporösa tegelplattor av 7 och 10 cm tjocklek, enkla eller dubbla, och vid dubbla plattväggar med ett isoleringsskikt mellan plattorna, där större ljudisolering fordrades. Även plattväggar med utanpå liggande ljudisoleringsskikt, kloisongväggar och väggkonstruktioner med såväl plattor som med trämaterial inginge i de olika väggtyperna. G o l v b e l ä g g n i n g e n hade även varit föremål för utredning och i ovannämnda kontorslokaler hade olika golvmaterial inlagts för att utröna lämpligheten av dessa. Ävenledes beträffande b e s l a g f ö r f ö n s t e r , d ö r r a r m. m. hade utredningar gjorts och olika beslag uppsatts i nämnda lokaler. Då arbetet vid sjukhusbygget i fråga bedreves med entreprenader, vore icke något speciellt av intresse att omnämna beträffande rationalisering av arbetsledningen. Inom byggnadskommittén funnes ett arbetsutskott för att förbereda de ärenden, som skulle av kommittén avgöras, samt utöva den direkta ledningen av och tillsynen över arbetena. Kommitténs arkitekt och arbetschef vore inför kommittén och arbetsutskottet föredragande i ärenden av teknisk art. Den direkta tillsynen av arbetena på arbetsplatsen handhades av arbetschefen med tillhjälp av särskilda kontrollanter. Hos kommittén vore vidare anställda en sekreterare samt en kamrerare, tillika kassaförvaltare. För underlättandet av samarbetet mellan arkitekt och bygg36—717118.

I

546 nadskonstruktör utfördes de byggnadstekniska samt de värme-, ventilationsoch sanitetstekniska konstruktionsarbetena på arkitektkontoret. Vad slutligen beträffade de sakkunnigas begäran att från kommittén erhålla yttrande och förslag rörande önskvärda åtgärder i rationaliseringsoch dylikt syfte inom byggnadsindustrien ansåge sig kommittén icke kunna närmare ingå på denna vidlyftiga fråga. Ett stort önskemål beträffande rationalisering av vår byggnadsindustri vore dock, att inom landet kunde tillverkas järnbalkar till pris, som möjliggjorde deras användande vid husbyggandet, och i dimensioner, som vore lämpliga för de mest förekommande behoven. Detta önskemål torde stå klart för alla, som hade med byggnadsverksamhet att skaffa, och kommittén vore övertygad om, att de sakkunniga komme att ha sin uppmärksamhet fäst vid saken. Då emellertid byggnadskommittén ej ansåge sig kunna närmare ingå på denna och andra hithörande spörsmål eller att komma med några förslag till deras lösning, hade den endast velat framhålla nämnda frågas vikt och dess lösning som synnerligen betydelsefull. Sveriges standardiseringskommission har i sitt uttalande i ämnet till de sakkunniga framhållit att kommissionen redan tidigt uppmärksammat den tekniska förbistring, som rådde inom byggnadsverksamheten, varför kommissionen samverkat med kommittén för standardisering av byggnadsmaterial, bildad år 1919 på initiativ av Sveriges industriförbund och svenska teknologföreningens avdelning för husbyggnadskonst. Denna kommitté hade haft till uppgift att genom utredningar och utarbetandet av standardförslag söka åstadkomma rationalisering och standardisering inom ifrågavarande bransch. Kommittén hade utarbetat följande s t a n d a r d f ö r s l a g samt publikationer. »Standardsnickerier» med tillhörande detaljritningar, »Förslag till svensk standard för byggnadsbeslag» och »Köket och ekonomiavdelningen i mindre bostadslägenheter, förslag till systematisering.» Kommitténs arbeten hade tyvärr icke fått den allmänna tillslutning, som de förtjänat. Detta syntes i huvudsak bero på, att större antalet arkitekter, byggmästare och entreprenörer icke velat binda sig vid någon bestämd standardisering. Kommissionens arbetsutskott hade därför i maj 1935 beslutat, att kommittén för standardisering av byggnadsmaterial skulle upphöra med sin verksamhet, men komme arbetet att ånyo tagas upp, så snart gymisamma betingelser härför förefunnes. Vid 1936 års början hade kommissionen upptagit arbete med standardisering av a r m a t u r , såsom tappkranar, vattenventiler, värmeledningsarmatur, sanitetsarmatur, kopplingar etc. Några definitiva resultat förelåge icke, men av de gjorda utredningarna att döma borde genom standardisering på dessa områden kunna ernås en minskning av kostnaderna för installations-

547 material för byggnadsindustrien. Ifrågavarande arbeten omfattades av både tillverkare och konsumenter med största intresse. Kommissionen hade vidare funnit, att standardisering av s a n i t e t s g o d s, såsom badkar, tvättställ, slasktrattar, golvbrunnar, vattenlås, spolcisterner etc. vore av behovet synnerligen påkallad, varför kommissionen hade beslutat att upptaga dessa arbeten i och för standardisering. Svenska stadsförbundet har meddelat de sakkunniga, att förbundet i dess verksamhet visserligen sysslat med bostadsfrågor, men hade detta uteslutande gällt organisationen av byggnadsföretag och subvention till dylika och icke rationaliseringsfrågor. Förbundet hade ej heller några önskemål att framföra beträffande åtgärder i rationaliseringssyfte inom byggnadsindustrien. Svenska landstingsförbundet har i sitt svar å de sakkunnigas hänvändelse till förbundet i rationaliseringsfrågan erinrat, att det icke vore obetydliga belopp, som av landstingen årligen nedläggas på anskaffning av fastigheter. Under åren 1923—1932 hade enligt den officiella statistiken icke mindre än cirka 125 milj. kr., eller i medeltal 12% milj. kr. per år, offrats för detta ändamål. Det vore givet, att landstingen under sådana förhållanden hade det största intresse av att åtgärder vidtoges för en rationalisering och därmed ett förbilligande av byggnadsverksamheten. Förbundet har under sin hittillsvarande verksamhet dels genom understödjande av undersökningar och utredningar på det byggnadstekniska området, dels även genom råd och upplysningar åt landstingen i byggnadsfrågor sökt verka för ett mer ändamålsenligt och rationellt byggnadsförfarande, särskilt i vad avsåge sjukhusbyggnader. Bland åtgärder i förstnämnda hänseende hade förbundet jämte vissa andra myndigheter och organisationer bekostat undersökningar vid tekniska högskolan rörande ljudisoleringsproblemet, vilket ju vore av särskild betydelse för sjukhusen. Vidare hade förbundet tagit initiativ till och kraftigt understött den år 1933 bildade sjukhusens standardiseringskommitté, vilken hade till uppgift att utarbeta standards på det sjukhustekniska området och verka för att fastställda standards komme till användning. Hittills hade kommitténs arbeten inriktats på standardisering av inventarier och förbrukningsartiklar, men uteslutet torde icke vara, att kommittén längre fram komme att taga upp frågan om standardisering även av vissa inrednings- och andra byggnadsdetaljer. Beträffande landstingsförbundets upplysningsverksamhet på förevarande område har förbundet nämnt först och främst tvenne f o r t b i l d n i n g s k u r s e r f ö r s j u k h u s s y s s l o m ä n , som förbundet anordnat åren 1923 och 1932 och vid vilka hållits föreläsningsserier om sjukhusbyggnad, byggnadsvård o. dyl., vilka föreläsningar befordrats till trycket. Vidare har förbundet omnämnt, att, sedan särskilda sakkunniga inom medicinaloch byggnadsstyrelserna år 1929 utarbetat råd och anvisningar för planlägg-

548 ning av lasarett, dessa av förbundet jämväl befordrats till trycket. Slutligen har förbundet erinrat, alt i Sveriges landstings tidskrift, som redigerades å förbundets byrå, vid upprepade tillfällen publicerats uppsatser och redogörelser i byggnadstekniska ämnen. Stockholms stads fastighetsnämnd har till svar å de sakkunnigas cirkulärskrivelse överlämnat en av fastighetskontoret i ärendet avgiven promemoria med tillhörande bilagor. Fastighetskontoret har erinrat, alt staden efter år 1924 icke bedrivit egen bostadsbyggnadsverksamhet och att kontoret följaktligen icke sedan dess haft anledning eller tillfälle att beträffande dylik byggnadsverksamhet överväga och i praktiken tillämpa rationaliseringsåtgärder. I övrigt bedreve kontoret dels underhålls- och mindre ombyggnadsarbeten å stadens fastigheter i egen regi och dels vissa nybyggnads- och större ombyggnadsarbeten för olika förvaltningsändamål, huvudsakligen på entreprenad. Verksamheten avsåge skiftande slag av byggnader och ägnade sig därför icke heller för tillämpande av rationaliseringsidéer i annan mån än vad det gällde konstruktioner och i någon mån material. Dock hade den av Stockholms stads fastighetsförvaltning bedrivna s m å s t u g e v e r k s a m h e t e n innefattat betydelsefulla och omfattande rationaliseringssträvanden. Verksamheten uppgives i sig innebära de mest omfattande åtgärder, som inom landet och sannolikt i hela världen vidtagits för att främja och rationalisera produktionen av egna hem. Den avsåge att underlätta förvärvet av eget hem för sådana familjer, vilka saknade nämnvärt kapital. Den för verksamheten grundläggande principen vore, att vederbörande egnahemsspekulant i stället för att erlägga viss kontant insats själv skulle deltaga i byggandet av det egna hemmet. De av staden i samband med småstugeverksamheten vidtagna åtgärderna kunde i korthet sammanfattas sålunda: iordningställandet av för småstugebebyggelsen erforderlig tomtmark; de iordningställda tomterna upplätes med tomträtt; upplåning av för ändamålet erforderligt kapital, som därefter mot säkerhet i form av inteckningar i respektive tomträtter ställdes till förfogande för småstugebyggare först såsom byggnadskreditiv och därefter såsom amorteringslån; uppgörandet av ritningar och arbetsbeskrivning för de olika lyper av småstugor, vilka avsåges att uppföras; upphandling av alla erforderliga byggnadsmaterial; träffandet av avtal rörande utförandet på entreprenad av vissa speciella arbeten, såsom gas-, vatten-, avlopps- och värmeledningar samt elektriska belysningsinstallationer etc.; prövning av ansökningar från samt utväljandet av sådana personer, vilka åt sig önskade uppföra småstugor;

549 finansiell kontroll av byggnadsverksamheten, innebärande bland annat avräkning av varje särskilt utlämnat byggnadskreditiv; meddelande av råd och anvisningar åt småstugebyggarna angående de arbeten, som de själva utförde, samt utövande av kontroll beträffande de arbeten, som utfördes på entreprenad. Beträffande denna byggnadsverksamhets tekniska och ekonomiska effektivisering kunde enligt fastighetsförvaltningens mening vissa principer vara av mer allmän betydelse. Vad gällde s t a n d a r d i s e r i n g a v b y g g n a d s m a t e r i a l vore att bemärka, att småstugorna uppfördes av monteringsfärdigt trämaterial, däri de olika byggnadselementen vore i högsta grad standardiserade och iordningställda vid fabrik. Ytterväggarna levererades i form av väggblock, numera enligt en av staden uppgjord konstruktionsmetod. Skorstenarna uppmurades av block av gasbetong med ingjutna tegelrör och håltegel. Plåtbeslag vore likaledes standardiserade och tillverkade å verkstad. C e n t r a l i s e r a d upphandling av erforderliga material skedde av staden, varigenom ernåddes fördelaktiga priser, i genomsnitt 20 % lägre än som vore möjligt erhålla för enskilda köpare. Genom f i n a n s i e l l ö v e r v a k n i n g o c h k o n t r o l l förebyggdes, att småstugebyggarna uttoge mer material än som erfordrades för varje stuga samt att vissa arbetslöner utbetalades, innan respektive arbeten vore utförda och fullt avslutade. Fastighetskontoret har vidare anfört följande allmänna reflexioner i anslutning till den lämnade redogörelsen för småstugeverksamheten. Självfallet vore möjligheterna för en noggrann finansiell kontroll större, då det såsom vid nämnda verksamhet gällde uppförandet av ett stort antal byggnader av samma typ, än då det gällde uppförandet av enstaka byggnader enligt speciella ritningar. Emellertid syntes det bokföringsmässiga förfaringssätt och de tekniska hjälpmedel, som vid småstugeverksamheten användes för den finansiella övervakningen, med fördel kunna utnyttjas även vid annan byggnadsverksamhet. I många fall syntes nämligen för närvarande den finansiella kontroll, som utövades i samband med beviljandet av krediter för byggnadsändamål, vara bristfälligt ordnad, vilket medförde, att krediten med hänsyn till risken utsträcktes till endast låg procent av den verkliga kostnaden för en ännu icke fullbordad anläggning. En skärpning av den finansiella övervakningen skulle för byggnadsföretagaren komma att medföra den fördelen, att lyftningar å beviljade byggnadskreditiv finge ske mera successivt än som nu vanligen vore fallet och till högre procent av värdet av det utförda arbetet. Utan att kreditgivarens risk ökades, skulle företagaren sålunda kunna arbeta med minskat eget kapital. Det torde vid all statlig och kommunal kreditgivning för byggnadsändamål vara av stor betydelse, att byggandet skedde under tillräckligt betryggande, men samtidigt smidigt verkande ekonomisk kontroll. Särskild betydelse måste denna fråga tillmätas, därest den offentliga kreditgivningen skulle komma att kompletteras exem-

550 pelvis genom åtgärder, avseende att förmedla anskaffningen av byggnadsmaterial. Vad särskilt beträffar e g n a h e m s b e b y g g e l s e n har fastighetskontoret nämnt, att kontoret vid uppförande av eller granskning av ritningarna till de å tomträttsmark inom stadens trädgårdsstäder uppförda byggnaderna kunnat ägna uppmärksamhet åt frågan om byggnadsverksamhetens rationalisering i allmänhet och tillskapandet av rationella planlösningar i synnerhet. Vid standardisering av dörrar, fönster, köksinredningar och trappor hade goda resultat kunnat ernås. Genom byrån hade värdefull erfarenhet samlats från de enskilda byggnadsföretagen och en effektiv växelverkan ernåtts mellan projektorer och företagare. Fastighetskontoret framhåller vidare, att detsamma i samband med den under de senast förflutna åren utförda a l l m ä n n a b o s t a d s u t r e d n i n g e n ingående sysslat med standardiseringsspörsmålet på bostadsbyggandets område. Resultatet av kontorets utredningar i sådant avseende funnes sammanfattningsvis redovisat i bostadsutredningens s. k. positiva del och framginge i allt väsentligt av följande punkter. Vid uppförande av bostadshus för mindre bemedlade familjer borde hänsyn tagas till åtskilliga tekniska åtgärder och omständigheter, som under senaste åren hade bidragit till nedbringande av byggnadskostnaderna och förbättring av bostädernas kvalitet, varibland särskilt märktes: användning av vissa nya byggnadsmaterial, t. ex. de nya murverks-, väggoch isoleringsmaterialen, fabriksblandad betong, lättbetong etc. i nya bjälklagstyper och stomkonstruktioner, vilka emellertid krävde hög kompetens hos företagarna; användning av vissa maskinella anordningar, framför allt träbearbetningsmaskiner, cement- och målarsprutor; stödjande av det officiella standardiseringsarbetet, som dock hittills satt föga märkbara spår inom byggnadsindustrien; enhetliga serier av snickerier, beslag, köksinredningar, sanitetsgods, kokspisar m. m. borde komma till användning; format-, respektive kvalitetsbestämmelser för taktegel, fönsterglas, golvträ etc. borde framdrivas; besparingar i grundläggningen genom bättre samarbete mellan arkitekt och konstruktör; besparingar vid konstruktionen av stomme och bjälklag; utrymmesvinst kunde erhållas medelst tunna ytterväggar utan dyrbar extra värmeisolering vid val av lätta murstenar med hög hållfasthet; fabrikstillverkade balkar av lättbetong borde få stor användning; ett minimum av inre murverk borde eftersträvas, möjliggjort bland annat av förenklade ventilationssystem; användning av betongbjälklag i stället för träbjälklag på grund av hygieniska fördelar, minskad underhållskostnad, ökad kvalitet och livslängd för fastigheten samt reduktion av brandförsäkringspremier; användning av betongstommar, helt eller delvis, vid byggnader, högre än

551 sex våningar, men vid lägre hus tegelstomme; användning av tunna, väl ljudisolerade bjälklag samt av släta, råa betongytor; utarbetande och fulländande av nya ventilationssystem, eventuellt med mekanisk evakuering med centralfläkt, samt studium av frågan om material till ventilationskanaler; pålitligare ljudisolering beträffande mellanväggar; standardprogram för anordning och utrustning av kök för mindre bemedlades lägenheter; utredning rörande möjlighet att å köksgolv anbringa korkmatta eller annan beläggning omedelbart vid husets färdigställande; förbilligande av snickerier genom ännu större förflyttning av arbetsprocesserna till snickerifabriken; användning av släta dörrar och bättre ljudisolering av dörrar till förstugor; förenkling av målningsarbetet till betsning och lasering å invändiga snickerier; koleldade centralanläggningar för leverans av värme och varmvatten till grupper av fastigheter; önskvärda mekaniska anordningar, såsom tvättmaskiner, snabbtork, mangel, centrifug, sopförbränningspannor m. m. Därjämte har behovet framhållits av, att m a s k i n e r i s t ö r r e omf a t t n i n g b e g a g n a s å arbetsplatsen till förbilligande av arbetet. Beträffande a r b e t s l e d n i n g e n har erinrats om det lämpliga för driftens rationalisering av att t i d s p 1 a n e r för arbetena upprättas, innefattande tidsperioder för de olika arbetenas genomförande, beräkning av erforderligt arbetarantal av olika fack, tider för arbets- och detaljritningars avlämnande samt för materialleveranser, ävensom finansiell tablå över kapitalåtgången. Härvid borde beaktas de speciella byggnadsförhållandena på arbetsplatsen, arbetarstammen på byggnadsorten, transportmöjligheter, leveransförhållanden från fabriker och verk m. m. samt tillskott göras för ogynnsam väderlek. Genom en dylik plan borde vinnas icke oväsentliga besparingar, särskilt genom fördelaktiga materialleveranser o. dyl. K o s t n a d s k o n t r o l l vore också behövlig. Lämpligt system härför hade ännu icke utexperimenterats. Olika försök hade gjorts med månadsbokslut, jämförda med kostnadsberäkning och tidsplan, samt med kortsystem, där för varje detalj införts beräknad materialåtgång och kostnad, jämförd med den verkliga. A r b e t s l e d n i n g p å a r b e t s p l a t s e n måste vara tillräcklig beträffande antal och kompetens för att kunna föreslå förbättringar, besluta om detaljer, som ofta saknas å ritningarna, ombesörja en stor del av och kontrollera alla materialbeställningar, sköta ackordsuppgörelser, avlöningslistor, rapporter m. m. S a m a r b e t e t m e l l a n o l i k a p r o j e k t e r a n d e p a r t e r borde ordnas mer rationellt. Det nuvarande systemet med fritt för sig arbetande arkitekter, byggnadskonstruktörer samt konstruktörer för värme-, sanitets-, maskinella, elektriska och hissanläggningar m. fl. vore icke det bästa. Dels vore samarbetet mången gång mellan dessa olika

552 vid projekterings- och ritningsarbetet samarbetande krafter sådant att avsevärd tidsspillan uppstode och så till vida bristfälligt, att detaljerna å olika konstruktionsritningar icke överensstämde. Detta förhållande åstadkomme förseningar, mindre tillfredsställande arbete samt väsentliga merkostnader, särskilt beträffande arbetsledning. Stockholms gas- och elektricitetsverk har i anledning av de sakkunnigas cirkulärskrivelse framhållit, att de byggnadsmaterial, byggnadskonstruktioner och byggnadsmetoder, som användes vid verken, i väsentlig mån måste anpassas till de värmetekniska, mekaniska och elektriska maskiner och apparater etc, som inrymdes i respektive byggnader. De erfarenheter, som verken i olika sammanhang gjort, vore därför icke tillämpliga på byggnadsindustrien i allmänhet och de standardiserings-, normerings- och typiseringsarbeten, som förekommit, hade ensartad speciell karaktär, varför icke heller från dessa någon vägledning kunde bjudas byggnadsindustrien i allmänhet. Byggnadsnämnderna i Stockholm och Göteborg ha icke besvarat de sakkunnigas skrivelser rörande rationaliseringsspörsmålen. Att så icke skett, kan enligt de sakkunnigas mening bero antingen därpå, att byggnadsnämnderna i fråga icke sysslat med rationaliseringsfrågor i sådan omfattning, att nämnderna haft något av sådant värde att omförmäla, att de ansett detta böra komma till de sakkunnigas kännedom, eller ock att dessa frågor överhuvud taget äro av sådan natur, att nämnderna som allenast kontrollerande myndigheter på området icke befattat sig med dem. Byggnadsnämnden i Malmö har som svar på de sakkunnigas förfrågan överlämnat en av stadsarkitekten Stoltz i ämnet avgiven redogörelse, vars innehåll åberopats som eget yttrande. Av intresse i denna redogörelse är, att stadsarkitekten i samråd med styrelsen för Södra Sveriges byggnadstekniska samfund låtit under de gångna åren anordna demonstrationer av nya och ändamålsenliga material vid samfundets månatliga sammanträden i förening med föredrag av framstående fackmän om moderna arbets- och byggnadsmetoder på byggnadsteknikens olika områden. Denna upplysningsverksamhet hade på flera håll visat sig vara till gagn såväl vid projektering som vid utförande av byggnadsarbeten inom samhället. I övrigt hade byggnadsnämnden arbetat för större sakkunskap hos de personer, vilka anförtroddes uppgörandet av förslag till och utförandet av byggnadsarbeten i Malmö. Ledaren för Stockholms stads sjukhusdirektions utredningskontor, ingenjören Hjalmar Cederström, har beträffande utredningsarbetet för stadens planerade stora sjukhusanläggning på Söder i Stockholm framhållit en del intressanta synpunkter rörande rationaliseringssträvandena vid detta arbete, av vilka de sakkunniga återgiva följande. Genom direkt studium av olika

553 driftsförhållanden i äldre sjukhus kunde man arbeta sig fram till de riktiga principerna för planläggning av nya dylika anläggningar. Det moderna sjukhuset utgjorde icke en relativt godtycklig arkitektonisk skapelse, utan måste anpassa sig till det inre arbetet inom sjukhuset. De, som arbetade inom ett sjukhus, kände givetvis bäst till dessa fordringar. Av denna orsak hade vid utredningen om Södersjukhuset stått till förfogande en stab av ett sextiotal fackmän på olika områden, läkare, sjuksystrar, annan sjukhuspersonal, ingenjörer, arkitekter m. fl., varjämte ett intimt samarbete inletts med utländska läkare och fackmän. En p r o v n i n g s a v d e l n i n g hade dessutom inrättats i samband med utredningsarbetet för att hindra att omogna konstruktioner komme till utförande. Provningsavdelningen omfattade en modellavdelning samt avdelningar för materialprövning, ljudisolering, normering av gods för sjukhusväsendet m. m. Utländska studieresor hade för utredningsändamålet gjorts av olika specialister, vilket emellertid icke varit tillräckligt, varför man trätt i direkt förbindelse med utländska fackmän. Utredningsarbetet hade påbörjats med utarbetande av byggnadernas enheter, de olika rummen, därefter hade följt dessas sammansättande till avdelningar och slutligen dessas ingruppering. Vid utredningsarbetet vore anställda bland andra fem forskningsingenjörer för att studera sjukhusväsendets tekniska utveckling. Dessa vore en statiker, en installationsingenjör, en elektroingenjör, en kyltekniker och en transporttekniker. Arbetsstudier i olika vårdavdelningar gjordes av en för ändamålet anställd tidsingenjör på samma sätt som vid industriföretag. Sociala synpunkter studerades även, såsom personalens bostadsförhållanden med hänsyn till dess tjänstgöring, personalens utspisning o. dyl. Man ämnade höja det nya sjukhusets standard, men icke dess kostnad. Detta skulle ske genom typisering och normering av arbetsmetoder, rum, utrustning o. s. v. Härvid hade provningsavdelningen en stor uppgift att fylla. Ingenjören Cederström har därjämte framhållit behovet av att skapa ett centralarkiv för svenskt sjukhusväsen, där intresserade personer kunde studera utvecklingen på området. Detta vore ock ett led i rationaliseringssträvandena. Jernkontoret och Stora Kopparbergs bergslags aktiebolag ha var för sig meddelat de sakkunniga, att de icke varit i tillfälle vidtaga några rationaliseringsåtgärder beträffande byggnadsindustrien. Svenska teknologföreningens styrelse har i sitt yttrande i ämnet angivit, att det arbete i rationaliseringssyfte, som under senare år utförts antingen genom föreningen eller av denna i samarbete med andra föreningar eller institutioner, begränsat sig huvudsakligen till standardiserings- och normeringsarbeten och avsett i regel utarbetande av normalbestämmelser för byggnadsmaterial och konstruktioner samt standardisering av vissa byggnadsdetaljer.

554 Bland arbeten av sådant slag märktes normalbestämmelser för murtegel, bestämmelser angående betong och armerad betong, personhissar och sjukhissar samt regler och råd angående byggnadsåskledare. Vidare hade föreningen medverkat vid upprättande av standard för byggnadssnickerier och för byggnadsbeslag. Standardiserings- och normeringsarbeten utgjorde likväl enligt föreningens mening endast en av de många förutsättningarna för att kunna producera bostäder på det mest rationella sättet. Dessa förutsättningar vore emellertid icke enbart av teknisk natur, utan sammanhängde även med sociala och ekonomiska spörsmål, rörande vilka styrelsen icke ansåge något ställningstagande från föreningens sida böra åtminstone för närvarande ifrågakomma. Styrelsen ville därför begränsa sig till att i största korthet angiva några faktorer och omständigheter, som enligt dess mening krävde särskilt beaktande vid den utredning, som anförtrotts de sakkunniga. En av de viktigaste åtgärderna i rationaliseringssyfte vore att motarbeta byggnadsverksamhetens karaktär av s ä s o n g a r b e t e och därmed sammanhängande olägenheter. Denna fråga behandlas emellertid av de sakkunniga i annat sammanhang. Ett rationellt förbilligande av produktionen krävde inom byggnadsverksamheten, liksom annan industri, en ö k a d m e k a n i s e r i n g , varför en sakkunnig undersökning av, vad som kunde vinnas genom ett allmännare införande av nya maskinella hjälpmetoder, vore värdefull. Av intresse vore att i samband härmed få till stånd en undersökning, huruvida några ekonomiska fördelar skulle kunna ernås genom en b o s t a d s p r o d u k t i o n i s t o r s k a l a , där så kunde låta sig göra, samt därigenom möjliggjord standardisering och kontinuitet i driften. Därjämte borde n y a r e b y g g n a d s m a t e r i a l o c h b y g g n a d s m e t o d e r underkastas en kritisk granskning med särskild hänsyn bland annat till inom olika delar av landet rådande klimat. Av stor vikt vore även att från det allmännas sida erforderligt stöd lämnades den b y g g n a d s t e k n i s k a f o r s k n i n g e n och att på lämpligt sätt sörjdes för ett systematiskt offentliggörande av forskningsresultaten på detta viktiga område. Genom anvisande av behövligt statligt anslag för spridande av ökad kunskap om byggnadsmetoder och olika byggnadsmaterials egenskaper skulle påtagligen ett rationellt byggande i hög grad befordras och mycket stora ekonomiska besparingar kunna uppnås. Vidare vore åstadkommande av sundare och stabilare förhållanden på b o s t a d s k r e d i t m a r k n a d e n ett önskemål av utomordentlig betydelse. övervägas borde också, vad som kunde göras för att främja en s a n e r i n g av s t ä d e r n a s f ö r å l d r a d e bostadsområden, varigenom även i viss mån torde kunna ernås, att den för många samhällen så svåra tomtfrågan gjordes mindre svårlöst. Slutligen har föreningens styrelse framhållit, att s t a d s p l a n e- o c h t o m t ä r e n d e n trots deras tidskrävande natur borde i många fall kunna

555 behandlas snabbare än nu sker. Detta gällde framför allt stadsplaneändringar av sådan omfattning, att Kungl. Maj:ts godkännande icke fordras, samt tomtbildnings- och tomtindelningsärenden. Stockholms byggnadsförening har icke avgivit något svar på de sakkunnigas cirkulärskrivelse om rationaliseringsarbetet inom byggnadsindustrien. I detta sammanhang förtjänar emellertid att erinras, att föreningen i övrigt visat stort intresse för detta arbete, vilket i all synnerhet givit sig uttryck i de utredningar av rationaliseringsfrågan inom byggnadsindustrien, som en av föreningen tillsatt kommitté verkställt, och det förslag i ämnet, som denna kommitté avlämnat i januari 1933. Rörande kommitténs arbete och förslag må följande framhållas. Kommittén hade ansett sig böra begränsa sig till att behandla bostadsproblemet i städerna och då i första hand Stockholm. Bostadsproduktionen vore såväl till omfattningen som kapitalinvesteringen avgjort dominerande, varför förhållandena inom densamma vore av avgörande betydelse för all byggnadsproduktion. Vad beträffade rationaliseringsverksamheten i dess, i detta sammanhang mera begränsade mening erinrades, att n y a m a t e r i a l o c h k o n s t r u k t i o n e r hade framkommit, som vetenskapligt och praktiskt prövats av olika offentliga institutioner, och det hade hos de praktiskt verksamma byggnadsmännen icke saknats intresse för desamma, av vilka många utgjort värdefulla tillägg i utvecklingen. A andra sidan hade många goda uppslag icke eller i endast ringa grad kommit till sin rätt på grund av i Stockholm rådande förhållanden på arbetsmarknaden. Mest påtagliga brister rörande byggnadsproduktionsförfarandet hänförde sig till o r g a n i s a t i o n e n o c h u t f ö r a n d e t a v b y g g n a d s a r b e t e t , vilket i viss mån sammanhängde med förhållandet, att bland företagarna på området förekomme ett betänkligt stort antal, som saknade facklig och ekonomisk vederhäftighet och under inga förhållanden hade förutsättningar för att rationellt kunna genomföra ett byggnadsföretag. Under dessa förhållanden på arbetsmarknaden komme många önskvärda förbättringar i fråga om arbetsmetoder, transporter, mekaniska hjälpmedel etc. att åsidosättas. Även d e n i n r e o r g a n i s a t i o n e n a v b y g g n a d s f ö r e t a g e n , såväl på kontoren som på arbetsplatserna, bleve ofta i hög grad försummad. Noggranna kostnadsberäkningar borde uppgöras som grund för finansieringsplanen och för bedömande av de ekonomiska konsekvenserna av föreslagna material och metoder, och tidsschemata borde upprättas för att möjliggöra, att arbetsplaner kunde följas och leveranser av ritningar, material och arbete kunde ske i rätt tid. Avvikelser från kostnadskalkylen eller tidsschemat borde noga observeras och orsakerna härtill fastställas. På arbetsplatsen borde arbetsmaskinernas uppställning, materialupplagens förläggning och transportanordningarna särskilt ägnas den största uppmärksamhet, så

556 att bästa möjliga ekonomiska effekt ernåddes. Fördelen av en planläggning av arbetet, så att så mycket som möjligt kunde komma monteringsfärdigt till platsen och inpassas utan omarbetning, borde beaktas. Genom s t o r d r i f t kunde produktionskostnaderna nedbringas. Ett sådant system innebure möjlighet att standardisera bostädernas inredning inom ett större bostadskomplex, vilket gåve möjlighet att genom successivt byggnadsarbete bereda jämnare sysselsättning åt arbetarstammen och bl. a. vore ägnat att främja lugnet på arbetsmarknaden. B e h o v s u t r e d n i n g a r borde v e r k s t ä l l a s r ö r a n d e olika b o s t a d s t y p e r , icke blott med hänsyn till lägenhetens storlek och pris utan även antal, belägenhet i staden m. m. Klarhet borde även sökas beträffande bostadsbeståndets kvalitativa förhållanden, såsom rörande bostadstypers rationella anordnande, husbredder o. s. v. Byggnadsförfattningarnas verkan och ändamålsenlighet borde prövas. Kommitténs uttalanden, vilka därjämte berörde tomt- och kreditfrågor, kostnadsfrågor, förberedande arbeten, säsongvarialioner m. m., vore enligt kommitténs mening icke bevis för nödvändigheten av ett rationaliseringsarbete. De avsåge att illustrera den nödiga omfattningen av ett sådant arbete. Rationaliseringen syftade icke blott till nedbringande av framställningskostnaderna för bostaden, utan den måste i lika hög grad taga sikte på arten av de bostäder, som producerades. Arbetet finge därför icke begränsas till vissa detaljer, utan måste gälla alla faktorer, som inverkade på bostadens pris och kvalitet jämte med boendet förenade företeelser i övrigt. Rationaliseringsarbetet måste handhavas av ett o p a r t i s k t organ, som förutsättningslöst toge upp alla problem till behandling. Stöd måste erhållas från alla i frågan intresserade parter. Liksom varje industri måste byggnadsindustrien grunda sin verksamhet på noggranna och vittgående förundersökningar, men denna industri saknade ännu i hög grad det fasta underlag, som en noggrann kännedom om förhållandena utgjorde. Visserligen hade på flera håll värdefulla detaljarbeten utförts, men först, när de insattes i det stora sammanhanget, finge de sitt fulla värde. Först när byggnadsindustrien själv fått klarhet beträffande förutsättningar och medel, hade den möjlighet alt främja en utveckling i rätt riktning, först då hade den möjlighet att fylla sin uppgift i samhällets tjänst. Målet för rationaliseringsarbetet borde vara en praktisk, tekniskt och ekonomiskt fullgod lösning av byggnadsväsendets problem i deras sociala sammanhang. Det för ändamålet arbetande organet borde lämnas frihet att lämpa sina åtgärder och initiativ efter vid olika tidpunkter föreliggande uppgifter. Detta organ borde givas karaktären av e n p e r m a n e n t i n s t i t u t i o n med uppgift att oavbrutet följa utvecklingen och vidtaga de åtgärder, som för en rationalisering av byggnadsväsendet kunde anses erforderliga. Kommittén förordade en organisation för ändamålet, vilken förenade alla parter till ett planmässigt arbete för rationaliseringens genomförande. Den skulle

557 samla redan föreliggande resultat och göra dem tillgängliga samt taga initiativet till nya undersökningar och åtgärder, medan arbetet i övrigt utfördes av inom området för ifrågavarande problem verksamma institutioner eller enskilda. Den skulle därigenom försäkra sig om bästa möjliga arbetskraft och krävde icke stora direkta kostnader. Formen för organisationen vore lämpligen att förena redan existerande institutioner och sammanslutningar till ett förbund. Som medlemmar i förbundet kunde ingå tekniska föreningar eller andra föreningar med ideellt program, statliga och kommunala myndigheter, akademier och högskolor samt föreningar och organisationer i övrigt, som genom sin verksamhet hade kontakt med olika områden av det föreliggande problemet. Varje medlem skulle välja ett visst antal ombud i en förbundsförsamling, vilken valde en styrelse, som samtidigt utgjorde arbetsutskott och anställde en sekreterare. Förbundets arbetsomkostnader skulle bestridas i första hand genom att medlemmarna erlade årliga avgifter, som av församlingen bestämdes. Utom dessa inkomster beräknades vissa bidrag från staten eller intresserade parter. Förbundet skulle insamla tillgängligt material och publicera det i lämplig form, söka samordna pågående arbeten efter enhetlig plan, taga initiativ till nya undersökningar eller åtgärder för rationalisering av byggnadsväsendet och driva upplysningsverksamhet genom föredrag, diskussioner, instruktionskurser o. dyl. På kommitténs förslag har byggnadsföreningen därefter inbjudit kommerskollegium, byggnadsstyrelsen, ingenjörsvetenskapsakademien, Stockholms stads fastighetsnämnd, Sveriges industriförbund, svenska teknologföreningen och svenska bankföreningen att tillsammans med byggnadsföreningen överlägga om bildandet av ett f ö r b u n d f ö r b y g g n a d s v ä s e n d e t s r a t i o n a l i s e r i n g . Ett sammanträde åstadkoms, varvid utsagos delegerade att föra frågan vidare framåt. Med hänsyn till att Kungl. Maj:t sedermera tillsatte 1934 års byggnadsindustrisakkunniga ha dessa delegerades arbete tills vidare nedlagts i avvaktan på resultatet av de sakkunnigas utredning i rationaliseringsfrågan. Nordisk byggnadsdag har haft till ändamål att sammanföra byggnadsfackmän inom de fyra nordiska länderna till gemensamt utbyte av erfarenheter och rön på det byggnadstekniska området. Genom initiativ från svenskt håll, nämligen av svenska teknologföreningens avdelning för husbyggnadskonst, Stockholms byggnadsförening, Stockholms byggmästareförening och Stockholms byggnadsingenjörsförening, till samarbete med motsvarande föreningar inom de tre grannländerna sammanträdde för första gången å r 1 9 2 7 N o r d i s k b y g g n a d s d a g i S t o c k h o l m . Bostadsproblemet och därmed sammanhängande allmänna byggnadsproblem voro de viktigaste frågorna och skulle behandlas ur tekniska, ekonomiska och sociala synpunkter. Föredrag och diskussioner förekommo och en omfattande utställning hade anordnats, vilken avsåg att ytterligare belysa de problem,

558 som skulle dryftas. Av ämnena för de föredrag, som höllos vid mötet, må nämnas följande: bostadsplanens utveckling inom skilda länder, bostadsfrågans ekonomiska och sociala spörsmål, byggnadskostnadsindex i Sverige, Norge och Finland, teglets frostbeständighet och hållfasthet samt kvalitetsbestämmelser m. m. för taktegel, omarbetning av cementnormerna, byggnadstekniska och värmetekniska försök i Norge, typiska husbyggnadsbjälklag av betong, byggnadskonstruktioners ljudisolerande förmåga, maskinteknikens insats och möjligheter med hänsyn till minskning av byggnadskostnaderna, standardisering inom husbyggnadsområdet, samarbete mellan byggherre, arkitekt och konstruktör för värmeledningar samt central värmedistribution. Den a n d r a n o r d i s k a b y g g n a d s d a g e n hölls i Helsingfors år 1932. Även den gick i huvudsak i bostadsbyggandets tecken, varjämte vissa allmänna byggnadsproblem avhandlades. Jämväl vid detta möte hade anordnats en utställning av ritningar till bostäder samt av byggnadsmaterial m. m. från de olika länderna. Bland de föredrag, som höllos vid mötet, må här nämnas: bostadsplanernas utveckling i olika länder, bostadsproduktionens rationalisering, byggnadskostnadsindex, omändring av cementnormerna, användning av armerad betong i husbyggen, ljudisoleringsproblemen, materialtekniska synpunkter vid fabrikation av betong samt fjärruppvärmning m. m. Föredrag och diskussioner i rationaliseringsspörsmål inom byggnadsindustrien ha hållits inom olika t e k n i s k a f ö r e n i n g a r i landet och uppsatser i rationaliseringsfrågor ha förekommit i olika tekniska tidskrifter, såsom svenska teknologföreningens organ Teknisk tidskrift samt tidskrifterna Byggmästaren, Byggnadsvärlden m. fl. Bland dessa föredrag m. m. må särskilt erinras om det av överingenjören O. Kärnekull i Stockholms byggnadsförening i april 1931 hållna och i tidskriften Byggmästaren återgivna föredraget om »byggnadsindustrien och rationaliseringen», däri föredraganden, efter det han framhållit behovet av budgetkontroll, koncentration och samarbete, högsta teknik i fråga om konstruktioner och arbetsmetoder samt god arbetsledning, har föreslagit, att en

559 arbetsduglig institution satte sig i spetsen för arbetet. Föredragshållaren skisserade denna institutions första arbeten att omfatta undersökning av det verkliga behovet av bostadshus med hänsyn till folkökningen, till den högre bostadskulturen, till ersättning av normal utrymning av gamla bostäder och till erforderliga bostadsreserver, undersökning av byggnadskostnaderna med hänsyn till karaktären och storleksordningen av de ingående kostnadselementen, upprättande av en jämförelse mellan de svenska byggnadsindexen och andra länders med angivande av orsakerna till förefintliga avvikelser samt angivande av sådana medel till bostadsproduktionens förbilligande, som lämpligen kunde komma till användning med hänsyn till svenska förhållanden. Efter föredraget gjordes åtskilliga inlägg av olika talare. Byggnadsföreningen upptog därefter rationaliseringsfrågan på sitt program, såsom tidigare anförts. I oktober 1931 höll den tyske professorn Walter Gropius inför Stockholms byggnadsförening ett föredrag om byggnadsväsendets rationalisering, ävenledes detta refererat i tidskriften Byggmästaren. Föredragshållaren, som avhandlade rationaliseringsfrågorna inom byggnadsindustrien i hela deras vidd, har beträffande den tekniska rationaliseringen erinrat om de nya byggnadskonstruktioner av betong och järn, som upptoge byggnadens hela belastning och utfylldes med lättare väggmaterial, därvid huvudvikten lades på värmeoch ljudisolering samt utrymmesbesparing. Väsentliga minskningar av den bärande massan hade härigenom vunnits. En viktig sak vore utfinnandet av det ekonomiska avståndet mellan stöden och beaktande av möjligheterna till variation i indelningen av grundplanen. Av betydelse vore vidare en omsorgsfull utbildning av anslutningen mellan fyllnadsväggarna och den bärande konstruktionen. Även i fråga om bjälklagen måste man eftersträva största möjliga besparing i vikt, exempelvis genom lätta balkar, som samtidigt kunde upptaga horisontala rörledningar. Med hänsyn till byggnadsverksamheten i större enheter kunde man särskilja tre, i Tyskland praktiskt och vetenskapligt prövade, inbördes väsentligen olika organisationsformer för tillverkningen, nämligen dels den gamla tegelbyggnadsmetoden med förbättrad organisation, dels seriebyggandet, d. v. s. uppförande av många lika byggnadsenheter, som med hjälp av byggnadsmaskiner framställdes i en slags »flytande tillverkning», men med det huvudsakliga arbetet utfört för hand, och dels i serier rent fabriksmässigt tillverkade hus, sammansatta av element, som med lätthet uppmonterades på byggnadsplatsen. Ett område, där man enligt föredragshållarens erfarenhet kunde uppnå stora och snabba resultat för bostadsbyggnadernas förbilligande, vore i fråga om arbetsplanering och driftsorganisation. Genom ett planmässigt avlägsnande av »tomgång», väntetider och ändringsarbeten kunde omätliga värden vin-

560 nas. Planmässighet vid tillverkning av materialet, dess transport och inpassning i byggnaden erfordrade omsorgsfulla förberedelser på arkitektens, konstruktörens och byggmästarens kontor under intimt samarbete mellan dessa. Den stora byggnadsplatsen vore grundbetingelsen för rationalisering. Med dess omfattning växte möjligheterna för inrättande av särskilda organ för speciella uppgifter, därigenom fördelade sig kostnaderna för planering, ar betsledning och maskiner gynnsammare än vid små företag.

Sveriges tegelindustriförening har med anledning av de sakkunnigas förfrågan om de åtgärder, som av tegelindustrien vidtagits för rationalisering av byggnadsmaterial, framhållit följande: genom införande åren 1928—1929 av lättmurtegel, volymvikt 1*6, hade murmassan i ytterväggar kunnat minskas med c:a 22 %, varjämte priset å tegel minskats med 15 %, genom införande år 1930 av högporöst murtegel, volymvikt 1-2, och för Göteborgsdistriktet år 1934 av murtegel med volymvikt 1-4 hade för mindre hus upp till 2 å 3 våningar skapats ett material, som tilläte uppförande avmindre tegelhus till samma eller obetydligt högre pris än som skulle betingats av ett i värmeisoleringsavseende likvärdigt trähus; år 1930 fastställdes av svenska teknologföreningen och Sveriges tegelindustriförening nya normalbestämmelser för murtegel; ett noggrant forskningsarbete hade legat till grund för dessa nya tegelsorter; så hade professorn H. Kreugers och arkitekten A. Erikssons forskningar givit till resultat en empirisk formel för beräkning av murverks hållfasthet på basis av teglets och murverkets egenskaper samt ävenledes en formel för uträkning av väggars värmeisoleringsförmåga, då materialets volymvikt vore känd; genom tillkomsten av statens provningsanstalts brandtekniska laboratorium hade olika väggars motståndsförmåga mot brand och bärighet efter genomgången brand kunnat fastställas; genom forskningar av professorn Kreuger hade fastställts formler för beräkning av olika vägg- och golvmaterials ljudisolering; vidare hade en hel rad av mindre provningar och undersökningar klarlagt sådana förhållanden som olika murverks fuktighetshalt och uttorkning, elasticitet, formbeständighet, frostbeständighet m. m. Föreningen har därvid uttalat, att ett så grundligt och vittomfattande både vetenskapligt och praktiskt arbete beträffande tegel, som utförts i vårt land under de sista tio å femton åren, icke ifrågakommit inom något annat land. Även taktegel hade varit föremål för väsentliga förbättringar och arbete påginge för fastställande av normer för detsamma. Slutligen har föreningen erinrat, att ett intensivt arbete påginge för vinnande av ytterligare framsteg i olika avseenden.

561 Aktiebolaget Svensk byggtjänst har i sitt svar på de sakkunnigas cirkulärskrivelse meddelat, att bolaget bildades under år 1934 i avsikt att genom utställningsverksamhet i förening med avgiftsfri och opartisk, sakkunnig rådgivning till fackmän och allmänhet bidraga till en tekniskt bättre bostadsproduktion. Några åtgärder, utöver vad denna verksamhet i och för sig själv innebure, hade bolaget icke gjort, men bolaget hade fört vissa underhandlingar med Stockholms stads fastighetskontor om eventuellt intimare samarbete framdeles beträffande fastighetskontorets strävanden i samma riktning. Beträffande planerna m. m. för den p e r m a n e n t a byggnadsmat e r i a l u t s t ä l l n i n g i S t o c k h o l m , som bolaget representerar, har i tidskriften Byggmästaren, nr 7 år 1934, meddelats i huvudsak följande. Under år 1931 startades av samfundet för hembygdsvård i samband med dess byggnadsbyrå en byggnadsmaterialutställning i Stockholm, närmast avsedd att giva egnahemsbyggare en översikt och vägledning beträffande material, lämpade för deras behov. Denna utställning hade trots sin begränsade omfattning arbetat med en viss framgång, men då betydande utvidgningar visade sig nödvändiga för att utställningen skulle kunna helt motsvara de krav, som borde ställas på en dylik utställning, och då inom olika sammanslutningar inom byggnadsfacket tidigare planer funnits på en permanent byggnadsmaterialutställning av mera allmän karaktär, inleddes under hösten 1933 diskussioner mellan olika intresserade parter om samverkan för åstadkommande av en sådan utställning. Sedan utredning verkställts i frågan av en kommitté i samråd med representanter för samfundets för hembygdsvård utställning, stiftades under förra delen av år 1934 ett aktiebolag för att omhändertaga byggnadsmaterialutställningen. Aktierna i bolaget fördelades i två serier, varav den ena serien skulle ha större rösträtt och endast kunna ägas av föreningar till ett antal av högst två stycken för varje förening. Aktierna av den andra serien med begränsad rösträtt skulle få ägas av privata byggnadsfackmän och firmor m. fl. Genom denna anordning erhölle de ideella föreningarna inom byggnadsfacket bestämmanderätten över utställningens organisation och ledning, och största möjliga garanti vunnes, att utställningen sköttes på ett sätt, som bäst gagnade byggnadsfackmännen och den byggande allmänheten med uteslutande av ekonomiska särintressen. Utställningen är förlagd till en lokal i byggnaden Centrum vid Kungsgatan i Stockholm, belägen i bottenvåningen med direkt entré från gatan. Lokalen omfattar c:a 650 kvm, fördelade på omkring 200 stycken utställningsmontrer och på en större sal, avsedd att upplåtas för föreläsningar, tillfälliga utställningar, mässor o. dyl. In- och utländska facktidskrifter äro avgiftsfritt tillgängliga för allmänheten. Angående r i k t l i n j e r n a f ö r u t s t ä l l n i n g e n har anförts följande. Med den utveckling, som byggnadsindustrien genomgått under de se37—-717118.

I

naste decennierna, kännetecknad av en ständigt stegrad produktion av nya material, nya konstruktioner och nya arbetsmetoder, hade det för den byggande blivit allt svårare att överblicka och pröva, vad som för honom vore av värde i allt detta nya. Det bleve utställningens främsta uppgift att vara en hjälpkälla för utsovrande av vad som i varje särskilt fall vore lämpligt. Genom en representativ utställning vunnes i första hand överskådlighet. Den grad härav, som ernåddes, bleve beroende av samlingarnas fullständighet och sättet för dess ordnande. Hur pass väl utställningen kunde fylla sin uppgift bleve därför beroende av den anslutning, som vunnes från affärsmännens sida. Då utställningens finansiering huvudsakligen grundade sig på de platshyror för montrar, som betalades av de utställande firmorna, kunde det givetvis inträffa, att ett eller annat fabrikat, som vore värdefullt att ha med, utebleve och att andra material eller materialgrupper, som gjordes till föremål för målmedveten reklam, spelade en mera framträdande roll än som motsvarades av deras inneboende värde. Detta motvägdes dock i någon mån av vissa fördelar, som en affärsmässigt ordnad utställning hade framför en materialsamling, ordnad med hjälp av offentliga anslag, helt oberoende av platshyror eller andra bidrag från fabrikanterna. Samlingar av det senare slaget kunde icke förväntas erhålla samma centrala och lättillgängliga belägenhet och skötas så, att de erhölle samma publikdragande verkan. Det låge ej heller för det dåvarande inom möjligheternas gräns att erhålla erforderliga anslag för ett sådant ändamål. Vid en allmän anslutning från fabrikanterna till en efter opartiska och objektiva principer ledd kommersiell utställning komme man idealet så pass nära, som det vore praktiskt taget möjligt. Någon censur i egentlig mening, som skulle innebära garanti från utställningsledningens sida, att endast det bästa av varje slag visades, eller någon allmän fordran, att icke blott materialens förtjänster utan även deras brister framhölles, kunde givetvis icke påfordras. Ledningen för en utställning av denna art finge inskränka sig till att tillse, att uppenbart olämpligt material eller uppenbart oriktiga uppgifter utelämnades samt att samlingarna ordnades på ett systematiskt och överskådligt sätt. Slutsatser om vad som i varje särskilt fall med hänsyn till förtjänster och fel borde väljas, finge den byggande draga själv. Utställningens uppgift bleve att ge en koncentrerad och i möjligaste mån objektiv bild av vad som funnes att välja på. Utställarna skulle icke få driva personlig propaganda inom utställningen. Förutom de av enskilda firmor ordnade montrerna beräknades, att i mån av utrymme plats skulle beredas för vissa kollektiva utställningar, t. ex. av standardmaterial, som tillverkades av ett flertal firmor, för propaganda för elektricitetens rätta användning i en byggnad el. dyl. Ett visst utrymme inom utställningen avsåges alt upplåtas gratis för allmännyttig propaganda, exempelvis brandskyddspropaganda, eller för resultat av vetenskapliga undersökningar och tekniska utredningar. Lämpliga

563 kombinationer av olika material till färdiga konstruktionselement skulle även visas i den mån de vore förebildliga och hade pedagogiskt intresse. För ordnande av denna avdelning skulle samverkan sökas med statliga och andra institutioner, tekniska föreningar m. fl. och det utställda materialet skulle tid efter annan förnyas, så att det alltid vore aktuellt och i nivå med utvecklingen. Med utställningen avsåges att förena e n b y g g n a d s t e k n i s k r å d f r å g n i n g s b y r å med tekniskt väl skolad och erfaren personal, som samlade och registrerade resultat från in- och utländska materialundersökningar och andra byggnadstekniska utredningar och som därigenom bleve i stånd att snabbt och korrekt per telefon eller i brev tillhandagå byggnadsfackmännen med sakuppgifter, som det för dem själva skulle medföra svårigheter eller avsevärd tidsförlust att insamla. Denna avdelning skulle självfallet hållas helt oberoende av inflytande från utställares eller andra firmors särintressen. Den information, som i utställningslokalerna lämnades besökare, vilka hänvände sig till där stationerad personal, finge endast avse vägledning inom utställningslokalerna, men icke rekommendation av visst fabrikat. Utställningsledningen borde även förbehållas rätt att utgallra olämpligt reklamgods. Beträffande verksamhetens utveckling och fortgång har meddelats, att de utställande firmornas antal var vid utställningens öppnande 65, den 1 januari 1935 89, den 1 januari 1936 121 och den 1 juli 1936 139 stycken. Besöksfrekvensen har under 1935 varit i medeltal 160 personer per dag. Under det första verksamhetsåret, då utställningen var öppen endast 3 % månader och verksamheten krävde större organisationskostnader, medförde verksamheten förlust, vilken emellertid till dels täckts med driftsöverskott under åren 1935 och 1936. Bolaget har under sin hittillsvarande verksamhet föranstaltat om särskilda utställningar, som pågått under kortare tid, såsom facklitteraturmässa, köksinredningsutställning, förevisning av typritningar till egnahemsbyggnader, tapetutställning m. m. Föredrag ha anordnats, delvis i samband med ovannämnda tillfälliga utställningar, avgiftsfritt för allmänheten, rörande markexploaterings-, finansierings-, byggnadsplanerings- och egnahemsfrågor m. m. Angående rådgivningsverksamheten må anföras, att antalet registrerade byggnadstekniska förfrågningar, som besvarats, enligt uppgift varit under 1935 års andra hälft 516 och under 1936 års första hälft 558 stycken. Bolagets tekniska chef har framhållit, att rådgivningsavdelningen, som i viss mån bör särskiljas från utställningsverksamheten i övrigt, för att kunna fungera på bästa sätt bör ledas av en högt kvalificerad och relativt högt avlönad byggnadstekniker, som kunde helt ägna sig åt denna del av verksamheten. Den del av hans tid, som icke åtginge för direkt besvarande av frågor, skulle användas för studier, samlande och registrerande av uppgifter samt, i den mån tiden medgåve, utförande av tekniskt-ekonomiska utredningar

564 om nya material och konstruktioner av värde för upplysningsverksamheten. För avlöning åt denne tekniker samt för erforderlig skrivhjälp m. m. beräknas ett belopp av 13 000 kr. Bolaget uppgiver sig vara i behov av ekonomiskt stöd för att på ett fullt tillfredsställande sätt kunna ombesörja denna upplysningsverksamhet. Av brist på tillgångar har rådgivningsavdelningen hittills enligt uppgift icke kunnat drivas så, att den på ett tillfredsställande sätt kunnat motsvara uppställda krav. Erforderliga tekniska uppgifter h a icke kunnat insamlas. Medel till inköp av litteratur, specialstudier och utredningar ha saknats. Bolaget h a r vidare framhållit, att detsamma hittills verkat endast under en högkonjunktur, varför intresset bland materialfabrikanterna för utställningen varit relativt obetydligt och avgifterna måst hållas låga. Något ideellt intresse bland dem för verksamheten syntes icke förekomma. Möjliga driftsöverskott kunde icke i nämnvärd omfattning tagas i anspråk för rådfrågningsavdelningen, utan måste med största sannolikhet begagnas för, utöver normala avskrivningar till ordnande av vissa pedagogiska avdelningar i utställningen, anordnande av föreläsningar och täckande av uppkommande förluster vid dålig konjunktur. Någon utdelning till aktieägarna torde icke kunna ifrågakomma. Vad gäller förebilderna till Svensk byggtjänst och dess rådgivningsavdelning har bolaget erinrat, att densamma organiserats närmast med den stora permanenta utställningen The Building Centre i London som förebild. Även detta företag drives i form av ett aktiebolag under ledning av The Royal Institute of British Architects. Utställningen disponerar en byggnad i fyra våningar vid Bond Street, en exklusiv butiksgata i centrum av West End. Institutionens organisation och arbetssätt överensstämmer nära med Byggtjänsts, ehuru i vida större skala. The Building Centre har förutom en del allmänna avdelningar c:a 1 000 betalande utställare, en omkostnadsstat på omkring 500 000 kr. och en personal på 25 å 30 personer. Permanenta utställningar av byggnadsmaterial av liknande typ finnas även i en del andra huvudstäder, Berlin, Paris och Madrid. Utställningen i Paris åtnjuter förmånen av fria lokaler, ställda till förfogande av ett par för saken intresserade personer, och utställningen i Madrid lär ha åtnjutit statsbidrag, men det är okänt, huruvida sådant fortfarande utgår. Även i ett par av våra grannländer finnas permanenta byggnadsmaterialutställningar, en i Köpenhamn under ledning av Akademisk Arkitektförening och en i Helsingfors, ordnad av Finlands Arkitektförbund. Av brist på tillräcklig ekonomisk hjälp ha dessa icke kunnat erhålla sådana lokaler och övriga resurser, att de blivit av någon betydelse. Slutligen erinrar bolaget, att erfarenheterna på alla håll utvisa, att en utställning av detta slag har en betydelsefull uppgift att fylla såsom hjälpmedel vid lösande av det mångsidiga och invecklade problem, som ett nutida

565 byggnadsföretag utgör. Även för den tekniska undervisningen vid såväl fasta tekniska läroanstalter som vid olika tillfälliga kurser erbjuda dessa utställningar ett betydelsefullt studiefält. Kooperativa förbundet har som svar på de sakkunnigas förfrågningar angående rationaliseringsspörsmålet lämnat uppgifter rörande vissa åtgärder, vidtagna inom förbundets arkitektkontor i syfte att rationalisera arbetet vid upprättandet av kostnadsberäkningar, uppgörandet av arbetsbeskrivningar och utförandet av konstruktioner. Så snart varje nybyggnad, utförd enligt ritningar av kontoret, vore fullt färdigställd, upprättades en k o s t n a d s t a b l å för byggnaden. Med hjälp av dessa kostnadsuppgifter och ritningarna erhölles tämligen tillförlitliga uppgifter om kostnaderna i olika delar av landet och för varierande byggnadstyper. Uträkning gjordes av kostnaderna per kbm byggnadsvolym för de olika däri ingående elementen, nämligen för själva byggnadsarbetena, målning, värme- och sanitetsanläggning samt elektrisk installation. För uppgörande av kostnadsöverslag för nybyggnader hade denna statistik visat sig vara av stor nytta och giva fullt tillfredsställande resultat. Alla kostnadsberäkningar utfördes centralt. Upprättandet av a r b e t s b e s k r i v n i n g a r handhades likaledes centralt. För att vinna koncentration och överskådlighet uppdelades beskrivningarna, liksom vid byggnadsstyrelsens och andras byggnadsarbeten, i en allmän material- och arbetsbeskrivning med kvalitetsfordringar, detaljföreskrifter om samtliga vid ett bygge förekommande arbetens utförande m. m. eller med andra ord anvisningar, hur arbetena skulle utföras, och en särskild arbetsbeskrivning, där den ifrågavarande byggnadens utförande angåves, d. v. s. anvisningar om vad arbetet skulle omfatta. Den allmänna beskrivningen omredigerades och alla aktuella nyheter infördes ungefär vart annat år, varigenom den snabba utvecklingen inom byggnadstekniken kunde i störsla möjliga utsträckning följas. De entreprenörer, vilka uppförde de byggnader, till vilka kontoret upprättade ritningar och programhandlingar, utgjorde i fråga om byggnadsteknisk kunskap en synnerligen heterogen samling. Vid upprättandet av den särskilda arbetsbeskrivningen hade för att underlätta arbetet och eliminera risken för att någonting glömdes, utarbetats en s. k. typbeskrivning, där allt tänkbart byggnadsarbete såväl för nybyggnader som ombyggnader medtagits och ur vilken klipp kunde göras. Beträffande de av förbundets arkitektkontor handhavda b y g g n a d e r n a s k o n s t r u k t i o n e r har framhållits, att byggnaderna utfördes dels som stomhus, dels som murade hus och dels som kombinationer mellan dessa båda typer. Härvid hade följande rön gjorts. Helt utformade i betong borde endast sådana byggnader utföras, där förändringar, upptagande av dörröppningar eller dylikt knappast kunde tänkas ifrågakomma, enär förändringar i betongstommarna visade sig vara synnerligen svåra att utföra.

566 Enbart pelarna kunde däremot i viss utsträckning lämpligen utföras som armerade betongpelare, varvid man bland annat vunne, att bjälklagsbalkarnas infästningar bleve enkla och stabiliteten synnerligen god. Kombinationen mellan murade hus och stomhus utformades vanligen så, att ytterväggarna murades och inuti byggnaden restes ett pelarsystem, som uppbure bjälklagen. Denna kombination hade för de byggnadstyper, där våningsantalet inskränkt sig till fem å sex, visat sig vara ganska ekonomisk och giva goda möjligheter till omändringar. Man utnyttjade då i ytterväggarna teglets värmeisolerande och relativt goda bärande förmåga och i innerpelarna järnets eller betongens stora bärande förmåga för upptagande av större delen av bjälklagslasterna. En del u n d e r s ö k n i n g a r b e t r ä f f a n d e v i s s a detaljer, som kunde vara av betydelse för konstruktionsarbetet, hade av kontoret utförts, nämligen undersökning av samband mellan INP-balkar och Dip-balkar med avseende på bärighet och pris, varav framginge, att i vissa fall en Dip-balk ställde sig dubbelt så dyr som en INP-balk: undersökning av olika bjälklagstyper av betong med avseende å dels det ekonomiska avståndet mellan järnbalkarna för fri uppläggning av betongplattan och för kontinuerlig uppläggning och dels kostnaderna, av vilken undersökning, som enligt kontorets förklaring givetvis icke finge betraktas som något absolut resultat, man torde kunna draga åtskilliga viktiga slutsatser; vissa diagram och tabeller för underlättandet av arbetet på kontoret, såsom grafiska beräkningar av träbjälkar och järnbalkar vid fri uppläggning och jämnt fördelad last, grafisk beräkning av betongplattor vid fri uppläggning, grafisk dimensionering av betongplattor samt för dimensionering av den s. k. svenska takstolen. Kontorets ö n s k e m å l o m d e rationaliseringsåtgärder, som borde genomföras, ha angivits sålunda. T e g e l f o r m a t e n borde inskränkas till högst två typer, 25X12X7 cm och eventuellt 3 0 X 1 5 X 7 cm. önskvärt vore, att m a n erhölle tegel av varierande volymvikt var som helst inom landet. De volymvikter, vilka lämpligen borde komma i fråga och som gåve de för varje ändamål mest ekonomiska väggkonstruktionerna vore: 1-8 (vanligt mur- och fasadtegel), 1-6 (lättmurtegel), 1*4, 1*2 (högporöst tegel) och Po. önskvärt vore vidare, att tegelfabrikanterna upprättade en förteckning över de platser, där man kunde erhålla dels tegel med ovan angivna volymvikter, dels garanti för att erforderliga hållfastheter verkligen förefunnes och sålunda kontinuerliga av statens provningsanstalt utförda prov toges. För utformandet av ytterväggarna vore det önskvärt, att samtliga myndigheter i landet meddelade enhetliga föreskrifter om de

567 för Vederbörande landsdel fordrade v ä r m e g e n o m g å n g s t a l , oberoende av väggtjocklek o. s. v. Givetvis måste hänsyn tagas till de uppträdande tryckpåkänningarna i murverket och detsammas hållfasthet. Förbundet har jämväl tillställt de sakkunniga en redogörelse i bokform, med synnerligen förstklassig utstyrsel, för dess arkitektkontors verksamhet, däri ypperliga fotografier och väl återgivna ritningar utvisa de byggnadsverk och inredningsarbeten m. m., som förbundets arkitektkontor planlagt och utfört. Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsförening i Stockholm u. p. a. har till de sakkunniga översänt vissa tryckta utredningar inom rationaliseringsområdet och framhållit, att en hel del av det tekniska arbete, som föreningens ledning utfört på dess kontor, givetvis icke erhållit formen av tryckta utredningar och sålunda icke förelåge samlade och i det skick, att det kunnat tillställas de sakkunniga. Vad beträffade de förslag i ämnet, som de sakkunniga velat lämna föreningen tillfälle att avgiva, har föreningens tekniske ledare, arkitekten S. Wallander, meddelat, att han av svenska teknologföreningens arkitektavdelning blivit anmodad deltaga i teknologföreningens arbete för ett svar å denna del av de sakkunnigas framställning, varför det förefölle honom olämpligt och onödigt att framföra samma tankegångar på två håll. I berörda avseende hänvisades följaktligen till det svar, som komme att tillställas de sakkunniga genom teknologföreningen. I broschyren H. S. B:s riksförbund har föreningen framhållit bland annat, att densamma sökt skapa en föregångsverksamhet i fråga om b os t a d s i n r e d n i n g o c h p l a n l ö s n i n g a r . Föreningen hade alldeles särskilt tagit till sin uppgift att lätta husmödrarnas arbete vid skötseln av hemmen genom bland annat framskapande av praktiska köksinredningar, införandet av moderna tvättstugeanordningar, inrättandet av bad- eller åtminstone duschrum även i smålägenheterna, konstruerandet av sopnedkast m. m. Föreningen har även uppgivit sig vilja genom sociala välfärdsinitiativ på olika områden söka hjälpa, bistå och skydda sina medlemmar, därvid erinrande om lekstugeanläggningar, havsbadsänläggningar o. dyl. Föreningens rörelse hade organiserats med en speciell, fortbestående byggnadsorganisation, som enbart byggde husen och inom sig bevarade de praktiska och tekniska erfarenheterna och traditionerna, under det att de färdiga fastigheterna undan för undan överlätes till dotterföreningar, bildade av respektive fastigheters lägenhetsinnehavare. I broschyren har vidare framhållits föreningens insatser för r a t i o n a l i s e r i n g a v b o s t a d s l ä g e n h e t e r n a s u t f o r m n i n g . Ej endast tillkomsten av nya byggnadsmaterial och nya konstruklionssätt samt sanitära förbättringar och uppfinningar kännetecknade den tidsperiod, under vilken föreningen verkat, utan även en utpräglad tendens till effektivare och ändamålsenligare utnyttjande av bostadsytan vid planlösandet. De principer,

568 vilka härvidlag tillämpats och även vunnit vidsträckt tillämpning utanför föreningens verksamhetsområde, må i korthet omnämnas. Det stora, opraktiska köket i de äldre fastigheterna, vilket använts icke blott för matlagning, utan ävenledes som matrum och ofta nog som sovrum, hade i de moderna lägenheterna genom koncentration av köksutrustningen minskats ner till ett arbetsbesparande litet kök. Det härigenom frigjorda utrymmet hade räckt till ett mindre rum eller matalkov. De mörka hallarna i de äldre husen hade försvunnit och utrymmet lagts till rumsytan. Toalettrummen hade utökats och inretts på lämpligare sätt än tidigare. Den genomgående tendensen har varit ett mer markant särskiljande av de olika funktionerna av bostadslägenhetens olika delar i dagligrums-, sovrums- och ekonomiavdelningar. Lägenhetens värme- och ventilationsanordningar hade förbättrats, köken hade försetts med diskhoar av rostfritt stål, skåpluckor och dörrar gjordes helt släta utan dammsamlande ramprofiler, sopnedkast anordnades, piskhusanläggningar inrättades, tvättstugor inreddes med kostnads- och arbetsbesparande maskiner etc. Föreningen hade för att bättre och jämnare kunna tillgodose behovet av vissa byggnadsinredningsmaterial anskaffat en del egna industriföretag, bland annat snickerifabrik, trappverkstad och murbruksfabrik. Svenska cementförsäljningsaktiebolaget (Cementa) i Malmö har som svar å de sakkunnigas cirkulärskrivelse meddelat, att bolaget icke haft anledning att syssla med sådana åtgärder för rationalisering av byggnadsmaterial, byggnadskonstruktioner och arbetsledning, som för de sakkunniga i detta sammanhang vore av intresse, men har velat erinra, att de till bolaget anslutna cementfabrikerna på senare åren genomfört en specialisering, som avsåge tillverkning av cement för speciella ändamål. Dessa nya cementsorter vore special- och smältcement, som funnits några år i marknaden, samt silikat- och pansarcement, som tillkommit 1934. Bolaget hade vidare genom special- och smältcementsorterna sökt väcka intresse för utförandel av betongarbeten vintertid, vilket syntes vara ett uppslag, som i detta sammanhang hade ett visst intresse. Bolaget hade utgivit vissa broschyrer rörande dessa nya cementslag samt rörande vinterbetonering, ävensom en »cement- och betongkatekes» av särskilt värde för fackmannen. Bolaget har ytterligare framhållit, att detsamma i likhet med andra moderna storindustrier hade en väl rustad laboratorieorganisation. Dess arbetsuppgifter vore driftskontroll, forskning och kundtjänst. Vid varje fabrik funnes ett modernt och väl utrustat laboratorium för löpande kontroll av tillverkningen. Där undersöktes det tillverkade cementet dagligen med avseende å kemisk sammansättning, finhet, bindetid, volymbeständighet och hållfasthet. Vid fabriken i Limhamn funnes dessutom ett centrallaboratorium, där sedan några år tillbaka bedreves vetenskaplig forskning med huvudsakligt ändamål att framställa cementkvaliteter, speciellt lämpade för

569 olika användningsområden. Vidare utfördes en omfattande betongforskning och kundtjänst. Varje cementkund kunde insända prov på grus- och stenmaterial och kostnadsfritt få dessa provade samt erhålla instruktion om för avsett arbete lämpliga blandningsproportioner. Jämsides med arbetet vid de egna laboratorierna upprätthölles ett gott samarbete med landets vetenskapliga institutioner och provningsanstalter i cementfacket. Med hjälp av ett omfattande tidskriftsbibliotek, besök vid utländska forskningsinstitut och återbesök av utländska vetenskapsmän holies en god kontakt med vad som skedde i andra länder. Aktiebolaget Betongindustri i Stockholm, vilket fabricerar och distribuerar betongmassa och cementbruk, har till svar å de sakkunnigas skrivelse inledningsvis erinrat, att dess fabrikation påbörjades i april 1932 och vore den första i sitt slag i Sverige. Verksamheten hade planlagts och startats i avsikt att genom tillämpning av tekniska forskningsarbeten på betongområdet söka rationalisera metoderna för betongframställning, så att i praktiken en betong kunde levereras, som vore av samma höga kvalitet som den betong, vilken framställdes på ett laboratorium. Under de senaste årtiondena hade betongmassans sammansättning och densammas inverkan på betongens kvalitet varit föremål för omfattande forskningsarbete i såväl vårt land som i andra länder och speciellt i Förenta staterna. De teoretiska principer som borde läggas till grund för betongproportioneringen, kunde emellertid endast i undantagsfall tillämpas på arbetsplatsen. Sedan metoderna för betongens distribution utexperimenterats, vilket skett i Förenta staterna, hade det varit en naturlig utveckling att för stora städer utföra betongblandning i fabriksdrift. I samband därmed kunde råmaterial och betong kontinuerligt provas på till fabriken hörande laboratorium. Genom rationella anordningar för lossning och förvaring av råmaterial hade bolaget sökt nedbringa tillverkningskostnaderna. Större delen av det cement, som förbrukades, fraktades löst i fartyg och lossades medelst pneumatiska anordningar. Detta befraktnings- och lossningssystem vore det första i Europa och hade möjliggjort en sänkning av betongpriserna. Ur rationaliseringssynpunkt hade bolagets verksamhet haft sin största betydelse för höjande av betongens kvalitet och jämnhet i fråga om hållfasthet och vattentäthet. Därigenom kunde högre påkänningar räknas å konstruktionerna, vilket möjliggjorde materialbesparing. Metoden återverkade på byggnadsarbetet bland annat på så sätt, att arbetet med gjutningen kunde forceras samt att bolagets stora leveranskapacitet, 350 kbm på 8 timmar, kunde utnyttjas för gjutning av stora sammanhängande konstruktioner utan skarvar. Särskilt för mindre byggnadsarbeten kunde det vara av stor ekonomisk betydelse, att den byggande sluppe ställa upp betongblandare och lägga upp förråd av råmaterial för betongen. Systemet med distribution av fabriksblandad betong hade därför visat sig ändamålsenligt för såväl

570 stora arbeten i betong, där stränga fordringar ställts på kvaliteten, som för enkla grunder till småstugor. Med de undantag, som nämnts, hade bolagets verksamhet icke haft någon inverkan på konstruktionens utformning. Däremot hade arbetsmetoderna i vissa fall förändrats vid betonggjutningen. Så vore det vanligt, att man vid gjutning av grunder och plattor, dit fordonen med betongen kunde komma intill, läte betongmassan rinna direkt från bilarna till formen. I ett fall hade även betongmassan pumpats fram till formen. I nu gällande arbetsavtal för byggnadsindustrien funnes de reduceringar av ackordssatserna upptagna, som tillämpades, då betongen erhölles färdigblandad och götes på olika sätt. Vad gällde åtgärder för s t a n d a r d i s e r i n g o. dyl. har bolaget därefter anfört, att, då dess verksamhet endast bestode i att leverera betongmassan, bolaget icke haft anledning syssla med standardisering av konstruktionerna. Beträffande n o r m e r i n g funnes nya statliga bestämmelser, vilka även i regel tillämpades vid enskild byggnadsverksamhet. Däremot tillämpade bolaget en viss standardisering av betongblandningarna med angivande av minimihållfastheten för respektive sorter. Bolaget har slutligen framhållit några synpunkter rörande ö n s k värda åtgärder i rationaliseringssyfte för byggnadsindustrien och därvid anfört följande. Byggnadsindustrien likaväl som annan industri borde automatiskt rationaliseras och utvecklas, så fort de tekniska betingelserna för förbättrade konstruktioner och arbetsmetoder förelåge. Det vore därför mer till skada än gagn, om denna naturliga rationaliseringsprocess på organisations teknisk väg skulle forceras, utan att de grundläggande vetenskaperna banat väg för rationaliseringen. För befrämjande av den tekniska utvecklingen och rationaliseringen torde statsmakternas stöd åt den tekniska undervisningen och det naturvetenskapliga och tekniska forskningsarbetet vara den mest effektiva åtgärden. Denna synpunkt hade även sedan lång tid varit vägledande för statsmakterna, och vårt land kunde berömma sig av att ha en teknisk undervisning, som stode på höjdpunkten. Även välorganiserade anstalter för forskningsarbetet funnes, såsom till exempel statens provningsanstalt och tekniska högskolan. Därjämte hade byggnadsstyrelsen och ingenjörsvetenskapsakademien även på sina program den tekniskt-vetenskapliga rationaliseringen. Tyvärr måste man emellertid med beklagande konstatera, att dessa utomordentliga instrument staten hade för rationaliseringen icke utnyttjades fullt effektivt för byggnadsindustriens utveckling, därför att knapphet på medel rådde för dessa institutioners driftkostnader. Särskilt gällde detta de sista åren, då den tekniska utvecklingen mer gripit omkring sig, varigenom ökad verksamhet på forskningens område varit särskilt av behovet påkallad. I fråga om forskningsarbetet kunde man icke jämställa byggnadsindustrien med övriga industrier. De stora industriella anläggningarna på andra om-

571 råden hade egna forskningslaboratorier med därför utbildad personal, under det att byggnadsindustrien bestode av relativt små, men många företagare, som själva icke hade förmåga att bära kostnaderna för nödvändiga undersökningar och utredningar. Däremot rådde i regel ett livligt intresse från byggnadsyrkets folk för tillämpningen av vunna erfarenheter och rön på rationaliseringsområdet. Som belysning av detta kunde nämnas ett exempel bland många, på vad forskningsarbetet omedelbart kunde giva i resultat för rationalisering av byggnadsverksamheten. Omkring år 1920 hade statsmakterna lämnat extra anslag för det byggnadtekniska forskningsarbetet. Bland de undersökningar, som då hade utförts, hade även förekommit en grundlig utredning av byggnadsmaterialiernas värmeisoleringsförmåga. Omedelbart därefter hade byggnadsmaterialindustrien och byggnadskonstruktörerna börjat tillämpa de nya rönen, vilka i många avseenden omskapat och förbilligat byggandet. På de flesta tegelbruken gjordes numera lättegel och högporöst tegel. Bostadsväggarna kunde göras tunnare och mera hygieniska bostäder skapas. En hel del andra nya industriföretag hade tillkommit som följd av dessa undersökningar. Tillverkning av gasbetong, betongklinker och en mängd speciella isoleringsmaterial kunde därvid nämnas. Det förefölle bolaget därför oförklarligt, att industrien icke ens mot full betalning i en del fall kunde få undersökningar utförda vid statens provningsanstalt, därför att personal icke funnes för den ökade verksamhet. som byggnadsindustriens utveckling krävde. Tekniska frågor av allmän art, som icke kunde sammankopplas med något enskilt industriintresse, utan gällde byggnadsverksamheten i dess helhet, uppkomme ofta. Det rådde en allmän mening om, att vissa sådana frågoi omedelbart borde undersökas, men, även om de skulle kräva en kostnad av endast något tusental kronor, saknades i regel penningmedel för förverkligande därav. En annan ständigt aktuell fråga vore upprättande av en c e n t r a l s a m l i n g av f ö r e k o m m a n d e b y g g n a d s m a t e r i a l med systematiskt ordnade uppgifter om materialens egenskaper. Denna uppgift funnes redan i byggnadsstyrelsens instruktion vid ämbetsverkets omorganisation. Frågan hade även varit föremål för utredning vid tekniska högskolan. Då emellertid byggnadsyrkets män hade krävt, att en sådan samling upprättades i den omfattning, att den kunde vara byggnadsyrket till nytta, hade det svarats, att några anslag för ändamålet ej ginge att erhålla. För en del år sedan (1934) hade några föreningar av byggnadsfackmän sammanslutit sig och ordnat en permanent utställning av byggnadsmaterial. Av ekonomiska skäl hade den ej kunnat läggas enligt annat program än att utställarna finge betala avgift. De officiella uppgifterna om material och konstruktioner hade måst räknas som ett nödvändigt komplement, men detta kunde icke realiseras av ett privat företag, som måst räkna med utställarnas avgifter för verksamhetens bedrivande.

572 Som sammanfattning ville bolaget framhålla, att det vore viktigast för byggnadsindustriens utveckling och rationalisering, att verksamheten vid de statliga institutionerna för byggnadsindustriens befrämjande icke längre finge försummas, utan att de utrustades med de anslag för verksamhetens bedrivande, som vår tid kräver. Höganäs-Billesholms aktiebolag har lämnat följande uppgifter beträffande de av bolaget vidtagna åtgärderna för förenkling och standardisering av de av bolaget tillverkade byggnadsmaterialen och har därjämte framfört vissa förslag till åtgärder av betydelse för en fortsatt utveckling. Inom landet förekomme för närvarande icke mindre än fyra normalformat för m u r - o c h f a s a d t e g e l . Höganäs fasad tegel tillverkades endast i ett format, 25X12X6-5 cm. Då fasadtegel fordrade bakmurstegel i samma format, funne bolagets tegel användning huvudsakligen i sydligaste Sverige, där detta format begagnades. Bolaget kunde icke sätta igång tillverkning av fasadtegel av de övriga formaten, beroende på att vanligt murtegel samtidigt erhölles vid fabrikationen, vilket murtegel på grund av formatet icke kunde säljas i södra Sverige och ej heller i övriga delar av landet, då fraktkostnaderna skulle lägga hinder i vägen. Då de olika murtegelformaten i viss mån sammanhörde med de klimatiska förhållandena i landets olika delar, vore ovan berörda omständigheter förklarliga. Med nutida produktionsmöjligheter kunde dock murtegel av lika god värmeisoleringsförmåga tillverkas i ett mindre format än vad förr varit fallet. Som lämpligt format för ett för landet gemensamt murtegelformat ville bolaget nämna antingen 25X12X6*5 eller 25X12X7-5 cm. Tekniskt sett vore det sistnämnda det riktiga formatet men då kommerskollegii statistik utvisade. att tillverkningen i Sverige av 25X12X6-5 cm tegel vore större än tillverkningen av övriga tre dimensioner sammanlagt, kunde diskuteras, om icke detta format borde föreslås till standard. I fråga om tillverkningen av g l a s e r a d e r ö r hade utvecklingen själv i viss mån utgallrat obehövliga eller mindre tjänliga typer. Tidigare hade förefunnits i bolagets produktion ett onödigt antal dimensioner, som bolaget sedan ett tiotal år tillbaka sökt systematiskt nedbringa. Så hade bolaget kunnat ur marknaden helt avföra 2", 7", 14" och 16" rör och sökte för närvarande i görligaste mån hålla tillbaka en ofta onödig användning av 5", 8" och 10" rör. En eventuell standardisering av avloppsrörens dimensioner borde enligt bolagets mening omfatta 4", 6", 9", 12", 15", 18 , 21" och 24" dimensioner, vad gällde storlekarna av sådana rör, som kunde av bolaget produceras. Beträffande d r ä n e r i n g s r ö r a v t e g e l för dikningsändamål förekomme såväl i fråga om dimensioner som längder ett flertal mellanstorlekar mellan de i verkligheten behövliga typerna. Dessa variationer syntes ha uppkommit på grund av konkurrens mellan olika tegelbruk. Bolaget har

573 framhållit som önskvärt, att denna tillverkning standardiserades till att endast omfatta 2", 3", 4", 6" och 9" rör, samtliga typer i 30 cm längd. Vad gällde t r o t t o a r p l a t t o r hade bolaget sökt leda tillverkningen in på användningen av endast tre typer, en för smalare trottoarer i formatet 1 5 X 1 5 X 4 cm, en större i formatet 2 0 X 2 0 X 5 cm för bredare trottoarer och en enklare typ i formatet 21-5X10-6X4-5 cm för trottoarer i sidogator o. dyl. Aktiebolaget Grythytte skifferverk, vars verksamhet omfattar taktäckningar med skiffer och kyrkspån av furu, har meddelat, att bolaget genomfört en rationalisering av sin verksamhet sålunda, att numera endast tillverkades tolv olika t a k s k i f f e r s t o r l e k a r , varav tre hade samma längd och endast varierade på bredden, medan man tidigare använt upp till tjugo olika skifferstorlekar. Härigenom kunde större partier av varje storlek hållas i lager. Bolaget hade vidare sökt frångå plåtbeslagen å skiffertaken, som åsamkade dryga underhållskostnader, och utförde numera hophuggning av sneda taknockar med särskilt tillpassade skifferstenar. Ett liknande tillvägagångssätt användes vid ränndalar. Glasfönster hade införts i skiffertak, utförda av dubbelt trådglas, som intäcktes tillsammans med skiffern. Allt arbete utom reparationer utfördes på ackord. Bolaget hade dessutom systematiskt sökt standardisera g o l v p l a t t o r för läggning på terrasser, i korridorer etc. till tvenne format, ett tunnare 25X35 cm och ett tjockare, 30X60 cm. Slutligen har bolaget framhållit önskvärdheten av s t ö r r e b y g g n a d s e n h e t e r vid bostadsbyggen, så att kostnaderna för skiffertaken därigenom nedbringades. Skandinaviska eternitaktiebolaget, vars tillverkning omfattar produkter av asbestcementmaterial, har framhållit i sitt svar till sakkunniga, att bolagets tillverkning hade varit alltifrån början i ganska hög grad standardiserad. Bolaget hade i största möjliga utsträckning följt de internationellt vedertagna standarddimensionerna för sina varor med vissa anpassningar för den svenska marknaden. Bolagets tillverkningar kunde uppdelas i följande grupper: takskiffer, som tillverkades i huvudsakligen fyra olika format, korrugerade takplattor, som tillverkades med en standardbredd av 1-03 m i fem olika längder (4 till 8 fot), beklädnadsplattor, som tillverkades i tvenne standardformat, l - 2Xl"2 och 1-2X2-5 m samt evakueringstrummor, som tillverkades i en standardlängd av 2-5 m i 20 olika format från 7-5X7-5 till 25X30 cm. Bolaget har härutöver tillagt, att det i allmänhet icke medfört några svårigheter att hålla fast vid de sålunda fastställda standarddimensionerna,

574 emedan av kundkretsen önskade specialdimensioner måst åsättas ett förhöjt pris. Fönsterglasbrukens försäljningsaktiebolag har till svar å de sakkunnigas cirkulärskrivelse anfört, att de av bolaget företrädda bruken inrättat sig så, att alla fordringar, som uppställdes inom fönsterglasmarknaden, kunde tillgodoses i konkurrens med utlandet. Bolaget hade icke kunnat inverka på rationalisering av dess tillverkning. Maskiner för tillverkning av stora glasrutor hade bland annat installerats, och bruken hade, då tekniken inom bolagets arbetsområde fortfarande ginge framåt, måst fortsätta på den inslagna vägen, enär import i annat fall bleve följden. Vad gällde glas, som begagnades inom trädgårdsanläggningar, hade av bolaget gjorts försök rörande standarddimensioner, dock utan resultat. Bolaget hade sålunda för sin del uppgivit tanken på standardisering av fönsterglas. Svenska stålpressningsbolaget Olofström har meddelat, att bolaget, då detsamma för ett antal år sedan (1930) på allvar upptog tillverkningen av disklådor och diskbänkar av rostfri järnplåt, utarbetade enligt egen åsikt lämpliga standardserier. Standardiseringen omfattade jämväl slasktrattar och stänkbleck. Bolaget har framhållit, att det gjorda försöket till standardisering på ifrågavarande område hade rätt väl kunnat genomföras, och det hade visat sig, att arkitekter och byggnadsnämnder i mycket stor utsträckning tagit hänsyn till dess standard vid uppgörande av byggnadsritningar. Dock har bolaget velat erinra, att särskilt i Stockholm hade diskbänksinstallationerna i rätt stor utsträckning icke planerats på så sätt, att befintlig standard kunde användas, varigenom rationell tillverkning omöjliggjordes. Aktiebolaget Götaverken har beträffande dess fabrikation meddelat, att takstolar och andra järnkonstruktioner icke varit föremål för standardisering, samt att försök gjorts till standardisering av fönster för industribyggnader, dock utan resultat. De stora engelska och amerikanska fabrikerna levererade emellertid standardfönster från lager. Standard funnes icke för värmeledningspannor och radiatorer, men vore storlek och typer för koks värmeledningspannor, som de olika fabrikanterna inom landet tillverkade, rätt lika, vilket i stort sett ävenledes gällde plåtradiatorerna. Aktiebolaget Svenska järnvägsverkstäderna har anfört, att bolaget tillverkade värmeledningspannor för ved-, kol- och kokseldning samt varmvattenberedare av egen konstruktion, varvid standardiseringen begränsats allenast till ur bolagets egen verkstadsteknik nödvändiga åtgärder, som icke torde ha något allmännare intresse. *

575 De sakkunniga ha i det föregående lämnat redogörelse för de med anledning av cirkulärskrivelsen i rationaliseringsfrågan inkomna svaren. Uttalanden i frågan ha dessutom begärts bland annat från svenska konsulterande ingenjörers förening, Sveriges arbetsledareförbund, Stockholms stenhuggeriidkareförbund samt målaremästarnas riksförening i Sverige, utan att svar erhållits. Likaså ha svar uteblivit från ett flertal tillfrågade byggnadsmaterialfabrikanter, tillverkare av byggnadsmaskiner samt elektriska firmor med specialtillverkning för byggnadsindustrien. De sakkunniga kunna emellertid icke utgå ifrån, att dessa föreningar och fabrikanter m. fl. sakna intresse för rationaliseringsfrågorna. Utan tvivel hade de konsulterande ingenjörerna, bland vilka återfinnas ett flertal byggnadskonstruktörer och åtskilliga konstruktörer inom värme- och sanitetsteknik samt elektroteknik, liksom också arbetsledarna på byggnadsplatserna haft väsentligt av intresse att anföra i ämnet. Likaledes torde stenhuggeriidkarna haft meddelanden att lämna om olika moderna metoder och behandlingssätt i deras arbeten, bland vilka exempelvis kan nämnas åtgärder för tillverkning av tunna granitskivor m. m. för socklar och fasader, och målarmästarna hade säkerligen haft intressanta frågor att i detta sammanhang avhandla, såsom maskinell målning o. dyl. Flera av materialfabrikanterna hade ävenledes kunnat yttra sig i specialfrågor av intresse; som exempel härvidlag må framhållas, att aktiebolaget Karta & Oaxens kalkbruk numera tillverkar s. k. puderkalk eller släckt kalk, omedelbart färdig att användas för brukstillverkning. De moderniteter, som asfaltfabriker numera föra i marknaden för isoleringsändamål, specialfirmors standardutföranden av golvplattor och järndörrar samt elektriska fabrikers moderna maskiner, kok- och stekanordningar m. m. hade likaledes varit av intresse att få belysta i detta sammanhang.

Som sammanfattning av svaren å de sakkunnigas cirkulärskrivelse må följande anföras. Det framgår med all tydlighet, att intresset för rationaliseringen inom landets byggnadsindustri har varit och alltjämt är synnerligen stort, samt att arbetet för denna rationalisering har bedrivits med mycken energi på skilda håll och utsträckts att omgripa en mångfald, ofta vitt skilda problem. Förhållandet torde emellertid vara, att detta arbete på olika händer försiggått utan enhetlig och rationell ledning och till betydande omfattning utan samarbete i övrigt, samt att resultaten stått relativt fristående från varandra och utan att komma till mer allmän kännedom bland landets byggnadstekniker. Å andra sidan saknas otvivelaktigt bland ett. stort antal företagare inom byggnadsyrket intresse för denna verksamhet, beroende på deras ur olika synpunkter bristande förutsättningar för att kunna tillgodogöra sig dess resultat, liksom ock på deras allmänna inställning till verksamheten inom yrket.

576 Arbetet med r a t i o n a l i s e r i n g a v b y g g n a d s p l a n e r för att vinna större ändamålsenlighet i fråga om själva plananordningarna och bättre ekonomi med avseende å byggnadskostnaderna har särskilt framträdande förespråkare i Hyresgästernas sparkasse- och byggnadsförening samt i Stockholms stads fastighetskontor i dess småstuge- och egnahemsverksamhet. Stockholms byggnadsförening har förordat behovsutredningar angående olika byggnadstyper samt deras kvantitativa och kvalitativa utformning, och Stockholms stads sjukhusdirektions utredningskontor har framhållit behovet av noggranna förstudier av olika slag med hänsyn till åstadkommandet av rationell driftsekonomi inom de i bruk tagna byggnaderna. I fråga om r a t i o n a l i s e r i n g a v d e f ö r b y g g n a d e r av olika slag erforderliga material, byggnadskonstrukt i o n e r o c h b y g g n a d s m e t o d e r ha ganska omfattande utredningar blivit verkställda och betydelsefulla resultat ha utan tvivel ernåtts. En mångfald utredningsfrågor torde alltjämt kvarstå olösta. Standardiseringskommissionens förslag till s t a n d a r d i s e r i n g inom byggnadsindustrien, omfattande snickerier till fönster och dörrar, byggnadsbeslag samt köksinredningar synes ha i viss mån misslyckats eller i vart fall icke vunnit nämnvärd anslutning. Däremot torde vara att förvänta, att kommissionens fortsatta standardiseringsarbeten med avseende å rörledningsarmatur och sanitetsgods kommer att få större betydelse, liksom ock att de under Jernkontorets ledning pågående standardiseringsarbetena rörande järn och stål skola giva gagnande resultat. Vad beträffar n o r m e r i n g s a r b e t e t har ett verkligt framgångsrikt arbete hittills uträttats och omfattande utredningar i sådant avseende pågå alltjämt. Sålunda föreligga färdiga cement- och betongnormer, normalbestämmelser för järnkonstruktioner, normer för leverans och provning av murtegel, normer för tillverkning av betongrör, preliminära kvalitetsbestämmelser för taktegel, bestämmelser för godkännande av eldskyddsfärger och eldskyddsvätskor, bestämmelser för brandprovning och klassificering av byggnadsmaterial och konstruktioner, begreppsbestämningar och tekniska bestämmelser för provning av metallers draghållfasthet, bestämmelser för godkännande av branddörrar och brandfönster m. m. Utredningsarbete pågår rörande bland annat erforderlig revision av tidigare fastställda normer samt angående normer för leverans och provning av kalk för byggnadsändamål samt för olika pappsorter för byggnadsarbeten m. m. P r o v n i n g s - o c h u n d e r s ö k n i n g s r e s u l t a t av stor vikt för byggnadsindustrien föreligga färdiga att utnyttjas. I sådant avseende kan särskilt framhållas den utarbetade metoden för beräkning av värmelednings-, respektive värmeisoleringsförmågan hos byggnadsmaterial och byggnadskonstruktioner, varigenom synnerligen värdefulla rön på sin tid gjorts och rika resultat vunnits för rationaliseringsarbetet. Vidare må såsom sär-

577 skilt betydelsefulla betecknas de utredningar, undersökningar och provningar, som verkställts rörande grundläggning på lera ni. m., angående olika cementsorter och betong, hallfasthet och beständighet hos putsbruk, orsakerna till sprickbildningar, utslag och vittring hos kalksten, svenskt furuvirkes hållfasthetsegenskaper, ljudisoleringsförmåga hos olika material och byggnadskonstruktioner, hussvamp och konservering av trä mot röta, utmattningshållfasthet hos kallvalsat stål m. m., övre och undre sträckgränsen hos byggnadsjärn, hållfasthetsvärden hos grövre armeringsjärn, fuktskadade byggnader, naturlig ventilation i bos läder, naturstensfasaders väderbeständighet och konservering härför m. fl. Åtskilliga av dessa utredningsarbeten äro ännu icke fullt slutförda. Av särskilt intresse är ävenledes det u t r e d n i n g s a r b e t e rörande material, byggnadskonstruktioner samt byggnadsmetoder, som föranstaltats av olika byggande myndigheter i samband med deras byggnadsverksamhet, varvid förtjänar omnämnas byggnadsstyrelsens utredningar om svetsade byggnadsstommar, utförande av cementgolv samt järnfönster och järnkarmtyper, karolinska sjukhusets byggnadskommittés utredningar om utförandet av höga byggnadsstommar och mellanväggar samt kooperativa förbundets utredningar om huskonstruktionstyper, balkar och bjälklagsformer m. m. De olika m a t e r i a l f a b r i k a n t e r n a s å t g ö r a n d e n f ö r s t a n d a r d i s e r i n g av deras produkter äro jämväl värda intresse, såsom aktiebolaget Betongindustris, Höganäs-Billesholms, Grythytte skifferverks och Elernitbolagets strävanden härvidlag. Beträffande de uttalade önskemålen om d e t f o r t s a t t a r a t i o n a l i s e r i n g s a r b e t e t synes särskild betydelse fästas vid frågorna om begränsning av antalet tegelformat, undersökningar och bestämmelser rörande byggnadsvirke, utredning om möjligheterna att åstadkomma ökad inhemsk tillverkning av järnbalkar, brandtekniska undersökningar av olika slag, lämpliga konstruktioner och material för utförandet av stombyggnader, fabrikstillverkade betongbalkar, koleldade panncentraler för grupper av fastigheter m. m. I övrigt har erinrats om behovet av att utarbeta normer för material och konstruktioner av olika slag för husbyggnader och för redskap. Rörande spörsmålet om r a t i o n a l i s e r i n g av a r b e t e t på b y g g n a d s p l a t s e r n a g e n o m a n v ä n d a n d e av a r b e t s b e sparande m a s k i n e r o c h a r b e t s m e t o d e r ha, beaktansvärt nog, gjorts uttalanden i huvudsak endast av Stockholms stads fastighetskontor och Stockholms byggnadsförening. Därvid har anförts önskemålet att maskinella anordningar komma till användning på byggnadsplatserna i större utsträckning, framför allt träbearbetningsmaskiner, cement- och målarsprutor. Vidare har i samband härmed erinrats om fördelarna av att förlägga väsentliga delar av arbetsprocesserna beträffande snickerier till fabriker. 3 8 — 717118.

I

578 R a t i o n a l i s e r i n g e n a v a r b e t s l e d n i n g e n , vad gäller såväl planläggnings- och utredningsarbetet som byggnadsarbetenas genomförande, har föranlett åtskilliga uttalanden. Den oavvisliga fordran på rationellt samarbete mellan byggherrar, arkitekter och konstruktörer vid utredningsarbetet för byggnadsföretagen samt under byggnadsarbetenas fortskridande har med skärpa framhållits. Behovet av ändamålsenliga entreprenadkontrakt, instruktioner, allmänna och specialbeskrivningar rörande arbetena vid entreprenadsystem har uttalats. Stockholms stads fastighetskontor har redogjort för rationaliseringen vid ledningen av ett samlat stort byggnadsföretag, dess omfattande småstugeverksamhet, med standardisering av byggnaderna och deras detaljer, centralisering av materialupphandlingar och teknisk och ekonomisk kontroll. Fördelarna med rationell arbetsledning vid byggnadsföretag i övrigt ha påvisats. Behovet av tidsplaner för arbetena, kostnadskontroll m. m. har vitsordats. Den lidsvinst, som erhålles genom utnyttjandet av noggranna kostnadstablåer med avseende å fullbordade byggnadsförelag, grafiska tabeller för underlättande av beräkningar m. m., har påpekats. Stockholms stads sjukhusdirektions utredningskontor har med styrka uttalat behovet av provningsavdelningar vid utredningar av stora byggnadsföretag till undvikande av att misstag begås med avseende å material, konstruktioner och inredningsdetaljer samt erinrat om vikten av studieresor i utlandet. T y p s a m l i n g a r av byggnadsmaterial ha anordnats av byggnadsstyrelsen och aktiebolaget Svensk byggtjänst. Byggnadsstyrelsens samling har emellertid på grund av vissa omständigheter icke det tekniska värde, som ursprungligen avsetts. För dess utvidgande och bättre anpassning efter behovet för tekniska studier och för allmänheten har styrelsen angivit, att särskilda medel måste ställas till styrelsens förfogande och större utställningslokal anskaffas. Aktiebolaget Svensk byggtjänsts materialutställning innehåller allenast sådana material, som utställas av materialfabrikanter och andra, vilka erlägga hyra för sin monter inom utställningen. Med bolagets utställning är förenad en teknisk upplysningsbyrå. Förslag rörande o r d n a n d e t o c h l e d n i n g e n a v r a t i o n a l i s e r i n g s v e r k s a m h e t e n inom byggnadsindustrien ha framlagts. Nära nog samtliga svar å de sakkunnigas cirkulärskrivelse vitsorda behovet av väsentligt ökad verksamhet med avseende å rationaliseringsarbetet inom byggnadsindustrien. Byggnadsstyrelsen förutsätter uppenbarligen, att den skall i anslutning till sin instruktion handha ledningen av det för ändamålet erforderliga forsknings- och utredningsarbetet tillsammans med de inom styrelsen tillkallade delegerade av representanter för tekniska högskolan, provningsanstalten och olika tekniska föreningar och har därför framhållit behovet av ökat medelsanslag, vilket skulle täckas genom att styrelsen finge disponera för ändamålet 0-2 % av årliga byggnadsanslag eller omkring 15 000 kr. per år jämte särskilda medel, omkring 2 000 kr.

579 per år, till tryckningskostnader. Stockholms byggnadsförening har föreslagit, att för ledning av rationaliseringsarbetet tillsattes en permanent institution i form av ett förbund, vars medlemmar skulle utgöras av tekniska föreningar eller andra föreningar med ideellt program samt statliga eller kommunala myndigheter, akademier och högskolor m. fl. Förbundets arbetsomkostnader skulle bestridas i första hand av medlemmarnas årliga avgifter samt bidrag från staten och intresserade parter. Förbundet skulle samla och publicera utredningsresultaten m. m., men icke självt ombesörja undersökningarna. Aktiebolaget Betongindustri, som ledes av den kände fackmannen på rationaliseringsområdet, arkitekten Axel Eriksson, har framhållit det trängande behovet av alt stålens provningsanstalt erhölle tillräckliga medel för dess verksamhet och att erforderliga anslag lämnades ställiga institutioner för rationaliseringsverksamhetens bedrivande på sätt, som utvecklingen inom byggnadsyrket krävde.

KAP. XXIII.

Rationaliseringsfrågornas

behandling i vissa främmande länder.

I det följande lämna de sakkunniga kortfattade redogörelser rörande rationaliseringsarbetet inom byggnadsindustrien i vissa främmande länder, nämligen de nordiska staterna, Tyskland, England, Frankrike, Ryssland och Förenta staterna. Av särskilt intresse äro givetvis de insatser härvidlag, som gjorts av respektive statliga myndigheter. I Norge har rationaliseringsarbetet inom byggnadsindustrien omfattats med stort intresse. Det har till största delen gällt bostadsbyggandet och har bland annat tagit sig uttryck i betydelsefulla strävanden att ernå väl utarbetade och inredda bostadstyper. Är 1925 tillsatte Norges industriförbund en subkommitté inom sin standardiseringskommission för att ägna sig åt standardiseringsarbete inom byggnadsindustrien. Denna kommitté har arbetat på att åstadkomma standard för dörrar, fönster och listverk, bjälklag och taklag, beslag, murtegel, taktegel och skiffer m. m. och lärer ha utfört ett mycket gott arbete. Stortinget beviljade på sin tid ett anslag av 95 000 kr. till Norges tekniska högskola för att lämna densamma möjlighet att vetenskapligt prova nya byggnadsmetoder och praktiskt tillämpa dem genom att uppföra ett antal, omkring ett femtiotal experimenthus. Dessa under ledning av professorn A. Bugge verkställda försök ha varit av stor betydelse för utvecklingen av bostads- och andra byggnader. Försöken ha utförts med ytterväggstyper av olika slags material, såsom utvändigt panelade eller putsade träväggar, tegel- och betongväggar, utan eller med olika slags isoleringsanordningar av kork eller flera lag trä, papp o. dyl., allt för att komma fram till bästa möjliga resultat beträffande väggtypers värmeisoleringsförmåga. En mångfald byggnader inom landet ha sedermera utförts med ytterväggar av värmeisolerad armerad betong. Stortinget har ävenledes ställt anslagsmedel till förfogande för en arkitekttävlan beträffande standardisering av byggnadsplaner för bostadshus. Beträffande förhållandena i Danmark kan det vara av intresse att framhålla, att regeringen gjort åtskilliga insatser för att hindra en opåkallad

581 stegring av byggnadskostnaderna. År 1922 tillsattes en nämnd för att kontrollera priserna på byggnadsmaterial. Dessutom ålades de lokala myndigheter, som garanterat lån, utlämnade genom staten och senare genom statens byggnadsfond, alt hålla en sträng kontroll över byggnadskostnaderna. Myndigheterna ha dragit fördel av sin finansiella makt för att åstadkomma en mera jämn byggnadsverksamhet under året. Byggnadsföretagare med statslån eller subvention ha varit skyldiga att igångsätta arbetena, så snart byggnadslov lämnats, och därigenom har aktgivits på möjligheterna att få byggnadsföretag i gång även under årets lågsäsong på arbetsmarknaden. Staten har stimulerat denna verksamhet genom att uppmuntra sådana åtgärder, som vidtagits för att underlätta arbetet vid otjänlig väderlek. Exempelvis ha åtgärder belönats, som avsett skyddsanordningar för tegel och gällt tillverkning av bruk under regn och snö. Därjämte utövade nämnden, som handhaft administrationen av statens byggnadsfond, en mycket ingående kontroll ur teknisk synpunkt av de hus, som byggdes. Den sökte därigenom hindra tillkomsten av olämpliga bostadstyper och uppgjorde förslag till bästa metoder att utnyttja tomtmark. Denna kontrollverksamhet har åstadkommit en tydlig rationalisering av bostadstyperna genom att fordra en grundlig genomarbetning av alla projekt, varigenom möjliggjorts ett urval av det bästa. I landets byggnadsleknikerkår har arbetats för att förenkla de byggnadsbestämmelser, som lämnats av de lokala myndigheterna och med avseende a småhus för bostadsändamål varit i stor omfattning överflödiga och hinderliga. En statlig förordning av år 1928 har lämnat medgivande att tills vidare suspendera dessa bestämmelser. År 1929 utfärdade inrikesministern en cirkulärskrivelse med närmare förtydligande härav, innehållande bestämmelser om väggtjocklekar m. m. Den enskilda byggnadsverksamheten i Danmark synes ha i sin mån arbetat på att rationalisera driften av arbetena. Maskinteknik med stora grävmaskiner, höga krananordningar för distribulion av material till olika delar av byggnadsplatsen, hissanordningar m. m. ha efter vissa stridigheter med arbetarna om avlöningsförhållandena kommit till användning. I Köpenhamn begagnas i stor utsträckning fabrikstillverkad betong. Statsprovningsanstalten, polytekniska läroanstalten och teknologiska institutet ha verkställt utredningar och lämnat vetenskapliga och praktiska upplysningar rörande material m. m. till såväl projekterande som företagare inom byggnadsverksamheten. Statsverket synes härvidlag icke ha gjort några större insatser, men förhoppningar uttalas, att denna undersökningsverksamhet i fortsättningen får offentligt stöd för alt lösa sina uppgifter och vara ekonomiskt vägledande. I Finland synes problemet att minska byggnadskostnaderna genom en rationalisering av material och byggnadsmetoder icke ha föranlett några

582 ingripanden från myndigheternas sida. Ej heller torde några strävanden från statligt håll gjorts för att rationalisera byggnadsämnesindustrien. Vad som i dessa avseenden gjorts, har huvudsakligen varit verk av privata förelagare eller av allmännyttiga företag. Exempelvis må omnämnas, att den finska cement- och byggnadskalkfabrikalionen står på hög nivå. Statliga normer bland annat för cement och betong ha uppställts. Arbetet för rationalisering av bostadstyper har pågått i likhet med motsvarande arbete i andra länder. Åtskilliga resultat av rationaliseringsarbetet inom byggnadsindustrien i övriga nordiska länder ha funnit tillämpning i Finland. Orsakerna till ovanberörda förhållanden torde i viss mån vara, att arbetslönerna vid byggnadsföretagen i Finland vid sidan av kapitalkostnaderna ha ett avgörande inflytande på byggnadskostnaderna och byggnadsproduktionens räntabilitet. Däremot ha förändringarna i kostnaderna för byggnadsmaterialen visat sig vara av mindre vägande betydelse. Själva byggnadskostnaderna i Finland äro sålunda betydligt lägre än i de skandinaviska länderna. Kapitalkostnadernas inverkan på byggnadsproduktionens räntabilitet är i Finland väsentligt större än i de skandinaviska länderna och därav har följt, att de övriga nordiska länderna, trots deras höga direkta byggnadskostnader, vid jämförelse av hyresnivåerna uppvisa relativt fördelaktiga siffror. Myndigheterna i Tyskland ha tidigt och till fullo insett vikten av att hålla byggnadskostnaderna nere. Till en början inriktade de sina ansträngningar på att hindra prisernas otillbörliga stegring, då byggnadsverksamheten på sin tid återupptogs i stor skala. Regeringen har därför uppdragit åt statsmyndigheterna att noggrant aktgiva på denna fråga och följa prisrörelserna för byggnadsmaterial samt göra regeringen uppmärksam på sådana fall, då en otillbörlig prisstegring ägt rum. I de fall, då priserna icke höllos på normal nivå, ifrågasattes ingrepp från regeringens sida. Likaså har riksregeringen framhållit det trängande behovet att utbreda byggnadsföretagen så rationellt som möjligt över hela året och uppmanat delstaternas regeringar att basera sina byggnadsprogram på sådana förutsättningar. Utan tvivel var det viktigaste steg i berörda avseenden, som tagits av den tyska riksregeringen, grundandet år 1927 av riksforskningskommissionen för ekonomi i byggnads- och bostadsverksamheten (Reichforschungsgesellschaft fiir Wirtschaftlichkeit im Bau- und Wohnungsvvesen), som fick till sin disposition ett belopp av 10 milj. mark. Kommissionen består av ett antal personer, väl kvalificerade med avseende å teoretiska och praktiska insikter, med uppdrag att undersöka den mångfald tekniska, ekonomiska och sociala problem, som samhöra med byggnadsverksamheten. Dess uppdrag är att verkställa sådana undersökningar och provningar, vilka kunna förväntas leda till en minskning av kostnaderna för bostadsbyggandet genom

583 förbättrade byggnadsplaner, byggnadsmetoder, standardisering och rationalisering. Undersökningsarbetet verkställes i nära samarbete med tekniska fackmän på olika områden, och varje definitivt förslag som framlägges måste vara noggrant prövat i samråd med praktiska byggnadsföretagare och yrkesutövare. Studier av delta slag måsle nödvändigtvis sträcka sig över långa tidsperioder och deras samfällda och slutliga resultat för byggnadsindustrien kunna knappast förväntas föreligga färdiga att utnyttjas förrän efter ett visst antal år. Emellertid har kommissionen utrett åtskilliga viktiga frågor rörande planläggning och utförande av byggnader och standardisering av byggnadsmaterial. Vidare har densamma uppbyggt exper i mentalanläggningar för att till fullo klarlägga redan uppnådda praktiska resultat. Det förhållande, att byggnadsindustrien i Tyskland i mycket stor utsträckning kommit i statens eller allmänna välfärdsföreningars händer, har gjort det möjligt att verkställa undersökningar i stor skala och har underlättat standardisering och användande av tunga maskiner inom byggnadsindustrien. Att beakta är att tillkomsten av kommissionen föregicks av anmärkningsvärd aktivitet från enskilda företagares sida med avseende å standardiseringen. Det stora intresse, som rationaliseringssträvandena ha väckt i Tyskland, och den hastiga utveckling de gjort, har åstadkommit, att byggnadsindustrien skyndat att draga fördel av dess resultat. Den subkommitlé för standardiseringsfrågor inom byggnadsindustrien, som organiserats av tyska industriens standardiseringskommitté, har ävenledes nått åtskilliga intressanta resultat genom förslag till standard icke allenast av ett stort antal olika materialslag, utan också av viktigare byggnadskonstruktioner och ett system av planer för standardbyggnader. Men subkommittén har saknat finansiella resurser i tillräcklig omfattning för att verkställa försök och experimentarbeten, vilka fordras för att införa nya byggnadsmeloder i stor skala. Av intresse i detta sammanhang torde vara att omnämna det tyska förbundet för materialprovningar inom tekniken (Deutscher Verband fur die Materialpriifungen der Technik), som utöver materialprovningsfrågor har att uppställa enhetliga leveransföreskrifler för byggnadsmaterial. Förbundet arbetar sålunda, att praktiska eller vetenskapliga frågor behandlas av olika utskott av medlemmarna i förbundet, vilka äga speciella kvalifikationer härför. Då dessa utskott sammansättas av representanter för tillverkare, förbrukare, vetenskapsmän och anställda fackmän, bliva alla fordringar på teknik och ekonomi tillgodosedda. Resultaten offentliggöras som tryckta normer (D. I. N., D. V. M.). Av speciellt intresse i detta sammanhang äro de stora byggnadsmaterialsamlingar i olika avdelningar med till stor del rationella inslag, som förekomma vid de årliga byggnadsmässorna i Leipzig och som numera förekomma stadigvarande i Berlin. Vid studium av dessa samlingar erhålles en synnerligen genomgripande inblick i det omfattande ralionaliseringsarbetet

584 på de olika områdena inom den tyska byggnadsindustrien, vilket arbete synes omfattas av de tyska byggnadsteknikerna med ett osvikligt intresse. I England, som för övrigt är ett av de länder, där rationaliseringssträvandena tidigt (1901) uppstodo, h a lokala myndigheter kunnat anskaffa medel till husbyggnadsverksamhet endast med hälsovårdsministerns medgivande. Härigenom har denne blivit i tillfälle att följa växlingarna i byggnadskostnaderna. En hastig kostnadsstegring inträdde, då det stora byggnadsprogrammet av år 1919 skulle förverkligas, vilket föranledde beslut om ett uppskov med dylika byggnadsprogram och om tillsättandet av en kommitté, som skulle utreda orsakerna till dessa höjda priser. Denna kommittés arbete resulterade i ett påvisande av behovet att studera produktionsförmågan hos byggnads- och byggnadsämnesindustrierna m. m., innan någon understödspolitik ytterligare främjades. Dessa uttalanden beaktades, när nya åtgärder för understöd av byggnadsverksamheten vidlogos under åren 1923 och 1924. Är 1923 tillsattes sålunda en ny kommitté för att övervaka byggnadsmaterialpriserna och därom hålla hälsovårdsministern ävensom handelskammarens ordförande underkunniga samt särskilt aktgiva på, i vilken utsträckning priserna slego oskäligt i höjden på grund av åtgöranden från sammanslutningar inom handeln genom trustbildningar eller andra överenskommelser. Följande år lät regeringen, innan understöden till byggnadsverksamheten ökades, göra en noggrann undersökning av byggnadsindustriens produktionskapacitet. Specialkommittéer tillsattes, i vilka voro representerade arbetsgivar- och arbetarorganisationer inom byggnadsindustrien samt företagare inom byggnadsämnesindustrien. Det nya byggnadsprogrammet, som avsågs att omfatta en tidsperiod av femton år, skulle baseras på dessa kommittéers resultat. När 1924 års förordning om understöd åt byggnadsverksamheten trädde i kraft, tillsattes sålunda en specialorganisation för materialanskaffningar med uppgift att bistå regeringen med sakkunniga råd rörande anskaffning av byggnadsmaterial och med särskilt åliggande att efter rekvisition anskaffa »sådana material, i sådana mängder och på sådana platser», som erfordrades. Den tidigare kommittén, som tillsattes år 1923 för att övervaka materialpriserna, arbetade alltjämt, men några regeringsingripanden behövdes icke. Ytterligare fann regeringen det vara nödvändigt att vidtaga åtgärder för att tillgodose behovet av arbetare inom byggnadsindustrien. Vid denna tid led den engelska byggnadsindustrien brist på yrkesutbildade arbetare, enär kriget och det långa stilleståndet av byggnadsverksamheten inom landet reducerat antalet arbetare och lärlingar. Antalet arbetare inom byggnadsindustrien, vilket år 1913 uppgick till 429 000, hade år 1924 minskats till allenast 367 000. Minskningen var särskilt anmärkningsvärd vad gällde murare. En väsentlig ökning av arbetarantalet erfordrades, varför man måste rekrytera yrket med nya byggnadsarbetare och uppfostra lärlingar. En

585 • centralkommitté för byggnadsindustrien (Central Building Industry Committee) tillkallades för ändamålet, i vilken insattes representanter för sammanslutningar av företagare och arbetare inom byggnadsindustrien och vilken biträddes av lokalkommittéer. Lokala myndigheter ålades att försäkra sig om att lärlingar sysselsattes i större proportion till arbetarantalet än tidigare vid de byggnadsförelag, som finansierades av dem. Arbetarorganisationernas lärlingsregulaliv modifierades i avsikt att minska lärlingstiden och öppna yrket för halvlärda arbetssökande, vilka ålades att genomgå speciella utbildningskurser. Regeringen har vidare ägnat särskild uppmärksamhet åt problemen att förbättra byggnadsmetoderna. År 1919 tillkallades en kommission för att studera frågan om standardisering av material och inredningar inom byggnadsverksamheten och granska alla förslag, som förelades den beträffande nya material och konstruktionsmetoder. Kommissionen upphörde med sitt arbete år 1921, när 1919 års byggnadsprogram uppsköts, men under mellantiden tillkom en institution, kallad Building Research Station, för vetenskaplig forskning rörande byggnadsmetoder. Denna institution organiserades som en del av Industrial and Scientific Research Department och bestod till en början endast av ett laboratorium för specialundersökningar av byggnadsmaterialens kemiska och fysikaliska egenskaper. Emellertid utvidgades dess arbetsfält successivt till alt bliva en undersöknings- och provningsanstalt, där en mängd problem rörande byggnadsmetoder studerades av sakkunniga inom arkitektur, ingenjörskonst, kemi och fysik. Genom intimt samarbete med byggnadsföretagare och tekniska institutioner söker anstalten vinna mark för mera vetenskapliga byggnadsmetoder i stället för gammal praxis, vilken anses ofta vara slumpartad och omodern. År 1924 tillsattes ytterligare en kommitté, kallad Moir-kommittén efter sin ordförande, för att speciellt undersöka nya metoder för byggnadskonslruktioner till ledning för lokala myndigheter. Samma år gjordes en kraftansträngning för att framtvinga en tillämpning av nya byggnadsmetoder genom att hälsovårdsministern erhöll befogenhet att, därest lokala myndigheter utan giltiga skäl vägrade att tillämpa nya, vederbörligen gillade byggnadsmetoder, besluta minskning av det bidrag, som i annat fall skolat lämnas av staten. Åren 1925—1926 inlät sig den engelska regeringen på ett försök att införa nya byggnadsmetoder, som skulle medföra ökad sysselsättning inom metallindustrien, där en omfattande arbetslöshet förefunnes. Det igångsattes en livlig propaganda och utlovades större statsbidrag, om byggnader i olika delar av landet uppfördes med stålstommar och ersättningsmaterial för puts i stället för de vanliga byggnadsmaterialen. Emellertid vunnos inga nämnvärda resultat härigenom. E n jämförelsevis hög standard beträffande plananordningar följdes till en början av de lokala myndigheterna, men erfarenheten gav snart vid handen,

586 att man måste åstadkomma en rationalisering härvidlag genom att utarbeta typer till enklare och billigare bostäder. Beträffande den i London befintliga synnerligen rikhaltiga och välordnade byggnadsmaterialutställningen har redogörelse lämnats tidigare (sid. 564). Frankrikes stora byggnadstekniska problem efter världskriget har varit att anskaffa medel för understöd åt de sammanslutningar eller enskilda företagare m. fl., vilka ägnat sig åt återuppbyggande av under världskriget ödelagda delar av landet. Problemets betydande omfattning kan bedömas därav att antalet byggnader, som skulle återuppföras eller iståndsättas, uppgingo till i runt tal 870 000 stycken. År 1928 hade härav omkring 622 000 byggnader åter satts i stånd. Rationaliseringsarbetet i Frankrike har inriktat sig på förvaltnings- och arbetsstudier (typ Fayol och Taylor) och utsträckts till olika områden, bland annat byggnadsverksamhet. Företrädare för detta arbete äro universitet och fackskolor liksom talrika fackinstitutioner, särskilt Association francaise de normalisation (franska normeringskommissionen), som grundades 1918 genom en förordning av republikens president. Den arbetar tillsammans med yrkes- och fackförbund. Inom handelsministeriet arbetar dessutom i intimt samband med den förenämnda institutionen La commission permanente de standardisation (C. P. S.), — franska standardiseringskommissionen — vars medlemmar utväljas inom myndigheter, vetenskap, handel och industri. Kommissionen angiver den gemensamma inriktningen och allmän arbetsplan för det franska standardiserings- och normeringsarbetet. Dessutom finnas olika enskilda sammanslutningar i likartat syfte, såsom Comité national de 1'organisation francaise, som bland annat arbetar på utbredandet av rationaliseringsidén i ord och skrift, forskningsarbete m. m. och Commission générale de 1'organisation du travail för driftsorganisation m. m. Beträffande rationaliseringsarbetet i Sovjet-Ryssland ha de sakkunniga inhämtat upplysningar av en svensk yrkesman, som vistats i landet en längre tid och därom äger kännedom. I Moskva har genom beslut av Sovjetunionens högre ekonomiråd 1927 inrättats ett statligt institut för byggnadsverksamhet för såväl bostads- och industribyggande som väg- och valtenbyggnadsarbeten, vilket bedriver byggnadstekniska forskningar på olika områden. Av särskilt intresse är institutets undersökningar med avseende å värmeisoleringsförmåga hos olika byggnadsmaterial och konstruktioner, vilka ägt rum uti ett antal för ändamålet särskilt uppförda försökshus. En speciell tidskrift om industrialisering och standardisering ägnar sig främst åt bostads- och fabriksbyggnader.

587 År 1928 inträdde en period av intensivt arbete på standardisering av planlyper för bostadshus m. m., material och byggnadsmetoder. Så småningom frångicks emellertid standardtyperna, men under 1936 fordrades ånyo återgång till mera industriella metoder. Huvudorganet för rationalisering är kommittén för standardisering. Fullständiga normer ha utarbetats för olika slags offentliga byggnader, såsom fabriker, matsalar, barnkrubbor, kommunala badinrättningar och tvättanslalter, skolor, sportanläggningar m. m. Dessa normer äro synnerligen detaljerade. Akademien för arkitektur i Moskva, som instiftades 1934, ägnar sig ävenledes åt standardisering och typisering, bland annat av hus för kollektivbönder, armatur, beslag o. dyl. Mest bygges för hand, men vid större byggen begagnas ävenledes maskinella anordningar. Det är ont om kvalificerade arbetare, varför i Moskva inrättats ett institut för utbildning av kvalificerade byggnadsarbetare. Utbildningen sker under 6—8 veckor. Man söker utröna snabbare arbetsmetoder än vanligt. Som exempel härpå må nämnas tillvägagångssättet, att murarna samarbeta i grupper om två man, av vilka den ena lägger ut bruk och den andra tegel. Arbetsbefälet är ävenledes mindre kvalificerat än vårt. Instruktionsböcker med förklarande bilder ha utarbetats, till vilka hänvisas å ritningar m. m. Problemet alt genomföra byggnadsarbeten hela året har i Ryssland varit ett svårt problem med hänsyn till där förekommande långa köldperioder. Man lärer ha försökt olika tillvägagångssätt, såsom uppförande av värmeisolerande skydd kring bygget, användning av osläckt kalk, varvid släckningsvärmet utnyttjas, murning utan hänsyn lill köldgrader, men med beaktande av brukets sättning vid varmare väderlek etc. I Ryssland finnes ingen säsongarbetslöshet inom husbyggnadsfacket, man bygger ständigt, möjligen med något avbrott omkring den 1 april varje år, då staten utdelar byggnadsanslagen. Den nordamerikanska rationaliscringsrörelsen är den äldsta. Den går tillbaka till Tavlors och hans lärjungars arbeten. Taylor var den egentliga skaparen av »Scientific management». Rörelsen betecknades därför närmast som management-rörelse och alla andra tekniska rationaliseringsproblem, som t. ex. standardisering av material och produkter samt förenkling av medel och metoder, inordnades i denna. Såväl den nordamerikanska industrien själv som ock de talrika universiteten, fackskolorna m. m. ägna sig sedan länge åt olika grenar av ekonomisk rationalisering och betydande belopp ställas till förfogande. Ett typiskt kännetecken för rationaliseringsarbetet i Förenta staterna är att detsamma verkar uteslutande i praktikens tjänst och utvecklar sig i intimt samarbete och växelverken med denna.

588 Bland de speciella institutioner som verka i sådant avseende må nämnas »American standards association», i vilken, bland andra, sex av ministerierna äro medlemmar. Institutionen, som fastställer de nationella standardiseringarna, har i sin arbetsplan utarbetandet av kvalitetsnormer för material och produktionsmedel samt materialprovningsmetoder. »American Society for testing materials» utgör en sammanslutning av alla mera betydande materialtillverkare och har till uppgift, bland annat, att göra materialbestämmelser och provningsmetoder enhetliga. I detta sammanhang må erinras om president Hoovers »conference on home building and home ownership», som hölls i Washington i december 1931 och som föregicks av ett omfattande utredningsarbete under ett år av 31 olika kommittéer. En mängd fakta från alla områden av bostadsbyggandet samlades därvid. Det hade visat sig att på alla områden hade de uppgifter, som funnes att tillgå, varit otillräckliga. Konferensen framlade därför ett förslag om grundandet av ett forskningsinstitut, vilket skulle fortsätta det arbete, som konferensen påbörjat och liksom denna finansieras av privata donationer. Institutet skulle sålunda icke givas statlig karaktär, vilket motiverades med att man ville hävda vetenskapens oberoende. Verksamheten skulle omfatta såväl vetenskaplig forskning som ock bildandet av lokala upplysningsbyråer, som kunde lämna praktiska, pålitliga och opartiska upplysningar åt byggnadsföretagare och köpare av bostäder. Den i Förenta staterna utbredda »Safety first »-rörelsen har tagils upp av byggnadsindustriens centralförening (The associated general contractors of America) för att tillämpas på byggnadsfacket. Föreningen har inrättat en särskild säkerhetsavdelning med en Safety director som chef. På denna avdelning utarbetas nya riskfria arbetsmetoder och de gamla förbättras, varjämte inspektörer utsändas till de olika lokala avdelningarna för instruktioner och föredrag. De lokala byggnadsföreningarna anordna periodiska föreläsningar för driftsledare, verkmästare och förmän. Därjämte förekomma instruktioner för den enskilde arbetaren och föredrag för hela arbetsstyrkor. Säkerhetskommittéer ordnas å alla byggnadsplatser, vilka se till att arbetarna icke ta onödiga risker, som kunna medföra skada för dem själva, övrig personal eller allmänheten. Olycksfallen äro nämligen icke endast till nackdel för arbetarna utan bereda jämväl kostnader för arbetsgivaren genom med olycksfallet förenade åtgärder samt genom driftsavbrott. #

Det internationella rationaliseringsarbetet anknyter sig i viss mån till de bestående internationella sammanslutningarna, i första hand nationernas förbund. Inom det av förbundets utskott, som handlägger rådgivande i ekonomiska frågor (Comité consultatif économique), intager det internationella rationaliseringsarbetet en betydelsefull ställning. Den internationella arbetsbyrån i Geneve handlägger ävenledes rationaliseringsfrågor, däribland ar-

589 betsvillkor för arbetstagare, industriella förhållanden, arbetarskydd, organisationsfrågor m. m. Under det att dessa sammanslutningar inordna rationaliseringsarbetet inom ramen av sina andra stora internationella uppgifter, ägnar sig en annan internationell sammanslutning allenast åt dessa rationaliseringsuppgifter, nämligen »Comilé international de 1'organisation scientifique du travail», som är en huvudorganisation för ett antal av nationella kommittéer med samma namn, vilka ha tagit till uppgift att utbreda rationaliseringsidéer genom sammankomster, föredrag, skrifter, kurser, utställningar, kongresser m. m. Vidare må erinras om det internationella rationaliseringsinstitutet i Geneve, vilket arbetar för främjandet av rationaliseringsmetoder som en väsentlig grund för vinnande av ekonomisk stadga och socialt framåtskridande, för utbyte av skrifter och övriga meddelanden rörande rationaliseringsarbetet, för utförande av forskningsarbeten m. m. i rationaliseringsfrågor, för underlättandet av samarbete mellan för dessa frågor intresserade sammanslutningar och personer m. m. Med ett sekretariat i Zurich arbetar den internationella organisationen av de nationella standardiseringsinstituten — International federation of national standardizing associations (ISA) — vars ändamål icke är att uppställa internationella normer, som äro bindande för alla anslutna länder, men att söka genomföra vittgående överensstämmelser mellan de olika nationella normerna. Av denna orsak sörjer sekretariatet för ett fortlöpande utbyte av berättelser om standardiseringsarbetets ståndpunkt i respektive länder och om de härvid funna erfarenheterna och rönen.

» KAP. XXIV.

Rationaliseringens återverkningar i socialt hänseende. Då de tekniska rationaliseringsåtgärder, vilka kunna ifrågakomma inom byggnadsindustrien, måste, såsom ock i det föregående framhållits, ytterst innebära strävanden att nedbringa kostnaderna för byggnadsföretagen i förhållande till i utrymmesdispositioner o. dyl. likvärdiga byggnadsföretag, där rationaliseringens resultat icke utnyttjats, kan det uppenbarligen icke undgås, att dessa åtgärder få vissa återverkningar på löneinkomsterna för arbetare och övrig inom denna industri anställd personal. En rationalisering av b y g g n a d s p l a n e r n a behöver emellertid icke befaras leda till en löneminskning, i all synnerhet om rationaliseringsåtgärderna i huvudsak endast sträva att tillgodose plananordningarnas anpassning för rationell drift inom den färdiga byggnaden. Ej heller bör detta bliva följden av bostadsplanernas rationella utformning i kvantitativt och kvalitativt avseende för att bättre tillgodose de blivande lägenhetsinnehavarnas behov. I månget fall kan förhållandet snarare bliva det motsatta, då inställningen till dylika rationaliseringsfrågor numera synes inrikta sig på att bygga mera rymliga och bättre inredda lägenheter än förr. Sålunda får exempelvis enrumslägenhetstypen av äldre modell i många fall vika för en rationellt ordnad tvårumslägenhet, vilken i regel torde ge ökade arbetsmängder. Rationaliseringens ändamål i dylikt fall är följaktligen att anskaffa en ersättning, så att säga, för en större och dyrare lägenhet, som skulle erfordrats för enahanda behov, men icke kommit till utförande, och härigenom kan en ekonomisk vinst sägas ha vunnits. I varje fall äro dessa rationaliseringsåtgärder icke av sådan natur, att de i mera betydande mån inkräkta på förvärvsmöjligheterna för de inom yrket anställda, och i alla händelser kunna dessa knappast öva något som helst inflytande på dessa möjligheter. Rationaliseringen av de för byggnader av olika slag erforderliga m a terialier, byggnadskonstruktioner och byggnadsmet o d e r är däremot i förberörda avseenden av större betydelse, icke allenast för de inom byggnadsindustrien sysselsatta, utan även och i ännu högre

591 grad för arbetspersonalen inom byggnadsämnesindustrien. Standardiseringen och typiseringen betyder en återupprepning i stor skala av likartat material eller likartade konstruktioner och inredningsdetaljer. Dessa åtgärder ha följaktligen till ändamål att väsentligt nedbringa arbetskostnaderna. Emellertid drabbar standardiseringen, vilken hittills förekommit ytterst sparsamt inom byggnadsindustrien, huvudsakligen lönekontot för dem, som sökt sin utkomst inom byggiiadsämnesindustrien. Ett standardiserat beslag eller en standardiserad tappkran föranleda exempelvis knappast minskning av själva arbetskostnaderna på byggnadsplatsen. Normeringen av material o. dyl. inriktar sig likaledes på materialtillverkningen, såsom cement-, betong-, kalk- och järnnormer, vilka huvudsakligen avse att tillförsäkra byggnadsföretagaren leverans av fullgoda material på byggnadsplatserna och utförande av fullgoda arbeten därstädes, utan att direkt inverka på själva arbetspriserna. Direkta återverkningar på lönerna äro att räkna med först, när det gäller sådana material, vilka avse att ersätta förut i motsvarande fall brukliga och som föranleda kostnadsminskningar vid utförandet av byggnadsarbetena, eller nya byggnadskonstruktioner av enklare och billigare slag. Men även i dylika fall kan rationaliseringen uteslutande avse förbättrade konstruktioner, exempelvis ljudisoleringsåtgärder, vilka icke direkt innebära en kostnadsminskning, utan en högre, men till sin natur indirekt förbilligad standard. Mot dylika rationaliseringsåtgärder, vilka i huvudsak bestått i användandet av nya material eller enklare konslruklionsdetaljer, ha arbetarna reagerat. Arbetsgivarna ha också i många fall och ofta med fog anklagat arbetarna för motvilja och motsträvighet mot dylika åtgärder. Enligt nu gällande kollektivavtal skall byggnadsarbete utföras på tid eller ackord, och skall den form för lönens utgående, som för varje arbete blivit fastställd, ovillkorligen fasthållas. Allt arbete, vara pris finnes utsatt i mellan organisationerna fastställd ackordsprislista, skall utföras på ackord med tillämpning av samma lista. Vidare stadgas i avtalet, att i den mån endera organisationen så påfordrar, skola under avtalstiden förhandlingar mellan organisationerna upptagas om ackord för arbeten av natur, att de icke kunnat tidigare prissättas i ackordsprislista, och skall, om enighet därvid vinnes, sålunda nytillkommet ackord tillföras fastställd ackordsprislista och gälla på samma sätt och under samma tid som övriga i prislistan fastställda ackord. När sålunda nya byggnadsmaterial användas eller nya byggnadskonstruktioner och byggnadsmetoder skola tillämpas, och arbetsgivare önska träffa uppgörelse med arbetarna rörande ackordspriserna, skola förhandlingar om dylika upptagas mellan organisationerna. För arbetarna uppställer sig då uppenbarligen den frågan, om dessa åtgärder betyda en löneminskning, och om de kunna förhindra eller i möjligaste mån begränsa en dylik inkomstreduktion och kompensera de därmed möjligen förbundna minskningarna av arbetsmängderna. Arbetarnas invändningar och motförslag

592 vid dessa ackordsförhandlingar tolkas givetvis av arbetsgivarna som motvilja och ensidig inställning mot rationaliseringsåtgärder överhuvud taget. Uppenbarligen förekomma också vid dessa underhandlingar mer eller mindre framgångsrika försök från arbetarnas sida att tillgodogöra sig viss andel i de ekonomiska vinster, som rationaliseringsåtgärderna kunna innebära. I de fall, då förhandlingarna om ackordsuppgörelse strandat, kunna arbetsgivarna tillämpa nästfoljande moment i avtalet, där det föreskrives, att arbete, som ej är prissatt i fastställd ackordsprislista, skall utföras mot timlön, såvida icke parternas lokala organisationer överenskomma om ackordspris för arbetet. Där lokala organisationer icke finnas, må dock sådan överenskommelse träffas mellan vederbörande arbetsgivare och arbetare. Utvägar synas sålunda kunna föreligga för en byggnadsföretagare att få nya material och nya byggnadskonstruktioner införda mot skälig ersättning, i sista hand mot timlönsersättning. Vad angår rationaliseringen av arbetet på byggnadsplatserna g e n o m a r b e t s b e s p a r a n d e m a s k i n e r o c h a r b e t s m e t o d e r må det erinras, att inom landet hittills begagnats dylika maskiner i relativt begränsad utsträckning. De stora grävmaskinerna för schaktnings- och rivningsarbeten ha ännu endast kommit i bruk till ringa antal, likaså de höga tornkranarna med långa utliggare för transport av material i höjd- och sidled inom byggnadsplatserna. De äro dyrbara i anskaffning och fordra för sin räntabilitet kontinuerlig användning. Betongblandnings- och murbruksmaskiner av olika slag äro däremot allmänt begagnade vid byggnadsföretag, där icke fabrikstillverkad betong och murbruk användes, och handblandning av betong och murbruk hör numera till sällsyntheterna. Arbetarna torde säkerligen icke kunna tänka sig en återgång till dessa relativt tunga manuella arbeten. Pålkranar, lyftkranar och materialhissar av olika slag samt pneumatiska bergborrmaskiner, stampmaskiner, hammare och spånlslagningsmaskiner ha likaledes nu för liden kommit i allmänt bruk och torde användningen av desamma icke längre framkalla någon som helst motvilja från arbetarnas sida. Det torde härvidlag böra beaktas, att de maskiner och apparater, som befria arbetarna från det tyngsta och mest slitsamma arbetet, varit de, som hos arbetarna mött minsta motstånd och, sedan de kommit i allmänt bruk, icke längre av arbetarna vilja avvaras. Vidare utnyttjas s. k. vveinafhammare, elektriskt drivna, för bilningsarbeten i betong, sten och murverk. Smederna på byggnadsplatserna arbeta numera sällan utan elektriska borrnings- och skärmaskiner, samt, då så erfordras, ävenså elektriska svetsningsaggregat. Däremot ha verktygsmaskiner, såsom elektriska borr för snickare samt elektriska cirkelsågar för snickare och timmermän samt färgsprutor för målningsarbeten mindre allmänt kommit i bruk. Arbetarna ha, visserligen i många fall med motstånd, dock successivt

593 givit efter för kraven på rationaliseringsåtgärder härvidlag, och åtskilliga ackordspriser i gällande prislistor förutsätta användning av arbetsmaskiner av olika slag. Införandet av nya arbetsbesparande maskiner och arbetsmetoder torde emellertid i högre grad än nya material o. dyl. motarbetas av arbetarna, enär dessa maskiner m. m. direkt avse att göra det manuella arbetet överflödigt. Avtalens förut relaterade bestämmelser om ackords- och timarbete kunna ävenledes i dessa fall vinna tillämpning. Av intresse torde det vara att erinra, att arbetarna icke kunna frånsägas rätt att själva anskaffa maskiner — t. ex. sådana handverktyg, som snickare m. fl. använda — för att underlätta sitt arbete samt öka arbetstakten och därvid uppbära full ackordsersättning som för direkt manuellt arbete. Rörande frågor, som gälla rationaliseringen av a r b e t s l e d n i n g e n , vad gäller såväl planläggnings- och utredningsarbetet som byggnadsarbetenas utförande, är det tydligt, att arbetarnas ekonomiska intressen beröras i väsentligt mindre grad än i föregående fall. Återverkningarna gå i stället ut över kontors- och arbetsledarpersonal, i all synnerhet över de förra. Förenklade beräkningsmetoder för konstruktioner och kostnader genom rationaliserade tillvägagångssätt, liksom enklare kassavårds- och bokföringsmetoder, erfordra mindre antal, men väl tränade medhjälpare på kontor och expeditioner. Befälet på arbetsplatserna drabbas måhända mindre av dylika rationaliseringsåtgärder. I vissa fall kan förhållandet bliva det motsatta, enär rationell arbetsledning på byggnadsplatserna kan erfordra ökad driftig arbetsledar- och kontrollpersonal och giva det förbättrade ekonomiska resultatet i förkortad byggnadstid, utan tomgång och med inbesparande av onödiga arbetsprestationer. I dessa fall har byggnadsföretagaren avgörandet helt i sin hand, då anställning och avskedande av arbetsledaroch kontorspersonal i regel kan ske utan hinder av avtalsbestämmelser. De sakkunniga anse sig icke böra i detta sammanhang upptaga till prövning övriga med rationaliseringsproblemen förbundna sociala frågor. Den ekonomiska världskonferensen i Geneve år 1927 gjorde ett uttalande, som härvid bör vara av intresse och väcka eftertanke. Konferensen vände sig nämligen till regeringar, offentliga institutioner, yrkesorganisationer och den allmänna opinionen med en uppmaning att i samband med rationaliseringssträvandena ägna särskild uppmärksamhet åt sådana åtgärder, som vore lämpade att garantera bästa, hälsosammaste och värdigaste utnyttjande av individen, såsom urval, handledning och utbildning för olika yrken, lämplig fördelning av tiden mellan arbete och vila, ett avlöningssystem, som kunde giva arbetaren rättvis andel i den växande avkastningen, och i allmänhet sådana arbetsvillkor och arbetsförhållanden, som vore gynnsamma för utvecklandet och bevarandet av hans personlighet. De sakkunniga anse sig icke heller böra närmare ingå på sådana frågor som krav 3 9 — 717118.

I

594 från arbetarnas sida på ökad medbestämmanderätt vid arbetsledningen för byggnadsföretagen, skydd vid arbetslöshet på grund av rationaliseringsåtgärder, förhindrande av överansträngning av arbetare, åtgärder till minskande av olycksfallsrisker o. dyl. Alla dessa frågor äro givetvis värda att allvarligt begrundas och diskuteras. Det torde dock i första hand böra dryftas i samband med de rationaliseringsfrågor av social natur, som gälla industrien i dess helhet. Att göra dem till föremål för utredning i förevarande sammanhang torde få anses vara så mycket mindre påkallat, eftersom en särskild kommitté anförtrotts uppgiften att verkställa ingående undersökningar rörande rationalisering i allmänhet. Byggnadsindustriens rationaliseringsproblem ligga på grund av sin art på ett annat plan än de stora industriella rationaliseringsfrågorna, som i de flesta fall ytterst bottna uti krav på ökade konkurrensmöjligheter, i all synnerhet vad gäller exportindustrien. Ett rationaliseringsspörsmål av social natur, vars lösning ävenledes för byggnadsindustriens vidkommande är av största vikt, är frågan om lämpliga åtgärder för åstadkommande av gott samförstånd och samarbete mellan arbetsgivare och arbetare. Dessa åtgärder kunna uppenbarligen vara av växlande art under olika tidsperioder, inom olika fack och på olika platser med hänsyn till den mäktiga utveckling och de ständiga förändringar, som äga rum inom byggnadsområdet. Såsom särskilt märklig att i detta sammanhang framhålla är viss del av innehållet i den rapport, vari arbetsfredsdelegationen sammanfattade den år 1928 i Stockholm hållna arbetsfredskonferensens synpunkter. Delegationen ville däri betona, att det för rationaliseringsarbetets genomförande i de enskilda företagens drift vore av särskild betydelse att samverkan därvid ägde rum mellan arbetsgivaren och arbetaren. Man borde därför söka sprida upplysning om vad rationalisering i själva verket innebure, dess nytta och behövlighet i allmänhet och i speciella fall. Där vid ett enskilt företag inskränkning i arbetsstyrkan behövde företagas på grund av rationaliseringsåtgärd, borde de därav berörda arbetarna i god tid underrättas och jämväl erhålla upplysningar om anledningen. Och i hög grad angeläget vore, att arbetsgivarna tillämpade rationaliseringen med försiktighet och mildrade svårigheterna för arbetarna under övergångsperioden, innan nya arbetstillfällen kunde bliva dem tillgängliga. Som en viktig social synpunkt att jämväl beakta är, att rationaliseringsarbetet inom byggnadsindustrien är en angelägenhet, som angår landets befolkning i dess helhet. Den har till ändamål att höja landets byggnadsindustri och främja dess utveckling till allt större fulländning, vilket innebär bland annat en successiv höjning av folkets bostadsstandard.

KAP. XXV

De sakkunnigas avseende

å

yttrande och förslag till åtgärder med

rationaliseringen inom

byggnadsindustrien.

A. Allmänna synpunkter. Som av föregående redogörelse framgår, har rationaliseringsarbetet inom byggnadstekniken och byggnadsindustrien under de senaste årtiondena bedrivits i vårt land med stort intresse, betydande arbetsinsatser och ovedersäglig framgång a v o l i k a m y n d i g h e t e r o c h i n s t i t u t i o ner s a m t även f r å n vissa e n s k i l d a f ö r e t a g a r e s sida. Det oaktat har denna industri ännu en mångfald tekniska, ekonomiska och organisatoriska problem att lösa. Rationaliseringen inom detta område har ett vittomfattande och mångskiftande verksamhetsfält. Då utvecklingen inom byggnadstekniken och byggnadsindustrien alltjämt går framåt med stora steg, uppstå ständigt nya problem på grund av nya uppslag inom byggnadskonsten beträffande byggnadernas utformning, disposition och materialbehandling, genom förbättrade byggnadsmaterial och arbetsmetoder, genom nya byggnadsmaterial, som utexperimenteras, och nya förbättrade byggnadskonstruktioner. Nya behov tvinga fram betydande förändringar med avseende å byggnadsmetoder. Man kan härvidlag erinra om de nya riktningarna inom arkitekturen och stadsplanekonsten. Krigsmaskinernas fullkomning, som framtvingar speciella åtgärder i avseende å byggnadernas konstruktion till de inneboendes skydd ger ett belysande exempel på oväntade arbetsuppgifter. Rationaliseringsarbetet inom byggnadsindustrien kommer följaktligen att fortgå under långa tider framåt och utgöra en betydelsefull faktor med avseende å den fortskridande tekniska utvecklingen på byggnadsområdet. Efter vad som nu kan bedömas kan denna verksamhet sålunda icke förväntas bliva slutförd vid någon beräknelig tidpunkt i framtiden. Åtgärderna, som skola vidtagas, kunna sålunda icke ha till ändamål att söka återhålla eller hindra denna utveckling, utan böra vidtagas på lång sikt för att i stället söka leda densamma i rätt riktning, och därvid är ett väl planlagt och genomfört rationaliseringsarbete av särskild betydelse. Ännu ligger maskintekniken inom byggnadsindustrien i sin linda;

596 det manuella arbetet är alltjämt och torde ännu under avsevärd tid framåt på grund av verksamhetens natur bliva förhärskande, varför rationaliseringsarbetet följaktligen kommer att närmast inrikta sig på byggnadsplanens rationella utformande, material, byggnadskonstruktioner och arbetsledningsspörsmål. Efter kriget har byggnadsverksamheten haft en storartad utveckling. Den har tagit ett språng framåt, kraftigare i månget avseende än någon annan del av landets industri. Tillräckligt intresse för och möjligheter att bedriva rationaliseringen, så att denna kunnat följa denna utveckling i dess hastiga tempo, kan, trots allt arbete på området, knappast sägas ha förefunnits. Inom l a n d e t s i n d u s t r i e l l a v e r k s a m h e t i ö v r i g t särskilt inom verkstadsindustrien, ha rationaliseringsfrågorna rörande standardisering m. m. av material, konstruktioner och detaljer, arbetets planläggning, arbetsorganisation o. dyl. studerats mer ingående och i vissa avseenden mera vetenskapligt än inom byggnadsindustrien, och mera givande resultat ha uppenbarligen uppnåtts. I icke oväsentliga delar böra dessa erfarenheter kunna vara förebildliga för det fortsatta utredningsarbetet rörande byggnadsteknikens och byggnadsindustriens olika problem, då likartade förhållanden i betydelsefulla hänseenden kunna anses föreligga. Att byggnadsteknikens och byggnadsindustriens områden hittills blivit i relativt mindre mån föremål för ett rationaliserings- och utredningsarbete än andra industriers arbetsfält torde till icke oväsentlig del ha sin grund däruti, att husbyggnadsteknikerna huvudsakligen ägnat sin verksamhet, i egenskap av arkitekter, åt ritningsarbete m. m. och i egenskap av ingenjörer åt konstruktivt arbete eller åt byggnadsarbetets utförande. I deras förvärvsarbete har plats i allmänhet icke funnits för de för dem vid sidan av detta arbete liggande rationaliseringsspörsmålen. Byggnadsföretagarna äro ock en synnerligen heterogen kår, icke minst beträffande förutsättningarna och intressena för rationaliseringsverksamheten. En betydande del av husbyggnadsindustrien har inriktat sig på rent spekulativ samt mer eller mindre tillfällig byggnadsverksamhet. Att härvidlag intresset för rationalisering icke är mera framträdande torde vara uppenbart. I endast ringa omfattning ha byggnadsindustriens män sålunda hittills varit samlade kring utredningsarbetet för rationalisering av husbyggnadsverksamheten. Icke minst har denna inställning till frågan sin grund däruti, att byggnadsteknikernas teoretiska utbildning icke alls eller endast till obetydliga eller mindre betydelsefulla delar inrymt undervisning i ämnen rörande driftsekonomi, arbetsledning och organisation. Detta förhållande har sedermera sammanställts därmed, att dithörande problemkomplex ej heller nödvändigtvis kommit att sammanhöra med de intressen, som bundit teknikern vid hans arbete som arkitekt eller byggnadstekniker. På senare tid har emellertid, såsom framgår av tidigare lämnade redogörelser för rationaliseringsverksamheten inom landet, intresset bland byggnadsteknikerna för dylikt utredningsarbete

597 avsevärt stegrats samt lämnat goda och förhoppningsfulla resultat, vilket bland annat givit sig tillkänna genom utredningsarbete i detta syfte inom olika tekniska sammanslutningar. En samlande och för sitt arbete intresserad ledning torde numera vara av synnerligen stort behov och ha goda förutsättningar att kunna sammanföra de spridda intressen för dessa problem, som finnas hos de inom byggnadsindustriens olika områden arbetande teknikerna. I det föregående har ävenledes framhållits, att r a t i o n a l i s e r i n g e n inom b y g g n a d s i n d u s t r i e n är till sina väsentligaste g r u n d b e t i n g e l s e r a v h e l t a n n a n n a t u r än inom övrig industri i landet och i all synnerhet inom exportindustrien. Rationaliseringen som ett allmänt industriellt hjälpmedel har huvudsakligen haft till ändamål alt giva enskilda företagare inom industrierna ökad konkurrenskraft och därmed ökade företagarvinster. Inom byggnadsindustrien syftar rationaliseringen däremot i de flesta fall till att åstadkomma en enligt vetenskapliga och praktiska rön mer ändamålsenlig och kvalitativt bättre produkt, utan alt direkt avse att åstadkomma ökad företagarvinst. Den kan ock ha till tekniskt och ekonomiskt ändamål att bereda en minskning av driftskostnaderna för den färdiga byggnaden med avseende å antingen byggnadens användning, exempelvis ett sjukhus, ett bostadskök e t c , eller underhållskostnaderna. Även i de fall, då rationaliseringen inriktat sig på nedbringandet av driftskostnaderna för den enskilda företagaren, kan resultatet härav komma det allmänna till godo i lägre byggnadskostnader, såsom vid entreprenadverksamhet, där exempelvis företagare med rationaliserad verksamhet böra äga möjligheter att avlämna lägre entreprenadanbud än den i tekniskt och driftsorganisatoriskt hänseende mindre väl rustade. Denna rationalisering kan sålunda sägas vara byggd på en bredare bas, enär den vill bereda alla företagare enahanda förmåner utan att föranleda dryga omkostnader för driftsomläggningar o. dyl. och de ekonomiska fördelarna och vinsterna av densamma i stor utsträckning gå till samhället självt. Även den för hithörande frågor likgiltiga byggnadsföretagaren nödgas medverka till en viss rationalisering av verksamheten på grund av de successiva tekniska framstegen på olika områden och de alltjämt ökade kraven på högre standard, som framställas av dem, vilka skola bliva den färdiga byggnadens brukare. Utöver denna rationalisering fordra tidens krav på vetenskapligt och praktiskt framstegsarbete, att de inom samhället, vilka bära ansvar för utvecklingen inom byggnadsindustrien och därtill äga förmåga, sträva till en systematisk och ändamålsenlig rationalisering av mera vittgående och högre slag. Samhället och dess representanter ha rätt och skyldighet att uppställa fordringar och krav på det bästa möjliga tekniska och ekonomiska resultat av verksamheten inom byggnadsindustrien, inom vilken en avsevärd del av landets kapital nedlägges och

598 vilken är av väsentlig betydelse för landets hela befolkning. R a t i o n a l i s e r i n g e n är s å l u n d a en s o c i a l a n g e l ä g e n h e t av v i k t f ö r s a m h ä l l e t s a l l a m e d l e m m a r . Samhället har å andra sidan skyldighet att taga vara på de goda krafterna inom byggnadsindustrien, vilka arbela för utvecklingen i angiven riktning, och lämna dem sitt stöd i arbetet och för att de vunna resultaten må bliva utnyttjade. Då samhället icke kan lämna denna fråga att helt tillrättaläggas av byggnadsindustrien själv, b ö r s a m h ä l l e t v i d t a g a a n s t a l t e r f ö r a t t l e d n i n gen av r a t i o n a l i s e r i n g s a r b e t e t b l i r på b ä s t a sätt o r d n a d , så att verksamheten och dess resultat säkerställas. Orsakerna till att samhället härvidlag bör övertaga ledningen äro flera. Företagare och arbetare inom byggnadsindustrien torde icke helt kunna frigöra sig från de med deras verksamhet förbundna egna ekonomiska intressena, vilket förhållande måste åtminstone till viss grad menligt inverka på rationaliseringsarbetet, som i hög grad, såsom av det föregående framgår, har ett allmännyttigt syfte. Man torde icke heller kunna förvänta, att byggnadsindustriens företagare och arbetare skola i erforderlig utsträckning beakta de samhälleliga intressena i samband med rationaliseringssträvandena och giva dem ekonomiskt stöd. Det torde därför bliva nödvändigt, att samhället genom sina för ändamålet skapade organ tager ledningen i rationaliseringsarbetet. Samhällets representanter, myndigheter av olika slag, böra därjämte ingripa med den makt, de åtminstone i vissa fall äga, för att resultaten av rationaliseringsverksamheten skola bliva på rätt sätt utnyttjade. B. Rationaliscringsarbetets omfattning och inriktning. På grund av vissa förhållanden, bland annat bristen på företagare med verklig stordrift, ha frågorna om de arbetsbesparande maskinerna hittills blivit av relativt ringa betydelse i vårt land, varför rationaliseringsfrågan i dess rent e k o n o m i s k a syfte gällt förbilligandet av byggnadsföretagen genom användning av mindre dyrbara material, förbilligande konstruktioner, i viss utsträckning standardisering och genom mer ändamålsenlig planläggning. Det har sålunda icke, utom i ett fåtal undantagsfall, varit fråga om rationalisering genom nya maskinella anordningar i avsikt att stärka de olika företagarnas konkurrenskraft i förhållande till varandra. Möjligen har den enskilda företagaren sålunda kunnat i något fall åstadkomma ett billigare byggnadsföretag än hans kolleger och därigenom inkasserat en större vinst än konkurrenterna. Byggnadsindustriens utan gensägelse största arbetsområde är bostadsbyggandet och, som de sakkunniga i annat sammanhang anfört, kan det färdiga bostadshusets saluvärde i regel icke fastställas av dess byggnadskostnad, utan fastmer av det värde, som det äger som del av hela bostadsbeståndet och som åsättes i förhållande till hyresintäkten. Vid rationalisering av övrig byggnadsverksamhet torde

599 åtgärderna härför i endast ringa mån samhöra med konkurrensen företagarna emellan. De sakkunniga hålla sålunda före, att rationaliseringen inom byggnadsindustrien i hela dess vidd icke kan avfärdas såsom varande ensamt en konkurrensfråga, tillkommande industrien själv att lösa, utan måste enligt vad nyss anförts och av de ytterligare skäl, som tidigare framhållits, anses vara till väsentlig grad e t t f ö r h e l a s a m h ä l l e t g e m e n s a m t p r o b l e m . De sakkunniga äro följaktligen eniga om att tillstyrka vissa i det följande närmare angivna åtgärder från det allmännas sida till stöd för rationaliseringsarbetet inom byggnadsindustrien. Om samhället sålunda genom vederbörande myndigheter blir den ledande på detta verksamhetsfält, bör det ligga i denna lednings intresse att samla alla vetenskapligt och praktiskt skolade, för arbetet lämpliga krafter inom industrien till ett resultatrikt samarbete. Åtskilligt arbete för ändamålet torde emellertid i varje fall bliva utfört u t a n d i r e k t a i n s a t s e r e l l e r i n g r e p p f r å n d e t a l l m ä n n a s s i d a genom följdriktigt och framgångsrikt arbete av företagare inom byggnadsindustrien, och sådant arbete bör av samhället mottagas med erkännande och tacksamhet. Med hänsyn I'll byggnadsindustriens säregna ställning att till betydande del omfatta sammansättande på en byggnadsplats av genom byggnadsämnesindustrien tillverkade varor samt hel- eller halvfabrikat, har rationaliseringsfrågan inom byggnadsindustrien blivit ett problemkomplex, som till väsentliga delar faller i n o m b y g g n a d s ä m n e s i n d u s t r i e n s i n t r e s s e s f ä r . Problemen måste följaktligen behandlas och lösas bland annat genom samarbete mellan dessa industriers representanter. I åtskilliga fall ha dessa rationalheringssträvanden utbildat sig på grund av konkurrens mellan byggnadsämnesindustriens olika företagare rörande olika materialsorter för enahanda ändamål. Exempelvis må erinras om kampen mellan tegelindustrien å ena sidan och å andra sidan den industrigren, som representeras av de olika lättmaterialen för väggar, vilka tillverkas med cement och betong som ingående delar. Denna kamp har fört det goda med sig, såsom ock tidigare anförts, att betydelsefulla, man kan till och med säga revolutionerande framsteg gjorts. Likaså må erinras om cementindustriens framgångsrika forsknings- och rationaliseringsarbete på dess område. Det arbete, som hittills utförts med avseende å r a t i o n a l i s e r i n g a v b y g g n a d s p l a n e r , bör alltjämt fortgå i avsikt att bringa byggnadernas plananordningar till allt större fulländning och till minskande av byggnads- och driftskostnader. Härigenom bör bostädernas ändamålsenlighet kunna ytterligare befordras och samhället tillföras mera gynnsamma bostadsmöjligheter för olika behovsgrader. Allmänna byggnadsföretag, såsom sjukhus o. dyl. anläggningar, böra kunna uppföras med tillämpning av alltmer rationaliserade principer för arbetet inom desamma och för driftsekonomi. Samarbete bör härvidlag äga rum mellan statliga och kommunala myndigheter, institutioner och enskilda företagare, byggnadstek-

600 niker och arkitekter samt deras sammanslutningar, allt i syfte att åstadkomma bästa möjliga resultat och sprida dessa resultat till allmän kännedom. S t a n d a r d i s e r i n g och t y p i s e r i n g av material och byggnadsdetaljer inom byggnadsindustrien bör enligt de sakkunnigas mening ifrågakomma i mycket sparsam omfattning och avse allenast de enklaste detaljerna. Utvecklingen inom byggnadsindustrien sker med hastig takt, och vad som för närvarande kan anses ändamålsenligt, kan inom kort vara en förbigången ståndpunkt. Att under sådana omständigheter planera för ett standardiseringsarbete inom byggnadsindustrien i större omfattning och därigenom söka fastlåsa olika material och byggnadsdetaljer i skarpt begränsade former innebär enligt de sakkunnigas mening i väsentlig mån felaktiga åtgärder. Vid större samtidigt pågående byggnadsföretag kunna givetvis med fördel åtskilliga standardiseringsarbeten av mera tillfällig art genomföras av en förtänksam arbetsledning. De vitt skilda typerna av byggnadsföretag bidraga ävenledes därtill, att ett allmänt standardiseringsarbete icke kan bliva till större gagn. Resultaten av vad som hittills utförts på detta område ha ej heller varit uppmuntrande för ett fortsatt arbete. N o r m e r i n g s a r b e t e t beträffande byggnadsmaterial av olika slag bör däremot med kraft fortsättas. Äldre normer böra med vissa tidsmellanrum överses och vid behov omarbetas till överensstämmelse med tidens krav, och för de material, för vilka normer ännu icke utarbetats, böra dylika så snart ske kan upprättas och fastställas. Deras betydelse såväl med avseende å materialtillverkningens ändamålsenliga utveckling som med hänsyn till byggnadsföretagarens möjligheter till granskning och kontroll av de byggnadsmaterial, som av honom inköpas, är uppenbar. Särskilt bör erinras, att normer för bearbetning, prövning och leverans av trävirke ännu icke föreligga, ett område av materialtillgången, som det kostar tid och penningar att tillfredsställande genomarbeta. Ett flertal liknande problem föreligga. Vid normeringsarbetet böra bland andra givetvis vederbörande matcrialtillverkare eller deras sammanslutningar deltaga. Det har klagats över att arkitektyrkets utövare vore i huvudsak inställda på största möjliga typvariationer beträffande material och konstruktioner i direkt motsats till övriga teknikers strävan till ekonomisering genom standardisering och typisering. Vid de byggnadsgrupper, där dessa rationaliseringsarbeten eller liknande åtgärder ha största tillämpning, nämligen bostadshus, sjukhus e t c , böra arkitekternas synpunkter i sådana avseenden vika för de ekonomiska. Vid sådana monumentala byggnader, där den yttre och inre arkitektoniska verkan skall äga särskild betydelse, bör arkitekten däremot vara oförhindrad att fullfölja sina intentioner obunden av förenämnda ekonomiska begränsningar, där så i övrigt kan ske. P r o v n i n g a r o c h u n d e r s ö k n i n g a r böra alltjämt bedrivas dels som underlag för normeringsarbetet och dels för att vinna nya er-

601 farenheter och rön rörande materialens egenskaper i allmänhet, grundläggningsförhållanden, konstruktioner i byggnadsstommar av olika slag m. m. Åtskilliga viktiga spörsmål på detta område vänta ännu på sin lösning. Ett flertal av dessa äro tidigare nämnda i samband med redogörelsen för rationaliseringsarbetet inom landet; härutöver må särskilt nämnas svetsningsproblemets utveckling beträffande byggnadskonstruktioner av olika slag, naturstenens skydd mot vittring, ljudisoleringsproblemen, järnet som material till fönster- och dörrpartier o. dyl. Vad i förberörda avseenden sker i u t l a n d e t bör med intresse följas, så att där gjorda rön och erfarenheter, som befinnas härtill lämpade, anpassas till våra förhållanden för att sålunda tillgodogöras av vår byggnadsindustri. Vad gäller r a t i o n a l i s e r i n g s a r b e t e t med avseende å d e a r b e t s b e s p a r a n d e m a s k i n e r n a må framhållas, att arbetsmetoderna i åtskilliga fall förändrats och förbättrats i genomgripande grad genom införandet av maskinella anordningar. De möjligheter, vilka genom betong- och bruksmaskiner ernåtts att förbättra tillverkningen av betong och bruk, äro allmänt bekanta. Andra maskinella anordningar ha verksamt bidragit till att befria den mänskliga arbetskraften på byggnadsplatserna från de tyngsta och mest förslitande arbetena. Genom maskinellt arbete vid byggnadsföretag ha sålunda betydelsefulla fördelar vunnits. Emellertid torde rationaliseringsarbetet beträffande maskinparken vid ett byggnadsföretag, åtminstone inom närliggande tidsperioder, av allt att döma mindre konima att avse nya maskinella anordningar än förbättring av hittills begagnade maskintyper. Detta torde gälla i all synnerhet de maskiner, som begagnas vid grundläggnings- och byggnadsarbeten. Åtskilliga nya maskiner för träbearbetning och målning borde däremot komma i bruk. Vidare bör i denna fråga beaktas, att yrkesskickligheten inom byggnadsfacket numera nått en sådan fullkomnad, att en ytterligare stegrad arbetsintensitet endast torde kunna ernås medelst utnyttjande av maskinkraft. Det ovan sagda skall emellertid icke fattas sålunda, att detta rationaliseringsspörsmål lämpligen bör läggas å sido, utan bör detsamma följas med intresse, även om det närmast torde bliva byggnadsföretagarnas egen uppgift att arbeta vidare på dessa problem. I detta sammanhang vilja de sakkunniga erinra om att rationaliseringsarbetet ävenledes bör omfatta spörsmål, som röra a r b e t a r s k y d d o c h s ä k e r h e t s a n o r d n i n g a r på byggnadsplatserna, varvid den i det föregående omförmälda safety-first-rörelsen i Amerika lämnar gott föredöme. Rationaliseringsarbetet med avseende å a r b e t s l e d n i n g e n är likaledes en viktig fråga, vars olika detaljer tidigare berörts i sammanhang med redogörelsen för rationaliseringsverksamheten inom landet. Denna rationaliserings främsta uppgift är att till ett minimum minska antalet resultatlöst förbrukade arbetstimmar på kontor och arbetsplatser vid ett byggnads-

602 företags planläggning och utförande. Åtskilliga omfattande prov och undersökningar angående olika system erfordras härvidlag. Problemkomplexet i detta fall gäller frågor rörande såväl arbeten i entreprenadsystem som arbeten i egen arbetsledning. Beträffande det förra systemet må som ett specifikt rationaliseringsspörsmål allenast nämnas kostnadsberäkningarna vid avgivandet av anbud. Förhållandet är nu sådant, att varje entreprenör själv har att utföra alla massberäkningar o. dyl. Om ett par tiotal anbud avgivas på ett entreprenadarbete, ha dessa beräkningar verkställts i regel ett lika antal gånger, och det kan lätt inses, huru mycket överflödigt arbete i sådana fall uträttas. Allmängiltiga kontraktsformulär, allmänna byggnadsbeskrivningar, instruktion för kontrollanter och arbetsbefäl, transportfrågor, materialupphandlingar med borteliminerande av tyngande omkostnader genom onödiga mellanhänder utgöra strödda exempel på, vilka frågor ytterligare vänta på sin lösning. Behovet av en c e n t r a l i s e r a d m a t e r i a l s a m l i n g till gagn för byggnadstekniker av olika kategorier, för studerande vid tekniska undervisningsanstalter och för den byggande allmänheten bör utan tvivel tillgodoses. Den materialsamling, som anordnats av aktiebolaget Svensk byggtjänst tillsammans med en upplysningsavdelning är värd allt erkännande och stöd från det allmännas sida, men därutöver erfordras en materialsamling, som bereder möjlighet till studier av prövade och utvalda byggnadsmaterial och konstruktioner samt jämväl lämnar tillgång till allehanda erforderliga uppgifter rörande desamma. Beträffande r a t i o n a l i s e r i n g s f r å g a n s s t ä l l n i n g t i l l d e n anställda arbetspersonalens inkomstförhållanden må erinras om det förhållandet, att arbetarna onekligen i regel hysa viss motvilja och misstroende mot rationaliseringssträvandena, även i de fall, då det icke närmast gäller att ersätta det manuella arbetet med maskinellt. De befara att rationaliseringsåtgärderna skola medföra reducering av deras inkomster antingen genom att arbetsmängden minskas, bl. a. på så sätt alt visst arbete, som förut ulförts för hand på byggnadsplatsen, överlåtes till fabriker eller genom att ackordsöverskotten beskäras. De ekonomiska synpunkterna på rationaliseringsarbetet åsyfta antingen att förbilliga själva materialet och de i nya konstruktioner ingående materialen eller en minskning av arbetskoslnaderna, eventuellt bådadera. Vad gäller förbilligandet av själva arbetskostnaderna ligger det icke i arbetarnas direkta intresse att medverka härtill. Arbetarnas motstånd mot rationaliseringsarbetet har otvivelaktigt hämmat detsamma och i åtskilliga fall åstadkommit, att goda resultat, vunna genom byggnadsteknikens eller materialfabrikantens arbete, icke blivit utnyttjade. Att olust för rationaliseringssträvandena på grund härav uppstått på månget håll hos företagare inom byggnadsfacket, är uppenbart. Skulle emellertid en intensiv rationaliseringsverksamhet, ledd och utövad på ändamålsenligt sätt, åstadkomma en väsent-

603 ligt ökad byggnadsproduktion och därav följande ökad sysselsättning inom facket, vilket i och för sig icke är uteslutet, bör det ligga i byggnadsarbetarnas eget intresse att icke lägga hinder i vägen för en dylik utveckling. Då det gäller rationaliseringsarbete, där arbetarnas ekonomiska vinster icke äro direkt hotade, eller i de fall, då rationaliseringen kan genomföras utan begagnande av nya material o. dyl., såsom genom rationaliserade planlösningar eller nya byggnadskonstruklioner, på vilka gällande prislistor ändock kunna tillämpas, torde rationaliseringen utan motstånd kunna genomföras. Av vikt synes vara, att upplysning om rationaliseringsarbetets art och betydelse sprides bland arbetspersonalen, varigenom missuppfattningar och misstro kunna undanrödjas, och att arbetarna genom sina organisationer beredas tillfälle att taga del i utredningsarbetet. I fråga om r a t i o n a l i s e r i n g e n s s o c i a l a s y n p u n k t e r m å det framhållas, att den tekniska rationaliseringen i och för sig icke behöver åstadkomma arbetslöshet, om ock vissa risker härför kunna anses föreligga. Åtskilliga exempel från andra industrier i motsvarande, men mera utpräglade fall ha visat motsatsen. Med den mer ideella betoning och med den varsamma takt, som rationaliseringen antagit inom byggnadsindustrien och säkerligen kommer att behålla, behöva farhågor för någon nämnvärd arbetslöshet genom den tekniska rationaliseringen knappast hysas. Man kan också våga uttala den förhoppningen, att byggnadsprodukten genom rationaliseringen bliver så pass mycket mer ändamålsenlig och eftersträvad och samtidigt i vissa fall så mycket billigare än hittills, att detta kan sporra till en ökad byggnadsverksamhet, varigenom en genom rationaliseringen möjligen uppkommande arbetsminskning mer än väl kan kompenseras. Man måste ävenledes se denna fråga ur den synpunkten, att ett framåtskridande inom byggnadsindustrien och i samband härmed byggnadsämnesindustrien är en naturnödvändighet, mot vilken dammar icke kunna uppföras. Det gäller följaktligen endast att leda denna utveckling i rätta spår genom allvarliga och följdriktiga strävanden till rationalisering, icke att söka förhindra eller försvåra denna utveckling, även om mer eller mindre tillfälliga svårigheter kunna uppstå för arbetarnas vidkommande. Rationaliseringen inom byggnadsindustrien är, såsom ock tidigare framhållits, icke minst en angelägenhet, som angår hela landets folkgemenskap. Den avser att höja landets byggnadsindustri och därigenom icke minst bostadsstandarden. Den är icke byggnadsföretagarnas privatsak och bör lösas under ledning av vidsynta representanter för statliga och kommunala myndigheter tillsammans med vetenskapligt skolade tekniker och praktiska fackmän inom arbetsgivar- och arbetarkretsar. Arbetsgivare och arbetare måste bringas att inse och erkänna rationaliseringens fördelar och att på bästa sätt samverka med de övriga för att nå ett ändamålsenligt resultat. De sakkunniga vilja ävenledes som sin mening uttala, att arkitekter och

604 övriga byggnadstekniker, vilka var och en i sin mån böra bidraga till samhällets allmänna rationaliseringssträvanden och för detta ändamål vara kompetenta att genomföra de nya arbetsuppgifter, som i sådant avseende kunna tillkomma dem, böra erhålla fullt tillräcklig, vetenskapligt och praktiskt väl planlagd och genomförd u t b i l d n i n g i e k o n o m i s k a , a r b e t s l e d n i n g s - o c h o r g a n i s a t o r i s k a s p ö r s m å l inom byggnadsverksamheten. Dessa läroämnen böra följaktligen givas en vida större betydelse i den teoretiska utbildningen än hittills, och icke, såsom nu torde vara fallet, räknas till de mindre viktiga ämnena. Enligt de sakkunnigas åsikt böra dessa utbildningsfrågor bliva föremål för särskild uppmärksamhet från den institution, åt vilken uppdrag må komma att lämnas att handha rationaliseringsarbetet inom byggnadsindustrien, och av denna institution utredas i samråd med vederbörande undervisningsanstalter och representanter för tekniska sammanslutningar.

C. De sakkunnigas förslag. Av den förebragta utredningen har med all tydlighet framgått, att den tekniska rationaliseringen inom landet är till väsentlig grad ett för hela samhället gemensamt problem. Ett intressant, betydelsefullt och omfattande arbete för denna rationalisering har pågått sedan ett par årtionden tillbaka och pågår alltjämt på området och åtskilliga resultat av detta arbete ha framkommit och tillgodogjorts vid byggnadsproduktionen. Resultaten ha offentliggjorts genom utfärdade föreskrifter och bestämmelser samt genom meddelanden från olika myndigheter, liksom ock i tidskrifter och broschyrer. Betydelsefulla insatser ha ävenledes gjorts av enskilda leverantörfirmor. Det kan visserligen fordras av de inom detta område arbetande myndigheter och institutioner samt enskilda tekniker och företagare, att de av egen drift insamla och tillgodogöra sig de vunna resultat, vilka kunna vara av betydelse för deras fortsatta verksamhet, men härför kräves ett omfattande arbete på lika många händer, ett arbete som varken tid eller ekonomi i många fall medgiva. Härigenom komma resultaten ofta nog att icke alls eller i mindre lämplig form utnyttjas. Det måste sålunda vara av synnerlig vikt till främjande av ett framgångsrikt arbete inom byggnadsindustrien, att dessa resultat systematiskt samlas och prövas samt göras så lätt tillgängliga som möjligt för alla dem, som arbeta inom byggnadsindustrien. Arbetet för vinnande av nya erfarenheter och rön bör planläggas och stödjas. Enligt de sakkunnigas mening bör detta rationaliseringsarbete icke, såsom nu i regel sker, bedrivas relativt planlöst, varvid olika institutioner m. fl. utan samråd med varandra eller med byggnadsteknikens praktiska män upptaga de problem till behandling, som de ur egen synpunkt av någon orsak finna lämpliga, utan givas en e n h e t l i g , k u n n i g o c h

605 i n i t i a t i v t a g a n d e l e d n i n g . Denna lednings uppgifter böra följaktligen vara att skaffa sig en överblick över hittills vunna resultat av rationaliseringsarbetet inom landet och systematiskt bearbeta och sovra dessa, att samarbeta med alla de på rationaliseringsområdet inom såväl byggnadsindustrien som övriga industrier arbetande myndigheter, institutioner och enskilda företagare m. fl. för att i lämplig omfattning till nytta för byggnadsindustrien tillgodogöra sig de vunna resultaten, att efter planläggning av rationaliseringsarbetet i dess helhet därutöver själv vidtaga åtgärder för i övrigt erforderligt utredningsarbete i anslutning till de praktiska behoven inom byggnadsindustrien, med klar blick för vad utvecklingsgången inom hela byggnadsindustrien fordrar och med aktgivande ävenledes på de sociala spörsmålen, att i sammanhang härmed avtala med myndigheter, institutioner och andra om utförandet för organisationens räkning av det erforderliga utredningsarbetet eller själv föranstalta därom, att i samråd med myndigheter m. fl. vidtaga åtgärder, där så erfordras, för fastställande av normer för material och konstruktioner, att uppmärksamt följa rationaliseringsarbetet inom främmande länder för att insamla och, där så befinnes ändamålsenligt, anpassa där vunna resultat efter svenska förhållanden, att föranstalta därom, att samtliga de rationaliseringsresultat, som sålunda insamlats, bearbetats och befunnits ändamålsenliga, göras systematiskt och med lätthet tillgängliga för byggnadsindustriens män, undervisningsanstalter och övriga av dessa frågor intresserade, samt att tillhandagå med upplysningar rörande dessa frågor, arbeta för förbättrad undervisning vid tekniska läroanstalter rörande rationaliseringen och söka sprida upplysning bland tekniker, företagare och arbetspersonal inom byggnadsindustrien samt allmänheten om rationaliseringsarbetets art och betydelse. Ledningen skall sålunda dels insamla vunna resultat, dels själv ombesörja utredningar och dels offentliggöra ändamålsenliga resultat. Rationaliseringsarbetet får icke bliva ett självändamål, utan måste bedrivas med öppen blick för sitt huvudsyfte, som är att giva byggnadsindustrien bästa möjliga hjälp och stöd. Rationaliseringsarbetet kan icke bedrivas successivt från problem till problem, utan hela problemkomplexet måste angripas från flera håll, enär byggnadsindustrien omfattar en mångfald olika grenar, vilka alla i mer eller mindre mån fordra bearbetning. Organisationen bör givetvis i största möjliga omfattning för sitt utredningsarbete utnyttja redan befintliga institutioner, vilka disponera över nödig utrustning och personal för dylikt utredningsarbete, såsom statens provningsanstalt, tekniska högskolan m. fl., varför dess undersökningsverksamhet inom egna lokaler bör omfatta allenast mindre vidlyftiga arbeten och

606 provningar, ungefär i den utsträckning, som nu äger rum inom byggnadsstyrelsens byggnadsbyrå. Det är av största vikt för arbetets rätta bedrivande, att ett intimt samarbete i dessa frågor äger rum mellan statliga och kommunala myndigheter och institutioner, företagare, arkitekter, ingenjörer och producenter inom byggnadsindustriens olika grenar. Representanter för arbetarnas organisationer, i första hand landsorganisationen, böra deltaga i arbetet. De sakkunniga föreslå sålunda, att i l e d n i n g e n a v r a t i o n a l i s e r i n g s a r b e t e t i n g å r e p r e s e n t a n t e r för statliga myndigheter och institutioner: byggnadsstyrelsen, statens provningsanstalt, tekniska högskolan och ingenjörsvetenskapsakademien, kommunala myndigheter m. m.: Stockholms stads fastighetsnämnd i egenskap av representant för landets största kommun samt stads- och landstingsförbunden, sammanslutningar av företagare, arkitekter och ingenjörer: svenska teknologföreningen, svenska arkiteklföreningen, Stockholms byggnadsförening, Sveriges industriförbund, kooperativa förbundet och H. S. B., representerande stordriften, samt leverantörföreningar, och landsorganisationen. I regel bör varje myndighet, institution, förening etc. utse en ledamot. Landsorganisationen bör utvälja en representant för vart byggnadsarbetarfack. Medlemmarnas antal kommer sålunda att uppgå till ett tjugutal. Härutöver bör delegationen kunna med sig adjungera lämpliga representanter för olika industrigrenar såväl inom som utom husbyggnadsverksamheten. Även utomstående böra beredas tillfälle att få inkomma med förslag till rationaliseringsåtgärder, vilka förslag böra underkastas en saklig, teknisk och ekonomisk granskning, innan något beslut rörande desamma fattas. Det torde vara uppenbart, att en av de statliga myndigheterna bör handha ledningen av denna delegation. Då byggnadsstyrelsen utgör det centrala organet inom det statliga husbyggnadsväsendet, bör ledningen av organisationen anförtros denna styrelse. Organisationen bör följaktligen utgöra en utbyggnad av de inom styrelsens byggnadsbyrå redan arbetande delegerade för byggnadstekniska utredningar. Byggnadsstyrelsen bör till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till instruktion, grundad på de principer, som av de sakkunniga i det föregående uttalats. Instruktion för delegationen bör därefter utfärdas av Kungl. Maj:t. Redogörelse för delegationens tekniska och ekonomiska verksamhet bör årligen avgivas till Kungl. Maj:t. Lokalbehovet bör tillgodoses i samband med byggnadsstyrelsens. Representanter för myndigheter, institutioner m. fl. skola icke uppbära särskild ersättning för sitt arbete.

607 Ett lämpligt n a m n för delegationen är enligt de sakkunnigas mening delegerade för rationalisering inom byggnadsindustrien. De sakkunniga avse att genom det framlagda förslaget åstadkomma en sådan institution, som lämnar fritt rum för enskild initiativkraft. För organisationens verksamhet erfordras ekonomiskt underlag. Enligt de sakkunnigas mening är det icke möjligt att uppbringa härför årligen behövliga penningmedel genom tillskott från myndigheter och föreningar, såsom i Stockholms byggnadsförenings yttrande i ämnet förutsatts, ej heller genom bidrag från industrien själv, utan verksamheten måste grundas på ekonomiskt stöd från statsverkets sida. För sådant ändamål tillstyrka de sakkunniga i första hand det av byggnadsstyrelsen framförda förslaget, att 0-2 % av de till byggnadsstyrelsens förfogande ställda byggnadsanslagen, sålunda 15 000 k 20 000 kr. årligen, få begagnas för avlönande av erforderlig personal och för arbetet i övrigt, men ifrågasattes därvid, om understödet icke bör ökas till 0-4 % av anslagen, sålunda till det dubbla årliga beloppet. De sakkunniga inse, att även det högre beloppet är ringa för att stöda ett effektivt utredningsarbete, men förvänta, att kommuner, institutioner i övrigt, föreningar och företagare inom byggnads- och byggnadsämnesindustrierna ävenledes komma att i viss omfattning ekonomiskt bidraga till verksamheten. För mer omfattande speciella undersökningar och utredningar böra dessutom särskilda bidrag kunna utverkas av statsmakterna, kommuner och sådana enskilda företagare inom industrierna, vars specialområden de beröra. För publicering av resultaten böra medel ställas till förfogande från sjätte huvudtitelns förslagsanslag till tryckningskostnader. Som parallell till denna verksamhet må erinras därom, att vägbyggandet inom landet, vars årliga kostnader uppgå till allenast en bråkdel av det belopp, som årligen nedlägges inom byggnadsindustrien, av statsverket årligen erhåller betydande belopp för sitt, tvivelsutan nödvändiga undersöknings- och rationaliseringsarbete, och att 1936 års riksdag beslutit ställa medel till förfogande för uppförande av en byggnad för utredningsarbetets bedrivande. Alternativt anse sig de sakkunniga böra föreslå till allvarligt övervägande, att det föreslagna rationaliseringsarbetet inom byggnadsindustrien anförtros en motsvarande institution inom husbyggnadsfacket som väginstitutet är inom vägbyggnadsfacket. I sådant fall bör byggnadsstyrelsen till denna nya institution intaga en ungefär likartad ställning som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen till väginstitutet. Detta skulle givetvis betyda en mer omfattande och sannolikt även mer fruktbärande rationaliseringsverksamhet inom byggnadsindustrien än som kan utvinnas genom de delegerade inom byggnadsstyrelsen, men samtidigt ävenledes en för statsverket väsentligt dyrbarare anordning. Rationaliseringsarbetet inom byggnadsindustrien är

608 emellertid av sådan betydelse, att en dylik mer ingripande åtgärd är fullt motiverad. Vad gäller frågan om e n c e n t r a l m a t e r i a l s a m l i n g för byggnadsindustriens behov bör det enligt de sakkunnigas mening bliva en av den nya organisationens uppgifter att i samråd med byggnadsstyrelsen och tekniska högskolan avgiva förslag till anordnande av en sådan till hjälp för byggnadstekniker och byggnadsföretagare i deras arbete, för tekniskt studiearbete och för den byggande allmänheten. Frågan om statligt stöd för aktiebolaget Svensk byggtjänsts upplysningsverksamhet bör i sammanhang härmed prövas. De sakkunniga anse sig kunna tillstyrka ett dylikt stöd. Statliga och kommunala myndigheter m. fl. böra i den omfattning, det är dem möjligt, befordra rationaliseringsarbetet genom att låta tillämpa dess resultat vid sina egna byggnadsarbeten samt vid sådana byggnadsföretag i övrigt, vilka erhålla statligt och kommunalt stöd i någon form. Härvid synes vara att beakta, att rationaliseringens resultat äro lättare att genomföra vid stora byggnadsföretag, som samlas på en hand. Slutligen vilja de sakkunniga i detta sammanhang framhålla behovet av att fullt tillräckliga driftsmedel av statsverket ställas till s t a t e n s p r o v n i n g s a n s t a l t s f ö r f o g a n d e , så att anstalten beredes möjlighet att bedriva sin verksamhet på ett för fyllande av dess ändamål fullt tillfredsställande sätt. Klagomål över att så icke varit förhållandet ha framställts från skilda håll. Det arbete, som anstalten under dess sakkunniga ledning utfört och utför, har vunnit allmänt erkännande och bör på allt sätt stödjas. Då anstalten är i viss mån självförsörjande, gäller det uppenbarligen allenast förskottsmedel. De sakkunniga föreslå sålunda, att anstalten beredes tillfälle att framföra sina önskemål i sådant avseende och att dessa så snart ske kan tillgodoses, såsom varande av synnerlig vikt ej minst för rationaliseringsarbetet inom byggnadsindustrien.

KAP. XXVI.

Rationaliseringsåtgärder med avseende å byggnadsstyrelsen och dess verksamhet. I sammanhang med frågan om rationaliseringsarbetet inom byggnadsindustrien ha de sakkunniga ansett sig böra närmare pröva, huruvida statens egen husbyggnadsverksamhet och ledningen av densamma, sålunda statsverkets egen insats i byggnadsindustrien, är ordnad på ett fullt tillfredsställande sätt eller om några åtgärder till förbättrande eller rationalisering av densamma äro påkallade. Enligt sin instruktion är byggnadsstyrelsen den centrala statsmyndigheten på husbyggnadsväsendets, däri inbegripet stadsplaneväsendets, område och har därför till främsta uppgift att verka för en sund utveckling av husbyggnadsväsendet. Det åligger styrelsen att, i enlighet med dess instruktion och i övrigt gällande föreskrifter samt i den mån meddelade bestämmelser angående särskilda grenar av det offentliga byggnadsväsendet ej annat föranleda, öva högsta inseende över det offentliga husbyggnadsväsendet i riket, särskilt i de avseenden, varom i instruktionen närmare förmäles, samt uppgöra eller granska förslag och i övrigt handlägga ärenden, som därmed äga sammanhang. Styrelsen bör enligt instruktionen med uppmärksamhet följa företeelserna och utvecklingen på de områden, som äro föremål för styrelsens verksamhet, såväl inom landet som så långt möjligt i utlandet, samt vidtaga eller hos Kungl. Maj:t föreslå de åtgärder, vilka styrelsen finner påkallade. Styrelsen åligger därjämte att, i enlighet med de särskilda författningar och föreskrifter i övrigt som därom äro eller bliva utfärdade, förvalta kronans för civilt ändamål anslagna hus och byggnader, vilka icke äro ställda under annan myndighets inseende, förvalta eller i särskilda avseenden taga befattning med annan kronans egendom, fast eller lös, samt handlägga administrativa frågor angående berörda statsegendoms vård och underhåll eller densamma eljest rörande förhållanden. Rörande byggnadsstyrelsens organisation hänvisas till sid. 53. De sakkunniga ha prövat förutsättningarna för byggnadsstyrelsens verksamhet samt huruledes denna verksamhet bedrivits under de gångna åren 40—717118.

i

610 och anse sig med anledning härav böra framlägga följande förslag till planmässigare anordning och rationalisering med avseende å den statliga husbyggnadsverksamheten. Främst må härvid framhållas, att det enligt de sakkunnigas mening är av största vikt för att ernå full effektivitet i den statliga nybyggnadsverksamheten, att vidtaga ytterligare åtgärder för alt c e n t r a l i s e r a a l l d e n n a v e r k s a m h e t hos byggnadsstyrelsen. Efter byggnadsstyrelsens omorganisation år 1925, då dess byggnadsbyrå utbyggdes med sakkunskap på byggnadsteknikens olika områden, har denna princip successivt vunnit mark. Så har till byggnadsstyrelsen förlagts alla post- och telegrafverkens byggnadsarbeten, dock, av oförklarlig orsak, med undantag för sistnämnda verks radiostationsanläggningar, likaså alla medicinalstyrelsens byggnadsföretag. I följd har ävenledes till byggnadsstyrelsen överflyttats all byggnadsverksamhet för veterinärhögskolan, tekniska högskolan, lantbrukshögskolan i Ultuna, lantbruksinstitutet i Alnarp samt under budgetåret 1933/ 1934 även för universiteten i Uppsala och Lund. Byggnader för statsverkets skolväsende, såsom seminarier, blindskolor m. m. uppföras genom byggnadsstyrelsen, likaså ämbetsbyggnader av olika slag för de centrala ämbetsverken, länsstyrelser och lantmäteriet. Fångvårdsstyrelsens byggnadsarbeten äro alltjämt undantagna från byggnadsstyrelsens verksamhet, under det alt byggnadsarbetena för tvångsarbetsanstalterna å Svartsjö och i Landskrona samt för anstalten å Venngarn omhänderhavas av byggnadsstyrelsen. Serafimerlasarettets direktion har lyckats bibehålla sin frihet att själv få handha sina byggnadsarbeten, oaktat statsverket gjort stora ekonomiska insatser för den för kort tid sedan slutförda ombyggnaden av lasarettet. Det nya karolinska sjukhuset uppföres utan att byggnadsstyrelsen beretts plats inom arbetsledningen, ävenså har den nya vanföreanstalten i Stockholm, för vilken statsverket bidragit med stora belopp, tillkommit utan medverkan av byggnadsstyrelsen. Riksbanken ombesörjer själv sin byggnadsverksamhet utan hjälp av byggnadsstyrelsen. Arméns, marinens och flygvapnets nybyggnadsarbeten bedrivas av respektive militära förvaltningar. Dessa byggnadsföretag bilda emellertid i viss mån en särgrupp. Järnvägs- och vattenfallsstyrelserna, vilka i regel utföra sina husbyggnadsarbeten i samband med stora arbeten inom väg- och vattenbyggnadsfacket, handha själva denna husbyggnadsverksamhet. Även dessa byggnadsarbeten äro av särskild, relativt fristående art. Statsmakterna ha numera utrustat byggnadsstyrelsens byggnadsbyrå med en betydande teknisk personal med speciell sakkunskap inom husbyggnadsverksamhetens olika grenar, såsom rörande arbetsledningsförhållanden, byggnadsteknik och byggnadskonstruktioner, värme-, sanitetstekniska och maskinella anläggningar samt elektrotekniska anordningar av olika slag, ävensom beträffande teknisk revision av räkningar och kassavård. Denna institution äger erfarna krafter för att efter behov utföra byggnads-

611 och ledningsarbeten även i egen arbetsledning utan entreprenadsystem, vilket är av synnerlig betydelse särskilt i de fall, då entreprenadanbuden av olika anledningar icke kunna noggrant beräknas eller då sammanslutningar av olika slag sträva att höja priserna. Hos denna institution har samlats och samlas alltmer erfarenhet rörande husbyggnads- och tillhörande arbeten. Ovedersägligen måste det ligga i statsverkets tekniska och ekonomiska intresse att till byggnadsstyrelsen förlägga all statlig husbyggnadsverksamhet för att till vinst för statsverket göra institutionens samlade erfarenhet i tekniska och ekonomiska frågor på hithörande områden på bästa sätt fruktbärande. Härigenom måste vinnas större förutsättningar för affärsmässighet vid upphandlingar o. dyl., enhetlighet vid behandlingen av tekniska och juridiska frågor, möjligheter till ekonomisering med avseende å materialier och byggnadsdetaljer, enhetlig sparsamhet vid byggnadsföretagens utförande, besparing i administrationsutgifter samt den styrka och stadga för organisationen av byggnadsföretagen, som en tekniskt kunnig och erfaren ledning giver. Härtill måste det räknas som en fördel, att, enär detta byggnadsorgan icke sedermera skall vara de fullbordade byggnadsföretagens brukare, detsamma icke frestas att på byggnadsföretagen nedlägga större del av de anvisade byggnadsanslagen än som erfordras för fullföljande av de av statsmakterna beslutade byggnadsprogrammen. Vissa tvivelsmål kunna visserligen uttalas rörande centralisering till byggnadsstyrelsen av den husbyggnadsverksamhet, som nu handhaves av de militära myndigheterna samt järnvägs- och vattenfallsstyrelserna. I varje fall torde ett intimt samarbete böra äga rum mellan byggnadsstyrelsen och dessa myndigheter, vilka mera tillfälligt bedriva nybyggnadsverksamhet, så att av byggnadsstyrelsen genom dess stadigvarande byggnadsverksamhet vunna erfarenheter ävenledes komma att utnyttjas vid nyssnämnda myndigheters byggnadsarbeten. Enligt de sakkunnigas mening böra alla åtgärder vidtagas för att säkerställa en tekniskt och ekonomiskt kunnig och erfaren arbetsledning vid de statliga byggnadsföretagen. Det ligger givetvis i sakens natur, att de myndigheter, vilka skola övertaga de färdiga byggnaderna som brukare, skola beredas tillfälle att granska och yttra sig över byggnadsplanerna m. m. och deltaga i besluten rörande dessas fastställande, under det att statens byggande organ, byggnadsstyrelsen, där den tekniska och ekonomiska kunskapen och erfarenheten samlats, skall äga ensam beslutanderätt rörande de byggnadstekniska anordningarna vid byggnadsföretaget, val av byggnadsmaterialier, byggnadskonstruktioner och arbetsdetaljer samt med avseende å arbetsledningen. Till byggnadsstyrelsen, närmast dess utredningsbyrå i samarbete med byggnadsbyrån, bör c e n t r a l i s e r a s a l l u t r e d n i n g s v e r k s a m h e t r ö r a n d e n y a s t a t l i g a b y g g n a d s f ö r e t a g . I övervägande antalet fall lärer det för närvarande tillgå så, att den statliga myndighet, för vars räkning bygget skall komma till stånd, igångsatt en utredning rörande

612 byggnadsföretaget genom en av verket tillkallad eller hos detsamma anställd arkitekt. Ofta nog har det enligt vad de sakkunniga inhämtat visat sig, att dessa utredningar blivit bristfälliga i såväl tekniska som ekonomiska avseenden. Först i sista hand lärer byggnadsstyrelsen ha fått tillfälle att yttra sig i dylika byggnadsfrågor. Byggnadsstyrelsens granskning har ofta måst ske i alltför stor hast, så att verkligt givande insatser från byggnadsstyrelsens sida icke kunnat åstadkommas på grund av för kort tid för behövliga undersökningar, kostnadsutredningar o. dyl. Det oaktat torde ansvaret för utredningen ha kommit att påfalla byggnadsstyrelsen, i all synnerhet om styrelsen sedermera skolat omhänderha byggnadsföretagets utförande. Enligt de sakkunnigas mening bör dylikt utredningsarbete helt och hållet, sålunda från början, läggas i byggnadsstyrelsens händer. Byggnadsstyrelsen skall givetvis härvidlag samarbeta med respektive myndigheter, vilka skola utnyttja den nya byggnaden. När ett statligt byggnadsföretag avses att planläggas, bör följaktligen Kungl. Maj :t på framställning av den myndighet, som skall disponera den nya byggnaden, giva byggnadsstyrelsen uppdrag att uppgöra förslag till byggnadsföretaget, verkställa erforderliga undersökningar på byggnadsplatsen samt upprätta kostnadsberäkningar m. m. Möjligen skulle det ävenledes kunna ordnas så, att ett dylikt utredningsarbete må igångsättas utan Kungl. Maj:ts särskilda medgivande endast på begäran hos byggnadsstyrelsen av den institution, för vilken bygget skall uppföras. Byggnadsstyrelsen bör dessutom i möjligaste mån pröva behovsprinciperna såväl med avseende å byggnadsföretagets omfattning som rörande inredningsarbeten m. m. Ett dylikt tillvägagångssätt måste giva statsmakterna ökad säkerhet för att utredningsarbetet genomgående bliver av högre kvalitet, sakkunnigt och ändamålsenligt utfört samt att en viss uniformitet i dessa ärendens behandling genomföres. Först då sker detta utredningsarbete rationellt och kan ett verkligt ansvar läggas på styrelsen med fordran på en alltigenom uttömmande och vederhäftig utredning. Ritningar m. m. för de statliga husbyggnadsföretag, som utföras genom byggnadsstyrelsen, utarbetas för närvarande nästan utan undantag av enskilda praktiserande arkitekter och ingenjörer, vilka härför uppbära arvode enligt särskild taxa eller efter överenskommelse. I regel utföres sålunda icke något annat ritningsarbete inom styrelsen än i vissa fall skissritningar. Detta system förefaller att vara tungt arbetande och förenat med åtskilliga nackdelar. Det erfordras otvivelaktigt ett ytterst omsorgsfullt kontrollarbete från styrelsens sida för att tillse, att alla prestationer av de vid ett byggnadsföretag projekterande, var på sitt håll arbetande teknikerna, arkitekten, byggnadskonstruktören, värme- och sanitetsteknikern, elektroteknikern m. fl., överensstämma i alla detaljer och äro till alla delar riktiga. Utrednings- och byggnadsbyråernas personal uppgives knappast vara tillräcklig för allt detta kontrollarbete. Frågan om inrättandet av e t t s t a t l i g t r i t k o n t o r , åtminstone

613 för vissa likartade byggnadsföretag, bör följaktligen enligt de sakkunnigas mening allvarligen övervägas. Ritningsarbetet för såväl byggnader som ledningar m. m. skulle där utföras. Det torde säkerligen komma att visa sig, att ett sådant ritkontor med specialiserade arkitekter som ledare på olika avdelningar bleve tekniskt och ekonomiskt lönande för statsverket, i synnerhet om en j ä m n verksamhet kunde beredas detsamma, vilket torde kunna ske vid ett planmässigt ordnande av statens husbyggnadsverksamhet. Härigenom skulle ernås den stora fördelen, alt såväl byggnads- som ledningsritningarna bleve utarbetade i noggrann anpassning till respektive byggnadsföretags planläggande och bedrivande, materialinköp o. dyl., varigenom vunnes en bättre ekonomi med avseende å byggnadsföretagen, mera rationell drift samt ett tekniskt och ekonomiskt bättre slutresultat. Enhetlighet i utredningarna och ritarbetet samt beträffande arbetsdetaljer skulle vinnas och säkerligen komme en besparing i kostnaderna för ritningsarbetet att ernås. Personalen å detta kontor borde i varje fall bindas vid sina anställningar med samma lösliga bestämmelser, som gälla vid enskilda arkitekters och ingenjörers kontor. Endast mera monumentala engångsföretag böra utlämnas till enskilda, särskilt framstående arkitekter, möjligen någon gång efter tävlan. Under alla förhållanden synes böra beaktas, att likartade byggnadsföretag bliva, så vitt möjligt, utredda genom sådana arkitekter och konstruktörer, vilka med avseende å dylika byggens planläggning och utförande vunnit speciell erfarenhet. Härigenom måste fördelar vinnas såväl beträffande ett byggnadsföretags rationella planläggning, utförande och inredande som med hänsyn till det ekonomiska resultatet. Tidigare förvärvade speciella erfarenheter och rön kunna tillämpas och arkitekterna och ingenjörerna i fråga behöva icke, så att säga, börja från början för att söka tillgodogöra sig de specialrön, som andra nått fram till på området. Om sålunda en serie byggnadsföretag av samma slag skola komma till utförande, böra särskilt specialiserade förslagsställare anlitas för dessa byggen, under det att å andra sidan tendenser till monopolliknande förhållanden böra i möjligaste mån undvikas. En följd av vad ovan anförts bliver, att några arkitekter icke böra i regel anställas hos annan statlig myndighet än byggnadsstyrelsen. När byggnadsteknisk sakkunskap m. m. för utredning rörande byggnadsföretag erfordras inom statliga institutioner, bör denna sakkunskap tillhandahållas genom byggnadsstyrelsen. Där vederbörande ämbetsverk själv sköter sina byggnaders underhåll, bör för ändamålet vara vid ämbetsverket anställd en byggnadstekniker med ingående kännedom om detaljarbeten vid byggen. Byggnadsstyrelsen skall enligt sin instruktion verkställa u t r e d n i n g a r oro p l a n o c h o r d n i n g s f ö l j d , e f t e r v i l k e n n y b y g g n a d e r a v h u s f ö r s t a t e n s r ä k n i n g b ö r a f ö r e t a g a s . Redan på ett mycket tidigt stadium av byggnadsstyrelsens verksamhet har från riksdagens och dess revisorers sida framställts fordran på en planmässighet vid statens

614 husbyggnadsarbeten. Detta var en av de viktigaste synpunkterna vid överintendentsämbetets omorganisation till byggnadsstyrelsen med ingången av år 1918. Redan så tidigt därefter som vid 1921 års riksdag efterlystes i motion av herr Lindman m. fl., huruvida de synpunkter och strävanden tiU planmässighet och sparsamhet vid statens byggnadsföretag, som tagit sig uttryck vid omorganisationen, blivit tillgodosedda, och begärdes utredning härom. Detta var en av orsakerna till den av Kungl. Maj:t åvägabragta utredning, som sedermera hade till påföljd 1925 års omorganisation av byggnadsstyrelsen. Emellertid lärer byggnadsstyrelsens egna initiativ och insatser för att vinna planmässighet i statens husbyggnadsverksamhet först på senaste tid ha blivit av större betydelse. Ett verkligt planmässigt bedrivande av den statliga husbyggnadsverksamheten är av stor betydelse icke allenast ur statsekonomisk synpunkt utan jämväl med hänsyn till vissa sociala spörsmål, som ock de sakkunniga i sin utredning tidigare framhållit. Byggnadsstyrelsen bör sålunda fortgå på den under senaste tid inslagna vägen och i samråd med statliga myndigheter och institutioner upplägga planer för den statliga husbyggnadsverksamheten, avseende såväl samordnande i tidsföljd av olika byggnadsföretag som ock, där så erfordras, planläggning i ett sammanhang av byggnader för olika myndigheter och institutioner. Byggnadsstyrelsens byggnadsbyrå bör organiseras närmast som ett s t at e n s b y g g n a d s k o n t o r , vilket skall äga befogenhet att i allt väsentligt självständigt genomföra de olika byggnadsföretagen, sedan desamma omsorgsfullt planlagts och vederbörligen beslutats samt ritningarna för desamma slutgiltigt fastställts. Utredningarna för byggnadsföretagen böra då föreligga så noggrant utarbetade, att endast obetydliga ändringar under arbetenas fortgång äro behövliga. Detta byggnadskontor, som bör äga tillgång till goda tekniska arbetskrafter, skall givas fria händer att besluta om det enligt kontorets mening lämpligaste system för de olika byggnadsföretagens genomförande, byggnadskonstruktioner, materialbehandling, arbetsmetoder o. dyl. Kontoret bör äga handlingsfrihet att leda arbetena på tekniskt och ekonomiskt bästa sätt med tillämpning av affärsmässiga metoder. Sambandet mellan detta i viss mån affärsdrivande kontor och den administrativa myndigheten byggnadsstyrelsen bör kvarstå endast med avseende å vissa gemensamma intressen mellan byråerna och vissa administrativa och kassavårdande detaljer. Avlöningarna till kontorets tekniska krafter böra så utmätas, att de bästa förmågor kunna anställas och bindas vid kontoret och icke äro för sin utkomst hänvisade till enskild förvärvsverksamhet. Slutligen må framhållas, att för olika slag av byggnadsföretag bör tilllämpas en viss, genom erfarenhet och med hänsyn till behoven v u n n e n s t a n d a r d , vilken givetvis skall vara underkastad utvecklingen på byggnadsområdet, men som om möjligt genomgående bör uppehållas. Det har enligt vad de sakkunniga inhämtat visat sig, att så ofta nog icke kunnat ske på grund av bristande tillgång på anslagsmedel, föranledd av ogynn-

015 sammare förhållanden vid ett bygges genomförande än vad som ursprungligen kunnat beräknas. Vid ett annat likartat byggnadsföretag har standarden kunnat hållas uppe i skälig nivå och överskott å anslagsmedel ändock kunnat uppstå, beroende på att gynnsammare tekniska och ekonomiska förhållanden varit för handen än som kunnat förutses. I sådana fall bör en utjämning kunna ske och överskottsmedel från byggnadsföretag utnyttjas för att uppehålla erforderlig standard vid andra byggnadsföretag, där anslagsmedlen visat sig vara för snäva. Detta torde ändamålsenligast kunna ske genom att samtliga anslagsmedel för de statliga byggnadsföretagen sammanföras till ett enda stort gemensamt byggnadsanslag för varje budgetår utan särskild begränsning för varje byggnadsföretag för sig, men med skyldighet för det byggande organet att hålla sig inom ramen för det stora gemensamma anslaget.

S J Ä T T E AVDELNINGEN

Monopolistiska strävanden inom byggnadsindustrien

KAP. XXVII.

Kartell- och trustbildningar bland leverantörer av byggnadsmaterial. A. Olika former för monopolistiska sammanslutningar. Vid beslutet om tillkallande av 1934 års byggnadsindustrisakkunniga uttalades i statsrådsprotokollet, att en allsidig belysning borde åvägabringas rörande bl. a. spörsmålet, om och i vilken utsträckning monopolistiska tendenser gjort sig gällande i fråga om tillförsel av byggnadsmaterial. De sakkunniga ha ägnat denna fråga ingående uppmärksamhet. Sålunda ha de från sammanslutningar bland tillverkare och försäljare av byggnadsmaterial införskaffat uppgifter medelst frågeformulär rörande förefintliga organisationer för reglering av marknadsförhållandena. Upplysning har begärts om vederbörande organisationers omfattning och försäljningsbelopp 1934, med fördelning på byggnadsverksamhet och annan verksamhet ävensom på försäljning inom och utom landet, om importens storlek, försäljningens fördelning på grossister, detaljister och förbrukare, prissättning i fri konkurrens eller gemensam prispolitik, innehållet av avtal eller överenskommelser rörande prispolitiken, avtal med utländska tillverkare m. m. Därjämte har begärts ett allmänt uttalande om syftet med organisationernas verksamhet samt om den utsträckning, i vilken detta kunnat förverkligas. Med hjälp av inkomna svar å frågeskrivelsen ävensom på annan väg erhållna upplysningar ha de sakkunniga förskaffat sig en detaljerad kännedom om kartell- och trustbildningar inom följande näringsgrenar av betydelse för tillförseln av byggnadsmaterial: cementindustrien, tegelindustrien. kalk- och kritbruk samt murbruksfabriker, försäljning av snickerivaror och plattförsäljning, tillverkning och försäljning av järnvaror, linolja, linoleum och fönsterglas samt tapetfabriker. Någon utförlig redogörelse för resultatet av undersökningarna anse sig de sakkunniga icke kunna lämna i sitt betänkande, emedan dessa i stor utsträckning röra affärs- och driftförhållanden. Handlingar rörande sådana förhållanden kunna enligt lagen den 18 juni 1925 om undersökning angående monopolistiska företag och sammanslutningar infordras av den särskilda

620 undersökningsmyndighet, som av Konungen förordnas att verkställa undersökning, men få icke av myndigheten utlämnas. De sammanslutningar för syftet i fråga, som förefinnas bland leverantörer av byggnadsmaterial, kunna fördelas efter olika organisationsformer, av vilka i det följande lämnas en översikt. Den lösaste formen för en kartellsammanslutning är k o n d i t i o n s k a r t e l l e n . En sådan avser icke någon direkt monopolistisk inverkan på prisbildningen, utan begränsar sig till att motverka vissa osunda konkurrensmetoder i fråga om kreditgivning, kassarabatter, kvaliteten av levererade varor m. m. Såsom en dylik kartellbildning, om också av begränsad omfattning, torde böra anses Snickericentralen A.-B., omfattande ett antal leverantörer av byggnadssnickerier till Stockholm med omnejd, för vilka ett gemensamt försäljningskontor öppnades i Stockholm den 1 oktober 1934. Centralen har i svar å de sakkunnigas frågeskrivelse uppgivit sig vara tillkommen i syfte att förenkla samt förbilliga order- och leveransproceduren. Den har, uppgives det vidare, icke något monopolistiskt syfte, utan prisbildningen förblir fri. Närmast konditionskartellernas grupp torde stå Svenska plattförsäljningsaktiebolaget, vars syfte uppgivits vara att nedbringa försäljningskostnaderna genom att företrädesvis dirigera till stockholmsmarknaden avsättningen från vissa fabriker, som bäst lämpa sig härför. Prissättningen uppgives ske i fri konkurrens med inhemsk och utländsk marknad. Avser sammanslutningen ej blott gemensamhet beträffande försäljningsvillkoren utan ett fastställande av själva priset för de producerade varorna. föreligger den fastare form av sammanslutning, som vanligen benämnes p r i s k a r t e l l eller p r i s k o n v e n t i o n . Priskartell föreligger, när företagarna inom en näringsgren till så stort antal, att marknaden genom dem behärskas, överenskomma om ett gemensamt uppträdande i prishänseende vid försäljningen av sina produkter. Gemensamheten i prissättningen innebär ofta en förbindelse att icke underskrida vissa minimipriser eller en skyldighet att hålla en bestämd marginal mellan utförsäljningspriserna och priserna för de råvaror och halvfabrikat, som ingå i tillverkningen. Priskartellerna äro, särskilt inom handeln, de vanligast förekommande av de monopolistiska sammanslutningarna. Bland byggnadsmaterialleverantörerna äro till karteller med huvudsakligen prisreglerande syfte att räkna sammanslutningarna inom detaljhandeln med järnvaror, vilka ha sin huvudorganisation i Sveriges järnhandlareföreningars centralförbund. Såväl genom de stränga bestämmelser, som gälla för medlemmar i fråga om osund konkurrens, prissättning, nyetablering av järnhandlare m. m., som ock genom de konventioner, vilka träffats med tillverkare och engrosförsäljare av gjutgods, byggnadssmiden, metallvaror, skruvar, spik m. m., synes kartellen ha tillförsäkrat sig ett betydande infly-

621 tände på prisbildningen. Att märka är att tillverkare och återförsäljare enligt konventionerna i viss mån lämna varandra ömsesidigt stöd genom medgiven företrädesrätt i fråga om försäljning och inköp, rabatter m. m. Å andra sidan omfatta icke konventionerna ett flertal särskilt för byggnadsindustrien betydelsefulla materialier m. m. och i viss utsträckning förbehålla sig parterna frihet i fråga om affärsförbindelser med utomstående, rabatter o. s. v. På senare tid synes emellertid ha framträtt tendens att i olika hänseenden göra sammanslutningen mer effektiv. Till priskartellernas grupp böra räknas en del andra sammanslutningar bland återförsäljare av byggnadsmaterial, upprättade i anslutning till motsvarande organisationer bland tillverkarna. Hit höra Linoljeföreningen, Sveriges linoleumhandlares riksförbund samt Sveriges fönster- och spegelglashandlareförening. Dessutom har för några år sedan bildats Svenska järnbalksgrossisters förening, varigenom kan sägas ha återupplivats den kartell, som 1904 bildades bland importörer av järnbalkar men sedermera upplöstes. Konditions- och priskarteller äro emellertid ofta icke tillräckliga för att åstadkomma en effektiv prisreglering, emedan därigenom ej ernås någon begränsning av produktionen. Vid fallande konjunkturer uppstår ofta överproduktion och i ekonomiskt hänseende svaga kartellmedlemmar frestas då att underskrida de fastställda priserna, varefter andra följa efter och hela överenskommelsen så småningom faller sönder. För att en kartell med prisreglerande syfte skall bliva mer effektiv fordras därför, att jämväl produktionens omfattning och fördelning regleras. Bland karteller av tillverkare brukar man skilja mellan sådana, som inskränka sig att reglera produktionen eller uppdela vinsten, och sådana mer allmänt förekommande, som genomföra en verklig marknadsreglering genom att uppdela avsättningen efter vissa geografiska områden eller på annat sätt. Biand de senare skiljer man åter mellan a v s ä t t n i n g s k a r t e l l e r , vilka uppdela avsättningen utan att något särskilt försäljningsställe upprättas, och f ö r s ä l j n i n g s k a r t e l l e r , vilka karakteriseras av att försäljningen för samtliga kartellmedlemmar handhaves av ett särskilt försäljningsbolag. Dessa bägge kartellformer äro givetvis mer effektiva än rena priskarteller, förutsatt att tillräcklig anslutning vunnits inom olika delar av landet. Inom byggnadsämnesindustrien synes icke någon bestämd skillnad kunna göras mellan avsättningskarteller och försäljningskarteller. Hithörande sammanslutningar förete olika varianter av kartellformer, beroende på tillverkningens natur, antalet företag och produktionsorter m. m. En mellanställning mellan de bägge kartellformerna kan Tegelbrukens centralförbund sägas intaga. Detta har uppgivits omfatta endast en mindre del av landets tegelbruk och torde knappast kunna utöva något avgörande inflytande på prisförhållandena i branschen. Avsättningen uppdelas på olika områden med deras distriktsorganisationer, så att exempelvis för Stockholms-

kretsen, omfattande huvudstaden med närliggande län, finnes upprättat Tegelbrukens försäljningsaktiebolag. Utanför förbundet stå bl. a. de sydliga delarna av landet samt vissa delar av västra Sverige. Därest icke överenskommelse kan träffas inom de olika områdena, äger förbundsstyrelsen avgöra, vilka bruk som skola tillhöra lokalt prissättningsområde. Bruk tillhörande ett prissättningsområde får utbjuda och försälja murtegel inom annat prissättningsområde med iakttagande av de priser och villkor, som gälla för området i fråga. Minimiförsäljningspriser för de olika områdena föreslås av medlemmarna inom området, men fastställas av centralförbundets styrelse. Fastställande av föreslaget försäljningspris får dock icke vägras, såvida det icke anses skada förbundets prispolitik i övrigt. Distriktsorganisationernas inköpspriser från fabrikanterna bestämmas för ett år i sänder av organisationen. Dessa inköpspriser skola i förhållande till organisationernas utförsäljningspriser bestämmas efter den grund, att marginalen är stor nog att läcka organisationens omkostnader och möjliggöra för denna viss fondavsättning och utdelning å aktiekapitalet. Fabrikant är även berättigad att själv sälja sitt murtegel till av organisationen fastställda minimiförsäljningspriser och fakturera detsamma, varvid han själv har att svara för att likvid inflyter. På hemställan av medlem skall förbundet upptaga konkurrens med utanför förbundet stående bruk, om detta skulle anses ligga i förbundets intresse. Kostnaderna härför bestridas till en tredjedel av förbundet och till två tredjedelar av de medlemmar, som gjort framställning om konkurrensbidrag. Inom stockholmskretsen intager kartellen en dominerande ställning. Detta betyder dock icke, att den är i stånd att driva en fullt genomförd monopolistisk prispolitik. De priser, som fastställas av de till kartellen hörande bruken inom kretsen, måste avpassas efter konkurrensen från de utanför kartellen stående bruken inom och utom kretsen. Detsamma är förhållandet inom andra kretsar, där visserligen de till kartellen anslutna bruken fastställa sina priser gemensamt, men dock äro utsatta för konkurrens från utomstående. Svenska cementförsäljningsaktiebolaget (Cementa) tillhör försäljningskartellernas typ och omfattar med ett enda undantag landets samtliga cementfabriker. Avyttringen av de sammanslutna cementfabrikernas cementproduktion sker allenast genom försäljningsbolaget. Omfattningen av varje cementfabriks leveranser bestämmes på grundval av tidigare tillverkning och försäljning. Utöver vars och ens leveranskvantitet, som fastställes genom förhållandetal, få leveranser icke ske. I regel säljer försäljningsbolaget icke direkt till förbrukarna, utan som distributörer fungera ett par 100-tal ombud i orterna. Dessa köpa cementet i fast räkning fritt ombudets plats samt försälja detsamma i allmänhet direkt till konsumenter efter pålägg av avans jämte körningskostnader m. m. Ombudsavanserna äro med undantag för Stockholm och Göteborg icke i avtal fastställda, utan regleras genom fri konkurrens.

623 TiU undvikande av en dumpingartad, särskilt i depressionstider besvärande utländsk konkurrens ha sedan 1890-talet överenskommelser med cementsyndikat i andra länder funnits. Därefter har inom de nordeuropeiska länderna alltmer den ordning vunnit efterföljd, att cementindustrien måst finna sig i att avstå från export till de grannländer, där behovet av cement kan tillgodoses av landets egna fabriker, eller vilka, såsom i regel är fallet, själva för sina fabriker till följd av överproduktion ha behov av export. Genom avtal med utländska syndikat och andra importregleringsåtgärder har det varit möjligt att allt mer bekämpa den utländska konkurrensen, som senast under depressionen i början av 1930-talet hotade att vålla de svenska fabrikerna svårigheter. Försäljningskarteller av liknande slag finnas ock inom flera andra grenar av byggnadsämnesindustrien. Hit höra Mellersta Sveriges kalkbruks centralförening, Linoljeslageriernas försäljningsaktiebolag samt Fönsterglasbrukens försäljningsaktiebolag. Prisregleringsmomentet är i dessa karteller mer eller mindre framträdande och större eller mindre frihet lämnas medlemmarna i fråga om prissättningen. Såsom andra syften ha dessa karteller uppställt försäljningsorganisationens rationalisering och fraktkostnadernas nedbringande, förbättring av kvaliteten å levererade varor m. m. I varje fall torde få antagas att en konkurrensutjämnande prisreglering framgår som följd a\ dessa kartellers verksamhet. Härvid är att märka, att linoljeslagerierna och lönsterglasbruken ha att kämpa med en skarp utländsk konkurrens, mot vilken icke finnes något skydd genom avtal med tillverkare i andra länder. Med en försäljningskartell kan jämställas det enda i vårt land existerande företaget inom linoleumtillverkningen, vilket är tryggat mot utländsk konkurrens genom anslutning till kontinentala linoleum-unionen. Den av målare samt inom färg- och tapetindustrierna använda slammade kritan levereras så gott som uteslutande av ett enda företag. Vilken kartellform Svenska tapetfabrikanternas förening skall anses tillhöra, får anses som ovisst. Enligt uppgift från föreningen skulle dess prispolitik begränsa sig till uppgörandet av standardkalkyler för prisernas beräkning och någon direkt fixering av priserna sålunda icke förekomma. Någon reglering av produktionen eller uppdelning av marknaden mellan företagen förekommer ej heller. Konkurrensen från utlandet, särskilt från Tyskland, lär vara svår. Även bland detaljhandlarna i denna bransch finnes en sammanslutning, Sveriges tapethandlares riksförbund. Beträffande detta ha de sakkunniga icke kunnat erhålla några uppgifter. Inom murbrukstillverkningen torde i viss utsträckning äga rum samverkan i prisfrågor, åtminstone mellan de större företagen. Såvitt de sakkunniga ha sig bekant, föreligger emellertid ej någon formlig överenskommelse härom. Inom vissa grenar av byggnadsämnesindustrien har en ganska långt gående f ö r t r u s t n i n g kommit till stånd genom att större företag förvar-

624 vat sig aktiemajoriteten i andra eller att fullständig fusion ägt rum. Detta är fallet inom cementindustrien, i viss utsträckning inom tegelindustrien samt inom murbrukstillverkningen och linoljetillverkningen. Såsom redan nämnts behärskas linoleumtillverkningen och tillverkningen av slammad krita av vardera ett enda företag. Ett känt förhållande är, att beträffande vissa materialier entreprenörerna fördelats på olika klasser i fråga om rabattens storlek. Anmärkningsvärt är, att vissa offentliga myndigheter ställts i en mindre gynnad särklass i samma hänseende. B. De sakkunnigas yttrande. Det här lämnade sammandraget av de sakkunnigas utredningar visar, att i vårt land kartell- och trustbildningar ha en betydande utbredning bland leverantörer av byggnadsmaterial. Inom flera grenar av byggnadsämnesindustrien ha de tagit form av pris- eller försäljningskarteller, som genom sin reglerande inverkan på produktionen och marknaden kunna utöva ett monopolistiskt inflytande på prisbildningen. Dessa strävanden äro att anse som ett led i den utveckling fram mot samverkan mellan företagen och större företagsenheter, som är utmärkande för våra dagars näringsliv. I fråga om denna utveckling synes ur samhällets synpunkt principiellt sett icke någon erinran vara att göra. Emellertid föreligger fara för att företagen skola utnyttja sin ställning till en mot allmänhetens intresse stridande prispolitik, i den mån konkurrensen från utlandet elimineras genom avtal med syndikat i andra länder eller omöjliggöres genom höga transportkostnader m. m. Särskilt föreligger denna fara inom byggnadsämnesindustrien, som i övervägande grad arbetar för hemmamarknaden och till stor del är undandragen utländsk konkurrens. Det var farhågor av här angivet slag, som föranledde antagandet av 1925 års lag om undersökning angående monopolistiska företag och sammanslutningar. Enligt lagen äro företag av monopolistisk natur skyldiga underkasta sig undersökning från det allmännas sida i fråga om den inverkan på prisoch omsättningsförhållanden i landet, som företagen kunna utöva. Verkställandet av sådan undersökning skall uppdragas åt ämbetsmyndighet eller åt en eller flera särskilt förordnade sakkunniga och erfarna personer. Om verkställd undersökning skulle giva vid handen, att företaget missbrukat sin monopolställning till skada för samhället, förefinnas i lagen inga bestämmelser om rätt för det allmänna att ingripa gentemot företaget, utan beslut härom måste fattas av statsmakterna i det speciella fallet. Avsikten med denna anordning torde vara, att åtgärderna skola kunna anpassas efter de förhållanden, som i olika fall kunna föreligga. Undersökningar jämlikt lagen ha verkställts vid ett fåtal tillfällen, däribland i ett fall inom cementindustrien.

625 men ha icke resulterat i några åtgärder från statsmakternas sida gentemot de undersökta företagen. Uppenbart är, att eventuellt erforderliga ingripanden från samhällets sida mot monopolistiska sammanslutningar böra grunda sig på en ingående och fortlöpande kännedom om dessa sammanslutningar, deras verksamhet och följderna därav i prishänseende. De på prisläget inverkande faktorerna äro av olika och ständigt skiftande slag och det inflytande härvidlag, som utgår från de monopolistiska sammanslutningarna, är underkastat förändringar från tid till annan. Av vikt vid bedömandet av hithörande frågor är bl. a. att särskilja det från sammanslutningarna utgående inflytandet på priserna från andra inflytanden, vilket förutsätter en noggrann kännedom om marknadsförhållandena. Ett uppmärksamt aktgivande på prisutvecklingen måste anses vara en förutsättning för att inskridandet sker i rätt tid, så att de skadliga verkningarna av monopolistiska prisförhöjningar i möjligaste mån förebyggas eller begränsas. Enligt de sakkunnigas mening bör det tillkomma den nya byrå, som de i annat sammanhang föreslå att inrättas inom byggnadsstyrelsen, att följa den monopolistiska prisbildningen på byggnadsmaterialmarknaden samt att handlägga frågor om inledande av undersökningsförfarande enligt 1925 års lag ävensom rörande de åtgärder, vartill undersökningen kan giva anledning. Härigenom tillföres behandlingen av dessa ärenden genomgående den speciella sakkunskap, som finnes inom byggnadsstyrelsen. Den föreslagna utbyggnaden av underrättelseväsendet på detta område bör vara ägnad att göra samhällets övervakning mer effektiv och tjänlig för ändamålet.

41—717118.

I

KAP. XXVIII.

Monopolistiska tendenser på byggnadsindustriens arbetsmarknad (arbetsgivarna). A. Föreskrifter i arbetsgivarorganisationernas stadgar om inträde och utträde, solidaritetsplikt m. m. Målarmästarna bildade redan i början av 1880-talet Stockholms målaremästareförening. Efter hand uppstodo flera sammanslutningar av arbetsgivare inom byggnadsindustrien, bland vilka såsom den äldsta må nämnas den 1889 bildade Stockholms byggmästareförening. Denna blev, efter att under en tid ha varit ansluten till Sveriges byggmästareförening, fr. o. m. 1904 lokalförening av det året förut konstituerade centrala arbetsgivareförbundet, till vilket efter hand slöto sig riksförbunden av byggnadshantverkare, Sveriges målaremästareförening samt Sveriges bleck- och plåtslageriarbetsgivareförbund. Rörande hithörande arbetsgivarorganisationers utveckling, nuvarande konstitution m. m. hänvisas till sid. 80 o. f. I c e n t r a l a a r b e t s g i v a r e f ö r b u n d e t s stadgar föreskrevs, att medlem vid inträde skulle avlämna förbindelse att icke utan förbundets medgivande ingå i förhandling om nytt avtal med arbetare eller att icke utan vederbörligt godkännande förklara lockout. Därjämte skulle avlämnas en solidaritetsförklaring innehållande garantiförbindelse lydande å 100 kr. för varje arbetare, för vilken årsavgift erlades, dock minst 500 och högst 10 000 kr. Inträde i förbundet stod öppet för arbetsgivare och leverantörer inom byggnads- och hantverksindustrien samt närstående fack. Leverantörer skulle vid inträde avgiva en förklaring innehållande bl. a. förbindelse att under pågående arbetsinställelse icke leverera varor av det slag, som berördes av det nedlagda arbetet, inom det område, där arbetsinställelsen pågick, samt att efter av förbundet utfärdat förbud icke träda i affärsförbindelse gällande försäljning eller leverans av varor till personer eller firmor, som genom sitt uppträdande skadat arbetsgivarnas sak. överträdelse av förbundets stadgar och beslut medförde skadeståndsskyldighet, dock högst till det belopp, som

627 garantiförbindelsen angav. Uteslutning kunde ske av medlem, som bröt mot förbundets stadgar eller på annat sätt genom sitt uppträdande skadade dess intressen. Beträffande medlems solidaritetsplikt uttalades i stadgarna, att det för var och en av förbundets medlemmar skulle gälla som en hedersplikt att så vitt möjligt gynna arbetsgivare och leverantörer, som tillhörde förbundet, särskilt i fråga om beställningar. Som villkor för affärsförbindelser borde fordras medlemskap i centrala arbetsgivareförbundet. Dessa solidaritetsbestämmelser synas icke ha kommit till mer allmän tillämpning, oaktat den centrala ledningens bemödanden. År 1918 upplöstes centrala arbetsgivareförbundet. Sedermera anslöt sig Sveriges byggmästareförbund, numera svenska byggnadsindustriförbundet, till s v e n s k a a r b e t s g i v a r e f ö r e n i n g e n . Till denna höra ock rörledningsfirmornas riksförbund, elektriska arbetsgivareföreningen och bilverkstädernas arbetsgivareförbund (smidesverkstadssektionen). Utmärkande för föreningen är en stark centralisation, och anslutna organisationer måste anpassa sina stadgar efter huvudorganisationens regler. Målaremästareföreningen och plåtslageriarbetsgivareförbundet anslöto sig ävenledes till svenska arbetsgivareföreningen för att efter några år lämna denna. Den förra organisationens namn ändrades 1932 till målaremästarnas riksförening i Sverige och den senares namn 1930 till Sveriges bleckoch plåtslagaremästareförbund. Beslut om beviljad ansökan om inträde i en till svenska arbetsgivareföreningen ansluten organisation skall underställas föreningens styrelse för godkännande. Uteslutning inträder som påföljd i de fall, då, enligt vad nedan sägs, skadestånd utgår. För varje delägare bestämmes ett ansvarighetsbelopp efter medeltalet av anställda arbetare. Det skall utgöra minst 200 kr. per arbetare, men kan, om arbetsgivare så önskar och styrelsen finner skäl bifalla hans hemställan härom, ökas intill 500 kr. per arbetare. För kvinnliga och minderåriga arbetare må styrelsen medgiva, att ansvarighetsbeloppet nedsattes till 100 kr. Ansvarighetsbeloppet utgör minst 5 000 kr. Till föreningen skall delägare avlämna en förbindelse att utöver inträdesoch årsavgifter inbetala en hans ansvarighetsbelopp motsvarande summa. Dessa förbindelser, vilka ställas att gäldas sex månader efter uppsägning, utgöra tillsammans föreningens garantifond och må, utom i fall av försummelse att i rätt tid betala avgift eller underlåtenhet att fullgöra fordrad inbetalning å ansvarsförbindelse till garantifonden, anlitas endast efter beslut av fullmäktige och i den mån andra medel ej finnas tillgängliga till bestridande av föreningens utgifter. Av dessa förbindelser få högst 10 % infordras varje gång och med sex månaders mellanrum, varvid det inbetalda beloppet avskrives å ansvarsförbindelsen. Sådana av delägarna inbetalda

628 medel skola, så snart föreningens tillgångar det medgiva, till delägarna återbetalas mot erhållande av motsvarande garantiförbindelser, så att garantifonden snarast möjligt återuppbringas till summan av samtliga delägares ansvarighetsbelopp. Varje delägare erlägger en inträdesavgift, motsvarande 2-5 % av hans ansvarighetsbelopp och en årsavgift, motsvarande 10 % av ansvarighetsbeloppet. Av årsavgifterna och inträdesavgifterna tillföres det som återstår efter bestridande av förvaltningskostnaderna en fond för försäkring mot arbetskonflikter. Vid delägares underlåtenhet att ställa sig beslut om lockout till efterrättelse eller avsiktligt brvtande emot bestämmelserna i § 23 (se nedan) skall han till föreningen utgiva skadestånd. Skadeståndet må högst bestämmas för delägare, vars garantiförbindelse lyder å högre belopp än 5 000 kr., till garantiförbindelsens belopp och för annan delägare till 5 000 kr. ' För godkännande av ansökan om inträde i s v e n s k a byggnadsi n d u s t r i f ö r b u n d e t föreskrives, att minst två tredjedelar av vederbörande distriktsstyrelses samtliga ledamöter, dock minst tre, skola vara om beslutet ense, varom icke kan styrelsen med enkel majoritet besluta att hanskjuta ärendet till förbundsstyrelsen för avgörande (ang. distriktsstyrelse ni. m. se sid. 82). För förbundsstyrelsens godkännande fordras, att minst två tredjedelar av styrelsens samtliga ledamöter äro om beslutet ense. Beslut om inträde skall slutligen godkännas av svenska arbetsgivareföreningen. Medlem, som bryter mot förbundets stadgar eller i enlighet därmed lättade beslut eller eljest motverkar förbundets ändamål, kan genom beslut av förbundsstyrelsen eller förbundsmöte uppsägas utan iakttagande av uppsägningstid samt åläggas att utgiva skadestånd. Förutom de avgifter, som medlem enligt svenska arbetsgivareföreningens stadgar skall utgiva till föreningen, åligger det honom att erlägga de avgifter och uttaxeringar, som av förbundet eller av vederbörande lokalstyrelse fastställas Till förbundet skall avlämnas en ansvarsförbindelse, vars belopp bestämmes efter en skala, börjande med 1 000 kr. vid ett arbetarantal av 1—5 och uppgående till 20 000 kr. vid arbetarantal över 500. Förbindelsen är omedelbart förfallen till betalning, därest medlem prövats skyldig till överträdelse av i kollektivavtal eller av förbundet eljest fastställda arbetsoch lönevillkor ävensom av beslut om lockout. Utöver denna ansvarsförbindelse till byggnadsindustriförbundet tillkommer det belopp, for vilket han står i ansvar såsom delägare i svenska arbetsgivareföreningen. I rörledningsfirmornas riksförbund, elektriska a r b e t s g i v a r e f ö r e n i n g e n och b i l v e r k s t ä d e r n a s a r b e t s g i v a r e f ö r b u n d erläggas särskilda inträdes- och årsavgifter, men galla 1 övrigt huvudsakligen samma förpliktelser å medlemmarnas sida som i allmänhet för delägare i svenska arbetsgivareföreningen.

629 Anslutning till m å l a r e m ä s t a r n a s r i k s f ö r e n i n g kan vinnas av lokala föreningar eller enskilda yrkesutövare å ort, där ansluten lokal förening ej finnes. Medlem, som bryter mot riksföreningens stadgar eller beslut eller eljest anses olämplig som föreningsmedlem, kan genom beslut å allmänt möte uteslutas. Under pågående strejk, vilken omfattar mera än 10 % av hos riksföreningens medlemmar anställda arbetare, eller under en av föreningen förklarad lockout beviljas ej utträde, förrän konflikten upphört. Årsavgift utgår efter medeltalet anställda arbetare under näst föregående kalenderår. Årsavgiften beräknas i intet fall lägre än för tre arbetare. I stadgarna föreskrives, att varje medlem skall avgiva en garantiförbindelse, lydande å 50 kr. för varje arbetare, för vilken årsavgift erlägges, dock minst 200 och högst 5 000 kr. Vid brott mot stadgarna eller riksföreningens beslut kan skadestånd utdömas, och bestämmer överstyrelsen storleken härav, som dock ej får överstiga garantiförbindelsens belopp. S v e r i g e s b l e c k - o c h p l å t s l a g a r e m ä s t a r e f ö r b u n d består av lokal- eller länsföreningar samt dessutom av enskilda mästare, som utgöra den s. k. enskilda gruppen. Vid sidan av styrelsen finnas fullmäktige, utsedda av lokal- eller länsföreningarna samt enskilda.gruppen, för avgörande av vissa frågor i samråd med styrelsen. Vid upprättande av kollektivavtal eller förändring av sådant skall förslag underställas förbundets styrelse. Avtalet får icke överlämnas till motparten eller påtecknas godkännande utan styrelsens medgivande. Vid inträde i förbundet skola lokal- eller länsföreningar underställa sina stadgar styrelsens prövning och skola dessa för att kunna godkännas innehålla bestämmelser om fullgörande av de förbindelser, som åligga dem enligt förbundets stadgar eller särskilda avtal. För godkännande av inträdesansökan fordras enhälligt beslut av förbundsstyrelsen; är beslutet icke enhälligt, hänskjutes ärendet till fullmäktiges avgörande. Till förbundet utgår av de enskilda medlemmarna bl. a. en årsavgift, beräknad efter det medeltal arbetare, som hos dem varit anställda under det sistförflutna året. Rörande uteslutning föreskrives, att uppsägning kan verkställas av förbundets styrelse samt, vad gäller medlem tillhörande lokal- eller länsförening, av dennas styrelse. Under pågående strejk, vilken omfattar mer än 10 % av hos förbundets medlemmar anställda arbetare, eller under en av förbundet förklarad lockout får anmälan om utträde ej göras eller godkännas. Medlem kan åläggas skadestånd för brott mot förbundets stadgar eller dess beslut. Skadestånd får ej utdömas till högre belopp än 100 kr. per arbetare. Medlemmarna avgiva icke någon garantiförbindelse, till skillnad från vad som fallet är inom svenska arbetsgivareföreningen och målaremästarnas riksförening.

630 Av den här lämnade redogörelsen för de olika arbetsgivarorganisationernas stadgeföreskrifter angående medlemmars inträde, uteslutning och förpliktelser gentemot organisationerna framgår, att föreskrifterna äro ganska ensartade, särskilt givetvis vad gäller de till svenska arbetsgivareföreningen anslutna organisationerna.

B. Uttalanden från arbetsgivarhåll rörande formerna för organisationsarbetet. Bland arbetsgivarna ha organisationssträvandena framträtt under andra former än bland arbetarna. Organisationsarbetet har bland de senare måst läggas på en bred grundval för att nå massorna och publiciteten har anlitats i stor utsträckning. Ingående bestämmelser ha meddelats i stadgar o. dyl. rörande de olika medlen att utveckla och sammanhålla organisationerna. De medel, som i samma syfte tillgripits på arbetsgivarhåll, ha, såsom nämnts, i de större organisationerna framför allt bestått i att föreskriva ett visst ansvarighetsbelopp, vara utgives en garantiförbindelse, som förfaller till betalning i händelse av osolidariskt uppträdande. Svårigheter att få den önskade sammanslutningen till stånd ha framträtt icke minst inom byggnadsindustrien, där företagarna lill stor del sakna starkare ekonomisk ryggrad och ofta intaga en mellanställning mellan arbetsgivare och arbetare. I ett tidigare skede av organisationsrörelsen bland byggnadsindustriens arbetsgivare planerades långt gående åtgärder för åstadkommande av ett solidariskt uppträdande. Typisk är den förut citerade bestämmelsen i centrala arbetsgivareförbundets stadgar, att det för förbundets medlemmar skulle gälla som en hederssak att såvitt möjligt gynna arbetsgivare och leverantörer, som tillhörde förbundet, särskilt i fråga om beställningar, som av dem kunde utföras, och borde som villkor för affärsförbindelsen fordras medlemskap i förbundet. I C. A:s årsberättelse för 1913—1914 avhandlades denna fråga i samband med en redogörelse för de åtgärder, som vidtagits för utarbetande av solidaritetsbestämmelser, och uttalades härvid, att principen vilade på en säker grund, medan svårigheten gällde dess omsättande i det praktiska livet. På förslag av C. A. upptogs frågan om solidaritetsbestämmelser vid det femte nordiska arbetsgivarmötet i Stockholm 1913. Ett lör frågans behandling tillsatt särskilt utskott fann sig visserligen nödsakat att avstå från att fastställa bestämda regler, men ville till alla organiserade arbetsgivare i Skandinavien rikta en kraftig uppmaning att i detta hänseende visa fullständig lojalitet och kollegialitet mot varandra. I svenska arbetsgivareföreningens tidning Industria uttalade föreningens verkställande direktör 1930, att man inom föreningen visserligen städse tänkt och handlat så, att anslutning till föreningen vore en frivillig handling avarbetsgivaren, vilket dock icke hindrade den uppfattningen, att en arbets-

631 givare, som utan deltagande i föreningens strävanden och kostnader hakade sig fast vid dess lönenivå, oberättigat utnyttjade föreningens verksamhet. Det vore därför en hederssak för föreningens delägare att vid affärsuppgörelser söka giva företräde åt andra delägare i föreningen. I varje nummer av Industria är införd en uppmaning härom till delägarna. Vid årsmöte med Sveriges målaremästareförening (nu målaremästarnas riksförening i Sverige) i Malmö 1927 behandlades frågan om åtgärder i syfte att bekämpa illojal konkurrens. Årsmötet beslöt uppdraga åt överstyrelsen att vid kommande avtalsrörelser och i de fall, då parterna vore därom ense, medverka till överenskommelser uti ifrågavarande syfte samt hos lokalföreningarna undersöka förutsättningarna och möjligheterna för självständiga åtgärder till den illojala konkurrensens begränsande. I den av överstyrelsen för målaremästarnas riksförening avgivna årsberättelsen till föreningens årsmöte 1935 förekommer rörande det då föreliggande förslaget till lagstiftning om tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter ett uttalande, som i detta sammanhang icke saknar intresse. Det yttras om lagförslaget, att detta, därest det av riksdagen upphöjdes till lag, skulle bli till stor skada för hantverkets utövare. Förslaget, säges det, innehåller i huvudsak en legalisering av rätten till att gå vid sidan av gällande kollektivavtal, sålunda gynna yrkenas marodörer och den del av allmänheten, som ville begagna sig av dessa för att få arbeten utförda till lägre priser än de legitima yrkesutövarna enligt avtal vore skyldiga att betala i arbetslön. De i samband med avtalsuppgörelsen i målerifacket 1933 träffade bestämmelserna om avgränsning mellan arbetsgivare och arbetare, förbud mot lagbildning m. m. (se nedan) gjordes i årsberättelsen jämväl till föremål för uttalanden av intresse för här förevarande spörsmål. Genom lagbildningen hotade utvecklingen att gå i den riktningen, att yrket splittrades i små företagsenheter och skillnaden mellan mästare och arbetare utplånades. Tillkomsten av bestämmelserna hade medfört ordning i förhållandena: mästaren hade blivit arbetsgivare och arbetaren arbetare, varigenom mer ordnade förhållanden skapats på de av dessa bestämmelser berörda orterna.

C. Kollektivavtalens bestämmelser om ömsesidigt organisationstvång. Svenska arbetsgivareföreningen har alltifrån sin tillkomst strängt hållit på principen om arbetsgivarens fria val i fråga om arbetskraft, vilken princip kommit till uttryck i § 23 av föreningens stadgar. I paragrafen stadgas, att i kollektivt avtal, som upprättas mellan delägare i föreningen och fackförening eller fackförbund, bestämmelse skall intagas, att arbetsgivaren har rätt att fritt antaga och avskeda arbetare, att leda och fördela arbetet och att begagna arbetare från vilken förening som helst eller arbetare stående

utanför förening. Genom den s. k. decemberkompromissen 1906 erkände landsorganisationen å de till den anslutna fackförbundens vägnar i huvudsak bestämmelsen med det tillägg, att, om avskedande ägt rum under omständigheter, som kunde tolkas såsom angrepp å föreningsrätten, arbetarna ägde att, innan andra åtgärder vidtoges, genom sin organisation påkalla undersökning för vinnande av rättelse. I kollektivavtal omfattande omkring tre fjärdedelar av samtliga kollektivavtalsberörda arbetare, däribland huvudmassan av arbetare inom de egentliga byggnadsfacken, återfinnas numera bestämmelser, avfattade i huvudsaklig överensstämmelse härmed. En utförligare framställning av dessa bestämmelsers tillkomst och utveckling finnes i den i kap. XXIX lämnade redogörelsen för monopolistiska tendenser bland byggnadsarbetarna. I motsättning till den i § 23 av svenska arbetsgivareföreningens stadgar uttryckta principen ha arbetarna strävat att i kollektivavtalen få införd företrädesrätt (ev. ensamrätt) för fackföreningsmedlemmar vid arbetsanställning eller avskedande för arbetsbrist. Såsom närmare framgår av kap. XXIX h a de i kollektivavtalen införda bestämmelserna om s. k. organisationstvång på senare tid visat ökning inom byggnadsindustrien, om de också endast inom målerifacket förefinnas i mera betydande omfattning. Måleriavtalens organisationsklausul är emellertid grundad på r e c i p r o c i t e t s p r i n c i p e n , d. v. s. att samtidigt som arbetsgivarna förplikta sig att i sin kondition endast använda medlemmar av målareförbundet (resp. den avtalsslutande arbetarorganisationen), förplikta sig arbetarna å sin sida att endast arbeta i kondition hos medlemmar av målaremästarnas riksförening eller, där lokalavdelning av riksföreningen saknas på arbetsgivarsidan, hos självständiga föreningar eller mästare, som godkänt gällande avtal. Arbetsgivarorganisationerna i målerilacket, som äro fristående från svenska arbetsgivareföreningen, ha sålunda i detta hänseende tillämpat helt andra principer än de i § 23 av arbetsgivareföreningens stadgar uttryckta. Att i målerifacket arbetsgivarna sålunda framgått på gemensam linje med arbetarna för upprättandet av ett ömsesidigt organisationstvång, förklaras av vissa för detta fack säregna förhållanden. Arbetsgivarna utgöras till övervägande del av småföretagare och gränsen mellan dem och arbetarna kan i många fall betraktas som flytande. Icke sällan inträffar, att den som ena dagen är anställd hos en mästare andra dagen är sin egen företagare. Genom att arbetarna åtaga sig egna arbeten uppstår risk, att de, särskilt under ogynnsam arbetssäsong, skola underbjuda de priser, som fastställts i gällande kollektivavtal. Arbetsgivarna äro icke mindre än arbetarna intresserade av att denna konkurrens bekämpas. Bägge parterna ha därför funnit med sin fördel förenligt att göra gemensam sak för den kollektivavtalsbestämda lönenivåns upprätthållande i största möjliga utsträckning. Rörande de särskilda bestämmelser, som i samband härmed meddelats för det fall, att inom den

633 avtalsslutande arbetarorganisationen råder brist på ledig arbetskraft eller kondition icke kan erhållas hos mästarna m. m., hänvisas till den i kap. XXIX lämnade redogörelsen för monopolistiska tendenser bland byggnadsarbetare. Företagarna i måleriyrket stå till stor del utanför målaremästarnas riksförening, vare sig de äro sammanslutna i självständiga föreningar eller oorganiserade. En undersökning av de vid mitten av 1936 gällande kollektivavtalen giver vid handen, att bestämmelser om ömsesidigt organisationstvång funnos i 146 av 168 måleriavtal, eller 86-9 %, berörande 1 450 av 1 733 arbetsgivare (83-7 %) och 7 969 av 10 664 arbetare (74-7 %). Bestämmelser om ömsesidigt organisationstvång förefinnas jämväl i några avtal inom plåtslagerifacket. Antalet dylika avtal utgjorde vid mitten av 1936 endast 4, omfattande 50 arbetsgivare och 114 arbetare. I samband härmed må omnämnas, att enligt stockholmsavtalet för plåtslagare avmätning av ackordsarbete, som betingar större arbetsvärde än 100 kr., skall verkställas av ett mätningskontor. Mätningsavgift utgår med 3 % å bruttosumman av uppmätta ackordsarbeten samt å timlön för arbete, utfört i anslutning till ackordsarbete. Detta gäller emellertid endast för medlemmar av de avtalsslutande organisationerna, av vilka vardera sidan erlägger halva beloppet. För andra än medlemmar bestämmes mätningsavgiften av mätningskontorets styrelse. Avgiften skall, enligt en till avtalet gjord protokollsanteckning, utgå med 2 % h ö g r e belopp för arbetsgivare, som icke tillhöra föreningen, och utgör den förhöjda avgiften kompensation för de kostnader, som arbetsgivarorganisationen iklätt sig för avtalets upprättande. Bestämmelsen synes tjäna som medel att få arbetsgivarna att ansluta sig till organisationen. Detta synes framgå därav, att de organiserade arbetsgivarna i Stockholm sysselsätta 82 % av de till facket hörande arbetarna i huvudstaden. D. Bestämmelser i kollektivavtal m. m. för bekämpande av illojal konkurrens. Bestämmelserna om ömsesidigt organisationstvång kunna givetvis anses vara av monopolistisk natur så till vida, att de syfta till att förbehålla arbetet åt medlemmarna av organisationerna å bägge sidor. Däremot behöva de icke nödvändigtvis vara av y r k e s monopolistisk natur, därest organisationerna, allt under det att de upprätthålla kravet på viss yrkeskompetens, stå öppna för samtliga yrkesutövare inom facket. Härvid uppställer sig emellertid för de mer hantverksmässigt betonade yrkena den nyss berörda svårigheten att bestämma gränserna mellan arbetsgivare och arbetare, beroende på förekomsten av en mängd småföretagare, vilka växelvis uppträda som företagare och arbetare, ävensom s. k. lagbildningar (se nedan). En viktig fråga för arbetsgivarna inom dessa yrken

634 har därför blivit frågan om de krav på yrkeskompetens, som måste ställas på dem, vilka vilja utöva självständig företagarverksamhet. I flertalet kollektivavtal inom måleriyrket finnas bestämmelser angående avgränsningen mellan arbetsgivare och arbetare, därjämte också rörande kooperativa företags rättigheter och skyldigheter, lagbildning och illojal konkurrens m. m. Det bör framhållas, att dessa bestämmelser i huvudsak icke återfinnas i bl. a. Stockholms- och göteborgsavtalen. En översiktlig redogörelse för dem torde dock vara av intresse. I fråga om a v g r ä n s n i n g e n m e l l a n a r b e t s g i v a r e och a r b e t a r e skall enligt de flesta avtalen som mästare eller arbetsgivare endast anses den, vilken äger minst den yrkeskompetens, som är föreskriven för duglig, ordentlig och flitig arbetare, som kan förete utlärlingsbetyg eller styrka, att han arbetat som målare visst antal år. Därjämte gäller som fordran, att han sysselsatt arbetare under minst 1 500 arbetstimmar under ett år. Det föreskrives beträffande k o o p e r a t i v a f ö r e t a g , att deras föreståndare och ledare i alla avseenden likställas med andra arbetsgivare eller firmor i fråga om avtalets tillämpning. De arbetare, som där arbeta, skola icke anses såsom egna företagare, utan skola åtnjuta det skydd och de förmåner, som avtalet föreskriver för arbetare. Tidigare ha funnits bestämmelser, att endast ett kooperativt företag finge finnas inom ett avtalsområde. Numera äro dylika bestämmelser mindre ofta förekommande. En tredjedel av avtalen, däribland avtalen i Malmö, Norrköping, Gävle, Örebro m. fl. städer, innehålla jämväl bestämmelser om f ö r b u d mot b i l d a n d e t a v »lag». Härmed avses sammanslutningar av arbetsgivare eller arbetare för arbetes utförande enligt andra villkor än kollektivavtalets. Lagbildningen anses av båda parterna vara undergrävande för avtalets lönebestämmelser, då lagens medlemmar inbördes kunna överenskomma att beräkna och fördela den inkomst, som uppstår på ett arbete, utan hänsyn till vad ett arbete skall betinga enligt avtalets priser. Förbudet mot lagbildning kan sägas syfta till att från marknaden utestänga icke önskvärda yrkesutövare, varav man enligt det förut anförda har lika stort intresse på arbetarsidan som på arbetsgivarsidan. I avtalen stadgas förbud för arbetare att åtaga sig eller utföra eget arbete (s. k. fusk) under den tid, de äro anställda hos arbetsgivare. Det har därjämte befunnits nödigt att i avtalen föreskriva, att arbetsgivare eller arbetare ej äga rätt att för utomstående, arbetsgivare eller andra, utföra arbete på sämre villkor än avtalats, vilket kan anses belysande för svårigheterna i detta fack beträffande avtalets efterlevande. I den händelse parterna träffat överenskommelse om åtgärder mot i l l o j a l k o n k u r r e n s , må arbete ej utföras på sämre villkor än i överenskommelsen föreskrives. Dylika överenskommelser ha i åtskilliga fall kommit till stånd.

635 I samband härmed må omnämnas, att i malmöavtalet för plåtslagare, omfattande 32 arbetsgivare med 146 arbetare, finnes en bestämmelse, som under vissa förutsättningar synes medgiva lagbildning. Däri stadgas nämligen, att en eller flera arbetslösa arbetare, som sökt men ej erhållit arbete, äga rätt att gemensamt åtaga sig eget arbete inom ramen av högst 200 kr. i arbetslön räknat, under förutsättning att de äro villiga åtaga sig erbjudet arbete hos arbetsgivare, sedan det påbörjade arbetet är färdigställt. I annat tall betraktas arbetaren som arbetsgivare och äger då endast i begränsad utsträckning själv deltaga i mindre nybyggnads- och reparationsarbeten. I plåtslagerifacket äro dessutom att anteckna vissa försök till samverkan mellan organisationerna å ömse sidor i konkurrensbekämpande syfte. År 1906 träffades exempelvis i Norrköping en överenskommelse, enligt vilken arbetsgivare, som vägrade ansluta sig till vederbörande organisation, skulle anmälas hos ordföranden för denna, varefter saken skulle hänskjutas till en kommitté av representanter för organisationerna å ömse sidor, överenskommelsen synes dock icke ha kommit att tillämpas. Ett nytt initiativ togs i Norrköping 1931 och resulterade i en överenskommelse, som blev gällande till den 1 april 1936 och var att anse som en komplettering av gällande kollektivavtal. Överenskommelsen gick ut på att »beivra alla försök till kringgående eller undergrävande av organisationernas rättmätiga bestämmelser och att motverka varje uppträdande av oorganiserade krafter på arbetsmarknaden». Samarbetet skulle jämväl inriktas på att förhindra överbefolkning i yrket och på att i detta syfte få till stånd en strängare kontroll över lärlingars anställande och deras arbete. Den i överenskommelsen deltagande fackföreningen instämdes 1935 av motparten till arbetsdomstolen bl. a. för att genom understödjande av en kooperativ byggnadsförenings verksamhet ha uppträtt i konkurrens med arbetsgivarorganisationens medlemmar. Därjämte yrkades ansvar å en medlem av fackföreningen för att han i strid mot överenskommelsen åtagit sig arbete, som icke vore att anse som tillfälligt. I utslag den 27 juli 1935 (nr 80) förklarade arbetsdomstolen, att fackföreningen icke visats ha genom förvärv av andelar i den kooperativa byggnadsföreningen eller eljest brutit mot gällande kollektivavtal eller 1931 års överenskommelse. Däremot bifölls arbetsgivarorganisationens yrkande om ansvar å den enskilde fackföreningsmedlemmen. E. Av arbetsgivarorganisationerna vidtagna spärråtgärder under arbetskonflikter. I det föregående har omnämnts, att i ett tidigare skede av organisationsrörelsen bland byggnadsindustriens arbetsgivare planerades långt gående åtgärder för åstadkommande av ett solidariskt uppträdande och att dessa åtgärder bl. a. avsågo att gynna organisationens medlemmar i fråga om beställningar m. m. på bekostnad av utomstående arbetsgivare. Vidare ha an-

636 förts en del uttalanden från arbetsgivarhåll till förmån för åtgärder i liknande riktning. Då hithörande spörsmål ingående behandlats i samband med frågan om lagstiftning om tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter m. m., anse sig de sakkunniga icke behöva ingå på frågans principiella sida. Numera synes intresset för åtgärder i denna riktning vara betydligt mindre bland arbetsgivarna än tidigare. Erinras må här blott om de spärrningsåtgärder i fråga om olika slags byggnadsmaterial, som vidtogos av svenska arbetsgivareföreningen under byggnadskonflikten 1920. Genom förhandlingar med byggnadsämnesförbundet ordnade föreningen inställandet av försäljningar och leveranser av byggnadsmaterial, såsom cement, kalk och tegel, varjämte genom det till föreningen anslutna byggmästareförbundets försorg överenskommelse träffades med järn- och trävaruhandlande om inskränkning i försäljning av järn och trävaror. Endast cementspärren torde ha varit någorlunda effektiv, men den krävde en högst betydande apparat samt drog dryga omkostnader; den leddes av tillsatta cementnämnder i Stockholm, Malmö och Göteborg, med en av svenska arbetsgivareföreningens styrelse utsedd kontrollnämnd som högsta instans. För tilldelningen av cement fastställdes av arbetsgivareföreningen i samråd med cementfabrikerna de grunder, att cement i regel icke skulle tilldelas för utförande av nybyggnader eller sådana reparationer av byggnader, som kunde anstå, men att däremot fabriksrörelsens, jordbrukets m. fl. näringars normala behov av cement för rörelsens fortgående skulle tillgodoses, varjämte hänsyn skulle tagas till statliga och allmännyttiga behov. Sedan regeringen den 2 oktober 1920 beslutat att med stöd av förfoganderättslagen beslaglägga 100 000 fat cement, vilka skulle ställas till förfogande för dem, som önskade bygga, gjordes spärren i fortsättningen verkningslös, varför denna omedelbart hävdes av svenska arbetsgivareföreningen. F. De sakkunnigas yttrande. Den redogörelse för monopolistiska tendenser bland arbetsgivarna på byggnadsindustriens arbetsmarknad, som i det föregående lämnats, har berört de åtgärder, som vidtagits för att från arbetsmarknaden söka utestänga arbetsgivare, vilka ansetts genom sin verksamhet skada gemensamma yrkesintressen av huvudsakligen ekonomisk natur. Medelst lokala och centrala organisationer har man slagit vakt om dessa intressen och därvid lagt stor vikt på ett solidariskt och lojalt uppträdande. Monopoliseringstendenser kunna likväl icke sägas ha varit framträdande vad gäller här avsedda organisationssträvanden. De organisationer, varom här är fråga, torde nämligen icke åsyfta att tillförsäkra några vissa yrkesutövare ensamrätt till inom organisationernas verksamhetsområden förekommande arbeten. Såväl principiellt som praktiskt stå organisationerna öppna för en var utövare av respektive yrken, vilkas intressen organisationerna åtagit sig att företräda.

637 Genom gemensamt uppträdande vid förhandlingar med arbetarnas organisationer rörande kollektivavtal m. m. och vid slutande av dylika avtal samt genom enhetliga åtgärder beträffande arbetsinställelser o. dyl. ha de fackligt organiserade arbetsgivarna dessutom sökt hävda sina intressen gentemot arbetarna inom facket. För att främja och underlätta de direkta affärsförbindelserna mellan sammanslutna arbetsgivare ha gjorts försök att utestänga icke-organiserade arbetsgivare från de ekonomiska fördelar, som sammanslutningen skulle medföra. Ävenledes ha vissa samfällda åtgärder av arbetsgivare och arbetare förekommit med syfte att förhindra illojal konkurrens. Enligt de sakkunnigas mening kunna förenämnda åtgärder från sammanslutna arbetsgivares sida knappast anses vara av sådan natur, att de böra föranleda någon mera betydelsefull erinran. Av allmänt intresse torde vara att såväl arbetsgivarna som arbetarna äro sammanslutna till så starka organisationer, att de intressen, de representera, i erforderlig mån motväga varandra. Otvivelaktigt skänka dessa organisationer en stadga inom de olika yrkena, som är av stor samhällelig betydelse. De olägenheter för enskilda, som de till äventyrs medföra, torde ej vara av beskaffenhet, att motåtgärder från samhällets sida skulle kunna anses motiverade. Ökad anslutning till dessa organisationer är följaktligen, enligt de sakkunnigas mening, önskvärd. Den påverkan, som hittills utövats på oorganiserade arbetsgivare för att förmå dem att organisera sig, lär icke ha tagit sädana former, att ett ingripande från lagstiftningsmaktens sida skulle ha kunnat anses vara av behovet påkallat. Monopolistiska tendenser av helt annat och mindre tilltalande slag förekomma emellertid, vilka i detta sammanhang icke kunna lämnas opåtalade. I åtskilliga fall, då entreprenadsystemet anlitats för genomförande av byggnadsföretag — icke minst när det gällt sådana där staten uppträtt som byggherre — ha av allt att döma tillfälliga karteller bildats eller överenskommelser träffats i avsikt att höja entreprenadsummorna utöver skäliga belopp. Så synes ha varit förhållandet med avseende icke allenast å byggnadsarbeten i vanlig mening utan även beträffande ledningsarbeten av olika slag. I all synnerhet lära dylika fall ha kunnat konstateras, då anbuden infordrats under hand från ett begränsat antal inbjudna anbudsgivare. Även vid genom offentligt utbjudande införskaffade anbud från obegränsat antal anbudsgivare ha dylika tendenser kunnat spåras, om ock sammanhållningen mellan anbudsgivarna under sådana omständigheter varit svår att åstadkomma och vidmakthålla. Likaså omförmälas fall, då anbudsgivares privilegierade ställning utnyttjats i enahanda syfte. Enligt vad som försports har det också förekommit, att anbudsgivare mellan sig uppdelat sålunda erhållen vinst. Dylika åtgärder från arbetsgivares sida äro givetvis förkastliga och skapa utan tvivel misstro till entreprenadväsendet, det numera mest anlitade sy-

638 stemet för byggnadsarbetens utförande. Detta är att beklaga. Ett välordnat entreprenadväsende fordrar, att byggherrarna tillförsäkras att fullt lojala principer och metoder begagnas av anbudsgivarna, så att anbuds summorna icke bliva oskäliga. Enligt de sakkunnigas mening borde det ligga i de fackliga arbetsgivarorganisationernas intresse att bekämpa dylika prisuppskörtande kartellbildningar, vilka ju näppeligen kunna anses förenliga med dessa organisationers strävan att befrämja en fri yrkes- och näringsutövning till fromma för samtliga organisationernas medlemmar och allmänt väl. Det synes de sakkunniga uppenbart, att dessa arbetsgivarorganisationer böra på allt sätt främja ett entreprenadsystem, som kan vara ägnat att ingiva förtroende hos dem, som vilja begagna sig av detta system för utförande av byggnadsföretag. Det är naturligtvis också synnerligen angeläget, att monopoltendenser av nu antydda slag ägnas all möjlig uppmärksamhet avstatsmakterna och den allmänna opinionen. Särskilt i fråga om byggnadsentreprenader för statens och kommunernas räkning måste det tillses, att sammangaddningar vid entreprenadanbuds avgivande förhindras. Vaksamhet från de myndigheters sida, som äga att pröva sådana anbud, är såsom hittills i hög grad nödvändig. Den nya byrå inom byggnadsstyrelsen, som de sakkunniga i annat sammanhang ämna föreslå, bör jämväl ha till uppgift att beakta frågor som dessa. I anslutning till vad ovan anförts må erinras om, vad byggnadsstyrelsesakkunniga på sin tid yttrat i denna fråga (S. O. U. 1925: 13, sid. 75). I dessa sakkunnigas yttrande och förslag i fråga om sättet för utförande av statens husbyggnadsarbeten framhålles, att möjlighet borde förefinnas att vid statens husbyggnadsföretag tillämpa den arbetsform — entreprenadsystem eller egen regi — som i varje särskilt fall befunnes vara den ur ekonomisk synpunkt mest ändamålsenliga. För att möjlighet till ett sådant val mellan olika alternativ skulle kunna sägas föreligga, borde staten på husbyggnadsverksamhetens område äga tillgång till ett organ, som vore rustat för verksamhetens bedrivande jämväl i egen regi. Därigenom finge staten också en starkare ställning än eljest till de enskilda entreprenörerna och kunde skydda sig mot eventuella försök till exploatering från deras sida. För att rusta byggnadsstyrelsen för uppgifter av ifrågavarande slag föreslogo dessa sakkunniga, att styrelsen och i första hand dess byggnadsbyrå borde så organiseras, att den, bland annat, hade möjlighet att, därest så funnes lämpligt, organisera och leda arbeten i egen regi. Utan tvivel är detta ett ändamålsenligt tillvägagångssätt för att möta kartellbildningar o. dyl. bland entreprenörer. Staten som byggherre har givetvis uti denna sin organisation haft ett skydd mot exploatering från entreprenörernas sida. Den egna regin torde emellertid kunna användas som sådant skydd endast av institutioner, verk och inrättningar, vilka bedriva en mer kontinuerlig

639 byggnadsverksamhet. För den tillfälliga byggherren lär det i regel bliva en alltför omständlig affär att igångsätta och bedriva byggnadsföretag i egen regi, varför denne är hänvisad till entreprenadsystemet. Icke minst med hänsyn till sådana byggherrars situation böra byggnadsindustriens fackliga arbetsgivarorganisationer söka förhindra, att större eller mindre entreprenörgrupper medelst anbudskarteller eller liknande överenskommelser kompromettera entreprenadväsendet genom att uppskörta dem, som skapa arbetstillfällen åt nämnda industris arbetsgivare och arbetare.

De sakkunniga vilja jämväl fästa uppmärksamheten därå, att tendenser till monopolistiska strävanden även kunna tänkas uppstå inom sammanslutningar av inom byggnadsindustrien arbetande funktionärer av olika slag, exempelvis arkitekter och ingenjörer, i avsikt att tillförsäkra sig ritnings- och konstruktionsarbeten enligt av dem fastställda taxor och föreskrifter. I den mån dessa sammanslutningars åtgärder äro av sådan beskaffenhet, att de avse att monopolisera dylikt arbete till för höga priser eller utestänga annan, sammanslutningarna icke tillhörande kvalificerad arbetskraft, bör samhällets uppmärksamhet genom vederbörande statliga organ jämväl vara riktad på dylika åtgöranden för att stävja desamma.

KAP. XXIX.

Monopolistiska tendenser på byggnadsindustriens arbetsmarknad (arbetarna). A. Landsorganisationens ställning till frågan om öppen eller sluten fackföreningspolitik. a.

Inledning.

Den principiella inriktningen av landsorganisationens och de till denna anslutna fackförbundens politik fastställes vid de med vissa års mellanrum återkommande kongresserna och kommer till uttryck i programuttalanden och stadgeföreskrifter. Härifrån är emellertid steget långt till principernas utformning och tillämpning i det verkliga livet. Då det i landsorganisationens stadgar såsom ett bland dess ändamål bl. a. angives att verka för likformigt uppträdande från de anslutna organisationernas sida såväl i allmänhet som i fråga om förhållandet till arbetsgivarna och deras organisationer, så bör framhållas, att detta syfte endast ofullständigt kan realiseras. Den organiserade arbetarrörelsen har sin tyngdpunkt i fackförbunden, där verksamheten är koncentrerad. Landsorganisationen är visserligen formellt sett rörelsens huvudorganisation, men i realiteten fungerar den som sådan endast i begränsad omfattning. Någon överensstämmelse föreligger icke alltid mellan landsorganisationens kongressbeslut och förbundspolitiken, vilken bl. a. ju har att taga hänsyn till de olika yrkenas särskilda intressen. Ännu mindre föreligger någon fullständig överensstämmelse med politiken i förbundsavdelningarna, där de trängre yrkessynpunkterna och de lokala intressena kunna dominera. Även om landsorganisationens beslut betraktas som normerande för rörelsen, kunna de dock icke lämna rum för alla de praktiska överväganden, till vilka hänsyn måste tagas i det dagliga organisationsarbetet eller till de ofta snabba förändringarna i läget på arbetsmarknaden. Detta gäller icke minst regleringen av yrkenas rekrytering och utbudet av arbetskraft. Frågan om rekrytering och utbud av arbetskraft står å ena sidan i ett intimt samband med den fackliga politiken i dess helhet och influeras på olika sätt av denna. Å andra sidan står regleringen av arbetskraftutbudet

641 i det närmaste beroende av växlingarna i det ekonomiska livet. Under nedgående konjunkturer föranledas arbetarna ofta att vidtaga restriktiva åtgärder i fråga om utbudet av arbetskraft, resp. skärpa de bestående. Avspärrningsåtgärder vidtagas vid sådana tillfällen från de olika yrkenas sida och kunna i fall av svårare ekonomisk kris skärpas därhän, att de olika orterna avstängas från tillströmning av »främmande» arbetskraft, oavsett om den finnes inom eller utom yrket. Motiven härför kunna vara såväl rent sociala som ortspolitiska, såsom exempelvis då företräde till arbete lämnas i kommunen mantalsskrivna, vilka ha försörjningsplikt. Ur samhällsekonomisk synpunkt plägar framhållas intresset av arbetskraftens rörlighet och utbudets anpassning efter behovet, vilket intresse emellertid ofta kommer i konflikt med det sociala kravet å stabilitet och trygghet i anställningsförhållandena. Det må emellertid här framhållas, att kravet på arbetskraftens rörlighet icke uteslutande reses ur samhällsekonomiska synpunkter. F r å n fackföreningsrörelsens sida har givits auktoritativt uttryck åt den uppfattningen, att rörelsen själv har det största intresset av, att avstängningstendenserna icke få överhand och därmed den solidaritet äventyras, på vilken arbetarnas organisationsväsen är uppbyggt. b.

Uttalande för öppen fackforeningspolitik av landsorganisationens kongress 1926.

Vid landsorganisationens kongress 1926 förekom en livlig debatt i frågan om arbetskraftens rörlighet med anledning av förslag från metallindustriarbetareförbundets avdelning 32 i Stockholm, »att kongressen i princip skulle uttala sig mot monopolsträvandena inom fackföreningsrörelsen och för att fackorganisationerna beträffande tillträdet till de skilda yrkena i möjligast vidsträckta mån skulle tillämpa den öppna dörrens politik». Kongressen hade föregåtts av en presskampanj, under vilken även tidningar, som föra fackföreningsrörelsens talan, varnade mot monopoltendenserna. Landssekretariatet föreslog följande uttalande, vilket biträddes av kongressen: »Kongressen, som finner en sluten föreningspolitik vara stridande mot fackföreningsrörelsens principer och icke vara förenlig med demokratisk och socialistisk åskådning, uttalar, att den svenska fackföreningsrörelsen även i fortsättningen bör föra en öppen fackföreningspolitik och medgiva rätt till anslutning för alla arbetare, som arbeta inom en förenings verksamhetsområde. I arbetet för upprätthållande av gällande avtal böra fackföreningarna ej vidtaga åtgärder, som förhindra arbetskraftens fria rörlighet i annan mån än som är ofrånkomligt för upprätthållande av ordnade förhållanden inom resp. industrier. Föreningarna böra även var för sig inrikta sig så att tvister organisationerna emellan om rätten att utföra visst arbete undvikas.» I den av kongressen likaledes godkända motiveringen till detta uttalande framhölls, att, med undantag för hamnarbetet, en öppen fackföreningspolitik alltid tillämpats inom olika arbetsområden. Dock hade man sökt i någon 42—717118. 1

642 mån reglera arbetstillgången genom bestämmelser i kollektivavtalen om lärlingsregulativ och om att på platsen bosatta och skattskrivna arbetare skulle ha företrädesrätt till arbete. Även hade några förbund sökt få överenskommelser om att senast anställd arbetare först skulle avskedas och att vid anställning av arbetare företräde skulle lämnas den, som tidigare vant anställd å arbetsplatsen. Fackorganisationernas åtgärder att reglera arbetstillgången syntes, heter det i motiveringen, ha haft fog för sig och vara ur skilda synpunkter nödvändiga. Men alla åtgärder för reglering av arbetskraftens fria anpassning måste, heter det vidare, handhavas med stor försiktighet, så att man genom de företagna åtgärderna ej åstadkomme ett nytt och besvärligt ont. Ur allmän synpunkt och även för arbetarna vore det en fara, om de restriktiva lärlingsbestämmelserna gjordes så snäva att yrket ej finge behövlig nyrekrytering av yrkesutbildad arbetskraft. Faran därav ansågs i längden bliva större för arbetarna än om något för stort antal lärlingar utbildades. Det vore vidare oriktigt om, genom en minutiös tillämpning av bestämmelserna om företrädesrätt för ortens mantalsskrivna, tillresandet av arbetare förhindrades på sådant sätt, att behövlig arbetskraft ej funnes tillgänglig. I arbetslöshetstider borde de arbetslösa framför allt ha rätt att förflytta sig för att kunna uppspåra alla eventuellt förekommande arbeten. En inringning av varje arbetsområde, så att endast något visst antal arbetare skulle få söka arbete inom vart och ett av dessa, skulle komma att i längden skada arbetarna. Det skulle bliva till hinder för den ekonomiska utvecklingen och för arbetskraftens fria förflyttning och anpassning. I många fall vore det slutligen behjärtansvärt, att företrädesrätt till arbete gåves den arbetare, som ett flertal år arbetat å en arbetsplats. Men sattes denna princip i system, så att den sist antagna alltid skulle först avskedas, så uppstode fara för att det skapades ett proletariat, som dreves från arbetsplats till arbetsplats utan att kunna vinna någon mera fast anställning. Och för de unga medförde principens strikta tillämpning ökade svårigheter att över huvud vinna anställning vid ett företag, som ej utvidgade sin verksamhet till större omfattning än det tidigare haft. Under diskussionen ställde sig representanterna för byggnadsfackförbunden och andra hemmamarknadsförbund i allmänhet avvisande, icke så mycket mot det nyss citerade uttalandet som mot vissa delar av motiveringen, särskilt vad gäller den förordade uppmjukningen av lärlingsregulativet ävensom av bestämmelserna om företrädesrätt för äldre anställda. Avslag å uttalandet yrkades av en representant för byggnadsträarbetareförbundet. Att märka är emellertid, att, enligt uttalandet, rätt till anslutning till resp. organisationer endast skulle medgivas arbetare, som arbeta inom en förenings verksamhetsområde. Detta torde böra tolkas så, att tillträde skulle stå öppet först då anställning erhållits inom yrket och å orten. Med till-

643 lämpning härav kan givetvis drivas en mer eller mindre restriktiv politik, i den m å n ett förbund eller dess avdelningar i realiteten kunnat försäkra sig om företrädes- eller ensamrätt till arbete av visst slag eller å viss ort. Vid sådant förhållande träder frågan om rätten till och de faktiska möjligheterna för övergång mellan förbunden resp. mellan avdelningarna inom ett förbund i förgrunden. c.

Beslut

av

landsorganisationens kongress 1931 rörande överflyttning a v medlemskap mellan förbunden.

Normerande för föreskrifterna i förbundens stadgar om övergång mellan förbunden resp. avdelningarna inom ett förbund ha varit bestämmelser härom i landsorganisationens stadgar. I dessa har stipulerats s. k. fri övergång, innebärande rätt för medlem att, vid fullgjorda inbetalningar, utan ny inträdesavgift övergå till annan organisation inom landsorganisationen, såvida de villkor uppfyllts, som allmänt krävas för medlemskap i vederbörande förbund. Dessa bestämmelser utvidgades och förtydligades 1917 genom tillägg dels att vid överflyttning skulle, i och för beräkning av eventuellt tillkommande understödsrättigheter, medlemstiden i den organisation, varifrån flyttning skett, räknas medlemmen till godo, dels att person, som strukits ur till landsorganisationen anslutet förbund, icke finge intagas i annat anslutet förbund, förrän mellanhavandena med det gamla förbundet uppgjorts. Emellertid synas dessa bestämmelser icke ha kunnat strikt tillämpas. Krav på erläggande av resterande avgifter för återfående av medlemskap och därmed rätt till fri övergång har kunnat leda till, att den uteslutne stannat utanför organisationen och såsom oorganiserad uppträtt till skada för dess intressen eller att han anslutit sig till annan, med landsorganisationen konkurrerande organisation. Det har därför kunnat göras gällande, att det låge i fackföreningsrörelsens eget intresse, att de s. k. skubbarna återfördes till organisationerna. Ett medel härtill har erbjudit sig i den relativt lindriga återinträdesavgift, som i några förbund varit gällande. Även om i regel denna avgift synes ha varit tillräckligt hög för att täcka den restantiesumma, som enligt stadgarna kan ge anledning till uteslutning, så har dock av olika orsaker kunnat inträffa, att den betydligt understigit de restantier, för vilka en del medlemmar kommit att häfta. Då nu återinträdet berättigar till fri övergång, har följden blivit, att en del förbund, som själva uppställt stränga återinträdesvillkor, fått mottaga medlemmar, vilka de betraktat som icke önskvärda avgiftsskolkare. I denna fråga ha inom fackföreningsrörelsen yppat sig skilda meningar, i det att huvudvikten än lagts på rörelsens intresse av att underlätta de uteslutnas återintagande på relativt lindriga villkor, än på att upprätthålla den av gammalt gällande principen om »klar» medlemsbok vid överflyttning från ett förbund till ett annat. Ytterligare har frågan komplicerats

644 därav, att man inom en del förbund åberopat möjligheten till övergång på lindrigare villkor, än som skulle gälla vid sträng tillämpning av nämnda princip, såsom skäl för att över huvud ställa sig avvisande mot upptagandet av medlemmar från andra förbund. Efter livliga debatter bestämde sig landsorganisationens kongress 1931 för en kompromisslösning, innefattande hela spörsmålet om överflyttning av medlemskap mellan förbunden. Huvudinnehållet av de nya bestämmelserna kan sammanfattas i följande punkter: 1. Arbetare inom landsorganisationen skall vara organiserad i det förbund, inom vars verksamhetsområde han är sysselsatt. 2. Sedan medlem erhållit arbete inom annat förbunds verksamhetsområde, är h a n skyldig överflytta sitt medlemskap till detta förbund, vilket icke får vägra sådan överflyttning. 3. Vid överflyttning av medlemskap skola samtliga avgifter vara erlagda till och med den dag utskrivning äger rum. 4. Ursprungliga inträdesdatum skall vara utgångspunkt vid beräknande av medlemmen eventuellt tillkommande rättigheter. 5. Medlem, som strukits för skuld, kan beviljas inträde i annat förbund, då han erhållit arbete inom detta förbunds verksamhetsområde, mot erläggande av den återinträdesavgift, som gäller i det nya förbundet. Vid återflyttning till det gamla förbundet erlägger han skillnaden mellan den senast inbetalta återinträdesavgiften och den högre återinträdesavgift, som eventuellt kan gälla i det gamla förbundet. 6. Medlem, som strukits på grund av osolidariskt uppträdande, får ej intagas i annat förbund, förrän han uppgjort sitt mellanhavande med det förbund, ur vilket han strukits. Samtidigt som dessa bestämmelser i princip upprätthålla skyldigheten för medlem, som strukits för skuld, att klarera sina mellanhavanden med förbundet, giva de dock sanktion åt det förfarande, enligt vilket en för skuld struken medlem kan skaffa sig övergång genom erläggande av återinträdesavgift. I regel torde ock inom förbunden, såsom nyss anmärktes, återinträdesavgiften täcka uppkommet restantiebelopp, under förutsättning att föreskrifterna om uteslutning för skuld någorlunda strikt tillämpas. I betraktande av att avgiftsbefrielse i allmänhet gäller vid arbetslöshet, vid sjukdom, vid frånvaro från arbetet för värnplikt eller skolgång samt vid hög ålder, synes heller icke behöva förutsättas, att restantier för längre tidsperioder skulle förekomma i någon större omfattning. Att märka är, att återinträdesavgiften, enligt landsorganisationens beslut 1931, vid överflyttning skall erläggas till det n y a förbund, dit övergången sker.' Tidigare torde ha förekommit, att återinträdesavgiften erlades till det gamla förbundet, varefter mellanhavandet med detta ansågs klarerat och övergång till annat förbund kunde ske. Anmärkningsvärt är ock, att medlem, som erhållit arbete inom annat

645 förbunds verksamhetsområde, förpliktas att överflytta sitt medlemskap till det nya förbundet och att detta förbjudes vägra sådan överflyttning. Detta torde få anses gälla de fall, då medlemmen uppgjort sitt mellanhavande med det gamla förbundet, medan i fråga om medlem, som strukits för skuld, stipuleras, att han k a n beviljas inträde i annat förbund. Förbudet mot att vägra klara medlemmar överflyttning tillkom 1931 på yrkande av metallindustriarbetareförbundets förste ordförande, som skarpt kritiserade de avstängningsåtgärder, som vidtagits inom vissa förbund och vilka för övrigt belystes av en mängd talare. I samtliga fall gäller för rätt till överflyttning, att medlemmen erhållit arbete inom det nya förbundets verksamhetsområde. Det förutsattes sålunda icke, att arbetslösa medlemmar skola beredas övergång till annat förbund, även om de kunna uppvisa klar medlemsbok.

B. Restriktiva bestämmelser i byggnadsfackförbundens stadgar. a.

Förbundsstadgarnas föreskrifter om villkor för inträde.

Bland de bestämmelser i byggnadsfackförbundens stadgar, som kunna verka restriktivt i arbetsmarknadshänseende, må särskilt uppmärksammas bestämmelser om inträde i förbunden och överflyttning mellan organisationer samt om uteslutning och villkor för återinträde. Av visst intresse i samma hänseende äro ock stadgarnas föreskrifter om avgifternas storlek och avgiftsbefrielse samt om arbetslöshetsunderstöd, inkl. reseunderstöd. Diskretionär prövning av avdelningsstyrelsen. Beträffande de villkor som gälla för inträde i resp. förbund, bör först och främst uppmärksammas, att enligt vissa byggnadsfackförbunds stadgar rätten till inträde på de fastställda villkoren icke är absolut, utan beroende på d i s k r e t i o n ä r p r ö v n i n g av styrelsen för den avdelning, i vilken inträde sökes. Detta är fallet i murare-, målare- och elektriska arbetareförbunden. Bestämmelsen om inträde är nämligen i dessa förbunds stadgar formulerad så, att inträdesansökanden k a n antagas, därest han fyller de uppställda fordringarna. I målareförbundet äger dock inträdessökande, som vägras inträde i avdelning, överklaga beslutet hos förbundsstyrelsens verkställande utskott, som efter utredning avgör ärendet. Arbete inom förbundets verksamhetsområde. I regel kräves som villkor för inträde i ett förbund, att vederbörande har arbete inom förbundets verksamhetsområde, d. v. s. inom i stadgarna närmare angivna yrken eller industrier. I grov- och fabriksarbetareförbundet stipuleras att medlemmarna skola utgöras dels av »byggnadsindustriens icke hantverkslärda arbetare» och arbetare inom ett antal uppräknade industrier, dels av arbetare »inom andra

646 industrier och arbetsgrenar, vars arbetare icke skola vara anslutna Ull annat industriförbund». Nyssnämnda villkor innebär, att arbetssökande, som förut icke haft sysselsättning inom fackförbundets verksamhetsområde, beviljas medlemskap först sedan han eller hon erhållit arbete. Under normala förhållanden torde denna restriktion icke ha någon större betydelse med hänsyn till möjligheten att erhålla medlemskap. I tider av mera svårartad arbetslöshet kan den däremot vålla de inträdessökande stora olägenheter, i all synnerhet om fackföreningarna försöka att strängt tillämpa den regeln, att endast organiserade arbetare skola förfoga över arbetstillfällena eller i varje fall ha företrädesrätt till arbete. Konsekvensen kan då bliva, att arbetstillfällena monopoliseras till förmån för dem, som lyckas tillförsäkra sig medlemskap i god tid. I praktiken motverkas dock detta av den på arbetsgivarhåll lika strängt hävdade regeln, att de skola ha rätt att fritt antaga och avskeda arbetare samt att använda arbetare, oavsett om dessa äro organiserade eller ej (se nedan) } Krav ha vid landsorganisationens kongresser rests på att fackföreningarna skulle vara skyldiga att bevilja medlemskap, oavsett om den sökande erhållit arbete inom deras resp. verksamhetsområden eller icke. Bortsett från frågan om landsorganisationens kongress äger befogenhet att på detta sätt ingripa i fackföreningarnas och förbundens stadgeväsende, vore förutsättningen för en sådan reform, att man vidtoge en bland förbunden mycket omtvistad stadgeändring med avseende å förbundens ömsesidiga ekonomiska förpliktelser inom landsorganisationen. Enligt landsorganisationens stadgar äro förbunden skyldiga att erlägga avgifter för hela sitt medlemstal, alltså även för arbetslösa medlemmar, av vilka förbunden själva icke kunna taga avgifter. Man har nämligen ansett, att befrielse från avgifter till landsorganisationen för arbetslösa medlemmar skulle gynna säsongarbetarförbunden på övriga förbunds bekostnad. Säsongarbetarförbundens medlemmar torde i allmänhet icke ha åtnjutit mindre inkomster än de förbunds medlemmar vilka haft mera stadigvarande arbete, varför man ansåg det vara riktigast, att säsongarbetareförbunden av sina medlemmar uttoge så höga avgifter, att därav kunde bestridas hela årsavgifter till landsorganisationen. Så länge denna bestämmelse upprätthålles inom landsorganisationen, skulle emellertid skyldigheten att utan några som helst restriktioner bevilja medlemskap även åt personer, som icke erhållit arbete inom yrket, facket eller industrien, vålla ett sådant förbund som exempelvis grov- och fabriksarbetareförbundet betydande svårigheter. Detta förbund har i likhet med en del andra byggnadsfackförbund nödgats motlaga stora skaror arbetslösa, varför förbundet skulle belastas med en mycket stor avgiftsbörda till landsorganisationen utan att kunna räkna med motsvarande inkomster. 1 Sigfrid Hansson: sid. 101 o. f.

Den svenska

fackföreningsrörelsen,

5:e

uppl.

Stockholm

1934,

647 Inom byggnadsfackförbunden finner man, att kravet, att den sökande vid inträdestillfället skall ha verklig anställning inom yrket eller industrien, mer eller mindre distinkt kommer till uttryck i samtliga förbunds stadgar. I murareförbundets stadgar användes den formuleringen, att som villkor för inträde gäller, att sökanden vid inträdet inom avdelningens område utövar muraryrket. Enligt kongressens beslut betraktas såsom arbetare i muraryrket och således inträdesberättigade alla arbetare, som utföra arbete upptaget i murarfackets ackordsprislistor eller därmed närbesläktat arbete. Byggnadsträarbetareförbundets stadgar uppställa som krav sysselsättning inom fack, som förbundet omfattar. Till målareförbundet äga enligt förbundets stadgar tillträde måleriarbetare och lackerare, som ha måleriarbeten inom andra industrier, samt andra arbetare, som äro anställda hos målerifirmor och sysselsättas med arbeten, vilka direkt sammanhänga med måleriyrket. I bleck- och plåtslagareförbundets stadgar formuleras motsvarande bestämmelse så, att för medlemsrätt fordras anställning inom förbundets verksamhetsområde. Elektriska arbetareförbundet skall enligt stadgarna bestå av elektriska montörer anställda hos elektriska installations- och radiofirmor och därmed jämställda arbetare, vid kraft- och belysningsverk anställd drifts- och montagepersonal samt inom industrien arbetande elektriska montörer och reparatörer ävensom kraftstationspersonal samt vid statens och enskilda företag anställd linjebyggnads- och elektrisk montagepersonal ävensom i direkt samband därmed sysselsatta arbetare. Slutligen gäller för rätt till medlemskap i metallindustriarbetareförbundet att vara arbetare anställd inom den svenska metallindustrien. Principen om anställning inom vederbörande förbunds verksamhetsområde såsom villkor för inträde kominer ock till uttryck i de av landsorganisationen utarbetade mönsterstadgarna för anslutna fackförbund. Yrkeskompetens. Övriga i förbundsstadgarna föreskrivna villkor för inträde kunna i allmänhet icke sägas vara av särskilt restriktiv natur. Mer utförliga föreskrifter om yrkeskompetens meddelas endast i målareförbundets stadgar, som förbehålla inträde åt utlärd eller eljest till kompetens styrkt målare och annan arbetare, som är anställd hos målerifirma och sysselsattes med arbeten direkt sammanhängande med måleriyrket; för de senare berättigar dock ej medlemskapet till deltagande i måleriarbete. Åtnjuter inträdessökanden avtalsenlig eller eljest på platsen gällande normal arbetslön, kan erhållas inträde som s. k. helbetalande medlem, medan målare och lackerare, som av godkänd anledning erhåller lägre lön, kan få inträda som halvbetalande. Lärling med mindre än tre års anställning erhåller i regel endast lokalt medlemskap — lärlingskort — i vederbörande avdelning, men kan dock beviljas inträde i förbundet som halvbetalande. Ålder för inträde. I stadgarna för de tre egentliga byggnadsfackförbunden och för målareförbundet föreskrives icke någon viss ålder för inträde,

648 medan i övriga hithörande förbund gäller 15 eller 16 års minimiålder. För inträde skall i samtliga förbund betalas inträdesavgift, som erlägges till den lörbundsavdelning, där inträde sker, och varav visst belopp inbetalas till förbundskassan. Enligt stadgarna får i byggnadsträarbetareförbundet inträdesavgiften icke fastställas till lägre belopp än 6 kr. eller högre än 20 kr. för helbetalande medlem, medan i målare- och murareförbunden gälla minimiavgifter å 10 resp. 5 kr., i grov- och fabriksarbetareförbundet belopp, som bestämmes av avdelningen (varav 2 kr. betalas till förbundskassan), samt i övriga förbund fixa avgifter, växlande mellan 3 och 5 kr., allt för helbetalande. b.

Stadgarnas föreskrifter om överflyttning, uteslutning för restans med avgifter och återinträdesavgifter.

Närbesläktade med stadgarnas bestämmelser om inträde äro föreskrifterna om överflyttning från en avdelning till en annan inom förbundet resp. från annat förbund inom eller utom landsorganisationen, liksom ock föreskrifterna om uteslutning och villkor för återinträde. Ser man närmare på de föreskrifter i här berörda hänseenden, som finnas införda i stadgarna för byggnadsfackförbunden, finner man följande. Vad först beträffar övergång mellan olika organisationer, har man att skilja mellan övergång 1) för medlemmar, som uppgjort sina mellanhavanden med annan organisation och som därför enligt landsorganisationens stadgar åtnjuta fri övergång utan erläggande av inträdesavgift, och 2) för personer, som strukits ur annan organisation för skuld. Vidare gälla något skiljaktiga bestämmelser vid övergång från annat förbund och vid övergång mellan olika avdelningar inom ett och samma förbund. Fri övergång från annat förbund. För fri övergång från annat förbund uppställes i flertalet byggnadsfackförbund ej något annat uttryckligt villkor i stadgarna än anmälan, omedelbart eller inom viss tid, vid inträdet i det nya förbundet liksom vid utträdet ur det gamla (»inmälning» resp. »avmälning»). Kravet att arbete skall ha erhållits inom det nya förbundets verksamhetsområde — för vilket, såsom nämnts, landsorganisationens kongress uttalade sig redan 1926 — kommer endast till uttryck i målareförbundets och byggnadsträarbetareförbundets stadgar och i de senare i den milda formen, att m ö j l i g h e t till anställning skall föreligga. Dock torde inom byggnadsfackförbunden i regel krävas, att arbete erhållits inom det nya förbundets verksamhetsområde för att fri övergång skall kunna äga rum. Detta är också den princip, som kommer till uttryck i härå syftande föreskrifter i de av landsorganisationen utarbetade mönsterstadgarna för anslutna fackförbund. Vid byggnadsträarbetareförbundets kongresser har upprepade gånger krävts, att den överflyttande skall styrka, att han lärt yrket, vilket motive-

649 rats med att personer, som kallat sig träarbetare utan att kunna visa sig äga härför erforderlig utbildning, under perioder av livlig byggnadsverksamhet skaffat sig tillträde till förbundet genom fri övergång. Dessa yrkanden ha på förslag av förbundsstyrelsen städse avslagits. I målareförbundet gäller som villkor för fri övergång samma kompetensvillkor som för nyinträde och för vilka förut redogjorts, nämligen att den överflyttande är utlärd eller till kompetensen styrkt målare eller annan arbetare, som är anställd hos målerifirma och sysselsattes med arbeten direkt sammanhängande med måleriyrket. Allt efter lönens storlek erhåller den överflyttande inträde som heleller halvbetalande medlem. I övrigt innehålla byggnadsfackförbundens stadgar icke några restriktiva föreskrifter beträffande övergång från annat förbund för medlemmar, som enligt landsorganisationens stadgar böra äga rätt till avgiftsfri övergång. Fri övergång mellan avdelningarna. Ej heller gälla, i fråga om fri övergång mellan avdelningarna inom ett förbund, i allmänhet andra villkor än att mellanhavandena med den gamla avdelningen klarerats och att anmälan göres — dock med ett undantag. I murareförbundets stadgar § 23 föreskrives, att, då förbundsstyrelsen avstängt arbetskraft från en plats, där arbetslöshet råder (eller underhandlingar pågå), det är varje medlems skyldighet tillse, att icke någon kollega där söker arbete, så länge avstängningen varar, samt att det åligger avdelningsstyrelse att göra medlem uppmärksam å de platser, där förbundsstyrelsen godkänt avstängning. Av denna föreskrift synes tidigare ha gjorts ganska flitigt bruk, men 1928 biföll förbundskongressen ett yrkande om begränsning av stadgandet, på grund varav inskrevs i stadgarna, att avstängning enbart i anledning av arbetslöshet endast finge förekomma i undantagsfall, då särskilt stort antal medlemmar inom en avdelning vore arbetslösa. Förbundsstyrelsen äger ock att upphäva avstängning, då framställning därom göres av medlem och då skäl därtill föreligga. Enligt uppgift från murareförbundet skall efter 1928 års beslut, vilket inom förbundet tillmätes stor betydelse, praktiskt taget varje ansökan om avstängning på grund av arbetslöshet ha avslagits. Detta så långt byggnadsfackförbundens stadgar medgiva en inblick i frågan om villkoren för avgiftsfri övergång från andra förbund eller mellan avdelningarna inom resp. förbund. Frågan om det förfarande härutinnan, som i verkligheten kommit att tillämpas inom förbunden och avdelningarna, behandlas i ett senare sammanhang. Uteslutning för restans med avgifter. I fråga om uteslutning för restans med avgifter föreskrives i regel inom byggnadsfackförbunden, liksom i andra förbund, att medlem vid risk av uteslutning icke får dröja med inbetalningar av sina avgifter mer än högst en viss tid, växlande mellan 6 och 8 veckor. I murareförbundet inträder dock allenast suspension efter 12 veckors restans

650 och uteslutning först efter ett år. I ett par förbunds stadgar medgives uppskov för viss kortare tid, men i praktiken torde icke alltid dessa bestämmelser strängt tillämpas. Aterinträdesavgifter. Inom byggnadsfackförbunden gälla i allmänhet — grov- och fabriksarbetareförbundet dock undantaget — relativt höga aterinträdesavgifter, vilka, enligt landsorganisationens beslut 1931, skola tillämpas även mot de avgiftsskolkare, som från annat förbund söka överflyttning. Dessa avgifter torde därför i och för sig erbjuda en viss spärr mot dylika överflyttningar. I murareförbundet erlägges en återinträdesavgift, motsvarande minst ett års ordinarie avgifter till förbundet. I byggnadsträarbetareförbundet betalas vid återinträde en avgift, som är minst 10 kr. och högst 30 kr. högre än avgiften för nyinträde, vilken, såsom förut angivits, växlar mellan 6 och 20 kr.; avgiften kan höjas för återinträdessökande, som två eller flera gånger uteslutits. I grov- och fabriksarbetareförbundet gäller en återinträdesavgift, vars i stadgarna fixerade och till förbundskassan anslagna del utgör 4 kr., eller dubbelt mot vad som gäller i fråga om nyinträdesavgiften. Målareförbundet upptager en återinträdesavgift, som uppgår till 20 kr. eller dubbla nyinträdesavgiften och som höjes andra och tredje gången återinträde sökes. Bleck- och plåtslagareförbundet kräver vid återinträde 10 kr. eller dubbla nyinträdesavgiften samt dessutom erläggandet inom viss tid av restantiernas belopp vid uteslutningstillfället. I elektriska arbetareförbundet och metallindustriarbetareförbundet är återinträdesavgiften fastställd till 20 resp. 10 kr., varjämte i det förstnämnda förbundet kräves betalning av resterande veckoavgifter och särskilda uttaxeringar. Ovan angivna aterinträdesavgifter inom byggnadsträarbetare-, målare-, bleck- och plåtslagare- samt metallindustriarbetareförbunden höjas dessutom med visst belopp, därest vid tiden för uteslutningen förhöjd veckoavgift varit påbjuden. Enligt målareförbundets stadgar kan härigenom den sammanlagda återinträdesavgiften uppgå till 70 kr., nämligen för den, som söker återinträde tredje gången. Till något större belopp kan återinträdesavgiften (fix) anslås i murareförbundet, medan den under ovan angivna förutsättningar torde kunna stiga till 40 å 50 kr. i övriga förbund, undantagandes grov- och fabriksarbetareförbundet. Till jämförelse må nämnas, att de i resp. förbundsstadgar till minimibeloppet fastställda ordinarie veckoavgifterna, per år räknat, uppgå till 60 a 80 kr. inom samtliga byggnadsfackförbund, undantagandes målareförbundet, där de uppgå till 115 kr. 1 Det medlemskap, som förvärvas genom inbetalning av ovan angivna aterinträdesavgifter, betraktas som nytt och medför sålunda icke återförvärv avförutvarande medlemskap och därmed förenade understöds- och andra rättigheter. För att det gamla medlemskapet skall kunna återfås, fordras en1

Samtliga i texten här ovan angivna belopp gälla helbetalande medlemmar.

651 ligt murare- och målareförbundens stadgar erläggandet av restantier och avgifter för hela den tid uteslutningen varat. Återförvärv av gammalt medlemskap ter sig givetvis ur den enskilde medlemmens ekonomiska intressesynpunkt icke lika eftersträvansvärt i de förbund, där icke ett på inbetalda avgifter grundat understöd utgår vid arbetslöshet, dödsfall och liknande risker. I sådant hänseende må erinras, att arbetslöshetskassa saknas inom de tre egentliga byggnadsfacken (murare, byggnadsträarbetare, byggnadsgrovarbetare), medan begravningsfond finnes inom murareförbundet, övriga hithörande förbund utbetala däremot reguljärt arbetslöshetsunderstöd, baserat på erlagda veckoavgifter, målareförbundet därjämte begravningshjälp. Vilande mcdlemsrätt. I samband härmed må nämnas, att samtliga byggnadsfackförbund, med undantag av elektriska arbetareförbundet, under särskilda förutsättningar bevilja s. k. vilande medlemsrätt. Syftet härmed är att bereda medlemmar, vilka för vissa såsom legitima ansedda orsaker önska lämna sitt förbunds verksamhetsområde, möjlighet att, med befrielse tillsvidare från medlemsskyldigheter, bevara sitt gamla medlemskaps rättigheter vilande för det fall, att de återgå till sitt förra yrke. Dylik rätt beviljas sålunda åt medlemmar, som utträda för att bli självständiga yrkesidkare, verkmästare eller förmän, vidare sådana, som övergå till annat yrkesområde, inom vilket facklig organisation saknas, som fått anställning hos företag i annat land, där övergång till eller inträde i facklig organisation vägras, o. s. v. I metallindustriarbetareförbundet kan vilande medlemsrätt beviljas även under sjukdom, värnpliktstjänstgöring och skolgång, för vilka fall jämväl gäller avgiftsbefrielse; härvid lär den senare tillämpas för kortare tidsperioder, vilande medlemsrätt för längre perioder.

C. Kollektivavtalens bestämmelser om företrädesrätt till arbete för organiserade arbetare eller på grund av personliga förhållanden. a.

1908 års kollektivavtalsundersökning.

1 svenska kollektivavtal har tidigare i mycket stor utsträckning förefunnits bestämmelser avseende att inskränka arbetsgivarens rätt att fritt antaga och avskeda arbetare. Detta har icke minst gällt avtal träffade inom byggnadsverksamheten och vid allmänna arbeten. Dessa inskränkande bestämmelser ha varit av två olika slag. Dels har ensamrätt eller företrädesrätt till arbete förbehållits medlemmarna av de arbetarorganisationer, som träffat avtalen, vilket innebär ett bestridande såväl av arbetsgivarens rätt att, oberoende av arbetarnas organisationsförhållanden, antaga och avskeda arbetare som av arbetarens rätt att tillhöra vilken organisation han finner för gott eller stå utanför organisation. Dels har stadgats, att vid avskedandet och understundom vid antagandet av ar-

652 betare hänsyn skall tagas till arbetarens personliga förhållanden. Sålunda har företräde till arbete lämnats åt dugliga arbetare, bosatta å orten, familjeförsörjare, arbetare, som förut varit anställda hos arbetsgivaren, men som avskedats på grund av tillfällig arbetsbrist eller, vid säsongarbete, på grund av verksamhetens nedläggande för året. Vid den första i vårt land verkställda officiella kollektivavtalsundersökningen, avseende förhållandena vid 1908 års början, befanns det, att bestämmelser av det förra slaget, d. v. s. om mer eller mindre direkt organisationstvång, förekommo i 211 avtal, omfattande 1 577 arbetsgivare och 15 380 arbetare (6-0 % av hela antalet av avtal berörda). Dessa avtal voro så gott som uteslutande att finna inom hantverket, byggnadsverksamheten och stuverirörelsen. Inom flertalet byggnadsfack voro emellertid bestämmelser rörande dessa frågor ganska sparsamt förekommande, vilket i undersökningen förmodades ha sin grund däri, att arbetarnas organisationssträvanden inom dessa fack nått en omfattning, som gjorde dylika stadganden obehövliga. Endast inom målar- och stuckatöryrkena befanns i själva verket de därav berörda arbetarna uppgå till mer än 10 % av hela det i undersökningen redovisade antalet. Orsaken till, att företrädes- eller ensamrätt till arbete för fackförenings medlemmar huvudsakligen påträffades inom hantverks- och byggnadsyrkena, ansågs vara, icke blott att arbetsgivarna inom dessa yrken ofta intogo en svagare ställning gentemot arbetarorganisationerna än arbetsgivarna inom fabriksindustrien, utan även att föreningstvånget utgjorde ett led i ett närmare samarbete mellan arbetsgivar- och arbetarorganisationerna och att detta samarbete företrädesvis förekom inom dessa yrken. Bestämmelser av det senare slaget, d. v. s. om att hänsyn till arbetarens personliga förhållanden skall tagas vid avskedande och antagande av arbetare, påträffades vid den nyssnämnda kollektivavtalsundersökningen i 622 avtal, omfattande 5 262 arbetsgivare och 89 618 arbetare (35-0 % av hela antalet av avtal berörda). Bestämmelser av detta slag voro således betydligt vanligare än bestämmelserna om företrädesrätt för organiserade. Liksom de sistnämnda voro de huvudsakligen till finnandes inom hantverket och byggnadsverksamheten samt vid allmänna arbeten, där arbetsförhållandena påkalla eller arbetarorganisationerna vetat framtvinga större hänsynstagande till arbetarnas önskemål. Den alldeles övervägande delen av redovisade murare, byggnadsträarbetare och byggnadsgrovarbetare omfattades sålunda av dylika bestämmelser, liksom också flertalet målare. Tilläggas må, att i den här anförda kollektivavtalsundersökningen uttalades, att bestämmelser av det sistnämnda slaget tydligen icke ansetts stå i strid med den princip om arbetsgivares rätt att fritt antaga och avskeda arbetare samt att leda och fördela arbetet, varom i det närmast följande skall bliva tal.

653 b. Decemberkompromissen 1906. I den 1902 bildade svenska arbetsgivareföreningen kom frågan om arbetets ledning och fördelning att diskuteras i samband med frågan om föreningens ställning till kollektivavtalet; härvid torde ock denna frågas behandling inom andra på den tiden existerande arbetsgivarföreningar ha spelat en viss roll. Efter livliga debatter beslöt svenska arbetsgivareföreningens stämma 1904 att i § 23 av föreningens stadgar införa följande bestämmelser 1 : »I kollektivt avtal, som upprättas mellan delägare i föreningen och fackförening eller fackförbund, skall intagas bestämmelse, att arbetsgivaren har rätt att fritt antaga och avskeda arbetare, att leda och fördela arbetet och att begagna arbetare från vilken förening som helst eller arbetare stående utanför förening.» Då svenska arbetsgivareföreningen från början tillförsäkrat sig kontroll över sina medlemmars avtalspolitik, fick emellertid den här citerade föreskriften den innebörden, att föreningen åtog sig ansvaret för att vid avtalsuppgörelser skydda de anslutna företagens rätt att själva bestämma över arbetspersonalens sammansättning. Härigenom invecklades föreningen i konflikter, vilka ledde till den s. k. december kompromissen 1906, enligt vilken landsorganisationen å de till den anslutna fackförbundens vägnar i huvudsak godkände den omtvistade bestämmelsen, dock med det tillägget att om avskedande ägt rum under omständigheter, som kunde tolkas såsom angrepp å föreningsrätten, arbetarna ägde att, innan andra åtgärder vidtogos, genom sin organisation påkalla undersökning för vinnande av rättelse. Bestämmelser, avfattade i huvudsaklig överensstämmelse härmed, återfinnas numera i kollektivavtal omfattande omkring tre fjärdedelar av samtliga kollektivavtalsberörda arbetare. De båda övriga på den tiden existerande stora arbetsgivarorganisationerna, centrala arbetsgivareförbundet, vars medlemmar huvudsakligen utgjordes av arbetsgivare inom byggnadsverksamheten och även hantverket, och Sveriges verkstadsförening, sökte i något olika formuleringar göra samma principer gällande. Centrala arbetsgivareförbundet hade sålunda i sina grundbestämmelser för avtal med arbetarorganisationer av år 1907 inryckt följande bestämmelse: »Arbetsgivaren fördelar och leder arbetet samt antager och avskedar arbetare utan fackförenings eller arbetares ingripande. Arbetsgivaren får likväl icke avskeda arbetare endast av det skäl, att denne tillhör någon viss förening, och å andra sidan få arbetarna icke lämna arbetet endast av skäl, att arbetsgivaren använder arbetare, som ej tillhör viss förening.»2 I det 1909 träffade riksavtalet för byggnadsindustrien fanns infört ett stadgande avfattat i överensstämmelse med den nyss nämnda decemberkompro1 Carl Hallendorff: Svenska arbetsgivareföreningen 1902—1927, minnesskrift, Stockholm 1927, sid. 57 o. f. 3 Samma föreskrift fanns redan i bestämmelser undertecknade d. 25 juni 1900 till reglerande av förhållandena inom byggnadsbranschen i Stockholm.

654 missen 1906, samtidigt som följande »justerade protokollsanteckning» gjordes till avtalet: »Parterna äro ense om riktigheten av den principen, att där arbetsgivare har att välja mellan flera dugliga, ordentliga och flitiga arbetare, företräde till arbete bör lämnas den, som är bosatt å platsen eller i dess grannskap; och må, där vederbörande parter därom enas, ett uttalande av detta innehåll kunna tillföras lokalavtalen.» Under det andra decenniet av 1900-talet synas hithörande restriktiva föreskrifter i kollektivavtalen i det hela ha befunnit sig på retur såsom följd av den på arbetsgivarhåll i anslutning till § 23 av arbetsgivareföreningens stadgar energiskt hävdade uppfattningen. Inom byggnadsverksamheten gjorde man dock, i överensstämmelse med riksavtalets medgivande, till åtskilliga avtal uttalanden om, att vid antagande av arbetare hänsyn borde tagas till arbetarens boningsort. c.

Kollektivavtalsundersökningen 1920/21.

Då nästa stora officiella undersökning av kollektivavtalsbeståndet företogs vid årsskiftet 1920/21, rådde inom byggnadsindustrien helt säregna avtalsförhållanden, varom i korthet här torde böra erinras. Det år 1909 upprättade riksavtalet hade formellt upphört att gälla med utgången av år 1912, men eftersom de i enlighet med riksavtalets stadganden avfattade lokalavtalen fortforo att gälla intill den 1 april 1918 liksom ock riksavtalets bestämmelser om riksskiljenämnd, kan riksavtalet sägas h a varit i kraft intill sistnämnda tidpunkt. Efter en omfattande konflikt på sommaren 1918 träffades visserligen inom de tre egentliga byggnadsfacken på hösten överenskommelse om lönesatser för de särskilda orterna ävensom om en gemensam norm såsom grund för lokalavtalens allmänna bestämmelser. De bristfälliga organisationsförhållandena inom industrien ledde emellertid i slutet av 1918 till upplösning av den förutvarande huvudorganisationen, centrala arbetsgivareförbundet, vars medlemmar organiserade sig på följande yrkesförbund: Sveriges bleck- och plåtslageriarbetsgivareförbund, arbetsgivareförbundet för godsbefordran, Sveriges målaremästareförening och Sveriges byggmästareförbund, vilka var för sig under den tidigare delen av 1919 inträdde i svenska arbetsgivareföreningen. 1 Inom arbetsgivareföreningen företräddes byggnadsverksamheten inom riket jämväl av det tidigare anslutna svenska väg- och vattenbyggarnas arbetsgivareförbund. 1918 års avtal, vilka företedde variationer i vissa delar, där tidigare enhetliga bestämmelser gällt, voro i kraft till den 1 april 1920. Några mer ordnade förhållanden inom industrien skapades icke därigenom. Under trycket av dyrtiden etablerades en mängd lönestrider med skiftande lokala uppgörelser som följd och arbetsförhållandena började alltmera karakteri1 Bleck- och plåtslageriarbetsgivareförbundet och målaremästareföreningen sedermera vid årsskiftet 1923/24 ur svenska arbetsgivareföreningen.

utträdde

655 seras av oreda och förvirring. I själva verket hade vid början av 1920 gällande kollektivavtal i stort sett förlorat sin betydelse som normerande för arbetsvillkoren inom industrien, särskilt i Stockholm. Den lockout, som av svenska arbetsgivareföreningen proklamerades fr. o. m. den 1 april 1920, då avtalen utlöpte, avslutades genom en i november s. å. träffad uppgörelse. Några kollektivavtal existerade sålunda i stort sett icke under byggnadssäsongen detta år och byggnadsverksamheten låg i stor utsträckning nere. Där arbetet, i trots av en av arbetsgivareföreningen anordnad blockad för leverans av byggnadsmaterial, fortgick, reglerades arbetsvillkoren i allmänhet genom muntliga avtal eller interimistiska skriftliga uppgörelser. Till dessa tillfälliga avtal, som i åtskilliga fall torde ha gällt ända till årsskiftet 1920/21, är icke någon hänsyn tagen i den officiella kollektivavtalsundersökningen. I kollektivavtalsundersökningen 1920/21 redovisas av här anförda skäl icke mer än 116 avtal för de tre egentliga byggnadsfacken (murare, byggnadsträarbetare, byggnadsgrovarbetare), berörande omkring 600 arbetsgivare och 13 700 arbetare. Flertalet av dessa avtal träffades vid novemberuppgörelsen 1920 eller i omedelbart samband därmed. Därjämte omfattade uppgörelsen upprättandet av allmänna bestämmelser för lokalavtal inom byggnadsindustrien, vilka, även om de till omfattning och väsentliga grunder gällde landet i dess helhet, dock icke ansågos äga karaktär av riksavtal annat än som reglerande för lokalavtalen. I dessa bestämmelser återfinner man föreskrifter om arbetares antagande och avskedande m. m. avfattade i enlighet med den förut omnämnda decemberkompromissen 1906. Likalydande föreskrifter infördes i de samtidigt träffade allmänna bestämmelserna lör arbetsavtal inom plåtslageriyrket. Decemberkompromissen fanns ock införd i de riksavtal, som bestodo inom rörlednings- och elektriska installationsbranscherna. Sammanlagt redovisas i undersökningen 307 lokala kollektivavtal inom byggnadsverksamhetens samtliga fack, berörande 25 935 arbetare. Liksom inom övriga kollektivavtalsbundna näringsområden finner man, att de förut ganska vanliga restriktiva föreskrifterna om företrädesrätt till arbete för organiserade eller på grund av personliga förhållanden gått starkt tillbaka. Av hela kollektivavtalsbeståndet inom samtliga näringsgrenar innehöllo endast 163 avtal med 7 468 berörda arbetare (1*7 % av hela antalet av avtal berörda) bestämmelser av det förra slaget och 198 avtal med 19 940 arbetare (4-6 % av hela antalet av avtal berörda) bestämmelser av det senare slaget. Inom byggnadsverksamheten finner man endast 21 avtal med 493 berörda arbetare, som stipulera företräde till arbete för organiserade, och 42 avtal med 1 521 berörda arbetare, som stipulera företrädesrätt på grund av personliga förhållanden. Av den officiella statistiken att döma skulle sålunda vid årsskiftet 1920/21 de restriktiva kollektivavtalsföreskrifterna i fråga om arbetares antagande

656 och avskedande ha icke långt från utplånats inom byggnadsverksamhetens olika fack. Särskilt var det påfallande, att restriktioner på grund av olika personliga förhållanden, såsom anställningstid, boningsort, ålder m. m., vilka 1908 gällt för mer än fyra femtedelar av byggnadsfackens kollektivavtalsberörda arbetare, voro så sparsamt förekommande. I motsats härtill hade bestämmelser av detta slag vidmakthållits i kommunalavtalen, så att de där förekommo i ungefär lika stor utsträckning som 1908, d. v. s. omfattande c:a 90 % av de kollektivavtalsberörda arbetarna. Till någon del kan bristen på stadganden om viss företrädesrätt till arbete vara att tillskriva den föga representativa karaktären av det material, som legat till grund för undersökningen. Inom de tre egentliga byggnadsfacken redovisades, såsom förut framhållits, endast 116 avtal med 13 700 berörda arbetare, och de på den tiden i stor utsträckning förekommande tillfälliga avtalsuppgörelserna hade icke medtagits i redogörelsen. Även med hänsyn tagen härtill synas dock de nyss anförda siffrorna otvetydigt giva vid handen, att de restriktiva föreskrifterna i mycket stor utsträckning måst uppgivas såväl inom de egentliga byggnadsfacken som inom de därmed lierade yrkena.

d. Specialundersökningen

1929/30 och förhållandena

vid årsskiftet 1934/35.

Vid årsskiftet 1929/30 utfördes av socialstyrelsen en särskild undersökning rörande bestämmelser i gällande kollektivavtal om arbetets ledning och fördelning m. m. Resultaten av denna undersökning, i vad gäller här ifrågavarande restriktiva föreskrifter, meddelas i tab. 75. Vid sidan därav meddelas i samma tabell uppgifter, som av de sakkunniga införskaffats från socialstyrelsen beträffande förekomsten av dylika föreskrifter i de vid årsskiftet 1934/35 gällande kollektivavtalen. Kollektivavtalen inom samtliga näringsgrenar. Vid sammanräkning 1929/30 för hela det undersökta avtalsbeståndet inom samtliga näringsgrenar befanns det, att föreskrifter om företrädesrätt eller ensamrätt till arbete för medlemmar av den avtalsslutande arbetarorganisationen intagits i 710 kollektivavtal, berörande tillsammans 29 488 arbetare, eller 5-4 % av hela antalet avtalsberörda arbetare. Någon eller flera bestämmelser om företrädesrätt vid arbetsanställning, resp. vid avskedande för arbetsbrist, på grund av föregående anställning, längre anställningstid, bofasthet på arbetsplatsen. försörjningsplikt o. s. v. hade intagits i 1 001 kollektivavtal, berörande tillsammans 62 148 arbetare, eller 11-5 % av hela antalet avtalsberörda arbetare. Vid jämförelse med motsvarande procenttal för årsskiftet 1920/21, nämligen 1-7 resp. 4-6, framgick, att föreskrifter av bägge slagen blivit vanligare i kollektivavtalen och att de återvunnit en del av den sedan 1908 förlorade terrängen. Bestämmelserna om företrädesrätt för organiserade arbetare hade ock absolut taget, men icke relativt, större utbredning än 1908, varemot be-

657 ämmel anställ etsbris

H t -

CI

<D

<0 ^£

•S

-ra

>

O .M

J

^ O

-I DO)

«H

> s t-

Dära ser o: ning

£4

r fac kförenin med lemmar ev. e nsamrät g

•a

>

<

es

"-' ca « •o -a

<u a SJ

xs

*3

~—

$3

ämmel anställ etsbris o

Ö

.-^

S<•-<:° s*

—

CD

„ •<

t/, ÖD

^

°

c i r0 0 Tj* T}"

CD 0 0 CS l >

m o t

Cl

•O

1 1

*""•

»C t ~

T}<

oa i i t^- d

A

1 ** 1 >o c.

TH

CN CN

r-

^^ ^

CS

O l T-i

M TI

O C l O 00 O CD CO CN i-t uO O Q O O TH H CO I-H

r^ co

| 1

O CN 0 0 i~i CO T - .

95 Cl

S5

43 CO 0 0 -rl* CN CO l O O i O —H

l>

CN CO V*

01 CS CO

,

f - i d f - « t O O M C M r - co co TT r^> O O O H I N O *-f CN f-l

C O O H M O

S) ej X tt - CS

$3

1>C0 O X O CO C l CM TT CO * H **4 *-H ,-H

CO

g

CO 43

| co 1 Tt* Tf

eo t-.

T?

O

1 IS

0 0 CO HO CO i O CN

O O M nCOr TT CO T f CO CN

T-,

00 CS

oS cö cö cö •o

0G

Q

-i-

| t>

O. TP

ift

1 <M | r^

7-1

CN

t»

CN G> C7> T)* cD

C-l

CO CS 05

C l i-H CD H 1—1

es

!>.

05 Ol

eo

"51

o IO

*?

O)

2 LT « r- c l r> O CD CO l > 0 0 CN C l f CO

T-

eo

co

1 1

i -

19 CS

< 00 O

•—'

W

0 0 CO CD

$5

t, 2 c -S "

^

v o 43 o ^ tc3

1 " 12 ^1

«s

A m

CN O

r.

(O ( J

O

O

CO

iO

I>

Cl O

©

CD

6 CN TT

I '

lO

1 eo

TH

J>

co i

CN

1 '

CS

eo CÖ 01

0>

a> 43

ifO i-H CN •<-* O I > CO OO T - I n * CO O i - i CM H i H

gj 1

CO S 1 TT 1 CO

CO CM CN

O

2 19

e

< 23 es ,±1

3 3CS

43 a) a> -o b

t > 0 0 CO i-< C l H H ( N CD

C0

CD T f CO CN O HO O O O Tt* 00 O i-i C l 00

r - CN CD i— CN CO OO O l O * - ' O l CN » H CO CM

T H O i H - H t O

CN CN

|

f > T-

O O Tt* CD TJ* 00 00 00 CO C l

CN

|

c^ m »o

CN CO

iO

--•

w NT 05

TT

•* 1 <J> 1

C9

CS

ea

ej

ffl 5c

^

BD

cb

en

J3 CJ

CO

Z

i)

a; C fel C"

t 31

B

c

I _ a

X CJ tC U <U OJ

a

>0): 4 J .fe JO * ä J.

ugnsmakai äningsarbe riska mont och va

c

S

s

id

t. ••a

4 19

o

a

19 CS 01

m 1 co

'C

I

**

CJ «p

H ^

1-1

OJ

4iäs

"ni

43—717118.

-4<

é SM

<

r fackförenin medlemmar ev. ensamrät :0

i 05 1 T•*

r* I>

1-1

T J CN CN T f

sp,Q

DC

Q « "A

1 T

•H

lO

1 1 Isi i ,_,

^

3 B fe c

o

Ol

*

o

anställ anstäl bosatt gsplikt . v.

a* CN

oas^oom

t O C D H M O O 0 0 mO CO CO H « n CC

O. O

1 4J

lektiv; avtal med be eträde srätt vid arbe . avsk edande för a

CO

1| g

c

K es 5

O

CO

£

I-H t c-

•33 1

O O

1-1 T H

^ SJ, ea .BP

•" ~ c t. t : *- A\

H

<N c i i> »ö ob HM H h

t.

anstäl anstäl bosatt igsplikt >. v.

T? CO

vPJQ o ^ ti-

cr

för fö längre å or försör

i n

CO

n T*

avtal med be srätt vid arbe edan e för a

^ « «, + j

öb

<u E 3 c/1 es CJ X! L.

es •O

es C oc 0D

>, —

e A> a - Q tt o. es a CJ CJ * J fej « x i so w J2 :2 £ s 5 o fe:e« so Jä .ra c s ? ghOCvSPn a ^CCU> O

658 stämmelserna om företrädesrätt på grund av personliga förhållanden varken absolut eller än mindre relativt nått samma omfattning, mätt efter antalet berörda arbetare. Kollektivavtalen inom byggnadsindustrien. Vad byggnadsverksamheten beträffar, finner man vid jämförelse mellan siffrorna i tab. 75 och förut anförda uppgifter för 1920/21, att bägge slagen av restriktiva föreskrifter på nytt visa ökning. Anmärkningsvärd är särskilt den vanliga förekomsten av bestämmelser av såväl det ena som det andra slaget i 1929/30 års kollektivavtal för måleriyrket, liksom ock den starka frekvensen av bestämmelser om företrädesrätt för organiserade i 1934/35 års måleriavtal. På senaste tiden ha emellertid bestämmelserna om företrädesrätt på grund av personliga förhållanden så gott som försvunnit ur måleriavtalen, vilket är att tillskriva ett uttalande vid målareförbundets kongress 1929 om att bestämmelser om förmånsrätt till arbete för å avtalsområdet bosatta framdeles icke skulle införas i kollektivavtalen. Sträcker man jämförelsen tillbaka till 1908, skall man finna, att bestämmelser inom byggnadsfacken om företrädesrätt eller ensamrätt för medlemm a r av den avtalsslutande arbetarorganisationen — varav dock 1934/35 mer än hälften av de berörda föllo på måleriyrket — numera äro vanligare än för ett kvartssekel sedan, medan ställningen framför allt karakteriseras därav, att b e s t ä m m e l s e r n a o m f ö r e t r ä d e s r ä t t e f t e r anställn i n g s t i d , b o n i n g s o r t m. m. g å t t m y c k e t s t a r k t t i l l b a k a och även på senaste tiden i det hela minskats till sin omfattning. Av sistnämnda bestämmelser berördes 1908 icke mindre än 38 721 arbetare inom byggnadsverksamheten, eller 83-6 % av samtliga, medan motsvarande siffror för 1934/35 utgöra 9 789 resp. 12-3 %. Endast inom några få yrken och huvudsakligen inom träarbetarfacket finner man, att dessa bestämmelser på senare tid på nytt blivit vanligare. De avtal med organisationsklausul, som finnas inom de tre egentliga byggnadsfacken (murare, byggnadsträarbetare, byggnadsgrovarbetare), äro träffade med oorganiserade arbetsgivare. Däremot innehålla de avtal, som träffats med byggnadsindustriförbundet, endast stadganden om arbetets ledning och föreningsrätt, avfattade i enlighet med den förut omnämnda decemberkompromissen 1906. I den i murarnas och byggnadsgrovarbetarnas avtal införda organisationsklausulen föreskrives, att vid intagande av arbetare företräde skall lämnas dem, som tillhöra resp. f ö r b u n d . Motsvarande klausul i byggnadsträarbetaravtalen stipulerar däremot, att företräde skall lämnas dem, som äro bosatta inom avtalets giltighetsområde samt tillhöra den a v t a l s s l u t a n d e f a c k f ö r e n i n g e n . Såväl murar- som byggnadsträarbetar- och byggnadsgrovarbetaravtalen föreskriva i övrigt, att arbetsgivaren vid inskränkning av arbetsstyrkan är skyldig taga hänsyn till anställningstiden.

659 Man finner sålunda att i de byggnadsträarbetaravtal, som träffats med oorganiserade arbetsgivare, arbetet reserveras icke blott för yrkets medlemmar utan därjämte för de å orten boende och fackföreningen tillhöriga. Huru pass omfattande och effektiv den avstängning blir, som sålunda åsyftas, låter sig dock icke bedöma med ledning endast av avtalen. Inverkande härpå blir förbundens och avdelningarnas hela arbetsmarknadspolitik, sådan denna kommer till uttryck i organisationernas stadgar, beslut och uttalanden av kongresserna samt icke minst den praxis, som utbildat sig vid tillämpningen av olika bestämmelser. En redogörelse härför kommer att lämnas i det följande. Vad måleriavtalen beträffar innehålla dessa i regel organisationsklausul, grundad på reciprocitetsprincipen, d. v. s. att samtidigt som arbetsgivarna förplikta sig att i sin kondition endast använda medlemmar av målareförbundet resp. den avtalsslutande arbetarorganisationen (det senare för småorter), förplikta sig arbetarna å sin sida att endast arbeta i kondition hos medlemmar av målaremästarnas riksförening eller, där lokalavdelning av riksföreningen saknas på arbetsgivarsidan, hos mästare, som godkänt gällande avtal. I Stockholm saknar dock avtalet organisationsklausul. Kravet på reciprokt organisationstvång började resas redan 1918, d. v. s. vid tiden för centrala arbetsgivareförbundets upplösning, och avtalsföreskrifterna härom ha nått sin nuvarande omfattning efter det att målaremästareföreningen utträtt ur svenska arbetsgivareföreningen vid årsskiftet 1923/24. Föreskriften om reciprokt organisationstvång kompletteras i målareförbundets mönsteravtal med bestämmelser om att arbetsgivaren för erhållande av arbetskraft skall hänvända sig till den avtalsslutande arbetarorganisationen, liksom att, å andra sidan, arbetssökande arbetare har att hänvända sig till vederbörande arbetsgivarorganisation, därest sådan finnes. Hithörande föreskrifter i mönsteravtalet äro emellertid något skiljaktiga i de två olika formulär, som upprättats och varav det ena avses att gälla för större orter med lokalförening å arbetsgivarsidan och det andra för mindre orter. I bägge avtalsformulären tages sikte på det förhållandet, att arbetsgivaren, vid brist på ledig arbetskraft inom den avtalsslutande arbetarorganisationen, kan intaga annan. I avtalsformuläret för mindre orter stipuleras emellertid ytterligare, att, om arbetsgivaren nödgas intaga en oorganiserad arbetare, denne, för att få kvarstå i kondition, skall inträda i arbetarorganisationen senast 8 dagar efter intagandet i arbete. En sådan bestämmelse erbjuder ett direkt medel att rekrytera organisationen. Enligt uppgift från målareförbundet kommer den huvudsakligen till användning i fråga om medlemmar, som uteslutits på grund av avgiftsrestans, men som nu beredas möjlighet att, tack vare konditionen, förvärva nytt medlemskap. Liksom i de egentliga byggnadsfacken förekommer inom elektriska installationsfacket organisationsklausul endast i avtal, som träffats med oorganiserade arbetsgivare. Ytterligare föreskrives i det avtalsformulär, som kom-

660 mer till användning i fråga om dylika arbetsgivare, att vid avsked på grund av arbetsbrist liksom vid förnyat intagande av arbetskraft hänsyn skall tagas ej blott till arbetarens duglighet och lämplighet, utan jämväl till den tid han varit i tjänst. I riksavtalet mellan elektriska arbetsgivareföreningen och svenska elektriska arbetareförbundet äro däremot införda bestämmelser i överensstämmelse med decemberkompromissen 1906, utan här angivna begränsande tillägg. Det sistnämnda är ock fallet med avtalen inom plåtslagerifacket samt riksavtalet mellan rörledningsfirmornas riksförbund och metallindustriarbetareförbundet. e.

Organisationstvång och organisationsprocent.

En i kollektivavtal införd organisationsklausul, varigenom, såsom i byggnadsträarbetareförbundets avtal med oorganiserade arbetsgivare (formuläret) och målareförbundets mönsteravtal för smärre orter, arbetet förbehålles åt medlemmar av fackföreningen på platsen, kunde visserligen tyckas vara i högsta grad restriktiv. Detsamma skulle, om ock i något mindre mån, kunna anses vara fallet med den klausul, varigenom i murare-, grov- och fabriksarbetare- och elektriska arbetareförbundens avtal med oorganiserade arbetsgivare arbetet förbehållas åt medlemmar av resp. förbund. Men det är här fråga om ett o r g a n i s a t i o n s m o n o p o l , icke nödvändigtvis om monopol för ett begränsat och strängt avskilt antal arbetare att utföra arbete av visst slag eller å viss ort. Effekten av ifrågavarande bestämmelser blir uppenbarligen beroende av dels omfattningen av resp. organisationers medlemsanslutning, dels möjligheten av överflyttning mellan förbunden resp. avdelningarna inom ett förbund. Skulle medlemsanslutningen vara relativt svag, kommer en organisationsklausul att verka starkt begränsande å utbudet av arbetskraft inom yrket eller å orten. Är däremot anslutningen mycket stor, behöver icke en dylik klausul verka så hämmande å tillgången på arbetskraft inom avtalets verksamhetsområde. Enligt uppgifter, som lämnats av vederbörande fackförbund, skulle organisationsprocenten vara synnerligen hög inom de flesta byggnadsfacken. Inom murar-, byggnadsträarbetar- och elektriska arbetarfacken skulle de fackligt organiserade uppgå till mer än 95 % av samtliga yrkesmän i de olika facken. Likaså skulle en hög organisationsprocent, uppgående till 90 och därutöver, förefinnas inom måleri-, plåtslageri- samt rörlednings- och smidesfacken. I fråga om byggnadsgrovarbetarna är att märka, att inom facket finnes ett stort antal syndikalister anslutna till Sveriges arbetares centralorganisation (S. A. C ) , enligt approximativ uppskattning utgörande 10 000. Rörande antalet oorganiserade i grovarbetarfacket föreligga icke några exakta uppgifter. Betydligt lägre ställer sig organisationsprocenten, om antalet medlemmar av byggnadsfackförbunden jämföras med antalet byggnadsarbetare i resp.

661 fack enligt 1930 års folkräkning. Detta framgår av vissa beräkningar, som från sådan utgångspunkt verkställts av de sakkunniga och varav resultatet iramlägges i tredje delen av deras betänkande (sid. 6). En bidragande orsak till att organisationsprocenten ställer sig så mycket lägre enligt den senare beräkningsmetoden torde vara, att 1930 års folkräkning omfattar ett stort antal med byggnadsarbeten mera tillfälligtvis sysslande personer, som av byggnadsfackförbunden till följd härav anses i yrkeshänseende icke böra räknas som byggnadsarbetare. Om man begränsar sig till de verkliga yrkesmännen, torde med all sannolikhet organisationsprocenten kunna anses relativt hög bland byggnadsarbetarna. Detta skulle betyda, att i stort sett kollektivavtalens organisationsklausul icke skulle ha någon mer starkt begränsande verkan å utbudet av arbetskraft inom byggnadsyrket. D. Tillämpningen av de restriktiva föreskrifterna inom byggnadsfackförbunden. Det återstår nu att undersöka tillämpningen av de restriktiva föreskrifterna inom byggnadsfackförbunden och särskilt i vad mån landsorganisationens ovan relaterade beslut 1926 och 1931 vunnit efterföljd. En utgångspunkt för en sådan undersökning erbjuder den redogörelse, som i det föregående lämnats för inom byggnadsyrkena gällande restriktiva stadgebestämmelser o. dyl., ävensom föreskrifterna i kollektivavtalen om företrädesrätt till arbete för organiserade arbetare eller på grund av personliga förhållanden. Man bör skilja mellan sådana åtgärder, som äro av mer eller mindre utpräglat y r k e s monopolistisk karaktär, och sådana som äro av o r t s monopolistisk karaktär. De förra betingas av föreskrifterna om inträde i förbunden och om lärlingsväsendets reglering, vidare av bestämmelserna om återinträde samt av förbundens yrkesbctonade politik i allmänhet. De senare betingas av föreskrifterna om överflyttning mellan avdelningarna, vidare av avdelningars ofta självständiga förfarande gentemot inträdessökande och tillresande samt av kollektivavtalens bestämmelser om företrädes- eller ensamrätt till arbete för medlemmar av fackföreningen på platsen, där bosatta o. s. v. Till behandling upplagas här först åtgärder av det förra slaget. a.

Åtgärder av yrkesmonopolistisk karaktär.

De egentliga byggnadsfacken. Vad först de tre egentliga byggnadsfacken beträffar (murare, byggnadsträarbetare, byggnadsgrovarbetare), framgår av den förut lämnade redogörelsen, att stadgarna för murareförbundet och byggnadsträarbetareförbundet kräva, att nyinträdande skall ha anställning inom facket. Någon viss genom utbildning förvärvad kompetens föreskrives emellertid icke som villkor för inträde. Likaledes äro bestämmelser om lärlingsväsen så gott som obefintliga i kollektivavtalen för de tre byggnads-

facken, i trots av byggnadsarbetets till stor del hantverksmässiga karaktär. Endast från byggnadsträarbetareförbundet har lämnats uppgift om ett par avtal med lärlingsbestämmelser, av vilka bägge föreskriva begränsning av lärlingsantalet och ett dessutom innehåller lönesatser för lärlingar under en fyraårig lärotid. I övrigt förutsältes inom här ifrågavarande byggnadsfack en utbildning endast så tillvida, att vissa års lärotid eller arbete i facket enligt kollektivavtalen fordras för erhållande av fulla minimilönen. Byggnadsgrovarbetaravtalen föreskriva dock timlön såsom för dugliga och ordentliga arbetare redan vid uppnående av 18 års ålder. Inom murareförbundet har visserligen tidigare gällt, att endast den, som vid inträde arbetat tre år i yrket, tilldelades medlemsbok, medan eljest erhölles lärlingskort, gällande för vederbörande avdelning, men bestämmelsen härom ströks vid kongressen 1934, såsom utgörande »hinder för de yngre medlemmarnas rörelsefrihet och alstrande onödig arbetslöshet». Tidigare har i avtal för murare och byggnadsträarbetare i viss utsträckning förekommit åtminstone enstaka föreskrifter berörande en eller annan detalj i lärlingsväsendet, företrädesvis om lärlingsavtalet. I 1908 års kollektivavtalsundersökning redovisades inom muraryrket 14 avtal med 783 berörda arbetare och inom byggnadsträarbetaryrket likaledes 14 avtal med 1 212 berörda arbetare, vilka meddelade spridda bestämmelser rörande lärlingsväsendet. Dessa avtal omfattade dock föga mer än tiondelen av samtliga kollektivavtalsberörda arbetare inom vartdera facket. Bestämmelser rörande lärlingslöner funnos införda i 2 muraravtal med 199 arbetare och 7 träarbetaravtal med 518 arbetare, bestämmelser rörande begränsning av lärlingsantalet i 11 muraravtal med 517 arbetare och 8 träarbetaravtal med 566 arbetare. Av bestämmelserna om utbildningstidens längd för nyantagna arbetare. vilka — liksom de nyss refererade föreskrifterna härom i nu gällande avtal — huvudsakligen tillkommit ur avlöningssynpunkt och icke avsågo någon direkt reglering av lärlingsväsendet, framgick en lärotid av i de flesta fall tre år inom muraryrket och fyra år inom träarbetaryrket. I socialstyrelsens redogörelse för kollektivavtal vid årsskiftet 1920/21 redovisades inom de egentliga byggnadsfacken ej några avtal med direkta bestämmelser om lärlingsväsen. Av det ovan sagda får icke dragas den slutsatsen, att byggnadsfackförbunden icke skulle inse betydelsen för yrket och dess utövare av att rekryteringen regleras på lärlingsvägen. Inom såväl murare- som bj'ggnadstraarbetareförbunden har tvärtom sedan gammalt givit sig tillkänna ett livligt intresse för lärlingsväsendets ordnande. Ända sedan s v e n s k a m u r a r e f ö r b u n d e t s bildande 1890 har frågan om en reglering av lärlingsväsendet behandlats vid kongresserna och vid

663 1897 års kongress godkändes ett förslag till lärlingsbestämmelser ingivet av göteborgsavdelningen, innehållande bl. a. lärlingsregulativ. 1 Såsom nyss nämnts, ha ock tidigare förekommit bestämmelser om lärlingsväsendet i en del avtal inom murarfacket. I frågan om lärlingsregulativ yppade sig dock skilda meningar inom förbundet. Förbundsordföranden Nils Persson, som i sådan egenskap verkade inom förbundet under åren 1894—1922, uttalade 1907 den förmodan, att strävandena efter en begränsning av lärlingsantalet endast omfattades av ett mindre antal förbundsmedlemmar. »Det stora flertalet inser säkerligen, att det icke skulle gå länge, även om det skulle för någon kort tid och på någon plats lyckas, att genom konstlade medel hindra tillträde till ett yrke, där behov av rikligare arbetskraft förefinnes, synnerligen då i alla andra branscher överflöd på arbetskraft är tillfinnandes.» Denna synpunkt synes numera icke delas av majoriteten. Kongressen 1928 beslöt uppdraga åt förbundsstyrelsen att arbeta för åstadkommande av enhetliga lärlingsbestämmelser och uttalade därvid, att avdelningarna borde inrikta sig på att begränsa lärlingarnas antal till högst 10 % av hela medlemsantalet samt att i varje arbetslag ej borde finnas mer än en lärling på varje 10-tal utlärda murare. Flera avdelningar ha, upplystes det, lärlingsbestämmelser, medan andra sakna sådana, varför vissa avdelningar kunna lära upp obegränsat antal lärlingar. Intresset för lärlingsväsendet manifesterar sig ock däri, att, i enlighet med ett uttalande av 1922 års kongress, fackföreningarna på platser, där kommunala yrkesskolor för murare finnas, tillförsäkrat sig medinflytande över dem genom representanter i skolornas styrelser. Riktlinjer för muraryrkets rekrytering och för rätten till inträde i förbundet uppdrogos vid en konferens i Göteborg 1928, i vilken deltogo därvarande avdelnings styrelse, förbundets ordförande och redaktör Sigfrid Hansson såsom representant för landsorganisationen. I dessa riktlinjer, vilka lämnades utan erinran av förbundets styrelse och landssekretariatet, hänvisades först och främst till landsorganisationens förut citerade uttalande 1926. Restriktiva åtgärder i syfte att förhindra eller otillbörligt begränsa tillträdet till yrket och fackföreningen för att såmedelst, med tanke på fackföreningens lönepolitiska strävanden, minska tillgången till arbetskraft förklarades vara oförenliga med den moderna fackföreningsrörelsens uppgift att företräda hela arbetarklassens och icke blott olika arbetargruppers ekonomiska och sociala intressen. Detta uteslöte emellertid icke, att inom yrken, för vilkas utövande erfordrades en längre tids utbildning och till vilka måste räknas muraryrket, det under vissa förhållanden kunde vara nödvändigt att vidtaga åtgärder för att reglera tillträdet till yrket och därmed till fackföreningen. Inom muraryrket låge det givetvis i såväl samhällets som arbetsgivarnas och arbetarnas in1 H ä r o m och för det n ä r m a s t följande Sigfrid Hansson: 1890—1930, sid. 31, 38, 40, 44, 50, 60, 92, 132, 180.

Svenska

murareförbundet

tresse, att all möjlig omsorg ägnades lärlingsutbildningen. I regel borde inträdet i yrket ske via de för detsamma upprättade lärlingsskolorna. Även kunde det bli nödvändigt att begränsa antalet lärlingar, vilket dock icke finge ske godtyckligt och i syfte att främja andra intressen än yrkesutbildningens. Genom rekryteringen av lärlingar i första hand bland murarsönerna borde icke ett privilegium skapas till förmån för dem. Alla ynglingar med håg och fallenhet för yrket borde ha lika rätt att söka sig till detta yrke såväl som till övriga. Äldre arbetare, som icke fullständigt lärt yrket, borde icke gärna kunna göra anspråk på att bli upptagna i murarefackföreningen endast därför, att de redan tillhörde med murareförbundet inom landsorganisationen samverkande fack- eller industriförbund. Detta uttalande föranleddes därav, att medlemmar av andra förbund, med stöd av bestämmelserna i landsorganisationens stadgar om fri övergång mellan förbunden, gjort anspråk på rätt att övergå till muraryrket och därmed till murarnas organisationer. I en motion till landsorganisationens kongress 1931 av grov- och fabriksarbetareförbundets avdelning 29 i Göteborg klagades ock över att murareförbundets avdelning i denna stad vid ett flerlal tillfällen vägrat att som medlemmar intaga murerihantlangare, vilka arbetsgivarna godkänt som kompetenta att utöva muraryrket. Det må framhållas, att ett självständigt förfarande från förbundsavdelningarnas sida i hithörande frågor, åtminstone formellt, synes kunna stödja sig på den i förbundsstadgarna lämnade diskretionära prövningsrätten beträffande inträde eller i varje fall, vid tillämpning av beslutet vid landsorganisationens kongress 1931 om övergång, på olika tolkningar av begreppet »arbete inom förbundets verksamhetsområde». I det nyss citerade göteborgsfallet synes tvist om personlig kompetens ha förelegat, i det att mot påslåendet om hantlangarnas kompetens som murare står murareförbundets påstående i dess tidning om motsatsen. Tilläggas må, att i frågor om inträde och övergång en stor roll givetvis spelas av den i Stockholm uppkomna och i stort sett bibehållna praxis, att arbetslagen i huvudsak utses av lagets bas och komplettera sig själva. Inom b y g g n a d s t r ä a r b e t a r f a c k e t uppgivas av vederbörande fackförbund rekryteringsförhållandena vara långt ifrån tillfredsställande. Redan på grund av yrkets mindre fasta konturer blir omsättningen av arbetskraft relativt stor och tillfälliga anställningar, även av äldre, icke utbildad arbetskraft, torde icke vara ovanliga, särskilt i Norrland. Ett lärlingsväsen i detta ords egentliga mening existerar, säger förbundsstyrelsen, knappast annat än undantagsvis, flertalet av de företag eller personer, som låta utföra byggnadsarbete, intressera sig icke för yrkets behov av utbildad arbetskraft och nybörjare antagas antingen därför att ingen annan i ögonblicket är till hands eller också av bekantskaps- eller släktskapsskäl. Å andra sidan torde organisationen på arbetarsidan, ur organisationspro-

665 centens synpunkt sett, vara stark och i det stora flertalet avtal med oorganiserade arbetsgivare har den kunnat genomdriva företrädesrätt till arbete för medlemmar av fackföreningen på platsen. Tillträdet till förbundet och dess avdelningar är emellertid, enligt beslut vid kongressen 1934, i princip fritt och för övergång från annat förbund fordras, såsom i det föregående nämnts, numera icke ovillkorligen, att anställning inom förbundets verksamhelsområde föreligger, utan endast möjlighet till anställning. Vid förbundskongresserna har upprepade gånger föreslagits, att för inträde eller överflyttning skulle fordras, att vederbörande styrkte sig äga kompetens som byggnadsträarbetare, exempelvis genom vissa års arbete i yrket. Dessa förslag ha likväl städse avvisats på yrkande av förbundsstyrelsen, som befarat, att genom för stränga inträdesvillkor organisationen skulle trängas tillbaka på arbetsplatserna. I stället har förbundet sökt ordna rekryteringsfrågan genom förslag om införande efter hand av lärlingsbestämmelser i kollektivavtalen. I själva verket har styrelsen härigenom fullföljt de strävanden, som sedan lång tid hade pågått inom det förutvarande träarbetareförbundet, ur vilket byggnadsträarbetareförbundet framgick genom tudelning 1923.1 Efter verkställd utredning framlade förbundsstyrelsen för kongressen 1930 ett förslag till riktlinjer för lärlingsfrågans ordnande och beslöts, att bestämmelser i anslutning till dessa linjer skulle sökas få införda i blivande avtal, vilket beslut underströks av 1934 års kongress. Förslaget utgår från, att i allmänhet endast sådan arbetsgivare, som har möjlighet att ge allsidig utbildning i yrket och kan bereda stadigvarande sysselsättning, må anställa lärling. Arbetsgivaren bör helt svara för att lärlingen erhåller den utbildning och färdighet i yrket, som är nödvändig, men å platser, där ledningen av arbetet närmast ligger i händerna på arbetslagen, kan övervakningsuppdraget och utbildningen av arbetsgivaren överlåtas på en medlem av arbetslaget, vilken härför skall ersättas av arbetsgivaren. Vissa normer fastställas beträffande antalet lärlingar på varje plats, varjämte föreskrives, att icke utlärda arbetare ej må kunna anställas annat än som lärlingar, sådant dock obetaget i fråga om arbetare, som utbildats i närbesläktat yrke. Med hänsyn till att lärlingar under lärotiden kunna komma att byta arbetsgivare upptagas i förslaget bestämmelser om företrädesrätt för delvis utbildade lärlingar. Åldern för lärlings antagande föreslås till minst 16 och högst 25 år; dock må i undantagsfall avvikelse från högsta åldersgränsen ske. Lärotiden föreslås till 4 år med timlön för resp. läroår stigande efter en graderad skala. I ackordslagsarbete äger lärling deltaga utan rätt till andel i ackordsöverskott, som dock med större eller mindre belopp må kunna av ackordslaget tilldelas lärling under tredje och fjärde läroåren. För kontroll av lärotiden föreslås lärlingsbok, som utfärdas av förbundsstyrelsen och i vilken införas anteckningar om datum för lärotidens början ävensom om tid, då lärlingen fått sluta och eventuellt påbörja ny anställning. 1 H ä r o m Sigfrid Hansson: Svenska träarbetareförbundets sid. 135, 192, 228, 232, 245, 370, 373, 375.

historia, Stockholm 1925,

666 Förslaget utgår härvid från, att särskilda läroavtal mellan arbetsgivaren och lärlingen eller dennes målsman icke böra tillåtas vid sidan av dem, som gälla mellan arbetsgivaren och fackföreningen, och att därför nämnda kontrollanordning vore nödvändig. För övervakande av lärlingsreglernas efterlevnad föreslås, att avdelning, som så önskar, må tillsätta en lärlingsnämnd, till vilken såväl avdelningens medlemmar och arbetslaget som lärlingen äga framföra klagomål och som likaså skall upptaga till behandling klagomål av arbetsgivaren. Finner nämnden efter undersökning skäl till ingripande, äger den till vederbörande göra framställning om rättelses vidtagande, och ernås sådan icke, hänskjutes frågan av nämnden till avdelningsstyrelsen. Byggnadsträarbetareförbundet har, lika litet som murareförbundet, vid landsorganisationens kongresser undgått anklagelser för yrkesmonopolism. I genmäle har hänvisats till den relativt starka omsättningen av medlemmar inom förbundet, innefattande inflyttning från andra förbund. I och för sig äro givetvis de anförda siffrorna föga bevisande, men de erhålla sitt intresse, då de jämföras med arbetstillgången i facket och statistiken rörande arbetslösheten bland medlemmarna. Denna fråga behandlas närmare i annat sammanhang. Inom b y g g n a d s g r o v a r b e t a r f a c k e t spelar yrkesavstängningen av förut redan berörda skäl en mindre roll, i motsats till avstängningen för tillresande från andra orter. I princip har grov- och fabriksarbetareförbundet uttalat sig för öppen fackföreningspolitik genom att vid kongressen 1930 besluta understryka det förut citerade uttalandet av landsorganisationens kongress 1926. Samtidigt avslogs en motion om att i stadgarna skulle införas förbud mot monopolisering av arbeten. Målerifacket. Inom målerifacket har, såsom förut framhållits (sid. 647), kravet på viss yrkeskompetens och på ett ordnat lärlingsväsen erhållit starkare betoning än inom något annat byggnadsfack. Redan i ett 1886 av målareförbundet i Stockholm utfärdat upprop, som ledde till bildandet av nuvarande svenska målareförbundet, ävensom i förbundets samtidigt avlåtna skrivelser till mästareföreningen finnas uppdragna riktlinjerna för vissa åtgärder, som ansågos erforderliga för att motverka överbefolkning inom yrket, nämligen: reglering av tillströmning av arbetare från landsorten, företrädesrätt till kondition för organiserade, »en allmän undervisningskurs» inom det föreslagna riksförbundets alla avdelningar, upprättande av arbetsförmedlingsanstalt m. m. 1 Till skillnad från de egentliga byggnadsyrkena ha inom måleriyrket kollektivavtal med ingående bestämmelser om lärlingsväsen varit mycket vanliga och äro så alltjämt. Av samtliga i 1908 års undersökning redovisade 49 måleriavtal med 7 940 berörda arbetare föreskrevo 27 med 6 667 berörda ai1

Målarnas facktidning, nov. 1912. D:o oktober 1927.

667 hetare en systematisk reglering av lärlingsväsendet, medan 7 avtal med 258 berörda arbetare innehöllo spridda bestämmelser därom. Härigenom reglerades lärlingslönerna och i mindre utsträckning — 20 avtal med 2 083 berörda arbetare — lärlingarnas antal. Lärotiden var fastställd till 4 å 5 år. Vid 1920/21 års kollektivavtalsundersökning befunnos måleriavtalen så gott som allmänt innehålla föreskrifter om lärlingslön och lärotid, begränsning av lärlingarnas antal, lärlings ålder vid antagandet, lärlings sysselsättning och deltagande i yrkesskola. I de två avtalsformulär för större resp. mindre orter, som numera finnas upprättade, ha lärlingsbestämmelserna ytterligare utbyggts, och torde vara av intresse att ge en resumé av deras innehåll. Lönesatser stipuleras för vart och ett av läroåren — 5 resp. 4 — ävensom övertidsprocent, varvid gäller att söndags-, helgdags- eller nattarbete icke får utföras under de första åren. Vid antagande av lärlingar skall hänsyn tagas till yrkets säsongkaraktär och sålunda intagning av lärlingar icke ske under den med november börjande döda säsongen. Härifrån äger dock, enligt avtalet för större orter, skiljenämnd medgiva undantag. Åldern för antagande som lärling skall vara från fyllda 15 år upp till 20 år. Yrkesutövare, som icke sysselsätter någon utlärd arbetare, har ej rätt att nyanställa någon lärling och i övrigt gäller, att antalet lärlingar hos en arbetsgivare begränsas i proportion till antalet av denne avlönade arbetstimmar per år, vilket i praktiken medför tillåtelse att ha en lärling för varje femtal utlärda. Såsom absolut maximum, vilket med skiljenämnds medgivande kan överskridas, stipuleras 3 lärlingar i avtalsformuläret för större orter och 2 lärlingar i formuläret för mindre orter. Viss försökstid, 1 å 2 månader, tillämpas vid anställning, varefter arbetsgivaren skall behålla antagen lärling i kondition till lärotidens slut och lämna honom utläringsbetyg. Lärlingen äger rätt och, enligt avtalsformuläret för större orter, skyldighet att på arbetsgivarens order utföra gesällprov, utan avdrag å veckolönen. Avskedas lärling utan skiljenämnds prövning av skälen härför, är arbetsgivaren skyldig att utbetala avtalsenlig lön, intill dess lärlingen erhållit ny anställning i yrket eller återanställes. Lärling får ej deltaga i ackordsarbete under de första 3 åren, och skall i fortsättningen deltagandet regleras av skiljenämnd, till skydd för lärlingens ekonomiska intresse och hans utbildning. Lärlingen skall tillhållas deltaga i söndags- och aftonkurser i teknisk skola, vilket han äger rättighet till utan avdrag å lönen, önskar lärling ledighet om dagen för studier i målning vid teknisk skola, skall sådan lämnas honom mot avdrag å stipulerad lön. Därest mästare eller lärling bryter mot lärlingsavtalet, äro de avtalsslutande organisationerna skyldiga ingripa i och för rättelse, oavsett om mästare eller lärling är organiserad eller ej. Kollektivavtalens bestämmelser om företrädesrätt till arbete för förbundsmedlemmar i förening med stadgarnas föreskrift om erhållen anställning såsom villkor för medlemskap kunna givetvis verka i starkt yrkesmonopolistisk riktning; dock äro, såsom förut nämnts (sid. 659), förstnämnda bestämmelser icke ovillkorliga. Vid landsorganisationens kongress 1931 kriti-

668 serades skarpt här ifrågavarande kombination av spärrbestämmelser och framhölls, att på kollektivavtalsvägen införts restriktioner, som stå i strid med föreskrifterna i landsorganisationens stadgar om fri övergång mellan förbunden. Av en representant för målareförbundet erkändes ock, att bestämmelserna verka såsom en spärr mot utom förbundet stående för erhållande av varaktig anställning. Tillfälligtvis intagas däremot även arbetslösa från andra förbund. Under debatten om förslaget till mönsteravtal vid målareförbundels kongress 1924 yrkades, dock utan framgång, på modifikation av föreskrifterna om organisationstvång. Plåtslagcrifackct. Inom plåtslagcrifacket har en kollcktivavtalsmässig reglering av lärlingsväsendet likaledes gammal hävd. I 1908 års kollektivavtalsundersökning redovisades inom yrket 3 avtal berörande 104 arbetare med systematisk reglering av lärlingsväsendet och 28 avtal berörande 1 393 arbetare med spridda bestämmelser rörande lärlingsväsendet, vilka avtal omfattade majoriteten av samtliga redovisade yrkesutövare. I 29 avtal med 1 418 arbetare föreskrevs lärlingslöner och i 9 avtal med 841 arbetare begränsning av lärlingsantalet. Bestämmelser om lärotidens längd funnos i 24 avtal med 1 308 berörda arbetare, och var den övervägande fastställd till 5 år och därutöver. En så lång lärotid förekom eljest huvudsakligen endast i avtalen för måleri- samt sadelmakar- och tapetseraryrkena. Vid 1920/21 års kollektivavtalsundersökning redovisades bland de 31 avtal med 1 268 arbetare inom plåtslageriyrket, som omfattades av undersökningen, icke ett enda med bestämmelser om lärlingsväsen. Dock framhölls. att härvid icke medräknats den mekaniska verkstadsindustrien, där ett under tidigare år träffat lärlingsavtal syntes i viss utsträckning fortfarande tillämpas och vars riksavtal var normerande för arbetsförhållandena vid större bleck- och plåtslageriverkstäder. Anmärkningsvärt är i varje fall, att inom den mera hantverksmässigt bedrivna tillverkningen, vilken företrädesvis arbetar för byggnadsindustrien, lärlingsbestämmelser saknades i de redovisade avtalen. Föreskrifter om lärlingsväsen saknas ock i de »allmänna bestämmelser för arbetsavtal» inom yrket, som upprättades i november 1920 efter konflikter, som kombinerades med den förut omnämnda lockouten inom byggnadsindustrien (sid. 655). Till någon del kan möjligen frånvaron av lärlingsbestämmelser vara att hänföra till materialets ofullständighet, beroende på den säregna avtalssituation vid slutet av 1920, som förut beskrivits. I varje fall giver dock antalet och omfattningen av redovisade lokalavtal utan lärlingsbestämmelser vid handen, att dessa bestämmelser vid tidpunkten i fråga i mycket stor utsträckning försvunnit ur avtalen. Sedermera ha emellertid lärlingsbestämmelser på nytt införts i yrkets kollektivavtal och skall, enligt uppgift från vederbörande fackförbund, dylika numera förefinnas i flertalet avtal.

669 I Stockholms- och malmöavtalen, vilka var för sig kunna anses som typiska, fastställdes maximiåldern för lärlings antagande till 19 resp. 18 år. Lärotiden utgör i allmänhet 6 år (i Malmö dock 5 år) med särskilda lönesatser för varje år och tillägg för specialarbeten. Antalet lärlingar hos en arbetsgivare begränsas i allmänhet till en på 2 utlärda arbetare, två på 4 utlärda, tre på 7 utlärda och fyra på 10 utlärda, vilket sistnämnda enligt malmöavtalet utgör maximiantalet lärlingar å en verkstad. Enligt sistnämnda avtal får ej lärling avskedas utan tvingande omständigheter, vilka underställas resp. organisationer för prövning. Samma avtal stipulerar, att nyanställd lärling skall förbinda sig att genomgå teknisk yrkesskola för utbildning i yrket. Inom plåtslagerifacket har emellertid rekryteringen varken avtals- eller stadgemässigt blivit lika ingående reglerad som i målerifacket. En orsak härtill synes ha varit, att ett lika effektivt samarbete med mästarna som inom målerifacket ej kommit till stånd och att oorganiserade småmästare, s. k. självförsörjare, i allt större utsträckning uppträtt som konkurrenter till organiserade arbetsgivare och arbetare. Häremot har bleck- och plåtslagareförbundet sökt inskrida och ett vid förbundskongressen 1930 antaget arbetsprogram innehåller bl. a. följande punkter: lärlingsantalets begränsning; kraftig reduktion av antalet mästare eller firmor; motarbetande av självförsörjare eller alternativt deras upptagande i fackförening; arbete på att ingen annan än i yrket utlärd fackman driver egen verksamhet; samarbete i lämplig form med befintlig mästarorganisation för uppnående av nämnda syften. Rörledningsbranschen. I riksavtalet inom rörledningsbranschen föreskrives en skala för minimilöner, graderad efter yrkesskicklighet och antal år i facket. För arbetare under 18 år, vilka icke arbeta som rörarbetarhjälpare, bestämmes lönen genom fri överenskommelse mellan arbetsgivaren och vidkommande arbetare. Elektriska arbetarfacket. Beträffande elektriska arbetareförbundet må erinras, alt enligt förbundsstadgarna avdelningarna medgivas diskretionär prövningsrätt i inträdesfrågor. Enligt uppgift från förbundet har dock icke gjorts bruk av denna rätt annat än i undantagsfall och av speciella skäl, varvid förbundet i praxis förbehållit sig avgörandet. I riksavtalet mellan elektriska arbetsgivareföreningen och elektriska arbetareförbundet kan den graderade löneskalan, börjande med arbetare mellan 17 och 18 år samt stigande för arbetare över 18 år efter antalet år i facket, sägas i viss mån bilda en motsvarighet till lärlingslöner; dessa bestämmelser gälla dock icke elever och arbetare under 17 år. Dessutom meddelas under rubriken »Hjälparbetares lärotid» vissa bestämmelser reglerande arbetet för arbetare med mindre än 3 års fackvana. Reglering av lärlingsväsendet saknas, men beslut föreligger om utredning

670 och förslag i ämnet i syfte att begränsa tillströmningen av lärlingar; några större förhoppningar synes man dock icke inom förbundsstyrelsen fästa vid dylika åtgärder. Den nyss omnämnda, i avtalet införda löneskalan för yngre arbetare har ansetts stimulera till intagande av montörer med mindre fackvana framför äldre, varför föreslagits en utjämning av skalan. Syftet härmed har av förbundsstyrelsen förklarats behjärtansvärt, men styrelsen har dock icke velat i denna punkt binda sig vid förhandlingar om nytt avtal. Då det på landsbygden synes förekomma i ganska stor utsträckning, att elektriska firmor sälja installationsmaterial till s. k. hemma-montörer och även i övrigt äro dessa behjälpliga i arbetet, har i avtal med oorganiserade arbetsgivare införts bestämmelse om, att firma icke inför vederbörande verk eller annan myndighet ansvarar för arbeten utförda av annan än firman eller i dess tjänst anställda. b.

Åtgärder av ortsmonopolistisk karaktär.

De inom byggnadsfacken vidtagna åtgärderna av ortsmonopolistisk karaktär synas ha framkallat mer kritik än de yrkesmonopolistiska åtgärderna. De senare bottna ofta i yrkenas hantverksmässiga karaktär och avse icke endast att begränsa utbudet av arbetskraft, utan samtidigt att få till stånd rekrytering på y r k e s u t b i l d n i n g e n s väg och därigenom bl. a. stänga vägen för illojal eller smutskonkurrens, baserad på underbud av lönen eller dåligt utförande av arbetet. Intill en viss gräns kunna för dylika åtgärder anföras de olika skäl, som tala för att det finnes en högt kvalificerad kår av yrkesutövare, vilken rekryteras på ett sätt. som erbjuder garanti för yrkesskicklighetens upprätthållande. De ortsmonopolistiska åtgärderna grunda sig däremot på p e r s o n l i g a f ö r h å l l a n d e n och avse att förbehålla arbetet åt de på orten boende eller medlemmarna av fackföreningen på platsen, med uteslutande av tillresande yrkesmän, oavsett dessas yrkesskicklighet, vana i facket och duglighet samt med bortseende från intresset av att möjligheter erbjudas till utbildning genom anställning å främmande ort. För en dylik avstängningspolitik kunna visserligen anföras tungt vägande skäl, såsom hänsyn till försörjningsplikter, långvarig anställning och det allmänna intresset av stabilitet i arbetsförhållandena, för att icke tala om kommunernas intresse av att de skattepliktiga och i kommunen mantalsskrivna bibehållas vid sina arbetsförtjänster. Hur berättigade än dylika synpunkter må vara, kan dock icke undvikas, att en konsekvent genomförd lokal avstängningspolilik leder till en förstelning av arbetsmarknaden, vilken icke kan anses gagnelig varken ur samhällets, yrkets eller den enskilde yrkesutövarens synpunkt. Genom att en lokal grupp avstänger sig från tillförsel av arbetskraft från andra orter, beskär den också sin egen rörelsefrihet och framkallar, såsom erfarenheten lärt, repressalier från andra ortsgruppers sida. På detta sätt dragas allt större områden in i avstängningspolitiken och en

671 ökad risk uppstår för att även oberättigade lokala hänsyn bliva dominerande på bekostnad av det allmännas intressen och yrkessynpunkterna. Framför allt kommer den lokala avstängningspolitiken att drabba den arbetssökande yngre generationen, som ser sig utestängd från möjligheten att söka sin framkomst på annan ort och att förkovra sig i yrket genom inhämtande av lärdomar från nya håll. Inlärandet av byggnadsyrket förutsätter en relativt stor rörelsefrihet för adepterna, så att dessa kunna inhämta kännedom om de å olika orter starkt varierande byggnadsmetoderna och byggnadsskicken samt bereda sig möjlighet att följa utvecklingen på området. En lärotid, omspännande olika anställningsorter, kan i själva verket anses såsom ett synnerligen önskvärt komplement till den undervisning, som meddelas i yrkesskolor o. dyl. Det torde ock icke minst ha varit med tanke på det önskvärda i den — med hänsyn till rådande förhållanden — största möjliga lokala rörelsefrihet, som landsorganisationen 1926 avfattade sitt förut citerade uttalande i frågan om »öppen eller sluten fackföreningspolitik». Det bör här emellertid erinras, att förekomsten av kollektivavtalsbeslämmelser av ortsmonopolistisk karaktär numera är betydligt mindre vanlig såväl inom byggnadsindustrien som på arbetsmarknaden i dess helhet, jämfört med förhållandena före kriget. Av den förut lämnade retrospektiva översikten framgår, att bestämmelser om att hänsyn till arbetarens personliga förhållanden skall tagas vid avskedande och antagande av arbetare, från att 1908 ha omfattat 83-6 % av de kollektivavtalsberörda byggnadsarbetarna, nedgått att omfatta endast 12-3 %. Vid jämförelse med förhållandena vid årsskiftet 1920/21 har visserligen på senare tid framträtt någon ökning, som dock till en del kan vara att tillskriva de säregna avtalsförhållandena vid det förra tillfället. Genom hithörande bestämmelsers utmönstring ur måleriavtalen har f. ö. på sista tiden ny minskning inträtt. I motsats härtill har i så gott som alla kommunalavtal för gatu- och byggnadsarbeten hithörande restriktiva föreskrifter bibehållits. Jämväl bör uppmärksammas, att de lokala avstängningsåtgärder, som vidtagits inom byggnadsfackförbunden, i det övervägande flertalet fall haft sin orsak i en abnormt stor arbetslöshet såsom följd av tryckta konjunkturer inom näringslivet i dess helhet. Om de olika förbundsavdelningarna i en, efter allt att döma, mycket stor utsträckning nödgats avstänga sig för tillresande arbetskraft, ha de oftast förfarit så på grund av ett enligt deras mening existerande nödtvång att så långt möjligt hålla egna medlemmar i arbete. Huru pass starkt detta nödtvång varit, framgår bäst av de uppgifter rörande förekomsten av arbetslöshet inom olika fack och å olika orter under tidsperioden 1929—1934, som införskaffats av de sakkunniga. I enlighet härmed torde man kunna påstå, att de lokala avstängningsåtgärderna till övervägande del haft en av de utomordentliga förhållandena betingad tillfällig karaktär. Att så merendels varit fallet, torde ock framgå

672 av den redogörelse för utvecklingen av förbundens avstängningspolitik, som här kommer att lämnas. Murareförbundet. I det föregående har omnämnts, att murareförbundet intill år 1928 praktiserade en lokal avstängningspolitik för arbetslösa, men därefter begränsat denna politik till att avse rena undantagsfall. Jämväl har omnämnts, att lärlingarna numera, enligt beslut av 1934 års förbundskongress, tilldelas medlemsbok efter att förut ha erhållit endast lärlingskort, gällande för resp. avdelningar. Detta motiverades uttryckligen med de yngre medlemmarnas intresse av ökad rörelsefrihet, varigenom onödig ungdomsarbetslöshet kunde motverkas. Beslutet 1928 om avstängningspolitikens begränsning kom icke till stånd utan gensagor och två reservationer avgåvos däremot av medlemmar tillhörande stockholmsavdelningen. Vid nästföljande kongress år 1931 föreslogs att återuppliva en i samband med detta beslut struken bestämmelse om förpliktelse för tillresande medlem, som sökte arbete, att meddela sig med avdelningens styrelse. Detta förslag avslogs efter votering. I en till 1934 års kongress ingiven motion upplystes emellertid, att under den senaste avtalsperioden en del avdelningar infört kortsystem (d. v. s. personregister över medlemmar) och därigenom hindrade inmälning av bok, trots arbete erhållits, och föreslogs till förebyggande härav en skärpning av bestämmelserna om fri överflyttning mellan avdelningarna. Kongressen ansåg icke någon skärpning vara erforderlig, men framhöll samtidigt, att bestämmelserna i fråga givetvis icke finge kringgås. De inom avdelningarna framträdande tendenserna att på en omväg återinföra avstängningspolitiken i strid mot förbundskongressens uttalade vilja, kasta en belysning över de tröghetsfaktorer, som i verkligheten göra sig gällande på yrkets arbetsmarknad. Vid landsorganisationens kongresser har det också upprepade gånger förts på tal, att inom olika förbund, icke minst inom byggnadsbranschen, fackföreningarna i inträdes- o. dyl. frågor tillämpa varierande bestämmelser utan allt för noggrant aktgivande på förbundsstadgarna. Detta betyder icke nödvändigtvis, att hinder läggas i vägen för rörelsefriheten. Vid murareförbundets kongress 1934 upplystes, att en del avdelningar, i strid mot förbundsstadgarna, utfärdat medlemsbok för lärlingar i stället för lärlingskort och därigenom berett möjligheter för lärlingarna att överflytta till annan avdelning. Men i regel kan det förutsättas, att, om avdelningarna i inträdes-, överflyttnings- o. dyl. frågor framgå på egen hand, detta sker för främjande av ett ortsintresse och tager sig uttryck i restriktiva åtgärder. Byggnadsträarbetareförbundet. I flertalet kollektivavtal med oorganiserade arbetsgivare har, som förut nämnts, byggnadsträarbetareförbundet fått införd den bestämmelsen, att vid intagande av arbetare företräde lämnas inom

avtalsområdet bosatta, vilka tillhöra fackföreningen på platsen. Detta får dock numera icke tolkas så, att överflyttade medlemmar skulle vara försatta i efterhandsställning. Tvärtom föreskriva förbundets stadgar, att överflyttade eller nyinskrivna medlemmar icke må åläggas att följa andra bestämmelser eller restriktioner i fråga om rätten att söka eller taga arbete än som gäller för samtliga förutvarande medlemmar i avdelningen. Vid förbundets kongress 1926 fattades emellertid ett beslut, som under flera år framåt kom att påverka avdelningarnas förhållande visavi tillresande i starkt restriktiv riktning. Förbundsstyrelsen erhöll nämligen i uppdrag att, i anslutning till den i nyssnämnda avtalsbestämmelse uttryckta principen, verka för införande av ett system, enligt vilket från annan avdelning tillresande medlem, som sökte arbete i facket, skulle intagas i tur efter förut avdelningen tillhörande, vid tidpunkten i fråga arbetslösa medlemmar. I enlighet härmed bestämde förbundets representantskap 1929, att inflyttande medlem kunde åläggas att icke söka eller taga anställning förrän i tur efter avdelningens vid inflyttningstillfället arbetslösa medlemmar. Den härigenom införda »tur- och köordningen» väckte inom förbundet missnöje i vidsträckta kretsar och kritiserades skarpt i förslag ingivna till förbundskongressen 1934. Vederbörande utskott förklarade som sin bestämda mening, att några inskränkningar i en medlems rättighet att vid inträffad arbetslöshet söka och taga anställning icke borde få förekomma, utöver vad som bestämdes i förbundets stadgar. Erfarenheten hade visat, att, där tur- och köordning funnits införd i avdelningarna, detta varit till förfång för såväl egna som tillresande förbundsmedlemmar, enär ordningen i fråga icke kunnat upprätthållas, då arbetare från andra fackförbund eller oorganiserade erhållit anställning som träarbetare. Kongressen beslöt också upphäva det förut fattade beslutet om företrädesrätt för avdelningarnas egna arbetslösa medlemmar och införde i stadgarna den nyss återgivna bestämmelsen om likställighet för överflyttade eller nyinskrivna. Det kunde påvisas, att beslutet om företrädesrätt varit föremål för mycket olika tolkningar. Som ett exempel på de svårigheter, som vållades därav, må nämnas, att förbundsstyrelsen 1932 fann sig böra förklara, att medlemmar, som bleve arbetslösa under tiden, då tillresande avvaktade sin tur till arbete, icke kunde antaga nytt arbete, utan att detta inverkade på den tillresandes tur. Kongressbeslutet borde därför tillämpas på sådant sätt, att tillresande endast kunde åläggas vänta, till dess lika många nyanställningar skett som det fanns arbetslösa medlemmar på platsen vid tiden för hans överflyttning. I enlighet med det här sagda kan numera påstås, att byggnadsträarbetareförbundet i fråga om inträde i avdelningarna i princip tillämpar den öppna dörrens politik, varvid även må erinras, att för övergång från annat förbund icke ovillkorligen fordras, att anställning inom förbundets verk44—717118.

I

674 samhetsområde föreligger, utan endast möjlighet till anställning. Att även inom avdelningar, vilka, i likhet med de i Stockholm befintliga, beskyllts för monopolistiska tendenser, förekommer en ganska stark omsättning av till- och avresande, visas ock av organisationsstatistiken. Givetvis är det för tidigt att uttala sig om den tillämpning 1934 års beslut om fritt tillträde k a n komma att erhålla i avdelningarna. Erfarenhqten från gångna år visar emellertid, att man här, liksom inom murare förbundet, har att räkna med ett visst motstånd. Redan innan beslut om tur- och köordning» fattades vid 1926 års kongress, upplystes av förbundsstyrelsen, att i vissa fall avdelningar beslutat att ej mottaga vare sig nya medlemmar eller överflyttade. I en motion (av skellefteåavdelningen) vid kongressen 1930 uppgavs, att i fråga om inträdesvillkor förekommo olika tolkningar och olika fordringar inom avdelningarna». Diskussionen vid 1934 års kongress gav vid handen, att inom vissa avdelningar alltjämt funnes sympati för avstängningstanken. Samtidigt må erinras, att inom förbundet existerar ett. efter allt att döma, synnerligen väl utvecklat rapportsystem, grundat på uppgifter från avdelningarna om uppkommande arbetstillfällen och förefintligt behov av ökad arbetskraft samt om rådande arbetslöshet. Kongressen har i princip uttalat sig för detta systems utbyggande till att fungera såsom en verklig arbetsanvisning, varjämte vid 1934 års kongress av en talare antyddes, att inträdesfrågan — oberoende av beslutet om fritt inträde — skulle kunna ordnas genom samarbete mellan avdelningarna. Dylika anordningar kunna givetvis, om de effektivt utnyttjas, erbjuda ett medel att dirigera arbetskraften dit så anses önskligt. Vid sådant förhållande kommer uppenbarligen tillämpningen av det fria inträdets princip att i stor utsträckning bli beroende av de grundsatser, efter vilka en mer eller mindre utvecklad arbetsanvisning kan komma att administreras, ävensom av förbundsledningens förmåga att göra dessa grundsatser gällande gentemot avdelningarna. Grov- och fabriksarbetareförbundet. I likhet med murare- och träarbetareförbunden har grov- och fabriksarbetareförbundet i kollektivavtal med oorganiserade arbetsgivare fått införd bestämmelse om att företrädesrätt till arbete skall lämnas medlemmar av organisationen ävensom att vid inskränkning av arbetsstyrkan hänsyn skall tagas till anställningstiden å resp. arbetsplatser. Jämfört med hela antalet kollektivavtalsberörda arbetare i facket ha dock dessa bestämmelser en relativt ringa omfattning. Enligt det förut anförda får det emellertid antagas, att organisationsklausulen verkar mera restriktivt å utbudet av arbetskraft inom grovarbetarfacket än inom de övriga nyssnämnda facken på grund av det relativt stora antal byggnadsgrovarbetare, som stå utanför förbundet, vare sig som oorganiserade eller som anslutna till syndikalistiska organisationer. På orter, där

675 klausulen allmänt genomförts, kunna därför förbundets medlemmar på andra gruppers bekostnad förskaffa sig en mer eller mindre monopolartad företrädesställning, i likhet med exempelvis medlemmarna av kommunalarbetareförbundet. Annorlunda är förhållandet å orter, där å motsidan finnes en mera stark organisation och där arbetsgivarna i avtalen förbehållit sig rätt att använda arbetare, oavsett om dessa äro organiserade eller ej. Ä dessa orter får givetvis förbundet, för erhållande av ett fastare grepp över utbudet av arbetskraft, i första h a n d inrikta sig på att få till stånd största möjliga anslutning av medlemmar och att även i övrigt stärka förbundets positioner. Detta förklarar ock, att vid förbundskongresserna så ofta framställts yrkande på att få nyssnämnda bestämmelse om arbetsgivarens rätt att, oavsett organisationsförhållandena, fritt antaga eller avskeda arbetare, avlägsnad ur kollektivavtalen. Härför har man kunnat åberopa sig på ett vid flera tillfällen bekräftat uttalande av landsorganisationens kongress om stöd åt förbund, som icke anser sig kunna godkänna införandet av ifrågavarande bestämmelse i kollektivavtalen, utan i stället kräver medinflytande för arbetarparten eller ock avlägsnandet ur avtalen av varje stadgande i ämnet. Grov- och fabriksarbetareförbundets kongress har ock i princip uttalat sig mot bestämmelsen, men ej, med hänsyn till den faktiska ställningen, kunnat förorda någon säraktion från förbundets sida. Om sålunda förbundet närmast måst inrikta sig på att stärka organisationen genom ökad medlemsanslutning, så har i viss utsträckning den öppna dörrens politik anbefallt sig som den lämpligaste. Detta har dock, förklarligt nog, endast gällt förvärv av utom förbundet stående arbetare i lacket, medan en motsatt princip tillämpats vid överflyttning mellan avdelningarna inom förbundet eller från andra förbund. I sistnämnda hänseende har vid landsorganisationens senaste kongresser upplysts, att ett flertal förbundsavdelningar, däribland de å större orter befintliga, sökt tillämpa en konsekvent avstängningspolitik. Denna har uppgivits närmast rikta sig mot tillresande, som söka arbete och som sålunda, därest de beviljades inträde, kunde befaras öka arbetslösheten inom avdelningen. Som motiv härför har man ock kunnat hänvisa till den, icke minst inom grovarbetarfacket, abnormt stora arbetslösheten under senare tid. Att emellertid, åtminstone å vissa orter, avstängningspolitiken varit av mera genomgripande karaktär och riktat sig mot tillresande över huvud eller mot alla, som icke intagit särskild förmånsställning, synes framgå av diskussionen härom vid landsorganisationens kongresser. Av en representant för metallindustriarbetareförbundet uppgavs vid kongressen 1931, att släkt- och vänskapsförbindelser vore det avgörande för inträde i grovoch fabriksarbetareförbundets stockholmsavdelning — såvida icke anslutning söktes genom den syndikalistiska organisationen såsom mellanhand. Som exempel på effektiviteten av de använda metoderna må anföras, att,

676 enligt uppgift lämnad vid samma kongress av en representant för stockholmsavdelningen, alla, som vilja inskriva sig i avdelningen, måste bliva rekommenderade av uppbördsmannen på platsen. Att Stockholm härvid icke intager någon särställning synes framgå av ett samtidigt fällt yttrande av en annan representant för stockholmsavdelningen. Det torde vara en offentlig hemlighet, yttrade han, att det icke går för en arbetare från Stockholm att resa till landsorten och söka arbete vid något stort företag, som skall igångsättas. Målareförbundet. Mest konsekvent och i den största omfattningen har organisationstvång genomförts i målareförbundets kollektivavtal, vilka, såsom i detta sammanhang på nytt bör erinras, föreskriva tvång såväl för arbetsgivarna att i sin kondition använda endast medlemmar av målareförbundet resp. den avtalsslutande arbetarorganisationen (det senare för smärre orter) som för arbetarna att endast arbeta i kondition hos medlemm a r av målaremästarnas riksförening eller, där lokalförening saknas på arbetsgivarsidan, hos mästare, som godkänt gällande avtal. Icke mindre än fyra femtedelar av fackets avtalsberörda arbetare omfattas av organisationsklausulen. Därest organisationstvånget kombineras med det villkor, att för medlemskap fordras erhållen anställning i facket, uppstår den situationen, att en utomstående kan vägras såväl inträde i organisationen som erhållande av anställning. I själva verket uppställa ock stadgarna för målareförbundet anställning som villkor för inträde. Som förut (sid. 659) anmärkts, lämnas dock enligt mönsteravtalet möjlighet öppen för intagande i arbete av utomstående, vilken, enligt avtalet för smärre orter, skall, för att få kvarstå i kondition, senast 8 dagar efter intagandet i arbete inträda i arbetarorganisationen. Sistnämnda bestämmelse lär huvudsakligen komma till användning i fråga om medlemmar, som uteslutits på grund av avgiftsrestans, men nu beredas möjlighet att via konditionen återfå medlemskapet eller förvärva nytt sådant. Att exakt uppgiva antalet utomstående synes icke vara möjligt. Utanför organisationen stå också ett stort antal s. k. självförsörjare (yrkesutövare, vilka åtaga sig och utföra arbeten såsom egna företagare utan alt anlita a n n a n arbetskraft till hjälp), vilka utomstående vid slutet av 1936 av förbundet uppskattades till 1 032, medan 293 självförsörjare vid samma tid tillhörde organisationen. I viss mån likställda med självförsörjare äro s. k. lag- och kompanjonsfirmor, vilka vid slutet ay 1936 beräknades utgöra ett antal av 303; om dessas fördelning på inom och utanför organisationen stående äger man icke exakt kännedom. I ett till avdelningarna 1932 utsänt cirkulär har förbundsstyrelsen uttalat att förbundets principiella inställning bör vara den, att självförsörjarna i största möjliga utsträckning böra vara organiserade i förbundet.

677 Den här beskrivna kombinationen av spärrbestämmelser kan givetvis verka som en mycket kraftig hämsko å tillströmning av medlemmar från andra förbund eller av oorganiserade, varför också hithörande bestämmelser diskuterats i samband med åtgärderna av yrkesmonopolistisk karaktär (sid. 667). Däremot lägga dessa bestämmelser icke något hinder i vägen för överflyttning mellan avdelningarna inom förbundet, icke ens i de fall, då arbete förbehålles åt medlemmarna av platsens fackförening. För fri överflyttning gälla nämligen ej andra villkor än de vanliga, nämligen att mellanhavandena med den gamla avdelningen klarerats och att anmälan göres. Ända tills för några år sedan fanns dock, såsom redan nämnts, i det övervägande flertalet kollektivavtal i målerifacket införd bestämmelse om företräde till arbete för å orten bosatta. Vid förbundskongressen 1929 beslöts emellertid att förbjuda avdelningarna att i avtalen införa bestämmelser, som innebure förmånsrätt till arbete för inom visst avtalsområde bosatta och skattskrivna medlemmar. Beslutet kom till stånd efter en livlig debatt, under vilken nära nog samtliga talare yrkade på förbudets omedelbara införande. Ur motiveringen i den motion, som låg till grund för beslutet, må följande anföras: I Stockholm, Göteborg, Malmö m. fl. platser hade under de senaste åren tilllämpats ett avstängningssystem mot från andra orter tillresande medlemmar av förbundet. Avsikten med systemet var att motverka arbetslöshet, men resultatet hade icke motsvarat förväntningarna, utan i stället hade svårigheter och för förbundet skadliga följder uppkommit. Rättigheten att söka och antaga arbete borde för varje förbundsmedlem vara lika, oberoende av om han vore bosatt å orten eller tillresande — eljest vedervågades den samhörighetskänsla, varpå förbundets arbete med hopp om effektivitet borde bygga. Faran av alltför stor tillströmning av tillresande till den ena eller andra platsen vore endast skenbar och arbetskraften fördelade sig utan regulativ och ingripanden relativt jämnt över landet. En plats med mindre god arbetstillgång behövde icke befara alltför många tillresande, medan en plats med god arbetstillgång utan men kunde mottaga de tillströmmande. Därjämte medförde avstängningssystemet även risken av minskad yrkesskicklighet, emedan möjligheten till praktik å andra orter i mycket hög grad försvårades. Under debatten gjorde en talare det påpekandet, att systemet i fråga ledde till onaturligt stor tillströmning till platser med god arbetstillgång, där man för säkerhets skull lät inskriva sig, så att vid högkonjunkturens slut förefanns ett överskott av medlemmar. Av en annan talare framhölls ock, att företrädesbestämmelsen verkat så, att konkurrensen om arbetet på platserna skärpts i stället för att, såsom därmed avsetts, minskas, samt vidare att, då avstängningsåtgärder vidtagits på vissa platser, krav å motåtgärder rests på andra platser. Tilläggas må, att ett förslag, avseende att allmänt ersätta företrädesbestämmelsen med mönsteravtalets bestämmelser om förpliktelse för arbetsgivaren att vid intagning av arbetskraft hänvända sig till den avtalsslutande arbetarorganisationen på platsen, blev avslaget. Bestämmelserna i fråga ha

678 emellertid tillämpats av en del avdelningar och, enligt vad som uppgavs även talare vid förbundets kongress 1934, i vissa fall använts för avspärrning av arbetskraft. Vid sistnämnda kongress återkom frågan under form av förslag om »arbetslöshetsregister» med bestämmelser om befogenhet för avdelningarna att vägra mottaga arbetssökande medlemmar från andra platser, därest viss procent arbetslösa funnes i avdelningen. Förslaget bifölls icke, men föranledde beslut om utredning, huruvida i avtalen eller alternativt i förbundsstadgarna skulle införas bestämmelser, varigenom arbetstillfällena förbehölles åt medlemmarna på viss angiven plats eller inom visst angivet område. Bleck- oeh plåtslagareförbundet. I stadgarna för bleck- och plåtslagareförbundet förekommer, efter mönster av landsorganisationens normalstadgar, den bestämmelsen, att medlem, som erhåller arbete inom annan avdelnings verksamhetsområde, skall överflytta sitt medlemskap till denna avdelning. Detta får dock icke tolkas så, att erhållen anställning inom den nya avdelningens verksamhetsområde gäller som villkor för överflyttningen. Att i viss utsträckning lokal arbetsavstängning praktiserats, synes emellertid framgå av protokollen vid förbundskongresserna. Vid 1925 års kongress bifölls ett förslag om att tillresande medlemmar skulle, innan kondition tages å plats, anmäla detta för avdelningsstyrelsen på platsen, och betecknades syftet med detta förslag av en talare vara »att förhindra invasion till en arbetsplats». Enligt de bestämmelser, som numera finnas i stadgarna, skall medlem, innan arbete tages på ny arbetsplats, hos därvarande förbundsavdelning inhämta upplysning angående arbetsvillkoren och ställa sig dessa till efterrättelse. Man finner sålunda här en diskretionär befogenhet i fråga om arbetsanvisning — och som följd därav i viss mån givetvis också överflyttning — lagd i avdelningsstyrelsens händer. Av protokollet vid 1935 års kongress finner man också, att det förekommit, att resande nekats inträde i avdelning, där det funnits arbetslösa, varemot ett par motioner vid kongressen riktade sig. Av förtroendemannen framhölls, att en avdelning ej får neka klar medlem inträde i enlighet med stadgarnas bestämmelser. Man kunde i hithörande fall icke uppdraga några generella gränser, utan gällde det att taga hänsyn till olika inverkande faktorer samt söka förfara så rättvist som möjligt mot såväl de på platsen varande som de resande kollegerna I en del kollektivavtal inom facket finnes införd organisationsklausul, men skall denna, enligt uppgift från förbundet, sakna all väsentlig betydelse. Mctallindustriarbetare- och elektriska arbetareförbunden. Varken inom metallindustriarbetareförbundet eller elektriska arbetareförbundet synas ortsmo-

679 nopolistiska företeelser ha framträtt av den art, att de här påkalla något omnämnande. Erinras må endast om den i det sistnämnda förbundets kollektivavtal med oorganiserade arbetsgivare införda organisationsklausulen ävensom föreskriften, att, vid avskedanden på grund av arbetsbrist, de arbetare i det längsta skola bibehållas, som varit längst i arbetsgivarens tjänst, dock under förutsättning av lika duglighet och lämplighet. Likaså skall, vid förnyat behov av arbetskraft, under samma förutsättningar lämnas företräde åt dem. som vid avskedandet varit längre i tjänst. E. De sakkunnigas yttrande. Av här lämnade redogörelse framgår, att de monopolistiska tendenserna inom byggnadsarbetarnas organisationer kunna sägas i huvudsak ha två syften, nämligen dels att begränsa och reglera tillträdet till respektive yrken (yrkesmonopolism), dels att hämma tillströmningen av arbetskraft till de särskilda orterna (ortsmonopolism). I samband med de yrkesmonopolistiska tendenserna ha åtgärder vidtagits för att försvåra eller rent av förhindra anslutning till fackföreningarna. Yrkesmonopolismen har man sökt främja medelst lärlingsregulativ och andra avtalsmässiga eller ensidigt vidtagna åtgärder. Lärlingsregulativen avse att inom respektive yrken begränsa antalet icke utbildade, huvudsakligen yngre arbetare i viss proportion till antalet utbildade och fullt yrkeskunniga. Syftet med dem har emellertid icke enbart varit att förebygga en ur de sistnämndas synpunkt icke önskvärd konkurrens om arbetstillfällena, utan har även gällt yrkesutbildningen i och för sig. Genom att reglera lärlingarnas antal har man velat skapa garantier för, att lärlingarna kunnat under den nödvändiga lärotiden erhålla en mer allsidig och omsorgsfull undervisning. Att denna ideella syn på lärlingsfrågan alltjämt finns framgår av de riktlinjer, som år 1928 uppdrogos för muraryrkets vidkommande och som återgivits i det föregående (sid. 663). Regelrätta lärlingsregulativ förekomma emellertid numera praktiskt taget icke inom byggnadsindustrien i vårt land. Arbetsgivarorganisationerna ha i allmänhet bestämt vägrat att medverka till upprättandet av sådana. Detta har haft till följd, att fackföreningarna i vissa fall på egen hand med mer eller mindre framgång genomfört en restriktiv praxis, vilken även avsett reglering av tillträdet till fackföreningarna samt överflyttningen mellan dem, respektive förbunden. I fråga om lärlingsregulativen hänvisa de sakkunniga för övrigt till sitt yttrande sid. 407. Vad angår ortsmonopolismen synes det förhålla sig så, att den numera icke kan tillmätas någon större betydelse. Det ligger i allmänhet icke i byggnadsfackförbundens intresse att gynna densamma, och förbundens lokalavdelningar äga enligt gällande stadgar icke rätt att själva företaga

680 avstängningar. De försök, som göras i samband med lönerörelsers planerande eller under rådande arbetskonflikter i avsikt att avstänga berörda orter från arbetskraft utifrån, kunna icke betecknas som monopolistiska tendenser utan böra rätteligen betraktas som taktiska åtgärder. Försök att införa bestämmelser i kollektivavtalen om företrädesrätt till arbete för medlemmar av vederbörande fackförening och förbund ha i stort sett icke krönts med framgång, vilket likväl icke utesluter att i detta avseende framställda önskemål i sak blivit tillgodosedda, beroende på arbetarorganisationens förmåga att göra sig gällande. I vissa fall, då arbetsgivarparten varit oorganiserad, ha avtalsbestämmelser av ovannämnda slag åstadkommits. Inom målarfacket ha t. o. m. bestämmelser om reciprokt organisationstvång införts i en del kollektivavtal. För dessa bestämmelser har redogjorts i näst föregående kapitel. E n viss monopolistisk verkan har även ackordslagsystemet. Det får nämligen lätt en benägenhet att gynna vissa arbetare och missgynna andra. Om dess berättigande ur social synpunkt kan anses vara omtvistligt, måste systemet däremot betraktas som rationellt ekonomiskt sett, eftersom ackordslagen i regel rekryteras främst med hänsyn till medlemmarnas arbetsförmåga och duglighet. De monopolistiska tendenserna inom framförallt byggnadsarbetarorganisationerna föranledde landsorganisationens kongress år 1926 att göra ett uttalande, vari eftertryckligt förordades en »öppen fackföreningspolitik». Rätt till medlemskap borde medgivas alla arbetare, som voro sysselsatta inom fackföreningens verksamhetsområde, och för upprätthållande av gällande avtal borde fackföreningarna ej vidtaga åtgärder, som förhindrade arbetskraftens fria rörlighet i annan mån än som vore ofrånkomligt för upprätthållande av ordnade förhållanden inom respektive industrier. Restriktiva lärlingsbestämmelser samt bestämmelser om företrädesrätt till arbete för ortens mantalsskrivna och för tidigare anställda borde handhavas med stor försiktighet, så att ej hinder skapades för erforderlig nyrekrytering av yrkesutbildad arbetskraft eller för arbetskraftens förflyttning och anpassning. Detta uttalande kompletteras av vid landsorganisationens kongress 1931 antagna bestämmelser, enligt vilka bl. a. medlem, som icke häftar i skuld till sitt förbund, vid erhållet arbete inom annat förbunds verksamhetsområde är skyldig att överflytta sitt medlemskap till detta förbund, vilket icke får vägra sådan överflyttning. Nu åberopade kongressbeslut ha i hög grad varit ägnade att skapa klarhet i frågan om fackförbundens arbetsmarknadspolitik. De sakkunnigas utredning visar även, att de övat stort inflytande på byggnadsfackförbundens ställningstagande till hithörande frågor. Särskilt må erinras om murareförbundets beslut 1928 om begränsning av stadgandet rörande avstängning av plats i anledning av arbetslöshet, om byggnadsträarbetareförbundets beslut 1934 angående fritt tillträde i princip till förbundet och dess avdelningar

681 samt upphävande av den s. k. tur- och köordningen för arbetssökande ävensom om målareförbundets beslut 1929 angående utmönstring ur kollektivavtalen av bestämmelserna om företrädesrätt till arbete för å orten bosatta medlemmar. Enligt de sakkunnigas mening utgöra dessa och andra liknande beslut steg i rätt riktning. Den starka arbetaropinion till förmån för en »öppen facklöreningspolitik», som landsorganisationens kongress gjort sig till tolk för, torde ock få anses vara en garanti för, att de fattade besluten fullföljas. Några särskilda åtgärder från samhällets sida för att trygga en fortsatt sådan utveckling eller för att i samma syfte begränsa självbestämmanderätten för kollektivavtalens parter finna de sakkunniga därför icke anledning att påyrka. I varje fall torde det, enligt de sakkunnigas mening, vara lämpligt att avvakta utvecklingen av organisations- och avtalsväsendet på detta område under den närmaste tiden. Det är så mycket större anledning att intaga en sådan hållning, eftersom parternas huvudorganisationer åtagit sig uppgiften att försöka komma till rätta med ifrågavarande och andra aktuella arbetsmarknadsproblem. Här åsyftas de mycket uppmärksammade förhandlingar mellan svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen, som pågått sedan våren 1936. Med de restriktiva åtgärderna har huvudsakligen avsetts att förhindra tillströmning av överflödig arbetskraft under tider av svårare arbetslöshet. I stort sett synas de icke ha varit ägnade att otillbörligt hämma utbudet av arbetskraft inom byggnadsindustrien, åtminstone icke under den tid som omfattas av de sakkunnigas undersökningar rörande arbetslöshetsförhållanden m. m. inom byggnadsfackförbunden. För vart och ett av fem undersökta förbund, nämligen murare-, byggnadsträarbetare-, grov- och fabriksarbetare-, målare- och elektriska arbetareförbunden, har den genomsnittliga medlemsnumerären varit stadd i stark tillväxt under åren 1929—1932 för att något minskas under konfliktåret 1933 och därefter på nytt ökas. En närmare granskning av de i tab. I till tredje delen av de sakkunnigas betänkande meddelade uppgifterna om medlemsantalet per månad å olika orter visar, att medlemsanslutningen vidmakthållits även under loppet av det svåra depressionsåret 1932. Däremot har under trycket av depressionen o m s ä t t n i n g e n inom de undersökta förbunden successivt minskats, vilket bl. a. tagit sig uttryck i att nyrekryteringen inom de yngsta åldrarna avtagit i omfattning inom varje förbund 1931—1932. Inom högre åldrar har emellertid rekryteringen varit tillräcklig för att öka eller vidmakthålla förbundens numerär. Med 1934 ökades på nytt rekryteringen inom de yngsta åldersgrupperna. Därjämte må framhållas, att inom de undersökta förbunden arbetslöshetsprocenten successivt ökades från 1929 till 1933, då en minskning av procenten förorsakades av att en stor del arbetslösa redovisades såsom deltagande i samma års konflikt.

682 De sakkunniga anse sig sålunda kunna konstatera, att i trots av växande arbetslöshet anslutningen till byggnadsfackförbunden fortsatte att ökas under den senaste depressionen, om ock i avsaktande tempo. Detta visar, att de restriktiva åtgärder i fråga om utbud av arbetskraft, som kunna ha vidtagits i enskilda fall, i stort sett icke verkat hämmande å utbudet. De sakkunnigas undersökningar angående arbetslösheten inom byggnadsfackförbunden 1929—1934 visa, att anpassningen av arbetskraftutbudet efter tillgången på arbete varit mycket varierande inom olika delar av landet. Detta tyder på en viss förstelning av byggnadsindustriens arbetsmarknad, vartill lokala avstängningstendenser kunna ha bidragit (del III, sid. 28). De sakkunniga finna i samband härmed anledning erinra om den bristfälliga organisationen av arbetsförmedlingsverksamheten inom byggnadsindustrien och om sitt förut framställda yrkande på den offentliga arbetsförmedlingens fortsatta utbyggnad med särskilda fackarbetsanvisningar för denna industri (sid. 395 o. f.).

SJUNDE AVDELNINGEN

Sammanfattning

KAP. XXX.

Sammanfattning av de sakkunnigas yttranden och förslag. De sakkunniga ha i första hand avsett att åstadkomma en allmän utredning av byggnadsindustriens omfattning och struktur. Av denna utredning. som framlägges å sid. 3—232 i förevarande del av betänkandet, framgår bl. a., att i landets byggnadsindustri 1935 sysselsattes 113 000 arbetare. Rörande antalet byggnadsföretagare samt i byggnadsindustrien sysselsatt teknisk och förvaltningspersonal föreligga icke lika exakta uppgifter eller dylika avseende de senaste åren. Överslagsvis ha emellertid de sakkunniga beräknat antalet byggnadsföretagare 1931 till 19 500 samt antalet teknisk och förvaltningspersonal vid samma tid till i runt tal 4 000. Antalet direkt och indirekt av byggnadsindustrien beroende personer har av de sakkunniga uppskattats till inemot 500 000. Härtill torde komma ett 100 000-tal, beträffande vilka några siffermässiga kalkyler dock icke kunna anställas. En beräkning av byggnadsindustriens produktionsvärde 1935 har lämnats å sid. 36—43. I samband härmed ha de sakkunniga verkställt utredningar rörande byggnadsverksamheten i olika hänseenden och därvid bl. a. behandlat det centrala problemet om byggnadsarbetets bedrivande i egen regi eller på entreprenad, i samband varmed diskuterats förutsättningarna för ett sunt entreprenadväsende. Såsom en detalj härvid ha de behandlat frågan om rationalisering av anbudsförfarandet vid entreprenader. För förenklande och förbilligande av anbudsförfarandet vid byggnadsentreprenader kan det med bibehållen form för det inom landet tillämpade entreprenadförfarandet icke anses ändamålsenligt att byggherren utlämnar av honom garanterade massberäkningar. För ändamålets vinnande ha diskuterats två andra utvägar. Den ena vore, att byggherren till entreprenadhandlingarna fogade en av saklig och pålitlig kostnadsberäknare noggrant upprättad masspecifikation, som entreprenören kunde ha till ledning och kontroll vid sina egna kalkyler, dock utan ekonomiskt ansvar från byggherrens sida. En annan utväg vore, att entreprenörerna själva enades om en av dem gemensamt bekostad institution, som utarbetade masspecifikationerna och tillhandahölle dem till hugade spekulanter. I båda fallen skulle

686 byggherren ha en fixerad och oföränderlig entreprenadsumma att hålla sig till. Entreprenadsystemets natur bibehölles härigenom oförändrad, men kostnaderna för anbudsavgivandet skulle kunna väsentligt nedbringas och jämnare entreprenadanbud erhållas. I samband härmed uttala sig de sakkunniga för offentlig auktorisering av kontrollanter, som kunna ställas till byggherrens förfogande vid arbetens utförande på entreprenad. Tekniska, ekonomiska m. fl. förhållanden vid bedrivandet av byggnadsarbeten året runt. De sakkunniga konstatera, att ur teknisk synpunkt numera icke föreligga några hinder för att bedriva ett byggnadsföretag även vintertid. Vad beträffar ekonomiska nackdelar och fördelar vid en mer kontinuerlig drift av byggnadsföretagen utan hänsyn till årstiden, finna de sakkunniga, att dessa i stort sett taga ut varandra. En kontinuerlig drift av byggnadsföretag är även till fördel för byggnadsämnesindustrien, emedan beställningarna härigenom fördelas jämnare över året. önskvärt vore, att kommunala myndigheters försäljningar av tomter icke bundes vid vissa tidpunkter av året (sid. 278—285). Fardagsfrågan. Flyttningarnas koncentrering till den första oktober och nya bostadsbyggens färdigställande till nämnda dag bilda i städerna ett hinder mot mera kontinuerlig drift inom byggnadsindustrien. Kunde detta hinder undanröjas genom flyttningarnas spridning över flera terminer, skulle det viktigaste steget vara taget fram mot en jämnare fördelning av byggnadsverksamheten över årets olika delar. För en effektiv lösning av frågan om hyresterminernas spridning förutsattes enligt de sakkunnigas mening, att parterna i hyreskontrakt inom vissa gränser medgivas laglig rätt att bringa kontraktet till upphörande, oavsett vad kontraktet härom bestämmer. En utjämning av arbetstillgången inom byggnadsfacket och angränsande verksamhetsområden kan enligt de sakkunnigas mening vinnas med en jämnare fördelning av bostadslägenheternas uthyrning på de nuvarande två fardagarna, den första oktober och första april och därigenom ävenledes av bostadsbyggenas fullbordande under året. En sådan anordning medgiver en uppdelning av byggnadsarbetet på vinter- och sommarsäsong och är därigenom ägnad att undanröja den förnämsta orsaken till den säsongbetoning, som präglar byggnadsindustrien och därmed mer eller mindre direkt sammanhängande näringsgrenar. Risken av större löslighet i hyresförhållandet och ökad flyttnings-

687 frekvens kan, enligt vad de sakkunniga anse, icke väga tungt gentemot de obestridliga fördelarna med i lag medgiven uppsägningsrätt till nämnda två fardagar. De sakkunniga föreslå därför i sådant syfte en ändring av gällande lagbestämmelser om hyra. Undantag föreslås för lägenheter upplåtna för andra än bostadsändamål eller i samband med delägarskap i bostadsförening, för av arbetsgivare i samband med arbetsavtal upplåtna eller uthyrda lägenheter samt lägenheter, vid vilkas uthyrning ett understödsmoment varit förknippat, exempelvis lägenheter i av vissa stiftelser ägda fastigheter (sid. 321—327). Planläggning av den statliga och kommunala byggnadsverksamheten. Enligt de sakkunnigas beräkningar kan den statliga och kommunala byggnadsverksamheten under ett normalt år anses representera c:a 12 % utav värdet av den totala byggnadsverksamheten i landet. De sammanlagda kostnaderna för dels den på vanlig väg finansierade och dels den i den statliga hjälpverksamheten under senaste depressionen ingående statliga och kommunala byggnadsverksamheten beräknas av de sakkunniga 1934 ha utgjort c:a 20 % av kostnaderna för den totala byggnadsverksamheten i landet. Omfattningen av det allmännas byggnadsverksamhet har sålunda varierat mellan 12 % och 20 %. Å andra sidan visar den officiella byggnadsverksamhetsstatistiken, att under den senaste depressionen byggnadsverksamheten minskades med 5 % mellan 1930 och 1931 samt med ytterligare 12 % mellan 1931 och 1932. Ett extra tillskott med omkring 8 %, åstadkommet genom det allmännas ingripande till förmån för en ändamålsenlig planläggning av dess byggnadsverksamhet, representerar enligt de sakkunnigas mening ett icke oväsentligt bidrag till depressionens motverkande på här ifrågavarande område. För en smidig anpassning efter konjunkturväxlingarna är det av största betydelse, att stats- och kommunalmyndigheterna äga tillgång till aktuella och såvitt möjligt tillförlitliga upplysningar om de ekonomiska konjunkturerna och deras förändringar. Särskilda svårigheter uppstå emellertid på grund av bristen på central kontroll över de kommunala arbetena. Enligt de sakkunnigas mening bör det centrala arbetet med planläggning av statens och kommunernas byggnadsarbeten, i all synnerhet bostadsproduktionen, i konjunktur- och säsongutjämnande syfte, åvila staten och ledas av ett statligt organ. Med hänsyn till att byggnadsstyrelsen redan kan anses h a åliggande att ombesörja uppgifter, som äro av betydelse för en planläggning av den statliga byggnadsverksamheten i sådant syfte, föreslå de sakkunniga, alt styrelsen göres till ledande och rådgivande organ jämväl i frågor rörande planläggningen av kommunernas och landstingens husbyggnadsverksamhet i samma syfte (sid. 343—349).

688 Fördelning av reparations-, om- och tillbyggnadsarbeten i säsongutjämnande syfte. Utöver införandet av flera effektiva fardagar erbjuder sig enligt de sakkunnigas mening icke något lämpligare medel för reparationsarbetenas spridning över hela året än en för detta ändamål organiserad propaganda. Denna bör icke direkt omhänderhavas av något statligt eller kommunalt organ utan komma till stånd genom samverkan av vederbörande yrkesorganisationer. De sakkunniga föreslå, att byggnadsstyrelsen lämnas uppdrag alt föranstalta om utredningar och förslag med avseende å hithörande frågor inom den statliga underhållsverksamheten samt för samarbete med den eller de organisationer för nyssnämnda propaganda, som kunna komma till stånd (sid. 353). Förkortning av arbetstiden såsom medel att nedbringa arbetslösheten. De sakkunniga ha kommit till den uppfattningen, att möjligheten att genom arbetstidsförkortning minska arbetslösheten inom en säsongindustri som byggnadsindustrien ter sig synnerligen problematisk. Risk föreligger för ökad tillströmning till yrket vid förkortad arbetstid och oförändrad arbetstillgång, varför, när den mindre livliga säsongen inträder, det icke torde kunna undvikas, att den då regelbundet återkommande arbetslösheten skarpes. Någon jämnare fördelning av arbetstillfällena över året är enligt de sakkunnigas mening icke att vänta av en arbetstidsförkortning. Med hänsyn till dess ovissa resultat bör arbetstidsförkortning i här ifrågavarande syfte först efter speciella undersökningar i sista hand tillgripas (sid. 359—360). Ändringar i avlöningssystemet i samband med övergång till mer kontinuerlig drift. Det nuvarande betalningssystemet med ackordsuppgörelser i största möjliga utsträckning medför enligt de sakkunnigas mening ganska avsevärda olägenheter. Avlöningen kommer att utgå med synnerligen varierande belopp, långvariga och kostnadskrävande förhandlingar föranledas, såväl mellan organisationerna som å arbetsplatserna, svårigheter uppstå vid prissättning av arbetskostnader, då nya materialier och arbetsmetoder komma till användning. Vidare medför systemet i många fall en försämring av arbetets kvalitet och svårigheter vid ett rationellt ordnande av arbetet på byggnadsplatsen. Onödigt arbete och tidsutdräkt uppkommer vid uppmätning av färdigt ackordsarbete och vid beräknandet av ersättningen för detta. Lärlings- och praktikantutbildning försvåras. Å andra sidan kan övergång till tidlönsarbete få till följd minskad arbetstakt och i åtskilliga fall förlängd tid för arbetens utförande. Möjligen kom-

689 mer att erfordras en mer omfattande övervakning av arbetsprestationen. För arbetarna kan reformen under vissa omständigheter medföra inkomstminskning och minskad rörelsefrihet vid arbetets utförande. Emellertid torde vid allmänt genomförande av tidlönsarbete knappast behöva befaras någon mer avsevärd förändring beträffande arbetseffektiviteten. Där valet kommer att stå mellan ett större antal arbetare, torde konkurrensen om arbetstillfällena avsevärt bidraga till att uppdriva arbetseffektiviteten. På grund av de därmed förenade övervägande fördelarna synes en övergång till tidlönssystem de sakkunniga önskvärd. En sådan reform kan emellertid genomföras allenast genom överenskommelser mellan arbetsgivarnas och arbetarnas organisationer. Dock anses staten kunna lämna sin medverkan till vissa förberedande åtgärder, i vilket avseende förordnas att övergång från ackords- till tidlönssystem prövas vid något statligt byggnadsföretag, som utföres i egen regi. Därför föreslås, att Kungl. Maj:t lämnar byggnadsstyrelsen uppdrag att låta utföra ett eller annat härför lämpat byggnadsföretag om ungefär ett års byggnadstid med användande av tidlönssystem. Därefter bör byggnadsstyrelsen till Kungl. Maj:t inkomma med redogörelse för resultatet samt ytterligare förslag i ämnet (sid. 380—381). Frågan om fast anställning för byggnadsarbetare. En mer kontinuerlig anställning för arbetarna inom byggnadsindustrien är önskvärd och bör allvarligt eftersträvas. En utveckling i sådan riktning åsyftas ock med de sakkunnigas förut omnämnda förslag rörande omläggning av fardagssystemet, planläggning av statliga och kommunala byggnadsarbeten samt fördelning av reparationsarbeten i konjunktur- och säsongutjämnande syfte, ändringar i avlöningssystemet m. m. En ovedersäglig fördel för arbetarna ligger däruti, att företagarverksamheten koncentreras till ett mindre antal tekniskt och ekonomiskt väl utrustade företagare. De sakkunniga äro av den meningen, att åtgärder böra vidtagas för att sådana krav uppställas på företagarna inom byggnadsfacket, att dessa äga full teknisk och ekonomisk vederhäftighet för en kontinuerlig verksamhet (se vidare nedan). Vid av de sakkunniga anordnade konferenser med arbetsgivare och arbetare m. fl. inom byggnadsfacket har dryftats tanken på upprättandet av en hos olika företagare fast anställd arbetarkår, kompletterad med en reservarbetarkår. De sakkunniga anse sig emellertid icke kunna under nuvarande förhållanden förorda en sådan anordning. Fördelarna för de fast anställda arbetarna skulle nämligen väsentligen vinnas på bekostnad av ökad arbetslöshet för de övriga, och en sådan anordning kan icke försvaras med mindre särskilda anstalter träffas för den lediggjorda arbetsstyrkans försörjning. Att söka lösa denna fråga genom den lediggjorda arbetsstyrkans överföring 45—717118.

690 till annat arbetsområde i annan än begränsad omfattning eller på arbetslöshetsförsäkringens väg synes för närvarande icke vara möjligt. Någon stadga i de lösliga anställningsformerna för arbetare inom byggnadsindustrien bör kunna åstadkommas genom införande av en fastställd uppsägningstid från såväl arbetsgivarens som arbetarens sida, förslagsvis fjorton dagar. En sådan reglering av uppsägningstiden bör lämpligen ske i avtalen. Om detta icke låter sig göra, återstår att söka åstadkomma en laglig reglering av nämnda förhållande. Det nu rådande systemet för förmedling av arbete inom byggnadsindustrien bl. a. genom s. k. lagbasar erbjuder icke tillfredsställande garantier för en i möjligaste mån rättvis fördelning av arbetstillfällena. Systemet är ägnat att skapa allehanda friktionsanledningar och att verka förlängande på mellantiderna mellan de ofta kortvariga anställningsperioderna. En utväg ur detta läge bör enligt de sakkunnigas mening sökas i den av statsmakterna redan anvisade riktningen, d. v. s. genom upprättandet vid de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna av fackarbetsanvisningar i samverkan med vederbörande arbetsgivar- och arbetarorganisationer (sid. 392—398). Den framtida arbetstillgången samt behovet av arbetskraft inom byggnadsindustrien. Enligt de sakkunnigas mening finnas knappast några skäl för antagandet, att arbetstillgången inom byggnadsindustrien, åtminstone under den närmaste tiden fram till år 1950, skall bliva avsevärt mindre än den hittills varit. I fråga om behovet av arbetskraft kan genom de sakkunnigas förslag till utjämning av säsongväxlingarna med avseende å arbetstillgången, jämnare och därmed ökat arbete beredas för en del av arbetskraften. I gengäld innebär detta en minskad arbetstillgång för återstoden. De sakkunniga hålla därför före att en ökning av byggnadsarbetarnas antal icke gärna bör ifrågakomma. Snarare kan en minskning bliva av omständigheterna påkallad allt eftersom de föreslagna åtgärderna till utjämning av säsongväxlingarna bliva förverkligade och det visar sig, att de giva avsett resultat. I samband med en eventuell begränsning av tillströmningen av arbetskraft till byggnadsyrket, synas åtgärder böra vidtagas för att stödja de strävanden, vilka ha till ändamål att höja den kvalitativa standarden och i all synnerhet underlätta ungdomens yrkesutbildning. Denna bör det ligga i samhällets intresse att förkovra för att i möjligaste mån minska arbetslösheten bland de yngre årsklasserna, för vilka den särskilt innebär synnerligen svåra faror. Skulle det i framtiden visa sig nödvändigt att reglera byggnadsindustriens behov av arbetskraft, bör detta icke få ske ensidigt och godtyckligt genom att t. ex. vederbörande arbetar- eller arbetsgivarorganisationer vidtaga pro-

691 hibitiva åtgärder. Tvärtom bör en sådan reglering ske i samverkan och samförstånd mellan fackens partorganisationer och om möjligt under offentlig kontroll, utövad av t. ex. kommunala lärlings- och yrkesskolor. Enligt de sakkunnigas mening kunna s. k. lärlingsregulativ tjäna som en lämplig form för överenskommelser i detta syfte mellan vidkommande organisationer. Innan så omstridda och principiellt viktiga spörsmål som upprättande av lärlingsregulativ upptagas till en mer ingående behandling, torde emellertid resultatet av 1936 års hantverkssakkunnigas utredningar böra avvaktas (sid. 405—408). Anstalter för fastighets- och byggnadskredit. Ur samhällets synpunkt är det en brist, att fastighetsägare och kreditgivare icke äga tillgång till en institution, som kan lämna auktoritativa utlåtanden rörande fastigheternas beskaffenhet och beräkningar rörande deras värden. De sakkunniga föreslå därför, att en sådan institution kommer till stånd. Auktorisation av värderingsmännen bör ske genom statlig myndighet och tillkomma byggnadsstyrelsen. Värderingsmännen böra icke uppbära fast lön utan endast arvode efter taxa i de fall, då deras tjänster tagas i anspråk. Den auktoriserande myndigheten bör äga befogenhet att utöva tillsyn över verksamheten och äga frihet att begränsa uppdraget till visst antal år, exempelvis högst fem år. Vidare bör finnas tillgång till auktoriserade egendomsmäklare, vilka äro förpliktade att utöva sin verksamhet på tjänsteansvar och till vilka allmänheten kan vända sig med det förtroende en dylik ställning bör ingiva. Institutionen bör ordnas som en parallell till de föreslagna auktoriserade värderingsmännen. I fråga om kontroll över företagarverksamheten kan mycket vinnas genom en ytterligare utbyggnad av företagarnas yrkessammanslutningar och den verksamhet i angivna syfte, som i viss mån redan praktiseras av bestående sammanslutningar. Ett annat önskemål vore givetvis, att de kommunala myndigheterna tillsåge att endast kompetenta företagare finge taga del i sådan byggnadsverksamhet, som avser uppförande av hyreshus. Till viss del kan detta realiseras genom villkor för erhållande av kommunens stöd genom lån m. m. eller för utnyttjande av mark, som tillhandahålles av kommunen. En kontroll av byggnadsföretagarnas yrkesutövning borde för att vara tillfyllest gälla såväl den tekniska som ekonomiska vederhäftigheten. Rörande den förra finna de sakkunniga, att i gällande författningar och bestämmelser tillfredsställande kompetenskrav uppställts från samhällets sida. Vad gäller ekonomisk vederhäftighet finnas inga krav uppställda i gällande bestämmelser. Med hänsyn till de betydande svårigheter, som äro förenade med att på ett tillfredsställande sätt utforma dylika bestämmelser, anse sig

de sakkunniga icke kunna förorda sådana. I stället bör det i regel till- 1 komma byggherrar och kreditgivare eller deras sammanslutningar att själva I pröva den ekonomiska vederhäftigheten hos de entreprenörer och byggnads-1 företagare, åt vilka de lämna byggnadsuppdrag eller byggnadskredit. Vad I gäller de hithörande frågor, som uppkomma i samband med uppförandet 1 av bostadshus för uthyrning, återkomma de sakkunniga härtill i det föl- j jande. Tillsynen över vederbörande byggnadsföretagares handhavande av lämnade krediter plägar i allmänhet ombesörjas av kreditgivarna. Ytterligare krav torde emellertid skäligen kunna ställas på denna kontroll. Enligt de sakkunnigas mening kunna dessa krav icke bli föremål för lagbestämmelser el. dyl., utan måste säkerställas genom avtal mellan å ena sidan kreditgivare och leverantörer samt å andra sidan byggnadsföretagare. Samhällets insatser härvidlag böra inskränka sig till att omfatta legitimering av auktoriserade byggnadskontrollanter, vilka skola kunna anlitas för att efter överenskommelse mellan vederbörande intressenter och på anmodan av dessa öva tillsyn över att byggnadsföretagen fortskrida avtalsenligt, tillstyrka utbetalningar på byggnadskreditiv och med lämpligt tillmätt befogenhet vaka över att förfallna likvider till leverantörer m. fl. utbetalas. Dessa byggnadskontrollanters auktorisering bör jämväl ske genom byggnadsstyrelsen. I fråga om uppförandet av hyreshus i städer och stadsliknande samhällen torde kunna fordras, att byggnadsföretagaren, innan denna giver sig in på härmed förenade relativt vidlyftiga affärer, skall ha ordnat medelanskaffningen utöver byggnadskreditivet på ett tillfredsställande sätt. För detta ändamål föreslå de sakkunniga, att innan byggnadslov lämnas en plan skall vara uppgjord för byggnadsföretagets finansiering och att hos vederbörande myndighet, i detta fall byggnadsnämnden, styrkes tillgången till för byggnadsföretagets genomförande erforderliga medel. Detta synes kunna ske genom att, utöver företeende av avtal med penninginrättning om byggnadskreditiv, lämnas bevis om tillgång av egna medel eller genom krediter till det för byggnadsföretagets genomförande erforderliga beloppet. I och med det att byggnadsnämnderna anförtros uppgifter av ekonomisk natur, böra de uppenbarligen erhålla en härför lämpad sammansättning. Likaså bör deras befogenhet i sådant hänseende bestämmas, formerna för besluts fattande och för verksamheten i övrigt m. m. De sakkunniga föreslå, att dessa spörsmål av Kungl. Maj:t göras till föremål för särskild utredning (sid. 416—425). Frågan om tryggande av byggnadsborgenärers fordringar. Om den av de sakkunniga föreslagna ekonomiska kontrollen beträffande byggherren-byggnadsföretagaren kommer till stånd före byggnadslovets meddelande, synes byggnadsborgenärernas ställning bliva tryggad på ett helt

693 annat sätt än som hittills varit fallet. I åtskilliga fall föreligga emellertid risker och de sakkunniga förvänta icke att deras förslag beträffande den ekonomiska kontrollen vid utlämnandet av byggnadslov skall åstadkomma full rättelse i detta hänseende. Emot fordringarna från de borgenärer, som lämnat byggnadslånen, å ena sidan, stå de eventuella kraven från de egentliga byggnadsborgenärerna, d. v. s. leverantörer, underentreprenörer och arbetare, vilka med sina direkta insatser av materialier och arbete åstadkommit, att byggnaden kommit till stånd. Ur rätts- och billighetssynpunkter synes det skäligt, att de sistnämnda kraven ej försättas i sämre ställning än de förstnämnda. Vad beträffar den del av fastighetens värde, som svarar mot byggnadsvärdet, anse de sakkunniga, att de egentliga byggnadsborgenärerna böra ha lika rätt som långivarna. Till tomtvärdet böra de däremot icke ha någon rätt. Vad först gäller de vid byggnadsföretaget direkt anställda arbetstagarna fordrar enligt de sakkunnigas mening rätt och billighet, att dessa under alla förhållanden hållas skadeslösa vid arbetsgivarens betalningsoförmåga. Vid utformningen av den förmånsrätt, varom här är fråga, föreslå därför de sakkunniga, att arbetstagarna beträffande sina intjänta och till betalning förfallna arbetslöner gå före de övriga byggnadsborgenärerna. De senare, d. v. s. långivare, materialleverantörer och underentreprenörer, böra enligt de sakkunnigas mening beredas likaberättigad ställning beträffande sina fordringar vid byggnadsföretagarens eventuella fallissement. De sakkunniga ansluta sig härutinnan till vissa i den å sid. 425—438 återgivna promemorian föreslagna åtgärder beträffande kravens bevakande. Det här anförda gäller nybyggnader, medan beträffande om-, till- och påbyggnader de sakkunniga ställa sig tveksamma i vad mån och på vad sätt motsvarande förmånsrätt skall kunna beredas med iakttagande av att de tidigare inteckningshavarnas rätt icke obehörigen försämras. Utlämnar byggherren byggnadens utförande till en eller flera entreprenörer, bliva enligt de sakkunnigas mening förhållandena annorlunda. De av entreprenörerna för byggnadsföretaget anlitade materialleverantörerna, underentreprenörerna och arbetarna kunna icke längre räknas som byggnadsborgenärer i vanlig mening och kunna följaktligen icke vara berättigade att vid huvudentreprenörs iråkade obestånd kräva sin rätt åter av byggherren, om denne till alla delar fullgjort sina förpliktelser gentemot denna entreprenör. Byggherren skulle i annat fall utöver avtalad entreprenadsumma ha att ikläda sig ekonomiska utfästelser, vilka han på intet sätt själv kan behärska. Ett dylikt ansvar skulle icke allenast drabba den enskilde byggherren vid uppförandet av hyreshus utan jämväl stat och kommun vid tillämpning av entreprenadsystemet för utförandet av deras byggnadsföretag. Härigenom skulle entreprenadsystemet förryckas och helt och hållet förlora sitt berättigande som ekonomiskt system för byggnadsföretags genomförande.

694 Emellertid böra enligt de sakkunnigas mening de vid byggnadsföretaget anställda arbetarna vara berättigade att med förmånsrätt före entreprenörens borgensmän hos byggherren uppbära likvid för hos entreprenören innestående arbetslöner, om entreprenören äger tillgodohavande hos byggherren (sid. 438—444). Tomtpriser och tomtpolitik. De sakkunnigas utredningar visa, att städerna kunna framgångsrikt ingripa reglerande på tomtmarknaden för ernående av en skälig tomtprisnivå. En förutsättning härför är, att kommunen är i besittning av tillräckligt stora markområden och att den i god tid försäkrar sig om marken, så att den förhindrar alla möjligheter till spekulativ markvärdestegring. En annan förutsättning är, att den förvärvade marken göres tillgänglig för bosättning genom att kommunikationerna ordnas på ett fullt tillfredsställande sätt. Ett dylikt ordnande bör ske med tanke icke blott på den för handen varande trafiken utan även med öppen blick för framtida trafikmöjligheter. Till motverkande av säsong- och konjunkturväxlingar inom byggnadsindustrien bör enligt de sakkunnigas mening utbudet av tomter från statens och kommunernas sida regleras så, att det bidrager att åstadkomma jämnhet i arbetstillgången. Ett ytterligare medel att bekämpa tomtvärdestegringen erbjuder sig i tomträttsinstitutet. Emellertid har institutet endast kommit till begränsad användning. Med hänsyn härtill förorda de sakkunniga, alt anstalter träffas för att giva institutet en vidsträcktare tillämpning och för att sprida upplysning om dess betydelse. Betydande vinster kunna uppstå för enskilda tomtägare genom värdestegringar utan deras egna åtgöranden. Denna värdestegring bör rättvisligen icke ensamt komma tomtägaren tillgodo, utan en viss del bör tillerkännas kommunen, eventuellt staten. De sakkunniga föreslå därför, att frågan om värdeslegringsskatt å såväl tomter som fastigheter upptages till förnyad prövning. Äldre tomter, som ånyo utnyttjas för nybyggnadsföretag efter rivning av å dem befintliga byggnader, belastas med värdet av de rivna byggnaderna, sålunda icke allenast med själva rivningskostnaderna utan jämväl med det värde, de gamla byggnaderna kunna anses representera som uthyrningsobjekt. Förutom den tomtvärdestegring, som kan ha inträtt under den äldre byggnadens livslängd, ökas sålunda tomtkostnaderna med den gamla byggnadens värde. Skäligen bör fastställas en viss nedskrivning av fastighetsvärdet alltefter byggnadernas ålder, så att deras värden efter en viss antagen livslängd nedbringas till noll och sålunda vid rivning icke längre belasta tomtvärdet (sid. 468—470).

695 Byggnadskostnader. Byggnadskostnaderna bestämmas huvudsakligen av tre faktorer, nämligen materialpriser, arbetspriser och räntekostnader. Under normala förhållanden är ett ingripande från det allmännas sida i prisbildningen å byggnadsmaterial i allmänhet icke påkallat, därest prisbildningen icke påverkas av monopolistiska åtgärder eller tendenser. I detta avseende erinras om 1925 års lag om undersökning angående monopolistiska företag och sammanslutningar. Byggnadsarbetarnas inkomster äro beroende av den växlande och ofta oberäkneliga arbetstillgången. Om en jämnare fördelning av arbetet kunde åstadkommas, så att säsong- och konjunkturväxlingarnas inverkan på arbetstillfällena i största möjliga omfattning eliminerades och följaktligen en säkrare ställning och jämnare årsinkomst bereddes arbetarna, skulle kravet på jämkningar i timlöner och ackordspriser icke vara oberättigat. Om sålunda de av de sakkunniga föreslagna åtgärderna till nedbringande av särskilt den säsongmässiga arbetslösheten ledde till åsyftat resultat, kunde med hänsyn därtill en reglering av lönerna vara befogad. Kunde vidare en avspänning komma till stånd i det ofta onödigt tillspetsade motsatsförhållandet mellan arbetsgivare och arbetare inom byggnadsindustrien, vore mycket vunnet för en tillfredsställande lösning av hithörande spörsmål. Härigenom skulle skapas möjligheter för en mer ostörd fortgång av byggnadsverksamheten, vilket i längden borde medverka till att nedbringa byggnadskostnaderna och följaktligen hyresnivån. I fråga om räntekostnaderna erinra de sakkunniga, att dessa spela stor roll framför allt vad gäller förvaltningskostnaderna för redan uppförda fastigheter. Det framhålles, att de senaste årens livliga byggnadsverksamhet i icke ringa mån haft sin orsak däri, att räntekostnaderna varit låga. Under nu rådande förhållanden lämnar skillnaden mellan marknadsvärde och byggnadskostnader för en bostadsfastighet ofta utrymme såväl för en ansenlig företagarvinst som för vissa spekulationsvinster efter den första försäljningen av den färdiga byggnaden. Dessa företagar- och spekulationsvinster få hyresgästerna uppenbarligen förränta. I den mån dylika vinster kunna anses oskäliga, ligger det givetvis i samhällets intresse att söka nedbringa dem. Enligt de sakkunnigas mening kan detta ernås allenast genom att bostadsreserven hålles vid erforderlig storlek under skiftande konjunkturer. En härför tillräcklig reserv kan endast åstadkommas och vidmakthållas genom statliga eller kommunala ingripanden, direkt eller indirekt. Bl. a. synes ett ur sociala synpunkter dirigerat och kontrollerat egnahemsbygge erbjuda vissa möjligheter i här ifrågavarande avseende (sid. 484 —486).

696 Prisbildningen på hyresmarknaden. De sakkunnigas utredningar visa, att på lång sikt byggnadskostnaderna, inklusive räntekostnader, förmått influera på hyresutvecklingen, därigenom att vid lägre dylika kostnader en för hyrornas nedbringande erforderlig bostadsreserv kunnat skapas, under det att högre byggnadskostnader åstadkommit minskning av denna reserv. Ser man däremot utvecklingen på mera kort sikt, synas ett flertal olika faktorer ha övat inflytande på hyresnivån, bland vilka särskilt må nämnas räntefoten. Den hyresprisbildning, som skett efter det hyresregleringens restriktiva bestämmelser borttogos, varvid hyrorna kraftigt stegrades alldeles oavsett byggnads- m. fl. kostnader, har i allt väsentligt bibehållit sin nivå, med endast obetydliga variationer. Dessa variationer ha åstadkommits av den ökade eller minskade bostadsreserven. Marginalen mellan å ena sidan den färdiga byggnadens marknadsvärde, bestämt huvudsakligen genom hyrespriserna och räntekostnaderna, samt å andra sidan tomt- och byggnadskostnaderna, bestämmer den vinst, som företagare inom byggnadsindustrien kunna beräkna. Minskas eller ökas denna vinst, avtager eller stegras byggnadsverksamheten. Samhället kan vinna inflytande på den allmänna marknadens relativt stela hyresprisbildning allenast genom ett ökande av bostadsreserven, sålunda genom stimulering av bostadsbyggande, varigenom marginalen mellan byggnadernas marknadsvärde samt tomt- och byggnadskostnaderna nedbringas till skälig storlek. Har så skett, kan ytterligare nedbringande av hyreskostnaderna icke vinnas, för så vitt hyreshusen alltjämt skola utgöra föremål för placering av privatkapital (sid. 512—514). Prisbildningen på fastighetsmarknaden. De sakkunnigas utredningar visa, att hyresfastigheternas taxeringsvärden f. n. torde beräknas efter en genomsnittlig taxeringsprocent av c:a 8 - 5. Härifrån avviker marknadsvärdet med olika procenttal i olika städer, enligt uppgifter från Stockholm för tiden 1933—30/6 1937 dock endast med ett par procent. Söker man åter uppskatta den genomsnittliga procentsats, efter vilken det i fastigheterna investerade kapitalet förräntas, möta betydande svårigheter på grund av de starkt varierande marknadsvärdena, räntesatserna för de i fastigheterna bundna lånen m. m. Uppgifter från personer med erfarenhet på fastighetsmarknaden i Stockholm giva vid handen, att vid placering av kapital i moderna huvudstadsfastigheter över gränsen för sekundärlån (75 %) bör kunna räknas med en avkastning av 9, 10 å 12 % • Härvid har hänsyn icke tagits till hyresförluster, varmed man under nu rådande förhållanden icke anser sig behöva kalkylera för ifrågavarande fastigheters del. De sakkunniga finna det anmärkningsvärt, att i trots av den höga av-

697 kastning, som sålunda ernås vid placering av kapital i fastigheter, hyresnivån, åtminstone vad Stockholm beträffar, icke längre visar tendenser till nedgång utan snarare motsatsen. Genom en skälig reducering av denna avkastning synes en ganska väsentlig hyressänkning kunna åstadkommas. En hyressänkning kan emellertid knappast ske genom direkt ingripande av statliga eller kommunala myndigheter, utan torde, som tidigare nämnts, endast kunna åstadkommas genom anskaffande och vidmakthållande av en tillräckligt stor bostadsreserv, vilken framkallar konkurrens på hyresmarknaden och därigenom en nedpressning av hyrorna (sid. 523—525). Rationaliseringsfrågan inom byggnadsindustrien. Rationaliseringsarbetet bör icke, såsom nu i regel sker, bedrivas relativt planlöst av olika institutioner utan samråd med varandra, utan givas en enhetlig organisation. I denna böra ingå representanter för statliga och kommunala myndigheter samt för sammanslutningar av företagare, arkitekter och ingenjörer ävensom för arbetarna. Ledningen bör handhavas av byggnadsstyrelsen. Det avses att åstadkomma en institution, som lämnar fritt rum för enskild initiativkraft. För avlönande av erforderlig personal m. m. föreslås i första hand att 0*2 % av de till byggnadsstyrelsens förfogande ställda byggnadsanslagen, eller 15 å 20 000 kronor årligen, få begagnas, men ifrågasattes, om understödet icke bör ökas till 0-4 % av anslagen. Alternativt ifrågasätta de sakkunniga, om icke den föreslagna organisationen bör utbyggas till en motsvarande institution inom husbyggnadsfacket som väginstitutet är inom vägbyggnadsfacket. Detta skulle betyda en mer omfattande och sannolikt mer fruktbärande rationaliseringsverksamhet, men samtidigt även en för statsverket väsentligt dyrbarare anordning. En av den nya organisationens uppgifter bör bliva att i samråd med byggnadsstyrelsen och tekniska högskolan avgiva förslag till anordnande av en central materialsamling till hjälp för byggnadstekniker och byggnadsföretagare i deras arbete, för tekniskt studiearbete och för den byggande allmänheten. Statliga och kommunala myndigheter m. fl. böra befordra rationaliseringsarbetet genom att låta tillämpa dess resultat vid sina egna byggnadsarbeten samt vid sådana byggnadsföretag i övrigt, vilka erhålla statligt och kommunalt stöd i någon form. Behovet framhålles av att fullt tillräckliga driftsmedel såsom förskott av statsverket ställas till statens provningsanstalts förfogande. Vidare framlägges förslag till planmässigare anordning och rationalisering med avseende å den statliga husbyggnadsverksamheten. Ytterligare åtgärder böra vidtagas för att centralisera all denna verksamhet hos byggnadsstyrelsen. Byggnadsstyrelsens byggnadsbyrå äger erfarna krafter för att efter behov utföra byggnads- och ledningsarbete även i egen arbetsled-

698 ning utan entreprenadsystem, vilket är av synnerlig betydelse särskilt i de fall, då entreprenadanbuden av olika anledningar icke kunna noggrant beräknas eller då sammanslutningar av olika slag sträva att höja priserna. Det måste ligga i statsverkets tekniska och ekonomiska intresse att till byggnadsstyrelsen förlägga all statlig husbyggnadsverksamhet för att till vinst för statsverket göra styrelsens samlade erfarenhet i tekniska och ekonomiska frågor på hithörande områden på bästa sätt fruktbärande. De myndigheter, vilka skola övertaga de färdiga byggnaderna som brukare, böra givetvis beredas tillfälle att granska och yttra sig över byggnadsplanerna m. m. samt deltaga i besluten rörande dessas fastställande. Vidare uttala de sakkunniga, att till byggnadsstyrelsens utredningsbyrå i samarbete med byggnadsbyrån bör centraliseras all utredningsverksamhet rörande nya statliga byggnadsföretag. Ritningar m. m. för de statliga husbyggnadsföretag, som utföras genom byggnadsstyrelsen, utarbetas för närvarande nästan undantagslöst av enskilda praktiserande arkitekter och ingenjörer, vilka härför uppbära arvoden enligt särskild taxa eller efter överenskommelse. Ett omsorgsfullt kontrollarbete erfordras från styrelsens sida för att tillse, att alla prestationer av de vid ett byggnadsföretag projekterande, var på sitt håll arbetande teknikerna överensstämma i alla detaljer och äro till alla delar riktiga. Utrednings- och byggnadsbyråernas personal uppgives knappast vara tillräcklig för allt detta kontrollarbete. Frågan om inrättandet av ett statligt ritkontor bör därför enligt de sakkunnigas mening allvarligen övervägas. Personalen å detta kontor borde bindas vid sina anställningar med samma lösliga bestämmelser, som gälla vid enskilda arkitekters och ingenjörers kontor. Enligt sin instruktion skall byggnadsstyrelsen verkställa utredningar om plan och ordningsföljd, efter vilken nybyggnader av hus för statens räkning böra företagas. Först på senaste tiden lärer emellertid byggnadsstyrelsens egna initiativ och insatser för att vinna planmässighet i statens husbyggnadsverksamhet ha blivit av större betydelse. Styrelsen bör fortgå på denna väg och i samråd med statliga myndigheter och institutioner upplägga planer för den statliga husbyggnadsverksamheten, avseende såväl samordnande i tidsföljd av olika byggnadsföretag som ock, där så erfordras, planläggning i ett sammanhang av byggnader för olika myndigheter och institutioner. Byggnadsstyrelsens byggnadsbyrå bör organiseras närmast som ett statens byggnadskontor, vilket skall äga befogenhet att i allt väsentligt självständigt genomföra de olika byggnadsföretagen. Kontoret bör givas fria händer att besluta om det enligt dess mening lämpligaste systemet för de olika byggnadsföretagens genomförande, byggnadskonstruktioner, materialbehandling, arbetsmetoder o. dyl. Jämväl bör kontoret äga handlingsfrihet att leda arbetena på tekniskt och ekonomiskt bästa sätt med tillämpning av affärsmässiga metoder. Samtliga anslagsmedel för de statliga byggnadsföretagen torde böra sam-

699 manföras till ett enda stort gemensamt byggnadsanslag för varje budgetår utan särskild begränsning för varje byggnadsföretag för sig, men med skyldighet för det byggande organet att hålla sig inom ramen för det gemensamma anslaget (sid. 604—615). Kartell- och trustbildningar bland leverantörer av byggnadsmaterial. Kartell- och trustbildningar ha en betydande utbredning bland leverantörer av byggnadsmaterial. Inom flera grenar av byggnadsämnesindustrien ha de tagit form av pris- eller försäljningskarteller, som kunna utöva ett monopolistiskt inflytande på prisbildningen. I princip är ur samhällets synpunkt icke någon erinran att göra mot en utveckling fram mot samverkan mellan företagen och större företagsenheter. Fara föreligger emellertid för att företagen skola utnyttja sin ställning till en mot allmänhetens intresse stridande prispolitik. Farhågor av här angivet slag föranledde antagandet av 1925 års lag om undersökning angående monopolistiska företag och sammanslutningar. Uppenbart är, att eventuellt erforderliga ingripanden från samhällets sida mot monopolistiska sammanslutningar böra grunda sig på en ingående och fortlöpande kännedom om dessa sammanslutningar, deras verksamhet och följderna därav i prishänseende. Ett uppmärksamt aktgivande på prisutvecklingen måste anses vara en förutsättning för att inskridandet sker i rätt tid, så att de skadliga verkningarna av monopolistiska prisförhöjningar i möjligaste mån förebyggas eller begränsas. Enligt de sakkunnigas mening bör det tillkomma den nya byrå, som de föreslå att inrättas inom byggnadsstyrelsen, att följa den monopolistiska prisbildningen på byggnadsmaterialmarknaden samt att avgiva förslag och yttranden om inledande av undersökningsförfarande enligt 1925 års lag ävensom rörande de åtgärder, vartill undersökningen kan giva anledning (sid. 624—625). Monopolistiska tendenser bland byggnadsindustriens arbetsgivare. Enligt de sakkunnigas mening kunna de monopolistiska strävandena bland arbetsgivarorganisationerna inom byggnadsindustrien knappast anses vara av sådan natur, att de böra föranleda någon mera betydelsefull erinran. Av allmänt intresse torde vara, att såväl arbetsgivarna som arbetarna äro sammanslutna till så starka organisationer, att de intressen, de representera, i erforderlig mån motväga varandra, ö k a d anslutning till dessa organisationer är följaktligen, enligt de sakkunnigas mening, önskvärd. Den påverkan, som hittills utövats på oorganiserade arbetsgivare för att förmå dem att organisera sig, lär icke ha tagit sådana former, att ett ingripande från lagstiftningsmaktens sida skulle ha kunnat anses vara av behovet påkallat. Emellertid har i åtskilliga fall, då entreprenadsystemet anlitats för genomförande av byggnadsföretag, tillfälliga karteller bildats eller överenskom-

700 melser träffats i avsikt att höja entreprenadsummorna utöver skäliga belopp. Dylika åtgärder från arbetsgivares sida äro givetvis förkastliga och skapa utan tvivel misstro till entreprenadväsendet, det numera oftast anlitade systemet för byggnadsarbetens utförande. Enligt de sakkunnigas mening borde det ligga i de fackliga arbetsgivarorganisationernas intresse alt bekämpa dylika prisuppskörtande kartellbildningar, vilka ju näppeligen kunna anses förenliga med dessa organisationers strävan att befrämja en fri yrkes- och näringsutövning till fromma för samtliga organisationernas medlemmar och allmänt väl. Särskilt i fråga om byggnadsentreprenader för statens och kommunernas räkning måste det tillses, att sammangaddningar vid entreprenadanbuds avgivande förhindras. På sin tid föreslogo byggnadsstyrelsesakkunniga, att byggnadsstyrelsen och i första hand dess byggnadsbyrå borde så organiseras, att den hade möjlighet att, därest så funnes lämpligt, organisera och leda arbeten i egen regi. Utan tvivel är detta ett ändamålsenligt tillvägagångssätt för att möta kartellbildningar o. dyl. bland entreprenörer. Staten som byggherre har givetvis uti denna sin organisation haft ett skydd mot exploatering från entreprenörernas sida (sid. 636—639). Monopolistiska tendenser bland byggnadsindustriens arbetare. De sakkunniga erinra, att man inom byggnadsarbetarnas organisationer sökt begränsa och reglera tillträdet till respektive yrken medelst lärlingsregulativ och andra avtalsmässiga eller ensidigt vidtagna åtgärder. Syftet härmed har icke enbart varit att förebygga en ur de fullt yrkeskunniga arbetarnas synpunkt icke önskvärd konkurrens om arbetstillfällena, utan har även gällt yrkesutbildningen i och för sig. Regelrätta lärlingsregulativ förekomma emellertid numera praktiskt taget icke inom byggnadsindustrien i vårt land. Arbetsgivarorganisationerna ha i allmänhet vägrat att medverka till upprättandet av sådana, vilket haft till följd, att fackföreningarna i vissa fall på egen hand med mer eller mindre framgång genomfört en restriktiv praxis, vilken även avsett reglering av tillträdet till fackföreningarna samt överflyttningen mellan dem, respektive förbunden. Avstängning av arbetskraft till särskilda orter synes numera icke kunna tillmätas någon större betydelse. Det ligger i allmänhet icke i byggnadsfackförbundens intresse att gynna densamma och förbundens lokalavdelningar äga enligt gällande stadgar icke rätt att själva fatta beslut om avstängning. De monopolistiska tendenserna inom framför allt byggnadsarbetarorganisationerna föranledde landsorganisationens kongress år 1926 att göra ett uttalande, vari eftertryckligt förordades en »öppen fackföreningspolitik». Detta och andra beslut i samma riktning ha i hög grad varit ägnade att skapa klarhet i frågan om fackförbundens arbetsmarknadspolitik och de ha

701 övat stort inflytande på byggnadsfackförbundens ställningstagande till hithörande frågor. Enligt de sakkunnigas mening utgöra här antydda beslut steg i rätt riktning och den starka arbetaropinion, som landsorganisationens kongress gjort sig till tolk för, torde få anses vara en garanti för, att de fattade besluten fullföljas. Några särskilda åtgärder från samhällets sida för att trygga en fortsatt sådan utveckling eller för att i samma syfte begränsa självbestämmanderätten för kollektivavtalens parter finna de sakkunniga därför icke anledning att påyrka. I varje fall är det skäl att avvakta utvecklingen av organisations- och avtalsväsendet på detta område, så mycket hellre som parternas huvudorganisationer åtagit sig uppgiften att komma till rätta med hithörande problem, varom förhandlingar sedan 1936 förts mellan svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen. Med de restriktiva åtgärderna har huvudsakligen avsetts att förhindra tillströmning av överflödig arbetskraft under tider av svårare arbetslöshet. I stort synas de icke ha varit ägnade att otillbörligt hämma utbudet av arbetskraft inom byggnadsindustrien, åtminstone under den tid som omfattas av de sakkunnigas undersökningar rörande arbetslöshetsförhållanden m. m. inom byggnadsfackförbunden, nämligen åren 1929—1934. I trots av växande arbetslöshet fortsatte anslutningen till byggnadsfackförbunden att ökas under den senaste depressionen, om ock i avsaktande tempo. De sakkunnigas undersökningar visa, att anpassningen av arbetskraftutbudet efter tillgången på arbete varit mycket varierande inom olika delar av landet. Detta tyder på en viss förstelning av byggnadsindustriens arbetsmarknad, vartill lokala avstängningstendenser kunna ha bidragit. I samband härmed erinras om de sakkunnigas yrkande på den offentliga arbetsförmedlingens fortsatta utbyggnad med särskilda fackarbetsanvisningar för byggnadsindustrien (sid. 679—682). Med hänvisning till vad i betänkandet anförts och här sammanfattningsvis refererats, vilja de sakkunniga till slut framställa följande Förslag till vissa organisatoriska förändringar inom byggnadsstyrelsen. I sitt betänkande ha de sakkunniga föreslagit, att tillsynen och kontrollen inom byggnadsindustrien skulle i vissa hänseenden göras mer effektiv, och att statlig ledning och rådgivning skulle i vissa fall komma till stånd. Dessa uppgifter skulle lämpligen anförtros den centrala statsmyndigheten på husbyggnadsväsendets område, nämligen byggnadsstyrelsen. Med avseende å dessa byggnadssociala frågor skulle det åligga byggnadsstyrelsen att utarbeta och Kungl. Maj:ts prövning underställa förslag till den statliga byggnadsverksamhetens planläggande i konjunktur- och säsongutjämnande syfte,

702 att i enahanda syfte förhandla med kommuner och landsting rörande av dessa utövad byggnadsverksamhet med hänsynstagande till behovs- och angelägenhetssynpunkter i fråga om byggnadsföretagen samt utvecklingen i stort sett på tekniska, demografiska, sociala och ekonomiska m. fl. områden, ävensom till den återverkan som härigenom kan utövas på andra industrigrenar, att på motsvarande sätt handlägga frågor rörande reparationsarbetenas inom byggnadsindustrien utnyttjande i säsongutjämnande syfte samt samarbeta med och stödja enskilda organisationer i fråga om spridande av kunskap om behovet och lämpligheten av dylika åtgärder, att auktorisera värderingsmän för fastigheter, egendomsmäklare och byggnadskontrollanter för teknisk och ekonomisk övervakning av byggnadsföretag och för dessa utfärda instruktioner, ävensom övervaka dessa funktionärers verksamhet, att samarbeta med socialstyrelsen och kommerskollegium med avseende å sådana byggnadssociala frågor som gälla fortlöpande statistik rörande löneförhållanden inom byggnadsindustrien, byggnadskostnader inom olika orter o. dyl., I j i. . I att följa utvecklingen jämväl inom byggnadsämnesindustrien och hos Kungl. Maj:t göra sådana framställningar, som må befinnas erforderliga för byggnadsämnesindustriens ändamålsenliga utveckling, jämväl med hänsyn till utländsk konkurrens. att handhava ledningen av den av de sakkunniga föreslagna rationaliseringen inom byggnadsindustrien i enlighet med särskild instruktion, som på förslag av styrelsen må av Kungl. Maj:t fastställas, att, där så erfordras, utarbeta och tillhandahålla standardritningar för egnahemsbyggnader, jordbrukslägenheter m. m. samt föranstalta om kortare kurser för byggmästare på landet, att följa den monopolistiska utvecklingen beträffande arbetsgivar- och arbetarorganisationerna ävensom den monopolistiska prisbildningen på byggnadsmaterialmarknaden samt i enlighet med 1925 års lag om undersökning angående monopolistiska företag och sammanslutningar verkställa undersökningar och till Kungl. Maj:t avgiva i anledning härav föranledda förslag, och att i övrigt med uppmärksamhet följa utvecklingen av sådana sociala frågor och åtgärder, som kunna vara av betydelse för landets byggnadsindustri, och till Kungl. Maj:t avgiva härav föranledda förslag. Det synes de sakkunniga uppenbart att man icke kan betunga de nuvarande byråerna inom styrelsen med denna mångfald spörsmål, utom vad gäller ledningen av standardiseringen inom byggnadsindustrien, som lämpligen torde kunna anförtros åt styrelsens byggnadsbyrå. För handläggning av övriga här ovan angivna ärenden bör inom styrelsen upprättas en ny byggnadssocial byrå. De sakkunniga föreslå, att uppdrag måtte lämnas byggnadsstyrelsen att närmare utforma detta förslag enligt ovan angivna riktlinjer.

Bilagor

Bilaga 1.

P . M. rörande preliminära beräkningar över det framtida bostadsbehovet. I syfte att utröna, hur den framtida befolkningsutvecklingen — bestämd dels av redan kända förhållanden inom den existerande befolkningsstrukturen dels av den nu icke kända och endast med varierande grad av osäkerhet bedömbara utvecklingen i framtiden av nativitetet, dödlighet och flyttningar — kommer att förlöpa under alternativa antaganden beträffande dessa senare faktorer samt hur därunder hushållsbildningen och bostadsbehovets omfattning och struktur komma att förskjutas, ha inom bostadssociala utredningen utförts vissa beräkningar, vilka med en mera utvecklad metod vidareföra den undersökning över de demografiska betingelserna för bostadsmarknadens och bostadsstandardens utveckling, som redovisats i bilaga 4 till bostadssociala utredningens första betänkande (S. O. U. 1935:2, sid. 133). I denna P. M. skall lämnas en summarisk redogörelse för vissa preliminära resultat av undersökningen i den mån dessa kunna vara av intresse för bedömandet av det framtida b y g g n a d s b e h o v e t och anspråken på byggnadsverksamhetens produktionsapparat från bostadsbyggandets sida. Det må härvid från början påpekas, att det framtida behovet av byggnadsverksamhet för bostadsändamål bestämmes icke enbart av tillväxten i antalet bostadshushåll, vilken för de närmaste decennierna — med reservation framför allt för eventualiteten av en stark immigration — är beräknelig inom skäligen snäva osäkerhetsmarginaler, utan även av den ombyggnad och ersättningsbyggnad, som sammanhänger med förskjutningar i bostadsutrymmes- och bostadskvalitetsstandard och som icke med samma grad av säkerhet låter sig kalkylera. Detta senare gäller särskilt byggnadsarbeten i och med stadsplanemässig sanering av äldre stadspartier. Förevarande beräkningar över det framtida bostadsbehovet, d. v. s. det behövliga antalet lägenheter av olika storlekstyper, vid ett flertal, på olika sätt definierade bostadsstandards ha krävt kalkyler över de vid vissa tidpunkter i framtiden befintliga bostadshushållens antal och struktur under en serie av olika antaganden om utvecklingen av var och en av de främsta, för hushållsbildningen bestämmande faktorerna. Hypoteserna rörande de olika faktorerna i befolkningsutvecklingen ha formulerats på sådant sätt, att dessa, inbördes kombinerade, bilda liksom ett nät lagt utöver alla de möjligheter för den kommande utvecklingen, som äga någon beaktansvärd grad av sannolikhet. Man bör därmed alltså kunna säga, att den faktiska utvecklingen under den närmaste framtiden kommer att med stor sannolikhet åtminstone hålla sig inom de gränser, som de mest ytterliggående antagandena representera. 46—717118.

I

706 I och med att de vid kalkylerna framkomna serierna av mera sannolika utvecklingslinjer för befolkningen och dess sammansättning visa sig löpa i ungefär samma riktning och alltså ligga inom ett rätt begränsat fält, har man vunnit ökad klarhet om tendenserna för den närmaste framtiden. Om utvecklingslinjerna däremot skulle gå i vitt skilda riktningar, ha undersökningarna ändå varit av värde, så till vida att de visa bristen på mera bestämda utvecklingstendenser och därmed klargöra, att ett försök till bedömning av framtidsmöjligheterna i detta fall bygger på osäkra förutsättningar. De beräkningar som utförts inom bostadssociala utredningen över det framtida bostadsbehovet ha i första hand avsett rikets städer, till vilka räknats alla orter, som vid 1936 års inträde voro städer i administrativ mening. Härvid har erhållits ett demografiskt material även rörande landsbygdsbefolkningen, som är användbart för motsvarande kalkyler för landsbygdens del; sådana kalkyler äro under utförande på egnahemsutredningens föranstaltande. Beräkningarna ha haft till utgångspunkt förhållandena vid slutet av år 1935. De kunna i korthet sägas ha gått ut på i första hand beräkningar av befolkningens storlek och sammansättning efter kön, ålder och civilstånd, inbördes kombinerade, vid slutet av åren 1940, 1945, 1950, 1955 t. o. m. 2000, under olika antaganden om framtida dödlighet, nativitet eller fruktsamhet, civilståndsfördelning (d. v. s. giftermåls- och skilsmässofrekvens) samt flyttning mellan land och stad. Nästa steg i undersökningen har för stadsbefolkningens del utgjorts av beräkningar över hushållens antal och fördelning efter storlek — antalet personer (vuxna och barn) i hushållet — på grundvalen av uppgifterna om folkmängdens fördelning efter kön, ålder och civilstånd. Till slut kunde med uppgift om antalet hushåll av olika storlek beräknas det behövliga antalet lägenheter av olika storlekstyper under vissa förutsättningar beträffande bostadsstandarden vid slutet av åren 1940, 1945, 1950, 1955 t. o. m. 2000. Beträffande d ö d l i g h e t e n föreligga relativt goda möjligheter att göra en uppskattning av den framtida utvecklingen. År 1932 framlade en kommitté ett betänkande (S. O. U. 1932:4) med förslag till en på förutberäkning av dödligheten grundad dödlighetstabell (R 32). Vid förevarande kalkyler har antagits, att från och med år 1936 varje femårsåldersklass i sitt avdöende följt denna tabell R 32. Att formulera flera dödlighetsantaganden har ej befunnits nödvändigt. I fråga om den framtida n a t i v i t e t e n eller rättare fruktsamheten ha gjorts en serie antaganden för stadsbefolkning, respektive landsbygdsbefolkning, vilka inbördes kombinerade ge vitt skilda utvecklingskurvor för totalbefolkningen. För stadsbefolkningens del har antagits dels från 1935 konstant nativitet (nettoreproduktionstal c:a 500), dels fallande nativitet intill en år 1950 nådd nivå, motsvarande Stockholms nuvarande (nettoreproduktionstal c:a 340), dels slutligen två fall av intill nämnda år stigande nativitet (nettoreproduktionstal 750 respektive 1000). För landsbygdsbefolkningens del ha tre alternativa nativitetsantaganden uppställts: fallande nativitet till städernas nuvarande nivå, som antages nådd år 1950 (nettoreproduktionstal c:a 500), oförändrad eller rättare något höjd nativitet (nettoreproduktionstal 1 000), samt intill år 1950 stigande nativitet (nettoreproduktionstal c:a 1 250). — Härvid är att märka den för användbarheten av här ifrågavarande beräkningar för bedömningen av den framtida bostadsmarknaden ytterst vä-

707 sentliga omständigheten, att n a t i v i t e t s a n t a g a n d e t överhuvud i c k e i n v e r k a r p å a n t a l e t h u s h å 11 s b i 1 d a n d e i n o m d e n ä r m a s t e 2 0 å r e n och att först efter 30 å 35 år olikheterna i nativitetsantagandet ge mera avsevärda utslag i kurvorna för antalet hushåll; hushållsbeståndets struktur påverkas däremot givetvis snabbare. Utifrån ovanstående antagande om dödlighet och nativitet har folkmängden vid slutet av åren 1940, 1945, 1950, 1955 t. o. m. 2000 kunnat beräknas, varvid män och kvinnor fördelats efter ålder i femårsgrupper. Därefter ha män och kvinnor fördelats var för sig efter c i v i l s t å n d inom varje åldersklass i enlighet med den relativa fördelning, som enligt folkräkningen gällde år 1930 inom stads- respektive landsbygdsbefolkningen. Vid tillämpningen av denna relativa civilståndsfördelning befanns emellertid det totala antalet gifta män överstiga det totala antalet gifta kvinnor med belopp, som blevo allt större ju längre fram i tiden det gällde. Detta resultat är givetvis fullt förklarligt med hänsyn till dels de olikheter, som förefinnas mellan männens och kvinnornas civilståndsfördelning i olika åldrar, och dels de stora förskjutningar i åldersfördelningen, som inträffa i framtiden. En korrigering var emellertid nödvändig därhän, att totala antalet gifta m ä n och kvinnor i stort sett överensstämde. Det befanns därvid lämpligast att anpassa de gifta kvinnornas antal efter männens. Detta får nämligen anses naturligast med hänsyn till försörjningsmöjligheternas betydelse för äktenskapsbildningen och till att försörjningsbördan fortfarande i allmänhet till större delen vilar på mannen. Det antagande, som gjorts på denna punkt, kan i stort sett sägas vara liktydigt med antagandet, att den under senare tid rådande manliga giftermålsintensiteten i framtiden förblir oförändrad. Utifrån de intill denna punkt i undersökningen kalkylerade demografiska serierna kunna redan viktiga slutsatser dragas beträffande den framtida utvecklingen av hushållsbeståndet i hela riket. Kurvan över den ur hushållsbildningssynpunkt dominerande gruppen, de gifta männen, kan nämligen — med vissa modifikationer (jfr nedan angående hushållsbildningen i städerna) — betraktas såsom i huvuddrag indicerande t e n d e n s e n i hushållsbeståndets tillväxt (däremot icke den absoluta nivån vid varje särskild tidpunkt). Ett studium av denna kurvas förlopp ger sålunda en ungefärlig föreställning om den hastighet, med vilken antalet hushåll i framtiden växer i förhållande till hittills gällande tillväxthastighet. Diagram XXIV i betänkandets förevarande del framställer kurvan över antalet gifta män i städer och landsbygd tillsammantagna under ovan angivna förutsättningar beträffande dödlighet, nativitet och relativ civilståndsfördelning, varvid är att märka att, såsom ovan påpekats, nativitetsantagandet spelar roll först efter 2 å 3 decennier. Beräkningen har gjorts under det i och för sig orealistiska antagandet, att ingen flyttning mellan land och stad förekommer (jfr nedan), vilket dock i förevarande sammanhang (riket betraktat i dess helhet) icke spelar någon större roll. De alternativa kurvorna efter 1960 representera två olika nativitetsantaganden: a) nativiteten i städerna förblir oförändrad, nativiteten på landsbygden sjunker intill städernas nuvarande nivå år 1950, därefter oförändrad, sålunda ett ur befolkningsfrågans synpunkt pessimistiskt antagande, som dock närmast svarar till hittillsvarande utvecklingstendenser; samt b) nativiteten i såväl städer som på landsbygd stiger intill 1950, så att båda tillsammans ge reproduktionstalet 1 000, ett mycket optimistiskt antagande. Det framgår av diagrammet, att o a v s e t t nativitetsutveck-

708 lingen i f r a m t i d e n och trots s t a g n e r a n d e och u n d e r sannolika förutsättningar redan under 1940-talets gång tillbakavikande totalfolkmängd tillväxten i den för h u s h å l l s b i l d n i n g e n d o m i n e r a n d e gruppen, de g i f t a m ä n n e n , k o m m e r a t t f o r t s ä t t a ä n n u 20 å 25 år. Detta är ett naturligt resultat av de förskjutningar i befolkningens ålderssammansättning, vilka framgå såsom en nödvändig konsekvens av r e d a n e x i s t e r a n d e förhållanden inom befolkningen. Tillväxten är under det närmaste decenniet och upp till omkring 1950 snabb. Under 1950-talets lopp retarderas tillväxten starkt och upphör helt omkring 1960, och detta senare även under mycket optimistiska nativitetsantaganden. För att möjliggöra särskilda kalkyler för städer respektive landsbygd, vilket ur bostadssociala utredningens synpunkter varit av behovet påkallat, ha gjorts en serie antaganden beträffande flyttningen mellan land och stad. Ur arbetsteknisk synpunkt har vid formuleringen av hypoteserna i stället för det faktiska antalet flyttande uppmärksammats de vid slutet av varje femårsperiod (1935—40, 1940—45 o. s. v.) kvarlevande. Det antages att städerna vid varje femårsperiods slut vid folkomflyttningen vunnit 1) 0 män och 0 kvinnor 2) 10 000 » » 20 000 » 3) 30 000 » » 50 000 » 4) 50 000 » » 80 000 » Eftersom städerna hittills ständigt kunnat räkna med betydande omflyttningsöverskott, kan hyp. 1) anses vara tillräckligt ytterliggående åt ena sidan. Hyp. 4) innebär en så stor inflyttning till städerna, att den ej i längden kan upprätthållas, om den skall ske huvudsakligen på landsbygdens bekostnad och ej i någon större omfattning möjliggöras genom invandring från främmande länder. Det har emellertid ansetts lämpligast att vid dessa beräkningar bortse från immigrationen. Då utvandring och invandring sålunda antagas icke förekomma eller också upphäva varandra, kan hyp. 4) betraktas som tillräckligt ytterliggående. Inflyttningen från landsbygden till städerna har under de senaste årtiondena varit till sin omfattning något mindre än hyp. 3). Ovanstående antaganden fixera endast flyttningsvinstens totala storlek. De behöva därför kompletteras med ett antagande om åldersfördelningen bland de flyttande. Det empiriska stödet härför har i första rummet varit den specialundersökning rörande folkomflyttningen i landet, som utförts i samband med 1930 års folkräkning. Resultaten av beräkningarna över landsbygdsbefolkningens utveckling under alternativa flyttningsantaganden äro redovisade i bostadssociala utredningens tredje betänkande (S. O. U. 1937:43, kap. 10 och bil. 3), till vilket här hänvisas. De visa som huvudsakligt resultat, att även vid antagandet att landsbygdens nativitet fortsätter att falla, kombinerat med ett flyttningsantagande, som innebär avfolkning i de produktiva åldrarna på landsbygden inom c:a 50 år, antalet gifta män kommer att växa betydligt ännu ett par årtionden. Härvid är att märka, att kalkylerna avse hela landsbygdsbefolkningen (jordbruksbefolkning och »övrig» landsbygdsbefolkning); all sannolikhet talar för att den hushållsbildning, som i framtiden sker på landsbygden, i huvudsak eller helt kommer att ske i anknytning till andra

709 landsbygdsnäringar än jordbruket och framför allt förläggas till de agglomererade landsbygdssamhällena. F ö r de nuvarande stadssamhällenas del ha bostadssociala utredningens beräkningar fortsatts till att gälla bostadshushållens absoluta antal och bostadsbehovets struktur under alternativa standardförutsättningar. Utgångsmaterialet har därvid varit den enligt ovanstående för varje kombination av antaganden beträffande nativitet och omflyttning beräknade folkmängden fördelad efter kön, ålder och civilstånd, inbördes kombinerade — i rikets stader vid vissa tidpunkter i framtiden (31/i2 1940, 1945, 1950 t. o. m. 2000). For beräkning av b o s t a d s h u s h å l l e n s a n t a l på grundvalen av dessa uppgifter ha ett par bostadsundersökningar varit av stort värde. Vid den senaste bostadsräkningen i Köpenhamn ägnades sålunda osedvanligt stor uppmärksamhet åt frågan om hushållsföreståndarnas (lägenhetsinnehavarnas) fördelning efter kön, ålder och civilstånd. Genom en stickprovsundersökning på det material, som insamlats för den pågående bostadsräkningen i Stockholm, kunde vidare konstateras, att det beträffande ifrågavarande förhållanden rådde en rätt god överensstämmelse mellan Köpenhamn och Stockholm. Slutligen ha vid 1930 års folkräkning lämnats vissa uppgifter om hushållsföreståndarnas kön och civilstånd i rikets städer. Med stod av dessa olika uppgiftskällor konstruerades följande formel: Antalet bostadshushåll = antalet hushållsföreståndare eller lägenhetsinneh a v a r e = l - o o X a + 0 - e o X 6 + 0 - 7 0 X c + 0 - 6 0 X r f + 0 - 2 0 X e + 0 - 2 3 X / varvid a = antalet gifta män i alla åldrar b= » förut gifta män i alla åldrar c= = » » » kvinnor i alla åldrar d == » ogifta män och kvinnor över 65 år e = » » män i åldern 20—65 år /== » » kvinnor i åldern 20—65 år. Vid den f ö r d e l n i n g a v h u s h å l l e n e f t e r s t o r l e k som därefter vidtogs var i varje särskilt fall givet såväl antalet hushåll som antalet personer och därmed också medeltalet personer per hushåll. Vid konstruerandet av ett schema över den till varje dylikt medeltal hörande relativa fördelningen efter hushållsstorlek utnyttjades i görligaste man det jämförelsevis rika erfarenhetsmaterial som finnes från olika tider och binder, representerande vitt skilda utvecklingsskeden. Det kan nämnas, att hushållen fördelats efter icke blott det antal personer hushållet omfattar utan även efter antalet vuxna och antalet barn, inbördes kombinerade (d. v. s. hushåll om 1 vuxen och 0 barn, 1 vuxen och 1 barn e t c , 2 vuxna och 0 barn, 2 vuxna och 1 barn etc. e t c ) . Det behövliga a n t a l e t l ä g e n h e t e r a v o l i k a s t o r l e k s t y p e r har därefter beräknats under olika antaganden om bostadsstandarden (utrymmesstandard) i framtiden. Härigenom möjliggöres en analys av förutsättningarna i fråga om bostadsproduktionens inriktning (nybyggnad, rivning och ombyggnad) för realiserandet inom viss tidsperiod av en bostadsstandard, vilken uppställes som bostadspolitiskt mål. Det i framtiden behövliga lägenhetsbeståndets struktur har beräknats dels under antagande att nuvarande standard kommer att bestå oförändrad i framtiden. Därvid tilllämpas den enligt senaste bostadsräkningar för närvarande rådande fördelningen av bostadshushållen inom varje särskild hushållsstorlek (enpersons-

710 hushåll, tvåpersonshushåll o. s. v.) på lägenhetskategorier (1 rum och kok, 2 rum och kök o. s. v.). Dels har bostadsbeståndet beräknats under antagande att vid framtida tidpunkter en höjning av utrymmesstandarden genomförts, varvid en rad alternativa normer tillämpats, såsom a) högst 2 personer per eldstad (sålunda högst 4 personer i 1 rum och kök, högst 6 i 2 rum och kök o. s. v.), b) högst 2 personer per rumsenhet, varvid köket räknats som halv rumsenhet (sålunda högst 3 personer i 1 rum och kök, högst 5 i 2 rum och kök o. s. v.), c) högst 2 personer per boningsrum (sålunda högst 2 personer i 1 rum och kök, högst 4 i 2 rum och kök o. s. v.). De hushåll, som enligt dessa kriterier skulle vara trångbodda, flyttas vid beräkningarna upp i minsta tillåtna lägenhet. De som däremot ej äro trångbodda, antagas förbli vid den lägenhetstyp de tidigare haft. Resultaten av beräkningarna av a n t a l e t h u s h å l l i s t ä d e r n a illustreras av följande tabell, för vilken såsom exempel utvalts två kombinationer av nativitets- respektive flyttningsantaganden: I) oförändrad nativitet i städerna, fallande på landsbygden till städernas nuvarande nivå ar 1950 samt ingen flyttning; II) stigande nativitet såväl i städer som på landsbygd till år 1950 (nettoreproduktionstal 1 000) samt flyttning av 30 000 man och 50 000 kvinnor per femårsperiod. Dessa båda kombinationer kunna sagas ingränsa de utvecklingsmöjligheter, som ha någon större grad av sannolikhet. Härvid är att märka, att såsom tidigare påpekats, nativitetsantagandet spelar roll först från 1960; olikheterna dessförinnan hänföra sig alltså helt till flyttningsantagandena. Beräknade antalet hushåll i tusental i städerna 1935—2000. II Antal

1935 1940 1945 1950 1960 1970 2000

677 723 754 769 766 725 419

Tillväxt under perioden

46 31 15

—3 - 41 306

Antal

Tillväxt under perioden

677 747 807 853 921 975 991

70 60 46 68 54 16

Som kommentarer må framhävas följande: 1) Även om inflyttningen till städerna helt upphörde (och alltså städernas lotalfolkmängd oupphörligt minskade), skulle ändock i och med förskjutningarna i ålders- och civilståndsfördelningen inträffa en betydande ökning (c:a 92 000) i antalet hushåll i städerna under de närmaste 15 åren. Vid samma (orealistiska) flyttningsantagande skulle tillväxten i städernas hushållsbestånd stagnera på 1950-talet och förbytas i en snabb tillbakagång. 2) Flyttning från land till stad i ungefär den omfattning, som på senare tider varit normal, skulle betyda en tillväxt i städernas hushållsbestånd under de närmaste 15 åren på omkring 25 %; detta är oberoende av hur nativiteten i framtiden utvecklar sig. 3) Tillväxten i hushållsbeståndet är under närmast kommande decennium

711 mycket snabb, men retarderande. (Vid jämförelser mellan tillväxttalen bör erinras, att perioderna äro av olika längd.) 4) Fortsatt flyttning från land till stad av hittillsvarande omfattning resulterar i en så småningom inträdande stabilisering av städernas hushållsantal vid en siffra något under 1 000 000, under den förutsättningen att städernas nativitet höjes från nuvarande läge till ett läge, som ungefär motsvarar nettoreproduktionstalet 750. En dylik inflyttning är — bortsett från immigration — i längden icke möjlig annat än under förutsättning att landsbygdens nativitet stiger till en nivå, som motsvarar nettoreproduktionstalet 1 250. Förutsättningarna för realiserandet av en höjning av utrymmesstandarden för stadsbefolkningen, vilken kräver anpassning av lägenhetsbeståndets struktur efter den själv till följd av åldersfördelningens förskjutningar starkt föränderliga strukturen hos hushållsbeståndet, kan illustreras av diagram XXV i betänkandets förevarande del, som utvisar det behövliga antalet lägenheter av olika kategorier år 1950 vid dels nuvarande utrymmesstandard, dels en på visst sätt definierad högre standard (högst 3 personer i 1 rum och kök, högst 5 i 2 rum och kök o. s. v.), under antagande att nativiteten i städerna förblir oförändrad samt att inflyttningen fortsätter i ungefär hittillsvarande omfattning. Det behövliga tillskottet av lägenheter år 1950 uppgår till omkring 175 000 utöver 1935 års bestånd. Av dessa skulle c:a 50 000 vara 1 rum och kök, c:a 91 000 2 rum och kök samt c:a 37 000 3 eller 4 rum och kök, vilket är väsentligen andra proportioner än de i nuvarande nyproduktion gällande. — Räknar man med något högre standardkrav än det mycket blygsamma, som ovan tillämpats, förskjutas givetvis proportionerna ytterligare. Utgår m a n från normen att köket icke bör räknas som boningsrum och att högst 2 personer bör komma på varje boningsrum (vilket motsvarar det allmänna kravet på att familjebostaden, eller överhuvud bostaden för hushåll som består av mer än 2 personer, bör vara minst 2 rum och kök) och gör kalkylen i övrigt under samma förutsättningar som härovan, når man som resultat, att vid ett förverkligande av en dylik utrymmesstandard det år 1950 skulle behövas ett antal 1 rum och kökslägenheter i städerna, som är c:a 50 000 m i n d r e än det år 1935 existerande antalet. Betraktat ur byggnadsbehovets synpunkt skulle detta betyda, att den framtida byggnadsverksamheten skulle ha att tillgodose icke endast det behov att b y g g a u t lägenhetsbeståndet i anpassning till det ökade antalet hushåll (jämte ersättningsbyggnad för genom utdömning, rivning och sanering bortskaffade lägenheter) utan även behovet att i betydlig omfattning b y g g a o m det existerande lägenhetsbeståndet i anpassning till den högre utrymmesstandarden. Alf Johansson.

Gunnar

Hävermark.

Bilaga

2.

P . M. angående försäljning å exekutiv auktion av belånad fastighet med förbehåll om beståndet av låneavtal enligt innehållet i omslagsrevers. Hypotekskreditinstitutionernas lånerörelse handhaves i huvudsak på det sätt, att centralkassan upplånar penningar från allmänheten genom utsläppande av obligationer. De sålunda upplånade medlen utlånas på lång sikt åt kreditföreningar, som i sin ordning giva på lång tid bundna försträckningar åt enskilda låntagare emot fastighetsinteckningar som pant. Kreditföreningarna tillhandahålla inteckningarna såsom hypotek för sin mot de enskilda låntagarnas förbindelser svarande gäld till kassan och i kassans hand utgöra inteckningarna pant (jämte annat) för obligationerna. Kassans utelöpande obligationer skola vara skyddade av inteckningshypotek till belopp icke understigande obligationsskulden. I författningsväg ha givits bestämmelser därom, att kreditförening, som verkställer inbetalning å lån utöver ev. årlig amortering, är skyldig att underkasta sig de villkor, som kassans styrelse finner nödigt föreskriva till förekommande av förlust eller olägenhet för kassan. Vidare gäller, att för kreditförenings utlåning de bestämmelser skola i tilllämpliga delar lända till efterrättelse, som gälla för utlåning från kassan till föreningen, och att lån av förening skall utlämnas till låntagaren mot enahanda villkor, under vilka föreningen erhåller motsvarande lån hos kassan. Ytterligare har stadgats, att kreditförening i vissa fall av förtidsinbetalning av lån skall av låntagaren erhålla gottgörelse för förlust eller kostnad genom den förtidiga inbetalningen enligt grunder, som av kassans styrelse bestämmas I anslutning till dessa bestämmelser brukar den enskilde låntagaren vid lyftning av lån tillförbindas gentemot kreditföreningen att, därest lånet helt eller delvis inbetalas i förtid, gottgöra föreningen förlust eller kostnad, som uppstått genom den förtidiga inbetalningen enligt grunder, som av kassans och föreningens styrelser bestämmas. Därefter avger föreningen motsvarande förbindelse till kassan. . . Till belysning av hur kostnad eller förlust kan uppstå genom den förtidiga inbetalningen må följande framhållas. Ett lån kan ha utlämnats med en del av valutan för en kassas 5 % obligationslån av den 15 juli 1930. Detta obligationslån får icke av kassan uppsägas förrän till den 15 juli 1940. Då kassan erhåller förtidig likvid t. ex. vid en exekutiv auktion, avhänder sig kassan (och föreningen) inteckningspanten, som emellertid också utgjort säkerhet för obligationslånet. Kassan blir då hänvisad till att antingen inköpa 1930 års obligationer i den allmänna

713 marknaden till ett nominellt belopp motsvarande det inbetalta lånet eller att ånyo utlåna penningarna. Då dylika obligationer — såsom fallet varit under de senaste åren — noterats betydligt över pari, skulle kassan lida förlust, därest icke vederlag betingades för den förtidiga återbetalningen. Om åter kassan i stället söker göra penningarna räntebärande genom ny utlåning mot sådan säkerhet, som författningsenligt kan godkännas för kassans obligationslån, omöjliggör det rådande ränteläget placering annat än till en räntefot betydligt understigande 5 % för år; det oaktat är kassan skyldig att åtminstone till den 15 juli 1940 betala 5 % ränta å sina ifrågavarande obligationer enligt i desamma given utfästelse. Även i detta fall åsamkas kassan förlust genom förtidig inbetalning, för vilken förlust kassan har att söka täckning hos föreningen och föreningen i sin tur hos den enskilde låntagaren. Utöver den vederlagsfordran på grund av kurs- eller ränteförlust, varom ovan nämnts, får föreningen för egen del uttaga skälig gottgörelse för att föreningen icke kommer i åtnjutande av förvaltningsbidrag under den ursprungligen avtalade lånetiden. Därest nu den intecknade fastigheten försäljes å exekutiv auktion och inteckningarna falla utom det s. k. lägsta budet — vilket i allmänhet inträffar, då kreditföreningen eller någon med bättre rätt påkallat auktionen — har föreningen (och centralkassan) skyldighet att finna sig i att ur köpeskillingen taga kontant betalning för sin fordran. Till förebyggande av förlust bevakar föreningen förty förutom ogulden kapital- och räntefordran m. m., sitt anspråk på vederlag för förtidig inlösen, så långt den intecknade fordran (kapital + »2 års ränta») därtill förslår. Föreningens rätt till denna bevakning torde vara obestridlig. Om emellertid de pantsatta inteckningarna falla inom det lägsta budet — vilket i allmänhet inträffar, då auktionen påkallats av rättsägare med sämre rätt än kreditföreningen — skall inteckningarnas huvudstol normalt innestå i fastigheten i avräkning å köpeskillingen, d. v. s. kreditföreningen har varken rätt eller skyldighet att taga betalning för sin kapitalfordran. Förtidsinlösen på grund av auktionen kommer alltså icke i fråga. Emellertid har den meningen — efter vad det förefaller på goda grunder, ehuru saken är omstridd — gjort sig gällande, att köparen på auktionen såsom ny fastighetsägare har rätt att infria den intecknade gälden å den i inteckningsreverserna angivna förfallodagen. Då inteckningarna som bekant merendels löpa med högst sex månaders uppsägning, riskerar kreditföreningen att kort tid efter auktionen nödgas taga betalning för inteckningarnas kapitalbelopp jämte den ränta, som löpt upp efter exekutivförfarandet och som ofta nog icke — vid sidan av föreningens kapital- och räntefordran m. m. — täcker också vederlagsanspråket. Följden av sist anmärkta förhållande har blivit, att kreditföreningen — även då den pantsatta fordringen faller inom lägsta budet —• måste bevaka ifrågakomna ränteskillnadsersättning m. m. Efterliggande inteckningshavare bliva därigenom, om de vilja skydda sina fordringar, nödsakade att bjuda ett ofta väsentligt högre pris än eljest skulle varit fallet. Därtill kommer, att vederlagsfordringen måste infrias kontant vid likvidering av inropet, vilket avsevärt försvårar inköpet. Slutligen är det tveksamt, huruvida en köpare, som övertager kreditföreningens lån, kan sättas i tillfälle att övertaga vederlagsanspråket (vilket i och för sig vore naturligt med hänsyn till att han ikläder sig betalningsansvaret för ett lån, som efter det aktuella ränteläget är för dyrt) eller huruvida icke vad som belöper på vederlagsfordringen fast

714 hellre skall utdelas till nödlidande inteckningshavare. Slutligen må anmärkas, att det icke är oomstritt, att kreditföreningen överhuvud taget äger bevaka vederlag, då inteckningarna falla inom lägsta budet. Uppenbart är, att anmärkta förhållanden innebära osäkerhetsmoment och förlustrisker såväl för hypotekskreditinstitutionerna som för inteckningshavare med sämre rätt. Bestämmelserna om vederlagsanspråk kunna i själva verket avskräcka från belåning av sämre liggande inteckningar, vilket i sin tur ogynnsamt måste påverka såväl hypoteksinrättningarnas samhällsgagneliga verksamhet som fastighetskreditens sunda anordnande i övrigt. Till undanröjande av skildrade olägenheter har man från Stockholms stadshypoteksförening framlagt ett förslag, som åsyftar att lagfästa köparens bundenhet av låneavtal i här avsedda fall. I Stadshypotekssakkunnigas betänkande (Statens offentliga utredningar 1934: 13, sid. 58) heter det härom: »Från Stockholms stadshypoteksförening hava de sakkunniga fått emottaga ett förslag, enligt vilket vid exekutiv auktion ny ägare skulle bliva bunden av de förpliktelser, den föregående ägaren iklätt sig genom omslagsrevers. Nämnda förslag avser, att den belånade fastigheten skulle å auktionen försäljas med förbehåll om beståndet av låneavtal enligt innehållet i omslagsrevers, som vid auktionen företes, därest de för lånet hypotiserade inteckningarna falla inom det s. k. lägsta budet — motsvarande summan av de fordringsbelopp, som hava bättre rätt än den fordran, för vars gäldande försäljningen äger rum, samt kostnaderna för det exekutiva förfarandet — och räntefoten enligt omslagsreversen icke är högre än den å inteckningsreverserna fastställda. Till förekommande av missbruk skulle det föreslagna förbehållet kunna göras beroende av att omslagsreversen antingen innehades av hypoteksförening eller annan officiellt erkänd institution eller viss tid före auktionen anmälts för rätten och antecknats i fastighetsboken. Enligt de sakkunnigas mening synes detta förslag kunna vara värt beaktande, såframt det föreslagna utbudet med förbehåll finge allenast villkorlig innebörd i huvudsaklig motsvarighet till vad för vissa fall är i utsökningslagen stadgat.» Att inom ramen för denna P. M. närmare ingå på det väckta spörsmålet, som föranlett de tre centralkassornas (Bostadskreditkassan, Hypoteksbanken och Stadshypotekskassan) hemställan i skrivelse till Konungen den 25 juli 1934 om lagstiftning i ämnet, är icke avsett. Det må blott tilläggas, att de berörda problemen ha aktualitet i ett stort antal fall. Till belysning av detta påstående må anmärkas, att centralkassornas utlåning mot en räntefot av 4 % och däröver enligt årsberättelser per 31 d e c 1936 synes uppgå till åtminstone omkring 950 milj. kronor. I det enskilda fallet kan vederlagsanspråket uppgå till 30 å 40 000 kronor eller mera. Stockholm den 9 november 1937. Sten

Södermark.

Bilaga 3.

Till 1934 års

byggnadsindustrisakkunniga.

Vi ha på begäran anhållit hos förbundets avdelningar i Stockholm, Göteborg och Malmö om uppgift på de lönebelopp, som genom resp. avdelningars åtgärder indrivits, efter att vederbörande arbetsgivare uraktlåtit att fullgöra betalningsskyldigheten. Uppgifterna skulle avse åren från och med 1927 till och med 1936. I avdelningarna har man gjort vad som varit möjligt för att kunna lämna de begärda upngifterna, men har det förklarats, att det stött på avsevärda svårigheter, enär avdelningarna icke för egen del haft behov av att registrera dessa angelägenheter och de belopp, som på dylikt sätt uttagits av arbetsgivare. Genom de företagna undersökningarna ha dock avdelningarna i Stockholm och Malmö kunnat konstatera det väsentligaste, medan avdelningen i Göteborg förklarat, att det icke läte sig göra att lämna någon något så när säker uppgift. Beträffande de från Stockholm och Malmö lämnade uppgifterna skall dock bemärkas, alt uppgifterna endast upptaga sådana belopp, varom anteckningar finnas i vederbörliga handlingar, men summorna skulle bli större, om alla de fall kunnat fastställas, då fackföreningsåtgärder varit nödiga för att medlemmarna skulle få ut sina tillgodohavanden. |! |^ Då det befunnits möjligt, ha vi begärt att få uppgift även beträffande år 1937, och har även Göteborgsavdelningen kunnat lämna uppgift rörande : j detta år. ' Här nedan anges för var och en av avdelningarna de uppgifter som! lämnats. |i !1 j<* Utöver vad ovan anförts därom att icke alla de genom avdelningarnas åtgärder indrivna beloppen kunnat fastställas, skall även anmärkas, dels att avdelningarnas tjänstemän även på annat sätt, än som överhuvud taget förts anteckningar om, medverkat till att innehållna avlöningsbelopp blivit utbetalda, och dels att det i många fall förekommit, att lönebelopp innehållits längre eller kortare tid, utan att medlemmarna i fråga gjort någon anmälan om saken till resp. avdelning. De från resp. avdelningar lämnade uppgifterna äro följande.

716 Indrivning

År 1927 » 1928 » 1929 » 1930 » 1931 » 1932 » 1933 » 1934 » 1935 » 1936 » 1937

genom resp. förbundsavdelning av löner, som ej betalts i avtalsenlig ordning. Avd. 1, Stockholm

Avd. 2, Stockholm

123678:92 84 6 5 1 : — 80 343:79 136 481:91 172 459:25 123 468:01 62 109:— 28 261:20 61322:15 36 235:43 55 662:66

117971:51 66 143:59 88 902:42 152 539:57 125 723:31 95 799:17 43 748:66 12 071:67 30 734:17 36 907:89 27 653:57

Avd. 24, Göteborg

Avd. 3, Malmö

41240:—

2 513:17 6 500:57 5 085:02 11105:79 5 184:23 5 570:42 7 176:79 4 488:50 2 303:05 4 162: — 9 583:34

Stockholm den 24 februari 1938. Högaktningsfullt Svenska Byggnadsträarbetareförbundet Nils Linde.

Bilaga 4.

Byggnadsämnesindustrien. Byggnadsindustrien är för sin verksamhet helt och hållet beroende av byggnadsämnesindustrien. Den senare tillhandahåller de materialier samt halv- och helfabrikat, som komma till användning inom byggnadsindustrien. De båda industrierna äro sålunda till alla delar beroende av varandra. Med de uppgifter, som det ålegat byggnadsindustrisakkunniga att lösa, kunna byggnadsämnesindustrien och förhållandena inom densamma i detta sammanhang icke förbigås. Dessa materialier samt halv- och helfabrikat tillverkas till väsentlig del inom landet, men även till icke obetydlig omfattning utomlands. Av vikt för arbetstillgången inom byggnadsämnesindustrien i all synnerhet, men även för landets ekonomi i allmänhet är, att dessa materialier m. m. i största utsträckning bliva tillverkade inom landet. De ansträngningar, vilka skola göras för att stödja byggnadsämnesindustrien, böra ha till ändamål att bereda möjligheter för inhemsk tillverkning av byggnadsmaterialier m. m. och åtgärder för användning inom landet av dylika materialier. I efterföljande redogörelse för de nuvarande förhållandena beträffande tillverkningens omfattning, arbetarantal m. m. inom byggnadsämnesindustrien, upptagas samtidigt härmed till granskning frågor rörande användningen inom landet av svenskt och utländskt byggnadsmaterial, ävensom de önskvärda åtgärderna för främjandet av den svenska byggnadsmaterialfabrikationen och utnyttjandet av dess produktion. Till en början redogöres för de bestämmelser och den kutym, som följas med avseende å användning av svenskt material inom byggnadsindustrien. Enligt de för den statliga byggnadsverksamheten före den 15 november 1935 gällande bestämmelserna (Kungl. Maj:ts förordning angående upphandling och arbeten för statens behov m. m. den 16 januari 1920, 29 § 1 mom.) skall, då anbud, som ifrågakomma vid den slutliga prövningen av inkomna anbud, avse såväl svensk som utländsk vara, anbud å svensk vara antagas, därest denna är av erforderlig beskaffenhet. Anbud å utländsk vara må dock antagas, när Kungl. Maj:t därom förordnar; när särskilt önskvärda tekniska fördelar därigenom kunna vinnas, eller när gynnsammare leveranstid erbjudits för den utländska varan och omständigheterna oundgängligen påkalla, att hänsyn tages därtill; när svensk vara i förhållande till utländsk betingar så högt pris, att myndigheten finner statens intresse påkalla, att utländsk vara upphandlas; eller när grundad anledning finnes till antagande, att anbudsgivare sökt draga obehörig fördel av det för svensk vara i förordningen stadgade företräde. I sagda förordning (29 § 2 mom.) föreskrives ytterligare, att det företräde, som tillkommer svensk vara framför utländsk, även skall lämnas för vara,

718 som till större delen tillverkas av svenska materialier eller med anlitande av svensk arbetskraft, framför vara, som blott till mindre del är att i nämnda hänseende anse såsom svensk tillverkning. Än vidare bestämmes i 29 § 3 mom., att därest det finnes för upprätthållande av någon gren av statens verksamhet vara av betydelse, att viss vara kan tillverkas inom landet, skall vid prövning av anbud å sådan vara särskild hänsyn tagas därtill. Slutligen skola enligt 29 § 4 mom. vid jämförelse av prisen å svensk och utländsk vara till priset å utländsk vara läggas vid densammas införande i riket belöpande tull och andra avgifter, därest sådant ej skett redan i anbudet. I de kontrakt byggnadsstyrelsen, vilken torde representera huvuddelen av den statliga husbyggnadsverksamheten, träffar med entreprenörer av olika slag stadgas, att alla materialier m. m. skola vara av svenskt fabrikat, där icke annat medgivits. Vederbörande entreprenörer skola följaktligen vid varje tillfälle, då de önska utbyta svenska materialier o. dyl. mot utländsk vara, förskaffa sig styrelsens medgivande. Uti Kungl. Maj:ts cirkulär nr 116 av den 3 mars 1922 till de myndigheter, vilka ha att verkställa upphandling för statens behov, angående ökat företräde för svenska varor vid dylik upphandling förklarade Kungl. Maj:t, att tillsvidare intill dess annorlunda förordnades, dock högst till den 31 mars 1923, måtte sådan myndighet, när upphandlingen vore av beskaffenhet att kunna i avsevärdare mån medverka till uppehållande av svensk industri eller beredande av arbetstillgång inom landet, giva företräde åt svensk vara eller vid val mellan svenska varor, åt vara, som till större delen tillverkades av svenska materialier eller med anlitande av svensk arbetskraft, även om myndigheten skulle anse sig vid sträng tillämpning av föreskrifterna i förordningen den 16 januari 1920 angående upphandling och arbeten för statens behov m. m. icke vara därtill berättigad; och skulle myndigheten, där skillnaden i pris mellan svensk och utländsk vara, resp. mellan svenska varor av i nyssnämnda avseenden olika tillverkning vore så stor, att myndigheten trots förberörda medgivande icke funne sig böra träffa avtal om inköp av svensk vara, resp. vara av mera genomgående svensk tillverkning, underställa ärendet Kungl. Maj:ts prövning. Därjämte förordnade Kungl. Maj:t, att myndighet skulle tillsvidare vid infordrande av anbud för upphandling för statens behov dels giva till känna, att svenska materialier och svensk arbetskraft i största möjliga utsträckning borde komma till användning vid tillverkning av den vara, anbudet avsåge, dels ock föreskriva, att i anbudet skulle så vitt möjligt uppgivas, i vilken utsträckning inhemska råmaterialier eller halvfabrikat inginge i och svensk arbetskraft använts vid framställningen av den färdiga varan. Detta cirkulär har förnyats varje år till och med utgången av år 1935. Denna fråga har, bland andra, ytterligare prövats av 1933 års upphandlingssakkunniga, vilka avgivit sitt betänkande den 2 juli 1935. De sakkunniga anförde bland annat, att de ansågo bestämmelserna i upphandlingsförordningen vara lämpligt avvägda ur olika synpunkter. Bestämmelserna voro mycket elastiska och beredde, rätt tillämpade, myndigheterna möjlighet att skänka svensk vara ett efter förhållandena avpassat, fullt tillräckligt skydd. Att de inhemska produkterna icke i alla fall, då anledning därtill förelegat, erhållit företräde, torde närmast ha berott därpå, att myndigheten visat viss ensidighet vid bedömande av huruvida svensk vara i förhållande till utländsk betingat ett så högt pris, att statens intresse påkallat

719 upphandling av utländsk vara. Myndigheten syntes i sin i och för sig fullt naturliga strävan att söka verkställa sina inköp så billigt som möjligt i åtskilliga fall ha identifierat den egna förvaltningens ekonomiska intressen med statens. Ett närmare studium av frågan gåve emellertid vid handen, att detta icke under alla omständigheter överensstämde med upphandlingsförordningens mening. Föreskrifterna i 1922 års cirkulär rörande lämnande av företräde i vissa fall åt svensk vara, även om myndigheten icke skulle vid sträng tillämpning av bestämmelserna i 29 § upphandlingsförordningen anse sig därtill berättigad, utgjorde sålunda enligt de sakkunnigas mening en tolkningsregel, som bort vara onödig, därest myndigheterna vid tillämpning av stadgandena i nyssberörda författningsrum tillräckligt anpassat sig efter de vid varje tidpunkt rådande förhållandena inom näringslivet och på arbetsmarknaden. Enligt upphandlingssakkunnigas mening borde sålunda 1922 års cirkulär icke förlänas fortsatt tillämpning utan helt eller delvis inarbetas i upphandlingsförordningen. De sakkunniga ha avlämnat förslag i enlighet härmed. Sedermera har Kungl. Maj:t genom kungörelse den 15 november 1935 beslutit sådan ändring av 29 § i upphandlingsförordningen, att det tidigare omförmälda 3 momentet av sagda paragraf fått följande förändrade lydelse: »Finnes för upprätthållande av någon gren av statens verksamhet vara av betydelse, att viss vara frambringas inom landet, eller anses upphandlingen vara av beskaffenhet att kunna i avsevärd mån medverka till uppehållande av svensk näring eller till förhindrande av arbetslöshet inom landet, skall vid anbudsprövningen särskild hänsyn tagas därtill; ägande myndighet att, då tvekan uppstår huruvida anbud å svensk eller utländsk vara bör antagas, underställa ärendet Kungl. Maj:ts prövning.» I detta sammanhang må erinras, att Sveriges industriförbund och vissa andra näringsorganisationer föreslagit upphandlingssakkunniga, att utländsk vara skulle få upphandlas endast efter medgivande av Kungl. Maj:t. Ur flera synpunkter, bland annat behovet av upphandlingsärendenas snabba och affärsmässiga behandling, kunde de sakkunniga icke tillstyrka förslaget, vilket ej heller föranlett någon åtgärd. Vid de statliga byggnadsföretagen måste sålunda svenska materialier i första hand förekomma, där så kan ske. Vad gäller användning av svenskt material vid husbyggnadsarbeten för kommuner och landsting ha följande uppgifter inhämtats. Stockholms s t a d s f u l l m ä k t i g e ha redan under år 1903 beslutit, att vid leveranser för kommunens räkning inhemsk vara skulle äga företräde, då sådan av erforderlig beskaffenhet och i rätt tid kunde till antagligt pris anskaffas, och skulle, där företräde måste givas utländsk vara, anledningen därtill fullständigt angivas till vederbörande nämnds eller styrelses protokoll. Detta beslut upprepades år 1913, därvid föreskrevs, att särskild hänsyn skulle tagas till stockholmsk vara samt att vid utbjudande på entreprenad av arbete för kommunens räkning skulle tillkännagivas, att vid prövning av inkomna anbud å arbetets utförande hänsyn komme att tagas jämväl till, i vilken utsträckning entreprenören vore villig att för arbetet använda sig av svensk, särskilt stockholmsk, tillverkning. Vidare ha stadsfullmäktige i Stockholm under år 1921 beslutit, att under dåvarande depressionsperiod myndighet, som hade att verkställa upphandling för stadens behov, borde, när upphandlingen vore av beskaffenhet att kunna i

720 avsevärdare mån medverka till uppehållande av svensk industri eller beredande av arbetstillgång inom landet, såvitt möjligt giva företräde åt svensk vara. Emellertid synes vederbörande myndigheter ha tillämpat denna bestämmelse rörande svenskt materials företräde ganska snävt och allenast givit företrädet åt den svenska varan, då dennas pris icke översteg den utländska varans. G ö t e b o r g s f a s t i g h e t s k o n t o r har meddelat, att stadens drätselkammare i sina entreprenadkontrakt i allmänhet icke intoge några bestämmelser om skyldighet för entreprenör att begagna svenska materialier. Vid upphandling för drätselkammarens egen räkning gåves däremot företräde åt svenska materialier, därest prisskillnaden vore obetydlig. Någon bestämd gräns för prisskillnaden vore icke fastslagen. Malmö stads byggnadskontors fastighetsavdelning h a r anfört, att Malmö stad i regel vid dess byggnadsarbeten lämnar bestämmelse om skyldighet för vederbörande entreprenör att begagna svenskt material, vilket under senaste tid återgivits i kontrakten genom fordran, att vid arbetets utförande skulle, i den mån så kunde ske, svenskt material komma till användning. Även vid direkt materialupphandling lämnas enligt uppgift företräde åt svenskt material. Det uppgives därjämte, att anledning emellertid icke förefunnits att under senare tid vid dylik upphandling införskaffa anbud jämväl å utländskt material. Dessa undersökningar rörande svensk varas företräde vid upphandlingar av byggnadsmaterialier ha icke utsträckts till övriga svenska städer, men torde kunna förutsättas, att förhållandena med avseende å dessa åtgärder i regel äro härvidlag i allt väsentligt likartade, med andra ord att svenska materialier föredragas vid enahanda prislägen eller vid obetydlig merkostnad för de svenska materialierna. Det torde emellertid vara skäl för att antaga, att i många fall dessa synpunkter dock torde förbises vid städernas upphandlingar. Vid l a n d s t i n g e n s b y g g n a d s f ö r e t a g synas några ensartade bestämmelser härvidlag icke förekomma och frågor rörande svensk varas företräde synas icke ha mer ingående diskuterats i sammanhang med dessa byggnadsarbeten. Landstingens byggnadsföretag handhavas i regel av för varje fall särskilt tillsatta byggnadskommittéer och det torde tillkomma de för ritningarnas och handlingarnas upprättande tillkallade arkitekterna att formulera detaljbestämmelserna i byggnadskontrakten. En av de vid dylika byggnadsföretag mer anlitade arkitekterna har meddelat, att han vid dylika entreprenadarbeten tillämpar byggnadsstyrelsens bestämmelser i dess normalkontrakt för byggnadsarbete, vilka, som tidigare omförmälts, föreskriva, att alla materialier m. m. skola vara av svenskt fabrikat, där icke annat medgivits. En annan arkitekt, vilken ävenledes projekterat ett betydande antal byggnader för landstings räkning, har däremot upplyst, att några bestämmelser rörande företräde för svenskt material icke plägar införas i entreprenadkontrakten. Beträffande åtgärder härvidlag av privata företagare må framhållas, att en av de större företagarna inom byggnadsfacket, Aktiebolaget Hufvudstaden, meddelat, att bolaget, som utför sina arbeten i egen regi, icke tillämpar någon annan princip rörande företräde för svensk vara vid inköp av byggnadsmaterialier, än att bolaget söker, där så kan ske, anskaffa materialier av svenskt fabrikat. H. S. B. uppgiver sig icke följa några andra riktlinjer i detta avseende än att föredraga svenskt material, om detta är lika billigt.

721 Kooperativa förbundet, vilket driver en mycket stor byggnadsverksamhet med tillämpning av entreprenadsystem, har i regel icke i sina kontrakt införda bestämmelser om användning av svenskt material. Vid tvenne stora byggnadsföretag i Stockholm har dock fordran uppställts på svensk varas företräde. Fackföreningarnas byggnadsproduktion har uppgivit, att densamma föredrager svenskt material, där så kan ske utan särskild prisförhöjning. Vad gäller den privata byggnadsverksamheten i övrigt torde det i allmänhet kunna förutsättas, att någon mera principiell inställning till förmån för svenska materialier icke förefinnes. I det följande lämnas en kortfattad redogörelse för de vid husbyggnadsföretag huvudsakligen begagnade byggnadsmaterialiernas ursprung och användning. De ur teknisk och ekonomisk synpunkt mest betydelsefulla konstruktionerna inom husbyggnader utföras av betong, tegel, järn och trä, varför materialierna till dessa byggnadsdelar i detta sammanhang äro av särskilt intresse. Betong tillverkas av cement, sand och makadam eller grus i olika blandningsförhållanden, allt efter fordringarna på konstruktionen med hänsyn till styrka eller täthet mot vattengenomgång. Cement av olika typer tillverkas i Sverige av dels de till Svenska cementförsäljningsaktiebolaget (Cementa) i Malmö anslutna cementfabrikerna i Limhamn och Hellekis (Skånska cementaktiebolaget) , på Öland (Ölands cement aktiebolag), i Visby (Aktiebolaget Visby cementfabrik), i Klagshamn (Klagshamns cementverks aktiebolag), i Ifö (Aktiebolaget Iföverken), i Slite (Slite cement- och kalk aktiebolag) och i Valla (Aktiebolaget Ruteverken) och dels Aktiebolaget Gullhögens bruk invid Skövde. Import av cement sker numera i huvudsak från Danmark. Här nedan angivas importkvantiteter och importvärden med fördelning på vissa länder 1931 samt 1935—1936. Import (cement för 1931 1935 1936

byggn.)

Kg ... 30 349 037 ... 18 445 678 ... 11270 202

Kr. 1 054 585 565 703 352 935

. .. 1 363 913 ... 16 497 575 ... 10 487 876

52 722 494 528 324 840

... 11979 970 ... —

393 386 — —

... 13 507 139 ... 1 752 005 692 718

436 704 48 574 18 540

Danmark: 1931 1935 1936

Polen: 1931 1935 1936

Belgien: 1931 1935 1936 47—71711S.

I

722 Enligt från Svenska cementförsäljningsaktiebolaget erhållna uppgifter har förbrukningen av cement inom Sverige utgjort i 1 000-tal fat (varje fat om 170 kg netto): 1930

Svenskt cement Utländskt cement Summa

2 655 2 519 2 380 2 106 3 195 192 177 125 156 265 2 847 2 696 2 505 2 262 3 460

Bolaget meddelar, att uppgifterna om förbrukningen av svenskt cement äro något osäkra, enär bolaget icke känner siffrorna från Aktiebolaget Gullhögens bruk, utan endast uppskattat desamma. För nu föreliggande behov torde emellertid uppgifterna vara tillräckliga. Det torde böra uppmärksammas, att all cement icke använts för husbyggnadsarbeten, utan att betydande mängder begagnats vid väg- och vattenbyggnadstekniska arbeten. Såsom av tabellen framgår, har importen av cement under den senaste femårsperioden icke uppgått till mer än 5 å 8 % av hela förbrukningen. Svenska cementförsäljningsaktiebolaget, vilket beretts tillfälle att uttala sig i frågan om de åtgärder, som böra ifrågakomma för att inhemskt cement skall i största möjliga omfattning komma till användning inom landet, varigenom ytterligare arbete skulle kunna beredas vid cementindustrien anställda arbetare, har i ämnet anfört följande. Cementindustrien vore en för Sverige naturlig industri. De svenska fabrikerna hade väl följt med utvecklingen inom cementproduktionen och deras anläggningar vore synnerligen välrustade och ekonomiska. Om man bortsåge från vitt och färgat cement, som endast hade en mycket begränsad marknad, vore dessa fabriker nu i tillfälle att leverera hela den svenska marknadens behov av alla sorters cement, som för närvarande ifrågakomme, och kapaciteten vore så stor, att behovet inom landet alltid, vid varje årstid och vid varje tänkbar rusning, kunde täckas av den nuvarande svenska cementindustrien. Priserna på cement i Sverige vore också rimliga och tålde väl en jämförelse med inlandspriserna i andra cementproducerande länder i Europa. Kostnaderna för tillverkning av cement utgjordes till mycket stor del av fasta kostnader. Amortering och förräntning av anläggningarna, nyanskaffning, underhåll och administration motsvarade tillsammans 50 % av alla kostnader, även för en fabrik, vars kapacitet vore fullt utnyttjad. Då totalbeloppet av dessa kostnader icke nämnvärt minskades, när en fabrik icke kunde drivas med full produktion, kunde det vara fördelaktigt för en cementproducent att tillverka mer än vad som kunde avsättas på hans hemmamarknad, även om överskottet måste säljas till betydligt lägre pris. Detta hade medfört, att den svenska cementindustrien ofta fått kämpa en hård och ojämn strid mot de dumpingförsäljningar, som utländska fabriker gjorde till Sverige för att bli av med sitt överskott. Bolaget har vidare anfört, att den svenska cementindustrien vid olika tillfällen under de senaste åren hade varit mycket hårt utsatt för dylik konkurrens från Polen, Belgien och Danmark. Den naturliga motåtgärden mot dylik dumping vore givetvis, att de svenska fabrikerna mötte med liknande konkurrens på de med Sverige konkurrerande cementindustriernas hemmamarknader, men detta hade av flera skäl icke varit möjligt. Med Polen kunde på sin tid en sådan konkurrens på den polska hemmamarknaden icke upptagas av den anledningen, att den höga skyddstull, som därvarande ce-

723 mentindustri åtnjöte, omöjliggjorde varje export dit, och den svenska cementindustrien tvingades också på sin tid till ett hårt avtal med de polska fabrikerna för att få en begränsning i importen. En lättnad i den besvärande belgiska konkurrensen inträdde först, när Sverige övergav guldmyntfoten och den belgiska valutan därigenom steg till en sådan höjd, att det, trots de billiga tillverkningskostnaderna, bleve svårt för de belgiska fabrikerna att sälja hit. Redan innan den belgiska exporten till Sverige av nyssnämnda skäl hade börjat avmattas, hade Dansk Andels-Cementfabrik börjat exportera hit, och det lyckades för importörerna av det danska cementet att tack vare de låga dumpingpriser, som tillämpades, öka sina försäljningar så avsevärt, att importen av cement från Danmark år 1934 uppnådde en siffra av 260 000 fat, vilket motsvarade den ungefärliga produktionen vid en av de mindre svenska fabrikerna. Någon möjlighet att möta denna konkurrens med export till Danmark förefunnes icke på grund av valutabestämmelserna därstädes och den danska konkurrensen här hade säkerligen ökat ännu mer och medfört en betydande driftsinskränkning vid de svenska cementfabrikerna, om icke staten trätt emellan och medverkat till en viss begränsning i importen från Danmark under de närmaste åren. Sedan Belgien numera devalverat sin valuta, hotade enligt bolagets mening en ny dumping från detta håll och samma hot kvarstode från Polens sida. Till förut omnämnda moment, som för dessa länder möjliggjorde försäljningar hit till priser, som icke täckte de fulla tillverkningskostnaderna, tillkomme de låga arbetslöner, som gällde i ifrågavarande länder. Arbetslönerna utgjorde nämligen en mycket stor utgiftspost vid cementproduktionen, och Belgiens och Polens fördelar genom låga arbetslöner vore betydande. Härtill komme för Polens vidkommande den extra hjälp den polska cementindustrien erhölle av staten genom stora rabatter på järnvägsfrakterna till utskeppningshamnen. Av det sagda anser bolaget framgå, att, när en producent sålde till underpris på vår hemmamarknad, funnes det i allmänhet mycket små möjligheter för vår inhemska cementindustri att verksamt upptaga konkurrensen, och det förefölle bolaget därför helt naturligt, att staten måste ingripa för att en sådan dumping icke skulle få för stor omfattning och medföra driftsnedläggelser och arbetslöshet i de samhällen som vore beroende av cementindustrien. I andra länder hade staten ingripit till skydd för den inhemska cementindustrien, och så hade staten också gjort här, då det gällde att begränsa den danska importen. Detta hade emellertid endast berett bolaget en tillfällig hjälp, och den svenska cementindustrien vore fortfarande utsatt för ett ständigt hot om dumping, som kunde få ödeläggande verkningar. De cementpriser, som nu gälla i Sverige, äro enligt bolagets mening låga och ligga endast obetydligt över förkrigstidspriserna. Bolaget anser därför, att det vore befogat, att den svenska cementindustrien finge ett skydd, som hjälpte icke endast tillfälligt, som för närvarande vore fallet beträffande den danska importen, utan på längre sikt, och bolaget anser, att den lämpligaste formen härför vore ett ökat tullskydd. Skyddet skulle under nuvarande förhållanden bli någorlunda tillfredsställande om den nuvarande cementtullen av 60 öre per 100 kg höjdes till 100 öre per 100 kg, enär differensen mellan de svenska priserna och dumpingpriserna då till viss grad utjämnades. I det följande återkommes till detta och liknande spörsmål rörande ökad

724 användning av svenskt material för beredande av ytterligare arbetstillfällen inom byggnadsämnesindustrien. Arbetarpersonalen inom den svenska cementindustrien uppgår till omkring 2 500 man. Personalen vid den största fabriken, i Limhamn, utgör mer än 750 man och vid de mindre fabrikerna 130 å 250 man. Sand, grus och makadam importeras givetvis icke. Den för lättbetongkonstruktioner begagnade betongklinkern tillverkas inom landet, liksom ock material för tillverkning av gasbetong av olika kvaliteter. De i konstruktioner av tegel ingående materialierna utgöras av mur- och fasadtegel samt kalkbruk, som tillverkas av kalk och sand, eventuellt med tillsats av cement eller annat ämne. Mur- och fasadtegel för byggnadsföretag inom landet är så gott som uteslutande av svensk tillverkning. Invid gränsområdet till Norge torde visserligen en del norskt tegel komina till användning, men detta är av ringa betydelse. Beträffande murtegelproduktionen inom landet under åren 1925— 1934 har direktör Lauritz Andersson lämnat följande uppgifter: Tab. 1.

Murtegelproduktion i Sverige 1925 t. o. m. 1934, kvantitet i antal styck. 10" x 5"

andra dimensioner

År

12" X 6" X3"

10" X 5" X2V 2 "

1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934

75 715 000 77 043 000 56 480 000 42 540 000 40 883 000 35 580 000 31 384 000 12 459 000 10 890 000 11 363 000

40 017 000 113 347 000 33 554 000 102 262 000 47 869 000 105 852 000 74 994 000 113 892 000 92 983 000 126 960 000 108 773 000 132 800 000 104 096 000 64 549 000 49 985 000 78 854 000 49 410 000 30 624 000 71 768 000 28 807 000 21 171 000 119 286 000 68 513 000 31 855 000

x3"

Antal förvaltningspers. och arbetare

Antal bruk

8 544 229 079 000 8 531 212 859 000 8 363 210 201 000 8 491 231 426 000 8 936 260 826 000 8 955 277 153 000 8 543 250 014 000 7 077 171 347 000 6 448 132 636 000 231 017 000 c:a 8 400

234 242 242 244 246 250 252 217 203 240

Summa

394 337 000 1 069 117 000211279 000 531 825 000 2 206 558 000

Värde i kronor. År

12"X6"X3"

10"x5"x2 1 / 2 "

1925 1926 1927 1928 1929 1930 1931 1932 1933 1934

6 621 345 6 639 736 4 487 768 3 301 954 3 258'i99 2 850 425 2 505 664 950 a72 830 793 857 532

5 204 141 4 594 995 4 550 024 5 027 205 5 558 977 5 920 097 4 505 037 3 294 890 2 873 371 4 783 654

32 304 188

46 312 391

10"x5"x3"

andra dimensioner

Summa

3 768 731 2 649 780 1 544 838 3 653 480

2 049 820 1 584 936 2 161 312 3 555 835 4 760 046 5 363 251 1 649 275 984 861 682 899 1 177 317

13 875 306 12 819 667 11 199 104 11884 994 13 577 122 14 133 773 12 428 707 7 880 403 5 931 901 10 471 983

11616 829

23 969 552

114 202 960

— — — — —

725 Av dessa uppgifter framgår, att tillverkningen av s. k. stortegel ( 1 2 " X 6 " X 3 " ) under årtiondet väsentligen nedgått, ifrån c:a 76 milj. år 1925 till c:a 11 milj. år 1934; att det s. k. normalteglet (10"X5"X2 1 /2 , / ) fortfarande begagnas i ungefär samma omfattning som tidigare och att tegel av det relativt moderna och ur byggnadsteknisk synpunkt mer ändamålsenliga formatet 1 0 " X 5 " X 3 " alltsedan år 1931 funnit ökad användning på bekostnad av storteglet. Den årliga tegeltillverkningen under tioårsperioden utgör c:a 220 miljoner tegel per år med relativt obetydliga variationer under årtiondets olika år, om man frånser året 1933, då byggnadsverksamheten i betydande omfattning låg nere. Beträffande fabrikationen av murtegel inom landet har Sveriges tegelindustriförening genom dess sekreterare, kaptenen Curt Camitz i Sala, beretts tillfälle att göra de uttalanden, som föreningen i detta sammanhang funnit lämpliga. I ämnet har kaptenen Camitz anfört i huvudsak följande. Inom murtegelindustrien i landet dominera för närvarande tvenne murtegelsorter, båda av porös massa, nämligen s. k. lättmurtegel och högporöst murtegel. Ingenstädes i främmande länder har problemet att åstadkomma särskilt värmeisolerande tegelväggar fått en så elegant och praktisk lösning som i Sverige, vilket visat sig däruti, att sådana länder som Tyskland och U. S. A. ännu experimentera med åtskilliga »patenttegel», då svenskarna redan med allmänhetens förtroende begagna förenämnda isolerande tegelsorter. I Norge och Finland ha de svenska resultaten upptagits. En väsentligt bidragande orsak till detta lyckliga resultat har varit ett från början förtroendefullt samarbete mellan tegelfabrikanter och byggnadskonstruktörer. Därjämte framhålles, att dessa porösa tegelsorter kunna tillverkas med den för handen varande tekniska utrustningen vid tegelbruken. Murtegelindustrien är med få undantag en säsongindustri, beroende därpå att torkningen av råteglet ännu verkställes endast under sommartid. Några få bruk äro sysselsatta med problemet vintertorkning. Då man emellertid ännu icke kunnat påvisa avsevärt förbilligad produktion härigenom, och då den produktionsapparat, som redan finnes, mer än väl räcker till för även en avsevärt ökad efterfrågan, föreligger intet behov att påskynda en eventuell utveckling av berörda förhållanden. Som exempel anföres, att till Tegelbrukens försäljningsaktiebolag i Stockholm anslutna bruk ha en kapacitet av c:a 70 miljoner tegel per år, men ha aldrig kunnat avsätta mer än 40—50 miljoner tegel. Från de i tegelindustrien sysselsatta arbetarnas synpunkt skulle det uppenbarligen vara en fördel, om arbetet vid bruken kunde fördelas över hela året. Lösningen av detta problem ligger i ovan omtalade vintertorkning. Om emellertid samtliga nu drivna tegelbruk övergingo till sådan tillverkningsmetod, skulle vid bibehållen tillverkningsmängd antalet i industrien sysselsatta sjunka med mer än hälften, därigenom att murtegelindustriens arbetare komme att sysselsättas under mer än dubbelt antal dagar per år. Därtill komme en sänkning av arbetarantalet genom den med övergången sannolikt följande ökade mekaniseringen. Då sålunda ur produktionssynpunkt behov icke föreligger och ur social synpunkt en övergång skulle vålla försvårade arbetslöshetsförhållanden i de övervägande småstads- och landskommuner, som härav beröras, torde det böra ifrågasättas, huruvida det från statens sida kan vara av intresse att påskynda en ytterligare mekanisering av tegelindustrien.

726 Frågan om driftsenheternas storleksordning är ytterst svår att besvara. I landet finnas nu företag med kapaciteter från c:a Va miljon upp till c:a 30 miljoner murtegel, räknat i formatet 1 0 " X 5 " X 3 " . Utvecklingen under de senaste 15 åren har gått i den riktningen, att de mindre enheterna börja att läggas ned. De ha icke lämnat sådan avkastning, som berett dem möjlighet att följa med den tekniska utvecklingen på området, och ha härigenom icke kunnat bära de ökade arbetslönerna. De av de mindre enheterna, som ännu drivas, ha antingen tillförts nytt kapital eller drivas med lägre löner än vid övriga tegelbruk. De faktorer, vilka torde vara utslagsgivande vid bedömandet av frågan om storleken av en tegelbruksenhet, äro råvarans beskaffenhet, läge ur transportsynpunkt till avsättningsorter samt den personliga insatsen i tekniskt och kommersiellt avseende. Givetvis skulle ett samlande av fabrikationen i större och framför allt jämnare enheter än vad nu är fallet, vara värdefullt bland annat ur teknisk synpunkt, enär härigenom en jämnare produkt lättare skulle åstadkommas. Konkurrensförhållandena inom murtegelindustrien ha tidvis varit hårda, men uppgivas vara bättre för närvarande. Samverkande orsaker till denna lättnad på marknaden ha varit dels den relativt goda marknad, som efter den sista byggnadskonfliktens slut i början av år 1934 varit rådande, samt dels den visserligen ofullständiga, men dock något så när fungerande organisation, som finnes. Denna organisation består i huvudsak av följande delar. I landets tre största städer Stockholm, Göteborg och Malmö finnas försäljningscentraler. Med undantag för Malmöcentralen utgöra dessa stommen i Tegelbrukens centralförbund, vilket omfattar en samorganisation av distriktsvis (landskapsvis) sammanslutna tegelbruk. Varje distrikt beslutar självt om sina priser. Någon regional indelning beträffande leveransrätt finnes icke. På grund av alltför liten anslutning och med hänsyn till konkurrens med andra byggnadsmaterial har dessa organisationers prispolitik drivits mycket försiktigt, men de ha å andra sidan räddat industrien från fullkomlig förödelse, vilket vid ett par tillfällen varit nära. Organisationerna verka sålunda under vitt skilda betingelser, dock under centralförbundets samordnande verksamhet. Den ur såväl producent- som konsumentsynpunkt bästa organisationsformen har visat sig vara den, som kommit till stånd i Stockholm, där Tegelbrukens försäljningscentral väl fyllt sitt ändamål. Centralen utövar kontroll på kvaliteten av delägarnas leveranser, varigenom enhetliga produkter från både små och stora driftsenheter framställts. Beträffande rationaliseringsspörsmålen inom tegelindustrien framhåller kaptenen Camitz att dessa äro av så vitt skild och intern beskaffenhet, att de svårligen ens antydningsvis låta sig behandlas i detta sammanhang. Arbetslöner m. fl. dithörande frågor, semester för arbetare o. s. v. regleras i det stora flertalet fall genom riksavtal mellan byggnadsämnesförbundet och grovoch fabriksarbetareförbundet. Visserligen äro icke på långt när alla tegelfabrikanter anslutna till byggnadsämnesförbundet, men det har visat sig, att det mellan nyssnämnda parter träffade avtalet blivit normerande även för övriga. Fasadtegel tillverkas vid ett flertal tegelbruk inom landet. Under tiden åren 1925—1934 har fabrikationen uppgått inalles till 115 933 000 tegel eller i genomsnitt i runt tal 11 600 000 tegel per år. Värdet av denna fabrikation h a r utgjort under nämnda tioårsperiod 6 953 000 kronor eller omkring

695 000 kronor per år. Högsta tillverkningsmängderna nåddes åren 1930 och 1934 med över 14 miljoner tegel per år och den lägsta siffran återfinnes för år 1932 med icke fullt 8 miljoner tegel. Håltegel för bjälklagskonstruktioner m. m., revetering steg el, klinttegel, radialtegel för skorstensmurning och dräneringsrör tillverkas i tillräckliga mängder inom landet. Under tioårsperioden 1925—1934 fabricerades årligen i genomsnitt 800 000 håltegel, 3 miljoner reveteringstegel, 1 400 000 klinttegel och 1 300 000 radialtegel. Dräneringsrören ha tillverkats till ett antal av omkring 50 miljoner per år och begagnas endast till en obetydlig del inom byggnadsverksamheten. Kalk för byggnadsändamål är huvudsakligen av svensk tillverkning, dock importeras vissa relativt obetydliga mängder kalk från Tyskland, Norge och Estland. Direktören vid ett av landets största kalkbruk, Aktiebolaget Karta & Oaxens kalkbruk, Axel Norman, har på begäran lämnat en utredning, utvisande såväl produktionen av kalk inom landet som importen från utlandet under femårsperioden 1930—1934. Som bekant utnyttjas materialet jämväl för andra ändamål än inom byggnadsindustrien, särskilt inom cellulosaindustrien och jordbruket, inom vilka områden var för sig behovet av kalk är väsentligt större än inom byggnadsindustrien. Direktören Norman framhåller, att de i tabellen å sid. 728 över kalkförbrukningen i Sverige åren 1930—1934 återgivna produktions- och importsiffrorna äro nära nog exakta, men att uppdelningen på »byggnadsindustri» och »annat ändamål» är approximativ. Uppdelningen grundar sig emellertid på direktören Normans personliga uppskattning, baserad på den erfarenhet, som han vunnit under ett tjugofemårigt arbete inom detta område. Det torde böra erinras, att det knappast är möjligt att härvidlag erhålla fullkomligt noggranna uppgifter, då förbrukaren av kalk ofta nog icke angiver, för vilket ändamål den inköpta kalken är avsedd. Kalkbränningen försiggår vid kalkbruk med antingen periodisk eller kontinuerlig drift. Vid kalkbruk, vars drift fortgår kontinuerligt, utvinnes det för byggnadsändamål lämpligaste kalkmaterialet, vilket jämväl framgår av tabellen, som utvisar dels, att den vid byggnadsindustrien använda kalken, hämtad från kalkbruk med periodisk drift, icke uppgår till 15 % av den inom sagda industri utnyttjade kalkmängden, och dels, att detta procenttal under femårsperioden sjunkit för att under 1934 endast obetydligt överstiga 10 %. Enligt av direktören Norman lämnad uppgift kan arbetarbehovet beräknas vid bruk med fullt rationell drift efter en arbetskapacitet av l1/-* ton per man och dag. Detta skulle sålunda motsvara för 1934 en arbetarmängd för tillverkning av den inom byggnadsindustrien behövliga osläckta kalken av 200 stycken. Emellertid torde vid vissa bruk rationaliseringen icke vara fullt genomförd, varför en arbetarsiffra av omkring 250 man torde böra beräknas. I samband med redogörelsen för materialier för konstruktioner i tegel må nämnas sådana materialier som eldfast lera, alunskiffermjöl och gips. Behovet av de förstnämnda materialierna tillgodoses av den inhemska produktionen. Gips tillverkas icke inom landet. Behovet av detta material fylles följaktligen genom import från utlandet, företrädesvis från Tyskland.

728 Tab. 2.

Kalkförbrukningen i Sverige åren 1930—1934. 1930

1931 KonPeriodisk tinuerlig bränning bränning Ton Tillverkat i Sverige Import Summa

1932 KonKonPeriodisk Periodisk tinuerlig tinuerlig bränning bränning bränning bränning Ton

Ton

194 587

250 399 1926

176 877

227 746 1686

145 202

209 107 780

194 587

252 325

176 877

229 432

145 202

209 887

9 700 184 887

62 000 190 325

8 800 168 077

59 400 170 032

7 300 137 902

50 200 159 687

Ovanstående approximativa siffror fördela sig på följande grupper: Byggnadsindustri Annat ändamål Summa för byggindustri...

71 700 ton

Tillverkat i Sverige Import Summa

68 200 ton

57 500 ton

1934 KonPeriodisk tinuerlig bränning bränning

KonPeriodisk tinuerlig bränning bränning

Ton

Ton

128 305

207 645 551

155 196

273 543 2 457

128 305

208 196

155 196

276 000

6 400 121 905

47 800 160 396

65 800 7 700 210 200 147 496 73 500 t o n

Ovanstående approximativa siffror fördela sig på följande grupper: Byggnadsindustri Annat ändamål Summa för byggindustri

54 200 ton

För järnkonstruktioner och järnarbeten vid ett byggnadsföretag begagnas i allt väsentligt järnbalkar, profiljärn och byggnadsjärn samt vid järnbetongkonstruktioner armeringsjärn. Järnbalkar tillverkas inom landet endast vid Domnarfvets jernverk, dock allenast uti vanlig normalprofil av I-balkar upp till nr 34 och av U-balkar upp till nr 30 samt härutöver i två special-I-balktyper nr 24 med viss bredflänsighet, huvudsakligen avpassade för bjälklag inom bostadshus. Balkar av högre normalprofilnummer samt specialbalkar av bredflänsiga typer måste importeras, väsentligen från Tyskland och Belgien. I detta sammanhang torde böra erinras, att det numera förekommer, i all synnerhet vid brobyggnader, svetsade balkprofiler, utförda av svenska materialier. Dylika balkar ha dock endast i undantagsfall begagnats vid husbyggnadsarbeten. Flänsjärn för dylika balkar tillverkas vid Domnarfvet. Erfarenheten har hittills givit vid handen, att Domnarfvets jernverk icke

729 varit rustat att mottaga större beställningar av balkar inom sådana leveranstider, som i regel fordras inom byggnadsindustrien. Domnarfvet har enligt uppgift under de sista tre åren tillverkat 5 000 å 6 000 ton järnbalkar per år av förenämnda balkprofiler. Järnverket har emellertid vid 1935 års slut utbyggt sitt valsverk för balkar och beräknar därefter att uppnå en kapacitet i tillverkningen av dessa balktyper till omkring 30 000 ton eller mera per år. Några exakta siffror beträffande importen av utländska järnbalkar finnas icke att tillgå, enär importstatistiken icke är så uppställd, att järnbalksimporten kan frånskiljas. Man torde dock ha anledning att antaga, att importen under år 1934 av balkar av alla typer och storlekar uppgått till omkring 60 000 ton. Domnarfvets jernverk förväntar, att import av balkar av de profiler och storlekar, som järnverket valsar, kommer att bliva överflödig, sedan verkets utbyggnad av sitt balkvalsverk till fullo utnyttjats. Profiljärn, armeringsjärn och byggnadsjärn tillverkas inom landet vid ett flertal järnbruk. En betydande import av dylikt material ifrågakommer likväl, enär den svenska varan i regel ställer sig något dyrare än den utländska. Profiljårn tillverkas av Avesta och Domnarfvets jernverk, Horndalsverken, Kohlswa järnverk (klenare profiler), Lindholmen-Motala (klena och medelstora vinkeljärnsprofiler), Smedjebackens valsverk och Strömsnäs jernverks aktiebolag (Degerfors). Armeringsjärn tillverkas av Avesta och Boxholms järnverk, Horndalsverken, Forsbackaverken, Fagersta bruk, Domnarfvet, Hallstahammars och Halmstads järnverk, Laxå bruk, Kohlswa järnverk (under senare år i mindre utsträckning), Lindholmen-Motala, Smedjebackens valsverk, Strömsnäs jernverks aktiebolag (Degerfors) och Nykroppa järnverk. Byggnadsjärn tillverkas av järnverken i Avesta, Boxholm, Horndal, Forsbacka, Fagersta, Domnarfvet, Hallstahammar, Halmstad, Kohlswa, Lindholmen-Motala, Smedjebacken, Degerfors och Nykroppa. Den årliga tillverkningskapaciteten utgör enligt uppgift från järnverksföreningen omkring 350 000 ton per år. Enligt den officiella handelsstatistiken importerades år 1935 balk-, vinkeloch annat varm valsat profiljärn till en myckenhet av omkring 121 290 ton, huvudsakligen från Tyskland, Frankrike, Danmark och Luxemburg, samt varmvalsat järn och stål, ej särskilt nämnt, med undantag för bandjärn till en myckenhet av omkring 48 000 ton, likaledes huvudsakligen från nyssnämnda länder med undantag av Danmark. Av statistiken kan emellertid ej klarläggas, huru mycket av denna järnimport, som hänför sig till järnbalkar samt profil-, armerings- och byggnadsjärn. Järnverksföreningen har förhört sig hos sina medlemmar, om de svenska brukens kapacitet med avseende å tillverkningen av profil-, armerings- och byggnadsjärn kunde uppbringas så högt, att import icke erfordrades, och har från ett par av de större tillverkarna erhållit uttalanden, av vilka framgå, att för nämnda järnsorter, liggande inom de dimensionsgränser, inom vilka tillverkningen här i landet kan sträcka sig, kapaciteten torde kunna uppbringas så högt, alt behovet väl skulle kunna fyllas genom landets egen produktion. Frågan, huru många arbetare äro sysselsatta med fabrikationen av dessa järnsorter, synes vara omöjlig att besvara, då det icke kan fastställas, vilket antal arbetare, som sysselsättas vid enbart den fabrikation, det här är fråga om.

730 Någon samsäljningsförening för dessa bruk finnes enligt uppgift icke. Vid den förfrågan, som gjorts av järnverksföreningen hos dess medlemmar, rörande särskilda önskemål från brukens sida med hänsyn till konkurrensen med utländskt material, ha åtskilliga svar avlämnats, önskemål ha härvid framhållits om höjning av tullen å armeringsjärn. Från annat håll har uttalats, att om icke ökat tullskydd kunde erhållas, borde i varje fall säkerhet vinnas för att utländskt järn icke såldes billigare i Sverige än inom respektive produktionsländer. De priser, som av den kontinentala stålkartellen noterades för Sverige, låge väsentligt under dem, som tillämpades för andra länder. Endast gentemot Japan tillämpades numera, sedan överenskommelse träffats med England, lika låga priser. I allmänhet låge de priser, som tillämpades i n o m de kartelierade, järnproducerande länderna, över exportpriserna, även om frakter, omkostnader och tullar inräknades i dessa. Lämpliga åtgärder borde vidtagas i syfte att hindra den dumping, som stålkartellen tillämpade genom speciellt låga priser på den svenska marknaden, och att därigenom skapades möjligheter för de svenska verken att konkurrera till rimliga priser. Som ett huvudsakligt önskemål har angivits, att vid upphandlingar största möjliga hänsyn tages till svenska anbud. Vid kontroll och eventuella reklamationer borde svenskt och utländskt material likställas. Det uppgives, att utländskt material i allmänhet icke kontrolleras, medan däremot minutiösa provnings- och leveransföreskrifter stipuleras för svenskt material. Vid klagomål mot levererad vara hade köparen i allmänhet ingen utsikt till rättelse från utländsk leverantör, då däremot de svenska bruken alltid, då en anmärkning vore befogad, reglerade den på ett för köparen tillfredsställande sätt, vilket förhållande dock tyvärr icke alltid syntes av denne tillräckligt beaktas då valet slode mellan svensk och utländsk leverantör. Vidare har erinrats, att, då byggnadsverksamheten vore en inhemsk näring, som icke vore utsatt för utländsk konkurrens, borde icke tvingande skäl föreligga för import av armerings- och byggnadsjärn. Även om man, med hänsyn till de n u v a r a n d e valutaförhållandena, icke kunde direkt framställa krav på statliga motåtgärder i form av tilläggstullar el. dyl. mot här ovan omförmäld specialdumping, kunde man dock begära, att de bidrag, som av staten lämnades till offentliga arbeten och som i regel avsåge att bereda arbetstillfällen inom landet, icke användes för inköp av utländskt armeringsjärn. Även där dessa bidrag förbundes med fordran på att svenskt malerial skulle komma till användning, syntes i många fall icke kontrolleras, att detta villkor uppfylldes. Särskilt viktigt vore, att blivande entreprenörer vid infordrande av anbud tydligt underrättades om ett sådant villkor, så att de icke finge den uppfattningen, att en mindre prisskillnad, som de trodde sig finna till fördel för importerat järn, gjorde, att de ansåge sig fria att köpa sådant. Beträffande det nuvarande prisläget på svenskt och utländskt armeringsjärn har framhållits, att armeringsjärn från svenska järnverk kunde erhållas bockat, buntat och märkt, färdigt för inläggning, till priser, som i många fall låge icke oväsentligt lägre än de, som framkomme, om man räknade med importerat järn med tillägg för eventuell spill vid klippning, bockning på arbetsplatsen m. m. Härtill komme givetvis de stora ekonomiska fördelar, som låge i snabba och säkra leveranstider samt möjlighet till ändringar och justeringar m. m. Detta förhållande bestyrktes av att de stora, vederhäftiga entreprenadfirmorna för industriella nybyggnader, vilka senare i allmänhet

731 representerade de stora armeringsjärnskvanliteterna, nästan undantagslöst köpte svenskt järn. Då det vid beställning från utlandet kunde röra sig om leveranstider på fem å sex veckor eller månader, kunde svenskt verk, när så vore nödvändigt, leverera hela vagnslaster färdigbockat järn på några dagar och större poster på 100 ton eller mera inom cirka en vecka, sedan specifikation å järnet lämnats. Allt virke av furu och gran för byggnadskonstruktioner av trä levereras av svenskt material. Beträffande i övrigt använda byggnadsmaterialier må följande framhållas. Av inom byggnadsindustrien begagnad natursten är granit, sandsten, marmor, kalksten och skiffer i huvudsak av svenskt ursprung. Användning av natursten till sockelarbeten m. m. har under de senaste åren fått i stor utsträckning stå tillbaka för de väsentligt billigare betongsocklarna. Detta har i sin mån bidragit till arbetslöshet bland stenarbetarna. Emellertid torde naturstenen för dylika byggnadsdelar numera börjat få något ökad användning. Det är att hoppas, att, därest granitindustrien anskaffar moderna maskinanläggningar för sågning och slipning av graniten, varigenom detta, ur hållbarhets- och estetiska synpunkter betongen vida överlägsna material torde kunna nedbringas i pris, denna natursten skall vinna ytterligare marknad, ej minst vid byggnader av modern konstruktion med tunna ytterväggar. Stöd synes i sådant avseende böra lämnas denna industri för anskaffning av moderna maskiner. Sandstenens användning för byggnadsändamål är numera väsentligt begränsad, under det att marmor- och kalkstensbruken torde ha relativt god avsättning för sin produktion av sågad och slipad sten till golv, trappor, fönsterbänkar o. dyl. De moderna arbetsmetoderna vid dessa bruk ha sänkt priserna i ganska betydande mån. Svensk skiffer har erhållit en icke obetydlig användning som sockel- och taktäckningsmaterial m. m. Stenindustrien torde, vad beträffar dess verksamhet inom byggnadsmarknaden, knappast erfordra något skydd mot utländsk konkurrens, utan fastmer mot den konkurrens, som möter densamma från andra inhemska material, i första hand betongen som byggnadsmaterial och cement- och betongfabrikat för golv, trappsteg o. dyl. Det torde icke kunna bestridas, att naturstenen som byggnadsmaterial i de flesta fall äger betydligt större värde med hänsyn till hållfasthet, väderbeständighet, avnötning o. dyl. än cement- och betongmaterialen, men den betydligt högre kostnaden är ofta utslagsgivande till nackdel för naturstenen. För lättande av trycket å stenindustrien synes stat och kommuner lämpligen böra gå i spetsen för en ökad användning av natursten, särskilt vid sådana byggnadsföretag, vilka beräknas erhålla en relativt stor livslängd. För fasadbeklädnader importeras i mindre omfattning utländska kalkstenssorter såsom travertin o. dyl., likaså belgisk och italiensk marmor till fönsterbänkar, köksinredningar o. dyl. Det torde böra erinras, att den svenska marmorn med fördel låter sig begagnas till dylika inredningsarbeten. Slaggbetongplattor, plattor av granulerad masugnsslagg o. dyl. tillverkas av koksaska, masugnsslagg o. dyl. samt cement eller cementbruk och äro av svenskt fabrikat. Den gasbetong, som begagnas till väggmaterial m. m. tillverkas inom landet.

732 Pimpbetongsten, som består av pimpstenssand och cement, är i regel av svenskt fabrikat. Pimpstensmaterialet finnes icke inom landet, utan hämtas från Tyskland. Betongklinker, vilken begagnas för tillverkning av klinkerbetong och utgöres av till sintring bränd åkerlera, är av svensk tillverkning. De till väggstommar och värmeisolering använda materialierna heraklit och solomit importerades tidigare från Tyskland, men fås numera av svensk tillverkning. Masonit, jonit, treetex. etc. äro svenska varor, som med fördel ersätta de utländska materialen celotex, insulite m. m. Det inom landet begagnade takteglet är av svenskt fabrikat och tillverkas vid ett flertal av landets tegelbruk. Tillverkningsmängderna per år under tioårsperioden 1925—1934 samt värdena på desamma utgöra respektive enligt uppgift från direktören Lauritz Andersson följande: 1925 52 296 tusen tegel och kr. 5 923 000 1926 53 764 » » » » 5 868 000 1927 54 850 » » » » 5 609 000 1928 56 684 » » » » 5 766 000 1929 53 347 » » » » 5 454 000 1930 50 373 » » » » 5 089 000 1931 49 293 » » » » 4 812 000 1932 44 944 » » » > 4 025 000 1933 42 317 » » » » 3 713 000 1934 53 345 » » » » 4 654 000 eller i genomsnitt per år respektive 51 121 tusen tegel och kr. 5 091 000:—. Enligt uppgifter från kaptenen Camitz bedrives ungefär hälften av taktegeltillverkningen inom landet mer eller mindre såsom binäring till murtegelindustrien. Den andra hälften av denna tillverkning utgör en egen fristående industri, koncentrerad till östra Västmanland med Sala, Heby och Vittinge som huvudorter. En del av taktegelindustrien har tillgodogjort sig alla fördelar av kontinuerlig drift året om. Taktegelindustrien täcker behovet av dylikt tegel inom landet och en del export av varan förekommer. Klinkergods till golv och väggbeklädnader samt maskinpressade cementgolvplattor äro av svenskt fabrikat, och den utländska importen av dessa varor torde vara skäligen ringa. Sintrade golvplattor av s. k. metlachertyp samt kakelplattor och glaserade väggplattor tillverkas till betydande omfattning inom landet. Sintrade golvplattor tillverkas vid Ifö i Skåne av råmaterial — lera — som till större delen importeras från Tyskland. En mindre del svenskt råmaterial tillsättes. Den årliga tillverkningen omfattar 175 000 kvm, vilket anses vara tillräckligt för det närvarande behovet inom landet. Om så skulle visa sig erforderligt, kommer fabriken att vidtaga behövliga utbyggnader. Priserna för de svenska och utländska plattorna äro nära lika. De tyska fabrikerna ha börjat föra i marknaden tunnare plattor för att möjliggöra billigare frakter och därigenom lägre pris. Arbetarantalet vid fabriken uppgives utgöra omkring 110 man. Kakelplattor och glaserade väggplattor tillverkas vid Uppsala-Ekeby och vid Karlskrona kakelfabrik. Den årliga tillverkningen omfattar resp. 19 och

733 6 miljoner plattor. Vid vardera fabriken har verkställts utbyggnad av en ny ugn, varigenom tillverkningen å varje plats kan höjas med omkring 7 000 st. plattor per dag. Efter det dessa utbyggnader tagits i bruk anses att behovet av plattor inom landet kan fyllas medelst inhemsk tillverkning. Priserna på de svenska och de importerade plattorna äro i allt väsentligt lika. Även i detta fall söka de tyska fabrikerna att i konkurrenssyfte föra tunnare och sålunda lättare plattor i marknaden. Vid Uppsala-Ekeby sysselsättas omkring 400 man och vid Karlskronafabriken omkring 120 man. Naturasfalt är ett material, vilket icke finnes — åtminstone i nämnvärd mängd — inom landet, utan måste importeras från utlandet. Det huvudsakligaste asfaltmaterialet, som numera begagnas, utgöres av s. k. oljeasfalt (petroleumasfalt). Till betydande omfattning tillverkas denna asfaltsort numera inom landet och erhålles såsom återstod vid destination av råolja (petroleum). Destillationen ger i övrigt brännoljor. Enligt uppgifter från Svensk-Engelska Mineralolje A.-B. uppgår import och tillverkning inom landet av oljeasfalt till följande mängder i ton tillverkning inom landet import Summa

11 000 13 000 24 000

14 000 16 000 30 000

16 000 26 000 42 000

Det bör beaktas att den övervägande delen av dessa materialmängder går till vägbyggnadsarbeten och endast en mindre del till byggnadsindustrien. Asfaltemulsioner och asfaltlösningar tillverkas ävenledes till betydande omfattning inom landet av oljeasfalt. Vad beträffar papp för taktäckningsändamål må framhållas, att dylik papp tillverkas vid ett flertal svenska pappfabriker. Kåpappen (grålumppapp) importeras delvis, men tillverkas i väsentlig utsträckning inom landet av Munksjö-koncernen (Munksjö, Timsfors och Fiskeby), vilket visat sig vara vinstgivande på grund av de nuvarande valutaförhållandena. För impregneringen och beläggningen begagnas oljeasfalt (asfaltpapp) eller tjära (tjärpapp). Stenkolstjära levereras av landets gasverk och tråtjära är likaledes en inhemsk produkt. Ek- och bokstav o. dyl. för parkettgolv tillverkas vid fabriker inom landet. Landets eget ekbestånd utnyttjas i görligaste mån, mest av fabrikerna i Småland och Blekinge, och återstående behov tillgodoses genom import, huvudsakligen från Polen. Bokmaterialet röd- eller vitbok, är väsentligen ay svenskt ursprung, endast en mindre del importeras, likaledes i huvudsak från Polen. Tillverkningen kan uppskattas till omkring 500 000 kvm per år och arbetarstammen vid fabrikerna torde icke överstiga 200 man. Snickerier till fönster, dörrar och skåpinredningar m. m. tillverkas vid ett flertal snickerifabriker inom landet. Huvuddelen av beslagen till dylika snickerier tillverkas likaledes inom landet. En brist torde vara, att beslag av mera kvalificerad beskaffenhet i regel måste importeras. Fönsterglas tillverkas inom landet av Oxelösunds järnverks aktiebolag, Glava glasbruks aktiebolag samt A.-B. Emmaboda glasverk. Numera tillverkas uteslutande maskinglas. Tillverkningen beräknas för år 1937 enligt uppgift vid Oxelösund till 240 000, vid Glava till 170 000 och vid Emmaboda till 75 000 lådor glas, räknat efter normallåda om 10 kvm 2 mm tjockt

734 glas. Arbetsstyrkorna vid bruken uppgivas vara respektive 225, 200 och 80 man. Enligt uttalande från det för de båda förstnämnda glasbruken gemensamma försäljningsaktiebolaget är import av fönsterglas i bredder upp till 185 cm numera efter de svenska brukens ombyggnad under år 1936 obehövlig. Det svenska glasets kvalitet uppgives vara fullt jämngod med det utländska glasets. Försäljningsbolaget framhåller, att utländska glasexportörer kämpat hårt för att behålla den svenska marknaden och genom prissänkning tvingat ner glaspriset till en synnerligen låg nivå. Galvaniserad järnplåt, vilken begagnas för taktäcknings- och liknande ändamål, tillverkas till betydande omfattning inom landet. Importen av dylik plåt lärer dock vara ganska avsevärd, och uppgår enligt uppgift till omkring 8 500 ton per år, mest från Belgien och England. Under senaste två åren lärer den ha stegrats med omkring 3 000 ton. Främst av tillverkarna står Stockholms galvaniseringsfabrik med en årlig produktion enligt uppgift av omkring 12 000 ton galvaniserad plåt och en arbetsstyrka av omkring 350 man. Järnplåten är uteslutande av svensk tillverkning från Domnarfvet. Svenska Stängselnäts Aktiebolaget i Malmö tillverkar efter enahanda metod (varmgalvanisering), enligt uppgift, omkring 5 000 ton årligen med en arbetsstyrka av c:a 100 man. Bolaget använder för närvarande huvudsakligen importerad järnplåt för ändamålet, beroende på svårigheten att anskaffa svensk plåt. Aktiebolaget Ferrolegeringar i Trollhättan galvaniserar plåten på elektrolytisk väg (Corona-plåt). Dess produktion årligen är enligt uppgift från bolaget för närvarande c:a 2 000 ton plåt. Största delen av den härvid begagnade plana järnplåten är av svensk tillverkning och återstoden av järnplåten importeras, huvudsakligen på grund av den utländska plåtens lägre pris. Vid Boxholms, Kallinge och Nyby bruk tillverkas ävenledes galvaniserad plåt. De tre bruken ha under år 1935 framställt tillsammans c:a 5 500 ton galvaniserad plåt. Brukens kapacitet uppgives emellertid vara väsentligt större. De valsa själva den järnplåt, som av dem galvaniseras. Endast vid ombyggnader av sitt plåtvalsverk för någon tid sedan måste Nyby bruk importera viss mängd järnplåt. Fabrikanterna anse importen av galvaniserad plåt tidvis vara ganska besvärande och att de haft att utstå en svår priskonkurrens, oaktat den till 7 öre per kg fastställda importtullen. För den svenska byggnadsindustrien erforderlig rostfri järnplåt tillverkas i allt väsentligt inom landet, vid Avesta- och Fagerstabruken. Endast en obetydlig kvantitet importeras, huvudsakligen från Amerika och England. Kopparplåten för byggnadsindustrien tillverkas nästan uteslutande inom landet, i Västerås och Finspong, dock delvis av utländsk råvara. En mindre del kopparplåt importeras, huvudsakligen från Tyskland. Hela behovet av kopparplåt inom svensk byggnadsindustri torde kunna täckas av den svenska industrien. Eternit för taktäckningsändamål ni. m. tillverkas inom landet i erforderlig mängd. j. De målningsmaterial, som användas inom landet, äro till större delen importerade. Åtskillig dylik material är dock av svenskt ursprung, beträffande såväl råvaran som tillverkningen, under det att annan sådan material är av svensk tillverkning av importerad råvara. Av stor betydelse är att zinkvitt, ett färgstoff, som begagnas i stor utsträckning, numera kan fås av svensk tillverkning. Svenska Metallverken i Västerås

735 bedriver numera fabrikation av zinkvitt med ganska gott resultat. Kvaliteten är god, men tillverkningen bedrives ännu i mindre skala i förhållande till behovet inom landet av zinkvitt. Årsbehovet för hela landet utgör omkring 8 000 ton, i vilket den svenska tillverkningen ingår med omkring 600 ton. Ett annat viktigt färgstoff är krita. Den s. k. malmökritan är av svensk tillverkning såväl vad gäller råvaran som framställningen. Den s. k. göteborgskritan beredes inom landet av från Danmark importerad råvara. Brytningsfärger importeras i allmänhet med undantag av rödfärg och kimrök. i ... Svensk kolugnsterpentin av svenskt fabrikat kan, tillräckligt renad, för bruk inom målerifacket likställas med den välkända franska terpentinen. Mineralterpentinen, ävenledes av svensk tillverkning, är mindre god och kan därför begagnas endast till mindre kvalificerade arbeten. Mycket goda bronser tillverkas vid Carlforsfabriken. Lim är av svenskt fabrikat beträffande såväl råvara som tillverkning. Penslar o. dyl. tillverkas av ett flertal svenska fabriker. Denna tillverkning kan mäta sig med den förnämsta utländska. Borstar importeras. Linolja tillverkas vid 6 stycken oljeslagerier inom landet av huvudsakligen från Argentina importerat linfrö. Avverkningskapaciteten vid dessa oljeslagerier är beräknad för mer än 100 000 ton linfrö per år, men av denna kapacitet utnyttjas för närvarande allenast c:a 40 %, i det att 40 000 å 45 000 kg linfrö årligen pressas till 12 å 14 miljoner kg linolja, motsvarande landets årliga behov av denna vara. Någon mera nämnvärd import av linolja förekommer icke. Vid oljeslagerierna äro omkring 300 arbetare anställda. De svenska oljeslagerierna sälja genom Linoljeslageriernas försäljningsaktiebolag sina produkter, bestående av rå varmpressad linolja, rå kallpressad linolja, kokt linolja, blekt kallpressad linolja samt standoljor av olika viskositeter. Försäljningsaktiebolagets prisnoteringar ligga alltid under de stora exportländernas, huvudsakligast Hollands priser, varigenom ofta förekomma betydande prisvariationer. En mängd mer eller mindre goda lacker tillverkas inom landet. I många fall kan denna fabrikation likställas med den utländska. Råvaran är huvudsakligen importerad i form av hartser och oljor samt fransk eller engelsk terpentin m. m. Tapeter tillverkas och förbrukas inom landet till ett värde av omkring 6 milj. kr. årligen. Importen av tapeter var 1935 av ungefär samma storlek som exporten, motsvarande ett värde av c :a 300 000 kr. Linoleum för golvbeläggning m. m. tillverkas inom landet vid Forshaga och försäljes genom Linoleum A.-B. Forshagas försäljningscentral i Stockholm. Omkring 70 % av den linoleum, som denna försäljningscentral tillhandahåller, utgöres av svensk vara och återstoden av importerad. Enligt uppgift utgöres den utländska varan i huvudsak av sådana sorter och kvaliteter av linoleum, vilka ej kunde tillverkas inom landet. Härutöver importeras betydande mängder linoleum, huvudsakligen från Tyskland, Storbritannien, Nederländerna, Schweiz och Belgien. Den svenska tillverkningen kan sålunda icke tillgodose behovet av linoleum inom landet. Enligt uppgift har förbrukningen av linoleummattor de senaste åren betingat en kostnad av omkring 12 milj. kr. per år, av vilken mer än hälften importerats. Den svenska fabriken är ansluten till den internationella s. k. linoleumkonventionen och dess vinster lära vara betydande, varför kan ifrågasättas om det nu utgående tullskyddet, kr. 0: 25 per kg, är behövligt.

736 Smidesjärnsrör för ledningsarbeten av olika slag tillverkas vid två svenska bruk, Sandviken och Storfors, där helvalsade rör framställas, och vid ett svenskt bruk Wirsbo, där svetsade rör fabriceras. De båda förstnämnda bruken ha relativt stor kapacitet, under det att tillverkningen vid det sistnämnda bruket är av mindre omfattning. Landets behov av smidesjärnsrör kan emellertid icke tillgodoses av förenämnda bruk, utan större delen av de inom landet använda rören utgöres av importerad vara. Rördelar av smidesjärn importeras i huvudsak. Inom landet finnes visserligen en obetydlig tillverkning av dylika rördelar, men enligt uppgift lärer den knappast vara lönande. Aducerade rördelar tillverkas vid ett svenskt bruk, men huvudsakliga behovet av dylika rördelar importeras. Helvalsade tubrör tillverkas av samma svenska verk, vilka fabricera helvalsade smidesjärnrör. Importen av dylika rör är dock stor. Svetsböjningar och smidesjärnsflänsar äro huvudsakligen av utländskt ursprung. Detta gäller särskilt svetsböjningar och lågtrycksflänsar för värmeledningar. Högtrycksflänsar tillverkas däremot i ganska stor utsträckning inom landet. Någon tillverkning av gjutna muffrör finnes icke inom landet. Försök till sådan tillverkning ha visserligen tidigare gjorts, men det har visat sig, att tillverkningen icke bleve ekonomiskt lönande. Därjämte torde det relativt begränsade behovet av dylika rör icke motivera inhemsk fabrikation. Muffrördelar tillverkas inom landet, men äro, oaktat för exportländerna ofördelaktig valuta, ändock väsentligt dyrare än de importerade rördelarna. De senare komma huvudsakligen till användning. Tillverkning inom landet till konkurrensdugliga priser torde icke löna sig. Betäckningar av gjutjärn för brunnar o. dyl. samt valtenlås, brunnar och trattar av gjutjärn äro av svensk tillverkning. Normalavloppsrör tillverkas vid Åkers styckebruk. Enligt uppgift är fabrikationen förlustbringande och rören, vilka sandgjutas, äro kvalitativt underlägsna och dyrare än de centrifugalgjutna avloppsrör, som tillverkas i Tyskland och importeras därifrån. Rördelar för dylika avloppsrör tillverkas vid ett flertal gjuterier inom landet. Importen är dock större än den inhemska tillverkningen. Värmeledningspannor av såväl smides- som gjutjärn äro så gott som uteslutande av svensk tillverkning. Smidda pannor tillverkas vid A.-B. Svenska järnvägsverkstäderna i Linköping och A.-B. Götaverken (vedpannor) samt gjutna pannor bl. a. av A.-B. Götaverken, Norrahammar, A.-B. Skoglund & Olsson, Västerviks mek. verkstad m. fl. Radiatorer (värmekroppar), såväl gjutna som smidda (plåtradiatorer), samt kamflänsrör äro av svenskt fabrikat. De tillverkas i Norrahammar, vid Plåtförädlingsaktiebolaget i Hälsingborg, Götaverken, Aga m. fl. verk. Ventilationsgods är av svenskt ursprung. Såväl ventiler som övrig armatur för ång- och värmeledningar äro i utförandet både av gjutjärn och i metall av svenskt fabrikat. Endast viss specialarmatur, som det icke lönar sig att tillverka inom landet, importeras. En mindre import finnes av vattenvårmare för gaseldning. De flesta inom landet använda vattenvårmare äro dock av inhemsk tillverkning. Badkar av emaljerat gjutjärn tillverkas av Ankarsrums bruk. Kapaciteten är dock icke stor, varför huvudparten av dylika har importerats. Badkar av fireclay äro av utländsk tillverkning.

\

737 Sanitetsgods, omfattande tvättställ, w. c.-skålar, urinaler, disklådor, utslagstrattar m. m. av porslin, fajans och fireclay, tillverkas i mycket ringa omfattning, huvudsakligen w. c.-skålar och tvättställ av fajans, inom landet. Tidigare försök att upptaga tillverkning av fajansgods av dylikt slag i större utsträckning inom landet ha misslyckats ur såväl ekonomiska som kvalitativa synpunkter. Emellertid lära Iföverken ha för avsikt att upptaga sådan tillverkning. För närvarande importeras disk- och sköljlådor av fireclay. Det torde böra erinras, att sanitetsgods av fireclay numera i stor omfattning ersatts med dylikt gods av rostfritt stålmaterial. Vad gäller slasktrattar, disklådor, spolcisterner m. m. av emaljerat gjutjärn, vilka uteslutande äro av svensk tillverkning, har det rostfria stålet även i dessa fall utträngt gjutjärnsmaterialet. Vatten- och sanitetsarmatur importeras endast i obetydlig utsträckning och svenskt fabrikat begagnas sålunda nästan uteslutande. Den obetydliga import, som för närvarande förekommer, torde ha sin orsak däruti, att de svenska fabrikerna icke kunnat fylla efterfrågan under den stegrade byggnadsproduktion, som förekommit under senaste tid. Saltglaserade lergodsrör för avloppsledningar jämte tillhörande rördelar tillverkas inom landet vid Höganäs och Skromberga till fullt täckande av behovet. Betongrör för avloppsledningar jämte tillhörande rördelar, brunnar o. dyl. tillverkas vid ett flertal fabriker inom landet och någon import av dylika rör torde icke förekomma. En sammanslutning, Svenska cementvarufabrikanternas riksförbund, utövar kontroll över tillverkningen. Landets behov av elektroteknisk materiel måste i stort sett betecknas såsom väl tillgodosedd i såväl kvantitativt som kvalitativt avseende genom varor av svensk tillverkning. Antalet företag som tillverka elektrisk materiel är visserligen ej betydande, men till ersättning äro vissa av dessa såsom Allmänna Svenska Elektriska Aktiebolaget på starkströmsområdet och L. M. Ericsson på svagströmsområdet av internationella mått. Om de råvaror, som måste importeras, finnas tillgängliga i nödig omfattning, torde den för normal konsumtion erforderliga kvantiteten färdigfabrikat väsentligen kunna framställas inom landet. Detta innebär ej att varje slag av elektrisk materiel tillverkas eller lämpligen bör tillverkas i Sverige. Det finnes nämligen en hel del produkter, å vilka avsättningen är så pass liten att deras framställning måste överlåtas åt någon av utlandets många tillverkare av skilda specialiteter. Fall existera emellertid även, då rena massartiklar icke alls eller i otillräcklig omfattning tillverkas inom landet. Anledningen härtill torde vara, att dessa produkter genom den enorma förbrukningen i utlandet därstädes kunnat framställas så rationellt, att svenska tillverkare ej varit konkurrenskraftiga. En sådan artikel är exempelvis lamphållare, vilka i Sverige endast torde tillverkas på ett enda ställe. Sverige importerade också år 1935 för mer än 800 000 kr. av denna vara. En annan dylik artikel är vanliga installationsströmbrytare. För närvarande torde finnas endast tvenne fabriker, medan år 1933 endast en dylik torde ha existerat. Också importerades 1935 dosströmställare för c:a 1 460 000 kr. Beträffande ledningsmaterial är Sverige synnerligen väl tillgodosett genom ett antal kabelverk av betydande kapacitet. Importen uppgick 1935 till 4 073 599 kr. och exporten till 2 254 033 kr. För framställningen erforderliga råvaror, såsom gummi, bomull, jute och även bly, måste givetvis införas. 4 8 — 717118.

I

738 Beträffande skyddsrören för elektriska ledningar uppger kommerskollegii statistik under rubriken »isoleringsrör» en import 1935 för c:a 429 000 kr., därav 2 064 kr. för stålpansarrör. Då dylika till vida övervägande del importeras och förbrukas i stora mängder ligger misstanken nära, att nämnda rör införts under annan beteckning, vilket icke heller är anmärkningsvärt, då övervägande delen av pansarrören sakna isolation. Hur stor importen av detta slags rör är, kan därför ej bedömas. Antagligen skulle den svenska stålindustrien kunna täcka landets behov, men den högsta kvaliteten, heldragna rör, synes icke framställas i landet. Bergmannsrör, d. v. s. isoleringsrör med mantel av järnbleck, framställes i god kvalitet inom landet. De äro dock något dyrare än utländska och ha därför svårt att konkurrera. För instrumenttavlor, säkerhetsapparater, strömställare, pådragsmotstånd och diverse andra apparater översteg 1935 importen med omkring 1 100 000 kr. exporten, vilken rörde sig om ett belopp på omkring 3-6 milj. kr. Av dessa apparater tillverkas vissa typer i större omfattning än som motsvarar landets behov, medan andra slag företrädesvis importeras. De inom vanliga byggen förekommande apparaterna torde emellertid i stort sett kunna i tillräcklig mängd framställas i landet. Dock har åtminstone hittills det isolermaterial av keramiskt slag, som alltid ingår i dylika apparater, huvudsakligast importerats från utlandet. Emellertid synas förberedelser vara i gång för att i större omfattning framställa detta material inom landet. De i all modern elektrisk apparatur ingående bakelitdelarna ha i stor utsträckning importerats, dock synes numera denna tillverkning i allt större utsträckning upptagas i svensk industri. Generatorer, transformatorer och motorer tillverkas i stor skala och upp till de största effekter samt långt över landets behov, vilket framgår därav, att exporten 1935 var omkring 6-5 milj. kr. större än importen. Därvid framgår av statistiken, att exportöverskottet förnämligast hänför sig till maskiner av större effekt, medan beträffande småmotorer importen översteg exporten. Givetvis är industrien fullt i stånd att täcka inhemska behov av dylika motorer av standardtyp. Även för nämnda maskiners tillverkning erforderlig råvara av i stort sett samma slag som beträffande ledningar, måste importeras. Beträffande ackumulatorer förekom 1935 ett exportöverskott av c:a 700 000 kr. Detta beror antagligen på att i Sverige finnas fabriker för framställning av blyackumulatorer av internationell typ i tillräcklig mängd för landets behov, men dessutom tillverkas på svensk uppfinning baserade ackumulatorer av alkalisk typ. Blyackumulatorer lämpa sig för övrigt som färdigfabrikat mindre väl för import, då de genom sin stora vikt betinga stora transportkostnader. Råvarorna bly och gummi måste däremot importeras. För galvaniska element är förhållandet det motsatta. Här förekom nämligen ett importöverskott av omkring 1-3 milj. kr. På detta område är det uppenbarligen relativt dåligt ställt med den svenska tillverkningen. Elektriska hissar framställas i god kvalitet och i fullt tillräcklig mängd inom landet. Exporten av dylika översteg 1935 importen med omkring 500 000 kr. Telefonapparater äro som bekant en svensk specialitet. Exporten av telegraf- och telefonapparater översteg 1935 importen med 4-7 milj. kr. Likaledes torde landets behov av annan svagströmsmateriel såsom för ringlednings- och signalanläggningar, brand- och tjuvalarmanläggningar m. m. utan vidare kunna täckas genom inhemsk tillverkning.

739 I möjligaste mån bör företräde lämnas svensk vara vid upphandlingar och inköp inom landet, ej minst då det gäller materialier för byggnadsverksamheten. I all synnerhet bör sådant företräde lämnas för svensk vara i de fall, då sysselsättning åt svensk arbetskraft därigenom beredes i större omfattning. Det är ur denna synpunkt ävenledes av stor betydelse, att de svenska företagen inom byggnadsämnesindustrien bliva så bärkraftiga som möjligt, och detta resultat vinnes i första hand genom att materialbeställningar gå till den svenska industrien och icke placeras utomlands. I många fall torde svensk vara dessutom vara att föredraga ur kvalitativ synpunkt. Den svenska byggnadsämnesindustrien är huvudsakligen avsedd för hemmamarknaden. På grund härav torde en mera intensiv rationalisering av driften överhuvud taget icke ha drivits så långt inom denna industri som inom exportindustrien. Konkurrensen mellan de olika svenska företagarna samt med den utländska importen har dock i någon mån bidragit därtill, att särskilt inom vissa delar av byggnadsämnesindustrien, exempelvis tegelindustrien och cementtillverkningen, en rationalisering drivits relativt långt, under det att inom andra områden av denna industri fabrikationen ännu fortgår efter mer åldriga metoder. Med hänsyn därtill att arbetslösheten inom byggnadsämnesindustrien bör hållas i möjligaste mån nere, kunna sålunda de i stor utsträckning arbetskraftsbesparande rationaliseringsåtgärderna anses vara mindre önskvärda. Ett särskilt stöd åt de delar av industrien, där rationaliseringen genom arbetsbesparande maskiner drivits mindre långt, må ur arbetslöshetssynpunkt anses önskvärd, under det att i de fall, då arbetskraften ersatts med maskinell drift i mer avsevärd utsträckning, ett sådant företräde lämnar mindre effekt med hänsyn till arbetstillgång. Åtminstone vad gäller statliga och kommunala byggnadsföretag kan även vid köp av svensk vara till något högre pris än den utländska en fördel vinnas därigenom, att stat och kommun beredes viss återvinst av kostnadsökningen genom högre skatter från respektive företagare på byggnadsmaterialmarknaden. För statsverkets del kompenseras visserligen detta förhållande genom förhöjda tullinkomster, därest utländsk vara inköpes i stället tör inhemsk. En fråga av största vikt i dessa fall är emellertid, att ekonomiska sam-. manslutningar bland företagarna inom byggnadsmaterialindustrien i form av karteller och truster icke lämnas fritt spelrum inom marknaden. Dessa sammanslutningar, vilka numera torde allt oftare förekomma, få icke lämnas tillfälle att åstadkomma oskäliga prisförhöjningar genom utebliven konkurrens. Det är sålunda av stor betydelse, att, därest den inhemska konkurrensen genom dylika åtgärder avvecklas, den utländska konkurrensen bibehålles. I all synnerhet är detta av betydelse under sådana tidsperioder, då byggnadsmaterialindustrien har god tillgång på arbete. Svenska byggnadsmaterialier böra sålunda till stöd för den svenska byggnadsmaterialindustrien komma till användning i så stor utsträckning som, med hänsyn till ovan anförda synpunkter, lämpligen kan ske. Vad gäller upphandling av byggnadsmaterialier vid de statliga byggnadsföretagen har vederbörande upphandlingsförordning givits en fullt tillfredsställande avfattning och en så allmängiltig och elastisk form, att den bör kunna med fördel vinna tillämpning under olika tidsförhållanden och vid olika slag av upphandlingar. Denna förordning bör ävenledes följas vid kommuners och landstings

byggnadsföretag. Kungl. Maj:t kan härvidlag äga avgörande inflytande vid alla sådana kommunala och liknande företag, vid vilka statsunderstöd i någon form lämnas. I sådant avseende bör Kungl. Maj:t vid utlämnande av subventioner och lån eller liknande ekonomiska stöd vid av kommun, landsting eller ekonomiska sammanslutningar av olika slag genomförda byggnadsföretag som villkor bland andra uppställa, att svenska materialier lämnas företräde vid dessa byggnadsföretag på sätt i vederbörande statliga upphandlingsförordning föreskrivits. I övrigt torde det icke vara möjligt för Kungl. Maj:t att öva inflytande på upphandlingen av svenska materialier vid byggnadsföretag för kommuners och landstings räkning. Den myndighet, som i de sakkunnigas betänkande föreslås inom byggnadsstyrelsen eller annan statlig institution för att handha bl. a. vissa samhälleliga frågor med avseende å byggnadsverksamheten inom landet, bör emellertid ha sin uppmärksamhet riktad jämväl på detta spörsmål och genom hänvändelser i lämplig form till kommuner och landsting söka väcka dessas intresse för begagnande av svenska byggnadsmaterialier i största möjliga omfattning, ävensom framlägga de förslag, som i sådant hänseende kunna befinnas lämpliga. Vid de byggnadsföretag, vilka genomföras av sammanslutningar av olika slag eller enskilda personer, bör åliggande meddelas dessa företagare att begagna svenska byggnadsmaterialier i förenämnda omfattning i de fall, där dessa sammanslutningar eller personer för byggnadsföretagen åtnjuta statsbidrag eller statslån i någon form, antingen direkt eller genom förmedling av kommuner eller annorledes. Den förut omnämnda statsmyndigheten för samhälleliga byggnadsfrågor bör äga befogenhet att öva kontroll över dessa företagares sätt att tillämpa upphandlingsförordningens bestämmelser om svensk varas företräde. Hos denna myndighet böra representanter för svensk industri och andra ha rätt att påtala de fall, då kommuner, landsting, sammanslutningar och enskilda personer brutit mot lämnade föreskrifter om användning av svenskt byggnadsmaterial vid de byggnadsföretag, vid vilka de varit skyldiga begagna dylika materialier. Myndigheten i fråga bör vara befogad att pröva dessa klagomål och vidarebefordra desamma i de fall, myndigheten finner detta vara påkallat. Beträffande de önskemål och förslag, vilka enligt det föregående framförts av företagare inom byggnadsmaterialindustrien, må anföras följande. Det synes uppenbart, att tullsatser för utländskt byggnadsmaterial böra så anpassas, att den svenska varan, utbjuden till skäliga priser, kan upptaga tävlan med den utländska. Med skäliga priser avses sådana, som ligga till grund för en sund affärsverksamhet. Den utländska konkurrensen bör följaktligen icke medgivas ett dumpingförfarande på den svenska marknaden, vare sig med stöd av främmande statsmedel eller genom utbud av fabrikationsöverskott, utan ifrågakomma under lojala former i sund konkurrens med svensk industri. Utan att i detta sammanhang ingå på en närmare undersökning av de i det föregående av olika företagare påpekade förhållanden i sådant avseende, må framhållas, att den i det föregående föreslagna statliga myndigheten för samhälleliga byggnadsfrågor jämväl bör anförtros att närmare undersöka dessa förhållanden, följa utvecklingen på området och föreslå de åtgärder, som kunna visa sig vara erforderliga för att bereda ökat arbete åt svensk materialtillverkning. Denna myndighet bör ävenledes lämna sitt stöd åt alla sådana åtgärder, som vidtagas i syfte att förbättra, förenkla och utveckla den svenska ma-

741 terialfabrikationen i avsikt, ej minst, att bereda ökat arbete inom denna industri, säkerställa arbetsförhållandena inom densamma och i sin mån underlätta företagarnas arbete att ändamålsenligt uppbygga fabrikationen. I sådan avsikt bör myndigheten framlägga de förslag, vilka utredningarna visa vara behövliga. Jan. 1937. Ernst

Lindh.

_

Statens offentliga utredningar 1938 Systematisk för toe k n i n g (Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förleckningen.)

Allmän lagsliflning.

Rättsskipning.

Fångvård.

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Betänkande med utredning och förshig rörande produktions- och avsättningsförhållandena inom trädgårdsnäringen. [5]

Statsförfattning. Allmän statsförvallning. Vattcnväscn. Skogsbruk. Bergsbruk.

Kommunalförvaltning.

Industri. nadsindustrien i Sverige. 1. Allmän översikt, vtlranden och förslag. [101 2. Arbetsgivares och läntagares inkomster. [3] 3. arbetslöshetens omfattning och växlingar. [•!] Handel och sjöfart.

Stålens och kommunernas finansväscn.

Kommunikationsväsen. Politi. Betänkande ang. omorganisation av polisskolan i Stockholm m. m. flj

Bank-,

kredit- och penningväscn.

Försäkringsväsen. Nationalekonomi och socialpolitik. Betänkande i näringsfrågan. [6] Betänkande ang. barnbeklädnadsbidrag in. m. [

Ilälso- och sjukvård.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling 1 övrigt. Förslag till revision av den svenska kyrkohandboken. [2] 1936 års yrkcsskolsakkunniga. Betänkande med förslag rörande omorganisation av vissa delar av tekniska skolan i Stockholm. [8] Försvarsväsen. Utlåtande rörande flottans fartygstyper ni. m. [9]

Allmänt näringsväsen. Utrikes ärenden. Internationell rätt.

Iduns tryckeri aktiebolag Esselte ab. Stockholm 1938