Betänkande rörande reglering av import- och detaljhandeln med tobaksvaror

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1 9 4 0 : 3 4 FINANSDEPARTEMENTET

1938 ÅRS TOBAKSHANDELSUTREDNING BETÄNKANDE RÖRANDE

REGLERING AV IMPORT- OCH DETALJHANDELN MED TOBAKSVAROR Avgivet

S

T

O

den 16 december

1940 C

M

K

1 9

H

O

0 L

Statens offentliga utredningar 1940 K r o n o l o g i s k

1. Betänkande och förslag angående reglering av församlingsindelningen i Stockholm och revision av den för huvudstaden gällande lagen om församlingsstyrelse. Åv T. Wohlin. Hseggström. iv, 167 s. E. 2. Betänkande angående omorganisation av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse m. m. Beckman. 77 s. Fö. 3. Betänkande med förslag till åtgärder för befordrande av produktionen å enskilda skogar i vissa delar av Norrland. Marcus. 260 s. Jo. 4. Betänkande med förslag till lag om krigsskadeersättning. Norstedt. 84 s. H. . 5. Promemoria med förslag till vissa åtgärder mot missbruk av tryckfriheten. Norstedt. 32 s. Ju. 6. Betänkande angående uppgörelse mellan Kungl. Maj:t och kronan samt Stockholms stad rörande vissa markfrågor m. m. i Stockholm. Beckman. 154 s. 8 pl. K. 7. Betänkande med förslag till lag med vissa bestämmelser om livförsäkring vid krig m. m. Norstedt. 83 B. H. .' , ' , 8. Betänkande med förslag till lag om andrad lydelse av 8 kap. strafflagen m. m. jämte därmed sammanhängande författningar. Norstedt. 130 s. Ju. 9. Betänkande med förslag till kungörelse angående kontroll å handeln med ost samt viss lagstiftning angående korvvaror. Hseggström. 72 s. S. 10. Svensk namnbok 1940. V. Petterson. 166 s. Ju. 11. Betänkande med förslag rörande offentliga rättshjälpsanstalter. Hseggström. 125 s. Ju. 12. Betänkande med utredning och förslag angående inrättande av fritidsreservat för städernas och de tättbebyggda samhällenas befolkning. Beckman. 289 s. S. ,. • 13. Statistisk utredning angående förvaltningskostnader m. m. i konkurser. Norstedt. 26 s. Ju. 14. Betänkande och förslag angående förhållandet mellan arbetsuppgifter och löneställning vid statens järnvägar. Del 1. Beckman. 247 s. K. 15. Betänkande med förslag rörande skärgårdarnas behov av förbättrade kommunikationer. Del 2. Beckman. 134 s. K. -•»•'••-, 16. Efterfrågan på jordbruksprodukter och dess känslighet för pris- och inkomstförändringar. Av H. Wold. Marcus. 144 s. Jo. 17. Betänkande med förslag till ändrad lagstiftning angående s. k. rattfylleri. Norstedt. 93 s. K.

f ö r t e c k n i

n g

IS. Betänkande med förslag angående krigsförsäkring av viss lösegendom. Norstedt. 60 s. H. 19. Förslag till ändrad lagstiftning om straff för försök till brott. Lund, Ohlsson. 81 s. Ju. 20. Straffrättskommitténs betänkande med förslag till lagstiftning om förmögenhetsbrott. Norstedt. 251 s. Ju. 21. Betänkande angående utfärdande av samt ersättning för vissa läkarintyg. Marcus. 60 s. S. 22. Socialvårdskommitténs betänkande. 1. Statistisk undersökning angående kommunernas ålderdomshem. Beckman. 98 s. S. 23. Betänkande med förslag till lag med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m. Norstedt. 98 s. Ju. 24. Betänkande och förslag angående statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet m. m. Hoeggström. 85 s. E. , ,.,, 25. Straffrättskommitténs betänkande med forslag till ändring av strafflagen för krigsmakten i vad den berör förmögenhetsbrotten. Norstedt. 20 s. Ju. 26. Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser angående bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar. Marcus. 129, (2), 126 s. Jo. 27. Betänkande med förslag till organisation av tele grafverket. Göteborg, Eländer. 135 s. K. 28. Betänkande angående uppgörelse mellan Kungl; Maj;t och kronan samt Stockholms stad rörande överståthållarämbetets uppförande å riksstaten m. m. Beckman. 115 s. S. 29. Lagrådets utlåtande över processlagberednmgena förslag till rättegångsbalk. Norstedt. 111 s. Ju. 30. Betänkande med förslag rörande övergång till högerj trafik i Sverige. Beckman. 110 s. K. 31. Socialvårdskommitténs betänkande. 2. Statistisk undersökning rörande de erkända sjukkassorna, Beckman. 109 s. S. 32. 1938 års hälso- och sjukvårdssakkunniga. De yngre sjukhusläkarnas avlönings-, arbets- och bostadsför hållanden. Av G. Ahlberg. Beckman. 67 s. S. 33. Principbetänkande i trafiksäkerhetsfrågan. Beck? man. viij, 167 s. K. . J 34. 1938 års tobakshandelsutredning. Betankande röj rande reglering av import- och detaljhandeln med tobaksvaror. Marcus. 252 s. Fl,

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelse bokstäverna till det departement under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. « ecklesiastikdepartementet, Jo. = [ o i Ä I k s d ^ a r t e m e n t e t P Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordnini (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1940:34 FINANSDEPARTEMENTET

1938 ÅRS TOBAKSHANDELSUTREDNING

BETÄNKANDE RÖRANDE

REGLERING AV IMPORT- OCH DETALJHANDELN MED TORAKSVAROR Avgivet

den

16 december

1940 STOCKHOLM 1940 ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 408950

QCKftÖ1

Till Herr Statsrådet

och Chefen för Kungl.

Finansdepartementet.

Den 8 april 1938 bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för finansdepartementet att dels tillkalla högst fem sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning rörande import- och detaljhandeln med tobaksvaror, dels förordna en av de sakkunniga att såsom ordförande leda utredningsarbetet, dels ock förse de sakkunniga med sekreterare och erforderlig biträdeshjälp. Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade chefen för finansdepartementet samma dag såsom sakkunniga för att inom departementet biträda med berörda utredning ledamoten av riksdagens andra kammare, ombudsmannen D. E. Gustavson, ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren N. Hammarlund, ledamoten av riksdagens andra kammare, direktören N. T. Henriksson, ledamoten av riksdagens första kammare, redaktören / . Sanden och ledamoten av riksdagens andra kammare, direktören E. L. Åqvist, varjämte departementschefen uppdrog åt Åqvist att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete. Till sekreterare åt de sakkunniga förordnade departementschefen hovrättsassessorn H. K. A. Nordfelt. De sakkunniga höllo konstituerande sammanträde den 19 september 1938 och antogo därvid namnet 1938 års tobakshandelsutredning. I det anförande till statsrådsprotokollet över finansärenden den 8 april 1938, vari chefen för finansdepartementet hemställde om bemyndigande att låta verkställa denna utredning, hänvisade departementschefen beträffande vardera gruppen av de till utredning föreliggande spörsmålen till tidigare undersökningar såsom grundval för ett fortsatt utredningsarbete, nämligen de s. k. tobaksimporthandelssakkunnlgas år 1936 framlagda utredning samt en år 1937 av vissa kommitterade framlagd utredning om detaljhandeln med tobaksvaror. Emellertid framhöll departementschefen, att det föreliggande materialet borde kompletteras med hänsyn till den tid, som förflutit efter dess insamlande. Vid fullgörande av utredningsuppdraget har, enligt bemyndigande av chefen för finansdepartementet, uppdragits åt auktoriserade revisorn Sven Hag-

4 ström att undersöka vissa tobaksimportfirmors ekonomiska förhållanden. Efter verkställt uppdrag har Hagström avgivit en den 27 januari 1940 dagtecknad berättelse rörande ekonomisk undersökning av 16 tobaksimportföretag, vilken anknyter till en liknande, av tobaksimporthandelssakkunniga företagen undersökning. Efter avgivandet av sagda berättelse har Hagström jämväl tillhandagått utredningsmännen med vissa konsultationer rörande de i berättelsen behandlade frågorna. Det till grund för berättelsen liggande primärmaterialet, innefattande bland annat uppgifter angående tobaksimportörernas personal och dennas avlöningsförhållanden, har jämväl stått till förfogande. I slutet av år 1939 igångsattes vidare en statistisk undersökning rörande förhållandena inom detaljhandeln med tobaksvaror i form av en omfattande enquéte direkt till samtliga s. k. specialtobakshandlande, vilka erhållit rätt till inköp mot rabatt hos aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet, sammanlagt omkring 3 000 personer. För att sammanställa på detta sätt framkommet material samt i övrigt bearbeta tillgängliga statistiska uppgifter rörande såväl import- som detaljhandeln med tobaksvaror har, likaledes jämlikt departementschefens bemyndigande, biträde anlitats av förste aktuarien i Kungl. Socialstyrelsen Carl Öberg. Under utredningsarbetets gång ha överläggningar hållits med representanter för aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet, Sveriges tobakshandlares riksförbund, Svenska tobaksengrossisternas förening, Sveriges speceri- och livsmedelshandlareförening inom Sveriges köpmannaförbund samt Kooperativa förbundet ävensom med vissa importerande tobakshandlare, vilka icke tillhöra Svenska tobaksengrossisternas förening. I samband med överläggningarna med monopolbolagets representanter ha vissa demonstrationer av bolagets fabrikation förekommit. Utredningsmännen ha haft tillfälle att taga del av en den 24 maj 1940 dagtecknad, till Kungl. Maj:t ställd skrivelse av handelskamrarna i Stockholm, Göteborg o,ch Malmö, angående frågan om importhandelns ställning inom tobakshanteringen. Vidare ha till utredningsmännen överlämnats följande till chefen för finansdepartementet ställda skrivelser rörande de till utredning föreliggande frågorna, nämligen 1. en den 12 juli 1939 dagtecknad skrift av T obaksimportför säljare föreningen; 2. en den 17 oktober 1939 dagtecknad skrift av Jönköpings tobakshandlare förening; 3. en den 29 november 1939 dagtecknad skrift av Svenska tobaksagenters förening; samt 4. en den 20 juni 1940 dagtecknad skrift av tobakshandlanden S. Brudin, Stockholm. Även direkt till utredningsmännen ha åtskilliga skrifter ingivits, bland vilka må nämnas

5 1. en den 5 december 1939 dagtecknad skrift av Svenska tobaksengrossisternas förening; 2. en den 9 december 1939 dagtecknad skrift av Tobaksimportörernas kontors- & lagerpersonals förening; 3. en den 22 februari 1940 dagtecknad skrift jämte därvid fogad P. M. av Sveriges speceri- & livsmedelshandlareförening; samt 4. en den 13 juni 1940 dagtecknad skrift av firma Karl Olofssons tobakshandel, Stockholm, m. fl. Vid utarbetandet av betänkande i ämnet ha — i anslutning till de i förutnämnda anförande till statsrådsprotokollet över finansärenden den 8 april 1938 givna direktiven — i en första avdelning behandlats tobaksimporthandelns problem och i en senare avdelning frågan rörande detaljhandelns ordnande. I syfte att giva en bild av utgångsläget för denna utredning har vardera avdelningen inletts med en redogörelse för statsmakternas behandling av där ifrågavarande spörsmål från och med tiden för tobaksmonopolets införande. Av de förut berörda två utredningar, vilka enligt direktiven skolat beaktas, föreligger den ena allenast i maskinskrift. Ingendera har publicerats i serien Statens offentliga utredningar. Under sådana förhållanden har det synts påkallat, att i vardera avdelningen av betänkandet låta historiken åtföljas av en tämligen utförlig redogörelse för den tidigare utredningen, varefter vissa däröver avgivna remissyttranden återgivits. Härefter redovisas inom vardera avdelningen de till utredningsmännen givna direktiven. Sedan det under utredningsarbetet tillkomna nya materialet framlagts följer till sist utredningsmännens eget ståndpunktstagande, vilket på samtliga punkter är enhälligt. Sedan vi i nu angiven ordning slutfört den anbefallda utredningen, få vi härmed vördsamt till Herr Statsrådet överlämna vårt betänkande i ämnet, innefattande av motiv åtföljda utkast till 1. Lag angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror; 2. Förordning om vissa ersättningar vid införandet av statsmonopol å importen av tobaksvaror; 3. Förordning om skattefrihet för vissa ersättningar vid införandet av statsmonopol å importen av tobaksvaror; samt 4. Instruktion för statens tobaksnämnd. Stockholm den 16 december 1940. ERNST ÅQVIST. JOHN SANDEN.

NESTOR HAMMARLUND.

DAVID GUSTAVSON.

TORSTEN HENRIKSSON. /

Hjalmar

Nordfelt.

FÖRFATTNINGSUTKAST

Utkast till

Lag angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror. Härigenom förordnas som följer: 1 KAP. Allmänna bestämmelser. 1 §• Rättighet att i riket tillverka tobaksvaror samt till riket införa tobak och tobaksvaror tillkommer uteslutande staten eller den, åt vilken staten upplåter utövandet av sådan rättighet (monopolrättighet). Staten eller den, åt vilken staten upplåter utövandet av monopolrättigheten, benämnes i denna lag monopolets utövare. Med tobaksvara förstås i denna lag varje vara, som är tillverkad av tobak eller däri tobak i någon form ingår, såvitt varan är avsedd eller ägnad att användas såsom njutningsmedel. Såsom tillverkning av tobaksvara anses, utom varje bearbetning av tobak, jämväl utstyrsel eller förpackning av tobaks vara eller åsättande därå av namn eller beteckning, ägnad att utmärka densamma såsom särskild vara. 2 §. Odling av tobak för annat ändamål än till prydnad må inom riket ske allenast i den ordning här nedan i 3 kap. sägs. 3 §. Tobak i annan form än såsom färdig tobaksvara må icke utan Konungens tillstånd inom riket innehavas av annan än monopolets utövare. Utan hinder härav må dock tobaksodlare under viss tid förvara sin tobaksskörd, enligt vad i 3 kap. sägs.

8 4 §. Monopolets utövare tillhandahåller på lämpligt sätt enskilda återförsäljare såväl inom riket tillverkade som ock importerade tobaks varor. Vid handhavandet av denna uppgift skall monopolets utövare samråda med den nämnd, varom i 5 kap. förmäles. 5 §. Specialmaskiner och specialverktyg för tillverkning av tobaksvaror ävensom cigarrettpapper och cigarretthylsor må till riket införas endast med Konungens tillstånd eller för monopolets utövares räkning. Specialmaskiner och specialverktyg, varom här är fråga, må ej heller, utom i fall som i 6 § avses, innehavas av annan än monopolets utövare. 6 §. Tillverkning inom riket av i 5 § omförmälda specialmaskiner och specialverktyg samt av cigarrettpapper och cigarretthylsor må äga rum endast för monopolets utövares räkning eller med Konungens tillstånd.

På Konungens prövning ankommer, om vara, i vilken tobak ingår men som icke är avsedd eller ägnad att användas såsom njutningsmedel, må inom riket tillverkas. När sådant tillstånd lämnas, bestämmer Konungen tillika de villkor, under vilka tillverkningen må äga rum. 2 KAP. Om undantag från monopolrättigheten. 8 §. Utan hinder av vad i 1 § stadgas må tillverkning av tobaksvaror inom riket samt införsel av tobak eller tobaksvaror till riket företagas i den utsträckning och under de villkor, nedan i 9—14 §§ sägs. 9 §. Enskild person må för eget bruk förfärdiga cigarretter. 10 §. 1. Tobaksvara må transiteras eller eljest under tullverkets kontroll befordras eller uppläggas å tullager eller i frihamn. 2. Utstyrsel eller förpackning av tobaks vara eller åsättande därå av namn eller beteckning ägnad att utmärka densamma såsom särskild vara, utan att därjämte blandning av olika tobaksvaror äger rum, må vidtagas i frihamn.

9 11 §• Färdiga tobaksvaror må till riket införas för Konungens och medlems av det kungl. huset räkning. Den, som eljest enligt särskilt stadgande äger åtnjuta tullfrihet för från utlandet inkommande varor, må för eget eller sin familjs behov införa färdiga tobaksvaror. 12 §. 1. Resande, som ankommer från utrikes ort, må för eget bruk tullfritt medföra färdiga tobaksvaror intill viss mindre, av Konungen fastställd myckenhet. 2. Medför resande tobaksvaror i större myckenhet än nu är sagt, må han, mot erläggande av stadgad tull, för eget bruk därav införa så stor myckenhet, som av Konungen för dylikt fall fastställts. 3. Medför resande för eget bruk tobaks varor i större myckenhet än vad i 2. avses, skall för sålunda överskjutande kvantitet erläggas dubbelt högre tullavgift än för den i nämnda mom. angivna myckenheten. 4. Tobaksvara, som av resande införes mot tullavgift, skall vara förpackad; och skall förpackningen, innan varan utlämnas av tullverket, förses med stämpel, utmärkande varan såsom importerad för importörens eget bruk. 13 §. Prov å färdiga tobaksvaror, som medföras av vederbörligen legitimerad handelsresande, må till riket införas i vanlig ordning, dock att därvid belöpande tullumgälder skola beräknas i enlighet med vad i 12 § 3. är stadgat beträffande myckenhet, som överskjuter i 12 § 2. omförmäld myckenhet. 14 §. Den, som äger idka tillverkning, varom i 7 § sägs, må efter tillstånd av Konungen till riket införa för tillverkningen erforderlig tobak. 15 §. Utan hinder av vad i 5 § stadgas må resande, som ankommer från utrikes ort, för eget bruk tullfritt medföra cigarrettpapper intill viss mindre, av Konungen fastställd myckenhet. 3 KAP. Om tobaksodling. 16 §. Den, som vill inom riket odla tobak för annat ändamål än till prydnad, skall varje år, då sådan odling ifrågakommer, före den 1 juli till kontrollstyrelsen eller den, som enligt tillkännagivande är dess ombud i orten, in-

10 giva skriftlig anmälan i två exemplar enligt av kontrollstyrelsen fastställt formulär, med noggrann uppgift på storleken och belägenheten av varje särskilt för ändamålet använt eller avsett jordområde ävensom på de lokaler, som äro avsedda för den skördade tobakens förvaring under torkningen. Varje inskränkning i området för anmäld tobaksodling skall jämväl, på sätt nu är sagt, anmälas hos kontrollstyrelsen eller dess ombud. Ombyte av torkrum skall på enahanda sätt i förväg anmälas. Det ena exemplaret av ovan omförmälda anmälningar skall återställas till den, som gjort anmälan, försett med anteckning om dagen, då anmälan skett. Det andra exemplaret användes av kontrollstyrelsen för att läggas till grund för kontrollen och efterföljande granskning av de lämnade uppgifternas riktighet. Sedan tiden för ingivande av odlingsanmälan utgått, skall kontrollstyrelsen till länsstyrelsen i län, inom vilket odlare blivit anmäld, lämna uppgift angående odlarna inom länet. 17 §. Erforderlig kontroll över tobaksodlingen i riket anordnas av kontrollstyrelsen, som jämväl handhar överinseendet å denna kontroll. Kontrollpersonalen skall äga obehindrat tillträde till samtliga tobaksodlingar och torkrum samt hava rätt att av odlarna erhålla alla för kontrollens utövande nödiga upplysningar. Kontrollen bekostas av monopolets utövare, dock att inom län, där icke tobak odlas å minst fem hektar, odlarna själva få vidkännas kontrollkostnaden i förhållande till odlingens storlek. 18 §. All skördad tobak skall förvaras i de anmälda torkrummen. Omedelbart efter skördens avslutande skola tobaksstånden förstöras, så att någon efterskörd ej kan ifrågakomma. Nödigt antal fröplantor må dock kvarlämnas å fältet. 19 §. Tobaksodlare må inom riket försälja av honom skördad tobak endast till monopolets utövare. Försäljningen sker i enlighet med prissättning för inom riket odlad tobak, vilken årligen verkställes av därtill förordnad prisnämnd, bestående av en utav Konungen utsedd ordförande och fyra ledamöter, bland vilka två företräda tobaksodlarnas intressen och två utses av monopolets utövare. Konungen tillkommer att utfärda närmare föreskrifter om ordningen för ledamöternas tillsättande ävensom instruktion för prisnämnd. Kostnaden för prissättningen bestrides av monopolets utövare. Tobak, som icke försäljes till monopolets utövare, må exporteras under den kontroll, som av Konungen föreskrives.

11 Efter den 1 mars året efter skörden må tobaksodlare ej utan därom före nämnda dag till kontrollstyrelsen eller dess ombud i orten gjord anmälan innehava tobak. 20 §.

Svettning av tobak må icke av odlare företagas med mindre kontrollstyrelsen därtill givit tillstånd. Den särskilda kontroll, som kontrollstyrelsen må anse därvid erforderlig, bekostas av odlaren. 21 §. Tobaksodlare är skyldig ställa sig till efterrättelse de ytterligare kontrollbestämmelser, som kunna bliva av Konungen utfärdade, ävensom de föreskrifter, kontrollstyrelsen eller vederbörande kontrollpersonal i enlighet med denna lag eller nämnda bestämmelser meddelar. 22 §.

Äger annan än den, som gjort odlingsanmälan, del i den odlade tobaken eller övertages tobaksplantering före skörden av annan än den, som gjort anmälan, äro i förra fallet samtliga delägare i odlingen och i fall, där tobaksplantering övertagits av annan än den ursprunglige odlaren, så väl odlaren som den nye innehavaren i lika mån ansvariga för fullgörandet av de skyldigheter, som enligt denna lag åligga tobaksodlare. 4 KAP. Om beskattning och försäljning av tobaksvaror. 23 §.

Det pris, som tobaksvara skall betinga vid försäljning till allmänheten (priskurantpriset), äger monopolets utövare bestämma i enlighet med vad i denna lag stadgas jämte av Konungen godkända grunder. 24 §.

Beträffande till riket införda tobaksvaror skall, där icke Konungen med hänsyn till utomordentliga förhållanden annorlunda förordnar, priskurantpriset så avpassas i förhållande till efterfrågan, att försäljningen av nämnda varor, för kalenderår räknat, kommer att i värde utgöra lägst tio och högst femton procent av monopolets utövares hela försäljning. 25 §. I varje tobaksvaras priskurantpris skall skatt ingå dels med ett belopp, vilket motsvarar nedanstående procent av priskurantpriset, dels ock med nedan angivna, i förhållande till varans myckenhet bestämda belopp, nämligen:

12 Procent av priskurantpriset eller värdet 1

Belopp för 1 st

1 kg

öre

kronor

Cigarrer

0-8

Cigarrcigarretter

0-4

Cigarretter med fast pappersmunstycke

0-2

Cigarretter utan fast pappersmunstycke

0-2

1-50

Tuggtobak

r—

Snus

0-75

I skattehänseende utgöres skillnaden mellan cigarr och cigarrcigarrett därav, att den senare saknar spets, har skuren inlaga samt i vikt uppgår till högst 3 3 gram. 26 §.

För varje kilogram av inom riket odlad tobak, som monopolets utövare inköper för tillverkning av tobaksvaror, skall monopolets utövare i den ordning, Konungen bestämmer, tillgodoföras ett belopp av 80 öre. 27 §.

Tobaksvaras priskurantpris skall utsättas å varje förpackning. 28 §.

Tobaksvara må förekomma till försäljning inom riket endast i originalförpackning, försedd genom monopolets utövares försorg med av Konungen fastställd kontrollstämpel. Ur sådan förpackning må även större eller mindre del av innehållet försäljas; dock att cigarretter må säljas i mindre kvantitet än hel förpackning, endast i fall dylik kontrollstämpel finnes anbragt å varje cigarrett. Därest å restaurant, hotell eller liknande lokal försäljning av tobaksvara till gäst förmedlas genom servitör eller annan å lokalen anställd person, må försäljningen, därest den avser mindre kvantitet än hel förpackning, ske endast så, att varan av gästen själv eller i dennes åsyn upptages ur originalförpackningen. 29 §. Tobaksvara må icke vare sig i hel förpackning eller såsom del av innehållet i förpackning till allmänheten försäljas efter annat pris än det å förpackningen utsatta priskurantpriset.

13 5 KAP. Om statens tobaksnämnd. 30 §.

För handhavande av nedan angivna uppgifter skall finnas en för hela riket gemensam nämnd, statens tobaksnämnd. Nämnden har till uppgift att i samarbete med monopolets utövare ävensom befintliga sammanslutningar av enskilda återförsäljare verka för en sund utveckling av handeln med tobaksvaror. Nämnden har i sådant syfte att i frågor rörande inköp av utländska tobaksvaror samt rörande förhållandet mellan monopolets utövare och de enskilda återförsäljarna efter erforderliga undersökningar till monopolets utövare avgiva begärda yttranden eller, när skäl därtill äro, egna framställningar. 31 §. Nämnden skall bestå av lägst fem och högst sju ledamöter. Ordförande i nämnden utses av Konungen. Av övriga ledamöter utses halva antalet av kommerskollegium bland personer, ägnade att företräda de enskilda återförsäljarnas intressen, samt halva antalet av monopolets utövare. I enahanda ordning utses personliga suppleanter för ordföranden och ledamöterna. 32 §.

Närmare Konungen.

föreskrifter

angående

nämndens

verksamhet

meddelas

av

6 KAP. Ansvarsbestämmelser m. m. 33 §. Den, som olovligen tillverkar tobaksvaror, straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader och vare den tillverkade varan ävensom vid tillverkningen brukad redskap förbrutna. 34 §.

Till riket inkommen vara, som enligt denna lag ej må införas, må, därest den icke är att enligt lagen om straff för olovlig varuinförsel anse såsom olovligen införd, av varuägaren återutföras. Sker ej återutförsel, skall med varan förfaras på sätt Konungen förordnar.

14 35 §. Den, som utan anmälan, varom i 16 § sägs, odlar tobak för annat ändamål än till prydnad, straffes med dagsböter. 36 §. 1. Försäljer tobaksodlare av honom skördad tobak inom riket till annan än monopolets utövare eller innehar han sådan tobak å otillåten tid, straffes med dagsböter, och vare skördad tobak, som av honom innehaves, förbruten. 2. Vägrar tobaksodlare kontrolltjänsteman tillträde till tobaksodling eller för skördens torkning använda rum, eller undandrager han sig skyldigheten att efter tillsägelse lämna för kontrollens utövande nödig upplysning, eller förvarar han av honom skördad tobak i annan än vederbörligen anmäld lokal, eller uraktlåter han att ställa sig till efterrättelse vad som enligt denna lag honom åligger eller de kontrollbestämmelser, som av Konungen utfärdas, eller föreskrifter, som kontrollstyrelsen eller vederbörande kontrollpersonal i enlighet med denna lag eller nämnda bestämmelser meddelar, straffes, där ej särskilt ansvar här förut är bestämt, med böter högst 300 kronor. 37 §. Befinnes någon, utan att jämlikt bestämmelserna i denna lag vara därtill berättigad, innehava tobak i annan form än såsom färdig tobaksvara, domes, där han icke är förfallen till straff enligt 33 § eller 36 § 1., till dagsböter. Vara, som sålunda olovligen innehaves, vare förbruten. 38 §. Överträder någon det i 6 § givna förbud eller befinnes någon, utan att jämlikt denna lag vara därtill berättigad, innehava specialmaskin eller specialverktyg för tillverkning av tobaksvaror, vare underkastad enahanda straff och påföljd, som i 37 § sägs. 39 §. Saluhåller någon tobaksvara, som icke är försedd med behörig kontrollstämpel, eller ändrar någon det å tobaksvara anbragta priskurantpriset, straffes med dagsböter eller fängelse, varförutom varan skall dömas förbruten. 40 §. Begår någon i annat fall än i 39 § avses förseelse mot vad i 28 § stadgas, eller försäljer någon tobaksvara, som av enskild person enligt bestämmelserna i 11—13 §§ till riket införts, straffes med dagsböter.

15 41 §. Den, som utan Konungens tillstånd eller i strid mot de vid meddelande av tillstånd givna föreskrifter idkar tillverkning, som i 7 § avses, straffes med dagsböter. 42 §. Gods, som förklarats jämlikt denna lag förbrutet, skall behandlas på sätt Konungen förordnar. 43 §. För överträdelse av denna lag, som med husbondes vetskap begås av hans hustru, husfolk eller i hans arbete antagen person, vare husbonden ansvarig, liksom vore överträdelsen begången av honom själv. 44 §. Av böter, som ådömas enligt denna lag, samt värdet av tobak eller annan egendom, som enligt denna lag dömes förbruten, tillfälle två tredjedelar, dock högst femhundra kronor, åklagaren. Finnes särskild angivare, tage han hälften av åklagarens andel. Återstoden tillfaller kronan. Andel som nu sagts tillkomme dock ej angivare, då angivelsen skett av föräldrar mot barn, barn mot föräldrar, makar eller syskon mot varandra, annan skyldeman mot den, hos vilken han njuter kost eller underhåll, fosterbarn mot fosterföräldrar eller tjänare mot husbondefolk under den tid de äro i tjänsten. 45 §. Åtal för överträdelse av bestämmelserna i denna lag skall av allmän åklagare anhängiggöras vid allmän domstol. 46 §. Finnes för överträdelse av denna lag stadgad särskild påföljd, skall densamma tillämpas även i det fall, att den felaktige för överträdelsen dömes till ansvar enligt allmän strafflag. Denna lag träder i kraft å dag, som av Konungen bestämmes, från och med vilken dag förordningen den 15 december 1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket skall upphöra att gälla.

16 Utkast till

förordning om vissa ersättningar vid införandet av statsmonopol å importen av tobaksvaror. Härigenom förordnas som följer: 1 KAP. Allmänna bestämmelser. 1 §• Till följd av införandet av statsmonopol å importen till riket av tobaksvaror skall det åligga staten att i enlighet med här nedan angivna grunder dels inlösa tobaksimportör tillhöriga inventarier och varulager, dels utgiva ersättning till tobaksimportör samt tobaksagent för förlorad näringsverksamhet, dels ock utgiva ersättning för förlust av anställning hos tobaksimportör. 2 §•

I denna förordning förstås med tobaksimportör: envar, som vid tiden för importmonopolets ikraftträdande med stöd av 22 § förordningen den 15 december 1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket för egen räkning bedriver införsel av tobaksvaror; grossistimportör: tobaksimportör, som huvudsakligen idkar partiförsäljning med de av honom införda tobaksvarorna; detaljistimportör: tobaksimportör, som bedriver införsel av tobaksvaror i huvudsakligt syfte att försälja varorna i egen detaljaffär; tobaksagent: envar, som yrkesmässigt för utländsk fabrikants räkning verkar för avsättning inom riket av importerade tobaksvaror. 3 §•

1 mom. För uppskattning av värdet å inventarier och lager, som skola av staten inlösas, samt för bestämmande av annan ersättning, som staten enligt denna förordning skall utbetala, tillsättes en för hela riket gemensam kommission med den sammansättning och befogenhet, som här nedan stadgas.

17 2 mom. Kommissionen skall bestå av ordförande och sex ledamöter. Ordföranden och tre ledamöter jämte suppleanter för dem utses omedelbart av Kungl. Maj:t. Övriga tre ledamöter jämte suppleanter för dem utses sålunda, att kommerskollegium, efter hörande av för kollegium kända föreningar av tobaksimportörer och hos dessa anställd personal, avgiver förslag å tolv personer, ägnade att företräda de ersättningsberättigades intressen, varefter Kungl. Maj :t bland de sålunda föreslagna utser tre ledamöter och tre suppleanter. 3 mom. Kommissionen har till uppgift att fastställa inlösnings- och ersättningsbelopp samt i övrigt träffa avgörande angående inlösnings- och ersättningsfrågor. Det åligger kommissionen att föra protokoll över behandlingen av inlösnings- eller ersättningsfråga samt däri upptaga sitt beslut jämte motivering för detsamma. Kommissionens beslut skola, så snart ske kan, till Kungl. Maj:t ingivas och genom rekommenderat brev med allmänna posten delgivas vederbörande enskilde sakägare. Mot kommissionens beslut må klagan icke föras. 4 mom. Kronans rätt skall inför kommissionen bevakas av ombud, som av Kungl. Maj:t förordnas. Enskild sakägare vare obetaget att vid behandlingen av hans inlösningseller ersättningsanspråk inför kommissionen själv eller genom ombud bevaka sin rätt. Envar, som påfordrar inlösning av egendom eller gör anspråk på ersättning enligt denna förordning, vare, för åtnjutande av rätt till dylik inlösning eller ersättning, skyldig att efter anmaning tillhandahålla kommissionen erforderliga handlingar och upplysningar ävensom att, där så finnes nödigt, på kallelse inställa sig inför kommissionen för att meddela muntliga upplysningar. Hava flera självständig del i ledningen av affärsföretag, som i denna förordning avses, åligga nu nämnda skyldigheter envar av dem. Kommissionen äger att i mån av behov tillkalla eller rådfråga sakkunniga personer; dock må dessa ej deltaga i kommissionens beslut. Kostnaden för kommissionens arbete bestrides av statsverket. 5 mom. Närmare föreskrifter angående kommissionens verksamhet utfärdas av Kungl. Maj:t. 4 §.

/ mom. Tobaksimportör eller tobaksagent, som påfordrar inlösning eller ersättning enligt denna förordning, åligger, vid äventyr att eljest icke ifrågakomma till dylik förmån, dels att inom en månad efter importmonopolets ikraftträdande till kommissionen härom ingiva skriftlig anmälan enligt av kommissionen fastställt formulär, dels ock att till kommissionen inom samma tid, såvida icke kommissionen medgivit uppskov, insända sina handelsböcker jämte fakturor och verifikationer för de verksamhetsår, som falla mellan den 2-408850.

18 31 december 1934 och den 1 januari 1941, ävensom vederbörligen avslutat fullständigt bokslut för den tid, som därefter förflutit intill importmonopolets ikraftträdande, så specificerat att vid blivande inventering bokföringens riktighet kan bedömas. 2 mom. Ersättning för förlorad näringsverksamhet må icke av tobaksimportör åtnjutas med mindre denne inom en månad från importmonopolets ikraftträdande dels till monopolets utövare avlämnar en till vederbörande registreringsmyndighet ställd behörig anmåilan, att han upphört med sin importrörelse och förty begär, att de för sagda rörelse använda och registrerade varumärken varda ur registret avförda, dels ock till monopolets utövare avlämnar förbindelse, varigenom han medgiver, att monopolets utövare må för sin räkning registrera i importörens rörelse inom riket använda varumärken, även om i desamma ingå importörens namn eller firma. 3 mom. Den, som gör anspråk på ersättning enligt 11 §, är skyldig att, vid det i 1 mom. stadgade äventyr, enligt av kommissionen fastställt formulär därom göra anmälan till kommissionen inom en månad efter importmonopolets ikraftträdande. Vad nu är sagt skall jämväl äga tillämpning på den, som vill bevara den i 11 § 1 mom. c) för visst fall stadgade rätt att framdeles åtnjuta ersättning för förlorad anställning, och har kommissionen, där dylik anmälan göres, att bestämma det belopp, med vilket full ersättning i sådant fall skall utgå. 5 §. 1 mom. Å inlösnings- och ersättningsbelopp, som av kommissionen fastställts, erlägger staten fem procent ränta, räknat från och med dagen för importmonopolets ikraftträdande till utbetalningsdagen; dock att å ersättningsbelopp, varom i 11 § 1 mom. c) förmäles, ränta beräknas från och med den dag, den ersättningsberättigade skildes från sin anställning hos monopolets utövare. 2 mom. Angående utbetalning av fastställda inlösnings- och ersättningsbelopp förordnar Kungl. Maj:t på vederbörandes framställning.

2 KAP. Särskilda bestämmelser angående inlösning och ersättning. 6 §•

Tobaksimportör skall äga påfordra, att staten inlöser: 1) importören tillhöriga lösa inventarier, vilka förvärvats före den 1 januari 1941 och bevisligen varit i regelbundet bruk inom importrörelsen intill tiden för monopolets ikraftträdande samt icke skäligen kunna antagas efter importrörelsens nedläggande komma till användning inom annan av importören bedriven verksamhet;

19 2) importören tillhörigt lager av ej licensbehandlade utländska tobaksvaror ävensom, såvitt angår grossistimportör, licensbehandlade sådana varor, dock att, om kommissionen finner särskilda skäl därtill, från inlösning må undantagas vara, som för importörs räkning kvarligger i utlandet. Inlösningspriset för egendom, som i denna paragraf avses, bestämmes efter vad egendomen av kommissionen prövas skäligen vara värd. Vid värdering av lager av tobaksvaror användes såsom utgångspunkt beträffande licensbehandlade varor priskurantpriset, beträffande inom riket befintliga, icke licensbehandlade varor summan av inköpspriset och kostnaden för varans införsel till riket samt beträffande utom riket befintliga varor inköpspriset. 7 §•

Grossistimportör, som jämväl bedriver partiförsäljning av s. k. kortvaror och vid importmonopolets ikraftträdande nedlägger hela sin rörelse, skall äga påfordra, att staten inlöser importören tillhörigt lager av nu angivna varor efter vad egendomen av kommissionen prövas skäligen vara värd. 8 §. 1 mom. Grossistimportör, som bedrivit sin rörelse sedan den 1 januari 1937, äge att, på sätt här nedan förmäles, erhålla ersättning för förlorad näringsverksamhet. 2 mom. Sålunda ersättningsberättigad grossistimportör äger erhålla ersättning till belopp motsvarande högst fyra gånger medeltalet av den handelsvinst, som hans rörelse enligt nedan angivna grunder befinnes hava givit för de mellan den 31 december 1934 och den 1 januari 1940 fallande verksamhetsåren (medelhandelsvinsten). Såsom handelsvinst respektive förlust å rörelsen upptages vad kommissionen vid undersökning av affärens handelsböcker finner utgöra årsresultatet av rörelsen, sedan affären, i den mån det icke förut skett, belastats med 5 procent ränta å det egna kapital, som enligt kommissionens uppskattning under året i verkligheten använts i affären. Vid undersökning av handelsböckerna och beräkning av handelsvinsten skall särskilt tillses, att tillgångar och skulder ävensom vinster och förluster, vilka icke hava något direkt eller indirekt samband med importrörelsen eller, i förekommande fall, med partiförsäljningen av kortvaror, frånskiljas; att tillgångarna under perioden upptagits till sitt verkliga värde; att skulderna under perioden upptagits i enlighet med verkliga förhållandet; att skatter vederbörligen påförts; att, därest rörelsen icke belastats med lön till affärsledare, sådan omkostnad avräknas till det belopp, som prövas skäligt i jämförelse med motsvarande omkostnad vid företag av liknande omfattning; att nödiga avskrivningar ägt rum under perioden; samt

att i övrigt inga åtgärder vidtagits, vilka obehörigt inverkat p å årsresultatet. 3 mom. Vid bedömande av frågan, huruvida grossistimportör bör tillerkännas ersättning, som i 1 mom. sägs, med det i 2 mom. angivna högsta belopp, eller om lägre ersättning skäligen bör fastställas, skall kommissionen taga vederbörlig hänsyn till rörelsens struktur och utvecklingstendens samt övriga omständigheter, som enligt vedertaget bruk inom affärslivet skäligen kunna antagas hava vunnit beaktande vid en frivillig överlåtelse av rörelsen. 9 §. Grossistimportör, som bedrivit sin rörelse sedan den 1 januari 1937 och som personligen handhar den omedelbara ledningen av rörelsen, äge, oavsett om ersättning enligt 8 § tillerkännes honom eller icke, erhålla ersättning för förlorad näringsverksamhet i form av livränta. Till grund för beräkningen av livränta skall läggas den beräknade lön till affärsledaren, som kommissionen efter jämförelse med företag av liknande omfattning prövar skäligt fastställa, dock högst 10 000 kronor. Livränta skall till den, som under minst 20 år bedrivit importverksamhet, utgå med tre fjärdedelar av sålunda fastställd ledarlön samt till den, som icke uppnått 20 verksamhetsår, med ett i förhållande till verksamhetstidens längd nedsatt belopp. Livränta skall under den ersättningsberättigades återstående livstid utbetalas med en tolftedel vid slutet av varje kalendermånad, räknat från och med den månad, importmonopolet träder i kraft. 10 §. Detaljistimportör, som sedan den 1 januari 1937 i anslutning till egen detaljaffär bedrivit import av tobaksvaror och som i medeltal för de mellan den 31 december 1934 och den 1 januari 1940 fallande verksamhetsåren genom importrörelsen förvärvat minst en tiondel av sin hela nettoinkomst från affären, äge erhålla ersättning för förlorad näringsverksamhet med belopp, fastställt enligt de i 8 § 2 och 3 mom. angivna grunder. 11 §• 1 mom. Hos tobaksimportör stadigvarande anställd person, som till följd av importmonopolets införande mister sin anställning, äge att, på sätt här nedan förmäles, erhålla ersättning under följande villkor, nämligen a) att han vid monopolets ikraftträdande är svensk medborgare samt uppnått minst 21 års ålder, b) att hans inkomst av arbete under de fyra närmaste kalenderåren före monopolets ikraftträdande uteslutande eller till väsentlig del härflutit av anställning hos tobaksimportör, samt c) att han icke erhållit och icke kunnat erhålla någorlunda motsvarande anställning hos monopolets utövare; dock att den, som erhållit anställning

21 hos monopolets utövare, skall äga utbekomma hela det av kommissionen fastställda ersättningsbeloppet, därest han inom två år från tiden för monopolets ikraftträdande blivit utan eget förvållande skild från anställningen, samt tre fjärdedelar av samma belopp, därest han inom fem år från nämnda tid blivit utan eget förvållande från anställningen skild. 2 mom. Ersättningen skall till person, som vid importmonopolets ikraftträdande uppnått minst 50 års ålder, utgå i form av livränta och till övriga anställda i form av engångsersättning. Livränta respektive engångsersättning fastställes på grundval av ersättningstagarens medelårsinkomst, varmed förstås medeltalet av den vederbörligen styrkta årsinkomst, som åtnjutits i den mistade anställningen åren 1938 och 1939, dock att, därest sagda medeltal överstiger 10 000 kronor, överskjutande belopp icke medräknas. 3 mom. Livränta skall till den, som under minst 20 år innehaft anställning hos tobaksimportör, utgå med tre fjärdedelar av medelårsinkomsten samt till den, som icke uppnått 20 anställningsår, med ett i förhållande till anställningstidens längd nedsatt belopp. Livräntan skall utbetalas på sätt i 9 § sista stycket sägs. 4 mom. Engångsersättning utgår med belopp motsvarande en medelårsinkomst för den anställningstid, som omfattar de fyra närmaste kalenderåren före monopolets ikraftträdande. För varje tidigare helt anställningsår ökas ersättningen med tre femtedels medelårsinkomst, dock endast i den mån varje sådant anställningsår motsvaras av två ersättningstagarens levnadsår utöver fyllda 21 år. 12 §. Tobaksagent, som bedrivit sin verksamhet sedan den 1 januari 1937 och som i medeltal för de mellan den 31 december 1934 och den 1 januari 1940 fallande verksamhetsåren genom agenturen förvärvat minst en tiondel av sin hela inkomst av arbete, äge, därest han vid importmonopolets ikraftträdande nedlägger sin verksamhet som tobaksagent, uppbära livränta. Till grund för beräkningen av livränta, varom nu är fråga, skall läggas medelårsinkomsten av tobaksagenturen under de verksamhetsår, som i 1 mom. sägs, dock att, därest medelårsinkomsten överstiger 10 000- kronor, överskjutande belopp icke medräknas. Livränta skall till den, som under minst 20 år bedrivit verksamhet som tobaksagent, utgå med tre fjärdedelar av den sålunda fastställda medelårsinkomsten samt till den, som icke uppnått 20 verksamhetsår, med ett i förhållande till verksamhetstidens längd nedsatt belopp. Livräntan skall utbetalas på sätt i 9 § sista stycket sägs. Denna förordning träder i kraft å dag, som av Kungl. Maj:t bestämmes.

22 Utkast till

förordning om skattefrihet för vissa ersättningar vid införandet av statsmonopol å importen av tobaksvaror. Härigenom förordnas, att belopp, som utgives enligt 8 eller 10 § förordningen om vissa ersättningar vid införandet av statsmonopol å importen av tobaksvaror eller enligt 11 § sagda förordning utgives i annan form än såsom livränta, ej skall vid tillämpning av kömmunalskattelagen och förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt utgöra skattepliktig inkomst.

Denna förordning träder i kraft å dag, som av Kungl. Maj:t bestämmes.

Utkast till

instruktion för statens tobaksnämnd. i §• Statens tobaksnämnd skall vid avgivande till monopolets utövare av begärt yttrande eller egen framställning i frågor rörande importen av utländska tobaksvaror beakta allmänhetens och återförsäljarnas skäliga anspråk på urval av olika varuslag och märken av god beskaffenhet. 2 §. I fråga om beviljande av inköpsrätt mot rabatt hos monopolets utövare för bedrivande av detaljhandel med tobaksvaror i stad eller stadsliknande samhälle skall nämnden verka för att all varsamhet, som är förenlig med

23 monopolets utövares intressen och allmänhetens berättigade anspråk på bekväm tillgång till tobaksvaror, iakttages samt att dylik rätt företrädesvis beviljas personer med kännedom om tobakshandeln eller med annan affärskunskap. Uppkommer till behandling inom nämnden fråga om beviljande av inköpsrätt, som nyss sagts, för bedrivande av s. k. specialtobakshandel å nybebyggt område i stad eller stadsliknande samhälle, där sådan handel förut bedrives, skall nämnden undersöka, huruvida skäl föreligga att i stället för beviljande av ny inköpsrätt bereda person, som inom annan del av samhället idkar specialtobakshandel, tillfälle att överflytta sin rörelse till det nybebyggda området samt i sådant fall hos monopolets utövare förorda sådan åtgärd. Har överflyttning begärts av inköpsrätt, varom här är fråga, till ny innehavare av specialtobakshandel, skall nämnden, innan bifall till dylik ansökan förordas, undersöka, huruvida med hänsyn till den överlåtna affärslokalens belägenhet och andra omständigheter, som nämnden finner vara av betydelse, nöjaktiga förutsättningar för rörelsens bedrivande kunna anses vara för handen. 3 §.

Nämnden bör, när skäl därtill äro, vid handläggning av visst ärende bereda den, som av ärendet beröres, tillfälle att själv eller genom ombud inställa sig inför nämnden. 4 §.

Nämnden har att före den 1 april varje år till chefen för finansdepartementet avgiva berättelse om sin verksamhet under nästföregående år. 5 §. Nämnden har sitt säte i Stockholm. 6 §. Nämnden sammanträder på kallelse av ordföranden så ofta förhållandena det påkalla. Därest för ordinarie ledamot av nämnden föreligger förfall för deltagande i utsatt sammanträde, åligger det honom att ofördröjligen därom underrätta nämndens ordförande, vilken låter till sammanträdet kalla den ifrågavarande ledamotens suppleant eller, om jämväl denne skulle anmäla förfall, suppleant för annan ledamot. Förutom vid förfall för ledamot må suppleant tillkallas för överläggning inom nämnden. 7 §.

Nämnden är beslutför, då fyra ledamöter äro närvarande. Vid lika röstetal äger ordföranden utslagsröst.

8 §. Vid nämndens sammanträden skall föras protokoll, angivande vilka ledamöter som närvarit, förhandlingarnas ämne, nämndens beslut och de skiljaktiga meningar, som må hava förekommit. 9 §. Nämndens utgående expeditioner skola, där de innefatta nämndens huvudsakliga beslut i visst ärende, undertecknas av nämndens ordförande, övriga expeditioner undertecknas på sätt nämnden bestämmer. I yttrande eller framställning, som avgives till monopolets utövare, skall angivas vilka ledamöter, som deltagit i nämndens beslut i ärendet, ävensom de skiljaktiga meningar, som må hava uttalats. 10 §. Hos nämnden skall finnas anställd sekreterare samt den personal, som i övrigt erfordras för fullgörandet av nämndens uppgifter. Sekreterare förordnas av Kungl. Maj:t. övrig personal anställes av nämnden. Nämnden meddelar arbetsföreskrifter för sekreteraren och Övrig personal. Nämnden äger att vid behov anlita biträde av särskilda sakkunniga. 11 §. Angående ersättning åt nämndens ledamöter och sekreterare varder särskilt förordnat. Denna instruktion träder i kraft den

1941.

MOT IV

FÖRSTA

AVDELNINGEN.

Tobaksimporten. 1 kap. Tobaksimporten inför 1914—1940 års riksdagar. Enligt förordningen den 15 december 1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket tillkommer rättighet att i riket tillverka eller låta tillverka tobaksvaror uteslutande staten. Handeln med tobaksvaror är däremot fri. Vidare är införsel till riket av tobaksvaror tillåten för den, som inom riket yrkesmässigt driver handel med dylika varor, ävensom annan innehavare av registrerad firma, vilken ådagalägger, att han ämnar driva sådan handel. Förordningen innefattar i sistnämnda avseende en avvikelse från vad som föreslagits i det av särskilt tillkallade kommitterade år 1911 avgivna betänkande angående reglering av tobaksbeskattningen, vilket låg till grund för propositionen (nr 254) till 1914 års senare riksdag om införande av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket. 1911 års betänkande. I n ä m n d a betänkande framhölls, att de i utlandet existerande tobaksmonopolen i allmänhet vore anordnade såsom fullständiga monopol. Ett dylikt fullständigt monopol innebure, att staten för sig förbehållit uteslutande rätt att inom landet odla eller låta för monopolets räkning odla tobak, att importera tobak och tobaksfabrikat, att tillverka tobaksfabrikat samt att avyttra tobaksfabrikaten genom därtill antagna försäljare. Efter en redogörelse för olika former av partiella monopol uttalade kommitterade, att det vid övervägande av frågan, vilken form som skulle vara att förorda för ett tobaksmonopol i vårt land, synts kommitterade att valet endast kunde stå mellan fullständigt monopol och ett sådant partiellt monopol, enligt vilket staten skulle övertaga tillverkningen och importen av tobaksvaror medan handeln med monopolets varor — i stället för att ske genom särskilt koncessionerade försäljare — skulle förbli en fri näring, övriga former för partiella tobaksmonopol hade, yttrade kommitterade, oavsett tekniska bristfälligheter, både i teorien ansetts såsom och i praktiken visat sig vara endast övergångsformer, vilka konsekvent utmynnade i övergång förr eller senare till fullständigt monopol.

26 I valet mellan de olika slag av monopol, som sålunda borde kunna ifrågakomma, funno kommitterade för våra förhållanden mest lämpat ett monopol, vilket lämnade såväl odlingen av tobak som handeln med tobaksfabrikat inom riket fria att liksom dittills utövas av var och en därtill eljest behörig, och vilket alltså för staten monopoliserade endast rätten att inom riket tillverka tobaksvaror. Såsom konsekvenser av denna monopolisering följde emellertid, att staten måste förbehållas uteslutande rätt att importera råtobak och att för försäljning importera tobaksfabrikat. Vid en närmare redogörelse för de synpunkter, som för kommitterade varit bestämmande vid utformningen av monopolförslaget, anfördes beträffande frågan om tobaksimporten, att monopolets uppgift naturligen borde vara att fylla landets hela konsumtionsbehov av tobaksvaror samt att följaktligen, i den mån detta behov ej fylldes genom monopolets tillverkning utan skulle tillgodoses medelst import, denna borde omhändertagas av monopolet, som alltså borde äga uteslutande rätt att till riket importera tobaksvaror avsedda till försäljning. Från denna regel föreslogs emellertid beträffande färdiga tobaksvaror två undantag, avseende att fortfarande i viss utsträckning för enskilda möjliggöra import av tobaksvaror för eget bruk. Härutinnan föreslogs rätt lör resande att för eget bruk från utlandet medföra tobaksvaror intill viss mindre kvantitet tullfritt och därutöver intill viss mängd mot erläggande av särskild tullavgift. Därjämte skulle inom landet bosatta personer, vilka önskade för eget bruk genom direkt import förskaffa sig någon viss, här ej tillgänglig tobaksvara, äga att efter av monopolförvaltningen meddelat tillstånd importera dylik vara, därvid emellertid utöver tullavgiften skulle erläggas en särskild så kallad licensavgift, så högt tilltagen, att den jämte tullen å varan inncbure tillräckligt skydd för de tobaksvaror, som tillhandahölles av monopolet. Den egentliga importhandeln, försåvitt den icke komme att innefatta allenast agentur- eller kommissionsverksamhet i och för försäljning till monopolet, skulle sålunda enligt kommitterades förslag upphöra. I anledning därav skulle i samband med monopolets införande ersättning under vissa närmare angivna förutsättningar utgå till innehavare av importaffär med utländska tobaksvaror, ävensom till de hos sådan person fast anställda handelsresandena. 1914 års senare riksdag. I nyssnämnda proposition till 1914 års senare riksdag anförde chefen för finansdepartementet (statsrådet Vennersten), att det, såsom kommitterade anmärkt, framstode såsom en naturlig konsekvens av tillverkningsmonopolet, att monopolets utövare jämväl förbehölles uteslutande rätt att importera icke blott oarbetad tobak utan ock, i den mån konsumtionsbehovet av tobaksfabrikat icke fylldes genom monopolets egen tillverkning, färdiga tobaksvaror av utländskt fabrikat. Mot kommitterades förslag beträffande tobaksimportens ställning hade emellertid i avgivna yttranden allvarliga invändningar, särskilt från tobakshandlarehåll, blivit framställda. Även om departementschefen vore benägen att anse de befarade olägenheterna av kommittéförslaget i denna del icke oväsentligt överdrivna, måste det dock enligt departementschefens uppfattning medgivas, att vissa av

27 de anmärkningar, som framställts mot förslagets anordningar i avseende å tobaksimporten, icke alldeles saknade fog. Det syntes sålunda svårligen kunna förnekas, att det av kommitterade föreslagna förbudet mot import av tobaksvaror, avsedda för försäljning, ehuru i sig självt fullt överensstämmande med monopolets idé, dock innefattade en avsevärd begränsning i handlandenas fria näringsverksamhet och sålunda i viss mån innebure ett avsteg från den i övrigt av kommitterade konsekvent fullföljda principen att lämna handeln med tobaksfabrikat oberörd av monopolet. Ty ehuru förslaget ju ingalunda innebure, att handlandena för framtiden skulle vara uteslutna från möjligheten att tillhandahålla sina kunder importerade tobaksvaror utan endast nödgade dem till att låta sin import förmedlas av monopolet, syntes det med skäl kunna sägas och hade också från handlandehåll med skärpa framhållits, att handeln i själva verket knappast kunde anses fri, därest handlandena vid sina inköp — den ingalunda oviktigaste delen av detaljhandlarnas verksamhet — bleve uteslutande hänvisade att hålla sig till monopolets utövare såsom den ende engrosförsäljaren av tobaksvaror. Det hade vidare, såsom det ville synas med skäl, framhållits, hurusom i anledning av tobakshandelns säregna karaktär den föreslagna begränsningen av detaljhandlarnas inköpsmöjligheter för dessa skulle medföra alldeles särskilt ogynnsamma verkningar. Tobakshandeln vore nämligen i vida högre grad än de flesta andra grenar av handelsverksamhet för sitt framgångsrika utövande beroende av tillgången på vissa i marknaden inarbetade märken. För en tobakshandlande vore det därför av den allra största betydelse att, sedan han en gång lyckats göra ett märke omtyckt och efterfrågat av allmänheten, icke blott vara i tillfälle att fortfarande tillhandahålla varor av samma märke utan även att såvitt möjligt alltjämt få förbliva den ende försäljaren av dylika varor. Även om det med det av kommitterade föreslagna systemet skulle bliva möjligt för importhandlandena att genom monopolets försorg förskaffa sig de av dem nu förda, väl inarbetade utländska märkena — något som emellertid icke kunnat garanteras i förslaget — skulle de i allt fall, för att kunna erhålla dessa märken, bliva nödgade att för monopolets utövare yppa sina förbindelser i utlandet och sålunda utsatta för risken av konkurrens från monopolets eller enskilda handlandes sida med avseende å märken, om vilka de förut varit ensamma. Att detta för handlandena skulle vara en avsevärd olägenhet, syntes lätt att inse. Då departementschefen sålunda icke kunnat undgå att finna det av kommitterade föreslagna kategoriska förbudet för handlandena att till riket införa tobaksvaror, avsedda för försäljning, särskilt ur handlandenas egen synpunkt mindre tillfredsställande, hade departementschefen ansett sig böra i denna del frångå kommitterades förslag och i stället söka utfinna någon anordning, som bättre än kommittéförslaget tillgodosåge handlandenas berättigade intressen. Att låta importhandeln få fortgå under samma fullt fria former som dittills vore emellertid fullkomligt otänkbart. För att det med tillverkningsmonopolet åsyftade beskattningsresultatet icke skulle förryckas, måste tillses, att den skattebelastning, som skulle påläggas alla av monopolets utövare till-

28 verkade och importerade tobaks varor, jämväl komme att åvila alla sådana utländska, för försäljning avsedda tobaksfabrikat, som av enskilda handlande finge till riket införas. Men icke nog därmed. Då staten skulle ingå såsom delägare i det bolag, till vilket statens monopolrätt enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle överlåtas, och sålunda finge ett omedelbart intresse av att bolaget komme att giva ett tillfredsställande ekonomiskt utbyte, vore det — särskilt med hänsyn till de stora kapitalutlägg, som staten måste underkasta sig för genomförande av den nödiga koncentrationen inom tobaksindustrien — för staten av största vikt, att monopolbolaget genom lämpliga anordningar sattes i stånd att upptaga kampen med den utländska konkurrens, som, därest möjlighet till importhandel med tobaksvaror i större eller mindre utsträckning fortfarande lämnades öppen, tvivelsutan komme att göra sig kännbar, icke minst såtillvida, att bolaget till följd av densamma nödgades underkasta sig betydande kostnader för annonser, reklamer, resande o. d., vilka eljest kunnat i väsentlig mån besparas. Därest m a n icke ansåge sig böra förbjuda all annan import av färdiga tobaksvaror än den, som bedreves genom monopolbolaget, syntes det bliva nödvändigt att, utöver stadgad tull, pålägga den genom enskilda handlande utövade importen en särskild avgift, så hög, att den icke blott komme att innefatta den jämväl för monopolbolagets tillverkning och import utgående skatten utan även erbjöde monopolets varor ett effektivt skydd mot att överflyglas av den utländska konkurrensen, som, därest icke särskilda åtgärder vidtoges, lätt kunde bliva monopolbolaget och därmed också statsintresset övermäktig. Enligt dessa principer utformades det till riksdagen framlagda förslaget. I överensstämmelse med ett av kommerskollegium framställt önskemål föreslogs ett ovillkorligt medgivande av importrätt i själva monopolförfattningen. Handlandenas rätt att till riket införa färdiga tobaksvaror skulle sålunda bliva författningsenligt fastslagen och oberoende av varje tillstånd från monopolbolagets sida. För alla av enskilda handlande importerade tobaksvaror skulle emellertid, innan varorna utlämnades till respektive importörer, förutom stadgad tullavgift, erläggas en för den särskilda varan av monopolets utövare uträknad s. k. licensavgift, innefattande dels den å varan belöpande skatten, dels ock ett belopp, motsvarande vad monopolets utövare pålade vara med samma priskurantpris för täckande av sina omkostnader samt vinst. I sitt yttrande i ämnet hade kommerskollegium — under framhållande av att handlandenas fria importrätt enligt kollegii åsikt utgjorde ett betydelsefullt regulativ på monopolets arbetssätt, produkter och prissättning samt att det därför vore av vikt, att importrätten icke kringgärdades med så starka begränsningar, att densamma bleve illusorisk — ifrågasatt, huruvida icke i själva monopolförfattningen borde intagas mera preciserade bestämmelser angående sättet för licensavgifternas beräknande samt storleken av den vinst, som därvid skulle påläggas. Departementschefen anförde härutinnan, att ehuru han tillfullo delade kollegii åsikt om vikten av att importrätten icke genom alltför starka begränsningar gjordes illusorisk, han dock icke ansåge sig kunna

29 förorda bifall till vad av kollegium sålunda föreslagits — detta så mycket mindre, som enligt departementschefens övertygelse jämväl med den avfattning, förslaget erhållit, någon fara för nyss berörda eventualitet icke förelåge. Den närmare redogörelsen för sättet för licensavgifternas beräknande syntes lämpligare böra meddelas i motiveringen än i själva författningstexten. Beträffande åter den ifrågasatta begränsningen av den vinstbelastning, som skulle påläggas de av enskilda handlande importerade tobaksvarorna, stode en dylik begränsning icke i överensstämmelse med den grundprincip, som varit ledande vid utarbetandet av bestämmelserna om den enskilda importhandelns ställning under monopolsystemet, nämligen att monopolets utövare å alla av enskilda handlande importerade tobaksvaror skulle erhålla samma vinst, som om de importerats av monopolets utövare själv. Licensavgifterna skulle inbetalas till monopolbolaget, vilket skulle ha att till statsverket månadsvis inleverera de i licensavgifterna ingående skattebeloppen men äga att för egen del behålla återstoden därav, vadan bolaget sålunda, såsom förut nämnts, komme att å alla av enskilda handlande importerade tobaksvaror erhålla samma vinst, som om importen skett för bolagets egen räkning. För bolaget vore det sålunda ekonomiskt likgiltigt, till huru stor del importen till riket av färdiga tobaksvaror komme att ske genom enskilda handlande. Detta syntes utgöra ett oeftergivligt villkor för att trots monopolsystemet fri rätt att från utlandet införa tobaksvaror fortfarande skulle kunna medgivas handlandena. Slutligen framhöll departementschefen, att det föreslagna systemet med bibehållandet av tobakshandlandenas fria importrätt samt införandet av särskilda licensavgifter för de av dem importerade tobaksvarorna visserligen torde komma att medföra en viss fördyring av importörernas varor — något som emellertid syntes bliva följden av varje av statsfinansiella orsaker företagen ändring av tull- och beskattningsförhållandena — men däremot icke komme att förorsaka något intrång i deras näringsverksamhet. Vid sådant förhållande kunde någon ersättning vare sig till importörerna själva eller till de hos dem anställda handelsresandena icke ifrågakomma. Riksdagen anslöt sig i princip till det i propositionen framlagda förslaget om införande av ett partiellt tobaksmonopol. I sin skrivelse (nr 261) med anledning av propositionen anförde riksdagen bland annat följande: De föreslagna anordningarna i avseende å importhandelns ställning under monopolsystemet hade riksdagen i stort sett funnit välbetänkta. I likhet med departementschefen ansåge riksdagen nödvändigt att pålägga den genom enskilda handlande utövade importen förutom stadgad tull en särskild s. k. licensavgift, så hög, att den icke blott innefattade den jämväl för monopolbolagets tillverkning och import utgående skatten, utan därjämte bildade en motvikt mot den fara från övermäktiga utländska konkurrensintressens sida, vilken sammanhängde med bibehållande av tobakshandlandenas import. Om riksdagen alltså icke ansåge sig hava anledning ifrågasätta riktigheten

av de av Kungl. Maj:t i detta hänseende träffade anordningarna för säkerställande i ekonomiskt hänseende av monopolbolagets verksamhet, hade riksdagen däremot icke ansett sig lika obetingat kunna dela departementschefens åsikt, att berörda anordningar icke komme att förorsaka något intrång i importhandlandenas näringsverksamhet. Det syntes nämligen riksdagen obestridligt, att de enskilda importörerna åtminstone beträffande vissa varuslag genom tillkomsten av ett monopolbolag, som självt uppträdde såsom konkurrent på tobaksimportens område, fått sin ställning i viss mån försvagad. Av denna anledning syntes det kunna anses befogat, att de enskilda handlande, vilkas affärer uteslutande eller till huvudsaklig del varit baserade på import av utländska tobaksvaror, erhölle någon ersättning för den minskning i näringsverksamhet, som de på grund av monopolets införande till äventyrs komme att få vidkännas. Att dessa ersättningar borde utgå efter andra och mindre generösa grunder än gottgörelsen till dem, som på grund av monopolets införande nödgades helt och hållet upphöra med sin förut bedrivna verksamhet, finge utan vidare anses självfallet. Därjämte syntes emellertid den inskränkning i ersättningsrätten böra göras, att densamma begränsades till att omfatta endast importörer av cigarrer och cigarrcigarretter. Vad cigarrettimporten beträffade, karakteriserades densamma nämligen väsentligen därav, att de viktigaste av de inom Sverige gångbara utländska märkena såldes med ensamrätt för vissa firmor, som sålunda hade ett slags monopol å denna import, uteslutande möjligheten för varje annan att kunna tillhandla sig varan direkt från den utländska producenten. Det syntes under sådana omständigheter och med kännedom om de förhållanden, som i övrigt rådde på cigarrettmarknaden, knappast vara tvivel underkastat, att dessa importörer komme att bliva tämligen oberörda av monopollagstiftningen, vadan någon anledning att i samband med monopolets införande tillerkänna dem ersättning av ett eller annat slag knappast syntes föreligga. Och vad beträffade importen av övriga slags tobaksvaror, syntes denna icke vara av den betydenhet, att det kunde anses nödvändigt att i detta sammanhang taga hänsyn till densamma. En redogörelse för de av riksdagen beslutade ersättningsgrunderna skall lämnas i annat sammanhang (jfr nedan s. 115). I ersättning utbetalades sammanlagt i runt tal 142 000 kronor. I överensstämmelse med riksdagens beslut utfärdades därefter förordning den 15 december 1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket (monopolförordningen) samt förordning samma dag (nr 437) om vad iakttagas skall i avseende å införande av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket (ersättningsförordningen). Sistnämnda förordning trädde i kraft den 1 januari 1915 och monopolförordningen den 1 juni samma år. Sammanfattning. Enligt statsmakternas beslut utformades sålunda det svenska tobaksmonopolet såsom ett partiellt monopol. Det avsåg enligt monopolförordningens 1 § allenast tillverkningen av tobaksvaror, varemot od-

31 lingen av tobak och handeln med tobaksfabrikat voro fria (3 och 5 §§). Som konsekvens av tillverkningsmonopolet tillkom importen av råtobak med ett obetydligt undantag uteslutande monopolet (2 §). Importen av färdiga tobaksvaror tilläts däremot — förutom i mindre kvantiteter för resande från utrikes ort — icke blott för monopolet utan ock för envar tobakshandlare (22 §). Friheten för odlingen, handeln och importen begränsades dock såtillvida, att vissa av tillverkningsmonopolet föranledda kontrollföreskrifter måste iakttagas. Enligt monopolförordningens ursprungliga avfattning utgick för av tobakshandlande importerad tobaksvara, förutom tull, en licensavgift, som utgjordes av den å varan enligt 18 § monopolförordningen belöpande skatten ävensom av ett belopp, motsvarande vad monopolets utövare pålade tobaksvara med samma priskurantpris för täckande av sina omkostnader och vinst. Sistnämnda belopp fastställdes ursprungligen till 13 procent, men höjdes år 1920 till 18 procent av priskurantpriset. Den i 18 § stadgade skatten utgjorde för varje varuslag fastställt procenttal av priskurantpriset och drabbade importerade och inom riket tillverkade tobaksvaror lika. Skyddet för den inhemska tillverkningen utgjordes sålunda av tullen och den andel av licensavgiften, som monopolets utövare ägde behålla. Priskurantpriset å importerade tobaksvaror skulle, jämlikt 22 § 2 mom. fjärde stycket monopolförordningen, bestämmas av monopolets utövare till det belopp, importören önskade erhålla för varan. Licensavgiften skulle inberäknas i priskurantpriset. År 1921 tillkom ett nytt stycke i 22 § 2 mom. vari stadgas, att där det av importören uppgivna priskurantpriset befinnes uppenbart för lågt i förhållande till varans värde, till utgångspunkt för licensavgiftens bestämmande i stället för priskurantpriset skall tagas det värde, som varan med hänsyn till inom landet gängse priser å tobaksvaror, enligt av monopolets utövare verkställd uppskattning, skäligen kan anses äga i detaljhandel. Utövandet av statens monopolrätt överläts, som bekant, till ett för ändamålet bildat bolag, aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet, i vilket staten förvärvade aktiemajoriteten. Numera utgör bolagets aktiekapital 30 miljoner kronor, därav 29 miljoner kronor i stamaktier tillhöriga staten samt 1 miljon kronor i preferensaktier tillhöriga enskilda personer. Monopolbolaget började sin verksamhet den 1 juni 1915. 1922 års riksdag. Vid 1922 års riksdag framlades (i proposition nr 14) förslag till förordning angående särskild skatt å tobaksvaror att gälla till och med den 30 juni 1923. Enligt propositionen, som grundats på förslag av särskilt tillkallad utredningsman, skulle utöver den i 18 § monopolförordningen stadgade skatten utgå en särskild skatt, för cigarrer, cigarrcigarretter och cigarretter beräknad efter stycketal och för tobaksvaror av andra slag per kilogram. Syftet med förslaget angavs i första hand vara att be-

32 r e d a s t a t s v e r k e t ö k a d e i n k o m s t e r . E m e l l e r t i d i n n e b a r förslaget även, att imp o r t e r a d e t o b a k s v a r o r skulle d r a b b a s a v h ö g r e s k a t t ä n i n o m r i k e t tillverk a d e . D ä r u t i n n a n f r a m l a d e chefen för f i n a n s d e p a r t e m e n t e t (statsrådet Thorsson) följande motivering: Importen av tobaksvaror hotar att taga en allt större omfattning och bar redan inverkat menligt på den inhemska tillverkningen samt nödgat tobaksmonopolet att vidtaga en långt gående reducering av arbetarstammen. Orsaken till denna stegrade import ligger framför allt däri, att konkurrensen å den inhemska tobaksmarknaden till alldeles övervägande del härrör från länder med i hög grad deprecierade valutor. I det stora hela kunna därför utan tvivel importerade tobaksvaror bära en tyngre skattebelastning än de inom riket tillverkade. En differentiering med hänsyn till olika valulaförhållanden mellan skattesatserna å tobaksvaror från olika länder lärer av praktiska skäl vara utesluten. Då statens förhållande till tobakshanteringen ordnats från den utgångspunkten, att hanteringen borde utnyttjas såsom en av statsverkets viktigare inkomstkällor och de importerade tobaksvarorna synas mig skäligen kunna med större an part än hittills bidraga till tobaksskatten, finner jag mig böra biträda förslaget om högre skattesatser för importerade än för inhemska tobaksvaror. I detta sammanhang förtjänar också framhållas den svåra ställning en tobaksarbetare iråkar, därest han tvingas lämna sin anställning hos monopolbolaget. En sådan arbetare har nämligen, i motsats till flertalet andra industriarbetare, icke möjlighet att inom landet finna användning för sin yrkesspecialitet vid andra företag. I bevillningsutskottets betänkande (nr 5) i a n l e d n i n g av n u i f r å g a v a r a n d e p r o p o s i t i o n a n f ö r d e s efter en r e d o g ö r e l s e för 1914 å r s b e s t ä m m e l s e r o m b e skattningen av tobakshandlarnas import: Det framgår av vad sålunda återgivits, att den avvikelse från monopoltanken, som medgivandet av import för försäljning innebär, av lagstiftaren ansetts ekonomiskt försvarlig endast under förutsättning att genom särskilda väl avvägda anordningar i beskattningsväg monopolet erhölle ett effektivt skydd för att kunna tjäna sitt ändamål att tillföra statsverket beräknad inkomst. Det förhållande mellan monopolet och importhandeln, som lagstiftaren sålunda velat skapa, kännetecknades därav, att monopolets utövare skulle erhålla ett skydd, som dels beredde monopolet lika stor vinst av den av enskilda bedrivna importen som av egen import och dels effektivt säkerställde monopolet mot att överflyglas av konkurrensen med den enskilda importen. I detta dubbla syfte tillkommo bestämmelserna om beskattningen av tobakshandlarnas import. Utskottet f r a m h ö l l vidare, att f ö r h å l l a n d e n a d å m e r a m e d g i v i t i m p o r t h a n d e l n betydligt s t ö r r e m ö j l i g h e t e r ä n i b ö r j a n a v m o n o p o l e t s v e r k s a m h e t att f i n n a a v s ä t t n i n g för u t l ä n d s k a t o b a k s v a r o r . Särskilt siffrorna för cigarrer vittnade om en överhandtagande konkurrens från importhandeln. Om det förhållande mellan den senare och den inhemska tillverkningen, vilket rådde under åren 1916 och 1917, då importhandeln utgjorde omkring 28 procent av tillverkningen inom landet, finge anses ungefär beteckna det jämviktsläge, som monopollagstiftaren avsett att skapa, så syntes det uppenbart, att siffrorna för verksamhetsåret 1921, då motsvarande procentsiffra mer än fördubblats, angåve en tillväxt av importhandeln på den inhemska tillverkningens bekostnad, vilken lagstiftaren icke kunde lämna obeaktad 1 . I fråga om cigarrcigar1 Ett diagram över förhållandet mellan tobakshandlandenas hela import och den totala konsumtionen av tobaksvaror åren 1916—39 återfinnes å s. 85. Jfr även den å s. 80 intagna tabellen.

retter, anförde utskottet vidare, hade importhandelns tillväxt icke tillnärmelsevis samma betydelse. Men tendensen vore även i fråga om sistnämnda varuslag oförtydbar. Handlandenas import av cigarrcigarretter hade sedan 1916 ökats med drygt 400 procent mot en motsvarande ökning för monopolets försäljning av omkring 75 procent. Även siffrorna för cigarretter utvisade för importhandeln väsentligt större tillväxt än för monopolförsäljningen. Utskottet fann sålunda, att den rubbade jämvikten mellan tobaksmonopolets försäljning och tobakshandlarnas import måste väcka farhågor för att det ekonomiska resultatet av monopolverksamheten skulle avsevärt förryckas och därmed ett betydande statsfinansiellt intresse i viss grad äventyras. För utskottet hade det därför framstått såsom av förhållandena påkallat, att ändringar i tobaksbeskattningen vidtoges i syfte att återställa det vid monopolets införande avsedda jämviktsläget. Med avstyrkande av ett motionsvis framställt förslag om, bland annat, likformig skattehöjning för importerade och inom riket tillverkade tobaksvaror, anslöt sig utskottet sålunda i princip till förslaget om en till viss tid begränsad tilläggsbeskattning av vissa tobaksvaror, så anordnad att den hårdare drabbade importerade än av monopolet tillverkade varor. Beträffande tillläggsskattens utformning anfördes, att utskottet övervägt även andra möjligheter att anordna en extra tobaksbeskattning, än den i propositionen föreslagna, men — med hänsyn till önskvärdheten av ett snabbt avgörande och till skattens natur av en tillfällig påbyggnad till tobaksbeskattningen — utan att i allo ansluta sig till motiveringen för departementschefens förslag, funnit sig kunna förorda detta. I fråga om beskattningens avpassande beträffande de särskilda slagen av tobaksvaror föreslog utskottet vissa jämkningar i propositionen. Utskottet fann sålunda, bland annat, något lägre styckeskatt för importerade cigarrer och cigarretter, än i propositionen föreslagits, tillfyllest för tillgodoseende av syftet att återställa det år 1914 skapade läget. Riksdagen godkände utskottets betänkande. Den i överensstämmelse med riksdagens beslut utfärdade förordningen i ämnet trädde i kraft den 1 mars 1922 och skulle gälla till och med den 30 juni 1923. Förordningen erhöll tillämplighet jämväl å sådana av handlande med tobaksvaror till riket införda, i tullverkets förvar befintliga tobaksvaror, för vilka före den 9 januari 1922 licensavgift icke erlagts. I avbidan på riksdagens beslut hade nämligen ett tillfälligt importförbud å tobak gällt under tiden 9 januari—28 februari 1922. Enligt förordningen utgick särskild skatt med följande belopp:

Cigarrer Cigarrcigarretter Cigarretter

För till riket införda tobaksvaror

0'4 öre för 1 st 1*50 kronor » 1 kg 0'7 0 » » 1 » 0'30 » » 1 »

4 öre för 1 st 2-5 » » 1 » 1 » » 1 » 4 kronor » 1 kg 4 » »1 » 4 » » 1 »

,

Karvad tobak , Spinn-, press- och rulltobak Snus , 3—408950.

För i riket tillverkade tobaksvaror

34 1923 års riksdag. 1922 å r s f ö r o r d n i n g v a r , s å s o m n ä m n t s , a v s e d d a t t gälla till och m e d den 30 j u n i 1923. I p r o p o s i t i o n (nr 113) till 1923 å r s r i k s d a g föreslogs emellertid att f ö r o r d n i n g e n , m e d vissa ä n d r i n g a r , skulle e r h å l l a t i l l ä m p n i n g u n d e r y t t e r l i g a r e ett år. Departementschefen (statsrådet Thorsson) anförde därvid, att när år 1922 med hänsyn till statsfinansernas läge förslaget om en särskild skatt å tobaksvaror framlagts, denna skatt fått sin särskilda utformning på grund av den alltmer ökade importen av tobaksvaror av enskilda handlande, vilken hotat att helt kasta om det förhållande, som man vid tobaksmonopolets införande tänkt sig mellan den inhemska tillverkningen och importen. Det berättigade i denna synpunkt framginge med all önskvärd tydlighet därav, att, medan tobakshandlandenas import av cigarrer år 1916 uppgått till 28-7 och år 1917 till 274 procent av monopolbolagets försäljning, motsvarande siffra år 1921 utgjort 57 2. Även för övriga varor, speciellt cigarrcigarretter, hade visat sig en motsvarande tendens. Den beslutade särskilda skatten hade i huvudsak återställt den rubbade jämvikten. Beträffande cigarrer hade tobakshandlandenas import år 1922 icke utgjort mer än 205 procent av monopolbolagets försäljning, vilket betecknade en nedgång under 1916 och 1917 års siffror. Även i fråga om övriga varuslag hade en nedgång i förhållande till år 1921 visat sig, mindre dock för röktobak än för andra varor. För cigarrcigarretter och röktobak vore dock fortfarande 1922 års siffror för importörerna förmånligare än 1916 och 1917 års; beträffande röktobak hade importen år 1916 utgjort 8 9 procent och år 1917 58 procent av försäljningen mot 153 procent år 1922. Ett medräknande av siffrorna för januari 1923 skulle hava utvisat ett för importörerna i det hela något gynnsammare resultat än de för kalenderåret 1922 erhållna. Det borde emellertid bemärkas, att hela nedgången i importen icke vore att tillskriva den särskilda skatten utan delvis vore beroende därav, att monopolbolaget för att vinna avsättning för sina tillverkningar beviljat detaljhandlandena betydande rabatter i förhållande till dessas inköp under året, varigenom importörernas konkurrensmöjligheter tillfälligt försvagats. Ehuru det statsfinansiella läget gjorde en särskild skatt å tobaksvaror oundgängligen erforderlig även under budgetåret 1923/24, fann departementschefen det erforderliga finansiella resultatet av den särskilda skatten böra nås på grundval av andra skattesatser än de dittills gällande. De särskilt gynnsamma importmöjligheter, som valutaförhållandena tidigare medfört, kunde anses under den sista tiden icke hava förelegat i samma grad som tidigare. Det hade därför synts departementschefen sannolikt att en jämkning av skattesatserna för den särskilda skatten skulle kunna genomföras. Departementschefen hade fördenskull under hand inhämtat förslag i ämnet från den av Kungl. Maj:t utsedde jourhavande direktören i monopolbolaget, vilken i ärendet samrått med bolagets verkställande direktör. Detta förslag innebure, att den särskilda skatten skulle sänkas beträffande importerade varor för cigarrer med 1 öre, för cigarrcigarretter med 07 öre och för cigarretter med 03 öre, men att å andra sidan en höjning skulle äga rum för inhemska varor, så att skatt skulle utgå för inhemska cigarrer med 08 öre, cigarrcigarretter med 06 öre och cigarretter med 05 öre, medan särskild skatt tidigare utgått endast för inhemska cigarretter med 04 öre, allt per styck. Det hade meddelats, att de sålunda föreslagna skattesatserna för inhemska varor vore de högsta, som monopolbolaget skulle kunna bära utan ändring i den prispolitik, vilken vore nödvändig för ett vidmakthållande av produktionen vid sådan höjd, att ett något så när tillfredsställande inkomstresultat kunde uppnås. Importen av tuggtobak och snus hade — fortsatte departementschefen — allt sedan monopolets tillkomst saknat egentlig betydelse. Något skäl till ändring i de lör dessa varuslag gällande skattesatserna i syfte att lätta importen syntes på den

35 grund ej förefinnas. I fråga om röktobak kunde importörerna för år 1922 uppvisa en siffra, som för dem ställde sig betydligt förmånligare än 1916 och 1917 års motsvarande siffror. Ej heller beträffande dessa varuslag funnes därför anledning till ändring i gällande bestämmelser. Departementschefen framhöll, att de ifrågasatta nya skattesatserna innebure en betydande förskjutning till importörernas förmån. I fråga om cigarrer skulle inträda i det närmaste en halvering av det utav den särskilda skatten meddelade skyddet, beträffande cigarrcigarretter skulle skyddet bli mindre än hälften, beträffande cigarretter skulle det gå ned till omkring en tredjedel av det dittills gällande. Uppenbarligen skulle en reglering av skattesatserna i denna riktning för importörerna innebära en högst avsevärd förbättring i deras ställning. Redan vid tobaksmonopolets tillkomst hade emellertid statsmakterna genom sin utformning av tullsatser m. m. givit uttryck åt den uppfattningen, att åtgärder borde vidtagas för upprätthållande av den inhemska tillverkningen, så att denna ej skulle komma att allt för mycket inkräktas av importen. Departementschefen vidhölle ock sin år 1922 uttalade uppfattning, att bolagets tillverkning såsom underlag för en statens speciellt skapade inkomstkälla borde bedömas efter en särskild måttstock. På dessa grunder vore det fortfarande påkallat att vidmakthålla en sådan skillnad mellan skattesatserna för inhemska och införda varor, att ej tillståndet före den särskilda skattens tillkomst kunde befaras återinträda. Att minska denna skillnad utöver vad som skett i det framlagda förslaget syntes icke tillrådligt. Ej heller vore det under dåvarande förhållanden möjligt att för såväl inhemska som importerade varor med bibehållande av nyss angivna skillnad sänka skattesatserna. Departementschefen ansåg sig alltså böra förorda de sålunda ifrågasatta omläggningarna av skattesatserna för cigarrer, cigarrcigarretter och cigarretter, medan övriga skattesatser skulle lämnas oförändrade. I enlighet m e d bevillningsutskottets h e m s t ä l l a n a n t o g riksdagen det i p r o p o s i t i o n e n f r a m l a g d a förslaget (skrivelse n r 135) m e n f r a m h ö l l d ä r v i d följande: Statsverkets inkomster av tobakshanteringen inflyta — bortsett från ej mindre den kronoskatt, aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet har att erlägga, än även utdelningen å de preferensaktier i nämnda bolag, i vilka en mindre del av pensionsförsäkringsfonden är placerad — enligt de från monopolets början gällande bestämmelserna i tre olika former, nämligen dels såsom utdelning å de staten tillhöriga samtliga stamaktierna i bolaget, dels såsom tobaksskatt, vilken utgår med belopp motsvarande vissa procent av priskurantpriset eller varans värde, och dels såsom tullavgifter. Till nämnda skatteformer kommer såsom en fjärde den år 1922 införda särskilda skatten. Den skattebelastning, som sålunda samfällt påvilar tobaksvarorna, är otvivelaktigt synnerligen stark. Därest det kommer att visa sig nödvändigt att även framdeles av tobaken uttaga mera än som inflyter enligt de ursprungliga bestämmelserna, synes det vara lämpligt att taga under omprövning, huruvida tobaksbeskattningen, sådan densamma för närvarande är ordnad, är ur de olika ekonomiska och statsfinansiella synpunkter, som inverka på frågans bedömande, fullt tillfredsställande. 1922 å r s f ö r o r d n i n g , m e d i det f ö r e g å e n d e a n g i v n a ä n d r i n g a r , erhöll sål u n d a f ö r l ä n g d giltighet till och m e d d e n 30 j u n i 1924. De ä n d r a d e s k a t t e s a t s e r n a t i l l ä m p a d e s f r å n o c h m e d d e n 1 juli 1923.

36 1924 års riksdag. Det å r 1915 m e l l a n s v e n s k a s t a t e n o c h a k t i e b o l a g e t Svenska tobaksmonopolet avslutade kontraktet om utövandet av statens t o b a k s m o n o p o l gällde till u t g å n g e n av å r 1924. I p r o p o s i t i o n (nr 192) till sistnämnda års riksdag angående statsmonopolet å tobakstillverkningen i riket, b e h a n d l a d e s åtskilliga för t o b a k s h a n d e l n s gestaltning betydelsefulla frågor. P r o p o s i t i o n e n s i n n e h å l l k a n s a m m a n f a t t a s i t r e h u v u d a v d e l n i n g a r , nämligen 1) f r å g a n o m f ö r l ä n g d o k t r o j för a k t i e b o l a g e t S v e n s k a t o b a k s m o n o p o l e t ; 2) f r å g a n o m t o b a k s b e s k a t t n i n g e n s f r a m t i d a o r d n a n d e ; s a m t 3) speciella ö n s k e m å l , särskilt i n o m d e t a l j - o c h i m p o r t h a n d e l n m e d t o b a k s varor. 1.

Frågan

om förlängd

oktroj

för

monopolbolaget.

I propositionen lämnades först en översikt över tobaksmonopolets införande, monopolbolagets tillkomst samt dess dittillsvarande verksamhet. Departementschefen (statsrådet Beskow) erinrade vidare därom, att avsikten med tobaksmonopolet varit att för staten möjliggöra genomförandet av en tobaksbeskattning av tillräcklig elasticity för att medgiva uttagandet av de ökade inkomster, varav statsverket kunde komma i behov. I sådant hänseende kunde monopolet sägas hava väl infriat de förhoppningar, som ställts på detsamma. Statens inkomster av tobakshanteringen under de gångna monopolåren hade varit betydande, och det ville förefalla, som om dessa icke kunnat med ett annat skattesystem uttagas med större belopp, i allt fall icke utan att den konsumerande allmänheten i högre grad måst vidkännas ökade utgifter för tobaksförbrukningen. Samma skäl, som år 1914 åberopats till förmån för monopolets införande, kunde således, sedan den av monopolets införande betingade organisationen vunnit erforderlig fasthet, så mycket mer anföras till stöd för monopolets fortsatta bibehållande. Departementschefen berörde därefter, bland annat, tobaksmonopolets ställning till importen av tobaksvaror. Efter att hava erinrat om att den egentliga importhandeln enligt 1911 års betänkande i stort sett skulle upphöra, men att man med anledning av framställda invändningar, särskilt från tobakshandlarehåll, funnit sig böra frångå kommitterades förslag därutinnan, anförde departementschefen vidare: Vid tiden för förarbetena till tobaksmonopolets införande framhöll kommerskollegium i avgivet yttrande, att handlandenas fria importrätt enligt kollegiets åsikt utgjorde ett betydelsefujlt regulativ på monopolets arbetssätt, produkter och prissättning. Till detta uttalande kan jag giva min anslutning. Visserligen äro med den fria importen förenade åtskilliga olägenheter, från vilka icke kunna bortses. Den kan leda till inskränkningar i en efter förhållandena väl avpassad arbetarstam och medföra betänkliga rubbningar i en på viss konsumtion inriktad tillverkning med däri bundna kapitalvärden. Den kan ock vålla exempelvis ökade kostnader i form av annonser och annan reklam för den inhemska tillverkningen. Huru kännbara dessn olägenheter än kunna anses vara, måste dock importens obestridliga värde såsom reglerande faktor i förut angivna hänseenden bliva bestämmande för den fria importens bibehållande. Det är alltså av vikt, att importrätten icke så betungas, att den blir skenbar, likaväl som staten har ett omedelbart intresse av att importen icke tager sådan omfattning, att den alltför menligt inverkar på den inhemska näringen. Jag finner följaktligen icke skäl att i förevarande avseende ifrågasätta ändring i den hittills bestående ordningen. Till vissa av importörerna framställda anspråk på beredande åt dem av en ur olika synpunkter förbättrad ställning återkommer jag i det följande.

37 D e p a r t e m e n t s c h e f e n f ö r o r d a d e s å l u n d a t o b a k s m o n o p o l e t s f o r t b e s t å n d i dess d i t t i l l s v a r a n d e gestaltning ä v e n s o m att statens m o n o p o l r ä t t alltfort skulle u p p låtas åt aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet. 2.

Frågan

om tobaksbeskaltningens

framtida

ordnande.

D e p a r t e m e n t s c h e f e n a n m ä l d e h ä r e f t e r den skrivelse, v a r i 1923 å r s r i k s d a g a n h å l l i t o m n ä r m a r e u t r e d n i n g i fråga o m t o b a k s b e s k a t t n i n g e n s o r d n a n d e , s a m t r e d o g j o r d e för g ä l l a n d e b e s t ä m m e l s e r a n g å e n d e tull o c h s k a t t å t o b a k . D e p a r t e m e n t s c h e f e n m e d d e l a d e v i d a r e , att i a n l e d n i n g av r i k s d a g e n s skrivelse en u t r e d n i n g i ä m n e t verkställts i n o m f i n a n s d e p a r t e m e n t e t . R e s u l t a t e n av d e n n a u n d e r s ö k n i n g h a d e s a m m a n f a t t a t s i en inom departementets lagbyrå upprättad promemoria a n g å e n d e t o b a k s b e s k a t t n i n g e n ä v e n s o m i därtill a n s l u t n a författningsförslag m . m . Ur i n n e h å l l e t i b e r ö r d a p r o m e m o r i a m å h ä r återgivas f ö l j a n d e : Med avseende å frågan om f o r m e r n a f ö r b e s k a t t n i n g e n föreslogs i promemorian, att tullen å såväl oarbetad som arbetad tobak skulle överföras till tobaksskatt, att uppbäras och redovisas av monopolets utövare. En dylik omläggning förutsatte, bland annat, en särskild förordning angående behandlingen av till riket inkommande tobaksvaror. Då borttagandet av skyldigheten att erlägga tullavgift för tobaksvaror medförde att rätten att upplägga sådana varor å nederlag och provianteringsfrilager upphörde, föreslogs i stället inrättande av en ny lagerinstitution, benämnd tobaksskattelager. Denna institution skulle ställas under överinseende av monopolets utövare mot gottgörelse för de kostnader, som lagerbokföring och bevakning föranledde. I promemorian framhölls, att nu berörda förslag skulle innebära tillmötesgående av ett från tobaksimportörernas sida framfört önskemål att med avseende å skyldigheten att erlägga avgifter vid import av färdiga tobaksvaror bringas i mindre ogynnsam ställning i jämförelse med monopolets utövare. Ärenden om erhållande av restitution av avgifter för tobaksvaror, vilka utlämnats till försäljning men av en eller annan anledning visat sig osäljbara, behövde praktiskt taget icke vidare komma under myndigheternas behandling. Möjligheten för importören att å tobaksskattelager utvälja just den vara, han vid tillfället hade utsikt att få försälja, samt undersöka beskaffenheten av denna ävensom att begränsa uttagningen från lagret till den varukvantitet, som med visshet kunde beräknas åtgå, måste nämligen få till följd, att behov av avgiftsrestitution icke längre komme att föreligga. Beträffande g r u n d e r n a f ö r b e s k a t t n i n g e n s a n o r d n a n d e avvisades i promemorian tanken att vid avskaffandet av den efter vikt utgående tullen å tobaksvaror bibehålla en viktbeskattning i fråga om cigarrer, cigarrcigarretter och cigarretter vid sidan av den procentuella värdebeskattningen. Det anfördes, att vikttullen i sina verkningar i stort sett sammanfölle med en styckeskatt. Ett uttagande av de till skatt sammanförda avgifterna med utgångspunkt från stycketal beträffande de nyss nämnda varuslagen samt från vikt beträffande övriga tobaksvaror ifrågasattes alltså. I promemorian anfördes härefter: Den ordinarie tobaksskatten utgår efter värdet å tobaksvaran, medan den särskilda skatten utgår å själva myckenheten. Det lärer knappast råda delade meningar därom, att en tobaksvara huvudsakligen bör beskattas efter värde. Medan en procentuell värdebeskattning drabbar den dyrare varan hårdare än den billigare, verkar däremot en styckebelastning degressivt. Vid tobaksbeskattningens införande i vårt

38 land anordnades också beskattningen — med bortseende således från den efter vikt utgående tullen — uteslutande som en procentuell belastning efter värdet. Först med den särskilda skattens införande är 1922 frångicks såtillvida denna ståndpunkt, som nämnda skatt utmättes efter stycketal. Särskilda skäl kunde anses tala härför. Dels var skatten extraordinär och tjänade i främsta rummet statsfinansiella syften, vilka, dä priserna voro i sjunkande, kunde säkrare tillgodoses genom en av varuvärdet oberoende styckebeskattning. Dels hade den särskilda skatten såtillvida en bestämd uppgift att fylla, som den avsäg att förhindra den på grund av de rådande valutaförhållandena alltför starka importen av utländska varor och dennas ogynnsamma inverkan pä avsättningen av den inhemska tillverkningen. Da importen framförallt omfattade varor i prislägen, som för importen voro anmärkningsvärt laga, verkade givetvis i detta hänseende en styckebeskattning effektivare. Mot en ökad värdebeskattning har, bland annat, anförts det skäl, att en procentuell beräkningsgrund vid högre procentsatser har benägenhet att pä ett oproportionerligt sätt höja priset ä tobaksvaror, som saluhållas i smärre, bättre utförda förpackningar. Detta skäl torde näppeligen kunna tillmätas avgörande betydelse. Redan nu förekommer, att samma varuslag tillhandahållas i olika förpackningar, en enklare och en bättre, och framhållna ojämnheter i beskattningen i angivna hänseende torde därigenom undanröjas. För övrigt mä anmärkas att de i den särskilda skatten numera ingående skattesatserna i procent av priskurantpriset äro jämförelsevis låga. Den förskjutning från värde- till styckebeskattning, som uppkom genom den särskilda skattens införande är 1922, synes nu knappast behöva vidare upprätthällas. En återgång till förhållandena före den särskilda skattens införande såtillvida, att den ordinarie och särskilda skatten sammanslås till en efter värdet utgående procentuell skatt, förordas. Genom en dylik återgång beredes jämväl möjlighet att lättare möta den prissänkning, som torde komma att bliva nödvändig. Att låta jämväl den frän tull överflyttade skatten utgå efter värde har däremot ansetts icke böra ifrägakomma. Likaväl som en alltför hård styckebelastning kan verka rent prohibitivt i fråga om de billigare tobaksvarorna, kan en uteslutande efter värde lagd procentuell beskattning lätt nog, da alltför höga procentsatser komma till tillämpning, medföra samma verkan i fråga om varor i högre prislägen. Härtill kommer det statsfinansiella skälet, att statsinkomsterna vid hastiga förändringar i prisförhållandena med lätthet kunna ofördelaktigt påverkas av en proportionell skatt. Den mot tull svarande och huvudsakligen som skydd för den inhemska tillverkningen tjänande stycke-, respektive viktbelastningen verkar i bada dessa hänseenden utjämnande. I p r o m e m o r i a n framhölls v i d a r e : Monopolbolaget hade under flertalet verksamhetsår kunnat uppvisa betydande vinst å rörelsen. Såsom den ojämförligt största delägaren i bolaget hade visserligen staten erhållit större delen av dessa vinster. Den inkomst utöver skälig ränta ä aktiekapitalet, som staten ville erhålla ur tobakshanteringen, syntes emellertid för framtiden böra uttagas i form av skatt. Vinstmarginalens storlek borde med andra ord minskas och från vinst till skatt överföras så mycket, att vinsten beräknades icke komma att överstiga skälig inkomst å rörelsen. En dylik omläggning borde verkställas successivt. Redan nu borde dock 3 procent å totalomsättningen kunna överföras från vinst till skatt och tobaksskatten samtidigt höjas i motsvarande män. I samband därmed borde monopolbolagets andel i licensavgifter, då 18 procent, sänkas till 15 procent av priskurantpriset. Tillika syntes sistnämnda procentsats genom ändring i monopolförordningen böra fastsläs som maximum. Vid behandlingen av frågan om s k a t t e b e l a s t n i n g e n s fördelning framhölls i promemorian, att under de senaste åren tobakskonsumtionen nedgått avsevärt och att nedgången drabbat olika varuslag högst olika. Den utan jämförelse största minskningen företedde cigarrerna. Försäljningen av cigarrcigarretter och röktobak hade däremot ökat. Försäljningen av cigarretter, tuggtobak och snus hade

39 nedgått något. Vid avvägandet av skattesatserna de olika varuslagen emellan kunde denna förskjutning icke lämnas å sido. Hänsyn borde tagas till de olika varornas förmåga att bära skatten. Fördenskull föreslogs — bortsett från överföringen av vinst till skatt — vid genomsnittliga prislägen ungefär enahanda eller möjligen något mindre skatt än den då utgående för cigarrer och cigarretter, varemot cigarrcigarretter och framförallt röktobak ansågs kunna bära en högre beskattning. Avvägandet borde ske så, att den totala avkastningen av tobaksskatten å alla varuslag gemensamt lämnade ett belopp, som med ungefär 3 procent, i enlighet med vad i det föregående sagts, överstege det belopp, som skulle erhållas med gällande tull- och skattesatser vid oförändrad omsättning och oförändrade priser. Beträffande f ö r h å l l a n d e t m e l l a n d e n i n h e m s k a t i l l v e r k n i n g e n o c h i m p o r t e n anmärktes i promemorian att detta under år 1923 i stort sett varit detsamma som under monopolbolagets första verksamhetsår. Det tidigare jämviktsläge, som under krisåren rubbats men år 1922 återställts genom den särskilda skatten, kunde således sägas fortbestå, och den år 1923 vidtagna sänkningen i denna skatt syntes icke hava övat någon ogynnsam inverkan i förevarande avseende. Den merbelastning, som utöver tullen åvilade de importerade varorna, syntes dock fortfarande i viss mån böra bestå, så att ej tillståndet före den särskilda skattens införande kunde befaras återinträda. Vad till en början anginge cigarrer och cigarrcigarretter syntes sålunda denna extra belastning böra bibehållas. Den syntes emellertid böra utgå procentuellt efter värdet. I genomsnittliga prislägen bleve skillnaden mellan en stycke- och värdebelastning icke stor. I de billigare prislägena medförde värdebeskattningen den förmån för importörerna, att någon större möjlighet till import av jämförelsevis billiga varor bereddes. Vad beträffade de högre prislägena innebure beskattningen efter värde en sakta skeende höjning av belastningen. Då det huvudsakligen vore cigarrer i de högre prislägena, som lede av konkurrensen från importen, innebure den föreslagna belastningen, såvitt avsåge cigarrer, ett stöd för den inhemska cigarrarbetarstammen, som huvudsakligen sysselsattes med tillverkning av dyrare cigarrer. I den mån värdebeskattningen drabbade varor, som vore dyrare än de av monopolbolaget överhuvud tillverkade, komme den att enbart verka som en finanstull. Vidkommande äter cigarretter och röktobak syntes den extra merbelastningen kunna helt eftergivas. Genomsnittspriserna för de av handlandena importerade cigarretterna och röktobaken låge nämligen så väsentligt högre än genomsnittspriset för monopolets varor, att skyddet för dessa senare syntes utan denna merbelastning vara fullt tillräckligt. I fråga om röktobaken syntes till och med tullskyddet böra borttagas såsom dämera obehövligt. Under senare tid hade nämligen monopolbolaget visat sig fullt konkurrenskraftigt med avseende å denna tobaksvara. Vid bedömandet av skillnaden i belastningen mellan inom landet tillverkade och importerade tobaksvaror syntes ytterligare böra beaktas, att den del av licensavgiften, som tillf olle monopolbolaget, nedsattes från 18 till 15 procent. I promemorian framställdes till sist med vissa tabeller närmare belysta förslag rörande skattesatsernas avvägning. Efter en redogörelse för avgivna y t t r a n d e n över p r o m e m o r i a n u t t a l a d e dep a r t e m e n t s c h e f e n för egen del sin a n s l u t n i n g i det s t o r a h e l a till de synp u n k t e r , som i p r o m e m o r i a n a n l a g t s p å f r å g a n o m t o b a k s b e s k a t t n i n g e n s framtida ordnande. Departementschefen förordade sålunda förslagen om överföring av tull till tobaksskatt beträffande såväl oarbetad tobak som färdiga tobaksvaror samt om införande av tobaksskattelager. Vad angår frågan om överförande av vinst till skatt förklarade sig departementschefen kunna i allo dela den i promemorian framkomna uppfattningen, att den inkomst, som staten ville erhålla ur tobakshanteringen, för framtiden borde i större utsträckning uttagas i form av skatt, medan utdelningen å såväl stam-

40 aktie- som preferensaktiekapitalet borde kunna icke oväsentligt nedsättas. Vidare biträdde departementschefen förslaget, att tills vidare 3 procent av monopolbolagets totalomsättning överfördes frän vinst till skatt och att i samband därmed tobaksskatten höjdes med motsvarande procent. Däremot fann departementschefen monopolbolagets andel i licensavgifter omedelbart kunna sänkas till 14 i stället för såsom föreslagits 15 procent av priskurantpriset. B e t r ä f f a n d e slutligen själva b e s k a t t n i n g e n a n f ö r d e d e p a r t e m e n t s c h e f e n bland annat: Den i promemorian föreslagna fördelningen av skatt å de olika varuslagen syntes i stort sett vara väl avvägd. Dock syntes cigarretter kunna beskattas något hårdare samt skatten för cigarrcigarretter och röktobak minskas i motsvarande mån. Såvitt gällde den inhemska tillverkningen föreslogs alltså, i fråga om cigarretter att styckeskatten höjdes från 0 i öre till 0-2 öre per styck, i fråga om cigarrcigarretter att styckeskatten sänktes frän 05 till 04 öre samt i fråga om röktobak att den efter värdet utgående skatten sänktes frän 40 till 35 procent av priskurantpriset. Ungefär motsvarande ändringar syntes böra vidtagas i fråga om till riket införd tobaksvara. I fråga om merbelastningen å importerad vara hade monopolbolagets stgrelse föreslagit, att beskattningen efter myckenhet skulle bibehållas i större utsträckning än i promemorian ifrågasatts samt att i stället den procentuella skatten skulle nedsättas i proportion därtill. Till stöd därför hade huvudsakligen anförts, att det synts vara av särskild vikt, att skyddet bleve effektivt för monopolets varor i lägre prislägen än genomsnittspriserna för importvarorna under år 1923, d. v. s. i de med monopolets huvudtillverkning konkurrerande prislägena. Mot denna styrelsens uppfattning hade en ledamot anmält avvikande mening samt gjort gällande, att genom prisnedsättning å de i riket tillverkade varorna eventuellt erforderligt ytterligare skydd skulle kunna erhållas, utan att avkastningen av bolagets rörelse därigenom alltför mycket beskures. Slutligen hade tobaksengrossisternas förening hävdat, att ett genomförande av de i promemorian föreslagna skattesatserna skulle försämra i stället för förbättra importörernas redan brydsamma läge, en uppfattning vartill kommerskollegium syntes hava givit sin anslutning. De av majoriteten i styrelsen för monopolbolaget anförda skälen för ett utöver vad i promemorian föreslagits ökat skydd för de inom riket tillverkade varorna i angivna prislägen hade icke fullt övertygat departementschefen. Fastmera kunde departementschefen, principiellt sett, ansluta sig till de synpunkter, som utvecklats av reservanten inom styrelsen. Då departementschefen nämligen biträdde den i promemorian uttalade uppfattningen, att monopolbolaget i sin framtida prispolitik finge utgå därifrån, att bolaget allenast borde lämna skälig vinst ä rörelsen, förefölle det som om, därest skattesatserna i övrigt fastställdes i enlighet med vad i promemorian angivits, det av styrelsemajoriteten önskade skyddet i just angivna prislägen skulle kunna ernås genom en så småningom genomförd prissänkning. Men kunde så ske, syntes det icke vara erforderligt eller önskligt, att import mer eller mindre förhindrades i varje prisläge, som låge under de dåvarande importpriserna. Givet vore, att beskattningen borde så avvägas, att monopolvarorna i gällande genomsnittspris lägen och närmast därintill liggande icke utsattes för en alltför kännbar konkurrens från importens sida. Att däremot draga skyddsgränsen än högre och därvid så anordna skattesatserna, att varje import i prislägen under denna gräns omöjliggjordes, med andra ord inrätta ett monopol dels för monopolets utövare och dels för importen inom skilda, bestämt avgränsade prisområden syntes stå i strid med importverksamhetens uppgift att vara en regulator å monopoltillverkningen. Om departementschefen sålunda principiellt icke kunde giva sin anslutning till styrelsemajoritetens uppfattning, förelåge dock vissa skäl för beaktande av det utav majoriteten framlagda förslaget till ändrade skattesatser för till riket införda varor.

41 Dels syntes med hänsyn till det statsfinansiella läget möjligheterna till prissänkning under det kommande budgetaret i viss mån vara begränsade. Dels bjöde försiktigheten, att man även på förevarande område framginge med all möjlig varsamhet. Dels syntes de i promemorian föreslagna efter värde utgående skattesatserna för importen kunna och böra i någon mån sänkas. Av en vid promemorian fogad tabell framginge, att överföringen från vinst till skatt i förslaget sä genomförts, att, med utgångspunkt från 1923 års omsättning och genomsnittsprislägen, skatten för den inhemska tillverkningen höjts med 322 procent, medan motsvarande siffra för importen utgjorde 4i2 procent. Dä skattehöjningen rätteligen bort utgöra allenast 3 procent, hade i själva verket importen belastats 1-12 procent högre än vad som gällde för densamma. Denna ytterligare skatteökning, som lämnats omotiverad i promemorian, syntes icke böra ifrågakomma. Med beaktande av sitt tidigare framställda förslag om en viss hårdare belastning av cigarretter till förmån för cigarrcigarretter och röktobak framlade departementschefen därför ett jämkat förslag till skattesatser för importen. Med dessa skattesatser blev den sammanlagda höjningen av skatten för importerade varor 294 procent eller så nära 3 procent som varit möjligt. De av departementschefen föreslagna skattesatserna voro följande: För inom riket tillverkad vara Procent av priskurantpriset eller värdet

För till riket införd vara

Belopp för

Belopp för

1 st

1 st

1 k

ore 4

kronor

ore

Procent av priskurant1 kg priset eller värdet

kronor

Cigarrer

0-8

22 Cigarrcigarretter

0-4

28 Cigarretter

0-2

Röktobak

1-50

Tuggtobak

1-50

Snus

0-50

1-50

35 Sammanfattning. Det sålunda framlagda förslaget rörande tobaksbeskattningens ordnande kan sammanfattas på följande sätt: Tullavgifterna å såväl råtobak som färdiga tobaksvaror skulle överföras till en efter stycketal respektive vikt utgående skatt. Den ordinarie och den särskilda skatten skulle sammanslås till en efter värdet utgående procentuell skatt. Med bibehållande i övrigt av ungefär den dittillsvarande sammanlagda skattebelastningen å tobak och tobaksvaror skulle 3 procent av totalomsättningens belopp överföras från vinst till skatt, i samband varmed den i licensavgiften ingående andelen till monopolbolaget, som då utgick med 18 procent av priskurantpriset, skulle begränsas till högst 14 procent av samma pris. Skattesatserna de olika varuslagen emellan skulle så avvägas, att med utgångspunkt från den dåvarande skattebelastningen den föreslagna överföringen av vinst till skatt i huvudsak drabbade röktobak, som var lågt beskattad och som visat den ojämförligt kraftigaste omsättningen, samt därefter i fallande skala snus»

42 c i g a r r e t t e r , t u g g t o b a k och cigarrer. Den s e d a n å r 1922 i n f ö r d a m e r b e l a s t n i n g , s o m u t ö v e r t u l l e n åvilade d e i m p o r t e r a d e v a r o r n a , skulle b i b e h å l l a s , e h u r u m e d någon j ä m k n i n g nedåt. 3.

Särskilda

önskemål.

D e p a r t e m e n t s c h e f e n a n m ä l d e v i d a r e e n till h o n o m i n o v e m b e r 1923 ingiven f r a m s t ä l l n i n g , i vilken Svenska tobaksengrossisternas förening uttalat vissa ö n s k e m å l m e d avseende å i m p o r t h a n d e l n s ställning till t o b a k s m o n o p o l e t . F ö r e n i n g e n h a d e , b l a n d a n n a t , ifrågasatt, att i m p o r t ö r k å r e n skulle tillerk ä n n a s en rättsligt s k y d d a d och a v g r ä n s a d ställning s a m t att en a v v e c k l i n g eller u t l ö s n i n g skulle ske i syfte att förbehålla i m p o r t e n å t de i m p o r t ö r e r , s o m dittills h a f t i m p o r t till sitt h u v u d s a k l i g a n ä r i n g s f å n g . D ä r u t i n n a n h a d e föreningen anfört i huvudsak följande: Möjligheter hade saknats att bedöma en rationell handel på längre sikt på grund av legislativa ingripanden till importens nackdel, så snart denna visat ett någorlunda tillfredsställande utbyte. Därvid hade i synnerhet den särskilda skatten med dess retroaktiva verkningar haft en högst ogynnsam inverkan å importörernas ekonomiska ställning. Importen genom enskilda handlande borde begränsas till att avse förslagsvis 25 procent av tobaksomsättningen, beräknad efter varje föregående års statistik. Inom denna marginal skulle importörerna få fritt röra sig med garanti mot oförutsett intrång och extra pålagor, och varje importörs andel i den medgivna importmängden borde bliva beroende på importörens förmåga och penningvärdet. Eventuellt borde importmängden för envar av importörerna under ett år bestämmas i förhållande till storleken av importörens genomsnittliga import under föregående år. D e p a r t e m e n t s c h e f e n f ö r k l a r a d e sig icke k u n n a l ä m n a sin m e d v e r k a n till g e n o m f ö r a n d e av v a r e sig ö n s k e m å l e t o m en s ä r s k i l d ställning för i m p o r t ö r k å r e n eller b e g ä r a n o m en reglering av i m p o r t e n p å sätt ifrågasatts. E t t t i l l m ö t e s g å e n d e av dessa k r a v skulle u p p e n b a r l i g e n ä v e n t y r a det egentliga v ä r d e t m e d d e n fria i m p o r t e n s b e s t å n d j ä m s i d e s m e d m o n o p o l v e r k s a m h e t e n . D e p a r t e m e n t s c h e f e n övergick h ä r e f t e r till vissa u t a v n ä m n d a f ö r e n i n g f r a m s t ä l l d a ö n s k e m å l i fråga o m restitution av erlagd licensavgift. Framställningen innefattade begäran om rätt till restitution av licensavgift dels i den mån licensbehandlad varas priskurantpris nedsatts, dels i fall, då varan såsom skadad överlämnats till monopolets utövare för förstöring, dels ock där varan såsom bättre lämpad för den utländska marknaden reexporterats. Efter att ha berört vissa år 1919 tillkomna, av då rådande krisförhållanden påkallade bestämmelser angående restitution av erlagd licensavgift, uttalade departementschefen, att i monopolförordningen borde intagas uttrycklig föreskrift därom, att nedsättning i priskurantpriset för vara icke berättigade till återbekommande av erlagd licensavgift. Förslag om ett dylikt tillägg i monopolförordningen framlades också i propositionen. Då vara utan importörens vållande skadats före eller under licensbehandlingen samt till följd därav underkastats förstöring eller då vissa på licensavgiftens storlek inverkande misstag förekommit vid licensbehandlingen, ägde monopolbolagets styrelse enligt förklarande av Kungl. Maj:t medgiva restitution. Denna reglering av licensavgifter syntes böra, såsom innebärande allenast en rättelse av förelupna fel vid licensbehandlingen, även i fortsättningen bestå.

43 Vad anginge frågan om restitution av licensavgifter vid utförsel ur riket av tobaksvaror hade tillräckliga skäl ej visats föreligga för medgivande av en så omfattande och ur det allmännas synpunkt vansklig åtgärd. I övrigt syntes restitutionsfrågan vinna sin lösning genom införande av tobaksskattelager. Denna nya lagerinstitution komme att bereda importörerna ungefär samma ställning som monopolets utövare i avseende å rätten att få beskattningen av tobaksvaror förlagd så nära försäljningstillfället som möjligt samt hur ringa del som helst av dessa skattebelagd. Bevillningsutskottet (betänkande nr 35) fann i likhet med departementschefen skäl icke föreligga att frångå anordningen med statsmonopol å tobakstillverkningen eller att däri ifrågasätta någon ändring med avseende å monopolets allmänna utformning eller utövande. Likaledes ansåg sig utskottet böra förorda, att statens monopolrätt alltjämt upplätes åt aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet på i huvudsak oförändrade villkor. Den föreslagna omläggningen av tobaksbeskattningen gav icke utskottet anledning till erinran. De föreslagna skattesatserna syntes utskottet hava väl avpassats i syfte att lämna det med förslaget avsedda inkomstresultatet, och skattesatsernas avvägande å de särskilda varuslagen samt å inhemsk och importerad vara gav icke utskottet anledning till erinran. De i anledning av tobaksbeskattningens omläggning föreslagna författningsändringarna och nya författningarna hade utskottet funnit ändamålsenliga. Särskilt syntes utskottet införandet av den nya lagerinstitutionen, tobaksskattelager, för importörerna medföra ej ringa fördelar. Även med avseende å det av tobaksengrossisternas förening framställda yrkandet, att importörkåren måtte tillerkännas en rättsligt skyddad och avgränsad ställning, samt att en avveckling eller utlösning måtte ske i syfte att förbehålla importen åt de importörer, som dittills haft import till sitt huvudsakliga näringsfång, uttalade utskottet sin anslutning till departementschefens ståndpunkt. Med viss modifikation beträffande tobaksvaror, som införts före ikraftträdandet av den nya ordningen med tobaksskattelager, anslöt sig utskottet jämväl beträffande frågan om restitution av erlagda licensavgifter till de i propositionen framlagda förslagen. I nu berörda delar hemställde utskottet sålunda om bifall till propositionen. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan (skrivelse nr 150). De nya skattesatserna tillämpades från och med den 1 juli 1924. 1926 års riksdag. I proposition (nr 36) till 1926 års riksdag föreslogs — i enlighet med vad som förutsatts vid 1924 års riksdagsbeslut — ytterligare överföring av monopolbolagets vinst till skatt, nämligen med 4 procent av totalomsättningens belopp. Sålunda skulle värdeskatten för alla varuslag ökas med 4 procent och monopolbolagets andel av licensavgiften för handlandenas import nedsättas från 14 till 10 procent. Samtidigt föreslogs att sistnämnda procentsats i monopolförordningen skulle angivas som maximum. I samma proposition berördes vidare, bland annat, en i december 1925 till chefen för finansdepartementet ingiven framställning av Svenska tobaksengrossisternas förening.

44 Föreningen hade till en början meddelat, att föreningen med representanter för monopolbolaget överlagt om möjlighet till en omläggning av systemet för tobaksförsäljningen, innebärande den fria importhandelns avskaffande mot gottgörelse till näringsidkarna inom denna gren av handeln. Då föreningen emellertid förutsatt, att en prövning av berörda fråga icke kunde komma att äga rum vid 1926 års riksdag, hade föreningen anhållit om vidtagande av andra åtgärder i importörernas intresse. Under framhållande av att gällande skattesatser icke längre tilläte upprätthållande av importens ställning såsom nödig och nyttig regulator å monopolbolagets verksamhet, hade föreningen anhållit om nedsättning av skatten å importvarorna. Alternativt hade föreningen anhållit om övervägande, huruvida icke i samband med den ifrågasatta överföringen från monopolbolagets vinst till skatt den procentuella skatten å importerade varor kunde bliva oförändrad, oavsett att bolagets andel av licensavgiften reducerades till 10 procent. Vidare hade föreningen uttalat önskvärdheten av åtskilliga bestämmelser, avseende skydd för föreningens medlemmar gentemot den osunda konkurrens, som enligt föreningens förmenande förelåge inom importhandeln. Föreningen hade slutligen förklarat sig upprätthålla tidigare framställda önskemål, såsom licensrestitution för såväl skadade som reexporterade och till förstöring hembjudna varor. Beträffande de av föreningen upprepade önskemålen anförde departementschefen (statsrådet Wigforss), att dessa vid tidigare prövning funnits icke böra föranleda åtgärd. Enligt departementschefens mening förelåge icke heller nu anledning att bifalla föreningens framställning i berörda punkter. Vad angår beskattningen för tobaksimporten erinrade departementschefen, att de år 1924 beslutade skattesatserna inneburit någon förbättring av importhandelns ställning i skattehänseende. Importörernas intressen hade jämväl på andra sätt blivit tillgodosedda i samband med fastställandet av gällande skattesatser. De nu föreslagna ändringarna i beskattningen i ändamål att överföra viss del av monopolbolagets vinst till skatt medförde med hänsyn till licensavgiftens sänkning icke någon rubbning av importhandelns ställning. Väl ansåge departementschefen det vara angeläget, att förefintligheten av statens tobaksmonopol icke i och för sig försvårade importhandeln, men då de svårigheter, med vilka föreningen uppgivit sig hava att kämpa, icke syntes vara att tillskriva omständigheter, beroende av tobaksbeskattningen, hade departementschefen under förhandenvarande förhållanden icke funnit skäl biträda föreningens hemställan i övrigt. Bevillningsutskottet meddelade i sitt betänkande (nr 6) i anledning av nu ifrågavarande proposition, att Svenska tobaksengrossisternas förening i en till utskottet ingiven skrift uppgivit, att genom de år 1924 antagna skattesatserna importörernas ställning avsevärt försämrats. På grund därav hade föreningen anhållit, att antingen en omläggning av beskattningen måtte äga rum eller ock åtgärder vidtagas för inlösen av importfirmorna. Utskottet hade emellertid icke funnit skäl att under förhandenvarande förhållanden vidtaga någon åtgärd i anledning av skriften. I enlighet med utskottets hemställan bifölls propositionen av riksdagen (skrivelse n r 30). De nya skattesatserna tillämpades från och med den 1 mars 1926.

45 1927 års riksdag. I p r o p o s i t i o n (nr 187) till 1927 å r s r i k s d a g föreslogs a v statsfinansiella s k ä l h ö j n i n g a v t o b a k s s k a t t e n . I e n inom finansdepartementet upprättad, i p r o p o s i t i o n e n å b e r o p a d promemoria i ä m n e t a n f ö r d e s b l a n d a n n a t : Vid avvägande av de skattesatser, varigenom den åsyftade skatteökningen skutte åstadkommas, synes man till en början lämpligen böra tillse, huruvida beträffande något varuslag den inhemska tillverkningen visar sådan vinst, att ytterligare överföring från vinst till skatt kan äga rum. Där så icke är fallet bör i främsta rummet uppmärksammas, att icke genom av skatteförhöjning föranledd fördyring av tobaksvarorna någon mera betydande förskjutning i konsumtionen från dyrare till billigare varor äger rum. Genom en dylik förskjutning skulle nämligen dels vad staten angår det finansiella resultatet av skatteökningen äventyras, dels ock skada tillfogas tobaksmonopolet därigenom att vissa anläggningar och råmateriel icke komme till avsedd användning. Hänsyn bör alltså tagas till de olika tobaksvarornas så att säga relativa skatteförmåga. Sådana tobaksvaror, vilkas omsättning i följd av deras dyrhet visat nedåtgående eller stagnerande tendens, böra ur denna synpunkt icke bliva föremål för ökad beskattning, utan den ökade skattebördan bäras av de varuslag, vilka företett ökning i omsättningen eller beträffande vilka en mindre prisökning icke kan väntas medföra någon mera betydande konsumtionsminskning. Vidare bör beaktas, att det skydd, varav den inhemska tillverkningen ansetts vara i behov för att icke importen skall å densamma utöva en alltför ogynnsam inverkan, i stort sett bibehålies med de mindre jämkningar, vartill under de senaste åren inträffade förskjutningar i importen beträffande vissa varuslag kunna föranleda. Beträffande förbrukningen av tobaksvaror i riket under åren 1924—26 lämnades i promemorian åtskilliga sifferuppgifter, utvisande bland annat att omsättningen å inom riket tillverkade cigarrer något ökat medan omsättningen å importerade cigarrer avsevärt minskat. Jämväl beträffande cigarrcigarretter företedde importen sjunkande siffror såväl absolut som i förhållande till tobaksmonopolets försäljning. Vad cigarretter angår hade tobaksmonopolets försäljning av cigarretter utan munstycke under nämnda år utgjort respektive 1759, 1408 och 173 miljoner stycken med ett medelpris av 7-6, 8 och 69 öre. Motsvarande siffror för importen vore 68, 1058 och 106-2 miljoner stycken med ett medelpris av 86, 7-6 och 7-3 öre. Vad cigarretter anginge låge alltså medelpriserna för sådana varor, i fråga om vilka konkurrens faktiskt ägde rum, mycket nära varandra. Importens omfattning utgjorde i förhållande till tobaksmonopolets försäljning åren 1924—26 av cigarretter utan munstycke 38-7, 7 5 i och 61-4 procent. Beträffande röktobak hade tobaksmonopolets försäljning av egen tillverkning under ifrågavarande år varit i det närmaste konstant, medan importen starkt nedgått. R ö r a n d e s k a t t e b e l a s t n i n g e n å de s ä r s k i l d a va r u s l a g e n a n m ä r k t e s i p r o memorian bland annat: Cigarrer syntes icke böra beskattas hårdare, då en förhöjning av skattesatserna och en därav med stor sannolikhet föranledd prisökning troligen skulle medföra en förskjutning av konsumtionen till billigare tobaksvaror och därmed en minskning i skatteintäkten. Med hänsyn till de efter år 1924 starkt nedåtgående importsiffrorna föreslogs i stället en om ock obetydlig minskning av det höga skydd, den inhemska tillverkningen åtnjöte i fråga om detta varuslag, sålunda, att värdeskatten för importerade cigarrer nedsattes från 26 till 24 procent. En åtgärd i sådan riktning finge anses nödvändig för att importen skulle beträffande cigarrerna kunna fylla sin uppgift såsom reglerande faktor i avseende å kvaliteten av den inhemska tillverkningen. Jämväl cigarrcigarretterna företedde för de senaste åren starkt sjunkande importsiffror, under det att försäljningen av inhemsk tillverkning sedan år 1924 ej oväsent-

46 ligt stigit. Den inhemska tillverkningen av detta varuslag syntes lämna en sådan vinst, att en merbelastning i form av höjning av värdeskatten å den inhemska tillverkningen från 29 till 31 procent kunde genomföras utan större olägenhet. Även efter vidtagande av denna skatteökning skulle skyddet för den inhemska tillverkningen bliva fullt effektivt. Den påräknade ökningen i skatteintäkten borde till största delen uttagas ur cigarretterna. För den inhemska tillverkningen föreslogs en ökning av värdeskatten från 44 till 48 procent. Vad importen angår föreslogs en höjning av värdeskatten från 39 till 41 procent samt av styckeskatten från 1 till 1*2 öre. En dylik åtgärd innebure i fråga om skyddet för den inhemska tillverkningen ingen ändring beträffande cigarretter i prisläget 10 öre samt en om ock obetydlig ökning av skyddet i lägre och motsvarande minskning i högre prislägen. Denna avvägning av skyddet hade ansetts lämplig med hänsyn till att medelpriserna för cigarretter utan munstycke för importen och den inhemska tillverkningen läge helt nära varandra. Vidkommande röktobak av inhemsk tillverkning förefunnes en viss vinstmarginal, som medgåve ytterligare överföring av vinst till skatt. Denna åtgärd ansågs böra vidtagas på så sätt, att, med bibehållande av den till lika procenttal bestämda värdeskatten för den inhemska tillverkningen och importen, jämväl skatten efter myckenhet sattes till samma belopp, vilket för den inhemska tillverkningens del innebure en höjning av denna skatt från 1 krona till 1 krona 50 öre för kilogram. För monopolbolaget torde, med hänsyn till den betydande skillnaden i prisnivån beträffande inom riket tillverkad och importerad röktobak, den monopolbolaget tillkommande andelen i licensavgiften innebära ett fullt tillräckligt skydd. I y t t r a n d e över p r o m e m o r i a n a n f ö r d e styrelsen för aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet bland a n n a t följande: I skattetekniskt avseende gåve förslaget icke anledning till erinran i annan mån än i fråga om det skydd, som skulle beredas den inhemska tillverkningen av cigarrer och cigarretter gentemot importen av dessa varuslag. Vad först anginge den föreslagna minskningen i skyddet för cigarrer hade styrelsen i ett i september 1926 avgivet yttrande över en av Svenska tobaksengrossisternas förening gjord framställning yttrat sig om lämpligheten av att vidtaga en ändring i skattesatserna i och för genomförande av en minskning i gällande skydd. I detta yttrande hade betonats, hurusom vid en jämförelse mellan tobaksmonopolets försäljning och tobakshandlarnas import under åren 1923—26 det framginge, att importen alltjämt kunde upprätthållas i en omfattning, som måste anses vara tillräcklig för att ändamålet med handlandenas fria importrätt skulle anses uppfyllt. Styrelsen hade därför ansett det icke förefinnas anledning att vidtaga någon ändring i skattesatserna. Enär det kunde ifrågasättas, om icke det skydd, som tobaksmonopolets tillverkning av cigarrer åtnjöte, vore behövligt, för att icke denna tillverkning skulle bliva ogynnsamt ställd gentemot importen, ställde styrelsen sig tveksam mot deri föreslagna minskningen av skyddet. Vidkommande därefter skyddet för den inhemska cigarrettfabrikationen innebure förslaget att fördela skattehöjningen å importerade cigarretter i dels en höjning i värdeskatten och dels en skärpning av styckeskatten i viss mån en förbättring av skyddet, som vore i hög grad välbetänkt. På de i promemorian för denna åtgärd anförda skälen ansåge styrelsen det kunna ifrågasättas, huruvida icke någon ytterligare skärpning i styckeskatten för importerade cigarretter bort vidtagas utöver vad förslaget i detta hänseende innebure. E n l e d a m o t v a r skiljaktig från styrelsens u t t a l a n d e a n g å e n d e b e s k a t t n i n g e n a v i m p o r t e r a d e c i g a r r e t t e r och y t t r a d e b l a n d a n n a t : Ledamoten ansåge nu såsom tidigare, att möjligheten till import av tobaksvaror i längden vore den enda verkliga garantien för att kvaliteten å monopolbolagets

47 varor upprätthölles. Den totala importen av tobaksvaror hade, i priskurantpris räknat, under år. 1926 uppgått till icke fullt 12 procent av konsumtionens hela värde. Därvidlag förefunnes emellertid stor skillnad mellan olika varuslag. Sålunda hade, vad cigarrer beträffade, importen utgjort 17 procent av hela konsumtionen, vad antal beträffade, och 26 procent av konsumtionens hela värde, varemot importen av cigarretter i fråga om antal stannat vid något mera än 8 procent och vad värdet anginge vid cirka 14-5 procent. Det syntes sålunda, som om importmöjligheterna beträffande cigarretter redan vore nära nog mindre än som krävdes för ifrågavarande ändamål. Beträffande cigarretter med munstycke vore den inhemska tillverkningen enarådande och importen av cigarretter utan munstycke vore redan nu i förhållande till hela cigarrettkonsumtionen så liten, att densamma näppeligen kunde fylla sin uppgift såsom reglerande faktor i avseende å kvaliteten av den inhemska tillverkningen av cigarretter i allmänhet taget. Också visade det sig, att den ökning i cigarrettkonsumtionen, som ägt rum under år 1926, eller cirka 120 miljoner stycken, så gott som helt fölle på den inhemska tillverkningen. J ä m v ä l Svenska tobaksengrossisternas förening avgav y t t r a n d e över p r o memorian samt anförde därvid i huvudsak följande: Föreningen hade hyst förvissning om en förbättring i importens ohållbara läge. Föreningen förutsatte, att då monopolbolagets oktrojfråga åter förelades riksdagen, av föreningen framställda förslag om importens inlösning komme att erhålla en allvarlig granskning med hänsyn till den alltmer påtagliga omöjligheten för importörerna att utan skälig avkastning å insatt kapital kunna fortsätta sin verksamhet. Föreningen ville också understryka, att den täta växlingen i skattesatser i hög grad försvårade dess värv, som förutsatte en fixering av skatteläget för en längre tidsperiod. Föreningen hyste den uppfattningen, att tobaksbeskattningen beträffande importvaror redan överskridit bristningsgränsen, och ville betona, att varje stegring av skatteintäkterna måste beräknas med hänsyn till monopolets förmåga att bära den. Det föreliggande förslaget om en ökning av importens belastning tillbakavisades sålunda, och i stället föresloges, att importen måtte tillerkännas vissa lättnader utöver den föreslagna sänkningen av värdeskatten å cigarrer med 2 procent. Vad särskilt anginge importen av cigarretter påpekades, att monopolet praktiskt taget ensamt handhade försäljningen av cigarretter med munstycke, vilka utgjorde tre fjärdedelar av omsättningen, och detta av statsmakterna säkerligen ej förutsedda förhållande ådagalade, i vilken utomordentlig grad importen redan avstängts från varje konkurrensmöjlighet. Även importen av cigarretter utan munstycke visade en symptomatisk nedgång, och det ville då synas självfallet, att konkurrensen åtminstone inom denna snävt begränsade marknad måtte medgivas något andrum. Förslaget att icke desto mindre öka monopolets skydd i prislägena 5—9 öre saknade därför skälig grund. De anförda förhållandena motiverade däremot till fullo en sänkning av styckeskatten å cigarretter med munstycke. Föreningen ville för övrigt framhålla, att förslagets utgångspunkt att priserna även efter en ökning av skatten skulle förbli oförändrade vilade på ett misstag, så tillvida som importen ingalunda hade några vinster, som kunde täcka den föreslagna merbelastningen. Departementschefen

(statsrådet Lyberg) y t t r a d e b l a n d a n n a t :

Frågan om beskattningen å importerade cigarretter och därmed avvägningen av skyddet för den inhemska cigarrettillverkningen hade på den senaste tiden kommit i ett i viss mån förändrat läge. En del större detaljhandlare hade nämligen börjat i betydande omfattning saluföra importerade cigarretter i prislägen under 5 öre för styck till väsentlig olägenhet för den inhemska tillverkningen. Då i dessa låga prislägen importen knappast hade någon betydelse såsom regulator i avseende å den

48 inhemska tillverkningens kvalitet och en mera omfattande import i samma prislägen vore ägnad att uppamma en osund konkurrens inom detaljhandeln, hade departementschefen ansett det böra tagas under övervägande, huruvida icke i dessa de lägsta prislägena en mindre ökning i skyddet borde genomföras utöver vad i sådant hänseende föreslagits i promemorian. En utväg, varigenom detta syfte skulle kunna tillgodoses, vore att stadga, att priskurantpriset för importerade cigarretter icke finge sättas under exempelvis 5 öre för styck, men då en dylik åtgärd stode i strid med principen om tobaksimportens frihet och dessutom vore av större räckvidd än läget krävde, ansåge departementschefen densamma icke böra förordas, utan hade i stället stannat vid att föreslå, att styckeskatten för importerade cigarretter höjdes från 1 till Vi öre. Då den föreslagna ökningen av värdeskatten å cigarretter av inhemsk tillverkning icke torde medföra någon motsvarande höjning av priset, men beträffande importen av cigarretter i högre prislägen även en mindre höjning av värdeskatten i allmänhet syntes skola framtvinga en förhöjning av priset med påföljd, att såväl värdeskatt som den monopolbolaget tillkommande andel av licensavgiften komme att uttagas å det sålunda förhöjda priset, hade departementschefen ansett sig icke böra föreslå någon höjning av värdeskatten för importerade cigarretter. Härvid hade departementschefen också beaktat de skäl, som i fråga om skyddet för den inhemska tillverkningen anförts av den skiljaktige ledamoten av monopolbolagets styrelse. I övrigt förordade departementschefen de i promemorian föreslagna skattesatserna. Departementschefen anförde vidare: I en den 25 juni 1926 till mig ingiven framställning har Svenska tobaksengrossisternas förening uttalat vissa önskemål med avseende å importhandelns ställning. — Flertalet av de i framställningen uttalade önskemålen hava tidigare och senast i sammanhang med avlåtande av propositionen nr 36 till 1926 års riksdag varit föremål för prövning utan att föranleda någon åtgärd. Då anledning icke heller nu synts föreligga att i dessa delar föreslå några ändringar i gällande bestämmelser beträffande tobaksbeskattningen, torde en närmare redogörelse för vad framställningen därutinnan innehåller ej vara erforderlig. I sitt b e t ä n k a n d e i a n l e d n i n g av p r o p o s i t i o n e n (nr 39) a n f ö r d e bevillningsutskottet bland annat: Det i propositionen framlagda förslaget till ändringar i tobaksbeskattningen innebure huvudsakligen ett fullföljande av statsmakternas strävan att i möjligaste mån uttaga statsverkets inkomster av tobakshanteringen i form av tobaksskatt. Skillnaden mellan de åtgärder, som i sådant syfte tidigare, eller 1924 och 1926, vidtagits, och dem som nu föresloges låge däri, att medan man nämnda båda år genom lika stora procentuella höjningar av värdeskatten för samtliga varuslag samt i stort sett motsvarande sänkning av monopolbolagets andel i licensavgiften för importerade varor överfört ett belopp, motsvarande sammanlagt 7 procent av omsättningssumman, från vinst till skatt, så föresloges nu en höjning av skatten för vissa varuslag, varvid såväl varuslagen utvalts som skattehöjningens belopp bestämts med hänsyn till storleken av den vinst, som den inhemska tillverkningen lämnat, samt till förhållandet mellan de inhemska och de importerade varornas avsättningssiffror. Utskottet delade departementschefens uppfattning, att man i syfte att undvika minskning av statens inkomster av tobakshanteringen nu borde söka överföra ytterligare belopp av monopolbolagets vinst till skatt i den mån så kunde ske utan att utdelningen till bolagets aktieägare behövde sänkas under vissa angivna procent å stamrespektive preferensaktierna. A andra sidan hade utskottet funnit det angeläget att tillse, att skattesatserna icke förhöjdes i sådan grad, att monopolbolaget skulle anse sig nödsakat att vidtaga vare sig prisförhöjning eller försämring av tillverkningens

49 kvalitet. Slutligen hade utskottet i överensstämmelse med den ståndpunkt, som därutinnan uttalats i den av departementschefen åberopade promemorian, ansett skattesatserna böra så avvägas, att de icke förorsakade någon mera betydande förskjutning i förhållandet mellan tobakshandlandenas import och monopolbolagets försäljning. Från de angivna utgångspunkterna hade utskottet funnit Kungl. Maj:ts förslag till skattehöjningar väl avvägt. Däremot hade utskottet icke kunnat förorda någon sänkning av värdeskatten å importerade cigarrer. Den inhemska tillverkningen av detta varuslag hade nu utvecklats därhän, att i fråga om cigarrer i lägre prislägen något egentligt behov av import såsom regulator å tillverkningens kvalitet icke kunde anses föreligga. Utskottet kunde å andra sidan ej heller förorda motionsvis framlagt förslag om vissa höjningar i skattesatserna för importerade cigarrer. De i motionen omnämnda, av monopolbolaget på senare tid verkställda avskedandena av cigarrmakare hade nämligen sin orsak icke i minskning av konsumtionen av cigarrer av inhemsk tillverkning utan huvudsakligen i en fortskridande övergång till användande av maskiner vid cigarrtillverkningen. Olika skäl syntes alltså tala för att skattesatserna för cigarrer lämnades orubbade. Vidkommande förslaget om höjning av styckeskatten för importerade cigarretter finge utskottet, under åberopande av vad departementschefen anfört till stöd för förslaget, tillägga, att då importen av tobaksvaror under de tre första månaderna 1927 jämförd med importen under samma tid 1926 i värde ökats med omkring 7 2 miljon kronor, vilket vore att tillskriva stegring i cigarrettimporten, under det att monopolbolaget för motsvarande tid hade att uppvisa en med 7 4 miljon kronor minskad försäljningssumma, därav ytterligare framginge behovet av ökat skydd för den inhemska cigarrettillverkningen. Av den ståndpunkt, utskottet intagit beträffande förhållandet mellan tobaksimporten och den inhemska tillverkningen, följde, att utskottet icke — såsom motionsvis föreslagits —- kunde förorda verkställande av utredning i syfte att underlätta tobaksimporten genom sänkning av skattesatserna för importerade varor. I anledning av den i motionen framförda tanken om eventuell ersättning åt importgrossisterna för det intrång i deras näringsverksamhet, som de sedan år 1922 förändrade skattesatserna skulle medfört, ville utskottet erinra om att samma fråga på grund av väckt motion varit föremål för bevillningsutskottets uppmärksamhet redan vid 1922 års riksdag, men att samma år bevillningsutskottet och riksdagen icke funnit anledning att föreslå någon åtgärd i denna riktning. Utskottet funne inga omständigheter sedan dess hava förekommit, som kunde föranleda utskottet att nu intaga en annan ståndpunkt i frågan. Därtill komme, att den fortgående minskningen i importgrossisternas omsättning till väsentlig del vore beroende på, att importen av färdiga tobaksvaror i växande omfattning ombesörjdes av detaljhandlandena själva. Då staten alltså icke iklätt sig någon garanti för grosshandelns bestånd, syntes någon ersättningsskyldighet för intrång i importengrossisternas näringsfång icke åligga staten. Riksdagen g o d k ä n d e u t s k o t t e t s b e t ä n k a n d e (skrivelse n r 144). De n y a s k a t t e s a t s e r n a t i l l ä m p a d e s från och m e d den 1 j u n i 1927. N å g o n ä n d r i n g i s t y c k e s k a t t e n h a r d ä r e f t e r icke vidtagits. 1929 å r s riksdag. Vid 1929 å r s r i k s d a g b e s l ö t s en p r o v i s o r i s k f ö r l ä n g n i n g a v giltighetstiden för k o n t r a k t e t m e l l a n s t a t e n och a k t i e b o l a g e t S v e n s k a t o b a k s m o n o p o l e t till u t g å n g e n av å r 1930. 1930 års riksdag. G e n o m p r o p o s i t i o n (nr 195) f ö r e l a d e s d ä r e f t e r f r å g a n o m u t ö v a n d e t a v s t a t e n s t o b a k s m o n o p o l 1930 å r s r i k s d a g . Vid d e n n a p r o p o 4—408950.

50 sition fogades förslag till n y t t a v t a l m e d aktiebolaget S v e n s k a t o b a k s m o n o polet, förslag till åtskilliga ä n d r i n g a r i b o l a g s o r d n i n g e n m . m . Till g r u n d för dessa f r å g o r s b e d ö m a n d e förelåg d å d e n s. k. m o n o p o l k o n t r o l l u t r e d n i n g e n s å r 1928 a v g i v n a b e t ä n k a n d e a n g å e n d e a n o r d n a n d e t a v d e n statliga k o n t r o l l e n av a k t i e b o l a g e t S v e n s k a t o b a k s m o n o p o l e t s v e r k s a m h e t . (Stat. off. u t r . 1 9 2 8 : 27) ä v e n s o m ett i n o v e m b e r 1929 d a g t e c k n a t y t t r a n d e av j u s t i t i e r å d e t A. B o r g s t r ö m , i n n e f a t t a n d e en p å u p p d r a g av chefen för f i n a n s d e p a r t e m e n t e t verkställd fortsatt utredning i ämnet. T o b a k s i m p o r t e n s ställning h a r i p r o p o s i t i o n e n blivit f ö r e m å l för n å g r a kortfattade omnämnanden. Sålunda har i en sammanfattande redogörelse för monopolkontrollutredningens betänkande anmärkts, att utredningen icke biträtt av engrosimportörerna av tobaksvaror framfört förslag om inrättandet av ett importmonopol, varvid importörerna skulle inlösas. I anledning av framställning från Tobaksimportförsäljareföreningen hade av utredningen föreslagits, att monopolbolaget skulle avsätta en fond, vars avkastning skulle användas till understöd åt handelsresande och platsförsäljare i tobaksbranschen, vilka innehade anställning såsom resande eller platsförsäljare redan vid monopolets införande men nödgats eller nödgades lämna sin anställning på grund av befattningens indragning. Förslag till närmare bestämmelser rörande dylikt understöd borde utarbetas av monopolbolagets styrelse. Monopolbolagets praxis att i konkurrensen med importhandeln söka trygga avsättning för sin tillverkning genom s. k. reklamavtal hade utredningen ansett böra upphöra. Här må tilläggas, att importörernas önskemål om restitution i vissa fall av erlagd licensavgift, bland annat vid prisnedsättning å importerad vara, jämväl berörts i nämnda betänkande. Bland annat med hänsyn till de konsekvenser beträffande andra näringsgrenar, som beviljandet av en dylik restitution skulle kunna medföra, hade den icke ansetts böra ifrågakomma. Därtill komme, att importör genom användande av tobaksskattelager hade möjlighet att för varje gång till licensering anmäla endast så stora partier, som han funne lämpligt. I nu ifrågavarande proposition meddelades vidare, att justitierådet Borgström lika med monopolkontrollutredningen ansett, att den av engrosimportörerna framförda tanken på införande av importmonopol och deras önskemål om restitution i vissa fall av licensavgift icke nu borde föranleda någon åtgärd. Borgström hade vidare betonat angelägenheten av att icke genom detaljerade föreskrifter kringskära den handlingsfrihet monopolet såsom ett affärsdrivande företag borde äga. Så syntes det icke vara lämpligt förbjuda bolaget att upprätta s. k. reklamavtal. Emellertid syntes frågan om förhållandet mellan, å ena sidan, monopolbolaget och, å den andra, tobaksimportörerna och detaljhandlandena med tobaksvaror böra göras till föremål för särskild utredning under medverkan av representanter för monopolbolaget och vederbörande organisationer. Att i nu förevarande sammanhang åvägabringa en lösning av dessa ingalunda lätta spörsmål syntes, uttalade Borgström, så mycket mindre vara erforderligt, som statsverket ingalunda saknade möjlighet att även under löpande oktrojtid gent emot bolaget genomföra de åtgärder, vartill utredningen kunde föranleda. I propositionen anmärktes slutligen, att i ett flertal till Kungl. Maj:t eller chefen för finansdepartementet inkomna skrivelser gjorts framställningar för tillgodoseende av önskemål hos skilda inom tobakshanteringen verksamma intressegrupper. Dylika framställningar förelåge bland annat från Svenska tobaksengrossisternas förening och Tobaksimportförsäljareföreningen. Förstnämnda förening önskade utredning angående förändring uti importhandeln och, i avbidan därå, vissa provisoriska åtgärder till lättnad av importhandelns betryckta läge. Tobaksimportförsäljareföreningen hade

51 gjort framställning om ersättning åt handelsresande och platsförsäljare hos tobaksimportörer för minskade arbetstillfällen. Departementschefen (statsrådet Dahl) uttalade: Den enskilda handelns önskemål äga ej, såsom dess utövare förmena, det samband med monopolorganisationen, att desammas behandling bör sammanföras med avtal om monopolet. Men det synes mig påkallat, att en allsidig utredning angående de ständigt framförda anspråken från de enskilda tobakshandlarna kommer till stånd under medverkan av representanter för såväl bolaget som handlandena. Därest av dylik utredning framkommer ett resultat, som erfordrar ekonomisk uppoffring frän bolaget, kommer frågan givetvis att underställas riksdagens prövning i särskild ordning. Utredningen torde böra omfatta jämväl förutnämnda försäljare inom engrosimporten, och alltså lärer ej heller i fråga om deras anspråk ett avgörande nu böra företagas. Varken bevillningsutskottets betänkanden (nr 20 och 26) eller riksdagens skrivelse (nr 258) i anledning av propositionen innehöllo några särskilda uttalanden rörande importhandeln. Bevillningsutskottet anmärkte emellertid (i betänkandet nr 20) beträffande viss annan fråga, att i den mån ytterligare utredning därutinnan befunnes påkallad, denna kunde företagas i sammanhang med den av departementschefen omnämnda utredning, som vore avsedd att äga rum beträffande de anspråk, som framställts av de enskilda tobakshandlarna. Oktrojtiden för aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet förlängdes på sex år. 1931 års riksdag. I proposition (nr 17) till 1931 års riksdag föreslogs en ytterligare överföring av monopolbolagets vinst till skatt, i det att värdeskatten å samtliga tobaksvaror utom snus skulle höjas med 2 procent. För att den av handlandena bedrivna importen av tobaksvaror ej till följd av höjningen av skattesatserna skulle komma i mera ogynnsamt läge än dittills, föreslogs sänkning av monopolbolagets andel i licensavgiften å importvaror från 10 till 8 procent av den importerade varans priskurantpris eller värde; den senare siffran skulle i monopolförordningen angivas såsom maximum. I enlighet med bevillningsutskottets hemställan (betänkande nr 12) biföll riksdagen propositionen (skrivelse nr 83). De nya skattesatserna tillämpades från och med den 1 juli 1931. 1932 års riksdag. I proposition (nr 32) till 1932 års riksdag föreslogs av statsfinansiella skäl en ökning av skallen å vissa tobaksvaror. I ett av monopolbolagets styrelse på anmodan av chefen för finansdepartementet avgivet yttrande föreslogs, att skattehöjningen skulle drabba cigarrcigarretter, cigarretter och röktobak, medan skattesatserna för cigarrer, tuggtobak och snus skulle bibehållas. Förslaget utgick från att höjningen skulle i lika mån drabba de inom riket tillverkade och de importerade tobaksvarorna. Värdeskatten ä cigarrcigarretter skulle höjas med 3 procent. Eftersom konsumtionen av cigarretter med munstycke syntes tendera mot viss tillbakagång, medan konsumtionen av cigarretter utan munstycke visat en betydligt fastare tendens, föreslogs för ernående av det åsyftade skat-

52 teresultatet en viss differentiering av beskattningen å cigarretter, i det att höjningen av värdeskatten för munstyckscigarretter skulle stanna vid 3 procent men för cigarretter utan munstycke vid 4 procent. För röktobak föreslogs en höjning av värdeskatten med 5 procent. Departementschefen

(statsrådet H a m r i n ) y t t r a d e :

Av den lämnade redogörelsen framginge, att monopolbolaget i sitt förslag sökt fördela skatteförhöjningen på olika varuslag så, att den ej skulle leda till större konsumtionsminskning eller nämnvärdare förskjutning i konsumtionen från dyrare till billigare tobaksvaror eller mellan de olika varuslagen inbördes. Mot förslaget härutinnan hade departementschefen ingen erinran. Jämväl beträffande skatteökningens fördelning mellan cigarrcigarretter, cigarretter och röktobak anslöt sig departementschefen till förslaget. Monopolbolagets andel av licensavgiften för importerad tobaksvara, som ej finge överstiga 8 procent av varans priskurantpris eller värde, utginge efter den såsom maximum angivna procentsatsen. Det kunde förutses, att den ifrågasatta skattehöjningen gjorde det nödvändigt för de enskilda importörerna att i motsvarande mån höja priskurantpriset på de importerade tobaksvarorna. Då skatten inberäknades i priskurantpriset, vore det sålunda uppenbart, att höjningen av skattesatserna medförde icke blott ökning av det i licensavgiften ingående belopp, som utgjordes av skatt, utan även av det belopp, som tillfölle monopolbolaget. Detta innebure, att bolaget, vars omkostnader och försäljningsvinst det icke varit avsett att påverka genom skatteförhöjningen, likväl genom densamma skulle komma i en något mera gynnad ställning i förhållande till den enskilda importen än dittills, därvid det dock finge påpekas, att maximisatsen för bolagets andel av licensavgiften vore lägre än den procentsats, bolaget förklarade sig pålägga sina egna varor för att täcka sina omkostnader samt vinst. Dä den enskilda importen, vilken enligt statsmakternas tidigare uttalanden borde utgöra en reglerande faktor vid sidan av monopolets utövare, pa senare tid även relativt sett gått avsevärt tillbaka och alltjämt visade tendens till minskning, syntes det vara rimligt, att man sökte undvika en ytterligare förskjutning av nyss angiven art. Med hänsyn därtill syntes en sänkning av maximiprocenten för monopolbolagets andel i licensavgiften från 8 till 7 5 procent vara befogad. I bevillningsutskottets betänkande (nr 8) m e d a n l e d n i n g av f ö r e v a r a n d e p r o p o s i t i o n l ä m n a d e s b l a n d a n n a t en redogörelse för t o b a k s i m p o r t e n s ställn i n g enligt 1914 å r s lagstiftning. V i d a r e e r i n r a d e s , att m o n o p o l b o l a g e t s a n d e l av licensavgiften u r s p r u n g l i g e n fastställts till 13 p r o c e n t , vilken p r o c e n t s a t s emellertid visat sig u n d e r s t i g a bolagets k o s t n a d e r och vinst. År 1920, d å tillg å n g e n p å i m p o r t v a r o r v a r i t riklig o c h bolaget ansett sig k u n n a tillverka l a n d e t s b e h o v av t o b a k s v a r o r , h a d e bolaget funnit l ä m p l i g t att g e n o m f ö r a en f ö r h ö j n i n g a v d e n bolaget t i l l k o m m a n d e a n d e l e n av avgiften till 18 p r o c e n t . R i k s d a g e n h a d e å r 1924 b e s l u t a t n e d s ä t t a d e n n a a n d e l till ett m a x i m u m a v 14 p r o c e n t , vilket m a x i m u m n e d s a t t e s y t t e r l i g a r e å r 1926 till 10 p r o c e n t och å r 1931 till 8 p r o c e n t , vilka n e d s ä t t n i n g a r b e s l u t a t s i s a m b a n d m e d ö k n i n g av t o b a k s s k a t t e n g e n o m överföring a v vinst till skatt. U t s k o t t e t r e d o g j o r d e v i d a r e för o m l ä g g n i n g a r n a av b e s k a t t n i n g s s y s t e m e t å r e n 1922 och 1924 ävens o m b e h a n d l i n g e n a v f r å g a n o m e n g r o s i m p o r t ö r e r n a s ställning vid 1927 å r s r i k s d a g . E f t e r att y t t e r l i g a r e h a f r a m l a g t vissa tabeller r ö r a n d e o m s ä t t n i n g e n av i n o m r i k e t t i l l v e r k a d e o c h i m p o r t e r a d e t o b a k s v a r o r å r e n 1925—31 uttalade utskottet:

53 Det torde knappast med fog kunna göras gällande, att den nu föreslagna skatteförhöjningen å vissa tobaksvaror, som i lika hög grad kommer att belasta monopolbolagets varor som de av tobakshandlarna importerade, skulle innebära en nämnvärd försämring i läget för de enskilda importörerna gentemot bolaget. I motsats till vad som gällde beträffande de åren 1924, 1926 och 1931 beslutade skatteförhöjningarna är nämligen den nu föreslagna icke avsedd att kompenseras av en mot den höjda skatten svarande minskning av monopolbolagets vinst utan att utgöra en verklig ökning i belastningen å tobak och tobaksvaror. Vid sådant förhållande föreligger enligt utskottets mening icke anledning att nedsätta eller borttaga de licensavgifter, importörerna av tobaksvaror hava att erlägga till monopolbolaget. Såsom framgår av här ovan intagna tabeller rörande omsättningen av tobaksvaror har handlandenas import under det sist förflutna året icke oväsentligt nedgått. Nu nämnda förhållande torde säkerligen icke enbart och sannolikt icke i huvudsak bero på storleken av det skydd, monopolbolaget åtnjuter genom licensavgifter och differentiering i fråga om beskattningen, ett skydd, som varit i stort sett oförändrat under en följd av år. De skäl, som av 1927 års bevillningsutskott anfördes mot företagande av en utredning i syfte att underlätta tobaksimporten, äga enligt utskottets mening alltjämt full giltighet, och av nyss nämnda statistiska uppgifter synes framgå, att importen alltjämt är i stånd att fylla det med densamma avsedda syftet att utgöra ett viktigt korrektiv särskilt i fråga om beskaffenheten av monopolets varor. Därest emellertid importen genom enskilda handlande skulle nedgå så avsevärt, att nyssnämnda med konkurrensen avsedda syfte äventyras, förutsätter utskottet, att Kungl. Maj.-t och monopolbolagets styrelse ägna denna fråga uppmärksamhet samt vidtaga de åtgärder, som ett för längre framtid bestående förändrat läge må påkalla. På dessa skäl hemställde utskottet om avslag av motionsvis väckta förslag om utredning rörande tobaksimporten. Vidare hemställde utskottet om bifall till propositionen beträffande förslaget om höjda skattesatser samt om avslag beträffande förslaget om ytterligare nedsättning av monopolbolagets andel i licensavgiften för importvaror. Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan (skrivelse nr 44). De nya skattesatserna tillämpades från och med den 1 mars 1932. 1933 års riksdag. I proposition (nr 119) till 1933 års riksdag föreslogs en stegring av värdeskatten för samtliga slag av tobaksvaror, oavsett om de tillverkats inom riket eller införts hit. Höjningen skulle för cigarretter utan munstycke samt för röktobak utgöra 2 procent och för övriga varuslag 1 procent av priskurantpriset eller värdet. Det åsyftade inkomstresultatet ansågs icke kunna vinnas genom några mera betydande prisförhöjningar på inom riket tillverkade varor. I stället räknades med en lägre vinst å monopolbolagets rörelse än den normala. Det ökade skattebeloppet skulle sålunda väsentligen åstadkommas genom överföring av vinst till skatt. Vid denna ståndpunkt, uttalade departementschefen (statsrådet Wigforss), erfordrades ett övervägande av frågan om storleken av den licensavgift, som enskild importör av tobaksvaror hade att erlägga. För undvikande av en icke avsedd förskjutning i förhållandet mellan monopolet och de enskilda importörerna vore påkallat, att en sänkning ägde rum av maximiprocenttalet för den del av licensavgiften, som motsvarade monopolbolagets omkostnader

54 och vinst. Med hänsyn till storleken av de föreslagna skattehöjningarna samt till övriga på frågan inverkande omständigheter ansåg departementschefen sig böra föreslå, att nämnda sänkning skedde med en enhet och att alltså maximiprocenttalet fastställdes till 7. Bevillningsutskottet, som (i betänkande n r 8) förklarade sig icke hava något att erinra mot den föreslagna höjningen av skattesatserna, yttrade vidare, bland annat, att ehuru utskottet ställt sig i viss mån tveksamt mot förslaget om sänkning med en procent av maximiprocenttalet för den del av licensavgiften, som motsvarade monopolbolagets omkostnader och vinst, utskottet likväl, på av departementschefen anförda skäl samt med hänsyn till rådande svårigheter för importen av färdiga tobaksvaror, funnit sig böra biträda propositionen i denna del. Riksdagen biföll propositionen (skrivelse nr 71). De nya skattesatserna tillämpades från och med den 1 mars 1933. 1936 års riksdag. År 1936 beslöts förlängd oktroj för aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet till utgången av år 1942. (Propositionen nr 110; bevillningsutskottets betänkande nr 19; riksdagens skrivelse nr 126.) I detta sammanhang berördes icke några frågor rörande tobaksimporten. 1939 års lagtima riksdag. Vid 1939 års lagtima riksdag framlades förslag om ytterligare höjning av tobaksskatten (propositionen nr 306). Förslaget grundades på en inom monopolbolaget på anmodan av chefen för finansdepartementet upprättad promemoria angående möjligheten av en skattehöjning utan rubbning av priserna å tobaksvaror. Det förutsattes sålunda, att det ökade skatteresultatet skulle väsentligen vinnas genom överförande av vinst till skatt. I berörda promemoria föreslogs att värdeskatten för cigarrer, cigarrcigarretter, cigarretter utan munstycke samt röktobak skulle höjas med 2 procent, medan skattesatserna för cigarretter med munstycke, tuggtobak och snus skulle bibehållas oförändrade. Förslaget utgick från att skattehöjningen skulle i lika mån drabba de inom riket tillverkade och de importerade tobaksvarorna. Förslaget vilade också på den förutsättningen, att den ifrågasatta skattehöjningen icke skulle få leda till en sänkning av monopolbolagets andel av licensavgiften för importerade tobaksvaror. Dä bolaget även efter ett eventuellt genomförande av denna skattehöjning skulle räkna med att erhålla en vinst icke understigande 5 miljoner kronor, måste nämligen bolaget även i fortsättningen pålägga sina egna varor en procentsats av lägst 7 procent för att täcka vinsten och de omkostnader, vartill hänsyn skulle tagas vid bestämmandet av bolagets andel i licensavgiften. I detta sammanhang förtjänade även framhållas, uttalades i promemorian, att importen av färdiga tobaksvaror under de senaste åren företett en betydande stegring. Medan den av de enskilda handlandena bedrivna tobaksimporten år 1936 uppgått till 154 miljoner kronor, hade den sålunda år 1937 stigit till 19-5 miljoner kronor för att under år 1938 ytterligare stegras ända till 24-8 miljoner kronor, den högsta omsättningssiffra denna import nått efter krisåren. Detta förhållande tydde ju även på att tobaksmonopolets andel av licensavgiften icke kunde sägas bereda denna import svårigheter.

55 Departementschefen (statsrådet Wigforss) upptog det i promemorian framlagda förslaget. Propositionen bifölls av riksdagen (bevillningsutskottets betänkande nr 31; riksdagens skrivelse nr 266). De nya skattesatserna tillämpades från och med den 19 maj 1939. Urtima riksdagen 1939/40. Vid urtima riksdagen 1939/40 framlades (i proposition nr 44) förslag om ytterligare höjning av värdeskatten för såväl inom riket tillverkade som importerade tobaksvaror av alla slag med 6 procent. I detta sammanhang räknade man med en prisförhöjning å tobaksvaror, för monopolbolagets del med 10 procent av priskurantpriset. Till grund för propositionen låg även nu en inom monopolbolaget upprättad promemoria, i vilken beträffande importen uttalats, att omsättningen av importerade tobaksvaror under budgetåret 1939/40, om någon prisförhöjning icke genomfördes, kunde antagas skola uppgå till 34 miljoner kronor, samt att det i fråga om tobakshandlarnas import av färdiga tobaksvaror torde vara att tillråda att icke efter en eventuell skatteförhöjning räkna med någon stegring av omsättningen, eftersom ju tillförseln utifrån av tobaksvaror kunde tänkas bliva försvårad. Förslaget om skattehöjning bifölls av riksdagen (första särskilda utskottets utlåtande nr 13; riksdagens skrivelse n r 15). Förordning om de höjda skattesatserna utfärdades den 14 oktober 1939 och trädde omedelbart i kraft. Förordningen erhöll även retroaktiv verkan beträffande sådan av handlande till riket införd tobaksvara, beträffande vilken framställning om fastställande av licensavgift till monopolets utövare inkommit under tiden från och med den 8 oktober 1939 till ikraftträdandet. Under denna tid hade jämlikt beslut av Kungl. Maj:t framställning om fastställande av licensavgift icke fått behandlas. 1940 års lagtima riksdag. Vid 1940 års lagtima riksdag framlades — med hänsyn till de ökade krav på budgeten, som den förstärkta militära beredskapen kommit att ställa — förslag om ytterligare höjning av tobaksskatten (propositionen nr 261) i syfte att ernå en ökning av inkomsterna av tobaksskatt och från monopolbolaget med minst 25 miljoner kronor. I en i propositionen åberopad, inom monopolbolaget upprättad promemoria framhölls, att man under inga förhållanden kunde räkna med någon ytterligare överföring från vinst till skatt, utan att den ifrågasatta skattehöjningen helt måste uttagas genom prisförhöjningar å tobaksvarorna. Ökningen i beskattningen föreslogs skola ske genom en höjning av värdeskatten för såväl inom riket tillverkade som importerade tobaksvaror med 7 enheter för cigarrer, cigarrcigarretter och snus, 5 enheter för röktobak och tuggtobak samt 4 enheter för cigarretter. Detta förslag upptogs i propositionen. Bevillningsutskottet hemställde om bifall till propositionen (betänkande nr 31), men framhöll vidare, att den föreslagna skattehöjningen torde vara

56 ägnad att öka de svårigheter, som redan med gällande beskattning visat sig vara förenade med importverksamheten. Utskottet fann det angeläget, att 1938 års tobakshandelsutredning snarast möjligt framlade förslag till frågans lösning. Propositionen bifölls av riksdagen (skrivelse nr 302). De nya skattesatserna, som tillämpats sedan den 1 juni 1940, äro följande: För inom riket tillverkad vara Procent av priskurantpriset eller värdet

Cigarrer

40 För till riket införd vara

Belopp för

Belopp för

1 st

Procent av priskurantpriset eller 1 kg värdet

1 st

1 kg

öre

kronor

öre

kronor

0-8

4 Cigarrcigarretter

0-4

2 Cigarretter med fast pappersmunstycke Cigarretter utan fast pappersmunstycke Röktobak

0-2

1-8

0-2

1-3

1-50

1-50

Tuggtobak

1-—

1-50

Snus

0-75

1-50

2 kap. Tobaksimporthandelssakkunnigas utredning 1936. Direktiv. Såsom framgår av den i 1 kap. lämnade historiken, uttalade chefen för finansdepartementet (statsrådet Dahl) i proposition (nr 195) till 1930 års riksdag, att det syntes påkallat, att en allsidig utredning angående de ständigt framförda anspråken från de enskilda tobakshandlarna komme till stånd under medverkan av representanter för såväl monopolbolaget som handlandena. Såsom historiken jämväl utvisar, yttrade däremot bevillningsutskottet vid 1932 års riksdag (utlåtande nr 8) att de skäl, som av 1927 års bevillningsutskott anförts mot företagande av en utredning i syfte att underlätta tobaksimporten, enligt utskottets mening alltjämt ägde full giltighet. Därest emellertid importen genom enskilda handlande skulle nedgå så avsevärt, att det med konkurrensen avsedda syftet äventyrades, förutsatte utskottet, att Kungl. Maj:t och monopolbolagets styrelse ägnade denna fråga uppmärksamhet samt vidtoge de åtgärder, som ett för längre framtid bestående förändrat läge kunde påkalla. I statsrådet den 22 juni 1934 upptogs frågan av chefen för finansdepartementet (statsrådet Wigforss), som först erinrade om gällande bestämmelser rörande tillverkning av och handel med tobaksvaror samt därefter vidare anförde: Under de senaste åren har en markerad nedgång inträtt i tobakshandlarnas import, såväl absolut som relativt i förhållande till hela omsättningen av tobaksvaror. Denna utveckling har från importörernas sida givit anledning till upprepade fram ställningar om ändringar i de förhållanden, under vilka importhandeln arbetar. Statsmakterna hava dock hittills ställt sig avvisande till de sålunda framkomna utredningskraven. Vissa tidigare av Tobaksengrossisternas förening till chefen för finansdepartementet ställda framställningar föranledde, enligt beslut av min företrädare i ämbetet, icke någon åtgärd. Vid olika tillfällen har även riksdagen avvisat motionsvis framförda förslag om utredningar i ämnet. För närvarande föreligga ånyo inom finansdepartementet framställningar, i vilka en utredning av läget inom tobaksimporthandeln påkallas. Med avseende å orsakerna till importens nedgång göra sig olika meningar gällande mellan importörerna och monopolbolaget, vars styrelse haft att yttra sig över framställningarna. Frän importörernas sida påstås, att den ojämförligt viktigaste anledningen till tobaksimportens år efter är konstaterade nedgång varit det höga skattetrycket. Monopolbolagets styrelse åter har hävdat, att de svårigheter, med vilka importörerna hade att kämpa, huvudsakligen icke vore beroende pä storleken av det skydd, som beretts inom riket tillverkade tobaksvaror och som existerat sedan en följd av år, utan i stället närmast sammanhängde med den svenska valutans försämrade läge i förhållande till valutan i de länder, från vilka importen av färdiga tobaksvaror i huvud-

58 sak ägde rum, liksom även därmed att importen i allt större utsträckning börjat omhändertagas av detaljhandlandena utan anlitande av engrossister såsom mellanhand. Importörernas önskemål gå bland annat ut på en monopolisering även av importen och dess inläggande under tobaksmonopolet mot skälig ersättning till importörerna för deras mistade näringsfrihet eller alternativt en revidering av skattesatserna för importvaror samt nedsättning av den tobaksmonopolet tillkommande andelen av licensavgiften. I anledning av en av Tobaksengrossisternas förening hos kommerskollegium gjord framställning har vidare kollegium, som berett monopolbolagets styrelse och rikets handelskamrar tillfälle att yttra sig i frågan, i skrivelse till Kungl. Maj:t den 9 juni 1933 hemställt, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning angående importen av tobaksvaror och förhållandet mellan denna import och statsmonopolet å tobakstillverkningen. För egen del kan jag icke tillstyrka, att en utredning nu igångsattes, som skulle hava till uppgift att framlägga förslag rörande ändringar i de nuvarande bestämmelserna pä förevarande område. Det är mig nämligen icke möjligt att pä grundval av det föreliggande materialet bilda mig en uppfattning om de lämpligaste riktlinjerna för en sådan utredning. Ehuru jag icke nu kan uttala ett omdöme om det berättigade i klagomålen från importörernas sida, anser jag dock, att de från importörshåll gjorda framställningarna böra så till. vida röna tillmötesgående, att en undersökning torde böra komma till stånd i syfte att klarlägga de faktiska förhållandena på detta område, utan att denna utredning tager ställning till de yrkanden om revision av gällande bestämmelser på området, som framkommit, eller utmynnar i några förslag till en dylik revision. Då en sådan utredning rörande de faktiska förhållandena föreligger, blir det lättare att skapa sig en uppfattning i frågan, huruvida grundad anledning finnes att fortsätta utredningsarbetet med syfte att åvägabringa ändring i något hänseende i nuvarande förhållanden. D e n s å l u n d a f ö r o r d a d e u n d e r s ö k n i n g e n föreslogs s k o l a u p p d r a g a s å t t v å av chefen för f i n a n s d e p a r t e m e n t e t u t s e d d a u t r e d n i n g s m ä n , inför vilka i m p o r t ö r e r n a skulle få f r a m l ä g g a sitt m a t e r i a l till lägets k l a r l ä g g a n d e . D e p a r t e m e n t s c h e f e n förutsatte, att m o n o p o l b o l a g e t s styrelse m e d v e r k a d e till u n d e r s ö k n i n g e n g e n o m att belysa frågan från de s y n p u n k t e r , styrelsen h a d e att f ö r e t r ä d a . P å chefen för f i n a n s d e p a r t e m e n t e t s y n t e s b ö r a a n k o m m a att utse en r e p r e s e n t a n t för i m p o r t ö r e r n a och en från m o n o p o l b o l a g e t a t t inför u t r e d n i n g s m ä n n e n företrädesvis f r a m l ä g g a i m p o r t ö r e r n a s r e s p e k t i v e m o n o p o l b o l a g e t s s y n p u n k t e r . Dessa r e p r e s e n t a n t e r b o r d e ej få deltaga i u t r e d n i n g s m ä n n e n s beslut m e n h a v a r ä t t i g h e t a t t till u t r e d n i n g s m ä n n e n s p r o t o k o l l och slutliga u t l å t a n d e a n t e c k n a s k i l j a k t i g a m e n i n g a r . D e p a r t e m e n t s c h e f e n fortsatte: Av Tobaksimportförsäljareföreningen, som utgör en sammanslutning av handelsresande och platsförsäljare inom engrosimporten, har i till finansdepartementet ingivna framställningar gjorts gällande, att förhållandena inom engrosimporten medfört svåra olägenheter för de anställda inom denna näringsgren, och föreningen h a r påyrkat ersättning för intrång i deras yrkesutövning. Det synes mig lämpligt, att jämväl ifrågavarande yrkesutövares ställning göres till föremål för undersökning av utredningsmännen i det syfte och på det sätt, som här angivits såvitt angår engrosimportörerna. Chefen för finansdepartementet torde därför böra bemyndigas att utse en representant även för dessa yrkesutövare att med den befogenhet, som avses för representanterna för importörerna och monopolbolaget, företräda dem vid utredningen.

59 Med stöd av Kungl. Maj:ts på grund av denna hemställan lämnade bemyndigande tillkallade chefen för finansdepartementet den 28 augusti 1934 ledamoten av riksdagens första kammare landshövdingen J. Nilsson och statskommissarien E. Björn att inom departementet biträda med undersökning rörande förhållandena inom importhandeln med tobak. För att vid utredningen företräda respektive engrosimportörerna, handelsresandena och platsförsäljarna samt aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet utsåg departementschefen ordföranden i Svenska tobaksengrossisternas förening grosshandlaren V. Baudou såsom representant för engrosimportörerna, ombudsmannen hos Tobaksimportförsäljareföreningen Hj. Lindberg såsom representant för handelsresandena och platsförsäljarna inom engrosimporten samt verkställande direktören i aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet G. Åkerlindh såsom representant för bolaget. Tillika uppdrog departementschefen åt landshövdingen Nilsson att såsom ordförande leda undersökningen. Utredningsmännen, som antogo namnet tobaksimporthandelssakkunniga, överlämnade den 2 juli 1936 till chefen för finansdepartementet systematisk bearbetning av de uppgifter, som inhämtats för att möjliggöra ett bedömande av förhållandena inom importhandeln med tobak ävensom utredningsmännens i anledning därav gjorda uttalanden. Till grund för undersökningen låg bland annat ett av auktoriserade revisorn H. Hörlin avgivet utlåtande med vissa bokföringsanalyser för fastställande av inkomster och utgifter inom tobakshandeln under vissa år m. rn. Utredningen. I syfte att klarlägga det verkliga läget inom importhandeln med tobaksvaror samt i den mån så vore möjligt fastställa orsakerna till de sålunda konstaterade förhållandena införskaffade tobaksimporthandelssakkunniga vissa upplysningar rörande »de egentliga tobaksimportörerna» •— varmed åsyftades de fjorton vid tiden för utredningen till Svenska tobaksengrossisternas förening anslutna firmorna — för att klarlägga dessa företagares ekonomiska läge samt resultatet av utav dem bedriven grosshandel med tobaksvaror. Denna utredning, som grundades på firmornas bokföring, avsåg åren 1921—22 samt 1927—34. På grund av de genomgripande förändringar med avseende å tobaksimportörernas förhållanden, som därefter inträtt, tilldrager sig ifrågavarande statistiska material numera ett mera begränsat intresse, i den mån materialet icke infogas såsom ett led i en översikt omfattande jämväl de följande åren. Då en dylik översikt lämnas i 5 kap. här nedan samt en motsvarighet av senare datum till nyssnämnda, av revisorn Hörlin avgivna utlåtande jämväl framlägges i det följande, torde det vara tillfyllest att här återgiva vissa huvudpunkter i de vid tobaksimporthandelssakkunnigas undersökning framkomna resultaten och därtill av de sakkunniga anslutna uttalanden. 1. Beträffande i m p o r t h a n d e l n s f ö r m å g a t i l l konkurrens m e d m o n o p o l b o l a g e t uttala de sakkunniga följande:

60 För bedömande av importhandelns förmåga att påverka monopolbolagets tillverkning i kvalitetsbefrämjande riktning är av betydelse såväl importens omfattning som jämväl de införda tobaksvarornas kvalitet. Uppenbart är nämligen, att importerade tobaksvaror av mindre tillfredsställande beskaffenhet eller eljest i kvalitet avsevärt underlägsna monopolbolagets tillverkningar icke kunna nämnvärt inverka stimulerande å de inhemska varornas kvalitet. Till en början må framhållas, att man av olika skäl måste räkna med vissa avsättningsmöjligheter för importerade tobaksvaror, och detta även om en ganska betydande skillnad i pris eller kvalitet föreligger till den importerade varans nackdel i förhållande till den inom riket tillverkade. Den inhemska fabrikationen är koncentrerad till en enda tillverkare. För vinnande av största möjliga kostnadsbesparingar har denna tillverkare intresse av att tillverkningen standardiseras. Av nämnda skäl kan tillverkaren antagas vilja koncentrera inköpen till ett mindre antal råtobakssorter. Det ligger i sakens natur att härigenom en viss ensidighet och begränsning kan uppkomma i fråga om de varutyper, som tillhandahållas av den inhemska tillverkaren i förhållande till den utländska tillverkningen. Då denna senare tillverkning bedrives vid ett stort antal fabriker med skiftande tillverkningsmetoder och råvarusammansättningar kan marknaden genom importen tillföras en mångfald olika märken. De importerade märkena föredragas därför ofta av sådana konsumenter, som önska ombyte i fråga om tobaksvaror eller av dem, som av andra skäl ej äro tillfredsställda med de här i riket tillverkade varutyperna. Ett exempel pä nya varutyper, som tillförts marknaden genom importen erbjuda virginiacigarretterna och vissa röktobakstyper. Erfarenheten h a r givit vid handen, att även vid sidan av den bästa inhemska tillverkning finnes alltid någon marknad för importvarorna även om priserna å dessa ligga betydligt över priserna å de svenska tobaksvarorna. Vissa andra omständigheter kunna inverka stimulerande å omsättningen av importvarorna, exempelvis särskilt lockande förpackningar och varubenämningar samt högre rabatter eller bättre betalningsvillkor till detaljhandlarna än dem monopolbolaget erbjuder ävensom det särskilda arbete å försäljningen, som importörerna själva eller hos dem anställda försäljare nedlägga. I icke ringa män kunna detaljhandlarna genom sina åtgärder inverka ä omsättningen av importerade tobaksvaror. Såsom nyss nämnts kan detaljhandlarnas inställning påverkas av de villkor som lämnas, såsom i fråga om rabatternas storlek och betalningsvillkoren. I konkurrensen detaljhandlarna emellan uppstår det givetvis ett intresse, att utöver de inhemska märkena, som föras i varje detaljhandel, kunna tillhandahälla importerade tobaksvaror, särskilt om detaljhandlaren därvid lyckats förvärva ensamrätt att från den utländska tillverkaren inköpa sådana varor, som kunna antagas röna jämförelsevis stor efterfrågan. Omsättningen av importerade varor påverkas i allmänhet betydligt starkare av konjunkturerna än monopolbolagets omsättning, ett förhållande som är helt naturligt, dä genomsnittsprisen å importvarorna i regel ligga betydligt över prisen å bolagets tillverkningar. Under goda konjunkturer kommer frågan om smakriktningens tillgodoseende starkare till sin rätt och prisfrågan får ej samma utslagsgivande betydelse som under lågkonjunkturtider. Efter a t t h a l ä m n a t vissa u p p g i f t e r r ö r a n d e i m p o r t e n s o m f a t t n i n g u n d e r tiden t. o. m . å r 1935 — d ä r v i d p å p e k a t s att e n a v s e v ä r d n e d g å n g i n t r ä f f a t u n d e r l å g k o n j u n k t u r p e r i o d e n 1932—33 m e n att därefter en viss å t e r h ä m t n i n g i i m p o r t v a r o r n a s o m s ä t t n i n g , s y n b a r l i g e n n ä r m a s t f r a m k a l l a d a v de u p p å t g å e n d e k o n j u n k t u r e r n a , i n t r ä t t u n d e r de b å d a senaste å r e n — övergingo d e s a k k u n n i g a till en g r a n s k n i n g av d e årliga siffrorna å k v a n t i t e t

och värde av under åren 1927—35 importerade tobaksvaror samt framhöllo, att dessa siffror följa ganska skiftande linjer med avseende å de olika varuslagen. I fråga om röktobak, beträffande vilken skattesatserna äro desamma för i riket tillverkad och importerad vara, så att importen merbelastas enbart genom monopolbolagets andel i licensavgiften, framhölls såsom anmärkningsvärt, att importen avsevärt stigit och genomsnittspriset å importvarorna sjunkit, medan den inhemska tillverkningen icke ökats. Genomsnittspriset å monopolbolagets varor hade bland annat på grund av 1933 års skattehöjning stigit, så att genomsnittspriset å dessa varor till och med låge något över priset å importerad röktobak. De sakkunniga fortsätta: Den importerade röktobaken synes under de senare åren ha rönt en allt större efterfrågan jämväl bland de mindre köpstarka konsumenterna. Enligt vad som från importörhåll uppgivits har omsättningen av de högkvalificerade engelska röktobaksmärkena avsevärt nedgått och den ojämförligt största delen av den röktobak, som numera importeras, torde vanligen icke kunna mäta sig med monopolbolagets tillverkningar. Möjligheterna för importörerna att kunna öka omsättningen — vare sig detta beror enbart på den låga spänningen i beskattningshänseende mellan importerad vara och monopolvara eller även andra omständigheter medverkat härtill — har sannolikt begagnats med uppoffrande av hänsynen till kvaliteten. Att genomsnittspriset å importerad röktobak nedgått beror dock sannolikt ej enbart på konkurrensen med monopolbolaget utan har säkerligen jämväl sin grund i den utveckling som ägt rum inom importhandeln, d. v. s. genom den konkurrens importörerna emellan, som pågått och pågår och för vilken redogörelse lämnas i det följande. De sakkunniga framhöllo härefter att omsättningen av andra importerade tobaksvaror än röktobak följt en annan utvecklingslinje än omsättningen av sistnämnda varuslag: Såväl beträffande cigarretter som andra importerade varuslag har under är 1935 en prissänkning ägt rum, medan i fråga om monopolets försäljningar styckepriserna stigit om än ganska obetydligt. Sistnämnda förhållande torde bero på, att under stigande konjunkturer allmänheten i viss omfattning övergår från billigare till dyrare märken. Prissänkningarna å importerade varor åter torde kunna förklaras med, att importörerna nödgats sänka sina egna förmåner och inköpt billigare märken från utlandet. I icke ringa omfattning torde överskottspartier särskilt av cigarretter ha inköpts från utlandet, vilka partier på grund av lång tids lagring eller andra förhållanden kunnat inköpas till ytterst låga priser. Såsom ett allmänt omdöme uttalades, att importen av tobaksvaror, särskilt av röktobak, alltjämt upprätthölles i en sådan omfattning, att densamma kunnat utöva en konkurrens med monopolbolaget och därigenom fylla det med densamma avsedda syftet. Däremot syntes i åtskilliga fall importen ha omfattat varor, vilka i kvalitetshänseende vore så underlägsna monopolbolagets tillverkningar, att importen icke alltid kunnat tjäna sitt syfte att stimulera den inhemska tillverkningen att upprätthålla och förbättra sin kvalitet. En bidragande anledning därtill syntes vara den merbelastning i skatt m. m., som åvilade importerade cigarrer, cigarrcigarretter och cigarret-

62 ter. E n b a r t g e n o m f ö r a n d e av e n m i n s k n i n g i s p ä n n i n g e n m e l l a n b e l a s t n i n g e n a v i m p o r t e r a d och i r i k e t t i l l v e r k a d v a r a skulle dock, f r a m h ö l l o de s a k k u n n i g a , s a n n o l i k t icke v a r a ä g n a d att m e d f ö r a en k v a l i t e t s f ö r b ä t t r i n g u t a n s n a r a r e allenast å s t a d k o m m a p r i s n e d s ä t t n i n g a r å d e n u t l ä n d s k a v a r a n och d ä r i g e n o m en ö k a d o m s ä t t n i n g p å m o n o p o l v a r o r n a s b e k o s t n a d p å sätt s o m ägt r u m beträffande röktobaken. 2.

Vad a n g å r t o b a k s g r o s s i s t e r n a s

ekonomiska

läge

anföres

bland annat: Det har särskilt från monopolbolagets sida framhållits att importörernas försämrade läge till stor del berott på att detaljhandlarna direkt importerat tobaksvaror. Omfattningen av detaljhandlarnas import har emellertid efter hand nedgått. Medan engrossistföreningens medlemmar år 1921 importerade endast 56-3 procent av de importerade varornas värde har efter hand detta procenttal ökats, år 1927 till 67-0 procent, år 1928 till 7 1 i procent, år 1931 till 75-6 procent och år 1934 till 76-2 procent. Fem större detaljisters import, som gjorts till föremål för undersökning, har under åren 1931—34 tillhopa belöpt sig till i medeltal 8 i procent av den totala importen. Det är sannolikt att denna minskade import från detaljhandlarnas sida närmast beror på att priserna även å de av grossisterna importerade varorna pressats nedåt, varigenom importaffärerna blivit mindre lönande. I någon mån ligger nog orsaken i att under senare år icke lika gynnsamma inköpstillfällen i utlandet förelegat som tidigare. De för grossisterna mest besvärande verkningarna av detaljhandlarimporten ligga emellertid däri, att denna import i hög grad pressat priserna och därigenom minskat förtjänsten å importen, ja i vissa fall medfört att grossisternas marginal sannolikt icke ens motsvarat deras verkliga kostnader genom importen. De detaljhandlare, som själva importera tobaksvaror — och detta gäller i viss mån även de grossister, som själva bedriva detaljhandel — befrias givetvis från vissa försäljningskostnader, av vilka den mest betydande är avlöning eller provision till handelsresande och platsförsäljare. Genom att värdeskatten och monopolbolagets andel i licensavgiften utgår i förhållande till varans priskurantpris medför varje kostnadsbesparing en minskning i skatteutgiften. I många fall nöjer sig detaljhandlaren med vanlig detaljistmarginal å av honom själv importerade varor. Det av grossisterna påtalade förhållandet att vissa mera kända tobaksmärken, vilka det står vem som helst fritt att inköpa i parti vid den utländska fabriken, tillhandahållits till pris väsentligen understigande de priser, vilka varorna måst betinga, om desamma importerats genom grossister, har uppenbarligen sin grund i nu nämnda förhållande. U t r e d n i n g e n v i s a d e n u att såväl r a b a t t e n till d e t a l j h a n d l a r n a som grossisternas marginal a v s e v ä r t n e d g å t t . I f r å g a o m c i g a r r e r h a d e grossistens m a r g i n a l s j u n k i t till 7 5 p r o c e n t å r 1935. F ö r c i g a r r c i g a r r e t t e r h a r g r o s s i s t e r n a s m a r g i n a l n ä m n d a å r u t g j o r t 6 3 p r o c e n t , för c i g a r r e t t e r 6 7 s a m t för r ö k t o b a k 8 3. R ö k t o b a k e n , s o m å r 1935 i v ä r d e m o t s v a r a d e o m k r i n g 39 p r o c e n t a v det t o t a l a v ä r d e t av i m p o r t e r a d t o b a k och e n d a s t ö v e r t r ä f f a d e s av c i g a r r e t t e r n a , s o m m o t s v a r a d e 46 p r o c e n t av t o t a l a i m p o r t v ä r d e t å t o b a k , k u n d e s å l u n d a sägas bära u p p importhandeln.

1 det följande anföres: Grossisternas omkostnader i förhållande till omsättningen hava under de senaste åren nedgått betydligt. Desamma torde dock år 1934 icke kunna för någon av de importörer, som ingå i undersökningen, uppskattas lägre än till 65 procent av omsättningen — därvid hänsyn ej tagits till ledarlön och inkomstskatt —- men överstiga i flera fall 10 procent av omsättningen. Medeltalet kan enligt utredningen för år 1934 beräknas till något under 10 procent. En viss reservation måste dock göras mot sistnämnda siffror. För det fåtal och därtill mindre importörer, som uteslutande eller så gott som uteslutande driva importhandel med tobak, kan omkostnadsprocenten beräknas till omkring 8 procent av omsättningen. I fråga om de övriga importörerna, vilka jämte grosshandeln med tobak utöva detaljhandel med tobak eller handel med korta varor, kan någon fullt säker beräkning av kostnaderna för grosshandeln med tobak ej göras. Någon exakt fördelning av kostnaderna är nämligen ej möjlig att verkställa. Utredningen torde emellertid ådagalägga, att bruttovinsten å grosshandeln med tobaksvaror numera är synnerligen låg. Man torde också kunna draga den slutsatsen, att denna vinst numera är så låg i förhållande till omkostnaderna, vilka i sin ordning nedbringats i möjligaste mån, att det knappast är möjligt — för så vitt icke de enskilda importörernas omsättning kan väsentligt utökas — att bedriva importhandel med tobak fristående med tillfredsställande resultat. Flertalet importörer hava sökt anpassa sig efter det nya läget genom en ökad kortvaruförsäljning. 1 fortsättningen påpekas bland annat, att flera importörer synas arbeta med otillräckligt kapital och att för dem, som uteslutande ägna sig åt grosshandeln med tobaksvaror, svårigheter säkerligen möta att få upplåna erforderligt rörelsekapital. Undersökningen av tobaksgrossisternas ekonomiska läge avslutas med följande uttalande: Vid en jämförelse mellan de importörer, för vilka balansräkningarna sammanställts, torde man kunna draga följande slutsats. 4 företagare visa en markerad tillbakagång; 6 importörer visa stillastående — någon tillbakagång eller en mindre ökning — vilket kan helt eller delvis sammanhänga med den allmänna konjunktur, som rått under perioden; 3 importörer visa avsevärd förbättring i fråga om den ekonomiska ställningen från 1928 till 1934. Även om en undersökning grundad på balansräkningarna, icke kan ge en fullt tillförlitlig bild av det ekonomiska läget, då såväl fordringar som varulager kunna värderas efter olikartade principer, torde man kunna påstå att importörerna, frånsett 3 eller 4, tämligen väl hållit sin ställning under de senaste 8 åren. Särskilda omständigheter, utöver det försvårade läget för importhandeln med tobak, torde föreligga beträffande sistnämnda såsom undantag angivna importörer. Å andra sidan hava ett par importörer väsentligt förbättrat sin ställning till och med i högre grad än en siffermässig jämförelse av balansräkningarna ger vid handen. Det är naturligtvis icke den normala grosshandeln med tobaksvaror, som medfört detta resultat utan andra affärsgrenar, såsom detaljhandel med tobaksvaror, exportvaror och handel med korta varor, vilka kunnat upparbetas till lönande verksamhet.

64 3. De s a k k u n n i g a övergå h ä r e f t e r till en r e d o g ö r e l s e för förhålland e n s o m p å v e r k a t l ä g e t i n o m i m p o r t h a n d e l n och påpeka, a t t dessa dels ä r o tillfälliga o c h dels m e r a s t a d i g v a r a n d e . Tillfälliga f ö r h å l l a n d e n ä r o , u t t a l a d e s a k k u n n i g a , n ä r m a s t k o n j u n k t u r - och valutaläget. Såsom mera stadigvarande orsaker framhållas skillnaden i skattebelastning å i m p o r t e r a d e och h ä r i r i k e t t i l l v e r k a d e t o b a k s v a r o r , k o n k u r r e n s e n f r å n det a l j h a n d l a r n a s sida s a m t m o n o p o l b o l a g e t s e g n a å t g ä r d e r . B e t r ä f f a n d e dessa olika f ö r h å l l a n d e n anföres följande. Valutaförhållandena. Då importörernas inköp tidigare huvudsakligen skedde frän Tyskland, Holland och Förenta Staterna, fördyrades importvarorna, sedan den svenska kronan lämnat guldmyntfoten. Monopolbolaget torde icke så hastigt och så kraftigt ha drabbats av de ändrade valutaförhållandena som importörerna. Bolaget hade nämligen icke obetydliga inneliggande lager, då den svenska valutan försämrades. Priset å råtobak, räknat i guld, sänktes ej oväsentligt under aren efter 1931. Såväl monopolbolaget som de enskilda importörerna hava efter hand kunnat anpassa sig efter valutaläget. Otvivelaktigt kan dock en del av importens nedgång efter 1931 tillskrivas valutaförhållandena. Konjunkturerna. För konjunkturväxlingar äro importörerna vida mera känsliga än monopolbolaget. Utredningen utvisar, att den senaste konjunkturförbättringen åstadkommit ett relativt starkare uppsving för importen än för monopolbolaget. Detta förhållande är tämligen självfallet med hänsyn till att monopolvarornas genomsnittliga pris ligga ej oväsentligt under importörernas. I fråga om röktobaken, där importvaruprisen under åren 1931—33 närmade sig prisen å monopolvarorna, var sänkningen ej så markerad, och redan 1933 steg importen av röktobak samtidigt med att importen i sin helhet fortsatte att sjunka under sistnämnda år. F r å n 1934 till 1935 steg visserligen röktobaksimporten med nära 26 procent, men cigarrettimporten påverkades ännu starkare av konjunkturförbättringen och visar en ökning med nära 32 procent. Såsom redan tidigare anförts kommer för konsumenterna under uppåtgående konjunkturer prisfrågan att stå något tillbaka för smakriktningens tillgodoseende, ett förhållande som otvivelaktigt gynnar importen. Skattebelastningen m. m. Skattesatserna för de importerade varorna överstiga ganska väsentligt skattesatserna å monopolbolagets varor. Genom styckeskatten omöjliggöres konkurrensen med bolaget i de lägre prislägena. Den stora massan konsumenter särskilt av cigarretter och cigarrcigarretter torde nästan uteslutande konsumera monopolvaror. Spänningen i beskattningen mellan importerade och här i riket tillverkade cigarrer, cigarrcigarretter och cigarretter synes i fråga om omsättningen för importörerna hava varit av mycket stor betydelse. Däremot torde i fråga om prissättningen — den marginal importörerna kunna uttaga — betydelsen av den högre skattebelastningen hava överdrivits. Detta visar sig bl. a. vid en jämförelse med röktobaken, där trots mindre spänning i skattebelastningen, importörernas marginal, om ock högre än i andra varuslag, likväl synes vara ganska otillfredsställande. Förutom av skatten belastas importörerna av monopolbolagets andel i licensavgifter. Därtill kommer att deras försäljningskostnader torde icke oväsentligt överstiga monopolets. F r å n importörhåll har vidare framhållits att kostnaderna för tobaksskattelager m. m. äro höga. Å andra sidan måste ihågkommas att detaljhandlarnas kostnader för av dem importerade varor torde understiga monopolets försäljningskostnader inklusive detaljhandlarrabatten. Betänkligt är att importvarornas kvalitet tenderar att sjunka. Huvudanledningen torde vara importörernas ökade strävan att vinna avsättning inom en större kon-

65 sumentkrets. De ha därvid gynnats av övergången från cigarretter med munstycke till sådana utan munstycke samt av den tilltagande konsumtionen av virginiacigarretter, ett område där monopolbolaget ännu icke på allvar öppnat konkurrensen. Tobaksmonopolets egna åtgärder. Genomförda rationaliseringsåtgärder inom monopolbolaget hava nedbringat bolagets kostnader. Härigenom ha kvaliteten å bolagets tillverkningar kunnat förbättras utan att prisförhöjningar behövt vidtagas. Utsläppandet av nya märken, som snabbt vunnit efterfrågan, har givetvis inneburit ett betydande avbräck för importörerna. Även om under de senare åren bolaget icke företagit några direkta prisnedsättningar, har likväl utsläppandet av nya märken kunnat hava samma effekt exempelvis då ett nytt märke av samma kvalitet som ett äldre äsättes ett lägre pris än detta. Importörerna hava visserligen tvingats att följa efter på denna väg, men i den mån dessa fört relativt okända märken har helt naturligt vissa förmåner exempelvis i form av krediter måst lämnas detaljhandlarna. Av allt att döma äro bolagets inneboende möjligheter att ytterligare sänka priserna icke uttömda. Importen genom detaljhandlare. Detaljhandlarnas import torde med avseende å omfattningen icke äga så stor betydelse som tidigare i allmänhet antagits. Däremot är denna såsom tidigare angivits av stor betydelse för prissättningen av grossisternas varor. Vid detaljhandlarnas import bortfalla vissa grossistkostnader framförallt försäljningsrabatten. Härtill kommer att den större delen av skattebelastningen samt licensavgiften utgår i procent av priskurantpriset, varigenom ifrågavarande importörer vinna avsevärt mera än skillnaden i försäljningspriset. Skattesystemet i sin nuvarande utformning gynnar sålunda dessa importörer i förhållande till grossisterna. 4. De s a k k u n n i g a b e h a n d l a till sist f ö r h å l l a n d e n a inom handelsagentkåren. D e n v e r k s t ä l l d a u n d e r s ö k n i n g e n u t v i s a r , att d e h o s g r o s s i s t e r n a a n s t ä l l d a f ö r s ä l j a r n a s a v l ö n i n g s f ö r m å n e r följt g a n s k a s k i f t a n d e linjer. D e n p å flera h å l l s k e d d a ö v e r g å n g e n från g r o s s h a n d e l m e d t o b a k s v a r o r till k o r t a v a r o r h a r g y n n s a m t p å v e r k a t a v l ö n i n g a r n a s storlek, så att i flera fall d e s a m m a u n d e r de s e n a r e å r e n stigit. I a n d r a fall å t e r h a r d e n m i n s k a d e o m s ä t t n i n g e n av t o b a k s v a r o r m e d f ö r t en k r a f t i g r e d u c e r i n g av p r o v i s i o n e r n a . S a m tidigt h a v a flera grossister p å g r u n d a v att d e r a s egen v i n s t m a r g i n a l s j u n k i t t v i n g a t s att s ä n k a den fasta delen a v lönen och i vissa fall ä v e n provisionss a t s e r n a s storlek. Enligt utredningsmännens mening förtjäna de personer, som redan vid monopolets tillkomst voro verksamma som handelsresande eller platsförsäljare, en särskild uppmärksamhet. Av dessa kvarleva 17 personer, därav åtminstone 4 upphört att arbeta inom tobaksförsäljningsbranschen. Av de återstående 13 hava flera antingen numera sysselsättning hos tobakshandlare utom engrossistföreningen eller ägna sig huvudsakligen åt annan förvärvsverksamhet än försäljning av tobaksvaror. 8 resande eller platsförsäljare äro fortfarande verksamma inom tobakshandeln. För 3 av dessa redovisas år 1934 en genomsnittsinkomst överstigande 9 000 kronor, samtliga anställda hos firmor med stigande omsättning. Av de återstående 5 hava 2 att själva bekosta utgifter för resor. Inkomsten 1934 har redovisats för den ene till 9 200 kronor och för den andre till 8 683 kronor. Motsvarande siffror 1930 utgjorde 10 700 kronor respektive 6 701 kronor. Inkomsterna för de 3 återstående (platsförsäljare) utgjorde 1934 3 546, 3 200 och 1 300 kronor samt år 1927 respek5—408950.

66 tive 6 860, 4 900 och 3 900 kronor. För de tre sistnämnda, vilkas inkomst redan 1927 var relativt låg, visa de sista åren en markerad tillbakagång. Levnadsåldern för de 3 sistnämnda är respektive 59, 64 och 51 år. Yttranden, ö v e r t o b a k s i m p o r t h a n d e l s s a k k u n n i g a s u t l å t a n d e a v g å v o s , efter r e m i s s , y t t r a n d e n i f e b r u a r i 1937 a v m o n o p o l b o l a g e t , S v e n s k a t o b a k s e n g r o s s i s t e r n a s förening och T o b a k s i m p o r t f ö r s ä l j a r e f ö r e n i n g e n s a m t den 30 november s a m m a år av kommerskollegium. Styrelsen för monopolbolaget å b e r o p a d e till b e l y s a n d e av styrelsens p r i n cipiella u p p f a t t n i n g r ö r a n d e t o b a k s h a n d l a n d e n a s fria i m p o r t r ä t t ett å r 1931 till c h e f e n för f i n a n s d e p a r t e m e n t e t avgivet y t t r a n d e över en av S v e n s k a tob a k s e n g r o s s i s t e r n a s förening d å gjord f r a m s t ä l l n i n g o m å t g ä r d e r till förbättr a n d e a v t o b a k s i m p o r t ö r e r n a s ställning. I detta y t t r a n d e a n f ö r d e styrelsen bland a n n a t följande: Såvitt styrelsen kan finna, kvarstå alltjämt de skäl för handlandenas fria importrätt av tobaksvaror, som vid införandet av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket föranledde, att icke importen av färdiga tobaksvaror jämväl blev monopoliserad. Det lärer icke kunna bestridas, att handlandenas importrätt varit en kvalitetsreglerande faktor för bolagets tillverkningar och utgjort en sporre för bolagets inom fabrikationen sysselsatta personal att söka hälla kvaliteten på de inom riket tillverkade tobaksvarorna på en hög nivå samt att till förbilligande av dessa varor anordna driften på det mest ekonomiska och rationella sätt. Om också, på sätt framgår av den remitterade framställningen, många skäl synas tala för att kvaliteten å de inom riket tillverkade tobaksvarorna väl kan tävla med de importerade varornas i samma prisläge, utvisar ju likväl icke detta förhållande, att det för framtiden skulle vara överflödigt, att en sådan kvalitetsreglerande konkurrens med bolagets varor förefunnes. De utredningsmän, som hittills haft anledning att yttra sig rörande handlandenas fria importrätt av tobaksvaror, hava ju även samtliga ansett skäl icke föreligga för att införa jämväl ett importmonopol. Enligt styrelsens mening kunna icke heller sådana förskjutningar anses hava inträtt i förhållandet mellan bolagets försäljning och handlandenas import, som nu kunde ifrågasätta ett annat betraktelsesätt. Styrelsen y t t r a d e v i d a r e : Det syntes hava varit den under åren 1932 och 1933 markerade nedgången i tobakshandlandenas import, som föranlett den nu verkställda utredningen. Det vore emellertid att märka, att år 1933 markerat den hittills lägsta nivån för handlandenas import av tobaksvaror. Såsom utredningsmännen framhållit, hade omsättningen av dessa varor stigit åren 1934 och 1935. Det borde därvid beaktas, att skatten å tobaksvaror liksom Tobaksmonopolets andel i licensavgiften icke blivit föremål för ändring sedan år 1933. Utredningsmännen hade även betonat, att såsom ett allmänt omdöme syntes kunna uttalas, att importen av tobaksvaror, särskilt av röktobak, alltjämt upprätthölles i en sådan omfattning, att densamma kunnat utöva en konkurrens med monopolbolaget och därigenom fylla det med densamma avsedda syftet. Då utredningsmännen framhölle, att importen i åtskilliga fall omfattat varor, vilka i kvalitetshänseende vore så underlägsna bolagets tillverkningar, att icke alltid importen kunnat tjäna sitt syfte att stimulera den inhemska tillverkningen att upprätthålla och förbättra sin kvalitet, kunde likväl detta, såsom styrelsen i sitt ovan citerade yttrande framhållit, icke sägas utvisa, att det för framtiden skulle vara överflödigt

67 med handlandenas fria importrätt såsom en kvalitetsreglerande konkurrens med bolagets varor. Styrelsen delade emellertid utredningsmännens uppfattning, att enbart genomförande av en minskning i spänningen mellan belastningen av importerade och inom riket tillverkade tobaksvaror sannolikt icke skulle vara ägnad att medföra en kvalitetsförbättring å importvarorna utan snarare allenast åstadkomma prisnedsättningar å den utländska varan och därigenom en ökad omsättning på monopolvarornas bekostnad. Såsom förhållandena utvecklat sig efter det utredningsmännens arbete slutförts, hade det visat sig, att utredningsmännens ovan återgivna allmänna omdöme om handlandenas import av tobaksvaror varit väl grundat. Värdet av tobakshandlandenas import hade nämligen under år 1936 ytterligare stegrats. Handlandenas import i förhållande till hela försäljningen av tobaksvaror inom riket hade jämväl ökats från år 1935 till 1936. Då man skärskådade tobaksimportens utveckling efter år 1933 och betänkte, att någon ändring under nämnda tid icke förekommit beträffande skattesatserna å tobaksvaror eller ifråga om licensavgiften, syntes det icke kunna förnekas, att denna utveckling bestyrkte riktigheten av den uppfattning, styrelsen tidigare gjort gällande, nämligen att den dä inträdda nedgången i tobakshandlandenas import sannolikt icke i huvudsak varit beroende på storleken av det skydd, de inom riket tillverkade tobaksvarorna åtnjutit genom licensavgiften och differentieringen ifråga om beskattningen. Med vidhållande av den principiella åskådning, åt vilken styrelsen förut givit uttryck, kunde styrelsen för sin del icke heller finna annat än att såväl utredningsmännens uttalanden som den efter utredningen inträdda utvecklingen bestyrkte, att det icke kunde föreligga något bärande skäl för att nu från statsmakternas sida skulle vidtagas några åtgärder på tobaksimportens område med avseende å gällande system för beskattning (inklusive licensbestämmelser) eller å den enskilda importens organisation. Vad slutligen beträffade de inom engrosimporten med tobaksvaror sysselsatta handelsresandena och platsförsäljarna, hade utredningsmännen ansett de personer, som vid tobaksmonopolets tillkomst voro verksamma såsom handelsresande eller platsförsäljare, vara förtjänta av en särskild uppmärksamhet. Även om styrelsen väl kunde förstå denna utredningsmännens ståndpunkt och utginge ifrån att inom denna kår liksom inom andra inom importhandeln i allmänhet sysselsatta kunde förekomma personer, vilka befunne sig i bekymmersamt läge, hade styrelsen icke kunnat finna anledning föreligga att frångå den uppfattning, styrelsen hävdat i samma ersättningsspörsmål i de yttranden, som styrelsen åren 1929 och 1931 avgivit till chefen för finansdepartementet i anledning av remiss rörande en av Tobaksimportförsäljareföreningen gjord framställning om bland annat ersättning för minskat arbetstillfälle inom importen med tobaksvaror. I dessa yttranden hade styrelsen erinrat om det av riksdagen godkända uttalandet av 1927 års bevillningsutskott (jfr ovan s. 48) samt vidare framhållit, att under alla omständigheter något bärande skäl icke syntes hava anförts för att ålägga bolaget ersättningsskyldighet i anledning av inträdd förskjutning mellan grossist- och detaljimporten. Det syntes även böra beaktas, att flera av de i utredningen åsyftade handelsresande och platsförsäljare, vilka voro sysselsatta inom tobakshanteringen vid tobaksmonopolets tillkomst uppburit ersättning jämlikt 1914 års ersättningsförordning eller jämlikt förordningen den 17 juni 1916 (nr 212) om ersättning till tobaksgrossister och hos dem anställda personer med anledning av införandet av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket (jfr nedan s. 116). Styrelsen ville därutöver endast tillägga, att om det av barmhärtighetsskäl skulle finnas påkallat, att här ifrågavarande kategori personer lämnades något bistånd

68 framför andra, vilka inom affärs- eller industrivärlden av olika orsaker kommit i brydsamt läge, syntes detta böra ske under annan form än sådan, som betingades av hänsyn till tobakstillverkningens monopolisering. T v å l e d a m ö t e r av m o n o p o l b o l a g e t s styrelse (hrr Bärg o c h Holsti) a n förde i särskilt yttrande: Ehuru vi icke kunna uppskatta importens kvalitetspåverkande betydelse i den utsträckning, detta yttrande i dess helhet synes angiva, kunna vi dock till fullo ansluta oss till den slutsats, varuti yttrandet utmynnar. Tobaksengrossistföreningens yttrande innehåller i h u v u d s a k följande: Då den fria importrätten enligt 1914 års monopollagstiftning icke uteslutande förbehölls monopolets utövare hade såsom skäl härför anförts, att detaljhandeln med tobaksvaror i själva verket knappast kunde anses fri, därest handlandena vid sina inköp bleve uteslutande hänvisade att hålla sig till monopolets utövare såsom enda engrosförsäljare av tobaksvaror. Utvecklingen på förevarande område hade emellertid visat, att detta skäl saknade all bärkraft. Från detaljhandlarnas sida torde erinringar icke komma att framställas mot att jämväl importen av färdiga tobaksvaror med ensamrätt tillförsäkrades monopolets utövare. Under de senare åren hade ett annat skäl anförts, nämligen att importens syfte vore att utgöra ett betydelsefullt regulativ på monopolets arbetssätt, produkter och prissättning. Emellertid syntes det tvivelaktigt om numera, sedan den svenska tillverkningen under en lång följd av år vuxit sig stark och erfarenheter på området förvärvats, en dylik konkurrens kunde utöva ett sådant inflytande å monopolets verksamhet att den av sådan anledning borde bibehållas. Även om så skulle vara fallet kunde dock med bestämdhet påstås att importhandeln för närvarande vore sä starkt belastad i förhållande till den inhemska tillverkningen, att nämnda med importen avsedda syfte icke kunde vinnas. Det vore ganska förklarligt att de enskilda importörerna — inför utsikten att ett aldrig så energiskt och sakkunnigt bedrivet arbete för importens ökande ej ens i bästa fall kunde lämna importören skälig ersättning för kostnader och arbete — i sin verksamhet tvingats att följa helt andra linjer. Tvä huvudorsaker till att importörernas marginal måst nedpressas vore den ojämna skattebelastningen och de faktiska prissänkningar monopolet vidtagit. För att sä långt möjligt kunna hålla omsättningen uppe hade importörerna nödgats sänka priserna, varigenom deras marginal minskats. I denna tävlan hade detaljhandlare med tobak, premierade av gällande skattesystem, som uttoge skatt jämväl å importörernas omkostnader och vinstmarginal, i det att skatten beräknades å utförsäljningspriset, ytterligare nedpressat prisen. Det vore riktigt alt, såsom i utredningen framhållits, de importörer, vilka vid sidan av tobaksimporten sysslade med tobakshandel i detalj och handel med korta varor kunnat bättre hävda sin ställning än de importörer, som kvarstått såsom rena tobaksengrossister. Handeln med kortvaror liksom detaljhandeln med tobak hade haft så stora fördelar av att vederbörande handlande haft tillgång till av honom själv importerade tobaksvaror, att han icke behövt räkna med direkt förtjänst å densamma. De i utredningen anförda siffrorna gåve vid handen såväl att importvärdet som importörernas vinstmarginal efter hand gått tillbaka. En dylik successiv tillbakagång skulle, därest särskilda förhållanden icke förelegat, hava medfört importhandelns fullständiga sammanbrott. De särskilda förhållandena vore utom de nyssnämnda, nämligen importhandelns sammanknytande med detaljhandeln med tobaksvaror samt med handeln med kortvaror, ävensom i dessa fall handlandes försäljning till båtar i utländsk trafik, den senaste konjunkturförbättringen samt ökningen

69 av tobakskonsumtionen ej minst i fråga om virginiacigarretter. Grosshandeln med tobaksvaror såsom fristående verksamhet hade emellertid allt mer gått tillbaka samt ytterligare urartat. Med hänsyn till det nu anförda vidhölles det upprepade gånger tidigare framställda förslaget, att den enskilda importen av tobaksvaror upphörde och monopolets utövare erhölle ensamrätt att införa färdiga tobaksvaror till riket. D ä r e s t icke d e n e n s k i l d a i m p o r t r ä t t e n a n s å g e s b ö r a avlösas, föresloges följande åtgärder: 1) Monopolbolagets andel i licensavgiften borttages. Det ursprungligen föreliggande motivet för uttagande av en sådan avgift måste numera anses hava bortfallit. Denna andel bör liksom annan skatt å tobak direkt tillföras statsverket. 2) För alla tobaksvaror, importerade och i riket tillverkade, fastställas lika skattesatser, såväl värde- som stycke- eller viktskatt. Det skydd, som den inhemska tillverkningen bör äga bör utgå i form av tullavgifter. Dessa tullavgifter kunna uttagas såväl i form av värdetull som efter stycketal eller vikt. Visar sig denna väg på grund av tekniska eller andra svårigheter oframkomlig, kan skyddet givetvis upprätthållas genom skilda skattesatser å importerade och i riket tillverkade varor. En sådan anordning utgör dock såsom i det föregående visats en extra börda å tobaksimporten, som icke belastar annan handel. 3) Ett koncessionssystem införes, så att rätt till import av utländska tobaksfabrikat tillkommer endast dem, som därtill erhållit särskilt tillstånd. Sådant tillstånd torde böra meddelas av Kungl. Maj:t. Därest jämväl monopolets utövare kommer att äga rätt till dylik införsel, skulle härigenom ett regulativ finnas att de enskilda importörerna icke komma att uttaga för höga priser. Därest så anses erforderligt borde en särskild nämnd äga att bestämma de pris, som högst eller lägst finge åsättas varan. I Tobaksimport för säljare föreningens y t t r a n d e f r a m s t ä l l d e s b l a n d a n n a t yrk a n d e n o m e r s ä t t n i n g till h a n d e l s r e s a n d e och p l a t s f ö r s ä l j a r e för m i n s k a t a r betstillfälle eller — vid en eventuell statsinlösen av e n g r o s i m p o r t e n m e d t o b a k s v a r o r — för m i s t a d v e r k s a m h e t . Kommerskollegium h a d e vid ä r e n d e t s b e h a n d l i n g tillfälle a t t taga del a v ö v r i g a avgivna y t t r a n d e n . Kollegium b e a k t a d e v i d a r e en d e n 16 j u n i 1937 till chefen för f i n a n s d e p a r t e m e n t e t avgiven u t r e d n i n g o m d e t a l j h a n d e l n m e d t o b a k s v a r o r , ä v e n s o m en i a n l e d n i n g av n ä m n d a u t r e d n i n g från Sveriges t o b a k s h a n d l a r e s r i k s f ö r b u n d till d e p a r t e m e n t s c h e f e n gjord f r a m s t ä l l n i n g . E f t e r en redogörelse för vissa av t o b a k s i m p o r t h a n d e l s s a k k u n n i g a l ä m n a d e u p p g i f t e r a n f ö r d e k o l l e g i u m i h u v u d s a k följande: Kollegium finner den föreliggande utredningen samt det övriga material, varav kollegium haft tillfälle att taga del, otvetydigt giva vid handen, att engroshandeln inom tobaksimporten under en följd av år haft att kämpa med svårigheter, vilka under krisåren 1932—33 varit särskilt påtagliga och som kunnat allvarligt hota dess bestånd. Orsakerna till näringens försämrade läge synas vara av skiftande slag. Den starka nedgången i försäljningarna under krisperioden torde väl i icke ringa mån ha berott på allmänhetens dä minskade köpkraft. Bland övriga förhållanden, som medverkat till de uppkomna svårigheterna, synes priskonkurrensen från de direkt importerande, av det nuvarande skattesystemet gynnade detaljhandlarna utgöra ett av de viktigaste momenten. De genom kronans depreciering förändrade valutaförhållandena torde även ha vållat engrossisterna visst avbräck, men

70 en anpassning efter det nya valutaläget synes så småningom ha kommit till stånd. Vidare ha monopolbolagets rationaliseringsåtgärder spelat en icke oväsentlig roll, då bolaget härigenom kunnat höja kvaliteten å sina tillverkningar utan att behöva vidtaga prisförhöjningar. Vad slutligen angår den importerade varans licensavgiftsoch skattebelastning synes verkan av denna belastning vara svår att bedöma. Framhållas bör, att någon ändring i denna belastning icke ägt rum sedan år 1933. Såsom ovan angivna försäljningssiffror utvisa har den privata importhandelns försäljningsresultat emellertid förbättrats för varje år sedan krisperioden. Från år 1935 till år 1936 har denna handels försäljningssumma ökat med ungefär 2-5 miljoner kronor. Även om av detta belopp omkring 25 procent får hänföras till den direkta importen av detaljister kvarstår dock en stegring på nära 2 miljoner kronor för engroshandelns del. Värdet av monopolbolagets försäljningar har under samma tid höjts från 135-2 miljoner kronor till 142 miljoner kronor. Enligt vad kollegium inhämtat från bolaget har den privata importens försäljningssiffror innevarande år (1937) ytterligare ökats. K o m m e r s k o l l e g i u m r e d o g j o r d e h ä r e f t e r för v a d h a n d e l s k a m r a r n a i Stockh o l m och M a l m ö a n f ö r t i ä r e n d e t : Handelskammaren i Stockholm funne, att importgrossisterna till följd av den jämförelsevis höga spänningen mellan belastningen å importerad och här i riket tillverkad vara samt genom värdeskattens uttagande å utförsäljningspriset vore trängda mellan å ena sidan den inhemska tillverkningen och å andra sidan detaljhandelns egen importverksamhet. Att importhandeln under sådana förhållanden skulle kunna tjäna som ett fullt effektivt regulativ på monopolets kvaliteter och prissättning vore så gott som uteslutet. Om emellertid beskattningen •— som anpassats efter förhållanden, vilka icke nu ägde full motsvarighet — avvägdes med hänsyn till nuvarande läge och om detaljhandelsimportens faktiska förmånsställning undanröjdes hade säkerligen en fri engroshandel allt fortfarande en viktig uppgift att fylla. Handelskammaren ansäge det angeläget, att statsmakterna beredde möjligheter för rörelsens fortbestånd under sådana betingelser, att dess utövare kunde få rimlig utkomst på sin näring. Handelskammaren i Malmö ansåge genom utredningen fastställt, att engrosimportörerna, trots att de i möjligaste män nedpressat sina omkostnader, likväl arbetade med så ringa vinst å införda tobaksvaror, att en fristående importhandel med tobak under nuvarande förhållanden ej kunde tänkas ifrågakomma. Någon tvekan kunde icke råda därom, att tobaksimportens kvantitativa tillbakagång samt sammanpressningen av dess vinstmarginal i mer eller mindre grad vore att återföra på tobaksbeskattningen och till det handikap gentemot monopolbolaget och detaljhandeln, som denna pålade speciellt den större importhandeln. Den nyordning inom tobakshandeln, som erfordrades, måste tillskapas med hänsyn till handeln i dess helhet och sålunda med beaktande av läget ej blott inom importhandeln utan även inom detaljhandeln liksom av förhållandet dem emellan. Handelskammaren förordade för sin del att på bas av nu verkställda utredningar samt under medverkan av representanter för såväl specialtobakshandeln som engrosimporten förslag till nyreglering avseende hela tobakshandeln måtte utarbetas. F ö r egen del y t t r a d e k o l l e g i u m : Kollegium är alltjämt av den uppfattningen, att den privata tobaksimporten är av betydelse såsom ett regulativ på monopolbolagets arbetssätt, produkter och prissättning. Engrossistföreningens i första hand framställda förslag, nämligen att förevarande frågor lösas på så sätt, att den enskilda importen upphör och monopolbolaget erhåller ensamrätt att införa färdiga tobaksvaror till riket, finner sig kollegium sålunda ej vilja förorda. Emellertid gör engrossistföreningen nu liksom ti-

71 digare gällande, att, därest den privata tobaksimporten — vad engroshandeln beträffar — skall kunna fortsättningsvis bedrivas, åtgärder måste vidtagas till lindring av näringens produkter åvilande licensavgifter och skatt. De sakkunniga ha även ansett sig kunna konstatera, att bruttovinsten å grosshandeln är så låg i förhållande till omkostnaderna, att det knappast är möjligt att med tillfredsställande resultat bedriva importhandel med tobak, försåvitt icke de enskilda importörernas omsättning väsentligt utökas. Enligt kollegii förmenande måste emellertid omsättningsökningen under 1936 och innevarande år anses vara av sådan storleksordning, att en ny situation skapats och att en förbättring av engroshandelns räntabilitet nu kan anses hava inträtt. Om förbättringens varaktighet är det dock givetvis för tidigt att ännu yttra sig. Den sålunda inträdda ljusningen för näringen i fråga medför, alt kollegium, i allt fall för närvarande, icke anser sig kunna förorda statliga åtgärder i det ena eller andra avseendet till förändring av näringens villkor. Oaktat detta sitt ståndpunktstagande vill kollegium i korthet beröra några av de förslag, som, bortsett från tanken att helt slopa den privata importen, framkommit från engrossistföreningens och försäljareföreningens sida. Ett borttagande av monopolbolagets licensandel synes kollegium icke vara att tillråda, då de skäl, som legat till grund för denna anordning, alltjämt torde äga giltighet. I detta sammanhang bör erinras om att en sänkning skett av denna andel frän tidigare 18 procent till efter 1933 7 procent. Ett fastställande av lika skattesatser för alla tobaksvaror samt införande av tullavgifter till skydd för den inhemska produktionen d. v. s. en återgång till anordningarna före 1922 innebär en så betydande omläggning, att något uttalande om verkningarna härav knappast kan göras utan föregående omfattande utredning i saken. Dock synes en dylik återgång näppeligen böra ifrågakomma. Engrossistföreningens förslag om införande av ett koncessionssystem för importörerna kan kollegium icke heller ansluta sig till. Dess genomförande skulle innebära en betydelsefull avvikelse från näringsfriheten, vilken avvikelse kunde komma att åberopas till stöd för liknande krav från andra importörsgrupper. Vad beträffar frågan om eventuell sänkning av skattebelastningen å importerade varor må framhållas, att då en dylik sänkning skulle komma såväl grossistimporten som detaljhandelsimporten till del, vilken senare vållat grossisterna sådant avbräck, skulle vinsten av en skattesänkning för engroshandeln onekligen bliva synnerligen ringa, såvida ej den utväg anlitades, som från tobaksimportförsäljareföreningens sida föreslagits, nämligen att den procentuella skatten skulle utgå 10 procent lägre på engrosimporterade än på detaljimporterade tobaksvaror. En sådan anordning kan emellertid kollegium icke tillstyrka, då den med samma skäl skulle kunna påyrkas i fråga om tullsatser för varor i allmänhet. Det finnes enligt kollegii förmenande ej något skäl att i detta hänseende ställa grossister i tobaksbranschen i en särklass jämfört med andra grossister. Vad gäller spänningen i skattehänseende mellan importerad och i riket tillverkad tobaksvara torde den under senare år starkt ökade importen klart giva vid handen, att de nuvarande skattesatserna i varje fall ej hindra en rimlig import. Vad slutligen angår handelsresandenas ställning inom branschen har utredningen närmast uppmärksammat 8 resande eller platsförsäljare, som redan vid monopolets tillkomst voro i verksamhet såsom resande eller försäljare och som fortfarande äro verksamma inom tobaksbranschen. Vissa av dessa hava emellertid alltjämt ej oväsentliga inkomster. Skäl att taga ersättningsfrågan under övervägande torde ej föreligga annat än beträffande 3 platsförsäljare i åldern respektive 59, 64 och 51 år. Dessas inkomster 1934 uppgingo enligt utredningen till följande belopp (siffrorna för 1927 angivas inom parentes): 3 546 (6 860), 3 200 (4 900) och 1300 (3 900) kronor. Den ende av dessa, för vilken ersättning synes kunna ifrågasättas, är den sistnämnde. Att emellertid i detta sammanhang åt en enstaka person bereda er-

72 sättning för nedgång i inkomster torde icke gärna böra ske i all synnerhet som utredning ej föreligger i vad mån denna nedgång ägt något närmare samband med tobaksmonopolets verksamhet eller berott på andra omständigheter. Såsom inledningsvis erinrats om har den av tobaksimporthandelssakkunniga verkställda utredningen endast haft till uppgift att klarlägga det faktiska läget inom tobaksimporthandeln. Först därefter skulle — i fall så funnes befogat — en utredning komma till stånd rörande de åtgärder, som från statsmakternas sida möjligen skulle kunna vidtagas för att åvägabringa ändring i något hänseende i nuvarande förhållanden. Kollegium har funnit, att den återhämtning, som ägt rum inom tobaksimporthandeln efter 1932—33 års starka nedgång i försäljningarna, och som i så anmärkningsvärd mån accentuerats under sistlidna och innevarande år, varit av den omfattning, att särskilda åtgärder för stödjande av denna näringsgren från statsmakternas sida icke kunna anses vara motiverade. Oberoende härav anser sig kollegium såsom i det föregående berörts på väsentliga punkter böra avstyrka de förslag till åtgärder, som av Svenska tobaksengrossisternas förening och Tobaksimportförsäljareföreningen i förevarande sammanhang framförts. Ej heller har kollegium funnit skäl förorda särskilda åtgärder för utanordnande av ersättning till inom tobakshandeln anställda handelsresande. Kollegium hemställer alltså, att den remitterade utredningen ej måtte föranleda någon ytterligare åtgärd. Y t t e r l i g a r e skrifter, delvis i n n e f a t t a n d e b e m ö t a n d e av m o n o p o l b o l a g e t s o c h k o m m e r s k o l l e g i i y t t r a n d e n över t o b a k s i m p o r t h a n d e l s s a k k u n n i g a s u t r e d n i n g , i n g å v o s till chefen för f i n a n s d e p a r t e m e n t e t i m a j 1937 av S v e n s k a t o b a k s e n g r o s s i s t e r n a s förening, i juli o c h s e p t e m b e r s a m m a å r av S v e n s k a t o b a k s a g e n t e r s f ö r e n i n g s a m t i j a n u a r i 1938 a v f ö r s t n ä m n d a förening och av T o baksimportförsäljareföreningen.

3 kap. Direktiven till denna utredning beträffande tobaksimporten. Frågan om en fortsatt utredning rörande importhandeln med tobaksvaror ävensom rörande detaljhandeln med sådana varor anmäldes av chefen för finansdepartementet i statsrådet den 8 april 1938. Departementschefen redogjorde därvid till en början för gällande bestämmelser om tillverkning av och handeln med tobaksvaror samt anmärkte därvid, att under den tid, tobaksmonopolet varit gällande, åtskilliga önskemål framförts framförallt från organisationer av näringsidkare inom tobaksbranschen i syfte att förbättra förhållandena för näringens utövare. I vissa fall hade de förslag, som därvid framkommit, föranlett beslut av statsmakterna. I andra fall åter vore spörsmålen alltjämt föremål för diskussion samtidigt som nya frågor uppstått. Departementschefen lämnade vidare en redogörelse för tillkallandet av tobaksimporthandelssakkunniga, dessas utlåtande och däröver avgivna yttranden. Efter att jämväl ha berört vissa förhållanden med avseende å detaljhandeln med tobaksvaror yttrade departementschefen: Av den nu lämnade redogörelsen synes framgå, att de förhållanden, varunder handeln med tobaksvaror arbetar, i vissa hänseenden äro av den art, att de giva stöd för klagomålen från tobakshandlarnas sida. Härav följer icke utan vidare att statliga åtgärder just i detta fall skulle vara påkallade, eftersom det väl skulle kunna göras gällande, att missförhållanden av samma slag kunna uppkomma inom vilken näringsgren som helst. Emellertid synes det med skäl kunna hävdas, att monopoliseringen av tobakstillverkningen medfört en särställning även för tobakshandeln. Jag finner det sålunda motiverat, att utredning genom statens försorg verkställes för undersökning i vad mån och på vilket sätt de påtalade missförhållandena inom tobakshandeln kunna genom statligt ingripande avhjälpas. Då jag vid ett tidigare tillfälle hade anledning att syssla med hithörande spörsmål uttalade jag, att jag på grundval av det då föreliggande materialet icke kunde bilda mig en uppfattning om de lämpligaste riktlinjerna för en sådan utredning. Läget är i detta hänseende nu ett annat. Sålunda ha tobaksimporthandelssakkunniga klarlagt de faktiska förhållandena inom importhandeln —- — —. Det föreliggande materialet bör visserligen kompletteras med hänsyn till den tid, som förflutit efter dess insamlande, men i stort sett torde det vara ägnat att bilda grundval för den utredning, jag har för avsikt att föreslå.

74 De spörsmål, jag i det föregående berört, avse såväl import- som detaljhandeln med tobaksvaror. Av den lämnade redogörelsen framgår därjämte beträffande importhandeln, att problemställningen blir väsentligen olika för grossist- och detaljhandlarimporten. Vid den blivande utredningen kunna olika åtgärder övervägas. Under förutsättning att importens frihet bevaras, bör undersökas, huruvida genom förändring av gällande bestämmelser för licensavgiftens utgivande kan åstadkommas lättnad för näringens utövare utan eftersättande av berättigade statliga intressen. Vidare bör undersökas, huruvida samma syfte kan uppnås genom uppmjukning av gällande föreskrifter om tobaksskattelager. Ehuru jag ställer mig tveksam till den av importörerna framförda tanken på en utbyggnad av monopolsystemet, anser jag det vara av viss betydelse, att utredningen även får omfatta de olika sätt, varpå en dylik utbyggnad skulle kunna tänkas ske. En möjlighet vore att tilldela tillverkningsmonopolets utövare monopolrätt även beträffande importen av färdiga tobaksvaror, en annan att för importen tillskapa ett fristående monopolföretag. 1 samband med dessa överväganden skulle möjligheterna av ett avlösningsförfarande gentemot de nuvarande affärsidkarna inom området och deras personal kräva utredning, liksom även frågan huruvida och i vilken utsträckning ersättning skulle behöva utgå till platsförsäljare och handelsresande inom tobaksbranschen, vilka icke kunde beredas fortsatt sysselsättning inom yrket. Departementschefen påpekade slutligen, att även om svårigheterna för importhandeln med tobaksvaror icke skulle anses vara av den art, att de i och för sig påkallade ett statligt ingripande, ett övervägande av importens organisation i detta sammanhang likväl icke kunde undvikas, då denna organisation ägde ett visst samband med de inom detaljhandeln rådande förhållandena.

4 kap. Nya framställningar rörande tobaksimportens framtida ordnande. Det s p ö r s m å l , till vilket vi i första h a n d h a att taga s t å n d p u n k t , är h u r u vida den i 22 § m o n o p o l f ö r o r d n i n g e n m e d g i v n a friheten för t o b a k s h a n d lare att till riket i n f ö r a u t l ä n d s k a t o b a k s v a r o r b ö r b e v a r a s eller o m m o n o polsystemet b ö r u t b y g g a s att o m f a t t a j ä m v ä l s å d a n införsel. Den i 1 k a p . l ä m n a d e h i s t o r i k e n utvisar, vilka principiella s y n p u n k t e r s o m hittills av s t a t s m a k t e r n a a n l a g t s p å d e t t a s p ö r s m å l , och t o b a k s i m p o r t h a n d e l s s a k k u n n i g a s u t r e d n i n g belyser d e f ö r h å l l a n d e n , v a r u n d e r i m p o r t r ö r e l s e n f r a m till å r 1936 b e d r i v i t s . I n n a n vi i det följande k a p i t l e t f r a m l ä g g a det statistiska m a t e r i a l , s o m n u ä r tillgängligt till ledning vid ett b e d ö m a n d e av d e n e n s k i l d a t o b a k s i m p o r t e n s arbetsbetingelser, skall h ä r l ä m n a s en redogörelse för h u v u d p u n k t e r n a i vissa u n d e r u t r e d n i n g s a r b e t e t s g å n g f r å n i m p o r t ö r s h å l l i n k o m n a skrifter, v a r i s p ö r s m å l e t o m t o b a k s i m p o r t e n s f r a m t i d a o r d n a n d e b e r ö r t s . B l a n d dessa f r a m s t ä l l n i n g a r m å först n ä m n a s en den 5 d e c e m b e r 1939 d a g t e c k n a d skrift från Svenska tobaksengrossisternas förening. Under hänvisning till vissa tablåer uttalar föreningen här, att skattebelastningen å de importerade tobaksvarorna sedan monopolets införande undan för undan ökats, med påföljd att allt mindre del av utförsäljningspriset kunnat disponeras för varans inköp samt till omkostnader, detaljhandelsrabatt och egen vinst. Under åren 1928—38 hade för så gott som varje år en allt större andel av omsättningen måst avstås i form av skatt och licensandel till monopolet. Detta berodde delvis på den ökade belastningen men delvis också på den sänkning av prisnivån, som måst ske för att så långt som möjligt närma densamma till monopolets nivå. Beträffande tobaksbeskattningen finge det särskilt framhållas, att värdeskatten — i motsats till andra indirekta skatter och tullar å importvaror — utginge icke å importvärdet, d. v. s. varans inköpspris jämte frakt och assurans, utan å utförsäljningspriset, vilket innebure att värdeskatten ävensom monopolets licensandel drabbade jämväl försäljningsomkostnaderna samt grossist- och detaljhandelsvinsten ävensom styckeskatten. På grund härav kunde licens- och stämpelavgifterna i vissa fall uppgå ända till omkring 1 500 procent å importvarans cif-värde i svensk hamn. Till jämförelse kunde nämnas, att skatten å ett av de mest kända whiskymärkena efter den senaste höjningen av spritbeskattningen kunde beräknas utgöra c:a 206 procent å cif-värdet. Trots alla svårigheter hade emellertid importörerna, självfallet delvis tack vare den gynnsamma konjunkturutvecklingen, kunnat efter år 1933 uppvisa en ständigt ökande omsättning. Om icke de år 1939 beslutade skattehöjningarna genomförts, vore föreningen övertygad om att importörerna även framdeles — åtminstone därest monopolbolaget icke vidtagit någon mera avsevärd skärpning av sin prispolitik —- skulle kunnat hävda sin ställning på marknaden. I den situation, som nu före-

76 låge, vore emellertid engrosimporthandelns möjligheter att bestå såsom fristående näring uttömda. De vidtagna skattestegringarna tvingade importörerna till sådana prisförhöjningar, att prisnivån å importvaror ytterligare avlägsnades från monopolbolagets genomsnittsprislägen. Den situation, som tidigare förelegat, nämligen att bolaget varit helt dominerande i de billigare prisklasserna, hade väsentligt skärpts, i det att genom skattehöjningarna skyddsgränsen bringats upp till ett avsevärt högre läge än tillförne. Prisförhöjningarna å importvarorna komme automatiskt att föra över en stor del av de hittillsvarande konsumenterna av dessa varor till monopolvaror. 1 själva verket förelåge nu den situation, för vilken dåvarande finansministern varnat vid framläggande av proposition till 1924 års riksdag angående omläggning av tobaksbeskattningen, nämligen att ett monopol för monopolets utövare inrättades i konsumtionsprislägena. Den del av marknaden, inom vilken importörerna framdeles kunde bjuda monopolet konkurrens, vore så försvinnande liten, att den icke tilläte importörerna att därpå bygga en lönande verksamhet. Vad sålunda anförts berättigade till slutsatser i två viktiga hänseenden. A ena sidan vore det tydligt, att de skäl, vilka på sin tid föranlett bibehållandet av en fri importrätt av färdiga tobaksvaror, numera icke ägde någon giltighet. På grund av skattens konstruktion och nuvarande höjd kunde importen än mindre än tidigare utgöra det regulativ på monopolets kvaliteter och prissättning, som ursprungligen avsetts. Å andra sidan vore det uppenbart, att den fria importhandeln med tobaksvaror efter de senaste skatteförhöjningarna icke hade någon utsikt att, åtminstone när det gällde de viktigaste varorna, ekonomiskt bära sig, utan att när det tillgängliga kapitalet förr eller senare konsumerats ett sammanbrott vore ofrånkomligt. När den fria importrätten bibehållits, hade därvid förutsatts, att densamma icke skulle kringgärdas med så starka begränsningar, att den bleve illusorisk. Denna förutsättning, som av importörerna självfallet måst uppfattas som en utfästelse från statsmakternas sida att de skulle tillåtas att bedriva sin verksamhet under tillfredsställande betingelser, förelåge emellertid icke längre, över huvud erbjöde utvecklingen av tobaksimportbeskattningen en serie av besvikelser för importhandeln. Undan för undan hade skatteskruven dragits åt allt hårdare samtidigt som prisnivån å monopolvarorna sänkts och grossisternas marginal krympt samman jämväl på grund av den i skattehänseende gynnade konkurrensen från detaljhandelns egen importverksamhet. Under denna utveckling hade åtskilliga importörer tvingats att nedlägga sin verksamhet och flera av de kvarvarande hade fått vidkännas svåra förluster. Det vore för övrigt självfallet, att det ständiga osäkerhetstillståndet varit ägnat att undergräva intresset för näringen. Å ena sidan hade någon garanti icke funnits mot nya skatteförhöjningar och ä andra sidan hade vetskapen om monopolbolagets möjligheter att genom sänkningar av prisnivån ytterligare begränsa importhandelns konkurrensförmåga utgjort en hämmande faktor. Efter den genom lågkonjunkturen i början av 1930-talet och den samtidigt vidtagna skatteförhöjningen framkallade krisen för tobaksimporthandeln hade verksamheten visserligen under några år tillåtits att arbeta under jämförelsevis lugna förhållanden, och en betydande ljusning i läget hade också otvivelaktigt kunnat skönjas under de två sistförflutna åren. Genom de båda senaste skatteförhöjningarna riktades emellertid ett dråpslag mot importhandeln. Det innebure ingen överdrift att påstå, att därigenom förutsättningarna för näringens självständiga bestånd bortfallit. I ett dylikt läge syntes åtminstone billighetsgrundsatser bjuda, att staten, som genom sina fiskaliska anspråk skapat detta tillstånd, trädde emellan och mot skälig ersättning övertoge importverksamheten. F ö r e n i n g e n h a r därefter f r a m l a g t sin u p p f a t t n i n g r ö r a n d e d e g r u n d e r , efter vilka e r s ä t t n i n g b o r d e u t g å vid en statsinlösen av t o b a k s i m p o r t e n . F r a m s t ä l l n i n g e n s i n n e h å l l i d e n n a del b e r ö r e s i 7 k a p .

77 En a n n a n uppfattning än tobaksengrossistföreningens rörande lämpligheten av en monopolisering av tobaksimporten har kommit till uttryck i skrifter från vissa detaljhandlare med tobaksvaror, som bedriva egen importverksamhet. Sålunda ha Karl Olofssons tobakshandel i Stockholm, L. Hallbergs tobakshandel i Linköping och Karnell & c:o tobakshandel i Jönköping i en gemensam skrift av den 4 december 1939, gjort gällande, att firmornas ekonomiska bestånd vore baserat på den fria importrätten. Den tillgång firmorna ägde. vore deras inarbetade specialmärken, som skänkte dem ett goodwill-värde. Importerande detaljister hade alla förutsättningar att för framtiden, liksom hittills, handhava import av tobaksvaror. Importen borde därför förbliva fri, men importvaror och monopolvaror i beskattningshänseende givas ett rättvisare utgångsläge än nu. I en senare skrift anföra de tre nämnda firmorna jämte firman C. A. Johnson, Karlskrona, bland annat: Faran i ett helt genomfört monopol ligger däri, att sedan all konkurrens upphört varorna försämras och fördyras samt urvalet minskas. Ett importmonopols införande skulle innebära ett synnerligen kraftigt intrång i vår hittillsvarande fria rätt att själva importera och kalkylera våra varor samt i parti sälja våra egna märken. Det är vår övertygelse att genom de dryga omkostnader, som måste bli förenade med ett särskilt importmonopol, varorna komma att ytterligare fördyras och förtjänsten pä dem att minskas. Vi ha sedan årtionden tillbaka vår försäljningsorganisation uppbyggd. Den är baserad på ett tillvaratagande av alla de möjligheter branschen kan erbjuda, varvid omkostnaderna gemensamt få bäras av partiförsäljningen och försäljningen i detalj av såväl svenska som importerade tobaksvaror. Ingen annan kategori av importörer kan ombesörja importen med så små omkostnader. Som en sammanfattning av våra synpunkter vilja vi anföra: Den fria importen bör ur kvalitetsreglerande synpunkt bibehållas. En utjämning av skattesatserna bör åvägabringas sä att den fria importen erhåller en mera rättvis belastning och bliver i stånd att fylla sin uppgift. Skulle dock utredningen leda till det resultatet, att förslag framlägges om importhandelns monopolisering och inlösen anse vi det självfallet, att jämväl de detaljistföretag, som under en följd av år bedrivit självständig importverksamhet, erhålla skälig ekonomisk kompensation. Vid överläggning inom utredningen med representanter för ifrågavarande fyra firmor har muntligen tillagts, att trots de svårigheter, det höga skattetrycket vållade importverksamheten, firmorna hellre skulle se att förhållandena på området bleve oförändrade än att firmorna — låt vara mot ersättning — nödgades avstå från sin fria importrätt. I en den 30 januari 1940 dagtecknad skrift har aktiebolaget Ströms herrckipering bland annat anfört: Genom införande av ett monopolimportbolag, vilket som mellanhand skulle försälja varorna till detaljisten, skulle utförsäljningspriset ökas och försäljningen av importvaror därigenom högst väsentligt minskas. Antalet importerade märken komme också att minskas, dels av rent tekniska skäl, dels emedan samma intresse ej kunde antagas föreligga för monopolbolaget som för de nuvarande importörerna att följa med nyheter inom branschen och ständigt söka anskaffa det bästa som förekomme i marknaden. För egen del ansåge sig bolaget ha praktiskt bevisat, att med ett intensivt arbete av antydd art allmänhetens intresse stimulerades och konsumtionen kraftigt ökades.

78 Med de högre detaljprisen och den minskade försäljningspropagandan efter en monopolisering komme försäljningen av importvaror utan tvivel att krympa till ett minimum. Bortfallandet av konkurrensen skulle sannolikt ogynnsamt inverka på monopolets egen utveckling, vilket i sin tur utan tvivel skulle menligt påverka tobakskonsumtionen. Inrättandet av ett monopolbolag för tobaksimporten vore därför ur statsekonomisk synpunkt ett missgrepp. T o b a k s e n g r o s s i s t e r n a s y r k a n d e o m statsinlösen av d e r a s företag h a r å a n d r a s i d a n v u n n i t visst stöd f r å n Sveriges tobakshandlares riksförbund, v a r s r e p r e s e n t a n t e r vid m u n t l i g a ö v e r l ä g g n i n g a r givit u t t r y c k åt d e n u p p fattningen, att s t r ä v a n d e n a att v i n n a f ö r b ä t t r a d e f ö r h å l l a n d e n i n o m detaljh a n d e l n m e d t o b a k s v a r o r skulle u n d e r l ä t t a s , d ä r e s t t o b a k s i m p o r t e n m o n o poliserades. Den fria tillgången p å i m p o r t e r a d e t o b a k s v a r o r h a d e n ä m l i g e n i väsentlig m å n b i d r a g i t till att ett så stort a n t a l d e t a l j a f f ä r e r m e d t o b a k s v a r o r t i l l k o m m i t , att k å r e n s f ö r s ö r j n i n g s m ö j l i g h e t e r allvarligt ä v e n t y r a t s . Å a n d r a s i d a n vore m ö j l i g h e t e n för en t o b a k s s p e c i a l i s t a t t skaffa ett m ä r k e , som ej f u n n e s att få p å a n n a t håll, av betydelse för u t v i d g a n d e t o c h vidm a k t h å l l a n d e t av k u n d k r e t s e n . Slutligen m å i d e t t a s a m m a n h a n g n ä m n a s , att handelskamrarna i Stockholm, Göteborg och Malmö — s e d a n förslag o m h ö j n i n g av t o b a k s s k a t t e n förelagts 1940 å r s l a g t i m a r i k s d a g — i en till K u n g l . Maj:t ställd, d e n 24 m a j 1940 d a g t e c k n a d skrift b e r ö r t t o b a k s i m p o r t h a n d e l n s f ö r h å l l a n d e n s a m t därvid bland annat anfört: Orsakerna till det bekymmersamma läget inom tobaksimporlhandeln äro välkända, och handelskamrarna skola i detta sammanhang icke närmare ingå på desamma. Här skall endast konstateras, att skattebelastningen å importvarorna är så mycket större än på monopolvarorna, att i prislägena för monopolets mera gångbara varor all konkurrens från engrosimporthandelns sida är utesluten. Genom beskattningens konstruktion framtvingar en likformig höjning av värdeskatten större prisförhöjningar å importvaror än å monopolvaror. Varje skatteökning av angivet slag avlägsnar sålunda prisnivån å importvaror allt längre frän monopolets prislägen. Redan efter de under är 1939 vidtagna skattestegringarna har en kraftig nedgång skett av försäljningen av importerade tobaksvaror. Efter genomförandet av de vid årets riksdag föreslagna skattehöjningarna är det otvivelaktigt, att — oavsett svårigheterna att få in varor till landet — importhandelns omsättningssiffror komma att sjunka i ökad takt. När rätten till fri import av tobaksvaror bibehölls vid tobaksmonopolets tillkomst år 1914, motiverades detta med önskvärdheten av att erhålla ett regulativ på monopolets kvaliteter och prissättning. Genom de av statsmakterna vidtagna beskattningsåtgärderna —• i främsta rummet införandet av en avsevärt högre styckeskatt å importvaror — har emellertid importhandelns möjligheter att utöva sin regulativa funktion efter hand alltmera beskurits. Redan med nuvarande skattetryck och än mer efter den föreslagna ytterligare skattehöjningen är det uteslutet, att importhandeln kan tjäna sitt ursprungligen avsedda ändamål. P å g r u n d av det a n f ö r d a f u n n o h a n d e l s k a m r a r n a det v a r a i hög g r a d p å k a l l a t , att en o m p r ö v n i n g av i m p o r t h a n d e l n s s t ä l l n i n g i n o m t o b a k s h a n teringen s n a r a s t möjligt k o m m e till s t å n d .

5 kap. Statistiskt material rörande importhandeln med tobaks v äror. A.

Från monopolbolaget inhämtade uppgifter.

Med ledning av material, som återfinnes i monopolbolagets styrelseberättelser eller eljest varit hos bolaget tillgängligt, ha vissa uppgifter sammanställts, ägnade att statistiskt belysa handeln med importerade tobaksfabrikat under tiden från tillverkningsmonopolets införande. 1. Totalomsättningen av inhemska och importerade varor. Tab. 1 (s. 80) återgiver den totala omsättningen av tobaks varor åren 1916—39 i 1 000-tal kronor samt visar dessutom, huru denna omsättning fördelat sig på monopolbolagets egen tillverkning, bolagets import av färdiga tobaksvaror och tobakshandlarnas import av dylika varor. Av tabellen framgår även huru stor procentuell andel av totalomsättningen, tobakshandlarnas import utgjort. Totalomsättningens växlingar belysas ytterligare av diagram 1 (s. 81). Vissa år närmast efter föregående världskrig visa tabellens särskilda kolumner mycket höga tal. Sålunda nådde totalomsättningen — i den tidens penningvärde — sitt högsta belopp år 1920 med nära 197 miljoner kronor. Monopolbolagets tillverkning svarade detta år för en omsättning av c:a 154 miljoner kronor, medan monopolbolagets import var över 6 miljoner kronor och tobakshandlarnas import nära 37 miljoner kronor. Under en följande period, åren 1923—33, låg totalomsättningen tämligen konstant vid 130 å 135 miljoner kronor. Därav svarade monopolbolagets tillverkning för ungefär 115—125 miljoner kronor, medan dess import från sitt maximum år 1921, 7 miljoner kronor, hastigt sjönk till omkring en hundradel därav åren 1926—28 för att ytterligare nedgå till omkring 30 000 kronor under depressionsåren 1932 och 1933. Tobakshandlarnas import stod åren 1923— 30 nästan oförändrad vid 14 a 16 miljoner kronor för att sedan åren 1931—33 under den inbrytande krisen sjunka till i avrundade tal resp. 13, 10 och 8 miljoner kronor. Åren 1934—39 kännetecknades slutligen av en rask ökning av totalomsättningen av tobaksvaror, till väsentlig del beroende på stigande värde av försäljningen av monopolbolagets egna varor. Bolagets import av tobaksvaror sjönk samtidigt till en obetydlighet av (år 1939) 11 000 kronor. Av särskilt

80 T a b . 1. T o t a l a t o b a k s k o n s u m t i o n e n s v ä r d e m e d f ö r d e l n i n g p å i n h e m s k t i l l v e r k n i n g och import.

Tobakshandlarnas import

Tobakshandlarnas import i procent av totalomsättningen

59 052

7 920

11 8

74 398

9 340

11 2

37 758

27 7

191 213

98 747 155 572

3 276

32 365

16 9

196 980

6 068

36 740

18 7

175 163

136 274

7 281

18 0 11 8

Totalomsättningen av tobaksvaror i 1 U00-tal kronor

Monopolets tillverkning

66 972

83 738

136 505

1919 1920 1921

Å r

D ä r a v Monopolets import

150 905

129 831

3 321

17 753

136 724

119 675

15 941

11 7

137 484

120 570

16 420

11 9

16 338

12 6

15 217

11 9

16 378

12 6 11 5

127 868

113 638 112 574

1927 1928

129 947

113 504

129 994

114 931

116 730

14 997 14 544

135 517

121 271

10 5

133 596

12 513

135 621

126 007

9 583

134 123

125 648

31 29

8 446

6o

139 765

] 29 581

10 157

148 070

27 14

12 909

11 1

157 491

135 147 142 034

15 445

1937 1938

166 895

147 362

11 7

178 654

193 228

153 775 161021

19 519 24 867

29 196

15-1

13 9

intresse är den under perioden mycket markerade ökningen av tobakshandlarnas import. Denna uppnådde redan år 1936 samma nivå som under 1920talet, och efter ytterligare 3 år hade tobakshandlarna med beloppet 29 2 miljoner kronor ungefär fördubblat det under en lång följd av år »normala» värdet av de av dem direkt importerade tobaksvarorna. 2. Tobaksförbrukningens inriktning. Innan redogörelse lämnas för importens betydelse ifråga om de särskilda varuslagen, skola de inträffade förskjutningarna uti tobaksförbrukningens inriktning något beröras. Frågan behandlas närmare i den senare avdelningen av betänkandet (jfr s. 184 och s. 213 nedan), men redan här synas de stora dragen av utvecklingen i detta avseende böra belysas. Härutinnan hänvisas till följande sammanställning,

81 D i a g r a m 1.

/o to/a

kons umtionen

av

tobak

i

milj,

kr.

1916 1917 1916 1919 1920 192.1 1922 1923 192^ 192.5 1926 1917 1928 1920 1930 1931 1932 1935 I93h 1935 1936 1937 1935 1939

där — med bibehållande av den nyss angivna periodindelningen — den genomsnittliga årsomsättningen i miljoner kronor för olika varuslag beräknats: Årligen

Totalomsättning

1916—1922 1923—1933 1934—1939

143-1 1329 164 0

D Cigarrer

Cigarrcigarretter

Cigarretter

Röktobak

Tuggtobak

Snus

27-8 10-8 6-3

13-4 17-2 18-1

51-7 59 8 93-5

18-5 21-7 27 5

48 2-8 14

269 20-6 17-2

De stora förskjutningarna i tobaksomsättningen framstå tydligt i denna tablå ävensom av diagram 2 (s. 82), där utvecklingen år från år kan följas i fråga om den procentuella fördelningen av totalomsättningen. I första hand framträder den mycket betydande nedgången av cigarrförsäljningen samt minskningen av omsättningen av tuggtobak och snus. Däremot har omsättningen av cigarretter ökats mycket starkt, varjämte betydlig ökning inträtt även ifråga om försäljningen av cigarrcigarretter och röktobak. Utvecklingen under den senaste sexårsperioden belyses närmare av föl6—408950.

82 Diagram 2. Procentuell fördelning av tobaksförsäljningen på olika varuslag. De

1910 1919

olika

varuslagens

1921 1922

jande procentuella

forsa'Ijn)'ngsvärc/e

1923 192h

1925 1926

i '/•> av totala

1929 1930

tobaksförsäljningen.

193h 1935

1036 1937 1936

fördelning av totalomsättningen på de olika varugrup-

År

Totalomsättning, miljoner kronor

Cigarrer

Cigarrcigarretter

1934 1935 1936 1937 1938 1939

139-7 148-1 157-5 166*9 178-6 193-2

4-7 44 4-1 3-8 3-5 3-0

11-8 11-6 11-5 ll'l 10-5 9'9

D ä r a v i pr Cigarretter med utan munst. munst.

e n t Röktobak

Tuggtobak

33-0 40-2 47-0 52-4 56-7 59-7

17-9 17-7 17-4 16-7 15-9 15-6

l-l l-o l-o 0-8 0-7 0-7

18-7 13-3 8-1 4-9 3-2 2-3

Den synnerligen kraftiga ökningen av omsättningen av cigarretter utan munstycke framträder i denna tablå såsom helt dominerande. Även grupperna cigarrcigarretter och röktobak, som båda visat något ökat försäljningsvärde under perioden, förete i jämförelse med cigarretterna en relativ tillbakagång. Detta gäller helt naturligt i ännu högre grad om de varugrupper, som i kronor räknat gått tillbaka under perioden, såsom cigarrer, tuggtobak och snus. Utvecklingen hade år 1939 fört fram till, att cigarretterna bidrogo till totalomsättningen med 62 procent, röktobaken med knappt 16 procent, cigarr-

83 cigarretterna med ej fullt 10 procent, snuset med knappt 9 procent, cigarrerna med 3 procent och tuggtobaken med mindre än 1 procent. 3. Importens relativa betydelse ifråga om särskilda varuslag. Det synes här vara av intresse att undersöka, i vilken utsträckning de importerade tobaksvarorna medverkat till den nyss berörda utvecklingen. Man kan härvid bortse från varugrupperna tuggtobak och snus, emedan importen därav alltsedan monopolets tillkomst varit mycket obetydlig. För tuggtobak har importen sålunda hållit sig omkring 02 procent, frånsett åren 1916 och 1919—21, då den var respektive 06, 07, 11 och 05 procent, medan importen av snus legat så lågt som omkring en hundradels procent. De övriga varuslagens procentuella andelar av totalförbrukningen åren 1916—39 meddelas i tab. 2 (s. 84). I fråga om cigarrer var importen relativt mest betydande åren 1918 och 1921 med resp. 618 och 611 procent samt relativt lägst år 1933 med 136 procent. De senaste åren steg importens andel till 18 å 19 procent. I denna utvecklingskurva påverkas talen otvivelaktigt bl. a. av växlingarna mellan goda tider och krisperioder, enär under de ekonomiskt gynnsamma åren de dyrare utländska cigarrerna lättare finna marknad än under sämre tider. Detsamma gäller i viss mån även cigarrcigarretter och cigarretter, av vilka de importerade märkena genomsnittligt ligga avsevärt högre i pris än de inhemska. (Jfr prisuppgifterna å s. 87 f. nedan.) Cigarrcigarretterna visa den högsta importprocenten år 1921 med 19 7 procent och den lägsta år 1934 med 3 9 procent. De följande åren fram till år 1939 låg importkvoten vid omkring 5 procent. För cigarretternas del inträffade lågpunkten för importen krisåret 1933 med endast 5 6 procent importerade varor. Därefter följer en oavbruten och kraftig stegring av importens andel av totalomsättningen, närmast en följd av den stigande konjunkturen och smakens inriktning på de amerikanska virginiacigarretterna. År 1939 föll 177 procent eller en större andel av omsättningen än något tidigare år på de importerade cigarretterna. Tidigare hade importen enstaka år, nämligen 1920, 1925 och 1927, varit uppe i 15 ä 16 procent av totala omsättningen av cigarretter. Vad slutligen röktobaken angår, var importkvoten för detta varuslag år 1920 uppe i 512 procent, men sjönk därefter oavbrutet till år 1927, då procenttalet med 110 stod lägst. Även åren 1932 och 1933 uppvisade dock låga tal med 12 6 och 130 procent. Ett par år senare var importens andel dock uppe i omkring 20 procent, vid vilken nivå den legat oförändrad de senaste åren. 4. Omfattningen av tobakshandlarnas import. Tab. 1 utvisar även den procentuella andel tobakshandlarnas import utgjort av den totala konsumtionen åren 1916—39. Denna relation belyses vidare av diagram 3 (s. 85), å vilket medeltalet för åren 1916—17, 115 procent, särskilt utmärkts. Under åren 1916—21 utgjorde tobakshandlarnas import en växlande men i regel betydande andel utav totalomsättningen av tobaksvaror. Därefter

84 Tab. 2. Värdet av importen utav vissa tobaksvaror (monopolbolagets import inberäknad) i procent av totala konsumtionen inom motsvarande varugrupp.

År

Cigarrer

35-5

1917 1918 1919 1920 1921 1922

32 l 61-8 25-4 40-8 61-1 32-5

Cigarretter Cigarr- (med och cigar- utan munretter stycke) 8-6 7-5 15-8 13-7 16-2 19-7 10-6 14-2

7-6 7-0 12-0 12-9 15-2 14-7 10-9 9-7

Cigarretter Cigarr- (med och Rökcigar- atan mun- tobak retter stycke)

Röktobak

År

Cigarrer

19-0

26-1 24-5

13-6 13-4

12-2

8-1

23-7 204

8-2

11-7

13-3

7-0

14-5

14-0 13-6

5-2

10-0 7-2

4-3

5-6

13-0

3-9

6-4

16-2

7-5

19-1 20-2

13-9 35-0 49-6 51-2 38-1 28-4 21-0

1929 1930 1931 1932 1933 1934 1935

14-5 17-0

11-6

12-6

340 33-7

11-2

16-6

18-0

4-6

9-1

29-G

10-4

15-2

13-3

4-7

12-4

20-1

9-8

14-6

11-3

19-5 18-7

4-9

26-8

9-7

16-2

ll-o

18-8

4-5

17-7

201 19-9

följde några år med nästan konstant proportion mellan nämnda import och totalomsättningen, i det att importvarorna motsvarade 11 å 12 procent av konsumtionen. Från år 1927, då motsvarande procenttal var 126, sjönk importvarornas relativa andel oavbrutet till år 1933, då talet sjunkit till hälften eller 6 3 procent. Under de följande sex åren inträdde emellertid en lika kontinuerlig ökning av de av tobakshandlarna importerade varornas betydelse för omsättningen, och procenttalet var år 1939 uppe i 151. Därmed hade dessa importvaror icke endast återhämtat vad de förlorat under den föregående sexårsperioden utan kommit att utgöra en större andel av den ifrågavarande förbrukningen än något år efter år 1921. 5. Tobakshandlarnas andel av den totala importen. Av tab. 1 framgick slutligen, att monopolbolagets import varit helt obetydlig i jämförelse med tobakshandlarnas. Efterkrigsåren 1919—22 utgöra dock i viss mån undantag härifrån. I tab. 3 (s. 86) meddelas dels värdet av tobakshandlarnas import i procent av den totala importens värde och dels tobakshandlarnas andel av cigarrimporten. Beträffande övriga varugrupper äro motsvarande procenttal av mindre intresse, i det tobakshandlarna genomgående varit helt dominerande i fråga om importen. Importens fördelning på tobakshandlarna och monopolbolaget belyses ytterligare av diagram 4 (s. 89). Man finner av tabellen och diagrammet, att cigarrimporten genom monopolbolaget åren 1920—23 var rätt avsevärd, men att den därefter nästan oavbrutet sjunkit ned till några tiondels procent. Beträffande cigarrcigarretterna gäller, att på monopolbolaget aldrig kommit mer än 25 procent, och att relationstalet under de senaste fem åren genomgående varit mindre

85 Diagram 3. Tobakshandlarnas import i procent av totalomsättningen.

%

• •

'

%

• 30

30 •

• • . ZS

. t •

. ZO

ZO

• •

. 15

, . -

i

11 s

»

X^ 1

.

• ' •

i •

.

s

1U

*

,

•

n i

« ••

86 Tab. 3. Tobakshandlarnas procentuella andel av importen. Av tobakshandlarna importerade cigarrer i procent av hela cigarrimporten

År

Tobakshandlarnas import i procent av hela importen

Av tobakshandlarna importerade cigarrer i procent av hela cigarrimporten

År

90-8

95-6

99-6

85-8

83-0

99-7

97-9 98-4

Tobakshandlarnas import i procent av hela importen

81-3

66-3

99-7

97-5

84-2

71-4

99-7

1923 1924

93-5

88-5

99-7

97-1 99-2

90-7

96-3

99-9 99-9

97-4 97-6 99-2

99-5

97-8

99-9

99-3 99-4 99-5

1925 1926 1927 1928 1929

•

99-6

98-1

100-0

96-6

98-0

99-7

98-4

99-3

än 1 procent. Cigarretter ha under de senaste 15 åren praktiskt taget enbart importerats av tobakshandlarna. År 1919 svarade däremot monopolbolaget för omkring 30 procent, men bolagets andel sjönk hastigt och var åren 1920 —23 resp. 23, 16, 23 och 9 procent. År 1924 var dess andel av cigarrettimporten nere i 0 4 procent och har sedan dess understigit 01 procent. Även ifråga om röktobaken gäller, att monopolbolaget endast under åren 1919— 24 svarade för någon eller några få procent (maximum år 1920 med 6 7 procent) samt att importen därefter helt ombesörjts av tobakshandlarna. I fråga om den ytterst obetydliga importen av tuggtobak och snus gäller, att denna ombesörjts av tobakshandlarna. 6. De importerade tobaksvarornas priser. Då en jämförelse mellan försäljningspriserna å de inhemska och de importerade tobaksvarorna ur olika synpunkter är av intresse, har i tab. 4 (s. 87) en sammanställning gjorts av medelpriserna för varje år ifråga om de tobaksvaror, som varit föremål för nämnvärd import. I tabellen meddelas även relationen mellan priserna på de importerade och svenska varorna, varvid de senares priser satts lika med 100 och importvarornas priser angivits i förhållande härtill. I tab. 5 (s. 88) återfinnas motsvarande medelpriser och relationstal för var och en av månaderna januari—oktober år 1940. Man finner av tab. 4, att de av tobakshandlarna importerade cigarrerna legat inemot dubbelt så högt i pris som de svenska samt att skillnaden mellan de inom landet tillverkade och importerade cigarrcigarretterna genomgående varit mindre. De importerade cigarretterna ha tidigare varit mer än dubbelt så dyra som de inhemska, men skillnaden har de senaste åren min-

87 Tab. 4. Genomsnittspriser å vissa inhemska och av tobakshandlarna importerade tobaksvaror. Cigarrer

Cigarrcigarretter

Cigarretter m e d och utan munstycke

Röktobak

År

SvenSvenSvenska Imp. Imp. i ska Imp. Imp. i ska Imp. Imp. i Svensk Imp. Imp. i procent procent procent procent av av av av kronor öre per st svenska öre per st svenska öre per st svenska svensk per kg

13-4

25-7

191-8

13-6

26-2

14-8 20-3

25-5

1918 1919

9-0 9-0 9-3

125-0

172-3

7-4 7-2 7-1

56-2

276-8

10-3

18-5

179-6

121-6 131-0

23-0

43-6

189-6

10-9

17-2

26-9

40-0

148-7

12-4

14-3

157-8 115-3

27-0

32-1

118-9

12-6

13-9

110-3

24-6

36-3

147-6

12-4

15-3

123-4

24-9

38-5

154-6

12-4

14-9

120-2

25-1

34-3

136-7

12-3

14-7

119-5

22-3

37-2

11-6

130-2

22-0

37-7

166-8 1714

11-2

15-8

141-1

22-2

37-8

11-1

15-6

140-5

22-1

140-9

20-8

20-7

ll-o 9-7 9-1 9-1 9-2 9-1 91 9-1 9-2 9-2 9-1 9-3

15-5

37-5 38-8

170-3 169-7 186-5

38-3 36-4

20-4

36-0

35-4

176-5 177-9

185-0 175-0

19-9 19-6

19-8

36-8 36-0

187-8 181-8

20-0

37-2

19-8

37-7

186-0 190-4

19-8

20-2

36-5 38-4

184-3 190-1

15-6

160-8

15-7

172-5

15-6

171-4

15-8 16-0

171-7

16-0

175-8 175-8

15-8

173-6

15-9

172-8

15-7

170-7

15-8 16-4

173-6 176-3

2-8 2-8 3-0 3-8 4-3 4-2 4-4 4-5 4-4 4-3 4-2 3-8 3-7 3-4 3-3 32 3-0 3-2 3-3 3-6 4-0 4-4 4-6 4-8 50

4-3 153-6 5-4 192-9 6-2 206-7

8-43 23-40

277-6

14-2

373-7

13-78 56-59

410-7

11-5

7-99 20-13 7-98 20-95

2519 262-5

267-4

1669 38-80

232-5

123 292-9 9-8 222-7

18-11 44-06 18-96 47-24

249-2

11-5

255-6

19-32 49-34

255-4

ll-o 8-6 7-6 7-3 7-2 7-8 7-7 7-9 7-9 8-1 8-4 8-5 8-3 8-1 7-7 7-4 7-7

250-0

19-15 46-75 19-52 43-65

244-1

200-0 181-0

243-3

223-6 211-2

192-1

18-52 39-12 18-63 36-20

194-6

18-81 33-48

178-0

229-4

18-91 28-58 18-66 26-71

1511 131-9

18-67 2463 18-72 21-85

253-1 254-5

19-09 23-21 20 45 22-50

236-1

20-96 21-33 21-17 20-96 21-00 21-02

2333 246-9

207-5 184-1 167-4

194-3

1431 116-7 121-6

no-o 101-8 99-0 100-1 101-3

154-2

2098 21-25 21-22 21-32

100-5

154-0

21-76 22-41

103-0

skat avsevärt. Beträffande röktobaken var prisskillnaden tidigare mycket betydande, i det den utländska varan var 2 å 3 gånger så dyr som den svenska, men fr. o. m. år 1934 har skillnaden varit obetydlig. Priserna för år 1939 ha icke nämnvärt påverkats av den skattehöjning som genomfördes i slutet av året. Den tuggtobak, som importeras, är ungefär 3 gånger så dyr som den inhemska, och beträffande snus ligger den importerade varan i en särklass med mer än 10 gånger så högt pris som det inom landet tillverkade.

88 Tab. 5. Genomsnittspriser å vissa inhemska och av tobakshandlarna importerade tobaksvaror år 1940 samt de importerade varornas priser i procent av priserna å motsvarande svenska varor. Preliminära tal. Cigarrcigarretter

Cigarrer Månad

Cigarretter med och utan munstycke

Röktobak

Sven- Imp. Imp. i Sven- Imp. Imp. i Sven- Imp. Imp. i Svensk Imp. Imp. i ska ska ska procent procent procent procent av av av av kronor svensk öre per st svenska öre per st svenska öre per st svenska per kg

År 1940 Jan. .. Febr... Mars .. April.. Maj . . . Juni... Juli . . . Aug. . . Sept. . . Okt....

21-0

47-0

223-8

19-3

193-0

5-5

9-9

180-0

21-3

44-4

208-5

10-0

18-9

189-0

5-5

176-4

21-4

10-1

17-9

177-2

5-5

9-7

176-4

21-3

44- H 207-0 41-9 196-7

19-7

195-0

5-6

10-0

178-6

21-6

180-6

10-5

18-6

5-8

10-6

182-8

12-0

18-2

151-7

10-5

159-1

12-1

131-4

6-6

10 4

24-1

199-2

11-8

178-8

12-0

20-7

172-5

6-6

11-7

177-3

12-0

21-5

179-2

6-6

12-2

184-8

23-6 236 23-4 24-0 24-9

390 40-0 40-8 50-4 46-2 524

169-5 1729 215-4 192-1 210-4

23-40 26-26 23-45 26-93

112-2

23-45 26-32 23-46 26-98

112-2

23-47 28-52 28-28 3217

121-5

27-78 33-88 27-63 34-46

122-0

27-59 34-51 27-61 35-53

114-8 115-0 1138 124-7 128-7

De i tab. 5 återgivna preliminära månadsuppgifterna för år 1940 avspegla den genomgående tendens till prishöjningar på både inhemska och utländska tobaksvaror, som blivit en följd av importsvårigheterna och de genomförda skattehöjningarna.

B.

Revisorn Hagströms undersökning.

Enligt bemyndigande av chefen för finansdepartementet ha vi uppdragit åt auktoriserade revisorn Sven Hagström att verkställa en undersökning rörande vissa tobaksimportfirmors ekonomiska förhållanden, att tjäna till ledning vid bedömandet av kostnaden för statsverket vid en eventuell inlösen av tobakshandlarnas import. Undersökningen, vars resultat redovisats i ett den 27 januari 1940 dagtecknat yttrande, skall närmare beröras i det följande. Vissa av undersökningen belysta förhållanden äro emellertid av intresse redan i detta sammanhang. 1. Den enskilda tobaksimportens fördelning på olika kategorier av importörer. Hagströms undersökning omfattade samtliga till Svenska tobaksengrossisternas förening anslutna 14 företag ävensom 2 utom föreningen stående större importfirmor. Samtliga dessa företag äro s. k. grossistimportörer.

89 Diagram 4.

*

%

i• \ » i

> i

To baksmonopolets (i °/o) av:

andel

a) samtliga

av import ^en

iobaksvaroi

1 /i

1,

11 i i i i i i

\

N^

>\ \ \ \ \ \ \ N

f919

s

1920 1921 1922 1923 192H 192S 1926 1927 192B 1929 1930 1931 1932 1933 193¥ 1935 1936 1937 1938 1939

De undersökta företagens tobaksimport har beräknats utgöra följande procentuella andel av hela den enskilda tobaksimporten: 1935 83-0

1936 837

1937 851

1938 85'1

Hagström har anmärkt, att möjligen ytterligare några firmor finnas, som äro att anse som grossistimportörer. Av oss verkställda undersökningar ha bekräftat detta antagande. Ytterligare minst 5 procent av tobaksimporten torde ombesörjas av firmor, hänförliga till kategorien grossistimportörer. Av återstoden, eller sålunda mindre än 10 procent av tobaksimporten, faller huvudparten på ett antal tobakshandlande, vilka utan att anlita grossist som mellanhand idka tobaksimport uteslutande eller huvudsakligen för försäljning i egna detaljaffärer. Slutligen torde förekomma en obetydlig direkt tobaksimport till restauranger. Enligt uppgift från Sveriges tobakshandlares riksförbund torde nyss åsyftade grupp av detaljhandlande, som idka egen importrörelse — s. k. detaljistimportörer — för närvarande kunna uppskattas till ett 50-tal. 2. Allmänna iakttagelser rörande grossistimporthandelns läge. I Hagströms undersökning ha följande allmänna iakttagelser rörande grossistimporthandelns läge framlagts:

90 Av de undersökta sexton företagen är det endast tre, som uteslutande bedriva grosshandel med tobaksvaror. Sju av de övriga bedriva även detaljhandel med tobaksvaror; fyra av dessa även grosshandel med korta varor, ehuru i obetydlig omfattning. De sex återstående företagen bedriva grosshandel i tobaksvaror och korta varor; i fråga om två av dem är dock försäljningen av kortvaror jämförelsevis obetydlig. Tobaksförsäljningens omfattning växlar i hög grad från en omsättning på några tiotusental kronor i det minsta företaget till mer än tre och en halv miljoner kronor i det största företaget under år 1938. Omsättningen visar nämnda år med något enda undantag en starkt stigande tendens. Att döma av gjorda uttalanden synes utvecklingen även under år 1939 ha varit gynnsam ända fram till höjningen av tobaksskatten i oktober. Denna skattehöjning har nödvändiggjort så höga priser på de importerade tobaksvarorna, att det enligt samstämmiga uttalanden från importörshåll icke blir möjligt att konkurrera med monopolbolagets tillverkningar. Bruttovinsten i förhållande till omsättningen visar en sjunkande tendens. E n sammanställning av omsättningssiffror och brutto vinster för 12 av de undersökta företagen, som icke bedriva någon nämnvärd export, visar följande siffror: 1935 1936 1937 1938 Bruttovinst på tobak i procent av omsättningen . . . 7*8 6*7 6-5 58 Uteslutas två företag, vilkas försäljning till mycket stor del består av billiga cigarretter, visa de tio återstående följande: 1935 1936 1937 1938 Bruttovinst på tobak i procent av omsättningen . . . 8-o 69 7"2 6'8 Det ekonomiska utbytet har varit mycket olika. I ett par fall har rörelsen lämnat direkt förlust. De vinster, som i andra fall redovisats, växla mellan relativt obetydliga belopp och mycket avsevärda summor. Det har även visat sig, att nettovinsten i förhållande till omsättningen förhållit sig mycket olika.

6 kap. Utredningsmännens ståndpunkt till frågan om tobaksimportens framtida ordnande. 1.

Syftet med tillverkningsmonopolets införande.

Såsom historiken utvisat var syftet med tillverkningsmonopolets införande att tillskapa ett medel för utnyttjande av tobakskonsumtionen som skattekälla. Föredragande departementschefen uttalade i propositionen i ämnet, att statsmonopolet, jämväl i den modifierade form, varuti detsamma upptagits i propositionen, förutom den nödiga elasticiteten, som möjliggjorde en successiv stegring av avkastningen i mån av statsverkets behov av ökade inkomster, ur skatteteknisk synpunkt besutte jämväl den fördelen framför andra beskattningsformer, att det för samma utgift från den konsumerande allmänhetens sida för tobaksförbrukningen lämnade staten den största inkomsten. Tillverkningsmonopolet har obestridligen utvecklats till ett utomordentligt effektivt medel för utnyttjande av tobakskonsumtionens skattekraft. Till belysande av att de förhoppningar, statsmakterna härutinnan hyst, kunna påstås icke blott hava blivit infriade utan till och med vida överträffade, behöva endast följande siffror nämnas. Medan statens inkomst av tobakshanteringen för år 1908 beräknats till 51 miljoner kronor, inlevererade monopolbolaget redan under budgetåret 1938/39 tobaksskatt till statsverket med 103 4 miljoner kronor, och i riksstaten för nu löpande budgetår har tobaksskatten — efter de senaste skattehöjningarna — kunnat upptagas till icke mindre än 160 miljoner kronor. En av förklaringarna till att denna u r statsfinansiell synpunkt gynnsamm a utveckling kunnat äga rum, trots att tobakskonsumtionen — frånsett efterkrigsåren — efter vikt räknat varit tämligen konstant, är att en kraftig förskjutning i konsumtionen till lättare och dyrare varuslag ägt rum. E n starkt bidragande faktor har emellertid uppenbarligen även varit den fortgående koncentrationen och rationaliseringen av monopolbolagets fabrikation, den successiva nedskärningen av bolagets försäljningskostnader samt de förmånliga rå varuinköp, som den inhemska tillverkningens samlande p å en hand möjliggjort. 2.

Syftet med importhandelns frihet.

I 1914 års proposition anfördes två skäl för bibehållandet av en fri import vid sidan av tillverkningsmonopolet, båda grundade på hänsyn till tobakshandlandena.

92 Det ena skälet var, att ett förbud mot handlandes import av tobaksvaror skulle innebära ett avsteg från den i övrigt konsekvent fullföljda principen att lämna handeln med tobaksfabrikat oberörd av monopolet. Ehuru handlandena ingalunda skulle uteslutas från möjligheten att tillhandahålla sina kunder importerade tobaksvaror utan endast bliva nödgade att låta sin import förmedlas av monopolet, syntes det med skäl kunna sägas och hade också från handlandehåll med skärpa framhållits, uttalade departementschefen, att handeln i själva verket knappast kunde anses fri, därest handlandena vid sina inköp — den ingalunda oviktigaste delen av detaljhandlarnas verksamhet — bleve uteslutande hänvisade att hålla sig till monopolets utövare såsom den ende engrosförsäljaren av tobaksvaror. Det andra argumentet mot tobaksimportens monopolisering var, att det för en tobakshandlare vore av den största betydelse att, sedan han en gång lyckats göra ett märke omtyckt och efterfrågat av allmänheten, icke blott vara i tillfälle att fortfarande tillhandahålla varor av samma märke utan även att såvitt möjligt alltjämt få förbliva den ende försäljaren av dylika varor. Denna möjlighet skulle bliva utsatt för risker, om handlanden för att kunna erhålla dessa märken skulle nödgas för monopolets utövare yppa sina förbindelser i utlandet och därigenom möjligen bliva utsatt för konkurrens med avseende å dessa märken från monopolets eller andra enskilda handlandes sida. Härmed äro de skäl, som i 1914 års proposition anförts mot importhandelns monopolisering, redovisade. Emellertid torde ett tredje skäl hava tillmätts avsevärd betydelse, ehuru detta icke kan direkt utläsas av handlingarna. I propositionen anmärktes parentetiskt att kommerskollegium framhållit, att handlandenas fria importrätt enligt kollegii åsikt utgjorde ett betydelsefullt regulativ på monopolets arbetssätt, produkter och prissättning samt att det därför vore av vikt, att importrätten icke kringgärdades med så starka begränsningar, att densamma bleve illusorisk. Härtill anmärkte departementschefen endast, att han tillfullo delade kollegii åsikt om vikten av att importrätten icke genom alltför starka begränsningar gjordes illusorisk. Först i propositionen nr 192 till 1924 års riksdag kom nyss berörda synpunkt rörande den fria importens betydelse såsom ett regulativ på tillverkningsmonopolets verksamhet till klart uttryck från föredragande departementschefens sida (jfr ovan s. 36). Därefter har synpunkten alltmera skjutits i förgrunden och numera torde angelägenheten av att vidmakthålla den fria importen såsom en regulator i angivna hänseenden å monopolbolagets verksamhet kunna betecknas som en dominerande synpunkt i diskussionen om tobaksimportens framtida ordnande. 3.

Importhandelns ställning under monopolet.

Vid sidan av den inhemska stordrift, monopolbolaget utövar, har sålunda de enskilda handlandenas import av utländska tobaksfabrikat fått fortgå. Uppenbart är, att den frihet, importen principiellt ansetts åtnjuta, i verkligheten varit starkt beskuren. Detta förhållande står emellertid icke i strid

93 med vad statsmakterna avsågo år 1914. Importgrossisternas representanter ha visserligen gjort gällande, att de fortsatt sin näring i förlitande på en statsmakternas utfästelse, att importen av tobaksvaror skulle få förbliva fri. Häremot måste med styrka framhävas, att föredragande departementschefen vid anmälan av frågan om tillverkningsmonopolets införande uttryckligen förklarade, att det vore fullkomligt otänkbart att låta importhandeln fortgå under samma fullt fria former som dittills, utan att tillverkningsmonopolet måste effektivt skyddas genom särskilda pålagor på importen. Även i riksdagens skrivelse i anledning av propositionen uttalades, att det vore nödvändigt att genom särskilda pålagor å den enskilda importen skapa en motvikt mot den fara från övermäktiga utländska konkurrensintressens sida, vilken sammanhängde med bibehållande av tobakshandlarnas import. Viss ersättning för minskning i näringsverksamhet tillerkändes också enligt riksdagens beslut de dåvarande importörerna. Att importrätten — med sålunda avsedd begränsning — fastslogs i själva författningstexten, innebar därför icke annat eller mera, än att denna rätt blev oberoende av särskilt tillstånd. De särskilda skärpningar av beskattningen å importvaror utöver skattebelastningen å inhemska varor, som tid efter annan verkställts, måste sålunda betecknas som ett konsekvent fullföljande av statsmakternas år 1914 intagna ståndpunkt, att tillverkningsmonopolet skulle effektivt skyddas. Men frågan har jämväl en annan sida. Såsom nyss berörts, uttalades nämligen vidare i 1914 års proposition, att skattetrycket å importhandeln icke finge göras så starkt, att importrätten bleve illusorisk. Statsmakterna ha alltså ställts inför uppgiften att så avväga skattebelastningen, att å ena sidan tillverkningsmonopolet effektivt skyddas, men att å andra sidan importrätten icke göres illusorisk. Det har ofta sagts, att den enskilda importens förhållande till den inhemska tillverkningen åren 1916 och 1917 motsvarade det av statsmakterna åsyftade jämviktsläget. Importens värde utgjorde i medeltal för dessa båda år 115 procent av den totala tobakskonsumtionens värde. Under efterkrigsåren inträdde emellertid en mycket stark ökning av importen och först år 1922 återställdes jämvikten, i det att importens andel av hela förbrukningen genom en skärpt beskattning av importvarorna då nedbringats till 118 procent. Under den återstående delen av 1920-talet lyckades man genom ständiga justeringar av skattesatserna ungefärligen vidmakthålla jämviktsläget, men därefter ha de allmänna konjunkturkurvorna fullständigt brutit igenom och orsakat starka fluktuationer i importens andel av tobaksförbrukningen med ett bottenläge för depressionsåret 1933 av 63 procent samt en därpå följande brant stigning upp till värdet 151 procent för högkonjunkturåret 19391. Importens värde (efter priskurantpris) utgjorde endast 8 4 miljoner kronor år 1933, vilket innebar en nedgång till hälften av värdet för år 1927. Därefter inträdde åter en stegring till 292 miljoner kronor år 1939. En avvägning av importens andel av tobakskonsumtionen i landet är emellertid icke den enda faktor man här har att beakta. Problemet påverkas 1

Jfr diagrammet s. 85.

94 nämligen vidare av interna förhållanden inom importhandeln, vilka medföra, att även om det önskade jämviktsläget kunde fasthållas, detta icke vore liktydigt med konstanta vinstmöjligheter för importnäringen. Såsom i fortsättningen skall ytterligare beröras, ha de stegrade skattekraven från det allmännas sida samt den skärpta inbördes konkurrensen bragt importen i ett sådant läge, att den för att giva nöjaktig vinst numera måste komina upp i en omsättning, som ligger väsentligt över det ursprungligen åsyftade jämviktsläget. Det synes tydligt, att importhandeln under nu antydda förhållanden haft en tämligen konstlad tillvaro i skuggan av tillverkningsmonopolet. Risken för skattehöjningar så snart rörelsen fått ett uppsving har utgjort ett ovisshetsmoment, som importgrossisterna själva betecknat såsom det huvudsakliga skälet för deras begäran att den enskilda importen måtte inlösas av staten. Berörda förhållanden torde också kunna antagas innefatta en förklaring till, att importverksamhetens utövare icke själva sökt åvägabringa en koncentration av näringen, då därigenom framkomna ökade vinstmöjligheter kunnat befaras föranleda nya skattehöjningar. Emellertid har importhandeln visat en anmärkningsvärd förmåga att finna vägar till anpassning efter det successivt höjda skatteläget. Men tydligen har arbetet inom branschen icke desto mindre varit präglat av ovisshet för framtiden. Utsikterna till en någorlunda framgångsrik tävlan med monopolbolaget ha under vissa perioder otvivelaktigt framstått såsom utomordentligt ringa. Samtidigt ha importhandelns åtgöranden i flera fall inneburit ett störande moment för monopolets utövare. Slitningar och irritation h a härigenom uppkommit, i det att importhandelns representanter i ständigt förnyade framställningar begärt statligt ingripande under åberopande av uttalandet, att importrätten icke finge göras illusorisk, medan monopolbolaget naturligt nog hävdat nödvändigheten av att bolagets verksamhet bleve effektivt skyddad. Vid en återblick å utvecklingen under den tid, som förflutit sedan monopolbolagets tillkomst, kan ej heller rättvisligen förnekas, att statsmakterna visat större benägenhet att tillmötesgå bolagets önskemål om ökat skydd under perioder av stigande konjunkturer för importrörelsen än att i den motsatta situationen beakta de enskilda importörernas klagomål. Såsom nyss berördes, har importhandeln visat stor förmåga till anpassning efter ändrade skattelägen samt i övrigt förändrade betingelser för rörelsen och kunnat slå sig fram trots att den, i motsats till den inhemska tillverkningen, icke varit organisatoriskt rustad att möta statsverkets successivt ökade skattekrav utan tvärtom — då importverksamheten varit splittrad på flera, sinsemellan konkurrerande företag — måst räkna med större omkostnader än monopolbolaget och dessutom haft att bära till och med en tyngre skattebörda än den inhemska tillverkningen. Förklaringen till att det överhuvudtaget varit möjligt för importörerna att fortsätta verksamheten synes v a r a — förutom konsumenternas svaghet för utländska fabrikat — att företagarnas vinst och de anställdas löner beskurits samt sist men icke minst

95 att importvarornas kvalitet i flera fall blivit avsevärt sänkt. Exempel torde icke saknas på att stor spridning inom alla befolkningslager kunnat givas importerade tobaksfabrikat, som endast de allra fattigaste befolkningslagren i produktionslandet hålla till godo med. Att en dylik utveckling varit möjlig torde bland annat bero därpå, att detaljisterna haft intresse av att särskilt verka för avsättningen av importvaror, då importörerna beviljat gynnsammare försäljningsvillkor än monopolbolaget. Efter de senaste skärpningarna av beskattningen och de därav föranledda prisförhöjningarna har uppenbarligen risken för en ytterligare kvalitetsförsämring av de gångbara importvarorna ökats. Tobaksimporthandelssakkunniga funno bruttovinsten å grosshandeln med tobaksvaror år 1936 vara så låg i förhållande till omkostnaderna, vilka i sin ordning nedbringats i möjligaste mån, att det knappast vore möjligt — för så vitt icke de enskilda importörernas omsättning kunde väsentligt utökas — att bedriva importhandel med tobak fristående med tillfredsställande resultat. Ehuru detta uttalande ju icke har avseende å tobaksimport kombinerad med detaljhandel med tobaksvaror och/eller handel med kortvaror — en kombination som ju är regel inom branschen — har uttalandet av grosshandelns representanter åberopats som ett starkt belägg för det befogade i deras klagomål och torde väl även ha bidragit till att Kungl. Maj:t funnit anledning att låta verkställa denna utredning. När utredningsarbetet på hösten 1938 påbörjades och resultatet av 1938 års importrörelse började kunna överblickas, visade det sig, att en ökning i importörernas omsättning av sådan art, som tobaksimporthandelssakkunniga betecknat såsom förutsättning för verksamhetens lönsamhet, redan inträtt. Efter bottenläget 1933 hade, såsom av det föregående framgått, en stigande tendens framträtt redan vid tiden för framläggande av tobaksimporthandelssakkunnigas utredning och avgivandet av yttranden däröver. År 1937 passerade omsättningen med procenttalet 117 »jämviktsläget» från åren 1916—17. År 1938 uppnåddes siffran 13'9 procent, vilket innebär, att importen detta år motsvarade en större andel av konsumtionen än något år efter den särskilda skattens införande (1921). Trots skattehöjningarna i maj och oktober inträffade en ytterligare ökning under år 1939 nämligen till 15*1 procent. Orsaken till denna utveckling var otvivelaktigt främst konjunkturstegringen men även ökad efterfrågan på virginiacigarretter av amerikansk typ, ett varuslag som monopolbolaget för sin del i det längsta sökte undvika att tillföra marknaden. Även med beaktande av att importhandelns bärighet icke kan direkt avläsas från omsättningens storlek, då omsättningsökningen vunnits bland annat genom nedskärning av vinstmarginalen, är det tydligt — och har även medgivits av importhandelns representanter — att importrörelsen år 1938 kommit i ett oväntat gynnsamt läge. Vid denna tid kunde m a n med skäl ifrågasätta, om anledning längre förelåge att, i enlighet med direktiven för utredningen, undersöka på vilka vägar lättnad kunde åstadkommas för näringens utövare. Tvärtom syntes man redan innan frågan om höjning av

96 skattesatserna av statsfinansiella skäl vunnit ny aktualitet åter hava ställts inför det vanskliga problemet att »effektivt skydda monopolet» utan att göra importrätten »illusorisk». Frågan hade nu blivit ytterligare försvårad, i det att importhandlandenas vinstmarginal så uttunnats, att en starkare nedgång i omsättningen kunde bliva katastrofal för näringen, samtidigt som en beskärning framstod såsom önskvärd u r monopolbolagets synpunkt. Sedan dess ha emellertid ytterligare förskjutningar i läget inträtt, ett förhållande som i sin mån belyser de ovissa betingelser, varunder tobaksimporten arbetar. Visserligen voro de omständigheter, som nu åsyftas, återverkningar inom vårt land av stormaktskrigets utbrott och skulle sålunda falla utanför principfrågan om tobaksimportens betingelser under normala förhållanden. Icke desto mindre synes det signifikativt, att en av de första åtgärder, som efter krigsutbrottet vidtogos för bestridande av kostnaderna för den ökade militära beredskapen, var en skärpning i början av oktober 1939 av tobaksbeskattningen. Denna skattehöjning, som var väsentligt kraftigare än höjningen i maj samma år, påverkade icke så starkt omsättningssiffrorna för 1939. Icke heller synes den senaste, i maj 1940 beslutade skattehöjningen ha gjort sig omedelbart märkbar för importens del, då avsevärda kvantiteter importvaror torde ha licensbehandlats enligt de äldre skattesatserna. För närvarande är tobaksimporten på grund av krigsförhållandena nästan helt avskuren, vilket torde h a gynnsamt påverkat möjligheterna att vinna avsättning för de tidigare inom landet upplagda lagren av importvaror, vilka lager synas i rask takt bliva tömda trots de höga priser, som importvarorna nu betinga. När de av krigsförhållandena orsakade hindren för en import av tobaksvaror i normal omfattning bortfallit och i övrigt tillgång och efterfrågan på tobaksvaror återfått normala proportioner, skulle emellertid förutsättningarna att bedriva en sund och för den inhemska tillverkningen stimulerande importverksamhet med nuvarande skattesatser och därav föranledda höga priser otvivelaktigt vara mycket små. I det anförande till statsrådsprotokollet, vari chefen för finansdepartementet hemställde om bemyndigande att låta verkställa denna utredning, framhölls, att om ock de förhållanden, varunder handeln med tobaksvaror arbetar, i vissa hänseenden syntes vara av den art, att de gåve stöd för klagomålen från tobakshandlarnas sida, härav icke utan vidare följde, att statliga åtgärder just i detta fall skulle vara påkallade, eftersom det väl skulle kunna göras gällande, att missförhållanden av samma slag kunde uppkomma inom vilken näringsgren som helst. Emellertid syntes det med skäl kunna hävdas, att monopoliseringen av tobakstillverkningen medfört en särställning även för tobakshandeln. Vid övervägande av importhandelns problem ha vi kommit till den bestämda uppfattningen, att den av ständigt ökade skatter belastade, på många händer splittrade och inbördes konkurrerande enskilda importen av tobaksfabrikat kommit i ett sådant läge, att de från grossistföreningens sida framställda klagomålen icke kunna betecknas såsom obefogade. Även med hän-

97 syn till monopolbolagets intressen torde det kunna anses vara ett önskemål, att de nu förefintliga irritationsmomenten såvitt möjligt avlägsnas. Vi ha ävenledes funnit den av departementschefen berörda uppfattningen, att tillverkningsmonopolets tillkomst medfört en särställning för handeln med tobaksvaror, vinna full bekräftelse. Importhandelns problem har enligt vårt förmenande sin upprinnelse i beslutet om den inhemska tobakstillverkningens monopolisering och till följd därav senare beslutade åtgärder. Kravet på statsmakternas medverkan till problemets lösning synes sålunda äga fullt fog. Förhållandena synas ovedersägligen kräva, att den långvariga och hittills fruktlösa debatten om tobaksimportens ställning nu till sist får resultera i ett statligt ingripande i syfte att ernå en rationell lösning av problemet. Såsom en konsekvens av vår ståndpunkt, att förevarande fråga är att betrakta som en följd av tillverkningsmonopolets införande, framstår, att ett eventuellt statligt ingripande för tobaksimportens reglerande icke finge betraktas som prejudicerande. Vi finna det angeläget att understryka, att de förslag till åtgärder, som kunna bli följden av det fortsatta resonemanget, sålunda icke berättiga till några slutsatser rörande statsmakternas förhållande till annan näringsverksamhet. 4.

Vilka åtgärder kunna övervägas för en lösning av importhandelns problem?

Beskattningssystemet. Vid övervägandet av, på vilka vägar en lösning av importhandelns problem kan tänkas ske, ha vi enligt direktiven att i första hand undersöka, huruvida med bibehållande av importens frihet lättnad för näringens utövare kan åstadkommas utan eftersättande av berättigade statliga intressen. I direktiven har därvid närmast antytts åtgärder inom ramen för nu gällande beskattningssystem. Enbart en lindring av skattebelastningen å importvaror i förhållande till belastningen å inhemska varor finna vi, i likhet med tobaksimporthandelssakkunniga, icke innefatta problemets lösning. På grund av den inbördes konkurrensen skulle nämligen en dylik åtgärd med all sannolikhet allenast medföra prisnedsättningar å importvarorna. Importörernas vinstmarginal skulle sålunda icke förbättras utan importörerna fortfarande för att erhålla skälig vinst å rörelsen vara hänvisade till att genom inköp av billiga kvaliteter söka driva upp omsättningen på monopolvarornas bekostnad. De olägenheter, som på senare år framträtt, nämligen att omsättningen av importvaror ökat i en ur den inhemska produktionens synpunkt icke önskvärd grad samtidigt som de importerade varornas kvalitet nedgått och importörernas vinstmarginal minskat, skulle sålunda icke avlägsnas. Även andra, av importörerna påtalade olägenheter med nuvarande skattesystem skulle kvarstå. Vad då angår möjligheten att tillskapa ett nytt system för tobaksskattens 7—408950.

98 uttagande, lärer ingen annan utväg stå till buds, än att ersätta den på utförsäljningspriset grundade beskattningen med en kombinerad skatt och värdetull. Tobaksengrossisternas förening har för övrigt framkastat denna tanke i sitt yttrande över tobaksimporthandelssakkunnigas utlåtande (jfr ovan s. 69). Enligt föreningens förslag skulle monopolbolagets andel i licensavgiften borttagas, importerade och inhemska tobaksvaror beskattas lika och skyddet för den inhemska tillverkningen utgöras av tullavgifter å importvarorna. Statsmakternas anspråk på skatt å tobakskonsumtionen äro numera utomordentligt stora. En reducering av dessa anspråk framstår i nuvarande läge såsom utesluten. Även den merbelastning å importvarorna, som varje beskattningssystem till skydd för den inhemska tillverkningen måste innefatta, motsvarar så stora belopp i förhållande till varans värde, att ett system med värdetullar framstår såsom praktiskt otänkbart. Man skulle få röra sig med tullsatser, som äro fullkomligt okända för gällande tulltaxa. Minsta felbedömning vid värderingen skulle få vittgående konsekvenser. En kombination av värdetull och stycke- respektive vikttull — en lösning som grossistföreningen även framkastat — skulle ytterligare komplicera systemet. Överhuvudtaget torde det, när nuvarande skattesystem infördes, ha ansetts vara den största vinsten av systemet, att man för framtiden icke behövde röra sig med både tull och skatt å tobaksvaror. Att nu återinföra ett system med både tullar och skatter skulle sålunda vara att vrida utvecklingen tillbaka utan att — såvitt vi kunnat finna — därmed nå problemets kärnpunkt. Svårigheten att avväga förhållandet mellan monopolbolagets och den fria importhandelns andel i tobaksförsäljningen skulle nämligen kvarstå, lika väl som den inbördes konkurrensen mellan importörerna. Att införa ett koncessionssystem beträffande importen — en tanke som, på sätt historiken utvisar, tidigare väckts men alltid avvisats av statsmakterna — finna vi uppenbarligen icke böra ifrågakomma. Att utfinna ett beskattningssystem, som vore mera ändamålsenligt än det efter ingående prövning av frågan år 1924 utarbetade och som skulle medföra ett gynnsammare läge för importen utan att otillbörligt minska skyddet för den inhemska tillverkningen, ha vi sålunda funnit vara en olöslig uppgift. Central kontroll å försäljningen av importvaror. Under utredningsarbetet har även övervägts, huruvida med bibehållande av importens frihet någon central organisation skulle kunna inrättas för kontroll över försäljningen av importvaror. Diskussionen har därvid rört sig kring tanken att inrätta en nämnd, som skulle ombesörja prissättningen å importvarorna och tillse att samma försäljningsvillkor tillämpades för importerade tobaksvaror som för inhemska. Efter en dylik reglering skulle en utjämning av skattebelastningen eventuellt ha kunnat ifrågakomma. Vi ha emellertid kommit till den uppfattningen, att en lösning efter dylika linjer icke skulle avlägsna de irritationsmoment, som nu föreligga. Det avgörande skälet mot en sådan lösning ha

99 vi emellertid sett däri, att om ett halvofficiellt organ skulle handhava prissättningen och fastställa försäljningsvillkoren, med större fog än någonsin skulle kunna göras gällande, att tobaksimportens frihet blivit »illusorisk». Icke heller detta uppslag ha vi sålunda funnit leda till någon godtagbar lösning av problemet. Monopolisering av importhandeln. De överväganden av spörsmålet, som förekommit under utredningsarbetet och för vilkas huvudsakliga innebörd ovan redogjorts, ha sålunda befunnits leda till en återvändsgränd. En tillfällig lösning kunde måhända vinnas. Men vilken väg man än valde, komme utvecklingen enligt vårt förmenande snart att framkalla nya olägenheter och intressemotsättningar, då inom en fri handel faktorer spela in, vilka icke kunna behärskas genom författningsbestämmelser. Återstår då att överväga den i direktiven till utredningen alternativt framförda tanken på en utbyggnad av monopolsystemet. Av den lämnade historiken framgår, att det i 1911 års betänkande betecknats som tämligen självklart, att tobaksmonopolet även borde omfatta importhandeln. Detta ansågs helt enkelt vara en naturlig konsekvens av tillverkningsmonopolets inrättande. Av särskilt intresse finna vi det i betänkandet gjorda uttalandet, att valet endast kunde stå mellan fullständigt monopol och ett partiellt monopol enligt vilket staten skulle övertaga tillverkningen och importen av tobaksvaror medan handeln med monopolets varor — i stället för att ske genom särskilt koncessionerade försäljare — skulle förbli en fri näring, övriga former för partiella tobaksmonopol, uttalades det i betänkandet, ha, oavsett tekniska bristfälligheter, både i teorien ansetts såsom och i praktiken visat sig vara endast övergångsformer, vilka konsekvent utmynnat i övergång förr eller senare till fullständigt monopol. Även föredragande departementschefen uttalade i princip sin anslutning till den i betänkandet framlagda ståndpunkten och betecknade det såsom fullt överensstämmande med monopolets idé, att enskild import av tobaksvaror förbjödes. Granskar man då de skäl, som i 1914 års proposition åberopades mot en monopolisering jämväl av importen, finner man till en början argumentet, att ett förbud mot handlandes import av tobaksvaror skulle innebära ett avsteg från principen att lämna handeln med tobaksfabrikat oberörd av monopolet. Handeln kunde knappast anses fri, om handlandena bleve uteslutande hänvisade att hålla sig till monopolets utövare såsom den ende engrosförsäljaren av tobaksvaror. Vi vilja icke förneka, att denna synpunkt även vid ett förnyat övervägande av frågan är värd visst beaktande. Härvid bör dock märkas, att försäljningen av inhemska varor — där ifrågavarande bundenhet redan föreligger — numera intar en avsevärt mer dominerande ställning inom detaljhandeln än vid tiden för tillverkningsmonopolets införande 1 . Många tobaks1

Den i andra avdelningen av betänkandet framlagda statistiken utvisar, att specialtobakshandlarnas försäljning av tobaksvaror år 1938 fördelade sig med över 7/io på monopolvaror och ej fullt s/io på importvaror (jfr nedan s. 216).

100 försäljare föra överhuvudtaget icke importerade varor. I varje fall var detta synnerligen vanligt och på landsbygden väl nästan regel innan den starka konsumtionsökningen å virginiacigarretter av amerikansk typ inträtt. Emellertid utöva obestridligen importvarorna en särskild lockelse för konsumenterna och kunna giva specialtobakshandlarnas affärer en särprägel i förhållande till andra försäljningsställen, men detta värde behövde icke gå förlorat därmed, att importvarorna finge rekvireras från ett monopolföretag. Beaktar man därtill, att importens frihet — på sätt i följande avdelning skall närmare beröras — varit en av de huvudsakliga orsakerna till den starka tillväxten på senare år av antalet specialtobaksaffärer, vill det förefalla, som om den frihet vid inköpen, för vilken tobakshandlandena ivrade vid tillverkningsmonopolets tillkomst, varit en dyrköpt rättighet för tobakshandlarekåren. Det förefaller ganska sannolikt, att kåren i sin helhet nu skulle haft en bättre ställning, om även importen monopoliserats 1914. Grossistföreningens (ovan s. 68 citerade) påstående, att från detaljhandlandenas sida erinringar icke torde komma att framställas mot att jämväl importen av färdiga tobaksvaror med ensamrätt tillförsäkrades monopolet, har också vunnit bekräftelse vid överläggningar med representanter för Sveriges tobakshandlares riksförbund. Även i den år 1936 framlagda utredning rörande detaljhandeln med tobaksvaror, som omförmäles i följande avdelning av betänkandet, uttalades, att »bland specialtobakshandlarna sätter man numera överhuvudtaget rätt litet värde på den fria importrätten». Bland tobakshandlandena är det numera endast den fåtaliga grupp, som bedriver importverksamhet i huvudsakligt syfte att försälja de importerade varorna i sina egna detaljaffärer — de s. k. detaljistimportörerna — vilka alltjämt hävda att importens frihet bör bevaras. Det andra i 1914 års proposition anförda skälet mot tobaksimportens monopolisering äger just betydelse för sistnämnda kategori av tobaksimportörer. Det framhölls nämligen, att det vore av stor betydelse för en detaljhandlare att med ensamrätt kunna tillhandahålla sina kunder ett märke, som detaljisten lyckats göra omtyckt och efterfrågat. Även detta skäl för bevarande av importens frihet synes med hänsyn till den inträdda utvecklingen inom tobakshandeln numera äga mindre tyngd. Att den fria importrätten för vissa firmor representerar ett värde är obestridligt och har även —• på sätt i den föregående framställningen angivits — av representanter för ifrågavarande grupp av importörer med skärpa framhållits. Emellertid har detaljistimporten undan för undan minskat i omfång. Dess andel av den totala importen understiger numera 10 procent, och av de 3 000 specialtobakshandlandena är det allenast ett 50-tal eller 17 procent av kåren, som överhuvudtaget utnyttjar sin rätt att importera egna märken. Av dessa 50 detaljistimportörer torde det vidare endast vara högst ett tiotal, för vilka importrörelsen utgör någon mera betydande del av rörelsen i dess helhet. Det förefaller oss uppenbart, att om andra bärande skäl befinnas tala för en monopolisering av importen, hänsyn till önskemålen från ifrågavarande minoritet inom tobakshandlarekåren icke kan få fälla utslaget.

101 Vad till sist angår det starkt framhävda skälet för den fria importens bibehållande, att denna skulle innefatta ett oumbärligt regulativ på monopolbolagets verksamhet, erinra vi om den fortgående kvalitetsförsämring på importvarorna, som allmänt vitsordats hava ägt rum. Enligt vår uppfattning är situationen nu den, att det enda som kan rädda det värde, importen må kunna anses äga såsom regulator på monopolbolagets tillverkning, är en koncentration och rationalisering av importverksamheten under statsmakternas medverkan. Såsom i det följande skall vidare beröras är det nämligen enligt vår mening ingalunda omöjligt att finna utvägar till bevarande av detta värde, även om importens frihet bortfaller. 1914 års beslut har förut karakteriserats så, att statsmakterna ställts inför uppgiften att på det sätt avväga skattebelastningen å tobaksvaror, att å ena sidan tillverkningsmonopolet effektivt skyddas men att å andra sidan importrätten icke göres illusorisk. Enligt vårt bestämda förmenande har erfarenheten visat, att denna uppgift inom ramen för gällande beskattningssystem är praktiskt olöslig. Någon annan metod att med bibehållande av importens frihet giva den inhemska tillverkningen tillbörligt skydd utan att beröva importhandeln skälig rörelsefrihet har det heller icke varit oss möjligt att utfinna. Enligt vår uppfattning har utvecklingen bekräftat riktigheten av den ståndpunkt till frågan, som framlades i 1911 års betänkande. En fri import vid sidan av ett tillverkningsmonopol är en halvmesyr, som i längden icke kan godtagas. De skäl för den år 1914 beslutade ordningen, som då anfördes, äro icke längre för handen eller hava med utvecklingens gång försvagats och te sig numera oväsentliga i jämförelse med det rådande systemets olägenheter. Redan i den föregående framställningen har framhållits, att en monopolisering av tobaksimporten icke allenast innebure ett tillmötesgående av grossistimportörernas önskemål utan även skulle vara förenad med vissa fördelar för monopolbolaget, på vars rörelse den enskilda importen vid flera tillfällen utövat ett störande inflytande. Betraktar man spörsmålet direkt ur statsverkets synpunkt, synes en monopolisering av importhandeln också framstå såsom förenad med påtagliga fördelar. Såsom tobaksimporthandelssakkunniga uttalat, kan m a n av olika skäl alltid räkna med vissa avsättningsmöjligheter för importerade tobaksvaror även om en ganska betydande skillnad i pris föreligger till den importerade varans nackdel i förhållande till den inom riket tillverkade. Uppenbarligen skulle vinsten ökas, om importen handhades av ett monopolföretag. (Tillsvidare lämnas därhän om detta företag borde organiseras som en avdelning inom monopolbolaget eller som ett självständigt monopolförelag.) Erfarenheten har nämligen visat, att monopolformen möjliggör fördelaktigare inköp och ett successivt nedbringande av distributionskostnaderna. Tänker man sig hur en monopoliserad importhandel skulle komma att gestalta sig, förefaller det också sannolikt, att importen skulle kunna på så

102 sätt rationaliseras, att den begränsades till ett mindre antal märken än nu men att i gengäld endast varor av god kvalitet salufördes. För närvarande finnas i handeln icke blott en mångfald märken av växlande kvalitet, utan i icke obetydlig omfattning förekommer rent av — enligt vad handelns representanter uppgivit — att t. ex. en och samma cigarrett säljes av flera olika handlande under skilda namn och i olika förpackningar. Att här finnes r u m för en betydande koncentration och rationalisering till omkostnadernas nedbringande synes uppenbart. En betydelsefull omständighet vid bedömandet av importens förhållande till den inhemska tillverkningen är för närvarande, att importörerna bevilja sina återförsäljare kredit och högre rabatt än monopolbolaget. Detta förhållande har, såsom förut berörts, fått den naturliga följden, att återförsäljarna framhålla importvarorna för konsumenterna på monopolvarornas bekostnad. Vid en monopoliserad import skulle tydligen samma försäljningsvillkor kunna införas, något som skulle vara ägnat att minska återförsäljarnas benägenhet att särskilt framhålla den utländska varan på den inhemska varans bekostnad. Här må framhållas, att detaljhandelns representanter själva framhållit införandet av enhetliga försäljningsvillkor för tobaksvarorna såsom ett önskemål. Om genom enhetliga försäljningsvillkor och en inskränkning av antalet importerade märken en minskad efterfrågan av utländska varor skulle inträda — vilket förefaller sannolikt — skulle detta visserligen minska vinsten å dessa varor men i motsvarande mån underlätta avsättningen av de inhemska varorna. Detta måste ur nationalekonomisk synpunkt anses vara en fördel. I det föregående ha vi såsom vår mening uttalat, att de från grossistimportörernas sida framställda klagomålen icke kunna betecknas såsom obefogade samt att den fria importen även ur monopolbolagets synpunkt medför vissa olägenheter. Någon rationell utväg att avlägsna dessa olägenheter med bibehållande av en fri import har icke kunnat utfinnas. Redan på grund härav synes skäl föreligga att överväga en monopolisering av tobaksimporten. Härtill kan nu läggas, att en dylik åtgärd framstår såsom önskvärd även ur statsfinansiell synpunkt. Slutligen bör framhållas, att — på sätt den senare avdelningen av betänkandet torde utvisa — en monopolisering av importen vore ägnad att högst avsevärt förenkla problemet om en reform av detaljhandeln med tobaksvaror. Med hänsyn till vad sålunda anförts ha vi funnit oss böra förorda, att importen av tobaksfabrikat monopoliseras. 5. Fristående importmonopol eller utvidgning av det nuvarande monopolbolagets rörelse? Härefter ha vi att taga ställning till frågan, vilken form för en monopolisering av tobaksimporten som bör anses mest lämplig. Departementschefen h a r i direktiven antytt två olika vägar. Antingen kunde tillverkningsmono-

103 polets utövare tilldelas monopolrätt även beträffande importen av färdiga tobaksvaror eller ock ett fristående monopolföretag tillskapas för importen. Vi ha härutinnan kommit till den uppfattningen, att den förstnämnda formen utan tvekan måste betecknas som den mest rationella lösningen. Tillskapandet av ett fristående importmonopolföretag skulle uppenbarligen med den dubbelorganisation, som en dylik lösning skulle innebära, medföra en större kostnad än det här förordade alternativet, något som särskilt i nuvarande situation synes angeläget att undvika. Någon mot denna merkostnad svarande fördel kunna vi heller icke finna förenad med ett självständigt importmonopol. Tvärtom synes det vara anledning befara, att de irritationsmoment, som förhållandet mellan den fria importhandeln och tillverkningsmonopolet innefattat, skulle i viss mån kvarstå, om två rivaliserande monopolföretag inom tobaksbranschen skulle tillskapas. Vi finna sålunda starka skäl tala för att det nuvarande monopolbolaget finge övertaga jämväl importen. Den av bolaget uppbyggda distributionsapparaten med lagerlokaler, tobakskontor och expeditionspersonal, skulle sannolikt utan större omorganisation kunna ombesörja även distributionen av importvarorna.

6. Den närmare utformningen av en monopoliserad importhandel. Det här framlagda förslaget bygger på den förutsättningen, att betryggande garantier kunna skapas för att monopolets utövare icke försummar importen i syfte att gynna den egna tillverkningen. Härutinnan föreslå vi följande åtgärder: I och med importens monopolisering införes en enhetlig beskattning av alla tobaksvaror. Monopolbolaget ålägges därefter att så avpassa prissättningen å tobaksvarorna, att försäljningen av importvaror för kalenderår räknat i värde blir lägst tio och högst femton procent av den sammanlagda försäljningen av tobaksvaror. Tenderar konsumtionen av importvaror att närma sig minimum får prisskillnaden mellan importvaror och inhemska varor minskas. Stiger konsumtionen å dessa varor mot maximum får återigen prisskillnaden ökas. Närmast bleve väl här fråga om förändringar i prissättningen å importvarorna. Skulle mot förmodan monopolbolagets egen tillverkning undergå försämring eller tendera mot alltför stor ensidighet med avseende å olika varutyper, kan detta förhållande antagas komma att giva utslag i form av ökad efterfrågan på importvaror trots prisförhöjningar å dessa. Monopolbolagets ledning komme självfallet att vinnlägga sig om att undvika en sådan utveckling. Importens betydelse som en regulator å den inhemska tillverkningen skulle med andra ord kvarstå. Vi hava även övervägt tanken att allenast föreskriva ett minimum för importens andel av konsumtionen av tio procent och sålunda slopa maximigränsen, men funnit oss böra avvisa detta alternativ. Man torde kunna utgå från att monopolbolaget med en sådan regel skulle anse sig böra hålla ned importen så nära minimigränsen som möjligt, vilket icke k a n anses önskvärt. Vid en snabb omkastning av marknadsförhållandena skulle svårighe-

104 ter också kunna uppstå att iakttaga stadgandet. Den av oss förordade regeln synes möjliggöra en smidigare anpassning efter variationer i efterfrågan. Inom ramen för nu angivna kvantitetsbegränsning skulle de enskilda återförsäljarna av tobaksvaror äga rätt att från monopolbolaget rekvirera utländska tobaksfabrikat. Emellertid är frågan icke uttömmande reglerad i och med angivande av den tillåtna kvantiteten av importvaror. Återförsäljarna kunna förutses komma att framställa skiftande önskemål med avseende å urvalet av importerade varuslag och märken. I syfte att befria monopolbolaget från den källa till meningsskiljaktigheter mellan bolaget, å ena, samt konsumenterna och återförsäljarna, å andra sidan, som härav kunde uppkomma, och för att tillskapa ett sakkunnigt organ vid dylika frågors behandling, företrädande de olika parternas intressen, föreslå vi inrättande av en särskild nämnd. Denna nämnd skulle bestå av lägst fem och högst sju personer, nämligen en ojävig, av Kungl. Maj:t förordnad ordförande samt lika antal representanter för monopolbolaget och återförsäljarna. Under den första tiden efter importens monopolisering torde varsamhet böra iakttagas i fråga om begränsningen av antalet märken. Vid den successiva inknappning, som därefter — otvivelaktigt till fördel för alla parter — skulle kunna genomföras, synes den föreslagna nämnden få en viktig rådgivande uppgift. Monopolbolaget skulle åläggas att samråda med nämnden i frågor rörande inköp av utländska tobaksvaror. Nämnden skulle ha att till bolaget avgiva begärda yttranden och även äga rätt att av eget initiativ göra framställningar till bolaget i berörda frågor. En tobakshandlare, som ansåge sina önskemål beträffande inköp av utländska tobaksvaror obehörigen tillbakasafta, skulle äga att framlägga frågan för nämnden. Som ett komplement till denna anordning skulle i instruktionen för de av Kungl. Maj:t utsedda styrelseledamöterna i monopolbolaget stadgas skyldighet för dessa styrelseledamöter att tillse, att allmänhetens och detaljhandlarnas skäliga anspråk på urval av olika varuslag och märken av god beskaffenhet beaktades. Monopolbolagets vinst å importhandeln sedan fastställd skatt inlevererats, komme såsom andra vinstmedel utöver vad som åtgår till den maximerade aktieutdelningen att tillföras bolagets vinst- och prisregleringsfond.

Vi kunna icke finna annat, än att man med det ovan föreslagna systemet skulle vinna ur den konsumerande allmänhetens såväl som tobakshandlarnas synpunkt tillfredsställande garantier för fortsatt tillgång på importerade tobaksfabrikat — om icke i så stort antal respektive så stort antal olika förpackningar som nu så i gengäld av god kvalitet. Därmed skulle man också ha bevarat det värde, som anses ligga i tobaksimporten såsom en stimulerande konkurrens till monopolbolagets egen tillverkning. Då vidare tobaksimportens monopolisering skulle avlägsna åtskilliga nu förefintliga sociala och ekonomiska olägenheter ävensom ett av de väsentligaste hindren för en förbättring av läget inom detaljhandeln med tobaksvaror samt otvivelaktigt

105 tillföra staten ökade intäkter av tobakskonsumtionen, vill det förefalla, som om en dylik åtgärd — påyrkad av representanter för omkring 90 procent av den nuvarande importhandeln och uttryckligen förordad av detalj handlandenas riksorganisation — med fog skulle kunna betecknas som frågans mest rationella lösning. Tilläggas bör att det nuvarande, av krigsförhållandena framkallade läget innefattar särskilt gynnsamma betingelser för en monopolisering av tobaksimporten. De lager av utländska tobaksfabrikat, som ännu finnas inom landet, torde — om icke en snabb förändring i världsläget skulle inträffa — inom relativt kort tid vara tömda. Om man såsom en tänkbar tidpunkt för monopoliseringens genomförande skulle ange den 1 juli 1941, vore väl detta ungefär den tid, till vilken importörerna skulle kunna hålla sin rörelse någorlunda i gång och sysselsätta sin personal utan förnyelse av lagren. Vid ungefärligen denna tid skulle en nödtvungen paus i importrörelsen inträda och importörernas personal hotas av en i varje fall tillfällig arbetslöshet. Det synes då vara rätta ögonblicket för staten att — utan större utlägg för övertagande av lager — träda in och därefter, i den mån förhållandena medgiva, uppbygga en ny importverksamhet inom monopolbolaget med den föreslagna nämnden såsom rådgivande organ. Därvid torde monopolbolagel, vari staten är den ojämförligt största intressenten, äga helt andra förutsättningar än en enskild importör att övervinna de hinder för införseln, som även i fortsättningen kunna komma att kvarstå.

7 kap. Ersättningsspörsmål vid en monopolisering av tobaksimporten. A. E r s ä t t n i n g s g r u n d e r vid v i s s a tidigare i n l ö s n i n g s f ö r f a r a n d e n o c h förslag därtill. De ersättningsspörsmål, som uppkomma vid genomförande av ett s. k. vinningsmonopol, ha tidigare varit föremål för statsmakternas prövning dels vid tobaksmonopolets tillkomst 1914 samt vid inlösningen av grosshandeln med inhemska tobaksvaror 1916 och dels — indirekt — i samband med behandlingen av vissa spörsmål rörande spritmonopolet. Statsmakternas beslut i ersättningsfrågan i de två förstnämnda fallen tilldraga sig uppenbarligen särskilt intresse i förevarande sammanhang, varför en jämförelsevis utförlig redogörelse för vad vid dessa tillfällen förekommit torde få anses motiverad. 1. Ersättningsgrunder vid tobaksmonopolets införande. Principfrågor. I 1911 års betänkande upptogs till en början till utförlig behandling frågan om rätten för statsmakterna att överhuvud införa ett stalsmonopol av ifrågavarande slag. Detta spörsmål besvarades därmed, att intet grundlagshinder förelåge mot att ett dylikt monopol upprättades av Konungen med riksdagens samtycke. Frågan gällde närmast tolkningen av regeringsformen § 60, sista punkten, som löd: »Ej heller må Konungen statens inkomster förpakta eller, till vinning för sig och kronan eller enskilda personer och korporationer, några monopolier fastställa.» Statsmakterna godkände som bekant den av kommitterade intagna ståndpunkten. Enligt en annan uppfattning innebar den citerade punkten i § 60 regeringsformen ett ovillkorligt förbud för Konungen att inrätta monopol till vinning för staten eller enskilda personer och korporationer. Numera har ifrågavarande punkt erhållit förändrad lydelse (se SFS 1937: 40), enligt vilken s. k. vinningsmonopol ej må fastställas utan genom lag stiftad av Konung och riksdag samfällt i den ordning § 87 regeringsformen stadgar, alltså i de former som gälla för civillagstiftning, d. v. s. efter lagrådets hörande och genom samstämmiga beslut av riksdagens båda kamrar men ej genom gemensam votering.

107 Efter b e h a n d l i n g e n av n u b e r ö r d a statsrättsliga s p ö r s m å l övergingo k o m m i t t e r a d e till frågan, h u r u v i d a o c h i vilken u t s t r ä c k n i n g s t a t e n b o r d e a n s e s e r s ä t t n i n g s s k y l d i g g e n t e m o t n ä r i n g s i d k a r e , s o m g e n o m lagstiftning f ö r b j ö d e s att fortsätta m e d förut lovlig n ä r i n g , s å d a n s o m t o b a k s t i l l v e r k n i n g . H ä r o m uttalade de sakkunniga bland annat: På någon verklig rättsregel äro ersättningskraven icke stödda. Det är allenast billigheten, som talar för desamma. Medgivas måste emellertid att billighetsskälen kunna vara övertygande nog. Men ersättningsreglerna få i flera hänseenden sin säregna karaktär av den princip, som sålunda måste anses ligga till grund för dem. Först och främst blir det staten själv, som ensidigt bestämmer förutsättningarna för och beloppen av ifrågavarande ersättning. Reglerna härom ingå i den lagstiftning, som meddelar näringsförbudet, och riksdagen beviljar de till ersättningen erforderliga anslagen. Huru ersättningsbeloppen skola fastställas i varje särskilt tillfälle, beror på vad nyssnämnda regler därom innehålla. Staten kan vid sådant fastställande använda uteslutande egna organ eller medgiva ett större eller mindre inflytande åt de näringsidkare, som skola uppbära ersättning. Att överlåta fastställandet av ersättningsbeloppen åt domstol eller skiljemän, såsom någon gång blivit ifrågasatt, torde däremot icke rimligtvis kunna ske, på grund av ersättningsfrågans säregna karaktär. Av denna följer vidare en stark begränsning av de fall, där ersättning kommer att beviljas. Vid mindre ingripande lagstiftningsåtgärder, som blott försvåra eller inskränka utövningen av en näring, eller som förbjuda allenast en mindre del av näringen, sättes i regel icke ens i fråga, att staten skulle ersätta näringsidkarna deras minskade inkomster. Skulle nu en näring, såsom tobakstillverkningen, fullständigt förbjudas, så borde i överensstämmelse med denna begränsning ingen ersättning tilldelas personer, som endast så till vida finge känning av förbudet, att de måste upphöra med någon del av sin näring eller eljest komme att utsättas för en av förbudet indirekt orsakad försämring i ekonomisk ställning. Men icke ens de personer, som omedelbart i sin huvudsakliga verksamhet drabbades av ett förbud mot tobakstillverkning, skulle obetingat hava att påräkna ersättning för det de måste upphöra med verksamheten. Hade denna påbörjats omedelbart eller kortare tid innan förbudet blivit gällande, så lär den nämligen icke hava kunnat bereda någon så säker ställning i ekonomiskt hänseende, att avbrytandet får verkligt ingripande betydelse. Det torde därför med skäl kunna uppställas såsom förutsättning för ersättningsanspråk, att den verksamhet, som måste upphöra, fortgått under vissa år, liksom också ersättningens storlek torde böra i viss mån göras beroende av den ålder, verksamheten har utöver denna minimitid. Det nu sagda bör gälla med avseende å icke blott tobaksfabrikanterna själva utan även andra inom deras näring sysselsatta personer, så snart dessa behövt särskild yrkesutbildning för sitt arbete. Personer utan sådan utbildning kunna däremot i regel icke anses ersättningsberättigade, då för dem andra lika goda arbetsmöjligheter utan ombyte av yrke måste anses stå öppna. Undantagsvis bör dock ersättning i form av understöd åt även icke yrkesutbildad person kunna befinnas påkallad av särskilda hänsyn. Billigheten torde möjligen ock kräva, att staten icke alldeles undandrager sig utgivande av ersättning till personer, vilkas väsentliga förvärvsverksamhet omfattat sådan handel med tobak eller tobaksfabrikat, som i följd av monopolets införande måste upphöra eller omläggas, såsom förhållandet torde bliva i fråga om handel med inhemsk råtobak, därest odlare skulle förbjudas sälja sin skörd inom landet till annan än monopolet, liksom ock beträffande direkt importhandel med utländska tobaksvaror, därest sädana icke skulle få importeras annorledes än genom monopo-

108 lets förmedling. Givet är väl dock att pä detta område icke ens billighetshänsyn kunna motivera synnerligt långt gående ersättningsanspråk. Den ersättning, om vilken hittills varit tal, skulle avse att för den i följd av monopolets införande mistade inkomsten hålla ersättningstagaren i någon mån skadeslös under så lång tid, som rimligen borde beräknas åtgå innan i stället skälig utkomst kunde av honom förvärvas inom annat verksamhetsområde. Men med denna uppfattning måste man tydligen anse ersättning sakna fog, i den mån staten kan omedelbart erbjuda anställning med verksamhet likartad den förutvarande och med tillfredsställande avlöning. I en statens monopoldrift blir sådant i stor utsträckning möjligt, och i samma män kan också statens ersättningsskyldighet gent emot de personer, som införandet av monopolet berövat deras förutvarande verksamhet, komma att bortfalla eller modifieras. Sammanfattningsvis anförde kommitterade, att något rättsligt hinder ej funnes mot att genom ändrad lagstiftning införa statsmonopol å tobakstillverkningen i riket. Av billighetsskäl borde emellertid staten i viss mån ersätta de förluster, som förorsakades av att all privat tobakstillverkning måste upphöra, d. v. s. ersättning borde lämnas för vållat intrång i näringsverksamhet och för värdeminskning å egendom. Men den anlagda billighetssynpunkten skulle ej kunna omfatta jämväl gottgörelse för de med monopolets införande mera avlägset sammanhängande förlusterna, ej heller för varje upphörd biförtjänst på tobakshanteringens område, och så till vida kunde alltså sägas, att staten blott i viss mån komme att ersätta de av monopolet förorsakade förlusterna. Enligt kommitterades förslag skulle sålunda den av tillverkningsmonopolet föranledda ersättningsplikten för statsverket omfatta dels tobaksfabrikanternas i och för tobakstillverkningen använda materiella tillgångar, dels det immateriella värde, som de inom tobaksindustrien arbetande företagen såsom sådana kunde anses representera, dels ock gottgörelse i viss omfattning för förlorad anställning inom tobakstillverkningen. För uppskattning av värdet av inventarier och lager, som skulle inlösas av staten, samt för bestämmande av ersättning, som staten skulle utbetala, föreslogs att särskilda kommissioner skulle tillsättas, nämligen dels lokala kommissioner och dels en för hela riket gemensam centralkommission. Bland ledamöterna i kommissionerna skulle såväl monopolets som tobakshanteringens intressen vara företrädda. I propositionen till 1914 års senare riksdag om tobaksmonopolets införande riktades icke någon kritik mot kommitterades principiella inställning till ersättningsspörsmålen i fråga. De av kommitterade föreslagna och i propositionen förordade principerna för inlösnings- och ersättningsförfarandet blevo jämväl godkända av riksdagen. Emellertid uttalades i riksdagens skrivelse i ämnet, att riksdagen — som ansett sig böra vidtaga vissa tillägg till samt modifikationer och ändringar i Kungl. Maj:ts förslag — därvid särskilt låtit sig angeläget vara att tillse, att vid inlösnings- och ersättningsförfarandet full rättvisa vederfores dem, som

109 till följd av monopolets införande skulle komina att förlora sin förut utövade verksamhet inom tobaksindustrien, ävensom att för alla dem, som eljest berördes av monopolets införande, i möjligaste mån mildra de svårigheter, som övergången från fri näring till statsmonopol inom tobakstillverkningen kunde komma att medföra. Vidare torde här böra anmärkas, att ehuru riksdagen ansåg den i ersättningshänseende föreslagna åtskillnaden mellan yrkesutbildad och icke yrkesutbildad personal böra bibehållas, riksdagen likväl framhöll önskvärdheten av att åt begreppet yrkesutbildade vid ersättningsförordningens tillämpning icke gåves en alltför snäv tolkning. Vad angår de till fabrikanterna utgående ersättningarna framhöll riksdagen, att — efter de av riksdagen beslutade jämkningarna i ersättningsreglerna — dessa ersättningar måste anses innebära full gottgörelse för den genom monopolets införande orsakade förlusten av näringsverksamhet. Ett motionsvis framställt yrkande, att fastställandet av inlösnings- och ersättningsbeloppen måtte ske efter samma principer och medelst samma förfarande, som i gällande expropriationsförordning stadgades, avvisades av riksdagen. I likhet med kommitterade och departementschefen fann riksdagen av såväl principiella som praktiska skäl en tillämpning av exproprialionsförfarandet utesluten. I överensstämmelse med den tankegång, som legat till grund för motionärernas yrkande, ansåg dock riksdagen befogat, att något större inflytande å ersättningskommissionernas sammansättning än i propositionen föreslagits inrymdes åt de personer, vilkas ersättningsanspråk skulle bliva föremål för kommissionernas prövning. Ersättningsreglerna. II kap. av kommitterades förslag till ersättningsförordning innehöll särskilda bestämmelser angående inlösning och ersättning. Vad angår e r s ä t t n i n g e n t i l l f a b r i k a n t e r gåvos till en början närmare regler angående inlösning av specialmaskiner och inventarier samt lager av oarbetad tobak och halvfabrikat ävensom beträffande ersättning för värdeminskning å fabriksfastighet. Efter att i specialmotiveringen ha berört dessa regler anförde kommitterade vidare: ... D!r h i t t i l l s behandlade bestämmelserna angående ersättning avse att bereda tillfälle for fabrikanterna att återfå det huvudsakliga kapital, som vid tiden för monopolets mtorande ar i tobaksindustrien nedlagt. I de fall där nettovinsten av ett företag icke överstiger normal ränta (5 procent) ä det i företaget använda egna kapitalet, kan naturhgen icke forefinnas något anspråk på ersättning därutöver. Det finnes emellertid inom tobaksindustrien åtskilliga företag, som giva högre avkastning än normal ranta a det använda egna kapitalet, och i den män dylik vinst föreligger vilken i .orfattningen betecknats såsom handelsvinst, bör billigtvis ytterligare ersättning av staten givas. Redan i den allmänna motiveringen har framhållits, att såsom förutsättning for dylik ersättning bör uppställas att verksamheten fortgått under vissa ar. I sådant hänseende hava kommitterade föreslagit såsom villkor för ersättning, att tillverkningen skall hava drivits oavbrutet åtminstone sedan den 1 januari i908. Denna tidsbestämning har skett under förutsättning att monopolet träder i kraft den 1 juli 1912.

110 E r s ä t t n i n g e n för h a n d e l s v i n s t s k u l l e enligt k o m m i t t e r a d e s f ö r s l a g b e r ä k n a s p å g r u n d v a l av medelhandelsvinsten för de sju å r e n n ä r m a s t före m o n o polets i n f ö r a n d e m e d u t e s l u t a n d e av det b ä s t a och det s ä m s t a å r s r e s u l t a t e t . Kommitterade anförde vidare bland a n n a t : Naturligen kunna anspråken på ersättning icke sträckas så långt, att staten skulle betala så mycket, att fabrikanten skulle för all framtid utan arbete eller motsvarande risk hava lika stor avkastning av det erhållna ersättningsbeloppet som hans dittillsvarande medelhandelsvinst. Statens ersättningsplikt kan härvidlag icke sträckas längre, än att tobaksfabrikanten för viss tid framåt tillförsäkras en inkomst motsvarande den förut omförmälda »medelhandelsvinsten». Den tidsgräns framåt, som härvid bör sättas, får naturligen liksom alla hithörande bestämmelser fastställas av statsmakterna enligt vad billigheten kan anses kräva. Enligt kommitterades åsikt böra billighetens krav kunna anses väl tillgodosedda, därest denna tidsgräns sättes till högst 20 år för de äldsta företagen och i förhållande därefter för de yngre. Formen för ersättningen bör emellertid icke bliva ärlig utbetalning utan ett kapital en gäng för alla, vilket är fördelaktigare ej blott för staten utan även för den enskilde, som medelst' ett dylikt kapital får större möjlighet att börja annan verksamhet. Vid kapitalisering efter 5 procent skulle en årlig utbetalning under 20 år av en »medelhandelsvinst» motsvara en kapitalutbetalning vid monopolets införande av 121/., gånger samma belopp. M a x i m i e r s ä t t n i n g e n skulle emellertid i f r å g a k o m m a blott för d e företag, som varit i v e r k s a m h e t u n d e r 45 å r före m o n o p o l e t s i k r a f t t r ä d a n d e . I övrigt u p p ställdes en s k a l a för e r s ä t t n i n g s b e l o p p e n s storlek, d ä r de o l i k a v e r k s a m h e t s å r e n t i l l e r k ä n d e s ett g r a d e r a t e r s ä t t n i n g s v ä r d e , så att l ä n g r e t i l l b a k a i tiden liggande v e r k s a m h e t s å r fingo ett l ä g r e e r s ä t t n i n g s v ä r d e ä n de i t i d e n n ä r m a r e l i g g a n d e . M i n i m i e r s ä t t n i n g föreslogs skola u t g å m e d en g å n g h a n d e l s vinsten. D e n n u b e r ö r d a e r s ä t t n i n g e n skulle s å l u n d a h ä n f ö r a sig till handelsvinsten. E m e l l e r t i d h a d e åtskilliga företag icke l ä m n a t n å g o n vinst, s o m k u n d e läggas till g r u n d för e r s ä t t n i n g . Härom yttrade kommitterade: Det syntes visserligen kunna sägas, att beträffande sådana företag alla rimlig;", anspråk på gottgörelse skulle vara fyllda därmed, att staten inlöste lager och inyen tarier samt ersatte uppkommande värdeminskning å fabriksfastigheterna. Kommitterade hade emellertid icke kunnat undgå att finna, att med tillämpning enbart av nu berörda ersättningsgrunder monopolets införande skulle komma att i åtskilliga fall verka på ett sätt, som skulle kunna framstå såsom i viss mån obilligt. Man kunde nämligen icke förbise, att genom monopolets införande vissa nyare företag med till synes goda framtidsutsikter, vilka ännu icke haft att uppvisa handelsvinst eller ens nettovinst, betoges möjligheten att återvinna i dem nedlagt kapital, i den mån detta icke bleve ersatt genom inlösningen eller gottgörelse för värdeminskning. Andra, äldre företag funnes, vilka tidigare lämnat god avkastning men nu befunne sig i nedgående, till följd av förändrade konjunkturer eller andra orsaker, så att här ifrågavarande ersättning icke skulle erhållas. I dylika fall syntes en särskild gottgörelse vara väl motiverad för att avvärja den hårdhet, som tvångsavvecklingen av företagen eljest skulle medföra. Även mera allmänt sett påkallade den svenska tobaksindustriens läge ett underlättande från statens sida vid avvecklingen av de enskilda näringsidkarnas affärer. Den stora post bland fabrikanternas tillgångar, som bestod av utestående varuford-

Ill ringar, skulle icke lätteligen kunna utan förlust realiseras vid monopolets införande. Denna omständighet likaväl som nyssberörda hänsyn till enskilda företag, vilka på grund av särskilda omständigheter mer eller mindre tillfälligt icke lämnat någon handelsvinst, syntes böra föranleda beviljande åt alla tobaksfabrikanter, som fyllde förut angivna villkor angående viss verksamhetstid, av en mindre ersättning, oberoende av om verksamheten uppvisat medelhandelsvinst eller icke. Ersättningen föreslogs bestämd i förhållande till den omsättningssumma, som verksamheten i medeltal omfattat (medelnettoförsäljningsvärdet), och ändamålet ansågs bliva väl tillgodosett, om ersättningen beräknades till en tjugondel av medelnettoförsäljningsvärdet. Med a v s e e n d e å s i s t n ä m n d a p u n k t i k o m m i t t e r a d e s förslag i n n e f a t t a d e Kungl. Maj.-ts förslag en avvikelse, i det att e r s ä t t n i n g e n till f a b r i k a n t för förlorad n ä r i n g s v e r k s a m h e t enligt p r o p o s i t i o n e n principiellt b o r d e u t g å endast efter h a n d e l s v i n s t e n och icke d e s s u t o m efter o m s ä t t n i n g s s u m m a n . Härom anförde departementschefen: Anledningen till denna avvikelse från kommittéförslaget är att söka däri, att det ansetts lämpligt att efter endera av ovan angivna ersättningsgrunder bereda vederbörande fabrikant all den gottgörelse, som skäligen bör tillkomma honom för den genom monopolets införande förlorade näringsverksamheten, ävensom däri, att de av kommitterade till fabrikanterna föreslagna ersättningarna ansetts kunna tåla någon reduktion. Att handelsvinsten närmast kommit i fråga såsom ersättningsgrund är givetvis beroende därpå, att man från denna utgångspunkt i allmänhet lättast torde komma till ett mot affärernas rätta värde svarande ersättningsresultat. De i förhållande till handelsvinsten utgående ersättningarna hava ock enligt min mening blivit sä rikligt tillmätta, att de i allmänhet kunna sägas fylla alla rimliga anspråk från fabrikanternas sida. I fråga o m k r a v e t p å v e r k s a m h e t e n s b e s t å n d s e d a n viss tid t i l l b a k a föreslog d e p a r t e m e n t s c h e f e n v i d a r e en s k ä r p n i n g i f ö r h å l l a n d e till k o m m i t t é f ö r slaget, i det att s å s o m villkor för e r s ä t t n i n g till t o b a k s f a b r i k a n t u p p s t ä l l d e s o a v b r u t e n v e r k s a m h e t s e d a n d e n 1 j a n u a r i 1909, d. v. s. i ö v e r 5 Vs å r före tiden för m o n o p o l e t s i k r a f t t r ä d a n d e , s o m a v s å g s skola ske d e n 1 n o v e m b e r 1914. I s a m m a n h a n g h ä r m e d föreslogs viss ä n d r i n g i d e n av k o m m i t t e r a d e u p p s t ä l l d a s k a l a n för f a s t s t ä l l a n d e a v e r s ä t t n i n g s b e l o p p e n s storlek, vilken ä n d r i n g b l a n d a n n a t i n n e b a r att e r h å l l a n d e av m a x i m i e r s ä t t n i n g e n förutsatte att f a b r i k a t i o n e n p å g å t t s e d a n u n g e f ä r 55 å r tillbaka. I k o m m i t t e r a d e s förslag gjordes v i d a r e det tillägget, att o m e r s ä t t n i n g s b e r ä t t i g a d t o b a k s f a b r i k a n t s h a n d e l s v i n s t u n d e r d e n s j u å r s p e r i o d , s o m skulle läggas till g r u n d för b e r ä k n a n d e t av m e d e l h a n d e l s v i n s t e n visat ö k n i n g eller m i n s k n i n g , s o m ej k u n d e a n s e s v a r a a v tillfällig n a t u r , det f a b r i k a n t e n tillk o m m a n d e e r s ä t t n i n g s b e l o p p e t finge ö k a s eller m i n s k a s m e d h ö g s t 5 procent, dock att e r s ä t t n i n g s b e l o p p e t icke i n å g o t fall finge överstiga 12 Va g å n g e r medelhandelsvinsten. I motiveringen till detta stadgande framhöll departementschefen bland annat, att en dylik höjning givetvis endast borde ifrågakomma i fall, där handelsvinstens ökning verkligen vore föranledd av sådana omständigheter, att den skäligen kunde antagas komma att bliva bestående. En sänkning av ersättningen kunde å andra sidan understundom vara påkallad, då en under sjuårsperioden inträffad minskning i vinstsiff-

112 rorna kunde antagas vara föranledd därav, att affären varit baserad på ett eller annat märke, som på grund av ändringar i smakriktningen icke längre rönte samma efterfrågan som förut. Innebörden av det sagda framstode klart, om man betraktade å ena sidan snustillverkningens sedan lång tid tillbaka ådagalagda oberoende av dylika inflytelser och å andra sidan cigarr- och särskilt cigarrettindustriens stora känslighet i berörda hänseende. Med avseende på gottgörelsen till tobaksfabrikant, som under sjuårsperioden ifråga icke kunnat uppvisa någon medelhandelsvinst å rörelsen, upptog propositionen — såsom undantag från principen, att handelsvinsten skulle läggas till grund för bestämmandet av ersättningen för förlorad näringsverksamhet — kommitterades förslag om en i förhållande till omsättningssumman bestämd gottgörelse med Vao av medelnettoförsäljningsvärdet under sjuårsperioden. De i propositionen föreslagna grunderna för fastställande av ersättning till fabrikant för förlorad näringsverksamhet ansåg sig riksdagen i huvudsak kunna godtaga. Dock föreslogos ändringar i tre avseenden. Beträffande betydelsen av de ersättningsberättigade företagens ålder, ansåg riksdagen sålunda de yngre företagen böra beredas en i ersättningshänseende förbättrad ställning. Riksdagen intog härutinnan den ståndpunkten, att alla eljest ersättningsberättigade företag, som börjat sin verksamhet efter utgången av år 1903, skulle erhålla ersättning till belopp, motsvarande fem gånger medelhandelsvinsten, medan i avseende å äldre företag ersättningen skulle utgå med i propositionen avsedda belopp. Vad angår den hänsyn, som vid ersättningarnas fastställande skulle tagas till de ersättningsberättigade företagens utvecklingstendens, ansåg riksdagen vidare den i propositionen föreslagna gränsen för ersättningsbeloppens ökning eller minskning böra vidgas från 5 till 10 procent. Med avseende å den föreslagna ersättningen med 1j20 av medelnettoförsäljningsvärdet till företag, som icke kunde uppvisa någon medelhandelsvinst, ansåg sig riksdagen slutligen böra höja ersättningen till Vio a v nämnda värde. Särskilda bestämmelser fastställdes rörande ersättningsgrunderna vid inlösen av aktiebolaget Förenade svenska tobaksfabriker. Någon redogörelse för dessa bestämmelser torde emellertid icke här vara påkallad. Vad härefter angår frågan om p e r s o n l i g e r s ä t t n i n g f ö r u p p hörd eller minskad verksamhet inom t o b a k s h a n t e r i n g e n föreslogo kommitterade dylik ersättning till a) verkställande direktör eller disponent, fabriksledare, verkmästare, förman eller arbetare, vilken vid tiden för monopolets införande var, i sin egenskap av inom tobakshanteringen yrkesutbildad, hos tobaksfabrikant stadigvarande anställd; b) tobaksfabrikant, försåvitt bland affärens omkostnader ingått eller vid handelsvinstens uppskattande beräknats avlöning till honom såsom ledare av företaget; samt c) yrkesutbildad handelsresande i tobaksvaror, vilken vid tiden för monopolets införande var fast anställd hos tobaksfabrikant.

113 S å s o m villkor för e r h å l l a n d e av e r s ä t t n i n g u p p s t ä l l d e s svenskt m e d b o r g a r s k a p och 21 års å l d e r s a m t att p e r s o n e n s i n k o m s t av a r b e t e u n d e r de fyra n ä r m a s t e k a l e n d e r å r e n före m o n o p o l e t s i k r a f t t r ä d a n d e u t e s l u t a n d e eller till h u v u d s a k l i g del h ä r f l u t i t a v i n o m r i k e t u t ö v a d s å d a n v e r k s a m h e t , s o m o v a n u n d e r a ) — c ) angivits, ä v e n s o m a t t p e r s o n e n icke erhållit och icke k u n n a t erhålla någorlunda motsvarande anställning hos monopolet. E r s ä t t n i n g e n skulle u t g å m e d vissa g å n g e r medeltalet av e r s ä t t n i n g s t a g a rens v e r k l i g a eller — b e t r ä f f a n d e det u n d e r b) a v s e d d a fallet — b e r ä k n a d e å r s i n k o m s t u n d e r de t v å n ä r m a s t e k a l e n d e r å r e n före m o n o p o l e t s i k r a f t t r ä dande. B e t r ä f f a n d e h a n d e l s r e s a n d e n a föreslogs e r s ä t t n i n g s b e l o p p e n bliva fastställda till h ä l f t e n av e r s ä t t n i n g e n till a n n a n p e r s o n a l . Anledningen till denna begränsning var, att handelns frihet icke skulle beröras av monopollagstiftningen. Handelsresandena skulle icke bliva förhindrade att fortsätta med sin verksamhet. Monopolets införande syntes dock föranleda minskat arbetstillfälle inom tobakshanteringen, och det vore ur denna synpunkt billigt, att viss, om ock mindre, ersättning bleve dem tillerkänd. E r s ä t t n i n g a r n a m a x i m e r a d e s , b e t r ä f f a n d e h a n d e l s r e s a n d e till 2Va och bet r ä f f a n d e övrig p e r s o n a l till 5 g å n g e r m e d e l å r s i n k o m s t e n . Slutligen föreslogo k o m m i t t e r a d e , b l a n d a n n a t , personlig e r s ä t t n i n g till innehavare av importaffär med utländska tobaksvaror, som utövat verksamheten för egen r ä k n i n g (ej i k o m m i s s i o n eller s å s o m a g e n t ) , ä v e n s o m till h a n d e l s r e s a n d e , s o m vid tiden för m o n o p o l e t s i n f ö r a n d e v a r fast a n s t ä l l d hos tobaksimportör. Såsom villkor för utbetalande av ersättning till tobaksimportör skulle gälla, att ersättningstagarens inkomst av arbete under tiden den 1 januari 1908—30 juni 1912 uteslutande eller till huvudsaklig del härflutit av inom riket utövad verksamhet av nu ifrågavarande slag, samt att ersättningstagaren icke erhållit och icke kunnat erhålla lämplig anställning hos monopolet. Till grund för ersättningens beräknande skulle läggas medeltalet av den nettoinkomst, verksamheten lämnat för åren 1908—11. För verksamhetstiden den 1 januari 1908—30 juni 1912 skulle ersättningen utgå med ett belopp motsvarande en halv medelårsinkomst, vilket ersättningsbelopp skulle ökas med en femtedels medelårsinkomst för varje kalenderår, ersättningstagaren idkat ifrågavarande verksamhet under åren 1898—1907, i följd varav hela ersättningsbeloppet icke i något fall skulle utgå med mera än 21[2 gånger medelårsinkomsten. Vid b e d ö m a n d e t av sist b e r ö r d a e r s ä t t n i n g s g r u n d e r m å s t e b e a k t a s , att k o m m i t t e r a d e — trots att d e r a s förslag i n n e f a t t a d e m o n o p o l i s e r i n g j ä m v ä l av i m p o r t e n av f ä r d i g a t o b a k s v a r o r — u t g i n g o f r å n att a g e n t u r - eller k o m m i s s i o n s v e r k s a m h e t i och för försäljning a v i m p o r t e r a d e t o b a k s v a r o r till m o n o polet f o r t f a r a n d e skulle k u n n a b e d r i v a s . H ä r v i d l a g , y t t r a d e k o m m i t t e r a d e , i f r å g a k o m m e alltså en o m l ä g g n i n g a v d e n h i t t i l l s v a r a n d e v e r k s a m h e t e n , f r a m k a l l a d d ä r a v att v a d a n g i n g e u t l ä n d s k a t o b a k s v a r o r den d i t t i l l s v a r a n d e i m p o r t ö r e n finge a n v ä n d a m o n o p o l e t s o m m e l l a n h a n d för att k u n n a åt sina k u n d e r t i l l h a n d a h å l l a t o b a k s v a r o r n a . K o m m i t t e r a d e h a d e funnit billigbeten 8—408960.

114 kräva, att ersättning gåves för den i viss mån försämrade ställning, som sålunda kunde inträda. Beträffande hos importörer fast anställda handelsresande föreslogs ersättning efter samma grunder som till de hos tobaksfabrikanter anställda resandena. Slutligen föreslogo kommitterade, att inom tobakshanteringen sysselsatta personer, vilka ej vore ersättningsberättigade enligt förut angivna regler, men beträffande vilka särskild anledning till någon gottgörelse för upphörd eller minskad verksamhet kunde förefinnas, skulle kunna tilldelas visst understöd. Dylikt understöd skulle — liksom samtliga av kommitterade föreslagna ersättningar — utgå en gång för alla. Den av kommitterade föreslagna begränsningen av ersättningspliktens omfattning till yrkesutbildad personal blev i propositionen i viss mån modifierad. Departementschefen fann sålunda billigheten kräva, att staten även i avseende å den icke yrkesutbildade personalen trädde hjälpande emellan. Jämväl denna personal borde i författningen uttryckligen tillerkännas rätt till viss ersättning att utgå, på sätt om den yrkesutbildade personalen stadgats, i förhållande till den under de sista åren åtnjutna medelårsinkomsten. Då det emellertid syntes ligga i sakens natur, att de icke yrkesutbildade personerna i allt fall vida lättare än de yrkesutbildade borde vara i stånd att skaffa sig en i ekonomiskt hänseende mot deras förra plats någorlunda svarande anställning samt ersättningen till dem därför närmast komme att erhålla karaktären av ett tillfälligt understöd under en övergående arbetslöshet, syntes likväl ersättningsbeloppet böra sättas avsevärt lägre än för den yrkesutbildade personalen. Härutinnan föreslogs en halv medelårsinkomst. I likhet med kommitterade ansåg departementschefen ett visst anslagsbelopp böra ställas till Kungl. Maj:ts förfogande i och för beviljande av understöd i vissa fall åt personer, vilka genom monopolets införande förlorade förut innehavd sysselsättning inom tobaksnäringen men som av en eller annan anledning icke kunnat erhålla ersättning enligt förut angivna grunder. Då propositionen icke upptog förslaget om monopolisering jämväl utav importen av färdiga tobaksvaror berörde departementschefen icke kommitterades förslag till ersättning åt importörerna. Beträffande reglerna för de personliga ersättningarna för förlorad anställning vidtog riksdagen allenast smärre jämkningar. 1 förtydligande syfte blev sålunda platsförsäljare uttryckligen likställd med handelsresande. Ett uttalande av riksdagen rörande tolkningen av uttrycket »yrkesutbildad» har förut omnämnts. Den uppställda åldersgränsen för erhållande av ersättning sänktes beträffande yrkesutbildade personer från 21 till 18 år. Vad angår storleken av de personliga ersättningarna fann riksdagen endast beträffande handelsresande och platsförsäljare anledning till erinran

115 mot Kungl. Maj:ts förslag. Maximiersättningen till dessa höjdes från 2Va till 4 gånger medelårsinkomsten. Slutligen beslöt riksdagen bemyndiga centralkommissionen att, när särskilda omständigheter därtill föranledde och den ersättningsberättigade det medgåve, förordna, att ersättningen, i så fall ökad med 10 procent, skulle tillkomma ersättningstagaren i form av livränta i stället för ett på en gäng utbetalt kapitalbelopp. Syftet härmed var att bereda de mindre ersättnings lagarna, särskilt inom högre åldersklasser, en i ekonomiskt hänseende för framtiden tryggare ställning än erhållandet av ett ersättningsbelopp en gång för alla skulle garantera. Centralkommissionen kunde antagas låta sig angeläget vara att tillse, att endast sådana personer, som verkligen vore i behov därav, komme i åtnjutande av den förhöjning i ersättningsbeloppets storlek, som uppbärandet av ersättningen i form av livränta skulle komma att innebära. Såsom i historiken (s. 29 f.) angivits ansåg riksdagen, i motsats till Kungl. Maj.t, importör av utländska tobaksvaror i viss utsträckning böra komma i åtnjutande av ersättning för minskning i näringsverksamhet, oaktat importen av tobaksvaror icke skulle monopoliseras. Då det i allmänhet knappast syntes vara möjligt att avgöra, huru stor del av importhandlandenas inkomst av tobakshanteringen, som härflutit från försäljningen av importerade tobaksfabrikat, hade det varit nödvändigt att söka utfinna någon annan ersättningsgrund än medelårsinkomsten. Riksdagen stannade i detta hänseende vid den årliga medelomsättningen, beräknad efter inköpspriset, av de av vederbörande under de fyra närmaste kalenderåren före monopolets ikraftträdande direkt importerade cigarrer och cigarrcigarretter. (Endast för dessa varuslag skulle ersättning utgå.) Ersättning skulle tillkomma handlande, som för egen räkning (ej såsom kommissionär eller agent) idkat import av nämnda slags varor, under villkor, att handlanden under nyss angivna år i medeltal inom riket försålt av honom direkt från utlandet importerade cigarrer och cigarrcigarretter till värde, som utgjort minst 33 procent av hela hans försäljning av tobaksvaror under samma tid. Ersättningen skulle utgå med ett belopp, motsvarande en tiondel av medelomsättningen. Ehuru i och för sig i förevarande sammanhang av underordnat intresse, bör h ä r — till belysning av den följande framställningen — tillika anmärkas, att riksdagen beslöt tillerkänna ersättning åt ytterligare en, enligt propositionen icke ersättningsberättigad kategori av yrkesidkare inom tobakshanteringen, nämligen råtobakshandlande. Riksdagen ansåg på anförda skäl av billigheten påkallat, att jämväl dessa, åtminstone i den mån deras inkomster av råtobakshandeln utgjort någon mera väsentlig del av deras sammanlagda inkomst av arbete, förslagsvis 50 procent, tillerkändes ersättning för den förlust, som ansågs kunna komma att åsamkas dem genom monopolets införande. Till grund för beräkning av ersättningen skulle läggas medeltalet av den nettoinkomst, verksamheten lämnat under de fyra närmaste åren före monopolets ikraftträdande. Ersättningen skulle utgå för nämnda

116 fyraårsperiod med en halv medelårsinkomst, samt för varje helt kalenderår, under vilket verksamheten därförut utövats, med en femtedels medelårsinkomst, dock högst med två och en halv gånger medelårsinkomsten. 2. Ersättningen till vissa tobaksgrossister år 1916. Vid tobaksmonopolets inrättande utgick man från, att monopolbolaget skulle begagna sig av grossister såsom mellanhänder mellan bolaget och detaljisterna. Snart nog visade sig emellertid denna anordning oekonomisk och opraktisk. Sedan monopolbolaget upprättat s. k. tobakskontor på ett antal platser i landet fann man, att den del av varudistributionen, som dittills mot en extra rabatt förmedlats genom grossister, utan nämnvärd ökning i monopolbolagets kostnader för tobakskontoren skulle kunna övertagas av dessa, vilka alltså skulle direkt förse detaljisterna med varor utan anlitande av mellanhänder. Sålunda uppkom spörsmålet om en avlösning av ifrågavarande tobaksgrossisters näringsverksamhet. I december 1915 tillkallades särskilda sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning av »frågan om ersättning till tobaksgrossister och deras personal med anledning av tobaksmonopolets införande». De sakkunniga avgåvo betänkande i mars 1916, och det däri framlagda förslaget lades till grund för proposition i ämnet till samma års riksdag. Beträffande de grunder, efter vilka ett avlösande av tobaksgrosshandeln borde ske, betonade de sakkunniga, att då någon rubbning av den ståndpunkt, statsmakterna genom 1914 års ersättningsförordning intagit, icke vore avsedd, stadgandena i nämnda förordning ansetts böra bliva i åtskilliga avseenden normgivande. De sakkunniga framhöllo vidare, att ersättningsförordningen vore uppbyggd på den grundprincipen, att anspråk på ersättning för intrång i näringsverksamheten i följd av tobaksmonopolets införande icke ägde rättslig giltighet, utan grundade sitt berättigande på billighetssynpunkter. De sakkunniga fortsatte: Att denna princip måste följas jämväl vid ordnandet av ersättningsfrågorna inom tobaksgrosshandeln, hava de sakkunniga funnit desto mera uppenbart, som här, i motsats till vad som var fallet beträffande tobakstillverkningen, icke är fråga om direkt förbud mot näringens fortsatta bedrivande utan om faktiska konsekvenser av monopolets införande och utövande. Av angivna princip torde följa en sådan begränsning av de fall, i vilka ersättning bör utgå, att allenast de, vilka lida ett mera avsevärt intrång i sin näringsverksamhet, böra tillerkännas ersättningsrätt. Vidare bör, liksom i fråga om tobakstillverkningen, ersättning utgå allenast under förutsättning att verksamheten fortgått under viss tid samt avvägas väsentligen med det syftemålet för ögonen att hålla ersättningstagaren skäligen skadeslös under så lång tid, som rimligen bör beräknas åtgå, innan utkomst kan av honom förvärvas inom annat verksamhetsområde. Då det gällde att fastställa lämpliga ersättningsgrunder, erbjöd ersättningsförordningen åtskilliga hållpunkter. De sakkunniga betonade emellertid, att de icke funnit rimligt att i ersättningsavseende jämställa tobaksgrossisterna med tobaksfabrikanterna. Denna ståndpunkt motiverades sålunda:

117 För det första är det, såsom nyss påpekats, beträffande tobaksgrossisterna icke fråga om skapandet av ett i lag givet förbud mot verksamhetens utövande av annan än monopolbolaget; det bör i detta sammanhang erinras därom, att monopolbolaget även för framtiden torde komma att använda sig av vissa grossister såsom mellanhänder mellan bolaget och minuthandlarna samt att importmöjligheten fortfarande står öppen. Men vidare — och denna skillnad lärer vara den väsentliga — måste en fabrikation, rent principiellt sett, anses hava ett av ägarens person i högre grad oberoende värde än en handelsverksamhet. I förra fallet torde i allmänhet taget den viktigaste faktorn utgöras av beskaffenheten av den fabricerade produkten, vilken, sedan den väl inarbetats i marknaden, i regel torde hävda sig där jämförelsevis oberoende av växlingar i ledningen, i det senare torde däremot det dominerande momentet utgöras av de personliga förbindelserna, vilka icke utan vidare kunna överflyttas på en ny affärsinnehavare. Att söka ett mönster för ersättningen till tobaksgrossister i de i ersättningsförordningen givna bestämmelserna om fabrikantersättning låter sig därför enligt de sakkunnigas mening icke göra. D e s a k k u n n i g a sökte i stället att, m e d g r u n d e r n a för e r s ä t t n i n g e n till r å t o b a k s h a n d l a n d e n a till u t g å n g s p u n k t m e n u n d e r h ä n s y n s t a g a n d e till d e säregna förhållandena på tobaksgrosshandelns område, utforma stadganden, som m o t s v a r a d e dessa f ö r h å l l a n d e n . I en allsidig tobaksgrossistverksamhet inginge såväl handel med svenska varor som handel med importvaror. Det vore den förra verksamheten, som det i främsta rummet gällde alt ersätta; importverksamhetens ersättningsfråga hade redan handlagts i samband med monopolets införande. Inom tobaksgrosshandehi hade man emellertid att göra med ännu en varukategori, nämligen av andra importerade tobaksvaror. Otvivelaktigt hade denna grosshandel genom monopolets införande i högre grad försvårats än handeln med direkt importerade varor och det vore ovisst om grosshandeln med annans import, berövad stödet av handeln med svenska varor, kunde bedrivas med någon utsikt till vinst. Rilligheten syntes därför bjuda, att grosshandeln med annans import och grosshandeln med svenska varor likställdes i ersättningsavseende. Av dem, som idkade grosshandel med tobaksvaror, vore det jämförelsevis få, som uteslutande försålde tobaksvaror. De flesta, de s. k. kolonialvarugrossisterna, bedreve denna rörelse i förening med grosshandel med andra varor. Ju mindre betydenhet grosshandeln med tobaksvaror hade i förhållande till rörelsen i dess helhet, desto mindre kännbart vore det intrång i näringsverksamhet, som den förras upphörande innebure. Omsättningen av tobaksvaror av beskaffenhet att berättiga till ersättning borde därför — i anslutning till ersättningsreglerna för råtobakshandlandena — ställas i relation till tobaksgrossistens hela varuomsättning. Dä det därefter gällde att angiva det procenttal av hela varuomsättningen, som omsättningen av tobaksvaror minst skulle utgöra för att ersättningsrätt skulle föreligga, stannade de sakkunniga vid 25 procent såsom en lämplig gräns. B e t r ä f f a n d e h u v u d g r u n d e r n a för e r s ä t t n i n g e n s b e r ä k n a n d e p å p e k a d e d e s a k k u n n i g a , att det m e s t tillfredsställande r e s u l t a t e t k u n n a t e r n å s , o m till u t g å n g s p u n k t k u n n a t t a g a s en för vissa å r u t r ä k n a d medelhandelsvinst. Detta h a d e emellertid icke b e f u n n i t s möjligt, e n ä r t o b a k s g r o s s h a n d e l n ofta vore f ö r e n a d m e d a n n a n h a n d e l s v e r k s a m h e t och en u p p d e l n i n g av a f f ä r s i n n e h a v a r e n s vinst p å d e o l i k a g r e n a r n a av h a n s h a n d e l s v e r k s a m h e t i i n å n g a fall s k u l l e stöta p å stora, k a n s k e o ö v e r k o m l i g a svårigheter. D e s a k k u n n i g a h a d e i stället s t a n n a t vid att till u t g å n g s p u n k t vid b e r ä k n i n g e n t a g a omsätt-

118 ningen i gross a v t o b a k s v a r o r , b e r ä k n a d efter f ö r s ä l j n i n g s p r i s , en lösning s o m a n s å g s e r b j u d a f ä r r e svårigheter. Att o m s ä t t n i n g e n k u n d e läggas till g r u n d för b e r ä k n i n g e n av e r s ä t t n i n g a r n a , b e r o d d e givetvis d ä r p å , u t t a l a d e de s a k k u n n i g a , att m a n p å g r u n d v a l a v d e n s a m m a k u n d e n å f r a m till en approximativ beräkning av vinsten o c h d ä r m e d till en u n g e f ä r l i g u p p s k a t t n i n g a v d e n förlust, som rörelsens m i s t n i n g m å s t e m e d f ö r a . O m m a n i fråga o m d e n del a v o m s ä t t n i n g e n , som enligt de s a k k u n n i g a s förslag s k u l l e u t g ö r a g r u n d v a l e n för e r s ä t t n i n g e n , u p p s k a t t a d e d e n g e n o m s n i t t l i g a n e t t o v i n s t e n till 5 p r o c e n t a v o m s ä t t n i n g s b e l o p p e t , s y n t e s m a n s t a n n a vid en siffra, som i v a r j e fall icke v o r e för låg. Grunderna för ersättningens beräknande funno de sakkunniga böra fastställas olika för olika grupper av tobaksgrossister. Det vore uppenbart att en tobaksgrossist, vars omsättning av tobaksvaror utgjorde huvudparten av hans hela varuomsättning, måste, även relativt sett, genom tobaksgrosshandelns omöjliggörande förlora mera än en person, i vilkens näringsverksamhet dylik handel inginge allenast till mindre del. Till den senare kategorien hänförde de sakkunniga tobaksgrossister med en medelårsomsättning i gross av tobaksvaror av minst 25 men icke 50 procent av hela varuförsäljningen. Med hänsyn till det relativt mindre betydande intrång, som nämnda grossister komme att lida i sin rörelse, föreslogs, att deras ersättning i normalfallen skulle utgå med 10 procent av medelårsomsättningen, beräknad efter försäljningspris, ett belopp, som enligt förenämnda beräkning antogs motsvara tvä årsvinster. De, som skulle komma i åtnjutande av denna gottgörelse, vore icke de s. k. kolonialvarugrossisterna i egentlig mening, i vilkas verksamhet tobaksgrosshandeln utgjorde allenast en underordnad detalj, utan den grupp av tobaksgrossister, som träffat särskilda anstalter för grosshandeln med tobaksvaror och i vilkas verksamhet denna handel inginge såsom ett viktigt led utan att dock utgöra den väsentliga delen av deras verksamhet. — Såsom en motsvarighet högst upp på ersättningsskalan till nu nämnda grupp skulle enligt de sakkunnigas förslag avgränsas de tobaksgrossister, vilkas medelförsäljning i gross av tobaksvaror uppgått till minst 75 procent av hela deras varuförsäljning. Denna grupp utgjordes av de s. k. specialgrossisterna, för vilka tobaksgrosshandeln haft en så dominerande betydelse, att dess avlösande måste tänkas nödvändiggöra ett nedläggande av hela deras verksamhet. De sakkunniga ansågo dessa grossister böra berättigas till ersättning med ett belopp motsvarande i normalfallen 20 procent av medelårsomsättningen, d. v. s. fyra gånger den beräknade medelhandelsvinsten. — Slutligen ansågos de tobaksgrossister, vilkas försäljning av tobaksvaror uppgått till minst 50 men icke till 75 procent av hela varuförsäljningsvärdet, böra i ersättningshänseende behandlas såsom en mellangrupp, för vilken de sakkunniga föreslogo en ersättning motsvarande i vanliga fall 15 procent av medelårsomsättningen i tobaksvaror eller tre beräknade årsvinster. De s a k k u n n i g a anförde vidare bland a n n a t : Såsom av det anförda framgår, hava de sakkunniga icke tillmätt grossistaffärens aider någon grundläggande betydelse för ersättningsbeloppets storlek. För ersättningsrättens inträde erfordras liksom enligt ersättningsförordningen, att verksamheten utövats under viss minimitid, men när detta villkor är uppfyllt, normeras ersättningen av tobaksgrosshandelns omfattning i förhållande till rörelsen i dess helhet. De sakkunniga hava nämligen ansett, att en tobaksgrossistaffär i allmänhet icke äger ett för innehavaren i nämnvärd mån ökat värde allenast på grund därav, att den bestått en längre följd av år. Om en framåtgående tobaksfabrik kan med visst skäl sägas, att den under arens lopp vinner ett allt mera rotfästat förtroende

119 för sin tillverkning, vilken i stort sett ofta kan bliva till art och beskaffenhet ganska oförändrad. Tobaksgrossisten måste däremot vara beredd att tillhandahålla varor av en mängd olika, ofta växlande typer. Det kommer för framgången av hans affär i regel mest an därpå, att han följer med och ständigt är försedd med de i marknaden begärliga märkena. Emellertid föreslogo de sakkunniga, att ersättningskommissionerna efter i det speciella fallet föreliggande omständigheter inom vissa gränser skulle äga att öka eller minska normalersättningsbeloppet jämväl med hänsyn till verksamhetstidens längd, som sålunda skulle kunna komma att verka modifierande på ersättningsbeloppet. Då importverksamhet synnerligen ofta inginge såsom ett led i grosshandeln med tobaksvaror, kunde man, uttalade de sakkunniga, ehuru frågan om nämnda verksamhets ersättande redan förevarit, icke undgå att ånyo beakta den i dess nya sammanhang. En person, som på grund därav, att hans försäljning av importerade cigarrer och cigarrcigarretter utgjort allenast 30 procent av hans försäljning av tobaksvaror, icke erhållit gottgörelse för minskad import, skulle, därest jämväl hans grosshandel i svenska tobaksvaror och annans import bedrivits i en omfattning, som stannat något under gränsen för ersättningsrättens inträde, icke bliva berättigad till någon ersättning, ehuru han i sin näringsverksamhet, sedd såsom ett helt, lidit ett större intrång än en importör med en import av cigarrer och cigarrcigarretter om 33 procent av hela hans försäljning av tobaksvaror eller en tobaksgrossist med omsättning i gross av tobaksvaror av motsvarande procentuella omfattning. För att undvika ett dylikt, otillfredsställande resultat, föreslogo de sakkunniga, att dels direkt importerade cigarrer och cigarrcigarretter skulle inräknas bland de tobaksvaror, vilkas försäljning medförde ersättningsrätt, och dels, där sådan rätt förelåge och ersättning för den minskade importen icke redan utgått, ersättning jämlikt de i ersättningsförordningen stadgade grunderna skulle medgivas. Handelsresande och platsförsäljare hos tobaksgrossister borde enligt de sakkunnigas mening i ersättningsavseende beredas samma villkor som innehavare av motsvarande anställningar hos tobaksfabrikanter. Samma villkor föreslogs för affärsledare. En affärsledare i en tobaksgrossistfirma syntes nämligen icke böra anses yrkesutbildad i samma mening som en fabriksledare. För den förre finge det grundläggande kravet anses vara allmän affärskunnighet, medan däremot den senare först och främst måste äga full kännedom om tobaksfabrikationens tekniska frågor. Möjligheten att vinna ny anställning utom tobaksgrosshandeln respektive tobaksfabrikationen syntes därför böra anses större för affärs- än för fabriksledare, något som ur ersättningssynpunkt borde tillmätas en viss betydelse. Övriga i tobaksgrosshandeln anställda jämställdes i förslaget med icke yrkesutbildad, å tobaksfabriks kontor eller lager anställd personal. Departementschefen uttalade i allt väsentligt sin anslutning till de sakkunnigas förslag. Sålunda fann departementschefen övertygande skäl hava anförts för att till grund vid ersättningens beräknande borde läggas icke vinsten utan omsättningens storlek. I specialmotiveringen till 5 § 4 mom. i den föreslagna ersättningsförordningen för grossisterna berörde emellertid

120 departementschefen frågan om modifikationer i denna princip. Härutinnan h a d e de s a k k u n n i g a a n f ö r t : Då de sakkunniga sett sig nödsakade att till grund för ersättningens bestämmande lägga icke handelsvinsten utan omsättningen, skulle hithörande stadganden, om de ej genom andra bestämmelser modifierades, tydligen innebära, att tvenne tobaksgrossister med samma omsättning även erhölle samma ersättning, oberoende av att den ene tilläventyrs uppenbarligen haft en betydande vinst, den andre en jämförelsevis ringa sådan. Ett sådant förhållande vore tydligen mindre tillfredsställande. Men även ur andra synpunkter har det funnits önskvärt att vid ersättningens bestämmande någon hänsyn kunde tagas till andra omständigheter än sökandens omsättning. Faktorer sådana som den ersättningsberättigades ålder, längden av hans verksamhetstid, hans utsikter till framtida försörjning samt den tendens till utveckling i ena eller andra riktningen, som gjort sig gällande i hans verksamhet, hava alla sin betydelse vid uppskattningen av den förlust, den ersättningssökande kan antagas komma att lida genom grossistrabatternas bortfallande. De sakkunniga hava ansett, att utsikterna att vid ersättningsfrågornas bedömande nå ett ur rättvisans och billighetens synpunkt verkligt tillfredsställande resultat skulle i betydande grad förökas, därest kommissionerna tillades befogenhet att, med hänsyn tagen till bland annat förenämnda synpunkter, inom en viss, icke alltför snävt tilltagen marginal öka eller minska ersättningsbeloppen. I sådant syfte har stadgandet i 4 mom. första stycket tillkommit. S t a d g a n d e t ifråga i n n e b a r , att k o m m i s s i o n e r n a finge ö k a eller m i n s k a ers ä t t n i n g s b e l o p p e t m e d högst e n fjärdedel m e d h ä n s y n till o m s t ä n d i g h e t e r a v a n g i v n a slag, således en betydligt v i d s t r ä c k t a r e befogenhet ä n k o m m i s s i o n e r n a erhållit i d e n ä l d r e e r s ä t t n i n g s f ö r o r d n i n g e n , enligt vilken d e ersättn i n g s b e r ä t t i g a d e företagens u t v e c k l i n g s t e n d e n s , s å s o m i det f ö r e g å e n d e ber ö r t s , k u n d e m e d f ö r a en j ä m k n i n g av e r s ä t t n i n g s b e l o p p e n m e d 10 p r o c e n t . D e p a r t e m e n t s c h e f e n gjorde följande u t t a l a n d e i f r å g a n : Skälen för att centralkommissionen bör beredas möjlighet att vid ersättningsfrågornas avgörande utöva en i viss mån utjämnande verksamhet synas mig hava av de sakkunniga på ett övertygande sätt framhållits. I alldeles särskild grad torde behovet av en sådan verksamhet göra sig gällande i fråga om tobaksgrossisterna, vilkas ersättning man i huvudstadgandet nödgats ställa i förhållande till omsättningen, medan man däremot beträffande tobaksfabrikanterna kunnat utgå från handelsvinsten. Med det föreslagna stadgandet har i främsta rummet avsetts just att bereda tillfälle till ett hänsynstagande till handelsvinsten, där denna kan utrönas. Men jämväl andra förhållanden, ägnade att angiva graden av tobaksgrossistens förlust genom monopolets införande, hava exemplifierande inryckts i förevarande mom., som därigenom erhållit en betydligt större räckvidd än motsvarande stadgande i ersättningsförordningen. I ena som i andra avseendet betecknar detsamma enligt min mening en lämplig utveckling av grundtanken i sistnämnda stadgande. Riksdagen biföll i h u v u d s a k Kungl. Maj:ts förslag. E m e l l e r t i d f a n n r i k s d a g e n d e föreslagna g r u n d e r n a för e r s ä t t n i n g e n åt t o b a k s g r o s s i s t e r , tillh ö r a n d e de t v å h ö g s t a e r s ä t t n i n g s k l a s s e r n a , så tillmätta, att n å g o n j ä m k n i n g n e d å t av p r o c e n t s a t s e r n a k u n d e anses befogad. S å l u n d a beslöt r i k s d a g e n e n n e d s ä t t n i n g av p r o c e n t t a l e t för den h ö g s t a e r s ä t t n i n g s g r u p p e n f r å n 20 till 18 o c h för den m e l l e r s t a g r u p p e n från 15 till 14. B e t r ä f f a n d e b e r ö r d a s t a d g a n d e i 5 § 4 m o m . a v den föreslagna e r s ä t t n i n g s f ö r o r d n i n g e n f a n n r i k s d a g e n visserligen behovet av en v i d s t r ä c k t b e f o g e n h e t

121 för kommissionerna att öka eller minska ersättningsbeloppen vara tillfyllest ådagalagt. Emellertid fann riksdagen stadgandets syfte bliva tillfyllest beaktat, om den föreslagna jämkningsmarginalen, en fjärdedel av ersättningsbeloppet, begränsades till en femtedel av detta belopp. 3.

Spritmonopolet 1 .

Genom 1917 års rusdrycksförsäljningsförordning förbjöds försäljningen av rasdrycker i dittillsvarande ordning för vissa kategorier näringsidkare och försvårades för andra. Riksdagen framhöll, att lagstiftningens genomförande uppenbarligen komme att föranleda ersättningsanspråk från olika yrkesgrupper. Av sådan anledning förutsatte riksdagen, att utredning verkställdes av frågan, i vad mån ersättning borde utgå. Dylik utredning verkställdes också av särskilt tillkallade sakkunniga, vilka, utom uppdraget att utreda övriga ersättningsfrågor, jämväl fingo uppdraget att undersöka, huruvida möjlighet förelåge för uppnående av frivillig överenskommelse mellan det år 1917 bildade aktiebolaget Vin- & spritcentralen och vissa partihandlare med rusdrycker om förvärvande av dessa företags lager m. m. samt övertagande av deras personal. Rusdrycksförsäljningsförordningen möjliggjorde nämligen för de vinhandlande, vilka utövade verksamhet vid förordningens ikraftträdande år 1919, att fortsätta med denna rörelse under ytterligare tre år. Vid sitt bildande hade Spritcentralen med sig införlivat praktiskt taget alla reningsverk för sprit i riket och dessutom redan vid slutet av år 1917 hunnit övertaga vinhandelsfirmor, representerande omkring 60 procent av branschens omsättning. Direktiven avsågo sålunda frågan, huruvida även de återstående företagen inom partihandeln skulle kunna övertagas av Spritcentralen och villkoren härför. Utredningen utmynnade endast i en punkt i förslag till ersättning av statsmedel, nämligen åt ett antal personer, som innehaft före utgången av år 1874, på livstid beviljade rättigheter till utskänkning av vin och maltdrycker eller enbart maltdrycker. Då dessa personer i allmänhet hade hög ålder och icke kunde ägna sig åt annan verksamhet, ansågo de sakkunniga, att de borde erhålla ersättning av statsverket under förutsättning att de för framtiden icke utövade rörelse av här ifrågavarande eller liknande art. Ersättningarna löreslogos efter ingående utredning av varje individuellt fall böra utgå med årliga belopp, motsvarande den ungefärliga nettoinkomst, som rättighetsinnehavaren åtnjutit under de senare åren. Beträffande den genom rusdrycksförsäljningsförordningen förbjudna minuthandeln i vin i samband med annan detaljhandel — närmast den s. k. kolonialvara-, speceri- och diversehandeln — visade utredningen, att dessa handlandes vinförsäljning under normala år endast i undantagsfall uppgått till mer än 10 procent av affärens hela omsättning, samt att av firmornas nettovinst i allmänhet mindre än 10 procent föll på vinförsäljningen. 1 Jfr härom den år 1936 framlagda utredningen om statligt kaffemonopol (Stat. off. utr. 1936:10) s. 25 ff.

122 Vidare hade under kristiden åtskilliga inskränkningar i försäljningen beslutats. Av dessa skäl funno sig de sakkunniga icke kunna föreslå ersättning till denna grupp. Vad angår partihandeln med vin och spritdrycker redogjorde de sakkunniga för de ersättningsgrunder, Spritcentralen erbjudit firmorna samt uttalade, att befogade erinringar icke kunde göras mot avtalens innehåll. Bolaget hade förklarat sig berett att vid övertagande av ännu oinlösta firmor ej tilllämpa mindre gynnsamma grunder. Proposition i ämnet förelades 1920 års riksdag, därvid i enlighet med de sakkunnigas hemställan ersättning föreslogs till innehavarna av på livstid beviljade utskänkningsrättigheter. Härvid uttalades, att icke någon rättslig grund utan endast billighetsskäl kunde anföras för att ersättning utginge — således samma ståndpunkt som i detta hänseende intagits till ersättningsfrågorna vid tobaksmonopolets genomförande. Rörande detaljhandelns vinförsäljning anslöt sig propositionen även till de sakkunnigas ståndpunkt och avvisade sålunda kravet på ersättning. Då vinhandeln utgjort en ringa del av omsättningen och upplåtits på sådana villkor, att försäljningsrätten när som helst kunde återkallas, vore det icke rimligt, att ersättning ifrågakomme, när denna handel av sociala skäl förbjödes. Vad slutligen beträffade partihandeln, konstaterades i propositionen, att vid tiden för dess framläggande samtliga firmor inlösts eller ersatts av Spritcentralen eller dess dotterbolag, varigenom den tanke, som uttalats i de sakkunnigas direktiv, nämligen att Spritcentralen genom frivilliga överenskommelser skulle övertaga de enskilda partihandelsfirmorna, realiserats. I fråga om den hos dessa firmor anställda personalen meddelades i propositionen, att dess ersättningsfråga behandlats av en särskild, inom Spritcentralen tillsatt kommitté. I allmänhet hade fortsatt anställning erbjudits. Där dylikt erbjudande ej mottagits eller icke kunnat göras, hade ersättning utbetalats. Denna hade för yrkesutbildad personal oftast beräknats till minst det belopp, som i motsvarande fall utgått vid tobaksmonopolets genomförande, med de modifikationer, som föranletts av individuella skäl. Till icke yrkesutbildad personal hade ersättning i regel utgivits med tre till sex månaders avlöning. Departementschefen uttalade, att anledning till erinran från statsmakternas sida mot ersättningskommitténs åtgärder icke syntes föreligga, samt att dessa spörsmål erhållit en sådan lösning, att någon särskild åtgärd från det allmännas sida icke vore erforderlig. Riksdagen beslöt i enlighet med vad i propositionen föreslagits. 4.

Kaffemonopolförslaget.

På senare år ha flera nya förslag till statsmonopol framlagts, nämligen beträffande handeln med kaffe, brännoljor och läkemedel. Här skall en redogörelse lämnas för de synpunkter på ersättningsfrågan, som anlades av de

123 i n o m f i n a n s d e p a r t e m e n t e t tillkallade s a k k u n n i g a , vilka å r 1936 f r a m l a d e u t r e d n i n g r ö r a n d e statligt k a f f e m o n o p o l (Stat. off. u t r . 1936: 1 0 ) \ De s a k k u n n i g a f r a m h ö l l o , att t o b a k s m o n o p o l e t s e r s ä l t n i n g s f ö r f a r a n d e och d e g r u n d e r , s o m d ä r v i d t i l l ä m p a t s , n ä r a följts i de förslag, s o m s e d e r m e r a framlagts. Något annat uppslag av betydelse hade under den tid, som förflutit sedan tobaksmonopolets tillkomst, icke förekommit på detta område. Först på sista tiden hade hithörande spörsmål ägnats en kritisk uppmärksamhet och detta hade skett i samband med yttranden över vissa monopolförslag. En granskning av denna kritik visade, att den mera undantagsvis vänt sig mot bestämmelserna rörande de materiella tillgångarnas övertagande eller ersättande och icke heller berört gottgörelserna för förlorad näringsverksamhet utan i stället huvudsakligen gällt de personliga ersättningarna. I detta avseende hade särskilt påpekats, att förhållandena på arbetsmarknaden under tiden omedelbart efter tobaksmonopolets ikraftträdande d. v. s. under världskrigets första år, beredde vida gynnsammare utsikter för nyanställning än därefter i allmänhet varit fallet. Av sådan anledning hade den av tobaksmonopolet valda formen med engångsersättningar till alla anställda haft bättre förutsättningar att erbjuda en rimlig avlösning än vad numera vore fallet, då de från en monopoliserad hantering entledigade måste räkna med risk av en längre eller frekventare arbetslöshet än förr. Vid övervägande av de ersättningsspörsmål, som sammanhängde med införande av ett statligt kaffemonopol funno de sakkunniga, att någon väsentlig nyorientering i fråga om inlösnings- eller ersättningsförfarandet för de materiella tillgångarna icke vore påkallad. I dessa avseenden borde samma synpunkter få vara vägledande som de, vilka bestämde utformningen av hithörande bestämmelser i tobaksförfattningen och som i huvudsak inneburit, att näringens utövare skulle beredas tillfälle att återfå det vid monopolets ikraftträdande i verksamheten nedlagda kapitalet. B e t r ä f f a n d e frågan, h u r u v i d a g r u n d e r n a för goodwillersättning åt tob a k s f a b r i k a n t e r och t o b a k s g r o s s i s t e r l ä m p l i g e n b o r d e t i l l ä m p a s ä v e n vid g e n o m f ö r a n d e a v ett k a f f e m o n o p o l , g j o r d e de s a k k u n n i g a följande erinringar. Tagen som helhet företedde kaffehanteringen i sin organisation flera likheter med partihandeln inom tobaksnäringen, sådan denna gestaltade sig vid monopolets införande, än med produktionen av tobaksvaror. Det skulle därför ligga närmast till hands att söka lösa frågan om goodwillersättningen till kaffeföretagen i nära 1 Kaffemonopolsakkunniga framhöllo, att efter spritmonopolets genomförande icke med statsmakternas medverkan införts något nytt monopol, som inneburit en dittills fri närings upphörande till förmån för en av staten direkt eller indirekt utövad rörelse. Visserligen hade under de senaste åren på olika områden av vår livsmedelsförsörjning reglerande åtgärder vidtagits från det allmännas sida, varigenom den fria näringsverksamheten mer eller mindre effektivt satts ur spelet. Så hade förhållandet varit med spannmålsimport och kvarnrörelse, ined sockerfabrikationen, med vissa grenar av mejerihanteringen och annan animal jordbruksproduktion. Men karakteristiskt för dessa ingripanden hade varit, att den statsreglerade verksamhetens utövande i regel anknutits till de företag och organ, vilka varit dess tidigare bärare, och att sålunda ett upphörande av dessa företag eller ett övertagande från statens sida av deras rörelse icke ifrågasatts. Ersättnings- och inlösningsfrågor hade av denna anledning ej i detta samband förekommit. Ej heller hade detta varit fallit när staten medverkat vid tillkomsten av sådana företag som A.-B. Industrikredit eller A.-B. Tippstjänst eller ombildandet av exempelvis A.-B. Jordbrukarbanken, A.-B. Radiotjänst eller A.-B. Aerotransport, där fråga icke varit om överlåtelse till staten av någon förut såsom enskild bedriven näring.

124 anslutning till de grunder, som i motsvarande hänseende tillämpades för tobaksgrossisterna. Underkastades emellertid motiven för tillkomsten av dessa grunder en närmare granskning, så förefölle det som om den grundval för beräkning aversättningarna, vilken i detta fall valdes, visserligen formellt blivit en helt annan än den, som gällde fabrikanternas gottgörelse, men att den principiella olikheten vore relativt oväsentlig. För fabrikanternas vidkommande hade man utgått från att ersättningen borde utgöra gottgörelse för en under viss tid efter det rörelsen tvångsvis upphört förlorad vinst, uppskattad med ledning av den avkastning utöver skälig kapitalränta, som det i produktionen nedlagda kapitalet berett. En liknande metod hade man ursprungligen haft för avsikt att använda även för grossisterna, men måste avstå därifrån, sedan det visat sig, att det för flertalet företag varit omöjligt eller i varje fall ytterst vanskligt att beräkna storleken av det kapital, som investerats i tobakshandeln. I likhet med vad som gällde för partihandeln med kaffe, hade nämligen tobaksgrosshandeln hos många firmor varit förenad med annan rörelse, och försöket att fördela kapitalet på dessa företags olika handelsgrenar hade mött oöverkomliga svårigheter. Därför hade man måst välja en annan utgångspunkt för beräkningarna och trott sig finna en godtagbar lösning genom att bygga på företagens omsättning av tobaksvaror. Men därvid hade man gjort approximativa jämförelser med de resultat, som skulle ha ernåtts, om vinsten på tobaksförsäljningen lagts till grund för beräkningen, och kom därvid till relativt tillfredsställande slutsatser. Om ersättningsgrunderna i detta avseende trots den yttre olikheten sålunda företedde en ej ringa grad av inre samstämmighet, så representerades den verkliga principiella skillnaden därav, att, medan ersättningarna till grossisterna icke växlat med hänsyn till företagens ålder, så hade denna faktor tillmätts ett betydande inflytande vid fastställande av fabrikanternas gottgörelse. De sakkunniga uttalade vidare, att nettovinsten i allmänhet bättre än omsättningen kunde tjäna som utgångspunkt för bedömande av ett affärsföretags avkastningsförmåga. Det vore i varje fall större risk för att en uppskattning, byggd endast på omsättningens storlek, kunde giva ett missvisande resultat. De faktorer, som bestämde försäljningssummans höjd, hade ofta föga inflytande på vinstgestaltningen, och det vore ingalunda säkert, att en hög omsättningssiffra medförde en stor vinst, eller att ett företag, som uppnådde en större försäljning än ett annat inom samma bransch, också kunde visa en motsvarande högre avkastning på rörelsen. Däremot gällde väl oftast, att den i böckerna redovisade nettovinsten gäve ett någorlunda riktigt uttryck för den ekonomiska bärigheten, och i varje fall kunde i regel pä grundval av denna siffra och med kännedom om vissa andra på rörelsen och bokslutsuppgörelsen inverkande förhållanden verkställas en beräkning rörande avkastningen, som med uteslutande av olika felkällor bleve i möjligaste mån rättvisande icke blott för ett enstaka företag utan ock för en jämförelse med andra. En ersättning för den förlust, som drabbade ett affärsföretags ägare av den anledning att han tvingades upphöra med rörelsen, borde därför stå i visst förhållande till nettovinsten på den nedlagda verksamheten, såvida denna överhuvud kunde utrönas. Endast i sådana fall, där en någorlunda tillförlitlig uppgift om denna relation icke kunde förebringas, måste en annan utväg sökas för skälig uppskattning av den uppkommande förlusten. Om denna utgångspunkt godkändes, uppställde sig frågan, huruvida alla partihandlare skulle ifrågakomma till ersättning för upphörd kaffehandel, oberoende av den anpart vinsten på denna handel utgjorde av hela rörelsevinsten. Så långt gående anspråk syntes näppeligen böra tillgodoses. Det vore säkerligen en ingalunda ovanlig företeelse inom grosshandeln, att försäljningen av en viss varukategori krympte samman eller helt upphörde — antingen pä grund av företagarens egna åtgärder eller enär andra förhållanden framkallade en dylik verkan. Stannade nedgången vid en relativt ringa del, exempelvis 10 procent, av omslutningen, vore den lättare att fullt ersätta genom en stegring för andra varor eller upptagande

125 av nya artiklar och, även om sådana försök icke skulle lyckas, vore vinstminskningen i regel ej av den storleksordning, att den i högre grad influerade på förelagets bärighet. Det syntes därför rimligt dels att bestämma en gräns nedåt för ratten att göra anspråk på goodwillersättning och dels att fixera denna så, att företag, vilkas nettovinst av kaffehandeln icke överstigit 10 procent av hela rörelsens nettovinst, ej finge komina i fråga till gottgörelse för inskränkt näringsverksamhet. Vad som anförts rörande goodwillersättningens beräkning ledde till den slutsatsen, att den för alla ersättningsberättigade företag borde bygga på förhållandet mellan av kaffehanteringen uppkommen nettovinst och däri investerat eget kapital såsom det karakteristiska för avkastningsförmågan och därför för den förlust, som uppkomme genom förlorad eller inskränkt möjlighet att fortsätta hanteringen. Det spörsmål, som därefter borde besvaras, vore frågan, huru stor del av nettovinsten, som skäligen kunde anses motsvara vad som vid tobaksmonopolets inlösningsförfarande benämnts handelsvinst. Ersättningen för förlorad näringsverksamhet hade utgått med en efter vissa grunder kapitaliserad handelsvinst, varmed man förstått den del av nettovinsten, som återstått, sedan ett belopp, motsvarande ränta efter 5 procent på det egna kapitalet frånräknats. Fabrikantens kapital hade nämligen ansetts ersatt genom inlösen eller ersättning för värdeminskning ä de materiella tillgångarna, och det hade varit den avkastning utöver skälig ränta på detta kapital, som rörelsen lämnat, vilken ansetts giva uttryck för den speciella vinstmöjlighet, som legat innesluten hos företaget såsom en immateriell tillgång och därför bort ersättas, när rörelsen måst inställas. Ett liknande betraktelsesätt syntes äga giltighet även vid genomförande av ett kaffemonopol. Den enda modifikation, som därvid borde vidtagas, vore, att den räntesats, vilken gällt såsom rimlig kapitalavkastning vid den tid, då tobaksmonopolets författningar utarbetats, med hänsyn till förskjutningen i ränteläget tålde en viss reduktion. Härutinnan föreslogs, att den handelsvinst, vilken skulle läggas till grund för kaffeföretagens goodwillberäkning, skulle utgöra så stor del av kaffehanteringens nettovinst, som återstode, sedan ränta efter 4 procent tillgodoförts det i kafferörelsen engagerade egna kapitalet. De sakkunniga erinrade vidare om att den goodwillersättning, vilken tillerkändes tobaksfabrikanterna, utgjorde maximalt 12 1 / 2 gånger den handelsvinst, som uppnåtts i genomsnitt för ett visst antal år före monopolets ikraftträdande. Detta tal hade varit resultatet av en beräkning, som utgått från förutsättningen, att gottgörelsen för ett företag, som börjat sin verksamhet 55 år före monopolets tillkomst, skulle utgöra ett kapital, vilket, efter en räntesats av 5 procent, under tjugu år framåt täckte en ärlig inkomst för mottagaren till samma belopp som handelsvinsten utgjort. För företag med kortare livstid hade gottgörelsen sänkts efter en graderad skala. Dessa ersättningar hade så gott som utan gensägelse ansetts mycket generöst tillmätta. Tanken att vid bestämmande av ersättningar av denna art låta företagets livslängd utöva inflytande syntes böra tillämpas även vid genomförande av ett kaffemonopol. Likaså borde iakttagas, att ersättningen utginge i form av en viss kapitalisering av handelsvinsten. I förstnämnda hänseende ansågs emellertid den period, vilken för tobaksfabrikanterna förutsatts för ernående av högsta ersättningen, för kaffehanteringens vidkommande böra avkortas till 35 är före monopolets ikraftträdande. Som skäl härför anfördes, att i jämförelse med tobaksfabrikationen, som hade sekelgammalt ursprung i vårt land, åtminstone den industriellt betonade grenen av kaffehanteringen, nämligen röstningen, vore av ungt datum. Den högsta ersättningen borde eljest icke beräknas enligt fördelaktigare grunder än som gällt för tobaksfabrikanterna. Minimiersättning borde utgå med fem gånger handelsvinsten, vilken gottgörelse skulle gälla för alla företag som etablerats under något av de tio åren närmast

126 före monopolets införande, dock att verksamheten skulle ha omfattat minst fyra år. I övrigt borde ersättningsskalan utformas med jämnt fallande kurva. De sakkunniga framhöllo härefter, att i tobaksfabrikanternas ersättningsplan förekommit en bestämmelse, som möjliggjort en jämkning nedåt eller uppåt i goodwillersättningen, därest handelsvinsten under senare år visat en mera utpräglad tendens att falla eller stiga. Dessa regler syntes böra erhålla tillämpning även för kaffemonopolets vidkommande. Jämkningsmånen föreslogs till högst 10 procent av ersättningssumman. För att betona, att icke ett enstaka års resultat borde inverka på goodwillersättningen, föreslogs tillika, att »medelhandelsvinsten», d. v. s. det belopp, som skulle ligga till grund för goodwillersättningens beräknande, skulle utgöra genomsnittet av handelsvinsten för de sju åren 1928—34 (monopolet antogs skola träda i kraft med 1937 års ingång), varvid emellertid det bästa och det sämsta årsresultatet under perioden icke skulle medräknas. En tillämpning av de föreslagna goodwillreglerna medförde, att ett företag, som icke kunnat redovisa någon handelsvinst under de för medelhandelsvinstens beräkning fastställda sju åren, icke bleve berättigat till ersättning för förlorad näringsverksamhet. Detta förhållande föranledde införande i förslaget om tobaksmonopolet av en föreskrift om, att ett dylikt företag skulle gottgöras med ett belopp, motsvarande 10 procent av dess årsomsättning. Det ville förefalla som om ett sådant medgivande icke stode i god överensstämmelse med den princip, som eljest ansetts böra vara utslagsgivande för ersättningsförfarandet i denna del. Ett företag, som nedlade sin rörelse, kunde enligt denna grundsats icke anses berättigat till större gottgörelse än den, som täckte dels det i rörelsen investerade kapitalet och dels så mycket av dess avkastning, som överstege kapitalräntan. Hade rörelsen icke kunnat åstadkomma en dylik avkastning, syntes någon objektiv grund icke kunna utfinnas för bedömande av, huruvida utsikterna i framtiden skulle te sig bättre. Att låta en sådan potentiell förmåga berättiga till ersättning kunde enligt de sakkunnigas mening näppeligen påräknas ur billighetens synpunkt. D e s a k k u n n i g a h a h ä r e f t e r b e h a n d l a t f r å g a n o m ersättning åt anställda o c h d ä r v i d n ä r m a r e utvecklat, att de a n s t ä l l d a s u t s i k t e r inför ett m o n o p o l enligt d e s a k k u n n i g a s u p p f a t t n i n g företedde g a n s k a stor ö v e r e n s s t ä m m e l s e m e d d e n ställning, som erbjödes vid e n p å enskilt initiativ å v ä g a b r a g t cent r a l i s e r i n g eller r a t i o n a l i s e r i n g . K r a v e t p å att vid g e n o m f ö r a n d e t av ett statsm o n o p o l d e a n s t ä l l d a skulle tillgodoses m e d s ä r s k i l d a e r s ä t t n i n g a r k u n d e d ä r f ö r h u v u d s a k l i g e n g r u n d a s e n d a s t p å det precedensfall, s o m s k a p a t s vid t o b a k s m o n o p o l e t s t i l l k o m s t o c h s o m s e d e r m e r a u p p r e p a t s vid s p r i t m o n o p o l e t s g e n o m f ö r a n d e , o c h d e s s u t o m s t ö d j a s m e d h ä n v i s n i n g e n till a t t det b o r d e åligga det a l l m ä n n a att tillse, att, n ä r g e n o m statens t v å n g och till f ö r k o v r a n d e a v s t a t e n s f i n a n s e r en o m f a t t a n d e a r b e t s l ö s h e t f r a m k a l l a d e s , d e a r b e t s l ö s a av s t a t e n g a r a n t e r a d e s e n skälig, av b i l l i g h e t s h ä n s y n f ö r e s t a v a d k o m p e n s a t i o n . Det vore h u v u d s a k l i g e n dessa s i s t n ä m n d a skäl, s o m d e s a k k u n n i g a för sin del ansett v a r a a v d e n betydelse, att de motiver a d e u p p t a g a n d e t j ä m v ä l i n o m r a m e n av k a f f e m o n o p o l e t s e r s ä t t n i n g s f r å g a a v ett o r d n a t s y s t e m för gottgörelse åt p e r s o n a l , s o m f ö r l o r a d e sin anställning. Beträffande de närmare grunder för bestämmandet av ersättning åt personal, erinrade de sakkunniga, att tobaksmonopolet liksom senare förslag i stort sett endast räknat med engångsersättningar, till sin storlek graderade efter anställningstid och levnadsålder. Endast när särskilda omständigheter därtill föranledde och

127 den ersättningsberättigade lämnade sitt medgivande, kunde värderingsmyndigheten besluta, att engångsersättningen — ökad med 10 procent — förvandlades till livränta. Denna bestämmelse hade för tobaksmonopolets vidkommande i praktiken haft ringa betydelse. Spritcentralen, som varit obunden av på förhand givna regler i sitt ersättningsförfarande, ehuru tobaksmonopolets grunder fått tjäna som riktlinjer, hade oftare utbytt engångssummorna mot pensioner. Detta hade särskilt gällt äldre eller mindre arbetsföra personer. Pensionernas belopp hade fastställts individuellt. De sakkunniga funno, att om frågan skulle delvis lösas genom utgivande av årliga ersättningar under återstående livstid, dessa för personer i försörjningsdugliga åldrar måste beräknas med vissa restriktioner. Medan sålunda för anställda inom de yngsta årsgrupperna borde kunna räknas med nyanställning inom rimlig tid efter avskedandet och deras behov i allmänhet borde vara fyllt med en engångsersättning, samt för de högre åldrarna ersättningen borde tillmätas efter antagandet att arbetslösheten räckte livet ut, så kunde för mellanaktrarna den obligatoriska ersättningen icke utan vidare bestämmas på grundval av samma antagande. Den borde visserligen utgå med ett i förhållande till de övrigas ersättningar skäligt belopp och även bestämmas såsom en livslång årsersättning, men systemet borde vara sä anordnat, att det å ena sidan icke motverkade intresset för att söka ny försörjning och å andra sidan, om dessa försök icke alls eller endast ofullständigt lyckades, möjliggjorde en efter behovet avpassad utfyllnad av ersättningen. En motsvarande möjlighet borde hållas öppen också för de yngsta, som fått engångsersättningar, men icke lyckats finna utväg till ny inkomst. De s a k k u n n i g a — s o m visserligen f u n n o d e n logiska lösningen a v ersättn i n g s f r å g a n n ä r m a s t v a r a a t t s ö k a i ett s y s t e m m e d u n d e r d e n p å t v i n g a d e a r b e t s l ö s h e t e n u t g å e n d e , individuellt a v p a s s a d e b e l o p p , m e n p å a n f ö r d a s k ä l icke f u n n o d e n n a väg f r a m k o m l i g — f ö r o r d a d e s å l u n d a en e r s ä t t n i n g s m e t o d av i h u v u d s a k följande i n n e b ö r d : Ersättningstagare, som uppnått minst 50 års ålder, skulle erhålla årsersättning med 55 procent av en på visst sätt bestämd grundlön. Personer i åldern 35—49 år skulle erhålla en obligatorisk årsersättning efter en särskild skala, som från 54 procent av grundlönen vid 49 år föll till 33 procent vid 35 år. Anställda under 35 års ålder skulle erhålla en obligatorisk engångsersättning med vissa procent av grundlönen. I samtliga fall förutsattes viss minsta anställningstid för full ersättning. Manlig ersättningstagare kunde vidare erhålla särskild familjeersättning. Med hänsyn till huvudsyftet med ersättningsplanen — att bereda ersättningstagarna försörjning under en påtvingad arbetslöshetsperiod — skulle vidare s. k. iilläggsersättning utgå till ersättningstagare under 50 år. Tilläggsersättningens storlek skulle bestämmas så, att den tillsammans med den obligatoriska ersättningen och den enligt vissa regler minskade inkomsten av eget arbete skulle kunna bereda ersättningstagaren en inkomst av samma storleksordning, som årsersättningen skulle giva de anställda i högsta åldersgruppen. Systemet skulle slutligen påbyggas med villkorligt utgående försörjningsbidrag till ersättningstagares efterlevande. Denna förmån motiverades med att den efter entledigandet för många anställda sänkta inkomsten minskade möjligheten att genom försäkringar eller annan besparing sörja för de anhöriga. 5.

1936 å r s järnvägskommitté.

H ä r m å slutligen n ä m n a s , att 1936 å r s j ä r n v ä g s k o m m i t t é i sitt å r 1938 a v g i v n a b e t ä n k a n d e r ö r a n d e å t g ä r d e r för e n h e t l i g g ö r a n d e av det s v e n s k a j ä r n v ä g s n ä t e t (Stat. off. utr. 1938: 28) b e h a n d l a t f r å g a n o m , v i l k a ersätt-

128 ningsgrunder som skäligen borde tillämpas vid ett överförande i statens ägo respektive vid en fusionering av de enskilda järnvägarna. Kommittén har bland annat framhållit, att då fråga uppstode om en frivillig uppgörelse, järnvägens affärsvärde självfallet alltid komme att tillmätas avgörande betydelse vid underhandlingar mellan parterna rörande ersättningsbeloppets (köpeskillingens) storlek. Affärsvärdet åter vore en slutprodukt, i vilken som huvudfaktorer inginge uppskattning av järnvägsföretagets i genomsnitt utfallande avkomst, parternas uppfattning om företagets framtida ekonomiska möjligheter samt det tekniska skick vari järnvägen befunne sig. De sakkunniga uttalade, att det väl knappast torde råda någon tvekan om det ur ekonomisk synpunkt i och för sig riktiga uti, att vid en lagstiftning om statsinlösen eller fusionering såvitt möjligt tillämpa samma grunder för beräkning av ersättningen som vid en frivillig uppgörelse. Beträffande den tidrymd, som lämpligen borde läggas till grund för värdering av ett företags avkastning, uttalade kommittén: Uppenbarligen bör denna tidrymd göras så lång, att varken en tillfällig lågkonjunktur eller en tillfällig högkonjunktur får möjlighet att ensidigt inverka på resultatet av värderingen. Även andra tillfälligheter i driften böra så långt möjligt undanröjas. Med hänsyn härtill vill kommittén föreslå, att de tio före värderingsåret närmast liggande åren, med borträknande av de för företaget två bästa och två sämsta åren, läggas till grund för värderingen.

B. Revisorn Hagströms undersökning. Såsom ovan (s. 88) nämnts, har auktoriserade revisorn Sven Hagström verkställt en undersökning rörande vissa tobaksimportfirmors ekonomiska förhållanden att tjäna till ledning vid bedömandet av kostnaden för statsverket vid en eventuell inlösen av tobakshandlarnas import. För vissa av Hagström framlagda allmänna iakttagelser rörande grosshandeln med importerade tobaksvaror har tidigare redogjorts. Vidare ha de undersökta importfirmornas goodwillvärde samt storleksordningen av en eventuell ersättning till firmornas personal gjorts till föremål för undersökning av Hagström. För undersökningens resultat i dessa delar skall nu en redogörelse lämnas. Undersökningens omfattning. Såsom förut nämnts omfattar undersökningen samtliga (14) medlemmar av Svenska tobaksengrossisternas förening samt dessutom två utanför föreningen stående firmor, medan sådana företag, som importera tobak uteslutande eller huvudsakligen för försäljning i egna detaljaffärer, icke berörts av undersökningen. Undersökningen avser åren 1935—38. De till föreningen anslutna företagen äro följande 1 : Emil Ahlström, Stockholm, August Andersson, Stockholm, 1

Av dessa firmor har en numera upphört, sedan innehavaren avlidit.

129 John Bohmans Eftr., Stockholm, Th. Bromander, Gävle, Klintman & Norman, Malmö, Aug. Koch, Göteborg, Wilhelm Lundkvist, Stockholm, Aktiebolaget Nordiska Cigarrmagasinet, Göteborg, Schmidt & Co., Stockholm, Axel Stiberg & Co., Göteborg, Frans Svensson Tobakshandel Aktiebolag, Stockholm, E. G. Tjäder & Sons Aktiebolag, Stockholm, Tobakshandlarnas Riksförbunds Engros Aktiebolag, Stockholm, och Aktiebolaget K. A. Ålander, Stockholm. Av utom föreningen stående företag har undersökning gjorts hos firmorna G. Bjurlings Tobaksimport och Hugo Lundgren, båda i Stockholm. Såsom tidigare nämnts har Hagström uttalat, att utom de nu uppräknade firmorna möjligen ytterligare några firmor finnas, som äro att räkna till den kategori, undersökningen avser. Det förefaller dock troligt, anför Hagström, att den rörelse dessa firmor bedriva icke är av större omfattning än att slutresultatet icke skulle på något avgörande sätt påverkats, om de medtagits. Enligt beräkningar, verkställda av monopolbolaget, representera 15 av de 16 företagen nedan angivna andel av importen. 1935 Kronor 12 908 830

Total import, priskurantpris 15 av här undersökta firmors import 10 355 545 Procent

15 av här undersökta firmors andel

80-2

1936 Kronor 15 444 434

1937 Kronor 19 518 797

1938 Kronor 24 867 199

12 305 597 Procent

14 472 966 Procent

17 341 136 Procent

79-7

74 - i

69*7

P å grund av vissa tekniska svårigheter kunde siffrorna för ett av de sexton företagen icke bearbetas på samma sätt som de andras. Särskilt under de båda senare åren har emellertid denna firmas andel i importen varit högst avsevärd. Firmans omsättningssiffror ha därför omräknats till ungefärligt priskurantvärde och alla sexton företagens andel i importen h a beräknats med ledning av därvid erhållna summor. Alla sexton företagens andel har sålunda beräknats utgöra Andel

1935 Procent 83-0

1936 Procent 83-7

1937 Procent 85i

1938 Procent 85'1

De undersökta firmorna representera alltså den allra största delen av importen och deras relativa andel av totala importen har under fyraårsperioden något ökats. 9—408950.

130 Hagström h a r vidare berört importens fördelning på olika varuslag, dess andel i hela konsumtionen samt medelpriserna på importerade varor. I dessa delar kan här hänvisas till ovan framlagda statistiska material (s. 79 ff.). Infordrade uppgifter. F r å n de undersökta firmorna h a följande uppgifter infordrats: Balanskonton den 31 december 1934—38. Vinst- & Förlustkonton för åren 1935—38. Uppgifter rörande lager, inköp och försäljning av tobaksvaror under åren 1935—38. Motsvarande uppgifter rörande andra varor än tobaksvaror. Uppgift å omkostnader. Vissa uppgifter rörande den inom tobaksgrosshandeln sysselsatta personalen. Uppgifterna ha underkastats viss granskning och kontroll hos respektive företag, därvid emellertid ingen detaljkontroll kunnat ifrågakomma. Kontrollen har inriktats på att konstatera, att huvudsaklig överensstämmelse förelegat mellan de lämnade uppgifterna och bokföringen samt att det siffermaterial, som ställts till förfogande från olika företag, varit jämförbart. Det h a r därvid visat sig att möjligheterna att ur bokföringen få fram de önskade uppgifterna varit olika hos olika företag, beroende på graden av uppdelning på olika konton i bokföringen. I en del fall har det varit nödvändigt att beräkna vissa siffror med ledning av relationstal, som framkommit vid specialundersökning för något visst år. Tillämpade principer. Undersökningen har inriktats på att beräkna eller skaffa material för bedömande av följande huvudgrupper av kostnader, som torde vara de väsentliga vid en inlösen, nämligen: Värdet av det i tobaksgrosshandeln arbetande kapitalet. Värdet av goodwill. Ersättning till anställda. Storleken av d e t i r ö r e l s e n a r b e t a n d e k a p i t a l e t har beräknats med utgångspunkt från förelagens balansräkningar. Därvid ha vissa justeringar av de bokförda siffrorna gjorts. I fråga om värdet på inventarier, som i flertalet fall äro helt eller i det närmaste bortskrivna, har dock ingen ändring av de bokförda siffrorna företagits. Denna tillgångspost är nämligen av så ringa betydelse att det icke ansetts befogat att särskilt undersöka i vad mån de nuvarande värdena skulle kunna anses överstiga de bokförda. En värdering skulle sannolikt sluta på ett högre belopp än bokföringsvärdet, men summan torde dock icke bliva av större betydelse. Varulagren ha upptagits till beräknat självkostnadsvärde. Detta har med ledning av under arbetets gång erhållna upplysningar i allmänhet uppskattats till detaljpris med avdrag av 22 procent, vilket avdrag beräknats mot-

131 svara summan av till detaljhandlarna lämnad rabatt, uppskattad till 14 å 15 procent av detaljpriset, och grosshandelsvinst, som beräknats uppgå till 7 å 8 procent av samma pris. De angivna procentsiffrorna ha uppskattats. Vad särskilt bruttovinsten beträffar torde den uppgivna siffran vara något för hög. För de beräkningar det här gäller är emellertid en mindre avvikelse av ringa betydelse. I varulagret har i allmänhet medräknats även lagret av kortvaror; endast i tre företag, vilkas kortvaruomsättning är så stor att den möjligen kan tänkas tillräcklig för en rörelse, avseende endast kortvaror, har enbart tobakslagret medräknats. Fordringarna ha upptagits till bokförda värden. Fordringar, som icke avse rörelsen, ha uteslutits. Uppdelning av fordringarna mellan tobaksrörelsen och kortvarurörelsen har icke gjorts mer än i de tre fall, då kortvarurörelsen varit av större omfattning. Del totala fordringsbeloppet har då uppdelats i förhållande till försäljningssiffrorna för respektive varugrupper. Genom denna beräkningsgrund får man måhända icke det absolut korrekta förhållandet mellan fordringar för såld tobak och fordringar för sålda kortvaror. Kredittiden för tobaksvaror ä r nämligen betydligt kortare än för övriga varor, vilket skulle innebära, att tobaksfordringarnas andel av totala fordringssumman är mindre än tobaksförsäljningens andel av totala försäljningen. En exakt fördelning skulle emellertid ha förutsatt en mycket tidsödande granskning av varje enskilt konto. Banktillgodohavanden och kassa ha upptagits i överensstämmelse med bokföringen. I de tre fall, där balanssiffrorna uppdelats, har denna post delats i samma proportion som utestående fordringar. Skulderna ha upptagits enligt böckerna; dock ha givetvis skulder, som avse annan verksamhet, exempelvis inteckningslån, uteslutits. I balanserna har icke medtagits beräknad skatteskuld. Denna post är i många fall av ingen eller ringa vikt, men i fråga om vissa av firmorna är den av betydelse i samband med beräkningen av goodwillvärdet. I sådana fall har vederbörlig hänsyn tagits till denna omständighet. Ett sammandrag av de sålunda upprättade balanserna per den 31 december 1938 visar följande siffror: TOBAK. Tillgångar. Inventarier Varor

Fordringar Bank och kassa

19 000 1 532 000 2 232 000 138 000 Kronor 3 921 000

Skulder. Diverse kreditorer Kapital

952 000 2 969 000

Kronor 3 921 000

KORTVAROR. Tillgångar. Inventarier Varor

Fordringar Bank och kassa

1 000 337 000 288 000 4 000 Kronor 630 000

Skulder. Diverse kreditorer . . Kapital

242 000 388 000

Kronor"630 000

132 Det i tobaksgrosshandeln arbetande kapitalet uppgår som av ovanstående balansräkning framgår till omkring 4 miljoner kronor. I händelse av statsinlösen torde väl endast inventarier och varulager komma att övertagas; fordringarna komma väl sannolikt att få inkasseras av varje företag för sig. Utöver ersättning för inventarier, vilket värde icke här beräknats, skulle kostnaden för övertagna tillgångar alltså komma att uppgå till drygt 15 miljoner kronor. Om kortvarurörelsen skulle inlösas i samtliga företag, skulle summan stiga till inemot 19 miljoner kronor. För utrönande av förefintligheten av eventuellt g o o d w i l l v ä r d e ha firmornas ekonomiska resultat undersökts. Dessa beräkningar ha gjorts på sammanställningar av ungefär samma utseende som de i närmast föregående utredning 1 använda. De vid denna utredning framkomna siffrorna ha dock icke använts i de nu verkställda beräkningarna i annan mån än som jämförelsematerial. I åtskilliga fall äro de nämligen så ojämna, att de icke synas tillräckligt tillförlitliga såsom underlag för en beräkning av eventuellt affärsvärde. Bruttovinsten har beräknats på så sätt, att från nettoförsäljningssumman dragits inköps- och licenskostnader för året, varvid vederbörlig hänsyn tagits till förändringar i lagret. Vid beräkning av förändringarna i lagervärdet ha lagervärdena i allmänhet omräknats till en beräknad självkostnad, vilken sattes till detaljpriset minus 22 procent. Denna omräkning har skett för att upphäva verkningarna av eventuella växlingar i de vid boksluten tillämpade värderingsprinciperna. Bruttovinsten för tobak och bruttovinsten för kortvaror har beräknats var för sig. Från sålunda erhållna belopp ha dragits de kostnader, huvudsakligen provisioner och hyra för tobaksskattelager, som med säkerhet kunna konstateras gälla ena eller andra varuslaget. I de fall, då grosshandeln bedrivits i samband med detaljhandel, ha kostnaderna fördelats mellan dessa båda rörelsegrenar, därest så ej skett redan i räkenskaperna. Fördelning av grosshandelns allmänna omkostnader mellan tobak och kortvaror kan i allmänhet ej anses erforderlig. Försäljningen av kortvaror är nämligen i flertalet fall både absolut och relativt av så liten omfattning, att en fortsättning av kortvarurörelsen efter en eventuell statsinlösen av tobaksgrosshandeln måste anses utesluten. Tre av de undersökta företagen hava dock så stor försäljning av kortvaror, att en fortsättning av enbart denna verksamhet är tänkbar. I fråga om dessa h a r ett försök gjorts att fördela de gemensamma kostnaderna på respektive varuslag, varigenom ett slags fördelning av nettovinsten erhållits. Det måste emellertid framhållas, att man av sålunda beräknade siffror icke kan sluta, att nettoavkastningen av en rörelse med enbart kortvaror skulle bliva lika stor som den vid beräkningen erhållna. En efter inlösen av tobaksgrosshandeln eventuellt fortsatt grosshandel med kortvaror skulle nämligen nödvändiggöra en fullständig ned- och omorganisering av företagen, och förutsättningarna för försäljningsarbetet skulle bliva väsentligt olika sedan tobaken bortfallit, 1

Jfr ovan s. 59.

133 varför det torde vara omöjligt att med stöd av hittills uppnådda resultat kunna bedöma framtidsutsikterna. De gjorda beräkningarna hava därför endast mycket begränsat intresse. I de företag, som arbeta i aktiebolagsform bokföres bland kostnaderna lön till affärsledare, antingen denne är ekonomiskt intresserad i bolaget eller h a n är anställd såsom tjänsteman. Motsvarande kostnad bokföres icke i enskilda firmor och handelsbolag, där ägaren själv är verksam. För att få jämförbara siffror har beräknad lön till affärsledare medtagits såsom särskild post bland kostnaderna. De sålunda beräknade beloppen ha satts i överensstämmelse med de i den tidigare utredningen använda. I de företag, där ledningen omhänderhaves av anställda affärsledare, har ingen ändring gjorts i de utbetalade beloppen, även om dessa understundom i företag av ungefär samma storlek ligga på avsevärt olika nivå. Ränta på eget kapital har räknats efter 5 procent på medeltalet av det i grosshandeln investerade egna kapitalet vid varje års början och slut. Redogörelse har ovan lämnats för de grunder, enligt vilka balansräkningarna upprättats. I de fall då skuld för obetalade skatter har större betydelse för det egna kapitalets storlek har hänsyn tagits därtill vid beräkning av goodwillvärde. I de fall då det efter avdrag av ledarlön och ränta på eget kapital kvarstår ytterligare vinst, har denna lagts till grund för beräkning av affärs- eller goodwillvärdet. Då ersättning för goodwillvärde utgör ersättning för den avkastning utöver normal kapitalränta, som företaget kan väntas lämna i framtiden, bör från den vinst, som skall kapitaliseras, dragas de skatter, som kunna väntas belöpa på företagets hela avkastning. Beräkningen av dessa skatter har gjorts från följande förutsättningar. Till en början har förutsatts, att den inom branschen verksamma personalen i händelse av inlösen kommer att i en eller annan form ersättas för mistad arbetsförtjänst. Detta skulle i så fall gälla icke blott de anställda, utan även innehavare av rörelse för den del av avkastningen, som beräknats utgöra lön för deras arbete. På denna del av avkastningen skulle ingen skatteberäkning komma i fråga, enär ersättningen kommer att i framtiden beskattas i den mån den betalas ut. Skatt har därför beräknats endast på medeltalet av summan av ränta på eget kapital och företagarvinst. Den skattesats, som skulle komma till användning, borde rent principiellt motsvara vad som kan beräknas komma att utgå under de närmaste åren efter övertagandet. Under nuvarande förhållanden, då det är svårare än eljest att söka förutse skatternas storlek i annan mån än att de med säkerhet komma att ligga på en betydligt mycket högre nivå än tidigare, förefaller det skäligt att skatterna beräknas efter ungefär de skattesatser, som på sistone varit gängse. Kapitalvärdet av företagarvinsten brukar i allmänhet beräknas utgöra från en till fem gånger företagarvinsten. I ett fåtal fall ha högre ersättningar förekommit, men de torde få räknas till undantagen. Ju större sannolikheten för den goda avkastningens varaktighet kan anses vara, desto högre blir givetvis kapitalvärdet. Förutsättningarna för tobaksimporten äro mycket svåra att bedöma, särskilt emedan tobaksbeskattningen eller andra statliga åtgärder i myc-

134 ket hög grad kunna påverka dess möjligheter. Under rådande förhållanden torde det närmast vara en skälighetsfråga vilken beräkningsgrund, som bör användas. Här har goodwillvärdet i regel beräknats till fyra gånger företagarvinsten; i ett par fall, då företagarvinst genom upptagande av nya märken framkommit först under ett eller två av de sista åren, har goodwillvärdet beräknats till endast två a tre gånger företagarvinsten. Skulle det i händelse av inlösen befinnas skäligt att beräkna goodwillvärdet efter andra grunder är en omräkning lätt att göra. Det bör dock nämnas, att en goodwillersättning av fyra gånger företagarvinsten i allmänhet måste anses vara en god ersättning. De verkställda undersökningarna ha givit vid handen att goodwillvärde kan anses föreligga i åtta av de sexton företagen. Det sammanlagda goodwillvärdet hos dessa företag uppgår enligt beräkningarna till mellan 660 000 och 710 000 kronor. Ovan har antytts, att det har förutsatts, att ersättning för förlorad arbetsinkomst skulle komma att utgå icke blott till anställda utan även till inom sina företag verksamma företagsledare. I fråga om de anställda synes sådan ersättning ha utgått eller föreslagits vid tidigare statsinlösen av en viss näring eller förslag därtill. Vad beträffar här ifrågasatt ersättning även till aktiva firmainnehavare ha följande skäl synts tala därför. De elva personer det gäller voro alla vid 1939 års utgång över femtio år och åtta av dem voro över sextio år gamla. De ha således uppnått en ålder, då det knappast är möjligt att med utsikt till framgång påbörja en ny verksamhet. I en del fall, då kapitalet är helt förbrukat eller då det uppgår till jämförelsevis lågt belopp, torde det bli nödvändigt att lämna firmainnehavarna ekonomiskt stöd, exempelvis i form av livräntor. Särskilt i de mindre företagen spelar också innehavarens eget arbete en relativt större roll för hans egen inkomst än i de större. Då det förefallit sannolikt, att personlig ersättning till innehavaren skulle komma att utgå i en del fall har det ansetts lämpligast att behandla alla företag på samma sätt. Beräkningen av denna ersättnings storlek har gjorts efter de grunder, som föreslagits av sakkunniga för utredning angående statligt kaffemonopol i utkast till förordning om ersättning m. m. 8 §. Såsom inkomst har tagits beräknad ledarlön, som använts i tablåerna för beräkning av företagarvinst. Sammanlagda årliga ersättningsbeloppet utgör i det närmaste 47 000 kronor. Med ledning av de svenska livförsäkringsbolagens prospekt för försäkring av genast börjande livränta, gällande från 1 december 1939, har ungefärliga kapitalvärdet av dessa årliga belopp beräknats uppgå till omkring 615 000 kronor. E r s ä t t n i n g e n t i l l a n s t ä l l d a för mistad arbetsinkomst har beräknats efter samma grunder. Ålder och tjänstgöringstid ha beräknats per 31 december 1939. Såsom inkomst har räknats medeltalet av vederbörandes årsinkomst under åren 1936, 1937 och 1938. I beräkningen har hänsyn icke tagits till vederbörandes familjeförhållanden. Eventuell förhöjning av ersättningen

135 på grund av försörjningsplikt har alltså icke beräknats. Å andra sidan har ersättning beräknats för samtliga inom de här undersökta företagen anställda. Därest importen av tobak efter inlösen av de nu arbetande företagen skulle ombesörjas av en nyupprättad organisation, komme väl sannolikt en avsevärd del av den inom tobaksimporten sysselsatta personalen att beredas anställning i denna organisation. För denna del av personalen skulle givetvis ingen ersättning komma ifråga, och kostnaden för personlig ersättning skulle i motsvarande grad minskas. Då ingen plan för organisationen av tobaksimporten efter en eventuell statsinlösen ännu föreligger, har det icke varit möjligt att taga hänsyn härtill. Den här beräknade kostnaden för personlig ersättning torde emellertid kunna betraktas såsom ett maximibelopp, även om tillägg till de beräknade beloppen i många fall måste göras på grund av försörjningsplikt. Enligt kaffemonopolsakkunnigas förslag skulle till anställda med en ålder av högst 34 år utgå engångsersättning och till övriga anställda årlig ersättning. De beräknade engångsersättningarna avse 67 personer och årsersättningarna gälla 73 personer. I ett par fall har ersättning icke kunnat beräknas på grund av oklara uppgifter. Summan av engångsersättningsbeloppen uppgår enligt beräkningarna till omkring 276" 000 kronor. Sammanlagda årsersättningsbeloppet utgör omkring 15A 000 kronor. En på grundval av ovan åberopade prospekt från livförsäkringsbolagen gjord beräkning av kapitalvärdet slutar på ett belopp av omkring 2 730 000 kronor. Sammanfattning. Sammanställas här ovan beräknade kostnader erhålles följande: Lägst kronor

Inlösen av varulager 1 500 000 Ersättning för goodwill 660 000 Personlig ersättning till vissa firmainnehavare, 47 000 kronor om året; kapitalvärde 615 000 Engångsersättning till anställda 276 000 Årsersättning till anställda 154 000 kronor om året; kapitalvärde 2 730 000 Summa kronor 5 781 000

Högst kronor

1 900 000 710 000 615 000 276 000 2 730 000 6 231 000

Härtill kommer ersättning för inventarier. Av ovanstående sammanställning framgår, att kostnaden för en inlösen enligt här tillämpade beräkningsgrunder synes ligga omkring 6 miljoner kronor, av vilket belopp mer än hälften skulle utgöra ersättning till personalen. I den mån en del av personalen k a n beredas fortsatt anställning inom tobaksimporthandeln, kan kostnaden icke oväsentligt reduceras.

136 C.

Y r k a n d e n a v S v e n s k a t o b a k s e n g r o s s i s t e r n a s förening.

I det f ö r e g å e n d e (s. 75 ff.) h a r en redogörelse l ä m n a t s för h u v u d p u n k t e r n a i en av S v e n s k a t o b a k s e n g r o s s i s t e r n a s förening till u t r e d n i n g e n ingiven skrift av d e n 5 d e c e m b e r 1939, v a r i en f ö r n y a d h e m s t ä l l a n o m statsinlösen av t o b a k s i m p o r t e n gjorts. F ö r e n i n g e n h a r d ä r v i d ä v e n u t t a l a t sig r ö r a n d e de e r s ä t t n i n g s g r u n d e r , s o m enligt f ö r e n i n g e n s u p p f a t t n i n g b o r d e t i l l ä m p a s vid en s å d a n inlösning. I d e n n a del h a r föreningen a n f ö r t i h u v u d s a k följande. Föreningen anser, att den ersättning, som bör tillkomma engrosimportörerna, i stort sett bör grundas på samma principer, som tillämpades vid bestämmandet av de svenska tobaksgrossisternas ersättning år 1916. I de statliga monopolutredningar, som framkommit under senare år, har visserligen kritik riktats mot bestämmande av sådan ersättning, varom här är fråga, efter omsättningens storlek. Det har framhållits, att nettovinsten i allmänhet bättre än omsättningen kunde tjäna som utgångspunkt för bedömande av ett affärsföretags avkastningsförmåga. Vad nu angår engrosimportverksamheten är emellertid läget sådant, att en säker beräkning av nettoavkastningens storlek knappast kan åstadkommas. Engrosimporthandeln med tobak är nämligen, utom i fråga om några enstaka firmor, kombinerad antingen med engroshandel med korta varor eller med detaljhandel med tobak. Såsom redan vid förarbetena till 1916 års ersättningsregler i fråga om tobaksgrosshandeln framhållits och sedermera jämväl av 1934 års tobaksimporthandelssakkunniga understrukits, är det därför icke praktiskt möjligt att nå fram till någon fullt säker beräkning av vad som av eventuell vinst är att hänföra till det ena eller andra slaget av rörelse. Härtill kommer att — även om nettoavkastningen, när det gäller andra näringar, kan anses som en rättvis grundval för beräknande av ersättningens storlek vid statsinlösen — denna ersättningsgrund dock icke rimligen kan tillämpas vid en avlösning av tobaksimporten. Genom den både absolut och i förhållande till skatten å den inhemska tobakstillverkningen utomordentligt hårda skattebördan å importerade tobaksvaror har nämligen verksamheten icke givit den avkastning, som skulle ha uppkommit, om statsmakterna tillåtit mera naturliga konkurrensförhållanden. Nettoavkastningen bör så mycket mindre läggas till grund för bestämmande av inlösningsbeloppens storlek, som staten enligt föreningens mening tvärtom bör kompensera importörerna för den till följd av det enorma skattetrycket otillfredsställande förtjänsten å verksamheten. Då sålunda importföretagens nettoavkastning icke rimligen kan tagas till utgångspunkt för beräknande av ersättning för förlorad näringsverksamhet, ligger det närmast till hands att — i likhet med vad som skedde vid 1916 års inlösen av tobaksengroshandeln — grunda ersättningen för mistad näring på omsättningen av tobaksvaror, i detta fall beräknad efter licensnotornas bruttobelopp. Nästa fråga, som uppställer sig, gäller huru gränsen bör dragas mellan dem, som skola få åtnjuta ersättning, och dem, vilka skola ställas utanför. I tobaksgrossisternas ersättningsplan utgjorde den andel av hela varuomsättningen, som försäljningen av tobaksvaror minst måste utgöra för att konstituera ersättningsrätt, 25 procent. Föreningen håller före, att denna gräns nu bör höjas och fastställas till 50 procent. Vidare bör för erhållande av full ersättning denna siffra ha genomsnittligt uppnåtts under en period av minst 12 år. Föreningen förmenar nämligen, att anledning icke föreligger att vid inlösen av importrätten på samma sätt ekonomiskt kompensera dem, vilka först under senare år upptagit engrosimport såsom ett komplement till annan rörelse.

137 Liksom vid tobaksgrossisternas avlösning bör även nu en differentiering av ersättningens storlek till de inlösningsberättigade göras allt efter tobaksförsäljningens anpart i den totala omsättningen. Gränsen torde nu liksom då kunna sättas vid 75 procent av den sammanlagda omsättningen under en viss tidsperiod. Vid avlösningen av tobaksgrosshandeln utgjorde ersättningen i den högsta gruppen 18 procent av medelomsättningen under ett visst antal år. Då ersättning skall beredas åt tobaksimporthandeln, bör denna skäligen utgå efter gynnsammare grunder för att i någon mån bereda kompensation för den otillfredsställande avkastningen av verksamheten under de gångna åren. En dylik extra gottgörelse bör under alla omständigheter tillerkännas de företag, som existerade redan vid styckeskattens införande den 1 mars 1922. Samtliga till föreningen anslutna firmor voro etablerade vid denna tidpunkt. Vid bestämmande av ersättningen till tobaksgrossisterna år 1916 normerades visserligen ersättningens storlek icke efter företagens livslängd. Till stöd för denna uppfattning anfördes, att en grossistaffär i allmänhet icke ägde ett för innehavaren i nämnvärd mån ökat värde allenast på grund därav, att den bestått en längre följd av år. Denna bedömning av läget anser föreningen dock icke fullt riktig. Ett grossistföretag, som existerat under en längre tidrymd, kan oberoende av ägarens person ha ett särskilt goodwillvärde genom den fasta kundkrets, som upparbetats, och de specialmärken, varöver företaget förfogar. I förslaget angående inrättande av ett statligt kaffemonopol har företagens livslängd befunnits böra utöva inflytande vid bestämmande av ersättningens storlek. Efter ingående överväganden har föreningen ansett sig böra föreslå, att i den högre gruppen ersättningen till föreningens medlemmar — vilka enligt vad ovan sagts samtliga existerade vid styckeskattens införande den 1 mars 1922 — fastställes till 30 procent av medelomsättningen, beräknad på licensnotornas bruttobelopp, under femårsperioden 1935—39. I den lägre gruppen bör motsvarande procenttal utgöra 25. Skulle tilläventyrs icke licensnotornas bruttobelopp utan ett lägre belopp, motsvarande värdet av försäljningen till återförsäljare, läggas till grund för beräkningen av omsättningen, böra nu angivna procenttal höjas, så att samma ekonomiska resultat erhålles. En ytterligare särskild ersättningsgrund föreligger, därest ett företag under senare år uppvisat en påtaglig, framåtgående tendens, liksom det även kan vara rimligt, att ersättningen nedsättes om rörelsen visar markerad tillbakagång. Inom tobaksimporthandeln beror framgången i hög grad på möjligheten att finna populära och gångbara märken. Härigenom ökas omsättningen icke endast genom merförsäljningen av dessa märken utan jämväl därigenom, att detaljisterna i samband med sina inköp av desamma i stigande omfattning samtidigt rekvirera andra varor, på grund varav en extra stimulans tillföres rörelsen. Olika metoder kunna tänkas för att i siffror mäta företagens så att säga utvecklingsvärde. Föreningen finner för sin del rimligt och rättvist, att tillägget eller avdraget utgår med 2 procent på den ökning eller minskning, som försäljningen under den senare hälften av femårsperioden 1935 —39 uppvisar i förhållande till omsättningen under den förra hälften av denna tidrymd. Utöver utgivande av goodwillersättning bör staten även vara skyldig att inlösa inlösningsberättigade importörers lager av importerade tobaksvaror, däri inbegripet tobaksvaror på tobaksskattelager, i frihamn och på väg eller i köp varande, jämte emballage, även om detta kvarligger hos säljaren för importörens räkning. Inlösningspriset bör bestämmas efter importörernas självkostnadspris. En monopolisering av tobaksimporten medför vidare att även icke inlösningsberättigade företag få sina icke licensbehandlade lager av importerade tobaksvaror inlösta enligt enahanda grunder. Självfallet böra erforderliga garantier uppställas mot ett obehörigt ökande av lagret. Då genom upphörandet av tobaksimportörs rätt att införa tobaksvaror hans parti-

138 rörelse i branschen nedlägges, kommer indrivandet av utestående fordringar — i all synnerhet som de olika importörernas kundkrets i stor utsträckning sammanfaller — medföra betydligt större förlust för importören än som behövde befaras, om han under fortsättande av sin rörelse kunde successivt och med bibehållen affärsförbindelse med sina kunder få deras engagement avvecklade. Föreningen finner därför rimligt, att i samband med inlösningen en reglering sker av oundvikliga förluster å utestående fordringar. Vidare bör staten vara skyldig att på anfordran av inlösningsberättigad tobaksimportör inlösa sådana lösa inventarier, som uteslutande eller huvudsakligen använts i rörelse, vilken genom importrättens upphörande omöjliggöres, under förutsättning att de äro i bruk för ägarens här ifrågavarande rörelse, då förslag till importrättens upphörande framlägges. Skulle det för Tobaksmonopolet befinnas önskvärt att erhålla äganderätt till inregistrerade varumärken m. m. skall tobaksimportör vara skyldig att efter opartisk värdering överlåta sin rätt i sådant avseende å monopolet. Självfallet är, att ett märke med större omsättning representerar ett högre värde än ett mindre gångbart märke. De ersättningsbelopp, som komma att utgå, böra, i enlighet med vad i liknande fall tidigare medgivits, icke taxeras såsom inkomst. Det kan tänkas, att den ersättning, som enligt tidigare angivna grunder tillerkännes ett företag — särskilt om detta är skuldsatt — icke bereder innehavaren tillfredsställande existensmöjligheter. I dylikt fall synes det skäligt, att en viss jämkning uppåt av företagsersättningen äger rum, så att ägaren för egen räkning får uppbära ersättning — eventuellt i form av livränta — till åtminstone sådant värde, att den motsvarar vad som skulle ha tillkommit honom, om han betraktats som företagsledare. En dylik tillämpning av behovsprincipen står i samklang med den uppfattning, som numera vunnit hävd på andra områden av samhällslivet.

D.

Yrkanden av Tobaksimportörernas kontors- & lagerpersonals förening.

Den hos tobaksimportörerna anställda personalens ersättningsfråga har behandlats i en den 9 december 1939 dagtecknad, till utredningen ingiven framställning av Tobaksimportörernas kontors- & lagerpersonals förening. I framställningen göres gällande, att engångsersättningen visat sig vara en olämplig form av ersättning för förlorad anställning. I allmänhet bleve den snabbt förbrukad, varefter ersättningstagaren stode utan existensmöjligheter. Föreningen hemställde, att vid ett eventuellt förslag om inlösning av tobaksimporten, ersättningen till kontors- och lagerpersonalen måtte föreslås utgå efter principer liknande dem, som uppställts av kaffemonopolsakkunniga. I betraktande av att branschens svårigheter — bottnande i beskattningen av de importerade tobaksvarorna — nödvändiggjort en mycket låg medellönestandard, hemställde föreningen, att såsom grundlön måtte fastställas den verkliga årsinkomsten under 1939 av den förlorade anställningen 1 . Denna begäran vore så mycket mera berättigad, som det här i många fall gällde medelålders personal, som ännu icke tillnärmelsevis nått det lönemaximum, vilket i vanliga fall lades till grund vid beräknande av pension. Mot fastställandet av skälig maximipension vore intet att erinra, men samtidigt borde även skälig minimipension fixeras till säkerställande av den lägsta och samtidigt ojämförligt största lönegruppen. 1 Enligt de av kaffemonopolsakkunniga föreslagna ersättningsreglerna skulle viss >topphuggning» ske av årsinkomster överstigande 3 000 kronor. Jfr betänkandet s. 109.

8 kap. Utredningsmännens ståndpunkt till frågan om ersättningsgrunderna vid en monopolisering av tobaksimporten. De ersättningsspörsmål, som uppstå vid en monopolisering av tobaksimporten, torde — efter förebild av 1914 och 1916 års inlösningsförfaranden — böra handläggas av en särskild ersättningskommission. Att, såsom nämnda båda år skedde, inrätta dels olika lokala kommissioner och dels en central kommission såsom överinstans till lokalkommissionerna kan med hänsyn till inlösningsfrågans relativt begränsade omfattning icke anses erforderligt. En central kommission bör kunna anses tillfyllest. Enligt 1914 och 1916 års inlösningsregler skulle lokalkommissionernas beslut underställas centralkommissionen, hos vilken även besvär över lokalkommissionernas beslut kunde anföras. Mot centralkommissionens beslut fick klagan icke föras. Den omständigheten, att i förevarande fall endast en central kommission skulle handlägga ersättningsfrågorna, bör enligt vår uppfattning icke föranleda, att en särskild besvärsinstans tillskapas. Frågan om kommissionens lämpliga sammansättning skall närmare beröras i specialmotiveringen.

Spörsmålet, efter vilka grunder ersättning bör utgå vid en monopolisering av tobaksimporten, är uppenbarligen synnerligen ömtåligt och svårlöst. Visserligen finnes ett ganska rikhaltigt material från tidigare inlösningsförfaranden eller förslag därtill att utgå från, men den nu föreliggande ersättningsfrågan tillåter knappast några direkta paralleller utan måste bedömas efter sin säregna natur. De personer och företag, som nu kunna framställa ersättningskrav, tillhöra ett flertal olika kategorier. Den grupp av importörer, som vid inlösningsförfarandet blir ur ekonomisk synpunkt mest betydande, samtidigt som den bil antalet är mycket begränsad, utgöres av grossistimportörerna. Revisorn Hagströms undersökning omfattar 16 engrosföretag, representerande 85 procent av tobaksimporten. Förut har nämnts, att ytterligare minst 5 procent av tobaksimporten torde ombesörjas av firmor, hänförliga till kategorien grossistimportörer.

140 Bland dessa engrosfirmor finnas emellertid företag av väsentligt olika karaktär. Vissa firmor ha en blandad rörelse, omfattande försäljning av icke blott olika slags tobaksvaror utan även vissa kortvaror, därvid kortvarurörelsen oftast men icke alltid är av obetydlig omfattning. Å andra sidan finnas exempel på firmor, som specialiserat sig på ett enda cigarrettmärke, o. s. v. E n annan kategori, vars ersättningskrav enligt utredningens uppfattning icke billigtvis kunna avvisas, utgöres av det 50-tal tobakshandlare, som bedriva import av tobaksvaror i huvudsakligt syfte att kunna i sina detaljaffärer tillhandahålla egna märken, s. k. detaljistimportörer. Såsom av det föregående framgått, torde dessa firmors andel i den totala importen understiga 10 procent. Ytterligare en kategori, vars ersättningsfråga torde böra prövas, är den (mycket fåtaliga) grupp av agenter, som här i landet verka för avsättningen av utländska tobaksfabrikanters varor. Slutligen kommer frågan om ersättning till den hos importörerna anställda personalen under bedömande. Även här rör det sig om ett jämförelsevis litet antal fall. Ifrågavarande personal uppgår nämligen endast till omkring 150 personer, av vilka inemot hälften eller ett 70-tal äro under 35 år (därav ett 30-tal under 25 år), ett 40-tal 35—49 år och lika många över 50 år gamla. Att i författningstext reglera alla dessa skiftande ersättningsfrågor blir tydligen en invecklad och omfattande uppgift, samtidigt som varje särskilt stadgande kommer att vinna tillämpning på ett tämligen ringa antal fall. Vid försöket att lösa uppgiften synes man framför allt böra eftersträva att giva ersättningsreglerna största möjliga enkelhet och överskådlighet. Man bör icke tappa den principiella utgångspunkten ur sikte, att uppgiften icke är att fastställa regler för ett expropriationsförfarande, än mindre att utforma ett pensionsreglemente, utan att efter möjligast klara och enhetliga linjer verkställa en skälighetsprövning. Tydligen föreligger också risk för mindre tillfredsställande resultat i de individuella fallen, om ersättningsförfarandet bindes genom alltför detaljerade bestämmelser. Å andra sidan kan alltför starka generaliseringar i oundvikliga gränsfall orsaka mer eller mindre berättigat missnöje eller ock obefogat riklig ersättning. När det gällt att söka en framkomlig väg mellan dessa ytterligheter ha vi funnit oss böra förorda ett system, där visserligen alla uppkommande ersättningsfall i huvudsak regleras i själva författningstexten, men där likväl ersättningskommissionen på flera viktiga punkter beredes möjlighet att vid bedömandet av de individuella fallen röra sig inom en vidare marginal, än i tidigare liknande sammanhang ifrågasatts. Att under beaktande av statens finansiella intressen tillgodose billighetens krav samt åstadkomma största möjliga rättvisa de olika ersättningstagarna emellan, synes nämligen i förevarande fall icke vara möjligt med mindre ersättningskommissionen gives rörelsefrihet inom rimliga gränser. Det torde vara en olöslig uppgift att utfinna ett system, som fullkomligt passar in på alla de skiftande ersättningsfall, varom här bli fråga. Vilken

141 metod som än väljes, kunna förvisso med utgångspunkt från enskilda fall invändningar framställas. Bemödandena få under sådana förhållanden inriktas på att söka uppställa regler, som kunna anses innefatta så få felkällor som möjligt och leda till största möjliga rättvisa. Tydligen bör då ersättningskommissionen icke avskäras från möjligheten att förhandlingsvägen söka nå en tillfredsställande lösning i sådana individuella fall, då en tilllämpning av huvudprinciperna tilläventyrs skulle ur statsverkets eller de inlösningsberättigades synpunkt få uppenbart olämpliga konsekvenser, eller i fall, då tillämpningen av de i författningstexten angivna reglerna med hänsyn till bokföringstekniska förhållanden eller dylikt skulle kunna befinnas förenad med oöverstigliga svårigheter. Klart är, att vid fastställande av ersättningsgrunderna den största återhållsamhet, som kan anses möjlig utan åsidosättande av billighetens krav, bör iakttagas. Det synes samtidigt vara ett intresse för de enskilda importörerna att icke genom alltför högt uppdrivna fordringar söka resa hinder i vägen för ett inlösningsförfarande, som icke minst ur deras synpunkt måste anses komma vid en synnerligen läglig tidpunkt. Skulle nämligen tanken på en monopolisering av importen väl i princip godtagas men med hänsyn till det statsfinansiella läget för närvarande ej genomföras, skulle detta innebära, att importörerna — sedan vår utrikeshandel kommit i normala gängor — finge engagera sig i nya importaffärer med svårbedömliga vinstchanser. Det skulle tydligen innebära en betydande fördel för importörerna att icke behöva ikläda sig dylika risker. Det synes vara anledning understryka ytterligare en principiell synpunkt på förevarande ersättningsspörsmål, nämligen att det här icke bör kunna bliva fråga om att på något sätt riva upp de vid tillverkningsmonopolets införande fattade besluten i då aktuella ersättningsfrågor. Även om i enstaka fall fråga nu skulle kunna uppstå om gottgörelse till person, som i det tidigare sammanhanget åtnjutit någon form av ersättning, finna vi alltså sistnämnda omständighet vara detta inlösningsförfarande helt ovidkommande. Den fråga, det nu gäller att besvara, synes allenast vara: vilka ersättningar böra på grund av importmonopolets införande billigtvis tillerkännas de nu verksamma tobaksimportörerna och den hos dem nu anställda personalen? Slutligen må i detta sammanhang anmärkas, att det förut omtalade, sedan år 1937 gällande stadgandet i § 60 regeringsformen, att s. k. vinningsmonopol icke må fastställas »utan genom lag, stiftad av Konung och riksdag samfällt i den ordning § 87 stadgar», allenast torde avse beslut om införande av ett monopol, varemot regleringen av ersättningsfrågorna icke synes falla under stadgandet. Syftet med grundlagsändringen ifråga angavs nämligen vara att skapa ett skydd mot förhastade beslut om införande av vinningsmonopol. Att jämväl ersättningsförfarandet skulle regle^ ras i lag, stiftad i de former som gälla för civillag, synes sålunda icke hava åsyftats 1 . 1

Jfr konstitutionsutskottets utlåtande 1936: 32.

142 Såsom den föregående framställningen giver vid handen kunna de ersättningsspörsmål, som uppkomma vid en monopolisering av tobaksimporten, sammanfattas i tre huvudpunkter, nämligen återställande av det i tobaksimporten arbetande kapitalet; ersättning för goodwill; samt ersättning för mistad anställning inom importhandeln.

A.

F r å g a n o m å t e r s t ä l l a n d e a v det i t o b a k s i m p o r t e n a r b e t a n d e kapitalet.

Revisorn Hagström, vars undersökning ju omfattade firmor representerande 85 procent av tobaksimporten, har beräknat det i tobaksimportrörelsen arbetande kapitalet per den 31 december 1938 till omkring 4 miljoner kronor enligt följande uppställning: Inventarier Varor Fordringar Bank och kassa

kronor 19 000 » 1 532 000 » 2 232 000 » 138 000 Summa kronor 3 921 000

Vad beträffar inlösen av i n v e n t a r i e r , skildes i 1914 års ersättningsförordning, 6 §, mellan inventarier som uteslutande eller huvudsakligen voro användbara inom den förbjudna verksamheten och övriga inventarier. Beträffande sistnämnda slag av inventarier lämnades endast ersättning för värdeminskning till följd av verksamhetens upphörande. En dylik uppdelning föreslogs även av kaffemonopolsakkunniga. De i tobaksimportrörelsen begagnade inventarierna torde endast undantagsvis vara av sådan beskaffenhet, att de kunna anses användbara endast inom sådan rörelse. Inventarierna torde nämligen i huvudsak bestå av skrivoch räknemaskiner, kontorsmöbler, lagerinredningar, automobiler m. m. Att av denna anledning avvisa krav på inlösen anse vi icke böra ifrågakomma. Vid inlösningen av tobaksfabrikanternas inventarier i samband med tillverkningsmonopolets införande var nyss berörda uppdelning tydligen nödvändig, då fråga var om belopp av helt annan storleksordning än nu. Vad angår kaffemonopolsakkunnigas ståndpunktstagande må framhållas, att kafferosterierna i de allra flesta fallen jämväl bedriva kolonialvaruförsäljning och sålunda efter genomförandet av ett kaffemonopol kunde ha använt sina inventarier i den fortsatta delen av rörelsen. Att en sådan synpunkt även här kan äga visst berättigande beröres närmare i specialmotiveringen (s. 246). I princip anse vi emellertid, att tobaksimportör, vars hela rörelse upphör, under de särskilda betingelser, som angivas i specialmotiveringen, bör äga påfordra inlösen efter värdering av sina i importrörelsen begagnade lösa inventarier.

143 Klart synes vara, att inlösningsplikt för staten bör stadgas beträffande l a g e r a v t o b a k s v a r o r , som finnas hos grossisterna, i frihamn eller å tobaksskattelager, i den mån varorna äro kuranta. Därest en monopolisering av importen genomföres medan vårt land ännu är avskuret från sina normala handelsförbindelser, torde den för inlösen av varulager erforderliga summan väsentligt komma att understiga det i Hagströms undersökning angivna beloppet, 15 miljon kronor. Möjligheterna för grossisterna att öka lagren äro, såsom förut framhållits, för närvarande mycket begränsade. Med stöd av uppgifter, som på begäran tillhandahållits av de firmor vilka omfattats av Hagströms undersökning 1 , har en beräkning gjorts av värdet omkring mitten av november 1940 av dessa firmors inom riket befintliga lager av utländska tobaksvaror. Värdet befanns då uppgå till i runt tal 1 miljon kronor, av vilken summa något mindre än hälften belöpte på icke licensbehandlade varor. En firma, för vilken lagervärdet utgjorde omkring en fjärdedel av totalsumman, anmärkte särskilt vid avgivandet av den begärda uppgiften, att då importen av tobaksvaror vore praktiskt taget omöjliggjord, firmans lagervärde mycket hastigt komme att reduceras. En annan av de största firmorna framhöll, att då november och december månader vore de största försäljningsmånaderna under året, en värdering exempelvis den 1 januari 1941 komme att framvisa betydligt lägre siffror för firman än vid tiden för uppgiftens lämnande. I grossistföreningens ovan berörda framställning av december 1939 har i samband med frågan om inlösning av varulager även nämnts »i köp varande» tobaksfabrikat. Härmed torde avses varor, för vilka betalning erlagts och vilka sålunda äro i svensk importörs ägo men på grund av kriget icke kunnat hemtagas. Anledning torde i princip saknas att vägra inlösen av sådana varor. I undantagsfall kan emellertid tänkas, att dylika inköp — med hänsyn till omfattningen, tidpunkten för inköpen eller andra omständigheter — uppenbarligen äga karaktären av rena spekulationsaffärer. Vid tillverkningsmonopolets införande blev, för undvikande av spekulation, statens inlösningsskyldighet med avseende å fabrikant tillhöriga lager av råtobak, halvfabrikat och förbrukningsartiklar begränsad till att omfatta vad som kunde anses motsvara fabrikantens normala behov. I här förevarande fall kan exempelvis en importör, efter det att våra handelsförbindelser västerut blivit avskurna — trots risken för att varorna i händelse av ett långvarigt krig kunna bliva inkuranta — tänkas hava inköpt stora mängder amerikanska tobaksvaror och låtit upplägga dem i amerikansk h a m n i förhoppning att vid fredsslutet före andra importörer kunna i riklig mängd tillföra den svenska marknaden dessa varor. I ett dylikt fall bör inlösning av varorna icke ifrågakomma. Ersättningskommissionen synes böra erhålla befogenhet att pröva dylika spörsmål. Anmärkas må, att fråga är om icke licensbehandlade varor, vilket väsentligt reducerar frågans ekonomiska betydelse. 1

En av dessa firmor har, såsom förut anmärkts, numera upphört.

144 Vad angår detaljistimportörerna, torde väl dessa i allmänhet ha intresse av att behålla av dem importerade, licensbehandlade tobaksvaror. I vilket fall som helst synes statsverket lika litet ha anledning erbjuda inlösen av dessa varulager som av de varor, vilka grossistfirmorna redan levererat till detaljisterna. Beträffande icke licensbehandlade varor, som detaljistimportör vid importmonopolets ikraftträdande må hava kvarliggande i frihamn eller å tobaksskattelager eller i utlandet, böra däremot gälla samma regler, som beträffande engrosfirmornas lager. Vad angår importfirmornas utestående f o r d r i n g a r har revisorn Hagström utgått från att dessa skulle få inkasseras av varje företag för sig, medan grossistföreningen betecknat det som »rimligt, att i samband med inlösningen en reglering sker av oundvikliga förluster å utestående fordringar». Ett motsvarande spörsmål förelåg vid tillverkningsmonopolets införande. Farhågor hade då uttalats, att fabrikanterna, när de på grund av monopolets införande nödgades upphöra med sin verksamhet och sålunda icke hade tillräckligt intresse av att stödja handlandena, så snart tidpunkten för monopolets ikraftträdande blivit känd skulle skynda att indraga krediten samt indriva sina hos handlandena utestående varufordringar. Till följd av den sålunda efter all sannolikhet samtidiga indrivningen av stora fordringsbelopp skulle, ansågs det, många handlande, även sådana, som eljest vore solventa, r å k a på obestånd och stora förluster förorsakas såväl handlandena själva som fabrikanterna. För att undvika dessa risker stadgades i ersättningsförordningen såsom villkor för att en fabrikant skulle erhålla ersättning för förlorad näringsverksamhet, att han inom viss tid till bankinrättning, som av Kungl. Maj:t bestämdes, skulle överlåta sina utestående varufordringar hos tobakshandlare. Under ett års tid skulle sedermera alla inkasseringar ombesörjas av banken, vilken månatligen skulle hava att mellan de olika borgenärerna fördela vad av varje gäldenär inbetalts i förhållande till beloppet av borgenärernas fordringar hos samme gäldenär. Efter årets förlopp skulle ä n n u oguldna fordringar åter överlåtas å respektive borgenärer. Kostnaden för inkasseringen skulle gäldas av staten. Enligt vår mening saknas anledning att av hänsyn till detaljhandlandena nu föreslå något liknande förfarande. Huvuddelen av deras rörelse består, såsom förut berörts, av handel med monopolets varor, vilka inköpas mot kontant betalning. Kreditaffärerna hänföra sig till en mindre del av rörelsen och en indrivning av på denna del belöpande skulder kan icke tänkas få några sådana konsekvenser för detaljhandlandena, att särskilda åtgärder från statsmakternas sida böra anses påkallade. Märkas bör vidare, att fråga ä r om kortfristiga krediter. Enligt vad vi inhämtat beviljas nämligen i allmänhet icke mer än 30 dagars kredit. Icke heller ur importörernas synpunkt torde det under sådana förhållanden komma att innebära alltför stora svårigheter att avveckla dessa krediter jämsides med inlösningsförfarandet och omläggningen av tobaksimporten. Därest någon importör varit oförsiktig

145 i sin kreditgivning och till följd därav drabbas av förluster, kan uppenbarligen icke med fog krävas att staten skall övertaga dylika förluster. Enligt det nyss skildrade förfarande, som tillämpades 1914, skulle ju också de fordringar, vilka voro oguldna efter förloppet av det år varunder bank skulle omhänderhava inkasseringen, åter överlåtas å respektive borgenärer. Vi anse sålunda anledning saknas för statsverket att taga befattning med inkasseringen av importfirmornas fordringar.

Med hänsyn till rådande förhållanden kan någon säker uppskattning av statsverkets utlägg för inlösen av det i tobakshandeln arbetande kapitalet icke nu företagas. Under förutsättning att en monopolisering av tobaksimporten skulle genomföras den 1 juli 1941 samt att ökade importmöjligheter vid denna tid ännu icke inträtt, förefaller det emellertid som om siffran 0*5 miljon kronor skulle kunna nämnas såsom ett maximibelopp med betryggande marginal. B.

E r s ä t t n i n g för g o o d w i l l .

Vid en prövning av frågan om ersättning för goodwill måste med hänsyn till rörelsens olika karaktär och den därav betingade skillnaden i verkningarna av importens monopolisering, grossistimportörernas och detaljistimporiörernas ersättningsspörsmål behandlas var för sig. Såsom den tidigare framställningen utvisat, bedriva flera grossistlirmor även detaljhandel med tobaksvaror — inhemska såväl som importerade. I vissa fall har grossiströrelsen tydligen vuxit fram ur en större detaljhandelsverksamhet. Några svårigheter att särskilja de båda typerna av företag torde emellertid icke komma att möta. Redan i det föregående ha detaljistimportörerna karakteriserats såsom företagare, vilka bedriva import i huvudsakligt syfte att kunna föra egna märken i sina detaljaffärer. För grossistimportören återigen måste tydligen — vare sig han samtidigt bedriver detaljhandel eller ej — huvudsyftet vara att giva de av honom förda märkena största möjliga spridning inom detaljhandeln. För att möjliggöra ett säkrare omdöme beträffande det befogade i att särskilja de båda angivna typerna av importrörelse, ha uppgifter rörande försäljningen i egen detaljaffär och till andra detaljister infordrats från de sju i revisorn Hagströms undersökning behandlade företag, som jämte engrosimport bedriva detaljhandel med tobaksvaror, ävensom från fyra större firmor, som torde få anses vara typiska detaljistimportörer, nämligen Karl Olofsson, Stockholm, Carl Fr. Sandens Eftr., Göteborg, Karnell & C:o Tobakshandel, Jönköping, samt L. Hallbergs Tobakshandel, Linköping. 10—408950.

146 Av följande tablå, upprättad på grundval av de inkomna uppgifterna, framgår huru stor procentuell andel av den egna importen, som försålts i egen detaljaffär: 1935—89

19 3 9 Medeltal

Medeltal

Högst

Lägst

26-1 99-5

2-5

17»

60-0

su

1 I detta medeltal ingår ej procenttalet för en firma, vars rörelse under femårsperioden ifråga genomgått en starkt markerad^förändring.

Summeras inom vardera kategorien av företag dels de kvantiteter egna importvaror, som försålts i parti, och dels de kvantiteter, som sålts i egna detalj affärer, erhålles för år 1939 det resultatet, att i egna butiker försålts 110 procent av de sju engrosfirmornas import och 87 1 procent av de fyra detaljisternas import. De anförda siffrorna torde klart utvisa, att här är fråga om två helt skilda kategorier av importerande företag. I fråga om den första kategorien har importrörelsen en fullt självständig uppgift. Såsom flera firmor inom denna kategori framhållit, markeras detta förhållande ytterligare därav, att i de fall, då grossiströrelsen är förenad med detaljhandel, de båda rörelsegrenarna ofta äro bokföringsmässigt helt åtskilda, så att detaljhandeln i grossiströrelsens bokföring framträder allenast såsom en kund bland alla andra. Vad den senare kategorien angår, har parliförsäljningen uppenbarligen karaktären av ett mer eller mindre oväsentligt bihang till rörelsen. Att detaljistimportörerna även bedriva någon partiförsäljning torde stundom bero på, att gynnsammare inköpspris kan ernås, om något större kvantitet på en gång importeras, än den egna butiken kan avsätta. Huvudsyftet med importen förblir likväl, att kunna föra egna märken i den egna butiken. 1. Grossisterna. Såsom framgår av redogörelsen för tidigare inlösningsförfaranden, ha två olika lösningar av frågan om ersättning för intrång i näringsverksamhet vid olika tillfällen vunnit tillämpning, nämligen dels ersättning grundad på företagens nettoavkastning och dels ersättning i förhållande till omsättningen. Vid monopoliseringen av tobaksfabrikationen valdes det förra alternativet, vid inlösningen av grosshandeln med svenska tobaksvaror det senare. Såsom kaffemonopolsakkunniga framhållit, gjorde man emellertid vid det senare tillfället approximativa jämförelser med de resultat, som skulle ha ernåtts, om vinsten på tobaksförsäljningen lagts till grund för beräkningen. Metoden att bygga på företagens omsättning betraktades uppenbarligen som en nödfallsutväg, vilken måste tillgripas, emedan tobaksgrosshandeln hos många

147 firmor var förenad med annan rörelse och försöket att fördela det i företagen investerade kapitalet och vinsten därå på olika handelsgrenar mött oöverkomliga svårigheter. Kaffemonopolsakkunniga uttalade, att nettovinsten i allmänhet bättre än omsättningen kunde tjäna som utgångspunkt för bedömande av ett affärsföretags avkastningsförmåga. Det vore enligt de sakkunnigas uppfattning i varje fall större risk för att en uppskattning, byggd endast på omsättningens storlek, kunde giva ett missvisande resultat. För egen del vilja vi icke blott i princip giva vår fulla anslutning till denna ståndpunkt, utan hysa den uppfattningen, att ett ersättningsförfarande grundat på omsättningen i förevarande fall skulle leda till alldeles särskilt otillfredsställande resultat. Revisorn Hagströms undersökning visar nämligen, att avkastningen varit mycket olika hos olika företag, även sådana med ungefär samma omsättning. En ersättning i proportion till omsättningen skulle då innebära en premiering av de svagaste företagen och de företag, som drivit upp sin omsättning på bekostnad av bruttovinsten. Anmärkas må, att bruttovinsten på vissa cigarrettmärken med stor omsättning endast är omkring 3 procent, medan den genomsnittliga bruttovinsten är omkring 7 procent. Verkställda beräkningar ha visat, att de av grossistföreningen ifrågasatta, på omsättningen grundade ersättningsreglerna skulle leda till så absurda resultat, som att de olika företagens ersättning skulle variera mellan 6 och 120 gånger medelvinsten utöver kapitalränta, därvid t. ex. ett företag, beträffande vilket Hagström med hänsyn till den obetydliga vinsten ifrågasatt, huruvida något goodwillvärde överhuvudtaget kunde anses föreligga, skulle erhålla proportionsvis tio gånger så stor ersättning som det ekonomiskt ojämförligt bärkraftigaste företaget inom branschen. Vissa firmor, som icke visa någon som helst företagarvinst, skulle enligt grossistföreningens förslag få ersättningar från 57 000 upp till 200 000 kronor, förutom livränta efter behovsprincipen till innehavaren. Grossistföreningen har gentemot tanken att lägga nettoavkastningen till grund för ersättningens beräknande uttalat, att staten enligt föreningens mening, i stället för att utgå från företagens nettovinst, borde kompensera importörerna för den till följd av skattetrycket otillfredsställande förtjänsten å verksamheten. Vi lämna tillsvidare åsido i vad mån detta krav kan anses äga något berättigande, men vilja i detta sammanhang fastslå, att ett på nettoavkaslningen grundat ersättningsförfarande ingalunda utesluter ett beaktande av föreningens sist berörda synpunkt, medan däremot utbetalande av ersättningar i förhållande till omsättningen skulle innebära en kompensation i berörda hänseende efter mycket irrationella grunder och leda till uppenbara orättvisor de olika företagen emellan. Det anförda torde tillfyllest ådagalägga, att i förevarande fall ett på omsättningen grundat ersättningsförfarande knappast kan anses stå till buds ens såsom en nödfallsutväg. Frågan blir då, om en beräkning av ersättningarna på grundval av nettoavkastningen är att anse som en oframkomlig väg. Grossistföreningen h a r härutinnan uttalat, att en säker beräkning av nettoavkastningen »knappast» kunde åstadkommas. Engrosimporthandeln med

148 tobak vore nämligen, utom beträffande några enstaka firmor, kombinerad antingen med engroshandel med korta varor eller med detaljhandel med tobak. Såsom redan vid förarbetena till 1916 års ersättningsregler i fråga om tobaksgrosshandeln framhållits och sedermera jämväl av tobaksimporlhandelssakkunniga understrukits, vore det därför icke praktiskt möjligt att nå fram till någon »fullt säker» beräkning av vad som av eventuell vinst vore att hänföra till det ena eller andra slaget av rörelse. Häremot kan anföras, att de grossister, som erhöllo ersättning å r 1916, tydligen haft en avsevärt mera blandad verksamhet än de nuvarande importgrossisterna. Fråga var då om en grossistverksamhet omfattande handel med svenska tobaksfabrikat, av grossisten själv importerade och av annan importerade tobaksvaror samt dessutom i regel grosshandel med åtskilliga andra varor. De flesta av dem, som då idkade grosshandel med tobaksvaror, voro s. k. kolonialvarugrossister. Det är belysande för den starkt växlande relationen i dessa företag mellan omsättningen av sådana varor, som berättigade till ersättning — svenska samt av annan importerade tobaksvaror — och hela omsättningen, att man fann nödvändigt uppdela företagen i fyra olika kategorier, nämligen sådana, för vilka mindre än 25 procent av omsättningen utgjordes av nämnda slags tobaksvaror (vilka företag icke fingo någon ersättning) samt företag, vilkas medelomsättning i gross av svenska samt av annan importerade tobaksvaror utgjorde 25—50, 50—75 eller över 75 procent av hela varuförsäljningen. Att man i en blandad rörelse av sådan art fann det möta oöverstigliga svårigheter att beräkna företagarvinsten å den del av rörelsen, som skulle inlösas, är icke ägnat att väcka förvåning. I nu förevarande fall ligger frågan väsentligt enklare till. Vad först angår de fall, då engrosimportrörelsen är förenad med detaljhandel, erinra vi om revisorn Hagströms (ovan s. 132 återgivna) uttalande, att i de fall, då grosshandeln bedrivits i samband med detaljhandel, »kostnaderna fördelats mellan dessa båda rörelsegrenar, därest så ej skett redan i räkenskaperna». Såsom uttalandet giver vid handen och även i annat sammanhang förut framgått ha hos vissa företag uppdelningen ifråga verkställts redan i företagens bokföring. Hagström har vid förfrågan förklarat, att icke heller i övriga fall uppdelningen mött några större hinder. Under sådana förhållanden anse vi oss kunna utgå från, att ett utbrytande av detaljhandeln icke komme att möta några oövervinneliga svårigheter, utan att ersättningskommissionen — med litet god vilja även från de ersättningsberättigades sida — i detta avseende borde kunna nå fram till ett för båda parter antagbart resultat. De felkällor, som skulle kunna föreligga, vore i varje fall mycket oväsentliga i jämförelse med vad som skulle bliva fallet vid ett ersättningsförfarande grundat på företagens omsättning. Det återstår då att undersöka, huruvida den omständigheten, att flera firmor bedriva engrosförsäljning av såväl tobak som kortvaror, innefattar något avgörande hinder för ett inlösningsförfarande grundat på nettoavkastningen. Av de firmor, som revisorn Hagström undersökt, bedriva tio grosshandel

149 med kortvaror. Beträffande sex av dem utgör kortvaruförsäljningen en mycket obetydlig del av rörelsen, för år 1938 uppgående till mellan 0 4 och 67 procent. I dessa sex fall behöver en uppdelning mellan tobak och övriga varor överhuvudtaget icke ifrågasättas, utan inlösningen bör avse hela rörelsen. I ett annat fall utgör kortvaruförsäljningen visserligen en mera betydande andel av rörelsen, men har likväl icke uppgått till sådant belopp, att en fortsatt grosshandelsrörelse med enbart kortvaror gärna är tänkbar. Icke heller i detla fall föreligger något skäl för en uppdelning. De återstående tre fallen synas icke böra föranleda en olämplig beräkningsgrund i samtliga fall. I stället bör den omständigheten, att hela omsättningen lägges till grund för goodwillberäkningen, få inverka modifierande på ersättningsbeloppet. Såsom av det följande kominer att framgå, inrymmer vårt förslag möjlighet för ersättningskommissionen att beakta dylika förhållanden. Emellertid bör betydelsen av nu berörda omständighet icke överdrivas. Det bör nämligen beaktas, att en fortsättning av kortvarurörelsen, såsom Hagström påpekat, förutsätter en fullständig ned- och omorganisation av företaget, varjämte förutsättningarna för försäljningsarbetet, då detta berövats stödet av den nu i samtliga fall fullkomligt dominerande tobaksförsäljningen, sannolikt bleve ogynnsammare eller i varje fall väsentligt förändrade. Även grossistföreningen har i sitt yttrande över tobaksimporthandelssakkunnigas utredning vitsordat, att handeln med kortvaror haft stora fördelar av att vederbörande handlande haft tillgång till av honom själv importerade tobaksvaror. Med hänsyn till det nu sagda synes man med visst fog kunna beteckna en fortsatt kortvaruförsäljning efter importens monopolisering som en helt ny rörelse. Det bör slutligen understrykas, att om de i det föregående avsedda tre firmorna besluta att efter en omorganisation av företagen fortsätta engrosförsäljning av kortvaror, någon inlösning av dessa firmors kortvarulager uppenbarligen icke skulle ifrågakomma. Icke heller den omständigheten, att, hos företag med blandad kortvaruoch tobaksimportrörelse, nettovinsten ej kan exakt fördelas på de olika rörelsegrenarna, finna vi sålunda — vare sig med hänsyn till statsverkets intressen eller med hänsyn till kravet på rättvisa vid ersättningsförfarandet de olika företagen emellan — böra föranleda att tanken på en inlösen, grundad på företagens nettoavkastning, avvisas. Hinder synes sålunda icke vara för handen att lägga importgrossisternas nettovinst till grund för beräkningen av företagens affärsvärde. Då en sådan metod principiellt är att anse som riktigast och då ett inlösningsförfarande på grundval av omsättningens storlek förut visats i detta fall leda till uppenbart orimliga konsekvenser, synes tvekan icke behöva råda därom, att det förra tillvägagångssättet bör väljas. Fråga uppstår härnäst, vilka årsresultat, som böra läggas till grund för beräkningen av nettoavkastningen utöver kapitalränta. Revisorn Hagströms

150 beräkningar ha grundats på resultaten för åren 1935—38. Vi finna även resultatet för år 1939 numera böra medtagas vid beräkningarna. Däremot synes resultatet för år 1940 uppenbarligen icke böra beaktas, enär krigsförhållandena starkt påverkat importrörelsen under detta år. Vidare finna vi anledning förorda, att beräkningarna icke sträckas längre tillbaka i tiden än till år 1935. Vi ha till en början uppmärksammat, att Hagström funnit de av tobaksimporthandelssakkunniga framlagda siffrorna för 1934 och tidigare år i åtskilliga fall så ojämna, att de icke synts tillräckligt tillförlitliga såsom underlag för en beräkning av eventuellt affärsvärde. Ersättningskommissionens arbete synes sålunda bliva väsentligt förenklat och utsikterna att nå ett rättvisande resultat större, om beräkningarna begränsas på sätt här föreslagits. Uppenbarligen skulle det nu föreslagna tillvägagångssättet innebära ett visst beaktande av grossistföreningens yrkande om kompensation till importörerna för deras genom skattetrycket minskade inkomster. Såsom järnvägskommittén uttalat, måste det i allmänhet anses riktigast, att vid en beräkning av förevarande slag bygga på så lång tidrymd, att verkningar av konjunkturväxlingarna elimineras. I förevarande fall skulle detta resonemang närmast föranleda en medeltalsberäkning på grundval av resultatet under de senaste tio åren, som omfatta perioder av både lågkonjunktur och högkonjunktur. Emellertid har tobaksimporten under påverkan av framför allt tre faktorer, nämligen skattetrycket, lågkonjunkturen och den inbördes konkurrensen under första hälften av 1930-talet varit nedpressad långt under det förut omtalade »jämviktsläget» för importen i förhållande till den inhemska tillverkningen. När nu importen av olika anledningar under senare hälften av 1930-talet åter lyckats arbeta sig upp till en bättre ställning, synas statsmakterna billigtvis böra tillgodoräkna importfirmorna denna omständighet vid en nu genomförd monopolisering av deras näring, så mycket mer som omsättningsökningen delvis vunnits på bekostnad av nettovinsten. Trots en såtillvida för importörerna gynnsam utgångspunkt kommer — såsom Hagströms undersökning visat — beräkningen av importfirmornas affärsvärde stundom att leda till negativt resultat. I flera fall kan något affärsvärde icke anses föreligga, enär det i rörelsen investerade kapitalet icke lämnat någon avkastning utöver normal ränta. Att i dessa fall underkänna varje krav på ersättning av statsverket, finna vi icke billigtvis kunna ifrågakomma. Såsom Hagström framhållit, ha firmainnehavarna ifråga uppnått tämligen hög ålder. Om importverksamheten monopoliseras, synes billigheten kräva att ekonomiskt stöd lämnas dessa personer. Slutsatsen blir enligt vårt förmenande, att samtliga innehavare av engrosimportfirmor, vilka personligen leda rörelsen, böra erhålla livräntor till skäliga belopp och att dessutom goodwillersättning bör tillerkännas de företag, som i medeltal för åren 1935—39 visat vinst utöver kapitalränta. Om i enlighet härmed viss ersättning skulle utbetalas även till innehavare av firmor, som icke äga något affärsvärde, skulle detta tydligen också innebära ett visst tillmötesgående av grossistföreningens yrkande om kompensation

151 för utebliven vinst. Att i vidare mån tillgodose detta yrkande finna vi däremot icke kunna ifrågakomma. Vi vilja i detta sammanhang erinra om uttalandet i 1911 års betänkande, att vid mindre ingripande lagstiftningsåtgärder, som blott försvårat eller inskränkt utövningen av en näring, i regel icke ens satts i fråga, att staten skulle ersätta näringsidkarna deras minskade inkomster. Såsom tidigare understrukits, uttalades också i 1914 års proposition avsikten att giva tillverkningsmonopolet ett effektivt skydd. Att detta — i strid mot vad samtidigt anfördes — skulle hava skett på ett sätt som gjort importrätten »illusorisk», kan i varje fall icke med fog göras gällande vad angår åren 1935 —39, varunder t. o. m. nya importföretag tillkommit, vilka kunnat arbeta med tillfredsställande resultat, samt verksamheten överhuvudtaget gestaltat sig relativt gynnsamt för importörerna. Denna femårsperiod skulle ju också enligt vårt förslag tagas till utgångspunkt för beräkningarna. Godkännes det sålunda framlagda förslaget, saknas enligt vår uppfattning varje anledning för statsmakterna att medgiva generösare ersättning för firmornas goodwillvärde än efter rent affärsmässiga grunder. Revisorn Hagströms beräkningar torde kunna anses giva uttryck för ett sådant bedömande. Enligt Hagströms uppfattning borde firmornas af färs värde beräknas till högst fyra gånger företagarvinsten, d. v. s. den del av medelvinsten under de senaste åren, som överstiger 5 procent ränta å kapitalet. Hagström anmärker, att en goodwillersättning av fyra gånger företagarvinsten i allmänhet måste anses vara en god ersättning. Erinras må, att den i 1916 års proposition föreslagna ersättningen till s. k. specialgrossister (grossister, vilkas engrosförsäljning av tobaksvaror i medeltal uppgått till minst 75 procent av hela försäljningen) ansågs motsvara just fyra gånger den beräknade medelvinsten. Riksdagen beslöt t. o. m. en mindre nedsättning av det från denna utgångspunkt beräknade ersättningsbeloppet. Med hänsyn härtill förorda vi att maximiersättningen för affärsvärdet hos engrosimportfirmorna ifråga bestämmes till fyra gånger den genomsnittliga företagarvinsten under åren 1935—39. Vad härefter angår spörsmålet om graderingen av importfirmornas affärsvärde, eller med andra ord frågan efter vilka grunder ersättningen bör fastställas till maximibeloppet eller till lägre belopp än fyra gånger företagarvinsten, möter ett av de spörsmål, beträffande vilka vi finna nödvändigt att ersättningskommissionen gives jämförelsevis fria händer. Vi vilja emellertid här undersöka, vilka omständigheter, som därvidlag böra tillmätas avgörande betydelse. Vad då först angår frågan om importfirmornas ålder, tillmättes denna faktor icke någon betydelse vid 1916 års inlösningsförfarande. En grossistaffär ansågs i allmänhet icke äga ett för innehavaren i nämnvärd mån ökat värde allenast på grund därav, att den bestått en längre följd av år. Grossistföreningen har kritiserat denna ståndpunkt och förmenar, att ett grossistföretag, som existerat under en längre tidrymd, oberoende av ägarens person kan h a ett särskilt goodwillvärde genom den fasta kundkrets, som upparbetats, och de specialmärken, varöver företaget förfogar. Föreningen har vidare hänvisat till att

152 kaffemonopolutredningen ansett företagens livslängd böra utöva inflytande vid bestämmande av ersättningen vid inrättande av ett kaffemonopol. Vad den senare invändningen angår må framhållas, att en viktig gren av kaffehanteringen, nämligen röstningen, är industriellt betonad. 1 kaffemonopolutredningen anställdes också i denna del direkta jämförelser med tobaksfabrikationen. Vad grossistföreningen i övrigt anfört, finna vi heller icke övertygande. All erfarenhet visar, att tobaksbranschen är speciellt känslig för omkastningar i smakriktningen. Den omständigheten, att en grossist förfogar över vissa specialmärken, utgör därför ingalunda någon garanti för rörelsens fortsatta bedrivande med gynnsamt resultat. Erfarenheterna från de senaste åren äro särskilt väl ägnade att belysa, att ett grossistföretags affärsvärde icke är beroende av dess ålder. När virginiacigarretter av amerikansk typ alltmera började efterfrågas av konsumenterna, ansåg sig som bekant monopolbolaget av olika skäl — om vilkas riktighet här icke skall fällas något omdöme — böra söka motarbeta denna smakriktning. Detta lyckades icke, och importgrossisterna utnyttjade påpassligt det förhållandet, att bolaget icke omlade sin tillverkning efter den nya smakriktningen. Det var emellertid ingalunda de äldre firmorna förbehållet att skörda vinsterna av den nya situation, som inträtt. En firma, vars import påbörjades först år 1936 och avsåg ett enda märke — en billig virginiacigarrett — kom redan påföljande år upp i en omsättning av xl± miljon kronor och hade under år 1939 en omsättning på bortåt 09 miljon kronor. I likhet med vad som skedde vid 1916 års ersättningsförfarande anse vi krav böra uppställas på att rörelsen bedrivits viss minimitid. Vi finna i detta avseende icke anledning föreslå någon avvikelse från motsvarande stadgande — 5 § 1 mom. a) — i 1916 års ersättningsförordning. Såsom villkor för att ersättning skall tillkomma tobaksgrossist bör sålunda stadgas, att grossisten utövat verksamheten under de fyra kalenderåren närmast före importmonopolets ikraftträdande. I övrigt bör företagens ålder blott anses äga underordnad betydelse. Uppenbarligen kan ersättningskommissionen i ett individuellt fall finna företagets ålder — jämte andra omständigheter — inverka modifierande vid tillämpningen av huvudgrunderna för inlösningsförfarandet, men större betydelse synes ifrågavarande faktor icke böra tillmätas. Erfarenheten lär, såsom nyss antytts, att ett hastigt uppflammande intresse hos konsumenterna för en viss typ av tobaksvaror efter några år lika plötsligt kan utslockna. Bortsett från att monopolbolaget numera tillfört marknaden ett flertal virginiamärken och sålunda snart nog kan tänkas återvinna en god del av den marknad, importen på detta område erövrat, måste därför viss försiktighet iakttagas vid bedömandet av affärsvärdet hos en rörelse, som starkt inriktats på vissa särskilda märken av den just nu efterfrågade typen. Frågan torde kunna uttryckas så, att en inlösningsberättigad rörelses struktur bör tillmätas betydelse vid inlösningsförfarandet. Om rörelsen omfattar tobaksvaror av ett flertal olika slag, från skilda produktionsorter o. s. v. bör firman sålunda anses äga ett starkare grundat affärsvärde än om rörelsen —

153 för att nämna den motsatta ytterligheten — omfattar blott ett enda cigarrettmärke. I likhet med vad vid tidigare inlösningsförfaranden skett bör även ett förelags utvecklingstendens beaktas. Om vinsterna visa en stadig stegring år från år eller markerad tillbakagång, är detta tydligen ett förhållande som icke bör förbises vid ersättningens bestämmande. Såsom förut framhållits synes även den omständigheten, att i visst fall en mera beaktansvärd del av vinsten belöper på en kortvarurörelse, som företaget efter en omorganisation ämnar fortsätta, böra beaktas vid fastställande av ersättningen för intrång i näringsverksamhet. Att i här angivna hänseenden binda ersättningskommissionens handlande vid i detalj fixerade regler, anse vi, såsom redan framhållits, icke lämpligt om ens möjligt. Sedan maximiersättningen för affärsvärde bestämts, bör i övrigt ankomma på ersättningskommissionen att med beaktande av ovan angivna synpunkter bestämma ersättningsbeloppen i de individuella fallen. Därvid bör det åligga kommissionen att föra protokoll över behandlingen av varje särskild ersättningsfråga och däri upptaga sitt beslut samt motiveringen för detsamma. Vi ha i övrigt icke funnit anledning till särskilda erinringar rörande de i revisorn Hagströms undersökning angivna riktlinjerna för det affärsmässiga bedömandet av grossistföretagens värde. Med hänsyn till att det för grossistimporten gynnsamma resultatet för år 1939 enligt vårt förslag även skulle beaktas vid fastställandet av företagens affärsvärde, ävensom därtill, att en mindre del av grossistimporten faller på firmor, som icke omfattats av Hagströms undersökning, anse vi emellertid det belopp, som med tillämpning av i det föregående angivna principer skulle erfordras för att giva engrosimportörerna ersättning för goodwill, böra uppskattas något högre än i Hagströms undersökning. I denna angavs beloppet till högst 710 000 kronor. Vi finna anledning stanna vid siffran 800 000 kronor. Detta belopp understiger avsevärt den ersättning, som påyrkats av grossistföreningen. Även från föreningens egna utgångspunkter synas emellertid de framställda önskemålen kunna betecknas som överdrivna. Frånsett delta förhållande bygger vårt förslag — såsom det föregående resonemanget torde utvisa — på den uppfattningen, att vid inlösningsförfarandet billighetens krav huvudsakligen böra tillgodoses genom utgivandet av skäliga livräntor till de importörer, som personligen leda rörelsen, och icke genom en övervärdering av goodwillvärdet eller rent av fingerande av ett i verkligheten obefintligt affärsvärde. Till frågan om bestämmandet av livräntor till innehavarna av ifrågavarande firmor, skola vi i fortsättningen återkomma. I detta sammanhang bör slutligen ytterligare en fråga beröras. I grossistföreningens framställning har uttalats, att om det för monopolbolaget skulle befinnas önskvärt att erhålla äganderätt till inregistrerade varumärken, to-

154 baksimportör skulle vara skyldig att efter värdering överlåta sin rätt i sådant avseende å bolaget. Självfallet vore, att ett märke med större omsättning representerade ett högre värde än ett mindre gångbart märke. Föreningen avser tydligen, att särskild ersättning skulle utgå för varumärkena. Klart är, att om monopolbolaget skall förpliktas att inlösa importföretagens varulager, bolaget också måste erhålla förfoganderätt över företagens samtliga varumärken, enär bolaget eljest skulle vara förhindrat att i sin tur försälja varorna till detaljisterna. När grossistföreningen uttalar, att ett märke med större omsättning representerar ett högre värde än ett mindre gångbart märke, kunna vi icke inse om vilket värde här skulle vara fråga utöver det, som innefattas av goodwillersättningen. Vad som giver ett visst företag goodwillvärde synes just vara den omsättning, som speciella märken uppnått. Här må erinras, att 1914 års ersättningsförordning innehöll följande stadgande (4 § 3 mom.): »Ersättning för förlorad näringsverksamhet må icke åtnjutas, med mindre tobaksfabrikant inom en månad från monopolets ikraftträdande dels tillhandahåller monopolets utövare tillverkningsrecept och eljest erforderliga upplysningar, som sätta monopolets utövare i tillfälle att framställa enahanda varor, som av fabrikanten tillverkats, dels till monopolets utövare avlämnar en till vederbörande registreringsmyndighet ställd behörig anmälan, att han upphört med sin rörelse och förty begär, att de för hans rörelse använda och registrerade varumärken varda ur registret avförda, dels ock till monopolets utövare avlämnar förbindelse, varigenom han medgiver, att monopolets utövare må för sin räkning registrera de i fabrikantens rörelse inom riket använda varumärken, även om i desamma ingå fabrikantens namn eller firma eller namn på fabrikanten tillhörig fast egendom.» Vi finna det uppenbart, att ett motsvarande stadgande bör ingå i nu ifrågavarande inlösningsbestämmelser. 2.

Detaljistimportörerna.

Såsom förut nämnts, torde antalet detaljister, som bedriva egen import, uppgå till ett 50-tal. Deras sammanlagda andel av importen torde understiga 10 procent. Av detaljistimporten synes emellertid, såsom jämväl tidigare berörts, en mycket betydande del falla på högst ett tiotal större firmor 1 . För var och en av de återstående omkring 40 detaljistimportörerna torde importen sålunda vara av ytterst obetydlig omfattning och spela en jämförelsevis underordnad roll i firmans rörelse. När det gäller att tillerkänna detaljistimportörerna ersättning för intrång i näringsverksamhet, synas de firmor böra avskiljas, för vilka importen har en dylik underordnad betydelse — något som äger flera motsvarigheter i tidigare verkställda eller föreslagna inlösningsförfaranden. Vi finna billighetens krav väl tillgodosedda, om ersättningsförfarandet begränsas till de detaljistimportörer, för vilka medelnetto1

Jfr tobaksimporthandelssakkunnigas uppgift, att fem större detaljisters import, som gjorts till föremål för särskild undersökning, under åren 1931—34 tillhopa belöpt sig till i medeltnl 8*1 procent av den totala importen. Grossisternas andel av importen under samma period har uppskattats till omkring 76 procent.

155 vinsten å egna importvaror för åren 1935—39 utgör minst 10 procent av affärens hela medelnettoinkomst. De uppgifter, som lämnats av vissa detaljistimportörer, synas utvisa, att svårighet icke förelegat att fastställa, huru stor del av firmornas nettovinst som belöpt på den egna importen. I allmänhet torde nettovinsten av den egna importen utgöra lika stor del av hela nettovinsten, som omsättningen av egna importvaror utgör av hela omsättningen. Efter samma proportion torde det i rörelsen investerade kapitalet i regel böra uppdelas på den egna importen och rörelsen i övrigt. Om t. ex. en tredjedel av omsättningen belöper på den egna importen torde sålunda i allmänhet också en tredjedel av kapitalet respektive nettovinsten belöpa på den egna importen. Med hänsyn härtill synes man kunna utgå från, att hinder icke möter att lägga vinsten utöver normal ränta å det i den egna importen investerade kapitalet till grund för en ersättning till detaljistimportörerna för förlorad näringsverksamhet. Vi finna denna ersättning — i överensstämmelse med vad som föreslagits beträffande engrosimportörerna — skäligen böra fastställas till högst fyra gånger den genomsnittliga företagarvinsten å den egna importen under åren 1935—39. Någon ersättning därutöver i analogi med de för grossisterna ifrågasatta livräntorna, finna vi uppenbarligen icke böra ifrågakomma. Detaljistimportören behåller sin detaljhandel och får i fortsättningen liksom hittills möjlighet att saluföra även importvaror. Vad han förlorar är rätten att importera egna märken, och denna förlust måste anses väl kompenserad genom den nyss föreslagna ersättningen. Framhållas bör även, att i den mån importens monopolisering möjliggör en förbättring av detaljhandlarnas ställning, denna förbättring även kommer nu ifrågavarande handlande till del. Verkställda beräkningar hava givit vid handen, att en ersättning till detaljistimportörerna efter nu föreslagna grunder skulle draga en kostnad av omkring 100 000 kronor.

C.

Ersättning för m i s t a d a n s t ä l l n i n g i n o m i m p o r t h a n d e l n .

1. Ersättning till importörernas personal. Vid övervägandet av frågan, efter vilka grunder ersättning skäligen bör utgå till importörernas personal, möter en fråga, beträffande vilken väsentliga skiljaktigheter i bedömandet framträda vid en jämförelse mellan 1914 års ersättningsförordning och det senaste monopolförslaget, kaffemonopolet. De båda ståndpunkterna ha i det föregående tämligen utförligt återgivits. Av redogörelsen torde framgå, att skiljaktigheter föreligga i två viktiga hänseenden. 1914 års ersättningsförordning särskilde sålunda yrkesutbildad och icke yrkesutbildad personal, medan kaffemonopolsakkunniga — enär utsikterna

156 till vinnande av anställning inom andra grenar av näringslivet ansåges ungefärligen likartade för all den personal, ett kaffemonopol skulle göra arbetslös — avvisade en dylik uppdelning. I anslutning till den modernare, av kaffemonopolsakkunniga intagna ståndpunkten finna vi icke heller vid ett av tobaksimportens monopolisering föranlett ersättningsförfarande bärande skäl kunna andragas för en sådan uppdelning av personalen, som tidigare ansetts befogad. 1914 års förordning räknade vidare i huvudsak endast med engångsersättningar, medan kaffemonopolsakkunniga för anställda inom de högre åldrarna — under antagande av en livslång arbetslöshet — räknade med ersättning i form av livräntor samt för de yngsta årsgrupperna och för mellanåldrarna — medelst en kombination av obligatorisk engångs- respektive årsersättning och villkorliga tillägg till dessa — sökte konstruera ett ersättningssystem, som å ena sidan icke skulle motverka intresset hos ersättningstagarna att söka ny försörjning och å andra sidan, om dessa försök icke alls eller endast ofullständigt lyckades, skulle möjliggöra en efter behovet avpassad utfyllnad av de vid monopolets ikraftträdande fastställda ersättningarna. Utsikterna att vinna ny anställning för dem, som genom monopolisering av en näring bliva arbetslösa, måste, Irots de sociala anstalter som vidtagits för arbetslöshetens bekämpande, anses mindre nu än för tjugufem år sedan. Erfarenheten synes också hava visat, att engångsersättningen överhuvudtaget är en mindre lämplig ersättningsform, åtminstone vad angår personer i medelåldern. Med hänsyn till dessa omständigheter biträda vi även såtillvida kaffemonopolsakkunnigas uppfattning, att ersättningen för mistad anställning i största möjliga mån bör utgå i form av livränta. Jämväl i övrigt finna vi kaffemonopolsakkunnigas principiella utgångspunkt vid bedömandet av förevarande ersättningsfråga ur social synpunkt tillfredsställande. Vid ett närmare studium av de sakkunnigas försök att praktiskt utforma tanken ha vi emellertid icke kunnat undgå att känna tvek a n rörande metodens lämplighet. Sådant förslaget framträder i de sakkunnigas utkast till författningstext (betänkandet s. 108 ff.) ter det sig obestridligen mycket komplicerat. Framhållas bör, att den inom kaffehanteringen arbetande personalen vid tiden för kaffemonopolutredningen uppgick till bortåt 5 000 personer, av vilka de sakkunniga funno över 1 700 kunna ifrågakomma till ersättning. I nu förevarande fall är fråga om en personal på endast omkring 150 personer. Tydligen hade den förra frågan en ojämförligt större social räckvidd, varför ett mera komplicerat system då kunnat äga större berättigande. Här synes i allt fall en lösning efter väsentligt enklare linjer av såväl principiella som praktiska skäl böra eftersträvas. Vad de inom tobaksimporten anställda angår, synes vidare en särskild omständighet böra tillbörligt beaktas. Av såväl arbetsgivare som anställda inom branschen har gjorts gällande, att importnäringens svårigheter nödvändiggjort en mycket låg lönestandard för importörernas personal. Vid verkställda undersökningar ha vi ansett detta påstående vinna bekräftelse. Till stöd för detta uttalande kan exempelvis anföras, att genomsnittslönen

157 till de hos grossisterna anställda manliga kontoristerna år 1938 synes h a utgjort allenast 2U av medelinkomsten samma år för motsvarande personalgrupp hos monopolbolaget. Hos grossisterna anställda kassörskor ha uppburit föga mer än hälften (56 procent) av medelinkomsten för samma kategori av bolagets personal 1 . Vid bedömandet av dessa siffror bör märkas, att avsevärt större del av grossisternas personal än av bolagets har sin verksamhet förlagd till den högsta dyrorten (Stockholm). Vidare kan nämnas, att manlig lagerpersonal hos grossistfirmor i Stockholm år 1938 i genomsnitt uppnådde en lön av allenast 2 422 kronor".

Efter övervägande av nu berörda förhållanden ha vi funnit oss böra föreslå, att ersättningen till äldre personal gives formen av livränta och att anställda i yngre åldersklasser erhålla engångsbelopp. Den ålder, som minst skall hava uppnåtts för att livränta skall utgå, ha vi icke ansett oss kunna sätta lägre än till 50 år. Engångsersättning skulle sålunda utgå till personer med en ålder av 49 år eller därunder. Såsom villkor för erhållande av ersättning synes — såsom skedde i 1914 års ersättningsförordning — böra uppställas, att ersättningstagarens inkomst av arbete under de fyra kalenderåren närmast före monopolets ikraftträdande uteslutande eller till väsentlig del härflutit av anställning inom tobaksimporten. Med hänsyn till vad nyss anförts rörande de anställdas i allmänhet anmärkningsvärt låga lönenivå, finna vi ersättningarna böra tillmätas efter jämförelsevis generösa grunder, då risk eljest i åtskilliga fall synes föreligga att existensminimum underskrides. Vi finna anledning särskilt understryka, att några direkta jämförelser med gängse grunder för pensionering icke böra kunna anställas. Det synes oss nämligen vara en klar principiell skillnad på det fall, att en person vid fastställd avgångsålder, eller på grund av sjukdom dessförinnan, pensioneras enligt de med anställningen förbundna pensionsvillkoren eller därmed jämförliga grunder, och det fall, att staten förbjuder en förut lovlig näring och därmed på en gång berövar en hel kår dess levebröd. Vad de närmare reglerna för ersättningarnas beräknande angår, föreslå vi, att livränta bestämmes efter medeltalet av inkomsten under åren 1938 och 1939, dock att, om medelårsinkomsten överstiger 10 000 kronor, överskjutande belopp ej medräknas. Under förutsättning av minst 20 anställningsår skulle livränta utgå med sjuttiofem procent av medelårsinkomsten. För personer med mindre än 20 anställningsår skulle livränta utgå med ett i förhållande till anställningstidens längd reducerat belopp. 1

Siffrorna grunda sig på primärmaterialet till revisorn Hagströms undersökning samt på den i monopolbolagets styrelseberättelse för år 1938 offentliggjorda statistiken. Då förstnämnda material torde innefatta vissa felkällor, framläggas siffrorna icke med anspråk på full exakthet. 2 Vid beräkningen av denna siffra ha 4 lagerchefer med en genomsnittslön av 4 464 kronor undantagits.

158 Enligt bestämmelserna i 9 § 1914 års ersättningsförordning utgick engångsersättning med belopp motsvarande en medelårsinkomst för den verksamhetstid, som omfattade de fyra närmaste kalenderåren före tillverkningsmonopolets ikraftträdande. För varje tidigare helt verksamhetsår ökades ersättningen med två femtedels medelårsinkomst, dock endast i den mån varje sådant verksamhetsår motsvarades av två ersättningstagarens levnadsår utöver fyllda 21 år. Ersättning fick icke i något fall utgå med högre belopp än fem gånger medelårsinkomsten. Vi föreslå att även dessa bestämmelser tagas till förebild för bestämmande av ersättning till de hos importörerna anställda personer, som icke uppnått 50 års ålder, men att bestämmelserna nu givas en för ersättningstagarna något gynnsammare utformning. Då ersättningen till person, som uppnått 50 års ålder, föreslagits skola utgå i form av livränta, bör vidare tillses, att engångsersättningen till en 49-åring närmar sig kapitaliserade värdet av livräntan till en 50-åring. Från dessa utgångspunkter föreslå vi sådan avvikelse från nyss återgivna bestämmelser i 1914 års förordning, att ersättningen för varje verksamhetsår utöver fyra ökas med tre femtedels medelårsinkomst samt att stadgandet om maximering av ersättningen till fem gånger medelårsinkomsten uteslutes. Den högsta ersättningen — till en 49-åring som varit anställd inom branschen sedan 21 års ålder — skulle då bli 9'4 gånger medelårsinkomsten. Kapitaliserade värdet av livräntan enligt ovan angivna regler till en 50åring utgör enligt tabell III vid förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt 9 6 gånger medelårsinkomsten under förutsättning att livräntan utgår vid slutet av varje kvartal. Värdet stiger något om livräntan förutsattes utgå månadsvis, vilket vi finna lämpligast. De föreslagna reglerna synas sålunda tillfredsställa kravet på kontinuitet mellan ersättningen till den yngste livräntetagaren och den maximala engångsersättningen. I analogi med vad som föreslagits för livräntetagare bör i fall, då medelårsinkomsten överstiger 10 000 kronor, överskjutande belopp icke medräknas. Det torde kunna förefalla överraskande, att vi funnit oss kunna föreslå, att stadgandet om maximering av engångsersättningarna skulle helt slopas. En närmare undersökning visar emellertid, att de praktiska konsekvenserna av denna åtgärd bliva tämligen obetydliga. Ingen enda ersättningstagare torde komma att uppfylla samtliga villkor för erhållande av maximiersättningen och icke mer än ett fåtal anställda komma upp till ersättningar överstigande 8 eller ens 7 gånger medelårsinkomsten. I genomsnitt torde engångsersättningarna komma att motsvara omkring 44 gånger medelårsinkomsten och sålunda icke oväsentligt understiga i 1914 års ersättningsförordning stadgat maximum. Emellertid vilja vi såsom ett alternativt förslag framkasta, att lägsta åldern för erhållande av livränta sänkes till 45 år och att engångsersättningarna maximeras till exempelvis 6 gånger medelårsinkomsten. En dylik ändring skulle ur kostnadssynpunkt få obetydliga konsekvenser. Att en maximering av engångsersättningarna skulle spela en mycket underordnad roll

159 framgår av det förut sagda. Sänkningen av åldersgränsen skulle allenast medföra, att ytterligare ett 10-tal anställda erhölle livränta samt att kapitaliserade värdet av livräntan till den yngste livräntetagaren bleve höjt från 96 till 10 4 gånger medelårsinkomsten. Ur teoretisk synpunkt skulle emellertid ett sådant ersättningssystem drabbas av den anmärkningen, att ett språng i ersättningsskalan skulle uppstå mellan personer i 44 respektive 45 års ålder, varjämte det principiellt sett torde vara ägnat att väcka starka betänkligheter, att livränta skulle beviljas personer under 50 år. I detta sammanhang torde även böra framhållas, att vi — här som på andra punkter — funnit oss böra bedöma det föreliggande spörsmålet så som det framstår under normala förhållanden. Därest frågan om ett inlösningsförfarande nu icke vunnit aktualitet på grund av denna utredning, vilken ju igångsatts före stormaktskrigets utbrott, hade importörerna måhända till följd av importsvårigheterna sett sig nödsakade att efterhand avskeda åtminstone större delen av sin personal, liksom deras egna utsikter till inkomst av rörelsen undan för undan minskats. Huruvida och i vad mån dessa omständigheter böra beaktas vid inlösningsförfarandet är en fråga, till vilken vi icke ansett oss böra taga ställning.

Verkställda beräkningar av kostnaden för ett crsättningsförfarande enligt ovan angivna grunder ha givit följande resultat 1 : Engångsersättningar till personal under 50 år kronor 1 500 000 Livräntor till personal, som uppnått minst 50 år, årligen tills 2 vidare 120 000 kronor; kapitalvärde omkring » 1 350 000 Dessa beräkningar påverkas av vissa felkällor, vilka övervägande torde verka i höjande riktning. Sålunda synes det tveksamt, huruvida alla de personer, som tobaksgrossisterna angivit såsom tillhörande deras i importrörelsen sysselsatta personal, verkligen äro berättigade till ersättning. Denna tvekan synes särskilt befogad med avseende å vissa av de högst avlönade personerna. Förutsättningen för erhållande av ersättning måste självfallet vara, att vederbörande mister sin anställning på grund av tobaksimportens monopolisering. I vissa fall, då importverksamheten är förenad med detaljhandel, synes det emellertid kunna antagas, att personer i mera ledande ställning komma att kvarstå såsom ledare för detaljhandeln. I ett sådant fall brister tydligen förutsättningen för utbetalande av ersättning, då anställningen icke förloras på grund av importens bortfallande. En annan felkälla är, att för vissa handelsresande i lämnade uppgifter synes ha angivits bruttolönen i fall, då vederbörande ha att själva bestrida 1

Ålder och anställningstid ha beräknats per den 31 december 1940. - Kapitalvärdet har beräknats med ledning av tabell III vid förordningen om statlig inkomstoch förmögenhetsskatt.

160 sina resekostnader. I dylika fall skall uppenbarligen medelårsinkomsten beräknas på grundval av nettolönen. Framhållas bör vidare, att angivna kostnad skulle uppkomma endast under förutsättning att monopolbolaget icke ansåge sig kunna övertaga någon del av de nuvarande importörernas personal. Om och i vad mån ett sådant övertagande kan tänkas ske, undandrager sig vårt bedömande, men vi förutsätta, att besked härom kan vinnas under remissbehandlingen av ärendet. Då emellertid på grund av krisförhållandena vissa svårigheter synas ha uppkommit för monopolbolaget att sysselsätta sin nuvarande personal, torde icke alltför stora förhoppningar böra knytas till möjligheterna av en dylik överflyttning. Anmärkas må, att vi (ivervägt huruvida en reducerad ersättning borde ifrågakomma till personer, vilka äro anställda hos företag med blandad import- och detalj handels verksamhet och som till följd av importens bortfallande finge kvarstanna mot reducerad lön. Då här skulle uppstå svåra bevisfrågor rörande sambandet mellan en lönereducering och importens monopolisering kunna vi emellertid icke förorda en sådan bestämmelse. Det enkla och konsekventa förfarandet, att den som mister sin anställning får full ersättning efter fastställda regler och att den som får kvarstanna ställes utanför ersättningsförfarandet, synes ovillkorligen leda till det praktiskt mest tillfredsställande resultatet. Företagsledarna torde då komma att behålla den personal, de kunna giva full sysselsättning och full lön i sin detaljhandel, medan staten drager försorg om de övriga. 2. Personlig ersättning till vissa importörer. Revisorn Hagströms undersökning har visat, att inom 11 av de firmor, undersökningen omfattat, företagens ägare äro verksamma såsom affärsledare. Dessa personer äro alla över femtio år gamla. Redan i det föregående ha vi angivit såsom vår ståndpunkt, att ersättning bör utgå till dessa personer även i form av livräntor. Hagström har med utgångspunkt från de av kaffemonopolsakkunniga föreslagna ersättningsreglerna för personer över 50 år beräknat sammanlagda årliga ersättningsbeloppet till ifrågavarande 11 personer till 47 000 kronor. Därvid har såsom inkomst tagits beräknad ledarlön. Vi finna billigheten kräva, att gynnsammare grunder än de nu angivna tillämpas vid ersättningens fastställande Till grund för bestämmande av livränta till ifrågavarande personer torde — såsom även Hagström utgått från — böra läggas den ledarlön, som inom affärslivet normalt kan beräknas i ett företag av samma storleksordning som det, varom är fråga, dock högst 10 000 kronor. Livräntan synes skäligen böra fastställas till samma procentuella andel av den beräknade ledarelönen som beträffande livräntorna till personal, eller till 75 procent av lönen. Vid en tillämpning av dessa grunder torde sammanlagda årliga ersättningsbeloppet kunna beräknas tills vidare komina att uppgå till omkring

161 65 000 kronor och ungefärliga kapitalvärdet av de årliga beloppen till omkring 670 000 kronor1. Anmärkas må, att förmånen av dylika livräntor ur de ersättningsberättigades synpunkt kan anses representera ett större värde, än här angivna kapitaliserade belopp angiver. Skulle nämligen de ersättningsberättigade själva förvärva motsvarande livräntor i en enskild försäkringsanstalt, tillkomme utgiften för anstaltens omkostnader och vinst, varför sammanlagda kostnaden för livräntor efter här föreslagna grunder skulle icke oväsentligt överstiga nyss angivna belopp, 670 000 kronor. Mot det föreslagna inlösningssystemet skulle den invändningen kunna göras, att importföretag, inom vilket ägaren icke är personligen verksam, skulle missgynnas i förhållande till övriga. Då det emellertid här gäller att ur billighetssynpunkt gottgöra dem, som äro verksamma inom tobaksimporten, kunna vi icke finna fog för en sådan invändning. Delägarna inom ett företag, lett av särskilt anställd affärsledare, återfå i rörelsen nedlagt kapital samt erhålla gottgörelse för det goodwill värde, företaget må äga, varjämte den anställde affärsledaren erhåller ersättning enligt de för importhandelns personal stadgade reglerna. I fall, då ägaren personligen bedriver importverksamheten, får han själv uppbära alla tre slagen av ersättning. 3.

Tobaksagenternas

ersättningsfråga.

Vid tobaksmonopolets införande ifrågakommo utövarna av agent- eller kommissionsverksamhet inom yrket icke till ersättning. Kaffemonopolsakkunniga hava uttalat 2 , att skälet härtill antagligen varit, att dylik agentverksamhet allenast ägde ringa omfattning och i regel utgjorde en mindre del av annan rörelse. Vid det inlösningsförfarande, som ägde samband med spritmonopolets tillkomst, intogs i detta hänseende en annan ståndpunkt. Inom vin- och sprithanteringen har agentsystemet en vidsträckt utbredning, och agenturer för utländska hus på detta område var — och är alltjämt — den enda eller huvudsakliga förvärvskällan för ett relativt stort antal personer och firmor. A.-B. Vin- & spritcentralen, spritmonopolets utövare, utgick från att de utländska leverantörerna, trots inköpens samlande på en hand, alltjämt skulle befinnas ha ett betydande intresse av att vara direkt representerade i Sverige genom egna ombud, vilka kunde upprätthålla förbindelserna med sina huvudmän och på olika sätt medverka till att deras varor bragtes till största möjliga försäljning hos de svenska konsumenterna. Å andra sidan förutsågs, att stora svårigheter skulle uppstå för fördelningen mellan agenterna av order på sådana varor, vilka importerades på fat, och där således mo1

Kapitalvärdet har beräknats med ledning av tabell III vid förordningen om statlig inkomstoch förmögenhetsskatt samt med utgångspunkt från förhållandena den 31 december 1940. - Jfr beträffande framställningen under denna punkt kaffemonopolsakkunnigas betänkande s. 43 ft. 11—408950.

162 nopolets kvalitetsbedömning, icke konsumenternas efterfrågan, måste fälla utslaget rörande inköpens storlek. Av sådan anledning utgavs efter hand viss ersättning till alla agentfirmor, vilkas fatförsäljning var av någon betydelse, men ett flertal av dessa firmor behöllos vid liv såsom dotterföretag till Spritcentralen och med de dittillsvarande innehavarna såsom avlönade chefer. I stort sett äga dessa företag fortfarande bestånd såsom agenter för såväl fatvaror som buteljimporterade viner och spritdrycker. All annan försäljning av fatvara sker direkt från leverantören medan inköp av buteljimporterade varor i mycket stor utsträckning förmedlas, utom av Spritcentralens nyssnämnda dotterföretag, av fristående agenter och agentfirmor. Kaffemonopolsakkunniga framhöllo, att praktiskt taget all försäljning av råkaffe till Sverige förmedlades av agenter, medan ett kaffemonopols inköp näppeligen syntes kräva förmedling av i landet verksamma agenter för de utländska exportörerna. Kaffeagenterna kunde därför icke uteslutas, när det gällde att taga ställning till kaffemonopolets ersättningsproblem. Gottgörelse föreslogs till agenterna enligt samma grunder som till den inom kaffehanteringen anställda personalen. För närvarande äro tio firmor — sammanslutna i Svenska tobaksagenters förening — verksamma inom landet för avsättningen av utländska tobaksfabrikanters varor. Av firmainnehavarna är en 45 år gammal och alla de övriga över 50 år. Det synes vara svårt att förutsäga, om de utländska tobaksfabrikanterna efter genomförande av ett importmonopol fortfarande skulle anse sig äga intresse av att vara direkt representerade i Sverige genom egna ombud. Med hänsyn till erfarenheterna från tillverkningsmonopolets införande, då man utgick från att grosshandeln med inhemska tobaksvaror skulle kunna fortfara, men redan efter något år nödgades revidera denna uppfattning och på nytt taga upp ersättningsfrågan, finna vi anledning till försiktighet vid bedömandet av tobaksagenternas möjligheter att fortsätta sin verksamhet. Beaktas bör vidare, att även om en fortsatt verksamhet icke kan anses i princip utesluten, en rationalisering av importen i form av nedbringande av antalet saluförda märken kan komma att drabba vissa av dessa agenters rörelse. Under sådana förhållanden finna vi billigheten kräva, att agenterna icke ställas utanför ersättningsförfarandet. Det första villkoret för att en agent skall kunna ifrågakomma till ersättning bör emellertid vara, att han förbinder sig att vid importmonopolets ikraftträdande upphöra med sin verksamhet som tobaksagent och heller icke därefter påbörja ny sådan verksamhet. Vidare bör ersättningssökandens inkomst av tobaksagenturen i medeltal för åren 1935—39 ha utgjort minst 10 procent av hans sammanlagda arbetsinkomst samt verksamheten såsom tobaksagent hava bedrivits minst 4 år. Föreligga dessa förutsättningar synes agenten skäligen böra tillerkännas livränta med högst 75 procent av medelårsinkomsten å tobaksagenturen under åren 1935—39. Maximiersättningen skulle utgå till person, som varit verksam såsom tobaksagent i minst 20 år. För agenter med kortare verk-

163 samhetstid skulle livräntans belopp reduceras i förhållande till verksamhetstidens längd. Enligt dessa regler torde 6 tobaksagenter ifrågakomma till erhållande av livräntor. Verkställda beräkningar utvisa att årliga kostnaden för dessa livräntor tills vidare skulle uppgå till sammanlagt omkring 9 000 kronor. Kapitaliserade värdet av livräntorna torde kunna uppskattas till omkring 85 000 kronor. D.

Sammanfattning.

Sammanfattas kostnaden för statsverket av ett ersättningsförfarande enligt de i det föregående angivna grunderna erhålles följande uppställning: 1. Ersättning för goodwill: a) till grossister kronor 800 000 b) till detaljistimportörer » 100 000 2. Årsersättning till vissa firmainnehavare, årligen tills vidare 65 000 kronor; kapitalvärde » 670 000 3. Engångsersättning till anställda » i 500 000 1. Årsersättning till anställda, årligen tills vidare 120 000 kronor; kapitalvärde » 1350 000 5. Årsersättning till agenter, årligen tills vidare 9 000 kronor; kapitalvärde > 85 000 Summa kronor 4 505 000 Det omedelbara kapitalbehovet — innefattande engångsersättningar och livräntor för ett år — skulle då uppgå till omkring 2'6 miljoner kronor. Såsom tidigare framhållits sjunker denna siffra, om monopolbolaget kan övertaga viss del av importörernas personal. Härtill kommer utlägget för inlösen av varulager och inventarier, högst 500 000 kronor. Det synes ingalunda uteslutet, att sistnämnda belopp kommer att visa sig vara för högt uppskattat. Efter det första året skulle livräntor tillsvidare utbetalas med omkring 194 000 kronor om året.

Därest giltiga skäl ej skulle anses föreligga för en beräkning av livränta till så hög andel av medelårsinkomsten (respektive den beräknade lönen) som 75 procent, utan billighetens krav anses tillgodosedda med exempelvis (50 procent som beräkningsgrund, skulle kapitaliserade värdet av livräntan till en 50-åring komma att uppgå till 77 gånger medelårsinkomsten (respektive den beräknade lönen). Man skulle då kunna tänka sig en maximering av engångsersättningarna till 7 gånger medelårsinkomsten, ehuru en sådan begränsning — såsom förut framhållits — allenast skulle få jämförelsevis obetydliga konsekvenser ur statsverkets synpunkt. Med nu angivna beräkningsgrunder skulle uppställningen över kostnaden för ersättningsförfarandet erhålla följande utseende:

164 1. Ersättning för goodwill: a) till grossister kronor 800 000 b) till detaljistimportörer > 100 000 2. Årsersättning till vissa firmainnehavare, årligen tills vidare 52 000 kronor; kapitalvärde » 536 000 3. Engångsersättning till anställda 1 410 000 4. Årsersättning till anställda, årligen tills vidare 95 000 kronor; kapitalvärde » 1 075 000 5. Årsersättning till agenter, årligen tills vidare 7 200 kronor; kapitalvärde 68 000 Summa kronor 3 989 000 Det omedelbara kapitalbehovet skulle då sjunka med omkring 130 000 kronor, av vilket belopp 40 000 kronor belöpa på de under första året utbetalade livräntorna. Efter det första året skulle livräntor tillsvidare utbetalas med omkring 154 000 kronor om året mot 194 000 kronor enligt det för ersättningstagarna gynnsammare beräkningssätt, som vi funnit oss kunna förorda.

A N 1) R A A V1) E L N I N G E N.

Detaljhandeln med tobaksvaror. 1 kap. Historik. 1911 års betänkande. Såsom i föregående avdelning framhållits, var syftet med tobaksmonopolets införande att uppnå ett effektivare utnyttjande av tobakskonsumtionen som skattekälla. I överensstämmelse härmed var en allmän utgångspunkt för de resonemang, som framlades i 1911 års betänkande angående reglering av tobaksbeskattningen, att andra eller längre gående åtgärder icke borde tillgripas än de, som kunde anses erforderliga för vinnande av ett effektivare skatteresultat. I 1911 års betänkande anmärktes, att de i utlandet existerande tobaksmonopolen i allmänhet vore anordnade såsom fullständiga monopol, vilket innebure, att staten förbehållit sig uteslutande rätt att inom landet odla eller låta för monopolets räkning odla tobak, att importera tobak och tobaksfabrikat, att tillverka tobaksfabrikat samt att avyttra tobaksfabrikaten genom därtill antagna försäljare. Emellertid vore det tänkbart, yttrade kommitterade, och även i praktiken tillämpat, att icke hela tobakshanteringen i nyss angiven utsträckning utan endast en del därav underlades statens monopol. En form för ett sådant partiellt monopol vore det system, enligt vilket staten ensam ägde att tillverka tobaksfabrikat och importera sådana jämte för tillverkning erforderlig råvara, varemot handeln med de från monopolet inköpta tobaksfabrikaten vore fri. Den väsentligaste skiljaktigheten från ett fullständigt monopol vore alltså här, att avyttrandet av de utav monopolförvaltningen tillhandahållna tobaksfabrikaten icke skedde genom särskilt koncessionerade försäljare. Såsom framgått av föregående avdelning, funno kommitterade för våra förhållanden mest lämpat ett monopol, vilket lämnade såväl odlingen av tobak som handeln med tobaksfabrikat inom riket fria att liksom dittills utövas av var och en därtill eljest behörig, och vilket alltså för staten monopoliserade endast rätten att inom riket tillverka tobaksvaror samt att till riket importera råtobak och tobaksfabrikat. I betänkandet anfördes, såsom nyss antytts, att det för kommitterade framstått såsom angeläget, att införandet av ett tobaksmonopol icke finge medföra större förändring i förutvarande förhållanden, än som erfordrades för att nå det genom reformen önskade statsfinansiella resultatet. Huruvida även handeln med tobaksvaror

166 borde föras in under statsmonopolet, hade därför synts väsentligast böra bero på, om sådant kunde anses erforderligt för tillbörlig avkastning av monopolet å den viktigare näringsgrenen, fabrikationen. I sådant hänseende hade kommitterade erhållit den uppfattningen, att sådan den svenska handeln med tobaksvaror för det dåvarande vore ordnad, densamma i stort sett erbjöde en ur berörda synpunkt lämplig organisation i och för förmedlandet av ett fabrikationsmonopols varuförsäljning. Enligt en av kommerskollegium verkställd utredning hade antalet handlande å landsbygden år 1908 uppgått till 14 468, av vilka det övervägande flertalet kunde antagas sälja tobaksvaror. Ett ingalunda obetydligt antal av städernas s. k. diversehandlande kunde ock antagas idka dylik försäljning. Utom nu nämnda kategorier av tobaksförsäljare samt restauranger m. fl. serveringsställen, där tobaksvaror tillhandahölles, funnes de egentliga tobaksaffärerna, vilkas antal år 1908 i kommerskollegii utredning, dock utan anspråk på full exakthet, uppskattats till 1 670. Såsom av dessa uppgifter framginge, vore handeln med tobaksvaror redan så spridd, att ett motsvarande antal försäljare kunde antagas bereda även monopolets varor all önskvärd spridning. Å andra sidan syntes, därest monopolet skulle utsträckas att omfatta även handeln med tobaksvaror, och därest sålunda särskilda koncessionerade försäljare skulle anställas av monopolet, antalet icke i det hela kunna beräknas bliva mindre än det dåvarande antalet tobaksförsäljare. I ett land som vårt, där folkmängdstätheten vore låg och så väsentligt understege folkmängdstätheten i monopolländerna, måste man nämligen beräkna, att antalet koncessionerade tobaksförsäljare skulle bliva relativt stort. Det låge givetvis ej mindre i monopolets än i allmänhetens intresse, att möjligheten att köpa tobaksvaror icke försvårades genom allt för långa avstånd till försäljaren. Skulle även försäljningen monopoliseras, komme därför säkerligen största delen av de dittillsvarande tobaksförsäljarna att behöva fortfarande anlitas för tobaksfabrikatens spridande bland allmänheten och skulle de alltså endast i den förändrade egenskapen av koncessionerade försäljare komma att fortsätta med den tobakshandel, de dittills bedrivit. Motsvarade sålunda den dåvarande tobakshandeln i riket, vad antalet försäljare beträffade, de fordringar, som skulle behöva ställas på monopolets försäljningsorganisation, syntes ej heller ur andra synpunkter vara nödvändigt att förvandla försäljarkåren till koncessionerade försäljare d. v. s. utsträcka monopolet till att omfatta även handeln. I alla länder, som hade fullständigt monopol, strävade man efter och hade även genomfört den anordningen att så mycket som möjligt kombinera utförsäljningen av tobaksvarorna med försäljning av andra artiklar, detta givetvis i syfte att bringa ned försäljningskostnaderna. Sålunda funne man i monopolländerna minuthandeln med tobak förenad med försäljning av andra monopoliserade artiklar, av tidningar, stämpel- och frimärken, lottsedlar o. s. v. ävensom, i vissa länder med mindre restriktiv lagstiftning beträffande alkobolhaltiga drycker än hos oss, av vin och spirituösa. Även nu berörda förutsättning för åstadkommande av billiga försäljningskostnader förelåge redan inom den svenska tobakshandeln. Den i ämnet verkställda utredningen visade nämligen, att detaljförsäljningen av tobak i Sverige i alldeles övervägande grad skedde genom försäljare, vilka för tobaksaffärens upprätthållande i större eller mindre mån vore beroende av den försäljning, de i övrigt och i kombination med tobakshandeln idkade. Med hänsyn till nu angivna förhållanden hade kommitterade funnit det vara obehövligt att, för ernående av ett statsfinansiellt tillfredsställande resultat av tobaksmonopol å tillverkningen, monopolisera även handeln med tobaksvaror. I vad mån statens inkomst av monopolet skulle kunna ökas genom att redan från början därunder indroges även handeln med tobaksvaror, syntes i betraktande av de ytterligare ersättningsbelopp, vilka därvid kunde för staten ifrågakomma att utgiva, vara ganska tvivelaktigt och i varje fall icke lätteligen kunna pä förhand utredas. Så mycket syntes emellertid vara givet, att kostnaden för monopolets införande skulle genom en sådan anordning betydligt ökas.

167 Kommitterade ansåge koncessionering för utövande av handel med tobaksvaror ej heller erfordras ur kontrollsynpunkt. Dels måste givetvis monopollagstiftningen innefatta förbud — garanterat genom sträng straffpåföljd — mot tillhandahållande av andra tobaksvaror än sädana, som inköpts från monopolet och vore försedda med dess stämpel, dels hade kommitterade tänkt sig rätten för tobaksförsäljare att erhålla rabatt å monopolets varor böra förbindas med skyldighet att låta hos monopolet inregistrera sig såsom tobaksförsäljare, genom vilken anordning monopolförvaltningen skulle erhålla bland annat tillfälle att i erforderlig grad överblicka tobakshandelns fördelning och utveckling inom rikets olika delar. Skulle framtida erfarenhet visa, att ur statsfinansernas eller kontrollens synpunkt skäl funnes att ordna handeln med tobaksvaror såsom monopoliserad näring, lade den av kommitterade föreslagna organisationen av monopolet intet hinder i vägen för i sådant hänseende erforderlig reform. Det syntes icke böra lämnas obeaktat, att den begränsning av monopolet, som sålunda ifrågasatts, skulle medföra en avsevärd besparing för staten i kostnaden för monopolets införande. Även om antalet koncessionerade tobaksförsäljare i det hela beräknades bliva lika stort som de dåvarande tobaksförsäljarna, kunde man nämligen icke tänka sig, att en övergäng till monopoliserad tobakshandel kunde försiggå utan en omreglering i sådan riktning, att antalet försäljare å somliga orter minskades, medan å andra orter antalet finge ökas. Härvid komme med säkerhet åtskilliga försäljare att fä upphöra med sin dittillsvarande tobakshandel. Vid dylikt förbud mot fortsatt idkande av näring syntes, såsom nyss nämnts, det bliva svart för staten att motsätta sig att i en eller annan form lämna viss ersättning ät dem, som finge upphöra med sitt näringsfång, och, ehuru det icke syntes vara möjligt att med någon grad av tillförlitlighet angiva det totala belopp, vartill ersättningen i sådant fall komme att uppgå, vore det likväl kommitterades uppfattning, att betydande summor bleve för ändamålet erforderliga. Till de förut anförda skälen komme sålunda ytterligare det argumentet för monopolets begränsning i angiven omfattning, att man ock därigenom skulle i avsevärd grad kunna begränsa kostnaden för monopolets införande, utan att försvaga monopolets effektivitet såsom skatteform och utan att kränka några berättigade enskilda intressen. 1914 års proposition. P r o p o s i t i o n e n till 1914 å r s s e n a r e r i k s d a g a n g å e n d e s t a t s m o n o p o l å t o b a k s t i l l v e r k n i n g e n i riket m . m . u p p t o g — s å s o m j ä m v ä l i f ö r e g å e n d e a v d e l n i n g b e r ö r t s — förslag o m i n f ö r a n d e av ett p a r t i e l l t t o b a k s m o n o p o l , a v s e e n d e allenast t i l l v e r k n i n g e n a v t o b a k s v a r o r . O d l i n g e n av t o b a k s a m t h a n d e l n m e d t o b a k s f a b r i k a t s k u l l e d ä r e m o t l ä m n a s fria. I fråga om de synpunkter, som varit avgörande för att monopolet icke ansetts böra genomföras i vidare omfattning än nu angivits, åberopade föredragande departementschefen (statsrådet Vennersten), de ovan återgivna, i 1911 års betänkande anförda skälen. Ehuru kommitterade åsyftat ett monopol, utövat av staten själv, ansåg departementschefen de av dem framhållna synpunkterna i allt väsentligt tilllämpliga jämväl för det fall, att, såsom i propositionen föreslogs, utövningen av monopolet skulle komma att anförtros åt ett bolag, däri staten inginge såsom delägare. Särskild vikt fäste departementschefen vid det av kommitterade anmärkta förhällandet, att den ifrågasatta begränsningen av monopolets omfattning skulle medföra en avsevärd besparing för staten i kostnaden för monopolets införande. I likhet med kommitterade f a n n departementschefen sålunda h a n d e l n m e d t o b a k s v a r o r a l l e n a s t b ö r a b i n d a s g e n o m s å d a n a o r d n i n g s - och k o n trollföreskrifter, s o m finge a n s e s v a r a för t i l l v e r k n i n g s m o n o p o l e t s b e h ö r i g a u t ö v n i n g o u n d g ä n g l i g e n n ö d v ä n d i g a . H ä r u t i n n a n föreslogs (20 § 2 m o m .

168 m o n o p o l f ö r o r d n i n g e n ) , att t o b a k s v a r o r icke finge försäljas till a l l m ä n h e t e n till a n n a t p r i s ä n det av m o n o p o l e t s u t ö v a r e å v a r a n u t s a t t a p r i s k u r a n t priset, och v i d a r e föreslogs (20 § 1 m o m . ) vissa föreskrifter a n g å e n d e tob a k s v a r o r n a s s a l u h å l l a n d e i k o n t r o l l s t ä m p l a d e o r i g i n a l f ö r p a c k n i n g a r m. m . I ett h ä n s e e n d e a n s å g sig d e p a r t e m e n t s c h e f e n till och m e d k u n n a b e r e d a h a n d l a n d e n a en ä n n u friare ställning ä n enligt k o m m i t t e r a d e s förslag, i det d e p a r t e m e n t s c h e f e n , i s a m b a n d m e d i n f ö r a n d e t av b e s t ä m m e l s e n o m skyldighet att försälja v a r o r n a till det å s a t t a p r i s k u r a n t p r i s e t , f a n n sig k u n n a a v s t å f r å n d e n av k o m m i t t e r a d e föreslagna b e s t ä m m e l s e n o m skyldighet för h a n d l a n d e a t t l å t a i n r e g i s t r e r a sig s o m försäljare av t o b a k s v a r o r . Det p r i s , s o m t o b a k s v a r a skulle b e t i n g a vid f ö r s ä l j n i n g till a l l m ä n h e t e n , skulle enligt p r o p o s i t i o n e n b e s t ä m m a s av m o n o p o l b o l a g e t och u t t r y c k l i g t f ö r b u d m e d d e l a s för h a n d l a n d e n a att sälja v a r o r n a till a n n a t p r i s ä n det å v a r o r n a u t s a t t a . Å de fastställda d e t a l j p r i s e n skulle å t e r f ö r s ä l j a r n a vid sina i n k ö p ä g a tillgodonjuta r a b a t t , a v s e d d att t ä c k a d e r a s f ö r s ä l j n i n g s k o s t n a d e r och b e r e d a d e m vederbörlig försäljningsvinst. Vad angår förbudet att sälja varorna till annat pris än det å varorna utsatta, framhöll departementschefen bland annat, att då statens inkomst av tobaken skulle uttagas genom en skatt, beräknad i vissa procent av det pris konsumenterna betalade, en fixering av priserna uppåt med nödvändighet betingades av beskattningsformens egen natur, i det nämligen ett överskridande av priskurantpriset skulle innebära, att staten komme att undandragas en del av den skatt, som för varan rätteligen borde utgå. Då det sålunda varit nödvändigt att meddela uttryckligt förbud mot överskridande av de bestämda priskurantpriserna, förelåge så mycket större skäl att genom stadgande av förbud jämväl mot försäljning under berörda priser göra dessa ovillkorligen bindande, som det sedan gammalt varit ett önskemål inom tobakshandlandekretsar, att genom bestämmande av minimipris kunna begränsa den osunda konkurrens, som pä ifrågavarande område gjort sig gällande. Beträffande rabatten ä priskurantprisen skulle handlandena äga att i varje särskilt fall träffa överenskommelse med monopolets utövare, därvid rabatterna kunde variera efter förhållandena, så att desamma till exempel för återförsäljare, boende å platser, där handlandenas försäljningskostnader vore särskilt stora, eller i mera avlägset belägna trakter, dit transportkostnaderna vore höga, vid behov skulle göras relativt större, för att deras försäljningsvinst, även dä de uttryckligen vore bundna att vid försäljningen hälla sig till de å varorna utsatta prisen, icke till följd av de för dem särskilt ogynnsamma förhållandena skulle behöva bliva mindre än vad eljest skulle hava varit fallet. Kommerskollegium hade yttrat, att da monopolbolaget komme att intaga en maktställning gentemot de enskilda handelsidkarna, som lätt kunde tänkas utnyttjad så, att handlandenas dittillsvarande vinstmöjligheter bleve väsentligt avkortade, borde, trots de garantier mot ett sådant maktmissbruk, som kunde tänkas ligga bl. a. i styrelsens sammansättning, vissa bestämmelser rörande kreditmöjlighet och minimirabatt inryckas i författningarna. Departementschefen uttalade emellertid den meningen, att några generella författningsbestämmelser av ifrågavarande slag svårligen kunde meddelas. Såväl kredit- som rabattförhållandena vore nämligen på olika orter och av olika anledningar så varierande, att det knappast syntes lata sig göra och i varje fall icke kunde anses lämpligt att efter enhetliga grunder ordna berörda förhållanden, utan syntes dessa lämpligast böra få fritt gestalta sig i de former, som av omständigheterna betingades. Vad särskilt beträffade fastställandet av en viss minimirabatt, syntes det kunna ifrågasättas, huruvida icke en dylik åtgärd skulle vara snarare till skada än till gagn, då nämligen därigenom lätt kunde framkallas den upp-

169 fattningen, att den sålunda fastställda rabatten vore den, som i allmänhet skulle komma att tillämpas — något som givetvis skulle vara ägnat att uppväcka oro hos sädana handlande, som dittills kommit i åtnjutande av större rabatter. Ett fullt tillfredsställande korrektiv mot möjliga missförhållanden i nu ifrågavarande hänseenden syntes emellertid ligga i det sätt, varpa enligt förslaget bolagets styrelse skulle vara sammansatt 1 . De av staten utsedda styrelseledamöterna, vilka på grund av ordförandens utslagsröst alltid kunde förskaffa sig majoritet i styrelsen, vore givetvis ansvariga för, att bolaget icke läte några dylika maktmissbruk komma sig till last utan i förhållande till de enskilda handlandena liksom ock eljest i sina göranden och låtanden förfore på ett sätt, som kunde anses stå fullt i överensstämmelse med billighetens fordringar. 1914 å r s r i k s d a g . I r i k s d a g e n s s k r i v e l s e i ä m n e t (nr 261) u t t a l a d e s , a t t r i k s d a g e n i c k e a n s e t t sig b ö r a föreslå n å g o n ä n d r i n g i de b e s t ä m m e l s e r r ö r a n d e f ö r s ä l j n i n g e n av t o b a k s v a r o r , s o m u p p t a g i t s i p r o p o s i t i o n e n . V a d a n ginge f r å g a n o m t o b a k s h a n d l a n d e n a s ställning u n d e r m o n o p o l s y s t e m e t h a d e emellertid r i k s d a g e n , i a n l e d n i n g a v v a d i vissa m o t i o n e r y r k a t s o c h u n d e r v e d e r b ö r a n d e u t s k o t t s a r b e t e f ö r e k o m m i t , a n s e t t sig b ö r a f r a m h å l l a n å g r a ö n s k e m å l i a v s e e n d e å det t i l l t ä n k t a m o n o p o l b o l a g e t s f ö r h å l l a n d e till h a n d landekåren. H ä r u t i n n a n anfördes följande: Kungl. Maj:ts förslag bygger, såsom av föredragande departementschefen framhållits, på den grundsatsen, att handeln med tobaksvaror efter monopolets införande liksom hittills skall vara en fri näring. Rabatt- och kreditförhållanden ävensom övriga frågor rörande tobaksvarornas distribuering bland konsumenterna förutsättas enligt samma förslag skola ordnas genom frivilliga överenskommelser mellan tillverkare och återförsäljare, och handeln med tobaks varor skulle alltså liksom för närvarande få fritt gestalta sig i de former, som av omständigheterna betingas. Från olika håll har emellertid framhållits, att monopolbolaget komme att gentemot de enskilda handelsidkarna intaga en sådan maktställning, att grundsatsen om handelns frihet i själva verket skulle bliva mer eller mindre illusorisk. Då det väl läte tänka sig, att denna maktställning av bolaget utnyttjades därhän, att handlandenas nuvarande vinstmöjligheter i alltför hög grad kringskures, borde, menar man, i författningarna meddelas särskilda bestämmelser av olika slag för att bereda handlandena större trygghet i ekonomiskt hänseende samt eventuellt hålla dem skadeslösa för de förluster eller den minskning i näringsverksamhet, som de till följd av monopolets införande till äventyrs kunde få vidkännas. Ehuru riksdagen för sin del är benägen att anse de i motioner och särskilda skrivelser i nu ifrågavarande avseende uttalade farhågorna icke oväsentligt överdrivna, torde likväl svårligen kunna förnekas, att handlandenas ställning i icke ringa grad kommer att påverkas av industriens monopolisering samt att det fördenskull varit önskligt, att i författningarna eller eljest särskilda garantier, starkare än de, som i Kungl. Maj:ts förslag innefattas, kunnat träffas till tryggande av handlandekärens berättigade intressen. Att, pä sätt av en enskild motionär yrkats, tillerkänna alla tobakshandlande, som vid monopolets införande vilja upphöra med sin näringsverksamhet, full ersättning härför, lärer emellertid enligt riksdagens uppfattning icke kunna ifrågakomma. Rimligare synes det då riksdagen vara att söka realisera det från andra håll uttalade önskemålet om viss minimirabatt åt handlandena vid inköp 1 Styrelseledamöterna skulle enligt förslaget utses till lika antal av Kungl. Maj:t och (de enskilda) preferensaktieägarna. Ordförande vid styrelsesammanträde skulle alltid vara en av de utav Kungl. Majft utsedda styrelseledamöterna.

170 av tobaksvaror från monopolets utövare samt om kreditförhållandenas reglering åtminstone under övergångsperioden genom lämpligt avpassade författningsbestämmelser. Riksdagen har emellertid kommit till den bestämda uppfattningen, att det av praktiska skäl svårligen låter sig göra att genom generella författningsbestämmelser av ett eller annat slag ordna vare sig kredit- eller rabattförhällandena. Dessa förhållanden äro nämligen, såsom av föredragande departementschefen påpekats, ä olika orter och av olika anledningar så varierande, att någon enhetlig normering av desamma icke utan mycket stora olägenheter skulle kunna åstadkommas. Under sådana omständigheter torde knappast återstå annat än att i enlighet med departementschefens anvisning lita till det korrektiv mot möjliga maktmissbruk från bolagets sida, som ligger i det sätt, varpa enligt förslaget bolagets styrelse skall vara sammansatt. För att stärka betydelsen av sagda korrektiv har riksdagen hos Kungl. Maj:t velat anhålla om åläggande för de av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna i bolagets styrelse att, i vad pä dem ankommer, tillse, att bolaget gentemot de enskilda handlandena i såväl det ena som det andra hänseendet förfar pä ett sätt, som kan anses stä i överensstämmelse med billighetens fordringar. Särskilt har därvid synts böra framhållas vikten av, att dels under lämplig övergångstid vid försäljning av tobaksvaror kredit av monopolbolaget beviljas återförsäljare i den omfattning, som av omständigheterna kan anses påkallad, dels ock sådana försäljningsförmåner lämnas återförsäljare, att dessa i vad pä monopolbolaget beror och med hänsyn till radande förhållanden inom tobakshandeln må äga möjlighet att förvärva skälig inkomst av densamma. Vad ovan sagts bör givetvis icke så förstås, som om monopolbolaget därigenom skulle vara förhindrat att vidtaga sådana förändringar i försäljningsförhällandena, som en rationell skötsel av bolagets rörelse må anses påkalla, utan utgör endast en erinran, att varje dylik förändring bör ske med nödig varsamhet och under behörigt iakttagande av handlandekärens berättigade intressen. F ö r e s k r i f t e r i ö v e r e n s s t ä m m e l s e m e d v a d r i k s d a g e n s å l u n d a uttalat, intogos s e d e r m e r a i i n s t r u k t i o n e n för de av K u n g l . Maj:t u t s e d d a l e d a m ö t e r n a i m o n o p o l b o l a g e t s styrelse. 1924 års riksdag. S p ö r s m å l e t o m t o b a k s h a n d l a n d e n a s s t ä l l n i n g b e r ö r d e s d ä r e f t e r icke i n å g o n p r o p o s i t i o n till r i k s d a g e n f ö r r ä n å r 1924, d å fråga u p p k o m , h u r u v i d a statens m o n o p o l r ä t t alltfort skulle u p p l å t a s åt aktiebolaget S v e n s k a t o b a k s m o n o p o l e t , och d å — s å s o m i f ö r e g å e n d e a v d e l n i n g b e r ö r t s — en för h i t h ö r a n d e frågor betydelsefull p r o p o s i t i o n (nr 192) förelades r i k s dagen. Efter att h a v a m e d d e l a t , a t t r e p r e s e n t a n t e r för t o b a k s h a n d l a r k å r e n i s k r i velse till chefen för f i n a n s d e p a r t e m e n t e t d e n 1 n o v e m b e r 1923 framställt vissa ö n s k e m å l r ö r a n d e reglering av d e t a l j h a n d e l n m e d t o b a k s v a r o r , l ä m n a d e f ö r e d r a g a n d e d e p a r t e m e n t s c h e f e n (statsrådet Beskow) i b e r ö r d a p r o p o s i t i o n en redogörelse för t o b a k s h a n d l a n d e n a s ställning u n d e r t i d e n från m o n o p o lets i n f ö r a n d e s a m t a n f ö r d e d ä r v i d till en b ö r j a n f ö l j a n d e : Omedelbart vid monopolets ikraftträdande gjordes rabattfrägan till föremål för ingående utredningar inom monopolbolaget. Därvid uppdelades detaljisterna i två grupper, tobaksspecialister och övriga handlande. Till den förra gruppen hänfördes sädana, vilkas omsättning av tobaksvaror utgjorde minst 75 procent ä affärens totala omsättning. Övriga handlande hänfördes till den andra gruppen. Den allmänna rabatten bestämdes till 16 procent. Dä tobaksspecialisternas verksamhet uteslutande eller till huvudsaklig del utgjordes av försäljning av tobaksvaror och deras kostnader sålunda i motsvarande utsträckning måste bestridas av inkomsterna från tobaksför-

171 säljningen, övervägdes till en början, huruvida tobaksspecialisterna, utöver nyssnämnda rabatt, lämpligen kunde beviljas visst hyresbidrag eller annan därmed jämförlig ersättning. Dä denna väg emellertid icke visade sig framkomlig, igångsattes en utredning rörande tobaksspecialisternas medelinkomster, varvid utröntes, att tobaksspecialisterna, genomsnittligt räknat, skäligen borde beredas en tilläggsrabatt av 8 procent, vilken tilläggsrabatt jämväl beviljades. Den var av rent personlig natur samt bunden till den lokal, vari vederbörandes affär var inrymd. Systemet med tilläggsrabatt visade sig snart medföra åtskilliga olägenheter. Först och främst yppade sig svårigheter att fastställa, vilka borde räknas till tobaksspecialister. Växlingar i omsättningen nödvändiggjorde överflyttningar frän den ena till den andra kategorien. Då monopolet till följd av förutsättningarnas bortfallande måste draga in tilläggsrabatten, uppstodo missnöje och slitningar. Slutligen visade det sig svart att öva erforderlig kontroll över att tobaksspecialisterna uppfyllde för tilläggsrabattens erhållande uppställt villkor att icke till andra handlande försälja tobaksvaror en gros. Genom överenskommelse mellan de till Sveriges tobakshandlares riksförbund hörande tobakshandlare samt monopolbolaget löstes i början av är 1918 rabattfrågan på det sätt, att bolaget till en var av tobaksspecialisterna utbetalade en summa en gäng för alla, avsedd att utgöra en avlösning av tilläggsrabatten, och en var sådan handlande undertecknade i detta sammanhang en förklaring, att han erhållit slutlig ersättning för de förmåner, han som tobaksspecialist åtnjutit. Ersättningen utgick enligt följande grunder. Tobaksspecialist, vilkens omsättning av monopolvaror under år 1917 ej översteg 15 000 kronor, erhöll 24 procent av omsättningsbeloppet, dock lägst 1 500 kronor. Till tobaksspecialist, vilkens motsvarande omsättning uppgick till mellan 15 000 och 60 000 kronor, utbetalades ersättning med viss procent av omsättningsbeloppet, successivt avtagande från 24 procent vid ett omsättningsbelopp av 15 000 kronor ned till 12 procent vid en omsättning av 60 000 kronor enligt särskilt upprättad tabell. Tobaksspecialist, vilkens omsättning översteg 60 000 kronor, erhöll 12 procent av omsättningsbeloppet. Den summa, som monopolbolaget utbetalade i avlösningar, uppgick till sammanlagt 5 363 174 kronor. Förslaget om tilläggsrabattens avlösning mot en engångsersättning utgick frän riksförbundet, som dock möjligen torde hava påverkats av en inom monopolbolaget pågående utredning rörande möjligheten att företaga en nedsättning av de utgående rabatterna, en sänkning som ansågs nödvändig med anledning av den betydande höjningen av priskurantpriset, som dä ägt rum. I samband med avlösningen av tilläggsrabatten till tobaksspecialisterna företogs en sänkning i den allmänna rabatten med 1 procent, sä att sedan den 1 februari 1918 utgått en för alla lika bestämd rabatt av 15 procent. Denna rabatt har i april 1922 sänkts till 13 procent utom beträffande cigarrer, å vilka fortfarande utgår en rabatt av 15 procent. Departementschefen meddelade härefter, att monopolbolaget i november 1921, med hänsyn till radande arbetslöshet bland landets cigarrarbetare, beslutat söka stimulera försäljningen av monopolets cigarrer i konkurrens med importerade genom att bevilja samtliga återförsäljare en s. k. omsättningspremie. Denna utgick pä inköpen av monopolcigarrer under tiden 1 december 1921—31 december 1922, därest under sagda tid inköpts cigarrer frän monopolbolaget för högre belopp än under tiden januari—oktober 1921. Omsättningspremien beräknades till 0i5 procent ä hela omsättningen för en ökning av 1 procent och ökades successivt, sä att den vid fördubblad omsättning uppgick till högst 15 procent. Av monopolbolagets dåvarande cirka 19 000 återförsäljare hade icke mindre än 4 219 vid 1922 års utgång premierabatt att utfå. Sammanlagda premiebeloppet uppgick till 1 279 367:84 kronor och utgjorde i medeltal 834 procent av monopolbolagets totala försäljning av cigarrer under år 1922.

172 I förevarande proposition anmärktes vidare, att frågan om tobakshandlarn a s r a b a t t f ö r m å n e r tidigare v a r i t f ö r e m å l för K u n g l . Maj:ts p r ö v n i n g . I skrivelse d e n 14 d e c e m b e r 1920 h a d e n ä m l i g e n Sveriges tobakshandlares riksförbund h e m s t ä l l t , att Kungl. Maj:t m å t t e p å l ä m p l i g t sätt l å t a u t r e d a , h u r u vida tobakshandlarna under dåvarande förhållanden k u n d e anses h a v a möjlighet att f ö r v ä r v a skälig i n k o m s t av sin rörelse, s a m t att, o m s å ej vore förh å l l a n d e t , Kungl. Maj:t m å t t e v i d t a g a de å t g ä r d e r , s o m k u n d e a n s e s p å k a l l a d e för a t t tillförsäkra t o b a k s h a n d l a r n a d e n n a d e r a s r ä t t . Över n ä m n d a f r a m s t ä l l n i n g h ö r d e s monopolbolaget, s o m d e n 21 j a n u a r i 1921 i n k o m m e d y t t r a n d e i ä m n e t , d ä r v i d h u v u d s a k l i g e n a n f ö r d e s följande: Frågan om rabattens skälighet kunde enligt bolagets förmenande icke, på sätt riksförbundet gjorde gällande, hava att göra med, om en särskild handlande av sin handel vunne full försörjning. Skäligheten måste bedömas med hänsyn till det arbete, det behov av kapital och den risk, som vore förenad med detaljhandeln med tobaksvaror. Att frågan om möjligheten att vinna sin inkomst på tobakshandeln icke kunde lösgöras från frågan om omsättningens storlek vore uppenbart, och riksdagen hade i sitt uttalande ej heller bortsett från denna omständighet. Före monopolets införande hade kreditförsäljningen varit en allmän företeelse, och handlandena hade av konkurrenshänsyn plägat bevilja avsevärda rabatter till konsumenterna. Efter monopolets införande hade försäljningen i övervägande grad övergått till att bliva en kontantförsäljning och alltså tämligen riskfri. De fixa utförsäljningspriserna hade medfört, att vinstmarginalen blivit fast. Behovet av rörelsekapital hade minskats, enär handlanden vore i tillfälle att när som helst fylla sitt varubehov frän närmaste tobakskontor och icke behövde hälla stora lager. Dessa omständigheter måste betinga en nedsättning av de under den fria fabrikationen praktiserade rabattsatserna. Monopolbolaget kunde icke bära något ansvar för, att antalet handlande bleve för stort och så stort, att de icke kunde uppnå tillräckligt hög omsättning för att kunna leva på en rabatt, som i och för sig vore skälig betalning för arbete och risk. Den som icke kunde vinna så stor omsättning, att han kunde leva av sin handel, finge antingen välja mellan att jämte tobak sälja andra varor eller ock övergå till annan verksamhet. Genom fastställandet av den allmänna försäljningsrabatten till 16 procent ansåge sig styrelsen hava tillfullo efterföljt de av riksdagen lämnade anvisningarna om ett förfarande i överensstämmelse med billighetens fordringar. Tillläggsrabatten av 8 procent hade motiverats av hänsyn till den bestående kåren av tobaksspecialister och riksdagens i saken gjorda särskilda uttalande och hade endast kunnat behållas såsom ett övergångssystem. Efter att h a v a r e d o g j o r t för 1918 å r s u p p g ö r e l s e m e d t o b a k s s p e c i a l i s t e r n a s l u t a d e styrelsen sitt y t t r a n d e i d e n n a del d ä r m e d , att j ä m v ä l d e n till 15 p r o cent s ä n k t a f ö r s ä l j n i n g s r a b a t t e n m å s t e anses s å s o m en fullt s k ä l i g e r s ä t t n i n g , vilket b ä s t f r a m g i n g e d ä r a v , a t t s e d a n f e b r u a r i m å n a d 1919 c i r k a 3 100 a n s ö k n i n g a r i n k o m m i t m e d b e g ä r a n att få m o t g ä l l a n d e r a b a t t i n k ö p a o c h till a l l m ä n h e t e n försälja m o n o p o l e t s v a r o r . R i k s f ö r b u n d e t f r a m s t ä l l d e s e d e r m e r a i n y skrivelse till K u n g l . Maj:t sina e r i n r i n g a r , varefter f r å g a n för u t r e d n i n g r e m i t t e r a d e s till kommerskollegium. I u t l å t a n d e d e n 15 april 1921 r e d o g j o r d e k o m m e r s k o l l e g i u m till en b ö r j a n för r i k s d a g e n s b e h a n d l i n g a v f r å g a n vid m o n o p o l e t s t i l l k o m s t och a n f ö r d e därefter i huvudsak följande: Endast såsom intressent i monopolbolaget kunde staten utöva något direkt inflytande i fråga om rabatter och andra i den förevarande framställningen berörda

173 ämnen. Även om man vid bedömandet av föreliggande frågor finge lämna ur räkningen de av tobaksspecialisterna i samband med utbekommandet av förutnämnda engångsersättning avgivna erkännanden, att de erhållit slutlig ersättning för de förmåner, de som tobaksspecialister åtnjutit, kunde dock ej frånkommas, att beträffande bolaget, i vilket jämväl andra aktieägare än staten vore intressenter, statsmakterna en gång fastslagit ett visst system till förebyggande av möjliga maktmissbruk gentemot tobakshandlarna, nämligen medelst av Kungl. Maj:t utsedda, med tillräckliga maktmedel utrustade styrelseledamöter, som enligt utfärdad instruktion hade att, i vad på dem ankomme, beakta tobakshandlarnas intressen i avseenden, varom nu vore fråga. Och då kollegium saknade anledning till det antagandet, att dessa av Kungl. Maj:t utsedda styrelseledamöter, som givetvis för fullgörande även i förevarande hänseende av sitt förtroendeuppdrag förskaffat sig ingående kännedom om alla därå inverkande omständigheter, skulle hava i någon mån eftersatt vad dem ålåge vid beaktaude av tobakshandlarnas skäliga intressen, funne kollegium sig icke kunna förorda andra statliga åtgärder, i syfte att dessa intressen måtte av bolaget eller eljest beaktas, vadan kollegium hemställde, att ifrågavarande framställning icke måtte föranleda någon åtgärd frän Kungl. Maj:ts sida. Efter d e n n a redogörelse för f r å g a n s tidigare b e h a n d l i n g , e r i n r a d e s i 1924 å r s p r o p o s i t i o n o m en d e n 9 f e b r u a r i 1921 f r a m s t ä l l d interpellation, v a r i en l e d a m o t av r i k s d a g e n s a n d r a k a m m a r e m e d k a m m a r e n s m e d g i v a n d e r i k t a t chefens för f i n a n s d e p a r t e m e n t e t u p p m ä r k s a m h e t å de s p ö r s m å l , s o m b e r ö r t s i r i k s f ö r b u n d e t s o v a n n ä m n d a skrivelse. D e p a r t e m e n t s c h e f e n y t t r a d e h ä r o m : Som svar å denna interpellation tillät jag mig anföra — efter att hava berört kommerskollegii yttrande — att jag vid de undersökningar, som jag företagit i denna sak, icke kunnat konstatera, att styrelsens av Kungl. Maj.-t utsedda ledamöter tillämpat sin instruktion rörande förhållandet till tobakshandlarna på annat sätt än vad riksdagen en gång därmed torde avsett. Jag utgick nämligen, i likhet med tobaksmonopolets styrelse, därifrån, att rabattens skälighet icke kunde hava att göra med om en särskild tobakshandlare av sin handel vunne full försörjning, utan att skäligheten måste bedömas med hänsyn till det arbete, det behov av kapital och den risk, som voro förbundna med detaljhandeln med tobaksvaror. Att vid detta förhållande rabatten icke kunde beräknas sä hög, att handlandena, även de med den minsta avsättningen, under alla omständigheter skulle erhålla full försörjning enbart av sin försäljning av monopolets varor, syntes mig tydligt. Allt sedan 1918, då de s. k. specialisterna uppburo en engångsersättning (uppgående till sammanlagt 5:i miljoner kronor) för att avstå från den intill denna tid beviljade högre rabatten, utginge rabatten såväl till de f. cl. specialisterna inom tobaksbranschen, numera cirka 1 400 stycken, vilka interpellantcn åsyftade, som till tobaksmonopolets övriga återförsäljare med 15 procent. En allmän höjning härav med exempelvis 5 procent skulle för tobaksmonopolet medföra en ökning i rabattutgifterna av cirka 10 miljoner kronor, varmed då antingen statens inkomster skulle minskas eller tobaksvarorna fördyras. Det syntes finnas så mycket mindre skäl till en dylik allmän höjning, som monopolet kunde finna snart sagt obegränsat antal personer, som vore villiga handla med tobaksvaror mot denna rabatt av 15 procent. En höjning av rabattsatsen enbart till de f. d. specialisterna skulle, såvida den icke kompenserades av motsvarande sänkning av rabatterna till andra återförsäljare, medföra rätt bet3Tdande ekonomiska konsekvenser, då de f. d. specialtobakshandlarnas andel i monopolets försäljning utgjorde 30 å 40 procent. Därutöver skulle vissa olägenheter uppstå genom tillkomsten av dubbla rabattsatser, olägenheter, som tobaksmonopolet just genom uppgörelsen av 1918 lyckades eliminera.

174 Med det sagda skulle icke förnekas, att ett betydande antal av de f. d. specialisterna befunne sig i en svår ställning. Särskilt gällde detta många av dem, som hade den minsta omsättningen. Att en affärsinnehavare, som hade en årsomsättning på monopolets varor exempelvis under 20 000 kronor, vilket vore fallet med 443 handlande under 1920, måste befinna sig i en bekymmersam ekonomisk situation, därest han skulle vara hänvisad enbart till denna utkomstkälla, vore tydligt, och gällde detta icke blott om han åtnjöte 15 procent rabatt utan även om rabatten vore 20 procent. Lösningen av detta problem syntes i första hand vara att söka i en förbättrad organisation av handeln, närmast gående ut på en gradvis skeende avveckling av sådana små tobaksaffärer, som pä grund av en alltför ringa omsättning förde en tynande tillvaro. Dä därför tobaksmonopolet funnit sig böra i vissa fall, efter prövning av föreliggande omständigheter, bevilja visst engångsbelopp såsom avvecklingshjälp, förefölle det mig, att man vore inne pä en riktig väg. Till monopolet hade tills dato inkommit 40 ansökningar om dylikt understöd å tillhopa 103 000 kronor. Av dessa hade 33 bifallits med ett sammanlagt understödsbelopp av 64 000 kronor. Genom en dylik avveckling komme uppenbarligen för de kvarvarande mera livskraftiga affärerna möjlighet att beredas till ökad omsättning och sålunda till en förbättrad ställning. Det syntes mig fördenskull vara att livligt anbefalla, att genom lämpliga åtgärder från monopolets sida avvecklingen av mindre bärkraftiga affärer i möjligaste män påskyndades. Såsom ett medel härför torde i första hand böra tillses, att de ersättningar, som lämnades, bestämdes till skäliga belopp, liksom man över huvud syntes böra framgå ej blott med nödig varsamhet utan ock med största möjliga välvilja mot de handlande, vilkas affärer ställdes på avskrivning. Jag slutade med att uttala, att jag vågade hysa den förhoppningen, att de differenser, som förelåge mellan monopolet och tobakshandlarnas riksförbund, skulle så småningom genom ett fortsatt samarbete försvinna. Även vore jag övertygad om att statens representanter i monopolbolagets styrelse skulle låta sig angeläget vara att i enlighet med instruktionens bestämmelser söka sörja för att all rimlig hänsyn komme att visas tobakshandlarna. Jag ansåg mig alltså icke böra föreslå Kungl. Maj:t vidtagande av några särskilda åtgärder i det syfte interpellanten föreslagit. I p r o p o s i t i o n e n m e d d e l a d e s härefter, att Sveriges tobakshandlares riksförbund i skrivelse d e n 15 f e b r u a r i 1924 — u n d e r f ö r m ä l a n a t t m o n o p o l bolaget d e n 1 f e b r u a r i 1924 s ä n k t r a b a t t e n p å ett a v d e l e d a n d e c i g a r r e t t m ä r k e n a , u r s p r u n g l i g e n avsett för försäljning å r e s t a u r a n g , f r å n 20 till 13 p r o c e n t — f ö r n y a t sin h e m s t ä l l a n o m v i d t a g a n d e a v å t g ä r d e r till s k a p a n d e t a v g a r a n t i e r , som vore ä g n a d e att trygga t o b a k s h a n d l a r n a s e k o n o m i s k a existens. Monopolbolagets styrelse h a d e d e n 13 m a r s 1924 avgivit y t t r a n d e i ä r e n det, v a r i styrelsen till en b ö r j a n b e t r ä f f a n d e r a b a t t s ä n k n i n g e n i h u v u d s a k a n fört f ö l j a n d e : Tobaksmonopolet måste äga samma befogenhet som en annan fabrikant att genom särskilt gynnsamma försäljningsvillkor, exempelvis genom högre rabatt eller särskild omsättningspremie under viss tid för reklam- eller realisationsändamål underlätta omsättningen av sina varor, och styrelsen måste bestämt tillbakavisa den tanke, som synes ligga bakom riksförbundets framställning, att tobaksmonopolet skulle handla illojalt genom att, sedan syftemålet uppnåtts, sänka rabattsatsen till den vanliga. Om tobaksmonopolet ej skulle få tillämpa en sådan taktik, skulle tobaksmonopolet uppenbarligen ligga under i konkurrensen med tobaksimportörerna, som fritt utnyttja den fria handelns konkurrensmöjligheter.

175 I f r å g a n o m å t e r f ö r s ä l j a r n a s ställning u n d e r en eventuellt f ö r n y a d o k t r o j tid e r i n r a d e styrelsen först, h u r u s o m styrelsen h a f t tillfälle att utförligt belysa m o n o p o l e t s r a b a t t p o l i t i k i det av styrelsen d e n 21 j a n u a r i 1921 a v g i v n a y t t r a n d e , för vilket n y s s r e d o g j o r t s , s a m t fortsatte i a n s l u t n i n g därtill sålunda : Den principiella uppfattning, som låg till grund för styrelsens uttalanden, var ett uttryck för styrelsens enhälliga mening och omfattas alltjämt av styrelsens majoritet. Till belysande av huru förhållandena på detta område utvecklat sig efter avgivandet av ovannämnda utlåtande vill styrelsen ytterligare anföra. Vid sammanträde den 6 april 1922 beslöt styrelsen sänka äterförsäljarerabatten från 15 till 13 procent å alla andra tobaks varor än cigarrer, ä vilket varuslag rabatten bibehölls vid 15 procent. Vid denna tidpunkt hade skatten på tobaks varor nyss blivit höjd genom införande av den s. k. särskilda skatten. Införandet av denna skatt föranledde icke någon prisförhöjning å tobaksmonopolets varor, och hade skatten icke tillkommit, skulle tobaksmonopolet på grund av den allmänna prisnivåns nedgång och därav föranledda minskade omkostnader varit i tillfälle att sänka sina priser. Vid sådant förhållande ansåg styrelsen det berättigat att sänka den förut utgående rabatten till de siffror, som ovan nämnts, då styrelsen ansåg, att oaktat en dylik sänkning tobakshandlarnas inkomst skulle med hänsyn till den allmänna nedgången i levnadsomkostnaderna i stort sett bibehållas i samma realläge. Att rabattsänkningen icke heller medförde någon försämring i tobakshandlarnas läge framgår av nedanstående tablå: GenomsnittsGenomsnittsSocialstyrelsens inkomst i rabatt med Antal inkomst i rabatt indextal (genomÅr hänsyn till förtobaksspecialister från tobakssnittssiffran för ändringen i monopolet helt år) levnadskostnaderna 1916 1676 2 967 125 2 374 1917 1 636 3 972 161 2 467 1918 1 548 4 007 222 1805 1919 1 475 6 449 262 2 461 1920 1 398 5 799 269 2 156 1921 1258 5 451 247 2 207 1922 1 185 4 874 198 2 462 1923 1 145 4 260 177 2 407 Styrelsen vill särskilt framhålla, att nedgången i de f. d. tobaksspecialisternas antal bidragit till att genomsnittssiffran på rabattinkomsten kunnat trots rabattens sänkning bibehållas vid ungefär samma nivå under hela perioden. Till detta resultat har tobaksmonopolet medverkat genom att i vissa fall lämna visst engångsunderstöd vid avveckling av sådana mindre tobaksaffärer, som på grund av en alltför ringa omsättning fört en tynande tillvaro. Reloppet, som tobaksmonopolet utbetalat i dylikt understöd, utgör 362 000 kronor. Styrelsen måste sålunda bestämt hävda, att tobaksmonopolet icke brustit i vederbörlig hänsyn till återförsäljarna. Att den av tobaksmonopolet nu till sina återförsäljare lämnade rabatten måste anses vara fullt skälig framgår även av det förhållande, att sedan april månad 1922 ej mindre än cirka 3 000 ansökningar inkommit med begäran att få mot nämnda rabatt inköpa och till allmänheten försälja tobaksmonopolets varor. Styrelsen f r a m h ö l l slutligen, att styrelsen, d ä r e s t n y o k t r o j beviljades b o l a get, n o g g r a n t k o m m e att följa u t v e c k l i n g e n p å h ä r i f r å g a v a r a n d e o m r å d e n

176 o c h tid efter a n n a n taga u n d e r ö v e r v ä g a n d e , h u r u v i d a j ä m k n i n g i återförs ä l j a r e r a b a t t e n s storlek vore b e t i n g a d a v eventuellt i n t r ä d d f ö r ä n d r i n g i de faktorer, s o m varit u t s l a g s g i v a n d e för r a b a t t e n s fastställande. E n l e d a m o t a v styrelsen a n m ä l d e en f r å n styrelsens y t t r a n d e a v v i k a n d e mening. D e p a r t e m e n t s c h e f e n m e d d e l a d e i fortsättningen, b l a n d a n n a t , a t t t o b a k s s p e c i a l i s t e r n a s a n t a l u n d e r m o n o p o l e t s första tid u t g j o r t 1 676, vilket a n t a l s e d e r m e r a för varje å r n e d g å t t , så att det vid 1923 å r s slut u p p g i c k till 1 131. Ungefärliga a n t a l e t övriga å t e r f ö r s ä l j a r e u n d e r m o t s v a r a n d e t i d e r h a d e varit respektive 16 500 och 17 100. Av m o n o p o l e t s totala f ö r s ä l j n i n g f ö r m e d l a d e s g e n o m t o b a k s s p e c i a l i s t e r n a till en b ö r j a n c i r k a 65 p r o c e n t . D e n n a procentsats h a d e därefter m i n s k a t s högst avsevärt, o c h å r 1923 h a d e specialisternas a n d e l i försäljningen u t g j o r t allenast 285S procent, m e d a n å t e r s t o d e n , eller 71 42 procent, f ö r m e d l a t s a v övriga å t e r f ö r s ä l j a r e . Slutligen a n f ö r d e d e p a r t e m e n t s c h e f e n i d e n n a del: Vid de förnyade överväganden, jag nu ägnat denna fråga, har jag icke funnit anledning att i det stora hela frångå den uppfattning, jag i mitt nyss återgivna interpellationssvar uttalade år 1921. Det synes mig förklarligt, att den speciella tobakshandlarkåren strävar efter att åt sina medlemmar förskaffa bästa möjliga försäljningsvillkor och på så sätt söker verka för en allmän höjning av kårens ekonomiska ställning. Naturligt är också, att uppmärksamheten därvid i första hand riktas pa de rabattförmåner, som vid försäljning tillgodokomma dessa. Tobakshandlarnas existens beror emellertid i hög grad jämväl av omsättningen. Vid sådant förhållande och då enligt förut av mig lämnade uppgifter över en tredjedel av tobaksspecialisterna fortfarande har en ärlig omsättning, som ej uppgår till 20 000 kronor, synes mig grunden till de mindre gynnsamma förhållandena inom kåren icke vara så mycket att söka i rabatternas nuvarande läge som fastmera i åtskilliga av vederbörandes ringa handelsomsättning. Jag håller således alltjämt före. att frågan om tobakshandlarnas förbättrade ställning icke kan finna sin lösning genom en reglering av rabattsatserna. Utöver vad jag framhöll 1921 vill jag beträffande dessa senare endast uttala, att jag har anledning förvänta, att monopolbolaget icke vill underlåta tillse, att försäljningsrabatten såväl till tobaksspecialisterna som till andra återförsäljare så avväges, att den i genomsnitt täcker försäljningskostnaderna, där dessa i förhållande till omsättningen och jämväl i övrigt äro rimliga, samt därutöver lämnar skälig försäljningsvinst. I anslutning till vad styrelsen framhållit torde styrelsen sålunda vid förskjutningar i de förhållanden, som äro normerande för försäljningsrabattens bestämmande, ägna rabattfrågan vederbörligt beaktande samt därvid, så långt som är förenligt med en rationell skötsel av bolagets rörelse och nöjaktig hänsyn till allmänheten, tillgodose återförsäljarnas berättigade intressen. En fråga att av styrelsen tagas under övervägande synes mig ock vara, huruvida icke vissa kategorier av återförsäljare, vilka hava jämförelsevis små omkostnader och vilkas verksamhet i övrigt icke är hänförlig till handel i vanlig bemärkelse, såsom kiosker, kaféer, automater m. fl. borde kunna till förmån för övriga återförsäljare åtnöjas med något lägre rabatt. Det förefaller mig slutligen kunna göras till föremål för undersökning från styrelsens sida, huruvida icke vid utsläppandet i handeln av nya märken reklamrabatt kunde lämnas i större utsträckning än hittills, varigenom, samtidigt som försäljningen stimulerades, vederbörande återförsäljare under tiden för märkenas inarbetande erhölle en något ökad förtjänst. En verklig förbättring i specialtobakshandlarnas ställning torde emellertid, såsom jag tidigare framhållit, vara att vinna allenast genom en förändrad organisation av

177 handeln, närmast gående ut på avveckling av mindre bärkraftiga affärer. Denna avveckling har monopolbolagets styrelse, efter vad det vill synas, påskyndat i önskvärd riktning, och de utlösningsbelopp, som under de gångna åren utbetalts, äro ej oväsentliga. Ett fortsatt framskridande pä denna väg bör tydligen alltjämt ske. De senare årens erfarenhet giver ock vid handen, att uppsättandet av nya tobaksaffärer synes ske med en viss varsamhet. I förutnämnda skrivelse till chefen för finansdepartementet av den 1 november 1923 hade bland annat framhållits önskvärdheten av åtgärder i syfte att olaga försäljning av tobaksvaror om möjligt förhindrades. Härutinnan anförde departementschefen: I lagen den 30 maj 1919 (nr 270) om begränsning av tiden för idkande av handel och viss annan rörelse givas åtskilliga föreskrifter med avseende å tiden för öppethållande av handelsbod i allmänhet. Lagen har avseende jämväl å tobaksaffär. Frän tillämpning av lagens stadganden äro emellertid undantagna bl. a. för resande avsedd försäljning vid järnvägs- eller ångbåtsstation samt försäljning, som bedrives under utövning av eller i samband med kafé- eller restaurangrörelse och sker allenast till förtäring eller förbrukning å stället. Tobakshandlarna framhålla nu, att olaglig försäljning av tobaksvaror frän kiosker och kaféer försigginge i stor utsträckning. Reglerandet av denna fråga är givetvis av synnerligen grannlaga natur. Emellertid synes mig monopolbolaget skäligen kunna öva den tillsyn å försäljningen, att återförsäljare, som enligt monopolbolaget tillhandakommen underrättelse blivit dömd för olaga tobakshandel, frän bolagets sida uppmärksamgöres ä nödvändigheten att följa givna föreskrifter med avseende ä handelns utövande vid äventyr att eljest varda berövad möjligheten att hos monopolbolaget mot rabatt inköpa tobaksvaror. Likaledes vill det framstå som ett önskemål, att bolaget i största möjliga utsträckning förser kiosker och kaféer med varor i sådana förpackningar, att styckeförsäljning därur lämpligen kan äga rum. Vidkommande slutligen ett i sistberörda skrivelse framställt yrkande om beredande åt handlandekåren av medinflytande i monopolbolagets styrelse syntes, uttalade departementschefen, det syfte, som därmed avsetts, kunna i ej ringa mån tillgodoses genom ömsesidig strävan till förtroendefullt samarbete. Bevillningsutskottet förklarade sig i huvudsak instämma i vad departementschefen sålunda anfört. Utskottet insåge å ena sidan till fullo vikten av att försäljningsorganisationen ordnades efter ekonomiska och affärsmässiga principer till nedbringande av försäljningskostnaden. Men å andra sidan hyste utskottet den uppfattningen, att, även inom den ungefärliga ramen för de dåvarande försäljningskostnaderna, hänsyn i något större utsträckning än dittills skulle kunna tagas till de olika handlaregruppernas behov genom lämplig differentiering av rabattsatserna. Därvid syntes uppenbarligen i främsta rummet hänsyn böra tagas till sådana detaljhandlare, som utövade tobaksvaruförsäljning såsom huvudsaklig förvärvskälla. I övrigt ville utskottet särskilt understryka vikten av förtroendefull samverkan mellan monopolbolaget och handelns utövare. Riksdagen 12—408950

godkände utskottets uttalande.

178 1926 års riksdag. F r å g a n o m t o b a k s h a n d l a r n a s f ö r h å l l a n d e till m o n o p o l b o l a g e t blev j ä m v ä l u p p m ä r k s a m m a d i p r o p o s i t i o n (nr 36) till 1926 å r s riksd a g m e d förslag till vissa ä n d r i n g a r i m o n o p o l f ö r o r d n i n g e n m . m . Efter e n redogörelse för v a d s o m f ö r e k o m m i t r ö r a n d e d e t t a s p ö r s m å l vid 1924 å r s r i k s d a g m e d d e l a d e f ö r e d r a g a n d e d e p a r t e m e n t s c h e f e n (statsrådet Wigforss) f ö l j a n d e : I skrivelse till chefen för finansdepartementet den 18 december 1924 anmälde monopolbolagets styrelse, att den vid ett flertal sammanträden prövat och övervägt de frågor som stode i samband med ordnandet av detaljhandeln med tobaksvaror, samt att dessa frågor därjämte varit föremal för behandling vid sammanträden med representanter för bolagets samtliga återförsäljaregrupper den 26 juni 1924 ävensom med representanter för Sveriges tobakshandlares riksförbund den 9 och den 13 oktober 1924. Styrelsen, som därefter redogjorde för de olika till omprövning framkomna förslagen, framhöll såsom sin åsikt, att ett genomförande av dessa förslag i stort sett icke skulle leda till åsyftat resultat. Fastmera skulle, enligt styrelsen, vissa av de ifrågasatta åtgärderna — utan att medföra någon förbättring av förhållandena inom detaljhandeln — för bolaget vålla stora olägenheter. Särskilt ville styrelsen göra gällande, att en differentiering av rabattsatsen till förmån för vissa handlande skulle vara förenad med synnerliga svårigheter och giva anledning till ständiga meningsskiljaktigheter mellan bolaget och dess återförsäljare. Återförsäljarerabatten ä tobaksvaror borde, enligt styrelsens mening, bestämmas icke efter vissa handlandes eller handlaregruppers uppgivna behov utan — liksom fallet vore inom andra branscher — uteslutande efter vad som erfordrades för att bolagets varor pä lämpligt sätt bleve tillgängliga för den konsumerande allmänheten. Ehuru styrelsen sålunda för sin del ansåge kraven på förmånsställning för viss grupp av återförsäljare sakna berättigande samt förmenade, att en dylik förmånsställning icke vore förenlig med en affärsmässig drift av monopolbolaget, förklarade styrelsen sig beredd att, därest statsmakterna det oaktat skulle finna åtgärder i sådan riktning böra vidtagas, efter bästa förmåga medverka till sådana åtgärders genomförande. Sedan Sveriges tobakshandlares riksförbund hemställt att genom min medverkan underhandlingar mellan monopolbolaget och förbundet måtte åvägabringas rörande förbättrande av special tobakshandlarnas ställning, kallade jag den 24 juli 1925 representanter för monopolbolaget och förbundet till överläggningar i denna fråga, därvid särskilt till behandling upptogs spörsmålet, huruvida specialtobakshandlarna kunde beredas fördel genom högre rabatt. Sedermera meddelade monopolbolagets styrelse i skrivelse den 25 september 1925, att styrelsen, som ansåge sig icke kunna frånträda sin i skrivelsen av den 18 december 1924 intagna ståndpunkt, emellertid ville hemställa om åtgärder för avlösning av de särskilda hänsyn vilka vissa tobakshandlare i enlighet med 1914 ärs riksdagsbeslut skulle kunna anses berättigade att fortfarande åtnjuta. Därest denna hemställan vunne bifall, förklarade styrelsen sig villig att till blivande bolagsstämma ingå med förslag om att bolaget, under förutsättning att detsamma för framtiden finge fullt fria händer att ordna handeln efter de grundsatser som för bolaget vore lämpligast, skulle åtaga sig att bära kostnaden för avlösningen. Styrelsen anslöt sig därvid till ett uttalande av dess ordförande vid sammanträde den 16 september 1925, i vilket uttalande ordföranden — som påpekat, att bolaget år 1918 till medlemmar av specialtobakshandlarekåren utbetalat 5 363 174 kronor mot uttrycklig förklaring från envar av dem att han därmed erhållit slutlig ersättning för de förmåner han såsom tobaksspecialist åtnjutit — dels fastslagit såsom klart, att styrelsen icke kunde tillstyrka den enda åtgärd, med vilken specialtobakshandlarna skulle bliva nöjda, nämligen särskilda högre rabattförmäner för dem, dels ock framhållit, att statsmakterna tydligen icke ansåge det enskilda avlösningsförfarande, som ägt rum under

179 år 1918, hava befriat bolaget frän de särskilda hänsyn, som 1914 ärs riksdag ansett böra visas gentemot de tobakshandlare vilkas ställning kunde bliva påverkad av tobaksindustriens monopolisering. Två av styrelsens ledamöter hade reserverat sig mot styrelsens beslut under betonande, att monopolbolaget genom dittills vidtagna åtgärder måste anses äga fria händer att utan hänsyn till någon viss grupp av handlande ordna sin försäljning efter affärsmässiga principer. Efter ytterligare överläggningar i ärendet hava monopolbolagets styrelse och representanter för förenämnda förbund förhandlat på grundval av följande av bolagsstyrelsen i december 1925 framlagda förslag: »1) Monopolbolaget åtager sig att bära kostnaderna för en avlösning av de särskilda hänsyn mot tobakshandlandena, vara 1914 och 1924 års riksdagar gjort häntydan, på de villkor och i enlighet med de grunder, som i punkterna 2)—9) här nedan angivas. 2) Ersättning utgår endast till tobakshandlande, som år 1918 varit i bolagets böcker upptagen såsom tobaksspecialist samt i denna egenskap under nämnda år erhållit »avlösning» enligt bolagets styrelses beslut den 9 januari 1918. Ersättning utgår dock icke: a) till handlande, som från bolaget uppburit bidrag i anledning av affärens nedläggande; b) till handlande, vars tobaksaffär efter 1918 års »avlösning» eljest upphört eller överlåtits å annan person, dock att, ifall affären genom innehavarens frånfälle övergått till efterlevande make eller barn, överlåtelsen icke skall utgöra hinder mot ersättnings utgående. 3) Ersättning utgår med ett belopp, motsvarande 8 procent å den totalsumma, för vilken vederbörande handlande enligt bolagets räkenskaper under är 1924 inköpt tobaksvaror från bolaget, dock lägst med 1 200 kronor och högst med 3 000 kronor. I sådana fall, där det är uppenbart, att vederbörande handlandes försäljning av bolagets varor är obetydlig i förhållande till handlandens försäljning av andra varor, böra ersättningsbeloppen likväl minskas. 4) Fråga om ersättning skall prövas av en kommission av 3 personer, tillsatta av Kungl. Maj:t (eller av kommerskollegium), därvid förutsattes, att en medlem tages från bolaget och en ur f. d. tobaksspecialisternas led. 5) Ansökan om ersättning skall vara avfattad enligt av bolaget fastställt formulär samt ingivas till bolaget inom 6 månader från det denna överenskommelse blivit på sätt i 9:de punkten sägs definitivt gällande. 6) Sveriges tobakshandlares riksförbund förklarar, att genom denna överenskommelse de särskilda hänsyn gentemot tobakshandlandena, vara 1914 och 1924 års riksdagar gjort häntydan, blivit fullständigt och slutligt avlösta. Varje handlande, som av kommissionen tillerkänts ersättning, skall dessutom mot beloppets utfående skriftligen förklara, att han erhållit fullständig och slutlig ersättning för ifrågavarande, av riksdagen åsyftade hänsyn. Skulle en handlande hava underlåtit att inom den i punkt 5) stadgade tid inkomma med ansökan om ersättning, är han icke dess mindre förlustig all rätt för framtiden till ifrågavarande hänsyn. Denna bestämmelse skall gälla vare sig handlanden tillhör Sveriges tobakshandlares riksförbund eller icke. 7) Bolaget förbinder sig att avsätta en fond av 600 000 kronor, som förräntas efter 5 procent och varav avkastningen må användas till understöd åt sådana f. d. tobaksspecialister, som på grund av ålderdom eller sjuklighet finnas vara i särskilt behov därav. För att handlande skall kunna komma i åtanke till sådant understöd, skall han uppfylla de förutsättningar, som i punkt 2) här ovan äro bestämda för erhållande av ersättning varom där sägs; dock att, ifall affär efter »avlösningen» år 1918 övergått från en handlande till dennes barn. sådana icke kunna ifråga-

180 komma till understöds erhållande. För att erhålla understöd erfordras ytterligare, att sökanden styrker, att han vid tiden för ansökan alltjämt bedriver handel med tobaksvaror i öppen butik. Understöd sökes hos den i punkt 4) omförmälda kommission, vilken har att pröva, om villkoren för understöds erhållande äro för handen, samt att bestämma understödets belopp. Understöd må icke beviljas för mer än ett är i sänder och mä icke per år överstiga 200 kronor. Kommissionen skall dock hava befogenhet att i särskilda fall, där sä finnes lämpligt, ät person, som kan antagas vara i stadigt behov av understöd, inköpa en livränta eller pä annat sätt genom ett engångsbelopp förmedla anordnandet av sådan persons framtida försörjning. Fonden tillhör bolaget och skall, sedan anledning att utdela understöd enligt här givna principer icke vidare föreligger, tillika med odisponerade räntor återgå till bolagets fria disposition. Instruktion för kommissionen med de närmare bestämmelser, som må finnas erforderliga, utfärdas av Kungl. Maj:t. 8) Bolaget förbinder sig att bära kostnaden för den i 4:de och 7:de punkterna omförmälda kommissionens verksamhet till de belopp som Kungl. Maj:t bestämmer. 9) Det förutsattes, att denna överenskommelse genom Kungl. Maj:ts försorg i en eller annan form förelägges riksdagen till godkännande, och att densamma jämväl antages av bolagets bolagsstämma. Det förutsattes vidare, att, sedan denna överenskommelse blivit sålunda godkänd samt genomförd, bolaget för framtiden skall vara oförhindrat att i avseende å försäljning av dess produkter allenast tillämpa sådana affärsmässiga grundsatser, som bolaget finner vara riktiga.» Härefter anförde departementschefen: Genom den organisation, som givits tobaksmonopolet, och de direktiv, vilka tid efter annan lämnats av statsmakterna, hava dessa sökt bland annat sörja för att specialtobakshandlarnas ställning icke försämrades genom monopolbolagets verksamhet. Nämnda handlaregrupp ansågs till en början få sina intressen tillgodosedda genom åtnjutande av viss tilläggsrabatt. Emellertid befanns sådan rabatt olämplig, och i anledning härav infördes under är 1918 enhetlig rabattsats mot särskild ersättning till specialtobakshandlarna för den frångångna förmånen. Ehuru det från monopolbolagets sida gjorts gällande, att de personer, som uppburit gottgörelse i angivna hänseende, därefter icke kunna göra anspråk på någon förmånsställning i förhållande till övriga återförsäljare av bolagets varor, har 1924 ärs riksdag, såsom förut nämnts, haft vissa uttalanden, vilka tolkats så, att särskilda hänsyn borde tagas till sådan detaljhandlare, som utövade tobaksvaruförsäljning såsom huvudsaklig förvärvskälla, samt att vederbörandes intressen kunde tillgodoses genom lämplig differentiering av rabattsatsen. Monopolbolagets styrelse har dock ansett sådan differentiering oförenlig med drivande av bolagets rörelse enligt sunda affärsprinciper, i anledning varav förslag om andra åtgärder till specialtobakshandlarnas förmän varit under övervägande. Efter prövning av olika förslag hava monopolbolagets styrelse och Sveriges tobakshandlares riksförbund förhandlat på grundval av det förslag till avtal, för vilket jag nyss redogjort. Det foreliggande avtalsförslaget innebär i huvudsak engångsgottgörelse till de tobakshandlare, vilka år 1918 varit i monopolbolagets böcker upptagna såsom tobaksspecialister och i denna egenskap under nämnda år erhållit viss ersättning av bolaget. Det är emellertid icke otvivelaktigt, att ett avtal med dylikt innehåll kan grundas på de av riksdagen gjorda uttalandena eller att monopolbolaget vinner det med avtalets genomförande avsedda syftet. Vid sådant förhållande är jag visserligen icke beredd att nu tillstyrka någon åtgärd från statsmakternas sida i förevarande fråga. Men det har synts mig lämpligt att i detta sammanhang redogöra för densamma, på det att vad som sålunda förekommit må bringas till riksdagens kännedom.

181 Bevillningsutskottet erinrade (betänkande nr 6) om den av 1924 års bevillningsutskott uttalade uppfattningen, att, inom den ungefärliga ramen för de dåvarande försäljningskostnaderna, hänsyn i något större utsträckning än dittills skulle kunna tagas till de olika handlaregruppernas behov genom lämplig differentiering av rabattsatserna. Mot en sådan åtgärds lämplighet ur merkantil synpunkt hade starka betänkligheter rests från monopolbolagets sida. Då det i propositionen återgivna förslaget till ordnande av mellanhavandet mellan bolaget och vissa återförsäljare syntes tillgodose alla de berättigade anspråk på gottgörelse, som kunde resas från deras sida, utan att därigenom åtgärder tillgrepes, som ur synpunkten av rörelsens affärsmässiga drivande befunnes vara mindre tilltalande, ansåge utskottet det kunna försvaras, att en uppgörelse träffades i huvudsaklig överensstämmelse med berörda förslag. Därest en dylik överenskommelse komme till stånd, ansåge utskottet, att bolaget helt fullgjort de särskilda förpliktelser mot tobakshandlandena, vara riksdagen år 1924 liksom år 1914 häntytt. Riksdagen

godkände utskottets ståndpunkt.

Avtal mellan monopolbolaget och Sveriges tobakshandlares riksförbund av det innehåll riksdagen godkänt träffades den 30 april 1926. De enligt detsamma utbetalade ersättningsbeloppen utgjorde tillsammans i runt tal 2 120 000 kronor. Därjämte avsattes i enlighet med avtalet en fond å 600 000 kronor, som skulle förräntas efter 5 procent, och av vilken avkastningen skulle användas till understöd åt f. d. tobaksspecialister, som vore i särskilt behov därav. Sista stycket av avtalet erhöll följande lydelse: »Det förutsattes vidare, att sedan denna överenskommelse blivit sålunda godkänd samt genomförd, bolaget för framtiden skall vara oförhindrat att i avseende å försäljning av dess produkter allenast tillämpa sådana affärsmässiga grundsatser, som bolaget finner vara riktiga.» I monopolkontrollutredningens i föregående avdelning omnämnda, år 1928 avgivna betänkande (Stat. off. utr. 1928:27) berördes även frågan om monopolbolagets ställning till handeln med tobaksvaror. Därutinnan uttalades, bland annat, att någon förhöjning av rabatten å monopolbolagets standardvaror icke erfordrades för avsättningen av varorna. Den skulle antagligen icke heller vara till gagn för detaljhandlarna, då den sannolikt skulle medföra, att deras antal komme att ökas. Detaljhandlarna hade visserligen framfört tanken att begränsa antalet återförsäljare, men en sådan begränsning kunde, såsom erfarenheten visat, på grund av konkurrensen med importvarorna icke verksamt främjas av monopolbolaget medelst restriktioner vid beviljandet av rabatt till nya återförsäljare och syntes över huvud icke kunna genomföras inom ramen för gällande lagstiftning. Såsom i föregående avdelning (s. 50) anmärkts, anförde justitierådet Borgström i sitt på uppdrag av chefen för finansdepartementet utarbetade

182 yttrande över monopolkontrollutredningens betänkande, att frågan om förhållandet mellan, å ena sidan, monopolbolaget och, å den andra, tobaksimportörerna och detaljhandlarna med tobaksvaror borde göras till föremål för särskild utredning. 1930 års riksdag. Då frågan om utövandet av statens tobaksmonopol vid 1930 års riksdag åter förekom till prövning, anmäldes tillika i propositionen i ärendet (nr 195), att i ett flertal till Kungl. Maj:t eller chefen för finansdepartementet inkomna skrivelser gjorts framställningar för tillgodoseende av önskemål hos skilda inom tobakshanteringen verksamma intressegrupper. Bland annat hade Sveriges tobakshandlares riksförbund begärt utredning i skilda hänseenden rörande detaljhandeln med tobaks varor. Departementschefen (statsrådet Dahl) yttrade härutinnan, att det syntes påkallat, att en allsidig utredning angående de ständigt framförda anspråken från de enskilda tobakshandlarna komme till stånd under medverkan av representanter för såväl monopolbolaget som handlandena. Framställningar 1930 och 1931. Sedan nya förhandlingar mellan representanter för monopolbolaget och Sveriges tobakshandlares riksförbund ägt r u m samt ytterligare två skrivelser av förbundet ingivits till chefen för finansdepartementet åren 1930 och 1931, meddelade departementschefen (statsrådet Hamrin) i skrivelse den 16 september 1932 att berörda två skrivelser icke funnits böra föranleda någon vidare åtgärd. Utredning rörande detaljhandeln med tobaksvaror. I november 1932 ingav Sveriges tobakshandlares riksförbund en förnyad framställning till chefen för finansdepartementet, över vilken yttrande inhämtades från monopolbolagets styrelse, varjämte vissa överläggningar ägde rum inför departementschefen. I skrivelse den 12 april 1933 i anledning av sist berörda framställning yttrade departementschefen (statsrådet Wigforss) bland annat: Utan att för egen del taga någon ställning till de frågor, som berörts i förbundets framställning och bolagsstyrelsens däröver avgivna yttrande, har jag i anslutning till de önskemål, som från förbundets sida framförts, ansett mig böra medverka till att en ytterligare undersökning rörande förhållandena inom detaljhandeln med tobaksvaror kommer till stånd. I sådant syfte har jag anmodat chefen för försäkringsrädet, byråchefen O. F. Enbom, att inträda såsom ledamot i en kommitté för verkställande av den åsyftade undersökningen och att i egenskap av ordförande leda kommitténs arbeten. I enlighet med en på förhand uppgjord plan för kommitténs sammansättning i övrigt, utsåg monopolbolagets styrelse såsom ledamot i kommittén vice verkställande direktören i bolaget, ingenjören P. O. Holsti, samt förbundet ombudsmannen därstädes, A. Östlund. Kommittén företog bland annat en statistisk undersökning rörande tobakshandlarnas ekonomiska förhållanden m. m., som på kommitténs upp-

183 drag bearbetades av t. f. förste aktuarien i socialstyrelsen C. Öberg, samt överlämnade den 16 juni 1937 till chefen för finansdepartementet utredning om detaljhandeln med tobaksvaror, vilken genom monopolbolagets försorg utgivits av trycket. Utredningen innehåller bland annat en historik, vilken på vissa punkter är fullständigare än den här ovan lämnade. Härutinnan tillåta vi oss hänvisa till den trycka utredningen (s. 1 ff. samt bilaga I).

2 kap. 1937 års utredning rörande detaljhandeln med tobaksvaror. A.

Statistiskt material.

I 1937 års utredning framlades ett omfattande statistiskt material i syfte att belysa det faktiska läget inom detaljhandeln med tobaksvaror. Här skall en översikt lämnas över viktigare delar av detta material. I övrigt tillåta vi oss härutinnan hänvisa till den tryckta utredningen (s. 12 ff. samt bilaga III) ävensom till 5 kap. här nedan. Vad angår t o b a k s f ö r s ä l j n i n g e n s o m f a t t n i n g framhöllo kommitterade, att den totala kvantiteten försålda tobaks varor knappast undergått några större förändringar under åren 1908—36, bortsett från åren närmast efter världskriget. Räknat per invånare hade konsumtionen nedgått från ungefär 14 kilogram år 1908 till omkring 13 kilogram år 1936. Detta kunde förefalla överraskande, då antalet personer, som förbrukade tobaksvaror, säkerligen stigit avsevärt i förhållande till folkmängden under nämnda tid. Men förhållandet sammanhängde med de inträffade förändringarna i tobakskonsumtionens fördelning på olika varuslag. Härutinnan anförde kommitterade: Stora förskjutningar ha inträffat vad gäller de olika tobaksfabrikaten inbördes. Förbrukningen av cigarrer har befunnit sig i ständigt sjunkande, medan konsumtionen av cigarrcigarretter tilltagit. Den sammanlagda förbrukningen av nämnda båda varuslag har dock varit ganska konstant. Cigarrettkonsumtionens synnerligen kraftiga stegring är ett av de mest utmärkande dragen i den här ifrågavarande utvecklingen. Enligt siffrorna skulle röktobakskonsumtionen ha avsevärt stegrats och förbrukningen av tuggtobak minskats, men i realiteten har förskjutningen icke varit så stor. Som tuggtobak redovisas nämligen även s. k. rulltobak, men denna användes till avsevärd del av konsumenterna som piptobak. Rulltobaken har nu så småningom utträngts av modernare färdigskuren röktobak. Vad slutligen snuskonsumtionen beträffar, har denna gått tillbaka ganska mycket, men mer än hälften av den förbrukade kvantiteten tobaksvaror (525 procent) utgjordes ännu år 1936 av snus. Sverige står i detta avseende i särställning. Detaljisternas bruttoförtjänst och deras faktiska nettovinst under tiden före tobaksmonopolets införande äro, uttala kommitterade, av flera grunder svåra att tillförlitligt bestämma. Rabatterna voro ganska skiftande, och därtill kom, att detaljhandlarna i sin tur brukade giva allmänheten vissa rabatter vid köp av någon större kvantitet, exempelvis en låda cigarrer. Lanthandelns nettoinkomst av tobakshandeln torde överhuvudtaget ha varit obetydlig, enär avsevärda kvantiteter, särskilt snus och cigarrer, bort-

185 skänktes till kunder vid köp av andra varor. Enligt kommerskollegii utredning angående den svenska tobakshanteringen år 1908 skulle emellertid bruttoförtjänsten för parti- och detaljhandeln tillsammans för hela riket ha varit något över 30 procent. Monopolbolaget lämnade å sina varor under den första tiden specialtobakshandlare en rabatt av 24 procent samt övriga återförsäljare en rabatt av 16 procent. Härtill kom en grossistrabatt på 3—4 procent. Sistnämnda rabatt bortföll emellertid 1916 i samband med grosshandelns avlösning. 1918 nedsattes detaljistrabatten, sedan tobaksspecialisterna erhållit viss ersättning, till enhetligt 15 procent. 1922 minskades rabatten till 13 procent utom för cigarrer, där 15 procent beviljades. Kommitterade erinra i detta sammanhang, att utförsäljningspriset å tobaksvaror i motsats mot förut nu är fast samt att detaljhandeln med monopolbolagets varor så gott som uteslutande försiggå mot kontant betalning, medan tidigare var ganska vanligt, att återförsäljarna lämnade konsumenterna kredit. Med hänsyn till att cigarrförsäljningen, där högre rabatt lämnas, småningom gått tillbaka, företer återförsäljarerabatten från år 1922 en sakta fallande kurva och utgjorde år 1936 13 1 procent. Detaljistrabatten å importerade tobaksvaror beräknades av kommitterade vid tiden för utredningens framläggande till i genomsnitt 15 procent, medan den tidigare varit betydligt högre. Kommitterade erinra, att detaljhandlarna vid inköp av importerade varor ofta erhålla viss tids kredit. Vid en redogörelse för o l i k a s l a g a v å t e r f ö r s ä l j a r e anmärka kommitterade till en början, att någon beräkning över antalet återförsäljare i detalj av tobaks varor före tobaksmonopolets införande icke finnes. I kommerskollegii nyssnämnda utredning från år 1908 framhölls, att tobaks varor syntes försäljas av flertalet lanthandlare, vilka år 1908 voro över 15 000, ävensom av ett ingalunda obetydligt antal diversehandlare i städerna och å ett stort antal näringsställen. De tobaksaffärer, där försäljningen av tobaksvaror var uteslutande eller huvudsaklig förvärvskälla, beräknades till 1 670. Hela antalet återförsäljare, som erhållit direkt inköpsrätt från monopolbolaget, var 18 176 år 1916, steg till 20 038 år 1929 för att därefter åter sakta sjunka till 19 568 år 1936, vilket sistnämnda antal ju dock är större än under bolagets första verksamhetsår. De affärer, som driva detaljhandel med tobaksvaror, ha av kommitterade uppdelats på följande sätt: 1) Egentliga tobaksaffärer eller specialtobakshandlare. Därmed syntes i princip böra förstås affärer, som huvudsakligen ägnade sig åt handeln med tobaksvaror. När det gällde att avgöra, vilka affärer som skulle anses ha karaktär av specialtobakshandlare, kunde dock knappast så stränga krav uppställas som vid avlösningsförfarandet 1918, då såsom tobaksspecialister i princip endast ansetts affärer, vilkas omsättning till minst 75 procent be-

186 stått av tobaksvaror och tobaksutensilier. Den kategori av affärer, varom här vore fråga, sammanfölle i huvudsak med den återförsäljaregrupp, som under vissa år i monopolbolagets statistik upptagits såsom specialaffärer. I fråga om villkoren för att en affär skulle anses såsom specialtobakshandlare förelåge emellertid knappast någon bestämd norm, utan avgörandet skedde mer efter ett allmänt omdöme om vad som i det speciella fallet vore rimligt. I regel syntes fordras, att affären till sitt yttre övervägande framstode som en specialaffär för tobaksvaror. Icke så få affärer, vilka vore uppförda under denna kategori, hade emellertid mindre än hälften av sin omsättning förlagd till tobaksvaror. Vissa av dessa, särskilt i Göteborg, påminde till sitt yttre snarare om en herrekiperings- eller diverseaffär än om en specialtobakshandel. 2) Övriga butiker med försäljning av tobaksvaror. Alldeles övervägande vore det fråga om speceri- och diverseaffärer, häri inbegripet de kooperativa. I någon mån förekomme sådan försäljning även i andra slag av affärer, såsom varuhus, herrekiperingar, frisérsalonger och fruktaffärer. 3) Näringsställen, alltså restauranger, kaféer, automater, marketenterier, mässar o. s. v. 4) Kiosker. Denna grupp hade först under senare år fått större betydelse. Vissa kiosker vore för övrigt förenade med servering och komme alltså nära grupp 3. De återförsäljare, som haft inköpsrätt från monopolbolaget, fördelade sig på de angivna fyra grupperna av återförsäljare på följande sätt: Specialtobakshandlare Speceri- & diversehandlare m. fl Näringsställen Kiosker

1925 1 653 13 383 3 504 699 Summa 19 239

1933 2 525 11 847 4 237 1 167 19 776

1936 2 723 11 436 4 113 1 296 19 568

Beträffande de olika kategoriernas procentuella andel i försäljningen lämnade kommitterade följande uppgifter: Special tobakshandlare Speceri- & diversehandlare m. fl Näringsställen Kiosker

1925 35" 7 49"3 11-6 34 Summa lOO'o

1933 36' 7 44"7 12*1 6^5 100*0

1936 37'9 42'2 12'6 7"3 lOO'o

De meddelade siffrorna syntes visa, att antalet specialtobakshandlare med direkt inköpsrätt från monopolbolaget kraftigt ökat, medan utvecklingen beträffande speceri- och diverseaffärerna gått i motsatt riktning. Att en viss förskjutning i denna riktning ägt rum syntes vara tydligt och bestyrktes av siffrorna för 1933 och 1936, vilka vore inbördes jämförbara. Däremot finge man i detta sammanhang endast med försiktighet använda sig

187 av siffrorna från 1925, för vilket år gruppen specialtobakshandlare tagits i en strängare bemärkelse. I fråga om utvecklingstendensen beträffande de olika återförsäljaregruppernas andel i omsättningen kan, uttala kommitterade, på grund av nyssnämnda förhållande ej heller dragas alltför bestämda slutsatser. Specerioch diverseaffärernas anpart befinner sig i viss mån på tillbakagång, men var 1936 alltjämt större än specialtobakshandlarnas. Antalet näringsställen med direkt inköpsrätt har stigit liksom dessa försäljares andel i omsättningen. Ökningen är emellertid ganska måttlig, och år 1936 visar en stillastående tendens. Den kraftigaste ökningen föreligger beträffande kioskerna. Antalet har från 1925 till 1936 nära fördubblats, och försäljningen har stigit än mer. Kommitterade framhålla, att den gjorda sammanställningen icke visar hela antalet återförsäljare av monopolbolagets varor. Det är nämligen åtskilliga affärer, som helt eller delvis köpa sina varor i andra hand mot lägre rabatt. Detta gäller sådana återförsäljare, som icke beviljats direkt inköpsrätt, samt mindre bärkraftiga affärer, som måste anlita kredit, men även vissa avlägset belägna diverseaffärer på landsbygden. Importvarorna torde, uttala kommitterade, övervägande försäljas genom specialtobakshandeln samt å vissa näringsställen, särskilt restauranger avhögre klass. En viss tendens till försäljning av importvaror även i speceri och diverseaffärer, kaféer och kiosker iakttogs emellertid vid tiden för utredningens framläggande. Kommitterade övergå härefter till en närmare granskning av de ekonomiska förhållandena inom d e n e g e n t l i g a t o b a k s h a n d e l n och återgiva därvid till en början vissa uppgifter från kommerskollegii undersökning år 1908. Antalet tobaksspecialister beräknades dä, såsom förut nämnts, utgöra 1 670, men bearbetningsdugliga uppgifter förelågo endast från 730 tobakshandlare. Kommerskollegium fann, att en tobaksaffär måste på sin rörelse med tobaksvaror nå en årlig omsättningssumma över 7 500 kronor för att ä denna verksamhet skulle uppstå en nettovinst av åtminstone 1 000 kronor. Likväl omfattade de affärer, som hade högst 7 500 kronor i omsättningssumma, ungefär 60 procent av samtliga rena detaljister, som lämnat uppgift till undersökningen, och denna proportion ansågs sannolikt skola ha blivit avsevärt större, om materialet omfattat samtliga handlande. En sådan utkomst kunde påtagligen i regel icke anses utgöra en tillfredsställande bärgning för en även i blygsamma villkor levande person. De flesta tobaksdetaljister hade emellertid även tillhandahållit andra varor, såsom tidningar, tidskrifter, pappersvaror o. s. v. En särskild bearbetning rörande förtjänsten av denna senare handel, som skett beträffande uppgifter frän en del affärer i Stockholm, hade visat, att medelförtjänsten å sådan rörelse uppgått till omkring 420 kronor årligen och varit jämförelsevis oberoende av affärsomsättningens storlek i övrigt. Denna omständighet fann kommerskollegium utgöra förklaringen till att en jämförelsevis så stor del av detaljisterna kunnat hålla sin drift löpande, i det att genom ett tillskott av denna storlek och art till nettointäkten å tobakshandeln, omkostnadskontot knappast vidare belastats, utan affärens totala nettoavkastning ökats i motsvarande grad. Emellertid kvarstode ännu ett stort antal affärer med lägre avkastning än 1 000 kronor, vilken

188 avkastning väl i och för sig dessutom vore att betrakta såsom ett lågt minimum. Intrycket av att en stor del av denna handel framlevde sitt liv under i ekonomiskt hänseende ogynnsamma förhållanden mildrades sålunda endast delvis av sist anförda omständigheter. Den fria konkurrensen, med dess framskapande av ett obegränsat antal handlande, hade på detta område knappast lyckats giva den kommersiella verksamheten en sund och tillfredsställande gestaltning. Kommerskollegium framhöll även, att mer än 40 procent av alla rikets egentliga tobakshandlare utövade sin verksamhet i Stockholm, där det fanns 21 tobakshandlare per 10 000 invånare. Att denna proportion tydde hän pä ett bestämt missförhållande mellan antalet tobaksaffärer och antalet konsumenter, syntes utan vidare vara klart och syntes även vara ett allmänt erkänt faktum. I detta överflöd av tobakshandlare läge en väsentlig orsak till den ringa ekonomiska bärkraftigheten hos ett stort antal av denna näringsgrens utövare. De omständigheter, som framkallat ett dylikt sakernas tillstånd, syntes förnämligast vara att söka i den jämförelsevis ringa utbildning och sakkunskap, som skötandet av en tobaksaffär i regel ansäges kräva, samt vidare däri, att till igångsättande och drivande av en affär av denna art, tack vare ett vitt utbrett kreditsystem, tarvades endast ett obetydligt kapital. Till denna näringsgren droges sålunda i en ingalunda obetydlig omfattning sådana personer, vilka saknade nödig kompetens för en affärs rationella skötsel och som icke ägde någon egentlig ekonomisk bärkraft. K o m m i t t e r a d e r e d o g ö r a h ä r e f t e r för resultatet av en statistisk undersökning av tobaksaffärerna i Sverige år 1933, som u t f ö r t s g e n o m k o m m i t t é n s försorg. Antalet tobakshandlare, till vilka monopolbolaget direkt levererat varor under hela är 1933, uppgick till 2 317. Tillräckliga uppgifter om totalomsättningen hade inkommit frän 1 883 affärer, vilka i genomsnitt haft en omsättning av omkring 31 300 kronor. Nära tvä tredjedelar av dessa affärer hade emellertid haft en omsättning understigande 30 000 kronor. I omsättningen inginge bruttoförsäljningen av tobaksvaror, tobaksutensilier, tidningar och tidskrifter samt övriga varor, varvid dock ifråga om inkomster av tjänster, t. ex. telefonavgifter, tippningsprovision, provision för lottförsäljning o. s. v., i regel endast syntes ha medtagits nettobeloppet. Undersökningen visade, att inom tobakshandeln funnes en stark grupp medelstora affärer med en betydande sidogrupp småaffärer och ä andra sidan ett utpräglat fätal stora affärer. Under genomsnittet för hela riket låg medelomsättningen beträffande affärerna i Stockholm (29 700 kronor), Göteborg (26 900 kronor), Malmö (23 300 kronor), köpingar och municipalsamhällen (31 200 kronor) samt å landsbygden i övrigt (21 200 kronor). Däremot ställde sig medelomsättningen för övriga städer än de tre största gynnsammare än genomsnittet, och högst var beloppet för affärerna i städer med 5—10 000 invånare (46 600 kronor). Av de redovisade affärerna hade ungefär 36 procent en omsättning under 20 000 kronor (särskilt talrika voro dessa småaffärer i Göteborg, Malmö och på den rena landsbygden). Mer än hälften av affärerna hade en omsättning mellan 20 000 och 50 000 kronor (förhållandevis talrikast voro dessa affärer i Stockholm och i de minsta städerna). Endast omkring en niondel av de redovisade affärerna hade en omsättning överstigande 50 000 kronor. Av omsättningen föll i genomsnitt för hela riket ungefär 70 procent på tobaksvaror, något över 2 procent på tobaksutensilier, omkring 13 procent på tidningar och tidskrifter samt ungefär 14 procent på övriga varor, däri inberäknat berörda nettointäkter av tjänster. I medeltal uppgingo omkostnaderna till 87 procent av omsättningen, och omkring

189 detta tal grupperade sig inom ganska trånga gränser de genomsnittliga procenttalen för omkostnaderna inom olika ortsgrupper (Göteborg 9-8, Stockholm 9% städer med 5—10 000 invånare 69). De höga hyrorna i de större städerna syntes hava tvingat ! affärsinnehavarna att hålla tillbaka andra omkostnader. Å de mindre orterna, där hyresposten vore lägre, hade detta medgivit ökade utgifter av annat slag. Detta tydde på att det där vore vanligare än i storstäderna, att innehavaren avlönade biträde i affären. Ungefär hälften av tobaksaffärerna syntes dock vara skötta av innehavaren ensam. De små affärerna med en omsättning under 20 000 kronor syntes i genomsnitt endast hava givit omkring 1 000 kronors nettoinkomst. Till denna grupp hörde drygt en tredjedel av de affärer, vilkas uppgifter härutinnan kunnat bearbetas. För de medelstora affärerna med en omsättning av 20 000—50 000 kronor hade nettoinkomsten i genomsnitt varit närmare 2 000 kronor. Till denna grupp hörde mer än hälften av de h ä r ifrågavarande företagen. Vid särskild bearbetning hade befunnits, att tobaksaffärer med en omsättning av 20 000—30 000 kronor haft en inkomst av 1 595 kronor. Bortåt två tredjedelar av de redovisade företagen hade haft en omsättning under 30 000 kronor. Utredningen visade, att ett rätt betydande antal tobakshandlare haft anställning eller annan verksamhet vid sidan av affären. Särskilt vanliga voro sådana inkomster på landsbygden. Vissa affärsinnehavare åtnjöto vidare pension eller annat periodiskt understöd. Kommitterade framhöllo vidare, att tobaksaffärerna ofta äro familjeföretag. Det kunde ibland mera vara en tillfällighet, om mannen eller hustrun stode skriven såsom innehavare av affären. Särskilt med hänsyn härtill vore det av viss betydelse vid bedömande av tobakshandlarnas ekonomiska ställning, att maka eller make i åtskilliga fall hade särskild arbetsinkomst. Om man summerade alla dessa tillskott och sloge ut dem på samtliga de företag, som överhuvudtaget uppgivit någon inkomst, uppnåddes ett belopp per affär av mer än 800 kronor. Med denna beräkning skulle medelinkomsten (inbegripet makas eller makes särskilda inkomst) ha legat vid mer än 2 500 kronor per tobakshandlare, som överhuvudtaget uppgivit någon inkomst. Med detta kunde sammanställas, att tobakshandlarnas medelinkomst enligt 1930 års folkräkning varit 2 541 kronor. Av de vid undersökningen redovisade tobakshandlarna voro mer än hälften kvinnor. En närmare granskning visade emellertid, att det egentligen var i de tre största städerna som kvinnorna voro i majoritet. De lämnade uppgifterna utvisade, att en fjärdedel av affärsinnehavarna tjänstgjort som biträde i tobaksaffär innan de etablerat egen tobakshandel. Denna form av utbildning för det blivande yrket var betydligt vanligare inom den grupp av affärsinnehavare, som övertagit sin tobakshandel från annan person, än bland dem som själva startat sina affärer. Sannolikt funnes det bland de förstnämnda åtskilliga, som fått tillfälle att övertaga den affär, där de under en längre tid varit anställda som biträden. Drygt tredjedelen av affärsinnehavarna hade haft annan affärsutbildning än som biträde i tobaksaffär — handelsskola, självständig affärsrörelse eller anställning inom annan bransch — men nära 40 procent av tobakshandlarna (45 procent av innehavarna av nystartade affärer) hade icke någon av de här nämnda formerna av utbildning eller tidigare verksamhet. Denna grupp var förhållandevis störst i Malmö och Stockholm. B e t r ä f f a n d e förändringar under åren 1933—36 i t o b a k s h a n d e l n s läge m e d dela k o m m i t t e r a d e b l a n d a n n a t följande. Antalet i monopolbolagets statistik såsom specialtobakshandlare uppförda affärer har ökat frän 2 525 år 1933 till 2 723 år 1936 eller med ungefär 8 procent.

190 Försäljningen av monopolbolagets varor till specialtobakshandlare har enligt samma statistik stigit frän 46 miljoner kronor 1933 till 53 8 miljoner kronor 1936. Beloppet per specialtobakshandlare har därigenom ökats med bortåt en tiondel. Försäljningen av importerade tobaksvaror har under tidsperioden ifråga gått upp kraftigt, nämligen frän 84 miljoner kronor till 154 miljoner kronor. Emellertid torde denna försäljning ha ökats proportionsvis mer för andra grupper av återförsäljare än för specialtobakshandlarna. Enligt uppgift från tobakshandlarhåll skulle de importerade varorna mot slutet av tidsperioden ifråga mer än förut ha trängt ut bland landsbygdens diverseaffärer och bland kioskerna. Dock torde man kunna antaga, att omsättningen av importvaror per specialtobakshandlare stigit med 50 procent från 1933 till 1936. Då rabattsatserna icke undergått nämnvärd förändring under dessa är — rabatten å importvaror torde dock ha något minskat — synes den ökade tobaksförsäljningen böra ha medfört ej obetydligt stegrad genomsnittlig bruttoinkomst av tobakshandeln. Kommitterade ha ansett sig kunna beräkna, att den genomsnittliga bruttoförtjänsten av tobakshandeln stigit med 400—500 kronor per specialtobakshandlare. Därvid faller ungefär lika stor del av ökningen pä handeln med monopolbolagets varor som på försäljningen av importvaror. Även omsättningen av tidningar och tidskrifter i tobaksaffärerna torde ha tilltagit under ifrågavarande år. Däremot har frän tobakshandlarhåll uppgivits, att förtjänsten å handeln med tobaksutensilier och pappersvaror snarast gått tillbaka. Någon tillförlitlig beräkning rörande eventuella förändringar i utbytet av handeln med andra varor än tobaksvaror ha kommitterade icke ansett sig kunna framlägga. En avsevärd förbättring i flertalet tobakshandlares ställning torde ha inträtt genom tippningens starka utveckling. Vid tiden för utredningens framläggande torde minst 4 / 5 av tobaksaffärerna i riket ha varit ombud för aktiebolaget Tipstjänst. Flertalet av dessa ombud funnos i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping och Gävle. Genomsnittsinkomsten för detta ombudskap torde även vid försiktig beräkning icke kunna uppskattas lägre än till 500—600 kronor om året. Om tippningsinkomsten slås ut på samtliga specialtobakshandlare, torde på var och en falla 400—500 kronor. Kommitterade finna sig alltså kunna uppskatta bruttoinkomsten per specialtobakshandlare år 1936 till 800—1 000 kronor högre än 1933 men framhålla, att inkomstökningen sannolikt varit ganska ojämnt fördelad. Beaktas bör också, uttala kommitterade, att även omkostnaderna torde ha undergått någon stegring. 1936 var för övrigt ett utpräglat högkonjunkturär, medan å andra sidan 1933 måste anses som ett typiskt depressionsår. B.

Tobaksförbrukning o c h tobakshandel i f r ä m m a n d e länder.

K o m m i t t e r a d e övergå h ä r e f t e r till att l ä m n a vissa u p p g i f t e r r ö r a n d e t o b a k s f ö r b r u k n i n g och t o b a k s h a n d e l i f r ä m m a n d e l ä n d e r . I d e n n a del tillåta vi oss att h ä n v i s a till den t r y c k t a u t r e d n i n g e n (s. 40 ff. s a m t bilaga I I ) . H ä r skall e m e l l e r t i d återgivas n å g r a viktigare u p p l y s n i n g a r , som i n u b e r ö r d a h ä n s e e n d e l ä m n a t s av k o m m i t t e r a d e . Kommitterade framhålla — såsom skett redan i 1911 års betänkande — att i länder med tobaksmonopol så gott som alltid ej blott tillverkningen utan även handeln monopoliserats. Av en sammanställning rörande tobaksförbrukningen i Amerikas Förenta Stater och tio europeiska länder finna kommitterade, att tobaksförbrukningen per invånare i Sverige är mindre än i flertalet av de till jämförelse upptagna länderna. Icke desto mindre äro återförsäljarna i de stora monopolländerna, där detaljhandeln med tobaksvaror koncessionerats, långt färre i förhållande till invånarantalet än hos oss, medan motsatsen gäller i länder utan tobaksmonopol såsom Tyskland och Danmark.

191 I huvudsak gäller, att den genomsnittliga omsättningen är långt större i länder med fullständigt tobaksmonopol men att rabatten där i gengäld är lägre, så att varje återförsäljares bruttoförtjänst av handeln med tobaksvaror för flertalet länder, undersökningen omfattat, ställer sig tämligen lika. Hänsyn har dock icke kunnat tagas till den inkomst, som uppkommit genom försäljning av andra varor än tobaksvaror. I Sverige utgöra specialaffärerna knappt mer än 10 procent av hela antalet återförsäljare. I länder med koncessionerad detaljhandel finnas ofta bestämda regler om att blott viss varuförsäljning får förenas med tobakshandeln. Medelrabatten för samtliga tobaksvaror kan för Sverige beräknas till 133 procent år 1936. I andra monopolländer var rabatten väsentligt lägre, i Italien icke mer än 5 l procent år 1933. Detaljistrabatten i länder utan tobaksmonopol varierar ofta i samma land och kan växla avsevärt för olika tillverkare. Utförsäljningspriserna äro ej fasta, utan konsumenterna kunna stundom tillgodogöra sig en viss prisnedsättning. Den genomsnittliga rabatten torde i Tyskland ha utgjort omkring 20 procent är 1935 och torde för Danmark kunna beräknas till 20—25 procent och för Norge till ungefär 20 procent medan rabatten i Finland torde vara lägre. I de länder, där specialtobakshandeln koncessionerats, användes koncessionen till understöd åt behövande personer. De till koncession berättigade äro framför allt krigsinvalider och efterlevande till världskrigets offer. Koncessionen anses personlig och går icke i arv, men stundom kunna koncessionsinnehavarens efterlevande få visst företräde till ny rättighet. C.

K o m m i t t e r a d e s s l u t o m d ö m e o c h förslag.

K o m m i t t e r a d e f r a m h å l l a , att d e r a s egentliga uppgift varit att u n d e r s ö k a r å d a n d e förhållanden inom detaljhandeln med tobaksvaror. Likväl ha k o m m i t t e r a d e icke velat u n d e r l å t a att i k o r t h e t b e r ö r a frågan, o m en ä n d r i n g skulle v a r a l ä m p l i g och i så fall p å v a d sätt d e n n a b o r d e ske. K o m m i t t e r a d e u n d e r s t r y k a d ä r v i d s ä r s k i l t två o m s t ä n d i g h e t e r , som vid g r a n s k n i n g av u n d e r s ö k n i n g s r e s u l t a t e n synts v a r a v ä r d a b e a k t a n d e , n ä m l i g e n a t t å e n a s i d a n d e t a l j i s t r a b a t t e n för h a n d e l n m e d t o b a k s v a r o r är h ö g r e i Sverige ä n i övriga m o n o p o l l ä n d e r , m e d a n å a n d r a s i d a n en stor del av spec i a l t o b a k s h a n d e l n lever u n d e r t r y c k t a f ö r h å l l a n d e n . B e t r ä f f a n d e detaljistrabatten anförde kommitterade i huvudsak följande: I stater med fullständigt tobaksmonopol vore detaljistrabatten 10 procent eller därunder. Vid jämförelse med handeln med andra varor kunde dock även den av det svenska monopolbolaget beviljade rabatten (13 procent, för cigarrer 15) synas låg. Prisnivån å tobaksvaror vore emellertid till följd av skattebelastningen hög. Räknade man rabatten på den del av försäljningspriset, som icke utgjorde skatt, bleve den för år 1936 i genomsnitt drygt 29 procent. Tobaksvarorna vore vidare föga skrymmande och förhållandevis lätta att bevara. Handeln med monopolbolagets fabrikat vore för övrigt en nästan riskfri hantering, om man jämförde med annan handel i allmänhet. Detaljhandlaren nödgades icke hälla något större lager och behövde knappast befara att ej kunna vinna avsättning för de inköpta varorna. I jämförelse med läget före monopolets införande hade antalet tobaksmärken betydligt nedgått. Det av monopolbolaget genomförda kontantsystemet och de fasta detaljpriserna hade kraftigt bidragit till en sanering av förhållandena inom denna bransch. För flertalet återförsäljare syntes därför en lägre rabatt å tobaksvaror vara tillräcklig. Alltjämt omsattes tobaksvarorna pä landsbygden mest genom speceri- och diverseaffärer. Beträffande dessa företag läge det nära till hands att göra en jämförelse med

192 förtjänsten på socker, en vara som även levererades av ett enda företag och i standardiserade kvaliteter. Detaljistrabatten å socker syntes i praktiken knappast någonsin komma upp till 10 procent, och den vore i vissa fall ej mer än 7 procent. Det syntes icke behöva befaras, att en rabattsänkning å tobak skulle till den grad minska diverseaffärernas intresse för denna handel, att man kunde frukta nedgång av den totala försäljningen av monopolbolagets varor. Det borde ihågkommas, att handeln med tobaksvaror i dessa affärer före monopolets införande ofta ej varit förenad med vinst, utan att stora mängder tobaksvaror skänkts bort till kunderna. Tobaksförsäljningen å näringsställen och i kiosker vore — liksom för diversehandlarna — övervägande blott ett bihang till rörelsen. Dessa företag hade ett stort intresse av att föra tobaksvaror, även om ej förtjänsten skulle vara så avsevärd, och deras specialkostnader för tobakshandeln vore låga. Vad angår specialtobakshandelns läge uttalade kommitterade, att detta i genomsnitt syntes vara bättre nu än före monopolets införande, särskilt på grund av att det osunda kreditsystemet avvecklats och fasta priser införts. Förhållandena syntes även vara gynnsammare än i flertalet övriga länder med tobaksmonopol. Det kunde dock ej bestridas, att ett stort antal av specialaffärerna icke komme upp till en rimlig och önskvärd inkomst, vilket sammanhängde med att dessa affärer hade en alltför låg omsättning. Utvecklingen hade i detta avseende varit i viss mån ogynnsam under de sista tio åren, i det att antalet tobaksaffärer stigit mer än vad som svarade mot folkmängdens och tobakskonsumtionens ökning. Om nu såsom en isolerad åtgärd skulle genomföras en höjning av rabatten å tobaksvaror, antingen i allmänhet eller blott för specialtobakshandlarna, skulle detta antagligen icke vara till verkligt gagn för de sistnämnda. Man hade all anledning antaga, att antalet tobaksaffärer då skulle undergå en våldsam ökning. Dessutom skulle en sådan åtgärd stå helt i strid med vad kommitterade förut anfört. E n effektiv och varaktig hjälp för specialtobakshandeln syntes endast kunna åstadkommas genom begränsning av affärernas antal. Det syntes också vara ett allmänt intresse, att tobaksaffärer med blott ringa omsättning i allmänhet avvecklades. I dessa affärer hade man ofta ej möjlighet att sköta tobakshandeln på ett fackmässigt och i allo tillfredsställande sätt. Om tobaksaffärerna i genomsnitt finge ökad omfattning skulle bättre förutsättningar skapas för att hålla specialtobakshandeln på en hög nivå, så att sakkunskapen kunde göra sig gällande samt skyltning, förvaring m. m. ske på ett lämpligt sätt. Under den första tiden av sin tillvaro hade monopolbolaget strävat att hålla antalet specialtobakshandlare tillbaka. Detta hade skett både genom att ställa stränga krav för beviljande av ny inköpsrätt samt genom att ekonomiskt understödja nedläggande av mindre bärkraftiga tobaksaffärer. Vissa resultat hade vunnits härmed, men många tobaksaffärer hade kommit till stånd utan direkt inköpsrätt, och monopolbolaget hade därför icke ansett sig böra vidhålla denna politik. Under de sista åren hade man dock i viss mån återupptagit den förstnämnda begränsningsmetoden. Att ökningen i specialtobakshandlarnas antal ej kunnat mer effektivt motverkas, sammanhängde med att partiförsäljning, d. v. s. en återförsäljares

193 försäljning till annan sådan mot rabatt, icke vore förbjuden. Den som hade direkt inköpsrätt från monopolbolaget erhölle den fastställda rabatten, 13 procent, och vid vidare försäljning brukade han behålla 3 procent, så att den som köpte i andra hand finge nöja sig med en rabatt av 10 procent. Sådan partihandel förekomme i ganska stor utsträckning. Vissa mindre återförsäljare hade ett verkligt behov av ett mellanled till monopolbolaget. För en del avlägset belägna lanlhandlar vore det bl. a. ur transportsynpunkt lämpligt att — mot lägre rabatt — få tobaksvarorna tillsammans med andra varor från specerigrossisten. En del små och ekonomiskt svaga tobaksaffärer samt kaféer, konditorier och kiosker funne det ofta lämpligast att mot en något lägre rabatt köpa från en närbelägen tobakshandel eller annan större återförsäljare, därvid i vissa fall kredit beviljades. Möjligheten att skaffa monopolbolagets varor i andra hand utnyttjades emellertid även av sådana specialaffärer, som bolaget icke ansett sig böra bevilja direkt inköpsrätt. Efter några kortfattade uttalanden rörande importhandeln med tobaksvaror — i vilket sammanhang påpekas, att även importens frihet utgör en anledning till att specialtobakshandlarnas antal ej kan effektivt regleras genom åtgärder av monopolbolaget — övergå kommitterade till att framlägga några synpunkter på frågan om tobakshandelns reglering. En effektiv begränsning av specialtobakshandlarnas antal kunde icke gärna ske utan inskränkning i friheten beträffande partihandeln inom riket och i fråga om importen. Men om det stadgades, att partihandel med monopolbolagets varor och med importvaror vore förbjuden till andra än dem som fått inköpsrätt från monopolbolaget, skulle förutsättningarna för en verklig reglering av detaljhandeln med tobaksvaror föreligga. Därmed skulle man i realiteten komma in på en koncessionering av detaljhandeln. Det kunde ifrågasättas, om icke, då man tidigare hos oss ställt sig avvisande till en sådan ordning, de olägenheter, som ansetts vara förbundna med en sådan reglering, något överdrivits. Kommitterade ansåge i varje fall tanken förtjänt av allvarligt övervägande och hänvisade även till det förslag, som år 1930 framkommit vid överläggningar mellan representanter för monopolbolaget och Sveriges tobakshandlares riksförbund. Sist berörda förslag till koncessionering utgick från en rabattsänkning till 10 procent, vilken rabatt monopolbolagets representanter ansågo efter en övergångstid av tre år böra gälla även för specialtobakshandlarna. Antalet återförsäljare ä varje ort skulle efter hand nedbringas till det antal, som kunde anses skäligt. Innehavare av nedlagda affärer skulle erhålla understöd. Partihandel med importvaror förutsattes endast skola få förekomma med Kungl. Maj:ts tillstånd, och importgrossisterna skulle ej få sälja med rabatt till andra återförsäljare än sädana, som fatt inköpskort från monopolbolaget. Kommitterade uttalade vidare, att en dylik reglering formellt skulle komma att omfatta hela landet, men i realiteten endast för städerna komma att få nämnvärd betydelse. Regeln skulle vara, att tobaks varor endast finge förekomma till försäljning hos sådana företag, som fått tillstånd att sälja dyli13—408950.

194 k a varor. Detta skulle gälla såväl monopolbolagets egna varor som importerade tobaksvaror. Förut hade nämnts, att viss försäljning i andra hand finge anses lämplig, men denna skulle ej behöva hindras av den avsedda regleringen. Visserligen skulle varje återförsäljare ha att söka särskild inköpsrätt, men det skulle ankomma på vederbörande själv, om han ville köpa direkt från monopolbolaget eller från annan auktoriserad återförsäljare. Det syntes icke erbjuda alltför stora svårigheter att på ett tillfredsställande sätt kontrollera, att denna försäljning i andra hand blott ägde rum till sådana, som erhållit vederbörlig inköpsrätt. Sannolikt skulle denna partihandel i övrigt ej alls behöva regleras, men man kunde också tänka sig, att partihandel blott finge bedrivas av vissa återförsäljare och mot viss fastställd rabatt. Med de här antydda åtgärderna skulle vinnas full kontroll över att detaljhandel med tobaksvaror ej kunde äga rum utan vederbörligt tillstånd. Det skulle då gälla att utnyttja det nya läget till att på en gång minska monopolbolagets försäljningskostnader och sanera specialtobakshandeln. För en sådan sanering fordrades dock icke blott, att man för framtiden förhindrade tillkomsten av nya återförsäljare, när särskilt behov därav ej förelåge. Om en förbättring skulle kunna vinnas inom överskådlig tid, måste möjlighet beredas att nedlägga sådana redan befintliga detaljaffärer, som kunde anses överflödiga ur allmänhetens synpunkt. Behov av en utrensning av detta slag förelåge framförallt i de större städerna. Av kommitterade anförda siffror visade, att antalet special tobakshandlare i dessa städer ej blott vore särskilt högt i förhållande till invånarantalet, utan även att specialaffärerna här vore de — frånsett den rena landsbygden — genomsnittligt minsta och minst inkomstbringande. Minst hälften av specialtobakshandlarna funnes i de tre största städerna. Enligt monopolbolagets statistik hade år 1936 antalet specialaffärer med direkt inköpsrätt varit 828 i Stockholm, 364 i Göteborg och 202 i Malmö. Det syntes finnas utrymme för en ganska kraftig beskärning av återförsäljarnas antal, utan att allmänhetens intresse att ha bekväm tillgång till tobaksvaror behövde eftersättas. En särskild undersökning för Malmö, varom kommitterade föranstaltat, talade tydligt i denna riktning. Det vill synas, som om man genom begränsning av antalet återförsäljare samt genom vissa andra i det följande berörda åtgärder, skulle kunna n å en så avsevärd omsättningsstegring för de kvarvarande specialaffärerna, att dessa i genomsnitt skulle få en förbättrad ställning, även om detaljistrabatten också för dem nedsattes till 10 procent. Under denna förutsättning hade kommitterades majoritet ansett sig kunna förorda en sådan åtgärd, även med hänsyn till önskvärdheten att kunna hålla en i stort sett enhetlig rabatt för de olika grupperna av återförsäljare. Från specialtobakshandlarnas representant bland kommitterade hade föreslagits, att man vid en eventuell rabattsänkning till 10 procent skulle låta specialaffärerna genom ett procentuellt hyresbidrag eller på annat sätt bliva bibehållna vid den dittillsvarande rabattprocenten. Endast därigenom vunne man betryggande garantier för att specialtobakshandlarna ernådde en välbehövlig mer avsevärd förbättring i sin ställning. Såsom skäl för en rabattdifferentiering hade från reservanten tillika åbe-

195 ropats, att tobaksvarorna i regel bleve bättre förvarade och framhållna i specialaffärerna än av övriga återförsäljare, där någon egentlig skyltning ofta ej förekomme. Olika rabattsatser till skilda återförsäljaregrupper förekomme ej sällan i andra monopolländer, och skulle även kunna tillämpas hos oss, även om tidigare erfarenheter ansetts giva vid handen, att en rabattdifferentiering vore förenad med vissa olägenheter. Den rabattsats, som bestämdes för monopolbolagets varor borde enligt kommitterades mening gälla även för importvaror, så att frestelse att särskilt framhålla dessa varor på bekostnad av de inhemska ej uppkomme. Kommitterade förutsatte därvid att varierande försäljningspris å importvaror av samma slag icke finge förekomma samt att importhandeln överhuvudtaget reglerades på förut angivet sätt. När kommitterade uttalat, att specialtobakshandeln i samband med begränsning av antalet återförsäljare borde kunna få en gynnsammare ställning, även om rabatten generellt sänktes till 10 procent, avsåge detta uttalande förhållandet i stort sett och på längre sikt samt med hänsyn till att de kvarvarande specialaffärernas omsättning av andra varor än tobaksvaror torde komma att stiga i samband med regleringen. Under viss övergångstid borde specialtobakshandlarna beredas sådan utfyllnad i inkomsterna, att övergångstidens svårigheter övervunnes. Sedan den nya ordningen med en allmän rabatt av 10 procent å såväl monopolbolagets som importerade varor genomförts, skulle — under förutsättning av oförändrad omsättning — detaljisternas marginal ha minskat med omkring 5 miljoner kronor om året. Det förutsattes, att staten skulle tillgodoföra sig detta belopp — i den mån det ej behövde tagas i anspråk för specialtobakshandelns sanering — genom motsvarande höjning av tobaksbeskattningen, så att försäljningspriserna lämnades i stort sett oförändrade. Då det av kommitterade ifrågasatta systemet förutsatte nedläggandet av åtskilliga affärer uppkomme fråga om utbetalande av skälig ersättning till affärsinnehavarna och hos dem anställda biträden. Kommitterade hade emellertid icke funnit anledning att närmare ingå på ersättningsprinciperna eller göra någon beräkning av det erforderliga beloppet. Beträffande de grundsatser, som syntes böra tillämpas när det gällde att bedöma vilka återförsäljare som borde erhålla rätt att i framtiden försälja tobaksvaror, ha kommitterade anfört följande. 1) Specialtobakshandlarna. Av dessa borde å varje ort endast så många lämnas kvar, som erfordrades för att fylla allmänhetens berättigade anspråk på bekväm tillgäng till tobaksvaror. De olika affärernas läge bleve därvid avgörande, och man borde frän den angivna utgångspunkten sträva efter en sådan begränsning av affärernas antal, att de kunde komma upp i en rimlig omsättning. Hänsyn borde även tagas till tobakshandlarnas personliga lämplighet och sakkunskap. Man borde alltså sträva efter att de lämpliga personerna bleve kvar och att dessa för framtiden dreve sin verksamhet i de lämpliga lokalerna. 2) Diverseaffärer m. fl. Beträffande tobaksförsäljningen på den rena landsbygden syntes på det hela taget någon begränsning icke böra äga rum. När det däremot gällde städer eller andra samhällen, där specialaffärer funnes, borde man pröva, om den här ifrågavarande försäljningen verkligen vore erforderlig eller lämp-

196 lig. Om den inkräktade på en specialaffär, syntes den böra nedläggas. I detta sammanhang komme även i betraktande tobaksförsäljning i frisérsalonger, fruktaffärer, herrekiperingar m. m. En stark begränsning av denna försäljning till förmån för specialaffärerna syntes lämplig, bl. a. med hänsyn till att tobaksvarorna av vissa grupper av dessa återförsäljare inköptes och förvarades på ett mindre fackmässigt sätt. 3) Näringsställen. Näringsställen som önskade försälja tobaksvaror syntes böra givas tillstånd därtill, om icke speciella skäl skulle tala i annan riktning. Därvid åsyftades särskilt företag, som icke vore verkliga näringsställen, utan endast till skenet bedreve serveringsrörelse. 4) Kiosker. Beträffande de kiosker, som vore förenade med ordnad servering, gällde i viss mån vad som sagts om näringsställen. I fråga om övriga kiosker syntes man ha att taga hänsyn till allmänhetens behov. Sådant kunde särskilt antagas föreligga å trafik- och nöjesplatser. I princip borde nya specialaffärer endast få komma till stånd i undantagsfall, såsom när det gällde nybyggda kvarter och stadsdelar. Såframt det icke gällde verkliga näringsställen, syntes även i övrigt ny tobaksförsäljning endast undantagsvis böra medgivas i städer eller andra samhällen, där specialtobakshandel funnes. Helt annat vore läget beträffande landsbygden i övrigt. Rätten att försälja tobaksvaror skulle vara personlig och begränsad till viss lokal. Vid flyttning skulle sålunda nytt tillstånd erfordras och rätten skulle icke kunna ärvas eller överlåtas. Vid innehavarens död borde dock make och barn ha visst företräde till ny rättighet. Rätten skulle kunna indragas vid missbruk, t. ex. obehörig partihandel. I fråga om nya innehavare av specialaffärer, övertagna eller nystartade, borde uppställas anspråk på viss sakkunskap hos sökanden. Denne borde kunna visa bokföringskunskap och branschkännedom, det senare förnämligast genom viss tids praktik. överhuvud taget borde man söka inom den nya regleringens ram sä långt möjligt tillgodose den fria handelns företräden ur affärsmässig synpunkt. Man borde sträva efter att få affärerna väl skötta, och den enskilde affärsinnehavarens duglighet borde kunna giva honom en bättre ställning. Affärerna borde hållas lämpligt belägna och inredda. När en flyttning med hänsyn till förändrad bebyggelse syntes fördelaktig, borde den på lämpligt sätt underlättas. Av det s a g d a framginge, att k o m m i t t e r a d e ej a v s å g e en k o n c e s s i o n e r i n g efter s a m m a linjer som i flertalet m o n o p o l l ä n d e r , d ä r r ä t t till t o b a k s f ö r s ä l j n i n g i a l l m ä n h e t gåves s å s o m ett u n d e r s t ö d eller en b e l ö n i n g . Kommitterade ha slutligen beträffande vissa särskilda frågor framfört några rekommendationer samt därvid bland annat anmärkt, att klagomål från specialtobakshandlarna anförts över att näringsställen och kiosker skulle idka tobaksförsäljning i strid med 1919 års butikstängningslag. Kommitterade hänvisade till att detta spörsmål vid ifrågavarande tid var föremål för behandling inom arbetstidsutredningen angående affärs- och kontorsanställda men uttalade för egen del, att man i viss mån torde kunna komma till rätta med berörda olägenheter genom att huvudsakligen hänvisa näringsställen, utom restauranger, till tobaksförpackningar avsedda för styckeförsäljning. Därigenom skulle antagligen en icke så ringa del av näringsställenas tobaksförsäljning överföras till specialtobakshandeln. Kommitterade förordade vidare, att tobaksautomater skulle få uppsättas utanför specialaffärer för försäljning under tid, då butikerna voro stängda. På detta sätt syntes behovet av kioskförsäljning av tobaksvaror efter stängningstid för framtiden komma att i viss mån minskas.

197 Såsom i det föregående nämnts, ha kommitterade föranstaltat om en särskild undersökning för Malmö rörande verkningarna av den ifrågasatta regleringen av tobakshandeln. Därvid antogs, att 60 av stadens omkring 200 specialtobaksaffärer eller omkring 30 procent av dessa skulle kunna indragas. En dylik åtgärd beräknades tillföra de kvarstående specialaffärerna en genomsnittlig ökning av bruttoförtjänsten med något mer än 300 kronor för varje affär. Därvid togs icke hänsyn till de återförsäljare, som saknade inköpsrätt från monopolbolaget. Av nämnda återförsäljares företag ansågos 14 närmast ha karaktär av specialtobaksaffärer. Även dessa antogos skola nedläggas. Vidare beräknades, att vid undersökningstillfället i Malmö funnos omkring 130 näringsställen och 85 kiosker, som saknade direkt inköpsrätt och vilkas försäljning även till viss del skulle komma att tillföras de kvarvarande specialtobakshandlarna. Kommitterade framhålla, att nu berörda inkomstökning vore ett bruttobelopp. Motsvarande ökning av nettoinkomsten syntes komma att gestalta sig på olika sätt. En hel del tobaksaffärer syntes visserligen, trots ökad omsättning, icke behöva nämnvärt stegra omkostnaderna. Andra affärer kunde befinna sig vid en sådan omsättningsgräns, att redan en icke alltför stor ökning av omsättningen medförde avsevärd stegring av vissa omkostnader. Slutligen understryka kommitterade, att omsättningsstegringen säkerligen skulle ganska ojämnt fördela sig å de enskilda företagen. D.

F ö r n y a d framställning från Sveriges tobakshandlares o c h däröver avgivna yttranden.

riksförbund

E f t e r f r a m l ä g g a n d e t av d e n u t r e d n i n g , för vilken n u r e d o g j o r t s , i n g a v Sveriges tobakshandlares riksförbund till chefen för f i n a n s d e p a r t e m e n t e t e n d e n 28 o k t o b e r 1937 d a g t e c k n a d skrivelse, i vilken i h u v u d s a k a n f ö r d e s följande: 1937 års utredning bestyrkte på olika sätt, att tobakshandlarna levde under så ekonomiskt bekymmersamma förhållanden, att en snar förbättring vore ytterligt befogad och önskvärd. Erfarenheten visade, att en verklig förbättring av kårens ställning knappast kunde vinnas annat än genom en verksam begränsning av tobaksåterförsäljarnas antal samt att en dylik begränsning icke kunde genomföras utan att monopolbolaget erhölle mera vidsträckta befogenheter, vilka möjliggjorde en tillrättaläggning av den s. k. andrahandsförsäljningen samt importens och partiförsäljningens reglering. I berörda avseenden sammanfölle kommitterades uppfattning med förbundets ofta uttalade önskan. Även i flera andra betydelsefulla avseenden hade kommitterade uppmärksammat förbundets vid skilda tillfällen uttalade önskemål. Kommitterade, med undantag av tobakshandlarnas representant, hade ansett sig kunna förorda en sänkning av försäljningsrabatten till 10 procent. En absolut enig tobakshandlarekär avvisade emellertid varje tanke på en rabattsänkning under hänvisning till kommitterades egen uppgift, att tobakshandlarnas affärsomkostnader uppginge till i Göteborg 98 procent, i Stockholm 9-2 procent och för hela riket i genomsnitt 8-7 procent. Det hade även anförts, att såväl affärs- som levnadskostnaderna den senaste tiden ytterligare stegrats avsevärt, vilket också framginge av socialstyrelsens beräkningar. Dessa omständigheter talade snarare för en höjning av rabattförmånerna. Den av kommitterade ifrågasatta rabattsänkningen skulle i verkligheten ytterligare försvåra kårens ekonomiska ställning. Vid föreningsmöten hade tobakshandlarna ännu en gång enigt understrukit nödvändigheten av att få till stånd en laglig begränsning av tobaksåterförsäljarnas antal och av att partiförsäljningen av tobaksvaror i anslutning till en sådan begränsning lades under effektiv kontroll. Man räknade därvid närmast med att hindra till-

198 komsten av nya, av hänsyn till allmänhetens behov ej påkallade återförsäljare. En sådan begränsning innebure ingen som helst kostnad för vare sig tobaksmonopolet eller staten. De åtgärder, som kommitterade ifrågasatt för att genom ekonomisk kompensation genomföra en reducering av de nuvarande tobaksåterförsäljarnas antal, tillråddes endast under den förutsättningen, att en sådan reform kunde åstadkommas med bibehållandet av gällande försäljningsrabatter. F r a m s t ä l l n i n g e n u t m y n n a d e i en h e m s t ä l l a n , att d e p a r t e m e n t s c h e f e n ville l å t a u n d e r s ö k a m ö j l i g h e t e r n a till en r e f o r m e r i n g av h a n d e l n m e d t o b a k s v a r o r m e d b e a k t a n d e av de i f r a m s t ä l l n i n g e n f r a m f ö r d a ö n s k e m å l e n . Ö v e r b e r ö r d a f r a m s t ä l l n i n g i n h ä m t a d e chefen för f i n a n s d e p a r t e m e n t e t y t t r a n d e av k o m m e r s k o l l e g i u m och styrelsen för aktiebolaget S v e n s k a tob a k s m o n o p o l e t . Tillika ö v e r l ä m n a d e d e p a r t e m e n t s c h e f e n 1937 å r s u t r e d n i n g att v a r a tillgänglig vid a v g i v a n d e av y t t r a n d e över f ö r b u n d e t s f r a m ställning. Kommerskollegium, vars utlåtande är dagtecknat den 30 november 1937, meddelade, att yttranden i ärendet inhämtats från handelskamrarna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Ur dessa yttranden framhöll kollegium följande: Handelskammaren i Stockholm hade uttalat, att specialtobakshandeln tvivelsutan arbetade under jämförelsevis svåra förhållanden, och hade funnit det sannolikt, att svårigheterna berodde icke blott på att marginalen vore tämligen snävt tillmätt utan även därpå att en betydande konkurrens förefunnes mellan handlarna inbördes. Genomförande av koncessionssystem för detaljhandeln skulle enligt handelskammarens förmenande innebära en lättnad för de kvarvarande handlarna endast under förutsättning, att marginalen bibehölles oförändrad. Kammaren vore för sin del övertygad om att med hänsyn till den ifrågasatta nedskärningen av detaljhandelsrabatten kommitterades förslag icke innebure någon förbättring utan tvärtom en ur social synpunkt ytterst betänklig försämring av specialtobakshandeln. Handelskammaren, som alltid ställde sig betänksam till inskränkningar i näringsfriheten av ifrågavarande slag, befarade särskilda vanskligheter vid genomförandet av nu föreslagna koncessionssystem med hänsyn till svårigheterna att finna lämpliga normer för begränsningen av näringsutövarnas antal. För monopolet kunde en långtgående begränsning av antalet tobaksspecialister säkerligen medföra en minskad totalomsättning ägnad att reducera det tillskott, som beräknades uppkomma för statsverket genom en beskärning av rabatten. Frågan om reducering av antalet tobaksförsäljningsställen finge emellertid icke främst bedömas ur vare sig detaljisternas eller monopolbolagets synpunkter. Handeln vore icke något självändamål och dess intressen finge icke undanskymma konsumentintressena. Handelskammaren i Göteborg hade även intagit en till kommitterades förslag avvisande hållning. Kammaren hade bland annat framhållit, att en betydande inskränkning i antalet tobaksförsäljningsställen otvivelaktigt skulle medföra olägenheter för konsumenterna genom ökat besvär och tidsspillan vid inköpen av tobaksvaror. Den ekonomiska fördel, som de kvarvarande specialaffärerna skulle komma i åtnjutande av vid genomförande av det utav kommitterade föreslagna koncessionssystemet, vore alltför ringa för att bliva till verklig nytta. Kammaren funne det synnerligen betänkligt att utan tvingande skäl och utan att kunna uppnå några mera avsevärda fördelar men med säker utsikt till betydande sociala och ekonomiska nackdelar bryta ned den lagstadgade näringsfriheten på detta område. De svårigheter, som otvivelaktigt förefunnes inom tobakshandeln, vore icke något för denna handel särskilt utmärkande. Förhållandena inom tobakshandeln vore enligt

199 kammarens förmenande icke så olika förhållandena inom andra handelsbranscher, att man icke inom denna bransch skulle genom självhjälp kunna åstadkomma nödig förbättring särskilt som vederbörande kunde påräkna stöd av monopolbolaget i en dylik strävan. Kammaren hemställde för sin del, att det framlagda förslaget icke måtte föranleda till några åtgärder. Handelskammaren i Malmö företrädde en ståndpunkt, som i väsentliga delar skilde sig från den mening, som kommit till uttryck i ovannämnda två handelskamrars yttranden. Kammaren ansåge, att såväl detaljhandeln som importhandeln med tobak arbetade under sä ogynnsamma förhållanden, att en reformering av tobakshandeln ej lämpligen kunde anstå längre. I anslutning härtill förordade kammaren att på basis av de verkställda utredningarna förslag till nyreglering avseende hela tobakshandeln måtte utarbetas. Vad detaljhandelns organisation beträffade hölle handelskammaren i likhet med kommitterade och Sveriges tobakshandlares riksförbund före, att en varaktig förbättring av specialtobakshandlarnas ställning måste sökas i en på ett färre antal återförsäljare sammanförd omsättning. Däremot funne kammaren den föreslagna utvägen att införa ett koncessionssystem för detaljhandeln betänklig på grund av det ingrepp i företagarfriheten, som detta innebure, och ville endast såsom en nödfallsutväg godtaga detta alternativ Såsom en möjlig lösning antydde kammaren, att anknytning skulle kunna äga rum till de regleringssträvanden, som under omständigheternas tryck framkommit inom tobakshandeln själv. Under alla förhållanden syntes det kammaren emellertid nödvändigt, att frågan om en reducering av tobaksmonopolets försäljningsrabatter tillsvidare finge vila i avvaktan på att i samband med omorganisationens genomförande säkra hållpunkter vunnes rörande dennas återverkningar på omsättningen inom specialtobakshandeln. För egen del uttalade kommerskollegium, att kollegium funne klarlagt, att en icke obetydlig del av näringsidkarna inom specialtobakshandeln hade att kämpa med allvarliga ekonomiska svårigheter. Dessa svårigheter syntes i första hand såsom från olika håll gjorts gällande kunna hänföras till den omständigheten, att återförsäljarnas antal vore för stort i förhållande till existerande försäljningsmöjligheter. Ifrågavarande ansvällning av tobakshandelns distributionsapparat syntes i ej ringa män sammanhänga med vissa för denna handel typiska förhållanden, särskilt den möjlighet näringen erbjöde personer i saknad av ekonomiska resurser och utan närmare branschkännedom att inom densamma förskaffa sig en inkomst. Till förbättring av näringens villkor hade föreslagits att genom ett koncessionssystem åstadkomma en laglig reglering av rätten att driva tobaksförsäljning, innebärande ett upphävande av den hittills på området rådande näringsfriheten. Med koncessionssystemet skulle följa reglering jämväl av partihandeln och importhandeln med tobak. I likhet med handelskamrarna i Stockholm och Göteborg ansåge sig kollegium böra ställa sig avvisande till tanken pä ett koncessionssystem av omförmält slag. Kollegium funne det därvid angeläget att betona, att ehuru detaljhandeln med tobak företedde vissa särdrag vid jämförelse med annan detaljhandel densamma dock icke, enligt kollegii förmenande, intoge en sådan särställning, att vid för näringen uppkomna svårigheter — vilka kollegium givetvis i och för sig behjärtade — näringen borde komma i åtnjutande av stödåtgärder, som om det gällde vilken som helst annan gren av detaljhandeln med nuvarande näringsfrihetslagstiftning överhuvud knappast skulle ifrågasättas. Det borde även framhållas, att fördelarna för de kvarvarande näringsidkarna själva av den föreslagna regleringen syntes bliva ganska ringa. Vidare ville kollegium anmärka, att, då Sveriges tobakshandlares riksförbund tagit avstånd från det i utredningen om detaljhandeln med tobaksvaror framställda förslaget om sänkning av försäljarrabatten i samband med koncessionssystemets införande, möjligheterna att förverkliga den önskade regleringen avsevärt

200 förringats, enär därmed den till synes enda framkomliga vägen till lösning av frågan om ersättning åt de utrationaliserade näringsidkarna avskurits. Att såsom förbundet ifrågasatt begränsa koncessionssystemet till att avse allenast reglering av tillkomsten av nya företag syntes näppeligen kunna väntas bliva av den snabbt verkande betydelse för näringens villkor, som förbundet syntes förutsätta. Däremot kunde enligt kollegii förmenande från det allmännas sida ej resas erinran emot att genom lämplig samverkan mellan monopolbolaget och tobakshandlarna en viss begränsning i nyetableringen genomfördes — en ordning, vartill motsvarighet ej saknades inom andra grenar av detaljhandeln. Kollegium h e m s t ä l l d e , att d e n r e m i t t e r a d e f r a m s t ä l l n i n g e n icke m å t t e föranleda någon ytterligare åtgärd. I sitt den 3 december 1937 dagtecknade yttrande erinrade styrelsen för aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet, att Sveriges tobakshandlares riksförbund i skrivelse till chefen för finansdepartementet den 5 december 1930 uttalat önskemål om, bland annat, rabattdifferentiering till förmån för specialtobakshandlarna på villkor att affärsinnehavare, som beviljats förmånsrabatt, icke ägde bedriva partiförsäljning. I yttrande över sagda framställning hade bolagets styrelse hemställt, att förbundets förslag icke måtte föranleda åtgärd, därvid styrelsen hänvisat till att bolaget genom vid olika tillfällen verkställda avlösningar med utanordnande av över 8 miljoner kronor i ersättning och med avsättande av en understödsfond å 600 000 kronor blivit befriat från skyldigheten att visa särskild hänsyn gentemot specialtobakshandlarna och förbehållit sig rätt att för framtiden vara oförhindrat att i sin försäljning endast tillämpa affärsmässiga grundsatser. Styrelsen hade även förklarat, att en rabattdifferentiering ej kunde förordas, enär en sådan tidigare visat sig leda till olidliga slitningar och bekymmer. I utlåtande den 27 mars 1933 över en förnyad framställning av förbundet, hade styrelsen förklarat sig i allo vidhålla sina i nyssnämnda yttrande uttalade meningar rörande de av förbundet framställda önskemålen. Av den nu remitterade framställningen framginge, att förbundet numera insåge, att dess tidigare angivna önskemål icke kunde realiseras. Förbundet vände sig närmast mot förslaget om rabattsänkning och det ville förefalla, som om förbundet numera ansåge, att rabatten borde bibehållas vid oförändrad nivå för samtliga återförsäljare. Förbundet uttalade nämligen, att förbundet endast under förutsättning att gällande försäljningsrabatter bibehöllos kunde tillråda de åtgärder, som kommitterade ifrågasatt för en reducering av tobaksåterförsäljarnas antal. Den väg förbundet anvisade innebure främst, att en laglig begränsning av återförsäljarnas antal skulle komma till stånd, varvid det närmast skulle gälla, att man hindrade tillkomsten av nya, av hänsyn till allmänhetens behov ej påkallade återförsäljare. En sådan begränsning skulle enligt förbundets mening icke innebära någon som helst kostnad för vare sig staten eller monopolbolaget. Det vore emellertid uppenbart, att den väg förbundet anvisat likaväl som kommitterades förslag innebure, att gällande system med fri tobakshandel skulle övergivas och en koncessionering av tobakshandeln genomföras. Enligt styrelsens mening syntes det svårligen vara möjligt att i praktiken genomföra ett dylikt system utan att därmed förbinda ett ersättningsförfarande, för såvitt detta system skulle hava någon egentlig betydelse i det avseende framställningen åsyftade. Kommitterade förklarade också, att ersättning syntes av billighetsskäl böra utgå, så snart ett företag bleve förhindrat att fortsätta sin tobaksförsäljning. Förbundet hade visserligen icke närmare klargjort, huru förbundet tänkt sig, att koncessionsfrågan skulle ordnas vid återförsäljares död eller då en affär flyttades eller överlätes. Styrelsen kunde dock icke tänka sig möjligheten, att något resultat av värde skulle ernås, med mindre i förekommande fall sådana åtgärder skulle vidtagas, som pä-

201 kallade ersättning, om man nämligen skulle hälla fast vid vad de sakkunniga i sådant avseende uttalat. Vad då gällde frågan om lämpligheten av att införa koncessionssystem, hänvisade styrelsen till vad därom anförts i styrelsens nyssnämnda yttrande av den 27 mars 1933, vari anförts: Tobakskonsumtionen i riket hölle sig i ett någorlunda konstant värde, och värdet av den varumängd, som handlandena hade att distribuera, vore alltså även någorlunda konstant. Ju flera personer, som förde tobaksvaror, desto mindre bleve omsättningen för var och en särskild, och det kunde då lätteligen inträffa, att totala antalet återförsäljare av olika kategorier bleve så stort att en del av de s. k. specialtobakshandlandena icke längre förmådde för sig behålla en tillräckligt stor omsättning för att kunna leva på handelsvinsten. Detta vore emellertid ett sakläge, som kunde inträda med avseende å vilken handelsbransch som helst. Förelåge då någon särskild anledning, varför personer, som huvudsakligen ägnade sig åt handel med tobaksvaror, skulle hava större krav på att kunna leva på det yrke, de valt, än handlandena inom en annan bransch? Efter bolagets mening funnes icke några dylika skäl, så mycket mindre som bolaget två gånger utbetalt stora ersättningsbelopp till de handlande, som vid bolagets tillkomst ägnat sig ät detta yrke och som, om också med svaga skäl, kunnat finna sin verksamhet påverkad av tobaksmonopolets införande. Å andra sidan funnes för bolaget icke den ringaste anledning att önska en ändring i rådande organisation av tobakshandeln. Det tillämpade distributionssättet beredde icke bolaget någon svårighet att finna avsättning för sina varor, och från den konsumerande allmänhetens sida hade missnöje ej yppats mot organisationen. Styrelsen funne fortfarande skäl saknas för vidtagande av en så genomgripande åtgärd som införande av ett. koncessionssystem endast för att man, på sätt förbundet hävdat, genom systemet skulle söka inverka på öppnandet av nya tobaksaffärer, under det att hela organisationen inom tobakshandeln i realiteten lämnades orörd. Förbundets förslag i detta avseende syntes närmast tyda på att specialtobakshandlandena icke vore otillfredsställda med rådande förhållanden inom tobakshandeln. Då förbundet i sin framställning utginge från att ett koncessionssystem lämpligen skulle genomföras genom att bolaget finge mera vidsträckta befogenheter eller med andra ord bestämmanderätt över vilka personer, som framdeles skulle få börja idka handel med tobaksvaror, ville styrelsen uttala, att bolaget icke eftersträvade att tillerkännas en dylik befogenhet, som säkerligen skulle vara ägnad att försvåra bolagets förhållande till allmänheten och till handlandekåren. Uppenbart vore även, att införandet av ett koncessionssystem för detaljhandeln med tobaksvaror med uppgivandet av handelns frihet även måste medföra en väsentlig omläggning av gällande system i fråga om rätten för enskilda handlande att verkställa import av tobaksvaror. I sitt yttrande över tobaksimporthandelssakkunnigas betänkande hade styrelsen betonat, att styrelsen icke kunde finna annat, än att såväl dessa utredningsmäns uttalanden som den efter den åsyftade utredningen inträdda utvecklingen med en stark stegring av importen bestyrkte, att det icke kunde föreligga något bärande skäl för att nu från statsmakternas sida skulle vidtagas några åtgärder ä tobaksimportens område med avseende å gällande system för beskattning (inklusive licensbestämmelser) eller å den enskilda importens organisation. Styrelsen hade icke kunnat finna, att förbundets framställning skulle kunna föranleda styrelsen att intaga någon förändrad ståndpunkt till spörsmålet, huruvida importen av tobaksvaror borde i fortsättningen såsom hittills få fritt bedrivas av envar enskild tobakshandlande. Visserligen kunde ett sådant system medföra, att

202 olika handlande saluförde samma slags importerade tobaksvaror till olika pris, men den olägenhet, som detta skulle anses innebära, kunde dock enligt styrelsens mening knappast sägas vara av sådan storleksordning, att den borde utgöra något bärande skäl för att helt övergiva systemet med fri importrätt. Vad slutligen anginge förbundets önskemål i fråga om rätt för specialtobakshandlandena att få uppsätta tobaksautomater utanför sina egna affärer för försäljning under den tid, då butikerna vore stängda, ställde sig styrelsen liksom utredningsmännen i princip välvillig gentemot detsamma. Såsom av det anförda framginge, hade styrelsen icke kunnat finna, att ett realiserande av förbundets i framställningen angivna önskemål beträffande ändrad organisation av handeln med tobaksvaror skulle innebära en sådan ordning, att densamma kunde väntas lända till något egentligt gagn för handlandekåren men väl syntes komma att förorsaka bolaget olägenheter. Då härjämte ur avsättningssynpunkt något behov av ändrade grunder för distributionen av tobaksvaror icke förefunnes samt genom föreliggande sakkunnigutredningar en ingående undersökning över rådande förhållanden inom tobakshandeln ägt rum, ville det synas styrelsen, att den av förbundet ifrågasatta nya undersökningen icke vore av behovet påkallad. T v å l e d a m ö t e r av bolagets styrelse, h e r r a r B ä r g och Å k e r b e r g , v o r o av skiljaktig m e n i n g . Herr Bärg anförde bland annat: Att effektivt reglera tillkomsten av nya affärer torde, som styrelsen anför, icke låta sig göra med mindre ett koncessionsförfarande i en eller annan form tilllämpas. Men för att ernå vad väl egentligen åsyftas måste enligt mitt förmenande en reglering omfatta icke endast tillkomsten av nya affärer utan även redan befintliga affärers fortbestånd. Jag har också svårt att tänka mig, att en sådan reglering vore möjlig, om icke samtidigt en kontroll över importen av tobaksvaror vidtoges, så att hela tobakshandeln, d. v. s. både importen och de importerade varornas försäljning samt försäljningen av inhemskt fabrikat, kunde inordnas i ett system med enhetliga linjer. Vid vilka omgestaltningar, som än vidtagas i här berört avseende, lärer nog också frågan om ersättning till dem, som anse sig lida men av vidtagna åtgärder, med större eller mindre styrka tränga sig fram. Ser man således här föreliggande spörsmål i sitt rätta sammanhang, gäller det att avväga huruvida nu gällande ordning med s. k. fri handel och fri import är att föredraga framför ett koncessionssystem förbundet med reglering av importen. Enligt gällande bestämmelser har endast tillverkningen av tobaksvaror blivit föremål för monopolisering, varemot handeln med sådana varor förklarats vara »fri», att utövas av envar eljest till handel behörig person. Detta innebär dock icke, att Tobaksmonopolet skulle vara lagligen förhindrat att vägra att lämna rabatt till den, som i och för återförsäljning önskade inköpa av Monopolet tillverkade eller importerade tobaksvaror. Denna sin rätt att icke medgiva rabatt har Monopolet under hela sin tillvaro begagnat sig av, bland annat i syfte att reglera antalet handlande. Avsevärda belopp ha också tidigare utbetalts under strävan att få till stånd ett nedbringande av specialtobakshandlarnas antal för att därmed söka åstadkomma förbättrade förhållanden inom tobakshandeln. Ehuru syftet att minska tobaksspecialisternas antal varit synnerligen vällovligt, har medlet härtill visat sig så ineffektivt, att åtgärderna i stor utsträckning blivit verkningslösa, vilket med all tydlighet framgår av föreliggande sakkunnigutlåtande. Försäljningsställen ha nämligen ånyo kunnat öppnas genom tillgång till importvaror liksom ock genom andrahandsinköp av Monopolets fabrikat. Alltjämt pågå dock dessa försök till begränsning beträffande specialaffärerna för att hindra den stora trängseln på detta område. Klagomål över nekad rabatträtt för nytillkomna affärer föreligga ofta och,

203 som känt är, söka sig en del av dem upp till Kungl. Maj:t. Sålunda har en mångfald ansökningar om rabatträtt under åren avslagits, och dessutom har säkert ett stort antal intresserade avstått från ansökans ingivande, sedan dessa från Monopolets sida avråtts därifrån. En mängd intresserade, som avvisats, har givetvis, pä sätt ovan antytts, det oaktat öppnat tobaksförsäljning; i vilken utsträckning detta skett saknas dock uppgift om. I den män Monopolets strävan att begränsa specialtobakshandlarnas antal länder till önskat resultat råder redan nu ett i vissa avseenden koncessionsliknande förfarande. Att emellertid Monopolets åtgärder ofta ej lända till åsyftat resultat beror endast därpå, att det till buds stående medlet för dess ernående icke är effektivt. Märkas bör i detta sammanhang, att, som styrelsen i yttranden upprepade gånger förklarat, detta förfarande endast tillämpas av hänsyn till Monopolets egna affärsmässiga intressen och utan påverkan av omtanke om återförsäljarnas. Fullgiltiga skäl till Monopolets förfarande förefinnas förvisso också, även om ömhetskänslan mot återförsäljarna lämnas helt åsido. Det kan nämligen icke vara Monopolet likgiltigt, om de personer, som huvudsakligen ägna sig åt försäljning av tobaksvaror, driva sin rörelse under sådana ekonomiska förhållanden, att de icke kunna vare sig hålla lämpliga lokaler och rikhaltig sortering eller i övrigt förfoga över de speciella resurser, som fordras för att Monopolets egna alster hällas i åtminstone någorlunda god kondition vid utlämnandet till kunderna, under det att Monopolet för sin del nedlägger en stor och kostsam omsorg på varornas konditionering. E f t e r vissa u t t a l a n d e n r ö r a n d e i m p o r t h a n d e l n fortsatte r e s e r v a n t e n : Vad jag här anfört är enbart en antydan om de fakta, som utgöra skälet till att jag icke kunnat ansluta mig till uttalandet i det i styrelsens yttrande införda citatet, att det för Tobaksmonopolet icke finnes »den ringaste anledning att önska en ändring i den organisation av tobakshandeln, som för närvarande råder». Sant är dock, att även om nu gällande förhållanden rörande tobakshandelns organisation enligt min mening ingalunda äro tillfredsställande, dessa förhållanden icke i och för sig nödvändigt påkalla en omläggning. Monopolets bestånd och utveckling får väl anses visa, att det kunnat fylla en viktig uppgift, även om resultatet av dess verksamhet i olika hänseenden kunnat vara ännu bättre under gynnsammare betingelser. Med det nu anförda har jag avsett att belysa några av hithörande frågor, sedda ur sj'iipunkten av Monopolet såsom företag betraktat. Härutöver tillkommer ett annat spörsmål, nämligen frågan om återförsäljarnas egna intressen. Ursprungligen gällde ju såsom ett direktiv för Monopolets verksamhet, att sådana rabattförmåner skulle lämnas återförsäljarna att i vad på Monopolet berodde och med behörig hänsyn till rådande förhållanden inom tobakshandeln återförsäljarna skulle lämnas möjlighet att förvärva skälig inkomst av sin rörelse. Sedan emellertid Monopolet genom olika ersättningsförfaranden till specialtobakshandlarna utanordnat över 8 miljoner kronor och avsatt en understödsfond ä 600 000 kronor, har detta direktiv bortfallit och Monopolet uttryckligen förklarats vara oförhindrat att vid fastställande av rabattsatserna uteslutande taga hänsyn till sina egna affärsmässiga intressen samt sålunda bestämma rabatten allenast efter vad som erfordras för att dess varor på lämpligt sätt skola bliva tillgängliga för den konsumerande allmänheten. På grund härav måste jag finna, att ett särskilt hänsynstagande till återförsäljarnas ekonomiska intressen icke längre kan anses ankomma pä Tobaksmonopolet. Den humanitära omtanken om återförsäljarna — och i detta hänseende kan det ju endast vara fråga om specialtobakshandlarna — måste sålunda betraktas såsom en angelägenhet av allenast samhällelig natur. Även om speciella åtgärder i berört syfte skulle befinnas påkallade, kan något krav på Monopolets

204 medverkan icke resas med mindre än att lämpliga medel beredas Monopolet för syftets ernående. Ovan har framhållits, att tobaksimportens och tobakshandelns organisation icke saknar olägenheter, sett ur Monopolets synpunkt som företag, men att dessa olägenheter icke ur samma synpunkt sett nödvändiggöra någon omorganisation. Avgörande härvid måste vara vilken vikt, som lägges vid återförsäljarnas egna intressen, vilket spörsmål enligt mitt förmenande sålunda måste bedömas ur vidare synvinkel än Monopolets som affärsföretag. Huruvida här av mig berörda omständigheter kunna anses utgöra tillräckliga skäl att ordna tobakshandeln efter andra linjer är en fråga, som jag för min del vill låta stå öppen. Innan ställning kan tagas till detta spörsmål, måste ett närmare utformande föreligga efter vilka metoder en bättre ordning skall eftersträvas. Först om och när ett sådant system utformats, lärer det vara möjligt att överväga vilken ordning, som kan vara att föredraga. Enbart åtgärder i den omfattning Riksförbundets skrivelse synes åsyfta kunna icke vara tillfyllest men väl ytterligare komplicera spörsmålet. Om vid sökandet efter utvägar detta skulle leda till införande av koncessionsförfarande med importreglering eller importkontroll, synes mig dock av vikt att tillse, dels att en begränsning av återförsäljarnas antal och vad därmed sammanhänger sker successivt och med hänsynsfullhet, dels att importen icke bindes på sådant sätt, att dess gagneliga inflytande omöjliggöres. Befinnas de förhållanden och synpunkter, jag ovan vidrört, motivera en ytterligare omprövning av här föreliggande spörsmål, anser jag detta böra ske i längre gående syfte, än det Riksförbundets framställning avser. Vid en sådan omprövning måste såväl tobaksimporthandelssakkunnigas betänkande som betänkandet rörande detaljhandeln med tobaksvaror med däri antydda riktlinjer anses kunna giva god ledning. H e r r Å k e r b e r g a n s å g , att styrelsen b o r d e föreslå d e p a r t e m e n t s c h e f e n att g e n o m s ä r s k i l d a k o m m i t t e r a d e ö v e r a r b e t a 1937 å r s u t r e d n i n g i syfte a t t få f r a m förslag till f ö r b ä t t r a d e f o r m e r för d e t a l j h a n d e l n m e d t o b a k s v a r o r .

3 kap. Direktiven till denna utredning beträffande detaljhandeln med tobaksvaror. Chefens för finansdepartementet anförande till statsrådsprotokollet den 8 april 1938 beträffande frågan om tillkallande av sakkunniga för utredningrörande import- och detaljhandeln med tobaksvaror har i föregående avdelning (s. 73) i huvudsakliga delar återgivits. Departementschefen framhöll även, att den på enskilt initiativ verkställda undersökningen av detaljhandeln med tobaksvaror sammanfört åtskilligt material av intresse för bedömandet av förhållandena inom denna näringsgren. Med hänsyftning å såväl detta material, som det av tobaksimporthandelssakkunniga framlagda, uttalade departementschefen, att en komplettering borde ske med hänsyn till den tid som förflutit efter dess insamlande, men att materialet i stort sett syntes vara ägnat att bilda grundval för denna utredning. Utöver sålunda redovisade delar innehöll departementschefens anförande följande: Vad detaljhandeln beträffar, har denna, under den tid tobaksmonopolet ägt bestånd, varit föremål för uppmärksamhet vid åtskilliga tillfällen. Ett omfattande avlösningsförfarande har ägt rum och en särskild fond har bildats för understöd åt förutvarande tobakshandlare, som på grund av ålderdom eller sjuklighet äro i behov därav. Då jag trots detta anser, att en förnyad utredning rörande detaljhandeln med tobaksvaror bör komma till stånd, har jag särskilt uppmärksammat det läge som uppkommit genom tillväxten av antalet tobaksaffärer och den därav betingade minskade omsättningen för de flesta affärsidkare inom branschen. De synpunkter, som med hänsyn till denna utveckling framkommit vid den på enskilt initiativ verkställda undersökningen, kunna väntas vid den blivande utredningen vinna vederbörligt beaktande.

4 kap. Efter utredningens påbörjande beslutade åtgärder av betydelse för detaljhandeln med tobaksvaror. A.

Rabattsatserna.

Såsom i föregående avdelning anmärkts, har höjningar av tobaksbeskattningen av statsfinansiella skäl vidtagits vid tre olika tillfällen efter påbörjandet av denna utredning, nämligen den 19 maj och den 14 oktober 1939 samt den 1 juni 1940. Medan den vid förstnämnda tillfälle genomförda ökningen i skattesatserna för vissa slag av tobaksvaror baserades på, att monopolbolaget skulle vinna det med förhöjningen åsyftade skatteresultatet genom överföring av vinst till skatt och sålunda utan att nödgas tillgripa någon prisförhöjning på de inom riket tillverkade tobaksvarorna, befanns det vid skattehöjningen i oktober 1939 icke möjligt att ernå den då förutsatta stegrade avkastningen av tobaksskatten annat än i viss mindre utsträckning genom en dylik vinstöverföring till skatt. Det ansågs i stället nödvändigt att räkna med en viss prisförhöjning å tobaksvarorna. Monopolbolagets styrelse ansåg sig böra räkna med, att prisförhöjningen borde hållas inom ramen av cirka 10 procent å tobaksvarornas dittills gällande priskurantpris. I den proposition (nr 261) till 1940 års lagtima riksdag, vari förslag om den senaste skattehöjningen framlades, åberopade chefen för finansdepartementet en den 22 april 1940 dagtecknad, inom monopolbolaget upprättad promemoria vari bland annat anfördes: Den prisstegring, som successivt genomförts under oktober—december 1939 som en följd av skattehöjningen den 14 oktober nämnda är, hade kunnat hållas inom ramen av cirka 10 procent å tobaks varornas då gällande priser endast därigenom, att monopolbolaget överfört en del av sin vinst till skatt och att återförsäljarnas rabattsats sänkts med 1 procent. Sedan dess hade bolagets vinstmarginal ytterligare beskurits genom att tillverkningskostnaderna stegrats pä grund av de prisförhöjningar, som successivt inträtt — med undanlag av råtobak — å snart sagt alla de olika slag av förnödenheter, som användes vid tobakstillverkningen. Härtill komme, förutom ökade fraktkostnader och krigsriskförsäkring etc, den stegring i lönekontot, som vore föranledd av dyrtidstillägg till arbetarna. På grund därav och då man säkerligen borde räkna med att bolagets driftkostnader ytterligare komme att stegras, kunde man under inga förhållanden räkna med någon ytterligare överföring från vinst till skatt, utan den ifrågasatta nya skattehöjningen finge helt uttagas genom prisförhöjningar å tobaksvarorna. Goda skäl syntes även denna gång tala för att återförsäljarna icke i rabatthänseende skulle få draga nämnvärd fördel av prisstegringen. Det förutsattes därför, att återförsäljarnas rabatt minskades med 1 procent.

207 Det med utgångspunkt från nu angivna förutsättning i promemorian framlagda förslaget till förhöjda skattesatser upptogs i propositionen. Bevillningsutskottet anförde (betänkande nr 31), att utskottet funne det riktigt att återförsäljare icke borde komma i åtnjutande av några större fördelar genom den föreslagna skattehöjningen. Å andra sidan syntes rimligt att återförsäljare erhölle skälig ersättning för de ökade driftkostnader, som komme att uppstå i anledning av den allmänna prisstegringen. Skulle den beräknade skatteinkomsten uppnås, komme även återförsäljarnas ersättning enligt av monopolbolaget verkställda beräkningar att icke oväsentligt ökas 1 . Utskottet förutsatte emellertid, att frågan om rabatten till återförsäljare, sedan skattehöjningen vidtagits, med uppmärksamhet följdes av monopolbolaget samt att detta, där så visade sig erforderligt, vidtoge behövliga jämkningar av rabatterna. I enlighet med utskottets hemställan biföll riksdagen

propositionen.

Detaljhandlarnas rabatt å monopolbolagets varor utgör sålunda numera 13 procent å cigarrer och 11 procent å övriga varor. Även importörerna hava vidtagit motsvarande sänkningar av återförsäljarnas rabatt. Då detaljistrabatten å importerade tobaksvaror i den år 1937 framlagda utredningen beräknats till i genomsnitt 15 procent, torde den sålunda numera utgöra i genomsnitt 13 procent. B.

1939 års butikstängningslag.

Arbetstidsutredningen angående affärs- och kontorsanställda avgav den 31 december 1937 betänkande med förslag till, bland annat, butikstängningslag (Stat. off. utr. 1937: 55). Genom en på nämnda betänkande grundad proposition (nr 96) till 1939 års lagtima riksdag, beslutad på föredragning av chefen för socialdepartementet (statsrådet Forslund), blev därefter förslag till, bland annat, ny butikstängningslag underställt riksdagens prövning. 1 och 2 §§ i lagförslaget angav lagens tillämpningsområde. Enligt 2 § punkt 6) i Kungl. Maj:ts förslag skulle från lagens tillämpning undantagas försäljning av konfektyrer eller tobaksvaror i förpackning, tändstickor eller färsk frukt från a u t o m a t a p p a r a t , som vore uppsatt utanför butik, där sådana varor salufördes, och som handhades av butiksinnehavaren. 1919 års butikstängningslag innehöll icke något särskilt stadgande beträffande automathandeln, men det där i 15 § upptagna undantaget för försäljning utomhus och allenast i mindre omfattning av matvaror, läskedrycker, blommor eller dylikt ansågs tillämpligt. I ett avgörande av Högsta domstolen (NJA 1927: 658) förklarades försäljning av tobak från automatskåp å husvägg ej undantagen frän lagen. Angående automathandelns omfattning uttalades följande i arbetstidsutredningens betänkande: 1 Såsom svar på en fråga i riksdagens andra kammare meddelade chefen för finansdepartementet i november 1940, att anledning funnes till antagande, att det med ifrågavarande skattehöjning åsyftade ekonomiska resultatet skulle uppnås.

208 I praktiken förekommer försäljning från utomhusautomater nästan blott med konfektyrer och frukt. De sakkunniga hava från ortsmyndigheterna inhämtat uppgifter om hela antalet utomhusautomater, och enligt dessa uppgifter skulle det finnas bortåt 6 000 sådana automater. Uppskattningen har kanske dock icke på alla håll kunnat bliva fullständig. Enligt upplysningar från de största tillverkarna av utomhusautomater skulle antalet snarare ligga omkring 8 000 med ett sammanlagt värde av omkring 72 miljoner kronor. Med ledning av sistnämnda siffror samt en från fabrikanthåll för några år sedan företagen undersökning skulle man kunna beräkna hela den årliga omsättningen i utomhusautomaterna till ungefär 12 miljoner kronor, varav omkring 2 / 3 konfektyrer och 1 / 3 frukt. De sakkunniga förklarade, att de icke kunde biträda framförda önskemål om ett generellt förbud mot automatförsäljning. Till stöd för detta krav hade särskilt åberopats, att försäljningen frän utomhusautomaterna skulle innebära en frestelse speciellt för den uppväxande ungdomen, som man ansäge lockas att på sötsaker m. m. från utomhusautomaterna bortslösa sina tillgångar. Vidare hade anförts, att ungdom i vissa fall frestades att försöka komma åt varorna utan betalning genom bedrägliga manövrer eller inbrott i automaterna. De nu anförda synpunkterna förtjänade utan tvivel beaktande, men de sakkunniga hade dock kommit till den uppfattningen, att de framförda farhågorna vore i viss mån överdrivna. Man kunde knappast effektivt skydda ungdomen mot att slösa bort sina tillgångar på sötsaker m. m. Ett förbud mot försäljning från utomhusautomater skulle ej få så stor betydelse, då samma varor utom butikstid stode till buds t. ex. i kioskerna. Och de moderna automaterna syntes vara mindre tillgängliga än de äldre för försök att få ut varorna genom yttre åverkan eller med begagnande av plåtbitar och dylikt i stället för mynt. Enligt de sakkunnigas mening måste i detta sammanhang anses vara av betydelse, att utomhusautomaterna i vårt land mestadels tillkommit såsom ett försvar från den ordnade butikshandelns sida gentemot den under senare år alltmer framväxande kioskhandeln. Sedan butiksinnehavarna i stort antal lagt ned tillgångar på anskaffande av automatapparater, kunde det knappast vara rättvist att nu förbjuda automaternas användande utom butikstid. De sakkunniga framhöllo vidare, att även om anledning icke funnes att förbjuda automathandeln, den å andra sidan knappast borde lämnas frihet att utveckla sig mera än som dittills skett. I viss män hade de sakkunniga dock funnit en utvidgning — utöver handel med konfektyrer och frukt — erforderlig, nämligen beträffande tobaksvaror. Om kioskhandeln reglerades på det sätt de sakkunniga föreslagit, komme allmänhetens tillgång till tobaksvaror under den tid, då butikerna holies stängda, utan tvivel att i praktiken avsevärt minskas. En lämplig ersättning syntes då vara att tillåta försäljning av tobaksvaror från utomhusautomater. I sådant fall borde man lämpligen medgiva även försäljning av tändstickor från utomhusautomat. Socialstyrelsen uttalade i yttrande över de sakkunnigas förslag, att styrelsen med hänsyn till de allvarliga sociala och moraliska olägenheter, som även den dittills medgivna automathandeln fört med sig, icke tvekade att för sin del förorda förbud mot automathandel över huvud. Föredragande departementschefen fann sig med hänsyn till den motivering, som de sakkunniga anfört, kunna till alla delar godtaga de sakkunnigas förslag och ville härutinnan allenast anföra, att, då enligt departementsförslaget — av skäl, för vilka redogörelse lämnas i det följande — tobaksförsäljning i kiosker, åtminstone för närvarande, icke komme att medgivas, allmänhetens intresse av att äga tillgång till tobaksvaror efter affärstid synts påkalla, att även tobak skulle få försäljas i automater. Departementschefen ville emellertid tillägga, att visserligen all anledning funnes att uppmärksamma, vad socialstyrelsen anfört rörande de moraliska vådor för det uppväxande släktet, som automathandeln innebure,

209 men att det dock enligt departementschefens mening icke läte sig göra, att av hänsyn härtill helt förbjuda dylik handel. Andra lagutskottet erinrade (utlåtande nr 31), att fångvårdsstyrelsen i en på Kungl. Maj:ts uppdrag verkställd, i mars 1939 avgiven utredning om ungdomsbrottslighetens omfattning bland annat uttalat att erfarenheten visat, att de många utomhusautomaterna innebure en allvarlig frestelse till brott. Den, som ville tillgripa något av innehållet — för ungdom så frestande varor som choklad, frukt och cigarretter — mötte ej några större hinder; han måste emellertid göra våld på automaten och brottet rubricerades till följd därav som inbrottsstöld och straffades som sådan. Beträffande den föreslagna regleringen av automathandeln anförde utskottet, att frän skilda håll betänkligheter anförts mot sådan handel. Bland andra hade socialstyrelsen och fångvårdsstyrelsen framhållit de allvarliga sociala och moraliska vådor, som redan den nu medgivna automathandeln medfört. Dessa och andra olägenheter hade även understrukits i fyra i anledning av propositionen väckta motioner. Enligt utskottets mening förelåge icke tillräckliga skäl att såsom i propositionen föreslagits utvidga automathandeln till att avse jämväl tobaksvaror. Vid sådant förhållande syntes det knappast finnas anledning att tillåta automatförsäljning av tändstickor. Riksdagen

biträdde utskottets

ståndpunkt.

I 11 § av lagförslaget upptogs bestämmelser om särskilt tillstånd till annan affärstid ån den vanliga. Paragrafen reglerar vissa viktiga slag av försäljning, som i större eller mindre utsträckning enligt 15 § i 1919 års butikstängningslag voro undantagna frän denna lags tillämpning. Främst är detta fallet med k i o s k h a n d e l n . Enligt förslaget skulle näringsidkare i vissa fall kunna erhålla tillstånd att hålla butik öppen för allmänheten eller att annorstädes idka försäljning till allmänheten ä tid, då sådant eljest icke vore förenligt med bestämmelserna i butikstängningslagen. Bestämmelserna rörande den typiska kioskhandeln meddelades i förslagets 11 § 3 mom. andra stycket 1). Enligt de sakkunnigas förslag skulle, såframt icke särskilda skäl till annat föranledde, rätt till försäljning utom vanlig affärstid — i allmänhet dock icke längre än till klockan 22 — medgivas beträffande konfektyrer, alkoholfria drycker, färsk frukt, levande blommor, periodiska skrifter, smärre trycksaker och tändstickor, dä försäljningen bedreves från kiosk, stånd, bord eller annat sådant försäljningsställe och under hela försäljningsdagen endast dessa varor saluhölles. Angående det enligt förslaget tillåtna varusortimentet anförde de sakkunniga: Det vore just dessa varor, som vore de vanligaste kioskvarorna, och de uppräknade varuslagen utgjorde också huvudparten av de varor, som kunde anses hänförliga under bestämmelsen i sista stycket av 15 § i 1919 års lag. De angivna varorna vore vidare just sådana för omedelbar och mer tillfällig konsumtion avsedda varor, vilka i allmänhetens intresse borde finnas lätt tillgängliga även under kvällar och söndagar. Den milda bedömningen enligt punkt 1) gällde dock endast till förmån för försäljningsställe, som under hela försäljningsdagen endast saluförde de angivna varuslagen. Om även andra varor saluhölles å försäljningsstället under den tid, då vanliga butiker finge hålla öppet, bleve frestelsen stor att även under den utsträckta tiden tillhandahålla dessa varor. Här liksom i andra fall hade de sakkunniga sökt komma ifrån sådana bestämmelser, enligt vilka försäljning under viss tid finge bedrivas i fråga om vissa varor men icke beträffande andra, som 14—408950.

210 dock funnes på platsen och såldes under annan tid. För söndagshandeln (4 §) hade man visserligen nöjt sig med den mildare bestämmelsen, att dessa varor i så fall skulle vara undanlåsta, övertäckta eller på annat sätt ej synliga för kunderna 1 . Men denna reglering hade där blott tillgripits såsom en nödfallsåtgärd och i betraktande av att det endast gällde försäljning ett par timmar en enstaka veckodag. Situationen i det fall, varom nu vore fråga, vore en helt annan och möjligheterna till missbruk långt större. För övrigt kunde det med fog sägas, att man knappast hade anledning att beträffande försäljningstiden så starkt gynna de kiosker m. m., som icke nöjde sig med de uppräknade varorna utan ville hava en rikligare varusortering för att under vanlig butikstid kunna i vidgad omfattning konkurrera med den egentliga butikshandeln. Om kioskerna ville komma i åtnjutande av utsträckt affärstid enligt denna punkt, finge de begränsa sig till de uppräknade varorna. Det stode dem fritt i och för sig att sälja vilka varor som helst, men dä finge de i gengäld i regel 2 nöja sig med de vanliga butikstiderna. De sakkunnigas förslag i nu berörda delar godtogs av departementschefen med allenast viss jämkning utan intresse i förevarande sammanhang. Departementschefen anförde vidare: Vad frågan om tobakshandeln i kiosker i allmänhet angår, finner jag mig för närvarande icke kunna till prövning upptaga spörsmålet om att i lagen inskriva rätt att giva tillstånd till sådan handel i dessa kiosker — vilket skulle innebära, att tobaksförsäljarnas antal med säkerhet skulle bliva i mycket hög grad ökat — då arbetet för närvarande pågår inom en av Kungl. Maj:t för utredning rörande import- och detaljhandeln med tobaksvaror tillsatt kommitté, till grund för vars verksamhet en utredning föreligger, enligt vilken en effektiv och varaktig hjälp åt tobakshandeln torde kunna åstadkommas endast genom en begränsning av tobaksförsäljarnas antal. Så snart denna kommitté fullgjort sitt uppdrag, synes emellertid fråga om tobakshandeln i kiosker i allmänhet böra upptagas till prövning och avgörande. Andra lagutskottet yttrade rörande 11 § i lagförslaget: Med hänsyn till pågående utredning rörande import- och detaljhandeln med tobaksvaror har föredragande departementschefen funnit sig för närvarande icke kunna till prövning upptaga spörsmålet om att i lagen inskriva rätt att giva tillstånd till sådan handel i kiosker i allmänhet. I stället utsäges i 3 mom. 1) i Kungl. Maj:ts förslag, att vid tillståndsprövningen en mildare bedömning skall ske under förutsättning att det är fråga om kiosk eller annat liknande försäljningsställe, där under hela försäljningsdagen endast vissa angivna varuslag, bland dem icke tobaksvaror, försäljas. Detta skulle emellertid innebära en rubbning i de för närvarande rådande faktiska förhållandena. Utskottet föreslår därför i närmare anslutning till nuvarande förhållanden och i avvaktan på utredningens slutförande, att kiosker och liknande försäljningsställen skola få sälja även tobaksvaror, dock endast under den vanliga affärstiden. I riksdagens kamrar blev frågan om kioskhandeln med tobaksvaror föremål för livlig debatt. I enlighet med inom utskottet avgiven reservation antogo båda kamr a r n a i denna del det i propositionen framlagda förslaget. 1 Denna bestämmelse i 4 § upptogs ej i Kungl. Maj:ts förslag och återfinnes heller icke i den av riksdagen antagna lydelsen. 2 I detta sammanhang må anmärkas, att — enligt 11 § 3 mom. andra stycket i den nya butikstängningslagen — tillstånd, varom här är fråga, må givas även i andra än i momentet särskilt angivna fall om synnerliga skäl därtill äro. Vid prövningen av ansökan skall (enligt första stycket i nämnda moment) hänsyn tagas till å ena sidan det gagn för allmänheten och å andra sidan de olägenheter för annan handel, som skulle uppkomma vid bifall till framställningen.

211 Här må vidare anmärkas, att de i 11 § 3 mom. angivna fallen, då ett mildare bedömande vid tillståndsprövningen skall ske, även omfattar försäljning av, bland annat, tobaksvaror i samband med nöjestillställning, idrottstävling, friluftsbad och dylikt i den utsträckning, som med hänsyn till förhållandena anses erforderlig (punkt 3), ävensom i direkt anslutning till station för järnvägs- eller lufttrafik eller för mer betydande sjö-, spårvägs- eller busstrafik i den utsträckning, som kan anses betingad av de resandes behov (punkt 4). Den nya butikstängningslagen trädde i kraft den 1 januari 1940 — frånsett vissa i övergångsbestämmelserna reglerade fall — och gäller till och med den 31 december 1942.

5 kap. Av utredningen införskaffat statistiskt material rörande detaljhandeln med tobaksvaror. I syfte att — enligt direktiven för utredningsarbetet — komplettera det i 1937 års utredning framlagda materialet beträffande detaljhandeln med tobaksvaror, h a vi företagit en förnyad statistisk undersökning rörande denna handel. Undersökningen har verkställts i form av en omfattande enquéte direkt till samtliga specialtobakshandlande, sammanlagt omkring 3 000, angående deras rörelse under år 1938. Besvarade formulär ha inkommit från drygt 2 000 affärer, och av formulären voro 1 909 fullständigt ifyllda och bearbetningsbara. Då monopolbolaget för år 1938 redovisat 2 944 specialtobakshandlare, motsvarar antalet bearbetningsbara uppgifter 65 procent eller nära 2/3 av antalet specialtobakshandlare. Man torde då först böra uppställa den frågan, om det inkomna materialet kan antagas giva en tillförlitlig bild av tobakshandlarekårens ekonomiska belägenhet. En jämförelse mellan de statistiska materialen för år 1933 och år 1938 visar en mycket god överensstämmelse mellan affärernas fördelning på olika städer och ortsgrupper. Även andra punkter i de båda undersökningarna, t. ex. affärernas omkostnader och de personliga uppgifterna om affärsinnehavarna, visa, att ett mycket likartat urval av affärer medräknats vid de båda undersökningarna. Då genom jämförelser med bland annat 1931 års företagsräkning kunde konstateras, att 1933 års uppgifter innefattade en god bild av tobakshandelns läge sistnämnda år, erhålles genom nyss berörda överensstämmelse indirekt ett gott stöd för antagandet, att även 1938 års uppgifter äro fullt representativa. Ett annat bevis härför är, att monopolbolagets försäljning genom specialtobakshandlare enligt bolagets egen statistik motsvarar ungefär samma belopp per handlande som posten försålda monopolvaror i de avgivna uppgifterna genomsnittligt utgör. Så var även förhållandet vid 1933 års undersökning. För att kunna i möjligaste mån uppfylla sitt huvudändamål — att belysa sedan år 1936 inträffade förändringar i tobakshandeln — anknötos utredningens frågepunkter i huvudsak till de spörsmål, vilka behandlats i 1937 års utredning. Utöver de sålunda erhållna uppgifterna rörande tobakshandlarnas omsättning, omkostnader, vinst m. m. ha tillgängliga uppgifter i övrigt, huvudsakligen berörande monopolbolagets verksamhet, nu sammanställts och bearbetats.

213 Inledning. Inledningsvis må några uppgifter ur sist berörda sammanställningar meddelas. Totala tobakskonsumtionen och dess fördelning på olika varuslag. I följande tablå lämnas en översikt över värdet (försäljningspriset i detaljhandeln) av hela tobaksförbrukningen i Sverige vissa år sedan år 1916 (enligt monopolbolagets årsberättelser) och dess procentuella fördelning på olika varugrupper 1 : Hela förbrukningen, miljoner kronor

1916 1918 1920 1925 1930

1935 1937 1938

66-9 136-5 197-0 130-1 1355

1341 148-1 166-9 178-6 193-2

D ä r a v Cigarrer 19-7 31-4 18-4 9-5 7-1

5"0 4-4 3-8 3-5

3-o

Cigarrcigarretter

i

p r o c e n t

Cigarretter

Röktobak

Tuggtobak

Snus

9 8 13 12

32-1 326 38-0 40-8 49-6

8-7 8-3 13-7 16-9

15o

4-5 2-5 3-3 2-5 1-6

27-2 16-2 17-8 16-7 13-9

121 11-6 111 10-5 9'9

med utan munstycke munstycke 235 266 13-3 40-2 4'9 52-4 3-2 56-7 23 59-7

17-8 17-7 16-7 15-9 15-6

1-3 1-0 0'8 0-7 0-7

137 11-8 10-3 9-5

7-8

Ett par år närmast efter föregående världskrig — under vilket tillgången på tobak på grund av importsvårighet var ytterst begränsad — nådde försäljningssumman, såsom även i föregående avdelning berörts, sitt högsta belopp med 197 0 miljoner kronor (år 1920). Summan sjönk därefter ned till 1279 miljoner kronor år 1926 och stod vid denna eller något högre nivå fram till år 1933. Därefter h a r årssumman av tobaksförsäljningen stigit oavbrutet och nådde år 1938, undersökningsåret, 178 6 miljoner kronor. Året därpå nådde försäljningssumman med 193 2 miljoner kronor i det närmaste upp till 1920 års maximibelopp. Vid den procentuella fördelningen på de olika varuslagen av det totala värdet av all inom riket försåld tobak framträda de starka växlingarna av konsumtionens inriktning under krigs- och efterkrigsåren 1916—1920. Särskilt är den kraftiga ökningen av cigarrförsäljningen år 1918 anmärkningsvärd. Den sammanhängde med en synnerligen stark ökning av cigarrimporten. Efter år 1921 har utvecklingen gått i lugnare tempo men h a r likväl, såsom tidigare påvisats, medfört högst betydande förskjutningar av förbrukningen, nämligen en stark minskning av cigarr- och snuskonsumtionen samt en däremot svarande ökning av cigarrettförbrukningens andel av det totala 1

Jfr ovan s. 80 ävensom diagram 2 å s.

214 f ö r s ä l j n i n g s v ä r d e t . I fråga o m c i g a r r e t t e r n a h a r d e n förut b e t y d a n d e förs ä l j n i n g e n a v c i g a r r e t t e r m e d m u n s t y c k e u n d e r de s e n a s t e å r e n s j u n k i t till j ä m f ö r e l s e v i s obetydliga b e l o p p . Cigarretter av b å d a slagen m o t s v a r a d e å r 1939 t i l l s a m m a n s 62 p r o c e n t av h e l a försäljningsvärdet. De s t ö r s t a g r u p p e r n a d ä r n ä s t v o r o r ö k t o b a k (156 p r o c e n t ) , c i g a r r c i g a r r e t t e r (9 9 procent) o c h s n u s (8 8 p r o c e n t ) . V ä r d e t av försålda cigarrer var e n d a s t 3 p r o c e n t av h e l a tobaksförsäljningen . Försäljningen av monopolbolagets varor. D i s t r i b u t i o n e n till a l l m ä n h e t e n a v m o n o p o l b o l a g e t s v a r o r sker g e n o m o m k r i n g 20 000 f ö r s ä l j a r e m e d ink ö p s r ä t t h o s bolaget och g e n o m p a r t i f ö r s ä l j n i n g i a n d r a h a n d f r å n vissa av d e s s a f ö r s ä l j a r e till m i n d r e försäljningsställen av o l i k a slag. Antalet förs ä l j a r e m e d egen i n k ö p s r ä t t och d e r a s a n d e l av m o n o p o l b o l a g e t s t o t a l f ö r s ä l j n i n g f r a m g å r för de senaste å r e n a v följande t a b l å :

Antal 1935 1936 1937 1938 1939

försäljningsställen.

Andel av

försäljningssumman, i procent.

År » » » »

År » > » »

1935 1936 1937 1938 1939

Specialtobakshandlare

Diversehandlare och kooperativa föreningar

Näringsställen

Kiosker

Summa

2 656 2 723 2 838 2 944 3 008

11645 11436 11451 11 605 11468

4 062 4 113 4 146 4 200 4 218

1254 1 296 1433 1461 1 489

19 617 19 568 19 868 20 210 20 183

37-7 37'9 373 36-9 36-6

430 42-2 42-2 42-5 40-6

12-5 12-6 12-6 11-8 13-4

lOO'o 100-0 lOO'o lOO-o 100-0

A n t a l e t s. k. specialtobakshandlare h a r u n d e r den sistförflutna f e m å r s p e r i o d e n s a k t a m e n o a v b r u t e t ö k a t s , m e n likväl h a r s p e c i a l t o b a k s h a n d l a r n a s a n del av f ö r s ä l j n i n g s s u m m a n visat en t e n d e n s till n e d g å n g , s o m d o c k e n d a s t r ö r sig o m n å g o n p r o c e n t . Diversehandlare och kooperativa föreningar m e d e g e n i n k ö p s r ä t t h a i fråga o m a n t a l e t v a r i e r a t n å g o t u n d e r perioden, m e d a n f ö r s ä l j n i n g s s u m m a n s relativa storlek för h e l a g r u p p e n sjunkit, mest m e l l a n å r e n 1938 o c h 1939. Näringsställen m e d direkt i n k ö p s r ä t t h a t e n d e r a t a t t ö k a n å g o t i a n t a l o c h s ä r s k i l t d e sista å r e n gäller detta även a n d e l e n i o m s ä t t n i n g e n a v m o n o p o l e t s varor. Kiosker. I fråga o m a n t a l e t i n k ö p s b e r ä t t i g a d e k i o s k e r k a n k o n s t a t e r a s , att en stadig ö k n i n g f ö r e k o m m i t u n d e r en lång följd av år. År 1933 f u n n o s 1 167 d y l i k a k i o s k e r , å r 1936 v a r a n t a l e t 1 296 och å r 1939 1 489. Mellan å r e n 1933 o c h 1939 h a d e d e r a s a n t a l således stigit m e d o m k r i n g 28 p r o c e n t . Av o m s ä t t n i n g e n o m b e s ö r j d e de en o a v b r u t e t s t i g a n d e andel, i det d e n n a v a r 6 5 p r o c e n t å r 1933, 7 3 p r o c e n t å r 1936 och 9 4 p r o c e n t å r 1939.

215 Utredningens enquéte. Omsättningens storlek. En av huvudpunkterna i frågeformuläret avser omsättningens storlek under år 1938. I omsättningsbeloppet skulle medräknas såväl detaljförsäljningens bruttosumma som beloppet av eventuellt förekommande partiförsäljning av tobaksvaror. Missuppfattningar i fråga om dessa punkter ha såvitt möjligt rättats, men torde i enstaka fall ännu dölja sig i materialet, ett förhållande som dock torde vara utan nämnvärd betydelse. I de 1 909 medräknade affärerna uppgick den sammanlagda bruttosumman av försäljningen av olika varor under året till c:a 77 173 800 kronor, motsvarande i genomsnitt omkring 40 400 kronor. Detta belopp överstiger det för år 1933 funna genomsnittsbeloppet, 31 300 kronor, med 9 100 kronor eller 29 1 procent. Ökningen av den totala tobakskonsumtionen mellan åren 1933 och 1938 var ungefär densamma, enär denna steg från 134 till 179 miljoner kronor eller med 33 6 procent. En sammanfattning av uppgifterna om affärernas medelomsättning och fördelning på storleksgrupper i olika ortsgrupper lämnas i följande tablå: Antal affärer

Stockholm 546 Göteborg 241 Malmö 130 Städer med 20000—100000 invånare 411 Städer med 10 000—20 000 invånare 150 Städer med 5 000—10 000 invånare 133 Städer med mindre än 5000 invånare 56 Köpingar och municipalsamhällen 138 Landsbygden i övrigt . . . . 104 Samtliga 1 909 År 1933: samtliga 1 883

Därav procentuella antalet affärer med en omsättning av kronor

Medelomsättning i kronor 50 000— 100000 och (avrundade 100 000 däröver tal)

under 20 000

20 000— 50 000

13-2 30-7 29-2

722 60-2 63-9

12-4 5-8 5-4

22 3-3 1-5

44 700 34 800 30 800

23i

58-2

13-6

5-1

39 800

25-3

46-7

20-7

42 700

15-8

46-6

30-1

7-5

52 000

16i

39-3

41o

3-6

46 100

21-7 44*2 22l

56-5 48-1 59-9

18-9 5-8 14-2

2-9 1-9 3-8

38 200 27 200 40 400

35-8

53-1

8-6

2-5

31 300

Av samtliga medräknade tobaksaffärer hade sålunda omkring 60 procent en omsättning av 20 000—50 000 kronor, medan 22 procent icke nådde upp till 20 000 kronor och 18 procent omsatte varor för 50 000 kronor eller däröver. I förhållande till 1933 års siffror innebär detta en mycket avsevärd reduktion av antalet småaffärer och en betydlig ökning av de medelstora och större affärernas antal. Särskilt visar Stockholm en markerad minskning av relativa antalet småaffärer, i det ej ens hälften så många hörde till denna grupp år 1938 som år 1933. Därnäst minskades gruppen småaffärer jämförelsevis mest i de minsta städerna samt i gruppen köpingar och municipal-

samhällen. De medelstora affärerna voro typiska för i främsta rummet Stockholm (72 procent) men även för Göteborg och Malmö (60 respektive 64 procent). De större affärerna voro relativt mycket talrikare i de båda minsta stadsgrupperna än i övriga ortsgrupper. Liksom år 1933 var medelomsättningen högst i städer med 5 000—10 000 invånare med 52 000 kronor (år 1933 46 600 kronor) och lägst på landsbygden med 27 200 (21 200) kronor och i Malmö med 30 800 (23 300) kronor. Även det jämförelsevis låga omsättningsmedeltalet i Göteborg kvarstår, ehuru beloppet höjts från 26 900 till 34 800 kronor. Omsättningens fördelning på vissa varugrupper. Omsättningen i de 1 909 tobaksaffärerna var omkring 77 2 miljoner kronor. Den uppgivna partiförsäljningen svarade därvid för c:a 12 7 miljoner kronor eller ungefär 16 5 procent av totalomsättningen. Då partiförsäljningens andel år 1933 var 10 procent, har sålunda partihandelns relativa betydelse stigit rätt avsevärt. Med partihandel med tobak sysslade 516 eller 27 procent av samtliga redovisade tobaksaffärer. Omsättningen uppgick till i medeltal c:a 24 600 kronor. Partihandeln var givetvis betydligt vanligare bland de större än bland de mindre affärerna. Varugruppernas procentuella storlek i övrigt åren 1938 och 1933 framgår av följande sammanställning:

År 1938 Samtliga affärer Stockholm Göteborg Malmö År 1933 Samtliga affärer Stockholm Göteborg Malmö

Tobaksmonopolets varor

Importerade tobaksvaror

Tobaksutensilier

T.,

. och . . , , ...

Övriga varor 1

515 47"i 54 - o 562

21i 334 154 16*1

2'0 1*3 19 27

122 10-7 12*7 147

132 7"Ö 16o 10"3

60*7 65'9 563 57-5

9*7 11*0 10*8 10*5

2'3 1*6 2'5 2"6

132 132 14*6 154

14"i 8'3 15*8 14*0

Av o m s ä t t n i n g e n k o m å r 1938 n ä r a 73 p r o c e n t p å t o b a k s v a r o r , av vilka över / 10 voro m o n o p o l e t s och ej fullt 3/10 i m p o r t e r a d e m ä r k e n . D å t o b a k s v a r o r n a å r 1933 u t g j o r d e d r y g t 70 p r o c e n t , h a r t o b a k e n s a n d e l av o m s ä t t n i n g e n stigit n å g o t . M o n o p o l v a r o r n a u p p t o g o å r 1933 över G/7 a v t o b a k s f ö r s ä l j n i n g e n o c h i m p o r t v a r o r n a k n a p p t V I f ö r h å l l a n d e till a f f ä r e r n a s t o t a l o m s ä t t n i n g ö k a d e i m p o r t e r a d e t o b a k s v a r o r i relativ b e t y d e l s e f r å n 9 7 till 2 1 1 p r o c e n t . F ö r s ä l j n i n g e n av dessa t o b a k s v a r o r synes i h ö g g r a d h a k o n c e n t r e r a t sig till S t o c k h o l m , d ä r d e r a s a n d e l av t o t a l o m s ä t t n i n g e n steg f r å n 110 år 1933 till 3 3 4 p r o c e n t å r 1938. Av e n b a r t t o b a k s f ö r s ä l j n i n g e n u p p t o g o de i S t o c k h o l m n ä r a 42 p r o c e n t . 7

1 Häri ingår — liksom vid 1933 års undersökning — nettointäkten av vissa tjänster (jfr ovan 188).

217 Grupperna tobaksutensilier (2 0 procent) och tidningar och tidskrifter (12 2 procent) hade båda sedan år 1933 sjunkit i relativ betydelse. Detsamma gäller gruppen övriga varor (13 2 procent). E n undersökning av de enskilda affärernas omsättning visar, att av samtliga 1 909 affärer hade 226 en omsättning, som till mindre än 50 procent utgjordes av tobaksvaror och tobaksutensilier; i 210 affärer svarade tobaken med tillbehör för 50—60 procent, i 397 för 60—70 procent, i 625 för 70—80 procent, i 367 för 80—90 procent och i 84 affärer för mer än 90 procent av omsättningen. Vad Stockholm beträffar föllo ungefär hälften av affärerna inom den grupp, där tobak och tobaksutensilier svarade för 70—80 procent av omsättningen. I Göteborg och Malmö betydde nämnda varor i allmänhet mindre för totalomsättningen, vilket givetvis betyder att tobaksaffärerna där oftare än i Stockholm lade avsevärd vikt vid försäljningen av allehanda övriga varor. Denna typ är även mycket vanlig bland landsbygdens tobaksaffärer. I förhållande till år 1933 synes den normala typ, där tobak och tillbehör svarade för 60—80 procent av omsättningen, ha ökat och omfattar nu c:a 54 procent av affärerna mot 48 procent år 1933. Tobaksaffärernas omkostnader. Liksom vid föregående undersökning (för år 1933) inhämtades uppgifter om affärernas omkostnader. Vid tabelleringen har vid sidan av totalsumman endast hyresposten och utgifterna för hjälp i affären särskilt bearbetats. Med sedvanlig uppdelning av affärerna i grupper ha redovisats omkostnadernas absoluta storlek samt omkostnadernas och hyrespostens storlek i procent av totalomsättningen. I medeltal för samtliga 1 909 affärer uppgingo omkostnaderna år 1938 till 7 5 procent av totalomsättningen emot 8 7 procent år 1933. För de olika storleksgrupperna med hänsyn till affärsomsättningen voro dessa procenttal följande: Samtliga omkostnader, O m s ä t t n i n g

. År

1938 Under 20 000 kronor 92 20 000— 50 000 kronor 8o 50 000-100 000 » 7-6 100 000 och däröver 5-5 Samtliga affärer 7'Ö

pr

°

Cent

Hyra, Procent

. År

År

År

1933 95 87 87 7-6 8-7

1938 4-6 3"ö 28 1*5 3'o

1933 5-2 4'i 3-3 1-9 3-s

Omkostnadsprocenten låg således år 1938 genomgående något lägre ä n år 1933. Detsamma är fallet med hyrespostens storlek i relation till omsättningen, i det procenttalet år 1938 var 3 0 mot 38 vid det tidigare undersökningstillfället. För de tre storstäderna voro motsvarande relationstal följande:

218 Samtliga omkostnader, procent År År 1938 1933

Stockholm Göteborg Malmö

7-4 7-8 7-7

9*2 98 8"2

Hyra, procent År L938 32 3-4 37

År 1933 4-7 47 4-5

De ifrågavarande procenttalens nedgång befinnes i regel vara mera markerad i de tre största städerna än för samtliga affärer. Nedgången i omkostnads- och hyresprocenttalen är generellt sett beroende på att omsättningens absoluta belopp ökats avsevärt, medan omkostnadssummorna stått oförändrade eller ökats i mindre grad. Några absoluta tal, som belysa detta förhållande, må återgivas här nedan: Samtliga omkostnader, kronor År År 1938 1933

Samtliga affärer 3 020 Därav Stockholm 3 300 Göteborg 2 730 Malmö 2 370 Affärer under 20 000 kronor. . 1370 20 000—50 000 kronor 2 550 50 000 och däröver 6 630

2 750 2 730 2 650 1 910 1390 2 660 7 330

Därav hyra, kronor År År 1938 1933

1210 1 430 1190 1 130 690 1 100 2 200

1210 1 400 1280 1 060 760 1 240 2 440

I genomsnitt för samtliga affärer hade de totala omkostnaderna stigit från 2 750 kronor år 1933 till 3 020 kronor år 1938 eller med ej fullt 10 procent, medan det genomsnittliga hyresbeloppet (resp. hyresvärdet i egen fastighet) stod helt oförändrat i 1 210 kronor. Enbart i Stockholm hade omkostnadssumman stigit jämförelsevis mycket, nämligen med 570 kronor eller 21 procent, ehuru även där hyresutgifterna i medeltal föga ändrat sig (1 430 mot förut 1 400 kronor). För Göteborg var omkostnadsökningen obetydlig, och hyresmedeltalet var t. o. m. lägre än tidigare. Däremot visar Malmö stigande totalomkostnader (24 procent) och medelhyra (7 procent). De enskilda affärernas gruppering med hänsyn till omkostnadsprocentens storlek framgår av följande sammanställning:

År 1 9 3 8 » 1933

Antal affärer

Procentuella antalet affärer, vilkas omkostnåder utgjorde i procent __ 6 g_10 10—14 14—

1909 1808

27 l 19-7

48'i 45*6

18*9 25"6

5*9 9i

Gruppen av affärer med särskilt höga procenttal (över 14) har tydligen blivit kraftigast reducerad (från 91 till 5 9 procent av alla affärer); även gruppen 10—14 procent har minskat betydligt (från 25 6 till 18 9 procent), medan den lägsta gruppen undergått en motsvarande ökning (från 19 7 till

219 271 procent). Den största gruppen av affärer faller dock nu liksom tidigare inom gränserna 6—10 procent; där återfanns år 1938 48"1 procent mot tidigare 45 6 procent av samtliga tobaksaffärer. Av omkostnaderna ha utgifterna för hjälp i affären även något närmare undersökts. Av samtliga 1 909 affärer hade 562 eller 29 4 procent biträden, 482 eller 25 2 procent både biträden och tillfällig hjälp, medan 572 eller 30"0 procent endast hade haft tillfällig hjälp. Återstående 293 affärer (15"4 procent) ha icke uppgivit några utgifter för dylik hjälp. Nämnas må att i Stockholm gruppen »endast tillfällig hjälp» var jämförelsevis stor. Hela antalet affärer med biträden var således 1 044 med 1 359 anställda personer. Deras kontanta lön uppgick i medeltal till 1 239 kronor. I Stockholm var genomsnittslönen 1 739 kronor, i övriga städer och ortsgrupper mellan 850 kronor på landsbygden och 927 kronor i Malmö samt 1 289 kronor i Göteborg. Inom de olika storleksgrupperna av affärer varierade biträdeslönerna ännu mera, nämligen 759 kronor i gruppen under 20 000 kronors omsättning, 1 041 kronor i gruppen 20 000—50 000, 1 433 kronor i gruppen 50 000—100 000 och 1920 kronor i affärerna med över 100 000 kronors omsättning. I de 1 054 affärerna med tillfällig hjälp utbetalades härför i medeltal 233 kronor, nämligen 144, 238, 293 och 411 kronor respektive i de olika storleksgrupperna. Inkomsten av tobaksaffärerna. Vid den nu företagna undersökningen har den deklarerade inkomsten av affären genomgående varit högre än vid 1933 års undersökning. Sammanlagt 1 823 affärer ha redovisat positivt inkomstbelopp. Detta uppgår i genomsnitt till 2 686 kronor. 40 affärer ha upptagit inkomsten till 0 och 10 ha angivit en förlust under året på i medeltal 701 kronor. För 36 affärer saknas inkomstuppgift. För storleksgrupperna och vissa städer voro inkomstbeloppen följande för åren 1938 och 1933: År 1938 År 1933 kronor kronor Under 20 000 kronor 1 279 1 019 20 000— 50 000 » 2 549 1 927 50 000—100 000 > 4128 3169 100 000 och däröver 7 582 5 320 Stockholm 2 932 1 692 Göteborg 2 420 1 576 Malmö 2 397 1 611 Städer med 20 000—100 000 invånare 2 498 1 722 10 000— 20 000 » 2 805 2 079 5 000— 10 000 » 3 018 2 598 mindre än 5 000 » 2 962 2 142 Köpingar och municipalsamhällen 2 886 2 190 Landsbygden i övrigt 2 121 1 396 Samtliga

2 686

1 812

220 Inkomstökningen från krisåret 1933 till högkonjunkturåret 1938 var således ej mindre än 48 procent. I Stockholm har inkomstökningen varit så betydande som 73 procent, i Göteborg 54 procent och i Malmö 49 procent. Liksom vid föregående tillfälle har man företagit en approximativ kontrollräkning av inkomstuppgifterna, baserad på omsättningens fördelning på varugrupper och uppskattade vinstmarginaler för dessa olika grupper. Denna kontrollräkning omfattar endast grupperna med under 20 000 kronor och 20 000—50 000 kronor i omsättning. För den förra gruppen slutar den beräknade inkomsten på 1 454 kronor mot 1 279 kronor i deklarerad inkomst och för den senare gruppen 3 312 kronor mot i genomsnitt deklarerade 2 549 kronor. För de minsta affärerna låg sålunda den beräknade inkomsten nära 14 procent högre än den deklarerade och för de medelstora 30 procent högre. För år 1933 voro dessa differenser vid en motsvarande kalkyl för småaffärerna omkring 12 Va procent och för de medelstora 21 procent. — Med hänsyn till det ungefärliga beräkningssättet kan måhända ej allt för stor vikt fästas vid de funna differenserna. Man kan emellertid konstatera, att småaffärernas inkomster även enligt kontrollkalkylen stigit ej obetydligt men att de alltjämt stanna under 1 500 kronor per år och att först vid en omsättning mellan 20 000—50 000 kronor inkomsten av enbart tobaksaffärerna ligger omkring 3 000 kronor. Såsom nedan i korthet påvisas gäller alltjämt, att annan verksamhet eller inkomst vid sidan av tobaksaffären i stor utsträckning bidragit till »familjeinkomsten». Om dessa inkomstbelopp, sammanlagt 1*8 miljon kronor, fördelas på de 1 823 affärsinnehavare, som uppgivit inkomst av tobaksaffären, kommer på var och en i medeltal omkring 990 kronor. Motsvarande belopp år 1933 var 840 kronor. »Familjeinkomsten» för affärsinnehavarna skulle således ha varit följande:

Deklarerad inkomst av affären Genomsnittliga biinkomster Summa

År 1938 kronor

År 1933 kronor

2 686 990 3 676

1 812 840 2 652

Från 1933 till 1938 har sålunda »familjeinkomsten» ökats med drygt 1 000 kronor eller med nära 39 procent av 1933 års inkomst. Tillgångar och skulder. Tobaksaffärernas tillgångar upptogos i medeltal till omkring 8 100 kronor, skulderna till 4 400 kronor och tillgångarna utöver skulderna således till 3 700 kronor. Skulderna motsvarade omkring 55 procent av tillgångarna. Både tillgångar och skulder hade sedan år 1933 ökat med omkring 400 kronor, varför nettotillgången per affär var nästan exakt densamma som 5 år tidigare. Verksamhet och inkomst vid sidan av tobaksaffären. Antalet affärsinnehavare med även annan inkomst ökades från 161 procent år 1933 till 180

221 procent år 1938. Medelinkomsten (för 329 personer) var 2 851 kronor (år 1933 2 539 kronor). Att make hade särskilt förvärvsarbete förekom i 15 1 procent av samtliga fall (1933 13 8 procent). Inkomsten uppgick i genomsnitt för 274 fall till 2 883 kronor (2 560 kronor). Tillskott till familjeinkomsten av förvärvsarbete (och kapital) vid sidan av affären förekom således år 1938 i 331 procent av de undersökta företagen (1933 29 9 procent). Att affärsinnehavaren hade (folk-) pension eller periodiskt understöd förekom i 7 3 procent av fallen mot 8 0 procent år 1933. Den betydligt förbättrade ekonomiska ställningen vid den senare undersökningen markeras således med en mindre nedgång av detta sistnämnda relationstal. Beloppet var 566 kronor år 1938 (i 138 fall) mot 450 kronor år 1933. Affärsinnehavarna. Några summariska uppgifter må här lämnas angående affärsinnehavarnas personliga förhållanden. Kön.

Män Kvinnor

1938 procent

1933 procent

49-8 50-2

47-3 52-7

100-0

lOO-o

Kvinnorna äro ännu något övervägande bland affärsinnehavarna, men skillnaden var större år 1933. Ålder.

ir 1938 • 1933

—39 år procent

4 0 - 5 9 år procent

60 å r procent

27-8 27-6

53'3 551

18-9 17-3

Den lägsta åldersgruppen har hållit sig praktiskt taget oförändrad, mellangruppen — 40 till 59 år — har minskat något (från 551 till 533 procent) och den högsta åldersgruppen visar en ej obetydlig ökning, nämligen från 17-3 till 189 procent. Civilstånd. män

Ogifta Gifta F. d. gifta

1 9 3 8 kvinnor

män

1 9 33 kvinnor

21-0 16-8 12-4

9-8 354 2-1

23-8 17-2 11-7

10-3

37 37-3 2-2

100-0

lOO-o

222 Sammanlagt 54 1 procent av affärsinnehavarna voro 1938 gifta mot 52 6 procent år 1933. Här har den allmänt stegrade äktenskapsfrekvensen och förmodligen även det gynnsammare affärsläget inverkat. Även antalet f. d. gifta har ökat, nämligen till 14 6 procent (från 13 8 procent), medan antalet ogifta män relativt ökat och de ogifta kvinnorna bland affärsinnehavarna blivit jämförelsevis fåtaligare.

6. kap. Utredningsmännens ståndpunkt till frågan om en reformering av detaljhandeln med tobaksvaror. 1.

Detaljhandelns ställning enligt monopolförordningen.

Såsom framgår av den lämnade historiken utgick man i 1911 års betänkande från att införandet av ett tobaksmonopol icke finge medföra större förändring i förutvarande förhållanden, än som erfordrades för att nå det genom reformen önskade statsfinansiella resultatet. Man uppställde därför den frågan, huruvida en monopolisering av tobakshandeln kunde anses erforderlig för vinnande av tillbörlig avkastning å en monopoliserad fabrikation. Denna fråga besvarades nekande. Handeln med tobaksvaror befanns vara så spridd, att ett motsvarande antal försäljare kunde antagas bereda även monopolets varor all önskvärd spridning. Ä andra sidan syntes vid en koncessionering av tobakshandeln antalet försäljare — frånsett behovet av en reglering av antalet olika orter emellan — icke kunna beräknas bliva mindre än det före monopolet existerande antalet. En monopolisering av handeln skulle alltså endast medföra, att de dittills varande tobaksförsäljarna i den förändrade egenskapen av koncessionerade försäljare komme att fortsätta sin tobakshandel, önskemålet att för nedbringande av försäljningskostnaderna förena minuthandeln med tobak med försäljning av andra artiklar vore redan förverkligat och ej heller ur kontrollsynpunkt vore en koncessionering erforderlig. Härtill komme att en reglering av antalet försäljare å särskilda orter skulle nödvändiggöra ett kostsamt ersättningsförfarande, som kunde undvikas om monopolet icke utsträcktes till handeln. I enlighet med denna av Kungl. Maj:t och riksdagen godkända ståndpunkt stadgades i 5 § första stycket monopolförordningen: »Handeln med tobaksvaror är fri, under iakttagande av de i denna förordning meddelade föreskrifter jämte vad i övrigt gäller angående handel med tobaksvaror.» 2.

Tillverkningsmonopolets faktiska inflytande på detaljhandeln.

Om statsmakterna sålunda år 1914 avsett att lämna detaljhandeln med tobaksvaror i stort sett oberörd av monopollagstiftningen, är det icke desto mindre tydligt, att detaljhandeln i och med tillverkningsmonopolets tillkomst på ett genomgripande sätt förändrades, och detta i alldeles övervägande grad i en för handeln gynnsam riktning.

224 Såsom kommerskollegium framhöll i förut berörda utredning rörande förhållandena inom tobakshandeln år 1908, hade den fria konkurrensen med dess framskapande av ett obegränsat antal handlande knappast lyckats giva den kommersiella verksamheten på detta område en sund och tillfredsställande gestaltning. En stor del av tobakshandeln framlevde sitt liv under ogynnsamma ekonomiska betingelser. Kreditförsäljning till kunderna var en allmän företeelse. Handlandena plägade av konkurrenshänsyn bevilja avsevärda rabatter till konsumenterna. Även fabrikanternas växlande försäljningsvillkor medförde en varierande vinstmarginal. Trängseln inom branschen var så stor, att det exempelvis i Stockholm fanns 21 tobakshandlande på 10 000 invånare. Efter tillverkningsmonopolets införande fingo de inhemska fabrikaten en avsevärt mera dominerande ställning inom konsumtionen än de tidigare ägt. Då priserna på monopolbolagets varor varken finge över- eller underskridas, blev vinstmarginalen fast. Konsumenterna vandes vid kontantköp och behovet av.rörelsekapital minskades. Det är sålunda otvivelaktigt, att en avsevärd sanering av detaljhandeln med tobaksvaror blivit en praktisk konsekvens av tillverkningsmonopolets införande. Emellertid har nu gjorts gällande, att de på detta sätt uppkomna förutsättningarna för en sund tobakshandel äventyrats genom att detaljhandeln splittrats på för många händer. Stadgandet om handelns frihet har aldrig uppfattats såsom en förpliktelse för monopolbolaget att utan varje restriktion bevilja nytillkommande handlande rätt till inköp från bolaget med full rabatt. Tvärtom gjorde bolaget under en period stora ansträngningar och ekonomiska uppoffringar för att nedbringa antalet handlande. Dessa bemödanden ledde emellertid icke till åsyftat resultat, enär partiförsäljning i andra hand icke förbjudits och framför allt enär importen var fri. Monopolkontrollutredningen framhöll sålunda år 1928 (jfr ovan s. 181), att en begränsning av antalet återförsäljare, såsom erfarenheten visat, på grund av konkurrensen med importvarorna icke kunde verksamt främjas av monopolbolaget medelst restriktioner vid beviljandet av rabatt till nya återförsäljare och över huvud icke syntes kunna genomföras inom ramen för gällande lagstiftning. Den inom specialtobakshandeln i allmänhet framträdande tendensen att genom skyltning såväl som på annat sätt framhålla importvarorna på de inhemska varornas bekostnad måste uppenbarligen ha gjort sig särskilt märkbar i fråga om affärer, vilka igångsatts utan inköpsrätt från monopolbolaget och i vilka man sålunda haft att kalkylera med 10 procent rabatt å monopolvaror och 15 procent å importvaror. Sedan en dylik affär väl kommit till stånd och bedrivit sin rörelse någon tid, är det lätt begripligt, att monopolbolaget — särskilt vid stigande konjunkturer för importhandeln — av konkurrenshänsyn ofta icke funnit sig böra avböja en förnyad framställning om direkt inköpsrätt. Detta förhållande utgör otvivelaktigt en av orsakerna till att specialtobakshandlarnas antal under en senare period företett ständig stegring.

225 3.

Skälen för ett statligt ingripande beträffande detaljhandeln med tobaksvaror.

Den i monopolförordningen stadgade, skenbart oinskränkta regeln om tobakshandelns »frihet» kunde teoretiskt tänkas från början hava givits en bokstavlig tolkning på det sätt, att alla framställningar om inköpsrätt utan några som helst restriktioner bifallits. Vilka vägar utvecklingen då skulle hava tagit ä r vanskligt alt uttala sig om. Så som förhållandena nu faktiskt gestaltat sig har man att utgå från tobakshandlarekåren såsom en praktisk realitet. När det då gäller att bedöma den aktuella situationen blir frågeställningen, om det allmänna ur ekonomiska eller sociala synpunkter kan anses ha något intresse av eller någon skyldighet att ingripa för att söka vidmakthålla eller — såsom påyrkats — förbättra arbetsbetingelserna för den speciella kår av tobakshandlare, som nu en gång kommit till stånd. Vad då först den ekonomiska synpunkten angår vilja vi — i likhet med en reservant inom monopolbolagets styrelse — taga bestämt avstånd från den ståndpunkten, att det för bolaget (och därmed för staten) icke skulle finnas »den ringaste anledning» att önska en ändring i rådande organisation av tobakshandeln. I den mån uppgifterna om tobakshandelns nödläge kunna anses statistiskt verifierade, kunna vi icke finna annat, än att det måste vara ett intresse just ur den synpunkt, som underströks i 1911 års betänkande, nämligen med hänsyn till det statsfinansiella resultatet av tillverkningsmonopolet, att befintliga missförhållanden inom distributionsapparaten i möjligaste mån avlägsnas. Medan antalet specialtobakshandlare allenast utgör VT av monopolbolagets samtliga återförsäljare, distribueras mer än Vs eller 36 6 procent av bolagets tillverkning genom dessa. De äro med andra ord bolagets bästa kunder. De äro också — eller rättare sagt böra vara — p å det sätt tongivande inom tobaksförsäljningen, att de genom skyltning m. m. bereda vägen för de nya märken, monopolbolaget vill tillföra marknaden. Det har sagts, att från allmänhetens sida intet missnöje försports med den nuvarande distributionsapparaten. Det må väl vara riktigt, att tobakskonsumenterna icke reflekterat över, huruvida distributionen kunde och borde förbättras. Därmed är emellertid icke sagt, att något missnöje med monopolets varor icke yppats bland allmänheten. Var och en, som varit i tillfälle att sätta sig in i monopolbolagets fabrikation, torde vitsorda, att densamma nått en synnerligen hög nivå. Icke desto mindre har vid överläggningar med representanter för tobakshandeln uppgivits, att det än i dag förekommer, att en kund begär att få »vad som helst bara inte monopolets varor». Vi vilja för vår del ej tillmäta dylika helt visst extrema fall någon som helst betydelse men vilja å andra sidan icke bagatellisera den källa till berättigat missnöje, som brister i distributionsapparaten kunna utgöra. F r å n andra branscher skulle förvisso kunna uppvisas många fall, då en fabrikant funnit sin försäljning allvarligt skadad av ett inkompetent handhavande av varan hos detaljisten. Att sådana skador kunna uppkomma inom en tobakshandel p å låg standard synes uppenbart. När det gäller en vara av så emi15—408950.

226 nent betydelse ur statsfinansiell synpunkt som tobaken, måste då ett statsingripande inom rimliga gränser till felets avhjälpande framstå såsom i hög grad angeläget. Det måste såväl ur statens som konsumentens synpunkt vara ett intresse, att i stället för två småbutiker tätt bredvid varandra — vilka till följd av en långsam omsättning tillhandahålla illa konditionerade varor och överhuvudtaget arbeta under betryckta existensmöjligheter — fä en affär av god standard. Här liksom i fråga om importhandeln synes alltså statsintresset i viss mån sammanfalla med de enskilda handlandenas önskemål. Emellertid får nu berörda synpunkt icke drivas för iångt. Tobaken måste vara en lättillgänglig vara och distributionen får ej göras för stel genom att bindas inom alltför snäva gränser. Mot intresset av att hålla detaljhandeln på en god standard får vägas intresset av en smidig, tillräckligt spridd distribution. Det gäller här att söka ett optimum mellan ytterligheterna. Det statistiska materialet ger viss ledning för bedömandet av, om den nuvarande situationen avlägsnat sig från det gynnsammaste läget i — såsom påståtts — riktning mot alltför rikliga inköpsmöjligheter. Ses frågan på längre sikt ledes tanken till en fortlöpande uppsikt över utvecklingen genom ett organ representerande de intresserade parterna. Vi återkomma nedan till detta uppslag. Betraktas härefter frågans sociala sida, vilja vi framhålla en synpunkt, som tidigare icke synes hava skänkts tillbörligt beaktande. Den ståndpunkten, att det såväl ur social som statsfinansiell synpunkt vore bättre att ha en relativt liten, välbärgad och fackkunnig tobakshandlarekår än en stor, proletariserad skara av återförsäljare, synes innebära en viss generalisering av problemet. Det kan nämligen icke vara ett samhällsintresse att alltför starkt begränsa den krets av personer i små omständigheter, måhända med nedsatt arbetsförmåga — 19 procent av tobaksdetaljisterna äro över 60 år gamla — som nu få en låt vara blygsam existens genom inkomsten från en tobakshandel, eventuellt såsom utfyllnad till annan inkomst. Det enda alternativet för dessa personer, om de utestängdes från tobakshandeln, vore måhända i inånga fall understöd från fattigvården. Även ur denna synpunkt gäller det sålunda att vid strävandena att begränsa antalet affärer gå fram med viss försiktighet. Den lämnade historiken liksom det nu sagda torde tillfyllest belysa, att förhållandena inom detaljhandeln med tobaksvaror måste anses intimt förknippade med tillverkningsmonopolets åtgöranden. Här liksom i fråga om importhandeln med tobaksvaror synes därför den ståndpunkten äga fog, att särskilda skäl för ett statligt ingripande inom denna gren av detaljhandeln föreligga, i den mån missförhållanden kunna anses vara för handen. Att denna uppfattning kan hävdas ur synpunkten av statens ekonomiska intressen ha vi redan tämligen utförligt sökt motivera. Huruvida tobakshandlarekårens klagomål kunna anses befogade och sålunda ur social synpunkt reformer framstå såsom påkallade, skall i det följande närmare beröras.

227 Emellertid bör understrykas, att det ifråga om tobakshandlarekårens ställning h ä r icke kan bliva fråga om att behandla de krisförhållanden, som nu råda. Direktiven till utredningen avfattades före krigsutbrottet och den fråga, som h ä r föreligger, är att bedöma med hänsyn till en framtida utveckling under normala förhållanden. Om och i den mån krissituationen skulle kunna anses påkalla särskilda åtgärder, är detta ett spörsmål, som faller utanför utredningsuppdraget. I enlighet härmed har också den av oss föranstaltade statistiska undersökningen främst inriktats på att utreda tobakshandelns läge under det sista år, varunder denna handel var opåverkad av kriget, eller år 1938. Dock finna vi anledning i detta sammanhang framhålla, att den efter krigsutbrottet företagna rabattsänkningen hittills icke synes ha medfört någon minskning av den totalsumma, monopolbolaget utbetalar till återförsäljarna. Såsom förut berörts (jfr ovan s. 207), uttalade bevillningsutskottet vid 1940 års lagtima riksdag, att om det beräknade resultatet av den senaste skattehöjningen uppnåddes, återförsäljarnas ersättning enligt av monopolbolaget verkställda beräkningar komme att icke oväsentligt ökas. Under debatten i frågan i riksdagens kamrar meddelades 1 , att den inkomstökning, som återförsäljarna även med den föreslagna rabattsänkningen komme att tillföras om det åsyftade skatteresultatet uppnåddes, enligt nämnda beräkningar komme att uppgå till ungefär 27 4 miljoner kronor. Såsom jämväl framgått av det föregående, meddelade chefen för finansdepartementet i november 1940, att anledning funnes till antagande, att det med skattehöjningen åsyftade ekonomiska resultatet skulle uppnås. Detta utesluter nu icke, att förskjutningar kunna hava inträtt med avseende å olika återförsäljares andel av den utbetalade rabattsumman, exempelvis beträffande tobaksförsäljningen på orter med större militärförläggningar och å andra orter. Dylika spörsmål falla uppenbarligen utanför vårt utredningsuppdrag. Dock vilja vi här erinra, att bevillningsutskottet vid årets lagtima riksdag förklarat sig förutsätta, att frågan om rabatten till återförsäljare med uppmärksamhet följdes av monopolbolaget samt att detta, där så visade sig erforderligt, vidtoge behövliga jämkningar av rabatterna. Emellertid är utvecklingen efter direktivens avgivande såtillvida av betydelse för denna utredning, att dels det statsfinansiella läget självfallet manar till största försiktighet i fråga om åtgärder, som medföra utgifter för statsverket, dels ock den redan beslutade rabattsänkningen påverkar bedömandet av det år 1937 framlagda förslag, som vi enligt direktiven ha att beakta. 4.

Detaljhandelns läge.

Betraktar man det förebragta statistiska materialet finner man, att antalet specialtobakshandlare med direkt inköpsrätt från monopolbolaget ökat från 2 525 år 1933 till 3 008 år 1939, d. v. s. med i runt tal 500 affärer eller drygt 19 procent av antalet förstnämnda år. Specialtobakshandelns andel 1

Se riksdagens protokoll I: 32 s. 43 och II: 35 s. 81.

228 av monopolbolagets totalförsäljning var det oaktat densamma de båda nämnda åren (367 resp. 36 6 procent). Dessa siffror synas visa, att monopolbolaget under nyss angivna period tillämpat en mindre restriktiv politik ifråga om beviljande av rätt till inköp mot rabatt, än under ett tidigare skede av bolagets verksamhet. Man synes icke kunna undgå att sätta denna utveckling i samband med den enskilda importverksamhetens starka uppsving under samma period. Det vill förefalla, som om monopolbolaget inför den stegrade konkurrensen funnit sig böra giva friare tyglar åt distributionen av sin egen tillverkning. Trots denna utveckling har den totala omsättningen per affär från 1933 till 1938 stigit med i genomsnitt över 9 000 kronor eller med n ä r a 1/3 av 1933 års omsättning. Nettoinkomsten per affär har under samma period ökat från 1 812 till 2 686 kronor eller med icke mindre än 48 procent. Vad de tre största städerna angår — beträffande vilka en minskning av antalet tobaksaffärer ansetts särskilt önskvärd — har nu angivna utveckling varit än mer accentuerad för Stockholms och Göteborgs del, i det att nettoinkomsten ökats med 73 respektive 54 procent, medan inkomstökningen för tobakshandlarna i Malmö (49 procent) nära sammanfaller med det genomsnittliga värdet för hela riket. I detta sammanhang kan tilläggas, att medan antalet tobaksaffärer i Stockholm år 1908, såsom förut nämnts, var 21 per 10 000 invånare, antalet numera utgör 14 å 15 per 10 000 invånare. Inberäknat tobakshandlares egen eller makes biinkomst h a r en genomsnittlig inkomstökning med drygt 1 000 kronor eller nära 39 procent inträtt från 1933 till 1938. Samtidigt har omkostnaderna i procent av totala affärsomsättningen sjunkit från 8 7 till 75, vilket tydligen i huvudsak innebär, att den stegrade omsättningen icke medfört behov av större lokaler eller större antal biträden. Självfallet får icke förbises, att 1933 var ett typiskt depressionsår medan 1938 var ett utpräglat högkonjunkturår. Siffrorna torde också utvisa, att branschen är speciellt känslig för konjunkturväxlingar. Men uppenbarligen kan ett statsingripande inom denna gren av detaljhandeln icke motiveras med att branschen har att dragas med svårigheter under depressionstider. Tages nu ett medeltal av nettoinkomsten för år 1933 och år 1938, skulle väl erhållas ett värde, som kunde betraktas som en mätare av branschens läge under »normala» förhållanden. Detta medelvärde blir — biinkomster inberäknade — 3 164 kronor. Häri ingå då affärer av alla storlekar och inom alla dyrortsgrupper. 5.

Koncessionering av detaljhandeln?

Det år 1937 framlagda förslaget rörande en reglering av detaljhandeln med tobaksvaror kan i korthet sammanfattas så, att man genom en nedsättning av återförsäljarrabatten från 13 till 10 procent skulle finansiera en inlösen av överflödiga tobaksaffärer samt förvandla återstående detaljister till koncessionerade försäljare. I vissa yttranden anfördes tvivel, huruvida en dylik åtgärd — som även i och för sig ansågs betänklig ur näringsfrihe-

229 tens synpunkt — verkligen skulle medföra någon väsentlig förbättring i de kvarstående detaljisternas ekonomiska ställning. För egen del ha vi icke heller kunnat undgå att finna resultatet av den specialundersökning, som företagits rörande verkningarna för Malmö av det föreslagna systemet, tämligen nedslående. Sveriges tobakshandlares riksförbund har också bestämt avvisat tanken på en reform, grundad på en rabattsänkning, och modifierat sin ståndpunkt till önskemålet, att man genom ett koncessionssystem skulle sätta spärr för överflödig nyetablering. Då återförsäljarnas rabatt nu redan blivit sänkt till 11 procent synes enligt vår mening uteslutet, att medelst ytterligare sänkning finansiera en inlösen av överflödiga, icke bärkraftiga tobaksaffärer. Med hänsyn till det statsfinansiella läget finna vi heller icke tänkbart, att direkt medelst anslag av statsmedel bekosta en sådan inlösen. Återstår då endast, om koncessionstanken skall fasthållas, den av Sveriges tobakshandlares riksförbund senast föreslagna lösningen, att genom koncessionering reglera nyetableringen. Vi kunna då ej finna annat, än att de framförda betänkligheterna mot ett koncessionssystem få ökad styrka, om en dylik åtgärd genomföres endast i sist angivna syfte. Visserligen bör fasthållas, att redan rådande system har flera koncessionsliknande drag, och att en fullständig koncessionering av tobakshandeln därför skulle innebära en mindre genomgripande förändring än beträffande en annan bransch. Det synes likväl icke kunna förnekas, att en koncessionering av handeln möter sådana betänkligheter, att fullkomligt övertygande skäl för åtgärdens absoluta nödvändighet måste förebringas, innan en dylik åtgärd kan tillstyrkas. Såsom exempelvis frågan om den yrkesmässiga automobiltrafiken visat, innefattar ett koncessionssystem allvarliga problem t. ex. i samband med överlåtelse vid dödsfall eller eljest av en koncessionerad rörelse. Dylika problem böra icke utan tvingande skäl tillskapas inom ett nytt område. Resultatet av den statistiska undersökningen kan enligt vår mening icke anses innefatta ett godtagbart belägg för att branschen som helhet betraktad skulle befinna sig i ett så uppenbart nödläge, att en fullständig koncessionering av sociala skäl framstår som en tvingande nödvändighet. Härmed är ingalunda sagt, att icke giltiga skäl för mindre långtgående reformer skulle vara förhanden. Även under högkonjunkturen 1938 hade mer än Vr. av tobaksaffärerna en omsättning understigande 20 000 kronor. Inom denna grupp återfinnes utan tvivel större delen av den kategori mindre välskötta affärer, vilka vi förut betecknat som ett önskemål att avlägsna, såväl ur monopolbolagets (och därmed statens) som ur konsumenternas synpunkt. Uppenbart synes ock vara, att en fortsatt tillväxt av antalet försäljningsställen i samma takt som åren 1933—39 skulle resultera i allvarliga olägenheter. Med hänsyn till vad sålunda anförts finna vi oss i nuvarande situation böra avvisa tanken på en fullständig koncessionering och stanna vid att föreslå åtgärder vilka — om de också icke skulle anses innefatta frågans slutgiltiga lösning — i allt fall synas ägnade att föra densamma framåt. Vi an-

230 knyta sålunda till den av kommerskollegium uppställda frågan (jfr ovan s. 200), om icke genom lämplig samverkan mellan monopolbolaget och tobakshandlarna en viss begränsning i nyetableringen skulle kunna genomföras. Från denna utgångspunkt synes en icke oväsentlig förbättring — i varje fall på längre sikt — vara möjlig att ernå. Framhållas bör, att hela frågan komme i ett alldeles förändrat läge, om vårt förslag om tobaksimportens monopolisering godtoges. Man synes för närvarande böra låta sig nöja med detta steg jämte vissa övriga i det följande berörda åtgärder utom ramen för en fullständig koncessionering. Den framtida utvecklingen finge därefter visa, om strävandena mot förbättrade förhållanden inom branschen på detta sätt kunde förverkligas eller om ett radikalare ingrepp vore ofrånkomligt. Det skulle sålunda nu närmast gälla att skapa förutsättningar för att man finge ett visst grepp om utvecklingens förlopp. 6.

Reformer utan koncessionering.

Självfallet utgå vi från, att monopolbolaget efter importens monopolisering skulle bevilja samma rabatt för inhemska och importerade tobaksfabrikat. Då häri innefattas en minskning av den nu utgående återförsäljarrabatten, se vi även däri ett skäl att uttala ett bestämt avrådande från ytterligare rabattsänkning. Å andra sidan skulle den minskning av risker och ovisshetsmoment för detaljhandeln, som tillverkningsmonopolet allmänt vitsordats hava medfört för de inhemska fabrikatens del, efter importens monopolisering komma att utsträckas till samtliga fabrikat. Man finge ett enhetligt rabattsystem, kreditaffärerna mellan importgrossister och detaljister komme att försvinna och det stora antalet till pris och kvalitet likvärdiga importmärken komme att nedbringas. Vidare synes lockelsen till nyetablering på grundval av andrahandsinköp väsentligt minskad, då stödet av den oavkortade rabatten å importvaror bortfaller. Konkurrenshänsyn komme heller icke att föranleda monopolbolaget till eftergifter i fråga om förnyade framställningar om inköpsrätt för affärer, vilka etablerats trots avslag på sådan framställning vid starten. Vetskapen härom torde komma att verka i hög grad återhållande i fråga om nyetablering på grundval av andrahandsinköp. Ehuru tanken på ett förbud mot andrahandsförsäljning tydligen förfaller i och med att en koncessionering av detaljhandeln avvisas, synes sålunda den ur tobakshandlarekårens synpunkt betydelsefulla förändringen, att nyetablering av specialaffärer på grundval av andrahandsinköp i huvudsak upphör, sannolikt i allt fall komma att inträda. Vi finna alltså, att man efter importens monopolisering utan att skada monopolbolagets intressen skulle kunna anbefalla de av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna i bolagets styrelse att verka för att inköpsrätt mot rabatt hos bolaget allenast beviljas med varsamhet. Från tobakshandlarehåll har framhållits, att en orsak till branschens förflackande vore att försäljning av tobaksvaror förmenats icke tarva någon som helst affärskunskap. Då därtill komme, att något större kapital icke erfordrades för att påbörja en tobaksaffär, bleve följden, att personer, som

231 saknade förutsättningar att driva annan handel, sökte sig till tobaksbranschen. Även kommerskollegium har såsom en av orsakerna till specialtobakshandelns svårigheter angivit den möjlighet näringen erbjöde personer i saknad av ekonomiska resurser och utan närmare branschkännedom att inom densamma förskaffa sig en inkomst. Vi hava förut framhållit en synpunkt, som synes mana till försiktighet vid bedömandet av vad sålunda anförts. Ehuru nyss berörda omständighet otvivelaktigt är värd beaktande, bör å andra sidan på detta område icke resas onödiga hinder för personer i små omständigheter att vinna sin bärgning genom eget arbete i stället för att falla fattigvården till last. Bland annat på denna grund ha vi ställt oss avvisande till tanken på att nu företaga en kraftigare beskärning av antalet återförsäljare. Men ser man framåt, torde intresset av att få en god standard på tobaksaffärerna väga starkare. Vi finna oss därför kunna förorda, att i nyssnämnda instruktion även föreskrives, att ny inköpsrätt företrädesvis bör tillstyrkas för personer med sakkunskap inom branschen eller annan affärskunskap, därvid vi i första hand åsyfta förutvarande biträden i tobaksaffärer. En annan utväg, som relativt snabbt synes kunna leda till en rationalisering av specialtobakshandeln, vore att vid ny bebyggelse i städer och stadsliknande samhällen i stället för att bereda tillträde för personer utom branschen förmedla en utflyttning av ogynnsamt belägna affärer i andra delar av samhället. Ett dylikt förfarande, vartill motsvarigheter icke torde saknas inom andra grenar av detaljhandeln, synes för specialtobakshandelns del med hänsyn till nu rådande förhållanden på åtskilliga orter innefatta särskilt stora möjligheter att medföra förbättringar för återförsäljarna utan att skada allmänhetens intressen. Såsom av det föregående framgår, skulle de möjligheter till höjande av tobaksaffärernas standard, ett dylikt förfarande innebär, enligt vår uppfattning även vara till fördel för monopolbolaget och statsverket. Såsom en osund tendens inom specialtobakshandeln torde kunna betecknas de täta överlåtelser av tobaksaffärer, som synas förekomma särskilt i storstäderna. En person startar med otillräckligt kapital och bristfällig affärskunskap en tobaksaffär; när kapitalet förbrukats träder en ny innehavare till, som i sin tur efter ett eller annat år överlåter affären till ytterligare en annan. Trots dylika affärers bristande bärkraft torde viss ersättning för »goodwill» ofta erläggas utöver inlösen av lager och inventarier. Det synes oss vara ett önskemål, att i någon form en officiell kontroll över dylika överlåtelser skapas. Man skulle med andra ord, då överflyttning av inköpsrätten till ny affärsinnehavare begäres, efter undersökning kunna giva den gamle innehavaren det beskedet, att då affären uppenbarligen saknar bärkraft bör den nedläggas såvida icke den gamle innehavaren själv önskar fortsätta verksamheten. Komme affären då att upphöra, borde tobakshandlarnas riksförbund ha intresse av att träda emellan för avveckling av de värden, som ligga i lager och inventarier. Något lojalt krav på goodwillersättning skulle med ett sådant förfarande icke trädas för nära. Monopolbolagets styrelse har uttalat farhågor för, att ökade befogenheter

232 för bolaget med avseende å detaljhandelns reglerande skulle försvåra bolagets strävanden att ernå ett friktionsfritt förhållande till återförsäljarna och till allmänheten. Detta uttalande föranleddes n u av framställt förslag om fullständig koncessionering av detaljhandeln. Inför de mindre långtgående åtgärder, vi här förordat, synes väl dessa farhågor böra minska i styrka. Vidare bör framhållas, att importens monopolisering torde vara ägnad att undanröja vissa intressemotsättningar hos bolaget och tobakshandlarnas organisation. Detta oaktat finna vi den av bolaget framförda omständigheten värd beaktande. Vi finna därför lämpligt föreslå, att ett särskilt rådgivande organ tillskapas, innefattande representanter för monopolbolaget och detaljhandlarna med tobaksvaror samt med en utomstående, ojävig ordförande. Vid behandlingen av de i det föregående åsyftade frågorna rörande nyetablering, utflyttning till nybebyggda kvarter eller stadsdelar, överlåtelser av inköpsrätt m. m., skulle detta organ konsulteras, verkställa erforderliga undersökningar, avgiva yttrande rörande vilka personer, som borde givas företräde till inköpsrätt, o. s. v. Till detta organ skulle affärsinnehavare, som önskade överlåta, flytta eller nedlägga sin affär, kunna anmäla detta förhållande för reglering vid uppkommande möjlighet därtill. I föregående avdelning ha vi förordat inrättandet av en rådgivande nämnd i fråga om importen av utländska tobaksfabrikat. Vi finna det ligga nära till hands, att nu angivna uppgifter anförtros samma nämnd. Såsom en kort och praktisk benämning föreslå vi att detta organ kallas statens tobaksnämnd. Beträffande sammansättningen av denna nämnd ha vi förut föreslagit, att den skulle bestå av lägst 5 och högst 7 ledamöter, därav en ojävig, av Kungl. Maj:t förordnad ordförande samt lika antal representanter för monopolbolaget och återförsäljarna. Sveriges tobakshandlares riksförbund synes lämpligen böra erhålla en representant inom nämnden, varjämte en eller två ledamöter skulle tagas ur kretsen av de personer, som eljest bedriva försäljning av tobaksvaror. Samtliga representanter för tobakshandeln synas böra utses av kommerskollegium. Vad angår monopolbolagets representanter böra dessa självfallet utses av bolagets styrelse. Därvid synes lämpligt att taga personer som — i ledande ställning — äro direkt knutna till bolagets rörelse. Tobaksnämnden skulle sålunda hava att till monopolbolagets styrelse avgiva begärda yttranden rörande beviljandet av ny inköpsrätt, överlåtelse av sådan rätt till ny affärsinnehavare eller flyttning av tobakshandel. Nämnden skulle också äga att av eget initiativ avgiva framställningar i dylika frågor till bolaget. Återförsäljarna skulle äga rätt att hänvända sig till nämnden med sina önskemål. Av de i föregående avdelning samt här förda resonemangen torde framgå, att statsverket enligt vårt förmenande har ett så starkt ekonomiskt intresse av att detaljhandeln med tobaksvaror erhåller en sund utveckling, att fullgoda skäl måste anses föreligga för att statsverket vidkännes de kostnader, som tobaksnämndens inrättande förorsaka.

233 En utgångspunkt för vårt resonemang har varit, att ett allvarligt försök nu måste göras att föra spörsmålet om tobakshandelns ordnande framåt men att å andra sidan åtgärder förbundna med ett kostsamt inlösningsförfarande i rådande statsfinansiella läge måste undvikas. I fråga om tobaksimporten ligger problemet väsentligt annorlunda till; dels måste skälen för ett radikalt ingripande efter vår mening därvidlag anses väsentligt starkare, dels kompenseras statsutgiften där av inkomstmöjligheter för statsverket, som vi visserligen icke funnit möjligt att fixera i siffror, men som icke torde vara oväsentliga. Då vi ifråga om detaljhandeln icke funnit oss kunna förorda finansieringen av en reform genom rabattsänkning, har intet annat alternativ stått till buds än mindre genomgripande åtgärder, vilka icke — frånsett tobaksnämndens inrättande — medföra kostnader för det allmänna. Effekten av de av oss föreslagna åtgärderna finge den framtida utvecklingen visa. Vi vilja än en gång betona, att man vid bedömandet av utsikterna till förbättrade förhållanden inom tobaksdetaljhandeln efter här angivna linjer icke bör förbise, att en monopolisering av tobaksimporten i och för sig skulle bringa frågan i ett nytt läge. Om man å andra sidan skulle vilja göra gällande, att skillnaden mellan ett fullständigt koncessionssystem och det av oss föreslagna icke vore stor, vilja vi ånyo erinra om, att redan nuvarande situation karakteriseras av flera koncessionsliknande drag. De sociala och ekonomiska olägenheter, som otvivelaktigt skulle framkallas av en fullständig koncessionering av ifrågavarande gren av detaljhandeln, skulle likväl enligt vårt förmenande undvikas. Godtages denna ståndpunkt och vitsordas, att frågan icke kan lämnas åt sitt öde, torde också kunna konstateras, att det ovan skisserade systemet innebär en framkomlig väg mot förbättrade förhållanden på området. Någon kortare eller säkrare väg mot detta mål ha vi i rådande läge varken funnit anledning till eller möjlighet att föreslå. Framhållas bör också, att om de ovan föreslagna åtgärderna — såsom vi antagit — skulle visa sig ägnade att giva tobaksdetaljhandeln en viss stadga, möjligheterna därmed också skulle ökas för kårens organisation att genom egna åtgärder befordra en gynnsam utveckling. Tobaksnämnden kan därvid komma att spela en betydande roll som befrämjare av dylika strävanden till självhjälp och som förmedlare av en fruktbärande samverkan mellan tobakshandlarna och monopolbolaget. 7.

Återförsäljarrabatten.

Såsom historiken utvisat, framhölls redan på ett tidigt stadium av debatten om tobakshandlarekårens ställning efter tillverkningsmonopolets införande, att en förbättring av kårens förhållanden endast kunde uppnås genom en begränsning av antalet tobaksaffärer. De vid olika tillfällen framkomna yrkandena om en höjning av återförsäljarrabatten såsom en isolerad åtgärd, ha gått vid sidan av problemet. Om nu, såsom vi antagit, de ovan föreslagna åtgärderna skulle innefatta möjligheter att hämma en icke önskvärd expansion av återförsäljarkåren,

234 skulle tydligen därmed också rabattsatsens avvägning på ett annat sätt än hittills komma att direkt påverka kårens förtjänstmöjligheter. Vad då angår frågan om rabattsatsernas framtida avvägning, anse vi oss böra göra några uttalanden av principiell innebörd. Vi ansluta oss då helt till den uppfattning, som redan år 1921 uttalats av monopolbolaget (jfr ovan s. 172), nämligen att frågan om rabattens skälighet måste bedömas med hänsyn till det arbete, det behov av kapital och den risk, som är förenad med tobaksdetaljhandeln. Självfallet bör även eftersträvas, att bruttoinkomsten minskad med skäliga omkostnader för en butik av sådan standard, som motsvarar gängse krav på butikshandel överhuvudtaget i vårt land, i allmänhet utgör en nöjaktig inkomst med hänsyn till affärsinnehavarens förutsättningar. Ur denna synpunkt synes anledning föreligga att iakttaga försiktighet vid jämförelser med tobaksförsäljningens villkor i främmande länder. Även om förutsättningar nu skulle uppkomma, att i viss mån hålla tillbaka antalet försäljningsställen, synes emellertid fog saknas för den redan förut på sina håll hävdade ståndpunkten, att affärsresultatet skulle vara helt beroende av monopolbolagets rabattpolitik. Betraktar man de individuella fallen, är det utan vidare klart, att driftigheten och affärsdugligheten fälla utslaget. Men även om frågan betraktas från hela tobakshandlarekårens synpunkt, måste fasthållas, att det nu lika litet som före tillverkningsmonopolets införande kan vara fråga om att tillförsäkra detaljhandlarna en tillfredsställande bärgning enbart av tobaksförsäljning. I 1911 års betänkande framhölls, såsom av historiken framgår, att man i alla länder, som ha fullständigt monopol, genomfört den anordningen att så mycket som möjligt kombinera utförsäljningen av tobaksvaror med försäljning av andra artiklar i syfte att nedbringa försäljningskostnaderna. Ett av skälen till att en koncessionering av tobakshandeln i vårt land ansågs obehövlig var, såsom tidigare framhållits, att berörda förutsättning för åstadkommandet av låga försäljningskostnader redan förelåg inom den svenska tobakshandeln. Verkställd utredning hade nämligen visat, att detaljförsäljningen av tobak i Sverige i alldeles övervägande grad skedde genom försäljare, vilka för tobaksaffärens upprätthållande i större eller mindre mån vore beroende av den försäljning, de i övrigt och i kombination med tobakshandeln idkade. Några krav på ändring härutinnan kunna icke grundas på tobaksmonopolets införande. Vi ha förut hävdat den meningen, att det såväl ur social som statsfinansiell synpunkt är ett intresse att påtagliga missförhållanden inom detaljhandeln ifråga avlägsnas, men tobakshandlarna kunna lika litet som andra affärsidkare kräva, att statsmakterna skola befria dem från alla bekymmer för utkomsten. 8.

Andrahandsförsäljningen.

Vi ha förut framhållit, att ehuru tanken på ett förbud mot andrahandsförsäljning förfaller i och med att en koncessionering av detaljhandeln avvisas, den ur tobakshandlarekårens synpunkt betydelsefulla förändringen likväl i

235 och med importens monopolisering torde inträda, att nyetablering av specialaffärer på grundval av andrahandsinköp i huvudsak upphör. Vad andrahandsförsäljningen i övrigt angår, bör till en början framhållas, att viss del av denna försäljning — till lanthandlare — är att anse som fullt lojal och att varje skäl till inskränkningar i denna handel saknas. Beträffande de önskemål om inskränkningar, som med avseende å en annan del av andrahandsförsäljningen framställts från tobakshandlarnas sida, bör vidare ihågkommas, att det i stor utsträckning är kårens egna medlemmar, som bedriva denna försäljning. I den mån missförhållanden härutinnan kunna anses föreligga, bottna dessa sålunda icke i statsmakternas åtgöranden utan främst i bristande lojalitet bland tobakshandlarna själva gentemot kårens gemensamma intressen. 9.

Kioskhandeln.

De ovan diskuterade problemen beröra närmast specialtobakshandlarnas förhållanden. Såsom i 1937 års utredning framhållits, torde även för dessas del frågan vara begränsad till städer och stadsliknande samhällen, varemot den rena landsbygdens förhållanden i förevarande avseende falla utanför problemet. Inom den sålunda angivna gränsen framträder emellertid även spörsmålet om förhållandet mellan specialtobakshandlarna och övriga återförsäljare av tobaksvaror. Särskilt påkallar problemet om kioskhandeln uppmärksamhet. Av den tillgängliga statistiken framgår, att antalet kiosker med direkt inköpsrätt från monopolbolaget ständigt ökats. Antalet var 699 år 1925, 1 167 år 1933 och 1 489 år 1939. Kioskernas andel i monopolbolagets försäljning har även stigit, nämligen från 3'4 procent 1925 till 65 procent 1933 och till 9-4 procent 1939. Vad särskilt angår trafikkioskerna kan man uppenbarligen icke bortse från, att kommunikationernas utveckling kan föranleda inrättandet av nya trafikkiosker. Även på denna punkt torde emellertid den fria importens bortfallande göra det möjligt för monopolbolaget att iakttaga all den återhållsamhet vid beviljandet av nya inköpsrättigheter, som är förenlig med allmänhetens berättigade anspråk på bekväm tillgång till tobaksvaror. Beträffande förhållandet i övrigt mellan butikshandel och kioskhandel samt problemet om »tobaken såsom kvällsvara» bör uppenbarligen dessa spörsmål behandlas i ett större sammanhang, nämligen när frågan om förlängd giltighetstid för 1939 års butikstängningslag på grundval av vunna erfarenheter av den nya lagens tillämpning upptages inom socialdepartementet. Vår egen principiella inställning till frågan lärer emellertid framgå av det förut sagda. Ur de synpunkter, vi ha att beakta, måste den lösning frågan om kioskhandeln med tobaksvaror erhöll vid 1939 års lagtima riksdag — nämligen att andra kiosker än trafikkiosker i regel måste antingen helt avstå från tobakshandel eller ock iakttaga den för butikshandeln stadgade stängningstiden — obetingat betecknas såsom tillfredsställande. Det synes oss lika litet med hänsyn till tobakskonsumenternas intressen som ur

236 statsfinansiell synpunkt kunna vara lämpligt, att betingelser skapas för en ökning av kioskernas andel i tobaksförsäljningen och därmed förutsättningarna för en butikshandel med tobaksvaror av god standard minskas. Självfallet hysa vi den förhoppningen, att dessa synpunkter skola vinna beaktande vid en omprövning av frågan om butikstängningslagens utformning. 10.

Bör automatförsäljning av tobaksvaror tillåtas?

Vad till sist angår den i 1937 års utredning framförda tanken, att låta specialtobakshandlarna uppsätta tobaksautomater utanför sina affärer, har vid överläggningar med de olika yrkesgruppernas representanter uttalats, dels från speceri- och livsmedelshandlareföreningens sida, att om specialtobakshandlarna finge rätt att uppsätta tobaksautomater samma rätt borde tillerkännas de diversehandlare som idka tobaksförsäljning, dels från Sveriges tobakshandlares riksförbund, att om rätten att uppsätta tobaksautomater icke förbehölles specialtobakshandlarna, dessa icke hade något intresse av att berörda tillstånd meddelades. För egen del erinra vi om den i det föregående närmare berörda ståndpunkt till förevarande fråga, som 1939 års lagtima riksdag intog, nämligen att automathandeln icke finge omfatta tobaksvaror. Vi finna icke anledning ifrågasätta, att spörsmålet i detta sammanhang skulle givas en annan lösning.

Specialmotivering. 1.

Lag a n g å e n d e s f a t s m o n o p o l å tillverkning och i m p o r t av

tobaksvaror. Såsom i det föregående berörts förutsätter numera införandet av ett s. k. vinningsmonopol antagandet av en lag i den ordning § 87 regeringsformen stadgar. Då importens monopolisering i allt fall skulle medföra vissa ändringar i förordningen den 15 december 1914 (nr 436) angående statsmonopol å tobakstillverkningen i riket (monopolförordningen) och då det onekligen skulle te sig egendomligt att hava en (delvis upphävd) förordning om tillverkning av tobaksvaror samt en lag om import av sådana varor, ha vi funnit lämpligt att i en ny lag sammanföra alla erforderliga stadganden rörande såväl tillverkning som import av tobaksvaror. Därvid ha emellertid åtskilliga av monopolförordningens stadganden i oförändrat skick eller med smärre redaktionella jämkningar — av vilka de flesta icke ansetts tarva någon särskild kommentar — kunnat överflyttas till den nya lagen. Lagens rubrik. I den föregående framställningen har erinrats, att 1911 års betänkande innefattade förslag till monopolisering jämväl utav importen av tobaks varor. En dylik åtgärd betraktades emellertid endast som en naturlig konsekvens av tillverkningsmonopolet, och den i betänkandet föreslagna förordningens rubrik angav i enlighet härmed endast att tillverkningen av tobaks varor monopoliserats. Rubriken kunde därför oförändrad bibehållas i den slutliga avfattningen, oaktat förslaget om importens monopolisering frånträddes. Då statsmakterna år 1914 intagit den ståndpunkten, att monopol å importen av tobaksvaror icke utgör en nödvändig konsekvens av tillverkningsmonopolet, och i stället — enligt vårt förslag — genom särskilt beslut statens monopolrätt nu skulle utsträckas att omfatta jämväl importen, finna vi detta böra komma till uttryck i den nya lagens rubrik, såväl som i det grundläggande stadgandet i 1 § angående monopolrättighetens innehåll. De erforderliga stadgandena rörande odling av tobak, fastställande av priskurantpris (inkluderande skatt) och övriga bestämmelser om försäljning av tobaksvaror, rörande tillverkning och införsel av maskiner för tillverkning av tobaksvaror m. m., torde däremot i fortsättningen liksom hittills kunna betraktas som direkta konsekvenser av monopolrättigheten. I enlighet härmed skulle varken rubriken eller första paragrafens stadgande om monopolrättighetens omfattning behöva tyngas med ett angivande av lagens innehåll i dessa delar.

238 1 KAP. Allmänna bestämmelser. 1 §• Första stycket. Stadgandet motsvarar 1 § första stycket monopolförordningen men har utvidgats att omfatta jämväl tobaksimporten. Dessutom har såsom ingående i monopolrättigheten angivits jämväl införsel av tobak, varigenom 2 § monopolförordningen kunnat uteslutas, vilket ansetts ägnat att giva lagtexten en klarare disposition (jfr 2 kap.). Andra stycket. Här upptages i oförändrat skick motsvarande stycke i 1 § monopolförordningen. Tredje stycket. Detta stycke motsvarar 1 § tredje stycket monopolförordningen. Den där lämnade definitionen på begreppet »tobaksvara» avsåg att frånskilja exempelvis ett tobakspreparat, avsett för besprutning av växter. Den här företagna omformuleringen avser icke någon saklig ändring av stadgandet. Fjärde stycket. Detta stycke motsvarar fjärde stycket första punkten i 1 § monopolförordningen. Stadgandet i andra punkten i samma stycke har överflyttats till 10 § andra stycket i förevarande utkast. 2 §•

Denna paragraf motsvarar 3 § monopolförordningen. 3 §. Paragrafen motsvarar 4 § monopolförordningen. 4 §. Paragrafen motsvarar 5 § monopolförordningen. Såsom i det föregående framhållits står stadgandet i första stycket monopolförordningen redan för närvarande i viss motsättning till de koncessionsliknande drag, som utmärka detaljhandeln med tobaksvaror. Denna motsättning skulle i viss mån skärpas av de i betänkandet förordade reformerna. Dessa skärpningar framträda visserligen allenast i form av vissa direktiv rörande varsamhet med beviljande av ny inköpsrätt mot rabatt hos monopolbolaget m. m. Ej heller med avseende å partiförsäljning i andra hand införes någon inskränkning genom stadgande i författningstexten, utan ha vi allenast räknat med en minskning av denna handel såsom en praktisk konsekvens av den fria importens bortfallande. Den som vill försälja tobaksvaror genom andrahandsinköp mot reducerad rabatt finge alltjämt möjlighet därtill utan särskilt tillstånd. Icke desto mindre finna vi en uppmjukning av stadgandet ägnad att giva en korrektare bild av den faktiska situationen. Vi föreslå därför att 5 § första stycket monopolförordningen med dess kategoriska uttalande om

239 handelns »frihet» uteslutes och att i stället en omformulering av paragrafens andra stycke vidtages i syfte att klargöra, att lagen i allt fall tagit avstånd från en koncessionering av handeln. Detta syfte ha vi ansett kunna förverkligas genom en föreskrift att monopolets utövare skall tillhandahålla tobaksvaror åt »enskilda återförsäljare». Härmed kan jämföras rubriken till IV kap. monopolförordningen: »Om enskildes import av färdiga tobaksvaror.» De från monopolförordningen hämtade ordalagen »på lämpligt sätt» torde, sedda mot bakgrunden av de i detta betänkande framlagda motiven, jämväl böra tolkas som en erinran om skyldighet för monopolets utövare att tillse, att distributionsapparaten gives en lämplig utformning, i vilket hänseende stadgandet också kompletterats med det nya andra stycket i paragrafen. Efter den enskilda importens bortfallande finge stadgandet i första stycket även såtillvida en förändrad innebörd, att detsamma komme att innebära en förpliktelse för monopolets utövare att »på lämpligt sätt» tillhandahålla icke blott inhemska utan även importerade tobaksvaror. I detta avseende kompletteras stadgandet likaledes av andra stycket samt av 24 §. 5 §. Paragrafen motsvarar 6 § monopolförordningen. 6 g. Paragrafen motsvarar 7 § monopolförordningen. 7 §• Paragrafen motsvarar 9 § första stycket monopolförordningen. 2 KAP. Om undantag från monopolrättigheten. I detta kapitel ha samtliga bestämmelser, som innefatta undantag från den i 1 kap. angivna monopolrättigheten, sammanförts. 8 §. Denna paragraf innehåller ett nytt, sammanfattande stadgande i syfte att giva de följande stadgandena en klar disposition. 9 §. Paragrafen motsvarar 8 § monopolförordningen. 10 §. Det synes ingalunda vara uteslutet, att enstaka firmor jämväl efter importens monopolisering skulle önska bedriva transitohandel med utländska tobaksvaror eller försäljning av dylika varor från frihamns- eller tullager såsom proviant till fartyg i utländsk trafik. Någon anledning att förbjuda

240 dylik handel synes icke föreligga. Under sådana omständigheter och då frihamn — utom såvitt angår tull- och andra införselavgifter samt tillverkningsavgifter — är att anse såsom inrikes ort1, torde genom uttryckligt stadgande i lagen såsom undantag från monopolrättigheten böra angivas, att tobaksvara må transiteras eller eljest under tullverkets kontroll befordras eller uppläggas å tullager eller i frihamn, detta oaktat ett generellt stadgande om undantag i berörda hänseenden i fråga om införselförbjudna varor finnes intaget i 1 § förordningen den 16 maj 1924 (nr 119) angående transitering av införselförbjudna varor m. m.2 Såsom ett andra stycke i 10 § har upptagits stadgandet i 1 § sista stycket andra punkten monopolförordningen. Denna punkt tillades genom förordning den 31 maj 1935, nr 254 (jfr prop, nr 166 till nämnda års riksdag med förslag till frihamnsförordning m. m., s. 56). Tillägget åsyftade att bereda handelsföretag i tobaksbranschen möjlighet att i svensk frihamn förpacka och etikettera tobaksvara på sådant sätt, som olika marknader kunde fordra, samt att tillvarataga tobaksvara, som ankomme skadad eller bleve skadad under lagring i frihamn. Monopolbolagets styrelse uttalade i ärendet, att med stadgandet i 1 § sista stycket första punkten monopolförordningen säkerligen i främsta hand avsetts att säkerställa, att en tobaksvara endast skulle förekomma till försäljning inom riket i originalförpackning, d. v. s. den förpackning, som genom monopolets utövares försorg försetts med priskurantpris och kontrollstämpel. Vad beträffade de i frihamn lagrade tobaksvarorna, bleve ju dessa varor icke förrän vid införseln till riket från frihamnen föremål för licensbehandling med åsättande av priskurantpris och kontrollstämpel. Styrelsen lämnade därför ändringsförslaget utan annan erinran, än att möjlighet icke finge tillskapas för en varuägare att inom frihamn verkställa blandning av olika tobaksvaror, vilket förfarande vore hänförligt till tillverkning av tobaksvaror. Då, såsom nyss anförts, viss transitohandel med utländska tobaksvaror samt försäljning av dylika varor till fartyg i utländsk trafik torde kunna förekomma även efter en monopolisering utav importen av tobaksvaror, synes nu berörda stadgande böra bibehållas. 11 §• Paragrafen motsvarar 21 § 1 mom. monopolförordningen. 12 §. Paragrafen, som motsvarar 21 § 2—5 mom. monopolförordningen, innehåller vissa bestämmelser om rätt för resande, som ankommer från utrikes ort, att för eget bruk medföra tobaksvaror. I detta sammanhang torde vara anledning beröra en närstående fråga. Hinder föreligger som bekant icke, att en person för eget bruk till riket inför ett parti vin av något märke, som icke importeras av aktiebolaget 1 2

Jfr 6 § frihamnsförordningen den 31 maj 1935 (nr 250). Senaste lydelse, se SFS 1935: 252.

241 Vin- & spritcentralen. Någon särskild författningsbestämmelse härom finnes icke, utan frågan ordnas på det sätt, att Spritcentralen importerar partiet och därefter genom vederbörande systembolag överlåter detsamma åt den egentlige köparen. Såsom historiken utvisar, föreslogs i 1911 års betänkande, att inom landet bosatta personer, vilka önskade för eget bruk genom direkt import förskaffa sig någon viss, här ej tillgänglig tobaksvara, skulle äga att efter av monopolförvaltningen meddelat tillstånd importera dylik vara mot erläggande av särskild licensavgift. Kommitterades förslag till monopolförordning upptog en bestämmelse härom. Även enligt vår mening bör en införsel för eget bruk av visst i handeln icke tillgängligt märke kunna tillåtas. Någon särskild bestämmelse härom torde emellertid icke erfordras, utan synes frågan kunna givas enahanda lösning, som nyss berörda fråga om införsel av vin för eget bruk. 13 §. Paragrafen motsvarar 21 § 6 mom. monopolförordningen. Den omständigheten, att monopolets utövare blir ensam köpare av importerade tobaksvaror, utesluter givetvis icke, att utländska tobaksfabrikanter alltjämt kunna ha intresse av att genom egna resande söka befordra avsättningen av sina varor. 14 §. Paragrafen motsvarar 9 § andra stycket monopolförordningen. 15 §. Detta stadgande har hämtats från 21 § 2 mom. monopolförordningen, men har av redaktionella skäl ansetts böra utskiljas från detta.

3 KAP. Om tobaksodling. Stadgandena i detta kapitel (16—22 §§) motsvara — med obetydliga redaktionella jämkningar — II kap. (10—16 §§) monopolförordningen. 4 KAP. Om beskattning och försäljning av tobaksvaror. 23 §.

Denna paragraf motsvarar 17 § monopolförordningen. 24 §.

I propositionen nr 254 till 1914 års senare riksdag framhölls, att de i 1911 års betänkande intagna utförliga föreskrifterna om fabrikation, pris16—408950.

242 sättning, beskattning och försäljning av de utav monopolet saluhållna varorna i anledning av den i propositionen föreslagna omläggningen av sättet för monopolets utövning från stats- till privatdrift måst utbytas mot mera summariska bestämmelser, särskilt i fråga om prissättningen. Huvudstadgandet om prissättningen återfunnes i 17 §. Den där upptagna hänvisningen till vad i förordningen stadgades avsåge närmast 18 §, som innehölle bestämmelser om, med vilket procenttal av priskurantpriset skatt för de olika slagen av tobaksvaror skulle utgå, medan de av Kungl. Maj:t godkända grunder, som åsyftades i 17 §, vore avsedda att innefattas i det kontrakt, som enligt förslaget skulle komma att avslutas mellan staten och monopolbolaget. I dylikt hänseende vore särskilt att erinra om bestämmelsen i det uppgjorda kontraktsförslaget därom, att vid bestämmande av tobaksvaras priskurantpris skulle iakttagas, att den belastning, som avsåge att lämna vinst å rörelsen, komme att vila i möjligaste mån jämnt å alla varuslag. Dessutom hade bolaget i kontraktsförslaget ålagts att för vinnande av största möjliga besparing i omkostnader å alla områden av sin verksamhet anordna driften på mest rationella och effektiva sätt. Såsom i det föregående understrukits, utgör en huvudförutsättning för vårt förslag om monopolisering utav importen av tobaksvaror, att garantier skapas för att det regulativ på monopolets tillverkning och prissättning, som tillgången på importvaror utgör, icke försvinner. Vi ha trott oss finna en utväg att säkerställa detta intresse genom att föreskriva skyldighet för monopolets utövare att icke sätta högre pris på importvarorna, än att åtminstone tio procent av den totala tobakskonsumtionens värde komme att belöpa på importvarorna. Vi finna detta stadgande äga så stor betydelse, att man icke kan låta sig nöja med att tillfoga en sådan bestämmelse i kontraktet mellan staten och monopolbolaget utan bör intaga densamma i lagen. Emellertid kunna — såsom det senaste årets händelser klart belysa — situationer uppkomma, då av valutaskäl eller av andra orsaker allenast begränsade importmöjligheter föreligga, något som skulle göra en tillämpning av stadgandet i fråga olämplig eller rent av omöjlig. Att nödvändiggöra en lagändring i en dylik situation synes icke lämpligt. På grund av vad sålunda anförts ha vi funnit lämpligt, dels att i en ny paragraf införa berörda föreskrift till säkerställande av tillgången på importerade tobaksvaror, dels att på så sätt modifiera stadgandet, att Konungen gives befogenhet att med hänsyn till utomordentliga förhållanden medgiva undantag från stadgandets tillämpning. 25 §. Denna paragraf motsvarar 18 § 1 mom. monopolförordningen. Importens monopolisering föranleder en omredigering av det äldre stadgandet. Såsom i det föregående framhållits bortfaller bland annat i och med importmonopolet skälet för differentierade skattesatser för inhemska och importerade tobaksvaror. Skattesatserna äro de, vilka enligt förordning den 31 maj 1940, n r 395, nu gälla för inhemska tobaksvaror.

243 26 §. Paragrafen motsvarar 18 § 2 mom. monopolförordningen. 27 §. Paragrafen motsvarar 19 § monopolförordningen. 28 §. Paragrafen motsvarar 20 § 1 mom. monopolförordningen. 29 §. Paragrafen motsvarar 20 § 2 mom. monopolförordningen. 5 KAP. Om statens tobaksnämnd. 1 detta kap. (30—32 §§) införas de grundläggande stadgandena angående tobaksnämndens uppgifter och sammansättning. I övrigt hänvisas (i 32 §) till av Konungen utfärdade närmare föreskrifter. Förslag i sådant avseende föreligger i ovan intagna utkast till instruktion för statens tobaksnämnd. 6 KAP. Ansvarsbestämmelser m. m. Detta kap. (33—46 §§) motsvarar V kap. monopolförordningen (24— 37 §§), vilket kapitel emellertid underkastats en rätt väsentlig omarbetning. Förordningens många olika böteslatituder ha sålunda ersatts med stadganden om antingen dagsböter eller böter högst 300 kronor. I enlighet med 1937 års lag om verkställighet av bötesstraff har något stadgande om bötesförvandling (34 § 1 mom. monopolförordningen) icke upptagits och i enlighet med 1933 års lag om ändrade bestämmelser i vissa fall rörande fördelning av böter m. m. har åklagares andel i böter och värdet av förbruten egendom maximerats till 500 kronor. Medan monopolförordningen innehåller en vidsträckt bestämmelse om behörighet att anställa åtal för överträdelse av förordningen, har åtalsrätten i lagutkastet ansetts böra begränsas till allmän åklagare. I övrigt torde vidtagna jämkningar i de äldre ansvarsbestämmelserna icke tarva särskild motivering. Ikraftträdande. Därest proposition i ämnet beslutas till 1941 års riksdag, skulle den nya lagen kunna träda i kraft exempelvis den 1 juli 1941. Emellertid torde det vara lämpligt, att dagen för ikraftträdandet fastställes av Kungl. Maj.t. I och med lagens ikraftträdande upphäves monopolförordningen. Någon motsvarighet till förordningens övergångsstadganden (39—45 §§) torde icke erfordras. I6f—408950.

244 Då den enskilda importen av tobaksvaror upphör, bortfaller behovet av tobaksskattelager. Detta institut infördes, såsom av historiken (s. 36 ff.) framgått, år 1924 genom ett tillägg till 22 § 3 mom. monopolförordningen samt en särskild förordning den 20 juni 1924 (nr 247) angående behandlingen av till riket inkommande tobaksvaror, I en kungörelse samma dag, nr 248, meddelades vidare vissa ordningsföreskrifter för in- och utförseln av tobaksvaror m. m., vilka beröra såväl generaltullstyrelsens som kontrollstyrelsens förvaltningsområden. Nämnda förordning och kungörelse torde böra upphävas i och med den nya lagens ikraftträdande. Jämväl i fortsättningen bliva emellertid vissa av föreskrifterna i de två författningarna erforderliga. Det synes lämpligast, att förslag till nya författningar i ämnet i samband med avgivande av yttrande över betänkandet framläggas av de administrativa myndigheterna själva.

Även kungörelsen den 20 juni 1924 (nr 249) angående ordningen för framställning om uträknande av licensavgift för till införsel avsedda tobaksvaror bör vid lagens ikraftträdande upphöra att gälla.

2.

Förordning

om vissa ersättningar vid införandet monopol å importen av tobaksvaror.

av

stats-

Ersättningsgrunderna vid en monopolisering av den enskilda tobaksimporten ha utförligt behandlats i den allmänna motiveringen. Till vad sålunda anförts skall här fogas några korta anmärkningar. Vid utarbetandet av ersättningsförordningen har förordningen den 15 december 1914 (nr 437) om vad iakttagas skall i avseende å införande av statsmonopol å tobakstillverkningen i riket (1914 års ersättningsförordning) tagits till förebild. 3 §. De här föreslagna reglerna rörande sammansättningen av den kommission, som skulle handlägga ifrågavarande ersättningsspörsmål, ansiuta sig nära till de i 1914 års ersättningsförordning (3 §) givna föreskrifterna rörande den där omförmälda s. k. centralkommissionens sammansättning. De föreningar av tobaksimportörer och hos dem anställd personal, som skulle höras av kommerskollegium vid upprättande av förslag till representanter i kommissionen för de ersättningsberättigade, torde vara Sveriges tobakshandlares riksförbund, Svenska tobaksengrossisternas förening, Tobaksimportförsäljareföreningen samt Tobaksimportörernas kontors- & lagerpersonals förening.

245 Någon sådan särskild föreskrift om fördelning av antalet föreslagna personer p å olika grupper av ersättningstagare, som 3 § 2 mom. andra stycket 1914 års ersättningsförordning innehöll, torde här icke vara erforderlig. Närmast till hands synes emellertid ligga, att grossistimportörerna, detaljistimportörerna och den hos importörerna anställda personalen (handelsresande och platsförsäljare inberäknade) få var sin representant i kommissionen. Den lilla grupp av ersättningstagare, som tobaksagenterna utgöra, synes icke k u n n a ' g ö r a anspråk på någon egen representant i kommissionen. I detta sammanhang må för övrigt erinras, att de ersättningsberättigade, jämlikt 3 § 4 mom. andra stycket i förslaget, äga befogenhet att inför kommissionen själva eller genom ombud bevaka sin rätt. 4 §• P å skäl, som i den allmänna motiveringen anförts, skulle till grund för beräkningen av ersättning för förlorad näringsverksamhet ligga affärsresultatet för de verksamhetsår, som falla mellan den 31 december 1934 och den 1 januari 1940. Icke desto mindre synes kommissionen böra beredas tillfälle att följa rörelsens utveckling fram till tiden för importmonopolets ikraftträdande. I förevarande paragraf, 1 mom., har därför ansetts böra stadgas skyldighet för tobaksimportör eller tobaksagent, som påfordrar inlösning eller ersättning enligt förordningen, att, bland annat, till kommissionen insända sina handelsböcker jämte fakturor och verifikationer för de verksamhetsår, som falla mellan den 31 december 1934 och den 1 januari 1941, ävensom vederbörligen avslutat, specificerat bokslut för den tid, som därefter förflutit intill importmonopolets ikraftträdande. I detta sammanhang må erinras, att bokföringsskyldighet enligt 1929 års bokföringslag åligger envar, som driver sådan handel med varor varom här är fråga. 6—7 §§. Dessa paragrafer innehålla regler om inlösning av tobaksimportör tillhöriga inventarier samt lager av tobaksvaror och s. k, kortvaror. Det i 6 § första stycket under 1) givna stadgandet företer åtskilliga avvikelser från motsvarande föreskrifter i 1914 års ersättningsförordning (6 §), vilka avvikelser i vissa hänseenden torde tarva en närmare motivering. Genom stadgandet avvisas krav på inlösen av inventarier, vilka anskaffats efter den 1 januari 1941, d. v. s. efter det i betänkandet framlagda förslag blivit kända. Häremot torde någon invändning icke med fog kunna framställas från importörernas sida, därest importmonopolet, såsom vi antagit, skulle träda i kraft den 1 juli 1941. Ett närmare efterliknande av 1914 års förebild skulle ha föranlett krav på att inventarierna sedan den 1 januari 1941 varit i bruk inom importrörelsen. En sådan utformning av stadgandet skulle emellertid ha föranlett, att om t. ex. en automobil eller viss lagerinredning till följd av krisförhållandena icke kunnat utnyttjas under den senaste tiden, ägaren blivit av-

246 skuren från rätten att påfordra inlösning av denna egendom. Om återigen föreskrivits, att egendomen skolat vara i bruk t. ex. under år 1939, skulle en importör, som senare i och för rörelsen anskaffat exempelvis en gengasbil, icke kunnat påfordra inlösning av bilen. Dylika olägenheter ha vi åsyftat att undvika genom föreskriften, att inventarierna skola ha använts intill tiden för monopolets ikraftträdande. Vid tolkningen av detta stadgande torde kommissionen böra beakta omständigheter av nyss antydd art och sålunda undvika onödig stränghet i bedömandet. Om å andra sidan viss egendom på grund av förslitning upphört att begagnas t. ex. någon månad före monopolets ikraftträdande, skulle självfallet krav på inlösen underkännas redan på grund av den i andra stycket av förevarande paragraf upptagna värderingsregeln. I samma punkt av första stycket har vidare såsom villkor för inlösning upptagits, att egendomen icke skäligen kan antagas efter importrörelsens nedläggande komma till användning inom annan av importören bedriven verksamhet. Vi åsyfta härvid närmast det fall, att en importör även bedriver detaljhandel med tobaksvaror och utnyttjar exempelvis viss lagerinredning för båda rörelsegrenarna. Tydligen bör kommissionen i dylika fall innan inlösningskrav bifalles förvissa sig om, att egendomen verkligen till följd av importrörelsens bortfallande icke vidare kan utnyttjas av ägaren. De i 6 § andra stycket upptagna värderingsreglerna innehålla med avseende å licensbehandlad tobaksvara den bestämmelsen, att priskurantpriset (vari skatten å varan ingår) skall tagas till utgångspunkt vid värderingen. Enligt § 4 i det den 5 maj 1936 dagtecknade avtalet mellan staten och monopolbolaget skall bolaget för alla de tobaksvaror, vare sig inom riket tillverkade eller importerade, vilka av bolaget försäljas eller eljest utlämnas, ävensom för alla tobaksvaror, som enligt 22 § monopolförordningen importeras för försäljning, till staten erlägga skatt till belopp, motsvarande de vid varje tid å tobaksvaror gällande skattesatser. Därest den föreslagna nya lagen kommer till stånd föranledes därav upprättande av ett nytt avtal mellan staten och monopolbolaget. Därvid torde från bolagets skyldighet att erlägga skatt till staten böra undantagas av bolaget försålda varor, som enligt förevarande förordning inlösts från enskild importör och dessförinnan licensbehandlats, under förutsättning att bolaget icke vid återförsäljningen beslutar åsätta varorna högre pris än det tidigare fastställda priskurantpriset. 8 §. De i 3 mom. givna föreskrifterna om fastställande av ersättning för förlorad näringsverksamhet ha utförligt behandlats i den allmänna motiveringen Därvid har bland annat framhållits, att om en mera beaktansvard del av ett inlösningsberättigat företags vinst belöper på en kortvarurorelse, som företaget efter en omorganisation ämnar fortsätta, detta förhållande bor beaktas vid ersättningens fastställande. Undantagsvis torde också kunna tänkas att ett företag ämnar fortsätta en förut bedriven försäljning frän

247 tull- eller frihamnslager. Även en dylik omständighet synes böra inverka på ersättningssummans storlek. Nu berörda och andra liknande synpunkter på ersättningsfrågan, som kunna komma under omprövning, torde inrymmas under de »övriga omständigheter», varom förmäles i förevarande moment. 11 §• Denna paragraf upptar regler om ersättning till importörernas personal. Till personalen hör särskilt anställd affärsledare, kontors- och lagerpersonal samt handelsresande och platsförsäljare. Då förslaget utgår från alt åtskillnad vid ersättningsförfarandet icke skall göras varken med avseende å yrkesutbildad och icke yrkesutbildad personal eller i övrigt beträffande olika kategorier av anställda, torde anledning saknas att i författningstexten uppräkna de olika slagen av ersättningsberättigad personal.

3. F ö r o r d n i n g o m skattefrihet för v i s s a e r s ä t t n i n g a r v i d i n f ö r a n d e t a v s t a t s m o n o p o l å i m p o r t e n av t o b a k s v a r o r . I likhet med vad som skedde vid tillverkningsmonopolets införande (jfr SFS 1916: 215) bör ersättning, som staten i annan form än såsom livränta utbetalar till följd av importmonopolets införande, undantagas från ersättningstagarens skattepliktiga inkomst.

4.

I n s t r u k t i o n för s t a t e n s t o b a k s n ä m n d .

Beträffande detta utkast hänvisa vi till den allmänna motiveringen.

Sammanfattning av utredningsmännens förslag. 1. Importen av utländska tobaksfabrikat monopoliseras och förlägges till en särskild avdelning inom aktiebolaget Svenska tobaksmonopolet. 2. Vid importmonopolets införande utgår av statsmedel ersättning till de enskilda importörerna och deras personal. 3. Efter importmonopolets införande utgår skatt enligt samma grunder å importerade och inhemska tobaksvaror. 4. I syfte att bevara importens betydelse såsom regulator å monopolbolagets egen tillverkning stadgas, att prissättningen å importvaror — såvitt icke Kungl. Maj:t med hänsyn till utomordentliga förhållanden annorlunda förordnar — skall så avpassas, att konsumtionen av importvaror för kalenderår räknat kommer att i värde utgöra lägst tio och högst femton procent av den totala konsumtionen. 5. Vinst å importverksamheten — utöver vad som åtgår till skatt och utdelning å monopolbolagets aktier — tillföres bolagets vinst- och prisregleringsfond. 6. I frågor rörande inköp av utländska tobaksfabrikat samt rörande förhållandet mellan monopolbolaget och återförsäljarna skall bolaget samråda med statens tobaksnämnd. 7. Statens tobaksnämnd består av lägst 5 och högst 7 ledamöter, nämligen en ojävig, av Kungl. Maj:t utsedd ordförande, samt lika antal representanter för monopolbolaget och återförsäljarna. Representanterna för bolaget utses av dettas styrelse och representanterna för återförsäljarna av kommerskollegium. 8. Nämnden har till uppgift att i samarbete med monopolbolaget samt befintliga sammanslutningar av återförsäljare verka för en sund utveckling av handeln med tobaksvaror. I sådant syfte har nämnden att till bolaget avgiva begärda yttranden eller egna framställningar rörande frågor, som angivits i punkt 6 här ovan. 9. Detaljhandlarna med tobaksvaror äga rätt att inför statens tobaksnämnd framlägga sina önskemål rörande denna handel. 10. I anslutning till de i instruktion för statens tobaksnämnd angivna riktlinjerna för nämndens verksamhet kompletteras instruktionen för de av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna i monopolbolagets styrelse med föreskrift, att dessa ledamöter skola tillse, att vid införseln av utländska tobaksfabrikat allmänhetens och detaljhandlarnas skäliga anspråk på urval av olika varuslag och märken av god beskaffenhet beaktas;

249 att vid beviljande av inköpsrätt mot rabatt hos bolaget för bedrivande av detaljhandel med tobaksvaror i stad eller stadsliknande samhälle all varsamhet, som är förenlig med bolagets intressen och allmänhetens berättigade anspråk p å bekväm tillgång till tobaksvaror, iakttages samt att dylik rätt företrädesvis beviljas personer med kännedom om tobakshandeln eller med annan affärskunskap; att vid behandlingen av fråga om beviljande av inköpsrätt mot rabatt hos bolaget för bedrivande av s. k. specialtobakshandel å nybebyggt område i stad eller stadsliknande samhälle, där sådan handel förut bedrives, beaktas, huruvida i stället tillfälle bör beredas person, som inom annan del av samhället idkar specialtobakshandel, att överflytta sin rörelse till det nybebyggda området; samt att tillstånd till överflyttning av inköpsrätt icke utan synnerliga skäl beviljas till ny innehavare av specialtobaksaffär, som befinnes sakna bärkraft.

Innehållsförteckning. Sid.

Skrivelse till mentet

Herr

Statsrådet

och

Chefen för Kungl.

Finansdeparte3

Författningsutkast. Lag angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror

7 Förordning om vissa ersättningar vid införandet av statsmonopol å importen av tobaksvaror

16 Förordning om skattefrihet för vissa ersättningar monopol å importen av tobaksvaror

vid införandet av stats-

Instruktion för statens tobaksnämnd

22 Motiv. FÖRSTA

AVDELNINGEN.

Tobaksimporten. 1 kap.

Tobaksimporten inför 1914—1940 års riksdagar 1911 års betänkande s. 25. — 1914 års senare riksdag s. 26. — 1922 års riksdag s. 31. — 1923 års riksdag s. 34. — 1924 års riksdag s. 36. — 1926 års riksdag s. 43. — 1927 års riksdag s. 45. — 1929 års riksdag s. 49. — 1930 års riksdag s. 49. — 1931 års riksdag s. 51. — 1932 års riksdag s. 51. — 1933 års riksdag s. 53. — 1936 års riksdag s. 54. — 1939 års lagtima riksdag s. 54. — Urtima riksdagen 1939/40 s. 55. — 1940 års lagtima riksdag s. 55.

2 kap.

Tobaksimporthandelssakkunnigas utredning 1936 Direktiv s. 57. — Utredningen s. 59. — Yttranden s. 66.

3 kap.

Direktiven till denna utredning beträffande tobaksimporten

4 kap.

Nya framställningar rörande tobaksimportens framtida ordnande . . . .

5 kap. Statistiskt material rörande importhandeln med tobaksvaror A. Från monopolbolaget inhämtade uppgifter B. Revisorn Hagströms undersökning 6 kap.

Utredningsmännens ståndpunkt till frågan om tobaksimportens framtida ordnande 1. Syftet med tillverkningsmonopolets införande s. 91. — 2. Syftet med importhandelns frihet s. 91. — 3. Importhandelns ställning under monopolet s. 92. — 4. Vilka åtgärder kunna övervägas för en lösning av importhandelns problem? s. 97. — 5. Fristående importmonopol eller utvidgning av det nuvarande monopolbolagets rörelse? s. 102. — 6. Den närmare utformningen av en monopoliserad importhandel s. 103.

79 79 88 91

251 Sid.

7 kap.

Ersättningsspörsmål vid en monopolisering av tobaksimporten A. Ersättningsgrunder förslag därtill

vid vissa tidigare inlösningsförfaranden och 106

1. Ersältningsgrunder vid tobaksmonopolets införande s. 106. — 2. Ersättningen till vissa tobaksgrossister år 1916 s. 116. — 3. Spritmonopolet s. 121. — 4. Kaffemonopolförslaget s. 122. — 5. 1936 års järnvägskommitté s. 127.

B. Revisorn Hagströms undersökning 128 C. Yrkanden av Svenska tobaksengrossisternas förening 136 D. Yrkanden av Tobaksimportörernas kontors- & lagerpersonals förening 138 8 kap.

Utredningsmännens ståndpunkt till frågan om ersättningsgrunderna vid en monopolisering av tobaksimporten 139 A. Frågan om återställande av det i tobaksimporten arbetande kapitalet 142 B. Ersättning för goodwill 145 1. Grossisterna s. 146. — 2. Detaljistimportörerna s. 154.

C. Ersättning för mistad anställning inom importhandeln

1. Ersättning till importörernas personal s. 155. •— 2. Personlig ersättning till vissa importörer s. 160. — 3. Tobaksagenternas ersättningsfråga s. 161.

D. Sammanfattning

ANDRA

163 AVDELNINGEN.

Detaljhandeln med tobaksvaror. 1 kap.

Historik 165 1911 års betänkande s. 165. — 1914 års propositions. 167. — 1914 års riksdag s. 169. — 1924 års riksdag s. 170. — 1926 års riksdag s. 178. — 1930 års riksdag s. 182. — Framställningar 1930 och 1931 s. 182. — Utredning rörande detaljhandeln med tobaksvaror s. 182.

2. kap.

1937 A. B. C. D.

års utredning rörande detaljhandeln med tobaksvaror Statistiskt material Tobaksförbrukning och tobakshandel i främmande länder Kommitterades slutomdöme och förslag Förnyad framställning från Sveriges tobakshandlares riksförbund och däröver avgivna yttranden

184 184 190 191 197

3 kap.

Direktiven till denna utredning beträffande detaljhandeln med tobaksvaror 205

4 kap.

Efter utredningens påbörjande beslutade detaljhandeln med tobaksvaror A. Rabattsatserna B. 1939 års butikstängningslag

åtgärder

av betydelse

för 206 206 207

252 Sid.

5 kap. Av utredningen införskaffat statistiskt material rörande detaljhandeln med tobaksvaror 212 6 kap. Utredningsmännens ståndpunkt till frågan om en reformering av detaljhandeln med tobaksvaror 223 1. Detaljhandelns ställning enligt monopolförordningen s. 223. — 2. Tillverkningsmonopolets faktiska inflytande på detaljhandeln s. 223. — 3. Skälen för ett statligt ingripande beträffande detaljhandeln med tobaksvaror s. 225. — 4. Detaljhandelns läge s. 227. — 5. Koncessionering av detaljhandeln? s. 228. — 6. Reformer utan koncessionering s. 230. — 7. Återförsäljarrabatten s. 233. — 8. Andrahandsförsäljningen s. 234. — 9. Kioskhandeln s. 235. — 10. Bör automatförsäljning av tobaksvaror tillåtas? s. 236.

Specialmotivering. Lag angående statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror 237 Förordning om vissa ersättningar vid införandet av statsmonopol å importen av tobaksvaror 244 Övriga utkast 247

Sammanfattning av utredningsmännens förslag

/

Statens offentliga utredningar 1940 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. F å n g v å r d . Betänkande med förslag till lag om ändrad lydelse av S kap. strafflagen m. in. jämte därmed sammanhängande författningar. [8] Betänkande med förslag rörande offentliga rättshjälpsanstalter. [11] Statistisk utredning angående förvaltningskostnader m. m. i konkurser. [13] Förslag till ändrad lagstiftning om straff för försök till brott. [19] Straffrättskommitténs betänkande med förslag till lagstiftning om förmögonhetsbrott. [20] Straffrättskommitténs betänkande med förslag till ändring av strafflagen för krigsmakten i vad den berör förmögenhetsbrotten. [25] Lagrådets utlåtande över processlagberedningens förslag till rättegångsbalk. [29] Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Promemoria med förslag till vissa åtgärder mot missbruk av tryckfriheten. [5] Betänkande med förslag till lag med särskilda bestämmelser ang. stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m. [23] Betänkande ang. uppgörelse mellan Kungl. Maj:t och kronan samt Stockholms stad rörande överståthållarämbetets uppförande å riksstaten m. m. [28]

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Betänkande med förslag till åtgärder för befordrande av produktionen å enskilda skogar i vissa delar av Norrland. [3] Industri.

Handel ocli sjöfart. 1938 års tobakshandelsutredning. Betänkande rörande reglering av import- och detaljhandeln med tobaksvaror. [31]

Kommunal fttrval tn in:

K o m m u n i k a t i o n s väsen. Betänkande och förslag ang. förhållandet mellan arbetsuppgifter och löneställning vid statens järnvägar. Del 1. [14] Betänkande med förslag rörande skärgårdarnas behov av förbättrade kommunikationer. Del 2. [15] Betänkande med förslag till ändrad lagstiftning ang. s. k. rattfylleri. ri71 Betänkande med förslag till organisation av telegrafverket. [27] Betänkande med förslag rörande övergång till högertrafik i Sverige. [30] Principbetänkande i trafiksäkerhetsfrågan. [33]

Statens ocli k o m m u n e r n a s finansväsen.

Bank-, kredit- och penningviiseii.

Politi. F ö r s ä k r i n g s väsen. Nationalekonomi och socialpolitik. Betänkande med förslag till lag om krigsskadeersättning. [4] Betänkande med utredning och förslag ang. inrättande Betänkande med förslag till lag med vissa bestämmelser av fritidsreservat för städernas och de tättbebyggda om livförsäkring vid krig m. m. [7] samhällenas befolkning. [12] Betänkande med förslag ang. krigsförsäkring av viss Socialvårdskommitténs betänkande. 1. Statistisk underlösegendom. [18] sökning ang. kommunernas ålderdomshem. [22] 2. Statistisk undersökning rörande de erkända sjukkassorna. [31] Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt. l l ä l s o - och sjukvård. Betänkande och förslag ang. reglering av församlingsindelningen i Stockholm och revision av den för huvudBetänkande ang. utfärdande av samt ersättning för staden gällande lagen om församlingsstyrelse. [1] vissa läkarintyg. [21] Svensk namnbok 1940. [10] 1938 års hälso- och sjukvårdssakkunniga. De yngre Betänkande och förslag angående statsbidrag till byggsjukhusläkarnas avlönings-, arbets- och bostadsförnader för folkskoleväsendet m. m. [24] hållanden. [32] Allmänt näringsväsen. Betänkande med förslag till kungörelse ang. kontroll å handeln med ost samt viss lagstiftning ang. korvvaror. [9] F a s t egendom. J o r d b r u k med binäringar. Betänkande ang. uppgörelse mellan Kungl. Maj:t och kronan samt Stockholms stad rörande vissa markfrågor m. m. i Stockholm. [6] Efterfrågan på jordbruksprodukter och dess känslighet för pris- och inkomstförändringar. [16] Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser ang. bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar. [2ö]

F ö r s vars väsen. Betänkande ang. omorganisation av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse m. m. [2]

Utrikes ärenden. Internationell rätt.

Isaac Marcus Eoktr.-A.-B.( Sthlm 408950.