SOU

Betänkande med utredning och förslag angående läkarutbildningen. 1,

Beteckning: SOU 1941:27
Typ: SOU

Hänvisat till av

Förarbeten

Prop. 1947:287: angående anslag för budgetåret 1947/48 till karolinska sjukhuset och sera- flmerlasarettet in. m., avsnitt 70
SOU 1949:54: 1945 års universitetsberedning. 5,, avsnitt 9
SOU 1953:7: Läkarutbildningen, avsnitt 367
SOU 1971:68: Läkartjänster, avsnitt 2

_V)NC<,

ZKXK National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS

OFFENTLIGA

UTREDNINGAR

1941:27

ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

^jg\

VBf

yjw

BETÄNKANDE MED UTREDNING OCH FÖRSLAG ANGÅENDE

LÄKARUTBILDNINGEN AVGIVET AV INOM ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET TILLKALLADE SAKKUNNIGA

I. UTBILDNINGEN TILL MEDICINE LICENTIATEXAMEN

S T O C K H O L M 19 4 1

Statens

offentliga

utredningar

Kronologisk

förteckning

1. Sociala försvarsberedskapskommittén. Betänkande. Del 3. Förslag till krigspensionsförordning m. m. Beckman. 120 s. Fö. 2. Betänkande med förslag rörande restaureringen av Uppsala domkyrka. Uppsala, Almqvist & Wiksell. 82 s. 16 pl. E. 3. Åtgärder för bekämpande av homosexualitetens samhällsfarliga yttringar. Norstedt. 58 s. Ju. 4. Utredning angåamde byggnadskostnaderna. Beckman, viiji 386 s. S. 5. Betänkande med allmänna riktlinjer för åstadkommande av tidigare inbetalning av utskylder. Del 1. Marcus. 522 s. Fi. 6. Betänkande med allmänna riktlinjer för åstadkommande av tidigare inbetalning av utskylder. Del 2. Marcus. 143 s. Fi. 7. Förslag till rättegångsbalk av Kungl. Maj:t den 14 februari 1941 godkänt såsom grundval för processlagberedningens fortsatta verksamhet Norstedt, iv, 530 s. Ju. 8. Lagberedningens förslag till lag om aktiebolag m. m. 1. Lagtext. Norstedt, vij, 141 s. Ju. 9. Lagberedningens förslag till lag om aktiebolag m. m. 2. Motiv. Norstedt. 720 s. Ju. 10. 1938 års pensionssakkunniga. Betänkande med förslag till allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen. Marcus. 435 s. Fi. 11. Betänkande med förslag om inrättande av en statlig brandskola m. m. Beckman. 63 s. K. 12. Betänkande med förslag till förstatligande av den allmänna väghållningen på landet m. m. Beckman. 276 s. K. 13. Förslag till revision av den svenska evangelieboken. Norstedt, viij, 478 s. E.

14. Betänkande med utredning och förslag till åtgärden" för främjande av hantverk och småindustri. Marcus. 127 s. H. . 15. Betänkande rörande bekämpande av väggohyra. Iidun. (4), 120 s. S. : ;. , 16. Betänkande angående vattenförorening. 2. Teknnska och biologiska utredningar. Norstedt. 288 s. Ju. 17. Betänkande angående revision av tjänsteförtecknimgen i vad avser allmänna civilförvaltningen. Del 1. Lönegraderna A 1—A 29. Norstedt. 134 s. Fi. 18. Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av. stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Dtel 1. Tiden augusti 1939—juni 1940. Idun. 436 s. Fo. 19. Betänkande angående fiskarenas ekonomiska organisation och reglering av fiskmarknaden. Marcus. 73 s.. Jo. 20. Betänkande med förslag till ändrad lydelse av § 16 regeringsformen. Ha;ggström. 128 s. Ju. 21. Statistisk utredning rörande fri rättegång. Nors.tedt. 38 s. Ju. 22. Betänkande med förslag till livsmedelsstadga m.. m. Hseggström. 573 s. S. 23. Domänstyrelsens förslag till grunder för värdering av skog vid taxering av fastighet m. m. Kihlströmi. - 83 s. Fi. . .. 24. Betänkande med förslag till lag om inskränkning i ratten att förvärva jordbruksfastighet. Marcus. 62 s. Jo. 25. Strafflagberedningens promemoria med förslag tilll lag om kastrering m. m. Marcus. 36 s. Ju. 26. Supplement nr 6 till Sveriges familjenamn 1920. !Stat. repr.-anst. 53 s. Ju. 27. Betänkande med utredning och förslag angående läkarutbildningen. 1. Utbildningen till medicine Licentiatexamen. Thule. vij, 376 s. E.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstaverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet. Jo _ jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordnmg (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1941:27 ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED UTREDNING OCH FÖRSLAG ANGÅENDE

LÄKARUTBILDNINGEN AVGIVET AV INOM ECKLESIASTIKDEPARTEMENTET TILLKALLADE SAKKUNNIGA

I. UTBILDNINGEN TILL MEDICINE LICENTIATEXAMEN

STOCKHOLM 1941 TRYCKERI A K T I E B O L A G E T THULE

Till

Herr Statsrådet

och Chefen för

ecklesiastikdepartementet.

Genom beslut den 10 juni 1938 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för ecklesiastikdepartementet a t t tillkalla högst sju sakkunniga för a t t inom departementet verkställa utredning och avgiva förslag angående läkarutbildningens reformering. I det yttrande till statsrådsprotokollet, varmed dåvarande departementschefen A r t h u r E n g b e r g anmälde berörda ärende, anförde han, efter samr å d med chefen för socialdepartementet, bland annat följande: Sedan åtskillig tid har jag övervägt frågan om en reformering av det medicinska undervisningsväsendet. Redan år 1932 inkom en framställning härom från lärarkollegiet vid Karolinska institutet, och denna framställning tillstyrktes av de medicinska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund samt av universitetskanslern. Inom läkarkretsar och bland de medicinska fakulteternas studenter har frågan under flera år ägnats livlig uppmärksamhet och nu senast har riksdagen i skrivelse den 28 maj 1938, nr 324, med anledning av väckta motioner, anhållit, att spörsmålet om läkarutbildningens reformering snarast måtte upptagas till allsidig utredning. Det synes mig önskvärt, att den föreliggande frågan underkastas utredning genom särskilda inom ecklesiastikdepartementet tillkallade sakkunniga. Då jag nu avser att göra hemställan om bemyndigande att igångsätta denna utredning, vill jag icke begränsa de sakkunnigas prövningsfrihet genom några detaljerade, bindande direktiv. Utredningen bör, såsom också riksdagen betonat, vara av allsidig beskaffenhet. Ändrade samhällsförhållanden, den medicinska vetenskapens samt hälsoodi sjukvårdsväsendets starka utveckling ställa nya fordringar på den medicinska beredskapen och driva fram en stark specialisering. En god allmän utbildning är emellertid enligt min tanke av grundläggande betydelse för läkarens duglighet, på vilket område och i vilken ställning han än kommer att arbeta. Med avseende å de olika frågor, som de sakkunniga under sitt arbete måste upptaga till övervägande, vill jag här allenast erinra om några huvudpunkter. Önskemål hava framkommit om en förkortning av studietiden. Man har för detta ändamål ifrågasatt en beskärning av vissa ämnen, differentiering med hänsyn till olika specialiteter på ett relativt tidigt stadium o. s. v. J a g anser självfallet nödvändigt, att de sakkunniga noga undersöka möjligheterna att ernå någon avkortning av studierna till licentiatexamen, utan att dock därmed kravet på en tillfredsställande utbildning eftergives. Det är icke ute-

slutet att, om ett resultat härutinnan skall kunna ernås, det blir nödvändigt att strängare, mera skolmässigt reglera undervisningsarbetet för såväl lärare som studenter. Det följer av sakkunniguppdragets innebörd, att de uppställda fordringarna inom hittillsvarande ämnen måste ingående granskas och sovras, de olika ämnena med hänsyn till omfattning och betydelse avvägas mot varandra och de nuvarande kursernas och tjänstgöringarnas effektivitet och ändamålsenlighet prövas, samt att man överhuvud bör söka komma fram till ett så rationellt utnyttjande av studietiden som möjligt. Uppenbarligen kan det härvid bliva fråga om mera väsentliga förändringar av kursernas och tjänstgöringarnas karaktär och anordning och en ändrad fördelning av vissa ämnen eller ämnesområden mellan medicine kandidat- och medicine licentiatexamina. Lämpligheten av att — såsom nu i icke ringa utsträckning torce förekomma — vederbörande lärare vid sin kursundervisning företrädesvis uppehåller sig vid en eller annan specialitet bör bliva föremål för övervägande, och det bör undersökas, om ej huvudvikten vid denna undervisning bör i högre grad än nu är fallet läggas på översiktliga framställningar av det elementära och centrala i respektive ämnen. En fråga, som jämväl synes förtjäna beaktande, är, om icke redan under studierna till medicine kandidaten de studerande borde göras förtrogna med vissa sidor av sjukvårdsarbetet. En sådan anordning kunde vara ägnad att ej endast göra de blivande läkarna bättre skickade för sitt kall utan även medföra en gallring bland studentmaterialet. Såsom en brist i sjukhusutbildningen för medicinare har framhållits, att på grund av studentgruppernas storlek eller andra förhållanden de studerande i vissa ämnen icke få tillfälle att i tillräcklig grad deltaga i behandlingen av de sjuka. Åtgärder till avhjälpande av denna brist böra övervägas. En omläggning av de medicinska studierna i enlighet med tidens krav kommer med säkerhet att nödvändiggöra upptagande i studieplanen av ämnen eller ämnesområden, som förut icke eller blott i ringa mån varit representerade där. Bland annat torde detta bliva fallet med hänsyn till utvecklingen på det sociala området. Kunskaper om den förefintliga och i stark utveckling stadda samhälleliga organisation, som tar sikte på åtgärder till förebyggande av ohälsa och för det svaga människomaterialets omhändertagande och vård, måste numera fordras av läkaren. Överhuvud torde en mera ingående kännedom om sociala förhållanden samt hithörande lagstiftning vara önskvärd. En sådan kännedom äger stor betydelse för läkarens allmänna syn på sin uppgift och de plikter, som äro förbundna med denna. Ökade insikter i speciella socialhygieniska ämnen äro likaledes erforderliga. I nu berörda avseenden torde det företrädesvis vara undervisningen i rätts- och statsmedicin samt i hygien och allmän hälsovårdslära, som kräver en omläggning. Det är möjligt att åtskilligt av det nya, som sålunda måste tillkomma, kan ryckas in i en utbildning, som förlägges först efter avlagd medicine licentiatexamen. Härmed är jag inne på ett spörsmål, som även förtjänar uppmärksamhet från de sakkunnigas sida. Redan nu kräves — om icke formellt så dock faktiskt — för verksamhet såsom privatpraktiker inom någon specialitet en långvarig utbildning efter legitimationen. Det kan ifrågasättas, om ej denna efterutbilclnings beskaffenhet, dess innehåll och omfattning, bör bliva föremål för reglerande åtgärder från det allmännas sida. I detta sammanhang bör jämväl beaktas frågan om fortbildningskurser för

v äldre läkare. Den starka utvecklingen inom medicinens olika grenar gör, att, sedan en läkare under längre tid varit ute i praktisk verksamhet, hans kunskaper mycket ofta behöva komplettering. Behovet av dylik fortbildning, anordnad genom det allmännas försorg, har länge varit känt. I viss utsträckning hava sådana kurser med anlitande av statsmedel hållits för tjänsteläkare. Dessa kurser komma att från och med hösten 1938 överflyttas till det nyinrättade statens institut för folkhälsan. Det är emellertid angeläget, att fortbildningskurser för läkare inom olika verksamhetsområden i vidgad omfattning komma till stånd. J a g har, som sagt, här endast velat beröra några enligt min tanke mera väsentliga utredningsmoment. Andra hade kanske även förtjänat a t t omnämnas, men jag förutsätter, att de sakkunniga skola grundligt genomarbeta hela frågan och taga under behandling alla de beaktansvärda synpunkter, som framkommit eller framkomma i diskussionen om föreliggande ämne. J a g vill särskilt betona vikten av, att de sakkunniga under sitt arbete uppehålla kontakt med opinionen inom de medicinska fakulteterna och Karolinska institutet, inom läkarkåren och, sist men icke minst, inom den studerande ungdomens eget läger. Möjlighet bör beredas dem att, när så erfordras, för detta ändamål inkalla experter, representerande olika intressen, till överläggningar och samråd. Med stöd av ovannämnda bemyndigande tillkallade departementschefen den 15 j u n i 1938 såsom sakkunniga dåvarande t. f. statssekreteraren i ecklesiastikdepartementet, nuvarande generaldirektören Nils Löwbeer, ordförande, förste provinsialläkaren Gustaf Ankarswärd, professorn vid universitetet i Uppsala F r e d r i k Berg, ledamoten av riksdagens a n d r a kamm a r e E r i k Fast, medicine licentiaten Gustav Giertz, professorn vid karolinska institutet Gösta Häggqvist samt professorn vid universitetet i Lund E i n a r Sjövall. Den 12 juli 1938 uppdrog departementschefen åt Giertz a t t tillika tjänstgöra såsom sekreterare hos de sakkunniga. Av direktiven framgår, a t t utredningen skall omfatta dels utbildningen till medicine licentiatexamen, dels ock den specialutbildning, som därefter bör förekomma, ävensom frågan om fortbildningskurser för äldre läkare. Med hänsyn härtill ha de sakkunniga ansett lämpligt a t t uppdela utredningsarbetet i t v å avdelningar och få nu, sedan den första delen av utredningen fullgjorts, härmed överlämna betänkande med förslag, i vad a n g å r utbildningen till medicine licentiatexamen. De sakkunniga ha s a m m a n t r ä t t sammanlagt 38 dagar under tio olika perioder. I anslutning till studentriksdagen å r 1938 sammanträdde de sakkunniga i Lund, övriga sammanträden ha varit förlagda till Stockholm. Mellan sammanträdena ha utredningsarbeten verkställts av de enskilda ledamöterna. Efter framställningar av de sakkunniga ha jämlikt departementschefens bemyndigande följande personer varit tillkallade för att såsom experter stå till de sakkunnigas förfogande för överläggningar och samråd, nämligen:

Generaldirektören Axel Höjer, medicinalrådet John Byttner, professorerna vid universitetet i Uppsala Erik Agduhr, Louis Backman, Gustaf Bergmark, Gunnar Blix, Robin Fåhraeus, Gustaf Göthlin, David Holmdahl, Gunnar Nyström och John Reenstierna (förhindrad närvara) samt laboratorn vid samma universitet Nils Gellerstedt, professorerna vid universitetet i Lund Gunnar Ahlgren, Gaston Backman, Sven Ingvar, Arvid Lindau, Georg Kahlson, Gustaf Petrén och Erik Widmark samt docenten vid samma universitet Gösta Glimstedt, rektorn vid karolinska medikokirurgiska institutet professorn Viktor Wigert, professorerna vid samma institut Erik Ahlström, Hilding Bergstrand, Elis Berven, Wilhelm Bosaeus, Ulf H :son von Euler, Gösta Forssell, Einar Hammarsten, John Hellström, Folke Henschen, Gunnar Holmgren, Adolf Lichtenstein, Göran Liljestrand, Carl Naeslund, Wilhelm Nordenson, John Olow, Ture Petrén, James Strandberg, Nanna Svartz och Gustaf Söderlund samt docenterna vid institutet Rolf Bergman, Carl Wilhelm Herlitz och Karl Gustav Nylin, föreståndaren för statens institut för folkhälsan professorn Ernst Abramson, avdelningsföreståndaren vid samma institut professorn Gerhard Rundberg samt laboratorn och överläraren vid nämnda institut Carl Axel Yllner, förste stadsläkarna O. N. Bratt och Ragnar Huss, lasarettsläkarna Malte Ljungdahl, Martin Odin och S. G. A. von Stapelmohr, provinsialläkaren K. I. E. Wildner, praktiserande läkarna Allan Riilcker och Nils Sundgren samt medicine kandidaterna Nils-Olov Abdon, Gustav Beander, Gunnar Biörck, Anders Grönwall, O. Hollström, Bo Ingelmark, Gunnar Mellström, Åke Norrby och Leif Thorling. Härutöver ha de sakkunniga under hand rådgjort med ytterligare ett antal professorer och lärare vid de medicinska lärosätena ävensom med en del medlemmar av sjuksköterskekåren. Professor Gunnar Dahlberg har på begäran av de sakkunniga utfört vissa statistiska undersökningar. De sakkunniga ha genom utrikesdepartementets försorg från ett antal stater införskaffat uppgifter om den medicinska undervisningen i ifrågavarande länder. En översikt av den medicinska utbildningen i utlandet har utarbetats av ledamoten och sekreteraren Giertz. Till de sakkunniga ha för att tagas i övervägande vid fullgörandet av det åt dem lämnade utredningsuppdraget överlämnats: 1) en till Konungen ställd skrivelse den 24 februari 1931 från svenska kurortföreningen angående undervisning i fysioterapi, 2) en till universitetskanslern ställd skrivelse den 18 december 193.1 från karolinska inistitutets lärarkollegium angående vissa frågor, sammanhängande med den pediatriska undervisningen, 3) en till universitetskanslern ställd skrivelse den 18 februari 1932 från institutets lärarkollegium angående utredning rörande möjligheterna att förkorta utbildningstiden för blivande läkare,

VII

4) en till Konungen ställd skrivelse den 13 december 1932 från universitetskanslern angående tjänstgöring i obstetrik och gynekologi för medicine licentiatexamen, 5) en till Konungen ställd skrivelse den 30 oktober 1933 från svenska sanatorieläkarföreningen angående undervisningen i tuberkulosens klinik, 6) en till chefen för socialdepartementet ställd, den 4 januari 1938 till nämnda departement inkommen skrivelse från sällskapet för medicinsk psykologi och psykoterapi angående ökad undervisning i psykoterapi, 7) riksdagens skrivelse den 28 maj 1938, nr 324, angående utredning av frågan om läkarutbildningens reformering, 8) en till Konungen ställd skrivelse den 7 oktober 1938 från universitetskanslern angående ändring av § 7 i stadgan angående medicinska examina och § 68 mom. 1 i stadgarna för karolinska institutet samt 9) en till Konungen ställd skrivelse den 23 december 1938 från styrelsen för Sveriges förenade studentkårer med förslag rörande de medicinska studiernas organisation m. m. Dessutom ha de sakkunniga mottagit följande skrivelser: 1) en skrivelse den 15 september 1938 från institutets lärarkollegium angående undervisningen i psykiatri, 2) en skrivelse den 25 januari 1939 från professor Nils von Hofsten rörande undervisning i medicinsk ärftlighetslära, 3) en skrivelse den 20 februari 1939 från svenska sanatorieläkarföreningen angående undervisning i lungtuberkulosens klinik, 4) en skrivelse den 19 november 1940 från universitetskanslern angående undervisning i epidemiologi, 5) en skrivelse mars 1941 från ämneslärarna i oto-rhino-laryngologi angående undervisning i detta ämne. Ovannämnda framställningar torde, i vad de avse av de sakkunniga behandlade spörsmål, få anses besvarade genom vad de sakkunniga på olika punkter i sitt betänkande anfört och föreslagit. Professor Gösta Häggqvist har avgivit särskilt yttrande. Stockholm den 28 augusti 1941. Vördsamt: NILS LöWBEER. GUSTAF ANKARSWÄRD.

FREDRIK BERG.

ERIK FAST.

GUSTAV GIERTZ.

GÖSTA HÄGGQVIST.

EINAR SJÖVALL.

AVDELNING I.

Allmän del. Kap. I. Läkarutbildningens nuvarande organisation. Då de sakkunniga i fortsättningen vid behandlingen av de olika undervisningsämnena komma att redogöra för detaljerna i den nuvarande organisationen, lämnas här endast en redogörelse för huvuddragen i densamma. Det medicinska examensväsendet regleras av stadgan angående medicinska examina den 28 juni 1907 med däri senare gjorda ändringar. Enligt denna stadga kunna vid medicinsk fakultet eller vid karolinska institutet avläggas medicine kandidat- och licentiatexamina (§ 1). Fakulteten respektive lärarkollegiet skall tillse, att en för de studerandes utbildning till läkare avpassad och med hänsyn till värnpliktstjänstgöringen ordnad vetenskaplig undervisning finnes att tillgå. Undervisningen meddelas i form av föreläsningar, kurser, övningar och tjänstgöringar ( § 2 ) . För att få deltaga i undervisningskurs eller övning, som är stadgad för medicinsk examen, skall den studerande vara inskriven i medicinsk fakultet eller vid karolinska institutet. Rätt till dylik inskrivning tillkommer den, som vid avlagd studentexamen eller fyllnadsprövning till samma examen erhållit vitsord om minst godkända insikter i biologi samt i matematik å latin- eller realgymnasium ävensom enahanda vitsord i fysik och kemi å realgymnasium ( § 7 ) . Medicine kandidatexamen skall avläggas i följande examensämnen (§16): 1) anatomi, omfattande normal anatomi och därmed sammanhängande delar av embryologien ävensom grunderna i den jämförande anatomien; 2) histologi, omfattande normal histologi och därmed sammanhängande delar av embryologien; 3) fysiologi, omfattande allmän och speciell fysiologi; 4) medicinsk kemi, omfattande fysiologisk och patologisk kemi; 5) farmakologi, omfattande farmakodynamik och receptskrivningslära samt härför nödig kunskap i svenska farmakopén; 6) patologi, omfattande allmän patologi och bakteriologi.

2 Innan den studerande får avlägga tentamen i något av ovannämnda ämnen, skall han ha genomgått vissa för varje ämne särskilt angivna kurser och övningar, vilka således äro obligatoriska för erhållande av betyg i respektive ämnen. Utom dessa obligatoriska kurser finnes en förberedande undervisningskurs av obligatorisk karaktär, nämligen i allmän kemi, omfattande även de allmännaste grunderna i farmaceutisk kemi, vars genomgående är en förutsättning för att få deltaga i laborationskursen i medicinsk kemi (§ 17). Ytterligare en förberedande undervisningskurs har erhållit obligatorisk karaktär, därigenom att kanslern för rikets universitet föreskrivit dels att tillträde till kursen i allmän kemi vid ett visst lärosäte endast lämnas åt den, som vid lärosätet ifråga på ett tillfredsställande sätt genomgått kursen i jämförande anatomi, dels ock att för tillträde till dissektionsövningarna på anatomisalen fordras att ha genomgått kursen i jämförande anatomi. Studerande, som i vederbörlig ordning genomgått uti § 17 i examensstadgan föreskriven undervisningskurs eller övning, äger tillgodoräkna sig detta vid tentamen i ämnet vid annat lärosäte (§ 17 sista stycket). Medicine licentiatexamen skall avläggas i följande examensämnen (§ 19): 1) medicin, omfattande medicinsk patologi och terapi; 2) pediatrik, omfattande barnaålderns fysiologi samt barnsjukdomarnas patologi och terapi; 3) kirurgi, omfattande kirurgisk patologi och terapi; 4) oftalmiatrik, omfattande ögonsjukdomarnas patologi och terapi samt läran om ögats brytningsfel; 5) obstetrik och gynekologi, omfattande havandeskapets, förlossningens och barnsängens fysiologi, patologi och terapi samt kvinnosjukdomarnas patologi och terapi; 6) patologisk anatomi, omfattande speciell patologisk anatomi; 7) rätts- och statsmedicin, omfattande den medicinska vetenskapens tillämpning vid lagskipning samt svensk lagstiftning och förvaltning rörande hälso- och sjukvård. I betyg över avlagd medicine licentiatexamen skola intagas jämväl de vitsord, den examinerade erhållit vid slutförhör efter de obligatoriska tjänstgöringarna i psykiatri samt i dermatologi och syfilidologi ävensom efter den obligatoriska undervisningskursen i hygien (§ 19). Innan den studerande får avlägga tentamen i något av ovannämnda, i medicine licentiatexamen ingående ämnen, skall han ha genomgått, respektive fullgjort vissa för varje ämne särskilt angivna undervisningskurser och tjänstgör ingår. Vid anmälan till examen skall han även styrka, att han genomgått förutberörda tjänstgör ingår i psykiatri samt i dermatologi och syfilidologi ävensom undervisningskurs i hygien (§ 20).

3 Kap. II. Tidigare utredningar. Den nu gällande stadgan angående medicinska examina, vilken tillkom år 1907, hade föregåtts av ett ingående utredningsarbete. År 1902 uppdrog Kungl. Maj :t åt en kommitté att efter verkställd utredning avgiva utlåtande och förslag om åtgärder för begränsning av studietiden inom de juridiska, medicinska och filosofiska fakulteterna vid högskolorna i riket samt särskilt i fråga om borttagande av eller inskränkning i de förberedande examina för tillträde till de juridiska och medicinska fakulteterna och om inskränkning i fordringarna på kunskaper i latinska språket för blivande jurister och läkare. Denna kommitté avgav sitt betänkande angående de medicinska examina den 9 april 1904. I fortsättningen benämnes denna utredning "1902 års kommitté". Den 11 juni 1918 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga för att inom departementet utreda vissa frågor rörande undervisningen i ämnena medicin, kirurgi och patologisk anatomi samt vissa andra frågor rörande den medicinska undervisningen. De sakkunniga avgåvo sitt betänkande den 31 december 1919. I fortsättningen komma dessa sakkunniga att benämnas "1918 års sakkunniga". Sistnämnda betänkande ledde icke till några omedelbara beslut, utan ecklesiastikministern tillkallade den 12 oktober 1923 elva delegerade, vilka utarbetade ett förslag till omorganisation av undervisningen i medicin, kirurgi och patologisk anatomi, och detta förslag kom sedan att ligga till grund för de provisoriska bestämmelser rörande medicine licentiatexamen, vilka meddelats genom Kungl. Maj :ts brev av den 16 november 1923. Ovannämnda delegerade betecknas i det följande såsom "1923 års delegerade". Den 20 oktober 1933 bemyndigade Kungl. Maj :t ecklesiastikministern att för verkställande av utredning rörande tillströmningen till de intellektuella yrkena och därmed sammanhängande frågor tillkalla två sakkunniga. Detta uppdrag lämnades åt professor Sven Wicksell och fil. dr Tor Jerneman, vilka den 1 september 1935 avgåvo sitt utlåtande: "Betänkande med undersökningar och förslag i anledning av tillströmningen till de intellektuella yrkena". Detta betänkande betecknas i det följande som den "Wicksell-Jernemanska utredningen". Den 13 januari 1933 bemyndigade Kungl. Maj :t chefen för ecklesiastikdepartementet att uppdraga åt kanslern för rikets universitet att jämte tre andra av chefen för nämnda departement anmodade sakkunniga verkställa utredning angående vissa frågor rörande universitetens verksamhet och organisation, den s. k. universitetsberedningen. Denna avgav sitt betänkande den 7 oktober 1937. Sveriges förenade studentkårer ha åren 1934 och 1938 varit samlade

till konferens för diskussion angående de högre studiernas organisation m. m. Vid dessa konferenser, vilka kommit att kallas studentriksdagar, ha de studerande arbetat sektionsvis, och inom den medicinska sektionen ha de medicinska studiernas organisation varit föremål för ingående behandling. De sakkunniga voro i tillfälle att följa dessa förhandlingar vid studentriksdagen i Lund den 24—26 oktober 1938. De sakkunniga ha även varit i tillfälle att taga del av det utredningsarbete, som låg till grund för konferensen; de resolutioner, som fattades och som tillställts Kungl. Maj :t, ha överlämnats till de sakkunniga för att tagas i övervägande vid fullgörandet av det åt dem givna uppdraget.

Kap. III. Framförd kritik av den nuvarande utbildningen. Studiernas omfattning. Den medicinska forskningen har sedan år 1907, då den senaste mer genomgripande omläggningen av de medicinska studierna i vårt land genomfördes, gjort stora landvinningar. Medicinen av i dag arbetar inom flera områden med helt andra metoder och ser på de medicinska frågeställningarna på ett helt annat sätt än medicinen vid seklets början. Denna utveckling har icke lämnat undervisningen oberörd. Successivt har i denna kunnat upptagas det mesta av det nya, som varit av värde, och mycket, som förlorat aktualitet och betydelse, har skjutits åt sidan. Denna anpassning har gått olika snabbt och ej alltid varit lika genomgripande. En äldre lärare har ej sällan svårare att låta gammalt vika för nytt, under det att yngre krafter ofta brinna av iver att reformera. En noggrann genomgång av den nuvarande undervisningens omfattning och innehåll visar dock, att den medicinska utbildningen i nämnda avseenden i stort sett fyller de krav, man skäligen kan ställa på den, och att den ofta framförda kritiken, att undervisningen i alltför hög grad skulle tyngas av detaljrikedom inom vissa mindre viktiga ämnesområden, men däremot ej tillräckligt vara inriktad på det, som är av väsentligt värde för läkaren i utövandet av dennes praktiska gärning, endast i begränsad mån visat sig vara berättigad. Oftast bottnar denna kritik i en bristande kännedom om i vilken betydande utsträckning undervisningen faktiskt redan reformerats och moderniserats. Emellertid är det tydligt, att tiden nu är mogen att till allsidig omprövning taga upp frågan om vad som bör ingå i den medicinska undervisningen. Den anpassning, som ägt rum, har i stort sett endast kunnat ske inom ramen för gällande examensstadga. När anspråk framställts om utökning av den tid, som bör anslås för ett visst ämne i studieplanen, eller då förslag framförts om införandet av nya undervisningskurser, har det definitiva ställningstagandet ofta uppskjutits under hänvisning

5 till att ett reformförslag, vars genomförande skulle leda till en förlängning av utbildningstiden, icke kan lösas separat utan måste upptagas till prövning vid en allmän revision av den medicinska undervisningen. En rad sådana frågor ha hänskjutits till de sakkunniga för bedömande, och en av de sakkunnigas huvuduppgifter har varit att söka avgöra, vilken tid som bör tillmätas de olika ämnena i studieplanen med hänsyn till deras betydelse för läkarutbildningen. Inom ett område är den nuvarande utbildningen emellertid klart bristfällig, nämligen vad beträffar undervisningen i socialmedicin. Visserligen belysa många kliniska lärare i samband med den övriga undervisningen på ett utmärkt sätt de socialmedicinska sidorna av sitt ämne och visserligen omfattar undervisningen i rätts- och statsmedicin och i hygien bland annat centrala delar av de ämnesområden, som allmänt hänföras till socialmedicin, men man saknar i den nuvarande undervisningsplanen en sammanhängande orientering och en konsekvent genomförd och praktiskt inriktad utbildning inom denna vida och viktiga gren av den moderna medicinen. De sakkunniga ha ansett det vara en av sina väsentligaste uppgifter att utarbeta ett förslag till en studieordning, genom vilken de studerande erhålla den allmänna sociala insikt och kompetens inom hithörande områden, som kunna skapa de rätta förutsättningarna för att de i sin kommande verksamhet på ett tillfredsställande sätt skola sköta sina uppgifter i hälso- och sjukvårdens tjänst. Studiernas organisation. En av de allvarligaste bristerna i den nuvarande utbildningen ligger i det sätt, varpå studierna äro organiserade. Mycken tid går förlorad för de studerande genom att de på grund av platsbrist på vissa institutioner och kliniker först efter längre eller kortare väntetid kunna komma med på en del kurser och tjänstgöringar och att de på grund av samma eller liknande orsak icke kunna fullgöra dessa i den följd och vid den tidpunkt, som ur studiesynpunkt äro mest lämpliga. Likaså torde det icke kunna bestridas, att samordningen mellan ämnena lämnat åtskilligt övrigt att önska och att på grund härav risk föreligger för obehövlig upprepning av vissa delar inom undervisningen, liksom även för att andra delar komma att bliva obeaktade. Härutöver torde erfarenheten ha visat behövligheten av en anordning med syfte att kunna tillbörligt ingripa, därest studiegången skulle tendera att avsevärt avvika från den i studieplanen avsedda. De sakkunniga komma i fortsättningen att mera i detalj redogöra för dessa förhållanden och vilja tills vidare endast fästa uppmärksamheten på att den relativt långa studietiden i Sverige i förhållande till vissa andra kulturländer till en del beror på den otillfredsställande organisationen.

6 Kap. IV. Utbildningens mål. Studietidens längd. Utbildningens mål. Det är naturligt, att den långa läkarutbildningen väckt bekymmer såväl hos ansvariga myndigheter som inom läkarkretsar, och det är också naturligt, att ett flertal förslag framkommit för ernående av en förkortning av densamma. Ett av dessa, som ofta återkommer i diskussionen om den medicinska undervisningen, är, att man genom en tidig specialisering sannolikt på ett ändamålsenligt sätt borde kunna bringa ned studietiden åtminstone för en stor del av de studerande. Förslaget grundar sig på antagandet, att det är onödigt, att en medicinare, som utbildar sig fölen viss specialitet, ägnar lika grundliga studier åt ämnen, med vilka han i framtiden ej kommer att syssla, som åt ämnen, vilka nära beröra hans kommande arbetsområde. Man har också ansett, att en förlängning av studietiden på grund av de alltmer ökade kunskapsfordringarna knappast kan undvikas, om man ej delar upp utbildningen efter olika linjer. Vid 1926 års riksdag framfördes sålunda i en motion (nr 334 i andra kammaren) önskemålet om en förkortning av läkarutbildningen och föreslogs, att man borde undersöka, om icke en tidsbesparing skulle kunna nås genom att specialisering av studierna kunde ske i större omfattning, än vad nu är förhållandet. Motionären ifrågasatte, om exempelvis en provinsialläkare hade möjlighet att utnyttja sin specialutbildning i radiologi eller om en ögonläkare skulle behöva utbildas i förlossningskonst. Medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund framhöllo emellertid i yttranden med anledning av denna motion, att en tidig specialisering har stora vådor, då den leder till ensidighet, och att det bästa skyddet mot denna risk är en god och bred allmän läkarutbildning. Uppsalafakulteten berörde vidare de i motionen framförda exemplen, och det kan vara skäl att här omnämna fakultetens ställningstagande, då i allmänhet liknande synpunkter kunna anföras mot de flesta av de exempel, som framförts av förespråkare för en tidig specialisering. Fakulteten påpekade, att den mycket begränsade obligatoriska undervisningen i radiologi endast avsåge att ge den studerande den grad av insikt i ämnet, som erfordrades för att han rätt skulle kunna bedöma, i vilka fall denna viktiga undersöknings- och behandlingsmetod kunde och borde anlitas till patienternas fromma. Vad ögonläkaren beträffade, måste denne ha en god utbildning i förlossningskonst bl. a. därför, att vissa av havandeskapets svårare komplikationer vore lokaliserade till ögonen (t. ex. neuritis optica och retinit vid eklampsism). För behandlingen av patienter med dessa komplikationer vore ögonläkarens diagnos- och prognosställning ingenting mindre än avgörande, och en ögonläkare, som saknade utbildning i förlossningskonst, torde vida mindre än en, som förvärvat sådan, vara skickad att rätt bedöma dylika fall.

7 I en skrivelse år 1932 med anhållan om utredning beträffande möjligheterna att förkorta studietiden visar karolinska institutets lärarkollegium på specialiseringen såsom en framkomlig väg, men anger ej närmare, efter vilka linjer detta skulle kunna ske. Professor Gunnar Hedrén, tidigare professor i rätts- och statsmedicin vid karolinska institutet, föreslår i en uppsats i Medicinska Föreningens Tidskrift år 1938, att undervisningen till licentiatexamen borde anordnas enligt tre studieplaner: en studieplan, avpassad övervägande för inre medicin med specialgrenarna pediatrik, neurologi, syfilidologi, dermatologi, psykiatri m. m.; en studieplan, avpassad övervägande för kirurgi med specialgrenarna obstetrik och gynekologi, oto-laryngologi, oftalmiatrik, ortopedi m. m., samt en studieplan, avpassad övervägande för utbildning av tjänsteläkare (provinsialläkare m. fl.). Även i en riksdagsmotion år 1938 (nr 39 i första kammaren) angående läkarutbildningens reformering framfördes tanken på tidig specialisering. Vissa av de svenska läkarorganisationerna ha däremot uttalat sig mot specialisering. Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund framhöll sålunda med anledning av sistnämnda motion, att en uppdelning av utbildningen på flera linjer före den slutgiltiga examen för vårt land är en oframkomlig väg, och styrelsen för förste provinsialläkarnas förening avvisade i ett yttrande med anledning av 1926 års motion tanken på en mera omfattande specialisering än den för närvarande rådande och fäste uppmärksamheten på att redan nu en viss specialisering kan komma till stånd därigenom, att den studerande, som vet med sig, att han i framtiden skall ägna sig åt en viss specialitet, kan förkorta studierna genom att i de ämnen, som äro av mindre betydelse för hans framtida verksamhet, åtnöja sig med att förvärva de minimikunskaper, som erfordras för betyget godkänd i examen. Även de medicinska studentföreningarna ha bestämt uttalat sig mot en specialisering före licentiatexamen. De sakkunniga. Den medicinska utvecklingen tenderar alltmera mot specialisering. Allmänheten, åtminstone i de större städerna, vänder sig i allt större utsträckning direkt till specialister även för smärre åkommor, vilka ej fordra specialvård. I all specialisering ligger likväl en viss fara, specialisten frestas att se på den sjuke från en begränsad synvinkel, och han behandlar, har man sagt, ett sjukt organ och ej den sjuka människan. Ju längre specialiseringen drives, desto lättare har specialisten att förlora överblicken, men ju'allsidigare och ju grundligare utbildningen är, desto mindre är givetvis risken, att de menliga sidorna av specialiseringen skola framträda. Det är därför ett mycket viktigt önskemål, att även de, som i framtiden ämna ägna sig åt en viss specialitet, erhålla en allsidig grund-

8 läggande utbildning. Specialisten måste äga en orientering inom medicinens alla områden för att kunna följa med den allmänna utvecklingen >ch för att ej framstå såsom okunnig inför en allmänhet, som erhållit alltrmra upplysning om medicinska frågor. Man skulle t. o. m. kunna ifrågasätta, om icke en studerande, som ämnar specialisera sig på ett visst område, under studietiden borde få särskilt grundlig utbildning i sådana ämren, med vilka han i framtiden ej får tillfälle att komma i närmare kontakt. En kirurg t. ex., som för närvarande måste utbilda sig inom sitt ämresområde 10 år efter licentiatexamen, innan han kan erhålla en självstäniig ställning, behöver under sin utbildning till denna examen ej någon ner ingående undervisning i kirurgi, men han behöver för att icke i framtiden bli en trångsynt läkare en tämligen grundlig utbildning i t. ex. medicin och därmed närbesläktade ämnen. Det kan icke heller anses önskvärt, att de studerande, som för framtiden ämna ägna sig åt teoretiskt medicinskt forskningsarbete, alltför tidigt specialisera sin utbildning. I vårt land äro medicinsk forskning och undervisning intimt sammanbundna med varandra och komma sannolikt att förbli så åtminstone under överskådlig framtid, och på de vetenskapsmän, som även äro lärare, måste man uppställa som en fordran, att de äro så allmänt medicinskt skolade, att de kunna följa med den allmänna medicinska utvecklingen och därigenom bättre förstå sitt ämnes ställning och relativa betydelse i den allmänna läkarutbildningen. Även den medicinska vetenskapen stimuleras och befrämjas av att de, som ägna sig åt teoretiskt forskningsarbete, äga en så god allmän utbildning, att de kunna sätta sig in i de kliniska frågeställningarna och därigenom stödja klinici i dessas praktiska och vetenskapliga arbete. I 1938 års motion angående reformering av läkarutbildningen framfördes tanken på specialisering efter linjen: hälsovårdande läkare och sjukvårdande läkare. En tidig differentiering i denna riktning torde vara olycklig. Hälso- och sjukvård höra ihop. Man kan icke tänka sig en effektiv hälsovårdande verksamhet av läkare, som ej fått en god allmän medicinsk utbildning, och varje praktiserande läkare måste i sin sjukvårdande gärning taga hänsyn till profylaktiska synpunkter. I vårt land torde det under de närmaste årtiondena för övrigt ej komma att inrättas något större antal rent hälsovårdande tjänster. Genom att minska provinsialläkardistriktens storlek har man i stället sökt underlätta för vederbörande läkare att vid sidan av sjukvårdsarbetet få tid över för socialmedicinsk och hälsovårdande verksamhet. I vissa länder — även i vårt land förekomma tendenser åt det hållet — har specialiseringen fört till att läkare med olika utbildning slå sig ihop i grupper. Varje läkare i en sådan grupp är specialist, men tillsammans utgöra de, kan man säga, en "allmänläkare". Att märka är, att en sådan gruppraktik framför allt vuxit fram i länder, där den allmänna

9 läkarutbildningen är mindre omfattande. Systemet har många avigsidor; det blir för patienten kostsamt, opersonligt och kan endast genomföras i större städer. De sakkunniga anse, att en tidig specialisering i och för sig icke är lämplig, men dessutom skulle en omläggning i denna riktning möta mycket stora organisatoriska svårigheter. Skulle staten kunna överlåta helt åt de studerande själva att välja, eller borde, med hänsyn till samhällets behov, en viss tvångsreglering av rekryteringen till de olika linjerna ske? På vilket sätt skulle licentia practicandi begränsas för de olika grupperna av läkare? Då de flesta studerande ej under studietiden veta, inom vilket specialområde de i framtiden komma att få sina arbetsuppgifter, måste valet av utbildningslinje ej sällan komma att ske på en slump. En klyvning av läkarutbildningen i olika linjer skulle därför med sannolikhet under senare år tvinga åtskilliga läkare till nya, kompletterande studier, nämligen i de fall, där de funnit sig ha valt en med hänsyn till deras förutsättningar olämplig linje eller där de ej inom rimlig tid lyckats erhålla av dem ursprungligen eftersträvade anställningar eller där de av andra orsaker önska ombyte av verksamhetsfält. De sakkunniga ha kommit till den bestämda uppfattningen, att en specialisering före licentiatexamen, som leder till en uppdelning av läkarkåren i olika grupper, icke är önskvärd. Utbildningens mål bör vara att bibringa den studerande en så grundläggande medicinsk allmänbildning, att man åt honom kan anförtro utövandet av allmän läkarpraktik. Undervisningen bör emellertid icke endast omfatta det, som är absolut nödvändigt för en "allmänpraktiker" i denna hans gärning, utan bibringa den studerande den grundläggande teoretiska och praktiska utbildning, som bör vara gemensam för alla läkare. Varje läkare, vilken ställning han än intager, måste ha en solid, socialt orienterad medicinsk utbildning, som gör honom väl skickad att deltaga i kampen för en förbättrad folkhälsa. Allmänläkaren bör uppenbarligen äga kännedom även om vissa delar av de mera speciella kliniska ämnena. Men så vitt fråga är om specialisering i egentlig mening, bör denna såsom regel förläggas till en tidpunkt, då den allmänna läkarutbildningen avslutats. Med bibehållandet av en gemensam medicine licentiatexamen för alla läkare följer kravet, att allt, som betecknar specialisering, utgår ur den obligatoriska utbildningen till denna examen. Studietidens längd. Tillsättandet av 1902 års kommitté skedde delvis med syfte att genom en omorganisation av den medicinska undervisningen möjliggöra en förkortning av studietiden. Av denna kommittés betänkande framgår, att studietiden under tidsperioden 1889—1903 varit omkring 10 år (medianen 10,13 år), varav omkring 1 år kom på den medicinsk-filosofiska examen, i

10 drygt 4 år på kandidatexamen och drygt 4]/k år på licentiatexamen, samt att kommittén beräknade, att efter den nya stadgans genomförande normaltiden för studierna skulle begränsas till 7 år. Den beräknade förkortningen av studietiden blev betydligt mindre än väntat, vilket bl. a. framgår av uppgifter, som lämnas i Wicksell-Jernemanska utredningen (1935), i vilken studietiden och avbrottet på medicinarbanan äro föremål för ingående behandling och senare undersökningar över dessa frågor sammanställts. Samtliga undersökningar visa, att medianen för studietiden till medicine kandidatexamen legat mellan 3 ^ och 4 år. Värdena äro något högre under tidigare år, något lägre under de senare. Antalet avlagda medicine licentiatexamina olika år efter inskrivningen i promille av antalet nyinskrivna framgår av nedanstående diagram, som hämtats ur nämnda utredning. Antalet avlagda med. lie-examina olika år efter inskrivningen i promille av antalet nyinskrivna. °/oo 200

Gr. I. Heldragna kurvan beräknad på nyinskrivna ht 1909-ht 1914 Gr. II. Streckade „ „ „ „ vt 1915-ht 1919

18 År efter inskrivningen.

Av diagrammet framgår, att enstaka studerande lyckats avlägga medicine licentiatexamen på 7 år (i de båda serierna i ett antal stigande från 2 till 4 % av de nyinskrivna). Därefter kommer det stora flertalet med 8, 9 och 10 års studietid. De angivna studietiderna äro dock i viss mån missvisande. Dels har nämligen en ej ringa del av de studerande under de allra senaste åren kunnat avlägga kandidatexamen betydligt snabbare, dels motsvara icke alltid de ovan angivna tiderna den tid, som realiter använts för examensstudier. De studerande tjänstgöra nämligen i ej ringa utsträckning redan före licentiatexamen som amanuenser eller som frivilliga assistenter eller taga tillfälliga vikariatsförordnanden, varigenom studietiden förlänges. Såsom ovan nämnts förlora de studerande även tid på att studieplanen ej är lämpligt ordnad. Kännedomen om den tid, som

11 förflutit mellan studiernas början och avläggandet av licentiatexamen, är således i detta sammanhang av tämligen ringa värde, om man ej vet, i vilken mån den påverkats av ovan angivna eller andra ovidkommande faktorer. I sitt senare betänkande med förslag angående utbildningen efter licentiatexamen avse de sakkunniga att lämna en närmare redogörelse för i vilken mån de studerande för närvarande under studietiden skaffa sig specialutbildning eller taga tillfälliga förordnanden och i vilken mån detta inverkar på studietidens längd. De sakkunniga. Under fullgörandet av sitt uppdrag ha de sakkunniga städse varit inriktade på att så långt som möjligt begränsa studietiden, varvid de emellertid utgått från att en sådan nedskärning av utbildningens omfattning icke må ske, att den skulle kunna leda till en försämring av svenska läkarkårens nuvarande goda yrkesstandard. Framförallt ha de sakkunniga försökt utforma studieplanen så, att man kan erhålla en viss garanti för att flertalet studerande också komma att avlägga examen inom avsedd tid.

Kap. V. Frågan om begränsning av antalet studerande. Fri eller reglerad tillströmning. Frågan huruvida det kan anses lämpligt att genom restriktiva och reglerande åtgärder begränsa tillströmningen till ett yrke, har i Sverige, liksom i de flesta kulturländer, livligt diskuterats. Under de senaste decennierna har härvid särskilt stort intresse ägnats de intellektuella yrkena, och rekryteringen till dessa yrkesgrupper var våren 1933 föremål för debatt i riksdagen. Denna debatt hade närmast framkallats av en interpellation i andra kammaren av hr Ivar Andersson, Norrköping. Dåvarande ecklesiastikministern, statsrådet Arthur Engberg, anförde härvid bl. a. följande: "Universitetens liksom vetenskapens bärande idé är friheten, friheten till forskning, friheten till studier för alla, som anse sig kunna och vilja tillägna sig vetenskapliga arbetsmetoder och brottas med vetenskapliga problem. Starka skäl tala för att på detta område under vederbörande studenters eget ansvar en verklig, fri tävlan får äga rum. Det torde näppeligen ligga vare sig inom statens möjligheter eller i dess välförstådda intresse att sålla ut den ene och kvarhålla den andre, ty ödesdigra misstag kunna lätt begås . . . Friheten för den enskilde att i mån av sin begåvning och sina anlag tävla med alla andra är en synpunkt, som jag måste hävda, och är det på något håll, mina herrar, där den fria konkurrensen skall hävdas — och detta till alla konsekvenser — är det just på detta område." Herr Ivar Andersson var emellertid av en annan åsikt: " . . .Jag tror

12 heller icke, att det i verkligheten förhåller sig så, som herr statsrådet säger, att universiteten böra betraktas som uteslutande högre bildningsanstalter, öppna för en var, med den fria forskningen som huvudsaklig uppgift. Mer och mer ha universiteten fått karaktären av fackskolor; och när det är fallet, framträda givetvis svagheterna i nuvarande organisation alltmera tydligt. När universiteten mer och mer fått till uppgift att meddela den utbildning, som erfordras för inträde på olika områden, där fackutbildning kräves, men samtidigt också stå öppna för praktiskt taget alla, med resultat, att en oerhörd ansvällning av de universitetsbildades antal uppstår, är man framme vid ett allvarligt samhällsproblem, som måste ägnas en mycket, mycket större uppmärksamhet än vad hittills kommit det till del." Ser man ur denna synpunkt på den medicinska utbildningen, måste man konstatera, att denna i stort sett förlorat karaktären av fria universitetsstudier och i stället alltmer fått karaktären av fackhögskoleutbildning. Denna utveckling har framtvingats av yttre omständigheter. Det har nämligen visat sig nödvändigt att i allt större utsträckning koncentrera den teoretiska utbildningen till vissa bestämda kurser, till vilka på grund av praktiska skäl — antalet lärarbefattningar, laboratorieutrymmen o. s. v. — endast ett begränsat antal studerande kan erhålla tillträde, och även på klinikerna har man varit tvungen begränsa antalet på en gång tjänstgörande medicine kandidater för att garantera en tillfredsställande utbildning och för att icke undervisningen skall belasta och störa det egentliga sjukvårdsarbetet. Förhållandena i övriga nordiska länder. Förhållandena i de övriga nordiska länderna belysa på olika sätt vådorna av att icke begränsa tillströmningen med hänsyn till tillgängliga utbildningsplatser. I Danmark finnes ingen begränsning för tillträde till de medicinska studierna, och tillströmningen till banan visar en ständig och under de senaste åren högst betydlig ökning. Undervisningsorganisationen har emellertid ej anpassats därefter, vilket framkallat en allt mer uttalad disproportion mellan utbildningsmöjligheterna och antalet studerande. Av en diskussion i danska läkarföreningen (Ugeskrift for Lseger nr 9—11 1938) framgår, att förhållandena nu äro i det närmaste ohållbara. I ett av inledningsföredragen anföres sålunda, att man i ett flertal ämnen på grund av undervisningslokalernas bristande storlek och knappheten på lärarkrafter icke kan bereda mer än hälften av de studerande, som enligt studieplanen borde följa undervisningen, tillfälle därtill. I Danmark har den oreglerade tillströmningen icke så mycket fört till en förlängning av studietiden som till en försämring av undervisningens effektivitet. I Norge var tillströmningen till de teoretiska studierna tidigare fri,

13 men på klinikerna kunde endast omkring 100 studerande årligen få plats. Härigenom uppkom en köbildning, och när förhållandena voro som sämst, fingo de studerande gå tre år eller mer i väntan på att få börja sina kliniska studier. Sedan ett par år har man emellertid sökt avhjälpa detta missförhållande genom att endast antaga 84 studerande till första avdelningens andra avsnitt, som ungefär motsvarar vår medicine kandidatexamen, och man beräknade att genom denna spärranordning kunna avveckla ovannämnda köbildning inom loppet av ett tiotal år. För närvarande utarbetas emellertid en plan för en snabbare avveckling av detta missförhållande. I Finland är tillströmningen begränsad efter samma principer som i Norge. Tillströmningen är således fri till de preliminära studierna, men till de egentliga medicinska studierna få endast 80 studerande årligen tillträde. Av de meddelanden, som de sakkunniga erhållit från medicinska fakulteten i Hälsingfors, framgår, att införandet av numerus clausus blivit nödvändigt, då tillströmningen av de studerande till fakulteten var större, än vad utrymmet på laboratorierna och klinikerna medgav. Tillströmningens storlek. Tillströmningen t. o. m. år 1934 framgår av följande redogörelse, vilken hämtats ur Wicksell-Jernemanska utredningen. "Tillströmningen till den medicinska banan kan belysas genom trenne olika serier av siffror: antalet vid de medicinska läroanstalterna nyinskrivna, antalet avlagda medicine kandidat-examina samt antalet avlagda medicine licentiat-examina. Sistnämnda antal är praktiskt taget lika med antalet årligen nylegitimerade läkare. För erhållande av kännedom om antalet studenter, som årligen påbörja medicinska studier, hava de sakkunniga införskaffat uppgifter om nyinskrivningar från de medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund samt från Karolinska institutet för tiden efter sekelskiftet. Då emellertid en studerande, som påbörjat sina studier vid en viss läroanstalt och därefter flyttar till en annan, måste nyinskrivas även vid denna och då sådana flyttningar äro vanliga för medicine studerande, kommer den siffra för antalet nyinskrivna, som man erhåller genom att addera de tre anstalternas inskrivningssiffror, att bliva högre än den verkliga. För Karolinska institutets vidkommande finnas uppgifter, av vilka framgår, huruvida en där nyinskriven studerande förut varit inskriven vid medicinska fakulteten i Uppsala eller Lund, och man erhåller således lätt antalet "rena" ny inskrivningar, d. v. s. nyinskrivningar för första gången vid medicinsk läroanstalt. Sådana uppgifter finnas även i universitetens inskrivningsmatriklar (dock finnes ej studieriktning angiven), men de saknas i de olika fakulteternas. Om man alltså har uppgift på hur många nyinskrivningar, som ägt rum ett år i universitetets medicinska fakultet, så kan man med hjälp av universitetets inskrivningsmatrikel endast komma fram till inom vilka gränser antalet "rena" nyinskrivningar ligger. Om man nämligen från antalet vid ettdera universitetet i medicinska fakulteten nyinskrivna drager antalet vid universitetet nyinskrivna, som uppgivit sig komma från Karolinska institutet, får man en högsta gräns för antalet "rena" nyinskrivningar.

14 Drager man från detta antal alla dem, som kommit från det andra universitetet, får man ett lägsta värde på de "rena" nyinskrivningarnas antal. Till vilket resultat dylika beräkningar leda, framgår av tabell 28. 1 Siffrorna för åren 1900—1909 äro emellertid så osäkra, att de ej medtagits i tabellen. Antalet nyinskrivna medicine studerande enligt de sakkunnigas beräkningar och enligt tidigare publicerade siffror. Antalet nyinskrivna i de medicinska fakulteterna och vid Karolinska institutet År

Enl. de sakkunnigas beräkning

Enl. HeapÅberg

Enl. Dahlberg

Antalet nyinskrivna utan reduceringar

Minimum

Maximum

1910 1911 1912 1913 1914

100 128 128 145 138

127 146 148 172 157

118 136 136 165 141

121 127 128 173 139

179 • 216 209 258 224

1915 1916 1917 1918 1919

129 165 174 155 178

156 180 195 182 217

157 187 195 185

152 187 189 180 229

251 274 322 304 353

1920 1921 1922 1923 1924

218 233 235 188 163

239 258 261 217 204

236 247 267 201 191

351 362 394 398 347

1925 1926 1927 1928 19291

192 182 230 254 2521

229 227 276 3121 316

221 217 233 255 (325)

316 359 375 421 438

479 474 469 397 401 1 material kan Med utn yttjande av ett av Medicinska föreningen i Lund hopbragt n 1929—34 bestämma det antal nyinskrivna medicine sti iderande, som man för åre förut bedriv: t studier i Uppsala. Man får härigenom antalet "rena" n:^inskrivningar i Lund för d essä år fixerat, och gränserna, inom vilka antalet nyinskri vna bör ligga, bliva då: 26£ —294, 2 7 3 - 299, 275—320, 238—284, 214—238 och 203—22 7. 1930 1931 1932 1933 1934

255 254 219 199 184

319 331 295 257 239

Tidigare har publicerats tvenne undersökningar, vid vilka man försökt framskaffa siffror för antalet medicinska nybörjare i vårt land under delvis samma tidsrymd, som behandlas av de sakkunniga, nämligen undersökningar av Y. Heap-Åberg och G. Dahlberg. Den förre har fått uppgifter från respektive fakulteter och Karolinska institutet, och den senare har lagt upp en kortkatalog över samtliga medicine 1

Här återgiven.

15 studerande, som påbörjat sina studier under tiden ht 1909—ht 1928. Den senare bör därför ha kunnat korrigera antalet nyinskrivna dubbelföringar. (Den av Dahlberg för år 1929 meddelade siffran synes dock icke hava blivit underkastad vederbörlig korrektion.) Om man jämför de siffror, som Heap-Åberg och Dahlberg angiva, med dem, som de sakkunniga funnit, finner man en god överensstämmelse i den allmänna tendensen. De i tabell 28 angivna inskrivningssiffrorna få dock betraktas med en viss reservation och slutsatser därur dragas med försiktighet. Här föreligger ett ganska typiskt exempel på hur den nu tillgängliga universitetsstatistiken är beskaffad. Den lider av systematiska fel, som verka med olika styrka och åt olika håll under olika tider. Även för en så begränsad del av det högre undervisningsväsendet som den medicinska studiebanan har det varit förenat med stora svårigheter att åvägabringa siffror, som icke lida av fel av den storleken, att de kunna giva en oriktig uppfattning om förändringarna i tillströmningen och dessa förändringars tendens. Rörande tillströmningen till de medicinska läroanstalterna under de senaste 25 åren är, utom den betydande ökning, som under vissa tider ägt rum, särskilt att märka den nedgång, som ägt rum sedan 1931. Denna nedgång torde vara betingad av de restriktiva åtgärder, som på senare år vidtagits beträffande intagning av studerande vid de medicinska läroanstalterna, åtgärder som senare bli föremål för närmare omnämnande. En mera spontan nedgång i antalet nyinskrivningar ägde rum åren 1923—1924. Betecknande är i övrigt, att de hittills högsta topparna i inskrivningsantalen till tiden sammanfalla med de svåra ekonomiska kriserna vid början av 1920-, resp. 1930lalen." Sedan år 1935 ha gemensamma intagningsbestämmelser gällt för hela riket, och det antal studerande, som årligen intages till de s. k. nybörjarkurserna, har av kanslern fixerats. Detta antal har växlat, det har högst varit fixerat till 206, lägst till 190 årligen. Sedan år 1939 sker fördelningen av de studerande till dessa kurser centralt genom kanslerns försorg, och det är därför sedan denna tid lätt att överblicka, i vilken mån tillströmningen är större än det antal, som kan antagas. Vid höstterminens början har konkurrensen alltid varit stor och många sökande avvisats; vårterminen åren 1938 och 1940 kunde alla antagas, vårterminen 1939 avvisades 5 och vårterminen 1941 34 sökande. Hittillsvarande begränsning av tillströmningen. En mycket allmän uppfattning synes vara, att tillströmningen till läkarbanan var fri, ända till dess intagningen till de s. k. nybörjarkurserna reglerades. Så var emellertid icke förhållandet. Redan år 1888 fixerades det antal studerande, som på en gång fick studera vid serafimerlasarettets kliniker, genom vilka på den tiden samtliga medicinare måste passera, till högst 40, och i drygt 50 år har således tillströmningen till läkarbanan varit reglerad. Det antal studerande, som antagits till de kliniska tjänstgöringarna, har sedermera successivt höjts, och numera antagas i

16 enlighet med de provisoriska bestämmelserna av å r 1923 till de propedeutiska kurserna, vilka inleda den egentliga kliniska utbildningen, sammanlagt 165 studerande årligen. 1 Då fler studerande, än som senare kunnat erhålla plats på klinikerna, f å t t inträda på medicinarbanan, h a r tidvis en köbildning uppstått framför den kliniska utbildningstiden. A t t i detalj redogöra för vilken storlek denna köbildning haft under olika tidsperioder och h u r lång väntetid den åsamkat de studerande, ä r i detta s a m m a n h a n g ej nödvändigt; det kan räcka med a t t nämna, a t t väntetiden tidvis överstigit ett å r och a t t dessa förhållanden ständigt v a r i t en källa till bekymmer. P å g r u n d av nu angivna förhållanden h a r en viss del av de studerande icke haft tillfälle a t t fullfölja sina medicinska studier. Då avbrottet ofta kommit tämligen sent, måste det för de drabbade ej sällan ha medfört en avsevärd tidsförlust och svåra ekonomiska konsekvenser. 1918 å r s sakkunniga hade fullt klart för sig, a t t en begränsning av tillströmningen till läkaryrket redan då faktiskt förelåg och a t t det var förenat med olägenheter, a t t denna s p ä r r låg mitt under studietiden. De y t t r a härom följande; "Det ligger utan tvivel något ologiskt däri, a t t gällande bestämmelser föreskriva en begränsning av antalet studerande, som mottagas vid klinikerna, men a t t motsvarande inskränkning icke företages vid ett tidigare stadium. Härigenom har ju ock, såsom erfarenheten lär, uppstått en artificiell stockning, "spärr", mitt på studiebanan på ett för de studerande synnerligen kännbart och olägligt sätt. Billigheten och rättvisan fordra, att myndigheterna så vitt möjligt förebygga a t t de medicine studerande icke onödigtvis må tvingas till ofrivilliga avbrott och därav vållad tidsförlust på grund av att de till följd av brist på utrymme ej kunna vinna tillträde till studiekurs i den ordning, som gällande studieplan förutsätter." Det ä r med hänsyn till detta uttalande förvånansvärt, a t t dessa sakkunniga ställa sig avvisande till ett av medicinska fakulteten i Uppsala alternativt framfört förslag a t t fastställa ett visst maximital, som årligen finge inskrivas vid medicinsk fakultet. De s k r i v a : "En dylik bestämmelse skulle innebära en principiell avvikelse från nuvarande förhållanden vid universiteten, vilket icke utan särdeles tungt vägande skäl torde böra ifrågasättas. Själva fixerandet i statuterna av ett visst, för en längre tid framåt bestämt antal stöter på grund av ovan anförda omständigheter med hänsyn till de stora fluktuationerna i tillströmningen på betydliga svårigheter. Då utrymmet på institutionerna, såsom nämnt, är begränsat, verkar detta faktiskt på det sättet, a t t i många ämnen endast ett visst av utrymmesförhållandena betingat antal årligen kan mottagas till de obligatoriska kurserna. Fixerandet 1 Genom beslut den 24 november 1939 har kanslern utfärdat provisoriska bestämmelser, varigenom detta antal ytterligare höjts.

17 i statuterna av ett på förhand bestämt maximiantal är därför under inga förhållanden nödvändigt och synes ej heller ur någon synpunkt sett vara på sin plats." En reglering av tillströmningen på tidigt stadium har emellertid senare kommit till stånd. Intagningen till kursen i allmän kemi, som är en av de första kurserna till medicine kandidatexamen, har länge varit begränsad med hänsyn till laboratorieutrymmena på de kemiska institutionerna, men de studerande ägde tidigare rätt att utan att ha fullgjort denna kurs påbörja sina studier på anatomisalen, och begränsningen av antalet deltagare på kursen i allmän kemi kom därför icke att utgöra någon effektiv tidig spärr. En sådan har emellertid senare införts. Reglerande bestämmelser infördes först vid karolinska institutet (år 1925) och senast vid Lunds universitet, där fullt effektiva bestämmelser trädde i kraft först år 1931. Från och med höstterminen 1935 gälla enhetliga av kanslern fastställda bestämmelser för intagningen till de s. k. nybörjarkurserna. För dessa bestämmelser kommer en ingående redogörelse att lämnas i annat sammanhang. Till att börja med stadgades, att 200 studerande årligen skulle antagas till nybörjarkurserna, nämligen varje termin 28 i Uppsala, 22 i Lund och 50 i Stockholm. I Lund ökades antalet efter en kortare tid till 25. Det fixerade antalet bestämdes från början sannolikt med särskild hänsyn till det tillgängliga antalet utbildningsplatser på de kemiska institutionerna. Av vissa senare kanslersbeslut framgår, att denna tidiga begränsning av tillströmningen även dikterats av en önskan att ej taga in flera studerande, än som senare ha möjlighet att fullfölja den fortsatta utbildningen. Vissa förhållanden tyda emellertid på att det antal studerande, som antages till de s. k. nybörjarkurserna, ej riktigt avvägts med hänsyn till det antal, som senare kan vinna tillträde till klinikerna. År 1939 uppkom sålunda åter en betydande köbildning framför de propedeutiska tjänstgöringarna, vilken dock senare genom extraordinära åtgärder av kanslern avvecklats, bland annat genom att sänka antalet, som antages till nybörjarkurserna, till 190 årligen. Denna stockning synes emellertid huvudsakligen ha varit av tillfällig natur och betingad därav, att en stor del av de studerande under läsåret 1938—1939 avlagt medicine kandidatexamen efter endast 5 terminers studier, något som tidigare relativt sällan förekom. En bidragande orsak till stockningen tycks också ha varit, att avgången av medicine kandidater till tandläkarinstitutet de sista åren högst betydligt minskat. De medicinska studentföreningarna anföra i en skrivelse till kanslern följande siffror, vilka de erhållit från tandläkarinstitutets kansli, angående tillströmningen av medicine kandidater till tandläkarinstitutet under åren 1930—1939. 2

18 1930 23 med. kand. 31 24 „ „ 32 25 „ „ 33 16 „ „ 34 18 „ „.

1935 13 med. kand. 36 8 „ 37 4 „ 38 5 „ „ 39 3 „ „

De sakkunniga. Såsom de medicinska studierna för närvarande äro ordnade, utnyttjas icke alltid den till buds stående tiden på lämpligt sätt. Den nuvarande studieordningen avser att lämna lärare och lärjungar frihet i deras arbete och att möjliggöra för de studerande att i ej ringa utsträckning själva avgöra, i vilken ordningsföljd de önska fullgöra kurser och tjänstgör ingår och avlägga tentamina. Man måste emellertid konstatera, att studieplanen ej kunnat ge den frihet, som åsyftats, och att de studerande tvärtom på grund av bristande organisation nödgats ödsla med tid och fullgöra kurser och tjänstgör ingår i icke ändamålsenlig följd. Orsaken härtill är framförallt, att fler studerande erhålla tillträde till de medicinska studierna, än som senare kunna vinna plats på vissa tjänstgöringar och kurser. När det gäller att förbättra undervisningens organisation, måste man först och främst undanröja dessa påtagliga missförhållanden. Följande fordringar måste härvid uppställas: 1. De studerande, som erhålla tillträde till de medicinska studierna, skola, om de på tillfredsställande sätt fullfölja sin utbildning, utan dröjsmål kunna vinna plats även på samtliga senare tjänstgöringar och kurser. 2. De studerande skola under alla förhållanden kunna vinna tillträde till kurser och tjänstgöringar vid den tidpunkt, dessa enligt gällande studieplan skola fullgöras.

Kap. VI. Utbildningsanstalternas nuvarande kapacitet. Det är mycket svårt att beräkna, vilket antal studerande som med den medicinska undervisningens nuvarande organisation utan olägenhet borde kunna utbildas vid de medicinska läroanstalterna i Sverige. En uppskattning härav måste alltid bli subjektiv och växla allt efter de krav, man uppställer på en god utbildning. En sådan beräkning är emellertid, vad beträffar de kliniska studierna, nyligen utförd. Med anledning av den ovan omtalade köbildningen framför de propedeutiska kurserna förfrågade sig nämligen kanslern år 1939 hos fakulteterna och lärarkollegiet, i vilken mån det vore möjligt att såsom en provisorisk åtgärd utöka antalet deltagare i de propedeutiska kurserna och i därefter följande kurser och tjänstgöringar. Med stöd av de svar, som inkommo med anledning av denna förfrågan, och med stöd av senare direkta upplysningar från ett stort antal av de nu verksamma lärarna ha de sakkunniga sökt bilda sig ett omdöme om denna fråga. Det bör förutskickas, att den nuvarande be-

19 gränsningen av utbildningsmöjligheterna, enligt vad som framgår av de sakkunnigas undersökningar, beror antingen på bristande undervisningslokaler, på bristande antal lärarkrafter eller på ett alltför begränsat undervisningsmaterial. Studierna, till medicine kandidatexamen. Uppsala. Enligt gällande bestämmelser antagas till nybörjarkurserna högst 56 studerande årligen, alltså 28 varje termin. 1 Detta antal motsvarar det högsta, som för närvarande lämpligen kan utbildas i allmän kemi och medicinsk kemi. Den planerade nya kemiska institutionen, för vilken anslag begärts sedan flera år, är avsedd för 70 studerande. I samma byggnad är ny farmakologisk institution planerad, utrustad med laborationslokaler, som nu helt saknas. Kapaciteten vid övriga institutioner är minst 60 studerande årligen. Ett större antal än detta skulle emellertid för de flesta läroämnena även med nuvarande studieordning kräva ökat antal lärarkrafter. Lund. Till nybörjarkurserna i Lund antagas enligt gällande bestämmelser 50 studerande årligen, alltså 25 varje termin. 2 Kurserna i histologi, fysiologi, farmakologi och allmän patologi hållas enligt den nya studieplanen i Lund endast en gång årligen, och till vissa av dessa kurser kan nu endast med svårighet ovan nämnda antal antagas. I dessa ämnen skulle emellertid antalet studerande kunna ökas genom att möjligheter skapades för en dubblering av kurserna. Den anatomiska institutionen i Lund kan emellertid på grund av sin storlek för närvarande icke taga emot mer än 50 studerande på ett år. I medicinsk kemi ges två kurser årligen, och till var och en av dessa skulle 40 studerande kunna antagas. På denna institution finnes sålunda redan nu plats för ett betydligt större antal studerande, än vad som för närvarande utbildas vid densamma. Karolinska institutet. Vid institutet antagas årligen till nybörjarkurserna 100 studerande eller 50 för varje termin. 3 De teoretiska institutionerna därstädes äro för närvarande med hänsyn till såväl lokalutrymmen som lärarkrafter ogynnsamt ställda. Institutet står ju också inför en planerad ombyggnad, och vid uppgörandet av förslag till det nya institutet har man utgått ifrån att de studerandes antal även i framtiden skall komma att utgöra 100 årligen. Denna korta översikt ger sålunda vid handen, att det av kanslern år 1935 beräknade antalet studerande för de olika läroanstalterna väl överensstämmer med det antal, som med nuvarande organisation och undervisningslokaler lämpligen kan utbildas till medicine kandidatexamen vid de olika läroanstalterna. * Genom provisoriska bestämmelser har antalet .sänkts till 52, resp. 26. " " » » » „ „ 46, resp. 23. 3 " " " » » „ „ 92, resp. 46.

20 Studierna till medicine licentiatexamen. Uppsala. Till de propedeutiska kurserna i Uppsala antagas för närvarande 30 studerande årligen, fördelade på två kurser. 1 År 1933 anhöll fakulteten att få detta antal utökat till 45 årligen. I sitt svar på kanslerns förfrågan år 1939 anförde emellertid fakulteten rörande denna fråga: "Fakulteten föreslog då (1933), att förutom de redan förefintliga två kurserna om vardera 15 deltagare en tredje kurs skulle inrättas, ävenledes med 15 tjänstgörande. Under sista åren har emellertid tjänstgöringen, särskilt assistenttjänstgöringen i medicin, ordnats på annat sätt, än vad fakulteten beräknade år 1933, varför fakulteten anser den nuvarande ordningen med två inslapp om året vara den fördelaktigaste. Däremot skulle vardera av kurserna kunna utökas från för närvarande 15 deltagare till 20, så att sammanlagt årligen 40 medicine kandidater skulle kunna mottagas vid de propedeutiska kurserna i Uppsala." Det är också sannolikt, att detta antal studerande, om ock med en viss svårighet, bör kunna få sin fortsatta utbildning i medicin och kirurgi i Uppsala. Särskilt torde det möta vissa svårigheter att ordna en effektiv medicinassistenttjänstgöring för ett så stort antal studerande. Av de övriga klinikerna kunna med nuvarande resurser den oftalmiatriska, den gynekologisk-obstetriska och den pediatriska endast taga 30 studerande årligen och öronkliniken endast 36. Ett ökat antal studerande skulle kunna få sin utbildning i ögonsjukdomar och öronsjukdomar, om antalet årliga kurser ökades från 3 till 4, men härför fordras ett ökat antal lärarkrafter. Det kliniska materialet lär vara alltför begränsat, för att deltagarantalet på dessa kurser skall kunna utökas. När den nya barnbördsavdelningen är färdigbyggd, kunna 40 studerande årligen erhålla utbildning i gynekologi och obstetrik. Angående undervisningen i pediatrik anför fakulteten i sitt svar till kanslern följande: "Undervisningen i pediatrik lämnas nu i form av två kurser årligen, vardera omfattande 15 deltagare. En ökning av antalet till 20 i varje kurs torde för närvarande icke låta sig göra utan mycket stora svårigheter på grund av att lokalerna inte räcka till. När den planerade ombyggnaden av polikliniken blivit verkställd, torde den pediatriska kliniken få så utökade lokaler, att den skulle kunna mottaga 18, eventuellt 20 deltagare i varje kurs, såvida även en amanuensbefattning vid kliniken kan erhållas. Materialet synes icke lägga hinder i vägen. Att anordna en extrakurs torde ej vara lämpligt, då de pediatriska sjukdomarna äro i hög grad säsongbetonade." Lund. Till de propedeutiska kurserna i Lund antagas 452 studerande årligen, och detta är det antal, som enligt fakulteten även i fortsättningen lämpligen bör få sin utbildning vid lasarettet i Lund. Den medicinska 1 2

Genom provisoriska bestämmelser har detta antal höjts till 50. Genom provisoriska bestämmelser har detta antal höjts till högst 60.

21 kliniken skulle emellertid enligt klinikchefen kunna mottaga 60 studerande årligen, den kirurgiska däremot har endast material för 45 studerande. Med bibehållande av tre kurser årligen i oto-laryngologi och oftalmiatrik kan det nuvarande antalet ej utökas, men möj liggöres hållandet av en fjärde kurs, kunna givetvis flera studerande få sin utbildning i dessa ämnen. Vid obstetriska kliniken i Lund kunna 30 studerande få sin utbildning, men dessutom tjänstgöra för närvarande 20 studerande i Malmö, och detta antal torde, om tillräckliga medel ställas till förfogande, ytterligare kunna höjas. Barnkliniken kan för närvarande icke utan svårighet mottaga mer än 40 studerande, men kommer en tilltänkt nybyggnad till stånd, kan antalet ökas till 50 eller möjligen 60. Karolinska institutet. Till de propedeutiska kurserna och vid de medicinska och kirurgiska klinikerna antagas nu årligen 90 studerande. 1 Tidigare var detta antal väl högt för att garantera en fullgod utbildning. I synnerhet voro de medicinska klinikerna på serafimerlasarettet hårt belastade. Sedan karolinska sjukhuset tillkommit, kan detta antal utan olägenhet få sin utbildning, och antalet skulle kanske även kunna något höjas. I de senare kliniska ämnena kunna för närvarande högst följande antal studerande få sin utbildning: i oto-laryngologi och oftalmiatrik 96, i pediatrik samt i obstetrik och gynekologi 100 och i psykiatri 90. Samtliga medicinare i riket fullgöra för närvarande sin utbildning i dermato-syfilidologi i Stockholm; denna klinik är dock alltför belastad. På de kurser och tjänstgöringar, vilka ej medtagits i den nu lämnade redogörelsen, kan antalet deltagare i en viss utsträckning ökas. De sakkunniga. Om hänsyn tages till de kliniker, som ha den minsta kapaciteten, kunna således årligen följande antal studerande antagas till de kliniska tjänstgöringarna: i Uppsala 30, i Lund 45 och i Stockholm 90. Det synes emellertid de sakkunniga, som om man genom en omläggning av undervisningen borde kunna bereda plats för 40 studerande på samtliga kliniker i Uppsala. Härigenom skulle således årligen kunna antagas 175 studerande till de kliniska tjänstgöringarna. Av skäl, som närmare komma att anföras i kap. XXXIII, är det emellertid nödvändigt, att vid samtliga kliniker en viss reserv av platser finnes för sådana studerande, som av en eller annan orsak ej kunna fullfölja studierna enligt studieplanen. Finnas icke sådana platser tillgängliga, föreligger risk för köbildning och därmed sammanhängande olägenheter. De sakkunniga ha därför stannat för att förorda, att till de kliniska tjänstgöringarna antagas i Uppsala och i Lund på vart1 Genom provisoriska bestämmelser har detta antal vartannat år höjts till högst 96 och vartannat till högst 102.

dera stället omkring 40 och i Stockholm omkring 85 studerande årligen. Sammanlagt blir detta 165 eller samma antal som enligt 1923 års provisoriska bestämmelser. Genom denna ökning av de studerandes antal i Uppsala erhålles en likformigare fördelning av undervisningen på de olika lärosätena. Vissa Uppsalakliniker komma därigenom visserligen att bli maximalt belastade, men detta torde icke behöva medföra större olägenheter, då ett tillfälligt överskott bör kunna erhålla plats vid Stockholmsklinikerna. Då man måste uppställa som en fordran, att icke flera studerande antagas till de medicinska studierna, än som senare kunna erhålla plats på klinikerna, måste antalet av dem, som årligen få nyinskrivas, beräknas med hänsyn till tillgängliga klinikplatser. Professor Gunnar Dahlberg har för de sakkunnigas räkning uppskattat, hur många studerande som fullfölja studierna till medicine kandidatexamen. Resultatet av denna beräkning framgår av tabell 1. Tabell 1.

Medicine studerande under olika perioder, vilka avlagt medicine kandidatexamen efter 6, 8, 10 och 12 terminer. varav med. kand. inom antal terminer Period

Antal med. stud.

Inskrivna ht 1909—ht 1914 783 „ vt 1915—ht 1919 937 vt 1920—ht 1924 1142 „ ht 1931—ht 1934 929 ht 1935—ht 1936 298

antal

% antal

100 93 148 275 148

12,8 9,9 13,0 29,6 49,7

42,0 40,3 48,2 53,7 72,8

329 378 550 499 217

477 570 695 592

% antal 60,9 60,8 60,9 63,7

532 649 752 616

67,9 69,3 65,9 66,3

Av tabellen synes framgå, att studietiden förkortats och att bortfallsprocenten i viss mån minskats. Professor Dahlberg anser sig icke ur det föreliggande materialet kunna draga några säkra slutsatser angående de aktuella förhållandena men anser det rimligast att för närvarande räkna med en avgångsprocent på 15—20 %. Att ett större antal studerande numera fullföljer studierna, får sättas i samband med att genom begränsningen av tillströmningen till nybörjarkurserna, åtminstone under tider med starkare tillströmning, de klenast studiebegåvade utgallras samt att man numera ej har att räkna med någon större avgång av studerande till tandläkarinstitutet. Att avgångsprocenten under tidigare år måste ha varit stor, är uppenbart, om man tar i betraktande, att vissa år betydligt mer än 200 studerande erhöllo tillträde till de medicinska studierna, men endast 165 årligen kunde få plats på de propedeutiska kurserna. Kommer de sakkunnigas förslag att realiseras, torde avgångsprocenten bli mindre än vad professor Dahlberg beräknat. Utbildningstiden före de

propedeutiska kurserna begränsas till två år, och undervisningen under denna tid blir organiserad på ett sådant sätt, att det torde bli möjligt för det stora flertalet studerande att fullfölja studierna. De sakkunniga räkna därför med en avgång på omkring 10 % och vilja förorda, att till de medicinska studierna årligen antagas 185 studerande. Antagas 185 studerande, komma de teoretiska institutionernas kapacitet icke att maximalt utnyttjas. Härigenom vinner man den fördelen, att kanslern vid fördelning av de antagna studerande icke behöver vara bunden att varje termin hänvisa exakt lika många studerande till de olika lärosätena, utan att han har en viss möjlighet att variera detta antal med hänsyn till de studerandes uttalade önskan att få studera vid viss läroanstalt. De teoretiska institutionerna vid institutet ha varit hårdare belastade än institutionerna i universitetsstäderna. De sakkunniga anse det önskvärt, att en jämnare fördelning kommer till stånd, och föreslå, att om möjligt endast 80 studerande hänvisas till Stockholm och de övriga till universiteten. En strävan i denna riktning måste ej sällan komma i konflikt med önskemålet att låta de studerande förlägga sina studier till den läroanstalt, de helst önska. Det må ankomma på kansler att avgöra, hur fördelningen bör ske. Till de propedeutiska kurserna blir en viss omgruppering av de studerande nödvändig. Denna bör även i fortsättningen ske centralt genom kanslerns försorg. Framför dessa kurser bör ingen köbildning få uppkomma, utan vid varje tillfälle böra samtliga behöriga studerande fördelas på de olika lärosätena. I allmänhet torde det ordinarie platsantalet vara tillräckligt, i undantagsfall torde redan från början vissa av reservplatserna få tagas i anspråk. Skulle det visa sig, att avgångsprocenten blir större eller mindre än här beräknats, bör man genom att ändra intagningen kunna anpassa de studerandes antal efter platstillgången.

Kap. VII. Läkarkårens beräknade tillväxt. Professorn vid statens rasbiologiska institut i Uppsala Gunnar Dahlberg har på de sakkunnigas anmodan beräknat läkarkårens framtida storlek i Sverige. Ur professor Dahlbergs utlåtande anföres följande: "Om man vill beräkna antalet läkare i framtiden, har man i första hand att utgå från det antal läkare, som finns nu, och beräkna den avgång, som sker på grund av dödsfall. Vidare bör man rimligtvis ta hänsyn till att en läkare över viss ålder knappast kan utföra effektivt arbete. Vi ha i denna undersökning dragit gränsen vid 65 år. Vidare har man att beräkna antalet årligen utexaminerade nya läkare och att vid framskrivandet av dessa årsklasser också ta hänsyn till den dödlighet, som motsvarar deras genomsnittliga ålder. Efter

24 sådana principer har undertecknad tidigare utfört beräkningar. J a g vill erinra om a t t år 1930 beräknade jag antalet under 65, år 1939, till 3.044. Det verkliga antalet blev 3.081. Kårens totala storlek beräknades till 3.429. Det verkliga antalet blev 3.455 läkare. (Två alternativa beräkningar utfördes. Den ena gav något lägre siffror, nämligen en total storlek av kåren på 3.300.) J a g anför detta för att visa, att beräkningar även på så lång sikt som tio år kunna utföras tämligen korrekt. Det torde knappast ha intresse att mera i detalj redogöra för gången av beräkningarna." "Ur tabell 2 erhållas siffror över beräknat antal läkare, som tillkomma och leva kvar fr. o. m. år 1940 t. o. m. år 1960 under förutsättning av 10 års studietid och under förutsättning av en bortfallsprocent, som sjunker från 45 % till 20 % under 5 år, varefter den antages vara konstant. Det är naturligtvis på denna punkt det väsentligaste osäkerhetsmomentet gör sig gällande. För närvarande kan man ej räkna med större avgång till tandläkarinstitutet. Man har vidare begränsat intagningen under senare år. Det urval, som härigenom sker, medför säkerligen, att en del klent utrustade individer förhindras att börja studier, varför man måste räkna med en jämförelsevis liten avgång. J a g kan inte närmare ingå på motiven för. det använda beräkningssättet utan vill endast här understryka, att beräkningen måste bli osäker. Den är ju bl. a. beroende på vilka åtgärder, som vidtagas angående de medicinska studierna. Om radikala reformer komma till genomförande och exempelvis utbildningstiden avkortas på ett märkbart sätt, kan detta tänkas få konsekvenser. Mera avgörande är emellertid den politik man kommer att föra, när det gäller a t t begränsa tillträdet till de medicinska studierna. Här måste man räkna med en naturlig strävan hos läroanstalterna att utvidga institutionerna, vilket medför möjligheter att ta emot flera studerande. Mot detta står mer eller mindre målmedvetna strävanden att begränsa kårens storlek för a t t undvika alltför stark konkurrens. Det är naturligtvis omöjligt a t t på denna punkt göra några bestämda förutsägelser. Ur tabell 3 erhålles antalet legitimerade läkare vid slutet av varje år fram till år 1960, jämte antalet under 65 år. Beräkningen torde kunna anses ha tillfredsställande säkerhet fram till år 1950 och något senare, därför att den hänför sig till studerande, som till känt antal intagits vid de medicinska läroanstalterna. Efter 1950 äro beräkningarna mera osäkra. När man beräknar behovet av läkare, har man att ta hänsyn till befolkningens storlek, den organisation sjukvården har, d. v. s. antalet sjukvårdsanstalter, tjänster för läkare av olika slag etc. Man har också a t t räkna med att sjukdomar kunna försvinna (obs. könssjukdomar, tuberkulos) samt att framsteg inom läkekonsten kunna medföra ett ökat behov av läkare för vidtagande av åtgärder. Man måste vidare ta hänsyn till åldersförskjutningar inom befolkningen. I Sveriges befolkning har man rimligtvis att räkna med att antalet gamla blir större, vilket medför en något ökad dödlighet och sjuklighet av visst slag. Slutligen måste man ju t a hänsyn till a t t folkmängden ändrar storlek. I tabell 4 har beräknats proportionen mellan antalet läkare under 65 år och folkmängden vid olika tidpunkter. Med hänsyn till folkmängdens storlek har fyra olika alternativ lagts till grund för beräkningarna. Dessa ha hämtats u r befolkningskommissionens utredningar. Med hänsyn till dessa siffror ber jag alltså a t t få framhålla, att de endast belysa en sida av saken, samt vidare, a t t de två sista raderna (åren 1955 och I960) äro speciellt osäkra."

25 Tabell 2. Beräknat antal läkare, som komma att legitimeras och leva kvar från och med år 1940 till och med år 1960 under förutsättning av 10 års studietid och en bortfallsprocent, som successivt sjunker från 45 till 20 %, varefter den antages vara konstant för årligen 200 nyinskrivna med. stud. Slutet av a r

Antal läkare

Slutet av år

Antal läkare

Slutet av år

Antal läkare

1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946

161 324 494 659 820 977 1 133

1947 1948 1949 1950 1951 1952 1953

1289 1444 1598 1752 1904 2 056 2 208

1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960

2 358 2 508 2 657 2 805 2 951 3 097 3 242

Tabell 3. Beräknat antal leg. läkare vid slutet av varje år 1940—1960.

År

Samtl. leg läkare

Varav under 65 år

Samtl. leg läkare

Varav under 65 år

1940 1941 1942 1943 1944 1945 1946 1947 1948 1949 1950

3 568 3 682 3 804 3 920 4 031 4 138 4 244 4 349 4 452 4 553 4 655

3 197 3 315 3 430 3 536 3 648 3 764 3 875 3 985 4 092 4 192 4 292

1950 1951 1952 1953 1954 1955 1956 1957 1958 1959 1960

4 655 4 754 4 853 4 951 5 045 5 139 5 232 5 322 5 409 5 495 5 577

4 292 4 374 4 452 4 526 4 595 4 669 4 736 4 790 4 839 4 881 4 923

Tabell 4. Beräknade proportioner mellan antalet läkare under 65 år och folkmängden vid olika tidpunkter. Befolkningsutvecklingen antages förlöpa enligt olika hypoteser (I—IV). I II III IV Vid slutet av år Folkmängd Prop. Folkmängd Prop. Folkmängd Prop. Folkmängd Prop. 1940 1945 1950 1955 1960

6 275 000 6 252 000 6 178 000 6 054 000 5 878 000

1:2000 M660 1:1440 1:1300 1:1200

6 331 000 1 2015 6 387 000 1 1700 6 408 000 1 1500 6 383 000 1 1370 6 310 000 1 1280

6 348 000 6 441 000 6 500 000 6 510 000 6 472 000

1 2020 1 1710 1 1515 1 1395 1 1315

6 350 000 6 457 000 6 528 000 6 551000 6 521000

1:2020 1:1715 1:1520 1:1400 1:1325

26 Kap. VIII. Inträdesfordringar. Fordringar i utlandet. Förhållandena i utlandet tyda på att man där i allmänhet fäster stort avseende vid att de studerande, när de komma till de medicinska utbildningsanstalterna, erhållit en god allmänutbildning, men mindre avseende vid vilka kunskaper de inhämtat i de naturvetenskapliga ämnena. I Danmark och Norge liksom i ett stort antal andra kulturländer fordras sålunda viss utbildning i latin, och i Danmark och Norge fordras t. o. m. universitetsstudier i filosofi. I England har man nyligen stadgat, att de studerande, som under sin skolutbildning särskilt ägnat sig åt de naturvetenskapliga ämnena, vid universiteten måste avlägga tentamen i ett eller två andra allmänbildande ämnen än kemi, fysik och biologi. I motiveringen till denna fordran framhålles, att den avser att motverka en icke önskvärd tidig specialisering. De amerikanska studenterna tillrådas att vid college välja en ämneskombination, som ger en så vid allmänbildning som möjligt. I flertalet länder ha latinstudenter lika lätt att vinna tillträde till de medicinska läroanstalterna som de studerande, som tagit examen på naturvetenskaplig linje, eller t. o. m. lättare, eftersom realstudenterna oftast måste komplettera latin. De studerande måste, innan de få börja de egentliga medicinska studierna, undergå en förberedande examen i kemi, fysik och eventuellt biologi, och till denna examen få realstudenterna, trots sina större förkunskaper, i regel fullgöra samma kurser som latinstudenterna. I allmänhet torde detta studium taga ungefär ett år. I Danmark ingår i "Forberedelseseksamen" kemi och fysik, i Finland i "preliminärexamen" bl. a. kemi, fysik och zoologi och i Norge i "förste avdelings förste avsnitt" fysik och kemi. I Frankrike studera medicinarna det första året vid den naturvetenskapliga fakulteten, och i England måste de studerande, innan de få börja de egentliga medicinska studierna, undergå en av universiteten kontrollerad examen i kemi och fysik, vilken examen ofta föregås av universitetsstudier i dessa ämnen. I Amerikas Förenta Stater läras naturvetenskaperna till stor del vid college. Även i Tyskland infördes för några år sedan en förexamen, men i den senaste undervisningsplanen har utbildningen i fysik och kemi åter inlagts i "Vorpriifung", vilken examen motsvarar vår medicine kandidatexamen. Tidigare fordringar i Sverige. I Sverige voro förhållandena före den nuvarande examensstadgans genomförande liknande. Realstudenterna voro tvungna genomgå fyllnadsprövning i latin, under det att latinstudenterna ej behövde komplettera sin examen. Innan de studerande fingo börja de egentliga medicinska studierna, skulle de avlägga medicinsk filosofisk examen, omfattande botanik,

27 zoologi, fysik och kemi. Genom 1907 års examensstadga ändrades dessa förhållanden helt. Den medicinsk-filosofiska examen avskaffades, och i dess ställe infördes kurser i allmän kemi och jämförande anatomi, vilka ingå i medicine kandidatexamen. Fordran på latinkunskaper avskaffades, men i stället uppställdes fordringar på godkänt studentbetyg i fysik och kemi på reallinjen och i biologi och matematik på real- eller latinlinjen. Dessa bestämmelser ledde till att realstudenterna vunno tillträde till de medicinska läroanstalterna utan att undergå fyllnadsprövning, under det att latinstudenterna för att nå nödig kompetens måste undergå fyllnadsprövning i fysik och kemi. Vidare förde de nya bestämmelserna till att de medicinska läroanstalterna helt anförtrodde åt läroverken att lämna den förberedande utbildningen i fysik. Dessa bestämmelser, vilka avse att garantera, att de studerande, när de börja sina medicinska studier, äga de förkunskaper, som äro nödvändiga för att på ett tillfredsställande sätt kunna tillgodogöra sig medicinsk undervisning, komma i fortsättningen att betecknas som kompetensbestämmelser. Av intresse är emellertid, att 1902 års kommitté föreslog, att i stället för den medicinsk-filosofiska examen borde införas fristående undervisningskurser i såväl fysik som kemi, men att däremot den undervisning, som utöver skolutbildningen kunde anses nödvändig i biologi, utan olägenhet borde kunna meddelas i anslutning till de rent medicinska studierna. Kommittén framhöll även såsom lämpligt, att omfånget av dessa kurser borde avvägas så, att latinstudenterna kunde tillgodogöra sig undervisningen utan föregående komplettering, och anförde i samband därmed: "Kommittén, som med sitt förslag velat öppna läkarebanan även för realister, har alltså icke funnit lämpligt att genom uppställande av ifrågavarande villkor förhindra eller försvåra tillträdet för latinstudenter, utan ansett lika berättigande böra tillerkännas studenter från båda linjerna. Enda olägenheten härav synes vara, att kursen i kemi i sin första del måste göras mer elementär." Latinutbildning åt realstudenter. Behörighetsbestämmelserna enligt 1907 års stadga ha haft till följd, att de studerande i mycket stor omfattning sökt sig in till de medicinska lärosätena utan att äga några kunskaper i latin. Realstudenternas fullständiga okunnighet i latin har emellertid väckt vissa betänkligheter. Att kunskaper i latinska språket ånyo skulle uppställas såsom obligatorisk fordran för tillträde till medicinsk läroanstalt, ansågo sig 1918 års sakkunniga icke böra förorda, men de framhöllo såsom önskvärt, att fakulteterna genom avtal med lämplig lärare beredde de studerande tillfälle att, om de så önskade, vid de medicinska studiernas början genomgå en kort, efter deras speciella behov avpassad, frivillig kurs i det latinska språkets grunder. Såväl fakulteterna som lärarkollegiet uttalade med anledning

28 härav, att de funno det önskvärt, att läkaren ägde vissa insikter i latin, och kanslern framhöll i sitt utlåtande, att det icke syntes vara oskäligt, att de medicinska fakulteterna ålades vidtaga åtgärder i syfte att de studerande, som insåge den antydda bristen i sin utbildning, måtte erhålla tillfälle att frivilligt och på egen bekostnad avhjälpa densamma. Chefen för ecklesiastikdepartementet (Kungl. proposition nr 103/1924) ställde sig emellertid tveksam till lämpligheten av anordningar i berörda syfte under framhållande av att det säkerligen tarvades mer ingående kunskaper i de klassiska språken för att kunna fatta innebörden i den dels från latinet, dels från grekiskan härrörande medicinska nomenklaturen. År 1930 fäste lärarkollegiet i en skrivelse till kanslern åter uppmärksamheten på denna fråga. Enligt kollegiets mening borde allvarligt tagas under övervägande, huruvida icke latinkunskap i viss mån borde bli obligatoriskt krav för blivande läkare. Det nuvarande gymnasiet. Läroverksstadgan av år 1928, och ännu mer den förnyade stadgan av år 1933, har ändrat skolstudiernas omfattning på ett sätt, som kommit att återverka på den medicinska undervisningen, och därför måste här en kort redogörelse lämnas för densamma. Liksom enligt 1905 års läroverksstadga måste den studerande vid tillträde till gymnasiet bestämma sig för, om han önskar studera vid realeller latingymnasiet; vid vissa läroanstalter finnes dessutom en nyspråklig linje. Vid tillträde till näst högsta ringen sker emellertid nu en ytterligare differentiering efter följande principer. Den studerande måste under de två senaste åren deltaga i undervisningen i 5 s. k. fasta ämnen. Dessa äro: på latingymnasiet: kristendomskunskap, modersmålet, latin, franska samt historia med samhällslära, på realgymnasiet: kristendomskunskap, modersmålet, engelska, historia med samhällslära samt matematik (allmän kurs). Utom i de fasta ämnena är lärjungen skyldig deltaga i undervisningen i 3, resp. 2 s. k. tillvalsämnen, varvid han äger välja mellan vissa bestämda ämneskombinationer. Där rektor och klasskonferens med hänsyn till vederbörandes studieförutsättningar och blivande yrkesval finner så lämpligt, kan en lärjunge erhålla tillstånd att efter fritt val åtnjuta undervisning i ytterligare ett ämne, tilläggsämne. I var och en av gymnasiets båda högsta årsklasser skall lärjunge vid sidan av den undervisning, som avser hel klassavdelning, och de hemuppgifter, som i samband därmed kunna förekomma, utföra enskilt arbete i ett av de ämnen, i vilka han erhåller undervisning. Uppgift för dylikt arbete må lärjunge välja efter samråd med vederbörande lärare; skolande

29 vid bestämmandet av dess omfattning hänsyn tagas dels till lärjunges studiebegåvning och övriga individuella förutsättningar, dels till det mått av arbete, som i övrigt åligger honom. Avsikten med denna organisation har varit att skapa ökade möjligheter för de studerande att erhålla en mer ingående undervisning i de ämnen, som de på grund av begåvning och intresse ha fallenhet för och som äro av särskild betydelse för deras blivande verksamhet och studier. Medicinarnas gymnasieutbildning och behovet av kompetenskompletteringar. Det är naturligt, att en lärjunge, så snart han är på det klara med att han i framtiden önskar bli läkare, försöker erhålla en sådan utbildning, att han icke behöver undergå fyllnadsprövning enligt kompetensbestämmelserna för att vinna tillträde vid medicinsk läroanstalt. Enligt nu gällande läroverksstadga är detta möjligt för de studerande, som på realgymnasiet välja ämneskombinationen 6: biologi med hälsolära, fysik och kemi (tabell 5), även om de ej erhålla tillstånd att åtnjuta undervisning i tillläggsämne. De elever, som välja ämneskombinationen 5 eller 7, fylla emellertid även fordringarna, såvida de haft biologi som tilläggsämne. Alla realstudenter, som välja andra ämneskombinationer, och alla latinstudenter måste däremot undergå fyllnadsprövning i ett eller flera ämnen. För att erhålla en uppfattning om vilken utbildning de studerande, som numera söka sig in vid de medicinska läroanstalterna, erhållit i gymnasiet, ha de sakkunniga gått igenom meritförteckningarna för alla de studenter, som lämnat in ansökan till de s. k. nybörjarkurserna under år 1939. I följande sammanställning ha emellertid icke medtagits tre äldre studenter, som icke tagit examen efter nu gällande läroverksstadga, samt fem studenter, som avlagt studentexamen vid nyspråkligt gymnasium. De studerande, som antagits men ej infunnit sig vid kursernas början och i vilkas ställe andra studerande inträtt, ha emellertid medtagits, då deras ansökningshandlingar dock belysa, hur de sökt meritera sig för ett eventuellt inträde på den medicinska banan. Härigenom kommer det antal, som rubriceras som antagna studenter, att något överstiga platstillgången på nybörjarkurserna. För vårterminen bestod materialet av 100 antagna studerande och för höstterminen av 110. Dessutom ha ansökningshandlingarna för 50 kompetenta sökande, som icke antagits, granskats. Bland dessa finnes 1 student, som avlagt examen vid nyspråkligt gymnasium, och 1 student, som avlagt studentexamen, innan nuvarande läroverksstadga helt genomförts. Av de antagna äro 75 % (157 st.) realstudenter, och av dessa ha 87 % (136 st.) i studentexamen biologi, fysik och kemi. Av de 21 realstudenter, som varit tvungna undergå fyllnadsprövning enligt kompetensbestämmelserna, ha 19 kompletterat biologi med hälsolära, 6 fysik och 6 kemi.

30 Tabell 5. Ämneskombinationer och kompetenskompletteringar. Realstudenter (antagna 1939). Kompetenskompletteringar

Tilläggsämne

15 "ös

Tillvalsämnen

"»J

1. Tyska, franska, geografi 3. F r a n s k a , g e o g r a f i , biologi

4. Tyska, franska, fysik 5. Franska, fysik, kemi 7. Spec, mat., fysik, kemi

....

3 1 2 .... 4 2 136 9

Summa

M w

H be o

25 1

7 2

1 1 23

1 1 1 1

3 1

>» fe

1 1 1 2 1 63 3

o "o

3 1 2

1 3

4 2 9

L a t i n s t u d e n t e r ( a n t a g n a 1939).

Kompetenskompletteringar

Tilläggsämne 'öl Tillvalsämnen •3}

•r-H

«H

p 5o 0)

1 1 .b fi g | 1 M M W

'So

'So o

O OT S o O

03 S

O 1. T y s k a , engelska, geografi . . 2. T y s k a , engelska, filosofi 3. E n g e l s k a , geografi, biologi . 5. Grekiska, e n g e l s k a 7. T y s k a , engelska, m a t e m a t i k

8. Engelska, matematik, fysik 9. M a t e m a t i k , fysik, k e m i Summa

8 2 9 1 9 6 18

2 1 8 4 16

— — 2 — — — 1 — — — 1 1 — 6 — — — — 3 1 — — — 16 —

2 27

+3 C

oj OJ

8 6 8 8 8 8 2 2 2 2 2 2 7 — 9 9 9 9 1 1 1 1 1 1 — 3 9 9 9 9 — 3 — 5 6 6 — 2 — — 18 18

1 18 17 29 34 53 53

Av de 53 latinstudenterna ha, såsom även framgår av tabell 5, de 16, som valt kombinationen 9: matematik, fysik och kemi och haft biologi som tilläggsämne, behövt göra minst omfattande kompletteringar. Dessa studerande ha ej heller haft att genomgå så omfattande fyllnadsprövningar, som latinstudenterna enligt 1905 års läroverksstadga voro tvungna göra. Av latinstudenterna ha däremot 31 fått komplettera studentbetyget mer, än vad som tidigare var nödvändigt. I hela materialet, alltså såväl antagna som icke antagna, ha 31 % varit tvungna undergå fyllnadsprövning enligt kompetensbestämmelserna, under det att 69 % ej behövt undergå sådan prövning. För dem som antagits äro motsvarande tal respektive 35 % och 65 %.

31 Det kan omnämnas (se tabell 6), att de studerande, som erhållit rätt att åtnjuta undervisning i tilläggsämne, trots det ökade arbete, som detta inneburit, i regel ej fått sämre medelbetyg än de studerande, som endast haft 8 ämnen i sin examen. Detta visar, att rätten att studera tilläggsämne, såsom avsetts, i allmänhet givits åt de mer studiebegåvade. Tabell 6. Medelbetyg för realstudenter med och utan tilläggsämne.

Antagna våren 1939 Antagna hösten 1939

Med tilläggsämne

Utan tilläggsämne

Antal

Medelbetyg

Antal

Medelbetyg

20 52

1,57 1,89

47 38

1,43 1,81

Av ovanstående framgår, att en studerande inom ramen för nuvarande läroverksstadga kan välja en sådan ämneskombination, att han utan fyllnadsprövning kan fylla kompetensbestämmelserna, samt att mer än 2/3 av de studerande, som år 1939 sökt in vid de medicinska läroanstalterna, begagnat sig av denna möjlighet. De studerande ha således, kan det synas, på ett ändamålsenligt sätt anpassat sig efter de rådande förhållandena och genom den differentiering, som möj liggöres genom den nya läroverksstadgan, fått tillfälle att särskilt ägna intresse åt de ämnen, som omnämnas i 1907 års stadga för de medicinska examina, nämligen matematik, biologi, fysik och kemi. Innan man tar ställning till värdet av denna differentiering, måste man emellertid undersöka, i vilken mån den nya skolordningen vid sidan om den goda naturvetenskapliga utbildningen förmår att ge en tillfredsställande utbildning i övriga ämnen. Kristendomskunskap, modersmålet samt historia med samhällslära äro fasta ämnen på såväl real- som latingymnasiet, och en tillfredsställande utbildning inom dessa områden torde ur här förliggande synpunkter vara för handen. Filosofi är emellertid ett ämne, som genom den nya skolreformen kommit i skymundan. Av de medicinare, som antogos år 1939, hade endast 13 i skolan åtnjutit undervisning i detta ämne. Geografi hade 24 studerat även under de två sista skolåren. Språkutbildningen. Hur den nuvarande språkundervisningen förhåller sig till den språkundervisning, som kom till stånd efter 1905 års läroverksstadga, är svårt att överblicka. Enligt denna stadga måste alla studerande, om de ej genom bortval befriats från studiet av något språk, i studentexamen undergå prövning i tyska, engelska och franska. I det differentierade gymnasiet däremot kan en lärjunge endast på bekostnad av utbildningen i andra ämnen komma i åtnjutande av undervisning i dessa tre språk under de sista två åren. En elev på realgymnasiet, som väljer tillvalskombinationen bio-

logi, fysik och kemi, har i sin studentexamen endast ett främmande språk, nämligen engelska, som är ett fast ämne, eller i bästa fall två språk, förutsatt att han erhåller rätt att taga tyska eller franska som tilläggsämne. I vilken omfattning de studerande, som sökt till nybörjarkurserna år 1939, kommit i åtnjutande av språkundervisning i skolan, framgår av tabell 7. Tabell 7. Latinare

Realäre

Summa

18 16 23

151 42 8

169 58 31

66 22 12

258 Ett modernt språk Två moderna språk Tre moderna språk Summa

Endast 1/3 av de sökande ha i studentexamen haft mer än ett modernt språk. Enbart härav har man dock ej rätt att draga den slutsatsen, att de studerande numera komma till de medicinska läroanstalterna med mindre språkkunskaper än tidigare. I skolan erhålla nämligen även nu samtliga elever undervisning i tyska, engelska och franska till två år före studentexamen, och det kunde ju vara möjligt, att de redan vid tidpunkten för differentieringen på gymnasiet bibringats språkkunskaper, jämförbara med dem, som fordrades i studentexamen enligt 1905 års läroverksstadga. Att döma av en jämförelse mellan de undervisningstimmar, som då ägnades de moderna språken, och språkundervisningen enligt nu gällande läroverksstadga — en sådan jämförelse finnes anförd i tabell 8 — är detta emellertid ej förhållandet. Tabell 8. Tyska

Engelska

Franska

c 'o

G W

1905 års examensstadga 18 Latinlinjen 34 10 26 152 15 Reallinjen 22 34 10 26 12 12 12 1933 års examensstadga Latinlinjen 29 10 18 19 16 20 10 Reallinjen 21 29 13 19 12 16 10 1933 års examensstadga t. o. R II Latinlinjen 14 25 11 19 Reallinjen 14 19 25 10 Siffrorna ange sammanlagda timantalet per vecka under hela den avsedda skoltiden. 1 Frivilligt; enligt ursprungliga timplanen 2 timmar. 2 Enligt ursprungliga timplanen 12 timmar.

33 I denna tabell har för enkelhets skull ur 1933 års läroverksstadga endast anförts det timantal, som gäller för lärjungar, som från den 5-åriga realskolans fjärde klass gå över till 4-årigt gymnasium. Timantalet är emellertid praktiskt taget detsamma för de elever, som från den 5-åriga realskolan gå till 3-årigt gymnasium eller från den 4-åriga realskolan till 3eller 4-årigt gymnasium. Sammanfattningsvis kan man säga, att den, som avlagt studentexamen efter 1905 års läroverksstadga, synes ha erhållit ungefär lika omfattande undervisning i tyska och engelska men mindre undervisning i franska än en lärjunge, som för närvarande avlägger studentexamen i dessa ämnen. En elev däremot, som nu avslutar ett språk vid flyttning till näst högsta ringen, har erhållit mindre undervisning i detta ämne, det må gälla tyska, engelska eller franska, än en studerande, som avlagt examen enligt 1905 års läroverksstadga. Man får vid diskussionen av dessa förhållanden emellertid icke enbart fästa sig vid antalet undervisningstimmar. En lärjunge, som vet, att han skall avsluta ett ämne till näst högsta ringen, torde ej alltid ägna lika stort intresse åt detta som åt de ämnen, han skall studera även under de två sista gymnasieåren (de medelbetyg, som anföras i tabell 9, synas tala härför). Därtill kommer, att den studerande, som avslutat studiet av ett språk två år före studentexamen, hinner glömma en del av de inhämtade kunskaperna, innan han får tillfälle att praktiskt utnyttja dem. Såvitt de sakkunniga kunna bedöma, uppvägas icke dessa nackdelar av det förhållandet, att språkundervisningen i skolorna nu är mer rationellt ordnad och effektivare än för ett eller ett par decennier sedan. Det är sålunda tydligt, att 2/3 av de studerande, som år 1939 sökte inträde vid de medicinska högskolorna, ej kommit i åtnjutande av en lika omfattande språkundervisning som före tillkomsten av det differentierade gymnasiet. Det vore emellertid tänkbart, att de studerande numera för att kompensera denna brist i sin utbildning ägna språken ett särskilt intresse. Att döma av betygen synes emellertid så icke vara förhållandet. I tabell 9 finnas medelbetygen i språk angivna, och det framgår av dessa, att tvärtom de studerande, som endast ha ett språk i examen, i allmänhet ha lägre språkbetyg än de, som ha två eller tre. Detta förhållande tyder på att det framförallt är de studerande, som ha särskilt lätt för språkstudier, som välja tillvalskombinationer med språk eller taga ett språk som tillläggsämne. De studerande däremot, som ha mindre lätt för dessa ämnen, synas till viss grad undvika dem, ehuru just dessa elever borde behöva en längre och mer omfattande språkutbildning. Att språkkunskaper ha stor betydelse för medicine studerande, framhölls av 1918 års sakkunniga, och då det förekommit, att studerande, som inskrivits vid medicinsk fakultet eller vid institutet, valt bort ett eller t. o. m. två av ämnena tyska, franska och engelska redan vid inträdet i 3

tredje ringen av gymnasiet, föreslogo dessa sakkunniga, att det för tillträde till medicinarbanan borde fordras godkänt betyg i studentexamen i tyska, engelska och franska. Tabell 9. Översikt av språkbetygen. Antal studerande vars medelbetyg i de tre moderna språken

Medelbetyg i Oj

är > Ba över- men ej Säj +2bo fifi ejstiger ifi

1 s

ar över- > AB stiger AB

w :o3 C/2

Studerande med ett modernt språk i studentexamen 1 Latinstudenter Realstudenter Antagna vårterm. 1939 . .

1 6 %

18 1,64 1,44 1,42 1,55

1,47

1,67

12 66 %

5 28 %

1,19 1,35 1,16

1,23

1,45

1939 62

1,50 1,69 1,48

1,55

1,82

4 8 % 26 ' 42 %

1,38 1,52 1,37

1,42

1,66

44 92 % 34 55 % 90 70 %

35 28 %

3 2 %

Studerande med två el. tre moderna språk i studentexamen Latinstudenter

1,83 1,74 1,94 1,80

1,83

20 57 %

Realstudenter Antagna vårterm. 1939 . .

11 32 %

4 11 %

1,55 1,39 1,47

1,47

1,52

1,82 1,95 1,68

1,82

1,92

4 21 % 10

2 11 %

Antagna höstterm. 1939. .

13 68 % 11 39 %

36 %

7 25 %

Summa

1,73 1,82 1,68

1,74

35 43 %

34 41 %

13 16 %

Antagna

höstterm.

Summa

1,79

2 O O

0/ /o

1 Till grund för beräkningen ligga i första hand de vitsord, som avgivits i studentexamen. Har ämnet ej ingått i denna examen, har i stället hänsyn tagits till det betyg, som avgivits vid flyttning till näst högsta ringen. Att ett medelbetyg kursiverats, anger, att till grund för detsamma endast ligga vitsord avgivna i studentexamen.

I huvudresolutionen från studentriksdagen i Lund år 1938 framhöllo de studerande, att för tillträde till medicinska studier borde fordras, förutom realmatematik, biologi, kemi och fysik, även tillfredsställande kunskaper i två levande språk. Då detta icke är förenligt med nu gällande gymnasieorganisation, vore det, heter det vidare i huvudresolutionen, önskvärt att finna en form, där båda dessa kunskapsgrenar kunde tillgodoses.

35 Matematikutbildningen. Även det förhållandet, att läroämnenas omfattning ändrats i den nya läroverksstadgan, har kommit att återverka på den medicinska undervisningen. Detta gäller särskilt undervisningen i ämnet matematik. Enligt nu gällande examensstadga fordras för tillträde till medicinska studier endast godkänt betyg i matematik å latingymnasiet, men då i den nya läroverksstadgan undervisningen i matematik på latinlinjen betydligt inskränkts, har ovannämnda fordran icke längre ansetts tillräcklig. Medicinska fakulteten i Uppsala har därför anhållit, att krav på godkänt studentbetyg i matematik (allmän kurs) å realgymnasiet borde uppställas, vilken anhållan tillstyrkts av medicinska fakulteten i Lund och av lärarkollegiet. Även kanslern har senare tillstyrkt denna anhållan under framhållande av att de kunskaper, som erfordras för erhållandet av betyget godkänt i matematik (allmän kurs) å realgymnasiet, torde på det hela taget föga överstiga det kunskapsmått i matematik, som inhämtades å latingymnasiet enligt 1905 års läroverksstadga, och att nu föreliggande förslag således endast innebure en återgång till de fordringar på kunskaper i matematik, som fastställdes, då den medicinska examensstadgan utfärdades. Även de medicinska studentföreningarna ha uttalat sig för införandet av en sådan fordran. Då denna fråga särskilt hänskjutits till de sakkunniga för övervägande, lämnas här en mer ingående redogörelse för densamma. Läroverksstadgan av år 1905 gav ett jämförelsevis stort utrymme åt matematiken även i latinlinjens timplan: resp. 5, 4, 4 och 5 timmar i veckan under de fyra gymnasieåren. (En sammanställning av gymnasiets timplan för matematik enligt de olika läroverksstadgorna lämnas i tabell 10.) Genom 1928 års läroverksstadga reducerades denna tid betydligt, nämligen till resp. 3, 2, 4 och 4 timmar. Inskränkningen av matematikkursen drabbade emellertid huvudsakligen sådana delar, som hade mindre betydelse såsom underlag för medicinska studier, framför allt geometri, planimetri, stereometri och delar av ekvationsläran. Kursplanen omfattade alltjämt logaritmer och potenser och innehöll därjämte en för alla naturvetenskapliga studier värdefull nyhet, nämligen några elementära exempel på sannolikhetskalkyl. Omläggningen medförde därför ej alltför märkbara brister i de medicine studerandes matematiska kunskaper. Den ytterligare reduktion, som vidtogs genom 1933 års läroverksstadga, blev betydligt allvarligare. Timantalet nedskärs till resp. 3, 0, 4 och 3, och ur kursplanen försvann icke blott sannolikhetsberäkning utan även logaritmer och potenser. Sammanlagda veckotimantalet reducerades därigenom, jämfört med 1905 års läroverksstadga, från 18 till 10, d. v. s. nästan med hälften.

36 Tabell 10. Sammanställning av gymnasiets timplaner för matematik enligt olika läroverksstadgor. Timantal Ring I 1905 års stadga, K. k. 30/4 1909 1928 års stadga, K. k. 29/6 1928 1933 års stadga, K. k. 17/3 1933

per

vecka

på

realgymnasium III IV II

S:a |

latingymnasium III II IV

S:a

10 I själva verket har också realgymnasiets matematikkurs genom 1933 års läroverksstadga reducerats därhän, att den i fråga om såväl innehåll som timantal mycket obetydligt överstiger latingymnasiets kurs enligt 1905 års stadga. Realgymnasiets nuvarande s. k. allmänna kurs i matematik omfattar sammanlagt 20 veckotimmar på det fyraåriga gymnasiet, medan motsvarande timantal på latinlinjen enligt 1905 års stadga, såsom förut nämnts, utgjorde 18. Med avseende på innehållet är den nuvarande realkursen endast obetydligt mera omfattande än den gamla latinkursen, men den måste samtidigt betecknas såsom väsentligt bättre tillrättalagd för den blivande läkaren. Latinkursen omfattade t. ex. en för en läkare onödigt ingående algebraräkning, som i nuvarande realkurs ersatts med införandet av clerivatbegreppet och dettas användande för enklare analytiska problem samt av några av den analytiska geometriens elementära satser. Det som sålunda tillkommer i den nuvarande realkursen, måste betecknas såsom synnerligen värdefullt för kommande medicinska studier. De sakkunniga. De sakkunniga anse sig först böra framhålla, att den nuvarande läroverksstadgan ur läkarutbildningens synpunkt utfallit mindre lyckligt, då den framkallat en icke önskvärd tidig specialisering i de naturvetenskapliga ämnena, på vilket, såsom framgår av ovanstående, bl. a. språkutbildningen blivit lidande. Eleverna kunna icke inom det nuvarande gymnasiets ram få den allmänutbildning, som utgör den bästa grunden för medicinska studier. Vid valet av ämneskombination måste antingen språken eller de naturvetenskapliga ämnena bliva mindre väl tillgodosedda. De sakkunniga ha tagit under övervägande, om det icke vore lämpligt att återinföra en förberedelseexamen, varigenom flera fördelar skulle kunna vinnas. Utbyggde och kontrollerade de medicinska läroanstalterna själva de studerandes kunskaper i kemi, fysik och eventuellt även i biologi och matematik, skulle man icke behöva kräva kvalificerade studentbetyg för tillträde till den medicinska banan, utan man kunde antaga såväl latinsom realstudenter utan att av dem behöva fordra kompletterande fyllnads-

prövningar. Detta skulle med stor sannolikhet ha till följd, att de studerande komme till de medicinska studierna med mindre specialutbildning men bättre allmänbildning än nu. En förberedelseexamen skulle också göra de medicinska läroanstalterna mer oberoende av ändringar i gymnasieutbildningen, och den skulle kunna användas för att utgallra de studerande, vilka visade sig icke vara lämpliga för medicinska studier. Slutligen skulle den svenska studieplanen genom en sådan omorganisation komma i närmare överensstämmelse med de studieplaner, som för närvarande gälla i de övriga nordiska länderna. Mot införandet av en sådan examen står emellertid det tungt vägande skälet, att densamma med nuvarande skolorganisation skulle komma att innebära en viss förlängning av studietiden för realstudenterna, vilka i allmänhet redan i skolan inhämtat det väsentliga av det, som komme att ingå i förberedelseexamen. Vidare skulle en förberedelseexamen medföra en belastning av universitetsorganisationen och arbetet därstädes, som måste väcka betänkligheter. Med hänsyn till angivna omständigheter ha de sakkunniga funnit sig böra avstå från att föreslå införandet av en dylik examen och i stället sökt anvisa vägar för att nå en förbättring av nuvarande otillfredsställande förhållanden. De sakkunniga återkomma härtill i samband med de bestämmelser, som böra reglera intagningen till medicinsk läroanstalt, och vilja här endast angiva de fordringar, som böra uppställas för tillträde till den medicinska banan. Införes ej någon förberedelseexamen, måste man även i framtiden fordra godkänt betyg å realgymnasiet i kemi och fysik samt i biologi å latin- eller realgymnasiet. Då de sakkunniga komma att föreslå, att undervisningen i jämförande anatomi begränsas och att kursen i allmän kemi specialiseras och närmare anslutes till utbildningen i medicinsk kemi, kan man icke tänka sig någon sänkning av inträdesfordringarna i kemi och biologi. Fysikens grundläggande betydelse för den medicinska undervisningen har snarare ökat än minskat under de senaste årtiondena, och en minskning av kunskapsfordringarna i detta ämne är utesluten. De sakkunniga ha tvärtom övervägt, hur man skall kunna öka kunskaperna i detta ämne utan tidsförlust för de studerande, och komma att framlägga förslag i denna riktning i nästa kapitel. Under de senaste decennierna har inom vissa delar av medicinen liksom inom andra naturvetenskaper behovet av räkne- och reproduktionsmetoder, som bygga på mera avancerade kunskaper i matematik, blivit alltmera framträdande. Från att tidigare ha varit övervägande deskriptiva ha flera grenar av medicinen alltmera inriktats på analytiska uppgifter, som ej kunna lösas utan hjälp av några av den högre matematikens mest elementära begrepp och räknemetoder. Stora delar av läroämnena kemi och fysiologi måste därför också hos den studerande förutsätta kunskaper om t. ex. potens-, logaritm-, och derivatbegreppen, och i modern

medicinsk litteratur stöter man ideligen på grafiska framställningar och symboler, som äro mer eller mindre obegripliga för den i dessa delar av matematiken helt obevandrade. Samtidigt med att fordringarna på kunskaper i matematik på latingymnasiet avsevärt sänkts, har sålunda den blivande läkarens behov av matematisk underbyggnad ökats. Med hänsyn härtill ha de sakkunniga ansett sig böra tillstyrka förslaget om uppställande av fordran på godkänt betyg i matematik (allmän kurs) å realgymnasiet. Detta har emellertid skett först efter stor tvekan, då en sådan fordran kommer att ytterligare öka svårigheterna för latinstudenterna att vinna tillträde till de medicinska läroanstalterna och därför sannolikt också kommer att ha till följd, att allt fler ungdomar, som ämna bliva läkare, gå vägen över realgymnasiet och att sålunda det humanistiska inslaget i läkarkåren kommer att än mer decimeras. Såsom tydligt framgår av ovanstående, underskatta de sakkunniga på intet vis de naturvetenskapliga ämnenas betydelse, men de finna det vara en brist, att det inom den nuvarande skolordningen icke skall vara möjligt att med en naturvetenskaplig utbildning förena vidare, humanistisk skolning. Det nuvarande tillståndet kommer att leda till en ur här berörda synpunkter föga önskvärd likriktning av läkarkåren och sannolikt till en sänkning av bildningsnivån inom kåren, betraktad som helhet. Det synes de sakkunniga, som om de erfarenheter, som framkommit efter den nuvarande examensstadgans genomförande, icke skulle tala för att man åter borde uppställa en obligatorisk fordran på studentkunskaper i latin för rätt till tillträde till medicinsk högskola. En kort propedeutisk kurs i latin för realstudenterna torde även, såsom chefen för ecklesiastikdepartementet år 1924 framhöll, bli av ringa värde. De sakkunniga tro, att denna fråga får sin bästa lösning genom att en för medicine studerande särskilt avpassad, kortfattad handledning i bokform utarbetas. Vad till sist de levande språken beträffar, ha även dessa, såsom ovan flera gånger framhållits, kommit i andra hand vid de blivande medicinarnas gymnasieutbildning. Det är, såsom de studerande själva framhållit, i hög grad önskvärt, att en medicine studerande äger goda kunskaper i minst två levande språk. De sakkunniga ha emellertid icke ansett, att man bör uppställa fordran på två levande språk i studentexamen för tillträde till den medicinska banan, då detta med nuvarande gymnasieorganisation skulle leda till alltför omfattande fyllnadsprövningar. Hur man kan tänka sig en viss förbättring av de studerandes språkkunskaper, kommer att anges i det följande. Sammanfattning. De sakkunniga anse — med utgångspunkt från nuvarande gymnasieordning — att för inskrivning vid medicinsk fakultet eller vid karolinska institutet bör fordras, att den studerande vid avlagd studentexamen eller

39 fyllnadsprövning erhållit vitsord om minst godkända insikter i biologi med hälsolära å latin- eller realgymnasiet ävensom enahanda vitsord i fysik, matematik (allmän kurs) och kemi å realgymnasiet.

Kap. IX. Urvalet av inträdessökande. Allmänt. Olika principer för reglering av tillströmningen till de högre bildningsanstalterna diskuteras tämligen ingående i den Wicksell-Jernemanska utredningen. Urvalet kan ske antingen före de högre studiernas början eller först efter en kortare eller längre tids universitets- eller högskoleutbildning. En enkel princip är att låta studentbetyget ligga till grund för bedömandet av de sökandes kvalifikationer. I Sverige ha vi förmånen att äga ett högt utvecklat skolväsen, och bedömningen i studentexamen, som är kontrollerad genom censorsinstitutionen, torde i stort sett ske efter samma grunder i hela riket. Frågan, huruvida studentbetygen verkligen kunna anses giva en riktig bild av individens fallenhet för studier, har varit underkastad en undersökning av fil. lic. Sigurd Dahlgren, vilken framlade vissa siffror, belysande dessa förhållanden, vid studentriksdagen år 1934. Undersökningen visar en för de olika betygsgrupperna genomgående tendens, nämligen: ju lägre studentbetyg desto större avbrottsprocent och ju lägre studentbetyg desto längre studietid. Emellertid är det att märka, att denna tendens är starkast uttalad för de högre betygsklasserna, under det att grupper med låga studentbetyg synas vara mer heterogena ur studiebegåvningens synpunkt. I dessa grupper finner man således dels individer, som ej lämpa sig för högre studier, dels ej så få, som visa sig kunna avlägga akademiska examina på fullt tillfredsställande sätt. Mot en gallringsmetod grundad på studentbetyget har därför andragits, att den måste till en viss grad verka orättvist, och mot densamma har även anförts, att skolbetygen icke kunna säga allt, kanske ej ens det väsentligaste om en persons duglighet i en kommande praktisk verksamhet, t. ex. som läkare. Förslag ha därför framförts att komplettera metoden genom att taga hänsyn till andra omständigheter, av vilka en del komma att omnämnas vid redogörelse för de nuvarande förhållandena i Amerikas Förenta Stater, där man fäster särskilt stort avseende vid att tillströmningen till medicinarbanan regleras på ett lämpligt sätt. Vid universiteten och vid högskolorna kan tillströmningen regleras antingen genom en särskild examen, barriärmetoden, eller därigenom att man sätter fordringarna så högt, att en del av de studerande ej kunna fullfölja studierna. Vid vissa läroanstalter, bland annat vid de medicinska,

har tillströmningen begränsats därigenom, att endast ett visst antal studerande antagits till ett senare led av utbildningen, varvid den verksamma gallringsfaktorn utgjort längden av den väntetid, som vederbörande åsamkats på grund av den uppkommande köbildningen. En sådan gallringsmetod premierar emellertid icke de dugliga och flitiga utan dem, som på grund av bättre ekonomi ha råd att taga konsekvenserna av en i onödan förlängd studietid. Metoden leder dessutom, såsom ovan skildrats, till en desorganisation av studieordningen. Begränsningen kan även ske genom kombination av här ovan angivna metoder. Gallringsprinciper i utlandet. / Danmark finnes icke någon begränsning av tillströmningen vid studiernas början, utan den enda sovring, som kommer till stånd, är den självgallring, som äger rum genom att vissa studerande ej lyckas fullfölja den obligatoriska studiekursen. Före genomförandet av den nuvarande studieordningen av år 1936 skulle de studerande tjänstgöra å klinikerna redan under studieåret efter förberedelseexamen, alltså vid en tidpunkt, som motsvarar det första året av medicine kandidatstudierna hos oss. En av motiveringarna till denna s. k. volontärtjänst torde ha varit, att de studerande, då de redan tidigt komma i kontakt med det egentliga sjukvårdsarbetet, tidigare borde kunna komma till insikt om, huruvida de verkligen vore lämpade för läkaryrket. Om så ej vore förhållandet, skulle de i tid kunna välja annat utbildningsmål. I Finland har sedan år 1933 införts numerus clausus, och vid urvalet fästes främst avseende vid de i preliminärexamen erhållna vitsorden och den snabbhet, varmed examen avlagts. Även i Norge har, såsom tidigare nämnts, införts en begränsning av tillströmningen till första avdelningens andra avsnitt. Till grund för intagningen ligga dels medelbetyget för de skriftliga proven i studentexamen, dels de betyg, som erhållits i första avsnittets examen (kemi och fysik). / Amerikas Förenta Stater har denna fråga varit föremål för ett alldeles särskilt intresse. Att döma av en mängd uttalanden i American Medicin, en sammanställning av en enquéte, som företagits bland framstående läkare och medicinska vetenskapsmän i Amerika, önskar man i allmänhet ett strängare urval, än vad som för närvarande äger rum, trots att ett mycket stort antal av de sökande även nu lär utgallras. Tillströmningen regleras av de medicinska högskolorna själva, och bedömningsprinciperna äro rätt olika. I allmänhet ägnar man urvalet mycket stor omsorg, vilket förklaras av två förhållanden. Dels äro skolorna och colleges i Amerika av varierande standard, varför utbildningen vid de

41 olika undervisningsanstalterna ej ä r likvärdig. Dels äro de sökandes personliga egenskaper på grund av rasförhållanden m. m. m e r växlande än i Europa. Vid urvalet t a r man således icke endast hänsyn till de betyg, som de studerande erhållit under tidigare studier, utan man fäster sig även vid föräldrarnas härstamning och sociala ställning, förhållanden i hemmet o. s. v. Genom att skaffa personliga uppgifter från lärare, som tidigare undervisat den sökande, försöker man få ett mer adekvat omdöme om dennes lämplighet just för medicinska studier. P å vissa håll ålägges den studerande a t t vid sin ansökan skriftligen redogöra för de motiv, som kommit honom a t t besluta sig för medicinarbanan, eller ock uppkallas han till intagningsnämnden, för a t t denna skall kunna få ett personligt intryck av vederbörande. Under senare å r ha också i allt större utsträckning särskilda lämplighetsprov kommit till användning. 1 Tidigare begränsningsåtgärder i vårt land. Sedan omkring 50 å r h a r tillströmningen till läkarbanan varit begränsad. Före genomförandet av 1923 års provisoriska bestämmelser måste alla medicinare under viss tid tjänstgöra vid serafimerlasarettets kliniker, men till dessa kunde på grund av det begränsade antalet utbildningsplatser endast ett visst antal studerande årligen få tillträde; år 1923 fixerades antalet deltagare på de propedeutiska kurserna. Intagningen till klinikerna sker emellertid enbart med hänsyn till vilken tid de studerande varit tvungna a t t vänta på tillträde. År 1917 hemställde medicinska fakulteten i Uppsala om åtgärder för en tillfredsställande rekrytering av läkarkåren och visade härvid på de olika vägar, på vilka man kan t ä n k a sig nå detta mål. H ä r f ö r lämna 1918 å r s sakkunniga följande redogörelse: "Fakulteten framhåller först a t t en god effekt i antydd riktning naturligtvis skulle kunna förväntas av ett återinförande av en obligatorisk förberedande examen inför annan fakultet, men då detta ovillkorligen skulle innebära en direkt förlängning av studietiden för så gott som alla blivande läkare, anser fakulteten, att en dylik åtgärd icke kan ifrågasättas. De sakkunniga biträda denna fakultetens mening, då åtgärder, som medföra förlängning av den långa studietiden, böra obetingat undvikas, för såvitt de icke visa sig oavvisligen nödvändiga. Uppsalafakulteten antyder emellertid även andra utvägar, då det i dess ovan citerade protokoll av den 13 december 1917 anföres: 'Man kan t. ex., i överensstämmelse med de vid ovan angivna läroanstalter tillämpade principerna, fastställa ett visst maximiantal, som årligen må inskrivas i de medicinska fakulteterna, och överlämna åt konkurrensen att åstadkomma det önskade urvalet. För en dylik begränsning av tillträdet till den medicinska studiebanan kunna för övrigt andra tungt vägande skäl anföras, såsom nu rådande trängsel särskilt å de kliniska institutionerna samt en å vissa håll för 1

Uppgifterna erhållna genom American Medical Association år 1939.

42 framtiden befarad överbefolkning på läkarebanan. — Å andra sidan skulle man kunna uppställa fordran på överbetyg i vissa viktigare i studentexamen ingående ämnen eller ock på en viss betygssumma med olika valör för de olika ämnena alltefter deras betydelse såsom grundläggande för de medicinska studierna och på så sätt utestänga en del av dem, som i avseende å begåvning eller flit visat sig mindre väl kvalificerade. — Slutligen kunde det avsedda syftet möjligen vinnas genom en omorganisation av de medicinska studierna i den riktningen, att de studerande redan efter en kortare tid, t. ex. ett år, vore skyldiga att undergå prövning (eventuellt i form av examen rigorosum) i vissa till studiekursen hörande ämnen eller lämpliga delar därav, varigenom kunde möjliggöras en rättvis utgallring av sådana studerande, som visade sig i saknad av nödiga förutsättningar för vetenskapligt studiearbete'." 1918 års sakkunniga diskutera tämligen ingående detta förslag och anföra bland a n n a t : "Vid denna art av urval bleve för övrigt skolbetygen, respektive sedermera förvärvade kompletteringsbetyg, de avgörande och det torde väl kunna ifrågasättas, huruvida dessa ensamma kunna anses såsom en god mätare av de inträdessökandes lämplighet för de medicinska studierna. Principiellt synes det därför de sakkunniga vara bättre och riktigare att ett eventuellt urval äger rum först efter någon tids studier inom fakulteten, varigenom tillfälle beredes a t t åtminstone i någon mån bedöma de studerande även med hänsyn till deras under övningarna ådagalagda fallenhet för ett framgångsrikt bedrivande av den art vetenskapliga studier, som fordras för läkarebanan. Såsom en särskild åtgärd i här berörda syfte vidrör Uppsalafakulteten den möjligheten att man uppställde fordran på överbetyg i vissa viktigare i studentexamen ingående ämnen eller ock på en viss betygssumma med olika valörer för de olika ämnena alltefter deras betydelse såsom grundläggande för de medicinska studierna. Även dylika bestämmelser skulle innebära en ny princips införande för tillträde till viss fakultet vid universiteten och de böra därför ifrågasättas, endast om de visat sig alldeles nödvändiga. Liksom i fråga om nyss diskuterade bestämmelse skulle avgörandet även här förläggas till studentexamensbetygens (respektive kompletteringsbetygens) valör, vilket, såsom nämnt, ej alltid torde fälla ett rättvist utslag." 1918 års sakkunniga stanna i stället för Uppsalafakultetens sista förslag om införandet av en preliminärexamen efter en termins studier. Denna prövning skulle omfatta kurserna i allmän kemi och jämförande anatomi samt i människans osteologi. Examen skulle bedömas av en nämnd, bestående av t r e medlemmar av den medicinska fakulteten, av vilka en skulle v a r a klinisk lärare. Vid prövningen skulle hänsyn t a g a s enbart till de studerandes kunskaper, och de, som visade sig besitta tillräckliga kvalifikationer, borde godkännas, även om de icke omedelbart skulle kunna erhålla plats på de institutioner, där studierna n ä r m a s t skulle fortsättas. De sakkunniga tillägga dock: "Å andra sidan ä r det väl a t t vänta, att nämnden under perioder av särskilt stark tillströmning till den medicinska studiebanan kommer a t t upprätthålla relativt s t r ä n g a r e fordringar

för att därigenom — icke minst i de studerandes eget intresse — begränsa antalet." Denna preliminärexamen blev emellertid ej genomförd. Senare reglerades, som redan omnämnts, tillströmningen därigenom, att endast ett visst antal studerande årligen antogs till kurserna i allmän kemi. Urvalet skedde härvid till att börja med efter olika principer vid de olika lärosätena. I Uppsala togs hänsyn dels till studentbetyget, dels till det sätt, på vilket kursen i jämförande anatomi fullgjorts, dels till ett skriftligt prov i kemi, i Lund togs hänsyn först enbart till ett skriftligt prov i kemi, senare såväl till ett sådant prov som framförallt till studentbetyget, och vid institutet slutligen togs hänsyn enbart till studentbetyget. Enligt en undersökning, som företagits av med. lic. Hjalmar Sjövall (Uppsala Läkareförenings Förhandlingar 1937, 42; 331) över de gallringsmetoder, som kommit till användning i Lund, är studentbetyget en bättre mätare på dugligheten hos den sökande än ett enstaka prov vid början av universitetsstudierna. Sedan år 1935 gälla enhetliga bestämmelser, vilka enbart taga hänsyn till studentbetyget. De sakkunniga. De sakkunniga ha vid sitt övervägande av frågan om lämplig metod att begränsa tillströmningen till den medicinska banan främst haft att välja mellan att bibehålla det nuvarande systemet och att kombinera detsamma med en examen under första studieåret. Då de sakkunniga emellertid av skäl, som ovan anförts, ej kunna förorda införandet av en "preliminärexamen" utan tvärtom komma att föreslå, att kurserna i jämförande anatomi och allmän kemi mera intimt samordnas med den övriga undervisningen och därigenom förlora karaktären av fristående kurser, kan den senare gallringsmetoden på grund av praktiska skäl ej genomföras. Även införandet av en tidig sjukhustjänstgöring, som vore särskilt ägnad att utpröva den studerandes lämplighet just för läkaryrket, stöter på stora praktiska svårigheter. De sakkunniga ha icke funnit, att de fördelar, som möjligen skulle kunna vinnas genom en sådan tjänstgöring, uppvägas av de olägenheter i form av förlängning av studietiden och förryckning av studieplanen, som skulle bli följden. De sakkunniga ha därför stannat för att förorda, att urvalet även i fortsättningen kommer att ske framförallt med hänsyn till de i studentexamen erhållna betygen. Nu gällande intagningsbestämmelser. Kanslern har utfärdat bestämmelser, hur tillträdet till de för medicine studerande anordnade nybörjarkurserna skall regleras. Dessa bestämmelser innehålla bl. a. följande:

44 Hava flera till inskrivning i medicinsk fakultet berättigade studerande än som kan mottagas vid viss nybörjarekurs anhållit att bliva hänvisade till denna kurs, skall till grund för den ordning, i vilken de sökande hänvisas till kursen, läggas ett för en var av dem på här nedan närmare angivet sätt uträknat jämförelsetal. Med begagnande av de i gällande läroverksstadga angivna siffervärdena (A = 3, a = 2i/ 2 , AB = 2, Ba — V/2, B = 1, BC och C = 0) sammanläggas först de vitsord, som vederbörande sökande enligt det för honom utfärdade betyget över avlagd studentexamen erhållit i svensk skrivning ävensom i de uti examen ingående läroämnena (således vitsorden i fasta ämnen, tillvalsämnen och ev. tilläggsämne, men ej vitsorden i övningsämnen, i läroämnen, i vilka sökande icke åtnjutit undervisning i högsta årsklassen, och i skriftliga prov). Till det tal, som sålunda erhållits, lägges därefter summan av de vitsord, sökanden i studentexamen förvärvat i dem av sagda läroämnen, vilka tillhöra följande ämneskrets: matematik (å latingymnasiet), matematik: allmän kurs (å realgymnasiet), matematik: specialkurs (å realgymnasiet), fysik (enligt fordringarna å realgymnasiet), kemi (enligt fordringarna å realgymnasiet), biologi med hälsolära, latin, tyska, engelska och franska. Har sökanden efter avlagd studentexamen undergått fyllnadsprövning i något eller några av de här förut särskilt uppräknade läroämnena, skall, dock med undantag för ämnet matematik: specialkurs, vid den andra summeringen vitsord i ämne, som icke ingått i sökandes studentexamen, medräknas ävensom erhållet högre vitsord i ämne, som ingått i sagda examen, medtagas i stället för det vitsord, som tilldelats sökanden i själva examen. Vid den andra summeringen må dock sökande, som avlagt studentexamen å realgymnasiet, icke tillgodoräkna sig vitsord, vunnet vid fyllnadsprövning i matematik å latingymnasiet, och sökande, som avlagt studentexamen å latingymnasiet, endast tillgodoräkna sig antingen vitsord i matematik å latingymnasiet eller vitsord i matematik: allmän kurs å realgymnasiet. Den sålunda erhållna sammanlagda betygssumman utgör vederbörande sökandes jämförelsetal. Har sökande vid universitet eller högskola avlagt examen eller undergått godkänd tentamen eller kan åberopa annan merit, som är av betydelse för en blivande läkarutbildning eller läkarverksamhet eller som styrker hans förmåga att idka vetenskapliga studier, skall det för ifrågavarande sökande uträknade jämförelsetalet undergå skälig förhöjning. Det ä r a t t märka, a t t de i examensstadgan ingående f o r d r i n g a r n a för inskrivning vid medicinsk fakultet eller vid karolinska institutet och de av kanslern utfärdade bestämmelserna för tillträde till nybörjarkurserna ha helt olika uppgift a t t fylla. De förra avse a t t g a r a n t e r a , a t t de studerande, n ä r de börja sina medicinska studier, äga de förkunskaper, som äro nödvändiga, och ha därför betecknats som kompetensbestämmelser. De senare ha däremot dikterats av behovet a t t begränsa tillströmningen och komma därför att i fortsättningen benämnas konkurrensbestämmelser. E n fyllnadsprövning, som företagits med hänsyn till de förra, betecknas i enlighet härmed som kompetenskomplettering och en, som ägt r u m med hänsyn till de senare, konkurrenskomplettering.

45 Konkurrenskompletteringar. Följande uppgifter angående omfattningen av konkurrenskompletteringar grunda sig på den ovan omtalade undersökningen av meriterna hos de studerande, vilka år 1939 sökte inträde vid någon av landets medicinska läroanstalter. De medicinska studierna kunna påbörjas antingen i början av höstterminen eller i början av vårterminen. Vid höstterminens början är konkurrensen om de tillgängliga platserna stor; hösten 1939 var man således tvungen avvisa omkring 50 kompetenta sökande, hösten 1940 omkring 90. Vid vårterminens början är konkurrensen mindre; våren 1938 och våren 1940 kunde alla sökande antagas, våren 1939 avvisades 5 och våren 1941 avvisades 34. Denna olikhet i tillströmningen beror på att så gott som samtliga lärjungar avlägga studentexamen vid slutet av vårterminen och att den större delen av dessa redan vid början av höstterminen är redo att söka in på de medicinska nybörjarkurserna. Ett mindre antal av realstudenterna och en stor del av latinstudenterna hinna emellertid icke före höstterminens början fullgöra de fyllnadsprövningar, som fordras enligt kompetensbestämmelserna, utan ägna en eller flera terminer åt detta arbete. Till följd härav blir det en rätt olika karaktär på den grupp studerande, som antages till höstkurserna, och på den grupp, som antages till vårkurserna. Till den förra gruppen kommer den större delen av de mer studiebegåvade realstudenterna — om studentbetyget får tagas som en värdemätare på studiebegåvning — under det att man i den senare gruppen återfinner de realstudenter, som ej kunnat göra sig mer gällande i skolarbetet. På grund av den i allmänhet längre kompletteringstiden för latinstudenterna komma dessa att med hänsyn till begåvningen fördelas mera jämnt på de båda grupperna, dock med den begränsningen, att även de svagaste latinstudenterna på grund av rådande konkurrensförhållanden endast kunna vinna tillträde vid början av en vårtermin. Under tiden höstterminen 1935 t. o. m. höstterminen 1938 hade sålunda de studerande, som antogos vid karolinska institutet en hösttermin, i medeltal ett jämförelsetal på 30,25 och de, som antogos en vårtermin, 27,1. Minimipoängen var i medeltal resp. 24,9 och 21. Motsvarande siffror för Uppsala voro 30,6 och 27,1 resp. 24,8 och 21,2. Dessa förhållanden belysas ännu åskådligare av tabell 11.1 denna liksom för övrigt i tabellerna innefattas i medelbetyget icke endast de betyg, som ingått i studentexamen, utan även de betyg, som den studerande erhållit vid flyttning till näst högsta ringen i ämnen, som han icke fortsatt studera under de två sista skolåren. Även dessa betyg finnas angivna i studentbetyget. Under det att en student numera, som framgår av den tidigare redogörelsen, endast har 8 eller 9 ämnen i sin examen, ingå i den ämnesgrupp, som ligger till grund för beräkning av detta medelbetyg, i flertalet

fall 11 till 12 ämnen, däribland alltid 3 moderna språk och geografi. I medelbetygen ha inga kompletteringsbetyg medräknats. Av tabellen framgår bl. a., att av de realstudenter, som antogos vid vårterminens början, 64 % hade ett medelbetyg under Ba, under det att samma siffra för höstgruppen stannade vid 8 %. Tabell 11. Jämförelse mellan studentbetygen för de studerande, som antagits vår- och höstterminerna 1939.

Vårterminen Latinstudenter

M e d e l b e t y g

Medelbetyg

Antal

< Ba

a och däröver

Ba < AB AB < a

33 67

1,74 1,48

21 % 64 %

61 % 27 %

15 % 8 %

3 % 1 %

20 90

1,83 1,86

20 % 8 %

35 % 58 %

40 % 28 %

5 % 6 %

29 %

47 %

20 %

4 %

2 %

59 %

33 %

6 %

Höstterminen

Summa

210 Studenter antagna terminen efter studentexa82

1,90

Den tid, som förflutit mellan studentexamen och intagning på nybörjarkurserna, belyses av tabell 12. Ungefär hälften av realstudenterna vunno tillträde till nybörjarkurserna redan första terminen efter studentexamen och ytterligare 36 % den andra terminen, av latinstudenterna antogos däremot endast 8 % omedelbart, 36 % den andra och 23 % den tredje terminen efter examen. De studerande, som ej antagits efter 3 terminer, torde, vilket också till en viss grad framgår av ansökningshandlingarna, utgöras av studerande, som vid tidpunkten för studentexamen icke varit inriktade på att söka in på medicinarbanan eller av andra skäl ej helt utnyttjat den till buds stående tiden för kompletteringsstudier. Tabell 12. >4 3 4 0 1 2 term. term. term. term. term. term. Realstudenter utan kompetenskomplettering Realstudenter med kompetenskomplettering Samtliga realstudenter Latinstudenter Hela materialet

—

21 157 53

5 78 4

6 57 19

2 8 12

5 9 9

1 1 2

2 4 7

47 Värt att framhålla är vidare det förhållandet, att konkurrensbestämmelserna avvägts så, att en sökande med gott studentbetyg i allmänhet går före en studerande med ett dåligt primärt studentbetyg, även om detta i stor omfattning kompletterats. Av de 5 studerande, som ej kunde antagas våren 1939, sökte 4 åter till höstterminens kurser, men ingen av dessa kunde, trots genomgångna ytterligare fyllnadsprövningar, göra sig gällande i den då rådande konkurrensen. Såsom framgår av tabell 13., förekommer konkurrenskomplettering av studentbetyget i mycket stor omfattning, och detta gäller särskilt den grupp studerande, som söker till vårkurserna. De studerande använda synbarligen den till buds stående väntetiden för att stärka sina meriter. Tabell 13. Antalet kompetens- och konkurrenskompletteringar. % Antal Antal % med % med Antal Antal Antal med komp.med % med komp.med an- utan enbart enbart utan enbart enbart 0. tagna kompl. komp.konk.- kompl.komp.- 0. konk.konk.konk.kompl. kompl. kompl. jkompl. kompl. kompl. Realstudenter Antagna våren 1939 . . Antagna hösten 1939 . Latinstudenter

157 67 90 53

70 10 60 0

13 6 7 44

8 5 3 9

66 46 20

45 % 15 % 67 %

Summa

33 % 27 %

8 % 5 % 42 % 9 % 8 % 68 % 8 % 3 % 22 % 0 % 83 % 17 % 0 % 8 % 32 %

Konkurrenskompletteringarna äro av två slag. Antingen kan en studerande höja betyget i ett ämne, som ingått i studentexamen, eller också kan han undergå fyllnadsprövning i ett ämne, som han icke åtnjutit undervisning i under de senaste två åren i skolan eller som han ej alls tidigare studerat. Att en studerande kompletterat sådant ämne, som han vid bedömningen icke får räkna sig till godo som merit, förekommer praktiskt taget ej. Tabell 14 visar, att det stora flertalet av kompletteringarna, nämligen 76 %, faller inom ämnesgruppen matematik, biologi, fysik och kemi, under det att de återstående, bortsett från en i geografi, falla inom språkgruppen. Enligt tidigare bestämmelser kunde en realstudent räkna sig till godo fyllnadsprövning i matematik på latinlinjen, och bland de sökande våren 1939 finner man 28 studenter, som begagnat sig av denna möjlighet att höja sitt jämförelsetal. Då detta kompletteringsbetyg i allmänhet icke innebär någon ökning av den studerandes kunskaper, tages för närvarande hänsyn till detsamma, endast om den studerande i studentexamen haft underbetyg i matematik.

48 Tabell 14. Konkurrenskompletteringar. Ämne som ingått i studentexamen

Ämne som ej ingått i studentexamen

18 "P<

s s

S 5

3 OT

w bo

•5

a d

S 13 g 13 'ö

<P P.

i ä

B "So o 'o

w "w

bo o

>> fe

"ft S £bo

03 S 13

rt +->

a '3

a 02aft

'•+3

28 25 34 21

21 19 26 11

23 9

Summa 210

6 11

Realstudenter . 157 Antagna våren 67 1939 Antagna hösten 90 1939 Latinstudenter

3 3 7

8 10 2

03 25 34 23

5 1

1 1

1 29

181 Då såsom i föregående kapitel framhållits, många studerande numera erhållit en förhållandevis bristfällig språkutbildning i gymnasiet, uppställer sig till sist frågan, om icke de studerande, när de få tillfälle komplettera sina studentbetyg, särskilt ägna sig åt språkstudier. Tabell 14 visar emellertid, att så icke är fallet, och tabell 15 visar närmare karaktären och omfattningen av språkkompletteringarna. Av de realstudenter, som avslutat tyska vid flyttning till näst högsta ringen, ha 21 kompletterat sina kunskaper i detta språk och vid fyllnadsprövningen i regel erhållit högre betyg än i 2:a ringen; 11 realstudenter ha höjt studentbetyget i engelska och 6 studentbetyget i tyska. Som regel kan man säga, att de studenter, som kompletterat språkbetygen, åtminstone att döma av de meddelade vitsorden, haft bristfälliga språkkunskaper och väl behövt en förbättring av dessa.

Tabell 15. Kompletteringar i språk. Komplettering av språk, som avslutats vid flyttning till näst högsta ringen. Tyska Antal Latinstudenter Realstudenter

2 21

Medel- Medelbetyg betyg vid i R II kompl. 1,75 1,38

2,25 1,81

Antal 2

Engelska

Franska

Medel- Medelbetyg Anbetyg vid tal i R II kompl.

Medel- Medelbetyg betyg vid i R II kompl.

1,25

1,5

49 Komplettering av språk, som ingått i studentexamen.

Medel- Medelbetyg betyg i exavid men kompl.

Antal Latinstudenter Realstudenter

Franska

Engelska

Tyska Antal

Medel- Medelbetyg betyg i exavid men kompl.

Antal

Medel- Medelbetyg betyg i exavid kompl. men

—

— 6

1,57

1,0

—

1,91

0,95

En jämförelse av studentbetygen i de olika ämnena (tabell 16) är i detta sammanhang av visst intresse. Det förefaller, som om de studerande, för att lättast erhålla ett så högt jämförelsetal som möjligt, särskilt koncentrerade sina studier på de lättare av de ämnen, för vilka betygssumman räknas dubbel. I biologi ha sålunda icke mindre än 81 % AB eller däröver i studentbetyget och 92 % samma betyg efter komplettering. För kemi äro motsvarande tal 60 % och 79 %. För fysik däremot, som anses vara ett svårare ämne, ligga samma siffror vid 35 % och 44 %. För språkbetygen har redan tidigare redogjorts. Tabell 16. Jämförelse mellan studentbetygen i olika läroämnen. Tabellen omfattar de realstudenter, vilka antagits utan kompetenskomplettering. Antagna minst en Antagna terminen ef- term. efter stud.-ex. Samtliga 136 ter stud.-ex. (73 st.) (63 st.) % % % °/ % °/ la % % % % Ba AB /o % % Ba AB a /o % Ba AB /o o. a A o. a A <Ba o. <Ba o. o. o. A <Ba o. o. >Ba >AB >a >Ba >AB >a >Ba >AB o. >a

Läroämne

Medeltalet av fem nedan anförda 2 14 23 Matematik Biologi (i examen) 0 Biologi (eft. komplett.) 0 Fysik (i examen) 12 Fysik (eft. kompl.) 10 Kemi (i examen) 0 Kemi (eft. kompl.) 0

98 86 77 100

35 7 0 38 48 18 4 50 44 16 4 47 93 60 30 3

62 50 53 97

3 0 0 19 21 8 0 29 20 7 2 35 67 30 11 1

81 71 65 99

21 4 0 37 14 3 32 12 3 81 45 21

100 88 90 100 100

97 59 59 84 86

68 37 2 30 14 69 30 14 44 36 17 27 40 17 6

98 31 56 73 94

85 59 32 1 9 2 0 39 29 13 3 26 33 8 3 13 70 44 24 3

99 61 74 87 97

92 35 44 60 79

65 35 16 7 22 9 23 10 43 21

Medelbetyg 2

3 Medelbetyg kompl.)

(efter

8 0 0 19 81 Vitsorden i kristendomskunskap, svenska språket och litteraturen, svensk skrivning, historia med samhällskunskap och geografi (vid flyttning till näst högsta ringen). 2 Medelbetyget för samtliga läroämnen inberäknat de ämnen, som avslutats vid flyttning till näst högsta ringen. 1

50 De sakkunniga. De sakkunniga anse, att intagningsbestämmelserna även i fortsättningen böra vara så avfattade, att de studerande, som erhållit goda studentbetyg och som därför kunna antagas äga goda förutsättningar för fortsatta högre studier, böra kunna vinna tillträde till de medicinska läroanstalterna utan onödig väntetid. Under inga förhållanden böra därför bestämmelserna gynna de mindre begåvade på de mer begåvades bekostnad och tvinga dessa till konkurrenskompletteringar och väntetid. Av det tidigare anförda har framgått, att konkurrensen vid höstterminens början är betydligt större än vid vårterminens, detta beroende på att så gott som alla studerande avlägga studentexamen vid vårterminens slut och att en mycket stor del redan den efterföljande hösten söker in vid de medicinska läroanstalterna. År 1939 hade sålunda de studerande, som antogos på hösten, i det närmaste ett medelbetyg av AB. Denna grupp studerande är således, åtminstone att döma av studentbetygen, i tämligen hög grad studiebegåvad, och den äger helt visst tillräckliga kunskaper och förutsättningar för att på ett tillfredsställande sätt kunna tillgodogöra sig den följande medicinska undervisningen. Det vore fördenskull olämpligt och oriktigt att ej omedelbart lämna den tillträde till de medicinska studierna. Det synes på grund härav vara lämpligt, att man tager större hänsyn till de i själva studentexamen uppnådda betygen än till de betyg, som senare erhållits vid genomgångna fyllnadsprövningar. De studerande, som ej vinna tillträde till de medicinska läroanstalterna, äro av två typer: dels sådana studerande, som ej fylla kompetensfordringarna, dels sådana, som visserligen fylla kompetensfordringarna men på grund av den rådande konkurrensen ej lyckas vinna tillträde till nybörjarkurserna. Den förra gruppen studerande bör givetvis i första hand ägna sig åt de ämnen, i vilka den enligt gällande kompetensbestämmelser måste genomgå fyllnadsprövning, och först i andra hand åt eventuell komplettering av andra studieämnen. Vad böra åter de studerande ägna sig åt, vilka trots nödig kompetens ej vunnit tillträde? Av ovanstående redogörelse för de nuvarande förhållandena framgår, att de studerande i mycket stor utsträckning försöka höja betygen i biologi och i kemi. Denna inriktning av kompletteringsstudierna anse de sakkunniga olämplig. Den nuvarande läroverksstadgan tvingar, såsom ovan ofta framhållits, de studerande att redan tidigt under gymnasieutbildningen specialisera sina studier, och de lärjungar, som veta med sig, att de i framtiden ämna bli läkare, välja helt naturligt en kombination av ämnen, i vilka godkänt betyg i studentexamen fordras för tillträde till medicinarbanan. På grund av denna specialisering bli vissa andra ämnen tillbaka-

51 satta. De stora nackdelar, som följa härav, ha ovan framhållits. Intagningsbestämmelserna böra därför avfattas så, att de ej i första hand inbjuda till en ytterligare specialisering i kemi och biologi, i all synnerhet som dessa ämnen äro de enda, i vilka de studerande erhålla en viss ytterligare utbildning under de medicinska studierna, nämligen under studierna i Jämförande anatomi och allmän kemi. De sakkunniga anse tvärtom, att inträdesbestämmelserna böra avfattas så, att de åtminstone till en viss grad verka mildrande på de olägenheter, som den tidiga skolspecialiseringen givit upphov till. De sakkunniga vilja föreslå, att i konkurrenshänseende alla ämnen i studentexamen — bortsett från övningsämnen — räknas lika. En studerande, som under skolstudierna ej direkt inriktat sitt ämnesval med tanke på ett inträde på medicinarbanan, bör för detta icke bli lidande, om han senare beslutar sig för att söka in på denna bana. De sakkunniga anse, att ett högt betyg i filosofi eller i historia lika väl visar en begåvning, som kan komma till sin rätt i medicinska studier, som t. ex. ett högt betyg i biologi eller kemi. De medicinska studierna leda numera till uppgifter av så olika karaktär, att det endast kan vara lämpligt, att läkarkåren rekryteras bland studerande med olika intressen och olika specialbegåvning. Vidare anse de sakkunniga, att de studerande, som ej kunna omedelbart antagas, böra ägna första terminen åt sådana studier, som på ett effektivt sätt komplettera deras studentexamen och som bibringa dem kunskaper, som kunna bli av ett verkligt värde för deras fortsatta studier och blivande verksamhet. Såsom den ovan framlagda undersökningen tydligt visar, är det i det differentierade gymnasiet framför allt språkstudierna, som kommit att missgynnas. Av de 67 realstudenter, som antogos vårterminen 1939, hade 48 endast ett språk i examen, nämligen engelska. Medelbetyget i engelska för dessa studerande var 1,35, och för samma grupp studerande var medelbetyget i tyska och franska vid flyttningen till näst högsta ringen endast respektive 1,19 och 1,16. Denna bristfälliga språkutbildning står i skarp kontrast till 1918 års sakkunnigas krav på godkänt betyg i tre moderna språk i studentexamen för tillträde till medicinsk läroanstalt och även till de studerandes uttalande i huvudresolutionen vid studentriksdagen 1938, att godkänt betyg i studentexamen borde fordras i två moderna språk. Med hänsyn härtill anse de sakkunniga det lämpligt, att de studerande, som fylla kompetensfordringarna men ej äga tillräckligt goda betyg för att omedelbart vinna tillträde till medicinarbanan och ha godkänt studentbetyg endast i ett modernt språk, böra komplettera sina språkkunskaper, så att de erhålla godkänt betyg i minst två moderna språk. Det har från flera håll framhållits, att åtskilliga studerande, som vinna tillträde till medicinarbanan, icke, trots att de ha godkänt betyg i fysik å reallinjen, äga de grundläggande kunskaper i detta ämne, som äro behöv-

52 liga för att på ett tillfredsställande sätt kunna tillgodogöra sig den medicinska undervisningen. När 1902 års kommitté föreslog borttagandet av den medicinsk-filosofiska examen, förordade kommittén i stället införandet av en obligatorisk grundläggande kurs i fysik, vilken skulle vara speciellt inriktad på de områden av fysiken, som äro av särskilt värde för de medicinska studierna. Det synes de sakkunniga önskvärt, att de studerande, som i studentexamen endast uppnått godkänt betyg i fysik och som på grund av att de ej omedelbart antagas till de medicinska studierna få en viss tid disponibel för kompletterande studier, till en del ägna dessa åt fysiken. Först sedan den studerande sålunda kompletterat sitt studentbetyg därhän, att han har godkänt betyg i minst två moderna språk och överbetyg i fysik, skulle han äga rätt tillgodoräkna sig betyg, erhållet vid fyllnadsprövning i annat ämne. Detaljerat förslag till intagningsbestämmelser har bifogats som bilaga.

Kap. X. Allmänna synpunkter på utbildningens organisation. Såsom de medicinska studierna för närvarande äro ordnade, utnyttjas icke alltid den till buds stående tiden på lämpligt sätt. De sakkunniga vilja i detta kapitel lämna en översikt över de principer, enligt vilka efter de sakkunnigas uppfattning en effektivisering av undervisningen bör kunna komma till stånd. När det gäller att omorganisera undervisningen, så att tiden bättre utnyttjas, måste man, såsom redan förut framhållits, först och främst sörja för att all onödig väntetid undvikes. De studerande, som börja sina studier, böra således utan dröjsmål kunna erhålla plats på samtliga senare tjänstgöringar och kurser, och de studerande böra under alla förhållanden kunna vinna tillträde till kurser och tjänstgöringar vid den tidpunkt, dessa enligt gällande studieplan lämpligen böra fullgöras. I mycket nära samband med den senare av dessa punkter står frågan, i vilken utsträckning det är lämpligt att fixera den följd, i vilken de olika ämnena skola fullgöras, och att fordra fullgjorda slutförhör och tentamina, innan de studerande få tillträde till efterföljande delar av utbildningen. De sakkunniga ha under fullgörandet av sitt uppdrag blivit alltmer övertygade om att man icke kan nå fram till någon varaktig förbättring av förhållandena, om icke studierna infogas i en betydligt fastare och koncisare ram än nu. Att de olika ämnena i studieplanen böra fullgöras i den ordningsföljd, som betingas av deras inbördes sammanhang, ligger i öppen dag, och det har varit de sakkunniga särskilt angeläget att vid utformandet av studieplanen söka sörja för att kurser och tjänstgöringar förläggas till en tidpunkt, då de studerande på grund av sina tidigare studier äga

53 förutsättning och intresse att tillgodogöra sig den meddelade undervisningen. Det synes vidare ändamålsenligt att fordra, att de delar av studiekursen, som bilda en förutsättning för förståelsen av den senare utbildningen, helt avslutats, innan de studerande erhålla tillåtelse att gå vidare i sina studier. Men även ur andra synpunkter kan det vara lämpligt att fordra, att den studerande inom en viss begränsad tid efter slutförda praktiska övningar avlägger tentamen i ämnet. Uppställes icke en sådan fordran, uppkommer lätt, enligt vad erfarenheten visar, en förskjutning mellan fullgörandet av kurserna och tjänstgöringarna, å ena sidan, och avläggandet av tentamina, å den andra. Följden härav blir, att de studerande, medan de fullgöra tjänstgöringarna i ett ämne, tentamensläsa ett annat. Ett dylikt särskiljande till tiden av den praktiska utbildningen och de bokliga studierna, vilka ständigt böra komplettera och belysa varandra, förorsakar väsentlig tidsförlust, på samma gång som utbytet av studierna blir sämre. I vilken utsträckning man bör fordra, att tentamen fullgöres i anslutning till de praktiska övningarna, har av de sakkunniga prövats i varje enskilt fall, och förslag häröver kommer att lämnas i det följande. I det kommittébetänkande, som ligger till grund för nu gällande examensstadga, anföres, att man bör fordra, att den studerande i allmänhet icke bedriver studier i olikartade ämnen samtidigt. Studierna böra, enligt 1902 års kommitté, så vitt ske kan, med all kraft riktas först på det ena ämnet, och sedan prov i detsamma avlagts, på det andra ämnet, eller ock bör, i den mån studiet i ett ämne med hänsyn till de praktiska övningarnas anordning icke fullt upptager den studerandes tid, något närliggande ämne samtidigt studeras. De sakkunniga måste tyvärr konstatera, att såväl i detta som i så många andra fall de mycket klara och välbetänkta riktlinjer, som uppdrogos av 1902 års kommitté, icke kommit att påverka studiegången i den utsträckning, som avsetts. Även under senare år har det således förekommit, att studerande arbetat på tre institutioner samtidigt. Detta mångsyssleri har påtagliga nackdelar. Det splittrar och förvirrar arbetet för den studerande och gör det svårare för läraren, som icke kan överblicka, i vilken utsträckning han förfogar över de studerandes tid, att ordna undervisningen på ett lämpligt sätt. Att det härvid kan uppstå intressekonflikter såväl mellan lärare och studerande som mellan de olika institutionerna, är förståeligt. En viss tid torde vidare stå att vinna genom en förlängning av terminerna. Någon sommar måste visserligen helt reserveras för militärtjänst, men de övriga ferierna torde utan nackdel till en viss del kunna utnyttjas för regelbunden undervisning och inläsning av något ämne. I fråga om den kliniska utbildningen är det också med hänsyn till ett rationellt utnyttjande av utbildningsplatserna lämpligt, att undervisning meddelas på klinikerna under en större del av året än nu.

54 Under senare år kan man förmärka en tendens att alltmer sammanföra undervisningen i vissa bestämda, mer begränsade kurser och tjänstgöringar. Det ändamålsenliga i ett sådant förfaringssätt är, när det gäller mindre ämnen, nu allmänt erkänt. Härom anförde 1902 års kommitté följande: "Med hänsyn till den stora omfattningen av det kunskapsstoff, som av en läkare måste inhämtas, anser kommittén tvärtom, att det endast därigenom, att undervisningen inom de särskilda medicinska vetenskaperna begränsas med hänsyn till läkarutbildningens krav, är möjligt, att denna utbildning kan på bästa sätt fylla sin uppgift. Att den medicinska undervisningen fortfarande och i än större utsträckning än hittills bör bibringas i form av undervisningskurser, övningar och tjänstgöringar, avsedda att meddela efter examensfordringarna avpassade översikter över de särskilda ämnenas viktiga delar, torde få anses vara en given sak, då behövligheten av dessa undervisningsformer jämte de vetenskapliga föreläsningarna blivit genom en omfattande erfarenhet bekräftad." Då de sakkunniga i sitt förslag förorda en rationalisering och effektivisering av undervisningen genom att denna göres kursmässig, har det synts de sakkunniga angeläget att närmare definiera, vad de åsyfta med en sådan omläggning. Med avsikt har uttrycket skolmässighet, vilket man ofta ser använt i diskussioner om omläggning av de medicinska studierna, icke kommit till användning, då denna term kan verka missledande och icke täcker vad de sakkunniga avse. Begreppet kursmässig undervisning innebär framför allt, att utbildningen i de olika ämnena koncentreras till fixerade tidsperioder, att läraren därunder systematiskt går igenom de väsentliga delarna av ämnet, att de studerande stimuleras att bedriva bokliga studier parallellt med de praktiska övningarna och att de sålunda uppmuntras att så snart som möjligt efter kursens slut avlägga tentamen eller slutförhör. Lämpligheten av att läraren systematiskt går igenom det väsentliga av hela ämnet, har diskuterats. Inom vissa smärre ämnen, i vilka de studerande endast skola erhålla en allmän orientering, torde en sådan undervisningsform vara den enda möjliga och riktiga; inom de större ämnena däremot har denna undervisningsform från vissa håll rönt motstånd. De sakkunniga hysa för sin del den bestämda uppfattningen, att det endast kan vara till gagn för undervisningen och läkarutbildningen, om lärarna även i de större ämnena bemöda sig att ge en sammanhängande framställning av de centrala delarna av ämnet med särskilt framhävande av det nya och för den praktiska läkarverksamheten väsentliga. Den ofta anförda åsikten, att kursmässig undervisning skulle verka dödande på intresset, kunna de sakkunniga ej dela, utan instämma helt i följande yttrande av professor Sven Ingvar: 1 "Systematisk handledning 1

Medicinska fakultetens i Lund protokoll den 2 mars 1932.

55 av studierna i form av kurser torde svårligen kunna döda originalitet och förmågan av initiativ, där de endogena betingelserna finnas, lika litet som liber-studiosussystemet framtvingar dem, då betingelserna saknas." Bland de åtgärder, som underlätta för de studerande att inlära ett ämne, vilja de sakkunniga, liksom 1902 års kommitté, framhäva som något mycket väsentligt, att de studerande vid början av sina studier erhålla tillräcklig upplysning om måttet av de kunskaper, som av dem böra inhämtas. Hos den, som börjar att studera ett ämne, finnes i regel icke den förmåga att skilja det huvudsakliga från det mindre väsentliga, vilken erfordras för att kunna av ämnet grundligt inlära de delar, som ha den största betydelsen för hans utbildning, och mera översiktligt genomgå ämnet i dess övriga delar. Säkerligen ha många studerande endast på grund av bristande kännedom om examinators fordringar använt mera tid och arbete på sina studier, än vad som varit erforderligt. Det har visat sig i hög grad underlätta studierna, om kollokvier och repetitorier anordnas under undervisningens gång. Genom sådana metoder har man lyckats nedpressa tentamensläsningen avsevärt inom vissa ämnen. Såsom dylika delförhör måste demonstrationerna på anatomicum betraktas, och att dessa i hög grad underlätta inlärandet av anatomien, är påtagligt. Under kursen i oftalmiatrik ha vid landets tre lärosäten examinatorier anordnats, vilket haft till följd, att praktiskt taget alla studerande tenterat detta ämne i direkt anslutning till tjänstgöringen. Betydelsen av detta insågs också till fullo av 1902 års kommitté, som på tal härom anförde följande: "På det att de studerande skola förmås att ordentligt tillägna sig undervisningen och att under dess fortgång bedriva de bokliga studier, som därmed böra vara förbundna, bör enligt kommitténs åsikt undervisningen, där hinder ej möter, förenas med examinatorier över avrundade delar av ämnet, en anordning, som även därutinnan torde vara fördelaktig, att tillfälle därigenom beredes universitetslärarna att före tentamen lära känna sina lärjungar." Då de sakkunniga äro övertygade om att man genom dylika repetitorier kan förbättra undervisningen och begränsa utbildningstiden, ha de ej tvekat att påyrka en ytterligare omläggning i denna riktning. Undervisningen torde vidare kunna göras effektivare, vilket innebär att mer kunskapsstoff kan meddelas på kortare tid utan ökat arbete för de studerande, genom att ett bättre undervisningsmaterial ställes till institutionernas förfogande. Exempelvis kan anskaffandet av filmer möjliggöra en mer åskådlig undervisning. Men framför allt måste det kliniska materialet vara fylligt och tillräckligt stora sjukavdelningar stå till undervisningens förfogande. Detta dels för att de studerande utan alltför mycken tidsutdräkt skola kunna få se alla de typiska sjukdomsfall, som äro av verkligt värde för utbildningen, dels för att de skola kunna erhålla rikligt tillfälle att deltaga i det prak-

56 tiska arbetet. Med andra ord bör antalet deltagare på kurser och tjänstgöringar begränsas med hänsyn till undervisningens krav. De sakkunniga ha sökt utforma undervisningsplanen så, att de studerande under de kliniska tjänstgöringarnas gång skola erhålla den praktiska utbildning, som lämpligen bör ingå i den allmänna läkarutbildningen, och ha därför ansett lämpligt att icke skilja mellan tjänstgöring och assistenttjänstgöring. Sådan utbildning, där de studerande icke deltaga i sjukvårdsarbetet, betecknas av de sakkunniga som kurs. Denna redogörelse har endast avsett att ange de allmänna riktlinjer, efter vilka en rationalisering av undervisningen synes böra ske. Undervisningen i de särskilda ämnena fordrar emellertid ofta speciella anordningar. Hur de sakkunniga tänkt sig, att ovan anförda synpunkter skola tillämpas, kommer den följande framställningen att ange.

AVDELNING II.

Speciell del. A. De särskilda läroämnena. Kap. XI. Anatomi och histologi. J ä m f ö r a n d e anatomi. Undervisningen är för närvarande förlagd till en ungefär 4 veckor lång kurs under den första studieterminen. Under denna kurs få de studerande dissekera 5—7 typdjur (pirål, pigghaj, salamander, groda, ödla, duva, kanin), och föreläsningarna i anslutning till kursen äro 25 till antalet. Undervisningen meddelas i Lund av professorn, i Uppsala av prosektorn och i Stockholm varannan termin av professorn och prosektorn. I allmänhet inlära de studerande samtidigt med kursen på egen hand skelettets anatomi (osteologi). Kursen i jämförande anatomi framdrages ofta som ett exempel på den medicinska undervisningens alltför teoretiska inriktning, och man har ifrågasatt, om kursen i nuvarande omfattning har ett värde för läkarutbildningen, motsvarande den tid och det arbete, som nedläggas på densamma. Förslag har också framställts, att kursen helt skulle utgå ur studieplanen och att, i den mån jämförande anatomiska synpunkter vore av värde för läkarutbildningen, dessa borde upptagas och behandlas i samband, med undervisningen i människans anatomi. Att kursen i jämförande anatomi kommit att få en så självständig karaktär och stor omfattning, finner delvis sin förklaring i följande förhållanden. Innan kanslern reglerade tillträdet till nybörjarkurserna, inverkade vid ett par läroanstalter det sätt, varpå kursen fullgjordes, på den studerandes möjligheter att vinna tillträde till kursen i allmän kemi, som utgjorde den egentliga spärren till de medicinska studierna. Det var under dessa omständigheter naturligt, att de studerande lade ned mer arbete på kursen, än vad som motsvarade dess betydelse för läkarutbildningen, och att fordringarna på grund av konkurrensen drevos i höjden. Kunskapsfordringarna ha sedan bibehållits på en förhållandevis hög nivå. Kursen har även ur den synpunkten en säregen ställning, att den är obligatorisk men belagd med avgift till läraren.

58 Vid studentriksdagen i Lund år 1938 framförde de studerande önskemålet, att kursen i jämförande anatomi skulle få en ändrad karaktär, i det att undervisningen skulle få formen av en biologiskt orienterande kurs med tyngdpunkten lagd på medicinsk terminologi. De studerande ansågo, att man genom dissektion av t. ex. kanin skulle få en lämplig förövning till de kommande dissektionerna, men att dissektion av andra djurarter borde utbytas mot demonstrationer eller helt utgå. De sakkunniga. De sakkunniga anse, att en viss undervisning i jämförande anatomi bör bibehållas, då en sådan på ett pedagogiskt lämpligt sätt kan föra in de studerande i de morfologiska studierna. Viss kännedom om den fylogenetiska utvecklingen måste en läkare besitta, dels därför att en sådan kunskap bildar förutsättningen för en djupare förståelse av de anatomiska och fysiologiska sammanhangen, dels därför att bristande kunskap i detta hänseende skulle utgöra en lucka i läkarens biologiska allmänbildning. Om denna undervisning inskötes i de senare anatomistudierna, skulle den sannolikt bli mindre instruktiv och ej leda till någon verklig förkortning av studietiden. Att inskränka studenternas egna dissektioner till att omfatta enbart kanin, anse de sakkunniga mindre lämpligt, då det just är dissektioner av de lägre djurarterna, som framför allt ge en belysning av den fylogenetiska utvecklingen. Ett annat skäl för bibehållandet av dissektionerna även av andra djur anse de sakkunniga vara, att en del av dessa djur under den senare undervisningen komma till användning som vetenskapliga försöksdjur, och en viss allmän kännedom om dessa djurs byggnad bör underlätta förståelsen av sådana försök. Kursen i jämförande anatomi är emellertid för närvarande väl omfattande och har tidigare på sina håll varit lagd på ett pedagogiskt oriktigt sätt. Undervisningen bör — såsom nu också är fallet vid samtliga läroanstalter — ledas av en medicinskt skolad lärare. Det meddelade kunskapsstoffet måste noga sovras, så att endast det upptages, som är av verkligt värde för utbildningen. Dissektionerna kunna ytterligare inskränkas och omfatta högst 4 typdjur (pirål, pigghaj, groda eller ödla och kanin). I denna undervisning bör även ingå en första orientering i anatomisk nomenklatur samt vid de lärosäten, där så kan befinnas lämpligt, de elementära delar av den allmänna anatomien, som böra ha inhämtats före histologiundervisningens början. De sakkunniga vilja således förorda, att en viss undervisning i jämförande anatomi meddelas under de anatomiska studiernas första skede. Detta studium, som bör ingå såsom ett led i morfologiundervisningen, bör kunna vara slutfört inom loppet av 2—3 veckor, även om de studerande samtidigt taga upp inlärandet av osteologien.

59 Histologi. Kurs i histologi gives vid institutet varje termin, vid de övriga lärosätena endast en gång om året. Undervisningen sker i stort sett efter samma linjer överallt men har kommit att få en olika omfattning. I Uppsala anslogo således de studerande år 1938, enligt till de sakkunniga lämnade beräkningar, i medeltal omkring 550 arbetstimmar för detta ämne, varav 175 timmar voro föreläsningstimmar, 35 timmar histo-tekniskt arbete, 250 överläsningstimmar under kursen och 80 tentamensläsningstimmar efter kursens slut. I Lund däremot ha de studerande beräknat, att detta ämne endast tar 250 arbetstimmar, varav 150 timmar komma på demonstrationer och föreläsningar och 100 timmar på överläsningstid. I Stockholm är undervisningen något mer omfattande än i Lund men ej så omfattande, som ovan angivits för Uppsala. Dessa uppgifter, som, då de grunda sig på av studenterna gjorda beräkningar och icke på exakta tidmätningar, få tagas med en viss reservation, visa dock en betydande skillnad i undervisningens omfång. Denna skillnad kan, enligt vad de sakkunniga inhämtat av vederbörande lärare, delvis förklaras av den undervisningsmetod, som kommer till användning i Uppsala. Även föreläsningsundervisningen sker där i mycket stor utsträckning vid mikroskopet, och de studerande få, för att minnesbilden av preparaten bättre skall inpräglas, i viss utsträckning utföra teckningar av typiska vävnader. Dessa förhållanden kunna emellertid ej enbart förklara skillnaden i kursernas omfattning, utan denna måste delvis bero på att kunskapsfordringarna i Uppsala äro större. De sakkunniga. De sakkunniga ha, när de sökt bilda sig ett omdöme om vilken omfattning som bör tillmätas histologiundervisningen i läkarutbildningen, frapperats av ovannämnda påtagliga skillnad i ämnets omfång i Uppsala och Lund. Å ena sidan har ämnesläraren i Uppsala professor Erik Agduhr vid det samråd, som de sakkunniga haft med lärarna i histologi, framhållit, att han ansåge kunskapsfordringarna i Lund vara väl små, en uppfattning som även delas av professorn i histologi i Stockholm Gösta Häggqvist, vilken är en av de sakkunniga. Ä andra sidan är professorn i histologi i Lund Torsten Hellman tillfredsställd med undervisningens omfattning därstädes, och läraren i allmän patologi vid Lunds universitet, vilken har stora möjligheter att bilda sig ett omdöme om de studerandes kunskaper i histologi, har framhållit, att han varit tillfredsställd med dessa. Slutligen ha de representanter för medicinska föreningen i Lund, med vilka de sakkunniga haft tillfälle rådgöra, meddelat, att de studerande visserligen ansett, att kursen i histologi i Lund är lätt, men att undervisningen, så vitt de kunna bedöma, är fullt tillräcklig.

60 Enligt de sakkunnigas uppfattning har vid institutet och vid medicinska fakulteten i Lund histologiundervisningen den ställning i studieplanen, som motsvarar dess värde för den allmänna läkarutbildningen. I Lund torde i varje fall icke någon ytterligare nedskärning av ämnet kunna ifrågasättas. I Uppsala däremot intager histologiundervisningen en alltför bred plats i studieplanen och bör utan men för den allmänna läkarutbildningen kunna minskas till omkring 2/3 av ovan angivna omfattning. Detta torde framförallt kunna ske därigenom, att den avsevärda tid nedbringas, som de studerande ägna åt ritningar och överläsning. Embryologi. Enligt nu gällande examensstadga skall ämnet anatomi omfatta normal anatomi och därmed sammanhängande delar av embryologien samt ämnet histologi normal histologi och därmed sammanhängande delar av embryologien. Dessa anvisningar ha icke kommit att följas vid karolinska institutet, där en avvikande praxis tillämpas. Sålunda är vid institutet undervisningen sedan länge i stort sett koncentrerad till en översiktskurs, som professorn i histologi ger i ämnet. Denna kurs, som omfattar 35 föreläsningar, är frivillig och belagd med en avgift av 50 kr. Kursen borttogs 1923 men återinfördes redan 1924 på de studerandes begäran, och dessa använda också alltjämt i stor utsträckning denna möjlighet att få en sammanhängande framställning av embryologien. Under de första 20 föreläsningarna av kursen belysas den tidigare fosterutvecklingen, graviditeten samt de elementära grunddragen av ärftlighetsläran, de 15 följande föreläsningarna ägnas åt den mer speciella organembryologien. Kunskaperna i embryologi prövas vid tentamen i histologi men ej vid tentamen i anatomi. I Uppsala äro undervisning och examination uppdelade mellan professorn i anatomi och professorn i histologi. I sin undervisning ägnar således makroanatomen mycken tid och intresse åt organembryologien. Att döma av dagboken från år 1937 anslogos således icke mindre än 4 föreläsningar åt hjärtats och 11 föreläsningar åt urogenitalorganens fylogenes och ontogenes. Den del av embryologiundervisningen, som förts till histologien, är samlad till en frivillig föreläsnings-, dissektions- och demonstrationskurs. I denna, som är belagd med en avgift av 35 kr., genomgås framför allt den tidigare fosterutvecklingen, utvecklingsmekanik och elementär ärftlighetslära. Att märka är, att i Uppsala dessutom professorn i rasbiologi Gunnar Dahlberg håller 5 föreläsningar årligen i ärftlighetslära, vilka dock ej ingå i den obligatoriska undervisningen. I Lund är undervisningen i embryologi även samlad i en särskild kurs, omfattande omkring 15 föreläsningar. I kursen ges en sammanfattande framställning av hela ämnet. Lärare har under de senaste åren varit en

61 docent i anatomi, och kursen är belagd med en avgift av 10 kr. Även professorn i anatomi går emellertid i sin framställning av anatomien in på embryologiska spörsmål. Såväl i Uppsala som i Lund prövas kunskaperna i embryologi delvis vid tentamen i anatomi och delvis vid tentamen i histologi. Den olika avgränsning, som embryologiundervisningen och examinationen i detta ämne fått vid de olika lärosätena, har, sedan riksgiltighet av tentamensbetygen infördes, medfört, att en studerande, som t. ex. tenterar histologi vid ett lärosäte och anatomi vid ett annat, kunnat undgå att få sina kunskaper i embryologi allsidigt prövade. Denna olägenhet har av medicinska fakulteten i Uppsala påtalats i en skrivelse till kanslern av den 3 juni 1935 och har sedan varit föremål för utredning och diskussion. De sakkunniga anse det emellertid onödigt att här ingå på detaljerna i denna fråga, då den får en naturlig lösning, om det studieförslag antages, som de sakkunniga förorda. De sakkunniga. De sakkunniga anse, att undervisningen och examinationen i embryologi böra fördelas enligt nu gällande examensstadga. Kommer undervisningen i anatomi och histologi att meddelas parallellt, på sätt som förordas av de sakkunniga, bör denna undervisning kunna infogas i studieplanen på ett smidigt och rationellt sätt. Det torde härvid vara lämpligt, att en kortfattad, sammanhängande framställning av huvuddragen av den tidiga fosterutvecklingen, utvecklingsmekaniken och ärftlighetsläran, tillsammans omfattande högst 20 föreläsningstimmar, varav omkring 1/3 bör ägnas åt ärftlighetsläran, gives i anslutning till undervisningen i allmän histologi, och att det kommer på makroanatomens lott att i sin framställning av de olika organen skildra dessas embryologiska utveckling. Fakulteterna och lärarkollegiet böra emellertid, vad beträffar undervisningen i embryologi, ej vara alltför bundna. På grund av en lärares speciella intresse för detta ämne eller på grund av att det på en viss institution finnes ett särskilt instruktivt embryologiskt åskådningsmaterial, kan det vid ett lärosäte visa sig mer fördelaktigt att t. ex. samla all undervisning i embryologi på en hand. Kanslern för rikets universitet bör i sådant fall godkänna av fakultet eller lärarkollegium utarbetat förslag till undervisningsplan. Undervisningen i embryologi bör emellertid under alla omständigheter ingå såsom en del av den obligatoriska undervisningen, och framställningen av ämnet får ej göras alltför omfattande. Den del av undervisningen, som enligt ovanstående förslag skulle falla på histologen, bör således ej få taga mer än 20 föreläsningstimmar i anspråk och den del, som skulle falla på makroanatomen, ej mer än en tid, motsvarande 10 föreläsningar. Den nuvarande undervisningen i Uppsala och Stockholm är

således enligt de sakkunnigas uppfattning något mer omfattande än behövligt. Skulle ämnet i framtiden komma att uppdelas olika vid de olika lärosätena, torde detta ej komma att medföra några större olägenheter. Alla studerande måste, om de sakkunnigas förslag blir verklighet, framdeles fullgöra de morfologiska ämnena vid samma lärosäte. Anatomi. Undervisningen i anatomi meddelas dels vid vissa kurser, dels enbart i anslutning till dissektionsarbetet. Att undervisningen är kursvis anordnad, innebär i detta fall, att läraren i sina föreläsningar systematiskt går igenom berörda del av ämnet samt att de studerande i direkt anslutning härtill preparera de organ, som äro föremål för lärarens framställning. Vid genomgång av dagböckerna över föreläsningarna för åren 1937— 1938 finner man emellertid, att den katedrala undervisningen är av mycket olika omfattning vid de skilda lärosätena. I Uppsala föreläser professorn 20 timmar under höstterminen över växlande ämnen samt ger på vårterminen en viscerakurs, omfattande 70 timmar. Under denna kurs, som således är betydligt mer omfattande än motsvarande kurs i Lund, går professorn även ingående in på embryologiska spörsmål. Professorn fullgör sin övriga undervisningsskyldighet i form av demonstrationer. Undervisningen i centrala nervsystemets anatomi ges i form av en frivillig, avgiftsbelagd kurs. Prosektorn håller 25 föreläsningar, och dessa ägnas bl. a. åt genomgång av bålväggens och bäckenbottnens anatomi. I Lund har professorn, som tillika är prosektor, endast en föreläsningsskyldighet på 50 timmar årligen, och av dessa ägnade han år 1938 hälften åt viscerakursen och hälften åt kursen i centrala nervsystemets anatomi. I Stockholm fullgör professorn hela sin föreläsningsskyldighet i form av föreläsningar (omkring 125 timmar) samt leder dessutom ett stort antal demonstrationer. Prosektorn föreläser liksom i Uppsala 25 timmar. Under de senaste åren har större delen av ämnet genomgåtts under föreläsningarna, och läsåret 1937—1938 fördelades dessa på följande sätt: Övre extremiteternas anatomi 25 timmar Nedre „ „ 35 „ Huvudets och halsens viscera 14 „ Övriga viscera samt urogenitalorganens anatomi 54 „ Ögats och örats anatomi 14 „ Undervisningen i hjärnans makroskopiska anatomi har förlagts till histologiundervisningen och meddelas där i samband med undervisningen i hjärnans ledningsbanor. En stor del av anatomien inlära de studerande däremot, åtminstone i Uppsala och Lund, endast i anslutning till dissektionerna på anatomisalen.

63 De få vid detta arbete handledning framför allt av prosektorn (assistenten) och amanuenserna. Dessa dissektioner omfatta kroppens muskler, dess nerver och kärl samt ligament och ledkapslar. Skelettets anatomi (osteologien) ha de studerande inlärt, innan de få tillträde till anatomisalen. Av praktiska skäl har dissektionsarbetet uppdelats i ett antal partier, omfattande begränsade delar av ämnet. När den studerande fullgjort ett sådant parti, måste han dels få preparationen godkänd, dels vid ett förhör visa, att han inhämtat de kunskaper, dissektionen avsett att bibringa honom, innan han erhåller tillstånd att börja med nästa arbetsuppgift. För att göra dissektionsarbetet så givande som möjligt, måste de studerande dessutom, innan de börja preparationen av större partier, inlära det väsentligaste, så att de äro orienterade över vad dissektionen avser att omfatta. Dissektionsarbetet har under de senaste decennierna inskränkts betydligt, vilket delvis skett för att möjliggöra en förkortning av studietiden, men också delvis framtvingats av bristande tillgång på lik, vilken framförallt gjort sig kännbar i Stockholm. Tidigare var det sålunda regel, att de studerande dissekerade människokroppen tre gånger; den första dissektionen gällde musklerna, den andra nerverna, och vid den tredje preparerades kärlen på injicerade lik. Enligt vad de sakkunniga erfarit av ämneslärarna, ha dissektionerna för närvarande följande omfattning: I Lund dissekeras människokroppen endast en gång, och på samma parti prepareras sålunda såväl muskler som nerver och kärl. Varje studerande får i allmänhet sitt eget parti och tvingas således att på egen hand utföra dissektionen. I Uppsala och Stockholm prepareras människokroppen två gånger. Först få de studerande hastigt och utan allt för noggrant detaljarbete uppdissekera musklerna och därefter på nya, kärlinjicerade preparat dissekera kärl och nerver. I Uppsala få två studerande tillsammans utföra samma dissektion, och man anser sig på ett effektivt sätt kunna kontrollera, att alla studerande deltaga i arbetet. I Stockholm måste man emellertid på grund av materialbrist tilldela flera studerande samma dissektionsparti; detta gäller särskilt muskelpartierna, varvid det enligt ämnesläraren visat sig svårt att kontrollera, att icke en eller annan studerande drar sig undan arbetet och överlastar detta på mer ambitiösa kamrater. Det är för att söka kompensera nackdelarna härav, som man numera föreläsningsvis genomgår alla väsentliga delar av ämnet. De sakkunniga. De sakkunniga ha försökt bilda sig ett tillförlitligt omdöme angående de nuvarande kunskapsfordringarna i anatomi. Detta ha de sakkunniga

64 haft desto större anledning till, som undervisningen i de morfologiska ämnena ofta utsatts för kritik, innebärande, att den skulle vara alltför omfattande, och som man från många håll hört anföras, att just genom en begränsning av utbildningen i dessa ämnen en icke ringa tidsvinst borde kunna ernås. Otvivelaktigt har emellertid under senare år en icke oväsentlig nedskärning av kunskapsfordringarna redan ägt rum. Men å andra sidan ha de sakkunniga vid genomgång av dagböckerna i dessa ämnen fått intryck av att det i en viss och ej så ringa utsträckning meddelas undervisning, som ej är av en sådan betydelse för den praktiska läkarutbildningen, att den försvarar sin plats på det obligatoriska studieschemat. Då de sakkunniga i samråd med ämneslärarna diskuterat en ytterligare nedskärning av kunskapsfordringarna i anatomi, ha dessa lärare framhållit, att de icke ansåge sig kunna tillstyrka en sådan åtgärd, då den måste leda till en allvarlig försämring av läkarutbildningen. Med hänsyn till ämnets grundläggande betydelse för de medicinska studierna vilja de sakkunniga icke tillråda någon ytterligare, mer avsevärd nedskärning av kunskapsfordringarna i anatomi. Lärarna i detta ämne böra emellertid koncentrera sin undervisning på det, som för den praktiska läkarutbildningen är av verkligt värde, och inrikta undervisningen på att hos de studerande inprägla de stora och väsentliga dragen av anatomien. De sakkunniga ha ej heller ansett skäl föreligga att föreslå, att dissektionsarbetet i Uppsala och Stockholm lägges om i överensstämmelse med förhållandena i Lund, alltså så att människokroppen dissekeras endast en gång. Då den första dissektionen ej är vidlyftig, betyder det ur tidssynpunkt föga, om den bibehålles eller ej. De sakkunniga anse, att undervisningen även i fortsättningen om möjligt bör bedrivas enligt samma principer som hittills, alltså dels kursvis, dels enbart i anslutning till dissektionerna. Det bör tillkomma varje läroanstalt att inom ramen för den tillmätta tiden organisera detaljerna i undervisningen så, som den finner mest lämpligt med hänsyn till tillgängliga lärarkrafter, till buds stående undervisningslokaler, undervisningsmaterial m. m. Det ungefärliga omfånget av undervisningen inom ämnets olika delar bör emellertid regleras, och de sakkunniga vilja förorda, att den obligatoriska och följaktligen avgiftsfria katedrala undervisningen får ungefär följande omfattning:

Jämförande anatomi Osteologi (röntgenanatomi) Allmän muskel- och ledgångslära Viscera och urogenitalkurserna Hjärnkursen Ögats och örats anatomi

Antal föreläsningar 15 10 10 50 15 10

65 Vid institutet har, såsom ovan nämnts, undervisningen i anslutning till dissektionerna kommit att lida av en bristande tillgång på lik, och lärarna ha därför sett sig nödsakade att, för att förhindra en sänkning av utbildningsresultatet, föreläsningsvis gå igenom nästan hela ämnet. En sådan anordning av undervisningen kan emellertid endast godtagas som en nödfallsutväg, då stora delar av anatomien, särskilt extremitetsanatomien, bäst inläras i direkt anslutning till dissektionerna på anatomisalen. Föreläsningar kunna icke ersätta det egenhändigt utförda dissektionsarbetet. För att institutets anatomiundervisning skall kunna bli fullgod, fordras därför att liktillgången ökas.

Kap. XII. Kemi. Allman kemi. Den undervisning, som meddelas i kemi på gymnasiet, har ej ansetts vara nog omfattande för att kunna ligga till grund för läkarutbildningen. När den medicinsk-filosofiska examen, i vilken bl. a. ingick en rätt omfattande undervisning i kemi, avskaffades, infördes i stället en särskild kurs i allmän kemi, vilken underställdes medicinska fakulteten, varigenom man ansåg sig skapa garantier för att undervisningen i tillbörlig mån inriktades på det för de medicinska studierna väsentliga. Undervisningen omfattar utbildning i såväl oorganisk som organisk kemi och är förenad med laborationsövningar. Vid studentriksdagen i Lund framförde de studerande det önskemålet, att kursen i allmän kemi ej borde utgöra ett repetitorium och en komplettering av skolkursen utan mera vara en förberedelse till studiet av medicinsk kemi. En omläggning i denna riktning har delvis redan skett genom att allt mindre avseende fästes vid den oorganiska kemien, medan däremot mera vikt lägges vid medicinskt inriktad fysikalisk kemi. I det nedannämnda kollegiet vid institutet redogör således läraren t. ex. för lösningars teori, dissociationsgraden och dess bestämning, indikatorlära, titreringar, elektrokemi, kolloidlära samt nyare atomfysik. För kursen är anslagen en tid av 8—10 veckor. Undervisningen har organiserats något olika vid de skilda lärosätena. Uppsala. Utbildningen i oorganisk kemi ledes av en särskild lärare, under det att professorn i medicinsk kemi varje termin ger en föreläsningsserie i organisk och farmaceutisk kemi, omfattande omkring 30 föreläsningar. Dessutom ger läraren i allmän kemi, vilken ej har medicinsk examen, en avgiftsbelagd prodedeutisk kurs i kemi, omfattande 25 föreläsningar med demonstrationer. Denna kurs, som delvis går parallellt med den ordinarie undervisningen, är visserligen frivillig, men då de studerande, om de ej fullgöra densamma, ha svårt att följa den obligatoriska 5

undervisningen, har kursen i praktiken alltmer kommit att få obligatorisk karaktär. Lund. All undervisning meddelas av en särskild lärare för kursen i allmän kemi. Stockholm. Vid institutet ledes denna kurs av laboratorn, som bland annat ägnar 30 föreläsningar åt den organiska kemien. Dessutom ger en biträdande lärare ett kollegium i fysikalisk kemi på ungefär 25 föreläsningar. De sakkunniga. Starka skäl tala för att kursen i allmän kemi även i framtiden bör bibehållas. De kunskaper, som meddelas i kemi på gymnasiet, utgöra ej en tillräcklig grund för den följande medicinska utbildningen. Särskilt har det visat sig, att de studenter, som genomgått fyllnadsprövning i kemi och som ha mindre laborationsvana, äro i behov av ökad utbildning i detta ämne. De sakkunniga instämma i de ovan anförda synpunkterna, att vid kursen i allmän kemi endast ringa vikt bör fästas vid laborationer i oorganisk kemi och att i stället mer tid ägnas åt fysikalisk kemi, då kunskaper häri utgöra förutsättning för förståelsen av viktiga delar av den senare teoretiska och kliniska utbildningen. Under kursen skall såsom hittills stort avseende fästas vid laborationerna, och kursen torde, om den skall vara till någon verklig nytta, ej kunna slutföras på kortare tid än 7 veckor. Den propedeutiska kursen i kemi i Uppsala, som ej äger någon motsvarighet vare sig i Lund eller i Stockholm, bör utgå ur studieplanen och innehållet i kursen inarbetas i den egentliga kursen i allmän kemi. Det torde vara till fördel för utbildningen, att även denna undervisning ledes av en person med medicinsk utbildning. Medicinsk kemi. Ämnet medicinsk kemi består av två delar, dels en mer allmän, omfattande kolhydratens, äggviteämnenas och fettarternas kemi, vilken del torde utgöra ungefär en tredjedel av hela ämnet, dels en mera speciell del, omfattande framför allt fysiologisk kemi. I denna senare del ingå bl. a. digestionens, resorptionens och ämnesomsättningen kemi, blodkemien, andningens och sekretionens kemi samt läran om hormonernas och vitaminernas kemiska egenskaper. I utbildningen ingå laborationsövningar, och de studerande få under dessa utföra och inöva kemiska undersökningsmetoder, vilka äro av betydelse för kliniken, såsom magsaftundersökningar, undersökningar på gallfärgämnen, bestämningar av socker och restkväve i blod samt kvalitativa och kvantitativa urinundersökningar.

67 Laborationskursen omfattar omkring två månader. I Uppsala leder laboratorn kursen, och professorn håller i visst samband med denna 38 föreläsningar i fysiologisk kemi. Dessutom föreläser laboratorn 25 timmar. I Lund, där laboratorsbefattning saknas, leder professorn laborationskursen och håller föreläsningar enbart i anslutning till denna. Även vid institutet är det professorn, som leder kursen, och han går i anslutning till denna föreläsningsvis igenom hela ämnet. Laboratorn har hand om kursen i allmän kemi men biträder även vid undervisningen i medicinsk kemi. De sakkunniga. Undervisningen i medicinsk kemi synes vid alla tre läroanstalterna ha den omfattning, som på grund av ämnets betydelse för den allmänna läkarutbildningen bör tillkomma densamma. Ämnets avgränsning mot fysiologien kommer att beröras nedan i samband med diskussionen av studieplanen. Den farmaceutiska kemien överflyttas lämpligen till ämnet farmakologi. Denna fråga kommer att närmare behandlas i sammanhang med frågan om undervisningen i farmakologi.

Kap. XIII. Fysiologi. Undervisningen i fysiologi omfattar föreläsningar och en laborationskurs, som tar omkring 10 veckor i anspråk. Under laborationskursen genomgås och inövas bland annat undersökningsmetoder, som användas på klinikerna. Den studerande får således inlära olika metoder för bestämning av hämoglobinhalten och blodtrycket, lära sig blodkroppsräkning, utföra gasanalyser och mätningar av kroppens standardomsättning, studera nervernas retbarhet och göra skilda prövningar av sinnesorganens funktion. I Uppsala och Stockholm föreläser professorn fyra timmar i veckan. Dessutom håller laboratorn i Uppsala 25 föreläsningar årligen och laboratorn i Stockholm 2 föreläsningar i veckan. De väsentliga delarna av ämnet bli numera genomgångna under loppet av två terminer. För de studerande äro föreläsningarna obligatoriska under den termin de fullgöra laborationskursen, men de tillrådas att följa dem ytterligare en termin. Vid dessa lärosäten åligger det laboratorn att leda kursen. I Lund är all undervisning koncentrerad till tiden för kursen, och professorn, som leder denna, försöker att på den till buds stående tiden gå igenom hela ämnet. I Lund finnes ingen laborator i fysiologi utan endast

en assistent, som dock föreläser och även för övrigt deltager aktivt i undervisningsarbetet. Olikheten i undervisningsform mellan å ena sidan Uppsala och Stockholm och å andra sidan Lund har tidigare varit ännu större, än vad som framgår av ovanstående redogörelse. Professor Torsten Thunberg, den förre innehavaren av professuren i fysiologi i Lund, var en varm anhängare av kursundervisning, och han koncentrerade i enlighet därmed sin undervisning till en begränsad tidsperiod, under vilken ämnet icke allenast genomgicks utan också i stor utsträckning inlärdes av de studerande. Professor Thunbergs inställning till denna fråga framgår av det uttalande, som han år 1919 gjorde i medicinska fakulteten i Lund vid en diskussion angående lämpligheten av att införa en kurs i speciell patologi: "Jag medger gärna, att det i studiet av ett läroämne mer på egen hand kan föreligga vissa moment, som fostra till självständighet. Men i samma riktning verkande moment förefinnes också i en riktigt anordnad kursundervisning. En kurs får ju ej givas på det sättet, att i den endast meddelas det minimum av kunskaper, som krävas för att bestå i en teoretisk tentamen. Dylika kurser kunna ju understundom förekomma som utväxter på det akademiska undervisningsväsendet. Just då kursledaren och examinatorn är samma person torde emellertid föga lockelse förefinnas till en dylik sorts kursundervisning. Där en kurs skötes på det rätta sättet, bör däremot sikte tagas på tankens och omdömesförmågans uppövande och skolning hos eleverna, och kursformen erbjuder rikliga tillfällen till resonemanger, jämförelser och översikter, som tjäna detta syfte. För min del tror jag, att kursundervisningen ger åtminstone lika goda resultat med hänsyn till elevernas mognad som undervisningsformer, där lärjungarna mer lämnas åt sig själva." Den förutvarande ämnesläraren vid institutet professor Hans Gertz hade en annan syn på denna fråga. Han var av den åsikten, att fysiologien ej lämpade sig för kursmässig undervisning, och laborationskursen gjordes därför helt fristående från professorns undervisning, som lades betydligt bredare, varvid genomgången av ämnet kunde taga flera terminer i anspråk. I en skrivelse till lärarkollegiet år 1935 anför professor Gertz vid tal om undervisningen i fysiologi följande: "Sålunda står principiellt samma studiemöjligheter i fysiologi till buds i Stockholm som i Lund. Skillnaden är endast den, att i Lund all undervisning är sammanträngd till kursen, 2y2 månad ungefär, medan i Stockholm föreläsningarna komma likformigt över hela terminen. Man har uttryckt önskemålet, att koncentrera vardera terminens föreläsningsserie till 3 månader, till närmare likhet med förhållandet i Lund. Nyttan härav må med fog betvivlas, och nu rådande skillnad mellan Lund och Stockholm torde vara till det senares förmån. Fysiologiens studium kräver, mer än flertalet övriga teoretiska ämnens, kunskapens mognad, stoffets vederbörliga smältande, dess inmatande i ett icke forcerat tempo. Det synes avgjort fördelaktigare att till tiden för självstudier förlägga en del av föreläsningarna, än att låta dem tynga arbetstiden under laborationerna."

69 De studerande ha vid flera tillfällen framfört kritik av denna utdragna undervisningsform, och professor Gertz' ovan citerade skrivelse var närmast fpranledd av en anhållan från de studerande, att undervisningen i Stockholm måtte bli föremål för en viss koncentration. I huvudresolutionen vid studentriksdagen i Lund år 1938 framförde också de studerande som ett önskemål, att undervisningen i fysiologi måtte sammanföras till en termin. Vid det samråd, som de sakkunniga år 1939 hade med ämneslärarna, förordade emellertid ingen av dessa en så stark koncentration av undervisningen i detta ämne, som för närvarande förekommer i Lund. Den allmänna åsikten synes vara, att undervisningen vore bäst betjänt av att de studerande ålades följa föreläsningarna under 1^—2 terminer, under vilken tid alla väsentliga delar av ämnet borde genomgås, samt att laborationskursen bibehölles ungefär i sin nuvarande omfattning. Då de studerandes fysikkunskaper i vissa avseenden visat sig vara alltför knapphändiga för att kunna utgöra en tillfredsställande grund för studierna bland annat i fysiologi, fysikalisk terapi och radiologi, har man framfört förslaget att omedelbart före kursen i fysiologi införa en kort kurs i fysik. De sakkunniga. Fysiologien liksom den fysiologiska kemien äro ämnen, som på grund av den medicinska utvecklingen måste tillmätas stor betydelse. De sakkunniga ha funnit, att kunskapsfordringarna för närvarande vid alla tre lärosätena i stort sett torde motsvara den plats, ämnet på grund av sin vikt bör intaga i studieschemat. Däremot har undervisningen ej varit ändamålsenligt ordnad. Å ena sidan är den koncentration av undervisningen, som ägt rum i Lund, alltför långt driven, men å andra sidan har undervisningen i Uppsala och Stockholm tidigare delvis varit alltför ingående och till tiden alltför utdragen. De sakkunniga vilja föreslå, att ämnet fysiologi i en kommande studieplan får sig tilldelad en sammanlagd tid, motsvarande 4 månader, samt att undervisningen vid samtliga lärosäten ordnas så, att de väsentliga delarna av ämnet bli föremål för en fortlöpande, systematisk framställning, vilken alltefter studieplanen bör taga en till två terminer i anspråk. Undervisningen måste begränsas till det för den blivande läkaren väsentliga. Laborationskursen bör bibehållas i oförändrad omfattning. Anslås denna tid för utbildningen i fysiologi, bör i anslutning till undervisningen vissa delar av fysiken kunna genomgås. Denna fysikundervisning bör emellertid kunna begränsas till det, som är av grundläggande betydelse för studiet av fysiologien; andra delar rekapituleras lämpligen i samband med de kliniska kurserna i fysikalisk terapi och radiologi.

70 Kap. XIV. Farmakologi. Ämnets omfattning. Undervisningen i farmakologi omfattar för närvarande i stort sett följande: 1. Farmakodynamik och farmukoterapi: Till farmakodynamiken hör läran om de olika läkemedlens inverkan på den friska och sjuka organismen, under det att farmakoterapien avhandlar, vilka läkemedel som böra komma till användning vid de speciella sjukdomstillstånden. Någon exakt gräns torde emellertid ej kunna uppdragas mellan dessa ämnesområden. 2. Farmakognosi eller läran om drogerna, dessas naturalhistoria, byggnad m. m. intog förr en central plats i undervisningen i farmakologi men beröres nu i allmänhet endast i förbigående. 3. Toxikologien: Läran om gifterna och deras verkningar. 4. Receptskrivningslära: Under en kurs häri få de studerande lära sig de allmänna grunderna för receptskrivning samt inhämta vissa allmänna kunskaper om hur de olika läkemedlen beredas och i vilken form de lämpligen föreskrivas. I Stockholm och Lund få de studerande tillfälle att i anslutning till denna kurs genom besök på apotek erhålla en viss inblick i hur läkemedelsberedningen ter sig i praktiken. Den farmaceutiska kemien, d. v. s. läran om läkemedlens kemiska byggnad, ingår för närvarande i ämnet medicinsk kemi. Någon mera ingående undervisning i detta ämne meddelas emellertid ej. Undervisningens nuvarande organisation. Enligt examensstadgan skall ämnet farmakologi omfatta farmakodynamik och receptskrivningslära samt härför nödig kunskap i farmakopén, och den studerande skall enligt samma stadga genomgå undervisningskurs med demonstrationer samt övningar i receptskrivning. Undervisningen är sålunda icke förenad med självständiga laborationsövningar, utan de försök, som förekomma, ske i form av demonstrationer. Kursen fullgöres i allmänhet såsom en av de sista till medicine kandidatexamen. Den har kommit att få en något olika utformning vid de olika lärosätena. Uppsala: Professuren benämnes allmän och experimentell farmakodynamik och farmakognosi. Undervisningen är koncentrerad till en 2 månaders kurs varje termin, under vilken professorn håller 4 dubbelföreläsningar i veckan, av vilka ungefär hälften ägnas åt receptskrivningslära och hälften åt farmakodynamik och farmakoterapi. Professuren benämnes i Lund farmakologi. Undervisningen har under de senaste åren varit koncentrerad till en två månaders kurs varje termin, men enligt den nya studieplanen ges kurs endast under vårterminen.

71 Under de senaste åren har kursen i receptskrivningslära, vilken omfattar 30 föreläsningar, givits av en docent, under det att professorn ägnat hela sin undervisningsskyldighet åt genomgång av farmakodynamiken och farmakoterapien. Vid karolinska institutet benämnes professuren farmakodynamik och farmakognosi. Professorn föreläser 4 timmar i veckan under pågående termin och genomgår det väsentligaste av ämnet under denna tid. Kursen omfattar således omkring 65 föreläsningar, av vilka ungefär en fjärdedel ägnas åt receptskrivningskursen med apoteksbesök och de övriga åt undervisning i farmakodynamik och farmakoterapi. Genom beslut år 1935 har kanslern medgivit, att professorerna i farmakologi må varje termin använda högst 8 av de dem åliggande undervisningstimmarna till hållande av en för medicine kandidater avsedd kurs i läkemedelsförordningslära, särskilt med beaktande av läkemedelsekonomiska synpunkter. Framförda förslag till omorganisation av undervisningen. Mot den nuvarande undervisningen i farmakologi har sedan lång tid riktats kritik. Framförallt har man framhävt det olämpliga i att all undervisning i detta ämne är förlagd före medicine kandidatexamen, alltså till en tidpunkt, då de studerande ännu icke ha några kliniska kunskaper och således sakna varje möjlighet att på ett effektivt sätt tillgodogöra sig undervisning i speciell terapi. Redan 1902 års kommitté skriver härom: "Icke utan skäl har varit ifrågasatt, huruvida icke farmakologien snarare borde tillhöra med. lic.-examen än kandidatexamen, då studiet av ämnet i vissa delar ovillkorligen förutsätter någon kunskap i speciell sjukdomslära. Kommittén har likväl ansett ämnet böra behållas i med. kand.-examen, emedan den nyblivne med. kandidaten, som omedelbart efter sin examen börjar sysselsätta sig med speciell sjukvård, därvid behöver någon grad av insikt i läkemedelsläran." Senare ha krav på en uppdelning av ämnet framförts, men hur denna uppdelning lämpligen bör ske, därom ha meningarna varit mycket delade. Bl. a. ha följande förslag framförts. 1. Till medicine kandidatexamen ges endast en kortare kurs i farmakodynamik i samband med fysiologikursen. Den egentliga undervisningen i farmakologi ges i form av en kurs i farmakoterapi, ledd av professorn i farmakologi och förlagd t. ex. till tiden för tjänstgöringen å medicinska kliniken (förslaget framfört av de studerande i Uppsala 1929). 2. Mot slutet av kandidatstudierna genomgår den studerande en kurs, omfattande grunderna av den allmänna farmakologien, de viktigaste läkemedlens verkningar samt kapitlet om läkemedelsberedningar och receptlärans grunder, samt under licentiatstudierna en kurs, under vilken far-

72 makodynamiken och framförallt farmakoterapien repeteras och utvidgas, så att hänsyn tages även till de olika preparaten, deras prisbillighet etc. Undervisningen skall på detta senare stadium utgå från de olika sjukdomsgrupperna, under det att man på det mera elementära stadiet bör lägga en rent farmakodynamisk indelning till grund för undervisningen (förslaget framfört bl. a. av professor Liljestrand i Svenska föreningen för invärtes medicin, N.M.T. 1934, 7; 293). 3. Ingen undervisning i farmakologi meddelas till medicine kandidatexamen. Under licentiatstudierna ges däremot två kurser, varav den första förlägges samtidigt med de propedeutiska kurserna och den senare ungefär vid tidpunkten för tentamensläsningen i medicin. Den förra kursen skulle enligt förslaget omfatta 78 timmar och förutom läkemedelsförordningsläran omfatta en elementär men dock tämligen ingående framställning av farmakodynamiken och farmakoterapien. Den senare kursen skulle omfatta 70 timmar, och i samband med en mer djupgående framställning av farmakodynamiken skulle även de pato-fysiologiska problemställningarna ingående beröras (förslaget framfört vid studentriksdagen år 1938). De sakkunniga. På grund av de stora framsteg, som gjorts inom farmakodynamiken och i samband därmed av läkemedelsindustrien, har farmakologien kommit att intaga en annan ställning än tidigare. Läkarna torde icke i tillnärmelsevis samma grad som för några decennier sedan själva komponera recept utan ordinera numera i stor utsträckning specialiteter eller i Pharmaconomia Svecica angivna läkemedeisblandningar. Denna utveckling berättigar emellertid icke till en begränsning av utbildningen i farmakologi. De studerande måste även i fortsättningen göras förtrogna med receptskrivning och även till en viss grad med läkemedelsberedning, bl. a. därför att kostnaderna för läkemedel ofta äro beroende på det sätt, på vilket de föreskrivas. Undervisningen i farmakodynamik och farmakoterapi bör snarast utökas. Många läkare torde nämligen känna det som en av de största bristerna i sin utbildning, att de icke blivit mer förtrogna med vilka resultat man verkligen har att vänta vid begagnandet av även allmänt brukade farmaca. Läkarna överhopas i sin verksamhet av reklamskrifter från läkemedelsfirmor men sakna ofta på grund av bristande farmakologiska kunskaper tillräcklig förutsättning för att kunna bedöma, vad preparaten äro värda. Skola läkarna kunna intaga en självständig och kritisk inställning gentemot läkemedelspreparaten och på ett klokt och ändamålsenligt sätt kunna utnyttja de möjligheter, som den moderna läkemedelsindustrien skapat, är det nödvändigt, att de erhålla en ingående och åskådlig undervisning i farmakologi. Varje läkare måste kunna så mycket farmakodynamik, att han kan skaffa sig en klar uppfattning av vilka farmakoterapeutiska ordi-

73 nationer, som ha en vetenskapligt och praktiskt grundad bas. Han bör om möjligt göras förtrogen med alla de terapeutiska resurser — alltså icke enbart de farmakologiska — som stå till vårt förfogande, så att han verkligen kan ge den sjuke, som vänder sig till honom, den behandling, som snabbast leder till hälsa eller, om detta ligger utanför möjligheternas gräns, bringar honom den bästa hjälpen i hans lidande. Detta framhålles här särskilt för att framhäva, att de sakkunniga anse det angeläget att terapien — i alla dess former — erhåller en mera central plats i utbildningen än hittills. Såsom tidigare framhållits, är det nödvändigt att förlägga undervisningen i ett ämne till en tidpunkt, då de studerande ha förutsättningar och intresse för att tillägna sig det meddelade lärostoffet. Otvivelaktigt brister det betydligt i detta elementära krav, när det gäller den nuvarande undervisningen i farmakologi. De sakkunniga instämma i den kritik, som ovan relaterats, och förorda, att en uppdelning av ämnet kommer till stånd. Det synes nämligen ändamålsenligt, att de studerande dels, innan de börja på kliniken, erhålla en allmän orientering över det viktigaste inom farmakodynamiken och göras något förtrogna med läkemedelsförordningslära, dels på ett senare stadium få genomgå en kurs i mer speciell farmakoterapi. Kurs i farmakologi. Beträffande denna kurs, vilja de sakkunniga i stort sett ansluta sig till de synpunkter, som framförts av professor Göran Liljestrand i dennes ovan berörda föredrag. Kursen bör således dels omfatta undervisning i receptskrivning och läkemedelsförordningslära samt en allmän översikt över hur de vanligare läkemedlen beredas, dels ge en systematisk framställning av det väsentligaste inom farmakodynamiken och farmakoterapien, vilken framställning bör grunda sig på en farmakodynamisk indelning av ämnet. Kursen tankes således i stort sett få samma omfattning som den nuvarande, men undervisningen bör göras mer effektiv och åskådlig genom att de studerande under densamma på egen hand få utföra farmakologiska försök. Genom införandet av en laborationskurs, vilket även förordas av professor Liljestrand, skulle de studerande få tillfälle att i högre grad än nu göra egna iakttagelser, vilket betydligt skulle öka möjligheterna till en rätt förståelse av de farmakologiska företeelserna. En hel del försök kunna med fördel utföras på friska människor, alltså på de studerande själva. De sakkunniga anse det vidare lämpligt, att de studerande under denna kurs få tillfälle att besöka och taga del av arbetet på ett apotek samt att de samtidigt med dessa besök erhålla den undervisning, som kan anses nödvändig för den allmänna läkarutbildningen, om de allmänna anordningarna på apotek.

74 I gällande examensstadga § 23 finnes en bestämmelse, att vid ansökan om medicine licentiatexamen skall fogas "intyg av vederbörande om nödig kännedom om anordningar inom apotek i allmänhet ävensom om de allmänna grunder, enligt vilka tillsyn å apotek bör utövas och undersökning därav verkställas". Bestämmelsen är en kvarleva från den tid, då envar läkare måste vara kompetent att förrätta apoteksvisitation, och saknar numera praktisk betydelse. Den bör därför utgå ur examensstadgan. I kursen böra även de delar av statsmedicinen och socialmedicinen, som beröra farmakologien, ingå: apoteksvarustadga, giftstadga, specialitetsbestämmelser, läkemedelsförsörjning vid sjukhus m. m. De sakkunniga vilja även tillstyrka, att den farmaceutiska kemien, som hör naturligt samman med farmakologien, överföres till detta ämne. Kännedom om läkemedlens kemiska byggnad är i hög grad behövlig vid studiet av deras verkningar och för att förstå deras öden i organismen, förutsättningen för effekten o. s. v. Det synes därför lämpligt, att ett visst mått av sysslande med denna gren av farmakologien borde ingå i laborationskursen. Vid de samråd, de sakkunniga haft med ämneslärarna i medicinsk kemi och farmakologi, ha dessa också uttalat sig för en omläggning i denna riktning. Den katedrala undervisningen under den grundläggande kursen bör ha ungefär samma omfattning, som undervisningen för närvarande har i Uppsala och Stockholm, och alltså vara något mindre omfattande än den nuvarande undervisningen i Lund. Däremot bör undervisningen utökas med praktisk handledning i samband med laborationerna. Den grundläggande kursen i farmakologi borde lämpligen förläggas till det tredje studieåret och så vitt möjligt i samband med nedan omtalade översiktskurser i medicin och kirurgi. Genom en sådan undervisningsplan vunne man den fördelen, att de studerande, innan de tenterade farmakologi, ägde vissa kliniska kunskaper, vilket måste öka möjligheterna för en mer ingående förståelse av ämnet. I vilken utsträckning de sakkunniga vid uppgörandet av studieplanen kunnat taga hänsyn till dessa synpunkter, kommer att framgå av det följande. Kurs i farmakoterapi. Undervisning i farmakoterapi meddelas av den kliniske läraren vid dennes framställning av de olika sjukdomarna. Det har emellertid i praktiken visat sig, att denna undervisning ej är tillfyllest. Intresset vid de kliniska föreläsningarna knytes ofta framför allt till diagnostiken, under det att undervisningen i terapi lätt blir splittrad och mindre systematisk. Svenska föreningen för invärtes medicin har vid flera tillfällen sökt att täcka denna brist genom att anordna särskilda terapikurser. Man har med rätta talat om en verklig "terapihunger" hos de studerande. Såväl lärarna i farmakologi och i de kliniska ämnena som de studerande

75 ha också vid samråd med de sakkunniga varit ense om att det skulle innebära en avgjord förbättring, om de studerande vid slutet av licentiatstudierna finge en sammanfattande framställning av den mer speciella farmakoterapien. Om kursens omfattning och närmare anordning ha meningarna däremot varit delade. Sålunda framkom vid studentriksdagen i Lund, såsom ovan nämnts, ett förslag, att denna kurs skulle göras lika omfattande som den tidigare (alltså omkring 70 föreläsningar) och att den icke allenast skulle omfatta farmakologi utan även pato-fysiologi. Även professor Liljestrands förslag har ovan relaterats, och de sakkunniga vilja i sort sett ansluta sig till detta. De anse således, att en kurs i speciell terapi bör införas samt att denna bör förläggas mot slutet av studierna i medicin. Kursen bör omfatta en repetition av farmakodynamiken och farmakoterapien, och undervisningen bör utgå från de olika sjukdomsgruppernas behandling och ej från en farmakodynamisk indelningsgrund. Under denna kurs böra de olika specialiteterna, dessas prisbillighet o. s. v. beröras. Lämpligen bör även undervisning i toxikologi ingå, då denna del av ämnet vid denna tidpunkt för de studerande erbjuder ej ringa intresse, särskilt med tanke på den alltjämt ökade betydelse, som förgiftningar inom olika former av yrkesarbete kommit att få. De sakkunniga anse emellertid, att under denna senare kurs inga laborationer böra förekomma. Kursen torde ej behöva göras alltför omfattande; omkring 20—25 timmar torde fylla rimliga anspråk. De sakkunniga ha tänkt sig, att kursen skall ledas av en utbildad farmakolog. Till den undervisning i farmakoterapi, som bör meddelas på kliniken, återkomma de sakkunniga i kap. XVIII. Sammanfattningsvis få således de sakkunniga föreslå följande undervisning i farmakologi. Undervisningen uppdelas på två perioder, dels en kurs i farmakologi med laborationer under det tredje studieåret samtidigt med de propedeutiska kurserna, dels en kurs i farmakoterapi, vilken förlägges till de senare studierna i medicin. Den förra kursen skall med halvdagsarbete taga 2—3 månader i anspråk och inbegripa receptskrivningskurs samt en översiktlig genomgång av det väsentligaste av farmakodynamiken och farmakoterapien. Den senare kursen skall omfatta 20—25 föreläsningstimmar, och under densamma skall framför allt den mer speciella terapien bli föremål för undervisning. Den utökning av undervisningen i farmakologi, som de sakkunniga förorda, skulle sålunda utgöras av obligatoriska laborationer samt av en senare kurs i farmakoterapi. För undervisningen i Uppsala och vid institutet innebär en sådan omläggning en rätt betydande utvidgning av ämnet,

76 för Lunds vidkommande blir utvidgningen däremot på grund av undervisningens redan nu förhållandevis stora omfattning mindre uttalad. Mer detaljerade förslag till laborationskurs och kurs i farmakoterapi ha anslutits som bilaga.

Kap. XV. Patologi och bakteriologi. Patologi. Nuvarande undervisning. Undervisningen i patologi är för närvarande uppdelad i två ämnen, allmän patologi, som ingår i medicine kandidatexamen, och speciell patologi, som utgör ett av ämnena till medicine licentiatexamen. Allmän patologi. Undervisningen i detta ämne avser att belysa de sjukliga processernas allmänna orsaker och organismens olika sätt att reagera mot desamma samt de följdtillstånd, dessa reaktioner medföra. Den kommer därför att omfatta sjukdomslärans viktigaste grundbegrepp och är alltså en nödvändig förutsättning för den kliniska undervisningens bedrivande. Vid de tre lärosätena ges för närvarande en kurs i detta ämne, omfattande omkring 30—35 dubbelföreläsningar under en tid av 2—2y2 månader. Att märka är emellertid, att denna kurs ges varje termin i Uppsala och Stockholm, men endast en gång varje läsår i Lund. Detta förhållande har medfört, att de Lundamedicinare, som önskat fullgöra denna kurs en termin, då kurs ej givits i Lund, varit tvungna att förlägga dessa sina studier till något av de andra lärosätena. För att de studerande i Lund icke skola behöva byta lärosäte, få numera halva antalet studerande fullgöra kursen i allmän patologi före kursen i fysiologi. Tentamen i allmän patologi avlägges i allmänhet i nära anslutning till kursens slut. Såsom åskådningsmaterial till undervisningen i allmän patologi användes sektionsmaterial, preparat från de patologisk-anatomiska museerna samt mikroskopiska snitt. Undervisning meddelas vid samtliga de tre lärosätena några dagar i veckan i anslutning till obduktioner, och vid dessa få de studerande även undervisning och praktisk övning i obduktionsteknik. I Uppsala ges en särskild kurs i denna del av ämnet, omfattande förutom föreläsningar även praktiska övningar. I examensämnet allmän patologi ingår även bakteriologien. För denna kommer nedan att lämnas särskild redogörelse. Patologisk anatomi. Den speciella patologiska anatomien omfattar läran om de sjukliga förändringar, som ligga till grund för de speciella sjukdomstillstånden. Vid undervisningen i allmän patologi får den studerande

77 t. ex. en allmän översikt över svulstläran, i speciell patologi däremot lämnas en mer ingående redogörelse för de speciella sjukdomsformer, som framkallas av tumörer t. ex. magkräfta, bröstkräfta o. s. v. Den speciella patologien står således i det allra intimaste samband med samtliga kliniska ämnen, och vissa kunskaper i detta ämne måste den studerande äga för att kunna tillgodogöra sig en mer avancerad klinisk undervisning. För närvarande lämnas emellertid ingen sammanhängande framställning av detta stora ämne, utan den katedrala undervisningen inskränker sig till följande: I Uppsala meddelas på grund av brist på lärarkrafter ingen obligatorisk katedral undervisning i speciell patologi. Under vissa tider har dock en viss undervisning meddelats av docentstipendiat. / Lund föreläser professorn speciell patologi under sex veckor varje hösttermin, och genom koncentration av framställningen medhinnes det väsentliga av ämnet under tre sådana perioder. / Stockholm föreläser professorn speciell patologi två dubbeltimmar i veckan, av vilka en del ägnas åt demonstrationer av sektionsmaterial och mikroskopiska preparat, en del åt en mer systematisk genomgång av en begränsad del av ämnet. De studerande skola åhöra dessa föreläsningar under den tid, de tjänstgöra på medicinska kliniken. I den nuvarande studieordningen har undervisningen i speciell patologi till större delen kommit att meddelas i direkt anslutning till obduktionerna. De studerande skola närvara vid dessa under den tid, de tjänstgöra vid medicinska kliniken (i Uppsala och Stockholm under tjänstgöring och assistenttjänstgöring, i Lund under grundläggande tjänstgöring, fortsättningstjänstgöring och assistenttjänstgöring), samt dessutom under "ytterligare två månaders patologitjänstgöring". Denna senare utbildningstid är icke kombinerad med någon klinisk tjänstgöring och var avsedd att fullgöras vid tidpunkten för tentamensläsningen av ämnet. I allmänhet fullgöres emellertid tjänstgöringen betydligt tidigare, och den ger i sin nuvarande utformning mycket litet utbyte. Under de tider, de studerande följa obduktionsundervisningen, skola de närvara vid samtliga sektioner och således ej endast vid sektioner av fall från den klinik, där de för tillfället tjänstgöra. Vid de tre lärosätena är obduktionsundervisningen uppdelad mellan professorn och biträdande lärarkrafter. I Stockholm meddelar professorn vid sidan av den obligatoriska undervisningen frivillig sådan vid demonstrationer på S:t Eriks sjukhus, där han innehar prosektur i ämnet. Tidigare förslag till omorganisation. Mot den nuvarande undervisningen i speciell patologi har vid flera tillfällen riktats kritik. Man har således betraktat det som en stor brist i läkarutbildningen, att detta stora och grundläggande ämne ej blir föremål

78 för en mer systematisk och sammanhängande framställning och att de studerande i så stor utsträckning helt hänvisas till självstudier. I det betänkande, som avgavs av 1918 års sakkunniga, diskuterades undervisningen i speciell patologi ingående. Professor Ulrik Quensel, dåvarande professorn i patologi i Uppsala och medlem av den kommitté, som utarbetade betänkandet, framförde ett förslag, att undervisningen i speciell patologi borde koncentreras till en kurs, omfattande 2 a 2T/2 månader. Detta förslag tillstyrktes av medicinska fakulteten i Uppsala samt av karolinska institutets lärarkollegium. I lärarkollegiets skrivelse, vilken utarbetats av professor Carl Sundberg, vilken under många år vid institutet givit en uppskattad frivillig, avgiftsbelagd kurs i ämnet, framhölls, att det sannolikt vore av värde, dels att den speciella patologien bleve fullständigare genomgången på ett jämförelsevis tidigt stadium, då detta skulle underlätta de kliniska studierna, dels att en koncentration av undervisningen komme till stånd, då detta skulle möjliggöra ämnets inlärande på kortare tid och studierna likväl sannolikt skulle bli grundligare, än när ämnet såsom nu uppdelades på flera perioder. Däremot ställde sig medicinska fakulteten i Lund avvisande. Den framhöll, att en otvivelaktig lättnad i tentamensstudiet visserligen skulle vinnas genom en kursgivande lärares vägledning, men att denna fördel dock måste tillmätas mindre värde än det självständiga studium av den patologiska anatomien, som frånvaron av en översiktlig kurs framtvingar. Efter en redogörelse för de olika remissvaren kommo ovannämnda sakkunniga till följande slutsats: "Det synes de sakkunniga uppenbart, att kursen i fråga bör vara ägnad att fylla en viktig plats i undervisningen i patologisk anatomi, och att den skulle vara till väsentlig nytta för de studerande. De sakkunniga anse det vara av vikt, att betingelser vid alla högskolorna snarast möjligt skapas för att kursen må kunna komma till stånd, men då f. n. tillräckliga lärarkrafter ej äro tillgängliga och då jämväl medicinska fakulteten i Lund för sin del uttalat sig emot införandet av kursen, vilja de sakkunniga endast föreslå sådan ändring i examensstaclgan, som gör ifrågavarande kurs fakultativ och sålunda möjliggör kursens införande, när förhållandena det medgiva, men å andra sidan bibehåller den nuvarande tjänstgöringstiden i hela dess utsträckning, till dess att kursen hunnit bliva införd som ordinarie led i den obligatoriska undervisningen." De medicinska studentföreningarna ha senare vid flera tillfällen framfört önskemålet, att en koncentration av undervisningen i speciell patologi måtte komma till stånd. För att möjliggöra en fullständigare undervisning i speciell patologi har Uppsalafakulteten senare begärt, att en professur i detta ämne måtte inrättas vid Uppsala universitet. Såsom framgår av ovanstående redogörelse, har dock ännu icke någon kurs i speciell patologi anordnats vid något lärosäte, om än undervisningen i Lund — såsom den under senare tid i

79 motsats till ovan anförda yttrande ordnats — strävat att åstadkomma dylik kursmässighet. De sakkunniga. Den utformning, som undervisningen i patologi kommit att få i Sverige, saknar motsvarighet i de flesta länder. Sålunda är undervisningen i allmän och speciell patologi vid utländska högskolor oftast sammanförd till ett enda ämne, och i allmänhet meddelas ej undervisning i patologi under de prekliniska studierna utan först parallellt med de tidigare kliniska tjänstgöringarna. Det har synts de sakkunniga lämpligt att bibehålla den nuvarande uppdelningen i allmän och speciell patologi. Kursen i allmän patologi måste komma tidigt, enär de studerande, när de börja sina egentliga kliniska tjänstgöringar, böra vara orienterade över hur de vanligaste sjukdomsprocesserna uppstå och utveckla sig. Att förlägga undervisningen i speciell patologi i direkt anslutning till kursen i allmän patologi kan å andra sidan icke vara ändamålsenligt, då de studerande vid denna tidpunkt ännu icke ha tillräckliga kliniska kunskaper för att kunna skapa sig en fyllig och verklighetstrogen bild av den speciella patologien. Samtliga ämnesrepresentanter, som de sakkunniga rådgjort med, ha också tillstyrkt, att den nuvarande uppdelningen bibehålles. Allmän patologi. De sakkunniga anse, att den nuvarande kursen i allmän patologi i stort sett motsvarar de krav, som böra ställas på densamma. Däremot ha de sakkunniga funnit lämpligt föreslå, att kursen i allmän patologi förlägges i samband med de propedeutiska kurserna. För lämpligheten av en sådan anordning talar icke blott vissa allmänna, på annat ställe berörda synpunkter utan även skäl, som direkt beröra undervisningen i allmän patologi. De sakkunniga ha sålunda ingående diskuterat, huruvida ej undervisningen i detta ämne skulle vinna på att de studerande i anslutning till densamma finge tillfälle att se vissa typiska sjukdomsfall, varigenom de skulle få en fullständigare och mer levande bild av de sjukliga processerna, och de sakkunniga ha därför tidigare övervägt införandet av kliniska demonstrationer av karakteristiska sjukdomsförändringar i samband med kursen i allmän patologi. Lägges emellertid kursen parallellt med översiktskurser i medicin och kirurgi, få de studerande under dessa tillfälle att se en del vanliga sjukdomstillstånd, och motiveringen för införandet av ovannämnda demonstrationer bortfaller härmed. Speciell patologi. Kunskaper i speciell patologi utgöra en ovillkorlig förutsättning för en djupare förståelse av den kliniska undervisningen. För

att rätt kunna förstå en sjukdoms symptom, prognos och behandling måste man i huvuddragen känna till de patologisk-anatomiska förändringar, som ligga bakom den kliniska sjukdomsbilden. Alla kliniska ämnen bygga på den patologiska anatomien, och detta ämne har således, om det tages i vidaste bemärkelse, en betydande omfattning. Tidigare torde de studerande i mycket stor utsträckning ha tenterat detta ämne såsom ett av de sista i licentiatexamen, alltså sedan de fullgjort de flesta kliniska tjänstgöringarna och kanske även tenterat en rad kliniska ämnen. Härigenom underlättades tentamen i speciell patologi betydligt. De studerande hade en tämligen rik klinisk erfarenhet, och stora delar av ämnet hade de redan tagit del av i anslutning till de kliniska studierna. Mot detta förskjutande av patologistudierna har emellertid med rätta framförts kritik, då undervisningen i patologi av naturliga skäl skall utgöra grundvalen för de kliniska studierna och icke tvärtom. De studerande tillrådas också numera i allmänhet att försöka tentera speciell patologi som det första eller ett av de första ämnena i licentiatexamen. Med nuvarande studieform bjuder detta emellertid på svårigheter. Såsom ovan framhållits, meddelas större delen av undervisningen i anslutning till obduktionerna, och ämnet blir aldrig föremål för en sammanhängande undervisning under en begränsad tidsperiod. De studerande hänvisas sålunda att inlära detta vittomfattande ämne till stor del på egen hand, särskilt om de vilja förlägga studiet till ett tidigt skede. Vid denna tidpunkt äga de emellertid ej den erfarenhet och det omdöme, som fordras för ett effektivt självstudium av ämnet. Vilka stora svårigheter som möta vid inlärandet av patologien, framgår också av den mycket långa tid, som ägnas detta ämne. Då det i studieplanen ej finns någon särskild tid anslagen för berörda studium, bortsett från "två månaders ytterligare patologi", vilken tjänstgöring såsom ovan angivits oftast fullgöres mycket tidigt, förlägga de studerande tentamensstudiet till tider, då de fullgöra andra kurser och tjänstgöringar, varav dessa bli lidande. Det är på sina håll patologistudierna, som framkallat den förskjutning mellan fullgörandet av kurser och tjänstgöringar och avläggandet av tentamina och slutförhör, som för närvarande är så vanlig och som i så hög grad verkar förryckande-på studiegången. På grund av här anförda förhållanden ha de sakkunniga kommit till den uppfattningen, att undervisningen i speciell patologi bör förläggas till ett relativt tidigt skede och att de studerande, då de vid denna tidpunkt ej kunna anses äga de kunskaper och den erfarenhet, som utgöra förutsättningen för ett givande studium på egen hand av detta ämne, måste erhålla mer ingående handledning än nu i dessa sina studier. De sakkunniga vilja därför ansluta sig till förslaget om införandet av en obligatorisk kurs i speciell patologi och anse, att denna kurs borde kunna koncentreras till en tid av 3 månader och omfatta omkring 65

81 föreläsningar. Under hela den termin, kursen pågår, skola de studerande närvara vid alla obduktioner samt sättas i tillfälle att i tillräcklig omfattning studera museipreparat och mikroskopiska snitt. Endast det väsentliga av ämnet skall genomgås, och sådana mer perifera områden, vilka endast omfatta för de kliniska specialämnena viktiga detaljer, skola överlämnas åt speciallärarna att genomgå i anslutning till den kliniska undervisningen. Härigenom skulle ämnets omfattning kunna begränsas på ett lämpligt sätt och tentamen avläggas i anslutning till eller kort tid efter kursens avslutande. De senare kliniska studierna skulle avsevärt underlättas, då patologikunskaperna komme att utgöra en fast grund att bygga vidare på. Vid det samråd, som de sakkunniga haft med ämnesrepresentanterna, möttes förslaget om införandet av en sådan kurs av stor förståelse. Införandet av en kurs i speciell patologi skulle i viss mån kunna ersätta den undervisning, som för närvarande meddelas vid obduktionerna. Denna undervisning har otvivelaktigt ett mycket stort värde, då obduktionen så att säga utgör slutfasen i det kliniska studiet av de dödligt förlöpande fallen. Under vissa omständigheter blir denna undervisning emellertid ej så givande, nämligen framför allt om de närvarandes antal är så stort, att den enskilde studerande ej får tillfälle att taga verklig del av demonstrationen. En förutsättning för att en klinisk obduktion skall ge ett gott utbyte, är vidare, att den studerande äger tillräckliga förkunskaper i patologisk anatomi för att kunna följa obducentens framställning. De sakkunniga ha med stöd av här anförda synpunkter kommit till den slutsatsen, att de studerande endast under den termin, då de fullgöra kursen i speciell patologi, skola åläggas att närvara vid alla obduktioner. Under sin kliniska utbildning för övrigt böra de åläggas — om ej andra arbetsuppgifter lägga absolut hinder i vägen — att närvara vid obduktioner av fall, med vilka de kommit i beröring vid arbetet på kliniken. Det må ankomma på klinikchefen att avgöra, om alla studerande skola närvara vid obduktionerna av fall, som vårdats på kliniken, eller blott den studerande, som följt det fall, som gått till sektion. FÖr de studerande måste det vara utomordentligt upplysande och värdefullt att närvara vid obduktioner av fall, som de följt på kliniken, då de under sådana förhållanden äga ett speciellt intresse för obduktionsresultatet. Under de senare kliniska tjänstgöringarna, då de studerande redan fullgjort kursen i speciell patologi, äga de dessutom nödiga kunskaper för att fullt kunna förstå obduktionsfynden. Vid dessa obduktioner skall det viktigaste och det för kliniken väsentliga samtidigt demonstreras för de läkare, som haft med patienten att göra, och för de studerande. Under dessa förutsättningar kommer säkert övervarandet av sektionen och åhörandet av den diskussion, som utspinner sig mellan patolog och kliniker angående tolkningen av obduktionsfynden, att utgöra en undervisning ay betydande värde, §

82 Sammanfattning. Uppdelningen i allmän och speciell patologi bör bibehållas. Kursen i allmän patologi bör ha samma omfattning som för närvarande och förläggas till tredje studieåret. Undervisningen i speciell patologi koncentreras till en 3 månaders kurs, förlagd senare under licentiatstudierna. Undervisningen under kurserna bör läggas så, att tentamen kan avläggas kort tid efter dessas slut. De studerande böra under hela studietiden åläggas närvara vid obduktioner av fall, som de följt på klinikerna. Ett mer detaljerat förslag till kursen i speciell patologi återfinnes bland bilagorna. Bakteriologi. Nuvarande undervisning. I Uppsala och Stockholm ges en kurs i bakteriologi varje termin, omfattande en tid av 4—6 veckor med 4—5 övningsdagar i veckan. De studerande fullgöra kursen före kursen i allmän patologi. I Lund är utbildningen av ungefär samma omfattning, men den fullgöres först efter utbildningen i allmän patologi. Bakteriologien utgör i den nuvarande undervisningsplanen en del av ämnet allmän patologi, men endast i Lund ges undervisningen av samma lärare som i detta ämne. I Uppsala finnes en professur i hygien och bakteriologi och vid institutet en särskild laborator i bakteriologi. Under studierna till licentiatexamen förekommer ingen särskild obligatorisk utbildning i bakteriologi, bortsett från en orientering under den propedeutiska laborationskursen. I Stockholm har under det senaste året även laboratorn vid karolinska sjukhusets bakteriologiska laboratorium givit frivillig undervisning i klinisk bakteriologi. Såväl i Lund som i Stockholm ha dessutom frivilliga kurser i vaccin- och serumterapi givits. Tidigare förslag till omorganisation. En allt kraftigare kritik har riktats mot att bakteriologien, trots att denna vetenskapsgren måste anses intaga en central ställning inom den praktiska medicinen, fortfarande i vår medicinska undervisning innehar en tämligen undanskjuten ställning såsom ett biämne till patologien. Lärarkollegiet har vid upprepade tillfällen, senast i februari 1939, framhållit bristen på en professur i bakteriologi vid landets största medicinska högskola. Svenska läkarsällskapets sektion för hygien och bakteriologi har låtit utreda bakteriologiens ställning som läroämne och praktisk disciplin och understrukit behovet av en sådan professur. Även universitetsberedningen har intagit samma ståndpunkt. Man har vidare framhållit det mindre lämpliga i att nästan all undervisning i bakteriologi förlagts till medicine kandidatstudierna; alltså till

en tidpunkt, då de studerande på grund av bristande klinisk erfarenhet ännu icke ha några förutsättningar att förstå bakteriologiens diagnostiska och terapeutiska betydelse. Vid studentriksdagen år 1938 framförde Lundamedicinarna följande förslag till organisation av undervisningen i bakteriologi: 1. På nuvarande plats i utbildningen inlägges en något förkortad kurs i systematisk bakteriologi. 2. I samband med den kliniska laborationskursen gives en kort kurs i klinisk bakteriologi, varvid man vid undervisningen utgår från undersökningsmaterialet (t. ex. blod, sputum, urin e t c ) . 3. Kort före medicine licentiatexamen inlägges en kort kurs i vaccinoch serumterapi. De sakkunniga. De sakkunniga vilja understryka, att bakteriologien i vårt nuvarande undervisningsväsen icke intar den ställning, som rimligen bör tillkomma detta ämne på grund av dess omfattning och stora betydelse för den praktiska medicinen, samt att undervisningen för närvarande icke är ändamålsenligt ordnad. På det tidiga stadium, till vilket kursen i den nuvarande studieplanen är förlagd, kan man med fördel endast undervisa i allmän bakteriologi; den diagnostiska och terapeutiska delen av ämnet har sin naturliga plats under de kliniska studierna. De sakkunniga vilja därför föreslå en uppdelning av ämnet i en tidigare kurs i allmän bakteriologi och en senare kurs i klinisk bakteriologi. Vid de samråd, som de sakkunniga haft med ämnesrepresentanterna, förelåg fullständig enighet om att en sådan uppdelning bör komma till stånd, men rätt divergerande meningar framfördes om hur mycket som lämpligen borde förläggas till det förra och hur mycket till det senare utbildningsstadiet. Sålunda framhölls från ett håll, att den tidigare kursen i stort sett borde bibehålla sin nuvarande omfattning och att det kunde räcka med att belysa den kliniska sidan av ämnet under några föreläsningar i anslutning till den kliniska laborationskursen; från annat håll däremot hävdade man, att den tidigare kursen utan skada kunde nedskäras till 14 dagar och att den huvudsakliga undervisningen i stället borde förläggas till en 6 veckor lång kurs under de kliniska studierna med undervisning 2—3 timmar 4 dagar i veckan. De sakkunniga föreslå följande organisation: 1. I anslutning till kursen i allmän patologi förlägges en något mindre kurs i allmän bakteriologi än den nuvarande. Undervisningen bör framför allt behandla den allmänna bakteriologien, och ämnets mer speciella kliniska delar böra icke bli föremål för någon mer ingående framställning. 2. Under de kliniska studierna ges en kurs i klinisk bakteriologi. Kur- • sen föreslås omfatta omkring en månad, och önskvärt vore, att de stude-

84 rande även kunde få tillfälle till egna laborationer. Under denna kurs skola de studerande göras förtrogna med principerna för den bakteriologiska diagnostiken. Avsikten med laborationerna är icke, att de studerande i detalj skola inlära den mer speciella laborationstekniken, utan framförallt att göra undervisningen mera åskådlig och levande. För den terapeutiska delen av kursen, som bör omfatta undervisning i vaccin- och serumterapi, bör anslås omkring 6 föreläsningstimmar. Hur lärarfrågan lämpligen bör ordnas, återkomma de sakkunniga till senare. De sakkunniga vilja här framhålla, att det är till fördel för undervisningen, om läraren i bakteriologi genom löpande bakteriologiskt rutinarbete knytes till kliniken. I den mån så sker, är denne lärare i hög grad lämpad att leda såväl den förra som den senare kursen, och man skulle därigenom, trots att undervisningen uppdelas på två perioder, erhålla garantier för att undervisningen bleve enhetlig och fullständig och att icke onödig dubbelundervisning komme till stånd. Detalj förslag till kurserna i bakteriologi återfinnas bland bilagorna.

Kap. XVI. Klinisk propedeutik och klinisk tjänstgöring. Frågor, som sammanhänga med studiernas organisation, behandlas i en senare del av betänkandet. Det har emellertid befunnits ändamålsenligt att redan här lämna en redogörelse för de propedeutiska kurserna och de tidigare kliniska tjänstgöringarna. Utan en sådan orientering kan den följande framställningen av de särskilda ämnena ej göras åskådlig. Den nuvarande studieordningens tillkomst. I de stadganden för de medicinska examina, som utfärdades den 26 april 1861, föreskrevs bl. a. att de studerande före medicine kandidatexamen skulle fullgöra en två till fyra månaders tjänstgöring vid universitetsklinik samt efter medicine kandidatexamen fyra månaders tjänstgöring vid universitetsklinikerna och tolv månaders tjänstgöring vid huvudstadens kliniker och i samband därmed stående institutioner. Genom ny stadga av den 13 november 1874 avskaffades den kliniska tjänstgöringen före avläggandet av medicine kandidatexamen och föreskrevs, att de studerande efter denna examen skulle tjänstgöra dels sex månader vid ettdera universitetets medicinska, kirurgiska och obstetriska kliniker, dels bland annat åtta månader vid karolinska institutets medicinska och kirurgiska kliniker. I examensstadgan av år 1907 reglerades studierna på följande sätt. Först skulle de studerande vid ettdera universitetet under två månader genomgå vissa propedeutiska kurser och under fyra månader fullgöra en grundlag-

85 gande tjänstgöring samtidigt vid de medicinska och kirurgiska klinikerna samt därefter vid institutet fullgöra fortsättningstjänstgöring ar vid den medicinska och vid den kirurgiska kliniken vardera om fyra månader. Slutligen föreskrevs assist enttjämtgöring med två månader i medicin och en månad i kirurgi, vilka tjänstgöringar kunde fullgöras antingen vid universitetsklinikerna eller i Stockholm. Sålunda måste de studerande först fullgöra en viss tids klinisk tjänstgöring vid ettdera universitetet och därefter genomgå utbildning vid klinikerna i huvudstaden. Orsaken härtill var framför allt, att man icke ansåg det kliniska materialet vid universitetsstädernas sjukhus tillräckligt mångsidigt för att tjäna även mer avancerad undervisning, men organisationen motiverades jämväl av att den ansågs innebära en lämplig arbetsfördelning. På universitetens del kom att meddela propedeutisk undervisning, under det att institutet fick på sin lott att ge den senare kliniska utbildningen. Universitetens lärare kunde koncentrera sig på att ge en översiktlig elementär undervisning, under det att lärarna vid institutet kunde räkna med att de studerande ägde nödiga kunskaper för att förstå även en mer djupgående vetenskaplig behandling av de kliniska problemen. Att märka är dock, att undervisningen under den grundläggande tjänstgöringen bedrevs efter ungefär samma linjer som undervisningen vid klinikerna i Stockholm och att dessa tjänstgöringar således i stort sett hade samma karaktär. De propedeutiska kurserna infördes, för att de studerande under den första kliniska utbildningstiden verkligen skulle förvärva de grundläggande kunskaper, som ansågos erforderliga för de senare kliniska studierna. Emellertid framträdde under det närmaste årtiondet efter den nya stadgans genomförande alltmer uttalade strävanden att beträffande undervisningen göra de tre läroanstalterna oberoende av varandra. Klinikerna i Lund hade år 1917 nått en sådan omfattning, att förutsättningar ansågos föreligga för anordnande av fullständig undervisning i medicin och kirurgi vid därvarande universitet, och fakulteten erhöll också år 1918 tillstånd att meddela dylik. 1918 års sakkunniga, vilka tillkallades av chefen för ecklesiastikdepartementet för att närmare utreda och avgiva förslag bland annat angående undervisningen i medicin och kirurgi, framhöllo också, att det vore en fördel, om de studerande kunde fullgöra hela sin utbildning i dessa ämnen vid samma läroanstalt, då undervisningen härigenom skulle kunna ordnas mer planmässigt och tiden bättre utnyttjas. Fördelen härav ansågs helt uppväga risken av att undervisningen till en viss grad skulle bli ensidigare genom att de studerande, om en sådan omläggning komme till stånd, i allmänhet endast skulle komma i tillfälle att följa arbetet på en medicinsk och på en kirurgisk klinik. Emellertid ställde det sig vid denna tidpunkt på grund av det kliniska materialets begränsning svårt att anordna en

86 fullständig utbildning i såväl Uppsala som Stockholm. F r å g a n hänsköts till 1919 å r s sjukhusbyggnadssakkunniga, vilkas medicinska representant e r i ett utlåtande anförde följande: "Den grundläggande och fortsättningstjänstgöringen torde icke beträffande undervisningens art skilja sig från varandra i princip, utan uppdelningen är betingad, dels av a t t de fullgöras vid olika högskolor, dels av a t t under den första perioden tjänstgöringen sker varannan dag å medicinska och varannan dag å kirurgiska kliniken. E t t bibehållande av detta system, även om hela den kliniska undervisningen förlägges till ett ställe, är givetvis icke omöjligt, men skulle dock beträffande Karolinska institutet stöta på den svårighet att de kirurgiska klinikerna icke kunna för närvarande mottaga lika stort antal på en gång tjänstgörande som de medicinska och att sålunda dessa senare icke skulle kunna till fullo utnyttjas, då systemet förutsätter, a t t samma tjänstgörande gå på bägge klinikerna. Vi hava emellertid trott oss finna, a t t Karolinska institutets ämneslärare icke anse, att detta system är att i princip föredraga framför ett system, enligt vilket de tjänstgörande först studera uteslutande medicin och sedan uteslutande kirurgi, varigenom givetvis ett planmässigt och enhetligt anordnande av undervisningen betydligt underlättas. Skulle det befinnas menligt, att de studerande helt avsluta sitt medicinska studium, innan de sett något av kirurgi, kan denna fara förebyggas genom a t t assistenttjänstgöringen i medicin icke får göras, förrän den studerande gjort sin tjänstgöring å kirurgiska kliniken. Vi föreslå alltså, a t t den grundläggande och fortsättningstjänstgöringen sammanslås till en enhetlig tjänstgöring, i det följande kallad klinisk tjänstgöring, och att den fullgöres först å den medicinska kliniken ooh sedan å den kirurgiska kliniken. Tiden, som hittills varit 4 månaders grundläggande tjänstgöring med varannandagsystemet och 4 månaders fortsättningstjänstgöring med full tjänst i vardera ämnet, alltså för ämnena tillsammans 12 månader, synes oss lämpligen böra sättas till 6 månader för vardera tjänstgöringen, sålunda även 12 månader tillsammans." Sjukhusbyggnadssakkunnigas förslag tillställdes de medicinska fakultet e r n a och karolinska institutet för yttrande, och u r remissvaren ä r det av intresse a t t anföra följande: Medicinska fakulteten i Uppsala: Mot borttagandet av den gamla indelningen av tjänstgöringen i medicin och kirurgi i grundläggande tjänstgöring och s. k. fortsättningstjänstgöring och införandet av en enhetlig och sammanhängande tjänstgöring i dessa ämnen synes ej heller fakulteten någon anmärkning kunna göras. Fortsättningstjänstgöringen har visserligen varit ämnad a t t utgöra en påbyggnad på den grundläggande tjänstgöringen ej blott till tiden utan även i det avseendet, att ämnet under densamma skulle belysas genom mera ingående och från vetenskaplig synpunkt djupare framställning. Det synes emellertid vara en allmän mening bland representanterna för ämnena medicin och kirurgi, att huvudvikten vid undervisningen måste läggas på a t t låta de studerande få tillfälle att iakttaga ett så rikhaltigt och omväxlande sjukmaterial som möjligt och att demonstrera detsamma från den praktiska läkarens synpunkt, under det att katedrala föreläsningar få komma i andra rummet, ej på grund av någon underskattning av dessas betydelse för

87 att giva den praktiserande läkaren en vetenskaplig syn på sitt kall, utan helt enkelt därför, att den begränsade tid, som är anslagen för undervisningen, ej medger dylik form för undervisningen större utrymme, då såsom i regel är fallet värdefullt kliniskt åskådningsmaterial förefinnes och kräver a t t i första rummet bliva demonstrerat från den praktiska läkareutbildningens synpunkt. De former, under vilka undervisningen numera meddelas under den grundläggande tjänstgöringen och fortsättningstjänstgöringen, torde ock föga avvika från varandra. Medicinska fakulteten i Lund: Den ordning, som föreslagits av de medicinska representanterna bland sjukhusbyggnadssakkunniga, innehåller bl. a., a t t den gemensamma grundläggande tjänstgöringen i medicin och kirurgi för de studerande, som fullgjorde hela sin tjänstgöring i dessa bägge ämnen i Stockholm, skulle komma att upphöra, så att därstädes all tjänstgöring — utom assistenttjänstgöring — komme att fullgöras i följd först enbart i medicin och sedan enbart i kirurgi. Detta förslag medför den påtagliga fördelen a t t undervisningen i medicin och kirurgi för dem, som helt fullgöra sin tjänstgöring uti ifrågavarande ämnen vid Karolinska institutet, blir mera enhetlig och sammanhängande och följaktligen kan anordnas mera systematiskt än vad för närvarande är möjligt. Å andra sidan innebär denna anordning en principiell avvikelse från det alltid hittills gällande systemet för undervisningen i medicin och kirurgi och sålunda en mycket väsentlig förskjutning av grundvalarna för vår hittillsvarande undervisningsordning. Det må synas naturligt, att fakulteten med varsamhet och tveksamhet möter en så väsentlig^ omändring, detta helst som det föreliggande förslaget dock ej innehåller någon närmare utredning rörande innebörden för de studerande av denna viktiga principiella förändring. F r å g a n löstes först å r 1923. Chefen för ecklesiastikdepartementet tillkallade då delegerade från de t r e medicinska högskolorna, och det förslag, som dessa utarbetade, kom a t t ligga till grund för de provisoriska bestämmelser, som meddelades genom Kungl. Maj :ts brev den 16 november samm a år. Ur delegerades utlåtande m å anföras följande: "I stort sett kan man således säga, att fullständig undervisning i medicin och kirurgi kan anordnas vid samtliga tre högskolor. Det har emellertid visat sig vara förenat med stora svårigheter att under nuvarande förhållanden inrymma denna undervisning i en för de tre högskolorna gemensam form; en uniformitet har ej heller visat sig vara nödvändig eller, innan ännu nödig erfarenhet på alla punkter vunnits, lämplig, utan hava delegerade funnit, att inom vissa yttre gränser en differentierad anordning av sagda undervisning vid de olika högskolorna väl kan och till och med i betraktande av de individuella och lokala förhållanden, som vid de olika högskolorna äro till finnandes, med fördel låter sig genomföra, utan att kravet på en enhetlig läkarutbildning därigenom varder tillbakasatt. Även om sålunda en viss yttre olikhet i avseende å anordningen av undervisningen i sagda ämnen skulle uppstå, bör dock tillses, att kunskapsfordringarna varda enhetliga vid samtliga tre läroanstalter, och att likvärdiga krav varda vid desamma uppställda."

88 Undervisningen efter år 1923. Uppsala. Enligt de provisoriska bestämmelserna av år 1923 skall undervisningen bland annat omfatta följande: två månaders propedeutiska kurser; sex månaders tjänstgöring vid de medicinska och kirurgiska klinikerna, varannan dag å medicinsk och varannan dag å kirurgisk klinik; fyra månaders assistenttjänstgöring å medicinsk klinik; en månads kurs i lungtuberkulosens diagnostik och terapi, vilken kan genomgås samtidigt med fullgörande av sistnämnda tjänstgöring; en månads tjänstgöring vid medicinsk poliklinik; en månads assistenttjänstgöring vid kirurgisk klinik; två månaders tjänstgöring å kirurgisk poliklinik. Undervisningen i Uppsala karakteriseras av den långa gemensamma tjänstgöringen å de medicinska och kirurgiska klinikerna samt av att de studerande — bortsett från en månads assistenttjänstgöring — icke erhålla någon klinisk undervisning i kirurgi utöver den, som meddelas under sex-månaderstjänstgöringen. Vid studentriksdagen år 1938 framfördes kritik mot detta system. Man framhöll bland annat, att de studerande icke kunna följa det operativa arbetet i önskvärd utsträckning, enär detta i allmänhet måste koncentreras till de dagar, då de studerande äro upptagna av undervisning på den medicinska kliniken. Då medicinska fakulteten i Uppsala emellertid anhållit, att undervisningen i medicin och kirurgi måtte få anordnas efter i stort sett samma linjer, som för närvarande gälla för undervisningen i Lund, anse de sakkunniga ej anledning föreligga att här närmare ingå på de nuvarande studieförhållandena i Uppsala. Denna hemställan gjordes år 1933 i samband med en tidigare omnämnd anhållan att få öka det antal studerande, som antagas till de propedeutiska kurserna i Uppsala, från 30 till 45. Professorerna i medicin och kirurgi, Gustaf Bergmark och Gunnar Nyström, vilka närmast utarbetat förslaget, anförde bl. a. följande: "Enligt Kungl. Maj :ts år 1923 utfärdade provisoriska bestämmelser angående examensfordringarna i medicin, kirurgi och patologisk anatomi har undervisningen i medicin och kirurgi på förslag av representanter för rikets trenne medicinska högskolor vid var och en av dessa blivit ordnad på olika sätt. Det har lämnats varje högskola tillfälle att pröva sitt eget förslag till undervisningens ordnande i nämnda ämnen. Bestämmelserna ha erhållit karaktär av provisorium, och man har tydligen räknat med att vunnen erfarenhet skulle komma att föranleda förslag till förändringar i bestämmelserna. Det synes oss alltjämt ändamålsenligt, att åtminstone den första delen av denna undervisning meddelas under alternerande tjänstgöring å medicinsk och kirurgisk klinik, då en dylik är ägnad att giva den önskvärda allmänna orienteringen över den kliniska patologien och terapien och den mera allsidiga belysningen av vissa viktiga sjukdomar och sjukdomsgrupper, som blott en framställning från såväl invärtes-medicinsk som kirurgisk sida kan giva. Som

89 exempel härpå må blott nämnas struma, lungtuberkulos, varbildningar i lungan och lungsäcken, magsår, gallvägslidanden, vissa njursjukdomar, ledinflammationer. Behovet av en större koncentration på huvudämnet medicin har vid Uppsala universitet tillgodosetts genom anordnandet av en relativt lång assistenttjänstgöring vid medicinska kliniken, till vilken nämligen anslagits icke mindre än 4 månader. En motsvarande koncentration av senare delen av undervisningen i kirurgi har även synts önskvärd. Dels av detta skäl, dels på grund av att en ifrågasatt höjning av antalet till tjänstgöring i medicin och kirurgi antagna studerande till 45 per år skulle praktiskt taget omöjliggöra bibehållandet av assistenttjänstgöring i medicin i dess nuvarande utsträckning, vilja vi föreslå, att, om en dylik höjning av antalet studerande genomföres, studieplanen för ämnena medicin och kirurgi ändras på följande sätt. Tjänstgöring i medicin fullgöres med 1) 4 månaders grundläggande tjänstgöring å medicinska kliniken och polikliniken varannan dag alternerande med tjänstgöringen i kirurgi; 2) 4 månaders fortsättningstjänstgöring å medicinska kliniken och polikliniken omedelbart efter den grundläggande tjänstgöringen; 3) 2 månaders assistenttjänstgöring å medicinska kliniken; 4) 2 månaders kurs i neurologi vid Karolinska institutet. Tjänstgöring i kirurgi fullgöres med 1) 4 månaders grundläggande tjänstgöring å kirurgiska kliniken och polikliniken varannan dag alternerande med tjänstgöring i medicin; 2) 4 månaders fortsättningstjänstgöring 3) 1 månads assistenttjänstgöring vid kirurgiska kliniken eller vid annan kirurgisk sjukhusavdelning enligt av kanslern den 28 april 1932 fastställd ordning; 4) 6 veckors tjänstgöring i ortopedi vid Karolinska institutet." Detta förslag till studieplan förutsatte, att tillträde till klinikerna lämnades de studerande tre gånger om året. År 1939 har emellertid fakulteten uttalat sig för ett bibehållande av nuvarande organisation med endast två inslapp om året. Deltagarantalet på de propedeutiska kurserna skulle emellertid ökas från 15 till 20. I vilken mån det ovan angivna förslaget till studieplan skulle behöva modifieras med hänsyn härtill, har fakulteten emellertid ej uttalat sig om. Lund. Enligt de provisoriska bestämmelserna av år 1923 omfattar undervisningen bland annat: två månaders propedeutiska kurser; fyra månaders tjänstgöring vid de medicinska och kirurgiska klinikerna, varannan dag å medicinsk och varannan dag å kirurgisk klinik ; fem månaders tjänstgöring å medicinsk klinik; tre veckors assistenttjänstgöring vid tuberkulosklinik; två månaders assistenttjänstgöring vid medicinsk klinik;

90 fyra månaders tjänstgöring å kirurgisk klinik; en månads assistenttjänstgöring vid kirurgisk klinik. Studieplanen i Lund karakteriseras således av att de studerande, sedan de fullgjort de propedeutiska kurserna, fullgöra en fyra månaders grundläggande tjänstgöring samtidigt på de medicinska och kirurgiska klinikerna samt att de därefter fullgöra en fortsättningstjänstgöring dels på den medicinska, dels på den kirurgiska kliniken, den förra omfattande fem, den senare fyra månader. Utbildningen i medicin i Lund är längre än vid de övriga lärosätena, beroende på att den även omfattar utbildning i neurologi, vilken i Uppsala och Stockholm utbrutits ur medicinundervisningen och meddelas under en särskild tjänstgöring på institutets neurologiska klinik. Karolinska institutet. Enligt de provisoriska bestämmelserna av år 1923 omfattar undervisningen bland annat: två månaders propedeutiska kurser; en månads klinisk tjänstgöring med särskild hänsyn till lungtuberkulosens diagnostik och terapi; sex månaders tjänstgöring vid medicinsk klinik; två månaders assistenttjänstgöring vid medicinsk klinik; sex månaders tjänstgöring vid kirurgisk klinik; en månads assistenttjänstgöring vid kirurgisk klinik. Vid institutet förekommer således ingen samtidig tjänstgöring vid medicinsk och kirurgisk klinik, utan de studerande tjänstgöra efter de propedeutiska kurserna och efter en månads utbildning i lungtuberkulosens diagnostik och terapi först sex månader enbart på den medicinska och därefter sex månader enbart på den kirurgiska kliniken. De sakkunniga. Studieplanen i Uppsala och Lund är upplagd med sikte på att de studerande under den grundläggande tjänstgöringen skola få en lämplig förutbildning för den följande, mer ingående kliniska utbildningen. Denna tanke, att under en första tjänstgöringstid ge de studerande en samtidig medicinsk och kirurgisk orientering över de centrala områdena inom den kliniska medicinen, anse de sakkunniga riktig. Huvudsakligen av organisatoriska skäl har emellertid undervisningen ej kunnat läggas så, att de olika grupperna studerande fått en för deras utbildningsstadium särskilt anpassad undervisning, utan stora delar av undervisningen har varit gemensam för alla studerande. Någon samordning av undervisningen i medicin och kirurgi under den grundläggande tjänstgöringen har icke heller kunnat genomföras, och någon sådan allsidig belysning från såväl invärtesmedicinsk som kirurgisk sida av de mer allmänt förekommande sjukdomarna och sjukdomsgrupperna, som professorerna Bergmark och Ny-

91 ström omnämna i sin ovan relaterade skrivelse, torde av genomgångna diarier att döma mycket sällan förekomma. Det studieschema, som för närvarande gäller vid institutet, har vissa fördelar. Genom att sammanföra utbildningen i medicin och kirurgi till var sin halvårsperiod har man skapat goda betingelser för en enhetlig och systematisk undervisning. Under en längre, fortlöpande tjänstgöring hinna de studerande leva sig in i arbetet på en klinik, lära känna läkare, sköterskor och annan personal och länkas in i det löpande sjukvårdsarbetet smidigare och effektivare, än om utbildningstiden uppsplittras på kortare perioder. Den långa tjänstgöringstiden ger ökade möjligheter för läraren att systematiskt gå igenom hela ämnet och att anpassa sin framställning efter det utbildningsstadium, på vilket deras elever befinna sig. Även torde det vara betydligt lättare för de studerande att bedriva effektiva självstudier parallellt med den kliniska tjänstgöringen, om denna ej är splittrad mellan medicin och kirurgi. Av de nu gällande studieplanerna anse de sakkunniga den i Uppsala i här berörda avseende vara sämre än studieplanerna vid de övriga lärosätena, och Uppsalafakulteten har också, såsom nämnts, själv föreslagit en omläggning. Genom den fyra månader långa assistenttjänstgöringen i medicin blir emellertid här undervisningen i detta ämne mindre lidande på splittringen än den i kirurgi. Olägenheten med institutets studieplan är, att de studerande, när de komma in på den medicinska kliniken, ej erhållit den förutbildning, som vore önskvärd. Vid utarbetandet av 1923 års provisoriska bestämmelser hade man också klart för sig, att de propedeutiska kurserna icke kunde utgöra en tillräcklig grund för den egentliga kliniska utbildningen i medicin, och man förlade delvis av denna orsak utbildningen i lungsjukdomarnas, speciellt lungtuberkulosens diagnostik och terapi mellan den propedeutiska tjänstgöringen och tjänstgöringen på medicinska kliniken i den förhoppningen, att de studerande under denna månad skulle få en viss klinisk vana och tillfälle till övning särskilt i fysikalisk diagnostik. Denna organisation har emellertid, åtminstone enligt de sakkunnigas mening, visat sig vara mindre lycklig. Dels kan utbildningen under denna månad aldrig ge den allmänt orienterande översikt över den interna medicinen och kirurgien, som de studerande behöva, innan de börja sina kliniska tjänstgöringar, dels bör, såsom de sakkunniga senare komma att motivera, undervisningen i lungtuberkulosens diagnostik och terapi hellre förläggas till ett senare utbildningsstadium. Förr, då det kliniska materialet var mera begränsat, hade en studieplan, som föreskrev en viss tids tjänstgöring varannan dag på den medicinska och varannan dag på den kirurgiska kliniken, den fördelen, att utbildningstiden på var och en av dessa kliniker kom att sträcka sig över

92 en längre tidsperiod, varigenom större garantier skapades för att de studerande fingo tillfälle att se alla de sjukdomsbilder, som äro av värde för utbildningen. Det kliniska material, som för närvarande finnes, torde emellertid betrygga en i detta avseende fullgod utbildning, även om undervisningen koncentreras. De sakkunniga ha sökt komma fram till en studieplan, som bevarar de nuvarande studieplanernas fördelar men undviker deras brister. De ha funnit det vara en brist, att det för närvarande icke meddelas någon allmänt orienterande klinisk undervisning, anpassad för de yngsta tjänstgörande. När de studerande nu inträda på klinikerna, ha de i början svårt att tillgodogöra sig undervisningen, beroende på att de icke ha tillräckligt klara begrepp om enkla kliniska frågeställningar. Denna brist är särskilt kännbar därför, att den kliniska undervisningen i stor utsträckning måste direkt anknyta till patientdemonstrationer, vilka icke kunna ge det rätta utbytet, om åhörarna ej äro någorlunda orienterade över de vanligaste sjukdomarnas klinik. De sakkunniga vilja därför förorda, att de studerande få taga del av en kortfattad systematisk framställning av det väsentligaste inom medicinen och kirurgien, innan de börja de kliniska tjänstgöringarna. Härigenom skulle de snabbare och effektivare kunna tillgodogöra sig den senare utbildningen. Införes en sådan propedeutisk översiktskurs, under vilken de kliniska problemen samtidigt belysas från såväl medicinsk som kirurgisk synpunkt, bortfaller, förefaller det de sakkunniga, huvudskälet för bibehållandet av en grundläggande varannandagstjänstgöring. Hur de sakkunniga tänkt sig den närmare utformningen av undervisningen i medicin och kirurgi, kommer att framgå av det följande.

Kap. XVII. De propedeutiska kurserna. Nuvarande undervisning. Undervisningen omfattar fyra kurser: 1. Fysikalisk diagnostik. 2. De viktigaste kemiska, mikroskopiska, bakteriologiska och fysiologiska undersökningsmetoderna (laborationskurs). 3. Allmän kirurgi. 4. Allmän sjukvårdsteknik. Dessutom skola de studerande åhöra föreläsningarna i medicin. Utbildningen tager en tid av två månader i anspråk. I Uppsala ges två kurser, i Lund tre och i Stockholm tre dubblerade kurser årligen. I Stockholm är undervisningen tills vidare förlagd till S:t Eriks sjukhus.

93 I Uppsala ooh Lund finnas särskilda lärare för de olika ämnena. I Stockholm ledas kursen i fysikalisk diagnostik och laborationskursen av samma lärare, och undervisningen i allmän sjukvårdsteknik ingår som ett led i undervisningen i allmän kirurgi. De sakkunniga. Följande undervisning bör enligt de sakkunnigas åsikt ingå i den propedeutiska undervisningen: 1. Översiktskurs i medicin. 2. Översiktskurs i kirurgi. 3. Kurs i fysikalisk diagnostik. 4. Propedeutisk laborationskurs. 5. Propedeutisk röntgenkurs (se kap. XX). 6. Propedeutisk kurs i socialmedicin (se kap. XXIX). 7. Sjukvårdskurs. Skyldigheten att samtidigt med den propedeutiska tjänstgöringen följa de kliniska föreläsningarna i medicin bör bortfalla. översiktskurs i medicin. Kursen bör icke göras alltför omfattande, utan torde kunna begränsas till omkring 30 föreläsningar. Under kursen böra typiska fall demonstreras i tillräcklig utsträckning för att de viktigaste sjukdomsbilderna skola bli belysta, men de studerande böra ej erhålla egna patienter för journalskrivning. Kursen skall ledas av särskild lärare och avslutas med obligatoriskt förhör. Anvisning bör lämnas på kortfattad lärobok i klinisk diagnostik. Det lämpliga i att införa en sådan kurs har vitsordats av de klinikchefer i invärtes medicin, med vilka de sakkunniga varit i tillfälle att samråda, och dessa ha föreslagit, att kursen skall ha ungefär följande disposition: Cirkulationsorganen 4 timmar Andningsorganen (inkl. lungtbc.) 4 „ Urinvägarnas sjukdomar 4 „ Digestionsorganen 4 „ Blodet 2 „ Levern 2 „ Infektionssjukdomar 3 „ Reumatiska sjukdomar 1 „ Endokrina organ 2 „ Ämnesomsättningssjukdomar 1 „ Nervsjukdomar 3 „ Summa 30 timmar översiktskurs i kirurgi. Denna kurs bör ha ett helt annat innehåll än den nuvarande kursen i allmän kirurgi. Den bör ge en orientering över de

94 viktigaste kirurgiska sjukdomarna och den kirurgiska terapien i syfte att öka den studerandes förutsättningar att förstå den mer djupgående undervisning, som senare kommer att meddelas på de medicinska och kirurgiska klinikerna. Införandet av denna kurs utgör också en av förutsättningarna för att man skall kunna upphöra med varannandagstjänstgöring i medicin och kirurgi och kunna förlägga kursen i speciell patologi före tjänstgöringen i kirurgi, Kursen föreslås omfatta omkring 20 föreläsningar med ungefär följande disposition: Andningsorganen Urinvägarnas sjukdomar Magsåret Gallvägarna Blindtarmsinflammation Bukhinneinflammation Bråck Ileus Endokrina organ Svulster

2 timmar 3 „ 1 „ 2 „ 2 „ 2 „ 1 „ 2 „ 1 „ 4 „ Summa 20 timmar

Kursledaren måste mycket intimt samarbeta med den lärare, som ger översiktskursen i medicin, så att icke onödiga upprepningar ske och så att de kliniska problemen bli lämpligt belysta ur såväl medicinsk som kirurgisk synpunkt. Då olycksfallskirurgien har enbart speciellt kirurgiskt intresse, torde hela denna del av ämnet kunna utelämnas, liksom även det mesta av det, som för närvarande fyller kursen i allmän kirurgi, nämligen narkoslära, sårbehandling, allmän frakturlära, kirurgisk inflammationslära o. s. v. De sakkunniga anse nämligen, att dessa delar av ämnet med större utbyte inhämtas senare i mera direkt anslutning till tjänstgöringen i kirurgi. Även översiktskursen i kirurgi bör avslutas med förhör. Kurs i fysikalisk diagnostik. De sakkunniga vilja framhålla, att de anse denna kurs vara av mycket stor betydelse och att garantier måste skapas för att ett rikligt och lämpligt material står till buds för denna undervisning. Undervisningen föreslås erhålla samma omfattning som för närvarande. Det måste anses lämpligt, att de studerande under denna kurs även erhålla undervisning i journalskrivning och att de för praktiskt inövande härav under kursens lopp tilldelas en eller ett par patienter. Under kursen behöva de studerande i stor utsträckning erhålla rent personlig handledning vid inlärandet av viktiga och delvis svårlärda undersökningsmetoder. För att utbildningsresultatet skall bliva tillfredsställande, får därför antalet deltagare ej vara för stort. Hittills ha i regel 15 studerande antagits till varje kurs. De sakkunniga anse visserligen antalet kunna höjas till omkring 20, men vilja framhålla, att detta är en gräns, som ej bör överskridas.

95 Propedeutisk laborationskurs. Undervisning i laborationsteknik meddelas för närvarande under tre olika skeden av utbildningen, dels under studierna till medicine kandidatexamen, dels under den propedeutiska laborationskursen, dels under tjänstgöringen på medicinska kliniken. De sakkunniga finna, att en sådan uppdelning av undervisningen inom detta speciella område måste anses lämplig. Under studierna till medicine kandidatexamen böra de studerande utföra kliniska laborationer, närmast i den mån dessa belysa undervisningen i de teoretiska ämnena eller kunna anses lämpade för åskådliggörande av vetenskapliga arbetsmetoder. Vid detta tidiga stadium äro de studerande icke mogna att i detalj inlära de undersökningsmetoder, som äro nödvändiga för det kliniska rutinarbetet, och ej heller kan man förutsätta, att lärarna i de teoretiska ämnena ha möjlighet att i sin undervisning tillämpa just den laborationsteknik, som användes vid den klinik, där den studerande senare kommer att arbeta. Det är därför nödvändigt, att de studerande, innan de begynna sitt arbete på de kliniska laboratorierna, erhålla en sammanfattande översiktlig undervisning, som, förutom en repetition av det, som tidigare meddelats, även ger en orientering i fråga om de laborationer, som utföras just på den klinik, vid vilken de skola tjänstgöra. Den propedeutiska laborationskursen bör således vara praktiskt inriktad och framförallt taga sikte på de arbetsuppgifter, som vänta den studerande under hans första tid på kliniken, och i kursen böra endast sådana laborationer upptagas, som den studerande själv kommer att få utföra. Genom samarbete med läraren i medicinsk kemi bör tidsödande dubbelundervisning kunna undvikas. Undervisningen bör senare kompletteras med en laborationskurs under den grundläggande tjänstgöringen i medicin. Förslag till kursen återfinnes som bilaga. Sjukvårdskurs. Förslag om införande av en kurs i sjukvårdsteknik framfördes av 1902 års kommitté och däri framhölls, att denna kurs borde avse inövning av en del vid sjukvården förekommande handgrepp, såsom förflyttning av patienter, av- och påklädning av sjuka, biträde åt svårt sjuka vid intagning av medicin och föda, avtvättningar, inpackningar, lavemang, temperaturtagning m. m. I samma betänkande heter det vidare: "I den medicinska praktiken pläga dessa handgrepp, då sjuksköterska finnes att tillgå, utföras av denna, men uppenbart är, att det för den blivande läkaren, som understundom själv kan behöva företaga dem och i allt fall bör kunna lämna föreskrifter om deras riktiga utförande, måste vara till gagn att redan vid sitt första sysslande med praktisk sjukvård häruti erhålla någon handledning och erfarenhet." Undervisningen i sjukvårdsteknik har emellertid ej kommit att erhålla den praktiska inriktning, som synbarligen från början varit avsedd. Vid institutet är utbildningen inlagd i kursen i allmän kirurgi, och under denna anordnas endast ett fåtal demonstrationer av en del av här ovan anförda, i sjukvården förekommande praktiska uppgifter. I Lund om-

96 fattar kursen framförallt demonstration av en rad mer speciella ingrepp såsom lumbalpunktion, occipitalstick, thorakocentes, laparocentes, gastroskopi, rektoskopi, strålterapi, kvarts- och bågljus, diatermi, kortvåg m. m. I Uppsala har undervisningen däremot, att döma av de dagböcker, som närmare granskats av de sakkunniga, kommit att omfatta ungefär det, som från början varit avsett med kursen, och de studerande ha vid akademiska sjukhuset under de propedeutiska tjänstgöringarna åtminstone tidvis ålagts att deltaga i det praktiska arbetet på sjukavdelningarna. De sakkunniga ha ägnat denna fråga ett särskilt intresse, då det i diskussionen om den medicinska undervisningen ofta framföres, att denna är alltför teoretisk och att de unga läkarna ofta stå påfallande bortkomna och valhänta, när det gäller att utföra även mycket elementära sjukvårdande åtgärder. Utan tvivel ligger det mycket berättigat i denna kritik, och vid de samråd, som de sakkunniga haft med de kliniska lärarna, ha dessa biträtt förslaget om en mera praktisk utbildning i sjukvårdsteknik. De sakkunniga vilja därför föreslå, att undervisning i sjukvårdsteknik även i fortsättningen kommer att ingå i den propedeutiska utbildningen, men att den får en betydligt mer praktisk inriktning, än vad för närvarande i regel är fallet. Undervisningen bör framförallt omfatta övningar i de enklaste alldagliga sjukvårdande åtgärderna och således läggas efter de linjer, som redan angåvos av 1902 års kommitté. För att de studerande skola få tillfälle till tillräcklig övning, anse de sakkunniga, att de först böra genomgå en kort utbildningskurs, helst ledd av en erfaren instruktionssköterska och eventuellt given på en sjuksköterskeskola, där all nödig materiel finnes att tillgå, samt därefter tjänstgöra på en sjukavdelning och där deltaga i det rutinmässiga sjukvårdsarbetet förslagsvis under en vecka. De sakkunniga anse det däremot olämpligt att redan till de propedeutiska kurserna förlägga undervisningen i tekniken för mera speciella medicinska ingrepp. Denna undervisning bör förläggas dels till kursen i allmän kirurgi, dels till de kliniska tjänstgöringarna, och de studerande böra under dessa få tillfälle att själva utföra sådana ingrepp. Såsom framgår av det förslag till program för sjukvårdskursen, som införts som bilaga, anse de sakkunniga, att utbildningen bör omfatta en kortfattad genomgång av den vid sjuksköterskeskolor meddelade sjukvårdsläran med uteslutning av sådana delar av denna, som bättre genomgås och inövas under kursen i allmän kirurgi. De med demonstrationer förenade föreläsningarna beräknas kräva 20 timmar, och vid dem kan deltagarantalet utan olägenhet vara omkring 40. För de praktiska tilllämpningsövningarna, som för varje studerande beräknas omfatta 14 timmar, måste deltagarna däremot uppdelas i smärre grupper, förslagsvis med 10 i varje. Med två timmars daglig undervisning bör kursen sålunda kräva omkring 3 veckor.

97 Under den senare delen av kursen eller under tiden omedelbart därefter böra de studerande under en vecka deltaga i morgonarbetet på sjukavdelningar, två eller högst fyra tjänstgörande på varje avdelning, manliga studerande på en manlig och kvinnliga studerande på en kvinnlig avdelning. De böra därvid under avdelningssköterskans ledning deltaga i arbetet med mätning av temperatur, räkning av puls och andning, bäddning, tvättning och matning samt närvara vid förekommande behandlingar och omläggningar. Den tid, som detta kan kräva av de studerande, torde ej behöva uppgå till mer än två timmar dagligen. Kursen bör stå under överinseende av professor i kirurgi.

Kap. XVIII. Medicin. Assistenttjänstgöringens tillkomst och ställning i studieplanen. Genom 1907 års examensstadga infördes en två månaders assistenttjänstgöring. Tidigare hade de studerande visserligen under tjänstgöringen vid serafimerlasarettet under viss tid fått biträda underläkare och amanuenser i deras praktiska sjukvårdsarbete, men någon särskild avgränsad assistenttjänstgöring förekom ej. Anledningen till denna omorganisation av undervisningen var, att man ville bereda de studerande bättre tillfälle än tidigare till mer självständig verksamhet, och för att utbytet av denna del av utbildningen verkligen skulle bli det bästa möjliga, framhöll man särskilt nödvändigheten av att endast ett begränsat antal assistenter skulle få tjänstgöra samtidigt. För institutets vidkommande framhöllo 1919 års sjukhusbyggnadssakkunniga, att denna del av utbildningen med stor fördel borde kunna förläggas till några av Stockholms stads avdelningar för medicinska sjukdomar, i vilket uttalande medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund instämde. De studerande i Lund få numera fullgöra assistenttjänstgöring även i Malmö, och följande bestämmelse gäller vid institutet: Kan plats för fullgörande av assistenttjänstgöring icke beredas tjänstgörande vid de medicinska klinikerna å serafimerlasarettet, äger han att med företeende av intyg härom från vederbörande klinikföreståndare vända sig till rektor, av vilken han för fullgörande av sagda tjänstgöring hänvisas till annat av lärarkollegiet för ändamålet godkänt sjukhus. Någon liknande bestämmelse finnes ej i Uppsala. Nuvarande undervisning i medicin. För undervisningens organisation i stort har redan redogjorts, och i det följande kommer därför endast att lämnas en skildring av hur undervisningen utformats inom ramen av gällande bestämmelser. 7

98 Uppsala., Sex månaders tjänstgöring vid de medicinska och kirurgiska klinikerna. Denna tjänstgöring tager sin början omedelbart efter de propedeutiska kurserna och kan således fullgöras antingen under tiden 1 november—15 december och 15 januari—31 maj eller under tiden 15 mars— 31 maj och 1 september—15 december. Antalet tjänstgörande är således, då femton studerande antagas till varje tjänstgöring, under tiden 1 september—31 oktober femton, 1 november—15 december trettio, 15 januari —14 mars femton och 15 mars—31 maj trettio. Då antalet tjänstgörande är 15, har var och en att svara för ca 20 patienter och att skriva journal på ungefär hälften; då tjänstgör andeantalet är 30, blir patientantalet för var och en hälften så stort. Under de tre månader, då den tjänstgörande har patienter på medicinska avdelningen (under tre månader har han patienter på kirurgiska avdelningen), får han på detta sätt ca 25 journalpatienter. Den studerande skall under denna tid i anslutning till poliklinikföreläsningarna deltaga i arbetet på polikliniken. Tjänstgöring vid medicinsk poliklinik under en månad utöver den kliniska tjänstgöringen kan, om fakulteten så medgiver, även fullgöras under ferierna. Samtidigt må högst 4 studerande fullgöra denna tjänstgöring. Den studerande skall under denna tid 3 dagar i veckan under minst 1^2 timme deltaga i arbetet på polikliniken. Fyra månaders assistenttjänstgöring vid medicinsk klinik. De studerande uppdela ofta denna tjänstgöring på två perioder och fullgöra två månader i taget. De flesta torde fullgöra två månader 1—2 år efter fullgjord första tjänstgöring och de återstående två månaderna omedelbart före medicintentamen. Ungefär 1/3 av de studerande fullgör de fyra månaderna i sträck. Antalet assistenter får ej överstiga 12, och på varje avdelning tjänstgöra högst 3 assistenter. Journaler skrivas icke av såväl tjänstgörande som assistent på samma patient. Under assistenttjänstgöringen skall den studerande deltaga i all undervisning, bevista föreläsningar och ronder. Arbetsuppgifterna under den första tjänstgöringen och assistenttjänstgöringen skilja sig ej nämnvärt. Assistenten får dock i stort sett mera invecklade fall, gör mer invecklade laborationer och får utföra flera praktiska ingrepp. Assistenttjänstgöring kan fullgöras under hela den tid av året, då klinisk undervisning meddelas, varjämte fakulteten må medgiva dylik tjänstgöring å annan tid, om detta lämpligen kan ordnas. Lund. Fyra månaders grundläggande tjänstgöring. Denna tjänstgöring följer omedelbart efter de propedeutiska kurserna, och under densamma pågår varannandagsunclervisning i medicin och kirurgi. Den studerande går

99 under en månad som assistent på medicinska kliniken, och han får under denna tid på egen hand utföra enklare laborationer samt följa kvällsronderna på avdelningen. Den studerande får 10 patienter sig tilldelade, över vilka han skall föra journal, som granskas av avdelningsläkaren. Dessutom har han att svara för ca 10 s. k. "följpatienter". De studerande skola följa en månads laborationskurs, given av kliniske laboratorn. Fem månaders fortsättning st jänstgöring. Under denna tid tjänstgör den studerande två månader som assistent på avdelning, 14 dagar som assistent på polikliniken samt 14 dagar som laboratorieassistent. Under de två assistentmånaderna får den tjänstgörande taga W.R., S.R. m. m. Under hela tiden som fortsättningstjänstgörande tilldelas den studerande numera endast 3 epikrispatienter (tidigare 15) samt dessutom 20—25 följ patienter, för vilka han skall svara på ronderna. Under assistenttjänstgöringen på polikliniken får den studerande självständigt taga upp anamnes och status, vilka sedan granskas av poliklinikläkaren. Under assistenttjänstgöringen på laboratoriet får den studerande under ledning av laboratris utföra mera invecklade kliniska prov såsom R.N.bestämning och blodsockerbestämning, vilka provs resultat dock ej användas för bedömande av patientens tillstånd. Två månaders assistenttjänstgöring å medicinsk klinik. Under tjänstgöringen som äldre assistent får den tjänstgörande skriva sjukhusjournaler på inkomna patienter samt upptaga status. Under tillsyn får han göra thorakocenteser och lumbalpunktioner samt mera självständigt utföra intravenösa injektioner, tuberkulinprövningar m. m. Äldre assistenter skola följa alla ronder och få även deltaga i röntgenronderna. Vid medicinska kliniken i Lund tjänstgöra: under januari blott äldre assistenter och fortsättningstjänstgörande, „ februari—maj samtliga grupper tjänstgörande, „ juni endast äldre assistenter, „ juli—augusti inga studerande, „ september—december samtliga grupper. Stockholm. Sex månaders tjänstgöring vid medicinsk klinik. Denna tjänstgöring kan fullgöras vid serafimerlasarettet eller karolinska sjukhuset. Det åligger den tjänstgörande att bevista den föreskrivna undervisningen vid såväl kliniken som polikliniken. Tre dagar i veckan hålles klinisk föreläsning och tre dagar i veckan poliklinisk. Under tjänstgöringen i medicin skall den tjänstgörande följa undervisningskurs i kliniska laborationer, omfattande sex veckor»

100 Den studerande skall undersöka och följa de honom tilldelade sjukdomsfallen, upprätta journaler över dessa samt utföra de laborationer, som anses önskvärda. De journaler, som de tjänstgörande skriva, föras endast i undervisningssyfte, sjukhusjournalerna föras av assistenterna. Den tjänstgörande får biträda underläkare och assistenter i deras arbete och därvid utföra vissa av de laborationer, som ligga till grund för diagnos och behandling. Under en månad tjänstgör den studerande på polikliniken, där han får deltaga i förekommande arbete. Två månad.ers assistenttjänstgöring i medicin. Assistenttjänstgöringen fullgöres vid endera av de medicinska klinikerna. Sex assistenter kunna samtidigt tjänstgöra vid vardera kliniken, och assistenttjänstgöringen kan fullgöras även under sommarmånaderna. Den studerande får under denna tid ett betydligt större antal patienter än under den första tjänstgöringen, och han får i något större utsträckning på egen hand utföra undersökningar och laborationer, vilka kräva mera omdöme och större tekniskt kunnande. På grund av det begränsade patientmaterialet vid klinikerna tilldelas samma patienter såväl tjänstgörande som assistenter, och dubbla journaler föras sålunda. Även laborationerna dubbleras i viss mån. Assistenttjänstgöringen i medicin fullgöres i allmänhet såsom en av de allra sista tjänstgöringarna under studierna. Tentamensläsningen i medicin anslutes i allmänhet till denna tjänstgöring. Bristfälligheter i den nuvarande undervisningen. Kritik har riktats dels mot undervisningens yttre organisation, dels mot det sätt, på vilket undervisningen bedrives. I Lund och Stockholm ha de studerande vid flera tillfällen framfört önskemålet, att den tidigare utbildningen i medicin borde förkortas och assistenttjänstgöringen i stället förlängas. Vid studentriksdagen år 1938 framkom sålunda förslaget, att den grundläggande tjänstgöringen i Lund skulle förkortas med en månad och assistenttjänstgöringen förlängas i motsvarande grad, och när de medicinska studierna voro föremål för diskussion i Medicinska föreningen i Stockholm samma år, föreslog föreningens ordförande, att den kliniska tjänstgöringen skulle förkortas till 4 månader och assistenttjänstgöringen i gengäld förlängas med 2 månader. Detta önskemål har motiverats med att den studerande på ett mer effektivt sätt kan utnyttja tiden som assistent än som tjänstgörande. Erfarenheterna av den långa assistenttjänstgöringen i Uppsala äro också gynnsamma. Frågan om invärtesmedicinens ställning i studieschemat har varit föremål för livliga debatter. Man kan förmärka en tendens att uppdela detta stora ämne i smärre. Dermatologien är redan utbruten, neurologien, tuberkulosläran och epidemiologien tyckas vara på god väg att lösgöras, och

101 förslag ha framkommit, a t t även andra delar av ämnet skulle bli föremål för särskild undervisning t. ex. reumatologien och ämnesomsättningssjukdomarna. Mot denna tendens h a r framförts bestämd kritik. Sålunda skriver professor Israel Holmgren i sitt inledningsföredrag om den medicinska undervisningen vid Allmänna svenska läkarmötet å r 1938 följande: "En särskild fråga är den om uppsplittringen av undervisningen i medicin på olika händer. En undervisare i reumatism, en i tuberkulos och varför inte särskilda undervisare i hjärtsjukdomar, ämnesomsättningssjukdomar o. s. v. Krav på en dylik anordning är enligt min övertygelse mycket olyckliga. Om undervisning ges i tuberkulos av en tuberkulosspecialist, i hjärtsjukdomar av en hjärtspecialist, i mag- och tarmsjukdomar av en, i ämnesomsättningssjukdomar av en, i blodsjukdomar av en, i reumatiska sjukdomar av en, i allergiska sjukdomar av en o. s. v., skulle resultatet utan tvivel bli en för sin uppgift mycket illa skickad läkare. Det är syntesen som han aldrig skulle ha fått. Han kan undersöka hjärta, lungor o. s. v., men han kan icke göra en epikris. Detta är dock det viktigaste av alltihop. Man ser häpnadsväckande svagheter hos på ett begränsat område mycket skickliga personer, då det gällar totaluppfattningen av ett sjukdomsfall. Den allmänna utbildningen, de allmänna vyerna över invärtesmedicinen, som behövas för en blivande allmänpraktiker, kunna endast ges av den, som själv har denna allmänna bildning och dessa allmänna vyer." Vidare ha såväl från de ansvariga l ä r a r n a s som från de studerandes sida k r a v på en intensifiering av undervisningen i medicin framförts. Lärarkollegiet h a r sålunda vid upprepade tillfällen begärt utvidgning av undervisningen i medicin med kurser i dietetik, i fysikaliska behandlingsmetoder såsom bad, värmemetoder av olika slag, diatermi och ljusbehandling, samt begärt övningar i förekommande s m ä r r e ingrepp och sjukvårdande åtgärder. Slutligen h a r m a n framhållit, a t t det stora polikliniska material, vilket finnes på v å r a medicinska polikliniker och vilket i vissa avseenden ä r b ä t t r e lämpat än det kliniska a t t belysa de medicinska problemställningar, som allmänläkaren framförallt möter i sin praktik, i större utsträckning borde utnyttjas i undervisningens tjänst. Professor Arnold Josef son h a r sålunda betonat vikten av a t t den polikliniska undervisningen flyttas upp på ett högre plan än hittills samt a t t den ledes av en särskild l ä r a r e , g ä r n a i professors ställning. De sakkunniga. Ämnets omfattning. Ämnet medicin h a r fått en allt större omfattning, och det ä r tydligt, a t t det blir allt svårare för en enda lärare a t t överblicka hela ämnesområdet. Utvecklingen går även h ä r mot specialisering. Denna utveckling h a r emellertid framvuxit med hänsyn till sjukvården och ej med hänsyn till undervisningen. Sålunda ha vissa grupper patienter sam-

102 manförts till specialavdelningar, såsom avdelningar för tuberkulos, epidemiska sjukdomar, nervsjukdomar och reumatiska sjukdomar. Att sådana avdelningar stimulerat utvecklingen inom specialområdena, är tydligt, och en fortsatt utveckling i samma riktning är att vänta. Undervisningen måste här anpassa sig efter föreliggande förhållanden. På de medicinska klinikerna finnes icke längre material, som belyser hela den invärtes medicinen, och det är därför nödvändigt, att utbildningen vid dessa kliniker får en lämplig komplettering. Att denna kompletterande undervisning bäst lämnas av speciallärare, som äga den kliniska erfarenheten inom berörda områden och som ha tillgång till det behövliga patientmaterialet, anse de sakkunniga uppenbart, liksom att tillfälle om möjligt skall beredas de studerande till någon tids klinisk tjänstgöring vid sådan specialavdelning. De sakkunniga vilja emellertid så till vida instämma i professor Holmgrens ovan relaterade uttalande, att de förorda, att specialämnena ej utbrytas ur ämnet medicin, utan att utbildningen organiseras så, att specialundervisningen alltjämt kommer att ligga inom ramen för moderämnet. Läraren i medicin måste alltjämt vara så orienterad inom hela ämnesområdet, alltså även inom specialgrenarna av ämnet, att han i sin undervisning, icke minst i anslutning till patientdemonstrationerna, förmår att ge den allmänna utbildning och de allmänna vyer över invärtes medicinen, varom professor Holmgren talar. Speciallärarna böra dock i stor utsträckning bära ansvaret för undervisningen inom sin del av ämnet och skola vid förhör i omedelbar anslutning till undervisningen kontrollera de studerandes kunskaper, medan det sammanfattande bedömande av kunskaper och mogenhet, som ligger till grund för examensbetyget, bör tillkomma ämnesläraren i medicin. För att tillgodose kravet på samband mellan utbildningen i medicin och dess dotterdiscipliner, — neurologi, epidemiologi, tuberkuloslära, m. fl. — ha de sakkunniga vid utarbetandet av studieplanen sörjt för att specialtjänstgöringarna komma att fullgöras i så nära anslutning som möjligt till utbildningen i medicin. I undervisningen i medicin ska enligt de sakkunnigas förslag ingå de delar av statsmedicinen och socialmedicinen, som beröra ämnet: reumatikervård och vård av kroniskt sjuka, bidrag till kostnaderna för insulinoch leverpreparat m. m. Undervisningens organisation. Omläggningen av de propedeutiska kurserna på det sätt, de sakkunniga föreslagit, innebär, att undervisningen i medicin utvidgas. Någon ökning av utbildningen därutöver anse de sakkunniga ej motiverad. För undervisningen stå sålunda exklusive neurologi 8 månader till förfogande. Hur bör denna tid bäst utnyttjas? Hade man endast att taga hänsyn till utbildningen i medicin, vore det

103 sannolikt mest rationellt att anordna undervisningen efter samma princip, som av de sakkunniga förordats för de flesta övriga ämnen, nämligen att hela utbildningen fullgjordes i en följd. Vid de samråd, som de sakkunniga haft med representanter för ämnet, framskymtade även förslag i denna riktning. För de sakkunniga står det emellertid klart, att en uppdelning av ämnet på två perioder ej kan undvikas och detta av följande skäl. Undervisningen i medicin intager en central, dominerande ställning i den kliniska utbildningen. De studerande måste redan tidigt genom en intensiv tjänstgöring på medicinsk klinik bringas i tillfälle att sätta sig in i sjukvårdsarbetet, sådant det ter sig på en sjukhusavdelning, och få en viss erfarenhet av de mera allmänt förekommande sjukdomarna, deras kliniska förlopp, diagnostik och behandling. En sådan tjänstgöringsperiod måste föregå utbildningen i specialfacken, då undervisningen i dessa måste förutsätta en någorlunda god allmän medicinsk orientering. Å andra sidan synes det de sakkunniga uppenbart, att undervisningen i medicin under inga förhållanden bör helt avslutas tidigt, enär ett mer djupgående och allsidigt förstående av detta ämne förutsätter kunskaper i så gott som alla övriga läroämnen. Utbildningen bör därför till en del förläggas till en senare period, lämpligen till den tidpunkt, då de studerande tentamensläsa ämnet. Uppdelningen av utbildningen i medicin blir i första hand beroende på hur man önskar den senare utbildningsperioden utformad. Avser man, att denna framförallt skall ge de studerande tillfälle att utföra självständigt praktiskt arbete — alltså att ha ungefär samma arbetsuppgifter som en underläkare — och uppställes ej fordran på att utbildningen fullgöres vid klinik, så måste den egentliga kliniska undervisningen så gott som helt koncentreras till tiden för den tidigare tjänstgöringen. Under sådana förhållanden får denna ej göras alltför kortfattad, helst bör den omfatta sex månader. De sakkunniga ha emellertid allvarligt övervägt, huruvida det kan anses lämpligt, att de studerande få förlägga en del av utbildningen i medicin till sjukhus utan ordnad klinisk undervisning. Hänvisades samtliga assistenter till andra sjukhus, skulle detta visserligen medföra den fördelen, att hela patientmaterialet på de medicinska klinikerna kunde ställas i den tidigare undervisningens tjänst samt att de studerande såsom assistenter på icke kliniska sjukhus — åtminstone i bästa fall — skulle kunna få tillfälle att aktivt deltaga i arbetet i något större omfattning, än vad som i allmänhet är möjligt på klinikerna. Den praktiska erfarenheten har emellertid visat, att utbytet av assistenttjänstgöring utanför klinikerna varit av skiftande värde. Det ligger i sakens natur, att de studerande själva ofta i hög grad uppskatta att få vara assistenter på ett stort icke kliniskt sjukhus, då de under denna tid ofta för första gången få uppleva tjusningen av att arbeta i viss mån självständigt, på eget

104 initiativ och kanske också på eget ansvar. De sakkunniga hålla dock för sannolikt, att det är av större framtida värde för den studerande, om han under denna tid erhåller en väl organiserad, intensiv undervisning på klinik. Just vid tiden för tentamensläsningen i medicin är den studerande i hög grad mottaglig för undervisning, och det måste vara ändamålsenligt, att han just under denna tid får handledning av den lärare, som dock ytterst är ansvarig för hans utbildning och som har att pröva hans kunskaper i tentamen. Fördelarna med en sådan fast organiserad undervisningsplan torde helt uppväga nackdelen av att det kliniska materialet alltid måste bli i viss grad begränsat. Detta torde emellertid numer — sedan karolinska sjukhuset tagits i bruk — vid landets tre lärosäten vara fullt tillräckligt för att på ett tillfredsställande sätt tillgodose undervisningen av såväl tjänstgörande som assistenter. Det är emellertid möjligt, att det i Lund, där medicinutbildningen är längre än vid de övriga lärosätena, kommer att visa sig lämpligt att även i fortsättningen låta en del av de studerande tjänstgöra ett par månader vid Malmö allmänna sjukhus. Då de sakkunniga förorda, att hela utbildningstiden i medicin förlägges till klinikerna, sker detta i överensstämmelse med de sakkunnigas tidigare gjorda uttalande, att särskilda assistenttjänstgöringar icke böra ingå i den allmänna läkarutbildningen. Under alla tjänstgöringar böra de studerande i så stor utsträckning som möjligt få deltaga i det praktiska arbetet, och det bör således icke föreligga någon principiell skillnad mellan tjänstgöring och assistenttjänstgöring. De sakkunniga få såsom en följd av denna inställning föreslå, att den tidigare tjänstgöringsperioden betecknas såsom grundläggande tjänstgöring i medicin och den senare tjänstgöringsperioden såsom fortsatt tjänstgöring i medicin (assistenttjänstgöring). Förlägges hela utbildningen till klinikerna, bör emellertid den senare utbildningsperioden ej vara alltför kort. Under denna tid tentamensläsa de studerande i allmänhet ämnet medicin, och intresset är då odelat inriktat på detta studium. De sakkunniga ha vägt mellan 5 månaders grundläggande tjänstgöring med 3 månaders fortsatt tjänstgöring och 4 månaders grundläggande tjänstgöring med 4 månaders fortsatt tjänstgöring och danad stannat för det förra alternativet, detta av övervägande rent organisatoriska skäl. Då de sakkunniga nämligen ansett lämpligt, att terminerna under den kliniska utbildningen erhålla en längd av 5 månader, kommer en 5-månaders grundläggande tjänstgöring att fylla en termin. Den förkortning av assistenttjänstgöringen i Uppsala, som detta förslag innebär, anse de sakkunniga bli helt kompenserad genom att poliklinikmånaden inryckes i den grundläggande tjänstgöringen. Med den begränsning av intagningen till de propedeutiska kurserna, som de sakkunniga förorda, blir antalet studerande, som på en gång arbeta vid de medicinska klinikerna i Uppsala och Stockholm, omkring 30, näm-

105 ligen 20 tjänstgörande och 10 assistenter. I Lund, där assistenttjänstgöringen blir längre, emedan den även omfattar utbildningen i neurologi, blir antalet assistenter större. Detta innebär emellertid icke, att dessa komma att få mindre tillfälle till praktiskt arbete än vid de båda andra lärosätena, utan endast att detta arbete kommer att fördelas över en längre tid. Såsom nämnt kan man tänka sig, att assistenterna i Lund i viss utsträckning hänvisas till Malmö allmänna sjukhus. Grundläggande tjänstgöring i medicin. Från de studerandes sida har tidigare ofta framförts önskemålet, att de kliniska lärarna i medicin i större utsträckning skulle ge en sammanhängande fortlöpande framställning av hela ämnet. Omlägges den propedeutiska undervisningen på det sätt, som de sakkunniga föreslagit, ha de studerande redan före den kliniska tjänstgöringen erhållit en systematisk översikt av ämnet, och det nämnda önskemålet blir därigenom delvis tillgodosett. Den kliniske läraren bör dock eftersträva att i sin undervisning belysa samtliga viktigare delar av ämnet. Under den grundläggande tjänstgöringen bör stort avseende fästas vid den polikliniska undervisningen, och de studerande böra om möjligt få tjänstgöra på polikliniken en tredjedel av tjänstgöringstiden. Genom en förändring av lärarorganisationen bör denna undervisning kunna göras mer enhetlig och mer effektiv än för närvarande. Särskilt den polikliniske läraren bör ha stora möjligheter att i sin undervisning anknyta till socialmedicinska frågor. Förutom denna undervisning föreslå de sakkunniga, att till tiden för den grundläggande tjänstgöringen i medicin förlägges en kurs i fysikalisk terapi, en klinisk laborationskurs och en kurs i dietetik. Fortsatt tjänstgöring i medicin (assistenttjänstgöring). De studerande skola även under denna tid följa de kliniska föreläsningarna. Om läraren lägger huvudvikten vid patientdemonstrationer, torde undervisningen på ett lämpligt sätt utbygga de kunskaper, som den studerande inhämtat under tjänstgöringen. Såsom assistenter skola de studerande under tillbörlig uppsikt få utföra tekniskt mer krävande undersökningsmetoder och sjukvårdande ingrepp, såsom lumbalpunktion, thorakocentes m. m., och det är lämpligt, att de studerande på den medicinska liksom på den kirurgiska kliniken erhålla listor, på vilka införes, vilka ingrepp och undersökningar de studerande på egen hand fått tillfälle att utföra. Härigenom erhåller man en noggrannare kontroll på att alla studerande få den praktiska utbildning, som anses erforderlig. För att terapiundervisningen skall bli bättre tillgodosedd, få de sakkunniga föreslå, att undervisningen under en föreläsningstimme i veckan anordnas i seminarieform och att därvid särskilt terapeutiska spörsmål upptagas till behandling.

106 F y s i k a l i s k terapi. Ämnets omfattning. Bland de terapeutiska medel, som stå till buds vid behandlingen av sjuka, intaga de fysikaliska behandlingsmetoderna — fysioterapien — ett framstående rum. Den äldsta av dessa metoder är balneoterapien eller badbehandlingen. Massage- och rörelsebehandling äro andra grenar inom fysioterapien, för vilkas utformande vårt land gått i spetsen. Även elektrisk behandling har i skilda former funnit användning inom medicinen. Slutligen utgör även klimatologien en del av detta ämne. Radioterapien avhandlas av de sakkunniga i annat sammanhang. Nuvarande undervisning. I Uppsala gives årligen en frivillig kurs i fysikalisk terapi, avsedd för medicine studerande och medicine kandidater och omfattande 12 dubbelföreläsningar. Fakulteten har i yttrande till kanslern år 1939 förordat, att en dylik kurs skulle ges två gånger årligen av överläkaren vid den planerade avdelningen för reumatiskt sjuka vid akademiska sjukhuset. I Lund finnes en lärare i reumatologi och fysikalisk terapi, vilken samtidigt är läkare vid Lunds lasaretts reumatiska avdelning. Denne lärare ger frivilliga översiktskurser i fysikalisk terapi, omfattande 30 undervisningstimmar. Vid institutet finnes en biträdande lärare i medicinsk rörelsebehandling, vilken årligen håller tre kurser i detta ämne, vardera omfattande 8 dubbelföreläsningar. Åt de studerande, som så önska, beredes i anslutning till kursen tillfälle till praktiska övningar. De studerande ha i allmänhet tagit del av denna undervisning samma termin, som de fullgjort de propedeutiska kurserna. Vid institutet har dessutom en docentstipendiat tidvis givit kurs i fysikalisk terapi. Ovannämnda kurser ha icke avslutats med obligatoriska förhör. Krav på ökad undervisning. År 1931 ingick svenska kurortföreningen till Kungl. Maj :t med en skrivelse, i vilken betydelsen av en utökning av undervisningen i fysikalisk terapi framhålles. Kurortföreningen skriver bland annat: "Ett stort önskemål förefinnes därför, att lärareplatser i fysioterapi inrättas vid våra medicinska högskolor och att en, helst obligatorisk, undervisning anordnas, syftande å ena sidan till ett effektivare utnyttjande av de fysikaliska behandlingsmetoderna och å andra sidan till en genom läkarnes sakkunniga kontroll mera vederhäftig användning av dem, än vad nu är fallet, då de för närvarande mest ligga i händerna på personer utan eller med ringa medicinsk utbildning." Ur remissvaren från fakulteterna och lärarkollegiet anföres följande: Fakulteten i Uppsala: "Fakulteten får vitsorda, att fysioterapien fått en allt större praktisk betydelse, och att det är mycket önskvärt, att de blivande

107 läkarne erhålla en god orientering på detta område under sin studietid. — — Enda möjligheten att bereda de studerande en behövlig grundlig orientering inom fysioterapien är säkerligen den av kurortsföreningen föreslagna åtgärden, d/v. s. en särskild undervisning i detta ämne genom en särskild lärare." Fakulteten i Lund: "Undervisningen i fysikalisk terapi har för medicine licentiatexamen hittills övervägande meddelats under tjänstgöringen vid medicinska kliniken. På grund av den interna medicinens stora omfattning har den fysikaliska terapin icke kunnat få tillbörligt utrymme å undervisningsschemat med hänsyn särskilt till de sista årtiondenas livliga utveckling av de tekniska hjälpmedlen, varav den moderna fysikaliska terapien använder sig. Fakulteten instämmer därför i önskvärdheten av, att möjlighet måtte beredas de blivande läkarna att under deras utbildningstid erhålla en utvidgad sakkunnig undervisning i de fysikaliska behandlingsmetoderna..." Lärarkollegiet: "Då fakulteterna uttala, att på grund av att den nuvarande undervisningsordningen icke medger tillräcklig tid för undervisning i fysioterapi, det är nödvändigt att anordna särskilda kurser, bör framhållas, att en blivande utredning torde böra klarlägga om en vidgning av undervisningen i medicin eller särskilda kurser eller bådadera bli den lämpligaste formen för frågans lösning." Även Förbundet Folkhälsans Vänner har i skrivelser till Kungl. Maj :t och kanslern framhållit önskvärdheten av att de fysikalisk-dietetiska behandlingsmetoderna funne ökat beaktande i läkarutbildningen. Undervisningen är nu något mer omfattande än vid tidpunkten för ovan relaterade uttalanden. De sakkunniga. Den fysikaliska terapien har fått en stor praktisk betydelse. Visserligen är värdet av en del av dessa behandlingsmetoder fortfarande omstritt, men fysioterapiens stora praktiska betydelse i den allmänna läkargämingen framgår dock av att de flesta läkare allmänt begagna dessa behandlingsmetoder. De sakkunniga ha tidigare i fråga om undervisning i farmakologi uttalat, att det är ett önskemål, att vid undervisningen ökad vikt lägges vid terapien, och detta gäller även fysioterapien. De studerande måste få en vederhäftig orientering i de fysikaliska behandlingsmetoderna, så att de på ett fruktbringande sätt kunna använda dem i sin kommande verksamhet och samtidigt förstå deras begränsning. Liksom den blivande läkaren måste lära sig farmakologi för att på ett rätt sätt kunna ordinera läkemedel, så måste han lära sig, när och i vilken form fysikalisk terapi bör användas i det enskilda fallet, vad han kan vänta sig av denna behandling och vilka risker den medför. Av ovanstående skäl anse de sakkunniga, att en viss allmänt orienterande undervisning i detta ämne bör göras obligatorisk, och undervisningen bör icke inskränkas till enbart föreläsningar och demonstrationer,

108 utan de studerande böra under kliniktjänstgöringarna även erhålla praktisk övning i dessa behandlingsmetoder. För undervisning i massage- och rörelsebehandling torde det vara tillräckligt med omkring 12 undervisningstimmar exklusive övningstid. Vissa delar av den speciella rörelsebehandlingen skulle lämpligen kunna meddelas i samband med undervisningen i kirurgi och ortopedi. För de övriga fysikaliska behandlingsformerna, som meddelas under kursen i detta ämne, böra även omkring 12 undervisningstimmar anslås, övningstimmarna ej medräknade. Utbildningen får ej läggas så tidigt i studieplanen, att de studerande ej ha möjlighet att förstå de olika terapiformernas kliniska betydelse, men ej heller för sent, enär de studerande behöva denna orientering för att kunna helt tillgodogöra sig den kliniska undervisning, i vilken dessa terapiformer ofta beröras. Kursen kan, om så befinnes lämpligt, uppdelas på flera lärare. Läraren bör genom förhör kontrollera, att de studerande tillgodogjort sig den meddelade undervisningen. Ett mer detaljerat förslag till kursen anslutes som bilaga.

Klinisk laborationskurs. I Uppsala ger biträdande läraren i medicin en gång årligen en kurs i speciella kliniska undersökningsmetoder. Kursen, som införts först hösten 1940, pågår en månad med tre timmar i veckan. I Lund och vid institutet ges också utöver den laborationskurs, som ingår i den propedeutiska undervisningen, en kurs i laborationsteknik i samband med utbildningen i medicin. I Lund har denna kurs, att döma av de diarier, de sakkunniga tagit del av, förutom laborationsövningar omfattat en genomgång av diabetesdiagnostik, av lever- och njurfunktionsprov, av elektrokardiografi m. m. Vid institutet har en stor del av kursen ägnats åt genomgång av klinisk bakteriologi, men några laborationsövningar ha ej förekommit i anslutning till denna undervisning. Vid karolinska sjukhuset har laborationskursen uppdelats på tre mindre kurser: en i klinisk bakteriologi på 6 dubbeltimmar och given av laboratorn vid bakteriologiska laboratoriet, en i elektrokardiografi på 6 timmar, given av laboratorn vid fysiologiska laboratoriet, samt slutligen en i kliniska laborationer på 6 dubbeltimmar, given av laboratorn vid kemiska laboratoriet. Att märka är emellertid, att dessa laboratorer icke ha någon undervisningsskyldighet och att två av dem meddelat ovannämnda undervisning utan någon ersättning. De sakkunniga. Såsom de sakkunniga redan tidigare framhållit, anse de lämpligt, att den kliniska bakteriologien blir föremål för särskild undervisning samt att

109 de enklare, kliniska laborationsmetoderna bli genomgångna och inövade under en propedeutisk laborationskurs. Utöver dessa undervisningskurser bör emellertid enligt de sakkunnigas mening i samband med den grundläggande tjänstgöringen i medicin ges en klinisk laborationskurs. Undervisningen bör meddelas av en klinisk laborator med god medicinskkemisk skolning och omfatta en redogörelse för gängse kliniska laborationer och funktionsprov. Härvid bör icke så stor vikt läggas vid hur dessa prov utföras — den speciella tekniken ligger, när det gäller dessa laborationer, ofta utanför ramen för det, som bör ingå i den allmänna läkarutbildningen — utan undervisningen bör framför allt inriktas på att orientera de studerande över provens betydelse för den kliniska diagnostiken och terapien. Under kursen böra sådana prov genomgås, som äro av värde vid diagnostiken av diabetes, lever- och gallvägssjukdomar, njursjukdomar, pancreassjukdomar o. s. v. Eventuellt bör även tekniken vid hormontitreringar beröras och betydelsen av dessa undersökningsmetoder genomgås. I samband med denna undervisning erbjuda sig för läraren rika tillfällen att även belysa de pato-fysiologiska tillstånd, som ligga till grund för respektive sjukdomar och som återspeglas i resultaten av de företagna laborationerna och funktionsproven. Det är ej nödvändigt, att de studerande i direkt anslutning till kursen få utföra laborationer, men däremot torde det vara lämpligt, att tillfälle under tjänstgöringens gång beredes dem att i tur och ordning såsom assistenter följa arbetet på det kliniska laboratoriet. Kursen bör omfatta 10—15 föreläsningstimmar och avslutas med obligatoriskt förhör. Under tjänstgöringen böra de studerande även få en kort framställning av elektrokardiografi en, framförallt belysande denna undersökningsmetods betydelse för hjärtdiagnostiken. Denna undervisning bör ges i direkt anslutning till den kliniska genomgången av hjärtsjukdomarna. Finnes en lärare att tillgå, som särskilt ägnat sitt intresse åt denna undersökningsmetod, är det lämpligt, att tillfälle beredes denne att meddela nämnda undervisning. Denna torde dock utan olägenhet kunna ingå i den kliniska laborationskursen — förutsatt att kliniske laboratorn har nödig kompetens — eller i den kliniska undervisningen i medicin. För denna undervisning torde i varje fall av den obligatoriska utbildningen ej behöva anslås mer än 5 undervisningstimmar. Angående kursens utformning hänvisas för övrigt till bilaga.

Dietetik. Undervisningen i dietetik meddelas i samband med utbildningen i medicin, men någon sammanhängande framställning av detta ämnesområde ges för närvarande icke vid något lärosäte. Vid institutet ha de stude-

110 rande under senare år fått deltaga i korta, praktiska kurser i dietmatlagning. Vid karolinska sjukhuset finnes ett särskilt skolkök för undervisningsändamål . Önskemål om en ökad och fördjupad undervisning i dietetik har framförts; bl. a. har lärarkollegiet framhållit önskemålet, att praktisk undervisning i detta ämne måtte införas. De sakkunniga. De sakkunniga vilja här åter betona, att terapiundervisningen bör vinna ökat beaktande i den allmänna läkarutbildningen, och de anse, att även dietetiken bör bli föremål för en mer ingående undervisning. Det är utan tvivel en brist i den nuvarande utbildningen, att detta ämnesområde icke blir systematiskt genomgånget. De flesta läkare ställas så gott som dagligen inför dietetiska frågor, och de måste därför vara väl förtrogna med den dietetiska behandlingens förutsättningar, möjligheter och risker. Enligt de sakkunniga bör åt denna undervisning ägnas omkring 10 föreläsningar, och den bör omfatta ungefär följande. Undervisningen inledes med en kort rekapitulation av närings- och födoämneslärans grunddrag. De krav, som man ställer på en kost för att kunna beteckna den som fullvärdig i kvalitativt och kvantitativt avseende, böra genomgås. De studerande böra få klart för sig, att dietordinationen alltid utgör ett visst ingrepp i patientens livsföring och att behovet av en diet måste bedömas även mot bakgrunden av de skador, som kunna uppstå vid dess genomförande, framför allt sålunda vid de strängare och långvarigare dietregimerna. Vidare måste de studerande göras förtrogna med födoämnenas förändring vid lagring, konservering och framförallt vid tillredning, då det vid vissa dieter, t. ex. den skonande kosten, mera kommer an på tillredningssättet än på födoämnesvalet. De fysikalisk-kemiska och fysiologiska grunderna för dietoterapiens verkningssätt böra genomgås. Den senare delen av undervisningen bör behandla speciell dietetik, och bland annat böra följande dieter belysas: skonande kost, diet vid ulcus, jäsnings- och förruttnelsedyspepsier, förstoppning, diarré, fettsot, magerhet, diabetes, njur- och leversjukdomar, feber och allergiska sjukdomar. Däremot böra kost- och dietformer för barn ej genomgås, då denna del av ämnet tillhör pediatriken. I anslutning till kursen böra de studerande, där så ske kan, taga del i praktiska övningar i dietmatlagning, förslagsvis 5 övningar på vardera 3 timmar. Lämpligt är, att den teoretiska undervisningen anförtros åt en lärare, som ägnat dessa frågor särskilt intresse. Kursen bör vara obligatorisk och avslutas med ett förhör.

Ill Neurologi. Nuvarande undervisning. De studerande i Uppsala och vid institutet fullgöra utbildningen i neurologi vid den neurologiska kliniken på serafimerlasarettet. I Lund meddelas däremot fortfarande undervisningen i neurologi i samband med den övriga utbildningen i medicin, varför till de kliniska tjänstgöringarna i medicin i Lund anslagits längre tid än vid de övriga lärosätena. Vid institutet ges fyra kurser i neurologi årligen med omkring 30 deltagare i varje kurs. Kursen omfattar två månader. De studerande skola, innan de få kursen godkänd, undergå förhör av professorn i neurologi. Detta förhör fullgöra många studerande emellertid först lång tid efter kursens slut. Kursen genomgås i allmänhet minst ett år, oftast längre tid, efter avslutad första tjänstgöring i medicin. Av de samråd, som de sakkunniga haft med ämneslärarna i medicin och neurologi, framgick, att dessa ansågo den nuvarande organisationen tillfredsställande. En utvidgning av undervisningen i medicin i Uppsala till att omfatta även neurologien ansågs ej lämplig, dels därför att det neurologiska materialet på därvarande medicinska klinik ej är tillräckligt omfattande och omväxlande för denna undervisning, dels därför att det vid ett kommande chefsskifte kan komma att ställa sig svårt att erhålla en lärare med kompetens även inom neurologien. De sakkunniga. De sakkunniga ha icke funnit anledning föreslå någon principiell omläggning av undervisningen i neurologi. Ämnet bör således även i fortsättningen vara en del av läroämnet medicin. Genom en utbrytning av neurologien i Uppsala och Stockholm skulle enhetligheten i examensordningen vid landets lärosäten brytas och neurologien frigöras från invärtesmedicinen på ett sätt, som de sakkunniga även av andra, redan anförda skäl anse mindre lyckligt. Kursen i neurologi bör avslutas med ett obligatoriskt förhör omedelbart efter kursens slut. Epidemiologi. Nuvarande undervisning. Enligt gällande examensstadga skola de studerande genomgå en månads assistenttjänstgöring vid epidemisjukhus. Denna assistenttjänstgöring kan fullgöras vid epidemisjukhusen i Stockholm, Göteborg, Malmö och Lund samt Uppsala, under förutsättning att tillräckligt kliniskt material förefinnes. I samband med tjänstgöringen skall åt assistenterna meddelas undervisning i förekommande epidemiska sjukdomars patologi och terapi. Samtidigt må tjänstgöra vid epidemisjukhuset i Stockholm högst 8 kan-

112 didater, fördelade enligt vederbörande överläkares bestämmande i två grupper, vid epidemisjukhuset i Göteborg högst 4, vid epidemisjukhuset i Malmö högst 2, vid epidemisjukhuset i Uppsala högst 2 och vid epidemisjukhuset i Lund högst 2 kandidater. Tentamen i medicin får avläggas först efter fullgjord assistenttjänstgöring vid epidemisjukhus. Kritik av den nuvarande undervisningen och tidigare förslag till omorganisation. Vid upprepade tillfällen har kritik framförts mot den nuvarande undervisningens omfattning och organisation. De krav, som framställts, ha framför allt gått ut på att till den nuvarande assistenttjänstgöringen borde fogas en obligatorisk översiktskurs i de epidemiska sjukdomarnas igenkännande och behandling. Professor Adolf Lichtenstein, förutvarande överläkare vid epidemisjukhuset i Stockholm, skildrar i en skrivelse till lärarkollegiet år 1925 förhållandena på följande sätt: "Undervisningen i epidemiologi vid Stockholms epidemisjukhus sker för närvarande i form av assistenttjänstgöring under 1 månad med högst 8 assistenter samtidigt. Undervisningen pågår 10 månader om året... Under kursen har brukat givas en föreläsningsserie på vanligen 8 föreläsningar. Denna form för undervisningen innebär för läraren avsevärda olägenheter. Att 10 gånger om året hålla samma föreläsningsserie, varje gång för ett helt litet auditorium, måste med nödvändighet leda till ett upprepande, som i längden måste betänkligt inverka på lärarens intresse, ja blir säkerligen efter någon tid hart när olidligt." Docenten Rolf Bergman, nuvarande ämnesläraren, vitsordar, att förhållandena ej förbättrats sedan år 1925 och att detta endast kan ske genom att en kurs i klinisk epidemiologi införes. Denna kurs bör enligt docenten Bergman omfatta de akuta infektionssjukdomar, som gå endemiskt i vårt land eller av vilka import kan befaras i fred eller krig, och under densamma bör genomgås dessa sjukdomars klinik, d. v. s. diagnostik och terapi, ävensom deras speciella epidemiologi och praktiska profylax. Däremot skall den allmänna epidemiologien icke behöva behandlas, då den förutsattes höra till ämnet hygien. Vidare bör i kursen ingå den socialmedicinska sidan av ämnet, bl. a. epidemilagen och karantänsbestämmelser. Erfarenheten har nämligen visat, att epidemilagens för varje läkare ytterst viktiga bestämmelser lämpligen inläras i samband med epidemiologiundervisningen. I kursen böra vidare vissa delar av immunitetsläran och den kliniska bakteriologien beröras, dock endast sådant, som rör den praktiska tillämpningen på ifrågavarande sjukdomar. Enligt docenten Bergman skulle de speciella krigsepidemiologiska förhållandena — särskilt organisationen i krig — kunna anslutas till den egentliga kursen i epidemiologi.

113 Hela kursen borde enligt docenten Bergman omfatta 16 timmar, med krigsepidemiologiskt tillägg 20 timmar. Ämneslärarna i Uppsala och Lund, förste stadsläkaren Olof Bratt och docenten Alfred Flaum, ha tillstyrkt införandet av en obligatorisk översiktskurs i ämnet, och deras uppfattning angående kursens omfattning och innehåll överensstämmer i stort med den. som uttalats av docenten Bergman. Docenten Bergman har ansett, att om en sådan kurs införes, assistenttjänstgöringen i Stockholm bör kunna begränsas till 14 dagar; i realiteten är assistenttjänstgöringen redan nu endast 14 dagar, då de studerande tjänstgöra endast varannan dag under en månad. Vidare har framhållits, att denna assistenttjänstgöring borde kunna förläggas icke blott till de epidemisjukhus, där den enligt nu gällande bestämmelser kan fullgöras, utan även till andra större epidemisjukhus i riket. Av de sakkunnigas samråd med vederbörande lärare har framgått, att kursen lämpligen bör fullgöras före tjänstgöringen i pediatrik men att däremot assistenttjänstgöringen lämpligen förlägges till en tidpunkt, då såväl assistenttjänstgöringen i medicin som pediatriktjänstgöringen äro avslutade. Under sådana omständigheter kunna de studerande bättre tillgodogöra sig de speciella synpunkterna på de akuta infektionssjukdomarna och kunna också erhålla vidare uppgifter än hittills. Då den allmänna epidemiologien bör ingå i kursen i hygien, vore det även förmånligt, om kurserna i epidemiologi och hygien kunde anslutas till varandra. De sakkunniga. De sakkunniga förorda införandet av en obligatorisk kurs i epidemiologi, omfattande de akuta infektionssjukdomarnas diagnostik och terapi, ävensom deras speciella epidemiologi och profylax. Vidare bör i kursen ingå den socialmedicinska delen av ämnet, speciellt epidemilagen och karantänsbestämmelserna. Liksom docenten Bergman anse de sakkunniga däremot, att den allmänna epidemiologien bör ingå i ämnet hygien. Då undervisning i krigsepidemiologi kommer att meddelas under den militära fackutbildningen, bör för kursen anslås omkring 15 timmar. Kursen bör avslutas med ett obligatoriskt förhör. Utöver denna kurs bör undervisningen omfatta en tjänstgöring, under vilken de studerande framförallt böra få tillfälle att se så många epidemiologiska fall som möjligt. Däremot behöver i detta ämne mindre vikt läggas vid att de studerande få deltaga i det praktiska arbetet såsom assistenter. Ur undervisningssynpunkt är det därför lämpligare, att ett något större antal studerande tjänstgöra en längre tid, än att tjänstgöringstiden alltför starkt begränsas med syfte att hålla nere de på en gång tjänstgörandes antal. Enligt de sakkunnigas förslag skola i Uppsala och Lund omkring 10 och i Stockholm omkring 20 studerande fullgöra sin 8

114 tjänstgöring i epidemiologi under loppet av tre månader. Då antalet icke är större, bör i framtiden ej någon undervisning behöva meddelas i Göteborg och Malmö. I universitetsstäderna kan undervisningen ordnas så, att antingen tre till fyra studerande under en månad eller ett större antal studerande under en proportionsvis längre tid få följa arbetet på epidemisjukhuset. På grund av det större materialet vid epidemisjukhuset i Stockholm kan tjänstgöringstiden därstädes eventuellt begränsas till 14 dagar, men även för detta lärosäte gäller i princip, vad som sagts angående undervisningen vid universiteten. Kursen och tjänstgöringen böra förläggas i så intimt samband med varandra som möjligt. Då epidemiologien utgör en del av ämnet medicin, bör undervisningen däri helst vara avslutad vid den tidpunkt, då de studerande kunna antagas vara mogna för tentamen i medicin. De sakkunniga ha därför förlagt utbildningen i epidemiologi i anslutning till den senare utbildningen i medicin. Att de studerande avslutat utbildningen i epidemiologi, innan de börja tjänstgöringen i pediatrik, underlättar i hög grad undervisningen i detta senare ämne. Bland bilagorna återfinnes ett mer detaljerat förslag till kursen.

Lungtuberkulosens klinik. Utbildningen enligt 1923 års bestämmelser. Vid den provisoriska omläggningen av undervisningen år 1923 infördes även obligatorisk undervisning i lungtuberkulosens klinik. Denna ordnades olika vid de olika lärosätena. I Uppsala förlades undervisningen till en en-månadskurs i lungtuberkulosens diagnostik och terapi, vilken de tjänstgörande tillätos fullgöra under medicinassistenttjänstgöringen. I Lund infördes en tre veckors assistenttjänstgöring, som kunnat fullgöras antingen vid universitetets tuberkulosklinik eller vid Orupssanatoriet. I Stockholm slutligen ha de studerande omedelbart efter de propedeutiska kurserna genomgått en månads klinisk tjänstgöring med särskild hänsyn till lungtuberkulosens diagnostik och behandling. Krav på utökning av undervisningen. I en skrivelse till Kungl. Maj :t år 1933 anhöll sanatorieläkarföreningen, att tuberkulosundervisningen måtte upptagas till förnyad behandling, och i en senare skrivelse till de sakkunniga har föreningen preciserat önskemålen angående utbildningen på följande sätt: en månads sammanhängande föreläsningskurs, en månads assistenttjänstgöring på tuberkulossjukhus (eller delvis vid centraldispensär) samt slutförhör, allt obligatoriskt och förlagt till tiden efter medicintjänstgöringen. Båda fakulteterna ha tillstyrkt en utvidgning av undervisningen i lungtuberkulos efter de linjer, som sanatorieläkarföreningen föreslagit, och

115 lärarkollegiet h a r uttalat som sin mening, a t t föreningen otvivelaktigt hade r ä t t i a t t det vore önskvärt, om de studerande kunde få en grundligare utbildning i tuberkulosläran, men a t t denna fråga, då det utan tvivel funnes likartade och lika stora brister i utbildningen inom andra delar av invärtesmedicinen, borde lösas i samband med en fullständig utredning om behoven av förbättrad undervisning i invärtes medicin. Vid studentriksdagen å r 1938 anslöto sig även de studerande i Lund till a t t tuberkulosundervisningen ordnades på av sanatorieläkarföreningen föreslaget sätt. År 1938 ingick Uppsalafakulteten med en anhållan till kanslern, a t t undervisningen i lungtuberkulos måtte omorganiseras så, a t t det nya centralsanatoriet vid akademiska sjukhuset b ä t t r e kunde utnyttjas i undervisningens tjänst. Fakultetens förslag gick ut på a t t kursen, som hade en omfattning av en månad och bestod av föreläsningar, demonstrationer och praktiska övningar, skulle göras frivillig och på det obligatoriska studieschemat ersättas av en assistenttjänstgöring vid tuberkulosklinik, omfattande en månad. Kungl. Maj :t h a r den 20 september 1940 föreskrivit, a t t undervisningen skall ordnas på sätt fakulteten föreslagit. Bland annat ha följande bestämmelser u t f ä r d a t s : "Assistenttjänstgöring vid tuberkulosklinik, omfattande en månad, kan fullgöras vid akademiska sjukhusets centralsanatorium under läsåret, varjämte fakulteten må medgiva dylik tjänstgöring även under ferier, om detta lämpligen kan ordnas. Samtidigt må högst 4 studerande fullgöra assistenttjänstgöring. Assistenttjänstgöringen må ej förenas med annan klinisk tjänstgöring eller kurs. Under assistenttjänstgöringen är den studerande skyldig att bevista överläkarens ronder, att enligt överläkarens anvisning undersöka intagna patienter samt att för övrigt i den utsträckning och med det ansvar, överläkaren bestämmer, deltaga i det kliniska och polikliniska arbetet på centralsanatoriet. De studerande böra därjämte lämpligen åhöra de föreläsningar över lungtuberkulosens olika teoretiska och praktiska problem, som en gång årligen hållas av läraren i fysikalisk diagnostik. Föreläsningsserien pågår en månad med tre timmar i veckan." De sakkunniga. De sakkunniga dela helt de ovan anförda synpunkterna, a t t utbildningen i lungtuberkulosens klinik bör vinna ökat beaktande i den allmänna läkarutbildningen, och instämma i den av sanatorieläkarföreningen anförda motiveringen h ä r f ö r : "Det har från en del håll framförts den meningen, att det vore onödigt att anordna särskild undervisning i en specialitet, som omfattar endast en enda sjukdom, samt att undervisningen i detta ämne kunde tillfredsställande ordnas i samband med undervisningen i intern medicin. I likhet med de flesta för denna sak intresserade, som yttrat sig i detta sammanhang, anser Sanatorieläkarföreningen, att särskild undervisning i denna specialitet är i hög grad motiverad och ur många synpunkter önskvärd. Tuberkulösa patienter

116 vårdas i och för denna sjukdom nästan uteslutande på särskilda för dem upprättade anstalter. På grund av sjukdomens stora sociala betydelse hava särskilda anordningar måst vidtagas för att i tidigt stadium uppspåra och diagnostisera sjukdomen och för att medicinskt övervaka de sjuka. Detta sker nu å för ändamålet särskilt inrättade dispensärer. Varje läkare kommer i sin verksamhet i beröring med denna folksjukdom och då denna sjukdom på det intimaste är förbunden med sociala förhållanden, är det av särskild vikt, att de blivande läkarna få en ingående och systematisk kännedom om de förebyggande åtgärderna mot tuberkulosen..." Det synes de sakkunniga vidare, som om det av sanatorieläkarföreningen framlagda förslaget på ett lämpligt sätt skulle lösa här föreliggande undervisningsfråga, och de sakkunniga föreslå därför, att undervisningen i berörda ämne får följande omfattning: 1. En månads kurs, omfattande lungtuberkulosens teoretiska och praktiska problem med omkring 15 föreläsningar. Under kursen skall lungtuberkulosens patologi, symptomatologi, diagnostik och terapi genomgås, men dessutom skall den sociala sidan av ämnet behandlas. En orientering bör lämnas över morbiditet, mortalitet, lungtuberkulosens beroende av sociala förhållanden och åtgärder mot nöttuberkulos. Vidare böra Svenska nationalföreningen mot tuberkulos och den slutna tuberkulosvårdens organisation omnämnas och stadgandena angående dispensärverksamhet genomgås och belysas. Det är möjligt, att det vid institutet på grund av det kliniska materialets fördelning kommer att visa sig lämpligt att till denna kurs ansluta ett par föreläsningar över lungtuberkulosens kirurgiska behandling. 2. En månads tjänstgöring vid tuberkulossjukhus, om möjligt kombinerad med tjänstgöring å tuberkulosdispensär. En kombination av sanatoriematerial och dispensärmaterial torde vara det lämpligaste underlaget för en undervisning i tuberkuloslära, emedan de studerande därvid komma i kontakt med alla de grupper av patienter, som de sedan möta i sin fortsatta verksamhet, och samtidigt erhålla tillfälle att sätta sig in i de sociala uppgifter, som framför allt dispensärerna ha att fylla. De sakkunniga anse, att denna undervisning ej bör förläggas till ett alltför tidigt skede av den kliniska utbildningen, då de studerande ännu ej äro mogna för ett mera ingående studium av de sociala och medicinska problem, som möta läkaren vid ett fall av lungtuberkulos. De sakkunniga ha i sitt förslag till studieplan förlagt undervisningen i anslutning till den senare utbildningen i medicin. Kursen bör avslutas med ett obligatoriskt förhör. I Uppsala och Lund kommer en sådan omläggning ej att möta några organisatoriska svårigheter. I Stockholm är däremot för närvarande ingen större* tuberkulosavdelning eller dispensär knuten till institutet. Denna fråga måste emellertid, för att undervisningen inom här berörda del av medicinen skall bli fullgod, lösas inom en snar framtid.

117 Reumatologi. Undervisningen i reumatologi meddelas för närvarande under utbildningen i medicin. Vid Lunds lasarett finnes emellertid en reumatikeravdelning, och biträdande läkaren vid denna avdelning docenten i reumatologi och fysikalisk terapi Gunnar Edström framförde under förarbetet till studentriksdagen år 1938 vissa synpunkter på undervisningen i denna gren av medicinen. Han skriver bland annat: "Det är dock ej i första rummet ur terapeutisk synpunkt, som reumatologien är i hög grad önskvärd som undervisningsfack för de blivande läkarna, utan i första rummet ur social synpunkt. Den reumatiska infektionen, omfattande i första rummet de båda stora sjukdomsbilderna, den reumatiska febern och den kroniska reumatiska infektartriten, är nämligen ur social synpunkt vår viktigaste sjukdomsgrupp, som t. o. m. framkallar större invaliditet och större nationalekonomiska förluster än den tuberkulösa infektionen, och ett framgångsrikt bekämpande av denna måste bygga på en kombination av rent medicinska med sociala åtgöranden. Det är visserligen sant, att en del av här erforderlig undervisning kan beredas inom en kurs i socialhygien, men ur praktisk synpunkt tror jag att det likaväl här som vid den tuberkulösa infektionen är nödvändigt med en specialkurs, där man så att säga får ett grepp på de reumatiska sjukdomarna såsom ett helt. Undervisningen bör även helt läggas efter praktiska linjer och äga rum å en reumatikeravdelning i form av en kurs med föreläsningar och praktiska demonstrationer på förslagsvis 20 timmar men med litet antal deltagare — förslagsvis därför 2 gånger under varje termin. Dessutom föreslås en månads assistenttjänstgöring å reumatikeravdelning vid samma tidpunkt som tjänstgöringen å lungkliniken." Fakulteten i Uppsala har i yttrande till kanslern år 1939 rörande en planerad reumatikeravdelning i Uppsala föreslagit, att överläkaren vid denna avdelning skall ge en översikt över de reumatiska sjukdomarnas patologi och klinik i en föreläsningsserie på minst 6 timmar. Även vid karolinska sjukhuset är en särskild reumatikeravdelning tilltänkt. De sakkunniga. Såsom de sakkunniga ovan framhållit, är det nödvändigt, att i den mån vissa sjukdomsgrupper undandragas de medicinska klinikerna för vård å specialavdelningar, undervisningen utbygges med kompletterande utbildning vid dessa. I Uppsala och vid institutet vårdas fortfarande patienter, lidande av reumatiska sjukdomar, på de medicinska klinikerna, och till dessa läroanstalter finnas ännu inga reumatikeravdelningar anslutna. Det faller sig därför naturligt, att undervisningen om de reumatiska sjukdomarna vid dessa lärosäten tillsvidare meddelas av lärarna i medicin, och de sakkunniga ha vid uppgörandet av sitt förslag till plan för undervisning i socialmedicin föreslagit, att reumatikervården — alltså den socialmedicinska sidan av ämnet — genomgås vid utbildningen i medicin. I Lund ligga förhållandena annorlunda till. Där finnes en särskild

118 reumatikeravdelning, och läkaren vid denna avdelning är även docent i reumatologi och fysikalisk terapi. Under dessa förhållanden förefaller det lämpligt, att de studerande förslagsvis en av de månader, som utbildningen i medicin omfattar, få tjänstgöra på reumatikeravdelningen samt att läraren i reumatologi meddelar den undervisning i detta ämne, som bör ingå i den obligatoriska utbildningen i medicin, förslagsvis ett tiotal undervisningstimmar. Skulle vid Lunds universitet i enlighet med docenten Edströms förslag införas en fristående undervisningskurs i reumatologi, omfattande 20 timmar, skulle detta innebära en utvidgning av undervisningen i medicin i Lund i förhållande till undervisningen i detta ämne i Uppsala och Stockholm.

Kap. XIX. Kirurgi. Kirurgi. Den nuvarande studieordningens tillkomst. Enligt 1874 års examensstadga hade de studerande att först fullgöra sex månaders tjänstgöring i medicin, kirurgi och obstetrik vid ettdera av universiteten samt att därefter tjänstgöra åtta månader vid institutets medicinska och kirurgiska kliniker (samtidigt). Genom ett kanslersbrev av år 1888 utbröts oftalmiatriken ur kirurgien, och tjänstgöringen i kirurgi förkortades i samband därmed två månader. Genom 1907 års examensstadga skedde flera väsentliga förändringar. Kursen i allmän kirurgi infördes som ett led i den propedeutiska undervisningen, tjänstgöringen vid serafimerlasarettet omorganiserades så, att de studerande ej samtidigt fingo tjänstgöra på de medicinska och kirurgiska klinikerna, och en fristående assistenttjänstgöring i kirurgi, omfattande en månad och förlagd antingen till någon av universitetsklinikerna eller till serafimerlasarettet, infördes. Vidare är att märka, att den sedan år 1902 anordnade frivilliga undervisningen i oto-laryngologi vid institutet genom 1907 års examensstadga gjordes obligatorisk. Senare har obligatorisk undervisning i ortopedi införts. Vidare har bestämts, att kursen i oto-laryngologi vid institutet och vid Uppsala universitet ej får fullgöras samtidigt med tjänstgöringen i kirurgi. I de utredningar, som föregingo införandet av 1923 års provisoriska bestämmelser, behandlades undervisningen i kirurgi tämligen ingående. 1918 års sakkunniga föreslogo i sitt betänkande, att assistenttjänstgöringen i kirurgi måtte avskaffas såsom obligatorisk, under motivering att det kliniska materialet särskilt vid serafimerlasarettet visat sig alltför begränsat för att räcka för undervisning av såväl fortsättningstjänstgörande som assistenter, att de studerande redan under fortsättningstjänstgöringen i tur och ordning under en månad vid kliniken och en må-

119 nad vid polikliniken finge tjänstgöra som assistenter och biträda underlän k ä r n a vid det praktiska sjukvårdsarbetet, a t t ämnet kirurgi trots den förkortning, som avskaffandet av assistenttjänstgöring skulle innebära, komme a t t omfatta en tid, motsvarande ämnets betydelse, samt slutligen a t t den nytta, som en sådan assistenttjänstgöring under gynnsamma förhållanden onekligen medförde, i vida högre grad kunde komma den blivande läkaren till godo under den för den blivande ämbetsläkaren obligatoriska assistentläkarutbildningen. 1919 års sjukhusbyggnadssakkunniga, till vilka frågan hänsköts, hade emellertid en a n n a n inställning. De s k r i v a : "Den kirurgiska kliniska undervisningen vid Karolinska institutet anse vi, i likhet med Karolinska institutets lärarkollegium, kunna lämpligen inskränkas till 5 månader, varemot assittenttjänstgöring i samma ämne borde av skäl, som finnas i ovannämnda yttrande angivna, för Karolinska institutets elever utvidgas till 2 månader samt äga rum vid något av Stockholms stads sjukhus." Det yttrande, de sakkunniga h ä r hänvisa till, ä r ett av h e r r a r Hjalmar F o r s s n e r och Ivar Andersson på sakkunnigas uppdrag utarbetat betänkande, u r vilket i detta s a m m a n h a n g anföres följande: "Kursen i allmän kirurgi borde förläggas till den senare följande undervisningen i kirurgi, något som icke torde möta hinder av hänsyn till sjukmaterialet, då ett sådant endast i mycket obetydlig utsträckning fordras för denna kurs Assistenttjänstgöringen i kirurgi föreslå 1918 års sakkunniga i samförstånd med de kirurgiska lärarna skall bortfalla, detta dock icke därför, att tjänstgöringen i fråga i kirurgi icke skulle i och för sig äga samma berättigande som i medicin, utan därför, att den på grund av bristande kliniskt material, särskilt vid Serafimerlasarettet, icke har kunnat på ett tillfredsställande sätt anordnas. Vi hava ock förvissat oss om, a t t lärarna i kirurgi vid Karolinska Institutet anse, a t t det vore en fördel, om en god assistenttjänstgöring kunde ordnas även i kirurgi. Av de sakkunnigas utredning framgår sålunda, och torde för övrigt vara klart, att assistenttjänstgöringen, vilken är avsedd att tillämpa de å klinikerna vunna kunskaperna, kräver ett större sjukmaterial per tjänstgörande än den i egentlig mening kliniska tjänstgöringen. Det torde ock vara uppenbart, att denna bör ske under vetenskapligt bildade och praktiskt erfarna läkare. Bägge dessa förutsättningar äro i hög grad till finnandes å stadens stora avdelningar för medicinska och kirurgiska sjukdomar, och vi föreslå därför a t t förhandlingar upptagas om avtal med staden, a t t få denna del av undervisningen förlagd till dessa avdelningar." U r remissvaren anföres: Medicinska fakulteten i Uppsala: "Likaledes synes fakulteten förslaget om assistenttjänstgöringens förläggande till de stora kommunala sjukhusen vara ägnat a t t på tillfredsställande sätt tillgodose kravet på att den blivande läkaren på detta stadium av sin utbildning skall få tillfälle till möjligast rikligt material för egna iakttagelser samt till praktisk handläggning av sjukvård.

120 Att undervisningen i kirurgi utan olägenhet skulle i någon mån kunna förkortas, synes fakulteten antagligt. Men då den grundläggande och den s. k. fortsättningstjänstgöringen i kirurgi i de sakkunnigas förslag sammanförts till en enda tjänstgöring om endast 5 månader, i vilken jämväl innefattas kurs i allmän kirurgi (vilken under nuvarande ordning är förlagd till tiden för de propedeutiska kurserna), så kan det enligt fakultetens mening sättas i fråga, huruvida icke utbildningen i kirurgi därigenom blir alltför kraftigt beskuren." Medicinska fakulteten i Lund: Det torde sålunda vara dessa representanters mening, att kursen i allmän kirurgi skulle förläggas till tiden, rimligtvis första tiden, för den kliniska tjänstgöringen i kirurgi. Enligt fakultetens mening kommer en dylik förändring att innebära en förändring till det sämre mot nu gällande studieordning. Det torde nämligen vara synnerligen lämpligt att som nu sker börja undervisningen i kirurgi med en propedeutisk kurs i kirurgi, och de studerande, som förut genomgått dylik kurs, äro tvivelsutan bättre rustade att tillgodogöra sig klinisk undervisning i kirurgi än de, som lämnas tillträde till sådan utan att förut hava erhållit undervisning i allmän kirurgi. I stället för nu gällande ordning: 2 månaders kurs i allmän kirurgi (samtidigt med andra propedeutiska kurser) + 4 månaders tjänstgöring (samtidigt med tjänstgöring i medicin) + 4 månaders fortsättningstjänstgöring + 1 månads assistenttjänstgöring föreslås 5 månaders klinisk tjänstgöring (därunder även kurs i allmän kirurgi) + 2 månaders assistenttjänstgöring. Förkortningen i tjänstgöring i kirurgi, som detta förslag innebär, synes fakulteten vara förenad med avsevärda betänkligheter, isynnerhet som de studerande utan föregående undervisning i allmän kirurgi knappast skulle få fullt utbyte av sin kliniska tjänstgöring under de första 1 å 2 månaderna. Chefen för ecklesiastikdepartementet tillkallade därefter år 1923 delegerade från de tre lärosätena, och dessas utlåtande kom att ligga till grund för de provisoriska bestämmelserna. Nuvarande studieordning. Då en sammanfattande framställning av 1923 års provisoriska bestämmelser redan lämnats, redogöres här endast för utformningen av undervisningen inom ramen för studieordningen. De antal studerande, som här nedan angivas för olika grupper av tjänstgörande, avse förhållandena före införandet av de tidigare omnämnda provisoriska bestämmelserna av den 24 november 1939. Uppsala. Sex månaders grundläggande tjänstgöring i medicin och kirurgi. Till tjänstgöringen antagas 15 studerande, och dessa tjänstgöra varannan dag på den kirurgiska kliniken och varannan dag på den medicinska. De dagar, de studerande äro på den kirurgiska kliniken, hålles klinisk föreläsning i kirurgi på morgonen och poliklinisk föreläsning i kirurgi på middagen. Under tre månader ha de studerande patienter på den kirurgiska avdelningen och under tre månader på den medicinska. Stor-rond äger rum på den kirurgi ska avdelningen efter de kliniska före-

121 läsningarna, under det att det operativa arbetet är koncentrerat till de föreläsningsfria dagarna, då de studerande äro bundna av arbetet på den medicinska kliniken. Två wÅnaders tjänstgöring vid kirurgisk poliklinik. Denna tjänstgöring kan fullgöras hela året, således även på sommaren. Sex studerande antagas, och dessa tjänstgöra minst IV2 timme varannan dag, varje dag tjänstgöra således endast tre studerande. Under denna tid få de studerande även fullgöra "jourtjänst". En och en halv månad ortopedi. Föreläsningskursen är förlagd till karolinska institutet. En månads assistenttjänstgöring fullgöres vid kliniken eller vid annat godkänt sjukhus. Lund. Fyra månaders grundläggande tjänstgöring vid medicinsk och kirurgisk avdelning. Femton studerande antagas, och dessa tjänstgöra varannan dag på den medicinska och varannan dag på den kirurgiska kliniken. Under de 2 första månaderna är den kirurgiska tjänstgöringen förlagd till den ortopediska kliniken. Den tjänstgörande är under en månad assistent på den kirurgiska kliniken och under 14 dagar assistent på den ortopediska kliniken. Fyra månaders fortsättningstjänstgöring i kirurgi. Antalet tjänstgörande är 22, och undervisning meddelas under 8 månader med början den 1 februari och den 1 september. Under denna tid går den studerande under 2 månader som assistent hos någon av underläkarna eller assistenterna och får då deltaga i arbetet på sjukavdelningarna samt tjänstgör under 1 månad på polikliniken, där han får följa arbetet och får inblick i den lilla kirurgien. Varje dygn äro två av de tjänstgörande "jourhavande". En månads assistenttjänstgöring fullgöres antingen vid kliniken eller vid Malmö allmänna sjukhus. Karolinska institutet. Sex månaders tjänstgöring å kirurgisk klinik. Undervisning meddelas å serafimerlasarettet och å karolinska sjukhuset. Till tjänstgöringen antagas 30 studerande, och dessa uppdelas på tre grupper med 10 studerande i varje grupp. En grupp tjänstgör på manlig, en grupp på kvinnlig avdelning och en grupp på polikliniken; ombyte mellan grupperna sker varannan månad. Under de fyra månader, de studerande tjänstgöra på avdelning, skola de föra journaler, närvara vid ronder och assistera vid operationer. Under de två tjänstgöringsmånaderna på polikliniken deltaga de i arbetet därstädes. De få under denna tid tillfälle till övning i att lägga förband, att ge kortare narkoser o. s. v. samt deltaga i jourtjänsten. Tjänstgöringen kan ej fullgöras under sommarmånaderna juni— augusti.

122 Under de två sista månaderna skall den tjänstgörande deltaga i översiktskurs i ortopedi (se n e d a n ) . En månads assistenttjänstgöring i kirurgi. Assistenttjänstgöringen kan fullgöras vid klinikerna endast under sommarmånaderna. Kan plats icke beredas vid kliniken, hänvisas den studerande till a n n a t av lärarkollegiet för ändamålet godkänt sjukhus. De kliniska föreläsningarna anslutas i allmänhet till demonstrationer av lärorika fall. P å grund av det inneliggande materialets skiftande beskaffenhet ställer det sig ofta svårt för l ä r a r e n a t t ge en fortlöpande systematisk framställning av ämnet. I allmänhet ges emellertid en sammanfattande framställning av ämnets centrala delar, och vid tjänstgöringens slut torde i allmänhet det väsentliga av ämnet v a r a genomgånget. Poliklinikföreläsningarna ägnas helt åt patientdemonstrationer. Framförda synpunkter på den nuvarande undervisningen. I en skrivelse till kanslern av den 16 februari 1933 hemställer fakulteten i Uppsala, att undervisningen i medicin och kirurgi vid universitetet m å t t e omläggas efter i stort sett samma linjer, som gälla för den nuvarande undervisningsplanen i Lund. För detta förslag h a r ovan lämnats en n ä r m a r e redogörelse (kap. X V I ) . För övrigt h a r den kritik, som riktats mot den nuvarande undervisningen i kirurgi, icke så mycket gällt undervisningens y t t r e organisation u t a n mer det sätt, på vilket undervisningen bedrivits. Såväl från de yngre läk a r n a som från de studerande ha klagomål framförts över a t t läkarutbildningen i kirurgi icke varit tillräckligt praktiskt inriktad och a t t de studerande icke i den utsträckning, som önskvärt vore, fått tillfälle a t t utföra enklare kirurgiska ingrepp, såsom s u t u r e r i n g av okomplicerade sår, läggande av enklare gipsförband o. s. v. E r f a r n a provinsialläkare klaga över a t t deras vikarier visa en förvånansvärd okunnighet, n ä r det gäller det praktiska arbetet. Sålunda anförde provinsialläkaren C. G. Sundell i sitt inledningsföredrag vid Sveriges provinsialläkarförenings möte å r 1938 följande: "Jag vet, att den genomsnittliga nyutbildade läkaren har goda teoretiska förutsättningar, en god medicinsk-teoretisk skolning, men jag vet också, att han är jämförelsevis oduglig till ganska banala och i daglig praxis önskvärda och behövliga färdigheter i många områden. J a g tror ej, att han i regel är kapabel att bedöma en abnorm trumhinnebild eller a t t ställa indikationen för ingrepp. J a g skulle på inga villkor låta honom utföra en trepanation av en käkhåla. J a g är ej alldeles säker på att han med säkerhet avslöjar och avlägsnar en främmande kropp i cornea eller conjunctiva, eller igenkänner en ex. graviditet i relativt tidigt stadium eller kan med säkerhet utföra en abortutrymning, suturera ett banalt mjukdelssår etc. J a g vet väl, vad jag på denna punkt talar om, enligt den erfarenhet, jag

123 fått av ett antal vikarier. Den ena av dessa, en med. kand. med fullgjorda tjänstgöringar, lät sköterskan suturera såren, medan han själv assisterade eller tröstade patienten. Den andra, en med. lic. med viss utbildning efter lic.-examen, suturerade visserligen såren, men gjorde det så illa, att då jag efter några dagars bortovaro återvände, fick öppna samtliga sår på grund av suppuration, beroende av invagination av sårkanterna. Denne s. k. läkare befordrades så gott som omedelbart till en tjänsteläkarbefattning i ett distrikt, särskilt i behov av poliklinisk sårbehandling." Med. lic. Peter Rousthöi y t t r a d e i sitt inledande föredrag över den medicinska utbildningen vid allmänna svenska läkarmötet å r 1938 följande: "I praktiken kan det te sig på följande sätt. Man finner i anslutning till kirurgiska kliniken en mycket stor kirurgisk poliklinik, som uppgives vara inrättad för undervisningens ändamål. Professorn demonstrerar där ett par patienter två eller tre gånger i veckan. Dessutom förekommer obligatorisk assistenttjänstgöring. Men den tjänstgörande assistenten får endast skriva poliklinikkorten, det är enklast och nödvändigt, annars hinner man överhuvudtaget inte med arbetet. Handledande undervisning förekommer så gott som inte alls. Och så kommer det sig, att man kan få ett fint och i och för sig själv välförtjänt betyg i kirurgi och kanske vara en god diagnostiker, men utan att någonsin ha satt en sutur, lagt ett förband eller tappat en prostatiker." Under de allra senaste åren h a r en omläggning av kirurgiundervisningen ytterligare aktualiserats genom de ökade krav, som måste ställas på läkarkåren, om v å r t land skulle invecklas i krig. Sålunda påtalar generalfältläkaren i en skrivelse till kanslern för rikets universitet (5 j a n u a r i 1940) bristfälligheterna i den n u v a r a n d e undervisningen och anhåller, a t t åtgärder m å t t e vidtagas för en förbättrad praktisk utbildning i detta ämne. Generalfältläkaren framhåller bl. a. följande: "Vid mobilisering och i fält äro som bataljonsläkare och motsvarande i stor utsträckning placerade vpl läkare, vilka äro "äldre med. kand." eller leg. läkare, som nyligen avlagt med. lic.-examen. Säkerställandet av att alla medicine kandidater under sin kirurgiska utbildning erhålla en god handledande undervisning, som garanterar uppnåendet av åtminstone sådan manuell färdighet, a t t enklare kirurgiska ingrepp och förbandsläggning kunna på ett tillfredsställande sätt utföras, synes under nu förhanclenvarande omständigheter framstå som ett oeftergivligt krav." Fakulteterna och lärarkollegiet sattes i tillfälle a t t y t t r a sig över denna skrivelse. Fakulteten i Uppsala: "Under de senare åren har vid Uppsala universitet särskild uppmärksamhet ägnats däråt, a t t medicine kandidaterna under sin utbildning i kirurgi erhålla så god handledning i enklare kirurgiska ingrepp och förbandsläggning e t c , som förhållandena medgiva. De erhålla sålunda under de två månadernas uteslutande tjänstgöring å kirurgiska polikliniken, vilken pågår dagligen, dylik handledning, varjämte de beredas tillfälle att redan under den s. k. grundläggande tjänstgöringen assistera vid operationer

124 och sedermera under en månads assistenttjänstgöring, vilken de flesta fullgöra vid länslasarett, erhålla rikliga tillfällen till dylika övningar. Fakulteten vill i detta samband erinra om sitt förslag (se fakultetens skrivelse till kanslern för rikets universitet den 23 mars 1939) att bereda de i Uppsala studerande medicine kandidaterna tillfälle till utbildning i krigskirurgi genom att därtill utnyttja fackutbildningen för de värnpliktiga läkarna och bereda jämväl icke värnpliktiga medicine kandidater tillträde till därvid anordnad kurs i krigskirurgi." Fakulteten i Lund framhåller, att det icke kan förnekas, att den praktiska övning, som medicine kandidaterna under sin obligatoriska tjänstgöring i kirurgi före tentamen erhålla, ofta blir knapphändig. Såsom lämplig åtgärd för att bereda ökad praktisk träning åt medicine kandidater i berörda stycken förordar fakulteten, att en kurs i förbandslära med praktiska övningar samt en elementär kurs i operationslära, kompletterad med likoperationer, införes. Lärarkollegiet slutligen skriver bl. a.: "Även om sålunda vid den kirurgiska utbildningen på våra kliniker huvudvikten lagts och alltjämt måste läggas på undersökning av patienter och journalskrivning, ha dock vederbörande lärare strävat efter att såtillvida bibringa de blivande läkarna en viss kunskap i enklare kirurgiska behandlingsmetoder, a t t de tjänstgörande i mån av tillgång på patienter fått utföra mindre kirurgiska ingrepp, såsom exempelvis suturering av sår, respektive anläggning av förband, reposition av typiska enklare luxationer, reposition av enklare benbrott m. m. Den nuvarande praktiska undervisningen i kirurgi kan därför ingalunda sägas vara så otillfredsställande, som den av generalfältläkaren åberopade kritiken vid allmänna svenska läkarmötet 1938 vill göra gällande. Kollegiet anser sig dock böra understryka, att även om den praktiskt kirurgiska utbildningen under studietiden i möjligaste mån utökas, denna utbildning dock icke kan bli tillfyllest för de krav, som ställas på en läkare vid bataljonsförbandsplats. För detta ändamål erfordras ytterligare kirurgisk utbildning och framför allt praktisk kirurgisk erfarenhet, vilken kan vinnas endast genom tjänstgöring såsom assistentläkare eller underläkare vid lasarett. Det torde emellertid ankomma på de militära myndigheterna att anordna sådan utbildning och kollegiet vill här endast framhålla, att det skulle kunna ifrågasättas, om icke en del av de värnpliktiga kandidaternas värnpliktstjänstgöring kunde fullgöras i form av praktiskt sjukvårdsarbete särskilt på centrallasarett eller de stora kommunala sjukhusen. Då emellertid en utredning av denna fråga icke är kollegiets utan i första hand de militära myndigheternas angelägenhet, inskränker sig kollegiet till nämnda påpekande. I anslutning till vad ovan anförts vill således kollegiet föreslå följande åtgärder, avseende att höja den praktiska dugligheten hos de unga läkarna, särskilt i vad det rör krigskirurgi. l:o) Anställandet av tillräckligt antal läkare vid de kirurgiska avdelningarna å Serafimerlasarettet och Karolinska sjukhuset, så a t t en av dessa läkare kunde ha till uppgift att under den obligatoriska 6-månaderskursen i kirurgi undervisa de å respektive polikliniker tjänstgörande medicine kandidaterna i praktiskt kirurgiska åtgärder; 2:o) Den sedan innevarande höst i den kirurgiska undervisningen (6-månaders tjänstgöringen) införda kursen i krigskirurgi, tillsvidare på 12 timmar, utökas med ytterligare 10 timmar, vilka 10 timmar användas att praktiskt

125 öva medicine kandidaterna i exempelvis nödamputationer å lik, blodtransfusionsteknik m. m." De sakkunniga. Undervisningens syfte. Alla torde vara ense om att undervisningen i kirurgi måste vara inriktad på att ge de studerande en god utbildning i de kirurgiska sjukdomarnas diagnostik, men däremot bryta sig meningarna, när det gäller frågan, hur stora fordringar som böra uppställas på rent praktisk utbildning i detta ämne. Från visst håll — och förespråkare för denna linje finnas även bland de kliniska lärarna i kirurgi — hävdar man, att det praktiska utförandet även av smärre kirurgiska ingrepp bör läggas på läkare med viss specialutbildning i kirurgi och att därför den praktiska utbildningen i detta ämne i den allmänna läkarutbildningen kan och bör begränsas till ett minimum. Den av de flesta omfattande åsikten torde emellertid vara, att de studerande under sin utbildning böra få övning och handledning i utförandet av enklare kirurgiska ingrepp. De sakkunniga ansluta sig helt till denna senare uppfattning och vilja som ett bestämt önskemål uttala, att kirurgiundervisningen vid våra medicinska lärosäten måtte erhålla en så praktisk inriktning, som under föreliggande omständigheter är möjligt. Kraven på praktisk utbildning få emellertid ej drivas för långt. Under fredsförhållanden böra och kunna alla kirurgiska fall, vilkas vård tarvar ett mer ingående kirurgiskt kunnande, hänvisas till specialutbildad läkare för behandling. De studerande böra övas i förbandsläggning, suturering, utförande av incisioner, att ge blodtransfusion m. m. Inför den hotande krigsfaran har man önskat utvidga den praktiska utbildningen i kirurgi under hänvisning till att ett stort antal unga läkare och äldre medicine kandidater vid krigstillstånd måste placeras på poster, där förtrogenhet med kirurgisk verksamhet är absolut av nöden. De sakkunniga vilja emellertid instämma i lärarkollegiets ovan citerade uttalande, att det torde ankomma på de militära myndigheterna att sörja för den ytterligare kirurgiutbildning, som är erforderlig, för att en icke specialtränad läkare på ett tillfredsställande sätt skall kunna tjänstgöra som läkare t. ex. vid en bataljonsförbandsplats. Utbildningens längd. Vid omläggningen av studierna år 1923 kunde man förmärka en viss strävan att förkorta kirurgiutbildningen, vilken ansågs intaga en alltför stor plats på studieschemat, särskilt i förhållande till den interna medicinen. I nuvarande läge har denna mening förlorat aktualitet. Den nuvarande utbildningstiden är — om man ej medräknar kursen i allmän kirurgi och om den tid, de studerande samtidigt tjänstgöra på medicinsk och kirurgisk klinik, halveras — omkring 7 månader, däri inberäknade assistentmånaden och ortopediutbildningen. En utbildningstid av 7 månader bör även i framtiden vara tillfyllest, i all synnerhet som

126 den av de sakkunniga föreslagna studieplanen kommer att erbjuda större möjligheter för en ändamålsenlig kirurgiutbildning än den nuvarande. Undervisningens organisation. De sakkunniga ha ingående övervägt, hur den nämnda tiden bäst bör utnyttjas. Såsom ovan angivits, föreslå de sakkunniga, att en översiktskurs i kirurgi, vilken lämnar en orientering över de viktigaste kirurgiska sjukdomarna och den kirurgiska terapien, införes såsom en propedeutisk kurs, men att däremot undervisningen i allmän kirurgi förlägges i närmare samband med den kliniska tjänstgöringen i ämnet. Skall tjänstgöringen i kirurgi redan från början kunna utnyttjas på ett ändamålsenligt sätt, är det emellertid nödvändigt, att de studerande dessförinnan erhållit den grundläggande utbildning i kirurgi, som kursen i allmän kirurgi avser att lämna, vilket även framhålles i ovan citerade uttalanden av fakulteterna i Uppsala och Lund. De sakkunniga vilja därför föreslå, att tjänstgöringen i kirurgi, vilken liksom tjänstgöringen i medicin lämpligen bör omfatta en termin, d. v. s. fem månader, föregås av två månaders utbildning i allmän kirurgi. Undervisningen i allmän kirurgi bör vara mer omfattande och intensivare än den nuvarande och bör framför allt vara inriktad på att handleda och inpränta enkel kirurgisk teknik. De studerande skola sålunda under denna tid få den allmänna kirurgien teoretiskt genomgången, men de böra dessutom övas i rutinmässig förbandsläggning och i anläggande av stödjeförband och gipsförband, de böra göras förtrogna med de aseptiska arbetsmetoderna, tekniken vid tappning, blåssköljning och sondering bör genomgås, likaså bör det tekniska förfarandet vid utförande av incisioner, suturer och punktioner klargöras och övas. Under denna tid böra de studerande emellertid ej få behandla det kliniska materialet. Till denna tid förlägges även utbildningen i kirurgisk anestesi. I allmän kirurgi bör dessutom ingå en orientering över olycksfallslagstiftningen och därmed sammanhängande frågor. Denna undervisning bör under den följande tjänstgöringen ytterligare belysas i anslutning till klinikarbetet. En mer detaljerad plan för undervisningen i allmän kirurgi återfinnes bland bilagorna. Om så anses lämpligt, böra de studerande kunna följa de polikliniska föreläsningarna i kirurgi även under tiden för utbildningen i allmän kirurgi. Tjänstgöringen i kirurgi tankes omfatta fem månader. Denna tid torde vara fullt tillräcklig, då de studerande, om den av de sakkunniga föreslagna studieplanen förverkligas, komma till denna tjänstgöring bättre förberedda än för närvarande, tack vare ovannämnda omläggning av den tidigare kirurgiutbildningen. Då de studerande redan avlagt tentamen i speciell patologi, kunna de även förutsättas äga vissa insikter i de kirurgiska sjukdomarnas etiologi, patologi och prognos. Enär studierna i pato-

127 logi sålunda äro avslutade, kunna de studerande under tjänstgöringen i kirurgi helt ägna sig åt studiet av detta ämne. De studerande böra under tjänstgöringen stimuleras att samtidigt med den praktiska utbildningen bedriva bokliga studier, och det är önskvärt, att klinikchefen utarbetar en arbetsplan, som de tjänstgörande tillrådas följa. De kliniska lärarna böra i så stor utsträckning, som med hänsyn till det kliniska materialet låter sig göra, systematiskt gå igenom alla väsentligare delar av ämnet. Begränsas de samtidigt tjänstgörandes antal till omkring 20, bör på de stora undervisningsklinikerna tillräckligt material för den praktiska undervisningen finnas; det gäller blott att ändamålsenligt utnyttja detsamma i undervisningens tjänst, vilket för närvarande ej alltid torde vara fallet. De studerande böra tjänstgöra på polikliniken ungefär en tredjedel av tiden. Tjänstgöringen bör i möjligaste mån få karaktären av assistenttjänstgöring, d. v. s. de studerande skola så infogas i sjukvårdsorganisationen, att de i denna komma att utgöra en naturlig, integrerande del. Dock bör om möjligt endast sådant arbete åläggas dem, som är av betydelse för utbildningen. Under utbildningstiden i allmän kirurgi böra de studerande ha bibringats så omfattande kunskaper i allmän kirurgisk teknik, att man redan från tjänstgöringens början kan anförtro dem att under kontroll deltaga i det praktiska arbetet. För att läraren skall kunna erhålla nödig kontroll över att varje studerande erhåller tillfälle att i önskad omfattning deltaga i det praktiska arbetet, böra lämpligen i likhet med vad som är vanligt vid sjuksköterskeutbildning införas listor, på vilka antecknas arten och antalet av de kirurgiska ingrepp, den studerande fått tillfälle att utföra. Sådana listor ha redan införts vid ett par kliniker och visat sig vara av värde. Med denna organisation av kirurgiundervisningen anse de sakkunniga, att man bör kunna avstå från särskild assistenttjänstgöring. Denna har ansetts äga stor betydelse därför, att de studerande under densamma kunnat erhålla rikare tillfällen till praktiskt arbete än under tjänstgöringen vid klinikerna. Vid den diskussion, som de sakkunniga haft med ämneslärarna, framhöll dåvarande professorn i kirurgi i Lund Gustaf Petrén, att man möjligen kunde undvara assistenttjänstgöringen, medan särskilt av professor Gunnar Nyström hävdades, att denna är av stort värde. Emellertid är att märka, att utbildningstiden vid kirurgisk klinik är kortare i Uppsala än i Lund. Detta sammanhänger med att ortopediundervisningen för Uppsalamedicinarna är förlagd till Stockholm, medan den i Lund ingår i kirurgitjänstgöringen. Ortopeditjänstgöringen i Stockholm ger de studerande mycket obetydlig rent praktisk utbildning i kirurgi och

128 kan i det avseendet ej jämställas med en klinisk kirurgitjänstgöring. För uppsaliensarnas del kan sålunda ett större behov ha förelegat att erhålla den mer intensiva, praktiska övning, som en assistenttjänstgöring kan ge. Med den av de sakkunniga föreslagna omläggningen av kirurgiutbildningen bör emellertid själva den kliniska tjänstgöringen under fem månader i sträck ge tillräckligt tillfälle till praktiskt arbete. Assistenttjänstgöringen i kirurgi har ofta fullgjorts vid andra kirurgiska avdelningar än undervisningsklinikerna, och denna anordning har av både lärare och studerande i stort sett vunnit gillande. De sakkunniga ha beträffande förläggandet av assistenttjänstgöringen i medicin till icke kliniska avdelningar redan framhållit vissa principiella betänkligheter. I fråga om kirurgi äro olägenheterna sannolikt väsentligt mindre, men de sakkunniga äro dock av den uppfattningen, att kontrollen av att alla studerande få den erforderliga praktiska utbildningen blir lidande på att den delvis sk jutes över på andra än de kliniska lärarna. Med hänsyn härtill ha de sakkunniga ansett det ändamålsenligare att förlägga hela ansvaret för kirurgiutbildningen på klinikerna och att genom ovan föreslagna organisation söka skapa förutsättningar för en effektiv undervisning. Vid den praktiska utbildningen kommer det framför allt an på att klargöra, hur olika åtgärder skola utföras, samt att inöva dem, så att de studerande känna sig någorlunda förtrogna med de vanligare och enklare ingreppen. Den slutgiltiga träningen i praktiskt arbete kan dock under alla omständigheter förvärvas först i samband med längre tids tjänstgöring i ansvarsställning såsom läkare. Neurokirurgi. Nuvarande undervisning. Professor Herbert Olivecrona ger i egenskap av innehavare av en personlig professur i neurokirurgi vid institutet två gånger årligen en för de studerande frivillig kurs i detta ämne, omfattande 12 föreläsningar. Under kursen genomgås framförallt skallskadornas kirurgi. De sakkunniga vilja fästa uppmärksamheten på att de neurokirurgiska sjukdomarna numera på grund av den speciella undervisningen i detta ämne endast kortfattat beröras i den ordinarie undervisningen och att de studerande talrikt deltaga i den frivilliga undervisningen i neurokirurgi. Dessa kurser ha härigenom till en viss grad förlorat karaktären av frivilliga kurser, och i realiteten innebär den nuvarande organisationen en viss utökning av utbildningen i kirurgi vid institutet. De sakkunniga. De sakkunniga anse, att det vore riktigare, antingen att professor Olivecronas undervisning infogades i den obligatoriska undervisningen, eller

129 att de ordinarie lärarna i den obligatoriska undervisningen även meddelade undervisning i neurokirurgi. Detta är en principiell fråga av tämligen stor räckvidd. Genom frivilliga kurser, vilka i praktiken få obligatorisk karaktär, kunna nämligen de studerande belastas på ett sätt, som icke överensstämmer med studieplanens anda. Det är möjligt, att det vore till fördel för utbildningen, om undervisningen i neurokirurgi anknötes till tjänstgöringen i neurologi. Såväl den neurologiska som den neurokirurgiska kliniken äro förlagda till serafimerlasarettet, varför undervisningen i dessa ämnen lätt borde kunna samordnas och tidsödande resor för de studerande, som tjänstgöra på karolinska sjukhuset, undvikas. En sådan anordning skulle även medföra den fördelen, att Uppsalamedicinarna samtidigt med tjänstgöringen i neurologi skulle få ett lämpligt tillfälle att åtnjuta undervisning i neurokirurgi. Det synes vara av särskilt värde, om de studerande därvid kunde erhålla kompletterande utbildning i hjärn- och ryggmärgstumörernas kirurgiska behandling. Ordnas undervisningen på detta sätt, måste kurs i neurokirurgi emellertid givas fyra gånger årligen, och på varje kurs skulle således endast komma 6 föreläsningstimmar. Denna tid är givetvis alltför begränsad för att möjliggöra en sammanhängande framställning av det väsentligaste inom neurokirurgien, men den torde vara tillräcklig som ett komplement till undervisningen i neurologi och kirurgi, i vilken den obligatoriska utbildningen i dessa delar av studiekursen enligt studieplanen hör hemma. Föreläsningarna i neurokirurgi skulle sålunda endast avse att framhäva de ytterligare synpunkter av värde för den allmänna läkarutbildningen, som en specialist anlägger på dessa frågor. En sådan tilläggskurs skulle få en så begränsad omfattning, att den icke på ett ofördelaktigt sätt komme att belasta det obligatoriska studieschemat. Ortopedi. Nuvarande undervisning. Ortopedien ingår i den nuvarande undervisningsplanen i ämnet kirurgi. I Lund och Stockholm meddelas undervisningen vid specialkliniker. Uppsalamedicinarna äro hänvisade att fullgöra detta studium vid karolinska institutet. Förslag föreligger emellertid, att en ortopedisk klinik upprättas även i Uppsala i samband med uppförandet av en reumatikeravdelning. Enligt nuvarande studieplan erhålla de studerande i Lund sin huvudsakliga undervisning i ortopedi såsom en 2 månaders föreläsningsserie över "Extremitetskirurgi och kirurgiska ben- och ledsjukdomar" med samtidig tjänstgöring å ortopediska kliniken under första tiden av den grundläggande tjänstgöringen. Härtill kommer under fortsättningstjänstgöringen i kirurgi en 8 dubbeltimmars föreläsningskurs i "speciell ortopedi" utan samtidig praktisk tjänstgöring. 9

130 Mot denna organisation ha de studerande vid studentriksdagen år 1938 framfört kritik. De framhålla, att erfarenheten visat olämpligheten av att förlägga undervisningen i detta specialämne till ett så tidigt skede. De studerande sakna då så gott som helt sjukhusrutin och journalskrivningsvana och ha endast en teoretisk kurs i allmän kirurgi att bygga på. De sakna därför förutsättningar att tillgodogöra sig den avsedda undervisningen. I realiteten har också, anse de studerande, den grundläggande ortopediundervisningen i Lund måst taga formen av en praktisk komplettering till utbildningen i kirurgi. När den studerande senare återvänder till de ortopediska studierna, stå endast 8 dubbeltimmar till buds, vilket ansetts för litet för att ge mer än en lösryckt skildring av de allra viktigaste avsnitten av ortopedien. Vid karolinska institutet skola de studerande under de 2 sista månaderna av tjänstgöringen i kirurgi deltaga i en översiktskurs i ortopedi. Denna kurs hålles å vanföreanstalten 3 gånger årligen, under månaderna januari —februari, april—maj och oktober—november. Kursen pågår i 6 veckor med 2 dubbeltimmar i veckan. I samband med den obligatoriska översiktskursen ges en frivillig kurs i ortopedisk gipsnings-, bandage- och protesteknik. Som ovan nämnts, fullgöra även Uppsalamedicinarna sin tjänstgöring i ortopedi vid vanföreanstalten i Stockholm, men detta sker först sedan de avslutat den grundläggande tjänstgöringen i kirurgi. En nackdel med undervisningsplanen vid institutet är, att de studerande ofta äro så upptagna av den samtidigt pågående undervisningen i kirurgi, att de ej hinna ägna den tid och det intresse åt utbildningen i ortopedi, som önskvärt vore. Enligt professorn i ortopedi Henning Waldenström tillgodogöra sig också Uppsalamedicinarna, vilka ej äro tyngda av samtidig utbildning i kirurgi, undervisningen på ett betydligt bättre sätt än deras kamrater vid institutet. De sakkunniga. De sakkunniga anse, att ortopedien även i fortsättningen bör utgöra en del av ämnet kirurgi och att undervisningen i princip bör ordnas på samma sätt som för närvarande vid institutet. I Lund bör således en omläggning äga rum. För närvarande finnas icke nödiga förutsättningar för anordnande av undervisning även i Uppsala, och man måste därför åtminstone för den närmaste framtiden räkna med att Uppsalamedicinarna erhålla denna utbildning vid vanföreanstalten i Stockholm. De sakkunniga förorda, att Uppsalamedicinarna förlägga studiet av ortopedien till den termin, de fullgöra utbildningen i neurologi och dermato-syfilidologi, vilken även måste äga rum vid huvudstadens kliniker. De böra därför tilllåtas tentera kirurgi, trots att de ej fullgjort stadgad kurs i ortopedi.

131 Betyget i kirurgi bör emellertid ej inskrivas i tentamensboken, förrän den studerande på tillfredsställande sätt även fullgjort stadgad ortopediutbildning. De sakkunniga ha övervägt lämpligheten av att införa en obligatorisk tjänstgöring vid den ortopediska kliniken. På grund av organisatoriska skäl är detta ej genomförbart vid institutet, och något starkare behov av en sådan tjänstgöring torde ej heller föreligga. En kortare tids tjänstgöring på ortopedisk poliklinik skulle däremot utgöra ett värdefullt komplement till utbildningen, och det är möjligt, att en sådan tjänstgöring i framtiden skall kunna på ett smidigt sätt infogas i studieplanen. Anses det ändamålsenligt, att de studerande i Lund under en av de 5 månaderna vid kirurgiska kliniken tjänstgöra på ortopedisk avdelning, ha de sakkunniga intet att invända mot ett sådant arrangemang, i all synnerhet som vid den ortopediska kliniken i Lund även vårdas akuta fall av mer allmänt kirurgiskt intresse. För att ortopediundervisningen skall lämna önskvärt utbyte, är det nödvändigt, att de studerande vid institutet och i Lund under den tid, kursen i ortopedi varar, erhålla sådan lindring i arbetsuppgifterna på den kirurgiska kliniken, att de få tillräcklig tid över även för studiet av ortopedien. Enligt de sakkunnigas uppfattning bör kursen i ortopedi avslutas med obligatoriskt förhör.

Kirurgisk anestesi. Den teoretiska utbildningen i kirurgisk anestesi har hittills varit förlagd till kursen i allmän kirurgi och den praktiska utbildningen till kirurgitjänstgöringen. Under långa tider ha de studerande dock endast i ringa omfattning fått tillfälle att praktiskt inöva de olika anestesiformerna, vilket påtalats såsom en brist i läkarutbildningen. Vid serafimerlasarettet och karolinska sjukhuset finnes numera en särskild narkosläkare, vilken under senaste året givit frivillig undervisning i kirurgisk anestesi, omfattande 10 föreläsningar. Vid karolinska sjukhuset ha de studerande i tur och ordning fått tjänstgöra på operationsavdelningen såsom narkosassistenter och därvid fått ge narkoser under narkosläkarens ledning. De sakkunniga. Undervisning i kirurgisk anestesi bör även i fortsättningen ingå som ett led i utbildningen i allmän kirurgi. Finnes narkosläkare att tillgå, är det lämpligt, att denne förordnas såsom speciallärare för denna del av undervisningen. Undervisningen bör omfatta omkring 10 föreläsningar. De sakkunniga anse det vidare önskvärt, att de studerande under kirurgitjänstgöringen själva få utföra och inöva olika former av kirurgisk anestesi.

132 Krigskirurgi. Såsom ovan nämnts, har den nuvarande politiska situationen aktualiserat frågan om undervisning i krigskirurgi. Tidigare har undervisning i detta ämne lämnats endast i samband med den militära fackutbildningen (en kurs på omkring 10 undervisningstimmar), men under de allra senaste åren har utbildning i krigskirurgi även givits i form av en kurs i samband med den ordinarie kirurgiutbildningen. Förslag har även framförts, att denna utbildning borde utökas med praktiska tillämpningsövningar. Då emellertid i stort sett samma undervisning meddelas under båda de ovannämnda kurserna, förekommer för närvarande dubbelundervisning i detta ämne. Av skäl, som närmare anges i kapitlet om de blivande läkarnas militärutbildning, förorda de sakkunniga efter samråd med generalfältläkaren, att all undervisning i krigskirurgi förlägges till den militära fackutbildningen. Odontologi. För närvarande meddelas icke någon fristående obligatorisk undervisning, men sedan mer än tio år ges vid samtliga lärosäten frivillig undervisning i odontologi. Det otillfredsställande i att specialundervisning i detta ämne icke ingår i den obligatoriska utbildningen, har under senare år allt starkare framhållits, och olika förslag till en omläggning av undervisningen ha framförts. Vid studentriksdagen år 1938 föreslogo de studerande i Lund, att den nuvarande undervisningen därstädes skulle göras obligatorisk och att dessutom borde införas en frivillig föreläsnings- och demonstrationskurs, omfattande en översikt över de allmänna principerna för de viktigaste tand- och munsjukdomarnas diagnos, terapi och profylax. Kursen beräknades omfatta 1 månad med 5 föreläsningstimmar per vecka. Vid samma tillfälle anförde dr S. Thuréus, vilken lett undervisningen i odontologi för medicinare i Uppsala och Stockholm, bland annat följande : "För att den blivande läkaren skall komma något in i odontologiskt tänkande, tror jag därför vore bäst, därest man nu ej anser sig kunna få in de 25 föreläsningstimmarna som obligatoriska i schemat, vilket jag helst såge, att då gå en medelväg och ha en sådan kurs, som sedan flera år varit obligatorisk i Uppsala i samband med fortsättningstjänstgöringen i kirurgi och vunnit lärares och studenters bevågenhet. Denna översiktliga demonstrations- och övningskurs omfattar 10 timmar, fördelade på 5 dubbeltimmar, och därvid genomgås huvudsakligen översiktligt vad som angivits i betänkandet: 1. Munnens och tändernas förhållande till den övriga organismen och medicinen, mjölktänderna, focalinfektion, undersökningsteknik etc. 2. Tandcaries, paradentos, speciell tandröntgen, tandbehandling, tandersättning etc. 3. Lokalanestesi, tandextraktion.

133 4. Infektioner, gingiviter, stomatiter, sår och tumörer i munnen, som ha med tänderna att göra. 5. Defekter, anomalier, traumatiska tand- och käkskador, skadebedömning och intygsskrivning, försäkringsfrågor samt social tandvård. I anslutning härtill bör följa översikt av speciell anatomi, receptskriyning etc. samt praktisk tillämpning, särskilt rörande diagnosställande samt injektions- och extraktionsteknik under 10 timmar vid tandpolikliniken." De sakkunniga. Då tandvården organiserats fristående från övrig sjukvård, har odontologien kommit att utgöra en specialitet vid sidan av den egentliga läkarverksamheten. Det har emellertid blivit alltmer uppenbart, att kunskaper i odontologi äro av stor betydelse även för allmänläkaren och att det därför är nödvändigt, att medicinaren under sin utbildning får en översiktlig orientering över detta ämne. De sakkunniga ha därför ansett ändamålsenligt, att i den obligatoriska undervisningen införes en kurs ungefär av den omfattning, som dr Thuréus angivit, alltså omfattande 10 teoretiska och 10 praktiska undervisningstimmar. Kursen bör avslutas med ett obligatoriskt förhör. Undervisningen bör ingå som ett led i kirurgiutbildningen. Den teoretiska delen bör förläggas förslagsvis till slutet av den tid, som beräknas för utbildningen i allmän kirurgi, och den praktiska delen till tiden för kirurgitjänstgöringen. Vid utbyggandet av folktandvården komma centraltandpolikliniker att förläggas till universitetssjukhusen, och materialet vid dessa polikliniker bör då lämpligen kunna utnyttjas i undervisningens tjänst. Vid karolinska sjukhuset finnes redan en tandpoliklinik, vid vilken de studerande tjänstgöra, önskvärt är, att det skapas möjligheter för de studerande vid serafimerlasarettet att erhålla praktisk utbildning i odontologi vid detta sjukhus.

Kap. XX. Radiologi. Röntgendiagnostik. Nuvarande undervisning. Undervisningen i röntgendiagnostik är i den nuvarande studieplanen uppdelad i en kortare obligatorisk kurs och en mer omfattande frivillig kurs. Den obligatoriska kursen omfattar 20 timmar och är förlagd till de tidigare kliniska studierna. Den avser att ge de studerande en allmän orientering över röntgendiagnostikens möjligheter och begränsning, över förutsättningarna för de olika organens framträdande i röntgenbilden samt över utförandet av de vanligaste röntgenundersökningarna. De studerande få under denna kurs även en överblick av de allmänna riktlinjerna

134 för samarbetet mellan å ena sidan sjukhusets kliniska avdelningar och å andra sidan dess röntgenavdelning. Under de senare kliniska tjänstgöringarna komma de studerande ständigt i kontakt med det röntgendiagnostiska arbetet och få på så sätt i samband med den kliniska utbildningen en fortlöpande utbildning i röntgendiagnostik. Den senare kursen, som är frivillig, fullgöres i allmänhet den sista studieterminen eller, vilket i Uppsala är vanligt, först efter medicine licentiatexamen. Vid denna utbildning lägges tyngdpunkten på arbetet vid röntgenavdelningen, varvid den studerande bibringas praktisk färdighet i handhavandet av ett röntgeninstrumentarium. Den speciella röntgendiagnostiken blir dessutom föremål för en mer ingående framställning, än vad som tidigare varit möjligt. Denna kurs är huvudsakligen avsedd för de studerande, vilka i framtiden ämna ägna sig åt radiologi, och framförallt för dem, som komma att efter examen tjänstgöra som underläkare vid sjukhus utan självständig röntgenavdelning. Förslag till omorganisation. De sakkunniga ha rådgjort med ämneslärarna, och därvid ha följande synpunkter på utbildningen framkommit. En allmän enighet råder om att den grundläggande kursen bör bibehållas ungefär i sin nuvarande omfattning och att denna lämpligen fullgöres på ett tidigt stadium av de kliniska studierna. Professor Gösta Forssell vid karolinska institutet ansåg lämpligast, att denna kurs komme att omfatta 18 föreläsningar, givna under en tid av 6 veckor, samt att kursen förlades till början av medicintjänstgöringen. Docenten Hans Hellmer i Lund var av den åsikten, att den tidigare kursen borde kunna begränsas till 10 föreläsningar, givna under en månad, och att den med fördel skulle kunna givas redan i samband med den propedeutiska utbildningen under den första kliniska terminen. Professor Hugo Laurell i Uppsala slutligen har förordat en kurs på 3.0 timmar. Vissa skäl ansågos tala för att ett förhör efter denna kurs vore onödigt. De studerande ha under densamma endast inhämtat det mest elementära och fördjupa sedan sina kunskaper i ämnet successivt under de följande kliniska tjänstgöringarna, varför en obligatorisk prövning i anslutning till den första kursen endast i onödan komme att betunga lärare och elever. Professor Forssell har senare i en skrivelse till de sakkunniga uttalat sig för att kursen avslutas med obligatoriskt förhör. Ingen meningsskiljaktighet råder därom, att de studerande under de kliniska tjänstgöringarna böra få tillfälle att följa de röntgendiagnostiska undersökningarna. Vid de kliniker, där de yttre förhållandena så- tillåta, kunna de studerande, såsom nu också i stor utsträckning sker, närvara vid de konferenser, som dagligen äga rum mellan klinici och röntgenavdel-

135 ningens läkare, och om detta ej låter sig ordna, böra underläkarna få i uppdrag att för de studerande demonstrera de röntgenfilmer, som tidigare varit föremål för demonstration vid röntgenronden, och redogöra för de synpunkter, som då framkommit. Hur den senare kursen lämpligen bör ordnas, är man även i stort sett enig om. Den bör förläggas till studiernas allra sista skede och omfatta en tid av omkring 2 månader. Under denna tid böra de studerande i stor utsträckning sysselsättas på den röntgenologiska avdelningen, och de kunna därför icke samtidigt fullgöra utbildning i andra ämnen, möjligen bortsett från sådan, som är förlagd till eftermiddags- och kvällstimmar. Angående den viktiga frågan, huruvida denna utbildning bör göras obligatorisk eller vara frivillig, rådde däremot divergerande meningar. Professor Forssell och övriga ämneslärare vid institutet äro av den uppfattningen, att denna kurs även i fortsättningen bör vara frivillig, då man icke bör uppsätta som fordran, att varje läkare skall vara kompetent att sköta ett röntgeninstrumentarium. Förblir tjänstgöringen frivillig, måste man dock, framhålles det från samma håll, uppställa som krav, att alla de studerande och läkare, som önska fullgöra densamma, också skola få tillfälle därtill. På grund av platsbrist på tjänstgöringarna har detta ej varit möjligt hitintills. Professor Forssell är av den åsikten, att denna tjänstgöring bör avslutas med ett betygsatt slutförhör. I Lund har man en annan syn på denna fråga. Såväl ämnesläraren, docenten Hellmer, som också — att döma av uttalanden vid studentriksdagen år 1938 — de studerande anse starka skäl tala för att tjänstgöringen göres obligatorisk. På grund av röntgendiagnostikens stora betydelse som kliniskt hjälpmedel och dess möjlighet att avkorta och förenkla den allmänna diagnostiken, måste varje legitimerad läkare ha genomgått en sammanfattande kurs i röntgendiagnostik. Varje läkare bör, framhålles det vidare från detta håll, kunna sakkunnigt handskas med en genomlysningsapparat. Ett stort antal unga läkare, som komma ut som underläkare på lasarett utan röntgenspecialist, måste känna till röntgenapparaturen, och även läkare, som arbeta utanför sjukvårdsanstalterna, skaffa sig numera i stor utsträckning möjligheter att bedriva enklare röntgendiagnostik. Docenten Hellmer anser icke nödvändigt, att denna senare utbildning avslutas med ett förhör, men vederbörande lärare bör äga rätt att vägra godkänna kursen. Professor Laurell i Uppsala har under hand framhållit, att den obligatoriska läkarutbildningen ej behöver omfatta så mycket, att den gör den studerande kompetent att självständigt handha röntgenapparatur. Möjligen bör han kunna utföra enklare lung- och skelettdiagnostik. Professor Laurell anser det däremot viktigt, att efter den sista tjänstgöringen ett obligatoriskt förhör införes. Lämpligheten av att införa utbildning i röntgenanatomi och röntgen-

136 fysiologi har dryftats. Ämnesrepresentanterna för röntgenologien ha enhälligt uttalat som sin åsikt, att utbildning härutinnan bör ingå i anatomien och fysiologien och att denna undervisning bör kunna meddelas av de ordinarie lärarna i anatomi och fysiologi. Denna utbildning bör emellertid enligt professor Forssell begränsas till demonstrationer av röntgenfilm och eventuellt rörlig film. Däremot skulle de teoretiska institutionerna ej behöva utrustas med speciell röntgenapparatur. Demonstration av levande material bör nämligen, enligt professor Forssell, förläggas till de röntgendiagnostiska avdelningarna, där ett lämpligt patientmaterial står till förfogande för studium. Att använda de studerande eller anställd personal för röntgendemonstrationer är icke lämpligt. Även i utbildningen i speciell patologi bör röntgenfilm tagas till hjälp för att allsidigare belysa de patologiska förändringarna. De sakkunniga. Undervisningen i röntgendiagnostik bör omfatta dels en propedeutisk kurs och dels en frivillig tjänstgöring. Kursen bör omfatta omkring 20 föreläsningstimmar och slutföras inom loppet av 1—2 månader, och den bör förläggas till det propedeutiska året. Då de sakkunniga föreslå, att den senare tjänstgöringen göres frivillig, anse de 10 timmar för den propedeutiska kursen vara alltför kort, 30 timmar däremot väl lång tid. De sakkunniga, som på annat ställe uttalat sig för att all undervisning bör kontrolleras genom förhör, anse, att även denna kurs bör avslutas med ett sådant. Detta icke blott för att kontrollera den studerandes kunskaper utan även därför, att det otvivelaktigt är till gagn också för läraren, om denne genom ett förhör erhåller kontroll på i vilken mån de studerande kunnat tillgodogöra sig den meddelade undervisningen. Detta är icke minst viktigt vid propedeutisk undervisning, där läraren av naturliga skäl ofta har svårt att göra framställningen tillräckligt elementär. I enlighet med de sakkunnigas förslag angående undervisningen i rättsoch statsmedicin samt socialmedicin bör under den propedeutiska kursen i röntgendiagnostik lämnas en allmän orientering angående nödvändigheten av skyddande anordningar vid röntgenologiskt arbete. Vad beträffar den undervisning i röntgendiagnostik, som lämpligen bör ske i samband med den kliniska utbildningen, ansluta sig de sakkunniga helt till ovan anförda synpunkter. Den senare tjänstgöringen bör omfatta två månader. Under denna tid böra omkring 40 timmar anslås för föreläsningar och demonstrationer, och de studerande böra i sådan utsträckning sysselsättas på den röntgendiagnostiska avdelningen, att de erhålla en viss vana att handha ett enklare röntgeninstrumentarium. De sakkunniga anse emellertid, att denna utbildning fortfarande bör vara frivillig. En mycket stor del av landets läkare äro icke i behov av denna utbildning, varför den ej bör belasta den

137 allmänna läkarutbildningen. Det är likväl nödvändigt, att alla, som önska genomgå denna utbildning, kunna få tillfälle därtill. Tjänstgöringen bör därför ej vara reserverad för medicine kandidater utan stå öppen även för färdigutbildade läkare. Kursen bör enligt de sakkunnigas mening avslutas med ett obligatoriskt, betygsatt förhör. Radioterapi. Nuvarande undervisning. För närvarande finnes ingen obligatorisk undervisning i detta ämne. Enligt de bestämmelser, som reglera undervisningen i radiologi i Uppsala, bör professorn under den senare, frivilliga utbildningen i radiologi förutom undervisningen i röntgendiagnostik även lämna en kort översikt över radioterapien. I Lund ger professor Lars Edling i egenskap av lärare i radioterapi en för de studerande frivillig kurs i strålbiologi och strålterapi. Det åligger innehavaren av Mimi Althainz' professur i radioterapi, professor Elis Berven, att vid institutet två gånger årligen giva en frivillig översiktskurs i radioterapi, omfattande minst 15 undervisningstimmar. För tillträde till denna kurs fordras avslutad klinisk tjänstgöring i medicin och kirurgi, och kursen bör helst förläggas till slutet av studietiden. Antalet kursdeltagare får ej överstiga 32. Förslag till omorganisation av undervisningen. Av flera skäl har det ansetts önskvärt, att åt radioterapien beredes plats i den obligatoriska undervisningen. Då kräftsjukdomarna ha en synnerligen stor spridning och erfarenheten visar, att ett mycket stort antal patienter på grund av symptomens föga påfallande art, men även i många fall på grund av bristande diagnostisk förmåga hos läkarna, komma till behandling först i framskridet stadium, måste allt göras för att bibringa de studerande ökad kunskap i dessa sjukdomars tidiga diagnostik. Många former av kräftsjukdom få sin behandling uteslutande vid klinikerna för radioterapi, varför det utan tvekan är här, som den bästa undervisningen om en stor del av dessa sjukdomars diagnostik och terapi kan givas. Det rika, mycket instruktiva material, som finnes på dessa avdelningar, har hittills icke utnyttjats i undervisningssyfte. Införandet av undervisning i radioterapi syftar sålunda icke till att ge en utbildning i dessa mycket speciella behandlingsmetoder, utan att ge de studerande tillfälle att se ett större antal patienter med kräftsjukdomar i olika stadier, att uppöva sin förmåga att diagnostisera dessa sjukdomar samt att få en allmän orientering över vilka former som äro tillgängliga för strålbehandling. Samtliga ämneslärare, som de sakkunniga konfererat med, ha tillstyrkt införandet av en sådan utbildning. Professor Berven har för de sakkun-

138 niga angivit följande riktlinjer. Kursen bör omfatta en tid av en månad, och i densamma böra ingå 15 katedrala föreläsningar samt dessutom praktisk undervisning å ronder, poliklinik, röntgen-, radium- och ljusavdelning. Kursen bör vidare placeras så sent i studierna som möjligt. För att utbytet av kursen skall bliva tillfredsställande, måste de studerande odelat ägna sig åt densamma dagligen under tiden kl. 9—15. Undervisningen bör förläggas till radiumhemmet i Stockholm samt till jubileumskliniken i Lund. Till varje kurs böra 20 deltagare kunna antagas. I Uppsala kan ej någon sådan undervisning anordnas, och Uppsalamedicinarna måste därför hänvisas till Stockholm eller Lund. Enligt professor Berven borde 5 kurser årligen kunna ordnas vid institutet och 3 i Lund. Undervisning i gynekologisk radioterapi kan inordnas i denna kurs, men detta förutsätter enligt professor Berven, att vid avdelningen för gynekologisk radioterapi anställes en amanuens samt att särskild ersättning beräknas för överläkaren och den biträdande läkaren. De sakkunniga. De sakkunniga vilja i stort sett instämma i de förslag, som ovan relaterats, och föreslå sålunda, att en kurs på högst en månad och omfattande 15 katedrala föreläsningar i radioterapi införes, att densamma göres obligatorisk och att den förlägges till en av de senaste terminerna. Kursen bör innefatta en samlad framställning av kräftsjukdomarna och deras bekämpande. De sakkunniga anse, att i denna kurs bör ingå även undervisning i gynekologisk radioterapi. Vid de samråd, de sakkunniga haft med professorerna Ahlström och Olow, lärare i obstetrik och gynekologi vid institutet, ha dessa tillstyrkt en sådan organisation av undervisningen i denna del av gynekologien. Kursen bör avslutas med ett obligatoriskt förhör. Då kursens huvudsyfte är att ge de studerande tillfälle att se ett så rikhaltigt material av kräftsjuka som möjligt och då den mycket speciella behandlingstekniken helt ligger utanför den allmänna läkarutbildningen, anse de sakkunniga emellertid, att kursen ej bör behöva lägga beslag på de studerandes tid i så stor utsträckning, som av professor Berven förordats.

Kap. XXI. Obstetrik och gynekologi. Nuvarande undervisning. Ämnet obstetrik och gynekologi omfattar enligt examensstadgan havandeskapets, förlossningens och barnsängens fysiologi, patologi och terapi samt kvinnosjukdomarnas patologi och terapi. Tjänstgöringen, som omfattar fyra månader, kan fullgöras vid klinikerna i Uppsala och i Lund eller vid karolinska sjukhuset och allmänna barnbördshuset i Stock-

139 holm. Tjänstgöringen i obstetrik kan även fullgöras i Malmö. Den studerande bör utöver den obligatoriska undervisningen genomgå en kurs i den obstetriska operationsläran, men denna kurs är formellt frivillig. Utbildningen får ej kombineras med annan kurs eller tjänstgöring. Tidigare rådde platsbrist på dessa tjänstgöringar, vilket förorsakade köbildning. Genom vissa provisoriska åtgärder förbättrades emellertid förhållandena, och genom öppnandet av karolinska sjukhusets obstetriska klinik kommer detta missförhållande att helt undanröjas. För närvarande antagas årligen: i Uppsala 30 studerande, fördelade på två tjänstgöringar; i Lund 24 studerande, fördelade på tre tjänstgöringar; i Malmö 20 studerande, fördelade på två tjänstgöringar; vid allmänna barnbördshuset omkring 50 studerande, fördelade på tre tjänstgöringar; vid karolinska sjukhuset omkring 50 studerande, fördelade på tre tjänstgöringar. Materialet på de olika klinikerna är ur undervisningssynpunkt ej fullt likvärdigt. Professor Erik Ahlström har beräknat det antal ingrepp, som de 157 studerande, vilka sedan år 1937 passerat hans klinik på allmänna barnbördshuset och karolinska sjukhuset, kommit i tillfälle att få utföra i komplicerade fall. Undersökningen visar, att av dessa studerande 47 % ej utfört någon tångförlossning, 29 % hade utfört en, 15 % två och 9 % mer än två tångförlossningar. Sammanlagt hade de studerande utfört 142 tångförlossningar. Förhållandena äro ungefär desamma vad beträffar den andra vanliga förlossningskomplikationen, sätesbjudningen; 29 % hade sålunda ej kommit i tillfälle att handlägga någon sätesbjudning, 38 % hade handlagt en, 26 % två och 7 % mer än två sätesbjudningar. Sammanlagt komma på dessa 157 studerande 181 sätesbjudningar. I Uppsala synes materialet, att döma av uppgifter, som fakulteten därstädes år 1932 lämnat kanslern, också ha varit knappt. Under tioårsperioden 1921—1931 hade varje tjänstgörande fått tillfälle att utföra ca 20, högst 30 normala förlossningar, men antalet utgångstänger och enklare sätesförlossningar var under ovannämnda tidsperiod så begränsat, att årligen endast ca 25 dylika förlossningar kunnat fördelas på 24 tjänstgörande. Numera är tillgången något rikligare. Sedan år 1937 har antalet normalförlossningar för varje tjänstgörande utgjort i medeltal 30, och antalet tångförlossningar och sätesbjudningar har stigit i motsvarande grad. I Lund är materialet däremot bättre. Fakulteten uppger sålunda år 1931, att för de 248 tjänstgörande, som under den föregående tioårsperioden genomgått kvinnokliniken, högsta antalet normala förlossningar för varje kandidat varit 71, lägsta antalet 31, men att 19 av de studerande

140 icke haft tillfälle att handha någon förlossning i sätesbjudning och 80 endast en sådan. Av tångförlossningar hade 33 tjänstgörande haft endast en var. Förhållandena synas sedan dess närmast ha undergått en förbättring. I förarbetet till studentkonferensen år 1938 finnes en sammanställning från de tre senaste åren, som visar, att de tjänstgörande med nuvarande läggning av undervisningen leda 50 normalförlossningar, 2 tångförlossningar och 1—2 sätesbjudningar var, men att däremot blott var femte kommer i tillfälle att utföra en vändning eller annat intrauterint ingrepp. Förlossningarnas fördelning på läkare och barnmorskor. Enligt medicinalstyrelsens berättelse utgjorde år 1938 antalet i hela riket levande födda 93 499. Enligt barnmorskornas dagböcker handlades 42 499 av dessa förlossningar av barnmorskor, därav ägde 8 041 rum på förlossningshem. På barnbördshus och förlossningsavdelningar förlöstes 45 033. På enskilda förlossningshem förlöstes 7 600. Att den sammanlagda summan av ovanstående grupper ej överensstämmer med det av medicinalstyrelsen angivna totala antalet förlossningar, beror på att dubbelregistrering i viss utsträckning förekommer. På anmodan av de sakkunniga har professor Ahlström lämnat material för besvarande av frågorna, vilka läkare som leda eller ha det yttersta ansvaret för förlossningarna och i vilken utsträckning det förekommer, att förlossningar handhavas av icke-tjänsteläkare. Professor Ahlström har härom lämnat följande uppgifter. Av de i barnmorskornas dagböcker år 1938 anmälda 42 499 förlossningarna har tydligen det stora flertalet förlösts utan läkares ansvar och närvaro. I 933 fall ha ingrepp gjorts och av dessa i 916 fall av läkare, blott i 17 av barnmorska. Att skaffa några uppgifter över nämnda läkares ställning är ej möjligt, men man torde kunna utgå ifrån att dessa endast i obetydlig utsträckning varit icke-tjänsteläkare. Av de 45 033 förlossningar, som ägt rum på barnbördshus eller förlossningsavdelning, ha efter beräkningar, grundade på medicinalstyrelsens berättelse, 30 191 förlösts på avdelningar, ledda av läkare med specialkompetens i obstetrik, under det att 14 842 förlösts på avdelning, där vederbörande läkare ej kunnat betecknas som specialutbildad i detta ämne. Å dessa senare avdelningar bäres ansvaret (nominellt) av överläkaren-kirurgen, men ledningen av förlossningarna torde i allmänhet påvila någon av underläkarna. Av de 7 600 kvinnor, som intagits på enskilda förlossningshem, ha 2 155 förlösts av specialutbildade läkare och 5 445 sålunda av läkare med lägre kompetens eller av barnmorska. Rapporterna från förlossningshemmen äro emellertid mycket ofullständiga. En del av fallen ingå säkert i de 8 041 fall, som barnmorskor rapporterat såsom förlösta å förlossnings-

141 hem, och i de av barnmorskorna i dagböckerna inrapporterade 933 operationsfallen. Även för dessa förlossningar torde gälla, att de endast i ringa utsträckning handläggas av icke-tjänsteläkare. Tidigare förslag till omorganisation av undervisningen. Man har framfört tanken på en förkortning av undervisningen i obstetrik och gynekologi. Då barnaföderskorna i allt större antal söka sig in till barnbördshusen och då det antal läkare, som sysselsätter sig med obstetrik, därför blir allt mindre, har det synts rimligt och lämpligt att nedskära undervisningen i detta ämne i den allmänna läkarutbildningen och att i stället utvidga utbildningen för den grupp läkare, som i framtiden verkligen ämna ägna sig åt obstetrik. De medicinska fakulteterna och institutets lärarkollegium hade att taga ställning till detta problem för 10 år sedan, då de av kanslern tillfrågades, huruvida det kunde vara lämpligt med en förkortning av tjänstgöringstiden i obstetrik och gynekologi, med syfte att därigenom öka antalet utbildningsplatser på de obstetriska klinikerna. Fakulteten i Uppsala framhöll, att redan med den nuvarande utbildningstiden komme de studerande i tillfälle att handlägga alltför få komplicerade förlossningar, att den praktiska utbildning, som nu lämnas de tjänstgörande, måste anses som ett minimum och att det för tjänsteläkare och därmed jämställda redan nu torde vara nödvändigt att skaffa sig en extra utbildning i obstetrik, om de med någon säkerhet skulle behärska fallen inom sin praktik. Lundafakulteten redogjorde i sitt svar för en undersökning över vilken utbildning de tjänstgörande få under en 4 månaders utbildningstid — vilken undersökning redan ovan relaterats — och drog av densamma slutsatsen, att en förkortning av tjänstgöringstiden skulle medföra en beklaglig försämring av utbildningen. Institutets lärarkollegium tog icke någon ställning till frågan utan föreslog, att den borde närmare utredas och att därvid särskilt borde beaktas, om den fortsättningstjänstgöring, som blivande tjänsteläkare i så fall skulle genomgå, kunde ske å universitetens och institutets kliniker eller om densamma helt eller delvis kunde förläggas till andra obstetrisk-gynekologiska avdelningar eller barnbördshus i landet. Även de studerande ha varit inne på tanken att förkorta studietiden i obstetrik och gynekologi. I huvudresolutionen från studentriksdagen år 1938 göres beträffande denna fråga följande uttalande: "Obstetrik och gynekologi har på grund av de förändringar i förlossningsvårdens struktur, som utvecklingen medfört, ansetts kunna begränsas till en kurs på tre månader. Härvid torde med ökat antal kurser och minskat antal kursdeltagare samma patientmaterial som hittills likväl kunna utnyttas." I de betänkanden, som lågo till grund för diskussionen vid studentriksdagen,

142 uttalade sig de studerande dock mindre bestämt och diskuterade olika alternativa förslag. De framhöllo emellertid, att de tjänstgörande vid kliniken i Lund under de sista åren fått leda 50 normalförlossningar och att det skulle vara ett önskemål, att detta antal nedbringades till 30, varigenom en onödigt betungande jourtjänst skulle bli avsevärt lättad. Vid de samråd, som de sakkunniga haft med lärarna i obstetrik, ha dessa intagit olika ståndpunkt till denna fråga. Professorerna Erik Ahlström och John Olow, lärare vid institutet, ha inför de sakkunniga anfört den åsikten, att den nuvarande undervisningen i obstetrik trots sin omfattning icke är tillräcklig för att ge en tillfredsställande praktisk utbildning åt de studerande, vilka i sin kommande verksamhet skola handha och leda förlossningar och att de därför kunna tillstyrka, att den obligatoriska, i den allmänna läkarutbildningen ingående tjänstgöringstiden reduceras till tre månader. I stället borde enligt deras mening de studerande, vilka i framtiden ämna ägna sig åt obstetrik, genomgå ytterligare utbildning i ämnet. Denna utbildning borde emellertid icke fullgöras omedelbart efter tjänstgöringen utan först efter de obligatoriska studiernas avslutande. Denna utvecklingslinje skulle dock icke innebära, att läkarkåren skulle uppdelas i två grupper, sådana som hade rätt att handlägga förlossningar och sådana som icke hade denna rätt. Enbart genomgången grundläggande utbildning i obstetrik och gynekologi skulle sålunda icke innebära en begränsning av licentia practicandi. Den praktiska följden skulle emellertid bli, att en läkare, som icke skaffat sig ytterligare utbildning i obstetrik, ej utom i tvingande fall skulle befatta sig med obstetrik, precis som det för närvarande icke faller en i kirurgi ej specialutbildad läkare in att bedriva operativ verksamhet. Professor Axel Westman i Lund är nöjd med den nuvarande undervisningens organisation samt med de resultat, som han i sin undervisning kan nå, och han anser, att de studerande efter fyra månaders utbildning äro kompetenta att i praktiken handlägga och ha ansvaret för förlossningar. Denna ämneslärarnas olika inställning torde delvis kunna förklaras av att materialet i Lund, såsom framgår av ovan lämnade uppgifter, ur undervisningssynpunkt är bättre än materialet vid de obstetriska klinikerna i huvudstaden. Professor Westman har vidare framhållit, att en stor del av läkarkåren åren efter examen tjänstgör på befattning som underordnad läkare vid landsortslasarett, där det kommer på dess lott att handha och leda förlossningar. En nedskärning av den obligatoriska utbildningen till tre månader skulle innebära, att man ej kunde ge en så god utbildning, att den ledde till kompetens för självständig obstetrisk verksamhet. Professor John Nseslund i Uppsala har framfört liknande synpunkter som professor Westman, och han håller för sannolikt, att den nuvarande undervisningen i Uppsala är tillräcklig för en tjänsteläkare. Komplikatio-

143 ner, som fordra sjukhusvård, kunna ej skötas med denna utbildning (t. ex. kejsarsnitt, hotande uterusrupturer etc), men läkaren kan bedöma dessa fall, så att han vet, när de fordra remiss till specialavdelning. Professor Näslund framhöll beträffande gynekologi, att utbildningen i Uppsala i detta ämne fordrar en tid av fyra månader, för att de tjänstgörande skola få se ett tillräckligt rikhaltigt material. Särskilt med hänsyn till de maligna tumörerna är detta av betydelse. De sakkunniga. Av ovanstående framgår, att förlossningarna numera i mycket stor utsträckning handläggas på förlossningsavdelningar eller av barnmorska, vilken, om så erfordras, kan tillkalla tjänsteläkare, samt att den nuvarande obligatoriska utbildningen, åtminstone vid huvudstadens kliniker, icke är tillräckligt omfattande, för att de studerande efter avlagd examen skola kunna handlägga obstetriska ingrepp på ett betryggande sätt. Skall utbildningen avse att ge så ingående kunskaper i ämnet, att detta senare är möjligt, måste den sålunda ökas. De sakkunniga ha emellertid icke ansett sig böra tillråda detta, då det är uppenbart, att ett mycket stort antal läkare efter examen aldrig handlägga en förlossning och således ej äro i behov av en mer omfattande utbildning i detta ämne. Såsom skäl för en utbildning, som tar sikte på att varje studerande skall göras kompetent att på eget ansvar handlägga obstetriska fall, har anförts, att ett stort antal unga läkare, vilka sakna obstetrisk specialutbildning, på lasarett med barnbördsavdelning lämnas att sköta arbetet på dessa avdelningar samt att unga läkare ofta förordnas såsom vikarier för tjänsteläkare, i vilkas arbete även ingår skyldighet att handlägga obstetriska fall. Mot det första skälet kan följande anföras. Det anses icke föreligga något hinder för unga läkare utan specialutbildning i kirurgi att taga anställning vid kirurgiska avdelningar, där de efterhand under äldre kollegers överinseende uppöva sitt kirurgiska omdöme och handlag. På samma sätt bör det, anse de sakkunniga, vara på förlossningsavdelningarna. Till att börja med bör den oerfarne underläkaren eller assistentläkaren endast handlägga okomplicerade fall, under det att de svårare fallen skötas av en mer erfaren läkare. Efter några månader har den yngre läkarens erfarenhet utvecklats, och han kan efter hand taga sig an allt mer komplicerade fall. Centraliseringen av förlossningarna till specialavdelningar har skett bland annat för att garantera en fullgod läkarvård, och enligt de sakkunnigas mening bör under inga förhållanden arbetet på en sådan avdelning helt överlämnas åt en läkare, som endast genomgått en 4 månaders utbildning i obstetrik och gynekologi. Det ovan anförda andra skälet synes mer vägande. Unga läkare och även äldre medicine kandidater förordnas stundom såsom vikarier på

144 tjänster, där de icke kunna visa ifrån sig komplicerade förlossningsfall. Man får emellertid av en sådan läkare icke fordra alltför mycket. Det är en praktisk omöjlighet att under den obligatoriska utbildningen bibringa de studerande så stora kunskaper och en så rik erfarenhet, att de som nyexaminerade läkare skola vara vuxna alla de situationer, i vilka en läkare, som helt är hänvisad till sin egen förmåga, kan råka. Detta gäller icke endast obstetriken utan alla grenar av medicinen. Man kan aldrig nå idealet, utan måste anpassa utbildningen efter de rimliga krav, som erfarenheten visat i de allra flesta fall vara tillfyllest. I framtiden torde man för övrigt icke behöva förordna läkare, som helt sakna specialutbildning i obstetrik, på tjänster, som kräva särskild sakkunskap i detta ämne. De sakkunniga anse, att de läkare, som ämna ägna sig åt obstetrik, böra ha kompletterande utbildning efter examen. Hur denna utbildning bör ordnas och vilken omfattning den bör ha, återkomma de sakkunniga till i sitt senare betänkande. Med hänsyn härtill bör utbildningen i obstetrik och gynekologi i den allmänna läkarutbildningen kunna begränsas något, men de sakkunniga anse, att någon mer väsentlig nedskärning dock icke bör komma i fråga. Denna tjänstgöring har nämligen visat sig vara av mycket stort värde för de studerande, bland annat därför att de i så stor utsträckning ha fått tillfälle att deltaga i det praktiska arbetet, vilket verkat utvecklande och stimulerande. Vidare är obstetrik och gynekologi ett ämne med en sådan central ställning inom medicinen, att varje läkare under sin utbildning bör erhålla en god inblick i detsamma. Slutligen måste unga läkare tillsvidare i viss utsträckning förordnas som vikarier för tjänsteläkare, innan de hunnit skaffa sig den ytterligare utbildning i obstetrik, som dessa läkare enligt de sakkunnigas mening böra äga. Såsom kommer att framgå av den följande redogörelsen för studieplanen, föreslå de sakkunniga, att de studerande tillföras klinikerna i grupper halvårsvis; varje halvår kommer sålunda även till de obstetriska klinikerna en ny grupp studerande, vilka böra ha passerat dessa, innan nästa halvårsgrupp är mogen för utbildning. För närvarande ges i såväl Lund som Stockholm tre 4-månaderstjänstgöringar årligen. I den föreslagna studieplanen kunna tre 4-månaderstjänstgöringar ej inarbetas på ett smidigt sätt. Vid institutet kan den förändringen företagas, att, i stället för tre tjänstgöringar på 4 månader, fyra tjänstgöringar på 3 månader ges. Detta innebär en viss förkortning av undervisningen, men begränsningen blir icke så stor, som det först kan förefalla. Genom att de studerande årligen uppdelas på 4 i stället för 3 tjänstgöringsgrupper, komma färre studerande på varje grupp, och då lika många studerande årligen passera klinikerna, bör varje studerande få tillfälle att själv handlägga lika många förlossningar och patologiska fall, vare sig 3 eller 4 tjänstgöringar om året anordnas. Såsom av studieplanerna för licentiatexamen vid de olika lärosätena framgår, ha de sakkunniga vid universiteten tänkt sig en samman-

145 koppling av tjänstgöringen i obstetrik och gynekologi med annan tjänstgöring, varigenom tiden för tjänstgöringen utsträckes och möjlighet erbjudes att demonstrera ett rikligare patientmaterial. De sakkunniga anse, att den inskränkning av utbildningen, som en begränsning av tjänstgöringstiden från 4 till 3 månader innebär, ungefär motsvarar den förkortning av utbildningen i obstetrik och gynekologi, som på grund av föreliggande förhållanden kan anses motiverad. En sådan inskränkning av undervisningen har, såsom ovan nämnts, även tillstyrkts av professorerna i ämnet vid institutet. Kursen i obstetrisk operationslära bör bli obligatorisk. Enligt de sakkunnigas åsikt bör undervisningen om de gynekologiska tumörerna kompletteras under kursen i radioterapi (se detta ämne). I undervisningen i obstetrik och gynekologi bör ingå en orientering över de socialmedicinska frågor, som beröra detta ämnesområde: mödradödlighet, förebyggande mödravård, skyddsläkemedel, förlossningsanstalter, barnmorskeväsendet, abortlagen, vissa steriliseringsbestämmelser.

Kap. XXII. Oto-rhino-laryngologi. Nuvarande undervisning. Specialiteten oto-rhino-laryngologi har relativt sent framvuxit ur kirurgien, och först genom nuvarande examensstadga bestämdes, att de studerande i samband med utbildningen i kirurgi skulle genomgå en två månaders kurs i öron-, näs- och halssjukdomar. Denna kurs har sedan dess kommit att få en alltmer självständig ställning i studieplanen, men alltjämt är oto-rhino-laryngologien formellt en del av ämnet kirurgi. Det tordet emellertid numera aldrig hända, att läraren i kirurgi vid tentamen i detta ämne prövar de studerandes kunskaper i öronsjukdomarna. I stället förrättas enligt mångårig praxis vid landets tre öronkliniker ett slutförhör i öron-, näs- och halssjukdomar; något betyg på detta förhör införes emellertid icke i tentamensboken. Kursen i öron-, näs- och halssjukdomar omfattar två månader med 7—8 föreläsningstimmar i veckan. Under denna tid få de studerande en allmän orientering i ämnet och dessutom övning i de nödvändigaste undersökningsmetoderna. I Uppsala ges för närvarande tre kurser årligen med högst 12 deltagare, i Lund tre kurser med högst 15 deltagare och i Stockholm fyra kurser med högst 24 deltagare. Fullgörandet av kursen kan ske samtidigt med utbildningen i vissa andra ämnen, och i Lund får den fortfarande fullgöras i samband rnegl fortsättningstjänstgöringen i kirurgi, jo

146 Förslag till omorganisation. År 1933 ingingo ämneslärarna med en skrivelse till kanslern med anhållan om en omläggning av studierna. I denna skrivelse framhålles, att de studerande inom ramen för den nuvarande undervisningen icke kunna erhålla en tillfredsställande praktisk utbildning i de terapeutiska åtgärder och ingrepp, som beröra öron-, näs- och halssjukdomarna, och därför föreslås införandet av en två veckors assistenttjänstgöring. Ämneslärarna framhålla, att en sådan assistenttjänstgöring på frivillighetens väg redan införts såväl i Uppsala och Lund som i Stockholm och att de studerande mycket allmänt använda sig av denna utväg för att öka sina kunskaper. Vidare föreslå ämneslärarna, att kursen borde avslutas med ett obliga-* toriskt slutförhör och att betyget på detta slutförhör borde införas i tentamensboken. Medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund samt lärarkollegiet tillstyrkte införandet av en assistenttjänstgöring, men framhöllo önskvärdheten av att densamma för att undvika en förlängning av studietiden fullgjordes i samband med kursen. Uttalanden av de studerande visa, att icke heller dessa anse den nuvarande undervisningen tillräckligt omfattande. Vid studentriksdagen år 1938 framfördes förslag om att kursen, som enligt de studerande fortfarande borde omfatta två månader, ej skulle få kombineras med annan kurs eller tjänstgöring och att de studerande under kursen obligatoriskt skulle deltaga i arbetet på klinik och poliklinik och därvid erhålla handledning i "de i praxis förekommande kirurgiska ingreppen på detta område, t. ex. paracenteser och incisioner av halsböld". Ämneslärarna ha i en skrivelse till de sakkunniga anfört sina synpunkter på utbildningen i oto-laryngologi: "Då möjligheten alltid föreligger att vid nuvarande studieordning kombinera andra kurser med undervisningen i öron-, näs- och halssjukdomar kunna omständigheterna bliva sådana, att ett större antal av de studerande också begagna sig härav. På grund»härav riskerar undervisningen alltid att bliva kvantitativt och kvalitativt olika för skilda kurser, en omständighet som måste betecknas som högst otillfredsställande. Detta synes oss icke endast gälla själva assistenttjänstgöringen, utan i samma grad kursen i sin helhet. Skall vår undervisning i största möjliga mån kunna inriktas på praktisk tillämpning, är en kontinuerlig tjänstgöring nödvändig under kursens förlopp, då praktiska övningar ej alltid kunna fastställas till bestämda tider utan till stor del äro beroende på de tider, då lämpligt klientel står till förfogande. På grund härav ha vi som första villkor för en förbättrad undervisning ansett oss böra uppställa den oavvisliga fordran, att kursen i oto-rhino-laryngologi göres fullt självständig för så vitt angår den tid av två månader, den nuvarande studieplanen uppställer. Emellertid synes oss denna visserligen i och för sig ej oväsentliga utökning av kursen icke motsvara den blivande läkarens berättigade krav på fullgod såväl teoretisk som kanske i än högre grad praktisk undervisning.

147 Öron-, näs- och halssjukdomar ingå i såväl sjukhus- och sjukstugeläkarens som allmänpraktikerns klientel i en mycket hög procent, varierande mellan 10— 40 % med ett medeltal vid 15—20 %, vilket framgår av en till ett större antal läkare utsänd förfrågan. I förhållande till denna höga frekvens av öron-, näsoch halssjukdomar ute i praxis och med hänsyn tagen till det förhållandet, att den praktiserande läkaren ofta i stor utsträckning, och långt oftare än vid t. ex. ögonsjukdomarna, är tvingad till självständigt ingripande, framstår nödvändigheten av en utökad undervisning till fullo. Även inom ramen av en självständig två-månaders-kurs, som redan nu tillämpas på frivillig väg, har vår erfarenhet visat att någon utökning av undervisningen ej är möjlig. En utökad undervisning kräver med nödvändighet utökad kurstid. Detta så mycket mer som oto-rhino-laryngologiens snabba utveckling under det senaste årtiondet fäst uppmärksamheten alltmera på viktiga områden, som tidigare stått i skymundan, men som för den praktiserande läkaren numera blivit av den allra största betydelse. Här bör också framhållas, att trots specialitetens snabba utveckling under det sista decenniet den alltjämt befinner sig i fortskridande och kan väntas ytterligare utvecklas i framtiden, inte minst ur social synpunkt. Sålunda finnes på det nuvarande undervisningsschemat endast otillräcklig plats för så betydelsefulla områden som phoniatrien, hörselfysiologien, inklusive läran om de ljudförstärkande hörselapparaterna, den sociala dövstumsvårclen, undervisning av lomhörda barn, speciell social- och olycksfallslagstiftning, övning i intygsskrivning bl. a., områden som alla med nödvändighet måste komma a t t upptagas i vår undervisning, men som icke kunna inrangeras i en två-månaders-kurs, även om denna icke får av cle studerande kombineras med andra kurser. Behovet av mera ingående terapeutisk undervisning kan enligt nuvarande studieordning likaledes endast bristfälligt tillgodoses och träning i en mängd för praktikern i hans dagliga gärning viktiga mindre operativa ingrepp är för det stora flertalet studerande så gott som utesluten. En utökning av kursen i oto-rhino-laryngologi med en månad ha vi därför enhälligt ansett oss tvingade a t t föreslå, men kunna medgiva rätt till vissa ämneskombinationer under den ena av kursens trenne månader, som då måste förläggas till den första, då undervisningen huvudsakligen kommer att bliva teoretisk." Örats, näsans och svalgets anatomi genomgås och inläres numera vid utbildningen till medicine kandidatexamen. Av skäl, vilka delvis berörts på annan plats, h a r m a n v a r i t inne på tanken a t t överflytta undervisningen i denna del av anatomien till kursen i oto-rhino-laryngologi. Ämneslärarna ha emellertid uttalat sig mot en sådan omläggning, men från ett par håll h a r framhållits, a t t det vore lämpligt, om en anatom i samråd med klinikern i ett p a r fristående föreläsningar rekapitulerade de berörda delarna av anatomien. E n sådan repetitionskurs h a r senare år givits i Lund och uppskattats av de studerande. Förslag om införande av ett p a r liknande föreläsningar i fysiologisk akustik, vilket ämne ej skulle beaktas tillräckligt i den nuvarande fysiologiundervisningen, h a r även framförts, liksom förslag om införande av korta utbildningskurser i foniatri och behandlingsteknik.

148 De sakkunniga. Vid en omläggning av undervisningen i oto-laryngologi bör man inrikta sig på att öka möjligheterna till praktisk utbildning. Utbildningen, som enligt gällande stadga skall meddelas under en kurs, bör få karaktären av tjänstgöring. De studerande böra sålunda under utbildningstiden få tillfälle att deltaga i sjukvårdsarbetet och inöva de sjukvårdande åtgärder och operativa ingrepp inom detta ämnesområde, med vilka varje läkare bör vara förtrogen. För att denna praktiska utbildning skall bli tillfredsställande, fordras att för undervisningen beredes större plats i studieplanen. De sakkunniga ha ansett sig böra föreslå, att för utbildningen i oto-laryngologi bör anslås en sammanlagd tid av fulla två månader. Detta innebär, såsom ämneslärarna i sin skrivelse även framhålla, en icke oväsentlig utvidgning. Kursen omfattar visserligen även nu två månader, men då de studerande ha rätt att kombinera denna utbildning med annan kurs eller tjänstgöring, har den verkliga studietiden i regel varit kortare. De sakkunniga anse det däremot icke nödvändigt att utvidga undervisningen utöver vad som här föreslagits. Förbättras de studerandes praktiska utbildning i kirurgi på sätt de sakkunniga föreslå, komma de studerande till tjänstgöringen i oto-laryngologi med bättre teknisk färdighet än nu och böra därför snabbare kunna tillägna sig den praktiska utbildning i detta ämne, som är av nöden. Såvitt de sakkunniga kunna överblicka den senaste medicinska utvecklingen, står oto-laryngologien härvidlag icke i någon sådan särställning till de övriga kliniska ämnena, att detta skulle kunna berättiga till en ytterligare utvidgning av utbildningstiden. Framhållas bör, att oto-laryngologien genom den föreslagna omändringen blir ett av de ämnen, som erhålla den största utökningen i förhållande till den nuvarande studieordningen. Om de studerande samtidigt med utbildningen i detta ämne böra få fullgöra annan kurs eller tjänstgöring, måste bli beroende på studieplanens utformande i övrigt. Man kan tänka sig antingen en kurs på två månader, som ej får kombineras, eller en längre kurs, som får kombineras på visst bestämt sätt. Det väsentliga är, att ämnesläraren vet, under vilken tid han helt kan förfoga över kursdeltagarna, och att han på den till buds stående tiden kan organisera en tillfredsställande praktisk utbildning i ämnet. Undervisningen i örats, näsans och svalgets anatomi och fysiologi bör meddelas under studierna till medicine kandidatexamen, men det är önskvärt, att dessa delar av ovannämnda ämnen rekapituleras i anslutning till utbildningen i oto-laryngologi. Där förhållandena så medge, kan denna undervisning lämpligen ledas av lärare i de teoretiska ämnena i samråd med klinikern, men den torde också utan olägenhet kunna meddelas av klinikern själv i direkt samband med den övriga utbildningen. Vid institutet vore det lämpligt, att ett par specialföreläsningar i fonia-

149 tri gåves av föreståndaren för den foniatriska polikliniken vid karolinska sjukhuset. I överensstämmelse med den av de sakkunniga föreslagna uppläggningen av undervisningen i socialmedicin och rätts- och statsmedicin skall i utbildningen i öron-, näs- och halssjukdomar ingå undervisning om dövhetens och dövstumhetens samt talrubbningarnas förekomst och sociala betydelse och om hjälpverksamheten inom här berörda områden. Vid denna undervisning bör vidare lämnas en orientering över skolor och övriga utbildningsanstalter för döva och lomhörda. Olika typer av hörselapparater böra även genomgås. Denna utvidgning av ämnet motiverar ingen ytterligare ökning av den tid, som bör anslås för utbildningen. Med samma berättigande skulle man då kunna påfordra en ökning av utbildningstiden för de flesta kliniska ämnena. Enligt de sakkunnigas mening böra de socialmedicinska synpunkterna kunna inryckas i den kliniska undervisningen utan att inverka på studietiden. Det gäller här framförallt att infoga de kliniska frågeställningarna i ett större socialt sammanhang, alltså mer en särskild inriktning än en utvidgning av undervisningen. Inom hela den kliniska undervisningen måste dock en omvärdering ske av vad som är av verkligt värde, och det torde bli ofrånkomligt, att vissa rent teoretiska delar av utbildningen få vika för de praktiska och sociala synpunkterna. De sakkunniga anse, att ämnet oto-rhino-laryngologi bör göras till tentamensämne. Motiveringen härför kommer att anföras senare.

Kap. XXIII. Oftalmiatrik. Nuvarande undervisning. Den studerande skall enligt nu gällande examensstadga före tentamen genomgå en två månaders tjänstgöring vid ettdera universitetets eller karolinska institutets oftalmiatriska klinik. Årligen ges i Uppsala tre kurser med högst 10 deltagare, i Lund tre kurser med högst 15 deltagare och vid institutet fyra kurser med högst 20 deltagare. Under utbildningen skola de studerande följa föreläsningarna och demonstrationerna samt efter anvisning deltaga i arbetet å klinik och poliklinik. Förutom den obligatoriska undervisningen ges vid institutet en frivillig kurs i ögonspeglingskonst. Då de studerande måste kunna ögonspegla för att vara i stånd att tillgodogöra sig den övriga utbildningen i ämnet, deltaga praktiskt taget alla i denna kurs. Samtidigt med utbildningen i oftalmiatrik få de studerande fullgöra andra kurser och tjänstgöringar. Vid alla tre lärosätena har en intensifiering av undervisningen i oftalmiatrik kommit till stånd. Kursledarna anställa sålunda som regel under tjänstgöringens lopp förhör över begränsade delar av ämnet, varvid de

150 kontrollera, att de studerande inhämtat de teoretiska kunskaper, som utgöra grunden för den praktiska utbildningen. Genom dessa delförhör underlättas även i hög grad det slutgiltiga inlärandet av ämnet, och de allra flesta studerande tentera numera i mycket nära anslutning till tjänstgöringen. Framförda förslag till omorganisation. Det har föreslagits, att de delar av anatomien och fysiologien, som beröra ögat, särskilt refraktionsläran och färgsinnesfysiologien, lämpligen borde överföras till undervisningen i oftalmiatrik. Vid de samråd, de sakkunniga haft med ämnesrepresentanterna för oftalmiatriken, ha dessa såsom sin mening uttalat, att den grundläggande teoretiska utbildningen fortfarande bör förläggas till studierna för medicine kandidatexamen, men att lämpliga delar därav såsom hittills rekapituleras i samband med undervisningen i oftalmiatrik. Professorn i oftalmiatrik vid institutet Wilhelm Nordenson har gjort de sakkunniga uppmärksamma på att vid institutet genomgången av färgsinnesundersökningarna i enlighet med ett kollegiebeslut skall ske i samband med fysiologiundervisningen. De sakkunniga. De sakkunniga ha funnit, att den nuvarande undervisningen i oftalmiatrik har en lämplig omfattning och att den i stort sett är ordnad på ett ändamålsenligt sätt. Undervisningen i ögonspegling bör dock ej vara frivillig utan ingå i den obligatoriska utbildningen; den kan dock utan olägenhet meddelas i form av en fristående undervisningskurs. Färgsinnet bör behandlas vid undervisningen i fysiologi, men de praktiska undersökningsmetoderna för påvisande av medfödda eller förvärvade färgsinnesdefekter böra genomgås under utbildningen i oftalmiatrik. Det torde vara lämpligt, att den behövliga repetitionen av ögats anatomi och histologi, där förhållandena så medge, lämnas av lärare i anatomi eller histologi efter samråd med den kliniske läraren. Två eller tre föreläsningar med demonstration av preparat torde vara tillfyllest. I enlighet med de sakkunnigas förslag angående undervisning i rättsoch statsmedicin och socialmedicin bör i ämnet oftalmiatrik ingå författningarna angående blindhetsersättning samt undervisning om dessa ärendens handläggning, vidare en orientering över blindundervisningen och övrig hjälpverksamhet för blinda. Dessutom böra bestämmelser angående färgsinnesundersökning ingå i ämnet, och de studerande böra få övning i utfärdandet av intyg, berörande oftalmiatriska frågor, färgsinne, olycksfall i arbete, invaliditet, pension m. m. I vilken mån tjänstgöringen i oftalmiatrik bör få kombineras med utbildningen i andra ämnen, kommer att behandlas i det följande.

151 Kap. XXIV. Dermato-syfilidologi. Nuvarande undervisning. Enligt gällande examensstadga skola de studerande fullgöra en två månaders tjänstgöring samt en två veckors assistenttjänstgöring vid karolinska institutets dermato-syfilidologiska klinik. Antalet på en gång tjänstgörande bör enligt klinikföreskrifterna vara högst 3,0, men det står dock klinikföreståndaren fritt att låta detta antal något överskridas. Tjänstgöringen kan fullgöras under följande tider: januari—februari, april—maj, augusti—september och oktober—november. Till assistenttjänstgöringen mottagas tre studerande varje vecka året runt. Under senare år ha de studerande dessutom genom en överenskommelse med den medicinska fakulteten i Köpenhamn kunnat fullgöra assistenttjänstgöringen vid därvarande specialklinik. Denna möjlighet ha särskilt de studerande i Lund begagnat sig av. För närvarande är emellertid på grund av de rådande politiska förhållandena denna möjlighet stängd. Dermato-syfilidologi är slutförhörsämne. Kritik av den nuvarande undervisningens organisation. För närvarande fullgöra de studerande i allmänhet icke tjänstgöringen och assistenttjänstgöringen i följd. Då de utan större svårigheter kunna komma med på den förra, fullgöra de den på ett relativt tidigt stadium, under det att de på grund av den rådande konkurrensen till assistenttjänstgöringen tvingas att fullgöra denna såsom ett av de sista utbildningsleden till licentiatexamen. Detta förhållande har medfört den olägenheten, att de studerande i allmänhet ej bedriva bokliga studier under tjänstgöringen utan först i anslutning till assistenttjänstgöringen, och inlärandet tar då onödigt lång tid i anspråk. Prövningen har därigenom delvis förlorat karaktär av slutförhör. Att märka är vidare, att landets samtliga medicinare måste fullgöra utbildningen i dermato-syfilidologi vid institutet, vilket ej varit utan men för undervisningen. Antalet deltagare har ej såsom önskvärt kunnat begränsas till 30, utan klinikföreståndaren har, då omkring 160 studerande årligen skola passera kliniken, varit nödsakad att antaga upp till 40 studerande på varje kurs. Förutvarande läraren i ämnet professor Johan Almkvist har i sin avskedsföreläsning, publicerad i Medicinska Föreningens Tidskrift år 1934, ingående redogjort för de olägenheter, som det stora antalet kursdeltagare medför för undervisningen. Skola de studerande ha verkligt utbyte av undervisningen, räcker det icke, att kursledaren demonstrerar fallen och beskriver de patologiska förändringarna, utan de studerande måste själva komma i tillfälle att göra en ingående undersökning. Den dermatologiska inspektionen och palpationen är av annat slag

152 än i medicinen i övrigt, det ä r något nytt, i vilket de studerande måste öva sig. I fortsättningen säger professor Almkvist: "Det är det enda sättet att giva de studerande en praktisk grund, för att de skola kunna utbilda sig i dermatologi, för att de skola kunna lära sig själva. Men detta sätt tager tid och desto mera ju fler studerande, som skola undervisas. Det är därför så ogynnsamt som möjligt för den svenska undervisningen i dermatologi att Karolinska institutets dermato-syfilidologiska klinik skall behöva undervisa även samtliga studerande från de medicinska fakulteterna i Lund och Uppsala. P å denna grund har det varit mig omöjligt a t t ge en så god undervisning i dermatologi, som jag önskat, och jag hoppas, a t t min efterträdare häruti skall ha bättre framgång, än jag haft, och lyckas avhjälpa detta svåra fel, så att antalet kursdeltagare kan minskas och undervisningen förbättras." Den nuvarande ämnesläraren professor James S t r a n d b e r g h a r för de sakkunniga betecknat de nuvarande förhållandena såsom ohållbara och framhållit, a t t det ä r nödvändigt, att en ä n d r i n g kommer till stånd. Fakulteten i Lund h a r vid flera tillfällen anhållit, a t t betingelser m å t t e skapas för undervisning i dermato-syfilidologi i Lund. I sitt betänkande h a r universitetsberedningen emellertid icke tillstyrkt en sådan utvecklingslinje. Beredningen g r u n d a r sitt ställningstagande bland a n n a t på a t t högst 40 studerande utan större olägenhet anses kunna mottagas vid tjänstgöringen i dermato-syfilidologi, men anger icke något stöd för detta uttalande, vilket såsom framgår av det föregående helt strider mot den nuvarande och den förutvarande ämneslärarens uppfattning. I beredningens betänkande heter det v i d a r e : "Beredningen anser sig icke kunna tillstyrka, att undervisning i ämnet anordnas även vid Lunds universitet. Patientmaterialet är i Stockholm avsevärt större och mer mångskiftande än i Lund och Malmö — — — Härtill kommer att beredningen --- som anser det vara till fördel för läkarutbildningen i landet, om ett avsevärt antal studerande fullgör vissa kurser och tjänstgöringar vid annat lärosäte än det egna — tänkt sig, att även undervisningen i rättsoch statsmedicin skulle koncentreras till Karolinska institutet." Fakulteten i Lund vidhåller emellertid i ett yttrande med anledning av universitetsberedningens betänkande sitt tidigare uttalade önskemål rörande inrättandet av undervisning i dermato-syfilidologi vid Lunds universitet. Fakulteten anser sig ha grundade förhoppningar, att i samband med tillkomsten av den nya ögonkliniken Lunds lasaretts föråldrade, av medicinalstyrelsen utdömda kurhusavdelning med dess 30 sängar skall kunna överflyttas till den nuvarande ögonkliniken och a t t i samband därmed jämväl skall kunna inrättas en till sin storlek lagom anpassad avdelning för dermatologiskt sjuka. Fakulteten framhåller vidare, att de uppenbara brister, som finnas i vårt land rörande skötseln av hudsjukdomar, utan tvivel äro att. till-

153 skriva de alltför begränsade utbildningsmöjligheter, vilka hittills stått landets läkarkår till buds inom detta fack. Det måste därför betraktas såsom ett samhällsintresse, anser fakulteten, att dessa utbildningsmöjligheter utökas, och fakulteten finner redan från denna allmänna synpunkt lämpligt och önskvärt, att en kombinerad dermatologisk-venereologisk avdelning inrättas vid Lunds lasarett. Fakulteten finner inrättandet av denna avdelning utgöra ett från praktiskt-medicinsk synpunkt trängande behov, eftersom det kan fastslås, att ett sjukhuskomplex av Lundaklinikernas omfattning icke tillfredsställande kan motsvara alla de krav, som den moderna sjukvården ställer på detsamma, med mindre.att även en dermatologisk-venereologisk specialavdelning ingår däri. Med den allmänna frekvens av hjälpsökande, som årligen vända sig till Lunds lasarett, och med den kännedom, som fakulteten har rörande de talrika dermatologiska fall, som för närvarande vårdas å de olika klinikerna, den medicinska, kirurgi ska, pediatriska, oftalmiatriska o. s. v., respektive som behandlas på de olika poliklinikerna, hyser fakulteten inga betänkligheter beträffande möjligheten för den föreslagna avdelningens beläggande med ett för klinisk undervisning tillräckligt rikhaltigt och omväxlande material. Inrättandet av en dylik avdelning med en vetenskapligt arbetande, välkvalificerad klinikchef skulle, framhåller fakulteten, otvivelaktigt mycket snart aktualisera det hittills endast ofullständigt tillgodosedda sjukvårdsbehov, som på detta område finnes i södra Sverige och som hittills i stor utsträckning tillgodosetts därigenom att patienterna sökt läkarhjälp i Köpenhamn. Fakulteten föreslår därför, a t t i samband med inrättandet av en ny dermatologisk avdelning i n r ä t t a s en professur i dermato-venereologi. Vid överläggningar, som de sakkunniga haft med professor Strandberg, framhöll denne, att dermato-venereologisk undervisning borde ordnas även vid Lunds universitet och a t t såväl det venereologiska som det dermatologiska materialet i Lund antagligen skulle bliva tillräckligt för den tillämnade undervisningen. Vid studentriksdagen å r 1938 framlade även de studerande önskemålet om undervisning i dermato-venereologi i Lund. Lundamedicinarna skriva i sitt betänkande bland a n n a t följande: "Det har alltid varit för de medicinska studerande i Lund en stor nackdel a t t denna undervisning funnits enbart vid Karolinska institutet. Framför allt av den anledningen att denna undervisning, som ju endast omfattar en timme på dagen, är ytterst lämpad för kombinering med andra kurser, som väl i de flesta fall för Lundamedicinarna varit svårt a t t utnyttja. En undervisning i dermatologi och venereologi vid Lunda-kliniken eller möjligen vid sjukhus i Malmö är sålunda ett absolut önskemål." Fakulteten i Lund har i en skrivelse av den 27 m a r s 1941 anhållit om kanslerns tillåtelse a t t under detta å r få anordna t v å kurser i dermatosyfilidologi vid Malmö allmänna sjukhus. K u r s e r n a skulle ledas av lasarettsläkaren vid sjukhusets avdelning för hud- och könssjukdomar och kostnaderna delvis bestridas av de studerande själva.

154 De sakkunniga. De sakkunniga instämma i de ovan anförda uttalandena angående olägenheterna av ett alltför stort deltagarantal vid tjänstgöringen i dermatosyfilidologi och vilja, utöver vad som ovan anförts, betona, att det är högst angeläget, att auditoriet vid föreläsningar i detta ämne begränsas även ur den synpunkten, att dessa demonstrationer kunna vara särskilt generande för patienten. Skall man få till stånd en tillfredsställande undervisning, synes därför en utökning av antalet tjänstgöringsplatser ofrånkomlig. Mycket talar alltså för att undervisning i detta ämne anordnas även vid Lunds universitet. De sakkunniga hänvisa till Lundafakultetens yttrande samt till de synpunkter, som framförts av de studerande. Man får i detta samanhang dessutom icke bortse från de kostnader, som åsamkas Lundamedicinarna därigenom, att de tvingas fullgöra denna utbildning i Stockholm. Anordnas undervisning i dermatologi vid universitetet i Lund, underlättas däremot i hög grad uppgörandet av en lämplig och för de studerande ekonomisk studieplan. Mot införandet av denna undervisning i Lund har framför allt anförts, att patientmaterialet i Stockholm vore ojämförligt bättre än i Lund och Malmö. För närvarande möter det emellertid på grund av förhållandena vid den dermato-syfilidologiska kliniken vissa svårigheter att erhålla ett för undervisningen tillräckligt material. Ämnesläraren har med hänsyn härtill sedan någon tid ansett sig nödsakad begränsa de på en gång tjänstgörandes antal till 30. De sakkunniga äro dock fullt på det klara med att materialet i Stockholm, om det i full utsträckning kunde utnyttjas i undervisningens tjänst, vore tillräckligt för att tillgodose utbildandet av samtliga studerande i landet. Men detta material kan ej utnyttjas på ett för undervisningen lämpligt sätt, om ej tjänstgöringarnas och lärarnas antal utökas. De sakkunniga kunna emellertid icke anse det ändamålsenligt att koncentrera all undervisning till en enda klinik. I ett sådant arrangemang ligger alltid faran, att kliniken överbelastas och att icke den personliga handledning erhålles, som bör känneteckna all klinisk utbildning. Då det vidare av Lundafakultetens yttrande samt av professor Strandbergs uttalande framgår, att ett tillräckligt material numera även förefinnes vid kliniken i Lund, och då undervisning även, såsom framgår av Lundafakultetens ovan citerade framställning, kan ordnas i Malmö, anse de sakkunniga det lämpligare, att den utökning av undervisningen i detta ämne, som under alla förhållanden måste komma till stånd, icke sker genom en utvidgning av undervisningen vid institutet, utan genom att möjlighet skapas för undervisning i dermato-syfilidologi även vid Lunds universitet. För närvarande är undervisningen under tjänstgöringen i det närmaste kursmässig, de studerande följa föreläsningarna och demonstrationerna

155 men tjänstgöra icke på kliniken. Den praktiska tjänstgöringen i ämnet är förlagd till assistenttjänstgöringen. Kommer undervisning till stånd även i Lund eller Malmö, kan man minska de studerandes antal på varje tjänstgöring och därmed skapa betingelser för en bättre undervisning. De studerande böra under sådana omständigheter under tjänstgöringstiden kunna få även den praktiska utbildning i ämnet, som bör ingå i den obligatoriska läkarutbildningen. Huvudvikten vid undervisningen bör liksom nu framförallt läggas på demonstration av ett stort antal karakteristiska sjukdomsfall. Den praktiska utbildningen, som framförallt bör omfatta injektionsteknik och tekniken vid sköljningar och vid anläggande av vissa specialförband, är icke mer omfattande, än att den helt bör kunna förläggas till tjänstgöringstiden. Den nuvarande assistenttjänstgöringen bör därför kunna utgå ur studieplanen. I enlighet med de sakkunnigas förslag angående undervisningen i socialmedicin och rätts- och statsmedicin skola vid undervisningen i dermatosyfilidologi, såsom även nu sker, genomgås könslagen och därtill anslutna bestämmelser, vidare lämnas en redogörelse för könssjukdomarnas förekomst och sociala betydelse, organisationen och omfattningen av den öppna och slutna vården av könssjuka, omhändertagandet av hereditärsyfilitiska barn samt statens bidrag till vissa läkemedelskostnader vid behandling av könssjukdomar. Vidare böra venerisk profylax, prostitutionen och preventivlagen beröras, liksom även den upplysningsverksamhet, som bedrives mot könssjukdomarnas spridande. Vid undervisningen skola de dermatologiska yrkessjukdomarna behandlas icke blott ur medicinsk utan även ur social synpunkt. Vad beträffar undervisningen i dermato-syfilidologi få de sakkunniga således föreslå följande: 1. Vid fakulteten i Lund bör skapas möjlighet för fullständig undervisning i dermato-syfilidologi. 2. Utbildningen bör omfatta en två månaders tjänstgöring med samtidig praktisk utbildning i ämnet. Den nuvarande assistenttjänstgöringen utgår ur studieplanen. 3. I undervisningen i dermato-syfilidologi skola ingå de författningar, som beröra dessa ämnen, samt lämnas en redogörelse för de socialmedicinska frågor, som sammanhänga med hud- och könssjukdomarna.

Kap. XXV. Psykiatri. Nuvarande undervisning. Enligt gällande examensstadga skola de studerande genomgå två månaders tjänstgöring vid ettdera universitetets eller karolinska institutets psykiatriska klinik. För närvarande ges två kurser årligen i Uppsala, tre i Lund och tre, eventuellt fyra i Stockholm.

156 Under tjänstgöringstiden meddelas katedral undervisning två dubbeltimmar i veckan. Någon obligatorisk praktisk utbildning i ämnet finnes icke, men däremot möjlighet till frivillig assistenttjänstgöring. Samtidigt med tjänstgöringen i psykiatri få de studerande fullgöra andra kurser och tjänstgöringar. Vid centralfängelset å Långholmen ges dessutom varje termin en två månaders frivillig kurs i rättspsykiatri. Föreslagen utökning av undervisningen. Psykiatrien har under de senaste decennierna fått en allt större omfattning och betydelse, och nya ämnesområden ha tillkommit, vilka måste beaktas vid undervisningen. Lärarkollegiet tillsatte därför år 1933 en kommitté (nedan kallad psykiatrikommittén) med uppdrag att utarbeta förslag till omorganisation av undervisningen i detta ämne, och denna kommitté avgav sitt utlåtande den 9 september 1935. Ett område, som vunnit alltmer beaktande, är läran om psykoneuroserna. Det synes vara en allmän uppfattning icke blott bland ämneslärarna utan även bland de studerande, att denna viktiga del av medicinen bör tillmätas större beaktande vid undervisningen i psykiatri och att undervisningen i detta ämne bör omfatta en överskådlig framställning av dessa sjukdomars etiologi, patogenes, symptomatologi och behandling. Det material, som kommer att stå till buds för undervisningen vid de psykiatriska klinikerna, kommer också sannolikt i framtiden att i hög grad vara lämpat för undervisning inom detta specialområde. Vid den psykiatriska kliniken i Lund vårdas redan nu framför allt lindrigare fall av psykisk sjukdom, och detsamma torde bli förhållandet vid de övriga lärosätena, när de planerade klinikerna i Uppsala och Stockholm tagits i bruk. Psykoneuroserna beröras även vid undervisningen i neurologi, men därvid inriktas undervisningen på delvis andra delar av dessa sjukdomars symptomatologi. Professorerna Bosaeus och Wigert framhålla också i ett särskilt yttrande till psykiatrikommittén, att det icke ligger den ringaste nackdel däri, att detta svårtillgängliga kliniska område under studietiden blir belyst från två olika håll. Det ligger i sakens natur, att den psykiatriska och den neurologiska undervisningen skola taga fasta på olika sidor av psykoneurosfrågorna och således på ett värdefullt sätt komplettera varandra. Sällskapet för medicinsk psykologi och psykoterapi har år 1938 i en skrivelse till chefen för socialdepartementet fäst uppmärksamhet vid nu rådande bristfälligheter i utbildningen i psykoneurosbehandling och föreslår införandet av "obligatorisk utbildning i psykoterapi som led i specialiteten nervsjukdomar". Medicinalstyrelsen vitsordade i ett yttrande med anledning av denna skrivelse, att undervisningen i neurosbehandling för de medicine studerandena vid landets universitet och karolinska institutet lämpligen borde erhålla bättre rum i undervisningsplanen, än vad som nu

157 är möjligt, och professor Wigert säger i ett uttalande till medicinalstyrelsen med anledning av samma skrivelse: "Psykoterapeutiska behandlingsmetoder (exempelvis suggestion, hypnos, persuasion, psykoanalys, sysselsättningsterapi etc.) ha sin väsentliga användning, när det gäller psykiska och nervösa sjukdomar, särskilt s. k. psykoneuroser. På grund av framsteg i den medicinska forskningen har det blivit uppenbart att dylika sjukdomstillstånd ha en betydligt större utbredning än vad man tidigare vetat och att det här är fråga om folksjukdomar, som ha en utomordentlig social betydelse. Det är därför ett synnerligen viktigt samhällsintresse att de bekämpas på ett rationellt sätt. Bland de viktigaste leden däri är å ena sidan att läkarna i gemen erhålla nödiga insikter om deras diagnostik och behandling, å andra sidan att ett tillräckligt antal läkare med fördjupad fackmannaerfarenhet finnes disponibelt. Det gäller såväl den allmänna läkarutbildningen som specialistutbildningen." Under senare år ha även barnaålderns psykiska sjukdomar, den s. k. pedo-psykopatologien, fått allt större betydelse, och det torde nu vara nödvändigt att även beakta detta ämnesområde i den allmänna läkarutbildningen. Hur undervisningen inom denna medicinska specialgren lämpligen bör ordnas, har emellertid varit föremål för delade meningar. Psykiatrici anse, att den bör ingå i psykiatrien, under det att pediatrici hävda, att . detta ämnesområde faller inom pediatriken. De sakkunniga anse det onödigt att här i detalj redogöra för de olika skäl, som framförts från det ena och det andra hållet. Frågan synes komma att få olika lösning vid de olika lärosätena. I Uppsala planeras sålunda en barnpsykiatrisk avdelning vid den kommande psykiatriska kliniken, under det att vid karolinska sjukhuset en avdelning för psykiskt sjuka barn planerats vid den pediatriska kliniken. Professor Wigert har emellertid angående denna avdelning framhållit, att den bör vara tillgänglig för forskning och undervisning jämväl för den psykiatriska kliniken, intill vilken den planerade barnkliniken skall förläggas. Rättspsykiatrien har likaså under de senaste decennierna utvecklats snabbt och fått en allt större social betydelse, och det har därför framhållits såsom nödvändigt, att i den obligatoriska undervisningen i psykiatri ingår en kort framställning av de rättspsykiatriska uppgifterna och de principer, som komma till begagnande vid deras lösning, dock med betonande av att det här i stor utsträckning gäller frågor, som ligga utanför den icke specialutbildades kompetens. Vid de samråd, som de sakkunniga haft med ämneslärarna, ha dessa framhållit, att denna elementära undervisning lämpligen gives i anslutning till undervisningen i psykiatri och att undervisningen mycket väl kan meddelas av den ordinarie ämnesläraren. I diskussionen angående psykiatriundervisningen har även framförts tanken, att till denna undervisning lämpligen kunde anknytas undervisning i klinisk ärftlighetslära och arvshygien. Arvshygienen, framhålles det, är en viktig del av de socialhygieniska strävandena och representerar i många

158 fall, icke minst på psykiatriskt område, den enda framkomliga vägen till förbättring av folkhälsan. Vid de samråd, som de sakkunniga haft med ämnesrepresentanterna, har även framkommit önskvärdheten av undervisning i psykologi. Såsom ett önskemål för framtiden står, framhölls det, en självständig kurs i psykologi, förlagd till ett tidigare skede av utbildningstiden, men tills vidare torde man kunna inskränka sig till att plats beredes för undervisning häri i samband med psykiatriundervisningen. Praktisk utbildning i psykiatri. Såväl av psykiatrikommitténs utlåtande som av de samråd, som de sakkunniga haft med ämneslärarna, framgår, att den nuvarande undervisningen icke ger de studerande tillfälle till tillräcklig praktisk utbildning inom detta viktiga ämne. Professor Sjöbring i Lund har sålunda framhållit, att den största bristen i nuvarande förhållanden är avsaknaden av en verklig tjänstgöring av sådan art, att den blivande läkaren kommer i tillfälle att personligen under arbete på kliniken skaffa sig den erfarenhet, utan vilken föreläsningsmässigt meddelad kunskap får mycket ringa värde, och föreslår därför införandet av en obligatorisk assistenttjänstgöring på en månad efter avslutad föreläsningskurs. Vid studentriksdagen år 1938 uttalade sig de studerande mycket bestämt i samma riktning. Förslag till omorganisation av undervisningen. Psykiatrikommittén föreslår följande omorganisation av undervisningen: 1. Antalet undervisningstimmar per kurs ökas med 50 %, så att varje kurs omfattar antingen tre månader med 2 dubbeltimmar i veckan eller två månader med 3 dubbeltimmar i veckan. 2. Obligatorisk assistenttjänstgöring på 14 dagar införes. 3. Viss del av undervisningen förlägges till en psykiatrisk poliklinik. Professor Jacobowsky i Uppsala framhöll i ett uttalande till psykiatrikommittén, att en assistenttjänstgöring på minst en, helst två månader vore önskvärd, men att densamma borde kunna fullgöras ej blott vid klinikerna utan även vid de stora sinnessjukhus, vilka finnas i alla tre universitetsstäderna. Vid de samråd, som de sakkunniga under sitt arbete haft med professor Jacobowsky, har denne emellertid, då en hel månads assistenttjänstgöring ansetts för mycket, föreslagit, att tre till fyra studerande under de två första månaderna av en tre månaders utbildningsperiod under vardera en vecka borde deltaga i de kliniska ronderna på lärarens egen avdelning och under dennes personliga ledning. Under den sista månaden skulle de studerande dessutom tjänstgöra såsom assistenter på sinnessjukhus eller klinik under vardera 14 dagar. På Ulleråkers sjukhus, där tre överläkaravdelningar finnas, skulle fyra assistenter samtidigt

159 kunna tjänstgöra på vardera avdelningen. Enligt vad professor Jacobowsky inhämtat hos vederbörande överläkare, torde en sådan anordning utan svårighet kunna genomföras. Förslaget förutsätter dock, att deltagarantalet i varje kurs i Uppsala maximeras till 24. Även professor SJöbring har såsom nämnts klart uttalat sig för en förlängning av studietiden och för införandet av en obligatorisk assistenttjänstgöring på en månad. Samtliga ämneslärare, som de sakkunniga överlagt med, ha framhållit, att det för psykiatriens vidkommande är lämpligare med en längre tjänstgöring, som får kombineras med annan utbildning, än med en kortare utbildningstid, som helt kräver de studerandes tid och arbete. Som skäl härför har anförts, att de studerande behöva tid för att tillägna sig psykiatriska tänkesätt och arbetsmetoder och för att vinna tillräcklig personlig erfarenhet rörande de psykiska sjukdomarna. Vidare äro dessa sjukdomars förlopp i allmänhet så långdraget, och detta gäller särskilt de endogena och organiska sjukdomarna, att de studerandes möjligheter att kunna följa fallen genom olika faser av sjukdomen eller följa verkan av en terapeutisk kur under en två månaders kurs äro jämförelsevis små, vilket ur undervisningssynpunkt är en nackdel. De sakkunniga. Av ovanstående framgår, att den nuvarande undervisningen i psykiatri på grund av det begränsade utrymme, som för närvarande tillmätes detta ämne, icke ger den studerande en så ingående kunskap, som önskvärt vore. Särskilt torde psykoneurosernas diagnostik och terapi fordra ett ökat beaktande. Även barnaårens psykiska rubbningar böra bli föremål för undervisning, men denna undervisning bör, om så vid något lärosäte befinnes mer lämpligt, i stället kunna meddelas i samband med undervisningen i pediatrik. Undervisningen i denna specialgren bör emellertid ej vara alltför omfattande. Likaså synes det de sakkunniga lämpligt, att läraren vid undervisningen i psykiatri ingår på de delar av den kliniska ärftlighetsläran och arvshygienen, som beröra ämnet. De sakkunniga ha sig bekant, att en utredning pågår, åsyftande en omläggning av den rättspsykiatriska organisationen i vårt land. Måhända kan detta komma att utöva visst inflytande även på undervisningen. Under alla omständigheter hålla de sakkunniga dock före, att en sådan elementär orientering angående de rättspsykiatriska uppgifterna, som ovan angivits, bör ingå i den allmänna läkarutbildningen, och tillsvidare bör denna orientering anförtros åt ämneslärarna i psykiatri. I enlighet med de sakkunnigas förslag till undervisning i socialmedicin och rätts- och statsmedicin skola under utbildningen i psykiatri även de

160 författningar, som reglera omhändertagandet av sinnessjuka, genomgås och inläras. Vidare bör sinnessjukvårdens och neurosvårdens organisation och omfattning bli föremål för en översiktlig redogörelse. Dessutom böra till detta ämne hänföras den sociala omvårdnaden av sinnesslöa och epileptiker samt den medicinska sidan av alkoholistvården; den sociala sidan av denna vård bör däremot ingå i den senare kursen i socialmedicin. I anslutning till undervisning i rättspsykiatri böra bestämmelserna beträffande straffrihet och förmynderskap genomgås. Genom denna utvidgning av utbildningen i psykiatri är det uppenbart, att undervisningen måste få en ökad omfattning. De sakkunniga anse. härvid i likhet med psykiatrikommittén, att det är lämpligt, att den föreläsningsvis meddelade undervisningen utökas med 50 %. Vidare anse de sakkunniga, att de skäl, som anförts för införandet av en mer praktiskt inriktad undervisning i detta ämne, äro så starka, att en praktisk tjänstgöring i ämnet vid klinik och om möjligt även vid poliklinik bör införas. De sakkunniga äro av samma åsikt som ämnesrepresentanterna, vad beträffar införandet av en längre tjänstgöring i psykiatri, och vilja föreslå, att tjänstgöringen får en längd av tre till fyra månader och att de studerande på sätt, som ovan föreslagits av professor Jacobowsky för Uppsalas vidkommande, under tjänstgöringstiden få deltaga i de kliniska ronderna och under någon tid såsom assistenter deltaga i det praktiska arbetet på klinik eller sinnesjukavdelning.

Kap. XXVI. Pediatrik. Nuvarande undervisning. Enligt examensstadgan omfattar ämnet pediatrik barnaålderns fysiologi samt barnsjukdomarnas patologi och terapi. De studerande skola före tentamen fullgöra tre månaders tjänstgöring vid ettdera universitetets eller karolinska institutets pediatriska klinik, innefattande jämväl kurs i skyddskoppympning. I Uppsala kan tjänstgöringen fullgöras antingen under tiden september —november eller under tiden januari—mars, i Lund antingen under tiden mars—maj eller under tiden oktober—december. I Uppsala antagas högst 15 studerande till varje tjänstgöring, i Lund högst 20. Vid institutet finnas två professurer, och undervisning meddelas dels på Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn, dels på Norrtulls sjukhus. Tjänstgöringen kan fullgöras under tiderna januari—mars, mars maj, september—november eller oktober—december. Högst 25 studerande få deltaga i varje tjänstgöring.

161 Under tjänstgöringen skola de studerande bevista de kliniska föreläsningarna och demonstrationerna samt för övrigt efter anvisning deltaga i det kliniska och polikliniska arbetet. De studerande äga rätt att samtidigt med tjänstgöringen i pediatrik fullgöra andra tjänstgöringar och kurser. Det nuvarande konkurrenssystemet till kurserna och tjänstgöringarna till medicine licentiatexamen har kommit att menligt inverka särskilt på undervisningen i pediatrik. På grund av den goda platstillgången på de pediatriska klinikerna i Stockholm har det nämligen blivit allt mer vanligt, åtminstone vid institutet, att de studerande fullgöra denna tjänstgöring tidigare, än vad som avsetts i studieplanen. Då tentamen i pediatrik icke får avläggas förrän efter tentamen i medicin, ha numera tjänstgöringen och tentamen för ett mycket stort antal studerande kommit att skiljas av en avsevärd tid, ibland tre år eller mer. Under dessa förhållanden är det naturligt, att de studerande icke på allvar taga upp pediatrikstudiet under tjänstgöringen, varigenom utbytet av denna icke blir vad det borde vara. Som förhållandena nu äro, blir ämnet ofta icke inläst på ett tillfredsställande sätt; tentamen är ofta den sista, och tentamensläsningen forceras ofta med hänsyn till examensdagen. Förslag till omorganisation. På grund av den ökade betydelse, som den moderna pediatriken kommit att få, ha krav framförts på en utökning av undervisningen i detta ämne. Framför allt har emellertid det önskemålet framförts, att pediatriktjänstgöringen obligatoriskt skulle förläggas till ett senare skede av utbildningstiden, då de studerande äga större möjligheter att tillgodogöra sig den meddelade undervisningen. Härigenom skulle tentamen i ämnet kunna avläggas i närmare anslutning till tjänstgöringen. Vid de samråd, som de sakkunniga haft med ämneslärarna, ha olika förslag angående undervisningens lämpligaste organisation framkommit. Samtliga lärare ha varit ense om att som fordran för tillträde till pediatriktjänstgöringen borde uppställas avslutad medicinassistenttjänstgöring och helst även avlagd tentamen i medicin. Uppställes icke det senare kravet, torde nämligen följden lätt bli, att de studerande under pediatriktjänstgöringen icke ägna sitt huvudsakliga intresse åt undervisningen i pediatrik utan åt tentamensläsningen i medicin. Professor Ivar Thorling i Uppsala ansåg, att om utbildningen i pediatrik förlades till detta sena utbildningsskede och om de studerande icke tillätes fullgöra andra kurser och tjänstgöringar samtidigt med pediatrikundervisningen, denna borde kunna begränsas till tre månader, och han var av den åsikten, att det vore avgjort bättre med en tre månaders kurs, som ej finge kombineras, än med en längre kurs, som finge kombineras. 11

162 Utöver tjänstgöringstiden skulle de studerande behöva en månad för inläsning av ämnet, och det vore önskvärt, att poliklinikundervisningen kunde få fortsätta även under denna månad. Professor Sture Siwe i Lund föreslog, att utbildningen lämpligen borde omfatta fyra månader, varigenom materialet bättre skulle kunna utnyttjas. För undvikande av tidsförlängning borde kombination kunna ske med t. ex. epidemiologi, som särskilt i Lund och Malmö, enligt professor Siwe, brukar lida av materialbrist på grund av att kursen omfattar en alltför kort tid. På så sätt finge de studerande se mer av både pediatrik- och epidemifall. De nuvarande ämnesrepresentanterna i Stockholm, professor Adolf Lichtenstein och docenten Wilhelm Herlitz, ansågo, att tjänstgöringen kunde begränsas till tre månader, men att de studerande i direkt anslutning till densamma borde få tillfälle att fullgöra en 14 dagars assistenttjänstgöring antingen vid klinik eller vid någon av landets större barnavdelningar. De ansågo det icke lämpligt, att de studerande finge kombinera utbildningen med undervisning i annat ämne, och avrådde på grund av smittorisk från en samtidig utbildning i epidemiologi och pediatrik. Vid de diskussioner, som de studerande haft angående dessa frågor, ha även skiftande meningar framkommit. I huvudresolutionen vid studentriksdagen år 1938 anföres följande: "Pediatriken önskas förlagd efter fullgörandet av assistenttjänstgöringen i intern medicin och jämväl bör tentamen i intern medicin, där icke tekniska olägenheter i form av förlängd studietid i det enskilda fallet uppkommer, kunna fordras. Under dessa betingelser torde en förlängning av kursen eller särskild assistenttjänstgöring icke vara av behovet påkallad." Lundamedicinarna hade emellertid tidigare i sitt betänkande, då en icke oväsentlig utvidgning av ämnet pediatrik syntes ofrånkomlig, föreslagit en utökning av tjänstgöringen i pediatrik från tre till fyra månader. De sakkunniga. Pediatriken har kommit att få en allt större betydelse, och ämnets omfattning har ökat. I undervisningen i pediatrik bör, i enlighet med av de sakkunniga nedan angivna principer för utbildning i rätts- och statsmedicin och socialmedicin, ingå författningskunskap rörande barn och dessutom en tämligen ingående orientering angående alla de socialmedicinska frågor, som äga beröring med pediatriken. Där bör således ges en redogörelse för dödligheten i nyföddhetsperioden och barnaåldern, samhällets förebyggande barnavård samt den slutna barnsjukvårdens organisation och omfattning. De studerande skola dessutom få tillfälle att tjänstgöra å barnavårdscentral samt om möjligt även att besöka andra sociala inrättningar för barn.

163 Dessutom är det önskvärt, att en specialutbildad kirurg får tillfälle att i anslutning till utbildningen i pediatrik hålla några föreläsningar i barnkirurgi, närmast omfattande den lämpliga behandlingen av vissa medfödda missbildningar, såsom kluven läpp och gom, epi- och hypospadi, atresia ani, men även en del andra för barnaåldern karakteristiska kirurgiska sjukdomar, såsom barnaålderns empyem, barnappendiciten samt urinvägsinfektionerna hos barn. En tillfredsställande undervisning i dessa ting torde kunna ges inom ramen av 3—4 föreläsningar. De studerande böra under kursen i pediatrik få tillfälle att studera de nyfödda barnens sjukdomar. Angående undervisning i barnaålderns psykiska sjukdomar kunna de sakkunniga hänvisa till vad som sagts om undervisningen i psykiatri. De sakkunniga ansluta sig helt till den uppfattningen, att tjänstgöringen i pediatrik ej bör få påbörjas förrän efter fullgjord assistenttjänstgöring i medicin, men de ha icke funnit lämpligt att såsom fordran uppställa även fullgjord tentamen i medicin. En sådan fordran skulle nämligen leda till att man tvingade praktiskt taget alla studerande att inlära det omfattande ämnet medicin på en relativt kort tid, vilket icke torde vara lämpligt och i varje fall medför större olägenheter, än att tentamen ej avlagts, innan de studerande börja tjänstgöringen i pediatrik. Det är uppenbart, att en förläggning av pediatriktjänstgöringen till ett sent skede av studietiden medför, att de studerande komma till barnkliniken betydligt bättre förberedda, än vad nu är förhållandet, och att de därför äga bättre förutsättningar att på ett effektivt sätt och på en relativt kort tid tillgodogöra sig den meddelade undervisningen. Införes dessutom den bestämmelsen, att tjänstgöringen i pediatrik ej får kombineras med annan kurs eller tjänstgöring, anse de sakkunniga, att någon utökning av tjänstgöringens längd ej behöver komma till stånd. Skulle det vid något lärosäte däremot befinnas lämpligt att kombinera tjänstgöringen med någon annan kurs eller tjänstgöring, bör utbildningstiden i motsvarande grad förlängas. De sakkunniga ha icke heller ansett det nödvändigt att införa en obligatorisk assistenttjänstgöring i pediatrik. Komma de studerande till barnkliniken, först sedan de avslutat sin praktiska utbildning i medicin, äga de så stor klinisk erfarenhet och rutin, att de tämligen snabbt kunna tillägna sig de för pediatriken speciella undersökningsmetoderna och sätta sig in i de på de pediatriska avdelningarna rådande speciella förhållandena. De böra därför under själva tjänstgöringen kunna få den praktiska utbildning i pediatrik, som lämpligen bör ingå i den allmänna läkarutbildningen. En fordran av grundläggande betydelse är emellertid här, liksom i andra kliniska ämnen, att det patientmaterial, som står undervisningen till buds, är rikligt, omväxlande och lätt tillgängligt för de studerande.

164 Kap. XXVII. Hygien. Nuvarande organisation. Undervisning i hygien meddelas vid de tre medicinska lärosätena. Ämnet företrädes vid karolinska institutet av en särskild lärostol, benämnd professur i hälsovårdslära, men är i Uppsala förenat med bakteriologi och i Lund med allmän patologi och bakteriologi till en professur. I Lund har undervisningen emellertid uppehållits av speciallärare. Undervisningen omfattar en kurs på två månader med undervisning 2 timmar fyra dagar i veckan, varvid föreläsningarna i viss utsträckning få utbytas mot demonstrationer. I Uppsala och Lund ges årligen en kurs, i Stockholm däremot tre kurser. De studerande kunna kombinera utbildningen i hygien med fullgörandet av annan kurs eller tjänstgöring. Ämnets omfattning. Ämneslärarna i hygien ha år 1937 i en skrivelse till universitetsberedningen angående undervisningen i hygien närmare angivit, i vilka grenar denna ämnesgrupp numera kan uppdelas. För att göra den kommande framställningen mer överskådlig, lämnas nedan en kort redogörelse härför. I ämnet hygien ingår läran om alla de faktorer, som inverka på människans välbefinnande, jämte alla de praktiska åtgärder, som i förebyggande syfte kunna och böra vidtagas för bibehållande av ett gott hälsotillstånd. Ämnet kan uppdelas i följande grenar: Den "fysiska" hygi&nen. Denna del omfattar de åtgärder till skydd för individernas hälsa, som böra företagas med hänsyn till de fysikalisk-kemiska och bakteriologiskt betingade skademoment, som hota vårt liv och vår hälsa. De stora framgångar, som ha vunnits i hälsovårdsarbetet efter denna linje, förklara den dominerande ställning, som denna "fysiska" hygien alltjämt intager inom läroämnet. Socialhygienen omfattar läran om de sociala och kulturella faktorer, som spela en roll för vårt hälsotillstånd. Detta är nämligen icke blott beroende på de nyss antydda yttre, "fysiska" faktorerna utan också på ting, som sammanhänga med den mänskliga verksamheten, såsom ekonomi, bildning, vanor med hänsyn till livsföringen i olika avseenden, sysselsättning etc. Studiet av dessa faktorers betydelse leder sedan in på en rad med vårt samhällsliv och vår kultur sammanhängande frågor. Jämsides med dessa nu skisserade tvenne huvudgrenar ha vissa specialområden nått en sådan utveckling, att de böra ses som i viss mån självständiga ämnen. Epidemiologien bygger på såväl kliniska rön som bakteriologisk-serologiska undersökningsresultat jämte genom statistisk bearbetning av de registrerade sjukdomsfallen vunna erfarenheter och befattar sig med en för folkhälsan utomordentligt viktig grupp av sjukdomar.

165 Yrkeshygienen bör på samma sätt betraktas som en fristående del av hygienen, då de omständigheter, under vilka yrkessjukdomar och yrkesskador uppstå, äro speciella och fordra särskilda insikter och omsorger. Beträffande skolhygienen gäller samma sak, och att uppställa detta ämne såsom en självständig del av hygienen, fordrar ingen särskild motivering. Vad slutligen näringshygienen beträffar, motiveras dess självständiga ställning närmast av den utveckling, som vetenskapen fått, och den speciella undersökningsteknik, som särskilt den laboratoriemässiga delen av ämnet har. Den undervisning, som för närvarande meddelas i hygien vid våra medicinska högskolor, synes framförallt omfatta allmän epidemiologi samt vad som ovan betecknats som "fysisk" hygien, innefattande bland annat allmän hälsovård, personlig hygien, bostadshygien, vattenhygien, renhållning, läran om desinfektion, ohyresbekämpande samt, i växlande omfattning, yrkeshygien, skolhygien och näringshygien. Däremot har åt socialhygienen ej givits något större utrymme i undervisningen. En fullt klar gräns mellan "fysisk" och "social" hygien kan emellertid ej dragas, och att döma av genomgångna diarier ha lärarna i hygien även i viss utsträckning behandlat problem, som snarast äro att hänföra till den sociala hygienen. Förslag till omläggning av undervisningen. Den diskussion, som under senare år förts angående en utökad undervisning i socialmedicin, kommer att omnämnas i ett följande kapitel, och denna fråga skall här upptagas endast i den mån, som den berör utbildningen i hygien. I diskussionen angående hygienundervisningen kan man urskilja två huvudlinjer, dels en riktning, som önskar bibehålla hygienundervisningen ungefär vid dess nuvarande omfattning, dels en riktning, som till denna undervisning önskar förlägga åtminstone en viss del av den ökade undervisning i socialmedicin, som enligt en allmän uppfattning bör införas i den allmänna läkarutbildningen. Universitetsberedningen stöder den senare utvecklingslinjen. Beredningen föreslår nämligen, att lärostolen vid karolinska institutet ändras till att omfatta utöver allmän hygien även socialmedicin samt att speciallärarbefattningar i samma ämnesområde inrättas i Uppsala och Lund. Beredningen skriver bland annat: "Ser man saken på lång sikt, äro de hygieniska och profylaktiska åtgärderna säkerligen de effektivaste vapen, som stå till buds i striden mot sjukdomarna. Starka skäl tala således för att vid varje lärosäte bör för denna sida av den medicinska vetenskapen finnas en särskild representant, vilken kan överblicka

166 hela det medicinska arbetsfältet, vara målsman för de delar av hygienen, som icke behandlas i samband med de kliniska ämnena, och därvid jämväl aktgiva på de socialmedicinska synpunkterna." Lundafakulteten h a r även varit inne på denna linje. Fakulteten har med särskilt eftertryck anhållit, att en professur i hygien måtte i n r ä t t a s vid Lunds universitet, och hänvisar år 1934 i en skrivelse till universitetsberedningen angående detta ärende till ett uttalande i fakulteten, som å r 1932 gjorts av professor Sven Ingvar. I detta uttalande föreslås, a t t kursen i hygien måtte utökas från två månader till fyra månader. Professor Ingv a r skriver bland a n n a t : "Sant är, att de profylaktiska synpunkterna kunna och böra framföras inom de olika medicinska disciplinerna. En samlad framställning är emellertid ej blott motiverad av deras betydelse utan rent av nödvändig. Å andra sidan äro de socialmedicinska problemen, ex. rörande vårt lands medicinska och hygieniska organisation, om principerna och möjligheterna för omhändertagande inom eller utom anstalt av olika hjälpbehövande, fattiga, tuberkulösa, övriga utvärtes och invärtes sjuka incl. sinnessjuka, sinnesslöa, epileptici, vanföra, lytta, m. fl., så nära sammanhängande med de socialhygieniska, att ett särskiljande knappast är möjligt. Då även den tekniska hygienen, ex. bostadshygienen, för läkarkandidaterna bör presenteras under sociala aspekter, torde det lämpligaste vara att låta den nuvarande kursen i hygien, enligt ungefär ovannämnt program, växa ut till en kurs i hygien, socialhygien och socialmedicin, omfattande fyra månader. Härigenom skulle läkarkåren ha fått en gemensam grundläggande utbildning i dessa frågor." I sitt yttrande över universitetsberedningens betänkande förordar däremot lärarkollegiet, under framhållande av det omöjliga för en professor i hygien a t t överblicka hela det medicinska arbetsfältet, a t t hygienundervisningen bibehålies vid ungefär den nuvarande omfattningen, men att vid sidan härom införes undervisning i medicinsk sociologi eller samhällsmedicin. Ämneslärarna i hygien ha också i sin ovannämnda skrivelse till universitetsberedningen uttalat sig för en sådan utvecklingslinje, och professorn i hygien vid institutet Carl Nseslund har i en skrivelse till de sakkunniga ytterligare utvecklat motiveringen härför. Professor Nseslund skriver bland a n n a t : "De flesta ämnen till med. lic.-examen ha nämligen anknytning till sociala frågor och medicinalförfattningar. Att överföra socialmedicin till hygien, såsom universitetsberedningen föreslagit, synes mig omotiverat och torde sammanhänga dels med det vilseledande uttrycket socialhygien, vilket särskilt förr användes som benämning för samhällsmedlem eller socialmedicin och dels med bristande kännedom om vad ämnet hygien omfattar. — En lärare i hygien (— — — ) , som vanligen bygger sin utbildning på bakteriologiska, fysikaliskt-kemiska, fysiologiska och tekniska specialstudier ofta utan närmare kontakt med klinisk verksamhet, torde icke äga några förutsättningar

167 framför andra lärare (ex. kliniker) att undervisa i sjukvårdande eller socialvårdande verksamhet ( ). Undervisningen i socialmedicin måste sålunda i första rummet omfatta frågor rörande sjukdomarna och samhället med tillhörande lagstiftning. Denna uppgift sammanhänger mer med en klinikers sjukvårdande verksamhet än med en hygienikers tekniskt orienterade arbetsområden." Till sist bör här erinras om a t t förslag framlagts, a t t den undervisning i krigshygien, som n u m e r a meddelas under den militära fackutbildningen, överföres till kursen i hygien. De sakkunniga. De sakkunniga, som i denna fråga haft överläggningar med bland annat representanter för medicinalstyrelsen och för statens institut för folkhälsan samt med ämneslärarna i hygien, förorda, a t t ämnet hygien i en kommande studieplan f å r ungefär samma innehåll som i den nuvarande. Enligt de sakkunnigas mening bör kursen i hygien omfatta i stort sett följande: Allmän hälsovård: hälsovårdsstadgan, läkarnas uppgifter inom hälsovården, hälsovårdsnämndernas verksamhet och befogenhet m. m.; Personlig hygien: bad, badhus; Kroppsövningarnas hygien; Klädedräktens hygien; Bostadshygien: byggnadsstadgan, stadsplanering och bebyggelse å landsbygden, nuvarande bostadsstandard, bostadssociala utredningen, statlig och kommunal subventionsverksamhet, kraven på bostadens storlek, lämplig rumsanordning, system för ventilation och uppvärmning, belysning och ljudisolering m. m.; Allmän epidemiologi: epidemilagen, karantänsföreskrifter, olika sätt för smittas spridning: genom bacillbärare, djur, vatten, mjölk, kött, grönsaker o. s. v.; smitt obekämpande: utforskande av smittokällor, allmän renlighet, isolering, skyddsympning; smittrening: medicinalstyrelsens anvisningar, desinfektion, sterilisation, avlusning, åtgärder mot råttor, möss, mygg, flugor m. m.; Renhållning: avfallets mängd och art, system för sopuppsamling och soptransport, sopbränning, avloppsvatten m. m.; Luftens hygien: klimatohygien; Vattenhygien: fordringar på dricksvatten, rening av vatten, brunnar, vattenundersökningar m. m.; Näringshygien: näringsämnena, födoämnena och deras värde i folknäringen, kostens lämpliga sammansättning, vår nuvarande näringsstandard, offentliga utspisningar, livsmedelshygien och livsmedelskontroll; Skolhygien: skolhusets hygien, skolanläggningen; Yrkeshygien: hälsovårdsnämndernas och yrkesinspektionens verksamhetsfält, hithörande författningar, arbetsplatsens hygien, yrkessjukdomar (ej dessa sjukdomars klinik), arbetstidsproblem, olycksfallsskydd, skadeverkan från industrier på närliggande samhällen.

168 Denna förteckning gör icke anspråk på att vara fullständig utan avser endast att klargöra, vilka ämnesområden som enligt de sakkunnigas mening böra tillföras undervisningen i hygien. Om ämnet kommer att omfatta ovanstående, blir det tämligen väl avgränsat. Ämnet får däremot ej några större beröringspunkter med socialmedicin i vidare bemärkelse. Vad specialgrenarna inom hygienen beträffar, ha de sakkunniga övervägt att överföra undervisningen i allmän epidemiologi till undervisningen i bakteriologi eller till kursen i epidemiologi men funnit det lämpligast att bibehålla den inom hygienundervisningen, då flertalet av de åtgärder, som företagas mot smittspridning med vatten, mjölk, olika födoämnen och orenlighet av skilda slag, utgöra centrala delar av detta undervisningsområde. Såväl professor Carl Nasslund som docenten Rolf Bergman, vilken är lärare i epidemiologi vid institutet, ha ansett en sådan lösning tillfredsställande. Beträffande skolhygienen anse de sakkunniga, att endast skolhusets och skolanläggningens hygien böra föras till hygienundervisningen. Den viktigaste och mest omfattande delen av den s. k. skolhygienen gäller frågor rörande skolbarnens fysiska och psykiska hälsotillstånd med särskild hänsyn till skolarbetet. En lärare i skolhygien måste till stor del bygga sin undervisning på kunskaper och utbildning i pediatrik. De sakkunniga ha därför förordat, att undervisningen i den mer kliniska delen av skolhygienen förlägges till pediatrikundervisningen. Såväl näringshygienen som yrkeshygienen böra däremot behandlas under utbildningen i hygien. Vissa delar av näringshygienen äro av största betydelse för den allmänna läkarutbildningen, under det att yrkeshygienen mera är ett specialämne, där man i de obligatoriska studierna till medicine licentiatexamen torde kunna nöja sig med en allmän orientering. De sakkunniga förorda vidare efter samråd med generalfältläkaren, att utbildningen i krigshygien meddelas i samband med den militära fackutbildningen. Omfattar undervisningen i hygien det ovan angivna, är någon utökning av ämnet icke erforderlig. Av de ungefär 65 undervisningstimmar, som utbildningen sålunda bör taga i anspråk, böra lämpligen ungefär 10 användas för undervisning i näringshygien och 5 för undervisning i yrkeshygien.

Kap. XXVIII. Rätts- och statsmedicin. Ämnets omfattning. Rättsmedicin betecknar den medicinska vetenskapens användning för rättskipningsändamål. Den nuvarande undervisningen är i mycket stor utsträckning ansluten till rättsmedicinska liköppningar och därmed sammanhängande frågor. Av skäl, som närmare framgå av det följande, kom-

169 ma emellertid sannolikt endast specialutbildade läkare att i framtiden befatta sig med rättsmedicinska obduktioner. Ämnet kommer dock trots detta att ha en ej ringa betydelse för allmänläkaren, då denne ofta i sin verksamhet kommer i kontakt med andra rättsmedicinska spörsmål, såsom olycksfall av skilda slag, brott och olyckor i samband med alkoholpåverkan, förgiftningar, vanvård, kroppsskada genom oavsiktligt vållande eller uppsåtlig misshandel, otuktsbrott, fosterfördrivning, kvacksalveri, faderskapsmål. Statsmedicinen har till föremål författningarna på hälso- och sjukvårdens område. Ur undervisningssynpunkt kan man uppdela ämnet i två delar, dels sådana författningar, som naturligt anknyta till något av de övriga läroämnena, dels författningar, som ej ha något sådant mer intimt samband mecl något visst ämne. Författningar, tillhörande den förra gruppen, äro t. ex. lex veneris, sinnessjuklagen, tuberkulosförordningen, lag om samhällets barnavård och ungdomsskydd; författningar tillhörande den senare gruppen t. ex. allmänna läkarinstruktionen och behörighetslagen. I läroämnet statsmedicin ha samtliga dessa författningar ingått, men författningar, tillhörande den förra gruppen, ha som regel även belysts i samband med undervisningen i respektive andra ämnen. Nuvarande undervisning. Vid institutet företrädes examensämnet rätts- och statsmedicin av en särskild professor, och i Lund representeras ämnet av professorn i patologisk anatomi. De studerande i Uppsala måste däremot fullgöra studiet av detta ämne vid institutet, då någon fullständig undervisning i ämnet ej förekommer vid Uppsala universitet; laboratorn i patologisk anatomi därstädes meddelar dock en viss undervisning och har examinationsrätt i rätts- och statsmedicin, för vilket han uppbär särskilt arvode. Undervisningen vid institutet är anordnad som en kurs, omfattande en tid av tre månader. Huvudparten av undervisningen meddelas i anslutning till rättsmedicinska obduktioner och demonstrationer, vilka äga rum två dagar i veckan under hela den tid, kursen varar. Tentamen föregås av ett obduktionsprov. Under den tredje månaden håller professorn dessutom föreläsning 4 timmar i veckan framförallt i statsmedicin, men den till buds stående tiden tillåter endast, att ungefär halva ämnet genomgås varje kurs. De studerande i Lund få tillfälle att närvara förutom vid de rättsmedicinska obduktioner, som förekomma i staden, även vid dylika, som ämnesläraren förrättar på andra orter. På detta sätt kompletteras undervisningsmaterialet, vilket i staden Lund ej är tillräckligt för att täcka undervisningens hela behov. Av sin undervisning ägnar professorn omkring 12 föreläsningar åt statsmedicinen och belyser i dessa, utgående från momentindelningen i läkarinstruktionens § 59, gällande alla läkare, framför-

170 allt sådana författningar, som ej beröras i anslutning till den kliniska undervisningen. De rättsmedicinska frågorna genomgås under 16 föreläsningar. Tidigare förslag till omorganisation. Rättsmedicinalväsendet i Sverige är sedan lång tid föremål för utredningar, syftande till en omorganisation. Professorn i rätts- och statsmedicin vid karolinska institutet Wilhelm Bosseus tog år 1937 i en skrivelse till medicinalstyrelsen under hänvisning till en av honom författad promemoria åter upp frågan och fäste styrelsens uppmärksamhet på "de i högsta grad otillfredsställande förhållanden, som för närvarande äro rådande inom det svenska rättsmedicinalväsendet, och det trängande behovet av att snara åtgärder vidtagas för en omorganisation av detsamma." Kungl. Maj :t uppdrog åt medicinalstyrelsens rättsmedicinska nämnd att verkställa förnyad utredning rörande rättsmedicinalväsendets ordnande och att inkomma med de förslag, vartill denna utredning kunde föranleda. Denna utredning är visserligen ännu icke avslutad, men det är de sakkunniga bekant, att den företages på grundval av de riktlinjer, som professor Bosseus angivit i sin ovannämnda promemoria. I dessa riktlinjer ingå bland annat överflyttandet av den rättsmedicinska obduktionsverksamheten för riket i dess helhet från vederbörande tjänsteläkare till särskilda, specialutbildade läkare och omläggning av den rättsliga liksynen, med utfärdande av nya bestämmelser rörande denna; för deltagande i dessa syneförrättningar tilltänkas i viss utsträckning rättsläkarna, resp. rättsobducenterna, och i övrigt skulle vederbörande tjänsteläkare eller, när sådan ej finnes att tillgå, annan legitimerad läkare deltaga. Under förutsättning att en omorganisation enligt de linjer, som här angivits, kommer till stånd, ha krav på en förkortning av utbildningen i rättsmedicin i den allmänna läkarutbildningen framförts. Det är under sådana omständigheter, har det sagts, det enda lämpliga, att specialutbildning i rättsmedicin förlägges till tiden efter medicine licentiatexamen. Vid de samråd, som de sakkunniga haft i denna fråga bland annat med professor Bosseus, har denne också framhållit, att om en omläggning av rättsmedicinalväsendet kommer till stånd, den rättsmedicinska obduktionsundervisningen, vilken hittills intagit en dominerande plats i undervisningen, till större delen bör kunna utgå och ersättas med praktiska övningar i rättslig liksyn jämte undervisning i de delar av rättsmedicinen i övrigt, som läkaren för sitt biträde åt vederbörande myndigheter måste äga kunskap om. I undervisningen i rättsmedicin skulle därför ingå undervisning i yttre besiktning av död kropp, viss kunskap om rättsmedicinsk obduktions utförande, orientering angående polisorganisationen och elementär kriminalteknik. Även i universitetsberedningens betänkande framhålles, att det är

171 sannolikt, att undervisningen i rättsmedicin i framtiden kommer att kunna begränsas. Vid den diskussion, som de sakkunniga haft angående undervisningen i statsmedicin med särskilt inkallade experter, dryftades tämligen ingående frågan, om det icke vore lämpligt att till de kliniska ämnena helt överföra undervisningen beträffande alla de författningar, som stå i direkt samband med berörda ämnen, och att läraren i statsmedicin i sin undervisning endast toge upp övriga medicinalförfattningar. Meningarna voro på denna punkt delade. Såsom skäl för att alla medicinska författningar borde ingå i ämnet rätts- och statsmedicin framfördes, att man ej helt kunde överlämna berörda delar av undervisningen åt klinici, då dessa oftast stå främmande för de rättsliga frågorna och då genom en sådan organisation det sammanhängande studiet av statsmedicinen skulle förryckas. Vederbörande författningar borde visserligen genomgås i samband med den kliniska undervisningen, men de borde repeteras under kursen i statsmedicin. Professorn i statsmedicin borde bära ansvaret för att luckor ej uppstode i denna del av utbildningen, som är av vikt bland annat ur den synpunkten, att straffansvar kan följa av bristande författningskännedom. De sakkunniga. Rättsmedicin. I betraktande av det ovan omtalade, trängande behovet av en omorganisation av vårt lands rättsmedicinalväsen och den sannolikt snart avslutade utredningen härom anse de sakkunniga det riktigt att i sitt förslag till studieordning angående rätts- och statsmedicin utgå ifrån att denna omorganisation snart kommer att förverkligas och detta i huvudsaklig överensstämmelse med de av professor Bosseus angivna riktlinjerna. Någon meningsskiljaktighet härutinnan torde icke vara att förvänta. Med denna utgångspunkt finna de sakkunniga, att undervisningen i rättsmedicin bör kunna avsevärt omläggas. De rättsmedicinska obduktionerna torde i en kommande undervisning kunna erhålla mindre utrymme och inskränkas till att ge de studerande de allmänna kunskaper, som äro nödvändiga för att de på ett tillfredsställande sätt skola kunna deltaga i rättslig liksyn. I sammanhang med demonstrerandet av rättsmedicinska obduktioner har läraren nämligen tillfälle att erinra om de betydelsefulla synpunkterna vid den föregångna liksynen, vidare bör han då kunna ge den praktiska handledningen vid utförandet av en rättslig yttre besiktning, vilket ju även ingår i liksynen, och slutligen bör han i lämpliga fall, sedan obduktionen avslutats och iakttagelserna vid densamma kunna överskådas, ha möjlighet att foga dessa iakttagelser till de vid liksynen gjorda och på så vis demonstrera, hur beviskedjan sluter sig samman till det rättsmedicinska utlåtandet. Vidare är det önskvärt att, såsom även professor Bosseus föreslagit, i

172 undervisningen infogas en kort orientering angående vårt lands polisorganisation och det sätt, på vilket kriminaltekniken kommer till praktisk användning vid undersökningar av en brottsplats. Kommer envar läkare även i framtiden att kunna deltaga i rättslig liksyn på själva den plats, där ett brott förövats eller den döda kroppen anträffats, bör han äga viss insikt om de undersökande polismännens arbetsuppgifter och arbetsmetoder. Enligt de sakkunnigas uppfattning bör emellertid i framtiden undervisningen i rättsmedicin taga mera sikte på de smärre rättsmedicinska frågor, som oftare möta läkaren i hans dagliga arbete och som ovan exemplifierats, då de sakkunniga behandlat ämnets innehåll. Undervisningen bör inriktas på att ge de studerande en viss juridisk inställning till rättsmedicinska spörsmål och lämna anvisningar om hur rättsliga utlåtanden lämpligen uppställas, samt klargöra för de studerande det stora ansvar, som påvilar dem vid utfärdandet av dessa intyg. Statsmedicin. De sakkunniga förorda, att undervisningen i de medicinska författningar, som stå i samband med de övriga ämnena, meddelas av lärarna i dessa. Av en sammanställning, som meddelas i samband med de sakkunnigas redogörelse för undervisningen i socialmedicin, framgår, vilka författningar som de sakkunniga anse böra ingå i undervisningen i de olika ämnena. De sakkunnigas ställningstagande i denna fråga har framför allt dikterats av praktiskt-pedagogiska skäl. Lägges huvudvikten av undervisningen till ämnet rätts- och statsmedicin, föreligger risken, att undervisningen i författningskunskap får karaktären av ett torrt inlärande av en mängd lagar och förordningar. Den kliniske läraren, som i sitt arbete dagligen kommer i beröring med dessa författningars praktiska tillämpning, har otvivelaktigt större förutsättningar att meddela en åskådlig och praktiskt inriktad undervisning och större möjligheter att belysa denna i samband med den kliniska och polikliniska undervisningen. För ett överförande talar även det förhållandet, att ämnet i dess helhet är så omfattande, att det ej lämpar sig för en kortare föreläsningskurs. Såsom i följande kapitel närmare skall utvecklas, anse de sakkunniga dock, att den undervisning i statsmedicin, som kommer att förläggas till de olika ämnena, fordrar en senare komplettering. Denna komplettering bör emellertid icke förläggas till undervisningen i rätts- och statsmedicin utan till en senare kurs i socialmedicin. I denna kurs, som bör få en starkt praktisk inriktning, skola de olika författningarna icke systematiskt genomgås, utan repetitionen bör få formen av tillämpningsövningar. Undervisningen skall framför allt taga sikte på att inöva bestämmelsernas tilllämpning i anslutning till konkreta fall, vilka demonstreras i ett vidare socialmedicinskt sammanhang. En del medicinska författningar komma dock att falla utanför de övriga läroämnenas område, och i dessa delar bör undervisningen alltjämt för-

173 läggas inom ämnet r ä t t s - och statsmedicin. I följande översikt ange de sakkunniga, vilka lagar och författningar som enligt deras uppfattning böra tillhöra ämnet. 1. Författningar gällande den medicinska personal-organisationen. a. Medicinalstyrelsen (organisation, verksamhet). b. Allmänna läkarinstruktionen, med kort omnämnande av provinsialläkartaxan och av instruktionerna för särskilda läkartjänster. c. Skyldigheter för annan medicinsk personal (sjuksköterskor, barnmorskor, tandläkare, sjukgymnaster, fältskärer). 2. Behörighetsbestämmelser. Lagen om behörighet a t t utöva läkarkonsten. Villkor för behörighet till vissa läkarbefattningar. Om assistentläkare vid lasarett och därmed jämförliga sjukvårdsanstalter. Om verksläkare. Behörighetsbestämmelser för annan medicinsk personal. 3. Tjänsteplikt för medicinalpersonal. 4. Bestämmelser ang. utfärdande av intyg. Anmälan till polismyndighet rörande vissa vid behandling å sjukvårdsinrättning uppkomna skador. Anmälan om sinnessjukdom hos läkare och barnmorska m. m. 5. Läkaretik. Tystlåtenhetsförpliktelse för läkare och för annan medicinsk personal. 6. Om dödsfall och rättsmedicinska förrättningar. Dödsorsaker (och sjukdomsnomenklatur). Läkares uppgifter vid rättslig liksyn. Obduktionsstadgan, med kort utblick över rättskemiska undersökningar och över statens rättskemiska laboratorium och statens kriminaltekniska anstalt (i anslutning härtill: bestämmelserna angående blodundersökning för alkoholbestämning och i paternitetsmål). I undervisningen h a r även upptagits läkaretik. Angående betydelsen av undervisning h ä r u t i n n a n ha delade meningar framkommit. E n åsikt är, a t t denna undervisning knappast torde få någon större praktisk betydelse och a t t det sannolikt torde bli mycket vanskligt a t t finna för ändamålet lämpliga lärarkrafter. Vidare h a r framhållits, a t t den bästa undervisningen i läkaretik utgöres av lärarens eget goda föredöme. De sakkunniga ha ej t ä n k t sig någon mer omfattande undervisning men ha ansett det lämpligt, a t t i anslutning till läkarinstruktionen frågor, som beröra läkarens förhållande till patienter och samhälle, behandlas. E n sådan undervisning med bland a n n a t ett klart fördömande av vissa handlingssätt torde icke sakna sin betydelse. Sammanfattning. De sakkunniga anse, a t t r ä t t s - och statsmedicinen fortfarande bör v a r a ett självständigt undervisningsämne. Vid undervisningen i rättsmedicin lägges betydligt mindre vikt vid frågor, sammanhängande med rättsmedi-

174 cinska obduktioner än hittills, och undervisningen koncentreras till de spörsmål, som äro av vikt för allmänläkaren; undervisningen i statsmedicin begränsas till att omfatta endast de författningar, som ej naturligt anknyta till något av de övriga läroämnena. Undervisningen bör kunna meddelas på 20—3.0 föreläsningstimmar, varav ungefär hälften bör komma på vardera ämnesdelen; dessutom bör tid anslås för 5, högst 10 rättsmedicinska demonstrationer. Vilken tid som bör beräknas för kursen, blir beroende på i vilken mån denna kombineras med utbildning i andra ämnen.

Kap. XXIX. Socialmedicin. I den diskussion, som under senare år förts angående den medicinska undervisningen, återkommer ofta kravet på ökat beaktande av socialmedicinen i läkarutbildningen. Emellertid får man ej alltid klart för sig, vad denna utökning realiter skulle omfatta, beroende på att uttrycket socialmedicin användes i olika bemärkelser. Lärarkollegiet framhåller också i sitt yttrande över universitetsberedningens betänkande bland annat följande: "Allt medicinskt tänkande måste vara av förebyggande — d. v. s. profylaktisk — eller terapeutisk art. I båda fallen hava åtgärderna en social betydelse, och man kan därför säga, att all medicinsk verksamhet är socialmedicin. När detta uttryck i dessa tider vunnit stor aktualitet och "socialmedicinen" i vida kretsar tilldrager sig ett allt större intresse, synes man emellertid i begreppet "socialmedicin" endast inlägga den profylaktiska sidan av medicinens sociala verksamhet." Men även om man tager socialmedicinen i denna mer inskränkta bemärkelse, är det svårt att få en naturlig avgränsning av detta ämnesområde och att kortfattat definiera, vad socialmedicin innebär. Vid uppgörandet av sitt förslag ha de sakkunniga för undvikande av missförstånd avstått från en sådan definition, vilken lätt blir ofullständig och inadekvat, och komma i stället i fortsättningen att tämligen i detalj angiva, vilken undervisning inom hithörande ämnesområden som bör ingå i den allmänna läkarutbildningen. Vid de samråd, som de sakkunniga haft med särskilt inkallade experter inom det socialmedicinska området, föredrogs en av de sakkunniga uppgjord översikt över den undervisning i socialmedicin, som redan nu meddelas, och den undervisning inom detta ämne, som man rimligtvis skulle kunna tänka sig införd i den allmänna läkarutbildningen. De sakkunniga ha grundat sitt ställningstagande bland annat på de synpunkter, som framkommo vid dessa överläggningar.

175 Nuvarande utbildning. Socialmedicinen utgör i den nuvarande undervisningsplanen ej något särskilt läroämne och blir ej föremål för någon sammanhängande undervisning. Emellertid meddelas ej ringa undervisning i samband med utbildningen i de särskilda ämnena. Ämnena hygien och rätts- och statsmedicin omfatta sålunda till ej ringa del just undervisning, som av många hänföres till det socialmedicinska området. Det är också tydligt, att de studerande vid undervisningen på kliniker och polikliniker redan nu bringas i kontakt med den sociala sidan av hälso- och sjukvården. De olika läroanstalterna ha också i den utsträckning, omständigheterna medgivit, sökt för undervisningen utnyttja de organ i den sociala omvårdnaden, som undan för undan tillkommit. Så få de studerande t. ex. en inblick i den vid vissa kliniker bedrivna kuratorsverksamheten samt följa arbetet vid till klinikerna fogade mödravårdscentraler, barnavårdscentraler och centraldispensärer. Förslag till utbyggnad av undervisningen. En omläggning av läkarutbildningen med syfte att lämna större plats åt den socialmedicinska sidan av de medicinska läroämnena har länge varit aktuell. Att största betydelse tillmätes denna utbildningsfråga, framgår bland annat av direktiven till de sakkunniga: "En omläggning av de medicinska studierna i enlighet med tidens krav kommer med säkerhet att nödvändiggöra upptagande i studieplanen av ämnen eller ämnesområden, som förut icke eller blott i ringa mån varit representerade där. Bland annat torde detta bliva fallet med hänsyn till utvecklingen på det sociala området. Kunskaper om den förefintliga och i stark utveckling stadda samhälleliga organisation, som tar sikte på åtgärder till förebyggande av ohälsa och för det svaga människomaterialets omhändertagande och vård, måste numera fordras av läkaren. Överhuvud torde en mera ingående kännedom om sociala förhållanden samt hithörande lagstiftning vara önskvärd. En sådan kännedom äger stor betydelse för läkarens allmänna syn på sin uppgift och de plikter, som äro förbundna med denna. Ökade insikter i speciella socialhygieniska ämnen äro likaledes erforderliga." Hur denna fråga lämpligen bör lösas, har visserligen livligt diskuterats, men förslagen synas tillsvidare i allmänhet ej ha tagit fastare form. Såsom redan ovan nämnts, ha universitetsberedningen och fakulteten i Lund ansett, att den nödvändiga kompletteringen av utbildningen i socialmedicin åtminstone till en viss grad borde kunna ske genom en utökning och omläggning av undervisningen i hygien. I sitt yttrande över universitetsberedningens betänkande framhåller lärarkollegiet däremot, att ämnet hygien även i framtiden framförallt bör omfatta allmän hygien. Lärarkollegiet yttrar vidare: "Vid sidan av de uppräknade finnes emellertid ytterligare ett ämnesområde, som kan betecknas såsom medicinsk sociologi men som också kallats samhällsmedicin. 'Till detta område höra många för läkarutbildningen viktiga frågor,

176 vilka i den nuvarande undervisningsplanen blivit alltför litet tillgodosedda, exempelvis organisationen av vårt sjuk- och hälsovårdsväsen, omfattande sjukhus, sanatorier, hospital, dispensärer, barnavårds- och skyddsanstalter, sociala hjälpbyråer, försäkringsverksamhet, befolknings- och sjukstatistik samt medicinsk författningskunskap. Även om undervisningen i vissa delar av författningskunskapen, såsom universitetsberedningen framhåller, bör anslutas till närliggande läroämnen, kvarstår ett betydelsefullt område, där knappast något medicinskt forskningsområde i egentlig bemärkelse föreligger. Detta hindrar icke, att hithörande frågor äro av största betydelse såsom läroämne. Då detta område icke är uppbyggt på biologisk forskning och tekniskt vetande, utan på statistiska utredningar och social kunskap, kan man icke räkna med, att professorn i hygien skall kunna behärska detsamma. Det ligger fastmera på gränsen till det arbetsområde, som faller under professuren i rätts- och statsmedicin. Möjligen kunde man tänka sig, att den medicinska sociologien fördes tillsammans med vissa delar av vad som nu kallas för statsmedicin, under en professor i samhällsmedicin. Härom anser sig lärarkollegiet emellertid för närvarande icke böra göra något uttalande." Ämneslärarna i hygien skriva i sitt ovan omtalade yttrande till universitetsberedningen år 1937 följande: "Jämsides med eller möjligen före denna undervisning (allmän hälsolära) bör undervisning i socialhygien meddelas, innefattande en orientering om betydelsen för hälsan av de faktorer, som bero på den mänskliga verksamheten. Undervisningen bör giva en orientering jämväl i allmän sociologi och socialstatistik. Ifrågasättas kan också, om det inte vore lämpligt, att hit förlägga undervisning i medicinsk författningskunskap och därigenom avlasta ämnet rätts- och statsmedicin. I varje fall torde ämnet socialhygien erfordra en professorskompetent innehavare och kräva en egen lärostol." De sakkunniga. De sakkunniga dela uppfattningen, att socialmedicinen måste vinna ett ökat beaktande i läkarutbildningen. De ha i det föregående redogjort för de skäl, som tala för att denna utökning av undervisningen icke lämpligen bör förläggas till vare sig ämnet hygien eller ämnet rätts- och statsmedicin. De sakkunniga ha mycket ingående diskuterat lämpligheten av att skapa ett nytt läroämne för undervisning i här berörda ämnesområde. Lärarkollegiet har, som nämnt, alternativt framfört tanken på en professur i samhällsmedicin, och vid de samråd, som de sakkunniga haft med chefen för medicinalstyrelsen generaldirektör Axel Höjer, har denne varmt förordat inrättandet av professurer i profylaktisk medicin vid landets tre medicinska högskolor; dessa lärare skulle vid sin sida ha speciallärare i teknisk hygien. De sakkunniga ha emellertid ansett sig böra förorda en lösning efter andra linjer. De sakkunniga tro, att det är lyckligare för den kommande utvecklingen på hithörande område, om i första hand åtgärder vidtagas, som garantera, att de rent praktiska socialmedicinska synpunkterna vinna

177 tillbörligt beaktande vid den kliniska undervisningen. Enligt de sakkunnigas mening har den socialmedicinska undervisningen på klinikerna i allmänhet varken haft den omfattning eller genomförts med den konsekvens, som de sakkunniga anse erforderlig. Skall denna undervisning bli effektiv, måste vid såväl den kliniska som den polikliniska undervisningen den sociala sidan av läkarnas verksamhet belysas och detta så, att i varje lämpligt fall den sociala aspekten på fallet genomdiskuteras och de därvid föreskrivna, erforderliga eller önskvärda åtgärderna genomgås. Till denna undervisning i de särskilda läroämnena måste bland annat hänföras de rent medicinska grunderna för bedömandet av en patients förutsättningar för att kunna erhålla samhällshjälp av ett eller annat slag. Författningsbestämmelserna böra i detta avseende genomgås och belysas med exempel, helst valda i anslutning till det demonstrerade materialet. Därvid bör åt de studerande även beredas tillfälle att under lärares ledning ifylla för social omvårdnad fastställda formulär till läkarintyg samt anmälningar av olika slag. I bilaga upptages en summarisk översikt över de socialmedicinska spörsmål och de författningar, som lämpligen böra belysas i samband med undervisningen i de olika kliniska ämnena. De sakkunniga vilja i detta sammanhang även hänvisa till sitt uttalande angående vad läroämnet hygien bör omfatta. Angives i studieplanen, att undervisningen i de kliniska ämnena även skall omfatta den socialmedicinska sidan av ämnet, torde undervisningen få den sociala inriktning, som är avsedd. Genom en sådan organisation vinner man, att de studerande få denna utbildning just vid det tillfälle, då den bäst meddelas, nämligen på de skilda klinikerna, där det bästa underlaget finnes för en tillämpad undervisning inom de olika grenarna av socialmedicinen. Utbrytes däremot detta ämnesområde ur sitt naturliga sammanhang, föreligger risken, att de socialmedicinska synpunkterna komma att alltför litet beaktas vid den kliniska undervisningen och att man därigenom befrämjar en icke önskvärd och konstlad uppdelning mellan profylaktisk och terapeutisk medicin. All utbildning i socialmedicin, som bör ingå i den allmänna läkarutbildningen, kan emellertid ej lämpligen förläggas till undervisningen i de olika läroämnena. De sakkunniga anse, att den kompletterande undervisning, som är nödvändig, bäst infogas i studieplanen på följande sätt. Samtidigt med de propedeutiska kurserna böra de studerande erhålla en första undervisning även i socialmedicin, innefattande dels en orientering över samhällets sociala struktur, dels en överblick över samhällets socialmedicinska verksamhet och organisation. Ett närmare utformat förslag till denna kurs finnes angivet i bilaga. I detta ha för fullständighets skull även talrika detaljer upptagits, men de sakkunniga vilja framhålla, att dessa icke äro avsedda att bli föremål för mer ingående under12

178 visning utan endast omnämnas i förbigående såsom illustration till den allmänna framställningen. Kursen avser framförallt att tidigt fästa de studerandes uppmärksamhet på sjukdomarnas stora sociala betydelse samt att väcka de studerandes intresse för de socialmedicinska frågorna och giva dem de grundläggande kunskaper, som måste anses erforderliga, för att de sedan på ett tillfredsställande sätt skola kunna tillgodogöra sig den mer specialiserade undervisning, som meddelas på klinikerna. Kursen beräknas få en omfattning av 20 föreläsningstimmar. Tillsvidare torde kursen lämpligen ledas av en lärare, till vilken utgår särskilt arvode. Sedan omläggningen av rättsmedicinalväsendet genomförts, kommer det sannolikt att visa sig ändamålsenligt, att åt rättsläkaren i distriktet, samtidigt lärare i stats- och rättsmedicin, även anförtros ledningen av den propedeutiska kursen. Vid de samråd, som de sakkunniga haft med representanter för medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan, ämneslärarna i hygien och rätts- och statsmedicin samt klinici, har den allmänna åsikten varit, att en sådan kurs skulle fylla ett behov och utgöra en avsevärd förbättring av undervisningen. På vissa håll har man emellertid ställt sig tveksam till lämpligheten av att giva undervisningen den omfattning, som föreslagits av de sakkunniga, och framhållit, att det sannolikt vore bättre att förskjuta vissa delar av här berörda undervisning till ett betydligt senare stadium av utbildningen. Mot en förläggning till detta tidigare stadium talar, att de studerande då sakna varje praktisk klinisk erfarenhet. De sakkunniga ha emellertid stannat för den omfattning, som ovan föreslagits, därför att undervisningen först därigenom kan komma att utgöra den grund för de fortsatta studierna på klinikerna, som åsyftas. De frågor, som upptagas till behandling i kursen, äro icke mer invecklade, än att de mycket väl kunna på ett åskådligt sätt klargöras för unga medicine kandidater. Av vikt är emellertid, att man erhåller en god lärare, ty undervisningen ställer mycket stora krav på lärarens förmåga att på kort tid giva en praktiskt betonad, överskådlig och intresseväckande framställning av detta för läkarverksamheten viktiga kunskapsområde. Även om en sådan propedeutisk kurs införes och även om den undervisning i socialmedicin, som meddelas i anslutning till den kliniska undervisningen, kommer att utökas och fördjupas, torde man få räkna med att vissa luckor uppstå i denna del av utbildningen. Detta är framförallt beroende på att den medicinska undervisningen är förlagd så gott som uteslutande till centrala anstalter och organ, varför de studerande endast i undantagsfall kunna få personlig erfarenhet av de hjälpsökandes miljö, t. ex. i hemmet och på arbetsplatsen. Det är också en allmän erfarenhet, att den nyblivne läkaren ofta står ganska främmande för många praktiskt viktiga omständigheter, som ha stor betydelse i hälso- och sjukvårdsarbetet. Dessa förhållanden accentueras ytterligare genom att de unga lakar-

179 na efter medicine licentiatexamen i regel fortsätta sin utbildning under många år på sjukhus, där deras erfarenheter och insikter i den öppna sjukvården liksom i hälso- och socialvården ej kunna få den komplettering, som önskvärt vore. Denna brist framträder och har också påtalats vid tillfällen, då de unga läkarna komma ut såsom självständigt verkande läkare. Med anledning härav ha de sakkunniga övervägt olika åtgärder, som skulle kunna fylla denna brist i utbildningen. Det är uppenbart, att en obligatorisk praktisk tjänstgöring med hälso- och sjukvård utanför sjukhuset, t. ex. såsom assistent hos en tjänsteläkare, skulle vara en utmärkt komplettering av den allmänna läkarutbildningen. Under en sådan tjänstgöring skulle de studerande komma att ställas inför socialmedicinska spörsmål, som måste lösas ur andra synpunkter än dem, som belysts på klinikerna. Den nära kontakten med patienternas miljö gör också, att helt nya frågeställningar möta. De sakkunniga ha ingående övervägt möjligheterna att infoga en sådan tjänstgöring i studierna till medicine licentiatexamen, men funnit, att en obligatorisk sådan skulle medföra vittgående olägenheter, bland annat genom en förlängning av studietiden samt genom ökade kostnader för de studerande till följd av tjänstgöringens förläggande ute i landets olika delar. De sakkunniga ha därför icke ansett sig böra föreslå en sådan obligatorisk tjänstgöring före medicine licentiatexamen. De sakkunniga vilja i stället förorda, att den tidigare utbildningen i socialmedicin kompletteras med en undervisningskurs, som förlägges till ett sent skede av studierna, enär den behövliga allmänna överblicken ej kan erhållas, förrän samtliga kliniska tjänstgöringar avslutats. Det ligger nära till hands att såsom mönster för denna undervisning taga de kurser i socialmedicin för tjänsteläkare, vilka anordnas genom medicinalstyrelsens försorg. Dessa kurser ha haft formen av föreläsningsserier och demonstrationer med särskilda föreläsare och ledare för olika grenar av ämnet. För läkare med rik praktisk erfarenhet, och sådana ha som regel utsetts som deltagare i nämnda kurser, har denna undervisningsform varit den bäst lämpade. Den ger sammanfattande översikter av de olika grenarna, kan speciellt belysa de senaste utbyggnaderna av organisationen och även giva en utblick över det, som planlägges för framtiden. Denna undervisningsform ha de sakkunniga emellertid under föreliggande omständigheter ej funnit mest ändamålsenlig. För den blivande läkaren är det nämligen viktigare, att han förutom ingående kännedom om hur den socialmedicinska omvårdnaden är organiserad och hur dess olika organ fungera, även erhåller handledning i det rent praktiska förfarandet vid åtgärder, som stå i samband med utövandet av socialmedicinsk verksamhet.

180 De sakkunniga anse därför, att kursen bör anordnas på följande sätt. Undervisningen bör få en form, som i viss mån överensstämmer med den polikliniska undervisningen. I anslutning till ett givet fall böra de socialmedicinska synpunkterna genomdiskuteras och de såväl i detta som i liknande fall lämpliga åtgärderna anvisas. De sakkunniga vilja också rekommendera, att i anslutning till ett förevarande fall en kortfattad överblick ges över de olika författningar, som beröras därav. Däremot böra ingående och detaljrika föredrag över de olika grenarna av den socialmedicinska verksamheten undvikas och ersättas med hänvisning till lämplig litteratur. Vid undervisningen å poliklinikerna ha de studerande alltid ett levande fall inför sig, men detta är icke nödvändigt vid den socialmedicinska undervisningen, där fallen kunna få en tillräcklig belysning genom de personliga akter, som kunna vara tillgängliga. Materialet för undervisningen bör till stor del kunna hämtas ur ett särskilt upplagt och ständigt aktuellt arkiv av handlingar rörande för undervisningen lämpade fall, helst hämtade ur kursledarens egen erfarenhet. Vid genomgången av fallen böra de studerande ha tillgång till gällande författningar, så att de lära sig hitta, kombinera och tolka de olika bestämmelserna. Enbart kursiv läsning av författningar, liksom inlärandet av författningstextens ordalydelse, bör i regel icke förekomma. Målet för undervisningen skall vara det praktiskt viktiga, varvid precedensfall lämpligen angivas i behövlig omfattning. I samband med denna undervisning skola praktiska övningar anordnas i utfärdandet av sådana intyg, anmälningar m. m., som varje läkare i sin verksamhet kan komma att'utfärda. Lämpligt torde vara, att varje studerande under kursens lopp erhåller en samling aktuella formulär, som han lär sig på vederbörligt sätt ifylla. Även om, som de sakkunniga ovan framhållit, under kursen icke bör hållas detaljrika föredrag, böra de studerande dock genom översikter i form av föredrag få en inblick i de rent praktiska frågor, som stå i samband med bland annat fattigvård, barnavård, sjukförsäkring och nykterhetsvård. I motsats till den undervisning, som meddelas under den propedeutiska kursen, vilken framför allt skall vara allmänt orienterande, böra dessa föredrag inriktas på de rent praktiska spörsmål, som varje läkare måste vara förtrogen med. För denna del av undervisningen bör möjlighet finnas att anlita tillfälliga föreläsare, vilka icke behöva vara läkare. Av stor vikt är, att en kontroll anordnas av att de studerande verkligen tillägna sig de kunskaper i ämnet, som äro erforderliga för deras kommande verksamhet såsom läkare. Kursen bör därför avslutas med ett förhör inför kursledaren, och detta slutförhör bör få formen av praktiska prov med ett i samband därmed hållet förhör på tillämpliga författningars huvudsakliga syfte och innebörd, utan att fordringar ställas på detaljerade

181 minneskunskaper eller på återgivande av lag- eller annan författningstext. De sakkunniga förutsätta, att den studerande vid det praktiska provet och slutförhöret äger tillgång till gällande författningar för att kunna dokumentera sin förtrogenhet med dessas användande. Betygen böra ej graderas. Den av de sakkunniga här föreslagna kursen beräknas kräva en tid av en månad, varvid även förhöret bör hinna avläggas inom denna tidrymd. För de praktiska övningarna böra beräknas 20 dubbeltimmar och för de sammanfattande föreläsningarna 10 timmar. De sakkunniga hålla före, att den återstående tiden väl räcker till för erforderliga bokliga studier. I fråga om lärare för denna praktiska kurs i socialmedicin vilja de sakkunniga framhålla, att därtill lämpad person endast i undantagsfall torde stå till förfogande bland de ordinarie lärarna vid fakulteterna och institutet. Det synes de sakkunniga synnerligen angeläget, att kursledaren är en person, som i sin verksamhet står i nära kontakt med det praktiska socialmedicinska arbetet i dess olika former. En sådan kvalifikation synes endast sällan kunna fyllas av de akademiska lärarna, enär deras praktiska verksamhet i regel är begränsad till någon speciell gren av den slutna sjukvården eller av den del av den öppna sjukvården, som meddelas vid polikliniker och vissa centraler för förebyggande vård. Lämpligast synes därför vara, att en erfaren och pedagogiskt intresserad tjänsteläkare leder denna kurs. Skulle lämpliga och villiga sådana läkare ej finnas på platsen, bör anvisning på lämplig lärare kunna lämnas av medicinalstyrelsen. De sakkunniga anse, att någon ordinarie lärartjänst tills vidare ej bör inrättas för kursledaren, utan att ersättning till denne samt till särskilda tillfälliga föreläsare utgår såsom arvode. För att åskådliggöra, vad de sakkunniga ansett böra ingå i kursen, lämnas i bilaga ett program för undervisningen, vilket emellertid icke får bliva bindande utan mera bör uppfattas såsom allmänna riktlinjer och en exemplifiering. Innehållet i denna, liksom i all annan undervisning, måste ju också ständigt ändras allt efter den fortskridande utvecklingen. Sammanfattning. Socialmedicinen måste vinna ökat beaktande i den medicinska undervisningen. De sakkunnigas förslag angående undervisning i detta ämne innebär följande: 1. Propedeutisk kurs i socialmedicin. I samband med den propedeutiska undervisningen skola de studerande erhålla en första undervisning även i socialmedicin, innefattande dels en orientering över samhällets sociala struktur, dels en överblick över samhällets socialmedicinska verksannhet och organisation. Kursen avser framförallt att tidigt fästa de studerandes uppmärksamhet på sjukdomarnas stora sociala betydelse samt

182 att väcka de studerandes intresse för de socialmedicinska frågorna och att ge dem de grundläggande kunskaper, som måste anses erforderliga för att de sedan på ett tillfredsställande sätt skola kunna tillgodogöra sig den mer specialiserade undervisning, som meddelas på klinikerna. Kursen beräknas omfatta 20 föreläsningstimmar. 2. Huvuddelen av undervisningen i socialmedicin bör meddelas på klinikerna i samband med den övriga undervisningen. Skall undervisningen inom hithörande områden bli effektiv, måste vid såväl den kliniska som den polikliniska undervisningen den sociala sidan av läkarnas verksamhet belysas och detta så, att i varje lämpligt fall den sociala aspekten på fallet genomdiskuteras och de därvid föreskrivna eller önskvärda åtgärderna genomgås. Författningsbestämmelserna böra i detta avseende genomgås och belysas med exempel, helst valda i anslutning till det demonstrerade materialet. 3. Praktisk avslutning skurs i socialmedicin. Även om en propedeutisk kurs införes och även om den undervisning i socialmedicin, som meddelas i anslutning till den kliniska undervisningen, kommer att utökas och fördjupas, torde man få räkna med att vissa luckor uppstå i denna del av utbildningen. En kompletterande utbildning vid studietidens slut är därför nödvändig. Denna undervisning bör få en form, som i huvudsak överensstämmer med den polikliniska undervisningen. I anslutning till ett givet fall böra de socialmedicinska synpunkterna genomdiskuteras och de såväl i detta som i liknande fall lämpliga åtgärderna anvisas. Även om under kursen inga detaljrika föredrag böra hållas, böra de studerande dock genom översikter i form av föredrag få en inblick i de rent praktiska frågor, som stå i samband med bland annat fattigvård, barnavård, sjukförsäkring och nykterhets vård. I motsats till den undervisning, som meddelas under den propedeutiska kursen, vilken framförallt skall vara allmänt orienterande, böra dessa föredrag inriktas på rent praktiska spörsmål, som varje läkare bör vara förtrogen med. För denna del av undervisningen bör möjlighet finnas att anlita tillfälliga föreläsare, vilka icke behöva vara läkare. Kursen beräknas taga en tid av en månad. För de praktiska övningarna böra beräknas 20 dubbeltimmar och för de sammanfattande föreläsningarna omkring 10 timmar. Lämpligast synes vara, att en erfaren tjänsteläkare leder denna kurs.

Studiernas organisation.

Kap. XXX. De nuvarande studieplanerna. Medicine k a n d i d a t e x a m e n . Allmänna synpunkter. Undervisningen till medicine kandidatexamen har under de senaste åren varit föremål för ingående diskussioner, och förslag till omorganisation ha framförts från bl. a. lärarkollegiet, medicinska fakulteten i Lund och de medicinska studentföreningarna. Dessa förslag ha delvis föranlett förändringar i gällande bestämmelser. Att en så stark opinion för en omläggning vuxit fram, visar, att förhållandena icke varit tillfredsställande. Kritiken har dock, vilket är värt att framhålla, icke så mycket riktat sig mot den nu gällande examensordningen som mot att de studerande på grund av en rad yttre omständigheter icke kunnat följa de uppgjorda studieplanerna. Två förhållanden torde framför allt ha förorsakat denna bristande planmässighet i studierna. Missförhållanden uppkommo sålunda, såsom ovan skildrats, därigenom att fler studerande fingo tillträde till nybörjarkurserna, än som kunde passera vissa senare kurser. I Lund kunde t. ex. tidigare 70 studerande årligen passera nybörjarkurserna men endast 40 kurserna i fysiologi, varigenom ett icke ringa antal Lundastudenter tvingades att delvis förlägga sina studier till Uppsala eller Stockholm, där de trängde ut respektive läroanstalters egna lärjungar och därigenom bringade avbräck i dessas studier. Det andra förhållandet, som verkat särskilt förryckande på studieplanen, är, att vid karolinska institutet ända till höstterminen 1938 endast en kurs i histologi givits varje år och att denna kurs sträckt sig över ett helt läsår. Nackdelarna härav komma att framgå av den redogörelse, som senare lämnas över studieförhållandena vid institutet. Uppenbarligen ha flera studerande vid institutet och även en del från Uppsala ansett det förmånligt att förlägga sina studier i detta ämne till Lund, där kursen enligt en allmän åsikt bland de studerande dessutom är mindre krävande än vid de övriga lärosätena. Under åren 1934—1938 fullgjorde sålunda 45 icke lundensare kursen i histologi i Lund. Detta antal motsvarar det,

184 som på ett år kan utbildas i detta ämne därstädes. Då den histologiska institutionen i Lund endast kan bereda plats åt universitetets egna lärjungar, uppkom under dessa år vid upprepade tillfällen en stockning framför histologikursen, vilket gjorde, att Lundamedicinarna ej kunde fullgöra denna vid den tidpunkt, som angivits i studieplanen. De förhållanden, som härvid uppstodo, tvingade till extraordinära åtgärder. Dels anordnades extrakurser för att avlasta köbildningen, dels såg sig fakulteten nödsakad att lämna vissa studerande dispens från att fullgöra kurserna i den ordning, som stipulerats. Sålunda lämnades åt ett flertal studerande tillträde till kursen i fysiologi utan att stadgade delar av anatomi- och histologiundervisningen voro fullgjorda. Emellertid ha redan nu åtgärder vidtagits, vilka äga förutsättning att på ett effektivt sätt avveckla dessa olägenheter. Intagningen till nybörjarkurserna har reglerats, sedan höstterminen 1938 ges en histologikurs varje termin vid institutet, och slutligen har kanslern förordnat, att de studerande, som påbörjat sina studier vid en viss läroanstalt, skola vid konkurrens till kurser vid samma läroanstalt äga företräde framför studerande, vilka senare flyttat över till densamma. Under de senaste åren ha dock nya svårigheter uppkommit därigenom, att de studerande i betydande omfattning varit inkallade i beredskapstjänst. Uppsala. Gällande bestämmelser. I studieplanen för medicine kandidatexamen vid Uppsala universitet är bl. a. följande stadfäst. De i examensstadgan föreskrivna kurserna och övningarna för medicine kandidatexamen kunna lämpligen genomgås i den ordning, nedanstående schemata utvisa. Schema A är avsett för studerande, som inskrivas i medicinska fakulteten vid höstterminens början, och Schema B för studerande, som inskrivas vid vårterminens början. Schema A. Hösttermin 1. term. Jämf. anat. Allm. kemi 3. 5.

„ „

Anatomi Fysiologi. Bakteriologi

Vårtermin 2. term. Anatomi. Histologi o. embryologi 4. „ Anatomi. Med. kemi 6. „ Farmakologi. Patologi Schema B.

Vårtermin Hösttermin 1. term. Jämf. anat. Allm. kemi 2. term. Anatomi 3. „ Anatomi. Histologi o. em- 4. „ Anatomi. Med. kemi bryologi 5. „ Bakteriologi. Fysiologi 6. „ Farmakologi. Patologi

185 För tillträde till dissektionsövningarna fordras att hava genomgått kurserna i jämförande anatomi och allmän kemi, godkänt förhör i människans osteologi samt för vissa partier godkända fördemonstrationer. För tillträde till den histologiska kursen fordras att hava genomgått kursen i jämförande anatomi. För tillträde till kursen i medicinsk kemi fordras genomgångna kurser i allmän kemi samt i jämförande anatomi. För tillträde till kursen i fysiologi fordras att hava genomgått kurs i histologi och i medicinsk kemi samt att hava fullgjort dissektionen av det centrala nervsystemet. För tillträde till kursen i farmakologi fordras att hava genomgått kurserna i medicinsk kemi och i fysiologi. För tillträde till kursen i allmän patologi fordras att hava genomgått kurserna i histologi, medicinsk kemi och fysiologi samt att hava i huvudsak fullgjort de anatomiska dissektionsövningarna. För tillträde till kursen i bakteriologi fordras att hava genomgått kurserna i histologi och medicinsk kemi. Nuvarande tillämpning. Under tiden 1 januari 1939—21 november 1940 avlade 109 studerande, vilka uteslutande eller åtminstone huvudsakligen studerat i Uppsala, medicine kandidatexamen vid därvarande medicinska fakultet. De använda studietiderna voro följande: Tid Mindre än 6 terminer 6 terminer 7 terminer eller mer

Antal 33 37 39

Sju studerande hade lyckats avlägga medicine kandidatexamen på mindre än 5 terminer, beroende på a t t extrakurser i beredskapssyfte anordnades sommaren 1940. F ö r de studerande, som börjat en hösttermin och avlagt medicine kandidatexamen på mindre än 6 terminer, torde studieplanen i stort sett varit följande: Höst

Vår

Höst

Vår

Höst

Nybörjarkurserna Anatomi

Anatomi Histologi

Anatomi Med. kemi

Anatomi Bakteriologi Fysiologi

Farmakologi Patologi

P å grund av a t t undervisning i histologi meddelas endast under vårterminen, ställer det sig svårare för de studerande, som börja sina studier en vårtermin, a t t slutföra studierna på 5 terminer. Av de 33 studerande, som avlagt examen på kortare tid än 6 terminer, hade sålunda 23 börjat en hösttermin och endast 10 en vårtermin. De, som avlagt examen på 6 terminer, torde i stort sett ha följt gällande studieplan. De längre studietiderna äro sannolikt till en del beroende på

186 att vederbörande varit inkallade i beredskapstjänst, men en tämligen stor grupp (17 stycken) har använt 9 terminer eller mer, och åtminstone för denna måste även andra faktorer ha spelat en roll. Att märka är, att de studerande i Uppsala i regel fullgöra kursen i histologi före kursen i medicinsk kemi. Av de 95 studerande, som fullgjort de senaste två histologikurserna, hade sålunda 71 ej fullgjort kursen i medicinsk kemi, 19 hade fullgjort densamma, och för 5 saknas uppgift. Lund. Särskilt vid universitetet i Lund framkallade de ovan relaterade missförhållandena svårigheter för de studerande att följa den angivna studieplanen. Då emellertid undervisningen i Lund nu nyorganiserats, synes det onödigt att här redogöra för den tidigare studiegången. Den nya studieplanens tillkomst. Det är av stort intresse att taga del av den nya studieplanens tillkomsthistoria. Den första impulsen kom från de medicinska studentföreningarna, vilka efter studentriksdagen år 1934 hos kanslern begärde en omläggning av studierna till medicine kandidatexamen med framhållande av önskvärdheten av att de morfologiska ämnena koncentrerades till studiernas första skede. Detta förslag har senare väckt anklang i allt vidare kretsar. År 1937 ingick sålunda institutets lärarkollegium till kanslern med begäran, att följande studieplan måtte införas vid institutet. Schema I (för dem, som börja en hösttermin) Hösttermin 1. Morfologi 3. Allmän kemi Medicinsk kemi 5. Patologi Farmakologi

Vårtermin 2. Morfologi 4. Fysiologi

Schema II (för dem, som börja en vårtermin) Vårtermin 1. Allmän kemi Medicinsk kemi 3. Morfologi 5. Patologi Farmakologi

Hösttermin 2. Morfologi 4. Fysiologi

1 detta förslag ha således anatomi- och histologistudierna koncentrerats till två terminer, till ett s. k. morfologiskt år. De skäl, som tala för lämp-

187 ligheten av en sådan organisation, komma att anföras i ett särskilt kapitel. Vidare framgår av schemat, att lärarkollegiet tänkt sig, att de studerande, som börja sina studier en vårtermin, under den första terminen skulle fullgöra kursen i allmän och medicinsk kemi och att hela årskontingenten studerande skulle börja sina anatomiska studier samtidigt. Det är att märka, att lärarkollegiet ansett sig kunna tillråda en studieplan för medicine kandidatexamen, i vilken samtliga ämnen tänkas slutförda inom loppet av fem terminer. Ovannämnda skrivelse remitterades av kanslern till fakulteterna för yttrande. Uppsalafakulteten framhöll i sin svarsskrivelse, att den större grad av frihet, som de nuvarande bestämmelserna i Uppsala medgåve, visat sig av stort värde för de studerande. Fakulteten i Lund ställde sig mer förstående till förslaget och tillsatte en kommitté med uppgift att utreda möjligheterna för en liknande omläggning av studierna även i Lund. Denna utredning resulterade den 30 maj 1938 i en skrivelse från fakulteten till kanslern med anhållan, att följande studieplan måtte införas i Lund: Schema I. (för dem, som börja en hösttermin) Hösttermin 1. Morfologi 3. Allmän o. med. kemi 5. Farmakologi

Vårtermin 2. Morfologi 4. Fysiologi 6. Patologi

Schema II (för dem, som börja en vårtermin) Vårtermin 1. Allmän o. med. kemi 3. Morfologi 5. Patologi

Hösttermin 2. Morfologi 4. Fysiologi G. Farmakologi

Denna studieplan stadfästes av kanslern att gälla fr. o. m. höstterminen 1938. I kommittébetänkandet, som låg till grund för Lundafakultetens skrivelse, anfördes bl. a. följande: "Avläggandet av tentamen i anslutning till kurs måste vara ett bestämt önskemål. Fullgörandet av studierna i Lund på fem terminer torde vara svårt att genomföra, om kunskapsfordringarna skola bibehållas, i synnerhet som patologikursen i Lund endast gives en gång om året och en dubblering av denna kurs ej kan genomföras utan en ökning av de ordinarie lärarkrafterna. Undervisningen under det morfologiska året skulle ske efter liknande principer som de, vilka skisserats i karolinska institutets förslag. Den nya studieplanen skulle medge, att den studerande i största möjliga utsträckning endast skulle

188 behöva arbeta på en institution åt gången och helt kunna ägna sin tid åt den Kurs, han hade förhanden, samt att möjlighet skulle finnas att fullgöra tentamina, innan nästa kurs påbörjas. Kurserna skulle sålunda fullgöras i lämplig ordning och utan att gripa in i varandra genom tentamensläsning etc. Vidare skulle de studerande komma a t t utgöra ur kunskapssynpunkt mera homogena grupper, vilket borde vara till gagn för undervisningen." De erfarenheter, som vunnos under läsåret 1938—1939, gåvo enligt fakultetens uttalande vid handen, a t t de morfologiska studierna låtit sig genomföras och a t t tentamina i anatomi och histologi av det större flertalet medicine studerande kunnat avläggas under närmaste tiden efter kursens avslutande (en n ä r m a r e redogörelse för det morfologiska året i Lund lämnas längre f r a m ) . Då även erfarenheterna beträffande kemistudierna varit gynnsamma, ansåg fakulteten i november 1939 skäl föreligga att hos kanslern anhålla om ytterligare omläggning och förkortning av studieplanen. I denna skrivelse anfördes bl. a.: "Från såväl kommittén för de medicinska studiernas omorganisation som från studentriksdagen (1938) har som ett viktigt önskemål framhållits en studieplan för medicine kandidatexamen, omfattande fem terminer. Härigenom skulle en förkortning av studietiden uppnås, och de studerande skulle också tidigare komma i kontakt med sjukhusarbete. Detta är så mycket mer angeläget, som de studerande i själva verket redan i Stockholm och Uppsala synas i viss utsträckning praktisera ett dylikt femterminsschema. Emellertid finner fakulteten ovan angivna synpunkter så tungt vägande, att fakulteten vill hemställa om en ändring av studieplanen på följande sätt: Kursen i allmän patologi och bakteriologi flyttas till den kortare höstterminen. Detta har visat sig möjligt vid extrakurser med bibehållande av praktiskt taget ordinärt antal föreläsnings- och övningstimmar. Tentamen torde kunna avläggas vid terminens slut eller före vårterminens början. Kurserna i fysiologi och farmakologi förläggas till den längre vårterminen, varvid fysiologi upptager c:a 214 månad och farmakologi 2 månader. Genom a t t dessa båda kurser skulle gå endast en gång om året, kunna vederbörande institutioner bättre koncentrera och rationalisera undervisningen. Återstående undervisningsskyldighet för professorerna i fysiologi och farmakologi skulle med fördel kunna fullgöras genom för de studerande ej obligatorisk undervisning på licentiatstadiet i pato-fysiologi respektive farmakologi, varigenom under dessa övergångsår värdefull erfarenhet i avseende på den förestående omorganisationen av de medicinska studierna skulle kunna vinnas. Det synes möjligt för flertalet studerande att inom ett dylikt femterminschema kunna fullgöra föreläsningskurser och övningar och därtill avlägga tentamina. E t t önskemål torde emellertid vara, att endast en sommar upptages av värnpliktstjänstgöring och a t t andra årets tjänstgöring fullgöres första sommaren efter avläggandet av med. kand.-examen, då denna sommar ej kan användas för medicinska tjänstgöringar." Gällande bestämmelser. Genom beslut den 20 december 1939 h a r kanslern fastställt den begärda studieplanen. De nya bestämmelserna äro följande:

189 § 1. Studerande, som ämna avlägga medicine kandidatexamen, kunna lämpligen genomgå för nämnda examen föreskrivna undervisningskurser och övningar i följande ordning, varvid schema I är avsett för dem, som börja sina medicinska studier under höstterminen, schema I I för dem, som börja studierna under vårterminen. Schema I Hösttermin 1. Jämförande anatomi samt anatomi och histologi 3. Kemi (allm. och medicinsk) 5. Patologi

Vårtermin 2. Anatomi och histologi 4. Fysiologi och farmakologi

Schema I I Vårtermin 1. Jämförande anatomi och kemi (allm. och medicinsk) 3. Anatomi och histologi 5. Fysiologi och farmakologi

Hösttermin 2. Anatomi och histologi 4. Patologi

§ 2. Föreläsningarna i de särskilda ämnena böra åhöras under samma tider, som de till respektive ämnen hörande övningarna bevistas. § 3. Samtidigt bevistande av till olika ämnen hörande övningar är ej tillåtet med undantag för övningarna i anatomi och histologi. Dock må även andra övningar kombineras, då särskilda skäl därtill föreligga och vederbörande ämneslärare därom äro ense. § 4. För tillträde till kursen i fysiologi fordras, att övningarna i anatomi, i histologi samt i allmän och medicinsk kemi äro fullgjorda och godkända. § 5. För tillträde till kursen i farmakologi fordras fullgjorda och godkända övningar i anatomi, i histologi, i allmän och medicinsk kemi samt i fysiologi. § 6. För tillträde till kursen i patologi fordras fullgjorda och godkända övningar i anatomi, i histologi samt i allmän och medicinsk kemi ävensom godkänd tentamen i histologi. § 7. Godkända tentamina äga giltighet: i anatomi, i histologi och i medicinsk kemi under 3 år samt i fysiologi, i farmakologi och i patologi under 2 år. Karolinska institutet. Vid institutet gälla följande bestämmelser för studierna till medicine kandidatexamen: Mom. 1. Den medicinska kursen begynner med studiet av anatomien. Därvid inhämtas först grunderna i den jämförande anatomien och osteologien, varefter arbetena på anatomisalen taga sin början. Sistnämnda arbeten fortsättas — utan annat avbrott än det, som kan betingas av deltagande i den förberedande undervisningskursen i allmän kemi — till dess att åtminstone muskel-, ledgångs- och visceralpartier blivit avslutade. Denna del av de anatomiska studierna beräknas upptaga en stor del av första och andra terminerna. De anatomiska studierna fullföljas sedermera och avslutas under den

190 femte terminen. Tentamen bör kunna äga rum före sjätte terminen eller under loppet av densamma. Mom. 2. Undervisningskurser i histologi begynna den 1 september och den 1 februari samt räcka utan avbrott till höstterminens, respektive vårterminens slut. I anslutning till dessa kurser givas av ämnesläraren kurser i hjärnans mikroskopiska anatomi samt i grunddragen av människans embryologi samt av ärftlighetsläran. Kurs i histologi får ej kombineras med andra kurser än dem, som givas i samband med undervisningen i anatomi. Mom. 3. a) I den förberedande kursen i allmän kemi, vilken om möjligt anordnas varje termin, bör den studerande deltaga så snart som möjligt, sedan han börjat idka studier vid institutet. Under den tid, han genomgår denna kurs, kan han deltaga i undervisningen i grunderna i den jämförande anatomien, men skall, där ej vederbörande lärare annorlunda medgiver, för övrigt icke deltaga i praktiska övningar å annan institution än den kemiska. b) Laborationerna i medicinsk kemi böra i regel infalla under tredje terminen av studierna. De kemiska föreläsningarna skola följas under den termin, laborationerna fullgöras, och önskligt är, a t t de åhöras under ytterligare en termin. Tentamen i ämnet bör kunna avläggas vid slutet av den termin, under vilken laborationskursen äger rum eller under den nästföljande terminen. Mom. 4. De praktiska laborationsövningarna i fysiologi böra fullgöras under den fjärde terminen av studiekursen. De fysiologiska föreläsningarna skola följas under den termin, då laborationerna fullgöras, och önskligt är, a t t de dessutom åhöras under en termin eller åtminstone under en del av en termin, innan tentamen avlägges. Tentamen i ämnet bör kunna avläggas under tiden före terminen näst efter den, då laborationerna ägt rum, eller ock under loppet av nyssnämnda termin. Mom. 5. Innan de praktiska övningarna i allmän patologi och i bakteriologi taga sin början, skola övningarna i medicinsk kemi, i histologi och i fysiologi vara fullständigt avslutade samt övningarna i anatomi vara åtminstone till större delen genomgångna. För dem, som börjat sina medicinska studier en hösttermin, kunna de praktiska övningarna i allmän patologi och bakteriologi möjligen — samtidigt med anatomiska studier — äga rum under femte terminen (en hösttermin), men i många fall torde de komma att infalla först under följande vårtermin. Även de, som börjat sina medicinska studier en vårtermin, böra kunna fullgöra sina praktiska övningar i allmän patologi och i bakteriologi under den femte eller den sjätte terminen av sin studiekurs. Föreläsningarna i ämnet skola följas åtminstone under den termin, då de praktiska övningarna genomgås. Tentamen i ämnet bör kunna äga rum under den sjätte terminen. Mom. 6. Den föreskrivna farmakologiska kursen kan — samtidigt med a t t studierna i allmän patologi och bakteriologi bedrivas — genomgås under sjätte terminen eller, om hinder härför skulle möta, förläggas till den sjunde terminen. Åtminstone under den termin, då kursen genomgås, skola även de föreläsningar i ämnet följas, vilka icke ingå såsom ett moment i kursen. Tentamen i farmakologi bör kunna avläggas före den sjunde terminen eller under loppet av densamma. Den för medicine kandidatexamen beräknade tiden blir sålunda enligt denna studieplan 3 — 3 ^ år.

191 Såsom av det ovanstående framgår, ges n u m e r a en k u r s i histologi varje termin vid institutet. Detta var också fallet under läsåren 1924— 1928. Under åren 1928—1938 gavs däremot endast en histologikurs årligen, och denna sträckte sig utan avbrott över hela läsåret. Kursen fick då kombineras, förutom med studier i anatomi, även med kursen i medicinsk kemi, fysiologi eller farmakologi. Studieplanen hade enligt studiehandboken 1930 följande utseende. Schema I (för dem, som börja en hösttermin) Hösttermin 1. Jämförande anatomi Allmän kemi Anatomi 3. Histologi Medicinsk kemi 5. Bakteriologi (ev.) Allmän patologi (ev.) Anatomi

Vårtermin 2. Anatomi 4. Histologi (forts.) Fysiologi 6. Farmakologi Bakteriologi (ev.) Allmän patologi (ev.)

Schema I I (för dem, som börja en vårtermin) Vårtermin 1. Jämförande anatomi Allmän kemi Anatomi 3. Medicinsk kemi Anatomi 5. Histologi (forts.) Fysiologi

Hösttermin 2. Anatomi 4. Histologi 6. Bakteriologi Allmän patologi Farmakologi (ev.)

7. Farmakologi (ev.) Nuvarande tillämpning av studieplanen. Det h a r varit ett allmänt k ä n t förhållande, a t t de studerande vid institutet ej helt följt den föreskrivna studieplanen, och framför allt h a r det varit tydligt, a t t tiden för studierna under de senaste åren allt mer förkortats. För a t t få en inblick i de nuvarande studieförhållandena vid institutet företogo de sakkunniga hösten 1939 en särskild undersökning. De studerande, vilka j u s t avlagt medicine kandidatexamen men ännu ej vunnit tillträde till de propedeutiska kurserna, samt de studerande, som fullgjorde dessa k u r s e r eller medicin- och kirurgitjänstgöringarna, uppmanades ifylla ett frågeformulär angående studierna till medicine kandidatexamen. De begärda upplysningarna lämnades av 115 studerande, motsvarande ungefär 65 % av de tillfrågade. Av dessa hade 86 studerat e n b a r t vid institutet, 15 e n b a r t i Uppsala, 12 vid två samt 2 vid samtliga lärosäten.

192 Den använda studietiden var följande: T i d p u n k t för e x a m e n

E x a m e n 5:te t e r m i n e n E x a m e n u n d e r 6:e t e r m i n e n s t v å f ö r s t a veckor E x a m e n s e n a r e m e n u n d e r 6:e t e r m i n e n s t r e första månader E x a m e n vid s l u t e t av 6:e t e r m i n e n E x a m e n u n d e r 7:e t e r m i n e n s t v å f ö r s t a veckor E x a m e n s e n a r e u n d e r 7:e t e r m i n e n E x a m e n 8:e t e r m i n e n eller s e n a r e

Enbart i Sthlm

Enbart i Uppsala

Övriga

16 12

2 2

1 2

10 25 6 8 9

1 4 4 2

1 2 1 7

Då endast 2/3 av de tillfrågade deltagit i undersökningen och då det icke är osannolikt, att det framför allt är de studerande, som behövt förhållandevis lång tid för sin examen, som ej svarat, ha de anförda siffrorna ej använts för beräkning av-medelstudietid. Det är emellertid anmärkningsvärt, att icke mindre än 38 av de 86 studerande, som enbart studerat vid institutet, avlagt examen på kortare tid, än vad som angivits i studieplanen, under det att endast 9 överskridit denna tid. Hur denna förkortning av studietiden möjliggjorts, skall närmare analyseras. Den kommande redogörelsen gäller endast de ovan nämnda 86 studerande, som studerat enbart vid institutet. Av dessa ha 39 fullgjort de stadgade kurserna på 5 terminer (5-terminsgruppen), och av dem ha alla utom en lyckats avlägga examen redan före slutet av 6:e terminen. Hur de 27 av dessa studerande, som börjat en hösttermin, ordnat sina studier, framgår av tabell 17. Tabell 17. Studiegången vid institutet för studerande, som börjat en hösttermin och fullgjort kurserna på fem terminer. Tre ha fullgjort kursen i fysiologi fjärde och kursen i farmakologi femte terminen. Bokstäverna under schemat ange de ungefärliga tiderna för tentamina: K = med. kemi, H = histologi, Fa = farmakologi, A = anatomi, Fy = fysiologi, P = patologi. Höst

Vår

Höst

Vår

Höst

Nybörjarkurserna Osteologi

Lig. Muskler Bukviscera Med. k e m i

A r m o. b e n Bröstviscera Fysiologi Histologi

Huvud. H j ä r n a Genitalia Farmakologi Histologi

Bakteriologi

Patologi A

Den första terminen har ägnats åt nybörjarkurserna, den andra åt medicinsk kemi och anatomi. Under det andra studieåret, alltså tredje och fjärde terminerna, ha de studerande fullgjort kursen i histologi och samtidigt med arbetet på histologiska institutionen även bedrivit anatomistudier samt dessutom som regel under höstterminen fullgjort kursen i

193 fysiologi och under vårterminen kursen i farmakologi. Till den femte terminen ha kurserna i bakteriologi och allmän patologi förlagts. Dissektionerna ha i regel kunnat avslutas under fjärde terminen, och tabellen visar, vilka viktigare partier som i allmänhet fullgjorts under de olika terminerna. Av de studerande, som börjat en vårtermin, ha i föreliggande material endast de, som började vårterminen 1937, kunnat slutföra kurserna inom loppet av fem terminer. Tidigare har den ettåriga histologikursen, vilken av vårgruppens studerande kunde fullgöras först under 4 :e och 5 :e terminerna, lagt hinder i vägen för en snabbare examen. De studerande, som började våren 1937, fingo emellertid tillstånd att fullgöra kursen i fysiologi redan tredje terminen och kommo hösten 1938 med på den första histologikursen enligt nya studieplanen. 38 studerande, alltså nästan lika många som fullgjort kurserna på 5 terminer, ha använt 6 (6-terminsgruppen). Hur dessa ordnat sina studier, framgår av tabellerna 18 och 19. Tabell 18. Studiegången för studerande vid institutet, vilka börjat en hösttermin och fullgjort kurser och dissektioner på sex terminer. Av det föreliggande materialet, 15 st., ha 6 fullgjort kursen i medicinsk kemi 2:a terminen och 1 kursen i farmakologi 4:e terminen. Höst

Vår

Höst

Vår

Nybörjarkurserna Osteologi

Lig. Muskler Huvudets o. bukens vise.

Arm Bröstvisc. Med. kemi Histologi

Ben. Hjärna Genitalia Fysiologi Histologi

Bakteriologi Huvud Farmakologi Patologi H

Vår

Höst

A P

Tabell 19. Studiegången för studerande vid institutet, vilka börjat en vårtermin och fullgjort kurser och dissektioner på sex terminer. Av det föreliggande materialet, 23 st., ha 10 fullgjort kursen i fysiologi 3:e och kursen i farmakologi 4:e terminen. Vår

Höst

Vår

Höst

Nybörjarkurserna Osteologi

Lig. Muskler Bröstviscera Med. kemi

Arm o. ben Hjärna Bukviscera Genitalia

Huvud Fysiologi Histologi

Vår

Höst

Farmakologi Bakteriologi Patologi Histologi Fy

Nio studerande ha behövt mer än 7 terminer för fullgörandet av kurserna. Orsaken till denna försening växlar, ett par studerande ha försenats av sjukdom, några ha blivit efter med dissektionerna och ett par ha behövt 2 terminer för att fullgöra nybörjarkurserna. 13

194 Tidpunkten för tentamina ha i ovanstående tabeller markerats med bokstäver under schemat. Av naturliga skäl har endast ett typfall kunnat angivas. Av tabell 20 framgå dels tentaminas ordningsföljd, dels den tid, som förflutit mellan fullgjord kurs och tentamen, dels slutligen den ungefärliga tiden för tentamensläsningen. Till grund för beräkningen av tentamensläsningen ligger antingen den. tid, som förflutit från kursens (dissektionernas) slut till tentamen, eller om den studerande efter kursen i fråga först tenterat ett eller flera andra ämnen, den tid, som förflutit mellan närmast föregående tentamen och den tentamen, som beräkningen gäller. Dessa siffror bli dock missvisande därigenom, att den studerande i regel samtidigt med tentamensläsningen fullgör annat arbete. De angivna tiderna äro således i allmänhet längre än de verkliga. Särskilt osäkra äro de längre tiderna, och detta gäller i synnerhet tiderna på mer än tre månader. Dessa avse nämligen tentamina, som fullgjorts i början av en hösttermin, då hela sommarferierna stått till förfogande för studier och inräknats i den beräknade tiden. Att hela sommarlovet utnyttjats enbart för tentamensläsning, torde emellertid höra till sällsyntheterna. För tentamensläsningstiden i anatomi föreligger även den felkällan, att de studerande ofta på allvar upptaga inläsandet av detta ämne, innan de helt avslutat dissektionsarbetet. Tabell 20. Sammanställning av tabellerna 17—19. Tentaminas ordningsföljd vid institutet.

1 Histologi

2 37

Farmakologi Patologi

6-terminsgruppen (38 stycken)

5-terminsgruppen (39 stycken)

Ämne

...

4 23 9 1 2

7 11 4

16 3 13

15 2

5 2

6 14

2 1 11 21

6 12 9

7 13 10 1 7

9 11 4

4 1 3

6 8

1 29

37 10 1

—

Tid som förflutit mellan fullgjord kurs och tentamen. 6-terminsgruppen (38 stycken)

5-terminsgruppen (39 stycken) Ämne Samma termin

Med. kemi Farmakologi Patologi

...

8 26 1 37 23 24

Efter Påfölj. Senare ferier termin

22 11 5

7 9

8 5

4 2 28 2 1 1

Samma termin 7 24 1 35 15 29

Efter Påfölj. Senare ferier termin 1 1 5

16 9 9 3 21 4

14 5 27 2

195 Tentamensläsningstid. 6-terminsgruppen (38 stycken)

5-terminsgruppen (39 stycken) Ämne Mindre 1—2 än 1 mån. mån.

Histologi Fysiologi Farmakologi

...

7 28 3 32 27 24

9 6 6 7 3 8

2—3 Mer än| Mindre 1—2 mån. 3 mån. än 1 mån. mån. 1 14 1 14

9 4 16

3 3

6 4

5 24 2 14 16 31

9 1 5 21 10 4

2—3 Mer än mån. 3 mån. 12 12 20 2 6 3

12 1 11 1 6

Med stöd av undersökningsmaterialet har även ett försök gjorts att beräkna den tid, som i medeltal ägnats de olika ämnena. Det ligger i sakens natur, att en sådan beräkning aldrig kan bli exakt, framförallt därför att det icke är möjligt att avgöra, hur mycket tid en studerande ägnar åt varje ämne, när han samtidigt är sysselsatt med två eller stundom tre ämnen. De här nedan angivna siffrorna, till vilka man kommit efter noggrann analys av till buds stående uppgifter, torde dock i stort sett motsvara de verkliga förhållandena. Man har räknat med 9 studiemånader om året, fyra på höstterminen, fem på vårterminen. De nedan angivna siffrorna ange således terminsmånader, och 9 månader motsvara ett läsår. Framhållas bör, att de studerande givetvis i icke ringa utsträckning använt sig av feriemånaderna för studier. Ämne

Morfologi Allm. o. med. kemi . . . . Fysiologi Farmakologi Patologi Summa

Studierna slutförda på fem terminer Börjat Börjat hösttermin vårtermin 10 5 3,5 1,5 2 22

10,5 5 3,5 2 2 23

Studierna slutförda på sex terminer Börjat Börjat hösttermin vårtermin 13 5 4 2 3 27

13 5 4 2 3 27

Med säkerhet kan man säga, att de morfologiska studierna vid institutet för närvarande icke slutföras på en tid, motsvarande ett läsår, ej ens av de studerande, vilkas studiegång varit snabbast. Av tabellen framgår även skillnaden mellan tiderna för dem, som avslutat studierna på fem, och för dem, som avslutat dem på sex terminer. Den snabbare examen torde framförallt ha möjliggjorts genom ett överhuvudtaget intensivare studiearbete, särskilt beträffande den makroskopiska anatomien. Då de studerande sett en möjlighet att avsluta studierna på fem terminer, ha de vidare forcerat inläsningen av de senare ämnena, alltså i allmänhet fysiologi, farmakologi och patologi.

196 Om undersökningens resultat, vad beträffar de olika ämnena, kan sammanfattningsvis följande sägas. Siffrorna gälla de 77 studerande, som ingå i 5- och 6-terminsgrupperna. Anatomi. Dissektionerna ha av så gott som samtliga i 5-terminsgruppen och av mer än hälften i 6-terminsgruppen fullgjorts under 2:a—4:e terminerna, och detta har kunnat ske, trots att de studerande ej sällan under samtliga dessa tre terminer även arbetat på andra institutioner. I allmänhet ha de studerande tenterat anatomi den sista terminen såsom 4 :e eller 5 :e ämne, men ett icke ringa antal har tenterat redan 4 :e terminen, och 10 studerande ha anatomitentamen som andra tentamen. Tentamensläsningstiden är svår att beräkna, men den torde ofta ligga vid omkring två månader. Endast 15 studerande ha tenterat samma termin, som de avslutat dissektionerna, alla övriga utom 18 den följande terminen. Histologi. Det stora flertalet har gått efter den gamla studieplanen med ett-årig histologikurs. Olägenheterna med denna studieordning framträda tydligt. De studerande, som började vårterminerna 1935 och 1936, kunde sålunda icke fullgöra kursen förrän under 4 :e och 5 :e terminerna. De ha därigenom fått studierna förskjutna och försenade och i regel icke kunnat tentera histologi förrän som tredje eller fjärde ämne (se tabell 20). Av de studerande ha 2/3 tenterat i anslutning till kursen, och tentamensläsningstiden efter kursens slut torde i allmänhet icke uppgå till en månad. Medicinsk kemi. Det stora flertalet studerande har fullgjort kursen i medicinsk kemi andra terminen. Ämnet tenteras först av alla, och tentamen avlägges efter någon tids tentamensläsning i direkt anslutning till kursen. Fysiologi. Undervisningen i detta ämne har karakteriserats av att kursen i allmänhet fullgjorts på ett mycket tidigt stadium — ofta tidigare än vad enligt studieplanen är lämpligt — samt att de studerande samtidigt med fullgörandet av kursen arbetat på anatomisalen och oftast även på histologiska institutionen. Då de studerande härvid ofta haft mer intresse av att fullfölja de senare uppgifterna, demonstrera partierna på anatomisalarna och tentera histologi, ha fysiologistudierna kommit i andra hand. I allmänhet — detta gäller 55 av de 77 studerande — har vederbörande tenterat andra terminen efter den termin, han fullgjort kursen, och har då behövt en tämligen lång tid för att läsa in ämnet, ofta mer än två månader. Farmakologi. Man kan förmärka en förskjutning av studiet av farmakologien, vilken enligt studieplanen bör fullgöras 6:e terminen, till ett tidigare skede av studierna. I här föreliggande material ha sålunda icke mindre än 35 förlagt studiet av detta ämne till 4 :e terminen och de övriga 42 till 5 :e terminen. Av de studerande ha 12 tenterat farmakologi redan som andra och 22 som tredje ämne. Hälften har tenterat i nära anslutning till kursen, och tentamensläsningstiden torde i allmänhet ej överstiga en

197 månad. De längre tiderna i tabell 20 äro oftast beroende på att detta ämne ej sällan tenteras efter jul- eller sommarferierna. Patologi. Såväl kursen i bakteriologi som den i allmän patologi ha förlagts till sista terminen. Tentamen äger vanligen rum i anslutning till kursen, och tentamensläsningstiden understiger i detta ämne oftast en månad. I stort sett kan om studiegången vid institutet fram till år 1938 sägas, att den präglats av den ettåriga histologikursen, som ej kunnat avslutas förrän vid slutet av fjärde eller femte terminerna. Förskjutningen av detta ämne har tvingat fram bl. a. fullgörandet av laborationskursen i fysiologi till en tidpunkt, då de studerande ännu icke varit mogna för studiet av detta ämne. De ha därför icke heller förmått taga upp tentamensläsningen på allvar, förrän långt efter det att kursen fullgjorts. Även farmakologikursen har på liknande sätt erhållit för tidig placering i studiegången. På grund av de rådande förhållandena ha tentamina hopträngts till studietidens slut. Det har icke varit ovanligt, att fyra, och det har förekommit, att fem tentamina förlagts till sista terminen. Såsom framgår av denna redogörelse, avviker denna studiegång i flera väsentliga avseenden från den fastställda studieplanen. Följande översikt ger en sammanställning av de väsentligaste avvikelserna, såsom de kommit till uttryck i denna undersökning. 1. Enligt studieplanen bör kursen i medicinsk kemi i regel infalla under tredje terminen; 68 studerande ha fullgjort dessa laborationer andra terminen, endast 9 den tredje. 2. Enligt studieplanen böra de praktiska övningarna i fysiologi fullgöras under den fjärde terminen av studiekursen; 46 studerande ha fullgjort kursen den tredje terminen, endast 31 den fjärde. 3.. Eniigt den fysiologiska institutionens ordningsstadga skall för rättighet att deltaga i laborationskurs i fysiologi den studerande ha å anatomisalen avslutat åtminstone muskel-, ledgångs- och visceralpartierna och ha åtminstone under en termin deltagit i den histologiska kursen; den förra fordran har icke fyllts av 2/3 av de studerande, och endast 18 av 77 ha fyllt den senare. 4. Enligt studieplanen kan den föreskrivna farmakologikursen genomgås under sjätte terminen eller, om hinder härför skulle möta, förläggas till den sjunde; såsom ovan nämnts, har ingen av de studerande förlagt denna kurs senare än till femte terminen. Den nya studieplanen med kort histologikurs har ändrat dessa förhållanden. De studerande fullgöra nu i regel nybörjarkurserna första terminen, kursen i medicinsk kemi den andra och kursen i histologi den tredje terminen samt först därefter kurserna i fysiologi, farmakologi och patologi. Antalet studerande, som kan avsluta studierna på fem terminer, kom-

198 mer att öka, dels beroende på att vårgruppens studerande nu kunna slutföra studierna på denna tid lika lätt som höstgruppens, dels på att den nya studieplanen även i övrigt genom en bättre ordningsföljd mellan kurserna underlättar studierna. Detta framgår redan av studietiderna för de 83 studerande, som avlagt medicine kandidatexamen vid institutet under tiden 1 januari—30 november 1940: Antal

Tid

6 terminer

Summa

Börjat hösttermin

Börjat vårtermin

23 9 9

17 14 11

40 23 20

Till dessa tider får dock ej alltför stor hänsyn tagas. Å ena sidan har nämligen studietiden för en del av de studerande förlängts på grund av beredskapstjänst, å andra sidan har den för vissa studerande förkortats genom de sommaren 1940 av beredskapshänsyn anordnade extrakurserna. Dessa kurser gjorde det möjligt för 9 studerande att taga examen på kortare tid än 5 terminer. Anmärkningsvärt är, att de studerande, även sedan undervisningen i histologi vid institutet omlagts, fullgöra kursen i medicinsk kemi andra terminen och således före kursen i histologi. Av de 57 studerande, som hösten 1940 deltogo i kursen i histologi, hade således endast 4 tidigare icke fullgjort kursen i medicinsk kemi. I studieplanen namnes visserligen ingenting om vilken termin kursen i histologi lämpligen bör fullgöras, men kursen i medicinsk kemi bör enligt stadgarna förläggas till tredje terminen, och det vore således i bättre överensstämmelse med gällande förordningar, om histologikursen fullgjordes andra terminen, före kursen i medicinsk kemi. Medicine l i c e n t i a t e x a m e n . I kap. XVI har redan lämnats en utförlig redogörelse för de första kliniska studierna enligt 1923 års provisoriska bestämmelser, varför denna del av studiegången här kan förbigås. Sedan de studerande fullgjort den grundläggande utbildningen i medicin och kirurgi, överlämnas det åt dem själva att avgöra, i vilken följd de skola fullgöra studiet av de senare ämnena och i vilken utsträckning de skola studera flera ämnen samtidigt. Vissa inskränkningar i denna frihet finnas emellertid. Sålunda äger den studerande t. ex. ej rätt att samtidigt deltaga i flera än tre obligatoriska kurser eller tjänstgöringar. Tjänstgöringen i obstetrik och gynekologi och assistenttjänstgöringarna i medicin och kirurgi få överhuvudtaget ej

199 kombineras med annan utbildning. For avläggande av tentamen i pediatrik fordras i Lund och Stockholm förutgången godkänd tentamen i medicin och i Uppsala fullgjord tjänstgöring i dermatologi och syfilidologi samt fullgjord assistenttjänstgöring vid epidemisjukhus. För avläggande av tentamen i rätts- och statsmedicin fordras i Uppsala att ha avslutat alla för medicine licentiatexamen föreskrivna tjänstgöringar och kliniska kurser med undantag av assistenttjänstgöringarna, och i Stockholm är föreskrivet, att den studerande före tentamen i samma ämne bör ha avlagt tentamina i patologisk anatomi, medicin, kirurgi samt obstetrik och gynekologi. I Lund finnes stadgat, att tjänstgöringen i oftalmiatrik ej får kombineras med annan tjänstgöring än den i psykiatri samt att för tillträde till tjänstgöringen i psykiatri fordras avslutad fortsättningstjänstgöring vid medicinska kliniken eller avslutad tjänstgöring vid neurologisk klinik. Då platstillgången på klinikerna i allmänhet icke är större och på vissa kliniker tidvis varit mindre än antalet studerande, ha dessa emellertid icke såsom avsetts kunnat bedriva studierna i den följd, de ansett mest ändamålsenlig, utan i stor utsträckning varit hänvisade att fullgöra dem, allteftersom de kunnat erhålla plats på klinikerna. På grund av den rådande konkurrensen har man varit nödsakad fastställa reglerande bestämmelser. En studerande, som önskar deltaga i en viss tjänstgöring, måste sålunda 14 dagar före dennas början till vederbörande klinikföreståndare inlämna skriftlig ansökan med bifogad meritförteckning. Till grund för bedömandet, vilka studerande som skola antagas, lägges den tid, vederbörande fullgjort obligatorisk tjänstgöring eller följt obligatorisk kurs, avlagda tentamina samt i viss utsträckning även fullgjord värnpliktstjänstgöring. I vissa fall tages hänsyn även till annan merit. Då de studerande icke på förhand kunna bedöma, vilka utsikter de ha att hävda sig i konkurrensen, kunna de icke planera sina studier på längre sikt och söka därför ofta tillträde till ett flertal samtidigt börjande tjänstgöringar i hopp att åtminstone vinna tillträde till någon, trots att de egentligen endast önska fullgöra en av dem. Först den dag tjänstgöringarna börja, kunna de studerande överblicka, till vilka de vunnit tillträde. För att underlätta fördelningen anordnas numera gemensamt upprop för samtliga på en gång börjande tjänstgöringar. Härvid sker upprop först till de mest eftersökta tjänstgöringarna, och de studerande kunna därigenom lätt överblicka, till vilka de antagas, och redan under uppropets gång ange, om de önska avstå från en vunnen plats. De rådande förhållandena ha lett till att de studerande ofta nödgas fullgöra vissa tjänstgöringar, till vilka konkurrensen på grund av tillfredsställande platstillgång är mindre, förr än de önska, enbart för att därigenom erhålla erforderliga "meriter" för tillträde till andra kliniker. Sålunda ha de studerande i stor utsträckning kommit att fullgöra tjänstgö-

ringen i pediatrik betydligt tidigare, än vad ur studiesynpunkt är ändamålsenligt. Då vid bedömandet av meriterna hänsyn i första hand ej tages till hur många tjänstgöringar vederbörande fullgjort, utan endast till sammanlagd tjänstgöringstid, äro de studerande mycket återhållsamma med att kombinera två eller flera tjänstgöringar, då de härigenom förlora "poäng". De inrikta sin ambition närmast på att erhålla en så hög poängsumma som möjligt och förledas i denna sin strävan ej sällan att snabbt fullgöra tjänstgöringarna, trots att de ej hinna avlägga därtill anslutna tentamina. Detta har haft till följd, att ej sällan en förskjutning föreligger mellan den praktiska tjänstgöringen och de bokliga studierna i ämnet och att de studerande fullgöra den praktiska utbildningen i ett ämne och tentamensläsa ett annat.

Kap. XXXI. Prekliniska och kliniska studier. Allmänt. Lämpligheten av att så skarpt avgränsa den teoretiska utbildningen från den kliniska, som skett i den nuvarande studieplanen, enligt vilken de studerande erhålla tillträde till klinikerna, först sedan de avslutat den tämligen omfattande teoretiska utbildningen till medicine kandidatexamen, har diskuterats. Man har framhållit, att ett mer intimt samgående mellan den teoretiska och den kliniska undervisningen skulle befrämja såväl undervisning som forskning. Som det nu är, ligger det nära till hands, har man sagt, att den teoretiske läraren, som ofta saknar klinisk erfarenhet, alltför ingående berör teoretiska problem under åsidosättande av kliniska synpunkter och att den studerande, som ännu icke äger nödiga förutsättningar att själv kunna avgöra, vad som är av särskilt värde för hans kommande studier och verksamhet, fördjupar sig i oväsentligheter. Den studerande, som är inställd på att utbilda sig för framtida praktisk verksamhet som läkare, skulle lätt få en känsla av att de teoretiska studierna äro alltför omfattande och att han lär för tentamen och icke för livet. Då studierna draga långt ut på tiden, hinner den studerande ofta glömma sina kunskaper, innan han fått tillfälle att praktiskt utnyttja dem vid sjuksängen. Som ett exempel härpå har man bl. a. anfört, att det förgår minst tre år mellan studiet av ögats anatomi och fysiologi och tjänstgöringen i oftalmiatrik. Vidare har man framhållit det önskvärda i att den studerande tidigare än nu förvärvar vana vid att tala och handskas med sjuka, eller med andra ord att han tidigare får leva sig in i den miljö, i vilken han i framtiden skall vara verksam.

201 Till sist har man även visat på den nackdelen av det nuvarande systemet, att den studerande, då han först sent kommer i beröring med det egentliga sjukvårdsarbetet, bl. a. av ekonomiska skäl knappast kan byta levnadsbana, om han skulle finna, att han ej passar för praktisk läkargärning. Å andra sidan har till förmån för det nuvarande systemet framhållits, att de studerande, när de börja på klinikerna, ha tämligen ingående kunskaper om människokroppens normala byggnad och funktion, i farmakologi, bakteriologi och allmän patologi och att de således då böra äga stora förutsättningar att på ett snabbt och effektivt sätt tillgodogöra sig klinisk undervisning; likaså att de genom den i kursen i allmän patologi ingående obduktionsundervisningen erhålla ett åskådningsmaterial, som på detta stadium av studierna kan ekvivalera observationer av patienter på ett sjukhus. Som en fördel har framhållits, att den studerande under sina teoretiska studier helt kan ägna sig åt dessa och att hans tid således icke splittras mellan arbetsuppgifter såväl på de teoretiska institutionerna som på klinikerna. Förhållanden i utlandet. Ett studium av den medicinska undervisningen i utlandet lämnar upplysningar och synpunkter, som på ett intressant sätt belysa här berörda studiefråga. I Danmark fingo de studerande, såsom redan omtalats, före den nuvarande studieplanens införande fullgöra en volontärtjänst, förlagd till året efter förberedelseexamen, alltså till en av de allra första studieterminerna. Volontärtjänsten innebar, att de studerande hänvisades till skilda kommunala sjukhus, där de under en viss tid skulle följa arbetet. Denna anordning gav emellertid anledning till åtskilligt missnöje, särskilt hos de studerande men också på sjukhusen. I det fakultetsbetänkande, som låg till grund för omorganisationen av studierna år 1936, framhölls i fråga om den tidiga volontärtjänsten, att det visserligen var av betydelse för den unge medicinaren, att han tidigt blev förtrogen med sjukhusarbetet och vande sig vid att umgås med sjuka, men att den studerande vid denna tidpunkt av studierna saknade förutsättningar för att kunna tillgodogöra sig klinisk undervisning. Den tidiga volontärtjänsten avskaffades därför, och de studerande i Danmark måste nu, liksom de studerande i Norge, avlägga en teoretisk examen, omfattande anatomi, histologi, fysiologi och fysiologisk kemi, innan de få tillträde till klinikerna. I Finland omfattar denna teoretiska examen dessutom farmakologi. Även i England är undervisningen anordnad efter s. k. blocksystem, d. v. s. en viss del av studierna måste vara avslutad, innan den studerande

202 äger rätt att fortsätta med följande avsnitt; fysik och kemi fordras för tillträde till den egentliga medicinska undervisningen, anatomi och fysiologi för tillträde till de kliniska studierna. Gränsen mellan de olika delarna var tidigare mycket markerad, vilket emellertid ansetts ha vissa nackdelar, och vid den senaste omorganisationen år 1938 vidtogos vissa åtgärder för att åstadkomma en smidigare övergång och en viss grad av samgående mellan undervisningen i prekliniska och kliniska ämnen. Till de prekliniska studierna, som omfatta två år och i vilka tidigare endast ingått undervisning i anatomi och histologi, fysiologisk kemi och fysiologi, har man i den nya studieplanen även förlagt en orientering i allmän patologi, bakteriologi och farmakologi samt undervisning i de enklare fysikaliska och kemiska undersökningsmetoderna. Dessutom har man föreskrivit, att undervisning och demonstrationer i tillämpad anatomi och fysiologi skola äga rum i anslutning till de kliniska studierna och att denna undervisning skall meddelas under samverkan mellan lärarna i de teoretiska ämnena och de kliniska lärarna. I Amerikas Förenta Stater ha de studerande till en del fullgjort den teoretiska utbildningen vid ett college. Av de fyra studieåren vid en medical school ägnas de två första framförallt åt anatomi, fysiologi, kemi, patologi och bakteriologi, under det att de två senare åren huvudsakligen ägnas studiet av de kliniska ämnena. Emellertid finnes ingen skarp gräns mellan de teoretiska och kliniska studierna, utan dessa gripa över i varandra, och undervisningen är ofta intimt samordnad. I Tyskland äro studierna uppdelade i en teoretisk del, ärztliche Vorpriifung, och en klinisk, ärztliche Priifung. I den senare ingår emellertid såsom teoretiskt ämne, förutom farmakologi och patologi, även undervisning i pato-fysiologi. I Frankrike liksom i England har den medicinska undervisningen från början vuxit fram i närmaste anslutning till klinikerna, men i motsats till förhållandena i England har den fortsatta utvecklingen i Frankrike icke lett till en uppdelning i prekliniska och kliniska studier. I Frankrike drivas dessa studier fortfarande från första början parallellt. Flexner har i sin analys av den medicinska utbildningen (Medical Education 1925), vilken är grundad på ingående studier av förhållandena i de flesta europeiska länder och i Amerika, betecknat det undervisningssystem, som bedrives i Frankrike, såsom "naturligt" och det, som förekommer i andra länder, såsom "logiskt". Fransmannen får lära sig medicin, såsom ett barn lär sig sitt modersmål, han förstår till att börja med ingenting men snappar så småningom upp det ena ordet och uttrycket efter det andra. Medicinarna i andra länder däremot studera medicin efter samma metoder, som användas vid språkundervisningen i skolorna; man börjar med att klargöra det elementära och enkla och bygger sedan systematiskt ut kunskaperna.

203 De franska medicinarna få redan från den första dagen av sina studier komma in på sjuksalarna och i kontakt med patienter, och de undervisas från första stunden i klinisk medicin och kirurgi. Sådan vikt lägges vid denna tidiga kliniska undervisning, a t t professorn ofta föredrager a t t själv meddela undervisningen å t första årets studenter. I F r a n k r i k e framhåller m a n allmänt betydelsen av a t t de studerande tidigt få uppöva sin kliniska blick, vänja sig vid a t t tala och v a r a tillsammans med sjuka och öva sig i de vanligaste undersökningsmetoderna. Tidigare förslag till omorganisation. Med anledning a v a t t de nuvarande förhållandena icke ansetts tillfredsställande, ha vissa förslag till en omorganisation framställts. Vid flera tillfällen h a r sålunda den tanken framförts, a t t i Sverige skulle införas en tidig sjukhustjänstgöring, motsvarande den ovan omtalade, nu avskaffade tidiga volontärtjänsten i D a n m a r k . Professor Gösta Forssell h a r i en skrivelse till de sakkunniga framlagt ett förslag om en uppdelning av undervisningen i de teoretiska medicinska ämnena. I denna skrivelse framhålles först, a t t undervisningen i röntgendiagnostik lämpligen bör uppdelas i en för alla medicinare obligatorisk översiktskurs och en frivillig specialiserad kurs. Därefter anför Forssell: " J a g är övertygad, att undervisningen även i den praktiska medicinens övriga hjälp vetenskaper skulle vinna på en uppdelning i dels för alla medicinare obligatoriska, grundläggande undervisningskurser på ett tidigt skede av studiebanan — här före medicine kandidatexamen —, dels mera djupgående och specialiserade, åtminstone till a t t börja med frivilliga undervisningskurser samtidigt med och i organiskt samband med specialutbildningen vid respektive kliniker. Det synes mig sannolikt, att man på så sätt skulle kunna förkorta de medicinska studierna till medicine kandidatexamen avsevärt, utan att behöva i motsvarande grad förlänga tiden för de kliniska studierna utan tvärtom underlätta desamma. Den föreslagna undervisningsreformen skulle ock ge tillfälle till en ökad samundervisning och samforskning av stor betydelse såväl för en praktisk inriktning av den teoretiska undervisningen som för en fortsatt skolning av klinikernas lärjungar och lärare i medicinens naturvetenskapliga hjälpämnen. Särskilt skulle undervisningen i tillämpad anatomi genom sagda undervisningsreform göra en stor vinst. Det Karolinska sjukhusets undervisningslokaler ha målmedvetet konstruerats med tanke på a t t gynna en sådan samundervisning och samforskning. I denna riktning syftar ock sammanförandet av de teoretiska och kliniska institutionerna på samma tomt. Den föreslagna undervisningsordningen medför emellertid krav på en ökning av de underordnade lärarkrafterna i de teoretiska ämnena, enär professorerna endast torde kunna medhinna en del av specialundervisningen. De härigenom orsakade utgifterna torde dock bära rik frukt i form av förbättrad och förkortad undervisning."

204 Under de samråd, som de sakkunniga haft med representanter för såväl de teoretiska som de kliniska ämnena, har här berörda fråga ofta rätt ingående diskuterats. Flera teoretici ha uttryckt en önskan, att tillfälle skulle beredas dem att meddela undervisning även på ett senare stadium i anslutning till den kliniska utbildningen. Sålunda framfördes vid konferensen med ämneslärarna i anatomi tanken, att korta kurser i tillämpad anatomi borde ges under licentiatstudierna. Enligt ett förslag borde en kurs på 12 timmar hållas i anslutning till studierna på medicinska kliniken, under vilken bl. a. hjärtgränser, lunggränser och nervutbredningar översiktligt skulle genomgås, en kurs på 15 föreläsningar i anslutning till kirurgitjänstgöringen, omfattande specialundervisning i de delar av anatomien, som äro av särskild vikt för förståelsen av kirurgien, såsom bråckläran, senskidornas anatomi m. m., 3 undervisningstimmar under tjänstgöringen i obstetrik och gynekologi, berörande bäckenanatomien o. s. v. Kurserna skulle vara praktiskt lagda och ges av professorn i anatomi. Man skulle sålunda från de nuvarande anatomistudierna taga bort det, som de studerande på grund av sin bristande kliniska erfarenhet ej kunna förstå, och förlägga detta till licentiatstudierna. De studerande ha också vid flera tillfällen föreslagit, att vissa delar av anatomien, såsom örats och ögats anatomi och hjärnans ledningsbanor, endast översiktligt borde genomgås till medicine kandidatexamen och att i stället mer ingående undervisning i dessa delar borde meddelas i anslutning till motsvarande led i den kliniska utbildningen. Även en del av ämneslärarna i kemi, fysiologi och farmakologi ha framhållit, att det vore en stor vinst för undervisningen, om det ordnades föreläsningar i dessa ämnen även för medicine kandidater. Vid en diskussion, som de sakkunniga haft med representanter för såväl de teoretiska som de kliniska ämnena om införandet av ett nytt läroämne, pato-fysiologi, framkommo även synpunkter, som nära beröra här föreliggande fråga. Som resultat av diskussionen framgick, att det icke ansågs lämpligt att införa pato-fysiologi som ett undervisningsämne med särskilda institutioner och särskilda lärare, men från de flesta håll kunde man förmärka ett intresse för att studieplanen måtte utformas på ett sådant sätt, att en senare teoretisk undervisning i högre grad än nu finge komplettera den rent kliniska. Särskilt lärarna i fysiologi och farmakologi i Lund professorerna Georg Kahlson och Gunnar Ahlgren framhöllo önskvärdheten av att teoretici erhölle tillfälle att undervisa i pato-fysiologi i samband med den kliniska utbildningen. Lundafakulteten har också visat sitt intresse för att en sådan utvecklingslinje prövas, vilket framgår av följande uttalande i den av fakulteten givna motiveringen till den nya studieplanen i Lund.

205 "Kurserna i fysiologi och farmakologi förläggas till den längre vårterminen, varvid fysiologi upptager ca 2i/2 månader och farmakologi 2 månader. Genom att dessa båda kurser skulle gå endast en gång om året kunna vederbörande institutioner bättre koncentrera och rationalisera undervisningen. Återstående undervisningsskyldighet för professorerna i fysiologi och farmakologi skulle med fördel kunna fullgöras genom för de studerande ej obligatorisk undervisning på licentiatstadiet i pato-fysiologi respektive farmakologi, varigenom under dessa övergångsår värdefull erfarenhet i avseende på den förestående omorganisationen av de medicinska studierna skulle kunna vinnas." Från andra håll framhölls, att denna undervisning med fördel skulle kunna meddelas av de kliniska laboratorerna, och att utvecklingen skulle stimuleras, om unga teoretici i större utsträckning än nu kunde erhålla arbetsmöjligheter på klinikerna. De sakkunniga. De studerande böra, innan de vinna inträde på klinikerna, äga grundläggande kunskaper om människokroppens normala byggnad och funktioner. Först härigenom äga de förutsättningar att på ett effektivt sätt tillgodogöra sig klinisk undervisning. Till ett prekliniskt stadium bör därför förläggas utbildning i anatomi, histologi, medicinsk kemi och fysiologi. Denna utbildning bör vara grundläggande, inprägla det väsentliga, men dessutom ge den studerande en allmän inblick i och en viss förståelse för de vetenskapliga problemställningarna och arbetsmetoderna. Undervisningen bör framför allt vara inriktad på det, som är av värde för de fortsatta studierna och för den kommande läkarverksamheten. Att undervisningen är kliniskt inriktad, innebär emellertid icke, att i densamma bör upptagas sådant, vari undervisning bättre meddelas på kliniken. Detta bör tvärtom undvikas. Ett överförande av utbrutna delar av anatomien och histologien till de kliniska studierna skulle med största sannolikhet leda till en olämplig uppsplittring av morfologiundervisningen. Genomförandet av det morfologiska året (kap. XXXII) kommer att öka behovet av en rekapitulation och komplettering av anatomien och histologien i samband med de kliniska studierna. Denna undervisning kan ges av den kliniske läraren, men där så ske kan, är det lämpligt, att läraren i anatomi eller histologi efter samråd med den kliniske läraren ger ett fåtal föreläsningar och preparatdemonstrationer i direkt anslutning till enskilda kliniska kurser. Utbildningen i kemi måste utbyggas på ett senare stadium. Detta undervisningsbehov torde bli tillfredsställande tillgodosett, om till klinikerna knytas laboratorer med god vetenskaplig utbildning, bland annat i medicinsk kemi. Utbildningen i fysiologi bör få en klinisk komplettering genom under-

visning i pato-fysiologi — läran om kroppens funktionella anpassning till sjukliga tillstånd. Kommer den omläggning av undervisningen att ske, som de sakkunniga förorda, kunna vissa delar av pato-fysiologien lättare än nu inhämtas av de studerande under utbildningen i allmän patologi. Med den uppdelning av farmakologien i en tidigare och en senare kurs, som de sakkunniga även föreslå, ökas möjligheterna att i anslutning till undervisningen i detta ämne upptaga pato-fysiologiska spörsmål till behandling. Ges slutligen den kliniska laborationskursen av en i fysiologisk kemi skolad lärare, bör denne i sin undervisning kunna belysa de pato-fysiologiska underlagen för de på kliniken använda funktionsproven, t. ex. lever- och n j urf unktionsprov. Trots att man således i ovan angivna, liksom i övrig klinisk undervisning, kan meddela ej så ringa undervisning i pato-fysiologi, kvarstår dock frågan, om icke denna utbildning borde kompletteras med en av en fysiolog given obligatorisk föreläsningsserie i detta ämne. De sakkunniga ha emellertid icke ansett tiden mogen för införandet av en sådan kurs men vilja förorda, att i den mån en lämplig lärare finnes att tillgå, denne t. ex. som docentstipendiat får tillfälle att meddela undervisning i pato-fysiologi, såsom redan under viss tid skett vid institutet. Ämnena farmakologi, allmän patologi och bakteriologi böra även i sina huvuddrag vara inhämtade, innan de egentliga kliniska tjänstgöringarna börja. Det har emellertid synts de sakkunniga uppenbart, att utbildningen i dessa ämnen skulle vinna på att ges i samband med de första kliniska studierna, och de sakkunniga ha därför förlagt berörda undervisning samtidigt med den kliniska propedeutiken. Utbildningen i farmakologi och bakteriologi bör ytterligare utbyggas på ett senare stadium. Av ovanstående framgår sålunda, att de sakkunniga i viss utsträckning stödja tanken på ett ökat samordnande av den teoretiska och kliniska undervisningen. De ha dock icke, när det gäller den allmänna läkarutbildningen, ansett sig kunna förorda det av professor Forssell framförda förslaget. Detta förslag leder nämligen dels till en uppsplittring av de grundläggande studierna, dels, såsom också professor Forssell angivit, till ett ökat behov av lärarkrafter och därmed också till kostnadsökning för statsverket. Enligt de sakkunnigas mening kunna de grundläggande teoretiska studierna icke inskränkas utöver vad som blir fallet med de sakkunnigas förslag. Då den senare teoretiska utbildningen enligt professor Forssell — åtminstone tillsvidare — borde vara frivillig, siktar hans förslag mot en tidigare specialisering, än de sakkunniga av ovan angivna skäl ansett sig kunna förorda. De sakkunniga instämma emellertid i att det vore till gagn för såväl den teoretiska som den kliniska undervisningen och forskningen, om åt de teoretiska lärarna i viss utsträckning kunde beredas tillfälle att hålla för klinikanter avpassade föreläsningar. Dessa föreläsningar böra emellertid, i den mån ej annorledes ovan föreslagits, ligga

207 utanför ramen för den allmänna läkarutbildningen och kunna ingå som ett naturligt led i specialistutbildning och fortsättningskurser. De sakkunniga få därför tillfälle att återkomma till denna fråga i sitt senare betänkande.

Kap. XXXII. Det morfologiska året. Begreppet morfologiskt år innebär i första hand, att studiet av ämnena anatomi och histologi sammanföres till den första studieperioden och att för studiet av dessa ämnen beräknas en tid av omkring ett år; härtill ansluter sig även önskemålet, att tentamen i de båda ämnena skall vara avlagd, innan studiet av efterföljande ämnen påbörjas. Frågan, huruvida det kan vara lämpligt att införa ett dylikt morfologiskt år, har under den senaste tiden stått i centrum för diskussionen angående studierna till medicine kandidatexamen, och de sakkunniga ha i sin översikt över de nuvarande studieplanerna i förbigående berört denna fråga. På grund av frågans vikt vilja de sakkunniga här närmare ingå på densamma. Koncentration av de morfologiska studierna. Av den ovan givna skildringen av de nuvarande studieförhållandena i Uppsala och vid institutet framgår, att de studerande vid dessa lärosäten visserligen påbörja sina anatomiska studier tidigt och att vissa grundläggande dissektioner i allmänhet kombineras med kursen i histologi, men att de återstående dissektionerna i regel ej fullgöras i omedelbar följd utan parallellt med studiet av andra ämnen. Tentamen i anatomi har härigenom blivit en av de sista före examen. Denna studiegång överensstämmer tämligen väl med de studieplaner, som gälla för dessa lärosäten. I studieplanen för institutet framhålles sålunda, att de anatomiska studierna beräknas upptaga en stor del av första och andra terminerna och att de sedan skola fullföljas under de följande terminerna och avslutas under den femte terminen; tentamen bör kunna äga rum före sjätte terminen eller under loppet av densamma. Såsom en fördel med denna studiegång har man framhållit, att det slutliga inläsandet av de morfologiska ämnena sker på ett stadium, då den studerande även blivit förtrogen med medicinsk kemi och fysiologi och således äger större förståelse för sambandet mellan människokroppens byggnad och funktioner, varigenom han lättare skiljer mellan det väsentliga och oviktigare enskildheter. Vidare har man till förmån för en sådan planläggning erinrat om det förhållandet, att de anatomiska dissektionerna uppdela sig i ett antal av varandra relativt oberoende delar, som demonstreras var för sig, och funnit, att detta kan på särskilt sätt komma studiegången till godo. De studerande, som t. ex. på grund av amanuens-

förordnande eller vetenskapligt arbete endast ha begränsade tider till förfogande för studiearbete, kunna utnyttja sådana spridda tider just för anatomiska dissektioner och därigenom undvika att bli fördröjda i sina studier; likaså kunna de studerande, som snabbare än kamraterna bedriva studierna i andra ämnen, utfylla uppkommande mellantider med dissektionsarbete. För alla dessa grupper blir alltså anatomistudiet en utjämnande faktor i studieplanen, och det blir härigenom ändamålsenligt att utsträcka detta studium relativt långt fram i tiden till medicine kandidatexamen. Av kap. XXX framgår likväl, att under de senaste åren en oförtydbar strävan framträtt till förmån för en koncentration av studiet av de morfologiska ämnena till den första studieperioden. Lärarkollegiet anför sålunda år 1937 i den i nämnda kapitel omtalade skrivelsen till kanslern följande: "Ett ostört studium av endast de morfologiska ämnena under en sammanhängande tidsperiod vid studietidens början skulle enligt kollegiets mening innebära en väsentlig förbättring av studieordningen. Därigenom skulle det makro- och mikroskopiska studiet av anatomiens olika områden kunna ordnas jämsides efter en ändamålsenlig plan och undervisningen i anatomien intensifieras och därigenom anatomistudierna i regel kunna utföras under en tidsrymd av ett år. En sådan anordning av anatomiundervisningen torde icke blott kunna genomföras utan någon menlig inverkan på undervisningen i övriga ämnen utan även vara till direkt fördel för denna undervisning." Med stöd av dessa synpunkter genomfördes den nya studieplanen i Lund, i vilken tanken på ett morfologiskt år upptagits. De sakkunniga. De sakkunniga underskatta icke de skäl, som kunna tala emot sammanförandet av de morfologiska ämnena till den första studieperioden. Den större mognad och omdömesförmåga vid inläsandet av ett ämne, som inträder under den fortsatta studiegången, kan otvivelaktigt vara gagnande även för inläsandet av nu ifrågavarande ämnen. Likväl tillmäta de sakkunniga skälen till förmån för ett koncentrerat studium av dessa ämnen under den första studietiden större vikt. En helhetsbild av den mänskliga organismens byggnad måste utgöra grundvalen för studiet av de ämnen, som skola skänka inblick i dess funktioner. Koncentrationen ger därjämte möjlighet att på önskvärt sätt samordna morfologiens olika delar i undervisningsschemat och att låta studiet kontinuerligt fortskrida från den ena delen av ämnet till den andra i naturlig följd. De makroskopiska och mikroskopiska iakttagelserna kunna framföras samtidigt genom att den anatomiska undervisningen beträffande de olika organen (viscerakursen) ges samtidigt med motsvarande delar av kursen i histologi, och även på annat sätt kan en sådan planläggning av de morfologiska studierna ge lärarna

209 i anatomi och histologi impulser till att samordna sin undervisning. Det bör således, om så befinnes ändamålsenligt, tillåtas, att en och samme lärare meddelar såväl den makro- som den mikroanatomiska undervisningen om ett organsystem, t. ex. hjärnan eller sinnesorganen. De sakkunniga förutsätta vidare sådant samråd mellan företrädarna för de morfologiska ämnena och för fysiologien, att undervisningen om människokroppens byggnad visserligen ges systematiskt men dock särskilt tar sikte på de förhållanden, som äro av värde för undervisningen om kroppens funktioner; även härutinnan framstår en samordning i kunskapsmeddelandet såsom naturlig och lätt att genomföra, till förmån för det successiva studiet av ifrågavarande ämnen. Koncentreras studiet av de morfologiska ämnena till studietidens början, bör enligt de sakkunnigas åsikt även tentamen i dessa ämnen avläggas, innan studiet av efterföljande ämnen påbörjas. Tentamensläsningen av de morfologiska ämnena skulle måhända kunna försiggå utan olägenhet, även om den bedrevs samtidigt med studiet av andra ämnen, men det ligger i öppen dag, att den måste i avsevärd mån draga den studerandes intresse från det samtidigt studerade andra ämnet och minska möjligheterna för läraren i detta ämne att tillräckligt effektivt genomföra sin undervisning. De sakkunniga förorda på dessa grunder en koncentration av det morfologiska studiet till den första studieperioden. Möjligheten att koncentrera de morfologiska studierna till ett arbetsår. Den i kap. XXX lämnade redogörelsen för studiegången till medicine kandidatexamen vid institutet har visat, att med hittillsvarande planläggning av studierna de morfologiska ämnena tagit en tid av i det närmaste tre terminer i anspråk för de studerande, som behövt sex terminer för sin examen, och att ej heller de studerande, som avlagt examen på kortare tid, kunnat slutföra det morfologiska studiet inom loppet av två terminer. Erfarenheten från Uppsala ger, närmast som en följd av den särskilt omfattande histologikursen därstädes, snarast en något längre tid för de morfologiska studierna. Erfarenheterna från Lund skola omnämnas längre ned. Med utgångspunkt från att en koncentration av det morfologiska studiet företages, har professor Gösta Häggqvist, som är en av de sakkunniga, i samråd med professorn i anatomi vid institutet Ture Petrén utfört en undersökning över hur lång tid man i så fall bör beräkna för ifrågavarande studium, och det har ur denna undersökning framgått, att en viss förkortning kan påräknas; själva genomgången av de båda ämnena skulle kunna fullgöras under ett akademiskt läsår liksom även tentamen i histologi, under det att ett par månader därutöver säkerligen måste anslås 14

för tentamensläsningen i anatomi. Vid det samråd, som de sakkunniga haft med ämnesrepresentanterna i Uppsala, ha dessa givit uttryck åt samma uppfattning, och enahanda åsikt framgår ur huvudresolutionen från studentriksdagen i Lund; inlärandet av de morfologiska ämnena torde fordra, att den till läsåret hörande sommarferien göres värnpliktsfri för tentamensläsning. De sakkunniga ha även att taga hänsyn till att i Lund sedan höstterminen 1938 på prov tillämpats en studieplan, i vilken studiet av anatomi ] och histologi införts som ett morfologiskt år. Professorn i anatomi Gaston Backman har lämnat de sakkunniga en fortlöpande översikt över hur detta j försök att praktiskt genomföra ett morfologiskt år slagit ut. För arbetsåret 1938—193.9 var resultatet någorlunda gynnsamt; av de sexton stude- j rande, som fullföljde de morfologiska studierna detta år, hade samtliga avslutat alla de praktiska övningarna med tillhörande demonstrationer vid maj månads utgång, den 26 juni hade alla tenterat histologi, och den 1 september hade tolv även tenterat anatomi. Erfarenheten från de senare arbetsåren har däremot varit mindre gynnsam. Professorn i histologi Torsten Hellman har i en skrivelse till fakulteten i maj 1941 framhållit, att de studerandes kunskaper i histologi äro sämre, sedan det morfologiska året infördes; hans bestämda uppfattning är, att ett morfologiskt år icke bör införas som bestående studieordning. De mindre tillfredsställande resultaten måste emellertid till viss, måhända avsevärd del tillskrivas de under denna tidsperiod rådande extraordinära förhållandena, betingade bland annat av inkallelser till militärtjänstgöring. Den upplysningen kan här tillfogas, att professor Gaston Backman vid samråd med de sakkunniga uttryckligen framhållit en ökning av lärarkrafterna som en förutsättning för att genomförandet av det morfologiska året i Lund skall kunna lyckas. Den föreliggande erfarenheten från Lund om den tid, som det morfologiska studiet kan påräknas taga vid en koncentration av studiegången, kan således ej betraktas som representativ. De sakkunniga. De sakkunniga ansluta sig till uppfattningen, att vid en koncentration av studiet av de båda morfologiska ämnena och tillräcklig ledning och övervakning av detta studium, alltså med härför erforderligt antal lärare, tiden för studiet skall kunna göras kortare än den, som framgått ur redogörelsen för studiegången vid institutet. Däremot lämnar, enligt de sakkunnigas uppfattning, varken ämneslärarnas eller de studerandes åsikt om den påräknade tidsvinsten eller den hittills vunna erfarenheten om det försöksvis införda morfologiska året i Lund hållpunkt för antagandet, att det morfologiska studiet skulle kunna föras fram till tentamina i båda ämnena under två terminer; ytterligare ett par feriemånader äro erfor-

211 derliga för tentamensläsningen. De sakkunniga vilja framhålla, att man på ett så tidigt stadium av de akademiska studierna måste räkna med att de studerande ännu icke äro mogna för att på egen hand ernå fullt rationell planläggning av arbetet och därmed tillbörlig arbetsintensitet. Så mycket starkare framstår just för denna tidiga del av studierna kravet på en ständig och auktoritativ vägledning i arbetet, med andra ord kravet på att här ge lärarorganisationen den tillräckliga omfattningen. Efter att mycket ingående ha vägt fördelar och olägenheter mot varandra anse sig de sakkunniga kunna tillråda, icke blott att studiet av de morfologiska ämnena koncentreras till den första studieperioden, utan även att studieplanen lägges så, att detta studium helt avslutas inom loppet av ett år. De skäl, som tala för införandet av en sådan studieordning, äro så starka, att det synes de sakkunniga lämpligt, att densamma genomföres. Skulle det emellertid framdeles under de kliniska studierna visa sig, att de studerande på den tillmätta tiden icke grundligt nog kunnat tillägna sig de kunskaper i anatomi och histologi, som behövas för den allmänna läkarutbildningen, anse de sakkunniga, att undervisningen bör utbyggas i enlighet med de riktlinjer, som angivits i föregående kapitel, nämligen genom en rekapitulation i form av föreläsningar och demonstrationer under licentiatstudierna. Den komplettering, som eventuellt kan visa sig nödvändig, skall således icke genomföras genom en alltför hårt driven forcering av studierna under det morfologiska året eller genom en förlängning av denna första studieperiod utan genom att kunskaperna i anatomi och histologi repeteras och fördjupas i anslutning till de kliniska studierna. Ett utbyggande av undervisningen i denna riktning skulle även bli lättare att genomföra än en förnyad omorganisation av studierna till medicine kandidatexamen. Utformningen av de morfologiska studierna. De sakkunniga ha ovan angivit de fördelar, som en koncentration av studierna skulle medföra för undervisningsplanen i de morfologiska ämnena, med kontinuerligt fortskridande från den ena delen till den andra och med de makro- och mikroskopiska delarna av undervisningen samordnade. Under den senaste tidens diskussion om det morfologiska året har även denna fråga ofta berörts. Särskilt har man härvid, på samma sätt som vid planläggningen av det morfologiska året i Lund, utgått ifrån ändamålsenligheten av att till samtidig genomgång av de morfologiska studiernas olika delar sammanföra två halvårsgrupper studerande. I Lund har detta tillämpats så, att det morfologiska året börjar med september månad och att därvid till morfologistudiet förenas de studenter, som begynna sina medicinska studier denna termin, och de, som under nästföregående vårtermin genomgått kurserna i komparativ ana-

212 tomi, allmän kemi och medicinsk kemi. Som en fördel med detta sammanförande av tvenne terminsgrupper studerande har särskilt framhållits den större lättheten för lärarna att överblicka och leda de studerande, enär dessa under hela arbetsåret i samma ordning och med gemensamma arbetsuppgifter fortsätta sitt morfologiska studium. Under denna förutsättning kunna därtill ämnets olika delar utan svårighet infogas i en naturlig tidsföljd i studieschemat. De sakkunniga. Frågan, hur ett koncentrerat morfologiskt studium skulle utformas i studieschemat, därest detta studium skulle planläggas med de olika terminsgrupperna intagna i tur och ordning, har varit föremål för överläggningar. Naturligtvis måste med sådan planläggning de anatomiska dissektionerna startas gruppvis tvenne gånger årligen, vilket dock icke i och för sig föranleder annan erinran, än att ett större arbete därmed kommer att påvila lärarna. Det är sålunda ofrånkomligt, att den till dissektionerna bundna undervisningen måste ökas. Viktigare är emellertid att pröva, huruvida det kan vara möjligt att vid intagning varje termin till de morfologiska studierna undvika dubblering av de i dessa studier ingående kurserna. För institutets vidkommande, där histologikurs i varje fall bör ges varje termin, förenklas i detta hänseende studiernas utformning. Med endast en histologikurs årligen — och härmed måste man räkna för de båda universitetens vidkommande — måste denna kurs helt förläggas till den ena av det morfologiska studiets båda terminer, varvid endast den längre vårterminen kan ifrågakomma. Här framkommer sålunda den olägenheten, att denna kurs kommer så sent för den terminsgrupp, som börjar det morfologiska studiet en hösttermin, att tentamensläsningen i histologi kommer nära inpå inläsningen av anatomien, och att kursen å andra sidan kommer mycket tidigt för den terminsgrupp, som börjar en vårtermin. Olägenheten för den förra gruppen bör dock vara ringa; histologikursen bör vara avslutad före mitten av maj månad, och med den efterföljande sommarferien fritt disponerad för tentamensstudier böra dessa vara slutförda före nästa termins början. Olägenheten för den grupp studerande, som börjar en vårtermin, bör även — som redan framhållits i kap. XI — kunna minskas, nämligen genom att kursen i jämförande anatomi, vilken skulle genomgås före histologikursens början, lämnar de för histologiundervisningen erforderliga elementära upplysningarna av allmän anatomisk art. Viscerakursen ges i samband med histologikursen, och någon dubblering är således ej här erforderlig. Likaså kan hjärnkursen göras gemensam för de båda terminsgrupperna och förläggas förslagsvis till november månad, och då den uteslutande avhandlar de makroskopiskt-anatomiska förhållandena, är det acceptabelt — ehuru ej fördelaktigt — att den bevistas även av den terminsgrupp studerande, som

213 börjat en hösttermin och som sålunda ännu icke erhållit undervisning i histologi. Enligt de sakkunnigas uppfattning uppnås sålunda vissa fördelar, därest man vid utformningen av de morfologiska studierna kan räkna med att en hel årsgrupp studerande sammanföres till gemensam studiegång. Men planmässigheten i studiegången kan genomföras även med en sådan organisation, att terminsgrupperna studerande intagas i tur och ordning. Att även tentamina i anatomi och histologi kunna avläggas före början av den termin, som följer efter det morfologiska året, torde med tillfredsställande studieorganisation ej erbjuda någon svårighet för den terminsgrupp, för vilken sommarferien infaller efter detta år. För den terminsgrupp, som börjar de morfologiska studierna en vårtermin, blir denna termin med dess dissektioner samt histologi- och viscerakurser den, som mest kommer att tyngas av praktiska övningar; före vårterminens slut bör emellertid histologitentamen kunna medhinnas, och under höstterminen, då i övrigt blott återstående dissektioner samt hjärnkursen sysselsätta de studerande, bör tillräcklig tid finnas för inläsande av anatomien, så att tentamen i detta ämne kan avläggas före nästa vårtermins början. Skulle likväl någon ytterligare tid vara erforderlig, kan denna erhållas genom att de dissektioner, som återstå för höstterminen, påbörjas redan under augusti månad.

Kap. XXXIII. De nya studieplanerna. Allmänna synpunkter. Den nuvarande studieplanen avser att ge en viss grad av frihet vid fullföljandet av studierna. Sedan de studerande avslutat de grundläggande tjänstgöringarna, överlämnas det sålunda i stort sett åt dem själva att avgöra, i vilken följd de skola fullgöra studiet av de senare ämnena och i vilken utsträckning de kunna studera flera ämnen samtidigt. En förutsättning för att en fri studieordning skall kunna genomföras, är emellertid, att de studerande verkligen kunna antagas vid klinikerna vid den tidpunkt, de anse mest lämplig. Detta förutsätter, att antalet utbildningsplatser överstiger antalet studerande. Är platstillgången på de olika klinikerna icke större än antalet studerande, kan fritt val icke i någon större utsträckning förekomma, utan de studerande måste fullgöra studierna i en ordning, som åtminstone delvis blir beroende av platstillgången. Att så är fallet, framgår tydligt av de nuvarande studieförhållandena. I stället för att ge den åsyftade friheten har det nuvarande systemet för mången studerande medfört ett tvång till planlöshet. Rätten för de studerande att efter fritt val kombinera kurser och

214 tjänstgöringar har haft den nackdelen med sig, att lärarna icke kunnat överblicka, i vilken utsträckning de disponera de studerandes tid. Vissa deltagare i en kurs fullgöra t. ex. endast denna, andra kombinera kursen med en, andra åter med en annan kurs. Uppläggandet av en verkligt rationell studieordning med effektivt utnyttjande av de studerandes tid omöj liggöres härigenom. En fri studieplan är ur vissa synpunkter att föredraga framför en mer fixerad. Den fixerade studieplanen leder, har man med visst berättigande framhållit, till en nivellering; alla tjänstgörande måste fullgöra samma pensum på samma tid. De sakkunniga ha emellertid vägt föroch nackdelar mot varandra och därvid kommit till den slutsatsen, att en fixerad studieplan är nödvändig för att råda bot på de nuvarande missförhållandena och för att kunna rationellt utnyttja utbildningsplatserna på institutioner och kliniker. Utarbetas studieplanen väl, böra de flesta studerande kunna fullgöra examen snabbare och dock med bättre behållning än för närvarande. Man kan planlägga studierna så, att de studerande verkligen utnyttja tiden och bedriva studierna i den följd, som ur studiesynpunkt är lämpligast. Varje lärare vet då, vilka kunskaper han har rätt att förutsätta hos sina elever och i vilken utsträckning han kan disponera över deras tid; de studerande veta, hur studierna skola fullföljas, och kunna rätta sina dispositioner därefter. Enligt de sakkunnigas mening böra studierna lämpligen ordnas på följande sätt. De studerande erhålla tillträde till studierna i början av varje termin. Varje halvår mottaga således de medicinska lärosätena en ny grupp studerande, och varje sådan grupp fullgör sina studier i samma ordning; dessa studerande följas således åt under hela studietiden. De som av en eller annan orsak bli efter, upptagas i en följande grupp. Då antalet av dessa torde bli i stort sett konstant, kommer gruppernas storlek att förbli ungefär densamma. Under inga förhållanden böra studerande, som bli efter, få tränga ut kamrater från studier, som dessa enligt studieplanen böra fullgöra. Skulle sådant tillåtas, bleve följden, att man skapade köbildningar av det slag, som i så hög grad kommit att förrycka den nuvarande studiegången. De sakkunniga tillråda i stället, att man omedelbart tar hand om det överskott, som genom eftersläpning eventuellt uppkommer, genom att tillfälligt öka antalet studerande på de kurser och tjänstgöringar det gäller. En sådan ökning av kursdeltagarnas antal torde i vissa fall bereda svårigheter, men enligt de sakkunnigas mening bör man genom omedelbara åtgärder hindra köbildningar att uppstå, då dylika alltid förr eller senare måste avvecklas och, innan så skett, orsaka kostsamma avbräck för de studerande, som drabbats av väntetiden. För att deltagarantalet ej skall behöva överstiga, vad en institution eller klinik kan mottaga, bör antalet platser vara något större än det ordinarie

215 antalet kursdeltagare. Det nuvarande systemet med fritt kursval bör därför i princip avskaffas, varigenom hela den nuvarande ansökningsproceduren blir överflödig. Samtliga studerande, som enligt studieplanen skola fullgöra en viss kurs eller tjänstgöring, skola således erhålla tillträde till densamma. Detta sista gäller även de propedeutiska kurserna, där dock ett ansökningsförfarande torde bli nödvändigt. I kap. VI ha de sakkunniga angivit, vilket antal studerande som bör antagas vid studiernas början och hur de sedan böra fördelas på de propedeutiska kurserna. Det framgår, att av de två sommarferier, som infalla under de båda första studieåren, den ena måste utnyttjas för militärutbildning och den andra delvis för morfologistudier. Under licentiatstudierna bli de studerande bundna av studier 10 månader av året och få således ferier två månader. Terminerna ha därvid beräknats till fem månader, vårterminen omfattande tiden januari—maj och höstterminen augusti—december. I viss utsträckning har undervisning förlagts även till månaderna juni och juli, men de studerande ha då erhållit ferier annan tid på året. Då det icke minst ur ekonomisk synpunkt är av största betydelse, att materialet på våra undervisningskliniker utnyttjas rationellt, ha de sakkunniga övervägt att föreslå, att på klinikerna undervisning skulle meddelas året runt. Genomförandet av en sådan studieplan möter emellertid så stora svårigheter — under sommarmånaderna är det kliniska materialet ofta mindre och ej så omväxlande, vissa sjukavdelningar äro stängda i och för rengöring, de ordinarie lärarna ha i stor utsträckning semester — att de sakkunniga ej ansett sig böra förorda en dylik studieordning. Här nedan följer en redogörelse för den av de sakkunniga föreslagna studieplanen.

Första—fjärde terminerna. Till de första två studieåren förlägges studiet av anatomi, histologi, kemi och fysiologi. För studiet av de morfologiska ämnena anslås ett år och för studiet av kemi och fysiologi ett år. Den tid, som beräknas för studiet av kemien, bör förhålla sig till den tid, som beräknas för studiet av fysiologien, ungefär som 5 till 4. Räknar man med 8 studiemånader under ett läsår, böra således ungefär 4 ^ månader ägnas åt kemien och 31/2 månader åt fysiologien, räknar man med 9 studiemånader, bli motsvarande tider 5 och 4 månader. Studieplanen gestaltar sig olika, om tillträde till det morfologiska året lämnas de studerande en eller två gånger årligen. Studieplan med två intagningar till det morfologiska året. Med två intagningar till det morfologiska året kan man för samtliga studerande förlägga studiet av anatomi och histologi till det första läsåret.

216 Studierna under det andra läsåret kunna ordnas så, att kemien förlägges till den tredje och fysiologien till den fjärde terminen. På grund av terminernas olika längd måste emellertid i så fall de studerande, vilkas studier i kemi infalla en hösttermin, fortsätta utbildningen i detta ämne ett stycke in på vårterminen. Studierna under det andra året kunna emellertid även organiseras så, att de komma att beteckna ett mera intimt samgående av undervisningen i kemi och fysiologi. Dessa båda ämnen stå varandra så nära, att man även här — liksom beträffande anatomi och histologi — kan påräkna vissa fördelar vid en undervisning, som försiggår åtminstone delvis parallellt. Åtskilliga viktiga områden äro gemensamma för dessa båda läroämnen, såsom matsmältningen och dess förlopp, vitaminerna och deras betydelse för organismen, hormonernas beskaffenhet och roll samt ämnesomsättningens gång, och dessa områden måste således vid undervisningen beröras från såväl kemisk som fysiologisk utsiktspunkt. Ju fastare undervisningen här sammanfogas i sak och till tiden, dess mera synes man kunna påräkna en allsidig belysning av frågorna, samtidigt som risken för onödig dubblering minskas eller kan helt elimineras. De sakkunniga framlägga i tabell 21 förslagsvis två alternativ till studieplan. Det ena förslaget utgår från att histologikurs och viscerakurs ges endast en gång årligen, såsom förhållandet är i universitetsstäderna, och att kemistudierna och fysiologistudierna i huvudsak förläggas till olika tider. Det andra alternativet utgår från att histologikurs och viscerakurs ges två gånger årligen och att undervisningen i kemi och fysiologi i större utsträckning bedrives parallellt. Ett morfologiskt år enligt det förra alternativet kan givetvis kombineras med ett kemiskt-fysiologiskt år enligt det senare alternativet och tvärtom. För tillträde till kursen i allmän kemi böra fordras godkända tentamina i anatomi och histologi och för tillträde till laborationskursen i medicinsk kemi på tillfredsställande sätt fullgjord kurs i allmän kemi. Studieplan med en intagning till det morfologiska året., Erhålla de studerande tillträde till det morfologiska året endast vid höstterminens början, måste de, som börja sina studier en vårtermin, ägna denna termin åt kemistudier. Den nuvarande studieplanen i Lund är uppgjord efter denna princip. En sådan lösning, som ifråga om det morfologiska studiet erbjuder viss fördel, är emellertid ur andra synpunkter otillfredsställande. Ämnena komma för den grupp studerande, som börja en vårtermin, icke i önskvärd ordningsföljd, och man förlorar möjligheten att samordna undervisningen i medicinsk kemi och fysiologi. Det kan icke vara rationellt att föreläsa t. ex. om digestionen och den inre sekretionen, innan de studerande tagit del av matsmältningskanalens och de endokrina körtlarnas makro- och mikroskopiska byggnad. Å andra sidan har äm-

217 nesrepresentanten för medicinsk kemi i Lund ansett anordningen möjlig, om blott det kemiska studiet kommer att föregås av en kurs i jämförande anatomi; en sådan finnes också inlagd i den för närvarande tillämpade studieplanen i Lund. Genomföres de sakkunnigas förslag, innebär detta för Lunds vidkommande den förändringen, att kurs i fysiologi måste ges två gånger årligen. För de studerande, som börja sina studier en hösttermin, bör studiet i kemi och fysiologi utformas i anslutning till ovannämnda alternativ I. Förslaget återfinnes som alternativ III i tabell 21. De studerande, som börja en hösttermin, skola ha godkända tentamina i anatomi och histologi, innan de få tillträde till kursen i allmän kemi, och denna kurs skall på ett tillfredsställande sätt vara fullgjord, innan de få tillträde till laborationskursen i medicinsk kemi. De studerande, som börja en vårtermin, skola likaledes ha fullgjort kursen i allmän kemi, innan de få tillträde till laborationskursen i medicinsk kemi. Vidare bör av dem fordras godkänd tentamen i medicinsk kemi för rätt att deltaga i anatomi- och histologiundervisningen samt godkända tentamina i dessa ämnen för rätt att deltaga i fysiologiundervisningen.

De här angivna studieplanerna ha var och en sina förtjänster och brister, och de sakkunniga ha icke ansett sig böra bestämt förorda någon av dem med uteslutande av de andra. Studieplanerna med två intag till det morfologiska året synas dock ha de större förtjänsterna. De sakkunniga anse, att de studerande böra fullfölja studierna i nu nämnda ämnen vid samma läroanstalt och att en överflyttning under denna tid från ett lärosäte till ett annat endast i undantagsfall bör medges. Under dessa förhållanden ha de sakkunniga ansett lämpligast, att varje lärosäte inom ramen av ett två-årsschema och med beaktande av de här angivna riktlinjerna får tillämpa den studieplan, som på grund av de studerandes antal, tillgängliga lärarkrafter, undervisningslokaler och undervisningsmaterial m. m. bäst lämpar sig för detsamma. F e m t e o c h sjätte t e r m i n e r n a . Det tredje året kan betecknas som ett övergångsår, därför att de studerande under detta ägna sig åt tvenne ämnen, som ingå i den nuvarande medicine kandidatexamen, och samtidigt därmed påbörja sin kliniska utbildning. Genom en sådan studiegång komma de studerande tidigare än nu i kontakt med klinikarbetet, och en önskvärd samordning av studiet av farmakologi och allmän patologi med de första kliniska studierna kan genomföras, övergångsåret har emellertid även rent organisatoriska fördelar. Vid universiteten är det med hänsyn till lärarkrafterna önskvärt,

218 Q

._*•

> be b>>

25 O

>> '-

—i

>> fe

£ a

- 0)

tö

to o

< "38) fe

C3 -5

""5Ti 'w°

»l «i-

bfl u XI i)

- 0)

fa: T

»-H

> •d

•a

bo . o o to

B —'

>' 25

O _

to -

fl^!

o ^5 w J>

< fej

5 C 'B

5 &o O fl'75

< fe

o •»i

^ "B!

sv. K ,

^^4 te . o

te -

"" K > •

- ,

:ss

o U)

'Ö

« c£

> fl

vä

4->

<D c3

^ ;o

ra . „ A

cST

Yr o

<u o

P, ^

•

— i

?•

- ta

•

o G

' N

> E Ä K

> **T

< al. B a) — o c3 o

•s

ft ft

,; xi

' to

cö 1=1 u

fe a to C >-. — 0) -5 >

.;a

-1 H 2c " "l

25 c

- to

bo cu :riT3

H r-H j a

B tUc

B M 3 3

IHt

.1-1 + >

^Q Ä °cö

•"5

—

«SS

—

> fc4

^ fe — ' bo « ,; O

> o

<n —

— . . Q

g g

a—

^ c-,' <

_ .* _ •o

u a

< _ *-> — )- X.

-Ö

•M o w

E 9

^c;w > fl0) cu >a :o u

CO V j 'O

0 B L o C/J

:3 tri

:u o

«M

1/2

E i

™ .rtl

t/j

:r> «H

q al O

C ftTd <u u Ti

C/J T )

CO Ti _

fl 1

TJ CO cci :0 «H CO HH

~Bv

'/l T i

2; -

fl«H V T3 CO

3 rn

•5b

•

-(-> . X. tu

•~ bc :r;Rl

•c c

c. o

. o

S-i

—3

C«

CD — o O

.~ M

ga; 'd

ej : o IV,

&^ .s K

^:«

c3 ert

•«

s.s Ö

t/j

C c3 -O o

rt •8

g a

C3T

"3 - F - :0

c/j

«M

IM b

'53

ta 3

M *- *J -

— . ^O fi C/J

C '" O l'

•2

>> fe

H-l

- E

fe "O H V .

<*-i

>> fe

a c/:

•a

% co a .• o • 3 fe

>> fe

T " •o dl

tfl

L :0 3 fe

£ m

> — — o — o

rr, I H

DQ >i

bo bo O o o M

i 5'

•So

£ •o c

SS .

ds o £

C«

- £" B,

•O

-fe

p £

2 fl

P o ca

.ca ca bo

-o

3 At

E fe <

& 0)

c r

—

S0/

—

ca J2

—

CIS

—

.X 09

—

ft ca - to

.x _

—

o CvS

fcOca

0-,—

•

_••:

'bo - o o

. TI

- c £ — C/J

03 fe , to

•As

< n

!-»

P.*

P£

2- o O

o c

O O At ca

(TI

«a

- fe

"O o Cl) CJ

—

ca -

& o

Ä ca J3

s a s w.s8> c fl

0 X

—

< 9

—

3 S bo

u c/;

3 At

j At

— J3

IgS ^ o fl

- o _ — c CO

>' *- —

C/3-*

-31 i

i* t . 2 fl ca w

11*1

_ o

•

-fe

ca+^

£ fl

—

CO O W CM

_ ca .2

—o — a . i < ~ & S- >v _

"^ ca c3 bO

w >

j S

o J= . C eg

ca fn

,rt

"•

-P <o

§fl° bO-S

£*&

„

c a

V-

— 6

•8

w fl • J3 <u

CS Q

At ca -Q

0"5 s-, «

. 2 So

fe o o

fl cp

j -

C«Ä|

ej s-, s-< .ca bo _ca C

fe*"

« — >> & fe

o -At

-c <

co At

•S.S

"* c;_ M

fl —bo "O* . T 5• — T j

fe o o COl

fl .a -Q

>> E? bo fe

bo o

ca »ca -51?. ft 3&p w C s-i : o CO SH

—

> — O

<y w £ 3

fl-p CO 0) T3 CO

- <'>

1 — 00-*l

ft"

a-a co .fl T i

,3 ft CO

t-l

-e o ft

c bo M ^ 3

220 att kurs i allmän patologi och kurs i farmakologi endast behöva ges en gång om året. I Lund ges nu endast en kurs i dessa ämnen, och för Uppsalas del är det ändamålsenligt, att lärarna i farmakologi och patologi göras disponibla för särskild undervisning i farmakoterapi och speciell patologi. En dubblering av kurserna vore visserligen ur undervisningssynpunkt lämpligare, men den skulle leda till sådana ekonomiska konsekvenser, att de sakkunniga icke ansett sig böra för närvarande förorda en sådan studieordning. I Lund har man undvikit en dubblering av dessa kurser genom att förlägga studiet av allmän patologi och bakteriologi till höstterminen och kurserna i fysiologi och farmakologi till vårterminen samt genom att för den ena terminsgruppen studerande låta patologi och bakteriologi föregå fysiologi och farmakologi. En dylik studieordning med förläggande av allmän patologi före fysiologi anse de sakkunniga emellertid otillfredsställande. Genom dubblering av fysiologikursen och införandet av övergångsåret begränsas alterneringen i undervisningen till allmän patologi och farmakologi, varigenom utformandet av en godtagbar studieplan möjliggöres (tabell 22). Då till övergångsåret härjämte förläggas de förordade propedeutiska kurserna, däribland översiktskurserna i medicin och kirurgi, komma studierna under detta år att inom ramen av två terminer om sammanlagt nio hela månader erhålla följande omfattning. 1. Kurserna i allmän patologi, bakteriologi och farmakologi; logikursen något förkortad i förhållande till den nuvarande.

bakterio-

2. Kurs i fysikalisk dAagnostik, propedeutisk laborationskurs, sjukvårdskurs och propedeutisk röntgenkurs. Dessa kurser äga likaledes sin motsvarighet i gällande studieplan, och de tre första ingå redan nu i den propedeutiska kurstiden, under det att röntgenkursen infaller något senare. Laborationskursen är i de sakkunnigas förslag något förkortad, medan sjukvårdskursen utgör en mera praktiskt inriktad undervisning i allmän sjukvårdsteknik. 3. översiktskurs i medicin (30 timmar) och i kirurgi (20 timmar) samt propedeutisk kurs i socialmedicin (20 timmar). Dessa tre kurser äro nya, men mot den tid, som de båda översiktskurserna kräva, står, att den nuvarande skyldigheten för de studerande att under propedeuttiden åhöra föreläsningarna i medicin bortfaller och att den nuvarande kursen i allmän kirurgi flyttas till ett senare skede av studierna. överblickas på detta sätt de kurser, som sålunda förläggas till det tredje studieåret med dess till sammanlagt nio månader utökade terminer, torde vid en jämförelse med den tid, som för närvarande tages i anspråk för studiet av ämnena allmän patologi och bakteriologi samt farmakologi jämte genomgången av de propedeutiska kurserna, framgå, att det tredje studieåret med god organisation bör räcka till för det, som därmed

221 åsyftas, inberäknat inläsningen av ifrågavarande ämnen. En säkerligen beaktansvärd ökning av den disponibla tiden kommer att vinnas genom att denna ej, såsom nu ofta sker, belastas med tentamensläsning i något av de fyra ämnena från de båda första studieåren. Givetvis måste emellertid tillses, att fordringarna i de nya kurser, som tillkomma under övergångsåret, icke utvidgas utöver det avsedda. Särskilt vilja de sakkunniga än en gång framhålla, att översiktskurserna i medicin och kirurgi enbart äro ämnade att ge de studerande en första inblick i de viktigaste sjukdomarna inom dessa båda centrala kliniska områden och att sålunda det bokliga studium, som kan krävas av de studerande i anslutning till dessa båda kurser, skall vara i motsvarande grad elementärt. Beträffande den inbördes ordningsföljden av studierna under detta övergångsår är det uppenbart, att denna kräver sitt särskilda beaktande. Sålunda bör kursen i fysikalisk diagnostik förläggas efter utbildningen i allmän patologi samt helst omedelbart före den grundläggande tjänstgöringen i medicin och den propedeutiska röntgenkursen samtidigt med eller efter översiktskurserna i medicin och kirurgi. Kursen i allmän patologi och översiktskurserna ges lämpligen samtidigt, då de studerande härigenom få en första orienterande framställning av de sjukliga processerna från såväl patologisk som klinisk synpunkt. Kursen i farmakologi förlägges i så fall bäst efter kursen i allmän patologi och översiktskurserna. De sakkunniga anse det emellertid vara förenat med mindre olägenhet att förlägga kursen i farmakologi före nämnda kurser än att förlägga översiktskurserna före studiet i allmän patologi. Ej heller anse de sakkunniga det vara någon större olägenhet, att översiktskurserna förläggas före studiet av farmakologi, då undervisningen under dessa kurser huvudsakligen bör omfatta en klinisk diagnostisk orientering över de viktigaste sjukdomarna och sjukdomsprocesserna. De terapeutiska synpunkterna belysas i så fall i den följande farmakologiundervisningen. Kursen i allmän bakteriologi är för närvarande förlagd antingen före eller efter kursen i allmän patologi, och skäl kunna andragas för och emot i båda fallen. Emot förläggningen före patologikursen talar, att kursdeltagarna på denna tidpunkt sakna närmare kännedom om arten av de sjukliga förändringar, som förorsakas av bakterier, och kursens syfte att ge de studerande inblick i bakteriernas verkan som sjukdomsalstrare kan då endast ofullständigt uppnås. Förlägges bakteriologikursen sist, blir det å andra sidan vanskligt att under kursen i allmän patologi fördjupa analysen av de bakteriebetingade anatomiska förändringarna genom att ställa dessa i relation till de överkänslighets- och immunitetsreaktioner, som bakteriegifterna framkalla i organismen. Vare sig ämneslärarna bestämma sig för det ena eller andra av dessa alternativ, erfordras sålunda en samordning i undervisningen vid de båda kurserna, för att de studerande skola erhålla ett helhetsintryck av inflammationsläran och tillbörlig

insikt i betingelserna för de av bakterier alstrade förändringarnas mycket skiftande karaktär. Sjunde, åttonde och nionde terminerna. Till den sjunde terminen förlägges den grundläggande tjänstgöringen i medicin, omfattande fem månader. Under tjänstgöringen fullgöras kurserna i kliniska laborationer, i dietetik och i fysikalisk terapi. Den senaste kursen kan eventuellt uppdelas i två delar, och den del, som omfattar massage- och rörelsebehandling, kan i så fall lämpligen förläggas till tiden för kirurgiutbildningen. Vid institutet ges varje termin klinisk laborationskurs och kurs i dietetik såväl vid serafimerlasarettet som vid karolinska sjukhuset. Den teoretiska utbildningen i fysikalisk terapi gores däremot gemensam för dessa båda grupper studerande, under det att de praktiska övningarna böra kunna fullföljas såväl vid serafimerlasarettet som vid karolinska sjukhuset. Vid universiteten skola de studerande under denna termin dessutom under sex veckor följa föreläsningarna i speciell patologi. Till den åttonde terminen förläggas kurserna i speciell patologi och i klinisk bakteriologi samt utbildningen i allmän kirurgi. Vid universiteten har föreläsningsserien i speciell patologi, vilken i sin helhet omfattar tre månader, uppdelats på två olika delar, del I och II. Den ena terminsgruppens studerande åhöra del I i samband med den grundläggande tjänstgöringen i medicin och del II i samband med kursen i speciell patologi, den andra terminsgruppen åhör delarna i omvänd följd (tabell 23). Genom en sådan anordning behöver föreläsningsserien i speciell patologi ges endast en gång årligen. De sakkunniga ha övervägt att förlägga kursen i klinisk bakteriologi till tiden för den grundläggande tjänstgöringen i medicin, vilket ligger nära till hands på grund av den anknytning, denna del av bakteriologien äger till kliniken; viss undervisning i klinisk bakteriologi meddelas också för närvarande vid institutet i samband med medicintjänstgöringen. Efter närmare övervägande ha de sakkunniga emellertid beslutat förorda, att kursen i klinisk bakteriologi förlägges till den åttonde terminen, i samband med kursen i speciell patologi. Först då de studerande avslutat eller fullgjort större delen av den grundläggande tjänstgöringen i medicin, kan man räkna med att de äga förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen i klinisk bakteriologi.. Förenas utbildningen med laborationsövningar, såsom de sakkunniga förorda, torde det även bli svårt att infoga kursen inom ramen för medicintjänstgöringen. Vid universiteten måste en del av kursen i speciell patologi infalla under den grundläggande tjänstgöringen i medicin, och en ytterligare belastning av denna tjänstgöringstid kan ej anses tillrådlig. Vid institutet förlägges undervis-

223 J, ^ c

3 3

"ra *

co "-i J3

•j

ara •a

- -ii

bo u. -fe

._ bo

»J

u-i

< _• o

3 L, -a: C

,; Q.

t O

fl O

•fl fl fl W

ec CM

.-« Jca8 H

-4->

c«

—

•

fl U

3 k

t 3

»1

^ _ £ < <

""I

_ "O co

°l

ra o s

"a S

1 E bo

•—i 4J

it .g

—

a •

(fe

^«3°

-Sfl^

o a>

fe o

|fl

C/J

-= o

o 25

fi bo

M O

3 O

TJ C

£73

3 k.

* J

C/J

g ca fe «J

—

ft ft

•-1

ti c/3

•o c

3 O

._ 3

fe a Q

.5 4 5-2

3 k,

il! So ca

'o 2 fl s k.w

a fl . aj ^ c ! o

CJ r f l

. .

o. 0 O bO fl fl

+j>

cp o

3IS

i-*

c W

CJ'«

At fl ca "TI C

-i* -

ft^^

•o cy

-»->

,; -

•

T! C —

5 J2

"" be

* J

C CJ

o > o

ej T3 O

~£

•4->

" _T

•p

XI CJ

-so 1 —

^ä w ft

-» *io,H•

. i-ri

C/3

< <

.5 .ö

" ö^^ fl*

-MT3 ^ ,fT3

s X

£ 2 fe «

B bo

it 2

•

:fl •£ fl

•o

•-=

. -3

P S *H

*c>a

< ._ ~

•-5

w bo p3 c fl .ca P TJ o

._ ^

fl s,

b OCJ^ S

At-

-c^£ — 4—o1 <

•ES

-3

j c. o t/J

C/J

O fo

CJ o

-. <

«J

" fe s

•, — $ .caa f'flt a co ft

£73

k, <0 °

CO . f l

IS*0 *

C n

. J3

fe bo -5

c 55

t. O

o —

-Q

M H

"" — t

w go -

.É X *

2fl° • s-A0!

fl^"cS 2iS

224 ningen i klinisk bakteriologi lämpligen till den patologiska institutionen vid karolinska sjukhuset, och kursen kan med fördel göras gemensam för de studerande vid serafimerlasarettet och vid karolinska sjukhuset. Särskilt för de studerande vid serafimerlasarettet skulle det på grund av lokalförhållanden bli förenat med stora olägenheter, om den kliniska kursen i bakteriologi förlades till tiden för den grundläggande tjänstgöringen i medicin. Då både serafimerlasarettets och karolinska sjukhusets studerande få sin utbildning i speciell patologi vid ovannämnda institution, faller det sig däremot ur organisatorisk synpunkt naturligt, att utbildningen i klinisk bakteriologi förlägges samtidigt med nyssnämnda utbildning — i viss analogi med utbildningen i allmän bakteriologi och allmän patologi. Då bakteriologien bör bli tentamensämne och tentamen avläggas efter den senare kursen, bör denna få en självständig karaktär och icke infogas som en del av en klinisk tjänstgöring. Förlägges kursen i klinisk bakteriologi först efter den grundläggande tjänstgöringen i medicin, måste emellertid i kursen i allmän bakteriologi ingå sådana bakteriologiska undersökningar, som de studerande böra känna till redan under denna tjänstgöring. Kursen i allmän kirurgi förlägges till samma klinik som den kliniska tjänstgöringen i kirurgi. Vid institutet måste sålunda undervisning i allmän kirurgi meddelas varje termin såväl vid serafimerlasarettet som vid karolinska sjukhuset. Samtidigt med kursen i allmän kirurgi fullgöres den teoretiska utbildningen i odontologi, vilken emellertid vid institutet bör kunna göras gemensam för de studerande vid serafimerlasarettet och karolinska sjukhuset. Anordnas vid institutet särskild utbildning i kirurgisk anestesi, bör den teoretiska delen av denna utbildning utgöra en del av kursen i allmän kirurgi. Även denna undervisning bör kunna göras gemensam för de båda grupperna studerande. Till den nionde terminen förlägges den kliniska tjänstgöringen i kirurgi, under vilken även utbildningen i ortopedi fullgöres. De studerande i Uppsala fullgöra dock ortopediutbildningen den tolfte terminen. Till kursen i ortopedi vid institutet antagas omkring 3.0 studerande, varav omkring 20 från Stockholm och 10 från Uppsala.

Tionde och elfte terminerna. Under de tionde och elfte terminerna måste studieplanen utformas olika vid universiteten och institutet (tabell 24). Vid universiteten förläggas till den tionde terminen obstetrik och gynekologi samt psykiatri och vid institutet obstetrik och gynekologi samt oto-laryngologi. Till den elfte terminen förläggas vid universiteten oto-laryngologi samt

- F

Ä JM

'£

<- k ca

' £

'bo O o

k ca

V,'

•H

-ra

o O

-Q

o •

,; b — i i

1 ©

tr 3

ra <-> ra

"-5

•fe O!

-fi

* ^ co ^

fl fl A<

< -Q

— c. _ >>_ _ bo

"3 r

C _

c/j At

K*,

ba ^> < 6 —fe, i-

a - J092 ^O fe

ft CO

fl « §2 T3 " ca CJ A5- O ofl

:o g

•~3

os s

Ti 3

< ._ *"ra *

bo C

-ra

>> ca

O .

a _ c < 2

c *J

- 3

jS OJ

"•

B bi

_\ 'ji

,* > w . £ fe,

•^

bo C

. „

-_ca

M O

c A

>, Q fe,

bi c

«j-

fe- > 6

J«

*•

"ra

4J .

^r O

T ^ bo

T3 LO

_I 'o

- b>.o > • co»

fe,

• —

a .£ O,

>> '

— % > " ca '

o bfi c ca

H-l

>> fe,

£ k

k .

ra k£ Z c» a" Q

•

z -

k ca

>. ,/!

- O

• - .

bo •c

3 3 •raj

«H

-i "1

oftalmiatrik psykiatri.

och vid institutet oftalmiatrik, dermato-syfilidologi samt

Universiteten. De sakkunniga ha funnit det mest ändamålsenligt att vid universiteten årligen anordna två tjänstgöringar om 4 månader i obstetrik och gynekologi och att kombinera denna utbildning med tjänstgöring i psykiatri på sådant sätt, att de studerande under de senare månaderna av tjänstgöringen i obstetrik och gynekologi även tjänstgöra å psykiatriska kliniken. Då det är önskvärt, att de studerande efter den kliniska tjänstgöringen i kirurgi äro fria från obligatorisk undervisning under en månad för tentamensarbete, har tjänstgöringen i obstetrik och gynekologi förlagts till månaderna februari—maj och augusti—november. Tjänstgöring i oftalmiatrik och oto-laryngologi, vardera om 4 månader, anordnas 2 gånger årligen, och härvid förläggas tjänstgöringarna i ett sådant inbördes förhållande, att de studerande under tre månader samtidigt tjänstgöra på båda klinikerna. Institutet. Vid institutet är det däremot mest ändamålsenligt att årligen anordna 4 tjänstgöringsperioder i obstetrik och gynekologi, vardera omfattande 3 månader, och att icke tillåta de studerande att samtidigt med denna tjänstgöring fullgöra utbildning i annat ämne. För att göra månaden efter kirurgitjänstgöringen fri för eventuell tentamensläsning ha tjänstgöringarna i obstetrik och gynekologi samt oto-laryngologi förlagts så, att de börja 1 februari, 1 maj, 1 augusti och 1 november. Denna anordning för med sig, att även kurserna i oftalmiatrik och dermato-syfilidologi lämpligen börja nämnda dagar. För att hinna avslutas före julen kunna vissa kurser utan olägenhet börja 16 oktober i stället för 1 november. Tjänstgöring i psykiatri anordnas endast 2 gånger om året, och till varje tjänstgöring måste sålunda antagas omkring 40 studerande. Tjänstgöringen omfattar 3 månader och förlägges så, att en månad kombineras med utbildningen i dermato-syfilidologi och en månad med utbildningen i oftalmiatrik. Tolfte, trettonde o c h fjortonde t e r m i n e r n a . Efter den elfte terminen måste studieplanen utformas olika vid samtliga tre lärosäten, beroende på att vissa kurser icke kunna dubbleras i universitetsstäderna och på att Uppsalamedicinarna måste förlägga en del av sina studier till institutet. Av den obligatoriska utbildningen återstår, förutom det senare studiet i medicin, omfattande fortsatt tjänstgöring på medicinsk klinik, tjänst-

227 göring på neurologisk klinik, tuberkulosavdelning och epidemisjukhus samt kurser i epidemiologi och tuberkuloslära, ämnena pediatrik, hygien, rätts- och statsmedicin samt kurser i radioterapi, farmakoterapi samt socialmedicin. Dessutom ha de studerande i universitetsstäderna ännu ej fullgjort tjänstgöringen i dermato-syfilidologi och de studerande i Uppsala ej heller kursen i ortopedi. Det är icke likgiltigt, i vilken ordning dessa kurser och tjänstgöringar fullgöras. Tjänstgöringen i neurologi bör sålunda vara avslutad, innan de studerande fullgöra fortsatt tjänstgöring i medicin, och denna tjänstgöring bör fullgöras före tjänstgöringen i pediatrik. Kurserna i tuberkuloslära och epidemiologi böra förläggas före eller samtidigt med respektive tjänstgöringar i dessa ämnen. Det är vidare lämpligt, att kursen i hygien och kursen i epidemiologi förläggas till samma tid. Den praktiska avslutningskursen i socialmedicin bör förläggas till sista terminen, och detta studium kan med fördel kombineras med utbildningen i rättsoch statsmedicin. Uppsala. Uppsalamedicinarna förlägga under den tolfte terminen sina studier till institutet, där de fullgöra utbildningen i neurologi, dermato-syfilidologi, ortopedi och radioterapi. De studerande uppdelas härvid i två grupper, av vilka den ena först fullgör tjänstgöringen i neurologi och kursen i ortopedi och därefter tjänstgöringen i dermato-syfilidologi och den andra fullgör dessa studier i omvänd följd. Utbildningen i radioterapi är gemensam för de båda grupperna. Till den trettonde terminen förläggas fortsatt tjänstgöring i medicin, kursen och tjänstgöringen i epidemiologi, kursen i tuberkuloslära och tjänstgöringen på sanatorium ävensom kursen i farmakoterapi. De studerande uppdelas i två grupper med omkring 10 studerande i varje grupp. Den ena gruppen fullgör först fortsatt tjänstgöring i medicin samt därefter under de följande tre månaderna i tur och ordning och på sätt, som närmare anges av klinikchefen, tjänstgöringen på sanatorium och på epidemisjukhus. Härvid torde det vara lämpligt att utforma studieplanen så, att de studerande under ett par månader få tillfälle att följa arbetet på epidemisjukhuset. Under den senare 3-månadersperioden böra de studerande om möjligt vara lediga under viss tid. Den andra gruppen fullgör nämnda tjänstgöringar i omvänd följd, alltså först tjänstgöringarna å epidemisjukhus och sanatorium och därefter fortsatt tjänstgöring i medicin. Kurserna i epidemiologi och tuberkuloslära böra förläggas till terminens början, så att ingen studerande behöver fullgöra hela tjänstgöringarna i dessa ämnen, innan de tagit del av motsvarande kursundervisning. Kursen i farmakoterapi kan förläggas senare under terminen. De sakkunniga föreslå således för Uppsalas vidkommande, att kurserna i epi-

demiologi, tuberkuloslära och farmakoterapi ges varje termin. Det hade ur vissa synpunkter varit mer tillfredsställande, om man liksom för Lunds vidkommande kunnat utforma studieplanen så, att dessa kurser endast behövde ges en gång årligen. Uppgjorda förslag,i denna riktning ha emellertid företett så stora olägenheter, att de sakkunniga icke ansett sig kunna förorda dem. Till den fjortonde terminen slutligen förläggas tjänstgöringen i pediatrik, kursen i rätts- och statsmedicin, kursen i hygien samt den praktiska avslutningskursen i socialmedicin. Kursen i hygien är gemensam för de båda terminsgrupperna studerande och förlägges förslagsvis till månaderna januari—februari. Den fullgöres av den ena gruppen studerande i början av fjortonde terminen och av den andra gruppen efter denna termin. Även kursen i rätts- och stasmedicin har gjorts gemensam, delvis med tanke på att det sannolikt tillsvidare kommer att visa sig lämpligt att lägga undervisningen i såväl speciell patologi som rätts- och statsmedicin på samma lärare. Den föreslagna studieplanen finnes angiven i tabell 25. Lund. I Lund fullgöra de studerande under den tolfte terminen utbildningen i dermato-syfilidologi och radioterapi. Den terminsgrupp studerande, för vilken den tolfte terminen är en hösttermin, fullgör utbildningen i hygien under sommarmånaderna före denna termin, under det att de studerande, för vilka den tolfte terminen är en vårtermin, fullgöra utbildningen i hygien sommaren efter denna termin. Samtidigt med kursen i hygien fullgöres kursen i epidemiologi. Till den trettonde terminen förlägges fortsatt tjänstgöring i medicin, i vilken tjänstgöringen i neurologi inräknas. Under denna tid skola de studerande även, i den ordning som av klinikchefen bestämmes, under en månad tjänstgöra antingen vid Lunds universitets tuberkulosklinik eller vid Orupssanatoriet. Klinikchefen må medgiva, att de studerande fullgöra viss del av den fortsatta tjänstgöringen i medicin vid Malmö allmänna sjukhus. Kursen i tuberkuloslära är förslagsvis förlagd till september och kursen i farmakoterapi till februari månad. Den ena terminsgruppen studerande fullgör då farmakoterapikursen i samband med utbildningen i dermato-syfilidologi och kursen i tuberkuloslära under medicintjänstgöringen, den andra terminsgruppen fullgör nämnda kurser i omvänd följd. Denna organisation har till följd, att inga studerande böra hänvisas att tjänstgöra vid Orupssanatoriet under månaderna februari och september. Den fjortonde terminen fullgöras tjänstgöringen i pediatrik och tjänstgöringen i epidemiologi, kursen i rätts- och statsmedicin samt den praktiska avslutningskursen i socialmedicin. Då studiet av dessa ämnen delvis bedrives parallellt, har för pediatriktjänstgöringen anslagits en tid av fyra

229 u

fe ra -ra

J J

3 K

—

-ra

d o C

o "C

c? i

o a

1 «

>-5

j <

; — ••

t> tt

C co

'bo

_£

—s

fe ra

.* > K>

S '53

d J3

11? K a;

E ^ ra' 1 «

| O

fe S

—

•a B.

—

£ E O

s Ja

6 O

• ok k

'a.

-o

<>e f>

At O

o c

a o

ti o

>> CO

o 3

-O

k cu

— Q

bo ?ra

•-bo TJ •>> fe a

C 3

•-, a B,

£ 2

< K £ «!-, >. a t-

"ok

fe •z

i-! 3 -3

•ra

-rra a

<<-,

< K S bc afe. O —

•5 cu

cu Q

Bi £

•ra

ra fe

p ra

-i

._ bc

•a 1

—

•ra

fe 2

l ~ fi

_ bo » *3 OCo

a O

6 B

fe t

•6

bi 3

Cl)

b£

3 3 •ra.

fc0

0 CO

fe fe,

cu Q

E ._, •d d a c _ — bo "2 < fe

.1 3 O W. « J

fel

-ra

~ 1 ."g

3 •ra

^' & g

C/J

- °fl

fe t?

. ._

., o

•ra

ft ft

(fe

o o

T-.

-c CO

< fe.

fel "fl

S i fe s

fe a

•ra

•

TSI

'-*

ca •*• J 3 ca A w a

<cf aft si.

* J

fe,

-o

bi -

—

• - ,

fe E & co

-ra

4->

C/3

m E

—>

fe,

., _.

•| & °

& E

Rätts. stats med.|

C V,

:ra — 6 fe J

"3 "S

j4 O

c o

—

C/J

•*->

1 ra £

fe,

£/J

i'.

2 M

-3

fe B ca •ra

£ k CO

£ 1

månader. Samtidigt med utbildningen i pediatrik tjänstgöra de studerande även å epidemisjukhuset. Härigenom vinner man, att de studerande under en längre tid kunna följa demonstrationerna å detta sjukhus och således få tillfälle att se ett större material. De båda berörda ämneslärarna ha- förordat en sådan studieordning, och epidemisjukhuset i Lund kan med en sådan planläggning av studierna mottaga en hel terminsgrupp studerande. Den föreslagna studieplanen finnes angiven i tabell 25. Institutet. Vid institutet fullgöra de studerande under den tolfte terminen tjänstgöringen i neurologi samt kurserna i hygien, radioterapi, epidemiologi och lungtuberkulosens klinik. Tjänstgöringen i neurologi omfattar två månader och kan fullgöras månaderna februari—mars, maj—juni, augusti— september eller november—december. Tjänstgöringen kombineras under en månad med utbildningen i hygien samt för hälften av de studerande även med kursen i lungtuberkulosens klinik. Kursen i hygien har utsträckts över tre månader, varvid studiet av detta ämne kombineras en månad med kursen i radioterapi, en månad med kursen i epidemiologi och en månad med tjänstgöringen i neurologi. Kurs i radioterapi kommer för de studerande i Stockholm att ges under månaderna mars, maj, september och november (Uppsalamedicinarna fullgöra denna kurs under månaderna april eller oktober). I vilken ordning de studerande från serafimerlasarettet och de studerande från karolinska sjukhuset skola fullgöra nämnda kurser, framgår av tabell 26. Till den trettonde terminen förläggas fortsatt tjänstgöring i medicin samt tjänstgöring på tuberkulosavdelning och på epidemisjukhus. De studerande vid serafimerlasarettet och karolinska sjukhuset uppdelas i två grupper med omkring 10 studerande i vardera gruppen. Den ena gruppen fullgör först fortsatt tjänstgöring i medicin samt därefter under de följande tre månaderna i tur och ordning och på sätt, som närmare anges av klinikchefen, tjänstgöringen på tuberkulosavdelning och på epidemisjukhus, vardera omfattande en månad. Under denna 3-månadersperiod blir sålunda varje studerande fri från tjänstgöring en månad. Den andra gruppen fullgör dessa tjänstgöringar i omvänd följd, alltså under en tidigare 3-månadersperiod tjänstgöring på tuberkulosavdelning och epidemisjukhus och under en senare 3-månadersperiod fortsatt tjänstgöring i medicin. Till terminens mitt, förslagsvis till tiden 15 mars—15 april och 15 september—15 oktober, förlägges kursen i farmakoterapi. Till den fjortonde terminen slutligen förläggas tjänstgöringen i pediatrik, kursen i rätts- och statsmedicin och den praktiska avslutningskursen i socialmedicin. Då den senare delen av pediatriktjänstgöringen kombineras med studierna i de båda övriga ämnena, har för pediatriktjänstgö-

£ <a .S

c 3

T3 a cu

-ra £ .SJ

"8 '

'C a 2

>' •O

• - 1 « In faa

ti 3

C cu

o |

•c cu . i l S ti|

•ra

a v

fe c

nra

— 1 « fc

—C

•o CO

-S

JD k 3 CU

fe -

fl ca

C/3

r/1 O

rfl fe4

rf fl r/3

(JO

£/3

CO fej k.

J H ^

3 X

rf Atrf cq p to ft fl .9 fl- n03 k. 3 m ^- köl At

•a

bil H|

rfl O

o fl o

"3B rf CO fl +-> 03 CO

-bo

< « &ä ra'* 2 a « ii v. -O fe c ca

fe *•

b* _©

2 Ä

B •

C fl

ra 2

rf out kl

fl rf oH s krf^Jfl SH CQ ,. Ofl fe<fl

bil H|

z £"l

'fe. .'32 O At

.1 51

-'feii

2 J 3

b£ O O

— i1

-a

.fl CJ B

•a S

— < al C CJ *!| •o CU

c c

£ TJ

—

k 3 CO

•

:ck.d

- 1fe 2

-H

o k.

r/3 :rf 4J fl CJ

£'a

s. *-' C ° •5

> a

ti H

•ra

. E

•o

-^ _ 3

c 3

-fl

-rra a

4 H |

° ca öl

C. v

3 co

•ra

'• ca

3 E"S.

-Til

ra a

12 TJ

i—,

.ä

K i

- CU

3. C

cä

o QQ

,_, C

ra — ea s ja —

P •6

CJ T3 cu

o H

s - ** 2

•ra

'-§

'.7

Ti a

-ra

c 'G

,_ -a

—

rfl O

fl : 0 fl rf O B •ö B CO rf 73 in H fe aj rf Ca O W «H

-4->

c/3

bi H

^ •aCU fe

.fi

. E

E cc E

•fl.

< 03

fel

< ._3 -ra

< ._ **ra

ä m :ia

fe,

« 01 . £ ° ca

C/3

ti 3

.* ^

-o —

ca .H

B, C/J

; z

. £ °

* «

:O«H

•H

fl js

g é

rfl

:rf co k,

X g .

rf bi k.

v C fl fl c mrf

O T3

fl C ki CJ -t-> r/1 ki

« c m

rf =ft rf rf «H fl C

rf § c k.rf

ringen beräknats en tid av fyra månader. Förslagsvis få de studerande från serafimerlasarettet fullgöra sin utbildning i pediatrik på Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn och de studerande från karolinska sjukhuset samma utbildning på Norrtulls sjukhus.

Kap. XXXIV. De studerandes värnpliktsförhållanden. Tidigare utbildning. Värnpliktsutbildningen av studenter och likställda, vilka uttagits till special tjänst såsom läkare, har haft till ändamål att bibringa de värnpliktiga de kunskaper och färdigheter, som erfordras för tjänstgöring såsom läkare vid armén. Den omfattar militärutbildning, fackutbildning och facktjänstgöring. Tjänstgöringstiden indelas i: militärutbildning under första året 75 dagar, „ ,, andra ,, 75 ,, , fackutbildning 80 dagar samt facktjänstgöring 30 dagar. Militärutbildning. De värnpliktiga läkarna skola under första året bibringas soldat- och förberedande underbefälsutbildning. Utbildningen har fullgjorts tillsammans med befälselever i gevärsinfanteritjänst. Denna del av militärutbildningen har i regel förlagts till sommaren efter studentexamen eller sommaren efter första studieåret. En icke ringa del av de studerande ha fullgjort denna utbildning, innan de uppnått stadgad värnpliktsålder. Utbildningen av värnpliktiga läkare under andra året har avsett att bibringa de värnpliktiga förmåga att tjänstgöra såsom gruppchef m. m. Denna utbildning har bedrivits vid trängen och har i regel fullgjorts efter första eller andra studieåret. Fackutbildning. Fackutbildningen har avsett att bibringa de värnpliktiga läkarna kunskaper och färdigheter, som göra dem förtrogna med läkartjänsten vid armén i fred och krig, och har främst tagit sikte på sådant, som erfordras för tjänstgöring i fält såsom läkare vid arméns truppförband och formationer. Utbildningen har omfattat 80 dagar och varit anordnad i form av kurser, vilka de studerande fullgjort efter avslutad eller åtminstone delvis fullgjord kirurgiutbildning. En del av utbildningen har under de sista åren varit förlagd till vintern. Enligt planen för en av fackutbildningskurserna år 1937 omfattade undervisningen i de rent militärmedicinska ämnena följande:

233 Militärmedicin (10 timmar): Under militärtjänst oftast förekommande sjukdomars diagnos, profylax och behandling med demonstration av fall; träning; simulation och aggravation samt dessas avslöjande och bedömande; invärtes sjukdomars förekomst och frekvens under krig. Krigskirurgi (10 timmar): Bedömandet av sårades transportabilitet; proteslära, invaliders användbarhet i olika arbeten, statistik; förbandsläggning; demonstration av krigsskador samt arméns reglementerade instrumentarium för kirurgisk verksamhet i fält. Militärhygien (16 timmar) : Den militära hälsovården i kasern, kvarter, bivack, skyttegravar, under exercis och övningar; den militära klädedräkten och utrustningen; arméns kost i fred och krig samt födoämnesbesiktning; vattenfrågan i fält; rengöring, tvätt och desinfektion; hygieniska åtgärder till förebyggande och bekämpande av smittosamma sjukdomar under freds- och fältförhållanden; improvisationer av fälthygieniska anstalter; demonstration av inrättningar av hygieniskt intresse samt av arméns bakteriologisk-hygieniska formationer. Läkemedelsekonomi (6 timmar): Utskrivning och beredning av de vanligaste läkemedlen med hänsyn tagen särskilt till nedbringande av kostnaderna utan åsidosättande av terapeutiska fordringar å läkemedlen; grunden för läkemedlens taxering; medicinaltaxan, dess uppställning och användning; specialiteters ersättande av officinella preparat; recepturkemi, olämpliga läkemedelsblandningar ; arméns läkemedelsutrustning. Gasskyddstjänst (10 timmar): Gaskrigets medel; gaskrigets inverkan på sjukvårdsorganens uppträdande under strid; behandling av gasskadade. Facktjänstgöring. Denna har fullgjorts vid truppförband, som av generalfältläkaren angivits för varje särskilt fall. Den har antingen fullgjorts i omedelbar anslutning till fackutbildningen eller senast inom två år efter avslutad fackutbildning. Specialkurser. , På grund av de nu rådande förhållandena har man icke ansett den ovan angivna utbildningen vara tillfyllest. Framför allt har det framstått såsom ett trängande önskemål, att även de icke vapenföra manliga samt de kvinnliga medicinarna erhålla utbildning inom de områden av militärmedicinen, som varje läkare måste känna till. Därför ha obligatoriska kurser i gassjukvård, omfattande 4 timmar, och i krigskirurgi, omfattande 10—15 timmar, under det senaste året givits vid de medicinska läroanstalterna. Dessutom ha kurser i krigsepidemiologi, omfattande omkring 20 föreläsningar, anordnats. Nuvarande utbildning. År 1941 har medicinarnas militärutbildning nyorganiserats. Värnpliktsutbildningen för medicinalpersonal är planlagd för 15 månaders utbildning. Statsmakterna ha nämligen fastställt en sammanlagd tid av 360 dagar för utbildning, repetitionsövningar häri ej inräknade. För medicinarnas del skola 9i/2 månader omfatta militärutbildning och återstoden fackutbildning och facktjänstgöring.

234 Militärutbildningen tankes, om omständigheterna så medge, helt förlagd till trängen och skall fullgöras tiden 1 juni—20 december (6V2 månader) det år, vederbörande avlägger studentexamen, samt tiden juni— augusti (3 månader) ett senare år. Utbildningen omfattar soldatskola och underbefälsskola. Den rena militärutbildningen utökas härigenom från nuvarande 150 dagar till omkring 285 dagar. Fackutbildningen, för vilken plan ännu icke i detalj utarbetats, skall omfatta militära och sådana fackliga ämnen, som under den civila utbildningen icke kunnat erhålla tillräckligt utrymme. Facktjänstgöringen skall fullgöras under en repetitionsövning på hösten och en på vintern. Vid utarbetandet av förslaget fingo bland annat fakulteterna, lärarkollegiet, de medicinska studentföreningarna och de sakkunniga tillfälle att anföra sina synpunkter. Ur remissvaren anföres följande: Fakulteten i Uppsala: "Då den första delen av medicinarnas värnpliktstjänstgöring är rent militär och ej förutsätter medicinska kunskaper, är det enligt fakultetens mening ur studiesynpunkt viktigt, att tjänstgöringen infaller så tidigt som möjligt. Att utbildningen påbörjas redan omedelbart efter studentexamen, synes fakulteten därför vara en lämplig anordning. Då många abiturienter vid denna tidpunkt ännu ej äro inskrivningsskyldiga, synas* emellertid särskilda åtgärder vara behövliga, för att sommaren efter studentexamen verkligen kommer att anslås till värnpliktstjänstgöring. Fakulteten vill i detta sammanhang påpeka den stora betydelsen av att bestämda riktlinjer utarbetas för avgränsningen mellan å ena sidan den vanliga läkarutbildningen och å andra sidan fackutbildningens undervisning på vissa specialområden såsom krigsepidemiologi, krigshygien, krigskirurgi, behandling av gasskadade m. m. Såsom fakulteten redan vid tidigare tillfälle framhållit, måste väsentliga delar av dessa läroområden meddelas av lärare, som äro militärmedicinskt sakkunniga, och denna undervisning sålunda till stor del inarbetas i fackutbildningskursen. Ledandet av sådan undervisning förutsätter nämligen en mycket ingående praktisk kännedom om militär organisation och militär utrustning, för att undervisningen skall bli fruktbärande." Fakulteten i Lund: "Principiellt vill fakulteten ansluta sig till det av de medicinska föreningarna avgivna yttrandet i ärendet. Härtill vill fakulteten foga ytterligare följande. Generalfältläkarens förslag angiver rekryt- och soldatskola skola börja 1/6 omedelbart efter avlagd studentexamen. Då nu gällande värnpliktslag ej för närvarande torde kunna ändras och då studenterna vid studentexamens avläggande till viss del icke uppnått värnpliktig ålder, måste följden bliva den, att grupper av medicine studerande under följande läsår uttagas till rekryt- och soldatskolan och därmed att höstterminen på ett oberäkneligt sätt olika år för vissa grupper studerande spolieras. Ingen studieplan kan upprättas, som tillgodoser sådana eventualiteter. Dessutom skulle för bl. a. junistudenter, vilka måste komplettera, det bliva nödvändigt att låta dem börja det morfologiska året en hösttermin, de andra däremot en vårtermin. Detta skulle föra till en dubblering av det morfologiska året, vilket i sin tur nödvändigt drar med sig omöjlighet att anpassa föreläsningar till

235 löpande preparationer annat än för en mindre del studerande. Då för huvudgruppen junistudenter, vilka ej behöva komplettera, det skulle bliva nödvändigt att låta histologien begynna med vårterminens början, skulle även här en olägenhet för histologiundervisningen uppstå, i det att studenterna anatomiskt oförberedda genast måste införas i det histologiska studiet. Fakulteten finner därför, att Generalfältläkarens förslag om den sju månader kontinuerligt utsträckta rekryt- och soldatskolan äventyrar och spolierar möjligheterna till en ändamålsenlig studieordning." Utbildningen för de värnpliktiga läkare, som tilldelas marinen, är under utredning. De sakkunniga. Att på ett smidigt sätt samordna den militära utbildningen och den medicinska undervisningen bjuder på vissa svårigheter. Såsom framgår av det föregående, bygger de sakkunnigas förslag på att de studerande i terminsgrupper i viss bestämd följd fullgöra de olika kurserna och tjänstgöringarna. Genomförandet av en sådan studieplan har ansetts nödvändigt, för att de studerande vid lämplig tidpunkt och utan väntetid skola kunna få plats på de olika institutionerna och klinikerna, vilkas platstillgång i allmänhet är begränsad. Den föreslagna studieplanen kan emellertid icke realiseras, om en grupp studerande — vars storlek icke är konstant — av och till måste avbryta studierna för militärtjänst. Härigenom förryckes studieordningen på ett oberäkneligt sätt. För att de sakkunnigas förslag skall kunna genomföras, är det därför nödvändigt, att medicinarnas värnplikt förlägges till tider, som icke disponeras för den obligatoriska utbildningen, antingen före studiernas början, under feriemånader eller efter studiernas slut. Ur undervisningssynpunkt är den nu genomförda organisationen av medicinarnas militärutbildning lämplig, under förutsättning dock att garantier skapas för att de studerande fullgöra den större delen av militärtjänsten före studiernas början. De sakkunniga föreslå därför, att det uppställes såsom fordran för tillträde till medicinsk läroanstalt, att berörda del av militärutbildningen är fullgjord. Endast sådana, som äro helt befriade från värnplikt eller på grund av underårighet eller av hälsoskäl äro förhindrade att fullgöra militärtjänst vid denna tidpunkt, böra befrias från detta krav. Den grupp av studerande, som måste förlägga hela militärtjänstgöringen till studietiden, blir under sådana förhållanden så liten, att man icke behöver taga särskild hänsyn till densamma. Av åldersskäl äro numera praktiskt taget inga studenter förhindrade att inskrivas. Enligt gällande bestämmelser må studenter och likställda inställa sig till inskrivning det år, de fylla 18 eller 19 år. Av de 2 596 manliga studerande, som år 1940 avlade studentexamen, var det endast 2, som nämnda år ej uppnådde en ålder av 18 år; 206 uppnådde 18 år och 850 19 år. Medelåldern var 20, i år.

236 Hur militärutbildningen bör infogas i studieplanen, framgår av tabell 27. Tabell 27. Militärutbildningens infogande i studieplanen.

3/6

1/1 Milt.-utb. I

1/1 Morfol. I

Morfol. II

Kemi

Mil.utb. II

Fysiologi

Milt.-utb. I

KomDl.

Mil.utb. 11

Morfol. I

Morfol. II

Kemi

Med intagning för det morfologiska året endast vid höstterminens början förlägga även de studerande, som börja sina studier en vårtermin, lämpligen militärutbildning II till andra sommaren efter studentexamen.

Särskilda bestämmelser måste införas, vilka förhindra, att de studerande, som fullgöra sin första militärutbildning omedelbart efter studentexamen, missgynnas i förhållande till de studerande, som kunna disponera motsvarande tid för kompletteringsstudier. Riktigast vore sannolikt att vid konkurrens mellan en studerande, som fullgjort berörda del av värnplikten, och en värnpliktsfri studerande icke låta den senare tillgodoräkna sig poäng för sådana kompletteringar, som möjliggjorts genom studier under den tid, den förre ägnat åt militärutbildningen. Genomförandet av en sådan beräkningsgrund möter emellertid stora praktiska svårigheter, och de sakkunniga föreslå därför i stället, att de studerande, som fullgjort berörda del av militärutbildningen, erhålla en viss tilläggspoäng, detta trots att fullgjord militärutbildning, vid bedömandet av en persons lämplighet för medicinska studier, icke kan anses äga samma meritvärde som uppnådda studieresultat. Vid bestämmandet av storleken av den föreslagna tilläggspoängen är det av visst värde att känna till, i vilken utsträckning studerande, som avlagt studentexamen en vår och som antagits till nybörjarkurserna följande vårtermin, för närvarande kunna komplettera sina betyg. I följande tabell angives den ökning av poängtalet, som de studerande, som avlade studentexamen våren 1938 och antogos till nybörjarkurserna våren 1939, ernått genom kompletteringsstudier. Den poäng, som realstudenter erhållit genom fyllnadsprövning i matematik å latingymnasiet, har dock ej medräknats, då denna fyllnadsprövning i allmänhet torde ha fullgjorts utan föregående kompletteringsstudier och numera ej räknas den studerande till godo.

237 Poäng

Realstudenter

Latinstudenter

0 < 3 3-4 47»—5 > 5

12 28 9 4 2

5 6 4 4

19 Summa

Latinstudenter, som varit tvungna komplettera för ernående av nödig kompetens, ha således i regel höjt sitt poängtal i större omfattning än realstudenterna, säkerligen framförallt beroende på att många av dessa icke använt mer än en del av den till buds stående tiden för kompletteringsstudier. De sakkunniga föreslå, att de studerande, som fullgjort berörda del av militärutbildningen, härför få räkna sig till godo 4 poäng. Skulle det i framtiden visa sig, att detta poängtal beräknats för högt eller för lågt, kan en ändring lätt genomföras. Vid beräknandet av tilläggspoängen ha de sakkunniga utgått ifrån att de studerande icke kunna bedriva kompletteringsstudier under militärtjänstgöringen. Skulle det visa sig, att detta blir möjligt i någon större utsträckning, måste hänsyn tagas även härtill. Med den omfattning, som ett modernt krig tager, måste alla läkare vara beredda att bli tagna i anspråk av försvarsväsendet, och därför måste också alla läkare ha en viss militärmedicinsk utbildning. De sakkunniga ha därför övervägt möjligheten att inrycka den del av den militärmedicinska utbildningen, som lämpligen är gemensam för alla läkare, i den allmänna studieplanen såsom en obligatorisk del av denna. Ordnandet av undervisningen på sådant sätt skulle medföra följande fördelar: 1) Undervisningen blir obligatorisk för alla medicinare. 2) Undervisningen kan på ett lämpligt och logiskt sätt anknytas till den övriga utbildningen i berörda ämnen. 3) Genom att den militärmedicinska utbildningen får inverka på betyget i huvudämnet, komma de studerande sannolikt att ägna dessa delar av militärutbildningen mer arbete och intresse, än vad hittills ofta torde ha varit förhållandet. Genomfördes en sådan organisation, skulle undervisningen i krigsmedicin, krigskirurgi och krigsepidemiologi helt utgå ur fackutbildningen och undervisningen i gasskyddstjänst och krigshygien kunna betydligt inskränkas vid densamma. De sakkunniga ha emellertid ansett sig böra förorda, att även den rent militärmedicinska undervisningen förlägges till fackutbildningskursen.

238 Såsom Uppsalafakulteten framhållit, måste väsentliga delar av dessa läroområden meddelas av lärare, som äro militärmedicinskt sakkunniga. För att sådan utbildning skall bli fruktbärande, måste man av läraren fordra ingående praktisk kännedom om militär organisation och militär utrustning. Det torde sålunda vara mer givande, att denna utbildning meddelas under den militära fackutbildningen, än att den ges i samband med de medicinska studierna av berörda ämnen. Samtliga studerande böra beordras att följa de delar av undervisningen, som äro av värde även för icke värnpliktiga läkare. En förutsättning för att de studerande på ett tillfredsställande sätt skola kunna tillgodogöra sig fackutbildningen, blir emellertid under sådana förhållanden, att de vid tidpunkten för densamma fullgjort större delen av de medicinska studierna. De böra således icke allenast ha fullgjort kirurgitjänstgöringen utan även utbildningen i hygien och epidemiologi samt — för att kunna bedöma frågor, sammanhängande med tjänstbarheten — även t. ex. oto-laryngologi, oftalmiatrik och tuberkuloslära. Såsom framgår av ovan lämnade redogörelse för de sakkunnigas förslag till studieplaner, måste vissa grupper studerande taga sommarmånaderna åren efter kirurgitjänstgöringen i anspråk för studier. Sålunda är t. ex. vid institutet undervisning i obstetrik och gynekologi, otolaryngologi, oftalmiatrik, dermato-syfilidologi och fortsatt tjänstgöring i medicin liksom även tjänstgöring i epidemiologi och å sanatorium förlagd även till sommarmånaderna. Genomföres de sakkunnigas förslag, ställer det sig därför omöjligt att förlägga någon militärutbildning till de två åren närmast efter kirurgitjänstgöringen. Då det således ur såväl den medicinska som den militära utbildningens synpunkt torde vara lämpligast, att fackutbildningen förlägges till studiernas senaste skede, få de sakkunniga föreslå, att fackutbildningen förlägges till sommaren efter den sista terminen och sedan följes av repetitionsmötena. Mot detta förslag har den invändningen gjorts, att det med nuvarande läkarbrist under krigsförhållanden är önskvärt att förlägga fackutbildningen tidigt, då man därigenom vinner, att ett par årsklasser medicine kandidater bättre kunna utnyttjas vid en inträdande krigssituation. Till detta kan anföras, att om de sakkunnigas förslag realiseras, studietiden sannolikt kommer att förkortas med i medeltal ett år och att den svenska läkarkåren under de närmaste decennierna kommer att tillväxa med omkring 100 läkare årligen. Därest likväl så skulle befinnas erforderligt, kan vid en hotande krigssituation kadern utökas med ytterligare ett par årsklasser genom extra utbildningskurser. Man har även framhållit, att det skulle komma att förlöpa väl lång tid mellan den tidigare och den senare utbildningsperioden, om fackutbildningen förlägges på av de sakkunniga förordat sätt. En uppsplittring av

239 medicinarnas militära utbildning är oundviklig; den nödvändiga uppdelningen bör emellertid ske i så få perioder som möjligt. De sakkunniga anse det därför vara en styrka, om fackutbildningen och facktjänstgöringen sammanföras till en period, då de studerande härigenom få tillfälle att åter under en längre tid leva sig in i militära förhållanden. Genom en uppdelning även av de senare utbildningsleden torde utbildningsresultatet lätt komma att bli lidande. De sakkunniga ha under sitt arbete rådgjort med generalfältläkaren i här berörda frågor, och denne har därvid ställt i utsikt, att de av de sakkunniga här framförda synpunkterna skola beaktas vid utarbetandet av program för fackutbildningskursen och facktjänstgöringen.

Kap. XXXV. Examina. Förhållanden i de övriga nordiska länderna. I Danmark äro studierna uppdelade i 4 delexamina (förberedelseexamen, del I, del II A och del II B), och de studerande måste avlägga proven i de i en delexamen ingående ämnena i en följd. Del I motsvarar kandidatexamen i Sverige och omfattar makroskopisk anatomi, histologi, fysiologi och biokemi. Examinationen sker i närvaro av censorer. Betygsättningen sker i poäng, och för att få examen godkänd måste de studerande uppnå en viss poängsumma. I Finland finnas 3 delexamina, preliminärexamen, kandidatexamen och licentiatexamen. Kandidatexamen omfattar samma ämnen som i Sverige utom allmän patologi. Tentamina till kandidatexamen skola avläggas inom loppet av ett halvt år, och vissa ämnen i licentiatexamen skola tenteras under det sista studieåret, nämligen patologisk anatomi, medicin, kirurgi, obstetrik och gynekologi samt hygien. Godkänd prövning i övriga ämnen till denna examen äger giltighet i 4 år. I Norge indelas studierna i 3 avdelningar, och den första avdelningen, som är uppdelad på två avsnitt, omfattar fysik, kemi, anatomi och fysiologi. Alla tentamina, som ingå i en avdelning (ev. avsnitt), måste avläggas inom en viss fixerad tentamensperiod. De muntliga proven bedömas av ämnesläraren och dessutom av minst en censor, den skriftliga uppgiften — en sådan ingår i prövningarna till andra avdelningen — av 3. censorer, av vilka minst en skall vara fakultetsmedlem. För att delexamen skall bli godkänd, måste bland annat den efter vissa bestämda grunder uträknade poängsumman för examen överstiga ett visst minimital. Den studerande får icke anmäla sig mer än 2 gånger till vart och ett av första avdelningens två avsnitt. Tredje avdelningen skall avläggas inom loppet av 1 år, sedan den andra avdelningen avslutats. Under vissa omständig-

240 heter kan den studerande åläggas a t t åter genomgå prövning i redan avslutade delar av examen. Gällande bestämmelser och deras tillämpning. Redan före den nuvarande examensstadgans genomförande var det allm ä n t bruk, a t t de studerande tenterade i såväl de i kandidat- som de i licentiatexamen ingående ämnena v a r t för sig. Enligt då gällande stadga för de medicinska examina kunde emellertid de studerande åläggas att avlägga samtliga tentamina i anslutning till själva examen. Härom skriver 1902 års kommitté följande: "Enligt stadgan för de medicinska examina den 13 november 1874 är den studerande, som vill undergå medicine kandidat- eller licentiatexamen och är därtill beredd, pliktig att på kallelse inställa sig hos varje examinator till enskilt förhör eller tentamen med åtföljande praktiska prov, och fakulteten eller Karolinska institutets lärarkollegium äger om tid och sätt för sådana förberedande förhör och prov besluta och förordna vad som prövas nödigt och lämpligt. Dessa bestämmelser, som enligt sin ordalydelse synas avse tentaminas sammanförande på en kortare tid efter det examensförberedelserna avslutats, hava emellertid aldrig varit på detta sätt tillämpade, utan hava tentamina plägat avläggas en efter annan under loppet av de år, som närmast föregått varje examen." Enligt nu gällande bestämmelser ä r den studerande berättigad a t t under pågående lästermin erhålla tentamen inom 14 d a g a r efter anmälan, dock a t t denna skall v a r a gjord minst 14 dagar före terminens slut. De sakkunniga. Spridda tentamina eller samlad examen. F r å g a n huruvida det ä r mer ändamålsenligt med spridda tentamina eller en samlad examen, bör bedömas dels med hänsyn till studiernas lämpliga fortgång, dels med hänsyn till kunskapskontrollen. E t t system med spridda tentamina ä r u r studiesynpunkt i vissa hänseenden a t t föredraga; inläsningen underlättas och studietiden förkortas, om de studerande kunna koncentrera sig på ett ämne i sänder. Detta tentamenssystem leder emellertid, h a r m a n gjort gällande, till att studiet av de olika specialämnena blir alltför fristående. F o r d r a r man av den studerande, a t t han t. ex. vid kandidatexamen på en gång skall kunna svara för kunskaper i anatomi, histologi, kemi och fysiologi, u n d e r l ä t t a r man för honom att sammanfläta kunskaperna i dessa ämnen till en enhetlig och fullödig bild av människokroppens byggnad och funktioner. Koncentreras studiet av de enskilda ämnena alltför starkt, föreligger risk, a t t det inlärda förflyktigas snabbare, än om de studerande bedriva studierna i ett flertal ämnen parallellt under en längre tid och prövas vid en slutlig examen.

241 De sakkunniga ha vid prövning av denna fråga dock icke funnit skäl föreligga att ur studiesynpunkt förorda ett frångående av nu gällande system med spridda tentamina. Till en examen, omfattande flera ämnen, pressas de studerande ofta alltför hårt, till men för såväl studier som hälsa. Fullgöras studierna i en bestämd följd och ansluta lärarna sin framställning till det, som tidigare meddelats vid undervisning i andra ämnen, bör det nödiga sambandet mellan de olika ämnena kunna upprätthållas och det tidigare inlärda på ett tillfredsställande sätt hållas aktuellt och utbyggas. Med hänsyn till kunskapskontrollen torde det vara förenat med vissa fördelar, att tentamina sammanföras till en enhetlig examen. Härigenom kan man lättare organisera en betryggande kontroll av examinationen, t. ex. genom en censorsinstitution, och man har lättare att bedöma examen såsom helhet. De sakkunniga ha sig dock icke bekant, att några anmärkningar framförts mot det sätt, på vilket tentamina förrättats av de ansvariga lärarna, och rätten till tentamen inför fakultet har praktiskt taget aldrig utnyttjats. En viss svaghet i nu gällande examensstadga ligger däri, att examen aldrig bedömes såsom en helhet. En studerande, som kunnat förvärva godkänt betyg i samtliga i examen ingående ämnen, får därmed också automatiskt examen godkänd. Av naturliga skäl är det svårt för den enskilde läraren att taga ansvaret för att utestänga en studerande från fortsatta studier, och följden blir, att en studerande trots otillfredsställande kunskaper kan erhålla godkänt betyg i det ena ämnet efter det andra och slutligen även godkänd examen. På grund av den konkurrens, som råder vid tillträde till läkarbanan, äga de studerande visserligen merendels erforderliga studieförutsättningar, men erfarenheten visar likväl, att en och annan läkare utexaminerats, vilken aldrig bort godkännas. Vid en examen med samtidigt förhör i samtliga i examen ingående ämnen skulle sådana studerande lättare elimineras. Enligt de sakkunnigas mening berättigar emellertid icke heller kravet på en skärpt kunskapskontroll ett frångående av systemet med spridda tentamina. Hur kunskapskontrollen lämpligen bör ordnas, kommer att behandlas i nästa kapitel. Medicine kandidat- och medicine licentiatexamen. Den omläggning av studieplanen, som de sakkunniga förorda, nödvändiggör en annan avgränsning mellan kandidat- och licentiatexamen än den nuvarande. Vid lösandet av denna fråga ha de sakkunniga diskuterat tre möjligheter, nämligen att låta kandidatexamen endast omfatta ämnena anatomi, histologi, medicinsk kemi och fysiologi, att låta denna examen även omfatta de till det tredje studieåret förlagda ämnena eller slutligen att helt avskaffa medicine kandidatexamen. 16

242 Det sista alternativet kan synas ha visst fog för sig. Kandidatexamen fyller för närvarande icke någon mer väsentlig uppgift, eftersom den icke för någon grupp studerande utgör en slutexamen och eftersom studierna förlöpa i kontinuerlig följd ända fram till licentiatexamen. Emellertid ha de sakkunniga ansett det lämpligt, att kandidatexamen bibehålies. Härför talar, förutom traditionella hänsyn, att examen utgör en uppmuntran för den studerande och att det torde ha en viss psykologisk betydelse, att de studerande, som tjänstgöra på klinikerna, ha en medicinsk examen bakom sig. Det är vidare möjligt, att bibehållandet av kandidatexamen i vissa fall kan underlätta för de studerande, som avlagt denna examen, att erhålla stipendier och lån för fortsatta studier. Vid bestämmandet, till vilken tidpunkt kandidatexamen bör förläggas, har man att taga hänsyn till ett flertal synpunkter. Det har framhållits, att det är lämpligt, att de båda examina till omfattningen göras ungefär likvärdiga, att kandidatexamen t. ex. omfattar tre års och medicine licentiatexamen fyra års studier, och att det däremot ej är lämpligt att göra kandidatexamen alltför liten, då härigenom risk skulle uppstå för att denna examen komme att framstå som en mindre väsentlig förexamen till licentiatstudierna. Vidare har man framhållit, att det icke är lämpligt att till den tidigare examen endast förlägga rent teoretiska ämnen, då klyftan mellan de teoretiska och kliniska ämnena härigenom möjligen skulle komma att ytterligare öka. De sakkunniga, som anse, att man ej får lägga alltför stor vikt vid dessa synpunkter, vilja förorda, att kandidatexamen endast skall omfatta ämnena anatomi, histologi, medicinsk kemi och fysiologi, och de ha vid sitt ställningstagande framför allt vägletts av praktiska hänsyn. Studierna i de morfologiska ämnena, i kemi och i fysiologi skola fullgöras vid samma lärosäte. Sedan dessa ämnen avslutats, börja de kliniska studierna, och vid denna tidpunkt måste av skäl, som de sakkunniga tidigare berört, en viss omgruppering av de studerande mellan de olika lärosätena äga rum. Det faller sig då naturligt, att kandidatexamen avlägges före denna omgruppering. Härigenom vinner man, att så gott som samtliga elever fullgöra och avsluta sin kandidatexamen vid ett och samma lärosäte. Genom den föreslagna omläggningen kommer vidare ämnet farmakologi att uppdelas på två kurser, av vilka den första avslutas med förhör och den senare med tentamen, och ämnet bakteriologi att bli tentamensämne, omfattande två kurser, av vilka likaledes den förra kommer att avslutas med förhör och den senare med tentamen. Vid avgivande av tentamensbetyget i dessa ämnen, bör enligt de sakkunnigas mening hänsyn tagas till det sätt, varpå de studerade fullgjort såväl den tidigare som den senare kursen, varför de båda kurserna lämpligen böra ingå i samma examen. Till slut har det även, såsom redan nämnts, ett visst psykologiskt värde, att de studerande

243 avlagt kandidatexamen, innan de vinna tillträde till kurser och tjänstgöringar, under vilka de komma i kontakt med patienter. I de övriga nordiska länderna liksom i England och Tyskland finnes en tidigare medicinsk examen med ungefär den omfattning, som här föreslås av de sakkunniga. I Finland ingår dock även ämnet farmakologi i kandidatexamen.

Kap. XXXVI. Kunskapskontroll och betygssättning. T e n t a m i n a o c h förhör. Nuvarande bestämmelser. Kunskapsprövningen sker för närvarande i form av tentamen eller slutförhör. Slutförhöret skiljer sig i princip från tentamen därutinnan, att det skall fullgöras i nära anslutning till avslutad tjänstgöring eller kurs på tid, som läraren har rätt att bestämma, och att avlagt slutförhör äger giltighet obegränsad tid. Såväl slutförhör som tentamen äga riksgiltighet, och en studerande, som har underkänts i ett slutförhör, kan liksom vid underkänd tentamen, om han så önskar, begära ny prövning inför fakulteten. Vid tillsättandet av läkartjänster tages numera i stort sett samma hänsyn till betyg, erhållna vid slutförhör, som till betygen i tentamensämnena. Att märka är vidare, att vissa ämneslärare överlämna åt de studerande att själva avgöra, när de önska undergå slutförhör, varigenom prövningen närmat sig karaktären av tentamen. Flertalet specialkurser avslutas för närvarande icke med obligatoriska förhör. De sakkunniga. I diskussionen om de medicinska studierna har ofta dryftats, vilka ämnen som böra vara slutförhörsämnen och vilka ämnen som böra vara tentamensämnen. Då de ämnen, som nu äro slutförhörsämnen, i stort sett måste anses jämställda med flera av tentamensämnena, ha de sakkunniga ansett det mest ändamålsenligt att låta alla ämnen få en jämbördig ställning i prövningshänseende. Såsom de sakkunniga tidigare framhållit, anse de, att undervisningen bör ordnas så, att de studerande kunna bedriva bokliga studier i samband med den praktiska tjänstgöringen och genomgå stadgad prövning i nära anslutning till kursens eller tjänstgöringens slut. Den viktigaste frågan i detta sammanhang är, i vilken mån man skall låta den studerande själv bestämma tidpunkten för prövningen. De sakkunniga vilja föreslå, att denna icke får karaktären av obligatoriskt slutförhör, utan att de studerande få en viss grad av frihet vid bestäm-

mandet av tidpunkten för densamma. Det torde nämligen ligga en icke ringa grad av sanning i det av professor Sven Larsson gjorda uttalandet till studentriksdagen år 1938, att studenten oftast går med mindre kunskaper till ett obligatoriskt, av läraren tidsbestämt slutförhör än till den av honom själv tidsbestämda tentamen. De sakkunniga anse följaktligen, att de nuvarande slutförhören böra omändras till tentamina. Emellertid böra de studerande, om de så önska, kunna tentera tidigt. Enligt gällande examensstadga är den studerande berättigad att under pågående lästermin erhålla tentamen inom 14 dagar, efter det att han därtill anmält sig, dock att anmälan till tentamen skall vara gjord minst 14 dagar före terminens slut. Enligt de sakkunnigas åsikt bör vederbörande lärare kunna åläggas att tentera de studerande, som så önska, även under ferietid, nämligen under de 14 dagar, som följa närmast efter kursens eller tjänstgöringens slut. Emellertid står det fullt klart för de sakkunniga, att om icke de studerande nödgas att tentera inom viss bestämd tid, studietiden icke kommer att begränsas på önskvärt sätt. För att förhindra, att de studerande fullgöra de praktiska tjänstgöringarna utan att avlägga med dem sammanhängande tentamina, föreslå de sakkunniga uppställandet av fordran på avlagda tentamina i vissa ämnen för rätt till deltagande i senare undervisning. Endast genom uppställandet av sådana krav kan man skapa garanti för att de studerande tillägnat sig de kunskaper, som böra ligga till grund för den fortsatta utbildningen. Vilka fordringar man i detta hänseende bör uppställa på studierna till medicine kandidatexamen, blir beroende på hur studieplanen till denna utformas. Till licentiatexamen böra följande krav fastställas: Samtliga förhör under det tredje läsåret samt tentamen i allmän patologi skola på ett tillfredsställande sätt vara fullgjorda, innan den studerande får tillträde till den grundläggande tjänstgöringen i medicin. Godkänd tentamen i speciell patologi och godkänd tentamen i bakteriologi fordras för rätt att deltaga i kirurgitjänstgöringen. Godkända tentamina i kirurgi, obstetrik och gynekologi, oto-laryngologi, oftalmiatrik, dermato-syfilidologi samt psykiatri fordras för tillträde till fortsatt tjänstgöring i medicin. Enligt de sakkunnigas förslag skola alla obligatoriska undervisningskurser avslutas med förhör. All erfarenhet visar, att de studerande i allmänhet icke ägna undervisningen tillbörligt intresse, om man icke kontrollerar det sätt, på vilket de tillgodogjort sig densamma. Därtill har det visat sig vara ett gott stöd för läraren, om han får tillfälle att bilda sig en uppfattning om huru de studerande kunnat tillgodogöra sig den meddelade undervisningen. De sakkunniga anse därför, att alla speciallärare skola äga skyldighet att vid slutet av sin undervisning pröva de

245 studerandes kunskaper inom berörda ämnesområden. Graderade betyg på dessa förhör torde dock i regel ej erfordras. Enligt de sakkunnigas förslag skulle sålunda de medicinska studierna komma att omfatta följande förhör och tentamina. Medicine kandidatexamen: Förhör efter kursen i allmän kemi samt tentamen i följande ämnen: anatomi ; histologi; medicinsk kemi; fysiologi. Medicine licentiatexamen: Förhör efter följande kurser: farmakologi; allmän bakteriologi; översiktskurs i medicin; propedeutisk laborationskurs ; fysikalisk diagnostik; klinisk laborationskurs; fysikalisk terapi; dietetik ; lungtuberkulosens klinik; epidemiologi; neurologi; sjukvårdskurs; översiktskurs i kirurgi; allmän kirurgi; ortopedi; odontologi; propedeutisk röntgenkurs; radioterapi; propedeutisk kurs i socialmedicin; praktisk avslutningskurs i socialmedicin samt tentamen i följande ämnen: farmakologi (efter kursen i farmakoterapi); patologi; patologisk anatomi; bakteriologi (efter kursen i klinisk bakteriologi); medicin; kirurgi; obstetrik och gynekologi; oto-rhino-laryngologi;

oftalmiatrik; dermato-syfilidologi; psykiatri; pediatrik; hygien; rätts- och statsmedicin. G i l t i g h e t s t i d för t e n t a m e n s b e t y g . Nuvarande bestämmelser. Godkänd tentamen för kandidatexamen i ämnena anatomi, histologi och medicinsk kemi äger giltighet under tre år samt i ämnena fysiologi, patologi och farmakologi under två år, och godkänd tentamen i de i licentiatexamen ingående ämnena äger giltighet under tre år. Enligt § 98 i universitetsstatuterna skall den studerande, som vill avgå från universitetet, anmäla detta hos rektor. Har studerande, utan anmälan, fyra lästerminer å rad varit frånvarande från universitetet, anses han såsom avgången. Har studerande, som icke avlagt någon akademisk examen, mera än fyra lästerminer å rad varit frånvarande från universitetet och vill han för studiers idkande återkomma, skall han hos rektor förete bevis om sitt uppförande och sin sysselsättning under frånvaron; och ankommer på det mindre konsistoriet att besluta efter sakens beskaffenhet. Liknande bestämmelser finnas införda i institutets stadgar § 78. De sakkunniga. Genomföres den fasta studieorganisation, som de sakkunniga förorda, torde det icke vara nödvändigt att fixera någon viss giltighetstid för tentamensbetygen, och studiegången torde i föreliggande hänseende vara tillräckligt reglerad genom de ovannämnda bestämmelserna i universitetsstatuterna och institutets stadgar. Kunskapskontroll. Nuvarande bestämmelser. Enligt gällande examensstadga § 9 har den studerande, som två gånger under samma termin i ett ämne undergått tentamen, som icke blivit godkänd, icke vidare rätt att under denna termin påfordra förnyad tentamen i ämnet. Om studerande, vilkens tentamen underkänts, anser, att tentamen bort av examinator godkännas, äger han, inom tredje dagen efter det tentamen försiggått, begära tentamen inför fakultet. För kunskapsprövningen i nuvarande slutförhörsämnen gälla samma bestämmelser, för andra förhör finnes intet stadgat.

247 De sakkunniga. Såsom de sakkunniga ovan framhållit, är det önskvärt, att en skärpt kunskapskontroll införes, då erfarenheten visat, att de nuvarande bestämmelserna härutinnan icke kunna anses tillfredsställande. De sakkunniga ha ingående diskuterat, hur en sådan kontroll lämpligen borde genomföras, och de ha därvid bland annat övervägt införandet av en nämnd med uppgift att bedöma kandidatexamen i dess helhet och avgöra, huruvida den studerande skall godkännas eller ej, samt att avgöra, om och i vilken mån en underkänd studerande skall få komplettera sin examen. De sakkunniga ha emellertid icke ansett sig böra förorda en dylik anordning utan vilja i stället föreslå, att de studerande i ämne, som ingår i medicine kandidatexamen, endast skola äga rätt att undergå tentamen två gånger. Genom en sådan bestämmelse vinner man, att de för medicinska studier mindre lämpade eleverna på ett relativt tidigt stadium kunna tvingas avbryta sina studier. De sakkunniga anse icke risk föreligga, att lärarna komma att missbruka en sådan bestämmelse, och om en studerande anser sig orättvist bedömd, skall för honom liksom nu möjlighet finnas att få sina kunskaper omprövade inför fakulteten. Risk föreligger snarare, att kontrollen icke kommer att bli tillräckligt effektiv, då ansvaret för att utestänga en studerande från fortsatta medicinska studier alltjämt kommer att vila på den enskilde läraren, och att denne kommer att låta nåd gå före rätt och godkänna den studerande trots bristande kunskaper eller tillråda honom att icke fullfölja en påbörjad tentamen. Bestämmelsen kommer dock under alla förhållanden att ha den fördelen med sig, att den studerande, som underkänts, vid förnyad tentamen torde göra sitt bästa. Betygssättning. Nuvarande bestämmelser. Vid betygets avgivande bör enligt examensstadgan hänsyn tagas mera till grundligheten av den studerandes kunskaper samt till graden av den mogenhet och förmåga av självständigt omdöme, som av honom ådagalägges, än till omfattningen av de inhämtade studiekurserna. För betygen med beröm godkänd, icke utan beröm godkänd och godkänd må ej i något fall fordras till omfattningen olika studiekurser. Fordringarna för högre betyg än med beröm godkänd torde i hög grad växla. Studiehandboken för de studerande i Uppsala anger, att för de högsta betygen erfordras grundligare insikter i ämnet, förvärvade genom amanuens- eller volontärtjänstgöring, mera omfattande praktiskt arbete eller mera djupgående studier i någon del av ämnet, varom närmare upplysningar erhållas hos vederbörande examinator. I studiehandböckerna för de studerande i Lund och vid institutet finnes icke något liknande ut-

248 talande. I den senare ange dock en del av l ä r a r n a sina fordringar för högre betyg, bland vilka må anföras följande exempel: "medicinsk sjukhusutbildning utöver den föreskrivna samt vetenskapligt arbete inom ämnesområdet", "väl vitsordad tjänstgöring som underläkare eller assistentläkare vid lasarett med större kirurgisk verksamhet eller tillfredsställande vetenskaplig uppsats över kirurgiskt ämne". över det sätt, varpå de studerande fullgjort stadgade tjänstgöringar, skall dessutom utfärdas betyg särskilt för flit och särskilt för skicklighet. Det lämpliga i att bibehålla dessa senare betyg har diskuterats. 1918 å r s sakkunniga skriva h ä r o m : "De sakkunniga äro väl medvetna om, att åsikterna om dessa betygs betydelse äro från många olika synpunkter såväl bland lärare som studerande sedan lång tid tillbaka mycket delade, ända därhän att hela denna betygssättning i stor utsträckning öppet förklarats fullkomligt slentrianmässig och därför värdelös. Det måste dock anses innebära en mycket värdefull hjälpkälla för examinator vid bedömandet av en tentands insikter i ett visst examensämne, om han vid tentamen här till sitt förfogande ett verkligt tillförlitligt omdöme om dennes under föregående tjänstgöring i ämnet ådagalagda "flit och skicklighet". Ännu mera uppenbart blir detta, om man tager hänsyn till att framförallt vid rikets största medicinska högskola, det ej sällan inträffat, a t t tentanden vid tentamenstillfället är för examinator alldeles eller så gott som okänd, enär hela eller större del av hans tjänstgöring kunnat fullgöras under annan klinikchefs ledning. Sådant är i synnerhet fallet med de viktiga tjänstgöringarna i medicin och kirurgi." De sakkunniga. Nuvarande bestämmelser synas ge stöd för a t t vid ett betygs avgivande hänsyn bör tagas icke endast till de kunskaper, den mogenhet och det omdöme, som den studerande visat vid tentamen, utan även till den skicklighet och den plikttrohet, som h a n ådagalagt under den praktiska utbildningen. Betyget bör under alla förhållanden icke allenast återspegla den studerandes kunskaper vid tentamenstillfället, och den studerande bör v a r a medveten om, att därest han missköter sig under studierna, detta kommer att återverka på det slutgiltiga betyget i ämnet. Skyldigheten a t t tentera bör därför i så stor utsträckning som möjligt åläggas den lärare, som burit ansvaret för undervisningen. Denne bör under utbildningens gång ha k u n n a t bilda sig ett omdöme om den studerandes flit, begåvning, skicklighet och allmänna duglighet och bör därför också ha de största förutsättningarna a t t kunna rättvist bedöma den studerandes kvalifikationer. Blir de sakkunnigas förslag realiserat, kommer den studerande i regel a t t avlägga tentamen vid den institution eller klinik, vid vilken han fullgjort sin utbildning, och i allmänhet även för den lärare, som undervisat honom. Sker tentamen för en annan l ä r a r e än den,

249 som lett undervisningen, bör tentator göra sig underrättad om hur vederbörande skött sig under utbildningstiden. Få cle avgivna vitsorden nyssnämnda innebörd, böra tjänstgöringsbetygen med nedan angivet undantag kunna avskaffas och i tentamensboken endast intygas, att vederbörande på ett tillfredsställande sätt genomgått stadgad tjänstgöring eller kurs. De graderade tjänstgöringsbetygen ha visat sig vara av mycket begränsat värde, och några enhetliga normer för dessa betygs avgivande ha ej tillämpats, varför en lärare kan ha berömlig, en annan godkänd som normalbetyg. Dessa betyg kunna endast vara av värde i de fall, då den studerande fullgör utbildningen vid en klinik men avlägger tentamen vid en annan eller där det förlöper lång tid mellan två tjänstgöringsperioder. Genomföres de sakkunnigas förslag, kommer det förra att bli sällsynt, och någon skyldighet för en lärare att under sådana omständigheter tentera en lärjunge föreligger icke. De sakkunniga anse, att en lärare icke bör åtaga sig en sådan tentamen utan att närmare förhöra sig om hur den studerande fullgjort sin utbildning i ämnet. Det senare däremot kommer att gälla utbildningen i medicin, i det att fem terminer komma att förflyta mellan grundläggande och fortsatt tjänstgöring i medicin. I detta fall torde det även vara av psykologisk betydelse, att de studerande efter den grundläggande tjänstgöringens slut få reda på hur ämnesläraren bedömt det sätt, på vilket de fullgjort densamma. De sakkunniga föreslå av nämnda skäl, att tjänstgöringsbetygen bibehållas endast för den grundläggande tjänstgöringen i medicin. De förhör, som ingå i och avsluta ett flertal kurser, behöva enligt de sakkunnigas mening i allmänhet ej vitsordas med graderade betyg. Dock torde kurserna i allmän bakteriologi och i farmakologi med tillhörande förhör, vilka i viss mån utgöra deltentamina i bakteriologi och farmakologi och efterföljas av sluttentamina under ett senare skede av studierna, lämpligen böra bedömas med graderade betyg i likhet med den grundläggande tjänstgöringen i medicin. De sakkunniga förutsätta, att anteckning i tentamensboken om fullgjord kurs eller tjänstgöring skall innebära, att även de därtill hörande examinatorierna blivit godkända. Det bör ankomma på läraren att i det enskilda fallet avgöra, huruvida både kurs och förhör eller endast det senare skall fullgöras på nytt, om en studerande ej kunnat godkännas.

Kap. XXXVII. Studienämnder. De sakkunniga ha i sin framställning av den medicinska undervisningens behov av omorganisation (kap. III) angivit de huvudsakliga utgångspunkterna för detta reformarbete, och de sakkunnigas uppfattning om hur detsamma bör utföras, har närmare utvecklats i skildringen av

250 den medicinska utbildningens mål (kap.IV) och i redogörelsen för de allmänna synpunkter, som kunna anläggas på undervisningen (kap. X). Läkare med allsidig utbildning, väl orienterade på medicinens olika områden, är enligt de sakkunnigas mening det, som vårt land framför allt behöver, och de sakkunniga ha på grund härav icke kunnat förorda den väg för önskvärd förkortning av studietidens längd, som en specialisering före licentiatexamen skulle utgöra. Uppfattningen att "allmänpraktikern" bör äga en solid teoretisk och praktisk utbildning, med inblick jämväl i vissa delar av de mera speciella kliniska ämnena, och att han därtill måste vara väl orienterad i social-medicinskt hänseende, har varit vägledande för de sakkunniga. I sitt arbete med omorganisation av studierna ha de därför icke kunnat ge efter på sådana kunskapsfordringar, som en läkare numera till följd av den medicinska vetenskapens landvinningar måste äga för att kunna anses som medicinskt allmänbildad; de sakkunniga ha fastmera inriktat sig på att, där så har kunnat finnas behövligt, tillgodose detta krav, samtidigt som de eftersträvat att giva kunskapsmeddelandet en så praktisk inriktning som möjligt. De sakkunniga äro väl medvetna om, att de i sin strävan att bibehålla den svenska läkarkårens nuvarande goda kunskapsnivå visserligen kunnat förorda åtskilliga anpassningar i undervisningsplanen med hänsyn till den medicinska vetenskapens nutida läge, men att de därvid mindre ofta kunnat tillråda en begränsning av studietiden för ett ämne, än de måst fastställa det berättigade i kravet på utökning av kunskapsmeddelandet. Mot begränsningar i studietiden för de morfologiska grundläggande ämnena (det morfologiska året), patologisk anatomi, rättsmedicin samt obstetrik och gynekologi står utökningen av undervisningen i fysiologi, farmakoterapi, klinisk bakteriologi, medicin med tillhörande smärre kurser, lungtuberkulos, pediatrik, psykiatri, oto-laryngologi och radioterapi samt icke minst det väsentligt förstärkta inslaget i undervisningen för tillgodoseendet av de social-medicinska synpunkterna och tillbörlig medicinsk författningskunskap. De sakkunniga kunna såsom stöd för sitt förslag till dylik studieplan hänvisa till å ena sidan resultaten av de samråd, som de haft med representanter för de olika läroämnena, och å andra sidan de önskemål, som statsmakterna uttalade, när denna utredning föreslogs och kom till stånd. På samma gång kunna de sakkunniga erinra om de bestämda krav, som framställts om förkortning av den samlade studietidens längd; alla synas vara överens om, att den tid, som nu åtgår från studentexamen till medicine licentiatexamen i vårt land (se kap. IV), bör minskas. Uppgiften för de sakkunniga att uppgöra ett förslag, som både innefattar ökade kunskapsfordringar och räknar med en förkortad studietid, kan förefalla olöslig. Likväl ha de sakkunniga i sitt arbete städse haft denna uppgift

251 för ögonen, och ur betänkandet framgår, vilka vägar som här äro framkomliga. De sakkunniga vilja i detta hänseende i korthet upprepa: undvikande av köbildning under studiegången; en studieordning, genom vilken de olika ämnena studeras om möjligt successivt och i sådan tidsföljd, som motsvarar de studerandes förutsättningar och intresse; samordning mellan ämnena, så att obehövlig upprepning i undervisningen undgås och allt väsentligt kommer att beaktas; studiernas underlättande genom ett fylligt åskådningsmaterial och de studerandes medverkan i praktiska arbetsuppgifter; anordnande av kollokvier och repetitorier; förhör och möjlighet till tentamen i nära tidsföljd efter den föreskrivna tjänstgöringens avslutande. De sakkunniga förorda på detta vis en ökad kursmässighet i undervisningen och se härutinnan en möjlighet för så stor rationalisering och effektivisering av studierna, att därigenom förhoppning om förkortning av studietiden kan hysas. En så fixerad studieplan medger även ett bättre utnyttjande av de hittillsvarande ferietiderna för såväl undervisning som inläsning av något ämne. I denna planläggning av de medicinska studierna ha de sakkunniga ofta kunnat stödja sig på uttalanden av 1902 års kommitté, vars arbete legat till grund för den alltjämt gällande stadgan angående medicinska examina. Även denna stadga ger detaljerad upplysning om hur "planer för studiernas ändamålsenliga bedrivande" skola av fakulteterna och karolinska institutets lärarkollegium upprättas och av kanslern prövas och stadfästas ( § 4 ) . "I dessa studieplaner, som skola uppgöras med särskild hänsyn till att de studerande må kunna på kortast möjliga tid, men utan skada för studiernas grundlighet, avlägga sina examina, skall uppgivas den ordningsföljd, vari föreläsningar samt undervisningskurser och övningar lämpligen böra begagnas, tjänstgöringarna fullgöras, de bokliga studierna i de särskilda ämnena bedrivas och de för examen erforderliga proven avläggas, med angivande av de särskilda studieårens ändamålsenliga användning för studiearbete av olika slag." "Vid studieplans upprättande skall tillses, att de bokliga studierna i ett läroämne i huvudsak må kunna bedrivas jämsides med den praktiska utbildningen i ämnet, ävensom att de studerande i regel ej må föranledas att samtidigt studera olikartade ämnen." De sålunda upprättade och av kanslern stadfästa studieplanerna inrikta studiernas ordningsföljd, bl. a. genom bestämmelser om att vissa övningar eller tjänstgöringar skola vara genomgångna och godkända, innan tillträde till viss annan kurs eller tjänstgöring beviljas. Det torde till fyllest framgå, att de sakkunniga i allt väsentligt uppbygga sina förslag på den nuvarande examensstadgans grund, blott utökande densamma i vissa avseenden. Så mycket starkare kräver då det förhållandet beaktande, att de anförda bestämmelserna i gällande stadga icke kunnat förhindra slöseri med studietiden, olämplig ordningsföljd

mellan de olika studerade ämnena och otjänlig tidsutdräkt mellan tjänstgöring och tentamen i ett ämne. Det är uppenbart, att de uppgjorda studieplanerna med deras anvisningar och råd icke i tillbörlig utsträckning beaktats, och det är naturligt, att såväl från medicinska lärare som från de medicine studerande önskemål framkommit om bättre överensstämmelse mellan studieplanerna och studiegången. I viss mån lämnas redan nu i examensstadgan anvisning om, hur detta skall åstadkommas. Före slutet av varje vårtermin skola studieplanerna ävensom de i studiehandboken införda anvisningar och råd underkastas granskning inom fakulteten (lärarkollegiet) för utrönande, huruvida några ändringar i dem av förhållandena påkallas, och sådana ändringar skola av kanslern prövas och stadfästas ( § 5 ) . Vidare ( § 3 ) äger fakultet (lärarkollegium) uttrycklig rätt att, om de av en ämneslärare uppgivna kunskapsfordringarna befinnas "för högt eller för lågt tilltagna", ge dem "lämplig omfattning*'; skolande fakultetens därom fattade beslut underställas kanslerns prövning, därest vederbörande lärare så yrkar. Uppenbarligen ha dessa bestämmelser emellertid icke varit tillräckliga för att bringa den önskvärda överensstämmelsen till stånd mellan studieplaner och studiegång, och de sakkunniga ha därför funnit det vara ofrånkomligt att komplettera sina förslag angående de medicinska studierna med ett förslag om skärpt kontroll av att den föreskrivna studiegången följes. Utan sådan kontrollanordning torde man på goda grunder kunna befara, att den av de sakkunniga uppgjorda studieplanen kommer att äventyras och att, i samma mån som de föreslagna åtgärderna för uppnående av tidsbesparing åsidosättas, studieplanen med dess ökade kunskapsfordringar kommer att innebära risk för en ökning av studietiden, alltså ett resultat, rakt motsatt det eftersträvade. . Den skärpta kontroll, som de sakkunniga vilja föreslå, bygger vidare på de bestämmelser, som redan finnas i gällande stadga angående medicinska examina. Kontrollen skulle sålunda medverka till att kunskapsfordringarna i de olika ämnena svara mot den för ämnet tillmätta tiden i studieplanen, att en samordning i kunskapsmeddelandet kommer till stånd mellan varandra berörande ämnen, när så kan befinnas nödigt, och att undervisningen med däri ingående praktiska övningar, repetitorier och förhör ordnas så, att de studerande därigenom stimuleras till samtidig inläsning av ämnet. Vidare skulle denna kontrollorganisation ha till uppgift att — i samarbete med de medicinska föreningarna — överblicka, hur studieplanen följes av de studerande, och därest större avvikelse härifrån skulle förekomma, söka medverka till rättelse härav. Samarbetet med de medicinska föreningarna kan även ha en annan uppgift, nämligen att möjliggöra en överblick över studieintensiteten. En studieplan med så noggrant avmätt terminsschema som det av de sakkunniga föreslagna

253 fordrar en ordinär studieenergi för att kunna följas, och de sakkunniga hysa den förvissningen, att den kamratliga ambition, som de medicinska föreningarna företräda, här skall kunna utgöra en verksam faktor för övervakandet av en god studieordning. De sakkunniga ha ingående dryftat, hur den förstärkta studiekontrollen lämpligen bör organiseras, och även här synes det naturligt att foga det nya direkt till det redan bestående. De sakkunniga förorda sålunda inrättandet av en studienämnd vid vart och ett av de tre medicinska lärosätena. Nämnden skulle utses av fakulteten och bestå av tre ledamöter. Av dessa skulle tvenne vara ledamöter av fakulteten, respektive lärarkollegiet och utväljas så, att den ene företräder studierna till medicine kandidat- och den andre till licentiatexamen. Den tredje i nämnden bör vara en representant för de studerande vid lärosätet; denne, som vid valtillfället ännu icke skall ha avlagt medicine licentiatexamen, bör föreslås av vederbörande medicinska förening och utses av fakulteten. Valen böra ske för läsår med möjlighet till omval. Sitt arbete böra dessa nämnder söka så mycket som möjligt utföra genom personliga samråd med vederbörande ämneslärare, och rätt skall tillkomma den enskilde medicinske läraren och de studerande att i allmänna studiefrågor hänvända sig till nämnden. De smärre utjämningar och förändringar i undervisningens planläggning, som kunna befinnas önskvärda, torde i regel kunna företagas på dylik väg. Annan befogenhet att avgöra studiefrågor skulle ej tillkomma nämnden. Skulle ett studieärende behöva ytterligare bedömande, får nämnden sålunda anlita vägen att framlägga ärendet för fakulteten (lärarkollegiet), som därvid skall handlägga ärendet med beaktande av bestämmelserna i examensstadgans §§ 3—5 och som i de fall, då så är föreskrivet, skall underställa sina beslut kanslerns prövning. \%i För studiefrågor av större räckvidd böra studienämnderna samråda med varandra, och det vore enligt de sakkunnigas åsikt mycket önskvärt, om genom dylika samråd en likformighet i kontrollen av studieorganisationen kunde åstadkommas mellan de tre lärosätena; denna likformighet torde vara så mycket mera eftersträvansvärd, som varje lärosäte tenderar att genom den nya studieordningen bli en sluten enhet. Det bör tillkomma kanslern att efter ansökan, vari resans syfte angives, medge nämndens ledamöter rätt till reseersättning vid sådant samråd; kostnaden härför bör bestridas genom särskilt anslag. Även bör möjlighet finnas för kanslern att tillkalla nämnderna eller delegerade för dem till överläggningar. För studieärenden, som gälla ändringar i den fastställda studieordningen eller i övrigt kunna vara av mera ingripande natur, böra studienämnderna kunna bidraga till en allsidig belysning av frågorna.

254 De sakkunniga ha i detta sitt förslag till inrättandet av en studienämnd vid vart och ett av de medicinska lärosätena beaktat, att redan 1938 års docentutredning betonat behovet av större planmässighet i undervisningsprogrammen och för tillgodoseendet härav förordat inrättandet av särskilda undervisningsnämnder; detta i första hand inom den filosofiska fakulteten och därjämte, då så prövas lämpligt, även inom övriga fakulteter. Därefter har kanslern för rikets universitet i sitt yttrande över universitetsberedningens betänkande tillstyrkt, att dylika undervisningsnämnder inrättas inom samtliga fakulteter; nämnderna skulle bestå av dekanus och minst tvenne av fakulteten årligen valda ledamöter, och deras uppgift skulle vara att, i samråd med ombud för den studerande ungdomen, sörja för undervisningens anordnande och granskning av studieplanerna. I Kungl. Maj :ts kungörelser den 28 juni 1941 angående ändring i vissa delar av statuterna för universiteten i Uppsala och Lund och av stadgarna för karolinska mediko-kirurgiska institutet ha nu sådana bestämmelser införts (resp. § 108 och § 90). För undervisningens planmässiga ordnande och för granskning av studieplaner och förslag till sådana skall inom varje fakultet finnas en undervisningsnämnd med ovan nämnda sammansättning, och på grundval av nämndens förslag till undervisningsplan skola de undervisningsskyldiga lärarna inom fakulteten vid varje lästermins slut sammanträda och anordna undervisningen för nästa termin. Utan tvivel betecknar denna bestämmelse en åtgärd i samma riktning som de sakkunnigas nu framlagda förslag om studienämnder. Men det torde även framgå, att de sakkunniga gå avsevärt längre i sin planläggning av dessa nämnders arbetsuppgifter. Detta måste ses i belysning av den ökade kursmässighet i den medicinska undervisningen, som de sakkunniga förorda, med därav följande möjlighet till större rationalisering och effektivering av studierna och med studierna fortskridande termin efter termin efter ett fast schema. En så fixerad studieplan erfordrar, såsom de sakkunniga redan utvecklat, en fortlöpande överblick och kontroll. Vid behov skola rättelser och jämkningar kunna skyndsamt företagas, sedan vederbörande ämneslärare eller fakultet fått del av ärendet, och till gagn för syftet skulle de studerande äga en representant i nämnden. Därest de sakkunnigas förslag till studieordning kommer att genomföras, torde studierna vid de medicinska lärosätena i viss mån komma i en särklass, och den strängare studiekontrollen är sålunda här motiverad. De sakkunniga förorda därför, att de berörda bestämmelserna i nämnda kungl. kungörelser för de medicinska fakulteternas och karolinska institutets vidkommande ersättas med föreskrifter om studienämnder i enlighet med de sakkunnigas förslag.

255 Kap. XXXVIII. Anslagsfrågor. De sakkunniga ha föreslagit en intensifiering av utbildningen och en övergång till en mer kursmässig undervisning. Detta har varit nödvändigt, för att de studerande på en rimlig tid skola kunna inhämta de kunskaper, som man numera måste fordra av en läkare, och för att möjliggöra en studiegång, som ej skall behöva undergå störande förskjutningar. Vidare ha de sakkunniga föreslagit en mer praktisk inriktning av undervisningen, vilket i sin tur kräver ökad handledning. Dessutom ha helt nya ämnesområden tillkommit. Genomförandet av en sådan studiereform fordrar av naturliga skäl ökning av lärarkrafterna. Utbildningsresultatet måste i mycket väsentlig grad bli beroende på antalet av och kvalifikationerna hos de lärarkrafter, som kunna ställas till förfogande; detta gäller icke minst den rent praktiska utbildningen. I diskussionen om den medicinska undervisningen har bristen på lärarkrafter ofta påtalats, och denna brist har stundom angivits såsom en av huvudorsakerna till den långa utbildningstiden i vårt land. Man har i samband därmed särskilt framhållit, att vid de medicinska högskolorna i Amerikas Förenta Stater en betydligt talrikare lärarstab finnes än vid våra medicinska lärosäten och att detta torde vara ett av skälen till att studietiden där är betydligt kortare än i vårt land. Vidare har man framhållit, att de medicinska lärarnas antal icke har vuxit i tillnärmelsevis samma grad som de studerandes och att lärarnas undervisningsarbete därigenom ökats, vilket menligt inverkat på deras möjligheter att bedriva vetenskapligt forskningsarbete. Det står också klart för de sakkunniga, att det vore i hög grad önskvärt, att statsverket kunde bevilja medel till en avsevärd ökning av de medicinska lärarnas antal. Härigenom skulle utbildningsresultatet förbättras och studietiden ytterligare kunna begränsas samt tid frigöras för medicinskt forskningsarbete, åt vilket på grund av den stora arbetsbörda — undervisning, examination, sjukvårdsarbete, expertutlåtanden, fakultetsärenden, administrativt institutionsarbete — som i övrigt åvilar dessa lärare, ej alltid kan ägnas den tid, som önskvärt vore. Under nuvarande ekonomiska förhållanden ha de sakkunniga emellertid icke ansett sig böra föreslå en större utökning av lärarkrafterna, än vad som är nödvändigt för att de sakkunnigas förslag skall kunna realiseras. Detta är utarbetat med särskild hänsyn till de ekonomiska konsekvenserna, och i flera fall ha de sakkunniga av sparsamhetsskäl ansett sig böra förorda en studieordning, som ur undervisningssynpunkt ej är fullt tillfredsställande. Vid universiteten ha t. ex. ett flertal kurser gjorts gemensamma för de båda terminsgrupperna studerande, vilket har till följd, att antalet studerande på varje kurs i vissa fall blir väl stort och att kurserna ej kunna fullgöras i den följd, som vore mest ändamålsenlig. Sålunda föreslå de sakkunniga, att kursen i allmän patologi i Uppsala,

256 som nu ges varje termin, endast skall ges en gång årligen, att en terminsgrupp studerande vid universiteten skall fullgöra kursen i farmakologi före översiktskurserna i medicin och kirurgi, att kursen i speciell patologi vid dessa lärosäten uppsplittras på två perioder samt att kurs i oftalmiatrik och oto-laryngologi endast ges två gånger årligen i Uppsala och Lund. En förbättring av läroanstalternas undervisningsmateriel är vidare på sina håll i hög grad av behovet påkallad. De sakkunniga ha dock ansett det falla utom ramen för deras uppdrag att i detta hänseende verkställa några anslagsberäkningar. I det följande kommer den förstärkning av lärarkrafterna att anges, som de sakkunnigas förslag påfordrar. Anatomi. Nuvarande lärarbefattningar. Uppsala. En professor, vars undervisningsskyldighet omfattar 90 föreläsningstimmar samt minst 50 demonstrationer; en prosektor, som håller 25 föreläsningar och jämte professorn leder dissektionsövningarna; en amanuens (1 800 kr.). Lund. En professor, som tillika är prosektor, med 50 timmars föreläsningsskyldighet; en assistent (3 600 k r . ) ; en amanuens (3 000 kr.). Stockholm. En professor, vars undervisning omfattar omkring 125 föreläsningar och därutöver demonstrationer; en prosektor med liknande arbetsuppgifter som prosektorn i Uppsala; en amanuens (1 800 kr.). De sakkunnigas förslag. Utbildningen i jämförande anatomi inskränkes och indrages i den övriga avgiftsfria undervisningen. Den katedrala undervisningen får vid universiteten en årlig omfattning av ungefär 145 föreläsningar (däri inberäknat 2 kurser i jämförande anatomi); vid institutet måste den av skäl, som tidigare framlagts, bli avsevärt mera omfattande. Studiet av de morfologiska ämnena skall slutföras inom loppet av ett år. Genomförandet av det morfologiska året innebär en rationalisering av undervisningen, som ställer ökade krav på såväl lärarna som de studerande. För att en sådan studiegång skall kunna genomföras, fordras bland annat en ingående handledning och kontroll av dissektionsarbetet. Vid universiteten måste lärarkrafterna utgöras av en professor, en prosektor och en amanuens. För att handledningen av de studerande skall bli tillräckligt praktiskt inriktad, fordras emellertid, att amanuensen fullgjort större delen av de kliniska tjänstgöringarna; denne bör därför jämställas med en klinikamanuens (arvode 3 000 kr.). Vid institutet kan det morfologiska året icke genomföras med nuvarande lärarkrafter, varför de sakkunniga förorda, att en ny assistenttjänst inrättas (3 600 kr.). Prosektorns föreläsningsskyldighet ökas till 70 timmar, och assistenten övertager en del av prosektorns tidigare ar-

257 betsuppgifter på anatomisalarna. Amanuensbefattningen göres mer kvalificerad (3 000 kr.). De sakkunniga vilja avråda från försök att införa det morfologiska året utan hänsynstagande till ovannämnda förslag om utökning av lärarpersonalen. Utan tillräckliga lärarkrafter kommer detta studium med största sannolikhet icke att kunna genomföras på avsedd tid och på ett för läkarutbildningen betryggande sätt. De mindre goda resultaten vid det morfologiska året i Lund måste enligt de sakkunnigas mening delvis tillskrivas, att lärarna därstädes icke haft möjlighet att lämna en så grundlig handledning, som denna undervisningsform kräver. Uppsala

Lund

Stockholm

Nuv. lärarbefattn.

Sakk:s förslag

Nuv. lärarbefattn.

Sakk:s förslag

Nuv. lärarbefattn.

Sakk:s förslag

Professor Prosektor

Professor

Professor Prosektor

Amanuens (3 000)

Amanuens (1800)

Professor Prosektor Assistent (3 600) Amanuens (3 000)

Amanuens (1800)

Amanuens (3 000)

Assistent (3 600) Amanuens (3 000)

Merkostnad för statsverket: Uppsala Lund Stockholm

1 200 kr. 5 400 „ 4 800 „ Summa 11 400 kr.

Histologi. Nuvarande lärarbefattningar. Uppsala. En professor; en amanuens (1800 k r . ) ; en e. o. amanuens (750 kr.). Lund. En professor; en amanuens (1800 kr.). Stockholm. En professor; en biträdande lärare med ett arvode av 4 200 kr., som dessutom under de sista tre åren erhållit 1 800 kr. ur docentstipendiefonden; en amanuens (1800 kr.). De sakkunnigas förslag. Genomförandet av det morfologiska året påfordrar en rationalisering även av undervisningen i histologi. Undervisningen i embryologi indrages i den övriga avgiftsfria undervisningen. Undervisningen i Uppsala blir något mindre omfattande än nu. Kurs ges i Uppsala och Lund en gång, i Stockholm två gånger årligen. Vid universiteten fordrar omläggningen av undervisningen ingen förändring av lärarkrafterna. Vid institutet, där de studerandes antal är i 17

258 det närmaste dubbelt så stort som vid universiteten och där kurs ges varje termin, måste vid sidan av professorn finnas en fullt kvalificerad lärarkraft samt ytterligare en amanuens. De sakkunniga föreslå, att den biträdande lärarbefattningen omändras till en extra laboratorsbefattning (6 000 kr.) samt att en amanuensbefattning (1800 kr.) nyinrättas. Uppsala

Lund

Stockholm

Nuv. lärarbefattn.

Sakkrs förslag

Nuv. lärarbefattn.

Professor

Amanuens (1 800) E. o. aman. (750)

Amanuens (1800) E. o. aman. (750)

Amanuens (1 800)

Sakkrs förslag

Nuv. lärarbefattn.

Sakkrs förslag

Professor Bitr. lär. (4 200) Amanuens (1 800)

Professor Ex. labor. (6 000) 2 aman. (1 800)

Merkostnad för statsverket: Uppsala Lund Stockholm Summa

— — 3 600 kr. 3 600 kr.

Fysiologi. Nuvarande lärarbefattningar. Uppsala. Professor; laborator; amanuens (1800 k r . ) ; e. o. amanuens (750 kr.). Lund. Professor; assistent (3 600 k r . ) ; amanuens (1800 kr.). Stockholm. Professor; laborator; amanuens (1800 kr.). De sakkunnigas förslag. Laborationskurs ges varje termin vid samtliga lärosäten, vilket för Lunds vidkommande innebär en ökning från en till två kurser årligen; före år 1939 gåvos emellertid två kurser även i Lund, men de sakkunnigas förslag innebär, att en mer omfattande och fyllig undervisning i fysiologi skall meddelas, än vad då var förhållandet vid detta lärosäte. Den ökade undervisning, som de sakkunnigas förslag således innebär för Lunds vidkommande, påfordrar, att assistentbefattningen i Lund omändras till en laboratorsbefattning. Merkostnad för statsverket: Uppsala Lund Stockholm Summa

— 5 400 kr. — 5 400 kr.

259 Farmakologi. Nuvarande lärarbefattningar. Uppsala. Professor; amanuens (1800 kr.). Lund. Professor; amanuens (1800 kr.). Stockholm. Professor; amanuens (1800 kr.). De sakkunnigas förslag. Undervisningen uppdelas på en kurs i farmakologi och en kurs i farmakoterapi. Kursen i farmakologi får ungefär samma omfattning som den nuvarande kursen, men till densamma anslutas enligt förslaget även laborationer. Kursen i farmakoterapi, som omfattar 20—25 föreläsningar, har ingen motsvarighet i den nuvarande studieplanen. I Uppsala ges kursen i farmakologi en gång och kursen i farmakoterapi två gånger årligen. I Lund ges vardera kursen en gång, i Stockholm två gånger årligen. De sakkunniga föreslå, att professorerna i farmakologi i Uppsala och i Lund ge kurserna i farmakologi och farmakoterapi. För undervisningen vid institutet erfordras jämte professorn och amanuensen en extra laborator (6 000 kr.). Införandet av laborationer fordrar ökad handledning av de studerande, och de sakkunniga, som för närvarande ej anse sig böra föreslå inrättandet av laboratorsbefattningar även i Uppsala och Lund, vilja förorda, att vid dessa lärosäten assistentbefattningar (3 600 kr.) inrättas. Uppsala

Lund

Stockholm

Nuv. lärarbefattn.

Sakkrs förslag

Nuv. lärarbefattn.

Sakkrs förslag

Nuv. lärarbefattn.

Sakkrs förslag

Professor

Professor Assistent (3 600) Amanuens (1 800)

Professor

Professor Assistent (3 600) Amanuens (1 800)

Professor

Professor Ex. labor. (6 000) Amanuens (1 800)

Amanuens (1 800)

Merkostnad för statsverket: Uppsala Lund Stockholm

3 600 kr. 3 600 „ 6 000 „ Summa 13 200 kr.

P a t o l o g i och b a k t e r i o l o g i . Nuvarande lärarbefattningar. Uppsala. Professor i patologisk anatomi; professor i hygien och bakteriologi; laborator i patologisk anatomi; assistent (3 600 kr.) och amanuens (3 000 kr.) vid patologiska institutionen; amanuens (1800 kr.) vid hygienisk-bakteriologiska institutionen.

260 Lund. Professor i allmän patologi, bakteriologi och allmän hälsovård; professor i patologisk anatomi och rättsmedicin; biträdande lärare (4 500 kr.), assistent (3 600 kr.) och amanuens (3 000 kr.) vid patologiska institutionens patologiska avdelning; amanuens (3 000 kr.) vid dess bakteriologiska avdelning . Stockholm. Professor i allmän patologi och patologisk anatomi; professor i patologisk anatomi; laborator i bakteriologi; prosektor, extra laborator (6 000 kr.), extra prosektor (3 000 kr.), och tre amanuenser (1 800 kr.) i patologi. De sakkunnigas förslag. Undervisningen i allmän patologi bibehålles i ungefär oförändrad omfattning; kursen ges en gång årligen i Uppsala och Lund och varje termin i Stockholm. Utbildningen i speciell patologi (patologisk anatomi) koncentreras till en kurs, omfattande tre månader; denna kurs ges en gång årligen (med hälften varje termin) i Uppsala och Lund och varje termin i Stockholm. Undervisning i patologi meddelas även i anslutning till obduktioner. Den nuvarande kursen i bakteriologi bibehålies i något minskad omfattning och begränsas till den allmänna bakteriologien. Härutöver ges en kurs i klinisk bakteriologi, vartill ingen motsvarighet finnes i den nuvarande obligatoriska undervisningen. Båda kurserna i bakteriologi äro förbundna med laborationer. Kursen i allmän bakteriologi ges en gång årligen i Uppsala och Lund och varje termin i Stockholm. Kursen i klinisk bakteriologi ges varje termin vid alla tre lärosätena. Av redogörelsen framgår, att ämnesområdet patologi och bakteriologi är olika fördelat på de nu förefintliga lärarkrafterna vid de tre lärosätena, och en viss omreglering är önskvärd för vinnande av större likformighet. Behov av omreglering uppkommer jämväl genom förslaget till förstärkt ställning i undervisningsplanen åt bakteriologien. Samordnandet av kurserna i allmän och klinisk bakteriologi gynnas bäst av att de ledas av en och samma lärare, och då dennes undervisningsskyldighet härigenom kommer att bliva fylld, böra samtliga lärosäten förses med lärarbefattning uteslutande för detta ämne. Ämnets betydelse för såväl undervisning som forskning motiverar professors tjänsteställning för dessa befattningar. I överensstämmelse härmed förorda de sakkunniga, att laboratorsbefattningen i bakteriologi vid institutet ändras till en professur i bakteriologi, samt föreslå vidare, att ur professuren i hygien och bakteriologi i Uppsala utbrytes ämnet hygien och ur professuren i allmän patologi, bakteriologi och allmän hälsovård i Lund ämnena allmän patologi och allmän hälsovård; även dessa befattningar skulle då bli professurer i bakteriologi. I fråga om utbrytningen av ämnet hygien ur Uppsala-professuren torde

261 ingen erinran ur studieorganisatorisk synpunkt kunna göras; undervisningen i hygien bör, liksom redan skett i Lund och Stockholm, anförtros åt en lärare, som enbart företräder detta ämne. Vad åter beträffar omändringen av den nuvarande professuren i allmän patologi, bakteriologi och allmän hälsovård i Lund, ha de sakkunniga icke förbisett de skäl, som ur undervisningssynpunkt anförts till förmån för bibehållandet av kombinationen allmän patologi och bakteriologi, främst härvid den nära förbindelsen mellan inflammationsläran och bakteriologien, vilken gjort den allmänna patologien och bakteriologien till ömsesidigt befruktande och samverkande områden, och därnäst de båda ämnenas hopfogande till ett gemensamt examensämne i gällande examensstadga. Emellertid vilja de sakkunniga betona, att bakteriologiens snabba utveckling gjort det allt svårare att fackmässigt behärska såväl denna vetenskap som den omfattande allmänna patologien. Även från de håll, där man helst önskat fortsatt förbindelse mellan allmän patologi och bakteriologi ur studiesynpunkt, har medgivits, att omfattningen av de båda läroämnena kan tänkas bli så stor, att det på denna grund kan bli nödvändigt att låta dem erhålla var sin lärarbefattning. Med de sakkunnigas förslag kommer denna situation att inträda. Den tanken har framkastats, att professuren i allmän patologi och bakteriologi kunde bibehållas och särskilda arvoden för kurserna i klinisk bakteriologi införas, varvid dessa kurser skulle ledas av härtill särskilt förordnad person. Men häremot vilja de sakkunniga erinra, att det icke kan vara ur studieorganisatorisk synpunkt riktigt att anförtro ledningen av den mera kvalificerade undervisningen i klinisk bakteriologi åt annan än professorn i ämnet, och det torde vara tvivel underkastat, om annan kompetent person alltid komme att stå till buds. De sakkunnigas förslag att förena hela undervisningen i bakteriologi under en professur stödjes även därav, att den allmänna kursen skulle avslutas med ett förhör och att de därvid ådagalagda kunskaperna skulle medräknas vid betygssättningen efter avslutad kurs i klinisk bakteriologi. Som konsekvens av förslaget om professurer i bakteriologi vid samtliga tre lärosätena följer för Uppsalas vidkommande nödvändigheten av att inrätta en särskild lärarbefattning i hygien, och de sakkunniga återkomma härtill nedan. I Lund måste kursen i allmän patologi förses med ny ledare, och de sakkunniga föreslå för tillgodoseende härav, att den nuvarande befattningen som biträdande lärare i patologi ändras till ordinarie laborator. Härmed skulle likformighet uppnås mellan Uppsala och Lund även i fråga om lärartjänster i patologi; i Lund kräver den ökade undervisningsbördan i speciell patologi, att ämnet rättsmedicin utbrytes ur professorsämbetet i patologisk anatomi, varom ytterligare i det följande. I Stockholm skulle professorn i allmän patologi och patologisk anatomi leda de båda kurserna i allmän patologi samt professorn i patologisk anatomi den ena och prosektorn — ev. laboratorn — den andra kursen i spe-

ciell patologi. Undervisningen i anslutning till obduktioner fördelas vid de tre lärosätena mellan lärarna i patologi. För att undervisningen i bakteriologi skall bli rätt tillgodosedd, fordras, att den bakteriologiska institutionen har tillgång till kliniskt bakteriologiskt material. I Uppsala och Lund är detta redan nu förhållandet. I Stockholm har något organiserat samarbete mellan bakteriologisk institution och kliniskt bakteriologiskt laboratorium ännu icke kommit till stånd, men frågan har varit föremål för utredningar. Vid karolinska sjukhuset finnes ett medicinskt-bakteriologiskt laboratorium. Arbetet på detta ledes av en laborator (6 000 kr.), som är anställd av sjukhuset och som icke har någon undervisningsskyldighet utöver den, som tillkommer även underläkarna vid sjukhuset, nämligen att biträda vid handledningen av de studerande. Dessutom finnes vid laboratoriet anställd en tredje underläkare. Vid institutet, där en kurs i allmän och en kurs i klinisk bakteriologi skola ges varje termin, måste vid sidan av professorn finnas en kvalificerad lärare, som årligen kan leda en av de fyra kurserna. De sakkunniga finna, att denna fråga skulle få sin bästa lösning, om professorn i bakteriologi vid institutet göres till chef även för karolinska sjukhusets bakteriologiska laboratorium samt om laboratorsbefattningen vid detta laboratorium omändras till en lärarbefattning. Denna lärarbefattning erhåller därvid lämpligen samma utformning, som nedan kommer att föreslås för de kliniska laboratorsbefattningarna vid serafimerlasarettet och karolinska sjukhuset: en extra laboratorsbefattning (6 000 kr.), vars innehavare för det sjukvårdande arbetet erhåller ett tilläggsarvode av 4 000 kr. Vid den bakteriologiska institutionen vid institutet bör dessutom anställas en amanuens. Då man av denne befattningshavare måste fordra kliniska kunskaper, bör tjänsten jämställas med de kliniska amanuenstjänsterna och innehavaren således tillerkännas ett arvode av 3 000 kr. Den nuvarande amanuenstjänsten vid den hygienisk-bakteriologiska institutionen i Uppsala (1 800 kr.) bör av samma skäl göras mer kvalificerad (3 000 kr.). Då ämnet bakteriologi även omfattar klinisk bakteriologi och då i den bakteriologiska institutionens arbetsuppgifter även skall ingå klinisktbakteriologiskt rutinarbete, är det uppenbart, att av lärarna i bakteriologi måste krävas tillräcklig skolning för att de på ett betryggande sätt skola kunna fullgöra sina kliniska arbetsuppgifter.

263 Patologi. Uppsala

Stockholm

Lund

Nuv. lärarbefattn.

Sakkrs förslag

Nuv. lärarbefattn.

Sakkrs förslag

Nuv. lärarbefattn.

Sakkrs förslag

Professor pat. anat.

Professor pat. anat. o. rättsmedicin Professor allm. pat. bakt. och allm. hälsovård Bitr. lärare i patol. (4 500)

Professor pat. anat.

Professor allm. pat.

Prosektor

Extra laborator (6 000) Extra prosektor (3 000) 3 aman. (1 800)

Laborator pat. anat.

Laborator patologi

Assistent (3 600)

Amanuens (3 000)

Merkostnad för statsverket: Uppsala Lund Stockholm

— 4 500 kr. — Summa 4 500 kr.

Bakteriologi. Uppsala

Stockholm

Lund

Nuv. lärarbefattn.

Sakkrs förslag

Nuv. lärarbefattn.

Sakkrs förslag

Nuv. lärarbefattn.

Sakkrs förslag

Professor hygien och bakteriologi

Professor bakteriologi

Professor allm. pat. bakt. och allm. hälsovård

Professor bakteriologi

Laborator bakteriologi

Professor bakteriologi

Laborator vid karol. sjukhuset (6 000)

Amanuens (3 000)

Extra laborator (6 000 + 4 000) Amanuens (3 000) 3re underläkare

Amanuens (1800)

Amanuens (3 000)

3 re underläkare

264 Merkostnad för statsverket: Uppsala Lund Stockholm

1200 kr. — 10 000 „ Summa 11 200 kr.

Medicin. Tjänstgöringarna

medicin.

Nuvarande lärarbefattningar. Uppsala. Professorn skall under terminen fullgöra sin undervisning tre gånger i veckan med minst två timmar varje gång; den skall bestå i medicinsk klinik varje gång samt dessutom klinisk föreläsning minst två gånger i veckan. Vid sidan av professorn finnes endast en biträdande lärare (4 500 kr.) med skyldighet att meddela undervisning å medicinska polikliniken, att två gånger årligen ge en kurs i de viktigaste kemiska, fysiologiska, mikroskopiska och bakteriologiska undersökningsmetoderna samt att en gång årligen ge en kurs i speciella kliniska undersökningsmetoder. Lund. Professorn håller under tiden februari—maj och septemberdecember antingen tre kliniska eller två kliniska och två polikliniska föreläsningar i veckan. Vid sidan av professorn finnes en biträdande lärare (6 000 kr.), som under ovannämnda tid håller antingen en klinisk och en poliklinisk eller tre polikliniska föreläsningar och under januari tre kliniska föreläsningar. En underläkare ger under januari — mot arvode ur docentstipendiefonden — den polikliniska undervisningen. Dessutom har under senare år en docent biträtt vid undervisningen. Stockholm. Professorerna meddela undervisning sex timmar i veckan nio månader om året och hålla i regel två kliniska och en poliklinisk föreläsning i veckan. För biträdande lärare i medicin finnes en anslagspost på 8 000 kr., varav 4 000 kr. för undervisningen på serafimerlasarettet och 4 000 kr. för undervisningen på karolinska sjukhuset. De biträdande lärarna ha i regel meddelat en klinisk och två polikliniska föreläsningar i veckan. Som biträdande lärare ha i stor utsträckning förordnats läkare, som ha sin sjukvårdande uppgift förlagd utom kliniken. Såväl vid serafimerlasarettet som vid karolinska sjukhuset finnas för närvarande en biträdande överläkare (7 500 kr.) och en poliklinikläkare (7 500 kr.), men dessa läkare ha ingen undervisningsskyldighet utöver den, som även tillkommer underläkarna, nämligen att biträda vid handledningen av de studerande.

265 De sakkunnigas förslag. Undervisningen meddelas tio månader om året. Varje vecka skola förslagsvis ges tre kliniska och två polikliniska föreläsningar samt ett kliniskt-terapeutiskt seminarium. Vid universiteten skall årligen ges en, vid institutet två översiktskurser i medicin. Dessa kurser, som omfatta 30 föreläsningar, ha ingen motsvarighet i den nuvarande studieplanen. Professorn meddelar undervisning under nio månader av året och håller tre kliniska föreläsningar i veckan, dock med rätt för honom att utbyta en klinisk föreläsning mot en poliklinisk. Liksom hittills meddelar professorn dessutom undervisning i samband med ronder på sjukavdelningarna. Den övriga undervisningen lägges på biträdande lärarkrafter. För att undervisningen skall få den fasta organisation och genomföras med den effektivitet, som de sakkunniga åsyfta, är det lämpligt, att dessa lärare äro fast knutna till vederbörande undervisningssjukhus, varigenom de på ett ändamålsenligt sätt kunna infogas i undervisningsarbetet samt utnyttjas för daglig undervisning i anslutning till det sjukvårdande arbetet och för examinatorier. De sakkunniga vilja därför principiellt förorda, att det nuvarande systemet med särskilda arvoden åt biträdande lärare, vilka ej behöva ha sin lärartjänst förenad med en sjukvårdande uppgift på sjukhuset, avvecklas och att i stället vid dessa sjukhus inrättas nya lärartjänster, vilkas innehavare ha såväl en läraruppgift som en sjukvårdande uppgift. Dessa befattningshavare böra, då i deras åliggande ingår meddelandet av för de studerande obligatorisk undervisning, förordnas av kanslern, förslagsvis på tre år med möjlighet till förlängning. Vid varje medicinsk klinik böra, anse de sakkunniga, vid sidan av professorn finnas tvenne biträdande lärare, och dessa båda lärare skola infogas i den sjukvårdande organisationen, t. ex. såsom biträdande överläkare eller poliklinikföreståndare. På dessa lärare kan undervisningen förslagsvis fördelas på följande sätt: Den ene biträdande läraren (förste biträdande lärare) skall en gång i veckan under nio månader hålla kliniskt-terapeutiskt seminarium, under en månad av året ge tre kliniska föreläsningar i veckan, en gång årligen ge översiktskurs i medicin samt handleda de studerande i deras dagliga arbete på kliniken. Den andre biträdande läraren (andre biträdande lärare) skall under tio månader ge två polikliniska föreläsningar i veckan och dagligen handleda de studerande på polikliniken samt dessutom under en månad en gång i veckan hålla kliniskt-terapeutiskt seminarium. Genom att denne lärare, helst såsom poliklinikföreståndare, knytes till polikliniken, bör undervisningen vid denna kunna genomföras på ett enhetligare sätt än för närvarande. Läraren har under sådana omständigheter större möj-

ligheter att själv utvälja ett för undervisningen särskilt lämpat och instruktivt material, och han kan i den dagliga undervisningen på polikliniken anknyta till det, som genomgåtts under föreläsningarna. Förste biträdande läraren bör enligt de sakkunnigas uppfattning ha en årslön av 10 000 kr. och den andre en årslön av 9 000 kr. Uppsala. De sakkunniga föreslå, att den nuvarande biträdande lärartjänsten indrages. I stället omändras förste underläkartjänsten vid me dicinska kliniken (8 500 kr.) till en biträdande överläkartjänst med undervisningsskyldighet såsom förste biträdande lärare, och poliklinikamanuensbefattningen (6 200 kr.) till en poliklinikföreståndartjänst med undervisningsskyldighet såsom andre biträdande lärare. Då poliklinikföreståndaren på grund av sin undervisningsskyldighet ej kan deltaga i det sjukvårdande poliklinikarbetet i samma utsträckning som den nuvarande poliklinikamanuensen, medför den föreslagna omorganisationen behovet av en ny underläkartjänst vid polikliniken. Enligt gällande normer avlönas underläkare med 1 800 kr. från staten och 1 800 kr. från akademiska sjukhuset. Nuvarande lärarbefattningar

Sakkunnigas förslag

Merkostnad för statsverket

Besparing

Professor 4 500: — Förste biträdande lärare (10 000) Andre biträdande lärare (9 000) Underläkare (3 600)

1500: — 2 800: — 1800: —

Merkostnad för statsverket 1 600 kr. „ „ akademiska sjukhuset 1 800 kr. Lund. Den nuvarande biträdande lärarbefattningen omändras till förste biträdande lärartjänst; andre biträdande lärartjänsten nyinrättas. Vid infogandet av de båda lärarna i den sjukvårdande organisationen torde man böra utgå ifrån att för närvarande betingelserna icke synas vara förhanden att här inrätta en särskild befattning som poliklinikföreståndare. Däremot betecknar det en direkt inpassning i den nuvarande sjukhusorganisationen, om de båda lärarna infogas i sjukvårdsarbetet som ledare, under professorns överinseende, för var sin kliniska sjukavdelning. Med en sådan ordning bör det icke förbises, att de biträdande lärarna komma att vid sidan av sin undervisning utföra ett betydande arbete i

sjukvårdens tjänst och att deras av de sakkunniga föreslagna löneställning motiveras av denna dubbla verksamhet. Då deras avlöning helt utgår av statsmedel, men sjukhusägaren här är Malmöhus läns landsting, bör denna utgift beaktas vid bestämmandet av det belopp, varmed staten skall bidraga till bestridande av lasarettets driftkostnader. Nuvarande lärarbefattningar

Biträdande lärare (6 000)

Sakkunnigas förslag

Merkostnad för statsverket

Professor Förste biträdande lärare (10 000) Andre biträdande lärare (9 000)

4 000: — 9 000: —

Merkostnad för statsverket: 13 000 kr. Stockholm. Den biträdande överläkaren förordnas till förste biträdande lärare med den undervisningsskyldighet, som ovan angivits för sådan lärare, och hans lön höjes i samband härmed till 10 000 kr. De förste biträdande lärarna på serafimerlasarettet och karolinska sjukhuset ge alternerande översiktskursen i medicin. Poliklinikläkartjänsten omändras till en poliklinikföreståndartjänst. Poliklinikföreståndaren förordnas som andre biträdande lärare med den undervisningsskyldighet, som ovan angivits för sådan lärare. Lönen föreslås till 9 000 kr. Huruvida denna omändring kommer att påfordra anställandet av ytterligare underläkare vid de medicinska poliklinikerna, kan för närvarande ej överblickas. Tillkomsten av den medicinska polikliniken vid karolinska sjukhuset har medfört en viss sänkning av besökssiffrorna på serafimerlasarettets medicinska poliklinik, och indragandet av en av underläkartjänsterna vid denna har varit under övervägande. Nuvarande lärarbefattningar

Professor

Sakkunnigas förslag

Merkostnad för stats- Besparing verket

Professor 4 000: —

Biträdande överläkare (7 500) .. Förste biträdande lärare (10 000) Andre biträdande lärare Poliklinikläkare (7 500) (9 000)

2 500: — 1500: —

Omläggningen betingar således, så vitt nu kan bedömas, ingen merkostnad för statsverket.

268 Fysikalisk

diagnostik.

Nuvarande lärarbefattningar. Uppsala. Lärare (3 000 kr.) med skyldighet att leda två kurser i fysikalisk diagnostik, att handleda de studerande, som tjänstgöra vid centralsanatoriet, samt att en gång årligen ge en föreläsningsserie i lungtuberkulos. Lund. Lärare (3 000 kr.) med skyldighet att leda tre kurser i fysikalisk diagnostik samt att handleda de studerande, som tjänstgöra på avdelningen för lungtuberkulos. Stockholm. Två lärare vid de propedeutiska kurserna i de viktigaste kliniska undersökningsmetoderna (4 800 kr. vardera); i dessa kurser ingår undervisning såväl i fysikalisk diagnostik som i de viktigaste kemiska, fysiologiska, mikroskopiska och bakteriologiska undersökningsmetoderna. De sakkunnigas förslag. Undervisningen kommer att få ungefär samma omfattning som för närvarande, men de sakkunnigas förslag innebär, att de propedeutiska kurserna komma att ges två gånger årligen. För närvarande ges kurserna två gånger årligen i Uppsala och tre gånger årligen i Lund och Stockholm. Deltagarantalet på kurserna kommer att öka från 15 till 20. I Uppsala och Lund påfordrar de sakkunnigas förslag ingen ökning av lärarkrafterna. Läraren i fysikalisk diagnostik i Lund kommer att ge två kurser i fysikalisk diagnostik och en kurs i lungtuberkulosens klinik årligen i stället för som nu tre kurser i fysikalisk diagnostik. Då de sakkunnigas förslag innebär, att den propedeutiska laborationskursen skall ges av den kliniske laboratorn samt att vardera läraren i fysikalisk diagnostik vid institutet endast skall ge två kurser årligen — mot nuvarande tre — få de sakkunniga föreslå, att arvodet till vardera av de berörda lärarna sänkes från nuvarande 4 800 kr. till 3 000 kr. Den besparing, som härigenom göres, kommer att redovisas vid genomgången av utgifterna för de kliniska laborationskurserna. Ingen merkostnad för statsverket. Laborationskurserna. Nuvarande lärarbefattningar. Uppsala. Det åligger den biträdande läraren i medicin att två gånger årligen ge en kurs i de viktigaste kemiska, fysiologiska, mikroskopiska och bakteriologiska undersökningsmetoderna samt att en gång årligen ge en kurs i speciella kliniska undersökningsmetoder. Någon klinisk laborator finnes icke vid detta lärosäte.

269 Lund. Klinisk laborator (6 000 kr.) med skyldighet att för deltagarna i de propedeutiska kurserna årligen ge tre kurser i kliniska laborationer samt att en gång årligen ge en laborationskurs i de interna sjukdomarnas diagnostik. Stockholm. Vid serafimerlasarettet finnes en klinisk laborator (6 000 kr.) med skyldighet att handleda de studerande i laboratoriearbetet och att tre gånger årligen ge en kurs i kliniska laborationsmetoder. Vid det medicinska laboratoriet å karolinska sjukhuset finnes en laborator (6 000 kr. på sjukhusets stat), vilken emellertid ej har någon undervisningsskyldighet utöver den, som även tillkommer underläkarna, nämligen att biträda vid handledningen av de studerande. Kurserna i de viktigaste kemiska, fysiologiska, mikroskopiska och bakteriologiska undersökningsmetoderna ges av lärarna vid de propedeutiska kurserna. De sakkunnigas förslag. Vid varje medicinsk klinik skall årligen ges två propedeutiska laborationskurser samt två kliniska laborationskurser. Den propedeutiska laborationskursen blir något mindre omfattande än den nuvarande kursen i de viktigaste kemiska, mikroskopiska, bakteriologiska och fysiologiska undersökningsmetoderna. Den kliniska laborationskursen skall omfatta 10— 15 föreläsningar. Under den grundläggande tjänstgöringen i medicin skola de studerande om möjligt få tillfälle att i tur och ordning under någon tid följa arbetet på det kliniska laboratoriet. Enligt de sakkunnigas mening bör vid varje medicinsk klinik finnas en klinisk laborator, vilken skall vara föreståndare för det kliniska laboratoriet samt äga skyldighet att meddela undervisning. Han bör dels ge två propedeutiska och två kliniska laborationskurser om året, dels handleda de studerande i laboratoriearbetet. Hur den kliniska laboratorsbefattningen bäst bör utformas, ha de sakkunniga ingående diskuterat. De ha därvid valt emellan att göra den kliniska laboratorstjänsten till en ordinarie befattning (9 000 kr.) och att göra den till en extra laboratorstjänst (6 000 kr.) med ett extra arvode av 4 000 kr. för det sjukvårdande arbetet och därvid stannat för att förorda det senare alternativet. Det högre arvodec har beräknats med hänsyn till att tjänsten ej är ordinarie. Det har synts skäligt, att dessa befattningshavares ersättning utgår dels med hänsyn till undervisningsuppgiften, dels med hänsyn till den sjukvårdande verksamheten. Tjänsten skulle således få samma karaktär som den nuvarande tjänsten vid serafimerlasarettet; vid detta sjukhus utgår emellertid endast en ersättning av 2 000 kr. för det sjukvårdande arbetet. På grund av de höga kvalifikationer, som måste krävas av dessa befattningshavare, den vetenskapliga karaktären av deras verksamhet och deras ställning till under-

visning och sjukvård anse de sakkunniga, att deras arvode icke bör beräknas lägre, än vad här föreslagits. Nuvarande lärarbefattningar Uppsala Lund Serafimerlasarettet Karolinska sjukhuset

Sakkunnigas förslag

Klinisk laborator (6 000 + 4 000) Klinisk labora- Klinisk laborator (6 000) tor (6 000 + 4 000) Klinisk labora- Klinisk laborator (6 000 + tor (6 000 + 2 000) 4 000) Laborator vid Klinisk laborakem. laborator. tor (6 000 + (7 500) 4 000)

Merkostnad för statsverket

Överförda medel

6 000:

2 000: —

2 500: —

Merkostnad för statsverket: Uppsala Lund Stockholm

Anslag för propedeutisk undervisning 3 600: —

Summa

6 000 kr. — 900 „ 6 900 kr.

Merkostnad för akademiska sjukhuset . . . . „ „ Lunds lasarett

4 000 kr. 4 000 „

Dietetik. De sakkunniga föreslå införandet av en obligatorisk kurs i dietetik, omfattande 10 timmar och given varje termin. I Stockholm torde undervisningen kunna göras gemensam för de studerande vid serafimerlasarettet och karolinska sjukhuset. För kursledaren beräknas ett arvode av 350 kr. för varje kurs. Merkostnad för statsverket: Uppsala Lund Stockholm Summa Fysikalisk

700 kr. 700 „ 700 „ 2 100 kr.

terapi.

Nuvarande lärarbefattningar. I Uppsala har givits en frivillig kurs i fysikalisk terapi. För denna ha utgått medel ur docentstipendiefonden (högst 1 800 kr., därav ett arvode av 540 kr. åt assistenter). I Lund har en docent givit undervisning i

271 detta ämne. Vid institutet finnes ett anslag för biträdande lärare i medicinsk rörelsebehandling (3 000 kr.). De sakkunnigas förslag. De sakkunniga föreslå införandet av en kurs i fysikalisk terapi, omfattande dels 25 föreläsningar, dels praktiska övningar. Någon motsvarighet till denna kurs finnes icke i den nuvarande obligatoriska undervisningen. Kursen skall ges två gånger årligen. Såsom arvode åt kursledaren få de sakkunniga föreslå i Lund 1 000 kr. och i Uppsala 1 500 kr. för varje kurs. Det högre arvodet i Uppsala har beräknats med hänsyn till att det visat sig nödvändigt att anlita lärare från Stockholm; är läraren från Uppsala, bör arvodet utgå med 1 000 kr. Vid institutet bör det anslag av 3 000 kr., som för närvarande finnes för undervisning i medicinsk rörelsebehandling, utnyttjas för undervisningen i fysikalisk terapi och om så erfordras, fördelas mellan flera lärare. Merkostnad för statsverket: Uppsala Lund Stockholm

3 000 kr. 2 000 „ — Summa

5 000 kr.

Epidemiologi. Nuvarande lärarbefattningar., För närvarande utgår ett arvode av 1 500 kr. till var och en av lärarna i epidemiologi i Uppsala, Lund och Malmö, 2 000 kr. till läraren i epidemiologi i Göteborg samt 4 000 kr. till läraren i epidemiologi i Stockholm. De sakkunnigas förslag. Enligt de sakkunnigas förslag omfattar undervisningen en kurs med 15 föreläsningar, given en gång om året i Lund och varje termin i Uppsala och Stockholm, samt klinisk tjänstgöring. Den undervisning, som för närvarande meddelas i Göteborg och Malmö, indrages. Då kursen i epidemiologi icke har någon motsvarighet i den nuvarande studieplanen och då samtliga studerande enligt de sakkunnigas förslag böra få sin utbildning i epidemiologi i Uppsala, Lund eller Stockholm, föreslå de sakkunniga, att arvodena till lärarna höjas i Uppsala med 1 000 kr., i Lund med 700 kr. och i Stockholm med 500 kr. Den större höjningen i universitetsstäderna motiveras av att de studerande, som nu få sin utbildning i Göteborg och Malmö, framförallt komma att hänvisas till Uppsala och Lund. Omändringen av undervisningen innebär en besparing på 1 300 kr.

272 Lungtuberkulosens

klinik.

Enligt de sakkunnigas förslag skall undervisningen omfatta en kurs på omkring 15 föreläsningar och en tjänstgöring på en månad. För Uppsalas vidkommande innebär de sakkunnigas förslag, att kursen ges två gånger årligen, varför arvodet till läraren i fysikalisk diagnostik bör höjas med 500 kr. I Lund fullgöra de studerande för närvarande endast en 3 veckors assistenttjänstgöring antingen vid Lunds lasaretts tuberkulosklinik eller vid Orupssanatoriet. Undervisningen vid Lundakliniken handhaves av läraren i fysikalisk diagnostik, vilken är överläkare vid tuberkulosavdelningen. Denne lärare ger nu tre kurser i fysikalisk diagnostik men skall, om de sakkunnigas förslag genomföres, ge två kurser i fysikalisk diagnostik och en kurs i lungtuberkulosens klinik, överläkaren vid Orupssanatoriet uppbär såsom ledare av assistenttjänstgöringen i lungtuberkulosens diagnostik och terapi ett årligt arvode av 800 kr. Förlänges tjänstgöringen till en månad, såsom de sakkunniga föreslå, bör detta arvode höjas till 1 000 kr. Vid institutet finnes ett arvode på sammanlagt 3 000 kr. för tre kurser i lungtuberkulosens igenkännande. Detta arvode torde vara tillräckligt för att tillgodose även den av de sakkunniga föreslagna undervisningen inom här berörda ämnesområde. Merkostnad för statsverket: Uppsala Lund Stockholm Summa

500 kr. 200 „ — 700 kr.

Reumatologi. I Uppsala och Stockholm skola lärarna i medicin även meddela undervisning i reumatologi. För Lunds vidkommande däremot föreslå de sakkunniga, att denna del av medicinutbildningen lägges på läkaren vid den reumatiska avdelningen. Denne skall handleda de studerande, som tjänstgöra på denna avdelning, samt en gång varje termin hålla en kurs i reumatologi, omfattande 10 timmar. För denna undervisning bör utgå ett arvode av 1 000 kr. Merkostnad för statsverket: Uppsala Lund Stockholm Summa

— 1 000 kr. — 1000 kr.

273 Sammanfattning. De sakkunnigas förslag angående undervisningen i medicin medför således följande kostnadsökningar för statsverket:

Tjänstgöringarna i medicin Fysikalisk diagnostik Laborationskurserna Dietetik Fysikalisk terapi Lungtuberkulosens klinik Reumatologi Summa

Uppsala

Lund

Stockholm

Summa

1600: —

13 000: —

—

14 600: —

900: — 700: —

6 900: — 2100: — 5 000: — 700: — 1000: —

1600: —

30 300: —

6 000: — 700: — 3 000r — 500: — 11800: —

700r — 2 000: — 200: — 1000: — 16 900: —

Epidemiologi, indraget anslag

1 300: —

Kirurgi. Tjänstgöringen

i kirurgi.

Nuvarande lärarbefattningar. Uppsala. Professorn fullgör sin undervisningsskyldighet i stort sett med tre kirurgiska kliniker varje vecka under terminerna. Vid sidan av professorn finnes en biträdande lärare (4 800 kr.) med skyldighet att lämna undervisning i allmän kirurgi samt att tre dagar i veckan meddela poliklinisk undervisning. Denne lärare har för närvarande icke någon sjukvårdande uppgift vid sjukhuset. Lund. Professorn håller under terminerna tre kliniska och en poliklinisk föreläsning. För övrig undervisning finnas dels ett anslag av 3 600 kr. för biträdande lärare i kirurgi, varav 3 000 kr. för ledaren av kurserna i allmän kirurgi och 600 kr. för poliklinisk undervisning, dels ock ett anslag av 1 800 kr. för uppehållande av poliklinisk undervisning. Vid kliniken finnes en biträdande överläkare (8 000 kr.). Stockholm. Professorn skall meddela undervisning 6 timmar i veckan nio månader av året och håller tre kliniska föreläsningar i veckan, dock med rätt att utbyta en klinisk föreläsning mot en poliklinisk. För biträdande lärare i kirurgi finnes en anslagspost på 8 000 kr., varav 4 000 kr. utgå för undervisning på serafimerlasarettet och 4 000 kr. för undervisning på karolinska sjukhuset. De biträdande lärarna ha i regel hållit en klinisk och två polikliniska föreläsningar i veckan. Som biträdande lärare ha i regel förordnats läkare vid de kirurgiska klinikerna. Såväl vid serafimerlasarettet som vid karolinska sjukhuset finnas numera en biträdande överläkare (7 500 kr.) och en poliklinikläkare (7 500 kr.), men 18

dessa läkare ha ingen undervisningsskyldighet utöver den, som även tillkommer underläkarna, nämligen att biträda vid handledning av de studerande. Dessutom finnes vid institutet ett anslag av 2 700 kr. för lärare vid propedeutiska kurser i allmän kirurgi och allmän sjukvårdsteknik. De sakkunnigas förslag. Liksom vid de medicinska klinikerna skall vid de kirurgiska undervisning meddelas tio månader av året. Varje vecka skola ges tre kliniska och tre polikliniska föreläsningar. Vid varje kirurgisk klinik ges dessutom varje termin en två månaders kurs i allmän kirurgi. Utbildningen i allmän kirurgi göres mer omfattande än den nuvarande undervisningen inom detta ämnesområde, och de sakkunniga föreslå ökad handledning av de studerande i enklare kirurgisk teknik. Dessutom ges vid universiteten årligen en, vid institutet två översiktskurser i kirurgi. De sakkunniga föreslå, att undervisningen ordnas efter samma principer, som ovan angivits för utbildningen i medicin. Professorn föreläser nio månader av året samt håller förslagsvis två kliniska och en poliklinisk föreläsning i veckan. Liksom hittills meddelar professorn dessutom undervisning i samband med det sjukvårdande arbetet. Den övriga undervisningen lägges på biträdande lärarkrafter. Vid sidan av professorn böra finnas två biträdande lärare, vilka skola infogas i den sjukvårdande organisationen, t. ex. såsom biträdande överläkare eller poliklinikföreståndare. På dessa lärare kan undervisningen förslagsvis fördelas på följande sätt: Den ene biträdande läraren (förste biträdande lärare) skall under nio månader hålla en klinisk föreläsning i veckan, under en månad av året hålla tre kliniska föreläsningar i veckan, en gång årligen ge översiktskurs i kirurgi samt dessutom handleda de studerande på kliniken. Den kliniska föreläsningen kan eventuellt ges i form av ett kirurgiskt seminarium med epikritiska demonstrationer av ett större antal patienter. Den andre biträdande läraren (andre biträdande lärare) skall under nio månader hålla två polikliniska föreläsningar i veckan, en månad av året hålla tre polikliniska föreläsningar i veckan, leda kurserna i allmän kirurgi samt dessutom dagligen handleda de studerande på polikliniken. Genom att samme lärare leder kursen i allmän kirurgi och under tjänstgöringen undervisar och handleder de studerande på polikliniken, skapas goda betingelser för en enhetlig och konsekvent genomförd praktisk utbildning i kirurgi. Uppsala. De sakkunniga föreslå, att den nuvarande biträdande lärartjänsten indrages. I stället omändras underkirurgtjänsten (8 500 kr.) till en biträdande överläkartjänst med undervisningsskyldighet såsom förste biträdande lärare och poliklinikamanuensbefattningen (6 200 kr.) till en poliklinikföreståndartjänst med undervisningsskyldighet såsom andre biträdande lärare. Då poliklinikföreståndaren, på grund av sin undervis-

275 ningsskyldighet, ej kan deltaga i det sjukvårdande poliklinikarbetet i samma utsträckning som den nuvarande poliklinikamanuensen, medför den föreslagna omorganisationen behovet av en ny underläkartjänst vid polikliniken. Enligt gällande normer avlönas underläkare med 1 800 kr. från staten och 1 800 kr. från akademiska sjukhuset. Nuvarande

lärarbefattningar

Professor Biträdande lärare (4 800) Underkirurg (8 500) Poliklinikamanuens (6 200)

Sakkunnigas förslag

Merkostnad för statsverket

Besparing

Professor 4 800: — Förste biträdande lärare (10 000) Andre biträdande lärare (9 000) Underläkare (3 600)

1500: — 2 800: — 1800: —

Merkostnad för statsverket 1.300 kr. „ „ akademiska sjukhuset 1.800 kr. Lund. De sakkunniga föreslå, att den biträdande överläkaren förordnas såsom förste biträdande lärare samt att en av under läkartjänsterna förenas med arvode såsom andre biträdande lärare. Liksom i Uppsala och Stockholm måste en ny tjänst inrättas för det sjukvårdande arbetet på polikliniken. Nuvarande

lärarbefattningar

Sakkunnigas förslag

Merkostnad för statsverket

Besparing

Professor Biträdande lärare (5 400) Biträdande överläkare (8 000) Underläkare (7 000)

5 400: — . . Förste biträdande lärare (10 000) Andre biträdande lärare (9 000) Amanuens (3 000)

2 000: — 2 000: — 3 000: —

Merkostnad för statsverket 1.600 kr. Stockholm. De sakkunniga föreslå, att den biträdande överläkaren förordnas som förste biträdande lärare och i samband härmed får höjd lön (10 000 kr.) samt att poliklinikläkartjänsten omändras till en poliklinikföreståndartjänst (9 000 kr.). Poliklinikföreståndaren förordnas som andre biträdande lärare. De första biträdande lärarna på serafimerlasarettet och karolinska sjukhuset ge alternerande översiktskursen i kirurgi,

276 Då poliklinikföreståndaren kommer att erhålla en betydande undervisningsskyldighet — avsevärt mer omfattande än den, som kommer att åvila poliklinikföreståndaren vid den medicinska polikliniken — kommer han ej att kunna deltaga i det sjukvårdande arbetet i samma utsträckning som den nuvarande poliklinikläkaren. Den föreslagna omorganisationen framkallar därför behovet av en ny underläkartjänst vid de kirurgiska poliklinikerna. Sådan underläkare står i löneklass Ex 22 (6 816 kr.). Nuvarande lärarbefattningar

Professor Professor Biträdande lärare (4 000) Lärare i allm. kirurgi {l/2 arvode 1350) Förste biträdande lärare Biträdande överläkare (7 500) (10 000) Poliklinikläkare (7 500) Andre biträdande lärare (9 000) 2re underläkare (Ex 22)

Merkostnad för statsverket

Besparing

4 000: 1350: 2 500: — 1500: — 6 816: —

Merkostnaden for statsverket skulle sålunda bli 5 466 kr. för undervisningen vid serafimerlasarettet och lika mycket för undervisningen vid karolinska sjukhuset, sammanlagt 10 932 kr. Sjukvårdskurs. Nuvarande lärarbefattningar., I Uppsala finnes ett arvode av 750 kr. för ledare av två kurser i allmän sjukvårdsteknik, i Lund finnes ett arvode av 1125 kr. för ledare av tre kurser i allmän sjukvårdsteknik, och vid institutet utgår ett arvode av 2 700 kr. för lärare vid propedeutiska kurser i allmän kirurgi och i allmän sjukvårdsteknik. De sakkunnigas förslag. Den nuvarande undervisningen i sjukvårdsteknik ersattes av en sjukvårdskurs, omfattande omkring 20 föreläsningstimmar och 15 övningstimmar, given av en instruktionssköterska, samt en veckas tjänstgöring å sjukavdelning. För ledaren av sjukvårdskursen ha de sakkunniga beräknat ett arvode av 500 kr. Denna kurs måste ges en gång varje år i universitetsstäderna samt varje termin i Stockholm. Dessutom ha de sakkunniga ansett skäligt, att de avdelningssköterskor, som handleda de studerande under tjänstgöringen på sjukavdelning, erhålla ett arvode, beräknat efter 5 kr. för varje

277 studerande. Då antalet studerande är omkring 40 vid varje universitetsklinik och omkring 85 i Stockholm, bli utgifterna härför i universitetsstäderna ungefär 200 kr. per år, vid institutet ungefär 425 kr. per år. Omläggningen av undervisningen innebär sålunda för Uppsalas vidkommande en besparing av 50 kr., för Lunds vidkommande en besparing av 425 kr. samt för institutets vidkommande en kostnadsökning av 1 425 kr. Anslaget av 2 700 kr. vid institutet har helt tillgodogjorts vid beräkningarna angående utgifterna för tjänstgöringen i kirurgi. Ortopedi. I Stockholm finnes vid sidan av professorn en biträdande lärare (1 200 kr.), vilken ger frivilliga kurser i gipsnings-, bandage- och protesteknik. Enligt de sakkunnigas förslag skola årligen ges fyra kurser i ortopedi mot nuvarande tre. De sakkunniga föreslå, att den biträdande läraren ger den fjärde kursen. Kurserna i gipsnings-, bandage- och protesteknik, vilka ej fylla något större behov, skulle däremot indragas. Ingen merkostnad för statsverket. Odontologi. Nuvarande lärarbefattningar. Frivilliga kurser i odontologi ha givits vid samtliga lärosäten, och kostnaden härför har i regel bestritts genom medel ur docentstipendiefonden. De sakkunnigas förslag. Obligatorisk utbildning i odontologi införes, omfattande dels en kurs på 10 föreläsningar, dels praktiska övningar. Undervisningen skall meddelas varje termin. I Stockholm göres den teoretiska undervisningen gemensam för de studerande på serafimerlasarettet och på karolinska sjukhuset och förlägges till karolinska sjukhuset. Praktisk utbildning i odontologi bör däremot ges vid båda dessa sjukhus. För ledaren av kursen har beräknats ett arvode av 500 kr., däri inbegripet ersättning även för handledning av de studerande. För den läkare, som skall meddela praktisk undervisning i odontologi vid serafimerlasarettet, beräknas ett årligt arvode av 500 kr. Vid det slutliga reglerandet av tjänsterna på tandpolikliniken vid karolinska sjukhuset kommer det möjligen att visa sig ändamålsenligt att göra någon av dessa tjänster till en lärarbefattning, i likhet med de av de sakkunniga föreslagna poliklinikföreståndartjänsterna vid medicinska och kirurgiska poliklinikerna. Merkostnad för statsverket: Uppsala Lund Stockholm Summa

1 000 kr. 1000 „ 1 500 kr. 3 500 kr.

278 Kirurgisk

anestesi.

Vid karolinska sjukhuset finnes en särskild narkosläkare. Det synes lämpligt, att denne läkare meddelar den undervisning i kirurgisk anestesi, som ingår i utbildningen i allmän kirurgi. Undervisningen, som bör omfatta 10 föreläsningar, kan göras gemensam för de studerande vid serafimerlasarettet och karolinska sjukhuset. För varje kurs beräknas ett lärararvode av 350 kr. Det är möjligt, att det kommer att visa sig ändamålsenligt att omändra även narkosläkartjänsten till en biträdande lärartjänst. De sakkunniga ha icke ansett, att utbrytandet av denna del av undervisningen i allmän kirurgi bör inverka på poliklinikföreståndarens lön. Organisationen innebär visserligen en viss minskning av dennes undervisning, men ej i så hög grad, att det gei anledning till att frångå den konsekvent genomförda lönesättningen för dessa poliklinikföreståndare. Merkostnad för statsverket: Uppsala Lund Stockholm Summa

— — 700 kr. 700 kr.

Sammanfattning. De sakkunnigas förslag angående undervisningen i kirurgi medför således följande kostnadsökningar för statsverket: Uppsala Tjänstgöring i kirurgi Sjukvårdskurs Odontologi Kirurgisk anestesi Summa

Lund

Stockholm

Summa

1300 -50 1000

1600 -425 1000

10 932: — 1425: — 1500: — 700: —

13 832: — 950: — 3 500: — 700: —

2 250: —

2175: —

14 557: —

18982: —

Obstetrik och gynekologi. För närvarande genomgå de studerande vid början av tjänstgöringstiden en propedeutisk kurs i förlossningskonst, benämnd tångkurs. Kostnaderna för denna undervisning har antingen bestritts genom medel ur docentstipendiefonden eller genom avgifter från de studerande. Då denna undervisning är nödvändig för att de studerande skola kunna tillgodogöra sig den fortsatta utbildningen, anse de sakkunniga, att den bör göras obligatorisk och att kostnaderna böra täckas med statsmedel. I Uppsala och Lund måste två sådana kurser ges varje år, i Stockholm däremot åtta, fyra vid allmänna barnbördshuset och fyra vid karolinska

279 sjukhuset. För ledaren av kursen beräknas vid universiteten 300 kr., vid institutet 200 kr. Det större arvodet betingas av att kursdeltagarna i universitetsstäderna bli dubbelt så många som vid institutet. Merkostnad för statsverket: Uppsala Lund Stockholm Summa

600 kr. 600 „ 1600 „ 2 800 kr.

Psykiatri. De sakkunnigas förslag innebär, att undervisningen skall ökas med omkring hälften. Professorn i Uppsala är överläkare vid Ulleråkers sjukhus (A 29) och har för undervisningen ett tilläggsarvode av 3 000 kr. Det kan sättas i fråga, huruvida icke en särskild biträdande lärarbefattning måste inrättas, då den nuvarande ämnesläraren i egenskap av överläkare av första klass och sjukhuschef på Ulleråkers sjukhus är så upptagen, att det knappast torde vara lämpligt att utöka hans undervisningsskyldighet. Såsom arvode föreslås 1 500 kr. åt biträdande lärare. Merkostnad för statsverket: Uppsala Lund Stockholm Summa

1 500 kr. — — 1 500 kr.

Dermato-syfilidologi. De sakkunnigas förslag innebär, att undervisning i dermato-syfilidologi skall meddelas även vid Lunds fakultet och att kursen därstädes skall ges två gånger årligen. För denna undervisning fordras ett anslag för en lärare av 3 000 kr. Merkostnad för statsverket: Uppsala Lund Stockholm Summa

— 3 000 kr. — 3 000 kr.

Radioterapi. För närvarande finnes ingen obligatorisk undervisning i detta ämne. De sakkunniga föreslå införandet av en obligatorisk kurs i radioterapi, omfattande 15 föreläsningstimmar. Sex sådana kurser skola ges vid radi-

280 umhemmet i Stockholm, därav fyra för de studerande vid institutet och två för de studerande i Uppsala, samt två vid jubileumskliniken i Lund. Innehavaren av Mimi Althainz' professur leder två av kurserna vid institutet, och sannolikt kan man räkna med att den blivande laboratorn vid jubileumskliniken i Lund kommer att ge två kurser. Till ledaren av de övriga kurserna bör utgå ett arvode av 500 kr. för varje kurs. Merkostnad för statsverket: Uppsala Lund Stockholm

1 000 kr. — 1000 „ Summa

2 000 kr.

Hygien. Såsom en konsekvens av de sakkunnigas förslag om professur i bakteriologi vid samtliga tre lärosäten följer för Uppsalas vidkommande, att ämnet hygien bör utbrytas ur den nuvarande professuren, som omfattar bakteriologi och hygien. Undervisningen i hygien bör, liksom redan skett i Lund och Stockholm, anförtros åt en lärare, som enbart företräder detta ämne. Enligt de sakkunnigas uppfattning vore det lämpligt, om den tilltänkta lärarbefattningen i hygien åtminstone tills vidare kunde kombineras med en tjänsteläkarbefattning, vars innehavare hade stor personlig erfarenhet av teknisk-hygieniska frågor. För ledaren av kursen i hygien i Uppsala, vilken bör ges en gång årligen, föreslå de sakkunniga samma arvode, som utgår för motsvarande undervisning i Lund. Merkostnad för statsverket: Uppsala Lund Stockholm

3 000 kr. Summa

— 3 000 kr.

Rätts- och statsmedicin. Nuvarande lärarbefattningar. I rätts- och statsmedicin finnes för närvarande en professur vid institutet. I Lund finnes en professur i patologisk anatomi och rätts- och statsmedicin. De studerande i Uppsala fullgöra studiet av detta ämne vid institutet, men laboratorn i patologisk anatomi vid Uppsala universitet har tidvis meddelat viss undervisning och har examinationsskyldighet i detta ämne. Han har för denna undervisning tidigare uppburit ett särskilt arvode av 2 000 kr. ur Uppsala universitets s. k. dispositionsmedel, men sedan år 1940 har detta arvode sänkts till 500 kr.

281 De sakkunnigas förslag. E n r ä t t avsevärd minskning av undervisningen i r ä t t s - och statsmedicin föreslås. I Uppsala torde laboratorn i patologisk anatomi kunna ge den erforderliga undervisningen mot ett arvode, motsvarande det som tidigare utgått. Den föreslagna omorganisationen medför för Lunds vidkommande, a t t undervisningsbördan i speciell patologi ökar så väsentligt, a t t denna undervisning helt kommer att kräva professorn i patologisk anatomi. Ämnet rättsmedicin bör därför utbrytas ur den nuvarande kombinationen med patologisk anatomi och få en särskild representant. Kommer den tilltänkta omorganisationen av rättsmedicinalväsendet till stånd, faller det sig naturligt, att r ä t t s l ä k a r n a i Uppsala och Lund även bli lärare i rätts- och statsmedicin. De sakkunniga få även för Lunds vidkommande föreslå ett arvode av 2 000 kr. a t t tillsvidare utgå till en särskild lärare i rätts- och statsmedicin. Merkostnad för statsverket: Uppsala Lund Stockholm Summa

2 000 kr. 2 000 „ — 4 000 kr.

Socialmedicin. De sakkunniga föreslå, att i den obligatoriska undervisningen införas en propedeutisk kurs i socialmedicin, omfattande 20 föreläsningar, och en praktisk avslutningskurs i socialmedicin, omfattande 20 dubbeltimmar undervisning i seminarieform samt 10 föreläsningstimmar. Den propedeutiska kursen ges en gång årligen i Uppsala och Lund och varje termin i Stockholm; den senare kursen ges varje termin vid alla lärosätena. Dessa kurser ha ingen motsvarighet i den nuvarande studieplanen. För läraren vid den propedeutiska kursen beräknas ett arvode av 700 . kr. För föreläsningar i den senare kursen föreslås ett förhållandevis högt anslag — 500 kr. — då de sakkunniga förorda, a t t man för denna undervisning skall ha möjlighet att tillkalla specialföreläsare för olika ämnesområden. För den övriga delen av kursen beräknas i universitetsstäderna ett arvode av 1 000 kr. och i Stockholm, där terminsgruppens studerande måste uppdelas i två grupper med omkring 20 studerande i vardera, ett arvode av 2 000 kr. Merkostnad för statsverket: Uppsala . Lund . . . Stockholm

3 700 kr. 3 700 „ 6 400 „ Summa 13 800 kr.

282 Studienämnder. De sakkunniga föreslå, att studienämnder inrättas vid de olika lärosätena samt att dessa studienämnder skola samarbeta. För täckande av resekostnader för gemensamma sammanträden föreslås ett årligt anslag av 1 000 kr. Sammanfattning. De sakkunnigas förslag innebär följande merkostnad för statsverket: Ämne

Uppsala

Lund

Stockholm

Summa

Anatomi Histologi Fysiologi Farmakologi Patologi Bakteriologi Medicin Kirurgi Obstetrik och gynekologi Psykiatri Dermato-syfilidologi Radioterapi Hygien Rätts- ooh statsmedicin Socialmedicin Reseanslag för studienämnder .

1200: —

5 400: —

4 800: 3 600:

3 600:

5 400 3 600 4 500

6 000:

1200 11800 2 250 600 1500

16 900 2 175 600

10 000 1600 14 557 1600

11400 3 600 5 400 13 200 4 500 11200 30 300 18 982 2 800 1500 3 000 2 000 3 000 4 000 13 800 1000

Summa

3 000: 1000 3 000 2 000 3 700

2 000: 3 700:

6 400:

31850: —

47 275:

49 557:

Epidemiologi, indraget anslag

1000:

129 682 1 300: —

Slutsumma 128 382: —

Kap. XXXIX. Förslag till ändringar i examensstadgan. De sakkunniga framlägga i detta kapitel de ändringar i gällande stadga angående medicinska examina, som föranledas av de sakkunnigas i det föregående framlagda förslag. De sakkunniga ha ej ansett det nödvändigt att utarbeta någon specialmotivering för dessa ändringar, då motiven tillfyllest torde framgå av betänkandet. Här upptagas endast de delar av examensstadgan, i vilka de sakkunniga föreslå någon förändring. § 2.

Fakulteten skall tillse, att en för de studerandes utbildning till läkare avpassad vetenskaplig undervisning gives, i vilken jämväl de samhälleliga uppgifter beaktas, som tillkomma läkare.

283 Undervisningen meddelas, allt efter ämnets art, i form av föreläsningar, kurser, övningar och tjänstgöringar samt ordnas för de medicinska examina, varvid hänsyn tages till de studerandes värnpliktstjänstgöring. Där så och övningar. § 4.

Fakulteten skall till de studerandes ledning för de särskilda examina upprätta samt hos kanslern för prövning och stadfästelse ingiva planer för studiernas ändamålsenliga bedrivande. I dessa studieplaner, som skola uppgöras med särskild hänsyn till att de studerande må kunna på kortast möjliga tid, men utan skada för studiernas grundlighet avlägga sina examina, skall närmare angivas den ordningsföljd, i vilken undervisningskurser, övningar och tjänstgöringar skola fullgöras och de för examen erforderliga proven avläggas, ävensom de särskilda studieårens användning för studiearbete av olika slag. Vid studieplans till värnpliktsövningarna. § 7.

Studerande, som vill deltaga i undervisningskurs eller övning, som för medicinsk examen är stadgad, är skyldig att inskriva sig i medicinsk fakultet eller vid karolinska institutet och skall därvid förete bevis, att han vid avlagd studentexamen eller fyllnadsprövning till samma examen erhållit vitsord om minst godkända insikter i biologi å latin- eller realgymnasium, ävensom enahanda vitsord i matematik (allmän kurs), fysik och kemi å realgymnasium. Manlig studerande skall, innan han erhåller tillträde till undervisningskurs eller övning, som här avses, hava enligt värnplikt slag en § 27 i den del, som avser klass B tillhörande värnpliktiga, vilka uttagits för utbildning i specialtjänst såsom läkare, fullgjort soldatutbildning och första årets befälsutbildning eller därmed jämbördig del av värnpliktstjänstgöringen, därest han icke av åldersskäl eller annan giltig orsak är förhindrad härtill. § 9. Studerande är berättigad att under pågående lästermin erhålla tentamen inom fjorton dagar efter det han därtill anmält sig, dock att anmälan till tentamen skall vara gjord minst fjorton dagar före terminens slut. Fordrar det ändamålsenliga genomförandet av studieplanen, att rätt i viss utsträckning tillerkännes de studerande att undergå tentamen under ferier, må kanslern utfärda härför erforderliga bestämmelser. I de i medicine kandidatexamen ingående examensämnena äger studerande, vars tentamen underkänts, påfordra sådan ytterligare en gång. Un-

derkännes även den andra tentamen, äger den studerande icke vidare rätt att deltaga i undervisning eller avlägga tentamen för medicine kandidatexamen. Har studerande i ett i medicine licentiatexamen ingående examensämne två gånger under samma termin undergått tentamen, som icke blivit godkänd, äger han icke vidare under denna termin påfordra förnyad tentamen i ämnet. § 11. Då studerande är sagt. Har studerande undergått tentamen, skall examinator i hans tentamensbok, oavsett om tentamen godkänts eller ej, införa år och dag för tentamen jämte, därest tentamen godkänts, det betyg, som därvid tilldelats den studerande, samt om tentamen underkänts, anteckning härom; skolande de sålunda gjorda anteckningarna förses med examinators namnunderskrift. Anteckning i fakultetens matrikel. § 13. Fakulteten skall utse en studienämnd bestående av tre ledamöter. Två av dessa skola vara medlemmar av faktdteten och utväljas så, att den ene företräder studierna till medicine kandidatexamen och den andre studierna till medicine licentiatexamen. Den tredje ledamoten, som skall tillhöra de medicine studerande och vid valtillfället ännu icke hava avlagt medicine licentiatexamen, utses efter hörande av vederbörande medicinska förening. Valen ske för läsår. Avgående ledamot kan omväljas. Studienämnden åligger att under fakidtetens överinseende övervaka, att den fastställda studieordningen vidmakthålles. Yppas missförhållanden härutinnan, skall nämnden i första hand söka vinna rättelse genom samråd med vederbörande. Kan rättelse icke sålunda erhållas, skall nämnden hänskjuta frågan till fakulteten. De enskilda lärarna och de studerande äga att i allmänna studiefrågor hänvända sig till nämnden, som, där så påkallas, gör framställning i ämnet till fakulteten. För studiefrågor av större räckvidd skola studienämnderna vid de skilda lärosätena samråda med varandra. Nämndernas ledamöter skola stå till kanslerns förfogande för överläggningar och samråd. Medicine kandidatexamen. § 16. Medicine kandidatexamen skall avläggas i följande examensämnen: a) anatomi, omfattande normal anatomi och därmed sammanhängande delar av embryologien, ävensom grunderna i den jämförande anatomien;

285 b) histologi, omfattande normal histologi och därmed sammanhängande delar av embryologien; c) medicinsk kemi, omfattande fysiologisk och patologisk kemi; d) fysiologi, omfattande allmän och speciell fysiologi. § 17. Studerande, som vill avlägga medicine kandidatexamen, skall före tentamen i vart och ett av följande examensämnen på ett tillfredsställande sätt genomgå de kurser och övningar, som här nedan finnas för varje särskilt ämne angivna: i anatomi: kurs i jämförande anatomi, kurs i visceras anatomi, kurs i centrala nervsystemets anatomi och dissektionsövningar å anatomisk institution; i histologi: kurs med praktiska övningar å histologisk institution; i medicinsk kemi: kurs med laborationsövningar å medicinsk-kemisk institution ; i fysiologi: kurs med laborationsövningar å fysiologisk institution. Härutöver skall den studerande, innan deltagande i kurs å medicinskkemisk institution må honom medgivas, hava på tillfredsställande sätt genomgått kurs med laborationsövningar i allmän kemi. Studerande skall fullgöra undervisningskurser och övningar, varom i denna paragraf sägs, vid en och samma läroanstalt, där ej kanslern på grund av särskilda omständigheter finner skäligt härifrån medgiva undantag. Medicine licentiatexamen. § 19. Medicine licentiatexamen skall avläggas i följande examensämnen: a) farmakologi, omfattande farmakodynamik, farmakoterapi och receptskrivningslära samt härför nödig kunskap i svenska farmakopén; b) patologi, omfattande allmän patologi; c) patologisk anatomi, omfattande speciell patologisk anatomi; d) bakteriologi, omfattande allmän och klinisk bakteriologi; e) medicin, omfattande medicinsk patologi och terapi; f) kirurgi, omfattande kirurgisk patologi och terapi; g) obstetrik och gynekologi, omfattande havandeskapets, förlossningens och barnsängens fysiologi, patologi och terapi samt kvinnosjukdomarnas patologi och terapi; h) oto-rhino-laryngologi, omfattande öron-, näs- och halssjukdomarnas patologi och terapi;

i) oftalmiatrik, omfattande ögonsjukdomarnas patologi och terapi samt läran om ögats brytningsfel; j) dermato-syfilidologi, omfattande hud- och könssjukdomarnas patologi och terapi; k) psykiatri, omfattande sinnessjukdomarnas patologi och terapi; l) pediatrik, omfattande barnaålderns fysiologi samt barnsjukdomarnas patologi och terapi; m) hygien, omfattande allmän hälsovård; n) rätts- och statsmedicin, omfattande den medicinska vetenskapens tilllämpning på lagskipning samt svensk lagstiftning och förvaltning rörande hälso- och sjukvård. § 20. Studerande, som vill avlägga medicine licentiatexamen, skall efter avlagd medicine kandidatexamen före tentamen i vart och ett av följande examensämnen hava på ett tillfredsställande sätt genomgått de undervisningskurser och fullgjort de tjänstgöringar, som här nedan finnas för varje särskilt ämne angivna: i farmakologi: kurs i farmakologi med laborationsövningar och kurs i farmakoterapi; i patologi: kurs i allmän patologi jämte obduktionsövningar; i patologisk anatomi: kurs i speciell patologi jämte obduktionsövningar; i bakteriologi: kurs i allmun bakteriologi och kurs i klinisk bakteriologi, båda med laborationsövningar; i m e di c i n: översiktskurs i medicin, propedeutisk laborationskurs, kurs i fysikalisk diagnostik, fem månaders grundläggande tjänstgöring i medicin, klinisk laborationskurs, kurser i fysikalisk terapi, i dietetik, i lungtuberkulosens klinik och i epidemiologi, en månads tjänstgöring vid tuberkulossjukhus, en månads tjänstgöring vid epidemisjukhus samt tre månaders fortsatt tjänstgöring i medicin; skolande dock fortsatt tjänstgöring i medicin för de studerande, som fullgöra denna tjänstgöring vid Lunds universitet, omfatta fem månader, varjämte de studerande, som fullgöra fortsatt tjänstgöring i medicin vid Uppsala universitet eller vid Karolinska institutet, skola under två månader tjänstgöra vid institutets neurologiska klinik; i kirurgi: sjukvårdskurs, översiktskurs i kirurgi, kurs i allmän kirurgi, fem månaders tjänstgöring vid kirurgisk klinik, kurs i ortopedi samt kurs i odontologi; i obstetrik och gynekologi: kurs i obstetrisk operationslära och tre månaders tjänstgöring vid obstetrisk-gynekologisk klinik; i oto-rhino-laryngologi: tvä månaders tjänstgöring vid öronklinik;

287 I

i oftalmiatrik: två månaders tjänstgöring vid oftalmiatrisk klinik; i dermato-syfilidologi: två månaders tjänstgöring vid klinik för hud- och könssjukdomar; i psykiatri: två månaders tjänstgöring vid psykiatrisk klinik; i pediatrik: tre månaders tjänstgöring vid pediatrisk klinik jämte kurs i skyddskoppympning; i hygien: kurs i hygien; i rätts-och statsmedicin: kurs i rätts- och statsmedicin. Härutöver skall den studerande på ett tillfredsställande sätt fullgöra propedeutisk röntgenkurs, kurs i radioterapi, propedeutisk kurs i socialmedicin samt praktisk avslutning skurs i socialmedicin. Under tjänstgöring vid de skilda klinikerna skall såvitt möjligt såväl klinisk som poliklinisk undervisning och handledning förekomma. Där vissa av ovanstående tjänstgöringar skola fullgöras samtidigt, kan tiden enligt närmare bestämmelser i studieplanen i motsvarande omfattning förlängas. Kanslern äger att efter därom gjord ansökan förkorta den vid klinikerna föreskrivna tjänstgöring för medicine kandidat, vilken tjänstgjort såsom underläkare vid större sjukhus eller uppehållit annat lakarför ordnande och styrker sådant med behörigt intyg. För tillträde till nedanstående undervisningskurser och tjänstgöringar fordras: grundläggande tjänstgör ing i medicin: godkänd tentamen i patologi samt fullgjord kurs i farmakologi, kurs i allmän bakteriologi, översiktskurs i medicin, översiktskurs i kirurgi, propedeutisk röntgenkurs, propedeutisk laborationskurs, kurs i fysikalisk diagnostik, propedeutisk kurs i socialmedicin ävensom sjukvårdskurs; kurs i speciell patologi: fidlgjord grundläggande tjänstgöring i medicin; tjänstgöring i kirurgi: godkända tentamina i patologisk ana-

tomi och bakteriologi; fortsatt tjänstgöring i medicin: godkända tentamina i kirurgi, obstetrik och gynekologi, oto-rhino-laryngologi, oftalmiatrik, dermato-syfilidologi samt psykiatri; tjänstgöring i pediatrik: fullgjord fortsatt tjänstgöring i medicin. § 21. Anteckning i tentamensbok om genomgången kurs eller tjänstgöring, som omförmäles i §§ 17 och 20, skall innebära, att med kursen eller tjänstgöringen förenade övningar och examinatorier jämväl blivit godkända. Över kurs i farmakologi, kurs i allmän bakteriologi samt grundläggande

tjänstgöring i medicin gives betyg med något av vitsorden: berömlig, med beröm godkänd, godkänd och icke godkänd. Studerande, som övergår från en läroanstalt till en annan, äger för tentamens avläggande därstädes räkna sig till godo vid den förra läroanstalten erhållet betyg över kurs i farmakologi, kurs i allmän bakteriologi samt grundläggande tjänstgöring i medicin. § 22.

Den studerande må icke i vidare mån, än vad som angives i studieplanerna, samtidigt fullgöra de i §§ 17 och 20 föreskrivna undervisningskurser och tjänstgöringar. Huruvida klinisk förslag bestämma. § 23.

Vid ansökan studerandes tentamensbok; 4) en avgift av femton kronor.

Kap. XL. Övergången till den nya studieordningen. Vid införandet av den nya studieordningen måste vissa svårigheter komma att uppstå under en eller ett par övergångsterminer. Då studieordningen under de sista åren på grund av den militära beredskapen och till följd av anordnade extrakurser visat rätt betydande förskjutningar, kan behovet av särskilda åtgärder vid övergången till nya studieplaner ej med full säkerhet överblickas, i all synnerhet som dessa åtgärder i väsentliga avseenden måste bli beroende på när övergången kommer att ske och vilket av de alternativt framförda förslagen till studieplan för medicine kandidatexamen som kommer att genomföras. De sakkunniga kunna här endast visa på de svårigheter, som nu kunna förutses, och framlägga förslag om deras avhjälpande. Skulle utöver här berörda förhållanden olägenheter uppstå, må det ankomma på kanslern att efter hörande av vederbörande fakultet meddela föreskrifter. I den händelse tillfällig lärarhjälp befinnes nödvändig eller extrakurser behöva anordnas, är det önskvärt, att kanslern får möjlighet att förordna härom. De sakkunniga föreslå, att den nya studieordningen börjar tillämpas med en hösttermin. Vid övergången bör densamma tillämpas för den grupp, som just denna termin börjar sina studier. De, som begynt sina studier tidigare, få fullfölja dessa efter den gamla studieplanen, till dess de avslutat sina studier i anatomi, histologi, medicinsk kemi och fysiologi, alltså de ämnen, som ingå i den av de sakkunniga föreslagna medicine kandidatexamen.

289 Samtidigt som den nya studieplanen börjar träda i kraft för de nyinskrivna, bör den också tillämpas för de äldre studerande, vilka vid denna tidpunkt avslutat studierna i de nyss uppräknade fyra ämnena. Denna grupp avlägger alltså medicine kandidatexamen efter den nya ordningen och fortsätter med de nya propedeutiska kurserna. Medicine k a n d i d a t e x a m e n . Uppsala. Vid övergång till den nya studieordningen vid en hösttermins början och med tillämpning av tvenne intagningar årligen till det morfologiska året enligt alternativ I (tabell 21) kommer med all sannolikhet histologikursen påföljande vårtermin att bli överbefolkad, enär tre terminsgrupper då stå i tur att genomgå kursen, nämligen en grupp, som börjat studierna föregående vårtermin, och två grupper, som följa den nya studieplanen. Lämpligast torde vara att för den förstnämnda gruppen anordna en extrakurs i histologi under höstterminen, d. v. s. samma termin, som den nya ordningen införes. Under påföljande vårtermin bör denna grupp fullgöra kursen i medicinsk kemi samt studera anatomi. Vid sidan av histologikursen bör även en extrakurs i visceras anatomi ges. Då dissektionerna i anatomi för närvarande sträcka sig in på tredje och fjärde terminerna, i vissa fall ännu längre, måste under övergångstiden lärarna på anatomisalen handhava ej blott den intensivare utbildningen av nybörjarna utan även undervisningen av äldre grupper. Under ett år torde därför en extra amanuens bli behövlig. Skulle endast en intagning till det morfologiska året anordnas och i så fall den ena terminsgruppen börja sina studier med allmän och medicinsk kemi, torde någon dubblering av kurser ej bli erforderlig. En extra amanuens i anatomi kommer emellertid även i detta fall att behövas. Lund. Då det morfologiska året redan införts i Lund, kommer den nya studieordningen icke att medföra några större förändringar därstädes, förutsatt att den nu gällande studieplanen följes och att man iöke övergår till två intagningar till det morfologiska året. Erforderligt blir blott, att de sakkunnigas förslag om kurs i fysiologi varje termin genomföres redan den första höstterminen. Samtidigt upphör kursen i allmän patologi och bakteriologi att ges efter nu gällande studieplan under höstterminen, och i stället ges kurserna i allmän patologi och allmän bakteriologi första gången efter den nya studieplanen påföljande vårtermin. Karolinska institutet. Under övergångstiden måste den anatomiska institutionen dels mottaga de nybörjare, som skola genomgå det morfologiska året, dels ombesörja, 19

290 att de äldre studerande kunna avsluta sina anatomistudier. Denna undervisning kommer att anstränga institutionen och dess personal till det yttersta, och även om den ordinarie personalen åtager sig ökad undervisningsbörda, torde det på grund av det stora antalet studerande vid institutet bli nödvändigt att anställa två extra amanuenser under ett år. Kursen i histologi genomgås för närvarande under tredje terminen. Enligt den nya studieplanen kommer kursen att bli framflyttad till andra terminen. Detta kommer att medföra, att under övergångsterminen tvenne terminsgrupper samlas på den histologiska institutionen, d. v. s. omkring 86 studerande. Att under en koncentrerad kurs meddela undervisning åt så många ställer sig svårt, och en ökning av hjälpkrafterna med en amanuens under en termin är därför erforderlig. Kemi studeras nu under första och andra terminerna, men skulle, om den nya studieplanen godkännes, förskjutas till tredje och fjärde. Under övergångsåret skulle därför inga studenter komma till den kemiska institutionen, med undantag av någon enstaka, som avsett att genomgå kursen i medicinsk kemi den tredje terminen. De olägenheter, som uppkomma härav, synas icke behöva föranleda särskilda åtgärder. Medicine l i c e n t i a t e x a m e n . Låter man de studerande, som vid införandet av den nya studieplanen avslutat studierna i anatomi, histologi, kemi och fysiologi, börja licentiatstudierna enligt den nya studieplanen, vilket är önskvärt, då man därigenom hastigare kan genomföra den nya organisationen, torde likaledes en del extra undervisning bli erforderlig. Ett visst antal studerande ha sannolikt icke avslutat alla de ovannämnda ämnena men redan fullgjort utbildningen i allmän patologi eller farmakologi. Dessa studerande kunna således under övergångsterminen icke börja de propedeutiska kurserna vare sig enligt den gamla eller den nya studieplanen. För att kunna i detalj planera övergången måste man känna till hur många studerande som vid varje lärosäte tillhöra denna grupp, hur många som kunna börja licentiatstudierna enligt den gamla studieplanen, och hur många som kunna börja enligt den nya. Dessa förhållanden kunna emellertid i detalj överblickas först vid tidpunkten för övergången. De sakkunniga vilja här endast fästa uppmärksamheten vid ett par förhållanden. Övergången underlättas i hög grad, om vid tidpunkten för densamma någon köbildning icke finnes framför de propedeutiska kurserna. Skulle det visa sig, att en sådan ånyo uppstår, måste således i tid dispositioner företagas för att avveckla den. Då de propedeutiska kurserna och röntgenkursen enligt den nya ordningen ges redan under det tredje studieåret, måste en grupp studerande, som följer den nuvarande planen, och en grupp, som följer den nya, under en termin samtidigt fullgöra vissa av dessa

291 kurser, varför en dubblering av en viss del av undervisningen under denna tid blir nödvändig. Efter de propedeutiska kurserna fortsätter den äldre gruppen sin utbildning med klinisk tjänstgöring; den yngre gruppen har däremot den andra terminen av övergångsåret kvar och påbörjar sin medicintjänstgöring först den därpå följande terminen. Vid denna tidpunkt har den äldre gruppen redan hunnit avsluta en termins kliniska studier, varför inga större svårigheter torde behöva uppstå vid de medicinska klinikerna. Ej heller ifråga om de senare kliniska tjänstgöringarna kan nu med visshet förutses, om någon kollision av olika grupper av studerande kommer att uppstå såsom följd av omläggningen. Genom att kursen i speciell patologi är förlagd före kirurgitjänstgöringen, fördröjes visserligen till en början den nya gruppen studerande en termin i förhållande till de äldre kamraterna, men vid några av de senare kliniska tjänstgöringarna, t. ex. gynekologi och obstetrik, oftalmiatrik och oto-laryngologi, torde sannolikt äldre och yngre grupper stöta samman.

Sammanfattning av de sakkunnigas utredning och förslag. Allmänna synpunkter. Den utredning angående läkarutbildningens reformering, för vilken de sakkunniga tillkallats, skall enligt departementschefens anförande till statsrådsprotokollet omfatta jämte utbildningen till medicine licentiatexamen även frågor rörande specialutbildning efter legitimationen och rörande fortbildningskurser för äldre läkare. Nu föreliggande betänkande avser endast utbildningen till medicine licentiatexamen. Återstående delar av det lämnade uppdraget komma att bli föremål för ytterligare utredning. Den medicinska forskningens och läkekonstens snabba framsteg under den tid, som förflutit, sedan den nu gällande medicinska studieordningen fastställdes, ha i stort sett ganska väl kunnat beaktas i läkarutbildningen. Emellertid ha under de gångna åren ett flertal krav på förbättrad undervisning måst avvisas eller ställas på framtiden, enär de ej kunnat tillfredsställande tillgodoses utan en förlängning av den redan förut långa utbildningstiden. Vid den mera genomgripande revision av läkarutbildningen, som de sakkunniga företagit, ha de olika förslagen om förbättrad eller utvidgad undervisning prövats med hänsyn till vad som lämpligen bör ingå i den allmänna läkarutbildningen, och särskilt ha de sakkunniga haft sin uppmärksamhet riktad på betydelsen av att den nyblivne läkaren är väl rustad för de samhälleliga uppgifter, som envar läkare har att fylla i hälsooch sjukvårdens tjänst. En viktig uppgift för de sakkunniga har även varit att skapa en sådan organisation av undervisningen, att de studerande i pedagogiskt riktig ordning och utan onödig tidsutdräkt kunna fullfölja sin utbildning. Vid fullgörandet av sitt uppdrag ha de sakkunniga utgått från vissa grundsatser beträffande utbildningens mål (sid. 6). För utbildningen till medicine licentiatexamen måste målet vara att ge en grundläggande medicinsk allmänbildning, så avpassad, att den examinerade är vuxen att efter vunnen legitimation meddela allmän läkarvård. Undervisningen bör emellertid även ha till uppgift att ge den teoretiska och praktiska utbildning, som är nödvändig såsom grundval för en senare specialisering inom olika medicinska områden. Den alltmera framträdande tendensen till specialisering kan innebära en fara, försåvitt specialisten ej förvärvat den behöv-

293 liga allmänna överblicken över medicinens alla områden. Även läkare, som komma att helt ägna sig åt teoretisk medicinsk forskning eller som uteslutande få uppgifter i det rena hälsovårdsarbetet, äro i behov av en god allmän medicinsk skolning. Omfattningen av en sådan grundutbildning för fortsatt påbyggnad åt olika håll bör ej understiga, vad som uppställes såsom fordran för erhållande av legitimation. De sakkunniga ha sålunda avvisat tanken på en specialisering redan före legitimationen. I överensstämmelse härmed bör intet, som kan betecknas såsom specialisering, ingå i den obligatoriska utbildningen till medicine licentiatexamen. De sakkunniga ha visserligen sökt begränsa studietiden så långt som möjligt, men de ha därvid utgått från att en nedskärning av utbildningens omfattning ej får leda till en försämring av den svenska läkarkårens nuvarande standard (sid. 9). Såväl inom de s. k. teoretiska medicinska ämnena som inom de praktiskkliniska bygger läkarutbildningen i stor utsträckning på praktiska övningar. Då antalet studerande vid dessa övningar av olika slag på grund av yttre omständigheter — lärarantal, laboratorieutrymmen, patientmaterial o. s. v. — ej kan vara obegränsat, måste vid organiserandet av den medicinska undervisningen frågan om en begränsning av antalet studerande (sid. 11) beaktas. Stora olägenheter ha tidvis vållats av att ett större antal studerande fått tillträde till medicinska studier, än som kunnat mottagas på senare kurser och tjänstgöringar. De sakkunniga ha för att förebygga sådana missförhållanden uppställt såsom fordringar på sitt förslag till nyorganisation: 1. De studerande, som erhålla tillträde till de medicinska studierna, skola, om de på tillfredsställande sätt fullfölja sin utbildning, utan dröjsmål kunna vinna plats även på samtliga senare tjänstgöringar och kurser. 2. De studerande skola under alla förhållanden kunna vinna tillträde till kurser och tjänstgöringar vid den tidpunkt, dessa enligt gällande studieplan skola fullgöras. Vid uppgörandet av sitt förslag ha de sakkunniga haft att utgå från de medicinska utbildningsanstalternas nuvarande kapacitet (sid. 18). Denna bestämmes i sista hand av antalet platser vid vissa kliniska tjänstgöringar. Det största antal studerande, som årligen kan utbildas vid klinikerna, torde i Uppsala ligga vid omkring 40, i Lund vid omkring 45 och i Stockholm vid drygt 90, sammanlagt sålunda 175. För att stockning ej skall uppkomma framför tjänstgöringarna med de minsta platsantalen, är det nödvändigt att beräkna en viss reserv av platser för sådana studerande, som av en eller annan orsak ej kunnat fullfölja studierna enligt studieplanen och som därför vålla delvis oberäkneliga förskjutningar i kursdeltagarnas antal. De sakkunniga förorda därför, att omkring 165 studerande årligen mottagas på de kliniska tjänstgöringarna, d. v. s. sam-

294 ma antal, som fastställdes genom 1923 års bestämmelser och som sedan dess varit gällande utom under de sista åren, då antalet provisoriskt höjts. Enligt gjorda beräkningar torde avgången av studerande under åren före de kliniska tjänstgöringarna komma att uppgå till omkring 10 %, och de sakkunniga föreslå därför, att till de medicinska studierna årligen antagas 185 studerande. Med detta antal nyantagna per år bör någon köbildning framför senare kurser och tjänstgöringar ej behöva uppkomma. Till de propedeutiska kurserna blir dock en omgruppering av de studerande nödvändig, enär proportionen mellan platsantal på de teoretiska och de kliniska institutionerna ej är densamma vid de tre läroanstalterna. Skulle avgången framdeles visa sig bli större eller mindre, än här beräknats, bör antalet nyantagna avpassas härefter. En utredning av professor Gunnar Dahlberg (sid. 23) gör antagligt, att med nuvarande tillströmning antalet läkare i landet kommer att öka med omkring 100 årligen under de närmaste 20 åren, så att antalet, som år 1940 var 3 568, år 1960 kommer att uppgå till omkring 5 500. En sådan beräkning måste emellertid äga en betydande osäkerhet, främst på grund av svårigheten att förutse den blivande avgångsprocenten under studieåren. Alltsedan den medicinsk-filosofiska examen genom 1907 års examensstadga avskaffades, ha såsom inträdesfordringar (sid. 26) för medicine studerande varit uppställda krav på godkända studentbetyg i fysik och kemi på realgymnasiet samt i biologi och matematik på real- eller latingymnasiet. Med den nuvarande differentieringen inom gymnasiet finns visserligen möjlighet att avlägga en studentexamen, som direkt ger behörighet att inskrivas vid medicinsk läroanstalt, och enligt en undersökning, som de sakkunniga företagit, ha ungefär två tredjedelar av de medicine studerande begagnat denna möjlighet, medan de övriga ha varit nödsakade att undergå fyllnadsprövning. Den nuvarande gymnasieordningen har emellertid lett till att underbyggnaden i en del humanistiska ämnen, särskilt i moderna språk, är svag hos de lärjungar, som genomgått naturvetenskapligt differentierad linje (sid. 31). Omkring två tredjedelar av dem, som anmäla sig till medicinska studier, ha i sin studentexamen haft endast ett modernt språk. Å andra sidan kan även den naturvetenskapliga underbyggnaden i vissa lall vara mindre tillfredsställande (sid. 35). Kursen i matematik på latingymnasiet har sedan år 1933 blivit väsentligt mindre omfattande, än den var vid utfärdandet av examensstadgan år 1907. Dåvarande latinkursen i matematik motsvaras närmast av realgymnasiets nuvarande allmänna kurs i ämnet. De medicinska läroanstalterna ha gjort framställning om att den sistnämnda kursen skall krävas för tillträde till medicinska studier. En brist i förkunskaperna i fysik har likaledes påtalats av vissa medicinska ämneslärare, särskilt har en sådan framträtt hos studenter, som endast avlagt fyllnadsprövning i fysik.

295 De sakkunniga, som anse det önskvärt, att de blivande läkarna på gymnasiet erhålla en bredare allmänutbildning, än nu är fallet, ha övervägt att föreslå återinförandet av en förberedelseexamen (sid. 36). En sådan skulle kunna komplettera underbyggnaden i de naturvetenskapliga ämnena, så att mera utrymme i gymnasieundervisningen kunde lämnas åt de humanistiska. Särskilt med hänsyn till den oundgängliga förlängningen av studietiden ha de sakkunniga dock ej velat framlägga förslag härom. De ha beträffande fordran för inskrivning vid medicinsk läroanstalt endast föreslagit den förändringen, att den studerande skall ha erhållit vitsord om minst godkända insikter i matematik (allmän kurs) på realgymnasiet. övriga önskemål om förbättrade förkunskaper ha de sakkunniga sökt att i någon mån tillgodose på annat sätt. Då antalet utbildningsplatser är begränsat och tillströmningen av studerande i regel är betydande, måste ett urval av de inträdessökande (sid. 39) äga rum. De sakkunniga anse, att i likhet med vad som sker enligt nuvarande intagningsbestämmelser, huvudvikten vid detta urval bör läggas på de i själva studentexamen ingående vitsorden, under det att mindre värde tillmätes betyg i fyllnadsprövning. Däremot böra intagningsbestämmelserna ej alltför mycket uppmuntra till en specialisering på naturvetenskapliga ämnen utöver den, som behörighetsbestämmelserna nödvändiggöra. De sakkunniga förorda därför, att de sökande, som behöva förbättra sina meriter för att stå sig i konkurrensen, tvingas att i första hand komplettera sina kunskaper inom sådana ämnesområden, som med hänsyn till läkarutbildningens krav blivit mindre väl tillgodosedda. Enligt det förslag till intagningsbestämmelser, som de sakkunniga framlägga (bilaga, sid. 359), måste sålunda en studerande, som har betyg endast i ett modernt språk eller endast betyget godkänd i fysik, komplettera sin examen så, att han erhåller godkänt betyg i två moderna språk och överbetyg i fysik, innan han får tillgodoräkna sig betyg i andra fyllnadsprövningar. I fråga om de allmänna principerna för läkarutbildningens organisation (sid. 52) förorda de sakkunniga en fastare ordning för studiernas bedrivande, så att de olika läroämnena studeras i en bestämd följd, de bokliga studierna bedrivas parallellt med motsvarande praktiska övningar samt förhör och tentamina avläggas i nära anslutning till kurser och tjänstgöringar. Undervisningen bör vidare få en såvitt möjligt systematisk, sammanhängande karaktär med genomgång av ämnets alla väsentliga delar, de studerande böra erhålla upplysningar och råd beträffande de bokliga studierna, repetitorier böra anordnas under kursernas och tjänstgöringarnas gång, och undervisningsmaterialet i såväl de teoretiska som de kliniska ämnena bör vara fylligt och allsidigt belysande. Under en klinisk tjänstgöring böra de studerande genom att deltaga i det löpande sjukvårdsarbetet få all den praktiska utbildning, som anses erforderlig, varför sär-

296 skild assistenttjänstgöring bortfaller. Utbildning, som ej är förenad med praktiskt sjukvårdsarbete, betecknas i motsats mot tjänstgöring såsom kurs. De s ä r s k i l d a l ä r o ä m n e n a . Med hänsyn tagen till utbildningens mål ha de sakkunniga efter samråd med vederbörande ämneslärare sökt fastställa omfattningen av utbildningen i de särskilda läroämnena. Beträffande ämnesgruppen anatomi och histologi förorda de sakkunniga, att undervisningen i jämförande anatomi (sid. 57) något inskränkes i förhållande till den nuvarande samt att den får en i viss mån annan läggning. Dissektionerna minskas, och i undervisningen bör ingå en första orientering i anatomisk nomenklatur, eventuellt även några grunddrag av den allmänna anatomien. Ämnet histologi (sid. 59) har enligt de sakkunnigas uppfattning intagit en mera dominerande plats inom undervisningen i Uppsala, än som motsvarar dess betydelse för den allmänna läkarutbildningen. En minskning av utbildningen i detta ämne till ungefär den omfattning, ämnet äger i Lund och Stockholm, förordas därför. Liksom enligt nu gällande examensstadga böra undervisning och examination i embryologi (sid. 60) fördelas på läroämnena anatomi och histologi, såframt ej särskilda, lokala skäl finnas att sammanföra all embryologiundervisning under en lärare. Erforderliga delar av ämnesområdet böra kunna genomgås på ett något mindre antal föreläsningar, än som hittills ägnats det i Uppsala och Stockholm. Undervisningen i anatomi (sid. 62) bör, liksom hittills i regel varit fallet, omfatta dels kurser, dels dissektioner. En så stor inskränkning av dissektionsarbetet som den i Stockholm på grund av materialbrist företagna kan icke anses vara rationell. De sakkunniga vilja ej förorda någon nedskärning av kunskapsfordringarna i detta ämne, men framhålla betydelsen av att undervisningen tar sikte mer på inpräglingen av kliniskt viktiga drag än på inlärandet av mindre väsentliga detaljer. Beträffande kemi anse de sakkunniga, att särskild kurs med laborationer i allmän kemi (sid. 65) liksom hittills är behövlig. Denna kurs bör dock omfatta mindre av oorganisk kemi, än tidigare varit fallet, och bör för att kunna bli en lämplig introduktion till den medicinska kemien ledas av en medicinskt utbildad lärare. I fråga om läroämnet medicinsk kemi (sid. 66) föreslå de sakkunniga ingen annan förändring, än att den farmaceutiska kemien utgår och att erforderliga delar av detta ämnesområde upptagas i ämnet farmakologi. För fysiologiens vidkommande (sid. 67) föreslå de sakkunniga en starkare koncentration av undervisningen, än som tidigare tillämpats i Upp-

297 sala och Stockholm, men anse å andra sidan, att den i Lund tillämpade varit alltför långt driven. Undervisningen i farmakologi (sid. 70) bör enligt de sakkunnigas mening utvidgas och till en del överflyttas till ett senare skede av utbildningen. De sakkunniga föreslå dels en kurs i farmakologi, förlagd till tiden närmast före de kliniska tjänstgöringarna, dels en kurs i farmakoterapi, förlagd till tiden för de avslutande studierna i medicin. Den förra kursen förenas med laborationer och omfattar utom receptskrivningslära huvuddragen av farmakodynamiken och farmakoterapien. Den senare kursen behandlar den mer speciella farmakoterapien med utgångspunkt från de olika sjukdomsgrupperna. I denna kurs böra även praktiska frågor rörande kostnaderna för olika specialiteter och beredningar belysas. Förslag till laborationskurs och farmakoterapikurs återfinnas i bilagor (sid. 360). De sakkunniga finna, att uppdelningen av ämnet patologi (sid. 76) i allmän patologi och speciell patologi bör bibehållas. För att de studerande skola få en fullständigare och mer levande bild av de sjukliga processerna, föreslås kursen i allmän patologi förlagd parallellt med propedeutiska översiktskurser i medicin och kirurgi (se nedan). Obligatorisk kurs i speciell patologi införes. Förslag till denna kurs ingår såsom bilaga (sid. 361). Bakteriologi (sid. 82) bör bli ett självständigt läroämne, och en ej oväsentlig utvidgning av undervisningen i detta ämne föreslås. I anslutning till kursen i allmän patologi ges en kurs i allmän bakteriologi och under de kliniska studierna en i klinisk bakteriologi, innefattande även vaccin- och serumterapi. I bilagor (sid. 363) lämnas detaljförslag till dessa kurser. De sakkunniga ha ingående diskuterat frågan om den lämpligaste formen för övergången från de teoretiska studierna till de praktisk-kliniska, eller med andra ord frågan om klinisk propedeutik och klinisk tjänstgöring (sid. 84). Syftet med varannandagstjänstgöring vid medicinsk och kirurgisk klinik har framför allt varit att ge de studerande en orienterande översikt över huvudämnena medicin och kirurgi, innan de mera ingående kliniska studierna i de båda ämnena upptagas. De sakkunniga finna en sådan princip riktig, men konstatera, att den i Stockholm ej alls tillämpas och att i Uppsala all klinisk tjänstgöring i kirurgi med undantag av en månads assistenttjänstgöring fullgöres samtidigt med medicintjänstgöring, varigenom syftet likaledes i viss mån förfelas. De sakkunniga anse, att en varannandagstjänstgöring minskar effektiviteten i den egentliga kliniska utbildningen, och förorda därför, att den orienterande belysning av medicinsk och kirurgisk patologi och terapi i ett sammanhang, som en sådan tjänstgöring varit avsedd att ge, i stället meddelas de studerande i form av kortfattade översiktskurser i medicin och kirurgi, ingående i den propedeutiska undervisningen. De propedeutiska kurserna (sid. 92) komma enligt de sakkunnigas förslag att omfatta: översiktskurs i medicin, översiktskurs i kirurgi, kurs i

298 fysikalisk diagnostik, propedeutisk laborationskurs, propedeutisk röntgenkurs (se nedan), propedeutisk kurs i socialmedicin (se nedan) samt sjukvårdskurs. Nuvarande kurs i allmän kirurgi utvidgas och ges på ett senare stadium. Översiktskursen i medicin (sid. 93) avses omfatta omkring 30 föreläsningar med demonstrationer av belysande sjukdomsfall utan att de studerande själva upprätta journaler. Lämplig kortfattad lärobok bör anvisas. Översiktskursen i kirurgi (sid. 93) avses omfatta omkring 20 föreläsningar med patientdemonstrationer och bör samordnas med nyssnämnda kurs i medicin. Den bör ge en översikt över sådana delar av kirurgien, som de studerande behöva känna till, innan de mera ingående ägna sig åt studiet av medicin och speciell patologi. Kursen i fysikalisk diagnostik (sid. 94) bör ha ungefär samma omfattning som nu. Viktigt är, att ett lämpligt och rikligt material står till förfogande. I kursen bör ingå undervisning i journalskrivning. Den propedeutiska laborationskursen (sid. 95) bör vara praktiskt inriktad och framförallt syfta till att bereda den studerande för de laborationsuppgifter, som möta honom på den medicinska kliniken. Förslag till kursen lämnas i bilaga (sid. 364). Kursen i allmän sjukvårdsteknik har enligt de sakkunnigas uppfattning ej alltid fyllt den uppgift, för vilken den varit avsedd (sid. 95). Kursen bör få en betydligt mer praktisk läggning, än den haft i Lund ooh Stockholm, och den bör inriktas på att öva de enklaste dagliga sjukvårdande åtgärderna, ungefär i en utsträckning, som motsvarar den vid sjuksköterskeskolor meddelade sjukvårdsläran. De sakkunniga förorda, att kursen ges av en instruktions sköterska och att den efterföljes av en veckas deltagande i det rutinmässiga morgonarbetet på en sjukavdelning. Förslag till sjukvårdskurs lämnas i bilaga (sid. 365). Beträffande undervisningen i medicin (sid. 97) ställa sig de sakkunniga avvisande till tanken på att ur ämnet utbryta ytterligare specialområden till särskilda läroämnen. Utbildningen inom dylika områden måste emellertid delvis förläggas till särskilda sjukvårdsinrättningar och därvid ledas av speciallärare. Uppdelningen av den kliniska tjänstgöringen i medicin i två perioder anse de sakkunniga nödvändig med hänsyn till ämnets centrala ställning i läkarutbildningen. Före utbildningen i övriga ämnen behöva nämligen de studerande ha inhämtat grunderna i medicin, och det avslutande studiet av detta ämne förutsätter kunskaper i så gott som alla övriga läroämnen. För klinisk tjänstgöring i medicin anslås enligt de sakkunnigas förslag åtta månader. De första fem månaderna få karaktär av grundläggande tjänstgöring med början omedelbart efter den propedeutiska undervisningen. Genom dennas utvidgning torde gynnsamma villkor ha skapats för att den grundläggande tjänstgöringen skall kunna ge ett gott utbildnings-

299 resultat. Den återstående tjänstgöringen om tre månader (fortsättningstjänstgöring) infaller mot slutet av licentiatstudierna, sedan alla övriga kliniska läroämnen utom pediatrik blivit genomgångna. De sakkunniga förorda, att hela utbildningen i medicin, sålunda även fortsättningstjänstgöringen, i regel förlägges till undervisningsklmikerna. För att terapeutiska spörsmål skola bli bättre beaktade, föreslå de sakkunniga särskild terapiundervisning i seminarieform (sid. 105). Stor vikt bör vidare läggas vid den polikliniska undervisningen, där de socialmedicinska frågorna kunna fylligt belysas. Särskild teoretisk och praktisk undervisning i fysikalisk terapi (sid. 106) föreslå de sakkunniga i form av en obligatorisk kurs. Förslag till sådan lämnas i bilaga (sid. 3.65). Sedan de studerande genom klinisk tjänstgöring blivit mera insatta i ämnet medicin, böra de genomgå en klinisk laborationskurs (sid. 108). Denna bör ges av en klinisk laborator och framförallt omfatta det teoretiska underlaget för de viktigaste funktionsproven, varvid även de patofysiologiska frågeställningarna kunna närmare belysas. Kursen bör ej avse att ge fullständig praktisk utbildning i mera avancerade kliniska laborationsmetoder. Förslag till kurs lämnas i bilaga (sid. 366). Med hänsyn till dietens stora terapeutiska betydelse för vissa sjukdomar föreslå de sakkunniga obligatorisk undervisning i dietetik (sid. 109) i form av en särskild kurs, som där så ske kan, bör vara förenad med praktiska övningar i dietmatlagning. Beträffande undervisningen i neurologi (sid. 111) föreslås ingen principiell omläggning. De sakkunniga förorda införandet av en obligatorisk kurs i epidemiologi (sid. 111). Tjänstgöring vid epidemisjukhus bör dessutom bibehållas. Under denna behöver emellertid mindre vikt läggas vid att de studerande deltaga i det praktiska arbetet; viktigast är, att de få tillfälle att iakttaga ett så rikt patientmaterial som möjligt. Tjänstgöringstidens längd och antalet samtidigt tjänstgörande böra därför bli beroende av tillgången på material vid de olika undervisningssjukhusen. Förslag till epidemiologikurs lämnas i bilaga (sid. 366). Utbildningen i lungtuberkulosens klinik (sid. 114) bör förbättras och omfatta dels en kurs, behandlande lungtuberkulosens teoretiska och praktiska problem, dels en tjänstgöring under en månad vid tuberkulossjukhus. Undervisningen bör förläggas till ett relativt sent skede av den kliniska utbildningen. Undervisningen i reumatologi (sid. 117) ingår för närvarande i den egentliga medicinutbildningen. I den mån särskilda avdelningar för reumatiskt sjuka upprättas vid undervisningssjukhusen, bör en del av medicinutbildningen förläggas till sådan avdelning. För Lunds vidkommande föreslå de sakkunniga därför redan nu en dylik anordning.

300 Beträffande utbildningen i kirurgi (sid. 118) hävda de sakkunniga, att de studerande böra erhålla mesta möjliga praktiska övning i de smärre kirurgiska ingrepp, som envar läkare bör behärska. För att de studerande redan från början av den kliniska kirurgi tjänstgör ingen med utbyte skola kunna aktivt deltaga i det praktiska arbetet, måste de dessförinnan ha erhållit undervisning i allmän kirurgi (sid. 126), däri inbegripen en grundlig övning i rutinmässiga diagnostiska och terapeutiska åtgärder. Denna undervisning bör sålunda enligt de sakkunnigas uppfattning betydligt utvidgas och omfatta en tid av två månader. Detaljerat förslag till plan för undervisningen i allmän kirurgi lämnas i bilaga (sid. 367). Den kliniska tjänstgöringen i kirurgi avses omfatta fem månader i följd utan senare assistenttjänstgöring. Hela den kliniska tjänstgöringen bör emellertid i möjligaste mån få karaktär av assistenttjänstgöring, varav på poliklinik ungefär en tredjedel av tiden. Den frivilliga undervisning i neurokirurgi (sid. 128), som meddelas vid institutet, borde enligt de sakkunnigas åsikt helst infogas i det obligatoriska studieschemat, eventuellt såsom ett komplement till tjänstgöringen i neurologi. Undervisningen i ortopedi (sid. 129) anse de sakkunniga böra i princip ordnas, såsom den hittills varit vid institutet. Att förlägga den väsentliga delen av denna utbildning till den allra första tiden av den kliniska tjänstgöringen i kirurgi, såsom i Lund varit förhållandet, torde ej vara lämpligt. Intill dess att en ortopedisk klinik upprättats i Uppsala, måste de studerande härifrån erhålla sin undervisning vid institutet. Liksom hittills bör undervisning i kirurgisk anestesi (sid. 131) ingå som ett led i utbildningen i allmän kirurgi. Om särskild lärare finnes att tillgå, kan dock en specialkurs komma ifråga. De sakkunniga förorda, att speciell undervisning i krigskirurgi (sid. 132) förlägges till den militära fackutbildningen. Obligatorisk undervisning i odontologi (sid. 132) bör införas och erhålla ungefär samma omfattning som den hittills meddelade frivilliga utbildningen. Kursen kan lämpligen förläggas till tiden för utbildningen i allmän kirurgi. Undervisningen i röntgendiagnostik (sid. 133) föreslås omfatta dels en obligatorisk propedeutisk kurs, dels undervisning i samband med de kliniska tjänstgöringarna i medicin och kirurgi, dels slutligen en frivillig tjänstgöring vid röntgendiagnostisk avdelning. Den propedeutiska kursen, som ges i samband med övriga propedeutiska kurser, bör ha ungefär samma omfång som den nuvarande. Den frivilliga tjänstgöringen, till vilken även färdiga läkare böra äga tillträde, beräknas omfatta två månader. I radioterapi (sid. 137) föreslå de sakkunniga en obligatorisk kurs, omfattande ett 15-tal föreläsningar. Huvudsyftet med undervisningen är

301 emellertid ej att utbilda de studerande i denna speciella terapiform utan att ge dem tillfälle att se ett rikligt material av sådana kräftsjuka, som för närvarande så gott som uteslutande vårdas på radioterapeutiska anstalter. Förslag till kurs lämnas i bilaga (sid. 368). Beträffande obstetrik och gynekologi (sid. 138) föreslå de sakkunniga med hänsyn till att förlossningsvården numera centraliserats och att endast ett relativt ringa antal läkare bedriva obstetrisk verksamhet, en minskning av den praktiska utbildningen i obstetrik. Tiden för den kliniska tjänstgöringen skulle i Stockholm begränsas till tre månader mot nuvarande fyra. Nedskärningen av utbildningen kommer emellertid ej att bli så stor som minskningen av utbildningstiden, enär antalet tjänstgörande på varje kurs blir mindre. Vid universiteten föreslås fortfarande fyra månaders tjänstgöringstid, men under en del av denna tid skola de studerande fullgöra även annan tjänstgöring. Den hittills nominellt frivilliga kursen i obstetrisk operationslära göres obligatorisk. Utbildningen i oto-rhino-laryngologi (sid. 145) bör omläggas i syfte att bättre tillgodose den praktiska utbildningen av de studerande. Den bör därför få karaktär av klinisk tjänstgöring, och denna bör omfatta två månader, om den ej kombineras med annan tjänstgöring, i annat fall längre tid. Ämnet bör bli tentamensämne. I fråga om utbildningen i oftalmiatrik (sid. 149) föreslå de sakkunniga ingen väsentlig förändring. Utbildningen i dermato-syfilidologi (sid. 151) har hittills kunnat fullgöras endast vid karolinska institutet, varjämte under några år en del av utbildningen kunnat äga rum i Köpenhamn. Deltagareantalet i denna undervisning vid institutet är emellertid alltför stort för att utbildningsresultat skall kunna bli tillfredsställande. De sakkunniga förorda, att möjlighet till utbildning anordnas även i Lund eller Malmö. Själva tjänstgöringen om två månader bör även omfatta erforderlig praktisk utbildning, och assistenttjänstgöring utöver denna tid utgår ur studieplanen. Ämnet bör bli tentamensämne. En ej oväsentlig utvidgning av utbildningen i psykiatri (sid. 155) anse de sakkunniga vara behövlig. Dels böra psykoneuroserna bättre beaktas i undervisningen, dels bör utbildningen omfatta en viss tids verklig tjänstgöring vid sinnessjukhus. Utbildningstiden bör bli tre till fyra månader, varvid förutsattes, att de studerande kombinera den med annan utbildning. Undervisning i barnpsykiatri kan ingå antingen i psykiatri eller i pediatrik. Psykiatri bör bli tentamensämne. Studiet av pediatrik (sid. 160) bör, i motsats till nuvarande förhållanden, helt förläggas till den sista tiden före licentiatexamen. Sker så och kunna de studerande därvid helt ägna sig åt detta ämne, bör den tid, som nu är anslagen till tjänstgöring i pediatrik, vara tillräcklig. Om tjänst-

göringen kombineras med annan utbildning, bör tiden i motsvarande grad förlängas. Tidigare framlagda förslag att utvidga ämnet hygien (sid. 164) till att omfatta en stor del av det socialmedicinska lärostoffet ha de sakkunniga ej kunnat tillstyrka. Enligt deras uppfattning bör ämnet ha i stort sett samma omfattning som för närvarande. Undervisningen i rätts- och statsmedicin (sid. 168) torde utan olägenhet kunna beskäras, i och med att landets rättsmedicinalväsen omorganiseras. De rättsmedicinska obduktionerna kunna nästan helt utgå ur undervisningen eller begagnas för att klargöra tillvägagångssättet vid rättslig liksyn. Sådana rättsmedicinska spörsmål av annan art, som envar läkare ävenledes kan komma i kontakt med, böra beaktas i undervisningen. Den i ämnesdelen statsmedicin (sid. 172) ingående författningskunskapen bör kunna begränsas till att omfatta huvudsakligen sådana författningar, som beröra läkares och annan medicinalpersonals befogenheter, deras personliga ansvarighet och rättsliga ställning. Ett viktigt tillskott i läkarutbildningen utgör den mera reglerade undervisning i socialmedicin (sid. 174), som de sakkunniga föreslå. Att av denna skapa ett nytt fristående läroämne har dock synts de sakkunniga mindre välbetänkt. De socialmedicinska synpunkterna böra i stället ständigt beaktas vid den vanliga kliniska och polikliniska undervisningen, och de sakkunniga ha för varje enskilt läroämne påpekat vissa dithörande sociala frågor (bilaga sid. 368). Redan innan de studerande börja de kliniska tjänstgöringarna, böra de emellertid erhålla en elementär undervisning om samhällets sociala struktur, speciellt dess socialmedicinska verksamhet och organisation. Denna undervisning bör ges såsom en propedeutisk kurs, omfattande omkring 20 föreläsningar. Därutöver bör, omedelbart före licentiatexamen, ges en praktisk avslutningskurs i socialmedicin, lagd i seminarieform och avseende att med utgångspunkt från aktuella fall rekapitulera och komplettera de studerandes författningskunskap på det socialmedicinska området. Fordran på detaljerad minneskunskap om bestämmelsernas ordalydelse bör ej uppställas, men de studerande böra vara fullt hemmastadda i den socialmedicinska författningsutrustningen. I samband med denna avslutningskurs bör ges ett mindre antal föredrag av särskilda, i. praktisk social verksamhet insatta föreläsare. Såsom ledare av avslutningskursen i socialmedicin förorda de sakkunniga en erfaren tjänsteläkare. Kursen, inklusive föredragen, beräknas kräva omkring en månad. Förslag till de båda kurserna i socialmedicin och till ämnen för föredrag lämnas i bilagor (sid. 369).

303 Studiernas organisation. Vid sin granskning av de nuvarande studieplanerna för medicine kandidatexamen (sid. 183) ha de sakkunniga sökt närmare utreda orsakerna till att förhållandena varit otillfredsställande. Framför allt har härvid framgått, att två omständigheter verkat förryckande på studiegången, nämligen dels att antalet nyintagna studenter varit större än antalet platser på vissa institutioner, dels att vissa kurser givits endast en gång årligen. De uppkommande olägenheterna ha dock delvis efterhand avhjälpts, och i själva verket ha de studerande under senare år vid alla tre lärosätena haft möjlighet att avlägga kandidatexamen på avsevärt kortare tid än tidigare. I Uppsala och Stockholm har detta kunnat ske i stort sett inom ramen för gällande studieplaner, medan för Lunds vidkommande kanslern fastställt helt ny studieplan, enligt vilken examen avlägges på fem terminer. För att få en uppfattning av huruvida den faktiskt tillämpade studiegången kan anses ha varit rationell, ha de sakkunniga verkställt en särskild undersökning över hur ett antal studerande vid institutet fullföljt sina kandidatstudier (sid. 191). Det har härvid visat sig, att de företagna avvikelserna från gällande studieplan till stor del måste betecknas såsom olämpliga. Ämnena ha ej studerats i naturlig följd, kurser ha fullgjorts samtidigt i flera ämnen på ett för studiearbetet störande sätt, under kurs i ett ämne ha tentamensstudier bedrivits i ett annat, tentamina ha sammanträngts till tiden närmast före examen, så att i vissa ämnen lång tid förflutit mellan genomgången av kursen och avläggandet av tentamen o. s. v. En viss förbättring i dessa förhållanden har dock inträtt genom att histologikurs sedan ett par år ges två gånger årligen. Undersökningen har även givit de sakkunniga en ungefärlig uppfattning om den tid, som ägnats åt de enskilda ämnena eller ämnesgrupperna i kandidatexamen (sid. 195). Kurser och tjänstgöringar till medicine licentiatexamen (sid. 198) ha efter de propedeutiska kurserna och de grundläggande tjänstgöringarna i medicin och kirurgi kunnat fullgöras i växlande och i stort sett godtycklig ordning. I stor utsträckning har även kombination av flera kurser och tjänstgöringar varit tillåten. Ordningsföljden mellan de olika kurserna och tjänstgöringarna har emellertid främst kommit att bestämmas av platstillgången på de skilda klinikerna och ej av den logiskt riktiga följden ämnena emellan. Dessutom har det tillämpade systemet för utseende av deltagare i kurser och tjänstgöringar direkt lockat till att tidigt genomgå vissa kurser, som lämpligen bort fullgöras betydligt senare, samt till att undvika även lämpliga ämneskombinationer. Ofta förflyter lång tid mellan den praktiska utbildningen och tentamen i ämnet, och tjänstgö-

304 ringstiden belastas ej sällan på ett för utbildningsresultatet störande sätt med tentamensstudier i ett annat ämne. De sakkunniga ha ingående diskuterat lämpligheten av den i vårt land gällande skarpa avgränsningen mellan prekliniska och kliniska studier (sid. 200) och hålla före, att det skulle vara till gagn för såväl den teoretiska som den kliniska undervisningen, om lärarna i de teoretiska ämnena i viss utsträckning meddelade undervisning även på det kliniska utbildningsstadiet. Ett överflyttande av vissa utbrutna delar av den undervisning, som hittills ingått i kandidatexamens läroämnen anatomi, histologi, medicinsk kemi och fysiologi, till det kliniska stadiet har emellertid ej( ansetts lämpligt; de sakkunniga ha hellre velat förorda en rekapitulation och komplettering av vissa delar av det förut genomgångna. Frågan om införandet av särskild undervisning i pato-fysiologi har även dryftats (sid. 204), men de sakkunniga ha funnit, att inom den obligatoriska läkarutbildningen undervisningen i detta ämnesområde, i den mån den ej ingår i medicinsk kemi och fysiologi, bör bli tillgodosedd genom utbildningen i allmän patologi, i farmakologi och i de kliniska ämnena med dessas specialkurser. De sakkunniga ha ej heller kunnat förorda, att den kliniska undervisningen skulle påbörjas, innan de grundläggande studierna i de teoretiska ämnena avslutats. För att kunna tillgodogöra sig klinisk undervisning böra de studerande ha genomgått sin utbildning i anatomi, histologi, medicinsk kemi och fysiologi. De sakkunniga anse emellertid, att utbildningen i allmän patologi, bakteriologi och farmakologi skulle vinna på att ges i samband med de första kliniska studierna, och ha därför förlagt densamma till tiden för den kliniska propedeutiken. Undervisningen i bakteriologi och farmakologi kompletteras dessutom senare. I de diskussioner, som före och under de sakkunnigas arbete förts om organisationen av studierna till kandidatexamen, har en koncentration av undervisningen i anatomi och histologi till det första studieåret, det morfologiska året (sid. 207), stått i förgrunden. De sakkunniga ha ingående prövat denna fråga och anse sig, ehuru de väl beaktat de skäl, som anförts mot en sådan studieordning, kunna tillråda, icke blott att studiet av de båda ämnena sammanföres till den första studieperioden, utan även att detta studium helt avslutas inom loppet av två terminer, utökade med en del av tillhörande sommarferie. Skulle det framdeles visa sig, att de studerandes underbyggnad i dessa ämnen är otillräcklig, vilket bör bli märkbart under de kliniska studierna, bör den rekapitulation och komplettering, som i varje fall måste ske i samband med dessa studier, utbyggas och organiseras såsom korta repetitionskurser. Utformningen av undervisningsplanen för det morfologiska året blir olika alltefter möjligheten att ge vissa kurser en eller två gånger om året

305 (sid. 211). Vid universiteten, där de mest omfattande kurserna ej kunna ges mer än en gång årligen, blir det ur organisatorisk synpunkt enklast, om två terminsgrupper studerande sammanföras till gemensam genomgång av morfologistudierna. Andra skäl tala emellertid emot en sådan anordning, och en studieplan med två intagningar årligen till dessa studier är likaledes möjlig att genomföra. I varje fall bör en samordning av undervisningen i anatomi och histologi äga rum. Beträffande de studieplaner (sid. 213), som efter förslag av fakulteterna och lärarkollegiet skola fastställas av kanslern, ha de sakkunniga funnit det nödvändigt, att man frångår den friare studieordning, som hittills tillämpats. På annat sätt torde man ej kunna undanröja de nuvarande olägenheterna och på samma gång rationellt utnyttja utbildningsplatserna på institutioner och kliniker. En fast studieplan möjliggör också, i varje fall för flertalet studerande, en kortare sammanlagd studietid. I stort sett komma de studerande med en sådan fast studieordning att gruppvis under hela sin studietid följas åt. Genom tillfälliga avbrott i studierna eller av andra orsaker komma visserligen enstaka studerande att överflyttas till en efterföljande terminsgrupp, men under normala förhållanden torde endast obetydliga växlingar i gruppernas storlek härigenom uppstå. Den nuvarande anordningen med särskild ansökan till varje kurs och tjänstgöring bör härigenom bli överflödig. Under de båda första studieåren måste den ena sommarferien anslås till militärtjänstgöring för de värnpliktiga studerande och den andra delvis tagas i anspråk för anatomistudier. Under de följande åren komma kurser och tjänstgöringar i regel att pågå omkring tio månader, ferietiden blir sålunda omkring två månader årligen. Delvis torde dock ferierna behöva användas för bokliga studier. Även om studieplanerna ej kunna bli i detalj lika, bör dock studiegången i sina huvuddrag bli likformig vid de tre läroanstalterna. För de fyra första terminerna (sid. 215) ha de sakkunniga uppgjort alternativa förslag till studieplan. De morfologiska ämnena kräva ett år och medicinsk kemi och fysiologi tillsammans ett. Även för de båda senare ämnena ha de sakkunniga ansett en samordning av undervisningen vara lämplig. Under de två första studieåren kan överflyttning från en läroanstalt till en annan endast i undantagsfall medgivas. Under det tredje studieåret (sid. 217) sker utbildningen i allmän patologi, allmän bakteriologi och farmakologi, varjämte under samma år de propedeutiska kurserna genomgås. Kursen i allmän patologi ges därvid parallellt med översiktskurserna i medicin och kirurgi. Kursen i fysikalisk diagnostik genomgås mot slutet av året, omedelbart före den grundläggande tjänstgöringen i medicin. Vid universiteten måste, för att undvika ökning av lärarkrafterna, två terminsgrupper studerande sammanföras för gemensam genomgång av kurserna i allmän patologi, bakteriologi och far20

makologi. För den ena gruppen kommer därigenom den sistnämnda kursen före, för den andra gruppen efter de båda förstnämnda kurserna. Till den sjunde terminen (sid. 222) förlägges den grundläggande tjänstgöringen i medicin, omfattande fem månader. Samtidigt härmed genomgå de studerande kurserna i kliniska laborationer, dietetik och fysikalisk terapi. Därjämte åhöra de studerande vid universiteten under sex veckor av samma termin föreläsningarna i speciell patologi. Av kostnadsskäl föreslå de sakkunniga nämligen, att kursen i speciell patologi ges endast en gång om året vid universiteten. Kursen är därvid delad i två hälfter, av vilka den ena genomgås samtidigt med den grundläggande medicintjänstgöringen och den andra påföljande termin. Att de båda hälfterna komma i olika ordning för olika terminsgrupper av studerande, torde ej vålla olägenhet. Den åttonde terminen (sid. 222) upptages av kursen i speciell patologi jämte obduktionsundervisning samt av kursen i klinisk bakteriologi och utbildningen i allmän kirurgi. Under den sistnämnda ges även kursen i odontologi. Tentamen i speciell patologi avlägges, innan den till den nionde terminen förlagda tjänstgöringen i kirurgi om fem månader påbörjas. Under denna tjänstgöring sker även utbildningen i ortopedi för de studerande i Lund och Stockholm. Under den tionde terminen (sid. 224) fullgöra de studerande tjänstgöringen i obstetrik och gynekologi samt vid universiteten i psykiatri och vid institutet i oto-laryngologi. Den elfte terminen upptages vid universiteten av tjänstgöringarna i oto-laryngologi och oftalmiatrik. För att undvika fyra kurser om året i dessa båda ämnen, vartill nuvarande lärarkrafter ej förslå, förorda de sakkunniga, att tjänstgöringarna skola omfatta fyra månader och delvis löpa parallellt. Praktisk utbildning kan då ges åt dubbelt så stort antal som under en två månaders kurs. Utom tjänstgöringen i oftalmiatrik fullgöra de studerande vid institutet under den elfte terminen tjänstgöringarna i dermato-syfilidologi och psykiatri. Uppsalamedicinarna fullgöra under den tolfte terminen (sid. 227) de kurser och tjänstgöringar, som måste förläggas till Stockholm, d. v. s. utbildning i neurologi, ortopedi, dermato-syfilidologi och radioterapi. Den trettonde terminen upptages för dem av den fortsatta tjänstgöringen i medicin om tre månader, kursen i farmakoterapi samt kurserna och tjänstgöringarna i epidemiologi och lungtuberkulos. Till den fjortonde terminen och månaderna närmast därefter förläggas slutligen tjänstgöringen i pediatrik jämte kurserna i hygien, rätts- och statsmedicin samt socialmedicin. För de studerande i Lund infalla under den tolfte terminen (sid. 228) utbildningen i dermato-syfilidologi och radioterapi samt i anslutning till samma termin kurserna i hygien och epidemiologi. Den följande terminen fullgöres den fortsatta tjänstgöringen i medicin om fem månader, i vilken neurologiutbildningen inräknas. Samtidigt genomgå de studerande kur-

sen i farmakoterapi samt kursen och tjänstgöringen i lungtuberkulos. Den fjortonde terminen slutligen upptages av tjänstgöringarna i pediatrik och epidemiologi ävensom av kurserna i rätts- och statsmedicin samt socialmedicin. Vid institutet förläggas till den tolfte terminen (sid. 230) tjänstgöringen i neurologi samt kurserna i hygien, epidemiologi, lungtuberkulos och radioterapi. Följande termin fullgöras den fortsatta tjänstgöringen i medicin samt tjänstgöringarna i epidemiologi och lungtuberkulos. Den fjortonde terminen slutligen upptages av tjänstgöringen i pediatrik ävensom av kurserna i rätts- och statsmedicin samt socialmedicin. De nyligen utfärdade bestämmelserna om de studerandes värnplikts förhållanden (sid. 232) innebära, att en hösttermin blir upptagen av den första militära utbildningen. Då de studerande intagas vid de medicinska läroanstalterna i lika stora grupper varje termin, skulle de värnpliktigas frånvaro från studierna under en termin vålla en besvärande förskjutning i terminsgruppernas inbördes storlek. De sakkunniga föreslå därför, att denna första värnpliktstjänstgöring skall vara fullgjord, innan de medicinska studierna påbörjas. För att de till tjänstgöring inkallade ej skola komma i sämre läge vid konkurrens med tjänstgöringsfria kamrater, föreslå de sakkunniga, att i intagningsbestämmelserna den första värnpliktstjänstgöringen värdesättes med fyra poäng. 1 fråga om den speciella militärmedicinska utbildningen (sid. 237) förorda de sakkunniga, att denna ingår i de värnpliktigas fackutbildning och därvid ges av militärmedicinskt sakkunniga lärare. I vissa delar av denna utbildning böra även sådana studerande deltaga, som äro fria från övrig värnpliktstjänstgöring. Fackutbildningen föreslå de sakkunniga förlagd efter fullgjorda kurser och tjänstgöringar. De sakkunniga ha övervägt, huruvida examina (sid. 239) borde återfå den karaktär av kunskapsprövning, som de tidigare haft i vårt land och som de i våra grannländer fortfarande delvis äga. Något bärande skäl att frångå nu gällande ordning härvidlag ha de dock ej ansett föreligga. Efter diskussion av olika möjligheter förorda de sakkunniga, huvudsakligen av praktisk-organisatoriska skäl, att medicine kandidatexamen skall omfatta endast ämnena anatomi, histologi, medicinsk kemi och fysiologi (sid. 241). övriga ämnen ingå i licentiatexamen. Den nuvarande skillnaden mellan tentamen och slutförhör (sid. 243) anse de sakkunniga böra bortfalla och förorda, att de hittillsvarande slutförhörsämnena psykiatri, dermato-syfilidologi och hygien liksom även ämnena bakteriologi och oto-laryngologi bli tentamensämnen. Fordran på avlagd tentamen i föregående ämnen uppställes i vissa fall för rätt att deltaga i senare undervisning. Alla obligatoriska undervisningskurser böra avslutas med förhör, som dock endast i vissa fall behöva vitsordas med graderade betyg,

308 Med den av de sakkunniga föreslagna fasta studieordningen torde särskild giltighetstid för tentamina ej behöva fastställas (sid. 246). I fråga om kunskapskontrollen (sid. 246) föreslå de sakkunniga, att i ämne, som ingår i medicine kandidatexamen, studerande skall äga rätt att undergå tentamen endast två gånger. Vid avgivande av tentamensbetyg (sid. 247) bör hänsyn tagas ej endast till de vid tentamenstillfället dokumenterade kunskaperna utan även till den duglighet, som ådagalagts under den praktiska utbildningen. Särskilt tjänstgöringsbetyg blir under dessa förhållanden onödigt. Dock bör sådant bibehållas för den grundläggande tjänstgöringen i medicin. Likaledes böra kurserna i allmän bakteriologi och i farmakologi jämte tillhörande förhör bedömas med graderat betyg. De sakkunniga föreslå, att inom vardera fakulteten och inom lärarkollegiet upprättas en studienämnd (sid. 249) med vidsträcktare uppgift än den av Kungl. Maj :t nyligen påbjudna undervisningsnämnden. Under sitt utredningsarbete ha de sakkunniga nödgats konstatera, att förhållandena i flera avseenden ej motsvarat, vad 1902 års kommitté samt gällande examensstadga och fastställda studieplaner åsyftat i fråga om studiegången. De sakkunniga ha därför funnit det behövligt att komplettera sitt förslag till ny studieordning med ett förslag om noggrannare övervakning av att den föreskrivna studiegången följes. De ha känt sig så mycket mer uppfordrade härtill, som den av dem tillstyrkta fastare organisationen av studierna lätt kan allvarligt rubbas även av till synes jämförelsevis små avvikelser. Enligt de sakkunnigas förslag skulle denna övervakning under fakultetens överinseende handhavas av en studienämnd, bestående av tre ledamöter, två professorer och en representant för de studerande. Av de båda lärarna skulle den ene företräda kandidat- och den andre licentiatämnena. Särskild befogenhet att avgöra studiefrågor skulle ej tillkomma nämnden, som i huvudsak genom samråd med vederbörande lärare bör kunna åstadkomma smärre utjämningar och önskvärda förändringar i undervisningens planläggning och som i övrigt har att vid behov framlägga studieärenden för fakulteten. Det är önskvärt, att studienämnderna vid de tre läroanstalterna få möjlighet till samråd i studiefrågor av större räckvidd, varvid nämnderna bland annat kunna bidraga till en allsidig belysning av förslag till ändringar i den fastställda studieordningen. Den utvidgning av undervisningen och av de studerandes handledning, som de sakkunniga föreslå, kräver en ökning av antalet lärare och därmed ökade anslag (sid. 255). De. sakkunniga äro medvetna om att ett större tillskott av lärarkrafter skulle vara önskvärt för att minska den undervisningsbörda, som redan nu för vissa lärare är så stor, att deras övriga åligganden, speciellt det vetenskapliga arbetet, bli lidande. Även ur lakar-

309 utbildningens synpunkt är det viktigt, att lärarna få tid till medicinskt forskningsarbete. De sakkunniga ha emellertid under nuvarande ekonomiska förhållanden ej ansett sig böra föreslå annan ökning av lärarbefattningarna, än som är nödvändig för att den föreslagna studieordningen överhuvudtaget skall kunna genomföras, och de ha därvid i flera fall funnit sig nödsakade att förorda anordningar, som ur undervisningssynpunkt ej äro fullt tillfredsställande. Av nya ordinarie lärartjänster föreslå de sakkunniga en professur i bakteriologi i Stockholm, en prosektur i anatomi och två laboratorsbefattningar, den ena i fysiologi och den andra i patologi, i Lund. Då dessa ordinarie tjänster ersätta nuvarande ordinarie eller arvodesbefattningar, begränsas kostnadsökningen härför till sammanlagt 18 300 kr. Av extra laboratorsbefattningar föreslås tre, en klinisk laborator i Uppsala, en laborator i histologi och en i farmakologi i Stockholm. Laboratorn i histologi ersätter nuvarande biträdande läraren, varför kostnadsökningen för dessa befattningar blir sammanlagt 13 800 kr. Två biträdande lärarbefattningar i medicin i Lund, varav en nyinrättad, medföra en kostnadsökning av 13 000 kr. Föreslagna assistent-, underläkar- och amanuensbefattningar innebära en kostnadsökning av 34 632 kr. och arvoden till ledare av kurser m. m. en ökning av 47 650 kr. Totalkostnaderna för ökning av lärarkrafterna uppgå sålunda till 127 382 kr. årligen, vartill komma 1 000 kr., som beräknats för studienämndernas gemensamma sammanträden. De sakkunniga påpeka därjämte, att en behövlig förbättring av läroanstalternas undervisningsmateriel kan komma att kräva vissa anslagsmedel.

Särskilt yttrande av professor G ö s t a

Häggqvist.

I det i föreliggande betänkande framförda förslaget till studieordning har studietiden för såväl de morfologiska ämnena, anatomi och histologi, som för fysiologi och kemi måst inskränkas till ett absolut minimum. Detta har blivit nödvändigt dels därför att de sakkunniga på grund av den i statsrådsprotokollet framförda önskan om en förkortning av studietiden bundit sig vid en studieplan på 7 år, dels på grund av nödvändigheten att i studieplanen införa nya ämnen — främst socialmedicin och bakteriologi. Skola de studerande under den tillmätta tiden kunna förvärva nödiga kunskaper i de grundläggande, mer biologiskt betonade ämnena, är det erforderligt, att de med verkligt intresse och energi ägna sig åt sina studier under de båda första studieåren. Redan nu förefinnes emellertid hos många studerande, åtminstone vid Karolinska institutet, en uttalad tendens att så lättvindigt som möjligt klara undan de i medicine kandidatexamen ingående ämnena: knappt godkänt (B) i samtliga ämnen, ofta efter upprepade omtentamina i flera av dem. Man måste befara, att denna tendens vinner ökad utbredning på grund av den placering sakkunnigmajoriteten i sitt förslag givit medicine kandidatexamen. De kliniska studierna måste alltid för den blivande läkaren framstå såsom läkarutbildningens centrala del. Enligt det föreliggande förslaget skola de studerande, innan de komma i beröring med sjuka, avlägga en medicine kandidatexamen, vilken kräver en tid av endast två år och som blott omfattar ämnena anatomi, histologi, fysiologi och kemi. Denna korta examen — den kortaste akademiska examen, som finnes — kommer givetvis att för de flesta studerande framstå såsom endast en förberedande examen, ett slags ny medicinsk filosofisk examen, vilken det gäller att göra undan så lättvindigt som möjligt, så att de egentliga medicinska studierna kunna påbörjas. Skulle en sådan tendens vinna burskap, kommer det att överstiga lärarnas i dessa ämnen krafter att upprätthålla tillfredsställande examensfordringar. Följden blir, att de nyblivna medicine kandidaterna komma till sina kliniska studier med otillfredsställande, naturvetenskaplig underbyggnad. Då de efter den nuvarande studentexamen dessutom merendels besitta en otillfredsställande utbildning i vissa humanistiska ämnen, framförallt språk, måite detta leda til1 en betänklig sänkning av den fram-

311 tida läkarkårens kulturella standard. Den bristande skolningen i naturvetenskapligt tänkande måste också befaras medföra en benägenhet för schablonmässighet i läkarnas tänkande, såväl när det gäller diagnos som terapi. I detta sammanhang får man icke heller blunda för det faktum, att den framlagda studieplanen med sin fasta och krävande ordning kommer att göra det- svårt för de mera begåvade att i egenskap av amanuenser eller e. o. amanuenser förskaffa sig fördjupad insikt i enskilda teoretiska läroområden. En tvåårig medicine kandidatexamen innebär emellertid i. sig fröet även till andra faror, vilka kunna komma att äventyra studieordningen. Den blir, såsom ovan framhållits, den kortaste akademiska examen, som förefinnes, och endast ett år längre än tandläkarekandidatexamen. Det är redan nu vanligt, att de tandläkare, som så kunna, annonsera sig såsom medicine kandidater, varför många i framtiden kunna förväntas finna det med sin fördel förenligt att förskaffa sig rätt till dylik reklam, när medicine kandidatexamen blir så kort och billig. Skulle detta bli fallet, komma samma förhållanden att inträda, som rådde för ett 10-tal år sedan, då de teoretiska medicinska institutionerna vid Karolinska institutet belastades med ett stort antal studerande, vilka sedan övergingo till tandläkareinstitutet. Även för sökande till veterinärinstitutet blir det fördelaktigt att först avlägga en medicine kandidatexamen. En dylik trafik kan i sin tur medföra, att klinikerna icke erhålla ett tillräckligt antal kandidater, emedan de teoretiska institutionernas kapacitet är begränsad. Slutligen får man icke bortse från möjligheten, att kvacksalvare avlägga denna enkla medicine kandidatexamen för att sedan kunna annonsera sig med en medicinsk titel. Redan nu har sådant förekommit. För allmänheten, som är van, att teologie kandidater äro präster — t. o. m. biskopar, juris kandidater advokater och domare — t. o. m. justitieråd och filosofie kandidater lärare, är det svårt att förstå, att en medicine kandidat aldrig behöver hava haft med en sjuk människa att göra, särskilt som medicine kandidaten sedan gammalt tituleras doktor. De sakkunnigas majoritet anför trenne skäl för kandidatexamens förläggande till slutet av det andra studieåret. Det första, och till synes viktigaste av dessa skäl är, att en viss omgruppering av de studerande anses vara behövlig vid de förberedande kliniska studiernas början. Därmed förhåller sig på följande sätt. Såsom i kap. VI anges föreslå de sakkunniga att till nybörjarkurserna 185 studerande böra antagas varje läsår. Av dessa anger sakkunnigmajoriteten utan närmare motivering, att endast 80 st. eller 43 % böra hänvisas till Karolinska institutet, under det att resten, 105 st., skola fördelas på universiteten. Vid en beräknad avgång av 10 % studerande under de båda första studieåren skulle i Uppsala ung. 48 studerande avlägga kandidatexamen varje år. Emellertid kunna vissa av Uppsalaklinikerna icke mottaga en så stor mängd stude-

312 rande. En del av de nyblivna medicine kandidaterna i Uppsala skulle därför hänvisas att fortsätta sina studier vid Karolinska institutets kliniker. När det gäller fördelningen av de studerande på de tre lärosätena, torde det icke vara skäl att helt godtyckligt fastställa några normer, utan man bör i stället undersöka hur stort platsbehov, som förefinnes på de olika ställena. Detta är numera möjligt, emedan inträdesansökningarna till den medicinska studiebanan sedan nyåret 1939 inlämnats till universitetskanslern. I sina ansökningar hava aspiranterna angivit, varest de helst vilja studera, vart de i andra eller tredje hand önska komma resp. var det är omöjligt för dem att studera. T. o. m. våren 1941 finnas dylika uppgifter för 548 studerande, vilka primärt antagits eller uppställts såsom suppleanter för direkt antagna. Av dessa hava 292 eller 53 % önskat få studera vid institutet, 119 eller 22 % i Uppsala och 137 eller 25 % i Lund. Redan med nuvarande intagning av 50 % vid Karolinska institutet hava 22 studerande, som önskat studera därstädes, måst hänvisas, 18 till Uppsala och 3 till Lund; 10 som önskat studera i Lund hava hänvisats till Stockholm och Uppsala (5 till vardera), under det att endast 2, som begärt att få komma till Uppsala blivit hänvisade till Lund. Detta visar, att redan nu platsantalet vid Karolinska institutet är för litet, under det att vid fakulteten i Uppsala icke alla platser behövas. Utgår man från de studerandes önskemål och klinikernas vid Karolinska institutet kapacitet, böra alltså i medeltal 95 studerande av 185 varje år beredas plats vid Karolinska institutet, 46 vid Lunds och 44 vid Uppsalas medicinska fakulteter. Då önskemålen kunna variera något från termin till termin är det bättre att fastställa, att vid institutet varje termin 46—50 studerande antagas i Lund 21—24 och i Uppsala 20—22, och det må därvid ankomma på kansler att fördela de studerande efter önskemål, så att varje termin 92 resp. 93 studerande sammanlagt antagas. Äro då de skäl, som göra att en student vill studera vid Karolinska institutet, av sådan art, att de böra tillmätas betydelse? Orsakerna till en sådan önskan kunna vara av många olika slag. Bland annat bör man ihågkomma, att ett rätt stort antal studerande vid institutet hava sina hem i Stockholm; en hänvisning av sådana studerande till Uppsala eller Lund innebär för dem en stegring av studieutgifterna med flera tusen kronor. I Stockholm finnas vidare inflyttade från landets alla delar. Många studerande önska inträde just vid institutet, därför att de hava möjlighet att få äta eller bo hos anhöriga eller bekanta till nedsatt pris; även för sådana medför en hänvisning till annan ort ett kännbart ekonomiskt avbräck. Slutligen finnes numera ett ej obetydligt antal studenter, vilka under studietiden försörja sig genom eget arbete. För dylika erbjuder Stockholm så avsevärt mycket mera utkomstmöjligheter än Uppsala och Lund, att en hänvisning till dessa städer kan omöjliggöra de medicinska studiernas påbörjande. Det torde endast i undantagsfall vara "storstadens

313 lockelser", som förmå en studerande att söka sig till Stockholm. Därtill äro tiderna alltför pressande. Sammanfattningsvis synes det mig troligt, att det i allmänhet är beaktansvärda skäl, som förmå de studerande att begära att få studera vid en viss högskola, och att det ofta kan medföra svåra ekonomiska konsekvenser för den studerande, om dessa önskemål icke beaktas. De sakkunniga anföra ekonomiskt avbräck såsom ett viktigt skäl, för att Lundastudenterna icke skola behöva göra två månaders kurs i dermatosyfilidologi i Stockholm. Hänsynen till de studerandes ekonomi har också gjort, att de sakkunniga föreslagit slopandet av alla betalda extrakurser. De studerande hava dock lärt sig en del på dessa kurser, deras studier hava underlättats genom dem och avgifterna hava sammanlagt under hela studietiden ej uppgått till mer än några hundra kronor. Man bör då icke rimligen utan bärande skäl organisera studierna så, att en tiondel av landets samtliga medicine studerande tvingas att under två år förlägga sina studier till en icke önskad högskola, varigenom de kunna förorsakas tusentals kronors alldeles onödiga utgifter. Men icke endast för många studerande skulle den föreslagna fördelningen betyda ett kännbart avbräck. Karolinska institutet skulle ej endast hämmas i sin utveckling utan dess betydelse för läkarutbildningen skulle pressas tillbaka till ett länge sedan passerat stadium. Om endast omkring 41 studerande per år antagas till nybörjarkurserna i Uppsala kunna samtliga medicine kandidater, som utexamineras där, också fortsätta sina studier vid akademiska sjukhuset och någon omflyttning behöves icke vid de kliniska studiernas början. Såsom ett annat skäl till framskjutande har av sakkunnigmajoriteten anförts att farmakologi och bakteriologi vardera uppdelats på två kurser, vilka lämpligen böra infalla under samma examen, enär vid de slutliga tentamensbetygens avgivande i dessa ämnen hänsyn också skall tagas till kunskaperna vid det förhör, som i resp. ämne avslutat den första kursen. Då relativt lång tid kommer att förflyta mellan de båda kurserna i såväl farmakologi som bakteriologi, måste, såsom de sakkunniga föreslå, redan det första förhöret i de ifrågavarande ämnena under alla förhållanden betygsättas. Någon skada torde därvid icke åstadkommas, om det givna betyget får gälla såsom betyg i kandidatexamen. Slutligen hava de sakkunnigas majoritet anfört, att även i Norge, Danmark, England och Tyskland de fyra ämnena anatomi, histologi, kemi och fysiologi ingå i en första examen och att förhållandena i Sverige genom den föreslagna omordningen skulle komma att likna dem i dessa länder. Då emellertid i dessa länder formerna för examinationen, studietidens längd, kunskapsfordringarna, antalet examina, examinas benämningar etc. äro andra än i Sverige och då något försök att härvidlag åstadkomma en sammanjämkning varken ingått i de sakkunnigas uppdrag eller försökts,

314 torde man kunna ifrågasätta, om det anförda verkligen är ett skäl. Hänsynen till svensk akademisk tradition och till önskvärdheten av att olika fakulteters kandidatexamina äro någorlunda likvärdiga, torde i varje fall böra tillmätas större värde. Sammanfattningsvis ber jag sålunda att få reservera mig dels mot den föreslagna fördelningen av nybörjarna, då densamma såväl för många studerande som för Karolinska institutet kommer att bli till allvarlig skada; dels mot den föreslagna förläggningen av medicine kandidatexamen, vilken måste befaras medföra stora olägenheter. Jag ber istället att få föreslå, att nybörjarna fördelas så, att vid medicinska fakulteten i Uppsala varje termin 20—22, i Lund 21—24 och vid Karolinska institutet 46—50 studerande antagas, varvid bör beaktas, att deras totalantal per år blir 185; att medicine kandidatexamen skall omfatta tentamensämnena anatomi, histologi, kemi, fysiologi, farmakologi, allmän patologi och bakteriologi, samt dessutom översiktskurserna i medicin och kirurgi, sjukvårdsteknik, fysikalisk diagnostik samt propedeutiska kurser i socialmedicin, kliniska laborationer och röntgenologi. Den bör normalt infalla i slutet av sjätte terminen. På detta sätt bleve sambandet mellan de mer biologiskt betonade ämnena och kliniken understruket och statsrådets i direktiven gjorda antydan, "om icke redan under studierna till medicine kandidaten de studerande borde göras förtrogna med vissa sidor av sjukvårdsarbetet", beaktad.

Den medicinska undervisningen i utlandet. En översikt utarbetad av med. lic. G u s t a v

Giertz.

De sakkunniga ha vid fullgörandet av sitt utredningsuppdrag ansett det vara av betydelse att närmare lära känna den medicinska undervisningens omfattning och organisation i vissa andra kulturländer. Då studieresor under rådande förhållanden icke kunde komma i fråga, hemställde de sakkunniga, att upplysningar angående den medicinska undervisningen måtte införskaffas genom utrikesdepartementets försorg. De begärda upplysningarna inkommo från samtliga av de sakkunniga angivna länderna utom De Socialistiska Rådsrepublikernas Union. Den följande framställningen grundar sig huvudsakligen på de sålunda erhållna uppgifterna, utgörande svar på särskilt framställda frågor, studieplaner samt i vissa fall även utredningsarbeten angående den medicinska undervisningen i berörda länder. Tillgänglig litteratur över den medicinska undervisningen har härutöver i viss omfattning utnyttjats. Av särskilt värde har Abraham Flexners bok Medical education (1925) varit, i vilken man erhåller en god allmän orientering över den medicinska undervisningen i Europa och Amerika. Det är emellertid uppenbart, att en på detta vis gjord sammanställning icke kan erhålla samma värde som en redogörelse, som bygger på personlig erfarenhet och studier på ort och ställe, och att det i densamma lätt kan insmyga sig felaktigheter vad beträffar detaljer samt en missvisande framställning av faktiska förhållanden. Författaren hoppas emellertid, att dylika missförstånd i den följande framställningen ej skola vara alltför talrika. En sammanställning av den medicinska undervisningen i skilda länder finnes införd på sid. 358.

Amerikas Förenta Stater. Utveckling och nuvarande organisation. Den snabba expansion, som ägde rum i Amerika under förra århundradet, skapade en efterfrågan på läkare långt överstigande det antah som på den tiden kunde få en fullgod utbildning inom landet. Understundom av enbart intresse för undervisningen, men oftast även av ekonomiska skäl, skapade grupper av läkare landet runt medical schools, vilka till följd av bristande kontroll och begränsade resurser mycket ofta lämnade en otillfreds-

316 ställande undervisning. Under en viss tid fanns det icke mindre än 400 dylika skolor. En del av dessa utvecklades från början såsom medicinska fakulteter, t. ex. Harvard och Pennsylvania, och för närvarande äro de allra flesta på ett eller annat sätt anslutna till ett universitet. Undervisningen bedrives emellertid ej efter de principer, som vi i Europa vant oss att förena med begreppet akademisk utbildning, nämligen studier under frihet och självansvar. De medicinska högskolorna i Amerika lämna ingen sådan frihet, utan den studerande ålägges att noggrant följa en viss uppgjord undervisningsplan, och kunskaperna kontrolleras genom ofta återkommande förhör. Tidigare var emellertid icke endast den yttre ramen för undervisningen skolmässig, utan kunskaperna meddelades också på ett sätt och i en anda, som voro föga ägnade att hos den studerande skapa ett kritiskt och vaket omdöme, baserat på förtrogenhet med vetenskapliga arbetsmetoder, eller att väcka håg för forskning och fortsatt utbildning. Av utomordentligt värde för den fortsatta utvecklingen blevo emellertid de forsknings- och undervisningsmetoder, vilka efter bästa europeiska mönster infördes vid Johns Hopkins Medical School i Baltimore i slutet av förra århundradet och vilka sedan utgjort ett föredöme för all medicinsk undervisning i Staterna. För närvarande äro åtminstone de bästa av de amerikanska medical schools mycket väl utrustade och meddela en ur vetenskaplig synpunkt god undervisning. En allmän förbättring av förhållandena har även nåtts genom de stränga restriktiva åtgärder, som genomförts av American Medical Association (A. M. A.). Av de ovan nämnda 400 skolorna ha alla de sämre utgallrats, och för närvarande meddelas fullständig undervisning endast vid 67 läroanstalter och enbart preklinisk undervisning vid ytterligare 10 högskolor. I den senaste utvecklingen kan man även märka en strävan att ge undervisningen en något friare form och att skapa möjlighet för de studerande att i viss utsträckning bedriva självstudier inom områden, för vilka de äga speciellt intresse eller särskild fallenhet. Sålunda har man vid en del skolor anslagit en viss tid, t. ex. ett par eftermiddagar i veckan eller en sammanhängande tidsperiod under terminen, för studier efter fritt val, och inom ett allt större antal skolor kunna de studerande nu själva bestämma, om de önska deltaga i undervisningen i vissa frivilliga specialämnen, eller själva avgöra, vilket av två alternativa ämnen de önska studera. I Amerika nedläggas i allmänhet mycket stor möda och stora kostnader på undervisningen. Laboratorierna och museerna äro i de flesta fall väl utrustade, och lärarna ha härigenom stora möjligheter att med demonstrationer belysa sin undervisning. Antalet lärare är betydligt större än hos oss, och kunskaperna trumfas i de studerande på ett helt annat sätt, än vad vi äro vana vid här i Sverige. Enligt Flexner, som ägnat dessa frågor ett ingående studium, går man emellertid i Amerika till överdrift i sin omsorg om de studerande, för mycket arbete nedlägges på att jämna vägen

317 för dem, på att fånga och uppehålla deras intresse, på repetitioner, förhör och betygssättning, med andra ord på att utföra arbetet åt de studerande. Han håller för sannolikt, att de medelmåttiga och dåliga studenterna härigenom nå bättre resultat, men att alltför mycket av lärarnas kraft förspilles till ringa nytta för de bästa studenterna och till men för forskningen. Den medicinska undervisningen i Amerika kan således karakteriseras av en säregen blandning av skola och universitet. Skolmässigheten kommer till yttryck i det strängt fixerade 4-årsschemat, efter vilket de studerande tillhörande en årsklass dag efter dag, timme efter timme följas åt från inskrivningsögonblicket till examen. Sin akademiska prägel få studierna framför allt genom att till högskolorna ofta knytas framstående forskare såsom lärare, vilka i sin undervisning förmå att belysa vetenskapens bärande idéer, samt genom att de studerande vid sidan om sina studier, under sommarferierna eller i omedelbar anslutning till den egentliga utbildningen, få tillfälle att utföra självständigt forskningsarbete. Karakteristiskt för den amerikanska undervisningen är vidare det intima samarbete, som äger rum mellan de olika institutionerna och klinikerna, liksom den kamratliga och förtroliga anda, som så ofta råder mellan lärare och elever. Således förekomma vid de flesta högskolor en gång i veckan konferenser, vid vilka hela sjukhusets läkarstab och de studerande äro närvarande och vid vilka aktuella fall, som ligga inne på sjukhuset, först belysas av olika fackmän, varefter diagnos och terapi diskuteras. Genom dessa konferenser, i vilka de äldre studenterna tvingas att aktivt deltaga, lär sig den unge medicinaren att uppträda offentligt och säga vad han skall på ett kortfattat och formellt riktigt sätt. The Council on the Medical Education and Hospitals of the American Medical Association har angivit de fordringar, som skola ställas på en medicinsk läroanstalt, för att den skall kunna godkännas. De senaste bestämmelserna äro av år 1938, och huvuddragen av dessa komma i fortsättningen att refereras. Varje universitet ledes av en rektor och dess medicinska fakultet av en dekanus, och då universiteten sakna en central ledning, äga dessa ämbetsmän betydligt större befogenheter än t. ex. i Sverige. De medicinska högskolorna äro i viss utsträckning privata företag, och alla äro för sin ekonomi beroende av de studerandes avgifter, vilket torde vara en av orsakerna till att man ofta motsätter sig en ytterligare begränsning av de studerandes antal. Avgifternas storlek växlar emellertid betydligt. Vid vissa överstiga de ej 100 dollars för hela studietiden, men vid. andra måste de studerande betala mer än 500 dollars (1938—1939). Studiernas längd. De egentliga medicinska studierna omfatta endast 4 akademiska år med ungefär 32 veckors undervisning årligen, men dessutom fullgör flertalet

318 studerande ett femte år med praktisk sjukhustjänstgöring. Att märka är emellertid, att de studerande i Amerika vid de medicinska studiernas början icke blott ha skolutbildningen utan även minst ett par års studier vid college bakom sig. Åldern, vid vilken de amerikanska studenterna vinna tillträde till de medicinska högskolorna, växlar betydligt, men medelåldern låg år 1922 för 8 av de bästa skolorna i skilda delar av landet vid 23 år, de yngsta voro 18 år eller t. o. m. yngre, de äldsta omkring 30 år. J. allmänhet kan en medicinare i Amerika, som kompletterar sin obligatoriska utbildning med någon tids praktisk tjänstgöring som intern — och det göra de allra flesta — icke räkna med att börja självständig praktik förr än vid en ålder av 29 till 30 år (Flexner 1925). Förutbildningen. Skolutbildningen. Någon verklig motsvarighet till vårt gymnasium finnes icke i Amerika. Den högre skolutbildningen äger rum vid en 4-årig high school, som eleverna i allmänhet avsluta vid omkring 16 års ålder och som meddelar en undervisning i stort sett jämförbar med den, som vid våra gymnasier meddelas t. o. m. andra ringen. I high school få de studerande alltid en viss naturvetenskaplig utbildning, och i de bättre skolorna meddelas i denna ämnesgrupp ett kunskapsmått, som väl motsvarar de fordringar, som i England uppställts av General Medical Council för tillträde till medicinska studier. Emellertid lider den amerikanska skolunderbyggnaden av att fordringarna ofta icke ställas tillräckligt högt, att lärjungarna icke alltid få lära sig att taga studierna på allvar och att de icke få vänja sig vid ett regelbundet arbetssätt. Följden är, att de studenter, som lämna high school, utgöra en heterogen grupp vad beträffar såväl disciplin som förmåga och kunskaper (Flexner). Utbildningen vid college. Enligt gällande allmänna bestämmelser skall den studerande för att kunna antagas vid en medical school ha studerat minst 2 år vid ett college och därvid åtnjutit undervisning i engelska och genomgått kurser i fysik, biologi, allmän och oorganisk kemi. För övrigt tillrådes den studerande att vid valet av studieämnen till en viss grad följa sina speciella intressen men att dessutom söka erhålla en så vid allmän utbildning som möjligt. Emellertid ha de flesta medical schools större fordringar för inträde, än vad som föreskrivits av A. M. A.; sålunda fordra fem skolor en akademisk examen, en skola 4 års och 45 skolor 3 års studier vid college. Av de 5 804 studenter, som år 1938 antogos vid de medicinska läroanstalterna i Amerika, hade ej mindre än 96,2 % minst 3 års förutbildning vid college. Vid college kan den studerande få utbildning även i ämnen av övervägande medicinsk natur, såsom jämförande anatomi, embryologi, biokemi, och valet av dessa ämnen underlättar hans fortsatta medicinska studier. De olika medicinska högskolorna ha olika fordringar på språkkunskaper

319 hos de inträdessökande. En del ha ingen sådan fordran, men vid det stora flertalet fordras, att de studerande kunna läsa ett språk förutom engelska. Vid åtta skolor krävas mer ingående kunskaper i ett främmande språk samt vid ett fåtal kunskaper i två sådana språk (Flexner). College-undervisningen bedrives ofta efter i stort sett samma principer som skolstudierna, och någon gallring av studentmaterialet sker icke heller vid dessa läroanstalter, vilket haft till följd, att de medicinska högskolorna förbehållit sig rätten att själva bedöma, vilka som skola mottagas. Det förhållandet, att de studerande, som gått i de bättre colleges, komma till de bättre medical schools och att de, som gått i sämre colleges, komma till sämre medical schools, ger delvis förklaringen till att utbildningsresultatet vid de olika medicinska läroanstalterna i Amerika fortfarande är påfallande olika. Tillströmning och begränsningsåtgärder. American Foundation gjorde för några år sedan en rundfråga till framstående läkare, representerande olika delar av landet och olika grenar av medicinen, för att söka utröna, i vilken mån en omorganisation av hälsooch sjukvården i Amerika skulle kunna leda till förbättrade förhållanden. På denna enquéte svarade mer än 2 000 personer, och de synpunkter, som därvid framkommo, ha publicerats under titeln American Medicine. En stor del av de tillfrågade anse, att de rådande missförhållandena — bl. a. illojal konkurrens och otillbörligt ekonomiskt utnyttjande av de sjuka — delvis bero på att antalet läkare i Förenta Staterna är för stort. För närvarande finnes en läkare på omkring 800 människor, och i vissa av enquétesvaren framhäves önskvärdheten av att tillströmningen begränsas så, att detta förhållande i stället kommer att bli en läkare på 1 200 människor. Allmänt framhålles nödvändigheten av att man till varje pris bör försöka utestänga icke lämpliga individer från medicinarbanan. Då antalet läkare i Amerika är så rikligt, skulle man kunna tro, att tillströmningen till detta yrke vore fri, men så är icke förhållandet. Varje skola antager nämligen endast ett visst antal elever, och enligt vad A. M. A. meddelat, måste årligen omkring hälften av de sökande avvisas. På utgallringen nedlägges stor omsorg, då man allt mer lärt sig inse, att resultatet av undervisningen framför allt beror på de studerandes personliga egenskaper och förmåga. Då de amerikanska skolorna och colleges äro av mycket växlande standard, fäster man vid de amerikanska universiteten endast avseende vid betyg från undervisningsanstalter, som man känner närmare till. För övrigt söker man skaffa sig en uppfattning om de sökande genom rekommendationer från kända personer och genom samtal med den sökande, vilken dessutom stundom uppmanas lämna skriftlig redogörelse för de motiv, som föranlett honom att välja läkaryrket. Stort avseende fäster man vidare vid förhållandena i det hem, från vilket vederbörande

härstammar, samt under senare år i allt större utsträckning även vid vissa prov, vilka den sökande underkastas i syfte att utröna lämpligheten för medicinska studier. Användandet av sådana lämplighetsprov såsom ett ytterligare stöd vid urvalet av de sökande rekommenderades år 1931 av Association of American Medical Colleges. Studieplanen. Enligt de bestämmelser, som utfärdats av A. M. A., skall studieplanen omfatta 3 600 till 4 400 undervisningstimmar, fördelade med 900 till 1100 per år, vilket innebär ungefär 5 undervisningstimmar dagligen under pågående termin. Dessa bestämmelser framtvingade för en del skolor en viss reduktion av undervisningen. Sålunda hade enligt Flexner College of Medical Evangelists tidigare ett schema med 4 896 undervisningstimmar och University of California 4 744 timmar. Man har emellertid, såsom redan framhållits, insett, att en så omfattande obligatorisk, till största delen katedral undervisning icke är av godo, och A. M. A. avslutar sitt svar på de sakkunnigas förfrågan angående studieförhållandena i Amerika med att framhålla, att all planerad omorganisation i Amerika för närvarande går ut på att öka den praktiska utbildningen och att lägga mindre vikt vid katedral undervisning. Av de fyra studieåren ägnas de två första framför allt åt anatomi, fysiologi, kemi, patologi och bakteriologi, under det att de två senare åren huvudsakligen avses för studiet av de kliniska ämnena medicin, kirurgi, obstetrik, pediatrik o. s. v. Emellertid finnes ingen skarp gräns mellan de teoretiska och kliniska ämnena, utan dessa gripa över i varandra. Av stort intresse är att taga del av A. M. A. :s bestämmelser angående fördelningen av undervisningstiden mellan de olika ämnena. De äro följande: Procent

1. Anatomi med embryologi och histologi 2. Fysiologi 3. Medicinsk kemi 4. Patologi, bakteriologi och immunologi 5. Farmakologi 6. Hygien 7. Medicin neurologi och psykiatri pediatrik dermatologi och syfilidologi 8. Kirurgi ortopedi urologi oftalmologi oto-laryngologi radiologi 9. Obstetrik och gynekologi

18,5 6 4,5 13 5 4 26,5

17,5

321 Dessa procenttal gälla den för alla studerande obligatoriska undervisningen, vilken utgör 3/4 av all undervisning, den valfria inräknad. De prekliniska ämnena. Vid de amerikanska medicinska högskolorna förekomma tämligen ingående dissektioner, och enligt A.M. A.:s bestämmelser skall vid varje skola finnas tillräckligt dissektionsmaterial för att garantera varje studerande minst ett halvt lik för detta arbete. Vid många läroanstalter finnas väl utrustade laboratorier och goda museer. Särskilt torde undervisningen i fysiologi stå på ett högt plan. Varje skola skall till undervisningens förfogande ha minst 50 obduktioner varje termin, och dessa skola utföras av professorn i ämnet eller av någon av de övriga lärarna vid den patologiska institutionen. Den kliniska utbildningen. De medicinska högskolorna ha haft stora svårigheter vid organisationen av den kliniska utbildningen, detta av flera orsaker. De flesta sjukhusen i Amerika ha tillkommit på privat initiativ, ofta på tillskyndan av religiösa samfund eller välgörande stiftelser, och för att få rätt att begagna sjukhusen i undervisningens tjänst ha de medicinska läroanstalterna ej sällan sett sig nödsakade att anställa de på sjukhusen verksamma läkarna såsom lärare, oberoende av deras kvalifikationer härför. Förhållandena ha emellertid särskilt under de senaste decennierna betydligt förbättrats, och för närvarande gälla följande av A. M. A. utfärdade bestämmelser. En medicalschool skall äga eller kontrollera ett allmänt sjukhus. Med kontroll menas att skolan har en odiskutabel rätt att tillsätta läkarbefattningarna vid sjukhuset. Om skolan för sin undervisning dessutom är beroende av andra sjukhus, skola de kliniska lärarna, vilka antingen utnämnts av skolan eller genom överenskommelse mellan skolan och sjukhuset, inneha lämpliga befattningar vid sjukhuset. Sjukhuset skall vara nära anslutet till högskolan och ha en beläggning på i medeltal minst 200 patienter, och patientmaterialet skall vara sådant, att de studerande kunna få se och studera de vanligast förekommande medicinska och kirurgiska åkommorna och ett tillräckligt antal fall inom de olika specialiteterna. Praktisk klinisk utbildning skall komma till stånd dels genom att undervisning meddelas på salarna med grupper på 5 till 10 studerande, dels genom att de studerande erhålla patienter, vilka de under överinseende undersöka och vilkas vård och behandling de noga skola följa. På varje studerande skall komma minst 15 förlossningsfall, vilka han under tillbörlig ledning själv bör handlägga. Trots de möjligheter, som således för närvarande föreligga för att redan i samband med den mer teoretiska undervisningen låta de studerande få en viss egen klinisk erfarenhet, har man icke ansett, att de studerande under 21

de fyra åren vid en medical school erhålla tillräcklig praktisk utbildning, utan de studerande uppmanas att fullgöra ytterligare ett år som assistent (intern) vid för sådan tjänstgöring godkänt sjukhus. Detta år är obligatoriskt i 13 skolor, och i 21 stater fordras ett praktiskt år för legitimation. Att de studerande fullgöra detta år, är numera så gott som regel. Även om man ej medräknar de studerande, som avlagt examen vid skolor, som fordra denna utbildning, fullgjorde 98 % av de medicinare, som 1938 avslutade sina egentliga medicinska studier, denna extra utbildning. Undervisning i "preventiv medicin" meddelas vid alla medicinska högskolor, men endast relativt få högskolor ha inrättat ett särskilt ämne för denna gren av medicinen. Socialmedicin utgör icke heller något särskilt läroämne, utan undervisning häri meddelas i anslutning till utbildningen i de olika kliniska ämnena. Några skolor fordra, att de studerande besöka patienter, som tidigare varit intagna, i deras hem för att studera omgivningens inflytande på den sjukes tillstånd. Litteratur: American Medicine, American Foundation (1937J. Essentials of an acceptable Medical School, American Medical Association 1938, J. A. M. A. 1938:111:810. Medical Education, Abraham Flexner (1925). Medical Education in the United States and Canada, J. A. M. A. 1939:113: 157. Danmark. Examina. De medicinska examina vid Köpenhamns universitet regleras av Kgl. Anordning af 25. September 1936 om den laegevidenskabelige Embedseksamen. De sakkunniga ha haft tillfälle att taga del av det fakultetsbetänkande, som legat till grund för denna examensstadga, och en del av de synpunkter, som framföras i detsamma, komma i fortsättningen att omnämnas. Den danska läkarexamen består av 3 delar: Förberedelseexamen, omfattande fysik och kemi. Del I (prekliniska studier), omfattande makroskopisk anatomi och histologi, fysiologi och biokemi. Del II (kliniska studier), bestående av 2 delexamina: A, omfattande hygien, allmän patologi och patologisk anatomi samt farmakologi. B, omfattande kirurgi, medicin, pediatrik, obstetrik och gynekologi samt rättsmedicin. Kurserna i hud- och könssjukdomar, ögonsjukdomar och öron-, näsoch halssjukdomar avslutas med kliniska prov.

323 Proven i de i en delexamen ingående ämnena skola avläggas i en följd. Examinationen sker i närvaro av två censorer, vilka utnämnts av undervisningsministeriet. Betygen omräknas i poäng, och för att bliva godkänd måste den studerande uppnå en viss sammanlagd minimipoäng. Studiernas längd. Enligt studieplanen bör förberedelseexamen tagas inom loppet av två terminer och del I efter ytterligare tre till fyra terminer. För de kliniska studierna beräknas fyra år. Det får icke förflyta mer än sex år mellan del I och del II A och icke mer än ett år mellan del II A och del II B. Enligt vad de sakkunniga inhämtat, genomföra vissa studerande studierna på 7 till 7 J/2 år. Den genomsnittliga studietiden för ett flertal år och för ett stort antal studerande har emellertid tämligen konstant visat sig ligga vid 8,3 år. Detta beror huvudsakligen på att många studenter icke kunna genomföra första delens studier på normal tid utan använda 1 a 2 år längre tid på denna del. Den kliniska delen av studiet genomgås av nästan alla studenterna på 3 y<± till 4 V2 år. Förutbildningen. Skolutbildningen. Det danska gymnasiet är treårigt och vilar på en fyraårig mellanskola. Vissa ämnen avslutas redan 1 år före examen. Tre utbildningslinjer finnas, nämligen klassisk, nyspråklig och matematisk-naturvetenskaplig linje. Förutbildningen vid universitetet. I Danmark finnes icke någon begränsning av tillströmningen till medicinarbanan, vilket framkallat stora organisationssvårigheter. För tillträde till de medicinska studierna föreligga dock vissa kompetensbestämmelser. Studenter, som avlagt examen på den matematisk-naturvetenskapliga linjen, måste således, om de icke åtnjutit undervisning eller ej nått ett visst fixerat minimibetyg i latin i mellanskolan, undergå fyllnadsprövning i detta ämne, och studenter, som tagit examen på någon av språklinjerna, måste visa, att de besitta elementära kunskaper i kemi. Dessutom måste alla studerande, som inskrivas vid Köpenhamns universitet, oavsett vilken fakultet de tillhöra, genomgå en tentamen i filosofi, omfattande logik, psykologi och filosofiens historia. Som förberedelse till denna tentamen ge universitetets professorer i filosofi kurser, vilka omfatta fyra föreläsningstimmar i veckan under två terminer. Utbildningen avser bl. a. att göra de studerande förtrogna med principerna för vetenskaplig forskning. Förberedelseexamen består av muntliga förhör i fysik och kemi samt ett praktiskt prov i kemi. Undervisningen i fysik, som meddelas på den fysiologiska institutionen, omfattar föreläsningar och övningar i medicinsk

fysik, och undervisningen i kemi innefattar bl. a. laborationer i allmän kemi, kvalitativ oorganisk analys och titreranalys. I det ovannämnda fakultetsbetänkandet framhålles, att då studenter från den matematisk-naturvetenskapliga linjen ha bättre förutsättningar att tillägna sig dessa ämnen än språkstudenterna, bör för dessa senare införas en hjälpkurs i kemi på cirka 12 timmar under början av första terminen, och då skillnaden i förkunskaper i fysik är ännu större, bör den första terminens undervisning i fysik uteslutande anpassas för språkstudenterna. De prekliniska studierna (del I). De studerande tillrådas att redan under det första studieåret, alltså samtidigt med studierna till förberedelseexamen, taga upp studiet av anatomien, och i studieplanen finnas under de 2 första terminerna 4 timmar i veckan anslagna för undervisning i anatomi. Studierna under denna tid gälla särskilt osteologi, muskel- och ledgångslära samt elementär histologi. Enligt studieplanen omfatta de prekliniska studierna 2 år, men såsom ovan framhållits, behöva de studerande ofta längre tid för denna examen. Studierna omfatta anatomi med histologi samt fysiologi och biokemi, alltså människokroppens normala byggnad och funktioner. I anatomi måste på grund av materialets och lärarkrafternas otillräcklighet undervisningen till stor del meddelas katedralt. Den studerandes självstudier utgöras huvudsakligen endast av studier på redan uppdissekerade preparat och annat tillgängligt demonstrationsmaterial på den anatomiska studiesalen. De egna dissektionerna, dissektionskursen, omfatta endast en månad, under vilken tid arbetet bedrives dagligen kl. 9—12 och i lag på 6 studerande. Dissektionskursen fullgöres icke förrän under fjärde eller femte terminen och först sedan de studerande genom förberedande studier förvärvat översiktliga kunskaper om hela den mänskliga anatomien. I fakultetsbetänkandet framhålles såsom önskvärt, att fordringarna i anatomi väsentligt nedskäras, och i denna synpunkt instämde ämnesläraren. Förkortningen skulle komma till stånd dels genom att examensfordringarna något beskuros, dels genom att undervisningen lades om, så att den kom i närmare relation till såväl undervisningen i fysiologi som undervisningen i de kliniska ämnena. Genom att studierna börja omedelbart efter studentexamen, kan hela ämnet under de till buds stående 5 till 6 terminerna genomgås i föreläsningsform. Undervisningen i histologi ingår i ämnet anatomi och meddelas vid en särskild kurs (Mikroskopisk Kursus), som omfattar 1 termin med 3 undervisningstimmar i veckan. Undervisningen i biokemi pågår under 2 terminer, och kursen i ämnet bör fullgöras tredje eller fjärde terminerna. Fysiologiundervisningen bör kunna avslutas på 3 terminer, under vilka

325 de studerande skola följa föreläsningarna och demonstrationerna. De praktiska övningarna i detta ämne äro frivilliga. Studenterna komplettera i stor utsträckning den prekliniska utbildningen vid universitetet genom privat undervisning av underordnade lärarkrafter och äldre studenter. De kliniska studierna (del II A och B). De danska studenterna hänvisas under de första 6 månaderna av sina kliniska studier till "volontärtjänst" på skilda kommunala sjukhus och skola under denna tid tjänstgöra 3 månader på kirurgisk och 2 månader på medicinsk avdelning samt under 1 månad följa arbetet på en sektionssal. Det framgår av studiehandboken, att vederbörande universitetsmyndigheter inse, att det på dessa sjukhus icke kan finnas mycken tid över för annat än tillfällig undervisning. Trots detta håller man för sannolikt, att åtminstone de studerande, som hålla ögon och öron öppna och som genom eget studium komplettera det de se och höra, dock böra finna rika möjligheter att inhämta kunskaper av värde för den fortsatta utbildningen. "Hur mycket den studerande lär, ligger därför i hög grad i hans egen hand". De studerande åtnjuta emellertid under denna tid viss, till stor del frivillig undervisning av underordnade läkare vid Rigshospitalet och vid skilda kommunala sjukhus, bl. a. i fysikaliska och kirurgiska undersökningsmetoder samt i kliniskt laborationsarbete. Det framgår av fakultetsbetänkandet, att man helst önskat ge denna propedeutiska undervisning en stramare organisation och göra den helt obligatorisk, men att man icke ansåg sig kunna genomföra detta, dels på grund av att Rigshospitalet icke ansågs vara tillräckligt stort för att kunna belastas med även dessa kurser, dels därför att anställandet av nya lärarkrafter skulle medföra en icke ringa merutgift för universitetet. Volontärtjänsten pågår dagligen kl. 8 till 12. Eftermiddagarna ägnas åt studier av andra ämnen, särskilt bakteriologi, i vilket ämne de studerande skola fullgöra en kurs, omfattande förutom 2 föreläsningar i veckan även 3 laborationstimmar 4 dagar i veckan. Dessutom äro till denna tid förlagda en propedeutisk kurs i farmakologi (1)* och en orienterande kurs i patologisk anatomi på inalles 10 timmar samt föreläsningar i elementär kirurgi (2). Före införandet av den nuvarande studieordningen var volontärtjänsten förlagd till året efter förberedelseexamen. Denna anordning gav emellertid anledning till åtskilligt missnöje, särskilt hos de studerande, men också på sjukhusen. I fakultetsbetänkandet framhålles vid tal härom, att det visserligen är av betydelse för den unge medicinaren att tidigt bli förtrogen med sjukhusarbetet och vänja sig vid att umgås med sjuka, men att den stu* Siffra efter läroämne anger antalet undervisningstimmar per vecka i detta ämne.

derande vid denna tidpunkt av studierna kan för litet, för att det skall vara möjligt att undervisa och vägleda honom i så hög grad som önskvärt vore. Det arbete, som volontärerna då kunde deltaga i, var också oftast av ringa betydelse för deras utbildning, och denna tjänstgöring kändes därför för de flesta studenter som en börda och tidsspillan. Den fortsatta utbildningen i medicin och kirurgi karakteriseras av att den praktiska och teoretiska utbildningen äro så gott som helt skilda åt. Den praktiska utbildningen sker i form av praktikanttjänst, och innan de studerande få anmäla sig till den slutgiltiga tentamen, måste de ha minst 6 månaders praktikanttjänst, därav 2 månader på en medicinsk och 2 månader på en kirurgisk avdelning, samt en månad på en medicinsk och en månad på en kirurgisk poliklinik. Det är emellertid att märka, att denna utbildning icke behöver förläggas till universitetsklinikerna utan i stället kan fullgöras vid andra av fakulteten godkända sjukhus, vilket också sker i mycket stor utsträckning. Den teoretiska undervisningen i dessa båda ämnen och i pediatrik meddelas icke allenast av de kliniska professorerna utan även av överläkare i stadens tjänst, år 1938 sju stycken, vilka för denna sin lärarverksamhet uppbära viss lön av universitetet (3 000 kr.). Sålunda skola de studerande den andra terminen av de kliniska studierna 3 dagar i veckan närvara vid "medicinsk Overlsegeklinik" och under tredje terminen lika ofta vid "kirurgisk Overlsegeklinik". Enligt den äldre examensstadgan krävdes endast, att de studerande fullgjort överläkarklinikerna före den slutgiltiga examen i medicin och kirurgi, och det var då vanligt, att de studerande icke började följa den kirurgiska undervisningen förrän efter avslutad del II A. Den nya examensstadgan avser att tvinga de studerande att tidigt taga upp studiet av såväl medicin som kirurgi och att bedriva detsamma parallellt med de övriga studierna under hela den kliniska utbildningstiden. Den teoretiska utbildningen vid klinikerna omfattar föreläsningar i klinisk medicin (2), intern medicin (1), systematisk (2) och klinisk (2) kirurgi. De studerande skola i så stor utsträckning, som praktikanttjänsten och övrig utbildning medger, under hela studiet av del II, alltså under 6—8 terminer, följa denna undervisning. Under den andra terminen givas dessutom "kirurgiska Reservlaegekliniker" (2), under den tredje särskild undervisning i poliklinisk medicin (2) och poliklinisk kirurgi (2) och under de två sista terminerna förutom ovan nämnda kliniska föreläsningar även medicinsk och kirurgisk klinik 2 timmar 3 gånger i veckan. I kirurgi måste de studerande dessutom genomgå en kurs i kirurgisk teknik, vilken i allmänhet förlägges till sjunde terminen. Enligt den tidigare examensstadgan utgjorde kirurgiska operationer ett ämne med särskild tentamen, men denna är numera avskaffad av det skälet, att större kirurgiska operationer endast i mycket ringa omfattning bli utförda av allmänpraktiker.

327 Samtidigt med undervisningen i medicin och kirurgi meddelas undervisning i de övriga läroämnena. Den danska studieplanen är ej fast fixerad, utan den ger de studerande möjligheter att inom en viss ram själva bestämma, i vilken ordning och delvis även i vilken omfattning de önska bedriva studierna i de olika ämnena. Enligt studieplanen böra de dock fullgöra studierna på följande sätt. Den andra terminen. Pediatrisk Overlaegeklinik (2) samt föreläsningar i dermato-syfilidologi (3). Den tredje terminen. Kurs i radiologi (omkr. 20 timmar), i neurologi (3) och i psykiatri (3.). Utbildningen i det sistnämnda ämnet omfattar emellertid förutom föreläsningarna skyldighet för de studerande att under en månads tid följa ronderna på en psykiatrisk avdelning, och de studerande tillrådas att förlägga denna del av utbildningen till en tidpunkt, då föreläsningar ej förekomma vid universitetet. Under denna termin fortsätter undervisningen i dermato-syfilidologi (3) och avslutas med kliniskt prov. Dessutom tillrådas de studerande att fullgöra en månads assistenttjänstgöring vid, Köpenhamns Tuberkulosestation (kl. 16 till 18 några dagar i veckan). Den fjärde terminen. Utbildning i epidemiska sjukdomar (3), i otolaryngologi (2) och i oftalmologi (2). I de senare ämnena, som avslutas med slutförhör, meddelas undervisningen vid föreläsningar, praktiska övningar och examinatorier. Dessutom bör den studerande vid denna tidpunkt taga upp studiet av farmakologi (2) och patologisk anatomi (3). De femte och sjätte terminerna. Under dessa ägnar sig den studerande framförallt åt de ämnen, som ingå i examen för del II A, alltså patologisk anatomi, allmän patologi, hygien och farmakologi. Den studerande bör dock, såsom tidigare framhållits, även under detta år försöka uppehålla kontakten med de rent kliniska ämnena. I patologi ges dels föreläsningar i allmän patologi (7), dels föreläsningar (2) och demonstrationer (4) i patologisk anatomi. Dessutom tillrådes den studerande att deltaga i patologisk-histologiska övningar, och många studerande deltaga också i de demonstrationer, som mot betalning ges av prosektorerna på de kommunala sjukhusen. Undervisningen i allmän patologi bör enligt fakultetsbetänkandet omfatta infektionspatologi (bl. a. serologi och bakteriologi, feber och inflammation) och grunddragen i konstitutionspatologien (bl. a. ärftlighetslära) samt viss patologisk fysiologi. Däremot ingå icke ämnesomsättning, blodsjukdomar, sekretionsrubbningar, bristfällig uppfödning samt nervsystemets patologi eller i varje fall endast en kort översikt av dessa områden, vilka för övrigt genomgås i fysiologi eller medicin. Ämnet hygien (36 till 40 undervisningstimmar) skall förutom fysikalisk hygien omfatta epidemiologi, förebyggande barna- och mödravård och

328 befolkningsstatistik. P å grund av utvecklingen av framförallt den sociala sidan av detta ämne h a r undervisningen i detsamma utökats vid den senaste omorganisationen, och den omfattar nu icke blott föreläsningar utan även demonstrationer av i n r ä t t n i n g a r och byggnader av allmänt hygieniskt och socialt intresse. E n viss del av undervisningen i "socialmedicin" ä r emellertid förlagd till undervisningen i rättsmedicin (se detta ä m n e ) . I farmakologi ges undervisning vid föreläsningar (2) och demonstrationer (1) samt vid en laborationskurs i experimentell farmakologi (3 timm a r 3 gånger i veckan under 1 t e r m i n ) . De studerande följa således föreläsningarna i detta ämne t r e terminer. De sjunde och åttonde terminerna (del II B ) , d. v. s. det sista studieåret, ägnas, såsom tidigare framhållits, till stor del åt det slutliga inlärandet av medicin och kirurgi, men under detta å r meddelas dessutom undervisning i pediatrik (3), obstetrik och gynekologi (6) samt rättsmedicin (3). E n månads praktikanttjänst anbefalles på pediatrisk avdelning men ä r icke obligatorisk. Likaledes tillrådas de studerande a t t under sjunde terminen göra dygnstjänst vid förlossningsavdelningen, och de ha möjlighet a t t genomgå en frivillig k u r s i obstetriska operationer. F r a m h ä v a s bör emellertid, a t t den danska laegevidenskabelige Embedseksamen icke ber ä t t i g a r till att utöva läkarverksamhet i full omfattning. För r ä t t a t t utöva självständig verksamhet samt företaga förlossningar fordras förutom denna examen, a t t vederbörande tjänstgjort ett å r på sjukhus samt fullgjort en månads utbildning på obstetrisk avdelning. Av ett utdrag u r ett fakultetsprotokoll i m a r s 1937 framgår, a t t man i Danmark t ä n k t sig uppdelningen mellan ämnena hygien och rättsmedicin på följande sätt (undervisningen i dessa ämnen diskuterades med anledning av ett förslag a t t u p p r ä t t a docentur i socialmedicin): Professorn i hygien skall undervisa i följande: socialhygien, sjuksköterskeväsendet, epidemiväsendet, bekämpandet av barnadödligheten, tuberkuloslag och förebyggande tuberkulosverksamhet, skolhygien, sexualhygien (prostitution, bekämpande av veneriska sjukdomar), arbetshygien, utgifter för hälsovård m. m., byggnads- och hyreslag, medicinalstatistik, medicinalberättelser och anmälningar. Professorn i rättsmedicin följande: allmänt om medicinalförfattningar, den sociala försäkringslagstiftningen,

329 allmänt om försäkringsväsendet, livförsäkring, invaliditetsförsäkring, utfärdande av intyg (teori och praktik), den sociala försörjningslagstiftningen, omhändertagandet av sinnessjuka, tjänsteläkarväsendet (rättsläkare), barnmorskeväsendet, apoteksväsendet, olaglig läkemedelshandel, tandläkareväsendet, rättsliga utlåtanden med anledning av alkoholism, likbesiktning, obduktionsväsendet och dödsattester. I diskussionen framhölls, att det icke kan undgås, att ämnena gripa in i varandra, och en vädjan framfördes till de kliniska lärarna att i sin undervisning även belysa socialmedicinska frågor. Läkarutbildningen i Danmark lider emellertid för närvarande starkt av disproportionen mellan tillströmningen och antalet tillgängliga utbildningsplatser. Tillströmningen har ökat betydligt, särskilt under de senaste åren, och för närvarande betecknas de rådande förhållandena åtminstone av vissa av de studerande såsom olidliga. (Ugeskrift for Laeger 1938: nr 9—11.)

Finland. Examina. De medicinska studierna i Finland äro uppdelade på 3 examina, nämligen : Preliminär examen, omfattande tentamen i kemi, fysik och zoologi samt .skrivprov i latin, tyska, franska eller engelska. Med. kand.-examen med tentamina i anatomi (inkl. histologi), fysiologi, medicinsk kemi och farmakologi. Med. lic.-examen med tentamina i inre medicin, kirurgi, obstetrik och gynekologi, oftalmologi, patologisk anatomi, hygien, rättsmedicin, pediatrik, oto-rhino-laryngologi, psykiatri, bakteriologi och serologi samt dermato-syfilidologi. För denna examen fordras vidare ett skrivprov på modersmålet i något fakultetens läroområde tillhörigt ämne. Tentamina till kandidatexamen skola avläggas inom loppet av ett halvt år, och följande ämnen i licentiatexamen skola tenteras under det sista studieåret: patologisk anatomi, medicin, kirurgi, obstetrik och gynekologi samt hygien. Godkänt förhör i övriga ämnen till denna examen äger giltighet i fyra år.

330 Studiernas längd. Avläggandet av preliminärexamen tar en tid av 3 till 4 terminer och studierna för kandidatexamen ungefär lika lång tid. Kurser och tjänstgöringar till licentiatexamen kunna fullgöras inom en tid av något mer än 3 i/2 år, och denna examen kan således avläggas 4 år efter kandidatexamen. I praktiken åtgår härtill dock i regel en mycket längre tid, 5 till 6 år, emedan de flesta äldre kandidater tjänstgöra som amanuenser vid universitetsklinikerna eller som vikarierande kommunalläkare på landet, innan de avlägga licentiatexamen. Denna extra tjänstgöring förlänger således den obligatoriska studietiden, och man räknar i regel med 9 till 11 års utbildning. Förutbildningen. De medicinska studierna begynna med studier vid matematisk-naturvetenskapliga fakulteten i ämnen, som anses vara av grundläggande betydelse för de fortsatta medicinska studierna, nämligen kemi, fysik, botanik och zoologi. I preliminärexamen fordras dessutom ovan nämnda språkprov. För tillträde till dessa studier fordras endast avlagd studentexamen, vilken i stort sett motsvarar studentexamen i Sverige. Då emellertid tillströmningen av studerande till medicinska fakulteten varit större, än vad de alltför små laboratorierna och klinikerna medgiva, har år 1933 införts "numerus clausus". Vid urvalet fästes främst avseende vid de i preliminärexamen erhållna vitsorden samt vid den snabbhet, varmed examen avlagts. År 1939 kunde cirka 80 studenter årligen intagas vid medicinska fakulteten. De prekliniska studierna. Under dessa studier åhöras först grundläggande föreläsningar i anatomi, fysiologi, medicinsk kemi och farmakologi. De praktiska arbetena på anatomiska institutionen börja redan under första terminen och fortsätta sedan, tills alla anatomiska preparationsarbeten fullgjorts. Dessa arbeten, fullgöras i följande ordning: musklerna, ledgångarna, blodkärlen, nerverna, inälvorna och till sist huvudet. Teoretiska föreläsningar, förutom de grundläggande, åhöras i topografisk anatomi, hjärnnervernas anatomi, ledgångslära och könsorganens anatomi. De praktiska arbetena avslutas med repetitionsförhör. Den studerande genomgår även en kurs i mikroskopisk anatomi, som avslutas med slutförhör, och härefter är han berättigad att avlägga den slutliga examen i anatomi. I fysiologi åhöres först en hela kursen omfattande föreläsningsserie, varefter de praktiska arbetena vidtaga. I medicinsk kemi pågå föreläsningarna och de praktiska arbetena jämsides med varandra. I farmakologi krävas ej några obligatoriska praktiska arbeten, utan de studerande följa här endast en föreläsningsserie. De teoretiska och praktiska studierna

331 i de olika ämnena avslutas med en examen i varje ämne, och alla dessa böra, såsom ovan nämnts, avläggas inom 6 månader räknat från den första examen. De kliniska studierna. De kliniska studierna omfatta 7 terminer, och de obligatoriska kurserna och tjänstgöringarna fullgöras som regel i en viss bestämd ordning. Medicin och kirurgi. Undervisningen i medicin och kirurgi är i stort sett anordnad efter samma principer som i Norge. De studerande få nämligen under det första kliniska året tjänstgöra en termin på medicinsk och en termin på kirurgisk klinik och sedermera under ett senare studieskede ytterligare en termin i vartdera ämnet. Studierna under den första terminen äro förlagda till den propedeutiskmedicinska kliniken. De börja med en 6 veckors grundläggande kurs i propedeutisk medicin och fortsätta med en 4 månaders tjänstgöring. Samtliga patienter på avdelningen utdelas åt de tjänstgörande, som skriva journaler och följa sjukdomsförloppen. Patienter demonstreras på de kliniska föreläsningarna, varvid huvudvikten lägges på symtomatologi och diagnostik. Under denna termin deltaga de studerande dessutom i en kortare kurs i klinisk kemi och mikroskopi. Denna tjänstgöring avslutas med ett enskilt förhör, dock utan graderat vitsord. Den andra terminen fullgör den studerande en liknande utbildning vid den propedeutisk-kirurgiska kliniken. Utbildningen börjar med 4 veckors orienterande kurs i kirurgisk kjinik och poliklinik, och därefter följer en 4 månaders tjänstgöring vid avdelning. Undervisningen äger rum efter samma principer som vid den medicinska kliniken. De studerande få närvara vid operationer samt följa föreläsningarna i allmän kirurgi och deltaga i en kurs i sjukvårdsteknik. Även denna termin avslutas med ett förhör. Det andra studieåret ägna de studerande åt tjänstgöringar i specialämnen. Därjämte skola de under den tredje terminen under 1 månad följa ronderna å epidemisjukhuset och likaledes under 1 månad tjänstgöra vid odontologiska polikliniken samt under den fjärde terminen, samtidigt med undervisningen i obstetrik och gynekologi, deltaga i en 2 månaders kurs i massage och sjukgymnastik, en kurs i receptskrivningslära och en kurs i gasskydd samt dessutom åhöra föreläsningar i nervsjukdomarnas propedeutik (2 dagar i veckan). Under den femte terminen tjänstgöra de studerande åter på medicinsk och under den sjätte på kirurgisk klinik, vardera terminen under 4 månader. De studerande erhålla nu även poliklinisk undervisning. Samtidigt med den förra tjänstgöringen ges kurser i fysikalisk terapi och tuberkuloslära, och samtidigt med den senare följa de studerande föreläsningar i ortopedi å vanföreanstalten.

332 Efter den sjunde terminen skola de studerande tjänstgöra ytterligare en månad på medicinsk och en månad på kirurgisk poliklinik. Utöver denna obligatoriska utbildning skaffa sig emellertid de studerande i stor utsträckning ytterligare praktisk erfarenhet före examen, dels genom att tjänstgöra såsom amanuenser vid de kliniska avdelningarna, dels också, och detta är nästan regel, genom att efter andra studieåret taga kommunalläkarevikariat under sommarmånaderna. övriga ämnen. Samtidigt med utbildningen i medicin och kirurgi meddelas undervisning i de övriga ämnen, som ingå i licentiatexamen. Patologi. Till den första terminen är en föreläsningsserie i allmän patologi och patologisk anatomi förlagd samt till den femte terminen, alltså samtidigt med den senare tjänstgöringen å medicinsk klinik, en 3 månaders kurs i patologisk histologi och tumörlära med mikroskopiövningar. Dessutom fullgöres en obduktionskurs efter de 7 obligatoriska terminerna. Även undervisningen i bakteriologi är uppdelad på 2 terminer, dels en första undervisningskurs under den första terminen, dels en 3 månaders kurs i bakteriologi och serologi under den tredje terminen. Bägge kurserna äro förenade med praktiskt laboratoriearbete. Undervisningen i dermato-syfilidologi meddelas under 3 V2 månad under andra terminen 3. dagar i veckan. Dessutom skola de studerande i detta ämne fullgöra en 2 veckors assistenttjänstgöring, vilken i allmänhet förlägges efter den sjunde terminen. Den tredje terminen omfattar, förutom ovan nämnda utbildning i bakteriologi, 4 månaders undervisning å pediatrisJca och oftalmologiska klinikerna med 3 tjänstgöringsdagar i veckan på vardera kliniken. Den fjärde terminen ägnas åt obstetrik och gynekologi. Först genomgås en 6 veckors propedeutisk kurs, därefter 4 månaders tjänstgöring på kvinnokliniken, varvid kandidaterna uppdelas på två grupper. Den ena tjänstgör på förlossningsavdelningen, den andra på avdelningen för gynekologiska fall. Kandidaterna få leda normala förlossningar och utföra lättare tångoperationer. Kursen i öron-, näs- och halssjukdomar, som omfattar 3 1/2 månader med 3 tjänstgöringsdagar i veckan, är förlagd till sjätte terminen, alltså samtidigt med den senare undervisningsperioden i kirurgi. Den sjunde och sista terminen ägnas åt tjänstgöring å den psykiatriska kliniken under 3 månader, varjämte kandidaterna deltaga i en kurs i rättsmedicin med demonstration av obduktioner och i en kurs med laboratoriearbeten i hygien, omfattande 3 månader. Undervisningen i dessa ämnen meddelas 3 gånger i veckan. Dessutom ges frivilliga kurser i ett flertal ämnen, bl. a. i röntgendiagnostik, medicinsk radiologi, medicinsk lagstiftning och medicinens historia.

333 Studieplanen för medicine licentiatexamen är således i de viktigaste ämnena följande: I

terminen. Propedeutisk medicin, allmän patologi och patologisk anatomi, klinisk kemi och mikroskopi. II „ Propedeutisk kirurgi, allmän kirurgi, dermato-syfilidologi. III „ Pediatrik, oftalmologi, bakteriologi och serologi. IV „ Obstetrik och gynekologi, nervsjukdomarnas propedeutik, massage och sjukgymnastik. V „ Medicinsk klinik, medicinsk poliklinik, patologisk histologi, fysikalisk terapi, tuberkuloslära. VI „ Kirurgisk klinik, kirurgisk poliklinik, oto-rhino-laryngologi. VII „ Psykiatri, hygien och rättsmedicin. Senare: Obduktionsövningskurs, biträdande amanuensskap vid medicinska och kirurgiska poliklinikerna m. m. Terminerna ha följande längd: höstterminen 15 september t. o. m. december och vårterminen februari t. o. m. 15 maj. För längre hunna medicine kandidater anordnas dock frivilliga sommarkurser mellan den 15 maj och den 15 september. För deltagarna i dessa kurser kan studietiden förkortas med en termin. Litteratur: Ben Stjernschantz: De medicinska studierna i Finland; Medicinska Föreningens Tidskrift 1938:132. Frankrike. Examina. De medicinska studierna i Frankrike regleras av ett dekret av år 1934. De omfatta numera 5 års grundläggande studier och ett sjätte praktiskt år. Varje år avslutas med vissa förhör, och vid slutet av det sjätte året skola de studerande dessutom undergå särskilda prov i medicin, kirurgi och obstetrik, omfattande dels praktiska kliniska prov, dels muntliga och skriftliga förhör. Mycket noggranna bestämmelser reglera dessa examina, och resultaten bedömas av en särskild jury. För att garantera ett rättvist bedömande av de skriftliga proven inlämnas dessa anonymt. En studerande, som ej blivit godkänd i ett ämne, måste göra om tjänstgöringen och får icke undergå förnyad tentamen förrän vid slutet av nästfoljande termin, och blir en studerande underkänd sex gånger, måste han helt avbryta sina medicinska studier.

334 Studiernas längd. Studierna omfatta således för närvarande minst 6 år, men denna tid förlänges ofta väsentligt av att de studerande underkännas i tentamina samt stundom av långa förordnanden som assistenter. Förutbildningen. Skolutbildningen. De franska allmänna läroverken äro dels statliga, lycées, dels kommunala, colleges. Studierna på det högre stadiet (études secondares) avslutas med en examen, le baccalauréat, som i stort sett motsvarar vår studentexamen, men som i motsats till denna avlägges vid universitetens humanistiska och naturvetenskapliga fakulteter. Den äger rum inför en särskild kommission, bestående av pensionerade universitets- och läroverkslärare, utsedda av vederbörande universitetsrektor. Då denna examen är fristående i förhållande till läroverkens undervisning och då flyttningsvillkoren inom skolorna icke äro sådana, att en tillräcklig sovring av det från skolan utgående lärjungematerialet kommer till stånd, är manfallet vid le baccalauréat ofta betydande. Examen avlägges i två avdelningar, den ena efter genomgång av näst sista klassen och den andra efter avslutandet av högsta klassen. Den första delen avlägges på tre olika linjer, en helklassisk med latin och grekiska men även med visst utrymme för matematik och naturvetenskap, en halvklassisk linje utan grekiska men med ett modernt språk och en reallinje med matematik och naturvetenskaper samt dessutom bl. a. två moderna språk. Den andra avdelningen kan avläggas på två linjer, en filosofisk och en matematisk. På den förra linjen krävas i examen bland annat en större uppsats i filosofi och en mindre i naturvetenskapligt ämne, på den senare ett matematiskt och ett filosofiskt arbete (dissertation). Intagningsbestämmelser. För intagning vid medicinsk fakultet fordras förutom avlagd studentexamen ett års studier vid naturvetenskaplig fakultet (Faculté des Sciences) med godkända examina i fysik, kemi och biologi. Alla studerande som fylla dessa kvalifikationer äga rätt att inskriva sig vid medicinsk fakultet. Förutbildningen vid universitetet. Undervisningen i kemi, fysik och biologi sker parallellt och systematiskt. Föreläsningar hållas på förmiddagarna, och eftermiddagarna ägnas åt laborationer, vilka företagas enskilt eller i små grupper. Trots den olika skolunderbyggnaden genomgå de studerande, som avlagt studentexamen på klassisk linje, och realstudenterna samma kurser (Flexner 1925).

335 De medicinska studierna. I Frankrike liksom i England har den medicinska undervisningen från början vuxit fram i den närmaste anslutning till klinikerna, men i motsats till förhållandena i England har den fortsatta utvecklingen i Frankrike icke lett till en uppdelning i prekliniska och kliniska studier. I Frankrike drivas dessa studier således fortfarande parallellt från första början. Flexner har i sin analys av den medicinska utbildningen betecknat den undervisning, som bedrives i Frankrike, såsom "naturlig", under det att den, som förekommer i andra länder — även i de fransktalande delarna av Schweiz och Belgien — såsom "logisk". Fransmannen får lära sig medicin, som ett litet barn lär sig sitt modersmål, han förstår till att börja med ingenting, men snappar så småningom upp det ena ordet och uttrycket efter det andra. Medicinarna i andra länder däremot studera medicin efter samma metoder, som användas vid språkundervisningen i skolorna, man börjar med att klargöra det elementära och enkla och bygger sedan systematiskt ut kunskaperna. Den franska medicinaren får redan den första dagen av sina medicinska studier komma in på sjuksalarna och i kontakt med patienter, och han undervisas från första stunden i klinisk medicin och kirurgi. Det lägges en sådan vikt vid denna tidiga kliniska undervisning, att professorn ofta föredrar att meddela undervisning åt första årets studenter. Man framhåller i Frankrike allmänt betydelsen av att de studerande tidigt få uppöva sin kliniska blick, få vänja sig vid att tala och vara tillsammans med sjuka och öva sig i de vanligaste undersökningsmetoderna. Studierna i anatomi bedrivas parallellt med de kliniska studierna under eftermiddagarna de två första studieåren. Stor vikt lägges vid dissektionerna, vilka föregås av korta förklarande demonstrationer. På grund av den kliniska undervisningens dominerande betydelse ha de teoretiska institutionerna i allmänhet ej kommit att få den självständiga ställning och vetenskapliga prägel, som karakteriserar dessa institutioner t. ex. i Sverige eller Tyskland. I allmänhet står undervisningen i fysiologi och farmakologi ej på ett särskilt högt plan. Laboratorierna äro i regel mindre väl utrustade och möjligheterna för de studerande att utföra eget arbete tämligen små. Den huvudsakliga undervisningen är rent katedral (Flexner). Den obligatoriska undervisningen i patologi består framförallt i föreläsningar och demonstrationer. Deltagandet i praktiskt patologiskt arbete vid obduktioner och demonstrationer av färska preparat sker däremot på de patologiska avdelningarna vid de kommunala sjukhusen. Denna senare del av undervisningen står emellertid icke under central kontroll, och det lär enligt Flexner förekomma, att studerande taga examen utan att ha sett en enda obduktion.

336 Den kliniska undervisningen meddelas på sjukhus med mycket växlande undervisningsmöjligheter, ofta är patientmaterialet stort, men laboratorier och övrig utrustning föga anpassade för klinisk undervisning i detta begrepps egentliga bemärkelse. Detta har sin förklaring i att sjukhusen, vilka ofta äro kommunala, ej äro uppförda med sikte på att tjäna undervisningsändamål. För att man skall kunna förstå den kliniska undervisningen i Frankrike, måste man noga skilja på den del av utbildningen, som meddelas vid den medicinska fakulteten, och den del, som meddelas vid de franska sjukhusen praktiskt taget oberoende av universiteten. Den kliniska undervisning, som meddelas av den medicinska fakulteten, börjar omedelbart, sedan den studerande inskrivits vid denna. Den består av en rad tjänstgöringar (stages) på skilda kliniker. Det första året ägnas åt elementär diagnostik och symtomatologi, det andra året åt medicinsk och kirurgisk klinik samt obstetrik, och under de följande tre åren skola de studerande tjänstgöra ytterligare minst en termin på medicinsk och en termin på kirurgisk avdelning och dessutom 2—3 månader i följande specialiteter: dermato-syfilidologi, psykiatri, oftalmologi, oto-rhino-laryngologi, pediatrik och epidemiologi. Utbildningen under första året är förlagd till förmiddagarna och är i regel anordnad på följande sätt. Professorn håller klinisk föreläsning, i vilken han med hänsyn till auditoriets bristande förkunskaper även berör anatomiska, fysiologiska och patologiska spörsmål, som hänga samman med den sjukdomsbild, som är föremål för framställningen. Efter föreläsningen fortsätter undervisningen med rond på avdelningen. Antalet tjänstgörande (les stagiaires), som följa ronden, är ofta mycket stort, och antalet ökas ej sällan ytterligare med äldre läkare, som söka sig till klinikerna för att förbättra sina kunskaper. I tur och ordning få de studerande sig tilldelade patienter, och nybörjaren får efter bästa förmåga och med hjälp av äldre kamrater undersöka dessa och skriva journaler. Det är klart, att detta till att börja med stöter på stora svårigheter, då de studerande sakna kunskaper om hur undersökningen skall utföras och vad den avser att klarlägga. I början bli de ofta konfunderade och desorienterade av allt det nya, som strömmar över dem, men så småningom klarnar det ena begreppet efter det andra, och efter en icke alltför lång tid lära de vara så orienterade, att de med utbyte kunna följa ett kliniskt resonemang. Flexner framhåller emellertid, att de studerande, då de icke bygga upp sitt vetande från grunden, lätt förfalla till en ovana att slå sig fram med uttryck och fraser, vilkas djupare innebörd och betydelse de aldrig riktigt gjort klart för sig. Efter det första året fördelas de studerande på ett flertal sjukhus, där de få en mer personlig och även en i viss mån mer praktiskt inriktad undervisning. I stort sett kan man säga, att den obligatoriska undervisning, som med-

delas vid fakulteterna, består i klinisk undervisning, framför allt föreläsningar och ronder, på förmiddagarna samt teoretisk undervisning i form av föreläsningsserier och laborationskurser på eftermiddagarna. Karakteristiskt för de franska förhållandena är emellertid, att denna obligatoriska, akademiska utbildning i mycket stor utsträckning kompletteras med utbildning på kommunala sjukhus. På grund av det ringa antalet äldre läkare, som äro anställda vid sjukhusen, äro dessa till en viss grad beroende av det arbete, som utföres av de studerande. Dessa kunna därför under de tidigare studieåren erhålla anställning som externes och under de senare studieåren som internes. De senare men inte de förra bo på sjukhusen, därav benämningen, men alla ha en viss ersättning för sitt arbete. Då man i Frankrike framför allt värdesätter praktisk utbildning, ligger det i de studerandes intresse att såvitt möjligt vinna tillträde till en tjänst som externe. Tjänsterna tillsättas på tre år, och alla eftersträva att erhålla en sådan anställning. Antagandet som externes och internes, på vilket en studerandes hela framtid kan bero, avgöres genom vissa prov och förhör, vilka emellertid icke kontrolleras av universiteten och icke ha något att göra med de egentliga akademiska examina. Konkurrensen om dessa platser är betydlig, då endast omkring en tredjedel av de studerande kunna erhålla tjänst som externes och en tiondel som internes. Ur den senare gruppen rekryteras sedermera så gott som samtliga högre tjänster vid kliniker och andra större sjukhus. Universiteten fordra emellertid, att den studerande, innan han äger rätt att taga tjänst som externe, skall ha avslutat sin utbildning vid fakulteten i anatomi, histologi, fysiologi och allmän patologi. För rätt att vinna inträde som interne fordras, att ytterligare ett antal ämnen avslutats. De studerande, som vunnit plats som externes och internes, ägna under de följande åren nästan hela sitt intresse åt sjukhusarbetet, den obligatoriska utbildningen kommer i andra hand och betraktas åtminstone stundom som mindre väsentlig eller t. o. m. som ett besvärande påhäng. Externes och. internes skola också enligt gällande stadgar, om så befinnes lämpligt, erhålla lättnader vid fullgörandet av tjänstgöring i obstetrik och andra specialiteter. De medicinska studenterna i Frankrike kunna således indelas i tre grupper. Den lägst meriterade och största gruppen utgöres av de studenter, som ej lyckats komma in på något sjukhus som externes och som därför erhålla hela sin kliniska utbildning i egenskap av stagiaires. De fullgöra de obligatoriska tjänstgöringarna och kurserna i enlighet med studieplanen men ha föga möjligheter att få en mer ingående praktisk utbildning. De förlora också ofta det verkliga intresset för det kliniska arbetet, då de alltför väl veta, att de i framtiden ej kunna räkna med att göra karriär som akademiker eller sjukhusläkare. Den andra gruppen utgöres av externes, vilka få en viss praktisk, självständig utbildning, som dock enligt Flexner ej fullt 22

kan jämföras med den utbildning, som t. ex. kommer en engelsk medicinare till del som clerk. Till den tredje gruppen höra slutligen internes, vilka ha de allra största och bästa möjligheter att under lång tid få bedriva kliniska studier i intimaste kontakt med patienter och äldre läkare. När det framhålles, att den franska undervisningen framför allt är klinisk, måste man för att icke vilseledas ha ovan anförda fakta i minnet. Man har i Frankrike också varit fullt på det klara med att den utbildning, som kommit de studerande till del, vilka endast tjänstgjort som stagiaires, icke varit tillfredsställande, och vid den senaste omorganisationen år 1934 har man tagit hänsyn härtill. De studerande måste således numera utöver de 5 tidigare studieåren fullgöra ytterligare ett praktiskt år. Utbildningen kan under denna tid i stort sett efter fritt val fullgöras i medicin, kirurgi, obstetrik eller i några av specialiteterna, och den kan fullgöras antingen vid universitetsstädernas eller vid andra av fakulteten godkända sjukhus. Det framhålles i den nya stadgan såsom önskvärt, att de studerande under detta år, ehuru de fortfarande endast arbeta i egenskap av stagiaires och således icke äro anställda vid sjukhuset, så mycket som möjligt få deltaga i vården av de sjuka och att de om möjligt erhålla viss ersättning för detta arbete. De, som antagits som externes och internes, behöva icke fullgöra det praktiska året, då de även utan detta år erhålla en tillräckligt gedigen praktisk utbildning. Nederländerna. Examina. De medicinska studierna regleras av "het Academisch Statuut" av år 1921. Sedan dess ha inga väsentliga förändringar i studieplanen företagits, och ej heller lär någon större reorganisation vara under övervägande (1939). Examen indelas i tre delexamina, nämligen kandidatexamen (het candidaatexamen), doktorsexamen (het doctoraalexamen) och läkarexamen (het artsexamen). Var och en av dessa examina är vidare uppdelad i två avdelningar. Studiernas längd. Studierna för kandidatexamen beräknas till tre år och hela studietiden till 7 a 8 år. De i studieplanen för de olika examina angivna tiderna överskridas icke av det stora flertalet studerande. Förutbildningen. Skolutbildningen. I Nederländerna finnas två olika typer av statsläroverk, gymnasiet och sekundärskolan (hoogere burgerschool). Gymnasiet, som omfattar 6 år, är under de två sista åren uppdelat på två linjer, sektion A och sektion B. Den förra är väsentligen en klassisk

339 linje, och även vid gymnasiets B-sektion fortsätta lärjungarna sina klassiska studier, men specialisera sig dessutom på matematik och naturvetenskapliga ämnen. Sekundärskolan omfattar en femårig kurs, och även här äro de två högsta klasserna delade på två linjer. Sektion A är vid dessa läroverk av övervägande humanistisk-ekonomisk natur och synes ha ett huvudsakligen allmänbildande syfte. Sektion B är en utpräglad reallinje med huvudvikten lagd på matematik och naturvetenskap. I sekundärskolan meddelas icke någon som helst undervisning i klassiska språk. Intagningsbestämmelser. Avlagd examen vid gymnasium eller sekundärskola berättigar till tillträde till medicinsk fakultet. I Holland kan således, liksom i Sverige, en student fullfölja sina medicinska studier utan någon som helst utbildning i latin, och det är mycket vanligt att så sker. Ända till år 1920 kunde emellertid en student, som avlagt examen i sekundärskolan, icke avlägga medicine doktorsgraden utan att först komplettera latin. Han kunde taga sin licentiatexamen men ej erhålla rätt att disputera. "Numerus clausus" förekommer icke i Nederländerna. Alla sökande, som på grund av sin utbildning förvärvat rätt till inskrivning vid medicinsk fakultet, måste mottagas. Visserligen kan en sträng gallring företagas vid den första examen, men alla som uppfylla fordringarna tillåtas gå vidare i sina studier. Förutbildningen vid universitetet (kand.-examens l:a del). Dessa studier, som taga ungefär ett år i anspråk, omfatta följande ämnen: botanik, zoologi, organisk och oorganisk kemi, fysikalisk kemi och fysik, och undervisning meddelas såväl genom föreläsningar som i anslutning till laborationskurser. De prekliniska studierna (kand.-examens 2:a idel). Dessa studier, som slutföras på omkring två år, omfatta följande ämnen: anatomi, embryologi och histologi, fysiologisk kemi, fysiologi, farmakognosi, allmän patologi och patologisk anatomi, parasitologi, klinisk ärftlighetslära och psykologi. De kliniska studierna (doktors- och läkarexamina). Det mest karakteristiska för studieplanen i Holland är, att de kliniska studierna uppdelas i två delar, en doktorsexamen och en läkarexamen. Doktorsexamens första del omfattar hygien och bakteriologi, farmakodynamik och patologisk anatomi och dess andra del inre medicin, kirurgi, psykiatri, neurologi, gynekologi och obstetrik, pediatrik, hud- och könssjukdomar, öron-, näs- och halssjukdomar, ögonsjukdomar samt fakultativt kurser i serologi, socialhygien, radiologi och talrubbningar. Utbildningen

för läkarexamen består i assistenttjänstgöringar på de olika klinikerna, inalles under omkring 11/2 år. Först efter avläggandet av kandidatexamen kommer den studerande i kontakt med klinikerna och sjukvårdsarbetet. Men något verkligt arbete på sjuksalarna få de blivande läkarna fullgöra först efter avläggandet av doktorsexamen, då de få tjänstgöra som biträdande assistenter. Den studerande får dock redan före doktorsexamen genomgå en kurs i fysikalisk diagnostik och utföra en del förlossningar såsom introduktion till den senare mer självständiga verksamheten. Under föreläsningarna få de studerande dessutom i tur och ordning undersöka patienter. Efter doktorsexamen få de under de tjänstgöringar, som ingå i läkarexamen, tillfälle att i rätt stor utsträckning deltaga i såväl det kliniska som det polikliniska sjukvårdsarbetet. De tjänstgöra under denna tid bl. a. 3 månader på den medicinska, 2 i/2 månader på den kirurgiska och 6 veckor på den psykiatriska avdelningen. Arbetsuppgifterna under denna tid motsvara ungefär dem, som tillkomma de studerande i Sverige under assistenttjänstgöringarna. Under denna tid skall den tjänstgörande också tillbringa en viss tid i det s. k. "praktikantenhuis" för att i staden förrätta eller biträda vid ett visst antal förlossningar. I Holland har man ingående övervägt att införa ett s. k. praktikantår, men då studietiden redan nu är jämförelsevis lång, har man ej ansett detta tillrådligt. Norge. Examina. För de medicinska examina i Norge gäller Reglement for den medisinske embedseksamen, vilket godkänts genom Kgl. resolution av den 10 februari 1933. Denna examen innehåller tre avdelningar, omfattande följande ämnen och tentamina: Första avdelningen, uppdelad i två avsnitt: Första avsnittet: fysik och kemi. Andra avsnittet: anatomi och fysiologi. Andra avdelningen: Allmän patologi och patologisk anatomi, farmakologi och toxikologi, medicinsk patologi och terapi, kirurgisk patologi och terapi, dermatologi, oftalmologi, bakteriologi och serologi samt en skriftlig uppgift i ett av de ämnen, som tillhöra denna avdelning. Tredje avdelningen: Medicinsk klinik, kirurgisk klinik, obstetrik, gynekologi, pediatrik, hygien, rättsmedicin, psykiatri och oto-rhinologi.

341 I Norge kunna de studerande icke som hos oss tentera ett ämne i sänder, utan alla de ämnen, som ingå i en avdelning (eller ett avsnitt), måste avslutas inom en viss fixerad tentamensperiod. De muntliga examensproven bedömas av ämnesläraren och dessutom av minst en censor, den skriftliga uppgiften av tre censorer, av vilka minst en skall vara fakultetsmedlem. För att en avdelning skall bliva godkänd, måste liksom i Danmark den efter vissa bestämda grunder uträknade poängsumman för examen överstiga ett visst minimital. Den studerande får icke anmäla sig mer än två gånger till vart och ett av första avdelningens två avsnitt. Tredje avdelningen skall tagas inom loppet av ett år efter det att den andra avdelningen avslutats. Under vissa omständigheter ålägges den studerande att taga om redan avslutade delar av examen. Studiernas längd. Enligt den av medicinska fakulteten utarbetade planen för de medicinska studierna böra dessa kunna fullgöras inom loppet av 7 till 8 år, nämligen studierna till första avdelningen på 6 till 7 terminer, studierna till andra avdelningen på samma tid och studierna till tredje avdelningen på 2 terminer. På grund av rådande spärr framför de kliniska tjänstgöringarna, för vilken senare kommer att redogöras, måste de studerande emellertid för närvarande vänta omkring 2 till 3 år mellan första och andra avdelningen. Bortsett från denna väntetid fullgöra de studerande, enligt vad de sakkunniga inhämtat, i allmänhet åtminstone de kliniska studierna på den tid, som angives i studieplanen. Förutbildningen. Skolutbildningen. Den norska studentexamen, artium, kan avläggas på 4 olika linjer: real-, engelsk, latin- eller grekisk linje. Å alla linjerna under visas i tyska, engelska och franska, men de studerande på den grekiska linjen avsluta engelska 2 år före examen och real- och latinstudenterna tyska ett år före examen. Intagningsbestämmelser. För tillträde till universitetet i Oslo fordras endast, att vederbörande avlagt studentexamen, och detta gäller även den medicinska fakulteten. Alla studerande, som så önska, kunna därför börja medicinska studier och avlägga den första avdelningens första avsnitt. På grund av det begränsade antalet tillgängliga utbildningsplatser särskilt vid klinikerna har man emellertid sett sig nödsakad att begränsa antalet av de studerande, som kunna få tillträde till de senare delarna av undervisningen. Tidigare hade alla studerande tillträde till hela första avdelningen, motsvarande vår medicine kandidatexamen, men på klinikerna kunde sedan endast 100 studerande årligen erhålla plats. Härigenom upp-

342 kom den ovannämnda köbildningen, och när förhållandena voro som sämst, kunde de studerande få gå över 3 år i väntan på att få börja sina kliniska studier. Sedan ett par år har man sökt avhjälpa detta missförhållande genom att antaga endast 84 studenter årligen till den första avdelningens andra avsnitt, och man beräknar att genom denna spärranordning kunna avveckla den ovannämnda köbildningen inom loppet av 10 till 12 år. Nu har emellertid i stället en viss stagnation uppkommit mellan första avdelningens båda avsnitt. Till grund för intagningen till denna avdelnings andra avsnitt ligga medelbetyget i de skriftliga proven i studentexamen samt de betyg, som ingå i första avsnittets examen (kemi och fysik). För närvarande planeras emellertid åtgärder för en snabb avveckling av nämnda olägenheter. Förutbildningen vid universitetet. Varje medicine studerande skall, innan han anmäler sig till första avdelningens slutexamen, ha bestått ett förberedande prov i filosofi och ett i latin, försåvitt han icke avlagt prov i detta senare ämne i examen artium. De studerande tillrådas att inläsa dessa ämnen parallellt med den övriga undervisningen under det första studieåret. Huvudvikten i studierna lägges under första studieåret på kemi och fysik. Undervisningen i dessa ämnen sker vid det kemiska institutet och vid det fysiska institutets medicinska avdelning. I kemi bör arbetet under den första terminen framförallt gälla oorganisk kemi och under den andra terminen organisk kemi, och den studerande skall fullgöra laborationskurser i kvalitativ kemi, analys och titreranalys. I fysik meddelas dels en allmän översikt över fysikens grunder, ungefär motsvarande det som ingår i studentexamen på reallinjen, dels särskild undervisning i de områden av fysiken, som äro av speciell betydelse för medicinaren. De studerande skola genomgå en kort elementär kurs i experimentalfysik. För realstudenterna innebär detta studium således ej mycket nytt, men de måste å andra sidan ägna en viss tid även åt kompletteringsstudierna i latin. De prekliniska studierna (avdelning 1, avsnitt 2). Enligt studieplanen skall detta studium fullgöras på 2 år, men det torde ej sällan taga något längre tid i anspråk. Undervisningen i anatomi omfattar föreläsningar, kollokvier, examinatorier och demonstrationer, och i mån av tillgång på lik få de studerande dissekera hela människokroppen. Den första terminen ägnas åt celloch vävnadslära, allmän utvecklingslära samt skelett- och muskelsystemets anatomi. Kurs i mikroskopisk anatomi är förlagd till första och andra terminen. Först under andra terminen börja dissektionsövningarna, vilka sedan fortsätta under de följande två terminerna. De studerande tillrådas att redan sommaren före första delens andra avsnitt översiktligt genomgå läroboken i fysiologisk kemi. Under den första

o4o

terminen fullgöres därpå kurs i fysiologi och under den andra kurs i fysiologisk och medicinsk kemi. Under alla fyra terminerna skola de studerande följa föreläsningarna och demonstrationerna i detta ämne. De kliniska studierna (avdelning 2 och 3). Medicin och kirurgi. Den kliniska undervisningen i medicin och kirurgi är förlagd till Rikshospitalet, under det att den praktiska tjänstgöringen, praktikanttjänsten, är förlagd såväl till detta sjukhus som till Ullevåls sjukhus. Vid den praktiska utbildningen fäster man stort avseende, och den omfattar icke mindre än 4 terminer, varav 2 fullgöras på medicinsk och 2 på kirurgisk avdelning. Terminerna vara fr. o. m. 3 september t. o. m. 15 december och fr. o. m. 15 januari t. o. m. 31 maj. Studierna äro ordnade efter följande plan. Den första terminen sker utbildningen vid medicinsk avdelning, och de studerande få 5 dagar i veckan kl. 8—10 klinisk propedeutisk undervisning i medicinsk patologi och terapi vid Rikshospitalet. Under de första 2 veckorna är även all praktisk utbildning förlagd dit, men därefter fördelas de studerande lika på detta och Ullevåls sjukhus, och mitt i terminen sker ombyte, så att samtliga studerande få tillfälle att tjänstgöra på båda sjukhusen. De studerande tillrådas att redan denna termin taga upp studiet av en lärobok i medicinsk patologi och terapi och att därvid framförallt ägna sitt intresse åt de sjukdomar, som genomgås på kliniken samt att åhöra de systematiska föreläsningar i intern medicin, som en gång i veckan hållas å Rikshospitalet. De få vidare i tur och ordning följa arbetet på avdelningen. Undervisningen av dessa yngre medicinare ledes av den yngre av de två professorerna i medicin. Efter den första terminens slut skall den studerande enligt studiehandboken taga del av en lärobok i allmän kirurgisk patologi och terapi, så att han är något orienterad i detta ämne, innan han den andra terminen börjar sin praktikanttjänst å kirurgisk avdelning. Denna utbildning är anordnad efter samma principer som utbildningen i medicin. Den studerande får således 5 dagar i veckan kl. 8—10 klinisk propedeutisk undervisning i kirurgi å Rikshospitalet samt skall närvara vid de kliniska föreläsningar i kirurgi, som hållas en gång i veckan. Den praktiska utbildningen sker dels på Rikshospitalet och dels på Ullevåls sjukhus, halva terminen på vardera stället. Under denna termin fortsätta de studerande studiet av läroboken i allmän kirurgisk patologi och terapi för att erhålla grundläggande kunskaper för den vidare utbildningen i speciell kirurgi. Den studerande skall vidare sätta sig in i det väsentliga rörande sårbehandling samt öva sig i förbandsläggning. I tur och ordning få de studerande närvara vid operationer samt tjänstgöra vid avdelningarna såsom assistenter. Under denna tid anordnas

344 dessutom demonstrationer på Radiumhospitalet och Martina Hansens Hospital. Undervisningen under denna termin ledes av den yngre av de två professorerna i kirurgi. Under den tredje terminen sker ingen utbildning i medicin och kirurgi, utan denna termin ägnas helt åt en del specialämnen. Den fjärde terminen fullgöra de studerande en senare praktikanttjänst i medicin, ordnad på samma sätt som den tidigare men förlagd till andra avdelningar och ledd av den äldre av professorerna. Fyra förmiddagar i veckan gives således klinisk undervisning i medicinsk patologi och terapi, en gång i veckan klinisk föreläsning med patientdemonstrationer samt dessutom likaledes en gång i veckan en föreläsning över ett ämne inom den interna medicinens systematik. De studerande deltaga efter av överläkaren angivna bestämmelser i tur och ordning i arbetet på avdelningarna och tjänstgöra tre till fyra åt gången på den medicinska polikliniken. Under den tid, de tjänstgöra vid Ullevåls sjukhus, skola de dessutom följa den undervisning, som överläkaren vid epidemiavdelningen meddelar. Den femte terminen återupptages studiet av kirurgien. Lärare är den äldre av professorerna, och undervisningen sker på andra avdelningar än dem, som utnyttjas för utbildning av de yngre medicinarna. Förutom en tids assistenttjänstgöring på avdelningarna få de studerande nu även tillfälle att i viss utsträckning följa arbetet på den kirurgiska polikliniken. Klinisk undervisning meddelas 5 förmiddagar i veckan, och en gång i veckan gives klinisk föreläsning i speciell kirurgi. Den sjätte terminen användes för tentamensläsning av de ämnen, som ingå i den första kliniska examen. Under denna tid skola de studerande så flitigt som möjligt följa de kliniska demonstrationerna på de olika avdelningarna och poliklinikerna. I Norge är det således så ordnat, att all utbildning i medicin och kirurgi är koncentrerad till två sjukhus, som stå i intimt samband med den medicinska fakulteten, och vidare så, att de yngre studerande, vilka ännu icke ha någon klinisk erfarenhet, erhålla undervisning av särskilda lärare och på särskilda avdelningar, medan de äldre få en för dem särskilt anpassad undervisning. I stort sett äro emellertid de praktiska uppgifter, som åläggas de tjänstgörande under den förra och den senare utbildningsperioden ungefär desamma, och de båda tjänstgöringsperioderna ha även i övrigt en rätt likartad karaktär. övriga ämnen. Jämsides med denna utbildning i medicin och kirurgi bedrives emellertid även studiet av de övriga ämnen, som ingå i andra avdelningen. De studerande skola sålunda följa föreläsningarna i farmakologi. Någon obligatorisk praktisk utbildning i detta ämne förekommer icke, men vid Rikshospitalets apotek gives en frivillig 3 veckors kurs i praktisk farmaci.

345 Undervisningen i patologi är uppdelad på två föreläsningsserier, en i allmän och en i speciell patologisk anatomi. Föreläsningar i dessa ämnen givas en gång i veckan, och de studerande följa den förra serien fr. o. m. första terminen och den senare fr. o. m. andra terminen. Dessutom skola de närvara vid de patologisk-anatomiska demonstrationer, som hållas en gång i veckan, samt så flitigt som möjligt närvara vid obduktionerna. Under den första terminen gives en kurs i allmän patologisk anatomi och mikroskopi, som i regel varar 14 till 16 veckor med två arbetsdagar i veckan. Då den studerande så snart som möjligt bör vara orienterad över huvuddragen i den allmänna patologien, uppmanas han att tidigt under de kliniska studierna sätta sig in i kapitlen om cirkulationsrubbningar, infektioner och svulster. I bakteriologi skall den studerande följa föreläsningarna i allmän och speciell bakteriologi 1 timme i veckan i vartdera ämnet. Under andra terminen, samtidigt med den tidigare praktikanttjänsten i kirurgi, genomgås en kurs i bakteriologi och serologi på omkring 20 dubbeltimmar. Den tredje terminen ägnas åt tjänstgöringar i hudsjukdomar, ögonsjukdomar och nervsjukdomar. På avdelningen för hudsjukdomar tjänstgör den studerande 3 månader, och han erhåller under denna tid klinisk undervisning varje dag kl. 8—10, varvid polikliniska patienter demonstreras och behandlas i studenternas närvaro. Två gånger i veckan hålles dessutom klinisk föreläsning, och den studerande får deltaga i arbetet på polikliniken i en utsträckning, som närmare angives av överläkaren. Undervisningen i ögonsjukdomar omfattar dels kliniska demonstrationer 3 gånger i veckan, dels en kurs i refraktionslära och undersökningsmetoder 1 gång i veckan. De studerande få i viss utsträckning deltaga i arbetet på avdelningen och polikliniken. Undervisningen i neurologi är förlagd till avdelningen för nervsjukdomar och meddelas i form av kliniker, demonstrationer och föreläsningar, och de studerande få även här i viss utsträckning deltaga i avdelningsoch poliklinikarbetet. Tredje avdelningen omfattar de två sista terminerna. Den första av dessa meddelas undervisning i obstetrik och gynekologi, pediatrik och psykiatri. Utbildningen i obstetrik och gynekologi fullgöres från den 3 september till 20 december eller från 15 januari till omkring 6 juni. Klinisk undervisning meddelas 2 timmar 5 dagar i veckan. Under den senare delen av tjänstgöringen bo de studerande i tur och ordning på kliniken, och en tredjedel av dem kan få plats samtidigt. Under denna tid, som utgör 5 till 6 veckor, få de tjänstgörande under överinseende av klinikens läkare och barnmorskor biträda i arbetet, och på varje student komma cirka 10 till 12 förlossningar.

346 Undervisningen i pediatrik är förlagd till Rikshospitalets avdelning för barnsjukdomar, där klinisk föreläsning med demonstrationer hålles 4 dagar i veckan. Det nyfödda barnets fysiologi och patologi är föremål för undervisning på Kvinneklinikken 1 timme i veckan. De studerande få i viss utsträckning deltaga i de dagliga ronderna på avdelningen. Den kliniska undervisningen i psykiatri gives på den psykiatriska kliniken 2 timmar 2 gånger i veckan, och dessutom hålles en teoretisk föreläsning 1 gång i veckan. Den sista terminen omfattar undervisning i öron-, näs- och halssjukdomar, hygien och rättsmedicin. Undervisningen i öron-, näs- och halssjukdomar är klinisk och poliklinisk och de studerande få deltaga i arbetet i en utsträckning, som närmare angives av överläkaren. Klinisk undervisning meddelas 1 dubbeltimme 4 dagar i veckan. Föreläsningar i hygien hållas 3 gånger i veckan för den tredje avdelningens båda terminsgrupper. Dessutom hållas för den yngre gruppen 1—2 praktiska demonstrationer i veckan. I rättsmedicin hållas föreläsningar eller examinatorier 2 gånger i veckan, varvid bl. a. genomgås rättsmedicinska fall eller handlingar av rättsmedicinskt intresse. De studerande skola närvara vid de rättsmedicinska obduktioner, som förekomma under terminen.

Storbritannien. Medicinska studier kunna i Storbritannien bedrivas vid 18 universitet och vid till dessa anslutna colleges och medical schools, överinseendet över dessa undervisningsanstalter ligger hos General Medical Council, som utfärdar allmänna bestämmelser för den medicinska undervisningen. Nya bestämmelser utfärdades den 1 november 193.8, och till grund för dessa låg en utredning, som företogs av en särskild kommitté, Curriculum Committee, inom General Medical Council. Dessa allmänna anvisningar äro emellertid mycket vitt hållna, och de enskilda undervisningsanstalterna ha stor frihet vid bestämmandet av ämnenas omfattning, utformandet av studieplanen o. s. v. Studiernas längd. De medicinska studierna i England taga en tid av 5 år, varav 2 år komma på de prekliniska studierna och 3 år på de kliniska. The Council kan icke med bestämdhet meddela, i vilken mån de studerande vid de olika läroanstalterna kunna följa den uppgjorda studieplanen, men det finnes, upplyses det, ingen anledning förmoda, att de studerande icke i allmänhet skulle fullgöra sina studier på den beräknade tiden.

347 Förutbildningen. Skolundervisningen. Skolundervisningen är växlande och oenhetlig, beroende på den skiftande standarden och karaktären hos de engelska skolorna. I flera skolor föreligger stor möjlighet för de studerande att differentiera studierna i olika riktning. Intagningsbestämmelser. De studerande måste, innan de få börja den egentliga medicinska utbildningen, förutom en allmän närmare angiven skolutbildning ha undergått en av universitetet kontrollerad eller godtagen examen i kemi och fysik, omfattande såväl praktiska som teoretiska prov. Denna utbildning kan äga rum antingen vid den läroanstalt, där den studerande erhållit sin allmänna skolutbildning, eller vid universitet. Tydligt är, att vissa universitet föredraga att själva taga hand om densamma. Även i biologi fordras en särskild förtentamen, men den får avläggas även sedan den studerande börjat de egentliga medicinska studierna. Med hänsyn till de förhållanden, som i Sverige framkallats genom den differentierade gymnasieutbildningen, är det av särskilt intresse att taga del av de bestämmelser, som år 1938 utfärdades i England för att garantera en mera allsidig utbildning och mognad hos de medicine studerande. För rätt till tillträde fordras numera, att den studerande uppnått en ålder av 18 år — tidigare var minimiåldern 17 år och medelåldern 18 år — samt att han, om han specialiserat sina studier så, att han redan i skolan fått en utbildning i kemi och fysik, motsvarande fordringarna för tillträde till de medicinska studierna, ökar sina kunskaper genom en kompletterande examen i ett eller två andra allmänbildande ämnen än kemi, fysik och biologi. I motiveringen till denna fordran framhålles särskilt, att den avser att motverka en icke önskvärd tidig specialisering. Inträdesfordringarna bestämmas av varje enskild läroanstalt, men någon egentlig begränsning av tillströmningen synes icke förekomma, bortsett från att vissa skolor funnit det nödvändigt att föreskriva, att av de nyantagna endast en viss procent får utgöras av kvinnliga studerande och av utlänningar. Studiernas organisation. Undervisningen är anordnad efter s. k. blocksystem, d. v. s. en viss del måste vara avslutad, innan den studerande äger rätt att fortsätta sina studier med andra delar; fysik och kemi fordras för tillträde till den egentliga undervisningen, anatomi och fysiologi för tillträde till de kliniska studierna. Skillnaden mellan de olika delarna var tidigare mycket markerad, vilket emellertid icke ansågs vara enbart av godo, och vid den senaste omorganisationen vidtogos vissa åtgärder för att åstadkomma en smidigare övergång och en viss grad av samgående mellan undervisningen i de prekliniska och den i de kliniska ämnena. Till de prekliniska studierna, som

omfatta två år och i vilka tidigare endast ingått undervisning i anatomi, histologi, fysiologisk kemi och fysiologi, har man i den nya studieplanen även förlagt en orientering i allmän patologi, bakteriologi och farmakologi samt undervisning i de enklare fysikaliska och kemiska undersökningsmetoderna. Dessutom har man föreskrivit, att undervisning och demonstrationer i tillämpad anatomi och fysiologi skola äga rum i anslutning till de kliniska studierna och att denna undervisning skall meddelas under samverkan mellan lärarna i de teoretiska och de kliniska ämnena. Undervisningen i de nytillkomna delarna av de prekliniska studierna skall enligt de nya bestämmelserna helt förläggas till det andra studieåret och får ej taga mer tid i anspråk, än vad som motsvarar en tredjedel av den tid, som under detta år står till undervisningens förfogande. Curriculum Committee, som utarbetade förslaget till ny studieordning, föreslog, att trots denna utökning av undervisningen tiden för de prekliniska studierna icke borde förlängas över två år, men ansåg lämpligt, att General Medical Council föresloge, att de berörda universitetsmyndigheterna toge under övervägande, om icke en viss förlängning av terminerna kunde åstadkommas. De prekliniska studierna. Anatomiundervisningen var vid den ovannämnda omorganisationen föremål för särskilt intresse och övervägande, närmast beroende på ett rätt utbrett missnöje med det sätt, på vilket undervisningen ej sällan meddelats. Man hade således framfört, att det vore onödigt, att de studerande dissekerade hela människokroppen och framförallt att undervisningen i detta ämne vore för detaljrik samt att den ofta meddelades av lärare, som icke hade praktisk erfarenhet av anatomiens kliniska tillämpning. Enligt Curriculum Committee kunde denna kritik emellertid i allmänhet icke sägas gälla de aktuella förhållandena, då undervisningen redan under de senaste åren i stort sett anpassats efter nutidens krav. Kommittén betonade det lämpliga i att dissektionerna omfatta hela människokroppen. Enligt de anvisningar, som utfärdats av General Medical Council, skall undervisningen under de två första åren omfatta människans anatomi och fysiologi och inbegripa följande undervisning: 1. Dissektion av hela människokroppen. 2. Anatomi på levande modell. 3. Grunddragen av människans embryologi. 4. Histologi. 5. Grunddragen av utvecklingsläran (detta ämne får, om så önskas, tagas i samband med biologi). 6. Den allmänna fysiologiens grunddrag och de kroppsliga funktionernas kemi och fysiologi, studerade så vitt möjligt på den mänskliga organismen. 7. Den normala psykologiens grunddrag.

349 För att kliniskt belysa det, som meddelas i anatomi och fysiologi, och såsom introduktion till de senare kliniska studierna, skall dessutom följande undervisning meddelas under det andra studieåret: 8. Elementär undervisning i de kliniska undersökningsmetoderna, innefattande perkussion, bruket av stetoskop och oftalmoskop samt undersökning av kroppsvätskorna (med demonstrationer på patienter, belysande såväl det normala som det patologiska). 9. Kroppens normala reaktioner mot skada och infektion, en inledning till studiet av allmän patologi och bakteriologi. 10. Inledande undervisning i farmakologi. De kliniska studierna. De medicinska undervisningsanstalterna ha i England liksom i Frankrike utvecklats i nära anslutning till de stora sjukhusen. Den studerande fick länge sin huvudsakliga utbildning genom att följa och iakttaga sin lärare under dennes praktiska utövning av sitt yrke, och det var i England under lång tid vanligt, att även den teoretiska delen av utbildningen åtminstone till en viss grad meddelades av de kliniska lärarna, anatomi och patologi av kirurger, fysiologi av andra klinici. Undervisningen har än i dag behållit mycket av denna praktiska inriktning och karaktär. De kliniska studierna skola omfatta minst 3 kalenderår, och under denna tid skola de studerande arbeta året runt, bortsett från skäliga ferier, men katedral undervisning behöver endast meddelas under de egentliga terminerna. Den praktiska utbildningen sker på ett stort antal av universitetsmyndigheterna särskilt godkända sjukhus. De engelska sjukhusen äro till stor del organiserade så, att tämligen små delar av dem komma att utgöra organisatoriska enheter med särskild medicinsk ledning. En liten grupp studerande tilldelas varje sådan avdelning, och de studerande få i egenskap av "clerks" och "dressers" under visst ansvar deltaga i den dagliga skötseln av patienterna, taga upp sjukhistorier, utföra undersökningar samt föreslå diagnos och terapi. Huvudvikten lägges på undervisning vid sjuksängen, och utbildningen är i allmänhet åskådlig och praktiskt inriktad men icke alltid djupgående. Den meddelas i stor utsträckning av yngre lärarkrafter. Dessutom förekommer klinisk undervisning av äldre lärare, vilka stundom äro "full-time-men", men i stor utsträckning äro läkare, som ha sin huvudsakliga verksamhet utanför universitetet och som bundits till detsamma för att meddela ett visst begränsat mått av undervisning. Vid den senaste omorganisationen förbättrade man ytterligare den praktiska utbildningen genom att införa en bestämmelse, att de studerande under såväl medicin- som kirurgiutbildningen minst en månad skola vara bosatta på det sjukhus, där de tjänstgöra. Redan tidigare gällde en liknande bestämmelse för två av utbildningsmånadern^ i obstetrik.

350 De nuvarande bestämmelserna föreskriva bl. a. följande utbildning: I medicin: 6 månaders tjänstgöring på medicinsk avdelning, 1 månad på barnavdelning samt 3 månader vid medicinsk poliklinik, undervisning i terapi, omfattande dietetik, farmakoterapi och receptskrivningslära, fysikalisk terapi och sjukvårdsteknik samt undervisning i följande grenar av medicinen: barnsjukdomar och förebyggande barnavård, epidemiologi, tuberkulos, yrkessjukdomar, psykologi och psykiatri, hudsjukdomar, radiologi, vaccinationens teori och praktik. I kirurgi: G månaders klinisk tjänstgöring på kirurgisk avdelning. (Det framhålles särskilt, att den studerande under denna tid framförallt bör tillbringa större delen av tiden på vårdavdelningarna och på polikliniken, medan man däremot icke bör kräva av honom att i onödan stå till tjänst på operationssalen). 3 månaders tjänstgöring på kirurgisk poliklinik, praktisk undervisning i "lilla kirurgien" och "i fysioterapi, kurs i teoretisk och praktisk narkos- och anestesilära samt undervisning i följande grenar av kirurgien: kirurgiska barnsjukdomar, ögonsjukdomar, öron-, näs- och halssjukdomar, radiologiens kirurgiska tilllämpning, könssjukdomar, ortopedi och tandsjukdomar. I England anser man en alltför omfattande undervisning i specialämnena icke lämplig i den grundläggande undervisningen, vilket bl. a. kommer till uttryck i det förhållandet, att en rad ämnen, som vi äro vana att betrakta som fristående, räknas som grenar av resp. medicin och kirurgi. Till yttermera visso framhåller General Medical Council särskilt, att undervisningen i dessa ämnen skall inriktas på att bibringa de studerande tillräckliga kunskaper för att betrygga förtrogenhet med de vanliga sjukdomstillstånden, deras diagnos och behandling. Efter utbildningen i medicin och kirurgi skall den studerande under 6 månader följa undervisningen i obstetrik, gynekologi och barnhygien och därvid under minst 2 månader bo på ett sjukhus med obstetrisk avdelning. Under dessa månader skall han aktivt deltaga i det praktiska arbetet, och varje studerande skall under vederbörlig tillsyn handlägga minst 20 förlossningar. Undervisningen i patologi och bakteriologi, som så mycket som möjligt anknytes till kliniken, meddelas under alla de tre kliniska åren och omfattar allmän och speciell patologi (funktionell och morfologisk), klinisk och kemisk patologi, allmän och klinisk bakteriologi samt serologi och immunoterapi. Farmakologi, hygien och rättsmedicin utgöra särskilda läroämnen. Vid den senaste omorganisationen av studierna infördes en bestämmelse, att en person med praktisk erfarenhet av ämnet under den senare delen av de medicinska studierna skall undervisa i de författningsenliga skyldigheter, som åvila läkaren i gemen, samt i läkaretik (the principles

351 of Medical Ethics). Hänsyn skall härvid tagas till alla de tillkännagivanden, som utgå från General Medical Council. Även frågan om införande av obligatorisk undervisning i förebyggande medicin diskuterades vid detta tillfälle, och denna fråga ansågs få sin bästa lösning genom att man införde en allmän bestämmelse, att den studerandes uppmärksamhet under hela studietiden skall inriktas på betydelsen av åtgärder för hälsans vidmakthållande och för sjukdomarnas förebyggande. Litteratur: Curriculum Committee: Minutes of the Medical Council, 1935, 1936. George Newman: Medical Education in England, Quarterly Bulletin of the Health Organisation 1932:1:7.

Tyska riket. Examina. I Tyskland finnas 26 universitet (juli 1939), och samtliga dessa ha en medicinsk fakultet. Dessutom finnes i Dusseldorf en medicinsk akademi för kliniska studier. Den medicinska undervisningen har under de senaste åren varit föremål för genomgripande omorganisation, och den nu gällande förordningen trädde i kraft den 1 april 1939. I denna finnes angiven en bestämd studieplan, som gäller för samtliga universitet, och de studerande tillrådas på det livligaste att genomföra studierna i enlighet med densamma. Läkarexamen omfattar två delar: I. Förberedelseexamen (ärztliche Vorpriifung), omfattande förstudier och prekliniska studier med följande ämnen: Anatomi, allmän fysiologi och fysiologisk kemi, fysik, kemi samt zoologi och botanik. II. Läkarexamen (ärztliche Priifung), motsvarande vår licentiatexamen och omfattande följande ämnen: Patologisk anatomi och allmän patologi, topografisk anatomi, pato-fysiologi, farmakologi, inre medicin, barnsjukdomar, naturläkekonst, kirurgi, förlossningskonst och kvinnosjukdomar, ögonsjukdomar, öron-, näs- och halssjukdomar, hud- och könssjukdomar, psykiatri, tandsjukdomar, yrkessjukdomar, social- och olycksfallsförsäkring, rättsmedicin, hygien samt rashygien. De studerande tillrådas att förlägga åtminstone det senaste studieåret till det universitet, vid vilket de ämna avlägga slutexamen. Enligt den nya studieplanen skola de studerande i regel avlägga tentamen i de kliniska ämnena inom loppet av 6 veckor. Huru examen för övrigt är reglerad, framgår icke närmare av de förordningar, som de sakkunniga kommit i tillfälle taga del av. Enligt den gamla studieordningen bedömdes emellertid examen av en

352 fakultetsnämnd, som tillsattes på ett år. I examen genomgick den studerande omfattande kliniska prov och förhör, men tentamina avlades en i sänder, dock oftast inom loppet av en begränsad tid. Blev den studerande underkänd i ett ämne, behövde han icke taga om hela examen utan endast undergå förnyad prövning i det ämne, vari han underkänts. Examen kom härigenom, trots att den ofta var både tröttande och krävande, mycket sällan att utgöra ett verkligt hinder för mindre begåvade. En omorganisation av studierna var aktuell i Tyskland redan före den nationalsocialistiska regimens tillkomst. År 1929 utsände sålunda inrikesministeriet en förfrågan bl. a. till samtliga universitet, i vilken mån de önskade en omorganisation. I svaren kritiserades bl. a. examensordningen, och det framkom ett förslag, att man borde omräkna betygen i poäng — ju bättre betyg desto lägre poäng — och att en studerande, som hade ett eller flera underbetyg men vars sammanlagda poängtal trots detta understeg en viss angiven maximipoäng, motsvarande godkänt i samtliga ämnen, endast borde behöva pröva om i de underkända ämnena, under det att en studerande, som överskred denna maximisiffra, borde åläggas att taga om hela examen senast inom loppet av ett år. Man var allmänt ense om att det endast borde vara tillåtet att tentera om en gång och att en studerande, som kuggades för andra gången, borde utestängas från vidare medicinska studier. Studiernas längd. Enligt den gamla studieplanen skulle de prekliniska studierna fullgöras på 5 terminer och de kliniska på 6 eller tvärtom, och dessutom skulle de studerande fullgöra ett praktiskt år. Hela studietiden omfattade således omkring 6 V2 år. Den nuvarande studieplanen omfattar 2 års prekliniska och 3 års kliniska studier. I denna tid är den praktiska tjänstgör ingen, inryckt. Före krigsutbrottet sträckte sig terminerna över tiden 1 april—15 juli (sommartermin) och 1 nov.—28 febr. (vintertermin) med visst uppehåll vid påsk och jul. Under nu rådande krigsförhållanden har läsåret uppdelats i tre terminer. Förutbildningen. Skolutbildningen. I Tyskland finnas bl. a. följande tre linjer på gymnasiet: Gymnasium, med undervisning i såväl latin som grekiska, Realgymnasium, med undervisning i bl. a. latin och två moderna språk, samt Oberrealschule, utan undervisning i klassiska språk men med en tämligen omfattande utbildning i moderna språk, matematik och naturvetenskaper. År 1929 fördelade sig de medicinska studenterna med hänsyn till skolutbildningen på följande sätt (Deutsche Hochschulestatistik, B. 5, Berlin 1930):

353 Gymnasium 38,2 % Realgymnasium 30,8 % Oberrealschule 27,2 %. Intagningsbestämmelser. Studerande, som avlagt studentexamen, Reifepriifung, vid Gymnasium eller Realgymnasium, behöver ej komplettera denna examen, men övriga studenter måste undergå viss fyllnadsprövning i latin, innan de äga rätt att anmäla sig till den första medicinska examen, Vorprufung. Före studiernas början skola de studerande ha fullgjort ett halvt års Arbeitsdienst samt värnplikten (11/2 å r ) . Den enda verkliga begränsning av tillströmningen till läkarbanan, som finnes, är den, som betingas av arierparagrafen (kravet på "deutschbliitige öder artverwandte Abstammung"). De prekliniska studierna. Dessa studier omfatta förutom de egentliga prekliniska ämnena även undervisning i fysik, kemi och botanik. Även tidigare ingingo dessa ämnen i den första examen, men av enquétesvaren framgår, att starka sympatier förefunnits för en uppdelning av den första examen i två delar, varav den tidigare skulle omfatta kemi, fysik och biologi och den senare de övriga ämnena. Genom att införa en examen redan ett år efter studiernas början ansåg man sig bl. a. vinna den fördelen, att studenterna skulle-tvingas att redan från början på allvar sätta igång med studiearbetet samt att man därigenom skulle få möjlighet att på ett tidigt stadium utgallra för medicinska studier olämpliga. Enligt en studieplan av år 1938, vilken liksom den nuvarande utarbetats av Akademisches Auskunftsamt, har en uppdelning skett i enlighet med denna önskan. Vid den senaste omorganisationen, vilken synbarligen till stor del dikterats av önskemålet att förkorta studietiden, ha de båda examina emellertid åter hopslagits. Den nuvarande kursplanen har följande utseende: Första termmen

(sommartermin)

1. Anatomi 5 veckotimmar 2. Fysik I 3 3. Kemi I 4 •f 4. Zoologi 3 „ 5. Botanik 3 ,. 6. Histologi 3 „ 7. Histologisk-mikroskopisk kurs 3 „ 8. Botaniska medicinalväxtexkursioner i mindre grupper, 2—3 gånger för varje studerande 4 „ Summa 28 veckotimmar 23

354 Andra terminen 1. Anatomi 2. Fysik I I 3. Kemi I I 4. Ärftlighets- och raslära 5. Fysikaliska övningar 6. Kemiska övningar 7. Medicinens historia 8. Dissektionskurs

(vintertermin)

Summa

5 veckotimmar 3 4 „ 3 „ 2 „ 3 „ 2 „ 10 „ 32 veckotimmar

Tredje terminen (sommartermin) 1. Fysiologi I 5 veckotimmar 2. Embryologi 2 „ 3. Arbets-, idrotts- och försvarsfysiologi (inklusive flygning) 2 „ 4. Befolkningspolitik 1 „ 5. Fysiologisk kemi och försvarskemi 5 „ 6. Topografi (anatomi) 4 „ Summa 19 veckotimmar Fjärde terminen 1. Fysiologi I I 2. Fysiologiska övningar 3. Dissektionskurs 4. Fysiologisk-kemiska övningar

(vintertermin) 5 veckotimmar 5 „ 10 ,, 4 „ Summa 24 veckotimmar

De kliniska studierna. Den medicinska undervisningen i Tyskland har utvecklats i intimt samband med universiteten, och den h a r härigenom kommit a t t få en u t p r ä g lat akademisk k a r a k t ä r . Medicinarna, liksom de studerande vid övriga fakulteter, ha — åtminstone var det så före genomförandet av de senaste studiereformerna — en mycket stor frihet, och undervisningen ä r starkt vetenskapligt inriktad med huvudvikten lagd på de akademiska föreläsningarna. Om de studerande så önska, kunna de i stor utsträckning byta universitet, och det var åtminstone förr vanligt, a t t de begagnade sig av denna möjlighet a t t erhålla utbildning vid skilda läroanstalter. De studerande bedömas framförallt med hänsyn till de kunskaper, de visa sig besitta vid examen, och mindre avseende fästes i allmänhet vid det sätt, på vilket de fullgöra sina praktiska uppgifter på klinikerna — före å r 1924 kunde de helt enkelt utebli från dessa. Den praktiska utbildningen ä r också oftast av ringa omfattning. Någon fortlöpande tjänstgöring v a r således i den tidigare studieplanen ej påbjuden, och endast vid de mindre universiteten kunde en sådan frivillig praktisk tjänstgöring (såsom Famulus) genomföras i någon större omfattning. Antalet studerande, som fullgjort minst en sådan tjänstgöring, uppskattades för ett tiotal år sedan i Berlin till 20 %, vid en del mindre universitet till 80 %.

355 E n studerandes praktiska utbildning kunde således förr inskränka sig till den undervisning, som ägde rum i anslutning till demonstrationerna under de kliniska föreläsningarna, vid vilka de studerande i t u r och ordning inför professorn och ett ofta mycket stort auditorium fingo undersöka karakteristiska fall, diskutera diagnos och behandling. E n d a s t i undantagsfall fick den studerande härvid tillfälle a t t t. ex. ge en injektion, t a g a ett blodprov, sätta en ligatur eller tappa en blåsa. F ö r a t t kompensera denna brist i utbildningen måste den studerande förr, för att erhålla legitimation, efter avlagd examen fullgöra "ett praktiskt år", d. v. s. under ett å r s tid tjänstgöra vid sjukhus. Minst 4 månader av denna tid skulle fullgöras vid medicinsk avdelning. De studerande kunde under detta år anställas vid universitetsklinikerna eller efter särskilt meddelat tillstånd även vid a n d r a sjukhus. De i enquetesvaren framkomna förslagen till omorganisation av den kliniska undervisningen gingo efter två linjer, å ena sidan mer omfattande praktisk utbildning före examen, å a n d r a sidan examen bibehållen i oförändrad omfattning, men krav på ökad utbildning efter examen för r ä t t att utöva självständig verksamhet. Berlinfakulteten föreslog, a t t det praktiska året helt borde ersättas med tjänstgöringar före examen, varav 3 !/2 månader i medicin, 3 i/2 månader i kirurgi, 3 månader i obstetrik och 1 månad i pediatrik. Nuvarande utbildning. Utbildningen ä r nu teoretisk och praktisk. Studieplanen ä r följande: Femte terminen

(sommartermin)

1. Kirurgisk propedeutik 2. Medicinsk propedeutik 3. Obstetrisk-gynekologisk propedeutik 4. Allmän patologi och försvarspatologi 5. Kurs i klinisk kemi 0. Kurs i perkussion och auskultation 7. Hygien 8. Medicinsk radiologi Summa 1. 2. 3. 4. 5. 6. 7.

Sjätte terminen (vintermin) Medicinsk klinik Kirurgisk klinik Speciell patologi Farmakologi Bakteriologisk-serologisk kurs Kurs i perkussion och auskultation Obstetrisk och gynekologi sk undersökningskurs . . . . Summa

Föreläs- ^ . ningar Ökningar veckotim. veckotim.

4 2 20

i 2 4 10

356 Sjunde

terminen

(sommartermin)

1. 2. 3. 4.

Medicinsk klinik (inklusive försvarsmedicin) Kirurgisk klinik (inklusive försvarskirurgi) Obstetrisk-gynekologisk klinik Hygien med särskild hänsyn till försvars- och yrkeshygien 5. Ronder på kirurgisk avdelning 6. Ronder på medicinsk avdelning 7. Patologisk demonstrationskurs 8. Farmakologi och toxikologi (inklusive försvarstoxikologi) 9. Vaccinationskurs Summa

Åttonde

terminen

Föreläs- övningar veckotim. veckotim. 5 5 5 3 2 2 3 3 1 21

(vintertermin)

1. Obstetrisk-gynekologisk klinik 2. Barnsjukdomar och barnavård 3. Ögonspeglingskurs 4. Öronspeglingskurs 5. Kirurgisk poliklinik 6. Patologisk-histologiska övningar 7. Topografisk anatomi 8. Obstetrisk operationskurs 9. Naturenliga läkemetoder med praktiska övningar . . 10. Hudsjukdomarnas klinik 11. Tandpatologi

2 3 1

Summa

20 Nionde terminen

5 3 1 1 3 4 3 2

(sommartermin)

1. Psykiatri och neurologi (inklusive försvarsfysiologi) 2. Receptskrivningskurs 3. Medicinsk poliklinik 4. Mänsklig arvslära som grund för rashygien 5. Naturenliga läkemetoder med praktiska övningar . 6. Barnsjukdomar och barnavård 7. Obduktionsövningar 8. Öron-, näs- och halssjukdomarnas klinik 9. Ögonsjukdomarnas klinik 10. Tand-, mun- och käksjukdomarna; poliklinik 11. Yrkessjukdomar med praktiska övningar 12. Arbetshygien och arbetskontroll (tre gånger vid slutet av terminen)

5 4 3 2 4 3 2 2 2

Summa 27

357 Tionde terminen

(vintertermin)

1. Rättsmedicin 2. Patologisk fysiologi 3. Ronder på obstetrisk-gynekologisk avdelning 4. Kirurgisk teknik och frakturlära 5. Olycksfall och olycksfallsförsäkring 6. Socialförsäkring 7. Ögonsjukdomar; poliklinik med praktiska övningar 8. Öron-, näs- och halssjukdomar; poliklinik med praktiska övningar 9. Hudsjukdomarna; poliklinik 10. Ortopedisk klinik 11. Rashygien 12. Rätts- och statsmedicin Summa

Föreläsnmgar veckotim.

Övningar veckotim.

2 o

22 Det ovan omtalade praktiska året h a r genom den senaste omorganisationen borttagits, och i dess ställe h a r följande utbildning införts. Före studiernas början: De vapenföra tjänstgöra under sin militärtjänstgöring 6 månader vid en av arméns sjukvårdsformationer. Icke vapenföra och kvinnliga studerande arbeta i praktisk sjukvård under uppsikt av tyska röda korset under ett halvt år på en universitetsklinik eller a n n a t lämpligt sjukhus. Under de prekliniska studierna: 6 veckors tjänst vid fabrik eller på landet. Denna utbildning fullgöres i regel efter den tredje terminens slut. Studerande i aktiv militärtjänst tjänstgör vid armén. Under de kliniska studierna: 6 månaders assistenttjänstgöring ( F a m u l u s ) . Denna utbildning skall i regel uppdelas på två olika ämnen och kan vid universitetsklinikerna endast fullgöras i medicin, kirurgi, obstetrik och gynekologi eller pediatrik. Denna praktiska tjänstgöring fullgöres lämpligen under ferierna efter sjunde och nionde terminerna. Litteratur: C. Ramel, J. Jadassohn, C. Prausnitz och M. Taute: Education in the German Reich, Quarterly Bulletin of the Health Organisation 1932:1:159.

1 T3

a o5

n3 - o

3 X 4)

w bo

ra .fe

r^ F

w£

<i5 •M

-d

s 0$

• _o

-d

c3 X 4>

OJ -3 C

-3

-U N Vi

•fj tSJ

O T3

bo 'C

Vi O

ÅA

Oj . j j

Vi O

Vi 3 OJ 3

C te

'5 5 Ti

3 +-> to "1 hn

13 0) 3 3 CS

Vi 1

Vi l^J

Vi !£j : o 3

3 -i->

h |CG

-3 3 01

bO C

ra-5 3

3 •+->

w Vi 0) >

&3 «H T3

4) > V. c3

oj Vi T3

bo C

o3 -u

3 £

Första avd:s första avsnitt

T3 3

0) > :o5 bo 5^ Ä O Vi

& o

bfl

XJ 0)

s Ti c OJ -c

^K bi

BS M«

,_, PM

4>h-|

•3 "öJ

3 v 0) T i 4> ®3

—i

bO 4) 3 ^ 0)

-1-5

"J s

13 b

-3

V i »03 PL.

C o

b o 3<

cp : 3

Vi 0)

#Sl

T3 3

4»

iri

i o

"SJ

T3 01

03 X O)

Jgj

T3 S

3 o3 oj X AA 0)

Sx Äw

i X

r-t CO M

i—i

-1-5

ra ^3 v. °ra

"o; Q

i—< i—i

t—i

Vi O 0 ) O) , Q CO

Vi p> 4) r •Cä 4) , Vi

T3 3 oj 3

•B

O) OO

o; •*-> Vi

^.ra

8.»

3 "v?

W bo

fe^3 "Ö3 o 4>

É&

3 Vi

to C

P53 T3

fe c3

:©

"V B

'o *

fe »

:o +5

5ti •g 03

, S 05 :3 X

4) bO 4)

"o o

•o

2"ö

3 i g g)

Bilagor. B i l . 1. F ö r s l a g t i l l i n t a g n i n g s b e s t ä m m e l s e r . Anmäla sig till inskrivning vid medicinsk fakultet eller vid karolinska institutet flera behöriga sökande, än som kunna antagas, skall ett på nedan angivet sätt beräknat jämförelsetal ligga till grund för den ordning, i vilken de sökande skola antagas: Mom. I. Den sökande äger tillgodoräkna sig de betyg, som erhållits i studentexamen, varvid medräknas samtliga fasta ämnen och tillvalsämnen samt eventuellt tilläggsänme, men däremot ej övningsämne (teckning, musik och gymnastik med lek och idrott) och ej heller läroämne, vari undervisning ej åtnjutits i högsta årsklassen; jämväl medtages i beräkningen betyget i svensk skrivning, men ej betygen i övriga skriftliga prov. Mom. II. Härutöver äger den sökande tillgodoräkna sig betyg i genomgångna fyllnadsprövningar i följande omfattning: a. Därest den sökande ej fyller de i § 7 av Kungl. Maj :ts stadga angående de medicinska examina föreskrivna fordringarna för tillträde till medicinsk läroanstalt, tillgodoräknas betyg i fyllnadsprövning, varigenom nämnda behörighet ernås. b. Betyg i fyllnadsprövning i moderna språk samt i fysik å realgymnasiet tillgodoräknas. c. Därest den studerande i studentexamen eller vid fyllnadsprövning erhållit godkänt betyg i två moderna språk samt minst betyget icke utan beröm godkänd i fysik å realgymnasiet, tillgodoräknas betyg i fyllnadsprövning jämväl i övriga ämnen, dock ej i övningsämne eller i ämnena matematik, fysik och kemi å latingymnasiet. Mom. I I I . Till grund för beräkningen av jämförelsetalet läggas de i gällande läroverksstadga angivna siffervärdena för betygen (A = 3, a = 2,5, AB = 2, Ba = 1,5, B = 1, Bc och C = 0). a. Vid beräkningen erhålles sammanlagda värdet för betygen i studentexamen (mom. I) genom addering av siffervärdena för betygen i svenska språket och litteraturen och i svensk skrivning samt de dubblerade siffervärdena för övriga betyg, vid vilka avseende skall fästas. b. Har den sökande undergått i mom. I I angiven fyllnadsprövning i ämne, som ingått i studentexamen, skall beträffande sådant ämne siffervärdet för betyget i studentexamen ersättas med medeltalet av siffervärdena för betyget i studentexamen och det i fyllnadsprövningen. c. Har den sökande undergått annan i mom. I I angiven fyllnadsprövning, medräknas det enkla siffervärdet för betyget i denna. d. Vid beräkningen enligt b och c beaktas, a t t ämnena matematik, fysik och kemi å realgymnasiet och samma ämnen å latingymnasiet skola upptagas såsom olika ämnen.

360 Mom. IV. a. För sökande, som efter avlagd studentexamen fullgjort den för värnpliktiga läkare föreskrivna tjänstgöringens första del, omfattande soldatoch förberedande underbefälsutbildning, eller värnpliktstjänstgöring av motsvarande omfattning, skall det uträknade jämförelsetalet höjas med fyra enheter. b. Har sökande vid universitet eller högskola avlagt examen eller undergått godkänd tentamen eller kan han åberopa annan merit, som är av betydelse för en blivande läkarutbildning eller läkarverksamhet eller som styrker hans förmåga a t t idka vetenskapliga studier, skall det uträknade jämförelsetalet undergå skälig förhöjning. Jämförelsetalet må även eljest, då särskilda skäl föreligga, bliva föremål för jämkning. För sökande, som icke avlagt studentexamen eller som avlagt dylik examen i utlandet, bestämmes efter omständigheterna, huru jämförelsetalet skall uträknas. Mom. V. Äro jämförelsetalen lika för flera sökande, äger den företräde, som erhållit högre betvgssumma i de skriftliga proven i själva studentexamen. Befinnas även vid denna beräkning flera sökande vara likställda, avgöres företrädet genom lottning. o I tveksamma fall bestämmes jämförelsetalet efter samrad med tva ledamöter av karolinska institutets lärarkollegium, vilka därtill utses av kollegiet vid slutet av vårterminen för kommande läsår.

Bil. 2.

Förslag till laborationsövningar i farmakologi.

Övningarna företagas var gång i grupper om två, resp. fyra studenter (två vid vissa enklare försök, fyra vid flertalet djurförsök). Den för var gang behövliga tiden torde vara två timmar. Följande områden kunna lämpligen upptagas till behandling de olika gångerna: 1—3. Kemiska och fysikaliska egenskaper hos vissa viktigare läkemedel, speciellt alkaloider, glvkosider, saponiner, men också talrika andra av farmakopéns preparat!' Sålunda studeras vissa ämnens löslighetsförhallanden, inkompatibilia, motgifter, adsorption. o 4. Etsverkan, adstringerande verkan, hudretmedel (försök på människa). 5.Resorption och utsöndring (försök dels på kanin, dels på människa). 6. Antiseptiska medel och maskmedel. 7. Eter och kloroform (försök på kanin). 8. Smärtstillande och lokalbedövande medel (försök på människa)^ 9. Avföringsmedel (försök på människa), verkan av olika medel a överlevande tarm av kanin. 10. Påverkan av andning och cirkulation hos kanin. 11. Påverkan av cirkulation och gasutbyte hos människa. 12. Verkan av kurare och stryknin (groda). 13. Blodförändringar. 14. Kräkmedel och urindrivande medel (kanin). Dessutom några demonstrationer.

361 Bil. 3.

F ö r s l a g till k u r s i f a r m a k o t e r a p i .

1—o. Toxikologi. 4—5. Medel vid sjukdomar i lungor och luftvägar. 6—7. Medel vid sjukdomar i hjärta och kärl. S. Urindrivande medel. 9. Medel vid sjukdomar i urinvägarna. 10. Medel vid sjukdomar i matsmältningsapparaten. 11. Medel vid blodsjukdomar. 12-IS. Vitaminer och tonica samt medel, som påverka ämnesomsättningssjukdomar ävensom syra-basjämvikten. 14. Lugnande medel och sömnmedel. 15. Febermedel och giktmedel. 16. Medel, använda i gynekologisk praxis. 17. Medel vid sjukdomar i öron, näsa, munhåla och svalg. IS. Medel vid ögonsjukdomar. 19. Medel vid könssjukdomar. 20. Dermatologiska medel. 21. Desinfektionsmedel.

B i l . 4.

F ö r s l a g till k u r s i s p e c i e l l p a t o l o g i .

1. Blodet och de blodbildande organen. Inledande överblick över de allmänna morfologiska företeelserna vid blodsjukdomar (anemi, hämosiderinavlagring, benmärgsförändring, icterus, blödningstendens) Anemier; reaktiv blodkroppsökning, polycytemi Leukemi; reticulos " Lymfogranulomatos Överblick över splenomegalierna

2 t. 2 t. 2 t.' i t It.

8 t.

2. Levern. Det hepatolienala syndromet Hepatiter; degenerativa förändringar Gallsten; cholecystitis Gallvägslidande i relation till pankreatiter

It. 2 t! i t.' ] it.

5 t.

3. Viktigare förändringar i digestionskanalen. Magsår och ulcusgastrit Ventrikelcancer Appendicit; diverticulos och -it Olika enterittyper

It. ^ ^ It. 2 t.

5 t

4. Endokrina rubbningar. Överblick över det morfologiskt viktiga (olika typer av förändringar; samspelet i de endokrina organens patologi; förändring inom avhängiga andra organ eller områden) Specialskildring; sköldkörtel, hypofys, binjurar, parathy24

It.

362 reoidea, pankreas 4 t. Sexualkörtlarna, med följdorgan (speciell skildring av prostatahypertrofi, förändringar i endo- och myometrium, masto4 pati) t. 5. Vissa delar av hårdvävnadernas patologi. Avhängighet av hormonala och specialämnesrubbningar (rachitis, scorbut, ostitis fibrosa) ; senium 2 1. Tumörer i hårdvävnaderna, resp. benmärgen (osteo- och chondrogena, myelogena, Ewing) * t. 6. Cirkulationsorgan en. Hjärtats anpassning under sjukliga betingelser Reumatism och hj ärtförändringar därvid Endocarditis lenta och ulcerosa Myocardos och myocardit Cardioskleros Arterioskleros Arteriiter; thrombangit 7.

Urinorganen. Nefroskleros (den essen tiella hypertonien) Malign nefroskleros; interstitiell nefrit Glomerulonefriter Nefroser; njurödem Nefrolithiasis

It. It. It. 1 t1 *• 1 t1 tIt. 1 t* *• 1 r* *•

8. Respirationsvägarna och lungorna. Den översta delen (+ tänderna) som ingångsport för infektioner 1 t. Larynxapparatens förändringar 1 lPneumokonioser * *• Croupös pneumoni ^ ^ Andra pneumonier; bronkiter It. Lungtuberkulos • * "t Utblick över tbc i generalisationsstadiet, med de olika lokaliOf

sationerna 9. Centrala nervsystemet. Systemets specifika strukturer och barriärer Dess specifika vulnerabilitet Senium; lipoidomsättningsrubbningar Skizofreni; oligofreni; syringomyeli Encefalitbegreppet; meningo-encefalit Disseminerad skleros, mässlingsencefalit Paralysie générale Lethargica; poliomyelit Cirkulationsrubbningar _

° LIt. 1 *• It. It. 1 t. It. ^ *• * *• 1 *• 9 f

u Tumörer Sammanlagt 65 timmar = 5 timmar i veckan under 13 veckor.

363 Bil. 5.

Förslag till kurs i allmän bakteriologi.

Föreläsningar jämte demonstrationer: Historik över bakteriologiens utveckling Allmänna förhållningsregler för bakteriologiskt arbete 2 t. Bakteriernas morfologi o. byggnad . . Substratberedning 2 t. Bakteriernas tillväxt o. metabolism Odlings- och färgningsteknik .. 6 1 . Steriliseringsmetoder Renodlingsförsök 21. Bakteriofagfenomenet Renodlingsförsök 21. De patogena mikroorganismernas systematik Stafylokocker. Streptokocker. Pneumokocker. Tarmfloran. Syrafasta bakterier. Anaeroba bakterier 12 t. Infektionslära Spirochaeter. Svampar o. protozoer. Virus 6 t. Immunitetslära Pfeiffers försök. Precipitationsförsök. Agglutination sförsök. Komplementbindningsreaktionen 10 t. Anafylaxi o. allergi 21. Summa 44 t. Den systematiska delen avses innehålla en beskrivning av samtliga viktigare sjukdomsalstrande mikroorganismer. De studerandes egna laborationer beräknas draga en tid av c:a 1 tim. per dag utöver den ovan angivna. Med 5 undervisningsdagar per vecka tar kursen en tid av en månad.

Bil. O. Förslag till kurs i klinisk bakteriologi. Föreläsningar jämte demonstrationer: Repetition av immunitets- och infektionsläran Specifik profylax Vaccin- o. serumterapi Kemoterapiens experimentella bakgrund Stafylokockinfektioner Streptokockinfektioner Pneumokockinfektioner Akuta tarminfektioner » „ B. coli. B-pneumoniae Friedländer . . C. diphtheriae

Allmän bakteriologisk teknik . . Dem. av bakteriologiska preparat o. deras tillverkning . . . . Beredning av autovaccin Iinmunotransfusion

4 t. 2 t. 2 t. 21.

Undersökning av varprov Blododling Undersökning av sputum Widals reaktion Faecesundersökning Undersökning av urinprov . . . . Undersökning av svalgprov

21. 21. 2 t. 2 t. 21. 2 t. 2 t.

364 Neisseria-gruppens infektioner Br. abortus Bang. B. tularense. Haemofila bakterier V. cholerae. B. pestis. B. anthracis Anaeroba sårinfektioner Tuberkulosens bakteriologi J?

Syfilisspirochaeter Andra spirochaetinfektioner Svamp- o. protozoinfektioner Virusinfektioner

.'.

Undersökning av spinalvätska .

2 t.

Dem. av diagnostiska metoder . 2 t. „ „ „ „ . 21. Undersökning av sårsekret 2 t. „ „ exsudat 21. Marsvinsprov o. tb-odling 21. Serologisk luesdiagnostik 21. Dem. av diagnostiska metoder 2 1 . „ „ „ „ 21. „ » » » 4 f• Summa 46 t.

Tyngdpunkten i undervisningen faller här på bakteriologiens betydelse för klinisk diagnostik och terapi. Beträffande varje rubricerad art av infektion eller bakterieart redogöres sålunda för de diagnostiska och terapeutiska möjligheterna samt i förekommande fall för bakteriologiska synpunkter på epidemiologien ; i den mån så är erforderligt för den kliniska inriktningen, infogas därjämte i denna undervisning redogörelse för sjukdomsalstrarnas egenskaper och bestämning samt för de infektiösa processernas art. Demonstrationerna ha inräknats i föreläsningstiden, då de huvudsakligen torde komma a t t ske i katedral form ehuru med rikligt demonstrationsmaterial. Kursdeltagarnas egna praktiska övningar torde också kunna i huvudsak inräknas i den angivna tiden, enär de böra strängt begränsas till sådana bakteriologiska laborationer, som varje läkare kan komma att ställas inför. Med 5 undervisningsdagar i veckan kan kursen medhinnas på en tid av en månad.

B i l . 7.

F ö r s l a g till p r o p e d e u t i s k l a b o r a t i o n s k u r s .

1. Blod: Blodfärgämne, röda och vita blodkroppar, index (2 tim. laborationer) . 2. Trombocyter, diff.-räkning, blodmorfologi. 3. Blodmorfologi (2 tim. laborationer). 4. Blodkroppsresistens, sänkningsreaktion, blodgruppering. 5- 6. Blodsocker, kolhydratomsättning, acidos. 7. Takata, restkväve, gallfärgämnen (1 tim. laborationer). 8. Urin: Mängd, färg, spec, vikt, reaktion. 9. Sockerbestämning m. m. (1 tim. laborationer). 10. Aceton, acidos. 11. Äggvita, blod (1 tim. laborationer). 12-13. Sedimentundersökning. 14. Gallfärgämnen, diastas. 15. Sputum, trans- och exsudat. 16-17. Magsaft, avföring (2 tim. laborationer). 18. Ryggmärgsvätska. Detta motsvarar 18 föreläsningstimmar och 8—10 laborationstimmar för de studerande. I dessa senare kan emellertid hela kursen ej deltaga samtidigt, utan den bör uppdelas i två—tre grupper. För den, som leder laborationerna, skulle alltså tiden för laborationerna komma att dubbleras eller tredubblas.

365 Bil. 8.

F ö r s l a g t i l l s j u h v a r d s k m s.

Föreläsn Prakt m. dem. övn. 1. En sjukavdelnings olika lokaliteter, arbetsordning, städning 1 t. 2. Patientens allmänna vård: av- och påklädning, lyftning och förflyttning, tvättning, kamning, munvård, hudens vård . . 3 t. 3 t. 3. Räddning utan och med patient i sängen, vändbäddning, lakansbyte, specialbäddningar 3 t. 4 t. 4. Måltider: hjälp vid ätning och drickning, varmhållning av maten It. It. 5. Temperatur, puls och andning, patientens utseende och beteende, sömn. Nattsköterskans iakttagelser 2 t. 6. Upphostning, kräkning, avföring, urinkastning It. 7. Läkemedel: avdelningsförråd, ansvar, medicinutdelning, injektioner och injektionsbricka It. 8. Mag- och tarmsköl j ning, dropplavemang It. It. 9. Renlighetsbad, inpackning, avrivning, omslag, v. v. o 2 t. 3 t. 10. Sterilisering av förband, instrument och porslin It. It. 11. Teknik vid påklädning av sterila överdragskläder och handskar. 'Teknik vid vård av smittsamt sjuka It. It. 12. Förberedelse av patient för operation, rakning, övervakning efter operation 1 t. 13. Vården av döende, omsorgen om döda It. 14. Sjukvårdspersonal, tystlåtenhet, sjuksköterskas förpliktelser och ansvar, sparsamhet 1 t. Summa 20 t.

14 t.

Vid föreläsningarna kan deltagarantalet vara omkring 40, vid de praktiska övningarna omkring 10. Kursen ledes av en instruktionssköterska.

Bil. 9.

F ö r s l a g till k u r s i fysikalisk

terapi.

Sjukgymnastik. 1. Massagens fysiologiska verkningssätt och terapeutiska värde. 2. Aktiva rörelsers fysiologiska verkningssätt och terapeutiska värde. 3. Lokalbehandling och allmänbehandling. Indikationer för sjukgymnastik, behandlingsprogram m. m. 4. Sjukgymnastik vid frakturer. 5. „ vid postop. ledfall m. m. 6. „ vid arthriter av skilda slag. 7. „ vid arthrosis och spondylosis deformans. 8. „ vid förlamningar. 9. Fränkelbehandlingar vid ataxi. 10. Sjukgymnastik för amputerade. ^ Jämsides med denna undervisning praktiskt inlärande av det elementära i sjukgymnastiken. I anslutning till de flesta föreläsningarna demonstration av patienter.

366 Övrig fysikalisk terapi. 1. Termoterapi: metoder, apparater, medicinska verkningar. 2. „ indikationer, teknik. 3. Hydroterapi: medicinska verkningar av kalla, varma och indifferenta badprocedurer. 4. „ olika badformer och deras indikationer. 5. Helio- och fototerapi: medicinska verkningar, apparater. 6. „ „ „ indikationer, teknik. 7. Elekt.roterapi: olika svagströmsarter, deras medicinska verkningar och användning inom terapien. 8. „ Tesla-, d'Arsonval- och diatermibehandling som föregångare till kortvågsbehandling. 9. „ kortvågsbehandling, apparater, verkningar. 10. „ „ indikationer, teknik. 11. Vissa former av pneumoterapi (pavaex, respiratorer e t c ) . 12. Balneo-, thalasso- och klimatoterapi i kort översikt.

Bil. lO.

F ö r s l a g till k l i n i s k l a b o r a t i o n s k u r s .

1— 3. Blod- och benmärgsdiagnostik. 4. Sockerbelastning. o— 6. Socker i urinen, aceton, kolsyrekapacitet. 7. Spec, analysmetoder (kalcium, klor, kolesterin m. in.). 8— 9. Njurfunktion och njurfunktionsprov. 10—11. Leverfunktion och leverfunktionsprov. 12. Magsaftsundersökningar. 13. Pankreasdiagnostik. 14. Ryggmärgsvätska. 15. Basalomsättning (praktiskt).

B i l . 11. F ö r s l a g till k u r s i e p i d e m i o l o g i . 1. De akuta exantemsjukdomarna 3 t. ss. scarlatina, morbillli, rubeola, varicellae, variola. 2. Svalginfektioner 3 t. ss. difteri, angina och banala svalgsmittor (förkylningssjukdomar), parotitis epidemica, pertussis. 3. Tarminfektioner 3 t. ss. tyfus, paratyfus och rödsot, kolera, febris undulans, Weils sjukdom. 4. Akuta smittsjukdomar, som intressera det centrala nervsystemet . . 2 t. ss. den epidemiska cerebrospinalmeningiten, poliomyelit, virusencefaliter, sömnsjuka. 5. Insektspridda sjukdomar 2 t. ss. fläckfeber, febris recurrens och Wolhynisk feber, malaria, pest. 6. Epidemilag, karantänsbestämmelser in. m 2 t. Summa 15 t.

367 B i l . 12. F ö r s l a g t i l l k u r s i a l l m ä n k i r u r g i .

Anli- och aseptik Genomgång och övning av de metoder, en praktiserande läkare lämpligen bör begagna vid sterilisation av instrument, injektionssprutor och nålar, katetrar, handskar, suturmaterial, linne. Handdesinfektion. Steriliteten på operationsavdeln.

2 t.

Demonstrationer och praktiska övn. 6 t.

Sår- och sårbehandling Övningar i förbandsläggning, enkla förband, v. v. o. m. m.; övningar i suturteknik (ev. på djur eller lik).

2 t.

10 t.

Kontusioner, distorsioner, luxationer Övning i anläggande av elastoplastförband in. ni.

It.

Allmän frakturlära . Övning i anläggande av stödjeförband, bl. a. gipsförband.

2 t.

3 t.

Sen-, kärl- och nervskador Övningar bl. a. i blodstillning.

2 t.

Chock Övning i anläggande av intravenöst dropp, givande av blodtransfusion.

It.

2 t.

Kirurgisk inflammationslära Övning i tekniken vid incision och dränage, administration av antitetanusserum och antiseptica.

4 t.

3 t.

Cirkulationsrubbningar Övning i undersökningsmetodik, injektionsbehandling vid varicer, anläggande av zinklimsförband m. ni.

2 t.

4 t.

Urinvägarna Övning i tappning och sondering.

2 t.

4 t.

Undersökningsmetodik Kirurgisk anestesi och smärtlindring Olycksfallsförsäkring Övning i utfärdande av intyg.

4 t. 10 t. 3 t.

0 t. 4 t.

35 t.

45 t.

Föreläsningar.

Summa

Ungefär 20 studerande deltaga i varje kurs. Under hälften av demonstrations- och övningstimmarna tänkas de studerande uppdelade på två grupper. Om kursen omfattar 8 veckor, komma ungefär 4 föreläsningar och 6 demonstrations- och övningstimmar per vecka. Läraren får under kursen omkring två timmars undervisning dagligen.

368 Bil. 13.

Förslag till kurs i radioterapi.

1. Radioterapiens historiska utveckling. 2. Organisationen i Sverige av strålbehandling vid maligna tumörer. 3. Röntgenfysik och röntgenterapiapparater. 4. Radioaktivitet och radioaktiva ämnen. 5. Grunderna för doseringen vid röntgen- och radiumbehandling. 6. Översikt över radiobiologien och grunderna för radioterapien vid maligna tumörer. 7. Hudens tumörer. 8. Läpparnas och munhålans tumörer. 9. Svalgets och respirationsvägarnas tumörer. 10. Digestionskanalens och urinvägarnas tumörer. 11. Bensystemets tumörer. 12. Underlivsorganens tumörer. 13. Strålbehandling vid sjukdomar i de blodbildande och endokrina organen. 14. Strålbehandling vid inflammatoriska processer. 15. Strålskador och strålskydd.

B i l . 14. F ö r t e c k n i n g över s o c i a l m e d i c i n s k a s p ö r s m å l , s o m böra b e h a n d l a s i s a m b a n d med de k l i n i s k a t j ä n s t g ö r i n g a r n a . Medicin. Yrkessjukdomar: klinik (övrigt tillhör hygien). Tuberkulos: morbiditet, mortalitet, anmälningsplikt, sociala förhållanden, invaliditet, pension, dispensärverksamhet, åtgärder ,mot nöttuberkulos, Sv. nationalföreningen mot tuberkulos, den slutna tuberkulosvårdens organisation, de sjukas hemvård, bidrag till kostnaderna för kvävgasbehandling. Epidemiologi: epidemilagen, anmälningsplikt, karantänsbestämmelser, statens bakteriologiska laboratorium, insändandet av prov. Reumatikervård och vård av kroniskt sjuka. Diabetes: bidrag till insulinkostnader, invaliditet. Perniciös anämi: bidrag till leverpreparat. Tandvård: näringsrubbning. Kirurgi. Olycksfall: bedömning av nedsättning av arbetsförmågan under vård och invaliditet. Kirurgisk tuberkulos: särskilda anstalter, intagningsbestämmelser, resebidrag. Ortopedi: vanförevården, kuratorer, resebidrag, ortopediska sjukdomar inom vissa yrken, hållningsfel hos skolungdom. Odontologi: försäkringsfrågor, social tandvård. Pediatrik. Barnadödlighet, förebyggande barnavård, den slutna barnsjukvården, skol1 äkarverksamhet. Obstetrik och

gynekologi.

Mödradödlighet, förebyggande mödravård, skyddsläkemedel, förlossningsanstalter, barnmorskeväsendet, abortlagen, steriliseringsbestämmelser.

369 Psykiatri. Olika vårdformer och vårdanstalter, bestämmelser om intagning, hjälpverksamhet, rättspsykiatri (straffrihet, förmynderskap), epileptikervård, alkoholistvård, omhändertagande av asociala och brottslingar, mentalhygien. Oftalmiatrik. Färgsinnesprövning, olycksfall i arbete, invaliditetspension, blindhetsersättning, blindundervisning, hjälpverksamhet för blinda. Oto-rhino-laryngologi. Hjälpverksamhet för döva och lomhörda, labiologiundervisning, dövstumundervisning, hjälpverksamhet för dövstumma. Röntgen

och

radioterapi.

Bestämmelser om strålskydd m. m., organisation av radioterapien, resebidrag. Dermatologi

och

syfilidologi.

Yrkessjukdomar, Finsenbehandling, understöd vid könssjukdomar, prostitution, venerisk profylax, preventivlagen, vården av könssjuka, vården av hereditärsyfilitiska barn, internationellt samarbete.

B i l . 15.

F ö r s l a g till p r o p e d e u t i s k k u r s i s o c i a l m e d i c i n .

Kap. 1. Överblick över vissa allmänna sociologiska förhållanden i Sverige.

och

demografiska

Syftet: Grundläggande kunskap om de faktorer, som äga socialmedicinsk betydelse. 1. Naturtillgångarna och deras utnyttjande, handeln, samlevnadens organisation, bildningssträvandena; tecknen härpå i yrkesfördelningen. Skildring av de stora yrkesgrupperna och deras fördelning. 2. Befolkningens fördelning på städer, tätorter på landsbygden och egentlig landsbygd. Yrkesfördelningen i förhållande till de 3 boplatstyperna. Inoch utflyttningsbalansen. 3. De stora drivkrafterna för förskjutningarna mellan yrkesgrupperna, resp. boplatserna; de ideella motiven: inriktning av det personliga intresset, traditionens makt, uppfattningen om olika yrkens olika värde; de ekonomiska motiven: begreppen gränsnytta och gränsproduktivitet. Statsmakternas reglerande inflytande. 4. Befolkningens ekonomiska förhållanden, med särskild hänsyn till inkomstfördelningen och möjligheten att upprätthålla en behövlig levnadsstandard.

370 5. Befolkningens gifter målsintensitet och fruktsamhet. Sambandet mellan giftermålsfrekvens och yrkesfördelning, resp. boplats. Fruksamheten utom äktenskapet. 6. Åldersfördelningen i befolkningen. Nuvarande bild. Tendensen under de senaste årtiondena till förskjutning åt högre åldrar. Tendensen till ökad medellivslängd. Utsikterna för framtiden. Kap. 2. De social medicinska förhållandena, i Sverige ur synpunkt.

socialpolitisk

1. Socialpolitikens centrala uppgift: befrämjandet av strävandena för ett fullgott människomaterial. De skärpta kvalitetskraven i det moderna samhället. Tendensen till automatisering av det mera maskinmässiga arbetet med ökat krav på den arbetande människans hälsa och intellektuella kapacitet. Exemplifiering av individernas och samhällsgruppernas strävan att efterkomma dessa krav (utbildning; kooperation). Förpliktelsen för det allmänna att medverka organiserande och stödjande. Åtgärderna på medicinskt område härför kräva även insikt om det nuvarande tillståndets brister. 2. Sjukdom som samhällsproblem. Begreppet sjukdom ur social synpunkt: nedsatt förmåga att motsvara kravet på arbetsduglighet och anpassning, resp. risk för dylik nedsättning. Källorna för undersökning av den allmänna sjukligheten: uppgifter från sjukkassor och sjukhus; . de officiella rapporterna över infektionssjukdomarna; allmän analys av en genomsnittsbefolkning. Dödsorsaksstatistiken som indikator på frekvensen av allvarligare sjukdomar och deras väsentliga orsaker; rapportsystemet i Sverige. 3. Överblick över dödlighetssiffrorna: a. dödlighetens minskning i vår tid; b. dödlighetens fördelning på stad och landsbygd, olika riksområden; c. dödlighetens variation med yrkesfördelning och tätortsbebyggelse; d. dödlighetens fördelning på olika åldersklasser. 4. De viktigare sjukdomsorsakerna i olika åldersgrupper: a. spädbarnsåldern: dess särställning; dödlighetens kraftiga minskning; fördelningen under första levnadsåret; fördelningen på medfödda sjukdomar, speciella infektionssjukdomar, sjukdomar i respirationsvägarna och digestionskanalen, övriga sjukdomar; dödlighetens avhängighet av brister i uppfödning och vård; b. senare barnaår: dödlighetens fördelning på de olika levnadsåren, fram till det 17:de; infektionssjukdomarnas dominerande betydelse som dödsorsak; tuberkulosens roll; förekomsten av luftvägsinfektioner och den större motståndskraften häremot med stigande ålder; skolgångens inflytande på sjukdomsfrekvensen; c. de vuxna, fram till medelåldern :• dödlighetstalet först efter 40-årsåldern i starkare stigande; dessförinnan mest framträdande dödsorsaker: tuberkulos, våldsam död (olyckshändelser) och den sociala bakgrunden härför; komplettering genom sjukkassematerialets besked om sjukligheten, dess omfattning och socialmedicinska innebörd;

371 d. åldrandets tid: de särskilda "ålderssjukdomarna": arterioskleros och hjärtsjukdom, hjärnblödning, kräftsjukdom; åldersavtynandet som självständig sjukdom; den sociala betydelsen av förskjutningen i åldersfördelningen inom populationen, med ökning inom de högre årsgrupperna. 5. Invaliditet som samhällsproblem: sjukdom som alstrare av invaliditet; risken för invalidisering; invaliditetens utbredning och sociala betydelse; de kroppsliga lytena och deras frekvens: blindhet, dövstumhet, vanförhet; sinnesslöhetens frekvens; antalet arbetsoförmögna i Sverige. 6. Insikten om sjukdoms och invaliditets stora betydelse som samhälleligt försämrande faktor framkallar a. önskan om exaktast möjliga kartläggning av hälsotillståndet, resp. bristerna däri, b. åtgärder från samhällets sida, åsyftande 1. hälso- och socialvård: bästa möjliga yttre levnadsbetingelser; möjligast god konstitution i befolkningen; stödåtgärder av ekonomisk och annan a r t ; 2. sjukvård: differentiering med hänsyn till sjukdomarnas olika art och behandling; tillräcklig omfattning för att motsvara befolkningens fördelning inom riket och sjukdomsfrekvensen.

Kap. 3. Huvudmännen

för den medicinska och sociala

organisationen.

1. Orientering över det sociala arbetets organisation: den statliga socialförvaltningen med de olika grenarna av socialdepartementets uppgifter, underlydande verk och styrelser och dessas vidare förbindelser; ecklesiastikdepartementets beröring med medicinska uppgifter; enskilda sociala organisationer med central ställning: svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska sjukkasseförbundet, centralförbundet för nykterhetsundervisning, svenska nationalföreningen mot tuberkulos, svenska Röda Korset, svenska föreningen för folkbad; NF:s internat. hälsovårdsorganisation. 2. Kort orientering över de äldre landskapstingen och deras efterträdare i de nuvarande landstingen: lagen om landsting: tingens omfattning och befogenhet samt rätt till beskattning; tingets hälsovårdsutskott och dess förvaltningsutskott; särskilda direktioner för anstalter; styrelser för särskilda uppgifter. 3. Kort orientering över den kommunala självstyrelsen: rätten att besluta över "gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter" och rätten till beskattning; de beslutande och de verkställande myndigheterna; uppdelningen av arbetet på nämnder och styrelser; med växande arbetsomfång behov av organ för sammanförande och överblick (exempl. för socialvårdens olika förgreningar) ; de små kommunernas otillräcklighet för de social-medicinska åtgärderna. 4. Samhällets omkostnader för medicinska uppgifter: landstingen; staten.

primärkommunerna;

372 Kap. If. Överblick över den förebyggande

organisationen.

1. Eugeniska strävanden: negativ (internering; sterilisering) och positiv rashygien; rasbiologiska institutets verksamhet. 2. Åtgärder för förbättrande av bostadsförhållandena: statens byggnadslånefond; bostadsbyggande på landsbygden; bostadsförsörjning för mindre bemedlade barnrika familjer (jämte familjebidrag) ; åtgärder för befrämjande av renlighet, lämplig föda, goda levnadsvanor; hälsovårds- och nykterhetsnämndernas verksamhet; den organiserade nykterhetsrörelsen; särskilda åtgärder för höjande av folknykterheten. 3. Förlossningsvårdens organisation: förebyggande mödra- och spädbarnsvård; mödrahjälp; moderskapspenning. 4. Barnavård och ungdomsskydd: barnavårdslagen: nämndens verksamhetsområde och uppgifter; åtgärder för skyddsuppfostran och samhällsvård samt olika former för behandlingen av omhändertagna; skyldigheten a t t göra anmälan till nämnden; omsorger om barn utom äktenskap, med barnavårdsmannainstitutionen; åtgärder för fastställande av faderskap och möjligheten av bidragsförskott; åtgärder mot försumliga föräldrar; kontroll över fosterbarnsvården och över barnhem. 5. Omvårdnad under skolåren: de frivilliga åtgärderna med anställning av skolläkare; skolläkare vid allmänna läroverk (läroverksstadgan); folk- och skoltandvård. 6. Strävanden för goda arbetsförhållanden: begränsning av arbetstiden; inskränkning av kvinnors och minderårigas användning i industriellt arbete; kontroll över arbetsplatserna; skydd mot yrkesfara. 7. Bekämpandet av smittor: förhindrande av införande i riket; föreskrift om vaccination; åtgärder vid epidemiska sjukdomar, könssjukdomar i smittosamt skede och vissa fall av tuberkulos. Dispensärorganisationen. Kap. 5. Överblick över den sjukvårdande

organisationen.

1. Själva sjukvården: a. öppen sjukvård: utanför sjukhusen; i anknytning till sjukhusen (läkares enskilda mottagning därstädes; "poliklinisk" mottagning) ; polikliniker för könssjuka; centraldispensärmottagningar för tuberkulosvård; b. vård å anstalt: kroppssjukvården, med lasarett (sjukstugor) och dessas utbyggnad med specialavdelningar samt anordnandet av specialsjukhus (för tuberkulos, kräftsjukdomar, kroniskt sjuka, nervösa och reumatiska sjukdomar, barnsbörd, epidemiskt sjuka) ; sinnessjukvård: sinnessjukhus, vårdhem; c. översikt över anstalter och antalet vårdplatser samt under året intagna patienter å civila vårdanstalter för kroppssjuka och å anstalterna för själsligt sjuka; d. sjuktransportorganisation. 2. Ekonomiskt stöd under sjuktiden: a. åtgärder för billig sjukvård (prov. läk.-taxan; legosängsavgift å sjukhus; avgift vid förlossning); särskild hjälp åt mindre bemedlades å landsbygden sjukvårdskostnader och vid resor till behandlingsplatsen (kustsanatorierna, vissa anstalter för radiumbehandling) ;

373 b. sjukkasserörelsen, med orientering över dennas uppgifter; sjukvårdsersättning och sjukpenning; uppdelningen i centralsjukkassa och lokalsjukkassa; c. olycksfallsförsäkringen: omfattning; försäkringsformer; anmälan och undersökning, med läkares medverkan; ersättning för yrkessjukdomar: omfattning, anmälan; försäkringsrådet; kort orientering över den privata försäkringsverksamheten. 3. Social service: den förebildande organisationen vid lungtuberkulos (dispensär) och sinnessjukdom (hjälpverksamhet) ; den fortsatta utbyggnaden vid annan sjukvård (kräftsjuka, barnsjukdomar).

Kap. 6. Hjälpverksamhet

vid ekonomisk oförmåga, invaliditet

eller hög ålder.

1. Försäkringsåtgärder; folkpensioneringen; lagen om fattigvård: uppmaning till bl. a. läkare och barnmorska a t t göra anmälan till fattigvårdsstyrelsen och distriktssköterskas medverkan härvid; stads- och provinsialläkares rätt att deltaga i styrelsens förhandlingar; skyldighet för styrelsen a t t ombesörja vård å särskild medicinsk anstalt. 2. Specialanstalter för omhändertagande av vissa grupper av blinda, vanföra, fallandesjuka, alkoholister, sinnesslöa; annan social omvårdnad av dessa grupper. 3. folkpensioneringen: grundläggande principer; förmåner: grundpension, tilläggspension och invaliditetsunderstöd; barnbidrag till föräldralösa barn, barn, vilkas fader avlidit, och barn till vissa invalider; blindhetsersättning.

B i l . 10. F ö r s l a g till p r a k t i s k a v s l u t n i n g s k u r s i s o c i a l m e d i c i n . 1. Läkarintyg för viss anställning eller rättighet. 2. Remisser för olika slag av vård. 3. Sjukdoms- och dödsorsaksnomenklatur. 4. Olika slag av kuratorsverksamhet. 5. Distriktsvård. 6. Tuberkulosvård. 7. Epidemivård. 8. Sinnessjukvård. 9. Lex veneris. Vård av könssjuka. 10. Mödravård och mödrahjälp. 11. Spädbarnsvård samt barn- och ungdomsvård. 12. Olycksfallsförsäkring. 13. Sjukförsäkring. 14. Folkpensionering och invaliditet. 15. Pensionsstyrelsens invaliditetsförebyggande verksamhet. 16. Arbetarskydd och yrkessjukdomar. 17. Alkoholistvård. 18. Fattigvård.

374 Föreläsningar

anslutna

till

kursen.

Fattigvård Bestämmelser, organisation, socialregister, ålderdomshem, kostnaders fördelning.

1 t.

Barnavård Bestämmelser om barnavård och ungdomsskydd, organisation, inspektion.

- t.

Sjukförsäkring Statsunderstödda sjukkassor, organisation, omfattning, sjukhjälp, väntetid, karenstid.

1 t.

Nykterhetsrörelsen Åtgärder till förebyggande av alkoholmissbruk, nykterhetsnämnder, alkoholistvård, resultat.

2 t.

Folktandvård Organisation, oinfattning, kostnader.

1 t.

Asocialas och brottslingars omhändertagande Kriminalitet, lösdriveri, prostitution, fängelser, uppfostrings- och interneringsanstalter.

1 t.

Social och medicinsk statistik 2 t. Nativitet, mortalitet, morbiditet, befolkningsrörelsen, dödsorsaker, publikationer över hälso- och sjukvårdsstatistik. Summa 10 t.

I N N E H Å L L S P Ö R T E C K N I N G. Sid. Skrivelse till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet

III

ALLMÄN DEL. Kap. Kap. Kap. Kap. Kap. Kap. Kap. Kap. Kap. Kap.

I II III IV V VI VII VIII IX X

Läkarutbildningens nuvarande organisation Tidigare utredningar Framförd kritik av den nuvarande utbildningen . . . . Utbildningens mål. Studietidens längd Frågan om begränsning av antalet studerande Utbildningsanstalternas nuvarande kapacitet Läkarkårens beräknade tillväxt Inträdesfordringar Urvalet av inträdessökande Allmänna synpunkter på utbildningens organisation . .

1 3 4 6 11 18 23 26 39 52

SPECIELL DEL. De särskilda läroämnena. Ka]>.

Kap. Kap. Kap. Kap. Kap. Kap. Kap. Kap. Kap. Kap. Kap. Kap. Kap. Kap. Kap. Kap. Kap. Kaj).

XI. Anatomi och histologi X I I . Kemi X I I I . Fysiologi XIV. Farmakologi XV. Patologi och bakteriologi XVI. Klinisk propedeutik och klinisk tjänstgöring XVII. De propedeutiska kurserna X V I I I . Medicin XIX. Kirurgi XX. Radiologi XXL Obstetrik och gynekologi X X I I . Oto-rhino-laryngologi . .. X X I I I . Oftalmiatrik XXIV. Dermato-syfilidologi XXV. Psykiatri XXVI. Pediatrik XXVII. Hygien X X V I I I . Rätts- och statsmedicin X X I X . Socialmedicin

57 65 67 70 76 84 92 97 118 133 138 145 149 151 155 160 "... 164 168 174

376 Sid.

Studiernas organisation. Kap. XXX. Kap. XXXI. Kap. XXXII. Kap. X X X I I I . Kap. XXXIV. Kap. XXXV. Kap. XXXVI. Kap. XXXVII. Kap. XXXVIII. Kap. XXXIX. Kap. XL.

De nuvarande studieplanerna Prekliniska och kliniska studier Det morfologiska året De nya studieplanerna De studerandes värnpliktsförhållanden Examina Kunskapskontroll och betygssättning Studienämnder Anslagsfrågor Förslag till ändringar i examensstadgan Övergången till den nya studieordningen

183 200 207 213 232 239 243 249 255 282 288

Sammanfattning av de sakkunnigas utredning och förslag

292 Särskilt yttrande av professor Gösta Häggqvist

310 Den medicinska undervisningen i utlandet av med. lic. G. Giertz

315 Bilagor. Sid

Bil. 1. Förslag till intagningsbestämmelser 359 „ 2. Förslag till laborationsövningar i farmakologi 360 „ 3. Förslag till kurs i farmakoterapi 361 „ 4. Förslag till kurs i speciell patologi 361 „ 5. Förslag till kurs i allmän bakteriologi 363 „ 6. Förslag till kurs i klinisk bakteriologi 363 „ 7. Förslag till propedeutisk laborationskurs 364 „ 8. Förslag till sjukvårdskurs 365 „ 9. Förslag till kurs i fysikalisk terapi 365 „ 10. Förslag till klinisk laborationskurs 366 „ 11. Förslag till kurs i epidemiologi 366 „ 12. Förslag till kurs i allmän kirurgi 367 „ 13. Förslag till kurs i radioterapi 368 „ 14. Förteckning över socialmedicinska spörsmål, som böra behandlas i samband med de kliniska tjänstgöringarna 368 „ 15. Förslag till propedeutisk kurs i socialmedicin 369 „ 16. Förslag till praktisk avslutningskurs i socialmedicin 373

Statens offentliga

utredningar

Systematisk

förteckning

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen.)

Allmän lagstiftning.

Rättsskipning.

Fångvård.

Åtgärder för bekämpande av homosexualitetens samhälls farliga yttringar. [3] Förslag till rättegångsbalk. [7] Lagberedningens förslag till lag om aktiebolag m. in. 1. Lagtext. [8] 2. Motiv. [9] Statistisk utredning rörande fri rättegång. [21] Strafflagberedningens promemoria med förslag till lag om kastrering m. m. [25]

Statsförfattning.

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk. Betänkande ang. vattenförorening. 2. Tekniska oclh biologiska utredningar. [16]

Industri. Betänkande med utredning och förslag till åtgärder för främjande' av hantverk och småindustri. [14]

Allmän statsförvaltning.

193S års pensionssakkunuiga. Betänkande med förslag till allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen. [10] Betänkande ang. revision av tjänsteförteckningen i vad avser allmänna civilförvaltningen. Del 1. Lönegraderna A 1—A 29. [17] Betänkande med förslag till ändrad lydelse av § 16 regeringsformen. [20]

Handel och sjöfart.

Kommunalförvaltning.

Kommunikationsväsen. Betänkande med förslag till förstatligande av den allmänna väghållningen på landet m. m. [12]

Statens och kommunernas finansväsen. Betänkande med allmänna riktlinjer för åstadkommande av tidigare inbetalning av utskylder. Del 1. [5] Del 2. [6] Dörnänstyfglsens förslag till grunder för värdering av skog vid taxering av fastighet m. ni. [23]

Politi. Betänkande för förslag om inrättande av en statlig brandskola m. m. [11]

Bank-, kredit- och penningväsen.

Försäkringsväsen.

Nationalekonomi och socialpolitik.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt.

Utredning ang. byggnadskostnaderna. [4] Statsmakterna och folk-hushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 1. Tiden augusti 1939—juni 1940. [18]

Betänkande med förslag rörande restaureringen av Uppsala domkyrka. [2] Förslag till revision av den svenska evangelieboken. [13] Supplement nr 6 till Sveriges familjenamn 1920. [2:6] Betänkande med utredning och förslag ang. läkarutbildningen. 1. Utbildningen till medicine licentiatexamen. [27]

Hälso- och sjukvård. Betänkande rörande bekämpande av väggohyra. [15]

Allmänt näringsväsen.

Försvarsväsen. Sociala försvarsberedskapskommittén. Betänkande. Del 3. Förslag till krigspensionsförordning m. m. [1]

Betänkande med förslag till livsmedelsstadga m. m. [22j

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Betänkande ang. fiskarenas ekonomiska organisation och reglering av fiskmarknaden. [19] Betänkande med förslag till lag om inskränkning i rätten att förvärva jordbruksfastighet. [24]

Utrikes ärenden.

Internationell rätt.