Betänkande med förslag rörande den centrala förvaltningsverksamheten inom försvarsväsendet

ZKXK National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS O F F E N T L I G A U T R E D N I N G A R 1942: 16 FÖRSVARSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG RÖRANDE

DEN CENTRALA FÖRVALTNINGSVERKSAMHETEN INOM FÖRSVARSVÄSENDET A V G I V E T AV 1941 ÅRS MILITÄRA F Ö R V A L T N I N G S U T R E D N I N G D E N 28 MARS 1942

S

T

O

C 1 9

K

H

O

2 L

M

Statens offentliga utredningar 1942 Kronologisk

förteckning

1. Betänkande med förslag till plan för organisationsar- 8. 1938 års pensionssakkunniga. Betänkande med förslag betet inom försvarsväsendet. Beckman. 783 s. F ö . (Till till tjänste- och familjepensionsreglementen för arbetare betänkandet höra dels en bilaga innehållande personali statens tjänst. Marcus. 135 s. F i . förteckningar m. m., avsedd endast för tjänstebruk, dels 9. 1941 års lärarlönesakkunniga. Betänkande med förslag ock ett hemligt bihang i tre delar.) till folkskolans avlöuingsreglemente IU. m. Marcus. 2. Betänkande med förslag till lag med särskilda bestäm191 s. F i . melser om begränsning av vinstutdelning från aktiebolag. Marcus. 22 s. F i . 10. Betänkande med förslag till brandlag och brandstadga m. m. Norstedt. 164 s. K. 3. Promemoria rörande bostadsförsörjningen. Av A. Johansson. Beckman. 77 s: S. 11. Betänkande med utredning och förslag angående betygssättningen i folkskolan Hseggström. 330 s. E . 4. De yngre sjukhusläkarnas avlönings-, arbets- och bostadsförhållanden. Beckman. 106 s. S. 12. Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forsk5. Promemoria med förslag till utvidgad vanhävdslagstiftningens ordnande. 3. Förslag till åtgärder för skogsning. Marcus. 55 8. J o . produktforskningens ordnande. Hseggström. 124 s. H . 6. Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forsk- 13. Betänkande och förslag angående förhållandet mellan ningens ordnande. 1. Allmänna uppgifter angående den arbetsuppgifter och löneställning vid statens järnvägar. tekniskt-vetenskapliga forskningsverksamhetens nuvaDel 4. Järnvägsstyrelsen. Beckman. 88 s. K. rande läge m. m. — Allmänna synpunkter rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningen. — Erforderliga åt- 14. Promemoria angående hyresreglering. Norstedt. 54 s. gärder för den tekniskt-vetenskapliga forskningens Ju. främjande och statens medverkan därvid. Hseggström. 15. Betänkande med förslag till lag om vapenfria värnplik195 s. H. tiga. Beckman. 108 s. F ö . 7. Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande. 2. Förslag till åtgärder för främjande 16. Betänkande med förslag rörande den centrala förvaltav den tekniskt-vetenskapliga forskningen på byggningsverksamheten inom försvarsväsendet. Hseggström nadsområdet. Hseggström. 76 s. H . 360 s. F ö .

A n m . Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, J o . = jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS

OFFENTLIGA

UTREDNINGAR

1942:

16 FÖRSVARSDEPARTEMENTET

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG RÖRANDE

DEN CENTRALA FÖRVALTNINGSVERKSAMHETEN FÖRSVARSVÄSENDET AVGIVET AV 1941 ÅRS MILITÄRA

FÖRVALTNINGSUTREDNING

D E N 28 MARS 1942

STOCKHOLM IVAR

1942 H^EGGSTRÖMS BOKTRYCKERI 420813

A. B.

INOM

TILL KONUNGEN.

Med skrivelse den 24 februari 1941 avgav den år 1940 tillsatta s. k. militära förvaltningsutredningen betänkande med principförslag rörande omorganisation av den militära förvaltningen.

4 Efter det Kungl. Maj:t genom remiss infordrat utlåtande över nämnda principförslag från ett flertal militära och civila myndigheter samt sådana utlåtanden efter hand avgivits, uppdrog Kungl. Maj:t genom beslut den 30 augusti 1941 åt statssekreteraren i försvarsdepartementet T. G. Wärn att handhava och utföra fortsatt utredning rörande organisationen av försvarsväsendets förvaltningsverksamhet ävensom att avgiva de förslag, vilka av utredningen kunde föranledas. För denna utredning har antagits benämningen 19J+1 års militära förvaltningsutredning. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande nämnda den 30 augusti 1941 anmodade chefen för försvarsdepartementet den 1 september 1941 byråchefen i departementet N. R. W. Lundberg att i egenskap av sekreterare biträda utredningen. Sedermera hava följande personer av chefen för försvarsdepartementet med stöd av nyssberörda bemyndigande anmodats att såsom sakkunniga biträda utredningen, nämligen: kommendörkaptenen av 2:a graden i marinintendenturkåren J. Bring; krigsrådet U. A. J. Brunskog; översten vid intendenturkåren G. / . V. Gewert; kanslichefen hos försvars väsendets verkstadsnämnd E. R. R. Hagman; majoren vid fälttygkåren C. II. Jentzen; e. sekreteraren i flygförvaltningen B. G. M. Lagergren; verkställande direktören för Kockums Mekaniska Verkstads Aktiebolag, mariningenjören av l:a graden i mariningenjörkårens reserv G. E. A. Lundeqmst; översten i intendenturbefattning i flygvapnets reserv T. Lychnell; överstelöjtnanten vid fortifikationskåren K. J. T. Magnell; kommendören vid flottan G. B. Odqvist; direktören vid Aktiebolaget Atlas-Diesel, civilingenjören H. T. Pyk; kaptenen vid generalstabskåren CG. Smedmark; krigsrådet E. T. H. Ström; samt verkställande ledamoten i försvarsväsendets verkstadsnämnd, professorn vid tekniska högskolan R. Woxén. De nämnda sakkunniga hava i huvudsak biträtt utredningen vid frågor beträffande följande av utredningen föreslagna centrala förvaltningsorgan, nämligen: Gewert och Jentzen beträffande arméförvaltningen; Lundeqvist, Odqvist och Bring beträffande marinförvaltningen; Pyk, Lychnell och Lagergren beträffande flygförvaltningen; Magnell beträffande försvarsväsendets fortifikationsförvaltning; Smedmark beträffande försvarsväsendets sjukvårdsförvaltning; Brunskog och Ström beträffande försvarsväsendets civilförvaltning; samt Woxén och Hagman beträffande försvarsväsendets industriverk.

5 Bring och Lagergren hava dessutom biträtt med allmänna sekreterargöromål inom utredningen. I och för utarbetande av förslag till organisationen av försvarsväsendets industriverk har Woxén haft överläggningar med ett antal ledande representanter för svensk industri och med dessa samrått om de allmänna riktlinjerna för verkets arbetsområde och organisation. I övrigt hava under utredningsarbetets gång upprepade överläggningar ägt rum med ledande tjänstemän inom de nuvarande militära förvaltningsorganen. Sedan förvaltningsutredningens arbete numera slutförts, får utredningen härmed till fullgörande av sitt uppdrag i underdånighet överlämna sitt på grundval av de gjorda övervägandena utarbetade betänkande med förslag rörande organisationen av den centrala förvaltningsverksamheten inom försvarsväsendet. Beträffande de såsom bilagor till betänkandet fogade utkasten till instruktionsbestämmelser för de föreslagna förvaltningsorganen vill utredningen framhålla, att dessa utkast icke böra betraktas som slutgiltigt utarbetade instruktionsförslag utan i huvudsak äro avsedda att läggas till grund för det detaljarbete i förevarande hänseende, som vid ett genomförande av den föreslagna förvaltningsorganisationen måste äga rum. Utkasten hava vidare begränsats till att omfatta de bestämmelser, som i förevarande sammanhang närmast äro av intresse. Förvaltningsutredningen avgiver denna dag, i anledning av Kungl. Maj:ts remiss (handelsdepartementet), särskilt utlåtande över utredningens rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningen den 23 februari 1942 avgivna betänkande nr I. Stockholm den 28 mars 1942. Underdånigst TAGE WÄRN. /

Ragnar Lundberg.

Avd. I. Inledande avdelning.

A. Översikt över den nuvarande centrala förvaltningsorganisationen inom försvarsväsendet. Den militära förvaltningens uppgift är att i tekniskt och ekonomiskt avseende ombesörja förs vars väsendets angelägenheter. P å förvaltningsorganen ankommer sålunda a t t omhänderhava och redovisa de medel, som anvisats för försvarets behov, a t t åt krigsmaktens förband och andra militära organisationer anskaffa för tjänsten i krig och fred erforderliga förnödenheter, materiel och byggnader, att vårda och underhålla försvarsväsendets materiel och övriga egendom m. m. Det åligger därjämte de högre förvaltningsmyndigheterna a t t övervaka och granska förvaltningen hos de underlydande organen. Enligt 1936 års försvarsordning är den militära förvaltningen ordnad försvarsgrensvis. Högsta ledningen av och uppsikten över försvarsgrenarna i förvaltningshänseende utövas under Kungl. Maj:t av respektive arméförvaltningen, marinförvaltningen och flygförvaltningen såsom centrala förvaltning smy ndigh eter. De centrala förvaltningsmyndigheternas organisation är icke ensartad. Arméförvaltningen saknar sålunda i motsats till övriga förvaltningar gemensam chef. D e t t a förhållande medför, a t t vid armén den centrala förvaltningsmyndigheten direkt under Kungl. Maj:t i praktiken utövas av ett flertal sidoordnade departement och styrelser, vilka dock i vissa bestämda fall sammanhållas under gemensam ledning av en av departementscheferna såsom ordförande i plenum eller av chefen för armén. Marinförvaltningen har särskild chef. Vid avgörandet av vissa bestämda ärenden inträder dock chefen för marinen såsom chet för ämbetsverket. Vid flygvapnet slutligen är chefen för flygvapnet själv tillika chef för flygförvaltningen. Närmast under de centrala förvaltningsmyndigheterna stå vid armén och i regel även vid marinen regionala förvaltningsorgan. Vid armén ingå dessa i arméfördelningsstaberna respektive staben vid övre Norrlands trupper, vid marinen ingå de i marindistriktsstaberna. Vid flygvapnet saknas i nuvarande organisation regionala förvaltningsorgan. Vad slutligen angår den lokala förvaltningen är denna vid armén och flygvapnet anknuten till regementena respektive flygflottiljerna (flygkrigsskolan)

8 samt till vissa direkt under vederbörande centralmyndighet lydande anstalter. Vid marinen ansluter sig lokalförvaltningen till örlogsstationer, örlogsvarv, flottans fartyg, kustfästningar och kustartilleriregementen. I fråga om såväl den regionala som den lokala förvaltningen gäller principen, att vederbörande chefer äro ansvariga för förvaltningen men att de i allmänhet biträdas av i förvaltningsbesluten medansvariga, sakkunniga föredragande. Cheferna äro dock i regel befriade från handläggningen av kassaärenden, vilka utbrutits såsom en särskild gren av förvaltningsverksamheten. Enligt instruktionen för försvarsstaben äger chefen för denna till försvarsgrenscheferna utfärda de anvisningar och meddelanden, vilka krävas för krigsförberedelsearbetet inom försvarsgrenarna, vilket i sin tur kan föranleda militära anvisningar och föreskrifter till de centrala förvaltningsmyndigheterna från vederbörande försvarsgrenschefs sida. D å överbefälhavare är förordnad, åligger det honom att lämna de centrala förvaltningsmyndigheterna de direktiv, som kunna finnas erforderliga, att göra erforderliga framställningar beträffande ianspråktagande för krigsmaktens behov av rikets industriella tillgångar m. m. och a t t därvid samarbeta med, förutom i fred befintliga myndigheter, de centrala statliga organ, som finnas eller vid krig eller krigsfara kunna komma att inrättas för att reglera verksamheten inom näringslivet. H a n skall vidare i förekommande fall bestämma företrädesrätten mellan försvarsgrenarna i fråga om användningen av för krigsmakten avsedda nyttigheter. Arméförvaltningen utgöres enligt den genom 1936 års försvarsbeslut fastslagna, alltjämt gällande organisationen av: t y g d e p a r t e m e n t e t — med generalfälttygmästaren som chef — för ärenden angående arméns tygmateriel, avseende såväl konstruktions- och kontrollverksamhet som anskaffning, tekniskt handhavande, underhåll, förrådsförvaring och redovisning av vapen, ammunition 1 , fordon, signal-, pionjäroch brobyggnadsmateriel m. m., verksamheten vid tygdepartementets fabriker och anstalter samt vid försvarsväsendets kemiska anstalt 2 , planering av krigstillverkning, krigsindustriens personalorganisation m. m.; i n t e n d e n t u r d e p a r t e m e n t e t — med generalintendenten som chef — för ärenden angående arméns intendenturmateriel, inbegripande såväl konstruktion och kontroll som anskaffning m. m., veterinärmateriel, förplägnad, undervisning och övningar, remontering och hästhållning, verksamheten vid intendenturdepartementets fabriker och anstalter, krigsindustri- och krigsmaterielplaner, i vad berör intendenturdepartementets verksamhetsområde, m. m.; 1 Under rådande krisläge handhaves anskaffning och upplagring av ammunition av ett fristående organ, statens ammunitionsnämnd. 2 Under rådande krisläge handhaves ledningen av driften vid dessa fabriker och anstalter av försvarsväsendets verkstadsnämnd.

9 c i v i l a d e p a r t e m e n t e t — med generalkrigskommissarien som chef — för ärenden angående arméns rekrytering och avlöning, bokförings- och kassaväsende, kameral revision, besvärs- och anmärkningsmål, frågor av allmänt juridisk och administrativ natur m. m.; f o r t i f i k a t i o n s s t y r e l s e n — under chefskap av chefen för fortifikationskåren — för ärenden angående rikets fasta försvar i allmänhet, den fortifikatoriska rustningen såväl av fästningar som i övrigt inom militärområdena, lantbefästningar, underhåll och vård av arméns byggnader, övningsfält och skjutbanor, uppförande av nybyggnader för lantförsvaret m. m.; samt s j u k v å r d s s t y r e l s e n — med generalfältläkaren som chef — för ärenden angående arméns hälso- och sjukvårdsväsende, behovsberäkning, anskaffning, vård, omsättning och redovisning av arméns sjukvårdsmateriel (med vissa undantag), planläggning av krigsindustriens leveranser av sjukvårdsmateriel, försök med dylik materiel i viss omfattning m. m. Arméförvaltningens departement (styrelser) handlägga, såvitt ej annorlunda är stadgat, var för sig de ärenden som tillhöra dess område inom förvaltningen. De äga besluta om utanordningar från anslag, som enligt fastställda stater eller särskilda föreskrifter få av dem disponeras. Ä andra departement än civila departementet meddelade beslut om utanordningar skola för verkställighet dit överlämnas. De till arméförvaltningens handläggning hörande ärendena avgöras på något av följande sätt, nämligen av arméförvaltningen under chefskap av chefen för armén, av arméförvaltningen i plenum, av två eller flera departement gemensamt eller av vederbörande departement. Därjämte tillkommer byråchef viss befogenhet att själv fatta beslut. Under chefskap av chefen för armén avgöras ärenden avseende framställningar till ledning vid upprättandet av statsverkspropositionen, uppgörandet av stater m. m. rörande disponerandet av för arméns utbildning, utrustning och krigsberedskap anvisade medel, fastställande i huvuddrag av anskaffnings- och hushållningsplaner, som beröra statsanslag till materiel för arméns utbildning och utrustning samt fastställande av modeller å vapen, fordon, beklädnads-, utrednings- och andra persedlar m. m. i den omfattning Kungl. Maj:t bestämmer. Marinförvaltningen är indelad i nio avdelningar, nämligen artilleri-, torped-, min- och nautiska avdelningarna, var och en under en regementsofficer ur marinen, fortifikationsavdelningen under en regementsofficer ur fortifikationskåren, ingenjöravdelningen under marinöverdirektören, intendenturavdelningen under chefen för marinintendenturkåren, sanitetsavdelningen under marinöverläkaren samt civilavdelningen under marinöverkommissarien. I marinförvaltningen ingår dessutom en kameralbyrå med amiralitetsrådet såsom

10 chef. Till civilavdelningen höra ett registratorskontor och ett advokatfiskalskontor, till kameralbyrån ett bokslutskontor, ett revisionskontor och ett kassakontor. Inom marinförvaltningen finnas därjämte ett kontor för industriens krigsorganisation och ett kontor för teknisk revision. Marinförvaltningen utgöres av en chef av flaggmans grad samt de nio avdelningscheferna såsom ledamöter. Chefen för kameralbyrån (amiralitetsrådet) inträder såsom ledamot vid handläggning av ärende, som i något avseende tillhör honom. Av de marinförvaltningen tillhörande ärendena handläggas å a r t i l l e r i a v d e l n i n g e n ärenden angående den flytande materielens och kustartilleriförsvarets artillerimateriel med tillbehör, eldledningsanordningar, ammunition, 1 personalens beväpning och gasskydd, kemiska stridsoch dimbildningsmedel, skjutbanor och målmateriel m. m.; å t o r p e d a v d e l n i n g e n ärenden angående torpedbestyckning och vad därmed sammanhänger samt marinens radio- och undervattenssignalmateriel; å m i n a v d e l n i n g e n ärenden angående minförsvaret m. m., minsvepnings-, spräng- och spärrmateriel, lyssningsmateriel m. m.; å n a u t i s k a a v d e l n i n g e n ärenden angående marinens krigsberedskap, övningar och organisation i allmänhet, fotografimateriel, instrument av olika slag, allmänna sjöfarten, förhyrning av personal och flytande materiel, trupptransporter m. m.; å f o r t i f i k a t i o n s a v d e l n i n g e n ärenden angående konstruktion och nybyggnad samt underhåll och vård av sjöförsvarets befästningsanläggningar, kajer, byggnader — med undantag av örlogsvarv och örlogsdepåer jämte arbetarbostäder i den omfattning marinförvaltningen bestämmer — m. m.; å i n g e n j ö r a v d e l n i n g e n ärenden angående konstruktion och nybyggnad samt underhåll av flytande materiel och av byggnader hörande till örlogsvarv och örlogsdepåer jämte arbetarbostäder, i den omfattning marinförvaltningen bestämmer, marinens elektriska belysnings- och kraftanläggningar samt skifferoljeverk och oljefabriker m. m.; å i n t e n d e n t u r a v d e l n i n g e n ärenden angående förplägnad, beklädnad, anskaffning av intendenturmateriel, kol, olja och i allmänhet förnödenheter i större omfattning, förrådsverksamhet m. m.; å s a n i t e t s a v d e l n i n g e n ärenden angående hälso- och sjukvården vid marinen m. m.; samt å c i v i l a v d e l n i n g e n ärenden avseende marinens fasta egendom i rättsligt hänseende, balans- och avskrivningsmål, besvärsmål, anslagsäskanden m. m. samt övriga ärenden av administrativ-juridisk beskaffenhet. 1 Anskaffning av ammunition med undantag av torpeder och minmateriel åvilar i rådande krisläge statens ammunitionsnämnd.

11 Till k a m e r a 1 b y r å n hänföras ärenden angående uppbörden, anordnandet och redovisningen av till marinförvaltningens befattning hörande medel, marinens kassa- och redovisningsväsende, verkställighet av marinförvaltningens utbetalnings- och omföringsbeslut m. m. K o n t o r e t f ö r i n d u s t r i e n s k r i g s o r g a n i s a t i o n biträder avdelningscheferna i förberedelsearbetet för nödiga beställningar vid krig och handlägger allmänna ärenden rörande industriens krigsorganisation m. m. D e till marinförvaltningens handläggning hörande ärendena avgöras på något av följande sätt, nämligen av marinförvaltningen i plenum under chefskap av chefen för marinen, av marinförvaltningen i plenum under chefskap av chefen för marinförvaltningen, av chefen för marinförvaltningen eller av vederbörande ledamot. I plenum under chefskap av chefen för marinen avgöras ärenden angående framställningar rörande sjöförsvarets medelsbehov till ledning vid upprättandet av statsverkspropositionen, förslag till stater för den militära och civilmilitära personalen samt för marinens krigsberedskap och övningar, förslag till huvudritning för nybyggnad av större fartyg eller för större befästningsanläggning, till viktigare förändring av fartyg eller befästningsanläggning, läggande i materielreserv av äldre fartyg eller nedläggande av befästningsanläggning, viktigare förvaltningsfrågor rörande övningar vid marinen, anställande av viktigare försök med marinens materiel samt fastställande av modeller å vapen, fordon, beklädnads-, utrednings- och andra persedlar m. m. i den omfattning Kungl. Maj:t bestämmer. Vad flygförvaltningen beträffar står densamma såsom ovan nämnts under chefskap av chefen för flygvapnet. I den omfattning denne bestämmer utövas chefskapet för ämbetsverket av souschefen vid flygförvaltningen. Verksamheten inom ämbetsverket bedrives a — förutom en expedition — tre avdelningar och en byrå, nämligen: m a t e r i e 1 a v d e 1 n i n g e n — med en regementsofficer som chef — för ärenden, som angå bland annat anskaffning, teknisk användning, skötsel, vård, provning, leveranskontroll m. m. i fråga om flygmateriel, vapen och ammunition, verkstadsdriften vid flygvapnets verkstäder och flygindustriens krigsorganisation; i n t e n d e n t u r a v d e l n i n g e n — med en regementsofficer i intendenturbefattning som chef — för ärenden angående förplägnad, intendenturmateriel, anslag till sjukvård m. m.; b y g g n a d s a v d e l n i n g e n — under chefskap av en regementsofficer ur flygvapnet eller fortifikationskåren — för ärenden, som angå flygvapnets byggnader, flyg- och skjutfält, flygstationer m. m. med därtill hörande anläggningar ävensom inkvartering och uthyrning i flygvapnets byggnader; samt

12 c i v i l b y r å n — under ledning av en byråchef — för ärenden, som angå avlöning, rekrytering, resekostnader, allmänna författningar och föreskrifter, anmärknings-, avskrivnings- och besvärsmål, kassa- och redovisningsväsendet, kameral revision samt övriga ärenden av administrativ-juridisk beskaffenhet. Chefen för flygförvaltningen är ensam beslutande i alla de ärenden, vilka föredragas inför honom, så ock souschefen i de ärenden, som inför honom föredragas. I vissa fall tillkommer det avdelningschef att meddela beslut. Vad särskilt angår krigsförberedelsearbetet på det industriella området skola hithörande ärenden inom de centrala militära förvaltningsmyndigheterna huvudsakligen handläggas inom arméförvaltningen på tyg- och intendenturdepartementens industribyråer, inom marinförvaltningen på respektive avdelningar samt på kontoret för industriens krigsorganisation, vilket har att biträda ämbetsverkets avdelningar i deras förberedelsearbete inom detta område, samt inom flygförvaltningen främst på materielavdelningen. På chefen för försvarsstaben och cheferna för de olika försvarsgrenarna ankommer att genom anvisningar och föreskrifter till förvaltningsorganen samt på annat sätt främja krigsberedskapen. Den ledande och övervakande verksamheten med avseende å rikets försvarsförberedelser på det ekonomiska området skulle tidigare omhänderhavas av rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap, vars verksamhet emellertid numera i allt väsentligt övertagits av olika krisorgan. Rikskommissionen skulle verka för och i mån av tillgängliga medel ombesörja, att erforderliga planläggningsarbeten och andra förberedelser bleve utförda, så att under krig, krigsfara eller andra utomordentliga förhållanden krigsmaktens behov av varor och förnödenheter kunde tillgodoses, folkförsörjningen tryggas och näringslivets fortgång såvitt möjligt säkerställas. Vad särskilt angår det industriella beredskapsarbetet skulle det åligga kommissionen att, i samverkan med vederbörande militära och civila myndigheter samt representanter för industrien, såsom det ledande och samordnande organet handlägga frågor rörande utnyttjande och fördelning av landets möjligheter för industriell produktion. Kommissionen hade att i erforderlig omfattning samråda med chefen för försvarsstaben, att träda i förbindelse med andra statliga myndigheter samt allmänna och enskilda institutioner för att genom deras medverkan och under samarbete med dem ernå ett betryggande och planmässigt ordnande av rikets ekonomiska försvarsberedskap samt att till Kungl. Maj:t avgiva de framställningar och förslag, som kunde främja denna beredskap. Rikskommissionens arbete på industriområdet fullföljdes i huvudsak efter två linjer. Dels verkställdes utredningar i försörjningsmässigt hänseende, dels

upptogs detaljplanering av krigsmaterieltillverkningen under krig i anslutning till upprättade krigsleveranskontrakt genom uppläggande av ett krigsindustriregister och genom utarbetande av planer för de i registret upptagna företagens verksamhet. I förevarande sammanhang bör även statens reservförrådsnämnd uppmärksammas. Denna nämnd utgör organ för handläggning av frågor rörande inköp och lagerhållning för statens räkning av importvaror, vilkas befintlighet inom landet i händelse av avspärrning i varutillförseln är av vikt för upprätthållande av landets näringsliv och folkförsörjning samt för den ekonomiska försvarsberedskapen i övrigt. Förhållandena på materielanskaffningens område hava framtvingat ett intimt samarbete mellan de militära myndigheterna och de statliga krisorgan, som tillskapats i samband med landets krigsindustriella mobilisering. De krisorgan, med vilka sådant samarbete i här berört avseende särskilt ägt och äger rum, äro statens industrikommission, statens livsmedelskommission, statens bränslekommission, statens ammunitionsnämnd och försvarsväsendets verkstadsnämnd. Statens ammunitionsnämnd är ett centralt organ, i nära anslutning till industrikommissionen, för anskaffning och lagring av ammunition. Den bildar ett centralt inköpsorgan för armé-, marin- och flygförvaltningarnas behov, varigenom befintlig produktionskapacitet bättre utnyttjas än enligt äldre planering samt standardisering och ändamålsenliga leveransterminer kunna erhållas. Försvarsväsendets verkstadsnämnd har till uppgift att direkt under Kungl. Maj:t i tekniskt och ekonomiskt avseende handhava ledningen och driften vid vissa försvarsväsendet tillhörande fabriker och anstalter. Det åligger nämnden bland annat att tillse, att tillverkningen vid nämnden underställda verkstäder m. m. bedrives på ett rationellt och effektivt sätt. Grunderna för förvaltningen i krig, vilka i väsentliga delar överensstämma med principerna för fredsförvaltningen, äro införda i ett den 31 augusti 1939 utfärdat allmänt krigsförvaltningsreglemente. Ledningen av och uppsikten över krigsförvaltningen utövas under Kungl. Maj:t av armé-, marin- och flygförvaltningarna, vilka i ärenden av betydelse för krigföringen skola inhämta direktiv från överbefälhavaren (eventuellt chefen för försvarsstaben). Denne äger jämväl i övrigt utfärda direktiv till de centrala myndigheterna samt anvisningar och föreskrifter till underlydande chefer (befälhavare). Egentliga krigsförvaltningsärenden handläggas av — förutom de centrala myndigheterna — vissa militära chefer, fungerande såsom särskilda krigsförvaltningsmyndigheter. Krigskassaärenden omhänderhavas av — utom de centrala myndigheterna — särskilda krigskassamyndigheter.

14 B. 1940 års militära förvaltningsutredning. Frågan om ett mera rationellt ordnande av den militära central förvaltningen har vid flera tidigare tillfällen stått på dagordningen. Särskild uppmärksamhet har därvid ägnats spörsmålen om förvaltningens ordnande försvarsgrensvis eller gemensamt för försvarsväsendet i dess helhet samt om förvaltningsorganens ställning inom försvarsorganisationen, särskilt om det inbördes förhållandet mellan de rent militära myndigheterna, å ena sidan, och förvaltningsorganen, å den andra. Genom de starka påfrestningar på den militära förvaltningsapparaten, som det pågående krigets utbrott och upprätthållandet av den förstärkta försvarsberedskapen medförde, vunno hithörande spörsmål förnyad aktualitet. I anledning härav bemyndigade Kungl. Maj:t den 29 november 1940 chefen för försvarsdepartementet att tillkalla sju sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning, i huvudsak syftande till att enligt närmare angivna grunder uppdraga mera allmänna linjer för en blivande omorganisation av det militära förvaltningsväsendet samt att med utgångspunkt därifrån angiva sättet och tidsföljden för genomförande av en dylik. Kungl. Maj:t förklarade sig vidare vilja, sedan förslag i dessa avseenden utarbetats, taga under förnyat övervägande, på vad sätt mera detaljerade förslag rörande de särskilda förvaltningsorganens inre organisation m. m. borde utarbetas. Departementschefen anmodade samma dag överståthållaren T. K. V. Nothin, direktören R. Blomquist, generalmajoren J. H . F . Söderbom, konteramiralen K. G. Bjurner, generalmajoren friherre A. O. Rappe, direktören P . E . S. Gummeson och översten N . O. F . Söderberg att utföra ifrågavarande uppdrag, därvid Nothin tillika anmodades att i egenskap av ordförande leda de sakkunnigas arbete. De sakkunniga antogo benämningen »militära förvaltningsutredningen». I det följande kallas denna utredning »1940 års utredning» . I samband med igångsättandet av 1940 års utredning anförde chefen för försvarsdepartementet till statsrådsprotokollet bland annat följande: Upprätthållandet av den förstärkta försvarsberedskapen har helt naturligt ställt de centrala förvaltningsmyndigheterna inom vårt försvar, armé-, marinoch flygförvaltningarna, inför uppgifter av en storleksordning och en svårighetsgrad, som i jämförelse med mera normala förhållanden medfört en våldsam ansvällning av förvaltningsapparaten. Av särskild betydelse ha i detta hänseende varit de utomordentligt omfattande materielanskaffningar av olika slag, som måst äga rum i snabb takt och som även framgent torde komma att ställa mycket stora krav på de förvaltande myndigheterna. Även de i tjänstgöring varande truppernas underhåll och förseende med förnödenheter av skilda slag har ställt och ställer alltjämt stora fordringar på förvaltningsmyndigheternas kapacitet.

15 De anförda omständigheterna ha föranlett till att vissa åtgärder ansetts böra vidtagas i syfte dels att inom speciella områden effektivisera förvaltningstjänsten och dels att från förvaltningsmyndigheterna avlyfta en del av deras arbetsbörda. I sistnämnda hänseende må erinras om att vid sidan av förvaltningsmyndigheterna två särskilda organ inrättats, statens ammunitionsnämnd och försvarsväsendets verkstadsnämnd, den förra med uppgift att omhänderhava ammunitionsanskaffningen för försvarsväsendet i dess helhet, den senare att leda verksamheten vid vissa försvaret tillhörande verkstäder. Inom statens industrikommission hava på sistone vissa utredningar ägt rum med syfte att undersöka möjligheterna för att i vissa avseenden åstadkomma en rationalisering av den militära förvaltningstjänsten. Dessa undersökningar hava resulterat i att preliminära riktlinjer utarbetats för en omorganisation av den militära förvaltningen. Även enligt min mening synes tiden nu vara inne att söka tillvarataga de erfarenheter som kunnat göras under det senast förflutna året för att med dem såsom grundval söka anpassa den centrala militära förvaltningstjänstens organisation efter de betydligt ökade arbetsuppgifter, som nu åvila den militära förvaltningen och som säkerligen komma att kvarstå även efter en framtida återgång till mera fredliga förhållanden. Vad som därvidlag särskilt torde böra eftersträvas synes i första hand vara åstadkommande av större enhetlighet i förvaltningstjänsten inom försvarsväsendet än som hittills varit till finnandes. Vidare torde det böra övervägas, huruvida icke kommersiell och industriell sakkunskap för framtiden bör vara i ökad grad och mera permanent företrädd inom den militära förvaltningsverksamheten än som hittills normalt varit fallet. 1940 års utredning avgav den 24 februari 1941 sitt betänkande med principförslag rörande omorganisation av den militära förvaltningen. I betänkandet framhölls bland annat, att den nuvarande militära förvaltningsorganisationen vid den försvarsberedskap, som vårt land på grund av stormaktskriget tvingats intaga, uppvisat betänkliga brister, då det gällt att skaffa en överblick över de olika försvarsgrenarnas behov och tillgångar samt möjligheterna att fylla behoven. Ölägenheterna med den nuvarande förvaltningsorganisationen vore huvudsakligen att hänföra till splittringen på de olika försvarsgrenarna av förvaltningsuppgifter av samma art samt avsaknaden av samordnande organ för det krigsindustriella planeringsarbetet. Med hänsyn till dessa olägenheter hade utredningen funnit erforderligt att, så långt detta lämpligen läte sig göra, förvaltnings verksamheten sammanfördes fackgrensvis till en gemensam försvarsförvaltning, samt att denna tillfördes all erforderlig teknisk och merkantil sakkunskap, så att fortlöpande kontakt med industrien kunde hållas och planläggningen av krigsindustrien säkerställas. Vid detta sammanförande borde i huvudsak följas den nuvarande indelningen inom arméförvaltningen. 1940 års utredning föreslog sålunda, att verksamheten inom den gemensamma försvarsförvaltningen skulle uppdelas på ett materieldepartement, ett intendenturdepartement, ett fortifikationsdepartement, ett sjukvårdsdepartement och ett civilt departement. Vad intendenturförvaltningen beträffar rak-

16 nade utredningen emellertid även med det alternativet, att särskilda centralmyndigheter för de olika försvarsgrenarna skulle bibehållas på detta område. Bortsett från detta alternativ borde enligt utredningens mening till vart och ett av nämnda departement sammanföras dithörande ärenden från samtliga försvarsgrenar. Förutom dessa fem för försvarsgrenarna gemensamma departement krävdes emellertid särskilda förvaltningsorgan, ett för varje försvarsgren, förslagsvis benämnda armé-, marin- och flygförvaltningarna, med uppgift att handlägga vissa för försvarsgrenarna specifika uppgifter, vilka stode i nära samband med tjänsten inom dem. I sitt betänkande uppehöll sig 1940 års utredning särskilt vid materieldepartementets arbetsuppgifter. Detta departement skulle närmast motsvara det nuvarande tygdepartementet inom arméförvaltningen men ombesörja även vissa delar av övriga försvarsgrenars materielförvaltningar. Det skulle hava till uppgift att handhava konstruktion, nyanskaffning och kontroll av krigsmateriel ävensom anskaffningen av vissa slag av intendenturmateriel. Projekterandet av viss för försvarsgrenarna specifik materiel, såsom stridsvagnar för armén, fartyg för marinen och flygplan med tillhörande motorer för flygvapnet, skulle emellertid handhavas av respektive försvarsgrenars egna förvaltningsorgan. Sistnämnda förvaltningsorgan skulle också ombesörja all reparations- och underhållstjänst för den egna försvarsgrenens materiel. Till materieldepartementet skulle enligt 1940 års utrednings förslag vara förvaltningsmässigt anknuten en särskild organisation för handhavande av förrådsverksamheten inom förs vars väsendet. Denna organisation skulle stå under ledning av en generalrustmästare. Till dennes förfogande avsågs skola ställas specialutbildad förrådspersonal, ammunitionstrupper. Verksamheten vid försvarsväsendets industriella anläggningar, vilka enligt nuvarande organisation lyda under de olika centrala förvaltningsorganen men i rådande krisläge i viss utsträckning provisoriskt sammanförts under försvarsväsendets verkstadsnämnd, skulle enligt utredningens förslag framdeles drivas i bolagsform. I fråga om de föreslagna förvaltningsorganens ställning inom försvarsorganisationen förordade 1940 års utredning, att de till den centrala försvarsförvaltningen hörande fem departementen skulle lyda direkt under Kungl. Maj:t. Emellertid borde överbefälhavaren över rikets försvarskrafter äga direktivrätt i erforderlig omfattning; han skulle också äga att genom en särskild representant i förekommande fall följa ärendenas handläggning. Civila departementet borde dock göras helt oberoende av de militära myndigheterna utom i frågor rörande krigsförberedelsearbetet, där viss direktivrätt borde tillkomma överbefälhavaren. I fråga om de särskilda förvaltningsorganen för försvarsgrenarna torde 1940 års utredning hava avsett, att försvarsgrenscheferna skulle i förhållande till dem intaga i stort sett samma ställning som

17 för närvarande tillkomma dem i förhållande till armé-, marin- och flygförvaltningarna. E n närmare redogörelse för innebörden i 1940 års utrednings förslag ävensom för de erinringar som i remissväg framställts gentemot förslaget återfinnes i det följande under Avd. I I .

C. 1941 års militära förvaltningsutredning. Utredningsdirektiven. Genom beslut den 30 augusti 1941 har Kungl. Maj:t uppdragit åt statssekreteraren i försvarsdepartementet T. G. Wärn a t t handhava och utföra fortsatt utredning rörande organisationen av försvarsväsendets förvaltningsverksamhet ävensom att avgiva de förslag, vilka av utredningen kunde föranledas (1941 års militära förvaltningsutredning). I enlighet med Kungl. Maj:ts samtidigt lämnade bemyndigande har chefen för försvarsdepartementet sedermera tillkallat ett flertal för utredningens utförande erforderliga sakkunniga. I anförande till statsrådsprotokollet nyssnämnda dag yttrade chefen för försvarsdepartementet, efter att hava erinrat om vissa huvudpunkter i 1940 års utrednings förslag och i de däröver avgivna yttrandena, bland annat följande: Den fortsatta utredning rörande sättet för åstadkommande av en erforderlig rationalisering av den militära förvaltningsverksamheten, vilken jag i enlighet med det förut anförda anser nu böra igångsättas, torde böra i sina väsentliga delar bygga på den principiella uppläggning av problemet som kommit till uttryck i militära förvaltningsutredningens betänkande. Sålunda bör eftersträvas att åt den militära förvaltningen förläna den grad av enhetlighet som över huvud kan åstadkommas utan att de särskilda försvarsgrenarnas berättigade krav på smidighet och anpassning därigenom trädas för nära. Särskilt bör därvid uppmärksammas angelägenheten av ett planmässigt inordnande av den militära materielproduktionen inom landets industriella kapacitet, för vilket ändamål enhetlighet i ledningen synes vara särskilt av nöden. Emellertid böra vid den fortsatta utredningen på förevarande område vissa av de erinringar emot förvaltningsutredningens förslag som framförts från de över förslaget hörda myndigheternas sida upptagas till prövning. För min del har jag särskilt uppmärksammat de invändningar som hänföra sig till förslaget om att uppdela den centrala materielförvaltningen på dels ett gemensamt materieldepartement och dels särskilda förvaltningsorgan tillhörande de särskilda försvarsgrenarna. Från ett flertal myndigheter har framhållits, att det synes kunna befaras, att en sådan splittring av materielförvaltningen i vidsträckt mening skulle kunna medföra allvarliga olägenheter. Det synes därför böra undersökas, huruvida icke på grundval av det av arméförvaltningen framlagda förslaget eller på annat sätt förbättringar i detta avseende kunna vinnas. 2 — 420843

18 På sätt jag i ett tidigare sammanhang anfört föreligger ett visst samband mellan frågan om ordnandet av den militära högsta ledningen och spörsmålet om den centrala förvaltningsorganisationen. Den sistnämndas struktur kan sålunda komma att i viss mån bliva beroende av det resultat, till vilket den pågående försvarsutredningen kan komma i fråga om den högsta ledningen. Särskilt torde härvidlag den ställning som försvarsgrenscheferna anses böra intaga komma att vara av betydelse. Anses försvarsgrenscheferna alltjämt böra bära ansvaret för respektive försvarsgrenars utbildning och stridsduglighet i allmänhet, lärer det sålunda även böra tillkomma dem ett visst och icke alltför begränsat inflytande på den centrala förvaltningstjänsten, enkannerligen i vad rör materielförvaltningen, medan ett sådant inflytande icke synes vara lika nödvändigt, därest de nuvarande försvarsgrenschefernas ställning anses böra förändras till att bliva av mera inspekterande art. En fråga, som vid den fortsatta utredningen av förevarande spörsmål måste ägnas en ingående uppmärksamhet, är det särskilt av riksräkenskaps verket i dess yttrande berörda spörsmålet om vilka myndigheter som skola hava att avgiva framställningar om medelsanvisningar ävensom förvalta beviljade anslagsmedel. Denna fråga, vilken av förvaltningsutredningen lämnats olöst, sammanhänger delvis med det militära ledningsproblemet, och torde komma att visa sig vara av väsentlig betydelse, då det gäller att taga slutlig ståndpunkt till det föreliggande spörsmålet i dess helhet. Den nu ifrågavarande utredningen torde till en början böra utmynna i ett förslag rörande de organ som böra ingå i försvarsväsendets centrala försvarsorganisation med klarläggande av de uppgifter som böra åvila de olika förvaltningsorganen ävensom av den ställning som överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna böra intaga till desamma. Vidare torde det ankomma på utredningen att uppgöra förslag till de särskilda organens inre organisation med uppdelning på byråer och avdelningar m. m. På grundval härav torde böra utarbetas utkast till instruktioner för de olika förvaltningsorganen ävensom preliminära förslag till personalförteckningar. Slutligen torde såvitt möjligt fullständiga kostnadsberäkningar böra framläggas. Vid utredningsarbetet bör givetvis även frågan om försvarsväsendets industrianläggningars inpassande i förvaltningsorganisationen tagas under omprövning. Däremot synes det icke vara oundgängligen nödvändigt att i detta sammanhang till slutligt bedömande upptaga den synnerligen komplicerade frågan, huruvida dessa anläggningar böra i enlighet med förvaltningsutredningens förslag bedrivas i bolagsform eller huruvida driften bör ordnas på annat sätt. Jag vill här erinra om att en viss del av detta frågekomplex nyligen överlämnats till särskild undersökning, i det att Kungl. Maj:t genom beslut den 4 juli 1941 uppdragit åt försvarsväsendets verkstadsnämnd att i samråd med marinförvaltningen företaga en utredning rörande omorganisation av örlogsvarven samt till Kungl. Maj:t inkomma med förslag härutinnan. Utredningen bör bedrivas och slutföras med all skyndsamhet. Hinder bör emellertid icke möta att, därest så finnes lämpligt, ett visst avsnitt av förvaltningsapparaten upptages till behandling för sig och göres till föremål för ett särförslag. På utredningen torde böra ankomma att yttra sig om den lämpliga tiden för ett genomförande av en reform på förevarande område ävensom om den ordning, i vilken eventuella nyorganisationer böra äga rum. Även om det befinnes påkallat att beträffande vissa avsnitt av förvaltningsapparaten låta med en omorganisation anstå till dess mera normala förhållanden inträtt, torde likväl utred-

19 ningen jämväl i dessa delar böra föras fram så långt, att de tilltänkta nya förvaltningsorganens arbetsområden och inre organisation klarläggas samt en överblick över personalbehovet erhålles. 1941 års förvaltningsutrednings förslag, vilket innefattas i efterföljande avdelningar av detta betänkande, bygger till sina huvudprinciper på de av 1940 års utredning uppdragna grundlinjerna för en försvarsförvaltning. Såsom framgår av den närmare utredning rörande principerna för förvaltningsverksamheten vid försvarsväsendet, vilken framlägges under Avd. I I , föreslås dock vissa principiella avvikelser från 1940 års utrednings förslag, särskilt hänförande sig till krigsmaterielförsörjningens område. Dessa avvikelser bottna i huvudsak i den uppfattning rörande försvarsgrenschefernas ställning i försvarsorganisationen, som i anslutning till 1941 års försvarsutrednings förslag omfattas jämväl av förvaltningsutredningen. Den koncentrering av likartade arbetsuppgifter till ensartade organ med speciell kompetens för uppgifternas handha vande, vilken utgjorde 1940 års utrednings syftemål, har emellertid även för 1941 års förvaltningsutredning framstått såsom ett mycket viktigt led i strävandena a t t åstadkomma en rationell arbetsfördelning inom det militära förvaltningsväsendet. Det i det följande framlagda förslaget till organisation av den centrala militära förvaltningsapparaten syftar sålunda till att i möjligaste mån fylla det i utredningsdirektiven uppställda önskemålet att åt den militära förvaltningen förläna den grad av enhetlighet som över huvud kan åstadkommas utan att de särskilda försvarsgrenarnas krav på smidighet och anpassning därigenom trädas för nära. Allmänna synpunkter rörande förslagets genomförande. Vad beträffar genomförandet av den omorganisation av den centrala försvarsförvaltningen som av utredningen föreslås, är det uppenbart, att flera olika faktorer spela in vid bedömandet härav. I och för sig måste det framstå såsom önskvärt, att den nya organisationen genomföres snarast möjligt, då ju avsikten med densamma är att åstadkomma en förbättring och rationalisering av de nuvarande förhållandena på ifrågavarande områden. Å andra sidan får man icke bortse från vad i åtskilliga av de över 1940 års utrednings förslag avgivna yttrandena anförts därom, a t t en genomgripande förvaltningsreform icke borde genomföras under en för förvaltningsapparaten i sin helhet så påfrestande tid som den nuvarande, då alla krafter måste anspännas för att tillgodose de utomordentligt stegrade krav som i den dagliga rutinen ställas på densamma. Uppenbart är nämligen, att själva genomförandet av en genomgripande omorganisation ofta medför en temporär nedsättning i effektiviteten hos förvaltningsorganet i fråga. Enligt utredningens mening är det mest angeläget, att det nya organ, som under namn av Försvarsväsendets industriverk i det följande föreslås skola

20 övertaga viktiga delar av materielanskaffningsproblemen och krigsförberedelsearbetet på industriens område, snarast möjligt börjar uppsättas. Till de närmare förutsättningarna härför återkommer utredningen vid behandlingen av frågan om industriverkets organisation. Vidare synas många skäl tala för att den för försvarsväsendet gemensamma fortifikationsförvaltning, vars upprättande föreslås av utredningen, utan dröjsmål kommer till stånd, därvid dock är a t t märka, att enligt utredningens i det följande uttalade uppfattning den verksamhet, som för närvarande omhänderhaves inom flygförvaltningens byggnadsavdelning, bör övertagas av den nya fortifikationsförvaltningen först efter hand som de planerade nya etablissementen i huvudsak blivit fullbordade. Ytterligare synpunkter på frågan om genomförandet av den föreslagna omorganisationen på fortifikationsoch byggnadsområdet lämnas under avsnittet om fortifikationsförvaltningens organisation. Tidpunkten för genomförandet av den nya organisationen beträffande de övriga förvaltningsorgan, som av utredningen föreslås skola finnas inom försvarsväsendet, synes kunna lämpas efter förhållandena i de särskilda fallen. E t t genomförande av den av utredningen föreslagna inre organisationen av flygförvaltningens materielavdelning synes sålunda kunna äga rum helt oberoende av tidpunkten för genomförandet av övriga delar av förslaget. Detsamma gäller enligt utredningens mening beträffande den inre organisationen av exempelvis arméförvaltningens tygdepartement och marinförvaltningens ingenjöravdelning. A t t organisationsförslaget i nämnda delar bringas till genomförande snarast möjligt framstår enligt utredningens mening som en angelägenhet, vilken icke länge bör undanskjutas. Däremot synes det icke i och för sig behöva medföra några större olägenheter, om med uppsättandet av de nya för försvarsväsendet gemensamma sjukvårds- och civilförvaltningarna skulle anses böra anstå någon tid. Enligt utredningens mening innebär dock förslaget jämväl i dessa delar så väsentliga fördelar i förhållande till den nuvarande organisationen, att ett genomförande av detsamma icke bör uppskjutas annat än av vägande skäl. Sammanfattning av kostnadsberäkningarna. Utredningen kommer i det följande i anslutning till behandlingen av frågan om de särskilda förvaltningsorganens organisation a t t framlägga preliminära beräkningar rörande årskostnaderna för den föreslagna nya förvaltningsorganisationen. Givet är emellertid, att dessa kostnadsberäkningar med hänsyn till de många ovissa faktorer som föreligga måste betraktas som i avsevärd grad approximativa. E n sammanställning av de för de olika i det följande föreslagna centrala förvaltningsorganen gjorda kostnadskalkylerna efter genomförd organisation ter sig på följande sätt:

21 Arméförvaltningen

:

Avlöningsanslag Omkostnadsanslag Marinförvaltningen : Avlöningsanslag Omkostnadsanslag Flygförvaltningen: Avlöningsanslag Omkostnadsanslag Försvars väsendets fortifikationsförvaltning: Avlöningsanslag Omkostnadsanslag Förs v ars v ä s e n d e t s sjukvårdsförvaltning: Avlöningsanslag Omkostnadsanslag F ö r s v a r s v ä s e n d e t s civilförvaltning: Avlöningsanslag Omkostnadsanslag Försvarsväsendets industriverk: Avlöningsanslag Omkostnadsanslag Forskningsanslag

Kronor:

Kronor:

1 250 000 180 000

1 430 000

1 690 000 185 000

1 875 000

2 160 000 190 000

2 350 000

875 000 150 000

1 025 000

310 000 60 000

370 000

1 325 000 175 000

1 500 000

1 550 000 350 000 750 000

2 650 000

Summa kronor

11200 000

För bedömandet av de sålunda preliminärt beräknade årskostnaderna för de i den centrala förvaltningsorganisationen ingående organens verksamhet måste med skärpa framhållas, att utredningen, till skillnad mot vad för närvarande är fallet men i enlighet med i tidigare sammanhang av olika myndigheter framförda önskemål, räknat med att i princip all personal som tjänstgör i förvaltningarna skall avlönas från respektive avlöningsanslag. Enligt nu gällande ordning är det i de flesta fall endast en mindre del av personalen som avlönas med anlitande av avlöningsanslagen, medan huvuddelen av den tekniska personalen och kontorspersonalen avlönas med anlitande av till förvaltningarnas förfogande ställda materiel- och andra sakanslag. Den stora höjningen av kostnaderna för förvaltningsorganen är sålunda till mycket avsevärda delar endast skenbar, i det att de olika materiel an slagen i motsvarande mån som personalens avlöningar överflyttas från sak- till personalanslag komma att bliva mindre belastade. Emellertid innebär utredningens förslag även reellt sett stora utökningar i förhållande till den före det pågående krigets utbrott befintliga förvaltnings-

organisationen. Dessa utökningar hava i stort sett sina orsaker dels i det förhållandet, att personaluppsättningen inom den centrala försvarsförvaltningen före krigsutbrottet i de flesta fall var uppenbart för fåtalig i förhållande till de uppgifter som redan då påvilade densamma, dels ock i de avsevärda utvidgningar av hela vårt försvar som därefter vidtagits och ytterligare planeras. Att dessa utvidgningar måste avspegla sig jämväl i en utökning av förvaltningsapparaten, är endast helt naturligt. Erinras må också om att vissa förvaltningsuppgifter, som tillförene tagit allenast ringa arbetskraft i anspråk, i den blivande organisationen förutsättas skola erhålla helt andra och större proportioner med därav följande ökade anspråk på personaltillgång. I sistnämnda hänseende är framför allt att märka det industriella krigsförberedelsearbetet, vilket i det följande föreslås skola få en mycket framträdande plats i förvaltningsorganisationen.

Avd. II. Principer för förvaltningsverksamheten inom förs vars väsendet.

A. Gemensam eller försvarsgrensvis ordnad central förvaltning. 1. Tygförvaltningens område. Liksom förvaltningsverksamheten över huvud inom försvarsväsendet så är också den centrala förvaltningen inom tygförvaltningens område — d. v. s. anskaffning, redovisning, översyn och underhåll m. m. av krigsmateriel i egentlig mening — för närvarande i princip uppdelad på de särskilda försvarsgrenarnas förvaltningsorgan. Arméförvaltningens tygdepartement är sålunda för arméns del det centrala organet för all krigsmaterielförvaltning. För marinens del ombesörjas materielärendena centralt av marinförvaltningen å dess ingenjör-, artilleri- och övriga materielavdelningar. Flygvapnets centrala materielförvaltning handhaves å flygförvaltningens materielavdelning. Denna principiella uppdelning av materielförvaltningen på de tre försvarsgrenarnas förvaltningsorgan har emellertid icke kunnat helt upprätthållas. Sålunda har sedan länge i åtskilliga fall det förfaringssättet tillämpats, att materiel som användes inom hela försvarsväsendet anskaffats genom en enda myndighets försorg för alla försvarsgrenarna. Särskilt har detta varit fallet med handvapenmateriel. Under de senaste åren ha dessutom, under trycket av den våldsamma stegring i kraven på förvaltningsmyndigheternas kapacitet som blivit en följd av den inträdda beredskapssituationen, tillkommit två särskilda centrala organ med sikte på en av indelningen i försvarsgrenar oberoende förvaltningsverksamhet inom tygförvaltningens område, nämligen s t a t e n s a m m u n i t i o n s n ä m n d och f ö r s v a r s v ä s e n d e t s v e r k s t a d s n ä m n d , den förra med uppgift att ombesörja all ammunitionsanskaffning, den senare med uppgift att utöva den centrala ledningen av vissa försvarsväsendet tillhörande fabriker. Såsom förut anförts föreslog 1940 års utredning, att den centrala förvaltningsverksamheten i princip skulle sammanföras till för försvarsväsendet gemensamma förvaltningsorgan. Som motivering för detta förslag an-

fördes, att det ur allmän effektivitetssynpunkt låge i sakens natur, att även med bästa vilja till samarbete åtskilligt dubbelarbete icke kunde undvikas, så länge förvaltningsorganen vore skilda åt. Ej heller hade kravet på standardisering vunnit tillräckligt beaktande. Även om orsaken därtill icke vore att söka enbart i den omständigheten, att den centrala förvaltningen varit uppdelad på skilda organ, vore dock ett sammanförande av eller intimt samarbete mellan förvaltningsorganen en oundgänglig förutsättning för att standardiseringssträvandena skulle leda till effektivt och stadigvarande resultat. Nuvarande organisation medförde emellertid icke blott svårigheter för en effektiv standardisering, utan den omöjliggjorde även ett enhetligt samlande, samordnande och bearbetande av de på olika områden vunna erfarenheterna. — Särskilt ur krigsberedskapssynpunkt ansåge 1940 års utredning, att den nuvarande organisationen av de centrala förvaltningsorganen icke vore tillfredsställande. Systemet med skilda förvaltningar försvårade väsentligt överblicken över industrien och dess möjligheter samt planläggningen av industriens övergång till krigsindustri. Visserligen hade rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap i samråd med förvaltningsmyndigheterna nedlagt ett betydande arbete på färdigställande av planer för industriens ianspråktagande i händelse av krig. Dessa planer hade emellertid kommit att i stor utsträckning stanna på papperet. Därest rikskommissionen intagit en verkligt ledande och samordnande ställning i förhållande till de centrala förvaltningsorganen, skulle förhållandena på förevarande område möjligen hava varit annorlunda. Även i fråga om själva industrien hade under den gångna delen av krigsperioden avsevärda brister kommit till synes. Redan i vad anginge försvarsväsendets egna fabriker och industrianläggningar syntes befogad kritik kunna framställas. Av än större betydelse vore de konstaterade bristerna beträffande industriens krigsberedskap i allmänhet. Snabbheten och planmässigheten i leveranserna hade icke kommit att motsvara vad rådande förhållanden krävt, trots att förvaltningsmyndigheterna vidtagit de åtgärder, som med hänsyn till deras organisatoriska struktur och tidigare utarbetade planer avsetts skola igångsättas. — Bristerna i den nuvarande förvaltningsorganisationen hade enligt 1940 års utredning till väsentlig del sin orsak i en splittring på de särskilda försvarsgrenarna även av den verksamhet som vore för dem gemensam samt i förläggandet av det krigsindustriella planeringsarbetet till ett fristående organ. För undanröjande av dessa brister vore det bland annat erforderligt, att centralförvaltningen så organiserades, att arbetet i erforderlig utsträckning kunde bedrivas på enhetligt sätt utan hinder av uppdelning på skilda försvarsgrenar. Strävandet efter enhetlighet finge dock icke drivas så långt, att den verksamhet inom de särskilda försvarsgrenarna som med nödvändighet måste behålla sin specifika karaktär äventyrades. Det måste vidare tillses, att allt

25 erforderligt utrymme även i framtiden bereddes den militära sakkunskapen samt att den behövliga kontakten med industrien icke vunnes på bekostnad av nödig kontakt med försvarsväsendet och förståelse för dess krav. Enligt 1940 års utrednings mening borde de centrala förvaltningsmyndigheterna sammanföras fackgrensvis, så långt huvudsaklig överensstämmelse förelåge. I stort sett syntes därvid den gruppindelning som skett inom arméförvaltningen kunna följas. I enlighet därmed föresloge 1940 års utredning för tygförvaltningens del inrättandet av ett m a t e r i e l d e p a r t e m e n t, i stort sett utgörande en ombildning och utvidgning av arméförvaltningens tygdepartement och vissa delar av försvarsförvaltningen i övrigt. Detta departement borde hava till huvudsaklig uppgift att handhava konstruktion, nyanskaffning och kontroll av krigsmateriel. Utredningen hade vidare funnit, att arbetet på vart och ett av intendenturförvaltningens, fortifikationsväsendets och fastighetsförvaltningens, sjukvårdsförvaltningens samt civilförvaltningens områden borde sammanföras till ett särskilt, samtliga försvarsgrenar omfattande departement. Den efter det sålunda gjorda frånskiljandet av särskilda verksamhetsgrenar återstående, för de olika försvarsgrenarna specifika förvaltningsverksamheten borde sammanhållas i väsentligt reducerade förvaltningar, ställda till vederbörande försvarsgrenschefers förfogande och i huvudsak avseende projekteringsverksamhet samt underhålls- och reparationstjänst i fråga om försvarsgrenarnas materiel. Emellertid påkallade omständigheterna vissa undantag från regeln att all materielförsörjning borde sammanföras till en enda förvaltningsgren. Vad konstruktionsverksamheten anginge vore viss materiel av sådan beskaffenhet, att dess projektering måste ske i särskilt intimt samarbete med militära organ inom den försvarsgren, där materielen nyttjades i tjänst, vilka organ jämväl ansvarade för vård, reparationer och underhåll av denna materiel, d. v. s. respektive försvarsgrenars centrala förvaltningar. Materiel av sådan beskaffenhet vore marinens fartyg, flygvapnets flygplan med tillhörande motorer samt arméns stridsvagnar. Dylik materiel borde lämpligast projekteras inom vederbörande försvarsgrens centrala förvaltning. Vad anginge själva anskaffningen av nu nämnda materiel så borde denna ombesörjas av materieldepartementet, givetvis, där så erfordrades, efter samråd med vederbörande försvarsgrens förvaltning. Beträffande åter annan materiel, syntes vissa uppgifter böra undantagas från ämbetsområdet för ett dylikt materieldepartement. Skälet för ett sammanförande av upphandlingen vore nämligen i huvudsak behovet av en samlad överblick över industriens kapacitet och sysselsättning samt en erforderlig merkantil sakkunskap. I den mån detta skäl för ett sammanförande av upphandlingen till ett enda verk icke gjorde sig gällande men däremot särskilda omständigheter talade för upphandlingens ombesörjande av annan myndighet, borde

givetvis icke enbart kravet på enhetlighet få utgöra hinder för en sådan anordning. Det av 1940 års utredning föreslagna materieldepartementet skulle således hava till uppgift att, med angivna begränsningar, omhänderhava krigsmaterielens såväl utformning som anskaffning. Materieldepartementet borde stå under ledning av en med industriens problem väl förtrogen chef. Beträffande m a t e r i e l d e p a r t e m e n t e t s i n r e o r g a n i s a t i o n hade 1940 års utredning efter övervägande av flera alternativ stannat vid att föreslå en uppdelning av verket i två huvudavdelningar, nämligen en för forskning och konstruktion (tekniska avdelningen) och en för anskaffning jämte kontroll (anskaffningsavdelningen). Till den senare avdelningen skulle vara anknutet ett särskilt organ för planering, vilket under fredstid skulle genom fortlöpande, från industriföretagen inhämtade uppgifter hålla sig underkunnigt om de olika företagens möjlighet och lämplighet att utföra tillverkningar av skilda slag. För detta ändamål skulle genom planeringsorganets försorg uppläggas ett särskilt maskinregister. För planeringsorganets arbete fordrades även, att en ständig överblick kunde äga rum över försvarsväsendets materieltillgångar, vilket borde ske genom en dit förlagd maskinbokföring. Vidare skulle planeringsorganet i samråd med vederbörande militära organ samt industriföretagen medverka till att för den industriella produktionen oundgängligen erforderlig arbetskraft erhölle uppskov från militärtjänst i erforderlig omfattning. Den materielanskaffning som skulle omhänderhavas av det av 1940 års utredning sålunda föreslagna materieldepartementet skulle, borsett från vad som upphandlades i den öppna marknaden, ske genom utnyttjande av inom landet redan existerande privata företag, genom drift vid av staten ägda men under enskild ledning handhavda industriföretag, s. k. skuggfabriker, samt genom anlitande av försvarsväsendets egna fabriker, vilka sistnämnda borde skötas och administreras i bolagsform av en fristående verkstadsledning. Inom anskaffningsavdelningen borde även finnas särskilda centralt sammanhållna kontrollgrupper, som hade att dels lämna service och ombesörja kvalitetskontroll av tillverkningen av varor, dels omhänderhava mätverktyg och organisera deras förvaring och användning samt föra inventarieregister över landets verktygsbestånd. Det föreslagna materieldepartementet skulle lyda direkt under Kungl. Maj:t. Verkets förhållande till försvarsledningen borde, i anslutning till att överbefälhavaren skulle äga viss direktivrätt, vara den, att försvarsledningen skulle äga påkalla konstruktioner, undersökningar, utlåtanden och dylikt samt framställa önskemål i fråga om varors beskaffenhet. Skulle materieldepartementet finna att någon sådan framställning vore olämplig ur tillverkningssynpunkt och kunde enighet ej vinnas mellan departementet och överbefälhavaren, borde ärendet underställas Kungl. Maj:ts prövning.

27 Vad beträffar försvarsväsendets f ö r r å d s v e r k s a m h e t föreslog 1940 års utredning, att upplagringen av krigsmateriel, framför allt ammunition, skulle ske i strategiskt lämpligt placerade centrala förråd gemensamma för försvarsväsendet i dess helhet. En betydande personalorganisation erfordrades i krig för handhavandet av materielen vid dessa förråd. Denna personalorganisation borde även hava till uppgift att ansvara för materielen i de bakre och främre etappförråden. Personalorganisationen måste bliva av militär beskaffenhet och borde ställas under högsta ledning av en direkt under överbefälhavaren lydande befattningshavare, förslagsvis benämnd g e n er a l r u s t m ä s t a r e n , vilken skulle handhava materielen vid de nämnda förråden. Till sitt förfogande för utförande av de honom åvilande uppgifterna borde generalrustmästaren hava specialutbildade a m m u n i t i o n s t r u p p e r . Centralförråden borde bliva förläggnings- och utbildningsplatser för ammunitionstrupperna. — Till generalrustmästarens verksamhetsområde och redovisningsskyldighet skulle enligt förslaget även höra den materiel, som upplagrats i förråd regionalt samt lokalt vid truppförbanden. Förrådsverksamheten borde sortera direkt under överbefälhavaren i frågor berörande personalens utbildning och organisation samt därmed sammanhängande inspektionsverksamhet. Däremot syntes det vara lämpligt att förvaltningsmässigt förankra verksamheten inom materieldepartementet. Med en dylik förvaltningsform vunne man, att ett intimt samarbete med materieldepartementet kunde erhållas rörande materielens vård, underhåll och lämpliga omsättning. De över 1940 års utrednings förslag hörda myndigheterna hava i allmänhet vitsordat, att de av utredningen framställda erinringarna i fråga om krigsförberedelsearbetets bedrivande och krigsindustriens planerande vore befogade. Jämväl har kravet på en centraliserad standardiseringsverksamhet i fråga om materielanskaffningen i allmänhet biträtts. I andra avseenden hava vissa principiella erinringar framförts mot förslaget. Bland annat har påpekats, att de erfarenheter, som utredningen haft som underlag för sitt arbete och för att bedöma nödvändigheten av en omorganisation, hämtats från en exceptionell tid, varunder apparaten utsatts för påfrestningar av en sådan omfattning, att de torde motsvara och i vissa fall överstiga dem, som vid krig komme att göra sig gällande för tillgodoseende av ersättningskraven. Anledningen till påtalade missförhållanden vore icke i huvudsak att söka i organisatoriska fel och brister hos den militära förvaltningen utan i knappheten på personal. Från åtskilliga håll har hävdats, att man, innan man sökte åstadkomma en fullständig omvälvning i den militära förvaltningsorganisationen, borde undersöka, om icke partiella reformer kunde leda till ett godtagbart resultat. Vidare har från flera myndigheter framhållits, att det icke kunde vara lämpligt att under nuva-

rande yttre förhållanden genomföra en så genomgripande omorganisation som den föreslagna; oberoende av principiell inställning till förslaget i och för sig vore tidpunkten icke lämplig för experiment på dessa livsviktiga områden. Sålunda hava samtliga försvarsgrenschefer och centrala förvaltningsmyndigheter uttalat sig emot en genomgripande omorganisation, i varje fall för närvarande. Oavsett ståndpunktstagandet till förslaget i stort har från flera håll uttalats, att det tilltänkta materieldepartementet i varje fall borde begränsas till att vara ett samordnande industriorgan med huvudsaklig uppgift att handhava standardiseringsfrågor, planering av krigsmaterielförsörjningen samt eventuellt även själva anskaffningen av krigsmateriel, åtminstone i viss omfattning. På dylika tankegångar hava såväl överbefälhavaren som försvarsgrenscheferna och försvarsgrensförvaltningarna varit inne. Vad särskilt beträffar den av 1940 års utredning föreslagna organisationen av det gemensamma materieldepartementet samt av förrådshållningen må här i korthet återgivas följande ur de över förslaget avgivna remissyttrandena. Överbefälhavaren över rikets försvarskrafter har anfört, att han i princip anslöte sig till förslaget om en central och för samtliga försvarsgrenar gemensam förvaltning. Hur långt den föreslagna centraliseringen kunde och borde drivas, ansåge överbefälhavaren emellertid icke kunna avgöras på grundval endast av utredningens förslag. Den närmare avvägningen av centraliseringens omfattning måste i vissa viktiga hänseenden göras till föremål för fortsatt och grundlig utredning. — Det vore främst beträffande materieldepartementet som den lämpligaste avvägningen av centraliseringen vore svårbedömbar och en fortsatt utredning erforderlig. Departementet syntes närmast böra begränsas till att vara ett organ för anskaffning och standardisering ävensom för materiel tjänst i fråga om ammunition. Övrig nuvarande tygmateriel vid armén samt marinens och flygvapnets motsvarande materiel borde tillsvidare stå under försvarsgrenarnas förvaltning. Chefen för armén har anfört, att förslaget om ett sammanförande av hela materielförsörjningen vid en flyktig granskning kunde verka lämpligt med hänsyn till de fördelar, särskilt ur merkantil synpunkt, som därmed skulle vinnas. Ett närmare skärskådande av förslagets innebörd gåve dock en annan uppfattning. — Vad beträffade konstruktionsverksamheten verkade det av 1940 års utredning för arméns vidkommande föreslagna undantaget för stridsvagnar skäligen uppkonstruerat. Något önskemål att inom arméförvaltningen bibehålla den konstruktiva verksamheten speciellt beträffande stridsvagnar förelåge icke. Generellt måste fastslås, att uppslagen till konstruktiva förbättringar uppstode i samband med vapnens praktiska användning, varför huvuddelen av den konstruktiva verksamheten borde

29 vara intimt sammanknuten med den praktiska tjänsten. — Vad anskaffningen beträffade vore det nödvändigt, att konstruktören bleve i tillfälle att leda och övervaka den konstruerade materielens tillverkning samt att tekniska framsteg, som vunnes under leveransens gång, successivt kunde tillgodoses. Under alla omständigheter måste de olika försvarsgrensförvaltningarna i samband med konstruktions- och försöksverksamhet själva få ombesörja därmed sammanhängande inköp. Åtskilliga skäl talade för att en stor del av anskaffningen alltjämt liksom nu borde bibehållas decentraliserad och att central anskaffning borde förekomma endast i fråga om varor eller artiklar, där inga skäl för en decentralisering kunde påvisas. Den föreslagna organisationen komme att skapa stor oklarhet och osäkerhet rörande förvaltningsansvaret. Nu funnes beträffande varje huvudgrupp av materiel en enda central förvaltningsmyndighet, till vilken de olika lokala myndigheterna hade att vända sig. — Enligt chefens för armén mening vore det emellertid odiskutabelt, att det erfordrades ett samordnande organ dels med de uppgifter, som tidigare påvilat rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap, dels med vissa av de uppgifter, som av utredningen pålagts det tilltänkta materieldepartementet. Detta organ skulle utgöra en länk mellan försvarsgrensförvaltningarna och industrien och fördenskull handhava planläggnings- och förberedelsearbetet rörande industriens ianspråktagande för fyllande av militära behov i såväl krig som fred, i viss utsträckning verkställa upphandling och inköp i såväl krig som fred på beställning av vederbörande försvarsgrensförvaltning, ha ständig överblick över industriens resurser, över leveransläget och förrådstillgångarna samt ha kontroll över standardiseringen. Beställningar borde i allmänhet ske genom vederbörlig försvarsgrensförvaltning. Centralorganet syntes därvid böra intaga en rådgivande ställning, uppgöra eller biträda vid uppgörande av leveranskontrakt, anvisa industriföretag och vid behov ställa erforderlig merkantil sakkunskap till förfogande. Dispositionsrätten över anslag — liksom även medelsäskanden — borde tillkomma försvarsgrensförvaltningarna. Chefen för marinen har i sitt yttrande givit uttryck åt den uppfattningen, att väsentliga delar av den nuvarande marinförvaltningen alltjämt måste kvarstå. Emellertid vore det önskvärt, att ett särskilt organ, i huvudsaklig överensstämmelse med tankegången i utredningens förslag om ett materieldepartement, tillskapades för handläggning av ärenden rörande den krigsindustriella beredskapen, standardisering av materiel, krigsmaterielförrådens omfattning m. m. Det kunde också tagas under övervägande att göra detta, organ till en avtalsslutande myndighet i fråga om materielleveranser. Lämpligare syntes dock vara, att organets verksamhet i detta avseende bleve konsulterande och att organet dels lämnade anvisning på lämpliga leverantörer (motsvarande rikskommissionens för ekonomisk försvarsbered-

skåp hittillsvarande uppgift beträffande fördelningen av krigsleveranskontrakten), dels ställde merkantilt och industriellt utbildad personal till respektive försvarsgrensförvaltningars förfogande för genomförande av leveransavtal med de anvisade fabrikerna, verkstäderna o. s. v. Organet, vilket borde vara av mindre omfattning än det föreslagna materieldepartementet, borde vara sammansatt av såväl representanter för de olika försvarsgrenarna som även industriellt och merkantilt sakkunnig personal. Det borde hava till uppgift att träffa avgöranden i fråga om standardisering och enhetlighet i materielanskaffning, anvisa utnyttjandet av olika industrier samt medverka vid avgörandet av kontrakt mellan förvaltningsmyndigheterna och olika leverantörer. Sedan från någon försvarsgrensförvaltning meddelande ingått, att viss materiel erfordrades, skulle organet, efter granskning av typ etc. ur standardiseringssynpunkt, dels anvisa ifrågavarande förvaltning lämpliga industrier såsom leverantörer, dels ställa erforderlig industriellt och merkantilt sakkunnig personal till förfogande för biträde vid underhandlingar och uppgörande av leveransavtal. Inom organet i fråga borde även centralt bokföras de olika försvarsgrenarnas tillgångar beträffande krigsmateriel. Chefen för flygvapet har i fråga om det föreslagna materieldepartementets tilltänkta uppgifter påpekat, att standardiseringskravet ej finge drivas så långt, att de lämpligaste militära dispositionerna måste rätta sig efter materielen. De hittills vunna erfarenheterna från flygförvaltningens materielavdelning och dess olika byråer hade påvisat svagheterna i ett organ, där en myndighet (byrå) svarade för projektering och konstruktion, en annan för anskaffning och en tredje för kontroll. Lämpligast vore, att den myndighet som projekterade en materieltyp finge fullfölja konstruktionen och utformningen intill dess prototypen prövats i praktisk tjänst vid förbanden och godkänts för serietillverkning. — Chefen för flygvapnet hävdade, att den av utredningen föreslagna organisationen sannolikt skulle komma att medföra onödiga omgångar och skriverier, dubbelarbete och slöseri med personal. Vidare skulle den medföra bristande överblick över förvaltningsläget hos de militära cheferna, varigenom förkvävning av initiativ och känsla för förvaltningstjänsten kunde uppstå. Chefen för flygvapnet avstyrkte fördenskull en militär förvaltningsorganisation av det utseende utredningen föreslagit. Däremot ansåge chefen för flygvapnet, att en central förvaltning för hela försvarsväsendet borde inrättas, omfattande ett standardiseringsorgan, ett krigsindustriorgan, vilket i fred tillika skulle vara kontrollorgan över industrien samt rådgivande och kanske i vissa fall verkställande organ för försvarsgrensförvaltningarnas upphandling, samt ett förrådsorgan i huvudsaklig överensstämmelse med utredningens förslag. Även denna begränsade centralorganisation syntes endast med stor svårighet kunna åstadkommas ur personalsynpunkt under de närmaste åren.

31 Arméförvaltningen har till en början anfört, att 1940 års utrednings betänkande icke lämnade full klarhet om vilka uppgifter som skulle tillkomma de föreslagna begränsade försvarsgrensförvaltningarna, och huru organisationen i övrigt skulle utformas och rationellt inpassas i förvaltningssystemet. Vad anginge den föreslagna centrala försvarsförvaltningen hade arméförvaltningen uppmärksammat att, medan de föreslagna intendentur-, fortifikations-, sjukvårds- och civila departementen vore avsedda att utgöra förvaltningsorgan i egentlig bemärkelse med en verksamhet, som sträckte sig ända ned till truppförbanden, materieldepartementet däremot vore tänkt enbart såsom ett industri-, planerings-, konstruktions- och anskaffningsorgan utan egentlig förvaltnings verksamhet. Vid sidan av materieldepartementet hade man visserligen föreslagit inrättandet av ett centralt materielförvaltningsorgan, nämligen generalrustmästaren med honom underställda ammunitionstrupper. Generalrustmästarens uppgifter och befogenheter skulle emellertid huvudsakligen endast komma att omfatta förråds verksamhet vid vissa centralförråd. Vilken materiel — utöver centralt förvarad ammunition — denna verksamhet skulle avse, angåves icke och syntes icke hava gjorts till föremål för närmare omprövning. Den egentliga förvaltningsverksamheten rörande krigsmaterielen — såsom hushållning, redovisning, övervakning, användning och underhåll — hade tänkts förlagd till de kvarblivande rudimentära försvarsgrensförvaltningarna. En uppdelning av förvaltningsverksamheten rörande den egentliga krigsmaterielen på så många instanser, som förslaget innebure, måste vålla tveksamhet och oreda samt osäkerhet, icke minst i fråga om ansvarsfördelningen. — Från materieldepartementets verksamhetsområde skulle enligt förslaget undantagas marinens fartyg, flygvapnets flygplan med tillhörande motorer samt arméns stridsvagnar. Skälet härför angåves vara, att denna materiel vore så intimt sammanhängande med respektive försvarsgrens centrala förvaltning. Detta gällde emellertid med samma fog snart sagt all materiel. Såsom även av betänkandet framginge, förelåge i fråga om materielförvaltningen ett nödvändigt nära samband mellan förvaltningen och den militära tjänsten. Dessa förhållanden hade föranlett de sakkunnigas förslag, att materielförvaltningen med undantag av anskaffning och förrådshållning fortfarande skulle ordnas försvarsgrensvis. En dylik så att säga i olika skikt ordnad central förvaltning kunde icke vara ändamålsenlig. Vid en förvaltningsorganisation enligt betänkandets principer syntes en sådan uppdelning kunna undvikas, därest i den centrala försvarsförvaltningen i stället för det föreslagna materieldepartementet inrättades särskilda departement för den försvarsgrensbetonade materielen. Därigenom kunde också förrådshållningen, som sig borde, bibehållas under respektive materielförvaltande departement i stället för att, såsom de sak-

kunniga nödgats föreslå, utbrytas och anknytas till det av dem föreslagna materielanskaffningsorganet. Utöver de tre materieldepartementen, vilka borde benämnas armémateriel-, marinmateriel- och flygmaterieldepartementen, borde enligt arméförvaltningens mening inrättas ett särskilt organ, vilket i fred borde hava till huvuduppgift att planera krigsmaterielanskaffning samt att, i syfte att förbereda och underlätta denna, på rekvisition av de materielförvaltande myndigheterna eller på direkt order av Kungl. Maj:t jämväl handhava större materielupphandlingar i fred. I detta organ borde, för att man skulle ernå ett enhetligt system, planering ske beträffande all den krigsmateriel, som skulle anskaffas med anlitande av den mobiliserade industrien, varjämte dit borde förläggas standardiseringsverksamheten. Det sålunda föreslagna industriorganet borde intaga en från den övriga delen av försvarsförvaltningen fristående ställning. Vid bedömandet av frågan om ett för försvarsväsendet gemensamt materieldepartement borde vidare enligt arméförvaltningens mening det förhållandet icke förbises, att, sedan nuvarande stora materielanskaffningar genomförts och en ny härordning vunnit stadga, det knappast syntes bliva möjligt att bereda sysselsättning för all den personal av olika kategorier, som måste ingå i ett sådant departement. För att kunna bibehålla specialister inom varje materielområde, syntes det därför vida ändamålsenligare, att det eller de organ, som hade till uppgift att handhava materielförsörjningen, förutom konstruktiva uppgifter ombesörjde vård och reparation av materielen. Såsom i det föregående omnämnts vore emellertid materieldepartementet i motsats till försvarsförvaltningens övriga departement icke tänkt såsom en förvaltningsmyndighet i egentlig mening, vilket måste anses helt naturligt. Om detta departement tillagts även förvaltningsåligganden, skulle nämligen dess verksamhet komma att spänna över ett allt för stort område. Materieldepartementets befattning med materielen upphörde enligt utredningens förslag i och med att materielen vore anskaffad. Detta måste betraktas såsom en mycket stor svaghet i förslaget. Marinförvaltningen har om 1940 års utredning uttalat, att genom det föreslagna sönderbrytandet av marinförvaltningen en splittring av överstyrelsen uppkomme, vilken torde medföra osäkerhet om och delning av ansvaret, bristande planmässighet samt dubbelarbete. Den tvåhövdade materielorganisationen kunde leda till meningsskiljaktigheter mellan marinförvaltningen och materieldepartementet och medföra delat ansvar. Utredningens förslag, att projekten borde uppgöras i marinledningen, vore riktigt. Desamma måste emellertid vara fullständigt genomräknade och föreligga i fullständigt skick, då kontrakt uppgjordes om byggandet. Den vidare utformningen, som fortginge under fartygets hela byggnadstid, måste emellertid utföras under överinseende av samma organisation som upp-

gjort projekten och i kontakt med marinledningen. Upphandlingen av all i en fartygsbyggnad ingående materiel kunde icke, om rent praktiska krav skulle kunna tillgodoses, ske annat än i omedelbar anslutning till utförandet av arbetsritningarna. Man hade att skilja på uppgörandet av kontrakt om fartygsbyggandet och upphandlingen av däri ingående materiel. Med hänsyn till den enhetlighet, som måste fordras vid byggandet av ett krigsfartyg och med hänsyn till den ringa beröring, som den nu avhandlade materielen hade med övriga försvarsgrenars materiel, syntes det riktigast, att kontrakt om fartygsbyggnad uppgjordes av marinförvaltningen som också hade att utöva kontroll av tillverkningen. Med avseende på artillerimateriel ansåge marinförvaltningen, att det föreslagna materieldepartementet skulle få ringa betydelse. Det väsentliga arbetet inom marinförvaltningens artilleriavdelning vore nämligen uppgörandet av konstruktionsbestämmelser enligt specifikationer, vilket arbete alltjämt syntes komma att åvila den begränsade marinförvaltningen. Konstruktionsarbetet hade av artilleriavdelningen utförts i rätt begränsad omfattning, i det att detta arbete mest förlagts till privata företag. Särskilt i fråga om anskaffning av kanoner syntes fördelarna med ett materieldepartement starkt kunna ifrågasättas. — Beträffande torpedmateriel hade samarbete ägt rum med flygförvaltningen, som anskaffat torpeder i samråd med marinförvaltningen. Även i fråga om radiomateriel hade samarbete med övriga försvarsgrenar ägt rum. I detta hänseende stode marinförvaltningen lotsstyrelsen och telegrafstyrelsen — genom radiobyrån — betydligt närmare än marinförvaltningen stode de båda andra försvarsgrenarna. Med avseende å såväl denna som den specialbetonade nautiska, torpedoch minmaterielen syntes sålunda intet stå att vinna genom anskaffning via ett materieldepartement. Marinförvaltningen vände sig också emot förslaget, att materieldepartementet skulle handhava ledningen av kontrollverksamheten. Visserligen kunde materiel-, dimensions- och hopsättningskontroll beträffande exempelvis artillerimateriel tänkas överlämnade åt ett materielverk. Det sista momentet i kontrollen, avprovningen genom skjutningar, körprov och liknande praktiska funktionsprov, som sammanhängde med materielens krigsoch stridsmässiga handhavande, måste däremot omhänderhavas av det militärtekniska förvaltningsorganet, beträffande marinens materiel sålunda av marinförvaltningen. Det kunde emellertid starkt ifrågasättas om icke — på grund av det organiska inbördes sambandet mellan de olika momenten i kontrollarbetet — alla dessa borde sammanföras och omhänderhavas av kontrollorgan förlagda till respektive rent militärtekniska förvaltningsorgan. Vad beträffade förslaget, att kontrollorganen skulle »lämna service», ville marinförvaltningen på det bestämdaste varna för en sådan åtgärd. Redan under nuvarande ordning kunde allvarsamma tvister uppstå och hade ock3 — 420843

så uppstått, enär leverantören velat på servicelämnande kontrollanter överflytta ansvaret för misslyckade tillverkningar. Marinförvaltningen har emellertid betonat, att ämbetsverket med de gjorda uttalandena mot tanken på inrättandet av det föreslagna materieldepartementet icke velat förneka, att en del berättigade erinringar kunde göras mot de nuvarande försvarsförvaltningarnas anskaffningsverksamhet och att förbättringar i denna verksamhet på grund därav vore önskvärda. Dessa syntes dock icke behöva givas sådan omfattning som utredningen tänkt sig. Någon större omorganisation av de militära förvaltningarna vore enligt marinförvaltningens förmenande icke erforderlig. Däremot syntes det marinförvaltningen uppenbart, att det skulle vara förenat med avsevärda fördelar att i någon form tillskapa ett nytt hjälporgan gemensamt för samtliga försvarsgrenar under ledning av personal med industriell och merkantil sakkunskap. Organet borde i främsta rummet vara ett planerande organ, som gåve anvisningar å lämpliga leverantörer och som besutte kännedom om industriens kapacitet i fråga om såväl maskiner som arbetare. Ett dylikt organ borde även få hand om viss materielanskaffning, såsom anskaffning i större omfattning av för försvarsgrenarna gemensamma massartiklar. Därigenom syntes erforderlig standardisering uppnås och möjligheter förefinnas för en sammanföring till enhetlig anskaffning av sådan materiel, som vore gemensam för flera försvarsgrenar. Ifrågasättas kunde även, huruvida icke ett sådant organ borde få hand jämväl om ärenden rörande frikallelse av värnpliktiga för industriens behov. Det ifrågavarande organet borde åtminstone till att börja med varken givas den storleksordning eller ställning i övrigt, som utredningen föreslagit för ett materieldepartement. Erfarenheten finge sedan visa vilken storleksordning ifrågavarande organ borde få. Flygförvaltningen har i sitt yttrande över 1940 års utrednings förslag uttalat, att utredningen dragit för vittgående slutsatser av de centraliseringsbehov, som onekligen förefunnes. Utredningen hade lagt upp sitt program övervägande efter produktionssynpunkter. Detta vore felaktigt. Det funnes i det stora hela så speciella militära krav på försvarsförvaltningen, att det primära intresset, konsumentens, måste tillförsäkras ett avgörande inflytande. Som en följd härav borde förvaltningen ordnas i huvudsak försvarsgrensvis, men med centralisering av verksamheten för industriens utnyttjande i stort. Flygförvaltningen framlade för sin del ett eget principförslag till lösande av frågan vilka förvaltningsgöromål, som borde handläggas centralt. Enligt detta förslag skulle ett planeringsorgan upprättas såsom samordnande organ för planeringen av krigsindustrien jämte bokföring av industriens kapacitet och materieltillgångarna. Ledningen av de centrala förråden skulle vara förankrad i anslutning till detta organ. Planeringsorganet skulle ha be-

35 stämmanderätt rörande placeringen av beställningar och prioriteten mellan dem. På detta organ skulle vidare ankomma alla i fred erforderliga förberedelser för krigstillverkning. Vidare skulle ett inköpsorgan inrättas för central upphandling av massartiklar, gemensamma för försvarsgrenarna. Förvaltningarna skulle där placera beställningar och ställa medel till förfogande för deras genomförande. De tekniska specifikationerna från försvarsgrenarna skulle vara av sådant slag, att särskild sakkunskap icke krävdes för upphandlingarna. Experiment och konstruktioner skulle som regel utföras vid vederbörlig industri eller i sekundära fall genom försorg av en försvarsgren. Kontrollen skulle skötas av försvarsgrenarna eller inköpsorganet enligt erfarenhetsmässig fördelning. Därjämte borde emellertid finnas ett särskilt standardiseringsorgan. Centrala organ erfordrades dessutom för ombesörjandet av uppskovsärenden för värnpliktiga inom krigsindustrien och förandet av förhandlingar å statens sida i kollektivavtalsfrågor. Flygförvaltningen ansåge sig kunna bestämt hävda, att en generellt genomförd centralisering av anskaffningarna icke lämpade sig för försvarsväsendet. Flygförvaltningen hade däremot intet att erinra mot en centralisering av upphandlingarna av massartiklar av den art, att för deras inköp speciell teknisk sakkunskap icke erfordrades. Om nödvändigheten av ett samordnande organ för planering av krigsindustrien rådde intet tvivel. Därutinnan biträdde flygförvaltningen utredningens åsikt och vore jämväl övertygad om lämpligheten att därvid knyta en central förrådsorganisation för ammunition jämte maskinbokföring av lagerhållningar.

Av det föregående framgår, att mellan 1940 års utredning, å ena sidan, samt de över utredningens förslag hörda militära myndigheterna och förvaltningsorganen, å den andra, föreligger en påtaglig skillnad i principiell uppfattning rörande krigsmaterielförvaltningens anordnande. 1940 års utrednings förslag innebär, att krigsmaterielanskaffningen inklusive konstruktionsarbete skall i princip vara centraliserad till ett för försvarsväsendet gemensamt materieldepartement. Samtidigt skulle emellertid finnas smärre förvaltningsorgan för var och en av försvarsgrenarna med uppgift att omhänderhava de anskaffade materielens översyn, vård och underhåll, d. v. s. förvaltningen i inskränkt mening. Dessa smärre förvaltningsorgan skulle också handhava projekteringen av viss mera försvarsgrensbetonad materiel. De berörda militära myndigheterna åter hava i stort sett hävdat, att materielanskaffningen och materielförvaltningen över huvud i princip borde ankomma på särskilda förvaltningsorgan för varje försvarsgren. Samtliga militära myndigheter ha dock vitsordat, att en centralisering av materielförvaltningstjänsten i vissa hänseenden vore påkallad och fördenskull ansett

det nödvändigt, att vid sidan av försvarsgrensförvaltningarna tillskapades ett särskilt gemensamt organ för krigsindustriplanering, viss upphandling m. m. Från ett flertal håll har framhållits, att 1940 års utrednings förslag icke erbjöde tillräckligt underlag för ett bedömande av hithörande spörsmål, utan att detsamma måste göras till föremål för ytterligare utarbetning innan ståndpunkt därtill kunde fattas. 1941 års förvaltningsutredning vill till en början framhålla, att frågan om den principiella anordningen av försörjningen med krigsmateriel — frågan huruvida den skall ombesörjas av förvaltningsorgan som ansluta sig till indelningen i försvarsgrenar eller vara sammanförd till ett för hela försvarsväsendet gemensamt organ — till väsentlig del är beroende på den ställning inom försvarssystemet som cheferna för de tre försvarsgrenarna avses skola intaga. Anses överbefälhavaren böra vara den militära myndighet som bär det primära ansvaret för stridsdugligheten hos försvaret i dess helhet, ligger det nära till hands att låta jämväl krigsmaterielförsörjningen centraliseras till en enda myndighet, ett gemensamt materieldepartement, som då kommer att vara relativt frikopplat från inflytande från försvarsgrenscheferna. Om däremot, såsom för närvarande är fallet, försvarsgrenscheferna skola vara de myndigheter som hava att svara för respektive försvarsgrenars krigsduglighet och tjänstbarhet i övrigt, synes därav böra följa, att åt dem bör inrymmas ett avgörande inflytande på krigsmaterielanskaffningen och krigsmaterielens förvaltning i övrigt, något som knappast kan ske annat än genom att särskilda förvaltningsorgan med klart angivna befogenheter finnas, i vilkas verksamhet försvarsgrenschefen kan göra ett dylikt inflytande gällande. Den uppläggning som 1940 års utredning givit åt förvaltningsproblemet synes snarast tyda på att utredningen utgått ifrån att överbefälhavaren borde åläggas det primära ansvaret jämväl för försvarsgrenarnas krigsduglighet och att försvarsgrenscheferna i nämnda hänseende snarast borde intaga ställningen av inspektörer var och en för sin försvarsgren. Även med denna utgångspunkt har 1940 års utredning emellertid funnit sig böra föreslå, att förutom ett för hela försvarsväsendet gemensamt materieldepartement, som i princip skulle med direktivrätt för överbefälhavaren handhava konstruktion, nyanskaffning och kontroll av krigsmateriel, skulle finnas särskilda förvaltningsorgan för de tre försvarsgrenarnas räkning i huvudsak avsedda för projekterings verksamhet samt underhålls- och reparationstjänst i fråga om försvarsgrenarnas materiel. Sistnämnda projekteringsverksamhet skulle emellertid inskränkas till materiel av sådan art, vars projektering måste ske i särskilt intimt samarbete med militära organ inom den försvarsgren där materielen utnyttjades i tjänst, såsom marinens fartyg, flygvapnets flygplan och arméns stridsvagnar.

37 Det av 1941 års försvarsutredning nyligen avgivna förslaget till organisation av försvarsväsendets högsta ledning bygger emellertid på den principen, att försvarsgrenscheferna alltjämt skola bära det primära ansvaret för respektive försvarsgrenars krigsduglighet. Härav följer enligt 1941 års förvaltningsutrednings uppfattning, att den tekniska och ekonomiska verksamhet som sammanhänger med försvarsgrenens utrustning med krigsmateriel, bör handhavas av förvaltningsorgan, hos vilka försvarsgrenschefen omedelbart kan få sina intentioner i fråga om försvarsgrenens materielförsörjning omsatta. Den ansvarsfördelning mellan överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna, från vilken försvarsutredningen utgått, synes sålunda närmast förutsätta, att den centrala förvaltningsverksamheten i vad avser krigsmateriel i egentlig mening (tygmateriel) handhaves av särskilt förvaltningsorgan för varje försvarsgren. Oavsett det sålunda förda resonemanget hava emellertid, såsom av den föregående redogörelsen framgår, från de militära myndigheternas sida betydelsefulla erinringar framförts gentemot 1940 års utredningsförslag att i princip koncentrera materielanskafiningen jämte konstruktions- och kontrollverksamheten till ett enda organ. Sålunda har gjorts gällande, att den uppdelning av materieltjänsten på å ena sidan det gemensamma materieldepartementet och å andra sidan de föreslagna reducerade försvarsgrensförvaltningarna, som av 1940 års utredning föreslagits, icke vore rationell utan ägnad att medföra oklarhet i fråga om ansvarsfördelningen samt dubblering av personalorganisationen. I sistnämnda hänseende har bland annat framhållits, att spörsmålen om materielens underhåll, vilka skulle handläggas av försvarsgrensförvaltningarna, samt frågorna om utformning och nyanskaffning av materiel, vilka skulle ankomma på materieldepartementet, i många fall hängde så intimt tillsammans, att de borde handläggas av personal med enahanda kvalifikationer. I bägge fallen krävdes rent militära överväganden, vilka icke syntes få samma utrymme i materieldepartementet, som ju förutsattes skola stå under civil ledning. De sålunda framförda erinringarna mot den av 1940 års utredning gjorda uppläggningen av den centrala krigsmaterielförvaltningen synas i huvudsak vara bärande. Även om det givetvis är möjligt att jämväl med den föreslagna organisationen etablera ett sådant samarbete mellan försvarsgrenarna å ena sidan samt det centrala materieldepartementet å den andra, att de framförda farhågorna för kompetenskonflikter och dubbelorganisation i huvudsak elimineras — utredningen förutsatte, att vid detaljutformningen av organisationen åtgärder vidtoges för säkerställande av ett dylikt samband — synes förslaget dock innebära, att försvarsgrenschefens möjlighet att utöva ett direkt inflytande på den egna försvarsgrenens materielutrustning skulle komma att avsevärt inskränkas. Detta synes vara en konsekvens, som är ägnad att ingiva allvarliga betänkligheter.

38 De här framlagda synpunkterna föranleda 1941 års förvaltningsutredning att för sin del föreslå, att den centrala förvaltningsverksamheten i vad avser tygmateriel och annan krigsmateriel i egentlig mening skall i princip omhänderhavas av särskilda förvaltningsorgan för varje försvarsgren, i vilka organs ledning vederbörande försvarsgrenschef skall tillförsäkras ett avgörande inflytande. Härav följer också, att den gren av förvaltningen som avser förrådshållningen enligt utredningens mening bör utövas försvarsgrensvis. Den sålunda föreslagna principen bör emellertid, såsom av det följande framgår, icke utgöra hinder för att de delar av förvaltningsverksamheten, beträffande vilka så lämpligen kan ske, i möjligaste mån organisatoriskt samordnas. I sistberörda hänseende må erinras därom, att så gott som samtliga hörda myndigheter äro ense med 1940 års utredning om att vid sidan av försvarsgrensförvaltningarna bör finnas ett för försvarsväsendet i dess helhet gemensamt organ för samordnande av de industriella problem som sammanhänga med materieltjänsten. Till denna uppfattning vill också 1941 års förvaltningsutredning obetingat ansluta sig. En av de mest påtagliga bristerna i den nuvarande förvaltningsorganisationen har just varit avsaknaden av organiserat samarbete mellan de militära förvaltningarna och den krigsmateriellevererande industrien. Denna brist har tagit sig uttryck i mångahanda hänseenden, främst måhända på krigsindustriplaneringens område, men även i fråga om rena leveransfrågor, såsom beträffande prissättning, standardisering, prioritetsrätt m. m. I anslutning till vad sålunda anförts vill 1941 års förvaltningsutredning föreslå, att ett särskilt organ inrättas med uppgift att för försvarsgrensförvaltningarnas räkning handhava de viktiga frågekomplex som sammanhänga med industriens utnyttjande i försvarsväsendets tjänst. Detta industriorgan, till vars detalj uppgifter och organisation förvaltningsutredningen återkommer i ett senare avsnitt, bör som en av sina viktigaste uppgifter hava att svara för det krigsindustriella planeringsarbetet. Vidare bör på detta organ ankomma att ombesörja själva anskaffningen av sådan krigsmateriel, som icke är av försvarsgrensbetonad art, med andra ord krigsmateriel av mass- eller standardnatur, främst ammunition. Industriorganet bör även omhänderhava den standardiseringsverksamhet i fråga om krigsmaterielen, som visat sig alltmera vara av värde för att säkerställa erforderlig enhetlighet i materielanskaffningarna. Som industriorganet förutsattes skola i sig inrymma framstående sakkunskap på det rent kommersiella området, bör på detsamma även ankomma att utöva granskningsverksamhet ur kommersiell synpunkt rörande materielleveranskontrakt över huvud för försvarsväsendets räkning. Organet bör vidare handhava ledningen av de försvarsväsendet tillhörande fabriker, vilka utföra nytillverkning av krigsmateriel, varjämte den vetenskapliga forskningsverksamheten för för-

39 svarets räkning bör inordnas under verket i fråga. Slutligen bör industriorganet hava ett avgörande inflytande på frågor rörande uppskov med värnpliktstjänstgöring för den i krigsindustrien sysselsatta personalen. Som en sammanfattning av det anförda vill förvaltningsutredningen sålunda som sin uppfattning anföra, att de till tygmaterielförvaltningens område hörande förvaltningsuppgifterna böra i princip omhänderhavas av särskilda förvaltningsorgan för varje försvarsgren, vilka organ skola hava ansvaret såväl för vilka slag och vilka kvantiteter av krigsmateriel som skola anskaffas som för projektering och konstruktion av dylik materiel, i den mån icke sistberörda uppgifter utföras inom den privata industrien. Vid sidan av försvarsgrenarnas förvaltningsorgan bör finnas ett för försvarsväsendet gemensamt industriorgan med uppgift att omhänderhava det krigsindustriella krigsförberedelsearbetet, att för försvarsgrensförvaltningarnas räkning utföra anskaffningar av sådan krigsmateriel som är att hänföra till mass- eller standardvaror samt att i övrigt handlägga de frågor av industriell eller kommersiell natur som i det föregående i korthet angivits och som i det följande skola närmare utvecklas. Förvaltningsutredningen vill slutligen framhålla, att den omständigheten, att förvaltningsverksamheten på tygförvaltningens område sålunda föreslås skola handhavas försvarsgrensvis, helt naturligt icke får hindra att, på sätt redan nu i viss utsträckning sker, en försvarsgrens förvaltningsorgan åtager sig upphandlings- eller andra uppgifter för en annan försvarsgrensförvaltnings räkning, där så lämpligen kan ske. Tvärtom bör det instruktionsmässigt fastslås, att ett sådant samarbete skall eftersträvas förvaltningsorganen emellan. 2. Intendenturförvaltningens område. Den centrala intendenturförvaltningstjänsten är enligt nuvarande organisation uppdelad försvarsgrensvis på det sätt, att densamma inom arméförvaltningen ombesörjes av dess intendenturdepartement, inom marinförvaltningen av en särskild intendenturavdelning och inom flygförvaltningen likaledes av en intendenturavdelning. En viss centralisering har emellertid sedan länge tillämpats i så måtto, att särskilt arméförvaltningens intendenturdepartement omhänderhaft anskaffningen av vissa för samtliga försvarsgrenar gemensamma intendenturvaror jämväl för de två andra förvaltningarnas räkning. Såsom redan förut anförts uttalade 1940 års utredning som sin åsikt, att även arbetet på intendenturverksamhetens område borde sammanföras till ett särskilt, samtliga försvarsgrenar omfattande departement i den föreslagna försvarsförvaltningen, därvid utredningen dock förutsatt, att jämväl på detta område den centrala verksamheten i fråga om underhålls- och

40 reparationstjänst skulle äga rum inom de av utredningen skisserade reducerade förvaltningsorgan, vilka förutsattes skola finnas för varje försvarsgren. D e skäl som ansetts tala för en för hela försvaret gemensam intendenturförvaltning h a v a av 1940 års utredning i dess betänkande sammanfattats på följande sätt: Vad förplägnadstjänsten beträffar äro skiljaktigheterna i fred mellan försvarsgrenarna av den ringa betydenhet, att en ändamålsenligt ordnad samverkan vid livsmedlens anskaffning och tillhandahållande får anses ekonomiskt rationell och genomförbar. Beträffande underhållstjänsten i krig föreligga visserligen i så måtto betydande skiljaktigheter mellan förhållandena vid till lands och sjöss uppträdande stridskrafter, att denna tjänst under operationer till lands måste ske under alldeles speciella former, vilka i väsentliga avseenden avvika från förhållandena i fred. Då emellertid nämnda skiljaktigheter i huvudsak endast äro att hänföra till sättet för livsmedlens distribuering och tillhandahållande, kan denna omständighet i och för sig icke utgöra hinder för en gemensam intendenturförvaltning, särskilt som i övriga avseenden förplägnadstjänsten vid samtliga försvarsgrenar i huvudsak bedrives på samma sätt i krig och fred. Under krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden erfordras en ständig kontakt mellan centralorganet för hela landets livsmedelsförsörjning (livsmedelskommissionen) och de militära myndigheterna för att man snabbt skall kunna genomföra de regleringar och ingripanden i övrigt, som det allmänna försörjningsläget kan påkalla. Tillkomsten av en gemensam intendenturförvaltning skulle underlätta såväl ett dylikt ingripande som själva livsmedelsanskaffningens rationella ordnande. I fråga om bränsleförsörjningen har betydelsen av en enhetlig, fast och ändamålsenlig organisation alltmera framträtt. I all synnerhet gäller detta importbränslet, framför allt det flytande, som med den hastigt ökade motoriseringen och mekaniseringen vid försvarsväsendet samt införandet i allt större utsträckning av oljeeldning å flottans fartyg blivit en livsfråga för samtliga försvarsgrenar. För sammanförandet under gemensam ledning av de olika försvarsgrenarnas skilda organ för bränsleförsörjningen tala i huvudsak samma skäl som i det föregående angivits för livsmedelsförsörjningen. Vad därefter den egentliga intendenturmaterielen beträffar så föreligga, särskilt i fråga om beklädnad och personlig utrustning, likheter i stort mellan de olika försvarsgrenarna. 1940 års utredning har emellertid framhållit, a t t även andra synpunkter kunde läggas på denna fråga. Sålunda gällde i viss utsträckning jämväl för intendenturförvaltningens del, a t t de förvaltningsuppgifter, som n ä r a sammanhängde med det militära arbetet vid försvarsgrenarna, borde förläggas till försvarsgrenscheferna, enär uppgifterna i fråga icke lämpligen borde ställas under en från dessa fristående ledning. För marinens del kunde sålunda bland annat framhållas frågor angående personalens förläggning ombord, inredning och utrustning av fartyg vid nybyggnad och större omändringar, den lokala distributionen av bränsle, vatten och övrig utredning till sjöstyrkor och marindistrikt, uppläggning av lokala förråd

av olika slag, försöksverksamhet m. m. Det hade även gjorts gällande, att samarbetet med de lokala förvaltningarna skulle kunna ske på ett smidigare sätt vid ett bibehållande av förvaltningarna i deras nuvarande form. Vid ett bedömande av de fördelar och nackdelar, som de olika organisationsformerna medförde, hade utredningen emellertid ansett sig böra räkna med ett sammanförande av försvarsgrenarnas intendenturförvaltningar till ett gemensamt intendenturdepartement. Vid organiserandet av ett dylikt intendenturdepartement syntes med hänsyn till de mera speciella förhållanden som gjorde sig gällande inom marinen, en särskild marinbyrå böra inrättas. — De nuvarande intendenturkårerna förutsattes av utredningen skola bibehållas som skilda organisationer. Härför talade icke blott kårernas hittillsvarande olika arbetsområden utan jämväl den i många avseenden olikartade utbildningen för personalen. Emellertid räknade 1940 års utredning även med det alternativet, att skilda förvaltningar skulle bibehållas på intendenturförvaltningens område. För sådant fall borde enligt utredningens mening den centrala livsmedelsförsörjningen lämpligen ombesörjas av arméförvaltningens intendenturdepartement för samtliga försvarsgrenar, då ju dessa representerade den ojämförligt största förbrukningen. Beträffande bränsleförsörjningen borde behoven för de olika försvarsgrenarna sammanföras inom materieldepartementet, varefter upphandling, upplagring och distribution borde ombesörjas av statens reservförrådsnämnd. Vad slutligen intendenturmaterielen i övrigt beträffade, borde anskaffningen i enlighet med av utredningen förordade principer förläggas till materieldepartementet för samtliga £ör-> svarsgrenar. Ur d e ö v e r 1 9 4 0 å r s u t r e d n i n g h ö r d a myndighet e r n a s y t t r a n d e n må beträffande intendenturförvaltningen följande anföras. Överbefälhavaren har i sitt yttrande icke framställt någon erinran mot tillkomsten av ett gemensamt intendenturdepartement i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget. Chefen för armén har i fråga om det föreslagna gemensamma intendenturdepartementet anfört, att viss upphandling som nu för samtliga försvarsgrenar sköttes av arméförvaltningens intendenturdepartement, syntes kunna ske såsom central upphandling (vissa råvaror, tyger, läder m. m.). Viss anskaffning borde alltjämt påvila den försvarsgrensvisa förvaltningen eller truppförbanden. Man kunde fråga sig, om den verksamhet som förutsatte olikartad utbildning och olika arbetsområden verkligen lämpade sig för en sammanslagning. Erforderlig gemensam anskaffning kunde — som nu — ordnas utan någon sammanslagning.

42 Chefen för marinen ansåge icke, att fördelar på någon punkt skulle vara att vinna av en sammanslagningsåtgärd, men tvärtom att olägenheter i åtskilliga fall skulle komma att uppstå. Intendenturförvaltningarna borde emellertid samarbeta i möjligaste mån. Exempelvis borde åtskilligt av livsmedelsanskaffningen kunna koncentreras till arméförvaltningens intendenturdepartement. Att intendenturmaterielen i övrigt skulle omhänderhavas av materieldepartementet förefölle knappast lämpligt. Chefen för marinen förordade vidgat samarbete de olika intendenturförvaltningarna emellan och effektiviserad inre organisation inom envar av förvaltningarna. Chefen för flygvapnet har anfört, att inom flygförvaltningen under alla förhållanden erfordrades en intendenturavdelning för utprovning av vid flygvapnet använd intendenturmateriel av speciell karaktär, såsom exempelvis flygarutrustning m. m. Under alla omständigheter måste det finnas en särskild flygvapenbyrå inom det föreslagna centrala intendenturorganet. Mot central anskaffning av bränsle vore intet att erinra, i den mån anskaffningarna kunde ske i rätt tid. Drivmedel för flygmotorer borde emellertid anskaffas genom flygförvaltningens försorg. Arméförvaltningen har i sitt remissyttrande beträffande intendenturdepartementets förvaltningsområde framhållit, att under rådande beredskapsförhållanden erforderliga anskaffningar i allmänhet kunnat fullgöras utan missöden och att den för nyuppsatta förband erforderliga materielen kunnat tillhandahållas å anbefalld tid och plats. Det vore härvidlag att märka, att departementet ställts inför vida större svårigheter än vad som ens under krig torde komma att vara fallet. Emellertid syntes hinder icke föreligga för ett sammanförande av försvarsgrenarnas motsvarande organ till ett gemensamt intendenturdepartement. Gränsdragningen mellan detta departement och det speciella anskaffningsorgan som kunde komma att inrättas syntes däremot kunna bliva föremål för viss tveksamhet i vad gällde upphandlingsfrågor. Att intendenturdepartementet skulle självständigt handhava livsmedels- och bränsleförsörjningen syntes vara utan vidare klart. Likaså syntes tvekan icke råda, att vad som vore att hänföra till den mekaniska industrien, d. v. s. hjälmar och kokkittlar m. m., borde hänföras till anskaffningsorganet. I fråga åter om beklädnad och personlig utrustning hade under överläggningarna i detta ämne från intendenturdepartementets sida hävdats, att upphandlingen av härför erforderliga materialier skulle liksom hittills omhänderhavas av intendenturdepartementet. Därutinnan syntes därför ytterligare utredning vara erforderlig. Marinförvaltningen har ansett det av 1940 års utredning jämväl framlagda alternativet med försvarsgrensvis skilda centralorgan på intendenturförvaltningens område vara att föredraga. Det syntes dock icke kunna med fog bestridas, att ett gemensamt verk åtminstone teoretiskt gåve goda garantier för en samverkan. Det låge i sakens natur, att intendenturförvalt-

ningarna hade arbetsuppgifter, som vore sammanfallande eller lika. Olikheterna vore dock avsevärda. Detta hindrade dock icke att den centrala intendenturförvaltningen kunde göras gemensam, därest särskilda organisatoriska anordningar vidtoges, som eliminerade åtminstone de mera betydande olägenheter, som annars måste följa av en sammanslagning. Flygförvaltningen har avstyrkt inrättande av ett gemensamt intendenturdepartement. Livsmedelsanskaffningen borde, i huvudsaklig överensstämmelse med nuvarande praxis, till den del den handlades centralt sammanföras till arméförvaltningens intendenturdepartement. Vad beträffade bränsleförsörjningen hade flygförvaltningen icke heller något emot en centralisering utom i vad anginge flytande bränslen och smörjoljor för flygplan. Den sistnämnda frågan vore så ömtålig, att det vore nödvändigt att förlägga den till den egna försvarsgrenen rörande såväl specifikationer för anskaffning som distribution. Detta uteslöte icke, att reservförrådsnämndens biträde kunde anlitas för själva upphandlingen, när så funnes lämpligt. Anskaffningen av intendenturmateriel borde ses ur samma synpunkter som flygförvaltningen anlagt å materielanskaffningen i allmänhet. Ärenden angående specifik materiel borde alltså alltjämt handläggas av flygvapnets egen personal. De centrala intendenturförråden syntes böra bibehållas under försvarsgrenarna.

Vid övervägande av frågan, huruvida den centrala intendenturförvaltningstjänsten bör göras gemensam för hela försvarsväsendet eller, såsom nu i princip är fallet, vara uppdelad på särskilda förvaltningsorgan för de tre försvarsgrenarna, har 1941 års förvaltningsutredning kommit till det resultatet, att det sistnämnda alternativet avgjort är att föredraga. Jämväl 1940 års utredning har ju, såsom av det föregående framgår, räknat med en sådan lösning. Orsakerna till att förvaltningsutredningen anser sig böra förorda en principiell uppdelning av intendenturförvaltningen efter försvarsgrenarna är flerfaldig. Till en början föreligger, om än i mindre grad än i fråga om tygförvaltningstjänsten, det allmänna skälet för en uppdelning av denna förvaltning på särskilda försvarsgrensorgan, att försvarsgrenschefen, vilken bör hava att bära det primära ansvaret för sin försvarsgrens krigsduglighet, för att rätt kunna fylla denna uppgift bör kunna äga ett väsentligt och direkt inflytande på den ytterst viktiga frågan om utrustningen med intendenturmateriel. E t t sådant inflytande låter sig svårligen på ett tillfredsställande sätt ordna annat än genom ett den egna försvarsgrenen tillhörande förvaltningsorgan. Vidare måste det konstateras, att den centrala intendenturförvaltningstjänsten i varje fall under normala tider icke i främsta rummet känneteck-

na.s av materielanskaffningar i större omfattning utan mera av en på de isärskilda truppförbanden etc. inriktad förvaltningstjänst i egentlig mening, omfattande underhålls- och förrådshållningsföreskrifter, omsättnings- och distributionsfrågor m. m. Att denna förvaltningstjänst i egentlig mening är i betydande grad försvarsgrensbetonad ligger med hänsyn till försvarsgrenarnas olika stridssätt och militära organisation i öppen dag. 1940 års utredning räknade också med att det skulle bliva nödvändigt att i det gemensamma intendenturdepartementet inrätta särskilda avdelningar för de olika försvarsgrenarna, liksom utredningen utgick från att de nuvarande försvarsgrensvis organiserade intendenturkårerna alltjämt skulle äga bestånd. Slutligen torde det böra framhållas, att på sätt också vissa av de över 1940 års utrednings förslag hörda myndigheterna anfört, nämnda förslag synes innebära en viss oklarhet i fråga om gränsdragningen mellan de olika förvaltningsorganen. Enligt förslaget skulle sålunda den centrala intendenturförvaltningen vara samlad hos ett för hela försvaret gemensamt organ. Samtidigt synes det hava förutsatts, att vissa till intendenturförvaltningen hörande uppgifter, som nära sammanhängde med det militära arbetet vid försvarsgrenarna och som icke lämpligen borde ställas under en från försvarsgrenscheferna fristående ledning, borde förläggas till de reducerade försvarsgrensförvaltningarna. Slutligen lärer utredningen hava räknat med, att vissa upphandlingar av intendenturmateriel jämväl skulle överlämnas till det föreslagna materieldepartementet. Förvaltningsutredningen håller för sin del före, att den organisatoriskt mest rediga lösningen av förevarande förvaltningsspörsmål är att — i likhet med vad som föreslagits i fråga om tygmaterielen — förlägga ansvaret för all central intendenturtjänst till förvaltningsorgan, som tillhöra särskilda försvarsgrenarna och i vilkas verksamhet försvarsgrenscheferna kunna erhålla ett bestämmande inflytande. Det sålunda sagda bör för visso icke hindra, att en centralisering av vissa arbetsuppgifter på hithörande område bör komma till stånd. Tvärtom är det synnerligen angeläget, att det system som redan nu med framgång tillämpats, nämligen att en försvarsgrensförvaltning ombesörjer likartade uppgifter jämväl för de övrigas räkning, ytterligare utvecklas och instruktionsmässigt befästes. Förvaltningsutredningen återkommer i ett senare sammanhang till detta spörsmål. Såsom i ett senare avsnitt också kommer att närmare utvecklas kan det också tänkas, att det skall visa sig fördelaktigt att låta själva upphandlingen av vissa standardvaror även på intendenturområdet för försvarsgrensförvaltningarnas räkning ombesörjas av det industriverk, som enligt förvaltningsutredningens mening bör inrättas. I varje fall synes så med påtaglig fördel vara fallet med sådan intendenturmateriel som är att hänföra till den mekaniska verkstadsindustrien.

45 3. Fortifikations- och byggnadsförvaltningens område. Inom de nuvarande försvarsförvaltningarna utövas den centrala ledningen av byggnadsverksamheten och vad därmed sammanhänger ävensom av de till fortifikationsverksamheten hänförliga förvaltningsspörsmålen för arméns vidkommande å arméförvaltningens fortifikationsstyrelse, för marinen inom marinförvaltningens fortifikationsavdelning samt för flygvapnet, där några egentliga fortifikatoriska problem hittills icke förefunnits, inom flygförvaltningens byggnadsavdelning. Såväl å arméförvaltningens fortifikationsstyrelse som å marinförvaltningens fortifikationsavdelning utgöres personalen till väsentlig del av officerare tillhörande fortifikationskåren. Flygförvaltningens byggnadsavdelning står under ledning av en överste vid flygvapnet. Frågan om att sammanslå den centrala förvaltningsverksamheten på förevarande område till ett enda förvaltningsorgan har även tidigare varit föremål för behandling. I sitt den 30 juli 1935 avgivna betänkande föreslog sålunda 1930 års föl-svarskommission, att den centrala fastighetsförvaltningen skulle utbrytas ur försvarsgrenarna och centraliseras till ett för försvarsväsendet gemensamt organ. E n sådan åtgärd syntes ur ekonomisk synpunkt böra tillmätas stor betydelse, i det a t t möjligheterna till rationalisering av verksamheten underlättades och entreprenadsystemet kunde intensivare utnyttjas. Vidare måste enhetligheten i behandling av anslags- m. fl. frågor rörande fastighetsförvaltningen i dess helhet kunna på ett helt annat och bättre sätt tillgodoses än med nuvarande organisation. I de över försvarskommissionens betänkande a v g i v n a y t t r a n d e n a gåvo åtskilliga av de hörda myndigheterna uttryck för allvarliga betänkligheter gentemot den föreslagna centraliseringen av fastighetsförvaltningen. Erinringarna hänförde sig i huvudsak till konsekvenserna i militärt hänseende av att tillskapa ett utom försvarsgrenarna stående centralt ämbetsverk för handhavande av försvarsväsendets fastighetsverksamhet. Det befarades sålunda, a t t de rent militära önskemålen i fråga om byggnadernas anordnande skulle med större svårighet kunna göra sig gällande gentemot ett dylikt fristående ämbetsverk än vid ett bibehållande av fastighetsväsendet knutet till den egna försvarsgrenen. E m o t den föreslagna anordningen anfördes också, att det ständiga och intima samarbete, varav behov skulle uppstå mellan de militära myndigheterna och det fristående ämbetsverket, säkerligen komme att störas av åtskilliga friktioner. Särskilt från flygvapnets sida framhölls med stor skärpa, a t t anordnandet och vården av de för detta vapen speciella byggnaderna, flygfälten m. m. krävde ett så verksamt och beständigt övervakande ur rent militära synpunkter, att även den centrala fastighetsförvaltningen måste ingå bland flygvapnets egna förvaltningsorgan. Slutligen påpekades från marint håll, att ett avskiljande av de befästningsärenden, som vore av fortifikatorisk art, från de strategiska och vapentekniska fästningsärendena medförde allvarliga olägenheter.

46 I p r o p o s i t i o n e n n r 2 2 5 t i l l 1 9 3 6 å r s r i k s d a g , angående försvarsväsendets ordnande, föreslogs att all förvaltnings verksamhet, således även på byggnads- och fortifikationsområdet, skulle vara försvarsgrensvis organiserad. Detta blev också riksdagens beslut. Vid anmälan av nyssberörda ärende i statsrådet den 27 mars 1936 anförde föredragande departementschefen bland annat: Från de invändningar, som rests från ett flertal av de över förslaget hörda myndigheterna, kan man enligt min mening icke bortse, även om de anförda farhågorna i vissa hänseenden må betecknas som överdrivna. Jag utgår nämligen ifrån att vid anordnandet av en för hela försvarsväsendet gemensam central fastighetsförvaltning det icke skulle möta några oövervinneliga svårigheter att på ett lämpligt sätt säkerställa, att de militärt ledande organen erhölle sådant inflytande över denna verksamhet, att alla militära synpunkter på byggnaders konstruktion m. m. kunde på ett tillbörligt sätt göra sig gällande. Å andra sidan förhåller det sig säkerligen så, att en dylik ordning mången gång skulle ställa sig onödigt tyngande. Härtill kommer, vad angår flygvapnet, att frågan om flygfältens, hangarernas och andra specialbyggnaders beskaffenhet så intimt sammanhänger med själva flygtjänstens bedrivande, att ledandet av den sistnämnda underlättas, därest fastighetsförvaltningens ledning är förlagd till den egna försvarsgrenen. Då en sådan genomgripande förändring som fastighetsförvaltningens utbrytande ur försvarsgrenarnas förvaltningsområde — en förändring som innebure ett avsteg från den i övrigt hävdade principen, att förvaltningsverksamheten bör handhavas försvarsgrensvis — icke bör vidtagas utan att därför kunna åberopas så påtagliga fördelar, att de framförda invändningarnas bärkraft väsentligen försvagas, har jag med hänsyn till nyssnämnda omständigheter funnit mig icke kunna tillstyrka ett genomförande av den centralisering på fastighetsförvaltningens område som av försvarskommissionen föreslagits. Beträffande byggnads- och fortifikationsförvaltningens område har 1940 års utredning i sitt betänkande anfört bland annat följande: De två huvudspörsmål, som i förevarande sammanhang uppställa sig till bedömande, äro dels frågan om fastighetsförvaltningens utbrytande ur de särskilda försvarsgrenarna och centraliserande till ett för försvarsväsendet gemensamt organ, dels ock frågan huruvida man bör göra boskillnad mellan befästningsförvaltning och husbyggnadsförvaltning. I nära sammanhang med sistnämnda spörsmål står frågan om beredande av större utrymme åt den civila teknikens målsmän inom det eller de organ, som skola handhava fastighetsförvaltningen. Vad till en början angår förstnämnda spörsmål föreligger redan vid nu gällande organisation på fastighetsförvaltningens område en hög grad av gemensamhet mellan olika försvarsgrenar. Det säger sig självt, att förvaltningen av kaserner och andra byggnader, övnings- och skjutfält m. m. principiellt sett icke är av skiljaktig natur inom de olika försvarsgrenarna. För byggnaders konstruktion och underhåll m. m. samt för den domäntekniska och juridiska skötseln av försvarsväsendets markområden böra i stort sett likartade regler gälla. Å andra sidan är det uppenbart, att erforderligt beaktande måste ägnas de militära synpunkterna vid förvaltningstekniska åtgärders vidtagande å övnings-, skjut- och flygfält m. m.

47 Vid den tidigare behandlingen av det föreliggande spörsmålet har såsom ett betydelsefullt skäl emot fastighetsförvaltningens centralisering anförts, att en dylik förändring innebure ett avsteg från den då i övrigt hävdade principen, att förvaltningsverksamheten borde handhavas försvarsgrensvis. Detta skäl synes, på sätt tidigare framhållits, icke längre vara bärande. Tvärtom har en helt genomförd uppdelning av förvaltningen efter försvarsgrenar visat sig icke längre hållbar. Vid sådant förhållande vinner tanken på en centralisering jämväl av fastighetsförvaltningen i styrka. De tidigare yppade farhågorna, att därigenom skulle försvåras samarbetet med de militära myndigheterna och det tillbörliga beaktandet av dessas önskemål, torde icke visa sig vara grundade. Givet är visserligen, att exempelvis för flygvapnets vidkommande frågan om flygfältens, hangarernas och andra specialbyggnaders beskaffenhet intimt sammanhänger med själva flygtjänstens bedrivande. Genom en lämplig personrepresentation i fortifikationsdepartementet borde emellertid garantier för ett friktionsfritt samarbete härvidlag kunna vinnas. Beträffande frågan, om man bör skilja mellan befästningsförvaltning och husbyggnadsförvaltning, kunna delade meningar råda. Såsom skäl för a t t göra en sådan skillnad har anförts, att fortifikationskårens personal därigenom skulle kunna få odelat ägna sig åt befästningsfrågor, att för husbyggnadernas vidkommande en intimare kontakt med den rent civila byggnadsverksamheten skulle kunna uppnås samt att husbyggnaderna skulle kunna omhänderhavas av härför särskilt lämpad personal. Den omständigheten, att husbyggnadsverksamheten sammanföres inom en förvaltningsgren med befästningsbyggandet utesluter emellertid ingalunda, att för den förra verksamheten kan användas all erforderlig civil sakkunskap i byggnadsfrågor. Tvärtom torde genom ett dylikt sammanförande inom ett ämbetsverks ram men med arbetet uppdelat på skilda avdelningar vinnas, att den civila tekniska sakkunskapen kan i erforderlig grad utnyttjas jämväl i fråga om befästningsanläggningars utförande och underhåll. P å grundval av de anförda synpunkterna kom 1940 års utredning till det resultatet, att försvarsväsendets fastighetsförvaltning, däri inberäknat utförandet och vården av befästningsanläggningar och husbyggnader, borde centraliseras till ett förvaltningsorgan, förslagsvis benämnt förs vars väsendets fortifikationsdepartement. De över 1940 års utredning hörda myndigheterna hava i sina yttranden givit uttryck åt skiftande uppfattningar ifråga om den föreslagna centraliseringen av fastighetsförvaltningen. Överbefälhavaren har i sitt yttrande anfört, a t t han intet hade a t t erinra emot det gemensamma fortifikationsdepartementets tillkomst i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget. Chefen för armén har i fråga om fastighetsförvaltningen understrukit riktigheten och lämpligheten av att ingenjörteknisk och byggnadsteknisk sakkunskap i större utsträckning ställdes till förfogande. Det vore emellertid ofrånkomligt, att försvarsgrenschefen, som hade skyldighet att inspektera och svara för truppförbandens förläggningsförhållanden, även hade möjlighet a t t genomdriva sina erinringar och att han därjämte i den försvarsgrens visa förvaltningen hade tillgång till sakkunnig personal för fastighetsförvaltningen.

48 Cliefen för marinen har icke funnit tillräckliga skäl för ett genomförande av förslaget att marinens byggnads- och befästningsförvaltning skulle uppgå i en för samtliga försvarsgrenar gemensam organisation. Det vore tydligt, att sambandet mellan exempelvis kustbefästningarna och de för dem avsedda stridsmedlen skulle få svårare att komma till sitt rätta uttryck och inflytande, därest olika förvaltningar — i detta fallet tre, nämligen materieldepartementet, fortifikationsdepartementet och marinförvaltningen — alltid skulle vara inblandade. Vidare stode det klart, att ingen besparing stode att vinna genom den föreslagna åtgärden. Enligt chefens för marinen uppfattning vore dessutom den marina byggnadsverksamheten och byggnadsförvaltningen så väsentligt artskilda från övriga försvarsgrenars, att större nytta knappast kunde dragas av erfarenheterna från dessa i hithörande avseenden. Det vore lämpligare att bibehålla en så småningom utvecklad organisation än att söka sig fram till en motsvarande effekt inom en nyplanerad utan kontakt med sin naturliga miljö. Chefen för flygvapnet har anfört, att någon ändring i fråga om fastighetsförvaltningens organisation icke vore önskvärd från flygvapnets sida. I varje fall borde ärenden rörande anläggning och underhåll av flygfält, byggnader, hangarer, flyg- och instruktionsverkstäder, kommandocentraler och övriga anläggningar för flygtjänsten fortfarande handläggas inom en byggnadsavdelning å flygförvaltningen. Arméförvaltningen har i sitt yttrande rörande förevarande fråga anfört i huvudsak följande: Ur ekonomisk synpunkt syntes gemensam förvaltningsorganisation för den militära byggnadsverksamheten medföra vissa fördelar. En rationalisering av byggnadsverksamheten underlättades och en standardisering kunde bättre genomföras. Anslags- m. fl. frågor rörande verksamheten syntes bliva bättre tillgodosedda och större garanti erhållas för att disponibla medel- användes på ett för försvaret i dess helhet lämpligt sätt. — Beträffande befästningar vore det en olägenhet, att arméförvaltningen och marinförvaltningen var för sig anlade sådana. Även med god vilja till samverkan kunde det icke undvikas, att bristande enhetlighet gjorde sig gällande på ett ur försvarssynpunkt så viktigt område som det fasta försvaret. Genom centralisering vunnes sålunda här en fördel. — Det syntes även ändamålsenligt, att frågor rörande förvaltningen av arméns, marinens och flygvapnets kasernetablissement m. fl. byggnader i princip handlades av en gemensam centralmyndighet. Framhållas borde, att det ur såväl militär som byggnadsteknisk synpunkt vore av vikt, att ärenden rörande byggnader och befästningar behandlades av en och samma myndighet. Marinförvaltningen har icke velat motsätta sig inrättandet av ett särskilt fortifikationsdepartement, men förutsatte, att fortifikationspersonal i erforderlig utsträckning alltjämt bibehölles i marinförvaltningen.

49 Flygförvaltningen har för sin del avstyrkt den föreslagna centraliseringen av byggnadsverksamheten. Som skäl för denna ståndpunkt har flygförvaltningen framhållit, bland annat, att den för flygfälten erforderliga organisationen och skötseln vore egenartad och påkallade speciell sakkunskap i flygmilitärt och jordbrukstekniskt hänseende. Vidare ansåge sig flygförvaltningen kunna åberopa, att flygvapnet beretts vissa fördelar genom att organiserandet av de omfattande nybyggnadsarbetena anförtrotts åt flygledningen. De skäl som tidigare talat för den nuvarande uppdelningen av den centrala byggnadsförvaltningen hade enligt flygförvaltningens åsikt numera vunnit i styrka. Flygvapnets byggnader skilde sig i många fall från motsvarande byggnader inom andra försvarsgrenar. Det nära sambandet mellan byggnadsavdelningen och andra delar av flygförvaltningen samt den militära ledningen möjliggjorde, att tiderna för projektering av byggnaderna i regel högst väsentligt kunde nedbringas. — I fråga om standardiseringskravet på byggnadsområdet hävdade flygförvaltningen, att standardisering av konstruktioner icke borde förekomma annat än möjligen då byggnader för enahanda ändamål samtidigt skulle uppföras under likartade omständigheter. En viss standardisering av byggnadselementens kvalitet uppåt och nedåt vore däremot fördelaktig men finge icke vara alltför stel. Det för försvarsväsendet gemensamma organ för standardisering som av flygförvaltningen förordats kunde komma att utnyttjas även i fråga om en standardisering av byggnadsmateriel. 1940 års militära byggnadsutredning har i sitt yttrande oförbehållsamt anslutit sig till förslaget, att ledningen av försvarsväsendets nybyggnads- och fastighetsförvaltande verksamhet skulle sammanföras till en för samtliga försvarsgrenar gemensam organisation. — Byggnadsutredningen har vidare uttalat, att ett frånskiljande av ledningen av befästningsarbetena från ledningen av den militära byggnadsverksamheten i övrigt syntes vara en ur flera synpunkter mindre lämplig åtgärd. Byggnadsutredningen anslöte sig till fullo till 1940 års förvaltningsutrednings mening i denna fråga, därvid byggnadsutredningen lade vikt bland annat därpå, att den centrala byggnadsorganisationens tekniska krafter på olika områden borde utnyttjas jämväl för befästningsanläggningarnas planläggning och utförande.

1941 års förvaltningsutredning har vid övervägande av de olika synpunkter som tala för och emot en centralisering av försvarsväsendets byggnads- och fortifikationsförvaltning till ett för samtliga försvarsgrenar gemensamt organ stannat vid att i princip ansluta sig till 1940 års utrednings förslag därutinnan och förordar således, att en dylik centralisering kommer till stånd. Som skäl för detta ståndpunktstagande vill utredningen framför allt åberopa den från olika håll påpekade omständigheten, att planläggandet och 4 — 420843

50 utförandet av byggnadsarbeten i stort sett synes böra ske med likartade bedömanden, vare sig byggnaderna skola användas för den ena eller den andra försvarsgrenen. Därmed är naturligtvis icke sagt, att icke de specialhänsyn som kunna betingas av de skilda försvarsgrenarnas särart i full utsträckning böra få göra sig gällande. En påtaglig fördel med en sammanslagning synes också ligga i det förhållandet, att därigenom frågor om befästningars utförande och underhåll komma att åvila en enda centralmyndighet i stället för såsom nu två. Och vad beträffar det löpande förvaltningsbestyret med försvarsväsendets synnerligen omfattande och alltmera växande fastighetsbestånd synes det icke kunna vara annat än till båtnad, att den centrala ledningen av denna förvaltning äger rum inom ett enda organ. Att vissa invändningar kunna göras mot en sammanslagning av fastighetsförvaltningen skall emellertid icke förnekas. Särskilt torde därvid böra uppmärksammas de från flygvapnets sida uttalade farhågorna för att de speciella synpunkter som i stor utsträckning måste uppställas på flygvapnets byggnader ävensom på flygfältens byggande och underhåll icke skulle bliva lika tillförlitligt och väl tillgodosedda inom en fristående byggnadsförvaltning som inom flygvapnets eget förvaltningsorgan, flygförvaltningen. Utredningen anser emellertid de organisatoriska fördelarna av ett sammanförande av byggnadsförvaltningen till ett organ vara så övervägande, att de nämnda invändningarna icke böra stå hindrande i vägen därför. De nämnda från flygvapnets myndigheter framförda farhågorna synas kunna i huvudsak bortfalla, därest, på sätt utredningen i det följande kommer att föreslå, en regementsofficer vid flygvapnet placeras till ständig tjänstgöring i den centrala fortifikationsförvaltningen med uppgift att iakttaga de specialsynpunkter på byggnadsförvaltningens område som göra sig gällande för flygvapnets del. Vad beträffar den av 1940 års utredning berörda frågan, huruvida den fortifikatoriska verksamheten och den militära byggnadsverksamheten i övrigt alltjämt böra vara i förvaltningshänseende sammanförda till samma centralorgan, ansluter sig förvaltningsutredningen obetingat till den av 1940 års utredning intagna ståndpunkten, att en dylik gemensamhet alltjämt bör upprätthållas. Denna ståndpunkt har också med skärpa hävdats av militära byggnadsutredningen i dess remissutlåtande. Förutom de av 1940 års utredning och militära byggnadsutredningen anförda skälen för att befästnings- och övrig militär byggnadsverksamhet bör organiseras gemensamt torde ytterligare böra framhållas, att frågan om den fortlöpande förvaltningen av de för befästningsändamål för kronans räkning förvärvade fastigheterna blir synnerligen vansklig att lösa, om man skiljer fortifikationsförvaltningen från den övriga byggnadsförvaltningen. Antingen måste man nämligen då låta den egentliga förvaltningen av försvarets fastigheter omhänderhavas av två olika organ eller också får man inrätta ett fri-

51 stående organ för ändamålet. Vilket alternativ man än väljer, kommer förvaltningsapparaten att kompliceras. Slutligen må i förevarande hänseende framhållas, att det är av stor vikt, att den militära personal som skall handlägga främst befästningsärendena blir skicklig och för sina uppgifter fullt kompetent. För att säkerställa detta krav är det nödvändigt att tillskapa en tillräckligt vid rekryteringsbas för den härför avsedda personalkåren, varjämte kåren måste givas en sådan storlek och sammansättning, att betryggande garantier erhållas för att vid besättandet av ledande poster ett urval kan göras mellan högt kvalificerade officerare. Då befästningsverksamheten aldrig kan i vårt land bliva så omfattande, att den ensam kan behöva en personalkår av den storlek realiserandet av nyssberörda önskemål förutsätter, blir det nödvändigt att åt ifrågavarande för befästningsväsendet avsedda personalorganisation anförtro jämväl andra militära byggnadsuppgifter. Detta förhållande talar också starkt för ett fortsatt sammanhållande i förvaltningshänseende av befästnings väsendet och det militära byggnadsområdet i övrigt. Då förvaltningsutredningen sålunda förordar, att den centrala ledningen av försvarsväsendets byggnadsverksamhet sammanföres till ett enda förvaltningsorgan, vill utredningen framhålla, att det ifrågavarande organet bör handhava all central förvaltningsverksamhet på förevarande område. Byggnadsfrågor böra således över huvud taget icke tillhöra försvarsgrensförvaltningarnas kompetensområde. En annan sak är, att det måhända övergångsvis kan visa sig vara lämpligt att låta flygförvaltningens byggnadsavdelning fortsätta sin verksamhet även någon tid efter det att det nya förvaltningsorganet börjat sin verksamhet. Det synes nämligen icke uteslutet, att den utomordentligt omfattande byggnadsverksamhet som under de närmaste åren är att förutse för flygvapnets räkning kan motivera att byggnadsavdelningen först så småningom och i avvaktan på mera normala förhållandens inträde avvecklar sin verksamhet. 4. Sjukvårdsförvaltningens område. Den centrala sjukvårdsförvaltningen inom försvarsväsendet omhänderhaves enligt nu gällande organisation för arméns vidkommande av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse, för marinen av marinförvaltningen å dess sanitetsavdelning samt för flygvapnet av flygförvaltningen å dess intendenturavdelning. Oaktat denna uppdelning av sjukvårdsförvaltningen å särskilda organ för varje försvarsgren har emellertid en rätt långt driven centralisering av själva upphandlingsväsendet för sjukvårdsändamål under senare år tillämpats. I synnerhet sedan en särskild materielbyrå organiserats inom sjukvårdsstyrelsen, hava i stor utsträckning upphandlingar av sjukvårdsmateriel för alla tre försvarsgrenarnas räkning ägt rum genom sjukvårdsstyrelsens försorg.

52 Frågan om ett sammanförande av förvaltningsverksamheten inom den militära sjukvården till ett enda centralorgan har vid upprepade tillfällen varit föremål för uppmärksamhet. Sålunda föreslogo departementalkommitterade i sitt år 1912 avgivna betänkande, att en för armén och marinen gemensam sjukvårdsavdelning skulle inrättas i försvarsdepartementet. Frågan underkastades vidare en ingående behandling av 1920 års förvaltningssakkunniga, vilka år 1921 avgåvo betänkande med förslag till en koncentration av försvarsförvaltningen till ett enda centralt verk. Därvid anfördes i förevarande hänseende bland annat, att en granskning av de förvaltningsärenden, vilka avgöras av de särskilda försvarsgrenarnas sjukvårdsmyndigheter, visade, att ett flertal ärenden voro av synnerligen ensartad natur. Någon viktigare saklig skillnad kunde icke förefinnas mellan hälso- och sjukvård vid de olika försvarsgrenarna, även om organisationens detaljer vore väl så olika. Beträffande försvarsväsendets hälso- och sjukvård i dess helhet borde anskaffning, vård och redovisning av sjukvårdsmaterielen till båtnad för alla parter ske efter möjligast enhetliga grunder. Vid utarbetandet av lämpliga modeller för sjukvårdsmateriel syntes man även hava gagn av samarbete. Enahanda vore naturligtvis fallet beträffande uppgörandet av årsberättelser, statistik, granskning av läroböcker, reglementen och instruktioner för sjukvårdspersonal, i den mån hälso- och sjukvård därav berördes. Samarbete vore även önskvärt beträffande såväl undervisning i hälsovård för manskap som fackutbildning för sjukvårdspersonal. Jämväl i fråga om speciell fackutbildning av läkare skulle ett systematiskt samarbete hava en uppgift att fylla. E t t utbyte av erfarenheter på den tillämpade hälsovårdens område, beträffande exempelvis epidemiers bekämpande, bad, avlusning, vattenförsörjning, uppvärmning, ventilation, belysning, proviantering och beklädnad, borde ock vara till nytta för de olika försvarsgrenarna. Den sjukvårdstekniska behandlingen av skador och sjukdomar vore i princip densamma å sjukhus, i fält, å fästningar, fort och fartyg, även om till buds stående hjälpmedel och andra förhållanden givetvis i ena och andra avseendet krävde jämkningar. Sjukhusens planläggande, uppförande och inredande borde handläggas gemensamt. I detta sammanhang borde dock erinras om de olikheter, som förefunnes mellan försvarets sjukvårdsgrenar, och om de områden, där förutsättningar för samarbete vore få eller saknades. Tillämpningen av hygienen vore olika, utbildningen av läkare måste beträffande tjänst vid exempelvis armén med dess krav på sjukvårdstaktiska kunskaper, befälstagande o. s. v. vara vitt skild från läkarnas vid marinen. Dessa senare måste å andra sidan vara sjövana och fullt förtrogna med den säregna tjänsten ombord. Även beträffande den militära lägre sjukvårdspersonalen bleve den fortsatta utbildningen av liknande skäl olika, vartill komme, att denna personal för fullgörande av sin tjänst måste hava en viss militär utbildning, lämpad för olika truppslag eller vapengrenar.

53 1940 års utredning har funnit de sålunda av 1920 års förvaltningssakkunniga anförda skälen för en sammanslagning av de särskilda försvarsgrenarnas sjukvårdsledning i stort sett alltjämt vara bärande. Visserligen ägde redan nu i många gemensamma spörsmål samarbete och samråd rum mellan cheferna för de olika sjukvårdsgrenarna, liksom det i förvaltningsreglementen och instruktioner funnes allmänna föreskrifter om samråd och samarbete. E t t sådant bleve dock aldrig tillräckligt effektivt mellan helt skilda ämbetsverk, även där viljan till samarbete vore god. E t t sammanförande under enhetlig ledning av förs vars väsendets sjukvård skulle medföra ett utvidgande och effektiviserande av detta samarbete samt därmed ökade möjligheter till rationalisering av hela sjukvårdsarbetet. Utredningen ansåge därför, att ett sådant sammanförande borde äga rum, därvid dock erforderligt beaktande måste ägnas åt de för olika försvarsgrenar särartade sjukvårdsfrågorna. — Enligt utredningens mening borde det militära sjukvårdsväsendet ställas under gemensam ledning av en försvarsväsendets chef läkare, benämnd exempelvis generalläkare. I sin egenskap av inspektör för det militära hälso- och sjukvårdsväsendet i dess helhet borde generalläkaren lyda under överbefälhavaren. Vad anginge den rent förvaltningsmässiga delen av sin verksamhet borde han däremot lyda direkt under Kungl. Maj:t, dock med direktivrätt för överbefälhavaren i erforderlig utsträckning. — I sjukvårdsorganisationen, förslagsvis benämnd försvarsförvaltningens sjukvårdsdepartement, borde ingå en avdelningschef för vardera av de trenne försvarsgrenarna, en arméöverläkare, en marinöverläkare och en flygöverläkare. Dessa borde i stort sett intaga samma ställning som nu, d. v. s. vara tjänstegrenschefer hos de olika försvarsgrenscheferna. De borde under den gemensamme chefens inseende äga att på ett relativt självständigt sätt handlägga var inom sin avdelning de för de olika försvarsgrenarna speciella sjukvårdsfrågorna, Likaså syntes det vara naturligt, att, då så vid behandlingen av ärenden inom de olika försvarsgrenarnas centrala förvaltningar erfordrades, vederbörande överläkare deltoge i ärendenas handläggning. De avsåges vidare att under generalläkaren fungera som sjukvårdsinspektörer var och en inom sin försvarsgren. Hälso- och sjukvårdsärenden av allmän natur borde enligt föreskrifter i arbetsordning eller efter generalläkarens bestämmande fördelas mellan de tre överläkarna. — Anskaffningen av sjukvårdsmateriel och därmed sammanhängande arbetskontroll, besiktning och eventuellt nykonstruktioner syntes icke behöva belasta sjukvårdsdepartementet. Dessa uppgifter torde av utredningen hava ansetts skola ankomma å det föreslagna materieldepartementet. Läkemedelsanskaffningen förutsattes däremot skola ske genom sjukvårdsdepartementets försorg.

54 Ur de yttranden över 1940 års utrednings förslag, som avgivits av olika myndigheter, torde följande böra här återgivas. Överbefälhavaren har förklarat sig intet hava att erinra mot det gemensamma sjukvårdsdepartementets tillkomst i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget. Chefen för armén har uttalat, att vad sjukvårdsförvaltningen beträffade alla skäl talade för en gemensam anskaffning av läkemedel m. m., vilken även redan ägde rum. Mot förslaget om ett gemensamt sjukvårdsdepartement syntes i princip intet vara att erinra. Då emellertid enligt chefens för armén mening de väsentligare förvaltningsgrenarna, tyg- och intendenturförvaltningarna, icke lämpligen borde ordnas gemensamt, syntes denna mindre förvaltningsgren böra följa samma princip, för att tjänstevägarna skulle bliva lika. Chefen för marinen har avstyrkt förslaget om en centraliserad sjukvårdsförvaltning. Förslaget vore i flera hänseenden egendomligt. Sålunda skulle exempelvis enligt förslaget marinöverläkaren vara tjänstegrenschef hos chefen för marinen och således ha denne till chef, men samtidigt lyda under generalläkaren som chef. E t t vidgat samarbete mellan organen för de olika försvarsgrenarnas sjukvård läte sig väl förena med nuvarande organisation. Man kunde upprätta en överstyrelse för militära sjukvårdsärenden, bestående av cheferna för arméns, marinens och flygvapnets sjukvård under ordförandeskap av den äldste. Detta organ skulle behandla alla sjukvårdsfrågor, som vore gemensamma för flera försvarsgrenar eller som hänskötes till dess handläggning. En sådan organisation syntes vara tillräcklig för att med vissa försvarsgrens vis företagna inre organisatoriska jämkningar skapa en ur alla synpunkter tillfredsställande militär sjukvårdsorganisation. Chefen för flygvapnet har funnit det vara i princip olämpligt, att flygöverläkaren, såsom förslaget innebure, skulle lyda under två myndigheter. Under förutsättning att flygöverläkaren i sin egenskap av tjänstegrenschef komme att under chefen för flygvapnet ansvara för hälsovården och hygienen samt sjukvårdsinspektionen vid flygvapnets förband, ville chefen för flygvapnet emellertid icke motsätta sig förslaget i övrigt. Det vore viktigt, att ett intimt samarbete upprätthölles mellan chefen för flygvapnet och flygöverläkaren särskilt vid bedömandet av personalens lämplighet för flygtjänstgöring och åtgärder vid inträffade flyghaverier. Fördenskull syntes det vara nödvändigt, att flygöverläkaren lokalt placerades hos chefen för flygvapnet. Arméförvaltningen har rörande förevarande spörsmål anfört, att flertalet av de hälso- och sjukvårdsväsendet berörande frågor, som handlades inom de tre försvarsförvaltningarna, vore av i huvudsak enahanda natur. E t t samordnande av de med dessa frågor nu sysselsatta organen inom en för

55 försvarsväsendet gemensam myndighet syntes därför vara i hög grad ändamålsenligt och ägnat att giva styrka och enhetlighet åt hela försvarsmaktens sjukvårdsorganisation. — Beträffande anskaffning och förrådshållning av sjukvårdsmateriel har arméförvaltningen i motsats till 1940 års utredning ansett, att jämväl dessa bestyr borde åligga det gemensamma sjukvårdsdepartementet och icke materieldepartementet. Den hittills vunna erfarenheten från arbetet inom sjukvårdsstyrelsens materielbyrå hade till fullo visat nödvändigheten av ett motsvarande arbetsorgan även efter en eventuell sammanslagning av de tre försvarsgrenarnas sjukvårdsförvaltningar. E t t sådant organ måste intimt samarbeta med medicinalstyrelsen och andra företrädare för den civila sjukvården och borde därför ingå i ett blivande sjukvårdsdepartement. Även om så skedde borde givetvis sjukvårdsdepartementet vid inköp av sjukvårdsmateriel hava att i viss omfattning anlita det föreslagna materieldepartementet, vilket också skulle hava att mobiliseringsorganisera krigsindustrien inom de områden, som berörde sjukvårdsmaterielanskaffningen såväl för militärt som i vissa fall även för civilt ändamål. Marinförvaltningen har i sitt yttrande anfört, att ett sammanförande av marinens sjuk vårds väsende med arméns eller rättare uttryckt under arméns icke skulle verka befrämjande för marinsjukvården men väl kunna innebära faror, som icke vore möjliga att överblicka. Marinförvaltningen kunde därför icke biträda sakkunnigförslaget i denna del. Skulle emellertid ett gemensamt sjukvårdsdepartement upprättas, borde inspektörskapet över en viss vapengrens sanitetsväsende med nödvändighet åtfölja den läkare därinom, som satts i ledningen, oavsett om denna ledning förvaltningsmässigt förefunnes i högsta eller näst högsta planet. Varje vapengrens sanitetsinspektör måste ställas direkt under respektive försvarsgrens chef, där han med nödvändighet hörde hemma såsom denne underlydande organ och tjänstegrenschef. Inom ett eventuellt sjukvårdsdepartement bleve en materielavdelning eller materielbyrå ofrånkomlig. Flygförvaltningen har anfört, att förslaget om en gemensam sjukvårdsförvaltning innebure ett mindre ingrepp i den nuvarande ordningen än man skulle förmoda. Flygförvaltningen hade intet att erinra mot en standardisering av sjukvårdsmaterielen och centralisering av dess anskaffning ävensom av upphandlingen av läkemedel, ej heller mot central handläggning av allmänna sjukvårdsfrågor, bland annat regleringen av sjukhusvård i krig. Detta bleve till avsevärd del ett stadfästande av nu tillämpad praxis och kunde utan inrättande av ett gemensamt departement med mindre rubbning av det bestående åstadkommas instruktionsmässigt genom ärendenas överlämnande till arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse i samråd med marin- och flygförvaltningarna, allt i den mån ärendena icke komme under handläggning vid ett organ för centralupphandling av materiel.

56 Medicinalstyrelsen har i sitt yttrande anfört, att styrelsen funnit en sammanslagning av de olika försvarsgrenarnas sjukvårdsledning i princip väl motiverad och väl ägnad att underlätta det nödvändiga samarbetet mellan militära och civila sjukvårdsmyndigheter framförallt på sjukvårdsberedskapens område. 1941 års förvaltningsutredning vill såsom sin åsikt uttala, att sjukvårdsförvaltningen synes vara ett av de militära förvaltningsområden, där ett sammanförande av den centrala ledningen till ett gemensamt organ förefaller ligga naturligast till. På materielanskaffningens och läkemedelsförsörjningens område har en avsevärd centralisering redan med nuvarande organisation kunnat äga rum, i det att arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse utövar en omfattande upphandlings verksamhet jämväl för marinens och flygvapnets räkning. Men även på andra områden synes ett sammanförande av förvaltningsverksamheten böra vara ägnat att främja syftemålet att erhålla en så effektiv sjukvårdstjänst som möjligt inom förs vars väsendet. Särskilt synes det vara av vikt, att genom ett sådant organisatoriskt betingat samarbete de erfarenheter och uppslag som göras inom en försvarsgren utan omgång kunna komma de andra tillgodo, liksom också en dylik gemensamhet måste underlätta ernåendet av önskvärd enhetlighet ifråga om utbildningsföreskrifter, redovisningsbestämmelser m. m. Jämväl på krigsförberedelsernas område synes en sammanslagning av förvaltningsverksamheten kunna vara av betydande värde. Emellertid erbjuder spörsmålet om ett samordnande av den militära sjukvårdsförvaltningstjänsten vissa speciella svårigheter, från vilka man icke får bortse vid övervägandet av de uppgifter som böra tillkomma ett centralorgan på sjukvårdsförvaltningens område. Dessa svårigheter sammanhänga i främsta rummet med det förhållandet, att gränsen mellan förvaltningssidan och inspektionssidan på den militära sjukvårdens område ofta är rätt oklar. Förvaltnings- och inspektionsspörsmålen gripa icke sällan in i varandra på ett sätt som kan göra det vanskligt att avgöra om ett ärende är av den ena eller andra naturen. Ur denna synpunkt har tvivelsutan den nuvarande organisationsformen med förvaltnings- och inspektionsverksamhet sammanförda försvarsgrensvis under gemensam ledning varit ägnad att förenkla sjukvårdsväsendets ledning. Vid ett överförande av förvaltningssidan till ett utanför försvarsgrenarna stående förvaltningsorgan måste denna gemenskap mellan sjukvårdsförvaltning och sjukvårdsinspektion komma att rubbas. Utredningen är nämligen av den bestämda uppfattningen, att inspektionsverksamheten på sjukvårdsområdet liksom på andra fackområden måste ske försvarsgrensvis genom inspektionsorgan, som för ändamålet står till respektive försvarsgrenschefers förfogande, i detta fall armé-, marinoch flygöverläkarna. Det sagda utesluter givetvis icke, att viss inspektions-

57 rätt vid sidan härav kan finnas böra tilläggas chefen för det gemensamma förvaltningsorganet. Det samband som enligt vad nyss påpekats föreligger mellan sjukvårdsförvaltning och sjukvårdsinspektion nödvändiggör, att därest den centrala sjukvårdsförvaltningen sammanföres till ett för försvarsgrenarna gemensamt organ, ett organiserat samarbete måste komma till stånd mellan detta organ och inspektionsmyndigheterna, d. v. s. armé-, marin- och flygöverläkarna. Enligt förvaltningsutredningens mening bör emellertid detta samarbete icke på sätt 1940 års utredning föreslagit åstadkommas genom att de nämnda överläkarna ingå i förvaltningsorganet som chefer för var sina avdelningar. En sådan indelning av förvaltningsorganet skulle stå i strid med det primära syftemålet med dess tillkomst, nämligen att åstadkomma enhetlighet över hela försvarsväsendet i förvaltningsärendenas behandling. Det erforderliga samarbetet synes i stället böra sökas på det sätt, att de tre försvarsgrensöverläkarna tillförsäkras rätt och åläggas skyldighet att deltaga i avgörandet av sådana ärenden i den gemensamma sjukvårdsförvaltningen som antingen äro av vikt för försvarsväsendet i dess helhet eller ock särskilt angå den egna försvarsgrenen. Särskilt bör detta bliva fallet beträffande sådana på sjukvårdsförvaltningen ankommande ärenden, vilka icke äro av renodlad förvaltningsnatur. Till det närmare anordnandet av detta inlemmande av försvarsgrensöverläkarna i förvaltningsorganet återkommer utredningen i det följande. Av det anförda framgår, att förvaltningsutredningen icke anser sig kunna biträda 1940 års utrednings uttalande, att de tre försvarsgrensöverläkarna skulle i deras egenskap av sjukvårdsinspektörer var och en för sin försvarsgren lyda under den föreslagne generalläkaren. Än mindre kan förvaltningsutredningen ansluta sig till ett av arméförvaltningen i dess remissutlåtande över 1940 års utrednings betänkande gjort uttalande, att armé-, marin- och flygöverläkarnas uppgifter såsom tjänstegrensinspektörer syntes kunna förläggas till en gemensam sjukvårdsinspektion, där de under generalläkarens chefskap och överinseende skulle bliva chefer för respektive detaljer. De nämnda överläkarna böra enligt förvaltningsutredningens mening i alla hänseenden vara underställda respektive försvarsgrenschefer, vilkas organ de äro för utövande av högsta uppsikten över sjukvårdsväsendet inom vederbörlig försvarsgren. I utövandet av sin ovan berörda verksamhet inom sjukvårdsförvaltningen böra de sålunda betraktas såsom ledamöter av ämbetsverket i fråga och icke såsom generalläkaren underställda myndigheter. En annan sak är, att förvaltningsutredningen i det följande avser att föreslå, att generalläkaren skall i denna sin egenskap äga en viss inspektionsrätt över försvarsväsendets sjukvård i gemen; därmed behöver och bör icke följa, att generalläkaren skall äga att med befälsrätt ingripa i sjukvårdstjänstens utövande vid försvarsgrenarna.

58 5. Civilförvaltningens område. Med den centrala civilförvaltningen inom försvarsväsendet förstås i huvudsak dels handhavandet av allmänt administrativa spörsmål inom försvarsväsendet, såsom författningsfrågor av allmän innebörd, avlöningsspörsmål m. m., dels ledandet av försvarsväsendets kassa- och redovisningsväsende, dels ock det militära revisionsväsendet. Den centrala civilförvaltningen i denna bemärkelse är enligt nu gällande organisation uppdelad på de tre försvarsgrenarnas förvaltningsorgan och handhaves inom arméförvaltningen av dess civila departement, inom marinförvaltningen å civilavdelningen med kameralbyrån samt inom flygförvaltningen å dess civilbyrå. Den förvaltningsverksamhet av civil natur, som mera har karaktären av administrativt-juridiskt biträde i den fackligt betonade förvaltningstjänsten och som i nuvarande organisation utövas å särskilda civilbyråer inom arméförvaltningens fackdepartement och -styrelser samt å de civila organen i marin- och flygförvaltningarna, beröres icke i detta sammanhang. Till denna civilförvaltningstjänst återkommer utredningen vid behandlingen av de särskilda förvaltningsorganens organisation. Spörsmålet om en sammanslagning av civilförvaltningen inom försvarsväsendet till ett enda för samtliga försvarsgrenar gemensamt organ har vid åtskilliga tillfällen tidigare varit på tal. De s. k. 1920 års förvaltningssakkunniga anförde i sitt år 1921 avgivna betänkande, att för »likartade» förvaltningsärenden inom försvarsgrenarna borde eftersträvas en i möjligaste mån enhetlig behandling, vilket bäst vunnes genom organiserandet av endast ett centralt ämbetsverk för hela försvarsväsendet. I detta skulle ingå bland annat en kameralavdelning för behandling av ärenden rörande avlöning, kassa- och räkenskapsväsende m. m. Den s. k. 1926 års beredning angående den centrala försvarsförvaltningen upptog i sitt år 1927 avgivna betänkande 1920 års förvaltningssakkunnigas förslag till granskning men fann icke de av dessa förebragta skälen för en sammanslagning av armé- och marinförvaltningarna till en gemensam försvarsförvaltning övertygande. Beredningen hade emellertid ansett angeläget att undersöka, huruvida vissa grupper »likartade» ärenden av mera kameral natur, såsom avlönings-, kassa- och räkenskapsärenden, vissa civilärenden m. fl. kunde utbrytas samt — utan att skada den enhetlighet, som måste förefinnas inom vederbörlig försvarsgrens förvaltning — förenas i en för hela försvarsväsendet gemensam kameralförvaltning. Ifrågavarande undersökning hade givit vid handen, att vissa fördelar skulle kunna förväntas uppstå genom en dylik organisation. I betraktande av att särskilt lokalfrågan icke syntes vara möjlig att lösa förrän i en jämförelsevis avlägsen framtid och att verkställda kostnadsberäkningar givit vid handen att den ekonomiska vinsten av den antydda organisationen skulle stanna vid ett

59 mycket ringa belopp, men att betydande olägenheter skulle vara förenade med en fristående kameralförvaltning, ansåge beredningen, att icke heller en dylik förvaltning borde komma till stånd. Även 1930 års försvarskommission upptog i sitt år 1935 avgivna betänkande frågan om en för försvarsväsendet gemensam civilförvaltning till behandling men stannade vid den uppfattningen, att civilförvaltningen alltjämt borde vara organiserad försvarsgrens vis. I propositionen nr 225 till 1936 års riksdag angående förs vars väsendets ordnande, uttalades likaledes, att den civila förvaltnings verksamheten inom förs vars väsendet alltjämt borde utövas inom var och en av de tre försvarsgrenarna för sig. Detta uttalande mötte ingen erinran från riksdagens sida. 1940 års förvaltningsutredning har i förevarande fråga anfört, att erinringar kunde framställas beträffande den nuvarande organisationen av den kamerala förvaltningen och det militära revisionsväsendet. I den mån gällande löneförfattningar och andra ekonomiska bestämmelser bleve av mera invecklad art, bleve det dubbla arbetet vid en uppdelning på skilda förvaltningar mera framträdande och bristen på enhetlighet vid tillämpningen av gällande bestämmelser mera kännbar. I den mån revisionen finge att kontrollera användningen av allt större värden, framträdde också med ökad styrka vikten av en gentemot de militära förvaltningarna liksom hela försvarsväsendet fullt självständig och Kungl. Maj:t omedelbart underställd revisionsverksamhet. Men än viktigare vore att med hänsyn till krigsförvaltningens krav på enkelhet och effektivitet sammanföra de tre skilda civilförvaltningarna till en enhetlig organisation. En sådan gemensam civilförvaltning skulle för respektive försvarsgrenar i stort sett fylla de uppgifter, som för statsförvaltningen i övrigt ankomme på statskontoret och i vissa avseenden på riksräkenskaps verket. Därest en dylik centraliserad civilförvaltning tillskapades, syntes densamma böra erhålla en självständig ställning i förhållande till den militära ledningen och övriga militära förvaltningsorgan. Å andra sidan måste givetvis en intim samverkan mellan alla förvaltningens grenar komma till stånd. I detta sammanhang vore även att märka, att det civila verket skulle representera allmän förvaltningskunskap med utblick över den övriga statsförvaltningen samt att det remissvägen och annorledes skulle vara Kungl. Maj:ts rådgivare i ofta betydelsefulla angelägenheter, där uttalandet av en fri och oberoende mening borde vara garanterat redan genom dess organisation. — I detta sammanhang hade särskilt övervägts, om revisionsverksamheten borde utbrytas från en dylik gemensam civilförvaltning och bilda underlag för ett särskilt verk. Utredningen hade emellertid stannat vid den uppfattningen, att det icke vore till fördel för statens intressen att giva den kamerala revisionen en ändrad ställning i förhållande till förs vars väsendets civila förvaltningsorgan i övrigt. Det så-

lunda föreslagna gemensamma civilorganet, som förslagsvis syntes böra benämnas försvarsförvaltningens civila departement, borde sortera direkt under Kungl. Maj:t och stå under ledning av en generaldirektör. Yttrandena över 1940 års utrednings förslag utvisa i förevarande hänseende avsevärt skiftande uppfattningar. Överbefälhavaren har i sitt yttrande förklarat sig intet hava att erinra emot det föreslagna civila departementets tillkomst i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget. Militär sakkunskap måste dock stå till departementets förfogande eller kunna utan omgång rådfrågas för att kontrollen skulle kunna ske med erforderligt hänsynstagande beträffande de granskade åtgärdernas praktiska ändamålsenlighet. Kontrollen bleve eljest alltför lätt verklighetsfrämmande och lade en skadlig hämsko på de militära instansernas initiativ. Chefen för armén har i sitt yttrande uttalat, att frågan om det gemensamma civila departementet av 1940 års utredning behandlats uteslutande med hänsyn till dess revisionsverksamhet, vilket försvårade ett ståndpunktstagande till förslaget. Alltjämt syntes emellertid de skäl vara bärande, som av 1926 års beredning, av 1930 års försvarskommission och i försvarspropositionen till 1936 års riksdag framförts för den kamerala förvaltningsverksamhetens utövande inom var och en av de tre försvarsgrenarna för sig. Chefen för marinen har ansett det vara ofrånkomligt, att varje försvarsgren hade tillräckliga organ för handläggning av civilärendena. Det vore icke möjligt att utfärda ekonomiska föreskrifter beträffande exempelvis tjänsten ombord utan att äga kännedom om hur den bedreves, under vilka förutsättningar hela sjötjänsten arbetade, vilken materiel det rörde sig om etc. Det vore onaturligt, att ett organ som hade att såväl handhava som verkställa granskning av så speciella räkenskapsförhållanden som dem vid marinen skulle förläggas till ett ämbetsverk som saknade all kontakt med den marina tjänsten. Chefen för flygvapnet har för sin del uttalat, att den föreslagna organisationen — på grund av fullständig skilsmässa och bristande samarbete mellan den militära och civila personalen — otvivelaktigt komme att medföra byråkratiska och besvärliga förhållanden. Därest civilbyrån skulle komma att utbrytas från flygförvaltningen, måste chefen för flygvapnet tillförsäkras ett permanent arbetande rådgivande organ för juridiska frågor (flyghaverier, tolkningsfrågor). Arméförvaltningen har förklarat sig kunna i allo biträda vad 1940 års utredning föreslagit angående sammanförande av den civila förvaltningstjänsten inom försvarsväsendet till ett gemensamt förvaltningsorgan. Beaktansvärda fördelar syntes vara att ernå genom den enhetlighet försvars-

61 grenarna emellan, vilken därigenom kunde vinnas såväl beträffande tillämpningen av den mångfald avlönings- och andra författningar, varom här vore fråga, som i avseende å ledningen av kassatjänsten. Till de sakkunnigas uttalande angående den kamerala revisionens ställning inom förvaltningen anslöte sig arméförvaltningen till alla delar. E t t avskiljande av den kamerala revisionen från det civila förvaltningsverket måste äventyra den enhetlighet i tillämpning av gällande bestämmelser, som utgjorde ett av skälen till skapandet av en för försvarsväsendet gemensam civilförvaltning. Marinförvaltningen har i sitt yttrande uttalat, att de krav, som uppställdes på civilförvaltningen icke i och för sig syntes påkalla, att densamma erhölle en för de tre försvarsgrenarna gemensam organisation. I fråga om de administrativa uppgifterna vore det emellertid givet, att det ur organisatorisk synpunkt vore av en obestridlig fördel, om dessa för de olika försvarsgrenarna till mycket stor del av samma natur och innehåll varande ärendesgrupper handlades under gemensam ledning. Däremot syntes denna verksamhet i vad gällde för de olika försvarsgrenarna specifika frågor — så t. ex. för sjöförsvaret ofta säregna bestämmelser — fortfarande böra behandlas inom respektive försvarsgrens centralförvaltning. Fly gförvaltningen har avstyrkt 1940 års utrednings förslag i denna del. Enda rätta medlet för åvägabringande av enhetlig och riktig tillämpning av avlöningsföreskrifterna vore åvägabringande av större enkelhet och klarhet i de generella bestämmelserna, särskilt de för krigstid gällande. När kassatjänsten omlagts — vilket för flygvapnet inneburit en övergång till helt nytt redovisningssystem med lokal anslutning till postgiro — hade detta kunnat ske fullt friktionsfritt. Flygförvaltningen åberopade detta till stöd för sin uppfattning om fördelen av att ha kassatjänstens ledning förlagd till försvarsgrenen. Flygförvaltningen hade dragit så betydande fördelar av sin kamerala specialrevision, att den icke kunde avstå därifrån. Inrättandet av ett gemensamt civilt departement skulle vara ägnat att framkalla en skadlig dualism mellan militärer och civila samt gynna uppkomsten av formalism. Statskontoret har förklarat sig dela 1940 års utrednings uppfattning, att de till försvarsväsendet hänförliga civiladministrativa uppgifterna borde förläggas till ett särskilt ämbetsverk inom den centrala försvarsförvaltningen. Särskilt med hänsyn till revisionsverksamheten vore det av största betydelse, att detta ämbetsverk gåves en i förhållande till de militära myndigheterna fullt självständig ställning. Riksräkenskapsverket har i sitt yttrande anfört, att med hänsyn till de arbetsuppgifter, vilka borde åvila det statliga revisionsväsendet, revisionen av försvarsväsendets medelsförvaltning likaväl kunde omhänderhavas av riksräkenskapsverket som av ett särskilt för enbart försvarsväsendet avsett revisionsorgan, förlagt inom det av 1940 års utredning föreslagna gemen-

samma civila departementet. Enligt riksräkenskapsverkets uppfattning skulle det otvivelaktigt vara principiellt riktigast, att riksräkenskapsverket övertoge jämväl den revisionsverksamhet, som för närvarande utövades av de militära specialrevisionerna. Ett överflyttande av de militära specialrevisionerna till riksräkenskapsverket skulle emellertid innebära en avsevärd ökning av de anmärkningsmål, vilkas avdömande skulle ankomma på verkets ledning. Riksräkenskapsverkets befattning med avdömandet av anmärkningsmål, som redan nu vore synnerligen omfattande, skulle med all sannolikhet då bliva så betungande, att svårighet skulle uppstå för ämbetsverkets chef och byråchefer att utan åsidosättande av andra viktiga arbetsuppgifter på ett fullt tillfredsställande sätt övertaga den omfattande militära revisionen. — Beträffande den militära revisionens ställning, därest denna emellertid förlades till det föreslagna civila departementet, ville riksräkenskapsverket särskilt framhålla, att denna revision i förhållande till riksräkenskapsverket borde erhålla ställning som specialrevision, varvid riksräkenskapsverket skulle äga rätt och befogenhet att meddela direktiv rörande granskningsverksamheten samt att öva annan tillsyn över densamma i den utsträckning verket så kunde finna påkallat.

1941 års förvaltningsutredning har efter övervägande av de olika synpunkter som kunna läggas på frågan om organisationen av den allmänt administrativa verksamheten inom försvarsväsendet kommit till den uppfattningen, att det av 1940 års utredning föreslagna sammanförandet av verksamheten i fråga till ett för hela försvarsväsendet gemensamt ämbetsverk skulle innebära så avsevärda fördelar, att ett genomförande av detta förslag synes böra förordas. Visserligen kan det sägas, att den i och för sig värdefulla kontakt mellan civilförvaltningens målsmän och den militära fackförvaltningstjänsten, som framtvingas av det nuvarande sammanförandet av all förvaltningsutövning försvarsgrensvis, i viss mån uppoffras i och genom ett överförande av civilförvaltningen till ett gemensamt organ utanför försvarsgrenarna. Men å andra sidan kan det icke ifrånkommas, att den verksamhet varom här är fråga i stort sett är oberoende av de skilda försvarsgrenarnas särart och fördenskull i största möjliga mån bör utövas likformigt över hela försvarsväsendet, något som otvivelaktigt underlättas genom verksamhetens koncentrerande till ett enda ämbetsverk. E t t sammanförande av civilförvaltningen till ett enda ämbetsverk förutsätter emellertid, såsom från åtskilliga Håll påpekats, att vid vart och ett av de övriga ämbetsverk som skola ingå i försvarsförvaltningen, kommer att finnas en särskild civilbyrå för tillgodoseende av det behov av civil sakkunskap som alltid erfordras i den löpande tjänsten, för kassa- och räkenskapsföring m. m.

63 Vad särskilt angår den centrala revisionsverksamheten har bland annat från flygvapnets sida framhållits, att ett utbrytande av densamma från flygförvaltningen skulle innebära en olägenhet, i det att revisionens placerande inom verket varit till stor nytta ur synpunkten att därigenom revisionsanmärkningar kunnat förebyggas genom inhämtande av upplysningar på ett tidigt stadium. Frånsett att den kamerala revisionens uppgift icke i främsta rummet är att vara rådgivande i utbetalningsfrågor — den uppgiften tillkommer snarare den s. k. kamerala förhandsgranskningen — synas specialkunskaperna inom revisionen icke behöva bliva sämre därför att revisionen utövas i ett gemensamt revisionsverk. Utredningen förutsätter nämligen, att revisionen av de särskilda försvarsgrenarnas räkenskaper inom det gemensamma ämbetsverket kommer att ske på särskilda kontor för varje försvarsgren. Och rent principiellt synes den av 1940 års utredning framförda synpunkten vara riktig, att revisionsverksamheten bör utövas helt fristående från och oberoende av de myndigheter revisionen avser. 1941 års utredning vill således förorda, att den centrala civilförvaltningen inom försvarsledningen sammanföres till att handhavas inom ett direkt under Kungl. Maj:t stående ämbetsverk. Till frågan om detta ämbetsverks förhållande till försvarsförvaltningen i övrigt ävensom till försvarsgrenscheferna och överbefälhavaren återkommer utredningen i ett senare sammanhang.

B. Försvarsväsendets centrala förvaltningsorgan. 1. Förvaltningsorganen och deras benämningar. I det föregående har förvaltningsutredningen utvecklat sina synpunkter på spörsmålet, huruvida den centrala förvaltnings verksamheten alltjämt borde, såsom nu är fallet, handhavas inom särskilda förvaltningsorgan för varje försvarsgren eller huruvida förvaltningsverksamheten i fråga borde, oberoende av försvarskrafternas indelning i försvarsgrenar, handläggas å för hela försvarsväsendet gemensamma fackämbetsverk, särskilda alltefter förvaltningsuppgifternas art. Utredningen har därvid på närmare anförda skäl såsom resultat av övervägandena i nämnda hänseende funnit, att den centrala försvarsförvaltningen bör handhavas på tygförvaltningens (krigsmaterielförvaltningens) område försvarsgrensvis; på intendenturförvaltningens område för svarsgrens vis; på fortifikations- och byggnadsförvaltningens område gemensamt för hela försvarsväsendet;

på sjukvårdsförvaltningens område gemensamt för hela försvarsväsendet samt på civilförvaltningens område gemensamt för hela förs vars väsendet. Dessutom har förvaltningsutredningen på i det föregående närmare angivna skäl funnit sig böra föreslå, att för handhavande av vissa viktigare förvaltningsfrågor av industriell och kommersiell natur — anskaffning av industrivaror av mass- och standardnatur, krigsindustrien förberedelse, priskontroll m. m. — skall inrättas ett för hela försvarsväsendet gemensamt centralorgan. För utövande av den centrala förvaltningsverksamhet som enligt vad nyss sagts bör handhavas försvarsgrensvis — egentlig förvaltningsverksamhet på tygförvaltningens (krigsmaterielförvaltrringens) och intendenturförvaltningens områden — måste alltjämt finnas särskilda förvaltningsorgan för en var av de tre försvarsgrenarna. Dessa förvaltningsorgan, vilka komina att vara intimt knutna till försvarsgrenarnas militära ledning, synas böra bibehålla de nuvarande benämningarna A r m é f ö r v a l t n i n g e n , respektive M a r i n f ö r v a l t n i n g e n och F1 y g f ö rvaltningen. Inom fortifikations- och byggnadsförvaltningens område bör i enlighet med det förut anförda tillskapas ett nytt centralt förvaltningsorgan, gemensamt för hela förs vars väsendet. Detta förvaltningsorgan bör enligt utredningens mening benämnas F ö r s v a r s v ä s e n d e t s fortifikat i o n s f ö r v a l t n i n g . För handhavande av den för försvarsväsendet gemensamma förvaltningsverksamheten på sjukvårdsförvaltningens område bör likaledes tillkomma ett nytt centralt ämbetsverk, lämpligen benämnt F ö r s v a r s v ä s e n d e t s s j u k v å r d s f ö r v a l t n i n g . Slutligen bör för handhavande av de till civilförvaltningen hörande förvaltningsområden, vilka i det föregående föreslagits skola handläggas gemensamt för hela försvarsväsendet, tillskapas ett nytt förvaltningsorgan, vilket torde böra benämnas F ö r s v a r s v ä s e n d e t s civilförvaltning. Vad åter beträffar det förenämnda industriorganet, som av utredningen föreslås skola nyinrättas, kommer detta icke att bli ett förvaltningsorgan i egentlig mening utan får snarare karaktären av ett hjälporgan i de angivna hänseendena åt försvarsväsendets egentliga förvaltningsmyndigheter. Med hänsyn till att det ifrågavarande centralorganet kommer att få sin huvudsakliga uppgift inriktad på att vara en förbindelselänk emellan förvaltningsmyndigheterna och den civila industrien och dessutom kommer att intaga en ledande ställning i förhållande till försvarsväsendets egna industriella anläggningar på verkstadsområdet, anser förvaltningsutredningen, att organet ifråga lämpligen bör erhålla namnet F ö r s v a r s v ä sendets industriverk.

65 Förvaltningsutredningens förslag innebär sålunda i enlighet med det anförda, att försvarsväsendets centrala förvaltningsverksamhet framdeles bör omhänderhavas av följande centrala ämbetsverk: Arméförvaltningen, Marinförvaltningen, Flygförvaltningen, Försvarsväsendets fortifikationsförvaltning, Försvarsväsendets sjukvårdsförvaltning, Försvarsväsendets civilförvaltning samt Försvarsväsendets industriverk. Med hänsyn till att det nya industriverkets organisation och arbetsuppgifter bli i viss mån inverkande jämväl på de egentliga förvaltningsorganens verksamhetsområden m. m., kommer utredningen att vid den följande redogörelsen för de särskilda ämbetsverkens organisation upptaga industriverket i ordning före de övriga ämbetsverken. 2. Förvaltningsorganens förhållande till Kungl. Maj:t och den högsta militära ledningen. I enlighet med den princip som är den förhärskande inom svensk statsförvaltning lyda för närvarande samtliga försvarsväsendet tillhörande centrala förvaltningsmyndigheter omedelbart under Kungl. Maj:t. Detta är sålunda även fallet med flygförvaltningen, oaktat chefen för flygvapnet är flygförvaltningens chef; flygförvaltningen som ämbetsverk är således icke underställd chefen för flygvapnet i denna hans egenskap utan är med chefen för flygvapnet som verkschef direkt underställd Kungl. Maj:t. Samma förhållande gäller i fråga om armé- och marinförvaltningarna i de fall då försvarsgrenscheferna enligt de för ämbetsverken gällande instruktionerna utöva beslutanderätten i vissa förvaltningsärenden. Den sålunda med sträng konsekvens upprätthållna principen, att de centrala ämbetsverken i sin ämbetsutövning äro Kungl. Maj:t omedelbart underställda, utgör ett särdrag för den svenska statsförvaltningen; i de kontinentala länderna äro som bekant motsvarigheterna till våra centrala ämbetsverk i allmänhet inorganiserade i själva ministerierna. Den självständighet gentemot regeringsmakten, som sålunda tillkommer de svenska ämbetsverken och som ytterligare framhäves genom principen om ämbetsmännens oavsättlighet, är uppenbarligen av stort värde för bevarandet av fastheten i vår statsförvaltning. Men denna självständighet får å andra sidan icke utvidgas därhän, att en ny instans insattes mellan Kungl. Maj:t och de centrala förvaltningsmyndigheterna, vilket ju närmast bleve innebörden av det stundom framförda önskemålet om att de militära centralförvaltningsorganen borde i sin verksamhet vara underställda överbefäl5 — 420843

havaren eller försvarsgrenscheferna i deras egenskap av militärmyndigheter. En sådan anordning skulle beröva departementschefen ett av hans viktigaste hjälpmedel vid ståndpunktstagandet till förvaltningsfrågor i högsta instans. Av det anförda följer, att enligt förvaltningsutredningens mening någon tvekan icke bör råda därom, att försvarsväsendets centrala förvaltningsorgan även efter ett genomförande av den omorganisation av försvarsförvaltningen, som av utredningen föreslås, böra lyda direkt under Kungl. Maj:t. Detta utesluter givetvis icke, att åt de högsta militära myndigheterna kan i annan ordning inrymmas ett vidsträckt inflytande på förvaltningsmyndigheternas verksamhet. I vad rör de tre försvarsgrensbetonade ämbetsverken, armé-, marin- och flygförvaltningarna, föreslås detta inflytande i det följande skola säkerställas på det sätt, att försvarsgrenscheferna skola äga högsta chefskapet över respektive förvaltningsmyndigheter med därav härflytande rätt att i ämbetsverket fatta beslut i förvaltningsärenden, givetvis då med det förvaltningsansvar som därav följer. Försvarsgrenscheferna böra emellertid äga möjlighet att även i förhållande till de tre förvaltningsmyndigheter i egentlig mening, vilka enligt utredningens förslag skola vara gemensamma för hela försvarsväsendet, d. v. s. fortifikations-, sjukvårds- och civilförvaltningarna, på ett icke alltför formbundet sätt göra sina synpunkter gällande. I vad avser frågor angående framställningar om medelsanvisningar återkommer utredningen under nästfoljande avsnitt till sättet för etablerande av denna kontakt mellan försvarsgrenscheferna och nämnda förvaltningsmyndigheter. Men även i andra hänseenden än de nyssnämnda måste tillses, att icke försvarsgrenscheferna genom det föreslagna utbrytandet av de ifrågavarande förvaltningsområdena från försvarsgrensförvaltningarnas kompetensområde gå miste om den tillgång som med nuvarande organisation följer av möjligheten att omedelbart kunna erhålla biträde och upplysningar i förvaltningsfrågor på dessa områden. Det bör därför enligt förvaltningsutredningens mening i instruktionerna för de tre för försvarsväsendet gemensamma egentliga förvaltningsorganen föreskrivas, att de skola vara skyldiga att i sin verksamhet beakta de framställningar och påpekanden som göras från försvarsgrenschefernas sida i och för deras verksamhet, liksom det bör åligga myndigheterna i fråga att på begäran tillhandagå försvarsgrenscheferna med de upplysningar och utredningar som av dem begäras och av myndigheterna kunna lämnas. I fråga om sjukvårdsförvaltningen komma därutöver att i det följande föreslås vissa speciella åtgärder för att främja den kontakt mellan försvarsgrenarnas militära ledning och denna förvaltning, som på detta område synes vara särskilt erforderlig. Någon direktivrätt från försvarsgrenschefernas sida i förhållande till de nu ifråga-

varande myndigheterna torde däremot icke böra finnas annat än i den mån som följer av vad under nästa avsnitt kommer att föreslås rörande deras inverkan på myndigheternas framställningar i anslagsfrågor. I förhållande till det föreslagna nya industriverket synes det icke föreligga behov att åt försvarsgrenscheferna såsom sådana inrymma något inflytande, utöver vad som följer av allmänna förvaltningsrättsliga regler. Däremot komma de i sin egenskap av chefer för respektive försvarsgrensförvaltningar att få hålla en ständigt fortlöpande kontakt med industriverket, som ju förutsattes skola i stor utsträckning samarbeta med försvarsgrensförvaltningarna. Vad beträffar överbefälhavarens ställning till förvaltningsmyndigheterna har 1940 års utredning uttalat, att åt överbefälhavaren borde i förhållande till dem givas direktivrätt i erforderlig omfattning, dock att civilförvaltningen borde göras helt oberoende av de militära myndigheterna utom i frågor rörande krigsförberedelsearbetet. Denna direktivrätt för överbefälhavaren borde ersätta den möjlighet till ingripande i förvaltningens gång som respektive försvarsgrenschefer för närvarande ägde. Om vederbörande förvaltningsorgan ansåge sig ej kunna följa givna direktiv, borde de vara skyldiga hänskjuta ärendet till Kungl. Maj:ts prövning. En närmare avgränsning av direktivrätten borde givetvis göras i vederbörliga instruktioner. Med den uppfattning 1941 års förvaltningsutredning i det föregående givit uttryck åt beträffande försvarsgrenscheferna såsom de primärt ansvariga för respektive försvarsgrenars krigsduglighet ävensom den ställning försvarsgrenscheferna i anslutning härtill föreslås skola intaga såsom utövare av högsta chefskapet över försvarsgrenarnas egna förvaltningsmyndigheter, följer, att någon omedelbar direktivrätt från överbefälhavarens sida i förhållande till sistberörda förvaltningsmyndigheter icke synes vara erforderlig. De impulser som från överbefälhavaren böra komma dessa myndigheter till del och som väl i huvudsak komma att avse krigsförberedelsearbetets bedrivande synas i princip böra komma dem tillhanda via försvarsgrenscheferna. Över huvud synes nämligen överbefälhavaren böra i möjligaste mån avlastas från förvaltningsansvar. I förhållande till de för försvarsväsendet gemensamma fortifikations-, sjukvårds- och civilförvaltningarna torde i enlighet med vad 1940 års utredning anfört en viss direktivrätt böra tillkomma överbefälhavaren. Denna direktivrätt torde böra i huvudsak avse sådana spörsmål som på ett eller annat sätt sammanhänga med det operativa krigsförberedelsearbete som bedrives inom försvarsstaben. Då det på sätt 1940 års utredning framhållit är av vikt, att civilförvaltningen intager en i förhållande till de militära myndigheterna självständig ställning, torde överbefälhavarens direk-

68 tivrätt till nämnda ämbetsverk lämpligen icke böra omfatta annat än grunderna för civilförvaltningens eget krigsförberedelsearbete. I den mån de egentliga förvaltningsmyndigheterna finna sig icke kunna följa av överbefälhavaren givna direktiv, synas de på sätt 1940 års utredning anfört böra vara skyldiga att underställa frågan Kungl. Maj:ts prövning. I ett avseende lärer emellertid åt överbefälhavaren böra inrymmas ett bestämmande inflytande på förvaltningsmyndigheternas åtgöranden, nämligen i avvägningsfrågor rörande förvaltningsmyndigheternas anslagsäskanden. Till sättet för ordnande av överbefälhavarens befattning med hithörande frågor återkommer utredningen under nästfoljande avsnitt. Vad slutligen beträffar överbefälhavarens ställning till det föreslagna försvarsväsendets industriverk, synes här knappast finnas utrymme för någon annan direktivrätt än som sammanhänger med prioritetsfrågor rörande krigsmaterielleveranser. Härutinnan lärer överbefälhavaren böra äga ett bestämmande inflytande på verkets verksamhet, och bör det åligga verkets ledning att ständigt hålla honom underrättad om uppkommande frågor i detta hänseende. Den möjlighet att bevaka försvarsväsendets intressen som i övrigt bör tillkomma överbefälhavaren i förhållande till industriverket synes böra tillgodoses därigenom, att överbefälhavaren skall äga utse en representant i det rådgivande organ, industriverkets råd, vilket i det följande föreslås skola vara anknutet till industriverket. Oavsett vad som ovan framhållits i fråga om överbefälhavarens ställning till förvaltningsmyndigheterna bör det givetvis åligga dem att i sin verksamhet beakta de framställningar och påpekanden som göras från överbefälhavarens eller chefens för försvarsstaben sida i och för deras verksamhet ävensom att på begäran tillhandagå dessa myndigheter med erforderliga upplysningar och utredningar. 3. Medelsäskanden och anslagsförvaltning. Med den nuvarande organisationen av den centrala förvaltningen inom försvarsväsendet, vilken ju kännetecknas av att för en var av de tre försvarsgrenarna finnes ett gemensamt förvaltningsorgan, är lösningen av frågan om sättet för avgivande av framställningar om medelsanvisningar mycket enkel, liksom också frågan om vilka myndigheter som skola förvalta anvisade medel löser sig själv. I bägge fallen är det respektive försvarsgrenars centrala förvaltningsorgan — armé-, marin- och flygförvaltningarna — som äro verksamma var och en för sin försvarsgren. Alla framställningar hos Kungl. Maj:t om anordnande av medel för en viss försvarsgrens verksamhet avgivas sålunda av denna försvarsgrens centrala förvaltningsmyndighet och beviljade anslag eller eljest anvisade medel ställas till samma myndighets förfogande att

69 av denna förvaltas. Anslagsmedel som icke hänföra sig till någon viss försvarsgren, såsom anslagen till försvarsdepartementet, försvarsstaben m. fl. ställas i allmänhet till arméförvaltningens civila departements förfogande. I och med att den centrala förvaltningsorganisationens anknytning till uppdelningen i försvarsgrenar upphör och stora delar av förvaltningsverksamheten i stället sammanföras till förvaltningsorgan som äro för hela försvarsväsendet gemensamma, kommer emellertid frågan om anslagsmedlens förvaltning och därmed även spörsmålet om sättet för medelsframställningars avgivande i ett nytt och mera komplicerat läge. 1940 års utredning ansåg sig icke böra gå närmare in på frågan, till vilka myndigheters förfogande vederbörliga anslag skulle ställas. Utredningen anförde emellertid, att vid den av utredningen skisserade organisationens detaljutformning uppmärksamhet givetvis måste ägnas åt detta spörsmål. Det borde dock förutskickas, att frågan måste lösas på ett sätt, som ej medförde rubbning i den förutsatta arbetsfördelningen och ej heller försvårade den överblick över medelsdispositionen som de särskilda myndigheterna måste äga. Då det nu gäller att med utgångspunkt från den centrala förvaltningsorganisation som här föreslagits taga ståndpunkt till vilka myndigheter som skola omhänderhava de olika å riksstaten anvisade anslagen, utgår utredningen till en början från den förutsättningen, att uppställningen av fjärde huvudtiteln i princip kommer att vara densamma som den nuvarande, d. v. s. att särskilda anslag för skilda ändamål — avlöningar, mathållning, beklädnad, övningar etc. — alltjämt komma att anvisas för sig för de olika försvarsgrenarna. Enligt utredningens uppfattning kommer det nämligen alltid att förefinnas ett bestämt intresse att kunna direkt av riksstaten utläsa kostnaderna för de skilda försvarsgrenarna. Som en allmän princip för anslagens fördelning mellan de olika centrala förvaltningsmyndigheterna bör enligt utredningens mening gälla, att de skola förvaltas av de myndigheter, till vilkas verksamhetsområden anslagen närmast hänföra sig. I enlighet därmed anser utredningen, att de nya armé-, marin- och flygförvaltningarna böra omhänderhava förvaltningen av respektive försvarsgrenars samtliga krigsmateriel- (tygmateriel-) och intendenturanslag, vare sig anslagen avse nyanskaffningar eller underhåll. Likaså böra försvarsgrensförvaltningarna handhava respektive försvarsgrenars undervisnings- och övningsanslag. De allmänna avlöningsanslagen för samtliga försvarsgrenar böra liksom försvarsgrenarnas anslag till rekrytering, resekostnader, flyttningsersättningar, resestipendier etc. förvaltas av försvarsväsendets civilförvaltning, som alltså i nämnda hänseenden kommer att för hela försvarsväsendet fylla samma uppgifter som nu tillkomma arméförvaltningens civila departement i fråga om armén. Till den gemensamma sjukvårdsförvaltningens förfogande böra ställas samtliga försvarsgrenars anslag till sjukvård och sjuk-

vårdsmateriel ävensom övriga till sjukvården hörande anslag, exempelvis anslaget till sero-bakteriologisk verksamhet. Samtliga anslag till nybyggnader samt till byggnaders och befästningars underhåll m. m. böra förvaltas av försvarsväsendets fortifikationsförvaltning. För försvarsväsendet gemensamma anslag torde i allmänhet böra ställas till civilförvaltningens förfogande. De avlönings- och omkostnadsanslag som avse förvaltningsorganens egen verksamhet böra givetvis förvaltas av respektive förvaltningsorgan själva. Vad därefter beträffar frågan om vilka organ som hos Kungl. Maj:t skola avgiva framställningar om anvisande av anslag, synes det utredningen icke böra ifrågakomma att för förs vars väsendets del frångå den eljest inom statsförvaltningen hävdade principen, att medelsframställningarna skola, i varje fall primärt, avgivas av den myndighet som har att förvalta anslagsmedlen. Endast härigenom torde garanti kunna vinnas, att samtliga på anslagsberäkningarna inverkande faktorer bliva beaktade. Eftersom på sätt nyss nämnts särskilda anslag förutsättas komma att i samma utsträckning som hittills anvisas för de olika försvarsgrenarna, uppställa sig emellertid särskilda problem i fråga om de försvarsgrensanslag som i enlighet med det förut anförda komma att förvaltas av de för försvarsgrenarna gemensamma förvaltningsorganen, fortifikations-, sjukvårds- och civilförvaltningarna. Beträffande dessa anslag bli i allmänhet anslagsberäkningarna i viss mån beroende av faktorer som ligga utanför de anslagsförvaltande myndigheternas bedömande, såsom kaderstyrkor, tjänstgöringsdagarnas antal m. m. Det blir därför nödvändigt att i fråga om dessa anslag låta andra myndigheter få ett bestämmande inflytande på det underlag som skall ligga till grund för beräkningarna. De myndigheter som härvidlag framför allt måste få göra sitt inflytande gällande äro försvarsgrenscheferna. Under föregående avsnitt har utredningen uppehållit sig vid den ställning som rent allmänt bör tillkomma försvarsgrenscheferna i förhållande till de för försvarsväsendet gemensamma egentliga förvaltningsorganen. Då det gäller frågor angående framställningar om medelsanvisningar, torde emellertid vissa närmare bestämmelser därutöver vara av nöden. Sålunda torde till en början försvarsgrenscheferna böra vara skyldiga att till ledning för förvaltningsmyndigheternas medelsframställningar ställa erforderligt underlag av militärorganisatorisk art till förfogande. Förvaltningsmyndigheterna å sin sida torde böra som regel vara skyldiga att i sina anslagsberäkningar bygga på det militärorganisatoriska underlag som sålunda ställts till deras förfogande. Skulle förvaltningsmyndigheterna i något fall anse sig förhindrade att följa försvarsgrenschefernas militärorganisatoriska anvisningar, torde frågan böra hänskjutas till överbefälhavarens bedömande. Skulle ej heller därvid enighet kunna uppnås mellan förvaltningarna och de militära myndigheterna, böra förvaltningarna vara skyldiga att vid medelsframställningen hos Kungl. Maj:t anmärka nämnda förhållande.

71 Vad nu sagts om de för försvarsväsendet gemensamma förvaltningsmyndigheternas skyldighet att som regel i sina medelsframställningar rätta sig efter det militärorganisatoriska underlag som ställes till förfogande av försvarsgrenscheferna gäller framför allt civil- och sjukvårdsförvaltningarna. De beräkningar av avlönings- och sjukvårdsanslag etc. som av dem uppgöras böra sålunda grundas på de uppgifter rörande stabers och truppförbands storlek och sammansättning m. m. som av försvarsgrenscheferna tillhandahållas. För fortifikationsförvaltningens del ligger förhållandet något annorlunda till, i det att bedömandet huruvida vissa byggnader skola uppföras eller andra byggnadsåtgärder vidtagas icke enbart är avhängigt av militärorganisatoriska problem utan även sammanhänger med tillgången på arbetskraft, tillgången på utrymmen av annat slag m. m. Fortifikationsförvaltningen måste fördenskull kunna förhållandevis självständigt bedöma vilka byggnadsföretag eller markinköp som böra företagas under ett visst budgetår. Även fortifikationsförvaltningen synes emellertid böra hava skyldighet att vid framläggandet av sina anslagsäskanden redovisa de önskemål som framställts från försvarsgrenschefernas sida. De önskemål och framställningar av mihtärorganisatorisk art, som sålunda böra avgivas av försvarsgrenscheferna till förvaltningsmyndigheterna att ligga som underlag för deras medelsframställningar, böra, såvitt avser framställningarna till statsverkspropositionen, vara förvaltningsmyndigheterna till hända i god tid före den tidpunkt då enligt gällande bestämmelser dylika framställningar senast skola avlåtas, d. v. s. i allmänhet den 1 september varje år. Enligt utredningens mening bör man uppställa som regel, att underlaget i fråga skall vara förvaltningsmyndigheterna tillhanda senast den 15 juli. Vad nyss sagts om skyldighet för försvarsgrenscheferna att före den 15 juli tillhandahålla förvaltningsorganen erforderligt militärorganisatoriskt underlag för anslagsframställningarna torde även böra gälla försvarsstaben och övriga för försvarsväsendet gemensamma institutioner, vilkas anslag skola förvaltas av civilförvaltningen. Redan vid uppgörandet av det nämnda militärorganisatoriska anslagsunderlaget synes överbefälhavaren böra bereda sig tillfälle att utöva sitt inflytande över medelsframställningarna. Före avgivandet av det ifrågavarande materialet till förvaltningsmyndigheterna böra sålunda försvarsgrenscheferna hava underställt detsamma överbefälhavarens granskning, på det att denne redan på detta stadium skall kunna göra sina synpunkter i fråga om avvägningen mellan försvarsgrenarna gällande. Genom att överbefälhavaren på detta sätt redan från början får ett bestämmande inflytande på det militärorganisatoriska anslagsunderlaget, synes hans befattning med anslagsfrågorna på ett senare stadium kunna reduceras till ett minimum. Utredningen utgår därvid ifrån att överbefälhavaren vid sitt ståndpunktstagande till det militär-

organisatoriska underlaget för anslagsberäkningarna icke skall hava att ingå i några detaljer, utan att hans direktiv endast skola avse de stora dragen; i annat fall kan man nämligen befara, att proceduren med överbefälhavarens inflytande redan på detta tidiga stadium kommer att verka fördröjande, vilket givetvis skulle eliminera fördelarna med det föreslagna förfarandet. Sedan på grundval av de från försvarsgrenscheferna levererade militärorganisatoriska underlagen arbetet med medelsframställningarna inom förvaltningsorganen fortskridit så långt, att preliminära anslagsberäkningar föreligga, synas dessa beräkningar böra föredragas inför överbefälhavaren i och för inhämtande av de ytterligare direktiv i avvägningshänseende, till vilka de sålunda föreliggande beräkningarna må kunna föranleda. Med hänsyn till att överbefälhavaren redan på ett tidigt stadium haft tillfälle att taga del av de militära underlagen för beräkningarna, kan det emellertid förväntas, att direktiven i fråga i allmänhet icke komma att vara av alltför genomgripande art. Efter det med hänsyn till vad vid dessa föredragningar förekommit erforderliga justeringar och jämkningar företagits i de preliminära anslagsberäkningarna, skulle skrivelserna med framställningar till statsverkspropositionen kunna i vanlig ordning avlåtas till Kungl. Maj:t från de särskilda förvaltningsorganen var för sig. Följden därav skulle emellertid bli, att anslags äskandena för en var av de tre försvarsgrenarna skulle komma att vara spridda på icke mindre än fyra särskilda skrivelser från olika myndigheter, något som uppenbarligen vore ägnat att försvåra överblicken över anslagsframställningarnas innebörd. Det synes med hänsyn till det sagda vara i hög grad önskvärt, att medelsframställningarna före deras avlämnande till Kungl. Maj:t samordnas och uppställas i den ordning de skola ingå i fjärde huvudtiteln. Utredningen vill för tillgodoseende av detta intresse föreslå en sådan anordning, att de justerade anslagsframställningarna från de särskilda förvaltningsorganen överlämnas till försvarsväsendets civilförvaltning i och för deras redaktionella sammanfogande till en för samtliga förvaltningar gemensam skrivelse, i vilken anslagen infogas i ordning försvarsgrensvis och i övrigt i enlighet med de fastställda grunderna för fjärde huvudtitelns uppställning. Jämväl industriverkets framställningar om anslag för sin egen verksamhet synas på detta sätt böra ingivas genom civilförvaltningen. Att ett dylikt samordnande av anslagsframställningarna skulle vara ägnat att i hög grad underlätta budgetarbetet inom försvarsdepartementet är uppenbart, liksom ock att överblicken över försvarsväsendets medelsbehov över huvud skulle underlättas. För att lämna tid till den sålunda föreslagna gemensamma redigeringen av försvarsförvaltningarnas medelsframställningar synes det vara nödvändigt, att den fastställda tiden för ingivandet till Kungl. Maj:t av skrivelsen i fråga något framflyttas. Utredningen vill i sådant avseende för sin del föreslå, att tidpunkten inom vilken skrivelsen skall vara ingiven till försvarsdepartemen-

tet bestämmes till den 15 september. Detta förutsätter emellertid, att det skall åligga de särskilda förvaltningsorganen att före den 1 september, d. v. s. inom samma tid som nu gäller för anslagsframställningar i allmänhet, tillhandahålla civilförvaltningen sina anslagsberäkningar med tillhörande fullständiga motiveringar. Slutligen vill utredningen som sin åsikt framhålla, att sjökarteverket, vilket intar en särställning bland de under försvarsdepartementet lydande myndigheterna, synes böra liksom för närvarande ingiva sina medelsframställningar direkt till Kungl. Maj:t och icke genom civilförvaltningen; det intresse av samordnande av försvarsväsendets anslag som utgör grunden för den sistberörda anordningen, föreligger nämligen icke i fråga om sjökarteverket. En annan sak är, att sjökarteverket icke heller framdeles synes böra bilda egen huvudförvaltning utan i avseende på revision och huvudbokföring bör anknytas till civilförvaltningen. 4. Principerna för beslutanderättens utövande inom förvaltningsorganen. Den ursprungliga formen för besluts fattande inom den centrala förvaltningen var den kollegiala; beslut fattades genom omröstning av ledamöterna. Denna form erbjöd garantier för en allsidig och noggrann prövning av ärendena. Efter hand hava emellertid även andra beslutsformer utvecklats, som bättre tillgodose behovet av kraft, enhetlighet och snabbhet i förvaltningen. Det system, som numera blivit förhärskande inom de centrala ämbetsverken, är att besluten såsom regel fattas av verkets chef ensam (enrådighetssystemet) men att beslutanderätten i vissa hänseenden kan delegeras till underlydande tjänstemän. Vid fördelningen av göromål mellan olika beslutande instanser måste man i första rummet söka avgränsa uppgifter, som till sitt innehåll och sin omfattning motsvara organets prestationsförmåga. Härvid bör bland annat en lämplig avvägning av arbetsmängden eftersträvas. Att i ett stort verk med omfattande arbetsuppgifter koncentrera all beslutanderätt till verkets högsta ledning skulle givetvis innebära en onormal belastning av denna. Enrådighetssystemet är därför vanligen förbundet med ett byråsystem, d. v. s. verket är indelat i byråer eller avdelningar, mellan vilka ärendena i stora drag fördelas genom en instruktion, som i sin tur kompletteras genom en arbetsordning, fastställd av verket självt eller dess chef. Beslutanderätten i mindre ärenden har därvid i växlande omfattning överlåtits åt byråeller avdelningschefer, varigenom verkschefens arbetsbörda kunnat lättas. I vissa verk har man i samma syfte inrättat en särskild befattning, vars innehavare under benämningen överdirektör eller souschef har att biträda

verkschefen i utövningen av dennes ämbete och för detta ändamål kan erhålla i uppdrag att avgöra vissa grupper av ärenden. Vid delegering av beslutanderätt måste naturligen hänsyn tagas till göromålens större eller mindre vikt, men det måste jämväl beaktas, att det ofta är hos de lägre cheferna som den större sakkunskapen finnes. Då ett underordnat organ sålunda besitter särskild teknisk eller vetenskaplig sakkunskap, torde det i allmänhet icke böra vara underkastat sina mindre sakkunniga överordnades ingripande i den verksamhet som' helt beror av sådan sakkunskap. Vad de centrala försvarsförvaltningarna beträffar hava, på grund av verksamhetens kraftiga ansvällning och de starkt ökade kraven på insikter och sakkunskap på olika områden, stora svårigheter mångenstädes uppkommit för de beslutande cheferna att bemästra sina allt mera ökade arbetsuppgifter. Som en följd härav har stagnation samt försening av viktiga ärendens avgörande ofta icke kunnat undvikas, något som i sin tur kunnat hava menliga följder för försvarsväsendets effektivitet och krigsberedskap. Åtgärder måste därför enligt förvaltningsutredningens mening vidtagas för att avhjälpa berörda missförhållanden. Detta kan ske på olika sätt. Såsom av de följande organisationsförslagen framgår har det i vissa förvaltningar befunnits lämpligt att föreslå tillsättandet av en souschef med uppgift att biträda verkschefen vid utövandet av dennes åligganden. I andra fall åter har det ansetts behövligt att uppdela större avdelningar i byråer, varvid tillkomsten av byråchefer har öppnat möjlighet att dels öka avdelningschefernas befogenheter att avgöra ärenden, dels ock tillägga byråcheferna beslutanderätt i lämplig utsträckning. Slutligen har det även i vissa fall visat sig erforderligt att sammanföra ett antal mindre byråer eller avdelningar till större avdelningar under avdelningschefer med ökad beslutsbefogenhet. En ledande tanke har emellertid alltid varit att främja ärendenas rationella behandling genom att deras avgörande icke förlägges till högre instans än deras natur eller andra omständigheter kräva. I svensk förvaltning i allmänhet utmärkes funktionsfördelningen mellan över- och underordnade av en hög grad av fasthet. Detta torde vara uttryck för en strävan att inom förvaltningen åvägabringa en viss jämvikt och förebygga för långt driven maktkoncentration. Underordnade såväl som överordnade förutsättas skola såvitt möjligt hava var sin fastställda krets av uppgifter och bära ansvaret för deras handhavande. Reglerna för funktionsfördelningen mellan över- och underordnade organ äro merendels givna i form av instruktioner, och överordnade organ kunna i allmänhet icke efter godtycke fördela sysslorna mellan sina underordnade. I instruktionerna för centrala ämbetsverk är emellertid utfärdandet av kompletterande funktionsreglerande bestämmelser i regel medgiven. Det synes ligga i sakens natur att funktionsfördelningen bör kunna göraä jämförelsevis

75 rörlig, där verksamheten är av övervägande teknisk beskaffenhet och det framför allt kommer an på ett effektivt handlande i enlighet med ledningens intentioner. En sådan elasticitet bör emellertid principiellt och genom bestämmelser i instruktionerna vara förbunden med den regeln, att endast viktigare ärenden skola avgöras av de högre cheferna. En rationell fördelning av göromålen efter sin beskaffenhet mellan över- och underordnade är nämligen, såsom ovan framhållits, en nödvändig förutsättning för ett tillfredsställande arbetsresultat. I instruktionerna för svenska ämbetsverk finnas, bland annat, bestämmelser om samråd vid ärendenas beredning och avgörande. Man har på detta sätt velat säkerställa, att ärendena komma under övervägande under ämbetsmannaansvar av så många och så kvalificerade personer som i varje särskilt fall erfordras för en allsidig och ingående belysning. Denna princip bör givetvis följas även inom förs vars väsendet, men på det att icke arbetet inom verken skall på ett olyckligt sätt förlamas bör vid tillämpningen tillses, att hänsyn tages till olika frågors vikt och beskaffenhet, så att en mera omständlig behandling än som av omständigheterna påkallas icke förekommer. 5. Samarbetet mellan olika förvaltningsorgan. Redan i 47 § regeringsformen uttalas principen om åvägabringande av samarbete inom den centrala förvaltningen. Att ett sådant samarbete är behövligt och i särskilt hög grad påkallas mellan de olika till försvarsväsendet hörande ämbetsverken ligger i öppen dag. Dessa ämbetsverk företräda ju endast olika sidor av en större gemensamhet, försvarsförvaltningen i stort. Beträffande formerna för samverkan olika ämbetsverk emellan finnas bestämmelser meddelade dels i kungörelsen den 16 februari 1900 (nr 8) rörande behandlingen av ärenden, som skola gemensamt handläggas av två eller flera centrala ämbetsverk, dels ock i instruktionerna för vissa verk. Tillvägagångssättet och reglerna för samarbete verken emellan måste givetvis anpassas efter ärendenas vikt och beskaffenhet. De olika former, som vanligen förekomma, torde vara följande: 1. Två eller flera ämbetsverk besluta gemensamt i vissa frågor. Det är detta fall som avses i nyssnämnda kungörelse. I vissa fall förekommer det att även andra representanter för ämbetsverk än verkscheferna gemensamt kunna avgöra inom verken delegerade ärenden, därest dessa representanter äro om beslutet ense. 2. Vid föredragning och avgörande inom ett verk av ärende, som berör annat centralt ämbetsverks verksamhetsområde, beredes representant för detta ämbetsverk tillfälle att närvara vid och deltaga i överläggningen. Är

sådan representant av avvikande mening från det beslut, som fattas i ärendet, äger han få sin skiljaktiga mening antecknad till protokoll. 3. Samråd äger rum före ärendets avgörande med annat ämbetsverk, som beröres av ärendet. 4. Yttrande infordras från annat ämbetsverk före ärendets avgörande. Vid organiserandet av samarbete ämbetsverken emellan bör onödigt mångskriveri undvikas och i möjligaste mån enkla och smidiga metoder tillämpas. Detta synes vara särskilt viktigt just beträffande försvarsväsendets centrala myndigheter, vilkas verksamhetsområden komma att i mångt och mycket beröra varandra, med påföljd att samarbete blir av nöden i en mångfald ärenden. Gemensamt beslut av två eller flera ämbetsverk torde böra ifrågakomma endast när ärendet är av vidlyftigare eller svårare beskaffenhet eller då det av annan anledning finnes nödigt. Närvaro av representant för annat ämbetsverk vid avgörande av ärende, som berör dettas verksamhetsområde, är en mycket användbar arbetsform. Det representerade verket brukar i regel informeras i förväg genom en föredragningspromemoria eller på annat lämpligt sätt. Det kan vara lämpligt att i instruktionsväg angiva, att vid handläggning av vissa ärenden tillfälle skall beredas visst ämbetsverk att vara representerat. Ett dylikt stadgande kan, om så finnes vara behövligt, kompletteras med en föreskrift, att vissa ärenden ej få avgöras utan att representant för visst ämbetsverk deltagit i ärendets handläggning. Därest ärende som berör annat ämbetsverks verksamhetsområde icke är av den vikt, att det bör avgöras genom gemensamt beslut eller i närvaro av representant för verket i fråga, torde samrådsförfarande i de flesta fall vara lämpligt. Olika tillvägagångssätt kunna härvid ifrågakomma; en enkel metod är att förslagskoncept till utgående expedition i ärendet översändes till det andra av ärendet berörda ämbetsverket, som genom påskrift å handlingen angiver sin anslutning därtill eller ock de avvikelser eller tillägg, som finnas påkallade. Vederbörande verkschef bör bestämma, vem som å verkets vägnar äger underteckna samrådsuttalande. Vid utlåtande eller framställning till Kungl. Maj:t eller chef för statsdepartement bör såsom regel anmälan göras om skiljaktig mening, som anförts av vid beslutets fattande närvarande representant för annat ämbetsverk eller som förekommit vid samråd. I vissa fall kan det vara erforderligt att föreskriva, att om sådan avvikande mening förekommit beslutet ej får bringas i verkställighet utan att ärendet skall underställas Kungl. Maj:ts prövning. Ovan angivna former för samarbete erbjuda den stora fördelen, att verken träda i direkt förbindelse med varandra och att tillfälle gives till ömsesidigt tankeutbyte i den föreliggande frågan. Det förekommer emellertid

även ärenden, vari ett skriftligt remissförfarande kan vara lämpligt eller erforderligt, exempelvis vid infordrande av yttrande med anledning av besvärsmål. Närmare föreskrifter rörande samarbetet mellan de olika försvarsväsendet tillhörande ämbetsverken och myndigheterna samt formerna härför böra inflyta i vederbörliga instruktioner. 6. En eller flera huvudförvaltningar. Med huvudförvaltning menas inom den egentliga statsförvaltningen ett ämbetsverk eller annan statlig institution, som äger dragningsrätt å statsverkets checkräkning. Härmed följer skyldighet för ämbetsverket i fråga att upprätta och till riksräkenskapsverket avlämna huvudbok och övriga redovisningshandlingar för sin medelsförvaltning. Varje huvudförvaltning är en redovisningsteknisk enhet och omfattar såväl det centrala ämbetsverket som därunder sorterande lokalförvaltningar. Typiskt exempel härpå erbjuder tullverket med generaltullstyrelsen som centralt ämbetsverk samt tullkamrar och -stationer som lokalförvaltningar. Enahanda är fallet med länsstyrelserna med landsstaten såsom lokalförvaltningar. De nuvarande armé-, marin- och flygförvaltningarna kunna även åberopas i detta sammanhang. I sitt yttrande över 1940 års utrednings förslag till principer för omorganisation av den militära förvaltningen framhöll riksräkenskapsverket, att det vore av största vikt för åstadkommande av ordning och reda i redovisningsväsendet, att cheferna för de olika försvarsförvaltningsorganen direkt erhölle möjlighet att övervaka och följa anslagsförbrukningen i vad avsåge de till vederbörandes förfogande ställda anslagen. Detta skulle enligt riksräkenskapsverkets förmenande vara en direkt tillämpning av en allmän regel, att redovisningen av statsanslagen förlades i direkt kontakt med och inom den verksamhet, vars ekonomiska funktion redovisningen skulle registrera. Riksräkenskapsverket hävdade därför, att såväl de av 1940 års utredning föreslagna centrala förvaltningsmyndigheterna som ock de ifrågasatta reducerade armé-, marin- och flygförvaltningarna borde erhålla ställning som huvudförvaltningar, vilket enligt ämbetsverkets förmenande dock icke borde utesluta att man, därest kontouppdelningen av inkomster och utgifter komme att utföras medelst fullt genomförd maskinbokföring, prövade möjligheten att låta det tekniska utförandet av denna bokföring för de olika myndigheternas räkning ordnas i en till det för försvarsväsendet gemensamma civila departementet förlagd maskinbokf öringscentral. Förvaltningsutredningen finner sig för sin del icke kunna dela de synpunkter som i förevarande hänseende framlagts av riksräkenskapsverket. Olika huvudförvaltningar böra i redovisningshänseende vara strängt avgrän-

sade från varandra. Det ligger sålunda i sakens natur, att en huvudförvaltning icke kan äga befatta sig med en annan huvudförvaltnings åtgöranden i redovisningstekniskt hänseende. Att inom försvarsväsendet upprätthålla en sådan avgränsning de olika centrala förvaltningsmyndigheterna emellan skulle emellertid medföra avsevärda olägenheter. Man finge för sådant fall räkna med att det komme att tillämpas lika många redovisnings-(konto-) system som det funnes huvudförvaltningar. Olägenheterna härav bleve särskilt påfallande beträffande de huvudförvaltningar, vilkas verksamhetsområden skulle omspänna alla försvarsgrenarna, såsom sjukvårdsförvaltningen och fortifikationsförvaltningen. Riksräkenskapsverket torde hava utgått ifrån att, därest ett anslag ställes till en huvudförvaltnings förfogande, samtliga utgifter också komma att redovisas hos denna huvudförvaltning. Detta är väl i allmänhet fallet beträffande den civila statsförvaltningen, men komme däremot icke att kunna äga rum ifråga om de huvudförvaltningar som av riksräkenskapsverket ifrågasättas inom försvarsförvaltningen. Under normala fredsförhållanden redovisas nämligen huvuddelen av utgifterna hos lokalförvaltningarna. Dessa senares redovisningar komma emellertid att ingivas till och granskas av civilförvaltningen, under det att övriga av riksräkenskapsverket tänkta huvudförvaltningar skulle komma att redovisa direkt till riksräkenskapsverket och därvid allenast för sina egna utgifter. Med det finmaskiga kontosystem, som måste komma till användning inom försvarsförvaltningen, skulle med ett sådant förfarande någon ur översiktssynpunkt fullödig redovisning icke kunna komma till stånd. Det föreligger alltid den risken, att respektive huvudförvaltningar skulle komma att oberoende av de övriga själva ordna kontosystemen för det egna förvaltningsområdet, vilket skulle medföra en betydande fara för förväxlingar och oreda. Med avseende å de talrika och för varje oklarhet i förvaltningsföreskrifter ytterst känsliga lokalförvaltningarna måste en dylik flerdubbel bokföringsledning komma att verka förvirrande; och med hänsyn till de ytterst speciella förhållanden som här föreligga torde svårigheter möta för riksräkenskapsverket att ingripa reglerande i detta hänseende. Även om det måhända vore möjligt att instruktionsmässigt centralisera bokföringsledningen till civilförvaltningen och därigenom undvika de allvarligaste olägenheterna, synes dock med hänsyn till det anförda stå klart, att ett system av flera huvudförvaltningar inom försvarsväsendets centrala förvaltningsorganisation skulle stå i strid med den strävan efter enhetlighet som inom detta område bör göra sig gällande. I samband med statsbokföringsreformens genomförande inrättades statsverkets checkräkning, varigenom statsverkets kassaförlag kunde avsevärt nedskäras. Med tillämpande av de metoder för medelsdistribution, som av arméförvaltningens civila departement genomfördes vid omläggningen av arméns bokföring från och med den 1 juli 1939 och som helt bygger på ut-

nyttjandet av postgirot, har kassaförlagssynpunkten tillgodosetts i samma utsträckning som om lokalförvaltningarna skulle äga dragningsrätt å statsverkets checkräkning. En anslutning till nu tillämpade postgirosystem av samtliga försvarsväsendets kassaförvaltningar under civilförvaltningen som enda huvudförvaltning skulle medföra en enklare och mera direkt verkande kontroll på kassaväsendet än som kan ernås i fråga om statsverkets checkräkning. De rapporter mellan vederbörande huvudförvaltning, riksbanken och statskontoret, som äro oundgängliga vid anslutning till statsverkets checkräkning, bliva nämligen överflödiga vid anslutning till nämnda postgirosystem. Därest de ämbetsverk, om vilka nu är fråga, få sin medelsförsörjning ordnad över ett för försvarsväsendet gemensamt postgirosystem, inrättat enligt ovan angivna riktlinjer, komma dessa ämbetsverk att intaga samma ställning som exempelvis försvarsdepartementet och ammunitionsnämnden för närvarande gentemot arméförvaltningens civila departement. Varje centralförvaltning kommer med andra ord att i redovisningshänseende intaga samma ställning gentemot den gemensamma civilförvaltningen som de lokala förvaltningarna för närvarande intaga i förhållande till respektive armé-, marin- och flygförvaltningarna. En sådan anordning synes förvaltningsutredningen erbjuda den enklaste och fördelaktigaste lösningen av förevarande problem. Förvaltningsutredningen räknar sålunda med att inom försvarsväsendet skall finnas en enda huvudförvaltning, nämligen den föreslagna förs vars väsendets civilförvaltning. Vissa skäl kunna måhända sägas tala för att sjökarteverket, vilket ju intager en särställning bland de under försvarsdepartementet lydande ämbetsverken, oavsett nu angivna synpunkter borde bilda egen huvudförvaltning. Som sjökarteverkets räkenskaper i många hänseenden måste uppläggas enligt samma regler som marinens räkenskaper och fördenskull lämpligen böra granskas jämsides med dessa, vill förvaltningsutredningen dock föreslå, att jämväl sjökarteverket anknytes till det för för svars väsendet gemensamma postgirosystemet under civilförvaltningen som huvudförvaltning. För belysande av postgirots funktion i den sålunda föreslagna organisationen vill förvaltningsutredningen här lämna en kortfattad redogörelse för det inom armén nu tillämpade postgirosystemet. Varje med egen kassaförvaltning utrustad myndighet har till sitt förfogande två postgirokonton, ett för inbetalningar och ett för utbetalningar. Utbetalningar ske i regel direkt från utbetalningskontot, och kontant kassa förekommer endast i form av ett till redogöraren utlämnat mindre stående förskott, som påfylles med anlitande av särskilda på redogöraren ställda utbetalningskort, vilka av vederbörande postanstalt inlösas vid uppvisandet. Med användande av sistnämnda typ av utbetalningskort kunna jämväl kontanta medel erhållas för utbetalningar till befattningshavare hos myndigheten

av avlöningar och dylika utgifter. Täckning av de för varje dag verkställda uttagen erhålles genom att vederbörande kassaförvaltning å ett för lantförsvaret gemensamt centralt utgiftskonto utskriver ett särskilt girokort lydande å uttagens slutsumma, varefter detta belopp av postgirokontoret överföres från nämnda konto till kassaförvaltningens utbetalningskonto. Å sistnämnda konto kommer fördenskull någon behållning icke att redovisas. Arméförvaltningens civila departement insätter i mån av behov för lantförsvaret i dess helhet erforderliga medel å det centrala utgiftskontot. Beträffande inbetalningskontona tillämpas i stort sett motsvarande förfaringssätt som för utbetalningskontona. Inbetalningar till kassaförvaltning sker såsom regel genom direkt insättning å inbetalningskontot. Behållningen å inbetalningskontona gireras genom postgirokontorets försorg till ett centralkonto för inbetalningar, där alltså alla uppbördsmedel uppsamlas. Allteftersom behållningen å sagda konto stiger, gireras densamma av civila departementet till det centrala utgiftskontot, och tages därefter i anspråk för utbetalningar i ovan angiven ordning. De fördelar, som äro förbundna med den nu skisserade metoden för arméns medelsförsörjning, ligga i öppen dag. Lokalförvaltningarna hava alltid medel tillgängliga för förekommande utbetalningar utan att behöva handhava kontanta medel. Giro- och utbetalningskorten uppföras på en särskild förteckning, vilken insändes till postgirokontoret och därifrån återställes, försedd med bevis om att därå upptagna poster vederbörligen bokförts, varefter densamma tjänstgör såsom kvitto å verkställda likvider. Den centrala kontrollen över rörelsen å de olika postgirokontona sker på grundval av de nämnda gireringarna mellan centrala utgiftskontot och respektive utbetalningskonto samt vederbörliga inbetalningskonton och centrala inkomstkontot, i det att en av kupongerna till i samband därmed utställda girokort från postgirokontoret tillställes civila departementets bokföringskontor, som med ledning därav kontrollerar, att samtliga insättningar och uttag vederbörligen bokförts. Det tillämpade systemet nedbringar behovet av kassaförlagsmedel till det minsta möjliga, då nämnda behov genom insättning å centrala utgiftskontot tillgodoser armén i dess helhet, och varje lokalförvaltning sålunda icke behöver förses med dylika medel. Då postgirot med utnyttjande av den till försvarsväsendet knutna fältpostorganisationen under rådande försvarsberedskap på ett tillfredsställande sätt fullgjort de uppgifter, om vilka här är fråga, anser utredningen, att postgirot såsom ett för fred och krig gemensamt system bör tillerkännas ett avgjort företräde. Det torde slutligen böra understrykas, att de särskilda kassakontorens befattning med medelsdistributionen enligt ovan angivna linjer äro de enklast tänkbara, samtidigt som automatiskt den fördelen vinnes, att förskingringsrisken såväl praktiskt som teoretiskt nedbringas till ett minimum.

81 7. Anordningsbeslut, kameral förhandsgranskning och dispositionsbokföring. Den förvaltningsakt, varigenom beslut fattas att penningmedel skola utbetalas för fullgörande av någon kronans ekonomiska förpliktelse, plägar benämnas anordningsbeslut. Det ligger i sakens natur, a t t ett anordningsbeslut, ehuru det i och för sig innebär ett blott realiserande av bestämmelser i lag eller författning eller av ett av Kungl. Maj:t, överordnad myndighet eller verket självt fattat beslut ur ekonomisk synpunkt, är ett betydelsefullt moment i medelsförvaltningen. Reglerna för anordningarnas gång böra därför utformas på ett ur kamerala synpunkter fullt betryggande sätt. Till förebyggande av felaktigheter vid medels utanordnande underkastas inom de militära förvaltningarna den handling, på vilken ett utanordningsbeslut skall grunda sig, s. k. kameral förhandsgranskning. Denna granskning har till uppgift icke blott att kontrollera författningsenligheten av ett blivande utanordningsbeslut utan även a t t granska, att det belopp, som skall utbetalas, är siffermässigt riktigt uträknat. D å praxis i fråga om utanordnande av medel, kameral förhandsgranskning och bokföring inom armé-, marin- och flygförvaltningarna är i hög grad varierande, har det synts utredningen angeläget att låta undersöka, huruvida en likformig normering av hithörande spörsmål inom de militära förvaltningarna skulle främja en effektiv medelsförvaltning och redovisning, varvid undersökningen särskilt gått u t på a t t söka utröna förefintliga brister och svagheter i den nuvarande tillämpningen. Enligt den för arméförvaltningen gällande instruktionen handläggas ärenden angående utanordningar av medel antingen å vederbörande tekniska (militära) byrå eller å civilbyrån beroende på det departement (styrelse), varom fråga är. Å tygdepartementet och fortifikationsstyrelsen handläggas sålunda ärenden angående utanordningar av medel å departementets (styrelsens) civilbyrå. Å intendenturdepartementet och sjukvårdsstyrelsen handläggas utanordningsärendena -å respektive fackbyråer. Civila departementets utanordningar handläggas å dess kameralbyrå. Anordningsbesluten fattas inom arméförvaltningen i samma ordning som andra beslut. Dessa ärenden avgöras således regelmässigt av vederbörande departementschef efter föredragning antingen av chefen för vederbörande fackbyrå (intendenturdepartementet och sjukvårdsstyrelsen) eller chefen för departementets (styrelsens) civilbyrå (tygdepartementet, civila departementet och fortifikationsstyrelsen). Verkställigheten av de anordningsbeslut, som träffas å andra departement än civila departementet, överlämnas till sistnämnda departement, vars 6 — 420843

kameralbyrå handlägger ärenden, som angå arméns bokförings- och kassaväsende. Kameralbyrån har också att övervaka bokföringen inom arméförvaltningens olika avdelningar. Beträffande den kamerala förhandsgranskningen och bokföringens bedrivande råda väsentliga skiljaktigheter inom arméförvaltningens olika departement. Å tygdepartementet utföres dispositionsbokföringen av en fälttygmästaren underställd civil bokhållare, vilken även bär ansvaret för den kamerala förhandsgranskningen. Å intendenturdepartementet ombesörjes den kamerala förhandsgranskningen huvudsakligen av å vederbörande byrå tjänstgörande kvinnlig arbetskraft under överinseende av militär arvodespersonal. Å underhållsbyrån tjänstgör dock en amanuens, som förutom andra göromål underkastar mera tveksamma eller komplicerade utbetalningsärenden kameral förhandsgranskning. Dispositionsbokföringen ombesörjes inom intendenturdepartementet å de skilda byråerna. Civila departementets kamerala förhandsgranskning ombesörjes i allmänhet å kamrerarkontoret av någon där tjänstgörande revisor eller amanuens. Då arméförvaltningens militära departement icke hava egen kassaförvaltning, överlämnas såsom nyss nämnts de där beslutade utanordningarna för verkställighet till civila departementet. Det åligger där kamreraren och den honom underställda personalen att tillse, att de träffade utanordningsbesluten äro formellt riktiga, d. v. s. vederbörligen underskrivna samt försedda med erforderliga verifikationer. Någon kontroll av utgifternas författningsenlighet, deras överensstämmelse med kontrakt eller beställningsskrivelse m. m. utövas således icke å kamrerarkontoret. Den kamerala förhandsgranskning, som bedrives å kamrerarkontoret, omfattar sålunda endast de utanordningar, som beslutas å civila departementet. Inom fortifikationsstyrelsen ombesörjes dispositionsbokföringen å civilbyrån. Dess personal handhar jämväl all kameral förhandsgranskning. Å arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse, som saknar egen civilbyrå, handhar personalen å vederbörande fackbyrå såväl den kamerala förhandsgranskningen som dispositionsbokföringen. I tveksamma fall äger samråd rum med det till styrelsen knutna sekretariatet. Enligt den för marinförvaltningen gällande instruktionen handläggas å marinförvaltningens kameralbyrå ärenden, som angå bland annat anordnandet och redovisningen av till marinförvaltningens befattning hörande medel, marinens kassa- och redovisningsväsende samt verkställighet av marinförvaltningens utbetalnings- och omföringsbeslut. Chefen för marinförvaltningens kameralbyrå, amiralitetsrådet, äger att å marinförvaltningens vägnar på föredragning av kamreraren fatta beslut i ärenden, som avse rese-, traktaments- och flyttningsersättningar, samt angående utbetalningar, som grunda sig på fastställda stater, författningar och

andra Kungl. Maj:ts eller marinförvaltningens egna beslut. Genom denna amiralitetsrådets befogenhet frigöras verksledningen samt de tekniska och militära avdelningarna till största delen från handläggningen av utanordningsärenden och vad därmed står i samband, såsom kameral förhandsgranskning och dispositionsbokföring. Den kamerala förhandsgranskningen — omfattande utanordningsärenden från ämbetsverkets samtliga avdelningar — verkställes å bokslutskontoret av kameralt skolad personal (revisorer och amanuenser). Marinförvaltningens dispositionsbokföring är likaledes centralt ordnad å det under kamreraren lydande bokslutskontoret, där varje avdelning erhåller upplysningar om anslagens ställning jämte andra för medelsförvaltningen erforderliga uppgifter. Då bokföringen sålunda icke omhänderhaves å avdelningarna har icke kunnat undvikas, att dessa nödgats föra vissa anteckningar på basis av de från bokslutskontoret erhållna uppgifterna. Enligt den för flygförvaltningen gällande instruktionen handläggas å ämbetsverkets civilbyrå ärenden angående uppbörd och redovisning av alla till flygförvaltningens befattning hörande medel, flygvapnets kassa och redovisningsväsende samt flygförvaltningens dispositionsbokföring. Ehuru den amiralitetsrådet i marinförvaltningen tillkommande befogenheten att å verkets vägnar fatta beslut i utanordningsärenden för flygförvaltningens del motsvaras av den åt civilbyråchefen inrymda befogenheten att på föredragning av revisionskommissarien fatta beslut i sådana ärenden, handläggas dock enligt i flygförvaltningen tillämpad praxis anordningarna å respektive avdelning (civilbyrån), sedan utbetalningshandlingarna å civilbyrån först underkastats kameral förhandsgranskning av kameralt skolad personal (revisorer och amanuenser). Dispositionsbokföringen är inom flygförvaltningen decentraliserad och ombesörjes å vederbörande avdelning närmast under ledning av militär arvodespersonal. Överinseendet över dispositionsbokföringen omhänderhaves dock av chefen för civilbyrån och den honom underställda kamreraren. Verkställigheten av alla anordningsbeslut sker å civilbyrån genom kassa- och bokslutskontoret, som är direkt underställt kamreraren. Av den nu lämnade översikten över utanordningsärendenas handläggning samt bokföringsarbetets bedrivande inom de särskilda förvaltningsorganen framgår att avsevärda skiljaktigheter därutinnan föreligga såväl i organisatoriskt som i formellt hänseende. För a r m é f ö r v a l t n i n g e n s del är den bristande likformigheten i utanordningsärendenas formella handläggning påtaglig. Vad dispositionsbokföringen beträffar är denna å vissa departement centralt förlagd till gemensamt organ (civilbyrå eller motsvarande), medan nämnda bokföring å andra departement ombesörjes av de särskilda byråerna.

84 Inom m a r i n f ö r v a l t n i n g e n har central dispositionsbokföring konsekvent genomförts, detta i anslutning till att anordningsbesluten centraliserats till kameralbyrån. Att f l y g f ö r v a l t n i n g e n s dispositionsbokföring icke är centralt ordnad torde delvis hava sin orsak i att verkets avdelningar haft sina lokaler i skilda fastigheter. Då det för vederbörande avdelning ansetts vara av vitalt intresse att kunna följa bokföringsarbetet och omgående erhålla aktuella uppgifter angående anslagsbelastningen, har en central dispositionsbokföring efter marinförvaltningens mönster icke varit möjlig att realisera i flygförvaltningen. Genom att varje avdelning omhänderhar sin dispositionsbokföring har visst dubbelarbete måst utföras, då den kamerala bokföringen (anslagsredovisningen gentemot budgeten) utförts å civilbyrån. Då chefen för civilbyrån i sista hand bär ansvaret för dispositionsbokföringen, måste det dessutom anses vara otillfredsställande, att icke bokföringspersonalen i organisatoriskt hänseende är underställd denne. Den heterogena bild, som nuvarande praxis erbjuder på hithörande områden av medelsförvaltningen, har föranlett utredningen att i de förslag till instruktioner, som finnas fogade vid detta betänkande, i möjligaste mån uppdraga enhetliga riktlinjer för beslutsförfarandet i anordningsärenden och därmed sammanhängande åtgärder (kameral förhandsgranskning och bokföring) . Tänkbart vore visserligen, att vederbörande ämbetsverk ägde frihet att självt reglera huru härmed skulle förhållas, något som skulle stå i samklang med en allmän förvaltningsprincip om rätt för vederbörande ämbetsverk att till chefer för underavdelningar delegera viss beslutanderätt. Förevarande spörsmål är emellertid av sådan betydelse såväl med hänsyn till angelägenheten av att anordningsbesluten fattas på ett kameralt fullt betryggande sätt som ur personalorganisatorisk synpunkt, att utredningen ansett det vara angeläget, att dessa ärendens handläggning blir föremål för reglering i de särskilda instruktionerna. Ett anordningsärende omfattar, såsom av det tidigare anförda framgår, två moment: den kamerala förhandsgranskningen samt anordningsbeslutet. I ämbetsverk av den storleksordning, varom här är fråga, är det uteslutet att den person som i sista hand skall bära ansvaret för en utanordnings kamerala riktighet själv skall kunna medhinna att i detalj och siffermässigt genomgå den mängd kontrakt, räkningar, avlöningslistor och annat material, som utgöra underlaget för anordningarna. Stor vikt bör därför läggas vid den kamerala förhandsgranskningens organisation. Den av utredningen företagna undersökningen har utvisat, att denna granskning är mycket olika organiserad inom försvarsverken. Inom arméförvaltningens civila departement samt inom marin- och flygförvaltningarna är granskningen anförtrodd åt kameralt skolad arbetskraft (reviso-

85 rer och amanuenser), medan å flera av aiméförvaltmngens övriga departement nämnda göromål regelmässigt ombesörjes av icke fackutbildad personal (militär arvodespersonal och kvinnlig arbetskraft). Den kamerala förhandsgranskningen är enligt utredningens förmenande av mycket stor betydelse, då den verksamt bidrager till att förebygga författningsstridiga och i övrigt felaktiga utbetalningar. Ehuru hörande till den egentliga förvaltningen, kan den kamerala förhandsgranskningen i viss mån sägas utöva en revisions allmänna uppgift att vara vägledande för det medelsförvaltande organet. Utredningen har även inhämtat, att i de verk, där den kamerala förhandsgranskningen är utrustad med erfaren och administrativt välskolad personal, anledningarna till revisionsanmärkningar avsevärt reducerats, till båtnad icke blott för statsverket utan även för de tjänstemän, som eljest i anmärkningsväg efter måhända flera år kunna bli återbetalningsskyldiga för felaktiga utanordningsbeslut. Utredningen anser på grund härav, att för dessa uppgifter bör avses personal med kameral och administrativ erfarenhet. Även om en mängd till den kamerala förhandsgranskningen hörande uppgifter kan sägas vara av den mera rutinmässiga natur, att kvinnlig biträdespersonal lämpligen kan anlitas därför, är det enligt utredningens mening påtagligt, att insikter och erfarenhet på det kamerala området är av största betydelse vid det granskningsarbete, varom här är fråga. Beträffande det egentliga beslutsförfarandet vid utanordningsärenden har utredningen utgått från den principen, att vederbörande verkschefer samt tekniska eller militära ledamöter icke böra betungas härmed, utan att dessa ärenden böra handläggas och slutligt avgöras av vederbörande kamerala organ (civilavdelning eller motsvarande). Utredningen har övervägt, huruvida det borde tillkomma chefen för detta organ eller vederbörande kamrerare att fatta utanordningsbesluten å verkets vägnar. Enligt det förstnämnda alternativet borde kamreraren intaga ställning av föredragande och därigenom iklädas solidariskt ansvar med chefen för beslutade åtgärder. Då emellertid ifrågavarande chefers arbetsbörda i övrigt kan förväntas bliva betungande och då utanordningsärendena i allmänhet icke torde vara av särskilt komplicerad natur, har utredningen stannat vid det andra alternativet, enligt vilket det som regel bör tillkomma kamreraren att å verkets vägnar fatta ifrågavarande beslut. Ärende, som är av principiell betydelse för likartade avgöranden i framtiden eller eljest är av särskild vikt eller svårare beskaffenhet, bör dock kamreraren hava rätt att hänskjuta till chefen för avdelningen (byrån), varvid kamreraren bör vara föredragande. Med hänsyn till det ökade ansvar, som i fortsättningen kommer att åvila vederbörande kamrerare, anser utredningen, att dessa befattningshavare böra beredas kompensation genom något förbättrad löneställning. Då kamrerare i allmänhet pläga hänföras till 24:e lönegraden samt till 26:e om med tjänsten

86 är förenad föredragningsskyldighet, anser utredningen att de kamrerare, som beklädas med beslutanderätt i utanordningsärenden, i regel böra placeras i 26:e lönegraden, i likhet med vad fallet nu är i marinförvaltningen. Vid de av utredningen företagna undersökningarna angående den lämpligaste organisationsformen för dispositionsbokföringens anordnande inom de blivande försvarsförvaltningarna har utredningen blivit övertygad om att inom respektive ämbetsverk en centralisering av denna bokföring överallt bör genomföras. Genom en sådan åtgärd säkerställes nämligen en enhetlig ledning av bokföringsarbetet och skapas förutsättningar för rationalisering av detsamma, varigenom avsevärda personalminskningar och därmed kostnadsbesparingar kunna ernås. Berörda bokföring bör organiseras så, att vederbörande avdelningar snabbt och säkert kunna erhålla erforderliga uppgifter om anslagens ställning ur dispositionssynpunkt. Utredningen förutsätter, att, där så är möjligt, bokföringsmaskiner komma till användning. 8. Sakrevision (»teknisk revision»). Revisionen av räkenskaperna för försvarsväsendets organ är med nuvarande organisation anordnad dels såsom en inom de särskilda försvarsgrensförvaltningarna försiggående specialrevision av den militära lokalförvaltningens redovisningar, dels ock såsom en av riksräkenskapsverket omhänderhavd granskning av de centrala militära förvaltningsmyndigheternas egna räkenskaper. En konsekvens av den omorganisation, som nu föreslås, blir, såsom i det föregående närmare utvecklats, att riksräkenskapsverkets primära granskning på förevarande område kommer att begränsas till civilförvaltningens egna räkenskaper. Enligt gällande instruktioner för armé-, marin- och flygförvaltningarna är specialrevisionen inom dessa verk av två slag, teknisk och kameral. Denna uppdelning av revisionen genomfördes beträffande arméförvaltningen i samband med dess omorganisation år 1907. De därvid meddelade bestämmelserna hava tjänat som förebild vid utformningen av motsvarande stadganden i de båda övriga verkens instruktioner. Bakom denna uppdelning låg tanken, att det för åstadkommande av en fullt effektiv kontroll över de olika förvaltningsmyndigheterna och deras åtgärder borde anordnas en revision, som fyllde sin uppgift dels i formellt hänseende genom att kontrollera räkenskapernas riktighet och förvaltningsföreskrifternas efterlevnad, dels ock i sakligt hänseende genom att verka för en god och ändamålsenlig hushållning med såväl anslagsmedel som materiel och persedlar. Revisionen borde alltså vara av tvåfaldig art, nämligen å ena sidan formell eller kameral samt å andra sidan saklig eller teknisk. I samband

med den tekniska revisionen borde, för vinnande av överskådlighet över hushållningen inom olika förvaltningsgrenar, alla medel och anslag göras till föremål för statistisk sammanställning och bearbetning. Behovet och lämpligheten av att göra även de centrala militära förvaltningsmyndigheternas medelsförvaltning och redovisning till föremål för en särskilt i sakligt avseende mera effektiv granskning har tidigare varit på tal. Fråga härom väcktes sålunda i ett år 1908 av vissa sakkunniga avgivet betänkande angående omorganisation av marinförvaltningen. Någon framställning i ämnet till riksdagen gjordes icke då, men riksdagen fann förslaget om inrättande av en sådan saklig revision synnerligen beaktansvärt. För närvarande utövas av statens krisrevision en betydelsefull granskning av ändamålsenligheten i företagna åtgärder på försvarsförvaltningens område. Den inom de särskilda försvarsgrensförvaltningarna bedrivna revisionen är i regel uppdelad på särskilda organ för teknisk respektive kameral granskning. Undantag förekomma dock. Åt den s. k. sjörevisionen inom marinförvaltningen har av praktiska skäl anförtrotts såväl den kamerala som den tekniska granskningen av räkenskaperna för örlogs- och sjömätningsfartyg, statens isbrytarfartyg samt staber ombord. Granskningsarbetet är emellertid av övervägande kameral natur. Vidare har det inom arméförvaltningens civila departement bedrivna revisionsarbetet under senare år varit inriktat ej blott på kameral utan även i viss mån på saklig granskning av truppförbandens medelsredovisningar. Bland annat hava två tjänstemän med speciell praktik från järn- och trävarubranscherna anställts för att biträda med prisgranskning beträffande av truppförbanden gjorda inköp av vissa järn- och trävaror, reservdelar till motorfordon m. m. Även bortsett från nyssnämnda undantag äro de för teknisk revision avsedda organen inom de olika ämbetsverken till sin inre organisation skiftande. Under det att detta slags granskning inom armé- och flygförvaltningarna bedrives i anslutning till de olika departementen, styrelserna och avdelningarna av där placerade befattningshavare, har marinförvaltningens tekniska revision, som tidigare ägde rum å var och en av de särskilda fackavdelningarna, år 1934 centraliserats till ett för verket gemensamt kontor. Teknisk revision kan dock alltjämt verkställas å avdelning enligt närmare föreskrifter av marinförvaltningen. För fullgörande av hithörande arbetsuppgifter har — förutom kvinnliga biträden — huvudsakligen använts militär eller civilmilitär personal, mestadels pensionerade officerare och underofficerare med arvoden. Jämväl beträffande omfattningen av den tekniska revisionen är tillämpningen mycket varierande på skilda håll. Medan inom marinförvaltningen,

arméförvaltningens tyg- och intendenturdepartement samt fortifikationsstyrelsen den tekniska revisionen har en betydande omfattning och kräver en avsevärd personal, bedrives den inom flygförvaltningen samt arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse i förhållandevis begränsad omfattning. Vad angår verksamhetens inriktning på olika uppgifter äro även härvidlag förhållandena relativt skiftande. Utredningen vill i största korthet redogöra härför. Den tekniska revisionen inom arméförvaltningens tygdepartement är enligt gällande arbetsordning fördelad på en avdelning för »ekonomisk revision», vilken är placerad å tygdepartementets fälttygmästarexpedition, och en avdelning för »teknisk revision», som närmast lyder under tygdepartementets underhållsbyrå. Vardera revisionen förestås av en pensionerad officer, som vid sidan av sin revisionsverksamhet har även andra uppdrag inom tygdepartementet. Granskningsverksamheten synes främst avse kontroll över att upphandlad eller försåld materiel tagits till uppbörd i vederbörliga materielredogörelser. Genom inspektioner hos underlydande förvaltningar har vidare verkställts kontroll huvudsakligen av sådan tygmateriel, som är hänförlig till verktyg och redskap. Prisgranskning och annan rent saklig granskning synes hava kommit att intaga en mera underordnad ställning, vilket åtminstone delvis torde hava sin förklaring i att anskaffningen av tygmateriel under fredsförhållanden till största delen verkställts centralt genom tygdepartementet, vars förvaltningsåtgärder den tekniska revisionen inom arméförvaltningen icke äger befogenhet att granska. De materielinköp, som verkställts av truppförbanden under den förstärkta försvarsberedskapen, hava icke ansetts kunna underkastas granskning i fråga om skäligheten av erlagda pris. I samband med fullgörandet av förenämnda göromål skola vidare uppgifter från lokalmyndigheterna angående anslagsanvändningen statistiskt sammanställas. Det statistiska arbetet har emellertid under rådande försvarsberedskap med en å ett mindre antal krigstitlar sammanförd anslagsredovisning icke kunnat fullföljas. Intendenturdepartementets tekniska revision är fördelad på två avdelningar, utrustningsavdelningen och underhållsavdelningen. Någon artskillnad mellan de båda avdelningarnas granskningsuppgifter föreligger ej. Granskningen omfattar dels de från lokalförvaltningarna insända månadsoch årssammandragen över tillkomst och avgång av intendenturmateriel och förbrukningsartiklar, dels ock medelsredovisningarna. Den tekniska revisionen avgiver även yttranden i anmärkningsmål, som från den kamerala revisionen remitteras till intendenturdepartementet. Några inventeringar av materielförråd utföras ej av tekniska revisionen. Under tiden närmast före krigsutbrottet av tekniska revisionen gjorda iakttagelser synas i huvudsak behandla fall, då upphandlad materiel ej tagits till uppbörd och redovisning. Vidare har anmärkts på bokföring av medel på orätta titlar, för-

89 summelser att å räkningar avdraga kassarabatt och dylikt. N å g o n gång förekomma erinringar mot a t t bestämmelserna i upphandlingsförordningen i formellt hänseende ej följts. Iakttagelser i sakligt hänseende h a v a tidigare varit mindre vanliga. P å senare tid har emellertid inom revisionskontoret inrättats en särskild detalj för sakrevision. Den tidigare inom kontoret förda statistiken, som till följd av den under nuvarande förstärkta försvarsberedskap ändrade anslagsredovisningen icke k u n n a t fullföljas, omfattade de under intendenturdepartementet lydande lokalförvaltningarnas medelsanvändning, specificerad å ett flertal underrubriker. Sammanställningen av statistiken verkställdes med ledning av de påteckningar om anslagstitel och statistiknummer, varmed vederbörande redogörare var skyldig a t t förse de till intendenturdepartementet ingående uppbörds- och utgiftsverifikationerna. Å fortifikationsstyrelsens tekniska revisionskontor utövas i större omfattning än av arméförvaltningens tekniska revision i övrigt saklig granskning av lokalmyndigheternas upphandlingar beträffande såväl de inköpta varornas priser som deras lämplighet för sitt ändamål. Upphandlingsförfarandets riktighet i formellt hänseende underkastas därjämte prövning från revisionens sida. För den tekniska revisionen inom arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse har icke inrättats något särskilt tekniskt revisionskontor. Den tekniska revisionen därstädes har under fredsförhållandena utförts av personal med sina huvudsakliga arbetsuppgifter på andra områden. Vad angår marinförvaltningens tekniska revision — varvid bortses från den i det föregående omnämnda sjörevisionen, som är av blandad natur — skall dess verksamhet enligt gällande arbetsordning huvudsakligen inriktas p å anslagsförvaltningen, upphandlingsväsendet, verkstäder, förråd och uppbörder, materiel- och persedelvården, manskapskassor och proviantbodar samt statistik och fullgöras medelst granskning av till ämbetsverket ingående räkenskaper, kompletterad när så erfordras med undersökningar på platsen hos marinförvaltningen underlydande lokalförvaltningar. Större delen av arbetet å tekniska revisionskontoret omfattar kontroll över att inköpt materiel tagits till uppbörd. I viss utsträckning utföres även rent saklig granskning. Under tiden från hösten 1939 till hösten 1940 var arbetet å tekniska revisionskontoret helt inställt, enär revisionspersonalen under denna tid måste utföra andra, av den förstärkta försvarsberedskapen föranledda uppdrag. Den tekniska revisionen inom flygförvaltningen verkställes å var och en av dennas fackavdelningar av en där placerad tjänsteman vid sidan av hans övriga arbetsuppgifter. Verksamheten, som sålunda bedrives i mycket begränsad omfattning, h a r blivit av övervägande kameral natur och anmärkningar av rent saklig a r t torde endast undantagsvis förekomma.

90 Av den lämnade redogörelsen framgår, att den ursprungligen för den tekniska revisionen tillämnade väsentliga arbetsuppgiften — att ur ekonomisk synpunkt granska vidtagna förvaltningsåtgärder — kommit att utgöra allenast en mindre del av dess verksamhet. Den tekniska revisionens effektivitet över huvud taget har i samband härmed ifrågasatts. I anslutning härtill har förvaltningsutredningen haft under övervägande att överflytta vissa arbetsuppgifter från den tekniska revisionen till andra organ. Vad till en början angår granskningen av att upphandlad eller försåld materiel blivit uppdebiterad eller avförd i materielredogörelserna, står denna uppgift till sin natur den kamerala granskningen nära. De verifikationer, mot vilka materielredogörelserna skola granskas, måste vidare vara tillgängliga även vid den kamerala revisionen. Det kunde därför ifrågasättas att låta den blivande civilförvaltningens revisionsavdelning övertaga denna granskning. Revisionsavdelningen borde därvid även kontrollera, att inkomster och utgifter bokfördes å rätta titlar. Någon kontroll över persedelvården samt handhavandet av materiel och förnödenheter har icke i nämnvärd utsträckning utövats av den tekniska revisionen. I den mån så skett kunde ifrågasättas att förlägga denna kontroll, som knappast är att hänföra till revision i egentlig mening, till organ som inom ifrågavarande fackdepartement (fackavdelning) eller ämbetsverk handhava egentliga förvaltningsuppgifter. Beträffande granskningen ur ekonomisk synpunkt av vidtagna förvaltningsåtgärder må här erinras, att chefen för finansdepartementet med stöd av Kungl. Maj:ts den 28 juni 1941 givna bemyndigande tillkallat vissa sakkunniga för att inom departementet biträda med utredning av frågan om upprättande av en statlig sakrevision (1941 års revisionsutredning). I direktiven för nämnda utredning har erinrats om att inom försvarsförvaltningen finnes anordnad en teknisk revision, vid vilken även skall verkställas prövning av utgifternas ändamålsenlighet. Däri har även framhållits, hurusom bristen på en permanent och allmän sakrevision inom statsförvaltningen föranlett, att behovet av en mera djupgående och utsträckt ändamålsenlighetsgranskning i rationaliseringssyfte fått tillgodoses genom tillsättandet av särskilda besparings- och organisationsberedningar. För det fortlöpande arbetet inom statsdepartementen och särskilt finansdepartementet utgjorde frånvaron av ett fast organ med inriktning på en fortgående ändamålsenlighetsgranskning en kännbar svaghet. Erfarenheten visade, att de organisationssynpunkter, som vid en sådan översyn borde hävdas, icke kunde i erforderlig grad kontinuerligt bevakas vare sig av departementen eller av verken själva utan stöd av särskild expertis. Bristen på ett permanent organ med sådan expertis fylldes icke på ett tillfredsställande sätt av tillfälliga utredningar, vilka icke kunde be-

91 sitta den överblick eller den genom en fortlöpande verksamhet vunna kontakt med förvaltningen, som vore förutsättningen för full effektivitet. I stället för en fortgående inre rationalisering av förvaltningen i växelverkan mellan myndigheterna, ett fast revisionsorgan och departementen erhölles under rådande förhållanden en ändamålsenlighetsrevision, som skedde sporadiskt under trycket av särskilt framträdande svagheter eller allmänna statsfinansiella krav. I direktiven anfördes vidare, att behovet av en central statlig sakrevision uppmärksammats av riksdagens år 1940 församlade revisorer. I anledning av revisorernas uttalande i ämnet hade statsutskottet vid 1941 års riksdag understrukit, att tillräckligt organisatoriskt underlag för en sakrevision i egentlig mening nu saknades. Det hade synts utskottet önskvärt, att revisionsarbetet mera än hittills inriktades på en ändamålsenlighetsgranskning och att frågan om de härför erforderliga organisationsåtgärderna bleve föremål för utredning. I statsrevisorernas berättelse och statsutskottets däröver avgivna utlåtande hade diskuterats även andra åtgärder för en effektivisering av det statliga revisionsväsendet än den här behandlade. Statsutskottets behandling av ämnet utmynnade i ett förslag, att det statliga revisions väsendet skulle upptagas till en allmän och allsidig översyn. Detta förslag hade av riksdagen godkänts. Det syntes emellertid lämpligt, att innan reformarbetet på ifrågavarande område upptoges i av riksdagen avsedd utsträckning, genomföra en utredning av frågan om inrättandet av en sakrevision. Redan vid denna utredning borde dock uppmärksamhet ägnas övriga av riksdagen berörda specialfrågor liksom över huvud hela spörsmålet om revisionsväsendets effektivitet. I anslutning till den sålunda igångsatta revisionsutredningen har under förvaltningsutredningens arbete ifrågasatts, att de uppgifter i fråga om granskning ur ekonomisk synpunkt av vidtagna förvaltningsåtgärder, som enligt för närvarande gällande föreskrifter skola fullgöras av de tekniska revisionerna, skola i huvudsak övertagas av det tilltänkta allmänna sakrevisionsorganet. Vad angår statistiken över medelsanvändningen utarbetas denna inom olika förvaltningsgrenar på olika sätt. Inom exempelvis arméförvaltningens intendenturdepartement sker sammanställandet av densamma på så sätt, att vederbörande redogörare i överensstämmelse med viss statistisk indelning av utgifterna förser såväl uppbörds- som utgiftsverifikationer med påteckning om anslagstitel och statistiknummer. Med ledning av sålunda åsatta beteckningar verkställer tekniska revisionen, sedan räkenskaperna inkommit till arméförvaltningen, de statistiska sammanställningarna. Inom tygdepartementets tekniska revision uppgöres statistiken på grundval av direkta uppgifter från redogörarna angående anslagsförbrukningen.

92 Under nuvarande förhållanden med redovisning å ett fåtal krigstitlar har emellertid statistik icke kunnat upprättas. Anteckningar rörande materielförrådens storlek föras för närvarande inom arméförvaltningens tygdepartement dels av avdelningen för teknisk revision med ledning av förrådsredogörelserna, dels ock inom ett nyinrättat bokföringskontor anslutet till underhållsbyrån. Ä sistnämnda kontor föras anteckningarna med ledning av direkta uppgifter om växlingarna i förråden. I båda fallen föras anteckningarna å kortsystem. Avsikten med det sist upprättade kortsystemet är att få så aktuella uppgifter om materielläget som möjligt. Kontroll av bokföringskontorets anteckningar sker med utgångspunkt från det inom tekniska revisionen upprättade kortsystemet. E t t liknande system med fortlöpande anteckningar rörande materielläget finnes emellertid icke genomfört inom försvarsförvaltningen i dess helhet. Behovet av dylika anteckningar torde också vara växlande inom olika förvaltningsgrenar. Även med en sådan begränsning av den tekniska revisionens verksamhetsområde som i det föregående skisserats skulle för den tekniska revisionen kvarstå de två sistnämnda arbetsuppgifterna, nämligen att föra statistik över medelsanvändningen samt att — i den mån så anses erforderligt — föra anteckningar rörande materielläget. Med en dylik lösning av hithörande spörsmål borde benämningen »tekniskt revisionskontor» utbytas mot »statistiskt kontor». Detta kontor skulle organisatoriskt vara anslutet till vederbörande fackdepartement. Såsom föreståndare för kontoret torde kunna tjänstgöra en officer med kännedom om förrådsverksamheten. I övrigt skulle å detta kontor kunna tjänstgöra civil personal med härför lämpade kvalifikationer. Kvinnlig arbetskraft borde anlitas för biträde med kortsystemens förande m. m. Vid närmare övervägande av frågan om den tekniska revisionens arbetsområde har förvaltningsutredningen emellertid funnit sig icke kunna åtminstone för närvarande förorda en så radikal lösning av frågan som den här ovan antydda. Med sin nuvarande utformning syftar den tekniska revisionen icke blott till att utöva kritik utan därjämte till att bereda chefen för vederbörande centrala förvaltningsorgan tillfälle till överblick över och jämförelse mellan förhållandena i de olika lokalförvaltningarna samt giva honom impulser till vidtagande av förbättringar med avseende å förvaltningsverksamheten. Det har i sådant hänseende anförts, att en överflyttning till den blivande civilförvaltningens revisionsavdelning av bestyret med granskningen av att upphandlad eller försåld materiel blivit uppdebiterad eller avförd i materielredogörelserna skulle försvåra denna överblick samt begränsa förvaltningschefens möjligheter att ingripa i och tillrättalägga förvaltnings verksamheten. Härtill kommer, att ett visst mått av fackkännedom torde vara oundgängligt för ett effektivt bedrivande av

93 ifrågavarande granskningsarbete. En omläggning sådan som den antydda skulle därför säkerligen även medföra en betydande överflyttning av personal från de nuvarande organen för teknisk revision till civilförvaltningen, en åtgärd som ur andra synpunkter kan medföra olägenheter. Förvaltningsutredningen har fördenskull stannat vid att icke föreslå någon ändring i fråga om nu förevarande sida av den tekniska revisionen. Kontrollen över persedelvården samt handhavandet av materiel och förnödenheter torde närmast böra ankomma på andra förvaltningsorgan än de tekniska revisionskontoren. Det synes emellertid kunna överlåtas åt vederbörande ämbetsverk att efter omständigheterna i det särskilda fallet ordna denna för verket interna organisationsfråga. Vad slutligen angår de rena sakrevisionsuppgifterna anser sig utredningen icke under nu pågående utredning om inrättande av ett särskilt statligt sakrevisionsorgan kunna taga bestämd ställning till frågan om tillgodoseendet av nämnda uppgifter inom försvarsförvaltningen. Avgörandet av frågan härom lärer bliva beroende av de resultat, till vilka 1941 års revisionsutredning kan komma. Med hänsyn härtill torde åtminstone för närvarande särskild personal inom de militära centralmyndigheterna icke böra avses för sådant ändamål. Förvaltningsutredningens ståndpunkt är sålunda den, att i avbidan på resultatet av revisionsutredningen några mera väsentliga ändringar i fråga om den tekniska revisionens ställning och uppgifter icke böra vidtagas. En annan sak är, att den redan genomförda förlängningen av utbildningstiden för de värnpliktiga och den planerade utvidgningen av försvarsorganisationen komma att — för beredande av möjlighet att fullgöra den tekniska revisionens hittillsvarande uppgifter — medföra ett ökat personalbehov. En tillfällig ökning av den för teknisk revision avsedda personalen har för övrigt under den nuvarande beredskapstiden måst företagas. Förvaltningsutredningen vill emellertid föreslå, att den nuvarande benämningen »teknisk revision» utbytes mot beteckningen » f ö r r å d s k o n t r o l l » , som ger ett mera adekvat uttryck åt vad verksamheten ifråga i själva verket innebär. Genom införande av den nya beteckningen skulle sålunda framhävas, att det här ej är fråga om en revision i egentlig mening, vilken till övervägande del kan och bör anförtros åt ett från förvaltningen inom de särskilda fackområdena fristående organ. 9. Handläggningen av besvärsmål. Vid en uppdelning av de för försvarsgrenarna nu inrättade centrala förvaltningsmyndigheterna på — frånsett industriverket, som ju icke är att betrakta som ett förvaltningsorgan i egentlig mening — tre försvarsgrensförvaltningar och tre för försvarsväsendet i dess helhet gemensamma cen-

94 trala förvaltningsorgan uppkommer frågan, på vilka olika vägar besvär över de regionala och lokala förvaltningsmyndigheternas beslut skola fullföljas hos dessa centralmyndigheter. De ärenden, som de militära förvaltningsmyndigheterna hava att handlägga, indelas efter sin art och beskaffenhet i dels egentliga förvaltningsärenden, dels ock en från dessa fristående grupp av kassaärenden. Vad först angår förhållandena vid armén stadgas i reglementet angående allmänna grunder för förvaltningen vid lantförsvaret i fred, att besvär över beslut i förvaltningsärende må anföras hos arméförvaltningen inom den tid, som angives i förordningen den 14 december 1866 angående besvär över administrativa myndigheters beslut. Beträffande kassäärenden bestämmes i reglementet för arméns kassaväsende i fred, att besvär i kassaärenden må fullföljas hos arméförvaltningens civila departement inom den i nyssnämnda förordning stadgade tid. I instruktionen för arméförvaltningen finnas intagna bestämmelser rörande de grupper av ärenden, som skola handläggas och avgöras å ämbetsverkets olika departement och styrelser. Besvären upptagas till behandling av den avdelning inom verket, till vars förvaltningsområde besvärsmålet enligt denna ärendesfördelning hör, eventuellt, där målets natur så kräver och då jämväl enligt föreskrift i instruktionen, av två eller flera avdelningar gemensamt. Avgörandet sker på föredragning av det civila organet inom vederbörande departement eller styrelse. För marinens vidkommande hava utförliga förvaltningsföreskrifter meddelats i gällande reglemente för marinen. Grundläggande även för dessa föreskrifter är avskiljandet av gruppen kassaärenden från förvaltningsärenden i vidsträckt mening. Inom flygvapnet handläggas förvaltningsärendena i stort sett enligt samma grunder som vid armén. Vad angår marin- och flygförvaltningarna handläggas besvärsmål inom civilavdelningen respektive civilbyrån. Den närmare innebörden av begreppen egentliga förvaltningsärenden och kassaärenden klarlades i samband med 1907 års riksdagsbeslut angående organisation av arméns centrala förvaltningsmyndighet. Därvid hänfördes till d e e g e n t l i g a f ö r v a l t n i n g s ä r e n d e n a ärenden angående vapen, ammunition, målskjutningsmateriel m. m., byggnader, mark, skjutbanor, ingenjörmateriel m. m., förplägnad, intendenturmateriel m. m. samt sjukvårds- och veterinärväsendet. Till k a s s a ä r e n d e n räknades uppbörden av de medel, som anvisades för bestridande av förekommande utgifter eller eljest inflyta, verkställandet av de vid arméns truppförband, formationer och anstalter förekommande utbetalningar, vilka grundade sig på fastställda stater, det då gällande reglementet för arméns avlöning under fred och andra allmänna

95 författningar, Kungl. Maj:ts särskilda föreskrifter samt beslut av vederbörande högre myndighet eller chef, räkenskapernas förande och verifiering samt kontrollen över och redovisningen av de medel, som inginge i de till kassaväsendet hörande räkenskaperna. Grunden till ifrågavarande gruppindelning av förvaltningsärendena angavs vara, att vid behandlingen av egentliga förvaltningsärenden sakkunskapen i varje särskilt fall skulle komma till sin rätt samt att i fråga om ärendenas avgörande befogenheten och ansvaret skulle vara ändamålsenligt fördelade. Beträffande åter kassaärenden ansågs det ligga i sakens natur, att ansvaret för alla utbetalningar som skedde på grund av avlöningsstater, andra avlöningsbestämmelser eller i allmänhet på grund av gällande författningar eller eljest behörigen utfärdade föreskrifter, borde åligga ensamt regementsintendenten, som i dessa ärenden borde vara den mest författnings- och sakkunnige. Man ville sålunda åvägabringa klart utstakade tjänstevägar för de olika grupperna av förvaltningsärenden. 1936 års försvarsorganisation bygger i vad avser förvaltningen på de genom 1907 års riksdagsbeslut fastställda förvaltningsprinciperna. Även om, vad arméförvaltningen angår, en viss omgruppering av ärenden rörande olika materielslag vidtagits mellan de särskilda departementen och styrelserna, hava grunderna för förvaltningsärendenas handläggning lämnats orubbade. I reglementet angående allmänna grunder för förvaltningen vid lantförsvaret i fred den 18 juni 1937 har för arméns vidkommande upptagits en summarisk definition å de olika slagen av förvaltningsärenden. En närmare redogörelse för de till kassaväsendet hänförliga ärendena återfinnes i reglementet den 19 maj 1939 för arméns kassaväsende i fred (kassareglementet). En i sak därmed överensstämmande definition å kassaärenden har lämnats i reglementet för marinen. De egentliga förvaltningsärendena äga sålunda avseende å förnödenheter, materiel och byggnader. Kassaärenden åter avse mottagande av penningmedel och utbetalningar, som grunda sig på fastställda stater, avlöningsreglementen, andra författningar, av Kungl. Maj:t eller centralt ämbetsverk utfärdade övriga föreskrifter eller av vederbörande förvaltningsmyndighet fattade beslut i egentliga förvaltningsärenden ävensom meddelande av föreskrifter om handhavandet utav samt kontrollen över kassa-, räkenskaps- och medelsredovisningsväsendet. Som exempel på differentieringen må anföras, att medan anskaffandet av utrustningspersedlar för värnpliktiga är ett egentligt förvaltningsärende, så är prövningen av fråga om ersättning till värnpliktiga för egna beklädnadspersedlar i enlighet med därom av Kungl. Maj:t eller centralmyndighet givna bestämmelser att hänföra till ett kassaärende, oberoende av att denna ersättning bestrides från ett anskaffningsanslag och icke från ett avlöningsanslag. Skulle däremot en värnpliktig yrka ersätt-

ning för beklädnadspersedlar av annat slag än dem, som innefattas i sagda ersättningsbestämmelser, gäller ärendet icke tillämpningen av en given föreskrift, utan fråga kan då uppstå om utverkande av en ersättningsföreskrift i det särskilda fallet. Ärendet blir då ett förvaltningsärende i egentlig mening. Anskaffande åt värnpliktig av kvartersförplägnad, därest han icke kan utspisas med trupp, är att anse såsom ett egentligt förvaltningsärende, men bedömandet av frågan om hans rätt till kontant ersättning, därest han icke tillhandahållits förplägnaden in natura, blir ett kassaärende. Är hans rätt till kontant ersättning ostridig, men uppstår tvist om till vilket belopp av den värnpliktige själv anskaffad förplägnad skall i brist på föreskrifter därom ersättas, måste ett militärtekniskt bedömande ske i förvaltnings väg. Avgörandet av spörsmålet, om en till fri sjukvård berättigad anställningshavare skall vårdas av specialist med därav följande högre kostnader än vård å allmänt sjukhus, samt fastställandet av ersättningsbeloppet för specialistvården kräver militärmedicinsk sakkunskap och bör därför handläggas såsom ett egentligt förvaltningsärende. Sådan sakkunskap är däremot icke nödvändig, då fråga blir om ersättning för vård å allmän sal eller eljest i enlighet med fastställda avgifter; här blir prövningen ett kassaärende. Antalet besvärsmål i egentliga förvaltningsärenden av den typ som här exemplifierats är synnerligen obetydligt i förhållande till antalet besvär i kassaärenden. Liksom de senare kommer flertalet besvär i egentliga förvaltningsärenden i själva verket att avse avlöningsspörsmål (personella ersättningsärenden) eller med andra ord att beröra en enskild inom försvarsväsendet anställd eller tjänstgörande persons rättigheter och intressen i ekonomiskt avseende. Vid sådant förhållande synes det utredningen ligga närmast till hands, att man — med bibehållande av den grund som i förvaltningshänseende lades genom 1907 års riksdagsbeslut — åt den föreslagna försvarsväsendets civilförvaltning anförtror avgörandet i besvärsväg icke blott av kassaärenden utan jämväl av sådana egentliga förvaltningsärenden som avse utbekommande av personella förmåner. Härigenom skulle säkerhet vinnas, att vid dessa besvärsmåls avgörande allmängiltiga administrativa synpunkter komma under bedömande. Vidare skulle en sådan anordning medföra den icke oväsentliga fördelen, att ärendena komme att prövas efter enhetliga principer inom en myndighet i stället för att eljest avgörandet skulle ske hos ett flertal olika myndigheter, allt efter det egentliga förvaltningsärendets olika beskaffenhet. I syfte att vid den här skisserade anordningen de militärtekniska och fackliga synpunkterna skola vinna beaktande torde såsom huvudregel böra gälla, att före avgörandet av besvär i här avsedda förvaltningsärenden tillfälle skall beredas vederbörande centrala fackmyndighet att yttra sig i målet.

97 Självfallet böra de ifrågavarande besvärsmålen i egentliga förvaltningsärenden inom den blivande civilförvaltningen handläggas å samma avdelning, som skall hava att taga befattning med besvär i kassaärenden, d. v. s. den kansliavdelning, som i det följande kommer att föreslås skola ingå i civilförvaltningen. De besvärsmål i egentliga förvaltningsärenden, vilka icke avse utbekommande av personella förmåner, torde i den mån de förekomma alltjämt böra tillhöra de centrala fackmyndigheternas upptagande.

7 — 420843

Avd. III. Förvaltningsorganens organisation m. m.

I. Försvarsväsendets industriverk. A. Utvecklingen fram mot ett centralt industriverk för försvarsväsendet. Innan utredningen närmare ingår på den tilltänkta inre organisationen av det »Försvarsväsendets industriverk» som enligt utredningens förslag skall ingå i den centrala förvaltningsorganisationen, vill utredningen, som en bakgrund till förslaget om det nya industriverket, lämna en kortfattad redogörelse för vissa statliga organ och institutioner, vilka under senare år tillskapats vid sidan av de militära förvaltningsmyndigheterna och vilka enligt utredningens mening utgöra led i utvecklingen fram mot ett centralt industriverk. På grundval av de erfarenheter, som gjordes under föregående världskrig i fråga om nödvändigheten av en effektiv krigsmaterielförsörjning, inrättades år 1928 rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap med uppgift att under Kungl. Maj:t utgöra det ledande och övervakande organet för rikets försvarsförberedelser på det ekonomiska området. Härvid skulle kommissionen verka för och i mån av tillgängliga medel ombesörja, att erforderliga förberedelser bleve utförda, så att under krig, krigsfara eller andra utomordentliga förhållanden krigsmaktens behov av förnödenheter kunde tillgodoses, folkförsörjningen tryggas och näringslivets fortgång så vitt möjligt säkerställas, allt med beaktande av att landets tillgångar på ändamålsenligaste sätt utnyttjades. Enligt den för kommissionen gällande instruktionen voro kommissionens arbetsuppgifter mycket omfattande. Den personal som skulle utföra kommissionens arbete var emellertid alltför fåtalig och de anslag som anvisades för dess verksamhet alltför blygsamma för att kommissionen skulle ha någon möjlighet att helt fylla sin uppgift. En svårighet låg även däri, att kommissionens krigsindustriplanering skedde utan direkt kontakt med materielanskaffningen och fördenskull kom att få en i viss mån verklighetsfrämmande prägel. År 1937 inrättades statens reservförrådsnämnd med uppgift att handlägga frågor rörande inköp och lagerhållning för statens räkning av importvaror, vilkas befintlighet inom landet i händelse av avspärrning är av vikt för upp-

99 rätthållande av landets näringsliv och folkförsörjning samt för dess ekonomiska försvarsberedskap i övrigt. Vid den ansvällning av rikskommissionens för ekonomisk försvarsberedskap arbetsuppgifter, som inträdde i och med den nuvarande krisen, visade det sig ändamålsenligt att låta vissa andra och nya organ övertaga väsentliga delar av kommissionens arbetsuppgifter. Samtidigt överfördes vissa av de militära förvaltningarnas åligganden till de nya organen. Bland dessa organ märkes statens industrikommission, som inrättades år 1939 och för närvarande har till uppgift, bland annat, att under Kungl. Maj:t handhava ledningen av den under rådande utomordentliga förhållanden erforderliga regleringen av råvaruförsörjningen och produktionen på det industriella området med undantag för livsmedels- och fodermedelsindustrierna. Härjämte ingår industriavdelningen inom rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap såsom en särskild avdelning i industrikommissionen, benämnd k r i g s i n d u s t r i a v d e l n i n g e n . Denna avdelning har vid sidan av sin krigsindustriplanerande uppgift även att verka för rationalisering och ökning av produktionen av för försvarsväsendet erforderlig materiel. Inom krigsindustriavdelningen har inrättats en särskild u p p s k o v s a v d e l n i n g med uppgift att biträda vid handläggning av uppskovsärenden för krigsindustriplanerade industrier. Ifrågavarande avdelning är numera ansluten till statens arbetsmarknadskommission. Därjämte har inom industrikommissionen bildats en p r i s b y r å, vilken har till uppgift att reglera och kontrollera viss del av den prissättning, som sker vid anskaffningar för förs vars väsendet. År 1940 inrättades vidare statens ammunitionsnämnd, som har till uppgift att under Kungl. Maj:t för försvarsväsendets räkning omhänderhava anskaffning av ammunition — utom torpeder — och för dennas framställning erforderliga förnödenheter. Som ett led i sin verksamhet har ammunitionsnämnden även haft att planera och utföra vissa centralförråd för ammunition ävensom att åstadkomma ökade tillverkningsmöjligheter av ammunition dels vid befintliga privata industrier och dels genom inrättandet av skuggfabriker, varmed förstås av staten i viss utsträckning ägda under enskild ledning ställda industriföretag. Slutligen inrättades år 1940 försvarsväsendets verkstadsnämnd med uppgift att under Kungl. Maj:t i tekniskt och ekonomiskt hänseende handhava ledningen av driften vid vissa förs vars väsendets fabriker och anstalter. De fabriker m. m. som för närvarande ledas av verkstadsnämnden äro ammunitionsfabrikerna, Åkers krutbruk, Carl Gustafs stads gevärsfaktori, centrala torped verkstaden, försvarsväsendets kemiska anstalt med tillhörande gasmaskfabrik samt slutligen vissa signalverkstäder. Instruktionsenligt åligger det verkstadsnämnden bland annat att tillse, att tillverkningen vid fabrikerna bedrives i enlighet med rationella grunder och med största möjliga effektivitet

100 samt att i möjligaste mån rättvisande och enhetliga principer tillämpas vid prissättningen av tillverkade artiklar. I det föregående har i korthet berörts det av 1940 års utredning framlagda förslaget rörande principerna för en omorganisation av den centrala militära förvaltningsverksamheten. Då det föreliggande förslaget om inrättande av ett industriverk för försvarsväsendet i viss utsträckning bygger på de delar av 1940 års utrednings förslag, som avsågo inrättande av ett för försvarsväsendet gemensamt materieldepartement ävensom verkstadsorganisationens inpassande i förvaltningssystemet, vill utredningen här lämna en närmare redogörelse för 1940 års utrednings förslag i dessa delar. Det av 1940 års utredning föreslagna m a t e r i e l d e p a r t e m e n t e t , vilket skulle lyda direkt under Kungl. Maj:t, föreslogs skola stå under ledning av en med industriens problem väl förtrogen chef. Denne skulle till sitt förfogande såsom rådgivare hava vissa av Kungl. Maj:t utsedda tekniskt eller merkantilt sakkunniga personer, vilka skulle representera den erfarenhet, som funnes hos olika för krigsmaterieltillverkning anlitade industriföretag. Materieldepartementet skulle uppdelas i en teknisk avdelning, vilken skulle handhava forskning och konstruktion, samt en anskaffningsavdelning, vilken skulle handhava anskaffning och kontroll. M a t e r i e l d e p a r t e m e n t e t s t e k n i s k a a v d e l n i n g förutsattes av 1940 års utredning uppdelad på olika m i l i t ä r t e k n i s k a g r u p p e r efter materielens typ. Avdelningen skulle följa den militärtekniska utvecklingen, planlägga den nyskapande tekniska verksamheten inom försvarsväsendet samt ansvara för den konstruktiva utformningen av materielen. Härvid skulle konstruktionsverksamheten ske i intimt samarbete med de militära organen inom den försvarsgren, där materielen i fråga skulle användas. Sådan materiel som fartyg, flygplan med tillhörande motorer samt stridsvagnar skulle dock projekteras inom vederbörande försvarsgrensförvaltning i intimt samarbete med materieldepartementets tekniska avdelning. Såsom en huvudprincip för materielförsörjningen angavs, att en genomgripande standardisering skulle tillämpas. Härför skulle ett c e n t r a l o r g a n f ö r s t a n d a r d i s e r i n g , normprövning och materielexpertis inrättas inom avdelningen. Ingen ritning eller anvisning skulle i och för anskaffning få lämna den tekniska avdelningen, förrän dess centralorgan för standardisering prövat och godkänt densamma. Detta prövningsförfarande skulle gälla för alla projekt, vare sig desamma utarbetats inom den tekniska avdelningen eller vid någon av förvaltningarna. För att möjliggöra m i l i t ä r t e k n i s k f o r s k n i n g skulle vissa hjälporgan inrättas, såsom kemiskt-tekniskt laboratorium, fysikaliskt-tekniskt laboratorium, konstruktions- och ritkontor samt experimentverkstäder. Dessa hjälporgan skulle icke göras större än som kunde anses oundgängligen

101 nödvändigt med hänsyn till de laboratorier, ritkontor etc, som stode till förfogande vid andra statliga företag eller inom det privata näringslivet. Materieldepartementets anskaffningsavdelning, vilken skulle handlägga anskaffning och kontroll, skulle enligt förslaget hava att ansvara för att krigsmateriel bleve anskaffad i av överbefälhavaren fastställda kvantiteter och kvaliteter i enlighet med uppgjorda leveransplaner. För att kunna fullgöra detta uppdrag måste avdelningen ha möjlighet att hastigt och effektivt kunna omdirigera industriens tillverkningsprogram under krigstid. Härför skulle ett särskilt centralt p l a n e r i n g s o r g a n inrättas, vilket organ under fredstid skulle hava att hålla sig underkunnigt om olika företags möjlighet och lämplighet att utföra tillverkningar av skilda slag samt att genom ett maskinregister hålla reda på industriens tillgång på arbetsmaskiner. Planeringsorganet skulle vidare ständigt kunna överblicka försvarsväsendets materieltillgång. Som följd härav skulle i fråga om försvarsväsendets förrådsverksamhet till organet fortlöpande rapporteras varje förändring i lagerbeståndet. Planeringsorganet skulle även i samråd med vederbörande militära organ medverka till att för den industriella produktionen erforderlig arbetskraft i tillräcklig omfattning erhölle uppskov från militärtjänst. I stort sett skulle all anskaffning för försvarsväsendet ske genom anskaffningsavdelningen med undantag av läkemedel, vars anskaffning borde åvila vederbörande sjukvårdsmyndighet, fasta och flytande bränslen samt smörjmedel, som lämpligen syntes böra anskaffas av statens reservförrådsnämnd efter rekvisition från ett av 1940 års utredning föreslaget intendenturdepartement, samt intendenturmateriel, där den lämpligaste gränsdragningen betecknades såsom mera tveksam och föreslogs böra fastställas i samband med utarbetandet av blivande instruktioner. Anskaffningen skulle ske genom utnyttjande av inom landet existerande privata företag, genom skuggfabriker samt genom anlitande av försvarsväsendets egna fabriker, vilka sistnämnda skulle skötas och administreras av en fristående verkstadsledning. Anskaffningsavdelningen skulle vara uppdelad i i n k ö p s g r u p p e r , allt efter arten av den industri från vilken anskaffningen i fråga skulle ske. Inom avdelningen skulle vidare finnas särskilda centralt sammanhållna k o n t r o l l g r u p p e r , som dels skulle lämna service och ombesörja kvalitetskontroll av tillverkningen av varor, dels skulle omhänderhava mätverktyg och organisera deras förvaring och användning samt föra inventarieregister över landets verktyg. Vid utförande av materielkontrollen skulle med dylika uppgifter förtrogen personal kunna rekvireras såväl från den tekniska avdelningens militärtekniska grupper som från de olika förvaltningarna. För handhavande av transporter mellan de industrier eller förråd, på vilka anskaffningsavdelningen arbetade, skulle inom avdelningen finnas inrättad en särskild t r a n s p o r t d e t a l j .

102 Slutligen skulle finnas en j u r i d i s k b y r å för granskning av kontrakt och biträde vid förhandlingar samt en e k o n o m i a v d e l n i n g för handhavande av kassa, budget, redovisning samt kalkylerings- och kontorsfrågor. Med hänsyn till att praktiskt taget all krigsmaterielanskaffning enligt förslaget skulle ske genom materieldepartementet, föreslog 1940 års utredning vidare, att f ö r r å d s v e r k s a m h e t e n i förvaltningshänseende skulle anslutas till departementet. Därigenom skulle ett intimt samarbete ernås rörande materielens vård, underhåll och lämpliga omsättning. Vidare möjliggjordes på detta sätt, att ett centralregister över försvarsväsendets materieltillgång kunde föras genom anlitande av en hos materieldepartementet placerad maskinell bokföringsanläggning. I fråga om v e r k s t a d s o r g a n i s a t i o n e n föreslog 1940 års utredning, att verksamheten vid försvarsväsendets verkstäder borde omläggas så, att desamma dreves i bolagsform, samt att ett eller flera statliga bolag snarast borde inrättas härför. Den statliga bolagsformen skulle tillämpas beträffande alla anläggningar med nytillverkning eller med reparationsverksamhet i större omfattning men däremot icke för mindre anläggningar av servicetyp såsom arméns tygverkstäder av 2. klass samt kustartilleriets verkstäder. De anläggningar, som i enlighet härmed kunde ifrågakomma för bolagsform, vore örlogsvarven, centrala torpedverkstaden, ammunitionsfabrikerna, Åkers krutbruk, gasmaskfabriken, Carl Gustafs stads gevärsfaktori, Stockholms, Karlsborgs och Bodens tygstationer, Östgöta luftvärnsregementes tyganstalt, tygverkstäderna i Visby och Fårösund samt de centrala beklädnadsverkstäderna. Däremot skulle tillsvidare de centrala flygverkstäderna undantagas från bolagsformen, beroende på att deras verksamhet intimt sammanhängde med flygvapnets övningar och att de huvudsakligen hade servicetjänst. De omnämnda anläggningarna skulle uppdelas på tvenne bolag, av vilka det ena skulle omfatta örlogsvarven och torpedverkstaden. Bolagen skulle erhålla sådana instruktioner, att vederbörande militära myndigheter bereddes erforderligt inflytande på beställda arbetens omfattning och ordningsföljd ävensom möjlighet att utnyttja bolagens tekniska sakkunskap för skilda undersökningar samt att till bolagens anläggningar förlägga erforderlig utbildning av personal. Härjämte skulle representanter för vederbörande militära myndigheter erhålla säte i bolagens styrelser.

B. Industriverkets allmänna uppgifter. 1. Allmänna synpunkter. Den moderna krigföringen har klart ådagalagt, att för åstadkommande av största möjliga försvarseffekt ett lands samtliga resurser måste tagas i anspråk och sinsemellan samordnas. Som följd av den ökade betydelse de tekni-

103 ska hjälpmedlen fått inom försvarsväsendet är det härvidlag av allra största vikt, att landets tekniska, ekonomiska och produktiva resurser på effektivast möjliga sätt bliva utnyttjade. För att på bästa sätt nå detta mål är det enligt utredningens uppfattning erforderligt att tillskapa ett centralt organ med uppgift att för försvars väsendet i dess helhet handhava hithörande frågor. Såsom redan i det föregående närmare utvecklats har utredningen också funnit sig böra föreslå, att för nämnda ändamål skall inrättas ett nytt centralt ämbetsverk, benämnt Försvarsväsendets industriverk. Det verksamhetsområde som i det följande föreslås skola tillkomma industriverket bygger på den förutsättningen, att ett under folkhushållningsdepartementet inordnat organ alltjämt i en eller annan form kommer att finnas med uppgift att centralt samordna och handlägga landets försörjningsfrågor. Vidare utgår förslaget, såsom i det föregående anförts, från att alla med materielens förvaltning i egentlig mening sammanhängande frågor komma att försvarsgrensvis handläggas av arméförvaltningen, marinförvaltningen och flygförvaltningen. De industriverket åvilande huvuduppgifterna, vilka mera ingående komma att behandlas i det följande, kunna sammanfattas sålunda. Verket skall centralt handhava landets med krigsmaterieltillverkning sammanhängande i n d u s t r i p l a n e r i n g , omfattande disponibla och erf orderliga tillverkningskapaciteter, för tillverkning erforderlig personal, råmaterialfrågor och prioritetsfrågor. Till verkets arbetsuppgifter skall vidare höra att för försvarsgrensförvaltningarnas räkning omhänderhava a n s k a f f n i n g av sådan krigsmateriel, vilken har mass- eller standardkaraktär eller som kan sägas vara fixerad i tekniskt hänseende. Detta är förutsättningen för att verket på effektivast möjliga sätt skall kunna handhava landets krigsindustriplanering. Samtidigt vinnas härigenom stora tekniska och ekonomiska fördelar. Verket bör utöva en målbunden s t a n d a r d i s e r i n g s v e r k s a m h e t , varigenom avsevärda ekonomiska fördelar kunna vinnas och ökad beredskap uppnås. Genom ett samordnande av konstruktions-, standardiseringsoch tillverkningstekniska synpunkter vinnas därjämte stora produktionstekniska fördelar med därav följande lägre produktionskostnader och kortare till verkningstider. Som följd av den snabba utveckling, som för närvarande äger rum i fråga om krigsmateriel, synes det för bibehållande av en kvalitativt högstående modern utrustning inom försvarsväsendet vara erforderligt, att en samordnande, enhetligt ledd m i l i t ä r f o r s k n i n g s v e r k s a m h e t kontinuerligt bedrives under utnyttjande av olika inom landet tillgängliga forskningsmöjligheter. Med hänsyn till att forskningsverksamheten intimt sammanhänger med industriverkets tekniska uppgifter och då forskningsverksam-

104 heten är för de olika försvarsgrenarna gemensam, synes den böra förläggas till industriverket. För möjliggörande av ett ur landets synpunkt i möjligaste mån effektivt utnyttjande av de s t a t l i g a f a b r i k e r , som bedriva krigsmaterieltillverkning, böra dessas ledning handhavas av ett centralt industriellt inriktat organ. Då industriverket kommer att utgöra ett för hela försvarsväsendet gemensamt organ med huvuduppgifter av industriell art, talar detta för att verket även bör handhava ledningen av dessa fabriker. 2. Industriell krigsförberedelse. En förutsättning för att industriens resurser vid fall av krig skola kunna effektivt utnyttjas är, att en centraliserad ständigt arbetande krigsindustriplanering försiggår. Landets samtliga försörjningsfrågor vid krigstillfälle torde emellertid icke lämpligen kunna handläggas av ett enda planerande organ, utan starka skäl tala för, att en viss uppdelning av planeringsverksamheten är ändamålsenlig. Sålunda bör med försvarsväsendets behov sammanhängande planering handhavas av ett organ, planerandet beträffande landets bränslefrågor handhavas av ett annat organ etc. Dessa primärt planerande organs verksamhet bör sedan i erforderlig grad samordnas genom ett centralt under folkhushållningsdepartementet ställt organ för landets samtliga försörjningsfrågor. Med denna utgångspunkt kunna de uppgifter av såväl planerande som kontrollerande natur, vilka böra åvila det för försvarsväsendet krigsindustriplanerande organet, sammanfattas på följande sätt. På basis av uppgifter beträffande erforderliga utrustningsbehov och månatliga ersättningsbehov för olika materielslag skall beträffande landets krigsmaterieltillgång en planeringsverksamhet ske i samråd med vederbörande myndigheter. Härvid skall erforderlig industriell tillverkningskapacitet beräknas och åstadkommas under beaktande av för tillverkningen ifråga erforderligt råmaterial, maskinell och annan utrustning samt arbetskraft. För att möjliggöra detta är det nödvändigt, att överblick hålles över befintlig industriell tillverkningskapacitet, maskinell utrustning samt tillgång på arbetskraft. För att ernå kortast möjliga igångsättningstider vid industrien på tidpunkter, då dennas kapacitet helt skall tagas i anspråk, måste den förberedande planeringsverksamheten taga sikte på att tillverkningskapaciteterna lämpligt avvägas samt att under fredstid utlagda beställningar fördelas med hänsyn till att industriens beredskap ständigt skall uppehållas. Vidare måste avtal vara träffade med olika industrier beträffande den tillverkning, som kan tänkas ifrågakomma. För att i möjligaste mån reducera verkan av störningar vid krigstillfälle måste slutligen planer vara uppgjorda och åtgärder förberedda för eventuellt erforderlig industrievakuering. En ytterligare viktig uppgift, som intimt sammanhänger med den krigs-

105 industriplanerande verksamheten, är att utöva kontroll av att planerade och avsedda åtgärder blivit vidtagna. Med hänsyn till att anskaffning kommer att ske genom ett antal olika organ, måste härvid även en kontroll ske av att såväl ordinarie beställningar som provbeställningar bliva utlagda på lämpligt sätt och så, att industriens beredskap uppehälles. Vidare komma staten tillhöriga maskiner och annan utrustning a t t till stort antal vara placerade vid olika privatindustrier, varjämte ett antal skuggfabriker kommer att finnas. I samband härmed måste tillses, a t t kontroll utövas över att den nämnda maskinella utrustningen hålles i stånd samt att skuggfabrikerna hållas i funktionsdugligt skick. 3. Uppskovsfrågor. För a t t den erforderliga industriella tillverkningskapaciteten på avsett vis skall stå till förfogande, erfordras, såsom tidigare framhållits, även tillgång på kvalificerad arbetskraft. Under fredstid måste viss personal tränas, exempelvis i samband med provtillverkningar, varjämte förmän, maskinställare m. fl. måste utbildas i sådan utsträckning, som är betingad av beredskapsskäl. Vid de tillfällen, då industriens kapacitet kan behöva tagas helt i anspråk, måste sådana åtgärder vara träffade, att personalen ifråga snabbt kan bringas a t t tjänstgöra vid industriföretag, där tillverkningen skall igångsättas, även om personalen i viss omfattning skulle ha övergått till annan verksamhet. För a t t detta skall möjliggöras, måste viss del av den vid privatindustrien tjänstgörande personalen åtnjuta uppskov och den vid statens fabriker anställda eller för dessa fabriker avsedda personalen vara krigsplacerad därstädes. Uppskovs- och krigsplaceringsfrågorna sammanhänga så intimt med krigsindustriplaneringen i dess helhet, att de tvivelsutan böra lösas som ett led i planeringsverksamheten och sålunda tillhöra industriverkets kompetensområde. För att ett skäligt avvägande mellan militära och av arbetsmarknaden i övrigt betingade krav skall komma till stånd, bör vid dylika frågors handläggning inom verket samarbete med de militära myndigheterna och statens arbetsmarknadskommission eller motsvarande organ äga rum. 4. Anskaffningsfrågor. I likhet med 1940 års utredning anser 1941 års utredning, a t t en viss centralisering av anskaffningsverksamheten för försvarsväsendet bör äga rum. Beträffande omfattningen av denna verksamhet föreslår utredningen, att densamma begränsas till anskaffning av sådan materiel, vilken har masseller standardkaraktär eller är fixerad i tekniskt hänseende, under det att anskaffandet av ren specialmateriel eller sådan materiel, som befinner

106 sig på experimentstadiet, bör åvila respektive försvarsgrens förvaltning. Genom en centralisering av anskaffningen i nu nämnd utsträckning virmes erforderlig enhetlighet, samtidigt som merkantil sakkunskap centralt kan utnyttjas för handhavande av anskaffningsverksamheten. Då anskaffande av specialmateriel eller av materiel, som befinner sig i experimentstadiet, avses att handhavas av till förvaltningarna knuten militär expertis, som deltagit vid materielens första utformande eller som äger speciell kännedom om de krav, som materielen ur funktionssynpunkt måste uppfylla, vinnes garanti för att de militära synpunkterna härvidlag bliva beaktade. Ett vägande skäl för en centralisering av anskaffningen av mass- och standardartiklar m. m. till industriverket ligger däri, att krigsindustriplaneringen torde kunna göras fullt effektiv, endast om såväl anskaffning som planering ske hos ett och samma centrala organ. Med hänsyn härtill böra också enligt utredningens uppfattning i de fall, då viss materiel i egenskap av specialmateriel skall undantagas från den centrala anskaffningen, vägande militära skäl kunna åberopas härför. Vad i det föregående sagts synes obetingat gälla, då fråga är om anskaffningar från den mekaniska industrien. Beträffande anskaffningen från textil-, läder- och livsmedelsindustrierna kunna i viss mån andra synpunkter göra sig gällande. I fråga om anskaffning av textilier och läder må sålunda framhållas, att hithörande materiel, exempelvis uniformer och skodon, tvivelsutan är av mass- och standardkaraktär, men att de inom privatindustrien med dylik tillverkning sysselsatta fabrikerna äro avsevärt enklare att handha ur krigsindustriplaneringssynpunkt än de flesta till den mekaniska industrien hörande fabrikerna. Vidare kunna här prioritetsfrågor endast i undantagsfall uppstå. Omläggningen av dessa industriers tillverkning från civil till militär produktion ställer sig därjämte avsevärt enklare och går att genomföra på kortare tid än inom den mekaniska industrien. Som följd härav kan krigsindustriplanerandet i stort i fråga om berörda materiel tänkas ske hos industriverket, även om det skulle visa sig ändamålsenligare att låta anskaffandet åvila försvarsgrensförvaltningarna. Utredningen anser sig icke hava tillräckligt underlag för att nu kunna taga definitiv ställning till, huruvida anskaffningen av ifrågavarande slag av intendenturmateriel i allmänhet bör ske genom försvarsgrensförvaltningarna eller centraliseras till industriverket. Utan tvivel kunna skäl åberopas för bägge lösningarna. Visst fog kan måhända sägas föreligga för den från intendenturhåll med skärpa framförda uppfattningen, att det i och för sig måste innebära en fördel, att de organ som skola omhänderhava materielens användning, underhåll, distribution etc. också sköta om dess anskaffning, därest icke, såsom fallet obestridligen är med produkter tillhörande den mekaniska industrien, avgörande skäl tala för en annan ordning. Då den personal som avses skola ingå i våra intendenturorgan otvivelaktigt måste sägas besitta stor erfarenhet i hithörande frågor, synas också personaltekniska skäl

107 föreligga för att förlägga jämväl själva anskaffningen till dessa organ. Utredningen har vid utformandet av de nämnda organen närmast räknat med att så blir fallet. Utredningen har emellertid därvid förutsatt, att en centralisering i avsevärd utsträckning skall kunna ske på det sättet, att en försvarsgrensförvaltning åtager sig anskaffning av likartad materiel jämväl för de övrigas räkning. Därest särskilda skäl föreligga för att någon viss anskaffning av dylik materiel sker genom industriverket, bör detta givetvis anlitas. Beträffande intendenturmateriel tillhörande den mekaniska verkstadsindustrien bör så undantagslöst ske. — Vad beträffar de centrala beklädnadsverkstäderna böra dessa, i den mån de över huvud anses böra finnas kvar, underställas samma organ som handhar materielens anskaffande. Enligt 1940 års utredning borde anskaffandet av flytande bränsle och smörjmedel åvila statens reservförrådsnämnd. Denna uppfattning kan förvaltningsutredningen för sin del icke dela. Utredningen håller snarare före, att denna anskaffningsuppgift är av sådan art, att den principiellt bör åvila industriverket. Speciellt gäller detta beträffande motorbensin. Däremot synas skäl tala för att marinens anskaffning av pannbrännolja, för vilken specialuppgift marinförvaltningen besitter särskild erfarenhet, även fortsättningsvis bör åvila marinförvaltningen. Ett särskilt skäl härför utgör den omständigheten, att införseln av olja i stor utsträckning sker med anlitande av marinen tillhöriga tankfartyg eller genom direkt befraktning av dylika fartyg. För att ytterligare belysa de angivna riktlinjerna beträffande anskaffningens fördelning vill utredningen som exempel på materiel, vars anskaffande i princip bör åvila industriverket, nämna följande: krut, sprängämnen och rökmateriel; handvapen- och artilleriammunition; torpeder, minor, bomber och handgranater; finkalibriga vapen; viss artillerimateriel; radio- och signalmateriel; gasskyddsmateriel; fordon och cyklar; förbrukningsartiklar, såsom hjälmar, skidor, verktyg etc. Av merkantila och andra skäl bör jämväl anskaffnings verksamheten för de fabriker som kunna komma att underställas industriverket handläggas centralt, medan fabrikerna själva lämpligen endast synas böra handhava vissa löpande, med själva driften sammanhängande anskaffningar. Utredningen vill i detta sammanhang framhålla nödvändigheten av att industriverket, för att det på ett så effektivt och ekonomiskt sätt som möjligt skall kunna fullgöra sina anskaffningsuppgifter, bör erhålla största möjliga lättnader i fråga om iakttagandet av föreskrifterna i upphandlingsförordningen, i likhet med vad som tillämpas för vissa andra statliga organ. Så-

108 lunda ha statens ammunitionsnämnd och försvarsväsendets verkstadsnämnd helt och hållet varit befriade från iakttagande av nämnda förordning, varjämte de affärsdrivande verken enligt sina instruktioner vid verkställande av upphandling eller utförande av arbete för verkets räkning utan hinder av upphandlingsförordningen må, när sådant anses erforderligt, träffa uppgörelse under hand. 5. Merkantila frågor. Av allra största betydelse är att anskaffandet av materiel för försvarsväsendets räkning sker på ett i möjligaste mån ändamålsenligt och ekonomiskt sätt. För att detta skall möjliggöras måste väl avvägda leveransfordringar vara uppställda för materielen ifråga, varjämte densamma under beaktande av de funktionskrav, som ur militär synpunkt kunna uppställas, måste vara utformad på ett ur tillverkningssynpunkt lämpligt sätt. Härtill kommer att anskaffningsärendena måste handläggas av personer, vilka äro välkvalificerade i merkantilt hänseende. För att väl kunna fylla sina uppgifter måste industriverket därför vara utrustat med dylik personal. För att anskaffningsfrågorna för försvarsväsendet i dess helhet skola bli handlagda på ett enhetligt och ekonomiskt sätt, bör det därjämte enligt utredningens mening tillkomma industriverket att ur merkantil synpunkt granska även de anskaffningsärenden, som komma att handläggas av försvarsgrensförvaltningarna. Dessa böra därför vara skyldiga att, innan bindande avtal träffas i ett anskaffningsärende, överlämna detsamma till industriverket för granskning och godkännande ur merkantil synpunkt, d. v. s. med avseende på pris samt kontraktsutformning i vad det rör betalningsvillkor, vites-, garanti-, force majeurebestämmelser, valutafrågor etc. Endast härigenom synes den önskvärda enhetligheten kunna uppnås. Vidare vinnes den fördelen, att personal med speciell merkantil sakkunskap behöver finnas endast hos industriverket. Uppenbart är emellertid, att icke varje anskaffningsärende på detta sätt skall behöva remitteras till industriverket, utan att en lämplig gränsdragning härvidlag måste ske. Verket bör därför efter samråd med de olika förvaltningarna utfärda anvisningar beträffande de anskaffningsärenden, som äro av sådan karaktär, att de ej behöva remitteras till verket. Framhållas må i detta sammanhang, att de olika förvaltningarna i sina anskaffningsärenden måste samarbeta med det organ, som inom verket handlägger industriens krigsindustriplanering, samt att i samband därmed utan tidsfördröjning en granskning ur merkantil synpunkt kan ske.

109 6. Standardiserings- och kontrollfrågor. En betydelsefull uppgift inom försvarsväsendet är att krigsmaterielen i möjligaste mån standardiseras, att erforderliga kontroll- och leveransbestämmelser samt materielföreskrifter bringas till enhetlighet ävensom att tillverkningstekniska krav, standardiseringskrav och de fordringar, som materielen ur militär funktionssynpunkt måste uppfylla, genom konstruktionsgranskning samordnas och avvägas. Genom standardisering kan dubbelarbete undvikas, enhetlighet uppnås och antalet typer och utföringsformer nedbringas till lämpligt antal. Härigenom uppnås lägre anskaffnings- och underhållskostnader, kortare anskaffningstid, mindre materialförbrukning, förenklad reparations- och ersättningstjänst samt därmed ökad krigsberedskap. Standardiseringen synes sålunda böra omfatta dels typer, modeller, dimensioner (normaldiametrar, axlar, hål, gängor etc), toleranser och passningar, maskinelement (skruvar, bultar, muttrar, nitar etc), dels tekniska leverans-, provnings- och kontrollbestämmelser för såväl råmaterial som färdig materiel. Uppenbart är att lösandet av nämnda standardiseringsuppgifter bör ske på sådant sätt, att för civilt ändamål avsedd standard i möjligaste mån utnyttjas. Standardiserings verksamheten för förs vars väsendet måste sålunda bedrivas i intim samverkan med övrig inom landet pågående standardiseringsverksamhet samt med beaktande av de resultat, som inom detta område uppnåtts utomlands. Av betydelse för försvarsväsendet i dess helhet är även, att detsamma får tillgång till ett standardiseringsorgan, vilket skall kunna utöva informerande och konsulterande verksamhet dels för förvaltningarnas konstruktionsavdelningar, dels för statliga nytillverkande fabriker, dels ock för vissa med tillverkning för försvarsväsendets räkning sysselsatta privatindustrier. Ett viktigt led i denna verksamhet är att genom konstruktionsgranskning tillse, att de tillverkningstekniska kraven bliva i möjligaste mån tillgodosedda utan frångående av fordran på att materielen uppfyller nödvändiga militära funktionskrav. En lika viktig uppgift är att åstadkomma enhetliga och ändamålsenliga tekniska leverans- och kontrollbestämmelser. Härför måste ett intimt samarbete ske med de olika förvaltningarna. Uppenbart är, att ändring av gällande leveransbestämmelser ej får vidtagas, förrän samråd därom ägt rum med vederbörande militära myndighet. I sådana fall, då enighet icke kan uppnås, skall enligt utredningens mening industriverket äga ett bestämmande inflytande på ärendets utgång så tillvida, att verket skall kunna besluta, att ärendet skall underställas Kungl. Maj:ts prövning. I fråga om kontrollverksamheten har utredningen efter ingående överväganden kommit till den uppfattningen, att densamma, i likhet med gängse

110 praxis vid anskaffningar över huvud taget, bör utövas av det anskaffande organet. I överensstämmelse härmed skall sålunda industriverket handhava kontrollen av all materiel, som anskaffas genom dess försorg, medan däremot försvarsgrensförvaltningarna genom egna organ skola kontrollera den specialmateriel, som anskaffas av dem. Därest kontrollverksamheten ordnas på nu angivet sätt, måste givetvis tillses, att en dubbelkontroll icke uppkommer. På grund härav bör industriverket fungera såsom ett samordnande organ för all kontroll. En viktig uppgift för industriverket är härvid att samla de erfarenheter, som göras i samband med kontrollverksamheten i dess helhet, och tillse, att desamma bliva beaktade. Mellan de skilda kontrollorganen bör sålunda ett intimt samarbete äga rum, vilket bland annat avses skola möjliggöras därigenom, att industriverket vid utövandet av sin kontrollverksamhet bör äga rätt att från de olika försvarsgrensförvaltningarna erhålla biträdande kontrollanter. För att militära krav på materielens funktionsduglighet m. m. skola bliva tillgodosedda förutsattes även, att militärassistenter skola kunna ställas till industriverkets förfogande. Av särskild vikt är härvid även att chefen för verkets kontrollorgan besitter god kännedom om materielens funktion, varför stor hänsyn bör tagas till militära synpunkter vid val av denne befattningshavare, förslagsvis därigenom att överbefälhavaren gives medinflytande vid befattningens tillsättande. I fråga om provskjutningar, exempelvis för löpande provning av krut, förutsätter utredningen, att dylika alltid skola ske under medverkan av förvaltningarna genom av dem till förfogande ställd personal. I detta sammanhang anser sig utredningen även böra beröra frågan angående kontrollen av tillverkning och förvaring av explosiva varor för försvarets behov. För närvarande finnes för detta ändamål en provisorisk avdelning inrättad inom statens ammunitionsnämnd. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 6 februari 1941 har ammunitionsnämnden i samråd med arméförvaltningens tygdepartement, marinförvaltningen och flygförvaltningen samt försvarsväsendets verkstadsnämnd hemställt, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder för inrättandet av en militär byrå inom sprängämnesinspektionen för handläggning av ärenden rörande explosiva varor för krigsmakten. Utredningen vill för sin del helt ansluta sig till detta förslag. 7. Centralregister. Såväl för de militära myndigheterna som för det krigsindustriplanerande organet torde det vara av vital betydelse att snabbt kunna erhålla uppgift om tillgången på krigsmateriel av olika slag. Härutöver behöva de militära myndigheterna uppgifter om materielens fördelning på olika lokalförråd ävensom detaljuppgifter om materielens tillkomst, avgång etc.

Ill För närvarande föres för detta ändamål inom de olika förvaltningarna statistik över viktigare krigsmateriel. Härvid är materielen uppdelad i vissa grupper och registerföringen förlagd till ett antal skilda avdelningar. Som underlag för registreringen användas rapporter, som månatligen ingivas från de olika lokalförråden. Dessa rapporter skola vara ingivna senast den 15 i varje månad och avse lagerbeståndet vid föregående månadsskifte. Även om rapporteringen sker på fastställd tid, komma siffrorna i förvaltningarnas register att vara 15—45 dagar gamla. Härtill kommer att viss tid åtgår för uppgifternas införande i registren. Inom arméförvaltningens tygdepartement har dock på senare tid införts ett system med fortlöpande anteckningar rörande läget i fråga om vissa viktigare materielslag, vilka anteckningar grundas på direkta uppgifter om växlingar i förråden. Som följd av att registreringen, med nyss angivna undantag sker på basis av lokalförrådens månadsrapporter och icke efter de handlingar, som ligga till grund för fakturornas godkännande, kommer icke någon ur revisionssynpunkt önskvärd automatisk avstämning mellan av förvaltningarna betald och av lokalförråden till uppbörd tagen materiel att erhållas. Utredningen är av den uppfattningen, att den registrering, som hos de olika förvaltningarna för närvarande sker på sammanlagt ett 20-tal avdelningar, i viss omfattning bör centraliseras och uppläggas efter enhetliga normer samt baseras på tätare inkommande primäruppgifter. Härvid får tagas under övervägande, huruvida ett centralregister skall föras hos varje försvarsgrensförvaltning eller om en ytterligare centralisering till ett gemensamt register är att föredraga. Med hänsyn till mångfalden av de uppgifter, som skola registreras, torde det vara mest ändamålsenligt att för registreringen utnyttja maskinell bokföringsanläggning. Härigenom kan behovet av personal för registreringsarbetet avsevärt nedbringas, samtidigt som det maskinella bokföringssystemet snabbt kan lämna de statistiska uppgifter som önskas. Då en dylik maskinell bokföringsanläggning är förenad med icke obetydliga årliga kostnader, synes detta utgöra ett skäl för att registreringen koncentreras till ett enda organ, enär härigenom anläggningens kapacitet till fullo kan utnyttjas. Då det, såsom ovan framhållits, är en fördel ur kontroll- och revisionssynpunkt, att registreringen av inkommande materiel i möjligaste mån baseras på de handlingar, som ligga till grund för fakturornas godkännande i samband med anskaffandet av materielen, nämligen besiktnings- och mottagningsbevis, och då industriverket skall handlägga bland annat anskaffandet av all materiel, som har mass- eller standardkaraktär, d. v. s. den övervägande delen av krigsmaterielen, talar detta för att registreringen bör helt centraliseras och förläggas till industriverket. Besiktnings- och mottagningsbevis måste i varje fall sammanföras till och behandlas hos verket för att detta skall kunna godkänna och betala fakturor från materielleverantörerna. Genom

112 en dylik centralisering komma uppgifter beträffande total materieltillgång att på snabbaste sätt erhållas. Häremot skulle kunna anföras, att förråden äro underställda de militära myndigheterna samt att industriverket sålunda icke har någon befattning med förråds verksamheten. Enligt utredningens förmenande torde detta emellertid icke utgöra något hinder för att de från förråden erforderliga uppgifterna insändas direkt till industriverket. I den mån jämväl förvaltningarna behöva detalj uppgifter beträffande förråden, kunna dylika uppgifter i stället erhållas via industriverket, vilket icke torde komma att medföra någon nämnvärd försening. I verkets uppgifter skall nämligen ingå att tillhandahålla förvaltningarna statistiska uppgifter om tillgång samt tillkomst, avgång etc, uppställda och grupperade på ändamålsenligt sätt. Med beaktande av ovan anförda synpunkter vill utredningen förorda, att en central registrering av krigsmateriel införes samt att detta sker genom inrättande av ett till industriverket förlagt centralregister. 8. Forskningsverksamhet. På grund av den snabba utveckling, som för närvarande äger rum beträffande krigsmateriel, är det oundgängligen nödvändigt, att man i första hand utnyttjar den erfarenhet på krigföringens område, som samlas såväl inom som utom landet. För att man icke skall bliva distanserad i tekniskt hänseende är det emellertid nödvändigt, att därutöver även bedrives en målbunden naturvetenskaplig och tekniskt-vetenskaplig forskning för militärt ändamål. För närvarande förekommer inom vårt land dylik forskningsverksamhet vid ett flertal från varandra skilda organ, såsom försvarsväsendets kemiska anstalt, försvarsstabens fotografiska avdelning, tygdepartementets elektro-tekniska laboratorium samt flygvapnets försöksanstalt å Malmslätt. Ävenså har visst anslag ställts till svenska nationalkommitténs för fysik förfogande för bedrivande av forskning vid ett under kommittén ställt militärfysiskt institut. Härjämte bedrives i begränsad omfattning forskning för försvarsväsendets räkning vid universitet och högskolor, provningsanstalter och industriföretag. Den jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 31 augusti 1940 tillsatta kommittén för utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande har i sitt nyligen framlagda betänkande föreslagit vissa statliga åtgärder för utökning av forskningsverksamheten för icke-militära ändamål inom landet. Då forskning såväl för militära som för andra ändamål ofta med fördel kan bedrivas i samma laboratorium, är det uppenbart, att i möjligaste utsträckning redan befintliga eller planerade laboratorier skola utnyttjas. Vissa militära problem äro emellertid av sådan art, att de lämpligen icke böra överlämnas till civila laboratorier. Vidare disponera dessa icke alltid sådan utrustning som är nödvändig för lösandet av speciella militära problem. Som följd

113 härav måste vissa för rent militär forskning avsedda laboratorier ovillkorligen finnas. Utredningen har härvidlag kommit till den uppfattningen, att den militära forskningen måste samordnas och ledas enhetligt samt att de militära forskningsorganen böra organisatoriskt sammanföras och i icke oväsentlig grad kompletteras med nya laboratorier. En centralisering medför också den fördelen, att tekniska resurser, apparatutrustning och dylikt kunna på ett ekonomiskt sätt gemensamt utnyttjas. Vidare kunna de fackmän inom skilda områden, som erfordras för att lösa de skiftande problemen, på ett bättre sätt utnyttjas, när de få direkt samarbeta och med sina olika specialkunskaper komplettera varandra. Då forskningsverksamheten är gemensam för alla försvarsgrenarna, synes det vara naturligt, att den förlägges till ett för dem alla gemensamt organ. Ett sådant organ utgör det föreslagna industriverket. Genom att det militära forskningsorganet förlägges dit, kunna de olika förvaltningarnas behov tillgodoses och därjämte civilindustriens möjligheter lättare utnyttjas. Den ifrågavarande forskningsverksamheten bör enligt utredningens mening begränsas till målbunden naturvetenskaplig och tekniskt-vetenskaplig forskning för militära ändamål. Industriverkets uppgift i förevarande hänseende bör sålunda vara att genom en förhållandevis fristående forskningsavdelning leda, medverka vid eller självständigt bearbeta de problem, som äro eller kunna bliva av betydelse för landets försvar. Forskningsproblemen skola i första hand hänvisas till befintliga eller blivande forskningsinstitut vid universitet, högskolor, provningsanstalter, industrilaboratorier etc. Endast sådana forskningsproblem, som icke lämpligen böra hänskjutas till dylika forskningsorgan, böra bearbetas inom industriverket underställda forskningsinstitutioner. Verksamheten förutsattes sålunda skola bedrivas efter två linjer, den ena omfattande en rådgivande, ledande, samordnande och stödjande verksamhet, den andra innefattande en självständig forskningsverksamhet. Givet är att forskningsverksamheten bör vara så upplagd, att den i intimt samarbete med de militära organen därifrån emottager och till dem meddelar uppslag och impulser. Vidare skola utredningar och undersökningar utföras på anmodan av de militära myndigheterna. Den fortsatta bearbetningen av forskningsresultaten förutsattes skola ske på sätt som från fall till fall avgöres i samråd med de militära förvaltningsorganen. De senare skola sålunda i princip omhänderhava denna bearbetning samt övertaga ansvaret för den fortsatta konstruktionsverksamheten, varjämte de skola tillgodose och svara för erforderliga fältmässiga prov och driftförsök. Industriverkets forskningsavdelning skall dock medverka vid fullföljandet av resultaten. Sådana uppgifter som icke äro att hänföra till forskning, exempelvis utbildning av personal, löpande rutinprovningar etc, böra i regel icke åvila forskningsavdelningen, även om det i vissa fall kan visa sig lämpligt, att viss undervisningsverksamhet förlägges dit. 8 — 420843

114 Med hänsyn till mångfalden av och artskillnaden hos de problem, som för sin lösning kräva insatser av naturvetenskaplig och tekniskt-vetenskaplig art, är det omöjligt att på förhand angiva vilka grupper av forskningsuppgifter, som böra handläggas av forskningsavdelningen, och vilka som böra hänskjutas till andra organ. Ävenså synes det mindre lämpligt att på traditionsenligt vis uppdela forskningsverksamheten på skilda institutioner för fysik, kemi och teknik. I stället synes uppdelningen böra ske mera med hänsyn till målet för verksamheten än till forskningsmetoderna. Från början synes verksamheten inom forskningsavdelningen böra uppdelas på följande områden, nämligen militärteknisk fysik, militärteknisk kemi, militär elektroteknik och akustik, militär fotografi och fotogrammetri, maskering och slutligen militär instrumentteknik. Denna uppdelning angiver riktlinjerna för de forskningsområden som i första hand böra omfattas av industriverkets forskningsverksamhet. Härvid bör dock alltid gälla den ovan angivna begränsningen, att industriverkets forskningsavdelning endast skall handhava den forskning, som ej lämpligen kan överlåtas åt andra forskningsorgan. Sålunda torde forskningen rörande exempelvis råmaterialfrågor (ersättningsbränslen, oljor, gummi, lättmetall etc), korrosionsskydd (kemisk och elektrisk ytbehandling, lackering, målning etc.) samt förbränningsmotorfrågor böra hänskjutas till andra organ. För lösandet av speciella uppgifter bör forskningsavdelningen ha möjlighet att anställa tillfälliga sakkunniga eller att för kortare eller längre tid bilda mera tillfälliga arbetsgrupper. Bland annat för möjliggörande härav bör till avdelningens förfogande stå ett forskningsanslag, vilket emellertid bör avses även för materielanskaffning m. m. Utredningen har med det sagda framfört de allmänna synpunkter, som kunna läggas på forskningsverksamhetens ordnande. En hel del spörsmål av olika slag kunna givetvis uppstå i anslutning härtill, men då dessa mera hänföra sig till det organisationsförslag, som i ett senare avsnitt kommer att framläggas för forskningsavdelningen, anser utredningen sig icke böra i förevarande sammanhang närmare ingå därpå. 9. Fabriks- och verkstadsledning. De försvarsväsendet tillhöriga fabrikerna och verkstäderna kunna uppdelas i två huvudgrupper, nämligen dels nytillverkande fabriker och dels verkstäder, som ha service- eller reparationskaraktär. Till den förra gruppen höra ammunitionsfabrikerna i Stockholm, Karlsborg och Karlstad, centrala torpedverkstaden, Carl Gustafs stads gevärsfaktori, Åkers krutbruk, gasmaskfabriken, signalverkstäderna i Sundbyberg samt marinens skifferoljeverk i Kinne-Kleva ävensom i viss omfattning de inom örlogsvarvet i Karlskrona förlagda artilleriverkstäderna och den vid örlogsvarvet i Stockholm förlagda

115 minverkstaden. Till denna grupp torde även böra hänföras arméns centrala beklädnadsverkstad i Stockholm och marinens centrala beklädnadsverkstad i Karlskrona, vilka dock till viss del även ha reparationskaraktär. Till gruppen reparationsverkstäder böra hänföras arméns och kustartilleriets tygverkstäder samt flygvapnets flottilj verkstäder. Örlogsvarven i Stockholm och Karlskrona samt de centrala flygverkstäderna intaga en viss mellanställning men ha dock till övervägande del sådan karaktär, att de synas böra hänföras till gruppen reparationsverkstäder. Med beaktande av de erfarenheter som gjorts inom försvarsväsendets verkstadsnämnd ävensom av det förslag som i dagarna framlagts av särskilda — efter Kungl. Maj:ts beslut — av nämnden i samråd med marinförvaltningen utsedda sakkunniga angående örlogsvarvens omorganisation (varvskommittén) har utredningen kommit till den principiella uppfattningen, att reparationsverkstädernas ledning bör handhavas av respektive försvarsgrensförvaltningar, under det att de nytillverkande fabrikerna böra ställas under central industriell ledning samt därvid drivas antingen i form av ett eller flera statliga bolag eller i form av statlig affärsdrift, i senare fallet med ledningen anknuten till industriverket. Frågan om ledningen av beklädnads verkstäderna har dock föranlett viss tveksamhet. Därest nämligen anskaffningen av textiloch lädervaror icke kommer att handhavas av industriverket, torde, såsom utredningen förut framhållit, ej heller ledningen av ifrågavarande verkstäder böra förläggas dit. Utredningen kommer att i det följande under ett särskilt avsnitt närmare uppehålla sig vid frågan, huruvida de nytillverkande fabrikerna böra drivas i bolagsform eller i form av statlig affärsdrift. För den händelse statlig affärsdrift kommer att väljas, anser utredningen, som nyss nämnts, att fabrikerna ifråga böra underställas industriverkets ledning. Verkets uppgifter i samband med verkstadsdriften kunna därvid i korthet sammanfattas sålunda, att verket skall i tekniskt och ekonomiskt hänseende handhava ledningen av driften vid nämnda fabriker. Härvid bör det åligga verket att med beaktande av de beredskapskrav, som kunna ställas på fabrikerna, tillse, att tillverkningen bedrives med största möjliga effektivitet samt att i möjligaste mån rättvisande och enhetliga principer tillämpas vid prissättningen av tillverkade artiklar och förnödenheter. Vid beräkning av tillverkningskostnaderna skall sålunda hänsyn tagas till samtliga löner och sociala förmåner, lokal- och maskinkostnader, förlagsränta etc. Industriverket skall vidare låta vidtaga eller hos Kungl. Maj:t föreslå erforderliga åtgärder för fabrikernas och anstalternas utvidgning såväl i lokalhänseende som i fråga om utrustning med maskiner, verktyg och förråd. Såsom redan tidigare berörts, bör verket även centralt handlägga alla viktigare anskaffningar för fabrikernas räkning. Vidare skall det, såsom i samband med frågan angående industriell krigsförberedelse framhållits, åvila verket att utöva viss kontroll över befintliga

116 skuggfabriker samt att tillhandahålla privatindustrien service för på denna industri utlagd tillverkning för försvarsändamål. Härför erforderlig personal skall, om så visar sig lämpligt, kunna tagas från de underställda fabrikerna. Som ett led i den rationella ledning av fabrikerna, som bör utövas av industriverket, ingår även handhavandet av anställnings- och löneförhållanden för såväl tjänstemän som arbetare vid dessa. Utredningen vill i detta sammanhang framhålla, att arbetarna vid försvarsväsendets fabriker, verkstäder och inrättningar numera äro kollektivavtalsanställda. Antalet arbetare är för närvarande mycket stort och arbetarnas anställning är reglerad genom ett 20-tal specialavtal. De nu gällande avtalen, vilka slötos under sommaren 1939, ha för statens del träffats under medverkan av en tillfälligt tillkallad avtalsexpert. Efter avslutandet av avtalsförhandlingarna har denne expert emellertid icke stått till förvaltningarnas förfogande, utan tillämpnings- och tolkningsfrågor ha åvilat vederbörande föredragande inom de särskilda förvaltningarna. Möjligheten har diskuterats att för åstadkommande av enhetlighet vid tillämpningen och tolkningen av de träffade kollektivavtalen förvärva en avtalsexpert, som ständigt stode till förvaltningarnas förfogande för nämnda ändamål, utan att detta dock lett till något resultat. Föredragandena i hithörande frågor inom de olika förvaltningarna ha i stället i viss omfattning sökt att genom överläggningar under hand ernå en likartad utformning av uppkommande frågor av större vikt på avtalsområdet. Sedan de militära förvaltningsmyndigheterna och försvarsväsendets verkstadsnämnd i skrivelse den 18 november 1941, under åberopande av att kollektivavtalen under år 1942 utlöpa, hos Kungl. Maj:t gjort framställning om att en särskild avtalsexpert måtte utses att företräda de statliga intressena vid förhandlingar om nya kollektivavtal, har Kungl. Maj:t den 19 december 1941 förordnat särskilda sakkunniga att biträda vid ifrågavarande förhandlingar. I anslutning härtill ha nyssnämnda myndigheter under hand bildat ett rådgivande organ för avtalsfrågor, benämnt försvarsväsendets avtalsnämnd. Denna avtalsnämnd står under ordförandeskap av en av de sakkunniga, nämligen verkställande ledamoten i verkstadsnämnden, varjämte utredningar och expeditioner handhavas av verkstadsnämndens kanslichef. Inom avtalsnämnden ha behandlats de frågor, som uppkommit i samband med att nya förslag till kollektivavtal skola framläggas, samtidigt som nämnden till de olika myndigheterna avgivit yttranden i dit hänskjutna tillämpnings- och tolkningsfrågor. Enligt utredningens förmenande är en dylik central handläggning av avtalsfrågor för förs vars väsendet av största betydelse. Därest industriverket i enlighet med de i det föregående angivna riktlinjerna kommer att utöva ledningen av försvarsväsendets nytillverkande fabriker, bör därför enligt utredningens mening inom verket finnas en särskild avtalsexpert för handläggande av avtalsfrågor. Dennes sakkunskap bör då även utnyttjas för försvarsväsendet i dess helhet. Enligt utredningens

117 mening bör sålunda den nyss omnämnda avtalsnämnden göras permanent och fungera i anslutning till industriverket. Avtalsnämnden bör utgöra ett rådgivande organ och såsom sådant, utöver handläggningen av nya avtalsförslag, under avtalens giltighetstid avgiva yttranden i tillämpnings- och tolkningsfrågor till de olika myndigheterna, Vid förhandlingar i tvistefrågor och dylikt med arbetarpartens ombud skola de olika myndigheterna kunna erhålla biträde av verkets expert. I en den 9 januari 1942 dagtecknad promemoria har besparingsberedningen framlagt förslag om inrättande av en statlig förhandlingsbyrå för samtliga arbetare, vilka inom statsförvaltningen äro anställda genom kollektivavtal. Utredningen ansluter sig i princip till besparingsberedningens förslag. Även om detta förslag genomföres och en statlig förhandlingsbyrå sålunda inrättas, måste emellertid såväl inom de större affärsdrivande verken som inom försvarsväsendet finnas särskild expertis för handläggning av alla frågor, som sammanhänga med kollektivavtalen ävensom med anställningsförhållandena för tjänstemän och övrig personal. Den ovan föreslagna organisationen för förberedande och löpande behandling av kollektivavtalsfrågorna inom försvarsväsendet bör sålunda under alla omständigheter komma till stånd.

C. Fabriks- och verkstadsledningens handhavande i form av statligt bolag eller som statlig affärsdrift. Enligt 1940 års utrednings förslag skulle verksamheten vid vissa försvarsväsendets industriella anläggningar omläggas så, a t t desamma dreves i bolagsform. För detta ändamål borde två statliga bolag snarast inrättas. Som skäl för en sådan anordning anförde 1940 års utredning följande: Den tillverkning, som bedrives vid försvarsväsendets industriella anläggningar, är jämförlig med civil industriell tillverkning. För försvarsväsendets varv och verkstäder gäller sålunda att få fram en ändamålsenlig produkt till lägsta möjliga pris. Härtill kommer, att vid krigstillfälle största möjliga kapacitet snabbt skall kunna åstadkommas. Förutsättningen härför är emellertid, att organisationen är så fri och anpassningsbar som möjligt. Inom den nuvarande organisationen tillämpade normer med relativt fasta personalstater, som försvåra rekrytering, önskvärda omplaceringar eller nödvändiga entlediganden samt löneförhöjningar efter förtjänst, liksom det gängse befordringssystemet, som innebär att befattningshavare ofta endast viss tid innehar en tjänst för att därefter befordras till annan tjänst med högre lön, för vilken vederbörande kan ha mindre förutsättningar, ha i allra högsta grad försvårat möjligheterna att åstadkomma en rationell drift. Vid bolagsform skulle dessa olägenheter kunna elimineras och samma normer som inom civilindustrien kunna tillämpas. A t t vissa skäl kunna tala för den av 1940 års utredning uttalade uppfattningen, a t t de statliga fabrikerna böra drivas i bolagsform, är otvivelaktigt. Såsom i det föregående framhållits är 1941 års utredning emellertid av den

118 uppfattningen, att, då det gäller försvarsväsendets reparationsverkstäder, ledningen alltjämt bör handhavas av respektive försvarsgrensförvaltningar, varför bolagsformen enligt utredningens mening endast skulle kunna ifrågakomma för de nytillverkande fabrikerna. Fördelarna med att driva de nytillverkande fabrikerna i bolagsform, skulle i huvudsak hänföra sig till den omständigheten, att ett statligt bolag i stort sett endast skulle vara beroende av aktiebolagslagens föreskrifter samt av sådana avtal beträffande bolagets skyldigheter ur beredskapssynpunkt, som ingåtts vid bolagets bildande. Fabrikerna skulle i övrigt helt kunna drivas i enlighet med inom privatindustrien vedertagna normer. Det statliga bolagets självständiga ställning skulle säkerligen framtvinga fortlöpande effektiviseringsåtgärder för ernående av i möjligaste mån konkurrenskraftig tillverkning, varigenom en viss prisreducerande verkan kunde ernås gentemot privatindustrien. Emellertid torde härvid böra beaktas, att ett dylikt bolag, för den händelse export ej skulle ifrågakomma, skulle komma att få staten som enda kund. Till skillnad mot vad som gäller i fråga om tidigare statliga bolag, såsom aktiebolaget svenska tobaksmonopolet och aktiebolaget vin- & spritcentralen, torde det därför i detta fall knappast vara ett statens intresse, att bolaget drives med vinst. Härav följer också, att den ekonomiska kontroll, som i ett bolag utövas av aktieägarna genom bolagsstämman, skulle bliva ganska ineffektiv i det ifrågasatta bolaget, där vinstkravet ej finnes. Med den fria ställning bolagsformen skulle medföra skulle också följa smidigare former för kapitalinvestering, i det att för anskaffning i rationaliserings- eller moderniseringssyfte fondbildning kunde ske. Även vid statlig affärsmässig drift kunna emellertid utgifter för rationalisering och ersättningsanskaffningar finansieras genom inrättande av särskilda förnyelsefonder. Sådana finnas redan vid vissa av marinens industriella anläggningar. Utredningen återkommer i det följande till detta spörsmål i avsnittet »E. Särskilda synpunkter i fråga om fabriksdriften». Ett annat skäl som ansetts tala för bolagsformen ligger däri, att upphandlingsproceduren vid sjtatsdrift tynges av allehanda bestämmelser i upphandlingsförordningen m. m., medan i ett statligt bolag inköpen skulle kunna ske på samma affärsmässiga sätt som i privata företag, varigenom såväl tidssom kostnadsbesparingar borde kunna göras. Emellertid torde även för ett statligt verk en del lättnader kunna medgivas i formerna för upphandlingen. Redan nu ha såsom tidigare framhållits exempelvis för vissa av krisorganen dylika lättnader genomförts, i det att de av Kungl. Maj:t befriats från att följa upphandlingsförordningens föreskrifter. Såsom 1940 års utredning särskilt framhållit skulle vid ett genomförande av bolagsformen för de nytillverkande fabrikerna betydligt friare former för personalens anställning kunna tillämpas. 1941 års utredning anser även detta vara en av fördelarna med bolagsformen. Dock skulle säkerligen denna för-

119 del i avsevärd mån elimineras därav, att bolaget, åtminstone under en avsevärd övergångstid, vore nödsakat att låta tidigare anställda befattningshavare i stor utsträckning kvarstå i tjänst, med den påföljd, att i likartade befattningar skulle finnas ordinarie och extra ordinarie tjänstemän jämsides med kontraktsanställd personal. Enligt utredningens mening torde därför i fråga om personalrekryteringen fördelarna vid bolagsformen vara förhållandevis mindre än man i första hand skulle vara böjd att anse, i all synnerhet som möjlighet torde finnas att vid en tillämpning av formen statlig affärsdrift genom inplacering av större delen av chefstjänstemännen i C-löneplanen i civila avlöningsreglementet, d. v. s. genom anställning på viss tid, ernå en mycket lämplig anställningsform för denna viktiga kategori befattningshavare. Vidare torde även vid statlig affärsdrift den centrala fabriksledningen genom lämpliga modifikationer av nu gällande bestämmelser kunna erhålla såväl större frihet beträffande personalens inplacerande i lönegrader som ökad möjlighet att mot arvode anställa viss personal eller tillkalla tillfälliga sakkunniga. Denna fråga ävensom hithörande personalfrågor, berörande fälttygkåren, komma att närmare behandlas i det följande under avsnittet om industriverkets fabriksavdelning. Vad som främst måste beaktas vid ett ställningstagande till frågan om vilken av de bägge driftsformerna som ur statens synpunkt är att föredraga, är enligt utredningens mening hänsynen till de beredskapskrav som de statliga krigsmaterielfabrikerna skola fylla. Fabrikerna skola i fredstid arbeta med liten kapacitet men samtidigt vara utbyggda och organiserade för viss fastställd krigskapacitet, till vilken de skola ha möjlighet att snabbt kunna expandera. De få sålunda i rätt stor utsträckning beredskapskaraktär och måste arbeta med ett visst överantal arbetsledare samt i vissa fall ha förhållandevis större antal manliga arbetare än som eljest vore erforderligt. I anslutning härtill måste det även åvila fabrikerna att under fredstid utbilda viss för krigstillverkningen erforderlig personal. Fabrikerna skola vidare i viss omfattning kunna biträda industriverket, när detta skall planera privatindustriens krigstillverkning. Härjämte böra fabrikerna, om så visar sig erforderligt, kunna på anmaning av industriverket tillhandahålla service, då privatindustrien skall igångsätta krigsmaterieltillverkning, då inspektion av skuggfabriker skall ske etc. Av beredskapsskäl komma också fabrikernas utrustning och anläggningar att bliva betydligt överdimensionerade, varjämte anläggningarna ofta måste utföras på ett i förhållande till privatindustrien dyrbarare sätt. De anförda av beredskapsskäl betingade uppgifterna komma att medföra vissa kostnader, varigenom de vid fabrikerna ifråga tillverkade produkterna till synes kunna ställa sig dyrare än motsvarande vid privatindustrien tillverkade produkter, även om driften är fullt rationellt ordnad. Dessa beredskapskostnader komma i framtiden att få helt annan storleksordning än tidigare. Orsakerna härtill äro flera. Vid tidigare självkostnadsberäkningar

120 har i regel hänsyn icke tagits till alla i självkostnaden ingående element, något som enligt utredningens mening hädanefter måste ske. Detta kommer att leda till att kostnaderna till synes bliva högre. Härjämte ha fabrikerna under de senare åren utbyggts till avsevärt större maximikapacitet än de förut haft, varför de under fredstid komma att få tomgångsförluster av helt annan storleksordning än tidigare, något som kommer att medföra en reell ökning av beredskapskostnaderna. De totala beredskapskostnaderna äro sålunda betingade dels av ovan angivna beredskapsskäl, dels därav att fabrikerna i vissa fall måst utformas på ett dyrare sätt än som är erforderligt vid en jämförlig privatindustri. Oavsett vilken driftsform som tillämpas, statligt bolag eller statlig affärsdrift, kunna de nyss nämnda beredskapskostnaderna täckas enligt två alternativa metoder. En möjlighet är att täcka beredskapskostnaderna i fråga genom anvisande av särskilda anslag, varvid de tillverkade produkterna sålunda kunna debiteras efter en på riktiga självkostnader baserad normalkalkyl. Den andra möjligheten är att beredskapskostnaderna inräknas i de kostnader för den tillverkade produkten som debiteras beställaren. Härvid bör dock vid kalkyleringen uträknas hur stor del av den debiterade kostnaden, som utgör normalkostnad, och hur stor del, som utgör beredskapskostnad. Härigenom möjliggöres en erforderlig jämförelse mellan de statliga fabrikernas normalkostnader och privatindustriernas motsvarande kostnader, samtidigt som särskilda beredskapsanslag icke behöva anvisas. Då direkt utgående beredskapsanslag måste sägas innebära en oformlighet ur anslagsteknisk synpunkt, har utredningen kommit till den uppfattningen, att beredskapskostnaderna såvitt möjligt i stället böra täckas i samband med debiteringen av de tillverkade produkterna. Därest i enlighet med det sagda beredskapskostnaderna skola täckas genom debitering å beställaren, föreligger emellertid en viss frestelse att icke utlägga beställningarna på de statliga fabrikerna utan, där så är möjligt, i stället på privata industrier, som icke behöva räkna med dylika kostnader. En sådan tendens synes ligga närmare till hands, därest de statliga fabrikerna drivas som ett formellt helt fristående bolag än om de drivas under ledning av ett statligt organ. Detta skulle å sin sida kunna medföra uppenbara svårigheter för det statliga bolaget att vidmakthålla åtagna beredskapsåtgärder. Viss risk torde även föreligga, att bolaget eftersätter beredskapskraven för att därigenom nå lägre självkostnader. För det fall åter att beredskapskostnaderna skulle täckas genom särskilda anslag, vilka väl under fredstid skulle utgå med årliga, relativt fasta belopp, synas avgjorda principiella betänkligheter föreligga emot att dylika fasta anslag årligen beviljas ett bolag. Oavsett hur beredskapskostnaderna skola täckas, synas sålunda de med beredskapskraven sammanhängande förhållandena i sin mån tala emot att fabrikerna drivas i bolagsform.

121 Utöver de omständigheter, som enligt vad nyss sagts ur beredskapssynpunkt synas tala för att de statliga fabrikerna handhavas av industriverket i form av statlig affärsdrift, tillkommer att därvid en intimare samverkan ernås mellan verkets anskaffnings-, krigsindustriplanerings- och forskningsavdelningar samt fabrikerna. Därjämte kunna vissa av verkets avdelningar, såsom ekonomiavdelning och anskaffningsavdelning, utan nämnvärd personalökning utnyttjas jämväl för hithörande arbetsuppgifter vid den centrala ledningen av fabrikerna. Utredningen har sålunda ingående mot varandra vägt de skäl, som tala för eller emot de båda driftsformerna statligt bolag eller statlig affärsdrift. Även om ur industriell synpunkt vissa fördelar otvivelaktigt skulle vara förenade med bolagsformen, måste dock beredskapsskälen tillmätas så stor betydelse, att utredningen för sin del, om ock med viss tvekan, anser sig böra förorda driftsformen statlig affärsdrift för försvarsväsendets nytillverkande fabriker framför bolagsformen. En förutsättning härför är dock, att anställningsformerna för personalen vid fabrikerna kunna på sätt ovan angivits göras friare samt att i övrigt sådana förutsättningar skapas för fabriksdriften, att densamma i möjligaste mån kan bedrivas efter inom privatindustrien gängse normer. Utredningen anser sig i anslutning till det sagda böra betona, att därest Kungl. Maj:t ändock skulle anse det vara lämpligare att ifrågavarande fabriker drivas i bolagsform, en särskild detalj utredning erfordras angående med bolagsbildningen sammanhängande spörsmål. Vare sig fabrikerna skola drivas i ena eller andra driftsformen, bör emellertid enligt utredningens mening fram till tidpunkten för omorganisationens genomförande försvarsväsendets verkstadsnämnd såsom hitintills handhava ledningen av de nämnden nu underställda fabrikerna.

D. Industriverkets organisation. 1. Allmänna grunder.

För lösandet av de uppgifter, som enligt vad under avsnittet om »Industriverkets allmänna uppgifter» anförts skola åvila det nya verket under förutsättning av att detta även skall handhava ledningen av de nytillverkande statliga fabrikerna, anser utredningen, att verket i princip bör erhålla den organisation, som närmare åskådliggöres av det å sid. 122 intagna organisationsschemat. Industriverket, vilket såsom förut anförts bör lyda direkt under Kungl. Maj:t, synes böra stå under chefskap av en g e n e r a l d i r e k t ö r . Generaldirektören bör äga ensam beslutanderätt i verkets ärenden, dock att utredningen förutsätter, att delegering av beslutanderätten till avdelningschefer skall i stor utsträckning äga rum. Med hänsyn till de ansvarsfulla uppgifter som komma att åvila generaldirektören, vilken bör vara en person med stor

122 C O •+J

»M 0 CO

a O O •i *

_* W

-fi »2 > .2

2 "1 .£3

0)

< £ :0 •M

tJ

-^ ^3 O S3

t—t

O

3 Ö

.

M u

>> CO

M

.•c £ fe

oCtj

S

>> o h

:0

B

bl

^) a> t-.

v-,

CD

T3

« &

i-C

a

•M

CD

u

• 53 bl ja

-O

:5

>

| |

S > u *» 55

>

•<

^

„ g

en

en

>>

S3

T3

> T3 fa

bl

.O co

S 3 £.

M u (0

3 ns

oS3

co

"fl -M C co

en 4-1

C

<u

:° q

O £

>

O

*Ofi-> M .43 E

>>

.£

O

V

3.

I

bl

a E

CO 60

cu fi

fe

C

O

c *i

O

bi

« .-ti fe -Ö O

co

:0 •M

^

» Si

-fi ^ O »c3

CO

60 C C T3

bC

fi fi «G

4) bi

c3 Jrf

£>

:0

< -fi ^

O £

oc3

> E CO

3 H3

fi

so 60

E

M

-* 4)

>>

,£ CO

bi

fio

fe

123 industriell och merkantil erfarenhet, vill utredningen föreslå, att befattningen i fråga, som torde böra tillsättas med förordnande på viss tid, placeras i lönegraden C 16 av civila avlöningsreglementet, d. v. s. med en grundlön av 30 000 kronor. Vid sidan av generaldirektören bör inrättas ett rådgivande organ, benämnt i n d u s t r i v e r k e t s råd. Vid uppläggandet av verkets organisation har utredningen ansett det vara angeläget, att verket uppdelas i så få huvudavdelningar som möjligt samt att därvid samhörande arbetsuppgifter sammanföras i gemensamma avdelningar. Industriverket föreslås i enlighet därmed uppdelat i fyra avdelningar jämte en självständig byrå, nämligen: Industriavdelning, omfattande k r i g s i n d u s t r i b y r å och a n skaffningsbyrå; Standardiseringsavdelning, omfattande n o r m a l i e b y r å och k o n trollbyrå; Kanslibyrå, omfattande s e k t i o n för administrativtj u r i d i s k a f r å g o r samt e k o n o m i s e k t i o n ; Forskningsavdelning, omfattande u t r e d n i n g s s e k t i o n och f o r s k ningsinstitutioner; Fabriksavdelning, omfattande f a b r i k s b y r å och a v t a l s b y r å . I det följande komma verkets olika underavdelningar att närmare behandlas. Ävenså kommer ett förslag till personal- och kostnadsstat att framläggas, avvägt med hänsyn till den storlek verket beräknas få i fredstid. Härvid förutsattes personalen vara så sammansatt och organisationen så uppbyggd, att verket hastigt skall kunna expandera vid beredskaps- eller krigstillfälle. För att verkets funktionsduglighet på ändamålsenligaste sätt skall kunna ständigt uppehållas, böra enligt utredningens mening vissa ledande befattningshavare tillsättas medelst förordnande på viss tid, medan övrig personal i enlighet med gängse grunder bör anställas såsom ordinarie eller icke-ordinarie befattningshavare. I anslutning härtill kommer utredningen att i det följande föreslå, att vissa chefsbefattningar inplaceras på civila avlöningsreglementets löneplan C samt att övriga befattningshavare med mera stadigvarande anställning skola vara antingen ordinarie eller extra ordinarie tjänstemän med inplacering på löneplanen A i civila avlöningsreglementet respektive löneplanen Eo i civila icke-ordinariereglementet. Därvid förutsätter utredningen, att den ordinarie anställningsformen med inplacering på löneplanen A endast i undantagsfall skall förekomma samt att extra ordinarie anställning skall föregås av viss tjänstgöring som extra tjänsteman. För vissa befattningar kommer arvodesanställning att rekommenderas. För speciella uppdrag bör industriverket vidare ha möjlighet att för kortare eller längre tid utnyttja särskilt tillkallade sakkunniga, varvid det bör ankomma på verket att fastställa ersättningen för dylika uppdrag. För att möjliggöra rationell fabriks-

124 drift kommer utredningen vidare att föreslå en uppmjukning av de anställningsbestämmelser, som gälla för personalen vid fabrikerna. Utredningen vill i detta sammanhang framhålla, att det föreliggande förslaget angående industriverkets organisation icke kan göra anspråk på att vara en definitiv lösning av spörsmålet i varje detalj utan snarare får betraktas såsom ett detaljerat principförslag. Med hänsyn till att det här är fråga om inrättande av ett helt nytt statligt verk med arbetsuppgifter av alldeles speciellt slag, måste man sålunda räkna med att vissa jämkningar i förslaget bli erforderliga, Det torde få ankomma på verkets bli vande chef att under uppsättningstiden vidtaga eller föreslå sådana organisatoriska förändringar som kunna visa sig påkallade ävensom att inom den angivna personalstatens ram företaga lämpliga omflyttningar. Likaså torde vissa justeringar i såväl personal- som omkostnadsstaterna successivt bliva påkallade, speciellt under de första åren verket fungerar. Slutligen förutsätter utredningen, att för lösande av industriverkets uppgifter ett intimt samarbete kommer att äga rum mellan de militära förvaltningarna och verket samt att i erforderlig grad militärassistenter skola kunna ställas till verkets förfogande mot visst från verket utgående tilläggsarvode. I anslutning härtill må anmärkas, att i verkets personalstat upptagits fem militära befattningar, vilka anses vara permanent erforderliga inom verkets forskningsavdelning. 2. Industriverkets råd. Verkets ställning till överbefälhavaren. Såsom redan i det föregående anförts bör enligt utredningens mening till generaldirektörens förfogande finnas ett rådgivande organ, benämnt »industriverkets råd». Detta skall verka för att försvarsväsendets intressen bliva tillgodosedda genom utnyttjande av landets produktionstekniska möjligheter. För att kunna fylla denna uppgift bör rådet vara sammansatt av dels ledande representanter för de militära myndigheterna, dels civila kapaciteter, vilka allsidigt representera den del av svenska industrien som i första hand beröres av med krigsindustritillverkning sammanhängande frågor. I enlighet med det sagda synas ledamöterna i industriverkets råd böra utgöras av dels en representant för en var av följande myndigheter, nämligen överbefälhavaren, arméförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen samt försvarsväsendets civilförvaltning, dels ock representanter för civil industri- och teknisk verksamhet enligt följande fördelning: Mekaniska verkstadsindustrien 2 ledamöter Sprängämnesindustrien 1 ledamot Metallindustrien Järnindustrien Kemiska industrien Teknisk forskning

125 Hela antalet ledamöter i industriverkets råd skulle således utgöra tolv. Av dessa torde representanterna för de nämnda myndigheterna böra utses av vederbörande myndighet, under det att övriga ledamöter böra utses av Kungl. Maj:t för en period av tre år efter förslag av Sveriges industriförbund eller annan lämplig sammanslutning. Ordförande i rådet synes likaledes böra utses av Kungl. Maj:t. Industriverkets råd bör sammanträda på kallelse av generaldirektören efter samråd med ordföranden i rådet. Utredningen förutsätter, att verkets arbetsordning skall innehålla närmare bestämmelser om i vilka frågor rådet skall höras, om rådets arbetsformer m. m. För behandling av frågor av sådan natur, att de ej behöva föredragas inför rådet i dess helhet, torde vissa av rådets ledamöter kunna tillkallas. Föredragande inför rådet bör i allmänhet vara generaldirektören. Ordföranden i rådet, vilken det förutsattes skola åligga att ständigt hålla sig underrättad om industriverkets löpande arbete, torde böra uppbära ett årligt arvode av förslagsvis 2 000 kronor. Till rådets övriga ledamöter torde ersättning böra utgå med 30 kronor per sammanträde. Såsom i det föregående anförts torde överbefälhavaren utöver sin representation i industriverkets råd böra utöva ett bestämmande inflytande på de prioritetsfrågor beträffande industrileveranser som kunna uppkomma inom verket. Chefen för verket bör fördenskull hava att tillse, att ärenden av nämnda natur icke företagas till avgörande inom verket utan att överbefälhavaren dessförinnan erhållit tillfälle att framföra sin mening. I övrigt lärer någon direktivrätt i egentlig mening icke behöva tillkomma överbefälhavaren i annan mån än att han, såsom i det föregående framhållits, synes böra äga ett verksamt medinflytande, då det gäller att tillsätta befattningen som chef för standardiseringsavdelningens kontrollbyrå. Emellertid förutsattes verket alltid vara skyldigt att tillhandagå överbefälhavaren med de upplysningar eller utredningar inom verkets kompetensområde, av vilka han kan vara i behov. 3. Industriavdelningen. a. Krigsindustribyrån.

Utredningen har i det föregående närmare redogjort för de uppgifter i fråga om krigsindustriplanering, som skola åvila industriverket, samt i samband därmed framhållit, att frågor angående tillgång på och disponerande av arbetskraft samt handhavande av uppskovs- och krigsplaceringsfrågor ingå såsom ett led i krigsindustriplaneringen i dess helhet. För handläggande av dessa uppgifter torde krigsindustribyrån lämpligen böra uppdelas i två sektioner, nämligen en planeringssektion och en uppskovssektion. P l a n e r i n g s s e k t i o n e n skall därvid åligga att i samarbete med anskaffningsbyrån och med vederbörande militära myndigheter planera er-

126 forderlig industriell tillverkningskapacitet med härför behövlig utrustning och arbetskraft, beställningars fördelande ur beredskapssynpunkt, förberedandet av krigstillverkning och eventuellt erforderlig industrievakuering. Härjämte skall kontroll utövas av att industriens beredskap uppehälles, att skuggfabrikerna befinna sig i funktionsdugligt skick samt att staten tillhöriga vid privatindustrien placerade maskiner hållas i stånd etc U p p s k o v s s e k t i o n e n har att efter planeringssektionens direktiv och i samarbete med de militära myndigheterna och statens arbetsmarknadskommission eller motsvarande organ handlägga uppskovsfrågor för de industrier, som beröras av krigsindustriplaneringen, ävensom uppskovs- och krigsplaceringsfrågor för såväl industriverkets personal som för personal vid verket underställda fabriker och anstalter. b. Anskaffningsbyrån.

På anskaffningsbyrån skall ankomma att för anslag, som av vederbörande försvarsgrensförvaltning ställas till förfogande, anskaffa sådan materiel som är av mass- eller standardkaraktär eller som kan betraktas som fixerad i tekniskt hänseende eller vars anskaffande eljest bör handhavas centralt för att möjliggöra fullt effektiv krigsindustriplanering. Vidare skall byrån i den omfattning som i det föregående sagts utöva granskning ur merkantil synpunkt av de avtal angående anskaffning, som ingås av armé-, marin- och flygförvaltningarna. Ävenså skall viss central anskaffning handhavas för de verket underställda fabrikerna och anstalterna. I sin verksamhet har byrån att intimt samverka såväl med de olika förvaltningarna som med verkets krigsindustribyrå. För lösandet av dessa uppgifter föreslås anskaffningsbyrån uppdelad i en sektion för anskaffningsplanering, en prisgranskningssektion samt ett antal anskaffningssektioner. P l a n e r i n g s s e k t i o n e n bör hava att utöva den med anskaffningen sammanhängande planeringsverksamheten, att utlägga order på de olika anskaffningssektionerna, att hålla sig underrättad om anskaffningsläget samt att svara för att anskaffningssektionernas leveranser framkomma programenligt. P r i s g r a n s k n i n g s s e k t i o n e n skall utöva granskning ur merkantil synpunkt, d. v. s. med avseende på pris, kontraktsformulering, betalningsvillkor, vites-, garanti-, force majeurebestämmelser, valutafrågor etc, såväl av verkets anskaffningsärenden som av de anskaffningsärenden av någon betydelse, som handläggas av de militära förvaltningarna. A n s k a f f n i n g s s e k t i o n e r n a böra uppdelas efter materieltyp och anpassas i viss mån efter de industrigrupper, från vilka anskaffningarna skola ske. Antalet anskaffningssektioner beräknas till 6 a 7. Sektionerna ha att verkställa beordrad anskaffning, att uppgöra tillverkningsrapporter beträffande leveransers fortskridande samt att i frågor angående kapacitets-

127 fördelning, prioritet, beställningarnas fördelande ur beredskapssynpunkt etc. samråda med krigsindustribyrån. Ävenså skola avdelningarna tillhandahålla förvaltningarna sådana preliminära kostnadsberäkningar, som äro erforderliga, då förvaltningarna skola utarbeta sina anslagsäskanden.

Chef för industriavdelningen bör vara en person med gedigna kunskaper och ingående erfarenhet från det industriella och merkantila området. Han bör förordnas i befattningen för viss tid och torde med hänsyn till de synnerligen stora kvalifikationer han måste fylla böra inplaceras i lönegraden C 14 av civila avlöningsreglementet, d. v. s. med en grundlön av 24 000 kronor. Hans tjänstetitel synes lämpligen böra vara överdirektör. Överdirektören bör jämväl vara chef för den ena av industriavdelningens två byråer, lämpligen anskaffningsbyrån. Som chef för krigsindustribyrån erfordras en person med stor teknisk och industriell erfarenhet. Han synes böra benämnas byråchef och förordnas i befattningen på viss tid, högst sex år. Befattningen synes böra placeras i lönegraden C 6 (grundlön 14 000 kronor). Cheferna för planerings- och prisgranskningssektionerna samt cheferna för de olika anskaffningssektionerna böra samtliga äga industriell och merkantil erfarenhet. De synas böra förordnas på viss tid, högst sex år, i sina befattningar, vilka av utredningen föreslås inplacerade, de två förstnämnda i lönegraden C 4 (grundlön 12 000 kronor) samt cheferna för anskaffningssektionerna i någon av lönegraderna C 1—3, d. v. s. med en grundlön av 9 000, 10 000 eller 11 000 kronor, alltefter Kungl. Maj:ts bestämmande. Beträffande den för industriavdelningen i dess helhet beräknade personalstaten hänvisas i övrigt till sammanställningen å sid. 144. 4. Standardiseringsavdelningen, a. Normaliebyrån.

Normaliebyrån skall hava till uppgift att i samarbete med de militära förvaltningarna, privatindustrien, i landet befintliga standardiseringsorgan samt med verkets industri-, forsknings- och fabriksavdelningar verka för standardisering av försvarsväsendets materiel. I sin verksamhet bör byrån även följa i utlandet bedriven standardisering av krigsmateriel. Genom konstruktionsgranskning skall byrån tillse, att tillverkningstekniska krav och standardiseringskrav i möjligaste mån bli tillgodosedda under beaktande av de funktionsfordringar, som materielen ur militära synpunkter måste fylla. Byrån skall vidare utöva informerande och konsulterande verksamhet i standardiseringsfrågor för förs vars väsendet i dess helhet. Som ett led i normaliebyråns standardiseringsverksamhet ingår även att i samverkan med förvaltningarnas kontrollorgan utfärda erforderliga tekniska

128 leverans-, provnings- och kontrollbestämmelser för såväl råmaterial som färdig materiel. För fullföljande av sina arbetsuppgifter bör normaliebyrån uppdelas i t r e s e k t i o n e r , nämligen en mekanisk, en elektrisk och en kemisk sektion. b. Kontrollbyrån.

Kontrollbyråns uppgift skall vara att besiktiga och kontrollera den materiel som anskaffas av industriverket samt att samordna all den kontrollverksamhet, som över huvud äger rum beträffande krigsmateriel. Byrån skall härvid uppsamla alla de erfarenheter som göras i samband med kontrollverksamheten samt verka för att dessa erfarenheter bliva beaktade och utnyttjade. Kontrollbyrån synes böra uppdelas i t r e s e k t i o n e r , nämligen en för vapen och ammunition, en för kemiska artiklar samt en för elektrisk, optisk och mekanisk materiel. Därtill kan komma ytterligare en sektion för textilier och läder, i händelse anskaffning därav kommer att omhänderhavas av industriverket. I sådana fall, då enighet icke kan nås mellan standardiseringsavdelningen och vederbörande förvaltning i frågor rörande standardisering eller konstruktionsgranskning, måste industriverket, såsom utredningen i det föregående angivit, tillförsäkras ett inflytande på ärendets utgång i den formen, att generaldirektören har att bestämma, huruvida ärendet skall underställas Kungl. Maj:ts avgörande. Vid kontrollverksamheten skall ett intimt samarbete äga rum mellan de olika kontrollorganen. Sålunda skall i förekommande fall industriverkets kontrollbyrå på uppdrag utföra kontroll jämväl av sådan materiel, som anskaffas av förvaltningarna, och förvaltningarnas kontrollorgan i sin tur på motsvarande sätt utföra kontroll för industriverkets räkning. För utövande av den industriverket åvilande kontrollen bör verket även äga rätt att från de olika förvaltningarna erhålla biträdande kontrollanter. Vidare torde man få räkna med att till förfogande ställda militärassistenter skola lämna biträde vid kontrollverksamheten.

Såsom chef för standardiseringsavdelningen bör fungera en person med omfattande erfarenhet i tillverkningstekniska frågor samt med god kännedom om de krav, som ur funktionssynpunkt ställas på materielen. Chefen för standardiseringsavdelningen bör tillika vara chef för den ena av de i avdelningen ingående byråerna. Med hänsyn till vikten av att materielens funktionsduglighet väl beaktas torde han i första hand böra vara chef för kontrollbyrån. Såsom utredningen tidigare framhållit, bör överbefälhavaren ha medinflytande vid tillsättande av den befattningshavare som skall vara chef för

129 sistnämnda byrå. Chefen för standardiseringsavdelningen, vilken torde böra hava tjänstetiteln överingenjör, bör med hänsyn till angelägenheten att för befattningen kunna erhålla en framstående förmåga placeras i lönegraden C 8 (grundlön 16 000 kronor). Byråchefen å den byrå som icke står under direkt chefskap av avdelningschefen torde böra placeras i lönegraden C 6 (grundlön 14 000 kronor). Bägge ifrågavarande befattningshavare böra förordnas i sina befattningar på viss tid, högst sex år. Beträffande övrig personal å standardiseringsavdelningen hänvisas till sammanställningen å sid. 144. 5. Kanslibyrån. a. Administrativt-juridiska sektionen.

Å denna sektion skola handläggas alla inom industriverket förekommande ärenden av administrativ natur. Sektionens personal skall sålunda föra protokoll vid alla sammanträden där frågor av större vikt eller av allmän karaktär avhandlas, svara för härav föranledda expeditioner, utarbeta förslag till skrivelser i ärenden av administrativ natur, handlägga remisser samt sammanställa och expediera anslagsäskanden och personalstater för industriverket efter förslag från de olika avdelningarna. I sektionens administrativa arbetsuppgifter skall även ingå att handhava verkets kontorsorganisation med därtill hörande löne- och placeringsfrågor, personalanskaffning etc. Alla inom verket förekommande frågor av juridisk natur skola även handläggas inom denna sektion. I samband med industriverkets anskaffnings verksamhet kommer sektionen i detta avseende att få ansvarsfulla och omfattande arbetsuppgifter. Sektionen skall sålunda i samarbete med anskaffningsoch kontrollbyrån utarbeta allmänna leveransbestämmelser, uppsätta leveranskontrakt och köpeavtal m. m. Sektionen skall vidare följa tillämpningen inom verket av gällande lagar och författningar, granska och förvara värdehandlingar, vidtaga åtgärder för bevarande av dylika handlingars gällande kraft samt dessutom för verkets räkning sköta de leveranstvister, som kunna uppkomma, ävensom i övrigt bevaka kronans rätt och föra dess talan i förekommande mål och ärenden. Utredningen har även övervägt att för handläggning av verkets juridiska frågor föreslå inrättandet av en särskild ombudsmannaexpedition. Utredningen har emellertid stannat vid att föreslå, att de juridiska uppgifterna skola anknytas till kanslibyrån. Utredningen håller det emellertid icke för uteslutet, att en ändring härutinnan framdeles kan visa sig vara påkallad. b. Ekonomisektionen.

Ekonomisektionen skall handhava såväl industriverkets som de underställda fabrikernas kassa, reskontrabokföring, anslagsavräkning, bokföring och statistik. 9 — 420S43

130 Såsom tidigare frarnhållits förutsätter utredningen, att försvarsgrensförvaltningarna skola ställa anslagsmedel till industriverkets förfogande för de anskaffningar som verket skall handhava. Härvid kan det måhända vara lämpligt, att ekonomisektionens bokföring upplägges så, att de i samband med anskaffningarna uppstående utgifterna avräknas direkt på för anslagen ifråga anvisade titlar, varigenom löpande fakturering på de beställande förvaltningarna bleve överflödig. Däremot skall ekonomisektionen i samarbete med verkets anskaffningsbyrå upprätta och tillställa förvaltningarna periodiskt erforderliga ekonomiska och statistiska rapporter såväl över anslagens ställning som beträffande verkställda leveranser. Då industriverket vidare i redovisningshänseende blir anknutet till försvarsväsendets civilförvaltning, skall dit ingivas redovisning i form av månatliga av ekonomisektionen utarbetade kassarapporter. Såsom nyss nämnts förutsattes fabrikernas bokföring skola i viss omfattning ske hos ekonomisektionen. Härför böra även fortsättningsvis tillämpas de normer som införts av försvarsväsendets verkstadsnämnd, innebärande att den del av fabrikernas bokföring som rör huvud- och reskontrabokföring samt inköps- och försäljningsdagböcker sker centralt. Därigenom vinnes enhetlighet och jämförbarhet fabrikerna emellan, samtidigt som bokföringskostnaderna nedbringas genom minskat behov av kvalificerad bokföringspersonal på fabrikerna och bättre utnyttjande av verkets maskinella utrustning. Däremot bör driftsbokföringen kvarligga på fabrikerna. Vid dessa komma sålunda att utföras kvantitets- och värdebokföringen av råmaterial, halv- och helfabrikat ävensom avlönings- och påläggsbokföring, kalkylering och omkostnadsbokföring. De för fabrikerna upplagda kontoplanerna böra anslutas till de normer, som angivas i Sveriges industriförbunds publikation »Enhetliga principer för självkostnadsberäkningar». I det föregående har utredningen närmare utvecklat betydelsen av att ett centralregister över landets tillgångar på viktigare krigsmateriel av olika slag upplägges, samt förordat, att ett sådant register skulle förläggas till industriverket. Då en stor del av de handlingar som måste ligga till grund för registerföringen i samband med faktureringen komma att behandlas av ekonomisektionen, synes det utredningen lämpligast, att centralregistret anslutes till denna sektion. I samband därmed skall ekonomisektionen svara för att till centralregistret inkomna uppgifter snarast införas samt att erforderliga statistiska uppgifter på kortast möjliga tid tillhandahållas såväl vederbörande militära myndigheter som verkets industriavdelning.

Såsom chef för kanslibyrån bör utses en person med god administrativ erfarenhet. Enligt utredningens uppfattning bör chefen för kanslibyrån även vara chef direkt för den administrativt-juridiska sektionen. Med hänsyn till

131 de vittomfattande uppgifter, som komma att åvila kanslibyrån, föreslås, att chefen för kanslibyrån såsom byråchef inplaceras i lönegraden C 6 i civila avlöningsreglementet. Han förutsattes sålunda skola förordnas i befattningen; förordnandet synes kunna äga rum antingen tills vidare eller på viss tid. För handläggning av de juridiska ärendena bör inrättas en särskild ombudsmannabefattning. Ombudsmannen bör äga goda juridiska kvalifikationer och mångsidig praktisk erfarenhet. Han synes böra hava en mera fast ställning, varför utredningen för sin del vill förorda, att han placeras i lönegraden A 26. Som chef för ekonomisektionen bör ställas en kamrerare, vilken med hänsyn till att sektionen även har att handlägga fabrikernas förhållandevis omfattande bokföring bör placeras i A 26. För den händelse ett centralregister i enlighet med vad nyss anförts skulle anslutas till ekonomisektionen, bör såsom chef för detta fungera en i lönegraden A 24 placerad sekreterare. Beträffande övrig personal hänvisas till sammanställningen å sid. 144. 6. Forskningsavdelningen. Vid behandlingen i det föregående av industriverkets allmänna uppgifter har utredningen uppdragit vissa riktlinjer, efter vilka forskningsverksamheten för försvarsväsendets räkning synes böra bedrivas. Därvid har framhållits, att forskningsverksamheten bör vara begränsad till målbunden naturvetenskaplig och tekniskt-vetenskaplig forskning för rent militära ändamål samt ske i samarbete med och under största möjliga utnyttjande av inom landet till buds stående forskningsmöjligheter vid universitet, högskolor, industrilaboratorier etc Därjämte har utredningen föreslagit, att den militära forskningen samordnas under enhetlig ledning och anslutes till industriverket. För lösandet av de med forskningsverksamheten sammanhängande uppgifterna skall enligt utredningens förslag inom industriverket inrättas en särskild avdelning, benämnd f o r s k n i n g s a v d e l n i n g e n . Forskningsavdelningen föreslås i det följande skola stå under chefskap av en överdirektör, vilken vid sin sida skall hava ett rådgivande organ, benämnt f ö r s v a r s v ä s e n d e t s f o r s k n i n g s r å d . I forskningsavdelningen torde böra ingå dels en mera administrativt betonad del, benämnd u t r e d n i n g s s e k t i o n e n , dels själva f o r s k n i n g s i n s t i t u t i o n e r n a . Den för forskningsavdelningen tilltänkta organisationen åskådliggöres närmare av organisationsschemat å sid. 133. a. Utredningssektionen.

Utredningssektionens uppgift blir i första hand att utföra med forskningsuppgifterna sammanhängande utredningar samt att leda och samordna forsk-

132 ningsverksamheten på det militära området. Utredningssektionen skall vidare bereda frågor rörande vilka forskningsuppgifter som böra bearbetas samt fördela dessa mellan de egna forskningsinstitutionerna och andra inrättningar av dylikt slag. Till utredningssektionen torde vidare böra anknytas den verksamhet rörande gasskyddstjänsten och vad därmed sammanhänger som f. n. vid sidan av den vetenskapliga forskningen bedrives å försvarsväsendets kemiska anstalt. Denna verksamhet omfattar i huvudsak: utövande av teknisk kontroll över all gasskyddsmateriel (även civil dylik), handhavande av viss specialutbildning av militär gasskyddspersonal (gasskyddstekniker m. fl.) samt handläggning av ärenden rörande gasskyddets organisation och utarbetande av förslag till bestämmelser rörande gasskyddsmaterielens handhavande och vård, säkerhetsföreskrifter m. m. För utförande av sitt arbete måste utredningssektionen ha tillgång till såväl bibliotek som sekretariat. b. Forskningsinstitutionerna.

Såsom utredningen i annat sammanhang framhållit, bedrives för närvarande militär forskningsverksamhet — förutom vid vissa civila laboratorier — vid försvarsväsendets kemiska anstalt, försvarsstabens fotografiska avdelning, tygdepartementets elektrotekniska laboratorium samt flygvapnets försöksanstalt å Malmslätt ävensom vid det under svenska nationalkommittén för fysik ställda militärfysiska institutet. Utredningen föreslår nu, att de nämnda statliga organen, i viss mån omorganiserade samt kompletterade med nya forskningsinstitutioner, sammanföras under industriverkets forskningsavdelning. På sätt redan tidigare anförts, böra i forskningsavdelningen i varje fall till en början ingå särskilda forskningsinstitutioner för militärteknisk fysik, militärteknisk kemi, militär elektroteknik och akustik, militär fotografi och fotogrammetri, maskeringsteknik samt militär instrumentteknik. Institutionerna böra emellertid icke givas alltför fast karaktär utan skola kunna ombildas, när så erfordras. Som följd av den synnerligen snabba utveckling, som för närvarande äger rum på krigsmaterielområdet, kunna ständigt nya problem av sådan räckvidd uppstå, att de för sitt lösande motivera inrättandet av särskilda institutioner, vilka kunna få tillfällig karaktär eller utvecklas till mera permanenta organ. För bearbetning av speciella uppgifter, som icke lämpligen kunna hänskjutas till någon av de befintliga forskningsinstitutionerna, böra vid sidan av dessa kunna organiseras tillfälliga a r b e t s g r u p p e r , till vilka personal skall kunna tagas från forskningsinstitutionerna, från utredningssektionen eller genom tillfälligt anställande av utomstående militär eller civil sakkunskap.

133 I -l

J2 & w 5"

I

i2

&

I

^

M

en -M ey

<u

bo

a

en :cj i> en

d

^ > en f-<

>

t-i en bfl

(H

O

%-i

:0

Pn C

o

g ä P*

ä

CO

en

fi C

O

-o bl

e3

-* ^

a p bi

,9 CD cc

p !S ö

"8

O M

fl Jd

fe

-5

^ -^

2 S

tf

CO

,9

fi

O

<&

j - >

fe

134 För lösandet av de uppgifter, som blivit hänskjutna till avdelningens institutioner eller som eljest där upptagits, böra de olika institutionerna ha tillgång till såväl r i t k o n t o r som e x p e r i m e n t v e r k s t a d ävensom till vissa f ö r s ö k s s t a t i o n e r . Önskvärt är att samtliga institutioner, som komma att tillhöra forskningsavdelningen, bliva förlagda på en och samma plats. Av de nu befintliga forskningsorganen disponera endast försvarsväsendets kemiska anstalt och tygdepartementets elektrotekniska laboratorium fullt moderna lokaler, belägna på relativt kort avstånd från varandra, nämligen i Lilla Ursvik respektive i Lilla Frösunda. En naturlig lösning synes enligt utredningens mening vara att genom successiv utbyggnad i anslutning till kemiska anstalten bereda plats för de övriga institutioner, som skola ingå i forskningsavdelningen. Institutionen för militär elektroteknik och akustik synes dock böra förläggas i de nybyggda, av tygdepartementets elektrotekniska laboratorium disponerade lokalerna i Lilla Frösunda. Framhållas må i detta sammanhang, att en förläggning av forskningsavdelningen med dess institutioner i anslutning till de militära myndigheternas lokaler vid och på Ladugårdsgärde skulle innebära vissa fördelar, då därigenom samverkan mellan de militära myndigheterna och forskningsavdelningen skulle underlättas, samtidigt som samarbetet med övriga på norra Djurgården belägna institutioner, såsom vetenskapsakademien, tekniska högskolan, statens provningsanstalt etc. skulle förenklas. Emot en dylik förläggning tala emellertid flera bärande skäl. En förflyttning av försvarsväsendets kemiska anstalt till annan plats skulle sålunda medföra, att dess nuvarande lokaler endast med svårighet rationellt kunde utnyttjas för annat ändamål. Forskningsinstitutionerna böra vidare med hänsyn till sina prov med exempelvis giftiga gaser, skjutprov med automatkanoner ävensom andra prov av speciell art ha en någorlunda avsides och ostörd förläggning. På grund härav anser utredningen, att forskningsavdelningen med sina institutioner bör förläggas i anslutning till förs vars väsendets kemiska anstalt i Lilla Urs vik. Genom en preliminär kostnadsberäkning har utredningen konstaterat, att kostnaderna för härvid erforderlig utbyggnad ej komma att överstiga 2 miljoner kronor. Utredningen förutsätter dock, att hela frågan om forskningsavdelningens byggnadsbehov blir föremål för en särskild undersökning.

Med hänsyn till att chefen för forskningsavdelningen i första hand är den, som skall leda och svara för försvarsväsendets till industriverket centraliserade forskningsverksamhet, erfordras för befattningen en synnerligen väl kvalificerad person. Huruvida han skall vara militär eller civil bör uteslutande vara beroende av var den mest lämpade står att finna. För att chefen för forskningsavdelningen skall erhålla en mot sina ansvarsfulla arbetsuppgifter

135 svarande löneställning och i ändamål att i möjligaste mån kunna säkra ett gott personval vill utredningen för sin del föreslå, att befattningen i fråga inplaceras i lönegraden C 8 av civila avlöningsreglementet, d. v. s. med en grundlön av 16 000 kronor. Befattningen bör tillsättas med förordnande på viss tid, högst sex år. Hans tjänstetitel synes böra vara överdirektör. Utredningssektionen bör stå under överdirektörens direkta ledning. Å sektionen torde dessutom böra finnas viss militär personal för utövande av den verksamhet inom gasskyddstjänstens område som i det föregående föreslagits skola vara anknuten till utredningssektionen. Härför torde böra avses en regementsofficer i lönegraden Oa 5 eller Oa 4 samt som biträdande officer en kapten i Oa 3, bägge anställda med arvoden motsvarande lönen. Den förstnämnde avses tillika skola vara överdirektörens ställföreträdare vid ledandet av sektionens arbete. Han torde böra benämnas sektionsföreståndare. Å sektionen böra vidare vara anställda 3 militärassistenter, regementsofficerare eller kaptener i lönegraden Oa 4 eller Oa 3, likaledes med arvoden motsvarande lönen. Dessa militärassistenter avses skola hava till främsta uppgift att representera det kontinuerliga sambandet mellan de militära myndigheterna och forskningsavdelningen. Vidare böra inom utredningssektionen finnas civila fackmän inom olika forskningsområden, för kortare eller längre tid anställda mot arvoden. Huvuduppgifterna för försvarsväsendets forskningsråd, som enligt vad förut sagts föreslås skola stå vid chefens för forskningsavdelningen sida, skola i främsta rummet vara att främja forskningsavdelningens verksamhet, att verka för erforderligt samarbete med andra vetenskapliga och tekniska forskningsinstitutioner samt att biträda vid fastställandet av forskningsområden och arbetsprogram. Rådet bör bestå av förslagsvis tolv ledamöter med omfattande erfarenhet på de militära, naturvetenskapliga, tekniska och medicinska områdena. Följande myndigheter, nämligen överbefälhavaren, arméförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen samt försvarsväsendets sjukvårdsförvaltning böra utse en representant vardera, under det att chefen för industriverket bör utse tre representanter. De övriga fyra ledamöterna böra utses av Kungl. Maj:t för en period av tre år på förslag av vetenskapsakademien respektive ingenjörsvetenskapsakademien, statens tekniska forskningsråd och Sveriges industriförbund. Härvid bör det åligga envar av nu nämnda organisationer att till Kungl. Maj:t föreslå två lämpliga personer utan angivande av någon ordningsföljd dem emellan. Ordföranden i rådet synes likaledes böra utses av Kungl. Maj:t. Forskningsrådet bör sammanträda på kallelse av industriverkets chef efter därom av chefen för forskningsavdelningen gjord framställning. För behandling av frågor av sådan natur, att de ej behöva föredragas inför rådet i dess helhet, skola vissa av rådets ledamöter kunna kallas till sammanträde. Forskningsrådet torde böra inom sig utse ett eller flera arbetsutskott. De närmare

136 bestämmelserna angående forskningsrådets sammanträden och arbetsformer m. m. böra intagas i av industriverket utfärdad arbetsordning. D å forskningsrådets ordförande synes böra hava till uppgift att kontinuerligt följa forskningsavdelningens verksamhet, torde han böra äga uppbära ett årligt arvode av förslagsvis 2 000 kronor. Övriga ledamöter föreslås åtnjuta ersättning med 30 kronor per sammanträde. Var och en av de till forskningsavdelningen hörande forskningsinstitutionerna skall stå under chefskap av en institutionsföreståndare. För att kunna utses till institutionsföreståndare bör fordras a t t hava bedrivit vetenskapligt arbete och vara meriterad inom det verksamhetsområde institutionen representerar. Institutionsföreståndarna torde böra förordnas i sina befattningar på viss tid, högst sex år. Vad beträffar deras lönegradsplacering synes det böra få ligga i Kungl. Maj:ts skön att inplacera dem i någon av lönegraderna C 2—C 5, d. v. s. med grundlöner mellan 10 000 och 13 000 kronor. Till institutionernas förfogande stående ritkontor och verkstad synas böra lyda under en gemensam chef, vilken likaledes torde böra förordnas på viss tid och därvid placeras i lönegraden C 4. Beträffande forskningsavdelningens personal i övrigt hänvisar utredningen till sammanställningen å sid. 144. Framhållas må, a t t i nyssberörda sammanställning upptagas tre befattningar som instrumentmakare, vilka föreslås placerade i högre lönegrad än som är brukligt för vanliga instrumentmakare. Detta är enligt utredningens mening nödvändigt med hänsyn till betydelsen av att institutioner av ifrågavarande art till sitt förfogande erhålla i möjligaste mån kvalificerad sådan arbetskraft. Härutöver må framhållas, att de flesta i sammanställningen upptagna befattningarna för närvarande motsvaras av liknande befattningar vid redan existerande, försvarsväsendet tillhöriga forskningsorgan. Vid genomförandet av den nya organisationen synas vissa övergångsanordningar bliva erforderliga beträffande den redan befintliga personal som innehar ordinarie anställning med fullmakt eller konstitutorial. P å sätt i ett tidigare sammanhang framhållits bör till forskningsavdelningens förfogande ställas ett årligt anslag för forskning att användas bland annat för tillkallande av särskilda fackmän inom vissa aktuella forskningsområden m. m. 7. Fabriksavdelningen. Med den av utredningen i det föregående föreslagna utgångspunkten, att försvarsväsendets nytillverkande fabriker skola drivas i form av statlig affärsdrift och att de därvid skola vara underställda industriverkets ledning, har utredningen föreslagit, att för sistberörda ändamål inom industriverket skall finnas en särskild avdelning, benämnd fabriksavdelningen.

137 Chef för denna avdelning bör enligt utredningens mening vara en överdirektör. För den centrala handläggningen av fabriksdriften bör fabriksavdelningen indelas i en f a b r i k s b y r å och en a v t a l s b y r å . Cheferna för respektive fabriker torde i personalhänseende böra ställas direkt under överdirektören. a. Fabriksbyrån.

Fabriksbyrån bör åligga att handhava central driftplanering, driftanalys och driftkontroll, frågor rörande rationalisering av fabrikernas tillverkningsmetoder och arbetsformer, maskinanskaffnings-, anläggnings-, byggnads- och underhållsfrågor. Härjämte böra å byrån handhavas fabrikernas centraliserade inköps- och bokföringsfrågor i samarbete med anskaffningsbyrån respektive ekonomisektionen. Byrån torde böra uppdelas i en sektion för driftplanering och driftanalys, en anläggningssektion samt en rationaliserings- och arbetsstudiesektion. b. Avtalsbyrån.

Avtalsbyrån skall hava till uppgift att handlägga alla personal- och avtalsfrågor berörande verkets fabriker. Avtalsbyrån bör även i viss utsträckning biträda överdirektören vid handläggning av fabriksavdelningen berörande frågor av administrativ natur. Utredningen har tidigare framhållit betydelsen av att samtliga försvarsväsendets fabriker och anstalter berörande avtalsfrågor bliva enhetligt behandlade. För möjliggörande härav har utredningen föreslagit, att det nu befintliga rådgivande organet, försvarsväsendets avtalsnämnd, skall göras permanent och fungera i anslutning till industriverkets avtalsbyrå. Beträffande avtalsnämndens sammansättning föreslår utredningen, att envar av de avtalsslutande myndigheterna utser en representant i nämnden jämte en suppleant. Såsom ordförande i nämnden bör chefen för industriverkets fabriksavdelning fungera, varjämte chefen för avdelningens avtalsbyrå skall vara sakkunnig och föredragande i nämnden.

Såsom överdirektör och chef för fabriksavdelningen bör utses en person med god industriell erfarenhet och ådagalagd organisationsförmåga. Med hänsyn till att överdirektören måste tillsättas i konkurrens med privatindustrien, inom vilken befattningar av motsvarande art äro synnerligen väl avlönade, föreslår utredningen, att befattningen i fråga, vilken bör tillsättas med förordnande på viss tid, inplaceras i lönegraden C 14, d. v. s. med en grundlön av 24 000 kronor. Överdirektören förutsattes tillika fungera såsom chef för fabriksbyrån. Såsom chefer för fabriksbyråns sektioner böra tillsättas kvalificerade ingenjörer, vilka förordnas i befattningarna på viss tid och

138 därvid efter Kungl. Maj:ts bestämmande må placeras i någon av lönegraderna C 1—C 3 (grundlön 9 000—11 000 kronor). Avtalsbyrån bör stå under chefskap av en inom avtalsområdet väl erfaren byråchef. Med hänsyn till de betydelsefulla uppgifter, som komma att åvila denne icke blott i fråga om industriverkets utan även för övriga försvarsväsendets fabriker och verkstäder, måste befattningen givas en förhållandevis god löneställning, speciellt som tillgången på inom detta område kvalificerade personer torde vara synnerligen begränsad. Då härtill kommer att chefen för avtalsbyrån, såsom ovan angivits, även skall biträda överdirektören i frågor av administrativ natur, föreslår utredningen att befattningen placeras i lönegraden C 5 samt att förordnande meddelas på viss tid, högst sex år. Beträffande fabriksavdelningens personal i övrigt hänvisar utredningen till sammanställningen å sid. 144.

E. Särskilda synpunkter ifråga om fabriksdriften. Utredningen har tidigare framhållit, att försvarsväsendets nytillverkande fabriker i princip böra underställas industriverket, medan däremot fabriker och verkstäder med reparationskaraktär böra ledas av vederbörande försvarsgrensförvaltning. Under industriverkets ledning böra i överensstämmelse härmed hänföras följande försvarsväsendets verkstadsnämnd för närvarande underställda fabriker, nämligen ammunitionsfabrikerna i Stockholm, Karlsborg och Karlstad, centrala torpedverkstaden i Motala, Carl Gustafs stads gevärsfaktori i Eskilstuna, Åkers krutbruk samt gasmaskfabriken i Åker. Härjämte torde till verket böra hänföras marinens skifferoljeverk i Kinne-Kleva, den del av artilleriverkstäderna vid örlogsvarvet i Karlskrona, som bedriver hylstillverkning, samt den del av minverkstäderna vid örlogsvarvet i Stockholm, som bedriver nytillverkning av minor. Beträffande de nämnda fabrikerna må ytterligare följande anföras. Ammunitionsfabriken i Marieberg skall jämlikt Kungl. Maj:ts beslut nedläggas och viss del av den därstädes befintliga maskinella utrustningen överföras till den under utbyggnad varande ammunitionsfabriken i Karlstad. För möjliggörande av modernisering och rationalisering av Åkers krutbruk har försvarsväsendets verkstadsnämnd i skrivelse till Kungl. Maj:t den 6 februari 1942 föreslagit, att den i Åker belägna gasmaskfabriken skall förflyttas till annan plats. I artilleriverkstäderna vid örlogsvarvet i Karlskrona bedrives bland annat tillverkning av artillerihylsor. Av säkerhetsskäl bör denna hylstillverkning utbrytas ur artilleriverkstäderna och överflyttas till annan plats inom landet. En avdelning för aptering bör dock kvarligga vid örlogsvarvet. Hylstillverk-

139 ningen synes böra underställas industriverket vid den tidpunkt, då densamma förflyttas från Karlskrona. Den vid örlogsvarvet i Stockholm belägna verkstaden för nytillverkning av minor bör skiljas från varvsrörelsen i övrigt och överflyttas till annan plats. Lämpligen bör densamma förläggas i anslutning till centrala torpedverkstaden i Motala. Överförandet till industriverket synes böra ske i samband med förflyttningen från örlogs varvet. Såsom tidigare framhållits råder viss tvekan beträffande inordnandet av arméns centrala beklädnadsverkstad i Stockholm och marinens centrala beklädnadsverkstad i Karlskrona. Enligt utredningens mening böra dessa inordnas under det eller de organ, som komma att handhava anskaffandet av beklädnadspersedlar. Det torde för övrigt kunna ifrågasättas, om icke beklädnadsverkstäderna med hänsyn till tillverkningens art och tillgången på privata fabriker inom hithörande områden böra till övervägande del utformas såsom experimentverkstäder. Hela denna fråga beträffande beklädnadsverkstädernas framtida ställning och omfattning bör emellertid enligt utredningens mening göras till föremål för särskild utredning. Beträffande signalverkstäderna i Sundbyberg, vilka för närvarande äro underställda försvarsväsendets verkstadsnämnd, synes det böra upptagas till övervägande, huruvida icke dessa verkstäder, i samband med att den beslutade utbyggnaden av Stockholms tygstation genomföres, böra anslutas till tygstationen och därigenom underställas arméförvaltningen i stället för industriverket. I enlighet med de normer, som utredningen tidigare angivit för driften av de nytillverkande fabrikerna, böra dessa, med beaktande av de krav som ur beredskapssynpunkt måste tillfredsställas, drivas efter i möjligaste mån samma riktlinjer, som äro gängse inom privatindustrien. Sådan anskaffning av maskinell och annan utrustning som är av förnyelsekaraktär bör sålunda kunna ske löpande och utan att anslagsäskande härför i varje speciellt fall måste ingivas till Kungl. Maj:t för godkännande. För lösande av denna fråga föreslår utredningen, att, på sätt försvarsväsendets verkstadsnämnd föreslagit i skrivelse till Kungl. Maj:t den 24 november 1941, värdeminskningskonton (förnyelsefonder) uppläggas för respektive fabriker samt att i anslutning härtill industriverket ålägges att årligen i efterhand till Kungl. Maj:t inkomma med redogörelse för huru dessa fonder disponerats under föregående budgetår. En klar åtskillnad bör vidare göras mellan å ena sidan den vid fabrikerna pågående produktionen och å andra sidan kontrollverksamheten därstädes. Sålunda bör uppdraget att handhava leveranskontroll, exempelvis inskjutningav torpeder, provning av krut etc, skiljas från den lokale överingenjörens eller verkstadschefens verksamhetsområde samt helt omhänderhavas av representanter för den anskaffande myndigheten. För detta, ändamål bör placeras

en kontrollant från vederbörande militära förvaltnings kontrollorgan eller från industriverkets kontrollbyrå vid fabrikerna för att följa och kontrollera tillverkningen därstädes samt verkställa provnings- och leveranskontroll. För skapande av samverkan med de militära myndigheterna böra vidare militärassistenter för kortare eller längre tid kunna placeras vid respektive fabriker. Härjämte böra fabrikerna i enlighet med av överdirektören för fabriksavdelningen utfärdade direktiv i frågor av rent teknisk art kunna direkt samråda med de militära myndigheterna. Av största betydelse för åstadkommande av en rationell fabriksdrift är att de relativt stela bestämmelser, som nu gälla i fråga om tjänstemännens anställnings- och löneförhållanden, i möjligaste mån uppmjukas, så att större frihet erhålles vid anställande eller omflyttning av personal ävensom vid lönesättningar. Anmärkas må härvid, att samtliga vid fabrikerna utgående löner, alltså även chefslönerna, för att möjliggöra rättvisande självkostnadsberäkningar framdeles måste komma att debiteras fabrikernas driftmedel och sålunda icke skola belasta industriverkets avlöningsanslag. Vad till en början beträffar fabrikscheferna finner sig utredningen, bland annat med hänsyn till angelägenheten att på ett enkelt sätt få pensionsfrågan ordnad, böra föreslå, att dessa förordnas i sina befattningar av Kungl. Maj:t på viss tid, högst sex år, med tjänstetiteln överingenjörer och inplaceras i löneplanen C av civila avlöningsreglementet. Då ofta stora olägenheter äro förenade med att lönen för chefsbefattningen vid en fabrik är fixerad till ett visst belopp och icke tillåter någon jämkning, föreslår utredningen, att befattningarna få placeras i någon av lönegraderna C 6—C 9 (grundlön 14 000 —17 000 kronor) samt att Kungl. Maj:t efter förslag av industriverket i varje särskilt fall må bestämma till vilken av nu nämnda lönegrader befattningshavaren skall hänföras. För tjänstemännen i övrigt vid fabrikerna bör gälla, att de icke skola tillhöra vare sig militära eller civilmilitära stater utan i avlöningshänseende betraktas som civila tjänstemän. Härvid böra uteslutande anställningsformerna extra ordinarie eller extra tjänstemän tillämpas, däremot icke ordinarie anställning med fullmakt eller konstitutorial. I viss omfattning bör personal därjämte kunna anställas mot arvode. Chefen för industriverkets fabriksavdelning bör äga befogenhet dels att inom en av Kungl. Maj:t fastställd förhållandevis rymlig ram inplacera fabrikerna tillhörig personal inom vissa lönegradsintervaller, dels att mot arvode anställa för fabriksdriften erforderlig mera tillfällig personal, dels slutligen att i förekommande fall tillkalla tekniska sakkunniga och härvid inom angivna gränser bestämma arvodet till dessa. I överensstämmelse med sålunda angivna principer bör den nu vid fabrikerna anställda, fälttygkåren tillhörande militära och civilmilitära personalen antingen omplaceras till annan tjänst inom kåren eller inom den av 1941

141 års försvarsutredning föreslagna tygstaten eller ock övergå till civil anställning vid vederbörande fabrik. D e nu vid ammunitionsfabrikerna, Carl Gustafs stads gevärsfaktori samt Åkers krutbruk upptagna styresmannabefattningarna böra snarast indragas och ersättas med överingenjörsbefattningar av den t y p som ovan nämnts. Då under alla omständigheter en del av den vid fabrikerna för närvarande tjänstgörande, fälttygkåren tillhörande personalen även i fortsättningen lämpligen synes böra tjänstgöra vid fabrikerna, bör det ankomma på chefen för industriverket att efter samråd med chefen för fabriksavdelningen och med chefen för den föreslagna tygstaten till Kungl. Maj:t inkomma med närmare förslag härom. P å Kungl. Maj:t torde ankomma att besluta om de övergångsåtgärder, som i samband härmed kunna bliva erforderliga.

F. Personalbehov och kostnadsberäkningar. I det föregående har utredningen i samband med behandlingen av industriverkets olika avdelningar närmare berört de inom verket erforderliga chefsbefattningarna ävensom löneläget för dessa. Beträffande den för industriverket i dess helhet erforderliga personalen hänvisas till den å sid. 144 intagna tabellen. Utredningen vill härvid framhålla, att det givetvis erbjuder stora svårigheter att bedöma, huru stor personal det nya verket skall komma att kräva, speciellt som omfattningen av verkets arbetsområde ännu ej är fullt fixerad. Dock anser utredningen, att den erforderliga personalen icke torde komma att behöva överstiga vad som angivits i tabellen. Utredningen vill i detta sammanhang understryka vikten av a t t generaldirektören under verkets uppsättningstid och första verksamhetstid erhåller viss befogenhet att inom den angivna personalstaten företaga erforderliga omflyttningar de olika avdelningarna emellan. Av den personal, som upptagits i nyssnämnda sammanställning, böra följande befattningshavare upptagas på personalförteckning för verket: Befattning

Tjänstemän å ordinarie stat.

Lönegrad

Civila. 1 generaldirektör 2 överdirektörer 1 överdirektör 1 överingenjör 3 byråchefer 1 byråchef 2 sektionschefer 1 ritkontorschef 10 sektionschefer 6 institutionsföreståndare

C 16 C 14 C8 C8 C6 C5 C4 C4 C 1—3 C 2—5

142 Befattning 6 förste assistenter å forskningsavd 1 ombudsman . 1 kamrer 1 sekreterare 2 sekreterare 1 registrator 2 kassörer 1 förste expeditionsvakt 3 expeditionsvakter Militära (å

'.

Lönegrad C 1—2 A 26 A 26 A 26 A 24 All A 9—11 A7 A5

forskningsavdelningen).

1 sektionsföreståndare, regementsofficer, arvode Oa 4 el. Oa 5 3 militärassistenter, regementsofficerare eller kaptener, arvoden . . Oa 3 el. Oa 4 1 biträdande officer, kapten, arvode Oa 3 Extra ordinarie tjänstemän i högre lönegrad ån 20. 1 kontorschef 7 ingenjörer 1 sektionschef 4 notarier

Eo 24 Eo 21—24 Eo 21—24 Eo 21

Såsom framgår av förestående personalförteckning har tills vidare ingen kontorspersonal upptagits å ordinarie stat. Utredningen förutsätter emellertid, att en del av denna personal efter hand uppföres såsom ordinarie. Med hänsyn till att det här gäller att tillskapa ett nytt ämbetsverk hava givetvis vissa svårigheter förelegat att beräkna kostnaderna för verket. De av utredningen framlagda siffrorna få därför betraktas såsom mycket approximativa. I detta sammanhang vill utredningen vidare framhålla, a t t kostnaderna under det första verksamhetsåret komma att bliva lägre än de upptagna årskostnaderna vid fullt genomförd organisation. I anslutning till de av utredningen gjorda beräkningarna av personalbehovet hava avlöningskostnaderna för industriverket vid genomförd organisation uppskattats i enlighet med följande uppställning. 1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis kronor 500 000 2. Avlöningar till icke-ordinarie personal i högre lönegrad än Eo 20, förslagsvis » 90 000 3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal » 640 000 4. Arvoden för industriverkets råd och försvarsväsendets forskningsråd, förslagsvis » 10 000 5. Övriga arvoden och särskilda ersättningar » 125 000 6. Rörligt tillägg, förslagsvis » 185 000 Summa kronor 1 550 000

143 Vad angår de årliga omkostnaderna

kunna dessa uppskattas på följande sätt:

1. Sjukvård m. m., förslagsvis kronor 10 000 2. Reseersättningar, förslagsvis » 60 000 3. Expenser, förslagsvis » 175 000 4. Publikationstryck, högst » 5 000 5. Materialkostnader m. m. för forskningsavdelningen, högst . . » 100 000 Summa kronor 350 000 Härutöver böra medel anslås till forskningsverksamhet för militära ändamål vid forskningsavdelningen samt vid övriga statliga och privata forskningsorgan, förslagsvis ett belopp av 750 000 kronor. I detta belopp innefattas dels de nu utgående anslagen till försvarsväsendets kemiska anstalt, tygdepartementets elektrotekniska laboratorium samt militärfysiska institutet, dels äskade eller planerade anslag till fotografisk och fotogrammetrisk forskning samt till maskering. Härjämte avses anslaget skola användas för utbetalande av arvoden till tillfälligt anställd militär eller civil personal. Den mångfald av i vissa fall ganska stora ersättningsbelopp, som nu utgå från armé-, marin- och flygförvaltningarnas olika materielanslag till statliga och privata institutioner och laboratorier för utförda undersökningar, avses vidare, i den mån de hänföra sig till naturvetenskaplig och tekniskt-vetenskaplig forskning, framdeles skola utanordnas genom industriverkets forskningsavdelning. Beträffande forskningsanslagets storlek må slutligen framhållas, a t t detta måste ses mot bakgrunden av de materielanskaffningar, som för de närmaste fem åren föreslagits av 1941 års försvarsutredning. Det föreslagna forskningsanslaget utgör blott cirka % procent av de beräknade årliga anslagen för materielanskaffningar. Forskningsverksamhet av här avsedd art torde utöver rent nyskapande resultat även komma att medföra direkta besparingarvid krigsmaterielanskaffningen, sannolikt överstigande det årliga anslaget för forskning. Vad angår engångskostnaderna i samband med verkets upprättande, har utredningen icke beräknat några byggnadskostnader i annan mån än a t t de erforderliga nybyggnaderna för forskningsavdelningen i det föregående rent överslagsvis beräknats komma att understiga 2 miljoner kronor. Uppenbart är emellertid, att framdeles ytterligare nybyggnader för industriverket bliva nödvändiga, även om verket till en början kan inhysas i förhyrda lokaler. Vid en avveckling av ammunitions- och verkstadsnämnderna samt de delar av industrikommissionen, som torde böra uppgå i industriverket, lära deras inventarier kunna övertagas av industriverket. Givetvis kunna härutöver vissa ytterligare inventarieanskaffningar bliva erforderliga, men någon uppskattning av utgifterna härför har utredningen icke sett sig i stånd att göra.

144 Sammanställning av personalbehovet för försvarsväsendets industriverk. Industriavdelning fO

Befattning

Lönegrad

Standardiserings avdelning

Kanslibyrå

SJ o

5 o. opr

>

o!

>-t

<a

*-i VT eo

o

o

B

(0

(5

p eo° zf

B"

•<)

CP3

p°

•i

C 16 C 14 C 8 C 8 C 6 C 5 C 4 C 4 Sektionsföreståndare . .. O a 4 el. Oa 5 (arv.) O a 3 e l . Oa4(arv.) Militärassistent Oa 3 (arvode) Biträdande officer C 1—3 Institutionsföreståndare C 2-5 Förste assistent å forskC 1—2 A 26 A 26 A 26 A 24 A el. Eo 21—24 Eo 21—24 A el. Eo 21 Notarie Eo20 Eo 16—20 Biträdande ingenjör . .. Eo 1 6 - 2 0 Biträdande specialist . . . A el. Eo 20 Andre kamrerare Eo 1 5 - 1 8 A el. Eo 17 Eo 11—15 Biträdande ingenjör Eo 7—15 A 14 Laboranter och laboraA el. Eo 7—15 Eo 10—14 Eo 12—18 Instrumentmakare A 9-11 A el. Eo 7—11 A 7 Förste expeditionsvakt . A el. Eo 5 Expeditionsvakt, maskiEo 5 - 7 A el. Eo 2—7 arvoden arvoden Eo 2—6

o

Cl

s | o3 K* S"

5-

™ 2

eo

et" 3 w »-i te [8

5^

d 3" ^ 3 o

c

ro OJ

re

S 3

o' B

3 P

"9 P

er

*—. *"* c *"

•-J

B" eo

3' 3° H o 3 03

S. ro

l

o cg

-i

Fabriksavdelning

et

fr

>• < p

er i-i P=

ro en •-i '

P°

1 1

1 1 1 1

1 1

2 1 1 3 1 3

7 6 6 1 1 1 1 3

1 1

1 2

5 15 2 1 1

2 1

4 5

9 3 3 2 3

7 10

1 6 10 4 11

1 Summa

H

c

Forskningsavdelning

1 18 47 66

2 6

3 8

1 15 15 31

1 12 43

1 14

17 19

25 27

1 23

:

145 G. Uppsättningen av industriverket. Utredningen anser för sin del, att uppsättningen av försvarsväsendets industriverk bör taga sin början snarast möjligt. Organiserandet av industriverket torde närmast böra åvila generaldirektören, vilken därför först bör tillsättas. För att denne skall erhålla erforderligt biträde vid utformandet av verkets olika avdelningar, böra de olika avdelningscheferna och byråcheferna snarast därefter utses på förslag av generaldirektören. I det föregående har utredningen redogjort för vissa organ, vilka för närvarande handhava delar av de uppgifter som enligt förslaget komma att åvila industriverket. Av de sålunda angivna organen böra statens industrikommissions krigsindustriavdelning, uppskovsavdelning och prisbyrå, statens ammunitionsnämnd och försvarsväsendets verkstadsnämnd ingå i försvarsväsendets industriverk. Organiserandet av industriverket kommer härigenom att avsevärt underlättas, då de nämnda organen redan nu arbeta under sådana former, att de utan större svårigheter kunna inlemmas i den av utredningen föreslagna organisationsplanen för industriverket. Sålunda är statens ammunitionsnämnd organiserad med central anskaffningsplanering, ett antal anskaffningsgrupper samt standardiseringsavdelning. Försvarsväsendets verkstadsnämnd är organiserad för central fabriksledning med anläggningsavdelning, inköpsavdelning samt avdelning för avtalsfrågor, av vilka den sistnämnda samtidigt utgör centralorgan för försvars väsendets avtalsnämnd. Härjämte ha båda nämnderna särskilda avdelningar för handläggning av administrativa, juridiska och ekonomiska frågor. Vid bedömandet av den i föregående kapitel angivna årskostnaden för industriverket måste beaktas, att genom sammanslagningen av ovannämnda organ ävensom genom överförandet av icke oväsentliga arbetsuppgifter från förvaltningarna till verket en rationalisering och effektivisering i sådan grad torde komma att ske, att man reellt kan räkna med en besparing för statsverket. Härjämte bör framhållas, att industriverket i viss utsträckning kommer att upptaga nya arbetsområden såsom i fråga om krigsindustriplanering och forskning.

10 — 420843

II. Arméförvaltningen. A. Arméförvaltningens allmänna uppgifter. Arméförvaltningen utövar i sitt nuvarande skick under Kungl. Maj:t i tekniskt och ekonomiskt avseende högsta ledningen av och uppsikten över lantförsvaret. Dess verksamhet är fördelad på fem särskilda grenar, vilka inom ämbetsverket hava sina motsvarigheter i lika många departement och styrelser. Såsom i det föregående angivits avser utredningen, att av dessa förvaltningsgrenar fortifikations- och byggnadsförvaltningen, sjukvårdsförvaltningen och civilförvaltningen skola utbrytas från försvarsgrensförvaltningarna och sammanföras till för hela försvarsväsendet gemensamma förvaltningsorgan. Inom den blivande reducerade arméförvaltningen skulle då komma att kvarstå tygförvaltningen och intendenturförvaltningen. De arbetsuppgifter, som falla inom tygförvaltningens områden, komma emellertid att undergå viss minskning därigenom, att det krigsindustriella planeringsarbetet, anskaffningen av krigsmateriel som är hänförlig till mass- eller standardartiklar, standardiseringsverksamheten i fråga om krigsmaterielen m. m. avses skola förläggas till förs vars väsendets industriverk. Utredningen räknar också med möjligheten, att en överflyttning dit jämväl av anskaffningen av viss standardiserad intendenturmateriel kan visa sig fördelaktig. Å andra sidan torde till de uppgifter, som skola åvila arméförvaltningens intendenturorgan, böra hänföras anskaffning även för övriga centrala militärförvaltningsmyndigheter av viss intendenturmateriel och vissa förplägnadsvaror, i den mån armén är den största förbrukaren därav. De arbetsuppgifter, som nu åvila tyg- och intendenturdepartementens civilbyråer, komma — även om en försvarsväsendets civilförvaltning tillskapas — att i stort sett kvarstå oförändrade. I samband med omorganisationen måste jämväl tillses, att den blivande arméförvaltningen utrustas med organ för handhavande av ombudsmanna- och kassagöromål.

B. Arméförvaltningens organisation. 1. Allmänna grunder. De arbetsuppgifter, som enligt vad i det föregående sagts komma att kvarstå för arméförvaltningen i dess reducerade skick, medföra, att inom arméförvaltningen alltjämt måste finnas särskilda avdelningar för handhavande av tygförvaltningen respektive intendenturförvaltningen. Då dessa avdelningar

147 var för sig komma att bliva av betydande storlek och vidare torde komma att arbeta rätt oberoende av varandra, anser utredningen, att dessa avdelningar alltjämt böra benämnas arméförvaltningens ty g departement respektive intendenturdepartement. På skäl, som utredningen i det följande skall närmare utveckla, föreslår utredningen vidare, att de nu i dessa båda departement ingående civilbyråerna utbrytas ur departementen och sammanföras till en för arméförvaltningen i dess helhet gemensam civilavdelning. Inom den nuvarande arméförvaltningen finnes icke någon chef i egentlig mening, utan de särskilda departementen och styrelserna hava var sina chefer, som sinsemellan intaga en i det stora hela självständig ställning. Dessa chefer bilda tillsammans arméförvaltningens plenum, som har att besluta i vissa för arméförvaltningen gemensamma angelägenheter. Enligt den för arméförvaltningen gällande instruktionen den 18 juni 1937 skola emellertid vissa å arméförvaltningen ankommande ärenden av verket avgöras under chefskap av chefen för armén, vilken därvid är ensam beslutande. Dessa ärenden, vilka finnas angivna i § 25 av nämnda instruktion, äro följande: framställningar rörande lantförsvarets medelsbehov, vilka skola till Kungl. Maj:t avgivas för att tjäna till ledning vid upprättandet av nästfoljande års statsverksproposition; uppgörande av stater m. m. rörande disponerandet av för arméns utbildning, utrustning eller krigsberedskap anvisade medel; fastställande i huvuddrag av anskaffnings- och hushållningsplaner, som beröra statsanslag till materiel för arméns utbildning, utrustning och krigsberedskap; anställande av försök med viktigare materiel för arméns utbildning och utrustning; samt fastställande av modeller å vapen, fordon, beklädnads-, utrednings- och andra persedlar m. m., i den omfattning Kungl. Maj:t bestämmer. Vad först beträffar chefens för armén ställning till den föreslagna reducerade arméförvaltningen har utredningen ägnat denna fråga ett ingående övervägande. De senare årens erfarenheter synas giva vid handen, att den nuvarande anordningen, med chefen för armén såsom chef för förvaltningen vid avgörandet av vissa instruktionsmässigt angivna slag av ärenden, i det stora hela fungerat tillfredsställande. Vad man därmed velat vinna, nämligen ett direkt inflytande för försvarsgrenschefen i viktigare förvaltningsärenden utan att han därigenom belastas med de löpande ärenden som medfölja ett chefskap i egentlig mening, kan sålunda sägas i stort sett hava tillgodosetts med den år 1937 införda ordningen. Emellertid är det otvivelaktigt, att ett bestämt angivande i instruktionen av de ärendesgrupper, i vilka försvarsgrenschefen skall utöva chefskap över förvaltningen, måste, om därmed

148 avses att utesluta honom från beslutanderätten i andra ärenden, bli i så måtto otillfredsställande, att tillämpningen av bestämmelserna vidlådes av en viss stelhet och att tveksamma gränsfall alltid uppkomma. Vidare synes det kunna göras gällande, att det med den karaktär av renodlat materieiförvaltande verk, som arméförvaltningen enligt den föreslagna nya organisationen kommer att erhålla, ligger nära till hands att låta arméchefen såsom den för arméns krigsduglighet i första hand ansvarige få ett mera vidsträckt inflytande över förvaltningsverksamheten än som varit påkallat med den nuvarande månghövdade förvaltningsorganisationen. Utredningen vill därför för sin del föreslå, att chefen för armén skall i princip äga högsta chefskapet över den nya arméförvaltningen. Därav följer, att han skall vara berättigad att utöva beslutanderätt i arméförvaltningen i den omfattning han själv bestämmer. Utredningen anser det emellertid vara uppenbart, att chefen för armén som regel endast i frågor av större vikt eller av principiell betydelse kommer att utöva sin beslutanderätt och att han i övrigt endast kommer att lämna allmänna direktiv för ämbetsverkets verksamhet — till något väsentligt därutöver lärer hans egen verksamhet knappast lämna tid övrig. I den blivande instruktionen för arméförvaltningen lärer böra angivas, i vilka ärendesgrupper chefen för armén i allmänhet bör vara den inom arméförvaltningen beslutande; i övriga ärenden avses beslutanderätten som regel böra utövas av ämbetsverkets egna chefer. Att han i de fall då han utövar sin beslutanderätt i ämbetsverket handlar under vanligt förvaltningsansvar säger sig självt, liksom att besluten alltid skola fattas efter vederbörlig föredragning inom verket. Vidkommande därefter frågan om arméförvaltningens ledning i övrigt, innebär ju den nuvarande anordningen med särskilda sidoordnade chefer för arméförvaltningens olika departement och styrelser utan någon gemensam c n e f — vilken organisation leder sina anor till det forna krigskollegium — en påtaglig avvikelse från marin- och flygförvaltningarnas organisation, i det att för dessa ämbetsverk särskilda chefer finnas tillsatta. Icke minst ur synpunkten att söka åstadkomma största möjliga likformighet mellan armé-, marin- och flygförvaltningarna har utredningen haft under övervägande frågan, huruvida icke jämväl i arméförvaltningen borde finnas en gemensam chef för hela ämbetsverket. Emellertid göra sig i fråga om arméförvaltningen vissa synpunkter gällande, vilka komma den att i förevarande hänsende intaga en annan ställning än marin- och flygförvaltningarna. Till att börja med kommer den centrala förvaltningsverksamheten på tygförvaltningens och intendenturförvaltningens områden för arméns vidkommande — särskilt med hänsyn till de synnerligen omfattande underlydande regional- och lokalförvaltningarna — att bli av en sådan storleksordning och omfatta så komplicerade arbetsupp-

149 gifter, att de härför avsedda organen var för sig måste få karaktären av högst betydande ämbetsverk, vilkas chefer bli i hög grad ansvarstyngda och därför måste besitta de högsta kvalifikationer. Att över dessa chefer men under chefen för armén såsom innehavare av högsta chefskapet över arméförvaltningen placera en särskild chef för arméförvaltningen som sådan stöter därför på svårigheter redan av personaltekniska skäl. Men härtill kommer, att behovet av en dylik gemensam förvaltningschef under chefen för armén icke synes vara lika framträdande som fallet är med marinen och flygvapnet. På grund av det sätt på vilket materieltjänsten regionalt och lokalt är ordnad — med särskilda personalkårer för tygtjänst och intendenturtjänst — blir nämligen gemensamheten i förvaltningshänseende mellan de båda tjänstegrenarna i centralinstansen förhållandevis ringa, något som givetvis också betingas av den omfattning som varje tjänstegren äger. Slutligen är att märka, att chefen för armén, vilken enligt försvarsutredningens förslag icke skall hava att befatta sig med det operativa krigsförberedelsearbetet, i högre grad än de båda övriga försvarsgrenscheferna har till huvudsaklig uppgift, bland annat, att ägna uppmärksamhet åt arméns utrustning. Då han enligt förvaltningsutredningens förslag skall utöva högsta chefskapet över arméförvaltningen, har han i utövningen härav anledning att särskilt uppmärksamma de samordningsproblem som kunna uppkomma. Utredningen utgår således från att någon särskild chef för arméförvaltningen icke skall finnas. Beslutanderätten kommer således att, i den mån icke chefen för armén inträder som beslutande, utövas på tyg- och intendenturdepartementen vart för sig, antingen av dess chefer eller av avdelnings- eller byråchefer. Emellertid uppkomma givetvis vissa frågor inom verket som icke äro att hänföra till något visst av departementen, exempelvis personalfrågor, vissa ersättningsfrågor, vissa författningsfrågor m. m. Beslutanderätten i dylika frågor synes böra utövas av den av de båda departementscheferna, vilken av Kungl. Maj:t förordnas därtill. Sådana frågor torde i allmänhet i den andre departementschefens närvaro böra föredragas av chefen för civilavdelningen; båda böra därvid äga reservationsrätt. Disciplinärenden inom verket torde böra avgöras kollegialt av departementscheferna och chefen för civilavdelningen. 2. Tygdepartementet, a. Tygdepartementets allmänna uppgifter.

Inom den av utredningen föreslagna nya arméförvaltningen skall det ankomma på tygdepartementet att hava högsta överinseendet och ansvaret för arméns utrustning med tygmateriel, d. v. s. vapen och ammunition, signal- och ingenjörmateriel samt fordonsmateriel m. m. Departementets verksamhet i avseende å denna materiel kommer att beröra ett flertal områden av högst varierande karaktär.

150 Det skall sålunda ankomma på departementet att projektera materielen, d. v. s. uppgöra förslag till nya materieltyper eller förbättringar av redan förefintlig materiel, i den mån den tekniska utvecklingen skapar möjligheter härför. De nya materieltyperna skola sedan utprövas, så att de leda till ur militär synpunkt lämpliga konstruktioner, vilka, i förekommande fall, skola vara ägnade för tillverkning i större skala. För det tekniska handhavandet av den nykonstruerade materielen skall departementet utfärda erforderliga anvisningar. — Beträffande samtliga nu nämnda frågor erfordras ett intimt samarbete med arméstaben och arméinspektionen samt med försvarsväsendets industriverk. Tygdepartementet skall vidare hava till uppgift att förvalta de medel, som ställas till förfogande för arméns utrustning med tygmateriel samt vidtaga erforderliga åtgärder för anskaffning av sådan. I den mån anskaffningen gäller artiklar av mass- och standardkaraktär skall, såsom i det föregående anförts, anskaffningen ske genom anlitande av industriverket, som har att verkställa upphandling enligt departementets leveransbestämmelser och som jämväl skall handhava all krigsindustriplanering. I samband med anskaffningen erforderlig leveranskontroll skall i överensstämmelse med vad förut anförts handhavas av den myndighet, som sköter om anskaffningen i fråga. Utredningen förutsätter därvid, att tygdepartementet vid behov skall ställa erforderlig kontrollpersonal till industriverkets förfogande. Departementet skall även handlägga frågor angående arméns kvantitativa behov av tygmateriel, ävensom frågor angående denna materiels förrådshållning, redovisning och vård. Förefintliga centralförråd av ammunition förutsättas bliva i dessa avseenden underställda departementet. Departementet skall vidare hava överinseendet över ärenden angående tygmaterielens reparation. För detta ändamål böra armén tillhörande verkstäder vid tygstationer och truppförband ledas av departementet, vars chef dessutom bör hava inspektionsrätt över reparationstjänstens utövande vid truppförbanden. Slutligen böra inom departementet handläggas vissa frågor angående mobilisering och utbildning i ändamål att säkerställa, att kvalificerad personal finnes tillgänglig för besättandet av erforderliga befattningar under såväl krigs- som fredsförhållanden. b. Tygdepartementets inre organisation.

Chef för ty g departementet bör liksom nu vara generalfälttygmästaren, vilken emellertid lärer böra tillsättas på förordnande för en tid av högst sex år. Utredningen har haft under övervägande, huruvida det icke skulle kunna vara tänkbart att såsom chef för tygdepartementet förordna en icke-militär; den krets, inom vilken kandidaterna till denna viktiga förvaltningspost kunde sökas, skulle ju därigenom bliva' väsentligt utvidgad. Ut-

151 redningen har emellertid av flera skäl funnit sig böra avvisa denna tanke. Tygdepartementets karaktär av rent militärt förvaltningsorgan skulle därigenom i betänklig grad gå förlorad, något som det förhållandet, att chefen för armén i princip föreslås skola utöva högsta chefskapet över arméförvaltningen, icke i erforderlig utsträckning kan anses motverka. Den omständigheten, att generalfälttygmästaren enligt 1941 års försvarsutrednings förslag skall vara chef för fälttygkåren talar också emot att besätta generalfälttygmästarposten med en icke-militär person. Detsamma gäller beträffande det förhållandet, att han bör hava inspektionsrätt över tygtrupperna. Slutligen är att märka, att inom armén finnes en speciell militär personalkår, fälttygkåren, vars befattningshavare ägna huvuddelen av sin verksamhet åt arbetsuppgifter inom tygdepartementets verksamhetsområde. Vid utväljandet av generalfälttygmästare finnes sålunda möjligheter att välja mellan ett relativt stort antal militära personer med utbildning och erfarenheter på förvaltningsområdet. Det torde även kunna befaras, att tillsättandet av civil person såsom generalfälttygmästare skulle inverka menligt på rekryteringsmöjligheterna för fälttygkåren, vilket i sin tur skulle vara till stor skada för den betydelsefulla tygförvaltningstjänstens ändamålsenliga utövande. Slutligen bör påpekas, att de rent civila funktioner, som handhavas av det nuvarande tygdepartementet, enligt utredningens förslag komma att till största delen överföras till industriverket. Med hänsyn till det anförda anser förvaltningsutredningen, att generalfälttygmästaren bör vara en militär befattningshavare. Den omständigheten, att han bör tillsättas allenast med förordnande, bör emellertid — i likhet med vad fallet är med civila verkschefer — kompenseras med en något högre löneställning än den för generalspersoner vanliga. Förvaltningsutredningen vill för sin del föreslå, att befattningen i fråga upptages på arméförvaltningens stat i en ny lönegrad av den i militära avlöningsreglementet intagna löneplanen Ob (Ob 3 a) med en grundlön av 20 000 kronor. På grund av tygdepartementets mycket omfattande verksamhetsområde är det enligt förvaltningsutredningens uppfattning nödvändigt, att generalfälttygmästaren, liksom nu, till sitt förfogande har en ställföreträdande chef, fälttygmästaren. Denne skall enligt försvarsutredningens förslag även vara chef för tygstaten. Fälttygmästarbefattningen synes i likhet med generalfälttygmästarbefattningen böra tillsättas med förordnande på viss tid. Fälttygmästaren skall givetvis tillhöra fälttygkåren, men befattningen synes dock böra uppföras på arméförvaltningens stab. Med hänsyn till de synnerligen omfattande uppgifter som komma att åvila fälttygmästaren ävensom till den osäkrare ställning som följer med förordnandeformen bör fälttygmästaren upptagas i lönegraden Ob 2. Närmast anknuten till fälttygmästaren bör inom tygdepartementet finnas en chefsexpedition, vid vilken handläggas för departementet gemen-

152 samma ärenden ävensom generalfälttygmästaren och fälttygmästaren berörande personalärenden. Behovet av aktiv personal på expeditionen beräknas till 1 kapten på fälttygkårens stat samt 1 kommenderad officer. För att väl kunna fylla alla de uppgifter, som, enligt vad ovan sagts skola ankomma på tygdepartementet, måste departementet erhålla en indelning i underavdelningar, som i möjligaste mån främjar ett effektivt arbete. Detta innebär att ett avsevärt antal byråer måste tillkomma. Dels för att sammanhålla vissa närbesläktade byråer under en gemensam ledning och dels för att avlasta arbetsbördan för generalfälttygmästaren och fälttygmästaren, böra vissa av byråerna sammanföras till avdelningar. Utredningen har efter noggrant övervägande kommit fram till att följande avdelningar böra finnas inom departementet: beväpningsavdelningen, signal- och ingenjörmaterielavdelningen, fordonsavdelningen, utiiistningsavdelningen samt verkstadsavdelningen. Vidare böra inom departementet, vid sidan av avdelningarna, finnas en mobiliseringsbyrå, ett konstruktionskontor, ett kontroUkontor samt en provskjutningscentral. Den sålunda föreslagna indelningen av tygdepartementet jämte avdelningarnas indelning i byråer åskådliggöres av organisationsschemat å sid. 153. Den föreslagna organisationen innebär i förhållande till det nuvarande tygdepartementets organisation följande förändringar eller olikheter: den nuvarande fälttygmästarexpeditionen motsvaras av den föreslagna chefsexpeditionen, varvid dock ärenden rörande fabriksdrift, mobilisering och utbildning samt teknisk-ekonomisk revision utgått; de nuvarande tre materielbyråerna omorganiseras till tre avdelningar, var och en med tre byråer; den nuvarande underhållsbyrån samt materielvårdsavdelningen motsvaras i stort sett av den föreslagna utrustningsavdelningen; den nuvarande industribyrån har utgått, enär dess verksamhet förutsattes skola övertagas av industriverket; en mobiliseringsbyrå har tillkommit för handläggandet av ärenden angående mobilisering och utbildning samt tygtrupperna; en provskjutningscentral har likaledes tillkommit, vars avsaknande tidigare varit en allvarlig brist, ehuru provskjutningar tidigare i viss utsträckning utförts vid de departementet underställda fabrikerna. Utredningen övergår nu till att närmare behandla den inre organisationen av de olika underavdelningarna inom departementet.

«

T)

bo

a s -o

bo C

"fl

X

fl 5) afl • b :0

JH

cö •£ :CÖ

C

<U »i ä e/5

g. s

>> bC •*i >> ±i •+-> 7^*

•*->

4)

=4-< OJ <-j

Jä --H :CÖ

O

bo

a fl

-u to 3 b

P ° -C K .2 T3

M

o . a °2 -^ c fe.

O -g

O£

:3 bo

fl fen eu C fl _

O

gg^°2

bo £ >- >> C :0 « -O

w

T-

.3 ^3 -C % Ft ^ o ,eu j

5 2'fl£

eu

ra

_J

C e3

C72 g "ÖJ

bo

fl "ö 13

>

en bO C

'3 P. > eu

m

Instru- Amment- munibyrå tionsbyrå

s»%

*i

<u

: Fä

*•> § 3 &

eu

> i

g

eralf

S

Vapenbyrå

a

B u

Tyg- Ammu- Mateför- nitions- rielråds- förråds- vårdsbyrå byrå byrå

.* S CS > >

154 Beväpningsavdelningen förutsattes skola handlägga ärenden angående projektering, konstruktion, utprövning, anskaffning m. m. av vapen med utredning och ammunition, sprängteknisk materiel, gasskyddsmateriel samt eldlednings- och mätmateriel, ävensom utfärdandet av tekniska anvisningar för denna materiels handhavande. Chef för beväpningsavdelningen bör vara en överste vid fälttygkåren, vilken till sitt närmaste förfogande bör hava en kapten ur samma kår. Avdelningen föreslås uppdelad på tre byråer, nämligen vapenbyrå, instrumentbyrå och ammunitionsbyrå. På de tre byråerna böra handläggas ärenden enligt följande fördelning: å v a p e n b y r å n : handvapenmateriel samt infanteriets och artilleriets pjäsmateriel; å i n s t r u m e n t b y r å n : eldledningsmateriel, strålkastar- och lyssnarmateriel samt ballong- och fotomateriel; å a m m u n i t i o n s b y r å n : artilleri- och infanteriammunition, sprängteknisk materiel samt gasskyddsmateriel. Chef för v a p e n b y r å n bör vara en regementsofficer ur fälttygkåren. Å byrån beräknas dessutom tjänstgöra 3 kaptener ur samma kår, 1 kommenderad officer och 1 arméingenjör. Av de nämnda kaptenerna är en avsedd såsom militärassistent vid gevärsfaktoriet. I n s t r u m e n t b y r å n s chef bör vara en förste arméingenjör (lvingenjör). Dessutom beräknas erforderliga 1 kommenderad officer och 1 arméingenjör. Chef för a m m u n i t i o n s b y r å n bör vara en regementsofficer ur fälttygkåren. Personalbehovet utgöres därutöver av 4 kaptener vid denna kår, 1 kommenderad officer, 2 arméingenjörer samt 1 underofficer ur fälttygkåren. Två av de nämnda kaptenerna äro avsedda såsom militärassistenter vid ammunitionsfabriken respektive Åkers krutbruk. Å signal- och ingenjörmaterielavdelningen skola handläggas ärenden angående projektering, konstruktion samt anskaffning av signal-, pionjäroch brobyggnadsmateriel, varjämte erforderliga tekniska anvisningar för denna materiels handhavande skola utfärdas å avdelningen. Avdelningschef bör vara en överste ur fälttygkåren med en kapten som närmaste biträde. Avdelningen bör uppdelas på tre byråer, nämligen signalmaterielbyrå, elektroteknisk byrå samt ingenjörmaterielbyrå. De tre byråerna böra handlägga ärenden enligt följande principiella uppdelning. Till s i g n a l m a t e r i e l - o c h e l e k t r o t e k n i s k a b y r å e r n a höra ärenden angående signalmateriel, elektrisk belysningsmateriel och ackumulatorer m. m. enligt avdelningschefens fördelning. Elektrotekniska byrån bör även biträda vid handläggandet av ärende av elektroteknisk natur, som berör annan underavdelning inom departementet.

155 I n g e n j ö r m a t e r i e l b y r å n handlägger ärenden angående materiel och maskiner för fältarbeten samt bro- och överskeppningsmateriel. Chef för s i g n a l m a t e r i e l b y r å n bör vara en regementsofficer ur fälttygkåren. Därutöver beräknas ett behov av 2 kaptener ur samma kår samt 1 kommenderad officer. Byråchef vid e l e k t r o t e k n i s k a b y r å n avses vara en förste arméingenjör (signalingenjör). Därutöver erfordras ytterligare 1 arméingenjör. I n g e n j ö r m a t e r i e l b y r å n s chef beräknas vara major eller kapten vid fälttygkåren. Ytterligare beräknas här 1 kommenderad officer och 1 arméingenjör. Fordonsavdelningen skall handlägga ärenden angående projektering, konstruktion, anskaffning m. m. av fordon av olika slag samt hästutredning ävensom utfärda tekniska anvisningar för denna materiels handhavande. Såsom avdelningschef avses en överste vid fälttygkåren, vilken bör hava en kapten till sitt förfogande. Avdelningen föreslås uppdelad i följande tre byråer: motorfordonsbyrån, motortekniska byrån samt hästfordonsbyrån. Ärendena böra fördelas mellan de tre byråerna på följande sätt. M o t o r f o r d o n s b y r å n och m o t o r t e k n i s k a b y r å n handlägga ärenden angående motorfordons-, släpfordons- samt cykelmateriel enligt avdelningschefens närmare fördelning. Motortekniska byrån avses även att biträda övriga underavdelningar inom departementet vid utredandet av frågor av motorteknisk natur. Å h ä s t f o r d o n s b y r å n behandlas frågor rörande hästfordonsoch hästutredningsmateriel utom såvitt rör uttagning enligt den nya rekvisitionslagstiftning, vartill förslag nyligen framlagts. Såsom chef för m o t o r f o r d o n s b y r å n avses en regementsofficer ur fälttygkåren med 2 kaptener ur samma kår samt 1 kommenderad officer till sitt förfogande. Chef för m o t o r t e k n i s k a b y r å n avses vara en arméingenjör (motoringenjör). Därutöver erfordras ytterligare 1 arméingenjör vid denna byrå. Byråchefen vid h ä s t f o r d o n s b y r å n bör vara major eller kapten vid fälttygkåren. Dessutom beräknas 1 kommenderad officer vara erforderlig. De tre hittills behandlade avdelningarna kunna karakteriseras med begreppet »materielavdelningar», enär de var och en inom sitt område handlägga respektive materielslags konstruktion och anskaffning m. m. Utredningen övergår nu till att närmare avhandla departementets återstående underavdelningar, vilka emellertid hava en sinsemellan mera skiljaktig karaktär i anslutning till de övriga uppgifter, som tillkomma departementet.

156 Utrustningsavdelningen skall handlägga ärenden, som angå tygmaterielens förvaring, redovisning med därtill hörande förrådskontroll och statistik, truppförbandens förseende med tygmaterielutrustning samt materielens vård och föreskrifter för densamma m. m. Chef för utrustningsavdelningen bör vara en överste vid fälttygkåren med en kapten ur samma kår till sitt närmaste förfogande. Även denna avdelning bör uppdelas i tre byråer, nämligen tygförråd sby rå, ammunitionsförrådsbyrå och materiel vårdsbyrå. Ärendena böra handläggas av de tre byråerna enligt följande fördelning: T y g f ö r r å d s b y r å n : tygmaterielutrustning och tygmaterielförråd. A m m u n i t i o n s f ö r r å d s b y r å n: ammunitionsutrustning och ammunitionsförråd samt utfärdande av apteringsorder för ammunition; i förråden avses även ingå förefintliga centralförråd av ammunition. Vid m a t e r i e l v å r d s b y r å n böra samtliga ärenden angående materielvården handläggas. Behovet av aktiv militär personal är vid förrådsbyråerna relativt litet, enär man för den omfattande tjänsten i stor utsträckning kan använda personal av andra kategorier. Vid vardera t y g f ö r r å d s - och a m m un i t i o n s f ö r r å d s b y r å e r n a avses en regementsofficer ur fälttygkåren såsom byråchef med 1 kapten ur denna kår samt 1 kommenderad officer till förfogande. Dessutom erfordras för förrådskontrollarbetet sammanlagt 2 tygförvaltare av 1. klass och 3 tygförvaltare av 2. klass. Chef för m a t e r i e l v å r d s b y r å n bör vara en regementsofficer ur fälttygkåren. Dessutom beräknas ett behov av 2 kaptener och 1 kommenderad officer samt 3 arméingenjörer. Dessa sistnämnda böra representera olika fack (lv, signal etc.) och eventuellt växla i den mån som olika materielvårdsfrågor upptagas till behandling. Verkstadsavdelningen avses skola handlägga ärenden, som angå driften vid arméns verkstäder samt reparationstjänstens organisation i hemorten m. m. Till denna avdelning föreslås även arméingenjörkårens chefsexpedition vara förlagd. Såsom chef för verkstadsavdelningen avses arméöveringenjören. Avdelningens verksamhetsområde blir relativt mindre omfattande än de övriga avdelningarnas och med hänsyn härtill samt till det förhållandet, att arméöveringenjören synes böra givas en mera självständig ställning, torde en uppdelning i byråer icke vara erforderlig. Förutom avdelningschefen beräknas två arméingenjörer bliva erforderliga. Å mobiliseringsbyrån skola handläggas ärenden, som angå tygdepartementets och dess underlydande anstalters mobilisering, tygtjänsten berörande reglementen och instruktioner ävensom ärenden rörande utbildning och tygtrupper m. m. Byråchefen, vilken bör vara regementsofficer vid fälttygkåren, avses samtidigt skola vara chef för tygavdelningen i arméinspek-

157 tionen. Härigenom torde den erforderliga kontakten mellan trupp- och förvaltningssidorna beträffande dessa frågor kunna erhållas. I övrigt beräknas en kapten vid fälttygkåren vara erforderlig vid denna byrå. De återstående underavdelningarna av tygdepartementet äro att betrakta såsom hjälporgan till de föregående. Vid konstruktionskontoret skola konstruktionsritningar, arbetsbeskrivningar m. m. uppgöras enligt direktiv från departementets övriga avdelningar. Kontoret förutsattes bliva uppdelat i underavdelningar motsvarande de olika materielslagen (t. ex. ammunition, signalmateriel etc). Chef för konstruktionskontoret bör vara en förste arméingenjör, som till sitt närmaste förfogande bör hava ytterligare en arméingenjör. I övrigt torde personalbehovet kunna fyllas genom civil personal, varom närmare redogörelse lämnas i det följande. Kontrollkontoret avses för leveranskontroll av materiel från såväl statliga som civila fabriker. Chefen för kontoret bör vara regementsofficer vid fälttygkåren. Svårigheter föreligga helt naturligt att i nuvarande läge överblicka omfattningen av materielleveranserna under en kommande fredsperiod. Utredningen har emellertid beräknat personalbehovet under den förutsättningen, att personalen även vid begränsad materielanskaffning alltid kan få full sysselsättning inom den under alla förhållanden mycket omfattande materiel vårdskontrollen. Förutom chefen beräknas sålunda personalbehovet till 6 kaptener och 4 underofficerare vid fälttygkåren samt 4 arméingenjörer. Av kaptenerna avses 3 såsom kontrollofficerare vid ammunitionsfabriken, gevärsfaktoriet och Åkers krutbruk. Från kontrollkontoret avses jämväl kontrollpersonal skola kunna ställas till förfogande för industriverkets räkning. Provskjutningscentralen skall verkställa skjutningar i samband med nykonstruktioner, leveransprov eller årsbesiktningar. Beträffande dess förläggningsplats torde en närmare utredning bliva erforderlig, men synes åtminstone huvuddelen kunna etableras i anslutning till det redan befintliga och i vissa avseenden välutrustade skjutfältet i Karlsborg. Chef för provskjutningscentralen bör vara en major eller kapten ur fälttygkåren med följande personal till sitt förfogande: 1 kommenderad officer, 2 underofficerare ur fälttygkåren, 1 tygverkmästare av 1. eller 2. klass, 1 tygskrivare samt 2 tyghantverkare ur tygstaten. Det i det föregående angivna behovet av aktiv militär och civilmilitär personal, tjänstgörande vid tygdepartementet, utom generalfälttygmästaren och fälttygmästaren, framgår av sammanställningen å sid. 158. Det angivna fördelningen av personalen måste emellertid mera betraktas som en beräkningsgrund än som ett slutgiltigt förslag. Uppenbart är nämligen,

158 Militär och civilmilitär aktiv personal vid tygdepartementet. Chef (på f älttygkårens resp. arméingenjörkårens stat) Underavdelning

M

g O: Pr* p B g fl- ' I

et> 2

Tjänstgörande >i o

en B

3 n

era

>

2 ^ 2.3

personal

<< 2 03

en

O : fD*

2B Chefsexpeditionen Beväpningsavdelningen Vapenbyrån Instrumentbyrån Ammunitionsbyrån Signal- och ingenjörmateriel avdelningen Signalmaterielbyrån Elektrotekniska byrån . .. Ingenjörmaterielbyrån . .. Fordonsavdelningen Motorfordonsbyrån Motortekniska byrån Hästfordonsbyrån

2 tygförv. av 1. kl. 3 tygförv. av 2. kl.

Utrustningsavdelningen Tygförrådsbyrån Ammunitionsförrådsbyrån Materielvårdsbyrån Verkstadsavdelningen Mobiliseringsbyrån Konstruktionskontoret . . . . Kontrollkontoret

1 1 2 1 6

1 tygskr. 1 tygverkm. 2 tyghantv.

1 Provskjutningscentral Summa

1941 års försvarsutrednings förslag

1 Arméöveringenjör. 2 Två av dessa befattningar tillsättas i mån av avgång ur tjänst av nuvarande innehavare av två kontrollunderofficersbefattningar avsedda för pensionerade underofficerare. 3 Sammanlagt 22 st. 4 2 departementsskrivare i stället för 2 tygförvaltare av 1. klass, i övrigt lika.

att vissa förskjutningar de olika underavdelningarna emellan tid efter annan kunna betingas av arbetsförhållandena. De sålunda gjorda beräkningarna rörande behovet av aktiv militär och civilmilitär personal vid tygdepartementet medföra följande förändringar i förhållande till av 1941 års försvarsutredning framlagda förslag:

159 1. Generalfälttygmästaren överflyttas från generalitetets stat till arméförvaltningens stat och förordnas i en ny lönegrad i löneplan Ob (Ob 3a) med en årslön av 20 000 kronor. 2. Beställningen såsom fälttygmästare överflyttas från fälttygkårens stat till arméförvaltningens stat samt uppflyttas från lönegraden Oa 6 till lönegraden Ob 2 och tillsättes på förordnande. 3. Den av försvarsutredningen föreslagna staten för fälttygkåren utökas med 1 överstelöjtnant, 1 major och 2 kaptener. 4. De å tygstaten upptagna departementsskrivarna i lönegraden Ca 17 utbytas mot 2 befattningar såsom tygförvaltare av 1. klassen (lönegrad Ca 18). Såsom motivering för sistnämnda förslag vill utredningen anföra, att det befunnits mindre önskvärt att i den starkt utökade fälttygkåren bibehålla de två departementsskrivarna. Det förhållandet, att dessa ofta efter relativt kort tid befordras till tygförvaltare av 1. klass, medför nämligen i regel alltför täta ombyten, vilket är olämpligt med hänsyn till kontinuiteten i det förrådskontrollarbete, som inom departementet på vilar dem. Behovet av pensionerad militär personal i arvodesbefattning beräknas av utredningen enligt följande uppställning: Antal pensionerade Underavdelning

Verksamhet Officerare Registrator Expeditionsärenden Personal- och värnplärenden . Bibliotekarie

Chefsexpeditionen

Beväpningsavdelningen Signal- och ingenjörmaterielavdelningen Fordonsavdelningen

Utrustningsavdelningen Mobiliseringsbyrån Kontrollkontoret Provskjutningscentralen

Underofficerare

{

Expeditionsärenden Beskrivningsdetalj Expeditionsärenden

! Beskrivningsdetalj

I{

Expeditionsärenden Beskrivningsdetalj Motorfordonsregister

{ {

Expeditionsärenden Mobiliseringsärenden

,

Expeditionsärenden Förrådsärenden 1 1

Expeditionsärenden Speditionsärenden Expeditionsärenden

1 1

Summa

22 Tillsättas först i mån av nuvarande befattningshavares (MEo 15 resp. 13) avgång.

160 Utredningen föreslår sålunda, att på arméförvaltningens stat uppföras följande arvoden för pensionerad personal avsedd för tygdepartementet: arvoden för pensionerade officerare . » » » underofficerare

22 st. 12 »

Inom tygdepartementet föreligger vidare ett mycket avsevärt behov av civil teknisk personal av olika kategorier, ingenjörer, ritare m. fl. Denna personal bör, i den mån ett permanent behov föreligger, avlönas med anlitande av arméförvaltningens avlöningsanslag enligt löneplanen Eo i det civila avlöningsreglementet. Härutöver erforderlig extra personal av ifrågavarande slag förutsätter utredningen alltjämt skola avlönas med anlitande av vederbörliga materielanslag. Det permanenta behovet av civil teknisk personal har utredningen beräknat enligt följande uppställning. b e f a t t n i n g s h a v a i• e

A n t al

Underavdelning

Instrumentbyrån Ammunitionsbyrån . . . Signalmaterielbyrån . . Elektrotekniska byrån Ingenjörmaterielbyrån Motorfordonsbyrån . .. Motortekniska byrån . Hästfordonsbyrån . . . . Verkstadsavdelningen . Konstruktionskontoret

Ingenjör eller konstruktör av 1. klass Eo 24

Ingenjör eller konstruktör av 2. klass Eo21

—

1 1

1 1

— —

— — 1

— — —

— —

Ingenjör eller konstruktör av 3. klass Eo 18

Ingenjör eller ritare av 1. klass Eo 15

Ingenjör eller ritare av 2. klass Eo 11

—

1 1

—

— — 1

— — 1

— —

— —

—

—

1 3

—

1 5 1 — 11

Provskjutningscentralen

1 1 —

— —

5 1 1

Summa

— — — — — — — 8

— — 12

Slutligen erfordras civil kontorspersonal till ett avsevärt antal för utförande av expeditions- och skrivarbete m. m. Med denna personalkategori bör förfaras på liknande sätt som ovan anförts beträffande den civila tekniska personalen. Det permanenta behovet av civil kontorspersonal har av utredningen beräknats i enlighet med vad tabellen å sid. 161 utvisar. Dessutom erfordras en förste expeditionsvakt i 7:e, två expeditionsvakter i 5:e samt en biträdande expeditionsvakt i 2:a lönegraden. Av den angivna kontorspersonalen torde kansliskrivarna, kanslibiträdena, samtliga expeditions vakter utom den biträdande samt 14 av kon«

161 Antal befattningshavare i olika lönegrader Underavdelning

Kansliskrivare lönegr. 11

Chefsexpeditionen Beväpningsavdelningen Vapenbyrån Instrumentbyrån Ammunitionsbyrån Signal- och ingenjörmaterielbyrån . Signalmaterielbyrån

Kanslibiträde lönegr. 7

Kontorsbiträde lönegr. 4

Skrivbiträde lönegr. 2

1 1

2 1 1 1 2 1 1 1 1 1 1 1 1 1 3 2 1 1 1 2 2 1 29

1 2 1

1 1 1 1 1 1 1 1 1 1 2 1 1 1 3 2 1 1 1 2 2

1 Ingenjörmaterielbyrån 1 Motorfordonsbyrån Motortekniska byrån Hästfordonsbyrån Utrustningsavdelningen Tygförrådsbyrån Ammunitionsförrådsbyrån Materielvårdsbyrån Verkstadsavdelningen Mobiliseringsbyrån Konstruktionskontoret Kontrollkontoret Provskjutningscentralen

1 1 1 1

Summa

torsbiträdena böra uppföras såsom ordinarie personal; återstoden synes böra vara icke-ordinarie. För att skapa en grundval för ett bedömande av storleksordningen av de beräknade personalbehoven har utredningen slutligen ansett det lämpligt att göra en jämförelse mellan tygdepartementets personal före, respektive under beredskapstiden. I tabellen å sid. 162 sammanställas därför antalet personer av olika kategorier, som beräknats av utredningen, med motsvarande personal tjänstgörande vid tygdepartementet den 1 oktober 1937 (då 1936 års organisation var genomförd) respektive den 1 februari 1942. Beträffande sistnämnda tidpunkt är dock att observera, att värnpliktig personal icke är medräknad. Utredningen anser sig i detta sammanhang även böra beröra frågan om arvoden till viss ordinarie personal. De viktiga arbetsuppgifter, vilka påvila tygdepartementets personal, det förhållandet att dess verksamhet berör mycket stora ekonomiska värden och är av utslagsgivande betydelse för arméns tekniska utrustning samt 11 — 420843

162 Utredningens Personal

Antal 1 okt. 1937

Antal 1 febr. 1942

Ändring i förhållande till

Antal 1 okt. 1937

Regementsofficerare på stat Kompaniofficerare på stat . Underofficerare på stat . . . .

32 2

J

1 J

förslå;

1 febr. 1942

9 34 2

14 41 7

+ 7 + 11 + 5

+ + +

5 9 5

Pensionerade officerare . . . . Pensionerade underofficerare

16 14

37 20

22 12

+

— 15 — 8

Ingenjörspersonal Övrig personal

18 25

235 214

68 78

+ 50 + 53

—167 —136

+ 128

-309

1 I dessa siffror äro inräknade 1 regementsofficer och 7 kompaniofficerare, vilka enligt den nuvarande organisationen äro placerade vid tygdepartementets fabriker såsom arbets- respektive besiktningsofficerare och vilka inräknats i organisationen enligt utredningens förslag. Däremot äro styresmän och skottställningsofficer (vid gevärsfaktoriet) icke medräknade, enär de ej ingå i den föreslagna organisationen.

det därav ofta följande kravet på hög militärteknisk skolning medför, att den största uppmärksamhet måste ägnas åt rekryteringen av sagda personal. För de civilmilitära kårerna erfordras inga speciella åtgärder, enär någon konkurrens ifrån andra liknande kårer icke behöver påräknas. Den gentemot den civila marknaden erforderliga konkurrenskraften får anses ligga i lönevillkoren och de med statstjänst förenade förmånerna. Beträffande den militära personalen ligger emellertid frågan annorlunda till. Efter avslutade högskolestudier är det ur tygdepartementets synpunkt att befara, att de bästa förmågorna försöka komma in vid generalstabskåren, som lockar med arvoden och goda befordringsutsikter. Som en motvikt häremot hava de vid tygdepartementet tjänstgörande kompaniofficerarna sedan länge ansetts böra erhålla särskilda arvoden. Alldeles särskilt äro sådana erforderliga för sådana specialbefattningar (t. ex. militärassistenter), som erfordra hög utbildning och relativt långvarig tjänstgöring för att tillräcklig erfarenhet skall vinnas, vilket i sin tur kan medföra, att befordringsmöjligheterna minskas. Arvodena böra emellertid icke vara förbundna med kravet på högskolebildning, enär det finnes ett flertal befattningar, för vilka hög kompetens erfordras utan att dock krav på genomgången högskola måste ställas. Slutligen erfordras även liksom nu arvoden för de kommenderade officerarna, enär erfarenheten visat, att det annars är svårt att rekrytera dessa för kontakten mellan tygdepartementet och truppförbanden så viktiga befattningar. För kompaniofficerare, som tjänstgöra i regementsofficers befattning (byråchef etc), erfordras högre arvoden.

163 För närvarande finnas följande arvoden vid tygdepartementet och dess fabriker: Befattning

Antal

Arvodets storlek kr/år

Summa kr

Avdelningschefer1, kompaniofficerare Ur truppförbanden beordrade officerare, som icke äro avdelningschefer Kontrollofficerare Kontrollunderofficerare (därav 2 pensionerade) Underofficer vid tabelldetaljen Arbetsofficer vid ammunitionsfabriken i Karlsborg Arbetsofficerare vid ammunitionsfabriken å Marieberg, gevärsfaktoriet och Åkers krutbruk Besiktningsofficer och skottställningsofficer vid gevärsfaktoriet . Besiktningsbiträde vid Åkers krutbruk Skottställningsunderofficer vid gevärsfaktoriet Besiktningsofficerare vid ammunitionsfabriken Tygofficeren vid Stockholms tygstation Ledaren av arbetena vid artilleriets huvudlaboratorium

6 000

600 1200 750 600 1500

4 800 6 000 2 250 600 1500

1200 1020 750 750 600 600 468

4 800 2 040 750 750 1200 600 468

Kronor

1 Med avdelning avses i detta sammanhang underavdelning av byrå i den nuvarande organisationen.

Av tabellen framgår, att arvodena äro fördelade på ett stort antal olika personalkategorier med mycket varierande belopp. Utredningen anser, att avsevärda fördelar skulle stå att vinna, därest en utjämning av arvodena ägde rum, vilket torde kunna ske utan nämnvärd ökning av det sammanlagda arvodesbeloppet. Härigenom skulle bland annat vinnas ökade möjligheter till omplaceringar inom tygdepartementet till förmån för tjänstens ändamålsenliga fullgörande. Det nuvarande förhållandet, att en kapten vid fälttygkåren, som icke är avdelningschef, saknar arvode, anser utredningen vara mindre lämpligt. I vissa fall kan nämligen detta medföra, att en kommenderad officer, som har arvode och som erbjudes intransport i fälttygkåren, kan komma att förlora detta arvode, vilket i sin tur kan inverka menligt på rekryteringsmöjligheterna. Utredningen föreslår därför, att samtliga kompaniofficerare vid departementet, såväl de på fälttygkårens stat som de kommenderade, tilldelas ett enhetligt arvode på 600 kronor per år. De enda undantagen föreslås bliva kompaniofficerare i regementsofficersbefattning samt militärassistenter, vilka föreslås erhålla arvoden på 1 200 kronor per år. För kompaniofficer såsom byråchef etc. är detta berättigat såsom kompensation för ökat

164 ansvar och för militärassistenterna med hänsyn till att dessa befattningar fordra relativt långvarig tjänstgöring inom ett begränsat specialområde och sålunda kunna tänkas medföra minskade befordringsutsikter. Utredningen anser däremot icke, att kontrollofficerarna böra hava högre arvode än övriga. Det högre arvodet var berättigat tidigare, när denna personalkategori praktiskt taget saknade möjligheter till befordran, men synes icke vara påkallat, därest den av försvarsutredningen föreslagna utökningen av personalstaten för fälttygkåren kommer till stånd med de tillägg som här ovan föreslagits. Även beträffande underofficerarna föreslår utredningen ett enhetligt arvode a 600 kronor om året. Dylika arvoden böra alltså även tilldelas underofficerarna vid provskjutningscentralen, enär det är av stor betydelse att få kvalificerad personal för dessa befattningar. Kontrollunderofficerens arvode torde, i likhet med kontrollofficerens, kunna sänkas med hänsyn till den enligt försvarsutredningens förslag skapade möjligheten för underofficerare vid fälttygkåren att erhålla befordran till förvaltargraden. För de nuvarande innehavarna av tvenne kontrollunderofficersbefattningar, avsedda för pensionerade underofficerare, förutsattes dock, att det nuvarande arvodet, 2 900 kronor, utgår så länge ifrågavarande befattningshavare kvarstå. Slutligen föreslås även arvode för tygverkmästaren vid provskjutningscentralen, vilken kan betraktas såsom efterföljare till »ledaren av arbetena vid artilleriets huvudlaboratorium». Befattningen såsom tygofficer vid Stockholms tygstation kan enligt den föreslagna organisationen utgå och därmed även det med befattningen förbundna arvodet. Med anledning av ovanstående föreslår utredningen följande arvoden till tygdepartementets ordinarie personal: Befattning

Antal

Arvodets storlek kr/år

6 000

4 200

468 Kompaniofficer tjänstgörande såsom byråchef, chef för kontrollKompaniofficerare tjänstgörande vid tygdepartementet

7 1

Kronor 1

1 Summa kr

32 268

Så länge nuvarande innehavare av två kontrollunderofficersbefattning ar, avsedda i för pensionerade underofficerare, kvarstå i tjänst, utgå endast 5 arvodet L .

165 3. Intendenturdepartementet. a. Arbetsuppgifter.

Såsom i det föregående närmare utvecklats utgör frågan under vilka former anskaffningen av till försvarsberedskapens säkerställande erforderlig materiel och övriga förnödenheter bör och kan samordnas ett av de viktigaste spörsmålen vid bedömandet av den centrala försvarsförvaltningens ledning och organisation. Den ledande principen härvid måste ur militär synpunkt vara, att den myndighet, som inför överbefälhavaren bär ansvaret för förnödenheternas befintlighet å rätt tid och plats med hänsyn till truppernas behov, också bär ansvaret för anskaffningen. Från denna princip måste emellertid undantag göras för fall, där ur tillverknings- eller anskaffningssynpunkt speciella förhållanden påkalla det, såsom i det föregående påvisats vara fallet i fråga om mass- och standardartiklar på den mekaniska verkstadsindustriens område. Även om förhållandena inom intendenturorganens huvudsakliga anskaffningsområden icke nödvändiggöra sådana åtgärder som där föreslagits, måste dock alltid beaktas de ekonomiska fördelar, som äro att ernå genom fastställande av enhetliga modeller och kvalitetsbestämmelser, där de militära kraven inom försvarsgrenarna det möjliggöra, samt genom gemensamma anskaffningar i större omfattning. För att utnyttja de fördelar, som gemensam anskaffning kan medföra, synes den regeln böra uppställas, att materialier, persedlar och andra förnödenheter, vilka med samma eller i det närmaste likartad beskaffenhet användas inom mer än en försvarsgren, böra anskaffas av den centrala försvarsförvaltning, som representerar den ojämförligast största förbrukningen därav. Beträffande till textil- och läderbranscherna hänförlig sådan materiel samt vissa livsmedel, som lämpa sig för central upphandling, kommer härvid på grund av arméns övervägande personalnumerär arméförvaltningens intendenturdepartement i främsta rummet i fråga. Artiklar som äro speciella för viss försvarsgren böra i allmänhet anskaffas av dess förvaltningsorgan. Därest annan central förvaltningsmyndighet besitter särskild sakkunskap på området eller eljest upphandlar liknande varor, bör emellertid, där så befinnes fördelaktigt och överenskommelse därom träffas, anskaffning jämväl av dylika artiklar kunna helt eller delvis uppdragas åt sådan myndighet. Såsom i det föregående anförts har vidare förutsatts, att anskaffningen av vissa mass- och standardartiklar även på intendenturförvaltningens område kan komma att äga rum med anlitande av försvarsväsendets industriverk. I detta sammanhang vill utredningen i korthet återkomma till spörsmålet om arméns och marinens centrala beklädnadsverkstäders framtida uppgifter och organisation. I sådant hänseende har statens krisrevision i en den 12 januari 1942 dagtecknad, till Kungl. Maj:t ställd skrivelse angående verksamheten vid arméns centrala beklädnadsverkstad framhållit, att verksam-

heten vid nämnda verkstad borde omläggas och organiseras på ett mera effektivt och ekonomiskt tillfredsställande sätt. Till förverkligande av detta syfte borde enligt revisionens mening — i avvaktan på en blivande omorganisation av den militära förvaltningstjänsten — åtgärder i första hand vidtagas för att tillföra verkstaden en fullt fackkunnig ledning. Förvaltningsutredningen anser det emellertid falla utanför dess uppdrag att framlägga förslag i förevarande hänseende. Hithörande spörsmål böra, såsom förut framhållits, enligt utredningens mening — i likhet med vad som skett i fråga om örlogsvarvens organisation — göras till föremål för särskild utredning. Förvaltningsutredningen vill emellertid erinra om sitt förut gjorda uttalande, att därest framdeles själva anskaffningen av textil- och lädervaror skulle finnas böra omhänderhavas av industriverket, jämväl beklädnadsverkstädernas drift torde böra äga rum under industriverkets ledning. Beträffande sådan intendenturmateriel, som är hänförlig till den mekaniska industrien, har utredningen redan förut uttalat, att anskaffningen härav bör — i den mån materielen är av mass- eller standardnatur — efter rekvisition av försvarsgrensförvaltningarna ombesörjas av industriverket. Uteslutet är icke heller att det kan befinnas lämpligt att låta den centrala upphandlingen av exempelvis flytande bränsle för motorfordon ske med anlitande av industriverket. Beträffande den krigsindustriella planläggningen inom textil- och läderområdet synes det lämpligen böra ankomma på intendenturdepartementet att för försvarsväsendet i dess helhet sammanställa behoven av hel- och halvfabrikat samt råvaror. Sedan dessa behov fastställts, utgör den fortsatta planläggningen, tilldelande av råvaror, anvisande av de industrier som få tagas i anspråk m. m. ett planläggningsarbete, som alldeles särskilt inom textil- och läderbranscherna (liksom inom livsmedelsområdet och övriga intendenturförvaltningen berörande områden) så ingriper i folkförsörjningen i dess helhet, att detsamma endast kan utföras av eller genom det eller de organ, som i förevarande avseende komma att företräda riksintresset beträffande såväl militär som civil hushållning. Sagda planläggningsarbete torde därför böra ankomma på det föreslagna industriverket i samråd med dels de allmänna centrala folkhushållningsorganen och dels intendenturdepartementet. Sedan fördelningsplanen av såväl råvarutillgångar som industriell kapacitet och arbetskraft fastställts, kan det måhända vara lämpligt att låta det fortsatta krigsplanläggningsarbetet, uppgörande av krigsleveranskontrakt m. m. omhänderhavas av intendenturdepartementet. Detta skulle då redan i fredstid få direkt kontakt med de industriföretag, som det i krigstid skall samarbeta med rörande materielleveranserna. Till intendenturdepartementets viktigaste uppgifter vid sidan av anskaffningsproblemen hör givetvis uppsikten över intendenturtjänstens handha-

167 vande vid de regionala och lokala förvaltningsmyndigheterna, utfärdande av föreskrifter rörande intendenturmaterielens redovisning, förrådshållning och vård m. m. b. Inre organisation.

Intendenturdepartementets organisation torde i stort sett böra överensstämma med den enligt nuvarande instruktion fastställda, med tillägg för den genom Kungl. Maj:ts brev den 21 juni 1940 tillskapade extra industribyrån. Denna byrå föreslås nu skola stadigvarande ingå i intendenturdepartementet under benämningen materielbyrån. Namnförändringen förestavas av en önskan att undvika förväxling med det föreslagna industriverket. Byråns uppgift är att verkställa företrädesvis inom utrustnings- och kasernutredningsbyrån planerade samt inom övriga försvarsförvaltningar beslutade materielanskaffningar, som böra bliva föremål för gemensam anskaffning, särskilt inom textil- och läderbranscherna, samt härmed sammanhängande krigsplanering. De erfarenheter, som i förevarande hänseenden utvunnits av denna organisation, och arbetsresultatet under neutralitetsvaktsperioden synas starkt motivera byråns uppgifter inom departementet. Beträffande den nuvarande häst- och veterinärbyrån föreslås en namnförändring till häst- och veterinärmaterielbyrån, vilket giver ett mera adekvat uttryck för byråns verksamhet. Byråns uppgifter bliva liksom nu att handlägga ärenden angående remontering, hästhållning, veterinärmateriel, arméns hund väsende och brevdu ve väsende m. m. Därest det nyligen framlagda förslaget till ny rekvisitionslagstiftning blir genomfört, tillkommer såsom en ny uppgift för denna byrå uttagningen av hästar och hästfordon. I anslutning till de synpunkter, som i det föregående anförts, föreslår utredningen, att benämningen å det hittillsvarande tekniska revisionskontoret ändras till förrådskontrollkontoret. Arbetet inom intendenturdepartementet bör sålunda fördelas på sex byråer jämte ett för departementet gemensamt kontor, nämligen centralbyrån, utrustningsbyrån, kasernutredning sby rån, materielbyrån, underhållsbyrån, häst- och veterinärmaterielbyrån samt förrådskontrollkontoret. Beträffande personalbehovet inom intendenturdepartementet är en viss ökning ofrånkomlig. Den utökade arméorganisationen samt förlängningen av tjänstgöringstiden för huvuddelen av arméns värnpliktiga från 175 dagar till 450 dagar medför helt naturligt ökade arbetsuppgifter. Den minskning i de lö-

168 pande ärendenas antal, som förut under vinterperioden medgivit ökad tid för större utredningar och planläggningsarbeten, kan hädanefter, då värnpliktiga hela året äro i tjänstgöring, icke påräknas. De enorma anskaffningar av intendenturmateriel, som under de båda senaste åren ägt rum och alltjämt pågå, komma att medföra betydligt utökade arbetsuppgifter för den centrala förvaltningsmyndigheten, om dessa för landet så värdefulla tillgångar skola komma att på ett betryggande sätt förvaltas. För arméns del har detta förhållande bland annat medfört tillkomsten av tre nya centralförråd. Å andra sidan kan framhållas, att en blivande fredsperiod kommer att medföra minskade anskaffningsuppgifter. Den samordning av materielanskaffningarna, som bör komma till stånd, torde dock för intendenturdepartementets del komma att i viss utsträckning motverka denna minskning. Härtill kommer vidare, att beredskapstidens erfarenheter från materielanskaffningar visat sig kräva ett betydligt mera omfattande krigsplanläggningsarbete än som hittills kunnat utföras. Även på livsmedelsområdet får man räkna med en i ökad utsträckning centraliserad och mellan försvarsgrenarna samordnad anskaffning, varjämte lagring av livsmedel i större utsträckning och å flera platser än hittills torde ifrågakomma. Chefen för intendenturdepartementet torde liksom nu böra benämnas generalintendent. Utredningen har till övervägande förehaft frågan, huruvida för vidgande av kretsen, från vilken denna synnerligen viktiga förvaltningspost skulle kunna rekryteras, generalintendentsbefattningen skulle kunna tänkas i undantagsfall besättas med annan än militär. Med hänsyn till de rent militära frågor, som ständigt uppkomma till bedömande vid handhavandet av den högsta beslutanderätten på förevarande område, ävensom till den inspekterande verksamhet rörande intendenturförvaltningstjänsten vid truppförbanden, som utgör en av generalintendentens viktigaste uppgifter, har utredningen emellertid kommit till den bestämda uppfattningen, att det är helt uteslutet att besätta generalintendentsbefattningen med en icke-militär. Emellertid synes det, av samma skäl som i det föregående anförts i fråga om generalfälttygmästaren, vara lämpligt att befattningen som generalintendent tillsättes allenast på förordnande på viss tid, i allmänhet sex år. Som kompensation för denna osäkrare ställning synes lönen böra höjas till den för generalfälttygmästaren föreslagna lönegraden Ob 3 a, vilken motsvarar den för förordnade civila verkschefer gängse lönegraden. Befattningen som generalintendent bör därvid överflyttas från generalitetets till arméförvaltningens stat. Den arbetsbörda, som åvilar generalintendenten i hans dubbla egenskap av departementschef och chef för intendenturkåren är betydande och har — även om man frånser de nuvarande exceptionella förhållandena — år från år ökat i omfattning. Även om, såsom avsikten är, beslutanderätten i vissa ärenden i ökad utsträckning delegeras på byråcheferna och viss lättnad i arbetet därigenom kan beredas generalintendenten, blir denne dock, därest han

169 skall kunna utöva den direkta ledningen och övervakningen av arbetet inom departementet, i alltför hög grad bunden vid tjänsterummet. Den personliga kontakt med förvaltningsorganen i de lägre instanserna, som är av så utomordentligt stor betydelse ur hushållningssynpunkt, blir med nuvarande förhållanden icke tillräckligt tillgodosedd. Utredningen vill därför föreslå, att generalintendenten till sitt direkta förfogande inom departementet erhåller en ställföreträdare, närmast avsedd att biträda honom i arbetet med ledningen av verksamheten vid de byråer, vilkas främsta uppgifter falla inom materieltjänstens område (utrustnings-, kasernutrednings- och materielbyråerna). Denne befattningshavare, vars tjänstetitel synes böra vara över fältintendent, torde i likhet med generalintendenten böra förordnas å befattningen för viss tid. Överfältintendenten skall givetvis tillhöra intendenturkåren, men befattningen synes böra uppföras på arméförvaltningens stat. Med hänsyn till de maktpåliggande uppgifter som komma att åvila överfältintendenten ävensom till den osäkrare ställning som följer med förordnandeformen bör befattningen upptagas i lönegraden Ob 2. Överfältintendenten torde lämpligen böra tagas i anspråk för inspektioner av de lokala intendenturförvaltningarna. Genom att han övertager viss del av ledningen av departementet beredes generalintendenten å sin sida möjlighet att i större omfattning än vad nu är fallet genom inspektioner själv taga del av förvaltningstjänsten vid truppförband och anstalter. Härigenom skapas större förutsättningar att göra erfarenheter inom tjänstens olika grenar fruktbärande för hela armén och samtidigt åstadkomma ökad förståelse och överensstämmelse i uppfattning mellan ledning och underordnade organ samt riktig tillämpning av utfärdade förvaltningsföreskrifter. Behovet av inspektioner i ökad omfattning framträder särskilt med tanke på den betydande ökning i materieluppbörden, som redan berörts. Som chefer för de fem militära byråerna — central-, utrustnings-, kasernutrednings-, materiel- och underhållsbyråerna — torde böra avses 4 överstar och 1 överstelöjtnant vid intendenturkåren. Häst- och veterinärmaterielbyrån bör förestås av överfältveterinären. Som föreståndare för förrådskontrollkontoret torde böra avses en major ur intendenturkåren. Vad angår personalen i övrigt har utredningen funnit erforderligt, att till departementets förfogande ställes, förutom militära och civilmilitära befattningshavare samt kontors- och vaktpersonal, jämväl viss civil teknisk personal. Denna bör äga ständig kontakt med utvecklingen inom motsvarande civila arbetsområden. En växelverkan bör härvidlag äga rum. Ifrågavarande personal bör därför icke hava ordinarie anställning utan bör lämpligen anställas mot arvode. För vinnande av det avsedda syftemålet måste arvodena vara så avvägda, att befattningarna kunna befinnas lockande för framåtsträvande personer, som genom förvärvande av erfarenhet på olika verksamhetsfält vilja göra sig ytterligare skickade för ledande uppgifter inom näringslivet.

170 Personalbehovet å de särskilda byråerna har, bortsett från vederbörande byråchefer samt kontors- och vaktpersonalen, vilken sistnämnda redovisas här nedan i ett sammanhang för hela intendenturdepartementet, beräknats på följande sätt. Å centralbyrån erfordras såsom expeditionsofficer, respektive officer till förfogande, tillika biträde åt överfältintendenten, 2 kaptener, såsom expeditionsunderofficer 1 pensionerad underofficer med arvode, för handläggning av förvaltnings-, organisations- och utbildnings ärenden 1 major och 1 kapten, för handläggning av personal-, rekryterings- och mobiliseringsärenden 2 kaptener samt såsom adjutant till generalintendenten ävensom för handläggning av inspektionsärenden och tekniska ärenden 1 kapten. Centralbyråns chef förutsattes i allmänhet samtidigt skola vara chef för intendenturavdelningen i den av 1941 års försvarsutredning föreslagna arméinspektionen. För göromålen å utrustningsbyrån böra beräknas 1 kapten såsom expeditionsintendent, 1 pensionerad underofficer såsom expeditionsunderofficer, tilllika uppbördsman för modellkammaren, samt 1 major och 1 kapten för handläggning av mobiliseringsärenden. Till utrustningsbyrån är för närvarande anknutet registraturet för hemliga ärenden. Härutinnan avser utredningen ej någon ändring. För arbetet härmed bör beräknas 1 pensionerad officer. Inom utrustningsbyrån erfordras vidare en v e r k s t a d s i n s p e k t ö r med uppgift att utöva en mera effektiv central övervakning av arbetet vid truppförbandens reparationsverkstäder för intendenturmateriel än som hittills varit möjligt. För befattningen bör avses en civil, tekniskt utbildad arbetskraft med speciell erfarenhet rörande rationalisering av arbetsmetoder, tidsstudier m. m. Utredningar, som under innevarande år gjorts av särskild expertis, hava givit till resultat, att betydande besparingar stå att vinna inom detta område av truppförvaltningen. Förvaltningsutredningen föreslår i annat sammanhang, att avtalsfrågor berörande personal vid försvarsväsendet skola behandlas av en i anslutning till det blivande industriverket fungerande försvarsväsendets avtalsnämnd. Vid behandlingen av dylika frågor lärer det bliva av betydelse, att det inom intendenturdepartementet finnes en befattningshavare, som kontinuerligt följer verksamheten vid intendenturverkstäderna. Arvodet för denne befattningshavare torde lämpligen kunna bestämmas till 9 000 kronor. Å kasernutredningsbyrån erfordras 1 kapten såsom expeditionsintendent och 1 pensionerad officer till förfogande. I enlighet med förslag av 1939 års tjänsteförteckningssakkunniga har en expeditionsvaktsbefattning i lönegrad A 5 med hänsyn till de mera kvalificerade göromål, som anförtrotts dess innehavare, av utredningen ansetts böra uppflyttas till lönegraden A 9 under benämningen kontorist. På denne befattningshavare skall tillika ankomma att vara uppbördsman för förråd av expeditionsmateriel m. m.

171 För kasernutredningsbyråns vidkommande har utredningen vidare räknat med en b r ä n s l e i n s p e k t ö r . För denna befattning bör avses en person, skickad att såsom teknisk expert inom departementet biträda med utredningar rörande olika slag av bränsle för arméns värmeanläggningar, kontraktsuppgörelser rörande tillhandahållande av vatten, elektrisk energi, gas m. m. samt genom inspektionsresor giva erforderliga anvisningar för och kontrollera bränslets ekonomiska utnyttjande vid truppförbanden, förbrukningen av vatten, elektricitet och gas. Med hänsyn till att det inom armén gäller att i förevarande avseende bland annat årligen kontrollera ett 80-tal anläggningar, föreslås att för denna uppgift avses en person, som helt ägnar sig häråt. Det synes vidare lämpligt, att bränsleinspektören får tagas i anspråk även av marin- och flygförvaltningarna för kontroll av motsvarande anläggningar inom dessa myndigheters förvaltningsområden. Arvodet för denne befattningshavare synes böra sättas något högre än arvodet till verkstadsinspektören, lämpligen till 10 000 kronor. För fullgörandet av arbetet å materielbyrån böra enligt utredningens mening beräknas 1 kapten såsom expeditionsintendent, 1 pensionerad officer till förfogande, 1 pensionerad underofficer såsom expeditionsunderofficer, 1 major och 1 kapten såsom chef respektive kontrollofficer å textildetaljen samt 2 kaptener såsom chef respektive kontrollofficer å läderdetaljen. Med hänsyn till byråns gemensamma arbetsuppgifter för jämväl marinoch flygförvaltningarna böra i byrån ingå en officer ur marinintendenturkåren och en officer ur flygvapnets intendenturpersonal, varigenom tillika sambandsofficerare erhållas mellan försvarsförvaltningarna, vilket torde vara ägnat att stärka intresset och förtroendet för en samordnad anskaffning inom olika områden. Härigenom kommer antalet officerare ur arméns intendenturkår inom byrån att minskas med 2. Utredningen föreslår vidare, att inom materielbyrån tillsättas 2 civila i n g e n j ö r e r , avsedda att representera den tekniska sakkunskapen inom respektive textil- och läderområdena, när det gäller fastställande av modeller, utarbetande av kvalitets- och tillverkningsbestämmelser, upphandling och kontrollverksamhet samt vid krigsplanläggningsarbetet. Redan före den nu rådande beredskapstiden övervägdes inom intendenturdepartementet att framlägga förslag om tillsättande av civil expertis inom departementet i förevarande avseenden. Erfarenheterna under de båda senaste åren hava bestyrkt nödvändigheten av ständig tillgång å sådan arbetskraft. Arvodena till en var av nämnda ingenjörer synas böra sättas till 10 000 kronor. Vad underhållsbyrån angår beräknas behov föreligga av 1 kapten såsom expeditionsintendent och 1 pensionerad underofficer såsom expeditionsunderofficer, 2 kaptener för livsmedelsdetaljen, 1 kapten för drivmedelsdetaljen samt 1 major och 1 kapten såsom chef respektive expeditionsintendent å byråns mobiliseringsavdelning.

172 För häst- och veterinärmaterielbyrån bör avses 1 regementsveterinär samt 1 kapten såsom expeditionsintendent. Därest den ifrågasatta nya rekvisitionslagstiftningen genomföres, räknas med att för uttagningen av hästar och hästfordon böra tillkomma en fältveterinär och en pensionerad underofficer i arvodesbefattning. Beträffande slutligen förrådskontrollkontoret må framhållas, hurusom arbetet här innefattar granskning av bland annat månatliga redovisningar över materiel, livsmedel och övriga förnödenheter för mellan 80 och 90 institutioner. Sedan någon tid finnes inom intendenturdepartementets tekniska revisionskontor anordnad en särskild detalj för egentlig sakrevision. Under utredningsarbetet har ifrågasatts att för sådant ändamål avse tre officerare, av vilka två pensionerade och en på aktiv stat. Med hänsyn till den i annan ordning pågående utredningen angående inrättande av en särskild statlig sakrevision anser sig förvaltningsutredningen icke kunna taga definitiv ståndpunkt till frågan om bibehållande av en sådan detalj inom ifrågavarande kontor även i framtiden. Utredningen har sålunda icke räknat med nyssnämnda tre officerare. Närmast för granskningen av alla uppbördsredovisningar samt statistisk bearbetning av redovisningsmaterialet böra avses 2 departementsskrivare och 2 pensionerade underofficerare. Det har övervägts, huruvida icke även inom andra områden av intendenturdepartementets verksamhet än de ovan angivna civil expertis skulle vara motiverad, särskilt då beträffande förplägnadstjänsten, tvättverksamheten m. m. Åtgärder för tillgodoseende av dessa krav avses emellertid skola vidtagas i samband med personaltillsättningar utom departementet vid vissa köksinrättningar och arméns tvättanstalt i Stockholm. Bestämmelserna i gällande instruktion för arméförvaltningen möjliggöra även tillfälligt utnyttjande av teknisk och merkantil sakkunskap, varvid kostnaderna belasta vederbörliga anskaffnings- och underhållsanslag. Utredningen förutsätter, att en sådan möjlighet även i framtiden skall föreligga. Den sakkunskap särskilt i fråga om priser, som kommer att firmas inom det blivande industriverket, bör dock i första hand utnyttjas. Vid jämförelse med den av 1941 års försvarsutredning för intendenturdepartementet beräknade personalen ur intendenturkåren innebär förslaget av skäl, som i det föregående närmare berörts, en ökning med — förutom den i lönegrad Ob 2 placerade överfältintendenten — en kapten samt en minskning av antalet överstelöjtnanter med en, varjämte en av försvarsutredningen föreslagen fanjunkare fått utgå ur beräkningarna. Slutligen tillkomma de båda kaptenerna ur marinintendenturkåren och flygvapnets intendentur. I fråga om den för intendenturdepartementet avsedda personalen ur fältveterinärkåren innebär föreliggande förslag, om hänsyn icke tages till förutnämnda förslag om ny rekvisitionslagstiftning, ingen ändring i förhållande till försvarsutredningens förslag.

173 Behovet av militär och civilmilitär personal för intendenturdepartementet framgår av följande sammanställning, i vilken dock ej ingå generalintendenten och överfältintendenten, vilka avses uppförda på staten för arméförvaltningen: Aktiv personal Militär Byrå eller kontor

C:

Pensionerade

Civilmilitär p

•o

r*

<

a 2 Hl. 2 :,

3' P P: ??

^<

<£

2-Ä 3-3

ro ei

^ 2 EB

Centralbyrån Utrustningsbyrån Kasernutredningsbyrån . . . Materielbyrån Underhållsbyrån Häst- och veterinärmateriel byrån 2 Förrådskontrollkontoret

...

19 Summa 1

Därav en från marinintendenturkåren och en ur flygvapnets intendenturpersonal. 2 Om den föreslagna rekvisitionslagstiftningen genomföres, tillkomma här 1 fältveterinär och 1 pensionerad underofficer.

Den för departementet erforderliga tekniska personalen är följande: B e f a t t n i n g

Årsarvode kronor 9 000 10 000 10 000

1 bränsleinspektör Summa befattningshavare: 4.

Vad slutligen angår kontors- och vaktpersonal beräknar utredningen behovet på följande sätt: T j ä n s t e g r a d

1 kontorist 1 kanslibiträde 1 förste expeditionsvakt 2 expeditionsvakter 4 kontorsbiträden 16 skrivbiträden

..

Summa befattningshavare: 25

Lönegrad

174 Av de senast angivna befattningshavarna avses 8 uppförda å ordinarie stat, nämligen kontoristen, kanslibiträdet, förste expeditionsvakten, en expeditionsvakt och kontorsbiträdena. Övriga avses skola avlönas enligt Eo-planen i civila avlöningsreglementet. 4. Civilavdelningen, a. Arbetsuppgifter.

I arméförvaltningen sådan den för närvarande är sammansatt ingår förutom de till civila departementet hörande befattningshavarna viss ytterligare civil personal, avsedd för den administrativt-juridiska verksamheten. För tygoch intendenturdepartementens samt fortifikationsstyrelsens vidkommande finnas särskilda, till var och en av de ifrågavarande verksamhetsgrenarna anknutna civilbyråer. Enligt 1936 års försvarsordning skulle chefen för tygdepartementets civilbyrå tillika vara chef för fortifikationsstyrelsens civilbyrå. På grund av den i synnerhet under senare år inträffade ökningen av såväl tygdepartementets som fortifikationsstyrelsens arbetsbörda har Kungl. Maj:t emellertid medgivit, att från och med ingången av budgetåret 1938/39 generalfälttygmästaren finge förordna å tygdepartementet placerad befattningshavare att i byråchefs ställe handlägga de ärenden eller grupper av ärenden, som till honom överlämnades. I enlighet härmed har efter nämnda tidpunkt den å departementets civilbyrå tjänstgörande sekreteraren eller, vid förfall för denne, annan å byrån placerad tjänsteman varit förordnad såsom extra föredragande. Enligt gällande instruktion för arméförvaltningen skola å tygdepartementets civilbyrå handläggas ärenden, som angå upprättande av leverans- och andra kontrakt, departementet vidkommande utanordningar av medel, tolkning och tillämpning av kontraktsbestämmelser ävensom av administrativa och ekonomiska författningar, som angå departementet eller äga tillämplighet å dess förvaltning, varjämte civilbyrån tillkommer att förvara kontrakt, uppbörds- och leveransbevis samt värdehandlingar ävensom att vidtaga åtgärder för bevarande av dylika handlingars gällande kraft. Å intendenturdepartementets civilbyrå skola enligt gällande instruktion handläggas ärenden, som angå arbetsledare med civil anställning samt arbetsavtal och arbetarfrågor i övrigt inom intendenturdepartementets förvaltningsområde, ärenden angående lägerkassor, tolkning och tillämpning av kontraktsbestämmelser samt av administrativa och ekonomiska författningar, som angå departementet eller äga tillämpning å dess förvaltning, ävensom granskning av i samband med leveransavtal erbjudna säkerheter, varjämte byrån tillkommer att förvara kontrakt, uppbörds- och leveransbevis samt värdehandlingar ävensom att vidtaga åtgärder för bevarande av dylika handlingars gällande kraft.

175 De i den tilltänkta reducerade arméförvaltningen ingående tyg- och intendenturdepartementen komma även i framtiden att — med bortseende från det stora och betydelsefulla komplex av ärenden, som berör avtalsförhandlingar med kollektivanställda arbetare och vars handläggning i framtiden till stor del lärer komma att äga rum hos den till industriverket anknutna avtalsnämnden — i stort sett omspänna samma arbetsområden som hittills. Den omständigheten, att en särskild, för hela försvarsväsendet gemensam civilförvaltning tillskapas, medför härutinnan ingen ändring. Ifrågavarande civilbyråers nuvarande arbetsuppgifter komma oavsett omorganisationen i nämnda hänseende att i huvudsak kvarstå i ovan antydd omfattning. Den nya arméförvaltningens verksamhet såsom remissmyndighet torde bliva begränsad till frågor rörande ämbetsverkets tekniska verksamhet och kommer icke att jämväl omfatta frågor av allmänt administrativ art eller spörsmål om avlöning, pensionering m. m., vilkas behandling ankommer på civilförvaltningen. Utöver vad nu sagts komma emellertid vissa ärenden att påläggas det eller de civila organen inom den blivande arméförvaltningen. Från den nuvarande arméförvaltningens civila departement måste sålunda dit överflyttas i stort sett följande grupper av ärenden, nämligen ärenden berörande arméförvaltningens avlönings- och omkostnadsanslag, tillsättning av och avsked från civila tjänstebefattningar vid arméförvaltningen, löneklassplacering för personal vid arméförvaltningen samt arméförvaltningens kassa- och redovisningsväsende. Vad angår sistnämnda ärenden komma dessa givetvis att få handhavas i enlighet med de anvisningar, som utfärdas av försvarsväsendets civilförvaltning. De ombudsmannagöromål, som sammanhänga med tyg- eller intendenturförvaltningen, böra vidare handläggas inom civilavdelningen. Till frågan om fullgörandet av arméförvaltningens dispositionsbokföring och av den kamerala förhandsgranskningen återkommer utredningen i det följande. b. Inre organisation.

Vad angår organisationen av nu ifrågavarande civila verksamhet uppställa sig två möjligheter. Antingen kan den nuvarande ordningen med två särskilda civilbyråer, var och en införlivad med sitt fackdepartement, bibehållas eller ock kan verksamheten sammanföras till en för arméförvaltningen gemensam avdelning. Vid valet mellan dessa alternativ måste tillses, att den erforderliga nära kontakten mellan den civila personalen och övriga befattningshavare inom arméförvaltningen kan på ett rationellt sätt upprätthållas. Självfallet måste det stå befattningshavarna i vederbörande fackdepartement öppet att, när helst skäl därtill äro, redan på ett förberedande stadium söka samråd med administrativt-juridiskt utbildade tjänstemän. Det har även visat sig föreligga behov av tillgång till administrativt-juridisk sakkunskap vid

176 den slutliga handläggningen av ett stort antal ärenden. Med nu gällande ordning hava dessa synpunkter kunnat tillgodoses. Civilbyrån och dess tjänstemän representera sålunda inom vederbörande fackdepartement den allmänt administrativa och juridiska sakkunskap, med vilken departementets militära befattningshavare måste ha ständigt samarbete. Det har vidare varit av största betydelse, att civilbyråns personal känt samhörighet med den militära personalen och ett gemensamt ansvar för förvaltningens behöriga utövande. De ärenden, som enligt gällande instruktion handläggas å civilbyråerna och sålunda falla på vederbörande krigsråds eller dennes ställföreträdares direkta föredragning, äro vidare av sådan art, att de icke lämpligen kunna överflyttas på de tekniska byråerna samtidigt som de dock böra hänföras till generalfälttygmästarens respektive generalintendentens ämbetsutövning. Emellertid synas starka skäl tala för att den administrativt-juridiska personalen i den blivande reducerade arméförvaltningen sammanföres till en för ämbetsverket gemensam civilavdelning. Att på detta sätt viss likhet skulle vinnas med den tilltänkta organisationen av marin- och flygförvaltningarna är givetvis av underordnad betydelse. Av den gjorda uppräkningen av nytillkommande uppgifter för nu ifrågavarande civila organ framgår emellertid, att åtskilliga av dess uppgifter — särskilt kassagöromål och frågor rörande den civila personalen — äro av den art, att de lämpligen böra handläggas gemensamt för hela arméförvaltningen. Därest en särskild ombudsmannaexpedition skall inrättas inom arméförvaltningen, skall densamma givetvis betjäna verkets båda departement. Dessa omständigheter synas utredningen direkt peka på lämpligheten av en för verket gemensam civilavdelning. En sådan anordning skulle även vara ägnad att understryka det betydelsefulla faktum, att tyg- och intendenturdepartementen ingå i ett och samma ämbetsverk, arméförvaltningen, och icke utgöra två särskilda sådana. Av vikt är även, att genom ett sådant sammanförande av den civila personalen möjlighet beredes att på ett smidigt sätt utnyttja densamma på de områden där den är särskilt behövlig. Detta utesluter givetvis icke, att en del befattningshavare, i synnerhet de högre, få sig anvisade vissa fasta arbetsuppgifter, berörande ettdera av de båda fack departementen. Genom ett sammanförande skulle vidare garantier vinnas för största möjliga enhetlighet vid ärendenas avgörande. Slutligen skulle ensartade principer komma att tillämpas vid personalrekryteringen. Med hänsyn till nu angivna omständigheter har förvaltningsutredningen för sin del stannat vid att föreslå, att de båda nuvarande civilbyråerna sammanföras till en för ämbetsverket gemensam avdelning, lämpligen betecknad såsom »civilavdelningen». Den centrala delen av denna avdelning bör utgöras av ett kansli. För närvarande finnes en för arméförvaltningen i dess helhet gemensam ombudsmannaexpedition. Även efter utbrytning av det nuvarande civila departementet samt fortifikations- och sjukvårdsstyrelserna kommer behov av

177 en sådan expedition att kvarstå. Densamma bör enligt utredningens mening i den bli vande arméförvaltningen anknytas till civilavdelningens kansli. Med det nuvarande civila departementet utbrutet ur arméförvaltningen och huvuddelen av dess arbetsuppgifter sammanförda i en för försvarsväsendet i dess helhet gemensam civilförvaltning uppstår vidare behov av ett för arméförvaltningen gemensamt kassakontor. I förhållande till civilförvaltningen kommer detta att intaga motsvarande ställning som de lokala kassaförvaltningarna. Vid detsamma bestridas utgifter för avlöning av arméförvaltningens personal — såväl den civila som den militära — samt övriga likvider, som sammanhänga med departementens anskaffningar av materiel, livsmedel och övriga förnödenheter samt deras verksamhet i övrigt. Beträffande dispositionsbokföringens anordnande äro olika metoder tänkbara. Denna bokföring omhänderhaves nu inom tygdepartementet av en särskild, under fälttygmästarexpeditionen hörande bokhållaravdelning. Inom intendenturdepartementet sker dispositionsbokföringen å respektive byråer. För åvägabringande av enhetlighet synes det dock — såsom under ett föregående avsnitt närmare utvecklats — önskvärt, att bokföringen för hela den blivande arméförvaltningen centraliseras till ett organ, som lämpligen torde kunna sammanföras med kassan till ett kameralkontor ingående i civilavdelningen. I detta sammanhang må även erinras om den olikhet, som enligt nuvarande instruktion förefinnes mellan tyg- och intendenturdepartementen i fråga om utanordningsärenden, i det att dylika ärenden inom tygdepartementet handläggas å civilbyrån, inom intendenturdepartementet å fackbyråerna. Även härutinnan bör överensstämmelse eftersträvas. Lämpligast torde vara att lägga denna arbetsuppgift på det blivande kameralkontoret inom civilavdelningen. Till frågan om behandlingen av dessa ärenden återkommer utredningen i det följande i samband med spörsmålet om behovet av personal på nämnda kontor. I sådana av civilavdelningen beredda frågor, som beröra ettdera av tyg- och intendenturdepartementen, bör avgörandet, i den mån chefen för armén icke utövar sin beslutanderätt eller delegation av beslutanderätten ej äger rum, ankomma på chefen för vederbörande departement. I rent interna frågor och beträffande spörsmål av allmän natur bör beslutanderätten i motsvarande fall tilläggas den av de båda departementscheferna, som av Kungl. Maj:t därtill för ordnas. Beträffande de ärenden, som nu i stor utsträckning handläggas av tygeller intendenturdepartementet gemensamt med civila departementet, må här endast framhållas nödvändigheten av en fortsatt smidig handläggningsform de centrala förvaltningsmyndigheterna emellan. I fråga om hithörande spörsmål får utredningen hänvisa till den framställning, som lämnats i den allmänna delen av detta betänkande. 12 — 420843

178 Chef för arméförvaltningens civilavdelning bör lämpligen benämnas krigsråd. Med hänsyn till sina omfattande arbetsuppgifter och den betydande personal, som blir honom underställd, torde han böra placeras i lönegraden B 1, d. v. s. samma lönegrad som nu tillkommer chefen för marinförvaltningens civilavdelning. I enlighet med vad förut antytts bör chefen för civilavdelningen företrädesvis taga befattning med ärenden, som hava avseende å ettdera av verkets båda departement. Vilketdera departementets ärenden det här blir fråga om bör bliva beroende på omständigheterna i det särskilda fallet. Givetvis bör krigsrådet även hava att handlägga samtliga ärenden av administrativt-juridisk art, som äro av större vikt eller av principiell betydelse, i den mån de beröra båda departementens arbetsområden. Den organisation av arméförvaltningens civilavdelning som här föreslagits förutsätter ovillkorligen, att avdelningens chef såsom sin närmaste man har en högt kvalificerad arbetskraft. Denne skall ju i stort sett självständigt handhava de ärenden av administrativt-juridisk art, som beröra det ena av verkets båda departement. Härför synes böra avses en byrådirektör i lönegraden A 28. Vad i övrigt angår civilavdelningens behov av kanslipersonal får detta givetvis ses i belysning av arbetsbelastningen på de nuvarande civilbyråerna inom tyg- och intendenturdepartementen. Härutinnan må följande anföras. Tygdepartementets arbetsuppgifter ökades enligt 1936 års försvarsordning högst väsentligt bland annat genom överflyttning till departementet av samtliga ärenden rörande signal- och ingenjörmateriel, anspanns- och motorfordon samt hästutrednings- och remtygspersedlar m. m. På grund härav och såsom följd av de senare årens betydande materielanskaffningar genom tygdepartementets försorg har arbetsbördan för nu ifrågavarande personal svällt ut, vilket vid skilda tillfällen föranlett ökning av personalen. Givetvis är denna ökning av arbetsbördan till avsevärd del av övergående natur. Det må även erinras, att en viss minskning i tygdepartementets arbetsuppgifter kommer att inträda därigenom, att anskaffningen av mass- och standardartiklar kommer att överflyttas på det planerade industriverket. Såsom framhållits i arméförvaltningens anslagsäskanden för budgetåret 1942/43 har sekreteraren å tygdepartementets civilbyrå vid sidan av honom i övrigt åvilande göromål jämväl tagits i anspråk såsom föredragande i vissa mål och ärenden. Jämväl i den blivande organisationen torde det vara nödvändigt att avse en särskild sekreterarbefattning för civilärenden å tygdepartementet. Med hänsyn till den självständiga ställning med åtföljande föredragningsskyldighet, som torde tillkomma denne sekreterare, synes befattningen i fråga böra placeras i lönegraden A 26. Från och med ingången av budgetåret 1940/41 har i arméförvaltningens personalförteckning upptagits en för tygdepartementets civilbyrå avsedd notarie i lönegrad Eo 21. Jämväl efter övergång till den nu tilltänkta organi-

179 sationen torde behovet av denna notariebefattning få anses konstant. Med hänsyn till nämnda förhållande ävensom till rekryteringssynpunkter, från vilka icke bör bortses, synes ifrågavarande befattning böra uppföras på ordinarie stat. Behovet av amanuenser för behandlingen av tygärenden kan beräknas till två, av vilka en i Eo 18 och en i Eo 15. Tygdepartementets öppna centraldiarium ävensom dess civilavdelnings öppna diarium föras för närvarande av en kvinnlig kansliskrivare på övergångsstat i lönegraden A l l . Efter det nuvarande innehavaren av denna befattning avgått, torde för motsvarande arbeten avses en kanslibiträdesbefattning i lönegraden A 7. Vid återgång till fredsförhållanden torde dessutom, i likhet med vad nu är fallet, för tygärendenas vidkommande föreligga behov av ett kontorsbiträde å civilavdelningen. Ifrågavarande befattningshavare sysselsattes för närvarande i stor utsträckning med förandet av tygdepartementets civilbyrås föredragningslistor. Motsvarande arbetsuppgift torde i den blivande organisationen komma att åvila denne befattningshavare, som därjämte torde komma att anförtros förandet av civilavdelningens hemliga diarium för tygärenden, vilket för närvarande åvilar sekreteraren. Med hänsyn härtill synes befattningen böra uppföras å ordinarie stat i lönegraden A 4. Behovet av skrivbiträden för civilavdelningens tygsida torde under fredsförhållanden icke kunna beräknas till mindre än två i lönegrad Eo 2. Vad därefter angår behovet av civilavdelningspersonal för intendenturdepartementets arbetsområde må erinras, att arméförvaltningen i samband med anslagsäskandena för nästkommande budgetår framhållit, att redan den ökning av arbetsbördan, som inträtt före nu rådande krisförhållanden, givit vid handen, att den minskning av den civila personalen inom intendenturdepartementet, som skedde i samband med genomförandet av 1936 års härordning, blivit alltför omfattande. På grund härav och då en väsentlig ökning av arbetsuppgifterna måste bliva en följd av den betydligt ökade värnpliktstiden samt av antalet nytillkomna förband, vore det enligt ämbetsverkets meningofrånkomligt, att den civila personalen å departementet ökades. För närvarande tjänstgör å intendenturdepartementets civilbyrå en sekreterare i lönegrad A 24. Det har även i fråga om denne befattningshavare ifrågasatts en uppflyttning till lönegrad A 26. Därvid har förutsatts, att sekreteraren skulle tilläggas föredragningsskyldighet i vissa grupper av ärenden. I detta sammanhang har erinrats, att jämlikt Kungl. Maj:ts medgivande under olika perioder av år 1941 för lättande av krigsrådets arbetsbörda en tjänsteman å civilbyrån varit förordnad att föredraga vissa ärenden. Utredningen finner sig emellertid böra förorda, att ifrågavarande sekreterarbefattning i varje fall tillsvidare bibehålles i lönegraden A 24. För behandlingen av intendenturärenden torde vidare å civilavdelningen erfordras en notarie, lönegrad A 21, motsvarande den befattning, som enligt 1936 års försvarsordning överfördes till övergångsstat och vars innehavare

180 avgick först under år 1941 på grund av då uppnådd pensionsålder. Därjämte beräknas bliva erforderliga 2 amanuenser, av vilka en i lönegraden Eo 18 och en i Eo 15. Vidare föreligger å civilavdelningens intendentursida behov av ett kanslibiträde i lönegraden A 7, avsett bland annat för förande av föredragningslistor över civilavdelningens intendenturärenden och utförande av vissa mera kvalificerade biträdesarbeten, såsom personalbokföring m. m., ävensom två kontorsbiträden i lönegraden A 4, och ett skrivbiträde i lönegraden Eo 2. För den nuvarande för arméförvaltningen gemensamma ombudsmannaexpeditionen finnes i gällande personalförteckning upptagen en befattning såsom ombudsman i lönegraden A 26. Under de senaste två åren hava arbetsuppgifterna å denna expedition befunnit sig i starkt fortgående stegring. Till belysande härav kan nämnas, att antalet ärenden å expeditionen, som under år 1936 uppgick till 287, år 1937 till 258, år 1938 till 329 samt år 1939 till 372, under år 1940 steg till 1 069 och under år 1941 till 1 845. Arbetsuppgifterna å ombudsmannaexpeditionen hava, samtidigt som de ökat i antal, även undergått en väsentlig förändring i kvalitativt hänseende. Sålunda har antalet rättegångar, i vilka ombudsmannen haft att utföra och bevaka kronans talan, mångfaldigats, liksom även de ekonomiska värden, *om däri varit föremål för bedömande, fått en betydande omfattning. En av orsakerna till den inträdda stegringen av ombudsmannagöromålen, är det förhållandet, att armén i allt hastigare tempo blivit motoriserad. E t t annat område, som bidrager till ökning i arbetet å expeditionen, är lantförsvarets stegrade behov av mark för övningsfält m. m. Detta har givit upphov till ett betydande antal expropriationsprocesser, där det för kronan ofta gällt stora ekonomiska värden. Den nuvarande ansvällningen av ombudsmannaexpeditionens arbetsbörda har i viss mån sin förklaring i den rådande försvarsberedskapen. En framtida återgång till fredsförhållanden kommer givetvis att i och för sig medföra nedgång i antalet ärenden av ifrågavarande art. Därest 1941 års försvarsutrednings förslag i huvudsak genomföres, lärer emellertid den ökade motoriseringen av armén komma att verka i motsatt riktning. I och med att den nuvarande fortifikationsstyrelsen utbrytes ur arméförvaltningen, kommer emellertid handläggningen av expropriationsärendena att överflyttas till sistnämnda ämbetsverk. Någon minskning i ombudsmannaexpeditionens arbetsområde lärer också följa av den samtidigt skeende utbrytningen av arméförvaltningens civila departement och sjukvårdsstyrelse. De nu anförda synpunkterna synas, vägda mot varandra, leda fram till att å personalförteckningen för arméförvaltningen alltjämt bör upptagas en ombudsman, lämpligen kallad advokatfiskal, i lönegraden A 26. Denne befattningshavare bör förestå advokatfiskalskontoret. Vidare torde erfordras en amanuens i lönegraden Eo 18 samt ett kontorsbiträde i lönegraden A 4. Vad härefter angår kameralkontoret bör detta enligt utredningens mening ställas under ledning av en kamrerare. I enlighet med vad i det föregående

181 närmare utvecklats bör det tillkomma denne att, sedan kameral förhandsgranskning verkställts av honom underordnad tjänsteman, fatta beslut angående utbetalningar av rese- och traktamentsersättningar samt angående utbetalningar, som grunda sig på fastställda stater, författningar och andra Kungl. Maj:ts beslut eller på föreskrifter och andra beslut, som meddelats av arméförvaltningen. E n liknande anordning praktiseras för närvarande med gott resultat i marinförvaltningen. Möjlighet a t t tillämpa en dylik anordning föreligger jämväl enligt gällande instruktion för flygförvaltningen. För det fall, a t t ett ärende är av principiell betydelse för likartade avgöranden i framtiden eller eljest av särskild vikt eller svårare beskaffenhet, m å dock avgörandet hänskjutas till chefen för civilavdelningen. Med hänsyn till beskaffenheten och omfattningen av de arbetsuppgifter, som sålunda komma att åvila kamreraren, torde denne böra placeras i lönegraden A 26. I den principiella delen av detta betänkande har utredningen understrukit vikten av a t t den kamerala förhandsgranskningen anförtros åt kameralt skolad arbetskraft. Under hänvisning till de därvid anförda synpunkterna föreslår utredningen, att för sådan granskning, inklusive uppgörandet av avlöningslistor för hela arméförvaltningen, böra avses 2 revisorer i lönegraden A 21, en amanuens i lönegraden E o 18 samt en kansliskrivare i lönegraden A l l . För det direkta handhavandet av dispositionsbokföringen måste beräknas två bokhållare, den ene i lönegraden A 17 och den andre i E o 17. Vidare erfordras en kassör i A 11 och 2 kontorsbiträden i A 4. Slutligen torde för civilavdelningen böra beräknas en expeditionsvakt. Av det anförda framgår, att utredningen beräknar personalbehovet å den för arméförvaltningen gemensamma civilavdelningen på följande sätt: Lönegrad Chefspersonal: 1 krigsråd 1 byrådirektör

Bl A 28

Kansliet: 1 sekreterare (för tygdep:t) 1 sekreterare (för int.dept) 2 notarier (1 för tygdep:t, 1 för int.dep:t) 4 amanuenser (2 för tygdep:t, 2 för int.dep:t) 2 kanslibiträden (1 för tygdep:t, 1 för int.dep:t) 1 expeditionsvakt 3 kontorsbiträden (1 för tygdept, 2 för int.dep:t) 3 skrivbiträden (2 för tygdept, 1 för int.dept) Advokat fiskalskontoret: 1 advokatfiskal 1 amanuens 1 kontorsbiträde

A 26 A 24 A 21 Eo 18, Eo 15 A7 A5 A4 Eo 2

A 26 Eo 18 A4

182 Kameralkontoret: 1 kamrerare 2 revisorer 1 amanuens 2 bokhållare 1 kansliskrivare 1 kassör 2 kontorsbiträden

A 26 A 21 Eo 18 A 17, Eo 17 All All A4

Anmärkas bör, att den ovan föreslagna fördelningen av kansliets tjänstemän mellan tyg- och intendenturdepartementet mera får anses som en beräkningsgrund än som en fast norm. E n av fördelarna med den för arméförvaltningen gemensamma civilavdelningen är just att personalen kan alltefter skiftande behov placeras där den bäst behöves.

C. Personalbehov och kostnadsberäkningar. Det för arméförvaltningen erforderliga personalbehovet har vid behandlingen av verkets särskilda departement och dess civilavdelning angivits såväl i text som i tabellform. Utredningen får i detta sammanhang beträffande den för tygdepartementet och intendenturdepartementet erforderliga militära och civilmilitära personalen hänvisa till å sid. 158 och 173 intagna tablåer. I fråga om den civila personalen får utredningen likaledes hänvisa till i det föregående intagna förteckningar. Utredningen vill emellertid här sammanfattningsvis angiva det beräknade behovet av personal, som bör upptagas å arméförvaltningens stat. Den personal å ordinarie stat, som erfordras för arméförvaltningen, kan sammanfattas på följande sätt: Befattning

M

- ^

personaL

1 generalfälttygmästare 1 generalintendent 1 fälttygmästare 1 överfältintendent

Lönegrad Ob 3a Ob 3a Ob 2 Ob 2

Civil personal. 1 krigsråd 1 byrådirektör 1 advokatfiskal 1 sekreterare 1 kamrerare 1 sekreterare 2 notarier 2 revisorer 1 bokhållare

Bl A 28 A 26 A 26 A 26 A 24 A 21 A 21 A 17

183 Befattning 3 kansliskrivare 1 kassör 1 kontorist 14 kanslibiträden 2 förste expeditionsvakter 4 expeditionsvakter 24 kontorsbiträden

Lönegrad All All A9 A7 A7 A5 A4

Den icke-ordinarie personalen omfattar följande tjänstemän: 5 konstruktörer av 1. klass 8 konstruktörer av 2. klass 10 konstruktörer av 3. klass 4 förste amanuenser 1 bokhållare 2 amanuenser 11 ritare av 1. klass 12 ritare av 2. klass 1 expeditionsvakt 13 kontorsbiträden 48 skrivbiträden 1 biträdande expeditionsvakt 1 verkstadsinspektör ] 1 bränsleinspektör > arvodesanställda 2 ingenjörer

Eo 24 Eo 21 Eo 18 Eo 18 Eo 17 Eo 15 Eo 15 Eo 11 Eo 5 Eo 4 Eo 2 Eo 2

Av nu angivna icke-ordinarie personal skola extra ordinarie befattningshavare över 20. lönegraden upptagas å personalförteckning för verket. I anslutning till det anförda torde avlöningsstaten för arméförvaltningen approximativt kunna beräknas på följande sätt: 1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis 2. Arvoden och särskilda ersättningar bestämda av Kungl. Maj:t 3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal 4. Rörligt tillägg, förslagsvis

kronor

360 000

» » »

189 500 535 000 165 500

Summa kronor 1 250 000 Omkostnaderna

för ämbetsverket synas kunna uppskattas på följande sätt:

1. Sjukvård m. m., förslagsvis 2. Reseersättningar, förslagsvis 3. Expenser, förslagsvis 4. Publikationstryck, högst

kronor 8 000 » 17 000 ;.... » 150 000 » 5 000 Summa kronor 180 000

III. Marinförvaltnhigen. A. Marinförvaltningens allmänna uppgifter. Enligt gällande instruktion utövar marinförvaltningen under Kungl. Maj:t i tekniskt och ekonomiskt avseende högsta ledningen av och uppsikten över sjöförsvaret. Ämbetsverket är således utan inskränkning centralt förvaltningsorgan för marinen i dess helhet. Härutinnan föreslås nu, såsom i det föregående angivits, den förändringen, att vissa verksamhetsområden skola avskiljas och sammanföras med motsvarande arbetsuppgifter beträffande de andra försvarsgrenarna till nya, för försvarsväsendet gemensamma förvaltningsorgan. De ärendesgrupper, som sålunda skulle utsöndras från marinförvaltningen, hänföra sig till frågor rörande befästnings- och byggnadsverksamhet, sjukvårdsförvaltning och vad som i det föregående under beteckningen civilförvaltning ansetts böra koncentreras till ett gemensamt ämbetsverk. Vidare hava vissa frågor rörande krigsmaterielförsörjningen samt rörande anskaffning av mass- och standardartiklar förutsatts skola handläggas av ett försvarsväsendets industriverk. Med dessa inskränkningar av marinförvaltningens ämbetsbefattning avses ämbetsverket alltjämt skola kvarstå såsom försvarsgrensförvaltning för sjöförsvaret.

B. Marinförvaltningens organisation. 1. Allmänna grunder. Enligt gällande organisation finnes en särskild chef för marinförvaltningen, vilken skall vara flaggman. Emellertid stadgas i instruktionen för marinförvaltningen den 18 juni 1937, att vissa närmare angivna ärenden skola av verket avgöras under chefskap av chefen för marinen, vilken därvid är ensam beslutande. Dessa ärenden, vilka finnas angivna i § 18 i nämnda instruktion, äro följande: framställningar rörande sjöförsvarets medelsbehov, vilka skola till Kungl. Maj:t avgivas för att tjäna till ledning vid upprättandet av nästfoljande års statsverksproposition; förslag till stater för den militära och civilmilitära personalen samt för marinens krigsberedskap och övningar; förslag till huvudritning för nybyggnad av större fartyg eller för större befästningsanläggning, till viktigare förändring av fartyg eller befästnings-

185 anläggning, läggande i materielreserv av äldre fartyg eller befästningsanläggning samt utrangering av äldre fartyg eller nedläggande av befästningsanläggning; viktigare förvaltningsfrågor rörande övningar vid marinen; anställande av viktigare försök med marinens materiel; samt fastställande av modeller å vapen, fordon, beklädnadsutrednings- och andra persedlar m. m. i den omfattning Kungl. Maj:t bestämmer. I vad avser försvarsgrenschefens beslutanderätt i förvaltningsärenden intager marinförvaltningen sålunda för närvarande i princip samma ställning som arméförvaltningen. I flygförvaltningen däremot är chefen för flygvapnet verkschef med en souschef till sitt förfogande. I det föregående har förvaltningsutredningen — i huvudsaklig anslutning till den för flygvapnet gällande principen, sådan den i praktiken utvecklat sig — funnit sig böra föreslå, att det högsta chefskapet över arméförvaltningen skall i princip tillkomma chefen för armén, låt vara att denne förutsatts i allmänhet skola endast i vissa i instruktionen närmare angivna hänseenden utöva detta chefskap och i övrigt inskränka sig till att lämna direktiv för verksamheten inom förvaltningen. Det mera löpande arbetet inom arméförvaltningen har sålunda ansetts skola handhavas utan att chefen för armén skall behöva betungas därmed. För marinförvaltningens del bör enligt förvaltningsutredningens mening samma principiella lösning av förhållandet mellan försvarsgrenschefen och förvaltningen åvägabringas som sålunda föreslagits för arméns motsvarande organ. I det följande kommer också en i stort sett liknande anordning att förordas för flygförvaltningens del. Förvaltningsutredningen vill således föreslå, att chefen för marinen tilllika skall utöva högsta chefskapet över marinförvaltningen. I instruktionen för marinförvaltningen böra angivas vissa grupper av ärenden, i vilka chefen för marinen i allmänhet bör vara den beslutande. Till dessa ärendesgrupper torde i huvudsak böra höra de ärenden, i vilka chefen för marinen redan enligt nu gällande instruktion har att besluta. I övrigt bör det givetvis vara chefen för marinen obetaget att utöva beslutanderätten, när han så finner skäl, men förvaltningsutredningen utgår ifrån att som regel så icke kommer att ske annat än i form av allmänna direktiv för marinförvaltningens verksamhet i stort. Det mera löpande chefskapet torde alltjämt böra utövas av en särskild chef för marinförvaltningen, vilkens främsta uppgifter bli att dels vara den sammanhållande kraften i fråga om verksamheten på de olika avdelningarna och dels svara för det synnerligen viktiga samarbetet med marinstaben och med andra förvaltningsorgan. Enligt nu gällande bestämmelser skall chefen för marinförvaltningen vara en flaggman och således hämtas från sjöofficerskåren. Givet är, att sjömilitär utbildning och erfarenhet ut-

186 gör en ytterst viktig, måhända oumbärlig kvalifikation för denna befattning. Då ämbetsverkets uppgifter till mycket stor utsträckning hänföra sig till tekniskt och ekonomiskt ledande verksamhet, måste å andra sidan för befattningen i fråga uppställas stora fordringar på insikter och kunnighet även på andra områden än dem, som falla inom den egentliga militära yrkesutövningen. Det synes därför icke helt otänkbart, att'även personer som utanför försvarsväsendet haft liknande verksamhet och därvid ådagalagt synnerligen framstående skicklighet och förmåga, skulle kunna vara lämpliga för ifrågavarande chefsbefattning. Den militära sakkunskapen är ju under alla förhållanden rikligt företrädd inom verket genom att de flesta avdelnings- och byråcheferna äro vid marinen utbildade fackmän på respektive områden, vartill kommer att försvarsgrenschefen genom utövandet av högsta chefskapet över marinförvaltningen kommer att få ett bestämmande inflytande över verksamhetens inriktning. Med hänsyn till den tämligen begränsade krets, inom vilken urvalet måste ske, om befattningen såsom chef för marinförvaltningen under alla förhållanden skall tillsättas från sjöofficerskåren, och i betraktande av vad som nyss anförts angående kompetensfordringar och ämbetsuppgifter, synes det önskvärt att den möjligheten icke skall vara utesluten att besätta befattningen i fråga även med annan lämplig person än en sjöofficer. Befattningen som chef för marinförvaltningen bör i enlighet härmed uppföras på marinförvaltningens stat. Befattningen torde böra tillsättas medelst förordnande för viss tid, högst 6 år. I lönehänseende torde befattningen böra placeras alternativt i den i det föregående föreslagna nya lönegraden Ob 3 a av militära avlöningsreglementet eller C 12 i civila avlöningsreglementet. I bägge fallen utgör grundlönen 20 000 kronor. Därest chefen för marinförvaltningen är sjöofficer, torde han böra utnämnas till konteramiral i flottan. Är han icke-militär, torde hans tjänstetitel böra vara generaldirektör. En följd av den föreslagna anordningen blir, att beställningen som chef för marinförvaltningen bör utgå ur den av 1941 års försvarsutredning föreslagna staten för amiralitetet. Såsom i det föregående framhållits har det befunnits erforderligt att, till undvikande av de svårigheter för en skyndsam och rationell handläggning av förekommande ärenden, som den alltför starka koncentrationen av beslutanderätten hos vissa verkschefer medfört, föreslå att beslutanderätten i lämplig omfattning delegeras till lägre funktionärer. En sådan förändring framstår vad marinförvaltningen beträffar såsom särskilt nödvändig och har ansetts bäst kunna ernås genom uppdelning av ämbetsverket i ett lämpligt antal avdelningar, vilka i sin tur uppdelas i byråer. Genom en sådan organisation kunna dels avdelningscheferna erhålla ökade befogenheter, dels ock byråcheferna, i den mån så befinnes lämpligt, medgivas självverksamhet och viss beslutanderätt, varigenom möjligheter

187 skapas för att ärendena må kunna handläggas utan onödig omgång och tidsutdräkt. Till marinförvaltningen höra för närvarande nio avdelningar, nämligen artilleriavdelningen, torpedavdelningen, minavdelningen, nautiska avdelningen, fortifikationsavdelningen, ingenjöravdelningen, intendenturavdelningen, sanitetsavdelningen och civilavdelningen samt en kameralbyrå. Av dessa förutsättas fortifikations- och sanitetsavdelningarna komma att indragas och uppgå i de föreslagna för försvarsväsendet gemensamma fortifikations- och sjukvårdsförvaltningarna. Civilavdelningens och kameralbyråns verksamhetsområden komma vidare att avsevärt minskas vid upprättandet av försvarsväsendets civilförvaltning. De övriga avdelningarnas uppgifter skulle däremot i stort sett bliva obeskurna, så när som på att anskaffningen av viss materiel och visst planläggningsarbete m. m. kan komma att uppdragas åt andra ämbetsverk, exempelvis industriverket och arméförvaltningens intendenturdepartement. Inom den nuvarande marinförvaltningen finnas vidare ett kontor för industriens krigsorganisation och ett kontor för teknisk revision. Industrikontorets verksamhet synes, i den mån den icke kommer att övertagas av industriverket, kunna fördelas på och inom avdelningarna, varför ett fristående sådant kontor ej vidare torde vara behövligt. Frågan om »teknisk revision» har behandlats i det föregående. I anslutning till vad däri anförts och med hänsyn till den omfattande verksamhet som representeras av kontrollen över materielredovisningen samt därmed sammanhängande statistik m. m. synes för ändamålet ett särskilt förrådskontrollkontor tillsvidare böra bibehållas inom marinförvaltningen. För att kunna lätta chefens för marinförvaltningen arbetsbörda och giva avdelningscheferna ökade befogenheter har det framstått såsom ett önskemål att minska antalet direkt under honom stående underavdelningar inom ämbetsverket. Enär ingenjör- och intendenturavdelningarna på grund av sin storlek och arbetsuppgifternas art icke lämpligen kunna förenas med andra avdelningar, har det närmast blivit fråga om att sammanslå de övriga, vapentekniska avdelningarna under gemensamt chefskap. Av dessa avdelningar är emellertid artilleriavdelningen väsentligt större än de övriga tillsammans. Artilleri vapnets betydelse och särart jämfört med de sinsemellan mera närbesläktade torped- och minvapnen utgör ett tvingande skäl för att dessa båda vapengrupper omhänderhavas av var sin chef. Härtill kommer, att artilleriavdelningen på grund av sin storlek måste uppdelas på flera byråer, vilket fordrar att ledningen av denna avdelning sammanhålles av en fackkunnig chef. Utredningen har sålunda vid undersökning av förevarande fråga kommit till det resultatet, att av de nuvarande militärtekniska avdelningarna artilleriavdelningen alltjämt bör bilda en särskild avdelning, förslagsvis benämnd första materielavdelningen. och att

188 de andra avdelningarna — torped-, min- och nautiska avdelningarna — böra sammanslås till en ny avdelning, andra materielavdelningen. Utöver de två materielavdelningarna böra i marinförvaltningen liksom för närvarande ingå en ingenjöravdelning och en intendenturavdelning, dock med i viss mån förändrad inre organisation. Såsom redan nämnts och nedan kommer att närmare utvecklas förutsättas betydande delar av nuvarande civilavdelningens och kameralbyråns uppgifter bliva överflyttade till civilförvaltningen. Åtskilliga till marinförvaltningens egen verksamhet hänförliga administrativa, juridiska och kamerala göromål kvarstå dock att ombesörja inom verket. Dessa ärenden synas böra sammanföras till handläggning av en särskild avdelning, civilavdelningen. Härtill kommer såsom förut nämnts ett särskilt organ för den s. k. tekniska revisionen eller förrådskontrollen, lämpligen benämnd förrådskontrollkontoret. 2. Första materielavdelningen. Å den nuvarande artilleriavdelningen i marinförvaltningen handläggas ärenden som angå: fartygens och den övriga flytande materielens ävensom kustartilleriförsvarets artillerimateriel; inventarier, tillhörande artilleriuppbörden jämte anordningar för artillerieldledning såväl för fartygen och den övriga flytande materielen som ock för kustartilleriförsvaret jämte för nämnda uppbörd behövlig utredning med vad därtill hör; personalens beväpning och gasskydd med vad därtill hör; kemiska strids- och dimbildningsmedel; samt skjutbanor och målmateriel ävensom övrig materiel för personalens utbildning i skjutning. Genom avdelningens försorg utföres vidare kontroll och besiktning av artillerimateriel. Nu angivna arbetsuppgifter förutsättas i stort sett oförändrade skola fullgöras av första materielavdelningen inom den nya marinförvaltningen. Den starkt ökade verksamheten kräver emellertid en effektivare inre organisation av avdelningen än den för artilleriavdelningen! gällande ävensom större befogenheter för dess chef. C h e f f ö r f ö r s t a m a t e r i e l a v d e l n i n g e n bör vara en kommendör ur flottan eller en överste ur kustartilleriet. Eftersom befattningen bör kunna tillsättas från vilketdera vapnet som helst, torde densamma böra uppföras i lönegraden Oa 6 på marinförvaltningens stat. Utredningen vill särskilt framhålla, att samarbetet mellan chefen för första materielavdelningen samt den av 1941 års försvarsutredning föreslagne inspektören för sjöartilleriet bör ordnas på ett smidigt sätt, så att denne utan omgång kan

189 få sina synpunkter i förevarande hänseende framförda direkt till avdelningschefen. För att kunna på ett rätt sätt fylla den mångfald uppgifter som komma att åvila första materielavdelningen bör avdelningen enligt förvaltningsutredningens mening uppdelas på tre byråer, nämligen en s j ö a r t i l l e r i b y x å, en k u s t a r t i l l e r i b y r å och en a m m u n i t i o n s b y r å. Därjämte böra finnas ett k o n t r o l l k o n t o r , ett r i t k o n t o r och en a v d e l n i n g s e x p e d i t i o n . Chefen för s j ö a r t i l l e r i b y r å n bör vara regementsofficer vid flottan. Å byrån beräknas därutöver skola tjänstgöra 2 kompaniofficerare ur flottan, 1 pensionerad officer och 1 pensionerad underofficer i arvodesbefattningar samt 1 kontorist. Personalen på k u s t a r t i l l e r i b y r å n bör bestå av 3 kustartilleriofficerare, därav 1 regementsofficer såsom chef och 2 kompaniofficerare, samt 1 pensionerad officer och 1 pensionerad underofficer med arvoden ävensom 1 kontorist. För a m m u n i t i o n s b y r å n beräknas en regementsofficer ur flottan eller kustartilleriet skola vara chef. Av kompaniofficerare beräknas erforderliga 2 ur flottan och 2 ur kustartilleriet och av pensionerad personal 2 underofficerare. Vidare beräknas 2 civila ingenjörer skola tjänstgöra, den ene å byråns luftskyddsdetalj och den andre å dess ballistiska detalj. Dessutom erfordras 1 kontorist. K o n t r o l l k o n t o r e t bör stå under ledning av en regementsofficer ur flottan. Övrig personal för kontrollverksamheten beräknas till 1 kompaniofficer och 1 underofficer ur flottan och motsvarande personal ur kustartilleriet samt 2 civila ingenjörer och 3 kemister. Vidare böra här upptagas 1 förvaltningsunderofficer (förrådsförvaltare vid marinförvaltningens förråd i Bofors) samt 2 pensionerade underofficerare, 1 kanslibiträde och 1 kontorsbiträde. R i t k o n t o r e t s personal beräknas böra omfatta 3 artilleriingenjörer, 3 konstruktörer, 4 ritare och 1 ritkontorsbiträde samt 1 kontorist. Utöver ovan angiven personal erfordras för första materielavdelningen en civil ordinarie tjänsteman för sekreterargöromål samt för avdelningsexpeditionen en pensionerad officer, en stamunderofficer, en pensionerad underofficer, en kontorist och två kontorsbiträden. Å avdelningen förutsättas vidare skola tjänstgöra erforderligt antal värnpliktiga ingenjörer, artilleritekniker och gasskyddstekniker samt, för provtjänstgöring och utbildning, ett mindre antal officerare och underofficerare. Följande tablåer utgöra sammanställningar av det beräknade behovet för första materielavdelningen av dels officerare på aktiv stat samt pensionerade officerare och underofficerare, dels civil teknisk personal, som förutsatts skola anställas såsom extra ordinarie tjänstemän.

190 Aktiv personal Sjö- eller kustartillerioff.

Byrå eller kontor

Sjöofficerare

Pensionerade Kustartilleriofficerare

Un-

Offi- derofKommen Annan KomKom- cerare ficeReg. of Reg.ofdör eller reg.offi paniofpaniofrare ficerare ficerare överste cer ficerare ficerare

För avdelningen gemensam personal Sjöartiöeribyrån Kustartilleribyrån Ammunitionsbyrån Kontrollkontoret Summa

A n t a l b e f a t t n i n g s h a v a r e i olika l ö n e g r a d e r (Eo)

B y r å eller k o n t o r

KonKonKonstruk- Ingenstruktör struktör Ritare Ritare Kemist Kemist törer av av av jörer Kemist av av 1. klass 2. klass 3. klass 1. klass 2. klass Summa Löne- Löne- Löne- Löne- Löne- Löne- Löne- Löne- Lönegrad grad grad gradgrad grad grad grad grad 28 27 21 24 21 21 18 15 11

Ammunitionsbyrån Kontrollkontoret

2 ..

1 Ritkontoret

1 Summa

2 1

5 1

4 I antalet kemister ovan äro inräknade de tvenne kemister, som äro uppförda i gällande personalförteckning för marinförvaltningen, den ene såsom tjänsteman å ordinarie stat i lönegrad A 27 och den andre såsom tjänsteman å övergångsstat i lönegrad A 22. Utredningen har utgått ifrån, att civil teknisk personal såsom regel bör anställas som icke-ordinarie tjänstemän och fördenskull upptagit berörda tvenne kemister, vilka fortfarande befunnits behövliga, såsom extra ordinarie tjänstemän i lönegraderna 28 och 27. De tre artilleriingenjörer, som omförmälts vid redogörelsen för ritkontorets personal, hava — i överensstämmelse med vad 1941 års försvarsutredning därom föreslagit — förutsatts skola tillhöra mariningenjörkåren. 3. Andra materielavdelningen. De uppgifter, som ankomma på marinförvaltningens nuvarande torped-, min- och nautiska avdelningar, bestå i handläggning av ärenden av följande slag: å torpedavdelningen: fartygens och den övriga flytande materielens torpedbestyckning; inventarier tillhörande torpeduppbörden för fartygen och den övriga fly-

191 tände materielen jämte för nämnda uppbörd behövlig utredning med vad därtill hör; samt inventarier och utredning för marinens radio- och undervattenssignalmateriel; å minavdelningen: minförsvaret samt minuppbörden tillhörande inventarier och för denna uppbörd behövlig utredning med vad därtill hör; minsvepnings-, spräng- och spärrmateriel; hydrofon- och luftlyssningsmateriel; telegraf- och skärgårdstelefonmateriel, telegraf- och telefonledningars i land anläggning, underhåll och betjänande samt kustartilleriförsvarets stridsbelysning; å nautiska avdelningen: marinens krigsberedskap, övningar och organisation i de delar, som äro av allmänt militär natur och ej tillhöra, annan avdelning; sjöinstrument- och sjökarteförråden; inventarier tillhörande skeppar- och navigeringsuppbörderna för fartygen och den övriga flytande materielen; signalstrålkastare och signallanternor, gyrokompass-, ekolod- och logganläggningar samt för nautiskt bruk avsedda undervattenssignalmottagare; fotografimateriel; statens sjökrigshistoriska samlingar; sjöförsvarets eldsläckningsväsende, polis, sjötransporter, körslor och järnvägstrafik; allmänna sjöfarten och sjökommunikationsleder; förhyrning av personal; förhyrning och försäkring samt bärgning av flytande materiel; samt trupptransporter och mönstringar. Såsom förut anförts föreslår förvaltningsutredningen, att torped-, minoch nautiska avdelningarna i den nuvarande marinförvaltningen skola sammanföras under andra materielavdelningen, där de torde böra motsvaras av en t o r p e d b y r å , en m i n b y r å och en n a u t i s k b y r å . Inom andra materielavdelningen bör dessutom ingå en s i g n a l - o c h r a d i o byrå. Beträffande sistnämnda byrå må erinras om att tidigare försvarsutredningar haft uppe till behandling frågan om avskiljande från torped- och minavdelningarnas verksamhetsområden av ärenden rörande marinens radio-, signal- och telefonmateriel. Sålunda förordade 1930 års försvarskommission i sitt den 30 juli 1936 avgivna betänkande (del III, sid. 14), att en ny avdelning, förbindelseavdelningen, skulle tillkomma i marinförvaltningen för handläggning av hithörande frågor. Försvarskommissio-

192 nen framhöll därvid, att det vore av väsentlig betydelse, att frågor rörande radiomaterielen, som inom marinen vore av mycket stor omfattning och bestode av en mångfald olika stationstyper för användning under vitt skilda omständigheter, inom marinförvaltningen handlades å en särskild avdelning under egen chef. På få områden hade utvecklingen gått så snabbt under senare år som i fråga om radiotelegrafien och därmed förenad verksamhet. Det kunde icke förutsättas, att en chef för en annan avdelning numera skulle innehava erforderliga kunskaper för att behärska även detta område. Behovet av en särskild avdelning inom ämbetsverket för handläggning av frågor rörande denna materiel kunde därför icke längre skjutas åt sidan. I 1936 års försvarsproposition blev emellertid förslag om inrättande av en dylik avdelning icke framlagt. Med den utomordentliga omfattning som signal- och radioväsendet under senare år erhållit synes det emellertid numera vara ett oavvisligt krav, att inom marinförvaltningen finnes ett särskilt organ för behandling av hithörande frågor. Detta synes lämpligast kunna ske genom infogande av en signal- och radiobyrå i andra materielavdelningen. C h e f f ö r a n d r a m a t e r i e l a v d e l n i n g e n bör vara en kommendör vid flottan. I fråga om förhållandet mellan denne chef och de av försvarsutredningen föreslagna inspektörerna för torped- och undervattensbåtvapnet samt för minväsendet bör gälla vad som i det föregående sagts i fråga om chefen för första materielavdelningen och inspektören för sjöartilleriet. De nämnda inspektörerna, vilka av utredningen förutsättas skola äga framstående tekniska kunskaper var på sitt område, böra således äga att utan större omgång direkt hos avdelningschefen göra de erinringar i materielfrågor m. m., vartill deras verksamhet må kunna giva anledning. T o r p e d b y r å n s chef förutsattes vara regementsofficer vid flottan. Vidare erfordras på denna byrå 2 kompaniofficerare ur flottan, 3 torpedingenjörer, 1 pensionerad underofficer, 2 konstruktörer, 2 ritare och 1 kontorsskrivare. Såsom chef för m i n b y r å n avses en regementsofficer vid flottan. Övrig personal på denna byrå beräknas till 3 kompaniofficerare ur flottan och 2 ur kustartilleriet, 1 pensionerad officer och 1 pensionerad underofficer, 2 miningenjörer, 2 konstruktörer, 2 ritare och 1 kontorsskiivare samt 1 värnpliktig ingenjör. Personalbehovet på n a u t i s k a b y r å n beräknas omfatta 4 officerare ur flottan, varav en regementsofficer såsom chef, samt dessutom 1 pensionerad officer, 1 pensionerad underofficer och 1 kontorsskrivare. Chefen för s i g n a l - o c h r a d i o b y r å n bör vara regementsofficer ur flottan. Därjämte torde erfordras 2 kompaniofficerare från flottan och

193 1 från kustartilleriet, 1 pensionerad officer och 1 pensionerad underofficer, 3 radioingenjörer, 3 konstruktörer, 2 ritare och 1 kontorsskrivare. Härutöver böra å avdelningen finnas befattningshavare för att biträda vid handläggning av administrativa ärenden och uppsättande av skrivelser samt för kontorsgöromål å avdelningsexpeditionen, vilken personal beräknas till 1 sekreterare, 3 kontorsbiträden och 2 skrivbiträden. Följande tablåer utgöra sammanställningar av det beräknade behovet för andra materielavdelningen av dels officerare och mariningenjörer på aktiv stat samt pensionerade officerare och underofficerare, dels civil teknisk personal, som förutsatts skola anställas såsom extra ordinarie tjänstemän. o

Byrå m. m.

f£ <-l OTQ P " •t O

Summa

Kustartilleriofficerare

Sjöofficerare

5' i j 2, W en rt> M o 3J o 2 "ö Komp. O: n 3 0off. <T> 1

1 1 1 1 1

2 3 3 2

10 Pensionerade

Mariningenjörer

i

5' 2 £J O: 5 '

1w s g.

O 3? ti •1

p

•1

•1

o

<-t

o 0

S3

01 CL.

P *i •1

tu

1 1 1 1

3 2

1 3

i

tu

1 i 1 3

4 Antal befattningshavare i olika lönegrader (Eo) Ritare Konstruk- Konstruk- Konstrukav törer av törer av tör av 3. klass 1. klass 2. klass 1. klass Lönegrad Lönegrad Lönegrad Lönegrad 21 24 18 15

Byrå

Ritare av 2. klass Lönegrad 11

Summa

4 4 5

Torpedbyrån Minbyrån Signal- och radiobyrån

13 Summa

4. Ingenjöravdelningen. Enligt gällande instruktion äro de till marinförvaltningens ingenjöravdelning hörande ärendena i huvudsak följande: konstruktion och nybyggnad samt underhåll av fartyg och annan flytande materiel jämte därtill hörande maskinerier; inventarier tillhörande maskin- och timmermansuppbörderna för såväl fartygen och den övriga flytande materielen som kustartilleriförsvaret 13 — 420843

194 ävensom elektriska uppbörden för fartygen, med undantag av eldledningsmateriel och för nautiskt bruk avsedd elektrisk materiel, jämte för nämnda uppbörder behövlig utredning med vad därtill hör i de delar, som icke angå intendenturavdelningen; elektriska ledningsnät å flottans fartyg; konstruktion och nybyggnad samt underhåll och vård dels av till örlogsvarv och örlogsdepåer hörande byggnader jämte arbetarbostäder i den omfattning marinförvaltningen bestämmer, dels av till örlogsstationer, örlogsvarv och örlogsdepåer hörande hamnområden, tomter, gator, kajer och järnvägar; den rörliga materielen till flottans järnvägar; flottans mekaniska inrättningar i de delar, som icke tillhöra annan avdelning; elektriska belysnings- och kraftanläggningar med därtill hörande ledningar för marinens etablissement; marinens skifferoljeverk och oljefabriker; marinens justeringsväsende; samt konstruktion och tillverkning av lavettage, när handläggningen av sådana ärenden av marinförvaltningen uppdrages åt chefen för ingenjöravdelningen. Såsom av denna uppräkning framgår äro ingenjöravdelningens uppgifter synnerligen omfattande och komplicerade. Det är också av en utomordentlig betydelse för sjökrigsmaterielens krigsduglighet att dessa uppgifter bliva på ett riktigt sätt och utan onödiga dröjsmål uppfyllda. Under de senaste åren med deras oerhört stegrade intensitet i fråga om fartygsbyggnader och rustningar hava emellertid allt större svårigheter uppstått att inom den nuvarande organisationen bemästra arbetsuppgifterna. En väsentlig orsak härtill är givetvis, att göromålen undan för undan vuxit i omfattning utan att arbetskrafterna i motsvarande grad ökats, men svårigheterna måste även hänföras till en mindre ändamålsenlig organisation, som utgjort hinder för en rationell arbetsfördelning och medfört en abnormt stor arbetsbörda för avdelningens chef. För att nämnda missförhållanden skola kunna avhjälpas måste dels personalen i erforderlig grad förstärkas, dels ock avdelningen genomgå en tämligen genomgripande nydaning i organisatoriskt hänseende. Förvaltningsutredningen har gjort detta spörsmål till föremål för ingående undersökningar och överväganden och därvid kommit till den uppfattningen, att ingenjöravdelningen, för att på ett effektivt sätt kunna fullgöra den mångfald tekniska uppgifter av skilda slag, som falla inom dess verksamhetsområde, bör uppdelas på ett avsevärt antal byråer. I syfte att ernå förutsättningar för en ändamålsenlig ansvars- och funktionsfördelning inom ingenjöravdelningen vill förvaltningsutredningen

195 — efter att därutinnan hava samrått med den nuvarande ingenjöravdelningens ledning — till en början föreslå, att vissa av de byråer som skola ingå i ingenjöravdelningen — nämligen de, vilkas verksamhet i främsta rummet avser projektering, konstruktion och anskaffning av fartygsmateriel med vad därtill hör — skola sammanföras till en fartygssektion under en särskild sektionschef. Utredningen har funnit en sådan anordning erforderlig dels för att säkerställa det intima samarbete som är nödvändigt mellan dessa byråer och dels för att åvägabringa den lättnad i avdelningschefens arbetsbörda som synes nödvändig för att han skall få tillfälle att ostört ägna sig åt sina ledande och övervakande uppgifter ävensom åt sina åligganden som chef för mariningenjörkåren. I fartygssektionen föreslås skola ingå följande åtta byråer, nämligen: Projektbyrån, Fartygsbyrån, Maskinbyrån, Motorbyrån, Undervattensbåtsbyrån, Torpedbåtsbyrån, E l e k t r o b y r å n och Materialbyrån. Utöver de i fartygssektionen ingående byråerna föreligger enligt utredningens uppfattning behov av ytterligare två självständiga byråer, nämligen: I n s p e k t i o n s b y r å n och Varvsbyrån. Slutligen bör inom ingenjöravdelningen finnas en a v d e l n i n g s e x pedition. Den sålunda föreslagna organisationen av marinförvaltningens ingenjöravdelning åskådliggöres närmare av diagram å sid. 196. De olika byråernas arbetsuppgifter avses bliva i huvudsak följande. Å projektbyrån uppgöras förslag till nya typer av örlogsfartyg, med undantag för undervattens- och torpedbåtar, samt till större omändringar och moderniseringar av äldre fartyg. Byrån bör vidare följa den tekniska utvecklingen på fartygsbyggnadsområdet i utländska mariner. Å fartygsbyrån handhaves konstruktionsarbete beträffande skrov- och utrustningsdetaljer å alla fartyg med undantag för undervattensbåtar och torpedbåtar. Vidare uppgöras vikts- och kostnadskalkyler, skrovspecifikationer, kontraktsförslag m. m. Maskinbyrån ombesörjer konstruktionsarbete — med undantag för motorer — beträffande huvudmaskineri, hjälpmaskineri, rörledningar m. m. samt uppgör därmed sammanhängande vikts- och kostnadskalkyler, maskinspecifikationer m. m.

oeä

>> C O

M 'rt O

§

•5

fl v

J3

X)

ti

60 g bO g

il

a

^ "o

55 c

*->

> :0

fl

O -o

i)

M

fl fl

S -o

ii S eu j a

13 <t>

«i

P. •*-• O

XI

H

• a ocs

•a f ra

JQ

M „c3

fe

ra Xi

197 Motorbyrån handlägger alla ärenden beträffande förbränningsmotorer samt uppgör därmed sammanhängande vikts- och kostnadskalkyler, specifikationer, skötselföreskrifter m. m. Undervattensbåtsbyrån handhar projektering av nya undervattensbåttyper och utför konstruktionsritningar för skrov- och utrustningsdetaljer samt maskinutrustning, rörledningar, hjälpmaskiner och elektrisk utrustning, i erforderlig utsträckning i samråd med motorbyrån och elektrobyrån. Byrån bör vidare uppgöra specifikationer och kontraktsförslag vid nyanskaffningar samt skötselföreskrifter m. m. Torpedbåtsbyrån har beträffande torpedbåtar motsvarande uppgifter som undervattensbåtsbyrån beträffande undervattensbåtar. Å elektrobyrån böra handläggas ärenden angående fartygens kraftförsörjning, kabelnät, kraft- och belysningsinstallationer, strålkastare, ackumulatorer m. m., angående stark- och svagströmsanläggningar, i den mån dylika ärenden ej tillhöra annan avdelning, ävensom alarmanläggningar, åskledare m. m. vid marinens anläggningar, samt angående magnetminskydd för fartyg. Ä denna byrå 'böra vidare uppgöras kostnadskalkyler, specifikationer, kontraktsförslag m. m. samt utföras besiktningar och inspektioner av ifrågavarande materiel. Materialbyråns verksamhet torde böra uppdelas på två underavdelningar, normaliedetaljen och kontrolldetaljen. N o r m a l i e d e t a l j e n bör tillse, att konstruktioner i möjligaste mån standardiseras, samt att verka för att kontrollbestämmelser och tekniska leveransbestämmelser för råmaterial och annan materiel bliva enhetliga och ändamålsenliga. Detaljen bör i nämnda hänseende samarbeta med försvarsväsendets industriverk. — K o n t r o l l d e t a l j e n bör kontrollera obearbetat material och, där så befinnes lämpligt, även färdigställd materiel, som anskaffas av ingenjöravdelningen, varvid samarbete bör äga rum med övriga byråer. Detaljen bör jämväl utföra kontroll av obearbetat material och eventuellt även av färdigställd materiel på begäran av örlogsvarv eller annan marin myndighet. Inspekticmsbyråns verksamhet torde böra uppdelas på två detaljer, nämligen underhållsdetaljen och mobiliseringsdetaljen. U n d e r h å l l s d e t a l j e n bör hava att, i samarbete med marinstaben, övriga avdelningar och byråer i marinförvaltningen samt örlogsvarven, handlägga frågor rörande fartygsmaterielens underhåll och skötsel samt förrätta inspektion av ingen jörmaterielens tillstånd. — Å m o b i l i s e r i n g s d e t a l j e n böra handhavas frågor om inköp, anfordran, rekvisition och förhyrning av fartyg och vad därmed sammanhänger ävensom mobiliseringsärenden i övrigt, varvid samarbete bör äga rum med marinstaben och fartygsuttagningskommissionen. Detta innebär, att ärenden angående förhyrning av fartyg, vilka nu handläggas å nautiska avdelningen, överföras till ingenjöravdelningen, var-

198 vid dock förutsattes, att erforderligt samarbete äger rum med andra materielavdelningen. Varvsbyrån bör insamla och bearbeta uppgifter angående driftsekonomi, driftsresultat och maskinparker vid marinens verkstäder samt behandla förekommande ärenden rörande dessas modernisering, utvidgning, personalförhållanden m. m. För den händelse marinens skifferoljeverk å Kinnekulle alltjämt skulle anses böra lyda under marinförvaltningen, böra jämväl ärenden angående dettas drift handläggas å varvsbyrån. M a r i n ö v e r d i r e k t ö r e n förutsattes liksom nu skola vara chef för ingenjöravdelningen. Befattningen i fråga, vilken tillsättes på förordnande för viss tid, är for närvarande upptagen i lönegraden Cb 2 i militära avlöningsreglementet. 1941 års försvarsutredning har med hänsyn till marinöverdirektörens numera väsentligt ökade arbetsbörda och ansvar ansett det berättigat, att åt honom gåves en högre löne- och tjänsteställning än vad för närvarande vore fallet. Ehuru det måste förutsättas, att lösningen av frågan om den högre försvarsförvaltningens organisation kunde komma att medföra jämkningar i olika avseenden beträffande marinöverdirektörens arbets- och ansvarsomfattning, ville försvarsutredningen preliminärt förorda en placering i lönegraden Cb 3. Frågan om tjänsteklass ansåge försvarsutredningen böra avgöras så, att marinöverdirektören normalt skulle hänföras till konteramirals av 2. graden tjänsteklass, men att tilläggande av högre tjänsteklass skulle kunna komma i fråga. Förvaltningsutredningen anser för sin del, att de stora fordringar som i den nya organisationen komma att ställas på marinöverdirektören motivera, att han placeras i en högre lönegrad än den sålunda av försvarsutredningen preliminärt föreslagna. Detta torde också vara påkallat av angelägenheten att för denna viktiga befattning kunna vinna en förstklassig arbetskraft, eventuellt utom mariningenjörkårens krets. Utredningen vill fördenskull föreslå, att marinöverdirektören placeras i en till löneplanen Cb fogad ny lönegrad, betecknad Cb 3 a, med en lön av 20 000 kronor. Det torde böra tagas under övervägande, huruvida icke, med hänsyn till att vid tillsättande av befattningen i fråga konkurrens om de lämpligaste kandidaterna kan uppkomma med privatindustrien, möjlighet bör föreligga för Kungl. Maj:t att tillägga marinöverdirektören visst arvode utöver lönen. Eventuellt kan detta tänkas böra utgå i form av representationsbidrag. I fråga om marinöverdirektörens placering i tjänsteklass ansluter sig förvaltningsutredningen till vad 1941 års försvarsutredning därutinnan föreslagit. Jämväl befattningen såsom c h e f f ö r f a r t y g s s e k t i o n e n , med vilken bör förenas ställning som ställföreträdare för marinöverdirektören, kommer att bliva så maktpåliggande och ansvarsfull, att den synes böra till-

199 sättas allenast på förordnande för viss tid och förenas med en relativt hög avlöning. För befattningen synes böra avses en förste marindirektör i lönegraden Cb 1, vilken dessutom synes böra äga u p p b ä r a ett särskilt arvode utöver lönen med 3 000 kronor. Jämväl befattningen såsom c h e f f ö r i n s p e k t i o n s b y r å n kommer i den n y a organisationen a t t bliva av särskilt krävande beskaffenhet. Ät honom avses även skola uppdragas inspektioner av marinens ingenjörmat eriel och att följa utbildningen vid marinen av maskinister, eldare och vissa hantverkare. F ö r denna befattning synes också böra avses en förste marindirektör i lönegraden Cb 1, dock u t a n särskilt fyllnadsarvode. Jämväl denna befattning bör tillsättas på förordnande för viss tid, högst sex år. Såväl överdirektören som chefen för fartygssektionen böra till sitt direkta förfogande hava var sin mariningenjör såsom assistent. Assistenten hos marinöverdirektören bör bland a n n a t biträda denne vid behandlingen av ärenden som ankomma på överdirektören i hans egenskap av personalchef. Cheferna för andra byråer än inspektionsbyrån samt assistenten hos marinöverdirektören förutsättas i allmänhet vara marindirektörer av 1. eller 2. graden. Utöver å byråerna placerade mariningenjörer hava för tjänstgöring såsom kontrollanter vid nybyggnad av fartyg fyra mariningenjörer ansetts vara konstant erforderliga. Dessa böra i sin verksamhet lyda direkt under chefen för fartygssektionen. D e t av utredningen beräknade behovet inom ingenjöravdelningen av beställningshavare ur mariningenjörkåren framgår av följande sammanställning: ^ Marinöverdirektör Assistent hos marinöverdirektören Chef för fartygssektionen Assistent hos chefen för fartygssektionen Projektbyrån Fartygsbyrån Maskinbyrån Motorbyrån Undervattensbåtsbyrån Torpedbåtsbyrån Elektrobyrån Materialbyrån Inspektionsbyrån Varvsbyrån Nybyggnadskontrollanter

1 1 1 1 2 2 2 1 2 2 4 1 3 1 4 Summa 28 I jämförelse med vad 1941 års försvarsutredning beräknat erforderligt medför detta en ökning med t v å mariningenjörer, varav en skeppsbygg-

200 nadsingenjör och en elektroingenjör. Vidare har för signal- och radiobyrån inom andra materielavdelningen räknats med inalles tre radioingenjörer, vilket i förhållande till försvarsutredningens beräkningar innebär en ökning med en. Den av försvarsutredningen framlagda staten för mariningenjörkåren bör i anledning av förvaltningsutredningens förevarande förslag undergå följande förändringar: stället marinöverdirektören uppföres i lönegraden Cb 3 a (ny lönegrad) för Cb 3; antalet förste marindirektörer utökas med 1 till 2; antalet marindirektörer av 1. graden minskas med 1 till 9; antalet marindirektörer av 2. graden utökas med 1 till 11; antalet förste mariningenjörer utökas med 1 till 19; antalet mariningenjörer av 2. graden utökas med 1 till 25. Förutom mariningenjörer erfordras för ingenjöravdelningens del tekniskt utbildad civil personal till betydande omfattning, av vilka en del förutsattes skola anställas såsom extra ordinarie befattningshavare. Behovet av dylik personal har beräknats enligt nedanstående tablå. A n t a l b e f a t t n i n g s h a v a r e i olika lönegrader ( E o ) Förste byrftingenJörer Lönegrad 27

B y r å m. m .

KonKonKonByra- struk- struk- struk- Ritare Ritare av av ingen- törer av törer av törer av jörer 1. klass 2. klass 3. klass 1. klass 2. klass Summa Löne- Löne- Löne- Löne- Löne- Lönegrad grad grad grad grad grad 11 18 15 21 24 26

3 5 3

Projektbyrån Fartygsbyrån Maskinbyrån Motorbyrån

2 3 2 2 1 1

Undervattensbåtsbyrån Torpedbåtsbyrån Elektrobyrån Materialbyrån Inspektionsbyrån Varvsbyrån För

3 2 6 1 1 4 5 1 2

nybyggnadskontrollanterna Summa

7 11 13 3 6 10 15 4 4 5 2 80

Vid marinförvaltningen är för närvarande anställd en bränsle- och bergstekniker med ett arvode av 10 020 kronor. Denne befattningshavare har utredningen ansett lämpligen böra anställas såsom extra ordinarie tjänsteman. En av de för varvsbyrån upptagna förste byråingenjörerna avses för ifrågavarande tjänst. Vid handläggning inom ingenjöravdelningen av upphandlingsärenden har behov befunnits föreligga att hava tillgång till en merkantilt utbildad tjäns-

201 teman, som därjämte lämpligen bör hava till uppgift att biträda vid planläggning och övervakning av dispositionen av till avdelningens förfogande ställda medel. För dessa göromål anser utredningen, att en extra ordinarie tjänsteman i 24:e lönegraden med benämningen »merkantil assistent» bör upptagas å personalförteckningen. För att inom ingenjöravdelningen biträda vid uppsättandet av skrivelser och kontrakt samt andra göromål av administrativ natur beräknas två civila tjänstemän erforderliga, en sekreterare i lönegraden A 26 samt en amanuens. Dessutom beräknas följande kontorspersonal bliva konstant erforderlig på avdelningen: A n t a l b e f a t t n i n g s h a v a r e i olika l ö n e g r a d e r (Eo) KonKonKonKansli- Kontorsbiträ- torsbi- Skrivbiföre- torsskri- torsskri- Kansli- Kontorister vare av vare av skrivare träden träden den st&nSumma dare 1. klass 2. klass Löne- Löne- Löne- Löne- Löne- Löne- Löne- Lönegrad grad grad grad grad grad grad grad 2 18 4 11 9 15 13

B y r å , k o n t o r m. m .

Avdelningsexpedition,

skriv-

byrå m. m

11 Fartygsbyrån

1 Maskinbyrån Undervattensbåtsbyrån

.

Torpedbåtsbyrån

1 Elektrobyrån

23 3 4 1 1 1

Inspektionsbyrån 1

Varvsbyrån

16 Summa

3 36

Slutligen hava för tjänstgöring å avdelningen avsetts 5 pensionerade underofficerare i arvodesbefattningar. 5. Intendenturavdelningen. Å marinförvaltningens intendenturavdelning handläggas enligt nu gällande instruktion ärenden som angå: förplägnad, beklädnad och sängservis samt inkvartering i de delar, som icke tillhöra annan avdelning; utredning i de delar, som icke tillhöra annan avdelning (allmänna konsumtionsartiklar) ; anskaffning m. m. av intendenturmateriel, kol, olja och eljest förnödenheter i större omfattning, där anskaffningen icke på grund av varans natur bör ankomma på annan avdelning;

marinens förrådsverksamhet beträffande här nämnda förnödenheter eller förrådsverksamheten i allmänhet; samt marinens manskapskassor (marketenterier) och andra därmed jämförliga anstalter, underkastade statlig kontroll. Intendenturavdelningens arbetsuppgifter hava under senare år undan för undan kraftigt vuxit i omfattning. Anledningarna härtill äro flera. Utvidgningen av marinens organisation har medfört en betydande utökning av antalet fartygsenheter, tillkomsten av nya förläggnings- och förplägnadsanstalter, betydliga ökningar av befintliga intendenturförråd och tillskapandet av nya sådana. Det ytterst viktiga krigsförberedelsearbetet, som tidigare på grund av personalbrist icke kunnat bedrivas på ett tillfredsställande sätt, har måst intensifieras och i ökad utsträckning koncentreras till marinförvaltningen. Jämväl anskaffningen av intendenturmateriel, som tidigare till stor del ombesörjts av lokalförvaltningarna, har måst i högre grad centraliseras. Resultatet av denna utveckling, som alltjämt fortgår, gör det nödvändigt att göromålen och befogenheterna fördelas på flera händer. Även här framstår det därför såsom oundgängligen erforderligt, att avdelningen uppdelas på flera byråer, liksom fallet redan är inom arméförvaltningens intendenturdepartement. Efter verkställd undersökning har utredningen ansett sig böra föreslå, att marinförvaltningens intendenturavdelning indelas på fem byråer, nämligen en c e n t r a l b y r å , en f ö r p 1 ä g n a d s b y r å, en u t r u s t n i n g s b y r å , en d r i v m e d e l s b y r å och en f ö r r å d s b y r å . Ä centralbyrån föreslås skola handläggas inkvarterings- och mobiliseringsärenden, som ej tillhöra annan byrå inom avdelningen, ävensom ärenden angående intendenturväsendets utveckling och ekonomipersonalens utbildning samt de övriga ärenden, som sammanhänga med marinöverintendentens åligganden i egenskap av chef för marinintendenturkåren. Mobiliseringsarbetet inbegriper en synnerligen viktig och omfattande grupp av ärenden, och stor uppmärksamhet måste även ägnas åt personalfrågorna, till vilka höra intendenturpersonalens planmässiga fördelning till tjänstgöring och utbildning för sina mångskiftande uppgifter. Förplägnadsbyrån bör handhava ärenden rörande förplägnad, förplägnadsutredning, köksteknisk utrustning, kokvagnar, proviantförråd, livsmedelsproducerande inrättningar, matinrättningar, marketenterier m. m. Till utrustningsbyråns verksamhetsområde höra ärenden angående beklädnad, sängservis och kasernutredning samt beklädnadsförråd och beklädnadsverkstäder. Drivmedelsbyrån avses att omhänderhava ärenden angående bränsle, lyse, vatten och tvätt samt tvätt- och badinrättningar ävensom den synnerligen omfattande och komplicerade verksamhet, som sammanhänger med

anskaffning av kol och oljor samt därav betingad förrådsrörelse och transportorganisation, vilken jämväl inbegriper egna tankfartyg. I fråga om den föreslagna förrådsbyrån må framhållas, att statens krisrevision med skrivelse den 10 september 1941 till marinförvaltningen överlämnat en promemoria, vari vissa brister beträffande förrådsverksamheten vid örlogsvarven påtalats. Jämväl förvaltningsutredningen har för sin del funnit det synnerligen angeläget, att åtgärder vidtagas för att säkerställa en rationell drift vid ifrågavarande förråd och att en fastare och effektivare ordning samt klarare ansvarsförhållanden för övervakning av förrådsverksamheten åvägabringas än som hittills varit fallet. Till belysande av frågan vill utredningen anföra följande. Marinen har i samband med sin varvsrörelse en mycket omfattande förrådsverksamhet som representerar högst betydande värden. För närvarande finnas vid varven sammanlagt 6 ammunitionsförråd, 10 materialförråd, varav 2 kol- och oljeförråd, samt 18 reservinventarieförråd, vilka förråd anlitas av såväl varvens verkstäder som fartygen och andra avnämare utom varven. I materialförråden ingå ej endast allmänna förbrukningsartiklar utan även i övrigt för varvsdriften erforderliga råmaterialier och halvfabrikat, verktyg och reservdelar samt de tusentals olika artiklar, som erfordras för framställande av varvens skilda färdigprodukter; materialförråden i Karlskrona redovisas exempelvis genom cirka 30 000 lagerkort. Förutom nämnda varvsförråd finnas liknande förråd av betydande storlek inom kustartilleriförsvaret. På grund av förrådsrörelsens stora omfattning ligger det den största vikt uppå, att ständig uppmärksamhet och övervakning ägnas bland annat åt att förråden äro på ett ur krigsberedskapssynpunkt lämpligt sätt sammansatta, att förråden erhålla en ändamålsenlig ekonomisk organisation, så att omkostnaderna för driften i möjligaste mån nedbringas, att de olika varuslagen med hänsyn till användningen på lämpligaste sätt fördelas på skilda förråd, att okuranta varor utgallras och i samband därmed behövliga avskrivningar göras, att prissättningen å förrådsvarorna sker med hänsyn tagen till gällande marknadspriser, så att förråden kunna vidmakthållas vid avsedd omfattning, att försäljning av kasserade artiklar sker på för staten förmånligaste sätt, samt att standardisering av likartade artiklar i görligaste män äger rum. För att omhänderhava här avsedd övervakning och ledning av förrådsdriften bör en särskild byrå inrättas i marinförvaltningen. Enligt gällande instruktion tillkommer det intendenturavdelningen att handlägga ärenden

angående marinens förrådsverksamhet i allmänhet. Det synes också lämpligast att ifrågavarande byrå inlemmas i sagda avdelning, varvid i erforderlig utsträckning samverkan bör ske med andra avdelningar. Till byråns uppgifter bör höra att tid efter annan verkställa förrådsinspektioner samt att föra erforderlig pris- och materialstatistik. Åt byrån bör även, där så befinnes lämpligt, uppdragas att handlägga ärenden rörande upphandling av sådana förrådsartiklar, som med fördel kunna göras till föremål för central anskaffning. Chef för intendenturavdelningen skall vara m a r i n ö v e r i n t e nd e n t e n. På grund av de synnerligen omfattande och maktpåliggande uppgifter, som åvila denne beställningshavare i hans dubbla egenskap av chef både för en stor avdelning i marinförvaltningen och en betydande personalkår, anser utredningen i likhet med 1941 års försvarsutredning att marinöverintendenten bör placeras i lönegraden Ob 2. Såsom chefer för byråerna böra avses regementsofficerare vid marinintendenturkåren. Chefen för centralbyrån synes lämpligen böra vara kommendör och ställföreträdare för marinöverintendenten. I övrigt beräknas erforderliga tre kompaniofficerare å vardera av central- och drivmedelsbyråerna samt två kompaniofficerare å vardera av de övriga byråerna, tillsammans alltså fem regementsofficerare och tolv kompaniofficerare. En av officerarna på centralavdelningen avses såsom adjutant hos marinöverintendenten. Av civil personal anses behövliga 1 notarie i lönegraden A 21, 2 kontorsskrivare, 1 kansliskrivare, 1 kanslibiträde, 3 kontorsbiträden och 1 skrivbiträde. 6. Civilavdelningen. Å den nuvarande c i v i 1 a v. d e l n i n g e n i marinförvaltningen handläggas ärenden, som angå marinens fasta egendom i rättsligt hänseende och i övritgt i de delar, som ej tillhöra annan avdelning; förklaring, ändring eller upphävande av gällande eller förslag till nya allmänna författningar; allmänna föreskrifter, som marinförvaltningen har att utfärda för verkställighet av gällande författningar eller av Kungl. Maj:t särskilt givna befallningar i de delar, som icke tillhöra annan avdelning eller kameralbyrån; tillsättning av och avsked från annan civil tjänstebefattning »vid marinförvaltningen än befattningarna såsom kemist eller bränsle- och bergstekniker, ledighet från och förordnande å dylik befattning, fördelning till tjänstgöring samt ansvar för tjänstefel av marinförvaltningens civila personal; frågor om fastställelse av löneklass för civil personal vid marinförvaltningen;

205 balans- och avskrivningsmål samt besvärsmål ävensom infordrade yttranden i anledning av besvär över beslut i civilavdelningen tillhörande ärenden; sammanfattningen av marinförvaltningens förslag till beräkning av utgifterna för marinen under nästfoljande budgetår; samt övriga ärenden av administrativt-juridisk beskaffenhet. Till k a m e r a l b y r å n hänföras ärenden, som angå uppbörden, anordnandet och redovisningen av till marinförvaltningens befattning hörande medel; marinens kassa- och redovisningsväsende samt marinförvaltningens härför erforderliga allmänna föreskrifter; verkställighet av marinförvaltningens utbetalnings- och omföringsbeslut; samt infordrade yttranden över besvär i kameralbyrån tillhörande ärenden. Till civilavdelningen höra ett r e g i s t r a t o r s k o n t o r och ett a d v o k a t f i s k a l s k o n t o r , till kameralbyrån ett b o k s l u t s k o n t o r , ett r e v i s i o n s k o n t o r och ett k a s s a k o n t o r . Ä revisionskontoret verkställes kameral revision av lokalförvaltningarnas räkenskaper. Chefen för civilavdelningen tillkommer att på marinförvaltningens vägnar fatta beslut dels i ärenden angående besvär över marinförvaltningen underlydande myndigheters beslut i kassaärenden och rörande placering i löneklass, dels ock i anmärkningsmål. Chefen för kameralbyrån tillkommer att å marinförvaltningens vägnar på föredragning av kamreraren fatta beslut i kassaärenden. Härmed förstås i detta sammanhang ärenden, som avse rese-, traktaments- och flyttningsersättningar, samt angående utbetalningar, som grunda sig på fastställda stater, författningar och andra Kungl. Maj:ts beslut eller på av marinförvaltningen meddelade föreskrifter och andra beslut. Såsom redan inledningsvis omförmälts torde tillskapandet av en för försvarsväsendet gemensam civilförvaltning komma att medföra en betydande avlastning av arbetsuppgifterna för civilavdelningen och kameralbyrån. E t t sådant inflytande utövar även det föreslagna avskiljandet från marinförvaltningens verksamhetsområde av byggnads- och markfrågor samt ärenden rörande sjukvårdsförvaltningen. A andra sidan motverkas denna minskning av den ökning av göromålen, som kan förväntas bliva en följd av marinorganisationens utvidgning i övrigt. Reduktionen av arbetsuppgifterna på grund av förstnämnda omständighet — upprättandet av en försvarsväsendets civilförvaltning — sammanhänger i främsta rummet med det avsedda överförandet till handläggning i nämnda ämbetsverk av bland annat avlönings- och pensionsfrågor i all-

mänhet, frågor rörande räkenskaps- och redovisningsväsendet, kameral revision, anmärkningsmål samt vissa besvärsmål. De kvarstående arbetsuppgifterna hänföra sig huvudsakligen till de å marinförvaltningens övriga avdelningar handlagda ärendena (samrådsärendena) samt till verkets egen bokföring, medelsredovisning och kassa. Dock kommer alltjämt att kvarstå en betydande grupp av ärenden inom marinförvaltningen, vilka lämpligen böra beredas och föredragas eller avgöras av civil ledamot i ämbetsverket. Såsom exempel å dylika ärenden kunna — oavsett kassaärenden — nämnas ersättningsmål på grund av fartygskollisioner och trafikolyckor eller skada å enskild egendom, som vållats under övningar, frågor rörande rekvisitions- och förfogandelagstiftning, patentfrågor, mål rörande avskrivning av materiel, vissa besvärsmål i s. k. egentliga förvaltningsärenden, frågor om förhandlingsrätt, ärenden rörande löneklassuppflyttningar m. m. för verkets civila personal. Större delen av den civila ledamotens arbetsuppgifter kommer emellertid att framspringa ur de på andra avdelningar förekommande ärenden, vid vilkas beredning juridiska eller administrativa spörsmål uppkomma eller särskild vikt måste fästas vid den formella behandlingen. Med hänsyn till den föreslagna överföringen till civilförvaltningen av marinens redovisningsväsende samt den kamerala revisionen kan den nuvarande kameralbyrån helt utgå ur organisationen. De återstående göromålen av administrativ eller juridisk innebörd inom marinförvaltningen komma emellertid att bliva så omfattande och ansvarskrävande att de fullt ut komma att motsvara och förmodligen överträffa göromålen å den nuvarande oivilavdelningen. Den omständigheten, att vissa å denna nu handlagda administrativa ärendesgrupper av allmän natur ävensom besvärsoch anmärkningsmålens avdömande bortfalla i och med de föreslagna gemensamma förvaltningsorganens inrättande, uppväges nämligen till fullo av att alla ärenden rörande verkets egna räkenskaper och kassaväsende tillkomma och att marinorganisationens utvidgning över huvud verkar i riktning mot en ökning av den civila verksamheten inom marinförvaltningen i både kvantitativt och kvalitativt hänseende. På grund av det anförda föreslår utredningen, att jämväl inom den nya marinförvaltningen skall finnas en särskild civilavdelning. Då chefen för civilavdelningen kommer att fylla en central och mycket ansvarsfull uppgift såsom den främste representanten för den administrativa sakkunskapen inom verket, synes han i likhet med den nuvarande chefen för civilavdelningen böra upptagas i lönegraden B 1. Hans tjänstetitel synes emellertid böra förändras från nuvarande marinöverkommissarie till a m i r a l i t e t s r å d , vilken titel bättre överensstämmer med hans arbetsuppgifter. Civilavdelningen torde böra uppdelas i ett kansli och ett kameralkontor.

207 Å kansliet böra handläggas ärenden av administrativ och rättslig natur, vilka tillhöra civilavdelningen. Vid behandlingen å annan avdelning av fråga av dylik karaktär bör chefen för civilavdelningen eller annan därtill utsedd tjänsteman å avdelningen deltaga i ärendets handläggning antingen sålunda, att han är närvarande vid ärendets föredragning, eller på det sätt att vederbörande föredragande samråder med honom, innan föredragningen sker. Fastän chefen för civilavdelningen får förutsättas representera framstående kompetens på det juridiskt-administrativa området, erfordras dock ytterligare ett par väl kvalificerade tjänstemän för kansliet. På grund av marinförvaltningens storlek och där förekommande ärendens talrikhet och ofta komplicerade natur kan det nämligen befaras, att antalet ärenden i vilkas handläggning avdelningschefen bör deltaga blir så stort, att de icke kunna på ett tillfredsställande sätt medhinnas av honom ensam. En del av dessa ärenden måste i så fall överflyttas på annan tjänsteman för självständigt handhavande. Dessa uppgifter ävensom beredning och föredragning av flertalet civilavdelningen själv tillhörande kansliärenden hava ansetts motivera upptagandet av en sekreterare i lönegraden A 26 såsom avdelningschefens närmaste man. Jämte nyssberörde sekreterare erfordras en tjänsteman med uppgift att inför domstolar och andra myndigheter samt inför skiljemän utföra och bevaka marinförvaltningens rätt och talan ävensom att verkställa utredningar i vissa juridiska ärenden. För detta ändaanål har beräknats en tjänsteman i lönegraden A 26 såsom advokatfiskal och sekreterare. Denne torde jämväl böra hava till uppgift att biträda chefen för marinen och till marinledningen hörande myndigheter i frågor av rättslig natur. För tjänstgöring å kansliet beräknas i övrigt erforderliga en notarie i lönegraden A 21 samt två amanuenser. Till kansliet bör jämväl hänföras den civila personal, som avses skola tjänstgöra å de olika avdelningarna för utförande av sekreterargöromål. För detta ändamål har, såsom i det föregående angivits, räknats med två sekreterare i lönegraderna A 26 respektive A 24, två notarier i lönegraden A 21 samt en amanuens. Av nämnda personal hava sekreteraren i A 26 samt amanuensen beräknats för ingenjöravdelningen, sekreteraren i A 24 och en notarie för de båda materielavdelningarna samt en notarie för intendenturavdelningen. Av biträdespersonal och personal för skrivgöromål hava för civilavdelningen i dess helhet beräknats behövliga en kansliskrivare, ett kanslibiträde och fyra kontorsbiträden. Å kameralkontoret förutsattes skola ombesörjas kameral förhandsgranskning av räkningar och andra betalningsanspråk, upprättande av avlö-

ningsuträkningar för verkets personal, medelsredovisning och bokföring samt kassagöromål. Kameralkontoret bör förestås av en tjänsteman, som förslagsvis torde böra benämnas marinkamrerare. Denne bör upptagas i lönegraden A 26 eller samma lönegrad som marinförvaltningens kamrerare för närvarande tillhör. Såsom redan under avsnittet »Anordningsbeslut, kameral förhandsgranskning och dispositionsbokföring» omförmälts, avses det skola ankomma på kamreraren att i regel å marinförvaltningens vägnar fatta beslut i kassaärenden. För utförande av kameral förhandsgranskning och upprättande av avlöningsuträkningar hava två revisorer i lönegraden A 21 och en amanuens beräknats erforderliga. Personalbehovet för bokföring, däri inbegripet central dispositionsbokföring, har beräknats till en revisor (A 21), en kontorsskrivare i 15:e lönegraden, en kansliskrivare, ett kanslibiträde samt ett kontorsbiträde. För kassan upptagas en kassör i lönegraden A l l och ett kanslibiträde.

C. Personalbehov och kostnadsberäkningar. Det för marinförvaltningen beräknade behovet av militär och civilmilitär personal samt civila ordinarie och extra ordinarie tjänstemän framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen för organisationen m. m. av respektive avdelningar i ämbetsverket. Utöver sålunda angiven personal erfordras emellertid ytterligare några befattningshavare i enlighet med vad här nedan omförmäles. Vid behandlingen av de allmänna grunderna för marinförvaltningens organisation har föreslagits, att det nuvarande kontoret för teknisk revision tillsvidare skall ersättas med ett särskilt förrådskontrollkontor. De kontrollerande och granskande uppgifter, som skulle ankomma på detta kontor, hava beräknats kräva ungefär samma personal som under senare år tjänstgjort å kontoret för teknisk revision. Utredningen har därför för berörda ändamål upptagit 1 kompaniofficer vid marinintendenturkåren, 1 pensionerad officer och 1 pensionerad underofficer, 1 ingenjör i lönegraden Eo 18 samt 2 kansliskrivare, 1 kontorist och 1 kontorsbiträde. Ingenjören synes böra utnyttjas för tjänstgöring jämväl å förrådsbyrån i intendenturavdelningen. Vidare erfordras för registratorskontoret liksom för närvarande en pensionerad officer med arvode, 1 kansliskrivare och 2 kontorsbiträden. Av vaktpersonal beräknas slutligen 1 förste expeditionsvakt och 5 expeditionsvakter. En sammanställning av det beräknade behovet av kontors- och vaktpersonal följer å nästa sida.

209 Antal befattningshavare i olika lönegrader M M

Avdelning, kontor m. m.

5 v a SKS

g5 s TO

•

5«

5* 2 B

CO

i

p g K-

Första materielavdelningen . Andra materielavdelningen . Ingenjöravdelningen Intendenturavdelningen . . . . Civilavdelningen Förrådskontrollkontoret .. . Registratorskontoret Vaktpersonal Summa

ro ** <* TO P M

pr-o

O: B B ££.

f*r

ii. t^ O: Q,

O: 2

to s w o

TO i:.

4 3 IG 3 5 1 2 10

34 Av ovanstående i tablån upptagen personal föreslås följande skola uppföras såsom ordinarie tjänstemän, nämligen 1 kontorsföreståndare, 4 kontorsskrivare av 1. klass, 5 kontorsskrivare av 2. klass, 10 kansliskrivare, 1 kassör, 10 kontorister, 1 förste expeditionsvakt, 8 kanslibiträden, 5 expeditionsvakter och 17 kontorsbiträden. Övriga ifrågavarande befattningshavare hava beräknats skola vara extra ordinarie tjänstemän. Det sammanlagda behovet för marinförvaltningen av tjänstemän å ordinarie stat, vilka skola uppföras i personalförteckningen för ämbetsverket, framgår av nedanstående uppräkning. Befattning Lönegrad 1 chef för marinförvaltningen Ob 3 a eller C 12 1 kommendör eller överste, chef för första materielavdelningen Oa 6 1 amiralitetsråd Bl 2 sekreterare A 26 1 advokatfiskal och sekreterare A 26 1 marinkamrerare A 26 1 sekreterare A 24 3 revisorer A 21 3 notarier A 21 1 kontorsföreståndare A18 4 kontorsskrivare av 1 :a klass A 15 5 kontorsskrivare av 2:a klass A 13 1 kassör All 10 kansliskrivare All 10 kontorister A9 1 förste expeditionsvakt A7 14 —420843

210 Befattning 8 kanslibiträden 5 expeditionsvakter 17 kontorsbiträden

Lönegrad A7 A5 A4

Det totala behovet av extra ordinarie tjänstemän framgår av nedanstående sammanställning. Befattning 1 kemist 1 kemist 5 förste byråingenjörer 4 byråingenjörer 24 konstruktörer av 1 :a klass 1 merkantil assistent 30 konstruktörer av 2:a klass 4 ingenjörer 1 kemist 1 ingenjör 16 konstruktörer av 3:e klass 4 amanuenser 16 ritare av 1 :a klass 5 ritare av 2:a klass 3 kontorister 1 kanslibiträde 17 kontorsbiträden 5 skrivbiträden

Lönegrad Eo 28 Eo 27 Eo 27 Eo 26 Eo 24 Eo 24 Eo 21 Eo 21 Eo 21 Eo 18 Eo 18 Eo 18, 15 Eo 15 Eo 11 Eo 9 Eo 7 Eo 4 Eo 2

Utöver ovan uppräknade extra ordinarie tjänstemän förutsättas extra tjänstemän kunna anställas i mån av behov och tillgång på medel. De extra ordinarie tjänstemännen i högre lönegrader än Eo 20 böra upptagas i personalförteckningen för marinförvaltningen. I fråga om avlöningskostnaderna har utredningen följande a t t anföra. Vid beräknandet av anslagsposten till arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t, har utredningen räknat med 8 arvoden a 3 180 kronor till pensionerade officerare och 17 arvoden a 2 130 kronor till pensionerade underofficerare. Vidare hava upptagits 2 arvoden å 1 200 kronor till kontrollofficerare, 3 arvoden a 750 kronor till kontrollunderofficerare samt 15 arvoden a 600 kronor till såsom detaljchefer tjänstgörande kompaniofficerare. Övriga anslagsposter hava beräknats enligt vedertagna grunder. Avlöningsanslaget för marinförvaltningen skulle således innehålla följande poster: Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis kronor 415 000 Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj :t » 76 500 Avlöningar till icke-ordinarie personal » 980 000 Rörligt tillägg, förslagsvis » 218 500 Summa kronor 1 690 000

211 Vad omkostnadsanslaget beträffar är det givetvis vanskligt att nu åstadk o m m a en noggrann beräkning därav med hänsyn till a t t marinförvaltningen avses erhålla en väsentligt ändrad organisation och att ämbetsverket inom en snar framtid skall inflytta i nya lokaler. Vissa kostnader hava därför endast uppskattningsvis kunnat bedömas. Med reservation för sådana ovissa faktorer har utredningen beräknat ifrågavarande anslag på följande sätt: Sjukvård m. m., förslagsvis Reseersättningar, förslagsvis Expenser, förslagsvis Publikationstryck, högst

kronor 10 000 » 22 000 » 150 000 » 3 000 Summa kronor 185 000

IV. Flygförvahningen. A. Flygförvaltningens allmänna uppgifter. Flygförvaltningen utövar för närvarande under Kungl. Maj:t i tekniskt och ekonomiskt avseende högsta ledningen av och uppsikten över flygvapnet. Utredningen har i det föregående angivit principerna för förvaltningsverksamhetens bedrivande och därvid berört de olika förvaltningsorganens framtida ställning ävensom deras huvudsakliga arbetsuppgifter. Enligt de angivna riktlinjerna komma ett flertal förvaltningsfunktioner, som nu ombesörjas inom försvarsgrensförvaltningarna, att överflyttas till de för försvarsväsendet gemensamma förvaltningsorganen. Byggnadsärenden, sjukvårdsärenden, allmänt administrativa ärenden ävensom all kameral revisionsverksamhet komma således att anförtros åt respektive centrala organ (fortifikationsförvaltningen, sjukvårdsförvaltningen samt civilförvaltningen). Försvarsväsendets industriverk förutsattes, såsom av det föregående framgår, skola omhänderhava själva anskaffningen av vissa industriprodukter, vilka äro att hänföra till mass- och standardartiklar. Industriverket kommer även att handhava arbetet med krigsindustriens planering. På flygförvaltningen kommer emellertid allt framgent att ankomma huvudparten av bestyret med anskaffning och underhåll av flygmateriel. Såväl med hänsyn till deras betydelse för vapnet som till deras omfattning komma de därmed sammanhängande ärendena att intaga främsta rummet inom flygförvaltningens verksamhetsområde. Med flygmaterielärenden avses i detta sammanhang icke endast ärenden rörande flygplan och motorer, utan jämväl materiel för flygplanens utrustning, såsom fallskärmar, vapen samt radio- och fotografimateriel. Den centrala intendenturförvaltningen kommer likaså att i enlighet med vad som inledningsvis anförts framdeles handhavas inom flygförvaltningen. Emellertid kommer flygförvaltningens befattning härmed att något begränsas genom att vissa större grupper av förnödenhetsvaror torde komma att upphandlas centralt antingen genom arméförvaltningens intendenturdepartement eller genom industriverket. Så torde i stor utsträckning komma att bli förhållandet med exempelvis läder och textilier, standardiserad kasern- och förplägnadsutredning m. m. Den verksamhet som för närvarande omhänderhaves av flygförvaltningens byggnadsavdelning kommer enligt förvaltningsutredningens för-

213 slag att framdeles helt övertagas av försvarsväsendets fortifikationsförvaltning, vadan flygförvaltningens nuvarande uppgifter på detta område komma att bortfalla. Ärenden av allmänt administrativ natur skola enligt utredningens förslag handläggas inom försvarsväsendets civilförvaltning, dit även den centrala ledningen av räkenskapsväsendet ävensom all kameral revisionsverksamhet avses skola överflyttas. Detta medför, att de uppgifter som för närvarande ankomma på civilbyrån komma att bliva avsevärt beskurna. Kvar komma dock att stå ett stort antal ärenden av juridisk och administrativ natur berörande flygförvaltningen i dess helhet ävensom de icke obetydliga kamerala ärenden som sammanhänga med flygförvaltningens egen verksamhet.

B. Flygförvaltningens organisation. 1. Allmänna grunder. Enligt nu gällande instruktion för flygförvaltningen är chefen för flygvapnet tillika chef för flygförvaltningen. I den omfattning han bestämmer utövas chefskapet för ämbetsverket av souschefen vid flygförvaltningen. Den kraftiga utökning, som under senare år försiggått inom flygvapnet har — även bortsett från nu rådande utomordentliga förhållanden — för chefen för flygvapnet medfört en så stor arbetsbörda, att det varit förenat med avsevärda svårigheter att samtidigt kunna utöva chefskapet över flygförvaltningen. På grund härav har souschefen alltmera kommit att intaga ställning av verklig verkschef. Emellertid får icke förbises, att det hos försvarsgrenschefen samlade chefskapet verksamt bidragit att främja ett intimt samarbete mellan förvaltning och stab, vilket för flygvapnet under dess första uppsättningsperiod varit av utomordentligt värde. Även om de nu gällande bestämmelserna om chefskapet över flygförvaltningen måhända kunna sägas vara de lämpligaste för ett flygvapen av nuvarande storleksordning, synes man med hänsyn till flygvapnets framtida omfattning icke kunna räkna med att chefen för flygvapnet skall kunna framdeles vara chef för förvaltningen i den mening som chefskapet över en central förvaltningsmyndighet i allmänhet innebär. Man kan med andra ord icke i längden betunga honom med ansvaret för den löpande verksamheten inom flygförvaltningen, icke heller med personal- och administrativa frågor m. m. Det synes därför vara nödvändigt, att den närmaste ledningen av flygförvaltningen handhaves av en chef, vårs kompetensområde icke är alltför beskuret. För att mera markera den ställning av verkschef denne chef kommer att i den dagliga tjänsten intaga, synes han böra benämnas » c h e f f ö r flygförvaltningen».

214 Emellertid måste den bärande principen alltjämt vara, att försvarsgrenschefen för att kunna ansvara för vapnets tjänstbarhet skall kunna utöva ett direkt och avgörande inflytande på förvaltningen. Han bör därför hava både rätt och skyldighet att i viktigare förvaltningsärenden själv fatta beslut och att även därutöver ingripa reglerande och meddela direktiv för förvaltningens verksamhet. Med dessa synpunkter för ögonen finner sig förvaltningsutredningen böra föreslå, att flygförvaltningen i likhet med vad som förut föreslagits beträffande arméförvaltningen och marinförvaltningen skall stå under högsta chefskap av chefen för flygvapnet. I den mån chefen för flygvapnet utövar beslutanderätt i flygförvaltningen, handlar han givetvis under förvaltningsansvar. Vid övervägande av frågan, huruvida i instruktionsväg bör fastställas i vilka hänseenden det skall ankomma på chefen för flygvapnet att utöva chefskapet över förvaltningen, eller huruvida det bör ankomma på honom själv att utfärda bestämmelser härom, har förvaltningsutredningen funnit det bäst förenligt med reda och klarhet, att i en blivande instruktion för flygförvaltningen angives i vilka hänseenden chefen för flygvapnet i allmänhet bör själv utöva beslutanderätten i flygförvaltningen. Därav bör givetvis icke följa, att han icke skall äga rätt att även i andra hänseenden fatta förvaltningsbeslut, men utredningen förutsätter dock, att chefen för flygförvaltningen för normala fall kommer att vara den beslutande i dessa hänseenden. Till de ärenden, i vilka chefen för flygvapnet i allmänhet torde böra fatta beslut i flygförvaltningen, böra enligt utredningens mening höra framställningar rörande flygvapnets medelsbehov, förslag till flygplantyper, viktigare förvaltningsfrågor rörande övningar vid flygvapnet, fastställande av modeller å vapen, beklädnadspersedlar m. m. Chefens för fly g förvaltningen, liksom hittills souschefens, huvudsakligaste uppgift blir att samordna de olika avdelningarnas och byråernas arbete på grund av det intima samband som råder mellan de olika organen i ett ämbetsverk av flygförvaltningens natur. I organisatoriska och tekniska frågor blir han självfallet flygförvaltningens högste representant utåt. Vidare skall det åligga honom att övervaka arbetsuppgifternas fördelning mellan de olika avdelningarna samt öva kontroll av utförandet. Utredningen, som förutsatt, att chefen framdeles i större utsträckning än som nu är fallet skall vara befriad från den direkta handläggningen av löpande förvaltningsärenden av mindre vikt, har övervägt, huruvida i instruktionsväg borde bestämmas vilka ärenden som borde delegeras till underordnade instanser inom verket. Utredningen anser emellertid, att det bör bero på ämbetsverket självt att på grundval av här uttalade princip i arbetsordningen eller eljest angiva de normer för beslutanderättens utövning som av arbetseffektiva skäl kan anses påkallad. Bortsett härifrån

215 blir chefen allt framgent den, som bär ansvaret för verkets ledning och har därför a t t såsom chef träffa alla viktigare avgöranden eller sådana av principiell innebörd, i den m å n avgöranderätten icke utövas av chefen för flygvapnet. Flygförvaltningen är och kommer framdeles a t t förbliva ett organ för handhavande av flygvapnets tekniska och ekonomiska frågor. Det är givet, a t t i e t t verk som flygförvaltningen, där frågor av militär art ständigt uppkomma och där militära skäl och synpunkter vid sidan av de tekniska böra ö v a sitt inflytande vid ärendenas handläggning, det är av största värde, a t t chefen besitter framstående militära egenskaper. Som regel torde därför chefen för flygförvaltningen böra vara militär. Emellertid k a n situationen vara den, a t t det möter svårigheter a t t inom den begränsade krets som i så fall står till buds finna den lämplige chefen för ett till sin natur så tekniskt och kommersiellt betonat ämbetsverk som den blivande flygförvaltningen. D e t synes därför böra öppnas en möjlighet för Kungl. Maj:t a t t till chef för flygförvaltningen utse en icke militär, därest särskilda skäl skulle tala för en sådan åtgärd. A t t detta överhuvud kan tänkas komma i fråga sammanhänger givetvis med vad som nyss sagts därom, a t t chefen för flygvapnet förutsattes skola utöva det högsta chefskapet även över flygförvaltningen. E n följd av den föreslagna anordningen blir, att befattningen som chef för flygförvaltningen bör upptagas å ämbetsverkets stat och icke såsom nu å flygvapnets stat. Befattningen i fråga torde böra tillsättas på förordnande för viss tid, högst sex år. I likhet med vad som förut föreslagits i fråga om chefen för marinförvaltningen bör befattningen upptagas alternativt i de i lönehänseende likvärdiga lönegraderna Ob 3 a av militära avlöningsreglementet (ny lönegrad) och C 12 i civila avlöningsreglementet. Därest chefen för flygförvaltningen är militär, torde han tillika böra utnämnas till generalmajor i flygvapnet. Är chefen icke-militär, bör hans tjänstetitel vara generaldirektör. Under chefen för flygförvaltningen, som till sitt direkta förfogande bör hava 1 major samt 1 flygingenjör av 1. graden, bör verksamheten i flygförvaltningen bedrivas å tre avdelningar^ materielavdelningen och intendenturavdelningen samt civilavdelningen. D e två förstnämnda avdelningarna böra instruktionsenligt vara indelade i byråer, vilka i sin tur i mån av behov kunna indelas i sektioner enligt i arbetsordningen närmare meddelade bestämmelser. 2. Materielavdelningen. M e d hänsyn till såväl kvaliteten som kvantiteten av de ärenden, som ankomma på materielavdelningens handläggning, är denna avdelning u t a n tvi-

216 vel att anse som den centrala inom flygförvaltningen. Bland de å materielavdelningen ankommande uppgifterna märkas främst ärenden angående flygmateriel samt vapen och ammunition. Såsom i det föregående anmärkts avses med flygmateriel icke endast flygplan och motorer utan jämväl materiel för flygplanens utrustning såsom fallskärmar, vapen samt radio- och fotografimateriel. Utarbetandet av för flygmaterielens tekniska användning, skötsel och vård erforderliga instruktioner står i intimt samband med nyssnämnda ärenden. Vidare ankommer på materielavdelningen att handlägga ärenden angående materielprovning och tekniska normer i fråga om flygmateriel, vapen, ammunition samt driv- och smörjmedel för flygmotorer och motorfordon. I detta sammanhang böra jämväl omnämnas två mycket betydelsefulla grupper av ärenden, nämligen verkstadsdriften vid flygvapnets verkstäder samt förrådsorganisationen, i vad avser flygmateriel och ammunition. Att slutligen ärenden angående flyghaverier böra handläggas å denna avdelning, torde följa av det redan anförda. Beträffande avdelningens organisation får utredningen anföra följande. De största och viktigaste arbetsuppgifterna, som komma att påkalla verkschefens direkta ingripande, ligga inom materielavdelningen. Det kunde därför ifrågasättas huruvida den för närvarande tillämpade organisationsformen med en särskild chef för materielavdelningen i fortsättningen vore den lämpligaste, om chefen för flygförvaltningen skall kunna göra sin åsikt gällande på det mest effektiva sättet. Utredningen har därför övervägt huruvida materielavdelningens byråchefer borde lyda direkt under chefen för flygförvaltningen. En sådan lösning synes emellertid knappast lämplig främst av följande skäl. Ett utmärkande drag för de på flygförvaltningen ankommande ärendena rörande flygmaterielen är, att deras handläggning i regel kräver en intim samverkan mellan flera under den centrala ledningen lydande organ, ett förhållande, som ytterst bottnar i själva flygplanenhetens tekniskt komplicerade natur. På grund av det samband, som råder mellan de i flygplanenheten ingående delarna (det egentliga flygplanet, motor, radio, vapen etc), måste vid handläggningen av ett flygmaterielärende samtliga nämnda delar ständigt tagas i betraktande. Vilken arbetsfördelning som än väljes inom flygförvaltningen, måste vid handläggning av flygmaterielärenden ofta det spörsmålet uppstå, var det primära ansvaret rätteligen bör ligga för att erforderliga åtgärder vidtagas eller för att vidtagna åtgärder äro riktiga. Med hänsyn härtill synes det påkallat, att de organ inom flygförvaltningen, vilka handlägga flygmaterielärendena, liksom hittills äro sammanförda under en chef, som kan överblicka och leda den med flygmaterielärendena sammanhängande verksamheten. Utredningen anser således, att det liksom i den nuvarande organisationen bör finnas en särskild chef för materielavdelningen, som skall vara den sammanhållande kraften inom avdelningen samt utåt representera denna i

217 tekniska, militärtekniska och ekonomiska frågor. Att övervaka den inre planeringen inom avdelningen, d. v. s. fördelningen av arbetsuppgifterna mellan de olika byråerna och övriga organ samt kontroll av utförandet, blir härjämte en av avdelningschefens viktigare uppgifter. Chefen för materielavdelningen bör vidare leda förekommande underhandlingar med inhemska och utländska huvudleverantörer, varjämte det slutligen skall åvila honom att verka för ett fruktbringande samarbete mellan förvaltning och stab. Icke minst ur rekryteringssynpunkt är det synnerligen betydelsefullt, att all flygande personal äger ett oinskränkt förtroende till flygmaterielens driftsäkerhet. Då chefen för materielavdelningen närmast under verkschefen bär ansvaret för all flygmateriel, är det av särskild vikt, att chefen för materielavdelningen är väl insatt i de förhållanden under vilka materielen kommer till användning samt att han äger den flygande personalens fulla förtroende. Han bör därför vara militär och måste som sådan besitta en god erfarenhet och ett gott omdöme i flygtekniska frågor. I den nuvarande organisationen är chefen för materielavdelningen överste i lönegraden Oa 6 men uppbär utöver lönen ett arvode om 1 800 kronor om året. 1941 års försvarsutredning ifrågasatte för sin del ingen ändring i denna löneställning. Däremot föreslog flygförvaltningen i sin skrivelse angående medelsbehovet för budgetåret 1942/43 en höjning av chefens för materielavdelningen arvode till 3 000 kronor. I sitt remissutlåtande över försvarsutredningens betänkande hava chefen för flygvapnet och flygförvaltningen med hänsyn till chefens för materielavdelningen avsevärt ökade ansvar och arbetsbörda föreslagit, att nämnde befattningshavare borde uppflyttas i lönegraden Ob 2 samt därutöver åtnjuta ett arvode av 1 200 kronor. — Förvaltningsutredningen finner sig för sin del böra ansluta sig till den av nyssnämnda myndigheter uttalade uppfattningen, att chefen för materielavdelningen fyller en sådan central och viktig post inom ämbetsverket, att det redan på den grund kan vara berättigat att placera honom i en högre tjänsteställning än den han nu innehar. Härtill kommer, att utredningen i det följande föreslår, att under chefen för materielavdelningen skola inom avdelningen ingå såväl flygöverdirektören som verkstad sdirektören, vilka båda torde komma att innehava överstes tjänsteställning. Även härav synes en höjning av chefens för materielavdelningen tjänsteställning vara motiverad. Förvaltningsutredningen vill fördenskull för sin del föreslå, att befattningen som chef för materielavdelningen placeras i lönegraden Ob 2. Huruvida även vid en sådan löneplacering något arvode utöver lönen bör utgå, anser sig utredningen icke kunna taga ställning till. Befattningen i fråga torde böra besättas allenast på förordnande på viss tid, högst 6 år, och lärer vid sådant förhållande böra upptagas på

218 flygförvaltningens stat. I samband därmed bör det av försvarsutredningen beräknade antalet överstar på flygvapnets stat minskas med en. Samtidigt som man av chefen för materielavdelningen bör kunna fordra, att han äger organisatoriska och helst även merkantila kvalifikationer, är det givet att de militära och militärtekniska kvalifikationerna böra vara de dominerande. Det torde emellertid icke alltid vara möjligt att i en person finna samtliga nyssberörda kvalifikationer förenade. Med hänsyn härtill ävensom för att söka fördela den utomordentliga arbetsbörda som åligger materielavdelningens ledning, anser utredningen det vara ur organisatorisk synpunkt nödvändigt, att chefen för materielavdelningen till sitt förfogande får en på det tekniska och helst även på det merkantila området högt kvalificerad arbetskraft. Denne befattningshavare, vilken bör vara den av fönsvarsutredningen föreslagne flygöverdirektören, bör lyda omedelbart under avdelningschefen. Han bör också vara dennes ställföreträdare. I regel torde väl befattningen som flygöverdirektör komma att rekryteras från flygvapnets egen flygingenjörspersonal. Då det emellertid i vissa situationer kan komma att visa sig svårt att bland nämnda personal finna den rätte mannen för denna synnerligen viktiga post, bör den möjligheten finnas öppen att till flygöverdirektör utse även annan än den som är flygingenjör eller flygdirektör. Flygöverdirektören torde på sätt försvarsutredningen föreslagit böra uppföras i lönegraden Cb 2. Befattningen torde böra tillsättas allenast på förordnande på viss tid, högst sex år. Då flygöverdirektören av organisatoriska skäl bör vara underordnad avdelningschefen men å andra sidan stå över den byråindelning, som i det följande föreslås, torde det få ankomma på avdelningschefen att avgöra vilka ärenden som böra handläggas av flygöverdirektören. Som regel torde det bli fråga om rent tekniska ärenden, särskilt från motorbyrån, normaliebyrån och verkstadsbyrån, men även å övriga byråer handlagda ärenden av teknisk natur (tillverkningskontroll m. m.) torde ifrågakomma. Chefen för materielavdelningen torde å sin sida lämpligen ägna uppmärksamhet åt de mera militärtekniska frågorna samt samarbetet med flygstaben. Till avdelningschefens och flygöverdirektörens direkta förfogande torde böra stå viss kvalificerad fackpersonal för handhavande av utredningar av mera allmän beskaffenhet. Denna personal torde böra utgöras av 1 major samt 1 flygingenjör av 1. graden. Knuten till avdelningens ledning bör vidare finnas en expedition för handläggning av frågor rörande den s. k. inre planeringen, d. v. s. fördelning av arbetsuppgifterna samt kontroll att dessa behörigen slutföras, omkostnadskontroll och organisationsfrågor. Å denna expedition torde vidare böra handläggas avdelningen vidkommande personalärenden. Expeditionen torde böra förestås av en tekniskt utbildad civil person med god erfarenhet rörande materielavdelningens uppgifter och arbetssätt. Med hänsyn till de höga kvalifikationer som måste upp-

219 ställas på denne befattningshavare, torde han böra uppföras som förste byråingenjör i lönegraden Eo 27. Å expeditionen böra vidare tjänstgöra 1 pensionerad officer samt 1 pensionerad underofficer. För att de materielavdelningen åvilande arbetsuppgifterna skola kunna väl fyllas, bör en rationell indelning av avdelningen i byråer komma till stånd. I detta avseende vill förvaltningsutredningen erinra därom, att flygförvaltningen i skrivelse den 19 augusti 1941, med förmälan att nu rådande indelning av ämbetsverket i tre byråer — militärtekniska byrån, industribyrån samt kontrollbyrån — visat sig medföra stora olägenheter ur organisatorisk synpunkt, hemställt, att i avbidan på förvaltningsreformens genomförande materielavdelningen tills vidare måtte få indelas i fem byråer, nämligen en flygplansbyrå, en motorbyrå, en utrustningsbyrå, en verkstadsbyrå samt en inköps- och förrådsbyrå. Utredningen, som i samarbete med den nuvarande materielavdelningens ledning haft under noggrant övervägande ett flertal olika förslag till lämplig byråindelning, har för sin del stannat vid att — i nära anslutning till flygförvaltningens nyssberörda provisoriska förslag — föreslå, att å materielavdelningen inom den nya flygförvaltningen skola finnas följande sex byråer, nämligen: flygplansbyrån, motorbyrån, utrustningsbyrån, normaliebyrån, verkstadsbyrån samt anskaffningsbyrån. Till avdelningen böra dessutom vara anknutna ett inspektionskontor, samt försökscentralen å Malmslätt. Den av utredningen föreslagna indelningen av materielavdelningen åskådliggöres av organisationsplanen å nästa sida. Beträffande byråernas samt de övriga till materielavdelningen hörande organens arbetsuppgifter, personalbehov m. m. får utredningen anföra följande. Flygplansbyrån, motorbyrån samt utrustningsbyrån kunna betecknas som militärtekniska byråer. Dessa skola en var på sitt område (flygplan, motorer och propellrar, övrig flygmateriel) under ständigt uppmärksammande av den tekniska utvecklingen handlägga de på dem ankommande ärendena, såsom den inre planeringen, försök och prov, beredande av anskaffningsärenden (det formella inköpsförfarandet ankommer på anskaffningsbyrån), tillverkningskontroll, uppgörandet av förslag till instruktioner och beskrivningar, ävensom ärenden angående underhåll och vård av den å respektive byrå ankommande materielen. Projektering av nya flygplanskonstruktioner bör givetvis handhavas av flygplansbyrån, medan

220 Avdelningschef Flygöverdirektör

Avdelningsexpedition

Flygbyj •ån

Motorbyi an

Vapensektionen

Utrustningsbyrån

Elektriska sektionen

Norby rån

Verkstadsdirektör Verkstadsbyrån

Anskaffbyrån

Inspektionskontoret

Försökscentralen

Utrustningssektionen

projektering av i flygplanen ingående element bör handhavas av respektive övriga byråer. Utredningen, som förutsätter, att konstruktions-, utvecklings- och experimentarbete så vitt möjligt förläggas till den privata, industrien, vill i detta sammanhang understryka vikten av att ifrågavarande byråer på allt sätt verka för ett fruktbringande samarbete med den privata industrien. En av flygplansbyråns huvuduppgifter blir projekteringen av nya flygplanstyper. Då den tekniska sidan av denna fråga som nämnts bäst torde lösas av den civila industrien i intim samverkan med flygplansbyrån, som mera har att svara för de aktuella militära önskemålen, bör chefen för byrån vara aktiv flygofficer med rik erfarenhet från olika flygande förband och med ingående kännedom om flygtekniska frågor, bestyckning, bombfällning o. s. v. Utredningen har övervägt, huruvida en flygingenjör bör kunna ifrågakomma till denna befattning, men anser med hänsyn till flygingenjörernas i allmänhet bristande erfarenhet i fråga om avancerad flygning, att en sådan endast i andra hand bör ifrågakomma. Utredningen beräknar, att chefen för flygplansbyrån bör vara en överstelöjtnant ur flygvapnet. Å byrån böra dessutom tjänstgöra 1 major, 4 kaptener samt 1 fanjunkare. Vidare beräknas för tjänstgöring å denna byrå 1 flygdirektör av 1. graden, 2 flygdirektörer av 2. graden, 6 flygingenjörer av 1. graden samt 3 flygingenjörer av 2. graden. Den civila personal i mera ledande ställning, som beräknas bliva erforderlig å denna byrå, utgöres av 1 förste byråingenjör i lönegrad Eo 27, 5 konstruktörer av 1. klass i lönegrad Eo 24, 6 konstruktörer av 2. klass i lönegrad Eo 21 samt 9 konstruktörer av 3. klass i lönegrad Eo 18.

221 Chef för motorbyrån bör helst vara en erfaren motoringenjör ur flygdirektörernas krets. Han synes icke behöva vara flygkunnig. Vid brist på lämplig kandidat bland flygdirektörerna bör civil person kunna utses till chef för denna byrå. Befattningen bör emellertid upptagas såsom avsedd för en flygdirektör av 1. graden. Å byrån beräknas skola tjänstgöra, förutom chefen, 1 kapten, 1 flygdirektör av 2. graden, 5 flygingenjörer av 1. graden, 2 flygingenjörer av 2. graden ävensom följande civil personal i ledande ställning, nämligen 2 byråingenjörer i lönegrad Eo 26, 5 konstruktörer av 1. klass i lönegrad Eo 24, 6 konstruktörer av 2. klass i lönegrad Eo 21 samt 12 konstruktörer av 3. klass i lönegrad Eo 18. Utrustningsbyrån bör enligt utredningens mening indelas i tre sektioner, nämligen v a p e n s e k t i o n e n , e l e k t r i s k a s e k t i o n e n samt u t r u s t n i n g s s e k t i o n e n . Ett närmare studium av de olika ärenden, som komma att handläggas å nämnda sektioner ger vid handen, att det endast är möjligt för en officer, som varit i aktiv tjänst en längre tid och därunder förvärvat en grundlig erfarenhet beträffande materielens funktion i ett flygplan, att rätt kunna bedöma alla de frågor som uppstå i samband med användandet av denna mångskiftande samling av materiel. Utredningen anser därför, att chefen för denna byrå bör vara regementsofficer, ehuru det icke bör anses uteslutet, att en flygdirektör med lämpliga kvalifikationer skall kunna ifrågakomma. Utredningen har beräknat, att tjänsten bör besättas med en överstelöjtnant. Å byrån, vars personal med hänsyn till göromålens art och omfattning måste bliva talrik, beräknas härutöver komma att tjänstgöra 2 majorer, 5 kaptener, 1 fanjunkare, 2 flygdirektörer av 2. graden, 4 flygingenjörer av 1. graden, 3 flygingenjörer av 2. graden samt av civil personal i mera framskjuten ställning 3 byråingenjörer i lönegrad Eo 26, 6 konstruktörer av 1. klass i lönegrad Eo 24, 10 konstruktörer av 2. klass i lönegrad Eo 21 samt 10 konstruktörer av 3. klass i lönegrad Eo 18. Normaliebyrån skall främst ägna sig åt standardiseringsfrågor. En av det föreslagna nya industriverkets huvuduppgifter blir att i största möjliga mån få till stånd en standardisering av de olika försvarsgrenarnas materiel. Från industriverket torde efter hand komma att utsändas instruktioner till förvaltningarna beträffande obligatoriska standardtabeller, verktygsstandard etc. Inom flygförvaltningen bör därför finnas ett motsvarande organ, vars uppgift blir att tillse, att den materiel, som det tillkommer flygförvaltningen att beställa, är av önskvärd standardtyp. Å byrån böra föras kompletta specifikationer å all materiel, som användes inom flygvapnet. Då den materiel som kommer att upphandlas av industriverket måste motsvara vissa av flygförvaltningen godkända specifikationer, bör normaliebyrån hålla intim kontakt med industriverket och tillse att inga

förändringar ske med mindre de godkänts av flygförvaltningen. Särskilda förteckningar böra vidare föras å denna byrå över den utrustning, som ingår i varje särskilt flygplan. Slutligen skall byrån ansvara för all informationsverksamhet (tryckning och distribution av föreskrifter beträffande flygmaterielens skötsel och vård). Då arbetet inom normaliebyrån huvudsakligen är av teknisk och rutinmässig natur, behöver chefen ej vara militär. Dock bör han helst besitta en allmän erfarenhet från flygverkstäder och flygförband samt av flygmaterielen i tjänst. Utredningen har därför ansett, att befattningen bör besättas med en flygdirektör av 2. graden. Härjämte beräknas följande personalbehov för byrån: 1 kapten, 1 flygingenjör av 1. graden ävensom av civil personal i kvalificerad ställning 1 byråingenjör i lönegrad Eo 26, 3 konstruktörer av 2. klass i lönegrad Eo 21 samt 2 konstruktörer av 3. klass i lönegrad Eo 18. Verkstadsbyrån blir till huvudsaklig del ett centralorgan för reparationsoch renoveringsarbetenas fördelning mellan de olika central- och flottiljverkstäderna samt de privata företagen, varjämte byrån skall övervaka driften vid de nämnda verkstäderna. Bland de mera betydelsefulla uppgifter, som därutöver komma att åvila verkstadsbyrån, må framhållas utrustning och inredning av flygvapnets verkstäder, luftskyddsfrågor, mobiliseringsfrågor, varvid särskilt torde böra nämnas förberedelsearbetet med upprättandet av verkstäder under krig, statistik samt avtalsoch arbetarfrågor, i den mån dylika ärenden ankomma på flygförvaltningens handläggning. Då verkstadsbyråns arbetsuppgifter i vissa hänseenden skilja sig från materielavdelningens uppgifter i övrigt, har utredningen haft under övervägande, huruvida byrån, med hänsyn till den mångfald betydelsefulla ärenden som där komma att handläggas, lämpligen borde utbrytas till att bilda en självständig avdelning vid sidan av materielavdelningen. Utredningen anser emellertid, att en sådan utbrytning skulle vara ägnad att försvåra chefens för materielavdelningen samordnande verksamhet. Verkstadsproblemen vid flygvapnets centrala verkstäder och flottiljverkstäder äro nämligen i många fall av en speciell karaktär och sammanhänga närmare med flygmaterielfrågor i övrigt än med verkstads- och industrifrågor på civila områden. Den flygtekniska sakkunskapen beträffande utförandet av översyns- och reparationsarbeten samt därmed sammanhängande materielprov finnes samlad å respektive byråer inom materielavdelningen. Utredningen har därför funnit det vara organisatoriskt riktigast, att jämväl verkstadsbyrån ingår i materielavdelningen vid sidan av de övriga byråerna där. Å chefen för materielavdelningen ankommer det då att med biträde av flygöverdirektören samordna verksamheten mellan de militärtekniska byråerna och verkstadsbyrån.

223 Chefen för verkstadsbyrån kommer på grund av de speciella uppgifter som åvila byrån att intaga en särställning i förhållande till de övriga byråcheferna. Han bör för att rätt kunna fylla sin uppgift själv utöva högsta chefskapet över de centrala flygverkstäderna och sålunda hava att ägna personlig övervakning åt driften vid dessa. Hans ställning som byråchef i förvaltningen bör icke behöva hindra att han i nämnda hänseende får intaga en självständig ställning, något som enligt utredningens mening är av den största vikt. Genom sin ställning som byråchef blir han emellertid i tillfälle att personligen och direkt inför verkets ledning föredraga verkstäderna vidkommande ärenden. Då samtliga frågor som behandlas inom verkstadsbyrån äro av verkstadsteknisk art, bör chefen för byrån vara en ingenjör med en rik fond av erfarenhet från verkstäders drift. Med hänsyn till den ledande ställning han kommer att intaga gentemot flygverkstäderna synes han lämpligen böra erhålla tjänstetiteln verkstadsdirektör. Befattningshavaren i fråga bör i likhet med flygingenjörer och flygdirektörer tillhöra flygvapnets civilmilitära personal, men hinder bör givetvis icke möta mot att besätta befattningen med en ingenjör utom flygingenjörskarriären. Han torde böra erhålla överstes tjänsteställning men dock i tjänsteställningshänseende alltid stå efter flygöverdirektören. I lönehänseende torde han böra vara likställd med denne och sålunda upptagas i lönegraden Cb 2. Verkstadsdirektören kommer på grund av sin tjänst att i stor utsträckning befinna sig på resor. För att säkerställa det kontinuerliga arbetet på verkstadsbyrån bör därför som hans ställföreträdare på byrån finnas en flygdirektör av 2. graden, även denne med verkstadsutbildning. På byrån beräknas dessutom följande personal vara erforderlig: 1 major, 1 flygingenjör av 1. graden samt av civil personal i mera ledande ställning 3 konstruktörer av 1. klass i lönegrad Eo 24, 5 konstruktörer av 2. klass i lönegrad Eo 21 samt 8 konstruktörer av 3. klass i lönegrad Eo 18. Anskaffningsbyråns huvudsakliga uppgift blir att, såsom namnet anger, handhava upphandlingsfrågorna. Hit hör först och främst planeringsarbetet för materielavdelningens anskaffningsprogram, vari bland annat ingår budgetering samt för- och efterkalkyl. Sedan ett anskaffningsärende förberetts å vederbörande militärtekniska byrå, ombesörjes det formella inköpsförfarandet av anskaffningsbyråns inköpssektion, i den mån inköpet ej göres genom industriverket. Till denna byrå förläggas även den detaljerade planeringen för upphandlingar samt samarbetsfrågor med industriverket beträffande krigsindustriplaneringen. Även planeringen av tillverkningskontrollen förlägges hit. Med denna organisation vinnes, att till ett enda organ samlas alla materielavdelningen berörande anskaffningsfrågor, samt dessutom att det föreslagna industriverket får att göra med en enda byrå inom ifrågavarande avdelning. Anskaffningsbyrån bör slutligen hava

att ombesörja all lager- och förrådsbokföring, ävensom övervakningen över att lager och förråd hålla föreskrivna kvantiteter samt att rekvisitioner utsändas i god tid för nödvändiga ersättningsköp m. m. Chefen för anskaffningsbyrån kommer att erhålla mångskiftande uppgifter. Emellertid synas icke vare sig militära kvalifikationer eller högre teknisk utbildning vara nödvändiga för befattningen i fråga. Erfarenhet från planeringsarbete inom den civila industrien samt förhandlingsvana och läggning för merkantila ting äro de främsta kraven på innehavaren av denna befattning. Det är dock tänkbart att i flygförvaltningen tjänstgörande personal, t. ex. en flygingenjör med ovanberörda kvalifikationer, skulle kunna vara lämplig för uppgiften i fråga. Utredningen anser emellertid att för ändamålet bör upptagas en civil befattning med inplacering i lönegraden C 6 av civila avlöningsreglementet. Befattningshavaren i fråga synes böra förordnas antingen på viss tid, högst sex år, eller tillsvidare. I övrigt beräknar utredningen följande personalbehov för anskaffningsbyrån: 1 flygdirektör av 1. graden samt av kvalificerad civil personal 1 förste byråingenjör i lönegrad Eo 27, 1 konstruktör av 1. klass i lönegrad Eo 24, 2 konstruktörer av 2. klass i lönegrad Eo 21 samt 6 konstruktörer av 3. klass i lönegrad Eo 18. Ä inspektionskontoret skola handläggas ärenden angående inspektion av den i bruk varande materielen, varvid särskilt skall tillses, att beslutade ändringar och kompletteringar genomföras så, att krigsberedskapen på minsta möjliga sätt stores. Kontoret skall jämväl vara ett sammanhållande organ för utredningar av inträffade flyghaverier. Då ifrågavarande inspekterande verksamhet icke lämpligen bör sortera under viss byrå, anser utredningen lämpligast, att detta organ sorterar direkt under avdelningschefen. Chefen för kontoret bör vara en regementsofficer, lämpligen en överstelöjtnant, biträdd av 1 flygdirektör av 2. graden samt 4 flygingenjörer av 1. graden. Vad slutligen beträffar försökscentralen å Malmslätt, vilken enligt vad i det föregående anförts bör vara anknuten till materielavdelningen, vill utredningen framhålla, att ehuru egentliga forskningsuppgifter — i den mån de icke utföras inom industriverkets forskningsavdelning — samt nyskapande konstruktion snarare böra ankomma på den privata industrien än på de statliga förvaltningsorganen, det likväl är påkallat, att flygförvaltningen för vissa försök av militärteknisk art äger tillgång till en särskild anstalt. Denna som för närvarande är förlagd till Malmslätt bör liksom hittills organisatoriskt vara intimt förbunden med flygförvaltningen, ehuru chefen bör hava Malmslätt som tjänstgöringsort. Då de försök, som framdeles komma att utföras vid denna anstalt huvudsakligen komma att vara av militärteknisk natur, bör chefen vara regementsofficer. Förutom 1 överstelöjtnant såsom chef för anstalten beräknar utredningen personal-

225 behovet enligt följande: 3 kaptener, 3 fanjunkare, 2 flygdirektörer av 2. graden, 3 flygingenjörer av 1. graden, 1 flygingenjör av 3. graden samt 1 verkmästare av 1. klass. Därtill komma 1 byråingenjör i lönegrad Eo 26, 1 konstruktör av 1. klass i lönegrad Eo 24, 4 konstruktörer av 2. klass i lönegrad Eo 21 samt 6 konstruktörer av 3. klass i lönegrad Eo 18. Det i det föregående angivna behovet av militär och civilmilitär personal, tjänstgörande vid materielavdelningen jämte försökscentralen å Malmslätt, framgår av följande sammanställning. Den angivna fördelningen av personalen måste emellertid mera betraktas som en beräkningsgrund än som ett slutgiltigt förslag. Uppenbart är nämligen, att vissa förskjutningar de olika byråerna emellan tid efter annan kunna betingas av arbetsförhållandena. A k t i v Militär

Byrå (motsvarande)

p e r s o n a l Civilmilitär

Pensionerade

w

För avdelningen gemensam personal Flygplansbyrån Motorbyrån Utrustningsbyrån Normaliebyrån Verkstadsbyrån Anskaffningsbyrån Inspektionskontoret Försökscentralen Summa 1941 års försvarsutredning

1 major och 1 flygingenjör av 1. graden avses för tjänstgöring hos chefen för flygförvaltningen.

I förhållande till de av 1941 års försvarsutredning framlagda personalberäkningarna för flygvapnet innebär förvaltningsutredningens förslag följande förändringar: 15 — 420843

1. En överstebeställning utgår och ersattes med en befattning som chef för flygförvaltningen å ämbetsverkets stat. 2. Två beställningar som regementsofficerare tillkomma. 3. En beställning som verkstadsdirektör i lönegraden Cb 2 tillkommer. 4. En beställning som flygdirektör av 1. graden tillkommer. 5. En beställning som flygdirektör av 2. graden tillkommer. 6. Fem beställningar som flygingenjörer tillkomma, därav en av 1. graden, 3 av 2. graden och 1 av 3. graden. Inom materielavdelningen föreligger vidare ett avsevärt behov av civilteknisk personal av olika kategorier, ingenjörer, ritare m. fl. Denna personal bör, i den mån ett permanent behov föreligger, avlönas med anlitande av flygförvaltningens avlöningsanslag enligt löneplanen Eo i det civila avlöningsreglementet. Härutöver erforderlig extra personal av ifrågavarande slag förutsätter utredningen alltjämt skola avlönas med anlitande av vederbörliga materielanslag. Det permanenta behovet av icke-ordinarie civilteknisk personal har utredningen beräknat enligt följande uppställning: Antal befattningshavare i olika lönegrader Byrå

m . m.

Avdelningsexpeditionen

....

Konstruktör av 1. klass Lönegrad 24

Konstruktör av 2. klass Lönegrad 21

Konstruktör av 3. klass Lönegrad 18

Lönegrad 15

5 5 6

3 1 1

6 6 10 3 5 2 4

9 12 10 2 8 6 6

36 5 18 2 6 6 4

77 Förste byråingenjör

Byråingenjör

Lönegrad 27

Lönegrad 26

1 1 2 3 1 1

Försökscentralen Summa

3 Ritare av 1. klass

Slutligen erfordras civil kontorspersonal till ett avsevärt antal för utförande av expeditions- och skrivarbete m. m. Med denna personalkategori bör förfaras på liknande sätt som ovan anförts beträffande den civila tekniska personalen. Det permanenta behovet av civil kontorspersonal har av utredningen beräknats enligt uppställningen å sid. 227. Av den angivna kontorspersonalen torde såsom ordinarie böra beräknas kontorsskrivarna av 1. och 2. klass, kansliskrivarna, 7 kontorister, 10 kanslibiträden, 10 kontorsbiträden ävensom expeditions vakterna. Övriga här upptagna befattningshavare böra vara extra ordinarie tjänstemän.

227 Antal

i olika

lönegrader

Förste ExpeKansliexpe- ditions- Kontorsbiträden ditionsbiträden vakt Lönegrad Lönegrad Lönegrad Lönegrad Lönegrad Lönegrad Lönegrad Lönegrad Kontors- Kontorsskrivare skrivare Kansliskrivare av av 1. klass 2. klass

B y r å m. m.

vdeln in gsexpeditionen

trustningsbyrån

befattningshavare

....

1 Kontorister

1 1

6 3

1 1

1 1

Summa

1 1

nskaffningsbyrån . .. spektionskontoret .. örsökscentralen

1 1 3

1 kanslibiträde avses för tjänstgöring hos verkschefen.

3. Intendenturavdelningen. Å flygförvaltningens intendenturavdelning omhänderhavas enligt nuvarande organisation anslagen till expenser m. m. (bränsle, lyse, vatten, renhållning och tvätt), mathållning, intendenturmateriel (beklädnad, kasern- och förplägnadsutredning samt engångskostnader för anskaffning av intendenturmateriel), undervisning och övningar (undervisningsmateriel samt flygvapnets övningar), motorfordon och motorbåtar samt sjukvård (sjukvård och sjukvårdsmateriel) . Bestyret med sjukvårdsanslagen och vad därmed sammanhänger kommer enligt den föreslagna nya organisationen att helt avlyftas från flygförvaltningen och i stället övertagas av den gemensamma sjukvårdsförvaltningen. Även i övrigt torde, såsom i det föregående framhållits, ett stort antal förnödenhetsvaror inom intendenturavdelningens hittillsvarande förvaltningsområde komma att framdeles bli föremål för gemensam anskaffning för försvarsväsendets behov, antingen genom anlitande av det föreslagna industriverket eller genom att anskaffningen koncentreras till arméförvaltningens intendenturdepartement eller eventuellt marinförvaltningen. Detta kan i stort sett tänkas bliva fallet med följande grupper av intendenturmateriel, nämligen kol och koks samt elektrisk armatur (expensanslaget), magasinsvaror (mathållningsanslaget), läder, textilier, standardiserad beklädnadsmateriel samt standardiserad kasern- och förplägnadsutredning (intendenturmaterielanslaget), person- och lastbilar av standardtyp samt drivmedel för motorfordon (motorfordonsanslaget).

228 Ett gemensamt anskaffningsförfarande i nu angiven omfattning kommer givetvis i och för sig att medföra en avlastning av förvaltningsgöromålen å intendenturavdelningen. På grund av att anslagsförvaltningen och ledningen av förvaltningsverksamheten vid flygvapnets förband, verkstäder och anstalter även framdeles skall åvila flygförvaltningen och då samrådsberedningar bliva i stor omfattning erforderliga mellan de anskaffande myndigheterna (industriverket, sjukvårdsförvaltningen o. s. v.), å ena, samt flygförvaltningen, å andra sidan, torde arbetsbelastningen för den blivande flygförvaltningen dock icke komma att i någon mera avsevärd grad påverkas genom det centraliserade anskaffningsförfarandet. Organisationens utökning, den ökade värnpliktstjänstgöringen och ett betydligt mera omfattande krigsförberedelsearbete än som hittills kunnat utföras komma att i väsentlig grad påverka förvaltnings verksamheten. En övergång från 1936 års försvarsorganisation med 1 eskaderstab, 7 flottiljer, 1 flygkrigsskola, 1 flygkrigshögskola, 1 underofficersskola samt 1 bomb- och skjutskola till en organisation om 4 eskaderstaber, 5 basområden, 17 flottiljer, 1 flygbaskår samt ett ökat antal andra skolor utöver redan existerande måste helt naturligt avspegla sig även på förvaltningsområdet. Utredningen har med hänsyn härtill utgått från att intendenturavdelningens arbetsbörda för framtiden kommer att avsevärt växa. Utredningen har haft under övervägande, huruvida den under övningsanslaget uppförda anslagsposten »drivmedel till flygmotorer» ävensom anslaget till motorfordon och motorbåtar borde överflyttas från intendenturtill materielavdelningen. Som skäl härför skulle kunna åberopas, att materielavdelningen alltid måste handhava de tekniska uppgifter med avseende å driv- och smörjmedel vilka hänföra sig till provning och angivande av tekniska normer. Detta synes emellertid icke utgöra något skäl för att till materielavdelningen överflytta det förvaltningsmässiga handhavandet i övrigt av ifrågavarande drivmedel, d. v. s. anskaffning, redovisning, förvaring och vård samt framför allt den omständliga transportfrågan i fred och krig. Dylika rent förvaltningsbetonade bestyr synas utredningen mera lämpade att omhänderhavas av den förvaltningsutbildade personalen å intendenturavdelningen och vid flygförbanden än av den tekniska och icke förvaltningsutbildade militära personalen. Samma synpunkter göra sig gällande i fråga om anslaget till motorfordon och motorbåtar. Då anskaffningen av motorfordon av standardtyp i den nya organisationen torde komma att centraliseras till industriverket får emellertid detta anslag för flygförvaltningens vidkommande icke tillnärmelsevis samma betydelse som den under övningsanslaget ingående anslagsposten drivmedel till flygmotorer. Beträffande intendenturavdelningens organisation får utredningen anföra följande.

229 Chef för avdelningen är för närvarande en överste i intendenturbefattning. Verksamheten å avdelningen bedrives under denne, förutom å en expedition, som förestås av en regementsofficer (assistent), å tre sektioner. Avdelningen är således icke såsom materielavdelningen indelad i byråer. Chefen för intendenturavdelningen är följaktligen själv föredragande i alla ärenden, som föredragas inför verksledningen. Ärendenas antal har emellertid under senare år stigit därhän, att avdelningschefen endast i begränsad omfattning kunnat taga del i deras beredning. Han har således för egen föredragning i stor utsträckning varit beroende av det sätt, varpå ärendena handlagts av underlydande personal, men dock själv haft att bära ansvaret därför. Detta synes innebära ett påtagligt missförhållande, som näppeligen lärer kunna avhjälpas annat än genom en uppdelning av intendenturavdelningen på flera byråer med byråchefer såsom ansvariga föredragande inför avdelningschefen respektive chefen för flygförvaltningen. I detta sammanhang förtjänar jämväl understrykas vikten av att avdelningschefen mera än som nu är möjligt skall kunna ägna sig åt ledningen och övervakningen av förvaltningsverksamheten vid förband och anstalter. Det samrådsarbete med de centralanskaffande myndigheterna, som framdeles kommer att bliva erforderligt, torde ytterligare vara ägnat att öka arbetsbördan för avdelningschefen och framhäva nödvändigheten av en byråindelning med särskilda föredragande. Chefen för intendenturavdelningen bör enligt utredningens uppfattning alltjämt vara en överste i intendenturbefattning i lönegrad Oa 6. Med hänsyn till arten och omfattningen av avdelningens verksamhetsområde anser utredningen, att intendenturavdelningen lämpligen bör uppdelas på tre byråer, förslagsvis benämnda centralbyrån, utrustningsbyrån och underhållsbyrån, motsvarande den nuvarande sektionsindelningen. För avdelningen mera gemensamma detaljer böra handläggas å en under avdelningschefen lydande expedition, som bör förestås av en regementsofficer. Denne skall hava till närmaste uppgift att inför avdelningschefen vara föredragande i avdelningens gemensamma ärenden, såsom personalfrågor samt ärenden angående instruktioner, reglementen och andra för intendenturtjänsten tillämpliga föreskrifter. » Å expeditionen böra tjänstgöra 2 kaptener. En av dessa avses tidtals böra fungera som lärare vid skolor och utbildningskurser samt såsom vikarie för flottiljintendenter vid förekommande tjänstledigheter för dessa. Den andre kaptenen bör tjänstgöra som förbindelseofficer mellan flygförvaltningen och de centralanskaffande organen (industriverket, arméförvaltningens intendenturdepartement m. fl.). Vidare avses å expeditionen skola tjänstgöra 2 pensionerade officerare i arvodesbefattning, av vilka den ene bör biträda med uppgörandet av krigsmaterielplanerna och den andre avses för vården av hemliga handlingar m. m. För registratorsgöromål torde böra beräknas ytterligare

1 officer i arvodesbefattning. Då expeditionen slutligen har att ombesörja allt å avdelningen förekommande kontorsarbete, torde följande behov av kontorspersonal föreligga: 1 kanslibiträde i lönegrad A 7, 1 kontorsbiträde i lönegrad A 4 samt 3 skrivbiträden i lönegrad Eo 2. Å expeditionen bör slutligen tjänstgöra en expeditionsvakt i lönegrad A 5, vilken tillika bör förestå det till underhållsbyrån hörande blankett- och expensförrådet. Å centralbyrån böra handläggas ärenden angående övningsanslaget, varvid förvaltningen av anslagsposten drivmedel till flygmotorer blir en av byråns viktigaste uppgifter. Vidare torde å denna byrå böra handläggas ärenden angående motorfordon och motorbåtar ävensom undervisningsmateriel, varjämte byrån har att utöva förrådskontroll i vad på byrån ankommer. Personalbehovet har utredningen beräknat till 1 major eller överstelöjtnant, chef för byrån, 1 kapten samt 1 underofficer i arvodesbefattning. Å utrustningsbyrån böra handläggas ärenden angående beklädnad, kasernoch förplägnadsutredning, musikmateriel samt centralförrådet ävensom erforderlig förrådskontroll. Chef för denna byrå bör vara 1 major eller överstelöjtnant, varjämte å byrån böra tjänstgöra 1 kapten samt 1 underofficer i arvodesbefattning. Till underhållsbyråns handläggning torde böra hänföras ärenden angående mathållning, bränsle, lyse, vatten och övriga expenser, publikationstryck och lägerkassor ävensom vederbörlig förrådskontroll. Chef för byrån bör vara 1 major eller överstelöjtnant, varjämte erfordras 1 kapten samt 1 underofficer i arvodesbefattning. Personalen å intendenturavdelningen utgjordes enligt 1936 års organisation av 1 överste, 1 överstelöjtnant eller major, 1 kapten, 1 pensionerad officer, 2 pensionerade underofficerare, och har sedermera utökats med 1 major, 1 pensionerad officer och 1 pensionerad underofficer, varjämte kaptensbeställningen uppflyttats till en beställning för major eller kapten. I den av 1941 års försvarsutredning föreslagna organisationen för intendenturavdelningen har beräknats följande personal på aktiv stat, nämligen 1 överste i lönegrad Oa 6, 1 överstelöjtnant, 1 överstelöjtnant eller major, 2 majorer och 4 kaptener. De fyra kaptenerna avses skola vara placerade på eskaderstaberna men fullgöra huvuddelen av sin tjänst å intendenturavdelningen. Det av förvaltningsutredningen beräknade behovet av militär personal, tjänstgörande vid intendenturavdelningen, framgår av sammanställningen å sid. 231. I förhållande till det av 1941 års försvarsutredning framlagda förslaget innebär det nu angivna personalbehovet en ökning med 1 kapten, vilken avses för att i industriverket och de övriga försvarsgrensförvaltningarna biträda vid anskaffningar för flygvapnets räkning.

231 Pensionerade

Aktiv personal C:

<

Byrå (motsvarande)

3 O: a 3 a

o p

»d

o a re a. P

HJ

För avdelningen gemensam personal Centralbyrån Utrustningsbyrån Underhållsbyrån Summa 1941 års försvarsutredning

4. Civilavdelningen. Å flygförvaltningens civilbyrå handläggas för närvarande ärenden, som angå avlöning, rekrytering och resekostnader m. m., allmänna författningar och föreskrifter, tillsättning av och avsked från civila tjänstebefattningar vid flygförvaltningen, löneklassplacering för civil personal, anmärknings-, avskrivnings- och besvärsmål, flygvapnets kassa- och redovisningsväsende, flygförvaltningens dispositionsbokföring, flygförvaltningens kamerala revision samt slutligen övriga ärenden av administrativt-juridisk beskaffenhet. Chef för civilbyrån är en byråchef i lönegrad A 30. Denne är i likhet med cheferna för materiel-, intendentur- och byggnadsavdelningarna ledamot av flygförvaltningen. Byrån är uppdelad på ett kansli och en kameralexpedition, vilken senare i sin tur är uppdelad på ett boksluts- och kassakontor samt ett revisionskontor. Genom den i det föregående föreslagna centraliseringen av vissa civilärenden till ett för försvarsväsendet gemensamt förvaltningsorgan kommer en avsevärd del av de ärenden, som nu handläggas å flygförvaltningens civilbyrå att överflyttas till nämnda organ, försvarsväsendets civilförvaltning. De ärendesgrupper som efter ett dylikt överförande komma att kvarstå hos flygförvaltningen torde i huvudsak vara följande: avlönings- och resekostnader i fråga om flygförvaltningens egen personal, tillsättning av och avsked från tjänstebefattningar vid flygförvaltningens civilbyrå, löneklassplacering för personal vid flygförvaltningen, s. k. avskrivningsmål samt besvärsmål i egentliga förvaltningsärenden, i den mån de senare icke enligt vad i det föregående under »Handläggningen av besvärsmål» anförts skola handläggas av civilförvaltningen, uppbörd och redovisning av alla till flygförvaltningens befattning hörande medel, flygförvaltningens kassa- och redovisningsväsende, flygförvaltningens dispositionsbokföring, flygförvalt-

ningens kamerala förhandsgranskning samt övriga ärenden av administrativt-juridisk beskaffenhet. De s. k. samrådsärendena, ovan sammanfattade under begreppet »övriga ärenden av administrativt-juridisk beskaffenhet», inrymma de mest skilda slag av frågor till sådant antal att de torde representera en lika omfattande arbetsmängd som hela antalet egentliga civilärenden. Bland samrådsärendena märkas främst verkets personalärenden. Enligt i flygförvaltningen nu gällande ordning handläggas personalärendena å vederbörande avdelning, vars chef är föredragande i därstädes förekommande personalärenden. Enär chefen för flygförvaltningens civila organ för tryggandet av rätt tilllämpning av allmänna författningar, föreskrifter och reglementen samt för vinnande av likformig praxis inom verkets skilda avdelningar, bör deltaga i behandlingen av personalärendena inom ämbetsverket, böra dessa ärenden redan på ett förberedande stadium beredas gemensamt med nämnda organ. Bland övriga verkets civila organ åvilande uppgifter bör i detta sammanhang omnämnas uppsättandet av större skrivelser, varvid särskilt må framhållas skrivelser till Kungl. Maj:t och andra mera formbundna framställningar, förandet av protokoll samt medverkan vid anbudsprövning enligt upphandlingsförordningen, allt göromål varmed den tekniskt skolade arbetskraften icke bör betungas. En mycket viktig del av arbetsbördan kommer vidare att bestå i juridisk granskning av kontrakt och säkerhetshandlingar. Icke minst för materielavdelningen är juridisk expertis erforderlig för lösande av de å denna avdelning ständigt förekommande spörsmålen på handelsrättens område (avtalslagen, köplagen, kommissionslagen), varvid särskilt bör framhållas, att de talrikt förekommande utländska leveransavtalen ofta föranleda internationellrättsliga frågor samt rättsspörsmål på clearingväsendets och tullförfattningarnas område. Jämväl för intendenturavdelningens vidkommande kräves juridiskt biträde vid handläggningen av ett stort antal ärenden. Förutom de talrika upphandlingsärendena må härvid särskilt framhållas den jämförelsevis stora grupp ärenden automobilmålen utgöra. Av det anförda, vilket närmast får betraktas som en exemplifiering av arbetsuppgifterna, framgår att flygförvaltningen även i fortsättningen kommer att vara i behov av ett särskilt, under verkschefen direkt lydande organ för administrativa och juridiska ärenden. De arbetsuppgifter, som komma att åvila det civila organet komma allt framgent att intaga den betydelsen såväl kvalitativt som kvantitativt, att det synes berättigat att i likhet med vad som föreslagits beträffande marinförvaltningen organisera detta organ som en särskild avdelning inom flygförvaltningen, lämpligen benämnd civilavdelningen.

233 Härigenom kommer det civila organet att i organisatoriskt hänseende intaga samma ställning som verkets övriga avdelningar, vilket måste anses vara en påtaglig fördel. Chefen för civilavdelningen, vars personal kommer att bliva jämförelsevis talrik, torde med hänsyn till det honom åvilande betungande ansvaret som flygförvaltningens främste expert i juridiska, administrativa och kamerala ärenden böra i likhet med cheferna för arméoch marinförvaltningarnas civilavdelningar placeras i lönegraden B 1. Chefen för civilavdelningen synes lämpligen böra hava tjänstetiteln f 1 y g r å d. korresponderande med arméförvaltningens krigsråd och marinförvaltningens amiralitetsråd. Chefen för civilavdelningen bör tillika vara chef för flygförvaltningens civila personal, varmed i detta sammanhang förstås administrativt och juridiskt utbildade tjänstemän jämte bokföringspersonal ävensom för dessa tjänstemäns verksamhet avsedd kontorspersonal. Det synes nämligen vara av vikt, att denna personal utgör en enhetlig personalgrupp inom verket, förhållandevis oberoende av den fastställda avdelnings- och byråindelningen. Detta bör givetvis å andra sidan icke hindra, att viss personal som regel avses för den ena eller andra avdelningen eller byrån. Civilavdelningen bör lämpligen uppdelas på två underavdelningar, kansliet och kameralkontoret. Kansliet bör förestås av flygrådet, som bör vara föredragande i alla större ärenden eller ärenden av principiell natur. Den direkta beredningen av kansliets administrativa ärenden bör utföras av en å kansliet tjänstgörande sekreterare, vilken dessutom torde böra ombesörja föredragning av enklare och mera rutinmässiga administrativa kansliärenden. Då sekreterarens föredragningsskyldighet icke bör omfatta ärenden av kvalificerad natur, anser utredningen att befattningen i fråga bör placeras i lönegraden A 24. Å civilavdelningens kansli torde vidare föreligga behov av en notarie i lönegrad A 21. De sekreteraren åvilande uppgifterna att svara för beredningen av samtliga kansliärenden samt att vara föredragande i ett stort antal av dessa torde bliva så omfattande, att denne befattningshavare icke därutöver kan betungas med de rent juridiska ärendena. Framhållas bör också, att den befattningshavare, som har att svara för de rent juridiska ärendena flera dagar i månaden nödgas vistas å resor (inställelser i rättegångar, förhandlingar etc), vilket utgör ett ytterligare skäl för att icke sammankoppla en kansli- och föredragandetjänst med ombudsmannasysslorna inom verket. Då över huvud behovet av en renodlad juridisk expertis inom flygförvaltningen är synnerligen framträdande, vill utredningen föreslå, att en särskild advokatfiskalsbefattning upprättas inom flygförvaltningen. Advokatfiskalens huvuduppgift blir att utföra kronans processer samt att i övrigt tillhandagå verkets tekniska och militära chefer i juridiska, admini-

strati va och ekonomiska ärenden. Advokatfiskalen bör sålunda fungera som flygförvaltningens och speciellt materielavdelningens konsulterande jurist och förvaltningsexpert. Han synes, i likhet med flygförvaltningens nuvarande ombudsman, böra hava sin huvudsakliga tjänstgöring förlagd till materielavdelningen. Advokatfiskalsbefattningen torde böra inplaceras i lönegraden A 26. För materielavdelningens del synes utöver det arbete som kan påräknas av advokatfiskalen föreligga behov av en särskild sekreterare för administrativa göromål. I avbidan på närmare erfarenheter härutinnan torde denna befattning emellertid böra uppföras såsom extra ordinarie i lönegraden Eo 24. För intendenturavdelningens del torde erfordras en notariebefattning, vilken likaledes tillsvidare synes böra upptagas såsom extra ordinarie tjänsteman i lönegraden Eo 21. Beträffande övrig för civilavdelningen erforderlig kanslipersonal anser utredningen densamma böra beräknas till 1 amanuens i lönegraden Eo 18, "i amanuens i lönegraden Eo 15, 1 kanslibiträde i lönegraden A 7, 1 kontorsbiträde i lönegraden A 4 samt 1 skrivbiträde i lönegraden Eo 2. I det föregående har utredningen angivit vissa riktlinjer för den kamerala förhandsgranskniugens, utanordningsbeslutens samt dispositionsbokföringens ordnande inom de av utredningen föreslagna ämbetsverken. I anslutning härtill anser utredningen, att civilavdelningens kameralkontor bör förestås av en kamrerare i lönegraden A 26. Kamreraren skall under flygrådet i första hand bära ansvaret för anordningsärendenas behöriga och skyndsamma handläggning. Han skall vidare bära ansvaret för att den kamerala förhandsgranskningen bedrives på ett effektivt sätt. Utredningen har i det föregående understrukit denna gransknings stora betydelse för medelsförvaltningen. För själva förhandsgranskningens utförande räknar utredningen med ett personalbehov av 2 revisorer i lönegraden A 21 och 1 amanuens, vilken emellertid avses skola biträda jämväl med övriga å kameralkontoret förekommande göromål. Den i övrigt för den kamerala förhandsgranskningen erforderliga personalen torde böra beräknas till 1 kansliskrivare i lönegraden A l l , 1 kontorsbiträde i lönegraden A 4 samt 1 skrivbiträde i lönegraden Eo 2. För utförande av flygförvaltningens dispositionsbokföring, vilken i enlighet med de principer som förut framförts bör koncentreras till civilavdelningens kameralkontor, räknar utredningen med att följande personal blir erforderlig: 1 bokhållare i lönegrad A 17, 1 bokföringsassistent i lönegrad Eo 14, 1 kontorsbiträde i lönegrad A 4 samt 2 skrivbiträden i lönegrad Eo 2. Denna begränsade personaluppsättning förutsätter emellertid, att bokföringsarbetet skall genom införande av maskinella anordningar i möjligaste mån förenklas.

235 Vad slutligen kassagöromålen beträffar synas dessa å kameralkontoret böra omhänderhavas av en kassör, placerad i lönegraden A l l . Därutöver torde för kassans handhavande föreligga behov av ett kontorsbiträde i lönegrad A 4. D e t av utredningen för civilbyrån beräknade sammanlagda personalbehovet framgår av nedanstående förteckning. Chef:

Lönegrad

1 flygråd

B

Kansliet: 1 advokatfiskal 1 sekreterare 1 sekreterare (för materielavdelningen) 1 notarie 1 notarie (för intendenturavdelningen) 1 amanuens 1 amanuens 1 kanslibiträde 1 expeditionsvakt 1 kontorsbiträde 1 skrivbiträde

A 26 A 24 Eo 24 A 21 Eo 21 Eo 18 Eo 15 A 7 A 5 A 4 Eo 2

Kameralkontoret: 1 kamrerare 2 revisorer 1 bokhållare 1 amanuens 1 bokföringsassistent 1 kassör 1 kansliskrivare 3 kontorsbiträden 3 skrivbiträden

A 26 A 21 A 17 Eo 15 Eo 14 A 11 A 11 A 4 Eo 2

1 Den ovan föreslagna fördelningen av vissa kanslitjänstemän torde mera få anses som en beräkningsgrund än som en fast norm.

C. Personalbehov och kostnadsberäkningar. D e t för flygförvaltningen erforderliga personalbehovet har tidigare angivits såväl i text som i tabellform. Utredningen får i detta sammanhang hänvisa beträffande den för materiel- och intendenturavdelningarna erforderliga militära och civilmilitära personalen till de å sid. 225 och 231 intagna tablåerna. Beträffande den civila personalen får utredningen hänvisa till å sid. 226, 227, 230 och 235 intagna förteckningar.

236 Den personal å ordinarie stat, som enligt utredningens förslag avses skola uppföras å personalförteckning för flygförvaltningen är följande: Befattning 1 chef för flygförvaltningen 1 chef för materielavdelningen 1 byråchef 1 flygråd 1 advokatfiskal 1 kamrerare 1 sekreterare 1 notarie 2 revisorer 1 bokhållare 4 kontorsskrivare av 1. klass 3 kontorsskrivare av 2. klass 1 kassör 4 kansliskrivare 7 kontorister 12 kanslibiträden 1 förste expeditionsvakt 3 expeditionsvakter 15 kontorsbiträden

Lönegrad Ob 3 a el. C 12 Ob 2 C6 Bl A 26 A 26 A 24 A 21 A 21 A 17 A 15 A 13 All All A9 A7 A7 A5 A4

Den av utredningen beräknade icke-ordinarie personalen vid flygförvaltningen omfattar följande tjänstemän: Befattning 3 förste byråingenjörer 7 byråingenjörer 1 sekreterare 21 konstruktörer av 1. klass 1 notarie 36 konstruktörer av 2. klass 53 konstruktörer av 3. klass 1 förste amanuens 2 amanuenser 77 ritare av 1. klass 1 bokföringsassistent 2 kontorister 3 kanslibiträden 14 kontorsbiträden 16 skrivbiträden

Lönegrad Eo 27 Eo 26 Eo 24 Eo 24 Eo 21 Eo 21 Eo 18 Eo 18 Eo 15 Eo 15 Eo 14 Eo 9 Eo 7 Eo 4 Eo 2

Av nu angivna icke-ordinarie personal skola befattningshavare över 20. lönegraden upptagas å personalförteckning för verket. Den pensionerade personalen har utredningen, som framgått av det tidigare anförda, beräknat till 4 officerare och 4 underofficerare.

237 Till den pensionerade militära personalen beräknas arvoden med 3 180 kronor för officer och 2 130 kronor för underofficer. M e d ledning av de gjorda personalberäkningarna har utredningen uppgjort följande approximativa avlöningsstat för flygförvaltningen: 1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis kronor 335 000 2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t » 21500 3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal » 1 520 000 4. Rörligt tillägg, förslagsvis » 283 500 Summa kronor 2 160 000 Omkostnaderna

för ämbetsverket synas kunna beräknas på följande sätt:

1. Sjukvård m. m., förslagsvis 2. Reseersättningar, förslagsvis 3. Expenser, förslagsvis 4. Publikationstryck, högst

kronor 10 000 » 25 000 » 150 000 » 5 000 Summa kronor 190 000

V. Försvarsväsendets fortifikationsförvaltning. A. Fortifikationsförvaltningens allmänna uppgifter. Den militära fastighetsförvaltningens uppgift är att handlägga ärenden angående försvarsväsendets fastighetsbestånd, som i sig inrymmer befästningar, kaserner och andra husbyggnader, väg- och vattenbyggnader, specialbyggnader och domäner. Med hänsyn till denna uppdelning av fastighetsbeståndet kunna de till fastighetsförvaltningen hörande ärendena uppdelas i sju grupper, nämligen befästningsärenden, kasern- och andra husbyggnadsärenden, väg- och vattenbyggnadsärenden, ärenden angående militära specialbyggnader, domänärenden, ärenden angående fastighetsförvaltning i rättsligt hänseende samt kontrollärenden. Till b e f ä s t n i n g s ä r e n d e n a höra ärenden angående befästningskonstens utveckling, rikets fasta försvar i allmänhet, planer för fortifikatorisk rustning av fästningar, militärområden och marindistrikt, mobiliseringsåtgärder i övrigt beträffande rikets befästningsanläggningar, planläggning och utförande av permanenta befästningar, byggnadstekniska luft- och brandskyddsåtgärder samt underhåll och vård av befintliga befästningar. K a s e r n - och andra h u s b y g g n a d s ä r e n d e n omfatta ärenden angående planläggning och utförande av nybyggnader för kasernetablissement, övningsläger, sjukvårds- och förrådsanstalter, verkstäder och skjutbanor m. m., underhåll och vård av dessa anläggningar samt inkvartering i tjänstebostäder och uthyrningsfastigheter. Till v ä g - o c h v a t t e n b y g g n a d s ä r e n d e n höra ärenden angående planläggning och utförande av hamnar, flygfält, järn- och spårvägar, gator, broar, kajer, bryggor, yttre ledningar m. m., anskaffning och drift av lyft- och transportanordningar m. m. samt underhåll och vård av här nämnda anläggningar och anordningar. Med ä r e n d e n a n g å e n d e m i l i t ä r a s p e c i a l b y g g n a d e r avses ärenden angående planläggning och utförande av dockor, slipar, varvsanordningar, vissa anordningar vid flygvapnet, tankanläggningar, lagringsanordningar för flytande bränslen m. m. samt underhåll och vård av dylika anordningar. Gruppen d o m ä n ä r e n d e n omfattar ärenden angående vård och underhåll av försvarsväsendets jordbruks- och skogsfastigheter med därtill hörande byggnader, vägar, broar och andra anläggningar av olika slag samt

239 dessa fastigheters ekonomiska utnyttjande genom försälj rung av skog eller skogsprodukter, grus, sten, höskörd m. m. Ärenden angående f a s t i g h e t s f ö r v a l t n i n g i rättsligt h ä n s e e n d e avse förvärv och överlåtelse av fast egendom, arrende eller annan upplåtelse till eller från kronan av fast egendom, expropriation m. m. samt intrång å kronans mark, t. ex. för framdragning av vägar och olika slag av ledningar, i samband med utläggande av stadsplaner m. m., enligt vattenlagen och i samband med fridlysning av mark m. m. Under beteckningen k o n t r o l l ä r e n d e n slutligen hava sammanförts ärenden angående byggnads- och materielkontroll samt statistik. Av den nu lämnade redogörelsen framgår, att det arbetsområde som bör tillkomma en för försvarsväsendet gemensam fortifikationsförvaltning innefattar ett komplex av uppgifter av sådan natur, att någon direkt motsvarighet därtill knappast finnes inom den civila statsförvaltningen. Om en dylik jämförelse ändock skall göras, vilket kan vara av intresse vid utformningen av det nya förvaltningsorganet, torde byggnadsstyrelsen ligga närmast till hands. Båda verken handhava var på sitt område en omfattande byggnadsförvaltning. De till byggnadsstyrelsens delfond av allmänna fastighetsfonden hänförliga fastigheternas sammanlagda bokförda värde utgjorde enligt i riksräkenskapsverkets budgetredovisning för budgetåret 1940/41 intaget utdrag ur rikshuvudboken omkring 180 miljoner kronor, medan de till försvarsväsendets fastighetsfond hörande fastigheterna år 1939 prehminärt värderades till sammanlagt omkring 505 miljoner kronor, i vilken summa icke inräknats något värde för befästningsanläggningarna i riket. Utöver nämnda summa faller också det högst betydande värdet av dels fastigheter som tillkommit senare och dels de byggnadsföretag som enligt den framlagda försvarsplanen skola bringas till utförande under de närmaste åren. De sammanlagda kostnaderna för sistberörda företag hava av försvarsutredningen efter nuvarande prisläge beräknats till över 300 miljoner kronor. Härtill kommer, att fortifikationsförvaltningens befattning med befästningsväsendet och vissa industriella specialbyggnader samt dess domänförvaltning måste anses komplicera verksamheten inom detta ämbetsverk. De på fortifikationsförvaltningen ankommande arbetsuppgifterna äro dels rent militära, dels civilt byggnadstekniska. Detta förhållande måste sätta sin prägel på fortifikationsförvaltningens organisation och personalsammansättning. Betydelsen av tillgång på ökad civil sakkunskap i det fastighetsförvaltande organet har på senare tid starkt trätt i förgrunden. Utredningen vill emellertid i detta sammanhang upprepa sitt redan förut i annat sammanhang gjorda påpekande av nödvändigheten att tillskapa förutsättningar för att den militära personal som skall handhava främst befästningsärendena bibringas jämväl erforderlig teknisk kompetens och skicklighet. En av dessa

förutsättningar är, såsom likaledes förut anförts, att den militära personalkår som avses för detta ändamål erhåller en sådan storlek och sammansättning, att ett gott personurval för ledande poster kan påräknas. Då befästningsverksamheten aldrig kan bli så omfattande, att den ensam motiverar en personalkår av sagda storleksordning, blir det nödvändigt att i en gemensam kår sammanföra den personal, som omhänderhar såväl befästningsväsendet som andra militära byggnadsuppgifter. Detta förhållande innebär såsom redan förut framhållits ett av skälen för att befästningsväsendet och det militära byggnads väsendet i övrigt, i enlighet med 1940 års utrednings förslag och militära byggnadsutredningens däröver avgivna utlåtande, alltjämt böra omhänderhavas av samma organisation. Det må här erinras om den av 1941 års försvarsutredning framkastade tanken, att officersbeställningar vid fortifikationskåren skulle kunna besättas med civilingenjörer, vilka äga eller förskaffa sig erforderliga militära kunskaper (officerare vid väg- och vattenbyggnadskåren eller reservofficerare). Även enligt förvaltningsutredningens mening vore en sådan anordning ägnad att till fastighetsförvaltningens båtnad närma de militära och den civila sakkunskapen på förevarande område.

B. Förhållandet till regionala och lokala myndigheter. Med hänsyn till de lokala byggnadsobjektens stora antal är det nödvändigt, att det centrala organet på förevarande område vid förvaltningen av försvarsväsendets fastighetsbestånd inom de särskilda landsdelarna biträdes av r e g i o n a l a f ö r v a l t n i n g s o r g a n . Sådana organ finnas för närvarande inom såväl armén som marinen. Flygvapnet saknar däremot nu en på detta sätt utgrenad fastighetsförvaltning. Med flygvapnets pågående betydande utbyggnad följer emellertid en avsevärd utökning av denna försvarsgrens fastighetsbestånd, varför småningom även på dess område torde behöva inrättas regional fastighetsförvaltning. Åt de nuvarande regionala förvaltningsorganen hava hittills anförtrotts synnerligen krävande och ansvarsfulla uppgifter. Sålunda hava dessa organ genomfört i stort sett alla utredningar inom sina respektive territoriella områden, där de även lett utförandet av förekommande byggnadsföretag. De centrala myndigheterna vid armén och marinen hava nämligen på grund av sin ringa personaltillgång i allmänhet icke haft annan möjlighet än att, då medel anvisats för visst byggnadsändamål, ställa dessa medel till vederbörande regionala myndighets förfogande med uppdrag att låta utföra arbetet. Längre än till att i vissa fall förbehålla sig rätten att pröva inkomna anbud hava centralmyndigheterna i regel icke kunnat sträcka sig ifråga om direkt ledning eller kontroll av arbetena. Inom de centrala myndigheterna hava även saknats särskilda organ för utövande av kontroll över underordnade myndig-

241 heters förvaltning. Någon mera ingående kontroll över deras förvaltning har därför icke kunnat äga rum. Nu angivna förhållanden hava medfört, att även de regionala förvaltningarna erhållit för sin organisation alltför betungande arbetsuppgifter. De regionala förvaltningsorganen hava i sin tur på grund av organisationens otillräcklighet varit nödsakade att på de rent lokala myndigheterna överlåta betydande delar av sina uppgifter, vilka ofta varit av sådan art och omfattning, att dessa lokala myndigheter varken kvalitativt eller kvantitativt varit rustade att lösa dem på tillfredsställande sätt. Enligt förvaltningsutredningens mening måste en förändring i förevarande avseende komma till stånd. Den centrala fortifikationsförvaltning, som nu föreslås skola inrättas, måste därför erhålla sådan organisation, att den själv kan handhava såväl utredningen som utförandet av byggnadsföretag av mera betydande omfattning. De regionala fastighetsförvaltningsorganen synas sålunda icke böra handhava större byggnadsföretag än sådana, för vilka kostnaderna uppgå till förslagsvis högst 50 000 kronor. Detta gäller emellertid icke fästningarna. Vid dessa fordras nämligen av andra än här berörda skäl så starkt organiserade fortifikationsförvaltningar, att de måste bliva rustade att mottaga mera omfattande uppdrag. Det synes då vara lämpligt att utnyttja dem också för större uppgifter. Härför talar även den omständigheten, att en fästnings förvaltningsobjekt i regel ligga koncentrerade och att olika objekt ofta stå i direkt beroende av varandra. Av de regionala förvaltningarna hava tidigare endast fästningarna — även dessa dock i otillräcklig grad — varit utrustade med personal för att i större utsträckning handlägga ärenden angående befästningar eller för att uppgöra fortifikatoriska rustningsplaner. Denna brist har under den pågående krisen varit synnerligen kännbar och måste i en ny organisation avhjälpas. En stor del av den arbetsbörda, som nu åvilar de lokala organen, måste avlyftas från dessa och i stället läggas på de regionala. Ehuru samtidigt betydande uppgifter avses skola avlastas från de nuvarande regionala fortifikationsförvaltningarna, kräves därför en viss förstärkning av den nuvarande organisationen, såväl inom fästningarna som inom övriga regionala förvaltningar. En viss sådan förstärkning har också föreslagits av 1941 års försvarsutredning. Under de regionala förvaltningarnas tillsyn böra i regel ligga alla inom respektive områden befintliga befästningsobjekt samt alla de fastigheter m. m., vilka finnas invärderade i försvarsväsendets fastighetsfond. Från denna regel böra emellertid göras vissa undantag. Sålunda böra de statliga fabriker, vilkas drift anses böra vara organiserad i rent affärsmässiga former, själva förvalta sina fastigheter, vilka sålunda av fastighetsfonden böra uthyras till respektive industristyrelser. I Stockholm med omnejd befintliga byggnader tillhörande fastighetsfonden och nyttjade av försvarsstaben, armé-, marinoch flygledningarna, de centrala militära förvaltningsorganen, högskolor 16 — 420843

m. fl., böra stå under fortifikationsförvaltningens omedelbara förvaltning. Slutligen intaga örlogsvarven i Stockholm och Karlskrona med hänsyn till både sin organisation och arten av sin verksamhet en sådan särställning, att de lämpligen böra i byggnadsförvaltningshänseende direkt omhänderhavas av fortifikationsförvaltningen. I princip bör organisationen av de regionala fortifikationsförvaltningarna uppläggas så, att verksamheten under en fortifikationsofficer som chef fördelas på en befästningsavdelning och en byggnadsavdelning. Byggnadsavdelningarna måste i väsentligt större utsträckning än vad nu är fallet tillföras civil byggnadsteknisk fackkunskap. Verksamheten bör regleras efter enhetliga normer. En närmare redogörelse för dessa organs anordnande och deras anslutning till den blivande territoriella militära ledningen har lämnats i 1941 års försvarsutrednings betänkande, till vilket här må hänvisas. I fråga om d e n l o k a l a f a s t i g h e t s f ö r v a l t n i n g e n föreligga stora principiella skiljaktigheter mellan de olika försvarsgrenarna. Sålunda deltager truppbefälet i förvaltningen vid armén men icke vid marinen. Vid flygvapnet äro förhållandena närmast likartade med de vid armén rådande. Med hänsyn till vården av förvaltningsobjekten och nödvändigheten att anpassa förvaltningsåtgärderna efter den militära tjänsten, torde ansvaret för vården och förvaltningen av de byggnader m. m. som upplåtits till ett truppförband (motsvarande) som princip böra läggas på förbandschefen (motsvarande; vid Karlsborg platsbefälhavaren). Den lokala fastighetsförvaltningen bör emellertid befrias från att taga befattning med större utredningar och mera omfattande byggnadsföretag eller reparationer. Sådana arbetsuppgifter böra handhavas av den regionala förvaltningen. I den mån denna förvaltnings resurser icke äro tillfyllest, skall erforderligt biträde lämnas av centralmyndigheten. Den lokala fastighetsförvaltningens uppgifter bliva på så sätt begränsade till att omfatta mindre reparations- och underhållsarbeten, vilka utan tidsutdräkt måste komma till utförande. Vidare bör det åligga den lokala fastighetsförvaltningen att taga initiativ till eller undersöka inom truppförbanden framkommande förslag till förbättring av fastigheterna. Från nu angivna regel för den lokala fastighetsförvaltningen torde vissa undantag böra göras. Den lokala fastighetsförvaltningen vid örlogsvarven i Stockholm och Karlskrona måste anpassas efter det förhållandet, att dessa varv skola i byggnadsförvaltningshänseende omhänderhavas av centralmyndigheten. Det har härvid synts lämpligt, att, därest i enlighet med varvsutredningens nyligen framlagda förslag varvens »marinverkstäder» utbrytas till en särskild enhet under ledning av en varvsdirektör, denne också omhänderhar vården och underhållet av de byggnader m. m., som tillhöra marinverkstäderna. Varvsdirektören skulle sålunda även i detta hänseende vara.

helt skild från varvschefen och hans verksamhet direkt leda till fortifikationsförvaltningen. Varvschefen bör liksom nu till sitt förfogande hava byggnadskunnig personal, motsvarande det nuvarande byggnadsdepartementet. Denne varvschefs fortifikationsförvaltning bör stå under ledning av en väg- och vattenbyggnadsingenjör och förvaltningen synes i stort sett böra följa samma riktlinjer som angivits för de regionala fortifikationsförvaltningarna.

C. Fortifikationsförvaltningens organisation. 1. Allmänna grunder. Vid redogörelsen för fastighetsförvaltningens allmänna uppgifter har erinrats, att försvarsväsendets fastighetsbestånd i sig inrymmer bland annat befästningar, kaserner och andra husbyggnader samt domäner. Dessa tre fastighetsgrupper representera var för sig de mest betydelsefulla grenarna av denna förvaltnings verksamhet. För handläggning av ärenden rörande var och en av dessa tre grupper bör därför enligt förvaltningsutredningens mening inom den nya gemensamma fortifikationsförvaltningen finnas en avdelning, vars chef under ämbetsverkets chef är ansvarig för avdelningens uppgifter. Åt avdelningen för domänärenden synes även böra anförtros handläggningen av för hela verket gemensamma civilärenden. I fortifikationsförvaltningen böra i enlighet med det sagda ingå en f o r t i f i k a t i o n s - , en k a s e r n samt en d o m ä n - o c h c i v i l a v d e l n i n g . Ett strängt upprätthållande av denna indelning skulle egentligen medföra, att å såväl fortifikations- som kasernavdelningarna en betydande konstruktiv och praktisk byggnadsteknisk verksamhet skulle äga rum. Sistnämnda båda moment i fastighetsförvaltningen äro emellertid i stort sett likartade för båda avdelningarnas arbetsområden. Det har därför synts utredningen mest rationellt att ur dem utbryta dessa moment samt att utanför avdelningarna upprätta ett k o n s t r u k t i o n s k o n t o r och ett b y g g n a d s k o n t o r , vilka var för sig skola betjäna de båda nu ifrågavarande avdelningarna. Härigenom vinnes även, att inom styrelsen skapas särskilda organ för å ena sidan rent utredande och förvaltande uppgifter samt å andra sidan verkställande uppgifter. Avdelningarna skulle sålunda omhänderhava de utredande och förvaltande uppgifterna, medan kontoren skulle sörja för verkställigheten. En sådan uppdelning är även ägnad att på bästa sätt tillgodose önskemålet om att för den militära fastighetsförvaltningen tillgodogöra sig kvalificerad civil byggnadsteknisk sakkunskap. Den utredande, planerande och förvaltande verksamheten är i snart sagt varje detalj beroende av militära hänsyn och överväganden. Det synes därför ofrånkomligt, att personalen å avdelningarna, vilken skall ombesörja denna verksamhet, till övervägande delen blir mili-

tär. För kontorens verksamhet, som huvudsakligen avser det praktiska utförandet av de byggnadsprojekt som planerats å avdelningarna, bör däremot i största möjliga utsträckning civil sakkunskap utnyttjas. Utredningen vill i detta sammanhang erinra om att enligt Kungl. Maj:ts beslut den 30 januari 1942 inom arméförvaltningens fortifikationsstyrelse tills vidare från och med den 1 februari 1942 skall finnas inrättat ett byggnadskontor med uppgift att handhava den byggnadstekniska verksamheten inom styrelsen. Till denna anordning kommer med utredningens förslag anknytning att vinnas. Erfarenheterna hava vidare visat, att den nuvarande organisationen icke i erforderlig grad möjliggjort en teknisk-ekonomisk kontroll från de centrala myndigheternas sida. För att den nya fortifikationsstyrelsén skall kunna utöva en effektiv ledning av fastighetsförvaltningen är det därför nödvändigt att inom densamma skapa ett fristående kontor för handläggning av de hithörande ärendena, ett k o n t r o l l k o n t o r . Chefen för ämbetsverket måste vidare till sitt förfogande hava en e x p e d i t i o n för handlingars mottagande och avsändande samt för personal- och andra administrativa ärenden. Med hänsyn till flygvapnets under ständig utveckling varande materiel, de speciella tjänstgöringsförhållandena vid denna försvarsgren och angelägenheten att i varje särskilt fall anpassa byggnaderna efter föreliggande tekniska krav torde det vara lämpligt att skapa en fortlöpande kontakt mellan flygvapnets ledning och den nya fortifilcationsförvaltningen. För att säkerställa en ändamålsenlig och snabb handläggning av flygvapnets byggnadsärenden synes därför böra direkt under fortifikationsförvaltningens chef ställas en f l y g a s s i s t e n t med uppgift att upprätthålla sådan kontakt och att förbereda flygvapnets ärenden till behandling inom fortifikationsförvaltningen. Den inre organisation av försvarsväsendets fortifikationsstyrelse som sålunda av utredningen förordas åskådliggöres närmare av det å sid. 245 intagna organisationsschemat. I det föregående har framhållits, att fortifikationsförvaltningens uppgifter äro dels militära, dels ock civilt byggnadstekniska samt att den militära tyngdpunkten avsetts skola förläggas till de planerande och utredande organen inom ämbetsverket, medan de verkställande organen skola vara mera civilt betonade. Härav framgår, att vissa av chefsposterna inom verket böra besättas med militära befattningshavare, under det att andra av dem böra erhålla civila innehavare. Till den förstnämnda gruppen höra cheferna för chefsexpeditionen och fortifikationsavdelningen samt flygassistenten. Till den senare gruppen höra cheferna för domän- och civilavdelningen samt konstruktionskontoret. Beträffande övriga chefsposter kunna skäl åberopas för både den ena och den andra lösningen.

245 M

^

fe -3 •* J? S

o--5

X! . t i fe T3 bo OJ

o. ™ ** 12 cfi ' o

c .2 fe

£ a i)

Q :S >>

6C

O

fl S..2 H T3

> eS a

M O 03 05

M

PlaneInrings- Under- SkjutArkikvaroch ut- hålls- banetektrednings- byrå sektion terings- kontor sektion byrå

a '£

5 "2 '-3

fe 6 3 ^

fe to a

s .2

fe

al OJ

?*•

<-> t o

a

>

b -73 +3

> -?.

w

O

ej

JS. o 03

o

p. -5 x .ti fe -o

> o3 03

a

.2 <3 . J

O

fe

'

^

i

c

i,

bo OJ O

fe X!

a 43

O

O . g r*S ^ 1 *J

03 »3 ID

9 O

13 .22 +5

*a -o v3 M

^

MH

fäst- Mob ngs- serin yrå byr

w> a

fe

dra*

•

03 r ^

a O

w 7i - i

^

246 Vad först angår chefen för fortifikationsförvaltningen är att märka, att den del av hans verksamhet, vilken i första hand kräver initiativ och principiella avgöranden, otvivelaktigt ligger inom området för planering och utredning. Det är här nödvändigt, att militära synpunkter i erforderlig utsträckningkunna göra sig gällande. Starka skäl tala givetvis även för att chefen för verket besitter sådan utbildning att han kan självständigt bedöma, huru de militära önskemålen lämpligast skola tillgodoses. Om det sålunda kan sägas ligga närmast till hands, att chefen för fortifikationsförvaltningen skall äga militär utbildning, synes det dock ingalunda vara visst, att den lämplige mannen för denna synnerligen maktpåliggande chefspost alltid står att finna bland den mycket begränsade krets av militärer som över huvud kunna komma i fråga för befattningen. Den mångfald arbetsuppgifter av rent civil natur som komma att påvila fortifikationsförvaltningen synes också utgöra ett skäl för att det under vissa förhållanden kan vara önskvärt att vid besättande av chefsbefattningen kunna gå utom yrkesmilitärernas led. Utredningen vill därför för sin del förorda, att en sådan möjlighet hålles öppen och att sålunda Kungl. Maj:t bör äga fria händer att i varje särskilt fall utse den i de flesta vidkommande hänseenden för befattningen mest lämpade person som står till buds, oavsett om han är militär eller civil. Befattningen i fråga, vilken bör tillsättas genom förordnande på viss tid, högst sex år, bör därför uppföras på verkets egen stat. I syfte att — även i konkurrens med den enskilda verksamheten — för befattningen kunna säkra en verkligt framstående kraft bör lönen sättas till relativt högt belopp, något som också synes berättigat med hänsyn till verkets utomordentligt omfattande verksamhetsområde och de stora värden det har att förvalta. Utredningen vill för sin del förorda, att befattningen placeras i lönegraden C 13 av civila avlöningsreglementet, d. v. s. med en grundlön av 22 000 kronor. Vad beträffar chefens för fortifikationsförvaltningen tjänstetitel har utredningen haft under övervägande att föreslå ett återupplivande av den för motsvarande befattning i äldre tid använda titeln »generalkvartermästare». Med hänsyn till att chefen även skall kunna vara civil har utredningen emellertid stannat vid att föreslå tjänstetiteln »generaldirektör». Därest denne är militär, bör han dock lämpligen tilläggas tjänstetiteln »generalkvartermästare» . I likhet med vad som enligt nuvarande organisation gäller beträffande chefen för fortifikationskåren bör chefen för försvarsväsendets fortifikationsförvaltning, därest han är militär, vara inspektör över rikets såväl land- som kustfästningar samt över landets övriga befästningar, allt i vad angår de fortifikatoriska anordningarna. Under samma förutsättning bör verkschefen även innehava chefskapet över den militära kår — fortifikationskåren — som avses för att bestrida befästnings- och fastighetsförvaltande militära uppgifter vid förs vars väsendet. Skulle däremot för ämbetsverket tillsättas en civil

chef, måste annan person förordnas till inspektör över befästningarna och chef för nämnda kår. Härvid synes närmast chefen för fortifikationsavdelningen böra ifrågakomma. Denne synes även i övrigt böra vara verkschefens ställföreträdare. Med hänsyn till det ansvar och det arbete, som under alla omständigheter komma att påläggas denne avdelningschef, bör han icke placeras i lägre lönegrad än Ob 2. Befattningen i fråga synes böra vara uppförd på fortifikationskårens stat. I det föregående har framhållits, att det kunde anses i viss mån tveksamt, om chefen för kasernavdelningen skall vara militär eller civil. Tydligt är, att denne befattningshavare bör äga en samlad överblick över försvarsväsendets förläggningar i byggnadstekniskt hänseende. Den snabba utvecklingen på det militära området för med sig, att kasernetablissement och andra anläggningar ständigt måste moderniseras, om försvarets effektivitet skall vidmakthållas. Verksamheten inom avdelningen, som även avser underhåll av försvarsväsendets mycket stora byggnadsbestånd, blir därför även i tider med relativt ringa nybyggnadsverksamhet synnerligen omfattande. I avdelningens verksamhet, som även beträffande nu nämnda områden gäller utredningar och planläggning, kräves givetvis en intim kontakt med militära myndigheter. Med hänsyn härtill tala övervägande skäl för att chefen för kasernavdelningen skall vara militär. För befattningen i fråga synes böra avses en överstebeställning i lönegraden Oa 6 på fortifikationskårens stat. I syfte att för posten såsom clief för domän- och civilavdelningen förvärva en väl kvalificerad kraft, föreslår utredningen, att denna tjänst erhåller en relativt hög löneställning men att innehavaren tillsättes allenast på förordnande för viss tid, högst sex år. Enligt utredningens mening bör tjänsten placeras i lönegraden C 8 av civila avlöningsreglementet. Som tjänstetitel för befattningshavaren i fråga vill utredningen föreslå »domändirektör». Även beträffande den utbildning, som bör fordras av chefen för byggnadskontoret (byggnadschefen), har en viss tveksamhet gjort sig gällande. På denne befattningshavare måste ställas stora krav ifråga om förmåga att med snabbhet och kraft leda byggnadstekniska arbeten. Med dessa egenskaper måste förenas framstående byggnadsteknisk skicklighet och förmåga att följa utvecklingen på området. Den verkställande uppgift, som åvilar byggnadskontoret, antingen det gäller utförandet av befästningar, byggnader eller andra anordningar, är såsom organisationen upplagts huvudsakligen av civil beskaffenhet. Chefen bör följaktligen i regel vara civil, vilket emellertid icke bör hindra, att därest inom fortifikationsförvaltningens verksamhetsområde tjänstgörande officer skulle visa sig lämplig för befattningen, denne kan förordnas. Jämväl chefen för konstruktionskontoret (konstruktionschefen), vilken såsom förut nämnts bör vara civil, måste besitta synnerligen framstående fackliga kvalifikationer. För såväl honom som byggnadschefen gäller, att de måste sökas i konkurrens med den civila företagsamheten. Det är där-

för nödvändigt att tillförsäkra dem goda avlöningsförmåner. Chefen för det inom arméförvaltningens fortifikationsstyrelse provisoriskt inrättade byggnadskontoret åtnjuter för närvarande ett årligt arvode av, i ett för allt, 23 500 kronor. Därvid är emellertid att märka, att nämnda befattning är att anse som en av nuvarande utomordentliga situation betingad, mera tillfällig tjänst utan den trygghet som den ordinarie anställningen innebär. Enligt utredningens mening bör en inplacering av byggnadschefen i lönegraden C 12 (grundlön 20 000 kronor) och av konstruktionschefen i lönegraden C 10 (grundlön 18 000 kronor) kunna vara tillfyllest för att säkra goda personval. En framträdande svaghet i den nuvarande organisationen har varit, att de ledande fastighetsförvaltande organen med hänsyn till personal- och medelsbrist icke kurmat utöva erforderlig teknisk och ekonomisk kontroll. Kontrollkontorets uppgifter, bland annat besiktningar och materielkontroll, kräva att det står under ledning av en person med förmåga att vid kontrollen även taga hänsyn till att de ur militär synpunkt lämpligaste åtgärderna träffas. Den statistik, som kontoret skall omhänderhava, måste vidare behandlas på sådant sätt att den kan ur militär synpunkt tillgodogöras. Slutligen är det angeläget, att verkschefen till sitt förfogande äger ett fristående inspektionsorgan med tillräcklig militär auktoritet. Med anledning härav föreslås, att posten såsom chef för kontrollkontoret besattes med militär befattningshavare, lämpligen en överste i lönegrad Oa 6. Till frågan om den ställning, som bör tillkomma övriga befattningshavare inom verket, återkommer utredningen i det följande. Redan i detta sammanhang må emellertid vissa allmänna synpunkter på personalbehovet vid fortifikationsförvaltningen anföras. Åtgärden att sammanslå försvarsgrenarnas byggnadsförvaltningar åsyftar — såsom redan i det föregående frarnhållits — att åstadkomma förutom enhetlighet i förvaltningen även ett bättre utnyttjande av personalen. Det nya förvaltningsorganets personalförteckning borde alltså, om den nuvarande organisationen vore försedd med tillräcklig personal, upptaga färre befattningshavare än de nuvarande tre centrala förvaltningsorganen tillhopa. En dylik jämförelse bör emellertid icke utan vidare läggas till grund för beräkningen av det nya ämbetsverkets personalorganisation. Det är nämligen påtagligt, att såväl arméförvaltningens fortifikationsstyrelse som marinförvaltningens fortifikationsavdelning redan före den av krigsutbrottet föranledda situationen haft otillräcklig personal för de uppgifter, som åvilat dem. I särskilt hög grad gäller detta befästnings verksamheten. Även personalen för den övriga byggnadstjänsten har dock — frånsett inom flygförvaltningen — varit alltför snävt tilltagen i förhållande till den byggnadsvolym som omhänderhades före krigsutbrottet. Den kraftiga ökning beträffande såväl befästningsanläggningar som andra byggnader, som därefter skett och avses skola ske inom för-

svarsväsendet, medför att den förut befintliga personalen blir fullständigt otillräcklig för sina uppgifter. En ny central organisation för militär fastighetsförvaltning bör också, såsom tidigare framhållits, i betydligt större omfattning än som varit möjligt för de nuvarande förvaltningsorganen omhänderhava förekommande större byggnadsarbeten i skilda delar av landet. Dylika arbeten hava såsom ovan nämnts hittills inom länt- och sjöförsvaret ålegat regional- och lokalförvaltningarna. Den personalförstärkning, som med hänsyn till den rena byggnadsverksamheten är ofrånkomlig för fullgörande av ifrågavarande uppgifter, bör alltså komma det centrala förvaltningsorganet tillgodo. Här ovan berörda förhållanden göra, att en viss ökning av personalen, trots sammanslagning av nuvarande tre organ till ett, blir ofrånkomlig. Denna ökning blir emellertid betydligt mindre än den som bleve erforderlig, om nuvarande organisationsform bibehölles. De i det följande gjorda personalberäkningarna äro uppgjorda med tanke på de förhållanden som inträda efter det de omfattande byggnadsprojekt som sammanhänga med den militära 5-årsplanen blivit genomförda. Under uppsättningstiden får man sålunda räkna med att extra personal därutöver måste tagas i anspråk. Innan utredningen övergår till frågan om den ställning, som bör tillkomma övriga befattningshavare inom verket, må förutskickas, att vad ovan sagts angående inplaceringen av de ledande befattningarna å löneskalan i viss mån äger tillämplighet även på den tekniska personalen i lägre grader. Jämväl i fråga om sistnämnda kategori kommer helt naturligt konkurrens med den enskilda byggnadsverksamheten att göra sig gällande. Statsverket måste sålunda erbjuda sådana löner att icke urvalet av civil personal för den blivande fortifikationsförvaltningen måste begränsas till arbetskraft, som icke utan svårighet kan finna jämför Hg sysselsättning inom den enskilda verksamheten. Under utredningens gång har ifrågasatts att för fortifikationsförvaltningens civila tekniska personal genomföra ett system av löner, som med säkerhet skulle verka lockande på eventuella aspiranter. Med allt beaktande av dessa synpunkter har förvaltningsutredningen dock ansett nödvändigt att härvidlag iakttaga viss återhållsamhet. Utredningens förslag innebär sålunda, att ett avsevärt antal tjänster nedflyttas till lägre lönegrader än som tidigare ifrågasatts. Vidare har utredningen eftersträvat en begränsning av antalet befattningar inom ämbetsverket. Erfarenheterna från de sistförflutna åren hava emellertid understrukit vikten av att för fortifikationsförvaltningen avses såväl till antal som kvalifikationer tillräcklig personal. Utredningen har därför måst sätta som ögonmärke att icke driva sparsamheten i fråga om personal så långt, att statens ekonomiska intressen av helt annan storleksordning än det här gäller eller de militära intressena bliva lidande.

250 2. Fortifikationsavdelningen. Såsom av det föregående framgår skola enligt förvaltningsutredningens förslag de utredande och förvaltande uppgifterna i fråga om den fortifikatoriska verksamheten omhänderhavas av en särskild fortifikationsavdelning. För att kunna effektivt fullgöra sina betydelsefulla uppgifter på detta område måste avdelningen organiseras på underavdelningar, som hava att ombesörja verksamheten var och en inom sitt specialområde. Utredningen finner sig i anslutning härtill böra föreslå, att inom avdelningen skola finnas två byråer, b e f ä s t n i n g s b y r å n och m o b i l i s e r i n g s b y r å n . Vidare torde inom avdelningen böra finnas en l u f t s k y d d s s e k t i o n och en f o r s k n i n g s s e k t i o n samt en för avdelningen gemensam e x p e d i tion. Å befästningsbyrån bör ankomma att svara för upprätthållande av sambandet med försvarsstaben, planläggning och verkställande av utredningar rörande rikets fasta försvar, ärenden angående underhåll av befästningar m. m. För den viktiga befattningen som chef för denna byrå bör i regel icke ifrågakomma en lägre befattningshavare än en överstelöjtnant. I övrigt böra för fullgörande av byråns arbetsuppgifter avses 2 kaptener, 1 löjtnant, 1 konstruktör av 2. klass i lönegrad Eo 21 och 1 ritare av 2. klass i Eo 11. Mobiliseringsbyrån skall omhänderhava mobiliserings ärenden, fortifikatoriska rustningsplaner, statistik m. m. Byrån bör stå under ledning av en major. Därutöver erfordras för hithörande göromål 3 kaptener, 1 löjtnant, 1 konstruktör av 2. klass i lönegrad Eo 21 och 1 ritare av 2. klass i Eo 11. Av denna personal avses 2 kaptener och 1 löjtnant för planläggning av vissa byggnadsförband, som vid krig skola uppsättas av fortifikationskåren. Den i fortifikationsavdelningen ingående luftskyddssektionen avses skola handhava ärenden angående byggnadstekniskt luftskydd, kollektivt gasskydd, maskeringsåtgärder, brandskydd samt ämbetsverkets eget luftskydd. För fullgörandet av göromålen å denna sektion böra beräknas 1 kapten, 1 byråingenjör i lönegrad Eo 26 och 1 ritare av 2. klass i Eo 11. En synnerligen viktig sida av verksamheten på förevarande område är att sammanställa de erfarenheter, som såväl inom Sverige som i utlandet gjorts i fråga om fortifikatoriska anläggningar och deras motståndskraft. Härför erfordras icke blott ingående studier av teknisk litteratur utan jämväl försöksverksamhet. Detta arbete, som i viss mån utgör grunden för den verksamhet som i övrigt bedrives inom avdelningen, bör lämpligen sammanhållas inom forskningssektionen. Denna sektion måste ofrånkomligen stå under ledning av en vetenskapligt högt kvalificerad person, som dessutom äger god kontakt med praktisk byggnadsverksamhet. Detta förutsätter, att personen i fråga måste sökas i konkurrens med industrien. Å andra sidan bör vid behov ombyte av befattningshavare utan alltför stor omgång kunna företagas. Utred-

251 ningen föreslår därför, att befattningen som chef för forskningssektionen tillsättes genom förordnande för viss tid, högst sex år, och med hänsyn till vikten av ett gott personval placeras i lönegraden C 5. Befattningshavaren i fråga torde böra benämnas överingenjör. Därutöver beräknas för forskningssektionen 1 konstruktör av 1. klass i lönegrad Eo 24, 1 ritare av 1. klass i Eo 15 och 1 fanjunkare såsom expeditionsunderofficer. Den till avdelningen hörande expeditionen skall omhänderhava registrering av handlingar, handläggning av vissa personalärenden och ärenden angående bevakning, uppsättande av skrivelser samt ombesörjande av skrivgöromål. Å expeditionen beräknas personalbehovet till 1 pensionerad officer med arvode samt 1 departementsskrivare i lönegrad Ca 17. 3. Kasernavdelningen. Efter övervägande av spörsmålet om kasernavdelningens inre organisation har utredningen med hänsyn till de olika uppgifter som åvila denna avdelning funnit sig böra föreslå, att inom densamma skola finnas två byråer, nämligen p l a n e r i n g s - o c h u t r e d n i n g s b y r å n samt u n d e r h å l l s b y r å n . Vidare böra inom avdelningen finnas en s k j u t b a n e s e k t i o n och en i n k v a r t e r i n g s s e k t i o n . Slutligen måste till avdelningen höra ett a r k i t e k t k o n t o r och en e x p e d i t i o n . Planerings- och utredningsbyrån skall omhänderhava planläggning och utredning i ärenden angående kasern- och andra husbyggnader, ärenden angående tillfällig förläggning m. m. På den betydelsefulla posten som chef för denna byrå bör placeras en överstelöjtnant. I övrigt erfordras 1 kapten och 1 löjtnant, 1 konstruktör av 2. klass i lönegrad Eo 21 samt 1 pensionerad officer och 1 pensionerad underofficer. Underhållsbyrån skall handlägga frågor angående fastighetsfondens stat samt ärenden angående underhåll av kaserner och andra husbyggnader, upprätta viss statistik, hava uppsikt över vissa försvarsväsendet tillhöriga fastigheter i Stockholm m. m. För denna byrås del bör räknas med 1 major såsom chef, 1 kapten, 1 löjtnant, 1 fanjunkare, 1 konstruktör av 3. klass i lönegrad Eo 18, 1 ritare av 2. klass i lönegrad Eo 11 samt 2 pensionerade officerare och 1 pensionerad underofficer. För planläggning och utredning i ärenden angående skjutbanor kräves ett särskilt organ, som dock ej blir av sådan omfattning att det kan jämställas med en byrå. Ifrågavarande organ synes lämpligen kunna benämnas skjutbanesektionen. Personalbehovet å denna kan uppskattas till 1 konstruktör av 3. klass i Eo 18 samt av pensionerad personal 1 officer och 1 underofficer, vartill kommer 1 kommenderad kapten, ej tillhörande fortifikationskåren. Uppgiften att föra bostadsregister samt handhava ärenden angående tjänstebostäder och hyra synes kunna tillgodoses med 1 pensionerad officer och

252 1 pensionerad underofficer, vilka lämpligen kunna sammanföras till en inkvarteringssektion. En viktig del av kasernavdelningen blir arkitektkontoret. Detta bör förestås av en chefsarkitekt, vilken med hänsyn till angelägenheten av att för ändamålet i konkurrens med den enskilda verksamheten erhålla en fullt förstklassig kraft samt till önskvärdheten av att i fall av behov kunna efter någon tids förlopp verkställa personbyte synes böra förordnas i befattningen på viss tid, högst sex år, och därvid placeras i lönegraden C 6, d. v. s. med en grundlön av 14 000 kronor. Därutöver torde följande tekniska personal vara erforderlig för arkitektkontoret, nämligen 2 arkitekter i lönegraden Eo 26, 2 arkitekter i Eo 21, 1 konstruktör av 3. klass i Eo 18 samt 2 ritare av 2. klass i Eo 11. Personalbehovet å kasernavdelningens expedition torde kunna beräknas till 1 pensionerad officer samt 1 departementsskrivare i Ca 17. 4. Domän- och civilavdelningen. I förevarande avdelning böra till en början ingå två byråer, nämligen en d o m ä n b y r å och en c i v i 1 b y r å med till den senare anknutet a d v ok a t f i s k a l s k o n t o r . Vidare böra till denna avdelning höra ett k a m er a l k o n t o r ävensom en e x p e d i t i o n . På domänbyrån skola ankomma de ekonomiskt synnerligen betydelsefulla uppgifter, som innefatta underhåll och vård av försvarsväsendet tillhöriga jordbruks- och skogsfastigheter, övningsfält m. m. Hithörande verksamhet, som redan nu särskilt inom armé- och flygförvaltningarna är av mycket stor omfattning, kommer givetvis efter en koncentration till ett enda organ och efter den utbyggnad av försvarsväsendet, som föreslagits av 1941 års försvarsutredning, att bliva än mera maktpåliggande. Vissa förstärkningar av den för ifrågavarande arbetsuppgifter nu avsedda personalen lära därför bliva ofrånkomliga. Hittills hava vid de skilda försvarsgrensförvaltningarna för handhavande och vård av jordbruks- och skogsfastigheter m. m. vid förefallande behov använts konsulterande fackmän, såsom jägmästare, lantbruksingenjörer och för förberedande åtgärder i samband med markförvärv m. m. lantmätare. Då nu enligt förslaget samtliga försvarsgrenars jordbruks- och skogsfastigheter skola förvaltas av ett ämbetsverk, blir det för staten förmånligast att i ämbetsverket fast anställa sådan personal. Löneförmånerna för denna personal böra därvid såvitt möjligt avvägas under beaktande av vad motsvarande befattningshavare inom annan statlig verksamhet äga uppbära. Med hänsyn till vad nu anförts bör för domänbyrån avses 1 byråchef i lönegrad A 30, 1 notarie i A 21, 1 jägmästare i Eo 26, 1 lantbruksingenjör i Eo 24, 1 lantmätare i Eo 24 samt 1 pensionerad officer.

253 Å domän- och civilavdelningens civilbyrå böra, på samma sätt som inom den nuvarande fortifikationsstyrelsens civilbyrå omhänderhavas ärenden angående fastighetsförvärv, granskning av kontrakt och avtal samt juridisktadministrativa ärenden i övrigt. Med en centraliserad fastighetsförvaltning kommer arbetet å civilbyrån att bli av betydande omfattning. Detta gäller särskilt i fråga om förhandlingar och slutande av avtal rörande markförvärv m. m., varvid i många fall stora värden stå på spel. Under senaste tiden har vidare uppförts en mängd smärre byggnader (baracker), vilka i fredstid torde komma att i stor utsträckning uthyras till enskilda personer. Förvaltningen av dessa byggnader kommer att ytterligare öka civilbyråns arbete. Byrån torde böra stå under ledning av en byråchef i lönegraden A 30. Med hänsyn till vad nyss anförts torde byråchefen bliva tvingad att ofta företaga resor, varvid hans närmaste man måste vara hans ställföreträdare. Denne befattningshavare lärer även eljest komma att erhålla i uppdrag att självständigt bereda och föredraga vissa grupper av mindre viktiga frågor. Med anledning härav bör han uppföras såsom sekreterare i lönegrad A 26. Den övriga personalen å byrån bör biträda icke blott med de arbetsuppgifter, som direkt ankomma på byrån, utan även med sådana på de olika avdelningsexpeditionerna förefallande göromål som kräva juridiskt-administrativ sakkunskap. För sådant ändamål torde vissa av civilbyråns befattningshavare lämpligen böra rent lokalt hava sin verksamhet förlagd till nämnda expeditioner. Med beaktande av dessa synpunkter beräknar utredningen, att för civilbyrån vidare erfordras 1 sekreterare i A 24, 2 notarier i A 21, 1 notarie i Eo 21 samt 4 amanuenser i Eo 18 eller Eo 15. Till civilbyrån torde böra anknytas ett advokatfiskalskontor för utförande av rättegångar, handläggning av expropriationsfrågor, granskning av säkerheter m. m. med en advokatfiskal i lönegrad A 26 och en notarie i Eo 21. Kameralkontoret, som skall handhava in- och utbetalningar, dispositionsbokföring, upprättande av statistik, förvaring av säkerhetshandlingar, kameral förhandsgranskning och utanordningsbeslut m. m., bör ställas under ledning av en kamrerare. Med hänsyn till den beräknade omfattningen av fortifikationsförvaltningens kassarörelse kommer ett betydande ekonomiskt ansvar att åvila kamreraren. Det är härvid att märka, att förvaltningens verksamhet i ekonomiskt hänseende innebär, att ofta ett mycket stort antal små upphandlingar av olika slag måste göras i samband med ett byggnadsarbetes genomförande. E t t dylikt förhållande är ägnat att i hög grad belasta kassaväsendet med verifikationer, siffergranskning, förhandsgranskning o. s. v. Kamreraren skall även ha uppsikten över och ansvaret för den för hela fortifikationsförvaltningens verksamhet synnerligen viktiga dispositionsbokföringen. Härtill kommer, att kameralkontoret lämpligen bör förvara och förvalta sådana garanti- och borgensförbindelser m. m., vilka avkrävas entreprenörer m. fl., till vilka arbete utlämnats av fortifikationsförvaltningen.

254 I ärenden angående utanordningar bör kamreraren i enlighet med förut anförda principer vara den beslutande. I vissa andra ärenden kommer han att vara föredragande. Med hänsyn härtill föreslås, att han placeras i lönegraden A 26. I övrigt har personalen på detta kontor beräknats till 1 departementsskrivare i Ca 17, 1 revisor i A 21, 1 bokhållare i A 17, 1 kassör i A 11, och 1 amanuens i Eo 18 eller Eo 15. Vad slutligen beträffar domän- och civilavdelningens expedition, synes denna böra förestås av en kansliskrivare i lönegraden A l l . 5. Konstruktionskontoret. Konstruktionskontoret torde böra uppdelas på sex sektioner, nämligen mekaniska, elektriska, husbyggnads-, vägoch v a t t e n b y g g n a d s - , värme- och betongsektionerna. Dessutom erfordras för kontoret en e x p e d i t i o n . Av de nämnda sektionerna avses mekaniska sektionen för frågor rörande transportanordningar, rullande materiel, järnkonstruktioner, motorer och arbetsmaskiner, elektriska sektionen för frågor rörande elektriska installationer, belysningsanläggningar, larmanordningar och reservkraftanläggningar, husbyggnadssektionen för frågor rörande andra husbyggnadskonstruktioner än sådana av betong, grundundersökningar och grundläggningsarbeten samt väg- och vattenbyggnadssektionen för frågor rörande konstruktion av hamnbyggnader, dockor, kajer, gator och vägar, järn- och spårvägar samt flygfält. För var och en av nu nämnda fyra sektioner böra avses 1 konstruktör av 1. klass i Eo 24, 1 konstruktör av 2. klass i Eo 21, 1 konstruktör av 3. klass i Eo 18 samt 1 ritare av 2. klass i Eo 11. Å värmesektionen skola handhavas frågor rörande värme- och sanitetsanläggningar, vattenledningar, avlopp och ventilation. Chefen för denna sektion föreslås placerad i lönegrad Eo 30 med hänsyn till att motsvarande befattningshavare vid arméförvaltningens fortifikationsstyrelse för närvarande åtnjuter ett arvode med 11 610 kronor om året, vartill komma dyrtids- och kristillägg. Befattningen i fråga är så krävande med hänsyn till såväl arbetets omfattning som det därmed förenade ansvaret, att lägre avlöningsförmåner icke böra komma i fråga. Befattningen bör uppföras å löneplanen Eo för tillgodoseende av önskemålet att för längre tid kunna binda samme befattningshavare vid tjänsten, detta främst med hänsyn till svårigheten att förvärva för arbetets riktiga handhavande erforderlig lokalkännedom inom försvarsväsendets olika byggnader. I övrigt hava för denna sektion beräknats 1 konstruktör av 1. klass i Eo 24, 1 konstruktör av 2. klass i Eo 21, 1 konstruktör av 3. klass i Eo 18 samt 2 ritare av 2. klass i Eo 11. Inom betongsektionen böra behandlas frågor rörande befästningsanläggningar, betongkonstruktioner för husbyggnader och vägbeläggningar. För

255 denna sektion erfordras 1 ingenjör i Eo 26, 1 konstruktör av 1. klass i Eo 24, 1 konstruktör av 3. klass i Eo 18, 1 ritare av 1. klass i Eo 15 samt 1 ritare av 2. klass i Eo 11. Å expeditionen torde böra placeras 1 departementsskrivare i Ca 17,1 kansliskrivare i A 11 och 1 pensionerad officer. 6. Byggnadskontoret. Byggnadskontoret torde lämpligen böra bestå av — förutom en e x p e d i t i o n — tre sektioner, nämligen e n t r e p r e n a d s e k t i o n e n , a r b e t s c h e f s s e k t i o n e n och s p e c i a l b y g g n a d s s e k t i o n e n . Såsom chefer för var och en av de nämnda sektionerna böra placeras tekniskt högt kvalificerade personer, vilka i enskild verksamhet skulle kunna påräkna mycket avsevärda inkomster. Ifrågavarande befattningshavare, av utredningen benämnda »överingenjörer», böra med hänsyn härtill tillförsäkras goda avlöningsförmåner. Å andra sidan kan det i vissa fall framstå såsom ett önskemål att utan alltför stor omgång verkställa personbyte på dessa betydelsefulla poster. Dessa överväganden hava lett fram till att tjänsterna böra tillsättas genom förordnande på viss tid, högst sex år, samt att de böra placeras i lönegraden C 5 av civila avlöningsreglementet, d. v. s. med en grundlön av 13 000 kronor. På entreprenadsektionen avses skola omhänderhavas infordrande och prövning av anbud, sammanställning av entreprenadanbud, upprättande av standardkontrakt m. m. samt kostnadsberäkningar. För att tillgodose det särskilda behov av merkantil sakkunskap som kommer att vara för handen inom denna sektion bör vid överingenjörens sida finnas en »merkantil assistent», förslagsvis placerad i lönegraden Eo 24. Därutöver beräknas 1 konstruktör av 2. klass i lönegrad Eo 21 bliva erforderlig. På arbetschefssektionen komma ett flertal viktiga uppgifter att vila, nämligen arbetsledning, arbetskontroll, planläggning av byggnadsarbetenas utförande, handhavande av arbeten i fortifikationsförvaltningens egen regi samt ärenden angående bevakning på arbetsplatserna. För denna sektion krävas ytterligare 2 ingenjörer i lönegraden Eo 26, 1 konstruktör av 2. klass i Eo 21, 1 konstruktör av 3. klass i Eo 18, 1 verkmästare av 2. klass i Eo 16 samt 1 ritare av 2. klass i Eo 11. Specialbyggnadssektionen skall omhänderhava utförandet av transportanordningar, hamnbyggnader, kajer och bryggor, hangarer, vägar och järnvägar m. m. Förutom sektionschefen torde å denna sektion tarvas följande personal, nämligen 1 ingenjör i Eo 26, 2 konstruktörer av 1. klass i Eo 24 och 2 konstruktörer av 3. klass i Eo 18. För expeditionen erfordras 1 bokhållare i A 17. Till byggnadschefens förfogande bör vidare ställas 1 kapten ur fortifikationskåren.

256 D. Personalbehov och kostnadsberäkningar. Det i det föregående specificerade behovet av militär och civilmilitär personal för försvarsväsendets fortifikationsförvaltning har sammanställts i följande tablå, i vilken ej ingå verkschefen, som förutsatts kunna vara civil och därför avses uppförd på verkets egen stat. I tablån har även upptagits den i det föregående ej närmare behandlade personalen å den för verket gemensamma chefsexpeditionen, flygassistenten med biträden samt personalen å kontrollkontoret. Denna såväl som följande tabeller är att betrakta allenast såsom beräkningsgrund, och de olika beställningarna böra enligt utredningens mening icke bindas till vissa bestämda befattningar. Aktiv personal Civil militär

Militär C:

Underavdelning

<

«2:. O :

w

^

re

Pensionerade

i—i

3 el

3 ö

» 43 °> „

Fortifikationsavdelningen . . . Kasernavdelningen Domän- och civilavdelningen Konstruktionskontoret Byggnadskontoret Kontrollkontoret Chefsexpeditionen Flygassistenten med biträden . Summa

1 6 1 1 1 1

3 2

2 2 1

l2 13*

1 Därav en kommenderad från annat håll än fortifikationskåren. 2 På flygvapnets stat. 3 Därav en på flygvapnets stat. * Därav en kommenderad från annat håll än fortifikationskåren och en på flygvapnets stat.

Jämfört med 1941 års försvarsutrednings förslag i fråga om fortifikationskåren innebär det nu framlagda förslaget en ökning med — förutom 1 chef för fortifikationsavdelningen i lönegraden Ob 2 — 1 överstelöjtnant, 2 majorer, 2 kaptener, 4 löjtnanter, 2 fanjunkare och 2 departementsskrivare samt en minskning med 2 kaptener eller löjtnanter och 1 fortifikationskassör.

257 Vidare tillkomma en kapten, kommenderad från annat håll än fortifikationskåren, samt en överstelöjtnant och en kapten på flygvapnets stat. Vid behandlingen av arméförvaltningens tyg- och intendenturdepartement har utredningen ingått på frågan om tilläggsarvoden till viss ordinarie personal vid departementen. För närvarande utgå arvoden om 600 kronor till fyra chefer för avdelningar under byråerna inom arméförvaltningens fortifikationsstyrelse. Ett arvode av motsvarande storlek utgår till vissa vid marinförvaltningen såsom detaljchefer tjänstgörande kompaniofficerare, bland dem två vid verkets fortifikationsavdelning. De i nyssnämnda sammanhang anförda synpunkterna äga tillämplighet även beträffande de kaptener, som avses skola tjänstgöra vid fortifikationsförvaltningen. Utredningen föreslår därför, att ett årligt arvode om 600 kronor tilldelas samtliga vid ämbetsverket tjänstgörande kaptener, såväl de på fortifikationskårens stat som de kommenderade. Till den pensionerade militära personalen böra utgå arvoden med följande belopp, nämligen ett arvode å 3 600 kronor, 13 arvoden å 3 180 kronor samt 11 arvoden å 2 130 kronor. Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen kommer inom fortifikationsförvaltningen att föreligga ett stort behov av civilteknisk personal av olika kategorier. Denna personal bör bestå av uteslutande extra ordinarie befattningshavare. Behovet av dylik personal sammanfattas i följande uppställning, vilken även upptager den i det föregående icke närmare behandlade civila personalen på kontrollkontoret. A n t a l b e f a t t n i n g s h a v a r e i olika lönegrader (Eo) KonKonKonVerk- Ritare Ritare Förste Byråin- struk- strukgenjör, tör av mäsbyråintör av strukav av genjör arkitekt 1. klass, 2. klass, tör av tare av 1. klass 2. klass m. fl. inköps- arkitekt 3. klass 2. klass chef

A v d e l n i n g eller k o n t o r

Löne- LöneLöne- Löne- Löne- Löne- Löne- Lönegrad 30 grad 26 grad 24 grad 21 grad 18 grad 16 grad 15 grad 11 Fortifikationsavdelningen Kasernavdelningen

2 D o m ä n - och civilavdelningen

....

Konstruktionskontoret Byggnadskontoret

1 1

Kontrollkontoret Summa

2 3

1 3

3 3

1 1

7 1

2 12

14 Slutligen erfordras civil kontors- och vaktpersonal till avsevärt antal för utförande av kontors- och skrivarbete m. m. Det stadigvarande behovet av sådan personal framgår av tabell å nästa sida. 17 — 420843

258 A n t a l b e f a t t n i n g s h a v a r e i olika l ö n e g r a d e r Kansliskrivare

A v d e l n i n g eller k o n t o r

Lönegrad 11

Fortifikationsavdelningen Kasernavdelningen D o m ä n - och civilavdelningen

..

Konstruktionskontoret Byggnadskontoret Kontrollkontoret Chefsexpeditionen

Kanslibiträden

1. expedi- Expediti- Kontorstionsvakt onsvakter biträden Lönegrad Lönegrad Lönegrad Lönegrad 7 5 4 7

1 1 3 1 5 4 2

Flygassistenten

Skrivbiträden Lönegrad

1 1

Summa

28 Beträffande fördelningen av sistnämnda personal på ordinarie och ickeordinarie befattningshavare hänvisas till nedan intagna förteckningar. Den civila personal å ordinarie stat, som erfordras för fortifikationsförvaltningen, kan sammanfattas på följande sätt: Befattning 1 generaldirektör 1 byggnadschef 1 konstruktionschef 1 domändirektör 1 chefsarkitekt 4 överingenjörer 2 byråchefer 1 advokatfiskal 1 sekreterare 1 kamrerare 1 sekreterare 3 notarier 1 revisor 2 bokhållare 1 kassör 6 kansliskrivare 7 kanslibiträden 1 förste expeditionsvakt 4 expeditionsvakter 9 kontorsbiträden

Lönegrad C 13 C 12 C 10 C8 C6 C5 A 30 A 26 A 26 A 26 A 24 A 21 A 21 A 17 All All A7 A7 A5 A4

Vad angår den icke-ordinarie personal, som avses för konstruktions- och byggnadskontoren, föreslår utredningen en liknande anordning som den, vilken nu praktiseras i fråga om avlöningskostnaderna för icke-ordinarie per-

259 sonal å byggnadsstyrelsens byggnadsbyrå. Beträffande sistnämnda personal har i ett kungl. brev den 12 juni 1936 föreskrivits, att avlöningskostnaderna skulle tills vidare under varje budgetår, i avvaktan på deras fördelning på särskilt sätt redovisas å särskild förskottstitel. Vidare har byggnadsstyrelsen bemyndigats a t t tills vidare inom ramen för den stat, som av Kungl. Maj:t för varje särskilt budgetår fastställts för icke-ordinarie personal å styrelsens byggnadsbyrå, verkställa fördelning av avlöningskostnaderna för sagda personal i bokslutet för det budgetår, kostnaderna avse, mellan olika anslag till byggnadsföretag, som utföras genom styrelsens försorg. Kostnaderna för avlöning av icke-ordinarie personal, tjänstgörande annorstädes inom verket än å konstruktions- och byggnadskontoren, böra däremot belasta verkets avlöningsanslag. Denna personal omfattar följande tjänstemän: Befattning 2 byråingenjörer 2 arkitekter 1 jägmästare 1 lantbruksingenjör 1 lantmätare 2 konstruktörer av 1. klass 4 konstruktörer av 2. klass 2 arkitekter 1 notarie 3 konstruktörer av 3. klass 5 amanuenser 3 ritare av 1. klass 6 ritare av 2. klass 1 kanslibiträde 2 expeditionsvakter 6 kontorsbiträden 18 skrivbiträden

Lönegrad Eo 26 Eo 26 Eo 26 Eo 24 Eo 24 Eo 24 Eo 21 Eo 21 . Eo 21 Eo 18 Eo 18, Eo 15 Eo 15 Eo 11 Eo 7 Eo 5 Eo 4 Eo 2

Av nu angivna icke-ordinarie personal skola befattningshavare över 20. lönegraden upptagas å personalförteckningen för verket. Förutnämnda för konstruktions- och byggnadskontoren avsedda icke-ordinarie personal, vilken förutsattes skola på nyssangivet sätt avlönas från sakanslag, utgöres av: Befattning 1 förste ingenjör 4 ingenjörer 1 merkantil assistent 8 konstruktörer av 1. klass 7 konstruktörer av 2. klass 9 konstruktörer av 3. klass

Lönegrad Eo 30 Eo 26 Eo 24 Eo 24 Eo 21 Eo 18

260 Befattning

Lönegrad

1 verkmästare av 2. klass 1 ritare av 1. klass 8 ritare av 2. klass 2 kontorsbiträden 10 skrivbiträden

Eo 16 Eo 15 Eo 11 Eo 4 Eo 2

Avlöningsstaten för fortifikationsförvaltningen med undantag av konstruktions- och byggnadskontoren kan med ledning av de sålunda gjorda personalberäkningarna aproximativt beräknas på följande sätt: 1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis kronor 360 000 2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.Maj:t » 77 000 3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal » 326 000 4. Rörligt tillägg, förslagsvis » 112 000 Summa kronor 875 000 Omkostnaderna följande sätt:

för ämbetsverket synas överslagsvis kunna beräknas på

1. Sjukvård m. m., förslagsvis 2. Reseersättningar, förslagsvis 3. Expenser, förslagsvis 4. Publikationstryck, högst

kronor 5 000 » 22 000 » 120 000 » 3 000 Summa kronor 150 000

E. Organisationens genomförande. Under de närmaste åren komma de militära förvaltningarna a t t ställas inför synnerligen omfattande byggnadsuppgifter. För lösandet av dessa kräves en fullgod organisation. Då den i det föregående föreslagna nyordningen just syftar till rationalisering och enhetlighet i det militära byggnadsväsendet, synes det vara ett betydelsefullt önskemål, att den nya organisationen kunde genomföras så snabbt, att den stode färdig a t t omhändertaga alla de planerade byggnadsarbetena. Genomförandet av den nya försvarsordningen är i flera avseenden beroende av i vad mån byggnadsprogrammet för truppförbandens förläggning m . m. kan genomföras. De omfattande arbetena måste därför bedrivas med den allra största skyndsamhet. De föreslagna nybyggnadsprogrammen beräknas draga en ungefärlig kostnad av, för armén 125 miljoner, för marinen 44 miljoner och för flygvapnet 140 miljoner kronor. Därtill komma pågående <eller redan beslutade arbeten för högst betydande belopp. Under sådana omständigheter k a n det möjligen sägas, a t t de uppgifter som åvila varje försvars-

261 grens byggnadsorgan äro av den storleksordning, att deras omedelbara sammanförande till ett organ skulle innebära tillskapandet av en alltför tung organisation. Med hänsyn härtill synes det utredningen vara mest ändamålsenligt att låta fortifikationsstyrelsen med bibehållna arbetsuppgifter bilda stommen till det nya förvaltningsorganet och, i den mån denna organisation erhåller stadga, successivt dit överföra de olika förvaltningarnas uppgifter. Beträffande marinen äro förhållandena i viss mån olika mot vid armén och flygvapnet. Dels är den beräknade byggnadsvolymen här avsevärt mindre, dels handhaves byggnadsverksamheten inom marinförvaltningen av två skilda organ (fortifikationsavdelningen och ingenjöravdelningen). För att utbygga den nya organisationen är det med hänsyn till den knappa tillgången på fortifikationsofficerare nödvändigt, att denna personal så rationellt som möjligt utnyttjas. Det dubbelarbete, som nu bedrives därigenom, att såväl fortifikationsstyrelsen som marinförvaltningens fortifikationsavdelning arbeta med likartade uppgifter, bör därför snarast upphöra. Detta torde också utan större svårighet låta sig göra genom att inom en nära framtid överflytta marinförvaltningens fortifikationsavdelning med alla de marina byggnads- och förvaltningsuppgifter, som den nu handhar, till fortifikationsstyrelsen och där fördela uppgifterna på de olika avdelningarna och kontoren. En omedelbar överflyttning av de byggnadsuppgifter, som nu åvila marinförvaltningens ingenjöravdelning, till det nya verket låter sig däremot icke utan vidare göra. Härvid måste nämligen beaktas, att den personal, som nu fullgör dylika göromål, delvis även har andra uppgifter, vilka alltjämt måste ombesörjas inom ingenjöravdelningen. Beträffande flygvapnet pågå omfattande byggnadsarbeten under ett organ, som under flera år varit i verksamhet på området och som följaktligen väl behärskar de särskilda förhållandena med avseende å flygvapnets speciella byggnader. Det kan därför befaras, att det under den närmast följande starka utvecklingen av byggnadsverksamheten kunde medföra tidsspillan och olägenheter i övrigt, om överflyttningen till det nya byggnadsorganet nu ägde rum. Flygförvaltningens byggnadsavdelning synes därför böra tills vidare finnas kvar för fullföljande av flygvapnets nybyggnadsprogram, i varje fall till vissa delar. De åtgärder, som böra vidtagas för genomförande av förvaltningsutredningens förslag, äro sålunda närmast följande. Arméförvaltningens fortifikationsstyrelse bör snarast möjligt omorganiseras enligt det framlagda förslaget och således bilda stommen till det nya verket. Marinförvaltningens fortifikationsavdelning utbrytes ur marinförvaltningen och uppgår i det nya ämbetsverket. Den personal inom flygvapnets byggnadsavdelning, som handhar underhållet av flygvapnets färdiga byggnader, överflyttas till det nya verket. Personal, såväl militär som civil, anställes successivt och så snabbt,

som omständigheterna (den militära rekryteringen) medgiva. Härvid måste dock iakttagas, att vissa befattningar i sinom tid böra besättas med befattningshavare, som tills vidare kvarstanna vid marin- och flygförvaltningarna. Då, såsom utredningen ovan framhållit, personalen inom arméförvaltningens fortifikationsstyrelse och marinförvaltningens fortifikationsavdelning snarast bör sammanföras i det nya ämbetsverket, bör detta också omedelbart kunna övertaga utförandet av de nybyggnader, i fråga om såväl befästningar som husbyggnader, vilka med nu gällande ordning omhänderhavas av nyssnämnda organ. Däremot kräves av skäl, som nyss angivits, en viss övergångstid ifråga om den byggnadsverksamhet, som nu handhaves av marinförvaltningens ingenjöravdelning. Under förutsättning, att genomförandet av den nya organisationen på befästnings- och byggnadsförvaltningens område kunde påbörjas den 1 juli 1942, borde utförandet av de nybyggnader för marinen, vilka omhänderhavas av sistnämnda avdelning, i den mån desamma icke påbörjats före den 1 juli 1943, kunna övertagas av den nya förvaltningen. Beträffande flygvapnets nybyggnadsverksamhet synes det böra ankomma på omständigheterna, när och i vad mån denna lämpligen bör överflyttas till fortifikationsförvaltningen. Allt underhåll av redan befintliga befästningar och byggnader bör snarast sammanföras till det nya ämbetsverket. Detta torde kunna ske successivt under loppet av första och andra budgetåren efter omorganisationsbeslutets fattande. De nybyggnader, vilkas utförande enligt vad ovan sagts alltjämt skola åvila organ utanför fortifikationsförvaltningen, böra, efter hand som de färdigställas, för underhåll överlämnas till den nya organisationen. Snarast möjligt och i den mån personaltillgången det medgiver bör förvaltningen av all försvarsväsendet tillhörig mark samlas till den nya förvaltningen. Med hänsyn till de omfattande arbeten med registrering, eventuella uppmätningar, klarläggandet av juridiska spörsmål m. m., som lära bliva erforderliga, torde detta överförande böra beräknas bliva utsträckt under minst tre budgetår. Planläggningen av detaljerna för den nya organisationens genomförande synes böra uppdragas åt den nya förvaltningen i samråd med därav berörda myndigheter. Organisationens fullständiga genomförande torde få beräknas bli utsträckt under hela den närmaste fem-årsperioden.

VI. Försvarsväsetidets sjukvårdsförvaltning. A. Sjukvårdsförvaltningens allmänna uppgifter. Arbetsuppgifterna för den militära sjukvårdsförvaltningen omfatta i stort sett följande huvudgrupper av ärenden, nämligen: Hälso- och sjukvårdsärenden, vilka gälla frågor rörande hälso- och sjukvård i allmänhet, hygien och epidemiologi samt tandvård; Sjukhusärenden; Materielärenden, vilka röra utrustning, anskaffning, förrådsverksamhet, materielvård och materielförvaltning samt krigsindustriverksamhet; Ärenden av juridiskt-administrativ och kameral natur; samt Ärenden angående materiel- och förrådskontroll. Utöver rena förvaltningsärenden åligger det vederbörande förvaltningsorgan inom de särskilda försvarsgrenarna att i fred vidtaga de åtgärder (planläggning m. m.), som erfordras för tryggande av försvarsgrenens sjukvård i krig, samt att vid krig eller krigsfara utöva överinseendet över sjukvårdstjänsten. Överbefälhavaren äger härutinnan utfärda vissa direktiv. Mängden av ärenden inom ovannämnda arbetsområden är givetvis av olika storleksordning inom de tre försvarsgrenarna, För arméns vidkommande finnes inom arméförvaltningen en särskild sjukvårdsstyrelse med uppgift att uteslutande handhava dessa ärenden. Inom denna styrelse finnas också representanter för alla de nämnda arbetsområdena. Inom marinens och flygvapnets centrala förvaltningar har den personal som uteslutande avsetts för sjukvårdsärenden kunnat hållas väsentligt fåtaligare, varvid dock är att märka, att vissa ärenden där i stället omhänderhafts av eller i samråd med personal, som avsetts företrädesvis för andra göromål. Vid ett sammanförande av de tre centrala militära förvaltningsorganens uppgifter beträffande sjukvårdsfrågor under en för försvarsväsendet gemensam sjukvårdsförvaltning torde ovan angivna arbetsområden i stort sett allt fortfarande böra vara representerade. Beträffande den hittillsvarande tekniska revisionens blivande arbetsuppgifter får utredningen hänvisa till de allmänna synpunkter på hithörande spörsmål, som i det föregående anförts. Någon mera genomgripande inverkan på dess verksamhet ifrågasattes alltså icke för närvarande. En nödvändig konsekvens av sjukvårdsförvaltningens utbrytande ur sitt nuvarande organisatoriska sammanhang och dess centralisering till ett nytt verk blir, att detta måste utrustas med ett kameralt organ med tillhörande kassaförvaltning.

264 B. Sjukvårdsinspektionernas ställning till sjukvårdsförvaltningen. Vid arméns sjukvårdsinspektion handläggas för närvarande i stort sett följande ärenden: l:o) Organisations- och mobiliseringsärenden i vad rör arméns sjukvårdsväsende. 2:o) Personalärenden, omfattande rullföring och mobiliseringsplacering av fältläkarkårens personal och värnpliktiga läkare, tandläkare och apotekare samt viss annan sjukvårdstekniskt utbildad personal, som genom särskilda bestämmelser ställts till generalfältläkarens förfogande. Hit hör även samarbete med medicinalstyrelsen rörande förteckningar över och mobiliseringsplacering av icke värnpliktiga men dock tjänstepliktiga läkare (förteckningen föres vid sjukvårdsinspektionen) samt tandläkare och apotekare (förteckningen föres vid medicinalstyrelsen). Därjämte handläggas vid den inom inspektionen för hithörande spörsmål inrättade personalavdelningen alla de ärenden, som beröra fältläkarkårens personal, såsom anställning och avgång av militärläkare, kommenderingar till kurser och tjänsteförrättningar av olika slag m. m. 3:o) Utbildningsärenden, omfattande samtliga de frågor, som avse utbildning av fältläkarkårens personal, värnpliktiga läkare, tandläkare och apotekare samt sjukvårdspersonal. Hit hör även utarbetande av instruktioner, läroböcker m. m. I princip handhavas motsvarande ärenden vid marinen och flygvapnet av marin- och flygöverläkarna med vissa undantag, som bland annat betingas av att läkarna vid flygvapnet lyda direkt under chefen för flygvapnet. 1941 års försvarsutredning har beträffande sjukvårdsinspektörernas ställning uttalat, att de skola företräda utbildningsverksamheten i hälso- och sjukvården, men samtidigt också påpekat, att de utgöra sjukvårdens främsta målsmän inom respektive försvarsgrenar. De hava organisatoriskt infogats i arméinspektionen respektive inom marinens och flygvapnets högsta militära ledning. De arbetsuppgifter, som åvila armé-, marin- och flygöverläkarna i egenskap av främsta målsmän för respektive försvarsgrenars hälso- och sjukvård, hava emellertid icke närmare berörts av försvarsutredningen. Det synes förvaltningsutredningen lämpligt, att sjukvårdsinspektionerna inom respektive försvarsgrenar framgent i huvudsak bibehålla de uppgifter som enligt vad ovan sagts nu ankomma på inspektionsmyndigheterna ifråga. Vissa av ärendena skulle möjligen kunna tänkas bliva inordnade under andra försvarsgrenscheferna underlydande organ, men ärendenas särart och

265 behovet av samverkan med civila och andra myndigheter i fack- och personalfrågor torde göra det mera ändamålsenligt, att de handläggas av tjänstegrensrepresentanterna. Det är vidare uppenbart, att överläkarnas inspektionsverksamhet i deras egenskap av främsta målsmän för försvarsgrenarnas hälso- och sjukvård icke bör begränsas till ovannämnda verksamhetsområden utan jämväl omfatta hälso- och sjukvårdstjänst. En del av den sakkunskap, som erfordras härför, kommer emellertid att bliva knuten till förvaltningen och måste sålunda vid behov ställas till överläkarnas förfogande. Det föreslagna avskiljandet av inspektionsverksamheten från förvaltningsverksamheten kan emellertid icke äga rum med mindre än att vissa andra åtgärder vidtagas, i första hand för säkerställande av enhetligheten inom försvarets sjukvård även på de områden, som ligga inom inspektionsverksamheten. Till en början kan man konstatera, att den intima samverkan mellan inspektions- och förvaltningsmyndighet, som möjliggjorts genom att ledningen av inspektions- och förvaltningstjänst sammanförts under en och samma person, är en av den nuvarande organisationens största fördelar. Inspektionsiakttagelser hava sålunda omedelbart kunnat åtföljas av erforderliga förvaltningsåtgärder och ändamålsenligheten av dessa åtgärder har å andra sidan kunnat kontrolleras vid inspektioner. Det måste emellertid samtidigt påpekas, att det i varje fall inom arméns sjukvårdsledning visat sig, att en inspektionsverksamhet inom så vitt skilda och var för sig så omfattande områden som hälso- och sjukvårdstjänst, materieltjänst m. m. — även om man bortser från nu rådande särskilda förhållanden — icke med anspråk på effektivitet i längden kan handhavas av en och samma person, om denne samtidigt måste bära hela bördan av den förvaltningsmässiga sidan av sjukvårdstjänsten. Tillsättande av särskilda sjukvårdsinspektörer vid försvarsgrenarna, helt eller delvis befriade från förvaltningsgöromål, möjliggör sålunda en betydligt effektivare inspektionsverksamhet, men en sådan åtgärd får å andra sidan varken spoliera fördelarna med det nuvarande systemet eller försvåra strävandena att åstadkomma enhetlighet inom försvarssjukvården. Beträffande vissa grupper av de ärenden, som enligt vad ovan sagts böra handläggas av respektive överläkare i deras egenskap av inspektörer, framför allt vissa utbildningsärenden, utarbetande av instruktioner och reglementen m. m., är det påtagligt, att även om de icke alltid kunna behandlas helt likformigt, en samordning likväl skulle vara av stor betydelse. Även när det gäller vissa personalärenden, framför allt sådana, som beröra de fast anställda läkarkårernas anställnings-, utbildnings- och tjänstgöringsförhållanden, bör största möjliga enhetlighet eftersträvas. En samordnande

verksamhet synes principiellt sett endast kunna utgå från en gemersam, utanför försvarsgrenarna stående instans. Då chefen för sjukvårdsförvaltningen, i fortsättningen benämnd generalläkaren, avses skola representera den högsta allmänna sakkunskapen i sjukvårdsfrågor inom försvarsvisendet, synes det ligga närmast till hands, att nämnde chef även får till uppgift att utöva denna samordnande verksamhet. Att generalläkaren under alla omständigheter skall äga inspektionsrätt inom de områden, son. beröra förvaltningens verksamhet, är självklart. Genom att utvidga dmna inspektionsrätt till att omfatta jämväl sådana utom själva förval tnngsområdet liggande delar av sjukvården vid försvarsväsendet, som icke direkt avse den militära tjänsten, synes grunden för en dylik verksamhet på ett lämpligt sätt tillskapas. Generalläkaren bör givetvis äga att degiva försvarsgrenscheferna sina inspektionserinringar. Då särskilda förhållanden därtill föranleda, bör generalläkaren äga ingiva framställning till överbefälhavaren eller Kungl. Maj:t om åtgärd i reglerande syfte. Däremot .'åver generalläkarens inspektionsrätt icke böra vara förenad med någon direktivrätt gentemot armé-, marin- eller flygöverläkarna i deras egenskap av inspektionsmyndigheter. Såsom förut anförts böra nämligen dessa nyndigheter i alla avseenden lyda enbart under respektive försvarsgrenschefer. Den sålunda föreslagna inspektionsrätten för generalläkaren — vilken uppenbarligen icke bör vara inriktad på detaljer — synes emellertid knappast vara tillfyllest för att säkerställa det avsedda samordnandet inom försvarets sjukvårds väsende. Härför synes ett organiserat samarbete mellan generalläkaren och försvarsgrensöverläkarna vara erforderligt. Utredningen vill därför föreslå, att generalläkaren skall äga rätt att sammankalla överläkarna för dryftande av hithörande problem. Vidare böra överläkarna vara berättigade och skyldiga att, då det gäller organisations-, utbildningsoch personalärenden av större principiell räckvidd, hos generalläkaren påkalla sammanträde för att dryfta frågornas lösning. Dylika sammankomster, vilka måhända lämpligen böra benämnas F ö r s v a r s l ä k a r b e r e d n i n g a r, synas i sin mån kunna vara ägnade att verksamt bidraga till enhetlighet och samordning på förevarande område. För närvarande avgöras inom de centrala förvaltningsmyndigheterna under chefskap av vederbörande försvarsgrenschefer ärenden rörande medelsframställningar, fastställande av stater m. m. Utredningen har redan i det föregående framhållit vikten av att försvarsgrenscheferna jämväl i en för försvarsväsendet gemensam sjukvårdsförvaltning bibehållas vid ett verksamt inflytande i dessa hänseenden. I vederbörliga instruktioner bör sålunda fastställas, att i ärenden av större vikt vederbörande försvarsgrenschefs mening skall inhämtas före besluts fattande i sjukvårdsförvaltningen samt att sjukvårdsförvaltningen skall vara skyldig att, där så låter sig göra,

rätta sig efter de önskemål av militärorganisatorisk art som framställas av fös varsgrenschef erna. Emellertid synes det utredningen lämpligt, att jämväl utöver vad som nu sagts försvarsgrenscheferna erhålla möjlighet att öva inflytande på förvaltningsverksamheten inom sjukvårdsområdet, detta särskilt av den anledningen att, såsom tidigare påpekats, de rena förvaltningsärendena och inspektionsärendena ofta ingripa i varandra. E t t sådant inflytande synes lämpligast kunna ernås genom att överläkarna på något sätt infogas i sjukvårdsförvaltningen. Det fullkomliga frikopplandet av de främsta målsmännen för sjuk vårds väsendet inom respektive försvarsgrenar från förvaltningsverksamheten skulle nämligen innebära, att försvarsgrenscheferna komme att bliva alltför litet orienterade om och framför allt finge alltför litet inflytande på åtskilliga av de åtgärder, som från förvaltningsmyndighetens sida vidtagas beträffande försvarsgrenarnas sjukvård. För att undvika dessa olägenheter samt för att ytterligare säkerställa det samordnande av försvarssjukvården, som tidigare förklarats vara synnerligen betydelsefullt, synas överläkarna böra närvara i sjukvårdsförvaltningen vid handläggning av ärenden berörande hela försvarsväsendet samt av ärenden av särskild betydelse för den egna försvarsgrenen. De skola därvid äga att uttala sin mening och, därest denna är från beslutet skiljaktig, få sin reservation antecknad. Den föreslagna anordningen skulle också möjliggöra ett effektivare utnyttjande av överläkarnas fackkunskaper än som eljest skulle vara fallet. Ett ytterligare steg i riktning mot en mera fullständig samverkan mellan de olika elementen inom försvarssjukvården kunde tänkas vara, att sjukvårdsinspektionerna rent lokalt anknötes till sjukvårdsförvaltningen. Därigenom skulle sannolikt även vinnas en icke oväsentlig tidsbesparing vid ärendenas handläggning samt, vilket torde vara det väsentligaste, lättare åstadkommas den personliga kontakt, som är av så stor betydelse för att få ärendena allsidigt belysta och snabbt behandlade. Vidare skulle vissa rationaliseringsåtgärder möjliggöras, såsom överförande av större delen av de personalfrågor, som röra värnpliktiga, till en av försvarsgrenarnas sjukvårdsavdelningar, skapande av en för inspektörerna gemensam expedition m. m. Mot detta kan givetvis invändas, att försvarsgrenscheferna å sin sida skulle få svårt att disponera över sina överläkare samt att den icke mindre viktiga kontakten mellan sjukvårdens målsmän och de militära representanterna skulle försvåras. Utredningen anser sig därför icke böra avgiva något förslag härutinnan men har ändock velat framlägga dessa synpunkter, vilka synas kunna förtjäna att upptagas till närmare prövning. De här ovan anförda synpunkterna på spörsmålet om förhållandet mellan inspektion och förvaltning på förevarande område kunna i korthet sammanfattas på följande sätt:

268 Sjukvårdsinspektörerna inom försvarsgrenarna fullgöra framdeles, vad organisations-, utbildnings- och personalfrågor beträffar, i huvudsak samma uppgifter som för närvarande samt utöva inspektionsverksamhet icke blott inom dessa områden utan jämväl inom hälso- och sjukvårdstjänsten i allmänhet. Erforderlig sakkunskap, varöver inspektörerna icke sjilva disponera, ställes vid behov till förfogande av sjukvårdsförvaltningen. För åstadkommande av samordning mellan försvarsgrenarna inoir de verksamhetsområden, som åvila inspektörerna, utvidgas den inspektionsrätt som självfallet skall tillkomma generalläkaren inom förvaltnings verksamheten, till att omfatta sådana delar av försvarsväsendets sjukvård i less helhet som icke direkt avse den militära tjänsten, dock utan att generalläkaren därmed erhåller någon direktivrätt i förhållande till försvarsgrenarnas inspektionsmyndigheter. Vidare får generalläkaren rätt att sammankalla respektive överläkare till »Försvarsläkarberedning» för dryftande av hithörande problem, varjämte överläkarna skola äga rätt och skyldighet att då fråga uppkommer av större principiell räckvidd hos generalläkaren påkalla försvarsläkarberedning för frågans dryftande. Frågan om ett förläggande av sjukvårdsförvaltningen och sjukvårdsinspektionerna till gemensamma lokaler bör upptagas till närmare prövning. Före besluts fattande inom sjukvårdsförvaltningen i ärenden av större räckvidd skall vederbörande försvarsgrenschefs mening inhämtas. Där så låter sig göra, skall förvaltningen rätta sig efter försvarsgrenschefs önskemål av militärorganisatorisk art. Försvarsgrensöverläkarna skola närvara vid handläggning inom förvaltningen av ärenden, som beröra hela försvarsväsendet eller äro av särskild betydelse för den egna försvarsgrenen. De skola därvid äga reservationsrätt.

C. Förhållandet till regionala och lokala myndigheter. I förevarande sammanhang uppställer sig frågan, i vilken ordning framställningar och andra tjänsteskrivelser skola ingivas från lägre myndigheter till den beslutande myndigheten. Beträffande organisations-, utbildnings- eller personalärenden är det självfallet, att de skola passera tjänstevägen till respektive försvarsgrenschefer i och för ärendenas avgörande. Beträffande förvaltningsärenden skulle man kunna ifrågasätta, att dessa skola från den lokala myndigheten över regional myndighet ingivas till försvarsgrenscheferna i och för påtecknande av deras yttrande, innan de överlämnas till sjukvårdsförvaltningen för slutlig handläggning. Ärendenas passage över den regionala myndigheten synes vara självfallen, särskilt då fråga är om sådana ärenden, som gälla ett stort antal lokala myndigheter. Det torde för

269 övrigt icke vara lämpligt eller möjligt att undandraga denna myndighet kännedom om vad som förehaves inom densamma underlydande myndigheter. Undantag härifrån kan möjligen ifrågakomma vid flygvapnet, därest den regionala myndigheten, eskaderstaben, icke kommer att över huvud taget befatta sig med förvaltningsgöromål. Därest det föreskreves, att förvaltningsärendena skola ingivas till försvarsgrenschefen, skulle detta däremot komma att medföra, att ärendenas slutliga behandling ytterligare fördröjdes, och även nödvändiggöra en icke oväsentlig utökning av personalen vid sjukvårdsinspektionerna. Onödigt dubbelarbete skulle också i de flesta fall uppstå. Genom de tidigare föreslagna åtgärderna för säkerställande av samarbete och kontakt mellan försvarsgrenscheferna (sjukvårdsinspektörerna) och sjukvårdsförvaltningen synas i stort sett tillräckliga garantier hava skapats för att försvarsgrensmyndigheterna hållas vederbörligen orienterade om förvaltningsarbetet. Utredningen förutsätter emellertid därutöver, att sjukvårdsförvaltningen håller respektive överläkare orienterade om inkomna ärenden, vilket enklast torde kunna ske genom överlämnande av utdrag av diarier (i form av dagslistor eller dylikt). Utredningen vill sålunda föreslå, att samtliga sjukvårdsärenden av förvaltningskaraktär ingivas från den regionala myndigheten, i vissa fall från lokal myndighet, direkt till sjukvårdsförvaltningen.

D. Sjukvårdsförvaltningens organisation. 1. Allmänna grunder. För att sjukvårdsförvaltningen skall vara i stånd att genomföra sina uppgifter erfordras, att verksamheten uppdelas på ett antal byråer, var och en avsedd för en viss verksamhetsgren. Den av 1940 års utredning föreslagna uppdelningen av sjukvårdsförvaltningen på särskilda avdelningar för varje försvarsgren synes, såsom tidigare framhållits, icke vara ägnad att främja den eftersträvade samordningen. Det ligger å andra sidan i sakens natur, att alla tre försvarsgrenarnas läkarkårer helst böra vara representerade inom förvaltningen. Utredningen har redan i det föregående sökt klarlägga, vilka arbetsområden som böra bliva representerade inom förvaltningen. Med ledning härav anser sig utredningen kunna fastslå, att en rationell handläggning av ärendena kräver, att verksamheten inom sjukvårdsförvaltningen alltefter ärendesgrupperna uppdelas på följande underavdelningar, nämligen en hälso- och sjukvårdsbyrå, en sjukhusbyrå,

en materielbyrå, en civilbyrå och ett förrådskontrollkontor. Chefen för sjukvårdsförvaltningen synes i allmänhet böra sökas bland militärläkarnas krets, då det näppeligen kan förutsättas, att en chef utan militärläkarutbildning med anspråk på sakkunskap och självständighet skall kunna fatta beslut i större delen av de ärenden, som komma att åvila förvaltningen. Han torde böra erhålla tjänstetiteln » g e n e r a l l ä k a r e » . Ehuru han icke kommer att tillhöra någon av försvarsgrenarnas läkarkårer, torde han likväl böra räknas till den civilmilitära personalen vid försvarsväsendet. Generalläkaren måste i lönehänseende få en sådan ställning, att nian kan försäkra sig om en högt kvalificerad kraft. Det bör i detta sammanhang framhållas, att det alltid varit förenat med svårigheter att tillsätta högre militära läkarbeställningar, enär dessa endast i mycket begränsad utsträckning medgiva förvärvsverksamhet utom tjänsten. Generalläkaren bör vidare erhålla en tjänsteställning, som tillförsäkrar honom erforderlig auktoritet i hans verksamhet, bland annat i hans uppgift att verka för samordning av utbildnings-, personal- och andra frågor inom de tre försvarsgrenarna. Förvaltningsutredningen vill för sin del föreslå, att generalläkaren placeras i den i det föregående (sid. 198) föreslagna nya lönegraden Cb 3 a i militära avlöningsreglementet med en lön av 20 000 kronor (motsvarande C 12, vilken innehaves av bland annat chefen för medicinalstyrelsen), samt att han erhåller tjänsteställning i likhet med generalmajor. Generalläkaren, vilken i likhet med övriga läkare inom förvaltningen förutsattes kunna rekryteras ur alla tre försvarsgrenarna, bör förordnas på befattningen för viss tid, förslagsvis högst sex år. Armé-, marin- och fly g överläkarna böra på sätt ovan föreslagits vid handläggning av vissa ärenden närvara i förvaltningen samt därvid äga reservationsrätt. Det mobiliseringsarbete, som för närvarande och även framdeles komnner att åvila förvaltningsmyndigheten, omfattar icke uppgörande av förslag till detaljsammansättning av sjukvårdsförbanden, personalplaceringar m. m. Dessa uppgifter böra nämligen åvila respektive försvarsgrenar. Sjukvårdsförvaltningens mobiliseringsarbete utgöres i stället bland annat av en ständig bearbetning av planerna för försvarsväsendets sjukvård i krig. Erfarenheten har emellertid visat, att det för ernående av en ständig överbliick över detta krigsförberedelsearbete och för att på lämpligt sätt kunna sannordna detta arbete vid sidan av de särskilda byråerna erfordras en fristående arbetskraft med god erfarenhet på detta område. Denna arbetskr/aft bör också fungera som en förbindelselänk mellan förvaltningsmyndigheteen, å ena, samt försvarsstaben och försvarsgrensstaberna å andra sidan. Pör

271 handhavande av dessa uppgifter bör i sjukvårdsförvaltningen ingå en väl kvalificerad officer, vilken närmast bör stå till generalläkarens omedelbara förfogande. Denne kommer att i stort sett fullgöra motsvarande arbete som åvilar stabschef vid militära staber och bör fördenskull vara regementsofficer. Han skall därjämte tjänstgöra såsom militär rådgivare inom förvaltningen. Då huvuddelen av försvarsförberedelserna (mobiliseringsarbetet) kommer att gälla armén, synes det vara naturligast, att ifrågavarande regementsofficer rekryteras ur armén. Med hänsyn till de kvalifikationer han måste besitta bör han tillhöra generalstabskåren. Utredningen vill i enlighet med det anförda föreslå, att till generalläkarens omedelbara förfogande inom sjukvårdsförvaltningen ställes en regementsofficer ur generalstabskåren, vilken för detta ändamål sålunda bör utökas med en regementsofficersbeställning. De högre befattningar inom sjukvårdsförvaltningen, som skola besättas med läkare, böra enligt utredningens mening uppföras på personalförteckningen för ämbetsverket. De böra emellertid — frånsett generalläkaren — kvarstå över stat i vederbörlig personalkår. Truppförbandsläkarnas alltmer vidgade förvaltningsansvar har gjort det nödvändigt, att de erhålla en grundligare utbildning i förvaltningsgöromål än som kan meddelas dem under värnpliktsutbildning och militärläkarkurs. Med anledning härav samt för att i någon mån lätta arbetsbördan hava under en lång följd av år truppförbandsläkare inbeordrats till tjänstgöring under kortare perioder exempelvis vid sjukvårdsstyrelsen. Detta har visat sig vara av mycket stort värde för vederbörandes utbildning. De hava därigenom erhållit en inblick i sjukvårdsförvaltningens arbetsformer, som varit av stor betydelse för deras tjänst såsom fördelnings- eller regementsläkare. Detta system har emellertid samtidigt varit förenat med svårigheter, enär man därigenom varit tvungen att för viss tid beröva truppförbanden deras ordinarie läkare. De fördelar som äro förknippade med denna anordning äro emellertid så stora, att det framstår som ytterst önskvärt att i en eller annan form göra den permanent. Utredningen vill därför föreslå, att till sjukvårdsförvaltningen ständigt avdelas tre extra läkare, i allmänhet en ur varje försvarsgren, att under sammanlagt högst tre år tjänstgöra vid de olika byråerna. De skola därvid lämna byrå- och sektionschefer erforderlig arbetshjälp, samtidigt som de inhämta kunskaper i militärmedicinsk administration. Dessa extra läkare synas böra rekryteras bland bataljonsläkare vid fältläkarkåren respektive marin- och flygläkare av 2. graden. Läkare av sistnämnda kategorier kunna nämligen förutsättas äga viss erfarenhet från tidigare tjänstgöring i militär sjukvård, varjämte de utgöra en av de viktigaste rekryteringskällorna för läkare på aktiv stat vid försvars väsendet. Till de extra läkarna böra utgå arvode och övriga förmå-

ner motsvarande vad som utgår till befattningshavare i lägsta lönekhssen i lönegraden Ca 22. Det bör ankomma på generalläkaren att så inphcera de extra läkarna i förvaltningen, att såväl utbildningskravet som belovet av arbetskraft på de olika byråerna tillgodoses.

2. Hälso- och sjukvårdsbyrån. Hälso- och sjukvården omspänner i stort sett följande grupper av ärenden: a) a l l m ä n n a h ä l s o - o c h s j u k v å r d e n : ärenden, som angi de olika försvarsgrenarnas hälso- och sjukvård i allmänhet med utarbetmde av härför erforderliga reglementen, besiktnings- och undersökningsföreskrifter, förordningar och andra allmänna bestämmelser avseende truppförbtnds(motsvarande) läkares och tjänsteläkares verksamhet i övrigt, granskning av års- och specialrapporter, kvartalssjukbesked, diet- och portonsstater, upprättande av förvaltningens årsredogörelse över hälso- och sjukvården vid försvarsväsendet, förslag till för militär sjukvård i fred och krig lämpliga läkemedel, blodgruppsbestämning m. m.; b) h y g i e n - o c h e p i d e m i v å r d e n : kasern-, fält- och navalhvgien (jämväl undervattensbåts- och dykarhygien) samt flyghygien, vattenförsörjningen i hygieniskt avseende, förebyggande och undanröjande åtgärder beträffande tuberkulosen och epidemiska sjukdomar (vaccinationer m. m.), utarbetande i samråd med civila hälsovårdsmyndigheter m. fl. av härför erforderliga föreskrifter m. m.; c) t a n d v å r d s v e r k s a m h e t e n : organiserande och övervakande av den militära tandvården och tandläkarnas verksamhet, samarbete med medicinalstyrelsen och folktandvården härutinnan, allt i överensstämmelse med det resultat, vartill den pågående utredningen angående tandvården inom försvarsväsendet kan komma att leda. Mängden av ärenden inom hälso- och sjukvårdsbyråns arbetsområde kräver en uppdelning av byrån på tre sektioner, en för varje ärendesgrupp, nämligen: S e k t i o n a. Allmänna hälso- och sjukvårdssektionen. S e k t i o n b. Hygien- och epidemisektionen. S e k t i o n c. Tandvårdssektionen. Såsom chef för hälso- och sjukvårdsbyrån bör placeras en läkare i lönegraden Ca 30, vilkens tjänstetitel förslagsvis bör vara b y r å ö v e r l ä k a r e . C h e f e r n a f ö r s e k t i o n e r n a a. o c h b. böra vara läkare i lönegraden Ca28, förslagsvis benämnda f ö r s t e b y r å l ä k a r e . Den mot den föreslagna sektion a. svarande hälso- och sjukvårdsbyrån i den nuvarande sjukvårdsstyrelsen har ständigt (även före försvarsbered-

skåpens intagande) visat sig vara överbelastad med arbetsuppgifter. Arbetet har där utförts av överfältläkaren och en regementsläkare. När större frågor stått på dagordningen (besiktningsreglemente, årsrapport m. m.), har man därför måst förstärka byråns personal. Vid genomförandet av den föreslagna organisationen komma arbetsuppgifterna självfallet att avsevärt utökas. Det blir därför nödvändigt att förutom sektionschefen vid sektion a. placera ytterligare en läkare, vilken bör upptagas i lönegraden Ca 26 (förslagsvis benämnd andre byråläkare), varigenom man kan påräkna en läkare med nödig erfarenhet från tjänst vid truppförband. Dessutom bör en av de i det föregående föreslagna extra läkarna ställas till sektionens förfogande. Ärenden rörande hygien- och epidemivården ha före år 1939 icke i tillräcklig utsträckning kunnat beaktas inom försvarsväsendet. Under nu rådande beredskapsförhållanden har därför en epidemi- och hygienbyrå måst inrättas vid sjukvårdsstyrelsen. Enligt vad som kan förväntas kommer den framtida utvecklingen särskilt av epidemibekämpandet (tuberkulos m. fl. sjukdomar), luftfartygshygienen och vissa marina frågor, t. ex. undervattensbåtshygien, att ställa synnerligen stora krav på dem, som hava att handlägga dessa ärenden. Då e n läkare näppeligen kan behärska samtliga tre försvarsgrenars problem inom dessa områden, synes det utredningen nödvändigt att till chefens för sektion b. förfogande ställa två läkare, vilka böra vara utvalda så, att inom sektionen representanter för samtliga tre försvarsgrenar finnas. Utredningen förutsätter, att den ene av dessa läkare skall vara en av de föreslagna extra läkarna. Av ekonomiska skäl vill utredningen icke föreslå inrättandet av någon särskild befattning för den andre erforderlige läkaren. Enligt utredningens mening torde det nämligen vara tillräckligt, att befattningen upprätthålles av en aktiv militärläkare med tilläggsarvode, förslagsvis 2 000 kronor. Vad beträffar chefsskapet för t a n d v å r d s s e k t i o n e n (sektion c.) utgår utredningen från att frågan härom kommer att upptagas i den förutnämnda tandvårdsutredningens blivande betänkande, men förutsätter tills vidare, att chefen för ifrågavarande sektion upptages i lönegraden Ca 26 och benämnes b y r å t a n d l ä k a r e .

3. Sjukhusbyrån. Sjukhusbyråns verksamhet föreslås skola omfatta ärenden rörande organisation, uppförande, ändringar och utrustning av militära sjukhus och sjukhusavdelningar, samarbete med respektive landsting beträffande »samarbetssjukhusen», krigssjukhusens och de rörliga sjukhusförbandens orga18 — 420843

nisation m. m. i samråd med militära myndigheter, medicinalstyrelsen, Svenska Röda korset m. fl. myndigheter och sammanslutningar, organisation av de rörliga sjukvårdsanstalter, vilka finnas eller kunna komma att upptagas i krigssjukvårdsplanen, t. ex. sjukhuståg, bilkolonner för sjuktransport, lasaretts- och sjuktransportfartyg, blodgivarorganisationen m. m. samt sjuksköterskeorganisationen. Före år 1939 åvilade sjukhusärendenas handläggning inom arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse dess hälso- och sjukvårdsbyrå. På grund av arbetsmängden därstädes hava emellertid dessa ärenden icke kunnat erhålla den behandling som man måste kräva. Under den gångna beredskapstiden har därför inom nämnda styrelse upprättats en sjukhusbyrå med ett växlande antal läkare, i regel fyra. Det är påtagligt, att även om krigsförberedelsearbetet under nuvarande förhållanden ställer särskilt stora krav på nämnda byrå, så komma dock arbetsuppgifterna allt framgent att bliva av avsevärd omfattning och betydelse. De stora ekonomiska värden, som nedläggas på försvarsväsendets sjukhusbyggnader och deras utrustning, nödvändigheten av att den militära sjukhusvården hålles på samma standard som civil sjukhusvård och det omfattande krigsförberedelsearbetet på detta område nödvändiggöra enligt utredningens åsikt, att en särskild byrå för dessa ärenden upprättas. Såsom chef för sjukhusbyrån kräves en erfaren, om möjligt aktiv sjukhusläkare. Enär denne läkare skall representera den medicinska sakkunskapen i vissa materielfrågor, bör han vara kirurg. Med hänsyn till krigsförberedelsearbetet bör han dessutom vara militärläkare. För befattningen ifråga synes böra avses en f ö r s t e b y r å l ä k a r e i lönegraden Ca 28. Omfattningen av det löpande arbetet samt det förhållandet, att chefen för byrån måste företaga täta inspektionsresor och deltaga i konferenser med olika myndigheter, nödvändiggör att på byrån placeras en assistent, lämpligen en av de föreslagna extra läkarna. För arbetets bedrivande är det dessutom nödvändigt, att chefen för byrån beredes möjlighet att vid behov erhålla hjälp av arkitekt, syssloman och kompetent sköterska (husmoder och operationssköterska). Medel härför böra inräknas i det anslag för anlitande av sakkunniga, som i det följande kommer att föreslås. 4. Materielbyrån. Materiel tjänsten omfattar följande grupper av ärenden: a) u t r u s t n i n g : beräknande av de olika försvarsgrenarnas — inberäknat krigssjukhusens — utrustningsbehov av sjukvårdsmateriel (däribland läkemedel), utarbetande av utrustningslistor och krigssjukvårdsmaterielplaner, försöksverksamhet, utarbetande av modeller (standardiseringsverksamhet m. m.);

275 b) a n s "k a f f n i n g: kostnadsberäkningar, upphandlingar, materielbesiktningar (i förekommande fall under samarbete med andra myndigheter, exempelvis medicinalstyrelsen); c) f ö r r å d s v e r k s a m h e t : ledning av förrådstjänsten vid centrala sjukvårdsrmaterielförråd, övervakning av förrådstjänsten vid övriga krigssjukvårdsrnaterielförråd, militärområdesförråd, mobiliseringsdepåer samt krigssjukhuis; d) m a t e r i e l v å r d o c h m a t e r i e i f ö r v a l t n i n g: utarbetande av föreskrifter- för materielens handhavande, vård, förvaltning och omsättning, utarbetande av erforderliga förvaltningsbestämmelser för fred och krig i vad rör sju.kvårdsmaterieltjänsten m. m.; e) k r i g s i n d u s t r i v e r k s a m h e t : utarbetande av åtgångsstater och av anskaffmingsplaner för ersättning av sjukvårdsmateriel under krig, uppgörande a\/ krigsleveranskontrakt m. m. Materielbyrån torde för att kunna bemästra denna mångfald uppgifter böra uppdelas på tre sektioner, nämligen en utrustningssektion, en förrådsoch krigsimdustrisektion samt en läkemedelssektion. Såsom c;hef för byrån bör placeras en med sjukvårdsmaterielen väl förtrogen officer ur armén (trängen), marinen (marinintendenturkåren) eller flygvapnet (från dess intendenturpersonal). För närvarande bestrides befattningen såsom byråchef vid sjukvårdsstyrelsens materielbyrå av en officer i lönegrad Oa 4. Redan hänsynen till det ökade ansvar, som sammanslagningen medför, motiverar höjning av lönegraden. D ä det emellertid är av synnerligen stor betydelse att i denna specialiserade befattning kunna för längre tid försäkra sig om en kraft, som icke av hänsyn till sin befordran behöver uttransporteras, bör befattningen som chef fför materielbyrån, vilken torde böra upptagas på sjukvårdsförvaltningens stat, placeras alternativt i lönegraden Oa 4 eller Oa 5. Befattningen bör tillsättas av Kungl. Maj:t på förslag av sjukvårdsförvaltningen efter samråd med vederbörande försvarsgrenschef. Cheferna för u t r u s t n i n g s- samt f ö r r å d s - och k r i g s i n d u s t r i s e k t i o n e r n a böra lämpligen vara kompaniofficerare i lönegrad Oa 3. De böra förordnas på viss tid, förslagsvis tre år, av Kungl. Maj:t på förslag av sjukvårdsförvaltningen i samråd med respektive försvarsgrenschefeir. Befattningarna i fråga böra upptagas på sjukvårdsförvaltningens stat med arvoden motsvarande lönen. De officerare, som skola tjänstgöra å materielbyrån, böra kvarstå över stat i vederbörlig personalkår. Vad l ä k e m e d e l s s e k t i o n e n beträffar anser sig utredningen icke för näirvarande kunna avgiva något slutgiltigt förslag till dennas organisation oeh personaluppsättning. Försvarsväsendets läkemedelsförsörjning har tidigare varit föremål för utredning (senast år 1939). Den forcerade ut-

vecklingen på detta område under de sistförflutna åren har emellertid framtvingat en betydligt utvidgad organisation för vård, omhänderhavande och distribution av försvarsväsendets läkemedel och i samband därmed ett betydligt ökat personalbehov. Detta har hittills nödtorftigt kunnat täckas med inkallad värnpliktig personal. Med hänsyn till de stora ekonomiska värden, om vilka det här rör sig, synes det vara ett aktuellt önskemål, att det militära apoteksväsendet med det snaraste erhåller en fastare organisation. Utredningen har sig bekant, att förslag till en dylik organisation för närvarande är under utarbetande. I avvaktan på framläggandet av detta förslag vill utredningen föreslå, att den nuvarande läkemedelssektionen vid arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse tills vidare oförändrad överflyttas till sjukvårdsförvaltningens materielbyrå. Såsom chef för sektionen kommer då fortfarande att tjänstgöra föreståndaren för militärapoteket med ett årligt arvode av 2 000 kronor. Arbetet på läkemedelssektionen blir emellertid under alla förhållanden, på grund av de stora lager av läkemedel m. m. som hittills anskaffats och som äro nödvändiga att ständigt bibehålla, av sådan storleksordning att ytterligare en apotekare erfordras vid sektionen. Denne bör lämpligen även vara anknuten till militärapoteket för att kunna hålla erforderlig kontakt med den praktiskt farmaceutiska verksamheten men bör hava sin huvudsakliga sysselsättning förlagd till sektionen. Utredningen föreslår därför, att personalförteckningen för militärapoteket, utan avvaktan på pågående utredning om det militära apoteksväsendet, utökas med en apotekare i lönegraden A 24. Slutligen erfordras vid materielbyrån en förvaltningsutbildad expeditionsofficer (pensionerad officer med arvode), enär byrån på grund av anhopningen av ärenden måste hava egen expedition och det på byrån vilande ansvaret särskilt för förrådsverksamheten kräver tillgång till förvaltningsutbildad personal inom byrån. 5. Civilbyrån. Till sjukvårdsförvaltningens arbetsområde höra såsom förut nämnts åtskilliga ärenden av juridiskt-administrativ och kameral natur. De ärenden, som höra till den förra gruppen — kansliärendena — avse i huvudsak framställningar om sjukvårdsväsendets medelsbehov, föreskrifter om användandet av medel under förvaltningens ämbetsområde, utarbetande i samråd med försvarsväsendets civilförvaltning av reglementen och andra föreskrifter för garnisonssjukhusen samt samarbetsavtal om dessa sjukhus med respektive landsting, upprättande av leveranskontrakt, handläggande av frågor som avse revisionsanmärkningar, vilka kommunicerats med förvaltningen, frågor om fri sjukvård samt frågor av juridisk eller administrativ art i allmänhet.

277 E n sammanslagning av samtliga försvarsgrenars sjukvårdsdetaljer till ett ämbetsverk, som avses skola förvalta alla de med sjukvården sammanhängande anslag som tidigare förvaltats av skilda myndigheter, måste medföra, att en särskild kameralsektion med kassaförvaltning anordnas inom förvaltningen. Vid denna sektion skola frågor om utanordningar handläggas och dispositionsbokföring samt kameral förhandsgranskning ombesörjas samt statistik utarbetas över användningen av de för upprätthållandet av hälso- och sjukvården samt för sjukvårdsmaterielbeståndet vid försvarsväsendet m. m. anslagna medlen. De anslagsgrupper, om vilka här är fråga, äro avlönings- och omkostnadsanslag för ämbetsverkets egen förvaltning, försvarsgrenarnas allmänna sjukvårdsanslag och sjukvårdsmaterielanslag samt omkostnadsanslagen för garnisonssjukhusen och det militära apoteksväsendet, anslagen till den serobakteriologiska verksamheten, det frivilliga sjukvårdsväsendet m. m. Anslaget till Karolinska sjukhusets garnisonsavdelningar samt avlöningsanslagen för garnisonssjukhusen och militärapoteket förutsättas överförda till civilförvaltningen. Den för sjukvårdsförvaltningen avsedda c i v i 1 b y r å, vars inrättande utredningen i det föregående föreslagit, bör i anslutning till den nyss gjorda indelningen i kansliärenden och kamerala ärenden uppdelas på e n k a n s l is e k t i o n samt en k a m e r a l s e k t i o n med kassaförvaltning. Som chef för sjukvårdsförvaltningens civilbyrå torde, i varje fall innan erfarenhet föreligger rörande omfånget av den arbetsbörda som kommer att åvila byrån, böra placeras en b y r å d i r e k t ö r i lönegraden A 28. Kanslisektionen bör förestås av en sekreterare i lönegrad A 24 och kameralsektionen av en kamrerare i lönegrad A 24. För kanslisektionen beräknas därutöver behov föreligga av en notarie (A 21) samt en amanuens. För att biträda med kameral förhandsgranskning bör en amanuens avses för kameralsektionen. Denne amanuens torde därutöver kunna biträda med allmänna göromål inom byrån. Kamreraren avses här liksom i de övriga förvaltningarna skola vara beslutande i utanordningsärenden. Å kameralsektionen torde vidare böra finnas en kassör i lönegraden A l l , vilken tillika torde hava att under kamrerarens ledning ombesörja bokföringen. 6. Vetenskapligt råd. På samma sätt som nu är fallet med arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse, bör försvarsväsendets sjukvårdsförvaltning biträdas av ett vetenskapligt råd för utredningar m. m. i olika fackmedicinska ärenden. Medlemmarna av det vetenskapliga rådet förutsättas liksom nu skola utses av Kungl. Maj:t. De skola stå till sjukvårdsförvaltningens förfogande såsom experter inom sina specialfack samt skola hava att väcka förslag och bistå sjukvårds-

förvaltningen med råd angående förbättringar inom sina specialområden. Det nu till bestridande av kostnaderna för anlitande av vetenskapliga rådet och annan expertis anslagna beloppet, torde böra höjas från 5 000 kronor till förslagsvis 8 000 kronor. Detta belopp bör i likhet med vad nu är fallet ingå i anslagsposten Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t.

E. Personalbehov och kostnadsberäkningar. Personalbehovet vid den föreslagna sjukvårdsförvaltningen har delvis behandlats under de särskilda byråernas organisation. Utöver den där nämnda personalen erfordras viss ytterligare personal. Förrådskontrollkontoret, som skall handhava granskning och kontroll av sammandrag över tillkomst och avgång av sjukvårdsmateriel mot räkenskapsverifikationerna med därtill hörande statistik, torde sålunda kräva en intendenturutbildad pensionerad officer med arvode, biträdd av en pensionerad underofficer med arvode. Vidare erfordras för mottagande, utskrift och avsändande av alla ärenden, som beröra förvaltningens verksamhet samt handhavande av arkiv, tillsyn av lokaler och dylikt, viss expeditionspersonal, som lämpligen bör underställas den förut nämnde generalstabsofficeren. För registratur och expedition torde erfordras en registrator och en expeditionsofficer, båda förslagsvis pensionerade officerare med arvode. För vakttjänstgöring inom förvaltningen torde krävas minst 2 expeditionsvakter, samt för kontorsgöromål 2 kontorister, 2 kanslibiträden, ett antal kontorsbiträden, sannolikt icke understigande 6, samt en telefonist. Av dessa böra samtliga utom 2 kontorsbiträden och telefonisten vara ordinarie. Under hänvisning till vad förut anförts föreslår utredningen, att å personalförteckningen för sjukvårdsförvaltningen uppföras följande befattningar: Tjänstemän å ordinarie stat.

Befattning 1 generalläkare 1 byråöverläkare 3 förste byråläkare 1 byråtandläkare 1 andre byråläkare

Civilmilitär personal.

Militär personal. 1 överstelöjtnant eller major, byråchef, arvode 2 kaptener, sektionschefer, arvoden

Lönegrad Cb 3a Ca 30 Ca 28 Ca 26 Ca 26 Oa 5 eller Oa 4 Oa 3

279 Civil personal. 1 byrådirektör l sekreterare 1 kamrerare 1 notarie 1 kassör 2 kontorister 2 kanslibiträden 1 förste expeditionsvakt 1 expeditionsvakt 4 kontorsbiträden

A 28 -A- ^4 -A- ^4 A- 2 1 A- ** A 9 -A- ? A- ? "- * ^ *

Härtill komma arvoden och övriga förmåner motsvarande lägsta löneklassen i lönegraden Ca 22 till 3 extra läkare och två tilläggsarvoden å 2 000 kronor vardera till en militärläkare, assistent å hälso- och sjukvårdsbyrån, s a m t en apotekare med tjänstgöring å materielbyrån. Vidare avses en beställning såsom överstelöjtnant eller major å generalstabskårens stat skola tillkomma samt en ny befattning såsom apotekare i lönegrad A 24 skola uppföras å personalförteckningen för militär apoteket. Därest de i sjukvårdsförvaltningen tjänstgörande läkarna å ordinarie stat på sätt här föreslagits upptagas å personalförteckningen för ämbetsverket, k a n en regementsläkarbeställning utgå ur den av 1941 års försvarsutredning föreslagna personalförteckningen för fältläkarkåren och en beställning såsom förste marinläkare utgå ur marinläkarkårens stat. Någon motsvarande minskning i fråga om antalet flygläkare uppkommer icke. M e d ledning av det i det föregående beräknade personalbehovet för sjukvårdsförvaltningen har utredningen approximativt beräknat avlöningsstaten för sjukvårdsförvaltningen på följande sätt: 1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis . kronor 192 000 2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t » 27 000 3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal » 50 000 4. Rörligt tillägg, förslagsvis * 41000 Summa kronor 310 000 Omkostnaderna sätt:

för ämbetsverket synas kunna uppskattas på följande

1. Sjukvård m. m., förslagsvis 2. Reseersättningar, förslagsvis 3. Expenser, förslagsvis 4. Publikationstryck, högst

kronor » * » Summa kronor

3 000 12 000 4*0 000 5 00° 60 000

VII. Försvarsväsendets civilförvaltning. A. Civilförvaltningens allmänna uppgifter. Det för samtliga försvarsgrenar gemensamma ämbetsverk, som enligt vad som inledningsvis anförts bör tillskapas för handläggande av mera allmänt administrativa förvaltningsfrågor inom försvarsväsendet och som av utredningen föreslås skola erhålla benämningen försvarsväsendets civilförvaltning, avses skola för hela försvarsväsendets del erhålla i huvudsak motsvarande uppgifter som för närvarande för arméns del tillkomma arméförvaltningens civila departement. Civilförvaltningen skall sålunda utgöra det organ, som närmast under Kungl. Maj:t skall representera den högsta administrativa sakkunskapen inom försvarsväsendet. Där skola handläggas avlönings- och pensionsfrågor, spörsmål rörande administrativa författningar och föreskrifter m. m. Å civilförvaltningen skall vidare ankomma att handhava och övervaka tilllämpningen av ekonomiska föreskrifter av olika slag berörande hela försvarsväsendet. Härutinnan är särskilt att märka övervakningen av räkenskapsoch redovisningsväsendet ävensom utfärdande av därmed sammanhängande föreskrifter och anvisningar. Den centrala räkenskapsföringen för hela försvarsväsendet avses också skola vara förlagd till civilförvaltningen. Såsom inledningsvis anförts föreslår utredningen, att civilförvaltningen skall vara s. k. huvudförvaltning för hela försvarsväsendet, vilket innebär, att samtliga räkenskaper före redovisningen hos riksräkenskapsverket sammanföras hos civilförvaltningen i en gemensam huvudbok. Inom civilförvaltningen skall slutligen den kamerala revisionen av räkenskaperna för hela försvarsväsendet äga rum. Förutom de nämnda huvuduppgifterna komma vissa ytterligare uppgifter att efter hand påläggas civilförvaltningen. Ämbetsverket kommer sålunda att i stor utsträckning få fungera som remissinstans i lagstiftnings- och allmänt administrativa frågor; i nämnda hänseenden torde ämbetsverket komma att inom försvarsväsendet intaga motsvarande ställning som inom statsförvaltningen i övrigt tillkommer statskontoret. Såsom i ett föregående sammanhang anförts torde civilförvaltningen jämväl böra tilläggas vissa uppgifter av formell art i fråga om uppgörandet av de årliga medelsäskandena för för-

281 svarsväsendet i dess helhet. Vidare är att märka, att civilförvaltningen i enlighet med vad förut anförts kommer att vara dömande instans i vissa besvärsmål samt i anmärkningsmål. Civilförvaltningens uppgifter av mera speciell art komma att ytterligare beröras vid behandlingen av verkets inre organisation.

B. Civilförvaltningens organisation. 1. Allmänna grunder.

De allmänna uppgifter, som enligt vad nyss sagts komma att åvila försvarsväsendets civilförvaltning, medföra att de inom ämbetsverket förekommande ärendena allt efter sin art torde kunna hänföras till endera av följande tre huvudgrupper, nämligen: administrativa ärenden i egentlig mening (kansliärenden), kameralärenden och revisionsärenden. Med hänsyn till den stora mängd av ärenden, som inom var och en av de nämnda grupperna kan förväntas uppkomma, anser utredningen, att denna uppdelning av ärendena bör återspeglas i ämbetsverkets organisation genom göromålems fördelning på tre däremot svarande avdelningar: kansliavdelningen, kameralavdelningen och revisionsavdelningen. Förutom de nämnda tre avdelningarna torde inom civilförvaltningen böra finnas ett registratorskontor och ett arkiv. Chef för försvarsväsendets civilförvaltning torde böra vara en generaldirektör, vilken bör tillsättas på förordnande i högst sex år. I likhet med cheferna för motsvarande centrala civila ämbetsverk torde generaldirektören böra placeras i lönegraden C 12 i civila avlöningsreglementet. Avdelningscheferna komma att i den föreslagna organisationen erhålla synnerligen betydande arbetsuppgifter, både kvalitativt och kvantitativt sett. Deras verksamhet kommer till väsentlig del att omfatta ett självständigt samarbete med övriga centrala förvaltningsorgan inom försvars väsendet. Om hänsyn tages till antalet ärenden, måste det förutsättas, att avdelningscheferna komma att i mycket stor utsträckning utöva ämbetsverkets beslutanderätt. Beträffande den stora massan av ärenden torde denna form för avgörandet bliva den normala. Vidare komma de att i förhållande till regionala och lokala myndigheter intaga en i olika hänseenden ledande ställning. Avdelningarna komma också enligt utredningens förslag att vara indelade i särskilda byråer eller kontor. Med hänsyn till det anförda och under betonande

av vikten av att avdelningschefsbefattningarna kunna besättas med framstående krafter, finner utredningen det vara nödvändigt, att befattningarna i fråga placeras i en förhållandevis hög löneställning. Å andra sidan äro dessa befattningar av den vikt, att de lämpligen synas böra tillsättas allenast på förordnande för viss tid, högst sex år. Utredningen vill med anledning av det sagda föreslå, att befattningarna i fråga placeras i lönegraden C 8 i civila avlöningsreglementet. Vad beträffar avdelningschefernas tjänstetitel, vill utredningen förutskicka, att cheferna för armé-, marin- och flygförvaltningarnas civilavdelningar i det följande föreslås skola benämnas respektive krigsråd, amiralitetsråd och flygråd. Med hänsyn härtill kunde det måhända vara befogat att låta civilförvaltningens avdelningschefer erhålla en särskild tjänstetitel. Utredningen vill emellertid icke framlägga något förslag härom, utan stannar för sin del vid att benämna även dessa avdelningschefer » k r i g s r å d » . Att de komma att i anställnings- och avlöningshänseende intaga en annan ställning än arméförvaltningens krigsråd, synes icke medföra några större olägenheter. 2. Kansliavdelningen. Till kansliavdelningen böra till en början i princip hänföras samtliga de ärendesgrupper, som enligt den nuvarande organisationen handläggas på arméförvaltningens civila departements kanslibyrå, ävensom motsvarande på marinförvaltningens civilavdelning och flygförvaltningens civilbyrå ankommande göromål. Detta innebär, att å kansliavdelningen komma att handläggas bland annat ärenden som angå: avlöningar till personal vid förs vars väsendet; rese- och traktamentsersättningar; flyttningsersättningar; allmänna författningar och föreskrifter; besvär över myndigheters beslut i kassaärenden samt i sådana egentliga förvaltningsärenden, som avse till personal vid försvarsväsendet utgående förmåner i kontant eller in natura; övriga ärenden av administrativt-juridisk beskaffenhet. I enlighet med det sagda böra jämväl ärenden rörande de värnpliktigas avlöning och övriga förmåner handläggas å kanslibyrån. Nämnda ärenden handläggas för närvarande för arméns vidkommande å civila departementets kameralbyrå men synas böra hänföras till det nya verkets kanslibyrå, då de i stort sett äro av samma natur som motsvarande ärenden rörande den fast anställda personalen. Enligt § 20 i gällande instruktion för arméförvaltningen skola å civila departementets kameralbyrå handläggas, bland annat, ärenden rörande under-

stöd från Vadstena krigsmanshuskassa, invalidhusfonden samt beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond, ersättning för olycksfall under tjänstgöring ävensom begravningshjälp efter avlidna militärpersoner, där sådan skall av statsmedel utgå, pension och uppskjuten livränta. Hithörande ärenden handläggas å ett kameralbyrån tillhörande pensionskontor, som förestås av en pensionskamrerare (tjänsteman i lönegrad A 24). Av sistnämnda ärenden komma de som angå tillerkännande av understöd från Vadstena krigsmanshuskassa att efter hand nedgå för att slutligen helt försvinna. I stället kommer antalet ärenden rörande pension åt personal på reservstat och i reserven samt övriga för närvarande på handläggning av civila departementet beroende pensionsärenden att avsevärt ökas. Härigenom kommer arten av pensionsärendena att helt förändras. Medan bestyret med Vadstena-pensionerna måhända kunnat anses vara av den natur, att handläggningen huvudsakligen inneburit en kameral åtgärd, äro övriga pensionsärenden av utpräglat administrativ art. Sålunda innefatta ärenden rörande pension åt reservstats- och reservpersonal en direkt prövning av härom meddelade bestämmelser i reservstats- och reservbefälsförordningarna. Då frågor om denna personals förmåner i övrigt förutsättas skola hänföras till kansliavdelningen, synes det ligga närmast till hands, att även pensionsärendena hänföras till samma avdelning. Vad nu anförts gäller i stort sett även om övriga till det nuvarande pensionskontoret hänförliga ärenden. Över huvud taget torde det vara att förvänta, att inom en blivande kansliavdelning — vilken i likhet med civila departementets kanslibyrå förutsattes skola handlägga remisser å förslag till nya och ändrade lagar och författningar även på pensionsväsendets område — en större förtrogenhet med hithörande förhållanden skall vara tillfinnandes än inom en kameralavdelning. I enlighet med det anförda bör den nu angivna ärendesgruppen inom en blivande civilförvaltning hänföras till dess kansliavdelning och där handläggas å ett till avdelningen anknutet pensionskontor. På tal har varit att låta ärenden angående flyttningsersättning, vilka för närvarande inom arméförvaltningens civila departement handläggas å kanslibyrån, i en blivande civilförvaltning handläggas å kameralavdelningen. Enligt utredningens mening föreligga dock övervägande skäl för att låta flyttningsersättningsärendena handläggas å kansliavdelningen. Prövningen av anspråk på ersättning för flyttningskostnader innefattar nämligen i många fall icke blott ett avgörande, i vilken utsträckning dylik ersättning må beredas vederbörande enligt olika därom gällande stadganden, utan framför allt ett ingående sakligt bedömande, huruvida flyttningsersättning i det särskilda fallet över huvud må utgå. I ett icke obetydligt antal fall kunna härvid tämligen invecklade rättsliga spörsmål uppkomma, för vilkas lösande personalen å kansliavdel-

ningen på grund av sitt sysslande med rättsfrågor i övriga avlöningsärenden torde besitta särskilda kvalifikationer. Ehuru i det föregående icke särskilt uppräknade torde vidare å kansliavdelningen böra handläggas allmänna organisationsspörsmål, i den mån de falla inom civilförvaltningens ämbetsområde — dock med undantag för frågor rörande försvarsväsendets bokförings- och kassaväsende samt vad därmed sammanhänger — samt remisser å förslag till lagar och förordningar. Vidare förutsattes, att ärenden angående medelsäskanden med samma undantag som nyss angivits skola handläggas å kansliavdelningen. Enligt nu gällande ordning förvaltas anslagen till avlöningar vid arméns garnisonssjukhus och militärapoteket ävensom anslaget till Karolinska sjukhusets garnisonsavdelningar av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse. De nämnda anslagen synas i likhet med övriga avlöningsanslag böra i en blivande ny organisation omhänderhavas av civilförvaltningen och hithörande ärenden handläggas å kansliavdelningen. För fullgörandet av den mångfald uppgifter av olika slag, som enligt vad ovan sagts skall åvila kansliavdelningen, är det enligt utredningens uppfattning nödvändigt, att ärendenas handläggning och föredragning uppdelas på ett flertal föredragande. För bedömande av det härför erforderliga antalet underavdelningar inom kansliavdelningen synes viss ledning kunna hämtas från de nuvarande förhållandena inom de tre försvarsgrensförvaltningarna och särskilt från arbetet inom arméförvaltningens civila departements kanslibyrå. Enligt gällande organisation skola de på nämnda byrå ankommande ärendena föredragas av byråchefen och sekreteraren med biträde av notarier och amanuenser. Härvid har byråchefen förutsatts skola föredraga huvuddelen av ärendena, medan sekreteraren — förutom biträde med vidlyftigare och viktigare mål och ärenden — skulle i byråchefens närvaro föredraga huvudsakligen ärenden av mera rutinmässig karaktär. I mån av försvarsorganisationens successiva utbyggande har det efter hand blivit nödvändigt att förstärka personalen å civila departementets kanslibyrå genom anställande av extra arbetskrafter. Till följd av den ökning av arbetet å byrån, som föranletts av den hösten 1939 anbefallda försvarsberedskapen, hava ytterligare åtgärder härutinnan måst vidtagas. I första hand har det därvid visat sig nödvändigt att lätta byråchefens arbetsbörda genom att uppdela de med dennes befattning förenade göromålen på ytterligare en befattningshavare. Sålunda har efter därom av Kungl. Maj:t lämnade medgivanden sekreteraren å byrån från angivna tidpunkt praktiskt taget oavbrutet i egenskap av extra föredragande handlagt de mål och ärenden, som för sådant ändamål till honom överlämnats och vilka eljest skolat handläggas av byråchefen.

285 Även om vid en återgång till fredsförhållanden göromålen komma att undergå en väsentlig minskning, tillkomma å den föreslagna kansliavdelningen i civilförvaltningen de mål och ärenden av administrativ natur, vilka nu handläggas på marinförvaltningens civilavdelning och flygförvaltningens civilbyrå. Hänsyn måste också tagas till den ökning av arbetet som betingas av den föreslagna nya försvarsorganisationen och av utökningen av de värnpliktigas tjänstgöringstid. Vid övervägande av nu anförda omständigheter har utredningen kommit till den uppfattningen, att det är nödvändigt att uppdela arbetet inom kansliavdelningen på två byråer, vilka torde böra benämnas första byrån och andra byrån. Härtill måste såsom förut nämnts komma ett särskilt pensionskontor för handläggning av den förenämnda gruppen pensions- och därmed jämförliga ärenden, vilka nu inom arméförvaltningens civila departement handläggas å kameralbyrån. Chefen för kansliavdelningen i den gemensamma civilförvaltningen bör hava till främsta uppgift att ägna oavlåtlig tillsyn åt avdelningen och där handlagda ärenden i syfte att samordna verksamheten och befrämja enhetligheten vid ärendenas avgörande. För detta ändamål förutsattes han böra åtminstone såsom regel närvara vid föredragning inför ämbetsverkets chef även av de till avdelningen hörande mål och ärenden, som icke skola av honom föredragas. För egen del synes avdelningschefen böra inför ämbetsverkets chef föredraga allenast viktigare eller vidlyftigare mål och ärenden eller sådana av prejudicerande natur, Kungl. Maj:ts remisser å förslag till lagar och författningar m. m. Såsom en huvuduppgift bör åvila avdelningschefen att utöva en ständig övervakning och tillsyn över det militära avlöningsväsendet. Han bör således med uppmärksamhet följa tillämpningen av gällande avlöningsföreskrifter och, då så kan vara påkallat, föreslå utfärdande av nya eller ändrade bestämmelser eller meddelande av anvisningar och cirkulär till myndigheterna i syfte att klargöra innebörden av avlöningsförfattningarna. Härvid har avdelningschefen att stå i nära kontakt med den arbetsledande personalen vid revisionsavdelningen. Beträffande sistberörda del av avdelningschefens verksamhet må framhållas, att, enligt den förut lämnade redogörelsen för kansliavdelningens arbetsuppgifter, å avdelningen skola handläggas besvär över myndigheternas beslut i kassaärenden samt sådana egentliga förvaltningsärenden, som avse till personal vid försvarsväsendet utgående förmåner i kontant eller in natura. Då såväl besvärsmålen som de vid granskning av räkenskapsmaterialet uppkomna anmärkningsmålen avse tillämpningen av i flertalet fall samma författningsföreskrifter, och i övrigt samma principer böra göra sig gällande vid behandlingen av både besvärs- och anmärkningsmål, böra åtgärder vidtagas för åstadkommande av enhetlighet härutinnan. För detta ändamål bör avdelningschefen eller föredragande å kansliavdelningen närvara vid revisions-

avdelningens föredragning av anmärkningsmål rörande frågor av natur att kunna i besvärsväg underställas civilförvaltningens prövning. På samma sätt bör i motsvarande fall en representant från revisionsavdelningen närvara vid föredragning av besvärsmålen. Ett sådant förfaringssätt är så mycket mera påkallat som spörsmål om den rätta tillämpningen av författningsbestämmelser på avlöningsväsendets område som regel först uppkomma i form av besvär över kassamyndighets beslut och de på kansliavdelningens föredragning träffade avgörandena därför bliva prejudicerande för behandlingen av motsvarande vid revisionen av räkenskapsmaterialet uppkommande frågor. Vidare kan genom de under revisionsarbetet gjorda iakttagelserna fråga uppstå om behov av ändrade bestämmelser, till vilka förslag i så fall skall utarbetas genom kansliavdelningens försorg. Mellan denna avdelning och revisionen måste därför en ständig växelverkan äga rum. För att lämna arbetsbiträde åt avdelningschefen vid beredningen av de mål och ärenden, som skola av honom föredragas, bör till hans omedelbara förfogande stå ett sekretariat utrustat med erforderliga arbetskrafter. Rörande göromålens fördelning mellan de båda byråerna möter det givetvis svårigheter att nu framlägga ett bestämt förslag. Det förefaller dock som om m a n i avvaktan på erfarenhet rörande arbetsbelastningen skulle kunna stanna vid i stort sett den fördelningen, att till första byrån hänföras ärenden som angå kontanta förmåner i allmänhet åt ordinarie och icke-ordinarie beställnings- och befattningshavare samt värnpliktiga ävensom besvärsmål. Till andra byrån skulle höra ärenden, som angå personalens rätt till andra än nyss angivna, i avlöningsreglementena medgivna förmåner såsom exempelvis sjukvård, inkvartering, förplägnad m. m., i den mån dessa ärenden ankomma på kansliavdelningen; vidare skulle till denna byrå förläggas ärenden angående rekrytering och avskedspremier, rese- och traktamentsersättningar, flyttningsersättningar, resestipendier samt, gemensamt med kammarkollegium, frågor rörande indelnings- och roterings verket. På varje byrå torde man få räkna med att flera föredragande komma att erfordras. Oberoende av den sålunda föreslagna, i hög grad schematiska uppdelningen bör avdelningschefen, i enlighet med vad tidigare anförts, själv övertaga beredning och föredragning av sådana ärenden, som på grund av sin art och betydelse böra av honom handläggas. I övrigt torde det få ankomma på chefen för civilförvaltningen att vidtaga de jämkningar i fråga om ärendenas fördelning, som med hänsyn till arbetsbelastningen kan vid olika tillfällen finnas påkallad. Av det anförda framgår, att göromålen å kansliavdelningen enligt utredningens mening böra under avdelningschefen handläggas på ett denne direkt underställt sekretariat, två byråer och ett pensionskontor.

287 Vad beträffar den för fredsförhållanden erforderliga personalen å de nämnda underavdelningarna är det helt naturligt förenat med avsevärda svårigheter att framlägga ett slutgiltigt förslag härom. Den följande uppskattningen av personalbehovet har emellertid gjorts med ledning av erfarenheterna från verksamheten inom de civila delarna av den nuvarande förvaltningsorganisationen. Uppenbart är, att vid ett beredskapsläge som det nuvarande eller vid mobilisering en väsentlig förstärkning av arbetskrafterna blir erforderlig. Härifrån har dock i detta sammanhang bortsetts. Emellertid synes det icke uteslutet, att personalbehovet i vissa avseenden kan även för fredsförhållanden visa sig vara för knappt beräknat. Det bör i detta sammanhang erinras därom, att tillgången på civil personal, sådan den beräknades enligt 1936 års försvarsordning, redan på ett tidigt stadium visade sig vara otillräcklig. Olägenheterna härav hava med skärpa framträtt under den rådande beredskapen och särskilt gått ut över den arbetsledande personalen, som måst över hövan betungas för att kunna på ett tillfredsställande sätt bemästra den alltjämt ökade arbetsbördan. Sekretariatet bör förestås av en sekreterare, vilken, då han avses skola tagas i anspråk för ständig föredragning och dessutom i förekommande fall tjänstgöra som ombudsman för civilförvaltningen i dess helhet, bör placeras i lönegraden A 26. För biträde med beredningen av på sekretariatet ankommande mål och ärenden måste räknas med en notarie i lönegraden A 21 samt två amanuenser i lönegraden Eo 18 respektive Eo 15. Såsom chefer för de två byråerna inom avdelningen skulle det ligga närmast till hands att räkna med en byråchef, lönegraden A 30, för vardera byrån. Med den ärendesfördelning mellan byråerna som i det föregående angivits komma emellertid de viktigare och mera betydelsefulla göromålen — i den mån de icke skola handläggas direkt av avdelningschefen — att tillhöra första byråns ämbetsområde. På grund härav torde i avbidan på erfarenhet om den föreslagna organisationen tillsvidare böra endast för första byrån avses en byråchef i lönegraden A 30, medan såsom chef för andra byrån skulle placeras en byrådirektör i lönegraden A 28. För första byrån, som alltså föreslås skola förestås av en byråchef i lönegraden A 30, erfordras i övrigt en sekreterare. Då denne förutsattes skola tagas i anspråk såsom föredragande, bör han placeras i lönegraden A 26. Vidare måste för byrån räknas med två notarier, lönegrad A 21, och två amanuenser, lönegrad Eo 18 respektive Eo 15. xindra byrån skall enligt vad nyss anförts förestås av en byrådirektör i lönegraden A 28. Såsom biträden åt denne räknas med en sekreterare, lönegrad A 24, en notarie, lönegrad A 21, och två amanuenser, lönegrad Eo 18 respektive Eo 15. Vidare erfordras å denna byrå ett kanslibiträde, lönegrad A 7, för registrering av och biträde med flyttningsärenden.

288 Såsom chef för pensionskontoret bör, i likhet med vad som nu är fallet å civila departementets pensionskontor, avses en pensionskamrerare. Motsvarande befattningshavare är nu placerad i lönegrad A 24. D å pensionskamreraren skall föredraga till kontoret hörande ärenden, kan det ifrågasättas, om han icke liksom andra motsvarande befattningshavare bör placeras i lönegrad A 26, detta så mycket mer som ifrågavarande ärenden, enligt vad i det föregående påvisats, efter hand komma att erhålla en helt annan och mera kvalificerad karaktär än hittills. Tillsvidare torde man dock kunna stanna vid en inplacering i lönegraden A 24. Såsom biträde åt pensionskamreraren bör avses en amanuens i lönegraden Eo 18. I övrigt erfordras å pensionskontoret för förande av liggare och register, upprättande av pensionslistor m. m. ett kanslibiträde, lönegrad A 7, samt ett kontorsbiträde, lönegrad A 4. Utöver de sålunda för underavdelningarna beräknade befattningshavarna erfordras viss för kansliavdelningen gemensam biträdespersonal. För förande av byrå- och remissrotlar, föredragnings- och expeditionslistor, sakregister, vissa liggare m. m. samt för expediering av utgående expeditioner räknas med ett kanslibiträde, lönegrad A 7, och ett kontorsbiträde, lönegrad A 4 eller Eo 4. Vidare bör för utförande av maskinskrivningsarbete inrättas en för hela avdelningen gemensam skrivcentral. H ä r torde erfordras fyra kontorsbiträden, lönegrad A 4 eller E o 4 . Slutligen bör för avdelningen beräknas ett antal expeditionsvakter. Behovet härav sammanhänger nära med det sätt, på vilket lokalförhållandena komma att ordnas. För närvarande torde man få räkna med två expeditionsvakter, lönegrad A 5. 3. Kameralavdelningen. Kameralavdelningen i försvarsväsendets civilförvaltning förutsattes skola — med undantag för revisionsuppgifter — erhålla i stort sett samma arbetsområde och åligganden, som enligt nuvarande organisation åvila arméförvaltningens civila departements kameralbyrå, marinförvaltningens kameralbyrå och flygförvaltningens civilbyrås kameralexpedition. P å sätt i det föregående angivits föreslår utredningen dock den avvikelsen från nuvarande indelning inom civila departementet, a t t pensions- och därmed närbesläktade ärenden samt ärenden angående de värnpliktigas avlöning avses skola handläggas på kansliavdelningen i stället för såsom nu på kameralbyrån. De ärendesgrupper, som i enlighet med det sagda skola tillhöra kameralavdelningen, bliva i stort sett följande: uppbörden, anordnandet och redovisningen av till civilförvaltningens befattning hörande medel; försvarsväsendets bokförings- och kassaväsende samt utfärdande av härför erforderliga allmänna föreskrifter;

289 upprättande av årlig liggare över fjärde huvudtiteln; kontroll i vissa delar av befintliga roterings- och därmed jämförliga kassor; understöd åt föreningar m. m. Vidare må erinras om att handläggning av ett stort antal ärenden kommer att åvila civilförvaltningen gemensamt med annan central försvarsförvaltningsmyndighet. Dessa ärenden komma, i den mån desamma avse anslagsfrågor och frågor av allmänt ekonomisk art, att huvudsakligen handläggas å kameralavdelningen. Enahanda blir fallet beträffande läger- och manskapskassor. En mera fullständig redogörelse för de olika arbetsuppgifterna lämnas nedan i samband med behandlingen av kameralavdelningens olika kontor m. m. För fyllande av den mångfald arbetsuppgifter, som enligt vad ovan sagts komma att åvila civilförvaltningens kameralavdelning, anser utredningen det vara nödvändigt, att avdelningen uppdelas på två från varandra skilda kontor, ett kamrerarkontor och ett bokföringskontor. Vidare erfordras för avdelningens verksamhet ett sekretariat och ett blankettförråd, vilket bör omfatta för försvarsväsendet gemensamma ekonomiska blanketter. Å chefen för kameralavdelningen komma ett stort antal skiftande och krävande uppgifter att vila. Härvid är i första hand att märka, att avdelningschefen har att svara för att medelsdistributionen och medelsredovisningen för hela försvarsväsendet i såväl fred som krig fungerar tillfredsställande, vartill kommer ledningen av de ekonomiska och statistiska undersökmngar, vilka måste förväntas komma att ingå såsom ett normalt led i avdelningens verksamhet, jämte utredningen av många organisatoriska frågor av stor ekonomisk räckvidd. Hit höra exempelvis ärenden angående utarbetande av ändamålsenliga redovisningsföreskrifter samt dylika föreskrifters periodiska översyn och omarbetning med hänsyn till utvecklingens krav. En måhända ofta undervärderad men icke desto mindre synnerligen viktig detalj är vidare blankettväsendet, vars skötsel fordrar ständig uppmärksamhet och sakkunskap för att detsamma skall kunna fylla de krav på effektivitet och tidsenlighet, som måste ställas på detsamma. Vidare torde antalet av de ärenden, som skola avgöras av avdelningschefen, kunna förväntas bliva avsevärt. Det torde vidare vara lämpligt, att chefen för kameralavdelningen i likhet med chefen för den nuvarande kameralbyrån inom arméförvaltningens civila departement fungerar såsom föredragande i personalärenden inom ämbetsverket. Utredningen förutsätter även, att beslutanderätten i personalärenden, särskilt i vad avser den lägre personalen, kommer att i stor utsträckning delegeras till denne avdelningschef. Såsom biträde och ställföreträdare bör chefen för kameralavdelningen hava en byrådirektör i lönegraden A 28. Sistnämnde befattningshavare torde med 19 — 420843

290 hänsyn till kameralavdelningens allmänna uppgifter och organisation ej böra erhålla några instruktionsmässigt avgränsade arbetsuppgifter. Det bör ankomma på verkets bedömande att i mån så finnes lämpligt eller nödvändigt, åt byrådirektören uppdraga föredragningsskyldighet beträffande vissa ärenden eller grupper av ärenden. I övrigt torde byrådirektörens åligganden icke böra preciseras i vidare mån än såsom en skyldighet för honom att närmast under avdelningschefen leda och övervaka arbetet inom avdelningen. Såsom ovan framhållits bör inom kameralavdelningen finnas ett gemensamt sekretariat, lämpligen bestående av en sekreterare och en notarie samt en amanuens och ett kvinnligt kanslibiträde. Med hänsyn till att föredragningsskyldighet ej förutsattes komma att åvila sekreteraren, synes han böra placeras i lönegraden A 24. Handläggningen av personalärenden och personalens redovisning förlägges lämpligen till sekretariatet. Notarien bör — förutom att han i erforderlig utsträckning skall biträda sekreteraren — huvudsakligen handhava nämnda göromål med biträde av kanslibiträdet. Amanuensens huvudsakliga arbetsuppgift bör vara att biträda avdelningschefen i vissa hänseenden, såsom att utföra detaljarbete beträffande de utredningar, undersökningar och större ärenden, som handläggas av avdelningschefen. Vad därefter beträffar kamrerarkontoret kommer detta att erhålla en mångfald arbetsuppgifter av olika slag. Att i detalj uppräkna dessa uppgifter låter sig knappast göra, men torde dock en allmän överblick vara på sin plats. Å kamrerarkontoret skall verkställas förhandsgranskning av alla slags räkningar, bland annat reseräkningar och kommittéräkningar, varjämte anordningsbeslut skola upprättas och undertecknas. Vad beträffar förhandsgranskningen och anordningsbesluten komma förmodligen dessa arbetsuppgifters omfång att nedgå i förhållande till den nuvarande arbetskvantiteten på civila departementets kamrerarkontor, detta som en följd av att arméförvaltningen, fortifikationsförvaltningen och sjukvårdsförvaltningen komma att bilda särskilda ämbetsverk vid sidan av civilförvaltningen, vilka själva komma att ombesörja sin förhandsgranskning och sina anordningsbeslut. Å kamrerarkontoret komma vidare att falla de omfattande arbetsuppgifter, som hänföra sig till det på civilförvaltningen ankommande krigsförberedelsearbetet, innefattande bland annat krigskassatjänstens organiserande samt krigskassaavdelningarnas förseende med krigskassamateriel av olika slag. En omfattande uppgift för kamrerarkontoret blir också handläggningen av ärenden angående kontrollen beträffande under militära myndigheters förvaltning stående fonder och kassor, såsom vissa understödsfonder, donationsmedel samt läger- och manskapskassor m. m. Beträffande understöds- och donationsfonder samt -kassor torde särskilt böra framhållas, att dylika före-

291 komma till betydande antal, varav många — i den mån de icke utgöra understödsföreningar i lagens mening — för närvarande äro undandragna nödvändig kontroll från central myndighets sida. Arbetet på åstadkommande av en ändring av detta missförhållande har för arméns del påbörjats men tills vidare måst avbrytas till följd av försvarsberedskapen. Nämnda arbete bör emellertid återupptagas, så snart förhållandena det medgiva. I nära samband härmed står kontrollen av hemvärnets gåvomedel och bildningsrådens verksamhet. Det torde vidare ankomma å kamrerarkontorets personal att biträda med handläggningen av ärenden av ekonomisk och organisatorisk innebörd, såsom exempelvis utarbetande av blanketter, vissa redovisningsföreskrifter m. m. Slutligen bör omnämnas, att ärenden berörande ämbetsverkets omkostnadsanslag komma att handläggas å detta kontor, varjämte å kontoret ankommer kontrollen av ett flertal andra anslag, främst måhända anslagen till extra utgifter och kommittéer. Trots den minskning av förhandsgranskningen, som enligt vad nyss sagts är att förutse, kommer dock sagda verksamhet att få en betydande omfattning, främst på grund av det stora antal järnvägsräkningar, som för närvarande granskas och betalas av de centrala förvaltningarna, ett arbete som efter omorganisationen torde komma att åvila civilförvaltningen. Enligt vad utredningen inhämtat har en viss begränsning av denna granskning redan genomförts. Utredningen håller emellertid för sin del- före, att granskningen av räkningar, avseende transporter å statens järnvägar, bör kunna helt slopas. De fördyringar, som därigenom till äventyrs i vissa fall kunna åsamkas försvarsväsendet till förmån för en annan gren av den statliga verksamheten, komma säkerligen att uppvägas av den minskning i arbetsbördan, som uppkommer för civilförvaltningen. Kamrerarkontoret torde böra förestås av en kamrerare, vilken med hänsyn till arten och omfattningen av göromålen å kontoret i enlighet med 1939 års tjänsteförteckningssakkunnigas förslag torde böra placeras i lönegraden A 26. Vidare håller utredningen före, att å kamrerarkontoret måste finnas en biträdande kamrerare i lönegraden A 22, främst avsedd för mobiliseringsgöromålen men tillika tjänstgörande såsom närmaste man till och biträde åt kamreraren. Därutöver beräknar utredningen att behov kommer att föreligga av tre revisorer i lönegraden A 21, tre amanuenser (Eo 18 eller Eo 15), en kansliskrivare i lönegraden A l l samt tre kvinnliga biträden, av vilka 1 i lönegrad A 4 och 2 i E o 2 . Slutligen erfordras för det till kamrerarkontoret anslutna kassakontoret en kassör i lönegraden A l l och ett biträde i Eo 2. Vad därefter beträffar bokföringskontoret kommer detta att handhava den centrala bokföringen för hela försvarsväsendet. Vidare är att märka, att till bokföringskontoret kommer att förläggas en viktig revisions- och kontrollverksamhet, som direkt sammanhänger med den centrala bokföringen. Här-

292 med avses kontrollen över hela förskottsväsendet, anslags-, kassa-, postgiro- och bankkontrollen samt inkomst- och utgiftsstatistik. Ifrågavarande kontrolluppgifter böra i snabbhetens och effektivitetens intresse i viss utsträckning fullgöras genom förrättningar på ort och ställe. I detta sammanhang torde ock böra framhållas, att de ofta synnerligen omfattande och tidsödande utredningar, som måste företagas vid fall av förskingringar och oegentligheter, huvudsakligen komma att åvila bokföringskontoret. Det förutsattes givetvis, att kontorets tjänstemän komma att anlitas för att biträda avdelningschefen med handläggning av ärenden berörande kontorets verksamhetsområde. Uppenbart är, att det här föreslagna, för de tre försvarsgrenarna gemensamma bokföringskontoret kommer att kräva en rätt avsevärd personaluppsättning. Som jämförelse torde lämpligen böra tagas den personal, som enligt arméförvaltningens skrivelse den 11 september 1941 rörande medelsbehovet för budgetåret 1942/43 angivits såsom erforderlig enbart för arméförvaltningens bokföringskontor, nämligen en kamrerare, en revisor, en amanuens och två kontorsbiträden. Att vid ett för de tre försvarsgrenarna gemensamt bokföringskontor personalen måste avsevärt utökas i förhållande till nyssberörda behov, faller av sig självt. Behovet av utökning av den manliga personalen torde emellertid kunna begränsas till en befattningshavare. Med hänsyn till vikten av att upprätthålla kontinuiteten på detta kontor synes denna utökning böra ske genom inrättande av ytterligare en revisorsbefattning. I stort sett avgörande för bokföringsarbetets omfattning blir emellertid främst det omfattande kontosystem i fråga om såväl stats- som diversemedel, varmed man har att räkna, samt kassamyndigheternas antal och antalet rustade fartyg. Härtill kommer bland annat det ökade arbete med försvarsväsendets fastighetsfondsredovisning som uppstår genom att samtliga tre delfonder komma att redovisas på samma ställe. De nämnda omständigheterna medföra ett ökat behov av den kvinnliga personal som har till åliggande att under kamrerarens överinseende verkställa den löpande centrala bokföringen, uppgöra de månatliga kassarapporterna till riksräkenskapsverket samt föra för postgiro- och förskottskontrollen och för fastighetsfondens detaljredo visning erforderliga förteckningar, register och kortsystem. Även om detta arbete, så långt sig göra låter, rationaliseras genom anlitande av maskintekniska hjälpmedel, kan dock arbetets omfattning förväntas bliva så betydande, att den kvinnliga personalen måste utökas till fem, därav två kanslibiträden, två kontorsbiträden och ett skrivbiträde. I enlighet med det anförda skulle personalen å bokföringskontoret beräknas till en kamrerare i lönegraden A 24, två revisorer i lönegraden A 21, en amanuens (Eo 15 eller 18), två kanslibiträden i lönegraden A 7, samt ytterligare tre kvinnliga biträden i respektive lönegraden A 4, Eo 4 och Eo 2. För det till kameralavdelningen förlagda blankettförrådet erfordras en särskild föreståndare, vilken torde böra upptagas som förrådsförman i lönegraden A 7.

293 Slutligen erfordras viss för kameralavdelningen gemensam personal. Sålunda torde för utförande av å avdelningen förekommande maskinskrivningsarbete böra avses tre kvinnliga biträden, av vilka 1 i lönegraden A 4 och 2 i Eo 2. Dessa biträden torde närmast böra sortera under sekretariatet. Behovet av expeditionsvakter torde böra beräknas till en förste expeditionsvakt (tillika kassavaktmästare) i lönegraden A 7 samt tre expeditionsvakter, av vilka två i lönegraden A 5 och en i lönegraden Eo 5. 4. Revisionsavdelningen. Den fortlöpande revisionen av de räkenskaper, som avgivas av försvarsväsendets olika förvaltningsorgan, verkställes för närvarande dels av försvarsväsendets centrala förvaltningsmyndigheter, armé-, marin- och flygförvaltningarna, dels ock av riksräkenskapsverket. Sålunda granska de centrala militära förvaltningsmyndigheterna genom sina specialrevisioner de underlydande lokalförvaltningarnas redovisningar, under det att riksräkenskapsverket ombesörjer revisionen av de centrala militära förvaltningsmyndigheternas egna räkenskaper (huvudkassor). Riksräkenskapsverket äger därvid — såsom för närvarande även sker beträffande arméförvaltningens huvudkassa — anordna sin revision Jnom den redovisande myndighetens lokaler (platsrevision) . De bestämmelser, som i instruktionerna för armé-, marin- och flygförvaltningarna meddelats angående nämnda myndigheters specialrevisioner, överensstämma i huvudsak med varandra. I instruktionerna för samtliga dessa ämbetsverk hava intagits föreskrifter om att revisionen skall vara dels teknisk och dels kameral. Beträffande den tekniska revisionen får utredningen hänvisa till den redogörelse, som lämnats under Avd. II i detta betänkande. Vad angår den kamerala revisionen äger denna för närvarande rum å särskilda revisionskontor inom arméförvaltningens civila departement samt marin- och flygförvaltningarna. Såsom utredningen redan i det föregående anfört bör emellertid den kamerala revisionsverksamheten för försvarsväsendet i dess helhet sammanföras till den för försvarsväsendet gemensamma civilförvaltningen och där utövas å en särskild revisionsavdelning. De arbetsuppgifter, som för närvarande åvila de särskilda militära förvaltningsorganens kamerala revisioner, böra sålunda i allt väsentligt överflyttas på civilförvaltningens revisionsavdelning. Härtill komma emellertid vissa ytterligare uppgifter. De skäl, som hittills talat för att förlägga granskningen av de centrala militära förvaltningsmyndigheternas räkenskaper till riksräkenskapsverket, komma med den av utredningen förordade organisationen att avsevärt förlora i styrka. Då nu en för försvarsväsendet gemensam, från övriga militära förvaltningsorgan i huvudsak fristående civilförvaltning med en däri ingående

revisionsavdelning föreslås till inrättande, synas övervägande skäl tala för att ej blott de militära lokalförvaltningarna utan även de centrala förvaltningsorganen inordnas i försvarsväsendets räkenskapssystem. Deras räkenskaper böra således ingivas till civilförvaltningen för granskning. Civilförvaltningens egna räkenskaper böra dock alltjämt revideras av riksräkenskapsverket. Oavsett huru den s. k. tekniska revisionen framdeles kommer att ordnas, bör en särskild gren därav nära anknytas till den kamerala revisionen. Utredningen syftar härvid på den s. k. sjörevisionen, som i sin nuvarande utformning inbegriper såväl kameral som teknisk revision. Sjörevisionen omfattar de rustade fartygens räkenskaper, vilka för närvarande inom marinförvaltningens kameralbyrå granskas a ett särskilt sjöräkenskapskontor. Denna granskning, som delvis ombesörjes av militär personal, innefattar även revision av de i sjöräkenskaperna ingående förrådsuppbörderna ombord. Detta förfaringssätt utgör alltså ett undantag från den nu gällande allmänna regeln, att en gräns dragés mellan nyssnämnda båda slag av revision. Ifrågavarande anordning, som för detta speciella fall av flera orsaker visat sig ändamålsenlig, torde även för framtiden böra bibehållas och sjörevisionen sålunda bedrivas på ett särskilt revisionsavdelningen tillhörande organ enligt vad nedan kommer att närmare utvecklas. Vad beträffar revisionsavdelningens inre organisation torde avdelningen, liksom fallet nu är med de särskilda försvarsgrensförvaltningarnas revisioner, böra organiseras på särskilda revisionskontor, vart och ett med vissa bestämda granskningsuppgifter. Vid bedömandet av det erforderliga antalet revisionskontor synes man i viss mån kunna utgå från de nuvarande förhållandena inom försvarsgrensförvaltningarna. Inom arméförvaltningen finnas för närvarande två revisionskontor för den egentliga löpande räkenskapsgranskningen. Därutöver hava mera provisoriskt organiserats ett kontor för allmänna undersökningar och ett kontor för löneklassplaceringar. Vad angår sistnämnda kontor har arméförvaltningen i sin framställning med anslagsäskanden för budgetåret 1942/43 uttalat, att det ur organisatorisk synpunkt vore lämpligt, att arbetet med avlöningsgranskningen i dess helhet överflyttades till detta kontor. Inom marinförvaltningen har revisionsverksamheten hittills bedrivits å ett enda kontor, men ämbetsverket har i sin framställning med anslagsäskanden för nästkommande budgetår anfört, att den nuvarande organisationen blivit ohållbar och det nuvarande revisionskontoret ofrånkomligen måste uppdelas i två kontor, ett landräkenskaps- och ett sjöräkenskapskontor. Inom flygförvaltningen slutligen bedrives räkenskapsgranskningen å ett enda kontor. I anslutning till nu nämnda förhållanden finner sig utredningen böra föreslå, att det löpande revisionsarbetet inom civilförvaltningens revisionsavdel-

295 ning organiseras på fem särskilda revisionskontor, vart och ett under en revisionskommissarie som chef. De särskilda revisionskontoren böra därvid erhålla följande huvuduppgifter: Första revisionskontoret ) , . .., , . , > granskning av armens räkenskaper. Tredje » granskning av marinens räkenskaper. Fjärde » granskning av flygvapnets och de centrala militära förvaltningsmyndigheternas räkenskaper. Femte » granskning av avlöningsräkenskaperna för den fast anställda personalen. Till tredje revisionskontoret bör såsom en särskild underavdelning vara anknuten den s. k. sjörevisionen under en förste revisor som chef. Denne förutsattes skola hava självständig föredragningsskyldighet i anmärkningsmål m. m. Slutligen bör inom revisionsavdelningen finnas särskild personal för allmänna undersökningar, vilken skall hava till uppgift att efter anvisning av avdelningschefen eller byrådirektören företaga genomgående undersökningar inom hela försvarsväsendets räkenskaper rörande vissa för varje fall angivna speciella förhållanden. Denna personal, vars verksamhet sålunda kommer att mera omedelbart ledas av avdelningschefen, bör stå under chefskap av en förste revisor med självständig föredragningsskyldighet. Vad angår revisionsavdelningens personalbehov är det uppenbart, att den personal för revisionens handhavande, som fanns före intagandet av den förstärkta försvarsberedskapen, vid en återgång till normala förhållanden icke längre kan vara tillfyllest, detta redan av den anledningen, att den dåvarande personaluppsättningen var helt otillräcklig för fyllande av sina uppgifter. I detta avseende må erinras om de särskilda åtgärder, som redan tidigt visat sig nödvändiga för avarbetande av arbetsbalanser inom armé- och marinförvaltningarna. Sålunda har upprepade gånger efter Kungl. Maj:ts medgivande extra revisionsarbete fått utföras på övertid mot särskild ersättning. Emellertid tiljkomma vissa faktorer, som direkt öka räkenskapsmaterialet. Härvid må först erinras om det betydande antal nya förband inom såväl armén som flygvapnet, som redan tillkommit eller avses skola tillkomma. Beträffande marinen må därjämte framhållas det starkt ökade antalet sjögående enheter, som numera uppsatts och vilka enligt vad man kan beräkna framdeles komma att hållas i ständig beredskap i väsentligt större omfattning än tillförene. Vidare torde få erinras om värnpliktstidens utökning och det därav följande ökade räkenskapsmaterialet.

296 Personalbehovet å revisionsavdelningen blir i högst väsentlig grad beroende på huruvida avdelningens verksamhet skall baseras på fullständig granskning av räkenskapsmaterialet eller om det kan anses tillfyllest med en mer eller mindre omfattande stickprovsgranskning. Härutinnan vill utredningen framhålla följande synpunkter. I fråga om den s. k. siffergranskningen hava vid flera tillfällen av statsmakterna lämnats direktiv av innebörd, att dylik granskning icke finge bedrivas stickprovs vis. Det torde heller icke vara rådligt att för framtiden tilllämpa annat än 100-procentig siffergranskning av försvarsväsendets räkenskaper. För denna granskning åtgår ett högst avsevärt antal kvinnliga kontors- och skrivbiträden. Beträffande granskningen i övrigt, den mera kvalificerat kamerala granskningen, vilken bör handhavas av manlig revisionspersonal, är däremot en viss tillämpning av stickprovssystemet tänkbar. Stickprovsgranskning kan principiellt bedrivas enligt i huvudsak tre olika metoder. Sålunda kunna räkenskaperna för vissa myndigheter genom lottning helt uteslutas från granskningen för visst budgetår, under det att övriga räkenskaper fullständigt granskas. Ett andra alternativ innebär, att räkenskaperna för vissa perioder under budgetåret, exempelvis ett eller två kvartal, genom lottning undantagas från granskning. Slutligen kan stickprovsgranskning ske i den formen, att visserligen samtliga myndigheters räkenskaper granskas, men att detta sker stickprovsvis i ordets egentliga bemärkelse. Det torde till en början få anses självfallet, att en tillämpning av sistnämnda alternativ icke bör ifrågakomma, då därigenom all kontroll på arbetets bedrivande och effektivitet praktiskt taget omintetgöres och något egentligt tjänstemannaansvar för revisionstjänstemännens del i realiteten icke skulle komma att finnas. Vad beträffar de två förstnämnda metoderna för stickprovsgranskning, vilka delvis praktiseras exempelvis inom riksräkenskapsverket, böra dessa principiellt sett tillämpas allenast om de granskade kassamyndigheterna äga grundlig erfarenhet och skolning. Då denna förutsättning knappast kan sägas vara för handen inom försvarsväsendet, borde stickprovsgranskning av försvarets räkenskaper strängt taget icke få förekomma. För att kunna något begränsa den eljest erforderliga permanenta granskningspersonalen har utredningen emellertid ansett sig böra räkna med att en viss försiktig bortlottning av räkenskaper från den kamerala granskningen skall kunna äga rum. De i det följande gjorda personalberäkningarna hava grundats på antagandet, att cirka en fjärdedel av räkenskaperna genom lottning undantagas från granskning. De arbetsuppgifter, som komma att åvila chefen för revisionsavdelningen, bliva både omfattande och krävande. Sammanfattningsvis kunna de angivas såsom organisering, ledning och övervakning av avdelningens arbete med

297 särskilt sikte på att detsamma kommer att bedrivas enhetligt och effektivt. För fyllande av dessa uppgifter erfordras en ingående kännedom om samtliga militära kassa-, avlönings- och förvaltningsföreskrifter i krig och fred samt omfattande erfarenhet beträffande statlig och helst även enskild revisionsverksamhet. Rent kvantitativt torde revisionsarbetet å avdelningen komma att icke oväsentligt överstiga revisionsarbetet inom riksräkenskapsverket. Med hänsyn till revisionsavdelningens storlek torde det icke vara möjligt, att de arbetsledande uppgifterna inom avdelningen skola kunna tillfredsställande ombesörjas av avdelningschefen ensam. I likhet med vad som tidigare föreslagits beträffande verkets kameralavdelning, bör därför en särskild byrådirektörstjänst i lönegraden A 28 inrättas även å revisionsavdelningen. Innehavaren av denna tjänst bör i stort sett ej hava några självständigt avgränsade arbetsuppgifter utan i första hand biträda avdelningschefen med dennes nyss angivna åligganden. Kommunicering av utställda anmärkningsakter, varmed automatiskt följer en viss prövning av vederbörliga anmärkningars riktighet och lämplighet, torde dock såsom självständig arbetsuppgift böra åligga byrådirektören. Sagda uppgift ombesörjes för närvarande av vederbörande revisionskommissarier. För arméförvaltningens del har emellertid erfarenheten givit vid handen, att denna decentralisering av anmärkningskommuniceringen icke varit ändamålsenlig. Vid sidan av instruktionens bestämmelser har därför den anordningen införts, att varje anmärkning före kommuniceringen granskas av chefen för kameralbyrån. Att byrådirektören skall fungera såsom avdelningschefens ställföreträdare torde följa såsom en självklar sak av hans ställning och arbetsåligganden inom avdelningen. Till avdelningschefens och byrådirektörens förfogande samt för fullgörande av för avdelningen gemensamma sekreterargöromål bör finnas en notarie i lönegraden A 21. För revisionsavdelningen erfordras en gemensam expedition för registrering, mottagande och expediering av räkenskaper, anmärkningsakter och andra handlingar. Då expeditionen jämväl har att föra aktoratsböckerna, synes man för fullgörandet av detta arbete böra beräkna en kansliskrivare i lönegrad A l l och ett kontorsbiträde i lönegrad Eo 4. Vad därefter den för de olika underavdelningarna erforderliga personalen beträffar kan denna från förut angivna utgångspunkt beräknas på följande sätt. För vart och ett av de båda för granskning av arméns löpande räkenskaper avsedda första och andra revisionskontoren torde, med beaktande av att avlöningsgranskningen i dess helhet skall förläggas till annat kontor, böra beräknas en revisionskommissarie i lönegrad A 26, 3 revisorer i lönegrad A 21, 4 amanuenser, av vilka 2 i lönegrad Eo 18 och 2 i Eo 15, samt för siffergranskningen en kontorist i lönegrad A 9, på vilken skall ankomma att fördela siffergranskningsarbetet samt svara för dess utförande och kontrollen därav,

298 ävensom 12 kontors- och skrivbiträden, av vilka 6 i lönegraden A 4 och 6 i lönegraden Eo 2. För tredje revisionskontoret, som skall granska marinens landräkenskaper* böra avses en revisionskommissarie i lönegrad A 26, 4 revisorer i lönegrad A 21, 7 amanuenser, av vilka 3 i lönegrad Eo 18 och 4 i Eo 15, samt för siffergranskningen en kontorist i lönegrad A 9 och 10 kontors- och skrivbiträden, av vilka 5 i lönegrad A 4 och 5 i Eo 2. Med denna beräkning kommer antalet manliga tjänstemän på ifrågavarande revisionskontor att väsentligt överstiga motsvarande antal å vartdera av armékontoren, ett förhållande som finner sin förklaring i de marina räkenskapernas mera svårgranskade karaktär. Personalbehovet å den till tredje revisionskontoret anknutna sjörevisionen torde böra beräknas på följande sätt. Såsom chef för kontoret avses en förste revisor i 24:e lönegraden. I likhet med kontorets övriga personal bör ifrågavarande befattningshavare med hänsyn till kontorets karaktär av ett såväl kameralt som tekniskt revisionsorgan, varmed följer önskvärdheten av friare rekryteringsprinciper, uppföras såsom extra ordinarie. Den möjligheten bör emellertid redan nu framhållas, att tjänsten ifråga kan komma att visa sig jämbördig med en revisionskommissarietjänst, varigenom en höjning av densamma till 26:e lönegraden kan komma att visa sig motiverad. I sådant fall torde sjörevisionen böra bilda ett eget revisionskontor. I övrigt bör personalen beräknas till en revisor i Eo 21, 1 amanuens i Eo 18, 2 amanuenser i Eo 15, ett kanslibiträde i Eo 7 samt 2 kontorsbiträden i Eo 4. Härtill kommer att, i likhet med vad för närvarande är fallet, viss militär personal med erfarenhet från sjöexpeditioner bör finnas placerad på kontoret i fråga. I detta avseende bör beräknas en intendenturutbildad kapten på aktiv stat samt en pensionerad underofficer. Personalbehovet å fjärde revisionskontoret, å vilket flygvapnets och de centrala förvaltningsmyndigheternas räkenskaper avses skola granskas, beräknas av utredningen till 1 revisionskommissarie, 4 revisorer, 4 amanuenser, av vilka 2 i lönegrad Eo 18 och 2 i Eo 15, samt för siffergranskningen, vilken bör bedrivas under ledning av en kontorist i A 9, 12 kontors- och skrivbiträden, fördelade med 6 på lönegraden A 4 och 6 på lönegraden Eo 2. Måhända kommer det vidare att.visa sig ändamålsenligt att till detta kontor från de båda armékontoren överföra granskningen av räkenskaperna för exempelvis försvarsdepartementet, skytteförbundens överstyrelse m. fl. ur räkenskapssynpunkt mindre omfattande myndigheter och inrättningar. Detta torde emellertid närmast få betraktas såsom en för det blivande ämbetsverket intern organisationsfråga. Vad beträffar femte revisionskontoret (avlöningskontoret) må till belysning av dess arbetsuppgifter beträffande avlöningsväsendet vid respektive försvarsgrenar meddelas, att den fast anställda personalen kan beräknas upp-

299 gå till vid armén cirka 20 000, vid marinen cirka 10 000 och vid flygvapnet cirka 3 000 personer. På avlöningskontoret skall ankomma att fortlöpande i detalj kontrollera hela denna stora personals avlöningsförmåner, varav framgår, att dess uppgifter komma att bliva synnerligen omfattande. Då avlöningsgranskningen är av stor betydelse samt delvis av mycket kvalificerad art, synes det motiverat att kontorets chef, som har att leda och övervaka denna granskning samt dessutom såsom föredragande i anmärkningsmål rörande avlöning kan förväntas komma att få fullgöra en omfattande föredragningsskyldighet, placeras såsom revisionskommissarie i lönegrad A 26. I övrigt torde personalbehovet icke kunna sättas lägre än till 2 revisorer och 5 amanuenser — fördelade med 3 på lönegraden Eo 18 och 2 på lönegraden Eo 15 — för granskning av löneklassplaceringar, utställande av anmärkningar och handläggning av anmärkningsmål, registreringsarbete m. m. Sistnämnda arbete består huvudsakligen i att med ledning av insända protokoll och övriga anmälningar å för varje befattningshavare upplagda kort införa förändringar i hans löneställning. Enligt vad erfarenheten utvisar, kunna för detta arbete kvinnliga biträden användas endast i mycket begränsad omfattning, då särskiljandet ur protokoll och handlingar av de uppgifter som äro av betydelse förutsätter ett mått av kunskaper och omdöme, som denna personal i regel ej besitter. Vidare bör granskningen av i räkenskaperna ingående avlöningslistor m. m. vara förlagd till avlöningskontoret. Denna granskning, vilken förutsätter stor noggrannhet, bör i huvudsak ombesörjas av kvinnliga kanslibiträden i lönegraden A 7. I arméförvaltningens anslagsäskanden för budgetåret 1942/43 har det erforderliga antalet sådana befattningshavare angivits till 10. För marinens och flygvapnets del torde kunna räknas med ett behov av 6 dylika tjänster. Det sammanlagda behovet skulle sålunda uppgå till 16. Av besparings- och rekryteringsskäl anser utredningen emellertid, att de ifrågavarande 16 befattningarna böra uppdelas på 10 kanslibiträdesbefattningar i lönegraden A 7 och 6 kontorsbiträdesbefattningar i lönegraden A 4. Det är givet, att kanslibiträdena och kontorsbiträdena å detta kontor måste utföra sitt delvis ganska kvalificerade granskningsarbete under direkt överinseende av kontorets manliga personal, något som kommer att taga en avsevärd del av sistnämnda befattningshavares tid i anspråk och sålunda bör tagas i betraktande vid beräknande av deras antal. I likhet med vad som föreslagits beträffande de övriga revisionskontoren torde jämväl för detta kontor böra avses en särskild arbetskraft såsom ledare av de kvinnliga biträdenas arbete. Med hänsyn till de kvalifikationer, som måste ställas på denna, synes befattningen böra upptagas såsom kansliskrivare i lönegraden A 11. Vad slutligen angår den för revisionsavdelningen gemensamma, mera direkt under avdelningschefen stående personalen för allmänna undersökningar torde denna böra beräknas till en förste revisor i lönegrad Eo 24, 3 amanuenser,

300 av vilka en i lönegrad E o 18 och 2 i lönegrad E o 15, t v å kanslibiträden i lönegrad E o 7 och ett skrivbiträde i lönegrad Eo 2. D å de genomgående undersökningar, om vilka här är fråga, böra planläggas och utföras oberoende av skillnaden mellan kameral och teknisk revision och ofta kunna förväntas komma att behandla bland annat prisfrågor, kan det förutsättas många gånger bliva nödvändigt eller i allt fall ändamålsenligt att, i den mån prisbyrån inom försvarsväsendets industriverk icke lämpligen kan tagas i anspråk, anlita särskilda sakkunniga. För detta ändamål torde under anslagsposten till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal böra beräknas ett belopp å 5 000 kronor. För revisionsavdelningen i dess helhet erfordras givetvis vidare särskild arbetskraft för maskinskrivningsgöromål. Härför böra beräknas minst 3 befattningshavare, av vilka 1 i lönegraden A 4 och 2 i E o 2. Vad slutligen beträffar behovet av expeditionsvakter, torde detta böra beräknas till en för varje kontor. Härtill kommer en expeditionsvakt för handhavande och vård av räkenskapsarkivet. Sammanlagt skulle sålunda erfordras åtta expeditionsvakter, av vilka 5 i lönegrad A 5 och 3 i E o 5. D e t bör måhända framhållas, att till följd av arbetet med inkommande räkenskapers mottagande, distribuering, inbindning och arkivering m. m. behovet av expeditionsvakter inom revisionsväsendet är väsentligt större än vid andra administrativa organ av motsvarande storlek.

C. Personalbehov och kostnadsberäkningar. Det för civilförvaltningen erforderliga personalbehovet har angivits i det föregående. Utredningen vill emellertid här sammanfattningsvis återgiva det totala personalbehovet för ämbetsverket. E n sådan sammanställning kommer att upptaga följande personal: Tjänstemän å ordinarie stat. Befattning 1 generaldirektör 3 krigsråd 1 byråchef 3 byrådirektörer 1 sekreterare och ombudsman 1 sekreterare I i kamrerare •. , . K 0 revisionskommissarier 2 sekreterare -, i 1 Kamrerare , . , 1 pensionskamrerare 1 bitr. kamrerare

Lönegrad Q J2 p. 8 A 30 ^ 28 '' ^26 A o« xx ZÖ x n„ A 26 A 26 A o* A 24 A n* A 24 A 24

301 Befattning

Lönegrad

6 notarier 21 revisorer 3 kansliskrivare 1 kassör 4 kontorister 1 förrådsförman 16 kanslibiträden 1 förste expeditionsvakt 9 expeditionsvakter 37 kontorsbiträden

A 21 A 21 All All A9 A7 A7 A7 A5 A4 Icke-ordinarie

personal.

2 förste revisorer 1 revisor 21 förste amanuenser 21 amanuenser 3 kanslibiträden 4 expeditionsvakter 6 kontorsbiträden 32 skrivbiträden

Eo 24 Eo 21 Eo 18 Eo 15 Eo 7 Eo 5 Eo 4 Eo 2

Av den icke-ordinarie personalen skola befattningshavare över 20. lönegraden upptagas å personalförteckning för verket. Utöver nu angivna civila personal böra å civilförvaltningens revisionsavdelning tjänstgöra 1 officer på aktiv stat ur marinen samt 1 pensionerad underofficer. M e d ledning av det i det föregående angivna personalbehovet kan avlöningsstaten för civilförvaltningen approximativt beräknas på följande sätt: 1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis 2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t 3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal 4. Rörligt tillägg, förslagsvis

Omkostnaderna

kronor

730 000

» 2 500 » 420 000 » 172 500 Summa kronor 1 325 000

för ämbetsverket synas kunna beräknas på följande sätt:

1. Sjukvård m. m., förslagsvis 2. Reseersättningar, förslagsvis 3. Expenser, förslagsvis 4. Publikationstryck, högst

kronor 10 000 » 15 000 » 145 000 5 QQu » Summa kronor 175 000

302 Bihga 1.

Utkast till instruktionsbestämmelser för arméförvaltningen. Ämbetsbefattning. 1§Arméförvaltningen utövar under Kungl. Maj:t med de begränsningar, som framgå av instruktionen för försvarsväsendets industriverk, i tekniskt och ekonomiskt avseende högsta ledningen av och uppsikten över lantförsvarets försörjning med tyg- och intendenturmateriel. I utövandet av sin ämbetsbefattning har arméförvaltningen att, i vad på ämbetsverket ankommer, verka för att lantförsvaret städse hålles i fullständigt och tidsenligt skick samt att truppernas behov på ett tillfredsställande sätt tillgodoses, allt med iakttagande av omtanke, planmässighet och sparsamhet i förvaltningen. 2§; 1. I anslutning till vad i 1 § stadgas åligger det arméförvaltningen: att i vad på ämbetsverket ankommer föranstalta om vidtagande av alla de åtgärder, vilka erfordras för att armén städse skall vara försedd med för dess krigsberedskap ändamålsenlig och fullständig materiel och övriga erforderliga förnödenheter; att ombesörja, att arméns utrustning, beväpning och övrig materiel hålles i tidsenligt och brukbart skick, att arméns förplägnad handhaves på tillfredsställande sätt ävensom att armén tillhörande och övriga arméförvaltningen underställda förråd äro i fullständigt och gott skick; att fastställa ritningar och modeller till vapen, fordon, beklädnad och övrig utrustning, i den mån sådant icke ankommer på Kungl. Maj:t eller på annan myndighet; att förvalta och redovisa de särskilda medel, som av Kungl Maj:t ställas till ämbetsverkets förfogande, ävensom de medel i övrigt, som underställas ämbetsverkets tillsyn och förvaltning; att utöva effektiv kontroll i fråga om handhavandet av förvaltningsärendena hos underlydande myndigheter ävensom tillse, att en ändamålsenlig hushållning med lantförsvarets medel och materiel äger rum; att avgiva utlåtanden och förslag i ärenden, som av Kungl. Maj:t eller chef för statsdepartement till ämbetsverket remitteras; samt att meddela överbefälhavaren över rikets försvarskrafter och chefen för försvarsstaben ävensom försvarsväsendets övriga centrala förvaltningsmyndigheter de upplysningar, som dessa finna erforderliga med hänsyn till dem åvilande uppgifter. 2. Arméförvaltningen har att taga behörig hänsyn till de militära anvisningar och föreskrifter för ämbetsverkets verksamhet, som chefen för armén finner

303 erforderliga för främjande av arméns utbildning, utrustning och krigsberedskap. Därest anvisning eller föreskrift som nu sagts i något avseende ej kan efterkommas, skall arméförvaltningen omedelbart göra anmälan därom till chefen för armén. 3. Arméförvaltningen skall låta sig angeläget vara att för åstadkommande av likformighet och enhetlighet i förvaltningsverksamheten samarbeta med övriga centrala förvaltningsmyndigheter inom försvarsväsendet särskilt i frågor rörande krigsindustriens organisation, fastställande av modeller och kvalitetsbestämmelser för anskaffning, upphandling samt den av försvarsväsendets industriverk ledda forskningens utnyttjande inom arméförvaltningens verksamhetsområde. Samråd skall vidare årligen äga rum rörande gemensam anskaffning av likartad materiel, till magasinsvaror hänförliga livsmedel, bränsle- och belysningsmateriel m. m. Anskaffningen bör i regel ombesörjas av den centrala förvaltningsmyndighet, inom vars arbetsområde den största förbrukningen äger rum. Därest vid samråd som nu sagts skiljaktiga meningar uppstå, hänskjutes ärendet till Kungl. Maj:ts prövning.

1. Arméförvaltningen har att varje år: före den 1 april till justitiekanslersämbetet ingiva förteckning över de före utgången av nästföregående år till ämbetsverket inkomna ärenden, vilka icke inom två månader efter nämnda års utgång blivit slutligen handlagda; samt inom därför bestämd tid till försvarsväsendets civilförvaltning för verkställande av föreskriven sammanfattning avlämna de framställningar rörande lantförsvarets medelsbehov på tyg- och intendenturförvaltningens områden ävensom rörande arméförvaltningens eget medelsbehov, vilka ämbetsverket finner böra göras hos nästföljande års riksdag. 2. Det åligger ock arméförvaltningen att till chefen för försvarsdepartementet, överbefälhavaren och chefen för armén i två exemplar ingiva av arméförvaltningen utfärdad arbetsordning ävensom övriga liknande inom ämbetsverket utfärdade föreskrifter. Organisation. 4 §. 1. Arméförvaltningen utgöres av: ty g departementet för ärenden angående arméns tygmateriel samt för verksamheten vid tygdepartementet underlydande anstalter; intendenturdepartementet för ärenden angående arméns intendentur- och veterinärmateriel, förplägnad, undervisning och övningar, remontering och hästhållning samt verksamheten vid intendenturdepartementet underlydande anstalter m. m.; samt civilavdelningen för ärenden av administrativt-juridisk beskaffenhet, kassagöromål, redovisning m. m. 5§. Chefen för armén utövar högsta chefskapet över arméförvaltningen. Rörande hans befattning med ärendenas handläggning stadgas i 24 och 25 §§.

304 6 §• 1. Chef för tygdepartementet är generalfälttygmästaren med fälttygmästaren såsom ställföreträdare. Göromålen å departementet handläggas å en beväpningsavdelning, bestående av, förutom avdelningsexpedition, en v a p e n b y r å , en i n s t r u m e n t b y r å och en a m m u n i t i o n s b y r å , en signal- och ingenjörmaterielavdelning, bestående av, förutom avdelningsexpedition, en s i g n a l m a t e r i e l b y r å , en e l e k t r o t e k n i s k b y ? å och en i n g e n j ö r m a t e r i e l b y r å , en fordonsavdelning, bestående av, förutom avdelningsexpedition, en m o t o rf o r d o n s b y r å , en m o t o r t e k n i s k b y r å och en h ä s t f o r d o n s byrå, en utrustningsavdelning, bestående av, förutom avdelningsexpedition, en t y gf ö r r å d s b y r å , en a m m u n i t i o n s b y r å och en m a t e r i e l v å r d s byrå, en verkstadsavdelning samt en mobiliseringsbyrå. Till departementet höra ock en c h e f s e x p e d i t i o n , ett k o n s t r u k t i o n s k o n t o r , ett k o n t r o l l k o n t o r samt en p r o v s k j u t n i n g s central. 2. Chef för verkstadsavdelningen är arméöveringenjören. Övriga avdelningscheferna™ regementsofficerare vid fälttygkåren. Byråchefer äro antingen regementsofficerare, undantagsvis kaptener, vid fälttygkåren eller förste arméingenjörer, undantagsvis arméingenjörer av 1. graden, vid arméingenjörkåren. 7 §• 1. Chef för intendenturdepartementet är generalintendenten med överfältintendenten såsom ställföreträdare. Göromålen å departementet handläggas å sex byråer, nämligen en c e n t r a l b y r å , en u t r u s t n i n g s b y r å , en k a s e r n u t r e d n i n g s b y r å , en m a t e r i e l b y r å , en u n d e r h å l l s b y r å samt en h ä s t - o c h v e t e r i n ä r m a t e r i e l b y r å . Till departementet hör ock ett f ö r r å d s k o n t r o 11 k o n t o r. 2. Chefer för de fem förstnämnda byråerna samt förrådskontrollkontoret äro regementsofficerare ur intendenturkåren. Chef för häst- och veterinärmaterielbyrån är överfält veterinären. 8 §. Chef för civilavdelningen är ett krigsråd. Civilavdelningen är uppdelad på ett k a n s l i , k o n t o r och ett k a m e r a l k o n t o r .

ett a d v o k a t f i s k a 1 s -

9 §• I arméförvaltningen tjänstgör militär och civilmilitär personal ur vederbörliga personalkårer och truppförband. Vidare äro hos ämbetsverket anställda civila befattningshavare enligt gällande personalförteckning samt dessutom ickeordinarie personal i mån av behov och tillgång på medel.

305 Personalens åligganden. 10 §. 1. Departementschef är ansvarig för det honom underställda departementets förvaltning samt för ärendenas jämna och ändamålsenliga gång inom departementet. 2. Departementscheferna skola, envar i vad avser hans departement, tillse, att ärendena bliva under erforderligt samarbete allsidigt beredda och, på sätt i denna instruktion sägs, vederbörligen föredragna och avgjorda. Departementschef tillkommer att utfärda föreskrifter med avseende å tjänsten inom honom underställt departement, i den mån så erfordras utöver vad för arméförvaltningen i allmänhet gäller. 3. Departementschef äger att, efter anmälan hos chefen för försvarsdepartementet och chefen för armén, genom inspektion taga personlig kännedom om tillståndet av arméns materiel, förråd och övriga egendom samt huru arméns lokala förvaltningsmyndigheter utföra sina åligganden och tillämpa givna föreskrifter. Han må därvid begagna erforderligt biträde. Departementschef äger jämväl uppdraga åt sin ställföreträdare eller underlydande avdelnings- eller byråchef eller annan tjänsteman att, med biträde då sådant erfordras, verkställa besiktning eller inventering hos myndighet som ovan nämnts eller eljest där verkställa undersökning, som för fullgörande av arméförvaltningens åligganden finnes erforderlig. 4. Utöver vad ovan sagts åligger det departementschef, som av Kungl. Maj:t därtill förordnas, att med arméförvaltningen i dess helhet berörande ärenden av allmän natur och med civilavdelningen enbart berörande ärenden taga den befattning, varom närmare stadgas i 27 §. 11 §• Fälttygmästaren och överfältintendenten handlägga, var inom det departement han tillhör, ärenden av för departementet gemensam natur, fullgöra vid förfall för vederbörande departementschef dennes åligganden samt tjänstgöra i övrigt enligt vederbörande departementschefs närmare bestämmande. 12 §. Avdelningschef åligger att öva inseende över avdelningen och leda arbetet inom densamma samt att i departementschefs ställe och med den befogenhet, som eljest tillkommer denne, handlägga de ärenden eller grupper av ärenden inom avdelningen, som enligt denna instruktion eller eljest meddelade föreskrifter ankomma på avdelningschefens handläggning. I den mån avdelningschef å tygdepartementet icke själv ombesörjer beredning och föredragning av viktigare ärenden, som avgöras av chefen för tygdepartementet, bör han dock närvara vid desammas föredragning. 13 §. 1. Byråchef åligger, på sätt i denna instruktion och i arbetsordning närmare bestämmes, att bereda och föredraga eller själv avgöra de ärenden, vilka tillhöra hans byrå och vilkas handläggning icke tillkommer annan tjänsteman, samt att i övrigt biträda vid ärendenas handläggning. Byråchef har vidare a t t öva tillsyn över arbetet inom byrån samt att ansvara för att beslut i de å byrån handlagda ärendena varda utan dröjsmål expedierade. 2 0 — 420843

306 2. Byråchef ska.ll, i allt vad på honom ankommer, tillse att erforderligt samarbete såväl inom ämbetsverket som med andra myndigheter kommer till stånd. 14 §. Avdelningschef och byråchef skall, envar i vad på honom ankommer, tillse, att erforderligt samarbete såväl inom ämbetsverket som med andra myndigheter kommer till stånd. 15 §. Där så finnes lämpligt äger departementschef förordna annan å departementet placerad beställnings- eller befattningshavare att i byråchefs ställe handlägga visst ärende eller viss grupp av ärenden. Föredragning av sålunda särskilt förordnad föredragande bör ske i närvaro av vederbörande byråchef, där icke denne för särskilt fall erhållit befrielse därifrån eller eljest har vederbörligt förfall. Annan föredragande än byråchef har beträffande av honom föredragna ärenden samma åligganden och ansvar som byråchef. 16 §. Arméförvaltningens advokatfiskal åligger: att avgiva utlåtanden över de ärenden, som för sådant ändamål av departementen eller civilavdelningen till honom remitteras, att, när han därtill förordnas, närvara vid inspektioner och undersökningar samt att bevaka kronans rätt och utföra dess talan i de mål och ärenden, som till hans handläggning överlämnas, varvid advokatfiskalen, när han själv ej utför talan inför domstolar och myndigheter eller skiljemän utom Stockholm, har att hos vederbörande länsstyrelse begära förordnande av kronoombud. 17 §. 1. Befattningshavare å civilavdelningen är skyldig att enligt bestämmande av chefen för denna avdelning tjänstgöra jämväl å tyg- eller intendenturdepartementet. I övrigt åligger det envar befattningshavare att, utöver vad denna instruktion innehåller, i avseende å tjänstgöringen ställa sig till efterrättelse gällande arbetsordning och de särskilda bestämmelser, som äro eller kunna varda meddelade, samt att utan avseende å stadgad arbetsfördelning lämna det biträde, som av vederbörande förman påkallas. 2. Såväl vid utarbetandet av arbetsordning och liknande föreskrifter som allt framgent skall iakttagas, att sådana förenklingar i arbetsfördelningen och arbetssättet, somkunna finnas erforderliga och ändamålsenliga, i största möjliga utsträckning åvägabringas samt att de särskilda göromålen icke uppdragas åt personal med större kompetens än arbetets beskaffenhet kräver. Ärendenas handläggning. 18 §. Arméförvaltningens departement och civilavdelning handlägga, såvitt ej i det följande annorlunda stadgas, var för sig de ärenden, som tillhöra dess område inom förvaltningen.

307 19 §. Av ty g departementet handläggas följande ärenden, nämligen: å c h e f s e x p e d i t i o n e n ärenden, som äro av för departementet gemensam natur, ävensom ärenden, som sammanhänga med generalfälttygmästarens åligganden i denna hans egenskap; å b e v ä p n i n g s a v d e l n i n g e n ärenden, som angå anskaffning och tekniskt handhavande av vapen med utredning och ammunition, sprängteknisk materiel, gasskyddsmateriel samt eldlednings- och mätmateriel m. m.; å s i g n a l - och i n g e n j ö r m a t e r i e l a v d e l n i n g e n ärenden, som angå anskaffning och tekniskt handhavande av signal-, pionjär- och brobyggnadsmateriel m. m.; å f o r d o n s a v d e l n i n g e n ärenden, som angå anskaffning och tekniskt handhavande av motor-, släp- och anspannsfordon samt hästutredning m. m.; å u t r u s t n i n g s a v d e l n i n g e n ärenden, som angå tygmaterielens förvaring, redovisning med därtill hörande förrådskontroll och statistik, truppförbandens förseende med tygmaterielutrustning samt tygmaterielens vård och föreskrifter för densamma m. m.; å v e r k s t a d s a v d e l n i n g e n ärenden, som angå driften vid arméns verkstäder och reparationstjänstens organisation i hemorten m. m.; samt å m o b i l i s e r i n g s b y r å n ärenden, som angå tygdepartementets samt underlydande anstalters mobilisering, tygtjänsten berörande reglementen och instruktioner ävensom ärenden rörande utbildning och tygtrupper m. m. Å k o n s t r u k t i o n s k o n t o r e t uppgöras konstruktionsritningar, arbetsbeskrivningar m. m. Genom k o n t r o l l k o n t o r e t verkställes kontroll över tillverkningen samt besiktning av materiel vid statliga och enskilda verkstäder. Vid p r o v s k j u t n i n g s c e n t r a l e n utföras skjutningar i samband med nykonstruktioner, leveransprov eller årsbesiktningar. 20 §. Av intendenturdepartementet handläggas: å c e n t r a l b y r å n ärenden, som angå intendenturväsendets organisation och utveckling, mobiliseringsärenden samt frågor om intendenturtjänsten berörande reglementen och instruktioner, sistnämnda båda grupper av ärenden i den mån de icke tillhöra annan byrås handläggning, samt ärenden, som sammanhänga med generalintendentens åligganden i egenskap av chef för intendenturkåren; å u t r u s t n i n g s b y r å n ärenden, som angå konstruktion, förrådsförvaring, tillhandahållande och vård av krigsintendenturmateriel (beklädnads-, utrednings- och remtygs-, förläggnings-, musik- och skidmateriel m. m.) samt krigsmaterielplaner i vad berör intendenturdepartementets verksamhetsområde; å k a s e r n u t r e d n i n g s b y r å n ärenden, som angå kasern- och förplägnadsutredning, bränsle-, lyse-, tvätt- och renhållningsmateriel, skrivmaterialier och expenser, tryckningskostnader m. m.; å m a t e r i e l b y r å n ärenden, som angå anskaffning och kontroll av intendenturmateriel, sådan krigsintendenturmateriel tillhörande textil- och läderbranscherna, som med hänsyn till anskaffningen i krig bör vara föremål för enhetligt planlagd anskaffning i fred, samt härmed sammanhängande krigsindustriplaner;

308 å u n d e r h å l l s b y r å n ärenden, som angå förplägnad, driv- och smörjmedel för motorfordon, undervisningsmateriel, undervisningsverk och övningar; samt å h ä s t - och v e t e r i n ä r m a t e r i e l b y r å n ärenden, som angå remontering och hästhållning, uttagning av hästar och hästfordon, veterinärmateriel, hund- och brevduveväsende m. m. Å f ö r r å d s k o n t r o l l k o n t o r e t verkställes granskning av persedeloch magasinsredogörelser, upprättas statistik m. m. 21 §. Å civilavdelningen handläggas ärenden, som angå arméförvaltningens avlönings- och omkostnadsanslag, tillsättning av och avsked från tjänstebefattningar vid civilavdelningen, löneklassplacering för civil personal vid arméförvaltningen, avskrivningsmål samt besvärsmål i sådana egentliga förvaltningsärenden, som icke avse till personal vid försvarsväsendet utgående förmåner i kontant eller in natura, uppbörd och redovisning av alla till arméförvaltningens befattning hörande medel, arméförvaltningens kassarörelse och bokföring, upprättande av leverans- och andra kontrakt, tolkning och tillämpning av kontraktsbestämmelser samt av administrativa och ekonomiska författningar, som angå arméförvaltningen eller äga tillämplighet å dess förvaltning, granskning av i .samband med leveransavtal erbjudna säkerheter, förvaring av kontrakt, uppbörds- och leveransbevis samt värdehandlingar, vidtagande av åtgärder för bevarande av dylika handlingars gällande kraft ävensom andra ärenden av administrativt-juridisk beskaffenhet. Ärendenas beredning och föredragning. 22 §. 1. Ärendena beredas å vederbörligt departement eller civilavdelningen, på sätt i utfärdad arbetsordning närmare bestämmes; skolande ärende, som inom samma departement berör två eller flera avdelningar eller byråer, beredas i samråd mellan vederbörande avdelnings- eller byråchefer samt ärende, som berör såväl tyg- som intendenturdepartementen, beredas i samråd mellan departementen. Ärende av sådan natur, att det berör även annan central förvaltningsmyndighet inom försvarsväsendet, beredes i samråd mellan berörda myndigheter. 2. I fall, då för ett ärendes behandling speciell sakkunskap finnes erforderlig och behovet därav icke lämpligen kan tillgodoses genom samarbete med annat ämbetsverk eller militär myndighet, må arméförvaltningen tillkalla annat sakkunnigt biträde. 3. Ärendena föredragas, på sätt i denna instruktion och i arbetsordning bestämmes, i regel av byråchef, som berett ärendet, eller, såvitt angår civilavdelningen, av chefen för denna eller byrådirektör, eller ock av annan vederbörlig föredragande. Ärendenas avgörande. 23 §.

De till arméförvaltningens handläggning hörande ärendena avgöras på något av följande sätt:

309 a) av chefen för armén; b) av de båda departementscheferna samt chefen för civilavdelningen gemensamt; c) av vederbörande departementschef; d) av vederbörande avdelningschef. Därjämte tillkommer byråchef och annan befattningshavare hos arméförvaltningen viss befogenhet, enligt vad i 31 § närmare stadgas. 24 §.

Följande ärenden skola som regel avgöras under chefskap av chefen för armén, nämligen: a) framställningar rörande lantförsvarets medelsbehov på tyg- och intendenturförvaltningens områden ävensom rörande arméförvaltningens eget medelsbehov, vilka skola genom försvarsväsendets civilförvaltning till Kungl. Maj:t avgivas för att tjäna till ledning vid upprättandet av nästföljande års statsverksproposition; b) uppgörande av stater m. m. rörande disponerandet av för arméns utbildning, utrustning eller krigsberedskap anvisade medel; c) fastställande i huvuddrag av anskaffnings- och hushållningsplaner, som beröra statsanslag till materiel för arméns utbildning, utrustning och krigsberedskap; d) anställande av försök med viktigare materiel för arméns utbildning och utrustning; e) fastställande av modeller å vapen, fordon, beklädnads-, utrednings- och andra persedlar m. m., i den omfattning Kungl. Maj:t bestämmer; samt f) andra frågor, vilka av chefen för armén anses vara av den vikt eller av sådan principiell betydelse, att de böra av honom avgöras. 25 §. 1. I fall, då ärenden avgöras under chefskap av chefen för armén, är denne ensam beslutande. 2. Vid ärendes föredragning inför chefen för armén böra, förutom vederbörande föredragande, närvara beträffande ärenden, som avses i 24 § a), båda departementscheferna och chefen för civilavdelningen samt beträffande andra ärenden chefen för det departement, till vars förvaltningsområde ärendet hörer. 26 §. Av de båda departementscheferna samt chefen för civilavdelningen gemensamt avgöras ärenden, som angå befattningshavares fel eller försummelse i tjänsten samt föreläggande eller utdömande av vite. Sådana ärenden avgöras efter omröstning, därvid såsom ämbetsverkets beslut skall gälla den mening, varom flertalet förenar sig, eller vid lika röstetal den mening, som innebär frikännande eller den lindrigaste påföljden. 27 §.

Av den departementschef, som av Kungl. Maj:t därtill förordnas, i närvaro av den andre departementschefen och chefen för civilavdelningen avgöras följande ärenden, nämligen a) Kungl. Maj:ts befallningar rörande arméförvaltningen i allmänhet, varvid verkställigheten i särskilda delar må hänvisas till vederbörligt departement,

310 b) utfärdande av föreskrifter, vilka äga avseende å ämbetsverkets förvaltningsområde i allmänhet, c) remisser, som äro ställda till gemensamt utlåtande, samt ärenden, i vilka ingå frågor, som tillhöra båda departementens behandling eller vilka av departementscheferna anses böra behandlas i förevarande ordning, allt i den mån under a)—c) angivna ärenden icke äro av beskaffenhet, som i 24 § sägs, d) frågor om arméförvaltningens arbetsordning i de delar, vilka böra allmänt inom ämbetsverket tillämpas; ägande vartdera departementet samt civilavdelningen att för sig besluta om ordnandet av arbetet inom departementet eller civilavdelningen, e) ärenden rörande tillsättning och fördelning till tjänstgöring av samt avsked för ämbetsverkets civila befattningshavare, vilka avlönas från medel under ämbetsverkets stat, ärenden rörande provtjänstgöring ävensom ärenden rörande tjänstledighet för avdelningschef och förordnande å dennes befattning, i den mån dylika ärenden icke skola handläggas i annan ordning, samt f) den förteckning över oavgjorda ärenden, vilken arméförvaltningen enligt 3 § skall avgiva till justitiekanslersämbetet. 28 §. 1. I andra ärenden än de som avses i 24—27 §§ äger departementschef rätt att ensam besluta, envar i ärenden som beröra hans departement. Till fälttygmästaren och överfältintendenten må av vederbörande departementschef överlämnas att i dennes ställe efter föredragning i sedvanlig ordning avgöra visst ärende eller viss grupp av ärenden. För visst fall må dock departementschefen, om synnerliga skäl föreligga, bestämma, att till sådan grupp hörande ärende skall avgöras av honom själv. 2. Berör ärende, som i 1 mom. avses, flera avdelningars verksamhetsområden, bör förutom föredraganden jämväl chef för varje annan byrå, som beröres av ärendet, och om erforderligt även vederbörande avdelningschef vara tillstädes. Därest ärendet är av sådan beskaffenhet, att närvaro vid föredragningen av representant för annan avdelning än den, som ärendet närmast angår, icke anses behövlig, skall, innan föredragningen sker, samråd i ärendet äga rum mellan föredraganden och vederbörande avdelningschef eller av honom utsedd byråchef. Hava vid samråd skiljaktiga meningar om förslaget till beslut förekommit eller anser sig den beslutande böra frångå föredragandens efter samråd framställda förslag i ett ärende, skola vid ärendets avgörande vara närvarande, förutom föredraganden, jämväl övriga tjänstemän, med vilka samråd ägt rum. 29 §.

Under inspektions- eller annan tjänsteresa så ock eljest, då beslut i ärende är så brådskande, att vederbörande föredragande icke lämpligen kan tillkallas, må departementschef eller hans ställföreträdare, utan att föredragning jämlikt stadgandena i denna instruktion ägt rum, meddela föreskrifter om verkställighetsåtgärder av beskaffenhet att icke tåla uppskov; dock skola sådana föreskrifter, i händelse de röra allmänna förhållanden inom armén eller föranleda till ändring i någon redan stadgad ordning eller till utgift, skriftligen utfärdas och därefter snarast möjligt anmälas i vederbörande departement.

311 30 §. 1. I annat ärende än som avses i 24—27 §§ må avdelningschef meddela beslut, där ärendet icke är av beskaffenhet att på grund av sin principiella natur eller eljest böra avgöras av vederbörande departementschef eller där denne icke av annan anledning förbehållit sig avgörandet eller, i vad angår tygdepartementet, överlämnat avgörandet åt fälttygmästaren. 2. Berör ärende, som skall föredragas inför avdelningschef, flera samma avdelning tillhörande byråers verksamhetsområden utan att dock vara av den vikt, att annan byråchef än föredraganden anses böra vara närvarande vid föredragningen, skall, innan föredragningen sker, samråd i ärendet äga rum mellan föredraganden och cheferna för berörda byråer. Hava vid samråd skiljaktiga meningar förekommit eller anser sig avdelningschefen böra frångå föredragandens efter samråd framställda förslag i ett ärende, skola vid ärendets avgörande vara närvarande, förutom föredraganden, jämväl den eller de övriga byråchefer, med vilka samråd ägt rum. 3. Berör ärende, som avdelningschef äger avgöra, flera avdelningars verksamhetsområden, skall innan ärendet avgöres samråd äga rum mellan vederbörande avdelningschefer. Skulle därvid skiljaktiga meningar yppas, skall ärendet föredragas för och avgöras av vederbörande departementschef. 31 §. 1. I ärenden, som icke avses i 24—27 §§ och vilka icke äro av beskaffenhet, att beslut däri skäligen böra fattas av vederbörande departements- eller avdelningschef, må byråchef eller byrådirektör var inom sitt verksamhetsområde fatta beslut. I särskilda fall må ock beslut i sådant ärende kunna fattas av annan tjänsteman. Närmare bestämmelser i förevarande hänseende meddelas i arbetsordningen. 2. Arméförvaltningens kamrerare tillkommer att på ämbetsverkets vägnar efter föredragning av den tjänsteman, som berett ärendet, fatta beslut i ärenden angående utbetalningar, som grunda sig på fastställda stater, avlöningsoch resereglementen samt andra författningar eller beslut av Kungl. Maj:t eller på föreskrifter och andra beslut av arméförvaltningen. Ärende som nyss är sagt, vilket är av principiell betydelse eller eljest av särskild vikt eller svårare beskaffenhet, må av kamreraren för avgörande hänskjutas till chefen för civilavdelningen. 3. Föredragande äger att själv eller genom underordnad tjänsteman dels genom remiss eller särskild skrivelse infordra förklaringar, upplysningar, yttranden och uteblivna uppgifter, dels ock till granskning, bearbetning, anteckning, förvaring eller annan behörig åtgärd överlämna inkommande berättelser, rapporter, anmälningar, statistiska uppgifter m. m. dylikt. Därest sådan handling innehåller något av beskaffenhet att böra inför överordnad anmälas, skall sådan anmälan omedelbart göras. Berör ärende, som avses i detta moment, flera tjänstemäns verksamhetsområden, skall samråd äga rum. Yppas därvid skiljaktiga meningar eller påfordrar någon av berörda tjänstemän, att ärendet skall anmälas för departements- eller avdelningschef, skall ärendet avgöras efter föredragning i vanlig ordning. 4. Byråchef eller byrådirektör må även vidtaga nödig åtgärd i annat avseende än ovan nämnts, när åtgärden icke utan verklig olägenhet kan uppskjutas och hinder förefinnes för omedelbart beslut i arméförvaltningen. Sådan åtgärd skall så snart ske kan i vederbörlig ordning anmälas.

312 32 §. 1. Därest ärende, utan att tillhöra civilavdelningen, angår tjänstetillsättning, förordnande, avsked eller entledigande av civil personal vid arméförvaltningen, fastställelse av formulär till anbud eller avtal eller avtalsbestämmelser av rättslig innebörd, som icke överensstämma med sålunda fastställda formulär, tolkning av författningar eller andra föreskrifter, rättsliga frågor i övrigt, samt ärenden, i vilka särskild vikt ligger på den formella behandlingen, skall chefen för civilavdelningen eller annan därtill utsedd befattningshavare vid avdelningen genom samråd eller närvaro vid föredragningen deltaga i ärendets behandling. Sådan närvaro skall alltid äga rum, om skiljaktiga meningar förekommit vid samråd, varvid bestämmelserna i 28, 30 och 31 §§ skola i tilllämpliga delar lända till efterrättelse. 2. Då fråga är om fattande av beslut, som medför utgift, skall biträde av civilavdelningen påkallas i de fall, som i arbetsordningen närmare angivas, eller där eljest särskild anledning därtill föreligger. 33 §. Ifrågasattes vid handläggning av ärende, vari vederbörande departementschef ej deltager, att frångå av arméförvaltningen förut tillämpad praxis eller föranleder ärende skrivelse, utlåtande eller yttrande till Kungl. Maj:t eller chef för statsdepartement, skall ärendet anmälas för departementschefen. 34 §.

Envar som i egenskap av föredragande eller eljest enligt föreskrift i denna instruktion är närvarande vid avgörandet av arméförvaltningens mål och ärenden, åligger, därest ämbetsverkets beslut icke överensstämmer med hans mening, att låta till protokollet anteckna sin skiljaktiga mening. 35 §. 1. Handläggning och avgörande av ärende, som berör annan central förvaltningsmyndighet inom försvarsväsendet, bör äga rum i möjligast arbetsbesparande och enkla former. 2. Vid föredragning och avgörande av ärende, som nyss sagts, må representant för den centrala förvaltningsmyndighet, ärendet tillika berör, efter överenskommelse närvara och deltaga i överläggningen. Departementschef eller avdelningschef äger i förekommande fall utse representant för arméförvaltningen vid handläggning av ärenden inom ämbetsverk, som nyss sagts. I fall, som avses i detta moment, åligger det utsedd representant att låta till protokollet anteckna sin mening, därest densamma avviker från beslutet. 3. Därest i fråga om ärende, som skall avgöras av arméförvaltningen gemensamt med i denna paragraf avsedd myndighet, ämbetsverken stanna vid skiljaktiga beslut, skall ärendet underställas Kungl. Maj:ts avgörande.

313 Bilaga 2.

Utkast till instruktionsbestämmelser för marinförvaltningen. Ämh etsbef attning. 1 §• Marinförvaltningen utövar under Kungl. Maj:t med de begränsningar, som framgå av instruktionen för försvarsväsendets industriverk, i tekniskt och ekonomiskt avseende högsta ledningen av och uppsikten över sjöförsvarets materielförsörjning i vad avser fartyg samt krigs- och intendenturmateriel m. m. I utövandet av sin ämbetsbefattning har marinförvaltningen att, i vad på ämbetsverket ankommer, verka för att sjöförsvaret städse hålles i fullständigt och tidsenligt skick, samt att den marina personalens behov på ett tillfredsställande sätt tillgodoses, allt med iakttagande av omtanke, planmässighet och sparsamhet i förvaltningen. 2 §•

1. I anslutning till vad i 1 § stadgas åligger det marinförvaltningen: att i vad på ämbetsverket ankommer föranstalta om vidtagande av alla de åtgärder, vilka erfordras för att marinen städse skall vara försedd med för dess krigsberedskap ändamålsenlig och fullständig materiel och övriga erforderliga förnödenheter; att utöva det allmänna inseendet över dels den marinen tillhörande personalens förplägnad, förseende med beklädnad och övriga persedlar samt inkvartering, dels de för övandet av denna personal erforderliga anordningar i tekniskt eller ekonomiskt hänseende; att övervaka, att marinens materiel med fullständiga inventarier och nödiga utredningar vidmakthålles; att, sedan Kungl. Maj:t godkänt huvudritning till nybyggnad av större fartyg, fastställa inrednings- samt, där så må erfordras och i den mån ej arbetenas utförande uppdragits åt annan myndighet, detalj ritningar för fartyget ävensom fastställa behövliga ritningar och modeller till förrådsartiklar med undantag av skjutvapen, projektiler, minor, lavettage och den beklädnad, vartill modell fastställes av Kungl. Maj:t eller, enligt Kungl. Maj:ts bestämmande, av chefen för marinen; att besörja de nybyggnader av flytande materiel, anskaffningar, förhyrningar och transporter, vilka av Kungl. Maj:t åt marinförvaltningen uppdragas, och i allmänhet anskaffningen av de för marinen erforderliga stridsmedlen ävensom eljest förnödenheter i större omfattning och andra föremål, när sådant av marinförvaltningen prövas lämpligt, samt att övervaka marinens upphandlingsväsende;

314 att till utförande anbefalla erforderliga förbättringar i marinens materiel och förrådsartiklar, såvida för ändamålet anvisade medel därigenom icke överskridas; samt att övervaka, att marinens förråd äro försedda i överensstämmelse med givna föreskrifter, ävensom medgiva försäljning av marinen tillhöriga förrådsartiklar, vilka, ehuru icke kassabla, anses vara för sjöförsvaret obehövliga eller oanvändbara. 2. Härjämte åligger marinförvaltningen: att förvalta och redovisa de särskilda medel, som av Kungl. Maj:t ställas till ämbetsverkets förfogande, ävensom de medel i övrigt, som underställas ämbetsverkets tillsyn och förvaltning; samt att utöva effektiv kontroll i fråga om handhavandet av de särskilda förvaltningsärendena hos nyssnämnda myndigheter ävensom tillse, att en ändamålsenlig hushållning med sjöförsvarets medel och materiel äger rum. 3. Vidare åligger det marinförvaltningen: att avgiva utlåtanden och förslag i ärenden, som av Kungl. Maj:t eller chef för statsdepartement till ämbetsverket remitteras; samt att meddela överbefälhavaren över rikets försvarskrafter och chefen för försvarsstaben ävensom försvarsväsendets övriga centrala förvaltningsmyndigheter de upplysningar, som dessa finna erforderliga med hänsyn till dem åvilande uppgifter. 4. och 5. (Motsvara 2 § 2 och 3 mom. i instruktionsutkastet för arméförvaltningen.) 3 §• 1. Marinförvaltningen har att varje år: före den 1 april till justitiekanslersämbetet ingiva förteckning över de före utgången av nästföregående år till ämbetsverket inkomna ärenden, vilka icke inom två månader efter nämnda års utgång blivit slutligen handlagda; inom därför bestämd tid till försvarsväsendets civilförvaltning för verkställande av föreskriven sammanfattning avlämna de framställningar rörande sjöförsvarets och marinförvaltningens eget medelsbehov, vilka ämbetsverket finner böra göras hos nästföljande års riksdag; inom därför bestämd tid till Kungl. Maj:t inkomma med förslag för nästkommande budgetår dels till de nya eller förändrade stater angående marinförvaltningen tillhörande medelsförvaltning, vilka av omständigheterna kunna vara påkallade, dels till arbetsplan för flottans varv m. m.; samt senast den 15 oktober till Kungl. Maj:t inkomma med dels allmän berättelse för föregående budgetår över å flottans varv eller eljest för marinens räkning utförda eller beställda nybyggnads- och andra arbeten av större omfattning, dels ock redogörelse angående arbetsförhållandena i allmänhet å varven under nämnda år. 2. (Motsvarar 3 § 2 mom. i instruktionsutkastet för arméförvaltningen.) Organisation. 4 §. 1. Till marinförvaltningen höra fem avdelningar, nämligen första materielavdelningen,

315 andra materielavdelningen, ingen j öra vdelningen, intendenturavdelningen och civilavdelningen. 2. Inom marinförvaltningen finnes därjämte ett förrådskontrollkontor. 5 §• Chefen för marinen utövar högsta chefskapet över marinförvaltningen. Rörande hans befattning med ärendenas handläggning stadgas i 25 och 26 §§. I den mån chefen för marinen icke tager befattning med ärendenas handläggning utövas chefskapet över ämbetsverket av en särskild chef för marinförvaltningen. 6 §•

Chef för första materielavdelningen är en regementsofficer, tillhörande flottan eller kustartilleriet. Göromålen å avdelningen handläggas å, förutom en avdelningsexpedition, en s j ö a r t i l l e r i b y r å , en k u s t a r t i l l e r i b y r å och en a m m u n i t i o n s b y r å . Till avdelningen höra vidare ett k o n t r o l l k o n t o r och ett r i t k o n t o r . Chef för sjöartilleribyrån är en regementsofficer ur flottan och för kustartilleribyrån en regementsofficer ur kustartilleriet. Chef för ammunitionsbyrån är en regementsofficer ur flottan eller kustartilleriet. 7' ; §. Chef för andra materielavdelningen är en regementsofficer, tillhörande flottan. Göromålen å avdelningen handläggas å, förutom en avdelningsexpedition, en t o r p e d b y r å , en m i n b y r å , en n a u t i s k b y r å samt en s i g n a l - o c h r a d i o b y r å . Chefer för var och en av nämnda byråer äro regementsofficerare ur flottan. 8 §.

Chef för ingenjöravdelningen är marinöverdirektören. Inom ingenjöravdelningen finnas, förutom en avdelningsexpedition, tio byråer, nämligen p r o j e k t b y r å n , f a r t y g s b y r å n , maskinbyrån, m o t o r b y r å n , u n d e r v a t t e n s b å t s b y r å n , t o r p e d b å t s byr å n , e l e k t r o b y r å n och m a t e r i e l b y r å n , vilka tillsammans bilda fartygssektionen, samt i n s p e k t i o n s b y r å n och v a r v s b y r å n . Chefer för fartygssektionen och för inspektionsbyrån äro förste marindirektörer. Chefer för övriga byråer äro marindirektörer eller förste mariningenjörer. 9 §. Chef för intendenturavdelningen är marinöverintendenten. Göromålen å avdelningen handläggas å, förutom en avdelningsexpedition, en c e n t r a l b y r å , en f ö r p l ä g n a d s b y r å , en u t r u s t n i n g s b y r å , en d r i v m e d e l s b y r å och en f ö r r å d s b y r å . Chefer för byråerna äro regementsofficerare vid marinintendenturkåren.

316 10 §. Chef för civilavdelningen är amiralitetsrådet. Civilavdelningen är uppdelad på ett k a n s 1 i och ett k a m e r a l k o n t o r . 11 §• 1. Hos marinförvaltningen äro anställda civila befattningshavare enligt gällande personalförteckning samt dessutom icke-ordinarie personal i mån av behov och tillgång på medel. 2. Till tjänstgöring i marinförvaltningen kommenderas härjämte erforderligt antal officerare, underofficerare och civilmilitära beställningshavare. Den militära och civilmilitära personalen fördelas av chefen för marinförvaltningen å avdelningar, byråer och kontor samt andra tjänstgöringsplatser efter överläggning med vederbörande avdelningschef. Personalens åligganden. 12 §• 1. Chefen för marinförvaltningen är Kungl. Maj:t ansvarig för fullgörandet av marinförvaltningens åligganden och har att tillse, att marinförvaltningens personal med nit och noggrannhet fullgör sina skyldigheter. 2. För inspektion eller för inhämtande av upplysningar, som röra hans befattning, äger chefen för marinförvaltningen, då han finner nödigt, besöka till marinen hörande etablissement, rustade förband eller fartyg ävensom sådana platser inom landet, där nybyggnad av fartyg, tillverkning av materiel eller annat arbete för sjöförsvarets behov utföres eller planeras. Chefen må därvid begagna erforderligt biträde. Anmälan om resa för dylik förrättning göres hos chefen för försvarsdepartementet och chefen för marinen. 3. Chefen för marinförvaltningen tillhör vidare: a) att efter överläggning med avdelningscheferna utfärda arbetsordning för ämbetsverket; b) att efter överläggning med vederbörande avdelningschefer fastställa ordningen, i vilken den vid marinförvaltningen anställda militära och civilmilitära personalen skall tjänstgöra å de särskilda avdelningarna; c) att vid avdelningschefs avgång därom göra anmälan hos Kungl. Maj:t; samt d) att vid officers eller civilmilitär tjänstemans med officers tjänsteställning avgång från anställning hos marinförvaltningen ävensom när tillfälligt biträde å avdelning erfordras därom göra anmälan till chefen för marinen. 13 §. 1. (Motsvarar 12 § i instruktionsutkastet för arméförvaltningen.) 2. Med samtycke av marinförvaltningens chef äger avdelningschef att dels genom besök å de till marinen hörande etablissement, rustade förband eller fartyg inhämta de för hans verksamhet erforderliga upplysningar, vilka lämpligast stå att vinna på stället, dels företaga inspektionsresor till sådana platser inom landet, där nybyggnadsarbeten eller tillverkning av materiel för sjöförsvarets behov utföras eller planeras; ägande avdelningschef att med samtycke av marinförvaltningens chef beordra honom underlydande, vid ämbetsverket anställd personal att vid nämnda etablissement och platser utföra de uppdrag, som för fullgörande av ämbetsverkets åligganden finnas erforderliga.

317 14—16 §§. (Motsvara 13—15 §§ i instruktionsutkastet för arméförvaltningen.) 17 §. Sekreteraren och advokatfiskalen åligger i hans sistnämnda egenskap: a t t avgiva utlåtanden över de ärenden, som för sådant ändamål till honom remitteras, att, när han därtill förordnas, närvara vid inspektioner och undersökningar, samt a t t bevaka kronans rätt och utföra dess talan i de mål och ärenden, som till hans handläggning överlämnas, varvid advokatfiskalen, när han själv ej utför talan inför domstolar och myndigheter eller skiljemän utom Stockholm, har att hos vederbörande länsstyrelse begära förordnande av kronoombud. Advokatfiskalen har även att biträda chefen för marinen och övriga till marinledningen hörande myndigheter vid utredning av ärenden av rättslig natur. Närmare bestämmelser rörande advokatfiskalens åligganden meddelas i arbetsordningen. 18 §• (Motsvarar 17 § 1 mom. andra stycket och 2 mom. i instruktionsutkastet för arméförvaltningen). Ärendenas fördelning. 19 §. 1. Å de särskilda avdelningarna inom marinförvaltningen skola i allmänhet handläggas följande ärenden: a) å första materielavdelningen ärenden, som angå stridsfartygens, hjälpfartygens och kustartilleriförsvarets artillerimateriel (kanoner med lavettage, eldledningsmateriel, kulsprutor m. m.); övriga inventarier tillhörande artilleriuppbörden; artilleriammunitionsutredningar; personalens beväpning och gasskydd; befästningsanläggningar och luftskydd; kemiska strids-, sanerings- och dimbildningsmedel; skjutbanor, målmateriel och materiel för personalens artilleriutbildning; underhåll av kustartilleriförsvarets materiel utom ingenjörmateriel; motorfordon; förrådsverksamhet vid örlogsvarven och kustfästningarna beträffande ovan nämnd materiel i de delar, som icke tillhöra annan avdelning; utarbetande av för artillerimaterielens tekniska användning, skötsel och vård erforderliga beskrivningar och instruktioner; industriens krigsorganisation i de delar, som icke tillhöra annat ämbetsverk eller annan avdelning; kontrollmaterielprovning och besiktning i vad angår artillerimaterielen m. m.; samt utredningar beträffande haverier å artillerimaterielen m. m. i den mån dylika ärenden tillhöra ämbetsverkets handläggning; b) å andra materielavdelningen fartygens torpedbestyckning;

ärenden, som angå

318 minmateriel; minsvepnings-, spräng- och spärrmateriel; hydrofon-, perifon- och luftlyssningsmateriel; skärgårdstelefonmateriel samt kustartilleriförsvarets telefon- och telegrafmateriel; kustartilleriets strålkastarbelysning; signalstrålkastare, igenkänningssignalmateriel, gyrokompasser, ekolod och logganläggningar; marinens radio-, signal- och undervattenssignalmateriel; fotografimateriel; sjöinstrument- och sjökarteförråden; övriga inventarier tillhörande torped-, min-, radio-, skeppar- och navigeringsuppbörderna för fartygen; förrådsverksamheten vid örlogsvarv och kustfästningar berörande nyss nämnda uppbörder i de delar, som icke tillhöra annan avdelning; för materielens tekniska användning, skötsel och vård erforderliga instruktioner och beskrivningar; mäterielprovning och besiktning; utredningar beträffande haverier i den mån dylika ärenden tillhöra ämbetsverkets handläggning; marinens krigsberedskap, övningar och organisation i de delar, som äro av allmänt militär natur och ej beröra annan avdelning; statens sjöhistoriska samlingar; sjöförsvarets eldsläckningsväsende, polis, sjötransporter, körslor och järnvägstrafik; allmänna sjöfarten och sjökommunikationsleder; samt bärgning av flytande materiel; c) å ingenjöravdelningen ärenden, som angå konstruktion och nybyggnad (ombyggnad) av marinens fartyg och båtar jämte därtill hörande maskinanläggningar, ingenjörmateriel m. m.; underhåll och inspektion av marinens fartyg, båtar, maskinanläggningar och ingen j örmateriel; inventarier tillhörande marinens maskin- och timmermansuppbörder; inventarier tillhörande elektriska uppbörden för fartygen med undantag av eldledningsmateriel och övrig materiel, som tillhör annan avdelnings verksamhetsområde; utredningsmateriel, som ingår i ovan nämnda maskin-, timmermans- och elektriska uppbörder med vad därtill hör i de delar, som icke angå intendenturavdelningen; elektriska belysnings- och kraftanläggningar med därtill hörande ledningar; elektriska ledningsnät till marinens fartyg och byggnader; telefon- och strålkastarmaterielen till marinens fartyg ävensom telefonanläggningar m. m. till marinens etablissement; marinens mekaniska inrättningar i de delar, som icke tillhöra annan avdelning; den rörliga materielen till flottans järnvägar; marinverkstäderna, marinens skifferoljeverk och oljefabriker; förhyrning av fartyg, fartygsuttagningsärenden samt övriga mobiliseringsärenden rörande fartyg och ingen jörmateriel;

319 marinens justeringsväsende; komtroll, besiktning och materielprovning i vad angår till avdelningen hörande materiel; samt utairbetande av för ingenjörmaterielens tekniska användning skötsel och vård erforderliga beskrivningar och instruktioner; d) å intendenturavdelningen ärenden, som angå förplägnad, beklädnad och sängservis samt inkvartering i de delar, som icke tillhöra annan avdelning; utredning i de delar, som icke på grund av denna instruktion tillhöra annan avdelning; anskaffning m. m. av intendenturmateriel, kol, olja och eljest förnödenheter i större omfattning, där anskaffningen icke på grund av varans natur bör ankomma på annan avdelning; marinens förrådsverksamhet beträffande här nämnda förnödenheter eller förrådsverksamheten i allmänhet; samt marinens manskapskassor (marketenterier) och andra därmed jämförliga anstalter, underkastade statlig kontroll; e) å civilavdelningen ärenden, som angå marinförvaltningens avlönings- och omkostnadsanslag; avskrivningsmål samt besvär i sådana egentliga förvaltningsärenden, som icke avse till personal vid försvarsväsendet utgående förmåner i kontant eller in natura; uppbörd och redovisning av till marinförvaltningens befattning hörande medel; marinförvaltningens kassarörelse och bokföring; sammanfattningen av på marinförvaltningen ankommande förslag till beräkning av utgifterna för marinen under nästfoljande budgetår; frågor om fastställelse av löneklass för civil personal vid marinförvaltningen; samt övriga ärenden av administrativt-juridisk beskaffenhet. 2. På marinförvaltningen ankommande ärenden angående tjänstetillsättning, förordnande, tjänstledighet, avsked och entledigande beträffande ämbetsverkets civila personal handläggas å den avdelning, befattningen i fråga anses tillhöra. 3. Fördelningen i övrigt av till marinförvaltningens handläggning hörande grupper av ärenden bestämmes i arbetsordningen. Då tvivel yppas, till vilken avdelnings handläggning ett ärende rätteligen hör, så ock där särskilda omständigheter påkalla avvikelse från meddelade föreskrifter rörande ärendenas fördelning, äger chefen för marinförvaltningen bestämma, på vilken avdelning ärendet skall handläggas. Ärendenas beredning och föredragning. 20 §. Ärendena beredas å vederbörliga avdelningar på sätt i denna instruktion och i utfärdad arbetsordning närmare bestämmes. Härvid skall iakttagas, att vid behandling av nedan omförmälda slag av ärenden, där dessas föredragning icke tillhör avdelning, som angivits vid ifrågavarande grupp av ärenden, chefen för denna avdelning eller, enligt avdelnings-

320 chefens bestämmande, honom underlydande byråchef eller annan tjänsteman skall deltaga i beredningen: första materielavdelningen beträffande ärenden, som angå artilleribestyckningens uppställning och allmänna anordnande ombord, fartygens strålkastare, artilleritelefoner och övrig artillerimateriel ombord, samt kustartilleriförsvarets fartygs- och båtmateriel, stridsbelysning, förbindelsemateriel m. m.; andra materielavdelningen beträffande ärenden, som angå förbindelsemedel, som beröra avdelningen, samt torped- och minbestyckningens uppställning ombord; ingenjöravdelningen beträffande ärenden, som angå kustartillerimaterielens underhåll, stridsbelysning, telefonmateriel och elektrisk materiel; ävensom intendenturavdelningen beträffande ärenden, som angå ny- eller ombyggnad av fartyg i vad avser anordningar för personalens bespisande m. m. samt anordningar för transport och lagring av kol och olja. 21 §. Inspektören för sjöartilleriet deltager i beredningen av viktigare ärenden, som beröra sjöartilleriets effektivitet och utnyttjande ombord, övningsmateriel m. m. ^ Inspektören för torped- och undervattensbåtvapnen deltager i beredningen av viktigare ärenden rörande undervattensbåtvapnet samt angående torpedmaterielens effektivitet och utnyttjande ombord, övningsmateriel m. m. Inspektören för minväsendet deltager i beredning av viktigare ärenden, som beröra flottans minmateriel, minsvepningsväsendet och undervattensbåt jakttjänsten samt hjälpfartygens utrustning och bemanning. Inspektören för marinens förbindelseväsende deltager i beredningen av ärenden, som angå marinens förbindelsemateriel. Stabschefen vid kustartilleriinspektionen deltager i viktigare ärenden, som angå kustartilleriförsvarets personal och materiel. _ Marinöverläkaren deltager i beredningen av ärenden, vari sakkunskap på sjukvårdens eller hygienens område är för ärendets behöriga handläggning erforderlig. 22 §. I fall, då för ett ärendes behandling speciell sakkunskap finnes erforderlig och behovet därav icke lämpligen kan tillgodoses genom samarbete med annat ämbetsverk eller militär myndighet, må marinförvaltningen tillkalla annat sakkunnigt biträde. 23 §. 1. Ärendena föredragas, på sätt i denna instruktion och i arbetsordning bestämmes, i regel av byråchef, som berett ärendet, eller såvitt angår civilavdelningen, av chefen för denna, eller ock av annan därtill särskilt utsedd föredragande. Chefen för marinförvaltningen må dock, om särskilda skäl föreligga, uppdraga åt chef för annan avdelning än civilavdelningen att föredraga visst ärende, liksom avdelningschef äger, när han därtill finner anledning, själv övertaga beredning och föredragning av visst ärende.

321 Föredrages ärende av annan än den byråchef, till vilkens byrå ärende hör, bör nämnde byråchef vara närvarande vid föredragningen, såvida han ej erhåller befrielse därifrån. 2. Inspektörerna för sjöartilleriet, torped- och undervattensbåtvapnen, minväsendet och marinens förbindelseväsende samt stabschefen vid kustartilleriinspektionen och marinöverläkaren böra om möjligt närvara vid föredragningen i marinförvaltningen av dem berörande viktigare ärenden, varvid de äga att, därest deras åsikt icke överensstämmer med marinförvaltningens beslut, få sin skiljaktiga mening antecknad i protokoll. 3. Vid behandling av kustartilleriet berörande ärende som i 25 § sägs bör inspektören för kustartilleriet om möjligt närvara, därvid vad i 2 mom. sägs skall äga motsvarande tillämpning. Ärendenas avgörande. 24 §.

De till marinförvaltningens handläggning hörande ärendena avgöras på något av följande sätt: a) av chefen för marinen; b) av chefen för marinförvaltningen och avdelningscheferna gemensamt; c) av chefen för marinförvaltningen; d) av vederbörande avdelningschef. Därjämte tillkommer byråchef och annan befattningshavare hos marinförvaltningen viss befogenhet enligt vad i 31 § närmare stadgas. 25 §. Följande ärenden skola som regel avgöras under chefskap av chefen för marinen, nämligen: a) framställningar rörande sjöförsvarets medelsbehov, i vad på marinförvaltningen ankommer, ävensom rörande ämbetsverkets eget medelsbehov, vilka skola genom försvarsväsendets civilförvaltning till Kungl. Maj:t avgivas för att tjäna till ledning vid upprättandet av nästföljande års statsverksproposition; b) förslag till stater för anslag till undervisning och övningar samt viktigare frågor rörande disposition i övrigt av dylika anslag; c) förslag till huvudritning för nybyggnad av fartyg, till viktigare förändring av fartyg samt läggande i materielreserv eller utrangering av äldre fartyg; d) förslag, som skola underställas Kungl. Maj:ts prövning, till huvudritningar och modeller å viktigare, i marinens utrustning ingående materiel; e) viktigare frågor rörande disposition av anslag till anskaffning av artillerioch annan teknisk materiel; f) anställande av viktigare materielförsök; g) fastställelse av ammunitionsutredningsförteckningar för fartyg; samt h) andra frågor, vilka av chefen för marinen anses vara av den vikt eller av sådan principiell betydelse, att de böra av honom avgöras. 26 §. 1. I fall, då ärenden avgöras under chefskap av chefen för marinen, är denne ensam beslutande. 2. Vid ärendes föredragning inför chefen för marinen böra, förutom vederbörande föredragande, närvara chefen för marinförvaltningen samt avdelningschef, till vars förvaltningsområde ärendet hörer. 21 — 420843

322 27 §. Av chefen för marinförvaltningen och samtliga avdelningschefer gemensamt avgöras ärenden rörande bestraffning i anledning av befattningshavares fel eller försummelse i tjänsten samt frågor om föreläggande eller utdömande av vite. Sådana ärenden avgöras efter omröstning, därvid såsom ämbetsverkets beslut skall gälla den mening, varom flertalet förenar sig, eller vid lika röstetal den mening, som innebär frikännande eller den lindrigaste påföljden. 28 §. 1. I andra ärenden än som avses i 25—27 §§ äger chefen för marinförvaltningen rätt att ensam besluta. 2. Av chefen för marinförvaltningen i närvaro av såvitt möjligt samtliga avdelningschefer avgöras ärenden, som angå a) marinförvaltningens organisation och instruktion; b) utfärdande av nya allmänna författningar samt förklaring, ändring eller upphävande av redan gällande sådana; c) cirkulär eller allmänna föreskrifter, som det tillkommer marinförvaltningen att utfärda; d) de berättelser, vilka marinförvaltningen enligt denna instruktion skall avgiva; e) fördelning av anslag mellan olika avdelningar; f) viktigare frågor rörande ämbetsverkets ekonomi; g) fastställande av inredningsritningar och andra viktigare ritningar för fartyg; samt h) tillsättning och fördelning till tjänstgöring av samt avsked för ämbetsverkets civila befattningshavare, vilka avlönas från medel under ämbetsverkets stat, provtjänstgöring samt tjänstledighet för avdelningschef och förordnande av vikarie å hans befattning, i den mån dylika ärenden tillhöra ämbetsverkets handläggning. 3. (Motsvarar 28 § 2 mom. i instruktionsutkastet för arméförvaltningen.) 29 §. 1—3. (Motsvara 30 § i instruktionsutkastet för arméförvaltningen.) 4. Marinöverdirektören må, i den utsträckning han finner lämpligt, överlämna åt chefen för fartygssektionen att i sitt ställe och med avdelningschefs befogenhet avgöra eller föredraga till nämnda sektion hörande ärenden. 30 §. Under inspektions- eller annan tjänsteresa så ock eljest, då beslut i ärende är så brådskande, att vederbörande föredragande icke lämpligen kan tillkallas, må chefen för marinförvaltningen och chef för avdelning, utan att föredragningjämlikt stadgandena i denna instruktion ägt rum, meddela föreskrifter om verkställighetsåtgärder av beskaffenhet att icke tåla uppskov; dock skola sådana föreskrifter, i händelse de röra allmänna förhållanden inom marinen eller föranleda till ändring i någon redan stadgad ordning eller till utgift, skriftligen utfärdas och därefter snarast möjligt anmälas i marinförvaltningen. 31—35 §§. (Motsvara 31—35 §§ i instruktionsutkastet för arméförvaltningen.)

323 Bilaga 3.

Utkast till instruktionsbestämmelser för

flygförvaltningen.

Ämbetsbefattning. 1 §• Flygförvaltningen utövar under Kungl. Maj:t med de begränsningar, som framgå av instruktionen för försvarsväsendets industriverk, i tekniskt och ekonomiskt avseende högsta ledningen av och uppsikten över flygvapnets försörjning med flyg- och annan krigsmateriel samt intendenturmateriel. I utövandet av sin ämbetsbefattning har flygförvaltningen att, i vad på ämbetsverket ankommer, verka för att flygvapnet städse hålles i fullständigt och tidsenligt skick samt att den flygvapnet tillhörande personalens behov på ett tillfredsställande sätt tillgodoses, allt med iakttagande av omtanke, planmässighet och sparsamhet i förvaltningen. 2 §• 1. I anslutning till vad i 1 § stadgas åligger det flygförvaltningen: att i vad på ämbetsverket ankommer föranstalta om vidtagande av alla de åtgärder, vilka erfordras för att flygvapnet städse skall vara försett med för dess krigsberedskap ändamålsenlig och fullständig materiel och övriga erforderliga förnödenheter; att ombesörja att flygvapnets materiel och utrustning hålles i tidsenligt och brukbart skick, att flygvapnets förplägnad handhaves på tillfredsställande sätt samt att flygvapnets förråd äro i fullständigt och gott skick; att, sedan Kungl. Maj:t godkänt flygplantyp, fastställa utrustningslista; att fastställa ritningar och modeller till flygvapnets materiel och utrustning, i den mån sådant icke ankommer på annan myndighet; att förvalta och redovisa de särskilda medel, som av Kungl. Maj:t ställas till flygförvaltningens förfogande, ävensom de medel i övrigt, som underställas ämbetsverkets tillsyn och förvaltning; att utöva effektiv kontroll i fråga om handhavandet av de särskilda förvaltningsärendena hos underlydande myndigheter ävensom tillse, att en ändamålsenlig hushållning med flygvapnets medel och materiel äger rum; att avgiva utlåtanden och förslag i ärenden, som av Kungl. Maj:t eller chef för statsdepartement till ämbetsverket remitteras; samt att meddela överbefälhavaren över rikets försvarskrafter och chefen för försvarsstaben ävensom försvarsväsendets övriga centrala förvaltningsmyndigheter de upplysningar, som dessa finna erforderliga med hänsyn till dem åvilande uppgifter. 2. och 3. (Motsvara 2 § 2 och 3 mom. i instruktionsutkastet för arméförvaltningen.) 3§1. och 2. (Motsvara 3 § 1 och 2 mom. i instruktionsutkastet för marinförvaltningen.)

324 Organisation. 4 §• Verksamheten inom flygförvaltningen bedrives å, förutom en expedition, tre avdelningar, nämligen: materielavdelningen, intendenturavdelningen och civilavdelningen. 5§(Motsvarar 5 § i instruktionsutkastet för marinförvaltningen.) 6§. 1. Chef för materielavdelningen är en regementsofficer. Ställföreträdare för avdelningschefen är flygöverdirektören. Göromålen å avdelningen handläggas å, förutom en avdelningsexpedition, en f l y g p l a n s b y r å , en m o t o r b y r å , en u t r u s t n i n g s b y r å , en n o r m a l i e b y r å , en v e r k s t a d s b y r å och en a n s k a f f n i n g s b y r å . Till avdelningen äro anknutna ett i n s p e k t i o n s k o n t o r och en f ö r s ö k s c e n t r a 1. 2. Chefer för materielavdelningens flygplansbyrå, motorbyrå, utrustningsbyrå och normaliebyrå äro i regel regementsofficerare eller flygdirektörer, varvid företrädesvis regementsofficer ifrågakommer till chefskapet för flygplansbyrån och utrustningsbyrån samt flygdirektör till chefskapet för motorbyrån och normaliebyrån. Chef för verkstadsbyrån är verkstadsdirektören. Chef för anskaffningsbyrån är en civil byråchef. Försökscentralen förestås av en regementsofficer. 7§. Chef för intendenturavdelningen är en regementsofficer i intendenturbefattning. Göromålen å avdelningen handläggas å, förutom en avdelningsexpedition, en c e n t r a l b y r å , en u t r u s t n i n g s b y r å och en u n d e r h å l l s b y r å . Chefer för avdelningsexpeditionen och byråerna äro regementsofficerare i intendenturbefattning. Chef för civilavdelningen är flygrådet. Göromålen å avdelningen handläggas å ett k a n s l i , som förestås av flygrådet, samt en k a m e r a l e x p e d i t i o n , som förestås av en kamrerare. Till civilavdelningen hör en advokatfiskal. 9§(Motsvarar 9 § i instruktionsutkastet för arméförvaltningen.) Personalens åligganden. 10 §. (Motsvarar 12 § i instruktionsutkastet för marinförvaltningen.)

325 11 §. (Motsvarar 13 § i instruktionsutkastet för marinförvaltningen.) 12—14 §§. (Motsvara 13—15 §§ i instruktionsiitkastet för arméförvaltningen.) 15 §. Advokatfiskalen åligger: att avgiva utlåtanden över de ärenden, som för sådant ändamål av flygförvaltningen till honom remitteras; att, när han därtill förordnas, närvara vid inspektioner och undersökningar; att bevaka kronans rätt och utföra dess talan i de mål och ärenden, som till hans handläggning överlämnas, varvid advokatfiskalen, när han själv ej utför talan inför domstolar och myndigheter eller skiljemän utom Stockholm, har att hos vederbörande länsstyrelse begära förordnande av kronoombud; samt att förvara flygförvaltningens kontrakt samt äganderätts- och andra värdehandlingar, ävensom att vidtaga åtgärder för bevarande av dylika handlingars gällande kraft. 16 §. (Motsvarar 17 § 1 mom. andra stycket och 2 mom. i instruktionsutkastet för arméförvaltningen.) Ärendenas fördelning. 17 §. 1. Å materielavdelningen handläggas ärenden, som angå a) flygmateriel samt vapen och ammunition; b) utarbetande av för denna materiels tekniska användning, skötsel och vård erforderliga instruktioner; c) verkstadsdriften vid flygvapnets verkstäder; d) granskning i tekniskt hänseende av inkommande medelsredogörelser i vad angår avdelningen; e) statistik i vad angår avdelningen; f) standardiseringsfrågor i vad angår flygmateriel; g) materielprovning och tekniska normer, i vad angår flygmateriel, vapen och ammunition; h) provning och tekniska normer, i vad angår driv- och smörjmedel för flygmotorer; i) kontroll över anskaffning av flygmateriel, vapen och ammunition (leveranskontroll) och över utlämnad dylik materiel; j) förrådsorganisation i vad avser flygmateriel, vapen och ammunition; samt k) flyghaverier. Ovan angivna ärenden böra enligt närmare bestämmelser i arbetsordningen fördelas å byråerna. 2. Å intendenturavdelningen handläggas ärenden, som angå a) bränsle, lyse, vatten, renhållning och tvätt m. m., utom såvitt angår ämbetsverkets egna utgifter härutinnan; b) mathållning;

326 c) beklädnad, kasern- och förplägnadsutredning samt musikmateriel; d) undervisningsmateriel samt anslaget till flygvapnets övningar; e) motorfordon och motorbåtar; samt f) granskning i tekniskt hänseende av inkommande medelsredogörelser och statistik, allt i vad angår avdelningen. Ovan angivna ärenden böra enligt närmare bestämmelser i arbetsordningen fördelas å byråerna. 3. Å civilavdelningen handläggas ärenden, som angå a) flygförvaltningens avlönings- och omkostnadsanslag; b) avskrivningsmål samt besvär i sådana egentliga förvaltningsärenden, som icke avse till personal vid försvarsväsendet utgående förmåner i kontant eller in natura; c) uppbörd och redovisning av alla till flygförvaltningens befattning hörande medel; d) flygförvaltningens kassarörelse; e) flygförvaltningens bokföring; f) sammanfattningen av på flygförvaltningen ankommande förslag till beräkning av utgifterna för flygvapnet under nästföljande budgetår; g) frågor om fastställelse av löneklass för civil personal vid flygförvaltningen; samt h) övriga ärenden av administrativt-juridisk beskaffenhet. 4.—6. (Motsvara 19 § 2—4 mom. i instruktionsutkastet för marinförvaltningen.) Ärendenas beredning och föredragning. 18 §. 1. Ärendena beredas å vederbörande avdelningar och byråer på sätt i denna instruktion och i arbetsordningen närmare bestämmes; skolande erforderligt samråd äga rum dels de olika avdelningarna och byråerna emellan, dels ock med flygstaben. Ärende av sådan natur att det berör även annan central förvaltningsmyndighet inom försvarsväsendet, beredes i samråd mellan berörda myndigheter. 2. Vid beredning av frågor om avslutande av leveransavtal eller andra kontrakt rörande flygmateriel eller andra materialier och förnödenheter, må flygförvaltningen, i den mån det tillkommer ämbetsverket att handhava dylika ärenden, för erhållande av upplysningar om ifrågakommande handelsbruk, gynnsammaste platsen och tidpunkten för leveransen samt om förhållandet mellan fordrat pris och varans värde m. m. samråda med försvarsväsendets industriverk eller ock, då så erfordras, anlita biträde av tekniskt eller merkantilt utbildad konsulent. 19 §. (Motsvarar 23 § 1 mom. i instruktionsutkastet för marinförvaltningen.) Ärendenas avgörande. 20 §.

De till flygförvaltningens handläggning hörande ärendena avgöras på något av följande sätt: a) av chefen för flygvapnet;

327 b) av chefen för flygförvaltningen och avdelningscheferna gemensamt; c) av chefen för flygförvaltningen; d) av vederbörande avdelningschef. Därjämte tillkommer byråchef och annan befattningshavare hos flygförvaltningen viss befogenhet enligt vad i 27 § närmare stadgas. 21 §• Följande ärenden skola som regel avgöras under chefskap av chefen för flygvapnet, nämligen: a) framställningar rörande flygvapnets medelsbehov, i vad på flygförvaltningen ankommer, ävensom rörande flygförvaltningens eget medelsbehov, vilka skola genom försvarsväsendets civilförvaltning till Kungl. Maj:t avgivas för att tjäna till ledning vid upprättandet av nästföljande års statsverksproposition; b) förslag till stater för anslag till flygvapnets undervisning och övningar samt viktigare frågor rörande disposition i övrigt av dylika anslag; c) förslag till flygplantyp; d) anställande av viktigare försök med flygvapnets materiel; e) fastställande av modeller å vapen, fordon, beklädnads-, utrednings- och andra persedlar m. m., i den omfattning Kungl. Maj:t bestämmer; samt f) andra ärenden, vilka av chefen för flygvapnet anses vara av den vikt eller av sådan principiell betydelse att de böra av honom avgöras. 22—24 §§. (Motsvara 26—28 §§ i instruktionsutkastet för marinförvaltningen.) 25 §. (Motsvarar 30 § i instruktionsutkastet för arméförvaltningen.) 26 §.

(Motsvarar 30 § i instruktionsutkastet för marinförvaltningen.) 27—30 §§. (Motsvara 31—35 §§ i instruktionsutkastet för arméförvaltningen.)

328 Bilaga 4-

Utkast till instruktionsbestämmelser för försvarsväsendets fortifikationsförvaltning. Ämbetsbefattning. 1 §• Försvarsväsendets fortifikationsförvaltning utövar under Kungl. Maj:t i tekniskt och ekonomiskt avseende högsta ledningen av och uppsikten över försvarets fortifikations- och byggnadsväsende. I utövandet av sin ämbetsbefattning har försvarsväsendets fortifikationsförvaltning att, i vad på ämbetsverket ankommer, med iakttagande av omtanke, planmässighet och sparsamhet i förvaltningen verka för att rikets fasta försvar städse hålles i fullständigt och tidsenligt skick. Fortifikationsförvaltningen bör med uppmärksamhet följa utvecklingen på de områden, som äro föremål för dess verksamhet, samt vidtaga eller hos Kungl. Maj:t föreslå de åtgärder, vilka förvaltningen finner påkallade. 2§1. I anslutning till vad i 1 § stadgas åligger det försvarsväsendets fortifikationsförvaltning: att ombesörja, att försvarsväsendets befästningar, byggnader, hamnanläggningar, dockor, flyg- och skjutfält samt övriga fasta egendom behörigen tillses, vårdas och underhålles; att sedan Kungl. Maj:t godkänt huvudritning till större befästningsanläggning dier till uppförande av större byggnad, fastställa inredningsritning samt, där så erfordras och i den mån arbetenas utförande ej uppdrages åt annan myndighet, detaljritningar för anläggningen eller byggnaden; att besörja de nybyggnader, anskaffningar och förhyrningar, vilka av Kungl. Maj:t åt ämbetsverket uppdragas, samt att övervaka försvarsväsendets upphandlingar, i vad avser fastighetsförvaltningen; att till utförande anbefalla erforderliga förbättringar i försvarsväsendets byggnader, såvida för ändamålet anvisade medel därigenom icke överskridas; att förvalta och redovisa de särskilda medel, som av Kungl. Maj:t ställas till ämbetsverkets förfogande ävensom de medel i övrigt, som underställas ämbetsverkets tillsyn och förvaltning; att utöva effektiv kontroll i fråga om handhavandet av förvaltningsärendena hos underlydande myndigheter ävensom tillse, att en ändamålsenlig hushållning med fortifikationsförvaltningens medel och materiel äger rum; att avgiva utlåtanden och förslag i ärenden, som av Kungl. Maj:t eller chef för statsdepartement till ämbetsverket remitteras; att till överbefälhavaren över rikets försvarskrafter samt cheferna för de särskilda försvarsgrenarna inkomma med de yttranden och utredningar, som av dem påkallas och av ämbetsverket kunna lämnas; samt

329 att meddela chefen för försvarsstaben ävensom försvarsväsendets övriga centrala förvaltningsmyndigheter de upplysningar, som dessa finna erforderliga med hänsyn till dem åvilande uppgifter. 2. Fortifikationsförvaltningen har att taga behörig hänsyn till de militära anvisningar och föreskrifter för dess verksamhet, som försvarsgrenscheferna finna erforderligt meddela. I ärenden av större vikt skall vederbörande försvarsgrenschefs mening inhämtas före besluts fattande i fortifikationsförvaltningen. Därest anvisning eller föreskrift som nu sagts i något avseende ej kan efterkommas, skall fortifikationsförvaltningen omedelbart göra anmälan därom till vederbörande försvarsgrenschef. 3. Fortifikationsförvaltningen har att vid fullgörandet av krigsförberedelsearbetet följa de direktiv, som överbefälhavaren finner erforderligt meddela. Därest i särskilt fall fortifikationsförvaltningen finner sig icke kunna följa sådana direktiv, skall ämbetsverket underställa frågan Kungl. Maj:ts prövning. 3§1. Fortifikationsförvaltningen har att varje år: före den 1 april till justitiekanslersämbetet ingiva förteckning över de före utgången av nästföregående kalenderår till ämbetsverket inkomna ärenden, vilka icke inom två månader efter nämnda års utgång blivit slutligen handlagda; samt inom därför bestämd tid på grundval av de framställningar och önskemal av militärorganisatorisk art, som må avgivas av försvarsgrenscheferna, och enligt de anvisningar rörande avvägningen mellan försvarsgrenarnas krav, som av överbefälhavaren må hava lämnats, uppgöra och till försvarsväsendets civilförvaltning för verkställande av föreskriven sammanfattning avlämna de förslag till anslagsäskanden och de framställningar i övrigt inom ämbetsverkets förvaltningsområde, som ämbetsverket finner böra göras hos nästföljande års riksdag. 2. Fortifikationsförvaltningen äger påfordra, att för avgivande av förslag till anslagsäskanden erforderliga uppgifter skola tillställas ämbetsverket från vederbörande myndigheter senast den 15 juli. 3. (Motsvarar 3 § 2 mom. i instruktionsutkastet för arméförvaltningen.) Organisation. 4§. 1. Chef för försvarsväsendets fortifikationsförvaltning är en generaldirektör, vilken därest han är militär tillägges tjänstetiteln generalkvartermästare. Fortifikationsförvaltningen är uppdelad på en fortifikationsavdelning, en kasernavdelning samt en domän- och civilavdelning. Till fortifikationsförvaltningen höra ytterligare en chefsexpedition samt ett konstruktions-, ett byggnads- och ett kontrollkontor. 2. Göromålen å fortifikationsavdelningen handläggas å en b e f ä s t n i n g s b y r å och en m o b i l i s e r i n g s b y r å . Till avdelningen höra ock en 1 u f t s k y d d s s e k t i o n , en f o r s k n i n g s s e k t i o n och en e x p e d i t i o n . 3. Göromålen å kasernavdelningen handläggas å e n p l a n e r i n g s - och u t r e d n i n g s b y r å samt en u n d e r h å l l s b y r å . Till avdelningen höra ock en s k j u t b a n e s e k t i o n , en i n k v a r t e r i n g s s e k t i o n , ett a r k i t e k t k o n t o r och en e x p e d i t i o n .

i

330 4. Göromålen å domän- och civilavdelningen handläggas å e n d o m ä n b y r å och en c i v i 1 b y r å. Till avdelningen höra ock ett a d v o k a t f i s k a 1 s k o n t o r , e t t k a m r e r a r k o n t o r och en e x p e d i t i o n . 5. Chefen för fortifikationsavdelningen är tillika ställföreträdare för generaldirektören. Chefer för fortifikations- och kasernavdelningarna, för byråerna inom dessa samt för kontrollkontoret äro regementsofficerare ur fortifikationskåren. Chef för chefsexpeditionen är likaledes en regementsofficer ur nämnda kår. Chef för domän- och civilavdelningen är en domändirektör. Konstruktionskontoret förestås av en konstruktionschef och byggnadskontoret av en byggnadschef. 5§. Såsom flygassistent i fortifikationsförvaltningen tjänstgör en regementsofficer på flygvapnets stat. Denne har till sitt förfogande en expedition.

I fortifikationsförvaltningen tjänstgör i övrigt militär och civilmilitär personal ur fortifikationskåren. Vidare äro hos ämbetsverket anställda civila befattningshavare i enlighet med gällande personalförteckning ävensom icke-ordinarie personal i mån av behov och tillgång på medel. Personalens åligganden. 7 §. 1. Generaldirektören är i främsta rummet Kungl. Maj:t ansvarig för fullgörandet av försvarsväsendets fortifikationsförvaltnings åligganden och skall tillse, att ämbetsverkets personal med nit och noggrannhet fullgör sina skyldigheter. 2. Om generaldirektörens eller, därest denne är civil person, hans ställföreträdares åligganden i egenskap av inspektör över rikets befästningar, i vad angår de fortifikatoriska anordningarna, stadgas särskilt. 3. Generaldirektören äger att, efter anmälan hos chefen för försvarsdepartementet företaga inspektions- eller andra tjänsteresor för att taga personlig kännedom om tillståndet av försvarsväsendets byggnader, förråd och övrig egendom, som beröres av ämbetsverkets verksamhet, samt huru försvarets lokala förvaltningsmyndigheter utföra sina åligganden och tillämpa givna föreskrifter. Han må därvid begagna erforderligt biträde. Generaldirektören äger jämväl uppdraga åt avdelnings- eller byråchef eller annan tjänsteman inom ämbetsverket att, med biträde, då sådant erfordras, företaga de inspektioner och andra tjänsteresor, som för fullgörande av verkets uppgifter prövas erforderliga. Generaldirektören äger tillika att, då i särskilt fall sådant befinnes erforderligt, uppdraga åt sakkunnig person utom ämbetsverket att företaga resa för besiktning eller undersökning. 8§. 1. (Motsvarar 12 § i instruktionsutkastet för arméförvaltningen.) 2. Vad sålunda föreskrivits beträffande avdelningschef skall i tillämpliga delar gälla cheferna för konstruktions-, byggnads- och kontrollkontoren.

331 9 - 1 1 §§. (Motsvara 13—15 §§ i instruktionsutkastet för arméförvaltningen.) 12 §. Fortifikationsförvaltningens advokatfiskal åligger: att avgiva utlåtanden över de ärenden, som för sådant ändamål till honom remitteras; att, när han därtill förordnas, närvara vid inspektioner och undersökningar; att bevaka kronans rätt och utföra dess talan i de mål och ärenden, som till hans handläggning överlämnas, varvid advokatfiskalen, när han själv ej utför talan inför domstolar och myndigheter eller skiljemän utom Stockholm, har att hos vederbörande länsstyrelse begära förordnande av kronoombud; samt att handhava vården av handlingarna angående de av försvarsväsendet disponerade fastigheterna och föra förteckning över dessa fastigheter samt förvara andra värdehandlingar, i den mån denna uppgift ej åvilar annan, ävensom att vidtaga åtgärder för bevarande av dylika handlingars gällande kraft. 13 §. 1. Det åligger envar befattningshavare att, utöver vad denna instruktion innehåller, i avseende å tjänstgöringen ställa sig till efterrättelse gällande arbetsordning och de särskilda bestämmelser, som äro eller kunna varda meddelade, samt att utan avseende å stadgad arbetsfördelning lämna det biträde, som av vederbörande förman påkallas. 2. (Motsvarar 17 § 2 mom. i instruktionsutkastet för arméförvaltningen.) Ärendenas handläggning. 14 §. 1. Inom fortifikationsavdelningen ombesörjas å b e f ä s t n i n g s b y r å n upprätthållande av sambandet med försvarsstaben, utredningar om samt planläggning och underhåll av befästningsanläggningar och vad därmed sammanhänger; å m o b i l i s e r i n g s b y r å n frågor angående mobilisering och fortifikatoriska rustningsplaner ävensom därmed sammanhängande statistik; å l u f t s k y d d s s o k t i o n e n ärenden angående byggnadstekniskt luftskyld, kollektivt gasskydd, maskering och brandskydd; å f o r s k n i n g s s e k t i o n e n forskning och försöksverksamhet i samband därmed, uppgörande av sammanställningar av vunna resultat m. m. 2. Inom kasernavdelningen ombesörjas å p l a n e r i n g s - o c h u t r e d n i n g s b y r å n utredningar om samt planläggning av nybyggnader och vad därmed sammanhänger; å u n d e r h å l l s b y r å n ärenden, som avse underhåll och vård av i försvarsväsendets fastighetsfond invärderade byggnader, därmed sammanhängande stanstik m. m.; å s k j u t b a n e s e k t i o n e n utredningar om och planläggning av skjutbaior; å i n k v a r t e r i n g s s e k t i o n e n ärenden, som avse tjänste- och andra bostäder i till försvarsväsendets fastighetsfond hörande byggnader; samt å a r k i t e k t k o n t o r e t ärenden, som avse uppgörandet av skiss- och humdritningar samt standardritningar till byggnader m. m.

332 3. Inom domän- och civilavdelningen handläggas å d o m ä n b y r å n ärenden, som angå förvaltningen av försvarsväsendet tillhöriga jordbruks- och skogsfastigheter samt övningsfält; å c i v i l b y r å n ärenden, som angå förvärv och försäljning av fast egendom eller upplåtelse av nyttjanderätt till sådan egendom, tolkning och tillämpning av kontraktsbestämmelser ävensom av administrativa och ekonomiska författningar, som angå ämbetsverket eller äga tillämplighet å dess förvaltning, m. m.; å a d v o k a t f i s k a l s k o n t o r e t ärenden, som avse bevakande av kronans rätt och utförande av dess talan i rättegångar, granskning av säkerheter m. m.; samt å k a m r e r a r k o n t o r e t ärenden, som avse ämbetsverkets avlöningsoch omkostnadsanslag, bokföring, in- och utbetalningar, förvaring av säkerheter, kameral förhandsgranskning och siffergranskning m. m. 4. Å chefsexpeditionen ombesörjes registrering av ämbetsverkets inkommande och avgående handlingar samt handläggas ärenden rörande personalen å såväl fortifikationskårens som ämbetsverkets stat, i vad avser utbildnings- och anställningsfrågor, ävensom ärenden angående bibliotek och arkiv. 5. Inom konstruktionskontoret handläggas å m e k a n i s k a s e k t i o n e n frågor rörande transportanordningar, rullande materiel, järnkonstruktioner, motorer och arbetsmaskiner; å e l e k t r i s k a s e k t i o n e n frågor rörande elektriska installationer, belysningsanläggningar, larmanordningar och reservkraftanläggningar; å v ä r m e s e k t i o n e n frågor rörande värmeanläggningar, sanitetsanläggningar, vatten- och avloppsledningar samt ventilation; å b e t o n g s e k t i o n e n frågor rörande konstruktion av befästningsanläggningar, husbyggnader av betong och vägbeläggningar; å h u s b y g g n a d s s e k t i o n e n frågor rörande andra husbyggnadskonstruktioner än sådana av betong, grundundersökningar och grundläggningsarbeten; samt å v ä g - o c h v a t t e n b y g g n a d s s e k t i o n e n frågor rörande konstruktion av hamnbyggnader, dockor, kajer, gator och vägar, järn- och spårvägar samt flygfält. 6. Inom byggnadskontoret handläggas å e n t r e p r e n a d s e k t i o n e n ärenden, som avse infordrande och prövning av anbud, sammanställning av entreprenadanbud, upprättande av standardkontrakt m. m. samt kostnadsberäkningar; å a r b e t s c h e f s s e k t i o n e n ärenden, som avse planläggning, ledning och kontroll av arbetena, arbeten i verkets egen regi och bevakning av arbets platser m. m.; samt å s p e c i a l b y g g n a d s s e k t i o n e n ärenden, som avse utförandet av transportanordningar, hamnbyggnader, kajer och bryggor, hangarer, vägar och järnvägar. 7. Å kontrollkontoret verkställes granskning av medelsredogörelser samt handläggas ärenden avseende ämbetsverkets samlade statistik och förandet av förteckning över rikets befästningar och försvarsväsendets byggnader samt ärenden angående inspektioner och besiktningar.

333 Ärendenas beredning och föredragning. 15 §. (Motsvarar 22 § i instruktionsutkastet för arméförvaltningen.) Ärendenas avgörande. 16 §. Av generaldirektören och avdelningscheferna gemensamt avgöras ärenden, som angå bestraffning i anledning av befattningshavares fel eller försummelse i tjänsten, samt frågor om föreläggande eller utdömande av vite. Ärenden som nu sagts avgöras efter omröstning, därvid såsom ämbetsverkets beslut skall gälla den mening, varom flertalet förenar sig, eller vid lika röstetal den mening, som innebär frikännande eller den lindrigaste påföljden. 17 §. I andra ärenden än de som avses i 16 § äger generaldirektören rätt att ensam besluta. Följande ärenden skola avgöras av generaldirektören i närvaro av, såvitt möjligt, samtliga avdelningschefer ävensom, i ärenden, som beröra konstruktions-, byggnads- eller kontrollkontoret, chefen för ifrågavarande kontor: frågor om utfärdande av nya författningar samt förklaring, ändring eller upphävande av gällande sådana; frågor om fortifikationsförvaltningens organisation, instruktion, arbetsordning och tjänsteföreskrifter för ämbetsverket och dess befattningshavare; frågor om utfärdande av föreskrifter, vilka äga avseende å ämbetsverkets förvaltningsområde i allmänhet; framställningar rörande medelsbehovet för försvarsväsendets fortifikationsoch byggnadsväsende ävensom rörande fortifikationsförvaltningens eget medelsbehov, vilka skola genom försvarsväsendets civilförvaltning till Kungl. Maj:t avgivas för att tjäna till ledning vid upprättandet av nästföljande års statsverksproposition; ärenden rörande tillsättning och fördelning till tjänstgöring av samt avsked för ämbetsverkets befattningshavare, vilka avlönas från medel under ämbetsverkets stat, ärenden rörande provtjänstgöring ävensom ärenden rörande tjänstledighet för avdelningschef och förordnande av vikarie å dennes befattning, i den mån dylika ärenden icke skola handläggas i annan ordning; den förteckning över oavgjorda ärenden, vilken ämbetsverket enligt 3 § skall avlåta till justitiekanslersämbetet; samt andra frågor, som generaldirektören finner böra handläggas i förevarande ordning. 18—24 §§. (Motsvara 29—35 §§ i instruktionsutkastet för arméförvaltningen.)

334 Bilaga 5.

Utkast till instruktionsbestämmelser för försvarsväsendets sjukvårdsförvaltning. Ämbetsbefattning. 1 §• Försvarsväsendets sjukvårdsförvaltning utövar under Kungl. Maj:t i tekniskt och ekonomiskt avseende samt i övrigt i enlighet med vad i denna instruktion eller eljest stadgas högsta ledningen av och uppsikten över försvarsväsendets hälso- och sjukvård. I utövandet av sin ämbetsbefattning har sjukvårdsförvaltningen att, i vad på ämbetsverket ankommer, med iakttagande av omtanke, planmässighet och sparsamhet i förvaltningen verka för, att hälso- och sjukvården inom försvarsväsendet utövas på ett gott och tidsenligt sätt. Sjukvårdsförvaltningen bör med uppmärksamhet följa utvecklingen på de områden, som äro föremål för dess verksamhet, samt vidtaga eller hos Kungl. Maj:t föreslå de åtgärder, vilka förvaltningen finner påkallade. 2§1. I anslutning till vad i 1 § stadgas åligger det försvarsväsendets sjukvårdsförvaltning: att handhava ärenden rörande organisation, ändringar samt utrustning av militära sjukhus och sjukhusavdelningar ävensom rörande samarbete med landsting angående sjukhusvård; att granska ritningar och förslag till sjukhusbyggnader, sjukhuslokaler, andra försvarsväsendets byggnader och lokaler samt fartyg, i den mån hygienisk och sjukvårdsteknisk sakkunskap är för sådan granskning erforderlig; att i fredstid i samråd med militära myndigheter, medicinalstyrelsen och Svenska Röda korset förbereda och planlägga åtgärder, vilka vid krig eller krigsfara skola genomföras i syfte att trygga sjukvården vid förs vars väsendet; att vid krig eller krigsfara utöva överinseendet över sjukvårdstjänsten vid försvarsväsendet; att ombesörja och övervaka anskaffning, vård och redovisning av försvarsväsendets sjukvårdsmateriel; att organisera och handhava ledningen av förrådstjänsten vid centrala sjukvårdsmaterielförråd och militärapoteket samt övervakningen av förrådstjänsten vid försvarsväsendets övriga sjukvårdsmaterielförråd; att förvalta och redovisa de särskilda medel, som av Kungl. Maj:t ställas till ämbetsverkets förfogande, ävensom de medel i övrigt, som stå under ämbetsverkets tillsyn och förvaltning; att utöva effektiv kontroll i fråga om handhavandet av förvaltningsärendena hos underlydande myndigheter ävensom tillse, att en ändamålsenlig hushållning med försvarssjukvårdens medel och materiel äger rum;

335 att avgiva utlåtanden och förslag i ärenden, som av Kungl. Maj:t eller chef för stsatsdepartement till ämbetsverket remitteras; att till överbefälhavaren över rikets försvarskrafter samt cheferna för de särskilda försvarsgrenarna inkomma med de yttranden och utredningar, som av dem påkallas och av ämbetsverket kunna lämnas; samt att meddela chefen för försvarsstaben ävensom försvarsväsendets övriga centrala förvaltningsmyndigheter de upplysningar, som dessa finna erforderliga med hänsyn till dem åvilande uppgifter. 2. Sjukvårdsförvaltningen har att taga behörig hänsyn till de militära anvisningar och föreskrifter för dess verksamhet, som försvarsgrenscheferna finna erforderligt framställa. I ärenden av större vikt skall vederbörande försvarsgrenschefs mening inhämtas före besluts fattande i sjukvårdsförvaltningen. Därest anvisning eller föreskrift som nu sagts i något avseende ej kan efterkommas, skall sjukvårdsförvaltningen omedelbart göra anmälan därom till vederbörande försvarsgrenschef. 3. Sjukvårdsförvaltningen har att vid fullgörandet av krigsförberedelsearbetet följa de direktiv, som överbefälhavaren finner erforderligt meddela. Därest i särskilt fall sjukvårdsförvaltningen finner sig icke kunna följa sådana direktiv, skall ämbetsverket underställa frågan Kungl. Maj:ts prövning. 3§- ^ 1. Sjukvårdsförvaltningen har att varje år: före den 1 april till justitiekanslersämbetet ingiva förteckning över de före utgången av nästföregående kalenderår till ämbetsverket inkomna ärenden, vilka icke inom två månader efter nämnda års utgång blivit slutligen handlagda; samt inom därför bestämd tid på grundval av de framställningar och önskemål av militärorganisatorisk art, som må avgivas av försvarsgrenscheferna, och enligt de anvisningar rörande avvägningen mellan försvarsgrenarnas krav, som av överbefälhavaren må hava lämnats, uppgöra och till försvarsväsendets civilförvaltning för verkställande av föreskriven sammanfattning avlämna de förslag till anslagsäskandcn och de framställningar i övrigt inom ämbetsverkets förvaltningsområde, som ämbetsverket finner böra göras hos nästföljande års riksdag. 2. Sjukvårdsförvaltningen äger påfordra, att för avgivande av förslag till anslagsäskanden erforderliga framställningar och uppgifter skola tillställas ämbetsverket från vederbörande myndigheter senast den 15 juli. 3. (Motsvarar 3 § 2 mom. i instruktionsutkastet för arméförvaltningen.) Organisation. 4 §. 1. Chef för sjukvårdsförvaltningen är generalläkaren. Göromålen inom sjukvårdsförvaltningen handläggas å en hälso- och sjukvårdsbyrå, en sjukhusbyrå, en materielbyrå och en civilbyrå. Till ämbetsverket hör även ett kontrollkontor. 2. Chef för hälso- och sjukvårdsbyrån och tillika ställföreträdare för chefen för sjukvårdsförvaltningen är byråöverläkaren vid sjukvårdsförvaltningen. Chef för sjukhusbyrån är en förste byråläkare. Chef för materielbyrån är en regementsofficer ur armén, marinen eller flygvapnet. Chef för civilbyrån är en byrådirektör.

336 Vad i denna instruktion stadgas om byråchef skall gälla även byrådirektören. Till generalläkarens omedelbara förfogande ställes en regementsofficer ur generalstabskåren. 3. Vid sjukvårdsförvaltningens sida står ett vetenskapligt råd med representanter för medicinen, tandvården och apoteksväsendet enligt särskilt utfärdade bestämmelser. 4. Hos sjukvårdsförvaltningen äro i övrigt anställda militära och civilmilitära samt civila befattningshavare enligt gällande personalförteckning samt dessutom icke-ordinarie befattningshavare i mån av behov och tillgång på medel. Därjämte tjänstgör hos sjukvårdsförvaltningen militär och civilmilitär personal ur vederbörliga personalkårer och truppförband. Personalens åligganden.

1. Generalläkaren är i främsta rummet Kungl. Maj:t ansvarig för fullgörandet av försvarsväsendets sjukvårdsförvaltnings åligganden och skall tillse, att ämbetsverkets personal med nit och noggrannhet fullgör sina skyldigheter. 2. Generalläkaren äger företaga de inspektioner han finner erforderliga ej mindre inom de områden som beröra sjukvårdsförvaltningens verksamhet, än även beträffande sådana utom själva förvaltningsområdet liggande delar av försvarsväsendets hälso- och sjukvård, vilka icke direkt avse den militära tjänsten. Äro vid inspektionerna gjorda iakttagelser av den art, att de påkalla å vederbörande försvarsgrenschef eller honom underlydande myndighet ankommande reglerande föreskrifter, må generalläkaren för sådant ändamål delgiva försvarsgrenschefen sina erinringar. Då så finnes erforderligt, äger generalläkaren hos överbefälhavaren eller Kungl. Maj:t göra av inspektionerna föranledda framställningar. 3. Ställföreträdaren för chefen för sjukvårdsförvaltningen utövar, därest Kungl. Maj:t icke annorlunda förordnar, i chefens frånvaro dennes åligganden inom förvaltningen. 4. Generalläkaren äger att efter anmälan hos chefen för försvarsdepartementet företaga de inspektions- och andra tjänsteresor inom riket, som han för fullgörandet av sina ämbetsuppgifter finner behövliga. Generalläkaren må därvid begagna erforderligt biträde. Sådana resor må ock, efter av generalläkaren för varje gång lämnat uppdrag, företagas av chef för byrå eller annan tjänsteman hos sjukvårdsförvaltningen med anlitande av biträde, då sådant erfordras. 6 §. Den inom sjukvårdsförvaltningen tjänstgörande regementsofficeren ur generalstabskåren åligger: att vara militär rådgivare inom ämbetsverket, biträda generalläkaren i dennes inspekterande verksamhet samt svara för sambandet mellan sjukvårdsförvaltningen, å ena, samt försvarsstaben och försvarsgrenscheferna, å andra sidan; att svara för sjukvårdsförvaltningens mobiliseringsarbete, särskilt i vad avser utformande och genomförande av krigssjukvårdsplanerna; att i enlighet med generalläkarens anvisningar handhava fördelningen av till sjukvårdsförvaltningen inkomna ärenden; att utöva det närmaste inseendet över expeditionstjänsten samt vara chef för expeditionspersonalen.

337 7 §. (Motsvarar 13 § i instruktionsutkastet för arméförvaltningen.) 8§. (Motsvarar 15 § i instruktionsutkastet för arméförvaltningen.) 9§. 1. D e t åligger envar befattningshavare att, utöver vad denna instruktion innehåller, i avseende å tjänstgöringen ställa sig till efterrättelse gällande arbetsordning och de särskilda föreskrifter, som äro eller kunna bliva meddelade, samt att u t a n avseende å stadgad arbetsfördelning lämna det biträde, som av vederbörande förman påkallas. 2. Sådana förenklingar i arbetsfördelningen och arbetssättet, som kunna finnas erforderliga och ändamålsenliga, skola i största möjliga utsträckning åvägabringas. De särskilda göromålen må icke uppdragas åt personal med större kompetens än arbetets beskaffenhet kräver. Ärendenas handläggning. 10 §. 1. Å h ä l s o - o c h s j u k v å r d s b y r å n handläggas ärenden, som angå försvarsväsendets hälso- och sjukvård i allmänhet samt utarbetande av härför erforderliga reglementen, besiktnings- och undersökningsföreskrifter, förordningar och andra allmänna bestämmelser avseende sjukvårdsförvaltningen underställda läkares verksamhet, granskning av års- och specialrapporter, kvartalssjukbesked, diet- och portionsstater, upprättande av ämbetsverkets årsredogörelse över hälso- och sjukvården vid försvarsväsendet, förslag till läkemedel lämpade för militär sjukvård i krig och fred, blodgruppsbestämning, kasern-, fält-, naval- samt flyghygien, försvarsväsendets vattenförsörjning i hygieniskt avseende, förebyggande och motverkande åtgärder beträffande tuberkulos och epidemiska sjukdomar (vaccinationer m. m.), utarbetande i samråd med civila hälsovårdsmyndigheter av härför erforderliga föreskrifter m. m., samt organiserande och övervakande av den militära tandvården och tandläkarnas verksamhet ävensom samarbete med medicinalstyrelsen och folktandvården härutinnan. 2. Å ' s j u k h u s b y r å n handläggas ärenden, som angå de militära sjukhusens organisation och verksamhet, granskning av ritningar och förslag till sjukhusbyggnader, sjukhuslokaler, andra försvarsväsendets byggnader och lokaler samt fartyg eller till förändringar av sådana, i den mån hygienisk och sjukvårdsteknisk sakkunskap är erforderlig för dylik granskning, samarbete med respektive landsting angående sjukhusvård, krigssjukhusens organisation i samråd med militära myndigheter, medicinalstyrelsen och Svenska Röda korset, 2 2 — 420843

338 organisation av de rörliga sjukhusförbanden, organisation av sådana krigssjukvårdsanstalter, som finnas eller kunna komma att upptagas i krigssjukvårdsplan, såsom sjukhuståg, bilkolonner för sjuktransport samt lasaretts- och sjuktransportfartyg, blodgivarorganisationen samt sjuksköterskeorganisationen. 3. Å m a t e r i e l b y r å n handläggas ärenden, som angå beräknande av de olika försvarsgrenarnas och krigssjukhusens utrustningsbehov av sjukvårdsmateriel, utarbetande av utrustningslistor och krigssjukvårdsmaterielplaner, försöksverksamhet, utarbetande av modeller, upphandling och besiktning av sjukvårdsmateriel, i förekommande fall under samarbete med medicinalstyrelsen eller annan vederbörlig myndighet, ledning av förrådstjänsten vid centrala sjukvårdsmaterielförråd och militärapoteket, övervakning av förrådstjänsten vid försvarsväsendets övriga sjukvårdsmaterielförråd, utarbetande av för såväl fred som krig avsedda föreskrifter för materielens handhavande, vård, förvaltning och omsättning, utarbetande av åtgångsstater och anskaffningsplaner för ersättning av sjukvårdsmateriel under krig samt uppgörande av krigsleveranskontrakt m. m. 4. Å c i v i l b y r å n handläggas ärenden, som angå ämbetsverkets avlönings- och omkostnadsanslag, avskrivningsmål samt besvär i sådana egentliga förvaltningsärenden, som icke avse till personal vid försvarsväsendet utgående förmåner i kontant eller in natura, uppbörd och redovisning av alla till sjukvårdsförvaltningens befattning hörande medel, sjukvårdsförvaltningens kassarörelse och bokföring, framställningar rörande sjukvårdsväsendets medelsbehov, föreskrifter rörande användandet av medel under förvaltningens ämbetsområde, utarbetande gemensamt med civilförvaltningen av reglementen och andra föreskrifter för garnisonssjukhusen, upprättande i samråd med civilförvaltningen av samarbetsavtal beträffande dessa sjukhus med vederbörande landsting, upprättande av leverans- och andra kontrakt, tolkning och tillämpning av kontraktsbestämmelser samt av administrativa och ekonomiska författningar, som angå ämbetsverket eller äga tillämplighet å dess förvaltning, granskning av i samband med leveransavtal erbjudna säkerheter, förvaring av kontrakt, uppbörds- och leveransbevis samt värdehandlingar, vidtagande av åtgärder för bevarande av dylika handlingars gällande kraft,' andra ärenden av administrativt-juridisk beskaffenhet samt förordnanden av tjänsteläkare m. m. 5. Å k o n t r o l l k o n t o r e t verkställes granskning och kontroll av sammandrag över tillkomst och avgång av sjukvårdsmateriel mot räkenskapsverifikationerna samt utarbetas därtill hörande statistik.

339 Ärendenas beredning och föredragning. 11 §• 1. JÄrendena beredas å vederbörande byråer på sätt i denna instruktion och i arbetsordningen bestämmes. Ärenden, som beröra två eller flera byråer, beredas i samråd mellan vederbörande byråer. 2. 'Vid handläggning av frågor rörande upphandling av materiel bör i förekomimande fall samråd ske med försvarsväsendets industriverk. Jämväl i övrigt böra ärenden, som beröra annan central förvaltningsmyndighet inom försvarsväsenidet än sjukvårdsförvaltningen, beredas i samråd mellan berörda myndigheter. 3. '.Sjukvårdsförvaltningen må vid behov anlita särskild sakkunnig i frågor röramde dess verksamhet. 12 §. Änendena föredragas på sätt i denna instruktion och i arbetsordningen bestämmes av byråchef, som berett ärendet, eller ock av annan vederbörlig föredragande. 13 §. Generalläkaren äger, när han så finner lämpligt, själv övertaga beredning och Iföredragning av förekommande ärende. 14 §. Envar av armé-, marin- och flygöverläkarna äger närvara vid föredragning i sjukvårdsförvaltningen av ärenden, som beröra hela försvarsväsendet eller äro av särskild betydelse för den försvarsgren, han företräder. De skola genom generalläkaren hållas underrättade om de ärenden av principiell betydelse, som handläggas inom sjukvårdsförvaltningen. Försvarsläkarberedning. 15 §. För dryftande av principiella spörsmål eller frågor av större vikt rörande försvarsväsendets hälso- och sjukvård äger generalläkaren kalla armé-, marinoch flygöverläkarna till överläggning. Sådan överläggning kallas försvarsläkarberedning. Angående rätt och skyldighet för armé-, marin- och flygöverläkarna att i vissa fall påkalla försvarsläkarberedning stadgas särskilt. Därest någon av de i försvarsläkarberedning deltagande så påfordrar, skall protokoll föras rörande vad vid beredningen förekommit. Ärendenas avgörande. 16 §. Av generalläkaren och byråcheferna gemensamt avgöras ärenden, som angå bestraffning i anledning av befattningshavares fel eller försummelse i tjänsten, samt frågor om föreläggande eller utdömande av vite.

340 Sådana ärenden avgöras efter omröstning, därvid såsom ämbetsverkets beslut skall gälla den mening, varom flertalet förenar sig, eller vid lika röstetal den mening, som innebär frikännande eller den lindrigaste påföljden. 17 §. I andra ärenden än de som avses i 15 § äger generalläkaren rätt att ensam besluta. Följande ärenden skola avgöras av generalläkaren i närvaro av, såvitt möjligt, samtliga byråchefer: frågor om utfärdande av nya författningar samt förklaring, ändring eller upphävande av gällande sådana; frågor om sjukvårdsförvaltningens organisation, instruktion och arbetsordning samt tjänsteföreskrifter för ämbetsverket och dess befattningshavare; framställningar rörande medelsbehovet för försvarsväsendets sjukvård ävensom rörande sjukvårdsförvaltningens eget medelsbehov, vilka skola genom civilförvaltningen till Kungl. Maj:t avgivas för att tjäna till ledning vid upprättandet av nästföljande års statsverksproposition; uppgörande av stater m. m. rörande disponerandet av för försvarssjukvården anvisade medel; fastställande i huvuddrag av anskaffningsplaner för försvarets utrustning med sjukvårdsmateriel; anställande av försök med viktigare sjukvårdsmateriel; fastställande av modeller till sjukvårdsmateriel samt förteckningar över läkemedel; hälso- och sjukvårdsärenden samt sådana sjukhusärenden, som äro av principiell betydelse eller beröra mera än en försvarsgren; tillsättning av och fördelning till tjänstgöring av samt avsked för verkets befattningshavare ävensom tjänstledighet och förordnanden, arvoden, gratifikationer och tjänstgöringsbetyg; samt andra frågor, som generalläkaren finner böra handläggas i förevarande ordning. 18 §.

(Motsvarar 29 § i instruktionsutkastet för arméförvaltningen.) 19—23 §§. (Motsvara 31—35 §§ i instruktionsutkastet för arméförvaltningen.)

341 Bilaga 6.

Utkast till instruktionsbestämmelser för försvarsväsendets civilförvaltning. Ämbetsbefattning. 1 §• Försvarsväsendets civilförvaltning utövar under Kungl. Maj:t högsta ledningen av och uppsikten över avlönings-, kassa- och räkenskapsväsendet vid försvarsväsendet samt i övrigt den allmänna kontroll över medelsförvaltningen vid försvarsväsendet, som framgår av denna instruktion eller eljest stadgas. 2 §• 1. I anslutning till vad i 1 § Stadgas åligger det försvarsväsendets civilförvaltning: att förvalta och redovisa de särskilda medel, som av Kungl. Maj:t ställas till civilförvaltningens förfogande, ävensom de medel i övrigt, som underställas ämbetsverkets tillsyn och förvaltning, att enligt därom meddelade särskilda föreskrifter tillhandahålla försvarsväsendets myndigheter, förband och andra militära organisationer nödiga penningmedel, att utöva den centrala kontrollen å och verkställa central bokföring av försvarsväsendets inkomster och utgifter ävensom att i övrigt enligt denna instruktion och eljest av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter handlägga ärenden, vilka äga samband med nämnda uppgifter, att enligt vad därom särskilt är stadgat pröva och avgöra frågor om pension till militära befattningshavare på reservstat och i reserven samt att i övrigt handlägga de pensionsärenden, om vilka är särskilt stadgat, att årligen upprätta och till trycket befordra liggare över försvarsväsendets personalförteckningar och stater m. m., att verkställa utredningar och avgiva utlåtanden i ärenden, som av Kungl. Maj:t eller chef för statsdepartement till ämbetsverket remitteras, att till överbefälhavaren över rikets försvarskrafter samt cheferna för de särskilda försvarsgrenarna inkomma med de yttranden och utredningar, som av dessa påkallas och av ämbetsverket kunna lämnas; samt att meddela chefen för försvarsstaben ävensom försvarsväsendets övriga centrala förvaltningsmyndigheter de upplysningar, som dessa finna erforderliga med hänsyn till dem åvilande uppgifter. 2. Civilförvaltningen har att taga behörig hänsyn till de militära anvisningar och föreskrifter för dess verksamhet, som försvarsgrenscheferna finna erforderligt framställa. I ärenden av större vikt skall vederbörande försvarsgrenschefs mening inhämtas före besluts fattande i civilförvaltningen. Därest anvisning eller föreskrift som nu sagts i något avseende ej kan efterkommas, skall civilförvaltningen omedelbart göra anmälan därom till vederbörande försvarsgrenschef.

342 3. Civilförvaltningen bör med uppmärksamhet följa utvecklingen inom de områden, som äro föremål för dess verksamhet, samt hos Kungl. Maj:t föreslå erforderliga ändringar i de författningar och föreskrifter, vilkas tillämpning det tillkommer ämbetsverket a t t kontrollera, ävensom avgiva förslag till de nya bestämmelser eller andra åtgärder, vilka ämbetsverket på grund av gjorda iakttagelser funnit vara av behovet påkallade. 4. Civilförvaltningen skall utöva ständig tillsyn därå, att försvarsväsendets räkenskapsväsen fungerar ändamålsenligt och att erforderliga förbättringar vidtagas inom detsamma. I detta syfte äger ämbetsverket att meddela föreskrifter om sättet för räkenskapsposternas behöriga bokföring och verificering samt fastställa formulär för räkenskaper och övriga redovisningshandlingar för försvarsväsendets myndigheter, dock att i fråga om ämbetsverkets egna räkenskaper erforderligt samråd skall äga rum med riksräkenskapsverket. 5. Det åligger civilförvaltningen att, i enlighet med vad därom är eller kan bliva föreskrivet, planlägga och förbereda försvars väsendets kassa- och räkenskapsväsende vid mobilisering och i krig. Civilförvaltningen har härvid att följa de direktiv, som överbefälhavaren finner erforderliga för krigsberedskapen. Därest i särskilt fall civilförvaltningen finner sig icke kunna följa sådana direktiv, skall ämbetsverket underställa frågan Kungl. Maj:ts prövning. 6. Civilförvaltningen har att till behandling och avgörande upptaga dels besvär över beslut i kassaärenden och sådana egentliga förvaltningsärenden, som avse till personal vid försvarsväsendet utgående förmåner i kontant och in natura, dels mål, som uppkomma i anledning av inom civilförvaltningen framställda anmärkningar mot de till ämbetsverket för granskning inkommande räkenskaperna. 7. Civilförvaltningen äger meddela upplysningar och anvisningar i frågor, som beröra civilförvaltningens granskande och kontrollerande verksamhet och avse tillämpningen av ämbetsverkets beslut eller gällande föreskrifter. 3 §. 1. Försvarsväsendets civilförvaltning må hos de myndigheter, tjänstemän och institutioner, vilkas räkenskaper skola granskas inom ämbetsverket, ävensom hos dem underlydande redogörare låta verkställa inventeringar av kassor och värdehandlingar samt undersökningar rörande redovisningsväsendet. I övrigt må generaldirektören eller efter civilförvaltningens uppdrag annan tjänsteman företaga de tjänsteresor inom riket, vilka kunna påkallas av civilförvaltningens ämbetsbefattning. 2. Civilförvaltningen äger att genom därtill utsedd befattningshavare hos ämbetsverket taga del av den vid försvarsväsendets skolor och utbildningsanstalter bedrivna undervisningen i ämnen, som hava samband med civilförvaltningens verksamhet. . 4 §. Finner försvarsväsendets civilförvaltning, att chef för kassaförvaltning, kassör, annan redogörare eller befattningshavare i övrigt, som omhänderhar ekonomisk förvaltning, icke på tillfredsställande sätt fullgjort sina uppgifter, har ämbetsverket att hos vederbörande myndighet eller hos Kungl. Maj:t göra anmälan om förhållandet. 5§. Försvarsväsendets civilförvaltning skall tillhandagå riksdagens revisorer med nödiga upplysningar, räkenskaper och handlingar samt tillhandahålla cheferna

343 för försvars- och finansdepartementen, överbefälhavaren och cheferna för de särskilda försvarsgrenarna ävensom försvarsväsendets övriga centrala förvaltningsmyndigheter erforderliga upplysningar rörande försvarsväsendets inkomster och utgifter m. m. 6 §• 1. Försvarsväsendets civilförvaltning har att varje år: före den 1 april till justitiekanslersämbetet avlämna förteckning över de före utgången av nästföregående kalenderår till ämbetsverket inkomna mål och ärenden, vilka icke inom två månader efter årets utgång blivit slutligt handlagda; på grundval av de framställningar och önskemål av militärorganisatorisk art, som må avgivas av cheferna för de särskilda försvarsgrenarna, och enligt de anvisningar rörande avvägningen mellan försvarsgrenarnas krav, som av överbefälhavaren må hava lämnats, uppgöra förslag till de anslagsäskanden och framställningar i övrigt inom civilförvaltningens verksamhetsområde, som böra göras hos nästföljande års riksdag; försvarsgrensvis sammanfatta samt inom tid och i den ordning, som särskilt stadgas, till Kungl. Maj:t inkomma med dylika förslag, avseende försvarsväsendet i dess helhet; samt i därom särskilt föreskriven ordning till riksräkenskapsverket avlämna ämbetsverkets huvudbok, omfattande redovisningen för medelsuppbörd och utbetalningar å alla till ämbetsverkets disposition eller under dess förvaltning eller tillsyn ställda anslag, kassor och fonder. 2. Civilförvaltningen äger påfordra, att för avgivande av förslag till egna anslagsäskanden erforderliga framställningar och uppgifter skola tillställas ämbetsverket från vederbörande myndigheter senast den 15 juli. Organisation ni. ni. 7 §.

Försvarsväsendets civilförvaltning utgöres av en generaldirektör såsom chef samt tre krigsråd såsom chefer för var sin avdelning. Hos ämbetsverket äro i övrigt anställda tjänstemän i enlighet med gällande personalförteckning samt dessutom icke-ordinarie personal i mån av behov och tillgång på medel. 8 §•

De särskilda avdelningarna inom ämbetsverket utgöras av en kansliavdelning, en kameralavdelning och en revisionsavdelning. Ärendena å kansliavdelningen handläggas å avdelningschefens sekretariat, två byråer och ett pensionskontor. Såsom chefer för avdelningens två byråer tjänstgöra en byråchef och en byrådirektör. Till kameralavdelningen höra avdelningschefens sekretariat, ett kamrerarkontor med därtill anslutet kassakontor samt ett bokföringskontor. Revisionsavdelningen består av avdelningschefens sekretariat med däri ingående personal för vissa särskilda undersökningar samt fem revisionskontor, av vilka fyra äro avsedda för löpande räkenskapsgranskning och ett för avlöningsgranskning. Såsom avdelningschefens närmaste man och ställföreträdare är på vardera av kameral- och revisionsavdelningarna en byrådirektör placerad.

344 9 §• Angående försvarsväsendets civilförvaltnings organisation vid krig eller krigsfara gäller vad därom är eller må bliva särskilt stadgat. 10 §. Å de särskilda avdelningarna handläggas följande ärenden, nämligen å kansliavdelningen ärenden, som angå försvarsväsendets rekrytering, avlöning och övriga förmåner åt ordinarie och icke-ordinarie beställningshavare (befattningshavare) vid försvarsväsendet samt värnpliktiga, rese- och traktamentsersättningar samt flyttningsersättningar, såvitt de skola utgå från härför under fjärde huvudtiteln särskilt anvisade anslag, resestipendier, besvär över beslut i kassaärenden samt sådana egentliga förvaltningsärenden, som avse till personal vid försvarsväsendet utgående förmåner i kontant eller in natura, understöd från Vadstena krigsmanshuskassa, invalidhusfonden samt beväringsmanskapets invalid- och pensionsfond, ersättning för olycksfall under tjänstgöring samt begravningshjälp efter avlidna militärpersoner, där sådan skall av statsmedel utgå, pension och uppskjuten livränta, i den mån dylika ärenden icke skola handläggas av annan myndighet, ärenden angående utfärdande av allmänna författningar eller tillämpningsföreskrifter till dylika samt om förklaring, ändring eller upphävande av sådana författningar eller föreskrifter, i den mån desamma icke äro närmare att hänföra till annan avdelning inom ämbetsverket, frågor i övrigt av allmänt juridisk och administrativ natur samt, gemensamt med kammarkollegium, frågor rörande indelnings- och roteringsverket för armén; ärenden, som angå de värnpliktigas inskrivning, mönsti å kameralavdelningen ring och färder, understöd åt föreningar m. m. samt till det frivilliga försvaret och soldathemsverksamhet, förvaltning av övriga anslag, som ställas till civilförvaltningens förfogande och icke äro närmare att hänföra till kansliavdelningens verksamhetsområde, tillsyn å enskilda pensionsinrättningar samt övriga av försvarsväsendets myndigheter förvaltade kassor och fonder, i den mån desamma icke enligt därom särskilt givna bestämmelser äro underkastade tillsyn av annan myndighet, försvarsväsendets bokförings- och kassa väsende, tillhandahållande åt försyarsväsendets myndigheter, förband och andra militära organisationer av nödiga penningmedel samt räkenskaps-, tassa- med flera formulär, som hava avseende å civilförvaltningens ämbetsområde, civilförvaltningens arkiv, ämbetsverkets personal samt för dess verksamhet anvisade anslag, upprättandet av liggare över fjärde huvudtiteln, ärenden av allmänt kameral natur, gemensamt med vederbörande till försvarsväsendet hörande centrala förvaltningsmyndighet ärenden angående läger- och manskapskassor samt försvarsväsendets fastighetsfond, det civilförvaltningen åliggande krigsförberedelsearbetet för försvarsväsendet samt ärenden angående utfärdande av allmänna författningar eller tillämpningsföreskrifter till dylika samt om förklaring, ändring eller upphävande av sådana författningar eller föreskrifter, i den mån desamma närmast äro att hänföra till avdelningens verksamhetsområde; å revisionsavdelningen granskning av de till försvarsväsendet hörande myndigheternas räkenskaper, enligt vad i denna instruktion särskilt stadgas, samt i samband därmed stående ärenden. Revisionsavdelningen har att biträda ämbetsverkets övriga avdelningar vid handläggning av ärenden angående sådana frågor som beröra revisionsavdelningens arbetsområde.

345 11 §• 1. Då tvekan yppas, vart ett ärende rätteligen hör, eller där särskilda omständigheter påkalla avvikelse från stadgad arbetsfördelning, äger generaldirektören bestämma, å vilken avdelning ärendet skall handläggas. 2. Fördelningen av ärendena inom ämbetsverkets avdelningar ankommer, i den mån ej bestämmelser därom finnas meddelade i arbetsordningen, på vederbörande avdelningschefer. Personalens åligganden. 12 §. Generaldirektören är i främsta rummet Kungl. Maj:t ansvarig för fullgörandet av försvarsväsendets civilförvaltnings åligganden och skall tillse, att ämbetsverkets personal med nit och noggrannhet fullgör sina skyldigheter. Han äger ensam beslutanderätt i de ärenden, i vilkas handläggning han deltager, med de undantag, som följa av bestämmelserna i 19—20 §§. 13 §. Avdelningschef åligger att öva inseende över avdelningen och leda arbetet inom densamma; samt att i generaldirektörens ställe och med den befogenhet, som eljest tillkommer denne, handlägga de ärenden eller grupper av ärenden inom avdelningen, som enligt denna instruktion eller eljest meddelade föreskrifter ankomma på avdelningschefens handläggning. I den mån avdelningschef icke själv övertager beredning och föredragning av viktigare ärenden, som avgöras av generaldirektören, bör han dock närvara vid ärendenas föredragning. 14 §. 1. Chef för byrå å kansliavdelningen åligger att med uppmärksamhet följa sådana frågor, som falla inom byråns verksamhetsområde samt, då han finner anledning därtill, i dem framställa förslag, att i enlighet med denna instruktion, ämbetsverkets arbetsordning eller eljest meddelade föreskrifter antingen bereda och föredraga eller själv avgöra eller ock till annan tjänsteman för vederbörlig åtgärd överlämna de ärenden, som tillhöra byrån, att hava tillsyn över göromålen inom byrån, vaka över att ärendena utan onödig tidsutdräkt företagas till behandling och ansvara för att beslut i de å byrån handlagda ärendena utan dröjsmål expedieras, samt att närmast under avdelningschefen öva tillsyn över a t t å avdelningen anställd personal fullgör sina skyldigheter. 2. Vad ovan sagts beträffande chef för byrå å kansliavdelningen gäller i tilllämpliga delar även annan föredragande inom civilförvaltningen. 15 §. Såsom försvars väsendets civilförvaltnings ombudsman tjänstgör en av de å kansliavdelningen placerade sekreterarna. Honom åligger i denna hans egenskap att avgiva utlåtanden över de ärenden, som för sådant ändamål från ämbetsverket eller dess särskilda avdelningar till honom remitteras,

346 att, när han därtill beordras, närvara vid inspektioner och undersökningar, samt att bevaka kronans rätt och utföra dess talan i de mål och ärenden, som till hans handläggning överlämnas, varvid ombudsmannen, när han själv ej utför talan inför domstolar och myndigheter eller skiljemän utom Stockholm, har att hos vederbörande länsstyrelse begära förordnande av kronoombud. 16 §. Det åligger envar befattningshavare att, utöver vad denna instruktion innehåller eller eljest stadgas, fullgöra de arbetsuppgifter, som enligt den för ämbetsverket gällande organisationen äro förenade med den befattning han innehar, samt ställa sig till efterrättelse gällande arbetsordning och de särskilda föreskrifter, som äro eller kunna bliva meddelade, samt att utan avseende å stadgad arbetsfördelning lämna det biträde, som påkallas av vederbörande förman.

Ärendenas handläggning. 17 §. Till försvarsväsendets civilförvaltnings handläggning hörande ärenden föredragas av den befattningshavare, till vars handläggning desamma i enlighet med arbetsordningen eller eljest givna föreskrifter hör. 18 §. Beslut i ärenden fattas, alltefter deras beskaffenhet, antingen av generaldirektören och avdelningscheferna gemensamt eller av generaldirektören eller av vederbörande avdelningschef eller ock av vederbörande föredragande eller annan befattningshavare hos försvarsväsendets civilförvaltning. 19 §. Av generaldirektören och avdelningscheferna gemensamt avgöras ärenden, som angå bestraffning i anledning av befattningshavares fel eller försummelse i tjänsten samt föreläggande eller utdömande av vite. Ärenden som nyss sagts avgöras efter omröstning, därvid såsom ämbetsverkets beslut skall gälla den mening, varom flertalet förenar sig, eller vid lika röstetal den mening, som innebär frikännande eller den lindrigaste påföljden. 20 §. 1. I andra ärenden än de som avses i 19 § äger generaldirektören ensam besluta. 2. Av generaldirektören i närvaro av såvitt möjligt samtliga avdelningschefer avgöras följande ärenden, nämligen frågor om utfärdande av allmänna författningar samt förklaring, ändring eller upphävande av sådana, frågor om anslagsäskanden till riksdagen,

347 frågor om ämbetsverkets organisation, instruktion och arbetsordning samt tjänsteföreskrifter för ämbetsverket och dess befattningshavare, frågor om tillsättning av eller förslag till tjänster hos ämbetsverket, vilka skola tillsättas av Kungl. Maj:t, samt om avsked från anställning hos ämbetsverket, frågor om antagande av eller bestämmande av avlöning åt icke-ordinarie befattningshavare, frågor om uppflyttning i löneklass, frågor om förordnande av vikarie under tjänstledighet för befattningshavare hos ämbetsverket för längre tid än 45 dagar, samt andra ärenden, som generaldirektören prövar vara av beskaffenhet att böra handläggas i denna ordning. 3. Berör annat ärende än som i 2 mom. avses flera avdelningars verksamhetsområden, bör förutom föredraganden jämväl chef för varje annan byrå, som beröres av ärendet, och om erforderligt även vederbörande avdelningschef vara tillstädes. Därest ärendet är av sådan beskaffenhet, att närvaro vid föredragningen av representant för annan avdelning än den, som ärendet närmast angår, icke anses behövlig, skall, innan föredragningen sker, samråd i ärendet äga rum mellan föredraganden och vederbörande avdelningschef eller av honom utsedd byråchef (byrådirektör). Hava vid samråd skiljaktiga meningar om förslaget till beslut förekommit eller anser sig den beslutande böra frångå föredragandens efter samråd framställda förslag i ett ärende, skall vid ärendets avgörande vara närvarande förutom föredraganden, jämväl övriga tjänstemän, med vilka samråd ägt rum. 21 §. 1. Besvärsmål avgöras av generaldirektören eller chefen för kansliavdelningen i närvaro av chefen för revisionsavdelningen eller en av denne utsedd befattningshavare å sistnämnda avdelning. 2. Anmärkningsmål avgöras på föredragning av revisionskommissarie eller förste revisor antingen av generaldirektören i närvaro av chefen för revisionsavdelningen och byrådirektören å nämnda avdelning eller ock av chefen för revisionsavdelningen i närvaro av byrådirektören å avdelningen. Rör anmärkningsmål fråga av natur att kunna i besvärsväg underställas försvarsväsendets civilförvaltnings prövning, skall antingen chefen för kansliavdelningen eller ock byråchefen eller byrådirektören å nämnda avdelning efter avdelningschefens bestämmande närvara vid avgörandet. 22 §.

(Motsvarar 30 § i instruktionsutkastet för arméförvaltningen.) 23 §. 1. I ärenden, som icke avses i 19—21 §§ och vilka icke äro av beskaffenhet, att beslut däri skäligen böra fattas av generaldirektören eller av vederbörande avdelningschef, må byråchef eller byrådirektör var inom sitt verksamhetsområde fatta beslut. I särskilda fall må ock beslut i sådant ärende kunna fattas av annan tjänsteman. Närmare bestämmelser i förevarande hänseende meddelas i arbetsordningen. 2. Föredragande äger att själv eller genom underordnad tjänsteman dels genom remiss eller särskild skrivelse infordra förklaringar, upplysningar, ytt-

348 randen och uteblivna uppgifter, dels ock till granskning, bearbetning, anteckning, förvaring eller annan behörig åtgärd överlämna inkommande berättelser, rapporter, anmälningar, statistiska uppgifter m. m. dylikt. Därest sådan handling innehåller något av beskaffenhet att böra av föredraganden inför överordnad anmälas, skall sådan anmälan omedelbart göras. o Berör ärende, som avses i detta moment, flera tjänstemäns verksamhetsområden, skall samråd äga rum. Yppas därvid skiljaktiga meningar eller påfordrar någon av berörda tjänstemän, att ärendet skall anmälas för avdelningschef, skall ärendet avgöras efter föredragning i vanlig ordning. 3. Byråchef eller byrådirektör må även vidtaga nödig åtgärd i annat avseende än ovan nämnts, när åtgärden icke utan verklig olägenhet kan uppskjutas och hinder förefinnes för omedelbart beslut i civilförvaltningen. Sådan åtgärd skall så snart ske kan i vederbörlig ordning anmälas. 24 §.

Ifrågasattes vid handläggning av ärende, vari generaldirektören ej deltager, att frångå av försvarsväsendets civilförvaltning förut tillämpad praxis eller föranleder ärende skrivelse, utlåtande eller yttrande till Kungl. Maj:t eller chef för statsdepartement, skall ärendet anmälas för generaldirektören. 25 §. Envar som i egenskap av föredragande eller eljest enligt föreskrift i denna instruktion är närvarande vid avgörandet av försvarsväsendets civilförvaltnings mål och ärenden, åligger, därest ämbetsverkets beslut icke överensstämmer med hans mening, att låta till protokollet anteckna sin skiljaktiga mening. 26 §. 1. Handläggning och avgörande av ärende, som berör annan central förvaltningsmyndighet inom försvarsväsendet, bör äga rum i möjligast arbetsbesparande och enkla former. 2. Vid föredragning och avgörande av ärenden som nyss sagts må representant för den centrala förvaltningsmyndighet, ärendet tillika berör, efter överenskommelse närvara och deltaga i överläggningen. Generaldirektören eller avdelningschef äger i förekommande fall utse representant för civilförvaltningen vid handläggning av ärenden inom ämbetsverk, som nyss sagts. I fall, som avses i detta moment, åligger det utsedd representant att låta till protokollet anteckna sin mening, därest densamma avviker från beslutet. 3. Därest i fråga om ärende, som skall avgöras av civilförvaltningen gemensamt med i denna paragraf avsedd myndighet, ämbetsverken stanna vid skiljaktiga beslut, skall ärendet underställas Kungl. Maj:ts avgörande. Bokföring och kassa. 27 §.

1. Samtliga från försvarsväsendets myndigheter, förband och organisationer inkommande redogörelser över medelsuppbörd och utbetalningar skola, i den mån ej annat föreskrives, bokföras hos försvarsväsendets civilförvaltning.

349 2. Civilförvaltningens kassa är ställd under kassörens närmaste vård och uppbördsmannaansvar och skall så ofta så anses erforderligt, dock minst en gång i månaden, inventeras av byrådirektören å kameralavdelningen samt en å avdelningen placerad tjänsteman, som därtill förordnas. Över förrättningen skall avgivas redogörelse. 3. Civilförvaltningen äger tillhandahålla kassören erforderliga förskottsmedel, vilka minst en gång i veckan skola inventeras av den i 2 mom. omförmälde tjänstemannen. 4. Ämbetsverket utfärdar i övrigt de bestämmelser rörande räkenskapsföringen och kassakontrollen, som kunna finnas erforderliga.

Revision. 28 §.

Försvarsväsendets räkenskaper äro underkastade kameral revision av civilförvaltningen. Denna revision innefattar — förutom central kassa-, postgiro-, bank-, förskotts- och anslagskontroll — kontroll därå, att inkomster och utgifter äro behörigen bokförda och verificerade, att räkenskapshandlingar och verifikationer äro till siffran rätt uträknade, att inflytande medel bliva uppdebiterade eller inlevererade, att utgifterna stå i överensstämmelse med gällande författningar samt att i övrigt av Kungl. Maj:t eller central myndighet givna förvaltningsföreskrifter behörigen iakttagas, i vad angår under fjärde huvudtiteln anvisade eller eljest i räkenskaperna redovisade medel. 29 §. Den kamerala revisionen verkställes å försvarsväsendets civilförvaltnings revisionsavdelning utom i vad avser central kassa-, postgiro-, bank-, förskotts- och anslagskontroll, vilken sker å kameralavdelningen i enlighet med därom gällande föreskrifter och anvisningar. 30 §. 1. Därest vid den av andra myndigheter bedrivna förrådskontrollen anledning förekommer till anmärkning av sådan beskaffenhet, att den bör handläggas i den för anmärkningsmål i allmänhet stadgade ordningen, skall vederbörande myndighets beslut däröver lämnas till försvarsväsendets civilförvaltnings revisionsavdelning, som vidare utför anmärkningsmålet. 2. Framställd anmärkning granskas av byrådirektören å revisionsavdelningen, vilken, om han finner skäl därtill föreligga, utställer densamma till förklaring av vederbörande. Finner sig nämnde befattningshavare icke böra utställa anmärkningen till förklaring, äger den, som utställt anmärkningen, påfordra att frågan avgöres i den ordning, som för avgörande av anmärkningsmål är föreskriven. 31 §. Efter det förklaring inkommit och påminnelser avgivits samt i anmärkningsmålet erforderlig utredning i övrigt verkställts, skall målet företagas till avgörande i den ordning, som stadgas i 21 § 2 mom.

350 32 §. 1. Beträffande sådana vid räkenskapsgranskningen uppmärksammade felaktigheter, vilka icke funnits böra föranleda särskild anmärkning, äger försvarsväsendets civilförvaltning meddela erforderliga anvisningar om det sätt, varpå rättelse skall ske. 2. Därest någon oriktighet påträffas, som ej kan av civilförvaltningen avhjälpas, har ämbetsverket att efter omständigheterna antingen överlämna ärendet till vederbörande myndighet för åtgärd eller anmäla förhållandet för Kungl. Maj.t. 3. Därest sannolika skäl tala för att vid granskningen uppmärksammad felaktighet beror av brottsligt förfarande, har civilförvaltningen att tillse, att förhållandet bringas till vederbörlig myndighets kännedom i och för vidtagande av laga åtgärder. Civilförvaltningen skall följa utredningen i dylika ärenden och i samband med åtal vid domstol — i förekommande fall gemensamt med annan till försvarsväsendet hörande central förvaltningsmyndighet — bevaka kronans rätt. 33 §. 1. Därest anmärkning rör sig om belopp av ringa storlek eller ärendets fortsatta handläggning anses vålla mera arbete och kostnad än som motsvarar det belopp, varom fråga är, må försvarsväsendets civilförvaltning kunna låta saken förfalla. Vid fattande av dylikt beslut bör hänsyn tagas till föreliggande omständigheter, såsom om beloppet representerar en tid efter annan återkommande utgift, om i en och samma räkenskap förekommer mera än en dylik utgift eller om principiella skäl till anmärkning kunna anses föreligga. 2. Om anmärkning prövas vara lagligen grundad men den anmärkta åtgärden finnes hava varit ur det allmännas synpunkt gagnelig eller skälig eller om eljest särskilda skäl föreligga, må, även i andra fall än som i 1 mom. avses, ersättningsanspråket eftergivas. 34 §. Försvarsväsendets civilförvaltning äger, då så finnes lämpligt, bestämma, att granskning av vissa räkenskaper skall verkställas på ort och ställe.

351 Bilaga 7.

Utkast till instruktionsbestämmelser för försvarsväsendets industriverk. Ämbetsbefattning. 1 §• Försvarsväsendets industriverk utövar under Kungl. Maj:t ledningen av den verksamhet, som åsyftar ett effektivt utnyttjande av landets industriella kapacitet i försvarsväsendets tjänst och förberedelserna därför, samt handhar i övrigt i enlighet med denna instruktion och de föreskrifter som eljest äro eller varda meddelade de frågor som därmed äga samband. I utövandet av sin ämbetsbefattning har försvarsväsendets industriverk att, i vad på ämbetsverket ankommer, med iakttagande av omtanke, planmässighet och sparsamhet i förvaltningen verka för att materielförsörjningen inom försvarsväsendet på bästa sätt tillgodoses. Industriverket bör med uppmärksamhet följa utvecklingen på de områden, som äro föremål för dess verksamhet, samt vidtaga eller hos Kungl. Maj:t föreslå de åtgärder, vilka verket finner påkallade. 2 §• 1. I anslutning till vad i 1 § stadgas åligger det försvarsväsendets industriverk: att omhänderhava landets med krigsmaterieltillverkning sammanhängande industriplanering; att handlägga frågor om uppskov för personal vid industrier, som beröras av krigsindustriplaneringen, samt för personal vid verket och detta underställda statliga fabriker; att för försvarsgrensförvaltningarnas räkning i den omfattning som kan varda föreskriven ombesörja anskaffning av materiel, som är av mass- eller standardkaraktär eller som kan anses fixerad i tekniskt hänseende, ävensom sådan anskaffning, som måste ske genom verket för att möjliggöra en effektiv krigsindustriplanering; att utöva granskning ur merkantil synpunkt och med hänsyn till krigsindustriplaneringen av viktigare anskaffningsärenden, som handläggas av arméförvaltningen, marinförvaltningen eller flygförvaltningen; att verka för standardisering av försvarsväsendets materiel och i samband därmed utöva konstruktionsgranskning; att utöva leveranskontroll beträffande den materiel, som anskaffas genom verket; att föra centralregister över tillgången å krigsmateriel; att leda, fördela och självständigt utöva målbunden forskning på det militärtekniska området;

352 att med beaktande av militära beredskapssynpunkter rationellt handhava ledningen av de försvarsväsendets fabriker och verkstäder, vilka blivit verket underställda; att förvalta och redovisa de särskilda medel, som av Kungl. Maj:t ställas till ämbetsverkets förfogande, ävensom de medel i övrigt, som underställas ämbetsverkets tillsyn och förvaltning; att avgiva utlåtanden och förslag i ärenden, som av Kungl. Maj:t eller chef för statsdepartement till ämbetsverket remitteras; att till överbefälhavaren över rikets iförsvarskrafter samt cheferna för de särskilda försvarsgrenarna inkomma med de yttranden och utredningar, som av dem påkallas och av ämbetsverket kunna lämnas; samt att meddela chefen för försvarsstaben ävensom försvarsväsendets övriga centrala förvaltningsmyndigheter de upplysningar, som dessa finna erforderliga med hänsyn till dem åvilande uppgifter. 2. Industriverket har att i frågor om företrädesrätt för de särskilda försvarsgrenarna till leveranser av krigsmateriel ställa sig till efterrättelse de direktiv, som överbefälhavaren finner erforderligt meddela. Det åligger industriverket att ständigt hålla överbefälhavaren underrättad om uppkommande frågor av sådan art. Därest i särskilt fall industriverket finner sig icke kunna efterkomma sådana direktiv, skall ämbetsverket underställa frågan Kungl. Maj:ts prövning. 3. Industriverket skall låta sig angeläget vara att samarbeta med övriga centrala förvaltningsmyndigheter inom försvarsväsendet samt, i förekommande fall, jämväl med andra myndigheter och inrättningar. 3 §• De föreskrifter, som, utöver vad denna instruktion innehåller eller eljest stadgats, erfordras med avseende på arbetet inom industriverket, meddelas i av verket fastställd arbetsordning. Därjämte äger verket utfärda särskilda föreskrifter till efterrättelse för sina befattningshavare. 4 §. 1. Industriverket har att varje år: före den 1 april till justitiekanslersämbetet ingiva förteckning över de före utgången av nästföregående år till ämbetsverket inkomna ärenden, vilka icke inom två månader efter nämnda års utgång blivit slutligen handlagda; samt inom därför bestämd tid till försvarsväsendets civilförvaltning för verkställande av föreskriven sammanfattning avlämna de framställningar rörande industriverkets medelsbehov, vilka verket finner böra göras hos nästföljande års riksdag. 2. Det åligger ock industriverket att till chefen för försvarsdepartementet, överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna i två exemplar ingiva av industriverket utfärdad arbetsordning ävensom övriga liknande inom verket utfärdade föreskrifter. Organisation. 5 §• Chef för försvarsväsendets industriverk är en generaldirektör. Till dennes ställföreträdare utser Kungl. Maj:t en av avdelningscheferna.

353 6 §•

Vid industriverkets sida är såsom rådgivande organ ställt industriverkets råd. Detta skall verka för att försvarsväsendets intressen bliva tillgodosedda genom utnyttjande av landets produktionstekniska möjligheter. Rådet skall bestå av tolv ledamöter. I rådet skola såsom ledamöter ingå dels en representant för envar av följande myndigheter, nämligen överbefälhavaren, arméförvaltningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen och försvarsväsendets civilförvaltning, dels ock representanter för industri och teknisk verksamhet, av vilka två för den mekaniska verkstadsindustrien samt en för envar av sprängämnesindustrien, metallindustrien, järnindustrien, den kemiska industrien och den tekniska forskningen. Representanterna för nämnda myndigheter utses av vederbörande myndighet. Övriga ledamöter utses av Kungl. Maj:t för en tid av tre år efter förslag av Sveriges industriförbund. Ordförande i rådet utses av Kungl. Maj:t. Ordföranden i rådet åligger att ständigt hålla sig underrättad om verkets löpande arbete. Rådet sammanträder på kallelse av generaldirektören efter samråd med rådets ordförande. Föredragande inför rådet är generaldirektören eller den som av generaldirektören därtill för ordnas. 7 §.

Industriverket är uppdelat på fyra avdelningar och en byrå, nämligen en industriavdelning, en standardiseringsavdelning, en forskningsavdelning, en fabriksavdelning samt en kanslibyrå. 8§. Chef för industriavdelningen är en överdirektör. Industriavdelningen, som indelas i en k r i g s i n d u s t r i b y r å och en a n s k a f f n i n g s b y r å , har till uppgift: att beräkna och verka för åstadkommande av erforderlig industriell tillverkningskapacitet under beaktande av vad härför erfordras av råmaterial, utrustning och arbetskraft; att planera och utlägga beställningar med hänsyn till att industriens beredskap skall upprätthållas; att uppgöra avtal beträffande vid krigstillfälle planerad tillverkning; att uppgöra planer för eventuell industriutrymning; att kontrollera att industriens beredskap upprätthålles, att staten tillhöriga, vid privatindustrien placerade maskiner hållas i stånd samt att befintliga skuggfabriker hållas i funktionsdugligt skick; att handlägga frågor om uppskov för personal vid de industrier, som beröras av krigsindustriplaneringen, samt frågor om uppskov för eller krigsplacering av personal vid verket och detta underställda fabriker och verkstäder; att för anslag, som ställas till förfogande, anskaffa och till vederbörande försvarsgrensförvaltning leverera materiel, som är av mass- eller standardkaraktär eller som kan anses fixerad i tekniskt hänseende eller vars anskaffande bör handhavas centralt för att möjliggöra fullt effektiv krigsindustriplanering; 2 3 — 420843

354 att i fråga om den viktigare anskaffning, som omhänderhaves av armé-, marineller flygförvaltningen, innan anskaffningsärendena avgöras, utöva granskning av dem ur merkantil synpunkt och med hänsyn till krigsindustriplaneringen; att handhava viss anskaffning för de verket underställda fabrikerna i enlighet med direktiv, som lämnas av chefen för fabriksavdelningen; samt att tillhandahålla de militära myndigheterna av dem begärda uppgifter. 9 §• Chef för standardiseringsavdelningen är en överingenjör. Standardiseringsavdelningen, som indelas i en n o r m a l i e b y r å och en k o n t r o l l b y r å , har till uppgift: att verka för standardisering av försvarsväsendets materiel dels beträffande typer, modeller, dimensioner, toleranser, maskinelement m. m., dels beträffande tekniska leverans-, provnings- och kontrollbestämmelser för såväl råmaterial som färdig materiel; att genom konstruktionsgranskning tillse att tillverkningstekniska krav och standardiseringskrav i möjligaste mån bliva tillgodosedda under beaktande av de funktionsfordringar, som materielen ur militär synpunkt måste fylla; att samarbeta med övriga standardiseringsorgan inom landet samt följa i utlandet bedriven verksamhet för standardisering av krigsmateriel; att utöva informerande och rådgivande verksamhet gentemot berörda parter; samt att medelst egen eller av förvaltningarna till förfogande ställd personal utöva kontroll å den materiel, som anskaffas av verket. 10 §. Chef för forshningsavdelningen är en överdirektör. Forskningsavdelningen, i vilken ingår en u t r e d n i n g s s e k t i o n samt särskilda f o r s k n i n g s i n s t i t u t i o n e r för teknikens olika grenar, har till uppgift: att leda, samordna och ekonomiskt stödja naturvetenskaplig och teknisk forskningsverksamhet för militära ändamål inom landet; att på anmodan verkställa utredningar och utföra undersökningar i naturvetenskapliga och tekniskt-vetenskapliga frågor för militära ändamål; att självständigt bedriva och taga initiativ till forskningsverksamhet på områden, som äro eller bedömas kunna bliva av betydelse för landets försvar och som ej redan bearbetas eller lämpligare böra bearbetas av andra statliga eller privata forskningsorgan; att föra resultaten av verksamheten fram till ett sådant stadium, att den vidare utvecklingen av materielmodeller och metoder till för försvaret praktiskt och taktiskt lämpliga produkter och metoder underlättas; att vid behov biträda vid fältmässiga prov och driftförsök med ny materiel och nya metoder, såväl då dessa äro resultat av anstaltens egen verksamhet som då de hava annat ursprung; att icke blott för egen verksamhet anskaffa och förvalta instrument och andra mättekniska hjälpmedel utan att även på anmodan biträda härmed ifråga om sådan materiel för andra viktiga militära uppgifter; att följa den naturvetenskapliga och tekniskt-vetenskapliga utvecklingen på det militära området inom och utom landet;

355 att anskaffa och underhålla för verksamheten erforderlig litteratur och häröver upplägga register; att biträda vid undervisning och utbildning av personal, särskilt då det gäller att inom försvarsväsendet införa helt ny materiel eller nya metoder; samt att i övrigt bedriva arbetet i samverkan med övriga statliga och privata forskningsorgan, militära och civila myndigheter, statens affärsdrivande verk och enskilda företag, allt i syfte att på ändamålsenligt och ekonomiskt sätt för försvarsändamål tillvarataga landets tillgångar av personal och materiella resurser för naturvetenskaplig och tekniskt-vetenskaplig forskning. 11 §• Vid sidan av chefen för forskningsavdelningen är såsom rådgivande organ ställt försvarsväsendets forskningsråd. Detta skall verka för erforderligt samarbete med andra vetenskapliga och tekniska forskningsinstitutioner samt biträda vid fastställandet av forskningsområden och arbetsprogram. Rådet skall bestå av tolv ledamöter med omfattande erfarenhet på de militära, naturvetenskapliga och medicinska områdena. Överbefälhavaren, arméföry åkningen, marinförvaltningen, flygförvaltningen samt försvarsväsendets sjukvårdsförvaltning utse vardera en ledamot i rådet. Chefen för industriverket utser tre ledamöter. Övriga fyra ledamöter utses av Kungl. Maj:t för en tid av tre år på förslag av vetenskapsakademien, ingenjörsvetenskapsakademien, statens tekniska forskningsråd och Sveriges industriförbund, varvid det åligger envar av nämnda institutioner att vid ingivande av förslag utan ordningsföljd angiva två lämpliga personer. Ordförande i rådet utses av Kungl. Maj:t. Ordföranden i rådet åligger att ständigt hålla sig underrättad om forskningsavdelningens löpande arbete. Rådet sammanträder på kallelse av generaldirektören efter därom av chefen för forskningsavdelningen gjord framställning. Föredragande inför rådet är chefen för forskningsavdelningen eller den som av honom därtill förordnas. 12 §. Chef för fabriksavdelningen är en överdirektör. Fabriksavdelningen, som indelas i en Ifa b r i k s b y r å och en a v t a l s b y r å , har till uppgift: att leda verksamheten vid underställda fabriker efter rationella industriella normer under beaktande av de fordringar, som av beredskapsskäl måste vara uppfyllda; att centralt handhava driftplanering, driftkontroll, rationalisering, maskinanskaffnings-, inköps- och anläggningsfrågor m. m. att centralt handhava personal- och avtalsfrågor för underställda fabriker; att biträda de militära förvaltningsmyndigheterna vid handläggning av dem berörande kollektivavtalsfrågor m. m.; samt att samarbeta med beställande myndigheter och att tillhandahålla dem alla uppgifter, som skäligen kunna lämnas. 13 §. Chef för kanslibyrån är en byråchef. Kanslibyrån har till uppgift: att handlägga alla ärenden av administrativ natur såsom protokollföring, ut-

356 redningar, utskrift och expediering av skrivelser samt utlåtanden, diarieföriig, vård av industriverkets arkiv och kontorsorganisation; att handlägga alla frågor av juridisk natur och härvid särskilt, då så erfordias i samarbete med andra byråer, utarbeta allmänna leveransbestämmelser, uppsätta leveranskontrakt och köpeavtal m. m., följa tillämpningen inom verket iv gällande lagar och författningar, granska och förvara värdehandlingar, vidtaga åtgärder för bevarande av dylika handlingars gällande kraft samt i övrigt fevaka kronans rätt och föra dess talan i förekommande mål och ärenden; att handhava såväl industriverkets som de underställda fabrikernas kassa, reskontrabokföring, anslagsavräkning, huvudbokföring och statistik; samt att föra centralregister över försvarsväsendets tillgång å krigsmateriel samt att häröver tillhandahålla de militära myndigheterna erforderliga uppgifter. 14 §. Fördelningen av övriga till industriverkets handläggning hörande grupper av ärenden bestämmes i arbetsordningen. Då tvivel yppas, till vilken avdelnings handläggning ett ärende rätteligen hör, så ock där särskilda omständigheter påkalla avvikelse från meddelade föreskrifter rörande ärendenas fördelning, äger generaldirektören bestämma, på vilken avdelning ärendet skall handläggas. Industriverket äger besluta om överförande från en avdelning till annan av viss grupp av ärenden. Sådant beslut skall anmälas för Kungl. Maj:t. Personalens åligganden. 15 §. Generaldirektören är i främsta rummet Kungl. Maj:t ansvarig för fullgörandet av försvarsväsendets industriverks åligganden och skall tillse, att ämbetsverkets personal med nit och noggrannhet fullgör sina skyldigheter. 16—19 §§. (Motsvara 12—15 §§ i instruktionsutkastet för arméförvaltningen.) 20 §.

(Motsvarar 17 § 1 mom. andra stycket och 2 mom. i instruktionsutkastet för arméförvaltningen.) Ärendenas beredning och föredragning. 21 §. 1. Ärendena beredas å vederbörlig avdelning eller byrå på sätt i utfärdad arbetsordning närmare bestämmes; skolande ärende, som berör två eller flera avdelningar eller byråer, beredas i samråd mellan vederbörande avdelnings- eller byråchefer. Ärende av sådan natur, att det berör även annan central förvaltningsmyndighet inom försvarsväsendet, beredes i samråd mellan berörda myndigheter. 2. och 3. (Motsvara 22 § 2 och 3 mom. i instruktionsutkastet för arméförvaltningen.)

357 Ärendenas avgörande. 22 och 23 §§. (Motsvara 16 och 17 §§ i instruktionsutkastet för fortifikationsförvaltningen.) 24—26 §§. (Motsvara 29—31 §§ i instruktionsutkastet för arméförvaltningen.) 27—29 §§. (Motsvara 33—35 §§ i instruktionsutkastet för arméförvaltningen.) 30 §. I fall, då enighet i frågor rörande standardisering eller konstruktionsgranskning icke kan vinnas mellan industriverkets standardiseringsavdelning och vederbörande centrala förvaltningsmyndighet inom försvarsväsendet, skall ärendet anmälas för generaldirektören i industriverket, vilken där så erfordras äger underställa ärendet Kungl. Maj:ts avgörande.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING. Sid.

Skrivelse Avd.

Avd.

Avd.

till Konungen

I. Inledande

q

avdelning

7 A. Översikt över den n u v a r a n d e centrala förvaltningsorganisationen inom förs vars väsendet B . 1940 års militära förvaltningsutredning C. 1941 års militära förvaltningsutredning Utredningsdirektiven Allmänna synpunkter rörande förslagets genomförande Sammanfattning av kostnadsberäkningarna

7 14 17 yj 19 20

II. Principer

...

23 A. Gemensam eller försvarsgrensvis o r d n a d central förvaltning 1. Tygförvaltningens område 2. Intendenturförvaltningens område 3. Fortifikations- och byggnadsförvaltningens område 4. Sjukvårdsförvaltningens område 5. Civilförvaltningens område B . Försvarsväsendets centrala förvaltningsorgan 1. Förvaltningsorganen och deras benämningar 2. Förvaltningsorganens förhållande till Kungl. Maj:t och den högsta militära ledningen 3. Medelsäskanden och anslagsförvaltning 4. Principerna för beslutanderättens utövande inom förvaltningsorganen . . 5. Samarbetet mellan olika förvaltningsorgan 6. En eller flera huvudförvaltningar 7. Anordningsbeslut, kameral förhandsgranskning och dispositionsbokföring 8. Sakrevision (»teknisk revision») 9. Handläggningen av besvärsmål

23 23 39 45 51 5g 63 63

III.

för förvaltningsverksamheten

Förvaltningsorganens

organisation

inom försvarsväsendet

m. m

I . Försvarsväsendets industriverk A . Utvecklingen fram m o t e t t c e n t r a l t industriverk för väsendet B . Industriverkets allmänna uppgifter 1. Allmänna synpunkter 2. Industriell krigsförberedelse 3. Uppskovsfrågor 4. Anskaffningsfrågor 5. Merkantila frågor 6. Standardiserings- och kontrollfrågor 7. Centralregister

ge 68 73 75 77 81 gg 93 9g 9g

försvarsgg 102 102 104 JQK 105 10g 109 -QA

359 Sid. 8. Forskningsverksamhet 112 9. Fabriks- och verkstadsledning 114 C. F a b r i k s - och verkstadsledningens h a n d h a v a n d e i form av statligt bolag eller som statlig affärsdrift 117 D . Industriverkets organisation 121 1. Allmänna grunder 121 2. Industriverkets råd. Verkets ställning till överbefälhavaren 124 3. Industriavdelningen 12t> 4. Standardiseringsavdelningen 127 5. Kanslibyrån 129 6. Forskningsavdelningen 131 7. Fabriksavdelningen 136 E . Särskilda s y n p u n k t e r i fråga om fabriksdriften 138 F . Personalbehov och kostnadsberäkningar 141 G. U p p s ä t t n i n g e n a v industriverket 145 I I . Arméförvaltningen A. Arméförvaltningens allmänna uppgifter B . Arméförvaltningens organisation 1. Allmänna grunder 2. Tygdepartementet 3. Intendenturdepartementet 4. Civilavdelningen C. Personalbehov och kostnadsberäkningar

1*6 146 146 146 149 165 174 182

I I I . Marinförvaltningen A. Marinförvaltningens allmänna uppgifter B . Marinförvaltningens organisation 1. Allmänna grunder 2. Första materielavdelningen 3. Andra materielavdelningen 4. Ingenjöravdelningen 5. Intendenturavdelningen 6. Civilavdelningen C. Personalbehov och kostnadsberäkningar

184 184 184 184 188 190 193 201 204 208

I V . Flygförvaltningen A. Flygförvaltningens allmänna uppgifter B. Flygförvaltningens organisation 1. Allmänna grunder 2. Materielavdelningen 3. Intendenturavdelningen 4. Civilavdelningen C. Personalbehov och kostnadsberäkningar

212 212 213 213 215 227 231 235

V. Försvarsväsendets fortifikationsförvaltning A. Fortifikationsförvaltningens allmänna uppgifter B. Förhållandet till regionala och lokala myndigheter

238 238 240

360 Sid.

C. Fortifikationsförvaltningens organisation 1. Allmänna grunder 2. Fortifikationsavdelningen 3. Kasernavdelningen 4. Domän- och civilavdelningen 5. Konstruktionskontoret 6. Byggnadskontoret D. Personalbehov och kostnadsberäkningar E. Organisationens genomförande

243 243 250 251 252 254 255 256 260

VI. Försvarsväsendets sjukvårdsförvaltning 263 A. Sjukvårdsförvaltningens allmänna uppgifter 263 B. Sjukvårdsinspektionernas ställning till sjukvårdsförvaltningen . . . 264 C. Förhållandet till regionala och lokala myndigheter 268 D. Sjukvårdsförvaltningens organisation 269 1. Allmänna grunder 269 2. Hälso- och sjukvårdsbyrån 272 3. Sjukhusbyrån 273 4. Materielbyrån 274 5. Civilbyrån 276 6. Vetenskapligt råd 277 E. Personalbehov och kostnadsberäkningar 278 VII. Försvarsväsendets civilförvaltning A. Civilförvaltningens allmänna uppgifter B. Civilförvaltningens organisation 1. Allmänna grunder 2. Kansliavdelningen 3. Kameralavdelningen 4. Revisionsavdelningen C. Personalbehov och kostnadsberäkningar

280 280 281 281 282 288 293 300

Bilagor. 1. Utkast till instruktionsbestämmelser för arméförvaltningen 302 2. Utkast till instruktionsbestämmelser för marinförvaltningen 313 3. Utkast till instruktionsbestämmelser för flygförvaltningen 323 4. Utkast till instruktionsbestämmelser för försvarsväsendets fortifikationsförvaltning 32g 5. Utkast till instruktionsbestämmelser för försvarsväsendets sjukvårdsförvaltning 334 6. Utkast till instruktionsbestämmelser för försvarsväsendets civilförvaltning 341 7. Utkast till instruktionsbestämmelser för försvarsväsendets industriverk 351

Statens offentliga utredningar 1942 S y s t e m a t i s k

f ö r t e c k n i n g

(Siffrorna inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska förteckningen. Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård.

Vattenväsen. Skogsbruk. Bergsbruk.

Industri. Utredning rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningens ordnande. 1. Allmänna uppgifter ang. den tekniskt-vetenskapliga forskningsverksamhetens nuvarande läge m. m. — Allmänna synpunkter rörande den tekniskt-vetenskapliga forskningen. — Erforderliga åtgärder för den tekniskt-vetenskapliga forskningens främjande och statens medverkan därvid. [6] 2. Förslag till åtgärder för främjande av den tekniskt-vetenskapliga forskningen påbyggnadsområdet. [7] 3. Förslag till åtgärder för skogsproduktforskningens ordnande. [12]

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. 1938 års pensionssakkunniga. Betänkande med förslag till tjänste- och familjepensionsreglementen för arbetare i statens tjänst. [8] 1941 års lärarlönesakkunniga. Betänkande med förslag till folkskolans avlöningsreglemente in. m. [9]

Kommunalförvaltning.

Handel o c h sjöfart.

Statens o c h kommunernas finansväsen. Kommunikationsväsen. Betänkande med förslag till lag med särskilda bestämmelser om begränsning av vinstutdelning från aktiebolag. [2] Betänkande och förslag ang. förhållandet mellan arbetsuppgifter och löneställning vid statens järnvägar Del 4. Järnvägsstyrelsen. [13] Politi. Betänkande med förslag till brandlag och brandstadga m. m. [10]

Bank-, kredit- o c h p e n n i n g v ä s e n .

Nationalekonomi o c h socialpolitik. Promemoria rörande bostadsförsörjningen. [3] Promemoria ang. hyresreglering. [14]

Försäkringsväsen.

H ä l s o - o c h sjukvård. De yngre sjukhusläkarnas avlönings-, arbets- och bostadsförhållanden. [4]

Kyrkoväsen.

Undervisningsväsen, Andlig o d l i n g i övrigt. Betänkande med utredning och förslag ang. betygssättningen i folkskolan. [11]

Försvarsväsen. Betänkande med förslag till plan för organisationsarbetet inom försvarsväsendet. [1] Betänkande med förslag till lag om vapenfria värnpliktiga, [lo] Betänkande med förslag rörande den centrala förvaltningsverksamheten inom försvarsväsendet. [16]

Allmänt n ä r i n g s v ä s e n .

F a s t e g e n d o m . Jordbruk med binäringar. Promemoria med förslag till utvidgad vanhävdslagstiftning. [5]

Utrikes ärenden.

Stockholm 1942. Ivar Hteggströms Boktryckeri A. B. 4S0S43

Internationell rätt.