Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. D. 4,

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR

1944:11

FOLKHUSHÅLLNINGSDEPARTEMENTET

STATSMAKTERNA OCH FOLKHUSHÅLLNINGEN UNDER DEN TILL FÖLJD AV STORMAKTSKRIGET 1939 INTRÄDDA KRISEN DEL

IV

TIDEN JULI 1942—JUNI 1943

Redogörelse utarbetad för ekonomisk

inom rikskommissionen försvarsberedskap

S T O C K H O L M 19 4 4

Statens offentliga utredningar 1944 K r o n o l o g i s k

f ö r t e c k n i n g

1. Jordbruksbefolkningens levnadskostnader. Av E. Lin7. Utredningar angående, ekonomisk efterkrigsplancring. dahl och L, Leinne. Marcus. 71 s. J o . 1. Marcusi 215 s. Fi. 2. Belänkande med förslag angående långtjänstunderbe«. Belänkande med förslag angående revision ax riksfä] m. m. Beckman. 91 s. Fö. dagens arbetsforiner. Norstedt. 114 s. Ju. 3. Betänkande angående nykterhclstillståndet under Processlagberedningens förslag till lag om införande krigsaren. Marcus. 336 s. t . . ^ n y a r $ i u , a , m i , s l 7 . , , k c n m. m. 1. Lagtext. Norstedt. 1. Promemoria med förslag till lag med bestämmelser V JJJ 1 9 2 s j u . om allmänna behörighetsvillkor för vissa kommunala uppdrag m. m. Haeggslröm. 66 s. S. 10. Processlagberedningens förslag till lag om införande c t> t - i i j t- i „ . i i • ;n•-,. ,..,,^1-,,. m ni av nva rättegångsbalken m. m. 2. Motiv m. m. Nor5. Betankande med forslag Ull civrlforsvarslag m. ni. • _ => •o , stedt. .JIMI s. Ju. rn Beckman. o262 s. cS. 6. Betänkande med förslag till nyordningar och in- • 11. Statsmakterna och folkhushällningen under i]en till struktioner för ordningsmannen i lappbyarna. Mar- i följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen. Del 4. ens. 85 s. Jo. Tiden juli 1912—juni 1913. Fdiin. 559 s. Fö.

Anm. Om särskild tryckort ej angives, är tryckorten Stockholm. Bokstäverna med fetstil utgöra begynnelsebokstäverna till det departement, under vilket utredningen avgivits, t. ex. E. = ecklesiastikdepartementet, Jo — jordbruksdepartementet. Enligt kungörelsen den 3 febr. 1922 ang. statens offentliga utredningars yttre anordning (nr 98) utgivas utredningarna i omslag med enhetlig färg för varje departement.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1944:11 FOLKHUS HÅLLNINGSDEPARTEMENTET

STATSMAKTERNA

OCH

FOLKHUSHÅLLNINGEN

UNDER DEN TILL FÖLJD AV STORMAKTSKRIGET 1939 INTRÄDDA KRISEN DEL

IV

T I D E N J U L I 1 9 4 2 — J U N I 1943

Redogörelse

utarbetad ekonomisk

inom rikskommissionen försvarsberedskap

STOCKHOLM

1944 IDUNS TRYCKERI AKTIEBOLAG, ESSELTE AB 819501

för

Härmed framlägges för offentligheten fjärde delen av de årsöversikter angående »Statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 inträdda krisen», vilkas utarbetande uppdragits åt rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap genom Kungl. Maj:ts beslut den 17 november 1939. Föreliggande del, omfattande tiden 1 juli 1942—30 juni 1943, har — såsom fallet varit även med de tre tidigare delarna, vilka publicerats såsom nr 1941: 18, 1942: 25 och 1943: 25 i serien av Statens offentliga utredningar — fördelats på två halvårsredogörelser. Arbetets plan är densamma som förut och ämnesdispositionen har kunnat i allt väsentligt bibehållas oförändrad. Förhållandena under den gångna kristiden ha emellertid föranlett förskjutningar i proportionerna mellan redogörelsernas olika avsnitt. Även i den nu framlagda årsöversikten ha försörjningsläget och den ekonomiska utvecklingen behandlats jämförelsevis kortfattat. Den fylligare framställningen härav har synts böra anstå, till dess förhållandena kunna bättre och i ett sammanhang överblickas. För kännedom om det statsfinansiella läget och dess förändringar hänvisas till vederbörande statsverkspropositioner. Nu som tidigare ha befattningshavare inom olika ämbetsverk och kristidsorgan medverkat vid redogörelsernas avfattning och vid granskning av arbetets skilda avdelningar. Redaktionsarbetet har liksom beträffande de föregående delarna handhafts av rikskommissionens kanslichef fil. doktorn Karl Åmark. Stockholm i december 1943.

INNEHÅLL Sjunde avdelningen T i d e n j u l i — d e c e m b e r 1942. 1.

Inledning

2.

Beredskapslagstiftning s a m t a n n a n a v krisläget föranledd lagstiftning a v allmän natur Tvångsförfogande över egendom sid. 15. — Patentlagstiftningen sid. 15. — Varuransonering sid. 15. — Trafikväsen sid. 16. — Den militära beredskapstjänsten sid. 17.

Sid. 13 15

3.

Kristidsorganisationen Livsmedelshushållningen sid. 18. — Industrien sid. 19. — Bränslehushållningen sid. 19. — Trafikväsendet sid. 19. — Arbetsmarknaden sid. 20. — Prisregleringen sid. 20.

4.

J o r d b r u k e t och livsmedelshushållningen Försörjningsläget sid. 21. — Prisregleringen på jordbruksområdet sid. 28. — Tillgodoseendet av jordbrukets behov av arbetskraft sid. 36. — Motordriften och maskinanvändningen i övrigt vid jordbruket sid. 36. — Konstgödselregleringen sid. 38. — Skördegarnsregleringen sid. 38. — Regleringen av handeln med torvströ m. m. sid. 39. — Regleringen beträffande brödsäd och brödsädsprodukter, ärter och bönor m. m. sid. 40. — Fodermedelsregleringen sid. 46. — Fröhandelsregleringen sid. 51. — Regleringen beträffande potatis och potatisprodukter sid. 52. — Odlingen av spånads- och oljeväxter sid. 56. — Kött- och fläskregleringen sid. 58. — Regleringen beträffande mjölk, mejeriprodukter och annat matfett sid. 61. — Äggregleringen sid. 65. — Fisket och fiskhandelsregleringen sid. 66. — Reglering av tillverkningen av och handeln med vitaminhaltiga varor m. m. sid. 75. — Åtgärder för tillratagande av inhemska frukter och bär samt för ökad grönsaksodling m. m. sid. 77. — Regleringen av handeln med ris och risgryn sid. 81. — Regleringen av handeln med socker och sirap sid. 81. — Regleringen av handeln med kaffe, te och kakao sid. 82. — Regleringen av handeln med torkad frukt, kryddor m. m. sid. 82. — Regleringen av handeln med tobaksvaror sid. 83. — Försäljningen av ersättningsmedel för ransonerade livsmedel sid. 84. — Diverse föreskrifter i samband med livsmedelsransoneringarna sid. 84. •— Inventeringar på jordbruks- och livsmedelsområdena sid. 87.

5.

Industrien Översikt av produktionsutvecklingen sid. 89. — Utvecklingen inom särskilda industriområden sid. 90. — Regleringsåtgärder beträffande råvaruförsörjning, produktion och konsumtion: metaller och metallvaror sid. 93; verkstadsprodukter sid. 95; tegel sid. 95; glasvaror sid. 97; byggnadspapp sid. 97; textilvaror sid. 97; hudar, skinn och läder sid. 100; gummivaror sid. 101; feta oljor och fettämnen, tvättmedel m. m. sid. 102; andra kemiska produkter sid. 104. — Åtgärder för ökning av varutillgången. Ersättningsproduktion: metaller sid. 108; elektroder och elektrodmassa sid. 109; garvämnen sid. 110; andra kemiska produkter sid. 111.

6 6.

B r ä n s l e - och s m ö r j m e d e l s h u s h å l l n i n g e n A. Fasta bränslen Försörjningsläget sid. 112. — Handels- och förbrukningsregleringen beträffande stenkol, koks och ved sid. 113. — Reglering av handeln med träkol sid. 116. — Prisregleringen beträffande stenkol och koks samt ved och träkol sid. 118. — Vedproduktion och vedanskaffning sid. 121. — Produktionen av träkol och gengasved sid. 126. — Torvproduktionen sid. 126. B. Flytande bränslen Försörjningsläget sid. 127. — Allmän revision av bestämmelserna angående handelsoch förbrukningsregleringen sid. 128. — Bensin och lättbentyl sid. 130. — Motylbränslen sid. 130. — Fotogen, motorbrännolja och eldningsolja sid. 131. — Skifferolja sid. 132. — Sulfitsprit sid. 133. — Trätjära sid. 133. C. Gengas m. m

Sid. 112 112

135 D. Smörjmedel

136 Kraftförsörjningen

8.

Statlig lagerhållning

9.

Utrikeshandeln

7.

Statistisk överblick sid. 144. — Utrikeshandelns reglering sid. 148. — Handelsavtal sid. 149. — Clearing med utlandet sid. 153. 10.

Sjöfarten 157 Fartygsbeståndet sid. 157. — Sjötrafikens omfattning sid. 158. — Lejdtrafiken sid. 159. — Fraktfartsregleringen sid. 160. — Neutralitets- och sjöfartsskydd sid. 162.

11.

Landtrafiken A. Statens järnvägar B. De enskilda järnvägarna C. Motorfordonstrafiken

164 164 170 171

12.

Postverket

13.

Telegrafverket

14.

Krigsriskförsäkring Transportförsäkring sid. 186. — Olycksfallsförsäkring sid. 187.

15.

A r b e t s m a r k n a d e n . L ö n e f r å g o r o c h social h j ä l p v e r k s a m h e t 188 Statistisk överblick sid. 188. — Arbetsmarknadsläget inom olika näringsområden sid. 189. — Arbetsmarknadskommissionens verksamhet sid. 191. — Kollektivavtalen sid. 198. — Socialförsäkrings- och understödsfrågor sid. 200.

16.

B y g g n a d s - och b o s t a d s v ä s e n d e t 201 Bostadsförsörjningen sid. 201. — Regleringen av byggnadsverksamheten sid. 203. — Hyresregleringen sid. 207.

17.

S j u k v å r d och l ä k e m e d e l s a n s k a f f n i n g

18.

Priser och prisreglering 212 Översikt av prisutvecklingen sid. 212. — Den allmänna prispolitiken sid. 215. — Prisreglerande och priskontrollerande åtgärder sid. 221.

19.

Penningväsendet

20.

Statsfinanserna

21.

Statlig

informationsverksamhet

7 Åttonde avdelningen Tiden januari—juni 1943. Sid. 235

1.

Inledning

2.

Beredskapslagstiftning s a m t a n n a n av krisläget föranledd lagstiftning av allmän natur 240 Tvångsförfogande över egendom sid. 240. — Moratorielagstiftning m. m. sid. 240. — Jämkning av arrendeavtal m. m. sid. 241. — Patentlagstiftningen sid. 242. — Bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna, angående enskilda organisationer och förvaltningsorgan samt angående förmynderskap m. fl. ärenden vid krig eller krigsfara sid. 243. — Straff och påföljder vid olovlig överlåtelse av ransonerade varor sid. 244. — Krafthushållningen sid. 247. — Utrikeshandeln sid. 247. — Försäkringsväsendet sid. 247. — Arbetsmarknaden sid. 249. •— Lönefrågor sid. 249. — — Byggnads- och bostadsväsendet sid. 251. — Prisregleringen sid. 251. — Penningväsendet sid. 253. — Bolagslagstiftningen sid. 255. — Undanförsel av varuförråd sid. 255.

3.

Kristidsorganisationen

257 Livsmedelshushållningen sid. 257. — Industrien sid. 258. — Bränslehushållningen sid. 259. — Trafikväsendet sid. 260. — Arbetsmarknaden sid. 260. — Prisregleringen sid. 260. 4.

J o r d b r u k e t och livsmedelshushållningen 261 Försörjningsläget sid. 261. — Prisregleringen på jordbruksområdet sid. 264. — Tillgodoseendet av jordbrukets behov av arbetskraft sid. 272. — Motordriften vid jordbruket sid. 272. — Konstgödselregleringen sid. 273. — Skördegarnsregleringen sid. 274. — Försörjningen med nikotinvaror sid. 275. — Regleringen beträffande brödsäd och brödsädsprodukter, ärter och bönor m. m. sid. 276. — Fodermedelsregleringen sid. 279. •— Statligt stöd för uppförande av siloanläggningar för ensilagefoder sid. 282. — Fröhandelsregleringen sid. 283. — Regleringen beträffande potatis och potatisprodukter sid. 284. — Regleringen av sockernäringen sid. 287. — Odlingen av spånads- och oljeväxter sid. 289. — Kött- och fläskregleringen sid. 291. •— Regleringen beträffande mjölk, mejeriprodukter och annat matfett sid. 294. — Äggregleringen sid. 296. — Fisket och fiskhandelsregleringen sid. 297. — Åtgärder för tillvaratagande av inhemska frukter och bär samt för ökad grönsaksodling m. m. sid. 302. — Regleringen av handeln med ris och risgryn sid. 306. — Regleringen av handeln med socker och sirap sid. 306. — Regleringen av handeln med kaffe, te och kakao sid. 307. — Regleringen av handeln med torkad frukt, kryddor m. m. sid. 311. — Regleringen av handeln med tobaksvaror sid. 312. —• Diverse föreskrifter i samband med livsmedelsransoneringarna sid. 312. — Statsbidrag till folkköksverksamhet sid. 313. — Inventeringar på jordbruks- och livsmedelsområdena sid. 315.

5.

Industrien 317 översikt av produktionsutvecklingen sid. 317. —• Regleringsåtgärder beträffande råvaruförsörjning, produktion och konsumtion: metaller och metallvaror sid. 318; verkstadsprodukter sid. 321; tegel sid. 323; grafitdeglar sid. 324; glasvaror sid. 324; textilvaror sid. 325; hudar, skinn och läder samt skovaror sid. 329; gummivaror sid. 337; feta oljor och fettämnen, tvättmedel m. m. sid. 341; andra kemiska produkter sid. 342. — Åtgärder för ökning av varutillgången. Ersättningsproduktion: metaller sid. 344; glasvaror sid. 348; textilvaror sid. 348; läder sid. 348; gummi sid. 349; t v ä t t medel sid. 351; andra kemiska produkter sid. 351. — Tillvaratagande av skrot och avfallsprodukter sid. 354.

G. B r ä n s l e - o c h s m ö r j m e d e l s h u s h å l l n i n g e n 355 A. Fasta bränslen 355 Försörjningsläget sid. 355. — Förbrukningsregleringen sid. 356. — Vedhandelsregleringen sid. 359. — Prisregleringen beträffande stenkol och koks sid. 359. — Prisregleringen beträffande ved och träkol sid. 360. — Vedproduktion och vedanskaffning:

K Sid. första halvåret 1943 sid. 363; åtgärder beträffande vedproduktionen under bränsleåret 1943/44 sid. 370. — Produktionen av träkol och gengasved sid. 376. — Torvproduktionen och regleringen av handeln med bränntorv sid. 378. B. Flytande bränslen 380 Försörjningsläget sid. 380. -— Bensin och lättbentyl sid. 380. — Motylbränslen sid. 381. — Fotogen, motorbrännolja och eldningsolja sid. 381. — Skifferolja sid. 382. — Sulfitsprit sid. 383. — Trätjära sid. 383. — Prisreglering för tiden efter den 30 juni 1943 sid. 384. — Organisationen av handeln med flytande bränslen sid. 385. C. Gengas m. m 386 D. Smörjmedel

7.

Kraftförsörjningen

8.

Statlig lagerhållning

9.

Utrikeshandeln 397 Statistisk överblick sid. 397. — Utrikeshandelns reglering sid. 399. — Handelsavtal sid. 401.

10.

Sjöfarten 406 Fartygsbeståndet sid. 406. — Sjötrafikens omfattning sid. 406. — Lejdtrafiken sid. 407. — Fraktfartsregleringen sid. 408. •— Krigsriskersättning till sjömän sid. 409. — Åtgärder för minskyddsanordningar å fartyg sid. 411. — Neutralitets- och sjöfartsskydd sid. 412.

11.

Landtrafiken A. Statens järnvägar B. De enskilda järnvägarna C. Motorfordonstrafiken

414 414 419 419

12.

Postverket

13.

Telegrafverket

14.

Krigsriskförsäkring Transportförsäkring sid. 434. — Olycksfallsförsäkring sid. 435.

15.

A r b e t s m a r k n a d e n . L ö n e f r å g o r o c h social h j ä l p v e r k s a m h e t 437 Statistisk överblick sid. 437. — Arbetsmarknadsläget inom olika näringsområden sid. 438. — Arbetsmarknadskommissionens verksamhet sid. 440. — Anslagsfrågor rörande arbetsmarknadens reglering m. m. sid. 445. — Kollektivavtalen sid. 447. — Socialförsäkrings- och understödsfrågor sid. 449. — Lönefrågor beträffande statliga befattningshavare sid. 452.

16.

B y g g n a d s - och bostadsväsendet 454 Åtgärder för bostadsförsörjningens främjande sid. 454. — Regleringen av byggnadsverksamheten sid. 458. — Hyresregleringen sid. 462.

17.

S j u k v å r d och läkemedelsanskaffning

18.

P r i s e r och p r i s r e g l e r i n g 467 Översikt av prisutvecklingen sid. 467. — Prisreglerande och priskontrollcrande åtgärder sid. 470.

19.

Penningväsendet

20.

Statsfinanserna 478 Statsregleringen för budgetåret 1942/43 sid. 478. —• Statsregleringen för budgetåret 1943/44 sid. 478. — Skattelagstiftning sid. 480. — Statsskulden sid. 484.

21.

Statlig informationsverksamhet

9 Bilagor Sid.

laga 1. Förteckning över författningar av beredskapskaraktär eller eljest sammanhängande med kristidsförhållandena, utfärdade under tiden 1 juli 1942—30 juni 1943 491 laga 2. Förteckning över de centrala kristidsmyndigheterna samt deras ledande personal, sakkunniga, rådsledamöter m. fl. den 1 juli 1943 513 laga 3. Ransoneringskort för livsmedel m. m., utdelade av statens livsmedelskommission intill utgången av juni 1943 525 laga 4. Kvantitetsuppgifter rörande ransoneringen av livsmedel samt t v ä t t och rengöringsmedel

laga 5. Förteckning över varuslag, som lagts under beslag före den 1 juli 1943 537 laga 6. Normalprisbestämmelser,

utfärdade intill utgången av juni 1943 554

Sjunde avdelningen Tiden juli—december 1942

1. Inledning. I s a m b a n d m e d f r a m l ä g g a n d e t av f i n a n s p l a n e n för b u d g e t å r e t 1943/44 l ä m n a d e s i 1943 å r s s t a t s v e r k s p r o p o s i t i o n en s u m m a r i s k översikt av h u v u d d r a g e n i d e n e k o n o m i s k a politik, särskilt i p r i s h ä n s e e n d e , s o m u n d e r d e g å n g n a k r i s å r e n förts i v å r t l a n d . I d e n n a översikt anföres b l a n d a n n a t följande: »Under de första krigsåren, då tillgången på arbetskraft och produktionsmedel var relativt god, inriktades den ekonomiska politiken på att genom priskontroll förhindra, att den försämrade varuförsörjningen utnyttjades till prisstegringar som icke motiverades av kostnadsutvecklingen, samt på att genom intensifierad statlig upplåning och skärpt beskattning neutralisera en ökning av varuefterfrågan till följd av inkomststegring. Risk för en sammanlagd inkomstökning förelåg både i den m å n man icke lyckades hindra obefogade prisstegringar och till följd av de ökade statsutgifterna och de genom dyrtidskompensation höjda individuella inkomsterna, vilka emellertid i viss mån motvägdes genom minskad sysselsättning. För att undvika de risker, som en alltför hastig anpassning efter ett höjt kostnadsläge skulle medföra, dämpades prisstegringens takt i vissa fall genom tillfälliga subventioner. I syfte att begränsa riskerna för en köpkraftsökning över budgeten underkastades statsutgifterna redan från krigets början en skärpt kontroll och begränsades medelsanvisningen för nya civila ändamål, som icke betingades av krisläget och försörjningssvårigheterna, successivt till ett minimum. Den ekonomiska politiken erhöll stöd i de av försörjningspolitiska skäl genomförda varuregleringarna. I och med alt läget skärptes, tillkommo vissa nya inslag i den ekonomiska politiken. De genom missväxten — som man antog tillfälligt — höjda livsmedelspriserna hindrades genom subventionering att i full utsträckning drabba konsumenterna. Om så fått ske, skulle de genom arbetslönernas förmedling ha medfört en stegring av produktionskostnaderna och på så sätt ha arbetats in i hela prissystemet och fört detta upp på en högre nivå, som blott med största svårighet skulle k u n n a t pressas tillbaka vid en eventuell prissänkning för livsmedlen. Vidare begränsades de kristillägg som utgingo i anledning av levnadskostnadernas uppgång. Kompensationsgraden sänktes och justering av inkomsterna skedde med längre tidsintervaller än tidigare. Vintern 1941/42 låstes sedermera räntenivån, som då nedgått så långt som erfordrades för att byggnadsverksamheten skulle kunna upprätthållas utan räntesubventionering. Detta skedde i syfte att hindra, att den stigande likviditeten skulle utlösa ett fortsatt räntefall, som kunde underlätta en kreditexpansion. Under våren genomfördes en hyresreglering betingad av den stigande bostadsknapphetens inflytande i hyresstegrande riktning.»

14 Det erinras i den citerade översikten vidare om att frågan om en väsentlig skärpning av pris- och lönepolitiken upptogs till behandling i valutapropositionen till 1942 års riksdag samt att kraven på en sådan skärpning vunno riksdagens stöd. Med utgångspunkt från riksdagsuttalandet i ämnet igångsattes under sommaren och hösten 1942 ett energiskt arbete för genomförande av sådana anordningar — närmast på priskontrollens och arbetsmarknadsregleringens områden — som kunde effektivt motverka en utveckling i riktning mot ett varaktigt försämrande av penningvärdet. Dessa ansträngningar ledde till fastslående i november av vissa riktlinjer för den fortsatta ekonomiska politiken. Det väsentligt nya, som därvid framträdde, var inriktningen på ett allmänt pris- och inkomststopp. En utförlig redogörelse för det sålunda knäsatta programmet lämnas nedan å sid. 215 ff. Det allmänna försörjningsläget för konsumtionsåret 1942/43 lättades genom att skörden år 1942 i viktiga hänseenden utföll väsentligt gynnsammare än under de två närmast föregående åren. Sysselsättningen intensifierades på olika produktionsfält. Den tillgängliga arbetskraften togs sålunda nästan helt i anspråk. Härtill medverkade, förutom de omfattande militärinkallelserna, de ökade anspråken på arbetskraft inom skogsbruket, ersättningsproduktionens fortsatta utveckling och byggnadskonjunkturens återhämtning. På vissa områden gjorde sig till och med en markerad brist på arbetskraft gällande, vilken föranledde ingripanden på arbetsmarknaden, närmast i syfte att reglera användningen av arbetskraft för byggnadsändamål. Någon expansion av utrikeshandeln kan icke sägas ha kommit till stånd, men den omständigheten, att ett visst om än begränsat varuutbyte med transoceana länder genom medgivande från de krigförande makterna alltfort kunde äga rum, var för vår försörjning och vårt ekonomiska livav största betydelse. Frånsett den hårdare priskontrollen genomfördes under senare halvåret 1942 knappast någon mera avsevärd skärpning av de egentliga varuregleringarna. Den starkare åtstramning av krishushållningspolitiken, soin likvisst — såsom en följd av krigsförhållandenas tilltagande tryck — måste anses ha ägt rum, tog sig däremot kännbara uttryck i de redan antydningsvis berörda regleringsåtgärderna på byggnads- och bostadsväsendets områden ävensom i ytterligare inskränkningar av motorfordonstrafiken. Då riksdagen hösten 1942 under en kort session sammanträdde huvudsakligen blott för att av regeringen informeras om landets utrikespolitiska ställning och försörjningsläge, utan att därvid några regeringsförslag framlades, skedde icke i nämnvärd mån någon vidare utbyggnad av krisberedskapen i rättsligt hänseende utöver vad som möjliggjordes med stöd av tidigare genomförd fullmaktslagstiftning.

2. Beredskapslagstiftning samt annan av krisläget föranledd lagstiftning av allmän natur. Tvångsförfogande över egendom. Genom kungörelse den 30 juni 1942 (nr 585) hade förordnats, att de av 1942 års riksdag antagna och den 30 juni 1942 utfärdade militära rekvisitions- och förfogandelagarna (rekvisitionslag, nr 583, och beredskapsförfogandelag, nr 584) skulle träda i kraft den 1 oktober 1942. Därigenom upphävdes icke blott de tidigare rekvisitions- och beredskapsförfogandelagarna utan även fartygsuttagnings- samt häst- och fordonsanskaffningslagarna jämte dithörande tillämpningsförfattningar. Dock skulle i fråga om uttagning i fredstid av vissa förnödenheter för krigsmaktens behov bestämmelserna i sistnämnda lagar och författningar fortfarande gälla, intill dess Kungl. Maj:t annorlunda bestämde (se del III sid. 221). Sedan Kungl. Maj:t den 9 oktober 1942 utfärdat förordning om uttagning under fredstid av vissa förnödenheter för krigsmaktens behov (uttagningsförordning, nr 832) att träda i kraft den 1 januari 1943, upphörde fr. o. m. sistnämnda dag berörda ännu giltiga bestämmelser i de äldre författningarna att gälla. Patentlagstiftningen. Lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser angående patent vid krig eller krigsfara (se del II sid. 16) har genom kungörelser den 5 september 1942 (nr 752 och 753) — i samma omfattning som tidigare skett gent emot vissa särskilda länder — bragts i tillämpning i förhållande till Belgien och Luxemburg t. o. m. den 30 juni 1943. Intill samma tidpunkt har genom kungörelse den 31 december 1942 (nr 969) det tidigare meddelade förordnandet om tillämpning av samma lag i förhållande till Norge prolongerats. Vaiuransoncring. Genom kungörelse den 27 november 1942 ha vissa bestämmelser meddelats angående överlåtelse av ransonerad vara å auktion (nr 904). Härigenom har föreskrivits, att överlåtelse av ransonerad vara å auktion, även

16 i fall där enligt vederbörande ransoneringsförfattning hinder mot överlåtelsen ej föreligger, icke får ske annat än mot inköpskort, inköpslicens eller annan av central kristidsmyndighet eller å dess vägnar utfärdad handling, som tjänar till bevis om rätt till förvärv av varan, eller i den ordning och på de villkor den centrala kristidsmyndigheten eljest bestämmer. Kungörelsen var föranledd av en framställning från livsmedelskommissionen och avsåg att förhindra okontrollerade inköp vid berörda slag av försäljningar av ransonerade varor utöver ramen för de allmänna tilldelningsgrunderna. Livsmedelskommissionen meddelade i cirkulär nr 1088 vissa tillämpningsbestämmelser i ämnet. Det föreskrevs sålunda, bland annat, att kungörelsen ej skulle äga tillämpning å textilvaror. Sådan auktionsförsäljning, som avsågs i kungörelsen, fick ske endast efter av kristidsnämnden lämnat särskilt tillstånd, såvida fråga ej var om auktion som anordnats av offentlig myndighet i enlighet med gällande författningsbestämmelser, exempelvis exekutiv auktion eller auktion å hittegods eller å gods, som beslagtagits eller förklarats förverkat. Ansökning om tillstånd till auktionsförsäljning fick som regel bifallas endast då auktionen anordnades av religiöst samfund eller annan sammanslutning, som följde övervägande religiösa, kulturella, välgörande eller allmännyttiga syften, samt avsåg att skaffa medel till dylik verksamhet. Försäljningen skulle i allmänhet ske under förbehåll att densamma ej blev giltig och att köparen ej ägde utbekomma varan, förrän han avlämnat vederbörliga inköpsbevis. I undantagsfall kunde livsmedelskommissionen dock medgiva, att försäljning fick ske annorledes än mot inköpsbevis. Trafikväsen. Kungörelse har utfärdats den 20 november 1942 (nr 886) om vissa inskränkningar vid krig eller krigsfara i rätten att begagna för allmän trafik avsedda transportmedel m. m. Kungörelsen innefattar, såvitt angår järnvägstrafik, en omarbetning av de i kungörelsen den 14 maj 1915 (nr 175) givna föreskrifterna i ämnet — sistnämnda författning h a r genom den nya kungörelsen upphört att gälla — samt utsträcker övervaknings- och kontrollbestämmelserna till att omfatta övriga för allmän trafik avsedda transportmedel (spårvägs- och landsvägstrafik, fartygstrafik och lufttrafik). Det åligger enligt kungörelsen trafikmyndighet att, efter framställning från myndighet som Konungen bestämmer, meddela föreskrifter om de inskränkningar i rätten att begagna för allmän trafik avsedda transportmedel, om den övervakning av resande och gods samt om de åtgärder i övrigt med avseende å trafiken, som finnas erforderliga för att förhindra att krigsunderrättelser överbringas till obehöriga eller som eljest påkallas av hänsyn till rikets försvar eller säkerhet. Med trafikmyndighet avses i fråga om järnvägstrafik och därtill ansluten tågfärjetrafik järnvägsstyrel-

17 sen, i fråga om spårvägs- och vägtrafik vederbörande länsstyrelse, i fråga om fartygstrafik kommerskollegium samt i fråga om lufttrafik luftfartsmyndigheten. Vid trafikföretag anställd befattningshavare kan av vederbörande trafikmyndighet meddelas befogenhet att vid utövande av åliggande som här avses verkställa visitation av resande och av dem medförd egendom ävensom av gods, som avlämnats för befordran. Den militära beredskapstjänsten. Den nya krigsfamiljebidragsförordning, vilken utfärdades den 30 juni 1942 (nr 521), trädde påföljande 1 juli delvis i kraft. I övrigt uppsköts ikraftträdandet till senare tidpunkt. Den 31 december 1942 förordnade Kungl. Maj:t genom kungörelse nr 982, att krigsfamiljebidragsförordningen i sin helhet — med vissa smärre undantag — skulle träda i tillämpning den 1 mars 1943. Samtidigt utfärdades kungörelse (nr 983) om vissa undantag från förordningens bestämmelser samt kungörelse (nr 984) med närmare föreskrifter angående förordningens tillämpning (krigsfamiljebidragskungörelse). Härigenom upphävdes de tidigare tillämpningskungörelserna nr 322/1940 och 525/1942.

2—319301

3.

Kristidsorganisationen.

Livsmedelshushållningen. Inom statens livsmedelskommissions produktionsavdelning ha fr. o. in. den 1 juli 1942 inrättats två nya byråer, nämligen en för industripotatis och en för växtodling. Tillkomsten av den förra byrån var en följd bl. a. därav att livsmedelskommissionen vid nämnda tidpunkt övertog de uppgifter, som tidigare tillkommit statens potatismjölsnämnd. Den redan förut inom kommissionens produktionsavdelning inrättade byrån för foderfrågor erhöll samtidigt namnet byrån för husdjur. Vissa ytterligare byråer ha senare tillkommit. Så har fr. o. m. den 1 augusti inom kommissionens juridiska sektion inrättats en särskild byrå för handläggning av administrativa ärenden samt därjämte inrättats en fristående, kommissionens ordförande direkt underställd byrå för handläggning av ärenden rörande ägg. Vidare har inom varuomsättningsavdelningen i oktober i samband med att handeln med potatis underkastats reglering inrättats en ny sektion för handläggning av ärenden rörande potatis och rotfrukter. — Konsumtionsavdelningen har fördelats på sex byråer, nämligen en för administrativa ärenden, en för konsumtionsärenden, en för licensärenden, en för textilärenden, en för industriella ärenden och en för omsättningskontrollen. Den lokala kristidsorganisationen. De ökade arbetsuppgifterna i samband med de olika varuregleringarna och inventeringarna m. m. hade successivt medfört ett ökat behov av arbetskrafter vid kristidsstyrelserna. Fortfarande begagnade sig styrelserna av systemet med kontrollbyråer bestående av personal hos systembolagen (se del I sid. 217, del II sid. 25), men i allt större omfattning hade styrelserna föranlåtits att antaga hos dem helanställd personal. I slutet av 1942 avlönades tre kontrollbyråer helt av vederbörande kristidsstyrelse; vid en styrelse handlades licensärendena och vid en annan omsättningskontrollen å styrelsens kansli. Vid kanslierna samt kontrollbyråer, vilkas personal avlönades direkt av styrelserna, funnos anställda omkring 400 personer. Å de till kristidsstyrelserna hörande bränslekontoren och priskontoren sysselsattes en personal på c:a 500 personer. De för efterlevnaden av spannmålsregleringen anställda spannmåls-

19 ombuden ha merendels tagits i anspråk för arbete a styrelsernas jordbruksavdelningar under de tider då de icke varit upptagna med kontroll- och rådgivningsarbeten ute i länen. Därjämte ha på flera områden särskilda sakkunniga begynt anlitas, framför allt för prövning av lagerökningslicenser samt vid de s. k. vägklassificeringsnämnderna (se sid. 178). Landets indelning i kristidsnämndsdistrikt undergick under senare halvåret 1942 ingen annan förändring än att inom Kronobergs län två nya nämnder inrättades. Kristidsnämndernas antal var vid årets utgång därför 1 752 mot 1 750 den 30 juni. Kristidsförbundens antal var som förut 425, innefattande 1 204 kommuner. För budgetåret 1941/42 hade riksdagen till bidrag för täckande av kostnaderna för krislidsnämndernas verksamhet under år 1941 anvisat ett förslagsanslag av 850 000 kronor. Något anslag för täckande av motsvarande kostnader för år 1942 upptogs icke på riksstaten för 1942/43, enär denna fråga ansågs böra uppskjutas till 1943 års riksdag, då säkrare hållpunkter för ett bedömande av medelsbehovet skulle föreligga. Genom beslut under sommaren 1942 tillerkände Kungl. Maj:t kristidsnämnderna för deras verksamhet under år 1941 statsbidrag med tillhopa 1 522 178 kronor. Kostnaderna för 1942 för de nämnder, vilka sökt statsbidrag, uppgingo till sammanlagt 9 210 125:45 kronor. Statsbidragen härför beräknades enligt de fastställda grunderna till 2 743 426:02 kronor. Industrien. Den inom statens industrikommissions krigsindustriavdelning inrättade uppskovsbyrån för handläggning av ärenden rörande mobiliseringsuppskov för industripersonal organiserades fr. o. m. november som en fristående byrå, benämnd mobiliseringsbyrån. I samband härmed förordnades chefen för verkstadsavdelningen att vara chef jämväl för krigsindustriavdelningen. Bränslehushållningen. Inom statens bränslekommissions kraftbyrå ha i samband med den genomförda regleringen av kraftförbrukningen inrättats tre kontor, kraftplaneringskontoret, kraftransoneringskontoret och kraftrestriktionskontoret. Vid torvbyrån har inrättats ett särskilt licenskontor. Trafikväsendet. Genom beslut den 28 augusti 1942 bestämde Kungl. Maj:t, att inom statens trafikkommission skulle fr. o. m. den 1 september i stället för sektionen för ärenden rörande motorfordonstrafiken inrättas dels en sektion för ärenden rörande det till förfogande stående motorfordonsbeståndets utnyttjande i kristidens trafik (biltrafiksektionen), dels en sektion för aren-

20 den rörande motorfordonsbeståndets storlek, utrustning och förseende med drift- och underhållsmedel (motorfordonssektionen). Arbetsmarknaden. Enligt Kungl. Maj:ts beslut har fr. o. m. den 1 juli 1942 inom statens arbetsmarknadskommission inrättats en särskild delegation för handläggning av vissa ärenden rörande inköp av gatsten för statens räkning. Ordförandeskapet inom delegationen har uppdragits åt kommissionens ordförande. Prisregleringen. Inom statens priskontrollnämnds sektion för ärenden rörande kemisktekniska produkter har fr. o. m. den 1 juli 1942 inrättats en byrå för kemisk-teknisk handel samt inom nämndens sektion för ärenden rörande bränslen och trävaror fr. o. m. den 10 juli en byrå för kol och olja. Sektionen för utredningar, planläggning och publicering benämnes fr. o. m. den 1 september 1942 sektionen för utredningar och planläggning. Från sistnämnda dag har inom nämnden inrättats en sektion för ärenden rörande transporter.

4. Jordbruket och livsmedelshushållningen. Försörjningslägct. Under senare halvåret 1942 var försörjningsläget på livsmedelsområdet alltjämt i stort sett icke otillfredsställande, dock med undantag för försörjningen med kött och fläsk samt fisk, beträffande vilka varor väsentliga inknappningar i hushållningen måste ske. Vad beträffar den ogynnsamma situationen på köttmarknaden sammanhängde den emellertid otvivelaktigt med en rikligare fodermedelstillgång, vilken medförde en tillfälligt minskad utslaktning, varför den med fog kunde anses som en blott övergående företeelse. T i l l f ö r s e l n . f r å n u t l a n d e t av livsmedel samt av förnödenheter för jordbruksdriften var snarast förbättrad i jämförelse med fjolåret. Delvis var detta en följd av att lejdtrafiken med Amerika kunnat upprätthållas praktiskt taget obruten under hela året 1942. På denna väg inkomrao sålunda bl. a. ej helt ringa kvantiteter spannmål, nämligen vete c:a 86 000 ton, havre 6 600 ton, bönor 3 000 ton, risgryn 12 200 ton, medan importen av förstnämnda varuslag år 1941 varit relativt obetydlig och av risgryn blott uppgått till c:a 7 600 ton. Importen av s. k. amerikanskt fläsk uppgick till 4 700 ton mot 3 900 ton 1941. Äggimporten, som 1941 var förhållandevis stor (jämte äggula och flytande äggvita c:a 2 700 ton), sjönk däremot år 1942 till blott en tredjedel av fjolårsimporten. Av färsk fisk infördes 1942 4 660 ton mot 1 640 ton 1941, men av saltad och kryddad fisk blott c:a 3 000 ton mot 14 000 ton 1941 (därav 1 850 resp. 11 700 ton salt sill). Den starka minskningen särskilt i sillimporten var mycket kännbar, helst som även den inhemska sillfångsten var starkt nedsatt. Betydelsefullt med hänsyn till fettförsörjningen var, att såväl fettråvaror och fettämnen (animaliska och vegetabiliska) som kraftfoder (särskilt oljekakor) kunde införas i förhållandevis stora kvantiteter. Sålunda importerades år 1942 ov jordnötter, kopra, sojabönor samt lin- och annat oljeväxtfrö c:a 43 100 ton mot endast 8 650 ton 1941, av fettämnen c:a 33 000 ton mot 9 200 ton 1941 samt av oljekakor och annat kraftfoder c:a 119 400 ton mot 101900 ton 1941. Därtill kom en införsel av 13 300 ton

majs mot blott 3 900 ton 1941. Konstgödselimporten (huvudsakligen kalksalpeter och kalisalter) höll sig någorlunda i nivå med fjolårets import, med viss minskning för det förra men ungefär lika stor ökning för det senare slaget. Tilldelningen till jordbrukarna av kväve- och kaligödsel kunde därför, ävensom på grund av den inhemska kväveproduktionens ökning, som förut upprätthållas på i stort sett normal nivå. Den fosfatindustri, som upparbetats på grundval av inhemsk apatit, hade däremot ännu icke nått så stor omfattning, att den medgav mer än en relativt knapp tilldelning av superfosfat, motsvarande ungefär hälften av normal försörjning. Relativt betydande kvantiteter torkad frukt kunde tack vare lejdtrafiken införas, nämligen nära 15 000 ton (inkl. mandel och nötkärnor m. m.). Även av färsk frukt, väsentligen apelsiner från Italien, var importen ganska avsevärd (c:a 18 700 ton), dock betydligt mindre än 1941. Av grönsaker infördes framför allt lök. Kaffeimporten uppgick till 7 900 ton mot 17 400 ton 1941, importen av kakaobönor till 4 400 ton mot 5 150 ton 1941. Teimporten var mycket ringa. Den begränsade e x p o r t av livsmedel, som förekommit, huvudsakligen av kött, råg och rågmjöl, potatis och kålrötter samt socker, har i väsentlig mån utgjort humanitär hjälp till Finland och Norge. De ansträngningar som gjordes under hösten 1941 att öka ut den besådda höstsädsarealen hade delvis omintetgjorts genom den stränga vintern och den otjänliga väderleken under den därpå följande våren. Av en med höstvete besådd areal av c:a 190 000 hektar måste 26 000 hektar harvas upp och sås om, medan för höstrågen den omsådda arealen stannade vid c:a 10 000 hektar. Tack vare att omsådden till större delen skedde med vårvete eller vårråg, inträdde dock ingen minskning utan fastmer en ökning i den totala skördade brödsädsarealen. Denna översteg sålunda betydligt 1941 års låga tal och överträffade med c:a 25 000 hektar medeltalet för åren 1930—39. Jämväl för korn, blandsäd, potatis, ärter och sockerbetor var den skördade arealen märkbart större än under nämnda tioårsperiod, medan arealen för havre, foderrotfrukter och slåttervall minskats. Arealen för olje- och spånadsväxtodlingen, som så gott som helt tillkommit under krigsåren, steg från 9 200 hektar 1941 till 22 600 hektar 1942. Utvecklingen belyses av tablån överst å sid. 23, vilken anger dels de odlade arealernas omfattning, dels skörden per arealenhet av olika växtslag. Skördeutfallet var till följd av växlande väderleksförhållanden in i det sista ovisst. En svår torka på våren avbröts i slutet av maj av en välgörande nederbörd, medan kylan och det alltför rikliga regnet på eftersommaren först i september efterträddes av värme och vackert väder, som underlättade skörden.

23 Skörd per hektar kilogram

Skördad areal hektar 1930/39

224 300 66 500 204 900 7 500

177 000 109 400 198 500 8 200

164 000 114 600 241 200 8 200

2 450 1 820 1 910 1 340

1070 1290 1 370 910

1780 1580 1820 1 120

503 200

493 100

528 000

2 140

1 240

1 740

108 400 660 700 251 000

99 200 629 300 290 600

111800 598 200 279 000

2 030 1820 2 160

1590 1230 1450

1970 1550 1890

29 600 Ärter 20 000 25 800 142 000 Potatis 132 800 137 400 53 300 Sockerbetor 53 400 47 300 67 800 Foderrotfrukter 67 700 79 400 22 600 Olje- och spånadsväxter. .. 9 200 Slåttervall 1 375 500 1315 900 1 319 100

1 510 13 880 35 210 37 640

1 170 15 080 34 520 33 330

1540 12 960 32 520 33 840

3 640

2 990

Höstvete Vårvete Höstråg Vårråg Summa brödsäd Korn Havre Blandsäd

1930/39

1942 Skördesiffrorna enligt den definitiva skördestatistiken återges i efterföljande tablå dels för år 1942, dels till jämförelse härmed för år 1941 samt för tioårsperioden 1930—39 i genomsnitt. Hela brödsädsskörden år 1942 översteg med omkring 50 procent 1941 års nära nog till missväxt gränsande skörd men nådde dock ej mer än omkring 85 procent av genomsnittet under tioårsperioden före kriget. Veteskörden var förhållandevis ännu lägre och motsvarade blott 70 procent av nämnda genomsnitt, medan rågskörden däremot låg nära 12 procent högre.

V ä x t s 1a g

Vete Råg Summa brödsäd Korn Havre övrig fodersäd* Summa fodersäd Arter (huvuds, matärter) Bönor (huvuds, bruna bönor) Potatis Sockerbetor Foderrotfrukter Hö Halm 1

Blandsäd och vicker.

Skörd 1941

Skörd 1942

Skörd i medeltal 1930/39 ton

Skörd 1941 ton

Skörd 1942 ton

674 500 401 500 1 076 000

331 100 279 200

•172 000 448 100

49-1 69-5

70-0 111-6

610 300

920 100

se-7

85-5

218 300 1 201 600 5 17 900

157 700 775 700 431 200

220 100 926 000 534 700

72-2 64-6 77-3

100-8 77-1 97-7

1 967 S00 1 364 600 1 680 800

69-3

85-4

45 600 2 800 1 840 100 1 733 900 2 295 300 4 329 200 3 449 100

99-7 61-9 112-3 109-6 76-0 44-1 56-0

151-5 133-3 99-8 103-7 77-3 78-8 91-6

30 100 2100 1 844 100 1 682 200 2 970 100 5 495 200 3 767 200

30 000 1 300 2 071 100 1 843 700 2 256 300 2 425 000 2 108 200

i % av si :ördetalen 193 0/39

24 Fodersädsskörden motsvarade liksom brödsädsskörden c:a 85 procent av förkrigsmedeltalet, varvid dock korn- och blandsädsskördarna utföllo bättre än havreskörden. Skörden av ärter och bönor nådde som följd av ökade odlingsarealer och relativt god avkastning ganska tillfredsställande tal. Potatis- och sockerbetsskördarna kunde betraktas som medelgoda. Höskörden däremot låg mer än 20 procent och halmskörden nära 10 procent under förkrigsgenomsnittet. I skördeenheter räknat kunde 1942 års skörd av samtliga växtslag beräknas motsvara nära 90 procent av genomsnittet för åren 1930—39. Hela brödsädsskörden uppgick år 1942, som av ovanstående tabell framgår, till c:a 920 100 ton. Någon nämnvärd behållning från föregående år fanns ej att tillgå, frånsett kvarnarnas ingångslager, vilket var relativt litet, nämligen endast c:a 25 000 ton. Så gott som hela brödsädsförbrukningen måste därför för konsumtionsåret 1942/43 baseras på 1942 års skörd, vilken lyckligtvis till det mesta var av god kvalitet. Vid planläggningen beräknade livsmedelskommissionen — med hänsyn till önskvärdheten att upplägga en spannmålsreserv till nästkommande år — att c:a 500 000 ton vete och råg skulle kunna disponeras för förmalning för avsalu under konsumtionsåret. Därvid utgick kommissionen från att ingen inblandning av potatisprodukter i mjölet skulle äga rum men att däremot c:a 50 000 ton korn skulle tagas i anspråk vid mjölframställningen. Den totala kvantiteten spannmål för saluförmalning — vete, råg och korn — skulle alltså utgöra omkring 550 000 ton, vilket väl täckte en förbrukning motsvarande den som förekommit under 1941/42 och ej så litet därutöver. Kommissionen planerade vidare att disponera en betydligt större kvantitet havre än föregående år för framställning av huvudsakligen havregryn. Tilldelningen av havregrjm och havremjöl och även av korngryn avsågs att till större delen lämnas vid sidan av den allmänna mjöl- och brödransoneringen för att bereda ökat utrymme inom denna för övriga däri ingående produkter. Fodersädsskörden var 1942 närmare 25 procent större än föregående år. Det var på grund av denna skördeförbättring man ansåg sig kunna, som förut nämnts, taga ut en avsevärd större kvantitet havre än tidigare för gryntillverkning. Av korn planerades att disponera sammanlagt minst 85 000 ton för förmalning, för framställning av gryn och för bryggeriindustrien. De båda föregående årens svaga skördar av fodersäd hade ställt jordbrukarna inför stora svårigheter, vilka likväl lindrats genom tillgången på fodercellulosa. Under foderåret 1941/42 hade från fabrikerna levererats c:a 460 000 ton cellulosa, men efterfrågan hade varit betydligt större. Med hänsyn till ovissheten om huru 1942 års fodersädsskörd skulle komma att gestalta sig hade redan under ett tidigt skede vidtagits åtgärder för att tillgodose ett eventuellt ökat behov av fodercellulosa. Sedan det emellertid visat sig, att årets foderskörd givit i stort sett tillfredsställande resultat,

25 nedskärs tillverkningen med över 30 procent av de ursprungligen med fabrikerna avtalade kvantiteterna. Efter denna reduktion utgjorde avtalsmängden i runt tal 340 000 ton. Även den sålunda minskade kvantiteten skulle emellertid endast delvis komma att uttagas till foderförbrukning. En del exporterades, en annan del, som tillverkats i sådan form att den även k u n d e användas för papperstillverkning, togs i anspråk för andra ändamål. Beträffande oljekaksfoder räknades för konsumtionsåret 1942/43 med en tilldelning av c:a 100 000 ton, d. v. s. något över en tredjedel av förkrigsförbrukningen. Potatisskörden var i och för sig av ungefär normal omfattning, dock mindre än 1941 års ovanligt rikliga skörd. Emellertid befarades, att efterfrågan på potatis för olika ändamål skulle komma att avsevärt stegras. Fördenskull förbjöds användning av matduglig potatis för utfodring, och handeln med matpotatis underkastades reglering. Det beslöts ock, att ingen potatis skulle under konsumtionsåret få användas för brännvinsbränning. I stället användes bränneripotatis för tillverkning av potatisflingor och potatismjöl. Även sockerbetsskörden blev 1942 något mindre än året förut. På grund av den goda lagerställningen syntes det dock icke skola bli nödvändigt att under konsumtionsåret sänka de ordinarie sockerransonerna, även om det kunde visa sig behövligt att företaga inknappningar i fråga om användningen av socker för andra ändamål. Tillförseln av slaktdjur till marknaden, såväl svin som andra djur, minskades kraftigt under årets första hälft och nedgången fortfor även under tredje kvartalet. Däremot skedde en återhämtning under fjärde kvartalet. Utvecklingen belyses av följande siffror. en m a r k n a d s f ö r d a s l a k t e n Hästar, får Nötkreatur Svin och kalvar och getter 22 800 1900 26 200 16 500 2 100 34 200 19 500 7 700 44 500 15 600 2 300 21500 1200 12 700 15 600 1 100 5 300 12 200 12 300 3 600 18 100

T on Summa 50 900 52 800 71700 39 400 29 500 18 600 34 000

Minskningen i slakten särskilt av nötkreatur under sommarmånaderna sammanhängde tydligtvis med den förbättrade fodertillgången, vilken medförde mindre villighet hos jordbrukarna att nedslakta sina djur och i stället uppmuntrade till ökning av djurbesättningarna. Den stegrade slaktdjurstillgången mot årets slut gjorde det möjligt att öka den tidigare under år 1942 mycket låga köttilldelningen (se sid. 60). Det bör observeras, att ovanstående siffror icke omfatta husbehovsslakten, vilken särskilt i fråga om svin (s. k. hushållsgrisar) befunnit sig i ständig stegring och under hösten 1942 t. o. m. översteg saluslakten. Lagren av köttkonserver ned-

26 gingo betydligt på grund av den under sommaren 1942 medgivna allmänna tilldelningen av sådana konserver. Mjölkinvägningen vid mejerierna uppvisade de vanliga säsongväxlingarna men kunde med blott obetydlig minskning upprätthållas. Totala mjölkinvägningen år 1942 nådde en siffra, som blott med ungefär 5 procent understeg siffran för föregående år. Förbrukningen av mjölk för direkt konsumtion fortfor att stiga på ett förvånande sätt. Framför allt gick denna ökning ut över ostproduktionen, vilken ytterligare minskades, medan smörproduktionen förblev mera oberörd. Följande siffror ange utvecklingen halvårsvis.

1941 Jan.—juni juli—dec 1942 Jan.—juni juli—dec

Försåld konsumtionsmjölk Ton 46 432 *55 321 67 211 75 334

„, . , , ,. Mejenproduktionen av smör ost per månad 6 613 2 143 6 502 1 587 5 701 1 374 6 237 1 125

För att tillgodose den växande förbrukningen av mjölk inom större befolkningscentra i mellersta och norra Sverige träffades omfattande anordningar i samverkan med jordbrukets organisationer för att tillföra dessa orter mjölk från områden i landet, som i vanliga fall använda mjölken för produktframställning. Stockholm och Mälarlänen, där kreatursstammen på grund av fjolårets torka särskilt drabbats av nedslaktning, täckte sålunda under hösten 1942 60 å 70 procent av sitt mjölkbehov med leveranser från Skåne, Västergötland och Småland. Försäljningen av grädde, som (omräknad till mjölk) under senare halvåret 1939 uppgått till 25 255 ton per månad och under senare halvåret 1941 till 9 470 ton, sjönk under motsvarande tid 1942 till endast 4 939 ton per månad. Margarinproduktionen kunde tack vare tillförseln av fettråvaror genom lejdtrafiken rätt väl upprätthållas. Försäljningen av margarin från fabrik utgjorde under år 1942 40 600 ton mot 25 500 ton 1941 och 59 500 ton 1939. Äggproduktionen var under produktionsåret 1941/42 avsevärt mindre än under normala förhållanden, beroende på den minskning av hönsstaminen som skett och som föranletts av 1941 års svaga foderskörd. Nedgången i hönsstammen från hösten 1941 till hösten 1942 beräknades utgöra ungefär 25 procent. Minskningen i äggproduktionen var antagligen större till följd av den knappa utfodringen. Producenternas egen förbrukning var dock med all sannolikhet större än normalt. Den allmänna äggransonen måste under hösten ytterligare beskäras från 110 å 120 gram per person och vecka under juni—augusti till blott omkring 40 gram per vecka i november—december d. v. s. ungefär 3 ägg i månaden. Fr, o, m. november 1941 ange siffrorna i denna kolumn standardiserad mjölk.

27 Resultatet av utförda beräkningar angående t o t a l a k o n s u m t i o n s v o l y m e n l ö r v i k t i g a r e l i v s m e d e l , omfattande åren 1939— 1942, ha framlagts i konjunkturinstitutets publikation Inkomstutveckling och köpkraftsöverskott under krigsåren (Meddelanden från konjunkturinstitutet. Ser. B: 2). Av de därstädes anförda uppgifterna må här meddelas eU sammandrag. V a r u s l a g

Mjöl, gryn, bröd m. ni. (omräknat till mjöl) Ärter och bönor Potatis Socker och sirap Fläsk Kött, charkuterivaror m. m Konsumtionsmjölk samt till mjölk omräknad grädde Smör och margarin Ost Ägg Fisk och fiskkonserver Rotfrukter, grönsaker Bär, frukt, sydfrukter Kaffe Kaffcsurrogat Te Kakaopulver

1 000 ton

1 000 ton

1 000 ton

1 000 ton

641 12 780 299 90 164

660 13 780 250 86 170

628 13 880 219 82 155

568 13 1 080 214 71 111

1546 118 43 45 111 120 376 40 0-2 0-44 2-26

501 115 38 45 86 120 301 34 1-6 0-3G 2-01

1429 106 26 40 93 133 230 17 10-5 0-40 1-42

1577 110 16 30 94 157 207 9 15 0-25 1-15

Man observerar här för 1942 särskilt den rätt starka nedgången i den gemensamt redovisade konsumtionen av mjöl, gryn och bröd samt en förhållandevis än starkare nedgång i fråga om kött och fläsk, ost, ägg, bär och frukt samt kaffe, te och kakao. Däremot framträder en anmärkningsvärd ökning i konsumtionen av potatis, mjölk, rotfrukter och grönsaker samt kaffesurrogat, medan konsumtionen varit jämförelsevis stabil beträffande bl. a. socker, smör och margarin samt fisk. I nämnda publikation meddelas även beräkningar angående d e o l i k a n ä r i n g s - o c h n j u t n i n g s ä m n e n a s v ä r d e enligt resp. års priser ävensom angående de förbrukade varuslagens k a l o r i i n n e h å l l . Genom kaloritalen erhålles en översiktligare och i viss mån mera upplysande bild av de inträffade volymförändringarna än genom de rena kvantitetssiffrorna. Tablån å nästföljande sida innehåller ett utdrag av nu nämnda beräkningar. De två sista kolumnerna ange h u r konsumtionen av födo- och njutningsämnen av olika slag förskjutit sig från 1939 till 1942 dels värdemässigt, dels med hänsyn till näringsinnehållet, angivet i kalorier. Värdet av de totalt förbrukade kvantiteterna skulle enligt de anförda beräkningarna ha från krigets början fram t. o. m. å r 1942 stigit med 28 procent. Kostens näringsinnehåll skulle däremot ha sjunkit med 12 procent, ö k n i n g i kalori-

28 V a r u s 1 a

Konsumtion 1939—1942 Värde enligt resp. årspriser. Milj. kr,

Konsumtion 1942 Kvantitet Värde i kalorier Indextal Indextal 1939 = 100 1939 = 100

1942 Mjöl, gryn och bröd Potatis, ärter och bönor Socker och sirap Kött och fläsk Mjölk och grädde Smör och margarin Ost Agg Fisk och fiskkonserver Trädgårdsprodukter Sydfrukter m. m Kakao, choklad, k a r a m e l l e r . . . . Kaffe, kaffesurrogat, te, kryddor Drycker Tobak

360 95 136 501 338 295 88 82 108 274 119 131 150 475 193

420 129 124 554 366 345 86 97 106 339 80 152 163 496 231

442 132 126 689 387 372 69 121 167 367 77 196 132 524 265

444 237 136 546 401 388 43 99 185 514 75 198 107 590 308

123 249 100 109 119 132 49 121 171 188 63 151 71 124 160

87 137 71 73 101 93 27 68 75 83 41 74

Samtliga varuslag

3 345

3 688

4 066

4 271

förbrukningen framträder blott i fråga om potatis (som i tabellen sammanslagits med ärter och bönor) samt konsumtionsmjölk. Prisregleringen på jordbruksområdet. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 1 april 1942 hade en prisskala fastställts beträffande förhållandet mellan priserna på de särskilda slagen av spannmål samt hö av 1942 års skörd. Avsikten var, att de absoluta priserna skulle bestämmas, så snart utfallet av årets skörd kunde någorlunda överblickas. Sedan den första bearbetningen av skördeuppskattningen per den 15 juli ägt rum, framlade 1942 års jordbrukskommitté (se härom del III sid. 250) såsom grundval för prissättningen resultaten av en preliminär undersökning rörande jordbrukets inkomster och kostnader för regleringsåret 1942/43, baserad dels på nämnda skördeuppskattning, dels på en av kommittén verkställd granskning av de beräkningsmetoder, som tidigare av livsmedelskommissionen använts för liknande prognoser. Kommittén yttrade, att i rådande läge någon principiellt annan framkomlig väg icke kunnat finnas för en beräkning avseende jordbrukets ekonomiska läge under det kommande produktionsåret. Dittills verkställda undersökningar hade sålunda ej lett till resultat, som motiverade en rekommendation av andra grunder vid prissättningen än de av livsmedelskommissionen tidigare tillämpade med hänsyn såväl till den ur försörjningssynpunkt önskvärda produktionsinriktningen som till olika landsdelars och olika stora brukningsdelars intressen samt differenser i skörderesultatet. I överensstämmelse med den vid föregående prognoser använda metoden hade kommittén utgått från det under 1941/42 rådande pris- och kostnadsläget och hade

29 sålunda ej gjort några förhandsomdömen om eventuella pris- och kostnadsändringar under 1942/43. Under hänvisning till jordbrukskommitténs utredning ingav livsmedelskommissionen den 21 augusti skrivelse till Kungl. Maj:t med förslag till normalpriser å spannmål, stråfoder och matpotatis av årets skörd. Kommissionen erinrade därvid, att de i resp. jordbrukspropositioner uppställda principerna för prisavvägningen vid de två senaste årens jordbruksuppgörelser tillämpats så, att jordbruket i anledning av de under sagda år särskilt ogynnsamma skördarna avsetts skola bära ett inkomstbortfall, motsvarande 4 procent av det totalbelopp, som erfordrades för att täcka jordbrukets samtliga kostnader, däri inbegripet ersättning för jordbrukarnas eget arbete. Nämnda siffra hade fastställts med hänsyn till att den motsvarade en beräknad normal avvikelse från genomsnittsresultatet under en följd av år före krigsutbrottet. De nu föreliggande beräkningarna gåve med utgångspunkt från 1941/42 års prisnivå till resultat ett »inkomstöverskott» för jordbruket som helhet av 120-5 milj. kronor, sedan avdrag skett för 30 procent av inkomsterna för olje- och spånadsväxter samt för odlingspremierna för vårvete och korn. Dessa avdrag motiverades med att ifrågavarande inkomster genom statsmakternas beslut tillförts jordbrukarna i syfte att utgöra en extra stimulans till berörda odlingar, vilka delvis vore starkt lokaliserade till vissa landsdelar. Då icke mindre än hälften av det beräknade »inkomstöverskottet» eller 60 milj. kronor utgjorde en i viss mån fiktiv inkomst för återbildning av djurkapitalet, ansåg kommissionen, att sistnämnda summa i årets inkomstkalkyl borde sänkas till 40 milj. kronor. Jordbruksrepresentanterna i kommissionens råd hade förklarat sig beredda godkänna, att för samma ändamål ett lika stort belopp upptoges i beräkningarna för såväl 1943/44 som 1944/45. Utifrån dessa förutsättningar föreslog kommissionen följande prissänkningar i förhållande till gällande priser: för höstvete och vårvete (exkl. vårvetetillägg) 1 krona, för råg 2, för korn 3, för havre 3: 50 och för matärter 5 kronor, allt per deciton. Tidigare utgående arealtillägg för höstvete och höstråg borde bortfalla. Ärsmedelpriserna på hö och halm föreslogos sänkta med 1 krona per deciton i förhållande till gällande normalpris. Priser på matpotatis borde avvägas på sådant sätt, att stockholmsnoteringen efter avdrag av frakter och säckar i genomsnitt för konsumtionsåret komme att uppgå till 10 kronor per deciton mot 15: 24 kronor under konsumtionsåret 1941/42. Ingen ändring borde ske beträffande producentpriserna på animaliska jordbruksprodukter. Med tillämpning av de sålunda föreslagna priserna samt de mjölkpristillägg, som utgått under juni 1942, skulle av det beräknade »inkomstöverskottet» komma att kvarstå c:a 26 milj. kronor för mötande av de kostnadsstegringar, som kunde inträffa under det kommande året. En dylik säkerhetsmarginal ansåg kommissionen påkallad, enär man från jordbru-

kets sida accepterat, att de föreslagna produktprisen bundes för hela konsumtionsåret. I det yttrande, som priskontrollnämnden avgav över livsmedelskommissionens förslag, förordades längre gående prissänkningar å spannmål ävensom nedsättning av mjölk- och smörpriserna, varigenom en sänkning av jordbrukets beräknade inkomster skulle uppstå med 147*2 milj. kronor mot 74-3 milj. kronor enligt livsmedelskommissionens förslag. Sedan frågan om prissänkningen å jordbruksprodukter ytterligare behandlats i samband med de av regeringen upptagna förhandlingarna rörande allmänt pris- och lönestopp (se sid. 216), bemyndigade Kungl. Maj:t genom beslut den 2 oktober 1942 livsmedelskommissionen att fastställa normalpriser å spannmål och potatis av årets skörd med utgångspunkt från de av kommissionen föreslagna priserna, dock med någon förhöjning beträffande potatis. Kungl. Maj:ts beslut förutsatte emellertid förnyad omprövning i samband med fortsatt övervägande av åtgärder pä olika samhällslivets områden till mötande av en inflationistisk prisutveckling. De med stöd av detta bemyndigande av livsmedelskommissionen preliminärt med giltighet fr. o. m. den 16 oktober 1942 bestämda normalpriserna vid inköp av spannmål från odlare voro enligt kommissionens cirkulär nr 911 följande: Vårvete Höstvete Råg Korn Stråblandsäd Vithavre

Kr. per dt 27: — — 26: —• —• 25: — 23 — 20 50 19

Kr. per dt Svarthavre Vicker och foderärter Gula matärter Gröna matärter Matbönor

18:50 38: — 45: — 50: — 100: —

Vid försäljning från odlare av avrens, som uppkommit vid rensning av spannmål, skulle tillämpas följande normalpriser: för vete, råg och korn 20, för havre och blandsäd 16, för vicker och foderärter samt matärter 24 kronor per deciton. Vissa bestämda pristillägg föreskrevos vid försäljning för olika ändamål från Svenska spannmålsaktiebolaget eller auktoriserade spannmålshandlare. Vidare bestämdes beloppen för den tilläggslikvid, som skulle erläggas dels av grynkvarnarna som villkor för rätten att förvärva korn eller havre för gryn- eller mjöltillverkning, och dels av bryggerier, brännerier och mälterier som villkor för rätten att utnyttja inköpslicens för inköp av korn, havre eller blandsäd. Priser fastställdes jämväl för utsäde av vårsäd vid försäljning från auktoriserad utsädeshandlare eller mellanhand till förbrukare. Nya föreskrifter utfärdades genom cirkulär nr 912 angående kvalitetsfordringar och prisregleringsskalor för olika kvaliteter av spannmål. Sedan Kungl. Maj:t den 18 december 1942 bemyndigat livsmedelskommissionen att fastställa definitiva normalpriser på jordbruksområdet för konsumtionsåret 1942/43, beslöt kommissionen, att förenämnda normal-

31 priser skulle — bortsett från sedvanliga säsongmässiga justeringar och andra mindre, av förhållandena påkallade justeringar, som icke nämnvärt rubbade årsmedelpriset för landet i dess helhet — anses såsom definitiva för konsumtionsåret 1942/43. I fråga om f ö r m a l n i n g s e i s ä t t n i n g e n hade tidigare bestämts, att denna intill den 1 april 1942 skulle vid handelsförmalning utgå med 8: 15 kronor per deciton för vete och råg samt korn som förmaldes tillsammans med vete eller råg eller användes för inblandning i mjöl därav. För tiden 1 april—31 augusti utbetaltes förmalningsersättning förskottsvis med 7: 25 och för tiden därefter med 5 kronor per deciton. Definitiv reglering på detta område skedde först vid årsskiftet, då förmalningsersättningen fastställdes för tiden 1 april—31 augusti 1942 till 7: 25 kronor (med tillägg av 1:25 kronor för förmalning av vårvete), för tiden 1 september—15 oktober 1942 till 7:25 kronor för spannmål av 1941 eller äldre års skörd och till 5: 55 kronor för spannmål av 1942 års skörd samt för tiden 16 oktober—31 december 1942 till 5:25 kronor, oavsett till vilken skörd spannmålen var att hänföra, allt per deciton. För tiden fr. o. m. den 1 januari tills vidare t. o. m. den 31 augusti 1943 skulle förmalningsersättningen utgå med 5: 80 kronor per deciton. Vid löneförmalning skulle som förut utgå förmalningsersättning med 2 kronor per deciton. Mjölpriserna bibehöllos oförändrade till årets slut men sänktes från årsskiftet något, nämligen för enhetsvetemjöl från 38 till 36: 55, för grahamsmjöl från 27 till 26: 20, för samsikt från 29: 25 till 28: 15 och för sammalet rågmjöl från 25:25 till 24:45 kronor per deciton (brutto för netto). En reglering mestadels i sänkande riktning skedde jämväl för priserna å skilda slag av fodermedel, andra ån fodersäd. Sålunda nedsattes i oktober normalpriset å havre- och kornkli från 16 till 12 kronor per deciton, medan däremot priset å råg- och vetekli höjdes från 16: 50 till 18 kronor. Beträffande f o d e r c e l l u l o s a sänktes priset fr. o. m. den 21 oktober med 1 krona per deciton i förhållande till vad som gällt alltsedan den 1 juni 1942, varjämte viss prisrestitution lämnades förbrukare som inköpt cellulosa för leverans redan under sommaren resp. före den 21 oktober. Syftet med sistnämnda prisnedsättning var dels att bringa priset på fodercellulosa i lämplig relation till de nya priserna på fodersäd, dels att bereda jordbrukarna någon kompensation för den av höjda kostnader föranledda ökningen av priserna på konstgödsel. Prisrestitution med 1 resp. 2 kronor per deciton beviljades förbrukare, som inköpt fodercellulosa till de tidigare högre priserna, liksom även återförsäljare och kommissionärer för de lager som funnos den 21 oktober. Redan i juli hade till följd av den relativt goda foderskörden normalpriset på hö rätt avsevärt reducerats. Fr. o. m. den 26 augusti nedsattes höpriset ytterligare, varjämte även Tia/mpriserna reducerades. Producent-

:i2

priset å pressat hö av fullgod beskaffenhet bestämdes till 12 kronor per deciton mot 18 kronor i september 1941. För råg- och vetehalm sänktes priset från 6 resp. 6: 50 kronor till 4. för korn- och blandsädshalm från 7:50 till 5, för havrehalm från 8 till 6, för trindsädshalm från 10 till 7 och för fröhalm av vallväxter från 15 till 7 kronor per deciton. Beträffande prissättningen å vallväxt-

och rotfruktsfrö

se sid. 52.

I samband med den reglering av handeln med potatis, som genomfördes fr. o. m. den 12 oktober 1942 (se nedan sid. 53), blev även denna vara föremål för normalprissättning. Livsmedelskommissionen bemyndigades fastställa normalpris med utgångspunkt från en prisnivå, som i årsgenomsnitt motsvarade en partiprisnotering i Stockholm av 11 kronor per deciton efter avdrag av kostnader för frakt och emballage. De av livsmedelskommissionen i cirkulär nr 987 bestämda normalpriserna, vilka gällde dels pris vid försäljning från odlare fritt järnvägsstation eller kajplats, dels vid försäljning i olika kvantiteter till förbrukare, dels ock för vissa distrikt vid försäljning till auktoriserad detaljhandlare på annat sätt än från odlare, voro graderade för sju olika prisområden. Prisskalan angav ett producentpris av 11 kronor per deciton för första prisområdet, omfattande Skåne, Halland och Blekinge, stigande till 15 kronor för sjunde prisområdet, som omfattade de båda nordligaste länen. Till de sålunda fastställda normalpriserna fingo vissa tillägg göras vid försäljning i förseglade säckar av s. k. standardiserad matpotatis. Sedan det blivit behövligt att använda varmvagn vid järnvägstransport av potatis, medgav livsmedelskommissionen, att till normalpriserna vid försäljning till detaljhandlare och förbrukare fr. o. m. den 8 december fick göras ett tillägg av 1/s öre per kg i södra och ett öre per kg i norra handelsområdet (se sid. 55). Å köttvaror av olika slag hade normalpriser fastställts i maj och juni 1942 (se del III sid. 247). I de sålunda bestämda priserna vidtog livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 854 vissa jämkningar att gälla fr. t», m. den 27 juli. Ändringarna inneburo en mindre höjning av områdestilläggen för vissa prisområden. För att stimulera till uppfödning av svin med hög slaktvikt föreskrevs därjämte, att normalpriset å fläsk från nämnda dag skulle höjas med 5 öre per kg för svin med en slaktvikt av minst 80 kg samt härutöver med ytterligare 5 öre per kg för svin med en slaktvikt av minst 90 kg. I september fastställde kommissionen normalpris jämväl å osorterat benfritt kött av nötkreatur, häst och svin, å vissa styckade delar av kroppar av nämnda djur m. m. samt å ben av nötkreatur och häst (tidigare fastställda normalpris hade blott gällt hela, halva och fjärdedels kroppar samt organ och inälvor). Ytterligare säsongmässiga ändringar skedde i oktober, i samband varmed prisområdenas antal ökades från tolv till tretton.

33 Normalpriser för färskt och fruset älgkött bestämdes att gälla fr. o. m. den 14 augusti 1942, avseende dels försäljning till förbrukare, dels försäljning till detaljhandlare. Dessa priser, vilka inneburo en viss höjning i förhållande till de föregående höst fastställda minuthandelspriserna, voro baserade på ett pris av 2 kronor per kg för hel eller halv kropp vid försäljning från slakteritillståndsinnehavare, d. v. s. icke obetydligt mer än för nötkött av motsvarande kvalitet. Ett av livsmedelskommissionen i skrivelse den 10 november framfört förslag att till stimulerande av fläskproduktionen höja partipriset å fläsk med i genomsnitt 22 öre per kg, en höjning vilken komme att draga med sig en motsvarande höjning av såväl detaljhandelspriserna å fläsk som priserna å charkuterivaror, vann icke Kungl. Maj:ts bifall. Till detta beslut medverkade hänsyn till den pågående utredningen rörande åtgärder till förhindrande av en inflationistisk prisbildning. Genom beslut den 2 oktober 1942 ställde Kungl. Maj.t till livsmedelskommissionens förfogande ytterligare 200 000 kronor för åtgärder till stödjande av priset å s m å g r i s a r under månaderna april—juni 1943 av ungefär samma innebörd som de motsvarande åtgärder, vilka vidtagits under föregående år (se del III sid. 32, 248). I fråga om prisregleringen för köttvaror må vidare omnämnas, att Kungl. Maj:t genom beslut den 18 september 1942 bemyndigade livsmedelskommissionen att med en nybildad sammanslutning, Svenska slaktvaruimportföreningen u. p. a., träffa avtal angående c l e a r i n g av priserna såväl å amerikanskt fläsk som, då så skulle finnas lämpligt, å andra importerade köttvaror. Denna clearing skulle anknytas till den förut upprättade clearingkassan för kolonialvaror, och de för densamma meddelade bestämmelserna skulle gälla även beträffande nu ifrågavarande varor. Priserna å mjölk höllos under hela senare halvåret 1942 väsentligen oförändrade på den nivå, som fixerats under våren. Även smörpriset förblev oförändrat. Däremot skedde en allmän höjning av osJpriserna med 10 öre per kg fr. o. m. den 14 augusti (jfr sid. 63). Vad angår margarin föreskrev livsmedelskommissionen i juli en av råvaruförsörjningen betingad ändring i sammansättningen av hushållsmargarin, vilken föranledde en viss ökning i råvarukostnaden. För att en häremot svarande höjning i försäljningspriset skulle kunna undvikas förordnade Kungl. Maj:t genom kungörelse den 18 juli 1942 (nr 660) om sänkning tills vidare av accisen å hushållsmargarin från 47 till 40 öre per kg. M j ö l k p r i s t i l l ä g g e n till mejerierna utgingo alltsedan juni månad 1942 under hela den här behandlade perioden med ett belopp av 28 öre per kg av den myckenhet fett, som innehölls i all den vid vederbörande mejeri under månaden från mjölkproducenter invägda mjölken, samt därutöver med 14 öre per kg av den myckenhet fett, som innehölls i sådan mjölk 3—319301

och till mjölk omräknad grädde, som under månaden av mejeriet försålts annorledes än till annat mejeri (konsumtionsmjölk). Vid beräknande av sistnämnda tillägg skulle fetthalten hos standardiserad mjölk antagas ha uppgått till 3 procent. Förutom nämnda tillägg utgingo som förut för Norrland särskilda tillägg, utgörande för Gävleborgs län utom Gästrikland ävensom för Västernorrlands och Jämtlands län 40 öre samt för Västerbottens och Norrbottens län 60 öre per kg mjölkfett i den under månaden vid mejeriet från producenter invägda mjölken. Nu nämnda mjölkpristillägg bestämdes genom livsmedelskommissionens cirkulär n r 1226 skola oförändrade utgå t. o. m. juni 1943. I enlighet med överenskommelse, som i december 1942 träffats mellan regeringen och representanter för jordbrukets organisationer (Sveriges lantbruksförbund och Riksförbundet landsbygdens folk) bemyndigade Kungl. Maj:t genom beslut den 18 i samma månad livsmedelskommissionen att av medel, som stodo till kommissionens förfogande för upprätthållande av jordbruksregleringen, till Svenska mejeriernas riksförening utbetala intill 3-5 milj. kronor att av föreningen enligt dess bestämmande användas för att under tiden t. o. m. den 31 augusti 1943 i Norrland och mellersta Sverige utbetala differentieringstillägg eller eljest utgående mjölkpristilllägg. Sagda differentieringstillägg skulle med avseende å Kopparbergs län så fördelas mellan de olika mejerierna, att avräkningspriserna till leverantörerna komme att stå i ungefärlig proportion till kostnaderna för mjölkproduktionen inom länets olika delar. Med anledning av en av livsmedelskommissionen verkställd utredning rörande den inkomstminskning för mejerierna, som blivit en följd av att grädden underkastats ransonering, bemyndigade Kungl. Maj:t vidare livsmedelskommissionen att av nyssnämnda medel använda högst 1*5 milj. kronor för att efter samråd med Svenska mejeriernas riksförening bereda viss ersättning för sagda förlust inom områden, som vore i behov därav och som ej kunde anses kompenserade i annan ordning. Enligt beslut av 1942 års riksdag skulle av allmänna medel utgå vissa bidrag bl. a. för uppehållande av mejeriernas körlinjer. Härom meddelade livsmedelskommissionen i början av december i cirkulär n r 1090 närmare bestämmelser, innebärande bl. a. att dylikt bidrag skulle utbetalas per kalendermånad och avse tiden oktober 1942—maj 1943. Bidrag skulle utgå till mejeri, för vilket kostnaden för intransporter av mjölk från producenterna under månaden översteg 1-2 öre per kg. Sådant mejeri skulle erhålla bidrag med hälften av det belopp, varmed nyssnämnda kostnad under månaden översteg 1-2 öre per kg. För erhållande av bidrag skulle under vissa förutsättningar gälla, att mejeriets mjölktransporter voro ordnade på rationellt sätt.

35 Normalpriserna å ägg höjdes enligt livsmedelskommissionens cirkulär nr 993 fr. o. m. den 15 oktober 1942 säsongmässigt med 50 öre per kg för hela riket vid försäljning från äggproducent till auktoriserad ägguppköpare resp. partihandlare. Utgångspriset, nämligen priset vid leverans från äggproducent till auktoriserad ägguppköpare eller partihandlare i första prisområdet, bestämdes härigenom till 3 kronor per kg. Samtidigt ändrades indelningen av riket i prisområden, varvid antalet prisområden ökades från sju till åtta. Den förutvarande prisskillnaden mellan färska och konserverade eller kylhuslagrade ägg slopades. I syfte att stimulera partihandlarna i överskottsområdena att leverera ägg till Norrland och Dalarna vidtogos vissa ändringar i leveransvillkoren vid partiförsäljning av ägg till nämnda delar av landet. Ytterligare smärre säsongmässiga prishöjningar å ägg skedde senare under året. I fråga om konstgödsel bestämde livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 816 försäljningspriser för leverans under hösten och vintern. Dessa priser inneburo en rätt betydande förhöjning i förhållande till de tidigare gällande utförsäljningspriserna. Kommissionen föreskrev med hänsyn härtill, att innehavare av handelslager av resp. slag av konstgödselmedel skulle till den inom kommissionen inrättade clearingkassan för dylika varor inbetala en mot prishöjningen svarande avgift med avdrag för viss lagringskostnad m. m. Avgiftsplikten grundade sig beträffande centralförsäljarna på avtal mellan dem och kommissionen. I fråga om återförsäljare skulle fullgörande av avgiftsplikten utgöra villkor för dessa att erhålla leverans av i beslag tagna konstgödselmedel. Sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 30 oktober 1942 bemyndigat livsmedelskommissionen att åsätta konstgödselmedlen normalpris, fastställde kommissionen i cirkulär n r 1026 dylika priser att gälla fr. o. m. den 11 november vid försäljning till förbrukare. De sålunda bestämda normalpriserna voro för de viktigare gödselslagen följande: Kronor per deciton för leverans Superfosfat 15 % Kali 40 % Kalksalpeter Kalkkväve 18 % » 20 %

11/11 1942—31/1 1943 15: — 19: 50 24: — 24: — 25: 25

1/2—30/6 1943 15: 55 20:25 24: 75 24: 75 26:—

Anm. Priserna för kvävegödsel äro kontantpriser, medan priserna för superfosfat och kali gällde per den 1 februari, resp. den 1 juni.

Även dessa priser inneburo en förhöjning jämfört med förut gällande försäljningspriser, vilken föranledde fordran på inbetalning från centraloch återförsäljares sida av en clearingavgift, som dock icke motsvarade hela prisförhöjningen, enär visst avdrag gjorts för lagringskostnad och ränta.

36 Tillgodoseendet av jordbrukets behov av arbetskraft. I föregående halvårsöversikt har redogjorts för den utbyggnad och konsolidering av a r b e t s b l o c k o r g a n i s a t i o n e n som ägde rum under våren 1942 (se del III sid. 253). I anslutning härtill utfärdade Kungl. Maj:t den 18 juli kungörelse i ämnet (nr 639), varigenom dels förordnades om tillsättning av en särskild myndighet, riksblockmyndigheten, för handhavande av den centrala ledningen av arbetsblockorganisationen inom riket samt av länsblockmyndigheter för de särskilda länen, dels lämnades föreskrifter angående blockens och överblockens bildande och uppgifter m. m. Det framhölls därvid bl. a., att blockmedlem skulle hålla blockledaren underrättad om planläggning av odlingen å vederbörlig brukningsdel och i övrigt lämna blockledaren de uppgifter, som erfordrades för planläggning av verksamheten inom blocket. Överblockledare och blockledare ägde att medverka vid den registrering av arbetskraft inom arbetsblocken, som kunde komma att påbjudas av riksblockmyndigheten, ävensom söka på frivillig väg anskaffa erforderlig arbetskraft. Enligt Kungl. Maj:ts samtidigt meddelade beslut skulle den inom arbetsmarknadskommissionen för handläggning av ärenden rörande arbetsblockorganisationen tillsatta riksblockdelegationen tills vidare vara riksblockmyndighet samt de för handläggning inom länen av dylika ärenden utsedda länsblockdelegationerna vara länsblockmyndigheter. Systemet med u p p g i f t s k o r t f ö r v ä r n p l i k t i g a jordbruk a r e , fördelade efter dessas angelägenhetsgrad för jordbruksdriften, vilket tillämpats ända sedan våren 1940 och sedermera successivt utvecklats, förutsågs skola komma till användning jämväl under år 1943 för att underlätta genomförandet av kollektiva hempermitteringar från militärtjänstgöring i den omfattning det militära läget medgåve vid sådana tidpunkter, då jordbrukets arbetskraftsbehov gjorde sig mest gällande. Härom utfärdades cirkulär av livsmedels- och arbetsmarknadskommissionerna i oktober 1942 (resp. nr 1017 och nr G 21/42). Angående läget på jordbrukets arbetsmarknad under senare halvåret 1942 samt de åtgärder, som utöver hempermitteringarna vidtogos för att förbättra tillgången på arbetskraft, se sid. 193. Motordriften och maskinanvändningen i övrigt vid jordbruket. Tilldelningen av flytande bränsle till jordbruket under månaderna juli och augusti 1942 reglerades i enlighet med livsmedelskommissionens cirkulär nr 772, vars huvudsakliga innehåll refererats i föregående halvårsredogörelse (se del III sid. 256). För återstående delen av året ordnades tilldelningen enligt cirkulär nr 898 samt för januari och februari 1943 enligt cirkulär nr 1110. Alltjämt lämnades icke i någon större utsträckning tilldelning för ifrågavarande ändamål av importerat flytande bränsle utan var det huvudsakligen spritbränslena motyl 50 och motyl 85 som kommo till

användning. För traktorer med tvåtakts tändkulemotorer lämnades dock fortfarande motorbrännolja eller motorfotogen. De kvantiteter motorbränsle, som ställdes till kristidsstyrelsernas förfogande, angåvos i första hand skola användas för att tillgodose behovet för tröskning, för drift av mjölkningsmaskiner och pumpverk för vattenuppfordring samt för drift av jordfrasar inom trädgårdsskötseln. I andra rummet fick tilldelning i mån av tillgång ske för traktorer för höstplöjning. De kvantiteter motyl 85, som fingo utlämnas, bestämdes till 0-55—1*20 liter per deciton spannmål, som utvanns vid tröskningen, 48 liter per hektar av den areal, som höstplöjdes, samt 30 liter per hektar av den trädgårdsareal, som bearbetades med jordfräs. Motyl 50 fick lämnas huvudsakligen som startbränsle. Jordbrukstraktorernas förseende med gengasverk fortgick i jämförelsevis stor skala, beroende dels på att från den 1 juli 1942 ytterligare ett avsevärt antal traktorer avstängts från tilldelning av flytande bränsle, dels på prisstegringen å dylikt bränsle, vilken gjorde övergång till gengasdrift mera lönande än förut. Sistnämnda förhållande medförde, att även traktorer av icke avstängda fabrikat i många fall överfördes till gengasdrift. Av totalt befintliga c:a 27 700 traktorer tillhörde vid årets slut c:a 12 300 de avstängda fabrikaten. Antalet försålda gengasverk uppgick vid nämnda tidpunkt till omkring 12 100, motsvarande 44 procent av hela antalet traktorer. Då emellertid överföringen i första hand inriktades på de större traktorerna, vilka användes vid de stora brukningsdelarna, måste det anses, att gengasdriftens omfattning inom jordbruket var förhållandevis mycket större. Man räknade inom livsmedelskommissionen med att gengasdriften vid jordbruket under våren 1943 skulle komma att omfatta bortåt tre fjärdedelar av den med traktor bearbetade åkerarealen, vilken i sin helhet kunde skattas till omkring en fjärdedel av totalarealen. Traktorbruket skattades till 50 procent av åkerarealen vid brukningsdelar över 25 hektar, 19 procent vid brukningsdelar om 10—25 hektar och 7 procent vid brukningsdelar med mindre än 10 hektar åker. Sammanlagt förbrukades under år 1942 inom jordbruket för driv- och startändamål c:a 13 000 kbm flytande bränslen av olika slag, motsvarande ett brännoljevärde av c:a 11 300 kbm. Uttryckt i brännoljevärde uppgick förbrukningen år 1941 till c:a 21 100 kbm (plus c:a 800 kbm lättbentyl för startändamål). Under sista fredsåret skattades förbrukningen till 67 000 kbm. ö k a d inhemsk tillverkning har upptagits av olika slag av j o r d b r u k s m a s k i n e r . Ävenså ha åtgärder vidtagits för anskaffande av r e s e r v d e l a r till sådana jordbruksmaskiner som importerats från länder, med vilka våra handelsförbindelser varit synnerligen försvårade. I sådant syfte har dels import med lejdbåtarna åstadkommits, dels har inhemsk tillverkning av reservdelar i viss mån kommit till stånd (se sid. 95). Samtidigt har livsmedelskommissionen på olika sätt propagerat för en

;;<s rationellare skötsel av jordbruksmaskinerna, dels genom en mera ändamålsenlig översyn av desamma vid lämpliga tillfällen, dels genom bättre vinterförvaring för att därigenom bidraga till att minska behovet av nyanskaffning. Konstgödselregleringen. För höstsådden 1942 medgavs en tilldelning av fosfatgödsel, kali och kalkkväve. Beträffande tilldelningens storlek föreskrev livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 816, att denna skulle uppgå till 50 kg superfosfat eller thomasfosfat och 35 kg kalkkväve för varje hektar som skulle besås med råg, vete, oljeväxter eller frö av kålrot eller röva, med avrundning till närmast högre liggande med 80 resp. med 50 delbara tal, samt 100 kg kali för varje hektar som skulle besås med råg, med avrundning till närmast högre med 80 delbara tal. Genom denna avrundning kom en proportionsvis något större andel att falla på de smärre brukningsdelarna än på de större. Tilldelningen bestämdes i oktober genom cirkulär n r 1026 för en andra tilldelningsperiod, omfattande tiden 11 november 1942—31 januari 1943. Under denna tid skulle av kvävegödsel och kali få inköpas myckenheter motsvarande 35 resp. 50 procent av de kvantiteter, som för vederbörande brukningsdel inköptes under gödselåret 1941/42, av fosfatgödsel en myckenhet motsvarande 20 kg superfosfat per hektar åker, allt med avdrag för de kvantiteter, som vederbörande erhållit för höstsådden 1942. Avrundning uppåt skulle även nu ske till närmast högre liggande resp. med 50, 80 och 40 delbara tal. Av den tilldelade kvantiteten kvävegödsel fick högst hälften utgå i form av kalksalpeter. Återstoden skulle utgå i kalkkväve, ammoniumsulfat eller ljungasalpeter. Angående tilldelning av gödselmedel till handelsträdgårdar meddelades särskilda föreskrifter. För att trygga en fullständig kontroll över landets tillgångar av gödselmedel lades fr. o. m. den 15 november genom kungörelse den 30 oktober 1942 (nr 859) vissa slag av dylik vara under beslag, vilka icke medtagits i det förut gällande konstgödselbeslaget, nämligen ljungasalpeter, leunasalpeter och svavelsyrat kali. Av dessa fabrikat var det förstnämnda föremål för inhemsk tillverkning (vid Stockholms superfosfatfabriksaktiebolags fabrik vid Ljungaverk), medan de två andra slagen om än i liten skala importerades från Tyskland. Tidigare bestämmelser rörande handeln med konstgödselmedel skulle gälla även i fråga om de nu nämnda. Angående prisregleringen för konstgödselmedel se sid. 35. Skördegarnsregleringen. Med hänsyn till att landets tillgångar av skördegarn och råvaror för tillverkning därav voro starkt begränsade hade det vid beviljandet av inköps-

39 licenser å sådant garn ävensom vid meddelandet av bestämmelser angående förfogandet över beslagtagna förråd av skördegarn föreskrivits, att skördegarn framställt av vegetabiliska spånadsämnen (hampa m. m.) icke fick användas för annat ändamål än skördearbete med självbindare, alltså icke för t. ex. pressning av stråfoder. Då emellertid det pappersgarn, som tillhandahölls jordbrukarna, i många fall visade sig mindre användbart för sistnämnda ändamål, beslöt livsmedelskommissionen i början av september medgiva, att jordbrukare utan hinder av ovannämnda föreskrifter fick för pressning av stråfoder, som skördats å av honom brukad fastighet, förfoga över de förråd av skördegarn, som han innehaft sedan tiden för beslagets ikraftträdande eller som han inköpt mot vederbörliga inköpslicenser. Utöver de myckenheter pappersgarn, som angivits å de under sommaren utfärdade skördegarnslicenserna, ställde livsmedelskommissionen under augusti m å n a d ytterligare vissa kvantiteter pappersgarn till jordbrukarnas förfogande. Priset härför sattes 15 öre per kg högre än det förut bestämda normalpriset, beroende på att ifrågavarande tilläggskvantiteter icke kunnat inräknas i den prisutjämning, som verkställts mellan vanligt skördegarn och pappersgarn. Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande slöt industrikommissionen mot slutet av året avtal med sex fabriker rörande tillverkning av pappersskördegarn för 1943 års skördesäsong. Leveranskvantiteten intill utgången av juli 1943 beräknades till 5 000 ton. I avtalen stipulerades rätt för industrikommissionen att föreskriva fortsatt tillverkning även under augusti månad. Avsättningsgaranti lämnades för garn, som icke försålts före den 1 september 1943. Regleringen av handeln med torvströ m. m. Nya bestämmelser angående handeln med torvströ och torvmull utfärdades av livsmedelskommissionen genom cirkulär n r 982 att gälla fr. o. m. den 15 oktober 1942. Med hänsyn till den numera förbättrade tillgången lättades härvid på den alltsedan november 1941 tillämpade regleringen (se del III sid. 44) så tillvida, att överlåtelse av torvströ och torvmull för annat ändamål än som strömedel fick ske utan licens till en myckenhet för i varje förbrukare av högst 10 balar. För inköp av större kvantitet fordrades särskild av livsmedelskommissionen utfärdad inköpslicens. Över huvud i gällde, att försäljning icke fick ske, därest förbrukaren uppenbarligen icke var i behov av att inköpa varan, och icke till större kvantitet än som kunde anses motsvara vederbörandes behov under förbrukningsåret samt under inga förhållanden där det skäligen kunde antagas, att varan komme att användas som bränsle. Normalpriset å torvströ och torvmull vid försäljning från tillverkare, ! vilket den 5 augusti höjts från kronor 2:20 per bal, fritt tillverknings-

40 orten eller närmaste järnvägsstation, till kronor 2: 65 i de fyra nordligaste länen och kronor 2:40 i de övriga delarna av landet, ökades ytterligare den 15 oktober, vad angick de nämnda norrlandslänen, till 3 kronor per bal. Regleringen beträffande brödsäd och brödsädsprodukter, ärter och bönor ni. ni. Genom kungörelse den 19 juni 1942 (nr 446) hade alla slag av spannmål av 1942 års skörd — brödsäd och fodersäd samt ärter och bönor — lagts under beslag på samma villkor, som gällt i avseende på beslaget av år 1941 skördad spannmål (se del III sid. 261). De av livsmedelskommissionen i cirkulär nr 810 meddelade provisoriska bestämmelserna angående förfogande över spannmål, som tagits i beslag enligt nyssnämnda författning, överensstämde med de föregående år utfärdade motsvarande bestämmelserna. Särskilda föreskrifter lämnades av kommissionen i cirkulär nr 822 beträffande användningen av och handeln med vete och råg till utsäde under hösten 1942. Liksom föregående år ägde förbrukare utan särskilt tillstånd använda å egen brukningsdel skördad spannmål till höstutsäde samt för samma ändamål inköpa höstvete och höstråg såväl från auktoriserad spannmåls- eller utsädeshandlare som från jordbrukare. Vid inköpet skulle som förut till säljaren avlämnas mottagningsbevis, innehållande bl. a. försäkran från köparen, att han skulle använda den mottagna spannmålen uteslutande till utsäde i eget jordbruk. Mottagningsbevisen skulle i kontrollsyfte överlämnas till vederbörande kristidsnämnd. Förenämnda cirkulär innehöll även bestämmelser om högstpriser och kvaliteter vid försäljning av utsäde från auktoriserade spannmåls- eller utsädeshandlare. Sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 2 oktober 1942 bemyndigat livsmedelskommissionen att från vissa angivna utgångspunkter fastställa nya normalpriser på spannmål (se ovan sid. 30), utfärdade kommissionen den 9 oktober genom cirkulär nr 911 bestämmelser angående f ö r f o g a n de ö v e r b e s l a g t a g e n s p a n n m å l s a m t a n g å e n d e r e g l e r i n g a v h a n d e l n m ed s å d a n s p a n n m å l att gälla fr. o. m. den 16 oktober 1942. I stort sett voro de nya bestämmelserna av samma innebörd som de tidigare gällande. Vissa ändringar hade dock vidtagits. Sålunda meddelades mera preciserade bestämmelser angående rätten för odlare att till eget behov använda hemvuxen spannmål. Av matärter och matbönor skulle till odlarens hushåll samt till statare och personer, som av odlaren njöte kost, födoråd eller liknande förmån, för samma kategorier få användas högst 10 kg per hushållsmedlem. — Jordbrukarna hade att senast den 24 oktober avlämna skördeuppgift angående storleken av spannmålsskörden med fördelning på tröskad och otröskad vara. Liksom föregående år skulle de dessutom senast den 5 i varje m å n a d avge tröskningsrapport, innehållande uppgift å den under månaden tröskade samt den vid slutet av månaden befintliga kvantiteten otröskad spannmål.

41 Samtidigt utfärdades genom cirkulär nr 912 nya bestämmelser angående kvalitetsfordringar och prisregleringsskalor för olika kvaliteter av brödsäd, fodersäd och matärter att gälla vid inköp och försäljning av sådan spannmål. Motsvarande föreskrifter beträffande matbönor meddelades genom cirkulär n r 1050. Då under hösten tillförseln av spannmål till handeln blev långt större än m a n haft anledning vänta, blev följden att inom vissa delar av landet svårigheter uppstodo att i erforderlig utsträckning uppbringa lagringsutrymmen. För att i någon mån möta denna brist uppdrog livsmedelskommissionen i december enligt erhållet bemyndigande åt Svenska spannmålsaktiebolaget att föranstalta om l a g r i n g a v s p a n n m å l h o s j o r d b r u k a r e . Denna skulle enligt cirkulär n r 1127 ordnas så, att auktoriserade spannmålshandlare träffade avtal med jordbrukare om inköp med leverans först vid senare tidpunkt. Såsom ersättning för lagringen skulle jordbrukarna utöver gällande spannmålspris erhålla ersättning, varierande med hänsyn till leveransdagen mellan 15 och 60 öre per deciton. Spannmålshandlaren skulle äga rätt att av den blivande köpeskillingen förskottsvis utbetala viss del redan vid avtalets ingående. Återstående del jämte lagringsersättning skulle jordbrukaren erhålla, så snart leverans skett. Överlåtelse till annan än den spannmålshandlare med vilken jordbrukaren ingått lagringsavtal medgavs först sedan avtalet fullgjorts samt efter särskilt tillstånd av spannmålsbolaget. Spannmålsbolaget bemyndigades ersätta handlande för förlust, som han trots iakttagande av köpmannamässig förtänksamhet lidit därigenom att säljaren ej behörigen fullgjort ingånget avtal. Nya bestämmelser angående f ö r m a l n i n g e n av vete, råg och korn utfärdades av livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 909 med giltighet fr. o. m. den 1 september. Därigenom återinfördes rätten att utan särskilt tillstånd framställa siktat rågmjöl, vetegryn, makaronimjöl, kornmjöl och korngryn. Vissa ändringar vidtogos i gällande bestämmelser om utmalnings- samt inmalnings- och inblandningsprocenter m. m. Dessa blevo fr. o. m. den 16 oktober genom cirkulär nr 1002 ånyo föremål för jämkningar. Enligt de vid sistnämnda tidpunkt meddelade föreskrifterna, vilka gällde ännu vid årets utgång, skulle av den mängd vete, som förmaldes under förmalningsperiod, i genomsnitt minst 40 procent utgöras av vårvete eller La Platavete av ny skörd. I vete, som förmaldes till siktat mjöl eller grahamsmjöl, skulle inblandas så mycket råg och korn, att varje spannmålsblandning bestode av minst 10 procent råg och 6 procent korn. Motsvarande inblandning av korn skulle i råg, som förmaldes till sammalet mjöl, uppgå till i genomsnitt per förmalningsperiod minst 15, högst 20 procent samt i råg, som förmaldes till siktat mjöl eller samsikt, till resp. minst 16 och högst 20 procent. Vidare bestämdes, att spannmålsblandning skulle utmalas vid framställning av siktat vetemjöl till minst 81 procent,

vid framställning av samsikt till i genomsnitt per förmalningsperiod minst 80 procent och vid framställning av sammalet mjöl till 100 procent, i sistnämnda fall med skäligt avdrag för svinn. Vid framställning av samsikt skulle veteeftermjöl inblandas i sådan omfattning, att i varje parti samsikt inginge minst 24 procent sådant eftermjöl. Vid framställning av sammalet rågmjöl skulle inblandning av veteeftermjöl ske till i genomsnitt minst 8 procent. Någon inblandning av potatisprodukter skulle vid förmalning av 1942 års skörd icke förekomma. Beträffande förmalningsersättningen se sid. 31. Mjöl- och brödransoneringen bestod i sina huvuddrag oförändrad. Grundransonerna voro sålunda i det väsentliga desamma som förut. Men vissa speciella ökningar i tilldelningen ägde rum, vilka tillsammans inneburo ej obetydliga lättnader i hushållningen i de fall där de bäst behövdes. Mot brödkortens V-kuponger fick som förut alternativt inköpas mjöl, gryn och bröd av olika slag, ärter, bönor, råg- och vetekli, potatisprodukter, från den 20 juli även majsmjöl och majsgryn, vidare majsena och liknande produkter samt makaroner och spaghetti. Av hithörande varor fick mot R-kuponger inköpas sammalet rågmjöl ävensom från den 16 november samsikt (en produkt bestående av siktat rågmjöl, blandat med kornmjöl och veteeftermjöl), bröd av sammalet rågmjöl eller samsikt, havregryn, havremjöl, korngryn, kornmjöl, kornflingor, ärter och bönor. Från den 11 augusti fick s. k. V-R-bröd (se nedan) inköpas mot hälften V- och hälften R-kuponger. Mot såväl V- som R-kuponger kunde alternativt med nyssnämnda varor inköpas dels sedan slutet av juni vissa kvantiteter vacuumtorkad blodpudding, dels från resp. augusti och november månader ersättningsmedel för matfett samt kakpuder och liknande mjölvaror. En extratilldelning av havregryn medgavs under senare delen av augusti personer födda 1923 eller senare. Ej mer än hälften (mot förut två tredjedelar) av grundtilldelningen behövde fr. o. m. den 2 september uttagas i R-kupongvaror. Så till vida kom den rikligare brödsädsskörden under hösten till uttryck i ransoneringssystemet, att från mitten av november en särskild tilldelning medgavs av kornprodukter och från början av december en särskild tilldelning av havregryn och havremjöl, uppgående per person till vardera 1 kg under en tre- resp. en tvåmånadersperiod. Därigenom möjliggjordes för hushållen i motsvarande mån ökade inköp av rena brödsädsprodukter. Vid sidan av den tilldelning av ärter, som erhölls mot brödkupong alternativt med andra varor, lämnades viss särskild tilldelning av ärter, nämligen dels från den 8 oktober till innehavare av U-kort mot kupong härtill (se sid. 85), dels från början av november mot kupong till GS-kort till samtliga förbrukare. Rätten till inköp av bruna bönor mot brödkortskupong

43 upphörde den 11 december. Däremot medgavs vid jultiden en mindre tilldelning av bönor mot kupong till inköpskort A. De förbättringar i tilläggstilldelningarna för särskilda befolkningsgrupper, som skedde under ifrågavarande period, voro huvudsakligen följande: Fr. o. m. den 2 september blev tilldelningen till barn i åldern 4—6 år lika stor som normalransonen för vuxna, medan den förut utgjort tre fjärdedelar av denna; för barn och ungdom i åldern 12—18 år, som tidigare erhållit ett tillägg till normalransonen för vuxna med en halv kupong per 30-dagarsperiod, fördubblades samtidigt detta tillägg. Barn med lång skolväg och hänvisade att leva på torrskaffning fingo dubbelt så stor extratilldelning som den vilken lämnats föregående vinter. Vissa yrkesgrupper, vilka tidigare icke varit berättigade till tilläggskort (främst textil- och beklädnadsarbetare), erhöllo sedan augusti extratilldelning, medan andra (bl. a. skogsarbetare) fingo sin tidigare utgående extratilldelning höjd med 25 procent av normalransonen. Nu nämnda speciella tilläggstilldelningar motsvarade tillsammans en spannmålskvantitet av c:a 20 000 ton per år. I syfte att nedbringa kostnaderna för brödtillverkningen hade genom kungörelse den 22 augusti 1941 (nr 702) förordnats om begränsning av antalet tillåtna viktklasser för mjukt bröd (se del III sid. 50). Priskontrollnämnden hade i samband därmed träffat överenskommelser med olika bageriorganisationer om en sänkning av priserna på mjukt matbröd, vilken möjliggjordes bl. a. genom de kostnadsbesparingar, som minskningen av antalet viktsklasser medförde. De sålunda under senare hälften av 1941 genomförda prissänkningarna åstadkommo en viss utjämning av prisolikheterna i skilda delar av landet. Alltjämt kvarstodo dock avsevärda prisskillnader orterna emellan. Dessa hade bl. a. sin orsak i bageriföretagens varierande storlek och skillnaden i maskinell utrustning, den mer eller mindre rationella driften, olikheten i distributionskostnader m. m. I början av 1942 tillsatte priskontrollnämnden en kommitté, inneslutande representanter för bagerinäringen, med uppgift att undersöka möjligheterna att åstadkomma en prissänkning på det mjuka brödet genom en standardisering av tillverkningen och rationalisering av distributionen. Kommittén kom vid sin undersökning till den uppfattningen, att en minskning av antalet brödtyper skulle kunna väsentligt bidraga till en sänkning av kostnaderna för brödtillverkningen och därmed underlätta genomförandet av en allmän prisreduktion. Kommittén fann även, att ett förbud mot försäljning av dagsfärskt rågbröd skulle verksamt bidraga till ett förbilligande av distributionskostnaderna genom minskning av antalet körturer. Enligt kommitténs mening borde dessa kostnader för de större städernas vidkommande kunna begränsas till ungefär 10 procent av konsumentpriset. P å grundval av kommitténs förslag gjorde priskontrollnämnden i samråd med livsmedelskommissionen en framställning till Kungl. Maj:t, vilken

44 föranledde utfärdandet den 30 juni 1942 av en kungörelse (nr 609) med vissa bestämmelser angående tillverkning och försäljning av bröd. Kungörelsen, vilken trädde i kraft den 3 augusti 1942, innebar genomförandet av en standardisering av den yrkesmässiga tillverkningen av mjukt matbröd, i det att dylikt bröd därefter skulle få tillverkas endast i vissa bestämda typer och vikter. Även annat mjukt bröd än matbröd skulle få tillverkas blott i vissa angivna vikter. Vidare stadgades förbud för tillverkare av mjukt matbröd att utlämna vissa typer av dylikt bröd förrän dagen efter det brödet gräddats ävensom förbud att utan tillstånd av livsmedelskommissionen vid yrkesmässig tillverkning av bröd såsom beståndsdel däri använda ersättningsmedel för mjöl eller annat mjöl än vete-, råg-, havre- eller kornmjöl. Bagare skulle ej få saluhålla av honom tillverkat mjukt matbröd annat än i följande typer och viktklasser, nämligen: grovt rågbröd i vikt om 700, 1 050, 1 400, 1 750 eller 2 100 gram, grov rågkaka i vikt om 70 eller 280 gram, grovt delikatessbröd och kavring i vikt om 560, 840 eller 1 050 gram, V-R-bröd 1 i vikt om 270, 540, 810, 1 080, 1 350, 1 620 eller 1 890 gram, småfranska bröd i vikt om 65 gram samt långfranska bröd i vikt om 390 eller 780 gram. Bagare fick vidare saluhålla annat av honom tillverkat mjukt bröd än matbröd endast i vikt om 32, 65, 130, 195, 260, 325, 390, 455, 520, 650 eller 780 gram (undantagandes konditorivaror eller konfityrer). De meddelade bestämmelserna gällde brödets vikt i nygräddat tillstånd. En tolerans uppåt eller nedåt av 5 procent medgavs. Med stöd av Kungl. Maj:ts beslut den 30 juni fastställde livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 836 normalpriser å mjukt matbröd att fr. o. m. den 3 augusti 1942 gälla vid försäljning till förbrukare. Härvid indelades landet i sex prisområden. De sålunda bestämda priserna inneburo i stort sett en sänkning med ungefär 10 procent för grovbröd och V-R-bröd och med ett par procent för franska bröd. Genom samma cirkulär meddelades bestämmelser angående de brödkvantiteter, som fingo inköpas mot särskilda kuponger. Enligt tidigare gällande föreskrifter fick mot helkupong till inköpskort VR försäljas 1 625 gram mjukt bröd. Denna föreskrift ändrades nu så tillvida, att varje helkupong skulle gälla för inköp av 1 750 gram grovt rågbröd, grov rågkaka, grovt delikatessbröd eller kavring. Varje kupong till växlingskort eller resekort, som förut gällt för 65 gram mjukt bröd, kom till följd härav att vid inköp av nu nämnda brödslag gälla för 70 gram. Kupong till restaurangkort skulle liksöm tidigare gälla för 32 gram. Fr. o. m. den 1 februari 1941 gällde, att näringsställe var skyldigt att avfordra gäster restaurangkuponger vid förtäring av gröt eller välling eller 1 Med V-R-bröd avsågs mjukt matbröd, tillverkat av deg, som förutom sirap innehöll lika viktdelar vetemjöl och rågmjöl.

sådana soppor, vari såsom huvudbeståndsdel ingick mjöl eller gryn av spannmål eller potatis (se del III sid. 262). Sådan skyldighet förelåg däremot ej beträffande f ä r d i g l a g a d e m a t r ä t t e r i ö v r i g t innehållande spannmålsprodukt och liknande. Ej heller var handeln med dylika maträtter underkastad reglering. Detta medförde, att de som köpte färdiglagad mat av ifrågavarande slag eller förtärde dylik på näringsställe kommo i gynnad ställning i förhållande till övriga förbrukare. För att i detta hänseende åstadkomma rättvisa utfärdade Kungl. Maj:t den 27 november 1942 kungörelse (nr 892), varigenom stadgades, att under regleringen av brödsädsförbrukningen jämlikt kungörelsen den 31 augusti 1940 (nr 809) skulle, i den mån livsmedelskommissionen så föreskreve, indragas jämväl rismjöl samt färdigberedda maträtter, vari såsom väsentlig beståndsdel inginge någon eller några av de under mjöl- och brödransoneringen hänförda varuslagen. Någon tillämpning av de nya bestämmelserna hade dock ännu vid årsskiftet ej ifrågakommit. Med Kungl. Maj:ts medgivande uppdrog livsmedelskommissionen i juli 1942 åt Svenska spannmålsaktiebolaget att träffa avtal med Svenska jästfabriksaktiebolaget om uppläggande inom landet — för tillgodoseende under utomordentliga förhållanden av såväl civila som militära behov — av ett r e s e r v l a g e r a v t o r k a d b a g e r i j ä s t med en torrsubstanshalt av c:a 90 procent om sammanlagt 140 ton, vilket kunde anses motsvara ungefär en halv månads totalförbrukning. En annan beredskapsåtgärd, vilken föranleddes av de två senaste årens stränga vintrar med åtföljande ishinder för trafiken på Gotland, var att livsmedelskommissionen enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande uppdrog åt Svenska spannmålsaktiebolaget att vidtaga anstalter för uppläggande på ön av ett reservlager om 5 000 kg torrjäst och 5 000 kg bakpulver. Användningen av k o r n f ö r m a l t d r y c k s t i l l v e r k n i n g , vilken under tillverkningsåret 1938/39 uppgick till 45 400 ton, hade under krigsåren nedbragts, så att den för tillverkningsåret 1940/41 utgjorde 29 200 ton och för tillverkningsåret 1941/42 24 200 ton, motsvarande i bägge fallen c:a 15 procent av kornskörden. Tilldelningen av korn till bryggerierna kunde dock under sistnämnda år hållas nere vid c:a 11 000 ton på grund av förekomsten av tidigare lager av korn och malt. I underdånig skrivelse den 24 oktober 1942 hemställde Sveriges nykterhetsvänners landsförbund, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder i syfte att förhindra, att någon del av 1942 års kornskörd användes för tillverkning av pilsnerdricka. Vid rådande knapphet på livsmedel vore det enligt förbundets åsikt en grov misshushållning att ställa någon mera avsevärd kvantitet korn till förfogande för maltdryckstillverkning. Livsmedelskommissionen erkände i avgivet utlåtande det obestridliga intresset i förhandenvarande läge av att korn i så liten omfattning som möj-

46 ligt förbrukades till maltberedning, men framhöll att en starkare nedgång i maltdryckstillverkningen med all sannolikhet komme att medföra ökad efterfrågan på konsumtionsmjölk, vilken vore betänklig, då en ökad mjölkkonsumtion i sådant fall skulle falla inom sådana delar av befolkningen, som icke vore i största behov därav. Maltdryckerna vore för övrigt icke helt utan näringsvärde, varjämte avfallsprodukterna inom bryggeriindustrien utgjorde ett värdefullt foder. Då även med en måttlig tilldelning av korn till bryggerierna önskemålet att låta korn i relativt stor omfattning komma till användning såsom människoföda väl kunde tillgodoses, avstyrkte kommissionen den gjorda framställningen, vilken ock av Kungl. Maj:t lämnades utan avseende. Emellertid vidtogos vissa åtgärder för att minska bryggeriernas maltförbrukning. Med Kungl. Maj:ts godkännande träffade kontrollstyrelsen överenskommelse med Svenska bryggareföreningen, varigenom bestämdes att maltdrycker av andra klassen skulle under år 1943 i de till föreningen hörande bryggerierna inbryggas med en stamvörtstyrka av högst 7 procent i stället för som förut 8*2 procent, varigenom skulle vinnas en kornbesparing av c:a 2 600 ton (jfr del II sid. 59). Nedsättningen skulle ske successivt enligt särskilda bestämmelser. Det förutsattes, att för tillverkning av maltdrycker av klass 1 och 2 i de skattepliktiga bryggerierna skulle medges inköp intill den 1 januari 1944 av sammanlagt 15 000 ton korn. Erforderliga anstalter skulle vidtagas för att från de bryggerier, som icke tillhörde Svenska bryggareföreningen, erhålla förbindelse att i fråga om inbryggningsstyrkan iakttaga vad föreningen i detta hänseende utfäst sig till. Fodermedcisregleringen. I fråga om fodersäd ha uppgifter meddelats i det föregående i samband med brödsädsregleringen vad angår beslag samt handelsreglerande åtgärder. Med avseende å den nya fodersädsskörden utfärdade livsmedelskommissionen i början av oktober genom cirkulär nr 960 bestämmelser om a v s t å e n d e därav till det allmänna under regleringsåret 1942/43 av i huvudsak samma innebörd som de, vilka tillämpats under föregående regleringsår. Skyldigheten att avstå fodersäd var sålunda liksom förra året begränsad till Svealand, Götaland och Gävleborgs län samt skulle i stort sett gälla för brukningsdelar med en åkerareal av 10 hektar och däröver, i vissa fall dock även för brukningsdelar med mindre areal. Med utgångspunkt från uppgifterna vid arealinventeringen per den 1 juni 1942 samt årsväxt- och skörderapporterna per den 31 augusti hade kommissionen beräknat skörden av fodersäd på brukningsdelar med en åkerareal av 5 hektar eller däröver samt behovet för dessa brukningsdelar av fodersäd till utsäde och utfodring. Med ledning härav samt under beaktande av även andra förhållanden, som inverkade på frågans bedömande, fastställde kommissionen därefter storleken av de kvantiteter fodersäd, som skulle

47 avstås inom de olika kristidsstyrelseområdena. Senast den 17 oktober skulle kristidsstyrelserna på de olika kristidsnämndsområdena ha fördelat den på vederbörande område ankommande kvantiteten, varpå kristidsnämnderna skulle bestämma leveranskvantiteten för de särskilda jordbrukarna samt senast den 31 oktober tillställa de sistnämnda leveransbesked. Vid fördelningen av den leveranskvantitet, som åvilade kristidsnämndsområdet, skulle kristidsnämnden taga hänsyn till dels utsädesbehovet, beräknat efter 225 kg per hektar, dels behovet för utfodring av de leveranspliktigas egna djur. I fråga om beräknandet av fodersädsbehovet för svin skulle ett särskilt förfaringssätt tillämpas, vilket tog hänsyn till en eventuell utökning av svinstammen å resp. brukningsdelar. Möjlighet gavs nämligen att få fodersäd beräknad även för svin som tillkommo efter leveransbeskedets utställande. Den som ökade sin svinbesättning kunde sålunda till kristidsnämnden göra anmälan om ökningen, varvid kristidsnämnden hade att avdraga vissa kvantiteter från den ursprungligen fastställda leveransplikten. Leveranserna, vilka skulle vara verkställda före utgången av februari 1943, skulle liksom föregående år i första hand fullgöras i korn. För de delar av landet, där utfodringsförbud för korn gällde (d. v. s. Götaland och Svealand med undantag av norra delarna av Dalarna och Värmland), stadgades, att allt korn som icke var erforderligt till utsäde eller till förmalning mot förmalningskort m. m. skulle försäljas på sätt som gällde för leverans av å leveransbesked angiven fodersädskvantitet. Denna bestämmelse gällde oberoende av brukningsdelens storlek. Odlare, som avstått korn utan att ha erhållit leveransbesked eller utöver den å leveransbeskedet angivna kvantiteten, ägde även nu rätt att inköpa annan fodersäd till en kvantitet av 110 procent av den sålunda levererade myckenheten korn. Inom vissa delar av landet blev fodersädsskörden skadad av frost. Med anledning härav bestämde livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 1059, att skyldigheten för Svenska spannmålsaktiebolaget och auktoriserade spannmålshandlare att för inköp mottaga icke fullgod fodersäd ej skulle avse fodersäd, som icke var att betrakta som leveransgill med hänsyn till rymdvikten. I anslutning härtill föreskrevs, att jordbrukare, som ålagts leveransplikt av fodersäd till det allmänna men som fått sin skörd så skadad av frost, att den ej kunde anses som leveransgill, ägde av vederbörande kristidsstyrelse i skälig omfattning erhålla nedsättning av leveransplikten. Det utfodringsförbud för potatis, som stadgades i samband med beslaget härå i oktober (se nedan), medförde, att de kvantiteter fodersäd, som vid leveransskyldighetens bestämmande avsatts för av odlarna innehavda svin, jämlikt livsmedelskommissionens cirkulär nr 1098 höjdes från 550 till 650 kg per år för andra svin än hushållsgrisar och modersuggor samt från 650 till 750 kg per år för modersuggor. Denna höjning innebar,

48 att den myckenhet fodersäd, som skulle avstås till det allmänna, i motsvarande mån minskades. T i l l d e l n i n g e n a v f o d e r s ä d till hästar och svin samt av hönsfoderblandning till fjäderfä utmättes av livsmedelskommissionen för september något rikligare än under sommarmånaderna. Fullständig plan för tilldelningen till olika grupper av husdjur under månaderna oktober— december fastställdes av kommissionen genom cirkulär nr 959. Som allmänna villkor för erhållande av tilldelning av fodersäd resp. hönsfoderblandning gällde, att all av sökanden innehavd fodersäd av 1942 och äldre års skörd tröskats och fullständiga tröskningsrapporter ingivits till kristidsnämnden, att sökanden, i den mån så skäligen kunde påfordras, i behörig ordning avyttrade av honom producerade lantbruksprodukter, såsom spannmål, mjölk, smör och ägg, samt att sökanden jämväl i övrigt ställde sig till efterrättelse de föreskrifter, som meddelats eller komme att meddelas angående reglering av handeln med och förbrukningen av livsmedel, fodermedel, utsädesvaror och gödselmedel. Hästar, 3 år och äldre, brukade i åkerirörelse, jordbruksarbete o. dyl., skulle under ifrågavarande period erhålla 180 kg fodersäd; för hästar i särskilt tungt skogsarbete på längre avstånd från hemorten medgavs en kvantitet av 3*5 kg per dag, dock högst 250 kg för hela perioden; för hästar i annat skogsarbete 2*5 kg per dag, dock högst 200 kg. För hästar under 3 år samt föl gavs en tilldelning av 60—90 kg, olika inom olika områden. Tilldelningen av fodersäd till mjölkkor, tjurar och oxar minskades jämfört med samma period föregående år rätt avsevärt, nämligen från 35—65 kg för hela perioden till 20—50 kg varierande för olika landsdelar. Denna sänkning får ses i samband med den friare rätten till försäljning av stråfoder (se nedan). Till ungnöt under 6 månader samt till får och getter lämnades en mindre tilldelning, högst 15 resp. 5 kg. Tilldelningen till svin ökades däremot avsevärt. Sålunda skulle för hela perioden hushållsgrisar, vägande över 20 kg, kunna erhålla högst 65 kg och svin (andra än hushållsgrisar) inom besättning, där foderbehovet till minst 50 procent ansågs kunna tillgodoses med speciellt svinfoder, såsom matavfall, vassle o. dyl., ävenledes vägande över 20 kg, högst 75 kg fodersäd. (Svin tillhörande dessa båda kategorier hade föregående år tilldelats högst 55 kg.) Övriga svin över 20 kg erhöllo högst 110 kg (mot året förut högst 90 kg). Vidare skulle modersuggor, förutom den under perioden utgående ordinarie tilldelningen, erhålla 80 kg fodersäd samt 50 kg vetekli för varje grisning. Tilldelningen av vetekli skulle utgå oberoende av om vederbörande sugginnehavare måst avstå fodersäd till det allmänna eller icke. Även svin vägande under 20 kg, vilka inköpts för uppfödning, kunde lämnas tilldelning enligt vissa grunder. Det bör anmärkas, att fodersädstilldelningen för regleringsåret 1942/43 ej skulle beräknas för reducerad besättning utan för den verkliga besättningen i fråga om såväl nötkreatur som svin.

49 För fjäderfä lämnades under oktober tilldelning av fodersäd eller standardiserad vegetabilieblandning med 2 kg för varje försålt kg ägg. Denna tilldelning höjdes fr. o. m. november till 4 kg för varje försålt kg ägg. Dessutom erhöllo yrkeshönserier en engångstilldelning av 2 kg fodersäd eller standardiserad vegetabilieblandning per vuxet djur. Tilldelning av foder kunde vidare lämnas den som hade sin huvudsakliga utkomst av kaninavel med 1*5 kg fodersäd och 1 kg kli för varje vuxet avelsdjur inom en efter vissa grunder reducerad besättning, tillkommen före år 1941. Genom cirkulär den 18 december nr 1113 fastställde livsmedelskommissionen delvis något ändrade bestämmelser beträffande tilldelningen av fodersäd och hönsfoderblandning under tiden 1 januari—14 mars 1943, innebärande i flera fall höjning av de medgivna kvantiteterna. Med hänsyn till att vissa avsättningssvårigheter yppat sig beträffande inneliggande lager av havrekli hade fri försäljning därav medgivits fr. o. m. den 15 juni. Den fria handeln med denna vara fortfor till utgången av september och återupptogs tillika med fri försäljning av kornkli från den 6 november. En extratilldelning av vetekli gavs till digivande suggor. Den utgjorde för varje grisning under juli 50 kg och under augusti och september 80 kg. Ytterligare en tilldelning av 25 kg rågkli per individ gavs vid årets slut till modersuggor och fargaltar. Allmänna bestämmelser angående tilldelning av oljekraftfoder och kli under konsumtionsåret 1942/43 utfärdades av livsmedelskommissionen den 23 oktober genom cirkulär nr 935. Vissa kvantiteter reserverades för utdelning såsom tillskottsfoder till fodercellulosa, för utdelning till odlare av oljeväxter o. s. v. En viss myckenhet avsattes vidare såsom kompensation för ökade mjölkleveranser. Vad som därefter återstod skulle komma till användning för en allmän tilldelning efter i stort sett samma principer som tillämpades föregående år. En nyhet för året var den nyssnämnda särskilda tilldelning av oljekraftfoder, vilken lämnades såsom kompensation för ökade mjölkleveranser och vilken skulle utgå utöver den allmänna tilldelningen av oljekraftfoder. Denna anordning motiverades därmed, att återlämningen av skummjölk från mejerierna till följd av den stegrade användningen av konsumtionsmjölk inom vissa områden minskats i sådan grad, att svårigheter uppstått att tillfredsställa speciellt kalvarnas och svinens äggvitebehov. Fördelningen av denna kvantitet oljekraftfoder skulle verkställas genom vederbörande mejeriföretag i samarbete med kristidsnämnderna enligt en av livsmedelskommissionen i samråd med Svenska mejeriernas riksförening uppgjord plan. Närmare bestämmelser i ämnet meddelades genom cirkulär nr 1128. Bestämmelser utfärdades även angående tilldelningen av melass för konsumtionsåret 1942/43 (cirkulär nr 1056). Förutom den mängd melass, som 4—319301

50 utlämnades såsom tillskottsfoder till fodercellulosa, medgavs en viss tilldelning till jordbrukare i Norrland samt norra Dalarna och Värmland (20 kg per mjölkko). Sockerbetsodlare skulle i vanlig ordning äga att från sockerbolaget uttaga ett fat melass (c:a 250 kg) för varje hektar odlade sockerbetor. Med vissa cellulosafabriker avslöt Svenska spannmålsaktiebolaget med stöd av Kungl. Maj:ts beslut den 17 juli 1942 i samma månad avtal om leverans under konsumtionsåret 1942/43 av sammanlagt 525 000 ton fodercellulosa, såväl sulfit- som sulfatmassa, dock med rätt för bolaget att senast den 31 augusti föreskriva minskning i leveranserna med intill 30 procent. Från livsmedelskommissionens sida framhölls för jordbrukarna vikten särskilt ur transportsynpunkt av att de redan under sommarmånaderna rekvirerade sitt vinterbehov av fodercellulosa; för dem som så gjorde komme gynnsammare villkor i fråga om priser och oljekakstilldelning att medgivas än för dem som först efter den 1 september ingåve rekvisitioner. Kommissionen framhöll att man, även om skördeutfallet bleve relativt gynnsamt, finge räkna med att fodersäd komme att avkrävas jordbruket i sådan omfattning, att fodercellulosa i relativt stor utsträckning måste ingå i djurens foderstater. Då emellertid efterfrågan på fodercellulosa under intrycket särskilt av den förbättrade stråfodertillgången visade sig jämförelsevis ringa, begagnade sig spannmålsbolaget med Kungl. Maj:ts den 28 augusti lämnade medgivande av den förut omnämnda rätten att kräva nedsättning i cellulosaleveranserna, varigenom dessa för konsumtionsåret begränsades till 367 500 ton. Senare överenskom spannmålsbolaget med fabrikerna om ytterligare begränsning av de avtalade leveranserna för konsumtionsåret 1942/43 till c:a 340 000 ton, varjämte bestämmelserna rörande sulfatfodercellulosans beskaffenhet ändrades i syfte att möjliggöra, att densamma även skulle kunna säljas såsom pappersmassa. Vad beträffar handeln med fodercellulosa hade alltsedan våren 1942 gällt, att denna vara fått försäljas till förbrukare endast mot inköpsbevis. Med ändring härav föreskrev livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 1003, samtidigt som en viss prissänkning vidtogs (se sid. 31), att fodercellulosa tills vidare fr. o. m. den 21 oktober fick utan särskilt tillstånd försäljas till förbrukare mot av denne undertecknad skriftlig rekvisition. Vissa lättnader medgåvos temporärt för förbrukares inköp av bl. a. glutenfoder, dikalciumfosfat och foderbenmjöl samt luzernmjöl för utfodringsändamål. På grund av nödvändigheten av sträng hushållning med landets tillgångar av vitaminhaltiga preparat hade livsmedelskommissionen tidigare föreskrivit, att försäljning av fodertran och tranemulsion endast fick äga rum till uppfödare av spädkalvar med vissa mindre kvantiteter samt i övrigt till djuruppfödare, som medelst intyg av legitimerad veterinär styrkte, att han för innehavda djur var i omedelbart behov av sådan vara (se del III sid

51 266). Försäljningsrätten för förstnämnda ändamål borttogs den 9 oktober. Från årsskiftet lättades försäljningsbestämmelserna åter i viss mån. Alla föreskrifter rörande bandeln med de viktigare slagen av kraftfodermedel (oljekraftfoder, kli, fodercellulosa, melass, majs, glutenfoder, sockersnitsel, fiskmjöl, hönsfoderblandningar, luzernmjöl m. m.) samordnades av livsmedelskommissionen fr. o. m. den 1 december 1942 genom vissa i cirkulär nr 1049 innefattade bestämmelser. Kommissionen bemyndigade Svenska spannmålsaktiebolaget att meddela vissa handlande auktorisation såsom fodermedelshandlare. Dessa handlande skulle äga rätt att mot fullgörande ; av föreskriven redovisningsskyldighet inköpa fodermedel i och för sin rörelse och att under iakttagande av gällande ransoneringsbestämmelser för; sälja fodermedel till förbrukare. Ät vissa av de auktoriserade fodermedels! handlarna uppdrog spannmålsbolaget att vara partihandlare med rätt att mot föreskriven redovisningsskyldighet försälja fodermedel jämväl till andra auktoriserade fodermedelshandlare. Handlande, som icke meddelats auktorisation, ägde erhålla fodermedel för försäljning till förbrukare endast mot skyldighet att till handlande, från vilken varan erhållits, avlämna inköpsbevis, motsvarande varje mottaget parti. Vad angår stråfoder medgavs fr. o. m. den 26 augusti med hänsyn till den relativt goda tillgången såväl jordbrukare som auktoriserade stråfoderhandlare rätt att fritt, d. v. s. utan licens, överlåta stråfoder till förbrukare inom eller utom jordbruket för utfodringsändamål. Samtidigt upphävdes det sedan den 8 februari 1942 gällande förbudet att använda stråfoder såsom strömedel för klavbundna kreatur. Liksom föregående år förordnade Kungl. Maj:t, att innehavare av vassbärande område, vilken icke före den 1 augusti 1942 skördat därå befintlig vass, skulle vara pliktig att för vassens skördande upplåta området till kronan eller till Svenska spannmålsaktiebolaget (kungörelse den 18 juli 1942, nr 666). Med Kungl. Maj:ts bemyndigande uppdrog livsmedelskommissionen åt spannmålsbolaget att uppköpa torkad vass, starr och fräken, som före den 1 mars 1943 hembjöds bolaget, till ett pris av 10 kronor per deciton för vass och 12 kronor per deciton för starr eller fräken. Fröhandelsregleringen. Handeln med v a l l v ä x t - o c h r o t f r u k t s f r ö hade alltsedan beslag å dylika fröer införts (från den 9 juli 1941) varit föremål för reglering och sedan den 25 oktober 1941 i huvudsak monopoliserats till Svenska ! spannmålsaktiebolaget samt särskilt auktoriserade fröhandlare (se del III sid. 58). För överlåtelse av frö krävdes i viss utsträckning av livsmedelskommissionen utfärdad inköpslicens, dock icke vid överlåtelse till spannmålsbolaget eller auktoriserad fröhandlare samt från sådan fröhandlare till förbrukare och från en jordbrukare till en annan för tillgodoseende av dennes utsädesbehov. Härutinnan vidtogs fr. o. m. den 27 juli 1942 den

52 inskränkningen, alt inköpslicens krävdes för all annan yrkesmässig försäljning av vallväxt- och rotfruktsfrö än odlares överlåtelse till spannmålsbolaget eller till auktoriserad fröhandlare (livsmedelskommissionens cirkulär nr 842). Från den 17 oktober upphävdes denna tvångsbestämmelse så tillvida, att fri försäljning åter medgavs i fråga om frö av klöver, timotej och foderbetor. Prisbildningen å de viktigaste vallväxt- och rotfruktsfröerna hade alltsedan 1941 reglerats på sådant sätt, att livsmedelskommissionen meddelat föreskrifter om högsta priser, vilka de auktoriserade fröhandlarna hade att iakttaga vid försäljning till jordbrukare, ävensom i vissa fall om de priser som skulle gälla vid inköp från producenter och vid försäljning till andra handlande än auktoriserade sådana. Efterlevnaden av dessa prisföreskrifter hade satts som villkor för åtnjutande av auktorisation som fröhandlare. Dessa bestämmelser upphörde att gälla fr. o. m. den 27 juli 1942. Då årets fröskörd ej utfallit särdeles förmånligt och knapphet på en del fröslag därför kunde förväntas, utverkade sig livsmedelskommissionen sedermera bemyndigande att sätta normalpris å de vanligaste frösorterna av vall- och rotfruktsväxter vid försäljning från spannmålsbolaget eller auktoriserad fröhandlare till förbrukarna. Sådana priser bestämdes ock med tillämpning från den 28 december (cirkulär n r 1115). För att erhålla säker kännedom om tillgången inom landet av utsädesfröer verkställde livsmedelskommissionen i enlighet med kungörelse den 4 december 1942 (nr 907) inventering av landets förråd av fröer av samtliga de viktigaste vall-, rotfrukts- och köksväxterna den 16 december 1942. Genom beslut den 27 november bemyndigare Kungl. Maj:t Svenska spannmålsaktiebolaget att i erforderlig omfattning intill ett värde av 1 milj. kronor från utlandet inköpa vissa slag av utsädesfrö, särskilt blåluzernfrö. Regleringen beträffande potatis och potatisprodukter. I syfte att dels stimulera till ökad odling, dels förmå jordbrukarna att lagra potatis på ändamålsenligt sätt hade Kungl. Maj:t den 1 april 1942 bemyndigat livsmedelskommissionen att genom Svenska spannmålsaktiebolaget under april 1943 inköpa till bolaget hembjuden matpotatis till vissa relativt förmånliga priser, varvid riket indelats i fem prisområden (se del III sid. 269). Sannolikt bidrog denna åtgärd kraftigt till att potatisodlingen inom det egentliga jordbruket under våren 1942 ökades med över 3 procent i jämförelse med 1941. Därtill kommo de avsevärt utvidgade odlingarna i trädgårdar och på s. k. kolonilotter. I skrivelser till samtliga kristidsstyrelser och till jordbrukssammanslutningar, som kunde tänkas intresserade för potatisodlingen, framhöll livsmedelskommissionen betydelsen av att lagring av potatis komme till stånd i större omfattning än förut varit fallet samt uppmanade vederbörande att till kommissionen inkomma med uppgifter om vilka lagringsmöjligheter

53 som funnes på olika orter. Efter det att en orientering sålunda vunnits, trädde kommissionen i förbindelse med bl. a. Svenska lantmännens riksförbund och Kooperativa förbundet för att animera till åtgärder för åstadkommande av lämpliga lagerlokaler å sådana orter, där behov av lagerrum förefunnes. Vissa till riksförbundet anslutna centralföreningar gingo ock i författning om uppförande av dylika lagerlokaler. Beslut fattades sålunda om uppförande genom vederbörande centralföreningar av potatislagerhus i bl. a. Karlstad, Östersund och Jönköping. Förberedelser gjordes även för uppförande av ett större lagerhus i Stockholm. Emellertid fann livsmedelskommissionen önskvärt, att även en viss uppläggning av potatislager i statens hand komme till stånd. Dessa lager borde enligt kommissionens förmenande om möjligt sparas, så att de kunde disponeras under våren 1943 i avsikt att då motverka alltför stor knapphet och prisstegring. Om lagren fördelades på lämpliga platser i mellersta delen av landet, kunde de ock bliva av betydelse ur krigsberedskapssynpunkt. På livsmedelskommissionens hemställan bemyndigade Kungl. Maj:t den 4 september kommissionen att uppdraga åt Svenska spannmålsaktiebolaget att träffa avtal med organisationer, företag eller enskilda om lagring av intill 50 000 ton potatis. Sådana avtal ingingos ock under hösten med en del jordbrukare ehuru endast till en jämförelsevis begränsad kvantitet (c:a 6 000 ton). Det bestämdes i avtalen, att lagerhallarna skulle stå all risk för lagringen under vintern. Vid ersättningens bestämmande utgick man från det inom vederbörande lagringsort fr. o. m. den 1 april 1942 gällande normalpriset, vartill lades en viss skälig lagringsersättning. 1942 års potatisskörd kunde betecknas som fullt medelmåttig. Dock hade på många håll skador uppkommit genom bladmögel; ävenså hade potatisen i viss omfattning skadats genom frost, varigenom skörderesultatet försämrats. Potatisens betydelse för folknäringen hade under senaste konsumtionsåret blivit väsentligt större än förut, därigenom att den i vidsträckt omfattning fått ersätta födoämnen, på vilka rådde knapphet eller brist. Detsamma kunde beräknas bliva fallet även under konsumtionsåret 1942/43. I samma mån måste potatisens användning för utfodringsändamål inskränkas. För att garantera att årets potatisskörd kom till den användning, som bäst svarade mot folkförsörjningens behov, och för att förekomma olämpliga handelstransaktioner och spekulativ prisstegring befanns påkallat att för det nya konsumtionsåret genomföra en allmän r e g l e r i n g av h a n d e l n m e d o c h a n v ä n d n i n g e n av p o t a t i s . Det skedde genom en kungörelse den 2 oktober 1942 (nr 806), vilken trädde i tillämpning den 12 oktober och åtföljdes av utav livsmedelskommissionen genom cirkulär n r 987 utfärdade tillämpningsföreskrifter. Genom nämnda kungörelse lades fr. o. m. den 12 oktober beslag å alla inom riket befintliga förråd av potatis samt all efter sagda dag därstädes framvunnen eller dit införd potatis. Utan hinder av beslaget fick ägaren

54 eller innehavaren dock använda beslagtagen potatis till förbrukning i eget hushåll samt överlåta densamma, så framt överlåtelsen ej skedde i form av yrkesmässig försäljning. Vidare stadgades förbud i viss omfattning mot att utan tillstånd av livsmedelskommissionen transportera potatispartier å järnväg eller fartyg — detta för att kontrollera att icke några jobbarlager droges tillsammans och handeln därigenom komme i olag — samt förbud mot att använda potatis för utfodring av djur. Ävenså förbjöds att å näringsställen och allmänna inrättningar skala potatis före kokningen. Rätten att yrkesmässigt köpa och sälja potatis förbehölls principiellt sådana parti- eller detaljhandlare, som härför erhållit särskild auktorisation. (För att handeln med potatis ej skulle tillfälligt stoppas medgav livsmedelskommissionen dock, att envar som bedrev handel med denna vara skulle få fortsätta därmed t. o. m. den 16 november under villkor att han ställde sig till efterrättelse de bestämmelser, som gällde för auktoriserade handlande.) Försäljning av potatis från odlare till enskilda förbrukare fick emellertid alltjämt ske fritt. Även i övrigt lämnades försäljningen till enskilda hushåll, näringsställen, inrättningar etc. fri. Någon allmän konsumtionsreglering genomfördes alltså ej. Utfodringsförbudet för potatis innebar givetvis ett djupt ingrepp i jordbrukarnas handlingsfrihet med hänsyn till ordnandet av deras hushållning. Att ett dylikt förbud över huvud ansågs möjligt sammanhängde med att årets skörd av fodersäd blivit så mycket rikligare, att man kunde kalkylera med väsentligt större tilldelning av havre och blandsäd till svinen än föregående år. Medan jordbrukaren då icke erhöll mer än ungefär 300 kg fodersäd per individ för halva sitt svinantal, kunde nu räknas med en tilldelning av 650 kg per individ för hela svinantalet, varjämte tilldelning eller avdrag från leveransskyldigheten även utlovades för svin, som tillkommo efter den 1 september (jfr ovan sid. 48). Genom de av livsmedelskommissionen utfärdade tillämpningsbestämmelserna (cirkulär nr 987) lättades emellertid något på utfodringsförbudet. Sålunda medgavs, att sådan potatis fick användas till utfodring, som var uppenbart oduglig till människoföda och ej heller kunde användas för tillverkning av potatismjöl, potatisflingor eller liknande produkter. Inom Norrland med undantag av Gävleborgs län samt inom övre Dalarna och Värmland fick vidare potatis, vars längsta utsträckning ej översteg 3 cm, utan hinder av beslaget användas för utfodring, även om den i övrigt var duglig som människoföda. Särskilda föreskrifter meddelades i fråga om användningen av potatis för tillverkning eller beredning av varor till avsalu. Sålunda fick potatis användas för tillverkning av potatisflingor i den utsträckning som följde av särskilda överenskommelser mellan Svenska spannmålsaktiebolaget samt Sveriges bränneriidkareförening och Aktiebolaget Karlshamns oljefabrik. Därjämte fick potatis användas för tillredande av färdiglagade rätter för

55 avsalu samt av bageriidkare för tillverkning av paltbröd och sådana konditorivaror och konfityrer, som icke omfattades av gällande reglering av handeln med mjöl, gryn och bröd. Den som bedrev yrkesmässig tillverkning av charkuterivaror kunde efter särskild ansökan erhålla tillstånd att för sådan tillverkning använda potatis. Genom kungörelsen angående potatisbeslaget upphävdes kungörelserna nr 956/1941 och 5/1942 angående förbud i vissa fall mot kokning av potatis för utfodringsändamål samt angående användning av potatis för industriellt ändamål. I samband med handelsregleringen för potatis bemyndigades livsmedelskommissionen även att efter vissa riktlinjer fastställa normalpriser å denna vara (se ovan sid. 32). För att tillförseln av potatis till vissa av konsumtionsorterna i de nordligare delarna av landet skulle kunna ordnas på tillfredsställande sätt befanns senare erforderligt, att leveranserna från dessa delar till övriga delar av riket begränsades. Enligt livsmedelskommissionens cirkulär nr 1031 uppdelades sålunda riket fr. o. m. den 25 november i två områden, benämnda resp. norra och södra handelsområdet. Norra området omfattade Norrland samt Kopparbergs, Värmlands, Örebro, Västmanlands och Uppsala län, Dalsland, Bohuslän norr om Göta älvs norra utlopp samt Upplandsdelen av Stockholms län. Auktoriserad parti- eller detaljhandlare i södra handelsområdet ägde icke inköpa potatis i norra handelsområdet. Ej heller ägde auktoriserad parti- eller detaljhandlare låta transportera potatis från norra till södra handelsområdet. Åt Svenska spannmålsaktiebolaget lämnades jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 20 november 1942 utöver förut meddelat inköpsuppdrag bemyndigande att under april 1943 inköpa jämväl småpotatis (d. v. s. potatis som till mer än 15 procent bestod av knölar med en längsta utsträckning av 4 cm), under förutsättning att den hembjöds bolaget senast den 15 mars 1943. De härför bestämda priserna understego de tidigare fastställda inlösningspriserna med 2 kronor per deciton. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande hade livsmedelskommissionen på hösten 1941 godkänt avtal mellan Svenska spannmålsaktiebolaget och Sveriges bränneriidkareförening om leverans före den 1 juli 1942 av tillsammans 11300 ton p o t a t i s f l i n g o r , som tillverkats genom föreningens försorg (se del III sid. 59). Dessa flingor voro i främsta rummet avsedda för inblandning i mjölet vid tillverkning av grovt rågbröd. Av flera skäl kommo ifrågavarande leveranser att stanna vid en väsentligt lägre kvantitet, nämligen blott omkring 2 800 ton. Även för produktionsåret 1942/43 planerades en viss tillverkning av potatisflingor. Man avsåg sålunda att för dylik tillverkning tillgodogöra i främsta rummet s. k. efterplockpotatis, vilken i vanliga fall, där den icke kommer till användning som foder, lätt riskerar att gå förlorad, enär den ofta blir frostskadad och

56 därigenom oduglig att förvara. Avtal ingicks mellan spannmålsbolaget och bränneriidkareföreningen om tillverkning och leverans intill utgången av januari 1943 av högst 8 300 ton av nyssnämnda mindervärdiga råvara tillverkade potatisflingor. Efter framställning av livsmedelskommissionen godkände Kungl. Maj:t den 25 september 1942 ett mellan kommissionen och Sveriges stärkelseproducenters förening upprättat avtal, avseende inköp och försäljning av p o t a t i s s t ä r k e l s e under tillverkningsåret 1942/43. Avtalet innebar, att föreningen skulle till visst pris inköpa den mängd potatisstärkelse, som framställdes enligt meddelade tillverkningslicenser å högst 40 000 ton, med undantag av vad som användes till husbehov för tillverkaren och dennes potatisleverantörer. Kommissionen åtog sig — för det fall att avtalet icke komme att förnyas för tillverkningsåret 1943/44 — viss avsättnings- och prisgaranti för efter den 1 oktober 1943 inneliggande lager av potatisstärkelse. Någon b r ä n n v i n s t i l l v e r k n i n g av potatis medgavs icke för säsongen 1942/43. Däremot bemyndigade Kungl. Maj:t genom beslut den 11 september Aktiebolaget vin- & spritcentralen att till förtäringsändamål försälja 20 milj. normalliter sulfitsprit utan skyldighet för bolaget att disponera motsvarande mängd sprit, framställd av potatis eller spannmål, till försäljning jämlikt förordningen angående handel med skattefri sprit. R a n s o n e r i n g s b e s t ä m m e l s e r n a för p o t a t i s p r o d u k t e r (potatismjöl m. m.) kvarstodo i stort sett oförändrade. En extra tilldelning av potatisprodukter om 200 gram per person medgavs de enskilda hushållen under tiden 17 augusti—30 september. Fr. o. m. den 4 oktober lades enligt kungörelse den 2 oktober 1942 (nr 788) jämväl stärkelsesirap (glykos) under beslag och handeln därmed underkastades reglering. Närmast var detta beslag föranlett av att den kartell, som tidigare handhaft försäljningen av stärkelsesirap, från oktober månads ingång upplösts, varigenom behov framträdde att på annan väg kunna genomföra en önskvärd handelskontroll. Yrkesmässig överlåtelse av stärkelsesirap medgavs endast mot särskild av livsmedelskommissionen utfärdad inköpslicens (kommissionens cirkulär nr 973). Odlingen av spånads- och oljeväxter. Odlingen av spånadslin omfattade under år 1942 en sammanlagd areal av c:a 2 150 hektar, varav 1 000 hektar i Hallands län. Skörden uppgick till c:a 6 450 ton frörepad linhalm eller omkring 3 000 kg per hektar. Därav beräknades kunna erhållas c.-a 500 ton rotad eller grönberedd tåga samt c:a 600 ton blånor. Då för tillgodoseende av landets normala fredsbehov av lin beräknas åtgå omkring 24 000 ton linhalm, för vars producerande skulle erfordras en odlingsareal av ungefär 8 000 hektar, fattades således ännu

57 mycket för uppnående av självförsörjning på detta område. De linodlareföreningar, som bildats och vid utgången av år 1942 åtminstone delvis voro i verksamhet, samt de av dem uppförda eller planerade beredningsverken voro följande: Linberedningsverk i

Hallands läns linodlareförening Hälsinglands » östra Götalands » Mellersta Sveriges » Uppsala—Stockholms »

Laholm (i verksamhet) Hybo » » Växjö (under uppförande) Kristinehamn » » Gimo » »

Sammanlagda avverkningskapaciteten vid dessa beredningsverk jämte det äldre verket i Svalöv uppskattades till 12 200 ton linhalm, motsvarande en produktion av 970 ton tåga och 1 220 ton blånor. Beträffande hampa — varav i Sverige endast förekommer produktion av mjuk sådan — nåddes under år 1942 en odlingsareal av c:a 2 000 hektar, därav ungefär hälften på Gotland och andra hälften på fastlandet. För odlingens organiserande och produktens beredning hade bildats två organisationer, på Gotland Aktiebolaget hampberedning och på fastlandet Sveriges hampodlareförening. De av dem planlagda hampberedningsverken i Visby resp. i Värmbol i Södermanland voro ännu vid årsskiftet ej färdiga att tagas i bruk. Det normala fredsbehovet av mjuk hampa beräknas kunna produceras på en areal av 2 000—3 000 hektar. De båda beredningsverkens kapacitet avses skola minst motsvara nämnda maximisiffra för odlingen. Av gjorda erfarenheter h a r man ansett sig kunna påräkna en normal skörd av c:a 4 000 kg frörepad hamphalm jämte en fröskörd av omkring 200 kg per hektar. Genom beslut den 18 december 1942 medgav Kungl. Maj:t, att merinkomst som komme att tillföras lin- eller hampodlareförening skulle tills vidare under vissa villkor undantagas från taxering till krigskonjunkturskatt. För tillvaratagande och befrämjande av lin- och hampodlarnas intressen har bildats en sammanslutning, benämnd Riksförbundet lin och hampa. Odlingen av oljeväxter ökades under år 1942 betydligt i omfattning jämfört med fjolåret. Av de viktigare vårodlade växterna jämte den hösten 1941 sådda vinterrapsen omfattade 1942 års odling enligt Svenska spannmålsaktiebolagets uppgifter följande arealer och beräknade skördeutbyte: Hektar Vinterraps Vårraps Vitsenap Vallmo Oljelin Summa

1 377 205 13 985 719 1 733 18 019

Uppskattad skörd per hektar 2 000 1 500 1 400 800 1000 —

Uppskattad oljehalt % 40 38 28 42 32 —

58 Härtill kommo vissa smärre odlingar av soja och solros. Hela fröskörden beräknades uppgå till c:a 25 000 ton, varav skulle kunna framställas omkring 7 500 ton olja och 17 000 ton oljekaksfoder. Den med vinterraps hösten 1942 besådda arealen uppgick till 4 891 hektar. Skörderesultatet kunde trots den tämligen ogynnsamma väderleken betraktas som relativt tillfredsställande. Den förlust som beräknades uppkomma å den inhemska odlingen av oljeväxter under år 1942 — sammanlagt c:a 11 milj. kronor — skulle enligt Kungl. Maj:ts beslut den 6 november 1942 täckas med anlitande av den inom livsmedelskommissionen inrättade clearingkassan för fettvaror på samma sätt som skett beträffande den till c:a 6 milj. kronor uppgående förlusten å 1941 års oljeväxtodling. Kött- och Häskregleringen. Slakten av såväl svin som övriga slaktdjur minskades successivt under våren och sommaren 1942. Det härigenom skärpta försörjningsläget beträffande köttvaror gjorde en s t r ä n g a r e r e g l e r i n g a v s l a k t m a r k n a d e n önskvärd. Till förhindrande av olovlig nedslaktning av djur samt olovlig försäljning av köttvaror befanns sålunda kontroll över handeln med levande djur samt skärpt kontroll över djurägares nedslaktning för eget hushållsbehov påkallad. På framställning av livsmedelskommissionen utfärdade Kungl. Maj:t därför den 19 juni 1942 kungörelse (nr 412) om ändring i vissa delar av kungörelsen den 28 mars 1941 angående reglering av förbrukningen av köttvaror. Ändringarna inneburo i huvudsak, att handeln med levande djur (nötkreatur, hästar, får, getter och svin) underkastades reglering ävensom att djuruppfödare och personer, som yrkesmässigt inköpte och försålde levande djur, ålades viss antecknings- och redovisningsskyldighet. Kungörelsen trädde beträffande sistnämnda bestämmelser i kraft den 1 juli, i övrigt den 1 september 1942. Samtidigt ägnades uppmärksamhet åt den ur försörjningssynpunkt synnerligen viktiga frågan om ett så fullständigt tillvaratagande som möjligt av organ, biprodukter (exempelvis medicinska körtlar), fett och hudar. Förhållandet var nämligen, att nämnda produkter på många håll, särskilt hos sådana slakteritillståndsinnehavare, som endast bedrevo slakt i mindre omfattning, tillvaratogos mycket bristfälligt. En sammanfattning av de nya bestämmelserna meddelades av livsmedelskommissionen genom cirkulär n r 825, sedermera ändrat genom cirkulär nr 883, 923 och 970. Enligt dessa bestämmelser, vilka icke gällde slakt av ren, uppdelades slakteritillstånden som förut i A- och B-tillstånd, men villkoren för erhållande av tillstånd skärptes i vissa avseenden, framför allt så tillvida, att av sökanden fordrades att han innehade lokaler lämpade för förvaring

59 av kött samt att han hade möjligheter att på tillfredsställande sätt tillvarataga vid slakten utvunna biprodukter. För rätten att bedriva yrkesmässig handel med levande djur krävdes särskild auktorisation av livsmedelskommissionen. Sådan auktorisation meddelades i allmänhet icke innehavare av B-tillstånd. Auktoriserad livdjurshandlare skulle liksom slakteritillståndsinnehavare avlämna omsättningsrapport för varje 4-veckorsperiod. Alla köp och försäljningar av djur skulle verifieras genom särskilda kvitton och djurägarna ålades föra journal över djurbeståndet och dess förändringar. All slakt av storboskap och häst samt kalv med en levande vikt av mer än 50 kg skulle äga rum hos slakteritillståndsinnehavare. (Däremot medgavs djurägare som förut rätt att för eget hushålls behov själva slakta svin, mindre kalv, får och lamm, givetvis dock endast då licens härför erhållits av kristidsnämnden.) Bestämmelser meddelades slutligen angående utseende genom kristidsnämnderna av slaktgodemän, i allmänhet en för varje arbetsblock. Slaktgodemannen skulle föra journal över djurbeståndet hos samtliga djurägare inom sitt område. Han skulle vidare en gång i kvartalet undersöka djurägarnas journaler och kontrollera, att de förändringar, som framginge av journalen och som icke berodde på födslar eller dödsfall, överensstämde med de kvitton och licenser, som djurägare enligt bestämmelserna skulle erhålla vid varje försäljning eller köp. För att snarast få den nya ordningen i avseende på slakteritillstånden genomförd föreskrev livsmedelskommissionen, att alla tidigare meddelade dylika tillstånd för slakt av andra djur än ren skulle upphöra att gälla den 31 augusti 1942. Nya slakteri tillstånd skulle utfärdas efter särskild därom gjord framställning och endast beviljas sådana slakteriidkare, som uppfyllde vissa närmare angivna krav. En allmän omprövning av slakteritillstånden kom som följd härav till stånd, vilken pågick ända till slutet av september. Då besvär över kommissionens beslut om avslag å ansökningar om nya slakteritillstånd inkommo till Kungl. Maj:t i stort antal, beslöt Kungl. Maj:t, att slakteritillstånd, som var gällande den 31 augusti 1942, skulle, därest tillståndsinnehavaren senast den 15 augusti gjort ansökan om nytt tillstånd och inom av livsmedelskommissionen angiven tid anfört besvär över avslagsbeslut, gälla intill dess två veckor förflutit från den dag Kungl. Maj:t meddelat slutligt beslut i målet. Vissa ändringar vidtogos av livsmedelskommissionen i början av september genom cirkulär nr 900 i bestämmelserna om beviljande av slaktlicens för hushållsgris. Sålunda förlängdes den tid, under vilken uppfödaren för att kunna erhålla slaktlicens skulle ha ägt och innehaft svinet, från fyra till fem månader före den tid, då slaktlicens söktes, med bibehållande av bestämmelsen, att utfodringen måste till huvudsaklig del ske med fodermedel, härrörande från uppfödarens eget jordbruk, trädgård eller hushåll. Vidare bestämdes, att slaktlicens ej finge beviljas med mindre uppfödaren antingen ägt och innehaft svinet alltsedan dess födelse eller svinet, då uppfödaren för-

60 värvade det, hade en vikt av högst 30 kg. Då det visade sig att det genom kungörelsen den 2 oktober 1942 angående beslag å potatis m. m. (se sid. 53) meddelade förbudet att använda potatis för utfodring av djur för en del djuruppfödare medfört svårigheter att anskaffa tillräckligt med foder fölen långt gående gödning av svinen, beslöt livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 1064 medgiva, att slaktlicens för hushållsgris fick beviljas i sådana fall där uppfödaren alltsedan den 1 augusti 1942 ägt och innehaft svinet samt till huvudsaklig del utfodrat detta med fodermedel av nyss angivna slag. Särskilda bestämmelser meddelades av kommissionen angående slakteritillståndsinnehavares skyldighet att tillvarataga och till särskilda uppköpare eller partihandlare leverera olika slag av organ och inälvor m. m. (cirkulär nr 1096). I syfte att åstadkomma ett förbättrat tillvaratagande av bukspottkörtlar för insulinframställning utfärdade kommissionen föreskrifter härom för slakteritillståndsinnehavare och vissa uppköpare av räntor, överenskommelse träffades vidare med flertalet tillståndsinnehavare om tillämpning av bestämda slakttaxor (cirkulär nr 1125). För att älgkött härrörande från höstens jaktsäsong skullle kunna införas under den allmänna kötthandelsregleringen förordnades genom kungörelse den 7 augusti 1942 (nr 734) om beslag därå fr. o. m. den 14 augusti. Tilllämpningsbestämmelser samt föreskrifter angående reglering av förbrukningen av älgkött utfärdades av livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 884 och 933. Den som fällt älg skulle för egen del få förfoga över dels huvud, hals, fram- och bakben samt inälvor och organ, dels en fjärdedel av själva älgkroppen, övriga delar var han skyldig att i vederbörlig ordning överlåta till slakteritillståndsinnehavare eller sådan handlande, som erhållit särskilt tillstånd att inköpa kött direkt från djuruppfödare. Dock kunde kristidsnämnd eller kristidsstyrelse i vissa fall lämna vederbörande tillstånd att sälja eller på annat sätt överlåta köttet till i orten boende personer för tillgodoseende av deras husbehov, i allmänhet dock endast mot avstående av fastställt antal kuponger gällande för inköp av köttvaror. I fråga om k ö t t - o c h f l ä s k r a n s o n e r i n g e n genomfördes lättnader i flera hänseenden. En viss mindre ökning av grundransonen, nämligen från förutvarande 157 till 170 poäng per vecka, skedde redan i juli och ransonen bibehölls sedan med variation mellan omkring 180 och 200 poäng per vecka till årets slut. Med hänsyn till den stundande julhelgen medgavs härutöver en extra tilldelning av fläsk, uppgående till 170 poäng under december månad. Av hela den under decemberperioden medgivna tilldelningen av köttvaror fick en tredjedel, d. v. s. 400 poäng, tagas ut i fläsk mot endast en femtedel under närmast föregående period. — Vissa extratilldelningar av amerikanskt fläsk lämnades till skogsarbetare. För får- och getkött nedsattes poängvärdena på grund av förbättrad tillgång fr. o. m. den 27 augusti.

61 I september upphävdes tvånget att uttaga viss del av köttilldelningen i konserver. Prisregleringen sid. 32.

på kött- och fläskområdet

behandlas ovan å

Regleringen beträffande mjölk, mejeriprodukter och annat matfett. Som i föregående halvårsredogörelse meddelats inställdes ej under sommaren 1942, såsom under de två föregående somrarna skett, tillverkningen av hushållsmargarin. Produktionen och försäljningen av dylikt margarin fortgingo alltså som vanligt. Följden blev emellertid, att ganska stora smörlager uppsamlades med anlitande av det för uppköp och lagring av jordbruksprodukter anvisade kapitalinvesteringsanslaget. I syfte att åstadkomma en snabbare omsättning av det sålunda upplagda beredskapslagret av smör beslöt livsmedelskommissionen, att fr. o. m. den 20 november 1942 och tills vidare skulle såsom villkor för att mejeri eller partihandlare fick försälja smör gälla, att för varje vecka minst hälften av det smör som av mejerist eller partihandlare försåldes till annan än Svenska mejeriernas riksförening utgjordes av beredskapslagrat smör. Denna ordning tillämpades t. o. m. den 31 januari 1943. För att bereda åtgång för den under sommaren ökade produktionen av lantsmör bestämde kommissionen, att under tiden augusti—november en femtedel av den sammanlagda tilldelningen av smör och bagerimargarin, som bageriidkare enligt gällande bestämmelser ägde erhålla, skulle utgöras av lantsmör. Licens för inköp av dylik vara skulle endast gälla för inköp hos mejerisammanslutning, mejeri eller av mejeri förordnat ombud för inköp av lantsmör. Därest inom något område tillgång på lantsmör ej funnes, borde licensinnehavaren hänvända sig till Svenska mejeriernas riksförening, som hade att anvisa säljare. M a t f e t t s r a n s o n e r i n g e n undergick under perioden ingen nämnvärd rubbning. Grundtilldelningen var alltså som förut i allmänhet 250 gram matfett eller häremot svarande kvantitet matolja eller grädde per vecka. Emellertid medgavs för tiden 12 september—4 november en extra tilldelning av smör eller annat matfett (med undantag av margarin) om 250 gram per person med hänsyn till den försvårade tillförseln av färsk fisk och i syfte att underlätta användningen av rätter, för vilkas tillredning åtgår relativt mycket matfett, framför allt grönsaker. Tilldelningen ökades ock något under december till följd av ransoneringsperiodens förkortning med ett par dagar. Samtliga matfettskuponger fingo under sistnämnda månad användas för inköp av matfett efter köparens val. Rätten till tilläggskort utsträcktes liksom i fråga om mjöl och bröd till vissa yrkesgrupper, som tidigare icke erhållit extratilldelning. O s t r a n s o n e r i n g e n fortgick som förut med tilldelning av 250 gram ost av olika slag per person under resp. tvåmånadersperioder, under perio-

den november—december alternativt med 375 gram smältost. Vissa lättnader hade intill utgången av augusti medgivits vid försäljning av särskilda partier smältost av angivna fabrikat. Rörande p r i s r a b a t t e r i n g e n å matfett och mjölk utfärdades i anslutning till riksdagens beslut i frågan ny kungörelse den 20 november 1942 (nr 877). Kungörelsen innebar åtskilliga betydande ändringar i dittills gällande tilldelningsgrunder. Enligt de i propositionen i ämnet, nr 338, anförda motiven för ändringarna hade de dittillsvarande rabatteringsbestämmelserna i flera hänseenden visat sig otillfredsställande. Sålunda hade i vissa fall rabatter kommit att utgå till grupper med så god ekonomisk ställning, att rabatterna ej tedde sig motiverade, medan rabattbeloppen för de mindre bemedlade finge anses alltför knappa. Genom kungörelsen framflyttades övre resp. undre åldersgränsen för de kategorier förbrukare, som voro berättigade att utan behovsprövning erhålla rabattkort för såväl mjölk som matfett, ett år, nämligen från 31 december 1925 till 31 december 1926 för barn och från 1 januari 1875 till 1 januari 1876 för åldringar. Vidare sänktes inkomst- och förmögenhetsgränserna för dessa kategorier, den förra från 900 till 750 kronor beskattningsbart belopp och den senare från 15 000 till 10 000 kronor skattepliktig förmögenhet. Rätt till rabattkort tillkom dock personer inom dessa kategorier även då den skattepliktiga förmögenheten översteg 10 000 men ej 20 000 kronor under förutsättning att det beskattningsbara beloppet ej översteg 250 kronor. Vidare ägde familjer med två eller flera minderåriga barn rätt till rabattkort för barnen, då familjens beskattningsbara inkomst översteg 750 men ej 1 000 kronor. I fråga om jordbrukarhushåll kompletterades förmögenhetsgränsen med föreskrift om uteslutning från rätten att erhålla rabattkort, då av vederbörande brukad jordbruksfastighet var taxerad till högre belopp än 10 000 kronor. Personer som brukade jordbruksfastighet kunde dock erhålla rabattkort enligt förut angivna grunder, om deras beskattningsbara belopp ej översteg 250 kronor. Beträffande övriga personer, som enligt gällande bestämmelser kunde erhålla rabattkort för matfett utan behovsprövning, sänktes inkomst- och förmögenhetsgränserna från 900 till 500 kronor beskattningsbart belopp och från 15 000 till 10 000 kronor skattepliktig förmögenhet eller innehav av jordbruksfastighet med ett taxeringsvärde av 10 000 kronor. Rätt till rabattkort tillkom dock även i detta fall personer med en skattepliktig förmögenhet resp. jordbruksfastighet med ett taxeringsvärde av högst 20 000 kronor under förutsättning att det beskattningsbara beloppet ej översteg 250 kronor. Till grund för bedömningen av inkomst- och förmögenhetsförhållandena skulle läggas 1942 års taxering, med skyldighet för kristidsnämnderna att beakta sådana förändringar i inkomst- och förmögenhetsförhållandena, som inträtt efter utgången av 1941. Alltjämt kunde som förut rabattkort i vissa fall erhållas även efter behovsprövning, dock endast då synnerligt behov av prisrabattering prövades föreligga.

63 Livsmedelskommissionen lämnade i cirkulär nr 1053 närmare föreskrifter angående utdelningen av de nya rabattkorten, vilken ägde rum i slutet av november och början av december. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 18 december 1912 höjdes rabattbeloppens storlek, nämligen för mjölk från 10 till 15 öre per liter och för matfett från 1: 50 till 2 kronor per kg, med tillämpning från den 21 december, resp. den 29 december 1942 (livsmedelskommissionens cirkulär nr 1117 och 1134). Av särskilda skäl förordnade Kungl. Maj:t genom kungörelse den 27 november 1942 (nr 889), att rabattbestämmelserna för mjölk skulle äga tillämpning jämväl i fråga om torrmjölk. De gällande bestämmelserna att jordbrukare skulle äga använda sina rabattkort vid inköp av fodermedel, utsädesspannmål och konstgödselmedel bibehöllos och kompletterades med föreskrift om att korten skulle få användas även för inköp av kalk, varvid varje helkupong till rabattkort skulle gälla för erhållande av motsvarande rabatt vid inköp av 50 kg kalk. På våren 1942 vidtogos förberedelser för ett så effektivt tillvaratagande som möjligt av sommarproduktionen av s k u m m j ö l k och v a s s 1 a. Därvid ägde ett intimt samarbete rum mellan livsmedelskommissionen och Svenska mejeriernas riksförening. Sålunda förvissade man sig om att all tillgänglig utrustning för tillverkning av o s t kunde bli till fullo utnyttjad, särskilt med tanke på den stegrade kvantitet skummjölk, som kunde väntas framkomma under sommarmånaderna. Vidare anskaffades och monterades vid lämpliga mejerier ett stort antal anläggningar för mesostkokning, varigenom man räknade med att vasslan vid osttillverkning skulle kunna tillgodogöras för människoföda i form av mesost eller messmör. Den under sommarmånaderna stegrade ostproduktionen medförde, att ostlagren efter hand ökades och lagringstiden därigenom förlängdes. Då de tidigare fastställda normalpriserna endast innefattade lagringskostnader för två månaders lagring, beslöt livsmedelskommissionen efter vederbörligt bemyndigande genom cirkulär nr 876 medgiva mejerierna en särskild gottgörelse för lagring utöver två månader. Denna gottgörelse skulle betalas från en inom kommissionen inrättad c l e a r i n g k a s s a (clearingkassan för ostlagring), till vilken mejerierna hade att inbetala en viss clearingavgift för all efter den 31 juli 1942 levererad ost. För att hålla mejerierna skadeslösa för sistnämnda avgift höjdes fr. o. m. den 14 augusti samtliga i riksprislistan å ost fastställda normalpriser med 10 öre per kg. — Nämnda clearingkassa, vilken inrättats enligt Kungl. Maj:ts beslut den 7 augusti 1942, hade eljest till uppgift att möjliggöra utjämning av priserna å importerad och inhemsk ost. Den var liksom flertalet andra clearingkassor avsedd att vara självförsörjande. Till rörelsekapital för densamma anvisades ett belopp av 300 000 kronor.

64 Den förut påvisade starka ökningen i förbrukningen av konsumtionsmjölk medförde, att under vinterhalvåret 1941/42 betydande kvantiteter mjölk fingo transporteras till de större städerna från relativt avlägsna landsändar. Stora partier tillfördes sålunda Stockholm från Västergötland, Småland och Skåne. I den mån korna kommo ut på bete, kunde emellertid Stockholms normala tillförselområde i större utsträckning tillgodose stadens konsumtionsbehov. I första hand stoppades då långtransporterna från de mejeriområden, som speciellt lämpade sig för osttillverkning och som hade speciella resurser härför. Långtransporterna av mjölk skedde till största delen — uppskattningsvis omkring 70 procent — med användande av tankvagnar. 30 å 40 tankvagnar voro under hösten 1942 insatta för mjölktransporter. Återstående kvantiteter transporterades i mjölkflaskor av plåt. Detta innebar, att en ej oväsentlig del av de inom landet befintliga mjölkflaskorna bands för långdistanstransporter. Ett avsevärt antal flaskor erfordrades även för transport av mjölken från de ostmejerier, där mjölken mottogs från producenterna, till de centralmejerier, där den behandlades och avsändes. Genom allt detta ökades efterfrågan på mjölkflaskor starkt, medan knappheten på råvaror, särskilt tenn, hindrade en utökning av tillverkningen i erforderlig omfattning. Undersökningar upptogos för att på olika vägar undanröja materialsvårigheterna. Sålunda utfördes i Alnarp experiment med att belägga flaskornas insida med lack eller aluminium i stället för tenn. Vidare undersöktes möjligheten att tillverka mjölkflaskor av s. k. sekunda aluminium, varav en viss begränsad kvantitet kunde ställas till förfogande. Dylika mjölkflaskor av aluminium visade sig emellertid bli betydligt dyrare i tillverkning än mjölkflaskor av järnplåt. Vid sidan härav planlades åtgärder för bättre utnyttjande av landets tillgångar på mjölkflaskor. Särskilt syftade man härvid till att för lokala transporter utbyta de större mjölkflaskorna mot mindre för att därigenom i möjligaste mån kunna reservera de större för långdistanstransporter. För att man skulle få en överblick över antalet inom landet befintliga större mjölkflaskor ävensom få möjlighet att, i den mån så erfordrades, disponera över dessa på lämpligaste sätt förordnade Kungl. Maj:t på hemställan av livsmedelskommissionen genom kungörelse den 6 november 1942 (nr 895) om inventering den 7 december av landets förråd av mjölkflaskor av plåt, rymmande minst 40 liter. Tillika stadgades, att ägare eller innehavare av dylik mjölkflaska, vilken vägrade att på villkor, som livsmedelskommissionen bestämde, sälja densamma till av kommissionen anvisad köpare, skulle vara pliktig att avstå densamma till kronan eller till Svenska mejeriernas riksförening enligt allmänna förfogandelagen. Deklarationsuppgifterna skulle senast den 14 december insändas till vederbörande kristidsnämnd och därifrån överlämnas till riksföreningen. Det förutsattes, att tvångsåtgärder för flaskornas överlåtande till riksföreningen i allmänhet

65 fcke skulle behöva ifrågakomma utan att frivillig överenskommelse genom vederbörande mejeriorganisations försorg i regel skulle kunna träffas, varigenom innehavarna ställde de mjölkflaskor, som de kunde undvara, till organisationernas förfogande. 1 syfte att utöka landets möjligheter för framställning av margarinoljor ur oljehaltiga frön och frukter utverkade sig livsmedelskommissionen genom Kungl. Maj:ts beslut den 11 december 1942 bemyndigande att sluta avtal med Margarinaktiebolaget Svea om iståndsättande av dess sedan flera år nedlagda oljeextraktionsverk i Kalmar, vilket jämte Karlshamns oljefabrik var landets enda anläggning av ifrågavarande slag. Avtalet innebar garanti från kronans sida om viss tilldelning av råvaror under en angiven tidsperiod. Beträffande p r i s r e g l e r i n g e n å mjölk och mejeriprodukter se ovan sid. 33. Äggregleringen. Den förbättrade tillgången på ägg under våren hade möjliggjort en extra tilldelning under juni månad, så att ransonen då uppgick till sammanlagt c:a 120 gram per vecka, dock alternativt med dels köttvaror, dels risgryn och potatisprodukter. Äggtilldelningen måste därefter, då tillgången åter minskades, ånyo nedsättas till omkring 50 gram per vecka under sommaren (förutom en mindre extratilldelning under senare delen av augusti och början av september) och blott omkring 38 gram per vecka fr. o. m. den 12 oktober. Alltjämt voro emellertid dessa ransoner icke garanterade utan erhöllos alternativt med andra varor, under juli och augusti huvudsakligen sådana varor, som kunde inköpas mot R-kupong till mjöl- och brödkortet, därefter bl. a. amerikanskt fläsk och s. k. hamburgerkött, senare även tunga, köttkonserver samt havregryn. Äggransoneringen, för vilken från början utnyttjats det s. k. beredskapskortet (A-kortet), anknöts från den 13 juli till matfettskortet; vid den ransoneringsperiod, som började den 12 oktober, kom ett särskilt äggkort (Ä-kortet) till användning. Detta kort utdelades till personer, vilka tillhörde hushåll som icke innehade höns. Tilldelningen av ägg till näringsställen för matlagningsändamål nedsattes i oktober från 30 å 50 till 25 å 35 procent av förutvarande normalförbrukning. En icke obetydlig lättnad på äggmarknaden bereddes genom den import av torkade ägg (melange-äggpulver), som under året genom Sveriges äggimportörförening ägde rum med lejdbåtar från Amerika. Livsmedelskommissionen föreskrev, att fr. o. m. den 9 oktober tilldelningen av äggvaror till inrättningar, näringsställen och bagerier m. fl. till viss del skulle utgå i form av melange-äggpulver, varvid 1 kg pulver skulle anses motsvara 5 kg ägg. På så sätt kunde en större kvantitet ägg än vad eljest varit fallet disponeras för tilldelningen till de enskilda hushållen. 5—319301

66 En betydande svaghet i äggregleringen var ända från början av dess införande den bristande kontrollen över försäljningen av ägg från producenterna, utan tvivel en huvudorsak till att systemet måste sägas ha fungerat avgjort sämre än övriga varuregleringar på livsmedelsområdet. För att i detta hänseende öka kontrollmöjligheterna föreskrev livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 887 med giltighet fr. o. m. den 15 september, att försäljning av ägg från äggproducent till auktoriserad ägguppköpare eller auktoriserad partihandlare i regel skulle få äga rum endast till viss auktoriserad uppköpare resp. partihandlare, som av producenten på förhand anmälts hos kristidsnämnden. De bestämmelser, som tidigare utfärdats i syfte att under sommaren 1942 underlätta försäljningen av ägg från producenter direkt till närboende enskilda förbrukare, upphörde att gälla fr. o. m. den 1 september. Såsom rörelsemedel för import av ägg och äggpulver ställde livsmedelskommissionen enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande sammanlagt 13 milj. kronor till Sveriges äggimportörförenings förfogande. Nämnda belopp kom huvudsakligen till användning vid föreningens inköp i Amerika av äggpulver. Äggimporten under år 1942 uppgick till c:a 500 ton, vartill kom en import av c:a 400 ton äggula och flytande äggvita, under vilken rubrik även äggpulver redovisas i handelsstatistiken. Ungefär hälften av denna import kom på senare halvåret 1942. Angående p r i s r e g l e r i n g e n

å ägg se sid. 34.

Fisket och fiskhandelsiegleringen. Fiskfångsten höll sig under sommaren 1942 i stort sett uppe på en relativt hög nivå. Försäljningssiffrorna för månaderna juni—augusti i Göteborgs fiskhamn överstego sålunda motsvarande siffror för de närmast föregående somrarna. Detsamma var i allmänhet fallet beträffande strömmingsfångsten i Östersjön samt sill- och torskfiskena vid kusterna av Skåne och Blekinge. Under höstmånaderna försämrades däremot fångstresultaten genomgående, och särskilt inträdde en markerad nedgång i fråga om sillfångsterna på västkusten. Medverkande härtill voro ogynnsamma väderleksförhållanden samt, vad angår västkustfisket, risken för drivminor. Strömmingsfångsterna voro särskilt under oktober och november jämförelsevis svaga, medan de dock för år 1942 som helhet överträffade de närmast föregående årens produktion. Importen av såväl sill som annan fisk var ringa. Under hela året 1942 infördes c:a 4 700 ton färsk fisk och blott c:a 1 850 ton salt sill mot resp. 15 700 och 25 600 ton år 1939. Trots att tillgången på inhemsk fisk under senare halvåret 1942 som helhet icke kan sägas ha varit anmärkningsvärt dålig, uppstod till följd av den skärpta ransoneringen å andra livsmedel, framför allt kött, i förening med knappheten på importfisk och den nästan totala bristen på importerad salt sill en starkt ökad efterfrågan såväl på färskfiskmarknaden som från kon-

servfabrikernas och salteriidkarnas sida. Några överskott behövde nu icke längre övertagas av staten. Problemet blev i stället att på ett rättvist och för folkförsörjningen lämpligt sätt söka fördela de otillräckliga tillgångarna mellan de olika användningsområdena och mellan olika delar av landet. En följd av den ökade efterfrågan blev, att en högst avsevärd fördyring inträdde i avseende på de ännu icke reglerade fiskslagen. Ett flertal av dessa betingade under hösten 1942 priser, som inneburo en tre- eller fyrdubbling av genomsnittspriserna under år 1941. Redan under sommaren, medan efterfrågan ännu väl kunnat tillgodoses åtminstone i en del av kustorterna, uppstod en viss knapphet på fisk i de större städerna och i konsumtionsområdena inne i landet, särskilt där dessa icke ägde tillgång till insjöfisk. Klagomål över otillräcklig tilldelning av strömming förspordes från konsumenthåll i Stockholm redan i juli och augusti, ehuru den dagliga tillförseln till staden då betydligt översteg vad som tidigare varit normalt. Med de minskade fiskfångsterna i september och oktober syntes tillgången på fisk ha blivit otillräcklig över praktiskt taget hela landet. De åtgärder, som från statens sida vidtogos för att förbättra försörjningsmöjligheterna på fiskområdet, voro som förut dels av produktionsfrämjande, dels av handels- eller prisreglerande innebörd. De förra åtgärderna skola h ä r först beröras. Ansträngningarna för att tillgodose behovet av d r i v m e d e l för fiskebåtarna behandlas å sid. 134. Härjämte må nämnas, att åtgärder förbereddes för åstadkommande av en provdrift i större skala med gengasdrivna fiskebåtar, sedan genom Svenska gengasaktiebolagets bemödanden framställts gengasaggregat, som ansetts lämpliga för inmontering å fiskefartyg (se sid. 136). För möjliggörande av en rättvis fördelning av de på grund av rådande importsvårigheter begränsade tillgångarna på f i s k e r e d s k a p genomförde industrikommissionen enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande fr. o. m. den 1 augusti 1942 en fullständig handelsreglering av dylika redskap (se sid. 99). En fråga, som allmänt ansetts vara av stor betydelse för fiskets upprätthållande i tillräcklig utsträckning, gällde beredandet av lättnader beträffande fiskarenas skyldighet att erlägga krigskonjunkturskatt. Vissa särskilda bestämmelser i detta hänseende meddelades, efter gjord framställning, genom kungörelse den 30 oktober 1942 (nr 843). De lättnader i gällande till skydd för fiskbeståndet meddelade bestämmelser, som redan förut medgivits i syfte att öka fångstmängderna, upprätthöllos alltjämt och utvidgades ytterligare. Sålunda förlängdes genom cirkulär den 18 december 1942 (nr 932) för åren 1943 och 1944 det bemyndigande som tidigare lämnats för länsstyrelserna att, utan hinder av bestämmelserna i fiskeristadgan, meddela föreskrifter om ändring i med stöd av nämnda stadga utfärdade särskilda bestämmelser om fiskets vård och lämp-

68 liga bedrivande med de inskränkningar som stadgats i cirkuläret i ämnet den 17 april 1942 (se del III sid. 287). Genom särskilda kungörelser (1942 nr 203, 857 och 933) förordnades vidare om sänkning intill utgången av 1943 av de legala minimimåtten vid försäljning av rödtunga och rödspätta. Vidare anvisade Kungl. Maj:t medel till livsmedelskommissionen för utprovande i södra Östersjön av vissa därstädes tidigare i allmänhet icke använda fiskemetoder. I detta sammanhang må även nämnas, att åtgärder från livsmedelskommissionens sida vidtogos — särskilt genom en restriktiv tilldelning av drivmedel och fångstredskap —- i syfte att förmå räkfiskare att, i den mån tillgänglig utrustning det medgåve, övergå från det för folkförsörjningen mindre betydelsefulla räkfisket till fiske av sill och annan fisk. Den ovan berörda utvecklingen på fiskmarknaden föranledde ett fullföljande av den p r i s r e g l e r i n g å fisk genom normalprissättning, som till förekommande av oskälig prisstegring begynt tillämpas i december 1941 och därefter steg för steg utvecklats. Samtidigt utvidgades i flera hänseenden området för den i såväl produktionens som konsumtionens intresse redan genomförda r e g l e r i n g e n a v f i s k h a n d e l n . Sistnämnda bestämmelser, vilka utformats i viss mån olika för sill och strömming och för ett antal särskilt angivna slag av saltsjöfisk (makrill, vitling, torsk m. fl., se del III sid. 282), sammanfördes och systematiserades av livsmedelskommissionen i ett den 10 juli 1942 utfärdat cirkulär (nr 833). Handelsregleringen utsträcktes härvid att även omfatta tonfisk. En mindre sänkning skedde samtidigt i fråga om garantipriser och normalpriser beträffande flertalet fiskslag, som voro föremål för reglering, varjämte vissa förenklingar till fiskarenas förmån gjordes i fråga om indelningen av sill i olika storleksgrupper samt en ändring genomfördes beträffande områdesindelningen vid fastställande av normalpriser å strömming. Såväl snörpvadsfångad sill som annan sill indelades i fem olika storleksgrupper i stället för tidigare sex. Prisområdesindelningen för strömming ändrades sålunda, att Stockholms stad samt fångstorterna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands och Kalmar län flyttades från första till andra prisområdet. Övriga delar av nämnda län liksom även Jönköpings, Kronobergs och Blekinge län flyttades från andra till tredje prisområdet. Ytterligare ändringar av områdesindelningen vidtogos under hösten. Prisnoteringarna i andra och tredje prisområdena skulle som förut överstiga noteringarna i första prisområdet med 5 resp. 10 öre per kg. Alltjämt skulle beträffande strömming partipriset hållas rörligt och avpassas i förhållande till strömmingsfångsternas storlek under viss tidsperiod. Enligt en ny överenskommelse med Ostkustfiskarnas exportförening u. p. a. höjdes i september prisskalan för strömming med 10 och i vissa fall 20 öre per kg. Från mitten av september indrogs jämväl skarpsill och från början av oktober blåvitling (kolmule) under handelsregleringen enligt kungörelsen den 6 mars 1942.

69 De tidigare fastställda normalpriserna å skilda fiskslag blevo under sommaren och hösten gång efter annan föremål för omreglering. Samtidigt sattes normalpris å ytterligare ett antal fiskslag, allt i syfte att hindra en oskälig prisstegring å fisk och fiskprodukter. Av livsmedelskommissionen föreskrevs sålunda normalpris att gälla: från den 14 juli för tonfisk, från den 16 juli för åtskilliga slag av färsk sötvattensfisk, nämligen abborre, asp, större braxen, gädda, gös, id, sik, siklöja och sutare, från den 11 augusti å färsk och rökt ål, från den 1 september å salt strömming, från den 5 oktober å färsk och frusen blåvitling, från den 15 oktober å salt och sockersaltad skarpsill, från den 26 oktober å importerad torsk och gråsejfilet samt från den 7 december å rökt sill, böckling och lutfisk. Priskontrollnämnden fastställde efter samråd med livsmedelskommissionen, med verkan från den 6 november, normalpriser å flertalet fiskkonserver, efter det att nämnden den 3 oktober föreskrivit prisstopp vid försäljning av konserver, i vilka fisk ingick som huvudbeståndsdel. Normalprissättningen för fiskkonserver byggde på en i samråd med vederbörande organisationer genomförd standardisering av inläggningar och förpackningar. Med tanke bland annat på en ifrågasatt prisreglering å alla slag av saltsjöfisk hemställde livsmedelskommissionen i slutet av oktober hos Kungl. Maj:t om bemyndigande att utsträcka gällande handelsreglering till ytterligare fiskslag utöver dem som avsågos i kungörelsen den 6 mars 1942 med senare tillägg. Sådant bemyndigande meddelades av Kungl. Maj:t beträffande all icke förut reglerad saltsjöfisk genom kungörelse den 6 november 1942 (nr 862), vilken ersatte kungörelsen den 6 mars 1942 samt utöver där meddelade bestämmelser lämnade föreskrifter angående införande enligt livsmedelskommissionens beslut av lokala fiskransoneringar (se nedan). Sedan Kungl. Maj:t genom beslut den 27 november jämväl bemyndigat livsmedelskommissionen att fastställa normalpriser å dittills icke prisreglerad saltvattensfisk, förordnade kommissionen i cirkulär nr 1139 dels att handeln med all färsk eller frusen, till sötvattensfisk ej hänförlig fisk, som ej redan förut var underkastad reglering, skulle fr. o. m. den 4 januari 1943 inbegripas under den genom cirkulär nr 833 stadgade ordningen för handeln med makrill, vitling och torsk m. m., dels ock att för samma fiskslag skulle gälla normalpris med fördelning på prisområden och med områdestillägg pä samma sätt som för övriga på likartat sätt reglerade fiskslag. Livsmedelskommissionen iklädde sig dock beträffande de nytillkomna fiskslagen icke någon garanti för att fiskarena till vissa priser vunne avsättning för sina fångster därav. Till de under fiskhandelsregleringen nu indragna fiskslagen hörde bl. a. s. k. äkta tunga, hälleflundra, piggvar, slätvar, bergtunga, havkatt, haj, marulk, stenbit, fjärsing, knot, horngädda och rocka. Motsvarande bestämmelser som för nu nämnda fiskslag utfärdades sedermera av livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 1145, med stöd av Kungl.

70 Maj:ts beslut den 27 november 1942, jämväl för nordhavsräkor med giltighet från den 18 januari 1943. Såsom allmän regel för fördelningen mellan partihandlarna av den handelsreglerade fisk, som avsågs för f ä r s k m a r k n a d e n , gällde alltjämt, att fördelningen skulle ske i förhållande till handlandenas inköp under viss förfluten tid. Likaså gällde i princip fortfarande, att fördelningen av handelsreglerad fisk från partihandlare till detaljister och andra avnämare, när efterfrågan översteg tillgången, skulle ske i förhållande till kundernas tidigare inköp. Från denna princip måste dock allt fler avvikelser företagas, särskilt på grund av angelägenheten att i större omfattning dirigera fisk till sådana orter eller områden, där man kunnat konstatera mera avsevärd brist. Vad angår k o n s e r v f a b r i k e r n a s och s a l t e r i e r n a s förseende med råvara måste livsmedelskommissionen, då några överskott av fisk i allmänhet ej längre stodo till förfogande, för sådana ändamål i lämplig omfattning genom särskilda förordnanden anvisa sill och annan handelsreglerad fisk. Avsikten var därvid att skapa erforderliga förråd för den tid under vinterhalvåret, då knappheten på färsk fisk kunde befaras bli särskilt framträdande. Nytt avtal angående inköp samt saltning och lagring av västkustsill avslöts av kommissionen med Sveriges sill- och fiskimportörförening, gällande för tiden 1 juli 1942—30 juni 1943. Som förut åtog sig kommissionen att i viss utsträckning förskottera de erforderliga kostnaderna, varvid det skulle åligga föreningen att inbetala ett visst belopp per tunna till en särskild regleringsfond för täckande av uppkommande förluster. Genom särskilda kontrollanter skulle kommissionen äga kontrollera nedsaltningen och lagringen av den för dess räkning omhändertagna sillen. Större delen av tonfiskfångsterna samt viss mindre del av makrillfångsten och fångsterna av småfisk (mindre vitling, mindre kolja o. d.) anvisades konservindustrien för framställning av inkokt vara eller fiskbullar jämlikt avtal, som i juli ingåtts mellan kommissionen och fabrikerna, sammanslutna till en förening benämnd Bohusläns konservfabrikers fördelningsförening u. p. a. Avtalen med såväl sillsaltarna som konservfabrikerna förpliktade dessa att mottaga av kommissionen anvisade överskott, att icke försälja de framställda produkterna förrän efter livsmedelskommissionens medgivande samt att därvid icke överskrida i avtalen angivna priser. Kommissionen åtog sig å sin sida gentemot fabrikanterna viss garanti i händelse av inträffande prisfall. På grund av den jämförelsevis knappa tillgången på råvara för saltning och konservering av sill och annan fisk samt den obetydliga importen voro de förråd av hithörande varor, som kunde väntas bli disponibla under vinterhalvåret, så pass knappa, att en rättvis fördelning därav i rådande försörjningsläge icke kunde tänkas komina till stånd utan statligt ingripande. För att möjliggöra en dylik reglering förordnade Kungl. Maj:t på livsmedelskommissionens framställning genom kungörelse den 11 december 1942 (nr 959) om b e s l a g å s a m t r e g l e r i n g a v h a n d e l n m e d s a l t s i l l

71 och v i s s a a n d r a s l a g av s a l t a d e e l l e r a n n o r l e d e s b e r e d d a f i s k s l a g . Beslaget, vilket trädde i kraft den 29 december 1942, avsåg följande varor, nämligen saltad, sockersaltad eller kryddad sill, skarpsill och strömming ävensom konserver i förpackning om minst 150 gram netto av sardiner och tonfisk, av brissling (sprats) och dylika fiskslag, inlagda som sardiner, samt av annan fisk med undantag av ansjovis. Under beslaget föllo alla förråd hos handlande och tillverkare, övriga förråd om sammanlagt minst 50 kg samt varor som efter beslagstillfället tillverkades inom riket eller dit infördes. Enskilda personer och allmänna inrättningar ägde att för hushållsändamål och näringsställen för utspisning av gäster fritt förbruka innehavda under beslaget fallande förråd. Likaså fick fiskare för eget hushålls behov förfoga över förråd, som han vid beslagets ikraftträdande innehade eller sedermera tillverkade. I övrigt fick förfogande över beslagtagen vara ske blott efter av livsmedelskommissionen meddelade föreskrifter. Bestämmelser i ämnet utfärdades av kommissionen genom cirkulär nr 1118. Enligt livsmedelskommissionens beslut lämnades till en början endast en engångstilldelning av vissa slag av fiskkonserver, nämligen konserverad makrill och konserverad tonfisk. Försäljning av övriga under beslaget fallande varor fick tills vidare icke äga rum. Från försäljningsförbudet undantogs dock kryddad, saltad eller sockersaltad skarpsill eller sill i storlek 4 eller mindre eller surströmming, konserverad ål, importerade fiskkonserver samt sillkonserver med nettovikt uppgående till högst 400 gram. Dessa varor fingo alltså tills vidare fritt försäljas. Beträffande anordningen av den nyssnämnda ransoneringen av konserverad makrill och tonfisk, vilken trädde i verksamhet först i början av år 1943, se nedan sid. 301. Oaktat de åtgärder, som i olika hänseenden vidtagits för att främja fisktillförseln, var tillgången på fisk under hösten 1942, som förut framhållits, betydligt mindre än efterfrågan. Detta medförde på många håll och särskilt i de större städerna svårigheter för detaljhandeln att på ett rättvist sätt fördela tillgänglig fisk mellan kunderna. Köbildningar förekommo flerstädes i minutaffärerna och på torgen. Till följd av dessa missförhållanden och då en allmän ransonering av fisk i vanlig ordning med hänsyn till den ojämna och osäkra tillförseln måste anses om icke ogenomförbar så dock synnerligen svårhanterlig, framställdes från olika håll önskemål om införande av lokala ransoneringar av fisk. Dylik ransonering bragtes på frivillighetens väg i tillämpning på vissa orter, bl. a. i Ystad och Lund. Det visade sig emellertid, att det var mycket svårt att genomföra en lokal ransonering utan bindande författningsbestämmelser. I detta läge fann livsmedelskommissionen sig böra, efter samråd med representanter för kristidsnämnderna i de största städerna samt för parti- och detaljhandeln, utarbeta och hos Kungl. Maj:t hemställa om utfärdande av allmänna bestämmelser om lokala regleringar av fiskförbrukningen. Dylika bestämmelser meddelades också i den

förut omnämnda kungörelsen den 6 november 1942 (nr 862) angående reglering av handeln med vissa slag av fisk. I anslutning till denna kungörelse lämnade livsmedelskommissionen i cirkulär nr 1023 närmare föreskrifter rörande genomförandet av lokal fiskransonering. I motiveringen till förslaget anfördes, att ransonering av ifrågavarande slag borde begränsas till de orter eller områden, där olägenheterna av den fria försäljningen voro störst. Detta vore desto angelägnare som konsumtionsbehovet av fisk vore mycket olika inom olika områden. Åtminstone tills vidare borde eventuella ransoneringsåtgärder inskränkas till att avse vissa slag av fisk, företrädesvis färsk sill och strömming samt de billigare slagen av saltsjöfisk. Insjöfisken borde däremot tills vidare lämnas utanför. Ransoneringarna borde om möjligt vara så utformade, att dels de ur psykologisk synpunkt starkt irriterande köbildningarna undvekes, dels en skälig fördelning av fisktillgången mellan enskilda hushåll och näringsställen samt andra större förbrukare åstadkommes. De lokala ransoneringarna kunde däremot givetvis icke medverka till en ökning av fisktillförseln till de områden, som bleve föremål för ransonering. Meningen var, att fördelningen av fisk mellan skilda landsdelar och orter även i fortsättningen skulle äga rum med stöd av de allmänna bestämmelser, som gällde för reglering av handeln med fisk. I nyssnämnda kungörelse den 6 november 1942 tillerkändes livsmedelskommissionen befogenhet att, i den mån så funnes erforderligt för att inom visst område åstadkomma en ändamålsenlig fördelning av tillgängliga myckenheter saltsjöfisk, förordna om reglering av förbrukningen av sådan fisk inom området. Kommissionen ägde bestämma vilka slag av saltsjöfisk, som skulle omfattas av regleringen. Hinder mötte icke för att visst eller vissa fiskslag bleve föremål för ransonering å en ort, under det att samma fiskslag å en annan ort, där ransonering införts, ginge utanför ransoneringen. Införandet av lokal ransonering på viss ort gjordes beroende av initiativ av lokal kristidsmyndighet. Därest livsmedelskommissionen funne skäl föreligga för en ransonering, hade kommissionen att meddela särskilt beslut därom och att i samband därmed bestämma det område, som ransoneringen skulle omfatta. Enligt kungörelsen fick till sådant område i regel icke införas fisk av andra än särskilda auktoriserade partihandlare, vilka benämndes auktoriserade fiskmottagare. Till auktoriserade fiskmottagare avsågos komma att antagas alla handlande, som tidigare erhållit auktorisation som partihandlare med fisk och som bedrevo rörelse inom ransoneringsområdet. Därest ett flertal detaljhandlare inom området funnes, vilka tidigare brukat inköpa ransonerad fisk direkt från partihandlare utanför området, gavs anvisning för dem att sammansluta sig till en samköpsförening, vilken jämväl kunde förordnas till auktoriserad fiskmottagare. Införselförbudet avsåg även enskilda förbrukare. Den som fångat ransonerad fisk ägde emellertid, om han var bosatt inom ransoneringsområdet, att utan tillstånd såsom hand-

73 bagage vid resa till området medföra en myckenhet av högst 5 kg av den fångade fisken. Genom denna bestämmelse hade man velat tillgodose sportfiskarenas intresse av att få förbruka den fisk, som de själva fångat. Skulle någon ha fångat mer än 5 kg fisk, kunde han hos kristidsstyrelsen ansöka om att få införa även den överskjutande kvantiteten. Bestämmelserna om införselförbud gällde oavsett vilket slag av transportmedel, som användes för forsling av fisken, sålunda även fisk som befordrades såsom resgods eller postpaket. Trafikföretag ägde ej mottaga fisk för befordran till ransoneringsområde, med mindre den som avlämnade fisken dels angav vilket eller vilka fiskslag transporten avsåg och dels, där transporten avsåg ransonerad fisk, visade att tillstånd meddelats till införande av fisken eller att den fick införas utan särskilt tillstånd. Auktoriserade fiskmottagare skulle ha full frihet att på samma sätt som förut inköpa ransonerad fisk utanför ransoneringsområdet. De ägde däremot icke försälja av den inköpta kvantiteten annat än till detaljhandlare, näringsställen och andra större förbrukare mot för dem utställda inköpslicenser eller till enskilda förbrukare mot särskilda inköpsbevis, s. k. beställningsbevis. Fördelningen av ransonerad fisk inom ett ransoneringsområde skulle ankomma på en särskild av kristidsstyrelsen tillsatt fördelningsnämnd. Denna skulle i regel bestå av minst tre och högst fem ledamöter, av vilka minst en skulle vara ledamot av kristidsnämnden; övriga ledamöter borde äga sakkunskap beträffande fiskhandeln inom området. Å mindre orter kunde fördelningsnämnds göromål anförtros åt allenast en person. För att fördelningsnämnden skulle få kännedom om hur mycket fisk som varje dag funnes att fördela, ålåg det de auktoriserade fiskmottagarna att dagligen till nämnden inrapportera vilka kvantiteter ransonerad fisk, som av dem infördes till området. Eftersom tillförseln av fisk varierar från dag till dag, kunde det givetvis ej låta sig göra att såsom vid andra ransoneringar bestämma, att förbrukarna skulle få inköpa viss kvantitet under en viss fastställd ransoneringsperiod. Fördelningen av den tillförda fisken mellan förbrukarna skulle i stället ske i följande ordning. Till varje enskild förbrukare skulle utdelas ett s. k. beställningskort, vilket upptog ett antal beställningskuponger, gällande för inköp av viss myckenhet ransonerad fisk. Sedan beställningskorten utdelats, skulle det ankomma på fördelningsnämnden att bestämma, att viss eller vissa kuponger skulle gälla för inköp fr. o. m. viss dag. Samtidigt ägde nämnden bestämma, att övriga förbrukare sammanlagt skulle fr. o. m. samma dag få inköpa en viss kvantitet fisk, vilken skulle stå i viss proportion till den sammanlagda myckenhet, som de enskilda förbrukarna fingo inköpa å sina beställningskuponger. Den proportion, i vilken fisken skulle fördelas mellan enskilda hushåll och övriga förbrukare, skulle på förhand bestämmas av livsmedelskommissionen efter vissa grunder. Det avsågs, att kommissionen härvid skulle utgå ifrån att de enskilda hushållen propor-

tionsvis ej erhölle mindre kvantiteter ransonerad fisk än som svarade mot deras andel i den totala förbrukningen inom ransoneringsområdet under normala förhållanden. Fördelningen mellan näringsställena och andra större förbrukare av de myckenheter fisk, som enligt vad förut nämnts tillkomme dem, skulle ske i förhållande till deras tidigare inköp och förbrukning av ransonerad fisk. För att köbildningar i största möjliga utsträckning skulle kunna undvikas infördes ett särskilt system i fråga om försäljningen av ransonerad fisk från detaljhandlare till enskilda hushåll. Varje förbrukare skulle vara bunden till viss fiskbutik för en period i sänder men med frihet att byta butik vid ingången av nästa period. Före början av en ransoneringsperiod ägde förbrukaren avlämna sina kuponger till den butik, där han önskade göra sina inköp. I utbyte skulle han av handlanden erhålla ett beställningsbevis å motsvarande kvantitet. Samtliga beställningsbevis, som handlanden utlämnade, skulle av honom numreras i löpande följd. För varje dag hade handlanden att beräkna hur stort antal innehavare av beställningsbevis, som han for dagen kunde tillgodose, samt att med ledning därav bestämma vilka beställningsbevis som under dagen skulle gälla med förtursrätt med början från de lägsta numren. Under ransoneringsperiodens andra dag skulle de därnäst lägsta numren komma i fråga o. s. v. Handlanden borde för varje dag genom anslag i skyltfönstret eller på annat lämpligt sätt för sin kundkrets tillkännagiva dels det lägsta och dels det högsta numret å de beställningsbevis, mot vilka inköp med förtursrätt under dagen kunde ske. Sådan förtursrätt skulle gälla endast till kl. 3 e. ni. Efter denna tidpunkt fick handlanden sälja fisk till samtliga innehavare av beställningsbevis utan hänsyn till nummerföljden. Om så på viss ort befunnes lämpligt, kunde fördelningsnämnden förkorta eller förlänga den tid av dagen, under vilken vissa inköpsbevis medförde förtursrätt. Enligt kungörelsen fick inom ransoneringsområdet försäljning av fisk (ransonerad eller oransonerad) genom kringföring eller från salustånd eller på liknande sätt bedrivas endast av person eller företag, som erhållit särskilt tillstånd därtill av kristidsstyrelsen. Avsikten var, att sådant tillstånd i regel skulle lämnas endast till personer och företag, som tidigare i viss omfattning bedrivit försäljning. Särskilda åtgärder hade vidtagits för att tillgodose sjukhusens behov av ransonerad fisk. Sjukhus skulle nämligen för patienternas räkning erhålla en fast tilldelning av 700 eller, i fråga om sinnessjukhus, 500 gram ransonerad fisk per patient och vecka. Denna tilldelning skulle utgå före tilldelningen till övriga förbrukare inom ransoneringsområdet. Efter framställning från Stockholms stads kristidsnämnd förordnade livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 1095, att lokal reglering av fiskförbrukningen skulle med början den 11 januari 1943 genomföras i Stockholm med omnejd (Stockholms ransoneringsområde). Regleringen skulle avse

75 färsk, frusen, saltad, kryddad, kokt och stekt fisk av alla de slag som omfattades av kungörelsen den 6 november med undantag av blåvitling. Fördelningsnämnden för Stockholms ransoneringsområde skulle bestå av sju personer med samma antal suppleanter. En viss poängvärdering av den ransonerade fisken genomfördes på sådant sätt, att mot 200 poäng (d. v. s. den kvantitet som på en gång fick uttagas mot beställningsbevis) skulle svara 200 gram strömming, sill, skarpsill, makrill eller styckad tonfisk, eller 300 gram filet eller mellanbit av annan fisk, eller 400 gram av annan hel eller styckad fisk utan huvud (med undantag av filet eller mellanbit), eller 500 gram av all annan hel eller styckad fisk med huvud. Varje kupong till beställningskort skulle gälla för erhållande av beställningsbevis å en myckenhet ransonerad fisk, motsvarande 400 poäng. Utdelningen av beställningskorten ägde rum vid mitten av december 1942. Reglering av tillverkningen av och handeln med vitaminhaltiga varor m. in. För att möjliggöra ett bättre tillvaratagande av sådana inom landet förefintliga råvaror, varur A-vitaminhaltiga ämnen kunna framställas — framför allt f i s k a v f a l l och s. k. s k r a p f i s k, d. v. s. sådan fisk som ej ägnar sig för direkt förbrukning till människoföda — fann livsmedelskommissionen vissa åtgärder påkallade. Kommissionen åsyftade därvid även en i detta sammanhang möjlig ökad utvinning av äggviterika fodermedel. Med stöd av kungörelsen den 19 september 1941 (nr 758) hade kommissionen redan under hösten nämnda år auktoriserat vissa företag, som ägde att av fisk, fiskavfall, fisklever och annat fiskavrens bereda trän för avsalu, och därvid även meddelat föreskrifter rörande de priser, som skulle tilllämpas vid inköp för sådan tillverkning av fisklever (se del III sid. 71). Kommissionen hade även med företag, som i samband med tranf ram vinningen framställde fiskmjöl, träffat avtal rörande dels de priser, som finge tillämpas för fiskmjölet, dels ock det lägsta pris som skulle erläggas för det fiskavfall och den skrapfisk, som kom till användning vid trän- och fiskmjölsfabrikationen. Under sommaren 1942 hade en i viss mån besvärande konkurrens uppstått beträffande skrapfisk och fiskavfall från beredare av fiskensilage samt från rävuppfödare, varigenom priset å råvarorna stigit och dessa till en del undandragits trantillverkningen. Med Kungl. Maj:ts godkännande föreskrev nu livsmedelskommissionen i cirkulär den 7 augusti 1942 nr 872, att för tillverkare av fiskmjöl liksom även tillverkare av fiskensilage skulle såsom villkor för rätten att förfoga över samt rätten att inköpa beslagtagna förråd av fiskavfall gälla, att han av kommissionen erhållit särskilt tillstånd till dylik tillverkning. Härigenom bereddes kommissionen möjlighet att i önskvärd mån efter råvarutillgången reglera nämnda tillverkningar. Samtidigt bestämdes även normalpris för såväl fiskmjöl som fiskensilage, så avpassade, att det åsyftade ändamålet främjades. I nämnda cirkulär föreskrevs därjämte, att för konservfabrik och salteri

skulle såsom villkor för erhållande av tilldelning av sill och fisk, underkastad handelsreglering, gälla, att fabriken eller salteriet levererade allt vid tillverkningen uppkommande av anläggningen själv ej använt fiskavfall till företag, som innehade tillstånd att tillverka trän eller fiskmjöl till avsalu. Liknande skulle gälla beträffande fiskhandlare som villkor för rätten att bedriva partihandel med fisk. Speciella föreskrifter lämnades angående lever och annat avrens av makrill, tonfisk och hälleflundra på grund av möjligheten att härav framställa en ur vitaminsynpunkt mycket värdefull trän. Kommissionens ombud anbefalldes öva tillsyn över bestämmelsernas efterlevnad. De skulle även tillse, att fiskare i görlig mån ilandförde vid fiske uppkommande skrapfisk, lever och annat fiskavrens samt att de levererade varan till person eller företag, som innehade tillstånd till tillverkning av trän eller fiskmjöl till avsalu, eller, då varan icke funne sådan användning, till person eller företag, som innehade tillstånd till tillverkning av fiskensilage till avsalu. Ombuden borde särskilt ägna uppmärksamhet åt att lever av makrill, tonfisk och hälleflundra vederbörligen tillvaratoges. Trots de med ledning av sistnämnda och tidigare cirkulär vidtagna åtgärderna samt fortvaron därjämte av en viss import av vitaminrik trän och leverolja fann livsmedelskommissionen senare på hösten 1942 tillgången på högvärdiga oljor med A-vitamin otillräcklig för att landets viktigaste behov av A-vitaminpreparat under det kommande konsumtionsåret skulle kunna tillgodoses. Man kunde enligt kommissionens uppfattning icke ens räkna med en så stor tillgång härav, att den medgåve en tillfredsställande vitaminisering av hela den mängd margarin, som avsågs skola tillverkas under produktionsåret 1942/43. Samtidigt användes en förhållandevis stor kvantitet A-vitamin för att framställa vitamintabletter, vilka genom en mycket energisk reklam försåldes till allmänheten och i vissa fall finge anses föranleda överdriven konsumtion av A-vitamin. Visserligen hade genom tidigare beslag (den 29 december 1940 och den 15 juni 1941) de flesta slag av oljor, vilka ägde intresse i detta sammanhang, lagts under beslag. Undantagna voro dock vissa oljor, som utgjorde apoteksvaror eller för människor avsedda näringspreparat. Livsmedelskommissionen, som fann önskvärt, att även de av de sålunda undantagna varorna, vilka innehöllo förhållandevis stora kvantiteter A-vitamin, lades under beslag samt att handeln med dylika varor reglerades, hemställde härom i skrivelse till Kungl. Maj:t den 23 oktober 1942 samt förordade, att under beslaget och handelsregleringen måtte inbegripas även vitaminrik fisklever till förhindrande av att sådan vara försåldes till andra än trantillverkare. Skrivelsen föranledde utfärdande av kungörelse den 23 oktober 1942 (nr 868), genom vilken fr. o. m. den 18 november b e s l a g lades å f i s k l e v e r s a m t å l ä k e m e d e l o c h k e m i s k a p r e p a r a t , innehållande minst 500 internationella enheter vitamin A per gram eller innehållande karotin. Under beslaget inbegrepos alla förråd hos handlande eller tillverkare samt övriga förråd om minst

25 kg beträffande fisklever samt minst 10 kg beträffande läkemedel och kemiska preparat. Kungörelsen innehöll även bestämmelser om reglering av handeln med ifrågavarande varor. Närmare föreskrifter angående såväl beslaget som handelsregleringen meddelades av livsmedelskommissionen i cirkulär nr 1046. Yrkesmässig försäljning eller annan yrkesmässig överlåtelse av här berörda varor fick principiellt äga rum endast mot särskild av livsmedelskommissionen eller å dess vägnar utfärdad inköpslicens eller eljest i enlighet med kommissionens föreskrifter, överlåtelse av fisklever från fiskare fick i regel ske endast till person eller företag, som av kommissionen erhållit tillstånd att av fisklever tillverka trän för avsalu (se del III sid. 71). Däremot fick rens från fisk, vari ingick hela bukinnehållet (inkl. lever) av fisken, tills vidare av fiskare fritt säljas. Försäljning av fisklever från annan än fiskare var även fri. Yrkesmässig överlåtelse av under beslaget fallande läkemedel och kemiska preparat fick ske antingen mot av livsmedelskommissionen utfärdad inköpslicens eller från apotek i enlighet med bestämmelser härom, som utfärdats av medicinalstyrelsen. Dock fingo vissa under regleringen fallande läkemedel i originalförpackningar tills vidare säljas utan hinder av beslaget eller regleringen. Vid handläggningen av frågor om hithörande läkemedel anordnade livsmedelskommissionen samarbete med medicinalstyrelsens materielnämnd. Åtgärder för tillvaratagande av inhemska frukter och bär samt för ökad grönsaksodling. Den i föregående halvårsredogörelse omförmälda propaganda för ökad h u s b e h o v s o d l i n g a v p o t a t i s o c h a n d r a k ö k s v ä x t e r , vilken bedrevs under vintern och våren 1942, gav av allt att döma ett gott resultat. En väsentlig ökning skedde sålunda av dylika odlingar å s. k. kolonilotter eller eljest, företrädesvis invid städer och större samhällen. Enligt av kristidsstyrelserna lämnade uppgifter kunde de under år 1942 nytillkomna koloniodlingarna uppskattas till lägst 100 000 st. med en sammanlagd areal av c:a 2 000 hektar. Därjämte hade enligt uppgifter från ungdomsassistenterna c:a 12 000 ungdomar odlat potatis och köks växter på en areal av c:a 80 hektar. P å livsmedelskommissionens hemställan medgav Kungl. Maj:t genom beslut den 10 juli, att utöver tidigare anslag ytterligare ett belopp av 43 600 kronor fick av kommissionen disponeras för fortsatt propaganda under sommaren och hösten, nu väsentligen inriktad på tillgodogörande av konservering av bär och frukter samt skörd, lagring och tillvaratagande i övrigt av trädgårdsprodukter. Medel ställdes av kommissionen till kristidsstyrelsernas förfogande, högst 1 200 kronor till envar av dem, såsom bidrag för anordnande av lokala demonstrationskurser. Såsom villkor för åtnjutande av bidrag skulle gälla, att minst en fjärdedel av kostnaderna för kurserna

78 bestredes av lokala sammanslutningar eller av andra intresserade på den ort, där kurserna bleve förlagda. Enligt kommissionens anvisningar borde kurserna — på samma sätt som då det gällde odling av potatis och köksväxter — av kristidsstyrelserna anordnas i samråd med vederbörande hushållningssällskap, varvid i första rummet medverkan borde lämnas av sällskapens trädgårds- och hemkonsulenter. Efter samråd med den inom informationsstyrelsen verksamma avdelningen »Aktiv hushållning» utgåvos och spriddes propagandaskrifter med anvisningar om lämpliga åtgärder för förvaring samt aktuella konserveringsrecept. Vidare tillhandahöllos efter rekvisition anvisningar till ledning för anordnande av lokala utställningar rörande tillvaratagande och lagring av trädgårdsprodukter samt ritningar till lämpliga potatis- och rotfruktslådor. Den ledighet under högst tre veckor, som jämlikt Kungl. Maj:ts cirkulär den 19 juni 1942 under höstterminen 1942 liksom föregående år kunde medges skolungdomen för deltagande i varjehanda för folkhushållet betydelsefullt arbete (se sid. 194), förutsattes även skola kunna utnyttjas för skogsbärens tillvaratagande. I cirkulär till kristidsstyrelserna den 7 september (nr 936) framhöll livsmedelskommissionen angelägenheten av att kristidsnämnder och bärkommittéer, där så ej redan skett, omedelbart trädde i förbindelse med vederbörande skolmyndigheter för att utverka de ledigheter för skolungdomens deltagande i bärplockning, som befunnes erforderliga och som med minsta möjliga störningar för skolundervisningen ansåges kunna beviljas. Kommissionen erinrade om att vid gruppresor med järnväg nedsättning kunde erhållas av biljettpriset samt att skolungdom, som deltoge i bärplockning, genom att anmäla sig till deltagande i en av Sveriges ungdomsberedskap anordnad insamlingstävlan, hade möjlighet att erhålla diplom och tävlingspris. Ett verksamt samarbete i saken upprätthölls med press och radio och i kampanjen för ökad bärplockning lämnades värdefull hjälp från de stora sammanslutningarna för enskild och kooperativ handel ävensom från andra organisationer. B ä r s k ö r d e n utföll i stort sett mycket tillfredsställande beträffande de flesta slagen av skogsbär. Bärplockningen bedrevs också mycket intensivt både för husbehov och för avsalu. Beträffande lingon framkommo så stora mängder, att de icke kunde absorberas i den allmänna marknaden, överskottspartier inköptes av livsmedelskommissionen, som därav lagrade in ganska stora kvantiteter i beredskapssyfte. F r u k t s k ö r d e n blev däremot i allmänhet under medelgod. Särskilt var tillgången jämförelsevis knapp på kvalitetsfrukt av sena sorter, medan sämre frukt, såsom fabriksfrukt, framkom i ganska stor omfattning, vilket bl. a. möjliggjorde en avsevärd tillverkning av äppelmos vid konservfabrikerna. Åtgärder vidtogos av livsmedelskommissionen till förberedande av en liknande odlingskampanj i fråga om potatis och köksväxter under år 1943 som

79 under år 1942. Kristidsstyrelserna anmodades i oktober att, i samråd med vederbörande hushållningssällskap, animera kristidsnämnderna och bärkommittéerna att söka inom sina områden tillgodose efterfrågan på kolonilotter samt dessutom tillse, att dessa lotter höstplöjdes i största möjliga utsträckning ävensom att vid tillgång på naturlig gödsel densamma nedbrukades redan under hösten. Det framhölls, att kristidsnämnderna och bärkommittéerna borde uppmanas tillse, att tillräckligt med utsäde av potatis funnes att tillgå under våren 1943, enär man vid nämnda tidpunkt kunde förvänta, att efterfrågan på sådant utsäde komme att bliva mycket stor. De kolonilottinnehavare, som hade möjligheter att själva lagra utsäde, borde uppmanas att av egen skörd reservera sättpotatis till våren. I skrivelse till de kommunala myndigheterna i städer och större samhällen hemställde kommissionen om dessa myndigheters stöd och medverkan i hithörande frågor. I anledning av riksdagens beslut angående åtgärder till stöd för den y r k e s m ä s s i g t b e d r i v n a o d l i n g e n a v k ö k s v å x t e r (se del III sid. 290) utfärdade Kungl. Maj:t erforderliga föreskrifter, dels den 17 juli angående inlösen av vissa slag av färska köksväxter, dels den 30 oktober angående inlösen av torkade köksväxter. Med stöd av Kungl. Maj:ts sålunda den 17 juli givna bemyndigande uppdrog livsmedelskommissionen åt Svenska spannmålsaktiebolaget att under tiden 16 februari—45 mars 1943 inköpa till bolaget före den 1 februari 1943 hembjudna partier av f ä r s k a k ö k s v ä x t e r av 1942 års skörd, nämligen vitkål, morötter, rödbetor och palsternackor, till ett pris av 20 öre per kg för vitkål och 15 öre per kg för övriga nämnda produkter. Priserna voro beräknade netto exkl. emballage. Leverans skulle ske vid av spannmålsbolaget anvisad mottagningsplats. Fraktkostnader, som belöpte å varan från säljarens närmaste järnvägsstation eller lastplats, skulle, såvitt varan befunnes vara av leveransgill beskaffenhet, gäldas av spannmålsbolaget. Därest vid den tid, då leverans av hembjuden vara skulle ske, priset å varan i allmänna marknaden var högre än garantipriset, kunde spannmålsbolaget medgiva befrielse från fullgörande av leverans av hembjudet parti. Särskilda bestämmelser angående kvalitetsfordringar och leveransvillkor meddelades av kommissionen i cirkulär nr 1119. Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 oktober föranledde livsmedelskommissionen alt uppdraga åt Svenska spannmålsaktiebolaget att under maj månad 1943 inlösa till bolaget senast den 30 april 1943 hembjudna partier t o r k a d e k ö k s v ä x t e r av 1942 års skörd av tillhopa högst 1 000 ton. Inlösen skulle ske till följande priser per kg netto inkl. emballage vid leverans fritt av spannmålsbolaget anvisat magasin: Grönkål Morötter Palsternackor Persilja

4: — kr. 2:50 »> 2: — » 5:50 »

Purjolök Selleri Spenat Vitkål

5:25 kr. 4:25 » 6:90 » 4: — i

80 Kvalitetsbestämmelser m. m. faslställdes av kommissionen i cirkulär nr 1082. Totala tillverkningen hos enskilda företag av torkade köksväxter av 1942 års skörd uppgick enligt beräkning, som kommissionen verkställde med ledning av vid årsskiftet inhämtade uppgifter, till c:a 970 ton, därav 526 ton morötter, 174 ton palsternackor och 160 ton vitkål. Skörden av rotfrukter och grönsaker år 1942 var mycket god och behovet av dessa produkter kunde anses täckt även med tanke på en utökad konsumtion. Undantag härifrån gällde dock för lök, beroende på dels en viss knapphet på utsäde och dels angrepp av sjukdomar och skadeinsekter. Bristen fylldes här i tillräcklig utsträckning genom import. Genom cirkulär till kristidsstyrelserna uppmanade livsmedelskommissionen dessa att, där så funnes erforderligt, vidtaga åtgärder för ett r a t i o n e l l t t i l l v a r a t a g a n d e av e v e n t u e l l t ö v e r s k o t t å trädg å r d s p r o d u k t e r o c h g r ö n s a k s a v f a l l v i d t o r g h a n d e l . För avsättning av överskottspartier rekommenderades, att sjukhus och andra allmänna inrättningar gent emot kristidsstyrelserna åtoge sig att upphandla desamma. Det meddelades i samband härmed, att i Stockholm stadens slakthus- och saluhallsstyrelse vid riklig tillförsel av trädgårdsprodukter och därav följande prisfall sökte genom pressens förmedling stimulera husmödrarna till inköp för konservering. Då tillförseln i Stockholm var så riklig, att produkterna icke kunde placeras i öppna marknaden, lät saluhallsstyrelsen insamla överskottet, vilket därefter genom fattigvårdsnämndens försorg fördelades mellan behövande i staden. Kommissionen förordade vidare, att vid torghandeln uppkommande grönsaksavfall — blast o. dyl. — bleve tillvarataget för utfodringsändamål, exempelvis genom att uppfödare av kaniner erbjödes insamla grönsaksavfallet, sedan torghandeln för dagen upphört. Konservfabrikerna uppmanades jämväl tillse, att vid fabrikationen uppkommande avfall av trädgårdsprodukter, exempelvis ärtskidor och s. k. pressrester av frukt och dyl., tillgodogjordes som djurfoder. Genom tillkännagivande i ortspressen borde lantbrukare och andra djuruppfödare intresseras för att vid fabrikerna avhämta sådant avfall. Under hösten 1941 hade enligt Kungl. Maj:ts beslut den 14 november d. å. satts n o r m a l p r i s e r å svenska äpplen av årets skörd. Detsamma skedde ock enligt Kungl. Maj:ts beslut den 25 september 1942 beträffande svenska äpplen av 1942 års skörd. De härvid fastställda priserna voro vad konsumentpriserna beträffar desamma som gällde hösten 1941, medan de priser som odlarna erhöllo något höjts. Genom beslut den 20 november 1942 bemyndigade Kungl. Maj:t priskontrollnämnden att fastställa normalpris jämväl å i Sverige odlade tomater och gurkor samt genom beslut den 11 december 1942 att fastställa normal-

81 pris å importerad färsk frukt och lök samt importerade färska bär och grönsaker. Beslutet angående inhemska produkter avsåg försäljning av gurkor och tomater fr. o. m. den 1 mars 1943 och togs alltså under år 1942 icke i anspråk av nämnden. Beslutet angående utländska produkter tillämpades endast beträffande vissa slag av frukt samt lök. Regleringen av handeln med ris och risgvyn. Ransoneringen av ris och risgryn hade under förra halvåret 1942 sammankopplats dels med mjöl- och brödransoneringen, dels med äggransoneringen (se del III sid. 292). Detta system fortsatte även under en del av senare halvåret. Fram t. o. m. den 25 september 1942 kunde sålunda på den särskilda R-kupong, som gällde för ris och risgryn, alternativt inköpas samma varor som på de R-kuponger, vilka nyttjades för mjöl- och brödtilldelningen. T. o. m. den 12 juli fick därjämte viss kvantitet risgryn inköpas alternativt med ägg eller potatisprodukter mot kupong till inköpskort A. Efter den 25 september var tilldelningen av ris och risgryn icke kombinerad med tilldelning av annan vara. Den uppgick under tiden 26 september— 6 december till 25 gram per person och vecka. För tiden 7 december 1942 —10 januari 1943 blev veckoransonen med hänsyn till den sedvanliga speciella riskonsumtionen under julhelgen fördubblad och uppgick sålunda till 50 gram per person. Regleringen av handeln med socker och sirap. Under andra halvåret 1942 fortfor ransoneringen av socker och sirap att tillämpas som förut, varvid den ordinarie tilldelningen bibehölls i stort sett oförändrad vid c:a 430 gram socker eller 600 gram sirap per person och vecka, trots att ransoneringsperiodens längd under hösten förkortades till hälften. Dock ökades tilldelningen under december med c:a 10 procent med hänsyn till julhelgen. För syltning och saftning hade redan i juni medgivits en extratilldelning av 2 kg socker. Denna extratilldelning ökades sedermera med 4 kg, så att syltsockertilldelningen i sin helhet under säsongen uppgick till 6 kg. Fr. o. m. den 9 november inbegreps under sockerransoneringen även svensk konsthonung, varvid 1 kg socker motsvarade 1 250 gram konsthonung. Biodlare erhöllo under sommaren licens för inköp, där drivfodring av bin kunde anses erforderlig, av 2 å 3 kg socker per bisamhälle. För vinterfodring av bisamhällen beviljades licens för inköp av 7 å 8 kg socker per bisamhälle. Med anledning av de nya bestämmelser, som genom kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 609) meddelats angående brödtillverkningen, varigenom bestämts att vissa brödtyper skulle innehålla särskilt angivna viktsdelar sirap, omreglerades genom livsmedelskommissionens cirkulär nr 948 föreskrifterna angående tilldelningen av sirap till bagerier. Fr. o. m. den 3 augusti berättigades bageri att i efterskott erhålla tilldelning 6 — 319201

av sirap i visst förhållande till sin deklarerade tillverkning av grovt rågbröd, grov rågkaka, grovt delikatessbröd, kavring, V-R-bröd och pepparkakor. Regleringen av handeln med kaffe, te och kakao. Den ransoneringsperiod för kaffe och te, som löpte vid ingången av andra halvåret 1942, omfattade icke mindre än 24 veckor och sträckte sig ända fram t. o. m. den 30 september. Tilldelningen var under denna tid starkt nedskuren. Den ordinarie ransonen uppgick blott till 10*5 gram rostat eller 12-5 gram orostat kaffe eller c a 4 gram te per person och vecka. Därjämte erhöllo emellertid personer, som icke uttagit tobakskort, rätt till inköp av sammanlagt 250 gram rostat eller 300 gram orostat kaffe eller 100 gram te under tiden 18 juni—31 december 1942, resp. hälften av dessa kvantiteter, därest blott halvt eller fjärdedels tobakskort uttagits. Personer, som erhållit tilläggskort för tobaksvaror, fingo fr. o. m. den 17 augusti avstå halva kafferansonen. Den ordinarie veckoransonen mer än fördubblades efter utgången av 24veckorsperioden. Den uppgick per person och vecka för tiden 1 oktober— 10 december 1942 till 25 gram rostat eller 30 gram orostat kaffe eller 10 gram te och för tiden 11 december 1942—28 februari 1943 till nära 23 gram rostat eller c:a 27 gram orostat kaffe eller c:a 9 gram te. Alltjämt gavs blott halv kaffetilldelning till dem som uttagit tilläggskort för tobaksvaror. Extratilldelningen av kaffe och te för icke-rökare bestämdes skola för första halvåret 1943 uppgå till samma kvantiteter som under tiden 18 juni—31 december 1942. Kaffe gavs fortfarande ej till barn födda 1927 eller senare, fr. o. m. den 11 december ej heller te, som tidigare erhållits alternativt med kakaopulver. Tilläggsranson av såväl kaffe som te gavs åt skogs- och flottningsarbetare motsvarande halva ordinarie ransonen. Tilldelningen till näringsställen var ungefär oförändrad. All tilldelning av kakaopulver förbehölls barn, födda under något av åren 1927—1940, resp. från oktober under något av åren 1927—1941, och utlämnades mot kupong till inköpskort C, Innehavare av sådant kort erhöll för tiden 1 oktober—10 december 1942 200 gram kakaopulver och för tiden 11 december 1942—28 februari 1943 lika mycket, d. v. s. c:a 20 resp. 17*5 gram per vecka. Därjämte gavs till samma förbrukare en extratilldelning av kakaopulver, uppgående för tiden 17 augusti—31 december till 400 gram eller något över 20 gram i veckan. Regleringen av handeln med torkad frukt, kryddor m. m. Då landets förråd av torkad frukt under hösten 1942 voro starkt begränsade, bestämde livsmedelskommissionen, att tilldelningen därav till de enskilda hushållen tillfälligtvis skulle upphöra efter den 27 september, då den löpande ransoneringsperioden utgick. Fr. o. m. den 19 oktober medgavs de enskilda hushållen rätt till inköp av 100 gram torkade plommon, sviskon

83 eller bruneller för tiden intill den 30 november 1942 och (alternativt med argentinska eller kaliforniska russin) lika mycket för tiden 1 december 1942 —31 januari 1943. Innehavare av inköpskort U (se sid. 85) fingo under tiden 1 december 1942—31 januari 1943 i mån av tillgång inköpa ransonerad torkad frukt av alla slag till en myckenhet av 250 gram per person. I fråga om mandel och kryddor m. m. fortgick ransoneringen i tremånadersperioder med en tilldelning per person under tiden september—november av 50 gram mandel och/eller kärnor och 25 gram kryddor efter köparens val samt under tiden december 1942—februari 1943 av 100 gram mandel och/eller kärnor och 25 gram kryddor. Tilldelningen av mandel och kärnor hade alltså ökats i jämförelse med närmast föregående ransoneringsperiod, medan tilldelningen av kryddor förblivit oförändrad. Försäljningen av spansk peppar (paprika) frigavs fr. o. m. den 20 juli. I samband med höjning av försäljningspriserna å vissa slag av torkad frukt samt å ingefära och svartpeppar fr. o. m. den 7 september 1942 utvidgades clearingen för kolonialvaror att omfatta även nyssnämnda slag av kryddor, varjämte föreskrevs att särskild clearingavgift skulle upptagas å partihandelslagren av de slag av torkad frukt och kryddor, som varit föremål för prishöjning. Regleringen av handeln med tobaksvaror. Ransoneringen av tobaksvaror lättades något, så tillvida som möjlighet 'bereddes för storförbrukare av tobak att mot uppoffrande av viss del av kafferansonen erhålla större tilldelning av tobaksvaror än den eljest medgivna. I augusti skedde sålunda utdelning av tilläggskort till inköpskorten Y och YG, vilka berättigade till inköp utöver den för resp. kategorier bestämda kvantiteten av en tredjedel av denna. Tilläggskort lämnades män, födda år 1916 eller tidigare, vilka uttagit helt inköpskort Y, samt kvinnor, ävenledes födda år 1916 eller tidigare, vilka uttagit antingen halvt inköpskort Y eller helt inköpskort YC, allt för så vitt vederbörande under tiden 1 januari—31 maj 1942 regelbundet förbrukat tobaksvaror till en myckenhet, som med minst 50 procent översteg tilldelningen å resp. ordinarie inköpskort. Härutöver utdelades i december extra tilläggskort till inköpskort Y och YG till sådana innehavare av vanliga tilläggskort, vilkas regelbundna tobaksförbrukning under tiden 1 januari—31 maj 1942 översteg tilldelningen å resp. slag av ordinarie inköpskort med minst 100 procent. Någon tilldelning på de extra tilläggskorten ägde dock ej rum före årsskiftet. Tilldelningen på de ordinarie tobakskorten var under tredje—åttonde ransoneringsperioderna, omfattande tiden 27 juli 1942—8 januari 1943, av samma storlek per vecka som under de två första perioderna. En viss omreglering av poängvärdena för cigarrer, cigarrcigarretter och snus skedde fr. o. m. den 24 augusti. Cigarrerna indelades i tre grupper med ett poängvärde per 10 st. av resp. 15, 12 och 10, cigarrcigarretterna likaledes

84 i tre grupper med ett poängvärde per 10 st. av resp. 9, 8 och 7. För snus bestämdes ett poängvärde av 8 per 50 gram. Handlande med tobaksvaror ålades att senast den 9 januari 1943 till vederbörande tobakskontor avgiva deklaration angående sitt innehav av tobaksvaror kl. 12 natten mellan den 31 december 1942 och den 1 januari 1943. Försäljningen av ersättningsmedel för ransonerade livsmedel. De bestämmelser angående försäljning av ersättningsmedel för ransonerade livsmedel, som meddelats genom kungörelsen den 20 mars 1942 (nr 147) (se del III sid. 299), utsträcktes genom särskilda av livsmedelskommissionen utfärdade cirkulär (nr 892, 1012 och 1008) att även omfatta fr. o. m. den 15 augusti 1942 ersättningsmedel för tobaksvaror, fr. o. m. den 26 oktober 1942 varor avsedda att användas som ersättning för eller till utdrygning av köttvaror samt fr. o. m. den 9 november 1942 inom riket tillverkad konsthonung ävensom vissa mjölvaror, nämligen kakpuder, anslagsmjöl (anslagspuder), krämpulver (krämmjöl, krämpuder), mazarinpulver och puddingpulver samt s. k. bakmjöl. Rätten för återförsäljare att utan iakttagande av bestämmelserna i kungörelsen nr 147/1942 saluhålla hos dem den 31 maj 1942 befintliga ersättningsmedel, som före kungörelsens ikraftträdande fått försäljas utan tillstånd, utsträcktes i ett par omgångar att gälla t. o. m. den 31 mars 1943. Diverse föreskrifter i samband med livsmedelsransoneringarna. Systemet med tilläggskort för varutilldelning till vissa yrkeskategorier kompletterades av livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 828 och 983 med bestämmelser angående extra tilldelning av vissa ransonerade livsmedel dels till personer som tillfälligt deltogo i jordbruksarbete, dels till betupptagningspersonal. Bestämmelserna angående extra tilldelning av ransonerade varor till sjuka personer och havande kvinnor reviderades genom cirkulär nr 986. Nya föreskrifter utfärdades därjämte angående tilldelningen av ransonerade matvaror till sjukvårdsinrättningar genom cirkulär nr 997 (vilket innehöll ändringar och tillägg till det härom tidigare utfärdade cirkuläret nr 564) samt angående tilldelningen av beslagtagna eller ransonerade varor m. m. till handelsfartyg i inrikes eller utrikesfart genom cirkulär nr 1100. Rörande rätt i vissa fall för p e r s o n e r å a v s i d e s b e l ä g n a o r t e r a t t i n k ö p a r a n s o n e r a d e v a r o r i f ö r s k o t t m. m. meddelade livsmedelskommissionen föreskrifter i cirkulär den 4 december 1942, nr 1084. Det stadgades här, att kristidsstyrelse, som på grund av framställning från kristidsnämnd eller eljest funne anledning till antagande att kommunikationerna med viss avsides belägen ort komme att till följd av naturhinder eller annan därmed jämförlig omständighet bliva avbrutna eller avsevärt

85 försvårade under längre tid, i regel minst en månad, kunde meddela förordnande om rätt för de å dylik ort boende personerna att hos kristidsnämnden i orten erhålla licenser för inköp i viss omfattning av ransonerade varor i förskott. Sådan rätt till förskottsinköp av ransonerade varor hade redan tidigare från fall till fall medgivits av livsmedelskommissionen. Efter cirkulärets utfärdande bragtes systemet mera allmänt i tillämpning i fråga om särskilt en del fjällsocknar och skärgårdsområden. Jämlikt livsmedelskommissionens cirkulär nr 950 skedde under oktober månad utdelning till allmänheten av ett s. k. s p e c i e l l t b e r e d s k a p s k o r t (inköpskort U). Detta kort infördes för att göra det möjligt att i mån av tillgång lämna särskilda tilldelningar av ransonerade varor i begränsad omfattning till personer, som kunde anses vara i särskilt behov därav, emedan de icke i nämnvärd mån hade tillgång till livsmedel av egen produktion och ej heller hade möjlighet att i någon större utsträckning förvärva dyrare icke ransonerade livsmedel, såsom höns, vilt, fisk eller grönsaker i högre prislägen, eller konserver. Det speciella beredskapskortet tilldelades dels efter rekvisition utan särskild prövning alla i riket bosatta personer, vilka voro medlemmar av enskilt hushåll, med undantag för dem som innehade fastighet, innehållande öppen, odlad åkerjord eller trädgårdsjord om mer än 0*5 hektar, och dem som hade en beskattningsbar inkomst eller förmögenhet av minst 2 000 resp. 30 000 kronor ävensom vissa medlemmar av dylika personers hushåll, dels efter ansökan och särskild prövning sådana medlemmar av enskilt hushåll, som voro uteslutna från rätten att efter rekvisition erhålla ifrågavarande kort men vilka vederbörande kristidsnämnd med hänsyn till särskilda omständigheter funne vara i ungefär liknande behov därav som personer tillhörande den förra kategorien. Mot kuponger till U-kortet skedde före utgången av år 1942 tilldelning av dels ärter, dels torkad frukt (se sid. 42 och 83). Angående de bestämmelser som utfärdats i fråga om ö v e r l å t e l s e a v r a n s o n e r a d e v a r o r p å a u k t i o n se sid. 15. Redan den 23 juni 1941 hade livsmedelskommissionen ingått till Kungl. Maj:t med framställning om utfärdande av författningsbestämmelser, vilka berättigade kommissionen att tillfälligt förordna om lokal reglering av handeln med livsmedel. Kommissionen anförde, att en skärpning av landets utrikespolitiska läge kunde tänkas på olika sätt föranleda rubbningar i den lokala livsmedelsförsörjningen. Sålunda kunde tillförseln av livsmedel till visst område tänkas bli försvårad eller spärrad, vad sjöfarten anginge genom mineringar eller andra åtgärder i samband med pågående krig och vad landtransporterna anginge genom att järnvägarna måste tagas i anspråk för transporter av andra förnödenheter eller genom att befintliga transportbilar rekvirerades av de militära myndigheterna. Vidare kunde exempelvis eva-

80 kuering av befolkningen inom visst område medföra en stark tillfällig ökning av folkmängden inom angränsande områden. Kommissionen erinrade om de beredskapsåtgärder som redan i olika hänseenden vidtagits för att undvika rubbningar av angivet slag, bl. a. uppläggandet av beredskapslager av vissa viktigare livsmedel samt propaganda för en ökad lagerhållning hos handeln (se del I sid. 263). Redan genomförda livsmedelsransoneringar vore givetvis även ägnade att minska riskerna för att brist å därav berörda livsmedel plötsligt skulle uppstå. Dessa åtgärder kunde dock icke förväntas vara tillfyllest i en mera allvarlig situation. Dels vore lagren av livsmedel på många håll icke av den storleksordning, att de kunde beräknas förslå under någon längre tids avspärrning, och dels kunde i ett sådant läge efterfrågan på vissa icke ransonerade livsmedel befaras bli så stor, att densamma kunde komma att överstiga den lokala tillgången. Behovet av bestämmelser, som möjliggjorde genomförandet av lokala regleringsanordningar gjorde sig, som kommissionen framhöll, huvudsakligen gällande i fråga om sådana livsmedel, som icke voro underkastade allmän ransonering. Livsmedelskommissionens förenämnda framställning föranledde till en början ingen Kungl. Maj:ts åtgärd. Sedan kommissionen emellertid i skrivelse den 5 november 1942 framhållit, att behovet av de begärda befogenheterna aktualiserats ej på grund av det utrikespolitiska läget utan på grund av försörjningsläget inom landet, varvid särskilt pekades på sådana varor som fisk, mjölk och potatis, utfärdade Kungl. Maj:t den 6 november 1942 kungörelse (nr 882) angående lokala regleringar av handeln med livsmedel. I kungörelsen stadgades, att livsmedelskommissionen skulle, därest inom visst område på grund av tillfälligt hinder för tillförseln eller distributionen eller på grund av annan omständighet av övergående natur särskilda åtgärder funnes erforderliga för åstadkommande av en ändamålsenlig fördelning av eller hushållning med tillgängliga förråd av livsmedel, äga förordna, att inom området yrkesmässig överlåtelse av visst eller vissa slag av livsmedel finge ske endast mot handling, som enligt föreskrift av kommissionen tjänade till bevis om rätt till förvärv av varan, eller eljest i den ordning och under de villkor, kommissionen bestämde. Med utfärdandet av förordnande av nyssnämnda innebörd följde för vederbörande handlande eller näringsidkare deklarationsplikt beträffande innehavda varuförråd samt skyldighet att redovisa inköp och försäljningar och förete handelsböcker m. m. Lokal, av statliga myndigheter påbjuden ransonering av livsmedel genomfördes icke på något område under år 1942. Däremot vidtogos förberedelser för lokal fiskransonering i Stockholm med omnejd, vilken dock icke stöddes på nu nämnda kungörelse utan på en samma dag som denna utfärdad särskild kungörelse angående reglering av handeln med vissa slag av fisk (se sid. 74).

87 Inventeringar på jordbruks- och livsmedelsområdena. För erhållande av en möjligast tillförlitlig grund för beräkningarna bland annat av de kvantiteter fodersäd, som skulle avstås från olika brukningsdelar, fann livsmedelskommissionen erforderligt, att till komplettering av uppgifterna till den officiella jordbruksstatistiken verkställdes en s ä r s k i l d u p p s k a t t n i n g av s k ö r d e n å v i s s a brukningsd e l a r . Härom utfärdade kommissionen den 24 juli 1942 cirkulär nr 851. Ifrågavarande skördeuppskattning borde utföras av samma personer som utsetts att biträda hushållningssällskapens sockenavdelningar vid avgivande av årsväxt- och skörderapporterna, eventuellt utökade med ytterligare en eller flera på området sakkunniga personer. Uppskattningen, vilken skulle verkställas inom hela landet med undantag av fjällområdena i Norrland, begränsades i huvudsak till brukningsdelar med en åkerareal av 10 hektar och däröver. Beräkning skulle för de olika växtslagen ske av dels hektarskörden, dels den sammanlagda skörden. Därjämte skulle uppgifter införskaffas om hur åkerjorden å varje av uppskattningen berörd brukningsdel användes. Särskilda av kristidsstyrelserna utsedda instruktörer hade att tillse, att en så vitt möjligt enhetlig bedömningsgrund ernåddes. Uppgifterna skulle översändas till livsmedelskommissionen av kristidsstyrelserna i Skåne senast den 20 augusti och av kristidsstyrelserna inom övriga delar av landet senast den 25 augusti. För bedömning av den officiella skördeuppskattning, som verkställdes per den 15 juli 1942, förordnades av kristidsstyrelserna på livsmedelskommissionens anmodan särskilda kontrollanter. Den 9 oktober 1942 utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse (nr 803) angående i n v e n t e r i n g a v v i s s a å k e r a r e a l e r , liknande den som verkställdes i oktober 1941 (se del III sid. 83). Sedvanliga kvartalsinventeringar rörande landets f ö r r å d a v v i s s a l i v s m e d e l m. m. ägde r u m per den 7 september och den 7 december enligt kungörelser den 28 augusti och den 27 november 1942 (nr 745 och 891). Utöver de varor, som tidigare medtagits vid dessa inventeringar, upptogos i formulären vid decemberinventeringen även svartpeppar, korngryn och hasselnötkärnor ävensom sill och skarpsill inlagd i andra förpackningar än tunnor. Skyldighet stadgades genom kungörelse den 28 augusti 1942 (nr 746) för h a n d l a n d e att senast den 21 september till vederbörande kristidsstyrelse avgiva d e k l a r a t i o n r ö r a n d e s i n a f ö r r å d a v v i s s a a n g i v n a r a n s o n e r a d e v a r o r ävensom rörande sitt innehav vid samma tidpunkt av sådana av livsmedelskommissionen eller å dess vägnar utfärdade handlingar, som tjänade till bevis om rätt till inköp av dylika varor. Rörande denna inventering, vilken till syfte och utförande överensstämde med den motsvarande inventering, som skedde i juni 1942 beträffande mjöl, gryn och bröd, socker m. m. (se del III sid. 301), meddelade

88 livsmedelskommissionen närmare föreskrifter genom cirkulär nr 917. Deklarationsplikt stadgades denna gång dels för kaffe, te, kakao, matfett av olika slag, s. k. bakmassa, grädde, fettemulsion, ägg, äggpulver, äggalbumin, flytande äggvita och äggula, ost — dock ej mesost, getost och renost — kryddor, mandel och kärnor, dels för köttvaror. Deklarationerna skulle beträffande de förstnämnda varuslagen avse förråd den 7 september, beträffande köttvaror förråd den 10 september. Partihandlare, som avgav omsättningsrapport, ålades att deklarera sitt innehav av varor och inköpsbevis vid vissa senare tidpunkter, olika för olika varuslag. I ändamål att erhålla underlag för en omläggning av systemet för tilldelning av ransonerade varor till n ä r i n g s s t ä l l e n inhämtade livsmedelskommissionen enligt cirkulär nr 1055 i slutet av året vissa uppgifter från näringsställena rörande deras omsättning. Beträffande de inventeringar som företogos i december rörande landets förråd dels av mjölkflaskor, dels av vallväxt-, rotfrukts- och köksväxtfrö se ovan sid. 64 och 52.

5.

Industrien.

Översikt av produktionsutvecklingen. Den industriella produktionen, vilken under första halvåret 1942 enligt Sveriges industriförbunds säsongrensade produktionsindex sakta stigit, förblev under senare halvåret i stort sett vid oförändrad höjd. Mot ett indextal av 104 för januari (medeltalet för 1935 = 100) svarade för månaderna juli—oktober talet 110 och för månaderna november—december talet 111. Någon nämnvärd ändring uppvisade icke heller socialstyrelsens sysselsättningsindex, vilken i förhållande till läget inom industrien under september 1939 för månaderna juli—november 1942 angav procenttal, varierande mellan 94 och 95; i december framträdde en säsongmässig nedgång till 91 procent. I betraktande av de rådande betydande svårigheterna i avseende på råvaru- och bränsleförsörjningen måste det förefalla anmärkningsvärt, att en så hög produktionsnivå som den nyssnämnda kunnat upprätthållas. En viss lättnad i råvarutillgången beredde den alltjämt regelbundet fortgående lejdbåtstrafiken. Eljest måste råvarufrågans relativt tillfredsställande läge anses vara ett resultat främst av det målmedvetna arbete, som nedlagts på ett bättre utnyttjande av landets egna råvarutillgångar och på skapandet av ersättningsprodukter för tidigare importerat material. Den härav iöranledda omställningsprocessen kunde sägas numera vara i väsentliga drag genomförd. Den tekniska forskningen, vars resurser ökats och befunno sig under stark utveckling, arbetade ock oförtrutet på det fortsatta lösandet av uppkomna ersättningsproblem. De värdefulla bidrag, som den inhemska bränsleproduktionen lämnat till industriens bränsleförsörjning, ha framträtt allt tydligare. I flera fall ha de kunnat göra sig fullt gällande först efter långvariga experiment och omläggningsarbeten. Så har varit fallet inom cementindustrien och till stor del också inom järnproduktionen. De för rustningsändamål företrädesvis arbetande järn- och stål- och verkstadsindustrierna företedde en kraftigt fortgående expansion. Produktionsindex steg sålunda under perioden juni—december beträffande järnindustrien från 138 till 145 och beträffande verkstadsindustrien från 158 till 164. vilka siffror innefattade nya rekord. En viss tillbakagång framträdde

90 däremot för de s. k. skogsindustrierna, vilken drabbade såväl trävaru- som cellulosa- och papperstillverkningen. Livsmedelsindustrien företedde i huvudsak oförändrade produktionssiffror, medan textilindustrien, som i samband med förbrukningsransoneringens införande starkt minskat sin produktion under första kvartalet 1942, visade en återhämtning, som bragte index för densamma att stiga från i genomsnitt 101 under andra kvartalet till 106 i december. Produktionen inom »annan konsumtionsvaruindustri» förbättrades samtidigt från 113 till 122. De extraordinära arbetsuppgifterna i fråga om bränsleförsörjningen till följd av utvidgad ved- och torvproduktion bidrogo att försvåra lösandet av industriens arbetskraftsfråga. I viss mån medverkade härvid även ett ökat arbetskraftsbehov inom jordbruket och byggnadsverksamheten. Kapitalinvesteringarna inom industrien uppgingo enligt en av kommerskollegium verkställd undersökning för år 1942 till 630 milj. kronor mot 495 milj. kronor för 1941. I denna så starkt ökade summa för 1942 ingå med avsevärda belopp dels det nya skifferoljeverket vid Kvarntorp, dels den nya cellullfabriken vid Älvenäs i Värmland. Utvecklingen inom särskilda industriområden. J ä r n i n d u s t r i e n var liksom förut i stort sett sysselsatt intill gränsen för sin kapacitet. Dess produktion, räknad som göt, uppgick för hela året 1942 till omkring 1*2 milj. ton, en siffra som den svenska järnhanteringen ej tidigare nått. Järnverkens orderstockar i fråga om handelsjärn voro mycket stora. Bland annat på grund av de härav föranledda långa leveranstiderna rådde för vissa varuslag, såsom valstråd, armeringsjärn och plåt, en utpräglad knapphet. Industrikommissionen såg sig fördenskull nödsakad att i allt större omfattning ingripa för att säkerställa leverans av järnmaterial från de svenska verken till sådana ändamål, som ur beredskaps- och försörjningssynpunkt voro av vikt. Importen av valsjärn, framför allt grovplåt, företedde liksom föregående år en mycket besvärande eftersläpning i förhållande till utfästelserna i gällande handelsavtal. Införseln av skrot minskades och skrottillgången blev på grund av produktionsökningen vid stålverken allt knappare. Samtidigt var tillgången på kokstackjärn förhållandevis begränsad och som följd därav hade i viss utsträckning en reglering av tackjärnshandeln genom överenskommelse med tillverkarna genomförts sedan slutet av år 1941. Exporten av järn och stål var något mindre än föregående år. Detta åter bidrog till att den inhemska efterfrågan på kvalitetsmaterial kunde utan svårigheter tillfredsställas. V e r k s t a d s i n d u s t r i e n s produktion forcerades ytterligare. Alltjämt var densamma i väsentlig mån inriktad på militära ändamål. Emellertid utvecklades tillverkningen jämväl på det civila området. Behovet av maskiner, redskap och verktyg, bl. a. för jordbruk och skogshantering,

91 vilka tidigare mer eller mindre fullständigt erhållits genom import, tillgodosågs i växande omfattning genom inhemska fabrikat. Särskilt må nämnas, att tillverkning i avsevärd omfattning upptagits av reservdelar till jordbruksmaskiner samt att förberedelser för tillverkning av traktorer för jordbruksändamål av olika typstorlekar fortskridit så långt, att leverans antogs kunna ske under år 1943. Även reservdelar till lastbilar tillverkades i sådan utsträckning, att det huvudsakliga behovet kunde fyllas. Gengasaggregat framställdes fortfarande vid ett flertal verkstäder för såväl transportabla som stationära ändamål. På grund av verkstadsindustriens starka beläggning med arbeten särskilt för försvarets räkning samt bristen på yrkesarbetare hade emellertid leveranstiderna för verkstadsfabrikat blivit onormalt långa, vilket givetvis i många fall vållade stora hinder. Vad angår v a r v s i n d u s t r i e n hade denna att kämpa med vissa svårigheter för sin materialförsörjning. Särskilt beträffande fartygsplåt var eftersläpningen i de tyska leveranserna mycket kännbar. Årets nybyggnadsproduktion rörde sig omkring 140 000 bruttoton sjösatt tonnage mot omkring 160 000 ton under vartdera av åren 1941 och 1940 och 210 000 ton under 1939. För t r ä v a r u i n d u s t r i e n inverkade de inskränkta exportmöjligheterna alltfort hämmande på utvecklingen. Totalförsäljningen till utlandet av trävaror, under år 1942 c:a 370 000 std, låg avsevärt under 1941 års siffra och uppgick till blott ungefär hälften av siffran för 1939. Exporten gällde som förut framför allt Tyskland, dit 235 000 std såldes, varav 10 000 resp. 25 000 std för tysk konsumtion i Danmark och Norge. Till Sydamerika kunde med lejdbåtar en om ock begränsad export av huvudsakligen granvirke hållas i gång. På den inhemska marknaden visade avsättningen däremot stegring. Dels voro försvarsberedskapsarbetena stora, dels ökades den civila byggnadsverksamheten. Totalförsäljningen till in- och utlandet höll sig drygt 10 procent lägre än närmast föregående år men med avgjord förskjutning till förmån för hemmamarknaden. Icke heller p a p p e r s m a s s e i n d u s t r i e n kunde under år 1942 på långt när utnyttja sin driftskapacitet, men produktionssiffrorna blevo dock totalt något högre än 1941. Liksom då utgjordes en huvuddel av tillverkningen av silkemassa och fodercellulosa. I fråga om den senare steg produktionen till omkring 500 000 ton mot 270 000 ton under 1941. Av silkemassa levererades under året till Tyskland c:a 150 000 ton, av sulfatmassa c:a 60 000 ton, vilken sistnämnda post motsvarade blott ungefär hälften av leveranserna under 1941. De i handelsavtal med Italien förutsedda exportkvantiteterna blevo endast delvis uttagna. Genom lejdtrafiken upprätthölls en viss, ehuru minskad, transocean massaexport. På grund av tilltagande såväl avsättnings- som råvarusvårigheter måste mot slutet av året driftsinskränkningar vidtagas. Tillverkningen av slipmassa låg alltjämt till större delen nere.

92 Även p a p p e r s i n d u s t r i e n s produktion var, trots varjehanda hinder, större än närmast föregående år men låg fortfarande 35 å 40 procent under den normala. Bäst var situationen för kraftpappersbruken, som särskilt under första halvåret hade betydande leveranser till Tyskland och även kunde stödja sig på en livaktig h e m m a m a r k n a d för bl. a. spinn- och säckpapper. Exporten av tidningspapper genom västspärren flerdubblades i förhållande till fjolårssiffran. För hemmamarknaden var det av viss betydelse, att sulfilpapper vunnit ökad användning för framställning av servetter, borddukar, förbandsartiklar m. m. Vad t e x t i l i n d u s t r i e n beträffar fick den vid årets början genomförda ransoneringen av kläder och andra textilvaror icke så menliga följder för produktionen som man till en början befarat. Efter en kortare osäkerhetsperiod under de första månaderna återkom köpintresset, och ordertillgången var under resten av året i allmänhet rätt tillfredsställande. Genom den import västerifrån som kunde upprätthållas samt genom förbrukningsregleringen kunde lagerminskningen i fråga om textilråvarorna i stort sett hejdas. Såväl cellullproduktionen som den ökade inhemska odlingen av lin och hampa beredde värdefulla lättnader i råvarusituationen. L ä d e r - o c h s k o i n d u s t r i e n kunde, trots knappheten på råvara, upprätthålla driften i nästan samma utsträckning som under 1941. Medan den forcerade nedslaktningen då ökade tillgången på inhemska hudar, nedgick tillförseln av sådana under 1942 med hälften. Däremot förbättrades något tillförseln av sydamerikanska h u d a r tack vare lejdbåtstrafiken. Skotillverkningen motsvarade efter allt att döma i stort sett konsumtionsbehovet, vilket även var fallet i fråga om tilldelningen av bottenläder till reparationsskomakeriet. Skohandelns lagerbehållning torde ej ha väsentligt ändrats under året. Även g u m m i v a r u t i l l v e r k n i n g e n kunde, främst på grund av den jämförelsevis goda tillgången på gummiskrot, upprätthållas i någorlunda tillfredsställande omfattning. Bristen på rågummi gjorde sig emellertid mer och mer kännbar och lättades endast oväsentligt genom en viss mindre import från Tyskland av syntetiskt gummi, s. k. Buna. Beträffande den k e m i s k a i n d u s t r i e n i övrigt var försörjningsläget, med vissa bestämda undantag, förhållandevis drägligt. Där allvarliga importsvårigheter förelågo, hade i flertalet fall en inhemsk ersättningsproduktion numera kommit i gång eller befann sig under utveckling. Byggnadsverksamheten företedde, vad bostadsproduktionen angår, i jämförelse med den mycket låga nivån under de två närmast föregående åren, en avsevärd återhämtning. Enligt socialstyrelsens statistik beviljades sålunda under år 1942 i 14 större städer 49 832 byggnadslov mot 18 540 år 1941 och endast 10 256 under år 1940. (Motsvarande siffra för 1939 var 69 338.) Betydande materialsvårigheter gjorde sig emellertid gällande särskilt i fråga om byggnadsjärn, cement och tegel samt elektrisk

93 materiel, i viss mån även i fråga om byggnadspapp och fönsterglas, vilket föranledde regleringsåtgärder på dessa varuområden (se nedan). Beträffande tillgången på arbetskraft framträdde ock vissa svårigheter framför allt på grund av konkurrensen med skogsbruket. Som i föregående halvårsredogörelse omnämnts, infördes i juni månad arbetsförmedlingstvång för byggnadsindustrien för att icke ett alltför starkt återflöde av till skogsbruket tidigare överförda byggnadsarbetare skulle äga rum. Regleringsåtgärder beträffande råvaruförsörjning, produktion och konsumtion. Metaller och meiallvaror. På hemställan av industrikommissionen utfärdade Kungl. Maj:t den 25 september 1942 kungörelse (nr 789) angående beslag å platina m. m. Beslaget, vilket trädde i kraft den 4 oktober, avsåg dels oarbetad platina, även i stänger, och skrot därav, dels plåt, rör och tråd av samma metall. Det omfattade såväl alla inom riket befintliga förråd av nämnda varor som partier, vilka efter beslaget infördes till riket, ävensom därstädes i yrkesmässig verksamhet framkommande skrot. Platina är en särskilt för elektrokemisk industri viktig metall. Den användes bl. a. som katalysator vid ett flertal processer samt som elektrodmaterial vid elektrolytiska oxidationsprocesser. Behovet av platina och platinaprodukter för dylika ändamål har starkt ökats. Då ingen inhemsk produktion därav finnes och importmöjligheterna i huvudsak stängts, ansåg industrikommissionen önskvärt, att användningen av de förefintliga förråden reglerades, vilket icke syntes kunna effektivt ske utan beslag. Närmare föreskrifter lämnades av kommissionen i meddelande nr 95. För användning av beslaglagen vara skulle som regel fordras särskilt tillstånd av kommissionen. Dock medgavs utövare av guldsmedsyrket rätt att av innehavt förråd tills vidare i sin rörelse använda högst 50 gram. Den förut medgivna rätten att per månad utan tillståndsbevis till samma förbrukare sälja högst Va kg lödtenn (se del III sid. 307) upphävdes fr. o. m. den 1 oktober 1942. Ny prislista för metallskrot utfärdades av industrikommissionen genom meddelande n r 101 att gälla fr. o. m. den 3 november 1942. Denna prislista, vilken innehöll större specifikation än den tidigare, föreskrev höjda priser särskilt för skrot av aluminium. Vad p r i s s ä t t n i n g e n p å m e t a l l o m r å d e t i ö v r i g t beträffar hade priskontrollnämnden redan under hösten 1941 i enlighet med överenskommelser med grossistsammanslutningen Metallsektionen och centralstyrelsen för Sveriges järnhandlareföreningar föreskrivit högsta priser p å vissa metaller och halvfabrikat därav, gällande dels vid partiförsäljning, dels vid minutförsäljning. Senare hade dessa priser i viss utsträckning höjts, beroende på prisstegring på råvarorna. Sedan priskontroll-

94 nämnden i skrivelse den 11 december 1942 påvisat, att tendenser till kedjehandel inom metallbranschen med åtföljande överskridanden av de föreskrivna parti- och minutpriserna förekommit, bemyndigade Kungl. Maj:t nämnden genom beslut den 18 december att fastställa gällande högstpriser som normalpriser. Ännu vid årsskiftet hade nämnden dock icke begagnat sig av detta bemyndigande. Däremot fastställde nämnden den 14 december, jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 20 november, normalpriser å vissa aluminiumkärl och emaljerade plåtkärl. Rörande det r a n s o n e r i n g s s y s t e m , som tillämpats för särskilda metaller, må nämnas, att någon ytterligare nedsättning i tilldelningen av koppar under här behandlade tidsskede ej behövde förekomma. Tack vare den stegring av landets egen kopparproduktion, som ägt rum, kunde omkring 70 procent av förbrukningen — vilken medelst licensering nedbragts till ungefär 43 procent av 1939 års förbrukning — täckas genom löpande produktion. — Ej heller beträffande aluminium, där numera en avsevärd inhemsk produktion kommit i gång, befanns en skärpning av ransoneringen erforderlig. — Ransoneringsplanen för bly siktade för år 1942 till en förbrukning motsvarande c:a 57 procent av 1939 års förbrukningssiffra. Här ansågs emellertid med hänsyn till det för tillfället osäkra försörjningsläget mot slutet av året nödvändigt att ytterligare nedskära tilldelningen, främst beträffande tillverkningen av elektriska kablar och i någon mån även beträffande ackumulatortillverkningen. — I fråga om tenn var situationen mer kritisk än i avseende på någon annan metall. Då hushållningen här måste till allra största delen bygga på inneliggande lager, hade redan tidigare en mycket sträng ransonering genomförts med en tilldelning per år motsvarande c:a 40 procent av normalförbrukningen. Skärpningar förbereddes, vilka bl. a. åsyftade att tennhaltiga kopparlegeringar skulle i ökad utsträckning ersättas med legeringar innehållande aluminium och kisel samt att i stället för förtenning skulle mera allmänt användas aluminisering, galvanisering, lackering eller annan liknande ytbehandlingsmetod. Vitmetaller, innehållande höga tennhalter, sökte man om möjligt ersätta med kul- och rullager eller legeringar innehållande lägre tennhalt o. s. v. Genom beslaget å bleckplåt den 1 september 1941 och de med stöd därav vidtagna åtgärderna hade förbrukningen av sådan plåt och därav tillverkat emballage kunnat avsevärt nedbringas. Emellertid hade möjligheterna att anskaffa bleckplåt sedan nämnda tidpunkt betydligt försämrats och svårigheter hade uppstått att förse konservindustrien med erforderligt emballagematerial. Dessa svårigheter föranledde försök att åstadkomma ersättningsmaterial för den helförtenta bleckplåten. För ändamålet träffade industrikommissionen under hösten 1942 överenskommelse med Domnarvets järnverk angående tillverkning fr. o. m. år 1943 av tunn svartplåt i erforderlig

95 omfattning s a m t med Aktiebolaget bleckvarufabriken i Malmö om ytbeläggning av densamma genom galvanförtenning å plåtens ena och galvanförzinkning å dess andra sida enligt en härför utexperimenterad metod. På så vis beräknades tennåtgången kunna minskas till blott en niondedel av den vid tillverkning av bleckplåt behövliga tennmängden. Jämte den plåt som på annat sätt ytbehandlades ansågs den på angivet sätt framställda galvaniserade plåten kunna tillgodose konservfabrikernas oundgängliga behov av plåtemballage. För att vinna behövlig kontroll över användningen av nyssnämnda plåt i syfte att tillse, att densamma utnyttjades för de nödvändigaste emballagebehoven, utfärdade Kungl. Maj:t på industrikommissionens hemställan den 18 december 1942 kungörelse (nr 964) angående beslag fr. o. m. den 1 januari 1943 å järnplåt av mindre än en millimeters tjocklek samt överdragen å ena sidan med rent eller blyhaltigt tenn och å andra sidan med zink eller annat ämne. Beslaget omfattade alla inom riket befintliga förråd av plåt av nyssnämnt slag, vilka innehades av tillverkare härav, samt all sådan plåt som efter beslaget tillverkades inom riket eller dit infördes. Beträffande handeln med plåt av ifrågavarande slag samt därav tillverkat obegagnat emballage skulle gälla samma bestämmelser som beträffande handeln med bleckplåt enligt kungörelsen den 30 augusti 1941 (nr 706) (se del III sid. 91). Verkstadsprodukter. Inskränkningen av importen västerifrån hade medfört stora svårigheter att anskaffa reservdelar för traktorer och vissa lantbruksmaskiner. Efter Förenta staternas inträde i kriget hade praktiskt taget all import av sådana reservdelar upphört. Industrikommissionen hade därför sökt få till stånd en inhemsk tillverkning av reservdelar särskilt för traktorer och lantbruksmaskiner av amerikansk tillverkning. Till följd av att verkstäderna voro mycket starkt ansträngda, måste emellertid leveranstiderna bliva mycket långa. Den omständigheten, att dyrbara specialverktyg i många fall måste uppläggas för en jämförelsevis liten produktion, fördröjde och fördyrade tillverkningen ytterligare. Med hänsyn härtill riktade industrikommissionen i meddelande den 25 september 1942 (nr 91) en vädjan till ägare av traktorer och lantbruksmaskiner att verkställa en översyn av maskinerna samt att i god tid beställa erforderliga reservdelar. Vid köp av nya delar borde de utslitna delarna lämnas i utbyte. Även delar, som vore komplicerade eller dyrbara i tillverkning och som verkstäderna för tillfället icke hunne framställa, borde återsändas till försäljaren, när de skadats eller förslitits, så att de kunde repareras av specialverkstäder och därefter åter göra tjänst. Tegel. Den ovisshet, som under hösten 1941 rådde angående den blivande byggnadsverksamheten inom landet under år 1942, föranledde tegelbruken att

9G vid nämnda tid iakttaga stor försiktighet i fråga om produktionen av tegel. Deras lager vid årsskiftet 1941/42 voro därför jämförelsevis små. Byggnadsverksamheten under våren 1942 blev emellertid avsevärt större än som kunnat beräknas och efterfrågan på tegel steg därför hastigt. Som följd härav ökade tegelbruken sin produktion, men flera omständigheter, framför allt bristen på fossila bränslen och på arbetskraft, gjorde, att produktionssiffrorna ej kunde nå samma höjd som åren före kriget. Rådande transportsvårigheter hindrade ock en lämplig fördelning av teglet inom landet. Särskilt i Stockholm uppkom kännbar tegelbrist. Trots att produktionen av bostadshus år 1942 var betydligt mindre än under de sista förkrigsåren, blev konsumtionen av tegel större. En orsak härtill var den starkt ökade byggnadsverksamheten inom industrien samt för militära ändamål. En annan orsak var, att tegel i proportionsvis större utsträckning än tidigare kom till användning såsom byggnadsmaterial, emedan betongkonstruktioner till följd av bristen på armeringsjärn och cement endast i begränsad omfattning kunde utföras. Svårigheten att anskaffa sågspån föranledde vidare en minskning i produktionen av s. k. högporöst tegel. Bristen på sådant tegel tvingade till användning av tjockare och därför mera tegelslukande murar. Ett värdefullt tillskott på c:a 30 milj. tegel erhölls emellertid därigenom att vinterbränning vid vissa tegelbruk igångsattes, delvis med stöd av statsmedel. Trots den kontroll över byggnadsverksamheten ur angelägenhetssynpunkt, som anordnats (se nedan sid. 203), kunde byggnadsvolymen år 1943 antagas bliva av samma storleksordning som under 1942. Tegelbrukens totala kapacitet för 1943 beräknades till över 300 milj. tegel, vartill kom en produktion av gasbetongblock, motsvarande 50 milj. tegel, samt en produktion av hålstensblock, beräknad till 150 000 kbm. Sammanlagda volymen mursten, som vid denna beräkning skulle komma att finnas tillgänglig under år 1943, kunde i och för sig anses vara fullt tillräcklig för den väntade byggnadsproduktionen för hela året, men knapphet väntades uppstå under våren och försommaren, åtminstone inom vissa distrikt. Det framstod därför som angeläget att kunna vinna en viss kontroll över transporterna och användningen, så att tillgångarna disponerades på ändamålsenligt sätt. För att möjliggöra en prioritering av förbrukningen för olika byggnadsföretag ansåg industrikommissionen med hänsyn till redan avslutade leveranskontrakt beslag och handelsreglering på tegelområdet önskvärd och hemställde härom i underdånig skrivelse den 16 december. I anledning av industrikommissionens framställning utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse den 31 december 1942 (nr 977), varigenom förordnades om beslag å vissa sorter av tegel fr. o. m. den 6 januari 1943 samt reglering av handeln därmed. Beslaget, vilket avsåg vanligt oglaserat murtegel, kalksandtegel och oglaserat fasadtegel, omfattade alla förråd av nämnda varor hos tillverkare, förråd hos handlande om minst 10 000 stenar och

97 hos andra om minst 100 000 stenar samt partier som efter beslagstillfället tillverkades inom riket eller dit infördes. Närmare bestämmelser angående beslaget och handelsregleringen utfärdades av industrikommissionen genom meddelande den 5 januari 1943, nr 108. Rörande innebörden härav se sid. 323. Glasvaror. En viss knapphet på fönsterglas uppstod under 1942 till följd av minskad import och tillfälligtvis nedsatt tillverkning vid den inhemska industrien. Tack vare att samtliga svenska fönsterglasbruk erhöllo tilldelning av fossilt bränsle kunde väl produktionen i stort sett upprätthållas, men leveranserna kunde icke alllid verkställas inom önskvärd tid. För att fullbordandet av särskilt angelägna byggnader, såsom sjukhus och liknande samt bostadshus i orter där bostadsbrist rådde, icke skulle onödigt fördröjas på grund av svårighet att erhålla glas träffade industrikommissionen i början av september 1942 överenskommelse med vederbörande försäljningsorganisationer om förtursrätt vid leverans av fönsterglas för vissa slag av byggnader. Beslut om förtursrätt meddelades av industrikommissionen efter särskild ansökan. Byggnadspapp. I syfte att åstadkomma en bättre hushållning med impregneringsmedel för byggnadspapp föreskrev industrikommissionen i meddelande nr 89 såsom villkor för tilldelning av tjära, att endast sådan tunn förhydningspapp fick tillverkas, vars vikt, inklusive impregneringsmedel, icke översteg 350 gram per kvm. Sådan förhydningspapp fick inköpas utan licens. För att möjliggöra utförsäljning av inneliggande lager av tunn förhydningspapp med högre vikt utställde kommissionen emellertid tills vidare enligt samma grunder som förut licenser för inköp av papp av denna typ.

Textilvaror. Inom b o m u l l s i n d u s t r i e n avvägdes råvarutilldelningen under år 1942 i allmänhet så, att två tredjedelar utgjordes av bomull och en tredjedel av cellull. Sammanlagt motsvarade den tilldelade råvarumängden närmare 90 procent av bomullsindustriens förbrukning åren närmast före kriget. I syfte att spara bomull föreskrev industrikommissionen, att vissa större förbrukningsartiklar, såsom klännings- och förklädestyger, fodervaror, möbel-, draperi- och gardintyger samt bolstervävnader, icke fingo tillverkas av bomull. För vissa tillverkningar, såsom s. k. blåtwills, föreskrevs omläggning till mindre bomullskrävande kvaliteter. Alltjämt gällde, att tillverkning av varor, som kunde ersättas av annat material, såsom säckväv och rullgardinsväv, icke fick äga rum vid bomullsfabrik. Beträffande y l l e i n d u s t r i e n må nämnas, att den redan under 7—319301

98 våren 1942 medgivna höjningen av ullinblandningen i kardgarn från 15 till 25 procent allt fortfarande ägde bestånd. Vid årsskiftet 1941/42 hade priskontrollnämnden med stöd av Kungl. Maj:ts beslut den 29 augusti 1941 fastställt n o r m a l p r i s e r att gälla i detaljhandeln för standardvävnader av bomull och ylle, licensvävnader av bomull samt konfektionsartiklar, tillverkade av standardvävnader av bomull eller ylle (se del III sid. 99). Sedan genom kungörelse den 30 januari 1942 (nr 22) förordnats om beslag å cellull, hade nämnden fastställt ett antal cellullvävnader som standardvara samt bestämt högsta fabriks-, grossistoch minutpriser å dylika vävnader. Då det finge anses ändamålsenligt, att normalpriserna i detaljhandeln omfattade samtliga standard- och licensvävnader samt konfektionsvaror, tillverkade av dylika, bemyndigade Kungl. Maj:t den 24 juli priskontrollnämnden på dennas hemställan att i anslutning till nyssnämnda högstpriser fastställa normalpriser vid försäljning i detaljhandeln av standard- och licensvävnader av cellull samt därav tillverkade konfektions- och andra sömnadsartiklar. Förordnande om normalpriser å dylika vävnader och konfektionsvaror utfärdades av nämnden med tillämpning resp. fr. o. m. den 10 september och den 1 november 1942. Vissa ändringar och tillägg skedde sedermera under året i de föreskrivna normalpriserna å såväl vävnader som konfektionsvaror, delvis sammanhängande med att priskontrollnämnden fastställde ytterligare ett antal vävnader som standard (S-vävnader) eller som licensvävnader. Särskilt må nämnas att priskontrollen å konfektionsvaror av bomull fr. o. m. den 1 augusti avsevärt utvidgades dels genom fastställande av en priskontrollerad standardkollektion, dels genom licensgivning under priskontroll för tillverkning av andra bomullskonfektionsartiklar, vilka på grund av utförande eller art icke inbegrepos i standardkollektionen. Inom ylleindustrien höjdes de priskontrollerade standardvävnadernas andel av tillverkningen den 1 november från 70 till 75 procent. Samtidigt utsträcktes priskontrollen till att omfatta jämväl den övriga delen av ylleindustriens produktion (s. k. T-vävnader). Även i fråga om t r i k å v a r o r fastställdes ytterligare ett antal artiklar i standardutförande och åsattes liksom de förutvarande standardartiklarna högstpriser. Däremot förekommo här inga normalpriser. I avsikt att befordra standardiseringen och minska tygåtgången inom k o n f e k t i o n s i n d u s t r i e n såg sig industrikommissionen föranlåten att med utnyttjandet av inköpslicenser för textilvaror förena vissa villkor om begränsning av varianterna vid utförandet av konfektionsplagg. Bestämmelserna, vilka skulle gälla för alla försäljningar avslutade efter den 16 september, avsågo vanliga herrkostymer, sportkavajer, paletåer och ulstrar samt gosskläder. I fråga om yllekonfektion föreskrevs, i syfte att framtvinga en bättre spridning av den priskontrollerade konfektionen, skyldighet för fabrikan-

99 terna att till envar kund leverera minst 50 procent av de försålda plaggen i form av priskontrollerad vara. Under hösten vidgades priskontrollen ytterligare beträffande bomullskonfektion och gavs därvid tillämpning för de flesta förekommande artiklar. I bestämmelserna angående t e x t i l r a n s o n e r i n g e n gjordes tid efter annan tillägg och ändringar, betingade av inträffade förhållanden eller för att göra systemet mera smidigt i tillämpningen. Sålunda förordnades genom kungörelse den 18 juli 1942 (nr 721), att regleringen skulle fr. o. m. den 1 augusti utsträckas att omfatta även fisknät och andra fiskredskap, helt eller delvis tillverkade av garn, vari ingick bomull eller bomullsavfall. Orsaken härtill var den minskade importen av fisknät, framför allt fina nät, varav inhemsk tillverkning dittills ej förekommit. I cirkulär nr 860 meddelade livsmedelskommissionen närmare föreskrifter angående regleringen på detta speciella område. Inköp av fiskredskap och fiskgarn skulle få ske endast mot av kristidsstyrelse utfärdad inköpslicens. Sådan licens fick beviljas för den kvantitet, som efter av styrelsen i samråd med vederbörande hushållningssällskaps fiskeriinstruktör verkställd prövning i varje särskilt fall kunde anses erforderlig, dock sammanlagt högst intill viss av industrikommissionen för varje kristidsstyrelseområde angiven myckenhet. Enligt de ursprungliga bestämmelserna kunde endast verkliga yrkesfiskare erhålla inköpslicens, men genom livsmedelskommissionens cirkulär nr 965 utvidgades rätten härtill även till sådana husbehovsfiskare, som med fiske tillgodosågo en väsentlig del av sitt livsmedelsbehov under större delen av året. Sistnämnda cirkulär reglerade även rätten för den som huvudsakligen försörjde sig med fiske att, mot uppvisande av utav kristidsstyrelse utställt legitimationskort, för reparationsändamål inköpa fisknät i allmänna handeln. Sådant inköp fick ske mot avlämnande av särskild rekvisition till en myckenhet av x/a kg fina och 2 kg grova nät. Inköpslicens för fina nät eller för fiskredskap, vari sådana inginge, fick icke utfärdas i fall där grova nät eller därav framställda fiskredskap prövades kunna användas. Licens för täckande av extraordinära behov, som uppstått t. ex. genom förlust av fiskredskap, fick beviljas i den mån industrikommissionen anvisat särskild kvantitet för ifrågavarande ändamål. I livsmedelskommissionens cirkulär nr 820 meddelades bl. a. bestämmelser för detaljhandeln dels angående svinn å metervaror och dels angående försäljningen av okuranta varor. Beträffande sistnämnda varor bemyndigades kristidsstyrelserna efter ansökan medgiva nedsättning till hälften av det ordinarie poängvärdet för textilvaror till ett sammanlagt ordinarie poängvärde, motsvarande högst 8 procent av poängvärdet å sökandens hela lager av textilvaror vid tiden för regleringens ikraftträdande. Försäljning till sålunda nedsatt poängvärde fick ske till högst ett pris, som med en tredjedel understeg ordinarie utförsäljningspriset.

100 Cirkulär nr 937 innehöll bl. a. föreskrifter om överförande av vissa cellullvävnader av ylletyp från varugrupp B till varugrupp A (d. v. s. de fingo köpas ej blott mot B- utan även mot A-kupong). Rätt att erhålla tilläggskort tillerkändes genom cirkulär nr 895 personer tillhörande ytterligare ett antal yrkesgrupper och därjämte personer som i viss omfattning upptagit sockerbetor eller foderrotfrukter samt, efter ansökan, jordbrukare och jordbruksarbetare. Cirkulär nr 995 slutligen medgav extratilldelning till vissa personer i uppväxtåren, fri försäljning av vissa textilvaror (rya- och flossagarner, tapisseriarbeten etc.) samt ersättning för svinn å handelsgarn vid försäljning i detaljhandeln m. m. Genom kungörelse den 27 november 1942 (nr 890) förordnade Kungl. Maj:t om allmän i n v e n t e r i n g av befintliga förråd av textilvaror och fiskredskap den 31 december 1942. Livsmedelskommissionen preciserade genom cirkulär nr 1077 inventeringens omfattning till att avse dels lagren hos fabrikanter och handlande av de varor som föllo under regleringen, med angivande av deras poängvärde, dels deklaranternas innehav av sådana handlingar, som tjänade till bevis om rätt till förvärv av dylika varor (inköpskuponger, inköpslicenser, partikort och rekvisitioner). Försäljningsstopp för de av ransoneringen omfattade varorna rådde under tiden fr. o. m. den 31 december 1942 kl. 8 e. m. t. o. m. den 2 januari 1943. Avsikten härmed var att möjliggöra för de deklarationsskyldiga att utan störningar verkställa inventering av sina lager. Under försäljningsstoppet liksom under tiden närmast därefter företogs direkt kontroll av varu- och kuponglagrens storlek stickprovsvis hos de deklarationsskyldiga vid besök av ombud för kristidsmyndigheterna. Hudar, skinn och läder. Industrikommissionen utfärdade genom meddelanden nr 96 och 100 nya, kompletterande bestämmelser angående tillverkning av skodon för civilt bruk. De nya bestämmelserna, varigenom det tidigare i ämnet utfärdade meddelandet nr 79 (se del III sid. 311) upphävdes, trädde i kraft den 29 oktober 1942. Kommissionen föreskrev, att såsom villkor för inköpslicenser avseende stil- och bindsulläder samt för erhållande av ovanläder skulle gälla, att ifrågavarande bestämmelser tillämpades vid upparbetning av såväl tilldelat material som egna lager. Företag, som icke ställde sig desamma till efterrättelse, kunde icke påräkna att erhålla tilldelning av läder. De lämnade föreskrifterna, vilka voro mycket detaljerade, innehöllo uppgifter om vad slags läder och skinn som fick användas för olika skosorter, om tillskärningen av materialet, om de olika skomodellerna m. m. Syftet med de nya tillverkningsbestämmelserna var dels att åstadkomma en direkt materialbesparing vid fabrikerna genom att förhindra tillverkning av oekonomiska modeller, dels att främja tillverkningen av nyttoskor på de mera umbärliga skornas bekostnad genom en inskränkning av modellurvalet.

101 Gummivaror. Försörjningsläget i fråga om gummi hade undergått en fortlöpande försämring i samma mån som befintliga lager nedgått och importen försvårats. Detta hade medfört gradvis skärpta regleringsåtgärder. Beslag hade dock ä n n u vid den här behandlade periodens början icke skett beträffande oarbetat gummi, utan användningen härav vid fabrikerna reglerades efter frivilliga överenskommelser genom anvisningar från industrikommissionen. Läget kunde emellertid nu, såsom kommissionen framhöll i underdånig skrivelse den 12 augusti, med hänsyn till behovet att kontrollera förbrukningen och att dirigera befintliga lager till vederbörande tillverkare anses vara sådant, att ett dylikt beslag icke längre kunde undvikas. Kommissionen framhöll, att bestämd förhoppning funnes, att landet skulle bli i tillfälle att genom import förvärva vissa kvantiteter syntetiskt gummi. Försöken att inom landet tillverka dylikt gummi syntes även ha haft ett gynnsamt förlopp. Just dessa omständigheter gjorde det emellertid önskvärt, att man från det allmännas sida försäkrade sig om tillgångarna till befintligt naturgummi, enär bearbetningen av det syntetiska gummit icke kunde ske utan tillsats av en för olika varuslag varierande kvantitet naturgummi. Kungörelse utfärdades som följd av denna framställning den 14 augusti 1942 (nr 736), varigenom förordnades om beslag fr. o. m. den 16 augusti å oarbetad kautschuk (rågummi), även syntetisk, guttaperka och balata ävensom för skosulor avsedda plattor av r å kautschuk. Beslaget omfattade alla vid nämnda tid inom riket befintliga lager av nämnda varor om minst 50 kg samt partier som därefter tillverkades inom riket eller dit infördes. Genom industrikommissionens meddelande nr 86 föreskrevs, att företag som yrkesmässigt tillverkade gummivaror eller kabel ägde att under augusti månad 1942 utan hinder av beslaget använda sitt förråd av beslagtagen vara upp till den för företaget tidigare av kommissionen fastställda tillverkningskvoten. Företag, som innehade rågummi, vilket ställts till företagets förfogande från reservförrådsnämnden för utförande av för försvarsväsendets räkning avsedda tillverkningar, fick likaledes utan hinder av beslaget använda dylikt förråd för avsett ändamål. Över förråd av s. k. tiokol fick innehavaren jämväl fritt förfoga. Eljest fick beslagtagen vara icke vare sig försäljas eller användas utan tillstånd av industrikommissionen. I fråga om gummistövlar av sådant slag som lagts under beslag fr. o. m. den 26 oktober 1941 (se del III sid. 105) bestämde industrikommissionen, att under tiden november 1942—mars 1944 en och samma person fick tilldelas inköpslicens å endast ett par dylika stövlar. Märkning angående utfärdad licens skulle göras å vederbörandes personkort. Fri försäljning medgavs av gummistövlar med höjd av högst 28 cm, oberäknat en högst 5 c m hög, mjuk skaftförlängning, bestående av vävnad belagd med gummi.

102 Rörande handeln med cykelgummi föreskrevs, alt under tiden 9 november 1942—31 oktober 1943 jämlikt industrikommissionens meddelande nr 102 en och samma person för ersättningsändamål icke utan kommissionens medgivande fick tilldelas mer än ett ytterdäck och en innerslang. Anteckning om utfärdad licens skulle ske på personkortet. Ansökan om inköpslicens för ersättningsändamål, avseende mer än ett däck eller en slang, skulle vara åtföljd av intyg från cykelhandlare eller cykelreparatör, att det med ansökningen avsedda antalet däck och slangar, hörande till den i ansökningen angivna cykeln, vore så förslitna, att desamma icke kunde repareras eller vidare brukas. Feta oljor och }ettämnen,

tvättmedel

m. m.

Genom tidigare utfärdade kungörelser angående beslag och handelsreglering hade livsmedelskommissionen fått befogenhet att reglera användningen eller tilldelningen av ett flertal fettvaror såsom råvara för tillverkning av tvätt- och rengöringsmedel. Sådan befogenhet saknades dock i vissa fall, särskilt beträffande s. k. halvfabrikat, exempelvis förtvålat fett. Ej heller hade kommissionen alltid möjlighet att reglera den i viss utsträckning förekommande användningen av färdigprodukter för tillverkning av tvättoch rengöringsmedel, t. ex. beträffande tvål och såpa, som av någon anledning var osäljbar, samt sådan margarin som margarinfabrikanterna erhöllo i retur. Nu nämnda luckor i regleringssystemet medförde påtagliga olägenheter med hänsyn till kontrollen över tillverkningen. En annan brist i kontrollen förefanns så till vida, att anmälnings- och rapportskyldighet blott åvilade tillverkare av kupongbelagda tvätt- och rengöringsmedel, d. v. s. sådana produkter som höllo mer än 4 procent fettsyra, ej produkter med mindre fettsyrehalt. Möjligheten att för tillverkningen använda fettråvaror som icke voro underkastade beslag och handelsreglering medförde emellertid, att företag, som eljest tillverkade kupongfria varor, kunde driva tillverkning även av kupongbelagda varor och således sattes i tillfälle att sälja dylika produkter vid sidan av ransoneringen. Ytterligare en olägenhet vid det rådande systemet låg däri, att fettråvaror kunde komma till användning för tillverkning av mindervärdiga kupongfria varor, vilkas avsättning befordrades genom den så starkt nedskurna tilldelningen av kupongbelagda varor. Här berörda förhållanden föranledde utfärdandet av en kungörelse den 18 juli 1942 (nr 718), varigenom föreskrevs, att yrkesmässig tillverkning över huvud av tvätt- eller rengöringsmedel, innehållande fett, olja, harts, tvål eller såpa, fick ske endast efter tillstånd av industrikommissionen, som därvid ägde att i samråd med livsmedelskommissionen föreskriva de villkor, under vilka tillståndet fick tillgodonjutas, samt, då anledning därtill gavs, återkalla tillståndet. I meddelande nr 85 lämnade industrikommissionen närmare föreskrifter i ämnet. Den nya ordningen, varigenom

103 all tillverkning av tvätt- och rengöringsmedel gjordes beroende av tillstånd, bestämdes skola taga sin början den 1 september 1942. Meddelat tillverkningstillstånd skulle gälla endast för sådan tillverkning, som angavs i beviset, samt endast under förutsättning att tillverkaren, i den mån industrikommissionen så påfordrade, å emballaget till den framställda varan anbragte uppgift om varans sammansättning eller om dess huvudsakliga beståndsdelar. Vissa särskilda villkor uppställdes för tillgodonjutande av meddelat tillstånd. Sålunda fick för tillverkningen icke utan livsmedelskommissionens medgivande användas större kvantitet fettvaror av något slag än som motsvarade den av nämnda kommission för dels kupongbelagda, dels kupongfria tillverkningar lämnade tilldelningen. Tillverkaren ålades vidare att ställa sig till efterrättelse meddelade föreskrifter angående priset å av honom framställda produkter samt att föra sådana anteckningar och avgiva sådan redovisning, som tidigare föreskrivits för den under regleringen hänförda tillverkningen. Det meddelades, att tillstånd icke kunde påräknas för tillverkning av s. k. kupongfri såpa, icke heller för tillverkning av produkter, som ej tidigare, saluförts av tillverkaren. De vid r a n s o n e r i n g e n av tvätt- och rengöringsmedel tilldelade grundkvantiteterna till enskilda hushåll voro under hela senare halvåret 1942 oförändrade i förhållande till dem som lämnades under senare delen av föregående halvår, med undantag för en mindre nedsättning fr. o. m. den 14 december. Emellertid blev tilldelningen av såpa förhållandevis rikligare, därigenom att denna vara fr. o. m. den 5 oktober fick inköpas mot samtliga gällande kuponger, ej som förut blott mot vissa av dem. Dessutom gavs för tiden 24 augusti—31 oktober en extra tilldelning av 250 gram såpa per person. I livsmedelskommissionens cirkulär nr 1122 meddelades vissa ändrade bestämmelser angående tilläggskorlen till barn i vissa åldrar samt till personer inom vissa yrkesgrupper. Tilldelningen av ljus, som för månaderna maj—augusti var nedsatt till hälften mot tilldelningen under den föregående mörka årstiden, ökades åter fr. o. m. den 1 september till samma kvantitet som under tiden före den 1 maj, d. v. s. 212*5 gram per månad för hushåll som erhållit J-kort; tilldelningen bibehölls sedan oförändrad till årets slut. En särskild tilldelning av julgransljus medgavs barn födda år 1927 eller senare till samma kvantitet och på samma villkor som skedde till julen 1941 (se del III sid. 106). Dessutom medgavs handlande rätt att efter särskilt tillstånd fritt försälja resterande lager av s. k. lyxljus, andra än julgransljus, dock ej ljus vägande 850 gram per styck eller däröver. Av industrikommissionen samt Färg- och fernissfabrikanternas förening anordnades i Stockholm vissa kurser i »anpassad målningsteknik». Kurserna, vilka åsyftade att orientera rörande användningen av de anbefallda oljefria ersättningsmaterialierna, voro avsedda för de personer inom in-

104 dustrien, som handhade frågor rörande inköp av målningsmaterial eller utförande av målningsarbeten och liknande. Andra kemiska

produkter.

Då i mars 1942 importen av konsthartser och oarbetade, härdbara pressmassor m. m. underkastades importreglering (se del III sid. 320), ur.dantogos bland annat icke härdbara pressmassor, s. k. sprutgjutningsmcssor, enär de ansågos mindre betydelsefulla. Genom den minskade importen av kammar, tubhattar m. m. blev åtgången av sprutgjutningsmassa så stor, att tillgången för de kvalificerade behoven (för radiodetaljer m. m.) äventyrades. Industrikommissionen fann det därför önskvärt, att även sistnämnda varor indrogos under importregleringen, så att förefintliga tillgångar därav kunde givas den bästa användningen. I skrivelse härom den 12 augusti 1942 hemställde kommissionen jämväl, att importen av vissa andra under samma tulltaxerubrik hänförda varor måtte underkastas reglering, nämligen celluloid och cellon samt s. k. plexiglas. Även i fråga om dessa varor, vilka voro erforderliga ej minst för militära ändamål (flygmaskiner, örlogsfartyg m. m.) hade tillgångarna börjat tryta, enär importen i högsta grad försvårats. Genom kungörelse den 28 augusti 1942 (nr 741) förordnade Kungl. Maj:t fördenskull, att fr. o. m. den 1 september följande varor icke fingo utan tillstånd av industrikommissionen införas till riket, nämligen celluloid, cellon och därmed jämställda ämnen, plexiglas samt icke härdbara pressmassor (s. k. sprutgjutningsmassor), allt i form av oarbetad vara, plattor, stänger eller rör. I meddelande nr 88 angav industrikommissionen, att tillstånd att införa omförmälda sprutgjutningsmassor i regel komme att lämnas endast till Svenska konsthartsindustriens råvaru- och importförening u. p. a. Andra som önskade importera dylika varor hade att hänvända sig till nämnda förening. Som villkor för beviljat införseltillstånd skulle gälla, att importören ställde sig till efterrättelse av industrikommissionen eller å dess vägnar meddelat förbruknings- resp. överlåtelsetillstånd. Importör medgavs rätt att tills vidare utan särskilt överlåtelsetillstånd till återförsäljare avyttra efter vederbörligt tillstånd importerad celluloid i plattor, dock sammanlagt högst 5 kg till varje återförsäljare under ett och samma kvartal. Importören var i sådant fall skyldig föra förteckning över försåld varumängd med angivande av köparens namn och adress, Förbrukningen av harts (kolofonium), vilken under förkrigstiden uppgick till omkring 10 000 ton per år, hade genom inskränkningarna i papperstillverkningen och genom vidtagna ransoneringsåtgärder nedbragts till en årskvantitet av c:a 6 000 ton. Härav kunde av landets egen produktion tagas i anspråk c:a 2 000 ton, varför ett importbehov av c:a 4 000 ton kvarstod. I fredstid hade importen av harts skett så gott som uteslutande från Förenta staterna, vilket land ock svarade för huvuddelen av världsproduk-

105 tionen. Vid sidan härav förekom en mindre utförsel bl. a. från Portugal och Spanien. Möjligheterna för import från Förenta staterna hade redan under krigets första år försvårats och upphörde under år 1942 helt och hållet. Konkurrensen blev därför hård om de kvantiteter, som kunde köpas i Portugal och Spanien, och priserna på dem stego starkt. En viss samverkan i fråga om hartsimporten från nämnda länder kom emellertid under år 1942 till stånd under tysk ledning. Genom avtal mellan vederbörande tyska myndighet och den som förhandlingspart å svensk sida utsedda Svenska råvaru- och importföreningen för kemikalier u. p. a. tillförsäkrades Sverige en årlig tillförsel av harts om 5 000 ton fr. o. m. den 1 september 1942. För att den svenska parten skulle bli i stånd att uppfylla sin del av avtalets bestämmelser erfordrades, att svensk myndighet fick möjlighet att vägra införsel av sådana partier av harts, vid vilkas inköp de i avtalet fastställda reglerna ej blivit iakttagna. Av detta skäl utfärdade Kungl. Maj:t den 28 augusti 1942 kungörelse (nr 742), varigenom stadgades importförbud fr. o. m. den 1 september på harts (kolofonium). Licensmyndighet blev statens handelskommission. En vara, på vilken, trots en rätt avsevärd inhemsk produktion vid kolugnar och sulfatfabriker, kännbar knapphet framträdde under år 1942, var också träsprit (metanol). I främsta rummet har denna vara användning för framställande av formalin, som kräves såsom råvara vid tillverkning av konsthartser och pressmassor m. m. Behovet av metanol beräknades komma att stiga till följd av planerad tillverkning av pentaerytrit i och för framställning av sprängämnet pentyl, varmed avsågs att kunna utdryga den begränsade tillgången på trotyl. Varken metanol eller formalin hade tidigare varit underkastade reglering i egentlig mening. En viss kontroll över produktion och avsättning av metanol hade visserligen anordnats genom bränslekommissionens försorg i samband med regleringen beträffande övriga produkter, som framkommit vid trädestillation och kolning, men denna kontroll kunde ej hindra, att antagligen rätt avsevärda partier förbrukades för olämpliga ändamål, bl. a. som motorbränsle. Industrikommissionen fann därför en strängare reglering på hithörande område erforderlig, och på dess hemställan utfärdade Kungl. Maj:t den 13 november 1942 kungörelse (nr 858), varigenom såväl träsprit (metanol) som formalin (i vattenlösning eller i fast form) lades under beslag fr. o. m. den 15 november. Beslaget omfattade alla hos tillverkare av nämnda varor befintliga förråd, dessutom andra förråd, uppgående till minst 500 kg beträffande träsprit och minst 200 kg beträffande formalin, samt partier som efter beslagstillfället tillverkades inom riket eller dit infördes. Industrikommissionen utfärdade genom meddelande nr 103 närmare bestämmelser angående rätten att disponera över beslagtagen vara. Försäljning medgavs genom särskilda tillståndsbevis för medicinska och liknande ändamål av vissa angivna kvantiteter formalin. I övrigt fick

106 beslagtagen vara säljas endast mot inköpslicens, som industrikommissionen utfärdade för köparen. Utan hinder av beslaget tilläts ägare eller innehavare av beslagsvara att t. o. m. den 15 december 1942 i samma utsträckning som under oktober 1942 använda egna förråd därav såsom råvara vid tillverkning av andra produkter eller eljest såsom industriellt hjälpmedel. Person eller företag, som enligt kontrakt med bränslekommissionen framställde träsprit, ägde ock förfoga däröver i enlighet med kontraktet. Eljest krävdes för användning av beslagtagen vara särskilt tillstånd av industrikommissionen. Den försämrade försörjningen med ett flertal för industri och hantverk viktiga lösningsmedel hade medfört starkt ökad efterfrågan på trikloretylen. Ehuru även den inhemska tillverkningen av denna vara ökats mycket starkt, hade det sedan en tid tillbaka varit svårt för många förbrukare att täcka sitt behov därav. Industrikommissionen hade tidigare genom frivilliga överenskommelser med tillverkare och importörer sökt genomföra en ur försörjningssynpunkt lämpad reglering av handeln med trikloretylen, en reglering som endast gällt de större konsumenternas inköp. Då det nu visade sig nödvändigt att reglera även de smärre konsumenternas inköp, träffade kommissionen förnyade avtal med tillverkare och importörer ävensom med partihandlare samt utfärdade genom meddelande nr 104 bestämmelser angående handeln med ifrågavarande vara att gälla fr. o. m. den 15 december 1942. Enligt dessa bestämmelser fick förbrukare från detaljhandlare inköpa trikloretylen endast mot särskilt inköpstillstånd, som på ansökan meddelades av industrikommissionen. Detaljhandlare medgavs dock rätt att utan hinder därav till förbrukare för hantverksändamål eller hushållsbruk fritt försälja mindre poster, högst 500 gram vid varje försäljningstillfälle, intill en sammanlagd kvantitet av högst 15 kg per kvartal och försäljningsställe. Över dylika försäljningar skulle detaljhandlare föra förteckning, upptagande köparens namn och adress. Detaljhandlare ägde hos partihandlare inköpa trikloretylen endast mot av industrikommissionen för honom utfärdat inköpstillstånd. Vid ansökan härom hade detaljhandlaren att foga av honom vid försäljning mottagna inköpstillstånd och förda förteckningar. Vid behov kunde han erhålla förskottstilldelning. Rådande brist på glycerin, trots vidtagna åtgärder för bättre tillvaratagande av denna vara särskilt vid tvättmedelstillverkningen samt reglering av handeln därmed (se del I sid. 278, del II sid. 301, del III sid. 317), hade ännu under år 1942 ej medfört någon mera avsevärd begränsning i förbrukningen av denna vara inom sprängämnesindustrien, medan däremot förbrukningen därav för andra ändamål starkt nedskurits. Vid en total nedgång i glycerinförbrukningen sedan förkrigstiden med c:a 40 procent (från 1 950 ton år 1939 till 1 160 ton år 1942) hade åtgången inom spräng-

107 ämnesindustrien blott minskats med 24 procent, åtgången inom andra industrier däremot med 59 procent. Då glycerinproduktionen inom landet måste antagas komma att ytterligare nedgå till följd av inskränkningarna i fettilldelningen, ansåg industrikommissionen nödvändigt, att åtgärder vidtoges för att i möjligaste mån nedbringa glycerinförbrukningen vid sprängämnestillverkningen, då föga syntes vara att vinna genom nedskärningar i tilldelningen till andra industrier. Besparingsåtgärderna borde enligt kommissionens förmenande inriktas dels på att öka användningen av nitroglykol, som redan i viss utsträckning fått tjäna som ersättning för nitroglycerin, dels på att ersätta dynamit, vilken till 35 ä 60 procent består av nitroglycerin, med andra sprängämnen med ringa eller ingen halt av nitroglycerin, såsom ammoniumnitrat- och perkloratsprängämnen, varav de förra innehålla nitroglycerin till c:a 6 procent, de senare intet av denna vara. I själva verket hade den senare åtgärden i viss utsträckning begynt genomföras genom frivilliga åtaganden från sprängämnesfabrikernas sida. Den försörjningsplan beträffande sprängämnen, som industrikommissionen i början av december framlade för Kungl. Maj:t, gick ut på ett nedbringande av dynamitförbrukningen från c:a 6 300 ton 1941 till 1 200 ton 1943 och en ökning av förbrukningen av ammoniumnitrat- och perkloratsprängämnen från c:a 2 000 till 8 800 ton. Härvid togs den väsentligen för militära ändamål skeende förbrukningen av högbrisanta sprängämnen (trotyl m. m.) ej i betraktande, enär dessa sprängämnen ej ha glycerin som råvara. Då den skärpta kontroll över sprängämnesförbrukningen, som genomförandet av nämnda försörjningsplan förutsatte, ej syntes kunna åstadkommas på frivillighetens väg, utfärdade Kungl. Maj:t på industrikommissionens hemställan den 18 december 1942 kungörelse (nr 938) angående beslag å samt reglering av handeln med vissa sprängämnen. Det genom kungörelsen förordnade beslaget, vilket trädde i kraft fr. o. m. den 20 december, avsåg dels svartkrut (salpeterkrut), bomullskrut, kollodiumbomull och röksvagt krut, dels ock för militärt bruk avsedda färdiga laddningar; det omfattade alla hos tillverkare och handlande befintliga lager av nyssnämnda varor, övriga lager av dynamit, territ och borenit om sammanlagt minst 5 kg samt partier som efter beslagstillfället tillverkades inom riket eller dit infördes. Av industrikommissionen lämnades närmare bestämmelser om beslaget och handelsregleringen i meddelande nr 105. Handelsregleringen begränsades tills vidare till dynamit, territ och borenit. Alla andra sprängämnen fingo försäljas fritt, givetvis dock med iakttagande av bestämmelserna i förordningen den 18 maj 1928 angående explosiva varor. Yrkesmässig försäljning av de nyssnämnda slagen av sprängämnen ävensom annan överlåtelse därav fick ej ske annat än mot avlämnande av utav industrikommissionen utfärdad inköpslicens. För undvikande av driftsavbrott vid gruvor, stenbrott och dylika företag samt för

108 att möjliggöra fortgången av påbörjade andra arbeten meddelades vissa övergångsbestämmelser för tiden t. o. m. den 9 januari 1943. Under denna tid fick innehavare av beslagtaget förråd av dynamit m. m. fritt använda detta för pågående arbete i och för dess bedrivande i samma omfattning som förut. Även försäljning medgavs under denna tid till förbrukare i enahanda omfattning, dock endast mot avlämnande av kvitto samt intyg av två trovärdiga personer angående arbetets art och behovet av sprängämnen för dess bedrivande. För arbete, som påbörjades efter den 19 december, fick inköp icke göras enligt övergångsbestämmelserna utan skulle alltid ske mot inköpslicens. Åtgärder för ökning av varntillgången. Ersättningsproduktion. Metaller. Enligt avtal, som i maj 1941 slutits mellan industrikommissionen och Riddarhytte aktiebolag, hade detta bolag förbundit sig att under vartdera av åren 1941 och 1942 utöka sin produktion av kopparslig från 2 000 till 5 000 ton per år, motsvarande ett kopparinnehåll av 1 000 ton (se del II sid. 305). Med Kungl. Maj:ts bifall förnyades detta avtal för år 1943 mot att bolaget som förut erhöll eftergift beträffande krigskonjunkturskatten. —- Landets lager av koppar förstärktes genom en viss medelst lejdbåtstrafiken erhållen import från Sydamerika. Någon tillförsel skedde ock från Finland. Gällande handelsavtal med Tyskland förutsåg för år 1942 en export dit av c:a 13 000 ton blyslig. Av denna kvantitet beräknades kunna utvinnas c:a 7 000 ton bly, varav hälften skulle återgå till Sverige. Hela blymalmsproduktionen i Sverige år 1942 motsvarade c:a 8 350 ton bly. För svensk förbrukning antogs kunna erhållas omkring 4 850 ton, varmed bör jämföras, att årsförbrukningen av bly före kriget uppgick till över 20 000 ton. Bolidenbolagets planerade blymalmsproduktion beräknades icke i större omfattning kunna komma till stånd förrän i mitten av år 1943, och först under detta års fjärde kvartal kunde regelbunden drift förväntas komma i gång vid den under uppförande varande blyhyttan vid Rönnskär (jfr del II sid. 305 och del III sid. 109, 321). Emellertid träffade industrikommissioncn i september 1942 efter erhållet bemyndigande avtal med Avesta jernverks aktiebolag om iståndsättande av den sedan länge nedlagda Sala blyhytta för en kapacitet av c:a 12*5 ton bly per dygn. Bolaget förband sig att, så snart hyttan blivit färdig, vilket antogs bli fallet senast åtta månader efter avtalets ingående, vid densamma med fullt utnyttjande av dess kapacitet framställa intill 3 100 ton bly med förhandsrätt för industrikommissionen eller den kommissionen anvisade att successivt inköpa den framställda produkten till visst angivet pris. Samtidigt förhandlades med Svenska ackumulatoraktiebolaget Jungner om produktion av c:a 3 600 ton bly vid en av detta bolag vid sidan av dess äldre anläggning i Oskarshamn planerad blyhytta vid Fliseryd i

109 Kalmar län. För att åstadkomma en blysligkvantitet, som motsvarade den sålunda ökade kapaciteten för blyframställning, fann industrikommissionen önskvärt, att blymalmsproduktionen vid förefintliga mellansvenska gruvor forcerades. I sådant syfte ingick kommissionen med vederbörligt bemyndigande i november överenskommelse med Aktiebolaget zinkgruvor om upptagande av produktion av blyslig vid en bolaget tillhörig fyndighet i Stora Skedvi socken, Kopparbergs län. För ändamålet åtog sig bolaget att mot viss eftergift i krigskonjunkturskatten uppföra ett anrikningsverk för blyoch zinkmalm med en kapacitet av omkring 2 000 ton ingående gods per månad, färdigt att igångsättas vid årsskiftet 1942/43. Bolaget förband sig vidare att med utnyttjande av anrikningsverkets fulla kapacitet tillverka minst en kvantitet blyslig av 1 800 ton och en kvantitet zinkslig (som erhålles samtidigt med blysligen) av 700 ton, vilket antogs kunna effektueras inom ett, högst två år. Det av industrikommissionen i december 1940 ingångna avtalet med Aktiebolaget Yxsjö gruvor angående ökad produktion av scheelitslig för framställning av metallen volfram (se del II sid. 99) utlöpte med 1942 års utgång. Den produktionskvantitet, som stipulerats i avtalet, hade till följd av mellankommande hinder ej till fullo uppnåtts men dock verksamt bidragit till förbättring av försörjningsläget. Då det måste anses vara av vikt, att produktionen av volframmalm upprätthölles och om möjligt ökades, avslöt industrikommissionen efter erhållet bemyndigande i juli 1942 nytt avtal med bolaget att gälla från den 1 januari 1943, vari räknades med samma produktion per år som enligt förra avtalet till oförändrat pris. Som förut lämnades bolaget viss avsättningsgaranti samt försäkran om befrielse från den del av krigskonjunkturskatten, som belöpte på vinsten av produktionsökningen. Utöver de avtal, som tidigare träffats med tvenne bolag angående framställning av molybclenslig (se del III sid. 321), slöt industrikommissionen efter erhållet bemyndigande i augusti 1942 avtal med ytterligare ett nybildat bolag, Uddgruvans molybdenbolag, Berglund & Co, om upptagande av gruvbrytning vid en tidigare utnyttjad molybdenmalmsfyndighet i Ljusnarsbergs socken av Örebro län och den brutna malmens anrikning till slig. Produktionen skulle igångsättas senast i början av år 1943. Bolaget tillförsäkrades viss avsättningsgaranti samt eftergift av krigskonjunkturskatt. Elektroder och elektrodmassa. Landets behov av grafitelektroder för smältnings- och elektrolytiska ändamål fylldes före kriget dels genom import av färdiga elektroder, huvudsakligen från Tyskland, dels genom grafitering av från utlandet, mestadels från Förenta staterna, importerade råkol (råelektroder) vid Skandinaviska grafitindustriaktiebolagets anläggningar i Trollhättan. Sedan svårigheter uppstått för den fortsatta importen av färdiga elektroder och därjämte tillförseln av

110 råkol från Amerika upphört, träffade industrikommissionen i juli 1942 efter därom erhållet bemyndigande avtal med bolaget angående utvidgning av bolagets anläggningar till att även omfatta framställning av råelektroder med garanti för de erforderliga avskrivningarnas verkställande antingen genom tryggad avsättning av tillverkade elektroder till visst pris eller på annat sätt. Bolaget tillförsäkrades därjämte befrielse till viss del från å tillverkningen belöpande krigskonjunkturskatt. De i föregående halvårsredogörelse omnämnda undersökningarna angående möjligheterna att med användande av här tillgängliga råvaror framställa elektrodmassa för aluminiumindustrien (se del III sid. 322) fortgingo och inriktades, sedan flera framställningsmetoder prövats, framför allt på försök att tillverka för ändamålet lämpat askfritt material genom s. k. krackning av stenkolstjära. Medel för försökens fullföljande vid firma A. Johnson & Co:s laboratorium i Nynäshamn anvisades av Kungl. Maj:t. Garvämnen. Sedan importen från transoceana länder av garvämnen i huvudsak upphört, har behovet av garvmedel måst väsentligen tillgodoses genom inhemsk produktion, varvid ekved varit den viktigaste råvaran. Det har därför varit angeläget att tillse, att inom landet avverkat ekvirke i erforderlig omfattning ställts till garvämnesfabrikernas förfogande. Framför allt har det därvid gällt att förhindra en icke önskvärd avverkning av ek för bränsleändamål. Ett från garvämnesfabrikerna framfört förslag om i sådant syfte utfärdat avverkningsförbud ansåg sig bränslekommissionen icke kunna tillstyrka, då det sannolikt icke skulle förbättra utan snarare försvåra täckandet av extraktindustriens aktuella råvarubehov. Kommissionen förordade i stället genomförandet av en sådan prisreglering, som kunde anses ägnad att avhålla från avverkning av ek till bränsle. Enligt kungörelsen den 9 oktober 1942 (nr 811) sänktes normalpriset å prima ekved inom de södra länen, som i förevarande avseende äro av betydelse, till paritet med priset å sekunda ekved och sattes blott kronor 1: 50 per kbm högre än priset å pannved; det utgjorde med nämnda tillägg 10 å 12 kronor per kbm. Dessutom träffade bränslekommissionen enligt Kungl. Maj:ts den 13 november givna bemyndigande avtal med de två garvämnesproducerande företagen (Garvämnesaktiebolaget Weibull, Landskrona, och Aktiebolaget Tannin, Västervik), varigenom dessa åtogo sig att i viss angiven omfattning till ett pris av 24 kronor per ton fritt banvagn eller lastningsplats vid strand uppköpa ekved, avsedd för garvämnesframställning. Kommissionen utfärdade auktorisation för de båda bolagen att inom de södra länen ensamma verkställa uppköp för sådant ändamål. Alltjämt förelåg skyldighet för auktoriserade brännveduppköpare och sådana större vedproducenter, vilkas ved stod till kristidsstyrelsernas disposition, att i första hand hembjuda ekved till extraktindustrien. Till skogsägarna inom de områden, som berördes av garvämnes-

Ill industriens auktorisation, utgick meddelande, varigenom skogsägarna gjordes uppmärksamma på önskvärdheten och fördelen av att upphugga ekvirke till garvämnesved. Andra kemiska produkter. Produktionskapaciteten för flytande harts utökades rätt avsevärt under år 1942. I växande omfattning togs den därav framställda talloljan i anspråk för flotationsändamål. Inom färg- och fernissindustrien och den grafiska industrien begynte tallolja användas som ersättning för linolja. Den fann ock användning inom textilindustrien för sulfonering som ersättning för ricinolja. Den sedan länge planerade fetthärdningsanläggningen i Karlshamn togs under hösten i bruk. Anläggningen, vilken erhållit en kapacitet av 200 a 300 ton i veckan, utnyttjades tills vidare uteslutande för härdning av flytande oljor för margarintillverkning. För framställning av aceton ha anordningar färdigställts vid Kooperativa förbundets nya kolugnsanläggning i Lycksele. — Produktionen av andra lösningsmedel har utvecklats genom upptagande av tillverkning av bl. a. etylacetat och etylglykol samt ersättningsmedel för butylacetat m. m. Försörjningen med svavel, vilken främst berör sulfitmasseindustrien, har förbättrats, sedan skifferoljeframställningen vid Kvarntorp och Kinnekulle kommit i gång resp. utvidgats.

6. Bränsle- och smörjmedelshushållningen. A.

Fasta bränslen.

Försörjningsläget. Den med Tyskland avtalade importkvantiteten av fossilt bränsle för år 1942 utgjorde 4 milj. ton stenkol och 1*7 milj. ton koks, tillsammans 5-7 milj. ton, eller samma kvantiteter som för år 1941 exkl. de från föregående år resterande leveranserna. Importen hade under första halvåret 1942 framför allt till följd av ishinder utfallit tämligen oförmånligt, i det att blott något över 20 procent av de avtalade importkvantiteterna inkommit till landet. Under årets senare hälft ökades leveranserna i omfattning utan att dock bringa upp årsimporten till mera än omkring 70 procent av den sammanlagda avtalssiffran, bortsett från den från 1941 kvarstående bristen i leveranserna. Totala importen av fossilt bränsle under året uppgick till i det närmaste 4 milj. ton, varav c:a 2*7 milj. ton stenkol och 1*2 milj. ton koks samt 93 000 ton kolbriketter. Härmed bör jämföras, att importen år 1941 utgjorde sammanlagt c:a 4*9 milj. ton eller omkring 85 procent av den för detta år utfästa lika stora importen av 5*7 milj. ton. Då man från vederbörande myndigheters sida vid planläggningen av bränslehushållningen liksom förut iakttagit stor försiktighet vid bedömningen av importutsikterna, medförde bortfallet av en utläst importkvantitet på c:a 1*7 milj. ton intet större avbräck i försörjningen, enär bristen väl täcktes genom förefintliga lager samt genom den inhemska bränsleproduktionen. Tack vare den stränga åtstramningen i tilldelningen av fossila bränslen under föregående förbrukningsår var tillgången därå den 1 juli 1942 ej mindre än motsvarande dag år 1941. Vedinventeringen vid samma tidpunkt visade ett deklarerat lager av bränn- och kolved på c:a 31 milj. kbm, vilket var 1 milj. kbm mer än som redovisades ett år tidigare. Troligen måste dock det faktiska vedlagret vid det nya bränsleårets ingång på samma sätt som året förut skattas till 10 procent högre kvantitet, i så fall till 34 å 35 milj. kbm, och på denna uppskattning vilade också försörjningsplanerna. En besvikelse utgjorde det i förhållande till beräkningarna svaga resultatet av årets bränntorvproduktion, som blott gav ungefär 80 procent av vad man ansett sig kunna räkna med. Någon större brist i försörjningen vålla-

113 des dock ej härigenom, då torvproduktionen ändock skolat representera en ganska liten del av den totala bränsleförbrukningen. Över huvud kan sägas, att försörjningen med fasta bränslen kunde under senare halvåret 1942 tillgodoses relativt väl och väsentligen i samma omfattning för skilda ändamål som under det föregående året. Detta omdöme gäller även förbrukningen av träkol för industrien och transportväsendet. Till det förhållandevis gynnsamma läget bidrog otvivelaktigt också det fastare grepp, som myndigheterna vunnit över bränslehushållningen, tack vare den fullständigare och mera metodiska reglering som i skilda hänseenden genomförts med avseende på dispositionen över tillgångarna. Handels- och förbrukningsreglcringen beträffande stenkol, koks och ved. I fråga om h u s h å l l s f ö r b r u k n i n g e n av fasta bränslen under bränsleåret 1942/43 gällde de av bränslekommissionen i cirkulär den 5 juni 1942, nr 142, meddelade föreskrifterna, vilkas huvudsakliga innehåll refererats i redogörelsen för föregående halvår (se del III sid. 329). Rörande leveranser till förbrukare, som erhållit hushållslicens av typ A, d. v. s. förbrukare som hade ett under hela bränsleåret fortlöpande behov av bränsle, hade dessutom meddelats bestämmelser genom cirkulär nr 150 (i visst hänseende ändrade genom cirkulär nr 157). Enligt sistnämnda bestämmelser fick fr. o. m. den 1 juli 1942 inom samtliga områden av landet mot A-licens levereras 25 procent samt fr. o. m. den 15 september till årets slut ytterligare 25 procent eller sammanlagt hälften av den å licenserna för bränsleåret angivna nettokvantiteten A-poäng (fossilt bränsle). Förbrukare, som erhållit hushållslicens av typ B, d. v. s. sådana som använde bränsle endast för bostads- och lokaluppvärmning, fingo — i syfte att jämnare utnyttja distributionsapparaten — rätt att fr. o. m. den 21 augusti förskottsvis uttaga fossilt bränsle till viss andel av licenskvantiteten, olika för olika ortsgrupper och licenskvantiteter, i intet fall dock över 20 procent därav. För öar inom riket utan fast landförbindelse med undantag för Gotland medgav bränslekommissionen emellertid, med hänsyn till under hösten och vintern förekommande transportsvårigheter, att från den 21 augusti fick mot såväl hushållslicens A som hushållslicens B levereras hela den å resp. licenser angivna nettokvantiteten A-poäng. Den reguljära tilldelningen av fossilt bränsle mot B-licens tog i övrigt sin början den 15 september och uppdelades därvid, utom för de minsta förbrukarna i ortsgrupperna I—III, på terminer. Vid årets utgång hade sålunda nämnda småförbrukare erhållit rätt att uttaga hela sin ranson av A-poäng, medan för större förbrukare medgivits uttag av i allmänhet 50 procent eller mera, beroende på licenskvantitetens storlek. Dock hade då ännu ingen tilldelning lämnats förbrukare inom ortsgrupp IV med en licenskvantitet överstigande. 20 A-poäng. Beträffande leveranser av ersättningsved till förbrukare inom de handelsreglerade orterna föreskrev bränslekommissionen genom cirkulär nr 171 en 8—319301

114 viss periodindelning, sträckande sig fram till bränsleårets slut. Jämväl för orter tillhörande den s. k. zon 3 inom ortsgrupperna III och IV gåvos särskilda föreskrifter rörande ordningen för vedleveranserna i sådana fall, där icke licens för vedinköp krävdes, i syfte att alla förbrukare därstädes måtte kunna få sina behov av ved i lika hög grad tillgodosedda ävensom för att möjliggöra för de lokala myndigheterna, vilka voro ansvariga för bränsleförsörjningen inom nämnda zon, att på mest ändamålsenligt sätt genomföra för området uppgjorda försörjningsplaner. Den fr. o. m. den 20 maj 1942 medgivna rätten att inom bostadsfastighet tillhandahålla varmvatten, när såsom bränsle uteslutande användes från fastigheten härrörande sopor och avfall, upphörde den 1 oktober. Tillhandahållandet i övrigt av varmvatten från central varmvattenberedningsanläggning inskränktes för senare halvåret 1942 till allenast en period, omfattande dagarna den 21—24 december. Under hösten anordnades genom bränslekommissionens försorg en ambulerande utställning, benämnd »Varm bostad», avsedd att propagera för bostadsförbättringar och bättre skötsel av eldningsanordningar i syfte att nedbringa bränsleförbrukningen. I systemet för vedhandelsregleringen, sådant detta i huvudsak utformats under hösten 1941 (se del III sid. 116), vidtogos under senare halvåret 1942 — frånsett nedan omförmälda jämkningar i avseende på transportförhållandena — inga nämnvärda ändringar. Ifrågavarande system visade sig i stort sett motsvara det därmed åsyftade ändamålet. Det för detsamma framför allt kännetecknande, nämligen centraliseringen av uppköpsväsendet, gjorde det möjligt för myndigheterna att leda veden utan omgångar och korsningar den kortaste distansen till vederbörande destinationsorter, varvid dock större befolkningscentra, såsom Stockholm och Göteborg, samt många mera betydande industriföretag helt naturligt ej kunde få sitt vedbehov fyllt från omgivande bygder utan måste få längre bort liggande skogsområden som sina uppland. Beträffande t r a n s p o r t r e g l e r i n g e n förhöll det sig så, att förbud genom kungörelsen den 16 maj 1941 (nr 264) stadgats mot att utan tillstånd med järnväg, motorfordon eller fartyg transportera ved från ett län till ett annat ävensom att över huvud taget transportera ved till handelsreglerade orter (se del II sid. 317). Transportförbudet lämnade sålunda (med sistnämnda undantag) transporterna inom länen fria. Det hade emellertid visat sig, att järnvägstransporter av ved inom länen förekommo i en omfattning och på ett sätt, som icke alltid stod i överensstämmelse med god transportekonomi. Under rådande hårda belastning av järnvägsnätet befanns det därför erforderligt, att även vedtransporterna med järnväg inom länen kommo under effektiv kontroll. Utvecklingen av vedtransporterna med motorfordon och fartyg hade gått i annan riktning. Efter de inskränkningar,

115 som skett beträffande lastbilstrafiken, kunde längre transporter med ved å lastbilar förekomma endast undantagsvis och efter särskilt tillstånd. På grund härav kunde något behov ej längre sägas föreligga av ett förbud att transportera ved med motorfordon, såvida transporterna icke avsågo de handelsreglerade orterna. Ej heller funnos enligt gjorda erfarenheter vägande skäl att bibehålla förbudet mot vedtransporter med fartyg mellan länen. Ändringar i transportbestämmelserna i angivna hänseenden genomfördes fr. o. m. den 1 november genom kungörelse den 25 september 1942 (nr 815). Under förbudet att forsla ved på järnväg inbegreps även grenved och stubb ved, som förut lämnats utanför. Det generella förbudet mot vedtransport till handelsreglerade orter kvarstod alltjämt. Genom det allmänna vedbeslaget hade myndigheterna erhållit möjlighet till en effektiv kontroll över vedmarknaden. Med undantag för den ved, som åtgick för hushållsändamål på den egentliga landsbygden och i mindre tätorter samt för framställning av träkol och gengasved i Norrland och vissa trakter av mellersta Sverige, var handeln med ved fullständigt reglerad. Med nyssnämnda undantag uppköptes all den inom landet till avsalu producerade veden av bränslekommissionen eller av utav kommissionen auktoriserade uppköpare. Genom att kommissionen sålunda disponerade över den uppköpta veden hade detaljerade försörjnings- och transportplaner kunnat upprätthållas, varigenom vunnits en ändamålsenlig behovstäckning, rationella transportförhållanden samt en noggrann kvantitets- och priskontroll i fråga om veclinköp. Det sålunda uppbyggda systemet hade även skapat förutsättningar för ett snabbt genomförande av längre gående regleringsåtgärder, såsom allmän vedransonering, för den händelse en försämring av försörjningsläget skulle påkalla sådana åtgärder. Härtill kom den möjlighet, som genom kungörelsen den 30 januari 1942 (nr 32) beretts att kontrollera inköpen av trävirke för industriändamål, så att ej vedförsörjningen därigenom hindrades. Fortfarande funnos dock vissa möjligheter att kringgå regleringsbestämmelserna särskilt genom f ö r v ä r v a v a v v e r k n i n g s r ä t t till växande skog. Dylika förvärv voro i och för sig att anse som en normal företeelse, närmast med avseende på virkesanskaffningen för träförädlingsindustrien. Emellertid hade det visat sig, att inköp av avverkningsrätt under kristiden i ökad utsträckning kommit att användas även av andra än sådana som normalt plägade inköpa virke på detta sätt, såsom större förbrukare av ved för bränsleändamål, vedhandlare och andra. I den mån dylika förvärv befordrade vedproduktionen utöver vad man eljest kunde räkna med fanns givetvis ingen anledning att lägga hinder i vägen för desamma. Icke alltid hade dock förvärven av avverkningsrätt varit av denna beskaffenhet utan i många fall verkat störande såväl på de vidtagna dispositionerna för bränsleförsörjningen och vedtransporterna som på prisbildningen å virkesområdet.

116 Med hänsyn till dessa förhållanden utfärdade Kungl. Maj:t på bränslekommissionens hemställan kungörelse den 18 juli 1942 (nr 722) angående viss reglering av förvärv av avverkningsrätt m. m. Med stöd av kungörelsen meddelade bränslekommissionen i cirkulär nr 159 (i vissa punkter ändrat genom cirkulär nr 164 och 189) tillämpningsföreskrifter till densamma. Genom nämnda kungörelse stadgades fr. o. den 3 augusti 1942 förbud att utan tillstånd, meddelat av bränslekommissionen eller å dess vägnar, förvärva skogsavverkningsrätt mot vederlag, oavsett vilka virkessortiment som därmed kunde utvinnas. Förbudet ägde dock icke tillämpning, då förvärvet skedde uteslutande i avsikt att bereda förvärvaren tillgång till virke för uppförande eller reparation av byggnad eller stängsel å av honom ägd eller nyttjad fastighet eller vid tillverkning eller reparation av redskap, avsedda för hans behov. Ytterligare undantogos genom bränslekommissionens förenämnda cirkulär förvärv av avverkningsrätt, som skedde uteslutande i avsikt att tillgodose sådant behov av ved, som enligt gällande bestämmelser fick täckas genom inköp från producent, d. v. s. förvärv inom zon 1 av ved för hushållsförbrukning eller, inom vissa delar av landet, för kolning eller framställning av gengasved, under förutsättning att veden var avsedd att användas inom samma kristidsnämndsområde där den avverkades eller inom annat motsvarande område. Vidare undantogs förvärv av skogsavverkningsrätt, som skedde uteslutande i avsikt att tillgodose behovet av råvara för eget träförädlingsverk, i viss utsträckning även förvärv av personer eller företag, som på detta sätt tidigare huvudsakligen tillgodosett träindustriella anläggningars behov av råvara, i och för försäljning till auktoriserad brännved- eller industriveduppköpare. Dylika auktoriserade uppköpare erhöllo även generellt tillstånd att förvärva avverkningsrätt, dock under villkor dels att uppköparen förfogade över ved, som utvunnits ur avverkningsrätten, i enlighet med de föreskrifter som gällde för auktoriserade uppköpares verksamhet, dels ock att uppköparen i sina redovisningar särskilt redovisade med stöd av avverkningsrätt avverkad ved. I andra fall fick förvärv ske blott efter ansökan, som till en början meddelades av bränslekommissionen men fr. o. m. den 15 december av kristidsstyrelse. Envar som före den 3 augusti 1942 förvärvat avverkningsrätt av sådant slag, att tillstånd därför skulle erfordrats, därest det skett senare, skulle senast den 15 augusti lämna deklaration angående densamma i den mån avverkning ej verkställts. Reglering av handeln med träkol. Den stora efterfrågan på träkol, som gengasdriften fört med sig, och den därmed följande oreglerade konkurrensen på marknaden hade gjort, att missförhållanden uppstått inom handeln med denna vara, vilka blivit alltmer besvärande ej minst för övriga avnämare, främst järnhanteringen. Behovet av en reglering av träkolshandeln var därför kännbart. Närmast gällde det därvid att bringa reda på råkolsmarknaden. Förhandlingar upp-

117 togos av b r ä n s l e k o m m i s s i o n e n u n d e r v å r e n 1942 m e d i n t r e s s e r a d e p a r t e r och f ö r a n l e d d e en f r a m s t ä l l n i n g från k o m m i s s i o n e n till Kungl. Maj:t d e n 30 juni a n g å e n d e n ö d i g a f ö r f a t t n i n g s b e s t ä m m e l s e r i ä m n e t s o m g r u n d för en h a n d e l s r e g l e r i n g . K o m m i s s i o n e n a n g a v s o m syfte m e d regleringen att dels å s t a d k o m m a en r e d u c e r i n g av a n t a l e t u p p k ö p a r e av råkol, dels få till s t å n d ett enhetligt u p p t r ä d a n d e f r å n dessa u p p k ö p a r e s sida i fråga o m p r o visioner, f ö r s k o t t och a n d r a villkor vid k o n t r a k t e r i n g och l e v e r a n s e r f r å n p r o d u c e n t e r n a , dels b e g r ä n s a d e n k o n k u r r e n s särskilt o m milkolen, s o m r å d d e m e l l a n å ena s i d a n j ä r n b r u k e n och å a n d r a s i d a n u p p k ö p a r n a för gengasdriften och som i a v s e v ä r d g r a d störde d e n fördelning av s o r t i m e n t e n , vilken b e f u n n i t s ö n s k v ä r d , n ä m l i g e n a t t m i l k o l av b a r r - och b i a n d v e d i h u v u d s a k tillfördes j ä r n h a n t e r i n g e n , m e d a n u g n s k o l s a m t milkol av lövved fyllde gengasdriftens b e h o v . E t t a u k t o r i s a t i o n s f ö r f a r a n d e v a r enligt k o m missionens å s i k t n ö d v ä n d i g t för å s t a d k o m m a n d e av en erforderlig s a n e r i n g av u p p k ö p s v e r k s a m h e t e n i fråga. Rörande träkolshandelns dåvarande organisation anförde bränslekommissionen bl. a. följande. Inom handeln med träkol för j ä r n b r u k s d r i f t e n funnos sedan gammalt tre inköpsföretag, nämligen Bergslagsbrukens kolförening u. p. a., Skogens kolaktiebolag och Aktiebolaget träkol, vilka i sin tur voro sammanslutna i Svenska järnbrukens träkolsförening u. p. a. Nämnda tre inköpsföretag, vilka sinsemellan överenskommit om viss marknadsuppdelning, anskaffade tillsammans ungefär 80 procent av det träkol, som måste tillföras järnbruken utöver dessas egen tillverkning av träkol. Vissa järnbruk voro emellertid icke organiserade i nämnda inköpsföretag utan verkställde sin upphandling genom egna agenter eller fristående kommissionärer och voro då icke bundna av någon marknadsuppdelning. En del av dessa bruk voro dock anslutna till Svenska järnbrukens träkolsförening såsom fristående medlemmar med förpliktelse att tillämpa av föreningen fastställda normer för provisioner, förskott, mätningsförfarande m. m. Vad angår upphandlingen av råkol för g e n g a s d r i f t hade mellan de däri intresserade företagen tidigare icke funnits någon sammanslutning eller handelsöverenskommelse. Ifrågavarande företag visade väsentliga olikheter i storleksordning, ekonomisk stabilitet och arbetssätt. Dit hörde sålunda Svenska gengasaktiebolaget, några oljebolag, kolhandlare, företag i bilbranschen samt nybildade firmor av mera krisbetonad typ. Sina uppköp av råkol bedrevo dessa företag över hela landet med resultat att ett stort antal ombud för träkolsuppköpare funnos, vilka med varandra konkurrerade om varan. Då de skilda företagen därjämte ofta tilllämpade sinsemellan olika och från utbildad praxis avvikande handelsnormer, hade denna marknad kommit att förete många osunda drag. Kommissionen hade nu ansett lämpligt att i saneringssyfte få till stånd en sammanslutning i föreningsform av här ifrågavarande handelsföretag, d. v. s. uppköpare av råkol, vilka tillika voro innehavare av kolkrossar, och på dess initiativ hade bildats en sammanslutning, benämnd R å k o l c e n t r a l e n , f ö r e n i n g u. p. a., vilken skulle ha till uppgift att för medlemmarnas räkning uppköpa råkol efter enhetliga principer och enligt de normer, som tillämpades av järnbrukens inköpsförening. De flesta företag på området hade redan anslutit sig till densamma eller uttalat sig för anslutning. Svenska gengasaktiebolaget hade ansett sig böra stå utanför föreningen men hade förklarat sig berett till samarbete i avseende på principerna för uppköpsverksamheten.

118 För att möjliggöra handelsorganisationens genomförande samt en ändamålsenlig fördelning av skilda sortiment av råkol utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse den 18 juli 1942 (nr 717) angående begränsning av rätten att yrkesmässigt köpa och sälja råkol. Enligt kungörelsen tillkom rätten att yrkesmässigt köpa eller sälja råkol endast person eller företag, som av bränslekommissionen erhållit särskilt tillstånd härtill. Utan hinder av förbudet fick råkol dock försäljas av tillverkare eller för hans räkning. Sedan den förutnämnda inköpsorganisationen, Råkolcentralen, konstituerats, samt därjämte bildats en ny inköpsorganisation för järnbrukskol, benämnd J ä r n b r u k s k o l , f ö r e n i n g u. p. a., vilken var avsedd att tillsammans eller jämsides med järnbrukens redan befintliga kolköpsföretag ombesörja inköp av träkol till järnbruk och därmed jämförbara industrier, meddelade bränslekommissionen auktorisation för nedannämnda företag att själva eller genom ombud köpa och försälja råkol, nämligen: Bergslagsbrukens kolförening u. p. a., Järnbrukskol, förening u. p. a., Skogens kolaktiebolag, Aktiebolaget träkol, Svenska gengasaktiebolaget och Råkolcentralen, förening u. p. a. Från inköpsförbudet undantog kommissionen enligt cirkulär nr 155 dels inköp från de auktoriserade företagen, dels inköp från producent av person eller företag för egen förbrukning i kvantiteter om högst 20 kbm. Enligt cirkulär nr 62 fordrades fortfarande tillstånd för inköp av träkol till fastighetsuppvärmning och varmvattenberedning samt till bränsle för drift av industriell eller därmed jämförlig anläggning eller av järnväg eller fartyg. De tillverkare av färdigt bilkol, vilka icke uppköpte råkol utan uteslutande upparbetade vara från egna kolugnsanläggningar, utgjorde ett stort antal. Bland dessa företagare hade redan tidigare, som meddelats i föregående halvårsredogörelse, en sammanslutning kommit till stånd, benämnd Bilbränsleproducenternas riksförbund. Vid sidan av denna ideella sammanslutning bildades nu en ekonomisk sådan under namnet B i l b r ä n s l e p r o d u c e n t e r n a s r i k s f ö r b u n d s f ö r s ä l j n i n g s c e n t r å l , före n i n g u. p. a. Detaljförsäljning av färdigt bilkol bedrevs av ett stort antal företagare av skiftande slag, däribland oljebolagen med deras utbildade system av försäljningsställen, bilägarnas inköpsföreningar, garageinnehavare o. s. v. Flera av dessa företag bedrevo tillika upphandling av råkol eller egen bilbränsletillverkning (krossning, sortering, paketering etc.) och kunde då vara organiserade i någon av de nämnda två sammanslutningarna. Regleringsåtgärder i syfte att åstadkomma en särskild organisation av detaljhandeln med bilkol ansågos icke påkallade. Prisregleringen beträffande stenkol och koks samt ved och träkol. Avräkningspriserna å stenkol och koks liksom ock priserna i lagerhandeln å nämnda varor bibehöllos under hela halvåret oförändrade så som de fast-

119 ställts att gälla f r å n årets b ö r j a n , m e d u n d a n t a g av vissa s m ä r r e j u s t e r i n g a r i fråga o m ortstilläggen. Genom k u n g ö r e l s e den 17 o k t o b e r 1941 (nr 793) h a d e n o r m a l p r i s e r blivit fastställda för ved vid försäljning från p r o d u c e n t och d ä r e f t e r k v a r s t å t t o f ö r ä n d r a d e . F ö r p r i s r e g l e r i n g e n u n d e r det n y a b r ä n s l e å r e t h a d e b r ä n s l e k o m m i s s i o n e n i god tid vidtagit förberedelser. P å dess initiativ h a d e s å l u n d a en u t r e d n i n g v e r k s t ä l l t s a n g å e n d e a r b e t s k o s t n a d e r n a s u t v e c k l i n g och dåv a r a n d e h ö j d i fråga o m såväl k a s t v e d s o m m a s s a v e d , varvid delvis r ä t t avsev ä r d a k o s t n a d s s t e g r i n g a r k o n s t a t e r a t s . S e d a n ö v e r l ä g g n i n g skett m e d r e p r e s e n t a n t e r s å v ä l för p r i s k o n t r o l l n ä m n d e n som för s k o g s b r u k och i n d u s t r i , ingick b r ä n s l e k o m m i s s i o n e n m e d skrivelse till Kungl. Maj:t d e n 18 augusti, vari h e l a p r i s p r o b l e m e t u p p t o g s till b e d ö m a n d e och förslag f r a m l a d e s till revision a v n o r m a l p r i s e r n a å ved. Till närmare motivering för förslaget anförde kommissionen bl. a. följande. Genom lagen den 30 juni 1942 (nr 493) om avverkningsskyldighet hade bestämmelserna om skogsägarnas förpliktelse att avverka ved till avsalu i vissa avseenden skärpts. Uppenbarligen borde det eftersträvas, att de fordrade stora vedkvantiteterna bleve producerade genom frivilliga insatser från skogsägarnas sida. En grundförutsättning för att avverkningsprogrammet skulle kunna på sådant sätt genomföras var, att vedpriserna avvägdes så, att de i erforderlig grad stimulerade skogsägarnas avverkningsintresse. Å andra sidan var det av vikt, att en i inflatorisk riktning verkande prisstegring undveks. Kommissionen fann det därför icke böra ifrågakomma, att producenterna allmänt erhölle full kompensation för de stegrade omkostnaderna, om än det vore rimligt, att merkostnaderna icke komme att helt belasta skogsägarnas rotnetto. De först fastställda normalpriserna voro starkt differentierade; de högsta priserna gällde i närheten av större förbrukningscentra, avsevärt lägre priser i mer skogrika områden med ringa lokal konsumtion. Det alltmer stegrade vedbehovet hade ställt krav på största möjliga produktion inom alla områden med goda transportmöjligheter. Detta hade nödvändiggjort en allt längre gående prisutjämning på så sätt, att priserna i de typiska produktionsområdena närmat sig prisnivån i utpräglade underskottsområden. Med hänsyn härtill och jämväl ur den synpunkten, att kostnadsökningen konstaterats vara störst inom överskottsomrädena, ansåg kommissionen starka skäl principiellt tala för förhållandevis större höjningar av normalpriserna därstädes. Beträffande särskilt de skogrika mellansvenska länen (Värmlands, Kopparbergs och Gävleborgs län) framhölls, att dessa utgjorde viktiga fångstområden för starkt vedförbrukande tätorter och industrier, varför det vore betydelsefullt, att stora vedavverkningar där möjliggjordes genom tillfredsställande rotnetton. Vad åter angick förhållandena i åtskilliga delar av de nordligaste länen finge en något snävare prisreglering här anses motiverad ur den synpunkten att brännvedsavverkningarna inom dessa rayoner av transporthänsyn borde förekomma endast i de gynnsammaste avsättningslägena. Det vore vidare nödvändigt, att kolningen ej motverkades genom alltför höga brännvedspriser. Jämväl beträffande massaved hade en stegring av huggnings-, körnings- och allmänna omkostnader skett av i stort sett samma storleksordning som beträffande brännved. Avverkningarna av massaved hade under det gångna avverkningsåret varit otillfredsställande. Någon produktionsplikt hade ej förefunnits och arbets-

120 lönerna hade legat på en sådan nivå, att förtjänsten vid brännvedshuggning varit avsevärt högre. Genom kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 494) hade produktionsplikt införts även för massaved. Men denna skyldighet måste kompletteras genom förbindelse för massaindustrien att till fastställda, förhöjda priser inköpa den avverkade massaveden. Härtill hade ock industriens representanter förklarat sig villiga. Den av bränslekommissionen påyrkade revideringen av normalpriserna på brännved och massaved genomfördes (med vissa jämkningar nedåt i förhållande till vad kommissionen föreslagit) genom kungörelse den 9 oktober 1942 (nr 811), vilken trädde i kraft den 16 oktober. De nya prisbestämmelserna berörde icke ved som avverkats före den 1 juli 1942. För södra och mellersta Sveriges vidkommande innebar kungörelsen, att normalpriset a pannved generellt höjdes till lägst 9 kronor per kbm (för vissa skogssocknar i Östergötland och större delen av Småland, där priset förut var 8 kronor, behölls dock ett pris av kronor 8: 50). I norra Värmland och Dalarna samt de norrländska länen, där priset å pannved varierat mellan 7 kronor och 8: 50, hade tämligen genomgående en höjning skett med 50 öre eller 1 krona per kbm. Prisdifferensen mellan pannved och andra kastvedsortiment bibehölls genomgående oförändrad utom i ett fall, nämligen beträffande prima ekved, för vilken prismarginalen i garvämnesindustriens intresse sänkts från kronor 3: 50 till 1: 50 (se sid. 110). Normalpriserna å massaved höjdes med 1 krona per kbm för prima och 75 öre för sekunda sulfit- och sulfatved. Norrland och Dalarna samt de västra delarna av Mellansverige lämnades som förut utanför normalprisregleringen i fråga om massaved. I särskild skrivelse förklarade Kungl. Maj:t hinder icke möta för bränslekommissionen att såsom villkor för åtnjutande av auktorisation såsom veduppköpare föreskriva, att uppköparen för sådan massaved, för vilken normalpris ej gällde, eller för flottningsbrännved icke erlade högre pris än kommissionen, i anslutning till de nya normalpriserna å massaved, funne gott att efter samråd med priskontrollnämnden bestämma för sortimenten i fråga. I syfte att stimulera vedavverkning i järnvägarnas och sjöledernas närhet samt framkörning till uppläggningsplatser vid järnväg och lastningsplatser vid strand hade under föregående avverkningsår vissa åtgärder vidtagits med stöd av kungörelsen den 30 december 1941 (nr 1004) (se del III sid. 122). Det alltmer försämrade försörjningsläget med avseende på bilgummi och smörjmedel syntes för det nya avverkningsåret göra det än mer påkallat att söka nedbringa vedtransporterna med bil genom att avverkningarna i största möjliga utsträckning förlades i konsumtionsplatsernas, järnvägarnas och sjöledernas omedelbara närhet samt genom att vedens leverans vid förbruknings- och utlastningsplatser utan anlitande av bil befrämjades. Vedtransporter med häst syntes sålunda böra uppmuntras i alla de fall då det var fråga om relativt korta väglängder. Bränslekommissionen

121 hade kunnat konstatera, att det jämlikt nyssnämnda kungörelse utgående tillägget till det fastställda normalpriset av kronor 1: 50 per kbm icke i förväntad utsträckning påverkat skogsägarna att leverera veden vid avsedda platser. Anledningen härtill antogs ha varit, att tillägget ansetts för lågt. De gängse priserna för landsvägskörning med häst hade varit sådana, att detta tillägg inneburit en premiering blott i fråga om mycket korta transportavstånd, varför inga eller mycket obetydliga kvantiteter kommit att beröras därav. Kommissionen ansåg därför en omläggning böra ske av själva systemet för premieringen av framkörning med häst. Bestämmelser i sådant syfte utfärdades ock av Kungl. Maj:t på kommissionens hemställan genom kungörelse den 11 december 1942 (nr 940). Med upphävande av kungörelsen nr 1004/1941 förordnades här, att för kastved och långved som efter transport med häst av skogsägarna levererades vid konsumtionsort, uppläggningsplats vid järnväg eller lastningsplats vid strand skulle — förutom ersättning för själva transporten från den normala leveransplatsen till konsumtionsorten, uppläggningsplatsen etc. — utgå ett tillägg till normalpriset av högst 50 öre per kbm. Pristillägget skulle alltså utgå vid sidan av den enligt fastställd taxa, gängse pris eller avtalspris reglerade transportkostnaden och detta även för det fall att uppläggningsplats vid järnväg eller lastningsplats vid strand var normal leveransplats. I utfärdade tillämpningsföreskrifter (cirkulär nr 194) föreskrev bränslekommissionen, att om skogsägaren med häst och släd- eller hjulfordon fraktade veden till konsumtionsort, uppläggningsplats vid järnväg eller lastningsplats vid strand, ett tillägg av 50 öre per kbm alltid fick utgå vid kortare transportavstånd, i regel upp till c:a 5 km. För längre avstånd skedde en maximering, varvid gällde att tillägget tillsammans med transportkostnaden ej fick överskrida visst högsta belopp, nämligen för Kopparbergs län och Norrland utom Gästrikland kronor 2: 75 samt för övriga områden kronor 2: 50 per kbm. Genom en senare kungörelse den 31 december 1942 (nr 966) fastställdes normalpriser på lång ved ävensom kvalitetsbestämmelser för detta sortiment. I fråga om träkol kvarstodo de i juni 1942 bestämda normalpriserna oförändrade. Vedpioduktion oeh vedanskaffning. Som grundval för fullgörandet av den nödvändiga vedavverkningen under produktionsåret 1942/43 hade, som omnämnts i föregående halvårsredogörelse (se del III sid. 341), bland annat utfärdats ny skärpt lag om avverkningsskyldighet den 30 juni 1942 (nr 493). Enligt erhållet bemyndigande meddelade bränslekommissionen i cirkulär den 28 augusti, nr 158, tillämpningsföreskrifter till lagen. Särskilt lämnades här noggranna föreskrifter angående den avverkade vedens uppläggningsplats samt angående åtgärder mot skogsägare, som försummade att fullgöra ålagd avverkningsskyldighet.

122 Stadgandet i lagen rörande befogenhet för kristidsstyrelse att enligt närmare anvisningar av bränslekommissionen och efter samråd med skogsvårdsstyrelse (eller eventuellt med domänstyrelsen eller stiftsnämnd) bestämma plats å eller i närheten av vederbörande egendom, på vilken veden skulle uppläggas, förtydligades därhän, att nämnda befogenhet icke finge anses innefatta rätt att ålägga en transportplikt i egentlig mening, d. v. s. skyldighet att transportera veden till annan ort och där upplägga densamma, utan allenast en rätt att bestämma den plats, där veden med hänsyn till rådande transportförhållanden borde uppläggas. Skogsägaren skulle i första hand vara skyldig att upplägga veden å n o r m a l l e v e r a n s p l a t s , varmed förstods uppläggningsplats vid med automobil farbar väg eller vid järnväg eller lastningsplats vid strand, där utlastning kunde ske. Då fråga var om vedens uppläggande vid bilväg, avsågs med normal leveransplats upplagsplats vid allmänna vägar, enskilda allmänneligen befarna vägar samt övriga enskilda vägar, å vilka lastbil kunde framföras med en last av minst 2 000 kg och med en hastighet av minst 10 km i timmen, utan att lastbilarna och särskilt bilringarna äventyrades på grund av vägbanans beskaffenhet. Kommissionen fäste uppmärksamheten på att det var nödvändigt, att de vedproducenter, som levererade ved vid sådan enskild väg, i samarbete med vederbörande väghållare i tid ombesörjde nödiga förbättringar och löpande underhåll av vägen. Därest det med hänsyn till transportförhållandena icke ansåges tillfyllest att veden upplades på normal leveransplats, ägde kristidsstyrelse föreskriva, att skogsägare skulle upplägga veden på annan plats å eller i närheten av egendomen än den normala leveransplatsen. Särskilt föreläggande om vedens uppläggning längre från avverkningsstället än den normala leveransplatsen skulle dock endast avse ved, som vid föreläggandets meddelande ännu icke framforslats till sistnämnda plats. Kristidsstyrelsen borde med ledning av erfarenheterna från föregående avverkningssäsonger undersöka, huruvida i vissa fall dylika förelägganden borde meddelas. Sådan undersökning borde lämpligen utföras av vederbörande vägklassificeringsnämnd med beaktande av samtliga på transporten inverkande väg- och trafikförhållanden för den berörda platsen. Vid föreläggande av nyssnämnt slag skulle skogsägaren vara berättigad att såsom tillägg till fastställt garantipris eller normalpris tillgodoräkna sig ersättning för den förlängning av transporten, som därigenom skedde, enligt för hästtransport fastställd taxa eller kristidsstyrelsens prövning i varje särskilt fall. Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande fastställde bränslekommissionen i början av november i överensstämmelse med tidigare förslag den totala avverkningskvantitet, som ålades skogsägarna under avverkningsåret 1942/43, till 55 milj. kbm, varav 40 milj. kbm ved för bränsleändamål och 15 milj. kbm massaved för industriens råvarubehov. Kristidsstyrelserna anmodades att med ledning av förut uppgjord fördelning på län och skogsägaregruppei

123 utsända definitiva avverkningsbesked senast den 15 december. Skogsägarna i Götaland och Svealand med undantag av Värmlands och Kopparbergs län fingo rätt att i avverkningsskyldigheten inräkna gagnvirke av lövträd. Kungl. brevet till bränslekommissionen den 6 november 1942 (SFS nr 861) meddelade, till komplettering av de föreskrifter som lämnats den 30 juni 1942 (se del III sid. 343), bestämmelser angående statsgaranti för nyssnämnda u n d e r tiden 1 juli 1942—30 juni 1943 framställda avverkningskvantitet. Villkoren för statsgarantiens åtnjutande samt de utfästa garantipriserna m. m. voro desamma som de, vilka angivits i kungl. brevet den 30 juni. Angående utlämnande av förlagsmedel till förskottering av avverkningskostnad gav bränslekommissionen föreskrifter i cirkulärskrivelse nr 202. Kristidsstyrelse fick ej utan särskilt medgivande av kommissionen meddela tillstånd för veduppköpare att använda förlagskapital för berörda ändamål till sammanlagt högre belopp än som motsvarade 90 procent av den lämnade statsgarantien. Av detta belopp ägde veduppköparen till vedproducenten utbetala högst en tredjedel, då kristidsstyrelsens tillståndsbevis erhållits, och ytterligare en tredjedel sedan vedproducenten avlämnat vederbörligen bestyrkt försäkran, att han använt det redan erhållna förskottet för avsett ändamål. Sedan redovisning lämnats rörande användningen jämväl av den andra tredjedelen, fick återstoden utlämnas allenast med så stort belopp, som kunde beräknas åtgå till bestridande av resterande huggnings- och körningskostnader. För underlättande av vedtransporter på allmänna och enskilda allmänneligen befarna vägar bemyndigade bränslekommissionen kristidsstyrelserna att efter hörande av den inom kristidsstyrelseområdet fungerande vägklassificeringsnämnden och efter samråd med berörda auktoriserade brännveduppköpare träffa avtal med vederbörande vägstyrelse eller enskild väghållare om verkställande av sådana v ä g f ö r b ä t t r i n g s a r b e t e n , som möjliggjorde förhöjt hjultryck, och beträffande enskilda väghållare även om bidrag till förbättring av vägbanan, allt dock under förutsättning att de besparingar i körningskoslnader för ved, som härigenom beräknades kunna ernås under ett års tid, komme att uppgå till minst det dubbla mot kostnaden för vägarbetet. Bleve besparingen mindre, skulle frågan hänskjutas till bränslekommissionen för avgörande. För vägarbetenas utförande fick tagas i anspråk förlagsmedel för uppköp av ved m. m., som omhänderhades av auktoriserade brännveduppköpare. Kristidsstyrelserna ålades att genom bränslekontoren utöva kontroll över de av brännveduppköparna debiterade k ö r n i n g s p r i s e r n a . Kontrollen borde verkställas minst en gång i månaden genom besök hos de inom kristidsstyrelseområdet verksamma auktoriserade brännveduppköparna, varvid de bokförda körningskostnaderna för ved skulle granskas såväl beträffande uppgiven körsträcka som i fråga om debiterad körningskostnad och svårighetstillägg. Vidare ålades kristidsstyrelserna att stickprovsvis inventera de

124 av de auktoriserade brännveduppköparna vid skilda tidpunkter reuovisade vedlagren. Genomförandet av det för avverkningsåret 1942/43 uppställda avverkningsprogrammet, vilket ju väsentligt översteg föregående års avverkning, krävde med nödvändighet en förstärkning av den vid skogsarbetena sysselsatta a r b e t s k r a f t e n . Bränslekommissionen räknade med ett i jämförelse med närmast föregående år med 20 procent ökat arbetskraftsbehov. Exklusive arbetskraften för huggning av husbehovsved uppskattades det behövliga antalet huggare för samtliga virkes- och vedsortiment för hela landet under avverkningsåret 1942/43 till i genomsnitt c:a 109 000, representerande 31 milj. dagsverken, mot 87 000 huggare och 26 milj. dagsverken under säsongen 1941/42. Därvid beräknades största antalet eller c:a 175 000 skola falla på månaderna februari och mars. Av hela den erforderliga arbetskraften antogs c:a 15 procent skola krävas för avverkning av timmer och specialsortiment, 27 procent för avverkning av massaved och 58 procent för avverkning av bränn- och kol ved för avsalu. Då det ansågs, att det icke skulle bli möjligt att fylla detta stora behov av arbetskraft enbart på frivillighetens väg, beslöt Kungl. Maj:t efter hemställan av arbetsmarknadskommissionen, att tjänstepliktslagen skulle bringas i tillämpning för ifrågavarande ändamål på sådant sätt, att samtliga svenska män, födda år 1923, d. v. s. 1943 års klass av värnpliktiga, ålades att i enlighet med föreskrifter som meddelades av arbetsmarknadskommissionen antaga och utföra sådant arbete i skogsbruk eller torvhantering, som deras kroppskrafter och hälsotillstånd medgåve (kungörelse den 13 november 1942, nr 878). Rörande omfattningen och innebörden av den sålunda föreskrivna tjänsteplikten samt dess tillämpning ävensom det i samband med tjänsteplikten organiserade frivilligsystemet se sid. 192. Redovisningen för v e d a v v e r k n i n g e n u n d e r h a l v å r e t j u l i d e c e m b e r 1 9 4 2 visade en kvantitet av 14*7 milj. kbm brännved och 3'2 milj. kbm massaved eller sammanlagt 17*9 milj. kbm. Motsvarande siffror för senare halvåret 1941 voro 15*7 och 2-2, sammanlagt 17-9 milj. kbm. Totalkvantiteten var alltså för båda åren praktiskt taget densamma. Resultatet kunde emellertid knappast anses tillfredsställande, eftersom produktionsplikten för 1942/43 var 20 procent högre än året förut. De inom landet befintliga lagren av massaved hade under krisen betraktats som ett regleringslager, som i viss utsträckning kunde utnyttjas för bränsleändamål och dessutom tjäna som en yttersta reserv i händelse av fullständig avspärrning. I viss utsträckning hade de ock kommit till användning för sådant ändamål. Under förbrukningsåret 1941/42 hade sålunda på detta sätt tagits i anspråk omkring 2 milj. kbm massaved. Samtidigt som detta skett, hade avverkningen av massaved under vart och ett av de gångna krisåren understigit industri förbrukningen av denna vara.

125 Följden hade blivit, att lagren av massaved successivt nedgått. Från att under förkrigsåren ha vid nyår uppgått till mellan 18 och 23 milj. kbm hade lagren vid årsskiftet 1940/41 sjunkit till 15*2 och vid årsskiftet 1941/42 till 14 milj. kbm samt kunde vid årsskiftet 1942/43 beräknas komma att nedgå till blott 10 ä 11 milj. kbm. 1 Det var denna för industriförsörjningen hotande situation som föranlett, att massaved till en kvantitet av ej mindre än 15 milj. kbm för avverkningsåret 1942/43 indragits under produktionsplikten. Den angivna ogynnsamma lagerställningen gjorde det särskilt angeläget, att brännvedshuggningen forcerades under sommar- och höstmånaderna, då härigenom skulle kunna skapas ett regleringslager av ved, som i nödfall kunde tagas i anspråk redan vid slutet av det löpande bränsleåret. Någon sådan beredskapsavverkning kom dock icke till stånd, främst beroende på knapphet på arbetskraft, utan avverkningen under senare halvåret 1942 höll sig, som ovan påvisats, praktiskt taget vid samma nivå som under motsvarande tid föregående år. Detta förhållandevis dåliga resultat medförde vid årsskiftet ett läge, som måste anses ganska oroande, så till vida som man nu blev i högre grad än förut hänvisad till en knapphetshushållning utan nämnvärda reserver. För fortsatta uppköp av ved ställde Kungl. Maj:t genom beslut den 3 juli 10 milj. kronor och genom beslut den 10 juli ytterligare 10 milj. kronor till bränslekommissionens förfogande, varav det senare beloppet avsågs som förlagskapital till auktoriserade brännveduppköpare. Med Kungl. Maj:ts bemyndigande slöt bränslekommissionen under hösten avtal med vissa industriföretag, varigenom dessa åtogo sig att inköpa den massaved, som komme att avverkas på grund av ålagd produktionsplikt, samt att enligt närmare angivna grunder till kommissionen avstå viss del av den inköpta massaveden för bränsleändamål. Vid fördelning av åtagandet gingo industriföretagen samman i grupper med för varje grupp geografiskt begränsat inköpsområde. I samband med förhandlingarna om dessa avtal hade kommissionen särskilt undersökt möjligheterna att i större utsträckning än tidigare varit vanligt inköpa massaveden randbarkad eller, vad angick flottad massaved, obarkad, detta för att i möjligaste mån nedbringa arbetskraftsåtgången. Enligt från industrien lämnade uppgifter voro dock åtgärder i sådant syfte möjliga att genomföra endast i mycket begränsad omfattning. Flertalet företag förklarade, att av tekniska eller praktiska skäl en omläggning av driften, som skulle grundas på barkhaltig råvara, icke läte sig genomföra. Då vissa kvantiteter av den ved, som avverkades i början av säsongen 1941/42, hade kommit till användning redan under samma bränslesäsong, förelåg i verkligheten en brist i behovstäckningen för säsongen 1942/43, som gjorde att man måste räkna med att sannolikt större delen av den ved, som 1

Dessa siffror ha vid senare företagna undersökningar visat sig ligga något i underkant.

12<>

avverkats under juli och augusti 1942, lick tagas i anspråk under senare delen av sistnämnda säsong, även om den då icke uppnått full torrhetsgrad. Bränslekommissionen anmodade fördenskull kristidsstyrelserna genom cirkulärskrivelse den 21 augusti att tillse, att brännveduppköparna snarast möjligt och i varje fall före den 1 november 1942 tecknade kontrakt om leverans av ved, som avverkats före den 1 juli samt under juli och augusti 1942. I nödfall finge åtgärder vidtagas gent emot vedproducenter, som vägrade att teckna leveranskontrakt, för att åstadkomma ett tvångsavstående enligt förfogandelagen. Produktionen av träkol och gengasved. För åstadkommande av större planmässighet vid råvaruförsörjningen för framställning av träkol och gengasved meddelade bränslekommissionen i cirkulärskrivelse den 21 augusti 1942 vissa föreskrifter för kristidsstyrelserna vid handläggning av frågor om vedtilldelning för dylika ändamål. Särskilda virkeskvantiteter angåvos för varje kristidsstyrelseområde, vilka borde fördelas på olika företag efter vissa angivna grunder. Beträffande kolveden skulle fördelningen ske så, att i första hand ugnsanläggningar, vid vilka tjärprodukter utvunnos, skulle erhålla tilldelning för full och kontinuerlig drift, om möjligt minst 50 procent barrved, helst av furu. Återstående kolved skulle fördelas på övriga ugnsanläggningar och på milkolningen, varvid bättre ugnstyper — milugnar av tegel — ägde företräde framför plåtugnar eller andra mindre ändamålsenliga ugnstyper. För att möta den för tillfället rådande knappheten på träkol borde emellertid under närmaste två månader vedtilldelningen till befintliga kolugnar lämnas i all den utsträckning, som var möjlig. Licenstiden för ugnsanläggningar med tjärutvinning fick utsträckas till c:a sex månader, medan licens för övriga anläggningar borde lämnas för kortare tid. Beträffande anläggningar för tillverkning av gengasved borde lämpligt belägna sådana med modern maskinutrustning och torkanläggning i första hand tillgodoses med ved. Genom cirkulär nr 197 vidtog bränslekommissionen vissa ändringar i förut meddelade tillämpningsbestämmelser beträffande den geografiska fördelningen av träkols- och gengasproduktionen. Kungl. Maj:t medgav genom beslut den 11 september 1942, att bränslekommissionen fick under budgetåret 1942/43, i huvudsaklig överensstämmelse med förut fastställda grunder, bevilja statsbidrag för anordnande av kurser i kolning till sammanlagt belopp av 15 000 kronor. Inventering av landets förråd av träkol och gengas ved den 1 januari 1943 föreskrevs genom kungörelse den 11 december 1942 (nr 939). Toivproduktionen. Torvtillverkningen under sommaren 1942 hade planlagts för en produktion av omkring 1 milj. ton. Till följd av den för torvtäkt ogynnsamma, reg-

127 niga väderloken under eftersommaren och i viss mån även på grund av svårighet att erhålla arbetskraft nåddes dock icke denna produktionssiffra. Sammanlagt framställdes ej mer än omkring 830 000 ton bränntorv, varav c:a 670 000 ton maskintorv, 62 000 ton frästorv och resten sticktorv. Även om denna kvantitet ej var så stor, att den vägde synnerligen tungt i den totala bränsleförsörjningen — den kunde anses motsvara inemot 2V2 milj. kbm ved eller 6 ä 7 procent av bränn- och kolvedshuggningen under året — var den dock av betydelse framför allt därför att den till stor del producerats och även förbrukades i södra Sverige, d. v. s. i landets skogfattigaste men folkrikaste trakter, varigenom lättnader vunnos för transportväsendet. Av maskintorven torde c:a 130 000 ton ha förbrukats av de torvproducerande företagen själva, c:a 300 000 ton av industriföretag och c:a 100 000 ton av järnvägsföretag, medan resten disponerats av bränslehandeln för fri försäljning. Bränslekommissionen lät under sommaren för provtagning av torv i och för fastställande av kvaliteten av för leverans avsedd eller levererad torv utbilda och legitimera ytterligare 35 provtagare. För utförda förrättningar erhöllo provtagarna befogenhet att upptaga viss avgift. En kurs för utbildning av torvförmän anordnades på hösten liksom föregående år, varjämte instruktionsverksamhet för torvtillverkning ägde rum även i annan form. Ävenså fortsattes den propaganda för sticktorvtäkt, bl. a. genom filmförevisningar, som tidigare anordnats. Det uppgavs av bränslekommissionen, att nämnda propaganda dittills icke givit så stora och påtagliga resultat som man hoppats, men att man räknade med att den skulle bära frukt på längre sikt. Föreskrifterna om arbetsförmedlingstvång vid torvhanteringen enligt kungörelsen den 29 maj 1942 (nr 267) gällde till 1942 års utgång. Nya föreskrifter av i huvudsak samma innebörd, gällande från den 1 januari 1943, meddelades genom kungörelse den 11 december 1942 (nr 925).

B.

Flytande bränslen.

Försörjningsläget, Under andra halvåret 1942 var importen av flytande bränslen betydligt mindre än under första halvåret, beroende på att lejdtrafiken måste inskränkas. De varor, som kommo in till landet, utgjordes övervägande av llygbensin och mörka oljor. Desamma reserverades helt och hållet för krigsmaktens behov. Importen söderifrån pågick i mindre utsträckning jämlikt ett tidigare omnämnt handelsavtal med Tyskland. Vissa kvantiteter bilbensin infördes. Emellertid kröntes strävandena att med inhemska produkter ersätta tillförseln av mineraloljor med en viss framgång.

128 Allmän revision av bestämmelserna angående handels- och förbrukningsreglcringen. De skärpta bestämmelser som successivt meddelats angående reglering av handeln med och förbrukningen av flytande bränslen hade tillkommit för att fylla särskilda aktuella behov. En följd härav var, att de gällande föreskrifterna på området blivit delvis mindre enhetliga och överskådliga. Härtill kom, att utvecklingen föranlett framträdandet av nya blandningsbränslen, vilka icke funnos, när de tidigare författningarna tillkommo. Regleringsbestämmelserna rörande dessa blandningsbränslen voro därför rätt ofullständiga. För att alla i bruk varande flytande bränslen skulle bliva reglerade genom en enhetlig författning utfärdades på hemställan av bränslekommissionen en ny kungörelse angående reglering av försäljningen och förbrukningen av brännbara vätskor den 13 november 1942 (nr 873). Genom denna kungörelse upphävdes kungörelserna den 6 oktober 1939 (nr 699), gällande bensin och lättbentyl, den 26 april 1940 (nr 305), gällande brännolja och fotogen, samt den 17 maj 1940 (nr 349), gällande förbud att använda vissa brännbara vätskor såsom drivmedel för förbränningsmotorer. Härjämte hade i den nya författningen inarbetats de bestämmelser i kungörelsen den 7 mars 1941 (nr 134) angående beslag å samt reglering av förbrukningen av tjära m. m., som rörde handels- och förbrukningsregleringen. Nyssnämnda kungörelse nr 134/1941 kvarstod därefter endast som en beslagsförfattning. Tillämpningsföreskrifter till kungörelsen utfärdades av bränslekommissionen genom cirkulär nr 186. 1 den nya kungörelsen uppräknades alla de brännbara vätskor, vilka skulle betraktas som flytande bränslen och vara underkastade därom meddelade föreskrifter. Förutom bensin och lättbentyl, brännolja och fotogen samt tjärprodukter omfattade sålunda kungörelsen även motyl, motorsprit, flytande bränslen, som direkt eller indirekt utvunnits ur skiffer, samt blandningar mellan två eller flera av de uppräknade varorna. De brännbara vätskor, vilka icke skulle betraktas som flytande bränslen i egentlig mening, exempelvis metanol, renad terpentin, eter o. s. v., fingo — utom i vissa angivna nödfall — icke användas som drivmedel för förbränningsmotor utan bränslekommissionens tillstånd. (Rätten att i sistnämnda hänseende meddela undantag har bränslekommissionen begagnat bland annat för att stimulera framställningen av tjära på så sätt, att vissa företagare, som anlagt en tjärugn, fått tillåtelse att använda en mindre del av sin produktion av nyssnämnda vätskor för motordrift.) Det har i kungörelsen fastslagits, att bränslekommissionen, i den mån Kungl. Maj:t icke annorlunda bestämt, skall ha överinseendet över landets förråd av flytande bränsle. Det har därjämte uppdragits åt kommissionen att i samråd med överbefälhavaren, industrikommissionen, livsmedelskom-

129 missionen och trafikkommissionen bestämma om fördelningen av nämnda förråd mellan olika förbrukningsändamål. Avsikten med de nya regleringsbestämmelserna har varit att så långt som möjligt bibehålla de principer, som dittills varit gällande. Detta har inneburit, att förbrukare medgivits köpa flytande bränsle endast mot kupong till gällande inköpskort eller eljest i den ordning och under de villkor, som av bränslekommissionen eller å dess vägnar bestämts. Beträffande tjärprodukterna, vilka lågo under beslag, skulle inköpskort förekomma blott i fråga om motortjära. Annan tjära fick förvärvas mot inköpslicens från bränslekommissionen. Undantag gjordes som förut för försäljning till bestryknings- eller impregneringsändamål i mindre kvantiteter (högst 5 kg till en och samma förbrukare under en månad), i vilka fall särskilt inköpstillstånd ej krävdes. Den tidigare medgivna lättnaden beträffande bensin för sjukvårds- och hushållsbehov kunde till följd av försörjningsläget icke längre upprätthållas. I stället medgavs apoteken rätt att fortsättningsvis sälja högst 200 gram bensin åt gången för sjukvårdsändamål utan särskild licens. Utan hinder av de regelmässiga bestämmelserna fick emellertid försäljning och förbrukning av samtliga brännbara vätskor äga rum för tillfälliga, brådskande transporter av läkare, barnmorskor, sjuka, skadade eller barnaföderskor. Vid försäljning i sistberörda fall måste dock säljaren taga kvitto av köparen. Liksom förut varit fallet fick fordon eller farkost i regel icke framföras med flytande bränsle som drivmedel, med mindre ägaren innehade gällande inköpskort för dylikt drivmedel eller tillståndsbevis, d. v. s. medgivande att begagna eget drivmedelsförråd. Undantagna voro bl. a. försvarsväsendets fordon. Bränslekommissionen ägde i samråd med den eller de centrala kristidsmyndigheter och andra myndigheter, vilkas verksamhet därav berördes, meddela ytterligare undantag. I fråga om tilldelningsmyndigheterna åsyftades att såvitt möjligt genomföra samma system som det vilket bragts i tillämpning i avseende på smörjmedlen enligt kungörelsen härom den 2 maj 1941 (nr 226) (se del II sid. 350). I vissa fall medförde detta ändringar i förut gällande förhållanden. Tilldelningen av inköpskort och tillståndsbevis skulle beträffande icke statliga motorfordon, motorbåtar och motorredskap (andra än jordbrukstraktorer) samt fiskebåtar handhas av länsstyrelserna, beträffande jordbrukstraktorer och stationära motorer för jordbruket av kristidsstyrelserna, beträffande statliga civila motorfordon, motorfartyg (motorbåtar) och motorredskap, icke statliga fartyg och järnvägsfordon av trafikkommissionen, beträffande statliga militära motorfordon, motorfartyg (motorbåtar) och motorredskap samt luftfartyg av bränslekommissionen. I fråga om stationära motorer, andra än för jordbruk, samt i fråga om andra ändamål än de ovan uppräknade skulle bränslekommissionen ävenledes vara tilldelningsmyndighet eller efter dess bestämmande länsstyrelse eller kristidsstyrelse. 9 — 319301

130 Under krisens gång hade det stundom visat sig lämpligt att tilldelningsuppgifter, som åvilade lokala myndigheter, åtminstone för någon tid togos om hand av central kristidsmyndighet. Bestämmelser för möjliggörande härav hade införts i den nya kungörelsen. Samarbete mellan tilldelningsmyndigheterna avsågs skola pågå som förut för ernående av en så rationell ordning som möjligt. Närmare anvisningar angående de grunder, enligt vilka den av länsstyrelser och kristidsstyrelser handhavda tilldelningen borde ske, skulle utfärdas av den kommission, som ägde förbehålla sig att själv verkställa tilldelningen. Vid meddelandet av anvisningar skulle samråd äga rum med den eller de centrala kristidsmyndigheter, vilkas verksamhet berördes därav. Den nya kungörelsens straffbestämmelser hade anpassats efter de krisförfattningar, som på livsmedelskommissionens initiativ meddelats den 5 juni 1942 (se del III sid. 222). Möjligheter förelågo sålunda till utdömande av avsevärt skärpta straff i förhållande till vad tidigare varit fallet. Även åtskilliga påföljder, avsedda bl. a. att undanröja vinster genom överträdelser av författningen, kunde komma till användning. Av betydelse var, att bränslekommissionen fick befogenhet att efter samråd med vederbörande kristids- och andra myndigheter meddela undantag och ytterligare föreskrifter på området. Härigenom avsågs det skola bli möjligt att smidigt anpassa ransoneringen efter bränsletillgången, vilket kunde förväntas komma att i sinom tid underlätta återgången till normala förhållanden. Bensin och lättbentyl. Oblandad bensin tilldelades blott för kvalificerade industriella ändamål, särskilt för gummiindustrien. Tilldelning av lättbentyl, som innehåller 75 procent bensin och 25 procent motoralkohol, skedde av besparingsskäl endast för drift av vissa motorer, som på grund av sina smörjningssystem icke kunde använda spritstarka bränslen, huvudsakligen brandsprutor. Motylbränslen. Sedan Kungl. Maj:t bemyndigat bränslekommissionen att ingå avtal med vederbörande oljebolag och distributörer av flytande bränslen om prisutjämning å de viktigaste slagen av dylika bränslen, genomförde kommissionen efter grundliga förberedelser den 1 juli 1942 övergång från lättbentyl och fotogen till motylbränslen. Motorfotogen för drift av förgasarmotorer ersattes med motyl 85, lättbentyl ersattes med motyl 50 som startbränsle och med motyl 85 som driftbränsle. Enär användningen av motyl 85 förutsatte vissa ändringar på motorerna, medgav kommissionen, att motyl 50 skulle få användas som driftbränsle under juli och augusti 1942, till dess ombyggnad av den ifrågavarande motorn hunnit ske.

131 Priser å motylbränslena fastställdes efter ingående överläggningar med vederbörande myndigheter till 75 öre per liter motyl 85 och 86 öre per liter motyl 50. Detta motsvarade — med hänsyn till motylbränslenas lägre värmevärden — ett pris å mineraloljor och lättbentyl av 120 öre per liter, vilket även tillämpades fr. o. m. den 1 juli 1942. Oljebolagen fingo verkställa inbetalningar av clearingavgifter å mineraloljorna samt erhöllo utbetalningar från clearingkassan för flytande bränslen för sin försäljning av motylbränslen. Avräkning verkställdes varje månad. Priserna hade beräknats så, att clearingkassan varken skulle gå med vinst eller förlust. Emellertid visade det sig, att förbrukningen av motylbränslen — till följd av ovanan vid spritstarka bränslen och de svårigheter som uppstodo att få motorerna omställda — ganska avsevärt understeg den beräknade, under det att vissa extratilldelningar av mineraloljor måste verkställas. Dessa omständigheter gjorde, att clearingkassans behållning steg ganska avsevärt; de ansågos på grund av sin tillfälliga karaktär dock icke böra föranleda några prisändringar. Vid genomförandet av prisutjämningen lämnades motyl 98 (95-procentig sprit denaturerad med bokträtjära) utanför, enär detta bränsle huvudsakligen användes för drift av kustfartens segelskutor och icke ansågs på samma sätt som övriga motylbränslen direkt påverka den allmänna prisnivån. Motyl 98 tillhandahölls sålunda till det pris, som motsvarade kostnaderna i för dess framställning och distribution. Då värmevärdet å motyl 98 understiger värmevärdet hos övriga använda motorbränslen, har motyl 98 ställt sig förhållandevis dyrbart i drift. Fotogen, motorbrännolja och eldningsolja. Lysfotogen för hushållsförbrukning tillhandahölls liksom tidigare blott för belysning i ömmande fall. Tilldelning till belysning vid milkolning lämnades från den 1 september till utgången av år 1942. I övrigt erhöllo liksom tidigare fiske, trafikväsende samt industri och hantverk mindre kvantiteter lysfotogen. Motorfotogen och motorbrännolja kunde trots den alltmer försämrade lagerställningen tilldelas jordbruk och fiske i viss, ej oväsentlig utsträckning. Fr. o. m. den 1 juli 1942 avstängde emellertid livsmedelskommissionen ytterligare c:a 4 200 jordbrukstraktorer från tilldelning av flytande bränslen. Dessa traktorer hänvisades till gengasdrift. Tilldelningen av motorfotogen och motorbrännolja höll sig i ungefär samma storleksordning som under första halvåret, trots att tillvaratagandet av den förhållandevis stora skörden • ställde stora anspråk på traktorerna. Se vidare sid. 36. Inom fisket blev utvecklingen helt annorlunda. De fiskare, som hade tändkulemotorer i sina båtar, kunde icke använda motyl 50 och motyl 85, som blott lämpa sig för förgasarmotorer. Från livsmedelskommissionens sida framhölls, att landets försörjning med animaliska näringsmedel i högsta

132 grad försämrats genom missväxt å foderväxter åren 1940 och 1941, vilket framtvungit onormalt stor nedslaktning under dessa år. För tillgodoseende av folkförsörjningens nödvändigaste behov måste fisket därför upprätthållas och helst intensifieras. De av bränslekommissionen beräknade kvantiteterna motortjära kunde till följd av produktionssvårigheter icke tillhandahållas, utan vissa utdelade ransoneringskort å tjära blevo utan täckning. Alla dessa omständigheter samverkade till att fiskets tilldelning av motorfotogen och motorbrännolja måste utökas med extra tilldelningar, så att den blev ungefär dubbelt så stor som under första halvåret 1942. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 28 augusti 1942 erhölls tilldelningen av mineraloljor på gynnsammare villkor än eljest, i den mån oljorna ersatte utebliven tilldelning av motortjära. För dessa kvantiteter skulle fiskarena nämligen få prisrestitution med 35 öre per liter olja, så att de icke skulle komma i ogynnsammare ekonomiskt läge än om motortjära kunnat tillhandahållas å de utdelade ransoneringskorten. Erforderliga medel skulle förskotteras från den inom bränslekommissionen inrättade clearingkassan för flytande bränslen. övriga förbrukarkategorier erhöllo minsta möjliga kvantiteter. Vissa starkt begränsade kvantiteter motorfotogen tilldelades sålunda för sjöfart, lotsning, industri och hantverk samt vägväsendet. Tilldelning av motorbrännolja till dylika ändamål undveks på grund av försörjningsläget så långt möjligt. Bristen på motorbrännolja föranledde beslag å vissa för sjöfarten efter kriget avsedda, Rederiaktiebolaget Nordstjernan och Aktiebolaget bunkeroljor tillhöriga oljelager. Dessa disponerades därefter i viss utsträckning för samhällsnyttiga ändamål av synnerlig vikt. Av eldningsolja ha vissa kvantiteter blandats med fotogen för att kunna ersätta motorbrännolja inom fisket. För övrigt har eldningsolja så mycket som möjligt sparats för marinens behov. Skifferolja. Svenska skifferoljeaktiebolagets produktion vid Kvarntorp fortgick under andra halvåret 1942 enligt beräkning, och det visade sig att bolaget från anläggningens igångsättande i april—maj 1942 till årets slut lyckats framställa 14 700 kbm skifferolja. Till följd av nödvändigheten att upprätthålla fiskerinäringen påbörjades under de sista månaderna av 1942 tilldelning av s. k. mellanöl ja till västkustfisket, som erhöll c:a 400 kbm dylik olja. I samband härmed upptogos • förhandlingar med skifferoljebolaget om inordnande av skifferoljan i bränslekommissionens clearingsystem med skyldighet för bolaget att verkställa inbetalningar till clearingkassan för flytande bränslen. Marinens skifferoljeverk å Kinnekulle hölls i kontinuerlig drift, och ut-

133 vinningen därifrån översteg väsentligt produktionen under första halvåret 1942. Däremot kom den framställda oljemängden av olika orsaker icke upp till den under andra halvåret 1941 uppnådda siffran.

Sulfitsprit. Sulfitspritfabrikerna kunde under 1942 inregistrera rekord i fråga om spritframställning, i det att icke mindre än c:a 78 milj. liter 95-procentig sprit producerades. Den 23 juli 1942 ingicks ett nytt avtal med Aktiebolaget svensk sprit, »Avtal VII», varigenom 280 000 ton fodercellulosa av sulfitmassa beställdes. Som förut tillerkändes spritfabrikanterna en särskild lutersättning, nu bestämd till 60 öre per liter framställd 95-procentig sprit. Den tillverkade spriten skulle i största möjliga utsträckning levereras i form av motoralkohol. Emellertid förbehöll sig staten rätt att nedsätta nyssnämnda kvantitet fodercellulosa (liksom ock den samtidigt kontraherade leveransen av fodercellulosa av sulfatmassa, se ovan sid. 50) med högst 30 procent. Till följd av att årets foderskörd visade sig bliva tillfredsställande i såväl kvantitativt som kvalitativt avseende skedde denna nedsättning i augusti 1942. Efterfrågan å fodercellulosa nedgick i högsta grad, och nya beställningar syntes icke vara att påräkna. Då det kunde förutses, att försörjningsläget i fråga om sprit skulle bliva mindre gott, sedan fodercellulosatillverkningen och därmed även framställningen av fodersprit upphört, gav Kungl. Maj:t den 25 september 1942 bränslekommissionen i uppdrag att utarbeta en plan för fördelningen i stort av landets tillgångar av sprit mellan olika användningsområden. Efter samråd med vederbörande myndigheter och Aktiebolaget vin- & spritcentralen ingav kommissionen den 19 december 1942 en dylik plan för tiden 1 oktober 1942—30 juni 1943. Det ansågs nämligen uteslutet att kunna överblicka läget för längre tid framåt. Enligt denna plan förutsattes, att Vin- och spritcentralen under år 1943 skulle begränsa försäljningen av rödsprit i detaljhandeln till dess omfattning under motsvarande tidsperioder 1942. Vissa maximikvantiteter fastställdes för förtäringsändamål, hushållsförbrukning, tekniska ändamål och motorbränslen. Planen godkändes av Kungl. Maj:t den 31 december 1942.

Trätjära. Under hela året 1942 framställde Aktiebolaget statens skogsindustrier 2 820 ton motortjära eller endast en mindre del av den kvantitet, som bränslekommissionen — under förutsättning av jämn produktion — haft anledning att räkna med på grund av ingångna avtal. Den totala produktionen av motortjära under andra halvåret 1942 var emellertid större än

134 under första halvåret; bolagets andel i den totala motortjärutvinningen under andra halvåret 1942, som uppgick till 5 943 ton, utgjorde 1 997 ton. Genom att sålunda avsevärda kvantiteter motortjära uteblevo, uppkommo stora svårigheter beträffande fiskets försörjning med drivmedel, i synnerhet under ransoneringsperioderna juli—augusti och september—oktober. För att få fram ytterligare motortjära ingick bränslekommissionen den 16 och 17 november 1942 avtal med Hellefors bruks aktiebolag, enligt vilket bolaget under tiden 1 maj 1943—1 maj 1945 garanterades avsättning för bl. a. 800 ton motortjära. Vidare hemställde bränslekommissionen hos Kungl. Maj:t om rätt att teckna avtal med Svenska gengasaktiebolaget m. fl. om uppförande av högst 18 ugnsenheter av bolagets konstruktion. Avtalen skulle innebära avsättningsgaranti under två år eller längst till den 1 juli 1945 för tillhopa högst 15 000 ton trätjära, som lämpade sig för bearbetning till motortjära. Densamma skulle betinga ett pris av 35 öre per kg. Framställningen godkändes av Kungl. Maj:t den 18 december 1942. Samtidigt hemställde bränslekommissionen att få ingå avtal med Bilbränsleproducenternas riksförbunds försäljningscentral, förening u. p. a., om avsättningsgaranti under två år för högst 2 600 ton motortjära om året. Tjäran skulle erhållas genom ombyggnad för tjärutvinning av c:a 200 milugnar och betinga ett pris av 46 öre per kg inklusive emballage. Denna framställning föranledde icke någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Från Skogsägarnas oljeaktiebolag erhölls under andra halvåret 1942 3 330 ton tjärprodukter, till övervägande del stubbtjärprodukter. Av dessa användes stubbtjäran uteslutande för smörjoljetillverkningen. Framkomna behov av tjära till bestryknings- och impregneringsändamål kunde i det stora hela tillgodoses. Däremot nödgades kommissionen hänvisa vissa industrier att för eldning av härdugnar m. m. övergå till annan uppvärmningsmetod. En del av leveranserna av motortjära till fisket skedde med uppblandning däri av sprit till omkring 20 procent. Export av tjära ägde rum i viss mindre omfattning till Tyskland m. fl. länder enligt kompensationsavtal. I utbyte erhöllos åtskilliga för folkförsörjningen betydelsefulla varor, bl. a. smörjoljor. I samråd med priskontrollnämnden höjde bränslekommissionen fr. o. m. den 1 augusti 1942 producentpriset å stubbtjärprodukter från 60 öre till 74 öre per kg, inklusive emballage fritt banvagn produktionsorten. För dalbränd tjära inträdde motsvarande prisstegring i mitten av september 1942. Dessa prishöjningar torde i viss mån ha medverkat till den under andra halvåret 1942 uppnådda ökningen i tjärproduktionen.

135 C.

Gengas m . m .

Antalet i automobilregistren upptagna gengasdrivna motorfordon (bilar och bussar) uppgick den 31 december 1942 till 72 781 mot 69 577 den 30 juni s. å. Fördelningen på de olika kategorierna av fordon var följande: 30 juni 1942

31 dec. 1942

3 452 35 349 30 776

3 431 35162 34 188

69 577

72 781

Omnibussar Lastbilar Personbilar Summa

En viss ökning hade sålunda under halvåret ägt rum i totalantalet, vilken dock helt fallit på gruppen personbilar. Procenten vedgasdrivna fordon hade minskat från c:a 40 till 37. Totala antalet registrerade bilar och bussar utgjorde vid årets utgång 79 526 och antalet registrerade motorcyklar 6 985. Med hänsyn till drivmedlets art fördelade de sig på följande sätt: Drivmedel

Bilar och bussar

Motorcyklar

Gengas Acetylen Lysgas Metangas Elektrisk kraft Flytande bränsle

72 781 378 250 213 1002 4 902

847 40 — — 1 052 5 046

E n viss tillväxt hade sedan den 30 juni skett i de elektriskt drivna bilarnas och motorcyklarnas antal, nämligen med resp. 175 och 125 st. Arbete fortgick alltjämt på åstadkommande av förbättrade typer av gengasaggregat. Genom bränslekommissionens gengasbyrå utövades en fortlöpande konsulent- och inspektionsverksamhet särskilt med hänsyn till brand- och förgiftningsfaran vid gengasdrift. En ganska omfattande experiment- och försöksverksamhet bedrevs av Svenska gengasaktiebolaget, inom vilket en särskild avdelning härför inrättats, den s. k. marinavdelningen. Från början hade denna avdelning huvudsakligen sysslat med frågor angående tillämpning av gengassystemet för fartygsdrift (därav namnet), men efter hand hade avdelningen växt ut till en mera mångsidigt verksam forsknings- och försöksanstalt för gengas. Bland frågor, som under år 1942 blivit lösta av bolaget, var framför allt det praktiska möjliggörandet av gengasdrift i fråga om tvåtaktmotorer genom den av bolaget utexperimenterade gaspulsatorn. Genom denna uppfinning hade vunnits betydligt ökad motoreffekt och minskad bränsleförbrukning samt även minskad förgiftningsrisk i jämförelse med tidigare konstruktioner. Pulsatordrift hade redan kommit till viss användning bl. a. å kanalbåtar, mudderverk, fraktfartyg, stenkrossar och sågverksmotorer. En annan värdefull uppfinning var åstadkommandet av en vedgeneratorkonstruktion,

136 i vilken nickel- och kromlegerat material icke kom till användning och som gjorde det möjligt att utan tidsutdräkt och för ringa kostnad hyta ut den för angrepp mest utsatta delen av härden i aggregaten. Av särskild betydelse var, att man genom ifrågavarande konstruktionsarbeten lyckats åstadkomma gengasaggregat, som voro väl lämpade för inmontering å fiskefartyg. För att befrämja gengasens ökade användning inom fiskerinäringen anvisade Kungl. Maj:t den 18 december 1942 på framställning av livsmedelskommissionen av förskottsmedel 500 000 kronor för att av kommissionen under vissa villkor och förutsättningar användas för inköp av och tillhandahållande åt fiskare av ett hundratal av gengasbolaget tillverkade aggregat. Det avsågs, att dessa aggregat skulle av fiskare för provdrift gratis få disponeras under ett år mot förbindelse att under tiden använda dem i största möjliga utsträckning, varefter det skulle stå vederbörande fiskare fritt att inlösa dem till överenskommet pris. Nya anvisningar till ledning för tillverkning, montering och skötsel av gengasverk utfärdades av bränslekommissionen genom cirkulär nr 180, vilket ersatte det tidigare cirkuläret i ämnet nr 110.

D.

Smörjmedel.

Import av smörjoljor, väsentligen från Rumänien, ägde under 1942 och särskilt under detta års senare hälft rum i större omfattning än under nästföregående år. Därjämte började nu smörjmedel tagas i bruk, vilka tillverkats av inhemsk stubbugnstjära, i någon mån även av inhemsk skifferråolja, sedan det genom anställda försök visat sig möjligt att av sådan olja framställa åtminstone för vissa ändamål användbara smörjmedel. (Beträffande produktionen av tjära för smörjoljetillverkning hänvisas till vad därom anföres å sid. 134). Tillgången på smörjmedel var emellertid fortfarande starkt begränsad, och den förbrukningsreglering som tidigare genomförts förblev alltjämt i kraft. Vissa ändringar vidtogos i systemet för smörjmedelstilldelningen till motorfordon; se härom nedan sid. 172. Ny inventering angående förefintliga förråd av smörjmedel skedde per den 1 oktober jämlikt kungörelse den 18 september 1942 (nr 769). Därvid ålades vederbörande handlande att jämväl redovisa sitt innehav av inköpskuponger, inköpslicenser och kvitton, som mottagits vid försäljning av ifrågavarande varor. Med stöd av Kungl. Maj:ts beslut den 17 april 1942 hade priskontrollnämnden genom meddelande n r 87 fastställt normalpriser å de viktigaste slagen av smörjmedel att gälla fr. o. m. den 1 maj. Nya, i vissa hänseenden ändrade normalpriser föreskrevos av nämnden fr. o. m. den 1 oktober genom meddelande nr 176. På grund av att dels priserna å importerade smörjmedel undergått en avsevärd ökning, dels ock priset å stubbugnstjära. av-

137 sedd för framställning av tjärsmörjoljor, från början av augusti stegrats rätt betydligt, fann industrikommissionen påkallat att fr. o. m. den 1 oktober höja clearingavgiften vid försäljning av smörjmedel från grossist ävensom vid import av smörjmedel direkt av förbrukare (se del III sid. 364) från 45 till 75 öre per kg. Samtidigt bemyndigade Kungl. Maj:t industrikommissionen att från clearingkassan för smörjmedel utbetala ersättning för sådan omvandling av smörjmedel, som kommissionen, i syfte att tillgodose särskilda förbrukningsändamål, fann böra ske. Glearingen utvidgades i samband härmed till att omfatta jämväl smörjmedel, som framställdes av skifferråolja.

7.

Kraftförsörjningen.

Kraftsituationen. Nederbörden i landet var under senare halvåret 1942 i genomsnitt ungefär normal men månadsvärdena företedde en stigande tendens. Under tredje kvartalet var nederbörden sålunda omkring 85 och under fjärde kvartalet 120 procent av den normala. Månaderna september och oktober uppvisade markerade nederbördsöverskott. Vissa trakter i Norrland exempelvis fingo under oktober nära fyra gånger den vanliga nederbörden. Vattenkrafttillgången, vilken bedömes med hänsyn till dels den aktuella vattenföringen i vattendragen, dels den i regleringsmagasinen lagrade energin, var under hela perioden jämförelsevis låg, ehuru även den under perioden befann sig, i bredd med den ökade nederbörden, i tillväxt. Den uppgick sålunda i medeltal under tredje och fjärde kvartalen till 85 resp. 90 procent av den normala. På grund av denna relativt svaga vattenkrafttillgäng krävdes viss komplettering med ångkraft. Under halvåret i dess helhet uppgick ångkraftproduktionen till c:a 5 procent av den totala kraftproduktionen. Den stegring i kraftförbrukningen, som framträtt under andra kvartalet 1942, fortsatte även under det tredje kvartalet; under årets sista månader förmärktes däremot en viss återgång. Utvecklingen framgår av följande index för belastningsintensiteten, varvid läget vid årsskiftet 1935/36 satts = 100. ..., Manad Juli Augusti September Oktober November December

Belastningsindex i medeltal ,° . , under månaden 148 149 152 147 146 148

Nedgången i belastningen i oktober torde åtminstone delvis kunna förklaras av de restriktioner, som vid denna tid vidtogos i kraftförbrukningen (se nedan). De alltjämt höga belastningstalen nödvändiggjorde emellertid, förutom nyssnämnda rätt betydande ångkraftalstring, en kraftig tappning ur de särskilt i södra Sverige dåligt fyllda magasinen. Utsikterna för den kommande vinterns kraftförsörjning tedde sig därför ej särskilt goda. Den

139 exceptionellt rikliga nederbörden vid slutet av oktober och början av november medförde likväl en fullkomlig omsvängning i läget. Vattenmagasinens energiinnehåll ökades med mer än 300 milj. k W och produktionen av ångkraft kunde inställas. Restriktioner i kraftförbrukningen. Som framgår av det förut anförda, voro utsikterna för krafttillgången vid höstens början ännu osäkra. Med hänsyn till den knappa tillgången på kolbränsle syntes det icke kunna ifrågakomma att under vinterhalvåret i högre grad lita till ångkraft för utfyllnad av underskott i vattenkraftproduktionen. Detta gjorde, att bränslekommissionen såg sig föranlåten fr. o. m. den 1 oktober vidtaga inskränkningar i rätten att för vissa ändamål använda elektrisk kraft av i stort sett samma omfattning som de vilka tillämpats under föregående höst (se del III sid. 138). Befogenhet därtill ägde kommissionen genom den ännu gällande kungörelsen den 24 oktober 1941 (nr 820). Bestämmelse i ämnet meddelades genom kommissionens cirkulär nr 168. Restriktionerna gällde hela landet med undantag av det s. k. Nordblocket, vilket omfattade Jämtlands, Norrbottens och Västerbottens län samt norra delen av Västernorrlands län. Bestämmelserna inneburo inskränkning i användning av elektrisk kraft för uppvärmning av byggnad, för beredning av varmvatten, för belysning av skyltfönster och ljusreklam samt för gatu- och vägbelysning. Den huvudsakliga ändringen i jämförelse med de fr. o. m. den 1 november 1941 resp. den 1 januari 1942 gällande bestämmelserna avsåg varmvattenförbudet, som nu skärpts därhän, att endast vattenvärmare med en effekt av högst 1 k W per konsument mot föregående år 100 k W blevo fria, medan vattenvärmare om 1—5 k W fingo användas endast om annan möjlighet till värmning av vatten saknades. Elektrisk kraft fick över huvud icke användas för beredning av varmvatten till bad eller dusch. Den prövning av frågor om undantag från byggnadsuppvärmningsförbudet, som kunde ifrågakomma, avsågs skola tillämpas betydligt mera restriktivt än förut. Däremot avstod man denna gång från nedsättning av spänningen på distributionsnäten, enär de tidigare föreskrifterna därom visat sig vara åtföljda av vissa olägenheter. Lättnader i förbuden angående reklambelysning genomfördes från den 5 december, och under tiden den 23 december— 31 januari dispenserades tillfälligt från samtliga hithörande förbrukningsrestriktioner. Nu nämnda åtgärder kunde anses under hösten och vintern medföra en besparing på några tiotusental ton stenkol. Då emellertid, såsom läget tedde sig i oktober, en avsevärt större besparing syntes erforderlig, beslöts att bredvid ifrågavarande restriktioner införa en viss r a n s o n e r i n g a v k r a f t f ö r b r u k n i n g e n med stöd av lagen den 12 december 1941 (nr 925) om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas (se del III sid. 17). Genom kungörelse den 16 oktober 1942 (nr 821) bemyndigade Kungl. Maj:t

140 bränslekommissionen att, då så funnes påkallat, meddela föreskrift angående inskränkning i förbrukningen av elektrisk kraft vid industriell eller därmed jämförlig anläggning, vid vilken sådan kraft användes för annat ändamål än för belysning, samt om användningen i övrigt av tillgänglig kraft vid dylik anläggning. Kommissionen utfärdade med stöd härav genom cirkulär nr 172 föreskrifter angående ransonering av elektrisk kraft för de konsumenter, som tillhörde huvudkonsumentgrupp A: industri, enligt definitionen i kommissionens cirkulär nr 131 (se del III sid. 366). Ransoneringen, vilken trädde i kraft den 28 oktober 1942, omfattade hela landet med undantag av Nordblocket och nordligaste delen av Hammarforsblocket (Jämtlands, Norrbottens och Västerbottens län samt större delen av Västernorrlands län). Genom att inskränka ransoneringen till den egentliga industrien åsyftade kommissionen att via ett relativt litet antal konsumenter nå en förhållandevis stor del av totalkonsumtionen. Undantagen för norra Sverige motiverades med att det syntes möjligt att där fortfarande fullt tillgodose behoven och samtidigt fullbelasta den söderut gående stamledningen utan att därvid nämnvärt anlita magasinen. För de särskilda industrigrupperna fastställdes tilldelningskvoter, varierande med hänsyn till vederbörande industriers betydelse ur allmän försörjningssynpunkt mellan i allmänhet 20 och 35 procent av de fastställda grundbeloppen. Överuttagningsavgiften för kraftbelopp, som av förbrukare uttogs utöver vad han enligt meddelad föreskrift ägde rätt till, skärptes vid större uttagning på det sättet, att den vid överskridande av den tillåtna uttagningen med intill en procent skulle utgöra fem gånger den genomsnittliga normala kraftkostnaden (dock lägst 5 och högst 50 öre per kWh) men vid större överuttagning 50 öre per kWh. Utöver denna ekonomiska påföljd kunde vid svårare förseelse böter ifrågakomma. Den föreskrivna kraftransoneringen blev emellertid icke av lång varaktighet. På grund av den osedvanligt rikliga nederbörden vid månadsskiftet oktober/november beslöt bränslekommissionen redan den 3 november, att ransoneringen tills vidare skulle sättas ut kraft. Den behövde sedan ej återinföras under vintern 1942/43. Den centrala driftledningen (CDL). Under halvåret behandlades ett flertal för kraftförsörjningen viktiga frågor inom CDL. Vid tillämpning av det arbetsförmedlingstvång för byggnadsföretag, som sattes i kraft i juni månad, trädde arbetsmarknadskommissionen i förbindelse med CDL, vilken i samarbete med blockcheferna lämnade hjälp med behovsprövning beträffande de ärenden, som berörde kraftförsörjningen. Vidare behandlades frågor av militär art gällande bl. a. försvar och luftskyddsanordningar vid kraftverken samt verkshemvärnsorganisationen. De ovannämnda växlingarna i den aktuella kraftsituationen medförde ett omfattande arbete inom CDL och dess verkställande organ riksdriflbyrån.

141 Tillfälliga vattenregleringar. Ett tiotal ansökningar ingåvos under halvåret till vederbörlig vattendomstol om nya vattenregleringar enligt lagen av den 20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering. Bland ansökningarna märkes reglering av några sjöar inom Långans övre område, varigenom ett magasinstillskott av nära 300 milj. kbm beräknades komma de nedanförliggande kraftstationerna i Indalsälven tillgodo. Då den treåriga giltighetstiden för de omedelbart efter lagens tillkomst beviljade tillstånden till regleringsföretag utgick under halvåret, inlämnades ett flertal ansökningar om förnyelse av dessa tillstånd. Utbyggnad av nya krafttillgångar. Det forcerade utbyggande av kraftstationer och linjer, som krisen och bränslesvårigheterna framtvungit, fortgick som förut. Under november månad igångkördes ett andra aggregat om c:a 45 000 k W i Hojumstationen i Trollhättan, varigenom den sammanlagda effekttillgången i de båda Trollhättestationerna ökades till c:a 230 000 kW. Genom denna ökade utbyggnad väntades det skola bli möjligt att bättre utnyttja Vänerns reglering, så att ångkraftkompletteringen där kunde reduceras. Dessutom planlades under halvåret en del ytterligare utbyggnader. Sålunda förberedde Stora Kopparbergs bergslags aktiebolag en nyanläggning på 20 000 kW vid Domnarvet i Dalälven. Uddeholms aktiebolag planerade en utökning av kraftstationerna vid Nain och Knon. Bland färdigställda linjearbeten märkes en 220 kV linjesektion, avsedd att sammanbinda kraftstationerna i Stadsforsen och Krångede. Den utgör början till en ledning, som skall förena alla de större kraftstationerna i Indalsälven från Järpströmmen till Stadsforsen. Genom den härvid inkopplade sektionen har ernåtts en utjämning av de effektbelopp, som inmatas i de båda 220 kV linjerna från Krångede och Stadsforsen till södra Sverige, varigenom driftekonomien och stabiliteten på systemet ökats.

8. Statlig lagerhållning. Statens reservförrådsnämnds varuinköp f r å n u t l a n d e t fortgingo även under andra halvåret 1942 i icke obetydlig omfattning, till stor del beroende på de möjligheter till import västerifrån, som genom lejdbåtstrafiken stodo öppna. Nämndens verksamhet med hänsyn till befraktningen av lejdbåtarna upprätthölls som förut. För uppköp av i n h e m s k a v a r o r i samband med varubeslag eller på grund av ingångna avtal om statlig avsättningsgaranti eller av annan orsak togs reservförrådsnämnden på flerfaldigt sätt i anspråk. Att nämnden sålunda anlitades för uppköp bl. a. av sprit, vissa metaller (koppar, aluminium, bly m. m.), flytande harts, trätjäreprodukter samt gummiringar, har omnämnts i föregående halvårsredogörelser. Under andra halvåret 1942 tillkommo liknande på avtal grundade inköpsuppdrag beträffande bl. a. nickel, molybden- och volframmalm samt trän. Försäljningar från reservförråden ägde rum i vidgad omfattning. Vad angår sprit hade nämnden redan förut erhållit uppköpsbemyndigande för tiden till 1942 års slut beträffande sådan vid cellulosafabrikerna framställd vara, som icke kunde finna avsättning i allmänna marknaden (se del III sid. 369). Genom beslut den 25 september 1942 uppdrog Kungl. Maj:t åt nämnden att tills vidare, d. v. s. utan tidsbegränsning, från Aktiebolaget vin- & spritcentralen för lagring omhändertaga de kvantiteter skattefri sprit, som bolaget hembjöd åt nämnden. Vid uppkommande behov skulle nämnden äga att, med iakttagande av för spritcentralens försäljningsverksamhet gällande föreskrifter och efter bränslekommissionens anvisningar, till försvarsväsendet, till importör eller till annan av nämnda kommission anvisad köpare för motordrift avyttra den av nämnden sålunda lagrade spriten. Reservförrådsnämndens arbete med inlösen eller inköp av gummiringar, som lagts under beslag, ökades under hösten 1942 i omfattning. För värdering av däck och slangar anlitade nämnden nu som förut särskilda värderingsmän. Deras antal uppgick vid årets slut till aderton, fördelade på särskilda värderingsnämnder med tre man i varje nämnd. Förnyade bemyndiganden gåvos reservförrådsnämnden genom kungl. brev den 25 september och den 18 december 1942 att på samma sätt och under samma villkor som förut under perioderna oktober—december 1942

143 och januari—mars 1943 efter framställning eller tillstyrkan av någon av iörsörjningskommissionerna för tillgodoseende av uppkommande behov försälja eller utlåna varor till en myckenhet av högst 20 procent av den lagrade kvantiteten av vederbörande varuslag vid periodens början. Omfattningen av den under livsmedelskommissionens omedelbara överinseende bedrivna lagringsverksamheten varierade starkt i samband med växlingarna i försörjningsläget. Vid utgången av år 1942 omfattade de under Svenska mejeriernas riksförenings och Sveriges slakteriförbunds (jämte — i mindre omfattning — vissa andra sammanslutningars) vård befintliga regleringslagren resp. 6*5 milj. kg smör med ett värde av 26*1 milj. kronor och 6*3 milj. kg slaktvaror med ett värde av 16*3 milj. kronor. Tidigare under hösten hade lagren såväl av smör som av slaktvaror (fruset kött och köttkonserver) uppgått till större kvantiteter men minskat genom fortgående utförsäljning. Utöver nämnda varor omfattade de statliga livsmedelslagren den 31 december 1942 656 ton sill och annan fisk och 1 152 ton frukt och bär med värde av resp. 953 000 och 814 000 kronor. Sammanlagt utgjorde vid årsskiftet det i lagringsprodukter genom livsmedelskommissionens förmedling bundna rörelsekapitalet 44*2 milj. kronor mot 50-5 milj. kronor i slutet av oktober. Härjämte hade till Sveriges äggimportörförening utanordnats 13 milj. kronor för inköp från utlandet av ägg och äggvaror.

9. Utrikeshandeln. Statistisk överblick. Totalvärdet av Sveriges handelsomsättning med utlandet år 1942 översteg med 80 milj. kronor motsvarande värde för år 1941. Det var emellertid endast importvärdet som stigit, medan exportvärdet minskats. Därigenom ökades importöverskottet utan att dock uppnå samma storlek som åren 1939 och 1940. Utvecklingsgången, värdemässigt sett, under alla krigsåren belyses av nedanstående tablå. (Motsvarande månadssiffror för första halvåren återfinnas nedan å sid. 397.) Värde

i

milj oner

Kronor Export

Import 1939

1942 Januari—juni

1 142

1 148

550 Juli Augusti September Oktober November December Juli—december

205 218 180 220 275 259 1357

140 123 147 140 156 150 856

118 137 161 165 141 155 877

166 204 181 156 158 161 1 026

161 186 131 161 181 156 976

91 96 105 102 123 120 637

115 129 137 128 122 118 749

138 121 120 152 116 122 769

Januari—december

2 499

2 004

1 674

1 780

1 889

1345 I 319

Importc verskott Januari—december

461 Man finner här, att omsvängningen i förhållandet mellan import och export huvudsakligen ägde rum under senare halvåret 1942. Till följd av den försiggångna prisstegringen återgiva de anförda värdesiffrorna icke den verkligen skedda förskjutningen i utrikeshandelns kvantitativa omfång. En åtminstone approximativ föreställning därom erhålles genom de beräkningar angående utrikeshandelns »volym», som verkställts av konjunkturinstitutet, senare av kommerskollegium, därigenom att handelsvärdena år för år omräknats enligt samma å-priser, varvid genomsnittspriserna för 1936 lagts till grund. Sättas de sålunda erhållna volymtalen i relation till motsvarande medeltal för åren 1936/38, erhållas följande talserier:

145 Importvolym Exportvolym

122 102

74 55

49 50

48 41

Av dessa siffror framgår, att importen, med bortseende från prisförändringarna, under år 1942 nedsjunkit till mindre än hälften och exporten till blott något över 40 procent av sin genomsnittliga storlek åren närmast före kriget. Den höga siffran för importvolymen 1939 ger en antydan om storleken av den forcerade införsel som då ägde rum i lagringssyfte. Huru importen och exporten, kvantitativt sett, fördelade sig på vissa huvudslag av varor, visar efterföljande tablå. Import 1 000 ton 1939

Export 1 000 ton

1942 Anim. o. veget. ämnen m. m. . . . 950 678 Mineral o. metaller m. m 12 504 7 274 Kemiska produkter, gödselmedel ni. m 1 143 742 Hudar, textilvaror, kautschuk m. m 188 108 Trävaror, pappersmassa, papper m. m 315 212 Maskiner, transportmedel m. m. . 233 127

321 5632

450 227 99 87 4 808 14 825 10 928 10 622

28 9 293

Summa

15 333

9 141

301 74 7 011

142 71

6 390 221

3 593 3 349 2 597 52 104 67 6 177 21 804 14 796 14 160 12 022

I posten »mineral och metaller m. m.» ingå även fossila bränslen och mineraloljor, till vilka varuslag den starka nedgången i importsiffrorna för nämnda grupp huvudsakligen är att hänföra. Motsvarande grupp i exporten domineras av järnmalmen. I fråga om maskin- och transportmedelsgruppen har nedgången i importen väsentligen föranletts av den minskade införseln av automobiler. Beträffande importen och exporten av ett antal viktigare särskilda varuslag kunna numera kvantitetssiffror för krigsåren meddelas. Tabellen å sid. 146 innehåller ett sammandrag av härom i Kommersiella meddelanden offentliggjorda uppgifter. Enär under år 1939 en abnormt stor införsel ägde rum, medtagas till jämförelse siffror för det beträffande förhållandena före kriget mera representativa året 1936. Den i flera fall märkbara återhämtningen i importen under år 1942 beträffande gruppen livsmedel och jordbruksråvaror ävensom beträffande sådana varor som hudar, ull och bomull har väsentligen berott på den ökade omfattning som lejdtrafiken med amerikanska kontinenten haft detta år i jämförelse med 1941. Vad exporten angår finner man, att bland de stora exportvarorna den förhållandevis största nedgången drabbat pappersmasseoch pappersgruppen. Länderfördelningen för importen och exporten under åren 1939—42 anges i tabellen å sid. 147. Import- och exportländerna äro här, i avsikt att 10—319301

146 1936

1939 T usen

ton

Importvaror L i v s m e d e l och

jordbruksråvaror:

Fisk

Kli Fettråvaror

(jordnötter,

kopra,

7-7 1-0 52-3 46-6 54-1 8-4 76-0 10-2

7-6 0-7 52-7 56-0 41-8 1-8 42-4 12-9

3-1 1-3 28-4 40-0 94-3 37-7 49-1 140

4-8 2-3 15-6 17-4 0-4 6-8 3-9 30-7

5-4 0-5 7-7 7-9 99-4 6-6 13-3 6-3

210-0 34-3 120-5 133-8 54-5 66-3 97-6

223-6 45-4 133-3 187-3 81-7 139-4 116-7

68-7 19-9 114-9 40-2 18-6 119-7 90-2

8-7 5-3 64-9 26-3 1-6 127-5 60-5

43-1 22-6 93-0

soja-

V e g e t a b i l i s k a feta oljor Råfosfat

1-6 104-2 87-2

Bränslen: Koks. . :

5 616 2 078

6 342 2 339

3 996 1725

3 160 1643

2 705 1186

Industriråvaror m. m.:

Ull Tackjärn och tackjärnsgjutgods

167-7 31-8 148-1 17-0 9-8 32-3 213-3 444-1 72-7

241-8 39-6 117-6 23-0 13-3 46-9 278-5 601-4 135-5

184-6 41-2 82-8 12-1 9-7 20-1 130-4 350-6 51-6

197-1 34-9 45-6 7-0 4-5 16-4 96-2 249-6 11-3

2020 29-8 51-2 8-0 6-9 32-0 93-8 296-4 22-1

12-7 19-1 20-7 13-7

13-9 26-2 36-2 11-5

4-4 9-8 17-7 1-6

1-0 1-5 3-7

1-7

4 178 2 280 607 11 198 120-9 179-1

3 860 2 331 602 13 6 5 0 170-4 206-0

2 861 982 247 10 137 98-4 197-8

2 964 756 190 9 539 90-9 227-4

2144 659 238 8 625 65-0 141-3

Exportvaror Fläsk Fisk T r ä v a r o r , o a r b e t a d e , b i l a d e , s å g a d e och hyvlade 1 000 m 3

ge ett samlat uttryck för den effekt, som minspärren i väster utövat på den svenska utrikeshandelns omfattning, fördelade i två grupper, nämligen länder tillhörande den europeiska kontinenten och övriga länder. Nämnda effekt framträder i tabellen synnerligen klart. I avseende på importen skedde en viss återgång från 1941 till 1942, medan beträffande exporten fördelningen av varurörelsen mellan länder innanför och utanför spärren var den-

147 Miljoner kronor 1939

1942 Import från Europeiska kontinenten (exkl. Sovjetunionen)

1 352-8 1 300-8 1 376-0 1 407-3

54-1

64-9

82-2

78-5

Därav: Nordiska länder Tyska riket Italien Schweiz Ungern Västeuropeiska länder 1 Spanien och Portugal Balkanländer övriga europeiska kontinentalländer

180-0 619-8 39-3 45-9 17-0 311-3 13-5 30-9

7-2 24-8 1-6 1-8 0-7 12-5 0-5 1-2

7-7 38-4

8-1 52-0 7-5 4-3 1-4 3-2 0-5 3-7

7 45' 7' 4' 1 2' 15'

95-1

50-1

24-3

25-9

3-8

2-5

1-5

15 Övriga länder.

1145-9

703-7

298-1

372-9

45-9

35-1

17-8

27-5

Summa 2 498 7 2 004 5 1674 1 1 780 2 100 0

100 0

100 0

100 0

Export till 'Europeiska kontinenten (exkl. Sovjetunionen)

1 040-8 1 036-8 1190-7 1167-7

55-1

78-1

Därav: Nordiska länder Tyska riket Italien Schweiz Ungern Västeuropeiska länder 1 Spanien och Portugal Balkanländer Övriga europeiska kontinentalländer

329-5 369-0 44-5 17-8 5-7 194-4 13-1 14-3

326-1 491-3 67-1 31-7 6-9 76-4 5-3 8-3

17-4 19-5 2-4 0-9 0-3 10-3 0-7 0-8

24-6 37-0 5-0 2-4 0-5 5-8 0-4 0-6

24-3 41-4 7-0 5-5 0-9 6-2 0-6 0-7

20-3 40-0 9-0 7-1 1-6 4-1 2-3 1-9

52-5

23-7

25-9

28-1

2-8

1-8

1-9

2-2

Övriga länder.

847-S

290-7

154-5

151-1

44-9

21-9

11-5

11-5

1 »88-6 1 327-5|l 345-2 1 318-8 100-0 | 100-0

100-0

100 0

Summa

155-0 769-1 103-0 59-5 13-6 108-7 7-5 34-3

1941 Procent

135-9 870-2 125-6 73-0 23-5 53-2 8-5 61-8

326-5 557-5 93-9 73-3 12-0 83-9 8-0 9-7

118-7 841-8 126-7 94-3 32-0 45-0 29-7 93-2

255-0 549-6 116-5 92-8 20-7 48-5 31-0 25-5

samma under de två åren. Denna olikhet sammanhänger med den ökning som år 1942 inträdde i fråga om de med lejdbåtarna införda varumängderna jämfört med 1941; en motsvarande ökning förekom ej beträffande exporten. Närmare uppgifter angående lejdtrafiken meddelas å sid. 159. Att de där anförda värdena för de med lejdfartyg in- och utförda varorna angivas högre än de i ovanstående tabell angivna värdena för de från »övriga länder» införda resp. de till samma länder utförda varorna beror på att de i redovisningen för lejdtrafiken anförda värdesiffrorna bygga på krigsförsakringsvärden, vilka i allmänhet synas vara högre än de i handelsstatistiken använda cif- resp. fob-värdena. 2 1

Frankrike, Nederländerna, Belgien och Luxemburg.

t K ifn x n n a n ° r S a k m o l i k h e t e r n a mellan importsiffrorna i tabellen å denna sida liksom i tabellen ä sid. 146 samt siffrorna för de med lejdbåtarna införda varorna å sid. 160 är att tabellernas siffror avse införtullade varor, medan siffrorna för lejdbåtstrafiken avse till landet transporterade varor.

148 Av den ökning i totalimporten om 106-1 milj. kronor, som uppstod från 1941 till 1942, kom över 70 procent på lejdtrafiken. Dess andel steg därigenom från 17-8 till 21*5 procent. Den motsvarande nedgången i importen från kontinentalländerna var mest märkbar i fråga om importen från Tyskland. Denna sjönk sålunda från 52*0 till 45'7 procent, beroende bl. a. på den minskade kol- och koksimporten ävensom en starkt nedsatt import av textilvaror m. m. En viss stegring för andra varor, särskilt järn och stål, kunde endast delvis kompensera importminskningen för nyssnämnda varor. Nedgång inträdde även i importen från de nordiska länderna och det ockuperade Västeuropa. Däremot steg importen från de övriga i tabellen redovisade kontinentalländerna eller -ländergrupperna. Särskilt framträdande var uppgången för Balkanländerna, en följd bl. a. av stigande import av torkad frukt, foderkakor och tobak från dessa länder. En mycket utpräglad höjning företedde även importen från Spanien och Portugal, beroende för det förra landets vidkommande särskilt på ökad införsel av frukt o. dyl. Även i fråga om exporten gick Tyskland som handelspartner såväl absolut som relativt tillbaka, ehuru ej i samma grad som beträffande importen. Värdet av exporten på Italien steg, medan däremot exporten till de nordiska länderna avtog. Detta gällde dock endast Finland och Norge, under det att exporten till Danmark rätt avsevärt ökades, bl. a. till följd av leveranser av svenska industrivaror till Danmark, vilka ingingo som led i uppgörelser om livsmedelssändningar från Danmark till Finland. Utrikeshandelns reglering. Under senare halvåret 1942 skedde blott få ändringar i systemet för utrikeshandelns reglering. Det allmänna exportförbudet förblev i kraft, medan området för importregleringen blott föga vidgades. Genom kungörelse den 28 augusti 1942 (nr 741) förordnades om reglering av införseln av celluloid, cellon m. m. samt icke härdbara sprutgjutnings- och pressmassor. Dessa varor fingo fr. o. m. den 1 september ej införas utan tillstånd av industrikommissionen. Vidare förordnades genom kungörelse samma dag (nr 742) om importförbud å kolofonium. Licensmyndighet blev här handelskommissionen. Syftet med importförbudet var i båda fallen att möjliggöra den kontroll över införseln, som i försörjningshänseende befunnits önskvärd (jfr sid. 104). Genom ett tidigare beslut av handelskommissionen (den 9 september 1941) hade, med hänsyn till rådande försörjningsläge och gällande handelsöverenskommelser med främmande länder, den kontroll över exporten som ägde rum i samband med prövningen av ansökningar om exportlicens utsträckts att i vissa fall avse jämväl offertgivningen. Tills vidare begränsades denna offertkontroll till att endast omfatta följande varuslag, nämligen maskiner, apparater och elektrisk materiel samt transportmedel och instrument. De som hade för avsikt att inlåta sig på förhandlingar, vilka avsågo upptagande

149 av ny export eller eljest export av onormal omfattning av nämnda varuslag, anmodades att, innan de avgåvo offert eller på annat sätt inledde förhandlingar i sådant syfte, hänvända sig till handelskommissionen, som komme att pröva den ifrågasatta transaktionen ur ovan antydda synpunkter. Med onormal export avsågs export, som till art och värde icke föll inom ramen för resp. företags genomsnittliga export under de senaste åren till det land, varom fråga var. Eventuellt besked, att hinder icke mötte mot avgivande av en underställd offert, innebar icke ett definitivt meddelande, att ansökan om exportlicens, sedan affärsavslut skett, komme att beviljas. Å andra sidan kunde underlåtenhet att underställa handelskommissionen en ifrågasatt offert föranleda, att exportlicens sedermera vägrades. Genom av handelskommissionen den 23 december 1942 utsänt meddelande utvidgades offertkontrollen till att jämväl omfatta pappersmassa, träfiberplattor samt pappersavfall och vissa varor tillverkade av papper. Direktiv beträffande kontrollen över nämnda varuslag lämnades av handelskommissionen i fråga om pappersmassa till Svenska cellulosaföreningen och Svenska trämasseföreningen, i fråga om träfiberplattor till Svenska wallboardfabrikanternas förening samt i fråga om järn och stål till Jernkontoret. Som i en tidigare halvårsredogörelse meddelats (se del II sid. 365), hade Kungl. Maj:t genom kungörelse den 28 februari 1941 (nr 85) lämnat generellt tillstånd jämlikt krigshandelslagen till utfästelse angående slutgiltig destination i fråga om svenskt exportgods, som transiterades genom Tyskland till eller genom Spanien eller Portugal, såvida utfästelsen överensstämde med vid kungörelsen fogat formulär. Enligt överenskommelse mellan svenska och tyska regeringarna den 7 november 1942 skulle nämnda formulär erhålla ändrad avfattning samt viss ändrad ordning tillämpas vid transiteringen. Till följd härav utfärdades den 20 november 1942 ny kungörelse i ämnet (nr 881), varigenom enahanda tillstånd lämnades beträffande svensk vara, som därefter befordrades till Spanien eller Portugal genom Tyska riket eller av detta besatta områden, för såvitt utfästelsen överensstämde med det vid den nya kungörelsen fogade formuläret. Därest samtliga i formuläret angivna uppgifter icke genast kunde lämnas, gavs möjlighet för exportören att söka förhandstillstånd. Handelsavtal. Varuutbytet mellan Sverige och Tyskland inklusive protektoratet BöhmenMähren under kalenderåret 1942 reglerades i huvudsak genom ett den 19 december 1941 undertecknat avtal, för vars innehåll redogörelse lämnats i en tidigare översikt (se del III sid. 147). Med Danmark träffades en överenskommelse den 19 juni 1942, avseende det ömsesidiga varuutbytet under andra halvåret. Enligt denna förutsågs

150 ett varuutbyte de båda länderna emellan till ett belopp av 21 milj. kronor i vardera riktningen. Införseln från Danmark omfattade bl. a. vissa livsmedelsprodukter, i första hand 5 000 ton socker, mjölkkonserver, ost, fisk, konsthonung, samt vidare maskiner och apparater, farmaceutiska och kemiska preparat m. m. Exporten från Sverige bestod av trävaror, cellulosa, papper, järn och stål, verktyg, maskiner m. m. I samband med varuutbytesavtalet träffades jämväl överenskommelse om en förlängning under andra halvåret 1942 i stort sett på förutvarande grunder av gällande reglering avseende svenska finansiella tillgodohavanden i Danmark. Varuutbytesavtalet för andra halvåret 1942 kompletterades sedermera med ett tilläggsavtal den 20 oktober, varigenom möjliggjordes en utvidgning av de ömsesidiga leveranserna till ett sammanlagt värde av 15 milj. kronor. Inom ramen för tilläggsavtalet levererades från Danmark framför allt olika produkter på livsmedelsområdet, bl. a. socker, mjölkkonserver samt konserverade ägg. Den svenska exporten var liksom tidigare fördelad huvudsakligen på trävaror, papper, järn och stål, verktyg och maskiner. Utöver dessa avtal rörande den rent bilaterala svensk-danska samhandeln träffades liksom under första halvåret 1942 även under andra halvåret överenskommelser rörande viss utförsel från Sverige till Danmark för möjliggörande av danska livsmedelsleveranser till Finland. Genom dessa arrangemang lämnades från svensk sida exportutfästelser utöver den bilaterala avtalsramen för huvudsakligen trä, pappersmassa, papper, järn och stål, verktyg och maskiner till ett sammanlagt värde av 14*5 milj. kronor. Beträffande varuutbytet med Norge hade, såsom framgår av tidigare halvårsredogörelse (se del III sid. 376), överenskommelse träffats den 19 december 1941, avseende hela år 1942. Enligt nämnda överenskommelse beräknades den totala varuomsättningen uppgå till sammanlagt 111*6 milj. norska kronor, inklusive frakter och andra omkostnader i samband med varuutbytet. Bland kontingenterna för import från Norge märktes i första hand färsk och salt fisk till ett sammanlagt belopp av omkring 3 milj. norska kronor, svavel och svavelkis, salpetersyra, kalksalpeter, kalkkväve, aluminium, molybdenmalm och rundvirke. Den svenska exportsidan omfattade huvudsakligen trävaror, mineraliska produkter, järn och stål samt maskiner. I anslutning härtill överenskoms även om en förlängning av det i maj 1941 mellan Sveriges riksbank och Norges bank avslutade clearingavtalet, varjämte fastslogs, att den mellan nämnda banker i juli månad samma år träffade överenskommelsen rörande finansiella betalningar mellan Sverige och Norge fortfarande skulle gälla. Genom tre tilläggsavtal av den 5 augusti, 18 september och 27 oktober 1942 skapades förutsättningar för en utvidgning av det svensk-norska varuutbytet med ömsesidiga leveranser till ett sammanlagt värde av 6*6 milj.

151 norska kronor. Den norska tilläggsexporten utgjordes huvudsakligen av salt sill, färsk och salt fisk samt kalciumkarbid och de svenska leveranserna av socker, potatis, ärter, apoteksvaror samt vissa maskiner. Varuutbytet med Nederländerna och Belgien reglerades även under andra halvåret 1942 genom den med tyska vederbörande den 5 mars 1942 träffade överenskommelsen. Del med Ungern i februari 1942 träffade varuutbytesavtalet avsåg, som framhållits i föregående halvårsredogörelse (se del III sid. 377), tiden till och med den 31 augusti 1942. Den svensk-ungerska samhandeln reglerades härefter för perioden 1 september 1942—31 augusti 1943 genom en den 8 oktober 1942 undertecknad överenskommelse, enligt vilken förutsågs en export från Sverige om 24 milj. kronor samt en import från Ungern på cirka 40 milj. kronor. Exporten innefattade cellulosa, papper, järn och stål, verktyg, kullager, maskiner, instrument m. m., medan å importsidan upptogos bl. a. vissa livsmedel, fröer, kemiska artiklar, mineraloljeprodukter, lövträ, bauxit, aluminiumoxid, fartygsmateriel, antimon, textilprodukter m. m. Samtidigt träffades även överenskommelse beträffande reglering av skuldtjänsten å svenska finansiella tillgodohavanden i Ungern enligt i stort sett samma linjer som hitintills. Särskild uppmärksamhet ägnades ävenledes prisutvecklingen i fråga om ungerska exportvaror, och åtgärder förutsågos skola vidtagas i avsikt att om möjligt undanröja de med hänsyn till prisgestaltningen i vissa fall föreliggande svårigheterna för varukontingenternas utnyttjande. Såsom meddelades i föregående halvårsredogörelse (se del III sid. 377), hade det svensk-slovakiska varuutbytet för tiden 1 april—31 december 1942 reglerats genom en den 5 mars 1942 träffad överenskommelse. Inom ramen för denna förutsågs importen från Slovakien komma att omfatta bl. a. smörjoljor och andra mineraloljeprodukter, cellullgarner samt andra textilvaror, sågat lövträ, trädestillationsprodukter m. m. Exporten till Slovakien beräknades under avtalsperioden komma att omfatta i första hand cellulosa, kullager samt maskiner etc. Den svensk-schweiziska samhandeln utvecklade sig under andra halvåret 1942 i överensstämmelse med vid tidigare informatoriska samtal mellan svenska och schweiziska vederbörande uppdragna riktlinjer. Värdemässigt uppvisade varuutbytet, trots vissa svårigheter beträffande transiteringen av schweiziska varor genom Tyskland, en avsevärd stegring. Sveriges varuutbyte med Finland reglerades under andra halvåret 1942 av överenskommelsen den 11 maj samma år (se del III sid. 377). Efter förhandlingar mellan de svenska och finska regeringskommissio-

152 nerna träffades den 20 november 1942 ett avtal rörande det svensk-finska varuutbytet under första halvåret 1943. Sverige åtog sig därvid att under avtalsperioden medgiva utförsel av varor, av vilka Finland hade behov, till ett värde av sammanlagt omkring 18 milj. kronor, varav järn och stål för omkring 5 milj. kronor, arbeten av järn och stål för 2*6 milj. kronor samt maskiner och apparater för 7-3 milj. kronor. Finland å sin sida åtog sig att upprätthålla export till Sverige av bland annat vissa mängder kobolt, svavelkis och asbest. I övrigt skulle utförsel från Finland äga rum i den mån landets försörjningsläge så tilläte. I samband med överenskommelsen utfäste sig Sverige att lämna Finland en kredit om 10 milj. kronor för att möjliggöra full kontantbetalning i viss utsträckning av finska varuinköp i Sverige. Av krediten avsågs omkring hälften komma att utnyttjas för betalning av svenska järn- och stålleveranser. Av återstoden skulle 250 000 kronor användas för betalning av leveranser, vilkas värde understege 300 kronor, samt resten för betalning av annan svensk export enligt överenskommelse mellan de svenska och finska regeringskommissionerna. Beträffande betalningen av den svenska export, som icke omfattades av krediten, åtog sig Finland att medgiva transferering av 50 procent av betalningen å förfallodagen. För den återstående delen, vilken skulle överföras senast tre år därefter, komme Finland att, i likhet med vad som tidigare skett, utställa i svenska kronor betalbara skattkammarväxlar. Från svensk sida medgavs, att exportkreditnämnden liksom tidigare finge lämna garanti för viss del av de från de svenska exportörernas sida lämnade krediterna. I syfte att möjliggöra finska inköp av livsmedel i Danmark lämnade Sverige vidare Finland en kredit om cirka 5'2 milj. kronor (jfr ovan under Danmark). I anslutning till handelsavtalsförhandlingarna träffades på finskt förslag och efter överläggningar mellan finska vederbörande och ombud för de svenska intressenterna en privat överenskommelse om prolongation av vissa tidigare utställda finska skattkammarväxlar på två år från respektive förfallodagar. Samtidigt ägde även överläggningar rum mellan representanter för Finlands bank och för de svenska fordringsägarna beträffande ränteoch amorteringstjänsten å finska lån i Sverige. Den uppgörelse, som därvid uppnåddes, innebar i princip, att amorteringarna å finska finansiella förpliktelser i annan valuta än finska mark tills vidare uppskötos på ett år. Samtidigt nedsattes räntorna å dylika förpliktelser med vissa undantag till hälften. Beträffande finansiella förpliktelser i finska mark förutsattes ingen ändring av gällande betalningsregler. Det svensk-finska betalningsprotokollet av den 31 augusti 1940 uppsades i maj 1942 från finsk sida att upphöra den 15 juli 1942. överenskommelse om ett nytt protokoll rörande betalningsförhållandena de båda länderna emellan träffades den 14 juli 1942. Det nya protokollets bestämmelser sammanföllo i sina huvuddrag med de tidigare gällande, frånsett vissa mindre

153 modifikationer, som påkallats av utvecklingen och erfarenheter i samband med tillämpningen av det dittillsvarande avtalet. Protokollet förutsågs skola gälla med en månads uppsägning. Med Bulgarien träffades ett varuutbytesavtal den 17 juli 1942, vilket trädde i kraft den 22 juli 1942 och gällde för ett år. Enligt avtalet skulle varuutbytet ske på kompensationsbasis och beräknades uppgå till ett värde av något över 10 milj. kronor i vardera riktningen. Importvarorna från Bulgarien omfattade bl. a. tobak, foderkakor, ricinolja och fruktpulp. Bland de svenska exportvarorna märkas cellulosa, järn och stål, maskiner, verktyg m. m. I tvenne senare tilläggsavtal, ingångna under avtalsperioden, utfäste sig bulgariska regeringen att leverera ytterligare kvantiteter tobak i kompensation mot cellulosa och andra svenska exportvaror. Clearing med utlandet.1 Glearingförfarandet, som börjat tillämpas redan flera år före kriget och som för Sveriges vidkommande inleddes genom clearingavtalet med Tyskland år 1934 samt sedan utvidgades genom avtal med Turkiet, Estland och Lettland samt Italien, fick efter krigsutbrottet väsentligt ökad betydelse för vårt lands utrikeshandel. Särskilt blev detta fallet efter tillkomsten av västspärren i april 1940, då vår utrikeshandel till en början nästan helt begränsades till de kontinentaleuropeiska länderna. De följder, som krigsutbrottet och spärren västerut medförde för Norges och Danmarks valutasituation, ledde till att även handeln med dessa båda länder måste baseras på clearing. Efter den tyska ockupationen av Belgien, Frankrike och Nederländerna infördes i Sverige, till skydd för våra fordringar, betalningsspärr gentemot sistnämnda länder. Betalningsspärren har fortfarit att gälla i förhållande till Frankrike och, för vissa betalningar, även i förhållande till Belgien, men har i övrigt ersatts av clearingöverenskommelser. I september 1940 träffades även en betalningsöverenskommelse med Sovjetunionen, varigenom betalningarna i varuutbytet med detta land reglerades enligt clearingprincipen. Slutligen ingicks i juli 1942 ett handels- och betalningsavtal med Bulgarien, enligt vilket betalningarna för viss del av det svensk-bulgariska varuutbytet skulle regleras över clearingkonto. Sedan clearingavtalen med de baltiska staterna upphört att fungera samt avtalet med Turkiet uppsagts att gälla per den 1 april 1941, har Sverige haft clearing med åtta länder, varjämte betalningsspärr varit i kraft gentemot Frankrike och Spanien. Endast med vissa kontinentaleuropeiska länder av större betydelse för vår handel, nämligen Schweiz, Ungern, Finland och Rumänien, ha betalningarna alltjämt ägt rum i fri valuta. 1 Framställningen i detta avsnitt stöder sig på en redogörelse av clearingnämndens direktör L. Belfrage i Svensk utrikeshandel 1943, h. 4.

154 Clearingens betydelse för Sveriges utrikeshandel framgår av följande tablå:

År

1935 1939 1940 1941 1942

Total utrikeshandel milj. kr.

2 774 4 387 3 332 3 019 3 099

Clearingomsättning

Svensk-tyska clearingen

Total milj. kr.

I % av utrikeshandelns värde

Total milj. kr.

I % av totala clearingomsättningen

640 1 110 1 720 2 665 2 568

23 25 52 88 83

566 1 013 1 381 1 950 1 762

88 91 80 73 69

Glearingsystemet bygger på principen om utjämning mellan import och export i handeln mellan de två fördragsslutande clearingländerna. Clearingens balansering har ock varit det problem, som stått i förgrunden vid de flesta av Sveriges handelsförhandlingar med clearingländerna. Från svensk sida har därvid ständigt gjorts gällande, att clearingen bör regleras genom anpassning av exporten efter de faktiska importmöjligheterna. Så länge denna princip kunde upprätthållas, vilket i stort sett var fallet under förkrigsperioden, reducerades clearingbalanseringens problem till en avvägning av de svenska exportintressen, som inom en begränsad importram kunde beredas utrymme. I förhållande till Tyskland kom därtill nödvändigheten att så reglera clearingsystemet, att ett erforderligt clearingöverskott kunde uppkomma för betalning av räntor och amortering på våra betydande finansiella investeringar i detta land. Vår clearing med Tyskland kunde under hela denna tid fungera utan att betalningarna vid något tillfälle stagnerade, samtidigt som ränte- och amorteringstjänsten på våra finansfordringar kunde i avtalsenlig ordning fullgöras. Även under det första året e f t e r k r i g s u t b r o t t e t kunde clearingsystemen fungera på ett ur svensk synpunkt tillfredsställande sätt. Den ökade spänning mellan inköpsbehov och leveransförmåga, som gjorde sig gällande i Tyskland, ledde emellertid på hösten 1941 till en tillspetsning av den svensk-tyska clearingens läge. Därtill bidrog även starkt den belastning av clearingen, som föranleddes av det svenska tonnagets ökade andel i fraktfarten mellan Sverige och Tyskland. Det blev nödvändigt att tillföra clearingen ett temporärt stöd, vilket skedde i form av förskottsbetalningar från reservförrådsnämnden till ett belopp av 90 milj. kronor, varjämte de svenska exportörerna mot återförsäkring hos exportkreditnämnden beviljade krediter på c:a 25 milj. kronor i samband med vissa tilläggsleveranser under senare delen av 1941 (se del III sid. 148, 204). För att möjliggöra en balansering av den svensk-tyska clearingen under 1942 jämsides med avveckling av förskotten och exportkrediterna från 1941 avtalades en anordning, enligt vilken svenska exportörer vid leveranser till Tyskland under 1942 av trävaror, cellulosa, papper, granit, maskiner, kullager och verktyg m. m. erhöllo exportkreditnämndens garanti för trans-

155 fereringen av viss del av den till 50 procent av fakturabeloppet maximerade kreditandel, som enligt ifrågavarande anordning skulle inbetalas på ett särskilt konto i svenska kronor hos den tyska clearingkassan för att efter en tidrymd av mellan 12 och 18 månader transfereras genom clearingen. Till nämnda konto inbetaltes under år 1942 sammanlagt c:a 102 milj. kronor. Det totala beloppet av inbetalningarna till kreditkontot beräknades komma att uppgå till 115 milj. kronor, sedan samtliga de under år 1942 avslutade kontrakten för hithörande leveranser fullgjorts. Av den totala omsättningen över det svensk-tyska clearingkontot under år 1942, vilken uppgick till omkring 1 760 milj. kronor och vari även innefattades betalningarna i det löpande varuutbytet med Holland och Belgien, belöpte c:a 885 milj. kronor på inbetalningar samt c:a 875 milj. kronor på utbetalningar inkl. betalningar för frakter och övriga s. k. icke-varulikvider. Under år 1942 förelåg icke underskott på det svensk-tyska clearingkontot i Stockholm. De svenska exportörerna erhöllo sålunda sina kontanta likvider utan försening. Vid årsskiftet 1942/43 fanns på nämnda clearingkonto ett överskott på omkring 30 milj. kronor. Den svensk-italienska clearingens utveckling har kännetecknats av en jämn ökning av årsomsättningen. Medan clearingomsättningen under år 1937 endast uppgick till omkring 44 milj. kronor, nåddes under år 1941 en omsättning på närmare 140 milj. kronor. För år 1942 uppgick motsvarande siffra till något över 200 milj. kronor. I dessa siffror ingå ej betalningarna för de betydande italienska leveranserna till den svenska försvarsmakten, ej heller viss del av likviderna för den svenska cellulosaexporten till Italien, vilka betalningar avvecklats genom särskilt arrangemang. Med undantag för vissa temporära svårigheter har den svensk-italienska clearingen i allmänhet kunnat balanseras på ett sådant sätt, att de svenska exportörerna erhållit sina likvider utan dröjsmål. Först mot slutet av 1942 ägde en omsvängning rum, som resulterade i ett svenskt clearingunderskott vid årsskiftet på c:a 10 milj. kronor. Genom svensk-italienska clearingen har även i viss omfattning kunnat transfereras avkastning på svenska finansiella tillgodohavanden i Italien. Clearingen med Danmark har i stort sett fungerat tillfredsställande och dröjsmål med utbetalningarna till de svenska exportörerna har kunnat undvikas. Under år 1941 måste dock clearingkontot i Stockholm tillföras ett belopp på c:a 10 milj. kronor från den svensk-tyska clearingen för att balansen skulle kunna upprätthållas. Under år 1942 baserades clearingen delvis på trekantsaffärerna Danmark—Sverige—Finland, vilka inneburo att Finland för inköp i Danmark av kött, smör och socker verkställde inbetalning till det svensk-danska clearingkontot i Stockholm, varigenom Danmark erhöll clearingtillgodohavanden, som möjliggjorde inköp i Sverige av för Danmark viktiga varor. Dessa inbetalningar belöpte sig till omkring 40 milj. kronor. Den totala clearingomsättningen uppgick under 1941 till c:a 177

156 och under 1942 till c:a 240 milj. svenska kronor. Häri ingå även de finansiella betalningar mellan de båda länderna, som ägt rum enligt särskilda överenskommelser. Vid årsskiftet 1942/43 voro kontona i varuclearingen ungefär utjämnade. Den svensk-norska clearingen, som under åren 1941 och 1942 haft en total omsättning på 157 resp. 132 milj. kronor, uppvisade från årsskiftet 1941/42 ett minussaldo på varukontot varierande mellan 10 och 20 milj. kronor. Underskottet uppgick vid 1942 års utgång till något över 15 milj. kronor. Inom ramen för den svensk-norska clearingen ha vissa i Norge utestående äldre svenska varufordringar intill ett sammanlagt belopp av icke mindre än 28 milj. kronor kunnat avvecklas. Enligt särskilda överenskommelser mellan Sveriges riksbank och Norges bank har transferering skett av räntor och annan avkastning på svenska finansiella fordringar i Norge. Det finansiella clearingkontot i Stockholm uppvisade vid utgången av år 1942 ett överskott på 1*7 milj. kronor. Enligt clearingavtalen med Belgien och Nederländerna ha betalningarna i det löpande varuutbytet mellan Sverige och dessa länder skolat avvecklas över den svensk-tyska clearingen. Dessa betalningar ha sålunda varit beroende av hur vår clearing med Tyskland fungerat. Likvider på varutransaktioner, som ifråga om Belgien utförts före den 8 september 1940 och i fråga om Nederländerna före den 15 augusti 1940, ha emellertid varit föremål för ett särskilt avräkningsförfarande. Över det svensk-bulgariska clearingkontot i Stockholm ha under år 1942 överförts varulikvider om sammanlagt c:a 15 milj. kronor, varav 7 milj. kronor avsett likvider för svensk export till Bulgarien och 8 milj. kronor betalningar för import från Bulgarien. I den svensk-ryska clearingen överfördes under år 1941 likvider om sammanlagt c:a 50 milj. kronor i vardera riktningen. Under år 1942 var clearingomsättningen obetydlig. Några transfereringssvårigheter ha icke uppstått. Tidigare tillämpades vid clearingförfarandet allmänt det s. k. enkontosystemet, som innebar att det utländska clearinginstitutet hos clearingnämnden underhöll ett konto i svenska kronor, över vilket alla clearinglikvider avräknades. Detta system har senare i såväl den svensk-tyska som den svensk-italienska clearingen ersatts av system med dubbla konton, ett i svenska kronor hos clearingnämnden och ett annat i clearingpartnerns valuta hos det utländska clearinginstitutet. Även i den svensk-norska och den svensk-danska clearingen har dubbelkontosystemet införts.

10. Sjöfarten. Fartygsbeståndet. Vid slutet av år 1942 omfattade den svenska registrerade handelsflottan 2 089 fartyg om sammanlagt 1 396 999 bruttoton, motsvarande 967 198 nettoton. Nedanstående sammanställning upplyser hur fartygsbeståndet fördelade sig på olika fartygstyper samt meddelar jämförelsetal beträffande ställningen vid krigets begynnelse samt vid slutet av år 1941. 31/8 1939

Ångfartyg Motorfartyg Segelfartyg: med hjälpmaskin seglare) andra

31/12 1941

Antal fartyg

Bruttoton

Antal fartyg

Bruttoton

Antal fartyg

Bruttoton

869 457

838 708 691 550

734 493

633 519 746 188

721 493

599 854 714 777

83 676 2 806

82 731 2 566

872 3

82 200 168

2 252

|1 616 740

2 120

1 465 004

2 089

1 396 999

(motor-

Summa

31/12 1942

Enligt tabellen minskades fartygsbeståndet under år 1942 med 31 fartyg och 68 005 bruttoton. Minskningen drabbade alla fartygskategorierna. Genom att landets sista stora, verkliga segelfartyg, skolfartyget Abraham Rydberg, försålts till utlandet (Portugal) har denna fartygsgrupp nu praktiskt taget försvunnit ur fartygsregistret. Sammanlagda fartygsförlusterna under år 1942 utgjorde 88 fartyg om 171 164 bruttoton. De motvägdes till en viss grad genom nybyggnader om 36 fartyg med 79 588 bruttoton, varav ej mindre än 28 motorfartyg med 71 494 bruttoton samt förvärv från utlandet, iståndsättning av äldre fartyg m. m. om 21 fartyg med 23 571 bruttoton. Förutom nämnda segelfartyg har under året huvudsakligen ett antal smärre motorfartyg och motorseglare med vederbörligt tillstånd försålts till utlandet. Emellertid avfördes under året ur fartygsregistret även det redan i slutet av år 1941 försålda stora motorfartyget Kungsholm. Det nybyggda motorfartyget Stockholm, som kort förut även övergått i utländsk ägo, hade aldrig hunnit införlivas med vår flotta. Den ojämförligt största fartygsavgången har emellertid berott på f ö r l u s t e r g e n o m k r i g s å t g ä r d e r . Följande på uppgifter från kommerskollegium vilande sammanställning an-

158 ger antalet sedan krigets början fram till slutet av 1942 krigsförlista fartyg, deras dräktighet samt antalet i samband med krigsförlisningarna omkomna personer. Antal . . fartyg 21 59 33 21 22 Summa 156

1939 1940 1941 1942 l:a halvåret 2:a halvåret

r> ** * Bruttoton 38 693 154 310 106 472 72 510 74 779 446 764

Antal , omkomna 76 446 215 103 108 948

Därtill komma 10 genom krigsåtgärd förolyckade fiskefartyg om sammanlagt 601 bruttoton med 54 omkomna. Desutom hade intill slutet av 1942 10 fartyg om 21 627 bruttoton efter prisrättsdom förklarats förbrutna. Ytterligare 14 fartyg hade beslagtagits utan att prisrättsdom ännu fallit. De krigsförlista fartygen fördelade sig sålunda på olika fartygstyper: Ångfartyg

Motorfartyg

Segelfartyg

Antal

Bruttoton

Antal

Bruttoton

Antal

Bruttoton

19 46 21 25

31 410 86 934 41911 64 529

2 13 12 17

7 283 67 376 64 561 82 351

— — — 1

— — — 409

Summa 111

224 704

1939 1940 1941 1942

Av den officiella redovisningen över fartygens a n v ä n d n i n g framgår, att ej mindre än 257 fartyg om 217 386 bruttoton ej utnyttjats under år 1942. Antalet är något högre men sammanlagda dräktigheten något lägre än som redovisades för år 1941. Det var alltså ett ganska betydande antal fartyg, huvudsakligen motorfartyg och motorseglare, som lågo upplagda. Sjötrafikens omfattning. Fartygstrafiken mellan Sverige och utlandet, som under de första månaderna av år 1942 varit försvårad på grund av ishinder, tilltog under sommaren i livlighet men mattades under årets sista månader åter betydligt. Totalsiffrorna för in- och utgående tonnage blevo lägre än för något föregående år sedan krigsutbrottet. Utvecklingsgången framgår av tablån å följande sida. Sammanlagt minskades de till Sverige från utlandet ankomna och de från Sverige avgångna fartygens tonnage år 1942 med 16 procent i jämförelse med förhållandet 1941; jämfört med 1939 var minskningen ej mindre än 60 procent. Liksom föregående år utnyttjades fraktutrymmet bättre för de utgående än för de ingående fartygens vidkommande. Av de förra redovisades under första halvåret 89 och under andra halvåret 87 procent som lastförande, av de senare blott 78 resp. 68 procent.

159 Ankommande fartyg 1 000 nettoton

Januari-- -juni Juli Augusti September Oktober November December Juli—december Summa för hela året

Avgående fartyg 1 000 nettoton

11 484 2 705 2 627 1 807 2 139 2 267 1 832 13 377

4 540 985 1 239 1434 1 277 1 088 1 029 7 052

3 812 1 105 1 102 1 006 897 841 798 5 749

11 830 2 780 2 680 1816 2 195 2 122 1 693 13 286

4 714 1 070 1 268 1 493 1 344 1 143 1 047 7 365

4 122 1 192 1 174 1 064 955 875 828 6 088

24 861

9 561

25 116

12 079

10 210

Den del av den svenska handelsflottan, som befunnit sig innanför västspärren, var som förut till allra största delen sysselsatt i trafik mellan Sverige och östersjöländerna, i viss begränsad omfattning även mellan Sverige och Nederländerna via Kielkanalen samt mellan olika hamnar inom nämnda länder. I någon mån har jämväl sysselsättning i tidsfraktning förekommit. Färjtrafiken mellan Malmö och Köpenhamn var under tiden 12 juli—23 oktober praktiskt taget inställd (den egentliga persontrafiken ända till årets slut) men kompenserades av motsvarande ökning av trafiken Hälsingborg— Helsingör (se sid. 167). Frånräknas denna speciella, mera lokalt betonade trafik, visar det sig, att trafikminskningen år 1942 jämfört med 1941 uppgick till nära 30 procent. Det svenska tonnagets andel i Sveriges utrikes sjöfart ökades från 41 procent 1941 till 44 procent 1942. Sistnämnda siffra måste betraktas som förhållandevis mycket hög. Ända sedan 1935 hade de svenska fartygen, under ett helt år räknat, ej till så stor procent deltagit i utrikessjöfarten. De tyska fartygens andel nedgick från 28 till 20 procent. De svenska fartygen sysselsattes framför allt i malm- och kol trafiken, medan de utländska fartygen — vilka även användes i denna trafik — togo lejonparten av trä- och massatransporterna. Den utanför västspärren sysselsatta delen av den svenska handelsflottan har minskats mer och mer till följd av krigsförlisningar. Från den 9 april 1940, då densamma uppgick till omkring 695 000 bruttoton, nedgick den till omkring 460 000 ton vid slutet av 1941 och till mindre än 400 000 ton vid slutet av 1942 eller till ungefär 60 procent av den ursprungliga storleken. Lejdtrafiken. Under praktiskt taget hela året 1942 kunde lejdtrafiken fortgå enligt förut bestämda riktlinjer. Till landet ankommo under året i lejdtrafik 59 fartyg och avgingo 62. Av de ankommande voro 5 tankfartyg med last av bränn- och smörjoljor; 15 av de utgående fartygen gingo utan last, därav

160 11 tankfartyg, vilka i transoceana hamnar avhämtade spannmål eller mineraloljor. Tre lejdfartyg k rigs förliste under året. De med lejdbåtarna under år 1942 införda varorna uppgingo till en kvantitet av c:a 427 000 ton med ett värde av c:a 393 milj. kronor. De utförda varorna omfattade en avsevärt mindre kvantitet, nämligen c:a 200 000 ton till ett värde av 158 milj. kronor. Av importen utgjordes c a 296 000 ton av livsmedel eller råvaror för livsmedelsproduktion, härav bl. a. 66 000 ton oljekakor och oljekaksmjöl, 42 000 ton fettråvaror, 22 000 ton vegetabiliska feta oljor, 86 500 ton vete, 13 400 ton majs, 6 500 ton havre, 11 200 ton risgryn, 10 000 ton kaffe, 7 000 ton torkad frukt, 11 200 ton talg, 6 200 ton fläsk, 5 300 ton kakaobönor och 2 500 ton tobak. Industriråvaror inkommo till en kvantitet av 63 000 ton, varav bl. a. 30 000 ton bomull, 6 600 ton ull, 8 400 ton hudar och skinn och 2 600 ton koppar. Härtill kommo 68 000 ton mineraloljor för försvarets räkning. Av de införda varorna härrörde, efter kvantiteten räknat, 22 procent från Förenta staterna och Mellanamerika, 72 procent från Sydamerika — varav övervägande delen eller 56 procent från Argentina — samt smärre poster från länder i Asien och Afrika ävensom Portugal och England. — De med lejdbåtarna utförda varorna bestodo till övervägande del av pappersmassa och papper samt trävaror, till mindre del av järn och stål, järnmanufaktur, maskingods m. m. Frånsett vissa smärre partier till Portugal gick exporten helt till länder i Sydamerika, framför allt Argentina, Brasilien och Chile. Sedan även de båda sistnämnda länderna avstängts från möjligheten att mottaga svenska exportvaror, återstod i huvudsak blott Argentina som det land dit Sverige kunde i lejdtrafik utföra varor. Fraktfartsregleringen. Några nämnvärda ändringar skedde ej i fråga om sättet för trafikkommissionens reglering av utrikes och inrikes sjöfarten. En viss utvidgning vidtogs emellertid i lagstiftningsväg i omfattningen av denna verksamhet. I anslutning till lagen den 21 mars 1940 (nr 176) med vissa bestämmelser om fraktfart med svenska fartyg hade Kungl. Maj:t genom kungörelse samma dag (nr 178) förordnat, att resa med annat registreringspliktigt svenskt fartyg än passagerarfartyg under 350 bruttoton fick företagas endast med tillstånd av statens sjöfartsnämnd (senare ersatt av trafikkommissionen) och under iakttagande av de villkor, som uppställts för tillståndet. Dock skulle sådant tillstånd ej fordras för resa mellan svenska hamnar för fartyg av något slag under 350 bruttoton, ej heller för resa mellan svensk och utrikes ort i fråga om fartyg under 100 bruttoton (se del I sid. 336). Vid tillkomsten av nyssnämnda lag förutsattes, att fraktfartsregleringen — vilken principiellt kunde omfatta alla fartyg om minst 20 registerton (utom passagerarfartyg under 350 ton) — icke borde utsträckas utöver vad det aktuella läget krävde. Det finge ankomma på Kungl.

101 Maj t att från tid till annan bestämma i vilken utsträckning regleringstvånget skulle gälla. 1 skrivelse till Kungl. Maj:t den 30 november 1942 anförde trafikkommissionen, att utvecklingen under senaste tid av transportverksamheten till lands och till sjöss medfört, att frågan om utvidgning av fraktfartsregleringen blivit aktuell. Den fortgående ökningen av de landväga trafikmedlens belastning hade sålunda medfört ett oundgängligt behov av närmare reglering och samordning med nämnda trafikmedel av transporterna till sjöss av flottningsved och pråmtransporter av ved samt vissa transporter å inre farvatten, exempelvis tegeltransporter å insjöar och kanaler. Vidare förelåg behov av närmare reglering under följande års seglationsperioder av pråmbogseringen av kalksten särskilt från Gotland till Norrlandshamnar ävensom av de transporter likaledes av kalksten, som skedde med grundgående, mindre ångfartygstonnage från Gotlandshamnar till Norrland. De behov av åtgärder till reglering och samordning av trafiken i nu angivna och närliggande avseenden, som förelågo, fann kommissionen kunna tillgodoses, om tillämpningskungörelsen till 1940 års fraktfartslag utvidgades till att omfatta jämväl lastångfartyg i inrikes trafik om 100—350 bruttoton samt bogserfartyg med en maskinstyrka om 100 eff. hkr och däröver såväl i inrikes som utrikes trafik. I anledning av trafikkommissionens framställning utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse den 11 december 1942 (nr 956), varigenom fraktfartslagens tillämpning utsträcktes i av kommissionen önskad omfattning. Kungörelsen trädde i kraft den 15 januari 1943. Beträffande f r a k t f a r t e n i n o m ö s t e r s j ö - o c h n o r d s j ö o m r å d e n a genomfördes efter överenskommelse mellan Sjöfartskommittén 1939 och vederbörande tyska organ med tillämpning från den 15 juni 1942 en viss omreglering av de s. k. frakttilläggen samt barlasttilläggen utöver grundfrakterna vad angick malm- och trävarutrafiken. Ytterligare ändringar, men i sänkande riktning, överenskommos i december på grund av det förbättrade läget för sjöfarten i Östersjön. Kolfrakterna förblevo praktiskt taget oförändrade sådana de bestämts genom de i maj 1942 utfärdade taxorna. För skeppningar särskilt av virke till Tyskland togos som förut svenska motorseglare till en viss grad i anspråk. Frakterna reglerades här genom överenskommelse mellan Sveriges segelfartygsförening och den tyska Fachgruppe Kiistenschiffer i Hamburg. En mindre tilldelning av motyl och motortjära medgavs dessa fartyg (liksom fartyg i svensk kusttrafik) från bränslekommissionens sida. Till större delen tillgodosågs dock de i fraktfart på Tyskland gående motorseglarnas brännoljebehov från detta land enligt därom träffat avtal, ehuru i minskad omfattning i jämförelse med föregående år. Kolimport till Sverige ägde liksom under fjolåret rum såväl från Danzig och tyska östersjöhamnar som från nordsjöhamnar och Rotterdam. Därigenom uppkommo mången gång svårigheter för till sistnämnda hamnar Jl—U9301

162 destinerade malmlastade fartyg alt erhålla returfrakt. I viss utsträckning måste trafikkommissionen därför ålägga de svenska rederierna att för avhämtning av kol och koks från Rotterdam verkställa s. k. pliktresor. Resorna dit inneburo nämligen större risker för befäl och besättning än resorna på övriga kolhamnar. Rarlastresor förekommo i viss mån för avhämtning av kol och koks även från östersjöhamnarna. Vad angår användningen av de svenska fartygen u t a n f ö r v ä s t s p ä rr e n må framhållas, att dessas rörelsefrihet mer och mer begränsats. Endast få fartyg gingo längre i verkligt fri fart. Fraktmarknaden påverkades starkt av de från brittisk och amerikansk sida vidtagna fraktregleringarna, genom vilka de förut mycket höga frakterna avsevärt nedpressats. De av de allierade makterna reglerade frakterna kunde dock fortfarande anses ligga 4 å 5 gånger över förkrigstidens nivå. I viss utsträckning togos svenska fartyg i anspråk för att för Internationella Röda korsels räkning överföra livsmedel från Canada till Grekland, som på grund av otillräcklig produktion av sådana jämte andra med skärpningen av kriget förbundna omständigheter haft att kämpa med stora svårigheter i försörjningshänseende. Den kanadensiska regeringen ställde 15 000 ton spannmål i månaden såsom gåva till Greklands förfogande under förutsättning att svenska fartyg ombesörjde skeppningarna och att distributionen och kontrollen handhades av en blandad svensk-schweizisk kommission i Aten under Internationella Röda korset med en svensk som ordförande. Utöver spannmålen erhöll kommissionen per månad omkring 3 000 ton torkade grönsaker och 100 ton torrmjölk. Redan tidigare hade några svenska fartyg, som befunno sig utanför spärren, kunnat gå med livsmedel och läkemedel från andra länder till Grekland. Angående krigsriskersättningen för sjömän se sid. 199. Neutralitets- oeh sjöfartsskydd. För underlättande av den svenska neutralitetsvaktens verksamhet utlades minor utanför ostkusten inom och i anslutning till svenskt territorialvatten mellan Hävringe och Kråkelund (d. v. s. på en sträcka från något norr om Söderköping till något söder om Västervik). Kommuniké härom utfärdades av chefen för marinen den 21 augusti 1942. På grund av den i Östersjön förefintliga u-båtsfaran anordnades fr. o. m. den 3 juli 1942 eskortering av sjöfarten å sträckan Trelleborg—Garpen (i Kalmarsund). Den utvidgades den 20 juli till att omfatta hela kuststräckan Trelleborg—Svartklubben (Ålands hav) men upphörde den 10 oktober 1942. Förutom nu nämnda reguljära eskorteringsverksamhet var under hela halvåret eskortering av svenska fartyg anordnad utefter den del av kusten, där det för varje fall ansågs erforderligt. Detta slag av eskortering har utgjort ett led i den flottans neutralitetsvakt, som varit att hänföra till begreppet

163 .sjöfartsskydd och som i övrigt inneburit bl. a. patrullering, minering, minsvepning, minbevakning och mindesarmering, u-båtsjakt samt övervakning. Under andra halvåret 1942 oskadliggjordes vid svenska kuster 465 minor och 23 sprängbojar. Den verksamhet, som genom marinstabens sjöfartsdetalj utövats med avseende på utfärdandet av kursanvisningar till tyska hamnar och till hamnar i av Tyskland ockuperat land samt utsändandet av sjöfartsvarningar och andra meddelanden till ledning för handelssjöfarten, pågick under halvåret som förut.

11.

Landtrafiken.

A.

Statens järnvägar.

Persontrafiken. Den stegring av persontrafiken, som pågått alltsedan krigsutbrottet 1939, fortfor även under andra halvåret 1942. Antalet resor under nämnda tid utgjorde omkring 39*5 milj., vilket innebar en ökning i jämförelse med motsvarande tid föregående år med omkring 17-6 procent. Ökningen var föranledd bl. a. av stegrad byggnadsverksamhet, omflyttning av arbetskraft och hjälpverksamhet för krigsbarn. Inskränkningen i busstrafiken gynnade järnvägarnas kortdistanstrafik, vartill kommo de resor, som föranletts av ransonering av livsmedel m. m. Särskilt helg trafiken torde även ha intensifierats av militärens veckoslutsresor. Persontrafiken vid julen var större än närmast föregående år. Jultrafikens omfattning vid Stockholm, Göteborg och Malmö framgår av nedanstående siffror. Stockholm C Antalet försålda färdbiljetter Antalet utrustade sovvagnar Antalet avsända resgodskollin

Göteborg C

Malmö C

84 526 267 29 515

94 875 259 29 007

42 635 59 6 794

46 300 53 7 125

26 286 44 3 595

39 816 59 3 863

Betydande transporter förekommo under 1942 av finska barn till olika orter i Sverige och till Danmark. Antalet barn, som anlände från Finland, utgjorde omkring 10 000, därav 5 000 över Stockholm och övriga över Haparanda. Därjämte transporterades omkring 2 500 barn till Danmark. Dessa barntransporter voro av större omfattning 1942 än närmast föregående år, då 3 850 barn transporterades till Sverige och omkring 850 till Danmark. I syfte att bereda barn från tättbebyggda orter tillfälle till sommarvistelse på landet anslogos av riksdagen medel till bekostande av dessa resor. Berättigade att erhålla fri resa voro barn födda 1928 eller senare, vilka erhållit rabattkort för inköp av livsmedel. Lantvistelsen skulle omfatta minst fyra veckor för att barnen skulle komma i åtnjutande av fri resa. Genom denna anordning företogos inalles omkring 100 000 resor (fram- och återresa räknad som två resor) och statens järnvägar tillfördes en inkomst av omkring 575 000 kr. Fr. o. m den 1 juli 1942 tillämpades på grund av statsmakternas beslut om trafikskatt ett pristillägg om 25 procent på den före krigsutbrottet gällande persontaxans ordinarie avgifter. Tidigare — fr. o. m. den 1 juli 1940 — utgjorde pristillägget endast 10 procent. Månadsbiljetter, rabattkort och

165 avgift för befordring av cykel t. o. m. 50 km undantogos från den av trafikskatten föranledda höjningen av pristillägget. Cykeltransporterna ökade i omfattning även under tiden juli—december 1942. Antalet inskrivna cyklar, som under andra halvåret 1941 utgjorde c:a 1 011 000, uppgick under samma tid 1942 till c:a 1 232 000. Tågförseningar och tågrubbningar, som under krisåren förekommit i betydande utsträckning, voro under tiden juli—december 1942 av mindre omfattning än tidigare, beroende dels på den anpassning av tågtiderna enligt tidtabellen som efter hand genomfördes, dels på den fortlöpande noggranna kontroll som ägnades tågförseningarna och dessas orsaker. För att kunna tillfredsställande avveckla den alltmer stegrade godstrafiken måste inskränkningar vidtagas i fråga om antalet personförande tåg. Vissa restriktioner för reselivet kunde på grund härav icke undgås, bland vilka må nämnas slopande av vissa billighetsresor ävensom de civila söndagsbiljetterna.

Godstrafiken. Godstrafikens stegring fortgick, ökningen i jämförelse med senare halvåret 1941 utgjorde i fråga om det transporterade godsets vikt 11*6 procent, medan antalet gods tonkilometer stegrades från 2 731 milj. till 2 861 milj. eller med 4*8 procent. Styckegodstransporternas omfattning framgår av följande siffror. Å SJ befordrat fraktstyckegods (i ton).

Juli—december 1938 » » 1941 » t 1942

Egen trafik

Samtrafik

Antal vagnar lastade med styckegods

216 549 403 034 483 984

198 952 225 185 251 520

277 954 360 282 390 351

Vagnslasttrafikens utveckling belyses av nedanstående sammanställning.

Juli—december 1 938 » » 1941 » » 1942

Vagnslastgods å SJ Tonkilometer av Antal vid SJ av trafikant lastade vagnar (medeltal (cxkl. lapplandsmalm) vagnslastgods per söckendag) exkl. ton milj. malmvagnar 5 230 234 933 1 807 10 024 917 2 557 3 995 11 131 877 2 H57 4 569

Den betydande ökningen av vagnslasttrafiken särskilt i jämförelse med förkrigstiden får i viss utsträckning tillskrivas den trafik, som under åren 1939—1942 tillförts statsbanorna på förstatligade enskilda järnvägar. Framför allt har den emellertid berott på de omfattande bränslevedtransporterna. Även fodermedel, spannmål, träkol och torv transporterades under 1942 med järnväg i en avsevärt större omfattning än före kriget, vilket närmare framgår av följande tablå.

166 Transporterad godsmängd i ton År 1938 År 1942 (hela året) (hela året) Bränsleved 17 000 2 192 000 Fodermedel, hö och halm (inkl. fodercellulosa).... 49 000 458 000 Spannmål 115 000 406 000 Träkol (inkl. gengaskol) 255 000 557 000 Torv 54 000 297 000 G od ss1 a g

Av följande siffror framgår tillgång och behov av godsvagnar under åren 1938, 1941 och 1942.

1938 1941 1942

Vagnställningen per dag (ej malmvagnar) Tillgång Behov 4 419 3 424 3 872 5 966 4 166 6 931

Sedan början av februari 1940 hade, enligt av Kungl. Maj:t meddelad föreskrift, transportkommissionen (sedermera trafikkommissionen) ägt befogenhet att för tryggande av oundgängliga transporter meddela förbud under viss tid mot befordran av gods eller visst slag av gods mellan särskilda orter, varjämte järnvägarna befriats från den i järnvägstrafikstadgan föreskrivna skyldigheten att proportionellt fördela vagnar och presenningar efter inkomna beställningar (se del I sid. 343). Dessa befogenheter hade genom senare författningar successivt förlängts (för år 1942 genom kungörelse den 12 december 1941, nr 930). Enahanda befogenheter tillerkändes trafikkommissionen resp. järnvägsförvaltningarna för år 1943 genom kungörelse den 11 december 1942 (nr 912). Den kraftiga höjning av vagnspengarna, som enligt Kungl. Maj:Is medgivande genomfördes fr. o. m. den 5 november 1941, gällde även under andra halvåret 1942 liksom den samtidigt införda nedsättningen av lastnings- och lossningsfristerna för vagnslastgods. Även förhöjningen av presenningspengarna till dubbla de i statens järnvägars taxa angivna beloppen tillämpades under perioden. Med hänsyn till bristen på trafikpresenningar och svårigheten att under rådande brist på väv och impregneringsolja tillverka nya presenningar av fullgod kvalitet medgavs, att armerade papperspresenningar tillhöriga enskilda tills vidare finge användas för att täcka vagnslaster, under förutsättning att presenningarna vore av en kvalitet som blivit av järnvägsstyrelsen godkänd. För träkols- och torvtransporter mellan vissa särskilt angivna områden eller på vissa avstånd måste transporttillstånd inhämtas från bränslekommissionen. Tidigare hade endast vissa vedtransporter varit underkastade reglering, nämligen från ett län till ett annat eller till vissa orter, men med tillämpning fr. o. m. den 1 november 1942 bestämde Kungl. Maj:t, att ved överhuvud ej fick transporteras på järnväg utan bränslekommissionens tillstånd (jfr sid. 115).

167 Genom kungörelse den 2 oktober 1942 (nr 806) föreskrev Kungl. Maj:t vidare, ätt potatis fr. o. m. den 12 påföljande oktober ej fick utan särskilt av livsmedelskommissionen eller på dess vägnar meddelat tillstånd transporteras på järnväg eller med fartyg, såvitt transporten ej gällde potatis som sändes från eller till auktoriserad parti- eller detaljhandlare eller transporten skedde för statens räkning (se sid. 54). Den närmaste följden av transportförbudet blev, att potatisbrist befarades komma att uppstå, och särskilt i de större städerna beställde hushållen allmänt hos lantbrukare eller handlande i landsorten 100 å 200 kg potatis för omgående leverans. Styckegodstransporterna av potatis under oktober och november månader blevo till följd härav större än någonsin tidigare, och betydande svårigheter uppstddo, särskilt i Stockholm, för lossning, magasinering och distribution. Godstrafiken med utlandet ägde, bl. a. på grund av begränsade transportmöjligheter, ungefär samma inskränkta omfattning som under föregående halvår.

Tågfårjetrafiken. På grund av rådande osäkra förhållanden inställdes persontrafiken på färjeleden Trelleborg—Sassnitz fr. o. m. den 27 juni. Godstrafiken kunde med avbrott enstaka dagar, nämligen den 1 och 5 juli. 17 augusti, 19, 20 och 25 september, 17 och 18 oktober, fortgå t. o. m. den 19 oktober, då den med hänsyn till minfaran helt inställdes. Fr. o. m. den 11 december återupptogs godstrafiken på färjeleden med dagliga turer med undantag av den 19 december. Den 19 oktober torpederades den tyska tågfärjan Deutschland 10 sjömil utanför Trelleborg. Den kunde dock med egna maskiner införas till Trelleborg. Efter reparation i Malmö togs fartyget åter i trafik efter omkring sex månader. Å färjeleden Malmö—Köpenhamn inställdes trafiken fr. o. m. den 12 juli. På grund av höjning av hamnavgifterna för gods i Malmö kom nämligen huvudparten äV gödstrafiken till och från Danmark att ledas över Hälsingborg, varigenom färjetrafiken över Malmö blev obehövlig. Enstaka godsfärjeturer utfördes dock den 31 juli—4 augusti och 14—15 oktober. Sedan nämnda förhållanden reglerats, återupptogs godstrafiken på färjeleden Malmö—Köpenhamn fr. o. m. den 23 oktober. Persontrafiken från, till och via Sverige till och från Danmark och kontinenten upprätthölls fr. o. m. den 12 juli huvudsakligen via Hälsingborg—Helsingör ävensom fr. o. m. den 23 oktober via Malmö—Köpenhamn. Resande fingo dock på egen risk medfölja godsfärjeturerna Trelleborg—Sassnitz och Malmö—Köpenhamn.

Införlivning med statsbanenätet av enskilda järnvägar samt förändringar i fråga om dragkraft och rullande materiel. Fr. o. m. den 1 juli 1942 inför-

168 livades med statsbanenätet Blekinge kustbanor. På grund härav ökades statens järnvägars banlängd med 205*4 k m och personalantalet med 548 man. Lok- och vagnparken tillväxte under 1942 i betydande grad huvudsakligen till följd av nyanskaffning men även till följd av nyssnämnda förstatligande. Efter utrangering av äldre materiel ökades sålunda antalet elektrolok från 488 till 538, antalet rälsbussar och rälsbussläpvagnar från 1&\ till 188, antalet lokomotorer från 135 till 146, antalet person-, post- och resgodsvagnar från 3 179 till 3 336, antalet slutna godsvagnar från 8 191 till 8 525 och antalet öppna godsvagnar från 14 446 till 15 837. Bland de nyanskaffade loken märkes en helt ny typ av elektrolok litt F, vilket är avsett att kunna framföra ett tåg om 600 tons vagnvikt med en hastighet av 120 km/tim. på horisontalspår. Loket är konstruerat för en största hastighet av 135 km/tim. och dess effekt är 3 500 timhkr.

Personalställning och ekonomiskt läge. Den fortgående trafikökningen ävensom förstatligandet av enskilda järnvägar medförde ökning av personalbeståndet från — förutom ban- och byggnadsarbetare — 35 834 vid slutet av år 1941 till 38 912 samma tid år 1942. ökningen utgjorde sålunda 8*6 procent. Trafikarbetet, mätt i godsvagnaxelkilometer, ökade under året med 11 procent. Såväl inkomster som utgifter stegrades kraftigt under år 1942, de förra dock mer än de senare, varför driftöverskottet, såsom av följande siffror framgår, blev avsevärt större än föregående år.

1941 1942

Inkomster milj. kr. 437-0 504-4

Utgifter milj. kr. 321-5 380-6

Driftöverskott milj. kr. H5-.0 123-8

Till jämförelse må nämnas, att driftöverskottet under åren 1934—1938 utgjorde i genomsnitt per år blott 39#3 milj. kr. 1 inkomstsiffrorna för åren 1941 och 1942 ingår icke den trafikskatt, som fr. o. m. den 1 juli 1942 med vissa undantag pålagts persontrafiken och som utgör omkring 10 procent på gällande befordringsavgifter. Trafikskatten under andra halvåret 1942 tillförde staten ett belopp av 10*1 milj. kronor.

Elektrifieringen av statsbanenätet, dubbelspårsbyggnad, besparingsåtgärder m. m. Genom den fortsatta elektrifieringen kunde den 94-5 km långa bandelen Ange—Sundsvall den 1 november öppnas för elektrisk drift. Arbetet med nya dubbelspårsbyggnader fortgick under perioden, och i slutet av året kunde bandelarna Katrineholm—Sköldinge och Ballings!öv— Hässleholm trafikeras som dubbelspåriga. Banlängden av dubbelspåriga linjer ökades härigenom till 490 kin.

169 Som ett led i statens järnvägars strävan att förbättra tågsäkerheten igångsattes under året prov med automatisk tågkontroll. De anordningar som härvid kommo till användning fungera så, att ett tåg automatiskt stoppas, om lokföraren försummar att åtlyda från huvudsignal given stoppsignal. Överföring mellan signalerna och loket kräver ingen mekanisk beröring mellan anordningar i spåret och på loket och är därför så långt möjligt oberoende av snö och is. Innan lokets bromssystem sätts i funktion, ljuder ett signalhorn och en röd signallampa på loket tändes, varefter föraren har möjlighet att med ett handgrepp förhindra nödbromsning och själv övertaga kontrollen av bromssystemet. Vedeldningen av ångdrivna lok fortskred i ungefär samma omfattning som förut. De vedeldade lokens sammanlagda vedförbrukning utgjorde i genomsnitt under perioden 95 000 kbm per månad, vilket, evalverat till stenkol, motsvarar ungefär 15 000 ton utländska stenkol. En viss minskning i såväl kol- som vedförbrukning inträdde genom eldning med torv. För lokeldning förbrukades nämligen under andra halvåret 1942 omkring 9 800 ton torv. Antalet vedgivningsplatser ökades under perioden till 153 och antalet vedeldade lok till 362, varav 313 normalspåriga och 49 smalspåriga. I jämförelse med föregående period innebar detta en ökning med 9 vedgivningsplatser och 7 lok. Bland övriga åtgärder, som vidtagits för att inskränka förbrukningen av importerade materialier för driften, må nämnas att i september 1942 övergång skedde från bentyl till motyl 50 (d. v. s. blandning av 50 procent bensin och 50 procent sprit) för användning som flytande bränsle. Förbrukningen utgjorde i genomsnitt 25 000 liter motyl per månad i stället för under normala förhållanden 750 000 liter bensin och bensol. I fråga om smörjoljeförbrukningen för lok och vagnar kunde en ytterligare besparing vinnas. I slutet av år 1942 utgjorde den genomsnittliga månadsförbrukningen omkring 150 000 kg, vilket innebar en minskning med omkring 20 000 kg i jämförelse med föregående period. Den tidigare normala förbrukningen, omkring 290 000 kg per månad, kunde sålunda nedbringas med omkring 50 procent samtidigt som transportarbetet ökats mer än 100 procent. För att i möjligaste mån förebygga tågmissöden på grund av varmgång anbefalldes i slutet av 1942, att utöver tillsyn enligt förut gällande föreskrifter godsvagnarna i samtliga fjärrgodståg skulle underkastas särskild vagntillsyn på lämplig station belägen omkring 50 km från utgångsstationen. Erfarenheten hade nämligen visat, att flertalet varmgångar inträffade, då vagnarna befunnit sig under transport en jämförelsevis kort sträcka. Tåguppehåll på omkring 10 minuter inlades i tidtabellen för att möjliggöra denna vagntillsyn. Åtgärden blev fullt genomförd först i den tidtabell, som tillämpades fr. o. m. den 7 juni 1943.

170 Biltrafiken. I samband med införlivandet av Blekinge kustbanor med statens järnvägar utökades statens järnvägars billinjer med 353 km, varigenom billinjernas koncessionerade väglängd vid årets slut kom att uppgå till 9 477 km. På grund av anbefallda inskränkningar i biltrafiken utgjorde den trafikerade våglängden vid samma tid 7 444 km. Antalet bilkilometer var, jämfört med tiden närmast före krigsutbrottet, 45 procent av normalturlistan. Vagnparken uppgick vid periodens slut till 627 fordon. Övergång från kol- till vedgasdrift fortskred under perioden så långt, att av totala antalet bilkilometer — c:a 1*3 milj. per månad — drygt 85 procent utfördes med vedgas,. B.

D e enskilda järnvägarna.

En fortgående ökning i stegrat tempo av persontrafiken ägde rum vid de enskilda järnvägarna under andra liksom under första halvåret 1942. Antalet resor under hela året redovisas till 38*2 milj. mot 34 milj. år 1941. 32-2 milj. under 1940 och 26-9 milj. under 1939. Ökningen var huvudsakligen föranledd av det stora antalet militära resor samt minskad landsvägstrafik. Vad som i fråga om persontrafiken anförts i redogörelsen för statens järnvägar rörande trafikskatt, taxehöjning samt tågförseningar m. m. hade sin motsvarighet vid de enskilda järnvägarna. Någon inskränkning i fråga om antalet personförande tåg behövde dock icke ske för de sistnämnda järnvägarnas vidkommande. Även godstrafiken ökades men ej i samma proportion som vid statsbanorna. Årssiffrorna för kvantiteten befordrat gods i milj. ton voro följande: 1942: 19-5; 1941: 18-4; 1940: 18'6; 1939: 18'3. De godsslag, som mest bidrogo till ökningen, voro ved och torv samt å vissa banor spannmål. Malmtrafiken var ojämn; den visade å några banor ökning men å andra en icke oväsentlig minskning. Lok- och vagnparken växte under år 1942 med följande nyanskaffad materiel: 3 ånglok, 2 ellok, 6 rälsbussar, 9 släpvagnar till rälsbussar, 3 personoch resgodsvagnar, 13 slutna och 112 öppna godsvagnar samt 50 malmvagnar. E n viss personalökning ägde rum även vid de enskilda järnvägarna. Såväl utgifter som inkomster stego kraftigt, de förra dock något starkare än de senare, varigenom driftöverskottet minskades. Följande siffror belysa utvecklingen under krigsåren. Inkomster Utgifter Driftöverskott

milj. kronor »> » » »

1939 105-9 77-5 28-4

1940 123-8 92-8 31-0

1941 140-2 108-1 32-1

1942 159-7 127-9 31-8

Stegringen i utgifterna var närmast att hänföra till höjda löner och ökade kostnader för materialier. I fråga om sistnämnda kostnader må särskilt

171 nämnas det väsentligt fördyrade lokbränslet, de höga smörjoljepriserna och de kraftigt ökade sliperskostnaderna. Vedeldning liksom torveldning av ånglok fortfor i ungefär samma omfattning som tidigare. De i redogörelsen för statsbanorna omnämnda åtgärderna till förebyggande av tågmissöden på grund av varmgång genomfördes i viss utsträckning även vid de enskilda järnvägarna. Bildriften inskränktes ytterligare. Dock kunde härutinnan en ej oväsentlig förbättring av det ekonomiska utbytet konstateras.

C.

Motorfordonstrafiken.

Det mer och mer tillspetsade försörjningsläget beträffande motorfordonsväsendets drift- och underhållningsmedel, främst bilgummi och smörjolja, nödvändiggjorde en fortsatt åtstramning av regleringsföreskrifterna på motortrafikens område. Regleringen av körrättigheterna var, på sätt omförmalts i föregående halvårsredogörelser, uppbyggd på grundval av den av trafikkommissionen handhavda smörjoljetilldelningen, vartill anknutits ett invecklat system av tillämpningsanvisningar och påföljdsbestämmelser, vid vilkas utformning smörjoljehushållningen småningom kommit att bliva av sekundärt intresse i jämförelse med gummihushållningen. Anordningarna för den vid ingången av nu behandlade halvår löpande tredje ransoneringsperioden, omfattande tiden 1 april—30 september 1942, hade fastställts genom trafikkommissionens cirkulär den 21 februari 1942, nr 17 (se härom del III sid. 391). Trafikkommissionen fann sig i mitten av juli föranlåten att meddela länsstyrelserna anvisningar rörande behandlingen av de allt talrikare framställningarna om ytterligare tilldelning av smörjolja under perioden utöver de enligt cirkuläret omedelbart medgivna kvantiteterna. Kommissionen inskärpte, att strängaste sparsamhet härvid borde tillämpas med beaktande av att de ur samhällelig synpunkt mest angelägna behoven bleve i första hand tillgodosedda. Det erinrades om att de befintliga orderorganisationerna anmanats att låta transportbeställningarna i praktiskt möjlig mån effektueras alltefter transporternas angelägenhetsgrad i enlighet med de av kommissionen utfärdade bestämmelserna angående turplacering för bilhållningen. I princip borde tilldelningen anses mer angelägen för den bilpark, som användes i yrkesmässig trafik än för fordon i icke yrkesmässig trafik, vilken försiggick efter fordonsägarnas egna bestämmanden. Viktigt vore ock att söka konstatera, huruvida fordonet droge oproportionerligt mycket olja. Vore detta fallet, borde motorteknisk undersökning anbefallas och ytterligare tilldelning vägras, tills åtgärder för förbättring härutinnan vidtagits. Ytterligare tilldelning till fordon i yrkesmässig trafik borde icke ske utan efter hörande av vederbörande orderorganisation.

172 Den 13 augusti utfärdade kommissionen föreskrifter för tilldelningen und e r f j ä r d e r a n s o n e r i n g s p e r i o d e n , vilken omfattade tiden 1 oktober 1942—31 mars 1943. 1 huvudsak skulle de bestämmelser fortfarande tillämpas, vilka fastställts genom cirkulär nr 17, dock med vissa ändringar och tillägg. För tilldelningen till personbilar m. m. i yrkesmässig trafik anbefalldes förnyad prövning av det samhälleligt bedömt trafikmässiga behovet. Där möjligheter förelågo att, i likhet med vad som redan förekom i vissa större samhällen, genomföra en turindelning för innehavare av tralikrättigheter för trafikbilar (droskbilar), borde dessa möjligheter tillvaratagas i syfte att spara på antalet fordon i drift. Behovsprövningen beträffande de privata lastbilarna skärptes genom föreskriften att ansökan om smörjoljetilldelning skulle vara åtföljd av intyg från intresseberörda kristidsorgan eller näringsorganisationer, att fordonet var behövligt för det i ansökan uppgivna transportändamålet. Som förutsättning för tilldelning skulle gälla, att fordonet kunde antagas bliva fullt tillfredsställande utnyttjat, i vilket syfte även borde undersökas, om sökanden kunde förena sig med annan eller andra fordonsinnehavare för gemensamt bruk av fordon. Ägare av icke yrkesmässiga lastbilar, utrustade med ringar i lastbilsdimension, vilka i enlighet med vad tidigare föreskrivits erhållit föreläggande att ombygga sina fordon för användning av personbilsringar eller övergå till användning av personbil såsom ersättningsfordon, ägde, därest anmälan om dylik åtgärd i rätt tid skett, erhålla den kvantitet smörjolja, vilken prövades erforderlig under den tid som krävdes för att genomföra beslutade ändringar av fordonet eller för att anskaffa ersättningsfordon. Hade föreskriven uppgift i nämnt hänseende icke lämnats eller ansökan om befrielse från givet föreläggande avslagits, skulle tilldelning av smörjolja vägras, till dess dylik åtgärd vidtagits. I fråga om b u s s t r a f i k e n hemställde trafikkommissionen till länsstyrelserna att för höst- och vintermånaderna ej medge ökning av turlistorna utöver dem som gällt fr. o. m. den 12 januari (jfr del III sid. 168). Det borde undersökas, huruvida icke utan större olägenheter för allmänheten och trafikföretagen såväl ordinarie bussturer som förstärkningsbussar kunde inbesparas i sådana fall, då fordonen plägade framföras med otillfredsställande platsbeläggning, liksom i fall då turer huvudsakligen vore avsedda att tillgodose trafik av nöjesbetonad art. Kungörelsen den 2 maj 1941 (nr 226) angående reglering av f ö r s ä l j ningen och f ö r b r u k n i n g e n a v s m ö r j m e d e l , vilken som nämnts bildade grundvalen för regleringssystemet på motortrafikens område, blev under perioden föremål för vissa ändringar och tillägg. Sålunda borttogos genom kungörelse den 28 augusti (nr 751) de särbestämmelser, varigenom större frihet i rayonbegränsningen för lastbilar medgivits i fråga om bilar, varmed regelbundna transporter av mjölk eller slaktdjur ägde rum. Detta föranleddes av att särskilda körplaner under samverkan med

173 vederbörande näringsorganisationer kunnat i stor utsträckning upprättas lör nämnda transporter. — Andra ändringar skedde genom kungörelser den 13 november och den 4 december (nr 875 och 936). Genom den förra av dessa kungörelser borttogs den tidigare medgivna rätten att i vissa fall utan hinder av bestämmelserna om inköpskort och inköpslicens försälja smörjmedel, då föreskrift meddelats eller uppmaning gjorts om utrymning av område, som försatts i luftskyddstillstånd. Däremot utsträcktes rätten att försälja smörjmedel för tillfälliga brådskande transporter av sjuka, skadade eller barnaföderskor att gälla tillfälliga, brådskande transporter av läkare och barnmorskor. Vidare förordnades, att den länsstyrelse, resp. kristidsstyrelse eller kristidsnämnd, alltid skulle vara tilldelningsmyndighet, inom vars område förbrukningen huvudsakligen ägde rum. — Genom kungörelsen den 4 december blevo elektriskt drivna motorfordon likställda med andra motorfordon på så sätt, att även för drift av de förra krävdes inköpskort eller tillstånd att förbruka smörjmedel. Syftemålet härmed var bl. a. att vinna kontroll över och begränsning av förbrukningen av råmaterial till ackumulatorer. Beträffande sådana elektriskt drivna motorfordon, vilka redan voro i trafik den 1 januari 1943, beviljades dock enligt industrikommissionens meddelande nr 107 generellt undantag från nämnda förbud, vilket undantag skulle gälla tills vidare till utgången av mars 1943. För tiden därefter skulle prövning i varje särskilt fall ske huruvida inköpskort eller lillståndsbevis komme att meddelas. Den som efter den 1 januari ämnade förvärva elektriskt drivet motorfordon eller som avsåg att omändra av honom innehavt motorfordon till elektrisk drift borde inhämta förhandsbesked huruvida inköpskort eller tillståndsbevis komme att beviljas honom, i händelse förvärvet skedde eller ändringen vidtoges. En orsak till nu nämnda författningsändring var även, att det i rådande kritiska försörjningsläge i fråga om driftsförnödenheter för motorfordonstrafiken framstod som alltmer otillfredsställande, att ett elektriskt drivet fordon kunde sättas i trafik utan att prövning ägde rum, om behov förelåge att begagna fordonet just i den trafik, varom fråga var. Antalet elektriskt drivna bilar och bussar hade under det senaste året visat en ganska snabb tillväxt. Från 373 den 1 januari 1942 hade antalet den 1 september stigit till 874. Dessutom voro vid sistnämnda tidpunkt 957 elektriskt drivna motorcyklar inregistrerade. Enligt ovannämnda kungörelse den 2 maj 1941 (nr 226) voro last- och personbilar med hemort inom de områden i de fyra nordligaste länen, som voro belägna norr och väster om järnvägslinjerna Bräcke—Storlien och Bräcke—Karungi, undantagna från de eljest stadgade inskränkningarna angående körrayoner och högsta tillåtna vägsträcka, såvida trafikkommissionen ej annorledes bestämde. Vissa närmare föreskrifter i ämnet hade av kommissionen vid olika tillfällen meddelats. Med hänsyn till det kritiska försörjningsläget i fråga om grövre bilgummi ävensom till de inför vintersäsongen väntade svårigheterna att i det allmännas intresse ställa lastbilar

174 i tillräckligt antal till förfogande särskilt för förutsebara stora transporter av bränsleved inom förevarande län fann sig trafikkommissionen föranlåten att den 17 december, med giltighet från den 10 januari 1943, på sådant sätt inskränka nämnda friare fordonsanvändning vad angick lastbilar, att densamma inom de ifrågavarande områdena skulle gälla väsentligen endast transporter av gods till och från närmaste järnvägsstation samt transporter av ved och träkol från produktionsplats till närmaste järnvägsstation, flottläggningsplats eller lastageplats, snöplogning samt transporter inom körrayon i och för distribution av livsmedel, foder, gödningsämnen och smågrisar ävensom för insamling av jordbruks- och trädgårdsprodukter, lump och skrot. Den av trafikkommissionen igångsatta aktionen för att f ö r m å ä g a r e a v l a s t b i l a r m e d g r ö v r e r i n g u t r u s t n i n g (andra än i yrkesmässig trafik) a t t a p t e r a d e s s a f ö r b r u k a v p e r s o n b i l s r i n g a r genom insättande av s. k. P-boggi (innebärande ett utbyte av bakre hjulaxeln mot en tvåaxlad boggianordning med ringar närmast av dimensionen 6-oo — 16") eller ock att träffa anstalter för att för körslorna använda personbil, omändrad för godsbefordran eller användbar för framförande av släpfordon (se del III sid. 393), hade icke vunnit åsyftad framgång. Ännu i början av augusti hade av 5 500 bilägare, som erhållit föreläggande av nyssnämnda innebörd, blott omkring 600 anmält, att de ämnade efterfölja föreläggandet, medan omkring 1 200 ansökt om rätt att få bruka sina fordon, så länge de därå befintliga ringarna höllo, detta trots den påföljd med avseende å indragen smörjoljetilldelning, som hotade dem, vilka icke efterkommo erhållet föreläggande. Då emellertid försörjningsläget beträffande grövre lastbilsgummi på hösten, som förut nämnts, blivit ytterligare beträngt, påyrkades från industrikommissionens sida, att ombyggnad eller ersättning av fordon måtte företagas av ett betydligt större antal fordon än som förut avsetts. Tillgången på användbara personbilsringar ansågs då ännu så stor, att åtgärder i nämnda syfte voro väl genomförbara. Hos trafikkommissionen mognade nu den övertygelsen, att skyldighet till omställning för bruk av personbilsringar borde föreskrivas även för ägare av lastbil i yrkesmässig trafik, medan föreläggande dittills endast givits beträffande icke yrkesmässigt använda lastbilar. Att så skett hade motiverats med att de förra voro ålagda allmän transportplikt och att de därför ofta fingo utföra transporter under väg- och belastningsförhållanden, för vilka de omställda fordonen tekniskt icke lämpade sig. Sedan länsstyrelserna på begäran inkommit med utredning i frågan, meddelade trafikkommissionen i skrivelse den 21 december till samtliga länsstyrelser föreskrifter angående föreläggande för ägare av lastbilar i yrkesmässig trafik av samma innebörd som det vilket tidigare givits ägare av icke yrkesmässigt använda bilar. För bägge grupperna skulle gälla, att bilägare

175 som erhållit föreläggande av angiven art kunde påräkna smörjoljetilldelning lör femte ransoneringsperioden endast för det fall att han före den 1 april 1943 antingen försett vederbörligt fordon med ringar av personbilstyp eller med beställningssedel styrkt, att han med hänsyn till en av omständigheterna godtagbar leveranstid anskaffat personbilsboggi eller träffat anstalter att lör sina körslor använda personbil omändrad för befordran av gods eller användbar för framförande av släpfordon. I bägge fallen undantogos lastbilar av vissa speciella slag eller av äldre typ samt bilar med en totalvikt överstigande 6 750 kg. Angående resultaten av de sålunda vidtagna åtgärderna se sid. 425. Det nämndes ovan, att trafikkommissionen i sina föreskrifter rörande smörjoljetilldelningen för fjärde ransoneringsperioden underströk, att vid behovsprövningen skulle undersökas bl. a. om vederbörande lastbilsägare i besparingssyfte kunde förena sig med andra fordonsägare för gemensamt bruk av fordon. Till befrämjande av åtgärder i detta hänseende föreslog kommissionen samtidigt i skrivelse till Kungl. Maj:t en reglering i författningsväg av dylika organisationer bland de privata lastbilsägarna. Framställningen ledde till utfärdande den 2 oktober 1942 av en kungörelse (nr 797) med vissa bestämmelser om lastbilsblock. I kungörelsen anvisades två former för samarbete mellan ägare av lastbilar eller släpfordon, som icke godkänts för användning i yrkesmässig trafik. Dylika bilägare kunde antingen skriftligen överenskomma att med gemensamt bestridande av kostnaderna tillsammans nyttja en eller flera i nämnda fordonsbestånd ingående bilar eller släpfordon. Eller också kunde en ekonomisk förening bildas med uppgift att åt medlemmarna ömsesidigt tillhandahålla sådana bilar eller släpfordon. Hade dylik sammanslutning eller förening bildats, kunde densamma, på framställning av vederbörande, av länsstyrelse godkännas såsom lastbilsblock, därest av omständigheterna framginge, att till följd avblockets verksamhet avregistrering av lastbil eller släpfordon kunde ske eller att eljest inskränkning i antalet av medlemmarna i blocket begagnade lastbilar eller släpfordon eller bättre utnyttjande av fordonsbeståndet möjliggjordes. Länsstyrelsens beslut om godkännande av lastbilsblock skulle meddelas att gälla tills vidare för viss tid, för varje gång högst ett år. Utan hinder av gällande bestämmelser om yrkesmässig automobiltrafik ägde medlem av lastbilsblock att med lastbil eller släpfordon, som enligt länsstyrelsens beslut fick användas för blockets räkning, mot ersättning utföra transport av gods för annan till blocket hörande medlem. Ersättning för transporten skulle, där ej annorlunda bestämts genom överenskommelse eller i för blocket gällande stadgar, utgå enligt den taxa, som fastställts för motsvarande transport i yrkesmässig trafik i orten. För lastbilsblock skulle, om länsstyrelsen därom förordnat, finnas en av styrelsen godkänd föreståndare. Fråga om inträde av ny medlem i lastbilsblock skulle underställas läns-

176 styrelsens p r ö v n i n g . Medlems u t t r ä d e u r lastbilsblock s k u l l e g e n o m föres t å n d a r e n s eller, d ä r s å d a n icke funnes, blockets försorg ofördröjligen a n m ä l a s för länsstyrelsen, s o m i d y l i k a fall h a d e att taga u n d e r ö v e r v ä g a n d e , h u r u v i d a g o d k ä n n a n d e t av b l o c k e t f o r t f a r a n d e skulle gälla. T r a f i k k o m m i s s i o n e n h y s t e d e n u p p f a t t n i n g e n , att k u n g ö r e l s e n b e r e d d e l ä m p l i g a u t v ä g a r för f i r m o r o c h p r i v a t a l a s t b i l s ä g a r e att f ö r e n a sig o m gem e n s a m t b r u k av lastbil för s i n a t r a n s p o r t e r och d ä r i g e n o m n e d b r i n g a k o n s u m t i o n e n a v olika d r i f t s f ö r n ö d e n h e t e r för sina b i l t r a n s p o r t e r . Särskilt f r a m h ö l l o s d e m ö j l i g h e t e r h ä r u t i n n a n , s o m förefunnos i s t o r a s a m h ä l l e n och d e r a s o m g i v n i n g a r . Det p å p e k a d e s även, att vid ett s a m g å e n d e k o s t n a d e r n a ofta k o m m e att ställa sig billigare för d e l t a g a r n a ä n o m v a r och en själv skulle h å l l a sig m e d lastbil. I varje fall k u n d e g e n o m u t n y t t j a n d e av d e a v k u n g ö r e l s e n a n v i s a d e o r g a n i s a t i o n s f o r m e r n a åtskilligt v i n n a s för en b ä t t r e h u s h å l l n i n g m e d den tillgängliga l a s l b i l s p a r k e n . F r å g a n o m å s t a d k o m m a n d e t a v en o r g a n i s a t i o n och r a t i o n a l i s e r i n g av d e n y r k e s m ä s s i g a l a s t b i l s t r a f i k e n g e n o m i n r ä t t a n d e a v o r d e r c e n t r a l e r och o r d e r k o n t o r (se del III sid. 398) a v a n c e r a d e u n d e r p e r i o d e n så, att en författn i n g h ä r o m u t f ä r d a d e s , n ä m l i g e n k u n g ö r e l s e d e n 20 n o v e m b e r (nr 908) a n g å e n d e auktoriserade lastbilscentraler m. m. Innan redogörelse lämnas för denna kungörelses innehåll, må organisationsförhållandena på lastbilsområdet, sådana de dittills utvecklat sig, med några ord beröras. Det förefanns dels en ideell (facklig), dels en ekonomisk organisation. Den i d e e l l a o r g a n i s a t i o n e n , som var den ursprungliga och helt byggd på frivillighetens grund, hade till ändamål att verka för den yrkesmässiga lastbilstrafikens sunda utveckling och att tillvarataga lasttrafikbilägarnas gemensamma intressen. Den bestod av lokalföreningar, sammanslutna i länsföreningar, vilka i sin tur voro anslutna till Svenska lasttrafikbilägareförbundet. Åkarnas medlemskap grundade sig på individuell anslutning, d. v. s. varje åkare var individuell medlem såväl i lokalföreningen som i vederbörande länsförening och förbundet. Den e k o n o m i s k a o r g a n i s a t i o n e n , som tillkommit med anledning av bestämmelserna i förordningen den 25 oktober 1940 (nr 910) angående yrkesmässig automobiltrafik m. m., tjänade ett trafikledande och bilförmedlande syfte under kontroll av länsstyrelserna och statens biltrafiknämnd. Ifrågavarande organisation var uppbyggd av lastbilscentraler (orderkontor), var och en med ett visst verksamhetsområde, såsom en större stad, en mindre stad med kringliggande landsbygd eller en eller flera landskommuner. Lastbilscentralerna voro organiserade såsom ekonomiska föreningar. Enligt de för dessa gällande stadgarna innebar medlemskapet i centralerna skyldighet för bilägarna att bidraga med visst antal andelar i förhållande till det antal bilar, som de hade i trafik hos centralerna. Bestämmanderätten i lastbilscentralernas ledning var även baserad på antalet andelar. Antalet till de särskilda centralerna anslutna lastbilar varierade från 15 å 20 upp till 75 å 80. I flertalet fall höll sig antalet vid omkring 25 å 30. I de län, där länsstyrelsen eller i förekommande fall biltrafiknämnden beslutat om anslutning jämlikt 24 § i 1940 års förordning, voro alla tillståndsinnehavare skyldiga att tillhöra vederbörlig lastbilscentral. Lastbilscentralerna voro i sin tur kollektivt anslutna till s. k. läns-

177 centraler. Deras representationsrätt i vederbörlig länscentral bestämdes efter samma princip som gällde för tillståndsinnehavarna gent emot lastbilscentralerna, d. v. s. efter antalet gnidna andelar.. Länscentralerna utgjorde icke själva trafikledande eller transportåtagande organ utan hade till uppgift att leda, sammanhålla och övervaka lastbilscentralernas verksamhet. I de län, där anslutning jämlikt 24 § biltrafikförordningen beslutats, stodo länscentralerna under direkt kontroll av länsstyrelserna, som även godkänt föreståndarna för länscentralerna. Länscentraler funnos i alla län utom Malmöhus, Värmlands, Västmanlands, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens samt Stockholms stad. I sistnämnda län funnos emellertid länsorganisationer, benämnda lasttrafikbilägare- eller trafikbilägareföreningar. Större åkeriföretag med ordnad kontorsverksamhet eller järnvägsföretag, som bedrevo lastbilstrafik, utgjorde i regel egna, självständiga lastbilscentraler, kollektivt anslutna till vederbörlig länscentral. Förutnämnda kungörelse deii 20 november 1943 innehöll i huvudsak följande. Till befrämjande av den hushållning med biltransportmedel, som betingades av rådande utomordentliga förhållanden, skulle inom varje län finnas av länsstyrelsen godkända centraler för beställningstrafik för godsbefordran — a u k t o r i s e r a d e l a s t b i l s c e n t r a l e r — till det antal som länsstyrelsen bestämde. Inom varje län skulle därjämte finnas en eller flera av de auktoriserade lastbilscentralerna inom länet bildade l ä n s c e n t r a l e r f ö r l a s t b i l s t r a f i k e n . Trafikutövare, d. v. s. innehavare av tillstånd till beställningstrafik för godsbefordran, var, vid äventyr av avstängning från smörjoljetilldelning, pliktig att ansluta sig till auktoriserad lastbilscentral. Funnes inom trafikutövarens verksamhetsområde två eller flera sådana centraler, ägde länsstyrelsen bestämma till vilken av dem anslutning skulle ske. I särskilda fall kunde länsstyrelse befria trafikutövare från skyldighet att vara ansluten till lastbilscentral; han skulle dock, därest han ej särskilt befriats därifrån, vara ansluten till vederbörlig länscentral. Såsom auktoriserad lastbilscentral kunde godkännas dels förening, som bildats av trafikutövare med uppgift att hålla beställningskontor, dels företag, som innehade tillstånd att bedriva beställningstrafik, såvida särskilda skäl därtill iörelåge med hänsyn till omfattningen av företagets trafik eller andra omständigheter. Allmänna grunder för uppgörande av stadgar för förening av hithörande slag skulle uppgöras av trafikkommissionen. Godkännande såsom auktoriserad lastbilscentral skulle meddelas att gälla tills vidare för viss tid, för varje gång högst ett år. Därest länsstyrelse för visst fall ej medgivit undantag, skulle för auktoriserad lastbilscentral finnas föreståndare, som godkänts av länsstyrelsen. Trafikutövares anslutningsskyldighet skulle anses fullgjord normalt genom medlemskap i vederbörlig förening eller ock genom skriftligt åtagande att gent emot föreningen fullgöra i kungörelsen stadgade skyldigheter; i fråga om lastbilscentral, som icke utgjorde förening, skulle länsstyrelsen bestämma om anslutningsskyldigheten. P å auktoriserad lastbilscentral skulle ankomma att, under samarbete med andra liknande inrättningar, söka genom beställningskontor på lämpligaste 12—319301

178 sätt tillgodose behovet av beställningstrafik för godsbefordran inom centralens verksamhetsområde samt, under hänsynstagande i den mån så kunde ske till bestående kundförhållanden, mellan till centralen anslutna trafikutövare fördela utförandet av beställningar å transporter på sådant sätt, att onödig tomkörning undvekes och fordonsbeståndet jämväl i övrigt utnyttjades så ändamålsenligt som möjligt. Stadgar för länscentralerna skulle godkännas av trafikkommissionen. För länscentral skulle finnas av kommissionen godkänd föreståndare. Länscentral hade att fullgöra de uppgifter, som trafikkommissionen funne sig böra för trafikens ordnande ålägga densamma. Kostnaderna för dess verksamhet skulle bestridas av de till densamma hörande lastbilscentralerna. Vid äventyr av avstängning från smörjoljetilldelning skulle det åligga till auktoriserad lastbilscentral anslutna trafikutövare att omedelbart till lastbilscentralen anmäla, när av honom använt fordon helt eller delvis stode till förfogande för andra transporter än sådana, vara han själv mottagit beställning, samt att för sådant fall verkställa transporten i enlighet med av lastbilscentralen meddelade bestämmelser. Det ålåg honom ock att till den lastbilscentral, vartill han var ansluten, erlägga föreskrivna avgifter. Till länscentral direkt ansluten trafikutövare skulle i förhållande till länscentralen fullgöra åligganden motsvarande dem som åvilade till lastbilscentral ansluten trafikutövare gent emot denna. Därest och i den mån trafikkommissionen därom förordnat, skulle det, vid äventyr som förut sagts, vara trafikutövare förbjudet att utföra transporter annat än i enlighet med de föreskrifter, som lämnats av trafikkommissionen eller å dess vägnar. Kungörelsen trädde i kraft den 1 januari 1943. Strax före årsskiftet meddelade trafikkommissionen länsstyrelserna anvisningar för handläggning av därmed sammanhängande ärenden. Givet var, att den tvångsmässiga organisation av den yrkesmässigt bedrivna lastbilstrafiken, som åsyftades med den nya författningen, måste komma att uppbyggas med utnyttjande i möjligaste mån av den redan förefintliga, åtminstone delvis av offentliga myndigheter kontrollerade men genom frånvaro av tvingande bestämmelser föga effektiva organisationen. För att bedöma huruvida svårighetstillägg enligt de bestämda grunderna därför skulle utgå till de fastställda normalpriserna å virkestransporter (se del III sid. 395) föreskrev priskontrollnämnden i meddelande den 30 juni 1942 (nr 118), att en k l a s s i f i c e r i n g a v v ä g a r n a inom vederbörande kristidsstyrelseområde skulle ske. Denna klassificering skulle ombesörjas av särskilda av kristidsstyrelserna utsedda klassificeringsnämnder, bestående av en representant för styrelsen, en för bilägarnas organisationer och en för befraktarna. I skrivelse den 15 juli 1942 till kristidsstyrelserna framhöll trafikkommissionen angelägenheten av att undersökning i samband med klassifice-

179 ringsarbetet verkställdes, huruvida en väg i avseende på vägbanans beskaffenhet vore så underhaltig, att densamma icke borde befaras med lastbil, innan nödig förbättring av vägbanan ägt m m och ett fullgott underhåll ordnats. Funne klassificeringsnämnden vägen vara så underhaltig, som nyss sagts, borde meddelande därom lämnas länsstyrelsen, landsfiskalen i orten, auktoriserade veduppköpare samt kända trafikanter. Det skulle ankomma på länsstyrelsen att vidtaga åtgärder enligt av kommissionen den 17 juni meddelade föreskrifter (se del III sid. 397), därest — trots klassificeringsnämndens bedömning av vägen — en tung för fordon nedbrytande körning å densamma likväl konstaterades äga rum. Kommissionen gick senare ett steg längre, då den i skrivelse till länsstyrelserna den 7 september anmodade dessa att meddela förbud mot trafik med lastbil å vägar, som av vägklassificeringsnämnd betecknats som olämpliga härför, till dess vägbanan blivit vederbörligen förbättrad och trygghet vunnits för erforderligt löpande underhåll, vid äventyr av indragning av smörjoljetilldelning för lastbil, som trots förbudet framfördes på väg av angiven beskaffenhet. I skrivelse till länsstyrelserna den 3 december erinrade trafikkommissionen om tidigare till styrelserna riktad hemställan att tillse, att ej strängare bestämmelser angående h ö g s t a h j u 11 r y c k upprätthölles än som ur vägteknisk synpunkt kunde anses nödiga, då ett maximalt utnyttjande av bilarnas lastförmåga vore av vikt för de omfattande vedtransporterna (se del III sid. 391). Med hänsyn till den tvingande nödvändigheten att alla åtgärder vidtoges, som kunde vara ägnade att bidraga till en god hushållning med bilförnödenheter och bilmaterielj anhöll kommissionen, att sådana ändrade föreskrifter måtte av länsstyrelserna utfärdas beträffande motorfordonstrafiken på. allmänna vägar inom länet alt gälla under vintern 1942/43 så länge vägbanan var tjälad, varvid högsta hjultrycket, då så var möjligt, borde angivas till 3 000 kg. Genom kungörelser den 27 november (nr 883 och 884) förlängdes för ytterligare ett år giltigheten av vissa provisoriskt intill utgången av år 1942 meddelade undantagsbestämmelser, vilka åsyftade att möjliggöra ett under rådande kritiska förhållanden önskvärt friare utnyttjande av lastbilsparken än som eljest medgavs i vägtrafikstadgan och förordningen angående yrkesmässig automobillrafik m. m. (se del III sid. 171, 390, 391).

Av priskontrollnämnden godkändes den 21 augusti 1942 ett förslag till högsta a v g i f t e r v i d p e r s o n b e f o r d r a n m e d taxameterbil, vilket utsändes till länsstyrelserna med hemställan att detsamma måtte läggas till grund vid dessa myndigheters fastställande av taxorna i framtiden. Tidigare hade ett hundratal olika taxor tillämpats i landet. Priskontrollnämndens förslag räknade med blott fyra taxor, av vilka taxa A skulle tilllämpas på landsbygden och i orter med under 5 000 invånare, taxa B i orter

180 med mer än 5 000 invånare, taxa C i Göteborg och Malmö och taxa D i I Stockholm. Jämfört med de taxor, som dittills tillämpats, innebar nämndens förslag i allmänhet en viss höjning, på vissa håll dock en kraftig sänkning. 1 fråga om l a s t b i l s t a x o r n a (frånsett virkestransporter, vilka åsatts normalpriser) utsände priskontrollnämnden även förslag till enhetstaxor, innefattande såväl kilometer- som timtaxor. Detta förslag låg i stort sett till grund för de taxor, som fastställdes av länsstyrelserna under oktober månad. Dittills hade vissa maximitaxor gällt för den yrkesmässiga beställningstrafiken med lastbil, vilka emellertid legat på en så hög nivå, att de i regel aldrig kommit till användning. Vid beräkning av kilometertaxan, vilken i huvudsak brukades på landsbygden, hade i nämndens förslag hänsyn tagits till alla de faktorer, som bestämma omkostnaderna, medan timtaxan rättats efter den rådande genomsnittliga avgiftsnivån. Med hänsyn till de varierande kostnaderna för lastbilsdriften i olika delar av landet hade indelning skett i vissa prisdistrikt. Även här tillhörde Stockholm det dyraste distriktet. Den u n d e r s ö k n i n g a n g å e n d e b i l g o d s t r a f i k e n under en vecka i juli 1942, som av trafikkommissionen verkställts med stöd av kungörelsen den 15 maj 1942 (nr 258) (se del III sid. 399), hade, enligt vad kommissionen uppgav i skrivelse den 23 november, givit värdefulla resultat och väl fyllt sitt ändamål. Sålunda hade därigenom erhållits betydelsefulla trafikdata rörande bl. a. fordonsparkens utnyttjande inom såväl den yrkesmässiga som den icke yrkesmässiga trafiken, storleksordningen av det under räkenskapsveckan omflyttade godset samt godstrafikvolymen, mätt i tonkilometer. Dessutom hade erhållits upplysning rörande bl. a. godsets fördelning på vissa huvudgrupper av varor i kombination med transporternas fördelning å olika transportavstånd, antalet körkilometer för fordon av olika stor lastkapacitet m. m. Kommissionen ansåg önskvärt, att en liknande trafikräkning verkställdes även under en vintervecka, varigenom en inblick skulle vinnas dels i de säsongmässiga fluktuationer, som trafiken i olika avseenden var underkastad, dels eventuellt i de förändringar på längre sikt, som trafiken undergått under rådande förhållanden. Kungl. Maj:t biföll kommissionens framställning härom och förordnade genom kungörelse den 4 december 1942 (nr 930), att en trafikräkning av samma slag som den tidigare skulle utföras, omfattande tiden 31 januari—6 februari 1943. Den genom kungörelsen den 17 januari 1941 (nr 38) stadgade skyldigheten för ägare av gengasdrivna fordon att månatligen till trafikkommissionen insända uppgifter rörande förbrukningen av gengasbränsle och smörjmedel (se del II sid. 385) upphörde att gälla med utgången av år 1942 såsom ej längre behövlig. Trafikkommissionen uppgav, att det tack vare nämnda kungörelse erhållna upplysningsmaterialet visserligen varit alltför

181 ofullständigt för att ge en rätt bild av den totala förbrukningen av ifrågavarande förnödenheter. Då materialet nu förelåg för två år, kunde det dock, sammanställt med direkt från vissa företag inhämtade uppgifter, fortsättningsvis giva en viss vägledning för bedömande bl. a. av den genomsnittliga förnödenhetsförbrukningen för olika grupper av motorfordon samt den relativa förbrukningen under olika delar av året. Av viss betydelse för motorfordonsregleringen var den kungörelse, som utfärdades den 27 november 1942 (nr 885) och varigenom förordnades om skyldighet att årligen före september månads utgång till överståthållarämbetet, magistrat eller polismyndighet anmäla innehav av till motorredskap hänförlig traktor, dragbil, snöplog, vägvält, väghyvel, vägskrapa, stenkross och kapverk samt släpvagn, snöplog etc. avsedd att tillkopplas eller drivas av traktor eller dragbil.

12. Postverket. Frankoteckensuppbörden visade under andra halvåret 1942 stark ökning vid jämförelse med motsvarande halvår 1941. Ökningen, som uppgick till ej mindre än 22*8 procent, berodde huvudsakligen på den med ingången av april 1942 vidtagna höjningen av brevportot. Utan denna höjning beräknas ökningen hava stannat vid 4-2 procent. För hela år 1942 var ökningen 20*9 resp. 4*2 procent. F l y g p o s t t r a f i k e n var alltjämt inskränkt till dagflyg å vissa linjer. Med Finland uppehölls sålunda flygförbindelse med dagliga turer i båda riktningarna. Flygförbindelsen med Ryssland och de baltiska staterna låg fortfarande nere. På flygpostlinjerna Stockholm—Berlin och Malmö—Köpenhamn— Berlin fortgick trafiken såsom förut med söckendagliga turer. Å dessa linjer befordrades post till Tyskland och de av tyskarna ockuperade länderna i östra Europa samt till Belgien, Nederländerna, Ungern och Balkanländerna, i den mån sådan post icke befordrades via Trelleborg—Sassnitz eller över Danmark. Den under mars månad tillkomna tillfälliga flygförbindelsen med Storbritannien upprätthölls alltjämt, ehuru trafiken varit oregelbunden. I fråga om l a n d - o c h s j ö p o s t f ö r b i n d e l s e r n a med utlandet torde följande böra anföras beträffande b r e v p o s t e n . På grund av att färjetrafiken Malmö—Köpenhamn var inställd under tiden fr. o. m. den 12 juli (se sid. 167) sändes posten till och över Danmark från nämnda dag uteslutande via Hälsingborg—Helsingör. Posten till Tyskland, Böhmen-Mähren, Slovakien, Ungern, Rumänien, Bulgarien, Turkiet, Albanien, Italien, Schweiz, Nederländerna, Belgien, Luxemburg, Spanien, Portugal, Irland samt de av Tyskland ockuperade delarna av polska generalguvernementet, av Jugoslavien och Frankrike sändes i regel via Trelleborg—Sassnitz. Under tiden 20 oktober—17 december, då denna trafik var inställd, befordrades posten dock över Danmark. Postutväxlingen med den tidigare ockuperade delen av Frankrike, som varit inställd alltsedan den 12 juni 1940, kunde åter öppnas den 28 juli. Befordringen av brevpost utan luftporto till Sydamerika och icke krigförande länder i Centralamerika fortgick på sätt tidigare omnämnts, näm-

ligen via Tyskland och Spanien f. v. b. med lastfartyg till Trinidad. Befordringen av dylik post till Ostasien, vilken kunnat återupptagas med vissa länder redan under första halvåret, utsträcktes mot årets slut att omfatta även post till Filippinerna, Franska Indokina, Malaya och de ostindiska öarna (utom Nya Guinea). Denna post sändes via Istanbul och Sibirien. Sedan de allierade under november månad besatt Algeriet och franska Marocko, kunde post till andra franska besittningar än Tunis ej längre sändas järnvägsledes via Frankrike, utan korrespondenterna blevo hänvisade till att fr. o. m. den 12 december sända sin post luftledes till England. Efter de utvidgningar i postutväxlingen, som tid efter annan företagits, kunde vid årets slut brevpost från Sverige befordras till de flesta länder. Till en hel del länder (Förenta staterna, England, brittiska dominions och besittningar m. fl.) kunde dock blott befordras luftbrevpost och till en annan grupp länder (Norge samt länder och ögrupper i Ostasien m. fl.) blott brevpost utan luftporto. Helt avstängda från postutväxling med Sverige voro vid nämnda tidpunkt blott de baltiska länderna, Grekland, vissa delar av Jugoslavien, Polen och Ryssland samt Nya Guinea. Vad beträffar p o s t p a k e t var utväxlingen under året inställd med nästan alla utomeuropeiska länder, med de baltiska länderna, Belgien, England, Frankrike, Grekland, Ryssland, vissa delar av Jugoslavien och Polen samt, från den 9 december, med Albanien och Italien.

13.

Telegrafverket.

Telefon- och telegrafförbindelserna med utlandet. Såsom i föregående halvårsredogörelse meddelats, gällde fr. o. m. den 17 juni 1942 i avseende på telefontrafiken med Norge, att samtal endast kunde utväxlas med vissa personer vid vissa telefonapparater därstädes. Fr. o. m. den 14 juli 1942 ändrades detta så till vida, att uppgift om namnet på den person, med vilken beställaren önskade tala, icke längre var erforderlig. Telegrafförbindelse med av Bulgarien besatta delar av Grekland och Jugoslavien återupptogs den 7 februari och med de delar av Jugoslavien, vilka införlivats med Albanien, den 1 augusti 1942. Sedan hela Frankrike ockuperats av Tyskland, befordrades fr. o. m. den 13 november 1942 endast statstelegram, adresserade till franska regeringen eller till beskickningar i Vichy. Utvecklingen av telegrafverkets rörelse. Den höjning av inträdesavgifterna för telefonabonnemang, som genomfördes fr. o. m. den 1 januari 1942, åsyftade att begränsa den med hänsyn till rådande knapphet på materiel och arbetskraft alltför stora abonnentökningen. Då emellertid den avsedda effekten icke nåddes, företogos i början av augusti ytterligare höjningar, varvid inträdesavgiften för ett huvudabonnemang ökades till dubbla beloppet, nämligen från 50 till 100 kronor, samtidigt med att motsvarande avgiftsökning även skedde för bl. a. abonnemang å anknuten apparat och förhyrda ledningar. Dessa senare höjningar medförde också större begränsning av antalet nytillkomna abonnenter än de tidigare. Nettoökningen av antalet abonnemang, som under första halvåret 1942 utgjorde c:a 27 000 mot 29 000 under motsvarande tid år 1941, uppgick sålunda under andra halvåret 1942 till c:a 26 000 mot 46 000 under andra halvåret 1941. Antalet inländska rikssamtal fortsatte att stiga jämfört med föregående år, ehuru ej fullt lika mycket som under första halvåret; ökningen stannade vid 7*4 procent mot 10*1 procent under första halvåret. Utvecklingen av den inländska telegramtrafiken under halvåret visade samma tendens som den inländska rikssamtalstrafiken. Antalet telegram steg jämfört med motsvarande halvår 1941 med knappt 13 procent, medan motsvarande siffra för första halvåret var 17. Den utländska telefontrafiken fortsatte att sjunka och uppgick under andra halvåret 1942 till endast 29 procent av trafiken under senare halvåret

185 1938. Antalet utländska telegram kvarlåg vid c:a 75 procent av fredstrafiken med någon stegring under andra gentemot första halvåret. Till följd av förhud mot eller restriktioner i fråga om användningen av code och chiffer samt stark ökning av antalet presstelegram fortfor emellertid ordantalet i de utländska telegrammen att ökas avsevärt. Sammanlagda antalet ord i lelegrammen till och från utlandet låg sålunda under andra halvåret 1942 99 procent högre än under senare halvåret 1938 och 10 procent över ordantalet under andra halvåret 1941. Närmare uppgifter om utvecklingen av den in- och utländska telefon- och telegramtrafiken under månaderna juli—decemher 1942 meddelas i nedanstående översikt, vari jämförelse gjorts med motsvarande månader såväl år 1941 som år 1938. Juli

Ökning eller minskning i procent av antalet inländska rikssamtal: gentemot 1941 + 10-2 i) 1938 + 33-3 samtal med utlandet: gentemot 1941 — 13-6 1938 — 71-0 » inländska telegram: gentemot 1941 + 15-5 0 1939 + 30-6 telegram med utlandet: gentemot 1941 — 6-2 1938 — 21-8 »

Aug.

Sept.

Okt.

Nov.

Dec.

Juli— Dec.

+ 7-6 + 7-6 + 6-1 + 6-5 + 6-2 + 7-4 + 23-0 + 26-5 + 29-9 + 23-8 + 25-1 + 26-9 — 12-6 — 7-5 — 13-1 — 14-5 — 10-3 — 12-0 — 72-3 — 72-6 — 70-0 — 70-9 — 69-2 — 71-0 + 13-5 + 9-9 + 17-5 + 5-3 + 14-4 + 12-8 + 38-1 + 36-4 + 28-5 + 29-8 + 31-2 + 32-1 — 5-0 — 5-5 — 8-6 — 9-4 — 10-6 — 7-7 — 26-0 — 31-7 — 26-0 — 25-9 — 10-3 — 23-7

14. Krigsriskförsäkring. Transportförsäkring. Kaskoförsäkringen. Giltighetstiden för tidigare meddelade försäkringar av kasko, avseende eventualiteten att Sverige skulle indragas i kriget is. k. krigsutbrottsförsäkringar) — vilken ursprungligen sträckte sig till den 1 juli 1941 och senare förlängts för ännu ett år — utsträcktes t. o. m. den 30 juni 1943. Premiesatserna i tariffen den 30 maj 1941 (med viss ändring fr. o. m. den 1 juni 1942) undergingo under här behandlade period icke några ändringar. Icke heller ändrades specialnoteringarna för den s. k. Göteborgstrafiken (lejdtrafiken). Däremot vidtogos vissa justeringar i fråga om premierna för trafiken mellan amerikanska hamnar. Vid periodens ingång utgjorde premien 7 procent för enkelresa och 10 procent för dubbelresa. Den 4 september 1942 beslöt krigsförsäkringsnämnden att för den ifrågavarande trafiken (Buenos Aires eller Rio de Janeiro—New York) noteringen för dubbelresa skulle upphöra. Senare under året medgavs emellertid 2 procents rabatt i fråga om premien för enkelresa som lyckligt utförts, varvid dock rabatteringen, om haveri orsakat av krigsförhållanden inträffade i den ifrågavarande trafiken, skulle upphöra för resor som därefter anträddes. I oktober 1942 utfärdades ny P. M. rörande krigsförsäkring av fiskefartyg. Till utbyggnad av avmagnetiseringsstationen i Stockholm (se sid. 413) bemyndigades krigsförsäkringsnämnden utbetala bidrag med högst 100 000 kronor. Under redogörelseperioden förlorades genom krigsåtgärder 23 hos krigsförsäkringsnämnden försäkrade fartyg med ett sammanlagt försäkringsvärde av 56 milj. kronor. Premieintäkten utgjorde 74 milj. kronor. I skadeersättningar utbetalades 68 milj. kronor. Skadereserven uppgick vid årsskiftet till 47 milj. kronor. Varuförsäkringen. Försäkringsvillkoren undergingo under andra halvåret 1942 vissa ändringar, huvudsakligen i formellt hänseende. I anslutning till den tilläggsöverenskommelse med sjöförsäkringsbolagen, varigenom bolagen tillagts befogenhet att beträffande försändelser i svensk kustfart, vilkas värde var för sig icke översteg 5 000 kronor, teckna krigsförsäkring i krigsförsäkringsnämndens namn och i förekommande fall på nämndens poliser, varvid bolagen skulle övertaga nämndens ansvar för dessa försäkringar (se del III sid. 406), bemyndigades bolagen att å nämndens

187 vägnar, efter godkännande i varje särskilt fall och med iakttagande av vissa föreskrifter, utfärda s. k. pauschalpolis för sådana försäkringar som föllo inom ramen för avtalet. Följande nya premietariffer utfärdades med tillämpning fr. o. m. den 1 november 1942: tariff nr 14 för krigsförsäkring av sjötransporter, tariff nr 10 för krigsförsäkring av järnvägstransporter, tariff nr 2 för krigsförsäkring av kombinerade transporter och tariff nr 2 för krigsförsäkring av flygtransporter. Tariff nr 14 för krigsförsäkring för sjötransporter innebar i huvudsak icke annan ändring i premiesättningen än såvitt angick trafiken på Danmark, varutinnan vissa smärre justeringar vidtogos. Däremot genomfördes väsentliga ändringar med avseende å premiesatserna för järnvägstransporter genom den nya tariffen nr 10 för sådana transporter. Sålunda sänktes till hälften premierna för järnvägstransporter från eller till Västeuropa, Tyskland, Schweiz, Slovakien och Ungern. Även premierna för trafiken på Italien, Balkanländerna och Turkiet nedsattes liksom delvis också premierna för trafiken på Danmark. Som en följd av dessa sänkningar vidtogs också i viss utsträckning reduktion av premierna för kombinerade transporter. Även den nya tariffen nr 2 för flygtransporter innebar nedsatta premier. Redan den 12 november 1942 utfärdades särskilda tillägg (nr 1) till envar av ovannämnda tariffer nr 10, 2 och 2, varigenom noteringarna återkallades beträffande transporter från Frankrike, Spanien och Portugal, vilka därefter i stället skulle bliva föremål för specialtariffering. Inkomsterna av premier för varuförsäkringen uppgingo under det ifrågavarande halvåret till 41 milj. kronor. I skadeersättningar utbetalades, efter avdrag för influtna försäljningsmedel etc, netto 20 milj. kronor. Skadereserven vid årsskiftet uppgick till 18 milj. kronor. Olycksfallsförsäkring. Krigsolycksfallsförsäkringen fortgick under andra halvåret 1942 efter samma grunder som förut. Under perioden krigsförliste 26 svenska fartyg, vilkas besättningar voro försäkrade enligt krigsförsäkringslagen. Därvid omkommo 122 personer och skadades 87. Dessutom omkommo under halvåret 3 personer och skadades 55 genom krigsolycksfall, som ej hade samband med förlisning. Tilläggspremierna uppgingo under samma tid för riksförsäkringsanstalten och krigsförsäkringspoolen tillsammans till i runt tal 5*1 milj. kronor.

15. Arbetsmarknaden. Lönefrågor och social hjälpverksamhet. Statistisk överblick. Arbetsmarknaden under andra hälften av 1942 utmärktes av en ytterligare ökad sysselsättning inom metallindustri och byggnadsverksamhet, en i stort sett oförändrad sysselsättningsnivå inom andra näringsgrenar och en alltmer tilltagande brist på arbetskraft inom icke blott jordbruk och skogsbruk utan även vissa andra näringsområden. En sammanställning av de statistiska serier, som belysa arbetsmarknadens utveckling under andra halvåret åren 1941 och 1942, ger följande resultat.

M anad

Juli September . . . . Oktober November . . . . December . . . .

Antal av arbetsAntal sysselsatta Antal ansöklöshetskommittéinom industri, ningar om arbete Arbetslösheten inom fackförbun- erna rapporterade byggnadsverksampå 100 lediga hjälpsökande het och handel platser vid arbets- den (% av medarbetslösa lemsantalet) m. m. Indextal: förmedlingarna 1 000-tal sept. 1939 = 100 1941

92 92 92 91 91 85

95 96 94 95 94 89

139 131 130 141 176 195

99 97 97 102 114 125

7.8 7.5 7.3 8.2 10.0 13.0

4.2 4.0 4.3 4.8 5.9 10.3

16.2 15.0 13.3 12.6 14.8 19.6

7.0 6.6 6.4 6.4 6.7 8.6

Socialstyrelsens sysselsättningsstatistik för industri och angränsande näringsgrenar utvisar, att antalet sysselsatta arbetare under andra halvåret 1942 var mellan 3 och 4 procent högre än under samma tid föregående år men fortfarande lägre än vid krigsutbrottet. Vid de offentliga arbetsförmedlingarna var relationen mellan arbetsansökningar och lediga platser betydligt gynnsammare än föregående år. Under sommarmånaderna var antalet lediga platser t. o. m. högre än antalet arbetsansökningar, vilket icke förekommit sedan 1920. Arbetslösheten i fackförbunden utvisade, jämfört med föregående år, en fortsatt nedgång. Mot vanligheten undergingo arbetslöshetssiffrorna under höstmånaderna icke någon nämnvärd stegring — först i december inträffade säsonguppgången — och de voro under hela perioden de lägsta, som över huvud taget noterats sedan 1920. Vid utgången av augusti månad voro

189 endast 4-0 procent av förbundens medlemmar registrerade som arbetslösa mot 7-5 procent föregående år. Inom samtliga förbund med undantag av Sko- och läderindustriarbetareförbundet och Livsmedelsarbetareförbundet voro arbetslöshetssiffrorna lägre än föregående år. Särskilt betydande var nedgången i arbetslösheten inom byggnadsfacken. Vid utgången av augusti månad voro 9'4 procent av byggnadsträarbetarna, 7*9 procent av byggnadsgrovarbetarna, 5-1 procent av murarna och 8*6 procent av målarna redovisade såsom arbetslösa mot resp. 18'0, 17-8, 17'6 och 12-9 procent vid samma tidpunkt föregående år. Inom vissa förbund, såsom Pappersindustriarbetareförbundet och Sågverksindustriarbetareförbundet, sammanhänga de låga arbetslöshetssiffrorna med att medlemmarna i stor utsträckning erhållit arbete utom facket. Anlalet hjälpsökande arbetslösa nedgick under andra hälften av 1942 till ett minimum; siffrorna voro endast mellan 40 och 50 procent av 1941 års siffror, och fr. o. m. oktober 1942 var antalet hjälpsökande det lägsta som noterats sedan hjälpsökandestatistikens tillkomst (1922). En betydande del av de hjälpsökande var dessutom sysselsatt vid för försvaret och folkförsörjningen betydelsefulla arbeten, som icke kunde avbrytas, varför antalet i egentlig mening arbetslösa var ännu lägre än som framgår av tablån å föregående sida. En närmare undersökning av hjälpsökandeklientelets sammansättning vid årets slut utvisar, att två tredjedelar av de hjälpsökande tillhörde yrkesgrupperna byggnadsverksamhet, jord- och stenindustri samt handel, samfärdsel och allmän tjänst. Nära 80 procent av samtliga hjälpsökande voro hemmahörande i storstäderna samt Göteborgs och Bohus och Västernorrlands län. Hälften av de arbetslösa utgjordes av personer, som voro över 50 år. Arbetsmarknadsläget inom olika näringsområden. Inom jordbruket var bristen på arbetskraft mera kännbar än föregående år. Skördearbetet krävde arbetskraft i betydligt större omfattning än vanligt dels på grund av det bättre skörderesultatet och dels på grund av att den försenade skörden nödvändiggjorde en forcering av arbetet. Svårigheterna kunde dock bemästras tack vare hempermittering av jordbrukare och jordbruksarbetare från militärtjänst samt genom att frivillig arbetskraft i stor utsträckning ställdes till förfogande. I frivilligt jordbruksarbete deltogo under 1942 i runt tal 90 000 personer, huvudsakligen skolungdom och semesterfirare. Rekryteringen av arbetskraft till betfälten vållade betydande svårigheter, men arbetskraftsbehovet kunde tillfredsställande tillgodoses genom av arbetsmarknadskommissionen vidtagna åtgärder (se sid. 194). Inom skogsbruket var behovet av arbetskraft större än föregående år till följd av den för avverkningssäsongen 1942/43 ökade avverkningsskyldigheten. För tillgodoseende av arbetskraftsbehovet vidtog arbetsmarknadskommissionen en rad åtgärder, för vilka redogörelse lämnas å sid. 192.

190 Enligt arbetsmarknadskommissionens inventering av arbetskraft för brännvedsförsörjningen m. m. uppgick den redovisade arbetsstyrkan vid 1942 års utgång till 87 000 man. Det ytterligare arbetskraftsbehovet uppgavs till 38 000, varav avverkarna själva kunde anskaffa 16 000. Arbetsförmedlingarna redovisade under andra halvåret 1942 sammanlagt 51 000 tillsatta platser inom skogsbruket mot 33 000 under motsvarande tidsperiod föregående år. Av de tillsatta platserna besattes 37 000 med sökande från annat yrkesområde än skogsbruket. Motsvarande siffra under andra halvåret 1941 var 15 000. Inom industrien rådde liksom tidigare betydande skillnader i sysselsättningsnivån mellan olika industrigrupper. Inom m a l m b r y t n i n g o c h m e t a l l i n d u s t r i uppvisade mekaniska och elektriska verkstäder samt skeppsvarv en fortsatt uppgång, och vid utgången av 1942 var sysselsättningen vid dessa bortåt 20 procent högre än vid krigsutbrottet. Även inom andra hithörande industrier var arbetstillgången i stort sett tillfredsställande. En del mindre verkstäder hade dock på grund av materialbrist svårigheter att bereda sina arbetare full sysselsättning. Svårigheterna att tillgodose behovet av yrkesarbetare, såsom svarvare, verktygsarbetare, finmekaniker och bilmontörer, voro alltjämt stora. Bland k o n s u m t i o n s v a r u i n d u s t r i e r n a hade livsmedelsindustrien helt naturligt sina känningar av de skärpta ransoneringarna. Sysselsättningsnivån var dock tämligen tillfredsställande ehuru något lägre än föregående år särskilt vid bagerier, slakterier och konservfabriker. Textil- och beklädnadsindustrien uppvisade en med hänsyn till råvarubristen synnerligen god sysselsättningsnivå och korttidsarbete började alltmer endast undantagsvis tillämpas. Enligt socialstyrelsens undersökning, avseende andra veckan i november 1942, var procenten korttidsarbetare vid trikåfabriker 8-6, vid bomullsfabriker 8*4 och vid yllefabriker 4*4 mot resp. 24*5, 12-7 och 18-4 procent vid samma tidpunkt föregående år. Vid skofabrikerna ledde däremot råvarubristen till en ytterligare minskning i sysselsättningen. Vid gummivarufabriker var sysselsättningsnivån alltjämt otillfredsställande, ehuru någon förbättring kunde konstateras. Inom kemisk-tekniska industrien förekommo inga större förändringar i sysselsättningen. Arbetare vid färg-, olje- och parfymfabriker samt framför allt tändsticksfabriker hade fortfarande starkt begränsade arbetstillfällen. Vid sprängämnesfabriker var sysselsättningen god ehuru något lägre än föregående år. Inom e x p o r t i n d u s t r i e r n a var arbetstillgången som förut relativt svag. Vid pappersbruk och pappersmassefabriker låg sysselsättningen dock på en något högre nivå än föregående år, under det att sågverken gåvo sämre sysselsättning. Den mest betydande förbättringen i sysselsättningen förekom inom b y g g n a d s i n d u s t r i e n . Till följd av den växande bostadsbristen samt

191 de effektivare statliga och kommunala stödåtgärder, som sattes in under våren 1942, fick bostadsbyggandet en betydande omfattning och beräknades under senare delen av året uppgå till omkring två tredjedelar av produktionen vid motsvarande tid 1939. Uppsvinget gjorde sig i än högre grad gällande inom andra delar av byggnadsverksamheten, främst militära och industriella byggnads- och anläggningsarbeten. Som en följd av den livliga byggnadsverksamheten förbättrades arbetstillgången även inom byggnadsämnesindustrierna. Sjöfarten var liksom tidigare starkt begränsad till följd av handelsavspärrningen, och de ökade riskerna för krigsförlisning medförde tätare avmönstringar än vanligt. Inom handel och landtransport voro sysselsättningsförhållandena i stort sett oförändrade. Sysselsättningsläget inom olika näringsgrenar under andra halvåret 1942 belyses genom efterföljande sammanställning av uppgifter från socialstyrelsens sysselsättningsstatistik. I sammanställningen ha angivits indextal för antalet sysselsatta arbetare under augusti och november åren 1941 och 1942 med september månad 1939 som bas. Augusti

November

Näringsgrenar

Malmbrytning och metallindustri.. . Jord- och stenindustri Träindustri Pappers- och grafisk industri Livsmedelsindustri Textil- och beklädnadsindustri Läder-, hår- och gummivaruindustri Kemisk-teknisk industri Samtliga

industrigrupper

Byggnadsverksamhet Statliga verk och byggnadsarbeten . . . . Kommunala verk och byggnadsarbeten Handel och varulager Samtliga

näringsgrenar

104 80 76 76 101 89 83 91

100 88 76 82 101 86 83 92

105 69 73 79 110 89 89 94

112 78 70 82 109 89 88 88

64 139 94 77

71 137 94 74

51 123 85 79

60 121 84 77

94 Arbetsmarknadskommissionens verksamhet. Den offentliga arbetsförmedlingens verksamhet under andra halvåret 1942 präglades i hög grad av den tilltagande svårigheten att tillgodose det totala behovet av arbetskraft, främst till följd av de alltjämt växande extra ordinära arbetsuppgifterna för bränsleförsörjningen och det ökade behovet av arbetskraft inom jordbruket, torvhanteringen och byggnadsverksamheten. Under halvåret tillsattes genom arbetsförmedlingen omkring 119 000 fler platser än motsvarande halvår 1941. S k o g s b r u k e t s arbetskraftsbehov framstod alltjämt som ett av de mest svårlösta arbetsmarknadsproblemen. De i verksamhetsberättelsen för

192 första halvåret 1942 omnämnda åtgärderna för anskaffande av arbetskraft till skogarna måste därför fullföljas och utvidgas. 1 skrivelse den 25 augusti hemställde kommissionen hos flertalet städer dels att i resp. städer bedrivna anläggningsarbeten i möjligaste mån måtte nedläggas eller inskränkas och att nya sådana förelag icke skulle igångsättas, dels att städerna ville medverka till bildande av riksarbetslag, omfattande minst 10 procent av kommunalarbetarna. Vidare hemställde kommissionen i skrivelse den 15 september 1942 hos samtliga industriföretag som sysselsatte över 20 arbetare, att resp. företag, såvida icke åtgärder redan vidtagits, måtte avstå minst 10 procent av de anställda arbetarna för att bereda dessa tillfälle att under de närmaste månaderna taga skogsarbete. Genom systemet med riksarbetslag tillfördes skogsbruket arbetskraft till nedan angivet antal. Siffrorna avse antalet riksarbetare vid varje månads utgång. juli Augusti September Oktober November December

2 977 man 3 636 » 4 436 » 5 572 » 6 007 » 6 481 »

Då den rådande bristen på arbetskraft inom skogsbrukets arbetsområde icke kunde helt avhjälpas genom de åtgärder, som dittills tillämpats, stadgades genom kungl. kungörelse den 13 november (nr 878) skyldighet för varje svensk man född år 1923 att i enlighet med de föreskrifter som arbetsmarknadskommissionen utfärdade antaga och utföra arbete i skogsbruk eller torvhantering ävensom arbete, som erfordrades för inkvartering och utspisning av inom skogsbruk eller torvhantering sysselsatta. Arbetsmarknadskommissionen utfärdade med stöd av nämnda kungörelse vissa tillämpningsföreskrifter, avseende tjänstepliktigas sysselsättande inom skogsbruket med avverkning av skog. Enligt dessa föreskrifter skulle tjänstepliktig fullgöra arbete, som med beräkning efter priser enligt vissa normerande avtal gåve en inkomst av 550 kronor vid arbete i Götaland eller Svealand, undantaget Dalarna, samt 600 kronor vid arbete i Dalarna eller Norrland. Den för uttagningen erforderliga registreringen av de tjänstepliktiga skulle verkställas i samband med att de inskrevos till värnpliktstjänstgöring. I kungörelse den 13 november 1942 (nr 879) lämnades föreskrifter om allmän lönenämnd för tjänsteplikt. Bestämmelser utfärdades samtidigt av arbetsmarknadskommissionen om att tjänsteplikten kunde få fullgöras i förväg efter frivillig anmälan (avlämnad senast den 31 december 1942 till länsarbetsnämnden), varvid prestationsskyldigheten minskades med c:a 25 procent och motsvarade inom det sydligare området arbete för minst 400 kronor och inom det norra minst 450 kronor. Tjänstepliktig medgavs rätt att själv träffa avtal om arbete med" arbetsgivare, som ålagts produktionsplikt för massaved eller ved.

193 Vissa särskilda förmåner kunde utgå till de tjänstepliktiga som utförde skogsarbete. Sålunda skulle den som var ovan erhålla ett bidrag av 2 kronor om dagen under högst 120 dagar; vid fullgörande i förväg av tjänsteplikten dock under högst 90 dagar. Familjetillägg kunde även utgå för ovan arbetare. Vidare kunde erhållas klädesutrustning och arbetsverktyg, varjämte kommissionen bekostade instruktör och bidrog till kockans avlöning för dem som genom arbetsförmedlingens försorg placerades i särskilda förläggningar. Ersättning för resor utgick enligt bestämmelserna i tjänstepliktslagen. Från tjänsteplikt skulle undantagas den som sedvanligen utförde skogsarbete, om han styrkte att han under tiden 24 november 1942— 30 april 1943 utfört arbete i minst 75 arbetsdagar. Till dem som kunde undantagas hänfördes huggare och körare samt milkolare, apterare och tummare. Inventeringarna av arbetskraft för brännvedsförsörjningen m. m. fortsatte med stöd av kungörelsen den 19 juli 1941 (nr 668); inventering företogs vid varje månadsslut. Då det visade sig nödvändigt att utöka den verksamhet, som bedrevs av den av riksförsäkringsanstalten på grund av Kungl. Maj:ts medgivande den 12 december 1941 tillsatta konsulenten för skogskockorna, medgav Kungl. Maj:t efter framställning från riksförsäkringsanstalten, att ytterligare fyra konsulenter finge anställas, vilka samtliga skulle avlönas med medel ur arbetsmarknadsanslaget. För belysande av skogsbrukets arbetskraftsproblem anordnades i Stockholm den 31 oktober 1942 av bränslekommissionen i samråd med arbetsmarknadskommissionen en konferens med större skogsägare och skogsavverkare. Vid konferensen, i vilken ett 80-tal representanter deltogo, behandlades särskilt vedavverkningens arbetskraftsproblem. På inbjudan av socialdepartementet voro den 16 och 17 november 1942 omkring 150 representanter för myndigheter, organisationer, skogsägare och skogsarbetare samlade till konferens i Stockholm. Vid denna konferens behandlades frågor om förlängning av den ordinarie skogsarbetarkårens arbetssäsong samt arbetskraftsbesparing genom rationaliseringsåtgärder i skogen. Den 20 november 1942 uppdrog Kungl. Maj:t åt arbetsmarknadskommissionen och bränslekommissionen att skyndsammast verkställa undersökning beträffande möjligheten att intensifiera skogsarbetet genom utsträckning av den vana skogsarbetarkårens arbetssäsong eller utökning annorledes av dess arbetsinsatser. Kommissionerna uppdrogo det förberedande utredningsarbetet åt en kommitté. Uppdraget hann ej slutföras under året. Omfattande åtgärder måste vidtagas för tillgodoseende av j o r d b r u k e t s på grund av det försenade skördeutfallet ovanligt stora behov av extra arbetskraft. Genom arbetsmarknadsorganen bedrevs i samarbete med Kvinnoföreningarnas beredskapsorganisation, Riksförbundet för kvinnlig samhällstjänst och Sveriges ungdomsberedskap med pressens bistånd en 13—319301

194 kraftig propaganda för frivilliga arbetsinsatser inom jordbruket. Appellerna hörsammades också av stora skaror, framför allt skolungdom, vilken ägnade sin lediga tid åt jordbruksarbete antingen på arbetsläger, i tjänst hos enskilda jordbrukare eller i mera tillfälligt arbete, ö v e r 500 statsunderstödda arbetsläger anordndades med över 12 000 deltagare, varjämte 9 000 personer arbetade en längre tid på enskilda gårdar. Jämlikt Kungl. Maj:ts cirkulär den 19 juni 1942 (nr 437) till skolöverstyrelsen m. fl. fick skolungdomen även under höstterminen 1942 liksom under föregående år i erforderlig utsträckning beviljas ledighet under högst tre veckor för deltagande i lantbruksarbete, bärplockning eller annat för folkhushållet särskilt betydelsefullt arbete. Enligt uppgifter, som avlämnats från samtliga högre skolor, beviljades under höstterminen 113 400 ledighetsdagar för jordbruksarbete, förutom 3 500 dagar för frivillig luftbevakning och 39 400 dagar för varjehanda arbete av betydelse för folkförsörjningen, tillhopa 156 300 ledighetsdagar. Sammanlagda antalet lärjungar, som erhållit sådan ledighet, utgjorde 54 800. Ledigheten för jordbruksarbete avsåg givetvis främst arbete vid sädesbärgningen samt potatis- och rotfruktsupptagningen. Skördeperiodens allmänna försening skapade även betydande svårigheter att i tillfredsställande utsträckning anskaffa arbetskraft till betupptagningen. Stora delar av jordbrukets arbetskraft voro nämligen ännu sent på hösten bundna vid arbetsmoment, som under normala förhållanden bruka vara avslutade vid betupptagningens början. Med hänsyn härtill och till betornas sena mognad ansågo Sveriges betodlares centralförening och Svenska sockerfabriksaktiebolaget nödvändigt, att betkampanjen påbörjades ännu senare än föregående år eller omkring den 10 oktober. Härigenom blev en förskjutning i tiden för betkampanjens avslutande oundviklig. En del av den erforderliga arbetskraften till betfälten kunde anskaffas genom energisk ackvisition och propaganda samt genom hempermittering för inkallade betodlare, upptagare och körare. Efter framställning från kommissionen medgavs vidare hempermittering av militär, som på frivillig väg uttogs till betarbete. I viss utsträckning skedde dessutom kommendering av militär ur beredskapsförband till betfälten. Som en reservåtgärd bildades riksarbetslag vid en del större industrier i Malmöhus län. De vidtagna åtgärderna möjliggjorde, att betkampanjen i stort sett kunde genomföras. Då knappheten på kunniga specialarbetare inom v e r k s t a d s i n d u s t r i e n alltjämt var stor, fortsatte de av kommissionen i maj 1940 igångsatta beredskapskurserna för omskolning och utbildning av tempoarbetare för nämnda industri. Med hänsyn till läget på arbetsmarknaden nedlades i juli en gas- och en bågsvetskurs samt i augusti en gas- och bågsvetskurs, två kurser för mekaniker och en kurs för smeder. I december utgjordes verksamheten av inalles femtio kurser för mekaniker, finmekaniker,

195 elektromekaniker, smeder, gassvetsare, bågsvetsare, optiker och lindare (elektriska). Under halvåret igångsatte kommissionen på skilda platser i landet beredskapskurser för utbildning av kvinnlig industriell reservarbetskraft. I dessa kurser intogos kvinnor, vilka voro villiga att, då så behövdes, rycka in som reserver. Verksamheten omfattade i december sjutton dylika kurser för mekaniker, gassvetsare och bågsvetsare. I anslutning till kungörelsen den 19 juni 1942 om arbetsförmedlingstvång för byggnadsverksamhet m. m. (nr 563), vilken trädde i kraft den 8 juli 1942, meddelade kommissionen under andra halvåret 1942 tillämpningsbestämmelser, innefattande dels generella föreskrifter om undantag från arbetsförmedlingstvånget och om företrädesbestämmelsernas tillämplighet, dels ock anvisningar till länsarbetsnämnderna och till lokala arbetsförmedlingsorgan om deras befogenheter och åligganden i samband med arbetsförmedlingstvånget. Till kommissionen inkommo under tiden från kungörelsens ikraftträdande till årets slut sammanlagt 3 696 ansökningar om företrädesrätt för olika företag. Av dessa ansökningar överlämnades 1 275 till byggnadsberedningen (se sid. 203) för avgörande av Kungl. Maj:t; 2 390 ansökningar avgjordes av kommissionen, som därvid före ärendets avgörande i regel inhämtade yttrande från andra statliga myndigheter (oftast industrikommissionen och statens byggnadslånebyrå). Resterande 31 ansökningar återkallades. På olika vägar sökte kommissionen sprida kännedom om arbetsförmedlingstvånget och därmed förbundna bestämmelser. Åt länsarbetsnämnderna uppdrogs att utöva kontroll över arbetsförmedlingstvångets efterlevnad och i samma syfte tillsattes en del direkt hos kommissionen anställda kontrollanter. I ett mindre antal fall anmäldes förseelser mot föreskrifterna i samband med arbetsförmedlingstvånget av länsarbetsnämnder till åtal, vilket i regel resulterade i bötesstraff för de för förseelserna ansvariga. I de flesta fall berodde emellertid anställande av arbetskraft utan arbetsförmedlingens medverkan på okunnighet om föreskrifterna. Då straffpåföljd enligt 44 § tjänstepliktslagen kunde ifrågakomma endast för den som med vetskap om föreskrift i anslutning till arbetsförmedlingstvånget bröt däremot, måste man i dylika fall i allmänhet nöja sig med att lämna upplysningar och erinra om följderna av eventuell upprepad förseelse. Då fortlöpande statistik rörande antalet inom byggnads- och anläggningsarbete sysselsatta arbetare saknades, företog kommissionen med stöd av 7 § i kungörelsen om arbetsförmedlingstvång för byggnadsverksamhet m. m. en inventering av sagda arbetskraft. Enligt kommissionens kungörelse den 8 juli 1942 om inventeringen (SFS nr 581) skulle uppgifter lämnas angående storleken och sammansättningen av arbetsstyrkan den 15 juli 1942 vid då pågående byggnadsarbeten ävensom angående härutinnan beräknade för-

196 ändringar intill den 1 oktober 1942. Uppgifter skulle lämnas beträffande alla byggnads- och anläggningsarbeten, vid vilka mer än två arbetare sysselsattes, oavsett om arbetet avsåg nybyggnad, om- eller tillbyggnad, reparation eller underhållsarbete. Uppgiftsskyldig var den, för vilkens räkning arbetet utfördes. Uppgifter beträffande statliga arbeten skulle lämnas av den myndighet, som hade att tillse att arbetet utfördes. Uppgifterna skulle avgivas å av kommissionen fastställt formulär, vilket tillhandahölls av länsarbetsnämnderna och de lokala arbetsförmedlingsorganen samt kristidsnämnderna, och insändas senast den 18 juli 1942 till länsarbetsnämnden i det län, vari arbetet bedrevs — i Stockholms stad till arbetsnämnden därstädes. Genom kungörelsen den 11 december 1942 (nr 925) erhöllo bestämmelserna om arbetsförmedlingstvång för torvindustri och byggnadsverksamhet med vissa ändringar giltighet även för tiden efter den 31 december 1942. Arbetsmarknadskommissionen utfärdade tillämpningsföreskrifter till den nya kungörelsen. I dessa intogs och utformades ytterligare den i praxis gjorda differentieringen av frågor om företrädesberättigade företags rätt till arbetskraft i olika åldrar. Vidare fastslogs uttryckligen, att beträffande dem som voro jordbruksarbetare eller skogsarbetare till yrket eller stodo dessa yrken nära företrädet för jordbruk och skogsbruk skulle gälla även framför företrädesberättigade företag. Slutligen infördes undantag för arbetssökande under 17 år samt för vissa anställningar för lärlingsutbildning. De krav, som arbetsmarknadsläget i ökad omfattning ställde på a r b e t s m a r k n a d s o r g a n e n , nödvändiggjorde en utbyggnad och effektivisering av desamma. Sålunda företogs under augusti månad en omorganisation av lärarförmedlingarna. Dessa, som tidigare varit tolv till antalet, utökades, så att i regel en lärarförmedling (länscentral) fanns inom varje län. Länscentralerna sammanfördes i fem distrikt med distriktscentraler i Stockholm, Linköping, Lund, Göteborg och Härnösand. En huvudcentral för verksamheten inrättades vid student- och lärarförmedlingen i Stockholm. Lärarförmedlingarna ha, med undantag för de lärarförmedlingar, som varit förbundna med studentförmedlingarna, kombinerats med ungdomsförmedling och yrkesvägledning samt förlagts till arbetsförmedlingarnas huvudkontor inom resp. län. Under hösten inrättades vidare en särskild arbetsförmedling för flyktingar med uppgift att handlägga ärenden, som förekommo i anslutning till främst de norska flyktingarnas utplacering i arbete. Flyktingsförmedlingen, vars verksamhet ställdes direkt under kommissionens ledning, organiserades med ett centralkontor i Stockholm och sex lokalkontor, belägna inom av socialstyrelsen fastställda viseringsområden. Delvis såsom en beredskapsåtgärd fastställde kommissionen slutligen kretsorganisation för arbetsförmedlingen. Länen indelades i kretsar, kretsföreståndare förordnades och länsarbetsnämnderna bemyndigades att utse kretsråd, bestående av en opartisk ledamot samt en representant för vardera

197 arbetsgivar- och arbetstagarparten jämte ersättare. Organisationen avsågs att tagas i bruk först efter särskilt bemyndigande från kommissionen. Sådant lämnades, utom i fråga om kretsråden, den 28 december 1942 och avsåg tiden fr. o. m. den 1 januari 1943. Kommissionen beviljade under halvåret statsbidrag till ett antal för försvaret och folkförsörjningen betydelsefulla statliga och statskommunala beredskapsarbeten. Några hundratal arbetslösa, tillhörande tekniska och merkantila yrken, sysselsattes vid arkivarbete. Ett åttiotal arbetslösa musiker erhöllo s. k. musikerhjälp i enlighet med de bestämmelser, som tidigare under året utfärdats. Fr. o. m. den 18 oktober 1942 företogs en mindre höjning i den vid arkivarbetena utgående avlöningen. Statsbidrag beviljades till en av Föreningen Bohus stickning bedriven kursverksamhet. Verksamheten omfattade sex kurser, genom vilka sysselsättning bereddes åt hustrur och döttrar till arbetslösa stenhuggare inom Bohusläns stendistrikt. Sedan yrkesskolan i Vännäs genom Kungl. Maj:ts beslut fr. o. m. den 1 juli erkänts såsom central verkstadsskola, upphörde den därstädes i form av frivillig arbetstjänst bedrivna verksamheten. Tillstånd till bedrivande av dagunderstöds- och hyresverksamhet lämnades i mindre omfattning. Sedan statens steninköpskommittés verksamhet upphört fr. o. m. utgången av juni månad 1942, föreskrev Kungl. Maj:t den 31 juli 1942, att inom arbetsmarknadskommissionen skulle finnas en särskild delegation för handläggning av vissa ärenden angående i n k ö p a v g a t s t e n för statens räkning. Delegationen skulle utgöras av arbetsmarknadskommissionens ordförande och chef, tillika ordförande i delegationen, samt fyra andra av Kungl. Maj:t särskilt utsedda medlemmar jämte två suppleanter. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 28 augusti 1942 beslöt kommissionen att fr. o. m. den 26 oktober 1942 återupptaga beställningarna av gatsten för statens räkning. Antalet stenarbetare, som härigenom tills vidare kommo att sysselsättas, uppgick till 937, varav 43 utgjordes av sådan fullgod arbetskraft som var nödvändig för rationell drift i stenbrott. Arbetet med r e g i s t r e r i n g e n a v o l i k a k a t e g o r i e r a r b e t a r e i avsikt att underlätta hempermittering från resp. förhindra inkallelse till beredskapstjänstgöring fortsattes. För att tillförsäkra betodlarna van arbetskraft genom hempermittering från värnpliktstjänstgöring registrerades värnpliktiga betskötare hos vederbörande länsarbetsnämnder. Vidare genomfördes dels ny registrering inom vissa län av värnpliktiga skogskörare, dels

198 ock inom samtliga län registrering av män, vilka mera regelbundet åtminstone under vinterhalvåret brukade vara anställda för skogsavverkningsarbeten av olika slag. Hempermittering verkställdes på grund av de upplagda registren. Därutöver avgav kommissionen yttranden över ett stort antal enskilda framställningar om hempermittering från eller anstånd med beredskapstjänstgöring. Arbetet med k r i g s i n d u s t r i e n s mobiliseringsplanering fortgick bl. a. i samband med den två gånger om året återkommande revisionen av mobiliseringsuppskoven. Genom kungörelse den 1(5 oktober 1942 (nr 819) förordnades om b e r e d s k a p s m ö n s t r i n g för år 1943. Förberedelser för denna mönstring, som avsåg förhållandena den 1 januari 1943, vidtogos av kommissionen. Uppgiftsskyldiga voro denna gång män födda något av åren 1878— 1928 (värnpliktiga m. fl. dock endast efter särskild anmaning) samt kvinnor födda något av åren 1883—1928. Infordrade uppgifter berörde sådana personliga förhållanden som kunde vara av betydelse dels ur arbetsmarknadssynpunkt, dels för luftskydd, brandskydd, utrymning och andra liknande åtgärder för hemortens försvar, dels ock för de frivilliga försvarsorganisationerna. För bearbetningen av mönstringsuppgifterna hos länsarbetsnämnderna utfärdade kommissionen anvisningar. Kollektivavtalen. Under senare halvåret 1942 träffades mellan Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen nytt principavtal angående indexreglerande dyrtidstillägg under år 1943 på den kollektivavtalsreglerade arbetsmarknaden, överenskommelsen antogs av parterna den 19 december 1942 och innebar liksom sina tre föregångare, att huvudorganisationerna förbundo sig att verka för att dittills gällande bestämmelser om dyrtidstillägg i kollektivavtal måtte för den kommande avtalsperioden anpassas efter de mellan parterna antagna reglerna. Enligt detta nya »ramavtal» skulle nytt tillskott till gällande lönekompensation utgå först då levnadskostnadsindex stigit till 249. När denna indexnivå uppnåtts, skulle kompensationen höjas med 5 procent, nämligen från 20-7 till 25-7. Fortsatte index att stiga och uppnådde siffran 257, stipulerades i avtalet, att parterna skulle äga rätt att uppsäga detsamma att upphöra tidigast fr. o. m. ingången av den kalendermånad som följde efter den, då indextalet uppnått nyssnämnda gräns. I avvaktan på denna uppgörelse förlängdes uppsägningstiden per den 30 september och 31 oktober 1942 för de flesta stora avtal. Förhandlingarna för det nya ramavtalet påbörjades den 11 november men ajournerades redan den 12 november till den 9 december. Vid ajourneringen den 12 november

199 träffades emellertid den överenskommelsen, att förhandlingarna rörande de aktuella kollektivavtalen skulle påbörjas och bedrivas i den takt, att uppgörelse i de olika frågorna nåtts, då förhandlingarna om nytt ramavtal skulle upptagas. Före sistnämnda tidpunkt hade också kollektivavtal träffats gällande för omkring 250 000 arbetare inom bl. a. verkstads-, järnbruks-, gruv-, pappersbruks- och pappersmasseindustrierna, tändsticksfabrikerna, konfektions- samt sko- och läderindustrierna. Uppgörelserna inneburo i stort sett en prolongering av gällande avtal med mindre kompletteringar och justeringar. Av övriga mera omfattande avtalsuppgörelser under perioden kunna nämnas följande. För stor- och finstensindustrien i Bohuslän, Halland, Blekinge och Småland träffades inför särskild förlikningsman uppgörelse om nytt avtal, sedan först varsel om arbetsnedläggelse utfärdats. Riksavtalen för byggnadsämnesindustrien och småglasbruken prolongerades med smärre ändringar. För skogsbrukets vidkommande märkas bl. a. uppgörelser om avtal beträffande kolningspriser för kolningssäsongen 1942/43 inom de avtalsreglerade områdena samt avtal för skogsbruket i Norrland och Dalarna rörande allmänna bestämmelser till arbets- och löneavtal för skogsarbetare m. m. med tillämpning inom Dalälvarnas, Ljusnan—Voxnans, Sundsvalls och Ångermanälvens distrikt, i den mån löneavtal kunde komma att träffas. Efter det att varsel om strejk utfärdats för vissa företag inom bokbinderioch emballageindustrien och arbetsgivaresidan med anledning härav utfärdat varsel om lockout för samtliga de tre grafiska facken, kom uppgörelse till stånd om nytt avtal, som medförde vissa höjningar av minimilönerna. I huvudsaklig anslutning till tidigare träffade uppgörelser för civiltryckerierna uppgjordes nytt avtal för tidningarna, avseende såväl typografförbundet som litograf- och bokbindareförbunden. Bland övriga avtalsuppgörelser märkas även avtal för textil-, tobaks- och chokladindustrierna. De mellan Sveriges redareförening och de ombordanställdas organisationer träffade överenskommelserna om krigsriskersättning ha i regel gällt tills vidare med vis§ kortare uppsägningstid. Tid efter annan, beroende på krigshändelsernas utveckling, ha de upptagits till revision. Den 2 juli 1942 träffades sålunda nya överenskommelser med vissa ändringar till de ombordanställdas förmån. Efter i Östersjön inträffade krigshändelser träffades kort därefter nya överenskommelser. Ytterligare justeringar, föranledda bland annat av Brasiliens och Uruguays inträde i kriget, ha sedermera företagits. Sedan avtalen uppsagts till den 15 oktober, träffades ny uppgörelse, innebärande prolongering av tidigare avtal med vissa jämkningar i fråga om zongränser och tilläggsprocent. Bl. a. skulle tidigare avtal vid fart på tyska, holländska och belgiska nordsjöhamnar gälla även vid fart på franska hamnar och gällande avtal vid fart i södra Östersjön mellan tyska hamnar gälla även vid fart mellan tyska, estländska, lettiska och finska hamnar. Slutligen kan nämnas, att efter osedvanligt långa förhandlingar inför sär-

200 skild förlikningskommission avtal träffats mellan försvarsverkens myndigheter och försvarsverkens civila personals förbund, vilka avtal skulle retroaktivt gälla från den 1 april och den 1 juli 1942 med i huvudsak samma allmänna bestämmelser som i de tidigare gällande avtalen. Vid periodens utgång hade avtalen på vissa områden utlöpt utan att nya uppgörelser ännu kommit till stånd. Så var exempelvis fallet med avtalen vid vägdistrikten, slakterier och charkuterier samt för hotell- och restaurangnäringen. För de två förstnämnda träffades dock uppgörelser efter årsskiftet. Socialförsäkrings- och understöclsfrågor. I skrivelse den 11 december 1941 hade Svenska sjukkasseförbundet gjort framställning rörande förhöjt statsbidrag till de erkända sjukkassorna. Förbundet anförde, att det skulle vara högst betänkligt, om den allmänna prisstegringen och det därav försämrade penningvärdet finge verka hämmande på den lovande utveckling, som den erkända sjukkasserörelsen dittills haft. Inom sjukkassekretsar ansåge man, att goda och bärande skäl talade för att göra sjukhjälpen från kassorna även under rådande bekymmersamma tider så effektiv som möjligt. Sedan bl. a. pensionsstyrelsen yttrat sig över framställningen och därvid vitsordat behovet av förbättrade sjukersättningar, särskilt för sjukkassemedlemmar med små inkomster eller med stor försörjningsbörda, ävensom nödvändigheten av att staten trädde stödjande emellan, därest sådan förbättring skulle komma till stånd, framlade Kungl. Maj:t för 1942 års riksdag i proposition nr 308 förslag rörande k r i s t i Ill ä g g f ö r d e e r k ä n d a s j u k k a s s o r n a . Riksdagen biföll propositionen med däri angivna riktlinjer för avvägningen och utbetalandet av de ifrågavarande kristilläggen, vilka skulle utgå fr. o. m. den 1 oktober 1942, samt anvisade för budgetåret 1942/43 ett förslagsanslag av 1 milj. kronor för ändamålet. Som följd av riksdagsbeslutet utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse den 18 september 1942 (nr 761) om kristillägg å sjukpenning från erkänd sjukkassa. Berättigad att erhålla kristillägg var enligt kungörelsen medlem av erkänd sjukkassa, som var försörjningsskyldig mot hemmavarande barn under femton år för tid då till honom utginge sjukpenning om minst en krona per dag. Kristillägg å sjukpenning skulle dock icke utbetalas till medlem, för vilken statsbidrag ej fick beräknas, samt ej heller för andra sjukdagar än sådana, för vilka enligt gällande bestämmelser sjukbidrag erhölles. Kristilläggets storlek bestämdes så, att det skulle utgå till sjukkassemedlem, som var försörjningsskyldig mot högst två hemmavarande barn under femton år, med 50 öre per dag och eljest med en krona per dag. För dag, då sjukpenning, som berättigade till kristillägg, samtidigt utginge från flera erkända sjukkassor, skulle dock kristillägget å varje sjukpenning utgöra endast hälften av nyssnämnda belopp.

16. Byggnads- och bostadsväsendet. Bostadsförsörjningen. Rörande bostadsproduktionen och läget på bostadsmarknaden under år 1942 har statens byggnadslånebyrå lämnat en redogörelse i skrivelse den 18 mars 1943, varur må anföras följande. Bostadsmarknadsläget kännetecknades vid ingången av år 1942 av knapphet eller brist på bostäder på de allra flesta orter. Den under år 1941 kraftigt inskränkta byggnadsverksamheten, ungefär en fjärdedel av den som ägde rum år 1939, hade tillsammans med den förefintliga bostadsreserven visat sig icke kunna hindra, att en nära nog allmän otillräcklighet i bostadsbeståndet uppstått i stadssamhällena. Medverkande till att byggnadsverksamheten under år 1941 icke fick större omfattning var i väsentlig mån knappheten på och ovissheten om tillgången på viktiga byggnadsvaror ävensom den fortgående stegringen av byggnadskostnaderna. Det hade därför under våren 1942 framstått som nödvändigt att ytterligare utvidga stödet till byggnadsverksamheten. Antalet inflyttningsfärdiga lägenheter under år 1942 i städer och stadsliknande samhällen uppgick enligt föreliggande uppgifter till mellan 23 000 och 24 000, vilket motsvarade drygt hälften av 1939 års produktion, som var c:a 45 000 lägenheter. Nämnda antal överensstämde med den under våren 1942 gjorda beräkningen av det antal nya lägenheter, som skulle fordras under år 1942 för att icke bostadsmarknadsläget skulle avsevärt försämras. Av Uppgifter som inhämtats från byggnadsnämnderna framgick emellertid, att knappheten på bostadslägenheter från hösten 1941 till hösten 1942 skärpts på många orter, bl. a. i Stockholm, Göteborg och Malmö. Samtidigt uppvisade dock vissa orter ett något förbättrat läge. Av byggnadsnämndernas uppgifter om förekomsten av husvillhet efter oktoberflyttningarna 1941 och 1942 framgick, att i 15 större och 13 mindre städer den 10 oktober 1941 funnits tillhopa 226 hushåll, därav 178 hushåll med barn, vilka på grund av husvillhet inkvarterats genom kommunens försorg. Den 10 oktober 1942 funnos i 18 större och 12 mindre städer inalles 328 provisoriskt inkvarterade hushåll, varav 298 med barn. Från åtskilliga städer uppgavs, att utdömning av lägenheter till följd av bostadsbrist förekommit i mindre utsträckning än önskvärt vore; bostäder som utdömts eller bort utdömas voro i bruk på grund av brist på billiga lägenheter. I Norr-

202 köping och Malmö uppgåvos 550 dylika lägenheter vara bebodda, i Karlskoga omkring 1 000. Sammanfattningsvis kunde enligt byggnadslånebyråns åsikt sägas, att bostadsmarknaden under år 1942 på det hela taget icke eller blott obetydligt förändrats men att för vissa orter en bestämd tendens till ytterligare knapphet på bostäder kunnat förmärkas. Bostadsbristen hade under år 1942 ytterligare spritt sig och omfattade nu praktiskt taget alla orter. Likväl funnos alltjämt väsentliga olikheter i bristens omfattning olika orter emellan. Om man sålunda kunde säga, att den beräkning av det för år 1942 nödvändiga bostadsbyggandet, som gjorts ett år tidigare, icke jävats av utvecklingen på bostadsmarknaden, så måste framhållas, att denna beräkning tagit sikte på det minimum av nya bostäder, som fordrades. Den fördubbling av bostadsbyggandet, som åstadkommits under år 1942, hade icke varit ägnad att skapa en bostadsreserv av normal omfattning — därtill skulle ha krävts en ytterligare fördubbling av produktionen — utan den starkt sammankrympta reserven hade, i den mån detta över huvud varit möjligt, än mer decimerats. De under år 1942 preliminärt beviljade tertiärlånen uppgingo till sammanlagt 44 milj. kronor, varav 7*5 milj. kronor eller 17 procent till enfamiljshus och 36*5 milj. kronor eller 83 procent till flerfamiljshus. I tilläggslån enligt kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 569) utlämnades 1*8 milj. kronor. Drygt två tredjedelar av samtliga under år 1942 färdigställda lägenheter ingingo i fastigheter, för vilka statligt lån eller bidrag beviljats (härvid då även medräknade de lägenheter för flerbarnsfamiljer samt pensionärer, som erhållit subvention i särskild ordning). I större städer utgjorde de subventionerade lägenheterna omkring 72 procent av samtliga under år 1942 färdigställda lägenheter, medan motsvarande tal för samtliga städer och övriga orter voro 71 resp. 57 procent. I Stockholm har genom kommunal försorg ordnats en subventionerad låneverksamhet, som till en del ersatt statliga lån. Tilläggas de därmed finansierade bostadsbyggena, kommer siffran för med offentligt stöd framställda bostäder upp i drygt 80 procent. Av återstoden torde en betydande del utgöras av industriarbetarbostäder, som erhållit industriens stöd, samt bostadslägenheter i affärsfastigheter, anstalter och liknande fastigheter, för vilka de statliga lånevillkoren icke varit tillämpliga. En restpost utgöres slutligen av bostäder i fastigheter, för vilka statliga lån sökts men icke erhållits på grund av brister av det ena eller andra slaget. Det under år 1942 utbyggda stödet åt bostadsförsörjningen kan sålunda sägas ha varit effektivt i förhållande till det under förhandenvarande omständigheter begränsade syfte, som uppställts. Den granskning av lägenheternas planlösning och husens tekniska konstruktion, som skett beträffande alla byggen, för vilka lån sökts, har uppenbarligen verkat höjande på den allmänna byggstandarden. Även bostadsproduktionens inriktning på olika lägenhetskategorier har gynnsamt

203 påverkats genom de statliga åtgärderna. Under de första åren efter krigsutbrottet framträdde en föga önskvärd tendens till relativ ökning av de minsta lägenhetskategorierna, oanvändbara som familjebostäder. Denna tendens blev under år 1942 omkastad. Medan av de år 1941 fullbordade lägenheterna nära en fjärdedel utgjordes av enkelrum (inkl. rum med kokvrå), uppgick denna kategori år 1942 till endast 13 procent. Även procenttalet för lägenhetstyp<?n ett r u m och kök sjönk från 30 procent 1941 till 22 procent 1942. Däremot steg siffran för kategorien två rum och kök från 26 till 41 procent samt siffran för lägenheter med tre eller flera rum samt kök från 21 till 23 procent. För statens byggnadslånebyrå utfärdades ny instruktion den 4 december 1942 (nr 931). Reglering av byggnadsverksamheten. I föregående halvårsredogörelse har lämnats en översikt angående den reglering av byggnadsverksamheten som genomfördes i juni 1942 på grundval av tjänstepliktslagens bestämmelser om arbetsförmedlingstvång och företrädesrätt vid anställning av arbetskraft (se del III sid. 429). Den i detta syfte utfärdade kungörelsen den 19 juni 1942 (nr 563) trädde i kraft den 8 påföljande juli. Den sålunda stadgade regleringen innebar, att arbetstagare ej fick anställas i byggnadsarbete annorledes än enligt anvisning av offentlig arbetsförmedlingsanstalt eller eljest med dess medgivande ävensom att vissa näringar och byggnadsföretag ägde rätt att före andra byggnadsföretag erhålla arbetskraft genom arbetsförmedlingen. Företrädesrätt till arbetskraft tillkom utan särskild prövning jordbruk och skogsbruk samt vissa privilegierade byggnadsarbeten. Beträffande övriga byggnadsarbeten, utom smärre företag, vilka av organisatoriska skäl undantagits från regleringen, skulle en särskild prövning äga rum. Företag, som därvid förklarades såsom företrädesberätligade (A-företag), skulle få sitt behov av arbetskraft tillgodosett före andra byggnadsarbeten. Beslutanderätten tillkom enligt kungörelsen Kungl. Maj:t men kunde efter Kungl. Maj:ts bemyndigande utövas av arbetsmarknadskommissionen. Sådant bemyndigande lämnades ock, varvid en uppdelning verkställdes på så sätt, att Kungl. Maj:t förbehöll sig handläggningen av ärenden angående statliga och statsunderstödda företag — de senare dock endast när det statliga understödet beviljades direkt av Kungl. Maj:t — samt företag, för vilkas utförande förutsattes tillstånd av Kungl. Maj:t att upptaga lån, ävensom övriga företag av större omfattning, vilka beräknades draga en kostnad av minst 500 000 kronor. Återstående ärenden om företrädesrätt skulle avgöras av arbetsmarknadskommissionen. För beredning av de ärenden, vilka skulle avgöras av Kungl. Maj:t, tillskapades genom Kungl. Maj:ts beslut den 19 juni 1942 ett särskilt organ, benämnt byggnadsberedningen med statsrådet H. Eriksson som ordförande (sedermera som ordförande ersatt av

204 statsrådet K. E. Rosander) samt statssekreterarna i social- och finansdepartementen, ordföranden i arbetsmarknadskommissionen, vice ordföranden i industrikommissionen och kanslichefen i statens byggnadslånebyrå såsom ledamöter. Kungörelsen den 19 juni 1943 om arbetsförmedlingstvång för byggnadsverksamhet m. m. ävensom den något tidigare, nämligen den 29 maj 1942, utfärdade kungörelsen om arbetsförmedlingstvång för torvhantering m. m. ersattes i slutet av året, som förut omförmälts (se sid. 196), med en kungörelse den 11 december 1942 (nr 925) för byggnadsverksamhet m. m.. vilken trädde i kraft den 1 januari 1943. De nya bestämmelserna motsvarade i allt väsentligt de förutvarande. Dock hade företrädesbestämmelserna i författningstexten givits en utformning, som skarpare markerade skogs- och jordbrukets företrädesrätt framför byggnadsverksamhet i avseende på anvisning av arbetskraft. Syftet med hela den ifrågavarande regleringen — bortsett från torvhanteringen — var trefaldigt. Dels ville man främja en i rådande läge önskvärd överflyttning av arbetskraft från byggnads- och anläggningsverksamhet till jordbruk och skogsavverkning; företrädesvis gällde detta sådana arbetstagare, som genom föregående sysselsättning i jordbruk eller skogsbruk särskilt väl lämpade sig för sådan överflyttning, men även andra arbetare med fysiska förutsättningar för dylikt arbete. Dels ville man tillfälligt hindra en övergång i motsatt riktning, d. v. s. från jordbruk och skogsbruk till byggnads- och anläggningsverksamhet. Dels slutligen åsyftades, att inom byggnadsverksamheten tillgänglig arbetskraft främst skulle kunna utnyttjas i sådana företag, som i särskild ordning förklarats angelägna och därför erhållit företrädesrätt till arbetskraft. Från regleringen gjordes redan från början åtskilliga undantag (se del III sid. 430). Samma undantag stadgades genom de tillämpningsföreskrifter till kungörelsen den 11 december 1942, som arbetsmarknadskommissionen meddelade i cirkulär den 28 december. Framför allt genom det undantag, enligt vilket nyanställning av arbetare medgavs i fall där arbetsgivarens hela i byggnads- och anläggningsarbete använda arbetsstyrka därigenom ej översteg 3 man, kom ett mycket stort antal smärre företag att undandragas regleringen. Detta ansågs nödvändigt för att undvika en alltför stor belastning av den administrativa organisationen. Anställningsförhållanden som bestodo vid tiden för arbetsförmedlingstvångets införande berördes icke av detsamma. Först då anställningsförhållandet upphört och arbetstagare skulle nyanställas, vare sig detta skedde genom återanställning hos den senaste arbetsgivaren eller genom anställning hos en ny arbetsgivare, blev arbetsförmedlingstvånget tillämpligt. Härav följde, att arbetstagare, som voro fast knutna till en arbetsgivare, utan hinder av gällande bestämmelser om arbetskraftsreglering kunde användas av arbetsgivarna i vilka byggnads- och anläggningsarbeten som helst. Dessa ar-

205 betstagare voro av olika kategorier. Hit hörde personal med fast månadslön samt mera stadigvarande anställda kommunalarbetare ävensom arbetare, som voro fast anställda vid industriföretag och fortlöpande sysselsatta med sådana reparations- och byggnadsarbeten, som erfordrades för driftens uppehållande och anläggningarnas bestånd. Då antalet arbetare av dessa kategorier var betydande, låg i nu nämnda omständighet en väsentlig orsak till bristande effektivitet i regleringssystemet. Bestämmelserna om företrädesrätt hade utformats på sådant sätt, att företrädesrätten i första hand gällde arbetskraft över 50 år men för vissa företag jämväl i viss utsträckning arbetskraft under 50 år. För sistnämnda företag, vilka benämndes A 1-företag, gällde, att vid anvisning av arbetskraft skulle eftersträvas en sådan ålderssammansättning, att minst en tredjedel av arbetsstyrkan utgjordes av arbetstagare över 50 år, helst mera såvida icke arbetets art gjorde en sådan ålderssammansättning av arbetsstyrkan omöjlig eller olämplig. De företag, för vilka företrädesrätten skulle avse allenast arbetskraft över 50 år, benämndes A 2-företag. I fråga om möjligheterna att få anställa arbetstagare under 50 år voro dessa företag helt jämställda med de icke företrädesberättigade företagen. Anledningen till att de äldre arbetarna i viss mån undantagits från arbetskraftsregleringen var den, att sådan arbetskraft i allmänhet ej kunde överflyttas från byggnadsverksamhet till skogsarbete. Dessutom kunde icke-företrädesberättigade företag i undantagsfall anvisas arbetskraft. Detta fick dock endast ske om vederbörande länsarbetsnämnd funne tillgången på arbetskraft i de av tvånget berörda yrkena inom länet vara så god, att anvisning av arbetare till dessa företag icke kunde beräknas medföra brist på arbetskraft till de företrädesberättigade företagen i länet. Av naturliga skäl kunde sådan anvisning i regel endast ifrågakomma beträffande äldre arbetare. I fråga om vissa grupper av byggnadsarbeten utgick man ifrån att angelägenhetsgraden under rådande förhållanden var så stor, att en individuell prövning beträffande de särskilda företagen endast skulle medföra onödig tidsutdräkt. På grund härav lämnade man en generell företrädesförklaring för detta slags arbeten, vilka sålunda utan särskild ansökan behandlades som A 1-företag. Hit hörde bl. a. följande arbeten: anordnande av skyddsrum; uppförande av byggnad, vartill statens byggnadslånebyrå beviljat bostadsanskaffningslån, tertiärlån eller tilläggslån; byggnadsarbete, till vilket den statliga egnahemsorganisationen beviljat jordbrukslån, bostadslån m. m.; uppförande av pensionärshem eller sjukhus m. m., där Kungl. Maj:t lämnat statsbidrag till arbetet; utförande av gödselvårdsanläggning, siloanläggning för beredande av ensilagefoder, lagerhus för frukt, potatis eller köksväxter, anläggning för artificiell torkning av vallskördar, lin- eller hampberedningsanstalt; utförande av företag, vartill beviljats bidrag ur anslaget till främjande av landsbygdens elektrifiering; utförande av statliga oljelagringsan-

206 läggningar; vissa av vattenfallsstyrelsen, domänstyrelsen och järnvägsstyrelsen eller för dessa myndigheters räkning bedrivna arbeten; vägbyggnader, vartill beviljats bidrag ur anslaget till vissa väg- och flottledsbyggnader i enskild ägo; samt uppförande av vissa brandtorn jämte tillhörande vaktkojor m. m. De arbeten, som sålunda beretts en privilegierad särställning, voro i regel sådana som voro beroende av statens finansiella medverkan. Generell företrädesförklaring lämnades även för arbeten, som pågingo vid regleringens ikraftträdande den 8 juli 1942 och som avsågo uppförande av byggnad eller anläggning för försvarets räkning eller vägarbete, vartill bidrag beviljats ur anslaget till byggande och förbättring av vissa för försvaret betydelsefulla vägar och broar. Byggnadsverksamhetens omfattning reglerades emellertid ej blott genom föreskrifterna om arbetsförmedlingstvång och företrädesrätt utan även i viss mån genom r å v a r u r e g l e r i n g a r . Tidigare hade cementransoneringen haft betydelse i detta hänseende (se del II sid. 291 samt del III sid. 96, 308). Viktigare var dock den prioritetsreglering, som av industrikommissionen införts beträffande byggnadsjärn. Särskilt järnkrävande byggnadsarbeten, exempelvis industri- och brobyggnader, kommo i åtskilliga fall icke till utförande, emedan prioritet icke kunnat erhållas vid fördelningen av det tillgängliga byggnadsjärnet. Prioritetssystemet utgjorde likväl i den form vari det tillämpades endast en partiell reglering av byggnadsverksamheten, då den icke omfattade alla disponibla tillgångar av byggnads järn och dessutom många byggnadsarbeten kunde utföras utan någon större järnåtgång. Vid sidan av nu angivna regleringar av arbetskraft och material har staten haft en vidsträckt f i n a n s i e l l k o n t r o l l över byggnadsverksamhetens omfattning. Detta har i första hand gällt statens egna byggnader men därjämte all den byggenskap, som varit beroende av statens medverkan i form av anslag, lån eller lånemedgivande. Enligt verkställda uppskattningar har sådan medverkan lämnats i fråga om betydligt mer än hälften av all byggnadsverksamhet under år 1942. Vad beträffar byggnadsberedningen har den i viss m å n haft karaktären av ett samarbetsorgan mellan de departement och kommissioner, som haft med byggnadsfrågorna att göra, främst social- och finansdepartementen samt arbetsmarknads- och industrikommissionerna. Ett intimt samarbete har ock etablerats mellan byggnadsberedningen och statens byggnadslånebyrå. Beredningen har varit utrustad med ett eget kansli, rymmande även viss teknisk sakkunskap. På Kungl. Maj:ts prövning ankommande ärende angående företrädesrätt till arbetskraft har, efter föregången beredning genom byggnadsberedningens kansli eller, i fråga om bostadsbyggen, statens byggnadslånebyrå, föredragits i beredningen av tjänsteman inom eller utom densamma. Därefter har ärendet föredragits i konselj av det statsråd, som tjänstgjort såsom beredningens ordförande. Kungl. Maj:ts beslut h a r uppsatts och expedierats

207 genom beredningens kansli. Därest hos Kungl. Maj:t samtidigt till prövning förelegat framställning om företrädesrätt för visst byggnadsarbete och ärende angående anslag, statsbidrag, statslån eller kommunal upplåning till detta arbete, har ärendet dock såvitt möjligt i hela dess vidd avgjorts på en gång i konselj på föredragning av chefen för fackdepartementet, med angivande av att gemensam beredning skett med det statsråd, som fungerat som ordförande i byggnadsberedningen. Anordningen betecknar i viss mån en nyhet i den svenska statsförvaltningen. Bäst torde byggnadsberedningen kunna karakteriseras såsom en med krafter från centrala ämbetsverk förstärkt samt med eget kansli utrustad speciell departementsberedning för ärenden angående företrädesrätt till arbetskraft för byggnads- och anläggningsföretag. • Hyresregleringen. Den i anledning av hyresregleringslagstiftningen den 19 juni 1942 (nr 429 och 430) inrättade tillsyns- och besvärsmyndigheten på ifrågavarande område, statens hyresråd, trädde i verksamhet omedelbart efter nyssnämnda lagars ikraftträdande den 30 juni 1942. Det första viktiga ärende, som rådet hade att behandla, gällde frågan om generellt medgivande till hyreshöjning. Härutinnan beslöt rådet (som redan omnämnts i del III sid. 433), dock med reservation av de två ledamöter, som representerade fastighetsägarna, att någon g e n e r e l l h y r e s h ö j n i n g i c k e s k u l l e m e d g i v a s för tiden 1 oktober 1942—31 mars 1943. Rådet motiverade detta beslut med att ökningen av de genomsnittliga omkostnaderna för fastighetsförvaltning — bortsett från ersättning för värme och varmvatten, som enligt lagen skulle behandlas i annan ordning — enligt verkställda utredningar visat sig vara på de flesta orter helt oväsentlig och ingenstädes av sådan betydelse, att ett beslut om mer eller mindre allmän hyreshöjning kunde grundas därpå. Hyresrådet grep sig härefter an med utarbetande av k l a u s u l e r f ö r r e g l e r i n g e n av h y r e s g ä s t e r n a s s k y l d i g h e t a t t ersätta bränslekostnaderna i c e n t r a l u p p v ä r m da lägenheter. Därvid tjänade i stor utsträckning till ledning en av särskilda sakkunniga (värmekostnadssakkunniga) verkställd utredning angående värmekostnaden i hyreshus (S. O. U. 1942:20). Detta arbete avsåg i första hand att giva hyresnämnderna direktiv för deras bedömande av tvister härom. Enligt hyresregleringslagen äger nämligen hyresnämnd, utan hinder av att andra grunder avtalats mellan hyresvärd och hyresgäst för beräkning av ersättning för lägenhetsuppvärmning och förseende med varmvatten, förordna att skäliga grunder skola tillämpas. Hyresnämnd äger ock bestämma hur stor del av hyra som skäligen skall anses belöpa på dylik ersättning. På skilda håll i landet hade ett flertal olika bränsleklausulér kommit till användning. Hyresrådet fann lämpligt att på grundval av värmekostnads-

208 sakkunnigas förslag utgiva fyra nya formulär till bränsleklausuler jämte anvisningar för deras användning. Två av formulären innefattade inklusiveklausuler, d. v. s. de voro avsedda för sådana hyreskontrakt, där den normala kostnaden för värme och varmvatten ingick i det avtalade hyresbeloppet. Klausulen skulle i dessa fall endast reglera de av krisförhållandena betingade variationerna i denna ersättning. Hyresrådets båda övriga formulär utgjordes av exklusiveklausuler, enligt vilka hela ersättningen för värme- och varmvatten — icke blott den av krisen föranledda ökningen därav — uttogs vid sidan av det egentliga hyresbeloppet. Enligt hyresrådets mening borde ett visst företräde givas åt inklusivesystemet, bl. a. därför att detta gåve hyresvärden ekonomiskt intresse av att hushålla med bränslet. De fyra formulären omfattade av vardera klausultypen en klausul av enklare slag, ämnad att användas i vanliga fall, och en mera utförlig klausul, avsedd för sådana fall där särskilda omständigheter påkallade mera omfattande beräkningar. Hyresrådets fortsatta arbete dominerades helt av uppgiften att vara besvärsinstans i mål, som handlagts hos hyresnämnderna. Nämnderna blevo på de flesta orter genast efter lagstiftningens ikraftträdande överhopade med mål, varför det på många håll uppkom en betydande balans, som krävde månaders intensivt arbete att nedbringa. Detta återverkade även på hyresrådets arbetsbelastning, som blev betydligt större än beräknat. Ännu i oktober 1942 handlade hyresrådet endast tvister om avflyttning till den 1 i samma månad, och först därefter kom turen till huvudmassan av mål, de som gällde bestämmande eller ändring i individuella fall av s. k. grundhyra. Före årets slut inkommo till hyresrådet tillsammans 2 326 besvärsmål. För att lätta arbetsbördan begagnade sig hyresrådet av sin i instruktionen givna befogenhet att till ordföranden delegera avgörandet i vissa mål, nämligen sådana där hyresnämndens beslut var enhälligt och föredraganden föreslog, att hyresrådet icke skulle göra ändring i nämndens beslut, allt under förutsättning att ordföranden utan tvekan funne sig kunna biträda föredragandens mening och icke ansåge målet vara av betydelse för enhetlig rättstillämpning. Även rådets kansli måste på grund av den oväntade arbetsbelastningen organiseras avsevärt mycket större än som planerats; personalen utgjorde vid årets slut ett tjugutal. Bland de administrativa uppgifter som ankommo på hyresrådet märktes frågor om hyresregleringslagstiftningens utsträckning till nya orter. Direkt på grund av lagens stadgande gällde densamma i städer, köpingar och municipalsamhällen, som vid 1942 års utgång hade mer än 2 000 invånare, tillsammans 183 orter, men därutöver kunde genom särskilda beslut av Kungl. Maj:t lagstiftningen göras tillämplig på viss ort. I frågor härom avgav hyresrådet alltid yttrande före avgörandet. Sådana beslut meddelades omedelbart vicl lagens utfärdande för 48 orter och senare under året för ytterligare ett tjugutal. I allmänhet var därvid fråga om orter med 1 000 å

209 2 000 invånare och tämligen betydande hyresmarknad eller ock om förorter till redan hyresreglerade områden. Med hänsyn till det införda förbudet att mottaga gottgörelse av bostadssökande för anvisning å bostadslägenhet, ett förbud som gällde jämväl vid yrkesmässig bostadsförmedling, därest icke hyresnämnden bestämt grunder för sådan gottgörelse, utgav hyresrådet ett cirkulär, vari framhölls angelägenheten av att provisionstaxor bleve fastställda. Rådet uttalade däri bl. a., att det icke syntes lämpligt att låta den provision, som brukade erläggas av fastighetsägare, uttagas av bostadssökande, utan borde den provision som bostadssökande erlade utgå med ett skäligen nedsatt belopp. — Även i andra frågor lämnades från hyresrådets sida råd och anvisningar till hyresnämnderna, delvis under hand genom kansliets försorg.

14—319301

17. Sjukvård och läkemedelsanskaffning. Medicinalstyrelsens materielnämnds verksamhet fortgick jämväl under andra halvåret 1942 efter de riktlinjer, som angivits i Kungl. Maj:ts brev den 17 januari 1941. Landets förråd av läkemedel inventerades den 1 oktober 1942. Resultatet av denna inventering utvisade, att läkemedelstillgången fortfarande var betryggande. Förråden av ett jämförelsevis stort antal läkemedel hade ökats sedan närmast föregående inventering (april 1942) till följd av de åtgärder, som från statliga myndigheters sida vidtagits för utökning av läkemedelstillgångarna samt för minskning av konsumtionen av vissa läkemedel. I de fall, då inventeringsresultaten utvisade att lagren genom förbrukning minskats i sådan omfattning, att nya kvantiteter borde tillföras förråden, vidtog materielnämnden åtgärder för anskaffning antingen genom import eller genom inhemsk tillverkning. Tillgångarna inom landet på operationshandskar jämte viss annan sjukvårdsmateriel av gummi, förbandsgas, gips och vissa andra förbandsartiklar samt katgut m. m. inventerades likaledes under andra halvåret 1942. Resultatet av inventeringen gav vid handen, att försörjningsläget i fråga om de artiklar, denna inventering omfattade, var tillfredsställande, dock med undantag för gips. Åtgärder vidtogos emellertid i syfte att såväl genom import som genom inhemsk tillverkning utöka reservförråden av gips. Sålunda har förbandsgips försöksvis framställts inom landet under år 1942, och bestämmelser rörande tillverkning och provning av sådan gips ha utarbetats. Arbetet med insamling och odling av medicinalväxter bedrevs efter samma riktlinjer som under tidigare år. Under andra halvåret 1942 infordrade uppgifter rörande resultatet av drogväxtinsamlingen under året utvisade, att arbetet utvecklats gynnsamt. Genom tillkomsten av nya odlingsföretag hade avkastningen av drogväxtodlingen inom landet betydligt ökats. På grundval av de erfarenheter, som vunnits i fråga om behovet av materiel för vård av krigsskadade under kriget i Finland 1939/40 och under nu pågående krig, har materielnämnden verkställt vissa ändringar i de utrustningslistor för beredskapssjukhusen, som under hösten 1939 upprättats av särskilda sakkunniga. Av dessa ändringar föranledd komplettering av den utrustning, som anskaffats för beredskapssjukhusen, påbörjades under slutet av år 1942. Åtgärder vidtogos även för anskaffning av beredskapslager av

211 material för tillverkning av proteser för invalider. För tillgodoseende av behovet av elektrisk reservkraft för beredskapssjukhusens röntgendrift inköpte materielnämnden bl. a. ett antal s. k. nödströmsaggregat, avsedda att anlitas i händelse av avbrott i tillförseln av elektrisk kraft på grund av skadade eller förstörda ledningar. Under senare halvåret 1942 behandlade nämnden 590 ansökningar om tillstånd att exportera eller importera läkemedel och sjukvårdsmateriel.

18. Priser och prisreglering. Översikt av prisutvecklingen. Partiprisstegringen under andra halvåret 1942 var, om man betraktar perioden som helhet, av nära nog samma omfattning som under årets förra hälft. Kommerskollegii partiprisindex visade sålunda en uppgång med 4 procent under tiden juni—december mot 5 procent under närmast föregående period. Under det att prisstegringen under förra delen av 1942 fördelades tämligen jämnt, koncentrerades däremot prishöjningarna under senare delen av året till månaderna juni och juli, mellan vilka den genomsnittliga prisstegringen utgjorde icke mindre än 3 procent, varefter partiprisnivån förblev tämligen oförändrad till årets slut. Importprisindex steg i jämn takt med tillhopa 9 procent mot 6 procent under årets första hälft. Den kraftiga exportprisstegring, som var det mest karakteristiska kännetecknet för prisutvecklingen under tidigare delen av 1942 och vars orsaker i korthet berördes i föregående halvårsöversikt, avmattades väsentligt under årets senare del. Exportprisindex steg sålunda med endast 6 procent mot 13 procent under föregående period. Hälften av denna stegring inträffade mellan månaderna juni och juli; därefter fortgick prisstegringen kontinuerligt fram till december. Liksom under första halvåret 1942 ägde prishöjningarna framför allt rum på de stora exportprodukterna järn, pappersmassa och papper. Kommerskollegii indextal för parti-, import- och exportpriser återges i nedanstående sammanställning med vederbörliga reservationer rörande deras representativitet. De äro omräknade med augusti 1939 = 100. 1942 Juni Juli Augusti September Oktober November December

Generalindex

Importprisindex

Exportprisindex

169 174 173 173 174 176 176

243 248 255 257 259 262 265

167 172 174 175 176 177 177

Den procentuella prisstegringen för olika huvudgrupper av varor i partiprisindex under vissa perioder sedan krigsutbrottet redovisas i nedanstående tabell. Prisuppgången under andra halvåret 1942 betingades framför allt av prishöjningar på vissa bränslen, såsom ved, olja och fotogen, samt på

213 järn- och metallprodukter, vilka höjningar huvudsakligast ägde rum mellan juni och juli månad. Sänkningen av index för jordbruksprodukter var till största delen förorsakad av den prissänkning på spannmål, som skedde i oktober i samband med prissättningen på jordbrukets produkter för produktionsåret 1942/43. Den obetydliga höjningen av index för konsumtionsvaror med 1 procent var nettoresultatet av en mängd smärre prisrörelser uppåt och nedåt. Procentuell ökning för olika varugrupper i kommerskollegii partiprisindex Aug. Juni Juni Juni Aug. 1940— 1939— 1939— 1941— 1942— juni 1940 juni 1941 juni 1942 dec. 1942 dec. 1942 Generalindex

76 Uppdelning av varorna efter användning: Jordbruksförnödenheter Industriförnödenheter Bränsle och smörjmedel Maskiner och transportmedel Konsumtionsvaror

16 38 54 18 23

23 10 84 8 23

3 11 4 4 11

2 5 13 3 1

50 79 229 36 69

Uppdelning av varorna efter härkomst: Jordbruksprodukter Industriprodukter

19 31

22 20

12 8

— 3 5

58 79

Detaljprisnivåns stegring under andra halvåret 1942, mätt enligt riksbankens konsumtionsprisindex, var densamma som under första halvåret 1942 eller 4 procent och alltså av samma omfattning som partiprisstegringen under samma tid. Prisstegringen fortgick i huvudsak jämnt under perioden med undantag för dess två sista månader, november och december, då en stabilisering inträdde till följd av det fr. o. m. den 1 november gällande prisstoppet (se nedan). Socialstyrelsens levnadskostnadsindex höjdes under andra halvåret 1942 med blott 0*7 procent mot 4*4 procent under närmast föregående halvår. I efterföljande tabell belyses den procentuella stegringen under olika kvartal sedan krigsutbrottet i kommerskollegii partiprisindex, riksbankens konsumtionsprisindex och socialstyrelsens levnadskostnadsindex. Under andra halvåret 1942 förelåg som synes en stark olikhet i fråga om utvecklingen av å ena sidan riksbankens, å andra sidan socialstyrelsens index. Den förra steg med 3-9 procent, men den senare med endast 0*7 procent. De bägge indextalen skilja sig från varandra med avseende på beräkningsmetod, vägning samt i viss mån varuurval och prismaterial. En närmare analys av indextalens förändringar ger vid handen, att divergensen ej i nämnvärd grad föranletts av skiljaktig prisutveckling på gemensamma varuslag utan betingas av olikheterna i vägning och beräkningsmetod samt därav att prisstegringen på i riksbankens men ej i socialstyrelsens index

214 Procentuell Partiprisindex 1939 4. kvartalet 1940 1. » 2. »> 3. »> 4. » 1941 1. » 2. »> 3. »> 4. » 1942 1. » 2. > 3. »> 4. »

11-9 6-1 2 - 1 4-2 7-4 5-6 2-4 1 - 2 2-3 2-8 2-2 2 - 1 1-6

stegring

Konsumtionsprisindex

Levnadskostnadsindex

4-6 3-8 3-7 3-3 4-4 6-0 1-5 2-0 2-6 2-4 1-3 2-4 1-4

4-6 4-4 4-2 1-6 3-2 7-7 0-0 0-7 2-8 4-1 0-7 0-7 0-0

representerade varuslag varit kraftigare än genomsnittet av de gemensamma varuslagens prisstegring. Därtill kommer, att i socialstyrelsens index vid varje beräkningstillfälle ha vidtagits modifikationer i den fastställda indexbudgeten till följd av ransoneringsåtgärderna, varför viktsystem och substitutionsvaror ändras mer eller mindre från ett kvartal till ett annat. Socialstyrelsens index ger därför i vad avser livsmedelsposten icke närmast uttryck för prisförändringarna mellan närliggande tidpunkter utan mellan en viss tidpunkt och basperioden (år 1935). Riksbankens index, vars viktsystem icke på angivet sätt oavlåtligen justeras, ger däremot ett mera representativt uttryck för prisrörelsen under kortare perioder. Enligt kommerskollegii beräkningar uppgick den sammanlagda partiprisstegringen sedan krigsutbrottet vid utgången av 1942 till i runt tal 75 procent, varav c:a 4 procent faller på perioden juni—december 1942. Levnadskostnadsstegringen under samma tidsperioder utgjorde enligt socialstyrelsens index omkring 40 resp. 1 procent. En jämförelse med prisutvecklingen under motsvarande skeden av förra världskriget är av visst intresse. Enligt prof. Silverstolpes partiprisindex kan prisstegringen från juli 1914 fram till december 1917 uppskattas till ungefär 150 procent, varav omkring 20 procent beräknas komma på andra halvåret 1917. Socialstyrelsens levnadskostnadsindex visade under förra kriget en uppgång med c:a 90 procent mellan juli 1914 och december 1917. Därav föll omkring 20 procent på perioden juni—december 1917. Det anförda visar, att prisstegringen under innevarande världskrig intill utgången av 1942 har uppgått till endast hälften av prisstegringen under samma tidrymd vid det första världskriget samt att prisstegringen under andra halvåret 1942 i motsats till prisstegringen under andra halvåret 1917 blott utgjort en ytterst ringa del av den totala prisstegringen under perioden. Prisutvecklingen under det nuvarande och förra världskriget var tämligen parallell under de första krigsåren fram till sommaren och hösten 1941 resp. 1916. Under förra världskriget tog prisstegringen fart och fick inflationistisk karaktär under 1917. Den successiva skärpning av priskon-

215 trollen, som ägt rum sedan 1941, torde ha varit en starkt bidragande orsak till att parallelliteten med förra världskriget kunnat brytas. Det prisstopp, som infördes den 31 oktober 1942, synes ha kommit i ett lämpligt ögonblick, då en viss stabilisering av pris- och kostnadssituationen hade inträtt och de primärt prisuppdrivande faktorerna väsentligen uttömt sin kraft. Den rent psykologiska effekten av prisstoppet — med en viss rätt har man kunnat tala om en prisstoppmentalitet — måste även anses betydande. Utan tvivel har den stabilisering av detaljhandelsprisnivån, som inträtt till följd av den skärpta pris- och lönepolitiken, kombinerad med en relativt stark stegring av allmänhetens inkomster, betytt en tendens till koncentration av köpkraftsöverskottet till konsumtionsvarumarknaden men samtidigt minskat den risk för en inflationsartad prisstegring, som förefintligheten av ett betydande köpkraftsöverskott i och för sig måste anses innebära. Den allmänna prispolitiken. När under våren 1942 frågan om riktlinjerna för penningpolitiken behandlades av riksdagen, gjorde sig starka farhågor för en fortsatt prisstegring gällande. Visserligen ansåg man sig våga räkna med att de kostnadsstegringar, som uppstått vid import, resp. vid övergång till inhemska ersättningsvaror, i huvudsak tagits ut i produktprisutvecklingen, men å andra sidan kunde den fortgående ökningen av köpkraften befaras utlösa en ytterligare höjning av prisnivån. I valutapropositionen (prop, nr 354) upptogs inflationsrisken och möjligheterna att bryta denna till behandling (se del III sid. 440 ff.). De i propositionen framförda kraven på en väsentlig skärpning av pris- och lönepolitiken vunno riksdagens stöd. Enligt bankoutskottets av riksdagen godkända utlåtande i ämnet borde man dock i första hand söka nå åsyftat resultat genom en överenskommelse med de stora intressegrupperna. Dittillsvarande växelverkan mellan prishöjningar och kompensationstillskott till producenter och löntagare hade till icke ringa del berott på att såväl vid lönesättning som vid fastställande av priser på jordbrukets och industriens produkter tillämpats ett kompensationssystem, som avsett att skydda var och en av de berörda grupperna från att behöva bära en större del av försämringen i försörjningen än övriga grupper. Skulle denna växelverkan kunna brytas utan alltför stor risk för att någon grupp finge bära en otillbörligt stor del av krisens bördor, syntes en samtidig uppgörelse rörande riktlinjerna för den för inkomsterna bestämmande pris- och lönepolitiken vara ofrånkomlig. Redan på försommaren 1942 upptogos överläggningar med representanter i ör statliga myndigheter, näringsorganisationer, bankväsendet m. fl. områden av det ekonomiska livet i syfte att nå ett underlag för en pris- och inkomststabilisering efter de av riksdagen godkända linjerna. Efter dessa överläggningar i en mindre krets utvidgades samarbetet i september till att omfatta ett ganska betydande antal representanter för olika samhällsintres-

216 sen. Sålunda voro här företrädda arbetsgivare- och löntagareorganisationerna, organisationer inom jordbruk, industri, handel och hantverk samt statens tjänstemannaorganisationer. Vid de förda överläggningarna blev det klart, att alla delade regeringens mening, att inflationsfaran måste med all makt bekämpas. Allmänt medgavs också, att varje grupp måste avstå från något av sina eljest som rimliga ansedda krav på fortsatt och ökad kompensation i form av ökade inkomster, för att man skulle kunna skapa en fast prisnivå och därmed grundvalen för en förnuftig avvägning mellan olika intressen. På samma gång uttalades emellertid från skilda håll den meningen, att stundens bördor borde utskiftas på ett rimligt sätt och utan oskälig belastning av någon viss grupp. I det komplex av frågor, som behandlades, voro vissa delspörsmål mera trängande aktuella än andra. Det visade sig snart nog omöjligt att på en gång och tillräckligt snabbt finna en lösning på samtliga till behandling upptagna frågor. Det blev därför nödvändigt att träffa vissa avgöranden på särskilda punkter, även om detta på grund av frågornas inbördes samband måste anses olägligt för arbetet i det hela. Sålunda beslöt regeringen den 2 oktober bemyndiga livsmedelskommissionen att provisoriskt fastställa normalpriser på brödsäd, fodersäd, matärter och potatis av årets skörd och att därvid utgå från de av kommissionen redan den 21 augusti föreslagna priserna. I förhållande till fjolårets priser innebar beslutet vissa av den rikligare skörden betingade sänkningar (utom beträffande potatis, därvid en mindre höjning skulle ske). Det förutsattes emellertid, att jordbrukets samtliga prisfrågor skulle tagas under förnyad omprövning i samband med det fortsatta övervägandet av åtgärder på samhällslivets olika områden till mötande av en inflationistisk prisutveckling (se ovan sid. 30). Inom ett annat område, nämligen skogsbruket, måste priser å ved och massaved fastställas, varvid vissa jämkningar uppåt ansågos oundvikliga (se sid. 120). Samtidigt härmed ägde avtalsförhandlingar rum angående priser för huggning och körning. Vid den härom träffade uppgörelsen skedde ävenledes vissa höjningar. Oberoende av dessa avgöranden, som av olika skäl icke kunde uppskjutas, fortsatte arbetet med att klarlägga möjligheterna att påverka utvecklingen i avsedd riktning. Närmast gällde det att i stora drag angiva målsättningen för den ekonomiska politiken i rådande läge samt att inrikta och övervaka det vidare arbetet inom olika hithörande fält. Genom beslut den 25 september uppdrog Kungl. Maj:t härvid åt industrikommissionens ordförande direktör Gustaf Söderlund att i samarbete med anlitade sakkunniga sammanhålla och leda erforderliga överläggningar och utredningar. Som en provisorisk åtgärd i avvaktan på att en mera definitiv ordning för prisregleringen, efter utredningarnas och förhandlingarnas slutförande,

217 kunde sättas i kraft anbefallde Kungl. Maj:t den 30 oktober priskontrollnämnden att, inom ramen för tidigare åt nämnden lämnade bemyndiganden vidtaga åtgärder för en utsträckning av priskontrollen och en skärpning av den direkta prisregleringen inom landet. Kontrollen borde i princip omfatta priser och taxor på samtliga inom landet tillverkade och till landet införda varor, resp. inom landet utförda tjänster av de slag som fölle inom ramen för gällande prisregleringslag. Prishöjningar borde tills vidare icke beviljas annat än i rena undantagsfall. Dessa regeringsdirektiv inneburo dels en skärpning av de principer, som dittills tillämpats för priskontrollen, dels en utsträckning av denna till sådana områden, som tidigare icke blivit föremål för kontroll. Närmast till följd av sistnämnda del av direktiven utfärdade priskontrollnämnden den 31 oktober genom meddelande nr 198 bestämmelser om allmänt p r i s s t o p p i enlighet med 2 § prisregleringslagen. Angående omfattningen och innebörden av dessa prisstoppbestämmelser se nedan sid. 224. Som första resultat av det under direktör Söderlunds ledning bedrivna utredningsarbetet framlade denne i slutet av oktober en preliminär promemoria, innefattande r i k t l i n j e r för den n ä r m a s t e tidens e k o n o m i s k a p o l i t i k . En redogörelse för det sålunda utarbetade programmet lämnades av statsministern vid riksdagens sammanträde den 2 november 1942. Statsministern framhöll i samband härmed, att möjligheterna att nå de angivna målen vore i väsentlig grad beroende av de olika ekonomiska gruppernas förståelse för vikten att hejda den successiva prisoch lönestegringen samt deras villighet att lämna sin medverkan vid kampen mot inflationen. Vissa förutsättningar i övrigt för fullföljandet av ett stabiliseringsprogram förelåge nu i högre grad än tidigare. Tack vare eftersommarens gynnsamma väderleksförhållanden och den därav betingade relativt goda skörden vore sålunda försörjningen med vissa viktigare konsumtionsvaror bättre tryggad än för ett år sedan, vilket i och för sig möjliggjorde en måttligare prissättning. Det vore att hoppas, att vederbörande befolkningsgrupper vid de fortsatta överläggningarna skulle besinna kravet att med bortseende från egna omedelbara och kortfristiga intressen lämna sina bidrag till kampen mot inflationen, och att vårt folk skulle visa sig i stånd att av fri och egen vilja med klar insikt om vars och ens ansvar samverka med regeringen och dess organ till framgång i den påbegynta kampen mot nedbrytande inflationistiska krafter. Kort härefter ingav direktör Söderlund till chefen för finansdepartementet en ny, utförligare promemoria, vilken i huvudsak anslöt sig till den tidigare preliminära, samt hemställde att de i den nya promemorian angivna riktlinjerna för den ekonomiska politiken måtte få läggas till grund för det fortsatta utrednings- och förhandlingsarbetet. Kungl. Maj:t lämnade den 13 november 1942 sitt bifall härtill och beslöt samtidigt, att de i nämnda aktstycke uppdragna riktlinjerna skulle bringas till de statliga myndighe-

218 t e r n a s k ä n n e d o m , till l e d n i n g vid h a n d l ä g g n i n g e n av ä r e n d e n , som d ä r a v berördes. I den Söderlundska promemorian, vilken i sin helhet intagits i 1943 års statsverksproposition (Inkomsterna, bihang C), framhålles till en början, att till förhindrande av en utveckling i inflationistisk riktning måste i främsta rummet tillgripas åtgärder, ägnade att motverka inkomststegringar. Möjligheterna att skärpa den direkta prisregleringen vore i hög grad beroende av att lönestegringar undvekes. Å andra sidan försämrades utsikterna att hindra en uppgång i det allmänna löneläget i samma mån som prispolitiken icke kunde föras med erforderlig kraft. Av betydelse för löneutvecklingen bleve även de ingripanden på arbetsmarknaden, som ledde till ökad tillgång eller minskade anspråk på arbetskraft, totalt och inom de utpräglade knapphetsområdena. Slutligen borde likviditetsbegränsande och köpkraftseliminerande åtgärder övervägas i syfte dels att hindra en förstärkning av spänningen mellan köpkraft och varutillgång, dels att förebygga en uppdriven varuefterfrågan från dem som — att döma av uppträdande symptom på överskottsköpkraft — icke på annat sätt lämnade ett tillräckligt bidrag till kampen mot inflationen. Åtgärder för motverkande av inkomststegringar. Det betonas, att inkomststegringar, som följde av ökade produktiva insatser, ej borde angripas, enär de som regel utgjorde nödvändiga förutsättningar för ökning av tillgången på varor och tjänster. Däremot utgjorde inkomster, åstadkomna genom höjning av varupriser, tidlöner, ackordsatser, taxor, arvoden, pensioner, provisioner, marginaler o. dyl., i rådande knapphetsläge en direkt fara för prisutvecklingen, enär de ökade den tillgängliga köpkraften utan att öka varutillgången. Inkomststegringar av detta slag måste därför motarbetas. Bland hithörande problem vore lönefrågorna närmast aktuella. Det gällde att motverka stegringar i alla former, såväl i samband med uppgörandet av nya kollektivavtal som vid fastställande av löner för tjänstemän hos stat, kommun och näringsliv. Av största betydelse för uppgiften vore de förestående förhandlingarna om nytt indexavtal mellan Landsorganisationen och Svenska arbetsgivareföreningen samt de regleringar av dyrtidskompensationen, som anslöte sig därtill, d. v. s. lönesättningen på praktiskt taget hela den privata arbetsmarknaden, inkl. tjänstemännen. En sådan lösning måste här eftersträvas, att en hållbar stabilisering vunnes. På så sätt erhölle man praktiskt taget ett lönestopp, liksom man genom andra åtgärder finge söka uppnå ett prisstopp. Individuella löner utanför och inom de kollektivavtalsreglerade områdena borde i enlighet med de angivna riktlinjerna icke höjas. Arvoden och andra ersättningar inom de fria yrkena samt pensionsinkomster borde följa samma principer som lönerna. I den mån arvoden etc. bestämdes av arvodestagaren själv, bleve man i sista hand hänvisad till den kontroll, som kunde erhållas genom taxeringsförfarandet. På företagaresidan finge inkomstbegränsningen väsentligen sökas över den löpande prisregleringen. Jordbrukarna hade för dittillsvarande kostnadsstegringar erhållit större kompensation än de flesta andra samhällsgrupper. Vid en slutlig prövning av priserna finge tillses, att — i den mån utvecklingen läte sig bedöma — även inom jordbruket en total stegring av den behållna, verkliga inkomsten förhindrades. I detta sammanhang finge även övervägas att sätta i kraft det redan utarbetade förslaget om utdelningsbegränsning för aktier att gälla parallellt med lönestoppet. Skärpning av den direkta prisregleringen. En effektiv uppbromsning av prisstegringen förutsatte nya riktlinjer för den direkta prisregleringen. Genom lönestopp och reglering av importpriserna borde den oundvikliga kostnadsstegringen kunna

219 begränsas till ett minimum och därigenom förutsättningar skapas för en sådan skärpning i prisregleringen, att resultatet nära anslöte sig till ett allmänt prisstopp. Genom ökad fasthet i prissättningen borde företagens intresse av att hålla kostnaderna tillbaka mobiliseras. Prishöjningar borde icke beviljas annat än i rena undantagsfall. Möjligheterna att företaga sänkningar borde i högre grad än förut beaktas. Efter det slutliga fastställandet av jordbrukspriserna borde tillämpas prisstopp för samtliga jordbruksprodukter (utom säsongvaror) i alla led av produktion och handel. Faktiskt prisstopp borde bibehållas för samtliga industrivaror, så länge lönestoppet bestode. Detta betydde, att inträffade kostnadsökningar finge bäras inom förut godkänd vinstmarginal. Höjningar och sänkningar i priserna, som endast innebure förändringar i prisrelationerna, kunde dock ifrågakomma. En utvidgning av prisregleringen för importvaror utgjorde en nödvändig förutsättning för att den skärpta prispolitiken skulle giva tillfredsställande resultat. Fasta priser för inom landet framställda produkter borde i många fall kunna förhindra, att råvaror och halvfabrikat importerades till oskäliga priser, eller i varje fall bringa prissättningen och importen av sådana varor under kontroll. Import till priser, som icke vore förenliga med stabiliseringssträvandena, borde tillåtas endast om den vore oundgängligen nödvändig för landets försörjning, eller om starka handelspolitiska skäl kunde åberopas. Befunnes dylik import i övrigt önskvärd med hänsyn till exportintressena, borde den medgivas blott under förutsättning att utjämning i någon form mellan import- och exportpriser kunde ske. Handelns marginaler samt priser och taxor på övriga områden av näringslivet, omfattande transporttjänster, reparations- och installationsarbeten, hantverk m. m. samt statliga och kommunala företag, borde behandlas efter samma principer som industriens priser. Ingripanden på arbetsmarknaden. Åtgärder, som dittills vidtagits för omflyttning av arbetskraft till de mest utpräglade knapphetsområdena, borde utvidgas och intensifieras. Sålunda kunde det bli nödvändigt att med stöd av ett utsträckt arbetsförmedlingstvång bereda företräde åt vissa behov av arbetskraft. Men samtidigt måste arbetsmarknadens reserver mobiliseras och efterfrågan på arbetskraft begränsas i syfte att häva den allmänna bristen på arbetskraft. Sådan arbetskraft, som till följd av råvarubrist endast var partiellt sysselsatt, borde frigöras för annan verksamhet genom en koncentration av arbetet till ett mindre antal fullt sysselsatta eller till en kortare period med fullt utnyttjande av alla anställda. Arbetskraft i verksamhet som nu kunde inskränkas borde i större utsträckning mobiliseras. Kvinnor borde omskolas för att ersätta män inom produktion, handel och samfärdsel. De lönepolitiska motsättningar, som nu hindrade en ökad sysselsättning av kvinnor i industrien, måste undanröjas. I den mån tillskott av arbetskraft till knapphetsområdena i nödvändig utsträckning ej kunde erhållas på frivillig väg, borde tjänsteplikt tillämpas. Härvid borde i främsta rummet uttagas män och kvinnor inom de yngre årsklasserna. Vid inkallelse av värnpliktiga borde läget på arbetsmarknaden i stigande grad beaktas. Sådan byggnads- och anläggningsverksamhet, som icke vore av vital betydelse för försvaret eller försörjningen, samt mindre nödvändig produktion i övrigt borde begränsas i syfte att spara råvaror och friställa arbetskraft. Åtgärder för begränsning av likviditet och köpkraftsöverskott. Den betänkliga budgetbristen medförde med tiden allt starkare risker för inflation. Ansträngningarna för att nedbringa statsutgifterna borde intensifieras och framför allt bestämt motstånd resas mot alla icke helt ofrånkomliga krav på ytterligare höjningar. I rådande läge borde principen vara att bereda utrymme för nödvändiga utgiftsökningar endast genom nedpressning av andra statsutgifter.

220 Den statliga upplåningspolitiken borde vitformas så, att finansieringen av statens utgiftsöverskott i största möjliga utsträckning förlades till marknaden utanför riksbanken och affärsbankerna. Vidare borde den centrala penningpolitiken inriktas på att genom marknadsoperationer och med andra medel hindra dels att betalningsförhållandena gent emot utlandet gåve upphov till nya kassamedel på marknaden, dels att genom sättet för de statliga utgiftsöverskottens finansiering likviditeten ökades. En inlåning genom riksbanken för begränsning av likviditeten borde fortsättningsvis vid behov äga rum. En ytterligare skärpning av beskattningen skulle minska de statliga utgiftsöverskotten och den fria köpkraften. Ehuru utrymme icke förelåge för någon väsentlig höjning av de direkta skatterna, borde vissa justeringar vara möjliga, exempelvis genom en skattehöjning för den icke försörjningspliktiga delen av befolkningen. En stegring av de indirekta skatterna borde övervägas i syfte att nå den konsumtion, på vilken den fria köpkraften i främsta rummet inriktade sig. En ökning av den frivilliga sparverksamheten vore ur här ifrågavarande synpunkter av vikt. Genom att lämpliga sparformer gjordes tillgängliga och förståelsen för sparandets betydelse ökades, kunde en del av överskottsköpkraften ledas bort från områden, där den kunde verka prisuppdrivande. Olika sätt att premiera vissa slag av sparande borde anlitas. Därjämte borde emellertid möjligheterna att införa vissa former av tvångssparande undersökas, för det fall att åtgärder i syfte att främja det frivilliga sparandet icke skulle visa sig tillräckligt effektiva. Efter fortsatta förhandlingar med jordbrukets representanter meddelade Kungl. Maj:t den 18 december bemyndigande för livsmedelskommissionen att fastställa definitiva normalpriser på jordbruksprodukter för konsumtionsåret 1942/43. Enligt beslutet hade kommissionen därvid att utgå från de i kommissionens skrivelse den 21 augusti 1942 föreslagna priserna (med den höjning i fråga om potatis, som förutsatts i beslutet den 2 oktober). Priserna på animaliska jordbruksprodukter avsågos skola bliva i huvudsak oförändrade, vilket nödvändiggjorde fortsatt subvention på mjölkområdet efter enahanda linjer som förut (se sid. 34). Angående resultaten av de i november öppnade löne- och avtalsförhandlingarna mellan arbetsmarknadens båda huvudorganisationer liksom mellan organisationerna inom de olika branscherna hänvisas till redogörelsen å sid. 198. I korthet må här blott nämnas, att ett nytt ramavtal gällande för år 1943 undertecknades den 19 december, vars huvudsakliga innebörd var att den allmänna lönenivån skulle kvarstå oförändrad, om levnadskostnadernas fortsatta uppgång under avtalsperioden kunde hållas inom en ram av något över 4 procent (d. v. s. från det vid avtalstillfället gällande indextalet 239 till en uppnådd indexgräns eller ett s. k. »indextak» av 249). I fall levnadskostnadsindex stege därutöver, skulle ett lönetillägg på 5 procent utgå; men vid en indexgräns av 257 komme rätt att inträda för såväl arbetsgivare- som löntagareparten att uppsäga avtalet. De branschavtal, som härefter ingingos, anslöto sig genomgående till det nya ramavtalet. Avgörande för om genom den allmänna löneuppgörelsen ett verkligt lönestopp skulle komma till stånd var, som framgår av det sagda, att levnadskostnaderna kunde förhindras att stiga. Den viktigaste förutsättningen

221 härför var åter att förekomma en ytterligare höjning av livsmedelspriserna och därför var den uppnådda överenskommelsen beträffande producentpriserna på jordbruksprodukter av så stor vikt för hela prisstabiliseringsplanens framgång. Nämnas bör i detta sammanhang även, att man genom avslutade handelsavtal lyckades vinna en utvidgning av området för prisbindningarna på importvaror (se sid. 401). De uppnådda resultaten måste sägas bära vittne om en god samhällssolidaritet. Under krisens tryck hade det verkligen lyckats att, trots förefintliga intressemotsättningar, bringa skilda strävanden till samverkan för ett gemensamt mål, folkhushållets skyddande mot den hotande inflationsfaran. Prisreglerande och priskontrollerandc åtgärder. Priskontrollen utbyggdes och kompletterades efter i stort sett samma linjer som förut, dels genom normalprissättningens utsträckande till nya varuslag, dels genom fortsatta överenskommelser med organisationer och företag. I överensstämmelse med de nya direktiv för priskontrollnämndens prisreglerande verksamhet, som Kungl. Maj:t meddelade nämnden den 30 oktober (se ovan sid. 217), tillämpade denna emellertid nu en mera restriktiv politik än förut vid godkännande av prishöjningar eller ökade prismarginaler. Detta förfaringssätt inskärptes ytterligare genom de av Kungl. Maj:t till efterrättelse anbefallda grundsatserna i den Söderlundska promemorian (se sid. 218). Angående prisregleringen på l i v s m e d e l s o m r å d e t hänvisas till redogörelsen å sid. 28 ff. Som där omförmälts skedde en viss nedsättning av spannmålspriserna som följd av den jämförelsevis goda skörden, medan priserna å animaliska jordbruksprodukter i huvudsak bibehöllos oförändrade. Även potatis åsattes nu normalpris. Detsamma blev fallet beträffande importerad färsk frukt och lök. Jämväl vissa ytterligare förnödenheter för jordbrukets behov underkastades normalprisreglering, så framför allt de olika slagen av konstgödsel samt torvströ och torvmull. — Med stöd av ett redan tidigare erhållet bemyndigande bestämde livsmedelskommissionen i juli normalpriser å ett antal av de viktigare slagen av sötvattenfisk, vilket medförde delvis rätt betydande prissänkningar. I fråga om fisk- och grönsakskonserver föreskrev priskontrollnämnden den 18 september prisstopp enligt prisregleringslagen, vilket i början av november ersattes med normalpriser, sedan en viss standardisering å olika slag av inläggningar genomförts. Dessa och andra prisbestämmelser rörande fisk och fiskvaror ha omnämnts ovan å sid. 68 ff. Beträffande den i augusti genomförda prissänkningen å matbröd i förening med standardisering av brödtyperna se sid. 44. Vissa försök hade tidigare gjorts att åstadkomma priskontroll inom r e s t a u r a n g n ä r i n g e n . Redan under sommaren 1940 upptog priskontrollnämnden sålunda förhandlingar med större företag och organisa9

222 tioner inom branschen. Dessa ledde i en del fall till överenskommelser om att prisförhöjningar icke skulle företagas, utan att dessa underställts priskontrollnämnden och godkänts av denna. På detta sätt blev det i viss mån möjligt att kontrollera priserna på ett antal näringsställen av den typ, som anlitas av den stora allmänheten. Överläggningar fortsatte emellertid med representanter för olika organisationer inom branschen, och på våren 1942 tillsattes av de större organisationerna en kommitté för att med priskontrollnämnden överlägga om grunder och riktlinjer för prissättningen. Svårigheterna att uppnå några resultat voro likväl betydande till följd av de ytterst växlande förhållanden, varunder restaurangnäringen arbetar; härtill kom den växande knappheten på råvaror. För att tillfälligt hejda den till synes tilltagande tendensen till prisstegring tillgrep priskontrollnämnden då den utvägen att med stöd av prisregleringslagen provisoriskt förordna om prisstopp på hithörande område. Det skedde genom nämndens meddelande den 18 september 1942 (nr 169). Förbudet mot prisstegring gällde all sådan rörelse, där allmänheten mot betalning serverades mat, konditorivaror eller drycker till förtäring på stället, dock med undantag av rörelse, i vilken gästerna mottogos i företagarens hem till bespisning vid slutet bord. Prisstoppet, som hänförde sig till de priser företagaren tillämpade den 18 september 1942 före kl. 10 e. m., berörde alla slag av serveringar och gällde allt som serverades, både sammansatta måltider och å la carte-rätter samt alla slags konditorivaror och drycker utom vin och spritdrycker; undantagna voro priserna å måltider, som serverades i festvåning till slutet sällskap. I samband med prisstoppet föreskrev nämnden skyldighet för alla, som drevo serveringsrörelse, att å lämplig plats uppsätta anslag om de före nämnda tidpunkt tillämpade priserna å de i meddelandet avsedda förnödenheterna. På b r ä n s l e o m r å d e t må framhållas den omreglering av normalpriserna å ved, som skedde genom kungörelse den 9 oktober 1942 (nr 811), varvid prishöjningar skedde för åtskilliga områden av landet, syftande till en större utjämning av prisläget olika landsdelar emellan (se sid. 120). Till ett nytt varuområde utsträcktes prisregleringen genom Kungl. Maj:ts beslut den 25 september 1942 angående normalprissättning å s å g a d e , h y v l a d e och b i l a d e t r ä v a r o r . I skrivelse den 18 september framhöll priskontrollnämnden, att prisläget på trävaruområdet, som under de första krigsåren varit jämförelsevis stabilt, på hösten 1941 börjat avgjort vändas i stigande riktning. Tidigast hade detta framträtt vid kronoskogsauktionerna vid sagda tid. De höjda timmerpriserna hade därefter börjat fortplanta sig även till sågade trävaror. Nämnden hade då tillkännagivit, att den vid prissättning av färdigprodukter med trä som råvara icke ansåg sig kunna laga hänsyn till de vid skogsauktionerna uppnådda topppriserna. I början av år 1942 utarbetades en prislista, avseende sågverkens försäljningspriser för viktigare sortiment av sågade trävaror, som grundval

*

223 för reglering av sågverkspriserna. Efter avslutandet av årets handelsavtal med Tyskland, vilket innebar en höjning av exportpriserna å trävaror med c:a 12 procent, hade sågverksrepresentanterna i huvudsak godkänt den uppgjorda prislistan som grundval för prisreglering med hänsyn till relationen mellan olika kvaliteter och dimensioner. Intet resultat hade dock nåtts beträffande prisernas absoluta höjd. Sveriges skogsägareföreningars riksförbund ansåg prisreglering ej erforderlig, då priserna på hemmamarknaden beslämdes av priserna på exportmarknaden för sågade varor. Skulle en prisreglering genomföras, borde detta enligt förbundets mening ske för sågade varor, ej för råvaran. Domänstyrelsen var av samma åsikt. Svenska trävaruexportföreningen däremot förordade prisreglering för sågtimmer, ej för sågade trävaror. Priskontrollnämnden förklarade för sin del i skrivelse till Kungl. Maj:t den 18 september 1942 en prisreglering på trävarumarknaden ofrånkomlig och därtill brådskande, enär man eljest riskerade ytterligare prisstegring vid årets skogsauktioner, vilken sedan skulle i sin tur föranleda höjda priser på timmer och sågvaror. Den redan genomförda prisregleringen på vissa virkessortiment — massaved och brännved -— krävde ock som nödvändigt komplement en prisreglering på andra trävaror. Vidare framhöll nämnden, att statsmakterna gjort betydande ansträngningar för att åstadkomma erforderliga bostadsbyggen genom ett subventionsförfarande, som principiellt fordrade en möjligast fullständig kontroll över byggnadskostnaderna. Ur försörjningssynpunkt måste beaktas, att priserna på sågtimmer, som icke var underkastat produktionsplikt, bleve ställda i rimlig relation till priserna på andra sortiment, främst massaved. I övrigt finge man tillse, att försörjningen på gagnvirkesområdet tryggades genom andra åtgärder än produktionsslimulerande prishöjningar. I sitt förslag avstyrkte nämnden reglering av priserna på rot såsom praktiskt ogenomförbar. Däremot förordades normalprisreglering dels för sågtimmer, åtminstone beträffande ådalarna norr om Dalälven, dels för de viktigare sortimenten och dimensionerna av sågade och hyvlade trävaror. Kungl. Maj:t avböjde prisreglering för sågtimmer men bemyndigade nämnden att efter av denna föreslagna grunder fastställa normalpriser å vissa sågade, hyvlade och bilade trävaror av furu och gran vid försäljning från sågverk. Priskontrollnämnden utfärdade härefter bestämmelser om sådana normalpriser den 6 oktober 1942 (meddelande nr 181) att tillämpas fr. o. m. den 15 oktober; de kompletterades genom ett senare meddelande den 7 november (nr 204). Landet indelades genom dessa bestämmelser i tre prisområden. Normalpriserna avsågo dels bilade eller sågade spärrar och bjälkar, dels andra sågade eller hyvlade varor, såsom plank, bräder m. m. Regleringen innebar i huvudsak en fastlåsning av det på hemmamarknaden under våren 1942 rådande prisläget. Beträffande i n d u s t r i v a r o r i ö v r i g t föranleddes priskontroll-

224 nämnden under periodens första månader till en serie medgivanden om smärre prisförhöjningar, bl. a. i fråga om järnmanufaktur. Dessa höjningar sammanhängde väsentligen med en överenskommelse, som den 2 juli träffades med de till Järnbrukscentralen hörande järnverken angående prishöjningar å olika slag av handelsjärn, vilka i sin ordning motiverats av stegrade arbetslöner, höjt tackjärnspris och ökad andel av ved i bränsleförbrukningen. Järnpriserna bragtes därmed i det närmaste upp till den nivå, som de nått före de i maj 1941 genomdrivna sänkningarna (se del II sid. 433). — Angående prisregleringen å textilvaror se sid. 98. På grundval av utav priskontrollnämnden utarbetade förslag genomfördes under hösten 1942 en viss enhetlighet vid regleringen av taxorna för den y r k e s m ä s s i g a b i l t r a f i k e n såväl för person- som för godsbefordran. Se härom sid. 179. De bestämmelser angående allmänt prisstopp, som priskontrollnämnden utfärdade den 31 oktober 1942 (se ovan sid. 217), omfattade — med vissa undantag — alla slags förnödenheter av såväl inhemskt som utländskt ursprung, vidare alla slags tjänster, vilkas ersättning enligt prisregleringslagen kunde bli föremål för reglering (såsom förfärdigande av förnödenhet eller verkställande av ändrings-, förbättrings-, underhålls- eller rengöringsarbete m. m.), samt transporter, utom sådana som åsatts normalpris eller för vilka gällde andra av Kungl. Maj:t givna taxeföreskrifter. Undantagen beträffande förnödenheter, vara prisstoppet skulle äga tillämpning, avsågo dels tobak, spritdrycker och viner, vilka varors priser reglerades i annan ordning, dels förnödenheter för vilka prisstopp redan gällde (tarmar, å restauranger och andra näringsställen serverade varor och måltider samt fiskkonserver) eller vilka åsatts normalpris eller eljest blivit föremål för priskontroll med stöd av bestämmelserna i allmänna förfogandelagen, prisregleringslagen eller författningar angående handels- eller förbrukningsregleringar, dels levande djur, dels produkter av konsthantverk, konstverk och antikviteter, dels slutligen rotfrukter, grönsaker och trädgårdsprodukter, för vilka varor en prisövervakning ansågs erbjuda särskilt stora svårigheter. — Föreskrifterna träffade alla som yrkesmässigt sålde varor, vilka berördes av regleringen, eller som yrkesmässigt utförde därav berörda tjänster eller transporter, och de gällde härvid alla led av produktion och handel. Undantag gjordes dock för försäljning å apotek samt all försäljning å auktion. Prisstoppet innebar, att näringsidkare icke fick utan priskontrollnämndens tillstånd höja de priser, som han den 31 oktober 1942 tillämpat för förnödenheter, tjänster eller transporter av ovan angivna slag, förrän en vecka förflutit från det han inkommit med anmälan till nämnden om tillärnad prishöjning och skälen därtill. Denna tid kunde av nämnden utsträckas till en månad. Hade näringsidkare tidigare drivit handel med varan

225 eller utfört tjänst eller transport av ifrågakomna slag men icke salufört varan eller utfört tjänsten eller transporten just den 31 oktober 1942 och icke heller nämnda dag noterat visst pris för densamma, skulle det sagda gälla i fråga om priser som nämnda dag voro att anse såsom gängse å orten. Detsamma skulle gälla i händelse näringidkare börjat driva verksamhet först efter den 31 oktober 1942. Hade varan, tjänsten eller transporten icke varit åsätt visst bestämt pris, skulle prisstoppbestämmelserna gälla med avseende å de marginaler eller kostnadspålägg, som näringsidkare nämnda dag tilllämpat för förnödenhet av samma eller liknande slag eller som då voro att anse som gängse i orten inom vederbörande bransch. Priskontrollnämnden utfärdade senare genom meddelanden den 20 november och den 11 december (nr 210 och 215) vissa tillägg och tillämpningsföreskrifter till de ursprungliga prisstoppbestämmelserna. Det underströks sålunda, att de angivna undantagen för varor eller transporter, som åsatts normalpris eller eljest blivit föremål för viss priskontroll, gällde endast vid fall av tvångsprisregleringar. Förnödenhet eller tjänst, för vilken gällde s. k. överenskommelse- eller riktpris, träffades däremot av prisstoppet. I följd härav ägde ej näringsidkare, som den 31 oktober 1942 för dylik förnödenhet eller tjänst tillämpat lägre pris än överenskommelse- eller riktpriset, att utan anmälan till nämnden höja förstnämnda pris. Förändring av försäljnings- eller betalningsvillkor, som innebar en ökning av nettopriset, likställdes med prishöjning och fick alltså ej förekomma. Undantaget från prisstopp i fråga om trädgårdsprodukter skulle gälla endast beträffande inhemska produkter, som vanligen frambringas i trädgård. Det skulle däremot ej omfatta torkade, konserverade eller på annat sätt beredda rotfrukter, grönsaker och trädgårdsprodukter, ej heller importerade dylika varor. — Vidare föreskrevs, att prisstoppet skulle gälla med avseende å transport, för vilken taxa fastställts med stöd av bestämmelserna i kungl. förordningen den 25 oktober 1940 angående yrkesmässig automobiltrafik m. m. Fastställde länsstyrelse efter den 31 oktober 1942 en högre taxa än den förut gällande, ägde därför icke en transportör rätt att höja de av honom tidigare tillämpade avgifterna. —• Prisstoppet hade i första hand anknutits till de av resp. näringsidkare den 31 oktober 1942 tillämpade priserna och i andra hand till de priser, som då kunde anses gängse å orten. Därest det emellertid vid nämnda tid icke heller funnits något å orten gängse pris för viss vara eller tjänst, skulle såsom prisstoppris anses det av näringsidkare dessförinnan senast tillämpade priset. En näringsidkare, som åtog sig ett beställnings- eller reparationsarbete, för vilket något standardpris icke fanns, fick i kalkylen ej räkna med högre materialpriser eller arbetslöner än dem, som han vid prisstoppets inträdande kalkylerat med för samma eller liknande förnödenhet eller tjänst. Härtill fick läggas högst samma absoluta marginaler eller pålägg för övriga i kalkylerna ingående poster som han räknat med vid nyssnämnda tidpunkt. 15—319301

19.

Penningväsendet.

Kreditmarknaden. Under intryck av framför allt de omfattande statliga utbetalningarna samt en fortsatt inströmning av valutor från utlandet, varigenom penningmarknaden tillfördes likvida medel, fortsatte den sedan mitten av år 1940 rådande utvecklingen på kreditmarknaden mot en allt större lätthet att göra sig gällande även under andra halvåret 1942. Affärsbankernas totala inlåning från inhemska kunder steg sålunda med 217 milj. kronor, den största ökning som ägt rum något halvår sedan krigsutbrottet med undantag av andra halvåret 1941. I fråga om utlåningen inom landet inträdde emellertid en förändring i utvecklingen i så måtto, att för första gången sedan omslaget 1940 en ökning av densamma ägde rum, uppgående till 172 milj. kronor. Främst märktes en ökning av utlåningen mot obligationer m. m. med 114 milj. kronor. Denna ökning får dock ses mot bakgrunden av statens upplåning, i det att lån för inköp av hela serier av det under hösten emitterade premieobligationslånet torde ha lämnats i rätt stor omfattning. Inteckningslånen ökade med 68 milj. kronor till följd av den tilltagande byggnadsverksamheten. Även lån mot namnsäkerhet visade uppgång, medan aktiebelåningen fortsatte att nedgå. Affärsbankernas ställning till utlandet var oförändrad, medan en nettoinströmning till riksbanken av guld och valutor ägde rum uppgående till 114 milj. kronor. För sparbankerna steg inlåningen med 74 milj. kronor och för postsparbanken med 79 milj. kronor. Trots att kreditinstituten till följd av den antydda utvecklingen på penningmarknaden hade vissa placeringssvårigheter, var ränteläget under andra halvåret 1942 praktiskt taget stabilt. Statens 3Va % lån av 1933 noterades omkring pari, medan hypoteksföreningarna utlämnade bottenlån till omkring 372 % plus förvaltningsbidrag och försäkringsbolagen till lägst 3*6 %. Nämnas bör, att räntan för skattkammarväxlar undergick en indirekt sänkning i början av perioden, då riksgäldskontoret för tvenne emissioner av skattkammarväxlar förlängde löptiden från 3 till 5x/a månader vid en oförändrad räntesats av 1 %. Aktiekurserna stego något under juli och augusti, sannolikt till följd av placeringsköp från vissa större företag. Då säljintresset var jämförelsevis ringa i förhållande till det placeringssökande kapitalet, hade dessa köporder en tämligen stark inverkan på kursläget. Då de upphörde, föllo kur-

227 serna tillbaka, påverkade även av den politiska utvecklingen. Möjligt är, att kursfallet under oktober och november i någon mån måste tillskrivas den bebådade skärpta prispolitiken. De statliga utgifter, som icke täcktes av löpande inkomster, finansierades under perioden till i stort sett lika delar genom upplåning i affärsbankerna och genom lån på marknaden utanför affärsbankerna. Härvid inverkade bl. a. det förhållandet, att ett 2 % statslån på 500 milj. kronor med 2^4 års löptid, som emitterades i september och som närmast var avsett för större placerare, praktiskt taget helt övertogs av affärsbankerna.

Penningpolitiken. I början av oktober riktade fullmäktige i riksbanken en hemställan till riksgäldskontoret om överlämnande till riksbanken av statsskuldförbindelser till ett sammanlagt belopp av 500 milj. kronor att användas i riksbankens valutavårdande verksamhet. I anslutning härtill framhöllo fullmäktige bl. a. följande. »Det statsfinansiella läget kommer för avsevärd tid framåt att präglas av mycket stora anspråk på utbetalningar för försvarsändamål och begränsade möjligheter att vinna ökade intäkter. Penning- och kapitalmarknaderna komma därför även fortsättningsvis att erhålla betydande nettotillskott av betalningsmedel. Samtidigt kan investeringsverksamheten väntas förbli av begränsad omfattning. Under dessa omständigheter har man att räkna med de vanliga följderna av en stigande lätthet på marknaden, alltså tendenser till räntefall, till stigande aktiekurser och realvärden samt till spekulativ kort investering etc. Även om man anser sig böra motverka övriga konsekvenser av det lättare marknadsläget, kunde den praktiska betydelse, en låg räntenivå äger i vissa sammanhang, tänkas motivera, att man läte marknadsutvecklingen utlösa en fortsatt räntereduktion. Om en räntesänkning komme till stånd med den bakgrund som här skisserats, skulle detta emellertid betyda, att man på en väsentlig punkt accepterade det lätta marknadslägets inflytande i inflationsskapande riktning och minskade sina möjligheter att på andra punkter motverka detta. Ur penningpolitisk synpunkt är förutsättningen för den nuvarande finanspolitiken att man på ett tidigt stadium kan bryta återverkningarna av den onormala tillförseln av betalningsmedel till marknaden. Helst bör en sterilisering av medlen ske omedelbart. I varje fall bör man söka förhindra, att de komina till användning i den allmänna rörelsen. Risken för att de skola göra detta ökas emellertid, i den mån de tillåtas föranleda en räntesänkning. Situationen vore en annan, om lättheten på marknaden vore ett uttryck för att tillgången på realkapital vore god i förhållande till behovet. Läget är emellertid nu det motsatta. I ett knapphetsläge som måste innebära ett ökat behov av produktionsmedel föreligger samtidigt en brist på realkapital uppkommen därigenom, att landets produktionsmedel flera år i följd i väsentlig utsträckning använts för ändamål som ur ekonomisk synpunkt äro improduktiva. Härtill kommer, att den nuvarande räntenivån måste ses mot bakgrunden av rådande prisförhållanden.» I enlighet med det anförda uttalade riksbanksfullmäktige, att räntesatserna icke för närvarande borde tillåtas att sjunka. Vid stigande lätthet på marknaden kunde det emellertid komma att visa sig möjligt att stabili-

sera räntenivån endast genom en statlig upplåning utöver löpande behov, vilken borde verkställas genom riksbankens försorg. Denna önskan att stabilisera räntenivån inginge som ett led i strävandena att förebygga en fortsatt prisstegring och avsåge närmast att bidraga till en eliminering av de risker för prisutvecklingen, som en alltför stark likviditet på penning- och kapitalmarknaderna finge anses inrymma. I den promemoria angående riktlinjer för den ekonomiska politiken, som i november 1942 avlämnades till chefen för finansdepartementet av direktör Söderlund i samband med fullgörandet av uppdraget att biträda vid överläggningar och utredningar angående den ekonomiska politikens utformning i syfte att motverka en skadlig prisstegring, behandlades även den penningpolitiska situationen. Denna karakteriserades i promemorian på följande sätt. »Den nuvarande rikliga betalningsmedelsförsörjningen är en följd av de statliga utgiftsöverskotten och betalningsförhållandena gentemot utlandet. En utpräglad likviditet hos allmänheten och kreditväsendet kan bilda underlag för en stark efterfrågeökning och underlätta en allmän flykt till sakvärden. Åtgärder böra därför vidtagas för att begränsa denna likviditet. Huvudsakligen på grund av de stora statsutgifterna och den goda sysselsättningen ha allmänhetens inkomster i genomsnitt legat på en hög nivå. Då till följd av varubrist och ransoneringar inkomsterna icke kunna få en normal användning, uppstår ett markerat köpkraftsöverflöd, som företrädesvis söker sig till de fria delarna avmarknaden för varor och tjänster. Det finns anledning att med lämpliga medel binda eller eliminera ett dylikt köpkraftsöverflöd.» I anslutning härtill föreslogos vissa åtgärder för begränsning av likviditet och köpkraftsöverskott. Se härom sid. 219.

20.

Statsfinanserna.

Enär vid riksdagens höstsession år 1942 inga beslut fattades, skedde under senare hälften av detta år icke några ändringar i skattelagstiftningen, frånsett utfärdandet av vissa tillämpningsföreskrifter till gällande skatteförfattningar, vilka finnas upptagna i författningsregistret i bilaga 1 (sid. 507). Statsregleringen för budgetåret 1942/43 beröres i redogörelsen för första halvåret 1943 (sid. 478).

21. Statlig informationsverksamhet. Under andra halvåret 1942 bedrevs arbetet inom informationsstyrelsen i de organisatoriska former, som fastställdes i mars samma år och som omnämnts i föregående halvårsredogörelse (se del III sid. 459). Här nedan lämnas en översikt rörande verksamheten inom styrelsens olika avdelningar. En av allmänna avdelningens huvuduppgifter har varit övervakningen av den osvenska propagandan. De yttringar av sådan propaganda, som förmärkts, ha granskats och gjorda iakttagelser rapporterats till vederbörande myndigheter. I anslutning härtill har upplysningsverksamhet bedrivits genom artiklar, föredrag eller på annat sätt. Till pressens ledning har en viss rådgivnings- och informationsverksamhet i politiska frågor ägt rum. Film- och bildverksamheten har fortgått efter samma linjer som förut samt omfattat dels utsändandet av fotografier och matriser till den in- och utländska pressen, dels även framställning av vissa kortfilmer och journalbilder för visning å landets biografer. Från upplysningsavdelningen utsändes under halvåret till tidningarna 326 artiklar och meddelanden. Artikeltjänsten rörde sig liksom under första halvåret huvudsakligen kring de stora rikskampanjerna, gummi- och skrotinsamlingen, jordbrukshjälpen och ungdomens riksinsamling. Råd ha meddelats småodlarna angående tillvaratagandet och bevarandet av potatis- och grönsaksskördarna. Propaganda har bedrivits för anskaffande av arbetskraft till skogarna och till betfälten liksom för ökad lin- och hampodling samt fåravel. Bland andra ämnen som behandlats må nämnas AIV-beredning, torvupptagning, kraftbesparing, fisket och fiskbristen, kaninaveln, kampen mot eldsvådorna, livförsäkringen och sjukkasserörelsen. I samverkan med livsmedelskommissionen igångsattes en aktion för lojalitet i handeln med ransonerade varor. Två informationsdagar för pressen höllos; dessutom två presskonferenser angående dels potatishandeln, dels mjölksituationen. En pressresa arrangerades till Lycksele, Kristineberg och Boliden. Samarbetet med veckopressen fullföljdes på olika linjer med råd och anvisningar i ämnen, sammanhängande med folkhushållningen och beredskapen. Upplysningsavdelningen deltog bl. a. även i arbetet inom samarbetskommittén för sparpropaganda. Tolv nummer utkommo av tidskriften »Från departement och nämnder».

231 Granskningen av svenska tidningar fortfor som förut och dagliga pressöversikter sammanställdes och distribuerades. Beträffande »Aktiv hushållnings» verksamhet må nämnas, att upplysningen rörande kostfrågor på grund av de ökade priserna och den allt knappare tillgången på livsmedel främst inriktats på att stimulera konsumenternas uppfinningsförmåga att söka finna nya kombinationer av födoämnen. Propagandaaktionen för tillvaratagande av trädgårdsprodukter och skogsbär intensifierades. Ett flertal broschyrer och flygblad i konserverings- och liknande frågor iordningställdes och utsändes. För en utvidgad klädvårdspropaganda erhölls ett statsanslag på 70 000 kronor, vilket av livsmedelskommissionen i samråd med Aktiv hushållning vid nyåret fördelades mellan landets kristidsstyrelser i och för arbetet vid de av styrelserna tillsatta klädvårdskommittéerna med de av dem anordnade klädvårdskurserna och systugorna. Särskild propaganda bedrevs för priskontrollerade kläder genom mannekänguppvisningar och utställningar av PK-kläder, upplysningsföredrag i radio, tidningsartiklar m. m. Aktiv hushållning var representerad vid talrika konferenser och överläggningar inom krisorganen och hos andra myndigheter samt medverkade vid vissa utställningar. Artiklar i hushållsfrågor utgingo till pressen, och till radion förmedlades föredrag och dialoger. Verksamheten inom informationsstyrelsens rådgivnings- och dispensavdelning växte under senare halvåret 1942 i omfattning, icke minst på grund av den under första halvåret nytillkomna uppgiften att granska vissa för utförsel avsedda fotografier och filmer m. m. 1 710 muntliga förfrågningar från publicitetsorgan och myndigheter registrerades. Härtill kom ett icke obetydligt antal skriftliga framställningar. Ett 70-tal meddelanden offentliggjordes i samband med spioneri- och sabotage- och andra liknande brott. Även i andra ämnen tillställdes pressen meddelanden för publicering. Ny instruktion för Folkberedskapen samt nya anvisningar för ortsombud och ortsnämnder ha fastställts. Den tidgare genomförda omorganisationen av Folkberedskapens centrala ledning syftade till mera direkt kontakt med de folkliga organisationerna samt med vissa samhälleliga organisationer och allmänna institutioner. Samma syfte har man velat nå i fråga om läns- och ortsombudens verksamhet. Ett antal ombudskonferenser ha hållits i olika delar av landet dels för diskussion av Folkberedskapens arbete, dels för att sprida informationer beträffande landets yttre och inre läge. En konferens med länsombuden ägde under hösten r u m i Stockholm. I upplysningsverksamheten rörande svenska värden har Folkberedskapen huvudsakligen begagnat sig av brevkursen »Den svenska livsformen», vilken även under nu ifrågavarande studiesäsong haft stor spridning. Den 31 december 1942 uppgick antalet deltagare till 30 760. Vid ett flertal tillfällen ha cirkulär och meddelanden beträffande militära och utrikespolitiska förhållanden samt försörjningsfrågor utsänts till ombuden. Tvenne broschyrer, »Aktuella folkförsörjningsfrågor» och »Sveriges

232 neutralitetspolitik», ha genom ombuden samt genom olika organisationers och institutioners försorg distribuerats till vidare kretsar. Folkberedskapen har även fortsatt sin strävan att kontrollera ryktesspridningen och har i ett flertal fall efter verkställda undersökningar kunnat meddela fakta rörande bakgrunden till inrapporterade rykten särskilt beträffande utrikespolitiska frågor och försörjningsläget. Sammanställningar av rykten och klarlägganden av dessa ha skett i de tidigare startade serierna »Varför — Därför» och »Frågor och Svar». Informationsmaterial berörande Sveriges yttre och inre läge, referat av anföranden, promemorior ni. m. ha även tillställts ett stort antal civila och militära myndigheter och befattningshavare m. fl.

o

Åttonde avdelningen Tiden januari—juni 1943

1. Inledning. Den p r i s - o c h i n k o m s t s t o p p o l i t i k , som introducerades under senare delen av år 1942, fick ett betydelsefullt stöd genom det nya ramavtal för lönesättningen, vilket fastställdes genom överenskommelse mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer strax före årsskiftet. Stabiliseringsarbetet fullföljdes målmedvetet under det nya året och med omisskännlig framgång. I själva verket kan det konstateras att — av förefintliga indexberäkningar att döma — ett i huvudsak oförändrat prisläge varit rådande från sista kvartalet 1942 till utgången av första halvåret 1943. Viktigast var måhända, att den inflationsmentalitet, som tidigare befunnit sig i framväxt och som fått näring i den regelmässigt — om än under det senaste året i avsaktat tempo — försiggångna prisstegringen, torde ha brutits i samma mån som den faktiskt skeende stabiliseringen lyckats skapa förtroende till statsmakternas förmåga att hålla prisutvecklingen under kontroll. Vissa särskilda omständigheter ha otvivelaktigt medverkat till det gynnsamma resultatet av stabiliseringsaktionen. Såsom en viktig understödjande faktor bör i främsta rummet nämnas den oförnekliga förbättring i försörjningsläget, vilken kommit till uttryck ej endast på livsmedelsområdet utan även på bränsleområdet och på vissa råvarumarknader. Därjämte må påpekas, att den för prisstegringsprocessen under de första krigsåren särskilt betydelsefulla höjningen av importpriserna numera ej längre spelade någon nämnvärd roll samt att den omfattande substitutionen av dyrare inhemska produkter såsom ersättning för tidigare importvaror redan hunnit i väsentlig mån genomföras och därför ej i samma grad som förut påverkade produktionskostnaderna. Ej utan betydelse torde ock ha varit, att förväntningar om en snar fred börjat framträda. Härigenom har ett återhållande moment inkommit, då det gällt varuinköp, särskilt givetvis av ersättningsprodukter men även av varor i övrigt till rådande relativt höga priser. En fredsmentalitet har uppstått inom näringslivet, som underlättat priskontrollen och i en del fall t. o. m. möjliggjort lindringar i prisregleringarna. Prisstoppolitiken har emellertid motiverats ej enbart av hänsyn till själva prisutvecklingen. Den har ock haft ett rent penningpolitiskt syfte i och med den verkan den förmodats skola få genom att förekomma eller dämpa en fortsatt ökning av det för penningvärdets framtida upprätthållande ödesdigra, alltför stora k ö p k r a f t s ö v e r s k o t t e t , d. v. s. det överskott av samhällets totala inkomster, som icke använts för löpande konsumtion. I

en utredning »Inkomstutveckling och köpkraftsöverskott under krigsåren», som konjunkturinstitutet publicerat i maj 1943 (Meddelanden från konjunkturinstitutet. Ser. B: 2), ha framlagts vissa beräkningar rörande storleken av det totala köpkraftsöverskottet. De med nödvändighet mycket approximativa beräkningarna ha gett till resultat, att de totala inkomsterna år 1942 skulle med 1 å 1*5 miljard kronor överstigit de med hänsyn till löpande tillgång på varor och tjänster bestående utgiflsmöjligheterna. överskottet har uppsamlats i en ökning av tillgångarna på likvida medel eller lett till återbetalning av banklån m. m. Huruvida prisstoppet medfört någon minskning i den sålunda kalkylerade spänningen mellan faktiskt disponibel löpande köpkraft och varutillgång är givetvis ytterst svår att konstatera. Att så under första halvåret 1943 knappast kan ha varit fallet i nämnvärd omfattning antydes av det förhållandet, att sedelmängd och bankinsättningar fortsatt att stiga i ungefär samma takt som föregående år. Den skärpta ekonomiska politiken skulle alltså i detta avseende icke ha medfört någon minskning i inflationsfaran. Däremot torde utan tvivel framgången med prisstabiliseringen, vilken medfört ökat förtroende för penningvärdet och växande tilltro till statsmakternas förmåga att även i fortsättningen förhindra mer betydande prisstegring, ha väsentligt minskat risken för att köpkraftsöverskottet skulle komma att akti viseras i en inflationsbetonad ökning av efterfrågan. Det har redan nämnts, att det allmänna f ö r s ö r j n i n g s l ä g e t i flera hänseenden företett en gynnsammare aspekt under förra hälften av 1943 än under närmast föregående år. Likväl har varuknappheten ingalunda försvunnit. Ett längre uppehåll från årets början i sjöförbindelserna med den amerikanska kontinenten vållade på flera områden bestämda olägenheter. Särskilt kännbart blev detta i fråga om läderförsörjningen, där bristen på råvaror genom den uteblivna hudimporten i huvudsaklig mån bidrog till att skovaruförbrukningen — som förut i stort sett tillhört de fria varusektionerna — måste underkastas en förhållandevis sträng reglering. Situationen på gummiförsörjningens område har vidare, vid så gott som fullständig avstängning från råvarutillförsel (så när som på mindre kvantiteter syntetisk råvara), fortgående försämrats, vilket framtvingat nya starkt ingripande begränsningar i motorfordonstrafiken. Knappheten på arbetskraft och även på vissa slag av byggnadsmaterial har påkallat ett fortsatt upprätthållande av den föregående år etablerade kontrollen av byggnadsproduktionen, varjämte lagstiftning genomförts för möjliggörande av en mera allsidig och metodisk reglering av hithörande verksamhet. De mångahanda problem, som råvarusvårigheterna och ersättningsproduktionen på det industriella området fört med sig, ha stegrat intresset för den t e k n i s k a f o r s k n i n g e n och förståelsen för att denna på ett väsentligt kraftigare sätt än tidigare bereddes stöd från det allmännas sida.

237 Man har ock alltmer insett vikten av ett organiserat samarbete mellan forskningsinstitut och forskare på näraliggande områden. Betydelsefulla beslut, avseende åtgärder för att verksamt främja det tekniska forskningsarbetet, fattades på grundval av verkställda omfattande utredningar av 1942 års riksdag och fullföljdes vid riksdagen 1943. Ehuru otvivelaktigt de rådande krisförhållandena verkat starkt pådrivande vid förverkligandet av hithörande, länge närda planer, är det här dock givetvis fråga om en verksamhet på lång sikt, varav några större resultat knappast kunna förväntas under det nu pågående kriget. Någon närmare redogörelse för de fattade besluten och den omfattning, vari åtgärder med anledning härav under nu ifrågavarande tidsperiod kommit till stånd, skall därför icke i detta sammanhang lämnas. Det må vara nog att nämna, att ökade medel ställts till Ingenjörsvetenskapsakademiens förfogande för tekniskt-vetenskaplig forskningsverksamhet, särskilt inom kraft- och bränsleområdet, att beslut fattats om inrättande av och anslag till ett statens tekniska forskningsråd samt en statens kommitté för byggnadsforskning, alt statligt stöd, bland annat genom byggnadsanslag, lämnats trenne av enskilda organisationer i samverkan med staten bildade institut, nämligen ett för träforskning (Svenska träforskningsinstitutet) med ändamål att bedriva undersökningar rörande skogens produkter och deras utnyttjande, ett för textilforskning (Svenska textilforskningsinstitutet) med ändamål att bedriva undersökningar inom de områden, som beröra textilprodukter, och ett för järn- och metallforskning (Metallografiska institutet) med ändamål att bedriva undersökningar inom den svenska järn- och metallindustriens och därmed sammanhängande områden, samt att jämförelsevis betydande statsmedel anvisats jämväl för teknisktvetenskaplig forskning över huvud. Frågan om S v e r i g e s e k o n o m i s k a p o l i t i k e f t e r e t t b l i v a n d e v a p e n s t i l l e s t å n d , närmast under tiden för näringslivets omställning till fredshushållning, började under våren 1943 tilldraga sig uppmärksamhet. Genom beslut den 19 mars bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för finansdepartementet att föranstalta om utredningar angående en rad problem i samband med återgången till normala förhållanden efter kriget. (Redogörelse härför lämnas i Kungl Maj:ts proposition till 1943 års riksdags höstsession nr 365.) Vid föredragning av detta ärende framhöll finansministern hurusom man, när den förstärkta försvarsberedskapen en gång komme att upphöra eller väsentligt inskränkas samt normala förhållanden åter komme att råda inom utrikeshandeln, otvivelaktigt hade att motse en betydande omställning på arbetsmarknaden och inom näringslivet över huvud. Det vore därför angeläget, att de problem som därvid uppkomme i god tid dryftades, så att en krisartad utveckling såvitt möjligt undvekes och förutsättningar för full sysselsättning av produktionsmedlen skapades, så snart förhållandena det tilläte. Utredningar borde därför i detta syfte utan dröjsmål igångsättas. Såvitt möjligt borde dessa om-

238 besörjas av redan bestående myndigheter och organ. Dock måste utredningsarbetet i viss utsträckning anförtros åt särskilda sakkunniga. Den verksamhet, som genom Sveriges utrikesrepresentation bedreves i syfte att hålla statsmakterna underrättade om utvecklingstendenser och strävanden inom den ekonomiska politiken i skilda länder, borde samordnas med utredningarna av de inhemska problemen och i ökad grad inriktas på de spörsmål, som i detta sammanhang vore av intresse. Vid behandlingen av omställningsfrågorna borde uppmärksamhet ägnas även de anspråk, vilka kunde komina att ställas på vårt näringsliv i det internationella hjälparbete, som påkallades efter krigets slut. Intresset måste i sistnämnda hänseende särskilt avse möjligheterna att lämna bidrag till återuppbyggnadsarbetet i de nordiska länderna. Av bankofullmäktige planerades en utredning om förutsättningarna för en reglering av kronans internationella värde. Därvid borde även diskuteras verkningarna av olika målsättningar för penningpolitiken, närmast med avseende på den allmänna prisnivån. Genom särskild utredning borde sedermera till behandling upptagas de konkreta spörsmålen om inriktningen av lönepolitiken och den allmänna prispolitiken. — Åt konjunkturinstitutet borde uppdragas att undersöka det svenska näringslivets utgångsläge i en fredskris och de allmänna utvecklingstendenser, till vilka sannolika förändringar i näringslivets arbetsvillkor efter ett vapenstillestånd kunde väntas ge upphov. Den första fråga inför vilken näringslivet komme att ställas efter krigets slut bleve hur sysselsättning skulle beredas den arbetskraft, som då omedelbart komme att friställas. Det gällde här närmast att utreda betydelsen av en demobilisering samt av en inskränkning i verksamheten inom skogsbruket och andra områden, till vilka arbetskraft överförts för tillgodoseende av vissa krisbehov. Dessa förhållanden borde klarläggas av arbetsmarknadskommissionen, vilken i samband därmed borde uppmärksamma det behov av särskilda förmedlings-, omskolnings- eller hjälpåtgärder, som kunde väntas framträda. — En motsvarande utredning vore behövlig beträffande de delar av den fria arbetsmarknaden, där sysselsättningen ökats på grund av avspärrningen och försvarsorganisationens utbyggnad. Sveriges industriförbund hade förklarat, att Industriens utredningsinstitut vore berett att i samarbete med de statliga myndigheterna verkställa den erforderliga utredningen av rustnings- och ersättningsproduktionens betydelse ur sysselsättningssynpunkt. — Undersökning av sysselsättningsmöjligheterna inom exportindustrien och av våra exportmarknaders utveckling borde ankomma på Sveriges allmänna exportförening i samråd med kommerskollegium. — Åt särskilda sakkunniga borde uppdragas alt utreda byggnadsindustriens problem, varvid i första hand gällde att belysa kostnadssituationen och möjligheterna att som ett led i den allmänna omställningspolitiken skapa förutsättningar för en normal bostadsproduktion. —• Frågan om skogsbrukets ställning och arbetsvillkor under omställningstiden kunde lämpligen anförtros åt skogsstyrelsen i samråd med på området verksamma organisationer. — Jordbruksproduktionens läge vid en återgång till mera normala marknadsförhållanden vore redan föremål för utredning inom 1942 års jordbrukskommitté. De där bedrivna undersökningarna hade ett annat syfte än det här aktuella men syntes utan olägenhet kunna kompletteras och i övrigt så utformas, att de tillgodosåge även nu ifrågavarande behov. — För en utredning av sjöfartsfrågorna, särskilt tonnagetillgången, vore kommerskollegium i samråd med Sveriges redareförening det lämpligaste organet, medan de inhemska transportfrågorna närmast borde utredas av trafikkommissionen. Även om den arbetslöshet, som vore att motse vid en demobilisering och en

239 inskränkning av den krisbetonade produktionen, i stor utsträckning kunde väntas kompenserad genom ökade sysselsättningsmöjligheter inom expanderande produktionsområden, måste man räkna med risker för en omfattande krisarbetslöshet. För att möta denna kunde det bli nödvändigt att igångsätta för ändamålet lämpade anläggningsarbeten. Det syntes därför önskvärt, att de förordade utredningarna rörande vissa efterkrigsproblem kompletterades med en undersökning av föreliggande investeringsreserver och en förhandsplanering av anläggningsarbeten, vilkas art och angelägenhetsgrad gjorde dem lämpliga såsom arbetsobjekt, avsedda att under en övergångstid öka sysselsättningsmöjligheterna. Utredningarna borde i denna del omfatta icke endast statliga arbeten utan även kommunala företag och sådana investeringar som kunde påräknas inom industrien. I sistnämnda hänseende planerades en undersökning genom Industriens utredningsinstitut. Den statliga och kommunala investeringsreserven hade delvis undersökts av arbetsmarknadskommissionen. Inventeringen borde i samråd med kommissionen fullföljas genom sakkunniga, representerande berörda myndigheter och investeringsområden. För att koordinera de olika utredningarna borde senare tillskapas en särskild beredning. Till en början syntes emellertid lämpligt, att arbetet holies samman av finansdepartementet. Det förordades, att de särskilda utredningsorganen utsåge var sin representant med uppgift att vid överläggningar inom departementet företräda de olika utredningsområdena. Med stöd av det givna bemyndigandet uppdrog chefen för finansdepartementet den 21 maj 1943 åt fyra sakkunniga (de s. k. investeringssakkunniga) att inom departementet verkställa inventering och ombesörja planering av statliga, kommunala och statsunderstödda investeringar efter de allmänna riktlinjer som departementschefen angivit. Denne framhöll i samband därmed, att den ifrågavarande undersökningen icke finge betraktas som en engångsåtgärd utan borde avse att bilda grunden för ett fortsatt vidmakthållande av en detaljplanerad investeringsreserv av offentliga arbeten. Den 27 maj 1943 lämnade finansministern jämlikt bemyndigandet utredningsuppdrag åt vissa av de i ovan återgivna riktlinjer omförmälda myndigheterna. Något senare tillkallades en sakkunnig för utredning av byggnadsindustriens efterkrigsläge. Sakkunniga utsagos jämväl av finansministern för frågan om arbetsförmedlingens organisation samt av bankofullmäktige för undersökning av penningpolitiken efter kriget, särskilt med hänsyn till den allmänna prisnivån. Flertalet av de utredningar, vilka enligt statsrådsprotokollet den 19 mars skulle utföras av enskilda organisationer, ha igångsatts i samråd med finansdepartementet. Frågan om utredning av de ekonomiska och sociala efterkrigsproblemen bragtes även under behandling i riksdagen genom i båda kamrarna väckta motioner. I anledning därav anhöll riksdagen hos Kungl. Maj:t om tillsättande vid lämplig tidpunkt av särskilt organ med uppgift att undersöka hur näringslivets omställning till fredsproduktion borde ske och vilka praktiska åtgärder, som för detta ändamål kunde vidtagas, samt hur de sociala efterkrigsproblemen borde lösas, varvid hänsyn till internationella förhållanden och humanitära hjälpåtgärder borde tagas.

2.

Beredskapslagstiftning samt annan av krisläget föranledd lagstiftning av allmän natur.

Tvångsförfogandc över egendom. Allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293) har genom lag den 17 juni 1943 (nr 403) erhållit förlängd giltighet t. o. m. den 30 juni 1944. Till samma tidpunkt har även genom förordning s. d. (nr 404) giltighetstiden för allmänna förfogandeförordningen den 3 september 1939 (nr 613) utsträckts. Därvid har i förordningen införts en bestämmelse om tystnadsplikt i fråga om uppgift, som i samband med beslag inhämtats angående storleken av beslagtaget varuförråd. I stället för lagen den 20 oktober 1939 (nr 734) med särskilda bestämmelser angående gäldande av ersättning enligt fartygsuttagningslagen m. fl. lagar, vilken gällt till utgången av juni 1943, har den 14 maj 1943 utfärdats en ny lag (nr 245) med särskilda bestämmelser angående gäldande av ersättning enligt allmänna förfogandelagen m. fl. lagar med giltighet till utgången av juni 1944. Sakligt överensstämmer denna med den tidigare lagen, men en omarbetning har nödvändiggjorts därav, att vissa av de i den förra lagen åberopade författningarna upphört att gälla och ersatts av andra författningar. I samband därmed har även ny kungörelse med tillämpningsbestämmelser utfärdats (kungörelse den 14 maj 1943, nr 246). Med stöd av uttagningsförordningen den 9 oktober 1942 (nr 832) (se sid. 15) har utfärdats kungörelse den 22 januari 1943 (nr 25) med särskilda föreskrifter beträffande hästägares skyldighet att avgiva uppgifter rörande honom tillhöriga hästar och hästfordon. För uppgiftsinsamlingen har tagits i anspråk den genom kungörelsen den 18 juli 1942 (nr 639) reglerade organisationen av arbetsblock inom jordbruket. Moratorielagstiftning m. m. Enligt 25 § skuldebrevslagen den 27 mars 1936 skola kuponger till aktier och obligationer m. m. företes till inlösen inom tre år från förfallodagen. Därefter förlora de sin giltighet. I 148 a § konkurslagen stadgas en tvåårig frist, inom vilken borgenärer i konkurs måste anmäla sig för att få lyfta utdelning i konkursen. Dessa korta frister ha ansetts kunna under rådande onormala förhållanden medföra vissa särskilda risker för rättsförlust. Så-

241 lunda har i framställningar från vissa utländska sammanslutningar påpekats, att det i många fall vore omöjligt för utomlands bosatta rättsägare att i Sverige vidtaga föreskrivna åtgärder inom stadgad tid. Kommunikationerna med flertalet länder ha varit avbrutna eller försvårade, och åtskilliga rättsägare kunna antagas vara urståndsatta att bevaka sina intressen. Under sådana förhållanden har billigheten synts tala för att en tillfällig förlängning medgåvcs av sagda tider. I proposition till 1943 års riksdag, nr 312, framlade Kungl. Maj:t förslag till lagbestämmelser i ämnet, vilka av riksdagen godkändes, varefter den 4 juni 1943 utfärdades dels lag (nr 274) om förlängd giltighetstid för ränteoch utdelningskuponger, dels lag (nr 275) om förlängning i särskilt fall av tiden för rätt att lyfta utdelning i konkurs. I den förra lagen föreskrives, att giltigheten av ränte- eller utdelningskupong som avses i 25 § lagen om skuldebrev, ändå att kupongen ej företes till inlösen inom där stadgad tid, icke skall upphöra före den 1 juli 1944. I propositionen anfördes, att denna slutdag, i den mån så visade sig erforderligt, sedermera borde framflyttas. Den senare lagen, vilken gäller t. o. m. den 30 juni 1944, lämnar Kungl. Maj:t bemyndigande att, där på grund av förhållanden, som föranletts av krig, svårighet föreligger för borgenärer i konkurs att inom stadgad tid lyfta utdelning i konkursen, meddela förordnande om förlängning av denna tid. Med stöd av sistnämnda lag har Kungl. Maj:t den 4 juni 1943 utfärdat kungörelse (nr 276), varigenom föreskrivits att den tid, inom vilken borgenär i Aktiebolaget Kreuger & Tolls konkurs äger anmäla sig att lyfta utdelning i konkursen, icke skall utgå före den 1 juli 1944. Jämkning av arrendeavtal m. m. För att vinna upplysning rörande verkningarna av den lagstiftning angående jämkning av arrendeavtal i vissa fall, som genomfördes vid 1942 års riksdag (se del III sid. 226), samt för att erhålla grundval för bedömande av frågan huruvida lagstiftning av motsvarande innehåll alltjämt erfordrades lät chefen för jordbruksdepartementet införskaffa utlåtanden från bl. a. ordförandena i de med stöd av 1942 års lag i ämnet tillsatta nämnderna samt lantbruksstyrelsen. Av dessa utlåtanden framgick, att nämnda lagstiftning varit till stort gagn och verksamt bidragit att lindra de svårigheter, som under kristiden uppstått för ett stort antal arrendatorer med avseende å fullgörande av sådana arrendeavtal som avsågos i lagen i fråga. Förlängning därav tillstyrktes i flertalet yttranden. I proposition till 1943 års riksdag, nr 29, erinrade chefen för jordbruksdepartementet, att hithörande lagstiftning tillkommit med anledning av de dåliga skörderesultaten under åren 1940 och 1941 samt den betydande stegringen i produktionskostnaderna för jordbrukets produkter. Skördeutfallet hade för löpande produktionsår blivit avsevärt bättre än för de två tidigare åren. Med hänsyn härtill kunde ifrågasättas, huruvida en lagstiftning av här åsyftat innehåll alltjämt vore av behovet påkallad. I sådana fall där arrendatorn förbundit sig att utgiva 16—319301

242 arrendet till minst hälften genom avlämnande av mjölk eller smör syntes ett dylikt behov otvivelaktigt vara för handen. Dessa arrendatorer hade nämligen till följd av att mjölkproduktionen alltjämt låg betydligt under den normala nivån icke kommit i ett så förbättrat läge genom det ökade skördeutbytet, att det kunde anses försvarligt att nu borttaga möjligheten till jämkning av arrendet. Det finge jämväl beaktas, att prishöjningarna för jordbruksprodukterna endast hänförde sig till den efter år 1939 inträdda direkta produktionskostnadsstegringen, däri inbegripet den ökade ersättning för eget arbete, som tillkommit jordbrukets utövare. Vid beräkningarna hade sålunda hänsyn icke tagits till ökade kapitalkostnader. Vad åter angick de arrendatorer, vilkas arrende utsatts i jordbruksalster att lösas med penningar enligt markegångstaxa eller annan därmed jämförlig värdesättning, hade dessa arrendatorers ekonomiska läge genom det senaste årets skördeutfall förbättrats i sådan grad, att tillräckliga skäl knappast syntes kunna åberopas för att beträffande dem ytterligare utsträcka lagstiftningens tillämpning. I propositionen föreslogs i enlighet härmed en prolongering av ifrågavarande lag på ytterligare ett år i fråga om det förra men icke i fråga om det senare slaget av arrenden. Propositionen godkändes av riksdagen, och som följd härav utfärdades den 5 mars 1943 lag (nr 78) om jämkning av arrendeavtal i vissa fall, vari stadgades att arrendator, som enligt arrendeavtal, slutet före den 1 september 1940, åtagit sig att utgöra arrende till minst hälften genom avlämnande av mjölk eller smör, skulle äga att, därest arrendevillkoren på grund av rådande förhållanden befunnes för honom oskäligt tyngande, påfordra skälig jämkning av arrendet i vad det bestämts i nämnda produkter och avsåge år 1943. Bestämmelserna om rätt för arrendator till befrielse från skyldighet att vid frånträde av arrende avlämna viss myckenhet stråfoder eller annat jordbruksalster ha även förlängts för år 1943, likaså bestämmelserna om särskilda nämnder för avgörande av hithörande ärenden m. m. Rörande dessa nämnder har ny kungörelse utfärdats den 5 mars 1943 (nr 79). Genom lag samma dag (nr 80) har lagen den 16 maj 1941 (nr 243) om rätt för arrendator att bortföra stråfoder m. m. (se del II sid. 259) erhållit förlängd giltighet till utgången av år 1944. Patentlagstiftningen. Lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser angående patent vid krig eller krigsfara m. m., vilken enligt senare författningar gällt t. o. m. den 30 juni 1943, har genom lag den 9 april 1943 (nr 162) erhållit giltighet under ytterligare ett år. Förordnanden om tillämpning av vissa av lagens bestämmelser ha tidigare utfärdats dels i fråga om svenska medborgare, dels i förhållande till vissa främmande länder, samtliga med giltighet t. o. m. den 30 juni 1943. Kungörelser om bestämmelsernas fortsatta tillämpning, vad angår Norge till utgången av december 1943 och vad angår svenska medborgare samt andra länder än Norge till utgången av juni 1944, ha utfärdats den 21 maj (nr 251), den 17 juni (nr 351—359) och den 30 juni (nr 460). I avseende på Finland ha bestämmelserna i den ifrågavarande

243 lagen genom kungörelsen nr 251 erhållit en vidsträcktare tillämpning än förut, överensstämmande med vad som gällt i förhållande till övriga länder. Genom lag den 9 april 1943 (nr 166) har vidare prolongation skett till utgången av juni 1944 beträffande lagen den 30 juni 1942 (nr 550) med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för rikets försvar eller folkförsörjningen m. m. Bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna, angående enskilda organisationer och förvaltningsorgan samt angående förmynderskap m. fl. ärenden vid krig eller krigsfara. Genom särskilda lagar den 9 april 1943 (nr 161, 143, 163 och 164) har giltighetstiden utsträckts t. o. m. den 30 juni 1944 beträffande följande författningar, nämligen lagen den 26 april 1940 (nr 272) med särskilda bestämmelser angående domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m., lagen den 7 juni 1940 (nr 437) angående utövande under vissa utomordentliga förhållanden av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret tillkommande befogenheter, lagen den 1 november 1940 (nr 925) med särskilda bestämmelser angående förmynderskap, godmanskap och boutredning vid krig eller krigsfara m. m. samt lagen den 8 november 1940 (nr 926) med särskilda bestämmelser angående bolag, föreningar, sparbanker, vissa andra inrättningar och samfälligheter samt stiftelser vid krig eller krigsfara m. m., varvid beträffande sistnämnda lag vidtagits vissa av förhållandena påkallade jämkningar. I kungörelse den 2 april 1943 (nr 137) ha meddelats verkställighetsföreskrifter till lagen den 13 mars 1942 (nr 87) med särskilda bestämmelser angående stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m. (se del II sid. 15, del III sid. 231). Bestämmelserna skola träda i tillämpning i den mån Kungl. Maj:t förordnar därom. Dock skulle sådana förberedande åtgärder omedelbart vidtagas, som särskilt angåvos i kungörelsen eller som eljest befunnes erforderliga för dess tillämpning. Enligt kungörelsen skall myndighet vid krig eller krigsfara, vari landet befinner sig, ävensom eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden i möjligaste mån anpassa sin verksamhet efter det rådande läget. Härvid skall iakttagas, att organisation, arbetsformer och förfarande i största möjliga utsträckning förenklas samt att remissförfarandet så långt ske kan inskränkes. Ärendena skola handläggas allt eftersom deras skyndsamma avgörande äger betydelse för det allmänna; därvid skola ärenden, som angå eller äga samband med försvar eller folkförsörjning, äga företräde framför andra ärenden. Det åligger myndighet att planlägga de ändringar, som kunna antagas bliva erforderliga under olika förhållanden. Särskild uppmärksamhet skall härvid ägnas frågan i vad mån ärenden, som ej angå eller äga samband med försvar eller folkförsörjning, kunna tills vidare ned-

244 läggas och personal därigenom frigöras för andra uppgifter. — Särskilda bestämmelser meddelas i kungörelsen angående centrala myndigheter, förvaltningsdomstolar, universitet och domkapitel samt statliga styrelser, direktioner och nämnder ävensom angående kommunala myndigheter samt nämnder, vilkas arbetsuppgifter ej äro att hänföra till kommunal förvaltning men som helt eller delvis bestå av kommunvalda ledamöter. Rörande civila myndigheters och särskilt länsstyrelsernas verksamhet under krig ha bestämmelser utfärdats genom kungl. brev till samtliga länsstyrelser den 5 mars 1943 (SFS nr 335). Riksdagen har för budgetåret 1943/44 genom skrivelse nr 331 förlängt tidigare givet bemyndigande för Kungl. Maj:t att meddela särskilda avlöningsföreskrifter vid eventuell övergång till krisadministration (se del II sid. 218, del III sid. 231). Även bemyndigandet för banko- och riksgäldsfullmäktige m. fl. att beträffande personalen vid riksdagens verk, där så finnes påkallat, genomföra en krisadministration och i samband därmed överföra tjänstemän på en temporär krisindragningsstat har förlängts t. o. m. den 30 juni 1944 (jfr bankoutskottets utlåtande 1943 nr 61). Straff och påföljder vid olovlig överlåtelse av ransonerade varor. De ransoneringar, som genomförts beträffande ett flertal varuslag, ha av skilda anledningar anordnats efter i viss mån olika principer. Beträffande regleringarnas omfattning ha sålunda gällt olika regler för olika varuslag. I vissa fall ha regleringarna endast omfattat yrkesmässiga överlåtelser, i andra fall överlåtelser mot vederlag och i ytterligare en del fall alla överlåtelser, vare sig dessa skett mot eller utan vederlag. Härtill ha kommit särbestämmelser, varigenom beträffande en del varor regleringarnas omfattning utvidgats för vissa befolkningsgrupper, nämligen producenter och näringsidkare. Dessa skiljaktigheter ha föranletts därav, att i fråga om en del varor förelegat behov av en mycket omfattande reglering, under det att regleringen i fråga om andra varor utan olägenhet kunnat inskränkas i ett eller annat avseende. Sedan antalet ransonerade varor ökats, har emellertid fördelen av att på sådant sätt anpassa regleringarnas omfattning efter vad som för varje särskilt varuslag varit lämpligast befunnits ej kunna uppväga nackdelen av att skiljaktigheterna mellan olika ransoneringar hos allmänheten skapat osäkerhet om vad som i ett visst fall vore tillåtet eller icke. Det har därför framstått såsom angeläget, att en översyn måtte företagas av bestämmelsernas' rättsliga omfattning i syfte att åstadkomma största möjliga enhetlighet på hithörande område. En dylik översyn har ock skett inom folkhushållningsdepartementet och resulterat i en den 31 oktober 1942 dagtecknad promemoria med förslag till vissa ändringar i gällande ransoneringsförfattningar. Sedan utlåtande över departementspromemorian inhämtats från ett stort antal myndigheter och yttranden även avgivits av åtskilliga enskilda sam-

245 manslutningar, har en rad författningar i ämnet utfärdats den 17 juni 1943 ( n r 405—416), vilka trätt i kraft den 1 juli 1943. Huvudförfattningen är en kungörelse (nr 405) med vissa bestämmelser angående handeln med ransonerade varor, m. m. Såsom ransoneringsförfattningar, som beröras av den nya lagstiftningen, uppräknas här 89 särskilda kungörelser. I nämnda kungörelse nr 405 ha inarbetats de i vissa tidigare gällande tillämpningsförfattningar meddelade bestämmelserna om straff och påföljder vid överträdelse av ransoneringsförfattningar m. m. Som följd härav ha genom den nya kungörelsen upphävts kungörelserna nr 303/1942 och 306—308/1942 ävensom kungörelsen nr 904/1942 med vissa bestämmelser angående överlåtelse av ransonerad vara på auktion (se del III sid. 223 samt ovan sid. 15). Till huvudkungörelsen anknytes ett antal kungörelser (nr 406—416), innebärande ändringar i äldre författningar. I anslutning till de nya kungörelserna ha de tre försörjningskommissionerna utfärdat särskilda tillämpningsföreskrifter (livsmedelskommissionens cirkulär nr 1428, industrikommissionens meddelande nr 138 och bränslekommissionens cirkulär nr 228). Genom de nya bestämmelserna ha i fråga om överlåtelser av ransonerade varor e n s k i l d a f ö r b r u k a r e e m e l l a n en viss uppmjukning skett så till vida att regleringsbestämmelserna begränsats till att endast avse yrkesmässiga överlåtelser och överlåtelser som ske i vinningssyfte. Andra överlåtelser — byten, gåvor etc. — få i regel fritt äga rum. Emellertid ha här vissa undantag ansetts böra göras på grund av den särskilda strukturen hos vissa ransoneringar. På livsmedelsområdet beröra dessa undantag huvudsakligen den jordbrukande befolkningen. Sålunda skola de reglerande bestämmelserna utan inskränkning gälla för alla överlåtelser av ostlöpe, mjölkskumningsmaskiner, levande djur, vissa fettråvaror samt de vanligare slagen av spannmål (utom matärter och matbönor). I fråga om smörjmedel och flytande bränsle äro i fortsättningen alla överlåtelser mot vederlag reglerade, och beträffande bilringar skall regleringen omfatta alla överlåtelser, mot eller utan vederlag. För flertalet fasta bränslen gälla i en del avseenden t. o. m. strängare föreskrifter, i det att varan här endast får användas å angivet förbrukningsställe. I avseende på n ä r i n g s i d k a r e o c h p r o d u c e n t e r gälla som förut särskilda regler för rätten att överlåta ransonerade varor. Regleringsbestämmelserna skola sålunda i princip gälla för alla överlåtelser — alltså även för gåvor — av ransonerade varor från person eller företag, som idkar handel med den ransonerade varan eller som använder den för yrkesmässig tillverkning eller beredning av varor till avsalu eller som använder eller tillhandahåller den ransonerade varan i restaurang-, pensionat- eller kaférörelse. I vissa fall omfattas även andra näringsidkare och producenter än nyss nämnts under dessa strängare regler. Vad särskilt jordbrukarna beträffar gäller förbud för dem — liksom för medlemmar av deras hushåll — att giva eller byta bort eller annorledes än i föreskriven ordning försälja

246 följande jordbruksalster, nämligen matfett, ost, grädde, ägg samt matärter och matbönor. För andra slag av spannmål än nämnda ärter och bönor gäller, som förut sagts, generellt, att alla överlåtelser äro reglerade. Beträffande mjöl, gryn och bröd samt köttvaror äro lantbrukarna i likhet med övriga samhällsmedlemmar underkastade konsumtionsreglering genom systemet med förmalningskort resp. slaktlicenser. Något hinder föreligger därför icke för jordbrukare att skänka bort vad han mot avstående av inköpskuponger erhållit i tilldelning av dessa varor. Att förbudet för jordbrukare att bortskänka av dem framställda jordbruksalster — trots alltjämt förefintliga önskemål i motsatt riktning — bibehållits för de flesta hithörande varuslag har motiverats därmed, att det skulle te sig synnerligen stötande, om vissa enskilda förbrukare finge mottaga obegränsade kvantiteter ransonerade livsmedel från jordbrukare, under det att övriga enskilda förbrukare vore för sin försörjning hänvisade till de relativt knappa ransonerna. En ändring på denna punkt har ock ansetts skola allvarligt försvåra ransoneringarnas genomförande, enär det i det enskilda fallet vore mycket svårt att förebringa utredning huruvida en viss överlåtelse från producent, vilken uppgåves ha karaktären av gåva, skett mot vederlag. Emellertid föreligger enligt av livsmedelskommissionen tidigare utfärdade cirkulärbestämmelser möjlighet för producent att efter ansökan hos kristidsnämnden erhålla licens å gåva till släkt och vänner av smärre kvantiteter ägg, smör etc. De nya bestämmelserna innebära även uppmjukningar av tidigare gällande regler om utlämnande av ransoneringskort och användande av för annan utfärdat dylikt kort. Överlåtelse eller utlåning av inköpsbevis för ransonerade varor får sålunda ske i den mån vederbörande kommission lämnar medgivande därtill. Med stöd härav har livsmedelskommissionen medgivit, att inköpskort — såväl allmänt inköpskort och tilläggskort som halvkupongkort och växlingskort — får av kortägaren utlånas till släktingar och bekanta under förutsättning dels att utlåningen sker utan vederlag och dels att kortet är försett med påskrift om kortägarens namn och adress. Från detta allmänna medgivande ha dock undantagits mjölkproducenternas matfettskort samt textilkortet och skodonskortet (d. v. s. beredskapskortet A 3 i vad kupongerna därå avse skodon). Restaurangkort och kuponger till sådana få överlåtas eller utlånas till släktingar eller bekanta under förutsättning att det sker utan vederlag. Industri- och bränslekommissionerna ha av ransoneringstekniska skäl icke ansett sig kunna medgiva rätt till överlåtelse eller utlåning av inköpsbevisen för de av dem administrerade varorna. Sålunda få exempelvis inköpskort för smörjolja eller flytande bränsle icke överlåtas eller utlånas. Bland de viktigaste ändringarna i straffbestämmelserna märkes, att straff införts för saluhållande och utbjudande till salu av ransonerade varor i strid mot ransoneringsbestämmelserna. En annan betydelsefull nyhet är att straff-

247 skyldighet generellt införts för den som olovligen förvärvar ransonerade varor, medan förvärvaren förut kunnat straffas endast i vissa speciella fall, såsom då förvärvet skett i återförsäljningssyfte eller då han förlett överlåtaren till förseelsen. Dock har frågan om anställande av åtal mot förvärvaren — då det icke gäller yrkesmässiga förvärv eller sådana fall, där förvärvaren tubbat överlåtaren — gjorts beroende av anmälan eller medgivande från vederbörande kristidsmyndighet. Krafthushållningen. Den särskilda lagstiftningen angående tillfällig vattenreglering (lag den 20 oktober 1939, nr 732, se del I sid. 119) har varit av stor betydelse under de gångna krisåren. Nämnda lag har sålunda vunnit en vidsträckt tillämpning, som gjort det möjligt att undvika en besvärande allmän ransonering av den elektriska kraften. Landets läge i fråga om kolimporten har ansetts nödvändiggöra ett fortsatt tillvaratagande av de ökade möjligheter att utnyttja vattenkraft, som denna lag medgivit. Då dess bestämmelser utformats närmast med tanke på sådana mindre omfattande åtgärder som vid lagens ikraftträdande kunde omedelbart vidtagas, har det emellertid visat sig behövligt att göra en översyn av lagstiftningen i syfte att bättre tillgodose allmänna och enskilda intressen, som kunna bliva lidande. Förslag till ändringar av lagen i sådan riktning framlades av Kungl. Maj:t för 1943 års riksdag i proposition nr 253. Förslaget godkändes av riksdagen och föranledde utfärdande av lag i ämnet den 17 juni 1943 (nr 392), vilken trädde i kraft den 1 juli 1943. De härigenom meddelade bestämmelserna avsågo att skapa större trygghet för att det allmännas organ skulle få tillfälle att göra sig hörda i mål om tillfällig vattenreglering samt att möjliggöra utdömande av fiske- och s. k. regleringsavgifter jämväl vid sådan reglering ävensom att påskynda utdömandet av ersättning till enskilda sakägare. Vissa tillämpningsbestämmelser meddelades genom kungörelse den 17 juni 1943 (nr 393). Giltighetstiden för lagen den 12 december 1941 (nr 925) om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas (se del III sid. 17) har genom lag den 16 april 1943 (nr 188) förlängts till utgången av juni 1944. Utrikeshandeln. Genom lag den 16 april 1943 (nr 187) har giltighetstiden för lagen den 30 december 1939 (nr 951) angående vissa utfästelser rörande införsel och utförsel av varor m. m. förlängts t. o. m. den 30 juni 1944. Försäkringsväsendet. I januari 1942 överlämnade Svenska livförsäkringsbolags förening till Kungl. Maj:t ett av särskilda kommitterade på föreningens uppdrag utarbe-

248 tat förslag till lag om krigsansvarighet för liv- och invaliditetsförsäkring, avsedd att ersätta lagen den 4 oktober 1940 (nr 851) med vissa bestämmelser om livförsäkring m. m. vid krig (se del II sid. 18). Sedan försäkringsinspektionen i avgivet yttrande tillstyrkt förslaget, framlade Kungl. Maj:t i huvudsaklig överensstämmelse därmed proposition i ämnet till 1943 års riksdag, nr 202. Propositionen godkändes av riksdagen, varefter den 11 juni 1943 utfärdades lag (nr 338) om krigsansvarighet för liv- och invaliditets försäkring, genom vilken 1940 års lag upphävdes. I propositionen anfördes, att Kungl. Maj:t genom beslut den 20 juni 1941 fastställt grunder och särskilda föreskrifter för tillämpning av 1940 års lagstiftning dels för livförsäkringar som meddelats före den 1 oktober 1939 (äldre försäkringar), dels för livförsäkringar enligt de av Kungl. Maj:t den 29 september 1939 fastställda grunderna (vilka tillämpats t. o. m. den 30 juni 1941), dels ock för livförsäkringar, som meddelats efter den 30 juni 1941 (försäkringar enligt 1941 års villkor). Till följd av de olika vägar, på vilka frågan om krigsskydd på livoch invaliditetsförsäkringens område fått sin lösning för äldre och nytillkommande försäkringar, rådde härutinnan ett mycket komplicerat system. Särskilt voro olikheterna mellan de tre grupperna av livförsäkringar mycket betydande. Detta var givetvis ägnat att vålla stora administrativa svårigheter. Då försäkringsbolagen måste räkna med en synnerligen begränsad tillgång på personal under krig och det även i övrigt genom förstörelse av maskiner, register och andra handlingar kunde uppkomma allvarliga störningar, var den stora administrationsbördan ägnad att väcka allvarliga farhågor. De olika materiella reglerna för försäkringsbestånd från olika tider måste vidare för allmänheten komma att framstå såsom godtyckliga eller i allt fall synnerligen svårförklarliga. För att åstadkomma en ändring till det bättre vore det enligt departementschefens mening framför allt angeläget, att försäkringar enligt 1939 års villkor — vilka vore för försäkringstagarna väsentligt ogynnsammare än 1941 års krigsvillkor — bragtes att såvitt möjligt överensstämma med övriga försäkringar. Viktigt vore även, att den i 1940 års lag upprätthållna, i grunden oberättigade åtskillnaden mellan »krigsdeltagare» och andra upphävdes. Överhuvud syftade den föreslagna lagen till att åstadkomma en väsentlig förenkling och att skipa rättvisa mellan olika försäkringstagare. Den nya lagen stadgar beträffande samtliga försäkringar, att försäkringsgivarens krigsansvarighet skall omfatta, förutom återköpsvärdet, högst 200 000 kronor av risksumman för dödsfall eller invaliditet, s. k. krigsskyddad risksumma. (Motsvarande belopp utgjorde enligt 1939 års villkor 50 000 kronor utan hänsyn till eventuellt förefintliga äldre försäkringar.) Enhetliga regler stadgas för beräkning av den krigsskyddade risksummans storlek i alla sådana fall då flera försäkringar meddelats å samma person. Lagen meddelar vidare enhetliga bestämmelser rörande utbetalning av krigsskyddat försäkringsbelopp, i huvudsak överensstämmande med dem som enligt 1940 års lag gällde för »äldre försäkringar». I fråga om krigsansvarighetens finansiering skilja sig de nya reglerna från de tidigare huvudsakligen därigenom att den i 1940 års lag i viss mån bibehållna kategoriklyvningen mellan krigsdeltagare och andra försäkrade helt övergivits.

249 Vissa ändringar ha genom lag den 16 april 1943 (nr 175) vidtagits i 1937 års lag om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer. Se härom nedan sid. 409. Arbetsmarknaden. Genom lag den 19 mars 1943 (nr 102) har lagen den 14 juni 1940 (nr 484) om undantag från gällande bestämmelser rörande arbetstidens reglering m. m. givits förlängd giltighet t. o. m. den 30 juni 1944. Härvid inbegripas även de den 18 juli 1942 utfärdade nya lagarna på hithörande område (lantarbetstidslag, arbetstidslag för detaljhandeln och butikstängningslag, resp. nr 651, 652 och 654). Jämväl för lagarna den 30 december 1939 (nr 934 och 935) om tjänsteplikt samt om utvidgad tillämpning i vissa fall av lagen den 28 maj 1920 (nr 245) om medling i arbetstvister har giltighetstiden genom lagar den 30 juni 1943 (nr 450 och 451) utsträckts till utgången av juni 1944. Lönefrågor. I samband med beslutet den 13 november 1942, varigenom de i direktör G. Söderlunds ovan å sid. 218 refererade promemoria uppdragna riktlinjerna för den ekonomiska politiken i syfte att motverka en skadlig prisstegring fastställdes till efterrättelse, bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för finansdepartementet att tillkalla högst tre sakkunniga för att inom departementet verkställa utredning beträffande möjligheterna att genomföra enhetlighet i fråga om den kompensation, som på arbetsmarknaden utginge för levnadskostnadsstegringen. De av finansministern tillkallade utredningsmännen framlade i en den 17 februari 1943 dagtecknad promemoria resultaten av den anbefallda utredningen. Sedan vederbörliga yttranden härom inhämtats, förelade Kungl. Maj:t riksdagen proposition i ämnet, nr 320. I propositionen anförde finansministern, att av de sakkunnigas redogörelse framginge hurusom indexavtalen mellan Svenska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen i stor omfattning blivit normerande för den dyrtidskompensation, som utginge till löntagare i enskild eller kommunal tjänst. Den kompensation, som lämnades till huvuddelen av de statsanställda, motsvarade mycket nära kompensationen enligt det senaste indexavtalet, över den normalnivå, som de statliga lönebestämmelserna och indexavtalen sålunda angåve, höjde sig den kompensation som utginge till vissa mindre grupper på det kommunala området samt i enstaka fall på andra områden. Varje försök att genom lönehöjningar bereda kompensation för en av varubrist orsakad prisstegring utgjorde ett allvarligt hot mot penningvärdet. Det vore därför angeläget, att kompensationsförfarandet såvitt möjligt begränsades. Ur denna synpunkt vore det av vikt, att kompensation icke tillätes utgå i vidare omfattning än som medgivits i de allmänna uppgörelser till vilka man nått fram. I annat fall skulle möjligheterna att på frivillighetens väg upprätthålla ett till vissa indextal knutet lönestopp försämras. Även om de påtalade fallen av överkompensation med hänsyn till sitt förhållandevis ringa antal icke direkt hotade penningvärdet, komme de därför likväl att utgöra ett hinder för strävandena

att motverka inflationen. Detta gällde i särskild grad, om de gynnade grupperna befunne sig i allmän tjänst. Möjligheter borde därför skapas att genom statligt ingripande få till stånd en utjämning av dyrtidskompensationen olika grupper emellan. Detta ingripande borde, såsom de sakkunniga förordat, ske i form av en maximering av kompensationen. Vid valet mellan ett allmänt kompensationsstopp och ett förfarande, enligt vilket det allmänna skulle äga ingripa endast om tillägget för de löntagare eller pensionärer, varom fråga vore, väsentligt överstege till löntagare i allmänhet utgående dyrtidstillägg, hade de sakkunniga förordat den senare linjen, enär den förra linjen syntes innebära ett alltför strängt förmynderskap över näringslivet. I propositionen föreslogs en kombination av de båda alternativen, innebärande att maximeringen genomfördes i form av ett kompensationsstopp av individuell karaktär. Laglig möjlighet borde alltså givas för vederbörande statliga organ att i särskilda fall, då arbetstagarna tillförsäkrats dyrtidstillägg enligt väsentligt förmånligare grunder än som i allmänhet tillämpades, meddela förbud mot att dyrtidstillägget utan tillstånd höjdes över det tillägg, som utgick vid tiden för förbudets meddelande. Tillstånd till höjning av dyrtidstillägget skulle lämnas endast i den mån detta med hänsyn till den allmänna löneutvecklingen ansåges befogat. Genom en lag utformad efter dessa linjer tillgodosåges såväl näringslivets krav på största möjliga frihet vid reglering av lönefrågorna som ock önskemålet att en redan uppnådd inkomst icke bleve föremål för reduktion. I vissa fall borde dock finnas möjlighet till längre gående ingrepp, nämligen där några arbetstagare vägrat biträda en träffad överenskommelse angående frivillig begränsning av dyrtidstillägg, som vore högre än de eljest vanligen förekommande. Riksdagen biföll det i propositionen framlagda lagförslaget, varefter den 30 juni 1943 utfärdades lag (nr 420) angående begränsning av dyrtidstillägg å lön och pension. Lagen, vilken skulle äga giltighet t. o. m. den 30 juni 1944, har karaktären av fullmaktslag, som vid krig eller krigsfara eller eljest under utomordentliga av krig föranledda förhållanden kan bringas i tillämpning i enahanda ordning som andra fullmaktslagar. I lagen stadgas, att ett statligt organ, l ö n e k o n t r o l l n ä m n d e n , skall äga befogenhet att i fall, då dyrtidstillägg till en grupp av arbetstagare eller pensionstagare utgår eller enligt reglemente eljest skall utgå efter väsentligt förmånligare grunder än dem, som i allmänhet gälla för arbetstagare inom riket, meddela förbud mot att dyrtidstillägget utan tillstånd höjes utöver det tillägg som utgick vid tiden för förbudets meddelande. Därest arbetsgivare träffat överenskommelse med flertalet av en grupp arbetstagare eller pensionstagare om nedsättning eller begränsning av eljest utgående dyrtidstillägg, kan lönekontrollnämnden föreskriva, att dyrtidstillägget skall utgå enligt de i överenskommelsen angivna grunderna jämväl såvitt angår sådan arbetstagare eller pensionstagare inom gruppen, som icke biträtt överenskommelsen. Med dyrtidstillägg likställes varje annat tillägg, som måste antagas avse att anpassa lönen eller pensionen efter ökningen i de allmänna levnadskostnaderna, även om tillägget givits annan beteckning. Lönekontrollnämnden skall bestå av sju ledamöter. Ordföranden skall vara lagkunnig och i domarevärv förfaren. Straff stadgas för den som med vetskap om meddelat

251 förbud u t a n tillstånd utgivit eller mottagit högre dyrtidstillägg än som utgick vid tiden för förbudets meddelande eller som enligt lämnad föreskrift må utgå. I sin skrivelse i ärendet hänvisade riksdagen till andra lagutskottets utlåtande, vari bl. a. anfördes: »En lagstiftning som den nu föreslagna måste väcka allvarliga betänkligheter. Den ej endast beskär avtalsfriheten på ett område, där sådan städse ansetts vara av särskild betydelse. Genom att den medgiver ingrepp i redan bestående rättsförhållanden kommer den därjämte i strid med en av de viktigaste principerna på vilka vår rättsordning vilar. Enligt utskottets åsikt kan endast utomordentliga förhållanden rättfärdiga dylika ingrepp. Utskottet har emellertid, efter ingående prövning av de under förarbetena anförda skälen för och emot lagstiftningen, om än med stor tvekan kommit till det resultatet, att den föreslagna lagen i nuvarande läge bör antagas. Avgörande för utskottet har därvid varit angelägenheten av att det uppnådda prisstoppet icke genom okontrollerade inkomststegringar sättes i fara. Den föreslagna lagen torde behöva anlitas endast i trängande fall.» Genom kungörelse den 30 juni 1943 (nr 421) förordnade Kungl. Maj:t, att lagen skulle äga tillämpning fr. o. m. den 1 juli 1943 tills vidare. Instruktion för statens lönekontrollnämnd utfärdades samma dag (nr 623). Byggnads- och bostadsväsendet. Lagarna den 19 juni 1942 (nr 429 och 430) om hyresreglering m. m. samt om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m. ha genom lagar den 26 mars 1943 (nr 112 och 113) med vissa ändringar och tillägg erhållit förlängd giltighet t. o. m. den 30 september 1944. Se härom nedan sid. 462. Den 30 juni 1943 har i enlighet med Kungl. Maj:ts proposition nr 324 utfärdats lag (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete. Se nedan sid. 461. Prisregleringen. Genom lag den 26 februari 1943 (nr 70) vidtogs i 1942 års prisregleringslag provisoriskt i avvaktan på utfärdandet av ny lag i ämnet den ändringen, att beslut om förlängning av föreskrivet s. k. prisstopp finge av myndighet som Kungl. Maj:t bestämde (d. v. s. priskontrollnämnden) meddelas för en tid av högst tre månader (förut en månad) från det anmälan om tillärnad prishöjning inkommit. Beträffande motiven till lagändringen se sid. 470. Sedan priskontrollnämnden i särskilda skrivelser den 2 februari och den 26 mars 1943 hemställt om vissa ytterligare, mera vittgående ändringar i prisregleringslagen och vederbörliga yttranden inhämtats från myndigheter och organisationer, framlade Kungl. Maj:t i proposition till 1943 års riksdag, nr 240, förslag till lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459), innefattande, i huvudsaklig överensstämmelse med priskontrollnämndens förslag, åtskilliga betydelsefulla ändringar och tillägg.

252 Riksdagen godkände propositionen och lag i ämnet utfärdades den 4 juni 1943 (nr 308). Den trädde i tillämpning den 17 juni 1943 och skulle gälla t. o. m. den 30 juni 1944. De i prisregleringslagen vidtagna ändringarna voro avsedda som ett led i den skärpning av den ekonomiska politiken, som genomförts i syfte att minska riskerna för en skadlig prisstegring. De viktigaste nyheterna bestodo i en utvidgning av lagens tillämpningsområde, effektivisering av bestämmelserna om prisstopp samt en fastare utformning av förbudet mot prisocker. Tidigare hade lagen ägt tillämpning dels å försäljning av förnödenheter, dels å sådana tjänster, som bestodo i förfärdigande av förnödenhet eller verkställande av ändrings-, förbättrings-, underhålls- eller rengöringsarbete eller annat därmed jämförligt arbete å förnödenhet eller verkställande av transport. Lagens tillämpningsområde, såvitt angår tjänster, har genom den nya författningen utvidgats till att avse tjänster av alla slag, bl. a. även alla slags arbeten å fast egendom, tjänster som äga samband med den personliga hygienen (frisörer, badinrättningar m. m.) samt de s. k. fria yrkena (advokat-, läkare-, tandläkare- och arkitektyrkena m. fl.). Såsom tjänst skall enligt motiven anses jämväl tidningarnas annonsverksamhet samt teater-, biograf- och andra föreställningar. Dessutom har lagen gjorts tillämplig på rumsuthyrning i hotell- och pensionatrörelse. Prisstoppet var enligt prisregleringslagen i dess förutvarande lydelse konstruerat som en anmälningsskyldighet om tillärnad prishöjning i förening med förbud att utan tillstånd höja priset under viss tid. Fristen varade i första hand en vecka men kunde utsträckas till högst tre månader. Det temporära prishöjningsförbudet var avsett som ett medel att förskaffa prismyndigheterna rådrum för att förbereda en eventuell definitiv prisreglering enligt andra bestämmelser i prisregleringslagen. I den nya lagen har prisstoppet konstruerats som en självständig prisregleringsform. Det innebär ett ovillkorligt förbud att under viss på förhand bestämd tid höja priset på viss förnödenhet eller tjänst, såvitt ej myndighet lämnar medgivande därtill. Stopptiderna bli således ej som förut individuella för olika företagare eller, vid allmänt prisstopp, inom hela näringslivet, utan en och samma stopptid skall gälla för samtliga. Prisstopp kan meddelas för en tid av högst tre månader i sänder. Enligt propositionen har förutsatts, att bestämmelser om prisstopp av mera allmän innebörd alltid skola utfärdas av Kungl. Maj:t. Prisstopp kan utfärdas att gälla för såväl yrkesmässig som icke yrkesmässigförsäljning av förnödenhet. I fråga om tjänst är det däremot inskränkt till yrkesmässig verksamhet. Härutinnan råder överensstämmelse med området för normalprisföreskrifter. Som stoppris skall i första hand gälla det pris, som vederbörande säljare eller företagare tillämpade (noterade) å prisstoppdagen, i andra hand det pris, som då var att anse som gängse pris, och i tredje hand det pris, som han före nämnda dag senast tillämpat. Förbud kan

253 meddelas mot att vara, som är avsedd att användas såsom ersättning för eller utdrygning av prisreglerad förnödenhet och som icke saluförts inom landet före den dag prisstoppet föreskrevs, saluhålles förrän priset å varan i vederbörlig ordning fastställts. En skärpning har vidare skett av prisockerbestämmelserna. Förbud har sålunda stadgats mot att taga eller träffa avtal om vederlag, som i märklig mån överstiger det i allmänhet tillämpade priset eller som eljest är att anse såsom oskäligt med hänsyn till säljarens eller företagarens självkostnad och de grunder i övrigt, som allmänt tillämpas vid prissättning å liknande slag av förnödenheter eller tjänster. Det tidigare rekvisitet »uppenbart oskäligt» har sålunda bortfallit. Förbudet mot påtvingade s. k. kombinationsavtal har skärpts därhän, att det överhuvud icke är tillåtet att påfordra avtal eller förbindelse beträffande annat än det parti av förnödenheten eller den tjänst, varom fråga är. Av övriga, smärre ändringar i lagen må särskilt nämnas en tillagd föreskrift om att befattningshavare, som ha att öva tillsyn å lagens efterlevnad, i vittneshänseende äro att likställa med personer som omförmälas i 17 kap. 11 § rättegångsbalken. Härigenom ha bl. a. priskontorsföreståndare och priskontrollanter blivit vittnesgilla i fråga om sina iakttagelser vid verkställda inspektioner. I kungörelse den 4 juni 1943 (nr 309) ha meddelats tillämpningsbestämmelser till prisregleringslagen, vilka ersatt de tidigare bestämmelserna enligt kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 461). Penningväsendet. Samtliga de beredskaps- eller kristidslagar på penningväsendets område, vilkas giltighetstid varit begränsad till utgången av juni 1943, ha genom särskilda författningar prolongerats på ytterligare ett år. Så har skett genom lag den 19 mars 1943 (nr 101) beträffande den s. k. clearinglagen den 16 februari 1934 (nr 19), genom lagar den 9 april 1943 (nr 142, 144 och 145) beträffande lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående rätt för Konungen att meddela särsldlda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning och bankrörelse m. m., lagen den 15 december 1939 (nr 850) angående rått för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv och lagen den 18 juni 1937 (nr 481) angående rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper samt genom lagen den 30 april 1943 (nr 219) beträffande valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350). Vidare har riksbanken genom kungörelse den 30 juni 1943 (nr 422) givits fortsatt befrielse t. o. m. den 30 juni 19Ak från skyldighet att inlösa av banken utgivna sedlar med guld. Till samma tidpunkt har förlängning jämväl av riksdagen beslutats beträffande dels bemyndigandet för Konungen att under krig, vari riket befinner sig, utom riket upptaga lån, dels bemyndi-

254 gandet för riksgäldskontoret att till riksbanken i valutavårdande syfte överlämna skattkammarväxlar eller skuldförbindelser i annan form, dels ock bemyndigandet för fullmäktige i riksbanken att vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga av krig föranledda förhållanden fatta de beslut, som påkallas av förhållandena, även om dessa beslut icke skulle stå i överensstämmelse med föreskrifterna i bankoreglementet (jfr bankoutskottets uti. nr 21, 59 och 55). 1911 års lag om bankrörelse innehåller i 49 § vissa bestämmelser om begränsning av bankaktiebolags inlåning. För bankaktiebolag, vars egna fonder uppgå till högst 5 milj. kronor, får inlåningen endast med det belopp, som motsvarar vad för bolagets räkning innestår hos annat inländskt bankbolag, överstiga fem gånger beloppet av bolagets egna fonder. Uppgå de egna fonderna till mera än 5 milj. kronor, må inlåning äga rum högst till belopp av 25 milj. kronor ökat med nio gånger skillnaden mellan beloppet av bolagets egna fonder och 5 milj. kronor, dock att inlåningssumman icke må överstiga åtta gånger beloppet av bolagets egna fonder. Dessa bestämmelser ha emellertid genom tillfällig lagstiftning modifierats. Så har Kungl. Maj:t genom lag den 20 maj 1938 (nr 180) bemyndigats på ansökan medgiva bankaktiebolag att för viss bestämd tid, dock ej längre än t. o. m. den 30 juni 1943, mottaga inlåning, utöver den enligt banklagen 49 § tillåtna, med högst ett belopp motsvarande vad för bolagets räkning innestår hos riksbanken. Vid tillkomsten av 1938 års lag förutsattes, att bankbolagen under lagens giltighetstid skulle kunna så förstärka sina fonder, att dispens från banklagens bestämmelser icke vidare skulle behöva förekomma. Emellertid ha hos en del bankbolag fondförstärkningarna icke kunnat genomföras i sådan omfattning, att den i banklagen stadgade relationen mellan inlåningssumman och de egna fonderna uppnåtts. På grund av det skärpta skattetrycket ha fondförstärkningarna blivit mindre än vad som kunnat förutses, medan å andra sidan inlåningen starkt ökat till följd av rådande exceptionella förhållanden. En fortsatt provisorisk lagstiftning på området har därför funnits behövlig. På hemställan av bank- och fondinspektionen framlade Kungl. Maj:t i proposition nr 94 till 1943 års riksdag förslag till ny provisorisk lag i ämnet. Sedan förslaget antagits av riksdagen, utfärdades lag den 26 mars 1943 (nr 117) om rätt för Konungen att medgiva undantag från gällande bestämmelser angående bankaktiebolags inlåning. Enligt denna lag äger Kungl. Maj:t medgiva bankbolag att intill den 30 juni 1948 mottaga inlåning, utöver den enligt banklagen tillåtna, med högst ett belopp motsvarande summan av dels bolagets inneliggande kassa, dels vad för bolagets räkning innestår hos riksbanken eller riksgäldskontoret eller å postgiro, dels marknadsvärdet, dock högst nominella värdet, å bolaget tillhöriga av svenska staten utfärdade skattkammarväxlar och obligationer, dels ock, därest bolagets egna fonder uppgå till mera än 5 milj. kronor, vad för bolagets räkning innestår hos

255 annat inländskt bankbolag med lyftningsrätt vid anfordran eller efter en dags uppsägning. Boiagslagstiftningen. Såsom ett led i strävandena att motverka en skadlig prisstegring har av 1943 års riksdag, med bifall till Kungl. Maj:ts proposition nr 6, antagits en lag med särskilda bestämmelser om begränsning av vinstutdelning från aktiebolag, vilken utfärdats den 5 februari 1943 (nr 28) och omedelbart trätt i tillämpning. En lagstiftning av denna innebörd hade ursprungligen påyrkats av bankofullmäktige i skrivelse den 21 november 1941 (se del III sid. 206), i vilken skrivelse fullmäktige ur penningpolitisk synpunkt bland annat betonade angelägenheten i rådande läge av att en ökning av aktieutdelningarna icke skedde, utan att bolagen i stället för att ställa disponibla medel till aktieägarnas förfogande såvitt möjligt företoge konsolidering av sin ekonomiska ställning. En återhållsamhet i fråga om aktieutdelningarna skulle utgöra ett viktigt stöd för strävandena att hålla tillbaka en ökning av de avtalsreglerade penninginkomsterna. I lagen föreskrives, att principiellt utdelning till aktieägarna av aktiebolags vinst för räkenskapsår, som utgår den 31 december 1941 eller senare, icke får överstiga 6 procent av bolagets behållna förmögenhet enligt balansräkningen. Har vinstutdelningen för de tre sista räkenskapsår, som utgått före den 1 januari 1940, i medeltal överstigit 6 procent, må dock av vinsten utdelning ske med belopp motsvarande högst nämnda medeltalsprocent av behållna förmögenheten för det räkenskapsår utdelningen avser. I det fall att vinstutdelningen för det räkenskapsår som utgått närmast före den 31 december 1941 överstigit såväl 6 procent av behållna förmögenheten för det året som nämnda medeltalsprocent, kan utdelning alltjämt få ske till lika höjd i förhållande till behållna förmögenheten; dock får höjning ej ske av det procenttal i förhållande till aktiekapitalet, som nyssnämnda vinstutdelning utgjorde. Den stadgade utdelningsbegränsningen äger icke tillämpning i fall där vinstutdelningen understiger 10 000 kronor, ej heller i fråga om vinstutdelning från dotterbolag, vars aktier till mer än 95 procent ägas av moderbolaget. Undanförsel av varuförråd. I kungörelsen den 23 februari 1940 (nr 113) med vissa bestämmelser angående undanförsel av varuförråd, m. m., göres åtskillnad på utspridning, d. v. s. fördelning av ett å en ort befintligt varuförråd å flera förvaringsplatser inom samma ort i avsikt att begränsa verkningarna av anfall från luften, samt bortförande, varmed avses förflyttning av varuförråd från en ort till en annan med mindre utsatt läge. Enligt kungörelsen skulle det åligga industri- och livsmedelskommissionerna (sedermera även bränslekommissionen) att beträffande varor fallande under vardera kommissionens verksam-

256 hetsområde — efter samråd med överbefälhavaren över rikets försvarskrafter — meddela erforderliga bestämmelser om de orter, för vilka utspridning skulle planläggas, samt bestämma vilka varuförråd som skulle utspridas. Enligt tvenne kungörelser den 26 mars 1943 (nr 130 och 131), varigenom dels nyssnämnda kungörelse angående undanförsel, dels luftskyddskungörelsen den 13 april 1940 (nr 239) i vissa punkter ändrats, har bestyret med utspridningens planläggande överflyttats från berörda kommissioner till luftskyddsinspektionen. Planläggningen av varuförråds bortförande skall däremot alltjämt åvila kommissionerna. Genom trenne lagar den 16 april 1943 (nr 189—191) har giltighetstiden förlängts t. o. m. den 30 juni 1944 beträffande dels lagen den 21 juni 1940 (nr 645) om skyldighet att bortföra varuförråd, dels de därmed sammanhängande lagarna den 21 juni 1940 (nr 647) och den 30 juni 1942 (nr 480) med vissa tillfälliga bestämmelser angående panträtt enligt lagarna om viss panträtt i spannmål samt i spånadslin och hampa. Förlängning har även skett till utgången av juni 1944 av giltighetstiden beträffande tillämpningsförordningen nr 648/1940 till lagen om skyldighet att bortföra varuförråd.

3.

Kristidsorganisationen.

Livsmedelshushållningen. I fråga om statens livsmedelskommission må nämnas, att inom konsumtionsavdelningen inrättats ytterligare en byrå, nämligen för handelsärenden. Byrån för prisclearing har flyttats från varuomsättningsavdelningen till juridiska sektionen. Den lokala kristidsförvaltningen. Ytterligare ett antal kristidsförbund, sammanlagt 9 stycken, blevo under det här behandlade halvåret upplösta, varigenom förbundens antal minskades från 425 till 416, omfattande 1 183 kommuner. Totala antalet kristidsnämnder utgjorde den 30 juni 1943 1 758 mot 1 752 vid 1942 års utgång. Kristidsnämndernas fördelning på kristidsstyrelseområden den 30 juni 1943 framgår av tablån å nästa sida. Beslut fattades av 1943 års riksdag angående anvisande av ett förslagsanslag av 2-7 milj. kronor såsom bidrag till kristidsnämndernas verksamhet ävensom angående ersättning till kristidsnämnderna för deras portokostnader. I skrivelse 1942, nr 274, hade riksdagen anhållit om skyndsam utredning rörande möjligheterna att bereda kommunala organ och enskilda kostnadsfri befordran av vissa postförsändelser i ransonerings- och familjebidragsm. fl. ärenden. Sedan åt generalpoststyrelsen uppdragits att med biträde av särskilda sakkunniga verkställa den begärda utredningen, framlade styrelsen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 september 1942 resultatet av utredningen. Däri behandlades dels frågan om ersättning till kristidsnämnder m. fl. kommunala krisorgan för dessas portokostnader, dels frågan om möjligheterna att bereda näringsidkare kostnadsfri befordran av postförsändelser i ransoneringsärenden (se härom sid. 313). Portofrihet för kristidsnämnderna avstyrktes av styrelsen, medan däremot en sådan anordning förordades av de sakkunniga, som därvid hänvisade till sakens betydelse för nämnderna icke blott ur ekonomisk synpunkt utan även på grund av en förväntad lättnad i nämndernas expeditionsarbete. Frågan föranledde icke något initiativ från Kungl. Maj:ts sida. Men med anledning av motioner i ämnet beslöt riksdagen, att kristidsnämnderna skulle tillerkännas tjänstebrevsrätt i vanlig ordning, vilket föranledde en höjning av det av Kungl. Maj:t äskade 17 — 319301

258 anslaget till ersättning till postverket för befordran av tjänsteförsändelser för budgetåret 1943/44 från 10-15 till 11 milj. kronor. Statens sockernämnd har genom kungörelse den 19 februari 1943 (nr 66) överflyttats från folkhushållningsdepartementet till jordbruksdepartementet. Rikets indelning i kristidsstyrelseområden och kristidsnämndsdistrikt den 1 juli 1943. Kristidsförbund Kristidsstyrelseområde

Stockholms läns Uppsala läns Södermanlands läns Östergötlands läns östra » » västra Jönköpings läns Kronobergs läns Kalmar läns norra >> » södra Gotlands läns Blekinge läns Kristianstads läns Malmöhus läns södra » » norra Hallands läns Göteborgs Bohusläns Älvsborgs läns norra » » södra Skaraborgs läns södra » )> norra Värmlands läns Örebro läns Västmanlands läns Kopparbergs läns Gävleborgs läns Medelpads Ångermanlands Jämtlands läns Västerbottens läns västra » » nordöstra Norrbottens läns Summa 1

Antal kommuner

Antal kristidsnämnder

1 121 88 96 42 110 136 89 40 72 92 41 150 148 97 91 19 77 99 123 151 114 1 92 63 69 *57 55 19 48 62 23 9 29

1 79 38 71 25 67 59 72 36 45 69 40 58 148 97 42 19 77 69 68 45 44 83 56 48 58 54 19 48 62 23 9 29

2 523

1758 Antal

Antal häri ingående kommuner

25 23 19 11 22 47 14 4 14 18 1 46

67 73 44 28 65 124 31 8 41 41 2 138

17 31 34 32 7 6 16

47 86 140 102 17 13 37

1 183

En kommun är delad i t v å kristid snämndsdistr ikt.

Industrien.

Inom statens indnstrikommission ha fr. o. m. den 1 januari 1943 de inom kemiska avdelningen inrättade byråerna gummibyrån och smörjoljebyrån utbrutits ur denna avdelning och organiserats som fristående byråer. Aren-

259 den rörande gummiproduktionen ha dock bestämts skola alltjämt handläggas av kemiska avdelningen. I samband med den i slutet av april beslutade skoransoneringen skedde en stark utvidgning av kommissionens läderavdelning. Inom denna inrättades sex byråer, nämligen allmänna byrån, produktionsbyrån, gummiskobyrån, utredningsbyrån, licensbyrån samt kontroll- och redovisningsbyrån. Som följd av den av riksdagen beslutade omorganisationen av försvarsväsendets centrala förvaltning ha enligt Kungl. Maj:ts beslut den 30 juni 1943 statens krigsmaterielnämnd och statens verkstadsnämnd vid utgången av juni upphört med sin verksamhet. Denna har fr. o. m. den 1 juli övertagits av tvenne nyinrättade ämbetsverk, kungl. krigsmaterielverket och försvarets fabriksstyrelse. Instruktion har den 30 juni (SFS nr 559) utfärdats för försvarets fabriksverk, vilket utgör en sammanfattande benämning för försvarets fabriksstyrelse och de statliga fabriker, anstalter och andra anläggningar som underställts densamma. För krigsmaterielverket hade ännu vid halvårsskiftet instruktion icke utfärdats. Bränslehushållningen. Viss omorganisation har genomförts av flera av statens bränslekommissions avdelningar. Förändringarna med avseende på avdelningarnas arbetsuppgifter ha i huvudsak inneburit, att handläggningen av vissa ärenden rörande produktionen av tjära överflyttats från bensin- och oljeavdelningen till planläggningsavdelningen samt att i övrigt vissa uppgifter, som ålegat andra avdelningar och byråer, centraliserats till planläggningsavdelningen. Efter dessa omflyttningar har planläggningsavdelningen kommit att bestå av följande byråer: en planeringsbyrå med uppgift bl. a. att handha den centrala ledningen för planläggningen av all bränsleförsörjning samt att upprätta försörjningsplaner för fasta bränslen och medverka vid fullföljandet av dessa planer; en byrå för licensärenden (vilken ersatt den förutvarande byrån för industribränsle) med uppgift bl. a. att handlägga ärenden rörande förbrukning för industri- och trafikändamål av fasta bränslen utom gengasbränsle samt att handha vissa delar av kommissionens licensgivning beträffande fasta bränslen; en byrå för hushållsbränsle med i huvudsak oförändrade uppgifter samt en byrå för ersättningsbränslen, vilken övertagit handläggningen av vissa ärenden rörande produktion av tjära. Under planläggningsbyrån sorterar statistikkontoret. Inom byrån för licensärenden finnes ett kontor för fossila bränslen, ett kontor för vedlicenser och ett torvhandelskontor. Inom vedavdelningen har den förändringen genomförts, att vedinspektören övertagit de arbetsuppgifter, som förut ålegat vedinspektionen. Inom bensin- och oljeavdelningen har inrättats ett licenskontor, medan den förutvarande planläggningsbyrån avskaffats.

260 Trafikväsendet. Genom beslut den 28 maj 1943 föreskrev Kungl. Maj:t, att inom statens trafikkommission skulle fr. o. m. den 1 juni 1943 i stället för biltrafiksektionen inrättas en sektion för ärenden rörande personbiltrafiken (personbiltrafiksektionen) och en sektion för ärenden rörande godsbiltrafiken (godsbiltrafiksektionen). Motorfordonssektionen skulle bestå som förut. Arbetsmarknaden. Inom andra avdelningen av statens arbetsmarknadskommissions kansli har fr. o. m. den 1 januari 1943 inrättats en byrå för handläggning av ärenden rörande inköp och försäljning samt redovisning och vård av inventarier och materiel (intendenturbyrån). Instruktioner ha den 5 februari 1943 (SFS nr 53 och 54) utfärdats dels för riksblockmyndigheten, dels för länsblockmyndigheterna (jfr sid. 36). Riksblockmyndighetens huvuduppgift skall vara att under Kungl. Maj:t handha den centrala ledningen av den arbetsblocksorganisation, som upprättats jämlikt kungörelsen den 18 juli 1942 (nr 639) angående organisation av arbetsblock inom jordbruket. Myndigheten skall bestå av två ledamöter från arbetsmarknadskommissionen och två från livsmedelskommissionen jämte erforderligt antal ersättare. För riksblockmyndigheten skall finnas ett kansli med av Kungl. Maj:t förordnad chef samt med övrig personal, som anställes av arbetsmarknadskommissionen. — Länsblockmyndighet skall inom vederbörligt län utöva ledningen av den därstädes upprättade arbetsblocksorganisationen. Länsblockmyndighet skall bestå av en ledamot från varje kristidsstyrelse, länsarbetsnämnd och hushållningssällskap inom länet. Finnas inom länet två kristidsstyrelser eller två hushållningssällskap, skall dock länsarbetsnämnden, resp. det hushållningssällskap eller den kristidsstyrelse, som till verksamhetsområde har hela länet, representeras av två ledamöter. Den 19 mars 1943 föreskrev Kungl. Maj:t, att inom arbetsmarknadskommissionens första byrå skulle finnas inrättad en arbetsblocksbyrå för handläggning av ärenden rörande arbetsblocksorganisationen, frivillig arbetskraft till jordbruket, Sveriges ungdomsberedskap m. m. Byrån ersatte den förutvarande arbetsblockssektionen. Åt densamma har uppdragits att fungera som riksblockmyndighetens kansli. Prisregleringen. Genom beslut den 11 juni 1943 bestämde Kungl. Maj:t, att det fr. o. m. den 1 juli 1943 skulle ankomma på statens priskontrollnämnd att omhänderha den propagandaverksamhet för konsumtionsanpassning, som dittills under namn av »Aktiv hushållning» handhafts av statens informationsstyrelse. En översikt av kristidsmyndigheternas organisation och personal den 1 juli 1943 meddelas i bilaga 2.

4. Jordbruket och livsmedelshushållningen. Försörjningsläget. I flera hänseenden måste försörjningsläget på livsmedelsområdet vid 1943 års ingång sägas ha varit mera betryggande än vid motsvarande tid ett år förut. Det viktigaste var, att skörden 1942 för de flesta växtslag utfallit jämförelsevis fördelaktigt, vilket föregående år kunnat sägas huvudsakligen blott om potatis och sockerbetor. Skördestegringen hade möjliggjort förbättringar i hushållsplanerna såväl för de viktigaste vegetabiliska födoämnena som för utfodringen av husdjuren med därav förväntade gynnsamma verkningar i avseende på den animaliska produktionen. Den fortsatta utvecklingen jävade icke de vid årsskiftet föreliggande förhoppningarna på lättnader i olika hänseenden i konsumtionsregleringarna. Bekymmer framkallades dock genom det långa uppehållet i handelsförbindelserna västerut i och med lejdtrafikens inställande från årets början ända till maj, varigenom utsikterna särskilt för mjölk- och fettämnesproduktionens upprätthållande förmörkades. Importresultatet blev likväl icke fullt så oförmånligt som man haft anledning att befara. Av fettråvaror och fettämnen hade från årets början till slutet av juni inkommit kvantiteter, motsvarande c:a 75 procent av importen under första halvåret 1942, och av oljekakor och annat kraftfoder c:a 67 procent. Av majs förelåg en importkvantitet av omkring 10 000 ton. Av spannmål i övrigt var importen mycket begränsad, men behoven därutinnan voro också till följd av den relativt goda fodersädsskörden betydligt mindre än under fjolåret. Konstgödselimporten, vilken nu som förut helt härrörde från europeiska länder, förlöpte tillfredsställande. Förbrukningsläget med avseende på brödsädsprodukter lättades framför allt genom de ökade kvantiteter havre- och korngryn, som tilldelades vid sidan av mjöl- och brödransoneringen. Konsumtionen av matpotatis var mycket hög. För hela konsumtionsåret 1942/43 räknade livsmedelskommissionen med en förbrukning av 1 050 000 ton mot 975 000 ton under föregående konsumtionsår. Enligt planläggningen vid början av produktionsåret minskades användningen av fabrikspotatis. Brännvinsbränningen inställdes helt. För tillverkning av potatismjöl och potatisflingor reserverades från början c:a 160 000 ton potatis. Mot slutet av konsumtionsåret uppkom emellertid ett visst potatisöverskott,

262 som till huvudsaklig del kom till användning för framställning av potatismjöl och flingor. Fabrikationen härav för hela tillverkningsåret stannade vid toppsiffrorna 32 900 ton potatismjöl, 8 200 ton flingor. Tillgången på kött och fläsk, såvitt denna kan utläsas av siffrorna för den kontrollerade slakten, var under första halvåret 1943 sammanlagt ungefär lika stor som under första halvåret 1942, något högre beträffande fläsk men något lägre beträffande kött av andra slag. Emellertid var läget sådant, att ransonerna under periodens senare del kunde rätt avsevärt höjas. Veckotilldelningen av kött och fläsk, vilken under andra kvartalet 1942 blott uppgått till c:a 2*4 hg per person, utgjorde sålunda under andra kvartalet 1943 c:a 4*3 hg. Därtill kom att poängvärdet för köttvaror ansetts kunna i flera fall sänkas samt vissa produkter, såsom blodvaror och vissa inälvor och charkuterivaror, helt friges. Konsumtionen av mjölk fortfor att stiga från 75 300 ton per månad under senare halvåret 1942 till 78 000 ton under första kvartalet och 81 800 ton under andra kvartalet 1943. Förbrukningen av smör och annat matfett ävensom av ost förblev ungefär oförändrad. Äggtilldelningen kunde från slutet av mars rätt avsevärt höjas. Vad slutligen angår fisktillgången måste denna sägas ha varit relativt god. Såväl västkustfisket som sill- och torskfisket vid Skåne och Blekinge och strömmingsfisket vid ostkusten visade avsevärt högre siffror under första halvåret 1943 än under motsvarande tid 1942. I det p r o g r a m f ö r v ä x t o d l i n g e n u n d e r å r 1 9 4 3, som av livsmedelskommissionen framlades i början av året, angavs som särskilt önskvärt, att brödsädsarealen, vilken till följd av minskning i höstsädsodlingen syntes vara i fara att nedgå, måtte såvitt möjligt upprätthållas genom en vidgad vårveteodling, varjämte odlingen av korn, som till väsentlig del måste tagas i anspråk som brödsäd, ävenledes borde utökas. Därjämte rekommenderades fortsatt minskning av havreodlingen och dess ersättande med baljväxtrik blandsäd. Vidare borde produktionen av matärter och bruna bönor vidmakthållas och helst ytterligare stimuleras; likaså den fältmässiga potatisodlingen. Ytterligare nedgång i sockerbetsodlingen borde förhindras samt oljeväxtodlingen befrämjas även i andra områden av Götaland och södra Svealand än dem där denna produktion dittills kommit till stånd. Därjämte borde fortsatt propaganda bedrivas för rationalisering av vallväxtodlingen genom övergång till kortvarigare vallar, användning av lämpligare vallutsäde, genomförande av bättre bärgningsmetoder, ensilering i ökad omfattning av vallväxtskörden o. s. v. På det animaliska området hävdade livsmedelskommissionen i en senare framställning, att en utökning särskilt av fläskproduktionen vore ur olika synpunkter önskvärd, i den mån fodersituationen det medgåve, särskilt i betraktande av en förutsebar fortsatt undernormal nedslaktning av storboskap.

263 Som fortsättning på den sammanställning angående livsmedelskonsumtionen inom stadshushåll, som med stöd av socialstyrelsens i Sociala meddelanden offentliggjorda kvartalsundersökningar lämnats i redogörelsen för första halvåret 1942 (se del III sid. 244), meddelas h ä r siffror avsedda att belysa k o n s u m t i o n e n a v v i k t i g a r e l i v s m e d e l under andra kvartalet 1943. Till jämförelse anföras även siffror för motsvarande kvartal åren 1940—1942. Samtliga tal grunda sig på hushållsuppgifter omfattande en fjortondagarsperiod och avse förbrukningen under en sådan period för en genomsnittsfamilj inom grupperna arbetare och tjänstemän. I 1943 års uppgifter ha även inarbetats resultaten av en samtidigt pågående läkarundersökning av hushållsmedlemmar, omfattande 28 dagar. Andra 1940 Mjölk 1 30-9 Grädde dl 7-8 Ost hg 9-1 Agg » 18-9 Matfett, alla slag » 30-9 Kött, fläsk, charkuterivaror » 52-3 Fisk » 28-2 Mjöl, gryn, bröd (omräknat till mjöl) »> 139-1 Potatis » 138-0 Andra rotfrukter » 6-7 Grönsaker » 10-6 Frukt och bär » 37-9 Socker, sirap, karameller » 46-4 Kaffe » 7-4 Kaffesurrogat » —

1941 32-8 6-0 6-9 15-8 25-3 51-3 26-9 154-3 161-0 14-8 11-4 36-4 40-1 3-9 1-8

kvartalet 1942 37-5 1-4 3-5 8-9 24-0 36-8 46-8 136-6 217-0 12-7 10-6 32-6 43-4 1-3 3-0

, . . Indextal 1940 = 100 132-4 15-4 45-1 54-5 78-6 73-4 153-9 104-2 154-3 194-0 140-6 97-6 80-8 10-8 — T

1943 40-9 1-2 4-1 10-3 24-3 38-4 43-4 144-9 213-0 13-0 14-9 37-0 37-5 0-8 3-2

Ändringarna från våren 1942 till våren 1943 ha för vissa livsmedel gått i stigande, för andra i sjunkande riktning. Fortsatt stegring visa förbrukningssiffrorna för mjölk och grönsaker, varjämte de tidigare mycket låga siffrorna för ost och ägg något förbättrats. Förbrukningen av mjöl, gryn och bröd har jämväl ökats, beroende på lättnader i ransoneringen. Även köttförbrukningen visar någon ökning. Minskning visar däremot förbrukningen av fisk, ehuru den alltjämt hållit sig på en relativt hög nivå, samt förbrukningen av potatis, socker och kaffe. Utgifterna för livsmedel per dag och konsumtionsenhet uppgingo under andra kvartalet 1943 till kronor 1: 78 mot kronor 1: 72 år 1942 och kronor 1:50 år 1940. Kostens totala kalorivärde, som under andra kvartalet åren 1941 och 1942 nedgått med 4 procent i förhållande till medeltalet för 1940, uppnådde under andra kvartalet 1943 åter ungefär nyssnämnda medeltal. Fettförbrukningen hade i förhållande till läget 1940 minskats med 14 procent men förbrukningen av kolhydrat och äggvita ökats med resp. 4 och 5 procent. Näringsmedelsförsörjningen måste alltså anses ha varit förhållandevis god och avgjort förbättrad i jämförelse med år 1941, då fettförbrukningen under andra kvartalet blott utgjort 81 procent och förbrukningen av kolhydrat och äggvita resp. 102 och 98 procent av 1940 års förbrukning.

264 Prisregleringen på jordbruksområdet. De normalpriser å spannmål av alla slag, som lastställts under hösten 1942, förblevo oförändrade under första halvåret 1943. F ö r m a l n i n g s e r s ä t t n i n g e n för vete, råg och korn hade i december för tiden fr. o. m. den 1 januari 1943 tills vidare till utgången av augusti fastställts till kronor 5: 80 per deciton. Samtidigt hade en viss nedsättning skett i mjölpriserna att tillämpas från 1943 års början (se sid. 31). De sålunda bestämda priserna undergingo under perioden ingen ändring. Liksom föregående år vidtogos prisstödjande åtgärder för att främja den fortsatta odlingen av m a t ä r t e r och b r u n a b ö n o r . Förslag därom framlades vid riksdagen i proposition nr 177. Det meddelades, att tack vare den fastställda prisgarantien hade odlingen av ärter i rent bestånd ökats från i medeltal c:a 20 000 hektar åren 1932—41 till nära 30 000 hektar år 1942. Även odlingen av bruna bönor hade ökats, så att densamma sistnämnda år uppgick till över 2 000 hektar. Med bifall till propositionen beslöt riksdagen, att för odlingen av ifrågavarande växter år 1943 skulle gälla inlösningsgaranti till samma priser som för 1942 års odling, nämligen beträffande matärter 40 kronor och beträffande bruna bönor 90 kronor per deciton. Kungl. Maj:t skulle dock äga befogenhet att justera nämnda inlösningspriser, därest så skulle visa sig erforderligt med hänsyn till ökning eller minskning i produktionskostnaderna. Priserna på oljekraftfoder och kli ävensom å fodercellulosa bibehöllos vid oförändrad nivå. Detta medförde emellertid betydande kostnader för statskassan. Medan för budgetåret 1941/42 hade till prisclearing för fodermedel m. m. anvisats 20 milj. kronor (varav 5 milj. tagits i anspråk för prisreglering å konstgödselmedel) samt därjämte avsevärda belopp anslagits för täckande av Svenska spannmålsaktiebolagets förluster å fodermedelshandeln, anvisades å tilläggsstat för budgetåret 1942/43 för samma ändamål 35 milj. kronor. Normalpris åsattes åtskilliga slag av fodermedel genom livsmedelskommissionens cirkulär nr 1306 och 1374, nämligen fr. o. m. den 10 april 1943 majs, majseftermjöl, linkakmjöl, vetefodermjöl, melass, fodersirap, sockersnitsel och betmassa samt fr. o. m. den 25 maj 1943 hirs. Beträffande prisregleringen å vallväxtfrö åsattes normalpris.

se sid. 284. Även

köksväxtfrö

För potatis, såväl matpotatis som fabrikspotatis, av 1943 års skörd utfästes statlig prisgaranti. Se härom sid. 285. Särskilt köldtillägg till de fastställda normalpriserna å potatis bestämdes att utgå från den 1 februari med 1 öre per kg. Detta tillägg borttogs den 3 m i r s . Det i december fastställda varmvagnstillägget bortföll den 1 april i

265 södra och den 1 maj i norra handelsdistriktet. Samtidigt höjdes emellertid normalpriserna å potatis med 1 öre per kg. Det meddelades i början av maj, att de fastställda normalpriserna tills vidare icke skulle gälla potatis av 1943 års skörd. Beträffande priserna å kött och fläsk skedde under första halvåret 1943 tämligen vittgående omregleringar i skilda hänseenden. Utgångspunkten därför var en av Sveriges slakteriförbund den 23 januari hos Kungl. Maj-.t gjord framställning, enligt vilken fläskpriset till jordbrukarna skulle kunna höjas med 30 öre per kg. Denna höjning skulle åstadkommas dels genom omarbetning av fabrikations- och detaljhandelsmarginalerna för samtliga kött- och fläskvaror och dels till ett belopp av 5 öre per kg genom höjning av partipriset för fläsk med kompensation av sänkning av partipriserna på hästkött, får- och lammkött samt tarmar. I vad framställningen avsåg ändrade marginaler anbefallde Kungl. Maj:t livsmedelskommissionen och priskontrollnämnden att efter vederbörandes hörande avgiva yttrande. Då den sålunda föreskrivna kompletterande utredningen måste kräva viss tid, upptog Kungl. Maj:t oberoende därav den av slakteriförbundet väckta frågan om höjning av fläskpriset mot kompensation genom sänkning av partipriserna på vissa andra köttvaror. Därvid beaktades särskilt behovet av att för stoppande av den pågående ovanligt stora utslaktningen av underviktiga svin höja priset på svin i de högsta viktklasserna. Efter tillstyrkan av livsmedelskommissionen beslöt Kungl. Maj:t, att partipriset (normalpriset) på fläsk i hela, halva och fjärdedels kroppar skulle fr. o. m. den 1 februari höjas med 8 öre per kg för svin med en slaktvikt mellan 70 och 80 kg och med 13 öre per kg för svin med en slaktvikt av 80 kg och däröver. I gengäld skulle priset på fårkött sänkas till prisnivån i augusti 1942, vilket t. ex. innebar att priset i detaljhandeln i Stockholm nedsattes med i genomsnitt 50 öre per kg. Vidare skulle partipriset på hästkött sänkas med 7 öre per kg, varjämte viss reduktion skulle ske i priset på tarmar använda till korvberedning. Med stöd av givna bemyndiganden utfärdade livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 1194 och 1209 bestämmelser om ändringar i angivna hänseenden dels av normalpriserna å fläsk fr. o. m. den 1 februari, dels av normalpriserna å köttvaror i övrigt fr. o. m. den 15 februari. Sistnämnda cirkulär innefattade en allmän revision av normalprisbestämmelserna för köttvaror och en utvidgning därav till vissa köttslag och försäljningsled, som förut ej varit inbegripna under normalprisregleringen. Bl. a. fastställdes nu även normalpriser å amerikanskt fläsk, som genom lejdtrafiken i rätt stora kvantiteter inkommit i landet. Med avseende på c h a r k u t e r i v a r o r och råvaror därför meddelades vissa regleringsföreskrifter med stöd av kungörelser den 29 januari 1943 (nr 59—61). Såsom förberedelser för normalprissättning å charkuterivaror

genomfördes en standardisering och sortimentsbegränsning av dylika varor, beredda av kött från nötkreatur, häst, får, get, ren, älg eller svin att gälla fr. o. m. den 8 mars. I samband därmed bestämdes de bindemedel samt den vattenhalt, som fick förekomma i olika slag av charkuterivaror. Med hänsyn till den knapphet som framträtt i fråga om t a r m a r , vilka icke längre kunde i samma utsträckning som förut importeras, förordnades om beslag å dylika samt om reglering av handeln därmed (se sid. 291). Tarmar åsattes jämväl normalpris. Beträffande tarmar föreskrevs i övrigt, att importerade dylika skulle inbegripas under det clearingsystem, som gällde i avseende på importerade bruna bönor samt andra kolonialvaror, vilka voro föremål för beslag eller importreglering. Sedan livsmedelskommissionen och priskontrollnämnden avgivit anbefallt yttrande angående fabrikations- och handelsmarginalerna för kött- och fläskvaror och livsmedelskommissionen därvid framhållit önskvärdheten av en ytterligare omedelbar höjning av fläskpriset till befrämjande av en ökad fläskproduktion och en förbättring av den framtida fläsktillgången, bemyndigade Kungl. Maj:t kommissionen den 21 april att vidtaga åtgärder i angivna hänseende och därvid utgå från att en ytterligare prishöjning av i genomsnitt 10 öre per kg fläsk, slaktad vikt, borde åstadkommas. I enlighet härmed bestämde kommissionen i cirkulär nr 1336, att normalpriset å fläsk — dock ej sugg- och galtfläsk — skulle fr. o. m. den 27 april höjas med 6 öre per kg för svin med en slaktvikt av 70—80 kg, med 15 öre per kg för svin med en slaktvikt av 80—90 kg samt med 18 öre per kg för svin med en slaktvikt av 90 kg och däröver. En del mindre jämkningar i normalpriserna å hela och halva kroppar av storboskap och kalv samt å nötkött, kalvkött, hästkött samt lar- och lammkött vidtogos enligt cirkulär nr 1339 med giltighet från den 4 maj. Genom beslut den 15 januari 1943 anbefallde Kungl. Maj:t livsmedelskommissionen att under juli och augusti 1943 vidtaga åtgärder för att stödja priset på s m å g r i s a r vid en nivå av 2 kronor per kg levande vikt. Prisstödet gällde endast för fortsatt gödning lämpliga grisar, vägande högst 25 kg levande vikt. I systemet för mjölk- och matfettsregleringen skedde under första halvåret 1943 inga ändringar av betydelse. Vissa lokala höjningar medgåvos i normalpriset å mjölk fr. o. m. den 1 mars. Från den 22 april intill utgången av juni sänktes accisen å hushållsmargarin enligt kungörelse den 16 april 1943 (nr 193) från 40 till 30 öre per kg. Denna sänkning var avsedd att komma detaljhandeln till godo såsom kompensation för ökade kostnader (se sid. 472). Den föranledde därför ingen ändring av gällande normalpris å hushållsmargarin vid försäljning till förbrukare. Nya avtal slötos av livsmedelskommissionen jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 26 februari 1943 med Svenska fettindustriernas råvaru- och import-

267 förening u. p. a., Aktiebolaget Karlshamns oljefabriker samt Linoljeslageriernas försäljningsaktiebolag angående regleringen av marknadspriserna å fettvaror som fortsättning på de tidigare avtalen, vilkas giltighet utgått (se del II sid. 241). De nya avtalen, som till innehållet i huvudsak överensstämde med de förutvarande, skulle gälla till utgången av år 1944. Regleringen utsträcktes genom Kungl. Maj:ts beslut den 30 april 1943 till att även omfatta sådana vitaminoljor och vitaminpreparat för margarinindustriens behov, som tidigare icke innefattats i clearingförfarandet, och livsmedelskommissionen bemyndigades träffa avtal härom med de två första av ovannämnda sammanslutningar och företag. Angående täckandet av eventuellt uppkommande förluster å den inhemska odlingen av oljeväxtfrö under år 1943 se sid. 291. I överensstämmelse med tidigare fastställd plan beslöt livsmedelskommissionen, med stöd av lämnade bemyndiganden, att fr. o. m. den 27 april tills vidare säsongmässigt sänka normalpriserna på ägg med 50 öre per kg ävensom att borttaga det s. k. varmvagnstillägget. Priserna på konstgödsel bibehöllos oförändrade så som de för gödselåret 1942/43 fastställts av livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 1026 utom beträffande chilesalpeter, därvid normalpriset fr. o. m. den 29 mars sänktes från 24: 75 till 21 kronor per deciton, banfritt tariff hamn. Priserna för gödselåret 1943/44 fastställdes genom cirkulär nr 1415 till i huvudsak samma belopp som för motsvarande tilldelningsperioder under föregående gödselår. Då den sålunda fixerade prisskalan medförde, att en viss allmän nedsättning av konstgödselpriserna komme att äga rum vid övergången från tredje tilldelningsperioden 1942/43 till första tilldelningsperioden 1943/44, medgav livsmedelskommissionen att handlande skulle äga erhålla en viss gottgörelse för prisskillnaden, beräknad på deras inneliggande lager av ifrågavarande varor. Denna skulle utbetalas från clearingkassan för jordbruksförnödenheter. För prisclearing å konstgödselmedel utanordnades under budgetåret 1942/43 från vederbörligt anslag ett belopp av 5 milj. kronor. För budgetåret 1943/44 beräknades för samma ändamål ett belopp av c:a 12 milj. kronor bliva erforderligt. Normalpriset på pappersskördegarn höjdes fr. o. m. den 12 april 1943 från kronor 1: 70 till 1: 75 per kg vid försäljning till förbrukare. Under de senaste åren hade från jordbrukarhåll framställts krav på att priserna på jordbrukets produkter under ett kommande produktionsår skulle bestämmas redan på våren, innan sådden verkställdes. Särskilt hade fram-

268 hållits önskvärdheten av att jordbrukarna redan vid planläggningen av sin odling kunde beräkna den inkomst, som varje gröda komme att lämna vid en viss antagen skörd. Av flera skäl, framför allt svårigheterna att kunna överblicka utvecklingen av det allmänna ekonomiska läget, hade en dylik prissättning under de föregående krisåren icke kommit till stånd utan man hade i stället nöjt sig med att uppgöra en prisskala, som utvisade prisrelationerna mellan de viktigaste grödorna. Emellertid voro förutsättningarna år 1943 betydligt gynnsammare för fastställande redan under våren av absoluta priser på jordbruksprodukterna. Sedan prisstopp beslutats, kunde man med någorlunda säkerhet utgå ifrån att jordbrukets kostnader under kommande produktionsår icke skulle undergå några större förskjutningar. Det förut rådande hindret för en prissättning under våren, nämligen den fortgående kostnadsstegringen, förelåg därför icke längre. Produktionsbetingelserna syntes även ha erhållit en viss stabilitet. Med hänsyn härtill fann sig Kungl. Maj:t redan den 19 mars 1943 kunna meddela beslut rörande prissättningen under regleringsåret 1943/44. Härvid följde Kungl. Maj:t helt det förslag, som av livsmedelskommissionen framlagts i skrivelse den 15 mars. Till grund för prissättningen låg en genom 1942 års jordbrukskommitté upprättad kalkyl rörande jordbrukets kostnader och inkomster under regleringsåret 1942/43. Man räknade alltså för 1943/44 i stort sett med samma produktions- och kostnadsvolym som under 1942/43. Att så skedde berodde på den allmänna uppfattning, som syntes råda bland jordbrukarna, att 1942 års skörd var god och att det ej var sannolikt att årets skörd skulle bli mycket bättre. Prisbeslutet innebar, att de rådande priserna på jordbrukets produkter skulle bibehållas väsentligen oförändrade, såvida ej produktionsoch kostnadsbetingelserna komme att utveckla sig därhän, att för jordbruket i dess helhet enligt de fastslagna grunderna för beräkningssättet uppstode ett kalkylmässigt överskott eller underskott, motsvarande mer än 4 procent av jordbrukets samlade inkomster enligt inkomst- och kostnadskalkylen. Med en beräknad inkomst för jordbruket av i runt tal 1 800 milj. kronor kunde alltså en variation av c:a 70 milj. kronor uppåt eller nedåt äga rum utan att ändring i prisläget skedde. Vid större inkomstförskjutning skulle däremot justering äga rum på sådant sätt, att marginalen nedbragtes till 70 milj. kronor. I princip borde denna justering i första hand gå ut över de grenar av produktionen, som mest föranlett över- eller underskottet. Den nämnda 4-procentregeln medförde, att jordbruket under alla förhållanden måste bära en viss på förhand beräknad risk, resp. finge taga en viss likaledes på förhand begränsad vinstmöjlighet. Man avsåg att genom dessa grunder för prissättningen intressera jordbrukarna att söka nå ett så högt produktionsresultat som möjligt, eftersom sådana förbättringar, som kunde åstadkommas genom jordbrukarnas egna ansträngningar, icke gärna kunde komma att föranleda någon sänkning av priserna.

269 Det förutsattes, att, för utrönande av huruvida anledning funnes att tilllämpa 4-procentregeln, omprövning av vårpriserna skulle äga rum, så snart statistiskt material förelåge för beräkning av skörderesultatet, d. v. s. i augusti 1943. Till ledning härför skulle vid denna tidpunkt uppgöras en prognos beträffande såväl inkomsterna som kostnaderna under regleringsåret 1943/44. Därest av denna prognos framginge, att justeringar borde komma till stånd, borde dessa ske under hänsynstagande jämväl till försörjningssynpunkter m. m. På grund av mjölkproduktionens dominerande betydelse kunde det sålunda befinnas lämpligt att låta en eventuell prissänkning endast i mindre utsträckning gå ut över mjölkpriset. På samma sätt syntes vid en eventuell prishöjning mjölken böra få något större andel av det totalbelopp, varmed kalkylen förbättrades. Om det i augusti 1943 ej befunnes lämpligt att binda priserna för hela året, borde en omräkning äga rum omkring den 1 januari och den 1 maj 1944. Visade någon av dessa omräkningar över- eller underskott av mer än 70 milj. kronor, borde justering av priserna äga rum med tillämpning av 4-procentregeln. Emellertid borde i största möjliga utsträckning tillses, att vid en företagen efterjustering ett konstaterat överskott inom vegetabilieproduktionen icke komme att taga sig uttryck i sänkta priser på mjölken. Beträffande avvägningen av priserna för de olika produkterna innebar Kungl. Maj:ts beslut, att — med ovan angivna förbehåll för justeringar — gällande priser för såväl vegetabiliska som animaliska produkter skulle kvarstå jämväl under regleringsåret 1943/44 med följande ändringar: I fråga om s p a n n m å l sänktes priset på blandsäd med 50 öre per deciton, medan för vårvete skulle utöver gällande grundpris utgå ett tillägg av 2 kronor per deciton, varav 1 krona utgjorde extra stimulans för ökad vårveteodling och icke skulle medräknas i inkomstkalkylen. Några odlingspremier eller arealbidrag komme icke att utgå. I anslutning till ett förslag av Svenska spannmålsaktiebolaget bestämdes, att under det kommande konsumtionsåret det tidigare tillämpade systemet med prisorter skulle i södra och mellersta Sverige återinföras för spannmålsbolagets inköp av vete, råg och korn. Under förutsättning att spannmålsskörden bleve av tillfredsställande storlek skulle vidare — för att minska lagringssvårigheterna för bolaget — för samtliga spannmålsslag tillämpas en stigande prisskala med successiv höjning av priserna fr. o. m. oktober 1943 t. o. m. april 1944 med sammanlagt 1 krona 40 öre per deciton, vilket belopp ungefär svarade mot ränta och lagringskostnader. Priserna vid regleringsårets början bleve under nämnda förutsättning för stråblandsäd kronor 19: 50, för vithavre kronor 18:50 och för svarthavre 18 kronor per deciton. För brödsäd och korn bleve ingångspriserna däremot lika med gällande priser, vilket sammanhängde med att jordbrukarna genom prisortsystemets återinförande i dessa landsdelar själva finge betala vissa frakter, som under löpande konsumtionsår erlagts av spannmålsbolaget. I norra Sverige, där prisortsystemet ej

270 skulle gälla, bleve ingångspriserna 50 öre lägre per deciton. Slutpriserna komme, som förut nämnts, att genomgående bli 1 krona 40 öre högre. För h ö och h a l m skulle under det nya regleringsåret gälla priser, som med 2 resp. 1 krona per deciton understego gällande priser. De för 1942 års odling av m a t p o t a t i s fastställda garantipriserna komme att gälla jämväl under regleringsåret 1943/44. Likaså komme priserna på s t ä r k e l s e och b r ä n n e r i p o t a t i s vid leverans till stärkelsefabrik att bibehållas oförändrade. För fabriks- och foderpotatis skulle ett garantipris av 10 kronor per deciton tillämpas vid spannmålsbolagets inlösen av sådan potatis. Sistnämnda garantipris komme att i stort sett svara mot de priser, som odlare av fabrikspotatis erhölle vid leverans till stärkelsefabrik. Priset på ä g g förutsattes böra höjas med i genomsnitt för år 15 öre per kg i förhållande till det medelpris, varmed räknades i inkomst- och utgiftskalkylen för 1942/43. Jämväl beträffande f l ä s k förutsattes en prishöjning av omkring 15 öre per kg från prisläget i mars 1943, såvida ej foderskörden skulle bli osedvanligt dålig. Prishöjningarna för såväl ägg som fläsk borde emellertid kompenseras genom prissänkning på andra varor. På m j ö l k - och m a t f e t t s o m r å d e t förutsatte beslutet den 19 mars ett bibehållande i huvudsak av gällande regleringsanordningar men med omläggning i viss mån av bidragssystemet i syfte att bereda det svagare jordbruket ett ytterligare stöd. Priserna på k r a f t f o d e r och k o n s t g ö d s e l avsågos skola förbli oförändrade. Sedan prissättningen å jordbrukets viktigare produkter under regleringsåret 1943/44 sålunda av Kungl. Maj:t i sina grunddrag fastställts, meddelade livsmedelskommissionen i överensstämmelse därmed i cirkulär den 26 mars nr 1303 beslut rörande de absoluta priser å spannmål och stråfoder, som under olika förutsättningar skulle gälla under regleringsåret 1943/44. I skrivelse den 3 april framlade kommissionen härefter kompletterande och delvis mera i detalj utförda förslag rörande fortsatta regleringsåtgärder på jordbrukets område. Kommissionens förslag upptogos av Kungl. Maj:t väsentligen oförändrade i proposition till riksdagen nr 246. Här utvecklades närmare särskilt de åtgärder beträffande m j ö l k - och m a t f e t t s r e g l e r i n g e n , varigenom man önskade lämna ett mera effektivt stöd åt det mindre jordbruket. Detta föreslogs skola ske huvudsakligen genom en ändrad avvägning av producentbidragen för mjölk. Enligt gällande bestämmelser utgick producentbidraget med 3 öre per kg mjölk för högst 650 kg per månad eller 7 800 kg per år och tillkom alla mjölkproducenter oberoende av invägningarnas storlek. Enligt propositionen skulle å ena sidan en höjning av bidragen till de minsta leverantörerna och å andra sidan sänkning av bidragen till de större äga rum. Sålunda skulle bidraget för en grundkvantitet invägd mjölk av 200 kg per månad utgöra 4 öre per kg. För en tillskottskvantitet av 300 kg skulle bidraget utgöra 3 öre, för en därpå följande kvantitet av 300 kg 2 öre och för nästa 300 kg

271 1 öre; vid leverans av ytterligare 300 kg skulle sistnämnda 1-öresbidrag bortfalla, vid leverans därutöver av 300 kg 2-öresbidraget, vid leverans därutöver av 300 kg 3-öresbidraget; vid ytterligare leverans av 300 kg skulle bidraget för grundkvantiteten sänkas till 3 öre, vid ytterligare leverans av 300 kg till 2 öre, vid ytterligare leverans av 300 kg till 1 öre, för att slutligen vid ytterligare leverans av 300 kg helt bortfalla; allt räknat för kg invägd mjölk per månad. Ett genomförande av förslaget komme att medföra, att samtliga mejerileverantörer med en invägning av högst 1 525 kg per månad erhölle en förbättring, som för de minsta leverantörerna motsvarade 1 öre per kg och som sjönk med stigande invägning. Leverantörer med en invägning av mer än 1 525 kg mjölk per månad skulle däremot få vidkännas någon försämring. En följd av det nya systemet bleve, att den s. k. efterregleringen vid kalenderårets slut icke behövde bibehållas. En arealspärr för mjölkproducentbidraget föreslogs därjämte, innebärande att dylikt bidrag icke skulle utgå till producenter med en åkerareal av över 40 hektar. Genom den föreslagna anordningen av producentbidraget beräknades en besparing av 12-3 milj. kronor kunna ske, vilken emellertid föreslogs skola tagas i anspråk för stödjande i andra former av det svagare jordbruket. Sålunda föreslogs utökning av området för de extra mjölkpristilläggen (som dittills begränsats till Norrland utom Gästrikland) till att omfatta jämväl Gästrikland samt delar av Uppsala, Kopparbergs, Västmanlands, Örebro, Värmlands och Älvsborgs län; det extra mjölkpristillägget skulle inom detta utökade område utgå med 20 öre per kg mjölkfett, varemot det i Norrbottens och Västerbottens län skulle som förut utgå med 60 öre och i Jämtlands och Västernorrlands län samt Hälsingland med 40 öre per kg mjölkfett. Allmänna mjölkpristillägg, lokala differentieringstillägg samt diverse utgående särskilda mjölkbidrag (merfraktbidrag, regleringskostnadstillägg m. m.) skulle alltfort bibehållas. I övrigt föreslogos i propositionen bland annat vissa lättnader skola genomföras i fråga om fodersädsregleringen, för den händelse årets fodersädsskörd skulle bliva mycket god. Under sådana förhållanden borde det övervägas att, så vitt det läte sig göra, endast bibehålla bestämmelserna om fodersädsavstående och normalpris. Inom riksdagen yppades vissa meningsskiljaktigheter beträffande särskilt den föreslagna nya ordningen för mjölkproducentbidragen. Emellertid godkände riksdagen Kungl. Maj:ts proposition i dess helhet samt beviljade de för regleringen äskade anslagen. Sålunda erhöll Kungl. Maj:t som förut fullmakt att handha jordbruksregleringen samt vidtaga av omständigheterna påkallade ändringar i densamma. De gällande regleringsförfattningar, vilkas giltighet utgick med löpande regleringsår, prolongerades att gälla tills vidare. Till prisreglerande åtgärder på jordbrukets område under budgetåret 1943/44 anvisades ett gemensamt anslag av 99 milj. kronor, varav be-

räknades 31*7 milj. kronor till producentbidrag, 34 milj. kronor lill mjölkpristillägg, 6 milj. kronor till extra mjölkpristillägg, 14*5 milj. kronor till differentieringsbidrag för mjölk, 9 milj. kronor till särskilda mjölkbidrag, 1 milj. kronor till pristillägg för lantsmör och 2*8 milj. kronor till diverse kostnader. Härjämte anvisades 41*5 milj. kronor till kostnader i samband med Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet. Samtidigt som förenämnda proposition från jordbruksdepartementet förelades riksdagen framlades från folkhushållningsdepartementet proposition nr 260 angående anslag till prisrabattering å vissa livsmedel m. m. Däri förutsattes, att några mera genomgripande ändringar icke skulle vidtagas i reglerna för prisrabatteringen å matfett och mjölk. Beträffande förmalningsersättningarna räknades ock tills vidare med samma ersättningsbelopp som förut. De äskade anslagen för budgetåret 1943/44 av 110 milj. kronor till prisrabattering å matfett och mjölk och 34 milj. kronor till förmalningsersättningar beviljades av riksdagen. (Tidigare hade riksdagen å tilläggsstat för budgetåret 1942/43 till ett belopp av 31 milj. kronor anvisat anslag till förmalningsersättningar för nämnda budgetår, vilka dittills utgått från förskottsstat.) I enlighet med riksdagens beslut rörande prisregleringen på jordbruksprodukter under budgetåret 1943/44 förlängdes genom förordningar den 30 juni 1943 (nr 455—457) giltigheten tills vidare av vissa författningar rörande den s. k. jordbruksregleringen, vilkas giltighetstid utgick den 30 juni eller senare under året. Dessa författningar voro förordningen den 28 juni 1941 (nr 488) angående mjölkavgift, förordningen den 7 juni 1935 (nr 279) angående slaktdjursavgift och förordningen den 11 juni 1937 (nr 369) angående utförselbevis för råg och vete. Samma dag utfärdades (med giltighet fr. o. m. den 1 oktober 1943) förordning om tillverkning av potatismjöl (nr 454), vilken ersatte den tidigare förordningen i ämnet den 26 juni 1933 (nr 389). Genom förordning likaledes den 30 juni 1943 (nr 481) utsträcktes vidare Kungl. Maj:ts befogenhet att meddela förordnande om accis å margarin och vissa andra fettvaror att avse vara, som levererades efter utgången av juni 1943, varjämte utfärdades kungörelser s. d. (nr 482 och 483) angående fortsatt giltighet av gällande bestämmelser om accis och tillläggsaccis å margarin m. m. samt om tullen å margarin och konstister m. m. Tillgodoseendet av jordbrukets behov av arbetskraft. Se härom nedan sid. 438 och 441. Motordriften vid jordbruket. De flytande bränslen, som under 1943 tillhandahöllos för drift av motorfordon och motorredskap vid jordbruket, utgjordes av motorfotogen, lättbentyl, motyl 50 och motyl 85 (sprit-bensinblandningar innehållande 50,

resp. 85 procent sprit). Motorfotogen (undantagsvis även motorbrännolja) tilldelades tvåtakts tändkulemotorer såväl för driv- som för startändamål. Låttbentyl lämnades såsom startbränsle för traktorer med förgasarmotor, motyl 50 huvudsakligen såsom startbränsle för andra förgasarmotorer än traktormotorer. Såsom drivmedel för förgasarmotorer kom motyl 85 regelmässigt till användning. Tilldelningen av motorbränsle under våren och försommaren 1943 för de traktorer, väsentligen av mindre kraftig typ, vilka här kommo i fråga, bestämdes enligt livsmedelskommissionens cirkulär nr 1213 per hektar av den areal, som det gällde att bearbeta och för vilken arbetet icke medhanns med tillgängliga hästar, med 20 liter motorfotogen eller 32 liter motyl 85 för sådd samt med 30 resp. 48 liter för plöjning och 10 resp. 16 liter för trädning. Genom cirkulär nr 1403 reglerade livsmedelskommissionen tilldelningen av flytande bränslen till jordbruket under sommarmånaderna. Tilldelning för traktordrift fick i mån av tillgång på motorbränsle lämnas med högst 5 liter motorfotogen eller 8 liter motyl 85 per hektar av den areal som skulle skördas med självbindare, med högst 30 resp. 48 liter per hektar av den areal som skulle plöjas för höstsådd samt med högst 12 resp. 20 liter per hektar av den areal som skulle harvas, allt i den mån arbetet ej medhunnes med tillgängliga hästar. Tilldelningen av smörjmedel för jordbrukets behov fortfor efter ungefär samma grunder som förut. En inskränkning skedde så tillvida, att tilldelningen till traktorer och lantbruksmaskiner försedda med fyrtaktsmotor begränsades till 70 procent av den kvantitet som tidigare medgivits. En föreställning om i vilken omfattning jordbrukstraktorerna omändrats för gengasdrift erhålles genom uppgifter om antalet för sådant ändamål försålda gengasverk. Detta antal, som vid början av år 1943 utgjorde c:a 12 100, hade den 30 juni ökats med 1 750, d. v. s. till sammanlagt c:a 13 850. På framställning av Jordbrukstekniska föreningen tillerkände Kungl. Maj:t föreningen ett statsbidrag av 20 000 kronor att användas till bestridande av kostnaderna för upplysningsverksamhet och experiment i syfte att befrämja bruket av gengasdrivna traktorer. De ifrågavarande experimenten gällde framför allt åstadkommande av effektivare uppvärmningsanordningar samt andra sätt att underlätta traktorernas startning. Konstgödselregleringen. Tilldelningen av konstgödsel under produktionsårets tredje tilldelningsperiod, omfattande tiden 1 februari—30 juni 1943, bestämdes av livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 1176 liksom förut — vad angick kväveoch kaligödsel — till vissa procent av förbrukningen under året 1941/42. Av kvävegödsel beviljades en tilldelning dels av kalksalpeter till en myckenhet motsvarande högst 15 procent av nämnda förbrukning, dels av kvävegödsel av andra slag än chilesalpeter och kalksalpeter till så stor myckenhet, att 18—319301

densamma jämte nyss angivna tilldelning av kalksalpeter uppgick till högst 35 procent av samma förbrukning. Härvid skulle den tilldelade kvantiteten avrundas uppåt till närmaste högre med 50 delbara tal. Tilldelningen av kaligödsel bestämdes till högst 20 procent av ifrågavarande förbrukning med avrundning till närmast högre med 80 delbara tal. Tilldelning av fosfatgödselmedel, angiven i superfosfat, beviljades till en myckenhet av 15 kg för varje hektar åker, som sökandens brukningsdel omfattade, med avrundning till närmast högre med 40 delbara tal. (Genom dessa avrundningar höjdes proportionsvis tilldelningen till smärre förbrukare.) Utbyte fick i viss utsträckning ske med blandgödsel. Därjämte ställde livsmedelskommissionen vissa kvantiteter gödselmedel av skilda slag till kristidsstyrelsernas förfogande för särskild fördelning mellan förbrukarna inom resp. områden enligt angivna grunder. Sådan särskild tilldelning kunde ges för betesförbättringar och nyodlingar, dessutom till jordbrukare som med intyg visade att hans jord uppenbarligen lede brist på visst näringsämne, till hampodlare, till jordbrukare med särskilt ogräsbemängd jord samt till fruktodlare. Med hänsyn till de begränsade tillgångarna på chilesalpeter blev det detta år icke möjligt att härmed tillgodose sockerbetsodlarnas hela behov av kvävegödsel. Vissa kvantiteter kalkkväve och kalksalpeter ställdes därför till förfogande för sockerbetsodlingen. Jämväl för trädgårdsodlarna reserverades som förut särskilda kvantiteter gödselmedel av olika slag. Bestämmelser rörande regleringen av handeln med och tilldelningen av konstgödselmedel under gödselåret 1943/44 meddelades av livsmedelskommissionen genom cirkulär den 22 juni 1943, nr 1415. Angående p r i s r e g l e r i n g e n å konstgödsel se sid. 267. Skördegarnsregleringen. Tillgången på skördegarn av hampa (sisal) var redan under år 1942 så knapp, att jordbrukarnas behov av garn för självbindare i stor utsträckning måste täckas med pappersgarn. För år 1943 syntes man få räkna med att tillgången av hampgarn komme att bliva så obetydlig, att någon allmän tilldelning därav icke kunde förekomma. Behovet av självbindargarn måste därför förutses komma att i allt väsentligt tillgodoses genom pappersgarn. Såsom i föregående halvårsredogörelse omnämnts, hade industrikommissionen redan under hösten 1942 träffat avtal med vissa fabriker om tillverkning av sådant garn till en kvantitet av 5 000 ton. Genom senare tillläggsavtal utökades denna kvantitet till 5 700 ton att levereras före den 1 juli 1943. För reglering av handeln med pappersskördegarn meddelade livsmedelskommissionen föreskrifter genom cirkulär nr 1265 och 1382. Försäljning av dylikt garn fick fr. o. m. den 12 april 1943 tills vidare ske endast mot av kommissionen utfärdad inköpslicens. För att kommissionen skulle kunna bedöma efter vilka grunder regleringen i fortsättningen borde ordnas an-

275 modades jordbrukarna att före den 28 april 1943 till vederbörande kristidsnämnder ingiva ansökan om inköpslicens för täckande av årsbehovet. Ansökningarna skulle sedan insändas till kristidsstyrelserna, vilka hade att senast den 12 maj meddela livsmedelskommissionen sammandrag därav för resp. områden. Sedan kommissionen härigenom vunnit överblick över behoven, gav kommissionen erforderliga föreskrifter rörande försäljningen. Tilldelningen av pappersskördegarn till jordbrukare skulle handhas av kristidsstyrelserna samt regelmässigt uppgå till den kvantitet som vederbörande jordbrukare anmält sig önska köpa. Den fick dock ej överstiga för jordbrukare inom Malmöhus län 7*5 kg, för jordbrukare inom Kristianstads, Blekinge och Hallands län 6-5 kg samt för jordbrukare inom övriga län 5-5 kg per hektar. De utställda licenserna hade kristidsstyrelserna att översända till de handlande, som jordbrukarna i sina ansökningar uppgivit; med ledning därav kunde dessa handlande hos sina leverantörer rekvirera erforderliga mängder pappersgarn. Andra konsumenter än jordbrukare ägde inköpa pappersskördegarn endast mot särskild av livsmedelskommissionen utfärdad inköpslicens. Detsamma gällde även de begränsade inköp av sisalgarn, som kunde ifrågakomma.

Försörjningen med nikotinvaror. Landets behov av nikotin för bekämpande av skadeinsekter vid jordbruk och trädgårdsskötsel, vilket före kriget beräknades motsvara c:a 12 000 kg 95—98-procentigt koncentrat per år, fylldes då uteslutande genom import. Möjligheterna härför ha emellertid under krigets gång alltmer begränsats. Åtgärder vidtogos under år 1942 på livsmedelskommissionens initiativ, för att åtminstone det oundgängliga behovet skulle kunna tillgodoses och en ändamålsenlig fördelning av tillgängliga kvantiteter åstadkommas. Utöver vad i del III sid. 258—9 härutinnan omförmälts må nämnas, att reservförrådsnämnden våren 1942 från Sydamerika inköpte och till landet införde 200 ton för nikotinextraktion lämpad tobak, som delvis togs i anspråk för framställning av nikotin redan för produktionsåret 1941/42, ävensom att Aktiebolaget svenska tobaksmonopolet under sommaren 1942 började odla nikotinrika tobakssorter, som kunde vara lämpliga som råvara vid nikotinframställning. Enär tobaksmonopolet icke ville igångsätta odling av sådan tobak utan att erhålla garantier för avsättning av densamma, åtog sig reservförrådsnämnden att inköpa viss kvantitet av den av bolaget sålunda odlade nikotinoljetobaken. För utvinning av nikotin ur såväl den importerade som den inhemska tobaken slöt reservförrådsnämnden avtal med Kärnbolaget aktiebolag, varigenom bolaget även åtog sig att utföra undersökningar rörande nikotinhalten i den svenskodlade tobaken samt olika torkningsmetoder för densamma. Till följd av de olika åtgärder som vidtagits torde åtminstone det mest

276 oundgängliga behovet av nikotin under produktionsåret 1941/42 ha blivit fyllt, om än odlarna i vissa fall bekommo varan vid relativt sen tidpunkt. Odlingen av nikotinoljetobak under år 1942 hade givits sådan omfattning, att erfarenheter skulle vinnas till kommande år angående de lämpligaste tobakssorterna samt att tillräckliga mängder utsäde bleve disponibla våren 1943. Resultatet av odlingen, vilken omfattade c:a 20 hektar, motsvarade emellertid icke förväntningarna beträffande nikotinhalten, vilket främst berodde på otjänlig väderlek men sannolikt även på odlarnas bristande erfarenhet om skötseln av dylika odlingar. Nikotinhalten uppgick endast till genomsnittligt 1-14 procent mot 2*5 procent i den importerade tobaken. För förbrukningen år 1943 lyckades det reservförrådsnämnden att från Sydamerika införa en kvantitet för nikotinframställning lämpad tobak av ungefär samma storlek som föregående år, varjämte åtgärder vidtogos för viss import av nikotinextrakt från europeiskt land. Fortsatt försöksodling anordnades av tobaksmonopolet, nu begränsad till omkring 15 hektar. Uppdrag att inköpa den under året odlade nikotinoljetobaken lämnades åt Svenska spannmålsaktiebolaget (i stället för som föregående år åt reservförrådsnämnden). Kungl. Maj:t beslöt vidare den 19 mars 1943, att de partier av den år 1942 odlade tobaken som ej blivit föremål för extraktion skulle gratis utdelas till odlare, vilka hade intresse av och voro villiga att själva laka ut nikotinet ur desamma. Fr. o. m. den 28 maj 1942 hade handeln med nikotin och nikotinsulfat samt lösningar och andra beredningar av nikotin och nikotinsulfat, avsedda till bekämpande av skadeinsekter vid jordbruk och trädgårdsskötsel och med en halt av en procent nikotin eller däröver, varit underkastad reglering. Livsmedelskommissionen bestämde emellertid, bland annat med hänsyn till att försörjningsläget på här ifrågavarande område förbättrats, att dessa varor fr. o. m. den 16 mars 1943 skulle tills vidare få fritt försäljas eller annorledes överlåtas. Regleringen beträffande brödsäd och brödsädsprodukter, ärter och bönor m. m. De bestämmelser angående förfogande över 1942 års brödsädsskörd, som meddelats genom livsmedelskommissionens cirkulär nr 911 (se ovan sid. 40), inneburo i likhet med dem som gällt beträffande 1941 års skörd, att odlare ålades som regel avstå den skördade produkten till det allmänna med undantag av vad som erfordrades för eget utsäde samt vad som enligt särskilda föreskrifter fick förmalas eller eljest användas för husbehov; avrens av brödsäd till viss föreskriven myckenhet fick enligt särskild utfodringslicens användas för utfodring av egna djur. I cirkulär den 30 mars 1943 (nr 1307) anmodade livsmedelskommissionen alla jordbrukare, som innehade beslagtagen brödsäd, att snarast möjligt och senast den 20 maj 1943 i behörig ordning — med nyssnämnda undantag — leverera densamma till Svenska spannmålsaktiebolaget, auktoriserad spannmålshandlare eller auk-

277 toriserad utsädeshandlare eller ock till innehavare av kvarntillstånd, gällande för förmalning av brödsäd. Kristidsnämnderna skulle senast den 15 juni 1943 till kommissionen inkomma med uppgift om de myckenheter beslagtagen brödsäd av någon betydenhet som, oaktat så ske kunnat, icke behörigen levererats. Angående p r i s s ä t t n i n g e n å brödsäd och annan spannmål se sid. 264, 269. I början av januari utfärdade livsmedelskommissionen vissa föreskrifter, avsedda att underlätta försäljningen av utsädesspannmål för vårsådden (cirkulär nr 1164). Kommissionen medgav, att utsäde av vårstråsäd, ärter, bönor och vicker fick, i den omfattning som erfordrades för täckande av utsädesbehovet å köparens brukningsdel, försäljas till jordbrukare utan att köparen därvid avlämnade inköpskuponger eller annat inköpsbevis. Såsom villkor för rätt att inköpa utsädesspannmål skulle emellertid gälla, att den inköpta varan uteslutande användes såsom utsäde å köparens brukningsdel. Den som förvärvade utsäde i nämnda ordning förpliktades att underkasta sig de bestämmelser i avseende å ökad leveransskyldighet till det allmänna, som eventuellt komme att meddelas i anledning av det gjorda köpet. Vid försäljning av utsädesspannmål upprättade leveranssedlar, resp. vid försäljning från jordbrukare till annan jordbrukare upprättade mottagningsbevis, skulle för kontroll insändas till vederbörande kristidsnämnd. Inom vissa delar av Norrland, speciellt inom Norrbottens län, hade 1942 års kornskörd i stor utsträckning så svårt skadats av frost, att det skördade kornet i stor utsträckning blivit otjänligt till utsäde. Då på grund härav tillgången på utsädeskorn i Norrland för den stundande vårsådden var otillräcklig och svårigheter förelågo att från de sydligare delarna av landet erhålla utsädeskorn av särskilt för övre Norrland odlingsvärda sorter, syntes det angeläget, att de partier av utsädesdugligt korn, som funnos inom Norrland, reserverades för säkerställande av utsädesbehovet. För att stimulera jordbrukarna att, där så kunde ske, försälja dylikt korn föreskrev livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 1293, att jordbrukare inom Norrland samt norra delarna av Dalarna och Värmland, som till auktoriserad utsädeshandlare eller mellanhand för sådan försålde utsädesdugligt korn, skulle vara berättigad att på vissa villkor inköpa fodersäd (havre och blandsäd samt till utsäde ej dugligt korn) till en myckenhet, som med 25 procent översteg den försålda kvantiteten utsädeskorn. Beträffande försäljningen av utsädesspannmål för höstsådden 1943 meddelade livsmedelskommissionen i cirkulär nr 1410 liknande bestämmelser som dem vilka gällt för vårutsädet. Samtidigt fastställdes normalpriser för utsädesspannmålen. Tullfriheten för korn och malt (se del III sid. 260) förlängdes genom kungörelse den 30 juni 1943 (nr 485) t. o. m. den 30 juni 1944.

278 Landets reservlager av spannmål hade under konsumtionsåret 1942/43 kunnat icke oväsentligt ökas. På grund härav kunde det följande konsumtionsåret påbörjas från ett gynnsammare utgångsläge i fråga om spannmålsförsörjningen än vad fallet var vid ingången av det löpande konsumtionsåret. Tydligt var dock, att spannmålsregleringen måste bibehållas, då utfallet av årets skörd ännu ej kunde överblickas och möjligheterna till import syntes ovissa. Fördenskull utfärdades den 17 juni 1943 ny kungörelse (nr 417) om b e s l a g å brödsäd och fodersäd samt ärter och bönor. Av praktiska skäl skedde härvid den ändringen, att beslaget icke begränsades till 1943 års skörd utan omfattade produkter oberoende av vilket års skörd dessa tillhörde. I anslutning till kungörelsen utfärdade livsmedelskommissionen tillämpningsföreskrifter genom cirkulär nr 1437. En av kontrollhänsyn påkallad nyhet var, att det ålades den som för annans räkning verkställde tröskning att enligt livsmedelskommissionens anordningar föra anteckningar över därvid framvunnen spannmål samt att på anfordran tillhandahålla kommissionen eller dess ombud dessa anteckningar ävensom att enligt kommissionens anvisningar lämna regelbundna uppgifter om vid verkställda tröskningar framvunna myckenheter spannmål. Beträffande förfogande över beslagtagen spannmål skulle tills vidare gälla vad därom stadgats för regleringsåret 1942/43. I fråga om f ö r m a l n i n g s b e s t ä m m e l s e r n a vidtogos vissa jämkningar från den 21 januari samt ytterligare från den 4 mars 1943. Ändringarna avsågo framför allt en något starkare inblandning av korn såväl i siktat vetemjöl (till 7 resp. 10 procent mot förut 6 procent) som i samsikt och sammalet rågmjöl (till 16 resp. 19 procent mot förut 16 procent för samsikt och 15 procent för sammalet mjöl). Även bestämmelserna om inblandning av veteeftermjöl i rågmjölet ändrades i viss mån. Beträffande förmalningsersättningen se sid. 264. Grundransonerna vid mjöl- och brödransoneringen förblevo oförändrade under hela första halvåret 1943. Vid sidan härav lämnades alltjämt vissa kvantiteter korn- och havreprodukter (korngryn, kornmjöl och kornflingor, resp. havregryn och havremjöl), nämligen per person och månad Vz kg kornprodukter (alternativt med majs- eller polentagryn) samt V2 resp. från mitten av mars c:a % kg havreprodukter. Fr. o. m. den 28 april fingo makaroner och spaghetti samt råg- och vetekli inköpas ej blott mot V- utan även mot R-kuponger. Kristidsstyrelserna i Norrland och i Kopparbergs län erhöllo rätt att till charkuterister och tillverkare av paltbröd utlämna vissa ökade kvantiteter sammalet rågmjöl. Matärter fingo som förut i viss omfattning inköpas mot kuponger dels till inköpskort GS (köttkortet), dels till inköpskort U, dels ock till beredskapskortet A 3 (delvis alternativt med bruna bönor och torkad frukt samt salt sill).

279 Fodermedelsregleringen. Med hänsyn till svårigheterna för handeln inom vissa delar av landet att uppbringa erforderliga lagringsutrymmen beslöt livsmedelskommissionen enligt cirkulär nr 1241 utsträcka den tid, inom vilken leverans av å leveransbesked fastställd kvantitet fodersäd skulle vara fullgjord, från utgången av februari till utgången av mars. Samtidigt medgav kommissionen, att jordbrukare som erhållit leveransbesked för fodersäd skulle äga erhålla nedsättning av den fastställda leveranskvantiteten för det fall att han ökade sin besättning av hästar och mjölkkor, beträffande det senare djurslaget jämväl av den anledning att jordbrukaren tillhöriga kvigor efter kalvning blivit att hänföra till mjölkkor. T i l l d e l n i n g e n av f o d e r s ä d och hönsfoderblandning hade genom livsmedelskommissionens cirkulär den 18 december 1942 (nr 1113) reglerats för liden 1 januari—14 mars 1943, varvid delvis ökade kvantiteter medgivits i förhållande till vad som gällt under hösten. De bestämmelser, som enligt cirkulär nr 1259 meddelades för tiden 15 mars—31 maj 1943, inneburo ytterligare ganska avsevärda ökningar, beroende på den förhållandevis goda tillgången på hithörande fodermedel. Sålunda kunde hästar, 3 år och däröver, brukade i jordbruksarbete, tilldelas 4 kg per dag under tiden för själva vårbruket samt 2 kg (förut 1-5) under den övriga delen av perioden, dock sammanlagt högst 250 kg. Hästar, brukade i åkerirörelse eller liknande, kunde tilldelas 2 kg per dag (förut 1-5) eller sammanlagt högst 150 kg. Hästar, brukade i särskilt tungt skogsarbete på längre avstånd från hemorten, kunde tilldelas 5 kg per dag (förut 4) för den tid skogsarbetet pågick, dock sammanlagt högst 340 kg; för hästar i annat skogsarbete bestämdes tilldelningen till 3-5 kg per dag, dock sammanlagt högst 250 kg.' — Mjölkkor, tjurar och oxar kunde för hela perioden lämnas en tilldelning per djur, varierande från 25 till 60 kg mot förut 20 till 40 kg. — Hushållsgrisar, vägande 15 kg eller mera, fingo liksom under näst föregående period lämnas en tilldelning per djur med 0-8 kg per dag, sammanlagt för perioden högst 65 kg. — Beträffande får och getter fick varje vuxet djur för hela perioden lämnas högst 7 kg. — För svin, andra än hushållsgrisar, inom besättning där foderbehovet till minst 50 procent ansåges kunna tillgodoses med speciellt svinfoder, såsom matavfall, vassle o. d., samt vägande 15 kg eller mera, kunde liksom under näst föregående period lämnas en tilldelning av 1 kg per dag, sammanlagt högst 80 kg för hela perioden. Svin (andra än hushållsgrisar) inom annan besättning samt vägande 15 kg eller mera kunde tilldelas 1-65 (förut 1-60) kg per djur och dag, sammanlagt för perioden högst 130 kg. Utöver denna tilldelning fick liksom förut för digivande suggor lämnas en extra tilldelning av 80 kg fodersäd för varje grisning. För sommarmånaderna juni—augusti indrogs jämlikt livsmedelskommissionens cirkulär nr 1383 tilldelningen av fodersäd beträffande hästar under 3 år, föl, nötkreatur, får, getter och kaniner. Tilldelningen till hästar i jord-

280 bruksarbete nedskärs något, men för hästar i övrigt samt för svin och fjäderfä bibehölls densamma vid i stort sett oförändrade kvantiteter. Tilldelningen av hönsfoder, vilken utgick i form av fodersäd, standardiserad hönsfoderblandning eller, i mån av tillgång, standardiserad vegetabilieblandning eller standardiserad kycklingfoderblandning, var liksom tidigare uppdelad på underhållsfoder och produktionsfoder. Underhållsfoder tilldelades endast den som hade sin huvudsakliga utkomst av fjäderfäskötsel (d. v. s. i allmänhet innehavare av yrkeshönseri) samt utgick under tiden 1 januari—31 maj med 4 kg och under perioden 1 juni—31 augusti med 2 kg per vuxet fjäderfä. Produktionsfoder tilldelades innehavare av fjäderfä med 4 kg för varje kg mot kvitton i föreskriven ordning försålda ägg. Den som hade sin huvudsakliga utkomst av kaninavel kunde under den första av de nyssnämnda perioderna erhålla en tilldelning av 7-5 kg fodersäd och 3 kg vetekli för varje vuxet avelsdjur inom en enligt vissa bestämmelser reducerad besättning. I syfte att bereda sådana ägare av hushållshöns, vilka icke innehade jordbruk, möjlighet att erhålla fodertilldelning bestämde livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 1341, att sådana personer kunde för utfodring av hönsen erhålla tilldelning av fodersäd eller standardiserad hönsfoderblandning i förhållande till det antal äggkort (inköpskort Ä) som vederbörande hushåll fått avstå på grund av sitt innehav av höns. Tilldelningen skulle utgå med 15 kg fodersäd eller hönsfoderblandning per år för varje hushållsmedlem, som ej innehade inköpskort Ä. Därest hushåll, som tilldelats äggkort, efter utdelningen av korten skaffat sig höns, kunde hushållet icke erhålla fodertilldelning enligt nyssnämnda bestämmelser. Det stod emellertid hushållet fritt att till vederbörande kristidsnämnd återlämna alla eller en del av de hushållet tilldelade äggkorten och därigenom göra sig berättigat till erhållande av fodertilldelning. Vissa nya bestämmelser utfärdades angående sammansättningen av standardiserad hönsfoderblandning och kycklingfoderblandning samt om vitaminisering av sådan blandning. Ransoneringen av oljekraftfoder och kli fortgick i huvudsak efter tidigare för konsumtionsåret uppgjord plan. Vissa extratilldelningar gåvos av majs och rågkli och i vissa landsdelar även av fodersäd till modersuggor och tjänstgörande fargaltar. En allmän extratilldelning gavs av rågkli och vetekli samt en särskild extratilldelning av melass till nötkreatursinnehavare i Norrland samt Dalarna och norra Värmland. Som förut gavs en tilldelning av 50 kg vetekli per modersugga i samband med dennas grisning. Odlare av oljeväxter, spånadslin och hampa utlovades jämväl för konsumtionsåret 1943/44 enligt cirkulär nr 1319 en särskild tilldelning av oljekraftfoder. Dylik tilldelning skulle ges till jordbrukare, som tecknat och fullföljt kontrakt om odling under år 1943 av sådana växter med Svenska spannmålsaktiebolaget eller någon av de sex linodlareföreningarna eller de

281 två hampodlaresammanslutningarna. Kvantiteterna voro något minskade i jämförelse med 1942/43. Tilldelningen skulle sålunda för odling av soja, oljelin, raps, rybs, solros och vallmo utgå med 30 procent och för odling av vitsenap med 20 procent av den av odlaren levererade viktsmängden frö samt för odling av spånadslin och hampa med 200 resp. 150 kg per hektar odlad mark. Totala tilldelningen av oljekraftfoder uppgick under konsumtionsåret 1942/43 till omkring 100 000 ton, vilket visserligen var blott omkring en tredjedel av årsförbrukningen före kriget men dock mera än man tidigare vågat räkna med. Den nämnda kvantiteten kom i övervägande grad till användning för direkt stödjande av mjölkproduktionen. På grund av att 1942 års skörd av foderväxter blev jämförelsevis god minskades under vintern och våren efterfrågan på fodercellulosa högst väsentligt. Avtal hade tidigare slutits med cellulosafabrikerna om leverans intill den 1 juli 1943 av 525 000 ton fodercellulosa. Denna kvantitet nedsattes genom senare avtal till c:a 340 000 ton, därav en avsevärd del av beskaffenhet att jämväl kunna finna avsättning för papperstillverkning. Vissa kvantiteter fodercellulosa exporterades under våren till utlandet. Några anstalter ansågos icke behövliga för tillverkning och inköp av ytterligare myckenheter. Man utgick ifrån att, även om skördeutfallet år 1943 skulle bli svagt, komme fodercellulosa icke att i särskilt stor utsträckning efterfrågas, delvis beroende på att jordbruket under året kunnat upplägga vissa foderreserver. Kungörelsen den 17 juni 1943 (nr 417) angående beslag å spannmål m. m. innehöll i likhet med föregående års motsvarande kungörelse även bestämmelser om beslag å foderbetor och råa vitbetor (sockerbetor). I fråga om regleringen av vissa speciella slag av fodermedel må följande nämnas. Importerad sockersnitsel (s. k. trockensnitsel) hade sedan juli 1941 varit underkastad beslag och handelsreglering. Regleringen innebar, att yrkesmässig överlåtelse av varan fick ske endast mot särskilt inköpsbevis eller i enlighet med av livsmedelskommissionen meddelat försäljningstillstånd. Genom cirkulär nr 1196 bestämde livsmedelskommissionen, att ifrågavarande fodermedel fick fr. o. m. den 8 februari 1943 till utgången av maj s. å. på vissa villkor fritt äga rum till viss bestämt pris, dock att innehavare inom Götaland och Svealand av hästar, brukade i tyngre åkerikörslor eller i jämförliga körslor, skulle intill den 3 mars äga förhandsrätt till inköp upp till 50 kg per häst. Kommissionen medgav samtidigt, att jämväl luzernmjöl av spannmålsbolagets inlagrade partier av sådant mjöl fick tills vidare fritt försäljas till förbrukare för utfodringsändamål. Den fria försäljningen till förbrukare av trockensnitsel utsträcktes senare till utgången av augusti, till vilken tidpunkt även försäljningen av hirs till förbrukare frigavs. Den friare försäljning av fodertran, som medgivits från 1943 års början,

282 upphävdes ånyo den 16 maj. Med hänsyn till angelägenheten av att i huvudsaklig m å n reservera landets tillgångar på denna vara för vinterhalvåret, då särskilt behov av vitamintillskott till foderstaterna förelåg, beslöt livsmedelskommisionen att försäljning av fodertran och tranemulsion under tiden 16 maj—15 oktober 1943 liksom under föregående sommar och höst fick äga rum endast till djuruppfödare, som medelst intyg av legitimerad veterinär styrkte, att han för djur, som han innehade, var i omedelbart behov av fodertran. Då inom vissa delar av Västerbottens och Norrbottens län skörden av stråfoder utfallit mindre väl och tillförsel av sådant foder som följd därav måste ske till dessa trakter söderifrån, bemyndigade Kungl. Maj:t i januari Svenska spannmålsaktiebolaget att inom vissa kommuner i nämnda län tillhandahålla jordbrukarna intill 10 000 ton stråfoder (hö och halm) på sådana villkor, att förbrukaren icke belastades med transportkostnad till den järnvägstrafikplats, där vederbörande stråfoderhandlare utlämnade varan till förbrukaren. Livsmedelskommissionen föreskrev, att såsom förutsättning för att förbrukare finge inköpa hö på angivna villkor skulle gälla, att han därjämte inköpte viss mängd fodercellulosa. Statligt stöd för uppförande av siloanläggningar för ensilagefoder. Möjligheterna att erhålla lån eller bidrag för uppförande av siloanläggningar hade icke anlitats i beräknad omfattning. Av de för ändamålet anvisade låneanslagen återstod vid 1943 års början en betydlig del outnyttjad. Någon ny medelsanvisning för budgetåret 1943/44 ansågs därför ej erforderlig. Även av de anslag, som beviljats för utlämnande av statsbidrag för enahanda ändamål utan återbetalningsskyldighet, återstod en rätt stor del. Detta antogs i viss mån sammanhänga med den ringa tillgången på lämpligt ensileringsmaterial under de svaga skördeåren 1940 och 1941, men även därmed, att de fastställda bidragsbestämmelserna icke voro tillräckligt fördelaktiga för att i önskvärd grad stimulera intreset för uppförande av siloanläggningar. Enligt lantbruksstyrelsens uppfattning hade emellertid detta intresse synts vara i stigande även bland de mindre jordbrukarna. Med hänsyn till betydelsen av en allmännare utbredning av ensilageförfarandet för tillvaratagande av fodermedelstillgångarna vore det önskvärt, att villkoren för erhållande av bidrag gjordes gynnsammare och att ökade medel ställdes till förfogande. På Kungl. Maj:ts förslag anvisade riksdagen för budgetåret 1943/44 ytterligare anslag för ifrågavarande bidragsverksamhet å 150 000 kronor. Genom kungörelse den 16 april 1943 (nr 223) ändrades de tidigare bidragsbestämmelserna (se del II sid. 62) så tillvida, att statsbidrag skulle av vederbörande hushållningssällskap kunna lämnas med belopp motsvarande högst 40 procent av den godkända kostnaden för hela anläggningen, kostnaderna för grävningsarbeten dock undantagna, mot förut 25 procent av materialkostnaden enbart. Motsvarande ändring skedde be-

283 träffande villkoren för erhållande av lån för uppförande av siloanläggningar genom kungörelse s. d. (nr 222). Lån skulle alltså kunna erhållas upp till 90 procent av den godkända kostnaden för anläggningen, grävningskostnaderna undantagna, mot förut 90 procent av materialkostnaden. Fröhandelsregleringen. Enligt tidigare bestämmelser hade gällt, att frö av k å 1 r o t och r o v a fick av jordbrukare fritt överlåtas till Svenska spannmålsaktiebolaget eller till auktoriserad fröhandlare, under det att vid annan försäljning erfordrades av livsmedelskommissionen beviljad inköpslicens. Kommissionen fann det möjligt att genomföra den lättnaden i försäljningsbestämmelserna, att sådant frö fr. o. m. den 1 februari fick av jordbrukare försäljas jämväl till förbrukare utan mottagande av inköpslicens. Även försäljning från spannmålsbolaget och auktoriserad fröhandlare medgavs utan att köparen avlämnat inköpslicens. Det föreskrevs, att försäljningen härvid borde ske i första hand till sådan förbrukare, som under tidigare år inköpt frö av ifrågavarande slag från resp. fröhandlare. Försäljningen till förutvarande kunder borde icke överstiga, till förbrukare i Norrland, Dalarna och Värmland 100 procent och till förbrukare i övriga delar av landet 50, resp. i fråga om kålrotsfrö 40 procent av förbrukarens inköp under konsumtionsåret 1939/40. Försäljningen till andra än förutvarande kunder finge ej äga rum i annat fall än då vederbörande handlandes lager så medgåve samt icke till större myckenhet än som motsvarade 4 kg per hektar av den areal, vara odlingen var avsedd att bedrivas. För att livsmedelskommissionen skulle ernå önskvärd kontroll över handeln med k ö k s v ä x t f r ö samt för att åstadkomma erforderlig hushållning därmed utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse den 8 januari 1943 (nr 7) angående handeln med dylikt frö. Därigenom föreskrevs, att köksväxtfrö icke fick yrkesmässigt försäljas annorledes än efter vikt eller i förseglad förpackning, innehållande viss av livsmedelskommissionen för varje särskilt fröslag bestämd myckenhet frö. Särskilda föreskrifter lämnades genom kungörelse den 8 januari 1943 (nr 8) angående användningen av kålfrö. Sådant frö skulle icke utan särskilt tillstånd av livsmedelskommisionen få användas för annat ändamål än såsom utsäde för uppdragande av plantor, avsedda för försäljning eller utplantering. Syftet med denna bestämmelse var att förekomma det slöseri med kålfrö, som vanligen förekom vid maskinsådd direkt på växtplatsen vid större fältmässiga odlingar. Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande meddelade livsmedelskommissionen bestämmelser angående normalpriser å köksväxtfrö att gälla fr. o. m. den 28 januari vid försäljning till förbrukare. Genom beslut den 12 mars 1943 bemyndigade Kungl. Maj:t livsmedelskommissionen uppdraga åt Svenska spannmålsaktiebolaget att under april månad 1944 inlösa alla till bolaget före den 1 april s. å. hembjudna partier

284 vitkålsfrö och morotsfrö av 1943 års produktion samt att därvid betala för vitkålsfrö 18 kronor och för morotsfrö 5 kronor per kg. Tiden för hembud av r ö d k l ö v e r - , a 1 s i k e k 1 ö v e r- och t i m o t e j f r ö av 1942 års odling (jfr del III sid. 268) förlängdes av livsmedelskommissionen i början av mars på sådant sätt, att åt spannmålsbolaget uppdrogs att på förut bestämda villkor inköpa jämväl under tiden 1 april—15 maj 1943 hembjudna fröpartier. Hembjudet frö skulle levereras senast den 15 juni 1943. Sistnämnda tidpunkt framflyttades senare till den 24 juli 1943. För försäljningsåret 1942/43 hade livsmedelskommissionen medgivit auktoriserade fröhandlare att vid försäljning av sådana lokalstammar och förädlade stammar av vallväxter, vilka vid försök visat sig ha särskilt högt odlingsvärde, överskrida de fastställda normalpriserna. Detta medgivande gällde frö av rödklöver, alsikeklöver och timotej. Pristilläggen varierade mellan 50 öre och 1 krona per kg. Även för försörjningsåret 1943/44 skulle ett dylikt tillägg till normalpriserna för nyssnämnda fröslag medgivas under förutsättning att varan vore statsplomberad. Med ändring av tidigare bestämmelser (se del III sid. 267) medgav livsmedelskommissionen lin- och hampodlareföreningarna rätt att fr. o. m. den 16 mars tills vidare fritt försälja o l j e v ä x t f r ö e r till förbrukare för utsädesändamål. Rätt till sådan försäljning medgavs även auktoriserad fröhandlare, som av Svenska spannmålsaktiebolaget erhållit tillstånd därtill, med sammanlagt högst så stor kvantitet, som bestämts av spannmålsbolaget. Regleringen beträffande potatis och potatisprodukter. På grund av det förbättrade försörjningsläget på fodermedelsområdet medgåvos under våren successivt vissa lättnader i förbudet att utfodra potatis. Tillstånd lämnades sålunda genom livsmedelskommissionens cirkulär den 16 mars 1943 (nr 1249) att utfodra jämväl sådan frånsorterad potatis, som på grund av skada e. d. icke var lämpad till människoföda, ävensom sådana potatispartier, som hembjudits Svenska spannmålsaktiebolaget till inlösen men vid besiktning befunnits icke uppfylla uppställda kvalitetsfordringar. I fråga om potatis av högst 3 cm i längd (s. k. småpotatis) hade undantag från utfodringsförbudet tidigare gällt för Norrland med undantag av Gävleborgs län samt för vissa delar av Dalarna och Värmland. Det bestämdes nu, att även inom övriga delar av landet fick småpotatis efter därom till vederbörande kristidsnämnd gjord anmälan användas till utfodring. Ytterligare undantag från utfodringsförbudet medgåvos i april genom cirkulär nr 1312. Tillstånd gavs då att utfodra jämväl annan potatis än sådan som enligt dittills gällande bestämmelser fått användas för sådant ändamål. Tillståndet gällde dock endast högst så stor myckenhet potatis som innehavaren senast den 20 april 1943 hos kristidsnämnden anmält sig ämna använda för utfodring. I anslutning härtill medgavs även, att potatis, vars användning till utfodring var tillåten, tills vidare fick utan särskilt till-

285 stånd kokas vid mejeri, bränneri, stärkelsefabrik eller annan industriell anläggning eller medelst ånga. Den 7 maj frigavs potatisen helt för utfodring. Med giltighet fr. o. m. den 9 april upphävdes vidare transportförbudet för potatis samt förbudet mot leverans av potatis från norra till södra handelsområdet; likaledes upphävdes råskalningsförbudet. Enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande hade livsmedelskommissionen tidigare uppdragit åt Svenska spannmålsaktiebolaget att under april 1943 till vissa bestämda priser inköpa matpotatis, som av odlare hembjöds bolaget senast den 15 m a r s 1943. Enahanda uppdrag lämnades enligt Kungl. Maj:ts beslut den 15 januari 1943 jämväl i fråga om fabriks- och foderpotatis, som enligt föreskrivna kvalitetsfordringar kunde användas till människoföda. Bolaget skulle därvid betala inom Skåne och Blekinge 11 kronor och inom övriga landsdelar 12 kronor per deciton; dessa priser skulle dock sänkas med 2 kronor per deciton, därest hembjudet potatisparti till mer än 15 procent bestod av knölar av högst 4 cm längd. De hembjudna potatispartierna voro att betrakta såsom ett saluöverskott, för vilket avsättning icke kunnat vinnas på annat sätt. Av denna anledning bestämde spannmålsbolaget i samråd med livsmedelskommissionen, att den hembjudna potatisen med undantag av enstaka partier icke skulle försäljas i öppna marknaden, förrän de odlare, som icke hembjudit sina saluöverskott, försålt dessa, eller i varje fall läget blivit sådant, att ett märkbart behov av den hembjudna potatisen gjorde sig gällande. Vid hembudstidens utgång den 15 mars hade till spannmålsbolaget hembjudits c:a 75 000 ton potatis. Med hänsyn till att utbuden av potatis alltsedan januari varit större än efterfrågan kunde den hembjudna myckenheten ej anses särskilt stor. Enligt inkomna rapporter fanns emellertid grundad anledning antaga, att ett stort antal odlare icke begagnat sig av hembudsmöjligheten främst av den anledningen, att de trott sig kunna försälja sitt potatisöverskott i öppna marknaden och därigenom måhända erhålla ett högre pris än garantipriset. För omhändertagande av den hembjudna potatisen uppgjorde spannmålsbolaget en plan, närmast avsedd för Skåne, Halland och Blekinge, där den övervägande delen av ifrågavarande potatis eller c:a 60 000 ton fanns. Planen innebar i huvudsak följande. Inom Blekinge län skulle praktiskt taget all fabrikspotatis och inom Kristianstads län större delen av sådan potatis användas för framställning av potatismjöl. För denna potatis anvisades i allmänhet närmaste stärkelsefabrik såsom uppsamlingsställe. Vid avlämnandet skulle spannmålsbolagets ombud verkställa provtagning av varje potatisparti för bestämmande av huru stor del därav som utgjordes av leveransgill vara, d. v. s. potatis som uppfyllde föreskrivna kvalitetsfordringar för erhållande av det utfästa garantipriset. För den del av ett potatisparti, som icke höll kvalitetsfordringarna, gjordes ett avdrag i priset på 2 kronor per deciton. Beträffande den del av den hembjudna potatisen som

286 icke skulle levereras vid stärkelsefabrik bestämdes, att den antingen skulle lagras hos odlaren mot särskild lagringsersättning för övertagande av bolaget vid senare tidpunkt — det gällde huvudsakligen större potatispartier — eller ock efter kvalitetssortering avlämnas å särskilda uppsamlingsställen. I senare fallet skulle bolaget bestrida så stor del av transportkostnaden, som motsvarade järnvägsfrakten från närmaste järnvägsstation till uppsamlingsställets järnvägstrafikplats. Meddelande lämnades odlaren före utgången av april angående det leveranssätt, som i varje särskilt fall var avsett att användas. Det direkta omhändertagandet av hembjuden potatis, som icke skulle användas för stärkelseframställning, uppdrogs av spannmålsbolaget inom Skåne och Blekinge åt Skånecentralen för frukt- och trädgårdsprodukter i Kristianstad och inom Halland åt Hallands lantmäns centralförening i Falkenberg. Liknande prisgaranti som den vilken meddelats för potatis av 1942 års skörd tillförsäkrades jämväl för potatis av 1943 års skörd. Enligt Kungl. Maj-.ts den 19 mars 1943 lämnade bemyndigande uppdrog livsmedelskommissionen åt Svenska spannmålsaktiebolaget att under april 1944 inköpa sådan matpotatis samt fabriks- och foderpotatis av fullgod beskaffenhet, som av odlare hembjöds bolaget senast den 15 mars 1944. Inlösningspriserna skulle därvid beträffande matpotatis vara desamma som de vilka bestämts för potatis av 1942 års skörd, medan de i fråga om fabriks- och foderpotatis sänkts något. Fr. o. m. den 1 juli 1942 hade livsmedelskommissionen övertagit de uppgifter med avseende å den s. k. p o t a t i s m j ö l s r e g l e r i n g e n , som förut åvilat statens potatismjölsnämnd. Någon ändring i grunderna för denna reglering skedde ej härigenom. Då giltighetstiden för den gällande regleringsförordningen den 26 juni 1933 (nr 389) var begränsad till utgången av september 1943, utfärdade Kungl. Maj:t, efter riksdagens härom fattade beslut, den 30 juni 1943 ny förordning (nr 454) om tillverkning av potatismjöl, vilken den 1 oktober 1943 ersatte den tidigare författningen i ämnet. Den nya författningen innebar en huvudsakligen blott formell omarbetning av den förra. — I samband härmed förlängdes genom kungörelse den 30 juni 1943 (nr 484) giltigheten tills vidare av de alltsedan år 1934 gällande bestämmelserna om tilläggstull å druv- och stärkelsesocker samt stärkelsesirap. Ransonerings bestämmelserna beträffande potatisp r o d u k t e r (potatismjöl m. m.) undergingo under perioden ingen nämnvärd ändring. Dylika produkter fingo som förut inköpas dels alternativt med mjöl, gryn och bröd m. m. mot V-kupong till inköpskort VR, dels mot kupong till annat inköpskort (GS eller A3). Den sistnämnda tilldelningen mer än fördubblades i slutet av maj (från 23 till 48 gram i veckan) och ökades ytterligare i slutet av juni.

287 Regleringen av sockernäringen. Enligt de mellan staten och Svenska sockerfabriksaktiebolaget under senare tid ingångna avtalen angående sockertillverkningen m. m. var bolaget tillförsäkrat ensamrätt i fråga om införsel av socker mot skyldighet att vid inköp av sockerbetor och försäljning av socker tillämpa vissa angivna priser och bestämmelser. Å andra sidan hade staten enligt avtalen åtagit sig att, med viss inskränkning, svara för täckning av bolagets kostnader för tillverkningen och försäljningen av socker och sirap samt vid sockerframställningen erhållna biprodukter. Vid införandet enligt beslut vid 1940 års riksdag av ifrågavarande system för reglering av priser och kostnader för sockertillverkningen (se del I sid. 246) förutsattes, att priserna å socker och sirap under avtalstiden borde i princip så avvägas, att täckning därigenom erhölles för de kostnader för sockrets tillverkning, inkl. viss förräntning av bolagets kapital, som staten i enlighet med gällande avtal med bolaget garanterade. Under avtalsåret 1940/41 tillämpades denna princip i full utsträckning. På grund härav hade sockerregleringen vid utgången den 31 juli 1941 av då gällande avtal ett överskott staten till godo av i runt tal 2-9 milj. kronor. Under avtalsåret 1941/42, då en ganska avsevärd stegring förelåg i avseende å betpriset, lät Kungl. Maj:t emellertid — i syfte att uppskjuta den fördyring av livsmedelskostnaderna, som förhöjda sockerpris skulle innebära — anstå med erforderliga prishöjningar å socker och sirap. Dock vidtogs den 10 juli 1942 en höjning av sockerpriset med 4 öre per kg. 1 betraktande av att lagret av socker den 31 juli 1942 också uppskrevs med den skedda prishöjningen kunde statsregleringens underskott för avtalsåret 1941/42 begränsas till c:a 5-3 milj. kronor. Då året 1941/42 ingick med visst överskott staten till godo, upptogs i sockerbolagets bokslut den 31 juli 1942 såsom bolagets fordran å statsverket ett belopp av c:a 2-4 milj. kronor. Beloppet överfördes enligt överenskommelse med statens sockernämnd i ny räkning för följande års reglering. Beträffande avtalsåret 1942/43 skulle enligt sockerbolagets kalkyl med bibehållna priser å socker och sirap uppkomma ett ytterligare underskott å icke mindre än c:a 17 milj. kronor eller inemot 12 milj. kronor mera än underskottet föregående år. Den största fördyringen berodde även nu på den beslutade höjningen av betpriset, vilken ökade årskostnaderna för sockret med 7 å 8 milj. kronor. Därtill kommo höjningar för de fasta kostnaderna samt för bränsle, löner, räntor m. m. Sockernämnden, som i skrivelse till Kungl. Maj:t den 3 december 1942 anmälde hithörande förhållanden, förklarade, att genom en höjning omedelbart av priserna å socker och sirap med 7 öre per kg skulle underskottet sannolikt förhindras. Kungl. Maj.t framlade ärendet för 1943 års riksdag i proposition nr 163. Förlusten i anledning av sockerregleringen angavs h ä r för tiden intill utgången av löpande avtalsår, d. v. s. till den 1 augusti 1943, till omkring

288 19-5 milj. kronor. Enligl avtalet med sockerbolaget var staten skyldig att täcka denna förlust. Då en höjning av sockerpriset med hänsyn till den förda prispolitiken syntes böra undvikas, föreslog Kungl. Maj:t, att medel anvisades på riksstaten för förlustens täckande, och äskade för ändamålet ett reservationsanslag å nämnda belopp. Jordbruksministern yttrade i sitt anförande till statsrådsprotokollet i ärendet, att möjligheter antagligen funnes att framdeles vid nedgång i betpriset och andra tillverkningskostnader låta sockerpriset sjunka i långsammare tempo än som skulle motiveras av kostnadsminskningen. Statsverket skulle härigenom tillföras inkomster, vilka kunde motväga de förluster som nu föreslogos reglerade. För utnyttjandet av denna möjlighet till utjämning av vinster och förluster över en längre period saknade det betydelse, om en partiell reglering skedde nu eller om förlusten tills vidare balanserades i bolagets räkenskaper. Riksdagen biföll Kungl. Majtts i propositionen gjorda hemställan. Den med sockerbetor odlade arealen var år 1942 i det närmaste lika stor som året förut, nämligen 53 300 hektar. Betskörden per hektar var dock något lägre (325 deciton mot 345 deciton år 1941), och då därtill betorna uppvisade mindre sockerhalt, erhölls för kampanjåret 1942/43 en rätt avsevärt lägre kvantitet råsocker, nämligen 263 900 ton mot 306 000 ton under kampanjåret 1941/42. Angående r e g l e r i n g e n a v s o c k e r n ä r i n g e n u n d e r k o n s u m t i o n s å r e t 1 9 4 3 / 4 4 framlade Kungl. Maj:t den 24 mars proposition till riksdagen, nr 188, grundad på förslag i ämnet av livsmedelskommissionen, priskontrollnämnden och statens sockernämnd. Jordbruksministern anförde i propositionen, att han, ehuru vissa skäl kunde åberopas för en avveckling av det alltsedan år 1940 vid sockerregleringen tillämpade garantisystemet — varvid staten svarade för täckning av Svenska sockerfabriksaktiebolagets kostnader för sockrets och dess biprodukters tillverkning och försäljning inkl. visst vinstbelopp för bolaget mot att detta var redovisningsskyldigt för sina inkomster å samma rörelse — och en övergång till en sådan priskontroll, som genom priskontrollnämnden tillämpades för åtskilliga andra industrier och företag, icke vore beredd att för denna gång tillstyrka en så vittgående omläggning av sockerregleringen. För denna borde därför även under nästa tillverkningsår gälla i huvudsak samma principer som förut. Efter förhandlingar med betodlarna hade uppgörelse angående betpriset träffats av det innehåll, att grundpriset för 1943 års odling skulle bli detsamma som för 1942 års odling eller kronor 4: 50 för 100 kg sockerbetor med 16 procent sockerhalt med reglering av priset efter sockerhalt enligt tidigare tillämpade grunder. Omprövning skulle dock liksom förgående år på hemställan av betodlarnas centralförening få ske genom skiljemannaförfarande, huruvida höjning av betpriset kunde anses motive-

289 rad med hänsyn till sådan stegring av kostnaderna for produktionen avbetor, som innebure att förutsättningarna för det avtalade priset i mera betydande mån ändrats. Skulle svårigheter uppkomma för betodlarna att få arbetare för skötseln av betodlingarna, borde statsmakterna vidtaga åtgärder för anskaffande av erforderlig arbetskraft. Bestämmelserna rörande betarbetarlönerna i den förbindelse, som betodlarna skulle avlämna till sockernämnden, borde ansluta sig till motsvarande bestämmelser i det för året gällande kollektivavtalet. Riksdagen medgav, att nytt avtal träffades mellan staten och sockerbolaget för tiden 1 augusti 1943—31 juli 1944 i huvudsaklig överensstämmelse med det förut gällande avtalet, dock med vissa jämkningar i fråga om bestämmandet av statens kostnadsgaranti, innebärande att den s. k. låsta kostnadsposten väsentligt utvidgades. Importmonopolet för sockerbolaget förlängdes till utgången av januari 1945 (förordning den 16 april 1943, nr 197; kungl. brev till generaltullstyrelsen den 16 april 1943, nr 198). Till fortsatt uppförande vid järnvägsstationer inom betdistrikten av arbetsbesparande anordningar för lastning och lossning av sockerbetor anvisade riksdagen för budgetåret 1943/44 dels anslag för anordningar vid statens järnvägar av 1 milj. kronor och dels anslag till bidrag för anordningar vid enskilda järnvägar av 150 000 kronor. Odlingen av spånads- och oljeväxter. Trots det stöd, som lämnats odlingen av spånadsväxter (lin och hampa), hade denna odling, åtminsone beträffande lin, icke erhållit den omfattning, som finge anses önskvärd med hänsyn till landets behov under rådande förhållanden. Linodlingen omfattade sålunda år 1942 en areal av endast 2 150 hektar mot eftersträvade 7 000 hektar. Som orsaker till den jämförelsevis svaga utvecklingen anfördes, att odlingen av spånadslin var mycket arbetskrävande, och svårigheterna att erhålla arbetskraft medförde givetvis, att den obenägenhet som jordbrukarna hyste mot en ny och riskfull växtodling ytterligare ökades. Då priset på linhalm redan från början avvägts så, alt nettoinkomsten per arealenhet av linodling skulle bli ungefär densamma som för rågodling, förekom icke heller någon stimulans i prishänseende i förhållande till övrig växtodling. Det betydande ekonomiska ansvaret för linberedningsanstalterna i form av odlarnas andelsteckningar i linodlareföreningar m. m. samt föreningsmedlemmarnas skyldighet att odla viss bestämd areal lin under minst fem år torde även i viss utsträckningha motverkat en utökning av linodlingen. En ytterligare anledning till svårigheterna att få i gång denna odling var, att linberedningsanstalterna icke hunnit utbyggas i tillräcklig omfattning. Det sagda torde i viss utsträckning få anses ha ägt motsvarande tillämpning i fråga om hampa, ehuru odlingen här med c:a 2 000 hektar närmade sig den för självförsörjning erforderliga arealen. 19—319301

290 Då en ökning av odlingen av spånadsväxter måste anses betydelsefull, framlade Kungl. Maj:t proposition till 1943 års riksdag, nr 176, med förslag till utvidgat understöd för demia odling. I propositionen föreslogs dels att maximibeloppet för det statsbidrag, som enligt gällande bestämmelser kunde komma att utgå för att möjliggöra för lin- och hampberedningsanstalterna att utbetala fastställt garantipris för lin- resp. hamphalm, höjdes från 200 kronor per hektar till 450 kronor i fråga om linhalm och 350 kronor i fråga om hamphalm, och dels att den av 1941 års riksdag beslutade prisgarantien för lin- och hamphalm utsträcktes, så att den i varje fall omfattade fem år från det amorteringstiden för beviljade statslån för vederbörande beredningsanstalt började, dock i intet fall längre än till utgången av år 1950. Det föreslogs jämväl, att viss jämkning fick ske i garantipriset för 1943 års skörd av linhalm. Riksdagen biföll propositionen och bemyndigade Kungl. Maj:t att vidtaga åtgärder i överensstämmelse därmed. Bestämmelser i ämnet meddelades av Kungl. Maj:t i skrivelse till livsmedelskommissionen den 21 april 1943. Å tilläggsstat för budgetåret 1942/43 anvisade riksdagen, utöver förut beviljade medel, ett anslag av 800 000 kronor för lämnande av statsbidrag till lin- eller hampberedninganläggningar enligt tidigare utfärdade föreskrifter. Därjämte anvisade riksdagen, ävenledes å tilläggsstat för 1942/43, till förstärkning av hemslöjdslånefonden ett anslag av 3 milj. kronor för att möjliggöra ytterligare lån till lin- och hampberedningsanstalter. Vad oljeväxtodlingen angår hade denna, tack vare de garanterade förmånliga priserna kraftigt ökats, så att den år 1942 omfattade en areal av över 18 000 hektar mot c:a 8 000 hektar föregående år (se sid. 57). I proposition till 1943 års riksdag, nr 177, föreslog Kungl. Maj:t, att garantipriser skulle fastställas jämväl för 1943 års odlingar, varvid priserna dock borde i viss mån sänkas i förhållande till de förut gällande, alldenstund jordbrukarna nu i rätt stor omfattning hunnit lära sig odlingstekniken och samtidigt fått en bättre kunskap om vilka jordar som lämpade sig bäst för odling av vederbörande oljeväxtslag. Vidare finge en dylik prissänkning anses motiverad av det skälet att, om oljeväxter skulle kunna odlas även under normala förhållanden, priset måste successivt sänkas så, att det svenskodlade oljeväxtfröet kunde göras mera konkurrenskraftigt. Riksdagen biföll propositionen och fastställde i överensstämmelse därmed garantipriserna för 1943 års odling till följande belopp: för vårraps 85, för vitsenap 70, för vallmo och solros 120, för oljelin 95, för hampa 110 och för sojabönor 145 öre per kg. Vid leverans efter visst, senare bestämt datum under hösten skulle priset för samtliga fröslag ökas med 5 öre per kg. För vinterraps av 1942 års odling hade garantipriset redan tidigare fastställts till 1 krona per kg. Garantipriset för vinterraps, som såddes under hösten 1943, bestämdes till 80 öre per kg. Åt livsmedelskommissionen uppdrogs att tillse,

291 att denna odling icke finge sådan omfattning, att den alltför mycket inkräktade på höstsädsodlingen. Till »stödjande av odlingen av vissa kulturväxter» anvisade riksdagen vidare för budgetåret 1943/44 ett anslag av 65 000 kronor. — Genom beslut den 11 juni 1943 bemyndigade Kungl. Maj:t livsmedelskommissionen att från clearingkassan för fettvaror täcka förlust å den inhemska odlingen av oljeväxtfrö under år 1943, på samma sätt som skett beträffande odlingen för föregeånde år. Oljeväxtodlingarna skulle som förut bedrivas såsom kontraktsodlingar i Svenska spannmålsaktiebolagets regi. Konlraktsteckningen förmedlades av lokala oljeväxt- eller fröodareföreningar inom olika delar av odlingsområdet. Oljeväxtodlareföreningarna i landet bildade under våren 1943 en gemensam sammanslutning, Sveriges oljeväxtodlares centralförening. Att intresset för oljeväxtodlingen bland jordbrukarna fortfarande varit livligt visas genom den ökade omfattningen av under våren 1943 gjorda kontraktsteckningar. Sammanlagda arealen av 1943 års odling redovisades till något över 30 000 hektar; däri ingick 4 890 hektar vinterraps av 1942 års sådd. Kött- och fläskregleringen. Vissa lättnader i de under hösten 1942 utfärdade bestämmelserna angående antecknings- och uppgiftsskyldighet för djuruppfödare m. fl. (se sid. 58) medgåvos av livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 1211. Det bestämdes sålunda, att skyldigheten för djurägare att föra journal angående sitt djurbestånd fr. o. m. den 1 mars 1943 endast skulle gälla sådan djurägare, som yrkesmässigt uppfödde, sålde eller slaktade djur. Skyldighet att föra journal skulle sålunda ej åligga exempelvis sådan innehavare av hushållsgris, som icke drev jordbruk. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 27 november 1942 hade livsmedelskommissionen anmält, att knapphet och prisstegring börjat inträda i fråga om tarmar, en vara som tidigare i stor utsträckning importerats. Till knappheten hade bidragit, att tarmar allmänt kommit till användning för tillverkning av kupongfria charkuterivaror (d. v. s. produkter innehållande kupongfritt kött eller andra kupongfria varor, särskilt fisk). Det syntes önskvärt att begränsa dylik tillverkning. I de fall då för densamma användes varor, som lämpligen kunde avsättas till konsumenterna i oberett skick, innebar tillverkningen en onödig varufördyring. För att åstadkomma en tillfredsställande reglering av förbrukningen på hithörande område utfärdade Kungl. Maj:t den 29 januari 1943 kungörelse (nr 59) angående beslag å samt reglering av handeln med tarmar m. m. Samtidigt utfärdades även kungörelse (nr 60) angående förbud mot införsel av tarmar utan tillstånd av livsmedelskommissionen samt kungörelse (nr 61) med vissa bestämmelser an-

292 gående tillverkning och försäljning av charkuterivaror m. m. Därjämte bemyndigades livsmedelskommissionen att fastställa normalpriser på tarmar. Tillämpningsbestämmelser till nyssnämnda författningar utfärdades av kommissionen genom cirkulär nr 1220 och 1221. Beslaget å tarmar, vilket trädde i kraft den 21 februari, omfattade alla hos yrkesmässiga producenter och handlande befintliga förråd samt förråd hos andra om minst 10 kg ävensom partier vilka efter beslagstillfället framvunnos inom riket eller dit infördes. Beslagsförfattningen gav livsmedelskommissionen befogenhet att reglera den yrkesmässiga försäljningen av tarmar. Emellertid beslöt kommissionen, att all sådan försäljning med undantag för vissa särskilda slag av tarmar tills vidare skulle få ske fritt. Kungörelsen stadgade vidare, att tarmar och konsttarmar icke utan särskilt av livsmedelskommissionen eller å dess vägnar meddelat tillstånd fingo användas vid yrkesmässig tillverkning eller beredning till avsalu av andra varor än sådana som gingo in under köttransoneringen. Kungörelsen angående tillverkning och försäljning av charkuterivaror, vilken redan omförmälts ovan å sid. 265, var föranledd bl. a. av prisregleringshänsyn och avsåg att möjliggöra en för prisregleringen behövlig standardisering och sortimentsbegränsning av charkuterivaror, innehållande kött eller fläsk. Med stöd därav fastställde livsmedelskommissionen också de sorter av dylika varor, som fr. o. m. den 8 mars 1943 fingo yrkesmässigt saluhållas eller försäljas samt deras sammansättning. En följd av nu nämnda bestämmelser blev, att tarmar efter nyss angivna tidpunkt ej kunde annat än undantagsvis användas för yrkesmässig tillverkning av andra charkuterivaror, innehållande kött, än sådana som med avseende å sammansättningen överensstämde med kommissionens standardiseringsregler (standardiserade charkuterivaror). Enligt beslut den 7 maj 1943 bemyndigade Kungl. Maj:t livsmedelskommissionen att utfärda föreskrifter angående de villkor, under vilka fåruppfödare kunde erhålla licens för nedslaktning av honom tillhörigt får. Beslutet var föranlett av önskan att på detta sätt jämte andra befrämja fåruppfödningen. Föreskrifter av angiven innebörd meddelades av kommissionen i cirkulär nr 1375. Härigenom bereddes ökade möjligheter för fåruppfödare att för tillgodoseende av sitt hushålls behov av köttvaror före den 1 december 1943 erhålla slaktlicens för sådana bagglamm, som fötts under år 1943. 1 samband därmed nedsattes kupongavdraget för dylika får till hälften av det som eljest skolat tillämpas. Motsvarande förmåner gjordes även tillämpliga på bockar, födda 1943. Samtidigt vidtog livsmedelskommissionen även vissa andra ändringar och tillägg till gällande bestämmelser om beviljande av slaktlicens för skilda slag av husdjur samt om nedslaktning av sådana djur vid olycksfall m. m. Sålunda stadgades bl. a., att uppfödare av sådan hushållsgris, som ned-

293 slaktats på grund av olycksfall eller av annan liknande anledning, i vissa fall ägde behålla grisen för eget behov mot mindre kupongavdrag än det för svin eljest fastställda. Vidare bereddes ökade möjligheter för djuruppfödare, vars hushållsgris dolt eller nedslaktats under sådana omständigheter, att den ej kunnat användas till människoföda, att erhålla slaktlicens för hushållsgris, som han anskaffat i stället för den tidigare hushållsgrisen. Därjämte infördes en särskild föreskrift om rätt för arbetslag eller annan därmed jämförlig grupp personer, vars medlemmar hade gemensamt hushåll, att i visst fall erhålla slaktlicens för hushållsgris, som gruppen ej själv uppfött, mot avlämnande av kuponger för grisens hela slaktvikt. Bestämmelserna gällde fr. o. m. den 7 juni 1943. Under krisåren hade inom en del städer och större samhällen pågått i ns a m l i n g a r av m a t a v f a l l f r å n h u s h å l l e n i och för avfallets nyttiggörande för uppfödning av göds vin. Viss verksamhet i detta syfte hade sålunda bl. a. bedrivits av Landsförbundet för arbetslöshetens bekämpande, vilket satt som sin uppgift att med tillhjälp av arbetslösa, partiellt arbetsföra personer bedriva insamling ej blott av matavfall utan även av lump och annat avfall från hushållen och vilket för täckande av sina administrationskostnader åtnjöt statsbidrag. Av skilda orsaker hade emellertid denna insamlingsverksamhet, trots för densamma bedriven propaganda, icke fått den omfattning, som under rådande försörjningsläge kunde anses önskvärd. För att stimulera till en mera allmän och effektiv matavfallsinsamling beslöt livsmedelskommissionen medgiva, att hushåll, som deltoge i sådan insamling, skulle beredas möjligheter att erhålla viss extra tilldelning av fläsk. I anslutning härtill meddelade kommissionen i cirkulär nr 1379 vissa föreskrifter. Sålunda bestämdes, att insamlingsverksamheten skulle, under kommissionens överinseende, inom resp. orter bedrivas under kristidsnämndens ledning och kontroll av företag, med vilket nämnden träffat överenskommelse härom. Då kostnaderna för insamlingsarbetet förutsattes i allmänhet bliva sådana, att de ej kunde helt finansieras genom försäljning av matavfallet, hade det ansetts nödvändigt, att de hushåll, vilka deltogo i insamlingen och på grund därav önskade komma i åtnjutande av extra tilldelning av fläsk, erlade en viss avgift. Denna avgift finge icke utan godkännande av livsmedelskommissionen bestämmas till högre belopp än 1 krona 50 öre per hushållsmedlem och år. Storleken av den extra portion fläsk, som genom nämnda insamling kunde meddelas hushåll, skulle utgå i proportion till den inom insamlingsområdet insamlade kvantiteten matavfall, varvid ett kilogram insamlat avfall i tilldelningshänseende motsvarade 25 poäng ( = 25 gram benfritt fläsk). Extra tilldelning skulle ske, när den inom ett område insamlade kvantiteten matavfall uppginge till i genomsnitt 8 kg per till verksamheten ansluten person, varvid ett halvkupongkort G, gällande för

294 inköp av 200 poäng benfritt fläsk, tilldelades varje tilldelningsberättigad person. Möjlighet att erhålla extra tilldelning stod även öppen för sjukhus och allmänna inrättningar, som önskade ansluta sig till verksamheten. Tillgången på kött och fläsk medgav under halvårets senare del en betydligt rikligare t i l l d e l n i n g t i l l f ö r b r u k a r n a än under hösten. Extra tilldelningar gåvos dels av köttvaror i allmänhet (särskilt för påskhelgen) , dels av amerikanskt fläsk och vissa charkuterivaror. Skogsarbetare ävensom invånarna i vissa socknar i Norrbottens län erhöllo särskilda tillläggskvantiteter av amerikanskt fläsk, de förra alternativt med margarin. Det förbättrade försörjningsläget tog sig även uttryck däri, att vissa lättnader medgåyos vid poängberäkningen samt att vissa köttvaror helt frigåvos. Visserligen höjdes fr. o. m. den 3 maj poängvärdet något beträffande kött av får, get och ren. Däremot sänktes samtidigt poängvärdena på vissa organ, inälvor och charkuterivaror, varjämte medgavs att blod, blodpudding och blodkorv samt vissa organ och inälvor fingo fritt inköpas. Detsamma blev fr. o. m. den 22 maj fallet med ytterligare vissa slag av inälvor ävensom vissa charkuterivaror, nämligen hackkorv, stångkorv och pölsa. Angående p r i s r e g l e r i n g e n å kött och köttvaror m. m. se sid. 265. Regleringen beträffande mjölk, mejeriprodukter och annat matfett. De anordningar på hithörande område, som sammanhängde med p r i s r e g l e r i n g e n för resp. produkter, ha behandlats ovan å sid. 266. M a t f e t t s r a n s o n e r i n g e n förblev orubbad. Den egentligen enda skillnaden mot den vid slutet av föregående år tillämpade ordningen var, att från den 12 januari endast hälften av tilldelningen fick uttagas i matfett efter kortinnehavarens eget val eller grädde eller fettemulsion. Minst hälften skulle uttagas i margarin eller matolja eller, fr. o. m. den 20 april, i flott. I o s t r a n s o n e r i n g e n skedde ingen annan ändring än att lättnader medgåvos beträffande försäljningen av vissa partier importerad smältost. En viss mindre justering ägde rum beträffande grunderna för r a b a t t s y s t e m e t . Tidigare hade såsom förutsättning för tilldelning av rabattkort för matfett eller mjölk gällt, bland annat, att vederbörande icke själv eller, i fråga om barn, dettas föräldrar brukade jordbruksfastighet med ett taxeringsvärde av mer än 10 000 kronor eller, i vissa fall, icke brukade sådan fastighet med ett taxeringsvärde av mer än 20 000 kronor. Detta stadgande befanns medföra viss obillighet i sådana fall där fastighetens brukare på grund av arrendeavtal eller av annan omständighet ej ägde helt tillgodogöra sig fastighetens avkastning. I syfte att undanröja denna olägenhet föreskrev livsmedelskommissionen genom cirkulär den 15 januari (nr 1174), att i nu nämnda fall skulle vid tillämpning av berörda föreskrift

295 bortses från den del av taxeringsvärdet, som kunde anses belöpa på den egendom, vars avkastning fastighetens brukare icke ägde att tillgodogöra sig. Bestämmelser meddelades i livsmedelskommissionens cirkulär nr 1166 angående användningen av vid n e d s m ä l t n i n g a v däggdjursben i autoklav framvunnet f e t t . Sådant fett hade autoklavägaren förut — därest han var auktoriserad uppköpare av råister och råtalg samt yrkesmässigt tillverkade charkuterivaror eller fläskkonserver — ägt att för egen räkning fritt förfoga över. Denna rätt inskränktes nu till att avse allenast hälften av den framvunna kvantiteten. Vid tillverkning av margarin användas bl. a., i främsta rummet såsom vattenbindningsmedel, vissa e m u l s i o n s m e d e l innehållande g l y c e r i n o c h f e t t ä m n e n . Liknande emulsionsmedel komma emellertid till användning även för vissa andra ändamål, såsom vid chokladoch kextillverkning samt vid tillverkning av salvor och kosmetiska medel. Under kristiden hade dylika ämnen också tagits i bruk vid framställning av ersättningsmedel för matfett med hög vattenhalt. Delvis hade ifrågavarande emulsionsmedel importerats, delvis ock tillverkats inom landet, såvitt råvara därför funnits att tillgå. På grund av det allt mer prekära läget för glycerinförsörjningen ansåg livsmedelskommissionen åtgärder behövliga för att reservera befintliga tillgångar av ifrågavarande emulsionsmedel för margarinindustrien. Detsamma gällde även det för samma industri erforderliga ämnet 1 e c i t i n och därav framställda preparat, vilka äro av betydelse för höjande av margarinets användbarhet vid stekning och bakning och för vilkas framställande råvaror (i allmänhet sojaolja) ej längre stodo till förfogande. För att kommissionen skulle bli i tillfälle att på önskvärt sätt disponera över befintliga tillgångar av nämnda ämnen förordnade Kungl. Maj:t genom kungörelse den 30 april 1943 (nr 228) om beslag därå fr. o. m. den 9 maj samt reglering av handeln därmed. Beslaget omfattade lecitin, lecitinpreparat och} emulsionsmedel, bestående av mono- och diglycerider, som framställts av fett eller fettsyra och glycerin. Närmare bestämmelser angående regleringen på hithörande område utfärdades av livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 1345. Å sid. 63 har omförmälts, att särskilda åtgärder ansetts erforderliga för att för ost- och mesosttillverkning tillvarataga sommarproduktionen av skummjölk o c h v a s s l a . P å livsmedelskommissionens framställning bemyndigade Kungl. Maj:t genom beslut den 11 juni 1943 kommissionen att för ostproduktion föranstalta om utbetalning av merfraktbidrag för nämnda varor ävensom att föranstalta om lagring av mesmassa samt inköp och lagring av torrmjölk.

296 Äggregleringen. Livsmedelskommissionen utfärdade i januari 1943 bestämmelser angående tilldelning av avelsägg under våren 1943. Licens för inköp av avelsägg skulle efter ansökan kunna beviljas av vederbörande kristidsnämnd med högst så stor kvantitet, som motsvarande 2 ägg per vuxet fjäderfä inom en besättning av samma storlek som den sökanden innehade under våren 1938. Därest sökanden vid tiden för ansökningen innehade flera vuxna fjäderfän än 1938, fick tilldelningen dock enligt samma grunder beräknas med ledning av innehavet vid tiden för ansökningen. Efter utgången av maj 1943 inkomna ansökningar fingo icke bifallas. Rätten för äggproducent att efter licens av kristidsnämnden i orten överlåta ägg till annan än auktoriserad ägguppköpare eller auktoriserad partihandlare utsträcktes av livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 1404 till att omfatta ej blott enstaka gåvor till släktingar och vänner etc. utan även reguljär försäljning till enskilda förbrukare, som voro stadigvarande eller tillfälligt bosatta i samma eller angränsande kristidsnämndsområde. Vidare medgav kommissionen genom samma cirkulär liksom föregående år, att sådana äggproducenter, som innehade kristidsstyrelses tillstånd att sälja ägg till vissa namngivna personer eller att idka torghandel, kunde efter ansökan hos kristidsstyrelsen erhålla tillstånd att under sommarmånaderna sälja ägg även till andra förbrukare än sådana som upptagits å tillståndsbevisen. Denna rätt begränsades dock till producenter, som voro bosatta inom ort, dit en någorlunda väsentlig utflyttning av sommargäster ägde rum. Det skulle ock visas, att det vore förenat med uppenbar olägenhet för de utflyttade sommargästerna att göra sina inköp av ägg i handelsbod. Sådant tillfälligt tillstånd kunde under samma förutsättningar även beviljas producent, som icke tidigare ägt rätt att sälja ägg direkt till förbrukare. Lagring av ägg hade i Sverige tidigare huvudsakligen ägt rum dels i form av lagring i kylhus med användande av i stort sett samma metod som vid kylhuslagring av andra livsmedel och dels genom konservering med kemiska medel. Enär kvaliteten hos på dylikt sätt lagrade ägg i allmänhet är sämre än hos färska ägg, hade det ansetts erforderligt att sålunda lagrade ägg underkastades viss märkning. Bestämmelser därom hade utfärdats genom kungörelse den 18 oktober 1929 (nr 356) (ändrad genom kungörelser nr 489/1932 och 564/1935). Sedermera hade även andra metoder för lagring av ägg prövats, bl. a. lagring under kyla i lufttäta rum, i vilka en gasblandning, bestående till största delen av kolsyra, insprutats. Kvaliteten hos ägg, som lagrats enligt denna metod, hade befunnits bättre än hos ägg som lagrats på förut vanligt sätt, varför det syntes rimligt att de kolsyrelagrade äggen undantogos från eljest föreskriven märkning men ändock på visst sätt utmärktes. Efter framställning av livsmedelskommissionen utfärdade

297 Kungl. Maj-.t kungörelse den 28 maj 1943 (nr 288), som ersatte den tidigare märkningskungörelsen. Däri föreskrevs bl. a., att den som för avsalu kylhuslagrade ägg enligt särskild metod, därvid gasblandning, bestående till största delen av kolsyra, kom till användning, kunde av livsmedelskommissionen erhålla tillstånd att märka sålunda lagrade ägg på särskilt sätt. Den relativt goda äggtillgången under våren möjliggjorde en ganska riklig ä g g t i l l d e l n i n g från slutet av mars. Denna ägde rum alternativt med tilldelning av äggpulver eller havregryn, delvis även med tilldelning av vissa köttvaror (sylta, spädkalvkött, hästkött m. m.). Importen av ägg var under första halvåret 1943 av ungefär samma omfattning som under föregående halvår, importen av äggpulver däremot betydligt ökad. Som förut finansierades denna import med statsmedel genom livsmedelskommissionens förmedling. Det härför utestående förskottet uppgick vid slutet av juni 1943 till c:a 10 milj. kronor. Angående p r i s r e g l e r i n g e n å ägg se sid. 267. Fisket och fiskhandelsreglcringen. Fiskproduktionen under första halvåret 1943 visade jämförelsevis goda resultat. Beträffande västkustfisket ange siffrorna för försäljningarna i Göteborgs fiskehamn en sammanlagd kvantitet, som ungefär motsvarade genomsnittskvantiteten samma månader under femårsperioden närmast före kriget eller något över 22 000 ton men med 24 procent överträffade kvantiteten under första halvåret 1942. Av totalkvantiteten före kriget hade vanligen över hälften upp till 60 procent utgjorts av sill och skarpsill, medan dessa fiskslag år 1943 blott uppgingo till c:a 45 procent. Däremot förelåg stark relativ ökning beträffande bl. a. torsk, kolja, vitling och gråsej. Strömmingsfisket på ostkusten utföll även relativt tillfredsställande. Sammanlagt såldes under första halvåret 1943 vid ostkusten fr. o. m. Ångermanland t. o. m. Kalmar län c:a 14 600 ton strömming mot 12 400 ton i genomsnitt åren 1938—39 och 9 000 ton år 1942. Importen av såväl sill som annan fisk var obetydlig. Beträffande de åtgärder, som vidtogos för att på skäliga villkor tillgodose fiskets behov av flytande bränsle, se nedan sid. 381 ff. I fråga om h a n d e l s - o c h p r i s r e g l e r i n g e n på fiskområdet togos ur.der första halvåret 1943 inga nya initiativ. Den redan etablerade ordningen blev emellertid föremål för ändringar och kompletteringar i åtskilliga hänseenden. Med Kungl. Maj:ts bemyndigande träffade livsmedelskommissionen i januari 1943 överenskommelse med Svenska västkustfiskarnas centralförbund och Sveriges ångtrålareförening av innehåll, att gällande normalpriser

298 och garantipriser på västkustfisk skulle med vissa undantag förbli oförändrade under första halvåret 1943 samt jämväl för tiden därefter, i den mån överenskommelsen ej från någondera sidan uppsades. Förutsättning för överenskommelsens giltighet var från fiskarorganisationernas sida, att fisket för samma tid erhölle en tilldelning av drivmedel, som motsvarade minst 15 procents ökning i förhållande till tilldelningen under motsvarande tid år 1942, samt garanti mot prisstegring å det flytande bränslet. Dessa villkor blevo ock uppfyllda, varför överenskommelsen förblev i kraft, sedan den godkänts av Kungl. Maj:t den 22 januari 1943. — Enligt cirkulär nr 1206 iklädde sig livsmedelskommissionen avsättnings- och prisgaranti jämväl beträffande en del av de fiskslag, som vid årets början indragits under handelsregleringen men som då tills vidare ställts utanför garantien, nämligen äkta tunga, hälleflundra, piggvar, slätvar, bergtunga, havkatt och marulk. Kungörelsen den 6 november 1942 (nr 862) angående reglering av handeln med vissa slag av fisk (se sid. 69) kompletterades i ett par punkter genom kungörelse den 26 februari 1943 (nr 92). Därigenom stadgades, att handelsreglering jämlikt ifrågavarande författning skulle liksom för de uppräknade slagen av saltsjöfisk enligt livsmedelskommissionens bestämmande kunna föreskrivas även för annan fisk än den som avsågs i beslagskungörelsen beträffande salt sill m. m. (d. v. s. saltad eller kryddad sill, skarpsill och strömming samt vissa fiskkonserver). Det väsentliga var, att regleringskungörelsen härigenom gjordes tillämplig även på sötvattensfisk. Vidare meddelades en bestämmelse, varigenom livsmedelskommissionen erhöll befogenhet att för visst område förordna om införande av lokalt auktorisationstvång för detaljhandeln med fisk. Dylikt förordnande meddelade kommissionen tills vidare ej. Så skedde först med avseende på handeln med saltvattensfisk i Göteborg fr. o. m. den 1 juli 1943. Däremot företog kommissionen i samband med nämnda författningsändring en allmän omarbetning av de tidigare i cirkulär nr 833 m. fl. meddelade tillämpningsföreskrifterna angående fiskhandelsregleringen och sammanförde dessa i ett nytt omfångsrikt cirkulär den 5 mars, nr 1258. Bland därvid genomförda ändringar märkas särskilt de nya bestämmelser som lämnades rörande fiskares rätt att sälja av honom fångad fisk till annan än auktoriserad partihandlare. Möjligheterna för fiskare att sälja fisk direkt till enskilda förbrukare eller till detaljhandlare begränsades i flera hänseenden men utvidgades å andra sidan till att gälla även saltad, rökt, kryddad eller sockersaltad fisk. Vissa ändringar skedde även i fråga om normalpriserna och garantipriserna på saltvattensfisk, utan att likväl i sådant avseende några mera betydande rubbningar åstadkommos. Normalpriserna på strömming sänktes i flera repriser inom ramen för del system med rörliga priser som tidigare fastslagits, varvid även vissa jämkningar skedde i prisområdesindelningen. I samband med en omreglering

299 av normalpriserna å saltströmming sattes fr. o. m. den 31 maj 1943 normalpris jämväl å surströmming. Vissa slag av sötvattensfisk hade åsatts normalpris fr. o. m. den 16 juli 1942. Denna prisbestämning utvidgades fr. o. m. den 15 februari 1943 genom livsmedelskommissionens cirkulär nr 1178 till att omfatta alla slag av sötvattensfisk, såväl färsk som rökt och saltad. Därvid genomfördes en viss prisdifferentiering för tre olika områden av landet. Särskilda normalpriser fastställdes för försäljning från fiskare till handlande, för försäljning från en handlande till en annan och för försäljning till förbrukare. Till följd av den under våren och försommaren inträffade förbättringen i landets livsmedelsförsörjning hade de fasta, relativt höga fiskpriser, som bestämts i livsmedelskommissionens ovannämnda avtal i början på året med västkustfiskarenas organisationer, uppenbarligen kommit att i viss mån förhindra den ökning av fiskkonsumtionen, som normalt brukar inträda vid god tillförsel av fisk. Under de senaste månadernas jämförelsevis rikliga fiskfångst hade kommissionen också nödgats att, enligt överenskommelse med fiskarorganisationerna, för saltning eller annan konservering övertaga c:a 8 milj. kg fisk, som icke kunnat försäljas till förbrukarna i färskt tillstånd. Kommissionen fann sig därför föranlåten — i syfte att söka åstadkomma en för allmänheten och kommissionen förmånligare uppgörelse — att uppsäga gällande avtal till upphörande den 1 juli 1943. Efter överläggningar träffades en ny överenskommelse angående normalpriser och garantipriser på västkustfisk att gälla tills vidare under de tre närmaste månaderna. Enligt denna skulle livsmedelskommissionen icke garantera avsättning för åtskilliga av de mindre viktiga fiskslagen och icke heller för de mindre sorteringarna av torskfiskar och sill. Normalpriserna och de garantipriser, som alltjämt skulle gälla, sänktes för flertalet fiskslag, i vissa fall, såsom beträffande vitling, kolja och tonfisk, i ganska avsevärd omfattning. Sänkning påkallades även från kommissionens sida beträffande normalpriset på räkor. Överenskommelsen biträddes av representanterna för de båda fiskarorganisationerna endast under förutsättning av att en viss prissänkning fr. o. m. den 1 juli genomfördes för fiskets flytande drivmedel samt för stenkol. Förhandlingar upptogos även med representanter för vederbörande sammanslutningar för havsfisket i Öresund samt på syd- och ostkusten. Beträffande de fiskslag, som förekomma såväl på västkusten som i Östersjön, nåddes enighet om anpassning av normalpriserna på den fisk, som fångades i Öresund samt vid syd- och ostkusten, efter de ändrade priserna på västkustfisken, varjämte vissa speciella begränsningar avtalades i fråga om prisgarantien för torsk och sill. I fråga om strömming lyckades det däremot icke att nå överenskommelse med vederbörande fiskarorganisationer — de av Kungl. Maj:t auktorise-

300 rade fiskförsäljningsföreningarna — om de av livsmedelskommissionen i samförstånd med priskontrollnämnden påkallade prissänkningarna. Normalpriserna på strömming hade i augusti 1942 reglerats på grundval av de då tämligen höga priserna på flytande bränsle. Då bränslepriserna från den 1 juli 1943 komme att sänkas, ansåg kommissionen en återgång av strömmingsprisregleringen till förhållandet före augusti 1942 befogad. Uppgörelse träffades av livsmedelskommissionen jämväl med delegerade för parti- och detaljhandeln med fisk, innebärande nedsättning av partihandelsmarginalen med i genomsnitt 1 öre och av detaljhandelsmarginalen med i regel 5 å 10 öre per kg för flertalet fiskslag. De träffade uppgörelserna godkändes av Kungl. Maj:t den 30 juni 1943, varjämte livsmedelskommissionen bemyndigades fastställa normalpriser å fisk och räkor i huvudsaklig överensstämmelse med av kommissionen angivna grunder. De nya bestämmelserna sammanfattades av livsmedelskommissionen i cirkulär den 2 juli 1943, nr 1443. Angående de av riksdagen beviljade anslagen för uppköp och lagring av fisk se sid. 395. En allmän t i l l d e l n i n g a v s a l t s i l l till enskilda hushåll och allmänna inrättningar anordnades av livsmedelskommissionen under april och maj månader enligt därom utfärdat cirkulär nr 1232. Med hänsyn till att förråden av salt sill voro ganska begränsade sammanfördes regleringen av handeln med denna vara med handeln med ärter på sådant sätt, att kupong, gällande för inköp av salt sill, alternativt fick användas vid inköp av ärter. Av samma skäl tillgreps ett system med förhandsbeställning. Den allmänna silltilldelningen utgjorde 500 gram per person att inköpas mot kupong till inköpskort GS (köttkortet). Dessutom medgavs en ytterligare tilldelning av 250 gram per person till innehavare av U-kort. Den som önskade köpa salt sill hade att under tiden 24 februari—6 mars till sin handlande inlämna vederbörliga kuponger. Utlämningen till kunderna skedde fr. o. m. den 12 april. Den som ej önskade köpa salt sill ägde fr. o. m. den 8 mars i stället för nämnda sillranson köpa 300 gram okokta eller 900 gram kokta ärter (innehavare av U-kort 450 resp. 1 350 gram). Allmän inrättning fick inköpa salt sill mot av kristidsstyrelse utfärdad inköpslicens. Då tillgången på salt sill sedermera ökades, så att den tillät en ytterligare tilldelning, beslöt livsmedelskommissionen dels medgiva personer, vilka på grund av inkallelse till beredskapstjänstgöring varit förhindrade att göra förhandsbeställning enligt tidigare meddelade bestämmelser, rätt att göra sådan beställning, dels ock lämna enskilda hushåll och allmänna inrättningar en extra tilldelning av salt sill. Denna extra tilldelning utgick under tiden 5—31 maj med en kvantitet av 250 gram per person. Dessutom ägde

301 innehavare av U-kort under samma tid erhålla en tilldelning av 125 gram. Då det till följd av den ovanligt varma väderleken under första hälften av maj visade sig svårt för handlandena att förvara sillen, föreskrev livsmedelskommissionen, att nyssnämnda tilldelning skulle uttagas senast den 15 maj i stället för som tidigare bestämts senast den 31 maj. Samtidigt bestämde kommissionen, att de partier salt sill, som den 16 maj kvarlågo hos detaljhandlare, partihandlare eller sillsaltare, fingo efter nämnda dag fritt överlåtas utan mottagande av särskilt inköpsbevis. I december 1942 hade livsmedelskommissionen tillkännagivit, att de begränsade lager av f i s k b u l l a r , som funnos inom landet, voro avsedda för vissa särskilda ändamål, bl. a. för utdelning till sjuka personer. För att möjliggöra en fördelning av lagren i överensstämmelse härmed förordnade Kungl. Maj:t på kommissionens hemställan genom kungörelse den 8 januari 1943 (nr 4), dels att konserverade fiskbullar och andra konserverade maträtter (sillbullar, fiskkorv m. m.) i förpackning om minst 150 gram netto skulle fr. o. m. den 14 januari vara under beslag, dels ock att handeln med nämnda konserver fr. o. m. samma dag skulle vara underkastad reglering, samt uppdrog åt livsmedelskommissionen att meddela närmare bestämmelser därom. I anslutning till det givna bemyndigandet beslöt kommissionen, att importerade konserver av ifrågavarande slag fingo tills vidare fritt försäljas. Beträffande tilldelningen av konserverade fiskbullar till sjuka personer bestämde kommissionen genom cirkulär nr 1155, att till sådana personer, vilka på grund av vissa angivna sjukdomar innehade eller framdeles erhölle licens för extra tilldelning av ransonerade varor, kunde utställas inköpslicenser gällande för inköp av en halvburk (400 å 450 gram) per vecka inom orter med lokal reglering av fiskförbrukningen och en halvburk för två veckor inom andra orter. Inköpslicens skulle utfärdas av vederbörande kristidsnämnd för den tid som angavs i åberopat läkarintyg, dock för längst tre månader. Vad angick k o n s e r v e r a d m a k r i l l o c h k o n s e r v e r a d t o n f i s k , som jämte vissa andra varor lagts under beslag i slutet av december 1942 (se sid. 71), hade livsmedelskommissionen i samband därmed föreskrivit, att försäljning fick, alternativt med viss kvantitet risgryn, ske till enskild förbrukare, vilken före den 10 januari beställt sådana konserver hos handlande mot avlämnande av kuponger till inköpskort M (matfettskortet). Försäljningen skulle påbörjas den 8 februari. Enligt senare gjort tillkännagivande skulle beställda kvantiteter av handlandena utlämnas senast den 30 april 1943. Då det visade sig, att vissa av de beställda kvantiteterna icke avhämtats före sistnämnda dag, beslöt livsmedelskommissionen, för att bereda detaljhandlarna möjlighet till avsättning av de icke uttagna kvantiteterna, att dessa fr. o. m. den 3 maj finge fritt försäljas utan mottagande av särskilt inköpsbevis. Fri försäljning medgavs fr. o. m. den 1 juni av samtliga hos parti- och detaljhandlare befintliga partier av kon-

302 serverade fiskbullar och konserverade sillbullar samt hos tillverkare kvarliggande lager av år 1942 och tidigare tillverkade sådana konserver ävensom av samtliga hos parti- och detaljhandlare befintliga partier av konserverad makrill och tonfisk samt hos tillverkare kvarliggande lager av före den 20 maj 1943 tillverkade sådana konserver. Från samma dag medgavs även fri försäljning av herring (konserverad brissling — sprats — inlagd såsom sardiner i tomatsås). Den vid årets början införda f i s k r a n s o n e r i n g e n i S t o c k h o l m , vilken vid flera tillfällen underkastats jämkningar, begränsades den 4 maj 1943 till att omfatta endast strömming, sill och makrill samt upphävdes helt fr. o. m. den 10 maj. Fortfarande skulle emellertid såsom villkor för rätten för partihandlare inom Stockholms ransoneringsområde att bedriva partihandel med fisk gälla, att partihandlaren fördelade de kvantiteter strömming, som stodo till hans förfogande, mellan sina kunder i förhållande till deras inköp av strömming hos honom under senaste ransoneringsperiod. Efter viss tid på dagen, som det ålåg kristidsnämnden att bestämma, ägde partihandlaren dock fritt försälja de partier strömming, som hans ordinarie kunder då underlåtit att uttaga. I anslutning härtill uppmanades detaljhandlare och förbrukare inom Stockholms ransoneringsområde att i största möjliga utsträckning företaga sina inköp av strömming hos samma partihandlare, resp. samma detaljhandlare som de tidigare anlitat. Åtgärder för tillvaratagande av inhemska frukter och bär samt för ökad grönsaksodling m. m. Genom beslut den 8 januari 1943 medgav Kungl. Maj:t, att till täckande av kristidsstyrelsernas kostnader för befrämjande av husbehovsodlingen av potatis och köksväxter under året fick användas ett belopp av 150 000 kronor av de medel som anvisats för bestridande av kristidsstyrelsernas omkostnader. Vidare bemyndigade Kungl. Maj:t livsmedelskommissionen, med anledning av en av Sveriges ungdomsberedskap gjord framställning, att av medel som stodo till kommissionens förfogande använda högst 85 000 kronor för genomförande enligt av kommissionen angivna grunder av en tävling för landets ungdom, avseende insamling under sommaren 1943 av olika förnödenheter, bl. a. bär (dessutom ersättningsfoder, medicinalväxter m. m.). Genom cirkulär den 30 april 1943 (se sid. 442) medgav Kungl. Maj:t, att skolungdom liksom föregående år fick beviljas viss ledighet från skolarbete för deltagande i bl. a. bärplockning. En liknande propagandaverksamhet för t i l l v a r a t a g a n d e a v b ä r , f r u k t e r o c h k ö k s v ä x t e r som den, vilken bedrevs under år 1942, organiserades av livsmedelskommissionen jämväl för sommaren och hösten 1943 i samverkan med informationsstyrelsen. För ändamålet anvisade Kungl. Maj:t den 17 juni 1943 ett anslag av 37 000 kronor. Livsmedelskommis-

303 sionen meddelade i cirkulär nr 1433 anvisningar för verksamheten, vilka i huvudsak överensstämde med dem som i cirkulär nr 824 lämnats för 1942, dock med vissa ändringar som föranletts av vunna erfarenheter och inträdda förskjutningar i försörjningsläget. Kommissionen utgick ifrån att ett verksamt samarbete liksom tidigare skulle kunna upprätthållas med press och radio för anordnande av lämplig propaganda på hithörande område. En hänvändelse planerades även angående medverkan från biografernas sida. Kristidsstyrelsernas och kristidsnämndernas stöd påkallades i samma former som förut. Särskilt räknade man med bistånd från de av kristidsnämnderna tillsatta bärkomrnittéerna och liknande ortskommittéer. De lokala organen borde särskilt vinnlägga sig om att samråda med skogsägarna angående lämpliga skogsområden för organiserad bärplockning. Bärplockarnas skyldighet att iakttaga skälig hänsyn till markägarnas intressen borde inpräntas, så att skadegörelse undvekes samt att deras och den mindre bemedlade ortsbefolkningens anspråk på att i första h a n d utnyttja bärmarkerna respekterades. Upplysningar borde spridas om rätta tidpunkten för plockningen och därvid särskilt understrykas olämpligheten av att skogsbär, nypon m. m. plockades i omoget tillstånd. Lokalmyndigheterna borde vidare verka för, att eventuella överskott av insamlade bär snabbt komme ut i marknaden, samt i erforderlig utsträckning efter samråd med lokala köpmannaorganisationer och konsumtionsföreningar lämna plockarna anvisning å lämpliga uppsamlingsplatser för eventuella överskott av skogsbär. I övrigt framhölls emellertid, att härplockningen borde mer än tidigare inriktas på att tillgodose plockarnas och deras familjers eget behov eller, i andra rummet, på avsättning till enskilda förbrukare. Med hänsyn till att rätt stora lager av bärprodukter från föregående år alltjämt kvarlågo hos industrien och handeln syntes nämligen avsättningen av insamlade skogsbär till konservfabrikerna icke komma att bli lika stor som vanligt. Kommissionen betonade, att från dess sida icke lämnats någon ekonomisk garanti för avsättningen av skogsbär.. De enskilda fruktodlarna gjordes uppmärksamma på de möjligheter som stodo dem till buds att för egen konsumtion eller för eventuell avsättning i orten få frukten förädlad till must hos s. k. musterier. Med hänsyn till att tilldelningen av socker för syltning och saftning m. m. komme att bli mindre än föregående år vore det angeläget att hushållen sökte konservera bären och frukten med minsta möjliga användning av socker. Den konservering av frukt och bär, som kunde komma till stånd inom industrien, borde ock såvitt möjligt inriktas på sockersvaga eller sockerfria tillverkningar. Lagringen av köksväxter och potatis hos hushållen borde ägnas all uppmärksamhet. I detta hänseende upprepades de råd och anvisningar därom som tidigare lämnats. Kommissionen sade sig vidare förvänta, att de lokala kristidsmyndigheterna, i första rummet kristidsstyrelserna, toge initiativ till anordnande av

kurser, demonstrationer eller utställningar i konserverings- och lagringsfrågor m. m. Dessa myndigheter borde ock stå i intim kontakt med pressen ävensom med hushållningssällskapen och deras konsulenter samt med de av Sveriges ungdomsberedskap tillsatta läns- och kommunledarna för Rikstävlingen. Samarbete borde givetvis även upprättas med lokala sammanslutningar av kolonilottinnehavare o. dyl. Enligt Kungl. Maj:ts på beslut av 1942 års riksdag stödda bemyndigande hade livsmedelskommissionen i juli 1942 uppdragit åt Svenska spannmålsaktiebolaget att senast den 15 mars 1943 till visst pris inlösa bl. a. vitkål, som hembjudits bolaget (se sid. 79). De som följd härav hembjudna kålpartierna utgjorde c:a 9 000 ton. Av den av staten uppköpta kålen exporterades vissa partier, medan andra partier torkades eller bereddes till surkål. Ännu i mitten av mars 1943 återstod dock en väsentlig del som avsågs skola avsättas för färskkonsumtion under våren. Då det kom till livsmedelskommissionens kännedom, att ett flertal importörer vid denna tid planerade införsel av vitkål från Danmark, vars avsättning kunde antagas bereda svårigheter för avyttring av de i statens ägo varande kålförråden, utverkade kommissionen, att Kungl. Maj:t den 26 mars 1943 utfärdade kungörelse (nr 128), varigenom införsel till riket av vitkål gjordes beroende av livsmedelskommissionens tillstånd; kommissionen bereddes härmed möjlighet att begränsa denna införsel i lämplig omfattning. Det genom nyssnämnda riksdagsbeslut introducerade i n l ö s n i n g s f ö r f a r a n d e t b e t r ä f f a n d e såväl f ä r s k a som t o r k a d e köksv ä x t e r förnyades med avseende på produkter av 1943 års skörd. På livsmedelskommissionens framställning den 1 mars framlade Kungl. Maj:t proposition härom till 1943 års riksdag, nr 186. I sin skrivelse framhöll kommissionen, att tack vare de beslutade stödåtgärderna hade köksväxtodlingen under år 1942 blivit av betydligt större omfattning än tidigare och därigenom bidragit till en värdefull förstärkning av försörjningen med för folkhälsan betydelsefulla livsmedel. Vid planläggningen av 1943 års köksväxtodling hade kommissionen funnit önskvärt, att denna odling finge ungefär samma omfattning som under år 1942, varvid dock förutsattes, att en viss förskjutning av arealerna av de olika växtslagen skulle äga rum enligt vad erfarenheterna beträffande avsättningsförhållandena under hösten 1942 givit vid handen. I syfte att stimulera odlingen av de ur försörjningssynpunkt viktigaste köksväxtslagen och för att lagring av dessa växter till eftervintern i relativt stor utsträckning skulle kunna ske ansåg kommissionen erforderligt, att garantipriser utfästes för vissa färska produkter även av 1943 års skörd. Dessa priser borde dock kunna sänkas något i förhållande till garantipriserna för 1942 års produkter samt dessutom begränsas till att omfatta endast vitkål och morötter. Den risk staten härigenom iklädde sig ansågs ej behöva överstiga 2 milj. kronor. Emeller-

305 tid syntes det ur flera synpunkter lämpligt, om möjlighet funnes att redan före den bestämda inlösningstiden till gällande dagspriser avlasta marknaden vissa överskott. Detta borde kunna ske genom att livsmedelskommissionen erhölle bemyndigande att, om så skulle anses önskvärt, vid lämplig tidpunkt före inlösningsterminens början företaga inköp av de grönsaker, för vilka inlösningsgaranti gällde, för exempelvis export eller nedtorkning. — Då det vore av betydelse, för säkerställande av viss tillgång på hållbara och lättransportabla livsmedel, att torkning av köksväxter även av 1943 å r s skörd komme till stånd i relativt stor skala, borde inlösen ske jämväl av torkade produkter, som icke kunde finna avsättning före utgången av april 1944, och lämpligt avvägda inlösningspriser borde fastställas redan på våren 1943, så att planläggning av torkningen kunde inrättas härefter. Kommissionen beräknade statens risk i detta fall till högst 3 milj. kronor. Propositionen, vilken helt anslöt sig till livsmedelskommissionens förslag, bifölls av riksdagen. På grund härav bemyndigade Kungl. Maj:t den 21 m a j 1943 kommissionen uppdraga åt Svenska spannmålsaktiebolaget dels att under mars månad 1944 inlösa till bolaget senast den 31 januari 1944 från odlare hembjudna partier vitkål och morötter av 1943 års skörd till ett pris av för vitkål 18 öre och för morötter 12 öre per kg netto, dels ock att under maj månad 1944 inlösa till bolaget senast den 30 april 1944 hembjudna partier torkade köksväxter av 1943 års skörd om tillhopa högst 750 ton. Inlösen av sistnämnda produkter finge ske till följande priser per k g netto: Grönkål Morötter Palsternackor Persilja

4: 50 kr. 2: — i 2: — » 5: — »

Purjolök Rotselleri Spenat Vitkål

6: — kr. 4: 50 » 6: — » 3: 50 »

Livsmedelskommissionen meddelade i cirkulär nr 1439 närmare föreskrifter angående inlösningsförfarandet samt kvalitetsbestämmelser m. m. Efter särskild överenskommelse skulle inlösen kunna ske även av sopprotsblandning innehållande olika slag av torkade köksväxter enligt viss sammansättning till ett pris av kronor 2: 50 per kg. N o r m a l p r i s e r åsattes med stöd av Kungl. Maj:ts beslut den 20 november 1942 svenska tomater och gurkor fr. o. m. den 1 mars. F r å n det av riksdagen beviljade reservationsanslaget till förlagskapital för inköp av förnödenheter hade av Kungl. Maj:t till inköp och lagring av frukii och bär ställts till livsmedelskommissionens förfogande för budgetåren 1941/42 och 1942/43 sammanlagt 3 milj. kronor. Genom beslut den 30 j u n i 1943 medgav Kungl. Maj:t, att de sålunda anvisade medlen finge för s.amma ändamål disponeras även under budgetåret 1943/44. De genom livsmedelskommissionens försorg anskaffade lagren av frukt och bär upp20—319301

gingo den 31 december 1912 till I 152 000 kg till ett värde av 814 000 kronor och den 30 juni 1943 till 1 447 000 kg till ett värde av 1 014 000 kronor. Huvuddelen härav utgjordes av lingon. Som kapital till f r u k t - o c h p o t a t i s l a g e r h u s f o n d e n hade för budgetåren 1940/41 och 1942/43 anvisats sammanlagt 1 375 000 kronor (se del III sid. 291). Då ännu vid 1943 års början intet dylikt lagerhus kommit till stånd, kvarstod största delen av detta kapital outnyttjat. Orsaken härtill angavs vara svårigheter att förvärva lämpliga byggnadstomter på de för uppförande av lagerhus avsedda orterna. Då vidare bristen på erfarenhet inom ifrågavarande område haft till följd, att olika byggnadssystems för- och nackdelar icke kunnat utan vidare avgöras, hade detta nödvändiggjort särskilda tekniska utredningar för att möjliggöra bedömandet av icke blott olika ventilationsanordningars lämplighet utan även olika lagerhustypers ändamålsenlighet för olika lokala förhållanden och olika produkters lagring. Emellertid förelågo planer på uppförande av lagerhus på ett flertal orter, nämligen dels av Svenska lantmännens riksförbund och till detta förbund knutna centralföreningar planerade potatislagerhus till en kostnad av c:a 2-5 milj. kronor, dels av Sveriges fruktoch trädgårdsodlares riksförbund planerade centrallagerhus för köksväxter och frukt till en kostnad av c:a 4 875 000 kronor. Härav föranledda låneansökningar hade i viss utsträckning inkommit till lantbruksstyrelsen. Vid sådant förhållande fann lantbruksstyrelsen de å lånefonden tillgängliga medlen otillräckliga för att möta beräknad efterfrågan på låneunderstöd. På styrelsens hemställan äskade Kungl. Maj:t för budgetåret 1943/44 till fondens förstärkning ett anslag av 1 milj. kronor, vilket av riksdagen beviljades. Samtidigt anvisade riksdagen till bidrag utan återbetalningsskyldighet för uppförande av frukt- och potatislagerhus, utöver förut beviljade medel, ett reservationsanslag av 120 000 kronor. Regleringen av handeln med ris och risgryn. Efter den 10 januari 1943 upphörde den särskilda tilldelning av risgryn som under hösten medgivits mot kupong till inköpskort A. Den enda försäljning till förbrukare av risprodukter som därefter fick äga rum var den som härrörde från den engångstilldelning, vilken intill den 30 april 1943 lämnades av 500 gram ris, risgryn eller rismjöl per person alternativt med fiskkonserver eller (fr. o. m. den 1 mars) torkad frukt mot kupong till inköpskort M. Regleringen av handeln med socker och sirap. De ordinarie ransonerna av socker och sirap förblevo under hela första halvåret 1943 praktiskt taget oförändrade och uppgingo som förut till c:a 430 gram socker eller 600 gram sirap per person och vecka. Såsom extra-

307 tilldelning för syltning och saftning lämnades fr. o. m. den 7 juni 1 kg socker per person. Tilldelningen av socker till restauranger, pensionat, kaféer och därmed jämförliga näringsställen ävensom tilldelningen till bagerier och konditorier nedsattes fr. o. m. den 1 juli 1943 från 80 till 75 procent av 1939 års förbrukning eller annan tillämpad grundkvantitet. Vid servering av kaffe fick näringsställe lämna högst två sockerbitar per vanlig kopp (c:a 15 cl) och tre sockerbitar per större kopp eller kanna. Tilldelningen av socker till sötvaruindustrien skulle tills vidare utgå med samma kvantitet som förut men skulle för tiden 1 juli—30 november 1943 utgå till hälften i svenskt socker och till hälften i s. k. industrisocker, d. v. s. från Danmark importerat socker, som vid försäljning till förbrukare ställde sig mer än dubbelt så dyrt som det svenska sockret. Vederbörande företag ägde dock under alla förhållanden utfå hälften av den kvantitet socker, företaget för nämnda tid var berättigat att erhålla, i form av svenskt socker och var skyldigt att inköpa induslrisocker endast i den mån den andra hälften av nämnda kvantitet uttogs. Under hela tiden 1 juli 1943—30 april 1944 skulle tilldelningen till sötvaruindustrien utgå till två tredjedelar i svenskt socker och till en tredjedel i induslrisocker. Biodiare erhöllo för vårfodring av bisamhällena 3 kg socker per samhälle. För drivfodring i de delar av landet, där sådan kunde anses erforderlig, beviljades biodlarna därjämte en tilldelning av 2 å 3 kg per bisamhälle. Regleringen av handeln med kaffe, te och kakao.

*

Den ransoneringsperiod för kaffe och te, som började den 11 december 1942, utgick den 28 februari 1943. Under den därpå följande perioden var ransonen mindre än någon gång tidigare under krisen. Då tilldelningen lämnades, kunde periodens längd icke bestämmas, emedan de återstående lagren voro så begränsade, att frågan om fortsatt tilldelning blev beroende av huruvida ytterligare import av kaffe skulle kunna ske. Sedan så blivit fallet, fastställdes periodens slutdag till den 30 september. Ny period började emellertid en månad före nämnda datum. Den tilldelning, som lämnades den 1 mars, kan därför anses ha avsett en tid av 6 månader, vilket innebär, att tilldelningen per vecka uppgick till ungefär 9-5 gram rostat eller 11-4 gram orostat kaffe eller 3-8 gram te, förutom de kvantiteter, som tillkommo dem som icke uttagit tobakskort (se sid. 82 och nedan sid. 312). Tilldelningen till näringsställen av kaffe förblev oförändrad. Däremot medgavs för näringsställena efter den 31 mars 1943 icke någon tilldelning av te. De icke tobaksförbrukande erhöllo fr. o. m. den 9 juni 1943 en extra tilldelning av kaffe och te uppgående till 250 gram rostat eller 300 gram orostat kaffe eller 100 gram te; personer som uttagit halvt eller fjärdedels tobakskort, erhöllo halv sådan extratilldelning. De som uttagit ett tilläggskort

308 för tobak erhöllo endast halv tilldelning av kaffe och te och de som uttagit två tilläggskort ingen sådan tilldelning. Tilldelning av kakaopulver medgavs fortfarande blott mot kupong till inköpskort C, d. v. s. till barn födda 1927—1941 samt till allmänna sjukvårdsinrättningar för patienternas behov. Från mitten av mars utgick denna sistnämnda särskilda tilldelning icke till andra patienter än barn. Den ordinarie tilldelningen på G-korten uppgick till slutet av februari till c:a 20 gram per person och vecka men nedsattes därefter för perioden 1 mars— 30 september 1943 till blott omkring en tredjedel därav (200 gram för hela perioden). Därjämte gavs till samma förbrukare (d. v. s. barn födda 1927— 1941) för tiden 1 januari—30 juni 1943 en extra tilldelning av 200 gram kakaopulver (c:a 7 gram per person och vecka). Genom kungörelse den 2 juli 1941 (nr 673) hade förordnats om beslag på kakaobönor, kakaopulver och kakaosmör samt om reglering av handeln med kakaopulver. Med stöd av kungörelsen hade livsmedelskommissionen i cirkulär nr 92 meddelat närmare föreskrifter angående hushållningen på hithörande område (se del II sid. 77). Avsikten var dels att få till stånd en konsumtionsreglering beträffande kakaopulver och dels att möjliggöra en någorlunda jämn fördelning mellan choklad- och konfityrfabrikerna av de förråd av kakao och kakaoprodukter, som då funnos i landet eller som senare kunde komma att importeras. Den viktigaste av de vid tillverkningen av choklad och konfityrer använda kakaoprodukten, som ej direkt berördes av nyssnämnda åtgärder, var s. k. b l o c k c h o k l a d , d. v. s. sådan choklad, i regel osockrad, som säljes i relativt stora block och framför allt användes såsom råvara vid tillverkning av konfityrer, innehållande choklad. Emellertid kan blockchoklad även användas i stället för kakaopulver vid framställande av chokladdryck. Med hänsyn härtill och även med hänsyn till önskvärdheten av en lämplig fördelning av blockchokladen mellan konfityrfabrikerna hade livsmedelskommissionen redan i samband med utfärdandet av nyssnämnda kungörelse funnit sig föranlåten föreskriva, att såsom villkor för att chokladfabrik, som tillverkade blockchoklad, fick i sin rörelse förfoga över innehavda beslagtagna partier kakaobönor skulle gälla bl. a., dels att fabriken fördelade av densamma tillverkade kvantiteter blockchoklad på sina kunder i proportion till deras tidigare inköp av denna vara, dels ock att fabriken avfordrade varje köpare förbindelse, att han endast skulle använda den av honom inköpta blockchokladen i egen tillverkningsrörelse eller, därest köparen var grossist, att han skulle sälja inköpt blockchoklad endast till sådana kunder som bedrevo tillverkning av konfityrer och detta i proportion till deras tidigare inköp av blockchoklad hos honom. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 8 april 1943 anförde livsmedelskommissionen, att de vid den sålunda genomförda regleringen åsyftade resultaten

309 ej helt vunnits. Det hade ej varit möjligt hindra, att tillverkare av konfityrer i vissa fall sålt sin tilldelning av blockchoklad i allmänna handeln på grund av därvid erhållna höga priser. Regleringsåtgärderna hade för övrigt endast berört lagren hos företag som använde kakaobönor för yrkesmässig tillverkning eller beredning av varor för avsalu, ej andra förråd, exempelvis ej hos grossister befintliga lager av blockchoklad. Det syntes därför önskvärt att införa beslag å och legal reglering av handeln med blockchoklad, helst som denna fråga nu erhållit ökad vikt genom stoppet i lejdtrafiken och lagren av kakaobönor och blockchoklad befunnits mycket ojämnt fördelade mellan fabrikerna. För att bli effektivt borde beslaget ej begränsas till blockchoklad utan utsträckas till alla enligt tulltaxan till choklad hänförliga varor, som ej redan voro under beslag, samt konfityrer innehållande choklad. Handelsreglering borde genomföras beträffande kakaobönor och kakaosmör. Livsmedelskommissionen borde även erhålla befogenhet att meddela föreskrifter rörande sammansättningen av saluförda chokladvaror, varigenom det bleve möjligt att genomdriva en viss omläggning av produktionen från mera lyxbetonade till enklare och billigare sorter. Med anledning av livsmedelskommissionens framställning utfärdade Kungl. Maj:t den 9 april 1943 kungörelse (nr 167), varigenom förordnades om b e s l a g fr. o. m. den 16 april å a l l a s l a g a v c h o k l a d s a m t å konfityrer, innehållande c h o k l a d , ävensom om r e g l e r i n g a v h a n d e l n m e d k a k a o b ö n o r o c h k a k a o s m ö r samt sådana slag av c h o k l a d o c h k o n f i t y r e r som inbegrepos under beslaget. Detta omfattade alla förråd av angivna varor hos tillverkare eller handlande, övriga förråd av minst 10 kg samt partier som efter den 15 april tillverkades inom riket eller dit infördes. Närmare bestämmelser angående beslaget och handelsregleringen meddelades av livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 1323. Enligt dessa bestämmelser fingo kakaobönor utan hinder av beslaget användas för tillverkning av kakaopulver och kokchoklad, det senare dock endast i den utsträckning som erfordrades för att fullgöra av Svenska choklad- och konfityrfabrikantföreningen beordrad leverans av kokchoklad för försvarsväsendets räkning. För annan tillverkning fingo kakaobönor användas blott efter licens av livsmedelskommissionen. Såsom villkor för rätten att sålunda förfoga över beslagtagna förråd av kakaobönor skulle gälla, att tillverkaren mot av kommissionen utfärdade inköpslicenser sålde blockchoklad i viss proportion till de mängder av denna vara, som tillverkaren i genomsnitt per månad försålt under år 1939. Proportionen mellan de kvantiteter, för vilka försäljningsskyldighet skulle föreligga, och tillverkarens tidigare försäljningar skulle därvid, såvida livsmedelskommissionen ej annorledes bestämde, för varje månad vara densamma som proportionen mellan den mängd kakaobönor tillverkaren under sagda månad förbrukade i sin rörelse för framställning av andra produkter än kakaopulver och kok-

310 choklad och den mängd kakaobönor han för samma ändamål i genomsnitt per månad förbrukat under år 1939. Vid tillverkningen uppkommande partier kakaoskal skulle i första hand hembjudas till reservförrådsnämnden. j Handelsregleringen begränsades enligt livsmedelskommissionens bestämmelser till kakaobönor, kakaosmör och blockchoklad. Yrkesmässig försäljning eller annan yrkesmässig överlåtelse av dessa varor fick äga rum endast mot särskild av kommissionen utfärdad inköpslicens eller eljest i den ordning kommissionen bestämde. Som av förut anförda motivering framgår hade handelsregleringen främst till syfte att söka åstadkomma en rättvis fördelning av blockchoklad till tillverkare av chokladvaror. Till blockchoklad hänfördes all choklad och alla konfityrer (innehållande choklad) i stycken överstigande 100 gram. Även choklad, som innehöll socker, mjölk, vanilj, nötter eller andra ingredienser, var enligt denna definition således att räkna till blockchoklad. Under lång tid hade dock endast obetydliga kvantiteter blockchoklad stått att uppbringa i detaljhandeln, varför handelsregleringen blott i ringa utsträckning kom att beröra de enskilda konsumenterna. All choklad och alla konfityrer, förutom blockchoklad, fingo i vanlig ordning fritt försäljas. Beslagskungörelsen angående choklad m. m. innehöll även en bestäm- \ melse, enligt vilken tillverkare av choklad eller konfityrer, innehållande choklad, ej ägde saluhålla eller försälja av honom tillverkad vara av nyssnämnt slag, såvida varan till sin sammansättning ej överensstämde med av livsmedelskommissionen meddelade föreskrifter. På grund av att de förråd av kakaobönor, som kunde avsättas för chokladtillverkning, voro starkt begränsade, syntes det kommissionen angeläget, att dessa förråd bleve använda för tillverkning av en så stor kvantitet prisbilliga produkter som möjligt. Med stöd av nyssnämnda bestämmelser och efter samråd med representanter för choklad- och konfityrindustrien beslöt kommissionen därför utfärda vissa föreskrifter angående t i l l v e r k n i n g e n o c h f ö r s ä l j n i n g e n a v c h o k l a d o c h k o n f i t y r e r . Dessa föreskrifter, vilka meddelades i cirkulär nr 1436, inneburo, att fr. o. m. den 8 juli 1943 de chokladvaror, som fingo saluföras, begränsades till ett mindre antal s t a n d a r d i s e r a d e s o r t e r . Kommissionen bestämde vidare, att såsom villkor för tillverkares rätt att förfoga över beslagtagna förråd av förenämnda varor skulle gälla, att han i förhållande till sin totala tillverkning av chokladvaror icke tillverkade praliner i större omfattning än under motsvarande tidsperod år 1939. Choklad fick över huvud icke användas vid tillverkning till avsalu av bakverk eller glass. I samband med den föreskrivna standardiseringen fastställde priskontrolinämnden enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande normalpriser på de standardiserade chokladvarorna. Härvid utgick nämnden från en i februari 1943 av Svenska choklad- och konfityrfabrikantföreningen uppgjord och av nämn-

311 den godkänd prislista. Denna innebar för vissa produkter en sänkning av förut rådande prisläge. I cirkulär nr 1393 föreskrev livsmedelskommissionen, att kungörelsen den 20 mars 1942 (nr 147) angående försäljning av ersättningsmedel för ransonerade livsmedel fr. o. m. den 7 juni 1943 skulle äga tillämpning jämväl å sådana varor, som voro avsedda att användas såsom ersättning för eller utdrygning av blockchoklad.

Regleringen av handeln med torkad frukt, kryddor m. m. Efter den 31 januari 1943 gavs icke någon ny tilldelning till enskilda förbrukare av torkad frukt. Den löpande ransoneringsperioden utsträcktes emellertid beträffande såväl GS-kort som U-kort till utgången av februari. Icke heller erhöllo näringsställen, allmänna inrättningar, bagerier m. fl. några ytterligare inköpslicenser. Däremot fortfor den förutvarande begränsade tilldelningen av torkad frukt till fartyg samt till barnbespisningar vid skolor och vissa andra inrättningar. För att detaljhandlarna skulle beredas tillfälle att utförsälja inneliggande lager gavs möjlighet att fr. o. m. den 1 mars inköpa torkad frukt alternativt med ris, risgryn eller rismjöl mot kupong till inköpskort M samt fr. o. m. den 27 april alternativt med ärter eller bönor mot kupong till inköpskort A3. Beträffande mandel, kärnor och kryddor skedde fr. o. m. den 1 mars 1943 för tiden fram t. o. m. den 31 juli en väsentlig nedsättning i den allmänna tilldelningen. För hela perioden bestämdes en tilldelning per person av 50 gram mandel och/eller kärnor samt 30 gram kryddor, vilket innebar en minskning från knappa 8 gram mandel och 2 gram kryddor till 2-3 gram mandel och 1-4 gram kryddor per vecka. Genom kungörelse den 5 februari 1943 (nr 63) underkastades russin importreglering i likhet med vad tidigare varit fallet beträffande mandel och nötkärnor. Licensgivningen för alla dessa varor skulle omhänderhas av livsmedelskommissionen. Såväl russin som mandel och nötkärnor inordnades fr. o. m. den 16 mars 1943 under det prisclearingsystem som införts i fråga om kolonialvaror. Prisclearingen omfattade enligt överenskommelse med vederbörande organisationer (Svenska kolonialvaruimportföreningen och Svenska choklad- och konfektyrfabrikantföreningen) alla fr. o. m. den 16 mars 1943 importerade partier mandel, russin och nötkärnor. Prisclearingen å russin skulle härutöver omfatta sådana före den 16 mars 1943 importerade partier russin, som av kolonialvaruimportföreningen inköpts efter den 30 juni 1942. Glearingen å mandel skulle även omfatta alla inom landet den 15 mars befintliga partihandelslager av denna vara. Sistnämnda bestämmelser medförde, att vissa clearingavgifter fingo av lagerhallarna inbetalas till clearingkassan.

312 Regleringen av handeln med tobaksvaror. Genom kungörelse den 8 januari 1943 (nr 1) upphävdes det i kungörelsen den 22 maj 1942 (nr 250) meddelade stadgandet, att de inköpskort för tobaksvaror, som tilldelades kvinnor, skulle gälla endast för inköp av cigarretter. Med anledning härav föreskrev livsmedelskommissionen, att fr. o. m. den 9 januari kuponger till inköpskort YC eller tilläggskort till detta skulle gälla för inköp av alla slags tobaksvaror efter kortinnehavarens fria val. Under januari 1943 upphörde Tobaksmonopolet med tillverkningen av de gängse cigarrettmärkena och började tillverka cigarretter av nya märken, vilka enligt livsmedelskommissionens cirkulär nr 1165 inordnades i poängsystemet. I ransoneringssystemet för tobaksvaror vidtogs eljest ingen ändring förrän den 26 juni, då tilldelningen minskades med ungefär 10 procent. De nya inköpskort, som utdelades i början av juni, hade alla beteckningen Y. Då samtliga kort numera berättigade till inköp av alla slags tobaksvaror, fanns ej längre anledning att med särskild beteckning (YC) utmärka de till kvinnor utdelade korten. Diverse föreskrifter i samband med livsmedelsransoneringarna. I cirkulär nr 1160, utfärdat den 12 januari 1943, meddelade livsmedelskommissionen sammanfattande bestämmelser angående utlämnande av r e s t a u r a n g k o r t samt angående tillhandahållande av ransonerade varor å näringsställe. Bestämmelserna i fråga om rätten att mot kuponger till restaurangkort utbekomma olika slags matvaror och maträtter överensstämde i allt väsentligt med tidigare i ett flertal cirkulär lämnade föreskrifter. En nyhet var införandet av ett särskilt restaurangkort för gryn, vilket kunde erhållas mot kupong gällande för inköp av havregryn, korngryn eller risgryn. Med stöd av kungörelse den 27 november 1942 (nr 892) utvidgades gällande föreskrifter angående servering av mjöl- och grynrätter. Flertalet dylika, såsom gröt, välling, pannkaka, fattiga riddare, stuvade makaroner, mannagrynskaka, risgrynskaka, korngrynskaka m. m., fingo fr. o. m. den 1 februari 1943 icke serveras på näringsställe annat än mot kuponger till restaurangkort för bröd eller gryn. Vid servering å näringsställe av kupongfria kötträtter skulle alltid på matsedeln angivas det slag av kött, som ingick i rätterna (t. ex. köttbullar av kaninkött). Vad som stadgats angående giltigheten av restaurangkort skulle gälla även i sådana fall, då näringsställe serverade ransonerade varor annorstädes än på näringsstället (exempelvis i hemmen). Däremot fick näringsställe icke mot restaurangkuponger tillhandahålla ransonerade varor till avhämtning. Sådant tillhandahållande fick ske endast mot kuponger till inköpskort (eventuellt växlingskort). Angående tilldelning av ransonerade varor till s k o l l o v s k o l o n i e r , s o m m a r k o l o n i e r o c h s o m m a r l ä g e r f ö r b a r n meddelade livsmedelskommissionen bestämmelser i cirkulär nr 1346.

313 Med anledning av Kungl. Maj:ts förslag i statsverkspropositionen (6:e huvudtiteln p. 48) anvisade riksdagen för budgetåret ett förslagsanslag av 4 milj. k r o n o r såsom e r s ä t t n i n g t i l l p o s t v e r k e t f ö r b e f o r d r a n av e n s k i l d a s f ö r s ä n d e l s e r i r a n s o n e r i n g s ä r e n d e n. Ersättningen skulle genom överenskommelse mellan generalpoststyrelsen samt statskontoret och livsmedelskommissionen fastställas efter en summarisk metod, grundad på antalet utlämnade kuvert och paketadresskort. Åtgärden, vilken ursprungligen påyrkats i motioner vid 1942 års riksdag (se ovan sid. 257), motiverades med önskan att i någon mån lätta de ekonomiska bördor, som genom ransoneringarna och det i anslutning därtill genomförda prisrabatteringssystemet pålagts affärsidkarna. Bestämmelser i ämnet utfärdades av Kungl. Maj:t genom kungörelse den 11 juni 1943 (nr 381). Det stadgades där, att detalj- och partihandlare, hantverkare samt utövare av restaurang-, pensionat- eller kaférörelse skulle äga att i viss omfattning och under vissa villkor få försändelser i sådana den statliga ransoneringen eller prisrabatteringen rörande ärenden, som avsåge vederbörandes rörelse, kostnadsfritt postbefordrade. Det sagda skulle jämväl gälla den som av livsmedelskommissionen eller av kristidsstyrelse eller kristidsnämnd prövades vara jämförlig med detalj- eller partihandlare. Tillämpningsföreskrifter meddelades av livsmedelskommissionen i cirkulär nr 1435. I cirkulär nr 1428 lämnade livsmedelskommissionen en redogörelse för de nya föreskrifter, som genom kungörelser den 17 juni 1943 (nr 405—416; se ovan sid. 245) utfärdats angående r a n s o n e r i n g a r n a s rättsl i g a o m f a t t n i n g samt angående straff och andra påföljder för överträdelser av ransoneringsbestämmelserna, i vad dessa föreskrifter angingo till livsmedelskommissionens verksamhetsområde hörande varor. Statsbidrag till folkköksverksamhet. Förhållandena på livsmedelsförsörjningens område och prisstegringarna på livsmedel och bränsle ha föranlett överväganden om icke särskilda åtgärder vore eller kunde bliva påkallade för att, särskilt för mindre bemedlade, underlätta möjligheterna alt erhålla lagad mat. Inom livsmedelskommissionen ha med denna utgångspunkt gjorts undersökningar om behovet av inrättande av s. k. folkkök. Därvid har framkommit, att något aktuellt behov av folkkök icke ansetts föreligga, men att, om förhållandena ändrade sig till det sämre, en folkköksorganisation snart nog kunde visa sig nödvändig. Särskilt har påpekats, att ej blott skärpta regleringsåtgärder och ökad prisstegring å de viktigare livsförnödenheterna utan även inträdandet av en mera omfattande arbetslöshet eller begränsning av de enskilda hushållens möjligheter att erhålla bränsle, gas eller elektricitet för matlagningsändamål kunde aktualisera behovet av folkkök. Även om de för tillfället rådande förhållandena icke vore så allvarliga, att folkkök omedelbart borde

314 komma till stånd, har det, med hänsyn till att vårt försörjningsläge inom skilda områden hastigt nog kunde undergå en försämring, synts vara välbetänkt att vidtaga planläggningsåtgärder för genomförande av en folkköksorganisation. Efter viss utredning inkom livsmedelskommissionen till Kungl. Maj:t med förslag i frågan i skrivelse den 8 maj 1942. Sedan vederbörliga yttranden häröver inhämtats, vilka merendels gingo i tillstyrkande riktning, fann sig Kungl. Maj:t böra underställa frågan riksdagens bedömande i vad avsåg beviljande av statsbidrag till folkköksverksamhet samt framlade förslag härom i proposition till 1943 års riksdag, nr 10. Beträffande själva planläggningen av verksamheten förordade Kungl. Maj:t de av livsmedelskommissionen härutinnan uppdragna linjerna. Enligt dessa borde folkköken drivas såsom kommunala inrättningar. Någon särskild lagstiftning angående skyldighet för kommun att anordna folkkök borde dock icke genomföras, enär Kungl. Maj:t finge anses äga befogenhet att med stöd av lagen den 15 juni 1939 (nr 254) om skyldighet för kommun att fullgöra vissa av krig ni. m. föranledda arbetsuppgifter föreskriva, att kommun skulle inrätta folkkök. Planläggningen borde omfatta utredning vilka befolkningsgrupper samt antalet konsumenter, som kunde väntas komma att anlita folkköken, ävensom frågor om lokaler och utrustning samt sättet för folkkökens drift. Särskilt beaktande borde ägnas åt det av utrymningskommissionen framförda spörsmålet om en samordning av för folkköken erforderliga anordningar med de åtgärder som ur civil försvarsberedskapssynpunkt kunde vara påkallade. Då folkköken knappast kunde väntas fylla sin uppgift, om icke de mindre bemedlade befolkningsgrupperna erhölle möjlighet att anlita desamma till nedsatta priser, och då kommunerna i allmänhet finge förutsättas sakna möjlighet eller vilja att ensamma svara för kostnaderna för sådan prisnedsättning, borde särskilda statsbidrag kunna lämnas för dessa kostnader. Genom statsbidragen borde kommunerna kunna stimuleras att frivilligt åtaga sig viss del av kostnaderna för prisnedsättningen. För att kommun skulle erhålla statsbidrag till kostnader för folkkök syntes följande huvudgrunder böra uppställas. Bidrag skulle kunna utgå, sedan Kungl. Maj:t eller av Kungl. Maj:t utsedd myndighet funnit behov av folkkök föreligga inom vederbörande k o m m u n samt därjämte skäl finnas för prisnedsättning. Kommunen borde äga bestämma, att ledningen av verksamheten skulle utövas av en särskild styrelse. På denna borde ankomma att efter fastställda grunder besluta om vilka befolkningsgrupper, som skulle tillhandahållas mat till nedsatta priser, samt om storleken av den prisnedsättning som därtill berättigade skulle åtnjuta. Statsbidraget syntes som regel böra bestämmas till 50 procent av det belopp, varmed prisnedsättning beviljades. Erforderliga utgifter för statsbidrag borde få bestridas genom anlitande av lämpligt förskottsanslag.

315 Riksdagen godkände de i propositionen angivna riktlinjerna för beviljande av statsbidrag åt kommunerna för vissa kostnader för utspisning vid folk kök. Föreskrifter i ämnet utfärdades genom kungörelse den 1 oktober 1943 (nr 726).

Inventeringar på jordbruks- och livsmedelsområdena. Angående insamlande av uppgifter till rikets officiella jordbruksstatistik rörande s k ö r d e u t s i k t e r n a o c h s k ö r d e n under år 1943 utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse den 21 april 1943 (nr 202) av samma innehåll som motsvarande kungörelse för år 1942 (se del III sid. 300). Med stöd av Kungl. Maj:ts beslut den 17 juni 1943 anmodade livsmedelskommissionen kristidsstyrelserna inom Götaland, Svealand och Gävleborgs län att förordna en eller flera personer att såsom kontrollanter tjänstgöra vid skördeuppskattningarna per den 15 juli och 31 augusti 1943. S v i n - o c h h ö n s r ä k n i n g, organiserad liksom en sådan räkning den 27 april 1942, verkställdes per den 19 april 1943 enligt kungörelse den 2 april 1943 (nr 134). Den a r e a l i n v e n t e r i n g jämte k r e a t u r s r ä k n i n g som ägde rum per den 1 juni 1943 enligt kungörelse den 7 maj 1943 (nr 229) hade en mera vidsträckt omfattning än motsvarande inventering år 1942. Den omfattade denna gång riket i dess helhet, sålunda även fjällsocknarna, vilka förut uteslutits. Den omfattade även all odling av potatis och köksväxter, såväl fältmässig som i trädgård, samt fruktträd och bärbuskar. Även de minsta brukningsdelarna medtogos. Uppgiftsskyldig var alltså envar som inom riket bedrev odling av åkerväxter, köksväxter, fruktträd eller bärbuskar, envar annan som innehade fastighet med åker- eller trädgårdsjord samt envar annan som innehade kreatur. Uppgifterna skulle som förut insamlas av kristidsnämnderna och av dem införas i producentregistret. Kristidsnämnderna hade därefter att insända materialet till livsmedelskommissionen för bearbetning av de uppgifter, som avsågo åkerareal och antalet kreatur. Till ledning bland annat för beräkningarna angående de kvantiteter fodersäd, som jordbrukarna under konsumtionsåret 1943/44 hade att avstå till det allmänna, skulle även under sommaren 1943 på samma sätt som skedde sommaren 1942 verkställas s ä r s k i l d u p p s k a t t n i n g av s k ö r d e n å v i s s a b r u k n i n g s d e l a r i riket med undantag av fjällområdena i Norrland. Bestämmelser därom meddelades av livsmedelskommissionen, med stöd av kungl. brev den 17 juni 1943, genom cirkulär nr 1438. Bestämmelserna överensstämde i allt väsentligt med dem som gällde för motsvarande uppskattning under fjolåret (se sid. 87). Uppskattningen skulle verkställas vid den tidpunkt, som uppskattningsmännen ansåge lämpligast för ernående av den mest tillförlitliga uppskattningen.

316 Sedvanlig k v a r t a l s i n v e n t e r i n g a v l a n d e t s f ö r r å d av v i s s a l i v s m e d e l m. m. ägde rum per den 8 mars och den 7 juni 1943 enligt kungörelser den 19 februari och den 28 maj 1943 (nr 74 och 268). Vid den senare av dessa inventeringar tillades rubriken torkad fisk (ej lutad).

5. Industrien. översikt av produktionsutvecklingen. I fråga om den industriella produktionens omfång i dess helhet inträdde under första halvåret 1943 inga större förskjutningar vare sig i jämförelse med senare halvåret 1942 eller under periodens lopp. Industriförbundets produktionsindex höll sig vid 110 i januari och 109 i juni med obetydliga variationer dessemellan. Socialstyrelsens index över antalet inom industrien sysselsatta arbetare, vilken anger ställningen månadsvis i förhållande till läget i september 1939, företedde fram t. o. m. juni en viss stegring, nämligen från 92 i januari till 96 i juni. Mest anmärkningsvärd var den nedgång i produktionsvolymen som drabbade p a p p e r s m a s s e - o c h p a p p e r s i n d u s t r i e n , vars produktionstal sänktes från 58 till 50. Motsvarande siffra för juni 1942 var 67. Sagda nedgång sammanhängde uppenbarligen dels med de försämrade exportmöjligheterna, dels med upphörandet — till följd av 1942 års rikligare foderskörd — av den tidigare stora tillverkningen av fodercellulosa. Produktionsinskränkningen inom massaindustrien återverkade beklagligtvis även på framställningen av ur försörjningssynpunkt så viktiga biprodukter som sprit samt flytande harts och terpentin. Järn- och maskinindustrierna upprätthöllo sin verksamhet på samma höga nivå som förut med fullt utnyttjande av all tillgänglig produktionskapacitet. Vad j ä r n - o c h s t å l i n d u s t r i e n beträffar må nämnas, att på grund av stegrad efterfrågan industrikommissionen i allt större utsträckning måste ingripa för att säkerställa material för prioritetsberättigade ändamål. Järnverkens orderstock ökades avsevärt och åtgärder vidtogos i syfte att nedbringa orderbeläggningen vid järnverken till omkring tre månader i fråga om vissa slag av handelsjärn. Läget på järnindustriens råvarumarknad kännetecknades av samma svårigheter som förut i fråga om anskaffning av de för behovstäckningen nödvändiga kvantiteterna. Särskilt beträffande skrot visade sig tillgången icke motsvara behovet. Samtidigt var dock tillgången tämligen tillfredsställande i fråga om träkolstackjärn, varför egentlig råvarubrist icke förelåg. En stark livaktighet rådde alltjämt inom v e r k s t a d s i n d u s t r i e n , vilken liksom förut var i hög grad sysselsatt med arbeten för försvarets räkning. Mer och mer har tyngdpunkten härvid kommit att läggas på

318 rustningsproduktion på längre sikt, d. v. s. produktion av rullande stridsmateriel, utrustning till krigsfartyg o. d., som tidigare fått stå tillbaka i förhållande till produktionen av lättare vapen och ammunition. Även tillverkningen av maskinvaror för civila behov har hållits väl uppe till följd av den beskurna importen och de behov som framkallats genom den alltjämt pågående omläggningen till ersättningsproduktion inom olika branscher. Inom t e x t i l i n d u s t r i e n synes ett nytt jämviktsläge ha inträtt efter de rubbningar, som förbrukningsransoneringens införande vid föregående års början framkallade. — Förhållandevis allvarligare ha däremot följderna ur sysselsättningssynpunkt blivit för s k o i n d u s t r i e n genom den i början av maj 1943 genomförda skoransoneringen. Denna, vilken föranleddes av hotande brist på bottenläder, förutsågs skola medföra avsevärda inskränkningar i skofabrikernas drift, i det att nytillverkning av skodon för civilt bruk fanns böra tillsvidare till större delen upphöra. Vid ett stort antal fabriker stoppades efter en successiv avkoppling av arbetskraft tillverkningen helt fr. o. an. den 15 juni. Från arbetsmarknadskommissionens sida vidtogos i samverkan med företagen omfattande åtgärder för den lediga personalens omplacering i annan verksamhet. Inom b y g g n a d s i n d u s t r i e n fortsatte den redan föregående år inträdda expansionen, särskilt på husbyggnadsområdet, att göra sig gällande trots det ansträngda läget på arbetsmarknaden och de därav föranledda åtgärderna för byggnadsverksamhetens reglering. Antalet beviljade byggnadslov i de 14 största städerna steg under första halvåret 1943 till 28 329 mot 23 947 under föregående halvår och 25 885 under första halvåret 1942; för samtliga städer med över 10 000 invånare voro motsvarande siffror 41617, 30 771 och 36 786. Råvarulaget på byggnadsområdet, som vid årets början tedde sig bekymmersamt, undergick senare någon förbättring, bl. a. till följd av en mera tillfredsställande järnimport från Tyskland. För tegel och fönsterglas genomfördes viss försäljningsreglering. Ej utan inverkan på verksamheten inom flera industrigrenar var lejdbåtstrafikens inställande under årets fyra första månader och dess återupptagande i mitten av maj. Regleringsåtgärder beträffande råvaruförsörjning, produktion och konsumtion. Metaller och

metallvaror.

Under år 1942 började en viss knapphet på silver att framträda, vilken föranledde svårigheter att tillgodose framför allt de industriella behoven av denna metall. Den inhemska silverproduktionen, vilken dittills uteslutande ägt r u m hos Bolidens gruvaktiebolag, utgjorde c:a 25 000 kg per år. I det för 1941 gällande handelsavtalet med Tyskland hade Sverige tillförsäkrats en importkvot av 200 kg silver för varje 1 000 ton silverhaltig blymalm, som

319 exporterades till Tyskland. På grund härav blev Sverige berättigat till en kvantitet av omkring 4 000 kg silver, som importerades av myntverket eller, för tillverkning av silvernitrat för svensk räkning, ställdes till förfogande i Tyskland. Jämväl i det påföljande handelsavtalet med Tyskland tillförsäkrades Sverige motsvarande silverkvot, vilken emellertid med hänsyn till minskning av exporten av silverhaltig blymalm allenast uppgick till c:a 1 900 kg. Jämlikt handelsavtalet med Tyskland för 1943 slutligen, enligt vilket exporten av blymalm ytterligare reducerats, ägde Sverige erhålla c:a 500 kg silver i retur. Vissa möjligheter funnos att utöka den inhemska silverproduktionen; se härom nedan sid. 347. Förbrukningen av silver kunde före kriget uppskattas till c:a 90 000 kg årligen, varav ungefär hälften åtgick till myntframställning, medan c:a 30 000 kg förbrukades inom guldsmedshanteringen och återstoden för medicinska behov, för elektrisk och kemisk industri samt för lödningsändamål m. m. Några av de ändamål, för vilka silver erfordras, äro ur folkförsörjningens synpunkt särskilt kvalificerade. Sålunda lära silver och silvernitrat i vissa fall inom medicinen samt inom de elektriska och kemiska industrierna ävensom för vissa lödningsändamål överhuvud taget icke kunna ersättas av annat råmaterial. Nämnda särskilt kvalificerade behov ha av industrikommissionen uppskattats till omkring 13 000 kg per år. Dessa behov borde givetvis i första hand tillgodoses, vilket vid den så avsevärt minskade tillgången måste medföra en stark reducering av vad som kunde avses för övriga ändamål. Vad myntframställningen beträffar hade vissa möjligheter till silverbesparing beretts dels genom den i juli 1942 vidtagna ändringen i myntlagen (se del III sid. 449), varvid silverhalten vid prägling av en- och tvåkronemynten nedsattes från 80 till 40 procent, dels genom de små silvermyntens ersättande med kopparnickelmynt. I övrigt hade alltsedan årsskiftet 1940/41 ett frivilligt ransoneringssystem för silverförbrukningen tillämpats, varigenom de medicinska och de viktigare industriella ändamålen kunnat någorlunda väl tillgodoses med undanskjutande av mindre angelägna behov. Denna ransonering administrerades av en härför bildad under ordförandeskap av myntdirektören stående förening, Industrisilver, förening u. p. a., vars medlemmar utgjordes av personer, som bedrevo yrkesmässig fabrikation av silver- eller nysilvervaror. Ransoneringen blev i första hand kännbar för guldsmedshanteringen och gick framför allt ut över framställningen av äkta silvervaror, medan försilvringsverksamheten i större utsträckning upprätthölls. Då nämnda anordning icke visade sig i tillämpningen fullt tillfredsställande, uppdrog Kungl. Maj:t den 27 november 1942 åt industrikommissionen att i samråd med mynt- och justeringsverket verkställa utredning rörande dels möjligheterna att förbättra silverförsörjningen, dels formerna för den erforderliga regleringen av silvermarknaden. Sedan kommissionen fullgjort

detta uppdrag, meddelade Kungl. Maj:t genom kungörelse den 16 april 1943 (nr 176) i enlighet med kommissionens förslag förordnande om förbud mot införsel av silvernitrat och oarbetat silver ävensom halvfabrikat av silver (plåt, rör och tråd) utan tillstånd av industrikommissionen. Syftet därmed var givetvis ej att hindra importen av nämnda varor utan att möjliggöra en dirigering av inkomna silverkvantiteter, så att dessa i främsta rummet komme de kvalificerade behoven till godo. Sedermera uppdrog Kungl. Maj:t genom beslut den 30 juni 1943 åt industrikommissionen — under hänvisning till kommissionens i dess instruktion stadgade befogenhet att under Kungl. Maj:t handha ledningen av den erforderliga regleringen av råvaruförsörjningen och produktionen på det industriella området — att, sedan i enlighet med Kungl. Maj:ts beslut avsättning skett av silver för myntframställning, föranstalta om ändamålsenlig fördelning av övriga tillgängliga förråd av silver och silvernitrat mellan olika förbrukningsändamål. Beslutet innebar, att behovsprövningen med avseende på silverförbrukningen övertogs av industrikommissionen. Den knappa tillgången på koppar, bly och mineraloljor har nödvändiggjort en successivt skärpt ransonering i fråga om material för elektriska starkströmsanläggningar. För överskådlighetens skull må här, med ledning av en inom industrikommissionen utarbetad översikt, lämnas en sammanfattande redogörelse för grunderna av denna ransonering sådan den intill utgången av här behandlade period utformats. För begränsning av k o p p a r f ö r b r u k n i n g e n ha tre olika principer varit vägledande. Dels har man velat reservera det tillgängliga materialet för enligt industrikommissionens bedömande kvalificerade ändamål, dels har man sökt begränsa materialåtgången genom att föreskriva högre specifika strömbelastningar än normalt, dels slutligen har man bestämt att ersättningsmaterial skolat användas överallt där så kunnat ske. I enlighet härmed har bestämts, att elektriska överföringssystem skola planeras så, att den sammanlagda kopparåtgången i systemets olika delar blir så liten som möjligt. Högspänningsledningar skola, där så ske kan, utföras med järn. Ledningar och transformatorer skola — även om det sker på bekostnad av deras livslängd — belastas högre än under normala förhållanden. För fasta elektriska starkströmsinstallationer i bostadsfastigheter och liknande samt i lantgårdars ekonomibyggnader få ledningar av koppar användas endast för kvalificerade ändamål, såsom nödvändiga installationer i nybyggnader, ledningar för starkströmsinstallationer, som möjliggöra ersättande av importerat bränsle eller gas med elektrisk kraft, samt i sparsam omfattning för reparationer och nödvändigt underhåll. Alla ledningar skola i största möjliga utsträckning utföras med större ledararea än den som i gällande statliga säkerhetsföreskrifter betecknas som minimiarea. Motsvarande bestämmelser för installationer inom industri, hantverk och småindustri äro av principiellt samma

321 innehåll. F ö r elektrifiering av tidigare icke elektrifierade landsbygdsområden reserveras koppar i främsta rummet för sådana allmännyttiga företag, som huvudsakligen avse jordbrukselektrifiering (tröskning, mjölkning m. m.) eller hantverk och småindustri. Koppar får däremot icke disponeras för företag, som helt eller till övervägande del avse belysning. Beträffande kommunala elektricitetsverk och därmed jämställda företag för distribution av elektrisk kraft maximeras tilldelningen för löpande behov (underhåll, förstärkning och mindre utvidgning av befintliga ledningsnät) genom ett siffermässigt fastställt normalbehov, beroende dels av den i ledningsnätet investerade kopparmängden, dels av den tillväxttakt, varmed energiomsättningen ökat under de senaste åren. Högst 25 procent av normalbehovet h a r under åren 1942 och 1943 ansetts kunna täckas. För speciella behov (nyanläggningar och större utvidgningar) har behovsprövning skett från fall till fall. För elektrifiering av torvmossar har koppar — utom för transformatorer och motorer — fått disponeras endast för flyttbara ledningar mellan de fasta s. k. arbetsledningarna och torvverken. Arbetsledningarna skola däremot utföras av järn. På grund av den knappa tillgången på b 1 y har tillstånd att använda blymantlade ledningar i regel beviljats endast för sådana anläggningsdelar, där enligt kommerskollegii bestämmelser andra slag av isolerade ledningar icke äro tillåtna, ävensom för vissa lokaler inom lantgårdarnas ekonomibyggnader, t. ex. sköljrum och svinhus. F. ö. har hänvisats till användning av s. k. ersättningsledningar, godkända av kommerskollegium, i vilka blymanteln ersatts med järnband och impregnerat papper. Knappheten på t r a n s f o r m a t o r o l j a har gjort, att särskilda bestämmelser ansetts böra meddelas angående tilldelning av olja för nya transformatorer. Enligt dessa skola transformatorer upp till viss effekt och viss spänning i regel utföras luftisolerade, d. v. s. oljelösa. Till denna grupp av transformatorer hör flertalet av de transformatorer, som erfordras för detaljdistribution av elektrisk ström i mindre städer och samhällen samt på landsbygden. Verkstadsprodukter. För tillverkning av plåtradiatorer förbrukades år 1939 ej mindre än omkring 27 000 ton järnplåt, till övervägande del svensk vara. Till följd av inskränkningarna i byggnadsverksamheten sjönk tillverkningen av radiatorer starkt under de följande åren men begynte åter tillväxa år 1942 i samband med den tilltagande livligheten på byggnadsområdet. Då ett ytterligare ökat behov kunde förutses under år 1943, beslöt industrikommissionen i februari detta år att för radiatortillverkningen reservera 12 000 ton järnplåt per år, vilken kvantitet med c:a 1 000 ton i månaden skulle tilldelas radiatorfabrikerna för tillverkning företrädesvis av radiatorer för bostadsbyggen och i enlighet med de anvisningar kommissionen kunde komma 21—319301

322 att giva. Emellertid syntes längre fram på våren årets byggnadsverksamhet komma att få en sådan omfattning, att de reserverade plåtkvantiteterna knappast skulle förslå för att tillgodose behovet av radiatorer till sådana bostadsbyggen, som avsågos skola bli färdiga till den 1 oktober. En förelagen undersökning visade även, att plåtradiatorer ofta nog komino till användning i fall där utan olägenhet kamflänsrör eller rörslingor kunde anbringas, såsom t. ex. i garage eller industrilokaler. För att byggnadsverksamhetens mest angelägna behov av radiatorer skulle kunna fyllas och en icke nödvändig användning därav förhindras, utfärdade då Kungl. Maj:t på industrikommissionens hemställan kungörelse den 21 maj 1943 (nr 271) angående beslag å samt reglering av handeln med radiatorer och värmeelement fr. o. m. den 3 juni 1943. För att beslaget icke skulle framkalla en onormal och ur försörjningssynpunkt skadlig ökning av förbrukningen av gjutna radiatorer, inbegrepos även sådana i beslaget. Detta omfattade sålunda obegagnade radiatorer och värmeelement av icke smidbart gjutjärn eller av järnplåt samt lösa sektioner eller delar av sektioner till sådana radiatorer och värmeelement. Under beslaget föllo samtliga förråd av dylika varor hos tillverkare, handlande och installatörer, hos andra befintliga förråd med en sammanlagd värmeyta av minst 20 kvm samt varor som efter beslagstillfället infördes till eller tillverkades inom riket. Enligt av industrikommissionen utfärdade tillämpningsbestämmelser (meddelande nr 133) medgavs ägare eller innehavare av beslagtagna radiatorer eller element rätt att under tiden t. o. m. den 17 juni 1943 använda egna förråd därav för pågående arbeten p å av industrikommissionen bestämda villkor. Eljest krävdes för användning av egna förråd tillstånd av kommissionen i varje särskilt fall. Yrkesmässig försäljning eller annan yrkesmässig överlåtelse fick ej ske utan av kommissionen utfärdad inköpslicens eller, beträffande entreprenör, förskottslicens, resp. beträffande återförsäljare mot av kommissionen för återförsäljaren utfärdad inköpslicens avseende s. k. förskottstilldelning. Tillgodoseendet av gjuteriernas behov av kåmbindemedel för olika gjuteriändamål har under krisen mött vissa svårigheter. De flesta av de råvaror, vilka användas såsom kärnbindemedel, ha varit underkastade beslags- och handelsregleringsbestämmelser, och tilldelningen av sådana råvaror har måst vägas mot behoven för en mångfald olika förbrukningsändamål. Då vederbörande gjuteri vanligen gjort ansökan om tilldelning av viss råvara hos den statliga kommission (industri- eller livsmedelskommissionen), som jämlikt den ifrågakommande beslags- eller handelsregleringskungörelsen varit tilldelningsmyndighet, har behovsprövningen ofta blivit tämligen komplicerad. Vidare ha vissa företag tillverkat färdigberedda kärnbindemedel, i vilka beslags- eller handelsreglerade varor ingått som beståndsdelar, men vilka bindemedel icke varit underkastade handelsreglering och därför icke kunnat på ändamålsenligaste sätt fördelas.

323 I syfte att råda bot på dessa olägenheter och missförhållanden och för att vinna enhetlig prövning av de olika gjuteriernas behov av kärnbindemedel träffade industrikommissionen i mars 1943 överenskommelse med livsmedelskommissionen därom, att gjuteri, som önskade inköpa beslags- eller handelsreglerad vara till kärnbindemedel, alltid skulle insända sin ansökning till industrikommissionens verkstadsavdelning, oavsett till vilken kommissions verksamhetsområde varan i övrigt hörde. Vidare avtalade industrikommissionen med samtliga tillverkare av färdigberedda kärnbindemedel, vid vilkas tillverkning ingick beslags- eller handelsreglerad vara, att sådana kärnbindemedel icke finge försäljas annat än mot av industrikommissionen utfärdat tillståndsbevis eller eljest i den ordning som kommissionen bestämde. Då tillverkare av färdigberedda kärnbindemedel erhölle tilldelning av beslags- eller handelsreglerade varor, ägde vederbörande kommission såsom villkor för tilldelningen föreskriva, att de färdigberedda varorna endast finge försäljas i nu nämnda ordning. Bestämmelser i ämnet lämnades av industrikommissionen i meddelande nr 117 att tillämpas fr. o. m. den 1 april 1943. Tegel. Kungörelse hade av Kungl. Maj:t utfärdats den 31 december 1942 (nr 977) angående beslag å samt reglering av handeln med vissa slag av tegel (se sid. 96). Med regleringen avsågs att skapa en viss turordning mellan sådana byggnadsföretag, som avsågos komma till utförande, i syfte att undanröja olägenheterna av en ojämn tillförsel av tegel. Industrikommissionen meddelade den 5 januari 1943 närmare bestämmelser angående beslaget och handelsregleringen (meddelande nr 108). Utan hinder av beslaget fick innehavare av beslagtaget tegel t. o. m. den 31 januari 1943 använda egna förråd därav vid sådant byggnadsföretag, som pågick vid tiden för beslagets ikraftträdande. Eljest krävdes i varje särskilt fall tillstånd av industrikommissionen att använda tegel på av kommissionen angivna villkor. Yrkesmässig försäljning till förbrukare fick ske endast mot avlämnande av för köparen utfärdad inköpslicens. Dock tilläts utan sådan licens försäljning till en och samma förbrukare för byggnadsarbete, som erfordrade högst 10 000 stenar. För murningsarbete som påbörjats före den 6 januari 1943 fick därjämte den kvantitet utöver 10 000 stenar försäljas, som erfordrades för murningsarbetets behöriga fortgång. För återförsäljare kunde utfärdas inköpslicens avseende s. k. förskottstilldelning. I övrigt fick återförsäljare inköpa tegel blott mot företeende av vid försäljning mottagna inköpslicenser. Ganska snart lättades dock på handelsrestriktionerna. Sålunda medgavs redan i februari rätt för tegelbruk och återförsäljare av tegel inom Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län att utan hinder av gällande regleringsbestämmelser fritt försälja tegel till köpare inom hela riket. Samma rätt utsträcktes i mars till tegelbruk och återförsäljare inom

324 Kronobergs, Jönköpings, Älvsborgs, Skaraborgs och Göteborgs och Bohus län, i april inom Värmlands län, i maj inom östergöHands, Gävleborgs, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt slutligen i juni inom Gotlands, Södermanlands, Stockholms, Uppsala och Västmanlands län. Denna fria försäljning medgavs däremot icke återförsäljare inom övriga län, även om de köpt teglet från län med rätt att utan hinder av gällande regleringsbestämmelser fritt försälja tegel till köpare inom hela riket. Vidare kvarstod tegeltillverkarnas skyldighet att varje månad till industrikommissionen insända redovisning över tillverkning, försäljning, lager m. m. Grafitdeglar. Någon tillverkning av grafitdeglar har tills vidare icke upptagits i Sverige. Landets årliga behov, vilket med stöd av 1939 års förbrukning skattats till c:a 150 ton, har helt tillgodosetts genom import dels västerifrån, dels från Tyskland. Efter krigsutbrottet försvårades importen av deglar västerifrån alltmer och den upphörde helt från ingången av år 1942. Inom landet funnos då relativt goda lager, men trots en fortsatt import från Tyskland minskades dessa på ett oroväckande sätt. En viss ökad import under 1943 avtalades med Tyskland, delvis i utbyte mot svensk leverans av grafit. Då emellertid försörjningsläget alltjämt måste anses osäkert, syntes det angeläget, att anordningar träffades för en lämplig fördelning av de importerade deglarna mellan förbrukarna för att de mest angelägna behoven måtte kunna tillfredsställas. På industrikommissionens hemställan utfärdade Kungl. Maj:t därför den 2 april 1943 kungörelse (nr 160) angående reglering av införseln av grafitdeglar. Sådana skulle fr. o. m. den 15 april få införas allenast efter tillstånd av industrikommissionen, vilken hade att i samband med meddelandet av importtillstånd tillse, att de införda varorna kommo till ur försörjningssynpunkt bästa användning. Glasvaror. På grund av den knappa tillgången på vissa för tillverkning av fönsterglas erforderliga råvaror, bl. a. stenkol och soda, fann industrikommissionen nödigt att vidtaga åtgärder för att bättre utnyttja möjligheterna för tillverkningen inom landet av dylikt glas. I sådant syfte träffade kommissionen överenskommelse med de svenska fönsterglasbruken (Oxelösund, Emmaboda och Årnäs), att tillverkning av glas av större tjocklek än enkeltjockt glas (d. v. s. glas med en tjocklek av 1*7—2-0 mm) skulle — i den mån tillverkningen av tjockt glas ej betingades av tekniska skäl — äga r u m endast efter medgivande av kommissionen i varje särskilt fall. Medgivande om tillverkning av tjockt glas förutsattes komma att lämnas blott för tillgodoseende av särskilt kvalificerade behov, som icke kunde fyllas från befintliga lager eller genom inköp av importerat tjockt glas.

325 Redan under hösten 1942 hade industrikommissionen efter överenskommelse med vederbörande försäljningsorganisationer infört ett system med förtursrätt vid leverans av fönsterglas för särskilt angelägna byggnader (se sid. 97). Förhållandena på glasmarknaden nödvändiggjorde under våren 1943 en skärpning av försäljningsregleringen. Med försäljningsorganisationerna träffades fördenskull överenskommelse, att inköp för byggnadsändamål av fönsterglas för leverans direkt från svenskt glasbruk skulle få ske endast mot av industrikommissionen utfärdat inköpstillstånd. Erfordrades snar leverans, kunde inköpstillstånd under vissa omständigheter av kommissionen förses med påteckning, att detsamma gällde med förtursrätt. Inköpstillstånd skulle jämväl krävas för tillverkare av produkter, vari glas ingick, ävensom för återförsäljare vid inköp av fönsterglas från svenskt bruk. Kommissionen meddelade, att rätt till leverans icke komme att medgivas beträffande fönsterglas till mellanväggar, innerdörrar och andra dylika ändamål, som vid rådande försörjningsläge icke kunde anses tillräckligt kvalificerade. Dock kunde undantag göras för sådana fall, där användande av glas betingades av särskilda skäl, t. ex. för sekundärbelysning. Textilvaror. önskvärdheten av en skärpt kontroll framför allt ur kvalitetssynpunkt av importen till Sverige utav produkter av Un och hampa föranledde utfärdandet den 5 mars 1943 av en kungörelse (nr 91), varigenom förordnades om importförbud med licensgivning genom handelskommissionen beträffande linoch hampgarn, tågvirke och linor samt bind- och segelgarn av hampa, impregnerad presenningsvävnad samt vissa vävnader av lin eller hampa. Hänsyn till möjligheten av en av rådande försörjningsläge påkallad skärpt priskontroll föranledde senare liknande importförbud beträffande dels elastiska band och snören, innehållande strängar (trådar) av kautschuk (kungörelse den 7 maj 1943, nr 231), dels cellullvävnader (kungörelse den 30 juni 1943, nr 535). Med tillämpning fr. o. m. den 1 juli 1943 lämnade industrikommissionen i särskilda meddelanden (nr 136, 139 och 140) skärpta föreskrifter beträffande användningen av och handeln med vissa särskilda under beslag lagda spånadsämnen. Tidigare hade gällt, att innehavare av beslagtaget konstsilke ägde att utan hinder av beslaget använda egna förråd därav. Innehavarna av konstsilke ålades nu att vid upparbetningen därav och försäljningen av framställda produkter ställa sig industrikommissionens föreskrifter till noggrann efterrättelse. Vidare stadgades, i priskontrollerande syfte, att inom bomullsindustrien framkommande trassel, som förut fått fritt försäljas, endast fick säljas eller annorledes överlåtas efter av industrikommissionen lämnat tillstånd. Ull av angorakanin, som likaledes trots beslaget fått fritt disponeras, underkastades ock strängare reglering. Sådan ull fick nu i industriellt bedriven rörelse användas endast efter särskilt av industrikommissio-

326 nen meddelat förbrukningstillstånd; yrkesmässig överlåtelse av inom riket producerad ull av angorakanin fick ske endast till person eller företag, som av kommissionen erhållit tillstånd att förvärva sådan ull eller härför erhållit särskild inköpslicens (det sistnämnda gällde även utländsk sådan ull). Fr. o. m. den 1 januari 1943 kunde en viss p r i s s ä n k n i n g genomföras beträffande b o m u l l o c h b o m u l l s v a r o r tack vare förmånliga inköp av bomull under 1942. Sålunda sänktes priserna på råbomull med c:a 8 procent samt fabrikspriserna på bomullsgarn med 5 procent och på bomullsvävnader med 3 å 4 procent. Genom de successivt meddelade prisbestämmelserna rörande textilvaror hade p r i s s y s t e m e t p å t e x t i l o m r å d e t blivit synnerligen heterogent och svåröverskådligt. Flera olika prisformer tillämpades vid sidan av varandra och nya föreskrifter i ämnet utfärdades med täta mellanrum. I de fall, där råvaran låg under beslag, hade det givetvis fallit sig naturligt att använda beslagspriser. Sådana gällde vid årets början i fabriksledet beträffande alla vävnader samt garner, trikåvaror och hampaprodukter. I grossistledet tillämpades däremot genomgående överenskommelsepriser, i allmänhet kombinerade med prisutfästelser, medan i detaljhandeln normalpriser åsatts standardvävnader av ylle, bomull och cellull, licensvävnader av bomull och cellull samt konfektionsvaror av samma slag av vävnader; för s. k. T-vävnader av ylle (d. v. s. andra än standardvävnader), kanfasvävnader, garner och konfektion av T-vävnader liksom ock för hampaprodukter gällde överenskommelsepriser även i detaljhandeln. Priskontrollnämnden fann denna invecklade ordning otillfredsställande och delvis ineffektiv, då den var svår att nöjaktigt övervaka. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 6 februari 1943 förordade nämnden fördenskull en reformering av prissystemet på så sätt, att typen överenskommelsepriser helt ersattes av prisformer, som möjliggjorde utkrävande av ansvar vid prisöverträdelser. I fråga om grossistoch minutpriserna borde enligt nämndens åsikt endast normalpriser ifrågakomma. För att möjliggöra en sådan omläggning meddelade Kungl. Maj:t nämnden genom beslut den 12 februari utvidgat bemyndigande att fastställa normalpriser beträffande textilvaror. Sådana priser skulle nu kunna bestämmas att gälla dels i grosshandeln av priskontrollerade S-vävnader, T-vävnader, standard- och licensvävnader av bomull eller cellull, kanfasvävnader, vaxduk, trikåvaror, garner samt konfektion av standard- eller licensvävnader av bomull eller cellull, dels ock i detaljhandeln av T-vävnader, kanfasvävnader, vaxduk, trikåvaror, garner, konfektion av T-vävnader samt hampaprodukter. Med utnyttjande av det sålunda erhållna bemyndigandet föreskrev priskontrollnämnden normalpriser med giltighet fr. o. m. den 12 mars å dels bomullsgarn, dels trikå- och strumpartiklar, med giltighet fr. o. m. den 23 mars å kanfasvävnader samt med giltighet fr. o. m. den 15 maj å konfektionsvaror av bomull, cellull eller ylle. I samtliga angivna fall (utom beträffande bomullsgarn) skulle normalpriser nu tillämpas i såväl gross-

327 som detaljhandeln. En fullständig sammanställning av samtliga gällande normalpriser å vävnader och filtar av olika slag lämnade priskontrollnämnden i meddelanden den 1 juni 1943, nr 304 och 305. Med tillämpning fr. o. m. den 15 juni fastställdes slutligen normalpriser å tågvirke av h a m p a och bomull. T e x t i l r a n s o n e r i n g e n utvidgades genom kungörelse den 5 mars 1943 (nr 93) till att även omfatta tågvirke och linor samt bind- och segelgarn (med undantag av skördegarn, som redan tidigare underkastats förbrukningsreglering i särskild ordning, se del II sid. 44, 251, del III sid. 257) ävensom garn av kokostågor. Föreskrifter angående ransoneringens anordnande på hithörande område meddelades av livsmedelskommissionen i cirkulär nr 1244. Härvid undantogos tillsvidare vissa i kungörelsen inbegripna varor, nämligen artiklar, vilka tillverkats uteslutande av papper, polerat eller tjärat bindgarn o. d. av annat spånadsämne än sisal eller manilla med en diameter av högst 3 mm, segelgarn, packningsgarn och flätade packningar och snören m. m. Regleringen, vilken sålunda kom att i huvudsak begränsas till egentligt tågvirke, innebar i huvudsak följande: Vissa kvantiteter fisketågvirke resp. sjöfarts tågvirke av prima material (av hårdfiber, mjukfiber eller bomull) ställdes till kristidsstyrelsernas, resp. trafikkommissionens förfogande för viss tid. Dessa myndigheter hade därefter att på ansökan av förbrukarna efter behovsprövning i varje särskilt fall utfärda inköpslicenser inom ramen för resp. kvoter. Inköpslicens för fiskare fick endast beviljas person, som yrkesmässigt bedrev fiske eller fiske till husbehov i sådan omfattning, att han därmed tillgodosåg en väsentlig del av sitt livsmedelsbehov under större delen av året. Vid behovsprövningen hade kristidsstyrelsen att samråda med vederbörande hushållningssällskaps fiskeriinstruktör (fiskerikonsulent) eller annan med fiskeriförhållandena inom området väl förtrogen person. Licens för täckande av extraordinära behov kunde beviljas, sedan industrikommissionen anvisat särskild kvantitet för dylikt ändamål. Trafikkommissionens licensering avsåg tilldelning till rederier och fartygsbefälhavare samt personer eller företag, som bedrevo stuverirörelse. I den mån tågvirke av sekunda material kunde användas, borde inköpslicensen gälla sådant material. För andra enskilda förbrukare än fiskare ägde kristidsnämnd utfärda inköpslicens, dock endast för förvärv av sekunda tågvirke. Beträffande behov för industriellt bedriven rörelse (exempelvis vadbinderier, repslagerier och mekaniska verkstäder) skulle inköpslicens, ävenledes blott omfattande sekunda material, utfärdas av industrikommissionen. Inventering verkställdes av handlandes och tillverkares lager av tågvirke m. m. natten mellan den 7 och 8 mars 1943. Försäljning från handlande eller fabrikant fick ske blott mot inköpslicens eller av industrikommissionen utfärdad lagerökningslicens. Då tillgången på sekunda tågvirke visade sig vara tämligen riklig, kunde regleringen rätt snart upphävas beträffande sådan vara, sedan lagren hunnit

328 klassificeras och kvalitetsmärkning genomförts för nytillverkat material. Denna märkning skedde på så sätt, att prima tågvirke försågs med inslag av rött märkgarn och sekunda tågvirke med inslag av gult märkgarn. Genom cirkulär nr 1369 bestämde livsmedelskommissionen, att före den 8 mars tillverkat sekunda tågvirke skulle efter särskilt tillstånd av industrikommissionen få fritt försäljas liksom även fr. o. m. den 20 maj tågvirke försett med gult märk garn. Bestämmelser utfärdades av livsmedelskommissionen den 21 april 1943 (cirkulär n r 1333), varigenom bl. a. medgavs rätt att för barn, födda under tiden 1 juli—31 december 1942, på ansökan erhålla två tilläggskort för textilvaror, omfattande sammanlagt 30 B-poäng, utöver tilldelningen på barnens ordinarie textilkort TS. Vissa ändrade bestämmelser meddelades samtidigt angående tilldelning av textilvaror till allmänna inrättningar, angående rätt i vissa fall att erhålla tilldelning av varor, tillhörande varugrupp B, i stället för varor, tillhörande varugrupp A, samt angående nedsättning av poängvärdet på vissa okuranta eller felaktiga varor. Den första ransoneringsperioden för textilvaror, vilken omfattade ett och ett halvt år, utlöpte den 30 juni 1943. Föreskrifter beträffande den därpå följande andra ransoneringsperioden utfärdades av livsmedelskommissionen genom cirkulär nr 1414. Även denna period bestämdes skola omfatta ett och ett halvt år, nämligen tiden 1 juli 1943—31 december 1944. Under perioden skulle gälla gröna med TA märkta och bruna med TB märkta kuponger till de nya inköpskort, som nu utlämnades, samt till vederbörliga inköpslicenser. Under juli 1943 skulle inköp få göras även mot kuponger till det äldre spädbarnskortet TS samt till inköpslicens, vars giltighetstid utgick efter den 1 juli. Eljest skulle under den nya perioden icke få användas kuponger av äldre typ. De som efter den 30 juni innehade äldre inköpskort och tilläggskort för textilvaror med ännu outnyttjade med TA eller TB märkta kuponger ägde under tiden 12 juli—30 september 1943 utbyta nämnda kuponger mot särskilda utbyteskort, vilka gällde för inköp under hela den nya perioden. Inköpslicenser av äldre typ, som enligt omslaget gällde efter den 31 juli, fingo under samma tid utbytas mot licenser med kuponger av den nya typen. Handlande, hantverkare och fabrikanter fingo t. o. m. den 31 juli men icke senare använda kuponger av äldre typ för återköp av textilvaror från annan handlande eller fabrikant. Senast den 10 augusti skulle handlande, hantverkare och fabrikant till krislidsstyrelsen insända samtliga av honom innehavda kuponger av äldre typ. Handlande kunde under tiden t. o. m. den 15 september 1943 beviljas lagerökningslicens för höstsäsongen 1943. Den för andra ransoneringsperioden fastställda tilldelningen var för vuxna sammanlagt lika stor som under första perioden, eller 120 poäng för män och 110 poäng för kvinnor; för barn och ungdom var den däremot något större. På grund av inträdda förskjutningar i försörjningsläget hade i övrigt

329 två viktiga ändringar vidtagits, nämligen d e l s att ylletilldelningen minskats och bomullstilldelningen i motsvarande mån ökats, d e l s att kortens TAoch TB-kuponger fått ändrad giltighet på sådant sätt, att TA-kupongerna skulle gälla endast för A-varor och TB-kupongerna endast för B-varor. Begränsningen av TA-kupongernas giltighet till endast A-varor gällde redan tidigare, men under första ransoneringsperioden hade man möjlighet att vid inköp av sådana varor använda även TB-kuponger, vilken möjlighet nu bortföll. Någon väsentlig ändring i de reglerade varornas fördelning på de båda varugrupperna skedde icke. Till A-gruppen hänfördes sålunda alltjämt i huvudsak yllevaror och till B-gruppen bomullsvaror och flertalet cellullvaror. Poänglistan och frilistan fingo samma innehåll som förut med de smärre ändringar, som kunde anses motiverade av erfarenheterna från försäljningen under första perioden. Differentieringen med hänsyn till inköpsbehoven för olika åldrar och kön utbyggdes något, i det att ynglingar i åldern 14—17 år utbrötos ur gruppen vuxna m ä n och erhöllo något större ylletilldelning än dessa samt att den grupp, som tidigare omfattade pojkar och flickor i åldern 7—13 år, nu uppdelades i två, så att pojkarna fingo något större ylletilldelning än flickorna och flickorna något större bomullstilldelning än pojkarna. På grund av vissa ändringar i poänglistan ålades handlande, hantverkare och fabrikanter att avgiva särskild deklaration rörande sitt innehav av sådana varor, vilka erhållit ändrade poängvärden eller överförts från frilistan till poänglistan. Hudar, skinn och läder samt

skovaror.

Den 18 december 1942 träffades överenskommelse mellan priskontrollnämnden och skofabrikanternas organisationer om p r i s k o n t r o l l p å s k o d o n . Iakttagandet av föreskrifterna i denna överenskommelse uppställdes av industrikommissionen som villkor för tilldelning av bottenläder. De gällde sålunda även för de utanför avtalet stående skofabrikanterna. Överenskommelsen innebar, att högsta priser infördes för ett antal vanligen förekommande typer av skor. Dessa högstprissatta skor, s. k. P.-stämplade skor, skulle omfatta minst 30 procent av den totala civila tillverkningen. Med hänsyn till att överenskommelsen träffats så sent på året bestämdes att tillverkningen av högstprissatta skodon under första halvåret 1943 fick begränsas till 20 procent under förutsättning att tillverkningen senare på året ökades, så att årssiffran bleve 30 procent. Skyldigheten i nu nämnt hänseende kunde modifieras på så sätt, att fabrikanterna inbördes fördelade sina tillverkningskvota. Vid fastställandet av högstpriserna utgick nämnden från infordrade kalkyler från ett antal representativa skofabriker. Priserna heräknades efter

330 en enhetlig kalkyl för samtliga företag, varigenom sålunda hänsyn ej togs till den enskilda skofabrikantens kostnader. Med utgångspunkt från kalkylerna bestämdes ett medelpris på mans- och damskodon av 20 kronor per par, vilket pris sedan lades till grund för prissättningen på varje enskild artikel. Härvid tillsågs, att priserna på de vanligast förekommande skotyperna sattes särskilt lågt. Beträffande de 70 procenten övriga skor som tillverkades skulle prissättningen ske på grundval av företagens egna kalkyler men i övrigt efter samma principer som för de högstprissatta skorna. Därtill kom här ett vinstpålägg på 5 procent. Skulle ren förlust uppstå vid tillverkningen av de högstprissatta skorna, finge denna förlust tagas igen på övriga skor, varvid dock det härför medgivna tillägget begränsades till 3 procent utöver vinstpålägget. Prissättningen på barnskor skulle ske så, att priserna på dem komme att stå i samma relation till priserna på mans- och damskor som tidigare. Den sålunda genomförda prisregleringen innebar i allmänhet ej några större förändringar av den förhandenvarande prisnivån. De fastställda högsta priserna lågo något högre än de förutvarande lägsta priserna men lägre än de priser som många fabrikanter dittills hållit. överenskommelsen fullständigades genom av priskontrollnämnden den 12 februari 1943 härom utfärdat meddelande (nr 252). Därvid bestämdes de typer av prisreglerade skodon (s. k. P-stämplade skor), som fingo tillverkas, samt fastställdes prislista innefattande fabrikspris och detaljpris. Frågor rörande tolkningen och tillämpningen av bestämmelserna om tillverkning och priskontroll skulle behandlas av ett arbetsutskott, bestående av representanter för priskontrollnämnden och skofabrikanterna. Avvikelser från de fastställda tillverkningsbestämmelserna fingo ej ske, såvida ej arbetsutskottet lämnat medgivande därtill. P-stämplade skor skulle av fabrikanten förses med stämpel i bottnen samt särskild märklapp. Detaljhandlare, som förde P-stämplade skor, ålades att å försäljningsstället uppsätta anslag om de fastställda detaljpriserna. Vid försäljning av andra skor än de prisreglerade fick detaljhandlare icke överskrida de av honom i januari 1943 tillämpade vinstmarginalerna i kronor och ören räknat. Bestämmelserna i meddelandet trädde med avseende å detaljhandeln i kraft den 1 mars 1943. För att åstadkomma en möjligast rättvis fördelning av tillgängliga råvaror för skotillverkning införde industrikommissionen fr. o. m. den 15 februari 1943 med stöd av beslagskungörelsema beträffande hudar och skinn den 17 maj 1940 (nr 366) och den 28 mars 1941 (nr 170) r e g l e r i n g a v h a n d e l n m e d s k o o v a n l ä d e r o c h s k of o d e r s k i n n (meddelande nr 113). Försörjningsläget hade redan tidigare nödvändiggjort en inriktning av läderproduktionen uteslutande på sådana läderslag, som voro nödvändiga för folkhushållet, medan tillverkningen av läder för mindre angelägna behov fått upphöra. Den beslutade regleringen åsyftade att möjliggöra kon-

331 troll över att de framställda läderslagen också komraio till användning för avsett ändamål. Någon ransonering av det slag som gällde för sul- och bindsulläder (se del II sid. 92) åsyftades däremot icke. Leverantörerna av ovanläder hade dittills på tillfredsställande sätt fördelat tillgängliga varor bland förbrukarna. Det förutsattes, att så även skulle ske i fortsättningen. Det nya i den från den 15 februari genomförda regleringen var väsenligen endast, att industrikommissionens sanktion krävdes för att leverans skulle få ske. Kommissionens handläggning av hithörande licensärenden avsågs skola i huvudsak inskränka sig till en prövning av att sökanden tillhörde någon av de grupper, som voro berättigade att i sin rörelse använda skoovanläder eller skofoderskinn. Enligt de meddelade bestämmelserna fingo garverier och partihandlare icke försälja skoovanläder eller skofoderskinn annat än mot gällande, för köparen beviljat tillståndsbevis (inköpslicens). Fabrikanter, partihandlare och detaljhandlare ägde att genom sina leverantörer hos industrikommissionen ansöka om tillstånd att inköpa ifrågavarande varor. Inköpstillstånd skulle beviljas för viss period, i regel ett kalenderhalvår. Den första licensperioden omfattade tiden 15 februari—30 juni 1943. Någon reglering med licensförfarande av detaljhandelns försäljning genomfördes icke, men det ålåg detaljhandlare att tillse, att skoovanläder och skofoderskinn icke annat än i särskilda undantagsfall försåldes till andra ändamål än för tillverkning eller reparation av skodon. Trots de restriktioner, som med successiv skärpning vidtagits i fråga om hushållningen med hudar och skinn, samt de inskränkningar som skett beträffande tillverkningen av särskilda skotyper hade ännu under de första månaderna av år 1943 handeln med skodon fått obehindrat fortgå. Denna frihet syntes emellertid ej längre möjlig att upprätthålla, sedan tillförseln av grövre hudar för bottenlädertillverkning fram på våren börjat te sig alltmera oviss. En r a n s o n e r i n g p å s k o o m r å d e t befanns ofrånkomlig, och författningsbestämmelser, vilka möjliggjorde en sådan ransonering, utfärdades på industrikommissionens hemställan den 21 april 1943 med tillämpning fr. o. m. den 22 april (kungörelse, nr 200, angående reglering av handeln med och förbrukningen av läder och skodon m. m.). Före kriget tillgodosågs behovet av bottenläder i allt väsentligt genom import av tunga sydamerikanska hudar. Jämsides därmed utfördes från landet avsevärda mängder lättare nöthudar och kalvskinn. Exportförbud hade emellertid omedelbart efter krigsutbrottet utfärdats; därefter behöllos de inhemska nöthudarna helt för den inhemska konsumtionens behov och bereddes i stor omfattning till bottenläder. Lagerställningen i fråga om importerade hudar var ännu under det första halvåret efter krigets utbrott jämförelsevis god, tack vare den ganska stora import av hudar som kunnat fortgå. Denna avbröts efter importspärren i april 1940, och lagren ned-

332 gingo trots den under hösten 1940 till följd av missväxten starkt stegrade inhemska slakten av storboskap. Härtill medverkade i hög grad den mycket stora förbrukningen av läder för militära ändamål. I oktober 1940 motsvarade lagren av grövre hudar och färdigt bottenläder ungefär två tredjedelar av årsförbrukningen före kriget. Hudtillgången förbättrades genom lejdtrafikens igångsättande vid 1941 års början, och då den inhemska slakten fortfarande var osedvanligt stor samt läderförbrukningen för militära ändamål samtidigt minskades, resulterade detta i en förbättrad lagerställning. Även under 1942 var hudimporten fullt tillräcklig för att jämte tillförseln av inhemska hudar täcka det nedskurna behovet. En omsvängning häri skedde, sedan slakten av nötkreatur till följd av den förbättrade fodersituationen begynt avtaga, och läget försämrades väsentligt i och med avbrottet i lejdtrafiken på nyåret 1943. Samtidigt med minskningen i lagren av tunga hudar ävensom av bottenläder samt rem- och plattläder sjönko också lagren av färdiga skodon under år 1942 om än i mindre grad. Övervägande delen av skolagren fanns i detaljhandeln. Tillgången därstädes beräknades vid början av år 1943 uppgå till 75 å 80 procent av 1942 års förbrukning. Endast delvis kunde emellertid dessa förråd, som till en del bestodo av okuranta varor, anses som en aktuell tillgång. I fråga om gummiskodon hade lagerbeståndet minskats starkare trots en betydande nedgång i förbrukningen. Genom den svåra gummibristen hade nämligen en nedskärning i tillverkningen även av dylika skodon skett. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 27 mars 1943 redogjorde industrikommissionen utförligt för läget på skoförsörjningens område. Kommissionen framhöll, att då vid fortsatt oförändrad konsumtion förbrukningen av hudar komme att icke obetydligt överstiga tillförseln samt vid oförändrad produktion av civilskodon en allt större del av tillgängliga reserver av läder bundes i färdiga skodon, omedelbara åtgärder syntes ofrånkomliga för att nedbringa läderförbrukningen, samtidigt som en ändring av produktionsinriktningen borde åstadkommas. Enligt kommissionens mening kunde båda dessa mål nås endast genom en reglering av handeln med och förbrukningen av skodon och halvsulningsläder m. m. Den plan för ransoneringens anordnande, som kommissionen utarbetat, gillades i allt väsentligt av Kungl. Maj:t och låg till grund för ovannämnda kungörelse den 21 april 1943. Ransoneringens genomförande uppdrogs åt industrikommissionen, som härom utfärdade dels förhandsanvisningar (meddelande nr 124), dels tillämpningsbestämmelser (meddelande nr 125), sedermera åtföljda av vissa tilläggsföreskrifter (meddelanden nr 130, 131 och 137). Ransoneringssystemet var uppbyggt med utgångspunkt från de tillgångar av läder och skor, som förelågo vid ransoneringens införande, samt den tillförsel därav som med säkerhet eller med största sannolikhet kunde väntas ske under ransoneringsperioden, vilken tilltagits så lång som ett och ett

halvt år. På tillgångssidan hade sålunda upptagits dels förefintliga lager av grövre h u d a r och färdigt sulläder ävensom hudarna från den slakt av storboskap, som beräknades komma att ske under ransoneringstiden, dels i handeln befintliga lager av färdiga läderskor, i den mån dessa lager kunde beräknas bli utnyttjade under nämnda tid, dels slutligen lagren av färdiga gummiskor och den beräknade produktionen därav. Av flera skäl hade det ansetts nödvändigt att intaga även gummiskodon under ransoneringen. Det förelåg redan knapphet på vissa sådana skodon. Därest ransonering genomfördes enbart för läderskodon, kunde efterfrågan på gummiskor väntas komma att stegras avsevärt och lagren som följd därav tömmas på kort tid. Ransoneringen omfattade alla slag av skodon innehållande läder eller gummi, sålunda även galoscher, samt dessutom sul- och bindsulläder, lösa sulor och klackar av läder eller gummi ävensom plattor av gummi, avsedda för tillverkning eller reparation av skodon. Som läder räknades också konstgjort läder och som gummi även ersättningsmaterial för kautschuk. I samband med ransoneringen genomfördes en handelsreglering även i fråga om annat läder och skinn än sul- och bindsulläder, såsom plattläder, remläder och ovanläder, samt driv- och transportremmar av läder och skinn. Ransoneringen kom till sina verkningar att medföra, att tillgängliga lager av tyngre hudar, sedan de militära behoven fyllts, tillsvidare disponerades allenast för halvsulningsläder samt remläder och plattläder. Behovet av färdiga skodon beräknades skola i huvudsak tillgodoses genom ianspråktagande av de relativt goda lagren i handeln. Detta innebar, att nytillverkning av skodon med botten av läder för civila ändamål måste upphöra efter en viss övergångstid. Liksom fallet var med textiiransoneringen, inleddes även skoransoneringen med ett försäljningsstopp. Från kl. 7.15 den 22 april t. o. m. den 6 maj fick ingen försäljning ske av läder, skodon och andra av regleringen omfattade varor. Avsikten med försäljningsstoppet var att bereda fabrikanter, skomakare och handlande tillfälle att inventera sina lager och att poängmärka varorna. Den företagna inventeringen var avsedd att läggas till grund för de deklarationer över handelsreglerade varor, som senast den 3 maj skulle inlämnas eller insändas till kristidsnämnderna eller i vissa fall till kristidsstyrelserna. Orsaken till att försäljningsstoppet sträckte sig tre dagar utöver deklarationstiden var, att det befunnits nödvändigt att omge förberedelserna till ransoneringen med en sträng sekretess. Av tidigare erfarenheter visste man nämligen, att rykten om en kommande ransonering plägade förorsaka oro på marknaden, varigenom de befintliga lagren hastigt minskades och kommo att disponeras på ett sätt, som icke var förenligt med en rättvis fördelning. Det ansågs särskilt viktigt att undvika, att något dylikt inträffade på skomarknaden, där råmaterialtillgången var knapp och där lagren av färdiga varor till största delen lågo hos detaljhandeln. Den i samband med ransoneringen stadgade deklarationsskyldigheten omfattade garvare, sko-

fabrikanter, skinnvarufabrikanter, sko- och läderhandlare, skomakare, trätoffelmakare, sadelmakare samt andra läder- eller gummiförbrukande hantverkare. Tilldelningen av s. k. s k o v a r o r reglerades genom inköpskort och på grundval av en poängvärdering av dessa varor. (Till skovaror hänfördes sul- j och bindsulläder, konstgjort läder samt skodon, innehållande läder eller I gummi, ävensom utstansade eller utskurna sulor eller klackar av läder eller gummi.) Enskilda förbrukare fingo inköpa skovaror eller fingo låta utföra reparationer mot kupong till det redan tidigare utdelade beredskapskortet A 3 eller mot extrakort för skovaror. För allmänna inrättningar m. fl. skulle inköp ske mot av kristidsstyrelse utfärdad inköpslicens. Parti- och detaljhandlares, fabrikanters och skomakares inköp reglerades (förutom genom dylika kuponger och inköpslicenser) genom partikort och lagerökningslicenser, utställda av industrikommissionen eller (beträffande skomakares lagerökningslicenser) av kristidsnämnd. Poängvärderingen var genomförd med utgångspunkt från den vid tillverkning eller reparationer erforderliga kvantiteten sul- och bindsulläder på sådant sätt, att 50 gram halvsulningsläder (bottenläderskrupong) resp. 100 gram helt bottenläder motsvarade en poäng. Beträffande skodon, i vilka icke ingick sul- och bindsulläder men väl annat läder, samt gummiskodon var poängvärderingen gjord i anslutning till den för de egentliga läderskodonen gällande. Av praktiska skäl kunde emellertid poängtalen icke i varje fall avvägas så, att dessa helt överensstämde med nämnda grundval för poängsättningen. Sådan överensstämmelse var f. ö. endast avsedd att gälla för normalstorlekarna av skodon och sulor. Ransoneringsperioden omfattade, som förut nämnts, c:a ett och ett halvt år, nämligen tiden 7 maj 1943—31 oktober 1944. För denna period ägde varje person disponera 15 poäng, varav 8 poäng (blå kuponger) endast gällde för nyinköp av skodon. Återstående 7 poäng (röda kuponger) kunde användas för inköp av alla slag av skovaror. Denna begränsning i giltigheten av kupongerna berodde på att en mycket stor del av den disponibla poängsumman var bunden i färdiga skodon. Antalet utdelade röda poäng motsvarade sålunda den kvantitet bottenläder, som fanns tillgänglig för reparationer. Tilldelningen motsvarade i stort sett för män inköp av ett par läderskodon och en halvsulning, för kvinnor ett par läderskor och två halvsulningar och för b a r n ett par läderskor och 2V2 halvsulningar. I halvsulningen inräknades även klackning. Begagnade skodon och begagnade utstansade sulor eller klackar av läder eller gummi åsattes hälften av det poängvärde, som gällde för obegagnade varor av motsvarande slag. De femton poängen utgjorde den minimitilldelning, som var och en ägde rätt att få. Med hänsyn till att förbrukningen av skodon är mycket olika inom olika personkategorier, yrken och åldrar, hade emellertid redan från början förutsetts, att tilläggstilldelningar i rätt stor omfattning skulle k o m m a att medgivas. På grund av den sekretess, som måst iakttagas vid ransone-

335 ringsplanens utarbetande och som förhindrat önskvärt samråd med sakkunskapens representanter, var det dock icke möjligt att genast framlägga detaljerade bestämmelser härom. Tills vidare medgavs rätt för kristidsnämnd att på ansökan bevilja extratilldelning i form av särskilda extrakort. Sådan tilldelning fick lämnas dels den som på grund av stöld, eldsvåda, olycksfall eller av därmed jämställd anledning var i oundgängligt behov därav, dels den som av ortopediska skäl var nödsakad använda särskilt slag av skodon och på grund därav var i behov av att få skodon särskilt tillverkade. Genom meddelande nr 130 vidtog industrikommissionen fr. o. m. den 3 juni vissa ändringar i poängsättningen, avsedda att för en del fall medföra lättnader vid anskaffningen. Sålunda justerades poängberäkningen för lättare sommarskor i syfte att påverka efterfrågan, så att denna bättre kom att svara mot sammansättningen av handelns lager. Genom att sänka poängvärdena på träbottnade skor ville kommissionen uppmuntra tillverkningen därav och befrämja användningen bland de förbrukare, som lämpligen kunde nyttja dylika skor. Vidare sänktes poängen på gummiskor, och i syfte att trygga tillförseln av råvaror till gummiindustrien bestämdes tillika, att den som köpte gummiskodon och lämnade förslitna sådana i utbyte erhöll en viss poängrabatt, som i regel utgjorde halva poängvärdet för motsvarande nya skodon. Regleringen beträffande andra slag av läder än dem som hänförts till skovaror var i flera hänseenden mindre sträng än den som gällde för sistn ä m n d a varor. Någon väsentlig nedskärning av förbrukningen ansågs här knappast möjlig. Försäljningen av r e m l ä d e r fick ske mot av industrikommissionen beviljad inköpslicens. Sådan licens avsågs skola lämnas fabrikanter och hantverkare, vilka tillverkade vissa produkter av läder. Förbrukare ägde inköpa färdiga remmar samt omonterade remmar i avpassade längder mot särskild rekvisition i den utsträckning som befanns oundgängligen nödvändig. På grund av det synnerligen varierande behovet av p l a t t l ä d e r reglerades förbrukningen därav icke genom att medge en viss tilldelning till varje förbrukare. I stället ägde varje förbrukare, som var i behov av plattläder (exempelvis sadelmakare), att hos sin ordinarie leverantör inköpa behövliga kvantiteter mot särskild rekvisition. I denna skulle köparen försäkra, att den rekvirerade kvantiteten icke var större än vad som motsvarade det oundgängliga behovet, samt förbinda sig att icke vidare överlåta varan. Då tilldelningen av plattläder till varje läderhandlare begränsats till en viss kvantitet i förhållande till hans normala försäljning därav, hade läderhandlaren alltså att hushålla med sin tilldelning på sådant sätt, att endast de oundgängliga behoven inom hans kundkrets tillfredsställdes. S k o o v a n l ä d e r o c h s k o f o d e r s k i n n fick i regel endast överlåtas mot av industrikommissionen utfärdad inköpslicens. Sådan avsågs skola i huvudsak tilldelas endast fabrikanter, toffelmakare och därmed jämställda tillverkare. Därjämte åsyftades att reservera det hos skofabrikanterna befintliga avfallet

336 av skoovanläder för försäljning till skomakarna att användas vid reparation av skodon. Sådant avfall fick försäljas fritt. B e k l ä d n a d s l ä der, d. v. s. allt ovanläder (med undantag av skofoderskinn) framställt av skinn eller hudar av get, får, älg, ren eller rådjur, dock icke chevreaux och lackläder, fick tills vidare fritt överlåtas. Genom skoransoneringen beräknades konsumtionen av skovaror skola komma att minskas med c:a 40 procent i förhållande till 1942 års konsumtion och med c:a 50 procent i förhållande till den genomsnittliga årskonsumtionen under åren närmast före kriget. Uppenbart var, att ransoneringen måste komma att för vissa befolkningsgrupper innebära stora ölägenheter. För handeln och än mer för skoindustrien kunde densamma sålunda väntas medföra synnerligen allvarliga konsekvenser. Rörande de åtgärder, som vidtogos för att mildra ransoneringens verkningar för de inom skoindustrien anställda, se nedan sid. 443. Med avseende på tillverkningen utfärdade industrikommissionen den 25 juni 1943 genom meddelande nr 135 bestämmelser, innefattande bl. a. förbud mot tillverkning av sådana skodon som enligt kommissionens meddelande nr 130 åsatts ett lägre poängvärde än vad det i skorna ingående bottenlädret motiverade. Sålunda förbjöds bl. a. tillverkning av sandalsydda lågskor, helt ofodrade, utan bindsula, mellansula och gelänk, lågskor med ovandel helt av lackskinn eller av guld-, brons- eller silverskinn, trätofflor med ovandel av gummi, tygskaftade bottiner och snowboots, halvgaloscher och badskor m. m. Mellansulor av läder eller gummi fingo icke användas vid skotillverkning, ej heller vitt läder eller skinn vid tillverkning av skodon med botten av läder eller gummi o. s. v. Den 7 juni 1940 hade Kungl. Maj:t uppdragit åt kommerskollegium att i samråd med industrikommissionen och statens provningsanstalt verkställa undersökning rörande frågan i vad m å n ändring av förordningen den 9 maj 1919, nr 219 (ändrad genom förordning den 11 oktober 1920, nr 720), angående f ö r b u d m o t a n v ä n d n i n g a v p a p p o c h k o n s t l ä d e r i s k o d o n borde vidtagas i syfte att möjliggöra en utdrygning av lädertillgången inom landet utan att någon väsentlig försämring av kvaliteten å skodon, som salufördes i riket, därigenom behövde uppstå. I sitt utlåtande den 18 juni 1941 anförde kollegium, som vid sin utredning berett representanter för sko- och läderindustrien tillfälle att deltaga, att kollegium kommit till den uppfattningen, att en revision av pappförordningen — vilken tillkommit som ett skydd för allmänheten mot underhaltig produktion i anledning av dåvarande läderbrist — måhända vore önskvärd, men att under rådande krisförhållanden och med den utveckling som ersättningsmaterial för läder under denna tid kunde komma att få det icke kunde anses lämpligt att föreslå ändrade bestämmelser i en förordning, som var avsedd att gälla under mera normala tider. Därest emellertid framdeles ett försämrat för-

337 sörjningsläge för skoindustrien skulle nödvändiggöra tillverkning av en mera krisbetonad skotyp, varvid anspråken på en fullgod kvalitet icke längre kunde upprätthållas, ville kollegium förorda, att ersättningsmaterial — utöver vad gällande föreskrifter medgåve — tillätes ingå i viss angiven utsträckning. På industrikommissionens initiativ bedrevos sedermera försök att framställa ett konstläder, ändamålsenligt som ersättning för bottenläder. Trots att läderförsörjningen var knapp, ansåg kommissionen likväl av olika anledningar icke lämpligt, att det av kommerskollegium framlagda förslaget om tillverkning av en krissko genomfördes. I och med skoransoneringens tillkomst förändrades givetvis läget i ifrågavarande hänseende radikalt. I skrivelse den 7 juni 1943 hävdade kommissionen, att det nu vore skäl att snarast tillåta användning av ersättningsmaterial i större utsträckning, samt hemställde om bemyndigande att i viss omfattning medgiva undantag från gällande bestämmelser i ämnet. Kungl. Maj:t biföll denna hemställan och utfärdade den 30 juni 1943 förordning (nr 568), varigenom uppdrogs åt industrikommissionen att, i den utsträckning sådant av rådande utomordentliga förhållanden påkallades, medgiva undantag från bestämmelserna i förordningen den 9 maj 1919. Med anledning härav lämnade kommissionen i meddelande den 14 juli 1943 (nr 142) föreskrifter angående användningen tillsvidare av ersättningsmaterial vid skotillverkning. Till slitsula, mellansula och stiftlapp skulle få användas av industrikommissionen godkänt ersättningsmedel för läder. Till bindsula, bakkappa och klack (utom stiftlapp) skulle få användas konstgjort läder, konstläderpapp, kemiskt beredd fiberpapp samt sådant annat ersättningsmedel för läder, vilket godkänts av kommissionen. Skodon, beträffande vilka ersättningsmedel sålunda kommit till användning, skulle förses med stämpel i hålfoten, upptagande bokstaven E. Gummivaror. Det ansträngda försörjningsläget beträffande bilgummi föranledde ytterligare skärpningar av regleringen på detta varuområde. Genom kungörelse den 13 februari 1942 (nr 65) hade Kungl. Maj:t förordnat om beslag å inom landet befintligt l a s t b i l s g u m m i o c h g r ö v r e 1 6 " p e r s o n b i l s g u m m i ( s e d e l III sid. 312). Med beslaget avsågs att med hänsyn till den alltmer tilltagande knappheten på bilgummi möjliggöra ett utnyttjande av den reserv av bilgummi, som fanns inom landet, på ett sätt som bäst tillgodosåg folkförsörjningen. Under år 1942 infordrades med stöd av beslaget gummiutrustningen från c:a 1 000 avregistrerade lastbilar, varvid omkring 3 000 användbara däck jämte slangar erhöllos. I januari 1943 ålade industrikommissionen innehavarna av c:a 3 000 avregistrerade lastbilar att inleverera det till bilarna hörande gummit. Denna åtgärd väntades ge ett utbyte av omkring 9 000 användbara däck och slangar. De sålunda in22—319301

338 fordrade lastbilsdäcken jämte inom landet vid ingången av år 1943 befintliga reservlager av begagnade och obegagnade däck ävensom den för året planerade nytillverkningen räckte emellertid ej till för att täcka ersättningsbehovet av lastbilsdäck under år 1943. Den väntade bristen uppskattades av industrikommissionen till 15 å 20 000 däck. Därest lastbilstrafiken skulle kunna upprätthållas i någorlunda tillräcklig omfattning, syntes en betydande ombyggnad av lastbilar för användning av personbilsgummi nödvändig. Sådan ombyggnad hade redan under år 1942 i viss utsträckning påbörjats men omfattade ännu i januari 1943 blott omkring 2 000 vagnar. Ombyggnad av ytterligare omkring 8 000 lastbilar syntes erforderlig. Huruvida en tillräcklig reserv av användbara personbilsringar verkligen fanns, som svarade mot ett ombyggnadsprogram av denna storleksordning, var emellertid ovisst. I anledning av det senaste gummiringsbeslaget hade deklaration avgivits beträffande c:a 35 000 avregistrerade personbilar, utrustade med ringar av 16" diameter. Sammanlagt beräknades från dessa bilar kunna erhållas omkring 95 000 för lastbilsbruk användbara ringar, men detta måste anses otillräckligt. För att vinna kännedom om verkliga tillgången av inom landet befintligt disponibelt personbilsgummi förordnade Kungl. Maj:t på industrikommissionens hemställan genom kungörelse den 29 januari 1943 (nr 29) om i n v e n t e r i n g av tillgången å ifrågavarande slag av gummiringar natten mellan den 9 och 10 februari 1943. Inventeringen, vilken anförtroddes åt länsstyrelserna, avsåg att skaffa upplysning om l a n d e t s f ö r r å d a v p e r s o n b i l s g u m m i a v v a r j e s l a g ävensom uppgifter om huru sådant personbilsgummi disponerats, som tidigare funnits monterat å motorfordon, men därefter avmonterats. Närmare föreskrifter angående inventeringen lämnades av industrikommissionen i meddelande nr 114. Uppgifter skulle avges beträffande alla (således ej blott grövre) slag av för personbilar tillverkade däck och slangar, oavsett om de voro begagnade eller obegagnade och oavsett om de voro monterade å fordon eller ej. Undantagna från uppgiftsskyldighet voro emellertid dels ringar, som voro påmonterade hjul eller reservhjul till i beredskapsförteckning för motorfordon upptagna lastbilar, dels ringar, påmonterade hjul till hästfordon eller motorredskap eller släpvagn som användes kopplad till motorredskap, dels ringar som för försäljning innehades av tillverkare eller försäljare av dylik vara, dels ock ringar tillhöriga försvarsväsendet. Det resultat, som erhölls vid denna inventering, visade, att tillgången på grövre personbilsdäck, användbara för montering å lastbilar, var betydligt mindre än förut antagits. Tillsammans med de tidigare deklarerade uppgick hela antalet avregistrerade motorfordon, som voro eller varit försedda med grövre 16" personbilsdäck, till omkring 45 000. Det antal dylika ringar, som härigenom kunde erhållas för lastbilsändamål, understeg avsevärt vad som erfordrades för genomförande av det uppgjorda ombyggnadsprogrammet. En begränsning av detta blev därför ofrånkomlig. Men även

339 vid genomförande av ett sålunda nedskuret program måste det räknas med att en viss brist skulle uppstå. Det framstod därför som nödvändigt att inskränka antalet i trafik befintliga personbilar, försedda med 16" däck, vilket kunde ske genom att dessa bilars ägare anmodades att i stället använda däck av andra dimensioner. Det syntes därjämte bliva erforderligt, för upprätthållande av den oundgängligen nödvändiga lastbilstrafiken, att lastbilar i viss utsträckning ombyggdes till bruk av personbilsdäck av andra dimensioner samt att för lastfordon avsedda släpvagnar, vilka dittills i stor omfattning försetts med 16" däck, i fortsättningen jämväl utrustades med smärre däck. j Av am orda skäl hävdade industrikommissionen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 19 april 1943, att det vore oundgängligen nödvändigt att även personbilsgnmmi av andra dimensioner än 16" bragtes under kommissionens kontroll. Antalet avregistrerade fordon, vilka voro försedda med dylika däck, hade vid den skedda inventeringen befunnits utgöra c:a 70 000. Denna tillgång syntes mer eller mindre fullständigt böra tagas i anspråk dels för upprätthållande av nödig lastbilstrafik, dels för trafikbehov som dittills ombesörjts med personbilar med grövre 16" däck, dels för utrymningskommissionens, försvarsväsendets och luftskyddets ökade behov och dels för framforsling av ved. Gällande beslag och handelsreglering syntes alltså böra utvidgas till att omfatta personbilsgummi av andra dimensioner än 16". För att möjliggöra ett återförande av å hästvagnar, motorredskap eller släpvagnar monterat bilgummi till bruk å motoriordon borde beslaget omfatta även dylikt gummi. I anledning av industrikommissionens framställning förordnade Kungl. Maj:t genom kungörelse den 21 april 1943 (nr 237) om y t t e r l i g a r e u t v i d g a t b e s l a g å g u m m i r i n g a r m. m. Beslaget, vilket trädde i kraft fr. o. m. den 16 maj 1943, omfattade — i den mån beslag ej redan förut var gällande — alla inom landet befintliga bildäck och innerslangar därtill, monterade eller omonterade. Härmed voro alltså bildäck och slangar till sådana under beslag, oberoende av vem som innehade dem och oberoende av om de voro nya eller begagnade eller i bruk å bil, omnibus, hästfordon, släpvagn eller vilket som helst annat fordon. Utan hinder av beslaget fingo dock de ringar användas, som voro monterade på fordon i trafik. I samband med beslagskungörelsen utfärdade Kungl. Maj:t cirkulär till vederbörande statsmyndigheter (nr 239), varigenom dessa anbefalldes att till industrikommissionen lämna uppgifter angående beskaffenheten av sådana däck och slangar, som utgjorde utrustning för de staten tillhöriga lastbilar, bussar och släpvagnar, vilka den 15 maj 1943 voro intagna i automobilregister eller beträffande vilka ansökan om registrering vid nämnda tid var beroende på prövning. Gällande handelsreglering utvidgades genom kungörelse den 21 april 1943 (nr 238) ytterligare så till vida, att alla överlåtelser av bilringar — såväl yrkesmässiga som icke yrkesmässiga och oavsett om överlåtelsen

skedde mot vederlag eller icke samt oavsett om densamma avsåg enbart däck eller slangar eller fordon med tillhörande däck eller slangar — gjordes beroende av meddelad inköpslicens eller eljest av industrikommissionen meddelat tillstånd. Närmare föreskrifter angående beslaget och handelsregleringen lämnades av industrikommissionen i meddelande nr 128. I nämnda meddelande föreskrevs särskilt, att lastbilsdäck och slangar, som tillverkats utan inblandning av syntetiskt gummi, efter den 15 maj icke fingo säljas ens mot licens. Från nämnda tidpunkt fingo alltså i öppna marknaden blott säljas lastbilsringar, som tillverkats av syntetiskt gummi (buna) som huvudsaklig råvara. Anledningen till denna bestämmelse var, att det med hänsyn till det kritiska läget i iråga om försörjningen med lastbilsgummi befunnits nödvändigt att upplägga en statlig reserv av bilringar, vilka tillverkats utan syntetiskt gummi. Samtliga hos återförsäljare, grossister och tillverkare befintliga förråd av beslagtagna lastbilsdäck och slangar av naturgummi skulle snarast möjligt inlösas av staten, i första hand på frivillig väg enligt av priskontrollnämnden bestämt inlösningspris, men, där så ej kunde ske, tvångsvis enligt allmänna förfogandelagen. Ät reservförrådsnämnden uppdrogs att handhava denna uppköpsverksamhet, varjämte nämnden bemyndigades att till av industrikommissionen angiven köpare försälja inköpta eller inlösta däck och slangar. För handeln med cykelgummi tillämpades alltjämt samma stränga reglering som förut. I huvudsak var denna ordnad på följande sätt (jfr del III sid. 314 samt ovan sid. 102). Tillverkarna av cyklar meddelades successivt tillstånd att under viss tidsperiod montera ett bestämt antal cyklar. De erhöllo i samband därmed rätt att inköpa eller av egna förråd använda det för monteringen nödvändiga cykelgummit. Försäljning av sålunda monterat cykelgummi till förbrukare fick såväl från fabrikant som från återförsäljare ske endast mot särskild inköpslicens. Däremot fick yrkesmässig försäljning av påmonterat cykelgummi till återförsäljare ske utan tillstånd. Omonterat gummi fick liksom monterat säljas till förbrukare endast mot inköpslicens, varvid i bägge fallen krävdes, att behovet skulle vara på visst sätt kvalificerat. Till återförsäljare fick omonterat cykelgummi försäljas antingen mot licens, som denne mottagit vid försäljning av sådant gummi till förbrukare, eller mot förskottslicens, varmed avsågs att ge återförsäljaren tillfälle att anskaffa ett sorterat lager. Denna ganska stränga ordning kompletterades i februari 1943 genom industrikommissionens meddelande nr 115 med ytterligare ett moment, i det att för återförsäljares inköp av cykelgummi, monterat på cykel, krävdes särskild av industrikommissionen utfärdad återförsäljarelicens. Sådan skulle gälla för inköp endast under en månad efter licensens utfärdande. Orsaken till denna nya bestämmelse var, att många återförsäljare brustit i fullgörandet av den dem ålagda månatliga redovisningsskyldigheten samt, enligt vad kommissionen kunnat konstatera, i viss utsträckning försålt cyklar till förbrukare utan att därvid mottaga

341 licens, varigenom ransoneringsbestämmelserna på hithörande område kringgåtts. Återförsäljarelicens för inköp av monterat cykelgummi meddelades icke i andra fall än där redovisningsskyldigheten noggrant fullgjorts samt tidigare brister däri blivit avhjälpta. De sålunda skärpta försäljningsbestämmelserna vållade åtskilligt missnöje på cykelhandlarehåll. På anförda klagomål resolverade Kungl. Maj:t, att föreskrifterna om återförsäljarelicens beträffande monterat cykelgummi skulle upphävas fr. o. m. den 1 juni 1943. Underrättelse härom lämnades av industrikommissionen i meddelande nr 132. Feta oljor och fettämnen,

tvättmedel

m. m.

Som ett led i kontrollen över ransoneringarna hade genom kungörelser den 5 juni och den 28 augusti 1942 förordnats om i n v e n t e r i n g angående handlandes innehav av vissa ransonerade livsmedel samt av sådana av livsmedelskommissionen eller å dess vägnar utfärdade handlingar (licenser och kuponger m. m.), som tjänade till bevis om rätt till förvärv av dylika varor (se del III sid. 301 samt ovan sid. 87). Motsvarande inventering verkställdes enligt kungörelse den 19 februari 1943 (nr 75) per den 8 mars beträffande dels tvål och såpa samt övriga ransonerade slag av tvätt- och rengöringsmedel, dels ljus (nyttoljus, lyxljus vägande 850 gram eller däröver samt julgransljus). Deklaration härom skulle insändas till kristidsstyrelsen senast den 22 mars. Inventeringen föranledde senare vissa bestämmelser angående lagerökningslicenser för tvätt- och rengöringsmedel. R a n s o n e r i n g e n på tvättmedelsomrkået fortgick efter oförändrade grunder. Tilldelningens storlek var i stort sett densamma som under de senaste månaderna föregående år. Kristidsstyrelserna anmodades emellertid att vid prövning av ansökningar om inköpslicens för såpa undersöka, huruvida icke annat tvätt- eller rengöringsmedel än såpa kunde användas för ändamålet. Därest så befunnes vara fallet, borde tilldelning av såpa icke beviljas. I fråga om ransoneringen av ljus lämnades under månaderna januari— april 1943 samma tilldelning som under höstmånaderna 1942, nämligen 212*5 gram per månad för tilldelningsberättigat hushåll. Fr. o. m. den 1 maj upphörde tills vidare under sommarhalvåret all tilldelning av ransonerade ljus till enskilda hushåll. På grund av vissa ändringar i försörjningsläget fann industrikommissionen sig böra fr. o. m. den 15 januari 1943 vidtaga vissa ändringar i tilldelningsgrunderna vad angick ransoneringen av linolja och linoljehaltigt målnings material. Kommissionen tillkännagav i meddelande nr 109, att linolja, oljefärg och kitt komme att tilldelas i ännu mera inskränkt omfattning än förut samt att man fortfarande hade att räkna med att målningsbehovet huvudsakligen måste täckas med oljefattigt eller oljefritt material. I de fall,

342 där detta icke läte sig göra och kommissionen funne, att ett målningsarbete var oundgängligen nödvändigt, komme dock behovet av oljehaltigt målningsmaterial att tillgodoses i den mån så var möjligt. Detta gällde i fråga om byggnadsverksamheten samt industriens och hantverkets produktion. Där ommålning ifrågasattes av skönhets-, trevnads- eller liknande skäl, kunde däremot tills vidare tilldelning av linolja och av målningsmaterial, framställt av linolja, icke ske. För dylika fall hänvisades förbrukarna liksom tidigare till i marknaden förekommande oljefria eller oljefattiga bestrykningsmedel, tapeter el. dyl. Anvisningar å dylika behandlingsmetoder meddelades. Skulle den som planerade ommålning dock anse, att det ifrågasatta arbetet vore oundgängligen nödvändigt samt att det borde utföras med linoljehaltigt målningsmaterial, kunde ansökan härom ingivas till industrikommissionen. Tilldelning för ommålning kunde endast ifrågakomma, om sökanden förmådde tillfredsställande styrka, att fara för allvarlig materialförstörelse förelåge eller att allvarlig ekonomisk förlust skulle uppstå, om den ifrågasatta målningen ej bleve utförd. Sådant bestyrkande borde lämpligen göras av myndighetsperson, t. ex. ledamot av kristidsnämnd, byggnadsnämnd eller kommunalfullmäktige, landsfiskal eller fjärdingsman. För att bereda möjlighet att överblicka de tillgångar, varmed man vid ransoneringen hade att räkna, anordnades med stöd av kungörelse den 5 mars 1943 (nr 95) inventering per den 14 mars av de hos tillverkare och handlande befintliga lagren av linolja, oljefärg, målarolja och kitt. De deklarationsskyldiga ålades även att redovisa innehavet av inköpslicenser, som mottagits vid försäljning av dylika varor, samt förteckningar som jämlikt meddelade bestämmelser av dem förts över dylik försäljning. Andra kemiska produkter. Genom kungörelse den 26 april 1940 (nr 291) hade förordnats om beslag i viss utsträckning å karbolsyra (fenol), kresol och oarbetad, för pressningsändamål avsedd bakelit (se del I sid. 282). Därjämte hade genom kungörelse den 20 mars 1942 (nr 98) genomförts importreglering i fråga om konsthartser, användbara för framställning av härdbara pressmassor, samt beträffande obearbetade, för pressningsändamål avsedda, härdbara konsthartser och pressmassor (se del III sid. 320). I anslutning till de sålunda utfärdade bestämmelserna hade industrikommissionen genomfört viss reglering av handeln med och användningen av inom landet tillverkad fenolpressmassa (bakelitpressmassa) ävensom samtliga importerade pressmassor. Däremot hade någon reglering icke skett beträffande den inhemska tillverkningen av andra slag av pressmassor än fenolpressmassa, vilket sammanhängt med att tillgången på råvaror härför — framför allt karbamid (urinämne) samt formalin — varit god och att kvaliteten hos dessa andra pressmassor ej varit fullt tillfredsställande. Den efter hand försvårade importen av pressmassor, vilken i huvudsak

343 ägt rum från Tyskland, samt den i samband därmed ökade tillverkningen av pressmassor inom landet gjorde det önskvärt, att handels- och förbrukningsregleringen utsträcktes till alla slag av pressmassor och de viktigaste råvarorna härför, i samband varmed enhetliga regleringsbestämmelser syntes böra införas inom hela det ifrågavarande området. På grund härav utfärdade Kungl. Maj:t, efter framställning av industrikommissionen, kungörelse den 22 januari 1943 (nr 26) angående beslag å samt reglering av handeln med vissa konsthartser m. m. Det i kungörelsen den 26 april 1940 stadgade beslaget utvidgades härigenom till att omfatta samtliga förutnämnda varor, nämligen dels för framställning av härdbara pressmassor användbara konsthartser och lösningar av sådana ävensom oarbetade, för pressningsändamål avsedda, härdbara konsthartser och pressmassor, dels karbolsyra och kresol samt av övriga fenoler sådana, som utvunnits genom extraktion med alkali ur tjäror eller tjäroljor, dels karbamid (urinämne) och tiokarbamid. För samtliga n u berörda varor genomfördes även en enhetlig handelsreglering. Närmare föreskrifter i ämnet lämnades av industrikommissionen i meddelande nr 111. Enligt de nya bestämmelserna fick yrkesmässig försäljning av ifrågavarande varor i regel endast ske mot av industrikommissionen utfärdad inköpslicens. Utan licens fick dock karbolsyra och kresol försäljas för medicinskt ändamål. För användningen av beslagtagen vara fordrades i varje särskilt fall av industrikommissionen meddelat förbrukningstillstånd. De licenser, som tidigare utfärdats för tillstånd att av eget lager använda pressmassa och fenoler, gällde dock fortfarande. Den förut införda importregleringen i fråga om vissa konsthartser och pressmassor ägde alltjämt bestånd. Förbrukningen inom Sverige av kalcinerad soda uppgick under åren närmast före kriget till c:a 30 000 ton per år. Hela kvantiteten importerades, huvudsakligen från Tyskland eller från länder som under kriget ockuperats av Tyskland. Även under de förflutna krigsåren hade sodaimporten kunnat upprätthållas i ungefär samma omfattning som tidigare. För åren 1941 och 1942 fastställdes i handelsavtalen med Tyskland en importkontingent av 30 000 ton per år, vilka utfästelser även blevo till fullo infriade. Samma importkvantitet upptogs även i det för år 1943 gällande handelsavtalet. De nämnda importkvantiteterna skulle ha varit tillräckliga för att täcka förbrukningen, om denna ej visat en stark tendens att stegras utöver förkrigsnivån. Sålunda åtgingo år 1941 över 35 000 ton och år 1942 nära 40 000 ton soda. Denna ökade förbrukning möjliggjordes genom ianspråktagande av de ganska rikliga lager, som tidigare upplagts, varigenom lagerställningen försämrades. Av betydelse ur försörjningssynpunkt var, att de på enskilda händer befintliga lagren voro mycket ojämnt fördelade på olika förbrukaregrupper. Förhållandevis svagast var lagersituationen för den största förbrukaregruppen, glasindustrien, vilken i vanliga fall svarat för 40 å 45 pro-

344 cent av hela sodaförbrukningen och nu till följd av stegrad efterfrågan särskilt på fönsterglas och emballageglas ytterligare ökat sin produktion. Även en annan stor grupp av sodaförbrukare, nämligen tillverkarna av tvätt- och rengöringsmedel, hade starkt ökat sin konsumtion under krigsåren, enär soda framför allt kommit till användning vid tillverkningen av de icke ransonerade tvättmedel m. m., vilka efterfrågats i stegrad omfattning i samma mån som ransoneringen av fetthaltiga tvättmedel skärpts. Vissa nytillkomna industrier, exempelvis den nya aluminiumindustrien, hade ock framträtt som stora sodaförbrukare. Den bristande jämvikt mellan tillgång och efterfrågan, som sålunda börjat uppstå på sodaområdet, påkallade en reglering, varigenom kunde kontrolleras att förefintliga lager icke förbrukades i oskälig omfattning eller för ändamål, som i rådande läge finge betraktas som mindre angelägna. Efter framställning av industrikommissionen förordnade därför Kungl. Maj:t genom kungörelse den 21 april 1943 (nr 204) om beslag å samt reglering av handeln med kalcinerad soda (natriumkarbonat). Beslaget trädde i kraft fr. o. m. den 1 maj samt omfattade alla hos yrkesmässiga försäljare av denna vara befintliga förråd, övriga förråd om minst 100 kg samt partier som efter den 30 april infördes till riket. Enligt industrikommissionens i ämnet utfärdade meddelande nr 126 tilläts innehavare av beslagtaget förråd att intill den 1 juni av eget förråd förbruka soda i egen rörelse till en kvantitet av sammanlagt högst en tolftedel av förbrukningen under år 1942. För användning i övrigt av beslagtagna förråd fordrades tillstånd av industrikommissionen i varje särskilt fall. Yrkesmässig försäljning av kalcinerad soda fick ske endast mot av kommissionen utfärdad inköpslicens. Åtgärder för ökning av varutillgången. Ersättningsproduktion. Metaller. Ett av de största kristidsproblem, som förelegat på det industriella området, har varit att utöka den inhemska produktionen av koppar, så att landet kunnat bliva i väsentlig mån självförsörjande med denna metall vid den begränsning i förbrukningen man på skilda vägar lyckats uppnå. För framställning av metallisk koppar har man i främsta rummet haft att lita till Bolidens gruvaktiebolags smältverk vid Rönnskär, vars kapacitet successivt stegrats till omkring 17 000 ton elektrolytkoppar per år. Malmen för verkets drift har hämtats dels från bolagets egna gruvor, dels från gruvor i Mellansverige, dels ock från staten tillhöriga gruvor i Västerbottens län, vilka upplåtits till bolaget för legodrift (se del II sid. 98, del III sid. 109, 321). För utfraktningen av malm från vissa av bolagets gruvfält (framför allt Kristinebergsfältet) har bolaget anlagt en linbana av väldiga dimensioner. Arbetena med linbanan, vilken är 96 km lång — världens längsta — med en kapacitet av 400 ton malm per skift, avslutades i huvudsak under våren

345 1943, så att anläggningen kunde börja tagas i bruk under sommaren. Totalkostnaden uppgick till c:a 20 milj. kronor. För utbyggnad av det staten tillhöriga koppargruvfältet Adak i Mala socken hade 1942 års riksdag anvisat ett anslag av 3*5 milj. kronor. Utbyggnaden avsåg en brytning på djupet av Adakgruvan samt uppförandet av ett anrikningsverk därstädes med en avverkningsförmåga av 50 000 ton rågods per år. En brytning av denna omfattning beräknades kunna pågå under fjorton år och lämna ett årligt utbyte av 1 200 ton koppar. Det visade sig senare, att de planerade arbetena skulle komma att draga en kostnad utöver den förut beräknade av c:a 2'1 milj. kronor. Genom fortsatta undersökningar hade emellertid utrönts, att i närheten av Adakgruvan funnos andra fyndigheter av delvis större dimensioner, vilkas bearbetning i ett sammanhang erbjödo vissa ekonomiska fördelar. Av kommerskollegium ifrågasattes att i samband med det fortsatta utbyggandet av Adakgruvan vidtaga åtgärder för att omedelbart utbygga även den ej långt därifrån belägna Lindsköldgruvan för industriell drift och att inrätta det planerade anrikningsverket för bearbetande av 50 000 ton malm från vardera gruvan eller tillhopa 100 000 ton årligen. Sammanlagt erfordrades härför en investering av 8*9 milj. kronor. Sedan industrikommissionen givit detta förslag sitt stöd, framlade Kungl. Maj:t förslag i ämnet till riksdagen i proposition nr 295. I propositionen framhölls, att anläggningarnas framtida räntabilitet vore svår att bedöma, då allt härvid berodde på hur kopparpriset framdeles komme att utveckla sig. Det närvarande behovet av koppar vore emellertid så framträdande, att alla rimliga förslag till ny produktion syntes värda att genomföras. Med bifall till propositionen beslöt riksdagen att till utbyggnad av staten tillhöriga gruvanläggningar i Mala socken m. m. — utöver redan beviljade 3*5 milj. kronor — för budgetåret 1943/44 anvisa ett belopp av 5-4 milj. kronor. Den svenska förbrukningen av zink uppgick år 1939 till c:a 20 000 ton. Förbrukningen hade under kriget genom ransoneringsåtgärder nedbragts och beräknades under år 1943 skola uppgå till c:a 15 800 ton. Någon produktion av metallisk zink har under senare år ej förekommit i Sverige, frånsett en viss förädling av avfallsprodukter, utan behovet därav har tillgodosetts genom import, vilken huvudsakligen skett i sådan form, att från Tyskland avtalsenligt levererats halva zinkinnehållet i från Sverige dit exporterade zinkmalmer (se del II sid. 290). Därutöver har från Tyskland utan kompensation i malm levererats vissa halvfabrikat av zink, årligen uppgående till ett par tusen ton. För år 1943 hade emellertid de kompensationsfria leveranserna begränsats till 1 000 ton. Det relativt tillfredsställande försörjningsläget beträffande zink under de gångna krigsåren hade gjort, att från statens sida icke ansetts böra vidtagas några särskilda anstalter för att få i gång en inhemsk produktion. Sedan emellertid de förut relativt stora lagren nedgått och samtidigt utsikterna för

346 en fortsatt obehindrad tillförsel utifrån begynt te sig mera ovissa, fann industrikommissionen åtgärder påkallade för startande av inhemsk tillverkning på ifrågavarande område. Kommissionen upptog i detta syfte förhandlingar med det av Aktiebolaget zinkgruvor ägda företaget Trollhättans elektrothermiska aktiebolag, vilket i Trollhättan ägde vissa anläggningar för zinkframställning. Ehuru driften vid anläggningarna varit nedlagd sedan 1930, befunno sig dessa dock till sin huvudsakliga del i fullt driftsdugligt skick, och genom en komplettering och iståndsättning av desamma kunde man beräkna att vinna tillverkningsmöjligheter för c:a 5 000 ton zink per år för en kostnad, som betydligt understeg de investeringar, som skulle erfordras för att skapa en helt ny anläggning med motsvarande kapacitet. En särskild fördel med nämnda anläggningar var, att verksamheten därstädes i viss utsträckning omedelbart kunde påbörjas för att därefter utvidgas, allt eftersom komplettering och iståndsättning skedde. Produktionen vid de sålunda iordningställda anläggningarna komme visserligen icke att motsvara landets hela behov av zink men bleve ändock av väsentlig betydelse för landets försörjning med ifrågavarande vara. Då man icke kunde räkna med att zinktillverkningen vid Trollhätteverket under normala förhållanden kunde vara lönande, hade företaget för att åtaga sig deras iståndsättande betingat sig vissa garantier, avsedda att säkerställa avskrivning under kort tid av de erforderliga kostnaderna. Sedan Kungl. Maj:t den 16 april 1943 lämnat industrikommissionen begärt bemyndigande, slöt kommissionen avtal med ovannämnda bolag, varigenom detta åtog sig att snarast möjligt komplettera och iståndsätta sina i Trollhättan befintliga anläggningar till en beräknad kapacitet för tillverkning av zink med en renhetsgrad av 99*8 procent om 5 000 ton per år. För ändamålet angavs en investering av omkring 500 000 kronor bliva erforderlig. Bolaget förband sig att omedelbart, i den utsträckning så var möjligt, påbörja verksamheten samt att därefter bedriva tillverkningen med utnyttjande av anläggningarnas fulla kapacitet, allt eftersom de färdigställdes, till dess en kvantitet av 10 000 ton zink blivit framställd. Bolaget var dock ej skyldigt att fortsätta tillverkningen längre än till den 1 december 1945. Kronan garanterade avsättning för 10 000 ton till ett pris av 850 kronor per ton med viss nedsättning i priset i den mån produktens renhet understeg 99-8 procent. Garantipriset sattes vidare i visst förhållande till kostnaden för elektrisk kraft. Kronan tillförsäkrades rätt att efter viss tid frånträda sin avsättningsgaranti mot inbetalning av ett belopp ej överstigande 500 000 kronor. Särskilda bestämmelser meddelades angående beräkning av krigskonjunkturskatten. Det må anmärkas, att landets hela behov av finzink ej tryggats genom detta avtal. De underhandlingar, som förts med Svenska ackumulatoraktiebolaget Jungner angående utökad framställning av bly (se sid. 108), resulterade i ett enligt Kungl. Maj:ts den 21 maj 1943 givna bemyndigande ingånget avtal med nämnda bolag. Detta avtal innefattade bestämmelser dels om utvidg-

347 bolagets anläggning i Oskarshamn för raffinering av verkbly till elektrolytiskt renat bly, dels om tillvaratagande av vid blyframställningen utfallande silver. Bolagets blyhytta vid Fliseryd, vilken hade kapacitet för framställning av c:a 12 ton verkbly per dygn, motsvarande en årsproduktion av omkring 3 600 ton sådant bly, hade blivit färdig i december 1942. Raffineringsverket i Oskarshamn åter ägde en kapacitet av allenast 3 ton renat bly per dygn, motsvarande en årsproduktion av c:a 1 000 ton sådant bly, vilket beräknades täcka bolagets eget behov därav. Då för landets försörjning en större framställning av renat bly syntes företrädesvis behövlig, tog överenskommelsen särskilt sikte härpå. Uppgörelsen angående silverframställningen var betingad av det försämrade försörjningsläget jämväl beträffande denna metall (se sid. 318). Avtalet med Jungnerbolaget innehöll i huvudsak följande. Bolaget åtog sig att utöka sin raffineringsanläggning i Oskarshamn till en kapacitet av 10 ton elektrolytiskt renat bly per dygn ävensom att vid fabriken vid Fliseryd vidtaga anordningar för utvinning av silver ur slam, uppkommet vid raffineringen av verkbly. Härför erfordrades en investering av c:a 250 000 kronor. Den utökade raffineringsanläggningen skulle vara färdig för drift den 1 oktober 1943. Bolaget förband sig vidare att driva båda de nämnda verken med utnyttjande av deras fulla kapacitet. Framställningen av elektrolytiskt renat bly skulle bedrivas, till dess en kvantitet sådant av 4 000 ton, utöver vad bolaget behövde för eget bruk, blivit framställd. Silverproduktionen skulle fortgå, tills det vid blyframställningen uppkomna slammet blivit för sådant ändamål utnyttjat. Till inköp av de sålunda erhållna produkterna skulle staten äga förhandsrätt till visst bestämt pris. I övrigt lämnades från statens sida avsättningsgaranti för hela kvantiteterna, dock med rätt att i stället till bolaget verkställa inbetalning intill ett belopp av högst 200 000 kronor. Beträffande krigskonjunkturskatten bereddes bolaget vissa lättnader. Landets hela produktion av silver från Rönnskär, Sala och Oskarshamn beräknades på grund av härom ingångna avtal skola för tiden 1 juli 1943— 30 juni 1944 komma att uppgå till c:a 32 500 kg. I slutet av år 1942 sattes Aktiebolaget svenska aluminiumkompaniets fabrik vid Kubikenborg för tillverkning av aluminium, Svenska aloxidverken, i drift, sedan utom själva aluminiumverket även en anläggning för framställning av det för tillverkningen behövliga ämnet kryolit fullbordats. Framställningen av sistnämnda produkt grundas på flusspat, som erhålles från Brantevik vid Simrishamn, medan råvarorna i övrigt för aluminiumtillverkningen utgöras av det från Boliden hämtade mineralet andalusit jämte kvarts och kalk m. m. Totala årsproduktionen av aluminium, som alltså numera kunnat så gott som helt baseras på svenskt råmaterial, uppgår vid de två verken Månsbo och Kubikenborg tillsammans till omkring 3 600 ton per år, vilket motsvarar ungefär tre fjärdedelar av landets nuvarande behov av aluminium.

348 Glasvaror. Förbrukningen av fönsterglas, som år 1939 närmade sig 5 milj. kvm (reducerat till glas av 2 mm tjocklek), nedgick starkt under de första krigsåren, beroende på inskränkningen av byggnadsverksamheten. År 1942 steg behovet åter starkt och beräknades för år 1943 till omkring 4*5 milj. kvm. En så stor produktion kunde icke åstadkommas vid de svenska fönsterglasbruken (Oxelösund, Emmaboda och Årnäs) med deras förefintliga utrustning, trots vissa företagna utvidgningar. Det måste därför betraktas som ett önskemål, att den sammanlagda produktionskapaciteten utökades. Av detta skäl upptog industrikommissionen förhandlingar om byggande i Oxelösund av en ny anläggning för framställning av fönsterglas. Dessa ledde till att ägaren av det redan befintliga glasbruket därstädes, Oxelösunds järnverks aktiebolag, enligt avtal med kommissionen — som därtill erhållit Kungl. Majrts bemyndigande den 28 maj 1943 — åtog sig att omedelbart uppföra en sådan anläggning med en kapacitet av omkring 2-5 milj. kvm, vilket innebar en fördubbling av verkets hela kapacitet. Till skillnad från den äldre anläggningen, vilken inrättats för drift med stenkolsgas som bränsle, skulle det nya verket baseras på användning av masugnsgas, med möjlighet att ersätta denna med gas från torv- eller vedeldad gasgenerator. Därigenom skulle glasbruksdriften kunna upprätthållas även vid avstängning från import av gaskol. Bolaget förband sig att färdigställa anläggningen till den 1 maj 1944 samt att framställa fönsterglas med utnyttjande av fulla kapaciteten hos såväl den gamla som den nya anläggningen, så länge industrikommissionen påfordrade detta, dock ej i den mån dylikt glas icke kunde säljas till pris, som priskontrollnämnden fastställt eller komme att fastställa. Häremot betingade sig bolaget att erhålla vissa eftergifter beträffande krigskonjunkturskatten. Textilvaror. Den nya cellullfabriken vid Älvenäs i Nors socken nära Karlstad, vars byggande påbörjats i april 1942 (jfr del III sid. 110), färdigställdes ett år senare samt invigdes för drift den 11 juni 1943. Läder. Den i april 1943 genomförda skoransoneringen aktualiserade frågan om framställning av en användbar ersättningsprodukt för bottenläder. Försök härmed hade redan tidigare pågått under samarbete mellan Centralbolaget för kemiska industrier, Aktiebolaget Bofors, Aktiebolaget Tidan, Mo & Domsjö aktiebolag samt representanter för läderindustrien. Försöken hade dock ännu vid utgången av här behandlade period icke fortskridit så långt, att produkter framkommit, vilka kunde anses utgöra ett fullt användbart ersättningsmaterial.

349 Gummi. För fortsättande av den försöksverksamhet beträffande framställning av syntetiskt gummi, som sedan hösten 1941 pågått i Uppsala under ledning av prolessor The Svedberg (se del III sid. 111), anvisade Kungl. Maj:t den 4 december 1942 från förskottsanslag ett belopp av 160 000 kronor. Tidigare hade Kungl. Maj:t genom beslut den 17 juli 1942 ställt till förfogande, ävenledes av förskottsanslag, ett belopp av 500 000 kronor till inköp av apparatur för en blivande fabriksmässig anläggning för gummiframställning. Bägge anslagen anvisades av riksdagen å tilläggsstaten för budgetåret 1942/43 i enlighet med proposition 1943 nr 2. Frågan om fullföljande av ifrågavarande försöksverksamhet samt åstadkommandet av en fabriksmässig tillverkning av syntetiskt gummi på grundval av de härvid nådda resultaten upptogs av Kungl. Maj:t i anledning av vissa framställningar från industrikommissionen i proposition till 1943 års riksdag, nr 76, med äskande av anslag i överensstämmelse med kommissionens hemställan. I propositionen anfördes rörande den bedrivna försöksverksamheten, att denna, av lämnade meddelanden att döma, synts på sistone ha givit sådana resultat, att förhoppningar kunde hysas om att en fabriksmässig tillverkning, baserad på erfarenheterna från försöken, med framgång skulle kunna upptagas. Försöksverksamheten borde därför fullföljas i sin dittillsvarande form och erforderliga medel därför anslås. Laboratoriearbetet finge anses redan ha givit tillräcklig vägledning för huru en industrimässig tillverkning skulle anordnas. Någon tvekan om linjerna för uppförandet av en fabriksbyggnad och maskinanskaffning syntes därför icke föreligga. Med hänsyn härtill och då tämligen lång tid måste beräknas förflyta, innan fabriken bleve färdigställd för sitt ändamål, vore det angeläget, att byggnaden snarast påbörjades. Medel härför, innefattande jämväl rörelsekapital för ett års drift, borde anvisas. Kungl. Maj:t biträdde industrikommissionens förslag, att den blivande anläggningen uppfördes i anslutning till Stockholms superfosfatfabriks aktiebolags anläggningar i Ljungaverk samt att överenskommelse träffades med nämnda bolag om uppförandet av fabriken och verksamhetens bedrivande därstädes. Avgörande för valet av denna anordning hade varit värdet av att på platsen för tillverkningen ha tillgång till betydelsefulla råvaror samt erfarenhet av likartade kemiska tillverkningar. Riksdagen biföll propositionen och anvisade i enlighet härmed på tilläggsstat för budgetåret 1942/43 dels å driftbudgeten ett belopp av 275 000 kronor till ytterligare försök med framställning av syntetiskt gummi, beräknat för tiden intill utgången av år 1943, dels å kapitalbudgeten under fonden för förlag till statsverket ett belopp av 3 250 000 kronor till uppförande och drift av en fabriksanläggning för tillverkning av syntetiskt gummi. Sistnämnda summa innefattade rörelsemedel för ett års drift, beräknade till 1-5 milj. kronor. Sedan riksdagen fattat beslut i ärendet, bemyndigade Kungl. Maj:t industri-

350 kommissionen att med Stockholms superfosfatfabriks aktiebolag träffa avtal och teckna driftskontrakt i huvudsaklig överensstämmelse med därom ingivet förslag. Det med stöd härav ingångna avtalet innehöll i huvudsak följande. Bolaget upplät till kronan utan ersättning för fabriksanläggningen erforderlig mark på 25 år samt åtog sig att för kronans räkning uppföra fabriken inom en tidrymd av om möjligt åtta månader, varvid bolaget skulle bidraga till kostnaderna med 750 000 kronor. Å området uppförda byggnader skulle tillfalla bolaget med äganderätt utan lösen vid upplåtelsetidens utgång. Kronan uppdrog åt bolaget och bolaget åtog sig att under tiden t. o. m. år 1968 för kronans räkning tillverka syntetiskt gummi vid anläggningen. Bolaget skulle tillhandahålla all för drift och försök erforderlig karbid, elektrisk kraft intill 1 000 kW samt vätgas och ånga, i den mån tillverkning skedde vid bolagets egna anläggningar i Ljungaverk. Med hänsyn till de risker, som kunde vara förbundna med en anläggning av ifrågavarande slag, åtog sig kronan att svara för all såväl person- som egendomsskada, vilken vid eller till följd av anläggningen och dess drift drabbade bolaget direkt eller inträffade under sådana förhållanden, att bolaget bleve ersättningsskyldigt för skadan. Kronan medgav slutligen, att bolaget under den tid då anläggningen ej var i drift för kronans räkning fick utnyttja den för egen räkning. De med statligt understöd år 1942 igångsatta p r o v o d l i n g a r n a a v den kaukasiska maskrosarten Taraxacum kok-saghyz (se del 111 sid. 322) gåvo icke något bestämt resultat angående de riktlinjer, enligt vilka en odling i större skala lämpligen borde bedrivas. Blott en kvantitet av 20 kg frö hade erhållits för utsäde och detta så sent, att sådden kunde ske först i juni; en del av fröet reserverades för sådd på våren 1943. Undersökningen av inhemska växter för utrönande av deras gummihalt utföll rent negativt. Odlingsförsöken med den nämnda maskrosarten ansågos emellertid så pass uppmuntrande, att försöken funnos böra fortsättas i vidgad skala. En plan uppgjordes för försöksodlingar, fördelade över landet, för att därigenom erfarenhet skulle vinnas beträffande olika jordars lämplighet för odling av ifrågavarande slag. Svenska spannmålsaktiebolaget åtog sig att ombesörja slutandet av odlingsavtal i enlighet med uppgjort kontraktsförslag, upptagande vissa priser för erhållen skörd av frö och rot. Odlarna skulle därjämte garanteras ersättning för förlust, därest det beräknade rotskördeutfallet icke uppnåddes, under förutsättning att odlingen skett med iakttagande av för densamma givna anvisningar. I skrivelse den 14 april 1943 hemställde industrikommissionen om fortsatt statsunderstöd för berörda odling. Enligt kommissionens beräkning borde, med utgångspunkt från befintlig mängd utsädesfrö, vid utgången av år 1944 kunna påräknas c:a 360 kg frö för fortsatt odling samt en skörd av 27 000 kg ettårig rot och 38 500 kg tvåårig rot. Då gummihalten i ettårig rot kunde beräknas till 2 procent och i tvåårig rot till 3 procent, skulle den

351 totala utvimna gummimängden utgöra omkring 1 700 kg. Kungl. Maj:t framlade för riksdagen proposition i ämnet, nr 258, vilken bifölls. Riksdagen medgav härigenom, att ekonomiskt stöd för ifrågavarande försöksodling av gummiförande växter fick lämnas i överensstämmelse med de uppdragna riktlinjerna, samt anvisade för ändamålet ett anslag av 70 000 kronor. Tvättmedel. Industrikommissionen hade redan tidigare genom upplysningsarbete, delvis i samverkan med Föreningen rationell textiltvätt, sökt åvägabringa ett mera allmänt införande av rationella och skonsamma tvättmetoder. Då emellertid en bland de viktigaste förutsättningarna för skonsam behandling av textilen är tillgång på mjukt vatten, hade kommissionen särskilt inriktat nyssnämnda verksamhet på att hos statliga, kommunala och handelstvätterier få de väsentligaste bristerna i fråga om vattenförsörjningen avhjälpta (jfr del III sid. 105). I skrivelse den 23 december 1942 meddelade kommissionen, att den kunnat konstatera, hurusom intresset för mjukgöringsfrågan på sista tiden vuxit mycket starkt, sannolikt till följd av såväl kommissionens upplysningsverksamhet som de kontroll- och propagandaåtgärder, som branschorganisationerna vidtagit i samråd med kommissionen. För att kunna tillhandagå industriföretagen och allmänheten med opartiska råd och upplysningar erfordrades dock en betydligt vidgad kännedom om de olika till buds stående mjukgöringsanordningarna och de däri använda basutbytesmassorna. För ytterligare undersökningar på kemisk och röntgenografisk väg av basutbytesmassor för mjukgöring av vatten enligt ett av Ångvärmeinstitutet vid Ingenjörsvetenskapsakademien utarbetat program hemställde kommissionen om ett anslag av 11 000 kronor, vilket av Kungl. Maj:t den 8 januari 1943 beviljades. Andra kemiska produkter. Den svenska superfosfatindustrien har, sedan importen av råfosfat stoppats, blivit i stånd att väsentligen grunda sin drift på inhemsk apatit som råvara. Framställningen av apatitslig har till största delen skett vid Malmberget med utnyttjande av rågodset i avfall och råmalm från Gellivare malmfält. I samband med att tillverkningen ökats har det emellertid blivit nödvändigt att övergå till fosforhaltigare rågods. Då sådant rågods icke k u n n a t erhållas i Gellivare, har man begynt i stegrad omfattning utnyttja högfosforhaltig Kirunamalm, framför allt malm från den s. k. Rektorsgruvan i Luossavaara. Denna gruva hade tidigare varit föremål för brytning i större omfattning men efter år 1937 endast i ringa mån, intill dess i slutet av år 1941 brytningen återupptogs i syfte att erhålla råvara till apatitslig. Kirunabolaget beräknade, att tillverkningen fr. o. m. våren 1943 skulle kunna lämna rågods till framställning av åtminstone landets minimibehov av superfosfat. För ändamålet ansågs en årlig brytning av c:a

352 300 000 ton rektorsmalm erforderlig. För en sådan ökad bortfraklning av malm från Luossavaara malmfält lade emellertid gällande avtal av år 1927 mellan staten och bolaget hinder i vägen. Efter framställning från bolaget om medgivande av ökad brytningsrätt framlade Kungl. Maj:t proposition härom till 1943 års riksdag, nr 72. Det framhölls, att den av bolaget upptagna framställningen av apatitslig var en produktion, som icke kunnat förutses vid tidpunkten för avtalets ingående. Tillverkningen måste anses ligga vid sidan om bolagets egentliga verksamhet, endast betingad av rådande importförhållanden. Den för tillverkningen nödvändiga brytningen avsåge f. ö. malm av sådan kvalitet, att den eljest brötes blott i ringa omfattning. Det syntes under dessa omständigheter rimligt, att brytningen i fråga reglerades så, att den icke inkräktade på bolagets normala bortfraktning. Riksdagen biföll propositionen och bemyndigade härmed Kungl. Maj:t medgiva, att Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag fick utöver den i 1927 års malmavtal fastställda högsta kvantiteten för bortfraktning av malm från Luossavaara gruvfält, 440 000 ton, från den s. k. Rektorsgruvan bryta och bortfrakta malm för tillverkning av apatitslig. Anstalter ha vidtagits för att inom landet åstadkomma en tillverkning av acetylsaiicylsyra, ett läkemedel av stor betydelse med starkt ökad förbrukning. Då importen av denna vara mötte växande svårigheter, upptog industrikommissionen på hemställan av medicinalstyrelsens materielnämnd förhandlingar i saken med Aktiebolaget Bofors. Förhandlingarna ledde till att ett avtal ingicks med bolaget, sedan Kungl. Maj:t den 11 juni 1943 därtill lämnat bifall, enligt vilket bolaget åtog sig att i Bofors uppföra en anläggning för framställning av acetylsaiicylsyra med en kapacitet av 200 000 kg per år. Kostnaden beräknades till 1 360 000 kronor. Anläggningen skulle vara färdigställd senast ett år efter avtalets ingående samt utnyttjas med full kapacitet, till dess en kvantitet av 400 000 kg blivit framställd. Bolaget skulle dock äga rätt att, sedan 200 000 kg tillverkats, inställa produktionen, i den mån avsättning för återstående 200 000 kg icke kunde vinnas till av priskontrollnämnden fastställt pris. Från kronans sida lämnades avsättningsgaranti och försäkran om förmånlig beräkning av krigskonjunkturskatten. Enligt överenskommelse med Boforsbolaget åtog sig Stora Kopparbergs bergslags aktiebolag att mot ävenledes erhållen avsättningsgaranti bygga en anläggning för produktion av den för förutnämnda tillverkning erforderliga varan ättiksyreanhydrid. I samband härmed må nämnas, att vid Bofors en betydlig utökning ägt rum av bolagets tillverkning av sackarin, delvis med användande av tidigare härför ej brukade inhemska råmaterial. Med utgångspunkt från av bolaget framställd acetanilid har vidare möjliggjorts tillverkning vid flera läkemedelsfabriker av vissa inom medicinen alltmer använda sulfonamid-

353 preparat. Produktionen vid Bofors av nitro cellulosa för civila ändamål har även starkt utvidgats, numera baserad på svensk specialcellulosa i stället för som förut på bomull. Härav tillverkas bl. a. lacknitrocellulosa, som fått en mångsidig användning i färg- och fernissindustrien, vid tillverkning av vaxduk, golvbeläggningsmaterial m. m. Den av Aktiebolaget Ceaverken bedrivna tillverkningen av röntgenmaterial m. m. (se del III sid. 323) hade efter statslånets erhållande förbättrats och rationaliserats därhän, att relativt högklassig röntgenfilm ävensom röntgenpapper och annat fotografiskt papper framställdes av bolaget; en teknisk konsolidering av verksamheten hade genomförts och försäljningen ökats avsevärt. Enär emellertid tillverkningen, som huvudsakligen avsett röntgenfilm och därvid baserats på utländskt filmimderlag, måst sedan slutet av 1942 i betydlig mån inskränkas till följd av den av importhindren föranledda minskningen i den bolaget lämnade tilldelningen av dylikt filmunderlag, syntes rörelsen vid härutinnan oförändrade förhållanden framgent icke kunna drivas utan ekonomisk förlust. Med hänsyn till den betydelse för landet som bolagets rörelse under rådande förhållanden måste anses äga, föranstaltade industrikommissionen om en undersökning angående möjligheterna att genom statliga åtgärder förekomma ett nedläggande av bolagets rörelse. Chefen för försvarsstaben och medicinalstyrelsens materielnämnd betygade, att för försvaret och sjukvården förefunnes ett betydande intresse av att den beredskapsindustri, som här tillskapats, finge bestå och såvitt möjligt ytterligare utvecklas. Medan härvid materielnämndens önskemål inriktades på röntgenfilm och röntgenpapper, underströk man från försvarsväsendets sida därutöver kraftigt behovet av en beredskap jämväl med avseende på flygfilm och annat fotografiskt papper än röntgenpapper. Med hänsyn till de skäl, som sålunda ur försvarets och sjukvårdens synpunkt framhållits för ett fortsatt uppehållande av bolagets drift, fann industrikommissionen sig böra förorda, att åtgärder vidtoges från statens sida för att bolaget, utan att överhuvud taget åsyfta någon vinst å sin verksamhet, skulle kunna fylla ifrågavarande beredskapsuppgift. I anledning av importsvårigheterna skulle verksamheten såvitt möjligt baseras på alltigenom svenskt råmaterial. Något resultat härutinnan skulle dock enligt kommissionens mening knappast kunna uppnås förrän efter en experimenttid av ett å två år, och kommissionen ansåg därför nödvändigt, att medel ställdes till förfogande åtminstone för tiden till nästa budgetårs slut dels för driftens upprätthållande, dels för utförande genom bolagets försorg av erforderliga forskningsarbeten. Under hänvisning till industrikommissionens uttalanden framlade Kungl. Maj:t i proposition till 1943 års riksdag, nr 261, förslag till stödåtgärder för ifrågavarande industri, vilka av riksdagen biföllos. Beslutet innebar, att för budgetåret 1942/43 anvisades 100 000 kronor för inköp för statens räkning av bolagets aktiestock, varigenom staten tillförsäkrades full och 23—319301

354 ensam bestämmanderätt över bolaget. Vidare anvisades för budgetåret 1943/44 dels 97 500 kronor för inlösen av vissa lån och för upprätthållande av driften, dels 75 000 kronor till forskningsarbeten. Därjämte befriades bolaget från skyldigheten att gälda ränta och amortering å det förut erhållna statslånet. Tillvaratagande av skrot och avfallsprodukter. Insamlingen av skrot och avfall, användbart för industriella ändamål, fortgick under året i oförminskad omfattning. Genom kristidsnämndernas försorg tillsattes inom ett stort antal kristidsnämndsområden särskilda skrotombud för att organisera och leda insamlingsverksamheten. Betydande skrotkvantiteter kunde till följd härav utlevereras från trakter, vilka tidigare ej med resultat kunnat bearbetas av den ambulerande skrothandeln. Ombudens verksamhet har också i många fall medfört, att skrothandlare etablerat sig i trakter, där sådan verksamhet tidigare saknats. Genom ombudens propaganda ha även ökade skrotkvantiteter framkommit i bygder, där skrothandlarna redan tidigare mera regelbundet kunnat ombesörja inköp och avhämtning. I Stockholm anordnades under veckan 30 september—7 oktober på industrikommissionens initiativ under medverkan av Stockholms kvinnoberedskap och andra kvinnoorganisationer en särskild insamling, kallad »alltinsamlingen», omfattande metall, gummiskrot, textilavfall m. m. men även begagnade klädespersedlar, skodon och sängkläder. Insamlingen ordnades så, att på 25 centrala platser samt även i förorterna uppställdes kar, vari allmänheten fick lägga sina bidrag och vilka successivt tömdes. Insamlingen gav gott resultat, i det att ej mindre än omkring 160 ton värdefullt råmaterial insamlades. Liknande insamlingar organiserades — ävenledes med gott resultat — i ett stort antal städer och samhällen inom andra landsdelar. En speciell form av insamling organiserades av Konservfabrikernas riksförening för att i någon mån avhjälpa bristen på konservemballage. Den bestod i uppsamling av konservburkar (större, runda sådana), vilka efter viss behandling kunde åtminstone delvis ånyo göras användbara för sitt ändamål. Handeln med skrot och avfallsvaror har under krisåren starkt utvecklats och den därmed förenade sorterings- och distribueringsverksamheten effektiviserats. Flertalet företagare i branschen ha anslutits till någon av föreningarna på området, Sveriges råvarugrossistförening, Svenska järnoch metallskrothandlareföreningen och Sveriges råvaruhandlareförening. Dessa ha i sin ordning bildat en gemensam topporganisation, Sveriges skrotoch råvaruhandlares riksförbund. Den sanering av avfallsråvarumarknaden, som dessa organisationer genomfört, torde i sin mån ha bidragit till att industriens behov av sådana råvaror kunnat i den omfattning som skett tillgodoses.

6. Bränsle- och smörjmedelshushållningen. A . Fasta bränslen. Försörjningsläget. Importen av fossilt bränsle utvecklade sig under våren 1943 gynnsamt, vilket till stor del sammanhängde med att den blida väderleken möjliggjorde ett tidigt öppnande av skeppningssäsongen. Under årets första sex månader importerades c:a 1 625 000 ton stenkol samt 685 000 ton koks och briketter eller sammanlagt c:a 2 310 000 ton, vilket var 32 procent mer än under första halvåret 1941 och ej mindre än 85 procent mer än under första halvåret 1942. Beträffande alla sortiment var läget dock ej lika fördelaktigt. Förhållandevis svagast var tillförseln av koks samt gasrika kol för gasverksdriften. Bränslebehovet för uppvärmningsändamål var till följd av frånvaron av verkligt sträng vinterkyla väsentligt lägre än under de två föregående åren. Det mötte därför mindre svårigheter än tidigare att fullt ut realisera det uppställda programmet för bränslehushållningen. Från bränslekommissionens sida räknades fastmer med att en besparing skulle uppstå i hushållens bränsleförbrukning under säsongen på c:a 10 procent, varigenom en lageruppsamling hos dessa kunde påräknas, som möjliggjorde en motsvarande nedsättning i bränsletilldelningen för nästa konsumtionsår. Största bekymret med hänsyn till den löpande försörjningen vållade nu som förut transporterna av de väldiga vedkvantiteter, som krävdes för tillgodoseende av de folkrikare orternas bränslebehov. Problemet bemästrades dock liksom tidigare på sådant sätt, att verkligt kännbara brister ej någonstädes uppkommo. Det system som genomförts för de s. k. handelsreglerade orternas och övriga större tätorters vedförsörjning medelst avtal mellan bränslekommissionen och kristidsnämnderna i vederbörande orter fungerade i stort sett tillfredsställande. Önskvärd prisutjämning mellan överskotts- och underskottsområdena erhölls ock genom ett väl utvecklat clearingförfarande. En betydelsefull ändring i förhållande till tidigare praxis genomfördes under konsumtionsåret 1942/43 så tillvida, att inom de handelsreglerade orterna praktiskt taget all leverans av ved, ej blott av hushållsved utan även av ved till storindustrierna m. fl., ombesörjdes genom förmedling av kris-

356 tidsnämnderna eller de i dessa orter fungerande centralorganen för vedförsäljning. Detta medförde i prisavseende den fördelen, att utförsäljningsmarginalen kunde hållas något lägre än eljest varit möjligt, beroende på att storförbrukarna fingo bära sin andel av kostnaderna för den centrala lagerhållningen i vederbörande förbrukningscentra. I motsats till vad förut varit fallet hade för bränslesäsongen 1942/43 även torven inordnats i förbrukningsregleringen. Särskilt gällde detta maskintorven, vilken huvudsakligen reserverades som bränsle för industrier, statliga och kommunala anläggningar, kommunikationsföretag och andra större förbrukare i de företrädesvis torvproducerande landsdelarna. Försörjningen med träkol såväl för järnindustrien som för gengasdriften mötte under här ifrågavarande säsong inga mera påtagliga svårigheter. Förbrukningsregleringen. Tilldelningen av fasta bränslen för hushållsförbrukning fortgick i stort sett efter de tidigare uppdragna riktlinjerna. Förbrukare med hushållslicens B (d. v. s. enbart för bostads- och lokaluppvärmning) tilldelades fr. o. m. den 13 januari 1943 inom ortsgrupperna I—III genomgående utfyllnad upp till 75 procent av den å licenserna angivna nettokvantiteten A-poäng (fossilt bränsle), i den mån så stor tilldelning ej redan förut erhållits. Inom ortsgrupp IV fingo förbrukare med licens överstigande 20 A-poäng tilldelning upp till 50 procent av licenskvantiteten, d. v. s. samma andel som de mindre förbrukarna redan tidigare fått. Innehavarna av A-licens (förbrukare med under hela året fortlöpande bränslebehov) erhöllo från årets början ytterligare tilldelning av 25 procent av licenskvantiteten. Då vintern 1943 blev ovanligt mild, följde härav att förbrukningen av bränsle för bostads- och lokaluppvärmning under denna tid kom att avsevärt understiga förbrukningen under de föregående kalla vintrarna. Bränslekommissionen ansåg sig i början av mars kunna med stor sannolikhet förutsäga, att bränslebehovet under förra hälften av 1943 icke komme att bliva större än att förbrukarna vid eldningssäsongens slut borde ha gjort besparingar uppgående till minst 10 procent av den totala bränsletilldelningen för året. Följaktligen borde därför förbrukarna för uppvärmningen under återstående delen av eldningssäsongen endast behöva en viss mindre del av å licenserna resterande kvantiteter. Med hänsyn till att transportapparaten under våren var mindre ansträngd samt med tanke på det ändamålsenliga däri, att förbrukarna redan vid nästa eldningssäsongs början disponerade något fossilt bränsle, bestämde kommissionen emellertid, att inom samtliga ortsgrupper fick fr. o. m. den 15 mars levereras hela den å resp. licenser resterande nettokvantiteten A-poäng. Leveranserna skulle vara fullgjorda senast den 31 maj 1943. (Denna tidsfrist utsträcktes genom ett senare cirkulär på grund av transportsvårigheter till den 11 juni; dock måste rekvisitionerna vara vederbörande leverantörer tillhanda före maj månads ut-

357 gång.) Samtliga licensinnehavare inom ortsgrupperna I—ITT — även de smärre förbrukare som tidigare uMått he'a kvantiteten A-poäng — ålades att för förbrukning under bränsleåret 1943/44 reservera en bränslekvantitet svarande mot 10 procent av summan av å 1942/43 års licens angivna bruttokvantiteter A- och B-poäng. Dessa 10 procent skulle nämligen komma att avdragas å 1943/44 års licenskvantiteter. Förbrukarna inom ortsgrupp IV uppmanades att reservera hela den fr. o. m. den 15 mars frigivna kvantiteten fossilt bränsle för förbrukning under nästa bränsleår, enär det finge anses osäkert om eller i vilken utsträckning det kunde bli möjligt att för bränsleåret 1943/44 medgiva någon tilldelning av fossilt bränsle inom denna ortsgrupp. Varmvatten från central varmvattenberedningsanläggning fick under första halvåret 1943 tillhandahållas blott vid ett tillfälle, nämligen dagarna den 22—25 mars. Fr. o. m. den 20 maj medgavs rätt att tillhandahålla varmvatten inom fastighet, använd huvudsakligen för bostads-, butiks- eller kontorsändamål, när såsom bränsle uteslutande användes från fastigheten härrörande sopor eller avfall. Genom cirkulär den 29 april 1943, nr 217, meddelade bränslekommissionen plan för hushållens bränsleförsörjning under bränsleåret 19A3JAA. Kommissionen anförde här, att erfarenheterna under den gångna vintern givit vid handen, att tillförseln av ersättningsved i stort sett kunnat upprätthållas i erforderlig omfattning för landet i dess helhet. Några skäl syntes därför ej föreligga att — med undantag för en del orter — för 1943/44 företaga någon ändring i den gällande ortsgrupperingen, vilken uppgjorts med hänsyn i främsta rummet tagen till transportmöjligheterna för veden. Tilldelningen av fossila bränslen inom de olika ortsgrupperna komme härigenom att principiellt bibehållas oförändrad, vilket emellertid icke innebure, att förbrukarna kunde påräkna att under 1943/44 erhålla samma kvantiteter fossila bränslen som under 1942/43. När systemet för tilldelningen sålunda skulle bestå orubbat, hade kommissionen ansett onödigt att utfärda nya licenser utan beslutat att 1942/43 års hushållslicenser i så stor utsträckning som möjligt skulle användas även under bränsleåret 1943/44. Någon ansökan från förbrukarnas sida om licens bleve således icke erforderlig annat än i de fall då ny licens måste utställas. Icke heller komme någon deklaration över befintliga lager att i detta sammanhang avfordras förbrukarna. Liksom föregående år skulle landet alltså under bränsleåret 1943/44 vara indelat i fyra ortsgrupper med samma procentuella tilldelning av fossila bränslen som förut (se del III sid. 329). De ändringar, som vidtagits i ortsgruppsindelningen, inneburo, att till grupp I (från grupp IV) överförts staden Ängelholm med närliggande kommuner i Kristianstads län, till grupp II (från grupp III) Visby stad samt till grupp III (från grupp IV) städerna Karlstad, Örebro och Västerås samt Bo kommun av Stockholms län. De

358 handelsreglerade orterna förblevo desamma som förut, nämligen Stockholms stad samt städerna Lidingö, Sundbyberg och Solna, Norrköping, Malmö, Lund, Landskrona, Hälsingborg och Eslöv samt Göteborg med kringliggande kommuner. Även den med hänsyn till vedförsäljningen gjorda indelningen av kristidsstyrelseområdena i tre zoner (se del III sid. 119) förblev i stort sett oförändrad. Emot hushållslicens skulle liksom tidigare endast få inköpas fossilt bränsle, dock med undantag för handelsreglerade orter, där licenserna jämväl gällde för inköp av ersättningsved. I orter tillhörande zon 3 (tätorter, andra än handelsreglerade) fick ersättningsved endast levereras mot inköpsbevis. För inköp av normalved fordrades i handelsreglerad ort och zon 3-ort ävenledes inköpsbevis, medan i detta hänseende inom övriga områden av landet skulle gälla endast de tidigare meddelade allmänna föreskrifterna angående handeln med ved. Nu anförda bestämmelser inneburo inga ändringar i förhållande till vad som gällt under bränsleåret 1942/43. Som redan nämnts, skulle inom ortsgrupperna I—III å licenskvantiteterna för det nya bränsleåret avdragas 10 procent av summan utav de å 1942/43 års hushållslicens för bostadsuppvärmning avsedda bränslekvantiteterna Aoch B-poäng. Detta avdrag skulle i ortsgrupp I göras å A-poängsumman, eljest i allmänhet å B-poängsumman. A-licenserna (för köksspisar, badhus m. m.) skulle nu uppdelas på så sätt, att den del av bränslekvantiteten som avsåg rumsuppvärmning skulle frånskiljas den övriga kvantiteten; endast å den förra delen skulle 10-procentavdraget genomföras. Angående vedförsäljningen för husbehov i de orter som i detta hänseende voro underkastade strängare reglering, nämligen dels orter tillhörande zon 3, dels de handelsreglerade orterna, utfärdade bränslekommissionen genom cirkulär nr 213 och 214 nya föreskrifter, vilka dock icke i väsentlig grad skilde sig från de förut gällande (se del III sid. 330). Vissa ändrade regler gåvos för bestämning av vedbehoven, varjämte utfärdandet av de inköpsbevis, som fordrades i handelsreglerad ort beträffande normalved och i zon 3-ort beträffande såväl ersättningsved som normalved, överflyttats från kristidsnämnderna till kristidsstyrelserna. Inköpsbevis krävdes icke för vedkvantitet, som för bränsleåret 1943/44 uppgick till högst 1 kbm (förut 2 kbm). Vad angår förbrukningen av industribränsle hade bränslekommissionen redan för bränsleåret 1941/42 uppdelat industriföretagen i två grupper, C och D, varvid till grupp D räknades företag, vilkas tilldelning av bränsle reglerades direkt och mera individuellt av kommissionen, medan till grupp G hänförts företag — huvudsakligen småindustrier — vilkas bränsletilldelning reglerades av kristidsstyrelserna i enlighet med av kommissionen meddelade föreskrifter. Kristidsstyrelsens licens för vedinköp fordrades, där hela den årliga bränsleförbrukningen, omräknad till ved, översteg 300 kbm. För industrianläggning med lägre årsförbrukning gällde inom handelsreglerade orter, att ved fick inköpas endast i enlighet med de regler som i sådan ort gällde för bostadsfastigheter. Till ledning för licensgivningen hade kom-

359 missionen redan under hösten 1940 uppgjort en tabell, vari för de särskilda industrigrupperna angivits de bränslekvantiteter, fördelade på stenkol, koks och ved, som beräknades åtgå under året i procent av 1939 års förbrukning. Nu omförmälda regleringssystem, vilket med vederbörliga justeringar tillämpats även för bränsleåret 1942/43, föreskrevs i cirkulär nr 224 jämväl för bränsleåret 1943/44. Förutom att tabellens förbrukningstal i åtskilliga fall jämkats med hänsyn till inträffade ändringar i den industriella verksamheten företedde emellertid den nya planen den olikheten i förhållande till den förut gällande, att bränntorv (maskintorv) föreskrevs skola inom vissa kristidsstyrelseområden ingå som ersättning för ved enligt angiven procentberäkning. De ifrågavarande kristidsstyrelseområdena tillhörde Östergötland, Småland, Blekinge, Skåne, Halland, Västergötland och Göteborgs stad. Den föreskrivna obligatoriska torvanvändningen varierade för de olika industrierna från 23 till 50 procent av kvantiteten ersättningsved. Vedhandelsregleringen. Systemet för vedhandelsregleringen kvarstod, så som det tidigare utformats, i allt väsentligt orubbat under nu behandlade halvår. I en detalj skedde en komplettering, därigenom att handeln med splitved, bakar och ribbved, som producent dittills haft rätt att fritt försälja, enligt bränslekommissionens cirkulär nr 199 från den 1 februari 1943 inordnades i systemet och underkastades samma bestämmelser som gällde för handeln med beslagtagen ved i övrigt. Kungörelsen den 17 juni 1943 (nr 405) med vissa bestämmelser angåendt handeln med ransonerade varor m. m., vars huvudsakliga innehåll refererats å sid. 245 ff., medförde med avseende å vedhandelsregleringen — liksom beträffande övriga varuregleringar på bränsleområdet — ingen egentlig rubbning i vad dittills gällt. Det visade sig på grund av dessa regleringars struktur icke vara möjligt att medgiva generella lättnader i desamma. De undantag från de allmänna principerna i ransoneringsförfattningarna, som bränslekommissionen meddelat i skilda cirkulär och cirkulärskrivelser, skulle alltjämt äga oförändrad giltighet. I cirkulär nr 228 lämnade kommissionen i anledning av nyssnämnda kungörelses tillkomst en översiktlig redogörelse för samtliga de inom kommissionens verksamhetsområde fallande regleringarnas omfattning och innebörd. Prisregleringen beträffande stenkol och koks. I fråga om avräkningspriserna å stenkol och koks ävensom i fråga om priserna å nämnda varor i lagerhandeln skedde under första halvåret 1943 inga ändringar i förhållande till vad som gällde under föregående halvår. För reglering av de ekonomiska förhållandena mellan staten och Svenska kolimportörers förening 1939 u. p. a. enligt det mellan dessa parter den 20 september 1939 träffade avtalet (se del I sid. 94) hade bildats en särskild s. k. subventions-

360 kassa, från och till vilken utbetalningar, resp. inbetalningar av medel skulle verkställas på grund av avtalet. De för lagerhandeln gällande utförsäljningspriserna, de s. k. standardpriserna (sedermera benämnda »redovisningspriser»), som från början voro avsevärt mycket lägre än de av de faktiska importkostnaderna betingade priserna, inneburo en verklig subvention för de kol- och koksförbrukare, som köpte i mindre partier genom lagerhandeln. Tillämpningen av dessa subventionspriser beräknades medföra en kostnad för staten under budgetåret 1939/40 av 20 milj. kronor, vilket belopp även ställdes till förfogande å förskottsstat. Härav togos 19 milj. kronor i anspråk. För täckande av dessa utgifter anvisade 1940 års riksdag å tilläggsstat för nämnda budgetår ett förslagsanslag av 20 milj. kronor (jfr del I sid. 386). Genom de prishöjningar, som genomfördes efter den 1 november 1939, minskades successivt spännvidden mellan inköps- och försäljningspriserna. Fr. o. m. början av april 1940 kommo emellertid subventionspriserna att ligga över de verkliga kostnaderna, varigenom uppstod en återströmning av medel till subventionskassan. Genom senare prisjusteringar har åsyftats att bringa marknadsnivån i överensstämmelse med det faktiska kostnadsläget. Prisregleringsförfarandet har härigenom i princip förlorat sin karaktär av subvention och subventionskassan har i stället kommit att fungera som en utjämningskassa, över vilken alla lagerhandelns transaktioner med avseende på importerat fossilt bränsle redovisats. De överskott, som under budgetåren 1940/41 och 1941/42 uppstodo i kassan, utgjorde sammanlagt c:a 6*6 milj. kronor, vilket belopp av bränslekommissionen inlevererades till statskontoret. På subventionskassan har bl. a. ankommit att ersätta lagerhandeln för de särskilda utgifter, som varit förknippade med lagring av kol och koks utöver löpande bränsleår. För bränsleåret 1941/42 hade det varit möjligt att åstadkomma ett visst överskott av fossila bränslen, vilket till stor del lagrats hos lagerhandeln. Då emellertid subventionskassans överskottsmedel som ovan nämnts inlevererats till statskontoret, saknade kassan medel till utbetalande av nämnda ersättning, uppgående till c:a 500 000 kronor. 1943 års riksdag anvisade därför, i anledning av proposition nr 314, medel för ändamålet å tilläggsstat för budgetåret 1942/43.

Prisregleringen beträffande ved och träkol. De för försäljning f r å n p r o d u c e n t t i d i g a r e b e s t ä m d a n o r m a l p r i s e r n a å ved och t r ä k o l förblevo u n d e r h ä r i f r å g a v a r a n d e tid o f ö r ä n d r a d e . B e t r ä f f a n d e försäljningen a v ved från å t e r f ö r s ä l j a r e fastställde b r ä n s l e k o m m i s s i o n e n däre m o t m e d stöd av b e m y n d i g a n d e t den 19 j u n i 1942 delvis n y a n o r m a l p r i s e r att gälla fr. o. m. den 15 a p r i l 1943. E n a l l m ä n ö v e r s y n av återförsäljarep r i s e r n a , a v s e e n d e såväl h e l v e d som k a p v e d och s m å v e d , verkställdes i j u n i och s a m m a n f a t t a d e s i länsvis u p p g j o r d a pristabeller, vilka skulle t i l l ä m p a s fr. o. m. d e n 1 juli 1943. F ö r vissa orter, d ä r m a r g i n a l e n m e l l a n i n k ö p s - och försäljningspris visat sig v a r a p å t a g l i g t h ö g r e ä n i a n d r a , h a d e p r i s e r n a å k a p v e d och s m å v e d k u n n a t n å g o t n e d b r i n g a s . N o r m a l p r i s r e g l e r i n g e n o m f a t t a d e icke r i b b ved och b a k a r s a m t s t u b b ved. I viss m å n , m e n ej fullständigt h a d e p r i s b i l d n i n g e n å dessa s o r t i m e n t k u n n a t k o n t r o l l e r a s i s a m b a n d m e d u t f ä r d a n d e t av licenser och t r a n s p o r t t i l l s t å n d . D å p å en del h å l l en a n m ä r k n i n g s v ä r d p r i s s t e g r i n g f r a m t r ä t t å i f r å g a v a r a n d e v a r u s l a g , särskilt s t u b b v e d , s o m v a r av b e t y d e l s e för t j ä r f a b r i k e r n a s r å v a r u -

361 försörjning, fann sig bränslekommissionen föranlåten att den 1 juni för dem föreskriva vissa riktpriser att tillämpas vid meddelande av transporttillstånd. För tillgodoseende av de handelsreglerade orternas behov av hushållsved hade bränslekommissionen under våren 1942 med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande ingått avtal med kristidsnämnderna i nämnda orter, varigenom kommissionen åtagit sig att svara för vedtillförseln dit till vissa bestämda priser. Dessa priser kunde hållas på en för olika orter jämn nivå genom tillämpning av clearingförfarande (se del III sid. 331). Då i stort sett tillfredsställande resultat uppnåtts genom sagda anordning, bemyndigade Kungl. Maj:t bränslekommissionen att för bränsleåret 1943/44 med de handelsreglerade orternas kristidsnämnder ingå liknande avtal som dem vilka gällt för 1942/43. De regleringsåtgärder, som kommit till stånd beträffande såväl ved som andra trävaror, aktualiserade frågan om åstadkommande av ett förbättrat system för m ä t n i n g o c h k l a s s i f i c e r i n g av v i r k e . Från bränslekommissionens och priskontrollnämndens sida framställdes krav på genomförande av en lagstiftning, som möjliggjorde att på ett snabbt och förhållandevis enkelt sätt få till stånd mätning av ved och timmer. De statliga ingripandena på vedmarknaden syntes nödvändiggöra, att mätning av brännved under vissa förhållanden kunde komma till stånd på sådant sätt, att mätningen erhölle vitsord gentemot såväl säljare som köpare. Det kunde nämligen befaras, att i ett läge, då veden bleve mindre begärlig i den allmänna marknaden, tvister komme att uppstå i fråga om kvantitet och kvalitet beträffande betydande partier levererad eller för leverans avsedd ved. Ur priskontrollsynpunkt syntes det önskvärt, att möjligheter till auktoriserad mätning förefunnes även beträffande annat virke än ved. Gällande lag om virkesmätning den 20 juni 1935 (nr 369) ger Kungl. Maj:t möjlighet att under vissa förutsättningar förordna, att mätning av visst industrivirke i norra och mellersta Sverige må ombesörjas allenast av virkesmätningsnämnd, i vilken virkessäljare och virkesköpare erhållit likvärdigt inflytande. Förordnande enligt lagen har emellertid icke av Kungl. Maj:t meddelats. Mätningen har i stället ordnats genom frivillig överenskommelse mellan köpare och säljare. Mätningen verkställes genom virkesmätningsföreningar eller tumningsföreningar, vilka huvudsakligen äro virkesköparnas organ och bekostas av dessa men i vilka säljareintressena erhållit representation. Den lösning virkesmätningsfrågan sålunda fått i norra och mellersta Sverige har befunnits i huvudsak tillfredsställa de i frågan intresserade parterna. Emellertid omfattar virkesmätningen icke alla slag av virke. I södra Sverige ha förhållandena på ifrågavarande område ordnats på annat sätt. Här saknas sålunda den fasta mätningsorganisation, som tumningsföreningarna i de norra och mellersta delarna av landet utgöra. Mätningen har icke kommit att ske efter enhetliga, av såväl säljare som köpare godtagna regler. Fråga har därför tidigare väckts om genomförande av en bättre ordning för virkesmätningen i södra Sverige. Även i dessa delar av landet har emellertid i första

362 hand eftersträvats att få till stånd överenskommelse mellan säljare och köpare om ordnande av mätningsförfarandet på frivillighetens väg. Ehuru sådana missförhållanden icke förelegat, som i och för sig kunnat anses påkalla ingripande i lagstiftningsväg på ifrågavarande område, ha ovannämnda, av krisen föranledda omständigheter gjort, att en lagstiftning ansetts böra komma till stånd, som kunde möjliggöra auktoriserad mätning över hela landet och beträffande andra virkessortiment än dem som avses i gällande virkesmätningslag. Efter utredning inom jordbruksdepartementet framlade Kungl. Maj:t proposition i ämnet till 1943 års riksdag, nr 322. Det framhölls där, att frågan icke lämpligen läte sig lösas genom en utsträckning av virkesmätningslagens bestämmelser till södra Sverige, enär därigenom de intresserade parterna skulle åsamkas betungande kostnader och onödig omgång. En helt ny för kristiden avpassad lagstiftning vore därför nödvändig, vilken borde få formen av en fullmaktslag med rätt för Kungl. Maj:t att påbjuda dess tillämpning i lämplig omfattning och för särskilda landsdelar. Det framlagda lagförslaget blev vid riksdagsbehandlingen föremål för viss omarbetning, varvid mätning genom auktoriserad mätare icke gjordes obligatorisk utan beroende av särskilt förordnande. I enlighet härmed utfärdades den 30 juni 1943 lag med vissa bestämmelser om mätning av ved och annat virke (nr 453). I lagen stadgas, att Konungen, när särskilda skäl därtill äro, må kunna förordna, att inom riket eller viss del därav mätning av ved eller annat virke skall — där mätningen är avsedd att ligga till grund för bestämmande av vederlag för virket eller för fastställande av annan ersättning, såsom kostnad för transport av virket — utföras i enlighet med föreskrifter, som meddelas av Konungen eller den myndighet Konungen bestämmer. Om förhållandena därtill föranleda, må förordnandet jämväl innefatta, att mätningen skall — där så påfordras av den vars rätt beröres av mätningen — utföras av särskilt auktoriserad virkesmätare. Från förordnandet kan undantagas visst slag av virke. Undantag från meddelat förordnande må kunna medgivas av särskilt därtill förordnad myndighet. Auktorisation som virkesmätare kan ges ej blott åt enskild kompetent person utan även åt virkesmätningsförening eller annan sammanslutning med liknande syfte. Tillsyn över mätningsarbetets fullgörande skall utövas av myndighet som Konungen bestämmer. Klagan över virkesmätningsförrättning, som verkställts på grund av auktorisation, må kunna föras hos skogsstyrelsen. (Sistnämnda befogenheter som tillsyns- och besvärsmyndighet voro enligt Kungl. Maj:ts förslag avsedda att uppdragas åt särskilt utsedda virkesmätningsnämnder. Riksdagen ansåg tillsättandet av dylika nämnder innebära en onödig ansvällning av krisorganisationen.) Lagen skulle gälla t. o. m. den 30 juni 1944.

363 Vedproduktion och vedanskaffning. Genom cirkulär nr 203 meddelade bränslekommissionen ändrade bestämmelser angående den skyldighet, som i samband med vedbeslaget i oktober 1941 ålagts vedproducenterna att månatligen lämna uppgift över avverkad ved m. m. (se del III sid. 117). Den utvidgade rapporteringsskyldighet, som härigenom infördes och som skulle tillämpas första gången i mars 1943, avsåg lämnandet av uppgift över dels den myckenhet ved som avverkats månad för månad från avverkningsårets början, dels den myckenhet därav som framkörts från skogen, dels ock den myckenhet som inmätts av eller levererats till köpare. Den som sålt skog på rot skulle därjämte lämna uppgift om de rotförsäljningar han gjort av skog avsedd att avverkas under tiden 1 juli 1942—30 juni 1943. Bränslekommissionen avsåg att genom fylligare rapportering erhålla möjlighet att kontinuerligt följa vedproduktionens gång och särskilt att bilda sig en uppfattning om hur de avverkade kvantiteterna vid varje tidpunkt funnos disponerade. Normalpriserna för biltransporter av ved undergingo genom kungörelse den 5 februari 1943 (nr 50) viss justering i stigande riktning (se sid. 428). Den förut fastställda taxan för hästtransporter av ved vid framkörning från upplag vid bilväg till konsumtionsort eller utlastningsplats (se del III sid. 335) hade endast gällt transporter med hjulfordon. Den kompletterades av bränslekommissionen i januari med en taxa för transporter med slädfordon. Kristidsstyrelserna bemyndigades härvid att godkänna körningsersättning, som med 20 procent understeg de i prislistan för hjulfordonstransporter angivna körningspriserna. Därest dylik körningsersättning var avtalsmässigt fastställd, skulle dock avtalets bestämmelser härom gälla. Förslag hade väckts om att åstadkomma arbetsbesparing vid skogsarbete genom att, där så kunde ske, låta långved komma till användning som bränsle i stället för kastved. En utredning hade därför efter hänvändelse till kristidsstyrelser och kristidsnämnder gjorts, i vad mån en sådan ö k a d a n v ä n d n i n g a v l å n g v e d kunde anses möjlig och lämplig. Utredningen gav vid handen, att starkt skiftande förhållanden rådde inom olika län såväl beträffande möjligheterna för konsumenterna att mottaga långved som beträffande intresset hos producenterna att tillverka dylik ved. Föreskrifter för generell användning syntes därför icke lämpligen kunna utfärdas, I cirkulärskrivelse den 27 januari meddelade bränslekommissionen emellertid kristidsstyrelserna vissa allmänna direktiv för bedömningen av dessa frågor. Med hänsyn till de i vissa fall betydande svårigheter och kostnader, som voro förknippade med tillverkningen och användningen av långved (brist på upplagsplatser, risk för kvalitetsförsämring m. m.), syntes icke lämpligt att ens i Norrland upphugga all ved i dylik form. Tillsvidare borde alltså ganska stora kvantiteter få upparbetas som kastved främst för en del tätorters behov. I den utsträckning långved emellertid tillverkades och funnes

364 disponibel, borde anvisningar till konsumenter ske enligt följande principer: I första hand skulle tillverkare av milkol anvisas långved. Milkolning av kastved finge icke förekomma. Innehavare av kolugnar skulle även i regel anvisas att helt täcka sitt vedbehov genom inköp av långved. Givetvis borde dock skälig hänsyn tagas till tillgången på upplagsplatser ävensom beträffande mindre kolugnsägare till kostnaden för anskaffande av kapverk i förhållande till rörelsens omfattning. Även tillverkare av gengasved borde i görlig mån mottaga långved, om än möjligheterna härtill finge anses relativt begränsade på grund av den maskinella utrustningens konstruktion. Såväl större som mindre industriföretag ävensom trafikföretag borde tilldelas långved i största möjliga omfattning. Vidare borde större statliga samt landstingens och kommunala inrättningar ävensom försvarsväsendets stationära anläggningar i ökad utsträckning anvisas att mottaga och själva uppkapa långved. Vad slutligen angick ved för hushållsändamål borde, i den mån långved funnes tillgänglig sedan förutnämnda ändamål tillgodosetts, dylik ved i första hand tillföras större konsumenter, som kunde mottaga och själva uppkapa densamma. I andra hand borde övervägas kapning genom ett centralt vedhandelsorgan, exempelvis av ved som av kristidsnämnd upplades som beredskapslager eller som normalt ginge över vedgård. Inför utsikten att den för landets bränsletransporter tillgängliga lastbilsparken under krisens fortsättning komme att avsevärt decimeras framstod det som synnerligen angeläget, att vittgående åtgärder vidtoges dels för att spara de i bruk varande lastbilarna i så stor omfattning som möjligt, dels ock för att undersöka möjligheterna att utnyttja sådana transportmedel, som framdeles i viss mån kunde ersätta lastbilarna. I detta syfte föranstaltade bränslekommissionen om provkörningar med till lastbil kopplade tvåaxlade s l ä p v a g n a r f ö r s e d d a m e d p e r s o n b i l s r i n g a r . Kommissionen propagerade även för ö k a d e h ä s t t r a n s p o r t e r samt för utnyttjande av till lastbil kopplade s l ä p s l ä d a r . Släpvagnarna antogos kunna komma till användning även för traktortransporter, varvid förutsattes att jordbrukstraktorer skulle kunna förhyras åtminstone vintertid. Genom särskilda beslut den 22 januari och den 5 mars anvisade Kungl. Maj:t på bränslekommissionens framställning medel, sammanlagt 16 000 kronor, dels för anställande av prov rörande traktortågs lämplighet för vedtransporter, dels för utprovning av lämpliga redskap för framforsling av ved ur skogarna samt för propaganda för användning av dylika. Givetvis måste det anses vara av stor vikt, att så stor del som möjligt av den under vintern avverkade veden framkördes till vägar och konsumtionsplatser medan snöföre fanns, som underlättade dylika transporter. Ännu i början av mars voro drivningsförhållandena i skogarna goda i Norrland samt vissa delar av Värmland och Dalarna. I södra och mellersta Sverige rådde däremot nästan hela vintern igenom — i motsats till de bägge närmast föregående åren — synnerligen ogynnsamma betingelser för skogskörslor.

365 Snö fanns visserligen under kortare perioder, men marken var icke frusen, vilket i hög grad försvårade körningarna. På grund härav kunde det icke undgås, att stora mängder upphuggen ved blevo kvarliggande i skogen, vilket var ägnat att försvåra bränsleförsörjningen under första halvåret nästkommande bränslesäsong. Beträffande de vedpartier, som voro så belägna att veden måste köras över myrar eller sjöar, räknades med att de icke skulle kunna framforslas förrän under följande vinter. Däremot sökte bränslekommissionen stimulera till att så stora vedmängder som möjligt omedelbart framforslades på barmark, där så lät sig göra. Kommissionen föranstaltade fördenskull om serietillverkning av för ändamålet lämpliga enaxlade t r a n s p o r t k ä r r o r , försedda med mindre personbilsringar av en typ som genom kommissionens försorg utprovats. Dessa kärror — avsedda att framföras efter häst — voro förhållandevis prisbilliga samt konstruerade så, att de kunde användas ej blott för framtransport av ved å mindre skogs- och byvägar utan även för jordbrukets övriga lättare körningar. I rätt stor utsträckning kommo nämnda fordon i bruk under höstmånaderna 1943. Skogsägarnas avverkningsskyldighet under avverkningsåret 1942/43 hade av bränslekommissionen i november 1942 i enlighet med Kungl. Maj:ts beslut fastställts till 55 milj. kbm, varav 40 milj. för bränsleändamål och 15 milj. för tryggande av industriens råvarubehov (se ovan sid. 122). I samband därmed hade ock föreskrivits vilka å t g ä r d e r s o m s k u l l e v i d t a g a s , d å s k o g s ä g a r e f ö r s u m m a d e a t t f u l l g ö r a s i n avv e r k n i n g s p l i k t . Bland annat skulle kristidsnämnderna vid viss tidpunkt i början av år 1943 upprätta förteckning över de skogsägare, som vid utgången av december icke fullgjort denna skyldighet till den del som avsetts skola intill dess vara genomförd; de skulle vidare avgiva yttrande över anledningen till underlåtenheten samt insända handlingar till kristidsstyrelsen för vidare åtgärd. I cirkulärskrivelse från bränslekommissionen den 2 februari 1943 (nr 224) kompletterades nyssnämnda föreskrifter. I första hand skulle de skogsägare uppmärksammas, vilka föregående år underlåtit att fullgöra sin avverkningsskyldighet och som därför redan fått särskilt åläggande. Hade dylik skogsägare icke fullgjort vad honom i berörda avseende blivit ålagt, skulle kristidsstyrelsen omedelbart anmäla ärendet med fullständig utredning och yttrande för bränslekommissionens prövning, om avverkning för kronans räkning skulle företagas. I övrigt skulle kristidsnämnden å särskild förteckning uppföra varje skogsägare, som den 1 februari 1943 icke avverkat minst 30 procent av den honom ålagda totala awerkningskvantiteten, samt anteckna huruvida skogsägaren låtit verkställa utsyning, försålt stämpling å rot eller i övrigt kunde förväntas komma att verkställa avverkningen m. m., allt i den mån förhållandena voro för nämnden kända utan närmare utredning. Förteckningarna skulle genom kristidsstyrelsen insändas till skogsvårdsstyrelsen med anhållan att denna ville genom

366 vederbörande länsskogsvaktare närmare utreda förhållandena och avgiva yttrande i de fall, där kristidsnämnden icke kunnat meddela fullständiga uppgifter. Jämsides med denna hänvändelse till skogsvårdsstyrelsen skulle kristidsstyrelsen tillställa de å förteckningen uppförda skogsägarna rekommenderat brev med anmodan att inkomma med förklaring över anledningen till att avverkningsskyldigheten ej fullgjorts. Därest avverkningsskyldigheten ej fullgjorts å skogar tillhöriga större bolag med skogsinnehav i flera län, skulle kristidsstyrelsen ej verkställa utredning av nyssnämnd art utan endast anmäla förhållandet till bränslekommissionen. Av kristidsstyrelsernas till bränslekommissionen insända uppgifter framgick, att 43*6 procent av totala antalet avverkningsskyldiga skogsägare den 1 februari ej fullgjort föreskriven avverkningsskyldighet. Det kunde dock förutsättas, att avverkning i åtskilliga fall förekommit, utan att deklaration lämnats. Kristidsstyrelserna anmodades genom ny cirkulärskrivelse (nr 228) att före den 1 maj till kommissionen anmäla de skogsägare, som den 1 april ej upphuggit 75 procent av den ålagda totala avverkningsskyldigheten; före den 12 maj skulle de skogsägare särskilt anmälas, som stått på restlista redan den 1 februari och beträffande vilka kristidsstyrelserna icke funnit giltiga skäl föreligga för underlåtenheten och därför ville tillstyrka att avverkning för kronans räkning företoges. I n v e n t e r i n g a v l a n d e t s v e d f ö r r å d den 1 juli 1943, liknande den som företagits vid motsvarande tid de föregående krisåren, föreskrevs genom kungörelse den 21 maj 1943 (nr 255). Liksom 1942 års inventering omfattade densamma även sågtimmer samt vissa slag av bilade, sågade eller hyvlade trävaror (bjälkar, spärrar, sliprar, plankor, battens, bräder, läkter och ribbor). Uppgiftsskyldigheten begränsades denna gång beträffande ved och massaved till förråd om minst 10 kbm (travat mått) mot 5 kbm förra gången, samt beträffande timmer och andra trävaror till förråd om minst 100 kbm (fast mått) mot 15 kbm förra gången. Härigenom inskränktes antalet uppgiftslämnare betydligt utan att inventeringsresultatet ansågs skola bli nämnvärt sämre, enär de mindre förrådens storlek kunde med relativt stor säkerhet uppskattas med ledning av erfarenhetstal från tidigare inventeringar. Undantag från uppgiftsplikt stadgades beträffande ved avsedd för hushållsförbrukning och beträffande andra trävaror avsedda för byggnadsändamål å innehavarens fastighet före utgången av år 1944. Angående tillgången å och anskaffningen av arbetskraft för vedproduktionen se nedan sid. 440. Trots att avverkningsprogrammet för 1942/43 var 20 procent högre än för det föregående produktionsåret, förmärktes under höstmånaderna ingen ökning i avverkningarna i jämförelse med motsvarande månader 1941. Vid årsskiftet var alltså resultatet av huggningarna för de bägge åren ungefär detsamma (jfr sid. 124). Januari månad visade en svag uppgång. Först

367 under februari blev det emellertid verklig fart på arbetet. Då avverkades nära 8 milj. kbm ved och massaved, vilket var ett rekord, då ingen tidigare månad nått högre än 5 milj. kbm. Under mars månad blev resultatet ännu bättre, nämligen 8'1 milj. kbm. Eftersläpningen började då redan kraftigt att minska och inhämtades helt under april. Även under de två sista månaderna var avverkningen relativt hög, och när produktionsåret gått till ända, visade det sig, att det väldiga awerkningsprogrammet i det allra närmaste helt fullgjorts, noga taget till 99*4 procent. Produktionsplikten hade, som förut nämnts, fastställts till totalt 55 milj. kbm; 40 milj. skulle utgöra ved för bränsle- och kolningsändamål, varav 5 milj. fick bestå av massaved. De återstående 15 milj. kbm skulle obligatoriskt avverkas i form av massaved och voro avsedda som råvara för industrien. När hela kvantiteten slogs ut på avverkarna genom de av bränslekontoren utfärdade avverkningsbeskeden, måste vissa justeringar göras, vilket medförde att den totalt ålagda avverkningen stannade något under 53 milj. kbm. Den redovisade avverkningen uppgick till 52-6 milj. kbm. Huru dessa kvantiteter fördelade sig på de olika bränslekontorsdistrikten framgår av tabellen å sid. 368, vilken även anger avverkningens fördelning på massaved och annan ved. Det framgår av tabellen, att södra Sverige fullgjort 101 procent av produktionsplikten, norra Sverige något mindre eller 98 procent. De skogrika smålandslänen framträda med relativt låga siffror, vilket möjligen har sin grund i en begynnande brist på skog, lämpad för upphuggning till brännved. I norra Sverige visa Medelpad, Ångermanland och Västerbotten de högsta relationstalen. Avverkningens fördelning på de olika skogsägaregrupperna framgår av nedanstående sammanställning. Kvantiteterna äro angivna i 1 000 kbm (travat m å t t ) ; procenttalen ange hur stor del av avverkningsskyldigheten inom varje grupp som fullgjorts. Grupp I omfattar kronoskogar, grupp II övriga allmänna skogar, grupp III bolagsskogar och grupp IV övriga enskilda skogar. Skogsägaregrupp I

Skogsägaregrupp II

Skogsägaregrupp III

Skogsägaregrupp IV

Samtliga skogsägare

Avverkning

/o

Avverkning

/o

Avverkning

%

Avverkning

%

Avverkning

%

.... ....

1832 4 319

97 96

1525 1 179

109 88

3 085 11 138

102 94

14 840 14 709

100 105

21282 31345

101 98

[ Summa hela landet

2 704

14 223

29 549

52 627

99 Södra Sverige Norra Sverige

Totala antalet skogsägare med avverkningsskyldighet uppgick under avverkningsåret 1942/43 till c:a 148 000. Av dessa hade närmare hälften en produktionsplikt understigande 100 kbm; 28 000 svarade för tre fjärdedelar av avverkningen. Anmärkningsvärt är, att inom skogsägaregrupp IV, vilken

368 Resultatet av v e d a v v e r k n i n g e n u n d e r avverkningsåret 1942/43.

Bränslekontorsdistrikt

Avverkning 1/1 1942Av 30 / 6 1943 1 000 lm 3 bränslekontoren ålagd av- Annan Total verkning ved än Massa- avverk3 massaved 10001 m ning ved

Stockholms län Uppsala län Södermanlands län Östergötlands län Jönköpings län Kronobergs län Kalmar läns norra Kalmar läns södra Gotlands län Blekinge län Kristianstads län Malmöhus län Hallands län Göteborgs stad Bohuslän Älvsborgs läns n o r r a . . . Älvsborgs läns s ö d r a . . . Skaraborgs län Örebro län Västmanlands län

900 964 1 153 1761 2 300 2 129 1202 1044 150 605 716 269 531 42 458 1215 1222 1 250 1 754 1436

1 073 753 1061 1446 1524 1 473 971 936 176 620 854 339 494 53 426 995 927 1 100 1 161 1 173

Summa södra Sverige

21 101

50 180 145 348 473 398 230 100

Avverkning i % av ålagd avverkning Annan ved än massaved

Massaved

Totalt

49 281 279 112 749 201

1 123 933 1206 1794 1 997 1 871 1 201 1036 176 674 869 347 549 53 475 1276 1206 1212 1910 1374

119 78 92 82 66 69 81 90 117 102 119 126 93 126 93 82 76 88 66 82

17 555

3 727

21 282

4 668 5 000 5 000 1562 2 848 4 100 4 792 3 822

1728 3 092 3 438 1462 2 168 2 207 3 347 2 574

2 354 1 845 1359 353 897 1556 1 838 1 127

4 082 4 937 4 797 1815 3 065 3 763 5 185 3 701

37 62 69 93 76 54 67 67

Summa norra Sverige

31 792

20 016

11 329

31 345

98 Summa hela landet

52 893

99 Värmlands län Kopparbergs län Gävleborgs län Medelpad Ångermanland Jämtlands län Västerbottens län Norrbottens län

37 571

54 15 8 55

15 056

52 627

6 19 13 20 21 19 19 9 9 2 3 10 11 23 23 9 43 14

125 97 105 102 87 88 100 99 117 111 121 129 103 126 104 105 99 97 109 96 101

50 37 27 23 31 38 38 30

87 99 96 116 107 92 108 97

omfattar flertalet av de mindre skogsägarna, avverkats 2 procent utöver produktionsplikten, trots att ej få brustit i fullgörandet. Alltså böra åtskilliga ha gjort mer än som ålagts dem. Flertalet av de felande kunde anföra godtagbara skäl. Endast i ett fåtal fall, då uppenbar tredska förelegat, tillgrepos tvångsåtgärder. Dylika hade under åren 1941 och 1942 förekommit till ett antal av resp. 24 och 53; för första halvåret 1943 ådömdes 130 skogsägare tvångsavverkning. Ofta har i dylika fall inträffat, att vederbörande skogsägare, sedan tvångsförfarandet inletts, förklarat sig villig att själv ombesörja avverkningen. Inventeringen den 1 juli 1943 gav till resultat, att landets totala vedförråd då uppgick till 53-7 milj. kbm, varav 338 milj. kbm ved för bränsleändamål och kolning (inkl. en mindre kvantitet stubbved för tjärframställ-

369 ning) samt nära 20 milj. kbm massaved och props. En jämförelse med inventeringsresultaten vid motsvarande tid de närmast föregående åren ter sig sålunda: F ö r r å d 1941 lm 8 Kastved Kapved och småved Kolved och långved för bränsleändamål D:o för kolning Bakar, ribbved och splitved Grenved och stubbved Summa bränn- och kolved Massaved och props

den 1942 lm s

j u l i 1943 1m3

22 904 000 478 300 2 902 800 3 147 400 701400 108 000

22 304 900 845 800 3 545 300 3 150 800 837 500 289 100

22 201 800 289 800 5 886 600 3 730 700 1118 200 606 700

30 241 900

30 973 400

33 833 800

19 300 000

17 533 000

19 836 500

Förråden av brännved och kolved skulle enligt dessa siffror den 1 juli 1943 ha varit 8 procent och förråden av massaved och props 10 procent större än förråden ett år tidigare. Vedlagren ha emellertid ökats mer än vad dessa siffror ge vid handen. Skyldighet att deklarera ålåg nämligen 1943 endast den som innehade minst 10 kbm ved, under det att deklarationsplikten föregående år inträdde redan vid ett innehav av 5 kbm. Den av denna orsak odeklarerade kvantiteten vid förstnämnda tillfälle torde kunna skattas till 3 å 4 milj. kbm. Totala vedförrådet skulle alltså ha uppgått till minst 57 milj. kbm men var med säkerhet ännu större, enär en del deklarationspliktiga nog försummat att redovisa sitt vedinnehav. Skillnaden mellan inventeringssiffran för bränn- och kolved, 33*8 milj. kbm, och den i förut meddelade tablå över avverkningen anförda siffran, 37*6 milj. kbm, täckes av den kvantitet, som, enligt vad nyss sagts, icke behövt deklareras. F. ö. bör emellertid observeras, att en del ved förbrukas, särskilt för kolning, samma år den avverkats. Å andra sidan ingå i inventeringssiffrorna förråd av gammal ved, som funnits kvar från föregående avverkningsår. Mot det deklarerade förrådet av massaved och props, 19*8 milj. kbm, svarar en produktion av 15 milj. kbm. Skillnaden beror på att massaindustrien alltid måste ligga med ett visst lager och därför har en del gammal ved. Av hela det deklarerade vedförrådet kvarlåg vid inventeringstillfället 15*6 milj. kbm i skogen, därav 12-6 milj. kbm bränn- och kolved och 2'9 milj. kbm massaved. Motsvarande siffror år 1942 voro resp. 7 och 1 milj. kbm. Det sämre framkörningsresultatet för 1943 förklaras genom den blidare vintern med sämre snöföre samt bristen på dragare och körkarlar. Å andra sidan visade inventeringen för 1943 högre siffror för vedförråden på konsumtionsorterna, nämligen resp. 7-4 och 5*2 milj. kbm, mot omkring 5 milj. kbm av båda sortimenten föregående år. Till årets 7*4 milj. k b m bränn- och kolved torde få läggas större delen av de odeklarerade partierna. Vedförråden företedde särskilt i de större städerna en vacker ökning, sålunda i 24—319301

370 Stockholm en ökning från c:a 500 000 till 800 000 kbm jämte 230 000 kbm flottad långved, i Göteborg en ökning från 57 000 till c:a 100 000 kbm. De kapitalinvesteringsanslag, som för vedanskaffningsändamål av riksdagen anvisats för budgetåren 1939/40—1941/42, uppgingo till sammanlagt 117 milj. kronor, varav 50 milj. kronor avsetts för lån till förskott av avverkningskostnad och resten, 67 milj. kronor, till inköp av ved samt i någon mån till täckande av kostnaderna för eventuell tvångsavverkning (se del III sid. 338). För budgetåret 1942/43 hade riksdagen för samma ändamål anvisat ytterligare 28 milj. kronor och samtidigt bestämt, att de förut under olika titlar uppförda hithörande anslagen skulle sammanföras under en anslagstitel »Reglering av vedproduktionen». Tillhopa hade alltså t. o. m. budgetåret 1942/43 anslagits kapitalmedel om 145 milj. kronor. Av dessa medel hade Kungl. Maj:t genom olika beslut under åren 1940—42 ställt 100-2 milj. kronor till bränslekommissionens förfogande. Ytterligare 12 milj. kronor bemyndigades kommissionen genom Kungl. Maj:ts beslut den 17 juni 1943 att disponera för vedinköp. Övervägande delen av nämnda kapitalmedel ha lämnats som förskott eller förlag till Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, vissa mindre delar som förlag åt övriga auktoriserade brännveduppköpare eller för vedinköp i lagringssyfte.

Åtgärder beträffande

vedproduktionen

under bränsleåret 19b3\AA.

I proposition till riksdagen, nr 192, framlade Kungl. Maj:t förslag angående åtgärder för tryggande av vedproduktionen under avverkningsåret 1943/44. Propositionen grundade sig väsentligen på bränslekommissionens skrivelse i ämnet den 2 februari 1943. I propositionen framhölls, att man för bedömande av den omfattning i vilken avverkningarna under avverkningsåret 1943/44 borde ske hade att utgå från de bränslebehov för säsongen 1944/45, vilka beräknades skola tillgodoses genom uttag ur skogarna. Dessutom måste man taga hänsyn till de kvantiteter gagnvirke, som erfordrades för industriellt bruk och andra därmed jämförliga ändamål. Vad angick bränslebehovet borde i enlighet med bränslekommissionens beräkningar samma vedkvantitet anses bliva erforderlig under 1944/45 som den vilken räknats med för 1943/44, nämligen 40 milj. kbm (travat mått), vartill kom en torvkvantitet motsvarande mellan 3 och 4 milj. kbm ved. Nämnda kvantitet, 40 milj. kbm, borde vid planläggningen av avverkningarna för 1943/44 tagas till riktpunkt såsom en minimimängd. Härav borde liksom förut 5 milj. kbm utgöras av massaved samt återstoden av kastved och kolved jämte annan långved. I fråga om gagnvirkesbehovet gällde det främst att trygga det löpande behovet av massaved för industrien. Detta hade av bränslekommissionen uppskattats till omkring i0 milj. kbm. Därest man i enlighet med kommissionens kalkyl även toge ett visst lagerökningsbehov med vid beräkningen av de erforderliga avverkningarna, kunde till det angivna löpande behovet läggas ytterligare en kvantitet av 5 milj. kbm. Den totalkvantitet massaved, som under avverkningssäsongen 1943/44 borde framställas för att täcka industriens råvarubehov, kunde sålunda

371 beräknas till 15 milj. kbm (travat mått). För behovet av annat gagnvirke — rundvirke, sågtimmer, slipers, stolpar m. m. — kunde man lämpligen räkna med samma kvantitet som kalkylerats med för konsumtionsåret 1943/44 eller 10 å 11 milj. kbm (fast mått utan bark). Då det gällde att bedöma, huruvida det skulle bli möjligt att även under nästa avverkningssäsong genomföra så omfattande avverkningar, som kunde anses erforderliga för tillgodoseende av nyss angivna behov, finge ej förbises, att åren närmast före kriget ur skogarna uttagits en kubikmassa, som understeg förut beräknade virkesuttag med endast 10 a 15 procent, fastän sammansättningen av avverkningskvantiteten då var en annan, i det att gagnvirket representerade omkring 75 procent mot endast omkring 40 procent 1943/44. De svårigheter, som framträtt i samband med avverkningsprogrammens genomförande under senare år, finge anses ha föranletts ej så mycket av att de samlade virkesuttagen varit för stora som av strävanden att undvika upphuggning av värdefulla gagnvirkessortiment till ved Svårigheterna kunde därför måhända avsevärt minskas, därest uttagen av kastved kunde nedbringas och i stället avverkningarna av gagnvirke ökas. Genom ökade uttag av massaved för bränsleändamål vunnes också att, för den händelse behovet av vedbränsle skulle bli mindre än beräknat, den avverkade massaveden skulle kunna användas som råvara inom cellulosaindustrien. Man borde därför eftersträva väsentligt ökade uttag av massaved under nästa vinter, önskvärt ur här ifrågavarande synpunkt vore även, att avverkningarna av timmer ökades på grund av att vedbränsle erhölles i samband med timrets avverkning och förädling. De uppskattningar som gjorts under de senaste åren av våra skogstillgångar berättigade i och för sig till den slutsatsen, att vid sidan av de norrländska skogstillgångarna, om vilkas tillräcklighet för vedavverkningar tvekan icke förelåge, vcdskogstillgångarna i mellersta och södra Sverige även för den förestående avverkningssäsongen skulle kunna medge avverkningar av den ifrågasatta storleksordningen, utan att skogsvårdssynpunkter därvid skulle behöva trädas för nära. I praktiken vore emellertid förhållandena tämligen växlande, i det man på sina håll torde ha drivit avverkningarna intill gränsen för vad som var försvarbart ur skogsvårdssynpunkt, under det att på andra håll skogstillgången ännu ej vore på långt nä: utnyttjad. Åtskilligt av de skogstillgångar, som ännu återstodo, kunde emellertid sannolikt ej utnyttjas utan avsevärda ekonomiska uppoffringar, exempelvis på grund av ogynnsamt avsättningsläge och höga avverkningskostnader. För att kunna genomföra de för nästa avverkningssäsong erforderliga avverkningarna finge man — såsom riksskogstaxeringsnämnden och länsjägmästarna vid överläggningar med bränslekommissionen uttalat — förutsätta, att ingående undersökningar cm de olika fastigheternas skogstillgångar verkställdes, så att en rättvis fördelning av avverkningskvantiteterna åstadkommes. De under pågående avverkningssäsong rådande svårigheterna att erhålla arbetskraft för skogsbruket komme säkerligen icke att minska under nästa säsong under förutsättning av oförändrade produktionsförhållanden. Även för kommande år bleve därför särskilda åtgärder helt visst påkallade för att tillföra skogarna erforderlig arbetskraft. En väsentlig förutsättning för att avverkningarna skulle kunna förläggas till sådana platser, som ur skogsvårdande synpunkter voro lämpliga, utgjorde tillgången till nödiga transportmedel. Givetvis måste i ett läge med knapp tillgång till transportmedel vissa avsteg från skogsvårdssynpunkterna göras. Detta hade ock skett därigenom att virkesuttagen planerats med hänsyn till trafikapparatens möjligheter. Skulla ytterligare inskränkningar i trafikapparaten av betydande omfattning bliva nödvändiga, måste avverkningarna förläggas till den omedelbara närheten av

372 konsumtionsplatserna, järnvägs- och andra trafikleder. Med hänsyn till de betänkliga följder ett sådant tillvägagångssätt ur skilda synpunkter skulle medföra borde detsamma tillgripas endast i händelse av ett verkligt nödläge. Det vanskliga försörjningsläget i fråga om lastbilsringar gjorde det synnerligen ovisst, huruvida man vågade räkna med att lastbilar i tillräcklig omfattning skulle finnas tillgängliga för vedtransporterna i fortsättningen. Därest inskränkningarna icke bleve alltför långt gående, syntes man lämpligen kunna reda sig genom att taga andra tillgängliga transportmedel, exempelvis traktorer, släpvagnar och hästfordon, i anspråk. 1 annat fall återstode måhända endast det nyssnämnda alternativet. För att säkerställa en tillräcklig vedproduktion hade under de gångna krisåren statsgaranti lämnats vedproducenterna — liksom ock skogsägareföreningarna — för vedens inlösen, därest veden icke funne köpare, samt möjlighet beretts att erhålla förskott av statsmedel för avverkningskostnaderna. Med det uppköpssystem som åvägabragts hade även de auktoriserade veduppköparnas verksamhet underlättats genom att de satts i tillfälle att erhålla förlagskapital för veduppköpen samt tillförsäkrats garanti att de, i händelse av ändrade förhållanden som omöjliggjorde försäljning av anskaffad ved till ett pris som täckte inköpspriset jämte övriga kostnader och provisioner, skulle kunna av bränslekommissionen få ut vad veden kostat dem. Dessa anordningar borde alltjämt bestå. I anslutning till vad bränslekommissionen föreslagit förordades emellertid vissa ändringar i garantisystemet. Den särskilda statsgarantien för skogsägareföreningarna borde sålunda upphöra fr. o. m den 1 juli 1943, enär den finge anses obehövlig genom tillkomsten av den allmänna garanti (den s. k. auktorisationsgarantien), som genom auktorisationshandlingarna i enlighet med Kungl. Maj:ts beslut den 14 november 1941 tillförsäkrats alla auktoriserade brännveduppköpare. Statsgarantien borde vidare av praktiska skäl ej längre utgöra förutsättning för erhållande av avverkningsförskott. För att vinna erforderlig begränsning av avverkningsförskotten borde emellertid stadgas, att förskott icke finge medgivas i fråga om annan ved än den, vara statsgaranti skulle kunnat meddelas, samt ej heller å större kvantitet icke statsgaranterad ved än att den totala kvantiteten hölle sig inom gränserna för vad som var medgivet för statsgaranti. Å andra sidan borde avverkningsförskottens användningsområde utvidgas så tillvida, att veduppköpare finge rätt att använda erhållet förlagskapital för avverkning av egen skog eller avverkningsrätt. Uppköparen borde dock i varje särskilt fall inhämta kristidsstyrelsens medgivande till dylik disposition av förlagskapitalet. Lagen om avverkningsskyldighet borde givas förlängd giltighet till utgången av juni 1944 samt med stöd därav produktionsplikt föreskrivas för såväl brännved som massaved. Propositionen upptog bränslekommissionens förslag, att i produktionsplikten skulle få inräknas även småtimmer för tillverkning av träull och till lådvirke samt lövvedsvirke. Härigenom avsågs att åstadkomma en önskvärd ökning av tillgången på dessa virkessortiment. Möjlighet borde även ges skogsägare att i produktionsskyldigheten få inräkna vissa vid timmersågning fallande bränsleprodukter, såsom bakar och ribb m. m. Produktionsplikten föreslogs i enlighet med det ovan sagda böra fixeras till omkring 55 milj. kbm, varav 40 milj. skulle avses för bränsle- och kolningsändamål. Minst 10 milj. och högst 25 milj. kbm borde utgöras av massaved. Det under våren 1942 genomförda prisutjämningsförfarandet för ved, den s. k. vedclearingen, hade, såvitt erfarenheterna dittills givit vid handen, nöjaktigt fyllt sin uppgift. Några mera genomgripande ändringar — utöver en viss utvidgning av clearingförfarandet, beroende på skärpningar av vedregleringen i ett antal tätorter — syntes icke erforderliga. De olika clearingförfarandena borde emeller-

373 tid, i enlighet med vad bränslekommissionen föreslagit, administreras genom en gemensam vedclearingkassa. Något ytterligare behov av rörelsemedel utöver de redan anvisade antogs icke komma att föreligga för genomförande av veduppköpen under bränslesäsongen 1943/44. varför äskande härom ej gjordes. Ej heller antogos anslagsmedel skola bliva erforderliga för inlösen av tvångsavverkad ved eller för infriande av statens skyldighet att inlösa statsgaranterad ved. Däremot äskades till omkostnader i samband med inköp och inlösen av ved m. m. ett förslagsanslag av 3 milj. kronor. Däri inräknades bl. a. kostnader för eventuell förlust å clearingen och prisförluster å kapad långved ävensom kostnader för anordnande av centrallager i vissa tätorter. Nu berörda proposition bifölls av riksdagen, som därvid godkände, att Kungl. Maj:t vidtog erforderliga åtgärder för tryggande av vedförsörjningen i huvudsaklig överensstämmelse med de i propositionen angivna riktlinjerna, samt beviljade det begärda omkostnadsanslaget av 3 milj. kronor. I anledning av proposition n r 278 angående anslag till skogsstyrelsen m. m. beviljade riksdagen ett anslag av 300 000 kronor såsom ersättning åt skogsvårdsstyrelserna för deras medverkan vid de ur bränsleförsörjningssynpunkt erforderliga avverkningarnas planläggning och fördelning. Härav skulle högst 100 000 kronor få användas till understödjande av kulturåtgärder efter avverkning i skogsbestånd av otillfredsställande typ. Genom lag den 30 juni 1943 (nr 500) utsträcktes giltigheten av 1942 års lag om avverkningsskyldighet på ytterligare ett år. Samtidigt utfärdades en av militära skäl påkallad lag (nr 458) om inskränkning med hänsyn till försvaret i rätten att avverka skog samt kungörelse (nr 501), vilken reglerade tvångsavverkningslagens tillämpning med hänsyn till sistnämnda lag. Därjämte utfärdades kungörelse (nr 502) med bestämmelser angående a vverkningsförskott o c h s t a t s g a r a n t i f ö r v e d i enlighet med de grunder därför, som utvecklats i proposition nr 192. Sistnämnda kungörelse ersatte den tidigare författningen i ämnet den 22 maj 1942 (nr 343). Genom denna kungörelse skedde i vad angick .statsgarantien en viktig principiell förändring i förhållande till vad dittills gällt. Statsgaranti skulle sålunda nu, utan att ansökan därom gjordes, tillkomma varje vedproducent för ved som han avverkade för avsalu enligt honom delgivet avverkningsåläggande, och kristidsstyrelse skulle icke vidare utfärda garantibesked. Garantien, som direkt anknöt till de för varje avverkningsperiod utfärdade avverkningsbeskeden, omfattade emellertid endast ved av sådant slag, som av Kungl. Maj:t för varje period bestämdes. Vidare omfattade garantien endast sådan ved, som blivit i vederbörlig ordning deklarerad såsom avverkad för avsalu under den ifrågavarande perioden, medan förut gällt att garantien även kunde omfatta ved som skogsägare anmälde sig ha för avsikt att framdeles avverka. Förutsättning för garantiens giltighet var, att vedproducenten före av Kungl. Maj:t bestämd tidpunkt upplade ved, som skulle inlösas, vid normal leveransplats.

374 Träffades avtal om överlåtelse av ved, för vilken statsgaranti gällde, upphörde garantien att gälla. I enlighet med vad som anförts i propositionen skulle sådan särskild garanti, som förut lämnats skogsägareförening, ej vidare förekomma, enär skogsägareföreningarna i likhet med andra auktoriserade veduppköpare hade rätt att tillgodonjuta den i samband med auktorisationen givna s. k. auktorisationsgarantien. Beträffande avverkningsskyldigheten under säsongen 19 4 3/44 samt statsgarantien för därunder avverkad ved meddelade K u n g ! Maj:t föreskrifter i skrivelse till bränslekommissionen, ävenledes dagtecknad den 30 juni (SFS nr 503). Kommissionen bemyndigades meddela kristidsstyrelserna anvisningar om åläggande av avverkningsskyldighet tills vidare beträffande en kvantitet ved och massaved av 25 milj. kbm (travat mått) att i fall då den sammanlagda avverkningsskyldigheten för en och samma skogsägare icke översteg 100 kbm avverkas under tiden 1 juli 1943—29 februari 1944 samt i andra fall under tiden 1 juli—31 december 1943. I fråga om de virkesslag som härvid finge medräknas m. m. skulle beaktas vad därom anförts i propositionen nr 192. Statsgaranti skulle meddelas för enligt sålunda erhållet åläggande avverkad kastved, kolved och annan långved samt massaved. Därvid skulle i fråga om garantipriserna gälla samma bestämmelser som meddelats i kungl. brevet till bränslekommissionen den 30 juni 1942 (se del III sid. 343). Veden skulle vara upplagd vid normal leveransplats senast den 31 augusti 1944 eller, om bränslekommissionen för visst fall eller för visst område funne skäl så medgiva, vid senare tidpunkt, dock senast den 28 februari 1945. Uppfyllande av garantien finge påkallas under tiden fr. o. m. den 1 juli 1944 t. o. m. den dag då veden senast skulle vara upplagd vid normal leveransplats. Samtidigt förordnade Kungl. Maj:t, att en särskild v e d c l e a r i n g k a s s a skulle inrättas inom bränslekommissionen. Till kassan skulle överföras vad som vid utgången av budgetåret 1942/43 återstode av de medel som inbetalts till kommissionen på grund av clearingförfarandena vid leverans av ved till handelsreglerade orter, till tätorter i zon 3 samt från överskottsområden (se del III sid. 331). Därefter skulle samtliga från sagda clearingförfaranden härrörande inbetalningar till, resp. utbetalningar från kommissionen ske genom vedclearingkassan. I samband med clearingen gällande basispriser, debiteringspriser och återförsäljarepriser skulle för varje ort eller område så bestämmas, att de i stort sett motsvarade de beräknade genomsnittsliga självkostnaderna för den i clearingförfarandet för orten eller området ingående veden. Kungl. Maj:t bemyndigade vidare bränslekommissionen att anlita clearingkassans medel för bestridande av dels kostnader för utkörning av ved från av kristidsnämnd upplagt centrallager inom tätort i zon 3 till förbrukare, dels ock kostnaderna för kapning av långved, avsedd att användas såsom hushållsbränsle inom dylik ort.

375 Redan den 12 april hade bränslekommissionen i cirkulärskrivelse till kristidsstyrelserna, i avvaktan på riksdagens beslut i vedfrågan, preliminärt meddelat allmänna direktiv angående förberedelsearbetet för 1943/44 års avverkningar. Kommissionen upplyste därvid, att utredningar som verkställts i samråd med länsjägmästarna m. fl. givit vid handen, att det särskilt inom vissa län i södra Sverige icke längre syntes möjligt att uttaga de ifrågasatta stora vedkvantiteterna enbart genom skogsvårdsmässiga gallringar. Då å andra sidan i rådande läge allt måste göras för att uppnå de erforderliga kvantiteterna, finge i vissa fall den äldre skogen i högre grad anlitas samt möjligheter givas skogsvårdsstyrelserna att föreskriva kalavverkning med åtföljande reproduktionsskyldighet på skogsmark med otillfredsställande skogstyp, även i de fall där detta enligt gällande bestämmelser icke var möjligt. Kristidsstyrelserna och skogsvårdsstyrelserna skulle vid beräkningarna av de olika fastigheternas produktionsplikt utgå ifrån att kalavverkning av dylika skogsbestånd i viss utsträckning borde kunna äga rum samt att dylik skog skulle, på sätt i proposition nr 192 angivits, kunna tagas i anspråk för fullgörande av produktionsplikten. Skogsägarna borde medgivas rätt att i produktionsplikten — förutom ved och massaved — inräkna följande slag av virke: a) inom samtliga län: virke som avsåges för tillverkning av träull eller lådor för förvaring av livsmedel m. m., avfall som vid försågning av timmer utfölle som bränsleprodukter samt stubbved; b) inom länen i södra och mellersta Sverige söder om Värmland och Kopparbergs län: allt gagnvirke av lövträd; samt c) inom de fyra nordligaste länen, Hälsingland och vissa delar av Kopparbergs län: kolved avsedd för kolning i mila enligt då gällande särskilda grunder. Beträffande massaveden samt inom de norrländska länen flottningsbrännveden skulle kristidsstyrelserna vid beräknandet av avverkningsskyldigheten på de olika fastigheterna utgå ifrån att skogsägarna ålades avverka den för varje län å en skrivelsen bifogad tablå angivna minimikvantiteten. Äläggandena skulle om möjligt avpassas med hänsyn till skogsbeståndets sortimentssammansättning i varje särskilt fall. Mindre fastigheter med relativt liten avverkningsskyldighet borde i regel i c k e å l ä g g a s avverkning av dylik ved. Samtliga skogsägare skulle däremot ä g a r ä t t att inräkna massaved i produktionsplikten, utan särskild begränsning inom de sjutton södra länen men inom de övriga länen intill den i tablån angivna högsta tillåtna kvantiteten. Kristidsstyrelse ägde dock på framställning medgiva skogsägare rätt att inräkna större procent massaved än den för länet i dess helhet angivna högsta procentsatsen. Definitiva föreskrifter angående produktionsplikten för avverkningsåret 1943/44 meddelade bränslekommissionen i cirkulär den 6 juli 1943 (nr 225). Den härigenom bestämda sammanlagda avverkningskvantiteten uppgick till 52*9 milj. kbm. Att en viss nedsättning sålunda skett i den totalt beräknade kvantiteten, 55 milj. kbm, berodde på att kommissionen sett sig nödsakad att i en del fall medge en sänkning, enär kristidsstyrelserna i vissa län efter

376 samråd med skogsvårdsstyrelserna förklarat sig anse skogstillgångarna icke tillåta uttag av de av kommissionen ursprungligen förutsatta kvantiteterna, därest kravet på god skogshushållning skulle upprätthållas. Av den totala produktionsplikten föll 21*4 milj. kbm på de sjutton södra länen och 31*5 milj. k b m på de sju norra länen. Däri ingick massaved med lägst 2 milj. kbm i de södra och 8 milj. kbm i de norra länen eller sammanlagt 10 milj. kbm. Inom de södra länen kunde skogsägare därutöver få inräkna massaved utan särskild begränsning, i de norra länen däremot blott till en sammanlagd kvantitet av 12 milj. kbm. Av skogsägare avverkad flottningsbrännved (i det preliminära meddelandet beräknad till en kvantitet av 1'47 milj. kbm) fick av honom inräknas i produktionsplikten men omfattades ej av statsgaranti. Skogsägare, vars totala avverkningsskyldighet understeg 100 kbm, skulle meddelas avverkningsbesked i ett sammanhang för perioden 1 juli 1943— 29 februari 1944. övriga skogsägare skulle meddelas avverkningsbesked för den kvantitet, som de skulle vara skyldiga att avverka under tiden 1 juli— 31 december 1943; denna utgjorde beträffande massaved 50 procent av hela avverkningsplikten och beträffande annan ved 30 å 50 procent, olika för olika län. Avverkningsbeskeden skulle tillställas skogsägarna senast den 31 juli 1943. I anledning av proposition till 1943 års riksdag, nr 244, beslöt riksdagen ändrade grunder för statsbidrag till v ä g - o c h f l o t t l e d s b y g g n a d e r å skogar i enskild ägo samt för utlämnandet av lån från skogsväglånefonden (jfr del III sid. 125). Ändringarna, vilka avsågo att bereda ökat statligt stöd för ändamålet på förmånligare villkor än förut, voro föranledda i främsta rummet av intresset för skogsnäringens utveckling överhuvud men därjämte av intresset för att ytterligare skogsområden under rådande kris gjordes tillgängliga för avverkning av även mindre värdefull skog för bränsleändamål. Till fullföljande av bidragsverksamheten på ifrågavarande område anvisade riksdagen för budgetåret 1943/44 ett anslag av 500 000 kronor. Någon förstärkning av skogsväglånefonden ansågs icke erforderlig. Kungörelser utfärdades den 30 juni 1943 (nr 530 och 531) dels angående statsbidrag till vissa väg- och flottledsbyggnader, dels angående ändring av kungörelsen den 6 juni 1941 (nr 492) om lån från skogsväglånefonden. Produktionen av träkol och gengasved. De tilltagande svårigheterna att uppbringa ved för tillgodoseende av bränslebehovet för hushålls- och industriändamål föranledde bränslekommissionen att vidtaga vissa skärpningar i regleringen av vedförbrukningen för träkolsproduktion och för framställning av gengasved genom begränsning av de tidigare medgivna undantagen från förbuden att utan tillstånd inköpa eller använda ved för dessa ändamål (se del III sid. 344). De tidigare av

377 kommissionen utfärdade cirkulären i ämnet nr 121 och 197 upphävdes och ersattes av nytt cirkulär nr 216 att tillämpas fr. o. m. den 10 maj 1943. De vidtagna ändringarna inneburo, att endast de inre delarna av Norr- och Västerbottens län helt undantogos från förbuden samt att dessa nu skulle gälla i full utsträckning inom vissa kommuner inom Norr- och Västerbottens, Jämtlands samt Gävleborgs län, där de dittills icke gällt för viss kolning i mila. I försörjningsplanerna för bränsleåret 1943/44 upptogs en kvantitet av c:a 12 milj. k b m (travat mått) för träkols- och bilvedsproduktion, d. v. s. ungefär en tredjedel av hela den beräknade sammanlagda vedförbrukningen för bränsleändamål. Omkring 4 milj. kbm avsågs för tillverkning av den för järnbruken erforderliga träkolskvantiteten. I allmänhet föredraga järnverken träkol av barrved, medan gengasdriften ansetts mest betjänt med lövvedskol samt av lövved framställd bilved. Företagna experiment hade emellertid givit vid handen, att en inblandning av upp till 25 procent barrved i bilveden icke medförde nämnvärda driftstekniska olägenheter. Sådan inblandning av barrved vållade visserligen någon minskning av fordonets aktionsradie men kunde å andra sidan innebära vissa fördelar i form av snabbare start och ökad accelerationsförmåga. Bränslekommissionen ansåg sig därför böra meddela nya direktiv angående tilldelningen av ved för framställning av gengasved, varigenom det starka tärande på björkskogsbeståndet i vissa delar av landet, som kunde noteras under gengasdriftens första år, komme att i någon mån mildras. Kommissionen föreskrev, att inom områden där knapphet på lövved förelåg borde vid utfärdande av tillstånd att inköpa eller använda ved för tillverkning av bilved tillverkaren anvisas såväl lövved som barrved. Om inblandning av barrved skulle förekomma, borde lövveden utgöras av björk- eller bokved samt barrvedsinblandningen begränsas till 25 procent. Någon ändring i priset komme ej att föranledas härav. T r a n s p o r t f ö r b u d e t f ö r t r ä k o l (se del III sid. 126), vilket från början omfattat förbud mot transport med järnväg mellan fyra huvudområden av landet, utvidgades genom kungörelse den 21 maj 1943 (nr 256) fr. o. m. den 1 juli till att omfatta även gengasved samt skärptes även så tillvida, att det skulle avse järnvägstransport från ett län till ett annat. Orsaken till denna skärpning var, att det visat sig att inom de fyra förhållandevis stora huvudområdena förekommit transporter, vilka icke stått i överensstämmelse med god transportekonomi. Genom förbudet mot träkolstransporter mellan de särskilda länen antogs bränslekommissionen skola få möjlighet att dirigera koltransporterna på ändamålsenligaste sätt. Detta ansågs särskilt viktigt beträffande fjärde området (Götaland), som ej var självförsörjande som helhet betraktat. Transportförbudet för gengasved ansågs angeläget, emedan transportfriheten här direkt motverkat det med regleringen av vedtransporterna i övrigt avsedda syftet. Sålunda hade ved, som med stöd av det allmänna vedtransportförbudet dirigerats till visst under-

378 skottsområde, genom att densamma där upparbetats till gengasved kunnat obehindrat åter bortföras från detta område. Det utvidgade transportförbudet för träkol beräknades även skola medföra fördelar ur prisregleringssynpunkt. Genom överenskommelse med vederbörande organisationer hade priskontrollnämnden fastställt högsta priser å bilkol att gälla vid försäljning från tillverkare till grossist och därmed jämställd köpare, varvid förutsatts att kontrollen över prisbestämmelsernas efterlevnad skulle ske i samband med handläggningen av transportansökningarna. Värdet av denna kontroll var sålunda avhängigt av transportförbudets omfattning och ökades avsevärt vid en utvidgning av detsamma. Genom särskilda föreskrifter bragtes transportförbudet i tillämpning också för transporter för statens räkning. Jämväl för budgetåret 1943/44 anvisade riksdagen anslag till åtgärder för ökad användning av inhemskt motorbränsle, denna gång till ett belopp av 95 000 kronor. Därav avsågs 20 000 kronor skola disponeras för fortsatt anordnande under skogsvårdsstyrelsernas ledning och kontroll av kurser i kolning. Torvproduktionen och regleringen av handeln med bränntorv. Bestämmelser angående g a r a n t i f ö r s t a t l i g i n l ö s n i n g av under tillverkningssäsongen 1943 framställd bränntorv, vilken icke vunnit avsättning, meddelades av Kungl. Maj:t i skrivelse till bränslekommissionen den 5 februari 1943 (SFS nr 62). Bestämmelserna grundade sig på kungörelsen den 13 juni 1941 (nr 409) och överensstämde helt med dem som gällde för 1942 års tillverkning (se del III sid. 346). Kristidsstyrelserna bemyndigades sålunda att t. o. m. den 30 september 1943 meddela garanti jämlikt nämnda kungörelse beträffande bränntorv, som anmäldes skola tillverkas intill sagda dag samt dessförinnan upplades å angiven uppläggningsplats. Garanti fick lämnas å en sammanlagd myckenhet av 500 000 ton. Uppfyllandet av meddelad garanti fick påkallas tidigast den 1 januari och senast den 29 februari 1944. Garantipriserna voro desamma som de vilka bestämts för de båda föregående säsongerna. Bränslekommissionen föreskrev i cirkulär nr 208, att statsgaranti tills vidare fick lämnas för en kvantitet av 300 000 ton enligt gjord uppdelning på länen. Bestämmelserna angående kontrollvägning och provtagning m. m. beträffande torvparti som anmäldes till statlig inlösen voro desamma som de förut gällande. Som omförmälts å sid. 126 var sommaren 1942 ur torvproduktionssynpunkt synnerligen ogynnsam och producenterna hade stora svårigheter att få torven tillräckligt torr, så att den kunde klassificeras såsom prima torv. Detta medförde, att en del av den framvunna torven måste försäljas till de för sekunda torv resp. utskottstorv fastställda 10 resp. 20 kronor per ton lägre priserna, i den mån torven icke fick kvarligga i stack eller på torkfälten över vintern för att på våren eventuellt kunna levereras såsom prima torv, I syfte att kunna undgå den starka reduktion av torvpriset, som in-

379 trädde, då torvens vattenhalt överskred 35 procent av vikten, påyrkade åtskilliga torvproducenter införandet av en glidande skala för prissättning av maskintorv med priserna avpassade efter vattenhalten. För sticktorv ifrågasattes icke någon prisändring. Bränslekommissionen tillstyrkte en sådan anordning men ansåg att den blott borde tillämpas alternativt vid sidan av den redan tillämpade »trappstegsskalan» för normalpriserna. P å kommissionens hemställan utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse den 9 april 1943 (nr 173), varigenom det nya systemet för prisberäkningen vid försäljning av torv från producent introducerades. Närmare föreskrifter lämnades i bränslekommissionens cirkulär nr 209. Normalpriserna för sticktorv lämnades härvid oförändrade, likaså priserna å maskintorv enligt den s. k. trappstegsskalan (se del III sid. 347 1 ). Men beträffande maskintorv föreskrevs, att i den mån bränslekommissionen i samråd med priskontrollnämnden så bestämde skulle i stället för denna tillämpas en glidande skala, enligt vilken priset utgjorde 55 kronor per ton för torv med en vattenhalt av högst 25 procent av torvens vikt samt för torv med högre vattenhalt nämnda pris med avdrag av 10 öre för varje tiondels procent, varmed vattenhalten översteg 25 procent. Lägsta priset blev 30 kronor vid en vattenhalt av 50 procent. I cirkuläret föreskrevs, att den glidande skalan skulle tillämpas vid försäljning av en kvantitet av 100 ton eller däröver, trappstegsskalan i övriga fall. I samband med prisbestämmelserna lämnade kommissionen nya anvisningar rörande provtagningen av torv. I kungörelsen den 17 april 1942 (nr 213) angående r e g l e r i n g a v h a n d e l n m e d b r ä n n t o r v m. m. vidtogos genom kungörelse den 9 april 1943 (nr 170) vissa ändringar, innebärande i huvudsak en omreglering av kvalitetsbestämmelserna. Lägsta tillåtna vikten sänktes för maskintorv från 300 till 280 kg per kbm och för sticktorv från 200 till 180 kg per kbm. De nya tillämpningsföreskrifter angående handeln med bränntorv, som bränslekommissionen meddelade genom cirkulär nr 210, innehöllo eljest inga nyheter eller ändringar av anmärkningsvärd art. Detsamma gällde kommissionens nya cirkulär nr 211 angående förbudet att utan tillstånd transportera torv med järnväg längre sträcka än 100 kilometer och därvid medgivna undantag. En kurs för utbildning av torvförmän anordnades även under våren 1943, likaså ock instruktionskurser för provtagare av bränntorv. Antalet utbildade provtagare, vilka stodo till kristidsstyrelsernas förfogande, utökades från ett trettiotal under föregående år till omkring 150. Torvlån från industrilånefonden utlämnades under budgetåret 1942/43 till ett sammanlagt belopp av 1 492 000 kronor. Intill den 30 juni 1943 hade lån om tillhopa c:a 7-4 milj. kronor beviljats, varav lyfts c:a 5'6 milj. kronor. 1

Å anfört ställe har på grund av tryckfel priset å maskinarbetad utskottstorv angivits till 35 i stället för 30 kronor per ton.

380 Riksdagen bemyndigade Kungl. Maj:t att även under år 1944 vid beviljande av torvlån medgiva undantag från gällande lånebestämmelser, varigenom sådana lån liksom förut kunde utlämnas med belopp intill 80 procent av anläggningskostnaderna. Bidrag till förberedande arbeten å torvmossar i enskild ägo lämnades under budgetåret 1942/43 från det för detta ändamål anvisade reservationsanslaget till 166 torvföretag med sammanlagt c:a 642 000 kronor. Intill den 1 juli 1943 hade tillsammans 427 bidrag beviljats å c:a 2 milj. kronor. Då ett ganska stort belopp av detta anslag kvarstod outnyttjat, uppfördes för budgetåret 1943/44 intet anslag för ifrågavarande ändamål på riksstaten. För fortsatt upplysnings- och instruktionsverksamhet på torvområdet anvisades för budgetåret 1943/44 ett anslag av 25 000 kronor. Lättnader med avseende på krigskonjunkturskatten, vilka tidigare medgivits tillverkare av maskintorv, tillförsäkrades genom Kungl. Maj:ts beslut den 21 maj 1943 jämväl tillverkare av sticktorv beträffande den under år 1943 bedrivna produktionen.

B.

Flytande bränslen.

Försörjningsläget. Under första halvåret 1943 var importen av flytande bränslen västerifrån betydligt större än under andra halvåret 1942, beroende på en icke oväsentlig ökning i lejdtrafiken. De importerade varorna, som utgjordes av flygbensin och brännolja, reserverades helt för krigsmaktens räkning. Import av bilbensin söderifrån, som jämlikt handelsavtal med Tyskland pågått under andra halvåret 1942, förekom icke under första halvåret 1943. Tillverkningen av inhemska ersättningsbränslen ökades avsevärt i fråga om skifferbrännolja och motortjära men minskades i fråga om sprit. Samma utförsäljningspriser å flytande bränslen, som gällde under andra halvåret 1942, tillämpades under första halvåret 1943. Beträffande prisregleringen för tiden därefter se nedan sid. 384. Bensin och lättbentyl. Oblandad bensin tilldelades för sjukvårdsändamål samt för gummiindustrien såsom lösningsmedel i de fall, då andra sådana icke kunde komma i fråga. Emellertid inträdde en stegring i förbrukningen på grund av att den försämrade gummisituationen ställde ökade krav på regummeringsindustrien. Lättbentyl tilldelades i obetydlig utsträckning. Tilldelning skedde allenast för vissa militära ändamål samt såsom startbränsle för gengasutrustade lantbrukstraktorer med förgasarmotorer.

381 Motylhränslen. För jordbruk och fiske samt i mindre utsträckning för flottning tilldelades motyl 85 såsom driftbränsle. De båda sistnämnda förbrukarkategorierna erhöllo därjämte mindre kvantiteter motyl 98 såsom driftbränsle. Såsom startbränsle för fiske och flottning användes motyl 50, vilket jämväl gällde för lantbruket i de fall, då bentyl icke tilldelades. De jämförelsevis höga utförsäljningspriserna å motylbränslena medförde, att åtgången av dessa blev mindre än beräknat. För kustfarten tilldelades motyl 98 som driftbränsle. Enär produktionen av motortjära ökades, kunde c:a 100 ton sådan ställas till kustfartens förfogande. Den planerade tilldelningen av motyl 98 kunde härigenom reduceras i motsvarande utsträckning. Betydande kvantiteter motyl 50 tilldelades såsom garagebränsle för gengasdrivna bilar. Härjämte skedde tilldelning av motyl 50 och motyl 85 till brand-, ambulans- och polisväsendet samt till flera statliga myndigheter, såsom tull- och lotsverken, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen m. fl. Industrien erhöll motyl i viss usträckning för tillgodoseende av de nödvändigaste behoven. Fotogen, motorbrännolja och eldningsolja. Av lysfotogen tilldelades under första halvåret 1943 ungefär samma kvantiteter som under andra halvåret 1942, huvudsakligen för belysning i ömmande fall samt vid milkolning ävensom för trafikväsende och industri. På grund av de synnerligen obetydliga lagren av motorbrännolja kunde tilldelning därav icke lämnas till lantbruket, som i stället erhöll motorfotogen i begränsad omfattning. I övrigt hänvisades traktorägarna till gengasdrift eller motyldrift. Tilldelningen av motorfotogen och motorbrännolja till fisket var mycket obetydlig och uppgick icke ens till hälften av den kvantitet, som lämnades under andra halvåret 1942. Bränslena i fråga användes för tändkulemotorer under c:a 20 hkr, vilkas konstruktion omöjliggjorde användande av motortjära och motyl, samt såsom start- och renkörningsbränsle för motorer, som drevos med tjära. För sjöfart, lotsning, industri och hantverk ställdes obetydliga kvantiteter motorfotogen och motorbrännolja till förfogande för tillgodoseende av dessa förbrukarkategoriers oundgängliga behov. Mindre kvantiteter motorfotogen tilldelades för flottningsändamål. Vissa kvantiteter motorbrännolja medgåvos även för provkörning av nytillverkade motorer samt för experimentkörning av nykonstruktioner. Ren eldningsolja tilldelades endast för framställning av molybden. Vissa kvantiteter blandades med fotogen och ersatte motorbrännolja inom fisket.

382 Skifferolja. Det statliga bolag för bedrivande av oljeframställning ur inhemska skiffrar, Svenska skifferoljeaktiebolaget, som bildats januari 1941 med ett aktiekapital av 15 milj. kronor, ökade under år 1942 sitt aktiekapital till 26 milj. kronor. Ökningen finansierades genom ett statsanslag å motsvarande belopp. Därmed möjliggjordes en utbyggnad av bolagets oljeframställningsverk för en årsproduktion av 29 000 ton. Härtill kom den oljemängd, som erhölls vid den försöksanläggning för utvinning av olja enligt den s. k. Ljungströmsmetoden, till vilken medel anvisats av 1941 års riksdag. Den av marinförvaltningen omhänderhavda skifferoljeanläggningen å Kinnekulle hade successivt utbyggts, så att där utvanns c:a 7 000 ton olja per år. När frågan om anslag för bildande av Svenska skifferoljeaktiebolaget behandlades av 1940 års urtima riksdag, uttalade riksdagen, att det syntes både naturligt och önskvärt, att staten i en eller annan form samordnade de krafter, som arbetade på ett nyttiggörande av landets skiff eroljetillgångar, samt att vid anordnande av en gemensam ledning för de båda företagen garantier i möjligaste mån borde skapas för att flottans behov av flytande bränsle bleve vederbörligen beaktat, samtidigt som ledningen tillförsäkrades största möjliga sakkunskap. Detta önskemål under ströks av 1941 års riksdag. Förslag om sammanslagning av flottans skifferoljeverk å Kinnekulle med Svenska skifferoljeaktiebolaget framfördes av Kungl. Maj:t i proposition till 1943 års riksdag, nr 25, sedan saken tillstyrkts av såväl bolaget som vederbörande ämbetsverk. Till detta förslag, vilket innebar att Kinnekulleverket överfördes till skifferoljebolaget — som sålunda för framtiden finge svara för driften såväl vid Kinnekulle som vid Kvarntorp —- samt att bolagets aktiekapital ökades med visst belopp och att däremot svarande aktier utgåves till staten, lämnade riksdagen sitt bifall. Överförandet ägde rum den 1 juli 1943 i enlighet med Kungl. Maj:ts beslut den 17 juni samma år. Såsom likvid till staten överlämnade bolaget härvid aktier i bolaget till ett nominellt belopp av 3*2 milj. kronor. I samma proposition framlades också förslag om en väsentlig utbyggnad av de båda skifferoljeanläggningarna. Härvid följde Kungl. Maj:t en av marinförvaltningen och Svenska skifferoljeaktiebolaget enligt uppdrag verkställd, sedermera inom handelsdepartementet bearbetad utredning. Planen innebar, att den sammanlagda oljeutvinningen vid de båda verken, vilken vid 1943 års början motsvarade omkring 37 000 lon, skulle utökas med ytterligare 44 000 ton till 81 000 ton. Av ökningen skulle 4 000 ton falla på Kinnekulleverket och 40 000 ton på Kvarntorpsverket, varav 22 000 ton framställda enligt Ljungströmsmetoden och 18 000 ton medelst nya ugnsanläggningar av olika typer. För ändamålet beräknades ett belopp av 25*6 milj. kronor bliva erforderligt. Riksdagen godkände propositionen och anvisade å tilläggsstat för budgetåret 1942/43 ett reservationsanslag å nämnda belopp

383 att utgå såsom lån till Svenska skifferoljeaktiebolaget, på vilket skulle ankomma att utföra anläggningarna. Tillverkningen av skifferprodukter hos Svenska skifferoljeaktiebolagel översteg under första halvåret 1943 betydligt produktionen under sista halvåret 1942. Av de framkomna produkterna disponerade marinen pannbränm oljan. Framvunnen skiff erbrännolja, c:a 2 300 kbm, tilldelades fisket, varjämte vissa råprodukter tills vidare upplagrades i och för raffinering till skifferbensin. Sulfitsprit. Produktionen av sprit uppgick under första halvåret 1943 till c:a 30 000 kbm mot c:a 38 000 kbm under andra halvåret 1942. Nedgången i tillverkningen berodde på den minskade produktionen av fodercellulosa. Reservlagren av sprit behövde emellertid icke anlitas. Trätjära. De åtgärder för att främja tjärproduktionen, som tidigare vidtagits av bränslekommissionen, medförde under första halvåret 1943 tillfredsställande resultat. Den för fisket betydelsefulla motortjäran uppvisade en tillverkndngssiffra av 6 996 ton mot 5 943 ton under andra halvåret 1942. Till produktionen bidrog Aktiebolaget statens skogsindustrier med 2 921 ton, vari dock ingick viss sprittillsats, som erfordrades för att tjäran skulle bliva mera lättflytande. Bolagets tillverkning av motortjära motsvarade emellertid endast c:a 33 procent av den kvantitet, som på grund av avtal med bolaget förväntats. Den stegrade produktionen förslog dock icke för tillgodoseende av fiskets behov av drivmedel. För att ytterligare öka tillgången på fiskebåtsbränsle föranstaltade bränslekommissionen om blandning av vissa trädestillationsprodukter, huvudsakligen blandvedstjäror, vilka icke i oblandat skick kunde användas såsom motorbränsle, samt stubbtjärdestillat, som utvunnits vid framställning av smörjoljor ur stubbtjära. Blandningsprodukten visade sig väl användbar för vissa fiskebåtsmotorer och kom att utgöra ett värdefullt tillskott till drivmedelsförsörjningen. Då blandningen ställde sig dyrare än annan motortjära, medgav Kungl. Maj:t på framställning av bränslekommissionen, att merkostnaden finge utgå ur clearingkassan för flytande bränslen, varigenom varan kunde utförsäljas till samma pris som gällde för annan motortjära. Vid sidan av fisket utgjorde kustfarten den största avnämaren av motortjära. För denna förbrukarkategori, som huvudsakligen använde motyl 98 som driftbränsle, åtgick c:a 100 ton motortjära. Jämförelsevis stora kvantiteter stubbtjärdestillat förbrukades för flottningsändamål.

384 Stubbtjära och rå stubbterpentin utvunnos till en myckenhet av sammanlagt 9 303 ton. Skogsägarnas oljeaktiebolags andel häri uppgick till 6 523 ton. Enligt Kungl. Maj:ts den 29 januari 1943 givna bemyndigande överenskom bränslekommissionen med bolaget om utsträckning av det s. k. tilläggsavtalet (se del III sid. 356) att omfatta en kvantitet trätjäreprodukter av 16 000 ton per år. Stubb tjäran användes för smörjoljeframställning, medan stubbterpentinen till övervägande del övertogs av Färg- och fernissindustriens råvaruförening i och för förädling till ren terpentin. Framkomna behov för bestryknings- och impregneringsändamål kunde helt tillgodoses. Utvecklingen av tjärproduktionen sedan beslaget i mars 1941 framgår av följande siffror, avseende samtliga trätjärprodukter: 1941 1942 1943, första halvåret

c:a 13 900 ton » 29 500 » » 23 600 »

Fr. o. m. den 1 april 1943 gällde normalpriser på vissa trätjäror avsedda för bestryknings- och impregneringsändamål. Normalpriserna överensstämde i stort sett med de högstpriser, som ditintills tillämpats. Exporten av tjära fortsatte under första halvåret 1943 och skedde i fråga om Tyskland i utbyte mot smörjoljor. Undersökningar och prov ha pågått för att utröna trätjärornas användbarhet i vidgad omfattning för motordrift, bl. a. med användande av elektrisk tandning. Särskilda medel härför ha anvisats. Av det anslag å 95 000 kronor, som beviljats för budgetåret 1943/44 för ökad användning av inhemskt motorbränsle (se ovan sid. 378), var ett belopp av 75 000 kronor avsett att användas för undersökningar angående ökad användning av tjäror och tjärprodukter såsom motorbränsle samt förbättring av dessa bränslen. Prisreglering för tiden efter den 30 juni 1943. Såsom i en föregående redogörelse omnämnts (se del III sid. 357) hade fr. o. m. den 1 juli 1942 genomförts en enhetlig prissättning å samtliga flytande bränslen, så avpassad att varje värmeenhet kom att betinga ungefär samma pris, oavsett om den h ä r r ö r d e från importbränsle eller ersättningsbränsle. Detta resultat nåddes genom ett clearingsystem, som medförde en höjning av priset på importbränslen och motortjära men en nedsättning av priset på spritbränslena under vad som motsvarade dessas framställningskostnader. Den för ändamålet upplagda clearingfonden kom snart att visa ett visst överskott, huvudsakligen beroende på att spritbränslena av olika skäl icke förbrukades i fullt så stor omfattning som beräknats. Det höga spritpriset under år 1942 härrörde väsentligen därav, att mycket betydande kvantiteter sprit framkommo i samband med tillverk-

385 ning av fodercellulosa. Denna sprit hade enligt ingångna avtal belagts med en särskild s. k. lutavgift till täckande av spritfabrikernas omkostnader för fodercellulosan (se del II sid. 122, 340), vilket medfört att foderspriten blivit mer än dubbelt så dyr som den vanliga spriten. Då sedermera tillverkningen av fodercellulosa och därmed även av fodersprit upphörde, sjönk det genomsnittliga tillverkningspriset för motoralkohol avsevärt, samtidigt som emellertid risk uppstod för att spritproduktionen icke skulle komma att motsvara den i samband med krisen alltmer ökade efterfrågan på sprit. Betydande lager hade visserligen upplagts inom landet, men dessa skulle i händelse av total avspärrning i mycket stor utsträckning komma att behövas för militära ändamål. Ehuru skäl kunde anses tala för en förstärkning av clearingkassan för att man skulle kunna möta de anspråk, som komme att uppstå, om landets spritförråd måste påfyllas genom särskilda åtgärder — exempelvis genom total nedkokning av cellulosa — vilka åtgärder sannolikt skulle medföra en avsevärd fördyring av spritproduktionen, fann sig bränslekommissionen böra tillmötesgå priskontrollnämndens av allmänna prispolitiska skäl förestavade önskan om en allmän prisnedsättning på flytande bränslen. Sådan nedsättning skedde ock med tillämpning fr. o. m. den 1 juli 1943. Härvid sänktes detaljpriserna å samtliga flytande bränslen och lysoljor med c:a 15 procent. Från bränslekommissionens sida underströks, att prisnedsättningen icke tinge betraktas såsom bevis på ökad tillgång på flytande bränslen och icke avsåge att stimulera till ytterligare användning av dessa. De gällande ransoneringsbestämmelserna måste i stället på alla områden upprätthållas, därest landets ännu återstående mineraloljelager jämte den inhemska produktionen av ersättningsbränslen skulle kunna täcka de nödvändigaste bränslebehoven. Organisationen av handeln med flytande bränslen. Sedan krigets början hade de större oljebolagen, för ombesörjande av bland annat distribution och undanförsel m. m. av flytande bränslen vid krig eller krigsfara, varit sammanslutna i en organisation, benämnd Brännoljecentralcn, i vilken även staten varit företrädd, under de senaste åren genom en representant för bränslekommissionen (se del I sid. 104). Enär emellertid Brännoljecentralen icke kunnat anses utgöra en tillräckligt fast organisation samt dess befogenheter icke varit så preciserade, att den med säkerhet skulle kunna fylla sin uppgift att i krig förse krigsmakten med motorbränsle, har en organisation med annan sammansättning ansetts önskvärd. I samråd med reservförrådsnämnden har därför bränslekommissionen träffat överenskommelse med de sex i Brännoljecentralen företrädda bolagen, varigenom dessa förbundit sig att samverka med kom25—319301

386 missionen och andra statliga myndigheter i en ny organisation, benämnd Drivmedelscentralen, med uppgift att vid krig eller krigsfara omhänderha distribution och undanförsel m. m. av motorbränslen och smörjmedel. På bränslekommissionens hemställan har Kungl. Maj:t den 16 april 1943 fastställt instruktion för den nya organisationen. Vissa friktioner vållade ordnandet av handeln med de nya drivmedlen för fiskets behov vid västkusten. Genom bränslekommissionens åtgörande hade grosshandelsverksamheten vid försäljningen av motortjära fördelats på två företag, nämligen Förenade svenska oljeimportörers aktiebolag samt Svensk andelsfisk, förening u. p. a., ett kooperativt företag som bildats av Svenska västkustfiskarnas centralförbund. Enär tillgången på motortjära icke motsvarat det verkliga behovet, hade en kvotering skett mellan de två företagen. Sedan bränslekommissionen därefter beslutat ställa viss myckenhet skifferbrännolja till fiskets förfogande, hade kommissionen i december 1942 uppdragit åt oljebolagen att ensamma handha försäljningen av skifferolja, enär dessa bolag ägde tillräckliga cisternanläggningar och distributionsanordningar. En framställning från Svenska västkustfiskarnas centralförbund om rätt för Svensk andelsfisk att deltaga i försäljningen av skifferolja i samma utsträckning som gällde för motortjära lämnades av bränslekommissionen utan bifall. Sedan centralförbundet hos Kungl. Maj:t överklagat bränslekommissionens beslut och framställning å andra sidan gjorts från oljebolagens återförsäljare om kvoteringens upphävande, uppdrog Kungl. Maj:t genom beslut den 12 februari 1943 åt bränslekommissionen att vidtaga åtgärder i syfte att vart och ett av ovannämnda båda företag sattes i tillfälle att försälja flytande bränsle av ifrågavarande slag till envar som hos företaget önskade mot vederbörliga inköpsbevis förvärva sådan vara. Till följd härav har såväl förenämnda kvotering i fråga om handeln med motortjära som den oljebolagen tillförsäkrade ensamrätten till försäljning av skifferolja upphävts.

C.

Gengas m . m .

Antalet inregistrerade gengasdrivna motorfordon fortfor även under första halvåret 1943 att växa, nämligen från 72 781 vid årets ingång till 74 094 den 30 juni. På de olika kategorierna av fordon fördelade sig nämnda antal sålunda: 31 dec. 1942

30 juni 1943

3 431 35 162 34 188

3 560 35 407 35 127

72 781

74 094

Omnibussar Lastbilar Personbilar Summa

387 Samtliga grupper visa alltså någon ökning. Procenten vedgasdrivna fordon höll sig konstant vid ungefär 37. En viss förskjutning inträdde så tillvida, att relationstalet för vedgasbilarna i förhållande till de kolgasdrivna bilarna sjönk något för personbilar men steg för omnibussar och lastbilar. Totala antalet registrerade bilar och bussar utgjorde den 30 juni 1943 80 985 mot 79 526 vid lårets början. Antalet registrerade motorcyklar ökades från 6 985 till 7 509. Med hänsyn till drivmedlets art fördelade sig motorfordonsbeståndet den 30 juni 1943 sålunda: Drivmedel Gengas Acetylen] Lysgas Metangas Elektrisk kraft Flytande bränsle

Bilar och bussar

Motorcyklar

74 094 349 251 236 1 070 4 985

1 167 57 1 140 5 145

Ä sid. 135 ha uppgifter lämnats angående den av Svenska gengasaktiebolaget bedrivna experiment- och försöksverksamheten för utrönande av gengasdriftens användbarhet på skilda områden. Till täckande av bolagets omkostnader för denna verksamhet anvisade riksdagen å tilläggsstat för budgetåret 1942/43 ett reservationsanslag av 395 000 kronor. Det belopp av 500 000 kronor, som Kungl. Maj:t av förskottsmedel ställt till livsmedelskommissionens förfogande för inköp och tillhandahållande åt fiskare av gengasaggregat, täcktes ävenledes genom anslag å tilläggsstat för 1942/43. Alltsedan gengasdriften efter krisens början vunnit insteg i landet hade från gengasnämndens resp. gengasbyråns sida kontroll utövats över tillförlitligheten och driftsäkerheten hos de framställda gengasaggregaten. Denna kontroll hade ansetts erforderlig för att skydda allmänheten mot underhaltiga produkter med därav följande risker. För kontroll och undersökning av gengasaggregat hade riksdagen för budgetåret 1941/42 anvisat ett reservationsanslag av 100 000 kronor. För budgetåret 1942/43 hade däremot intet anslag anvisats, då vid utgången av budgetåret 1941/42 kvarstående reservation förutsatts komma att täcka medelsbehovet. Med den utveckling, som gengasdriften efter hand fått, hade kontrollverksamheten småningom mindre kommit att omfatta utprovning av nya konstruktioner än förbättringar av de redan befintliga typerna. Vid sidan härav bedrevs under ledning av bränslekommissionens gengasbyrå konsulent- och inspektionsverksamhet. För fullföljande av här berörda uppgifter anvisade riksdagen för budgetåret 1943/44 ett reservationsanslag av 45 500 kronor. Den med anlitande av lånefonden för inköp av gasgeneratorer bedrivna låneverksamheten hade under år 1942 starkt avtagit i omfattning och i huvudsak kommit att avse inköp av aggregat till traktorer. Genom beslut av 1943 års riksdag togs nämnda fond i anspråk för ett nytt ändamål, nämligen långivning för ombyggnad av lastbilar i och för bruk med personbilsringar (se nedan sid. 423). Sistnämnda låneverksamhet hade dock

388 ännu vid utgången av första halvåret 1943 ej i nämnvärd utsträckning kommit i gång. D.

Smörjmedel.

Med stöd av kungörelse den 19 mars 1943 (nr 109) företogs ny inventering av landets förråd av smörjmedel per den 1 april. Inventeringen avsåg samma varuslag och hade i allo samma omfattning som de bägge under föregående år verkställda inventeringarna. I kungörelsen angående reglering av försäljningen och förbrukningen av smörjmedel den 2 maj 1941 (nr 226) vidtogos vissa ändringar berörande smörjmedelsanvändningen för motorfordon. Härom samt i övrigt om regleringen av smörjoljetilldelningen på motorfordonsområdet senedan sid. 421. Rörande t j ä r s m ö r j o l j a n och dess användning utsände industrikommissionen meddelande den 14 april 1943 (nr 122). Kommissionen redogjorde här för den försöks- och provningsverksamhet, som ända sedan år 1940 pågått för att på grundval av töretjära få fram smörjolja, som lämpade sig för olika smörjningsändamål, samt de därvid vunna resultaten. Det meddelades att en tjärproduktion av tillräcklig storlek för att bilda underlag för fabriksmässig smörjoljetillverkning först mot slutet av år 1942 kunde sägas ha kommit i gång. Destillationen av töretjära till smörjolja ägde rum vid tre fabriker och hade vid tiden för meddelandets utsändande fått sådan omfattning, att tjärsmörjoljan kunnat allmänt släppas ut i marknaden. Härigenom hade ett beaktansvärt bidrag erhållits till smörjmedelsförsörjningen, även om man måste taga hänsyn till att den nya inhemska smörjoljan hade en annan sammansättning och andra egenskaper än mineralsmörjoljorna och därför icke under alla omständigheter kunde ersätta dessa. Vid destillationen av töretjära erhölls, meddelades det vidare, utom huvudprodukten eller smörjoijedestillatet ett lättare des tillät, som kunde användas såsom motorbränsle, och ett asfaltliknande beck. Smörjoijedestillatet var mörkt till färgen och hade bibehållit något av trätjärans lukt. Genom raffinering kunde man få fram en ljus och nästan luktfri produkt, som till utseendet icke skilde sig från en välraffinerad mineralolja. En sådan raffinering innebure emellertid både materialförlust och ökade kostnader, och då oljan även i oraffinerat skick var användbar för många ändamål, hade man räknat med att endast i specialfall tilldela raffinerad tjärsmörjolja. I de fall då en tjockare olja var önskvärd eller då egenskaperna på annat sätt behövde modifieras, finge man använda blandningar av tjär- och mineralsmörjoljor. I viss mån utmärkte sig tjärsmörjoljan för sämre motståndskraft mot temperaturförändringar. Detta kunde dock genom särskild behandling övervinnas. I stort sett kunde man säga, att de praktiska prov som företagits givit

389 bättre resultat än man vågat hoppas på. Endast i relativt få fall hade tjärsmörjoljan befunnits icke kunna ersätta mineraloljorna. Särskilt anmärkningsvärt vore, att raffinerad tjärsmörjolja visat sig k u n n a användas för smörjning av bilmotorer. Även för en del speciella ändamål hade oljan prövats, t. ex. såsom stans-, form- och polerolja, för vissa ändamål inom garveriindustrien, som impregneringsolja för skördegarn, för tillverkning av borrolja, konsistensfett och vagnsfett, remsmörja, packningssmörja etc. samt i något fall som rostskyddsmedel och härdningsolja. Tjärsmörjoljan komme att saluföras genom oljefirmorna och komme att finnas tillgänglig dels i oblandat skick, dels i blandning med mineralolja, i allmänhet till 50 procent. Framställningskostnaderna för tjärsmörjoljan vore höga, men genom anlitande av medel ur clearingkassan för smörjmedel komme en prisutjämning att ske, så att tjärsmörjoljan, såväl den oblandade som mineralblandningen, kunde säljas till de för mineraloljorna fastställda normalpriserna. Oblandad mineralolja komme fortfarande att tilldelas för sådana ändamål, där tjärsmörjolja eller mineraloljeblandning icke utan olägenhet kunde användas. Sålunda komme tills vidare ingen förändring att ske i fråga om smörjolja för bilmotorer med cirkulationssystem och ej heller beträffande oljor, avsedda för cirkulations- och liknande smörjningssystem inom industrien. För kompressorer, för cylindersmörjning av ångmaskiner samt för kuggväxlar o. dyl. komme även mineralolja att tilldelas. Detsamma bleve förhållandet för sådana ändamål, t. ex. inom textilindustrien, där en mörk olja icke kunde begagnas. Industrikommissionen komme alt från den tid i början av april, då tjärsmörjolja fördes i marknaden, vid sin licensgivning tilldela tjärsmörjolja, enbart eller i blandning med mineralolja, där så bedömdes lämpligt. Förbrukare, som hade egna lager av mineralsmörjoljor, kunde tilldelas tjärsmörjolja i och för utdrygning av dessa lager.

7.

Kraftförsörjningen.

Kraftsituationen. Nederbörden uppgick under första och andra kvartalen 1943 till 134 resp. 87 procent av den normala. I genomsnitt låg den under halvåret c:a 8 procent däröver. Vattenkrafttillgången uppvisade i stort sett samma tendens som nederbörden. Under första kvartalet steg den sålunda för att efter en topp i början av april under återstoden av andra kvartalet hastigt sjunka. I medeltal under dessa kvartal var vattenkrafttillgången ungefär 7 resp. 3 procent och under hela perioden 5 procent högre än normalt. På grund av den relativt goda fyllnadsgraden hos landets vattenmagasin vid 1943 års ingång och den goda vattentillgången under halvåret erfordrades komplettering med ångkraft i mindre omfattning än under de närmast föregående halvårsperioderna. I genomsnitt uppgick sålunda ångkraftproduktionen till c:a 2 procent av den totala kraftproduktionen. Av de r e s t r i k t i o n e r , som tidigare införts för begränsning av den elektriska konsumtionen, kvarstod i huvudsak under halvåret endast förbudet att använda kraft för ånggenerering. Det i oktober 1942 införda förbudet för elektrisk uppvärmning av byggnader upphävdes genom successiva dispenser fram till den 1 mars, då det helt upphävdes. Belastningen å kraftnäten låg under januari månad 1943 kvar på den nivå, som den uppnått mot slutet av föregående år. Under februari och mars sjönk den emellertid kraftigt, men under april och maj var den åter stigande. Under juni slutligen steg den mycket hastigt. Belastningsutvecklingen kan utläsas ur följande värden på belastningsintensiteten med årsskiftet 1935/36 som bas. , j,

, ,

Januari Februari Mars April Maj Juni

Belastningsindex i medeltal under månaden 147 143 140 142 145 155

Minskningen av belastningen under första kvartalet kan åtminstone delvis förklaras av minskad sysselsättning inom cellulosaindustrien. Beläst-

391 ningsökningen under årets andra kvartal torde i huvudsak bero på ökad kraftavsättning till allmän distribution och elektrokemisk industri. Den centrala driftledningen (CDL). Inom GDL behandlades flera betydelsefulla frågor angående landets kraftförsörjning under krig. Sålunda biträdde CDL statens krigsmaterielnämnd vid igångsättandet av en undersökning för att klarlägga effektiviteten av beredskapen på kraftförsörjningsområdet vid krigsindustrien. Frågan om tryggande av behovet av bilar för linjereparationsberedskapen under krig bearbetades i samarbete med den militära biluttagningsmyndigheten. I övrigt fortgick inom CDL och dess verkställande organ riksdriftbyrån efter förut uppdragna riktlinjer den löpande övervakningen av den aktuella kraftsituationen och utarbetandet av riksdriftplanerna för samkörningen av landets kraftföretag. Tillfälliga vattenregleringar. Under första halvåret 1943 inlämnades till vattendomstolen endast ett fåtal ansökningar om nya vattenregleringar enligt lagen av den 20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser angående tillfällig vattenreglering. Bland dessa märkes en ansökan om 0-5 m reglering av Frykensjöarna i avsikt att bättre kunna utnyttja kraftstationerna i Norsälven. Lagen åberopades även vid en ansökan om permanent tillstånd att höja dämningsgränsen i Suorvasjöarna med 3 m, så att höjningen skulle kunna verkställas redan hösten 1943 även om ansökningen ej blivit definitivt avgjord vid denna tid. Av den totala höjningen 3 m hade redan tidigare beviljats provisorisk höjning med 1-7 m enligt nämnda lag. Dessutom inlämnades ett stort antal ansökningar om förnyelse av de treåriga tillstånd, som tidigare givits enligt denna lag. Utbyggnad av nya krafttillgångar. Under perioden fortsattes det forcerade utbyggandet av kraftstationer och linjer, som framtvingats av krisen och bränslesvårigheterna, i full utsträckning. Under februari m å n a d igångkördes det fjärde aggregatet på 35 000 k W i Krångede. Denna generator kunde dock ej köras med högre effekt än c:a 25 000 kW, förrän en andra avloppstunnel färdigställts under juli månad 1943. Bland de större pågående kraftstationsbyggena märkas Gammelänge, Järpströmmen, Krångede (insättning av aggregat 5), Leringsforsen, Midskog och Torpshammar, vilka tillsammans representera ett krafttillskott av omkring 300 000 kW. Under halvåret igångsattes bl. a. utbyggnaden av en ny kraftstation vid Domnarvet samt utökning av stationerna vid Nain och Knon. Ett flertal betydelsefulla linjearbeten avslutades under perioden. Bland de viktigaste märkes 220 kV-linjen från Stadsforsen över Torpshammar

392 och Ljusdal till Horndal. Denna linjes tillkomst förbättrade avsevärt möjligheterna att rationellt utnyttja den norrländska vattenkraften.

Landsbygdens elektrifiering. Till befrämjande av landsbygdens elektrifiering, ett ändamål som synts vara av särskild betydelse under rådande krisläge med dess svårigheter alt anskaffa bensin samt lys- och brännoljor, anvisade riksdagen för vartdera av budgetåren 1940/41 och 1941/42 ett reservationsanslag av 5 milj. kronor (se del II sid. 355). För budgetåret 1942/43 anvisades däremot inga medel för ändamålet. De disponibla medlen beräknades kunna täcka medelsbehovet fram till september 1943. Efter av Kungl. Maj:t i 1943 års statsverksproposition framlagt förslag beslöt riksdagen för budgetåret 1943/44 anvisa ett ytterligare reservationsanslagför ifrågavarande ändamål av 2 milj. kronor.

8. Statlig lagerhållning. I fråga om statens reservförrådsnämnds verksamhet inträdde ingen avgörande ändring under första halvåret 1943. Genom det långvariga avbrottet i lejdbåtstrafiken skedde emellertid en viss nödtvungen inskränkning beträffande införseln av sådana utländska varuslag, som endast kunde erhållas sjöledes västerifrån. Nämndens befraktningsverksamhet blev även av samma skäl jämförelsevis begränsad. Inbegripet de varor som inköpts under det senaste budgetåret uppgingo reservförrådsnämndens totala v a r u i n k ö p i u t l a n d e t den 30 juni 1943 till ett sammanlagt värde av c:a 661 milj. kronor. Av den inköpta varumängden hade vid samma tid inkommit varor till landet till ett värde av c.a 609 milj. kronor, varav under budgetåret 1942/43 för c:a 134 milj. kronor. Bemyndigande hade genom Kungl. Maj:ts beslut den 18 december 1942 givits reservförrådsnämnden att på samma sätt och under samma villkor som förut efter framställning eller tillstyrkan av någon av försörjningskommissionerna försälja eller utlåna varor under första kvartalet 1943 till en myckenhet av högst 20 procent av den lagrade kvantiteten av vederbörande varuslag vid kvartalets början. Motsvarande bemyndigande gavs beträffande andra och tredje kvartalen genom Kungl. Maj:ts beslut den 26 mars och den 17 juni 1943. Nu som förut kunde givetvis försäljning äga rum av större kvantiteter efter särskilt beslut av Kungl. Maj:t. Försäljningarna från de statliga reservförråden uppgingo under budgetåret 1942/43 till ett värde av c:a 181 milj. kronor. De till beloppet mest betydande av de försålda varorna voro: aluminium, bensin, bly, brännoljor, bomull, cellull, chilesalpeter, jute, kalisalt, koks, koppar, mineralsmörjoljor, motorfotogen, nickel, rågummi, soda, stenkol, svartplåt, transformatorolja, ull, urverk för luftvärnsgranater, vegetabiliska oljor och zink. Genom beslut den 4 september 1942 hade Kungl. Maj:t, på framställning av reservförrådsnämnden, ställt medel från förskottsanslag till nämndens förfogande för täckande av förlust av c:a 2*4 milj. kronor, som nämnden ådragit sig genom försäljning av vissa partier bomull till av Kungl. Maj:t bestämda priser, vilka understego nämndens självkostnader för inköp av ifrågavarande varupartier. Förskottet täcktes genom beslut vid 1943 års riksdag i anledning av proposition nr 314. I skrivelse den 10 december 1942 underställde reservförrådsnämnden

394 Rungl. Maj:ts bedömande huru nämnden, med hänsyn till de meddelade bestämmelserna om allmänt prisstopp, skulle i fortsättningen förfara, därest varuinköp i utlandet icke kunde ske till priser, som lågo under eller uppginge till högst i Sverige gällande marknadspris, vilket enligt föreskrifterna om prisstopp icke fick utan tillstånd av priskontrollnämnden höjas. Nämnden hänvisade till de tidigare för dess affärsverksamhet givna direktiven, enligt vilka försäljning av varor från statens reservförråd icke — såvitt det ej gällde försäljning i omsättningssyfte eller av skadade varor vilka riskerade försämring -— fick ske till lägre pris än som täckte kostnaderna för återanskaffning eller, därest viss vara icke kunde återköpas, marknadspriset i Sverige. Det vore att förvänta, att krav komme att framställas, att nämnden icke blott skulle fortsätta att importera varor i samma omfattning som förut utan även ombesörja en del av den import, som dittills verkställts av enskilda, enär dessa riskerade att vid rådande prisstopp icke kunna uttaga sina kostnader vid försäljning av i frågakommande varor. Något överskott å nämndens rörelse, som skulle kunna användas för täckande av härvid uppkomna förluster, kunde icke beräknas uppstå. Erhållna överskott komme nämligen sannolikt icke att räcka ens för nedskrivning till betryggande värden av nämndens lager, då anskaffningar som gjorts under de senare åren ofta måst ske till priser, vilka väsentligt överskridit de priser som erhållits vid försäljning av tidigare inköpta varor. I anledning av reservförrådsnämndens framställning föreskrev Kungl. Maj:t, enligt beslut den 26 mars 1943, att nämnden, oavsett av Kungl. Maj:t lämnat inköpsbemyndigande, icke fick utan särskilt medgivande av Kungl. Maj:t verkställa inköp av någon vara i utlandet, ifall köpet skulle föranleda sådan stegring av nämndens genomsnittliga anskaffningskostnad för varuslaget i fråga, att vid tillämpning av dittillsvarande regler för prissättningen nämndens pris vid försäljning skulle komma att överstiga i Sverige gällande marknadspris för samma varuslag. Reservförrådsnämndens verksamhet som statligt organ för u p p k ö p a v i n h e m s k a v a r o r utvidgades ytterligare och nämnden erhöll i sådant avseende nya uppdrag. I samband med ingångna produktionsavtal med stadgad avsättningsgaranti uppdrogs sålunda åt nämnden att, i den mån så visade sig erforderligt, inköpa bl. a. zink, bly och silver, boggiaggregat för användning av personbilsringar vid lastbilsdrift samt acetylsalicylsyra (se sid. 346, 347, 354 och 424). Nämnden bemyndigades vidare att verkställa inlösen i vidsträcktare omfattning än förut av beslagtagna bilringar samt att inköpa vissa partier tenn av inhemska lagerhållare. Därjämte erhöll nämnden i uppdrag att inköpa ytterligare partier tjäroljeprodukter samt att enligt anvisningar av bränslekommissionen föranstalta om framställning av för motordrift lämpade blandningar av dylika oljor. För finansiering av den av reservföirådsnämnden bedrivna uppköps- och lagringsverksamheten under budgetåret 1943/44 fattade 1943 års riksdag,

395 i anslutning till Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen framlagda förslag, vissa beslut, avseende medelsanvisning för såväl hithörande kapitalinvestering som omkostnaderna för rörelsen. Sålunda medgav riksdagen, att riksgäldskontoret finge, på samma sätt som förut, intill budgetårets utgång förskottsvis genom överlämnande av statsskuldbevis i av riksdagen tidigare medgiven omfattning ställa medel till förfogande för reservförrådsnämnden att användas för förvärv från riksbanken av för nämndens uppköpsverksamhet i utlandet erforderliga belopp i guld och valutor. Till förlagskapital för inköp av inhemska varor m. m. anvisade riksdagen ett anslag av 33 milj. kronor. Detta anslag var avsett att, jämte beräknade 3'2 milj. kronor i influtna försäljningsmedel, täcka följande medelsbehov: för inköp av inhemska produkter i anledning av avtal, slutna med olika industriföretag 8 290 000 kronor » inköp av motoralkohol och annan sprit 8 800 000 » » inköp av diverse andra inhemska varor 11 120 000 » bearbetning eller förädling av lagrade varor till halvfabrikat eller färdiga produkter 1 500 000 » » lossnings- och transportkostnader m. m 6 500 000 » Ytterligare medel för inköp i utlandet beräknades icke bliva erforderliga. Till täckande av omkostnaderna för reservförrådsnämndens lagerhållning m. m. anvisades för budgetåret 1943/44 under elfte huvudtiteln ett anslag av 3*5 milj. kronor. Beträffande den under livsmedelskommissionens omedelbara överinseende bedrivna inköps- och försäljningsverksamheten må erinras, att Kungl. Maj:t genom vissa under åren 1941 och 1942 meddelade beslut ställt till kommissionens förfogande från reservationsanslaget till förlagskapital för inköp av förnödenheter m. m. 2 milj. kronor för inköp och lagring av frukt och bär samt 8 milj. kronor för omhändertagande och lagring av fisk (se del II sid. 358, d e r III sid. 76). På livsmedelskommissionens framställning anvisade Kungl. Maj:t den 30 juni 1943 för lagring av frukt och bär ytterligare 1 milj. kronor och för lagring av fisk ytterligare 5 milj. kronor. Sistnämnda bägge belopp, vilka egentligen avsågo verksamheten under budgetåret 1943/44, skulle få i m å n av behov disponeras redan före den 1 juli 1943. Någon ytterligare medelsanvisning å kapitalbudgeten för budgetåret 1943/44 i och för lagring av jordbruksprodukter ansågs icke erforderlig. Däremot beslöt riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen framlagda förslag, att för sagda budgetår till omkostnader för ifrågavarande inköps- och försäljningsverksamhet under elfte huvudtiteln anvisa ett anslag av 6 milj. kronor. Omfattningen av livsmedelskommissionens lagringsverksamhet under budgetåret 1942/43 framgår av följande sammanställning:

396 Slaktvaror Smör Fisk 1 F r u k t och bär 1 1

30/6 1942

31/12 1942

30/6 1943

Ton

1 000 kr.

Ton

1 000 kr.

Ton

1 000 kr.

10 179 3 002 2 060

26 628 12 119 1 179

6 280 6 461 656 1 152

16 289 26 132 953 814

13 865 3 554 10 323 1 447

30 408 14 380 8 496 1014

Viktsiffrorna avse varornas vikt vid inla gringen

Som härav framgår voro de upplagrade livsmedlen till kvantitet och värde ganska växlande vid olika tidpunkter. De största partierna utgjordes vid utgången av h ä r behandlade period av slaktvaror (kött och fläsk). Jämförelsevis betydande voro även de upplagda förråden av fisk. Dessa bestodo till största delen av salt fisk (torsk, kolja, makrill, skarpsill m. m.). Till kostnader i samband med Svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet hade å riksstaten för budgetåret 1942/43 anvisats ett anslag av 34 milj. kronor (se del III sid. 371). En del av detta belopp var avsedd att täcka bolagets kostnader för lagring av spannmål m. fl. produkter. Ytterligare anslag för samma ändamål anvisades å tilläggsstat för 1942/43 till ett belopp av 25 milj. kronor. Tillika beslöts av 1943 års riksdag i enlighet med Kungl. Maj:ts proposition nr 2 en omläggning av formerna för spannmålsbolagets finansiering. Dittills hade bolagets kreditbehov tillgodosetts av riksbanken mot säkerhet av statsobligationer, som för ändamålet ställts till bolagets förfogande (se del I sid. 320). 1 rådande penningpolitiska läge och med den betydande ansvällning, som bolagets kreditbehov till följd av dess utvidgade verksamhet visat, syntes kapitalanskaffningen härför böra ske delvis på annan väg än förut. Tillfälliga kreditbehov till ett belopp av c:a 80 milj. kronor skulle alltjämt tillgodoses av riksbanken. I övrigt förutsågs, att medel skulle anskaffas genom direkt upplåning i marknaden. Härigenom vunnes, att riksbanken icke längre genom försäljning av statspapper behövde motväga den köpkraftsökande effekten av kreditgivningen till bolaget. Omläggningen bestämdes skola ske så, att staten mot 3 procents ränta tillhandahöll bolaget de mera bestående krediter, varav behov förelåge sedan staten gäldat i bolagets rörelse uppkommande fordringar mot statsverket. De för ändamålet erforderliga medlen komme då att upplånas av riksgäldskontoret i vanlig ordning. Fördenskull beslöts att å tilläggstat för budgetåret 1942/43 under fonden för låneunderstöd anslå ett belopp av 70 milj. kronor för kreditgivning till bolaget. Till samma fond överfördes jämväl ett belopp av 30 milj. kronor, som från anslag under fonden för förlag till statsverket av livsmedelskommissionen ställts till bolagets förfogande för inköp av oljekraftfoder. Genom denna omläggning frigjordes de för bolagets kredit dittills disponerade statsobligationerna.

9. Utrikeshandeln. Statistisk överblick. Importen under första halvåret 1943 höll sig på en relativt hög nivå, jämfört med åren 1941 och 1942, medan däremot exporten ej visade liknande stegring men dock med c:a 40 milj. kronor översteg exporten under första halvåret 1942. Importöverskottet uppgick till 294 milj. kronor mot föga mera än 200 milj. kronor under motsvarande tid de båda föregående åren. Månadssiffrorna för januari—juni vart och ett av åren 1939—1943 återgivas nedan. V ä r d e i milj o n e r k r o n o r Import 1939

Export

1943 Januari—juni .... 1 142 1 148 Juli—-december .. 1357 856

797 877

754 1026

913 976

690 637

596 749

550 769

589 Januari Februari Mars April Maj Juni

127 78 107 178 178 129

156 73 50 99 185 191

163 147 152 131 143 147

150 125 139 153 167 179

167 114 139 104 80 86

84 47 87 111 132 135

86 41 54 100 126 143

77 74 84 95 127 132

175 163 191 201 209 203

258 167 150 238 198 137

Importens relativt stora omfattning under första halvåret 1943 torde i väsentlig mån få tillskrivas den omständigheten, att sjöfarten till följd av den blida väderleken kom ovanligt tidigt i gång. Särskilt märkbar blev härigenom den förhållandevis stora ökningen av kol- och koksimporten. I sänkande riktning verkade däremot, att lejdtrafiken, som närmare påvisas å sid. 407, under mera än fyra månader låg helt nere. Importens av nämnda skäl ändrade sammansättning medförde, att importvärdeökningen relativt till 1942 icke motsvarades av en härmed jämförbar kvantitetsökning. Den totala s. k. importvolymen (se sid. 144) visade för bägge halvåren samma siffra eller 43 procent av medeltalet för motsvarande tid åren 1936 38. Exportvolymen, som för första halvåret 1942 visade relationstalet 37, steg för första halvåret 1943 till 38.

398 Importens och exportens länderfördelning under månaderna januarijuni åren 1939, 1942 och 1943 framgår av efterföljande tablå. Procent

Miljoner kronor

Import från Europeiska kontinenten (exkl. Sovjetunionen) Därav: Nordiska länder Tyska riket Italien Västeuropeiska länder 1 Spanien och Portugal Balkanländer ö v r . europ. kontinentalländer Summa 2 Export till Europeiska kontinenten (exkl. Sovjetunionen)

604-4

557-2

794-7

53-1

74-2

90-0

76-5 251-8 20-7 19-8 7-6 150-6 5-3 14-4 57-7

60-8 321-8 53-6 34-6 16-9 18-4 10-3 32-4 8-4

66-4 480-0 53-2 49-9 22-5 21-2 33-4 55-2 12-9

6-7 22-1 1-8 1-7 0-7 13-2 0-5 1-3 5-1

8-1 42-9 7-2 4-6 2-2 2-4 1-4 4-3 1-1

7-5 54-3 6-0 5-7 2-6 2-4 3-8 6-3 1-4

534-0

193-3

88-7

46-9

25-8

10-0

1 138-4

750-5

883-4

100 0

100-0

100 0

504-3

474-4

552-7

55-5

86-7

93-7

165-8 165-6 19-9 6-9 2-8 93-3 6-2 9-6 34-2

125-5 198-6 42-6 48-7 9-7 19-7 10-7 8-4 10-5

108-5 250-7 38-3 61-4 11-6 20-8 23-5 22-0 15-9

18-2 18-2 2-2 0-8 0-3 10-3 0-7 1-0 3-8

22-9 36-3 7-8 8-9 1-8 3-6 2-0 1-5 1-9

18-4 42-5 6-5 10-4 2-0 3-5 4-0 3-7 2-7

404-1

73-0

36-9

44-5

13-3

6-3

908-4

547-4

589-6

100-0

100-0

100-0

Därav: Tyska riket

Västeuropeiska länder 1 Spanien och Portugal Balkanländer Övr. europ. k o n t i n e n t a l l ä n d e r . . . . Summa

1 Frankrike, Nederländerna, B(ilgien och Luxemburg. 2 Att här anförda värdesummc r ej fullt överensstämma med de i tabellen å sid. 397 återgivna beror på att de förra g runda sig på de preliminära siffrorna i månadsstatistiken, de senare (utom för 1943) p å korrigerade, definitiva siffror.

Varuutbytet med de nordiska länderna karakteriserades under första halvåret 1943 av en ökning i importen med nära 6 milj. kronor och en minskning i exporten med omkring 17 milj. kronor. På grund av Finlands försvagade leveransförmåga måste varuutbytet med detta land avsevärt begränsas och i synnerhet reducerades vår export dit kraftigt. A andra sidan undergick varuutbytet med Danmark en utvidgning. Gent emot Norge kom ett nära nog balanserat varuutbyte till stånd. Jämfört med första halvåret 1942 skedde en utvidgning i det svensktyska varuutbytet, i det att importen från Tyskland steg med 158-2 milj. kronor och exporten dit med 52*1 milj. kronor. Tysklands andel i den

399 svenska utrikeshandeln undergick också relativt sett en betydande stegring, nämligen för importen från 42*9 till 54*3 procent och för exporten från 36*3 till 42*5 procent. Frånsett Italien, med vilket land varuutbytet varit av ungefär samma omfattning som under januari—juni 1942, dock med en mindre nedgång för exporten, uppvisar handeln med övriga i tabellen upptagna europeiska länder och ländergrupper en i stort sett mycket stark ökning. Framför allt gäller detta Schweiz, Spanien och Portugal samt Balkanländerna. Det temporära avbrottet i lejdtrafiken decimerade i betydande grad Sveriges handel med länderna utanför den europeiska kontinenten. Importen från dessa länder uppgick första halvåret 1943 till endast 88*7 milj. kronor mot 193-3 milj. kronor motsvarande tid året förut. Exporten till dessa länder minskades i ungefär samma grad, nämligen från 73*0 till 36-9 milj. kronor. Utrikeshandelns reglering. I de riktlinjer för den ekonomiska politiken, som genom Kungl. Maj:ts beslut den 13 november 1942 lagts till grund för fullföljande av den introducerade prisstabiliseringspolitiken (se sid. 217), berördes även frågorna om en utvidgning av prisregleringen för importvaror samt om önskvärdheten av att förhindra import till priser, som icke vore förenliga med stabiliseringssträvandena. I överensstämmelse härmed skänktes ökat beaktande åt dessa synpunkter vid avslutandet kring årsskiftet av de nya handelsavtalen med Tyskland och Italien (se sid. 401 och 404). Enligt Kungl. Maj:ts uppdrag företogs av handelskommissionen och priskontrollnämnden en undersökning angående behovet av ökade kontrollmöjligheter över importen ur prisregleringssynpunkt. I gemensamt utlåtande den 15 februari 1943 anförde dessa myndigheter bland annat följande. Sammanlagt voro vid denna tidpunkt varor, hänförliga till 489 n u m m e r i statistisk varuförteckning underkastade importförbud, som hade sammanhang med rådande kristidsförhållanden. En avsevärd del av den import, som ej var underkastad importförbud, kontrollerades emellertid med hjälp av andra åtgärder. Genom den av valutakontoret i samråd med handelskommissionen handhavda valutaregleringen förelåg sålunda möjlighet att med praktiskt taget samma verkan som importförbud kontrollera all import, som betalades i fria valutor. Härutöver utövades genom den kontroll över kompensationsaffärerna, som handhades av handelskommissionen, en av förhållandena påkallad övervakning av importen av varor, som infördes mot kompensation av svensk export. Vidare förelåg genom det system av transporttillstånd, som handelskommissionen tillämpade i fråga om importen med lejdfartygen, möjlighet att i den utsträckning, som kunde anses önskvärd, kontrollera importen västerifrån. Nu nämnda anordningar medförde samma möjligheter som vid importförbud att till

400 importen knyta erforderliga villkor, och sådana villkor uppställdes även i stor utsträckning. Fullständig kontroll saknades egentligen endast beträffande sådan import som betalades genom clearing, i den mån densamma ej var underkastad importförbud eller föremål för kompensationsaffärer. Dock funnos även här vissa kontrollmöjligheter. Sålunda kunde de införseldeklarationer, som importörerna hade att avge, i viss utsträckning användas för övervakning av clearingimporten. Clearingnämndens övervakning av clearingbetalningarna kunde vidare, vad angick importen från Italien, i viss mån användes i syfte att förhindra, att likvid för varor som avtalsmässigt prisbundits transfererades över den svensk-italienska clearingen till högre belopp än som motsvarades av de avtalade priserna. Slutligen erinrades om att gällande prisstoppbestämmelser och andra prisregleringar medförde en viss kontroll över importen och importpriserna. Emellertid framförde de båda myndigheterna förslag om utsträckning av importförbuden till vissa nya varor, närmast med hänsyn till den nyligen avslutade handelsöverenskommelsen med Italien. Delvis i anledning av denna framställning, delvis av försörjningsskäl förordnade Kungl. Maj:t genom flera under första halvåret 1943 utfärdade kungörelser om importförbud för en rad varor, dels på livsmedels-, dels på industriområdet. Förbud mot import utan vederbörande licensmyndighets medgivande utfärdades sålunda beträffande följande varor: genom kung. 29/1 1943 (nr 60): tarmar (se sid. 291); genom kung. 5/2 1943 (nr 63): russin (se sid. 311); genom kung. 5/3 1943 (nr 91): borsyra och borax samt vissa produkter av lin eller hampa (garn, tågvirke, linor, bind- och segelgarn, impregnerad presenningsvävnad samt en del andra vävnader) (se sid. 325); genom kung. 26/3 1943 (nr 128): vitkål (se sid. 304); genom kung. 2/4 1943 (nr 160): grafitdeglar (se sid. 324); genom kung. 16/4 1943 (nr 176): silvernitrat (lapis), oarbetat silver samt plåt, rör och tråd av silver (se sid. 320); genom kung. 7/5 1943 (nr 231): elastiska band och snören, innehållande strängar av kautschuk (se sid. 325); samt genom kung. 30/6 1943 (nr 535): vissa slag av cellullvävnader (se sid. 325). Som licensmyndighet förordnades beträffande tarmar, russin och vitkål livsmedelskommissionen, beträffande grafitdeglar samt silver och silvervaror industrikommissionen och beträffande övriga varor handelskommissionen. Den redan under flera år före kriget tillämpade importregleringen för socker, vilken enligt gällande författning skulle utgå den 31 juli 1943, förlängdes genom kungörelse den 16 april 1943 (nr 197) för ytterligare ett år. Ur frilistan till exportförbudskungörelsen uteslöts genom kungörelse den 22 januari 1943 (nr 18) framkallad film av svensk produktion.

401 Enligt kungörelse den 19 mars 1943 (nr 129) upphörde fr. o. m. den 1 april den befogenhet som livsmedelskommissionen dittills haft såsom licensmyndighet för exporten av ett antal livsmedelsvaror. Handelsavtal. Efter sedvanliga förhandlingar mellan de svenska och tyska regeringskommissionerna under november och december 1942 träffades den 18 december en överenskommelse rörande det svensk-tyska varu- och betalningsutbytet under 1943. Denna överenskommelse förutsåg, att det ömsesidiga varuutbytet under 1943 skulle uppnå ungefärligen samma omfattning som under nästföregående år. Samtidigt med nämnda överenskommelse förlängdes överenskommelserna angående de svenska finansiella fordringarna i Tyskland att gälla jämväl under 1943. Transfereringen av belopp erforderliga för den avtalsmässigt reglerade ränte- och amorteringstjänsten ägde sålunda fortsättningsvis rum via clearingen. Beträffande innehållet i de för år 1943 träffade överenskommelserna ma följande uppgifter återgivas. Överenskommelsen angående det svensktyska varuutbytet innehöll i avseende å den tyska exporten till Sverige i huvudsak samma kvota som de för tidigare år slutna avtalen. Sålunda fastställdes för de viktigare varuslagen följande leveranskvota: kol och koks 5 milj. ton, handelsjärn 300 000 ton, kali 100 000 ton, koksalt 220 000 ton, glaubersalt 60 000 ton, .soda 30 000 ton, klorkalcium 30 000 ton, vattenglas 5 000 ton, cellull 3 800 ton samt konstsilke 1 200 ton. Vidare ställdes leveranser av 1 800 ton konstgummi, s. k. buna, i utsikt för år 1943. För den svenska exporten till Tyskland fastställdes för första halvåret 1943 bl. a. följande kvota, nämligen sågade trävaror 36 milj. kronor, cellulosa 100 000 ton, därav konstsilkemassa 55 000 ton, samt papper 40 000 ton. Den fortsatta exporten under andra halvåret 1943 av trävaror, cellulosa och papper gjordes beroende av utvecklingen av importen från Tyskland av kol och koks under första halvåret. I de svensk-tyska avtal beträffande det ömsesidiga varuutbytet, som slutits för åren 1940—1942, hade jämväl priserna fastställts för å ena sidan de svenska leveranserna av järnmalm samt å andra sidan de tyska leveranserna av kol och koks samt handels järn. Den för år 1943 träffade överenskommelsen innefattade jämväl en förnyelse på i stort sett oförändrade villkor av den för n ä m n d a produkter tidigare skapade s. k. prisvågen. Vissa smärre prisförhöjningar genomfördes emellertid å ömse sidor, men beträffande höjningarna för kol och koks må nämnas, att dessa höllo sig inom sådana gränser, att bränslekommissionen icke i anledning därav behövde företaga någon ändring av de å svenska marknaden gällande priserna för dessa varor. I avseende å de restkvantiteter järnmalm resp. kol och koks samt handels järn, som återstodo att leverera inom ramen för 26—319301

402 1942 års leveransutfästelser, överenskoms liksom tidigare, att leveranserna skulle äga rum i enlighet med tidigare gällande priser och övriga villkor. Den i december 1942 träffade överenskommelsen innefattade icke någon förnyelse av det under 1942 tillämpade systemet med exportkrediter för viss svensk export till Tyskland. Det överenskoms emellertid, att frågan om ett eventuellt återupptagande av kreditgarantisystemet skulle bliva föremål för förnyade överläggningar vid ingången av andra halvåret 1943. Vid överläggningarna i december 1942 uttalades från svensk sida önskemål om att såvitt möjligt ett prisavtal skulle träffas även beträffande andra i det ömsesidiga varuutbytet ingående produkter än järnmalm, kol och koks samt handelsjärn. Det förutsattes därvid, att ett sådant kompletterande prisavtal icke skulle få karaktären av en prisvåg utan i stället skulle åsyfta genomförande av prisstopp på bredast möjliga basis. Sedan man från tysk sida förklarat sig vilja lämna sin medverkan till en dylik överenskommelse, inleddes i januari månad 1943 förhandlingar i ämnet. Dessa förhandlingar förde till en den 5 februari 1943 träffad överenskommelse, i vilken de svenska och tyska regeringskommissionerna bekräftade sin vilja att för framtiden i gemensamt intresse fullfölja en stabiliserande prispolitik. Överenskommelsen, som inklusive tidigare träffade prisbindningar för järnmalm, kol och koks samt handels järn berörde den övervägande delen av det svensk-tyska varuutbytet (varor, vilka våren 1942 representerade en andel av c:a 90 procent av den totala varuomsättningen), utgick från grundsatsen om bibehållande för den svenska exporten till Tyskland resp. den tyska exporten till Sverige under år 1943 av de priser, som å Ömse sidor voro gällande den 31 oktober 1942. Från svensk sida gjordes vid avslutande av förenämnda överenskommelse förbehåll för revision av de svenska exportpriserna efter ingången av andra halvåret 1943, därest väsentliga ökningar av produktionskostnaderna skulle ha inträtt under första halvåret. Den 16 januari 1943 träffades överenskommelse med danska Vederbörande rörande varuutbytet mellan Sverige och Danmark under första halvåret 1943. Införseln från Danmark avsågs omfatta vissa livsmedelsprodukter, däribland socker, mjölkkonserver, fisk och konsthonung, vidare maskiner, apparater samt farmaceutiska och kemiska preparat. Exporten från Sverige innefattade trävaror, cellulosa, papper, järn, stål, verktyg, maskiner m. m. Överenskommelsen förutsåg ett varuutbyte med en omslutning på 26 milj. kronor i vardera riktningen. Varuutbytesavtalet för första halvåret 1943 kompletterades sedermera med ett i maj månad slutet tilläggsavtal, varigenom varuutbytet för här ifrågavarande period utvidgades med ömsesidiga leveranser till ett sammanlagt värde av 3*2 milj. kronor.

403 Jämväl under denna period lämnade Sverige sin medverkan till ytterligare svensk-dansk-finska trekantsarrangemang, varigenom Sverige för möjliggörande av vissa danska livsmedelsleveranser till Finland medgav export till Danmark utöver ovannämnda bilaterala avtalsram av huvudsakligen trävaror, pappersmassa, papper, verktyg, maskiner, arbeten av lera och sten m. m. till ett sammanlagt värde av 7'2 milj. kronor. Det svensk-norska varuutbytet reglerades lör hela år 1943 genom en den 19 februari träffad överenskommelse. På grundval av det mellan Sveriges riksbank och Norges bank avslutade clearingavtalet ha riktlinjer uppdragits för varuutbytet med en beräknad clearingomsättning på 105 milj. kronor. Beträffande sammansättningen av importen avböjdes å svensk sida i princip all införsel av livsmedel. Importen omfattade sålunda huvudsakligen kalksalpeter, kalkkväve, svavel, svavelkis, molybden, zink. aluminium och rundvirke. På den svenska exportsidan ingick, förutom leveranser av livsmedel — bl. a. socker, morötter och vitkål — samt läkemedel, järn och stål, maskiner samt trävaror m. m. Enighet uppnåddes jämväl angående förlängning för år 1943 av mellan Sveriges rikshank och Norges bank gällande överenskommelse angående finansiella betalningar mellan Sverige och Norge. Efter förhandlingar i Berlin under februari månad 1943 träffades den 23 samma månad överenskommelser rörande Sveriges handels- och betalningsförbindelser med Nederländerna och Belgien under år 1943. Importen från Nederländerna beräknades komma att uppgå till 18*5 milj. kronor samt huvudsakligen bestå av blomsterlökar, vissa kemikalier och farmaceutiska produkter, salt, konstsilke, radioapparater, maskiner samt elektroteknisk materiel. Den svenska exporten beräknades komma att belöpa sig till enahanda belopp med i stort sett liknande sammansättning som under föregående år, d. v. s. trävaror, cellulosa, papper samt maskinindustriella produkter. För varuutbytet med Belgien räknades med import resp. export till ett värde av 11-6 milj. kronor. Importen omfattade bl. a. blomsterlökar, blommor, film, fotografisk materiel, glas, konstsilke, kemiska produkter och maskiner, medan exporten till Belgien huvudsakligen avsåg trävaror, cellulosa, papper samt maskiner. Såsom framhållits i översikten för andra halvåret 1942, reglerades den svensk-ungerska samhandeln för perioden 1 september 1942—31 augusti 1943 av en den 8 oktober 1942 träffad överenskommelse. Denna kompletterades sedermera med tvenne tilläggsavtal, slutna under april resp. maj 1943, varigenom genomfördes en utvidgning av varuutbytet med sammanlagt c:a 6 milj. kronor.

404 Det svensk-slovakiska varuutbytet reglerades för tiden 1 januari—1 oktober 1943 genom en den 27 februari 1943 i Stockholm träffad överenskommelse. Enligt sagda överenskommelse förutsågs ett upprätthållande av varuutbytet enligt i stort sett samma riktlinjer och med samma omfång som tidigare. Införseln avsågs omfatta i första hand smörjoljor och andra mineraloljeprodukter, textilvaror samt vissa kemiska produkter. I utförseln till Slovakien beräknades i första hand ingå sulfatcellulosa, järn och stål, kullager samt maskiner. Under mars månad 1943 ägde överläggningar rum i Bern mellan svenska och schweiziska vederbörande beträffande det svensk-schweiziska varuutbytet under å r 1943. Härvid företogs en genomgång av de svenska och schweiziska leveransmöjligheterna till resp. land, varjämte riktlinjer uppdrogos för exportlicenseringen i fråga om ett antal varor av större betydelse. Från svensk sida lämnades vidare vissa förklaringar angående tilllämpningen av i Sverige gällande importreglering och maximiprisföreskrifter i avseende å införseln från Schweiz. — Importen från Schweiz omfattade under första halvåret 1943 huvudsakligen kemiska och farmaceutiska produkter, textilvaror, ur, maskiner, apparater och instrument m. m. I utförseln till Schweiz ingingo i främsta rummet cellulosa, papper, järn och stål, maskiner m. m. Den märkbara stegringen i det svenskschweiziska varuutbytet från 1942 fortsatte jämväl under 1943 års första sex månader. Med Italien träffades den 5 februari 1943 ett handelsavtal för år 1943, vilket förutsåg ett totalt varuutbyte på sammanlagt omkring 170 milj. kronor mot beräknade 240 milj. kronor enligt överenskommelsen för år 1942. Under avtalsförhandlingarna fastställdes kvoterna för den svenska exporten av skogsprodukter endast för första halvåret 1943. Det förutsågs emellertid, att efter utgången av första halvåret överläggningar skulle äga rum rörande storleken av den svenska exporten av skogsprodukter under senare hälften av året. Överläggningar rörande priserna skulle enligt avtalet äga rum kvartalsvis. Den svenska exporten avsågs komma att erhålla i stort sett enahanda sammansättning som under de närmast föregående åren. De största varuposterna utgjordes av olika slags cellulosa samt tidningspapper, för vilka varor, såsom nämnts, kvoter fastställdes endast för första halvåret. Vidare skulle exporteras järn och stål, maskiner och kemiska produkter m. m. Italien å sin sida skulle leverera frukt — främst apelsiner — grönsaker, mandel, vin, hampa, olika slag av textilprodukter samt tobak, vitaminpreparat och kemiska produkter. Med hänsyn till svårigheterna beträffande prissättningen, särskilt i fråga om de viktigare italienska exportvarorna, bedömdes utsikterna för ett fullständigt utnyttjande av de fastställda varukontingenterna såsom ovissa.

405 Betalningarna för varuutbytet under 1943 förutsågos skola verkställas enligt det i december 1940 ingångna clearingavtalet. Det svensk-rumänska varuutbytet, som tidigare varit föremål för en notväxling av den 26 maj 1942, reglerades i ett den 5 maj 1943 undertecknat avtal. Detta avtal utgjorde den första utförligare överenskommelse, som träffats rörande varuutbytet, och avsåg en ingående reglering av den under de senaste åren väsentligt utvidgade handeln mellan de båda länderna. Avtalet förutsåg en viss utvidgning av den svenska exporten under förutsättning av ökade rumänska oljeleveranser.

10.

Sjöfarten.

Fartygsbeståndet. Den minskning i handelsflottans tonnage, som 1'ramirätt under år 1942, fortsatte även under första halvåret 1943. Enligt den officiella redovisningen nedgick sålunda antalet registrerade fartyg från 2 089 vid årets början till 2 076 den 30 juni samt fartygens sammanlagda dräktighet frän 1 396 999 till 1 379 096 bruttoton. Minskningen låg dock denna gång helt på äng- och segeltonnagets sida, medan motortonnaget ökades från -193 fartyg om 714 777 bruttoton till 510 fartyg om 732 566 bruttoton. Fartygsförlusterna genom krigsförlisningar voro relativt betydande. De omfattade under halvåret 25 fartyg om sammanlagt 73 432 bruttoton. Totala antalet genom krigsåtgärder förlorade fartyg sedan krigets början och deras dräktighet samt antalet av de i samband med dessa förlisningar omkomna personerna framgår av följande siffror: 1939 1940 1941 1912 1943 l:a halvåret

Antal fartyg

Bruttoton

Antal omkomna

21 59 33 43 25

38 693 154 310 106 472 147 289 73 132

76 446 215 211 153

Summa 181

320 196

1 101

Dessutom hade genom krigsåtgärd förlorats 14 fiskefartyg om sammanlagt 731 bruttoton, varvid 56 man omkommit. Fartygsförsäljningarna, som under de gångna krigsåren väsentligen omfattat smärre motorseglare och andra småfartyg, hade numera nästan upphört. Sjötrafikens omfattning. Den milda vintern medförde, att sjöfarten på de svenska h a m n a r n a kom jämförelsevis tidigt i gång. Totala sjöfarten mellan Sverige och utlandet omfattade därför under första halvåret 1943 ett avsevärt större tonnage än under första halvåret 1942. Trafiken utanför västspärren åter torde ha sysselsatt ett till följd av krigsförlisningarna ytterligare minskat antal fartyg. Lejdtrafiken låg under större delen av halvåret nere (se nedan).

407 Följande siffror ange omfattningen av den utrikes sjöfarten på de svenska hamnarna månadsvis under första halvåret 1942 och 1943. Ankommande fartyg 1 000 nettoton Januari Februari -Mars April Maj Juni

1943 Avgående fartyg 1000 nettoton 1942 1943

694 275 206 463 924 1 250

707 522 654 646 1 036 1 120

700 232 230 637 1 014 1304

666 540 712 691 1 097 1174

Liksom förut utnyttjades fartygens lastförmåga bättre i utgående än i ingående fart. Av de ankommande fartygen redovisades 75 procent, av de avgående 86 procent som lastförande. De svenska fartygens andel i sjöfarten på Sverige var ungefär densamma som under föregående halvår, nämligen 43 procent, medan de tyska fartygens andel nedgick till 15 procent. Den svenska handelsflottan utanför västspärren var fortfarande engagerad dels i vanlig fraktfart mellan utrikes orter, dels i tidsbefraktning, dels ock i Röda kors-frakt. Lejdtrafiken. I slutet av år 1942 uppstodo rubbningar i lejdtrafiken, bland a n n a t i form av avsevärda förseningar för de ingående fartygen. Sålunda inklarerades under december icke en enda lejdbåt. En anhopning ägde r u m under januari 1943, då mellan den 8 och den 17 icke mindre än sju fartyg inkommo. Efter den 17 januari upphörde lejdtrafiken helt och hållet, enär fortsatt lejd vägrades. Sedan de föreliggande hindren tills vidare undanröjts, kunde lejdtrafiken åter upptagas den 12 maj. I n d e r första halvåret 1943 inkommo till Göteborg sammanlagt 20 lejdfartyg, därav som nämnts 7 under januari och 13 under maj och juni. Bland dessa voro 3 tankbålar från Förenta staterna. Av de övriga med diverse varor lastade fartygen hade 15 avgått från Sydamerika, ett från Förenta staterna och ett från afrikansk hamn. Sammanlagt inkommo med dessa båtar varor om c:a 150 000 ton, därav 41 000 ton bränn- och smörjoljor för marinens räkning. Av övriga varor märkas fettråvaror (24 000 ton), fettämnen (8 000 ton), oljekakor (12 000 ton), majs (10 000 ton), risgryn (11 800 ton), bomull (0 600 ton) samt mindre partier fläsk, vete, bönor, kaffe, kakaobönor, tobak, ull, hudar och diverse kemikalier m. m. Totala värdet av de införda varorna uppgick till c a 164 milj. kronor. 62 procent av införseln härrörde från Sydamerika, 32 procent från Förenta staterna, 4-2 procent från Afrika, resten från Portugal, England och Indien. I lejdtrafik avgingo från Göteborg under första halvåret 1943 18 fartyg, därav 2 tankfartyg i barlast. Två av de lastade fartygen voro destinerade

408 till Lissabon, de övriga till Sydamerika; två fartyg förliste under vägen utanför norska kusten. Lasterna, väsentligen av samma slag som de förut i lejdtrafik utförda, uppgingo till sammanlagt 73 600 ton med ett värde av 67*5 milj. kronor. Fraktfartsregleringen. Nya avtal slötos i början av år 1943 mellan vederbörande svenska ocb tyska sjöfartsorgan angående malm- och träfrakterna under året vid skeppningar mellan Sverige och Tyskland, varvid i huvudsak samma villkor fastställdes som de förut gällande. Liksom föregående år skulle betraktarna under vintersäsongen debiteras en viss isriskpremie. Från tysk sida tillförsäkrades även för år 1943 en viss tilldelning av olja till de svenska motorseglarna i och för fraktfarten med virke till Tyskland. Tilldelningen bestämdes 10 procent lägre än den som lämnats under år 1942. Vad beträffar godstransporter med motorseglare och motorpråmar i inrikes sjöfart ha under senare år gällt vissa mellan Sveriges segelfartygsförening och Betraktarnas intresseförening överenskomna minimitariffer, vilkas grundtariff senast fastställts för år 1939 och därefter successivt proIongerats. För seglationen under åren 1941 och 1942 lades till nämnda grundtariff tillägg varierande mellan 50 och 80 procent. Emellertid uttogos för dessa transporter ofta nog vida högre frakter, understundom ända upp till 300 procent över minimitarifferna. På grund av ökade omkostnader begärde segelfartygsföreningen för år 1943 vissa höjningar av de fastställda procentuella tilläggen, varom förhandlingar upptogos inför priskontrollnämnden. Sedan nämnden medverkat till en sänkning av priset på motyl samt segelfartygsföreningen tillförsäkrats tilldelning av viss bränslekvantitet, kunde parterna enas. På nämndens hemställan bemyndigade Kungl. Maj:t härefter nämnden genom beslut den 21 april 1943 att fastställa grundtariffen med överenskomna procentuella tillägg såsom normalpriser att gälla vid frivillig transport inom landet med motorseglare eller motorpråmar av alla godsslag utom massaved (pappersved), props, långved och kast ved. I cirkulär nr 297 bestämde priskontrollnämnden dylika normalpriser med giltighet fr. o. m. den 11 maj 1943. De sålunda fastställda normalpriserna inneburo, att de tidigare minimitarifferna bibehöllos såsom grundfrakter samt att de procentuella tilläggen maximerades till 100 procent för huvudtariffen och vissa specialtariffer och till 120 procent för trälasttarifferna. Tilläggstariffer bestämdes dessutom för vissa skrymmande varor samt för lastning och lossning. På den transoceana fraktmarknaden gjorde sig tonnagebristen alltjämt starkt kännbar, alldenstund det mesta tillgängliga tonnaget tagits i anspråk för transporter av krigsmateriel för de allierade makternas räkning. Svenska fartyg gingo fortfarande i trafik mellan kanadensiska och grekiska hamnar för transport av spannmål under de krigförandes lejd.

409 F r a k t n i v å n kunde innanför västspärren genomsnittligt sägas ha stabiliserats något över tre gånger 1939 års nivå, vad gäller utrikes fart. Malmfrakterna hade stigit något mera och likaså träfrakterna, kolfrakterna däremot mindre. I den inrikes farten voro frakterna i genomsnitt inemot dubbelt så höga som före kriget. Utanför spärren var fraktstegringen mycket större, dock ingalunda så stark som under förra världskriget, då frakterna exempelvis på England, när de voro som högst, stego ända till fyrtio gånger fredsnivån. Den statliga regleringen av sjöfarten och fraktmarknaden har under detta krig verkat i hög grad dämpande på fraktstegringen. E n verkställd beräkning har givit vid handen, att avspärrningen under det pågående kriget fått till följd en fraktstegring, som är blott ungefär en tredjedel av vad blockaden och u-båtskriget under förra världskriget medförde.

Krigsriskersättning till sjömän. Avtal rörande krigsriskersättning hade under de gångna krigsåren tid efter annan träffats mellan Sveriges redareförening resp. enskilda rederiföretag, å ena, samt Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet, Sveriges radiotelegrafistförening, Svenska sjöfolksförbundet och Svenska stewartsföreningen, å andra sidan. De under våren 1943 löpande avtalen gällde fr. o. m. den 29 oktober 1942 (jfr ovan sid. 199). Enligt dessa avtal utgick krigsriskersättningen såsom tillägg med viss procent å hyran per månad, varvid dock den månatliga hyra, å vilken krigsriskersättningen beräknades, i intet fall fick understiga 250 kronor för den som hade en hyra av 100 kronor per månad eller därutöver och 200 kronor för den som hade en månadshyra mindre än 100 kronor. Krigsriskersättningen varierade för olika sjöområden från 40 procent av månadshyran i svensk kustfart till 300, i vissa fall ända till 350 procent i östra delen av Nordatlanten och i Medelhavet. Ersättningen utgick enligt avtalen för hela den tid fartyget befann sig inom resp. områden med undantag för den tid då fartyget låg i neutral hamn eller befann sig i inre svenskt territorialvatten. Vidare gällde den begränsningen, att ersättning icke utgick för längre tid än sex veckor för en och samma enkelresa. Till den som var anställd å fartyg, vilket förlist i följd av krigshändelse, skulle utgå extra ersättning med 500 kronor utöver de förmåner som tillkommo honom enligt sjömanslagen. Redan vid 1940 års riksdag hade motion väckts, att sjöfolket måtte befrias från erläggande av skatt för under kriget intjänad krigsriskersättning, men icke vunnit riksdagens bifall. På grund av senare inkomna framställningar från sjöfolkssammanslutningarna fann sig Kungl. Maj:t emellertid föranlåten att vid 1943 års riksdag framlägga proposition rörande denna fråga, nr 309.

410 I propositionen anförde finansministern, att det med fog kunde göras gällande, att sjöfolkets krigsriskersättning icke vore av samma karaktär som annan intäkt av tjänst, för vilken skattplikt förelåge. Ifrågavarande ersättning intjänades under mycket riskfyllda förhållanden och de faror och påfrestningar, för vilka sjömännen vitsattes under sin yrkesutövning, hade avsevärt ökats ju längre kriget pågått. Krigsriskersättningen hade därför kommit att alltmera få karaktären av en premie, som utgick till sjömännen för de risker till liv och lem, för vilka de utsatte sig i och för sitt arbe le. Det borde även beaktas, att ifrågavarande yrkesgrupp tidigare knappast haft sådana inkomster, att mera avsevärda besparingar kunnat göras till familjernas framtida underhåll. Så starka billighetsskäl syntes numera tala till förmån för en skattelindring för sjöfolket, att de principiella betänkligheterna mot en dylik åtgärd borde få vika. Den skattelindring för sjömännen, som föreslogs i propositionen, innebar att vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skulle i den skattepliktiga inkomsten medräknas endast 50 procent av krigsriskersättningen. Därest denna för kalenderår uppginge till mera än 10 000 kronor, skulle dock den överskjutande delen i sin helhet betraktas såsom skattepliktig inkomst. Skattelindringen skulle avse jämväl värnskatten. Riksdagen biföll propositionen och förordning i ämnet utfärdades den 30 juni 1943 (nr 491). Utbetalning civ krigsrisker sättning. I samband med att riksdagen våren 1942 biföll Kungl. Maj:ts proposition angående utsträckt tillämpning av 1939 års lag om utbetalande av krigsriskersättning till sjömän till att gälla sådan ersättning som belöpte å tiden t. o. m. den 30 juni 1943, anhöll riksdagen att Kungl. Maj:t ville låta föranstalta om en översyn av gällande bestämmelser i ämnet samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda (se del III sid. 382). I proposition till 1943 års riksdag, nr 274. hemställde Kungl. Maj:t om riksdagens bifall till att tillämpningen av nyssnämnda lag måtte utsträckas ytterligare ett är. Den ifrågavarande lagstiftningen, vilken tillkommit för att motverka de sociala olägenheter, som kunde uppstå genom att sjöm ä n under rådande, för dem särskilt påfrestande förhållanden finge omedelbart disponera över avsevärda belopp utöver den normala hyran, hade, enligt justitieministerns i propositionen anförda uttalande, utan tvivel varit till gagn och bidragit till att mycket stora belopp sparats för sjömännens framtida behov. Den till följd av riksdagens beslut verkställda översynen av gällande bestämmelser i ämnet hade givit vid handen, att någon ändring i lagen icke vore erforderlig, varemot viss jämkning syntes böra vidtagas i de i administrativ ordning utfärdade tillämpningsbestämmelserna. Riksdagen godkände förslaget om utsträckning av lagens tillämpning att gälla krigsriskersättning, som belöpte å liden t. o. m. den 30 juni 1944.

411 Lag härom utfärdades den 30 juni 1943 (nr 463). Samma dag utfärdades kungörelse (nr 464) angående fortsatt giltighet jämväl för tillämpningskungörelsen den 15 december 1939 (nr 857). Härvid gjordes den uppmjukningen av den tidigare bestämmelsen, att postsparbanken endast såframt ^synnerliga skäl» därtill förelåge ägde avsända hos banken insatta medel till plats utom riket, att sålunda insatta medel »icke utan skälig anledning» finge avsändas till utlandet. Någon mera ingående behovsprövning skulle alltså icke vidare krävas. Den i postsparbanken kvarstående behållningen av insatta krigsriskersättningsmedel efter avdrag av uttagningar uppgick vid utgången av år 1912 till 15-3 och den 30 juni 1943 till 16-3 milj. kronor. Åtgärder för minskyddsanordningar å fartyg. 1939 års urtima riksdag hade, med bifall till Kungl. Maj:ts proposition nr 35, å tilläggsstat för budgetåret 1939/40 anvisat ett reservationsanslagav 1 milj. kronor till främjande av handelsfartygs förseende med skyddsanordningar mot minsprängning. Kungl. Maj:t ställde medlen till kommerskollegii förfogande att användas för utgivande av bidrag till ägare av handelsfartyg med högst hälften av de kostnader, som voro förenade med anskaffning för fartyget och anbringande å detsamma av dylika skyddsanordningar (paravaner). Samtidigt bemyndigade Kungl. Maj:t marinförvaltningen att för en kostnad av högst 750 000 kronor anskaffa 300 paravaner med bogser- och inhalningslinor att användas till skydd för handelsfartyg. I skrivelse den 25 augusti 1942 anmälde kommerskollegium, att anslaget dittills belastats med utgifter till ett belopp av c:a 650 000 kronor. Ifrågavarande anordningar hade emellertid endast i obetydlig mån kommit till användning. Dock kunde det tänkas, att minskyddsanordningar under krigels gång komme att erfordras i betydligt större omfattning, och det vore därför önskvärt, att anslaget finge disponeras även under budgetåret 1943/44, trots att reservationsanslag enligt gällande bestämmelser ej stode till förfogande längre än t. o. m. tredje budgetåret efter det, å vars riksstat anslaget sist blivit uppfört. Sedan Kungl. Maj:t framlagt proposition härom till 1943 års riksdag, nr 97, bifölls denna hemställan av riksdagen. Med anledning av att kring årsskiftet 1942/43 fartyg i lejdtrafik förlist utanför norska kusten under omständigheter, som tydde på att de stött på förankrade minor, uppstod vid denna tid fråga om åtgärder till skydd för fartygen i hithörande trafik. Kommerskollegium framförde i skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 januari 1943 förslag i detta ärende. Kollegium aniörde, att det från vissa håll ifrågasatts att förse samtliga lejdfartyg med paravaner. Bland handelssjöfartens utövare hade man emellertid ställt sig ganska tvivlande till paravanernas effektivitet. Det skulle ock bliva förenat med vissa svårigheter att utrusta lejdfartygen med paravaner, och deras iordningställande för skyddens anbringande skulle dessutom taga

412 ganska lång tid i anspråk. I stället framförde kollegium ett annat förslag, nämligen att ett särskilt fartyg skulle utrustas med paravaner samt nyttjas till att såsom ledarfartyg gå före lejdfartygen vid deras passage genom minfälten. Det sålunda utrustade ledarfartyget skulle stationeras i någon svensk västkusthamn men borde, när så befunnes lämpligt för lejdfartygs inväntande, få temporärt förläggas till norsk hamn. Kungl. Maj:t, som i likhet med de i ämnet hörda myndigheterna fann förslaget ändamålsenligt, uppdrog den 5 februari 1943 åt trafikkommissionen att, i huvudsaklig överensstämmelse med vad därutinnan föreslagits av kommerskollegium och marinförvaltningen, förhyra och utrusta ett fartyg för att, efter av chefen för marinen i samråd med utrikesdepartementet meddelade anvisningar, såsom ledarfartyg användas i lejdtrafiken; samtidigt anbefallde Kungl. Maj:t marinförvaltningen att kostnadsfritt ställa för fartygets utrustning erforderlig minsvepningsmateriel till förfogande samt bemyndigade krigsförsäkringsnämnden att utan premiekostnad för statsverket hålla fartyget krigs- och sjöförsäkrat under den tid detsamma av staten användes såsom ledarfartyg. De behövliga kostnaderna skulle tills vidare täckas från förskottsstat. Sedan Kungl. Maj:t i proposition nr 96 framlagt ärendet för riksdagen, anvisade denna till särskilda minskyddsanordningar inom lejdtrafiken dels å tilläggsstat för budgetåret 1942/43 ett anslag av 500 000 kronor, dels å riksstaten för budgetåret 1943/44 ett anslag av 1-2 milj. kronor. I anledning av nyssnämnda uppdrag förhyrde trafikkommissionen ett ångfartyg »Lena», vilket utrustades för ifrågavarande ändamål. Enär emellertid de krigförandes samtycke icke kunde erhållas för den avsedda anordningen, måste fartyget åter avrustas och uppdraget till trafikkommissionen återkallades genom Kungl. Maj:ts beslut den 11 juni 1943.

Neutralitets- och sjöfartsskydd. Någon ny minering från svensk sida skedde ej under första halvåret 1943, Vad beträffar sjöfartsskyddet i övrigt må nämnas, att den allmänna verksamhet, som från marinens sida härutinnan utövats och som i korthet omnämnts i föregående halvårsredogörelse (se sid. 162), fortfor i samma former även under första halvåret 1943. Någon regelbunden eskortering ägde ej rum. Sammanlagt oskadliggjordes under halvåret 648 minor och 42 sprängbojar. Särskilda åtgärder ha vidtagits till s k y d d m o t m a g n e t m i n o r. Härom ha från marinförvaltningen lämnats följande uppgifter. Avståndsminan är en av detta krigs stora nyheter. Det är framför allt magnetminan som omhuldats, men även den akustiska minan h a r använts. Sedan magnetminans konstruktion blivit känd, utformades skyddsmedel mot densamma, men minornas känslighet har successivt ökats. Skydds-

413 medlen ha även förbättrats, men minorna ha hållit ett försprång, även om skadeverkningarna avsevärt kunnat nedbringas. Skyddsmedlet var i början horisontella kabelslingor runt fartygen — s. k. magnetskydd — för kompensering av inducerad magnetism. Ett flertal svenska fartyg försågos med sådana anläggningar. Fartygen hade emellertid i de flesta fall permanent magnetism, som gjorde att magnetskydden ej blevo fullt effektiva. För att avhjälpa detta byggdes avmagnetiseringsstationer för behandling av fartygen häremot. I dessa stationer kunde sådana fartyg, som saknade magnetskydd samtidigt motmagnetiseras. Motmagnetiseringen har i stort sett samma verkan som magnetskydden, men behandlingen måste upprepas med 5 å 6 veckors mellanrum. I Stockholm färdigställdes under vintern 1942/43 en avmagnetiseringsstation, som togs i bruk i mars 1943. Efter provdrift öppnades stationen för allmänt bruk i början av maj. Intill den 30 juni hade c:a 150 behandlingar utförts. En anläggning av samma slag har planerats i Göteborg.

11.

Landtrafiken.

A.

Statens järnvägar.

Persontrafiken visade alltjämt stegring i jämförelse med motsvarande tidsperiod föregående år. Persontrafikinkomsten utgjorde under perioden 95*5 milj. kronor, vilket innebär en ökning i jämförelse med samma tid föregående år med omkring 15 procent. Militärtrafiken minskades i vad avsåg svensk militär med omkring 5-6 procent. Inkomsterna av den tyska militärens permittentresor lågo omkring 7 procent över föregående års inkomster. Bristen på personvagnar var fortfarande betydande och särskilt vid veckoskiftena och helgerna var utrymmet i vissa tåg otillräckligt. Trots detta avvecklades trafiken på det hela taget tillfredsställande. Cykeltransporterna visade fortsatt stegring. Antalet inskrivna cyklar utgjorde omkring 903 000, vilket innebär en stegring i jämförelse med första halvåret 1942 med 32 procent. Tågföringen var i stort sett god under perioden och tågförseningarna av relativt ringa omfattning.

Godstrafiken. Stegringstendensen för godstrafikvolymen mattades väsentligt. Den transporterade viktmängden gods steg visserligen under perioden med 13 procent vid jämförelse med föregående år, men på grund av all en del långväga transporter av vissa godsslag (t. ex. cellulosafoder) bortföllo. stannade ökningen för godsvagnaxelkilometer och godstonkilometer vid (v6 resp. 4*3 procent. Härvid liksom vid följande jämförelser är att märka, att siffrorna även påverkas av den ökning av banlängden, som inträtt under senare år genom förstatligande av enskilda järnvägar. Den befordrade styckegodsmängden framgår av följande tablå. Å SJ befordrat fraktstyckegods (i ton) Egen trafik Samtrafik Januari—juni 1939 i » 1942 » » 1943

199 03cS 398 541 435 168

184 703 212 701 227 335

Antal vagnar lastade med styckegods 264 397 330 535 358 606

415 Vagnslasttrafikens utveckling belyses av nedanstående sammanställning.

Januari—juni 1939 » » 1942 » » 1943

, , „ , .„ , Vagnslastgods ° c w ii i a SJ (exkl. lapp, , , f landsmalm) . ton

Tonkilometer ^14. av vagnslastj gods ° .,. milj.

Antal vid SJ av . ,., . , . , trafikant lastade , . .. . vagnar (medeltal ° „\ , . per sockendag) n/ ,, , exkl. malmvagnar

4 767 322 8 663 007 9 814 055

938 2 549 2 611

1 802 3 698 4 327

Ved transporterna fingo under eftervintern en betydande omfattning och överstego under perioden med nära 50 procent fjolårstransporterna samma tid. Transporterna av byggnadsvaror, cement och tegel samt av apatitmalm för framställning av konstgödselmedel visade kraftig stegring. Större godsmängder än tidigare befordrades även av livsmedel och träkol samt av järn- och stålvaror. Däremot lågo transportmängderna av pappersmassa och mineraloljor betydligt under fjolårssiffrorna. Transporterna av cellulosafoder föllo nästan helt bort. Malmtrafiken var fortfarande av jämförelsevis ringa omfattning men dock något större än år 1942. Bristen på godsvagnar var i det närmaste lika kännbar som under föregående år, vilket belyses av följande uppgifter rörande tillgången och behovet av godsvagnar (utom malmvagnar) i medeltal per dag. Januari—juni 1939 » » 1942 » )> 1943

Tillgång

Behov

4 455 4 133 4 854

3 503 6 636 6 945

Av Kungl. Maj:t tidigare medgivna undantag från trafikstadgans bestämmelser i fråga om fördelning av vagnar och lasttillbehör ägde fortsatt giltighet, vilket även var fallet med medgivandet, att ändringar i befordringsavgifterna icke behövde offentliggöras. Förbud gällde även under första halvåret 1943 mot transport på vissa avstånd av ved, träkol och torv utan särskilt tillstånd av statens bränslekommission. Tidigare genomförd höjning av vagns- och presenningspengarna och nedsättning av lastnings- och lossningsfristen tillämpades även under första halvåret 1943. Som ett led i strävandena att minska riskerna för felsändning av gods genomfördes efter Kungl. Maj:ts medgivande en betydande inskränkning i trafikants rättighet att förse gods med märke eller nummer i stället för med mottagarens namn och fullständiga adress. Vagnslasttrafiken med utlandet under ifrågavarande period undergick inga anmärkningsvärda ändringar. Trafiken var av ungefär samma storleksordning som under närmast föregående halvår. Bortsett från trafiken med Norge och Danmark var trafiken störst med Tyskland och därnäst

416 med Italien och Schweiz. Gods kunde sändas till de nordiska länderna och de flesta länder på kontinenten; dock var trafiken söderut med vissa länder och områden tidvis helt inställd eller försvårad till följd av transporthinder på utländska järnvägssträckor, såsom vagnanhopningar på gränsstationer och företrädesrätt för militärtransporter. För transport av gods till och från exempelvis Frankrike, Portugal och Spanien fordrades för varje särskilt fall transporttillstånd av tysk järnvägsmyndighet. Godstrafiken till och från kontinenten, som normalt framgår över Trelleborg—Sassnitz-leden, tvingades av inskränkta transportmöjligheter på denna tågfärjeled att tidvis — liksom under de två närmast föregående krigsåren — i icke oväsentlig utsträckning framgå över Danmark och de svensk-danska färjeförbindclserna.

Tdgfårjetrafiken. Färjetrafiken kunde under perioden upprätthållas på samtliga färjeleder utan mera långvariga avbrott. Ishinder ha icke alls förekommit under vintern 1942—1943. Mellan Trelleborg och Sassnitz var trafiken under tiden 25 april—16 maj helt inställd, enär den svenska färjan måste uppläggas för pannrengöring och översyn och de tyska färjorna på grund av reparationsarbeten ej voro disponibla. Enstaka dagar inställdes färjetrafiken Trelleborg—Sassnitz på grund av minrisk, nämligen den 30 januari, 5, 9—11 februari, 11 mars, 21, 23 och 28 maj samt 2—9 juni. På denna led upprätthöllos turerna under tiden 1 januari—24 april uteslutande av svensk färja, som i regel gjorde en tur fram och åter per dag. Fr. o. m. den 17 maj insattes två tyska färjor. På färjeleden Malmö—Köpenhamn återupptogs fr. o. m. årsskiftet den regelbundna persontrafiken, som varit avbruten sedan mitten av juli 1942. På grund av minfara utfördes här inga färjeturer den 11 mars och 29 april. Färjeturerna voro även inställda under tiden 1—10 maj till dess dansk ersättningsfärja kunde insättas för färjan Malmö, som minsprängdes den 30 april. Trots betydande skador blev sistnämnda färja påföljande dag efter tätning bogserad in i färjeläget i Malmö och kunde efter reparation, som tog omkring två månader, återinsättas i trafik fr. o. m. den 2 juli. Den 21 april slutfördes bärgningen av isbrytarfärjan Starke, vilken minsprängts och sjunkit i februari 1942. Starke inbogserades till varv i Malmö för reparation och ombyggnad.

Personalställning och ekonomiskt läge. Personalantalet visade fortsatt stegring beroende på den alltjämt fortgående trafikökningen ävensom den fortsatta införlivningen med statsbanenätet av enskilda järnvägar. Nedanstående sammanställning utvisar personalantalet i jämförelse med trafikomfattningen mätt i vagnaxelkilometer.

417 Vagnaxelkm (i tåj och färjedrift)

Personal utom ban- Ökning och byggnadsarbe- i % i jämÖkning i % tare vid periodens förelse i jämförelse slut med 1939 med 1939

Januari—juni 1939 » i 1942 » 1943

818 1242 1336

26 821 37 031 39 682

51-8 63-3

38-1 48-0

För att underlätta en reglering av personalantalet vid inträdande trafikminskning ha med tillämpning fr. o. m. den 1 mars tjänstemän, som uppnått pensionsåldern och som befunnits tjänstedugliga, medgivits anstånd med avskedet under högst ett år. Därjämte har liksom tidigare ett antal pensionärer beretts tillfällig anställning. På grund härav voro vid slutet av andra halvåret av nämnda kategorier omkring 400 personer anställda vid verket. Det ekonomiska resultatet av järnvägsdriften framgår av följande siffror: Inkomster

Utgifter

Miljoner Januari—juni 1939 » » 1942 » »> 1943

123-1 235-3 254-7

100-6 170-8 186-5

Driftöverskott

kronor 22-5 64-5 68-2

Elektrifiering av statsbanenätet, förändringar i tidtabellen, besparingsåtgärder m. in. Elektrifieringsarbeten fortgingo under perioden på ban delarna Hälsingborg—Hässleholm och Ramlösa—Eslöv. För att underlätta avvecklingen av den enorma trafiken har utbyggandet av dubbelspår fortsatts i den utsträckning anslagsmedel och arbetskraft k u n n a t ställas till förfogande. Under perioden öppnades bandelarna Flen —Sköldinge och Laxå—Gårdsjö för dubbelspårsdrift. Dubbelspårsarbeten pågingo därjämte på järnvägslinjerna Järna—Flen och Skövde—Falköping C. Den inskränkning av antalet personförande tåg, som vidtagits den 15 september 1942, måste på grund av fortsatt knapphet på elektrolok för ombesörjande av godstransportarbetet bibehållas under större delen av perioden. En avsevärd utökning av antalet personförande tåg vidtogs dock fr. o. m. den 7 juni, då ny tidtabell pålades. Vedeldningen av ångloken skedde i ungefär samma utsträckning som under närmast föregående halvår. Medeltalet lokkilometer per dag för de vedeldade loken utgjorde 43 000. Vedförbrukningen för lokdriften utgjorde i genomsnitt 95 000 kbm per månad, vilket motsvarar en kolbesparing av omkring 15 000 ton. Ifrågavarande vedkvantitet motsvarar omkring 55 procent av den totala månatliga bränsleförbrukningen för ångloken. Den vanligen så utpräglade stegringen av den totala kvantiteten förbrukat 27—319301

418 lokbränsle under månaderna januari—mars har detta år icke så tydligt framträtt, huvudsakligen beroende på den milda och snöfattiga vintern. Antalet vedgivningsplatser ökades under perioden till 145 och antalet vedeldade lok till 368. För torveldning på loken förbrukades under första halvåret 1943 omkring 9 300 ton torv, motsvarande 4 700 ton utländska stenkol. Den obetydliga förbrukningen förorsakades av otillräckliga lagringsmöjligheter vid statens järnvägar under torvkampanjen och brist på leveransduglig torv under eftersäsongen. Förbrukningen av flytande bränsle, omkring 4 500 liter bensin och 12 500 liter motyl 50 per månad, var avsevärt mindre än under föregående halvår. Denna inskränkta förbrukning, som utgör endast omkring 2 a 3 procent av den tidigare normala åtgången, har möjliggjorts genom att den över^ vägande delen, omkring 1 300 fordon, av motorfordonsparken sedan krigets början ombyggts för gengasdrift. Smörjoljeförbrukningen var av ungefär samma, i jämförelse med förkrigstiden låga omfattning som under föregående period, nämligen 150 000 kg per månad. Den i jämförelse med förkrigsförhållandena skedda inskränkningen i oljeförbrukningen, vilken ägt bestånd sedan krigets början, har möjliggjorts genom diverse anordningar på lok och vagnar, undervisning m. m. Därigenom ha betydande mängder olja kunnat inbesparas. För personvagnarnas belysning användes i flertalet boggivagnar elektriskt ljus, medan de 2-axliga vagnarna varit inrättade för dissous-, kol- eller oljegasbelysning. Med hänsyn till svårigheten att erhålla för gasberedningen erforderlig olja ha anordningar efter hand vidtagits under kriget, så att kolgas i stället för oljegas kunnat användas. 750 vagnar, som tidigare haft oljegasljus, ha på detta sätt ombyggts sedan 1941. Kolgasen har erhållils från de kommunala gasverken i vissa större städer, där provisoriska gaspumpstationer uppförts för att möjliggöra gasleveransen. Med hänsyn till svårigheten att till överkomligt pris erhålla bomullstrassel har efter omfattande försök användningen av trassel vid lokputsning helt slopats och ersatts med träull och pappersdukar. För att minska risken för varmgång av godsvagnar ha ett flertal åtgärder vidtagits. Bland dessa m å framhållas den i föregående redogörelse omnämnda s. k. varmgångsinspektionen för fjärrgodstågen på stationer belägna omkring 50 km från tågens utgångs- och omrangeringsstationer, skärpt övervakning av beskaffenheten hos lageranordningarna på inkommande utländska vagnar och inskränkningar i fråga om framförande av småbäriga godsvagnar i fjärrgodstågen. Biltrafiken har i stort sett upprätthållits i samma omfattning som under föregående period. Den koncessionerade våglängden utgjorde vid periodens slut 9 536 km, varav dock endast 7 499 km trafikerades.

419 B.

D e enskilda järnvägarna.

Tendensen i persontrafikfrekvensen var vid de enskilda järnvägarna alltjämt stigande, om än något mattad, ökningen av antalet resande utgjorde c:a 10 procent i jämförelse med motsvarande tid föregående år. I fråga om tontalet befordrat gods skedde en ökning jämfört med år 1942 med c:a 12 procent. Vad i övrigt beträffande godstrafiken anförts i redogörelsen för statens järnvägar ägde sin motsvarighet vid de enskilda järnvägarna. Genom att inkomsterna under ifrågavarande period stego i något högre grad än utgifterna framkom ett ökat driftöverskott. Den åtminstone på vissa håll kännbara bristen på arbetskraft försvårade bedrivandet av underhållsarbeten i önskvärd omfattning, vilket höll utgifterna nere och i viss mån förklarar utvecklingen på det ekonomiska området. C.

Motorfordonstrafiken.

Genom trafikkommissionens försorg hade i december 1941 verkställts inventering angående de lastbilar, som funnos upptagna i de hos länsstyrelserna förda b e r e d s k a p s f ö r t e c k n i n g a r n a f ö r motorf o r d o n (se del III sid. 170). Denna inventering hade givit vid handen, att de i nämnda förteckning upptagna, sålunda ej i bruk varande c:a 17 500 lastbilarnas tillstånd var oväntat gott, i det att 53 procent uppgåvos vara omedelbart tjänstedugliga, 42 procent tjänstedugliga efter justering eller reparation och endast 5 procent ej möjliga att återinsätta i trafik. Det sålunda uppgivna goda allmäntillståndet kunde emellertid med säkerhet antagas ha under det därefter förflutna året avsevärt försämrats, eftersom varje fordonsägare hade frihet att t. ex. avyttra betydelsefulla delar eller tillbehör. I många fall hade gummiutrustningen överförts från de avställda bilarna till bilar i bruk. Inför ovissheten när fordonen åter kunde tagas i bruk hade givetvis också intresset för vården och underhållet av desamma kommit att slappna. Även kostnadsfrågan måste i längden verka hämmande på benägenheten och förmågan att giva de avställda fordonen ett tillfredsställande underhåll. I ej ringa utsträckning hade ock i beredskapsförteckningarna vid inventeringen upptagna bilar sedermera tagits i bruk som ersättning för fordon, vilka blivit förslitna eller eljest ansetts mindre lämpade för fortsatt användning. Då det, allt eftersom krisläget skärptes, kunde visa sig behövligt att i vidsträcktare mån lita även till de i beredskapsregistren kvarstående fordonen, syntes en förnyad undersökning av dessa påkallad. På trafikkommissionens hemställan förordnade Kungl. Maj:t därför genom kungörelse den 8 januari 1943 (nr 5) om en sådan inventering, vilken skulle omfatta beskaffenheten och utrustningen av de i beredskapsförteckning upptagna

420 lastbilar, vilka natten mellan den 30 och 31 januari 1943 funnos inom riket. Uppgifterna skulle liksom vid den förra inventeringen insändas till vederbörande länsstyrelse. — Inventeringen utvisade, att av de ifrågavarande c:a 16 550 lastbilarna vid nämnda tidpunkt endast 12 procent kunde anses omedelbart tjänstedugliga, medan 56 procent uppgivits användbara efter justering och 26 procent användbara efter reparation, medan 6 procent finge anses omöjliga att återinsättas i trafik. Beträffande 4 procent hade upplysning ej lämnats. Ett led i strävandena till inskränkning av bruket av lastbilsringar, vara tillgången blivit allt knappare, utgjorde det från trafikkommissionens sida understödda bruket av personbilar för godsbefordran, antingen direkt eller medelst tillkopplad släpvagn. I avseende på användningsrätten för sålunda brukade bilar uppkommo vissa spörsmål, särskilt med hänsyn till vad som författningsmässigt gällde för lastbilar. Dessa frågor berördes av trafikkommissionen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 15 oktober 1942. Kommissionen fann icke anledning att påyrka några restriktioner i fråga om den i varje fall begränsade godstrafik, som ägde rum med privata personbilar ävensom med personbilar i yrkesmässig trafik. Däremot kunde kommissionen icke finna försvarligt att låta trafiken med släpvagn eller påhängsvagn till personbil, varvid icke obetydliga godsmängder kunde befordras, fortgå obehindrad av rayonbestämmelser. Goda skäl syntes tala för att dylika fordon med hänsyn till körrätten behandlades på samma sätt som lastbilar. Kommissionens framställning ledde ej till någon omedelbar åtgärd i frågan. Emellertid återkom kommissionen därtill i ny skrivelse den 17 december 1942, vari hela spörsmålet Om personbilstrafikens r e g l e r i n g upptogs till behandling. Kommissionen uttalade sig härvid för att en generell behovsprövning måtte med hänsyn till smörjoljetilldelningen äga rum icke blott beträffande fordon som nyinsattes i privat drift från att förut icke ha varit i bruk utan även beträffande de redan i bruk varande privata personbilarna. Härvid borde i senare fallet av praktiska skäl enhetliga regler tillämpas för samtliga fordon oavsett gummiutrustningens beskaffenhet, medan vid nyinsättning av fordon det syntes ändamålsenligt att blott medge insättande av sådana fordon, som icke minskade tillgången på det för lastbilstrafiken värdefulla ringbeståndet. — En reglering av rätten att bruka privata personbilar syntes även ur olika synpunkter påkallad. Kommissionen förordade en legal körrayon för alla personbilar, yrkesmässiga såväl som icke yrkesmässiga, av 60 km. Det kunde förmodas, att nackdelarna av en sådan åtgärd för de yrkesmässiga bilarnas vidkommande icke bleve så stora, enär långa körningar icke längre förekommo så ofta på grund av de avsevärt höjda kostnaderna. Vid behovkunde tillfälliga tillstånd att utföra körningsuppdrag utöver rayonen givas.

421 I fråga om de privata personbilarna åter komme rayonbegränsningen att medföra, att den helt okontrollerade i jämförelsevis stor omfattning pågående åkningen på längre avstånd inskränktes. Generellt förbud för ren nöjeskörning vore visserligen önskvärt men i praktiken ogenomförbart. Däremot syntes länsstyrelserna kunna i särskilda fall utfärda lokala förbud mot att använda personbil för färd till lokalt lätt avgränsade platser, där nöjesanordningar i större omfattning funnes, exempelvis kapplöpningsbanor, dansbanor etc. Trafikkommissionens sistberörda framställning föranledde utfärdande av kungörelse den 22 januari 1943 (nr 42), varigenom 1941 års kungörelse angående smörjmedelsregleringen ändrades så till vida, att rätten till smörjoljeanvändning beträffande personbil fr. o. m. den 1 april 1943 fästes vid villkoret, att bilen icke utan särskilt tillstånd brukades utanför en rayon av 60 km från fordonets hemort. Med den av trafikkommissionen i övrigt föreslagna skärpningen av rätten I ill smörjoljetilldelning för privata personbilar fann Kungl. Maj:t böra anstå i avvaktan på resultaten av en beslutad inventering av landets personbilsgummi (se sid. 338). Trafikkommissionen föreskrev som följd härav, att redan i gång varande privata personbilar skulle utan ny smörjoljetilldelning få tillsvidare brukas t. o. m. den 31 maj 1943 (sedermera utsträckt t. o. m. den 30 juni). Med avseende på nyssnämnda bestämmelse om en legal körrayon av 60 km för personbilar lämnade trafikkommissionen vissa tillämpningsföreskrifter. Utan hinder av bestämmelsen i fråga fick personbil brukas för befordran av sjuka, skadade eller barnaföderskor eller för tillfällig färd, som i tjänsten företogs av statlig eller kommunal ämbets- eller tjänsteman eller av veterinär, barnmorska eller distriktssköterska. Generellt tillstånd för körning utanför den legala rayonen kunde av länsstyrelse lämnas den som i och för fullgörande av tjänst eller utövande av yrke eller näring hade behov att nyttja fordon inom vidsträcktare område. Tillstånd till tillfälliga nytlobetonade längre resor kunde även för särskilda fall meddelas. Angående smörjoljetilldelningen för f e m t e r a n s o n e r i n g s p e r i o d e n , omfattande tiden 1 april—30 september 1943, meddelade trafikkommissionen bestämmelser i cirkulärskrivelse den 26 februari, vilka i allt väsentligt överensstämde med de för föregående period gällande. En viss minskning föreskrevs av oljetilldelningens storlek för icke yrkesmässigt drivna personbilar, motorcyklar och motorbåtar. Lastbilsägare, som erhållit föreläggande att ändra bil med ringar av lastbilsdimension till bruk av ringar av annan dimension eller att ersätta sådan bil med annat fordon, skulle tilldelas den kvantitet smörjolja, som prövades erforderlig under tid vilken krävdes att genomföra ändringen eller att anskaffa ersättningsfordon. Vid ansökningen om smörjoljetilldelning skulle sökanden foga be-

422 ställningsavtal, utvisande att han vidtagit åtgärder för omställning till bruk av personbilsringar ävensom när denna med hänsyn till omständigheterna kunde vara verkställd. Hade sökanden sökt dispens från meddelat föreläggande eller anfört besvär däröver och var ärendet ännu icke avgjort, borde smörjmedel medgivas för den tid som beräknades åtgå, till dess ärendet kunde antagas bliva avgjort. Fordonsägare, som trots givet föreläggande icke vidtagit någon som helst åtgärd i anledning av detsamma, skulle icke tilldelas smörjolja för fordonet förrän övergång skett till bruk av personbilsringar. När resultaten av den förut omnämnda gummiringsinventeringen förelågo (vid mitten av mars), befunnos dessa så ogynnsamma, att det framstod såsom ytterst angeläget, att allt gjordes för att tillvarataga och spara tillgångarna på personbilsringar av sådana dimensioner, att ringarna kunde brukas för lastfordon. Detta gav anledning till att den tidigare bebådade b e h o v s p r ö v n i n g e n i f r å g a o m p r i v a t a p e r s o n b i l a r nu anbefalldes till genomförande. Trafikkommissionen föreskrev alltså, att beträffande dylika bilar, som voro försedda med grövre, för lastbilar användbart gummi, skulle tilldelning av smörjolja för tiden t. o. m. den 31 mars 1944 medges först efter noggrant bedömande av behovet för vederbörande att inneha och bruka fordon av sådan storlek, att bruk av ringar i ifrågavarande dimensioner tarvades. Ägaren skulle alltså visa, att han för utövande av tjänst, yrke eller näringsfång var nödsakad att använda större personbil, varvid h a n ock borde angiva de transport-, belastningsoch körtekniska hinder, vilka förelågo för honom att betjäna sig av mindre bil. Beträffande övriga personbilar fick tilldelning av smörjolja alltjämt ske utan behovsprövning. I avsikt att underlätta och påskynda övergången vid den yrkesmässiga lastbilsdriften till bruk av personbilsringar utfärdade Kungl. Maj:t på trafikkommissionens hemställan kungörelse den 12 februari 1943 (nr 55), varigenom dels förordnades att för yrkesmässig godstrafik godkänd lastbil, som försetts med P-boggi och vars maximilast därmed ökats, finge nyttjas utan nytt trafiktillstånd eller förnyat godkännande för användning i yrkesmässig trafik, dels föreskrevs ett förenklat ansökningsförfarande för erhållande av tillstånd att i beställningstrafik använda släpvagn för en tid av tre år. E n annan åtgärd, som likaledes vidtogs i syfte att stimulera till ett hastigare genomförande av ombyggnadsprogrammet för lastbilarna, var att möjligheter bereddes att erhålla s t a t l i g t l å n e u n d e r s t ö d för o m b y g g n a d a v l a s t b i l a r t i l l b o g g i s y s t e m . Förslag därom hade framförts redan av de för denna fråga tillkallade utredningsmännen (se del III sid. 393) men avstyrkts av såväl trafikkommissionen som in-

dustrikommissionen, vilka ansågo att något behov av statlig låneverksamhet för ändamålet icke förefunnes. I skrivelse till Kungl. Maj:t den 27 januari 1943 upptog trafikkommissionen frågan på nytt. Kommissionen anförde härvid, att fortgången av den avsedda omställningen ingalunda blivit den önskade. Härvid hade sannolikt även svårigheter spelat in för berörda bilägare att anskaffa för omställningen erforderliga medel. Kostnaderna för att förse en lastbil med bog^ianordning uppginge till omkring 3 000 kronor. En släpvagn av den största typ, som enligt gällande bestämmelser kunde ifrågakomma i kombination med lastbil av den vanligast förekommande storleken, 3—31/? ton, betingade en kostnad av c:a 3 500 kronor; för släpvagn med mindre lastförmåga ställde sig kostnaden lägre. Då det i rådande försörjningsläge i fråga om lastbilsringar framstode som särskilt angeläget att i snabbare takt få till stånd en övergång till personbilsdäck beträffande ett större antal fordon än det tidigare angivna antalet, syntes goda skäl tala för att vederbörande fordonsägare erhölle ekonomiskt stöd i form av lån för ifrågavarande ändamål, vilket stöd lämpligen kunde givas med anlitande av lånefonden för inköp av gasgeneratorer för motordrift, vilken fond utan ny kapitalinsats antogs kunna stå till förfogande för ändamålet. Förslaget tillstyrktes av samtliga hörda myndigheter. Bränslekommissionen ansåg sig dock böra framhålla, att boggianordningen måste betecknas såsom en av kristiden föranledd nödfallsåtgärd, som var förenad med så stora olägenheter, att den icke torde komma att bibehållas under normala tider. Bland olägenheterna påpekades de höga anskaffningskostnaderna, vidare att boggiförsedda bilar icke lämpade sig för trafik å dåliga vägar, att de medförde ett onormalt gummislitage och vid färd å smala vägar vore svåra att manövrera. Däremot kunde systemet med släpvagnar icke betecknas som en kristidsprodukt utan kunde troligen komma att visa sig ekonomiskt lämpligt även efter kriget. Prov, som företagits med släpvagnar vid bränsletransporter, hade bekräftat deras lämplighet för detta ändamål. Till nyssnämnda fond hade anvisats ett sammanlagt belopp av 21-7 milj. kronor. Antalet utlämnade lån hade under år 1942 varit ganska ringa och kunde ej väntas bli större under 1943. I runt tal 15 milj. kronor kunde anses stå till förfogande för ytterligare långivning. Kungl. Maj:t framlade förslag i ämnet för riksdagen i proposition nr 75, vilken av riksdagen bifölls. Beslutet innebar, att lån skulle ur lånefonden lör inköp av gasgeneratorer få utlämnas för ombyggnad av lastbilar för bruk med personbilsringar samt för anskaffande av släpvagnar med sådana ringar, dels ock att sålunda utlämnade lån skulle i viss utsträckning kunna efterskänkas enligt vissa angivna riktlinjer. Kungörelse utfärdades den 21 april (nr 242) innehållande närmare bestämmelser angående lånerörelsen enligt de i propositionen utvecklade grunderna. Lån

424 skulle kunna beviljas till belopp motsvarande högst 80 procent av kostnaden för ombyggnad av lastbil eller för anskaffande av släpvagn jämte behövlig utrustning. Lånesökande hade att förete skriftligt avtal angående arbetet och inköp av materielen i fråga samt styrka att han själv innehade erforderliga personbilsringar eller erhållit tillstånd till förvärv av sådana. Ansökningen skulle, liksom i fråga om gengaslån, granskas av kristidsstyrelse och av denna med yttrande överlämnas till kommerskollegium, som ägde besluta i lånefrågan. Därvid kunde kollegium, när det gällde lån åt person som bedrev yrkesmässig biltrafik, där så prövades skäligt bestämma, att viss del av lånebeloppet, högst en tredjedel och ej över 750 kronor, skulle kunna under vissa villkor eftergivas. Villkoren voro, att den återstående delen av lånet (amorteringsdelen) behörigen återbetalts samt att det med lånet avsedda fordonet hållits i trafik under den fastställda amorteringstiden. Friskrivning skulle dock kunna i ömmande fall ske, även om sistnämnda villkor ej uppfyllts, såvida det berott på omständigheter, varöver låntagaren ej kunnat råda. Amorteringsdelen skulle återbetalas med x/io sex månader från första lyftningsdagen samt därefter med ^10 kvartalsvis, tills full betalning skett. Lånen skulle löpa med 3 procents ränta. Trots de beredda lånemöjligheterna vid anskaffning och påmontering av P-boggi eller anskaffning av släpvagnar och de därvid i utsikt ställda lättnaderna vid återbetalningen kunde det ej undgås, att de åsyftade anordningarna komme att åsamka lastbilsägarna ganska avsevärda kostnader, vilka kunde förväntas medföra konsekvenser beträffande prissättningen å vissa varor. Detta gav priskontrollnämnden anledning att upptaga förhandlingar med de tre bolag, vilka voro de största tillverkarna av boggiaggregat, nämligen Ford Motor Co. aktiebolag, General Motors nordiska aktiebolag och Aktiebolaget Volvo, för att söka ernå ö v e r e n s k o m m e l s e o m p r i s r e d u k t i o n . Det visade sig, att en icke oväsentlig del av kostnaderna för ombyggnaden var att hänföra till den betydande risk, som ansågs vara förbunden med tillverkningen med hänsyn till möjligheten av att en ökad tillgång på gummiringar kunde göra en av tillverkarna upplagd serie aggregat osäljbar. För att komma till rätta härmed ansågs det ligga närmast till hands, att staten övertoge denna risk, varigenom en prissänkning möjliggjordes. Efter erhållet bemyndigande av Kungl. Maj:t avslöt priskontrollnämnden också överenskommelse med bolagen, varigenom dessa åtogo sig att sänka bruttopriset å aggregaten från 1 200 till 1 050 kronor samt att medverka till en begränsning av monteringskostnaderna för s. k. standardvagnar från c:a 250 till 175 kronor. Den statliga garantien, vilken begränsades till en summa av 150 000 kronor, skulle avse att intill ett belopp av 600 kronor per aggregat täcka företagens självkostnader för vid viss tid (senast den 31 december 1944) osålda aggre-

425 gat. Alternativt skulle staten till ett pris av 600 kronor per styck inlösa lägst 250, högst 333 aggregat, vilka därefter skulle hembjudas bolagen. Den plan som uppgjorts beträffande omställningen av lastbilar för bruk med personbilsringar hade tagit sikte på att sådan omställning skulle kunna genomföras för omkring 10 000 bilar. Ungefär ett så stort antal hade ock uttagits för ombyggnad och erhållit föreläggande härom. Syftet med föreläggandena var tvåfaldigt: dels att minska slitaget av svårersätfliga ringar av lastbilsdimensioner, dels att till statens förfogande överföra största möjliga antal lastbilsdäck, avsedda att tjäna såsom ersättningsringar åt de lastbilar, för vilka ringar i lastbilsdimension voro nödvändiga, ävensom åt de lastbilar, som voro eller komme att bliva ombyggda för bruk av personbilsringar till bak- och hjälpaxel men som för sina framhjul fordrade grövre däck. Totala tillgången på användbara personbilsringar ansågs med ledning av gjorda beräkningar fullt tillräcklig för nämnda ändamål. Full klarhet härutinnan kunde dock ej vinnas förrän resultaten förelågo av den inventering av personbilsringar, som verkställdes av industrikommissionen med stöd av kungörelsen den 29 januari 1943 (nr 29) (se ovan sid. 338). Som å anfört ställe omförmälts, gav inventeringen emellertid vid handen, att tillgången på för lastbilsbruk användbara personbilsringar var långt mindre än man förut antagit, vilket gav industrikommissionen anledning hemställa bl. a. om utvidgat beslag å gummiringar även av smärre dimensioner. För trafikkommissionen framstodo som nödvändiga konsekvenser av det nedslående inventeringsresultatet dels en fullständig revision av ombyggnadsprogrammet, dels en radikal nedskärning av antalet i bruk varande lastbilar. Av en i april uppgjord kalkyl framgick, att av hela antalet lastbilar i drift, c:a 39 000, ungefär 5 500 då inrättats för bruk av personbilsringar samt att omställning pågick för ytterligare omkring 2 500. Försörjningsläget på gummiområdet beräknades vara sådant, att för tiden fram till utgången av 1944 högst 19 000 lastbilar skulle kunna hållas med erforderliga ersättningsringar i lastbilsdimensioner. Följaktligen syntes påkallat, att c:a 12 000 lastbilar snarast bleve tagna ur trafik. Kommissionen meddelade som följd av den nya situationen redan i slutet av mars, att det tills vidare vore omöjligt bestämma i vilken omfattning och i vilka former den inledda omställningen kunde komma att få fortgå. Till iakttagande vid den för femte ransoneringsperioden pågående tilldelningen av smörjolja gåvos emellertid nya föreskrifter. För alla lastbilar, som redan erhållit föreläggande till omställning och vilka vid behovsprövning blivit godkända att hållas i drift, skulle smörjoljetilldelning lämnas för tiden 1 april—30 juni 1943 utan uppfyllande från sökandens sida av de av kommissionen den 26 februari (se sid. 421) angivna villkoren. Något

426 senare gav kommissionen det beskedet, att de redan givna föreläggandena skulle tills vidare bestå i de fall där omställningsåtgärd vidtagits eller förberetts och meddelande därom före den 1 april lämnats länsstyrelsen. Härmed följde även rätt för bilägare, som träffat avtal om inköp av P-boggi eller släpvagn, att — därest ej väsentligt ändrade förhållanden till annat föranledde — erhålla dels smörjoljetilldelning intill den 1 oktober 1945, dels erforderliga ersättningsringar för samma tid, dels ock lån för bestridande av kostnaderna i samband med omställningen enligt riksdagens härom fattade beslut. Önskade bilägare att framdeles vidtaga omställningsåtgärd, skulle han till länsstyrelsen ingiva ansökan om förhandsbesked angående möjligheten att erhålla smörjoljetilldelning för fordonet i omställt skick och personbilsringar för utrustningen. Sådan ansökan skulle med länsstyrelsens eget yttrande översändas till trafikkommissionen för erhållande av medgivande att insätta det ombyggda fordonet i trafik. I särskilt meddelande till lastbilägarna anförde kommissionen, att då det med hänsyn till försörjningsläget på gummiområdet vore önskvärt, att ombyggnad av lastbil för bruk med personbilsringar skedde endast av sådana bilar, som utförde de ur samhällets synpunkt viktigaste transporterna, komme tillstånd till ombyggnad att meddelas endast efter sträng prövning av den samhälleliga vikten av de transporter, som avsåges att utföras med resp. fordon. Rörande de vidare åtgärder, som ytterligare kunde visa sig erforderliga för att under rådande avspärrning i möjligaste mån trygga den för landets försörjning oumbärliga trafikens förseende med bilringar, anbefallde Kungl. Maj:t den 12 mars trafikkommissionen att inkomma med utredning och förslag. Samtidigt anbefalldes industrikommissionen att, allt eftersom förhållandena krävde vidare inskränkningar, göra anmälan därom till trafikkommissionen med angivande såvitt möjligt av den minskning i gummiförbrukningen, som befunnes påkallad. Åtgärder till följd av det åt trafikkommissionen sålunda givna utredningsuppdraget hade vid utgången av här behandlade period ännu ej vidtagits. Ett steg i syfte att ernå en bättre hushållning med den förefintliga lastbilsparken togs emellertid av trafikkommissionen genom en framställning till Kungl. Maj:t den 21 maj, vari framlades förslag, avsedda att möjliggöra en begränsning av bilgodstrafiken, så att densamma bleve i stånd att utföra åtminstone de viktigaste och för denna trafik mest lämpade transporterna. Kommissionen omförmälde, att den redan förut i samarbete med åtskilliga näringsorganisationer utarbetat bestämmelser i rationaliseringssyfte för distribution och uppsamling av vissa varor. På kommissionens föranstaltande hade länsstyrelserna sedermera i samband med smörjoljetilldelningen genomfört dessa bestämmelser på så sätt, att för de bilar, vilka nyttjades för distribution av samma vara, särskilda villkor för oljetilldelningen uppställts, innebärande en begränsning av körrayonen, nämligen för fordon

som brukades för distribution av bröd till 15, i vissa fall 20 km samt för fordon som brukades för distribution av malt- och läskedrycker till 25 km. Beträffande bilar, som brukades för uppsamling av mjölk, hade föreskrivits, att fordonen finge för sagda ändamål framföras endast å vissa angivna sträckor. Kommissionen hade emellertid såväl i dessa som i andra fall känt behov av ett effektivt påtryckningsmedel för åstadkommande av den önskvärda rationaliseringen med hänsyn både till vägsträckor och till transporterade varuslag. För järnvägstrafiken hade redan tidigare meddelats föreskrifter, vilka voro avsedda att säkerställa sådana transporter, som för den allmänna folkförsörjningen eller eljest ur landets synpunkt vore nödvändiga. En analog ordning borde genomföras även beträffande motorfordonstrafiken. I anledning av trafikkommissionens framställning och i enlighet med av densamma uppgjort förslag utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse den 30 juni 1943 (nr 633) angående f ö r b u d i v i s s a f a l l a t t t r a n s p o r t e r a g o d s m e d m o t o r f o r d o n e l l e r t r a k t o r t å g . Kungörelsen gav trafikkommissionen befogenhet att, där sådant av rådande utomordentliga förhållanden befunnes påkallat, meddela förbud mot befordran med motorfordon eller traktortåg av gods eller särskilt slag av gods inom viss ort ävensom mellan särskilda eller på visst avstånd från varandra belägna orter. Medlet att garantera förbudens efterlevande var indragning eller modifiering av rätten till smörjoljetilldelning. Trafikkommissionen bemyndigades att för särskilt fall medgiva undantag från stadgat transportförbud samt att meddela närmare bestämmelser angående kungörelsens tillämpning. Kungörelsen den 19 juni 1942 (nr 428) angående undantag för vissa transporter av ved m. m. från bestämmelserna om yrkesmässig automobilIrafik (se del III sid. 397), vars giltighet utgick den 30 juni 1943, utsträcktes genom kungörelse den 4 juni 1943 att gälla till utgången av september s. å. I detta sammanhang må även nämnas, att Kungl. Maj:t genom kungörelse den 4 juni 1943 (nr 285) medgav, att bil, försedd med ringar av typ som godkänts av trafikkommissionen, finge, under iakttagande av utav kommissionen föreskrivna villkor och bestämmelser, brukas, även om de icke voro av beskaffenhet, som angives i motorfordonsförordningen, d. v. s. luftringar eller vederbörligen godkända halvmassiva gummiringar. Anledningen härtill var, att vissa konstruktioner av ersättningsringar av trä framkommit, vilka ansågos böra prövas i större omfattning. Trafikkommissionen meddelade den 7 juli, att den för bruk tills vidare godkänt tre olika typer av dylika ersättningsringar. Såsom villkor för användningen föreskrev kommissionen skyldighet att till densamma meddela gjorda iakttagelser och

428 erfarenheter beträffande ersättningsringarnas användbarhet och lämplighet under olika förhållanden. Med anledning av kungörelsen den 20 november 1942 (nr 908) angående a u k t o r i s e r a d e l a s t b i l s c e n t r a l e r (se ovan sid. 177) meddelade trafikkommissionen den 15 januari 1943 vissa föreskrifter rörande godkännande av förening eller företag såsom dylik central. Godkännande skulle under vissa villkor kunna lämnas dels ekonomisk förening, som bildats av trafikutövare med uppgift att hålla beställningskontor, dels företag, som innehade tillstånd att bedriva beställningstrafik för godsbefordran eller vars delägare innehade sådant tillstånd, dels ock på visst sätt organiserad ideell förening. Godkännandet skulle beträffande enskilt företag ges under villkor att företaget lämnade annan trafikutövare tillfälle att ansluta sig till företaget. Trafikkommissionen meddelade ock länsstyrelserna anvisningar till ledning vid handläggning av ansökningar om befrielse från anslutningsskyldighet till auktoriserad lastbilscen trål. Kommissionen framhöll därvid, att det ur allmän transporthushållningssynpunkt och även ur beredskapssynpunkt måste anses synnerligen angeläget, att antalet från anslutning till de auktoriserade lastbilscentralerna befriade trafikutövare bleve så ringa som möjligt samt att fördenskull största återhållsamhet borde iakttagas vid meddelande av befrielse från anslutningsskyldighet. Slutligen utfärdade kommissionen förslag till stadgar samt arbetsordning för länscentral för lastbilstrafik ävensom arbetsordning för auktoriserad lastbilscentral. Som förut nämnts hade priskontrollnämnden i samband med meddelandet av tillämpningsföreskrifter till kungörelsen om normalpriser å vissa virkestransporter givit bestämmelser om k l a s s i f i c e r i n g a v v ä g a r n a inom de olika kristidsstyrelseområdena för bedömande av huruvida svårighetstillägg skulle utgå (se sid. 178). Nämnden lämnade i meddelande den 23 januari 1943 (nr 241) anvisningar rörande klassificeringsförfarandet. Varje väg, vara ifrågavarande transporter utfördes, skulle indelas i särskilda vägavsnitt, vilka var tor sig skulle klassificeras med hänsyn till de faktorer, som inverkade nedsättande på dels medelhastigheten, dels lastkapaciteten. Med hänsyn till den medelhastighet, som kunde hållas, skulle för varje vägavsnitt och transportriktning bestämmas viss vägklass samt häremot svarande koefficient, angivande den för tidsåtgången vid olika hastighet i förhållande till medelhastigheten omräknade våglängden. Med hänsyn till lastkapaciteten skulle för de olika vägavsnitten beräknas den procentuella nedsättning i densamma, som förorsakades av de minskade möjligheterna att medtaga fullt lass. I fråga om n o r m a l p r i s e r n a å v i r k e s t r a n s p o r t e r genom-

429 fördes en allmän höjning genom kungörelse den 5 februari 1943 (nr 50). Då, enligt vad en verkställd undersökning visade, det förut stadgade svårighetstillägget på 10 procent så gott som alltid helt uttagits av bilägarna, hade i verkligheten grundpriserna kommit att ligga högre än som varit avsett. Bestämmelsen om 10-procenttillägget borttogs nu, och det stadgades i stället, att ersättningen för särskilda svårigheter för utförandet av viss transport skulle bestämmas i den ordning, som eljest gällde för beviljande av tillstånd till överskridande av normalpriser. Nya tillämpningsföreskrifter utfärdades av nämnden den 23 februari (meddelande nr 260).

12.

Postverket.

Frankoteckensuppbörden visade under första halvåret 1943 en betydande ökning vid jämförelse m e d motsvarande balvår 1942. Ökningen, som uppgick till omkring 15*6 procent, berodde till större delen på den med ingången av april 1942 vidtagna höjningen av brevportot. Utan denna höjning beräknas ökningen ha kommit att stanna vid (vG procent. F l y g p o s t t r a f i k e n var alltjämt inskränkt till dagflyg å vissa linjer. Med Finland uppehölls sålunda flygförbindelse med dagliga turer i båda riktningarna. Flygförbindelsen med Ryssland och de baltiska staterna låg fortfarande nere. På flygpostlinjerna Stockholm—Berlin och Malmö—Köpenhamn— Berlin fortgick trafiken såsom förut med söckendagliga turer. Ä dessa linjer befordrades post till Tyskland och de av tyskarna ockuperade länderna i östra Europa samt till Belgien, Nederländerna, Ungern och Balkanländerna, i den mån sådan post icke befordrades via Trelleborg—Sassnitz eller över Danmark. Den tillfälliga flygförbindelsen med Storbritannien upprätthölls alltjämt, ehuru trafiken var oregelbunden. I fråga om l a n d - o c h s j ö p o s t f ö r b i n d e l s e r n a med utlandet torde följande böra anföras beträffande b r e v p o s t e n . Färjetrafiken Malmö—Köpenhamn var inställd under tiden 1—11 maj, varför posten under nämnda tid sändes via Hälsingborg—Helsingör. Posten till och över Tyskland sändes i regel via Trelleborg—Sassnitz. Denna trafik var inställd fr. o. m. den 27 april. Under tiden befordrades posten över Danmark. Befordringen av brevpost utan luftporto till Sydamerika och icke krigförande länder i Centralamerika fortgick såsom förut via Tyskland och Spanien f. v. b. med lastfartyg till Trinidad, Befordringen av dylik post till Ostasien, vilken kunnat i betydande utsträckning återupptagas under år 1942, blev under juni m å n a d åter inställd beträffande post till Birma, Borneo, Filippinerna, Guam, Malaya, Nederländska Indien och Timor. För befordran till Hongkong och Macao mottogos från samma tid endast vanliga brevförsändelser. Efter hand som de allierade besatte Libyen och Tunisien uppstodo tillfälliga avbrott i postförbindelserna med dessa länder, vilka förbindelser

431 ditintills uppehållits via Tyskland—Italien. Sålunda upphörde postutväxlingen med Libyen den 23 januari och med Tunisien den 8 maj. Post till dessa länder mottogs sedermera för befordran på avsändarens risk med flyg via England, nämligen fr. o. m. den 17 februari i fråga om post till Libyen ooh fr. o. m. den 8 maj beträffande post till Tunisien. Efter de utvidgningar i postutväxlingen, som tid efter annan företagits, kunde vid halvårets utgång brevpost från Sverige befordras till de flesta länder. Till en hel del länder (Förenta staterna, England, brittiska dominions och besittningar m. fl.) kunde dock blott befordras luftbrevpost och till en annan grupp länder (Norge samt länder och ögrupper i Ostasien m. fl.) blott brevpost utan luftporto. Helt avstängda från postutväxling med Sverige voro vid nämnda tidpunkt blott de baltiska länderna, Grekland, vissa delar av Jugoslavien, Polen och Ryssland samt Nya Guinea, vartill komma de ovan uppräknade ostasiatiska länderna (Birma, Borneo m. fl.). Utväxlingen av p o s t p a k e t var under hela perioden inställd med nästan alla utomeuropeiska länder, med de baltiska länderna, Belgien, England, Frankrike, Grekland, Ryssland samt vissa delar av Jugoslavien och Polen. Även med Italien var paketutväxlingen inställd vid periodens början men återupptogs under mars månad. Under en kortare tid var nämnda utväxling inställd jämväl med Turkiet. Under krigsåren ha med lejdbåtarna till Sverige ankommit större gåvosändningar från utlandet, främst Förenta staterna. Dessa g å v o p a k e t ha vid framkomsten omhändertagits av postverket för distribution i form av postpaket till de olika mottagarna. Ifrågavarande trafik har haft följande omfattning: Period

Avgångsland

2:a halvåret 1940 l:a i 1941 2:a > 1941 l:a

i

2:a l:a

» »

1942 1943

Antal

U. S. A. 6 340 » 2 493 » 58 035 f » 31 939) Kina 64>32 252 (Indien 249j U. S. A. 24 911 — —

13.

Telegrafverket.

Under första halvåret 1943 ha inga anmärkningsvärda ändringar vidtagits beträffande de särskilda föreskrifter rörande telefon- och telegraftrafiken, som krigsförhållandena tidigare framtvingat. Telefon- och telegrafförbindelserna med utlandet. Alla de inskränkningar i telefon- och telegraf trafiken med utlandet, som förefunnos den 31 december 1942, kvarstodo i huvudsak oförändrade vid periodens utgång. Med Ungern (Budapest) öppnades den 1 februari direkt radiotelegrafförbindelse, närmast avsedd för telegramtrafiken med Ungern, Bulgarien, Kroatien, Rumänien och Turkiet. Den direkta radiotelegrafförbindelsen med Frankrike (Roanne) bröts den 30 mars. Den enda tillåtna trafiken med Frankrike, nämligen för statstelegram till franska regeringen samt till utländska beskickningar, måste därefter sändas över Tyskland. Direkt bildtelegraf förbindelse öppnades den 1 mars med Förenta staterna (New York) och den 27 april med Ryssland. Utvecklingen av telegrafverkets rörelse. I redogörelsen för förhållandena under andra halvåret 1942 påvisas hurusom de i början av augusti månad 1942 vidtagna höjningarna av inträdesavgiften för telefonabonnemang medfört en stark begränsning av tillströmningen av nya abonnenter under andra halvåret 1942 i jämförelse med motsvarande tid år 1941. Under första halvåret 1943 steg emellertid nettoökningen av telefonabonnemangen åter successivt och nådde i det närmaste samma storlek som under första halvåret 1942. Antalet inländska rikssamtal och telegram fortfor att stiga, antalet rikssamtal med 5-6 procent och antalet telegram med 14-5 procent jämfört med samma tid ett år tidigare. Motsvarande siffror voro för andra halvåret 1942 7-4 resp. 12-8 procent. Den utländska telefontrafiken fortsatte däremot att sjunka och uppgick under första halvåret 1943 till c:a 28 procent av trafiken under första halvåret 1939. Antalet utländska telegram sjönk ytterligare till något över 70 procent av antalet telegram under första halvåret 1939. Av i föregående

433 halvåräberättelse nämnda orsaker visade dock ordantalet i dessa telegram stark stegring och uppgick under första halvåret 1943 till inemot det dubbla mot motsvarande antal under första halvåret 1939. Närmare uppgifter om utvecklingen av den in- och utländska telefonoch telegraf trafiken under månaderna januari—juni 1943 meddelas i nedanstående översikt, vari jämförelse göres med motsvarande månader såväl år 1942 som år 1939. Ökning eller minskning i procent av antalet:

Jan.

inländska rikssamtal: gentemot 1942 + 5-2 t 1939 + 23-5 samtal med utlandet: gentemot 1942 — 18-8 1939 — 73-0 » inländska telegram: gentemot 1942 — 19-3 1939 + 41-6 ». telegram med utlandet: gentemot 1942 — 10-2 1939 — 28-2 » ord i telegrammen med utlandet: gentemot 1942 + 3-5 1939 + 105-7 »

Febr.

Mars

April

Maj

Juni

Jan.— juni

+ 7-7 + 9-0 + 3-6 + 8-G — 0-3 + 5-6 + 27-6 + 28-0 + 26-7 + 24-8 + 17-4 + 24-5 — 15-5 — 12-9 — 14-3 — 11-7 — 18-7 — 15-3 — 71-0 — 72-1 — 70-1 — 70-2 — 73-4 — 71-7 + 9-2 + 15-2 + 14-9 + 1-1 + 28-4 + 14-5 + 36-6 + 42-5 + 39-5 + 35-8 + 71-6 + 44-8 — 3-0 + 1-9 — 5-1 — 2-8 — 12-4 — 5-4 — 30-1 — 32-2 — 27-0 — 24-9 — 32-1 — 29-1 + 4-9 + 7-8 + 4-1 + 9-6 — 2-0 + 4-6 + 97-8 + 83-9 + 103-8 + 105-5 + 92-4 + 97-9

De genom kungörelse den 30 december 1941 (nr 987) meddelade föreskrifterna angående vissa särskilda telefon- och telegramavgifter, vilka ägde giltighet t. o. m. den 30 juni 1943, prolongerades genom kungörelse den 17 juni 1943 (nr 345) till utgången av juni 1944.

28—319301

14. Krigsriskförsäkring. Transportförsäkring. Kaskoförsäkringen. Beträffande fartygens försäkringsvärden tillämpades under första halvåret 1943 i huvudsak alltjämt de tidigare reglerna. En viss jämkning härutinnan skedde emellertid genom krigsförsäkringsnämndens beslut den 6 maj 1943, varvid nämnden, med anledning av en framställning från Sveriges redareförening, förklarade, att vid försäkring av fartyg, som undergått sådana ombyggnads- eller förbättringsarbeten vilka föranletts av under kriget utfärdade föreskrifter, i fortsättningen hänsyn skulle tagas även till de kostnader, som föranletts därav, även om arbetena icke i och för sig kunde anses hava medfört ökning av fartygens bruksvärden. Däremot fann nämnden sig icke kunna föreslå Kungl. Maj:t bemyndigande att medgiva höjda försäkringsvärden å fartyg, som sysselsattes i trafik på holländska och tyska nordsjöhamnar, varom redareföreningen jämväl gjort framställning. För ett sådant eventuellt förslag från nämndens sida förutsattes i varje fall åvägabringande av garanti för att merkostnaderna vid en försäkring till ett ökat värde komme att stanna å redaren och icke drabba bortfraktarna. Vid 1943 års början gällde fortfarande premietariffen den 30 maj 1941 (med viss ändring fr. o. m. den 1 juni 1942) och den undergick under halvåret icke någon ändring. Specialnoteringarna för lejdtrafiken åter ändrades i juni 1943 så tillvida, att kaskopremien sänktes från 4 till 3 procent för fartyg i hemgående trafik; sänkningen omfattade även fartyg från Portugal. Samtidigt bestämdes kaskopremien för tankfartyg till 5 procent för hemgående fartyg, resp. 4 procent för utgående fartyg på Gulfen. Beträffande vissa specialtarifferingar i övrigt må nämnas, att premien för vissa på grund av krigsförhållandena upplagda fartyg, vilken tidigare utgått med V40 procent per månad, i juni 1943 i stället bestämdes till 1JM procent per tre månader. Nämnden, som genom tidigare beslut fastställt bidrag till kostnaderna för avmagnetiseringsanordningar å fartyg i vissa fall — vilket bidrag skulle, i form av premierabatt, utgå med högst 50 procent av kostnaderna — beslöt i februari 1943, att ersättning för skada å installation som sådan anordning omfattade skulle ersättas av nämnden även då skadan uppkommit genom civilhaveri, dock endast med 50 procent av reparationskostnaderna. Under redogörelseperioden förlorades genom krigsåtgärder 22 hos krigs-

435 försäkringsnämnden försäkrade fartyg med ett sammanlagt försäkringsvärde av omkring 51 milj. kronor. Premieintäkten utgjorde 60-4 milj. kronor. I skadeersättningar utbetalades 60-3 milj. kronor. Skadereserven uppgick vid halvårsskiftet till 34*3 milj. kronor.

Varuförsäkringen. I mars 1943 träffades mellan krigsförsäkringsnämnden och sjöförsäkringsbolagen överenskommelse om visst tillägg till det mellan nämnden och bolagen i april 1941 upprättade återförsäkringskonfraktet angående civilrisker. Under redogörelseperioden inträffade på grund av de politiska förhållandena ett långvarigt avbrott i lejdtrafiken (se sid. 407), vilket föranledde omfattande ersättningsanspråk på nämnden. Då det kunde förutses, att stora svårigheter skulle uppkomma att i utlandet få klarlagt i vad mån eventuell skada å lasten till följd av fartygens uppehåll uppstod under krigsförsäkringens eller civilförsäkringens ansvar, träffades mellan krigsförsäkringsnämnden såsom krigsassuradör och sjöförsäkringsbolagen i egenskap av civilassuradörer överenskommelse därom, att de senare skulle svara för all på grund av varans lagring uppkommen skada mot viss premiegotfcgörelse av nämnden. Denna gottgörelse var beräknad efter 0-25 procent per påbörjad månad utöver en månad från inlastningsdagen för papper i rullar och 0-1 procent för annan last. Premietarifferna förblevo under redogörelseperioden i huvudsak oförändrade. Vissa mindre justeringar vidtogos dock. Sålunda sänktes genom tillägg nr 1 till premietariff nr 14 för krigsförsäkring av sjötransporter premien för transporter mellan Stockholm och Göteborg, inkl. mellanliggande hamnar, via Södertälje, Göta och Trollhätte kanaler från 0"25 till 0-1 procent. Samtidigt som ovannämnda sänkning av kaskopremien för hemgående fartyg i lejdtrafiken vidtogs, sänktes även varupremien för hemgående transporter i denna trafik till 3 procent, vilken procentsats blev gällande även för transporterna från Portugal. Under halvåret slutreglerades krigsförsäkringsnämndens engagemang i Frankrike på grund av de tidigare krigshändelserna därstädes. Inkomsterna av premier för varuförsäkringen uppgick under första halvåret 1943 till 21-1 milj. kronor. I skadeersättningar utbetalades efter avdrag för influtna försäljningsbelopp etc. netto 7-4 milj. kronor. Skadereserven vid halvårsskiftet uppgick till 27*3 milj. kronor. Olycksfallsförsäkring. Genom en år 1941 vidtagen ändring av 1916 års olycksfallsförsäkringslag höjdes fr. o. m. den 1 januari 1942 maximigränsen för den arbetsinkomst, som skulle ligga till grund för beräkningen av skadeersättningar enligt lagen,

436 från 3 000 till 3 900 kronor (se del III sid. 191). Ändringen var föranledd av den stegring av löneinkomsterna, som ägt rum sedan år 1926, då 3 000kronorsgränsen bestämdes. Någon härmed jämförbar ändring vidtogs icke då i krigsförsäkringslagen av den 11 juni 1937. Visserligen hade genom lag den 15 december 1939 (nr 854) det minimum för arbetsförtjänsten, som skulle ligga till grund vid bestämmandet av sjukpenningens eller livräntans belopp enligt 1937 års lag, höjts från 2 900 till 3 600 kronor, men maximigränsen för den arbetsinkomst, som härvid skulle tagas i betraktande, hade alltsedan lagens tillkomst bibehållits vid 4 800 kronor. I en framställning från Sveriges fartygsbefälsförening den 19 november 1942 påvisades, att en avsevärd stegring i avlöningsförmånerna för sjöfolket ägt rum sedan år 1937. Vad som d å kunde betraktas såsom ett tillfredsställande maximibelopp för årsinkomst vid bestämmandet av förmåner enligt krigsförsäkringslagen vore numera otillräckligt. En höjning av maximibeloppet med 30 procent — vilket dock vore mindre än löneökningen — påyrkades därför. I flertalet inhämtade yttranden tillstyrktes, att maximigränsen flyttades uppåt. Kungl. Maj:t upptog frågan i proposition till 1943 års riksdag, nr 84. Härvid anförde socialministern, att med hänsyn såväl till den risk, som sjömännen måste taga, då de under rådande förhållanden gingo till sjöss, som till vikten av att sjöfarten i största möjliga utsträckning upprätthölles, syntes den kompensation vid ett på grund av krigsåtgärd inträffat olycksfall, som försäkringsbeloppen voro avsedda att giva, böra sättas relativt högt. Med beaktande härav och under hänsynstagande särskilt till den avsevärda inkomststegring för sjömän, som ägt rum, talade övervägande skäl för att en höjning av maximibeloppet för beräkning av årsinkomsten nu vidtoges i krigsförsäkringslagen. Mot en höjning av det förut fixerade beloppet, 4 800 kronor, med 30 procent — i överensstämmelse med 1941 års ändring i olycksfallsförsäkringslagen — syntes vägande invändningar icke kunna framställas. Gränsen skulle sålunda sättas vid 6 240 kronor. Riksdagen biföll propositionen och lag i ämnet utfärdades den 16 april 1943 (nr 175). Skalan för inkomst- och sjukpenningsbeloppen utökades h ä r med fem nya grupper; högsta sjukpenningen blev kronor 11: 50. De nya bestämmelserna skulle tillämpas fr. o. m. den 1 maj 1943. Krigsolycksfallsförsäkringen fortfor eljest att tillämpas enligt samma grunder som förut. Antalet under första halvåret 1943 krigsförlista svenska fartyg, vilkas besättningar voro försäkrade enligt krigsförsäkringslagen, uppgick till 25. Vid dessa förlisningar omkommo 153 personer och skadades 36. Dessutom omkommo under halvåret 10 personer och skadades 53 genom krigsolycksfall, som ej hade samband med förlisning. Tilläggspremierna uppgingo för riksförsäkringsanstalten och krigsförsäkringspoolen tillsammans under första halvåret 1943 till i runt tal 4*2 milj. kronor.

15. Arbetsmarknaden. Lönefrågor och social hjälpverksamhet. Statistisk överblick. Arbetsmarknaden under första hälften av 1943 utmärktes av fortsatt god sysselsättning inom flertalet näringsgrenar. Bristen på arbetskraft inom vissa områden, främst jordbruk och skogsbruk men även inom verkstadsindustrien, var starkt kännbar. Arbetslösheten, som redan föregående år var osedvanligt låg, minskades ytterligare. En sammanställning av de statistiska serier, som belysa arbetsmarknadens utveckling under första halvåret åren 1942 och 1943, ger följande resultat.

Månad

Januari Februari Mars April Maj

Antal sysselsatta Antal ansökinom industri, ningar om arbete byggnadsverkpå 100 lediga samhet och handel platser vid m. m. Indextal: arbetsförmedsept. 1 9 3 9 = 1 0 0 lingarna

Arbetslösheten inom fackförbunden (% av medlemsantalet)

Antal av arbetslöshetskommittéerna rapporterade hjälpsökande arbetslösa 1 000-tal

85 85 84 87 90 94

90 90 90 91 93 94

227 202 168 131 110 103

137 133 114 109 99 93

13-6 12-5 11-0 8-1 5-9 4-9

8-4 7-4 6-4 6-0 4-4 4-3

25-3 25-1 22-1 15-5 10-1 7-9

10-0 9-6 8-6 7-2 6-2 5-3

Socialstyrelsens sysselsättningsstatistik för industri och angränsande verksamhetsområden utvisar, att antalet sysselsatta arbetare under första halvåret 1943 var omkring 4 procent högre än under samma tid föregående år men fortfarande lägre än vid krigsutbrottet. Vid de offentliga arbetsförmedlingarna var relationen mellan arbetsansökningar och lediga platser betydligt gynnsammare än under 1942. Relationstalen voro de lägsta som förekommit för respektive månader sedan 1920. Antalet arbetslösa i fackförbunden visade fortsatt stark nedgång och för samtliga månader voro siffrorna de lägsta som observerats under motsvarande månader sedan 1920. Nedgången, som främst gällde vintermånaderna, kan i första hand tillskrivas förbättrad sysselsättning inom byggnadsfacken samt trä- och sågverksarbetareförbiinden. Inom sistnämnda fack samman-

438 hänga de låga arbetslöshetssiffrorna med att medlemmarna i stor utsträckning erhållit arbete utom facket. Endast inom sko- och läderindustriarbetareförbundet förekom en mera betydande ökning av arbetslösheten. Antalet hjälpsökande arbetslösa, som vid slutet av december 1942 uppgick till 12 306, nedgick till 5 253 vid första halvårets utgång. Hjälpsökandefrekvensen uppnådde under vintermånaderna endast 40 procent av föregående års siffra. För samtliga månader var antalet hjälpsökande det lägsta som förekommit under resp. månader sedan statistikens tillkomst (1922). En betydande del av de hjälpsökande (omkring 3 000) voro dessutom sysselsatta vid för försvaret och folkförsörjningen betydelsefulla arbeten, som icke kunde avbrytas, varför antalet i egentlig mening arbetslösa var ännu lägre än som framgår av sammanställningen å sid. 437. En närmare undersökning av hjälpsökandeklientelets sammansättning vid halvårsskiftet utvisar, att 60 procent av de hjälpsökande tillhörde yrkesgrupperna byggnadsverksamhet, jord- och stenindustri samt handel, samfärdsel och allmän tjänst. 80 procent av samtliga hjälpsökande voro hemmahörande i storstäderna samt Göteborgs och Bohus och Västernorrlands län. Klientelet var i genomsnitt betydligt äldre än vid någon tidpunkt tidigare; över 60 procent av de hjälpsökande voro sålunda över 50 år.

Arbetsmarknadsläget inom olika näringsområden. Inom jordbruket var arbetskraftsbehovet något mindre än föregående år, då till följd av den gynnsamma väderleken vårbruket kunde påbörjas tidigare än vanligt. Trots de svårigheter, som bristen på arbetskraft på en del håll vållade, kunde vårarbetet i allmänhet slutföras i beräknad utsträckning. Betgallringen underlättades av gynnsamma väderleksförhållanden och kunde med hjälp av bl. a. frivillig arbetskraft helt slutföras. Även till höbärgningen, som år 1943 påbörjades tidigare än vanligt, lämnades värdefull hjälp av skolungdom och semesterlediga. Till följd av det sämre skörderesultatet gjorde sig behovet av tillfällighetsarbetare dock ej lika starkt gällande som föregående år. Inom skogsbruket var behovet av arbetskraft större än föregående år till följd av den för avverkningssäsongen 1942/43 ökade awerkningsskyldigheten. Angående tjänsteplikten på hithörande område se nedan sid. 440. Även annan arbetskraft överflyttades i ökad omfattning till skogsbruket. Antalet ovana skogsarbetare, som åtnjöto kontant bidrag i en eller annan form, uppgick vid första kvartalets slut till icke mindre än 40 000. Genom arbetsförmedlingarna placerades under första halvåret 1943 77 500 man i skogsarbete. Av dessa kommo 59 000 från andra yrkesområden än skogsbruket. Motsvarande siffror för första halvåret 1942 voro 28 600 resp. 14 600. Torvupptagningen kom i gång tidigare än föregående år och produktionen blev av betydligt större omfattning än då. Arbetskraftsbehovet kunde till-

439 godoses utan större svårigheter, bl. a. tack vare tillgången på tjänstepliktiga arbetare. Inom industrien rådde liksom tidigare betydande skillnader i sysselsättningsnivån mellan olika industrigrupper. Inom m a l m b r y t n i n g o c h m e t a l l i n d u s t r i uppvisade särskilt gruvor, mekaniska och elektriska verkstäder samt skeppsvarv en mycket gynnsam sysselsättning och bristen på kvalificerade yrkesarbetare var alltjämt betydande. Även inom andra hithörande industrier var arbetstillgången i stort sett tillfredsställande. En del mindre verkstäder hade dock på grund av materialbrist svårigheter att bereda sina arbetare full sysselsättning. K o n s u m t i o n s v a r u i n d u s t r i e r n a kunde trots råvarubrist och ransoneringar hålla sin personal relativt väl sysselsatt. Inom livsmedelsindustrin förekommo inga större förändringar. Till följd av någorlunda tillfredsställande import av textilråvaror och en ökad cellullsprodnktion uppvisade textil- och beklädnadsindustrien en anmärkningsvärt god sysselsättningsnivå och korttidsarbetet upphörde praktiskt taget. Vid skofabrikerna gjorde sig dock materialbristen starkt gällande och i samband med skoransoneringens införande i slutet av april nedlades driften under en kortare tid helt och återupptogs med betydligt reducerad arbetsstyrka. Inom kemisk-teknisk industri uppvisade färg-, olje- och parfymfabriker bättre sysselsättning än vid motsvarande tid föregående år, medan den forcerade verksamheten vid sprängämnesfabrikerna nedgick till en mera normal nivå. Inom e x p o r t i n d u s t r i e r n a var arbetstillgången alltjämt otillfredsställande. Vid pappersbruk och pappersmassefabriker var arbetet ännu mera inskränkt än föregående år, under det att träindustrien tack vare den ökade byggnadsverksamheten kunde ge något bättre sysselsättning. B y g g n a d s v e r k s a m h e t e n företedde, trots den reglering av hithörande verksamhet som tillämpats sedan föregående sommar, under vintermånaderna avsevärt större omfattning än föregående år, men till följd av bristen på byggnadsmaterial och arbetskraft inträdde ingen nämnvärd säsongökning under våren och försommaren. Statliga byggnadsarbeten bedrevos fortfarande i stor skala; sysselsättningen vid dessa var dock något mindre än föregående år. Även inom b y g g n a d s ä m n e s i n d u s t r i e r n a var arbetstillgången god. Vid periodens slut blev bristen på tegelbruksarbetare kännbar. Det tryckta läget inom stenindustrierna lättades något genom de statliga beställningarna av gatsten. Sjöfarten kunde redan under mars komma i gång i nästan full utsträckning. Vid sjömanshusen redovisades under första halvåret 1943 sammanlagt

16 270 påmönstringar och 13 639 avmönstringar mot 15 007 resp. 11773 under motsvarande tid föregående år. Inom handel och landtransport voro sysselsättningsförhållandena i stort sett oförändrade. Endast i fråga om chaufförer fanns ett större överskott av arbetssökande. Sysselsättningsläget inom olika näringsgrenar under första halvåret 1943 belyses ytterligare genom efterföljande sammanställning av uppgifter från socialstyrelsens sysselsättningsstatistik. I tablån ha angivits indextal för antalet sysselsatta arbetare under februari och maj åren 1942 och 1943 med september månad 1939 som bas. Maj

Februari

N ä r i n g s g r e n a r 1942

1943 Malmbrytning och metallindustri Jord- och stenindustri Träindustri Pappers- och grafisk industri Livsmedelsindustri .. : Textil- och beklädnadsindustri Läder-, hår- och gummivaruindustri Kemisk-teknisk industri Samtliga industrigrupper

103 59 62 77 92 85 84 89

112 71 68 78 93 89 84 87

105 82 71 82 96 86 82 89

111 94 78 81 94 89 77 87

95 Byggnadsverksamhet Statliga verk och byggnadsarbeten Kommunala verk och byggnadsarbeten Handel och varulager Samtliga näringsgrenar

36 112 79 74

54 108 78 74

53 125 90 74

56 119 89 72

93 Arbetsmarknadskommissionens verksamhet. Svårigheterna att tillgodose det totala behovet av arbetskraft präglade den offentliga arbetsförmedlingens verksamhet även under första halvåret 1943. Framför allt krävde skogsbruket, jordbruket, torvhanteringen och byggnadsverksamheten alltjämt arbetskraft i stegrad omfattning. Under halvåret tillsattes genom arbetsförmedlingen omkring 101 000 fler platser än motsvarande halvår 1942. För att tillgodose s k o g s b r u k e t s behov av arbetskraft vidtogos fortsatta omfattande åtgärder. Sålunda överfördes ytterligare arbetskraft till skogen från andra yrken dels genom frivillig medverkan, dels ock genom tjänstepliktsförfarandet. Som i föregående halvårsredogörelse omnämnts hade redan i slutet av år 1942 tjänsteplikt för skogsarbete införts för m ä n födda 1923. De tjänstepliktiga begagnade sig i stor utsträckning av den medgivna möjligheten att fullgöra tjänsteplikten i förväg. Sedan registrering av de tjänstepliktiga verkställts, vilket skedde i s a m b a n d med de militära inskrivningsförrättningarna i början på året, påbörjades uttagningen av dem som icke anmält sig frivilligt i förväg.

441 Genom tjänstepliktsförfarandet tillfördes skogsbruket arbetskraft i nedan angivna omfattning. Siffrorna avse antalet tjänstepliktiga vid varje månads utgång. ,,,.

,

Månad

Januari Februari Mars April Maj Juni

Antal tjänstepliktiga 19 050 20 510 22 620 20 342 15 982 13 742

Genom författningar den 21 april 1943 (nr 182 och 183) reglerades frågorna om ersättning för skada eller sjukdom, som tjänstepliktig ådroge sig under fullgörande av tjänsteplikt (se sid. 450). Den 12 februari 1943 tillsatte Kungl. Maj:t en allmän lönenämnd för tjänsteplikt. Den under föregående år utvidgade konsulentverksamheten för skogskockor utökades ytterligare. Kungl. Maj:t medgav efter framställning från riksförsäkringsanstalten genom beslut den 5 mars 1943, att ytterligare fem konsulenter finge anställas, varför dessa vid halvårets utgång uppgingo till tio, vilka samtliga avlönades ur arbetsmarknadsanslaget. Genom beslut den 4 december 1942 och den 12 februari 1943 ställde Kungl. Maj:t en särskild sakkunnig till arbetsmarknads- och bränslekommissionernas förfogande för att biträda vid handläggning av ärenden, som rörde dels vidtagande av anordningar för sysselsättning av ovan arbetskraft inom skogsbruket, dels upplysnings- och propagandaverksamhet för planläggning av avverkningarna under våren och sommaren. Inventeringarna av arbetskraft för brännvedsförsörjningen m. m. fortsatte med stöd av kungörelsen den 19 juli 1941 (nr 668); inventering förefogs vid varje månadsslut. I samråd med bland annat skolöverstyrelsen, chefen för försvarsstaben, Kvinnoföreningarnas beredskapskommitté, Riksförbundet kvinnlig samhällstjänst och Sveriges ungdomsberedskap utarbetade arbetsmarknadskommissionen vissa riktlinjer för upplysningsverksamheten b l a n d u n g d o m e n för f r i v i l l i g a heredskapsinsatser 1 9 4 3. Enligt dessa riktlinjer skulle m a n söka intressera ungdomen över 15—16 år för frivillig luftbevakning och frivilliga arbetsinsatser samt de yngre åldersgrupperna för ungdomsberedskapens rikstävling och odlingsverksamheten. För att samordna den centrala och den lokala propagandan enligt dessa huvudprinciper ålades myndigheter och personer, som bedrevo ifrågavarande upplysningsverksamhet, att samråda, varvid kommissionen och länsarbetsnämnderna skulle tjänstgöra som samordnande organ. För att underlätta denna samordning utarbetades ett flygblad och en affisch, betitlad »Välj din uppgift», vilka berörde samtliga nämnda arbetsuppgifter.

442 En inventering företogs av skolungdomens möjligheter att utföra frivilliga beredskapsinsatser under ferierna. Vid inventeringen anlitades ovannämnda flygblad, vid vilket fanns fogad en anmälningsblankett. Flygbladet utdelades till samtliga elever vid de högre skolorna. De elever, som fyllt 15 år, skulle på anmälningsblanketten angiva vilken eller vilka beredskapsuppgifter de önskade ägna sig åt. Blanketterna insamlades av vederbörande rektor eller föreståndare, vilken hade att behandla blanketterna enligt särskilda av skolöverstyrelsen och arbetsmarknadskommissionen utfärdade anvisningar. Kungl. Maj:t medgav genom cirkulär till skolöverstyrelsen m. fl. den 30 april 1943 (nr 221) att skolungdomen fick under vår- och höstterminerna 1943 erhålla ledighet under sammanlagt högst fyra veckor, därav högst tre veckor under en och samma termin för deltagande i lantbruksarbete, bärplockning, luftbevakning eller annat för folkhushållningen eller för den allmänna beredskapen särskilt betydelsefullt arbete. Den 5 februari 1943 utfärdade Kungl. Maj:t dels instruktion för r i k s b l o c k m y n d i g h e t e n (SFS nr 53), dels instruktion för l ä n s b l o c k m y n d i g h e t e r n a (SFS nr 54). I huvudsak inneburo dessa instruktioner ett sanktionerande av den tidigare tillämpade organisationsformen, beträffande vilken en översikt lämnats i redogörelsen för första halvåret 1942 (se del III sid. 253). För t o r v h a n t e r i n g e n rådde alltjämt arbetsförmedlingstvång. Detta innebar, att i fråga om skogs- och jordbruksarbetare och därmed likställda arbetarkategorier skulle behov av arbetskraft till skogs- och jordbruk som regel tillgodoses framför torvhanteringens arbetskraftsbehov. Då det emellertid under vissa tider av året är av lika stort intresse, att torvhanteringen tillföres fullgod arbetskraft, beslöt kommissionen med stöd avstadgande i kungörelsen den 11 december 1942 (nr 925) om arbetsförmedlingstvång för byggnadsverksamhet m. m., att länsarbetsnämnd intill den 1 juli 1943 finge dels medgiva anställning vid torvhanteringsföretag av skogsarbetare, dels ock medgiva anställning vid dylikt företag av jordbruksarbetare och på landsbygden bosatta diversearbetare, de senare dock endast i den mån vederbörande länsarbetsnämnd funne sådan anställning kunna ske utan förfång för jordbrukets tillgodoseende med arbetskraft. Kommissionen utfärdade föreskrifter för de tjänstepliktiga, som skulle uttagas till torvarbete. I huvudsak skulle det åligga dessa tjänstepliktiga att utföra sådant ackordsavlönat arbete, för vilket fullgod manlig arbetskraft sedvanligen användes. Arbete med uppgrävning av råtorv eller utläggning av torvsträngar från linbanor ålåg dock ej den tjänstepliktige, såvida han ej själv önskade utföra sådant arbete. Den tjänstepliktige skulle med beräkning enligt kollektivavtal eller eljest särskilt godkända regler utföra torvarbete, tills en viss arbetsinkomst uppnåtts, som normalt beräk-

443 nades kunna intjänas på fyra månader. Som regel sattes detta belopp till 800 kronor. Något särskilt bidrag till dem som anvisades torvarbete utgick ej. För att tillföra torvhanteringen minderårig arbetskraft för vändningsoch kupningsarbete o. dyl. anordnade kommissionen ett antal arbetsläger. På grund av den alltjämt rådande knappheten på vissa kunniga specialarbetare inom v e r k s t a d s i n d u s t r i e n fortsatte de av kommissionen i maj 1940 igångsatta beredskapskurserna för omskolning och utbildning av tempoarbetare för nämnda industri. I juni månad utgjordes verksamheten av inalles 42 kurser för mekaniker, finmekaniker, verktygsskötare, gassvetsare, bågsvetsare och lindare (vid elektrisk industri). Kursverksamheten för utbildning av k v i n n l i g i n d u s t r i e l l r e s e r v a r b e t s k r a f t fortsatte även under halvåret. I juni voro på olika platser i landet 34 kurser i gång för utbildning av mekaniker och svetsare. För att åstadkomma en utsträckning av b y g g n a d s k o n t r o l l e n s räckvidd utfärdade kommissionen vissa kompletterande föreskrifter till kungörelsen om arbetsförmedlingstvång för byggnadsverksamhet m. m. Angående dessa frågor ävensom angående den i syfte att åstadkomma mera effektiv reglering av byggnadsverksamheten genomförda lagstiftningen angående tillståndstvång för byggnadsarbete se nedan sid. 458. Den inom vissa industrier lådande korttidsarbetslösheten påkallade åtgärder från kommissionens sida. Genom den införda skoransoneringen befarades en minskning i den redan förut mindre tillfredsställande arbetstillgången inom s k o - o c h l ä d e r i n d u s t r i e n . Kommissionen, som redan tidigare undersökt möjligheterna att effektivare utnyttja skoindustriens arbetskraft, fullföljde nu planeringen i detta avseende. För att erhålla uppgifter om skoarbetarnas kvalifikationer, försörjningsförhållanden m. m., verkställde kommissionen genom länsarbetsnämnderna en registrering av samtliga arbetare inom hithörande industrier. Dessa uppgifter avsågo främst att tjäna till ledning vid överflyttningen av den lediga arbetskraften till andra yrkesområden. För att underlätta denna omplacering igångsattes omskolnings- och utbildningskurser. Vidare vidtogos förberedelser för att placera äldre arbetare, som icke kunde beredas arbete mom andra näringsområden, i beredskaps- och reservarbeten. I avsikt att motverka korttidsarbetslösheten inom k o n f e k t i o n s i n d u s t r i e n i Göteborg inrättades vid därvarande arbetsförmedling i samråd med representanter för företagare, arbetare och Beklädnadsarbetarnas erkända arbetslöshetskassa en clearingcentral för utbyte av arbetskraft mellan stadens konfektionsfabriker. En delegation bestående av representanter

444 för båda parter tillsattes för att utarbeta riktlinjer för ifrågavarande utbyte. Ett register, baserat på fortlöpande uppgifter från fabrikerna och upptagande den arbetskraft som kunde disponeras för utbyte, lades upp. Arbetsförmedlingen skulle utgöra mottagningscentral för anmälningar om tillfälligt över- eller underskott på arbetskraft och förmedla fördelningen av överskottet på respektive företag. Beträffande avlönings- och semesterförmåner utgingo delegerade ifrån att arbetaren genom utlåningen icke skulle komma i sämre ställning. Utlåningen skulle sålunda icke betraktas som en nyanställning, och vid bedömandet av kvalifikationsgrunderna skulle det anses som om den anställde hela tiden tjänstgjort vid ett och samma företag. Mellan arbetsgivarna skulle göras avräkning vid varje årsskifte med ledning av särskilda registerkort, som förts hos arbetsförmedlingen. Arbetsgivare, som utlånat arbetskraft, skulle vid anfordran äga återfå densamma utan hänsyn till uppsägningstid, och arbetaren skulle då snarast möjligt återgå till sin ordinarie arbetsgivare. Sedan den offentliga arbetsförmedlingen övertagit Svenska musikerförbundets förmedling för musiker, inrättades vid Stockholms stads arbetsförmedling en särskild avdelning för artister och musiker. Då det visal sig lämpligt att sammanföra all arbetsförmedlingsverksamhet för flyktingar under ett gemensamt organ och samordna ansökningarna om arbetsvisering till socialstyrelsen, omorganiserades arbetsförmedlingen för norska flyktingar att under namn av Arbetsförmedling för flyktingar (Flyktingförmedling) direkt under kommissionen handha arbetsförmedlingsverksamheten för flyktingar av alla nationaliteter. Arbetsförmedlingens ombudsnät erhöll under halvåret en fastare organisation än tidigare genom fastställandet av enhetliga avlöningsbestämmelser för ombuden inom de olika länen. Av de inalles 1 070 ombuden erhöllo 420 ställning som ortsombud med i huvudsak likartade arbetsuppgifter som avdelningskontor, medan de övriga, betecknade lokalombud, liksom de förutvarande byombuden blevo underställda närliggande kontor eller ortsombud. Sedan kommissionen och socialstyrelsen den 20 maj 1943 avgivit förslag till nya bestämmelser rörande arbetstagares resor m. m., utfärdade Kungl. Maj:t nya bestämmelser att gälla fr. o. m. den 1 juli 1943. De nya bestämmelserna överensstämde i huvudsak med tidigare gällande. En nyhet var dock, att arbetstagare, som erhållit tillfälligt arbete inom jordbruket och som icke kunde beredas bostad på anställningsorten utan dagligen måste färdas mellan sin bostad och arbetsplatsen, under vissa förutsättningar kunde erhålla ersättning för sådana dagliga resor. Kommissionen beviljade under halvåret statsbidrag till ett antal för försvaret och folkförsörjningen betydelsefulla statliga och statskommunala beredskapsarbeten.

445 Omkring 300 arbetslösa, tillhörande tekniska och merkantila yrken, sysselsattes vid arkivarbete, varjämte ett 80-tal arbetslösa musiker erhöll s. k. musikerhjälp. Statsbidrag beviljades i februari till anordnande av tre stickningskurser i Näsinge och Lommeland samt i mars till en kurs i Stockholm avseende enklare bokbinderiarbeten för helt arbetslösa kontorister eller med dem likställda. Tillstånd till bedrivande av dagunderstöds- och hyreshjälpsverksamhet lämnades i mindre omfattning. Arbetet med r e g i s t r e r i n g e n a v o l i k a k a t e g o r i e r a r b e1 a r e i avsikt att underlätta hempermittering från resp. förhindra inkallelse till beredskapstjänstgöring fortsattes. Hempermittering verkställdes på grund av de upplagda registren. Därutöver avgav kommissionen yttranden över ett stort antal enskilda framställningar om hempermittering från eller anstånd med beredskapstjänstgöring. Arbetet med k r i g s i n d u s t r i e n s mobiliseringsplanering fortgick bl. a. i samband med den två gånger om året återkommande revisionen av mobiliseringsuppskoven. Beträffande v ä r n p l i k t s l å n e v e r k s a m h e t e n under budgetåret 1942/43 må följande siffror anföras: 1

30 Under tiden j1 1942— / 6 1943 inkomna låneansökningar helt eller delvis bifallna ansökningar Sedan verksamhetens början y 1 0 1940 intill 30 / 6 1943 inkomna låneansökningar därav helt eller delvis bifallna

Antal lån

Lånebelopp kronor

1 300 507

1 973 078 * 420 496

22 031 8 188

33 759 831 G 018 930

1 Anslagsfrågor rörande arbetsmarknadens reglering m. m. Vid anmälan av finansplanen i 1943 års statsverksproposition anförde chefen för finansdepartementet, att de regleringsåtgärder på arbetsmarknaden, vilkas främsta syfte vore att tillgodose behovet av arbetskraft vid skogsavverkningarna och i jordbruket, borde hållas skilda från utgifterna för arbetslöshetsändamål och i motsats till dessa redovisas i förskottsstaten för försvarsväsendet. Sedan riksdagen i skrivelse den 3 m a r s 1943 (nr 45) förklarat, att berörda förskottsstat skulle tills vidare äga fortsatt giltighet, anmälde riksdagen i skrivelse den 10 i samma månad (nr 55) — med bifall till Kungl. Maj:ts proposition n r 3 — att å förskottsstaten för försvarsväsendet för budgetåret 1942/43 finge å driftbudgeten under femte huvudtiteln upptagas ett nytt anslag till Åtgärder för reglering av arbetsmark1

Bifallet lånebelopp.

nåden av 40 milj. kronor. Genom beslut den 12 mars och den 21 april 1943 ställde Kungl. Maj:t hela förenämnda belopp av 40 milj. kronor till arbetsmarknadskommissionens förfogande för bestridande av kostnader för arbetsmarknadsreglerande åtgärder. Anslaget beräknades av kommissionen komma att i stort sett användas enligt följande specifikation: a) uttagning till tjänsteplikt av 1943 års värnpliktsklass . . . . 10-0 milj. b) anskaffning av kojor och kojinventarier för den i skogsarbete sysselsatta ovana arbetskraften 8-l » c) förflyttningsbidrag, familjetillägg m. m. till arbetare, som under krisen överflyttats till skogsarbete 16*0 » d) riksarbetslag 3*7 » e) arbelsblock och jordbruksläger 0*8 » f) resebidrag till arbetssökande 1*2 » g) diverse andra utgifter 0*2 »

kr. » » » » » »

Summa 4O'0 milj. kr. Till täckande av ovannämnda förskottsanslag beslöt riksdagen sedermera, med bifall till Kungl. Maj:ts proposition nr 314, att å tilläggsstat för budgetåret 1942/43 skulle uppföras ett reservationsanslag till Kostnader för överflyttning av arbetskraft till ett belopp av 40 milj. kronor. I proposition den 21 maj 1943, nr 283, äskade Kungl. Maj:t anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering under budgetåret 1943/44. Kungl. Maj:t följde därvid de förslag, som framlagts av arbetsmarknadskommissionen i skrivelse den 8 maj 1943. Efter en ingående redogörelse för läget på arbetsmarknaden och arbetsmarknadskommissionens verksamhet under år 1942 och första kvartalet 1943 framhöll socialministern hurusom kommissionen — vad angick den sannolika utvecklingen på arbetsmarknaden — givit uttryck för den uppfattningen, att denna, enligt för tillfället bedömbara förutsättningar, under fortsättningen av år 1943 komme att kännetecknas av ett stabilt läge på den under det senaste året uppkomna höga sysselsättningsnivån. Skulle denna bedömning visa sig vara riktig — vilket funnes anledning att förmoda — borde man räkna med att de dittills vidtagna åtgärderna för tillgodoseende av arbetskraftsbehovet komme att bestå. Socialministern framhöll i detta sammanhang, att man redan hade att beakta de rubbningar inom näringslivet med åtföljande risk för arbetslöshet, vilka kunde komma att uppstå vid övergång till mera normala förhållanden. Han erinrade om att chefen för finansdepartementet enligt av Kungl. Maj.t den 19 mars 1943 erhållet bemyndigande låtit föranstalta om utredningar av ekonomiska spörsmål, sammanhängande med omställningen efter ett vapenstillestånd, vid vilka utredningar arbetsmarknadskommissionen förutsatts skola medverka (se sid. 239). Arbetslöshetslindrande åtgärder hade arbetsmarknadskommissionen ansett under budgetåret 1943/44 böra vidtagas enligt i stort sett samma principer som under föregående budgetår. Endast i fråga om arkivarbeten hade kommissionen föreslagit vissa ändringar, innebärande en uppdelning av arbetena efter de hjälpsökandes kompetens samt ändrade grunder för lönesättningen.

447 Under hänvisning till ovan omförmälda uttalande av finansministern vid anmälan av finansplanen i statsverkspropositionen föreslogs i nu berörda proposition nr 283, att å riksstaten för budgetåret 1943/44 skulle, förutom anslag till avlöningar och omkostnader för arbetsmarknadskommissionen, upptagas ett reservationsanslag till arbetslöshetslindrande åtgärder (»åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m.»), beräknat till 13 milj. kronor — däri inbegripet beredskapsarbeten som komme till stånd med hänsyn till försvarets eller folkförsörjningens krav samt beredskapskurser för verkstadsindustrien och kurser för utbildning av reservarbetskraft — medan till bestridande av kostnaderna för den med krisläget förbundna regleringen av arbetsmarknaden för tillgodoseende av vissa arbetsmarknadens bristområden, framför allt skogs- och jordbruket, med arbetskraft borde å förskottsstat för 1943/44 upptagas ett särskilt anslag, benämnt anslag till »kostnader för överflyttning av arbetskraft». Rörande sistnämnda anslag, vilket beräknades till 50 milj. kronor, framlade Kungl. Maj:t särskilt förslag i proposition nr 316. De häri ingående kostnaderna förutsattes skola avse i huvudsak samma ändamål som de vilka skulle bekostas genom motsvarande anslag å tilläggsstaten för budgetåret 1942/43. Riksdagen biföll de sålunda av Kungl. Maj:t framlagda förslagen och anvisade för budgetåret 1943/44 följande anslag: å riksstaten: till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m 13 milj. kr. till avlöningar och omkostnader för arbetsmarknadskommissionen jämte länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingsanstalterna 9'5 » » å beredskapsstat för försvarsväsendet (förskottsanslag): till kostnader för överflyttning av arbetskraft 50 » » I förenämnda anslag till åtgärder för arbetsmarknadens reglering m. m. ingick även en post å 500 000 kronor såsom statsbidrag till de företagareföreningar, som i vissa län bildats i syfte att befordra möjligheterna för lönande småföretagsverksamhet (Norrland, Värmland och Bohuslän).

Kollektivavtalen. I regel ha de uppgörelser om nya kollektivavtal, som kommit till stånd under denna redogörelseperiod, träffats på i stort sett enahanda villkor, som tidigare varit gällande. Strävandena att undvika störningar på arbetsmarknaden och att anpassa lönepolitiken till de åtgärder, som från statsmakternas sida företagits i inflationsskyddande riktning, ha varit de bestämmande riktlinjerna. I stort sett ha endast smärre justeringar och tilllägg företagits, förutom att till avtalen fogats bestämmelserna om dyrtidstillägg enligt ramavtalet för 1943. Av mera omfattande uppgörelser, som

448 krävt långvariga och ingående förhandlingar, kunna främst nämnas avtalet rörande byggnadsverksamheten på landsbygden samt jordbruksavtalet. Avtalet på förstnämnda område träffades inför särskild förlikningskommission, och därmed avslutades ett ovanligt segslitet och svårlöst medlingsarbete, vilket i olika etapper bedrivits sedan 1941. Tvenne frågor trädde under förhandlingarna särskilt i förgrunden, frågan om arbetsgivarens rätt att använda bygdens folk samt frågan om ackordsprislistornas avvägning. Den slutliga uppgörelsen innebar icke någon sådan lösning, att den fullständigt reglerade allt byggnadsarbete för jordbrukets behov, utan avtalet kom endast att omfatta sådant byggnadsarbete, som bedrives av medlemmar av byggnadsindustriförbundet, och sålunda icke den byggnadsverksamhet, som utövas av jordbrukarna med användande av eget eller bygdens folk. Beträffande ackordslistornas priser skulle dessa sänkas med 6—10 procent vid tillämpning på jordbrukets ekonomibyggnader. Sedermera träffades mellan Sveriges landsbygdsentreprenörers arbetsgivareförening (Lea) samt byggnadsfackförbunden en särskild uppgörelse, i vilken bl. a. bestämdes, att de mellan Byggnadsindustriförbundet och fackförbunden gällande ackordsprislistorna skulle gälla. För det egentliga jordbruksarbetet träffades nytt riksavtal likaledes efter långvariga och segslitna förhandlingar. Avtalet innebar bl. a. vissa speciella lönetillägg för ett par yrkesgrupper, varjämte en första central uppgörelse om ackordspriser för jordbruksarbete kom till stånd. Det rörliga lönetillägget anpassades efter det senaste ramavtalet, och till avtalet fogades dessutom en överenskommelse om regler för arbetarskyddet, som upprättats mellan Landsorganisationen och Svenska arbetsgivareföreningen. Det avsteg från den allmänna lönepolitiken, som uppgörelsen i viss m å n innebar, torde få ses mot bakgrunden av den i december m å n a d slutgiltigt fixerade produktprisnivån för jordbruket. I samband härmed kan nämnas uppgörelsen om nytt avtal för betodlingen, därvid priserna för allt sommararbete höjdes med 5 procent och priserna på upptagning av foderbetor och sockerbetor höjdes med 8 resp. 5 procent. Inom ett område, där tidigare endast gällt lokala avtal, nämligen pälsskinnsberedningsindustrien, har under denna period för första gången upprättats ett riksavtal, som utformats i nära anslutning till riksavtalet för läderfabrikationen ehuru med beaktande av de särskilda förhållandena inom pälsskinnsberedningsindustrien. Inom kommunikationsväsendet förekommo tvenne varsel om arbetsinställelser, men genom ingripande av regeringskommissioner träffades uppgörelser innan öppna konflikter hunno utbryta. Vid Halmstad—Nässjö och Nässjö—Oskarshamns järnvägar hade förhandlingar om nytt avtal ej lett till resultat, varför varsel om arbetsnedläggelse utfärdades från och med den 12 juni 1943, men denna hann aldrig gå i verkställighet, då uppgörelse träffades inför förlikningskommissionen den 6 juni. Sedan ett stort

449 antal lokala kollektivavtal för buss- och lastbilsrörelse i Värmlands, Kopparbergs och Västernorrlands län samt i Borås och Göteborgstrakten hade uppsagts, varslade arbetarna om partiell strejk. Efter ingripande av förlikningskommission träffades uppgörelse på basis av det föregående avtalet men med justeringar uppåt av vissa lönesatser. Någon öppen arbetskonflikt av mera omfattande natur har icke förekommit under redogörelseperioden. Sedan årsskiftet rådde emellertid avtalslöst tillstånd inom hotell- och restaurangfacket, ooh ehuru förhandlingar i olika etapper ägt rum hade ännu före halvårsskiftet någon uppgörelse icke kommit till stånd. I samband härmed uppkom en till sin omfattning obetydlig men för den stora allmänheten icke oviktig arbetsinställelse, nämligen vid restaurangvagnarna, där strejk utbröt i början av juni månad och icke kunde biläggas förrän i samband med den totala uppgörelsen om det nya avtalet för hotell och restauranger. Socialförsäkrings- och understödsfrågor. Ovan å sid. 192 har omförmälts, hurusom situationen på bränslemarknaden under hösten 1942 blev sådan, att Kungl. Maj:t fann erforderligt att, med stöd av tjänstepliktslagen, föreskriva skyldighet för varje svensk man att enligt av arbetsmarknadskommissionen meddelade föreskrifter antaga och utföra arbete i skogsbruk eller torvhantering. Möjlighet bereddes emellertid för dem som tillhörde nämnda årsklass att frivilligt genom skogsavverkning fullgöra sin tjänsteplikt i förväg. Inemot hälften av hela årsklassen begagnade sig av denna möjlighet. Enligt tjänstepliktslagens 22 § skulle i fråga om tjänstepliktigs anställning hos tjänstepliktsberättigad arbetsgivare i princip gälla vad enligt lag. avtal eller sedvänja gällde för frivillig anställning av ifrågavarande slag. Innebörden av detta stadgande var uppenbarligen, att bestämmelserna i 1916 års olycksfallsförsäkringslag och den därmed sammanhörande 1929 ars lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar här skulle äga tillämpning. Ersättning enligt dessa lagar utgår icke i anledning av sjukdom, som ej förorsakats av olycksfall och som ej heller är att hänföra till i 1929 års lag angivna yrkessjukdomar. I framställning den 30 december 1942 anförde arbetsmarknadskommissionen, att bestämmelserna i de nyssnämnda lagarna icke kunde anses bereda tjänstepliktiga med sådant arbete, varom i förevarande fall vore fråga, tillräckligt försäkringsskydd, därest de skulle drabbas av olycksfall eller sjukdom. Nu ifrågavarande tjänstepliktiga vore — främst på grund av förhållanden, under vilka deras tjänstepliktsarbete skulle utföras, men därjämte med hänsyn därtill, att de flesta av dem vore ovana vid arbetet — enligt kommissionens åsikt n ä r a jämförliga med värnpliktiga. I fråga om de värnpliktiga gällde enligt den s. k. militärersättningsförordningen be29—319301

450 tydligt fördelaktigare ersättningsregler, särskilt såvitt anginge ersättning i anledning av iråkad sjukdom. För de tjänstepliktiga borde därför genom särskild lagstiftning tillskapas ersättningsbestämmelser i huvudsaklig överensstämmelse med militärersättningsförordningens regler. Därigenom skulle förhållandena för de tjänstepliktiga förbättras med avseende å såväl försäkringsskyddets omfattning som storleken av utgående ersättningar. Kungl. Maj:t upptog framställningen och framlade på grundval därav proposition till 1943 års riksdag, nr 178. Sedan riksdagen bifallit propositionen, utfärdades den 21 april 1943 vederbörliga författningar i ämnet (nr 182—184), nämligen dels lag med särskilda bestämmelser om försäkring för olycksfall i arbete av vissa värnpliktiga m. m., dels förordning om. ersättning i vissa fall i anledning av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt, dels förordning angående viss ändring av sjukkasseförordningen den 26 juni 1931 (nr 280). De särskilda ersättningsbestämmelser, som här stadgades för de tjänstepliktiga, innefattade utvidgningar, utöver bestämmelserna i 1916 års olycksfallsförsäkringslag och 1929 års lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar i så måtto, att ersättning skulle utgå dels för sjukdom som ej förorsakats av olycksfall eller utgjorde yrkessjukdom och dels för vissa andra olycksfallsskador än sådana som gin go in under 1916 års lag. Beträffande sjukdomar skulle gälla motsvarande bestämmelser som i militärersättningsförordningen. Såsom olycksfall i arbete skulle även räknas olycksfall, som inträffade under resa från hemorten till förläggningen vid arbetets början och återresa vid dess slut, samt därjämte sådana olycksfall inom förläggning, vilka, utan att hänföras till 1916 års lag, kunde sägas ha samband med förläggningen och förhållandena därstädes. För beräkning av årlig arbetsförtjänst skulle gälla samma grunder, vare sig det var fråga om ersättning i anledning av olycksfall eller för sjukdom. Maximibeloppet skulle vara det enligt olycksfallsförsäkringslagens regler bestämda, d. v. s. 3 900 kronor. Minimibeloppet fastställdes till 2 300 kronor, motsvarande militärersättningsförordningens lägre fixa belopp jämte 30 procents dyrtidstillägg därå. Ersättningar i anledning av sådana olycksfall eller sjukdomar, vilka icke omfattades av olycksfalls- och yrkessjukdomsförsäkringslagarna, skulle utgivas av riksförsäkringsanstalten av statsmedel enligt grunder, som nära överensstämde med stadgandena i militärersättningsförordningen. — Ändringen i sjukkasseförordningen innebar en komplettering av denna av den innebörd, att vissa däri upptagna bestämmelser skulle avse jämväl ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt. Fr. o. m. år 1941 har dyrtidstillägg utbetalats till personer, som åtnjutit folkpension med tilläggspension, invalidunderstöd, barnbidrag eller blindhetsersättning. Under åren 1941 och 1942 verkställdes utbetalningen på det sätt, att vissa månader ett extra månadsbelopp av vederbörlig förmån

451 utbetalades som dyrtidstillägg. År 1941 utbetalades tre dylika månadsbelopp och år 1942 fyra. För första halvåret 1943 ha jämlikt beslut vid 1942 års riksdag dyrtidstillägg å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag utgått enligt nya beräkningsgrunder (se del III sid. 423). Då beslutet om dyrtidstilläggens storlek under budgetåret 1942/43 fattades, utvisade socialstyrelsens allmänna levnadskostnadsindex en stegring av levnadskostnaderna från tiden närmast före det pågående kriget av mellan 39 och 40 procent. På våren 1943 hade nämnda index stigit med 412/3 procent. Höjningen kunde i och för sig sägas vara ganska måttlig, men tillsammans med förut icke kompenserad stegring nådde den dock enligt pensionsstyrelsens mening den gräns, vid vilken ytterligare ett månadstillägg per år utöver förut bestämda fyra kunde anses motiverat. Styrelsen gjorde hemställan härom och föreslog, att här ifrågavarande förmånstagare skulle under budgetåret 1943/44 tillerkännas full kompensation för inträdda kostnadsökningar i form av fem månadsutbetalningar av dyrtidstillägg. Av dessa skulle i fråga om folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag två utbetalningar liksom föregående år vara till beloppet fixa under det att tre skulle vara procentuella. I fråga om blindhetsersättningarna skulle alla fem månadsutbetalningarna utgå med fixt belopp. Kungl. Maj:t framlade i enlighet med pensionsstyrelsens förslag proposition i ämnet till 1943 års riksdag, n r 291, vilken av riksdagen bifölls tillika med den samtidigt framlagda proposition, nr 292, vari äskades erforderliga anslag för ändamålet. Sammanlagda kostnaderna för hithörande dyrtidstillägg under budgetåret 1943/44 beräknades till 74*9 milj. kronor beträffande folkpensioner och invalidunderstöd, 5*4 milj. kronor i fråga om barnbidrag och 670 000 kronor beträffande blindhetsersättningar. En del av kostnaderna för tilläggen till folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag skulle som förut bäras av kommuner och landsting. De av riksdagen beviljade statsanslagen för 1943/44 för hithörande ändamål uppgingo sammanlagt till ett belopp av 67*4 milj. kronor, inbegripet ersättning till postverket för pensionsutbetalningar. Författningar rörande dyrtidstillägg å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag samt blindhetsersättningar utfärdades den 30 juni 1943 (nr 445—448). I anledning av Kungl. Maj:ts proposition, n r 263, beviljade riksdagen även för budgetåret 1943/44, utöver de reguljära bidragen till de erkända sjukkassorna, anslag till kristillägg för dessa kassor till ett belopp av 2*5 milj. kronor. Rörande anslagets användning skulle samma bestämmelser gälla som under föregående budgetår (se ovan sid. 200). A livräntor, som bestämts enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete och därmed sammanhörande eller jämförliga lagar och författningar, ha sedan början av år 1942 utgått dyrtidstillägg av allmänna medel enligt grunder som angivits i två den 19 december 1941 utfärdade förordningar

452 (nr 942 och 943) (se del III sid. 192). Båda förordningarna upphörde att gälla med utgången av år 1943. I proposition till 1943 års riksdag, nr 293 r framlade Kungl. Maj:t förslag om fortsatta dyrtidstillägg av detta slag. De förut gällande reglerna fann Kungl. Maj:t böra i huvudsak bibehållas, dock med vissa jämkningar. Sålunda föreslogos särskilda bestämmelser skola gälla beträffande dyrtidstillägg å förmåner enligt 1909, 1925 och 1927 års militärersättningsförordningar. Dyrtidstillägg skulle härvid utgå å såväl sjukhjälp och sjukpenning som livränta efter en procentsats, dubbelt så hög som den vilken bestämdes beträffande ersättningar enligt andra hithörande författningar (i fråga om ersättning enligt 1927 års militärersättningsförordning dock endast beträffande värnpliktiga). Dyrtidstillägg skulle sålunda i fråga om militärersättningarna utgivas, oberoende av graden av nedsättning i arbetsförmåga, med 40 procent av förmånens belopp, eljest med 20 procent därav och endast i det fall att arbetsförmågan var nedsatt med minst tre tiondelar. Riksdagen godkände propositionen. Förordning i ämnet utfärdades den 30 juni 1943 (nr 449) att gälla från den 1 januari 1944 till utgången av år 1945. Kostnaden för statsverket av här ifrågavarande dyrtidstillägg under budgetåret 1943/44 beräknades till 1*6 milj. kronor. Lönefrågor beträffande statliga befattningshavare. Vid 1942 års riksdag hade beslut fattats, att kristillägget till statliga befattningshavare och pensionärer skulle utgå med 16 procent, när ievnadskostnadsindex i indexserien med år 1935 som bas uppnått talet 152, samt att tillägget skulle höjas med 4 procent för varje indexstegring om 8 enheter utöver 152. Samtidigt anhöll emellertid riksdagen om utredning beträffande ändrade grunder för dessa kristillägg efter utgången av första kvartalet 1943. Närmast syftade riksdagen på en omprövning av kristillläggen på de högre avlöningsbeloppen. Enligt gällande bestämmelser hade kristillägg dittills utgått på samma underlag som det rörliga tillägget och sålunda icke beräknats på den del av lönen, som översteg 900 kronor per månad, resp. å den del av tjänstepensionens grundbelopp, som översteg 500 kronor per månad. Enär index enligt 1935 års serie den 1 juli 1942 nådde talet 152, bestämdes kristillägget för tredje kvartalet nämnda år till 16 procent och förblev vid denna höjd även för fjärde kvartalet 1942 och första kvartalet 1943 (indextalet utgjorde för sistnämnda kvartal 153). I proposition till 1943 års riksdag, n r 77, föreslog Kungl. Maj:t, att de statsanställda och motsvarande pensionärsgrupper i anknytning till de bestämmelser, varom avtal träffats på den allmänna arbetsmarknaden (se sid. 198), skulle för tiden t. o. m. första kvartalet 1944 erhålla oförändrade kristillägg med rätt till ytterligare tillägg på 5 procent för den händelse

453 index skulle stiga till eller över 160 eller eventuellt fr. o. m. den tidigare månad, för vilken motsvarande tillägg komme att utgå på den allmänna arbetsmarknaden (vid talet 249 i 1914 års indexserie). Detta ytterligare kristillägg å 5 procent skulle emellertid icke utgå å högre lönebelopp än 500 kronor per månad. (Härigenom togs hänsyn till det av riksdagen uttryckta önskemålet om reduktion av det lönebelopp, på vilket kompensationen räknades.) Vid indexberäkningarna borde tillämpas de ändrade grunder, som förordats av den s. k. indexkommittén (redogörelse härför lämnas i bihang till propositionen). Riksdagen biföll propositionen. Då levnadskostnadsindex enligt 1935 års serie förblev orubbad vid siffran 153 för såväl andra som tredje kvartalet 1943. skedde ingen ändring i kristilläggsprocenten för nämnda kvartal.

16. Byggnads- och bostadsväsendet. Åtgärder för bostadsförsörjningens främjande. Olika omständigheter hade medverkat till att 1942 års bostadsproduktion inletts mycket sent. Därtill hade bidragit den långa och hårda vintern, varjämte ovissheten rörande omfattningen och den närmare utformningen av den statliga stödgivningen utövat ett hämmande inflytande. Å andra sidan hade en betydande del av den byggnadsverksamhet, som syftade till färdigställande av bostäder under 1943, igångsatts redan på hösten 1942. Den milda väderleken under vintern 1942/43 utgjorde en gynnsam förutsättning för en omfattande byggnadsverksamhet denna årstid. Det syntes med hänsyn härtill sannolikt, att den ojämförligt största delen av den för år 1943 planerade bostadsbyggnadsverksamheten skulle vara påbörjad och relativt långt framskriden före det stundande budgetårsskiftet. Dessa synpunkter framhöllos av statens byggnadslånebyrå i skrivelse till Kungl. Maj:t den 22 februari 1943, vari byrån hemställde om anvisande av ytterligare anslag för budgetåret 1942/43 dels till tertiärlån, dels till tillläggslån för bostadsbyggnadsverksamhet. Sett ur långivningssynpunkt hade nämnda förhållanden inneburit, att byrån under vinterhalvåret 1942/43 haft och hade att handlägga låneärenden, som avsågo stora delar av tvenne årsproduktioner, något som tydligt avspeglat sig i byråns arbetsbörda, som oavbrutet vuxit alltsedan ingången av budgetåret 1942/43. Kungl. Maj:t upptog framställningen i proposition till 1943 års riksdag, nr 163. Med hänsyn till att, såsom byggnadslånebyrån påvisat, en avsevärd förskjutning i tidpunkten för h ä r ifrågavarande byggnadsverksamhet ägt rum, resp. kunde antagas k o m m a att äga rum, varigenom förut beviljade anslag bleve otillräckliga för låneverksamhetens fullföljande i avsedd omfattning, äskade Kungl. Maj:t på tilläggsstat för budgetåret 1942/43 anslag till tertiärlån och till tilläggslån för viss bostadsbyggnadsverksamhet av 10 milj. kronor för vardera av dessa slag av lån. I samma proposition äskades därjämte å tilläggsstat för 1942/43 såsom förstärkning av lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer ett anslag av 5 milj. kronor. Riksdagen biföll de i propositionen gjorda anslagsäskandena.

455 Det program för statligt stod åt bostadsbyggandet, som antogs av 1942 års riksdag (se del III sid. 427), hade i huvudsak genomförts enligt de riktlinjer, som framlades i proposition nr 221 till nämnda års riksdag. Såsom ovan å sid. 201 påvisats, färdigställdes under år 1942 närmare 24 000 lägenheter i de svenska stadssamhällena, vilket motsvarade omkring hälften av 1939 års produktion ooh omkring 75 procent av den genomsnittliga produktionen under 1930-talet. Utan tvivel skulle bostadsförsörjningsläget år 1943 varit synnerligen bekymmersamt, om icke denna produktion hade kommit till stånd. Med hänsyn till begränsningen i material- och arbetskraftsresurserna kunde 1942 års produktion icke syfta till att undanröja den praktiskt taget allmänna bostadsbristen utan endast till att nödtorftigt motsvara tillväxten i bostadsbehovet i stadssamhällena, i synnerhet sådana där militärförläggningar och industriell expansion ställde krav på ökad bostadstillgång, och sålunda till att förhindra, att bostadsbristen utvecklades till ren bostadsnöd. Någon förbättring inträdde sålunda icke i bostadsmarknadsläget under år 1942 utan bostadsbristen skärptes tvärtom på åtskilliga orter. Under första kvartalet 1943 tillfördes marknaden, tack vare byggnadsproduktionen under vintern, ett icke obetydligt tillskott av nya lägenheter, men bostadsbristen kvarstod. Detta framgick av resultaten från socialstyrelsens enquéte rörande bostadsmarknadsläget omkring den 1 april. Från 40 större städer med mer än 10 000 invånare uppgavs tillgången på moderna lägenheter om 1 rum och kök som otillräcklig i 36 fall, som knapp i 4 fall. Från 56 mindre städer, för vilka uppgifter lämnats, uppgavs tillgången på samma slag av lägenheter som otillräcklig i 48 fall, som knapp i 8 fall. Tillräcklig eller god tillgång i fråga om denna lägenhetskategori uppgavs icke i något fall. Beträffande andra lägenhetskategorier voro uppgifterna likartade. Från praktiskt taget alla städer uppgåvos svårigheter att skaffa lägenheter för nybildade familjer ävensom för nyinflyttade vara för handen. I ett stort antal fall lämnades även uppgifter, att inneboendesystemet befann sig i tilltagande. Överallt kunde sägas, att den allmänna bostadsbristen i stadssamhällena icke mildrats utan snarare något skärpts. Behovet av statliga stödåtgärder för bostadsförsörjningen måste därför anses kvarstå oförminskat. Nu anförda förhållanden relaterades i den proposition, nr 243, som Kungl. Maj:t den 8 maj 1943 framlade för riksdagen angående anslag till förbättrande av bostadsförhållandena för budgetåret 1943/44. I propositionen, vilken i huvudsak stödde sig på vissa av statens byggnadslånebyrå gjorda framställningar, angav socialministern såsom en rimlig målsättning för bostadsbyggnadsprogrammet under gällande förutsjitfnmg, att det producerades tillräckligt för att om möjligt minska bostadsbristen eller i varje fall förhindra en ytterligare skärpning av densamma. Detta krävde, att

456 årets bostadstillskott bleve något större än det som åstadkommits under år 1942. Socialministern framhöll, alt utsikterna att förverkliga ett dylikt program så tillvida syntes gynnsamma som produktionen under den gångna vintern haft en osedvanligt stor omfattning och länmat ett betydande tillskott till bostadsmarknaden redan under första delen av året. Den eftersträvade utjämningen av bostadsbyggandets säsongväxlingar hade under den förflutna årsperioden i hög grad förverkligats. Enligt uppgift från byggnadslånebyrån hade den pågående bostadsproduktionen i städerna varit praktiskt taget lika stor vid varje kvartalsskifte från den 1 juli 1942 till den 1 april 1943 så när som på en svag nedgång omkring årsskiftet. Då material- och arbetskraftstillgångarna icke medgåve någon mera väsentlig ökning av produktionen utöver den vid nämnda registreringstillfällen rådande nivån och med hänsyn tagen till det under den gångna delen av år 1943 igångsatta bostadsbyggandet, borde man kunna räkna med en i stort sett oförändrad omfattning av bostadsbyggnadsverksamheten under det närmaste halvåret. Det framstode givetvis som ett önskemål, att även följande vintersäsong utnyttjades för bostadsbyggande på samma sätt som den gångna. Tack vare den stora vinterproduktionen hade ett tillskott till bostadstillgången i stadssamhällena på omkring 6 000 lägenheter erhållits redan under första kvartalet. Under andra kvartalet beräknades ytterligare 6 000 lägenheter bli inflyttningsfärdiga. De fram till den 1 april igångsatta, för färdigställande under andra halvåret planerade bostadsbyggnadsföretagen beräknades ge ett tillskott på omkring 12 000 lägenheter, varmed årets produktion skulle nå samma omfattning som. föregående års. Till detta komme det antal lägenheter, som påbörjats under vårmånaderna för färdigställande före årets utgång. Det kunde sålunda redan betraktas som säkerställt — om icke oförutsedda hinder komme emellan — att bostadstillskottet under år 1943 komme att överstiga fjolårets, vilket även svarade mot behovet. Det vore att märka, att detta större bostadstillskott tack vare säsongutjämningen erhölles utan att arbetsmarknaden under den kommande sommaren behövde utsättas för större påfrestningar än under den föregående. Av byggnadslånebyrån hade framlagts vissa förslag till modifikationer i reglerna för t e r t i ä r - o c h t i 11 ä g g s 1 å n, vilka av Kungl. Maj:t accepterats och genom propositionen underställdes riksdagen. Till tertiärlån och tilläggslån äskades för budgetåret 1943/44 anslag å sammanlagt 87 milj. kronor. Dessa förslag biföllos av riksdagen. Jämväl de förslag, som i propositionen framlades beträffande ytterligare anslag till lån och bidrag : till b o s t a d s f ö r s ö r j n i n g e n f ö r b a r n r i k a f a m i l j e r samt vissa ändringar i bestämmelserna rörande dessa bidrag, ävensom förslaget om ytterligare anslag till bidrag för inrättande av p e n s i o n ä r s h e m , godkändes av riksdagen, dock med den ändringen, att anslaget för sistnämnda ändamål, som i propositionen föreslogs till 3 milj. kronor, av riksdagen höjdes till 4 milj. kronor. Till b o s t a d s f ö r b ä t t r i n g s v e r k s a m h e t e n p å l a n d s b y g d e n föreslogs i propositionen ett belopp av intill 1 milj. kronor. Egnahemsstyrelsen, som på detta område är den förvaltande myndigheten, hade tilL bidragsverksanlheten härutinnan begärt 3 milj. kronor — behovet uppskattades till 15 milj. kronor — och till långivningen (nybyggnadslån och

457 förbättringslån) sammanlagt 2 milj. kronor. På grund av att en betydande del av tidigare anslag ej förbrukats, ansåg Kungl. Maj:t nya anslag till låneverksamheten ej behöva ifrågakomma. I fråga om förbättringsbidragen (huvudsakligen avseende förbättring av vattenförsörjningen och avloppsförhållandena) föreslogs i propositionen ej heller någon ytterligare medelsanvisning. Hithörande verksamhet skulle nämligen enligt departementschefens mening komma att pågå under år 1943 med stöd av tidigare beviljade bidrag och lån och detta i sådan omfattning, att de knappa tillgångarna på material och arbetskraft ändock skulle komma att hårt anlitas. Emellertid föreslogs i propositionen, att bemyndigande skulle lämnas att få disponera högst 1 milj. kronor för bidragsgivning till vissa specialändamål samt bidragsverksamhet av särskilt trängande beskaffenhet. Riksdagen, som fann att det h ä r gällde företag av hög social angelägenhetsgrad, beslöt likväl ett anslag till förbättringsbidrag av 10 milj. kronor. För att förhindra bristsituationer i fråga om arbetskraft och material borde emellertid ett belopp av 7 milj. kronor disponeras på så sätt, att företagen skulle få sättas i gång först eiter särskilt medgivande av Kungl. Maj:t. Enligt riksdagens beslut anvisades för budgetåret 1943/44 till bostadsbyggnadsändamål följande anslag: på driftbudgeten: till främjande av bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer 6 milj. kronor bidrag till främjande av bostadsbyggande på landsbygden 10 » * > bidrag till inrättande av pensionärshem 4 » » på kapitalbudgeten: till tertiärlån till viss bostadsbyggnadsverksamhet 50 milj. kronor » tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet . . . . 37 » » » lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer 20 » » Kungörelse utfärdades den 30 juni 1943 (nr 592) angående ändring i vissa delar av kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 569) om tertiärlån och tilläggslån för vissa bostadsbyggnadsföretag. Bland de ändringar i gällande bestämmelser, som härigenom skedde, må nämnas, att tvåfamiljshus i avseende å lån som regel skulle likställas med enfamiljshus. I fråga om k o m m u n e r n a s ekonomiska medverkan i de fall då tilläggslån lämnades normaliserades den kommunala prestationen till i regel 20 procent; av. överkostnaden. Byggnadslånebyrån skulle dock som förut kunna vidtaga jämkningar härutinnan. Det kommunala borgensåtagandet, som beträffande enfamiljshus tidigare gällt hela tertiärlånet, begrä^isades att avse endast den räntefria. stående delen därav. Under vissa förutsättningar och villkor

458 skulle statliga förskott kunna ges på preliminärt beviljade tertiärlån. Skyldigheten att ställa inteckningssäkerhet för bostadslån skulle upphöra i fråga om lån utlämnade till kommuner. I författningarna angående lån och bidrag till bostadsförsörjningen för barnrika familjer samt angående bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden genomfördes i enlighet med riksdagens beslut vissa ändringar genom kungörelsen den 30 juni 1943 (nr 593—598 samt 632). Ändringarna åsyftade bl. a. i fråga om familjebidragen att åstadkomma en mjukare avveckling av dessa bidrag vid nedgång av antalet minderåriga barn till mindre än tre, då vederbörande familj alltså icke längre vore att räkna som barnrik. Sålunda skulle en nedgång till två minderåriga barn medföra, att bidraget sjönk till 20 procent och en nedgång till ett barn att bidraget sjönk till 10 procent. Avvecklingsperioden fick dock ej överstiga tre år. Räntefoten för bostadsanskaffningslån, nybyggnadslån, förbättringslån och lantarbetarbostadslån, som beviljades under budgetåret 1943/44, skulle utgöra 3*25 procent. Regleringen av byggnadsverksamheten. Systemet med arbetsförmedlingstvång och företrädesrätt för reglering av byggnadsverksamheten fortfor att tillämpas som förut. En viss skärpning genomfördes under halvåret i rätten att använda fast anställda arbetare för byggnadsföretag. Under hösten 1942 gällde, att arbetsgivare ägde rätt att utan arbetsförmedlingens medverkan på en ny byggnadsplats återanställa de arbetare, som varit anställda hos honom minst sex månader under vart och ett av åren 1938—1942. Detta medgivande gällde utan några restriktioner och sålunda även i fråga om sysselsättning vid arbeten, vilka icke varit föremål för angelägenhetsprövning eller vid sådan prövning lämnats utan företrädesrätt. Byggnadsföretagarna fingo därigenom möjlighet att med sin fasta arbetarstam utföra mindre angelägna byggnadsarbeten, för vilka företrädesrätt ej kunde erhållas. Då byggnadsföretagarna i förhållandevis stor utsträckning började disponera sin fasta arbetarstam för utförande av företag, vilka icke underkastats angelägenhetsprövning och i många fall måste anses mindre angelägna, samt för företag, som förklarats företrädesberättigade, använde nyanställd arbetskraft, genomfördes fr. o. m. den 22 februari 1943 en inskränkning av medgivandets omfattning. Rätten att utan särskild prövning återanställa tidigare anställda arbetare begränsades till sådana företag, vilka förklarats företrädesberättigade. Denna ändring innebar en betydande utsträckning av byggnadskontrollens räckvidd. De områden av byggnads- och anläggningsverksamhet, som därefter icke voro underkastade reglering, utgjordes huvudsakligen av statliga arbeten, som utfördes av affärsverk eller andra förvaltningar med egna byggnadsooh anläggningsarbetare, kommunala arbeten, som utfördes av fast anställd

459 personal, samt arbeten inom större industriföretag med egna byggnadsavdelningar. I den mån för kommunala arbeten erfordrades upplåning voro de dock underkastade finansiell kontroll. I de riktlinjer för den ekonomiska politiken, som efter utredningar av direktör G. Söderlund fastställdes av Kungl. Maj:t den 13 november 1942 (se sid. 217), angavs en begränsning av byggnadsverksamheten som ett led i strävandena att uppnå ekonomisk stabilitet. Såsom motiv därför anfördes framför allt knappheten på arbetskraft samt behovet att upprätthålla balans mellan köpkraft och varutillgång. Dessutom framhölls, att vid sidan härav knappheten på råvaror och transportmedel gjorde sig gällande som en begränsande faktor. Angelägenhetsgraden av bostads-, industri- och övriga byggnader borde underkastas en strängare prövning än förut. För en tillfredsställande reglering av byggnadsverksamheten syntes ny lagstiftning rörande byggnadstillstånd erforderlig. Vidare betonades behovet av att de militära anläggningsarbetena till omfattning och standard bleve föremål för omprövning mot bakgrunden av de ökade svårigheterna att bereda utrymme för arbeten av detta slag. Med anledning av det i riktlinjerna uttalade behovet av en lagstiftning om byggnadstillstånd uppdrogs den 23 december 1942 åt direktör Söderlund att efter samråd med arbetsmarknads- och industrikommissionerna utarbeta förslag till en allmän reglering av byggnads- och anläggningsverksamheten genom särskild lagstiftning om byggnadstillstånd. Den 8 m a r s 1943 överlämnade utredningsmannen till chefen för finansdepartementet en promemoria, innefattande dels utkast till en sådan lagstiftning jämte förslag om förvaltningsorgan för lagstiftningens handhavande, dels en jämförelse mellan ett sådant nytt system och det redan tillämpade regleringssystemet. Beträffande frågan, huruvida en dylik lagstiftning borde komma till stånd och en motsvarande administrativ apparat tillskapas eller om man tills vidare kunde begränsa sig till att förstärka de former och organ, som för ändamålet redan stodo till buds, angav utredningsmannen, att gjorda överväganden närmast lett till den slutsatsen, att man med god vilja kunde uppnå nära nog detsamma på grundval av en arbetsmarknadsreglering och med redan verksamma regleringsorgan som med en tillståndslagstiftning och därpå uppbyggd administrativ apparat. Vid sådant förhållande och då en ny lagstiftning och ett nytt krisorgan skulle föra med sig olägenheter, arbete och kostnader såväl för näringslivet som för det allmänna, vore det enligt utredningsmannens mening att föredraga att söka effektivisera prövningen inom ramen för gällande ordning. Sedan yttranden inhämtats över promemorian från myndigheter och organisationer, framlade Kungl. Maj:t proposition i frågan till riksdagen, n r 324. Däri anfördes av socialministern följande:

460 »Under de senaste åren har det av olika skäl ansetts nödvändigt att åstadkomma en viss begränsning av byggnadsverksamheten i vårt land och särskilda åtgärder härför hava tid efter annan vidtagits beträffande såväl allmänna som enskilda företag. Materialförsörjningsläget har nödvändiggjort vissa råvaruregleringar, av vilka för närvarande den prioritetsreglering för byggnadsjärn, som nu tillämpas, är den betydelsefullaste. Denna reglering är dock ofullständig, framför allt därigenom att importjärnet till stor del ligger utanför regleringen och hinder därför icke möter att inköpa järn i fria marknaden. Vidare har den allt mera tilltagande bristen på arbetskraft framtvingat, att tjänstepliktslagens bestämmelser om arbetsförmedlingstvång och företrädesrätt till arbetskraft satts i kraft för byggnadsverksamhet. Den reglering av nämnda verksamhet, som härigenom skett, har för närvarande den största betydelsen såsom begränsande faktor för byggnadsverksamhetens omfattning men innebär icke ens en ur arbetskraftssynpunkt fullständig reglering av verksamheten. Slutligen har beträffande företag, som äro beroende av statens medverkan i form av anslag, bidrag eller lån, samt företag, för vars finansierande medels lån erfordras Kungl. Maj:ts medgivande, verkställts en särskild prövning av företagens angelägenhetsgrad för att förhindra eller uppskjuta under nuvarande förhållanden mindre angelägna företag. De nuvarande åtgärderna äro i åtskilliga hänseenden ofullständiga och ej heller ägnade att åstadkomma den begränsning och reglering av byggnadsverksamheten, som för närvarande betingas såväl av bristen på material och arbetskraft som av det allmänna ekonomiska läget. De skäl, som nu föreligga för en reglering av byggnadsverksamhetens omfattning, kunna komma att bestå en längre tid. Det finns icke för närvarande någon anledning att räkna med att materialförsörjningsläget i vårt land under närmaste tiden skall undergå någon avsevärd förbättring, snarare torde skäl för en motsatt uppfattning kunna anföras. Ej heller torde det bliva möjligt att med de tendenser till ökad omfattning av verksamheten, som göra sig gällande, tillgodose efterfrågan på arbetskraft i erforderlig omfattning. Dessutom torde det allmänna ekonomiska läget sannolikt göra det nödvändigt att åtminstone under innevarande år tillämpa en större återhållsamhet än tidigare vid regleringen av byggnadsverksamheten. För att åstadkomma den sålunda erforderliga begränsningen av byggnadsverksamhetens omfattning måste antingen de nuvarande regleringsåtgärderna kompletteras och göras mera effektiva eller ett nytt regleringssystem tillskapas. Den mest framträdande bristen i den nuvarande regleringen genom arbetsförmedlingstvånget är enligt min mening, att, då denna reglering bygger på tjänstepliktslagen, vid regleringen beträffande enskilda företag endast borde beaktas tillgången på arbetskraft samt att grund för ett bedömande med hänsyn till tillgången på material samt ur allmänna ekonomiska synpunkter följaktligen saknas. Även dessa faktorer hava emellertid, i viss utsträckning beaktats vid tillämpningen av gällande regleringsbestämmelser. Sålunda hava i en del fall ansökningar om företrädesrätt för byggnadsföretag avslagits även då hinder mot företagen ej mött ur arbetsmarknadssynpunkt men företagen av andra skäl ansetts mindre angelägna och därför under rådande förhållanden funnits ej böra komma till utförande. Detta förfaringssätt har självfallet varit fullt motiverat ur rent sakliga synpunkter, då ändamålet med regleringen varit att åstadkomma en begränsning av byggnadsverksamheten med hänsyn till 'tillgången på arbetskraft och material samt förändringarna i det penningpolitiska läget. Vid den nuvarande regleringsanordningens genomförande stodo ej andra vägar till buds för att tillgodose det föreliggande behovet än genom införande-av arbetsförimedlingstvång för byggnadsverksamhet. Man hade även då för avsikt att så snart som möjligt komplettera arbetsförmedlingstvånget med en lagstiftning om byggnadstillstånd, vilken uttryckligen skulle tillgodose alla regleringssynpunkter. Även om det hittills visat sig i viss utsträckning möjligt att inom

461 ramen av nuvarande regleringsbestämmelser åstadkomma en jämväl ur allmänna ekonomiska synpunkter önskvärd begränsning av byggnadsverksamheten, är det nuvarande regleringssystemet ej i längden hållbart och ej heller tillräckligt effektivt. Det kan sålunda ej vara riktigt eller lämpligt att under åberopande av arbetsmarknadsskäl förhindra igångsättandet av ett företag inom en ort, där tillgång på arbetskraft råder. Då arbetsförmedlingstvånget för sin tillämpning förutsätter nyanställning av arbetskraft, falla alla företag, som bedrivas med fast anställda arbetare, utanför regleringen. Härigenom har en betydande byggnadsverksamhet lämnats utanför angelägenhetsprövningen. Slutligen lämna de nuvarande bestämmelserna ej möjlighet att stoppa ett byggnadsföretag, som påbörjats i strid mot bestämmelserna om arbetsförmedlingstvång, och införandet av sådan möjlighet på tjänstepliktslagens grund torde ej låta sig göra. Bristerna i den nuvarande regleringsanordningen äro under nuvarande förhållanden så framträdande, att de ej torde kunna avhjälpas genom på tjänstepliktslagens grund vidtagna effektiviseringsåtgärder. — Däremot synes det vara möjligt att genom en lagstiftning om byggnadstillstånd åstadkomma en begränsning av byggnadsverksamheten inom en ram, som bestämmes av växlingarna i fråga om tillgången på arbetskraft och material samt förändringarna i det penningpolitiska läget. De av direktören Söderlund uttalade betänkligheterna mot en tillståndslagstiftning kan jag icke dela. Det torde vara möjligt att genomföra ett på tillståndstvång grundat regleringssystem med nuvarande regleringsorgan utan att tillskapa en ny administrativ apparat. På grund av vad sålunda blivit anfört anser jag, att ett på tillståndslagstiftning grundat regleringssystem är att föredraga framför nuvarande regleringsåtgärder.» Det lagförslag, som från nu nämnda utgångspunkt framlades i propositionen, godkändes av riksdagen. Den 30 juni 1943 utfärdades på grund härav lag (nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete. Denna hade karaktären av fullmaktslag, som först efter särskilt förordnande av Kungl. Maj:t skulle bringas i tillämpning. Lagen trädde omedelbart i kraft och skulle gälla t. o. m. den 30 juni 1944. Lagens grundbestämmelse var, att byggnadsarbete — varmed förstods ej blott egentlig byggnadsverksamhet, såsom bostadsbyggande och industriell byggnadsverksamhet, utan även anläggningsarbeten av alla slag, såsom anläggande av väg, järnväg, bro och h a m n samt ledningar av olika slag ävensom utförande av vattenbyggnads- och torrläggningsföretag — ej skulle få bedrivas utan särskilt tillstånd (byggnadstillstånd). Sådant tillstånd skulle meddelas av Kungl. Maj:t eller den myndighet, åt vilken Kungl. Maj:t uppdroge att utöva tillsyn över lagens tillämpning. I byggnadstillstånd kunde stadgas begränsning eller villkor för arbetets bedrivande eller lör användningen av förnödenheter eller arbetskraft. Tarvades av särskilda trängande skäl att byggnadsarbete verkställdes utan dröjsmål, finge sådant bedrivas i erforderlig omfattning under högst åtta dagar. Anmälan h ä r o m skulle ofördröjligen göras hos tillsynsmyndigheten. De som hade att taga befattning med tillsynen över lagens efterlevnad skulle äga tillträde till arbetsplats och rätt att där göra sig underrättade om förhållande av betydelse för tillämpningen av lagen eller med stöd av densamma meddelade föreskrifter. Byggherre och hos honom anställd arbetstagare var

462 skyldig att i erforderlig omfattning lämna upplysningar och förete handlingar. Utöver straffbestämmelser vid överträdelse av lagen stadgades rätt för tillsynsmyndigheten att föreskriva förbud vid vite att fortsätta byggnadsarbete som bedrevs utan vederbörligt tillstånd samt att förordna om beslag på redskap och material. Förordnande om lagens tillämpning jämte erforderliga tillämpningsföreskrifter meddelades först genom kungörelse den 29 juli 1943 (nr 640) med giltighet fr. o. m. den 1 påföljande augusti. Hyresregleringen. Den genom lagarna den 19 juni 1942, nr 429 och 430, tillskapade hyresregleringen, för vilken redogjorts i del III sid. 430 samt ovan å sid. 207 ff.. fullföljdes under första halvåret 1943 efter samma linjer som förut. Genom beslut den 7 juli 1942 hade statens hyresråd bestämt, att någon generell hyreshöjning utöver den i hyresregleringslagen omförmälda grundhyran icke skulle förekomma under tiden 1 oktober 1942—31 mars 1943. Den 22 mars 1943 beslöt hyresrådet att icke heller lämna något generellt medgivande till hyreshöjning för den efterföljande tiden fram t. o. m. den 30 september 1944. Till grund för hyresrådets prövning av ämnet låg en av socialstyrelsen verkställd undersökning beträffande fastighetsomkostnadernas förändringar i olika orter åren 1938—1942 jämte a n n a n utredning av sakkunniga. De stegringar, som framträtt i fråga om vissa omkostnadsposter, hade rådet icke funnit vara särskilt betydande och de kunde enligt rådets åsikt i stort sett anses uppvägda dels av minskade kostnader till följd av inskränkning i reparationernas omfattning och dels avökade hyresinkomster på grund av mera fullständig uthyrning och hyresbetalning. I jämförelse med år 1941 hade fastighetsförvaltningen under år 1942 visat en allmän tendens till ökad avkastning. Mot hyresrådets beslut reserverade sig fastighetsägarnas två representanter i rådet. Beslutet överklagades hos Kungl. Maj:t av Sveriges fastighetsägareförbund. Något Kungl. Maj:ts beslut i anledning av besvären hade ännu vid utgången av första halvåret 1943 icke meddelats. Lagarna om hyresreglering m. m. samt om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m. gällde t. o. m. den 30 september 1943. I skrivelse den 8 februari 1943 framlade hyresrådet förslag om fortsatt giltighet av dessa lagar, dock med vissa ändringar. Proposition i ämnet framlades av Kungl. Maj:t för 1943 års riksdag, nr 91. I propositionen framhölls hurusom statistiken på bostadsområdet för år 1942 visade betydligt ökade siffror i jämförelse med siffrorna för år 1941 såväl beträffande antalet nya bostadslägenheter som beträffande antalet beviljade byggnadslov, vilka sistnämnda uppgifter närmast belyste omfattningen av byggnadsföretagarnas planer. Möjligheten att i önskvärd omfattning tillgodose behovet av bostäder vore dock fortfarande starkt

463 begränsad till följd av den rådande bristen på arbetskraft och vissa slag av byggnadsmaterial. Under sådana förhållanden framstode det som ofrånkomligt att tillsvidare bibehålla de regleringsåtgärder och ingripanden på bostadsmarknaden, vilka införts genom förenämnda två lagar. Deras giltighet föreslogs därför förlängd t. o. m. den 30 september 1944. Under lagarnas tillämpning hade emellertid i vissa avseenden framträtt behov av ändringar eller kompletteringar. Dessa ändringar bestodo bl. a. däri, att beträffande lägenhet, som uthyrdes möblerad, hyresnämnd skulle äga rätt att, ej blott på framställning av hyresgästen utan ock på eget initiativ, nedsätta hyra som var avsevärt högre än lägenhetens beskaffenhet och övriga omständigheter föranledde. Syftet härmed var att söka i möjligaste mån förekomma att, som flerstädes skett, de som uthyrde möblerade rum utnyttjade den rådande bostadsbristen till opåkallade hyreshöjningar. Av samma anledning föreslogs, att hyresgäst i möblerad lägenhet skulle erhålla samma skydd mot uppsägning som annan hyresgäst samt att reglerna om tvångsförlängning av hyresavtal, som slutits på bestämd tid utan uppsägningsklausul, skulle äga tillämpning även på avtal om möblerade lägenheter. Riksdagen biföll propositionen. Härefter utfärdades den 26 mars 1943 dels lagar (nr 112 och 113) angående fortsatt giltighet t. o. m. den 30 september 1944 av lagarna om hyresreglering m. m. samt om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m., dels kungörelse (nr 114) om ikraftträdande den 1 april 1943 av nyssnämnda lagar, dels kungörelser (nr 115 och 116) om ändring i vissa delar av kungörelsen den 19 juni 1942 (nr 431) med närmare föreskrifter angående hyresnämndernas verksamhet samt om viss ändring av instruktionen för statens hyresråd. Hyresrådets verksamhet dominerades även under första hälften av 1943 av besvärsmålen. Antalet under denna tid inkomna sådana mål var alltjämt betydande, 1 459 st., och arbetsbalansen från föregående år mycket stor, varför utvidgningar av hyresrådet och dess kansli företogos. På grundval av dittills vunna erfarenheter igångsatte rådet vidare en mera planmässig verksamhet för att lämna hyresnämnderna råd och anvisningar för deras arbete. Detta skedde genom att hålla instruktionskonferenser på olika håll i landet, till vilka hyresnämnderna sände representanter. Dylika konferenser höllos under våren 1943 i Stockholm, Malmö, Göteborg, Sundsvall, Norrköping och Örebro, varjämte konferenser utsattes att hållas senare under året i Växjö, Luleå, Umeå och Gävle.

17. Sjukvård och läkemedelsanskaffmng. För verksamheten inom medicinalstyrelsens materielnämnd tillämpades alltjämt de riktlinjer, som angivits i Kungl. Maj:ts brev den 17 januari 1941. Landets förråd av läkemedel och viss annan sjukvårdsmateriel inventerades den 1 april 1943. Resultatet av denna inventering gav vid handen, att tillgången på dessa varor fortfarande var i stort sett tillfredsställande, även om förråden av åtskilliga läkemedel minskats, ett förhållande som stod i samband med de på grund av bl. a. den avbrutna lejdbåtstrafiken minskade importmöjligheterna. I de fall då inventeringsresultaten utvisade sådan minskning av beredskapslagren, att desamma borde utökas, vidtog materielnämnden åtgärder för anskaffning. Vid förhandlingar i London under maj—juni mellan delegerade från Sverige, Storbritannien och Förenta staterna angående import av vissa nödvändiga varor från sistnämnda länder, varvid även en representant från materielnämnden deltog, träffades överenskommelse om import till Sverige av bl. a. sådana läkemedel m. m., som äro nödvändiga för uppehållande av erforderlig beredskap på sjukvårdens område. Under första halvåret 1943 lät materielnämnden inventera landets förråd av röntgenfilm och röntgenkontrastmedel. Resultatet av dessa inventeringar utvisade bl. a., att beredskapslagren av röntgenfilm minskats till följd av de allt mer stegrade importsvårigheterna. Genom de åtgärder, som materielnämnden redan på tidigt stadium vidtagit för import och lagring samt inhemsk tillverkning av röntgenfilm, kunde emellertid försörjningsläget fortfarande anses någorlunda tillfredsställande. Resultatet av inventeringen av landets förråd av röntgenkontrastmedel föranledde materielnämnden att söka utöka vissa av dessa förråd dels genom import, dels genom ökad inhemsk tillverkning av kontrastmedel. Beträffande de åtgärder, som vidtogos för tryggande av Aktiebolaget Ceaverkens tillverkning av bl. a. röntgenmateriel, se sid. 353. Det av materielnämnden organiserade arbetet med insamling och odling av medicinalväxter fortfor och utvidgades. Sålunda utgavs och distribuerades en ny upplaga av broschyren »Samla medicinalväxter», varjämte nämnden ordnade med tillhandahållande av utsäde samt rådgivning beträffande odling och avsättningsförmedling m. m. Då emellertid de dittills-

465 varande odlingarna, dels vid ett flertal av de statliga sinnessjukhusen samt statens försöksgård Ugerup i Skåne, dels vid vissa privata odlingsföre^ tag, syntes otillräckliga för att tillgodose landets behov, tog nämnden initiativ till överenskommelse med ett större företag om medicinalväxtodling i vidgad skala under statlig avsättningsgaranti. Detta initiativ ledde till att reservförrådsnämnden med Kungl. Mfcj:ts den 21 maj 1943 givna bemyndigande träffade avtal om sådan odling under tre år med HöganäsBillesholms aktiebolag. Enligt avtalet förband sig bolaget att under åren 1943, 1944 och 1945 å sammanlagt 14*2 hektar enligt materielnämndens anvisningar odla vissa slag av drogväxter (belladonna, bolmört, digitalis, spikklubba, timjan och Valeriana) samt att på egen bekostnad inrätta erforderliga torkanläggningar. Materielnämnden skulle mot självkostnad tillhandahålla erforderliga fröer och plantor eller anvisa säljare därav. De erhållna produkterna skulle till årligen bestämda kvantiteter och priser uppköpas av reservförrådsnämnden, som emellertid, därest så visade sig önskvärt, ägde påkalla inskränkning eller nedläggande av odlingen år 1945 mot viss ersättning till bolaget. Den härigenom utökade odlingen antogs skola bliva av sådan omfattning, att avkastningen därav komme att förslå för täckande under normala förhållanden av landets behov av odlade droger. En annan åtgärd av betydelse för tryggande av läkemedelstillgången har varit, att reservförrådsnämnden enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande uppköpt vissa kvantiteter kakaoskal för utvinning av theobromin eller coffein. Bearbetningen har ägt rum vid fabrik i Holland, enär fabriksmässig sådan tillverkning icke kunnat ske i Sverige. Före exporten har extraktion verkställts av i skalen befintligt fett, vilket dels lagrats för medicinskt behov, dels försålts till chokladindustrien. Angående avtal som slutits med Aktiebolaget Bofors om tillverkning av acetylsalicylsyra se sid. 352. Den under senare delen av år 1942 av materielnämnden påbörjade anskaffningen av material för tillverkning av proteser för invalider fullföljdes och avslutades under första halvåret 1943. Sedan materielnämnden omedelbart före utgången av år 1942 till Kungl. Maj:t avgivit förslag till organisation av sjukhusens standardiseringskommittés och centrala sjukhusarkivets verksamhet, framlade Kungl. Maj:t proposition (nr 220) till 1943 års riksdag angående ändrad organisation av det centrala sjukhusarkivet m. m. Propositionen bifölls av riksdagen. Det sålunda fattade beslutet innebar, att fr. o. m. den 1 juli 1943 skulle inrättas ett organ, benämnt centrala sjukvårdsberedningen, med huvudsaklig uppgift att handlägga ärenden rörande standardisering av sjukvårdsmateriel samt registrera och bearbeta uppgifter rörande sjukhusväsendet i och för rationalisering på det sjukhusteknisika området. Avlöningsstat för det nya organet fastställdes av riksdagen, som ock för dess verksamhet och drift 30 — 31 9-301

466 anvisade nödiga anslag. Den 30 juni 1943 utfärdade Kungl. Maj:t föreskrifter angående centrala sjukvårdsberedningens organisation och ledning m. m. Av Kungl. Maj:t anbefalld utredning rörande bl. a. den framtida beredskapen på sjukvårdens område fortgick jämväl under första halvåret 1943. Under tiden 1 januari—30 juni 1943 behandlade materielnämnden 675 ansökningar om exportlicens för läkemedel och sjukvårdsmateriel samt 500 ansökningar om transporttillstånd för införsel av sådana varor.

18. Priser och prisreglering. översikt av prisutvecklingen. Prisutvecklingen under första halvåret 1943 kan karakteriseras som den lugnaste under någon av de tilländalupna halvårsperioderna sedan krigsutbrottet. Detta omdöme gäller beträffande såväl parti- som detaljprisutvecklingen. Enligt kommerskollegii partiprisindex utgjorde partiprisstegringen blott 1 procent mot 4 procent under andra halvåret 1942. Då denna stegring dessutom inträffade redan mellan månaderna december 1942 och januari 1943, har partiprisnivån således hållit sig praktiskt taget oförändrad under första hälften av 1943. Importprisutvecklingen under samma tid är anmärkningsvärd. Under varje tidigare halvår har importprisstegringen varit tämligen kraftig. Denna utveckling bröts emellertid under första halvåret 1943. Stegringen uppgick nämligen till endast 1 procent mot 9 procent under närmast föregående period. Detta förhållande torde huvudsakligen ha betingats av det prisstopp, som ernåtts inom den övervägande delen av utrikeshandeln tack vare det med Tyskland den 5 februari 1943 träffade prisbindningsavtalet. Genom detta avtal kom nämligen — inklusive den tidigare prisregleringen av å ena sidan järnmalm och å andra sidan kol och koks samt handelsjärn — omkring 90 procent av den svensk-tyska varuomsättningen att prisbindas på så sätt att priserna på svenska resp. tyska exportvaror i huvudsak skulle bibehållas vid det den 31 oktober 1942 gällande läget. Även i det samma dag undertecknade handelsavtalet med Italien för år 1943 kunde en vidgad prisreglering ernås. På grund av denna skärpta priskontroll inom utrikeshandeln har prisstegringen på de svenska exportvarorna, som var m a r k a n t under 1942, väsentligen avstannat. Exportprisindex steg sålunda med blott 2 procent under första halvåret 1943 mot 6 resp. 13 procent under de bägge närmast föregående halvårsperioderna. Kommerskollegii indextal för parti-, import- och exportpriser under ifrågavarande period återges nedan, omräknade med aug. 1939 = 100.

468 December Januari Februari Mars April Maj Juni

Generalindex

Importprisindex

Exportprisindex

176 177 177 177 177 177 177

265 266 265 265 266 266 266

177 179 180 181 181 181 181

1942 1943. 1943. 1943. 1943 1943, 1943

Den procentuella prisstegringen för olika huvudgrupper av varor i partiprisindex under olika perioder sedan krigsutbrottet redovisas i nedanstående tabell. Procentuell ökning för olika varugrupper i kommerskollegii partiprisindex Aug. 1939— juni 1940

Juni 1940juni 1941

Juni 1941— juni 1942

Dec. Juni 1942— 1 9 4 2 juni dec. 1943 1942

Aug. 1939— juni 1943

21 Generalindex Uppdelning av varorna efter användning: Jordbruksförnödenheter Industriförnödenheter • Bränsle och smörjmedel '.'• • • Maskiner och transportmedel Konsumtionsvaror

16 38 54 •18 9,3

23 10 84 8 23

3 11 4 4 11

13 3 1

53 79 229 36 72

Uppdelning av varorna efter härkomst Jordbruksprodukter Industriprodukter

19 31

22 20

12 8

—3 5

60 80

Detaljprisnivån enligt riksbankens konsumtionsprisindex sjönk obetydligt under första halvåret 1943 med 0-4 procent. Främsta anledningen till denna nedgång är att söka i prissänkningar inom gruppen födo- och njutningsämnen. Inom övriga poster ha i stort sett inga prisrörelser ägt rum. Socialstyrelsens levnadskostnadsindex med 1935 som bas har oförändrat legat vid 153. Serien med 1914 som bas visade en uppgång i mars från 239 till 240 på grund av avrundning till helt tal men sjönk åter till 239 vid beräkningen i juni. Noga räknat har socialstyrelsens levnadskostnadsindex mellan december 1942 och juni 1943 stigit med 0-3 procent, om liksom vid beräkningen av riksbankens konsumtionsprisindex hänsyn tages till en decimal. Vid beräkningen av levnadskostnadsindex fr. o. m. m a r s tillämpade socialstyrelsen enligt direktiv av chefen för finansdepartementet i väsentliga delar de förslag till ändrade beräkningsmetoder, som avgivits av särskilt tillkallade sakkunniga (Betänkande angående levnadskostnadsindex, SOU 1943:8). Dessa förslag syftade huvudsakligen till en närmare anpassning av indexberäkningen till de faktiska konsumtionsförhållandena än som tidigare varit möjlig. Sålunda skedde en avsevärd utvidg-

469 ning av prismaterialet och en revision av viktsystemet. Vidare lades levnadskostnadsindex om från fastbasindex till kedjeindex med årslänkar, sträckande sig från december till december. Officiella indextal beräknas numera dels med, dels utan direkta skatter. Beräkningen av skatteindextalet sker med utgångspunkt från en inkomst, som varierar efter den faktiska lönenivån, under det att skattesatserna tidigare tillämpades på en inkomst, som antogs lika med de totala levnadskostnaderna, d. v. s. levnadskostnadsindex. I följande tabell belyses den procentuella stegringen under olika kvartal sedan krigsutbrottet i kommerskollegii partiprisindex, riksbankens konsumtionsprisindex och socialstyrelsens levnadskostnadsindex.

1939 4. kvartalet

!940 1.

Partiprisindex 11-9

Konsumtionsprisindex 4<6

Levnadskostnadsindex A.R

.

6<1

*J

3 -

» »'

21 4-2

3-7 3-3

4-2 1-6

'

*

"*

4-4

3-2

!• l' 3 4 1942 1. 2 3 4 1943 1 2 -

• • » » t » » » » »

5-6 2-4 1-2 2-3 2-8 2-2 2-1 1-6 1-0 0-0

6-0 1-5 2-0 2-6 2-4 1-3 2-4 1-4 —0-2 —0-2

7-7 0-0 0-7 2-8 4-1 0-7 0-7 0-0 0-0 00

1CM1

••••

Den stabilisering av prisläget under första halvåret 1943, som ovan statistiskt påvisats, är betingad av den skärpning i den ekonomiska politiken, varom förhandlingar mellan representanter för olika samhällsgrupper upptogos inför regeringen under hösten 1942. I samband med dessa förhandlingar infördes sålunda den 31 oktober 1942 ett temporärt prisstopp, vars juridiska grund sedermera utbyggts. Det i december 1942 mellan Arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen slutna ramavtalet för år 1943 får även ses mot bakgrunden av n u nämnda stabiliseringssträvanden. Enligt detta avtal skulle det genom 1942 års ramavtal den 1 augusti uppnådda mdextillägget av 20-7 procent på 1938 års timlön utgå oförändrat, så länge socialstyrelsens levnadskostnadsindex med 1914 som bas ej steg till 249. Om detta »indextak» uppnåddes, skulle lönetillägget ökas till 25*7 procent. I juni 1943 stod levnadskostnadsindex i 239, blott två enheter högre än ett år tidigare. Risken för en indexlönerörelse under 1943 måste därmed anses övervunnen. Det inom landet gällande prisstoppet har, såsom ovan framhållits, kompletterats med ett prisstopp inom större delen av utrikeshandeln. Slutligen har prissättningen på jordbruksprodukter under de bägge produktionsåren 1942/43 och 1943/1944 verksamt bidragit till prisstabiliseringen. De i oktober 1942 fastställda jordbrukspriserna för år

470 1942/43 inneburo vissa prissänkningar och enligt det i mars 1943 fattade beslutet rörande grunderna för jordbruksprissättningen under år 1943/44 skulle priserna i stort sett kvarstå oförändrade under det nya regleringsåret. Den stabilitet, som kännetecknat det ekonomiska läget under det senaste året, står i bjärt kontrast till utvecklingen under motsvarande period av förra världskriget. Detta framgår av i nedanstående sammanställning anförda uppgifter. Tidsindelningen i tabellen hänför sig till perioden j u n i juni med undantag för Silverstolpes partiprisindex, som de tre första åren avser tiden augusti—augusti och fjärde krigsåret tiden augusti—juni. Samtliga indexserier leda alltså fram till juni månad 1943 resp. 1918. Stegringen av levnadskostnadsindex under förra krigets bägge första år har beräknats genom interpolation mellan beräkningstillfällena i juli 1914 och december 1916. P r o c e n t u e l l p r i s s t e g r i n g l:a 2:a 3:e 4:e Hela krigskrigsåret krigsåret krigsåret krigsåret perioden Nuvarande världskrig: Kommerskollegii importprismdex partiprisindex Riksbankens konsumtionsprisindex Socialstyrelsens levnadskostnadsindex

59 31 16 15

Föregående världskrig: Silverstolpes partiprisindex Socialstyrelsens levnadskostnadsindex

32 16

30 14

30 20

34 d»

201 Prisreglerande och priskontrollerande åtgärder. Med stöd av Kungl. Maj:t beslut den 30 oktober 1942 hade priskontrollnämnden påföljande dag utfärdat föreskrift om p r i s s t o p p omfattande — med vissa undantag — samtliga förnödenheter och tjänster, i fråga om vilka 2 § prisregleringslagen ägde tillämpning (se sid. 217). 1 skrivelse till Kungl. Maj.t den 28 januari 1943 förmälde nämnden, att den i fråga om flertalet av de ärenden om tillstånd till prishöjning, som därefter inkommit till densamma, begagnat sig av den i prisregleringslagen medgivna möjligheten att förlänga prisstoppet till en månad. Det hade emellertid visat sig, att denna tidrymd var för kort för att nämnden i erforderlig utsträckning skulle hinna vidtaga åtgärder för definitiva prisregleringar. En förlängning av den angivna tidrymden till tre månader vore därför önskvärd. Sedan riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts proposition i ärendet, nr 26, beslutat sådan ändring i lagen, utfärdades författning härom den 26 februari (nr 70) (se ovan sid. 251). Den lag angående fortsatt giltighet av 1942 års prisregleringslag, vilken utfärdades den 4 juni 1943, innehöll vissa nya kompletterande bestämmelser angående stadgandet av prisstopp (se ovan sid. 252). Detta föranledde utfärdandet av kungörelse samma dag (nr 310), varigenom nytt förordnande

471 meddelades om allmänt prisstopp, gällande för tiden fr. o. ni. den 17 juni t. o. m. den 31 augusti 1943. I anslutning därtill utfärdade priskontrollnämnden genom meddelande nr 306 vissa tillämpningsföreskrifter. Genom de nya bestämmelserna upphävdes samtliga förut gällande prisstoppföreskrifter. Prisstoppet enligt kungörelsen den 4 juni avsåg såväl enskild som kommunal ekonomisk verksamhet. Det hade tillika avseende på sådan statlig verksamhet, för vilken icke gällde av Kungl. Maj:t eller statlig myndighet i särskild ordning fastställda taxor eller avgifter. Genom sistnämnda undantagsföreskrift kom en stor del av de statliga affärsdrivande verkens rörelse att falla utanför prisstoppet. Kvar stodo t. ex. vissa av domänverkets försäljningar, där det kunde sägas, att priset framgick efter fri förhandling mellan säljare och köpare. Genom cirkulär den 4 juni 1943 (nr 311) anbefallde Kungl. Maj:t emellertid samtliga statsmyndigheter att under den tid prisstoppkungörelsen var gällande icke höja av myndigheten för någon av dess verksamhet fastställda taxor eller avgifter utan att samråd i ärendet ägt rum med priskontrollnämnden. Därest nämnden icke funne sig kunna biträda därvid framfört förslag om taxe- eller avgiftshöjning, hade vederbörande myndighet att, om förslaget vidhölles, hänskjuta ärendet till Kungl. Maj:ts prövning. Prisstoppet omfattade såväl yrkesmässig som icke yrkesmässig försäljning inom landet av alla slags förnödenheter med vissa angivna undantag. Bland undantagen märkas förnödenheter, som blivit föremål för annan tvångsprisreglering, ävensom tobak, spritdrycker och vin, levande djur samt vissa grönsaker, i stort sett sålunda samma undantag som under det förut gällande prisstoppet. En nyhet var att prisstoppet även gällde vid frivillig försäljning å auktion. Kristidsstyrelse kunde dock efter ansökan medgiva dispens härifrån, såvitt angick försäljning av begagnade förnödenheter. I fråga om tjänster drabbade prisstoppet som regel alla slags tjänster som någon frivilligt och yrkesmässigt utförde inom landet såsom självständig företagare. Undantag gjordes allenast för tjänster som tvångsprisreglerats enligt andra bestämmelser i prisregleringslagen samt andra tjänster än transportverksamhet, där tjänsten i fråga blivit föremål för prisreglering enligt annan av Kungl. Maj:t utfärdad författning än prisregleringslagen. Under prisstoppet inbegrepos bl. a. även de enskilda järnvägarnas taxor, likaså hotell- och pensionatrörelse, vilken i detta fall räknades såsom tjänst. Kungörelsen rörde sig med två prisstoppdagar, den 31 oktober 1942 och den 10 juni 1943. Den förra dagen var den primära prisstoppdagen, till vilken stoppriserna som regel skulle hänföras. Den 10 juni 1943 skulle endast för visst fall vara prisstoppdag. Förutsättning härför var, att vederbörande försäljare eller företagare enligt med nämnden träffad överenskommelse sistsagda dag tillämpat eller noterat lägre pris för förnöden-

heter eller tjänster än det pris, som enligt något av de tre alternativen för prisberäkningen (se sid. 225 nederst) skulle vara stoppris. Det lägre priset skulle för sådant fall gälla såsom stoppris. För de under prisregleringslagen genom lagändringen den 4 juni förda tjänster, vilkas pris höjts sedan den 31 oktober 1942, innebar prisstoppet en återgång till prisläget sagda dag. I avsikt att göra övergången mjuk fick dock vederbörande företagare uttaga de högre priserna under tiden t. o. m. den 30 juni 1943. Prishöjningar, som med priskontrollnämndens godkännande ägt rum mellan den 31 oktober 1942 och den 17 juni 1943, fingo bestå. Prisstoppet gällde inom varje led av produktion och handel för sig. Hade en producent före den 1 november 1942 höjt priset å viss av honom framställd förnödenhet men återförsäljare av densamma av en eller annan anledning den 31 oktober 1942 tillämpat ett mot det tidigare lägre producentpriset svarande försäljningspris, ägde som följd härav återförsäljaren ej utan tillstånd av nämnden höja sagda pris. En fråga som länge dryftats var i vad mån detaljhandlarna, främst inom livsmedelsbranschen, skulle kunna beredas ersättning för sitt till följd av varuransoneringarna ökade arbete. Framställningar därom hade vid flera tillfällen gjorts av köpmannaorganisationerna. Frågan hade komplicerats genom bestämmelserna om allmänt prisstopp. I skrivelse den 15 april 1943 framlade priskontrollnämnden förslag till lösning av spörsmålet i vissa hänseenden. Nämnden föreslog härvid en ökning av marginalen för hushållsmargarin med 10 öre per kg, vilken ökning till förhindrande av prishöjning i detaljhandeln borde utjämnas genom en sänkning av margarinaccisen. Därjämte förklarade nämnden, att den under förutsättning av Kungl. Maj:ts godkännande ämnade medge vissa ökningar i detaljhandelsmarginalerna för kaffesurrogat och tvättmedel. Kungl. Maj:t biföll genom beslut den 16 april nämndens förslag samt förordnade samma dag dels om nedsättning av accisen å hushållsmargarin, dels om motsvarande ändring av margarintullen. Bestämmelser om ökning av detaljhandelsmarginalen för tvättmedel utfärdades av priskontrollnämnden genom meddelande nr 295; härigenom höjdes marginalen för tvålflingor och handelsreglerat tvättpulver med 10 öre samt för annat tvättpulver med 5 öre för helpaket; för varor som såldes i lös vikt blev marginalökningen 30 resp. 20 öre per kg. I samband med prissänkning på kaffesurrogat den 1 juli medgav nämnden vidare en marginalökning för detaljhandeln med omkring 11 öre per kg. Åtskilliga ändringar vidtogos under nu behandlade period i fråga om n o r m a l p r i s e r n a å särskilda varuslag. På livsmedelsområdet utsträcktes normalprisregleringen dock blott till ett fåtal nya varuslag; så var fallet bl. a. beträffande vissa köksväxter (tomater och gurkor), köksväxtfrö, tarmar, diverse förut ej prisreglerade slag av kreatursfoder, surströmming samt chokladvaror. I fråga om industrivaror märkes framför

473 allt, att normalpriserna kommo till mera vidsträckt användning på textilområdet (se ovan sid. 326); nya voro även normalpriserna å trätjära (för annat ä n d a m å l än bränsle) samt lim. Vad angår normalprisregleringen för virkestransporter vidtogos vissa ändringar i de härför gällande bestämmelserna genom en ny kungörelse i ämnet den 5 februari 1943 (nr 50). Härvid skedde vissa höjningar i de förut bestämda taxorna, varjämte en omreglering ägde rum i fråga om de s. k. svårighetstilläggen (se ovan sid. 428). Normalprisreglering genomfördes även i enlighet med Kungl. Maj:ts beslut den 21 april 1943 i fråga om inrikes transporter med motorseglare och motorpråmar (se sid. 408). Vad eljest angår prisregleringen på j o r d b r u k s o m r å d e t och beträffande l i v s m e d e l i övrigt hänvisas till redogörelsen å sid. 264 ff. m. fl. ställen i kap. 4. Viktigare prisregleringsfrågor beträffande i n d u s t r i v a r o r behandlas å sid. 326 (textilvaror) och sid. 329 (skodon) samt prisregleringsfrågor beträffande olika slag av b r ä n s l e n å sid. 359, 360, 378 och 384. Här nedan skall något n ä r m a r e redogöras för prisregleringen på vissa särskilda varor och arbetsområden, som ej berörts i föregående kapitel. Partihandeln med f ä r g e r , d r o g e r o c h k e m i k a l i e r hade i priskontrollerande syfte i enlighet med kungörelsen den 27 februari 1942 (nr 69) reglerats genom s. k. tvångskartellering, i det att rätten till bedrivande av sådan handel på av nämnden bestämda villkor förbehållits dels medlemmar av Färghandelns leverantörförening eller Kemikaliegrosshandelns importförening u. p. a., dels personer eller företag som förbundit sig att följa de villkor angående rätt till dylik handel, som för medlemmar av n ä m n d a föreningar uppställts i ett mellan priskontrollnämnden och föreningarna ingånget avtal (se del III sid. 443). Det avtal, varpå sagda kungörelse grundade sig, utlöpte den 28 februari 1943. Sedan ett nytt avtal slutits mellan samma parter, gällande till utgången av februari 1944, utfärdade Kungl. Maj:t kungörelse av liknande innehåll som den föregående den 26 februari 1943 (nr 73). Det nya avtalet skilde sig från det tidigare huvudsakligen genom ändrade marginalberäkningar. Genom nyssnämnda anordning h a d e partihandeln på färg- och kemikalieområdet blivit underkastad vissa föreskrifter angående prissättningen. Utanför regleringen stodo däremot importörgrossörernas direkta försäljningar av hithörande varor till större förbrukare, såsom industrier och hantverkare. På grund härav hade vissa importörer genom varuknappheten kunnat tillgodogöra sig en enligt priskontrollnämndens uppfattning alltför hög marginal. För att komma till rätta med importörmarginalerna upptog nämnden förhandlingar med nyssnämnda tvenne föreningar samt slöt med dessa ä n n u ett avtal, varigenom priserna reglerades vid den av importörer, vilka voro medlemmar av föreningarna, bedrivna detaljhandelsförsäljningen av

474 färger, droger och kemikalier. Genom kungörelse den 28 maj 1943 (nr 267) förordnade Kungl. Maj:t, att rätt för importör att bedriva detaljhandel med ifrågavarande varor annorledes än i butik eller från salustånd skulle tillkomma endast den som antingen var medlem av någon av de båda föreningarna eller ock till priskontrollnämnden avgivit förbindelse att ställa sig till efterrättelse de i avtalet angivna bestämmelserna. Prisreglering grundad på tvångskartellering genomfördes genom kungörelse den 26 m a r s 1943 (nr 135) även i fråga om en annan yrkesgren, nämligen det yrkesmässiga utförandet av ä n d r i n g s - , r e p a r a t i o n so c h r e n g ö r i n g s a r b e t e e l l e r a n n a t d y l i k t a r b e t e å mot o r f o r d o n (bilar, traktorer, påhängsvagnar m. fl. slag av fordon). Kungörelsen stödde sig på ett av priskontrollnämnden den 13 mars slutet avtal med Bilverkstädernas riksförbund och kompletterades genom av nämnden utfärdade tillämpningsföreskrifter (meddelande n r 291). Undantagna från kungörelsens bestämmelser voro alla gummireparationsarbeten samt vanlig tvättning och s. k. rundsmörjning av bilar. Rätt att såsom företagare åt a n n a n yrkesmässigt utföra de reglerade arbetena skulle tillkomma endast den som antingen var medlem av nyssnämnda organisation eller avgivit förbindelse att ställa sig till efterrättelse de i avtalet uppställda villkoren angående rätt till utförande av ifrågavarande arbeten. Bilreparatören var enligt bestämmelserna pliktig att beträffande arbeten, för vilka ersättning debiterades efter använd tid, föra noggranna anteckningar över den åtgångna tiden, vilka, om priskontrollnämnden så påfordrade, skulle ställas till nämndens förfogande. Faktura å utfört arbete skulle alltid utfärdas med undantag för debitering av belopp understigande 20 kronor. Arbetet skulle på fakturan noggrant specificeras i enlighet med den i riksförbundets standardtidbok upptagna gruppindelningen. Reparatören var skyldig att hänskjuta fråga om debiteringens storlek till en inom priskontrollnämnden inrättad skiljenämnd, därest nämnden efter anmälan av beställaren eller eljest så påkallade. Oberoende av om klagomål anförts av beställaren kunde priskontrollnämnden bringa faktureringar under skiljenämndens avgörande. Den genomförda regleringen innebar icke undantag från det allmänna prisstoppet, utan reparatörerna voro alltjämt skyldiga att hålla sina priser per den 31 oktober 1942. Den 18 september 1942 blev s e r v e r i n g e n å r e s t a u r a n g e r föremål för prisstopp (se sid. 221). Åtgärden var ett led i ett under hösten samma år av priskontrollnämnden inlett arbete, avseende att åstadkomma en formlig restaurangprisreglering. Man avstod därvid från tanken på en rigorös priskontroll beträffande alla rätter och drycker och inriktade sig i stället på ett system med ett visst antal särskilt prisreglerade måltidskombinationer med bibehållande av en fri sektor. Förhandlingar inleddes med Sveriges centrala hotell- och restaurangförening som representant för de enskilda restaurangföretagen samt med de fem allmänna restaurang-

475 bolagen (Sara m. fl.). Underhandlingarna resulterade i två mellan nämnden å ena samt restaurangföreningen och de allmänna bolagen å andra sidan träffade avtal den 18 maj och den 28 juni 1943. Genom dessa avtal bundos endast restauranger med rätt till spritutskänkning. Antalet utgjorde omkring 650. Prisbindningen skedde genom att varje restaurangföretag för sig till priskontrollnämnden avlämnade en utfästelse att jämlikt 4 § i prisregleringslagen i alla avseenden iakttaga bestämmelserna i vederbörligt avtal. Med hänsyn till restaurangernas olika standard genomfördes en klassindelning beträffande samtliga företag. De enskilda restaurangerna indelades sålunda i tre klasser, nämligen A 1 (extra), A2 och B, samt de allmänna restaurangerna i fem klasser, nämligen Al (extra), A2, B l , B2 och B3. Till lyxklassen (Al) hänfördes endast 20 enskilda företag, varav 9 i Stockholm, 5 i Göteborg, 2 i Malmö samt ett i ett vart av samhällena Hälsingborg, Saltsjöbaden, Båstad och Falsterbo. A2-klassen omfattade omkring 260 enskilda och 50 allmänna företag. Prisregleringen tog sikte på de vanligaste måltidskombinationerna. Lunch förekom i två samt middag och supé i vardera tre kombinationer. Priserna voro högst i Al-klassen och lägst i B-klassen. För de enskilda företagen varierade prisskillnaden mellan dyraste och billigaste klass med 40 öre— 1 krona 50 öre. De allmänna företagen uppvisade större prisdifferenser med ända upp till 2 kronor 10 öre. Om vissa särskilt angivna rätter ingingo i de prisreglerade måltidskombinationerna, fick restauratören göra vissa tillägg. Restaurangerna behövde emellertid icke vid ett och samma tillfälle föra samtliga prisreglerade måltidskombinationer. Skyldighet fanns endast att tillhandahålla den billigaste frukosten, lunchen, middagen och supén och minst en av de övriga måltiderna inom samma grupp. De prisbilligaste folkrestaurangerna behövde blott föra en av nämnda måltider. Avtalen upptogo jämväl bestämmelser om prissättningen av säsongrätter. Restaurangerna voro emellertid oförhindrade att servera andra måltider och drycker än de särskilt prisreglerade. Härvid skulle gälla priserna per den 18 september 1942. För måltider, som serverades i festvåning, gällde dock högst de priser, som tillämpades närmast före den 1 november 1942. Varje restaurangföretag förpliktades att å väl synlig plats ha anslag om sina priser. Detta anslag skulle även innehålla uppgift om den klass, som företaget enligt avtalet tillhörde. Restaurangprisregleringen, sådan den utformats genom ifrågavarande avtal, trädde i kraft den 1 juli 1943.

19.

Penningväsendet.

Utvecklingen på kreditmarknaden under första halvåret 1943 var praktiskt taget likartad med utvecklingen under närmast föregående halvår. Inlåningsökningen var dock mera accentuerad i såväl affärs- som sparbanker. För de förra uppgick densamma i vad avser svenska kunder till 240 milj. kronor mot 217 milj. kronor föregående halvår och för de senare till 326 milj. kronor, varav 118 milj. kronor utgjorde räntekrediteringar, mot 74 milj. kronor. För postsparbanken voro motsvarande siffror 117 milj. kronor och 79 milj. kronor. Affärsbankernas utlåning inom landet ökades med 176 milj. kronor eller praktiskt taget med samma belopp som senare halvåret 1942. Ställningen till utlandet var för affärsbankernas del oförändrad, medan riksbanken redovisade en nettoinströmning av guld och utländska valutor av 118 milj. kronor. Samtidigt som bankofullmäktige i skrivelse till Kungl. Maj:t i början av april anhöllo om fortsatt befrielse från skyldigheten att inlösa bankens sedlar med guld upptogo de i en särskild skrivelse penningpolitiken till granskning. Fullmäktige framhöllo, att den stegring av inlåningen på sparräkningar, som kommit till stånd, delvis vore ett resultat av den sparpropaganda, som bedrivits. Betydelsen av en bibehållen och om möjligt utökad sparverksamhet vore fortfarande oförminskad. Ur penningpolitisk synpunkt borde härvid sådana sparformer föredragas, som ledde till en finansiering direkt hos allmänheten av de statliga utgiftsöverskotten, från vilka de starkaste kraven på sparmedel utginge. Såsom exempel på sådana särskilt önskvärda sparformer framhöllo fullmäktige inköp av sparobligationer och andra statspapper samt direkt inlåning av riksgäldskontoret med bankerna som mottagande organ enligt principerna för de s. k. rikskontona. Beträffande den centrala penningpolitiken betonades, att denna borde inriktas på att hindra, dels att en fortsatt valutainströmning, clearingutbetalningar eller kreditgivning till utlandet gåve upphov till nya kassamedel på marknaden, dels att likviditeten ökades genom sättet för de statliga utgiftsöverskottens finansiering. Utom de tidigare använda medlen — försäljning av obligationer och skattkammarväxlar — hade riksbanken interimistiskt mottagit insättningar från sparbanker i syfte att minska dessas placeringssvårigheter. Insättningarna voro bundna på sex år och löpte med 3 % ränta.

477 Fullmäktige förklarade sig beredda att i ökad omfattning ingripa på liknande sätt, om utvecklingen skulle göra detta önskvärt, samt att, om situationen skulle ändras exempelvis genom en valutautströmning, motverka en åtstramning av kreditmarknaden genom köp av värdepapper på marknaden. Fullmäktige berörde till slut de tendenser till räntesänkning, som förekommit — vissa sparbanker hade i början av året sänkt inlåningsräntan och andra hade genomfört en räntedifferentiering — och underströko vikten av att en allmän räntesänkning motverkades av hänsyn till de konsekvenser, den skulle få för kapitalvärdena samt på grund av att den skulle kunna nödvändiggöra en senare räntestegring. Enligt fullmäktiges mening borde därför ränteläget stabiliseras, vilket emellertid förutsatte, att affärsbankerna vore villiga att övertaga korta statspapper utan hänsyn till traditionella regler för fördelningen av placeringarna. Vid behandlingen av fullmäktiges skrivelse instämde finansministern i de uttalanden, som fullmäktige gjort i räntefrågan. Även bankoutskottet ansåg det önskvärt, att en stabilisering av räntenivån genomfördes, vilket innebure att rubbningar i näringslivets arbetsförutsättningar undvekos och dess planering underlättades. Detta borde dock enligt bankoutskottets mening ej hindra, att i vissa lägen en räntesänkning tillgrepes exempelvis för att uppmuntra investeringarna och främja en ekonomisk återhämtning, liksom ej heller att en räntehöjning i andra fall användes som ett led i en återhållande ekonomisk politik. Såväl finansministern som bankoutskottet berörde i detta sammanhang de utredningar, vilka igångsatts rörande förhållanden, som kunna väntas bliva av betydelse vid övergången till fredshushållning efter ett vapenstillestånd och i vilka skulle ingå en undersökning om den svenska kronans internationella värde (se sid. 239). Då den starka inlåningsökningen i affärsbankerna gjorde sannolikt, att gällande inlåningsrätt skulle visa sig vara otillräcklig, bemyndigades Konungen genom lag den 26 mars 1943 att medgiva undantag från gällande bestämmelser härom samt att tillämpa andra beräkningsgrunder för inlåningsrätten, varigenom densamma utvidgades (se sid. 254). I anslutning till den den 30 april 1943 utfärdade förordningen om erkända skatteförmedlingskassor (nr 205) vidtogos vissa ändringar i lagen om bankrörelse och lagen om sparbanker, varigenom dessa erhöllo möjlighet att mottaga insättningar från dylika kassor (lagar den 30 april 1943, nr 216 och 217). Angående träffade b e t a l n i n g s ö v e r e n s k o m m e l s e r se sid. 401 ff.

20.

Statsfinanserna.

.Statsregleringen för budgetåret 1942/43. Enligt den av 1942 års riksdag fastställda riksstaten för budgetåret 1942/43 beräknades inkomsterna till 2 363 milj. kronor och utgifterna å driftbudgeten till 2 361 milj. kronor. Härtill kommo utgifterna å den av riksdagen antagna beredskapsstaten för försvarsväsendet, å driftbudgeten uppgående till 1 470 milj. kronor. — Utgifterna å kapitalbudgeten upptogos i riksstaten till 410 milj. kronor och i beredskapsstaten till 20 milj. kronor. Genom beslut den 30 juni 1942 fastställde Kungl. Maj:t beredskapsstaten att lända till efterrättelse såsom förskottsstat fr. o. m. den 1 juli 1942. I likhet med de närmast föregående åren antog 1943 års riksdag en tillläggsstat till riksstaten för budgetåret 1942/43 med anslag om tillhopa 1 588 milj. kronor å driftbudgeten och 237 milj. kronor å kapitalbudgeten. Enligt riksräkenskapsverkets budgetredovisning uppgingo statsverkets inkomster under budgetåret 1942/43 till 2 704 milj. kronor, medan å driftbudgeten redovisades utgifter till ett belopp av 4 037 milj. kronor. Under budgetåret minskades reservationerna med 99 milj. kronor eller från 1 370 till 1 271 milj. kronor. Underskottet att avföras å statens budgetutjämningsfond utgjorde sålunda 1 234 milj. kronor, och fonden utvisade därefter en brist å 5 636 milj. kronor. Utgifterna å kapitalbudgeten uppgingo under budgetåret till 466 milj. kronor, varjämte reservationerna ökade från 787 till 935 milj. kronor. Statsregleringen för budgetåret 1943/44. Såsom i föregående redogörelse (del III sid. 452) omnämnts, verkställdes för budgetåret 1942/43 en uppdelning av utgifterna i normala och extraordinära. Härvid förutsattes att de förstnämnda skulle upptagas å driftbudgeten och täckas av löpande inkomster, och den avsedda balanseringen kom även till stånd i den av riksdagen antagna riksstaten. Å beredskapsstaten skulle sålunda upptagas utgifter, avsedda att täckas genom upplåning. Vid framläggandet av förslaget till riksstat för budgetåret 1943/44 framhöll chefen för finansdepartementet angående riksstatens avgränsning m. m. bland annat följande:

479 »Med avseende å försvarskostnadernas fördelning mellan riksstat och förskottsstat ifrågasattes ingen förändring i riksstatsförslaget för nästa budgetår. Beträffande utgifterna för folkförsörjningen förordas däremot, att kostnaderna för förmalningsersättningar överföras från förskottsstaten till riksstaten. Fönnalningsersättningarna tillkommo i anledning av de ogynnsamma skördeutfallen 1940 och 1941 såsom ett led i den allmänna prispolitiken. Då de nu ansetts böra i viss utsträckning bibehållas, trots att skördeutfallet förbättrats, torde de enligt reglerna för riksstatens avgränsning böra hänföras till denna. Den ökade belastning å driftbudgeten som uppkommer härigenom uppgår till 30 miljoner kronor. Såsom i annat sammanhang framhållits har den ökade knappheten på arbetskraft medfört omfattande regleringsåtgärder på arbetsmarknaden. Dessa åtgärder, vilkas främsta syfte är att tillgodose behovet av arbetskraft vid skogsavverkningarna och i jordbruket, medföra väsentliga kostnader, som torde böra hållas skilda från utgifterna för arbetslöshetsändamål och i motsats till dessa redovisas å förskottsstaten. För de nya regleringsåtgärderna på arbetsmarknaden bör uppföras ett förskottsanslag å 50 miljoner kronor; förslag om en motsvarande komplettering av nu gällande förskottsstat torde jag få anmäla i annat sammanhang. Den väntade belastningen å förskottsstaten har med den hittills tillämpade utformningen av riksstaten icke återspeglats i denna sådan den fastställes av riksdagen i statsregleringsbeslutet för ett nytt budgetår. Därigenom att särskilda anslag för reglering av förskottsutgifterna mot slutet av varje budgetår anvisats å tilläggsstat till riksstaten, har denna emellertid i sin slutliga utformning kommit att omfatta även samtliga beredskapsutgifter. Det sålunda tillämpade systemet lider av den svagheten, att riksstaten i sin ursprungliga utformning kommer att ge blott en mycket ofullständig bild av det statsfinansiella läget och icke kan direkt jämföras med riksstaten sådan den föreligger, sedan regleringsanslag för beredskapsutgifterna tillkommit. Sedan det i grundlagen föreskrivits, att varje lagtima riksdag skall, efter förslag av Konungen, i den ordning som gäller för riksstatens reglerande antaga beredskapsstat för försvarsväsendet, avsedd att vid behov fastställas att gälla såsom förskottsstat, synes hinder ej föreligga att låta framställningen om uppförandet av anslag å beredskapsstat för försvaTSväsendet ingå såsom en särskild bilaga till statsverkspropositionen och att i riksstaten redovisa det sammanlagda anlagsbeloppet å staten såsom ett tillägg till driftbudgetens slutsumma. Det i riksstaten beräknade saldot mellan utgifter och inkomster kan då angivas som skillnaden mellan driftbudgetens inkomster och summan av anslagen på driftbudgeten och å den av riksdagen fastställda beredskapsstaten. Balansen mellan inkomsterna och de å driftbudgeten tillgodosedda, normala utgiftsbehoven kommer även med denna anordning att tydligt framgå av riksstatsuppställningen. Med hänsyn till de fördelar, den föreslagna anordningen erbjuder, genomföres den i riksstatsförslaget. Om det än måste anses lämpligt att under rådande förhållanden redovisa utgiftssumman å beredskapsstalen i riksstaten, gäller detsamma tydligen icke under fredsförhållanden, då man saknar anledning att räkna med att de å beredskapsstaten uppförda anslagen skola behöva tagas i anspråk. Detta hindrar givetvis icke, att förslaget om beredskapsstat även då bör ingå bland statsverkspropositionens bilagor. Då det icke kan vara lämpligt att frågan, huruvida beredskapsstatens utgiftssumma skall upptagas å riksstaten eller icke, avgöres efter godtyckliga grunder, men å andra sidan förfaringssättet av angivna skäl bör vara olika i ett krisläge och under normala förhållanden, är det önskvärt att redan från början fastslå en bestämd grund för valet av förfaringssätt. Under nuvarande förhållanden har anledning ansetts föreligga att samtidigt med beredskapsstatens framläggande

480 hemställa om riksdagens bemyndigande för Kungl. Maj:t att fastställa beredskapsstaten såsom förskottsstat att gälla från början av det nya budgetåret. Tillämpningen av denna anordning, som betingas av sannolikheten av att förskottsanslagen komma att tagas i anspråk, synes kunna bliva bestämmande för valet av redovisningssätt. När ett bemyndigande av angivet innehåll föreslås, bör beredskapsstatens slutsumma införas i riksstatsförslaget. Då bemyndigandet icke ifrågakommer eller icke lämnas, bör däremot beredskapsstaten icke heller redovisas i riksstaten.» I den av riksdagen antagna riksstaten upptogos utgifterna till 3 950 milj. kronor, varav 1 325 milj. kronor avsågo beredskapsstaten för försvarsväsendet. Inkomsterna beräknades till 2 784 milj. kronor. — Utgifterna å kapitalbudgeten upptogos till 443 milj. kronor, varav 20 milj. kronor avsågo beredskapsstaten. Enligt erhållet bemyndigande fastställde Kungl. Maj:t den 30 juni 1943 beredskapsstaten för försvarsväsendet att lända till efterrättelse såsom förskottsstat fr. o. m. ingången av budgetåret 1943/44. Skattelagstiftning. Vid riksdagens vårsession företogos nya höjningar av skatterna å sprit och vin. Genom proposition nr 190 föreslogs sålunda införandet av utskänkningsskatt med 4 kronor för liter å renat egentligt brännvin av högst 40 procent alkoholhalt, å vilket tidigare ingen dylik skatt utgått, samt en höjning av utskänkningsskatten för övriga spritdrycker med samma belopp. Den kraftiga höjningen motiverades av statsfinansiella skäl samt av önskemålet att hejda den stigande utskänkningen. Beträffande omsättningsskatten utgjorde höjningen 1 krona per liter. — I samma proposition föreslogs införandet av en s ä r s k i l d u t s k ä n k n i n g s s k a t t å v i n , vilken skulle utgå med 50 procent av det belopp, som betingades vid systembolagens inköp av vinet i buteljerat skick. För vin med en alkoholhalt Överstigande 14 volymprocent skulle skatten dock utgå med visst minimibelopp motsvarande i stort sett 3 kronor per liter. Utskänkningsskatt skulle även erläggas för befintliga lager av vin hos dem som efter överlåtelse av systembolag innehade tillstånd till utskänkning. Riksdagen godkände ifrågavarande förslag till skattehöjningar och förordningar i ämnet utfärdades den 28 maj 1943 (nr 257 och 259). Genom proposition n r 267 framlade Kungl. Maj:t förslag angående skatt å vissa pälsvaror, som även godkändes av riksdagen. Förordning härom jämte vissa följdförfattningar utfärdades den 30 juni 1943 (nr 477—479). Den nya skatten, som trädde i kraft den 1 juli 1943, ersatte den tidigare utgående förhöjda omsättningsskatten om 15 procent för beredda lösa pälsverk och arbeten av pälsverk (nr 252/1941). Omläggningen av beskattningen motiverades i främsta rummet av att en tillfredsställande kontroll över skatteuppbörden enligt de tidigare bestämmelserna icke kunnat genomföras. Skatten enligt den nya förordningen uttages för inom landet beredda

481 skinn i samband med beredningen och i fråga om skinn, som införas till riket, vid importen. Skattesatserna för olika slag av skinn framgå av en vid förordningen fogad förteckning. Kontrollen över skatten utövas av kontrollstyrelsen. Riksdagen godkände vidare förslag om vissa ändringar i förordningen om allmän omsättningsskatt. Enligt de nya bestämmelserna (förordning den 30 juni 1943, nr 480) skall omsättningsskatt icke erläggas vid uttag från restaurangrörelse m. m. av vissa varuslag, för vilka redan tidigare skattefrihet varit föreskriven vid försäljning eller uttag från rörelse i allmänhet. Författningsändringen motiverades av att restaurangidkare m. fl. vid beskattningen av kost åt personal kommit i en ogynnsam ställning i förhållande till andra rörelseidkare. Vidare företogs en ändring åsyftande införande av skatteplikt i visst fall vid försäljning å auktion. Sålunda skall aukfionsförrättare anses såsom säljare — och erlägga omsättningsskatt — för det fall att han jämväl annorledes än å auktion driver handel med sådana varor, som försäljas å auktionen. Genom förordning den 9 april 1943 (nr 150) vidtogs, efter därom av riksdagen gjord framställning, en höjning av hundskatten fr. o. m. den 1 januari 1944. Enligt tidigare bestämmelser skulle kommun uttaga dylik skatt med lägst 5 och högst 30 kronor för hund och år, vilka belopp enligt den nya förordningen höjts till 10 resp. 50 kronor. I överensstämmelse med av Kungl. Maj:t framlagt förslag beslöt riksdagen, att den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten skulle för år 1943 utgå efter samma grunder som föregående år. Bottenskattens grundbelopp fastställdes sålunda till 150 procent för fysiska personer och 200 procent för svenska aktiebolag m. fl. Värnskatten bestämdes jämlikt proposition nr 311 att utgå enligt samma grunder som för budgetåret 1942/43 (förordning den 30 juni 1943, nr 486, jämte tillämpningsförfattningar, nr 487, 488). Förslag till krigskonjunkturskatt för år 1943 förelades riksdagen genom proposition nr 193. Sedan förslaget godkänts av riksdagen, utfärdades förordning den 17 juni 1943 (nr 399) jämte tillämpningsförfattningar (nr 400, 401, 565, 582—585, 620). I allt väsentligt överensstämde de nya bestämmelserna med de för år 1942 gällande. I proposition nr 12 framlade Kungl. Maj:t förslag till förordning om kupongskatt m. m., vilket förslag i huvudsak bifölls av riksdagen. Enligt den nya förordningen den 12 februari 1943 (nr 44) gäller som huvudregel, att kupongskatt om 20 procent skall utgå då aktieutdelning lyftes av fysiska personer, som ej äro bosatta i Sverige, och av utländska bolag. Aktieägarna få vid lyftandet av utdelningar själva meddela uppgifter till ledning för bedömande, huruvida vederbörande äro skyldiga att utgöra kupongskatt. Det åligger bolagen att insända de avlämnade uppgifterna till kupongskattekontoret (vid överståthållarämbetet), varvid samtidigt innehållen kupongskatt skall redovisas. Har dylik skatt icke innehållits i fall 31—319301

482 där så bort ske, påföres skal ten genom beslut av den s. k. kupongskattenämnden, vars ledamöter förordnas av Kungl. Maj:t. Vissa följdförfattningar utfärdades samma dag (nr 45—49). I enlighet med förslag av Kungl. Maj:t (proposition nr 172) godkände riksdagen vissa ändringar i bestämmelserna angående beskattningen av livförsäkringsanstalter. Förordningar härom utfärdades den 28 maj 1943 (nr 263—265). Ifrågavarande författningsändringar inneburo icke något principiellt avsteg från de för livförsäkringsbolagens beskattning dittills gällande, speciella bestämmelserna. Dessa hade emellertid utformats med utgångspunkt från helt andra skattesatser än de under krigsåren uppkomna, varför den tidigare likställigheten i beskattningshänseende mellan nämnda bolag och fysiska personer hade förskjutits i en för bolagen ogynnsam riktning. De av riksdagen beslutade ändringarna avsågo i huvudsak ett återställande av det tidigare läget i detta avseende. De tidigare förordningarna om tilläggsskatt å bensin samt å vissa för drivande av automobil använda brännoljor erhöllo genom förordningar den 9 april 1943 (nr 146 och 147) fortsatt giltighet t. o. m. den 30 juni 1944. Ikraftträdandet av den beslutade skatten å motorsprit uppsköts ytterligare ett år eller till den 1 juli 1944 (förordning den 9 april 1943, n r 148). Vid 1942 års riksdag infördes en s k a t t e s p ä r r för fysiska personer (se del III sid. 454), i princip innebärande att statsskatten skulle maximeras till 80 procent av inkomsten. På förslag av Kungl. Maj:t (proposition nr 321) antog 1943 års riksdag en förordning av i huvudsak samma innebörd, avsedd att gälla för skatter påförda på grund av taxering för taxeringsåret 1943. Förordning i ämnet utfärdades den 30 juni 1943 (nr 493). I enlighet med ett av riksdagen godkänt förslag (proposition nr 309) utfärdades den 30 juni 1943 en förordning om viss s k a t t e f r i h e t för k r i g s r i s k e r s ä t t n i n g till sjömän (nr 491). Enligt denna förordning skulle vid taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt 50 procent av det tillägg å hyran på grund av krigsrisk (krigsriskersättning), som för åren 1943 och 1944 utginge till befälhavaren eller den som tillhör besättning på svenskt fartyg, icke att utgöra skattepliktig inkomst. Denna reduktion skulle dock, om krigsriskersättningen för kalenderår översteg 10 000 kronor, icke gälla beträffande den överskjutande delen. (Jfr sid. 409.) Genom proposition nr 323 förelade Kungl. Maj:t riksdagen förslag till förordning med särskilda bestämmelser angående t a x e r i n g f ö r i n k o m s t a v u n d e r å r 1 9 4 3 s t o r m f ä l l d s k o g . Enligt förslaget — som motiverades av den i vissa delar av landet under våren i stor omfattning inträffade stormfällningen — skulle skattskyldig, som åtnjutit inkomst genom avyttring av under år 1943 stormfälld skog, under vissa förutsättningar och i viss utsträckning, äga att för denna inkomst erhålla uppskov med taxering till kommunal inkomstskatt samt statlig inkomst- och

förmögenhetsskatt. Riksdagen godkände förslaget och förordning utfärdades den 30 juni 1943 (nr 490). Viss avdragsrätt för g å v o r t i l l f ö r s v a r s ä n d a m å l infördes första gången år 1938 och hade av riksdagen tidigare medgivits till och med 1943 års taxering. Vid 1943 års riksdag väcktes flera motioner, vari giltighetsliden för ifrågavarande avdragsrätt föreslogs förlängd ytterligare två år, varjämte yrkades viss utvidgning av avdragsrätten för gåvor till försvarsändamål. På hemställan av bevillningsutskottet lämnades emellertid motionerna utan åtgärd av riksdagen och avdragsrätten skulle sålunda upphöra fr. o. m. 1944 års taxering. Genom kungörelse den 9 april 1943 (nr 168) utsträcktes giltighetstiden för gällande s k a t t e g r u p p e r i.n g — i enlighet med ett av riksdagen godkänt förslag — till och med utgången av år 1943. — Riksdagen beslöt vidare ytterligare uppskov, till år 1945, med den a l l m ä n n a fastighetstaxeringen. Härom utfärdades förordning den 5 mars 1943 (nr 81). I avvaktan på resultatet av utredningarna i syfte att nå fram till ett nytt uppbördssystem framlade Kungl. Maj:t i proposition nr 17 förslag om inrättande av erkända skatteförmedlingskassor, vilket förslag i huvudsak även godkändes av riksdagen. Bestämmelserna om kassorna äro intagna i tvenne förordningar den 30 april 1943 (nr 205 och 206) samt kungörelsen den 28 maj 1943 (nr 339) med vissa tillämpningsföreskrifter jämte följdförfattningar (nr 207—217). De nya kassorna avse att förmedla skattebetalningen för sina medlemmar genom löneavdrag eller andra regelbundna inbetalningar. Skattskyldiga, som kommit på restlängd, kunna undgå indrivningsåtgärder genom att ingå som medlemmar i skatteförmedlingskassor. För administrationskostnaderna utgår statsbidrag om 25 öre för varje skatteinbetalning. — I samband med införandet av skatteförmedlingskassor stadgades (förordning den 30 april 1943, nr 218) skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning. Denna anmälningsskyldighet avsåg att effektivisera indrivningsförfarandet. I proposition nr 140 framlade Kungl. Maj:t förslag till skattestrafflag samt i anslutning därtill förslag till ändringar i ett flertal av den nya lagstiftningen berörda författningar. Riksdagen antog i huvudsak förslagen och författningar utfärdades den 11 juni 1943 (skattestrafflagen nr 313, övriga författningsändringar nr 314—334). Enligt den nya lagen har en väsentlig straffskärpning skett och för uppsåtligt falskdeklarationsbrott kan sålunda straffet utgöra straffarbete intill två år. Genom förordning den 30 juni 1943 (nr 489) föreskrevs, att vad i förordningen den 30 december 1941 (nr 991) stadgats beträffande t a x e r i n g s f ö r f a r a n d e t år 1942 — vilka stadganden sedan förlängts att gälla även 1943 års taxering (se del III sid. 209, 455) — skulle gälla jämväl taxeringsförfarandet år 1944.

484 Statsskulden. Under budgetåret 1942/43 ökades statsskulden med 1 805 milj. kronor, d. v. s. ungefär samma belopp som under nästföregående budgetår. Den totala statsskulden uppgick den 30 juni 1943 till 8 732 milj. kronor, varav 6 596 milj. kronor utgjordes av fonderad skuld. Hösten 1942 emitterade riksgäldskontoret ett premielån om 150 milj. kronor, vilket rönte så stor efterfrågan att ännu en tranch om samma belopp utgavs och försåldes. Den årliga utlottningen av vinster för lånet motsvarar 3-291 procent av lånesumman. Under hösten övertogs vidare av affärsbankerna ett 2 procents lån om 500 milj. kronor med en löptid av 2Vi år, av vilket en mindre del senare försåldes till industrier m. fl. Första halvåret 1943 emitterades två 3V2 procents lån, ett daterat den 15 mars och ett den 15 april, båda med en löptid av 45 år och konverteringsrätt för staten efter 10 år. Vid halvårsskiftet hade å dessa lån inbetalts tillhopa 511 milj. kronor, varvid dock samtidigt konverterats två 4 procents lån av år 1933 om tillhopa 124 milj. kronor. Vidare utgavs under första halvåret 1943 ett 6-årigt lån med en ränta av 3 procent, å vilket den 30 juni 1943 inbetalats 228 milj. kronor. Försäljningen av sparobligationer under budgetåret uppgick till 26 milj. kronor, varav 20 milj. kronor under andra halvåret 1942. En ny form för direkt inlåning från allmänheten till riksgäldskontoret, s. k. r i k s k o n t o n, infördes L april 1943. Insättning å dessa konton sker i kreditinstituten å särskild motbok, varefter bankerna inleverera medlen till riksgäldskontoret. Ränta gottgöres efter 3V2 procent, om medlen innestå 6V2 år. Uttagas de tidigare, verkställes ränteavdrag enligt särskilda bestämmelser. Insättningarna å rikskonton under april—juni 1943 uppgingo till omkring en halv miljon kronor.

21. Statlig informationsverksamhet. Informationsstyrelsens verksamhet har liksom under föregående halvårsperiod varit fördelad på fyra avdelningar, allmänna avdelningen, upplysningsavdelningen med Aktiv hushållning, rådgivnings- och dispensavdelningen samt Folkberedskapen. Arbetet inom allmänna avdelningen har som förut till väsentlig del bestått i övervakning av den osvenska propaganda, som genom det tryckta och talade ordet samt genom film och bild bedrivits i vårt land. I anledning härav gjorda underhandsingripanden ha under h ä r ifrågavarande halvår ägt r u m i större utsträckning än tidigare. På avdelningen har alltjämt ankommit att till pressens ledning handha en viss rådgivnings- och informationsverksamhet i politiska frågor. I fråga om film- och bildverksamheten gäller, att den under halvåret bedrivits efter tidigare utstakade riktlinjer. Det till informationsstyrelsen knutna filmrådet har sammanträtt vid ett flertal tillfällen för behandling av frågor av gemensamt intresse för filmbranschen och de statliga myndigheterna. Bland de behandlade ärendena märkes spörsmålet om svenskdanskt samarbete på området för den statliga filmverksamheten. F r ä n informationsstyrelsens upplysningsavdelning ha under första halvåret 1943 till tidningarna utsänts 271 artiklar, åtskilliga av dem illustrerade, behandlande aktuella frågor i samband med vår försörjning. Anknytning har skett till de kampanjer, som inletts för ungdomsberedskapens rikstävling, för anskaffning av frivillig arbetshjälp till jordbruket samt för skrotinsamling m. m. I övrigt ha i stort sett samma ämnen behandlats som de vilka omnämnts i föregående halvårsredogörelse. Två informationsdagar för pressen höllos. Därjämte förekommo presskonferenser angående bl. a. odlingskampanjen samt vissa livsmedelsfrågor. En pressresa anordnades till Bohuslän. I samarbetskommittén för sparpropaganda medverkade informationsstyrelsen som förut. Tidskriften »Från departement och nämnder» utkom med tolv häften. Granskningen av svenska tidningar fortgick som tidigare och dagliga pressöversikter utarbetades i inrikes- och utrikesfrågor. Aktiv hushållnings samarbete med kristidsstyrelsernas klädvårdskommittéer har systematiserats och samtidigt intensifierats, sedan statsbidrag på nyåret lämnats till befrämjande av kommittéernas verksamhet. Till varje

486 kristidsstyrelseområde anvisades mellan 2 000 och 3 000 kronor att användas för upprättande av sy stugor, igångsättande av sömnads- och klädvårdskurser, anställande av sömnadskonsulenter m. m. Som särskilt villkor för medlens användande till klädvårdskurser stipulerades, att kursanorclnarna skulle uppvisa av skolöverstyrelsen och informationsstyrelsen godkända undervisningsplaner. Till ledning för kommittéernas uppläggning av sådana planer utarbetade skolöverstyrelsen i samråd med x\ktiv hushållning fem olika kursplaner. Klädvårdskurserna, som letts av ambulerande lärarinnor, ha varit livligt uppskattade och väl besökta. Ombud från klädvårdskommittéerna sammankommo till en årskonferens i Stockholm den 4—5 juni. Enligt beslut vid konferensen riktades en vädjan till landstingen att ekonomiskt stödja den genom systugorna och klädvårdskurserna bedrivna verksamheten för husmödrarnas utbildning på området. Från vederbörande beredskapsmyndighet har via landstingens förvaltningsutskott utgått en uppmaning till klädvårdskommittéerna att medverka vid upprättandet av en sådan sömnadsberedskap, som är erforderlig i händelse av krigstillstånd för att lappa och iståndsätta krigsskadades kläder. AktiV hushållning har i samverkan med Kvinnoföreningarnas beredskapskommittés centralbyrå gjort upp ett gemensamt program för beredskapsuppgifter av hithörande slag. Propagandan för priskontrollerade kläder har fortsatts och senare även kompletterats med propaganda för priskontrollerade skor. Beträffande tvättfrågor har Aktiv hushållning fullföljt tidigare inlett samarbete med Föreningen rationell textiltvätt samt med hushållningssällskapens hemkonsulenter och representanter för industrikommissionen angående anordnande av husmodersupplysning på området. Kostpropagandan har pågått som förut genom artiklar och radioföredrag. Tillsammans med husmödrarnas och hushållslärarinnornas m. fl. samarbetskommittéer har planlagts och delvis igångsatts dels en vetenskaplig undersökning rörande hemarbetet med arbetsstudier, redskapsutprovning m. m., dels en serie hemarbetsstudier, avsedda att genomföras under kommande vinter av husmödrarna själva i form av studiecirkelarbete. Informationsstyrelsens verksamhet för rådgivning och dispens i publicitetsfrågor utvecklades ytterligare. Närmare 2 000 muntliga förfrågningar från myndigheter och publicitetsorgan registrerades, vartill kom ett avsevärt antal skriftliga framställningar. Ett 70-tal meddelanden offentliggjordes i mål rörande spioneri, olovlig underrättelseverksamhet, sabotage m. m. Folkberedskapens arbete fortsattes efter i stort sett samma linjer som tidigare. Ombudsorganisationen omfattade vid halvårsskiftet ombud i 2 160 kommuner och 807 ortsnämnder. Ombudskonferenser ha som förut hållits i olika delar av landet för överläggningar om Folkberedskapens arbete samt för spridande av upplysningar om försörjningsläget och den aktuella utrikespolitiska situationen. Vid

487 sammanträden med Folkberedskapens nämnd ha informerande föredrag hållits av olika fackmän. Upplysningsverksamheten på grundval av brevkursen »Den svenska livsformen» har fortfarande omfattats med stort intresse. En ökad anslutning framför allt från skolornas sida har framträtt. Vissa upplysande broschyrer i aktuella spörsmål av allmänt intresse ha spritts i massupplagor (»Svensk neutralitetspolitik under stormaktskriget», »De politiska flyktingarna», »24 frågor och svar om folkförsörjningen» m. fl.). Verksamheten för motarbetande av ryktesspridningen genom klarläggande av därmed sammanhängande omständigheter har fortgått som förut, bl. a. genom fortsatta nummer i serierna »Varför — Därför» och »Frågor och Svar». Till myndigheter och befattningshavare m. fl. har upplysningsmaten al utsänts i ökad omfattning. Under senare delen av halvåret utredigerades inom Folkberedskapen på särskilt uppdrag en broschyr med vägledning för rikets medborgare i händelse av krig. Planerna för broschyrens distribution och propagandan för dess spridning förelågo färdiga vid halvårsskiftet.

BILAGOR

491 Bilaga 1.

F ö r t e c k n i n g över författningar av beredskapskaraktär eller eljest sammanhängande med kristidsförhållandena utfärdade

under tiden 1 juli 1942—30 juni 1943.

(Författningar av rent militärt innehåll äro ej medtagna.) A. Författningar rörande folkhushållningen. 1. Tvångsförfogande över egendom. 9/10 1942 nr 832 4/12 1942 » 903

22/1

1943 »

14/5

1943 » 245

14/5

1943 » 246

14/5

1943 » 247

17/6

1943 » 403

17/6

1943 » 404

28/7

25 K. F. om uttagning under fredstid av vissa förnödenheter för krigsmaktens behov (uttagningsförordning). K. cirkulär till generalpoststyrelsen och länsstyrelserna med provisoriska föreskrifter rör. gäldande av ersättning för vissa förnödenheter, vilka tagas i anspråk jämlikt rekvisitionslagen den 30 juni 1942 (nr 583). K. K. med särskilda föreskrifter beträffande hästägares skyldighet att avgiva uppgifter rör. honom tillhöriga hästar och hästfordon. Lag med särskilda bestämmelser ang. gäldande av ersättning enligt allmänna förfogandelagen m. fl. lagar. Giltighet t. o. m. 30/6 1944. K. K. med förordnande jämlikt lagen den 14 maj 1943 (nr 245) med särskilda bestämmelser ang. gäldande av ersättning enligt allmänna förfogandelagen m. fl. lagar. K. cirkulär till generalpoststyrelsen och länsstyrelserna med provisoriska föreskrifter rör. gäldande av ersättning för vissa förnödenheter, vilka tagas i anspråk jämlikt rekvisitionslagen den 30 juni 1942 (nr 583). Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1944) av allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293). K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1944) av allmänna förfogandeförordningen den 3 september 1939 (nr 613).

1942 » 727 ) I Riksvärderingsnämndens kungörelser om taxor, som av riks23/10 1942 > 842 [ värderingsnämnden upprättats. 19/3 1943 > 106 J

492 2. Moratorium, förmynderskap m. ni. 9/4

1943 nr 163

4/6

1943 » 274

4/6

1943 > 275

4/6

1943 » 276

Lag om fortsalt giltighet (t. o. m. 30/6 1944) av lagen den 1 november 1940 (nr 925) med särskilda bestämmelser ang. förmynderskap, godmanskap och boutredning vid krig eller krigsfara m. m. Lag om förlängd giltighetstid (t. o. m. 30/6 1944) för ränteoch utdelningskuponger. Lag om förlängning i särskilt fall (t. o. m. 30/6 1944) av tiden för rätt att lyfta utdelning i konkurs. K. K. om förlängning (t. o. m. 30/6 1944) av tiden för rätt att lyfta utdelning i aktiebolaget Kreuger & Tolls konkurs.

3. Patent in. m. 5/9

1942 n r 752

5/9

1942 > 753

31/12 1942 » 969

9/4

1943 » 162

9/4

1943 > 166

21/5

1943 » 251

17/6

1943 > 351

17/6

1943 > 352

17/6 1943 > 353 17/6 1943 > 354 17/6 1943 » 355 17/6 1943 > 356 17/6 1943 > 357 17/6 1943 » 358 17/6 1943 » 359

K. K. om tillämpning i förhållande till Belgien av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser ang. patent vid krig eller krigsfara m. m. Giltighet t. o. m. 30/6 1943. K. K. om tillämpning i förhållande till Luxemburg av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser ang. patent vid krig eller krigsfara m. m. Giltighet t. o. m. 30/6 1943. K. K. om fortsatt tillämpning (t. o. m. 30/6 1943) i förhållande till Norge av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser ang. patent vid krig eller krigsfara m. m. Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1944) av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser ang. patent vid krig eller krigsfara m. m. Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. den 30/6 1944) av lagen den 30 juni 1942 (nr 550) med särskilda bestämmelser om uppfinningar av betydelse för rikets försvar eller folkförsörjningen m. m. K. K. om tillämpning i förhållande till Finland av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser ang. patent vid krig eller krigsfara m. m. Giltighet t. o. m. 30/6 1944. K. K. om fortsatt tillämpning (t. o. m. 30/6 1944) i fråga om svenska medborgare av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser ang. patent vid krig eller krigsfara m. m. K. K. om fortsatt tillämpning (t. o. m. 30/6 1944) i förhållande till Schweiz av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser ang. patent vid krig eller krigsfara m. m. D:o d:o i förh. till Storbritannien och Norra Irland. » Frankrike. D:o d:o » » » Danmark. D:o d:o » » D:o d:o > » , » Tyska riket jämte Böhmen-Mähren. » Nederländerna. D:o d:o » » » Belgien. D:o d:o » » » Luxemburg. D:o d:o » »

493 30/6

1943 nr 460

K. K. om fortsatt tillämpning (t. o. m. 31/12 1943) i förhållande till Norge av lagen den 1 november 1940 (nr 924) med särskilda bestämmelser ang. patent vid krig eller krigsfara m. m.

4. Förvaltningsmyndigheters och enskilda organisationers verksamhet vid krig eller krigsfara. 2/4

1943 nr 137

9/4

1943 > 143

9/4

1943 » 161

9/4

1943 » 164

5/3

1943 » 335

K. K. om tillämpningen av lagen den 13 mars 1942 (nr 87) med särskilda bestämmelser ang. stats- och kommunalmyndigheterna och deras verksamhet vid krig eller krigsfara m. m. Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1944) av lagen den 7 juni 1940 (nr 437) ang. utövande under vissa utomordentliga förhållanden av fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret tillkommande befogenheter. Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1944) av lagen den 26 april 1940 (nr 272) med särskilda bestämmelser ang. domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m. Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1944) av lagen den 8 november 1940 (nr 926) med särskilda bestämmelser ang. bolag, föreningar, sparbanker, vissa andra inrättningar och samfälligheter samt stiftelser vid krig eller krigsfara m. m. K. brev till samtliga länsstyrelser ang. vissa bestämmelser rör. civila myndigheters verksamhet under krig.

5. Allmänna bestämmelser rörande ransoneringssystemet. Straff och påföljder vid överträdelse av ransoneringsförfattningar. 27/1

1942 nr 904

11/6

1943 » 381

17/6

1943 » 405

K. K. med vissa bestämmelser ang. överlåtelse av ransonerad vara å auktion. K. K. ang. frankeringsfrihet för vissa försändelser i ransonerings- och prisrabatteringsärenden. K. K. med vissa bestämmelser ang. handeln med ransonerade varor m. m. Härtill ansluta sig K. K. 17/6 1943, nr 406— 416. K. K. 5/6 1942, nr 303, 306, 307 och 308, samt K. K. 27/11 1942, nr 904, upphävas.

6. Kristidsorganisationen. 5/9

1942 nr 766

27/11 1942 » 910 21/5

1943 » 250

4/6

1943 » 312

K. K. ang. ändrad lydelse av 7 § kungörelsen den 18 april 1941 (nr 215) med vissa avlöningsbestämmelser för befattningshavare vid statens krisorgan. K. brev till statens industrikommission ang. vissa upphandlingsfrågor. K. K. om ändrad lydelse av 19 § instruktionen för statens arbetsmarknadskommission den 7 maj 1940 (nr 326). K. K. om ändrad lydelse av 2 § instruktionen den 20 juni 1941 (nr 482) för statens priskontrollnämnd.

494 7. Jordbruket och livsmedelshushållningen. a. Författningar 18/7 18/7 28/8 28/8 5/9 2/4 16/4 16/4 16/4

16/4 30/6 30/6 30/6 30/6 30/6

30/6 30/6

sammanhängande

1942 nr 639 1942 » 754

2/10 1942 » 804

9/10 1942 nr 803 30/10 1942 » 859 5/2 5/2 5/3 5/3

på

jordbruksområdet.

K. K. ang. nedsättning av accisen å hushållsmargarin. K. K. ang. tullen å visst slag av margarin. K. K. med vissa hestämmelser ang. framställningen av vetemjöl och rågmjöl. 1942 » 744 K. K. med vissa hestämmelser ang. tillverkningen av havregryn m. m. 1942 » 748 K. K. om ändrad lydelse av 5 § kungörelsen den 28 november 1941 (nr 894) ang. pristillägg för mjölk m. m. 1943 » 136 K. K. om ändrad lydelse av 5 § kungörelsen den 28 november 1941 (nr 894) ang. pristillägg för mjölk m. m. 1943 » 193 K. K. ang. nedsättning av accisen å hushållsmargarin. 1943 » 194 K. K. ang. tullen å visst slag av margarin. 1943 » 197 K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/7 1944) av förordningen den 22 februari 1932 (nr 30) ang. reglering av införseln av socker. 1943 » 198 K. brev till generaltullstyrelsen ang. åtgärder till sockerbetsodlingens uppehållande. 454 K. F. om tillverkning av potatismjöl. 1943 1943 455 K. F. om fortsatt giltighet av förordningen den 28 juni 1941 (nr 488) ang. mjölkavgift. 456 K. F. om fortsatt giltighet av förordningen den 7 juni 1935 1943 (nr 279) ang. slaktdjursavgift. 1943 457 K. F. om fortsatt giltighet av förordningen den 11 juni 1937 (nr 369) ang. utförselbevis för råg och vete. 1943 481 K. F. ang. ytterligare utsträckning av Kungl. Maj:ts befogenhet att meddela förordnande jämlikt 1 § förordningen den 7 juni 1935 (nr 259) om accis å margarin och vissa andra fettvaror. 1943 » 482 K. K. ang. accis och tilläggsaccis å margarin m. m. 1943 » 483 K. K. ang. tidlen å margarin m. m.

b. Andra författningar 18/7 11/9

med prisregleringen

1942 nr 660 1942- » 661 1942 » 743

1943 1943 1943 1943

» » » »

53 54 78 79

rörande jordbruket

samt trädgårdsskötseln

(jfr avd. 7 d).

K. K. ang. organisation av arbetsblock inom jordbruket. K. K. om beviljande i vissa fall av tjänstledighet för skördearbete. Transumt av K. brev till fullmäktige i riksbanken ang. bestämmande av belåningsvärdet å spannmål under tiden till och med den 31 augusti 1943. K. K. ang. inventering av vissa åkerarealer. K. K. ang. beslag å samt reglering av handeln med ljungasalpeter m. m. K. instruktion för riksblockmyndigheten. K. instruktion för länsblockmyndigheterna. Lag om jämkning av arrendeavtal i vissa fall. K. K. med bestämmelser ang. nämnd, som avses i lagen om jämkning av arrendeavtal i vissa fall.

495 5/3

1943 n r

2/4

1943 » 134

9/4

1943 » 171

9/4

1943 » 172

16/4

1943 » 198

16/4

1943 » 199

21/4

1943 » 202

16/4

1943 * 222

16/4

1943 » 223

7/5

1943 » 229

c.

80 Fisket.

10/7

1942 nr 603

o/9

1942 » 756

2/10 1942 > 790 6/11 1942 » 862 27/11 1942 » 905 18/12 1942 » 932

26/2

Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 31/12 1944) av lagen den 16 maj 1941 (nr 243) om rätt för arrendator att bortföra stråfoder m. m. K. K. ang. uppgifter för svin- och hönsräkning den 19 april 1943. K. K. om ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 24 januari 1941 (nr 41) ang. förbud mot användande av strötorv, torvmull och torvströ såsom bränsle. K. K. om ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 30 oktober 1941 (nr 821) ang. beslag å strötorv, torvmull och torvströ. K. brev till generaltullstyrelsen ang. åtgärder till sockerbetsodlingens uppehållande. K. K. om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ kungörelsen den 21 juni 1940 (nr 547) ang. bidrag och lån av statsmedel till lastnings- och lossningsanordningar för sockerbetor. K. K. ang. insamlande av uppgifter till rikets officiella jordbruksstatistik rör. skördeutsikterna och skörden under år 1943. K. K. om ändrad lydelse av 8 och 9 §§ kungörelsen den 31 augusti 1940 (nr 815) ang. lån till uppförande av siloanläggningar för beredande av ensilagefoder. K. K. om ändrad lydelse av 5 och 6 §§ kungörelsen den 31 augusti 1940 (nr 816) ang. statsbidrag till uppförande av siloanläggningar för beredande av ensilagefoder. K. K. ang. arealinventering och kreatursräkning inom riket, m. m.

1943 >

92 K. K. om ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 6 mars 1942 (nr 99) ang. reglering av handeln med vissa slag av fisk. K. K. om ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 6 mars 1942 (nr 99) ang. reglering av handeln med vissa slag av fisk. K. K. om ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 6 mars 1942 (nr 99) ang. reglering av handeln med vissa slag av fisk. K. K. ang. reglering av handeln med vissa slag av fisk. K. K. om tillämpning å räkor av vissa bestämmelser ang. reglering av handeln med fisk. K. cirkulär till överståthållarämbetet och rikets samtliga länsstyrelser ang. meddelande av lindringar i gällande lokala fiskestadgar. K. K. om ändring i vissa delar av kungörelsen den 6 november 1942 (nr 862) ang. reglering av handeln med vissa slag av fisk.

d. Livsmedelshushållningen 18/7 6/8

1942 nr 666 1942 » 732

7/8

1942 > 734

i övrigt (jfr avd. 7 a—c).

K. K. ang. upplåtande i vissa fall av område för vasstäkt. K. K. om tillämpning å ersättningsmedel för tobaksvaror av kungörelsen den 20 mars 1942 (nr 147) ang. försäljning av ersättningsmedel för ransonerade livsmedel. K. K. ang. beslag å älgkött.

496 28/8

1942 nr 745

K. K. ang. inventering av landets förråd av vissa livsmedel m. m. 28/8 1942 » 746 K. K. ang. skyldighet för handlande att deklarera vissa förråd av ransonerade livsmedel m. m. 2/10 1942 » 788 K. K. ang. beslag å samt reglering av handeln med stärkelsesirap. 2/10 1942 » 806 K. K. ang. beslag å potatis, m. m. 23/10 1942 > 868 K. K. ang. beslag å samt reglering av handeln med vissa vitaminhaltiga varor. 30/10 1942 > 859 K. K. ang. beslag å samt reglering av handeln med ljungasalpeter m. m. 6/11 1942 > 882 K. K. ang. lokala regleringar av handeln med livsmedel. 6/11 1942 » 895 K. K. ang. inventering av landets förråd av mjölkflaskor av visst slag, m. m. 20/11 1942 > 877 K. K. ang. prisrabattering å matfett och mjölk m. m. 27/11 1942 » 889 K. K. ang. tillämpning av bestämmelserna om prisrabattering å mjölk i fråga om torrmjölk. 27/11 1942 » 8 9 1 K. K. ang. inventering av landets förråd av vissa livsmedel m. m. 27/11 1942 » 892 K. K. om tillämpning å rismjöl och vissa färdigberedda maträtter av kungörelsen den 31 augusti 1940 (nr 809) ang. reglering av brödsädsförbrukningen. 4/12 1942 » 907 K. K. ang. inventering av landets förråd av vissa fröer. 11/12 1942 » 959 K. K. ang. beslag å samt reglering av handeln med salt sill m. m. 8/1 1943 > 1 K. K. om ändrad lydelse av 8 § 1 mom. kungörelsen den 22 maj 1942 (nr 250) ang. beslag å samt reglering av handeln med tobaksvaror. 8/1 1943 » 4 K. K. ang. beslag å samt reglering av handeln med vissa fiskkonserver. 8/1 1943 » 7 K. K. med vissa bestämmelser ang. handeln med köksväxtfrö. 8/1 1943 » 8 K. K. med vissa bestämmelser ang. användningen av kålfrö. 29/1 1943 » 59 K. K. ang. beslag å samt reglering av handeln med tarmar, m. m. 29/1 1943 » 60 K. K. ang. reglering av införseln av tarmar. 29/1 1943 » 61 K. K. med vissa bestämmelser ang. tillverkning och försäljning av charkuterivaror, m. m. 5/2 1943 » 63 K. K. ang. reglering av införseln av russin. 19/2 1943 > 74 K. K. ang. inventering av landets förråd av livsmedel m. m. 26/3 1943 » 128 K. K. ang. reglering av införseln av vitkål. 9/4 1943 » 1 6 7 K. K. ang. beslag å viss choklad samt reglering av handeln med kakaobönor m. m. 30/4 1943 » 228 K. K. ang. beslag å samt reglering av handeln med lecitin m. m. 28/5 1943 » 268 K. K. ang. inventering av landets förråd av vissa livsmedel m. m. 28/5 1943 » 288 K. K. ang. märkning av kylhuslagrade och konserverade ägg. 17/6 1943 » 344 K. F. om rätt att använda sackarin vid tillverkning av maltdrycker av andra klassen. 17/6 1943 » 417 K. K. ang. beslag å vissa slag av spannmål och rotfrukter, m. m. 30/6 1943 » 485 K. K. ang. tullfrihet under viss tid för korn och malt.

497 8. Industrien (ulom livsmedelsindustri). 18/7

1942 nr 662

18/7 18/7

1942 » 718 1942 » 721

14/8 1942 28/8 1942 28/8 1942 25/9 1942 13/11 1942 13/11 1942

» » » » » »

736 741 742 789 858 874

27/11 1942

18/12 1942

18/12 1942

31/12 1942

22/1

29/1

19/2

5/3

5/3

1943 »

5/3

1943 »

19/3 2/4 16/4

1943 » 109 1943 » 160 1943 » 176

21/4

1943 » 200

21/4

1943 » 204

21/4 21/4

1943 » 237 1943 » 238

32- -319301

K. cirkulär till statsmyndigheterna ang. särskilt förfarande i vissa fall vid förhandlingar rör. avtal om leveranser till staten m. m. K. K. ang. tillverkning av vissa tvätt- och rengöringsmedel. K. K. om tillämpning å vissa slag av fiskredskap av kungörelsen den 19 december 1941 (nr 966) ang. regleringen av handeln med och förbrukningen av textilvaror. K. K. ang. beslag å oarbetad kautschuk (rågummi) m. m. K. K. ang. reglering av införseln av celluloid m. m. K. K. ang. importförbud å kolofonium. K. K. ang. beslag å oarbetad platina m. m. K. K. ang. beslag å träsprit (metanol) och formalin. K. K. om ändring i vissa delar av kungörelsen den 7 mars 1941 (nr 134) ang. beslag å trätjära och vissa andra genom torrdestillation av trä framställda ämnen samt reglering av förbrukningen av samma varor. K. K. ang. skyldighet att deklarera vissa förråd av textilvaror, m. m. K. K. ang. beslag å samt reglering av handeln med vissa sprängämnen. K. K. ang. beslag å viss järnplåt samt reglering av handeln med dylik plåt m. m. K. K. ang. beslag å samt reglering av handeln med vissa slag av tegel. K. K. ang. beslag å samt reglering av handeln med vissa konsthartser m. m. K. K. ang. inventering av landets förråd av vissa gummiringar m. m. K. K. ang. skyldighet för handlande att deklarera vissa förråd av ransonerade varor m. m. K. K. ang. importförbud å borsyra, borax samt vissa lin- och hampprodukter. K. K. om tillämpning å tågvirke och linor m. m. av kungörelsen den 19 december 1941 (nr 966) ang. reglering av handeln med och förbrukningen av textilvaror. K. K. ang. inventering av landets förråd av linolja samt vissa oljefärger m. m. K. K. ang. inventering av landets förråd av smörjmedel m. m. K. K. ang. reglering av införseln av grafitdeglar. K. K. ang. reglering av införseln av silvernitrat och oarbetat silver m. m. K. K. ang. reglering av handeln med och förbrukningen av läder och skodon m. m. K. K. ang. beslag å samt reglering av handeln med kalcinerad soda. K. K. ang. ytterligare utvidgat beslag å gummiringar m. m. K. K. om ändring i vissa delar av kungörelsen den 7 mars 1941 (nr 135) ang. reglering av handeln med vissa gummiringar m. m.

498 21/4

1943 nr 239

K. cirkulär till vederbörande statliga myndigheter ang. lämnande av uppgift om beskaffenheten av vissa gummiringar m. m. 7/5 1943 > 231 K. K. ang. importförbud å vissa elastiska band och snören. 21/5 1943 > 271 K. K. ang. beslag å samt reglering av handeln med radiatorer och värmeelement. K. K. ang. importförbud å vissa vävnader. > 535 30/6 1943 i 30/6 1943 > 568 K. F. ang. undantag från gällande förbud mot användning av papp och konstläder i skodon. 9. Bränsle-, smörjmedels- och krafthushållningen. a. Ved och

träkol.

18/7

1942 nr 717

18/7

1942 » 722

25/9

1942 » 815

9/10 1942

> 811

6/11 1942 » 861

11/12 1942 » 939 11/12 1942 » 940

31/12 1942 » 966

5/2

1943 »

21/5

1943 » 255

21/5

1943 » 256

30/6

1943 » 453

30/6

1943 » 458

30/6

1943 » 500

30/6

1943 » 501

30/6

1943 » 502

K. K. ang. begränsning av rätten att yrkesmässigt köpa och sälja råkol. K. K. ang. viss reglering av förvärv av skogsavverkningsrätt. m. m. K. K. om ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 16 maj 1941 (nr 264) ang. förbud i vissa fall att transportera ved. K. K. ang. ändrad lydelse av de vid kungörelsen den 17 oktober 1941 (nr 793) med fastställande av normalpriser å vissa vedsortiment fogade tabellerna 1—4. Transumt av K. brev till statens bränslekommission med ytterligare bestämmelser ang. statsgaranti för ved avverkningssäsongen 1942—1943 K. K. ang. inventering av landets förråd av träkol och gengasved. K. K. ang. viss ändring i kungörelsen den 17 oktober 1941 (nr 793) med fastställande av normalpriser å vissa vedsortiment. K. K. ang. ändrad lydelse av den vid kungörelsen den 17 oktober 1941 (nr 793) med fastställande av normalpriser å vissa vedsortiment fogade tabellen 5. K. K. ang. vissa ändringar i kungörelsen den 27 februari 1942 (nr 111) med fastställande av normalpriser å vissa virkestransporter m. m. K. K. ang. inventering av landets förråd av ved samt timmer och vissa andra trävaror. K. K. ang. förbud mot vissa transporter av träkol och gengasved. Härigenom upphäves K. K. 19/12 1941 (nr 950). Lag med vissa bestämmelser om mätning av ved och annat virke. Giltighet t. o. m. 30/6 1944. Lag om inskränkning med hänsyn till försvaret i rätten att avverka skog. Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1944) av lagen den 30 juni (nr 493) om avverkningsskyldighet. K^K. med vissa bestämmelser ang. tillämpningen av lagen den 30 juni 1942 (nr 493) om avverkningsskyldighet. K. K. med vissa bestämmelser till främjande av vedproduktionen. Härigenom upphäves K. K. 22/5 1942 (nr 343).

499 30/6

1943 nr 503

30/6

1943 » 530

30/6

1943 » 531

30/6

1943 » 540

b.

Torv.

5/2

1943 nr

9/4

1943 » 170

9/4

1943 » 173

c. Flytande

13/11 1942 » 874

13/11 1942 » 876

1943 »

d.

Smörjmedel.

28/8

1942 nr 751

18/9 1942 » 769 13/11 1942 » 875

4/12 1942

22/1

e.

» 936

1943 »

Transumt av K. brev till statens bränslekommission ang. statsgaranti för bränntorv tillverkningssäsongen 1943. K. K. om ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 17 april 1942 (nr 213) ang. reglering av handeln med bränntorv m. m. K. K. med fastställande av normalpriser å maskintorv och sticktorv.

bränslen.

13/11 1942 nr 873

12/2

Transumt av K. brev till statens bränslekommission ang. statliga åtgärder för tryggande av vedproduktionen avverkningssäsongen 1943/44, m. m. K. K. ang. statsbidrag till vissa väg- och flottledsbyggnader m. m. K. K. om ändring i vissa delar av kungörelsen den 6 juni 1941 (nr 492) ang. lån från skogsväglånefonden. K. K. ang. tillämpningen av lagen den 30 juni 1943 (nr 458) om inskränkning med hänsyn till försvaret i rätten att avverka skog.

42 K. K. ang. reglering av försäljningen och förbrukningen av brännbara vätskor. Härigenom upphävas K. K. 6/10 1939 (nr 699), 26/4 1940 (nr 305) och 17/5 1940 (nr 349). K. K. om ändring i vissa delar av kungörelsen den 7 mars 1941 (nr 134) ang. beslag å trätjära och vissa andra genom torrdestillation av trä framställda ämnen samt reglering av förbrukningen av samma varor. K. K. om stämpelfrihet för expeditioner, som avses i kungörelsen den 13 november 1942 (nr 873) ang. reglering av försäljningen och förbrukningen av brännbara vätskor. K. K. med viss föreskrift rör. tillämpningen av förordningen den 10 juni 1938 (nr 367) ang. handel med vissa mineraloljor. K. K. om upphävande av 16 § tredje stycket kungörelsen den 2 maj 1941 (nr 226) ang. reglering av försäljningen och förbrukningen av smörjmedel. K. K. ang. inventering av landets förråd av smörjmedel m. m. K. K. om ändring i vissa delar av kungörelsen den 2 maj 1941 (nr 226) ang. reglering av försäljningen och förbrukningen av smörjmedel. K. K. om ändring i vissa delar av kungörelsen den 2 maj 1941 (nr 226) ang. reglering av försäljningen och förbrukningen av smörjmedel. K. K. om ändrad lydelse av 16 § kungörelsen den 2 maj 1941 (nr 226) ang. reglering av försäljningen och förbrukningen av smörjmedel.

Krafthushållning.

16/10 1942 nr 821

K. K. ang. reglering av förbrukningen av elektrisk kraft för industriella ändamål. Härigenom upphävas K. K. 22/8 1941 (nr 704) och 24/10 1941 (nr 820).

500 16/4

1943 nr 188

17/6

1943 » 392

Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1944) av lagen den 12 december 1941 (nr 925) om regleringen av förbrukningen av elektrisk kraft och gas. Lag om ändring i vissa delar av lagen den 20 oktober 1939 (nr 732) med särskilda bestämmelser ang. tillfällig vattenreglering.

10. Utrikeshandeln. a.

Allmänt.

20/11 1942 nr 881

16/4

1943 » 187

K. K. ang. tillstånd till vissa utfästelser rör. varor som befordras genom Tyska riket eller av Tyska riket besatta områden till Spanien eller Portugal. Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1944) av lagen den 30 december 1939 (nr 951) ang. vissa utfästelser rör. införsel och utförsel av varor m. m.

b. Importförbud 28/8 28/8 29/1 5/2 5/3

1942 nr 741 1942 » 742 1943 » 60 1943 » 63 1943 » 91

5/3

1943 »

26/3 2/4 16/4

1943 1943 1943

128 160 176

7/5 30/6

1943 1943

231 535

c.

och

importreglering.

K. K. ang. reglering av införseln av celluloid m. m. K. K. ang. importförbud å kolofonium. K. K. ang. reglering av införseln av tarmar. K. K. ang. reglering av införseln av russin. K. K. ang. importförbud å borsyra, borax samt vissa lin- och hampprodukter. K. K. om licensmyndighet beträffande import av mandel och vissa andra varor, m. m. K. K. ang. reglering av införseln av vitkål. K. K. ang. reglering av införseln av grafitdeglar. K. K. ang. reglering av införseln av silvernitrat och oarbetat silver m. m. K. K. ang. importförbud å vissa elastiska band och snören. K. K. ang. importförbud å vissa vävnader.

Exportförbud.

22/1

1943 nr

19/3

1943 » 129

K. K. ang. ändring i den vid kungörelsen den 21 mars 1941 (nr 168) ang. allmänt exportförbud fogade frilistan. K. K. om ändring i vissa delar av kungörelsen den 21 m a r s 1941 (nr 168) ang. allmänt exportförbud.

11. Sjöfarten. 11/12 1942 nr 956

30/6

1943 » 463

30/6

1943 » 464

30/6

1943 » 491

K. K. med förordnande jämlikt 2 § lagen den 21 mars 1940 (nr 176) med vissa bestämmelser om fraktfart med svenska fartyg. Härigenom upphäves K. K. 21/3 1940 (nr 178). Lag ang. utsträckt tillämpning av lagen den 15 december 1939 (nr 856) om utbetalande av krigsriskersättning till sjömän. K. K. om utsträckt tillämpning av kungörelsen den 15 december 1939 (nr 857) ang. tillämpning av lagen den 15 december 1939 (nr 856) om utbetalande av krigsriskersättning till sjömän, m. m. K. F. om viss skattefrihet för krigsriskersättning till sjömän.

501 12. Trafikväsendet i övrigt. a.

Järnvägarna.

11/12 1942 nr 912

K. K. med vissa föreskrifter rör. transport å järnväg. Giltighet t. o. m. 31/12 1943.

b. Motor fordonstrafiken 6/8

1942 nr 737

18/9

» 758

2/10 1942 » 797 20/11 1942 » 908 27/11 1942 » 883

27/11 1942 » 884

27/11 1942 » 885 4/12 1942 » 930 8/1

1943 »

12/2

1943 »

19/2

1943 »

19/3 21/4

1943 » 105 1943 » 242

4/6

1943 » 282

4/6

1943 » 283

4/6

1943 » 284

4/6

1943 » 285

30/6

1943 » 633

(jfr avd. 9 d).

K. F. med vissa tillfälliga bestämmelser ang. släpfordon. Giltighet t. o. m. 30/6 1943. K. K. ang. rätt att för visst ändamål tillfälligt bruka avregistrerat motorfordon eller släpfordon. K. K. med vissa bestämmelser om lastbilsblock. K. K. ang. auktoriserade lastbilscentraler m. m. K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/12 1943) av vissa, vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 (nr 562) berörande undantagsbestämmelser. K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/12 1943) av förordningen den 9 januari 1942 (nr 3) om vissa tidsbegränsade tillstånd till yrkesmässig automobiltrafik. K. K. ang. uppgiftsskyldighet beträffande motorredskap m. m. Härigenom upphäves K. K. 12/11 1926 (nr 468). K. K. ang. lämnande av vissa uppgifter beträffande godstrafik med lastautomobiler och släpvagnar. K. K. ang. skyldighet att lämna uppgifter rör. beskaffenheten m. m. av vissa lastautomobiler. K. K. med vissa bestämmelser för befrämjande av användningen av personautomobilringar i yrkesmässig trafik för godsbefordran. Giltighet t. o. m. 30/6 1944. K. K. ang. rätt att i visst fall överskrida för omnibus i linjetrafik fastställt högsta antal passagerare. Giltighet t. o. m. 31/12 1943. K. K. ang. typbesiktning av släpfordon. K. K. ang. lån för ombyggnad av lastautomobiler för bruk med personautomobilringar m. m. K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1944) av förordningen den 6 augusti 1942 (nr 737) med vissa tillfälliga bestämmelser ang. släpfordon. K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/9 1943) av förordningen den 19 juni 1942 (nr 428) ang. undantag för vissa transporter av ved m. m. från bestämmelserna om yrkesmässig automobiltrafik. K. K. ang. tillfällig eftergift i fråga om periodisk efterbesiktning av vissa personautomobiler. K. K. ang. tillfällig eftergift från bestämmelserna i 4 § 1 mom. h) motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936 (nr 561). K. K. ang. förbud i vissa fall att transportera gods med motorfordon eller traktortåg.

13. Post- och telegrafväsendet. 6/8

1942 nr 730

K. K. om ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 30 december 1941 (nr 987) ang. vissa särskilda telefon- och telegramavgifter.

502 15/1 17/6

1943 nr 6 1943 » 345

K. K. med vissa bestämmelser rör. radioanläggningar. K. K. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1944) av kungörelsen den 30 december 1941 (nr 987) ang. vissa särskilda telefonoch telegramavgifter.

14. Försäkringsväsendet; krigsskadeersättning. a.

Transportförsäkring.

b. Olycksfallsförsäkring 16/4

1943 nr 175

14/5

1943 > 234

c. Andra 11/6

och personell

krigsskadeersättning.

Lag ang. ändrad lydelse av 2 och 3 §§ lagen den 11 juni 1937 (nr 348) om krigsförsäkring för ombord å fartyg tjänstgörande personer. K. K. om tillfällig höjning av ersättningen åt sjöfolk för förlust av effekter vid fartygs förolyckande. Giltighet t. o. m. 30/6 1944.

försäkringsfrågor.

1943 nr 338

Lag om krigsansvarighet för liv- och invaliditetsförsäkring. Härigenom upphäves lagen den 4/10 1940 (nr 851).

15. Arbetsmarknaden. a.

Allmänt.

18/7 1942 nr 639 16/10 1942 » 819 13/11 1942 » 878 13/11 1942 » 879 2/12 1942 » 921

11/12 1942 » 925

53 54 102 19/3 1943 » 102

5/2 1943 > 5/2 1943 »

21/4

1943 » 182

21/4

1943 » 183

30/4

1943 » 218

28/5

1943 > 340

30/6

1943 » 450

30/6

1943 » 451

K. K. ang. organisation av arbetsblock inom jordbruket. K. K. om beredskapsmönstring för år 1943. K. K. om tjänsteplikt för män, födda år 1923. K. K. om allmän lönenämnd för tjänsteplikt. Statens arbetsmarknadskommissions cirkulär till vederbörande granskningsmyndigheter med närmare föreskrifter rör. granskningen av uppgifter enligt kungörelsen den 16 oktober 1942 (nr 819) om beredskapsmönstring för år 1943. K. K. om arbetsförmedlingstvång för byggnadsverksamhet m. m. K. instruktion för riksblockmyndigheten. K. instruktion för länsblockmyndigheterna. Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1944) av lagen den 14 juni 1940 (nr 484) om undantag från gällande bestämmelser rör. arbetstidens reglering m. m. Lag med särskilda bestämmelser om försäkring för olycksfall i arbete av vissa tjänstepliktiga m. m. K. F. om ersättning i vissa fall i anledning av kroppsskada, ådragen under fullgörande av tjänsteplikt. K. F. om skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning. K. K. med vissa föreskrifter ang. anmälningsskyldighet enligt förordningen den 30 april 1943 (nr 218) om skyldighet för arbetsgivare att anmäla arbetsanställning m. m. Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1944) av lagen den 30 december 1939 (nr 934) om tjänsteplikt. Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1944) av lagen den 30 december 1939 (nr 935) om utvidgad tillämpning i vissa

30/6

1943 nr 452

b. Uppskov

fall av lagen den 28 maj 1920 (nr 245) om medling i arbetstvister. K. K. ang. ändrad lydelse av 1 och 2 §§ kungörelsen den 7 maj 1940 (nr 329) om statlig ledning av den offentliga arbetsförmedlingen.

med

6/8

1942 nr 735

17/6

1943 » 389

värnpliktstjänstgöring.

K. K. med visst förordnande enligt 14 § uppskovskungörelsen den 2 juli 1940 (nr 717). K. K. om ändring i viss del av den vid uppskovskungörelsen den 2 juli 1940 (nr 717) fogade tabellen.

16. Löneförhållanden, dyr t ids t i Hugg ni. m. 18/7 1942 nr 674 18/9 1942 » 761 16/10 1942 » 831 14 15/1 1943 16/4 1943 » 196 30/6 1943 » 420 30/6

1943 » 421

30/6

1943 » 445

30/6

1943 » 446

30/6

1943 » 447

30/6

1943 » 448

30/6

1943 » 449

30/6

1943 » 549

K. K. ang. kristillägg under tredje kvartalet 1942. K. K. om kristillägg å sjukpenning från erkänd sjukkassa. K. K. ang. kristillägg under fjärde kvartalet 1942. K. K. ang. kristillägg under första kvartalet 1943. K. K. ang. kristillägg under andra kvartalet 1943. Lag ang. begränsning av dyrtidstillägg å lön och pension. Giltighet t. o. m. 30/6 1944. K. K. med förordnande jämlikt 1 § lagen den 30 juni 1943 (nr 420) ang. begränsning av dyrtidstillägg å lön och pension. Lag om dyrtidstillägg under budgetåret 1943/44 å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag. K. K. med särskilda bestämmelser ang. tillämpningen av lagen om dyrtidstillägg under budgetåret 1943/44 å folkpensioner, invalidunderstöd och barnbidrag. K. F. om dyrtidstillägg under budgetåret 1943/44 å blindhetsersättningar. K. K. med särskilda bestämmelser ang. tillämpningen av förordningen om dyrtidstillägg under budgetåret 1943/44 å blindhetsersättningar. K. F . ang. dyrtidstillägg åt vissa ersättningstagare enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete, m. m. Giltighet t. o. ni. 31/12 1945. K. K. med vissa bestämmelser ang. dyrtidstillägg åt befattningshavare i statens tjänst under budgetåret 1943/44.

17. Den militära beredskapstjänsten; hemvärnet. 18/7

1942 nr 657

31/12 1942 » 982 31/12 1942 » 983

31/12 1942 » 984

K. F . ang. ändring i vissa delar av förordningen den 28 juni 1941 (nr 591) om familjebidrag åt värnpliktiga med flera, vilka drabbats av kroppsskada. K. K. med bestämmelser ang. ikraftträdandet av krigsfamiljebidragsförordningen den 30 juni 1942 (nr 521). K. K. om undantag i vissa fall från rätt till bidrag enligt 9 § 2 mom. samt 10, 11, 14 och 15 §§ krigsfamiljebidragsförordningen den 30 juni 1942 (nr 521). K. K. med närmare bestämmelser ang. tillämpning av krigsfamiljebidragsförordningen den 30 juni 1942 (nr 521)

15/1

1943 nr

15/1

1943 »

19/2

1943 •» 65

26/3

1943 » 125

30/6

1943 » 522

30/6

1943 » 529

30/6

1943 » 599

(krigsfamiljebidragskungörelse). Härigenom upphävas K. K. 3/5 1940 (nr 322) och 30/6 1942 (nr 325). K. K. med bestämmelser om ikraftträdandet av förordningen den 18 juli 1942 (nr 657) ang. ändring i vissa delar av förordningen den 28 juni 1941 (nr 591) om familjebidrag åt värnpliktiga med flera, vilka drabbats av kroppsskada. K. K. med vissa bestämmelser ang. tillämpningen av förordningen den 28 juni 1941 (nr 591) om familjebidrag åt värnpliktiga med flera, vilka drabbats av kroppsskada. Härigenom upphäves K. K. 28/6 1941 (nr 592). K. K. med bestämmelser i fråga om avlöning till lärare vid statsunderstödda folkhögskolor vid fullgörande av militärtjänstgöring m. m. K. F. ang. ändrad lydelse av 20 § 1 och 2 mom. krigsfamiljebidragsförordningen den 30 juni 1942 (nr 521). K. K. ang. viss ändring i kungörelsen den 21 juni 1940 (nr 704) med tillägg till gällande bestämmelser ang. rätt för statsanställd civil person att uppbära civil avlöning under värnpliktstjänstgöring i anledning av anbefalld förstärkt försvarsberedskap eller partiell mobilisering. K. K. ang. utsträckt tillämpning av kungörelsen den 21 juni 1940 (nr 611) ang. inskränkt rätt för befattningshavare, inkallad till militär tjänstgöring, att åtnjuta semester eller ferier. K. K. ang. ändrad lydelse av 2 § kungörelsen den 19 februari 1943 (nr 65) med bestämmelser i fråga om avlöning till lärare vid statsunderstödda folkhögskolor vid fullgörande av militärtjänstgöring m. m.

18. Byggnads- och bostadsväsendet. 8/7

1942 nr 581

18/7 6/8

1942 » 679 1942 » 739

4/12 1942 » 931 11/12 1942 » 925 15/1

1943 »

26/3

1943 » 112

26/3

1943 » 113

26/3

1943 » 114

Statens arbetsmarknadskommissions kungörelse om avgivande av uppgifter rör. byggnadsverksamhet. K. K. om räntefoten för statliga bosättningslån. K. K. om ändrad lydelse av 12 § 2 mom. kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 569) om tertiärlån och tilläggslån för vissa bostadsbyggnadsföretag. K. instruktion för statens byggnadslånebyrå. K. K. om arbetsförmedlingstvång för byggnadsverksamhet m. m. K. K. om skyldighet att lämna vissa uppgifter ang. fastighets ekonomiska förhållanden. Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/9 1944) av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering m. m. Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/9 1944) av lagen den 19 juni 1942 (nr 430) om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m. K. K. om ikraftträdande av lagen den 26 mars 1943 (nr 112) ang. fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering m. m. samt av lagen den 26 mars 1943 (nr 113) ang. fortsatt giltighet av lagen den 19 juni 1942

26/3

1943 nr 115

26/3

1943 » 116

30/6

1943 » 444

30/6

1943 » 563

30/6 30/6

1943 » 587 1943 » 588

30/6

1943 » 589

30/6

1943 » 592

30/6

1943 » 593

30/6

1943 » 594

30/6

1943 » 595

30/6

1943 » 596

30/6

1943 » 597

30/6

1943 » 598

30/6

1943 » 632

(nr 430) om kontroll av upplåtelse och överlåtelse av bostadsrätt m. m. K. K. om ändring i vissa delar av kungörelsen den 19 juni 1942 (nr 431) med närmare föreskrifter ang. hyresnämndernas verksamhet. K. K. om ändrad lydelse av 7 § instruktionen den 19 juni 1942 (nr 432) för statens hyresråd. Lag om tillståndstvång för byggnadsarbete. Giltighet t. o. m. 30/6 1944. K. K. om ändrad lydelse av 6 och 14 §§ instruktionen den 4 december 1942 (nr 931) för statens byggnadslånebyrå. K. K. om räntefoten för statliga bosättningslån. K. K. ang. ändrad lydelse av 6 § kungörelsen den 30 september 1937 (nr 809) om statliga bosättningslån. K. K. om ändrad lydelse av 1 § kungörelsen den 30 september 1937 (nr 810) ang. ersättning åt ortsombud för yttranden över ansökningar om statliga bosättningslån. K. K. ang. ändring i vissa delar av kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 569) om tertiärlån och tilläggslån för vissa bostadsbyggnadsföretag. K. K. ang. ändring i vissa delar av kungörelsen den 4 september 1935 (nr 512) om lån och bidrag av statsmedel för beredande av hyresbostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer. K. K. ang. ändrad lydelse av 4 och 14 §§ kungörelsen den 27 maj 1938 (nr 247) om lån och bidrag av statsmedel för beredande av bostäder i egnahem åt mindre bemedlade, barnrika familjer. K. K. ang. ändrad lydelse av 6 § 1 mom. och 7 § kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 572) om tilläggslån för beredande av bostäder åt mindre bemedlade, barnrika familjer. K. K. ang. ändrad lydelse av 5 § kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 464) om förbättringsbidrag samt nybyggnads- och förbättringslån för bostadsbyggnadsföretag på landsbygden. K. K. om räntefoten för bostadsanskaffningslån ur lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer. K. K. om räntefoten för byggnadslån, förbättringslån och lantarbetarbostadslån. K. K. ang. ändring i vissa delar av kungörelsen den 22 juni 1939 (nr 465) om lantarbetarbostadslån och lantarbetarbostadsbidrag.

19. Sjukvården. 5/9

1942 nr 767

13/11 1942 » 860

K. K. ang. ändrad lydelse av den vid kungörelsen den 16 maj 1941 (nr 249) med avlöningsbestämmelser för tjänstepliktig medicinalpersonal, anställd hos staten, såsom bilaga A fogade löneplanen. K. K. om ändrad lydelse av 7 § kungörelsen den 3 september 1939 (nr 634) med särskilda bestämmelser ang. tillämpning

29/1

1943 nr

av lagen den 22 juni 1939 (nr 310) om sjukhusvård vid krig eller krigsfara. K. K. om ersättning i vissa fall av kostnader för vård av krigsskadade å civila sjukhus.

20. Undervisningsväsendet. 7/8

1942 nr 733

30/4

1943 > 221

30/6

1943 » 527

30/6

1943 » 528

K. cirkulär till skolöverstyrelsen, länsstyrelserna, domkapitlen, folkskoleinspektörerna samt rektorerna, föreståndarna och styrelserna för de under skolöverstyrelsens inseende ställda läroanstalterna ang. beredande av ledighet under höstterminen 1942 åt lärjungar vid vissa läroanstalter för deltagande i luftbevakning m. m. K. cirkulär till skolöverstyrelsen, statskontoret, länsstyrelserna, domkapitlen, folkskoleinspektörerna samt rektorerna, föreståndarna och styrelserna för de under skolöverstyrelsens inseende ställda läroanstalterna ang. beredande av ledighet under år 1943 åt lärjungar vid vissa läroanstalter för deltagande i lantbruksarbete m. m. K. K. ang. avlöning till vissa lärare vid de högre kommunala skolorna under tjänstledighet för deltagande i hemvärnsövningar eller hemvärnskurser. K. K. ang. ändring i viss del av kungörelsen den 16 februari 1940 (nr 78) med bestämmelser om avlöning till vissa lärare i statens och kommuns tjänst under tjänstledighet för fullgörande av uppdrag såsom förläggningschef m. m. vid utrymning av skolor i anledning av krig eller krigsfara.

21. Prisregleringen. (Beträffande prisregleringen för särskilda varuslag je avd. 7, 8 och 9.) 26/2 26/2

19/3

26/3 28/5 4/6 4/6 4/6 4/6

1943 nr

70 Lag om ändrad lydelse av 2 § prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459). 1943 » 73 K. K. ang. begränsning av rätten att bedriva partihandel med färger, droger och kemikalier. Härigenom upphäves K. K. 27/2 1942 (nr 69). 1943 » 104 K. cirkulär till de myndigheter, vilka hava att sluta aVtål om arbeten för statens behov, ang. fortsatt giltighet av föreskrifterna i cirkuläret den 13 mars 1942 (nr 84) ang. prisförändringars och ändrade arbetslöners inverkan på entreprenadsumma m. m. 1943 » 135 K. K. ang. begränsning av rätten att yrkesmässigt utföra vissa arbeten å motorfordon m. m. 1943 » 267 K. K. ang. begränsning av rätten för importör att bedriva viss detaljhandel med färger, droger och kemikalier. 1943 » 308 Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1944) av prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459). 1943 » 309 K. K. med närmare bestämmelser ang. tillämpning av prisregleringslagen den 30 juni 1942 (nr 459). 1943 » 310 K. K. ang. allmänt prisstopp. Giltighet t. o. m. 31/8 1943. 1943 » 311 K. cirkulär till statsmyndigheterna ang. storleken av vissa statliga taxor och avgifter.

507 22. Penning- och bankväsendet m. m. 18/7

1942 nr 640

18/7

» 641

18/7 18/7

1942 1942

642 643

11/12 1942

5/2

19/3

1943 » 101

26/3

1943 » 117

9/4

9/4

1943 » 144

9/4

1943 » 145

30/4

1943 » 219

30/6

1943 » 422

23.

Statsfinanserna. a.

>

> 142

Lag ang. ändring i vissa delar av lagen den 30 maj 1873 (nr 31) om rikets mynt. K. K. om ikraftträdande av lagen den 18 juli 1942 (nr 640) ang. ändring i vissa delar av lagen den 30 maj 1873 (nr 31) om rikets mynt. K. K. med vissa bestämmelser ang. skiljemynt. K. K. ang. prägel å två- och enkronesmynt med en halt av fyrahundra ettusendelar silver. K. K. ang. prägel å femtioöres-, tjugufemöres- och tioöresmynt med en halt av fyrahundra ettusendelar silver. Lag med särskilda bestämmelser om begränsning av vinstutdelning från aktiebolag. Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1944) av lagen den 16 februari 1934 (nr 19) om fullgörande i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m. Lag om rätt för Konungen att medgiva undantag från gällande bestämmelser ang. bankaktiebolags inlåning. Härigenom upphäves lagen den 20/5 1938 (nr 180). Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1944) av lagen den 22 december 1939 (nr 895) ang. rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser om riksbankens sedelutgivning och bankrörelse m. m. Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1944) av lagen den 15 december 1939 (nr 850) ang. rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om bankaktiebolags kassareserv. K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1944) av förordningen den 18 juni 1937 (nr 481) ang. rätt för Konungen att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser om stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper. Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1944) av valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350). K. K. ang. befrielse för riksbanken under viss tid från skyldigheten att inlösa av banken utgivna sedlar med guld. Giltighet t. o. m. 30/6 1944.

Skatteväsendet.

18/7 18/7

1941 nr 644 1941 » 645

18/7

1941 » 650

18/7

1941 » 665

K. F. om begränsning i vissa fall av skatt till staten. K. K. ang. fastställelse av formulär enligt förordningen den 18 juli 1942 (nr 644) om begränsning i vissa fall av skatt till staten, m. m. K. K. med vissa föreskrifter rör. beräkning av taxerad merinkomst av jordbruk och skogsbruk enligt förordningen den 19 juni 1942 (nr 409) om krigskonjunkturskatt för år 1942. K. F. ang. tillämpning av vissa särskilda bestämmelser rör. taxeringsförfarandet år 1942 i fråga om taxeringsförfarandet år 1943.

508 18/9

1942 nr 763

18/9

1942 » 764

30/10 1942

30/10 1942

12/2 12/2

1943 1943

44 45

12/2

1943 »

12/2

1943 »

12/2

1943 »

12/2

1943 »

12/2

1943 »

9/4

1943 » 146

9/4

1943 » 147

9/4

1943 » 148

28/5

1943 » 257

28/5

1943 » 258

28/5

1943 » 259

28/5

1943 » 260

11/6

1943 » 346

11/6

1943 » 347

K. K. ang. ändrad lydelse av 24 § kungörelsen den 14 november 1941 (nr 876) med vissa tillämpningsföreskrifter till förordningen den 13 december 1940 (nr 1000) om allmän omsättningsskatt. K. K. ang. ändrad lydelse av 6 § kungörelsen den 28 september 1928 (nr 382) med vissa föreskrifter rör. taxeringsförfarandet. K. K. ang. meddelande i fråga om fiskerirörelse av förordnande jämlikt 4 § 5 mom. förordningen den 19 juni 1942 (nr 409) om krigskonjunkturskatt för år 1942. K. K. med vissa särskilda föreskrifter rör. laxeringsförfarandet år 1943. K. F. om kupongskatt. Lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370). K. F. ang. ändring i vissa delar av förordningen den 28 september 1928 (nr 373) om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. K. F. om ändrad lydelse av 42 § 4 mom. och 142 § taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379). K. K. ang. beräknande av ränta enligt 12 § 2 mom. förordningen den 12 februari 1943 (nr 44) om kupongskatt. K. K. ang. fastställelse av vissa formulär, avseende utdelning å aktier m. m. K. K. om undantag beträffande s. k. Hällepapp från skatteplikt enligt förordningen den 13 december 1940 (nr 1000) om allmän omsättningsskatt. K. F. ang. fortsatt tillämpning (t. o. m. 30/6 1944) av förordningen den 21 juni 1940 (nr 561) om tilläggsskatt å bensin. K. F. ang. fortsatt tillämpning (t. o. m. 30/6 1944) av förordningen den 21 juni 1940 (nr 563) om tilläggsskatt å vissa för drivande av automobil använda brännoljor. K. F. om fortsatt uppskov (t. o. m. 30/6 1944) med ikraftträdandet av föreskriven skatt å motorsprit. K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1944) av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker, m. m. K. K. ang. ikraftträdande av förordningen den 28 maj 1943 (nr 257) om fortsatt giltighet av förordningen den 8 juni 1923 (nr 155) ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker, m. m. K. F. ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å vin. Härigenom upphävas K. F. 30/3 1935 (nr 76) och 21/10 1939 (nr 742). K. K. om ikraftträdande av förordningen den 28 maj 1943 (nr 259) ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å vin. Lag ang. statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror. Härigenom upphävas K. F. 15/12 1914 (nr 436) och 20/6 1924 (nr 247). K. F. om vissa ersättningar vid införandet av statsmonopol å importen av tobaksvaror.

509 11/6

1943 nr 348

11/6

1943 » 349

11/6 17/6 17/6

1943 » 350 1943 » 399 1943 » 400

17/6

1943 » 401

30/6

1943 » 427

30/6

1943 » 428

30/6

1943 » 429

30/6

1943 » 430

30/6 30/6

1943 » 477 1943 » 478

30/6 30/6

1943 » 479 1943 » 480

30/6 30/6

1943 » 486 1943 » 487

30/6

1943 » 488

30/6

1943 » 489

30/6

1943 » 490

30/6 17/6

1943 » 493 1943 » 565

17/6

1943 » 620

30/6

1943 » 546

K. F. om skattefrihet för vissa ersättningar vid införandet av statsmonopol å importen av tobaksvaror. K. K. om viss ändring i den vid tulltaxeförordningen den 4 oktober 1929 (nr 316) fogade tulltaxan. K. instruktion för statens tobaksnämnd. K. F. om krigskonjunkturskatt för år 1943. K. F. med särskilda bestämmelser beträffande taxering för inkomst år 1944 av ersättning på grund av försäkring för förlust av fartyg eller köpeskilling vid avyttring av fartyg. K. K. med vissa tillämpningsföreskrifter till förordningen den 17 juni 1943 (nr 399) om krigskonjunkturskatt för år 1943. K. K. ang. ikraftträdande av förordningen den 11 juni 1943 (nr 347) om vissa ersättningar vid införandet av statsmonopol å importen av tobaksvaror. K. K. ang. ikraftträdande av förordningen den 11 juni 1943 (nr 348) om skattefrihet för vissa ersättningar vid införandet av statsmonopol å importen av tobaksvaror. K. K. med vissa bestämmelser rör. tillämpningen av lagen den 11 juni 1943 (nr 346) ang. statsmonopol å tillverkning och import av tobaksvaror. K. K. med vissa bestämmelser ang. prissättning å inom riket odlad tobak. Härigenom upphäves K. K. 7/3 1941 (nr 132). K. F. om skatt å vissa pälsvaror. K. F. om viss ändring i den vid förordningen den 25 maj 1941 (nr 252) ang. skattesatsen för den allmänna omsättningsskatten beträffande vissa varor fogade varuförteckningen. K. K. ang. restitution av skatt å vissa pälsvaror. K. F. ang. ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 5 § förordningen den 13 december 1940 (nr 1000) om allmän omsättningsskatt. K. F. om värnskatt för budgetåret 1943/44. K. K. med tillämpningsföreskrifter till förordningen 30 juni 1943 (nr 486) om värnskatt för budgetåret 1943/44. K. K. ang. fastställelse av tabell till ledning vid uträknandet av värnskatt för budgetåret 1943/44. K. F. ang. tillämpning av vissa särskilda bestämmelser rör. laxeringsförfärandet år 1942 i fråga om taxeringsförfarandet år 1944. K. F. med särskilda bestämmelser ang. taxering för inkomst av under år 1943 stormfälld skog. K. F. om begränsning i vissa fall av skatt till staten. K. K. ang. fastställelse av vissa formulär till blanketter för deklaration till ledning för taxering till krigskonjunkturskatt år 1943 m. m. Transumt av K. brev till statskontoret ang. fastställelse av vissa för tillämpningen av förordningen den 17 juni 1943 (nr 399) om krigskonjunkturskatt för år 1943 avsedda formulär. K. F. ang. de procenttal av stadgade grundbelopp, med vilka bottenskatt enligt 18 § förordningen den 28 september 1928 (nr 373) om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skall för år 1943 utgå.

510 30/6

1943 nr 582

30/6

1943 » 583

30/6

1943 > 624 b.

K. K. med föreskrifter rör. provisorisk påföring av krigskonjunkturskatt för år 1943. K. K. ang. beräkning av ränta i vissa fall å medel, som insatts hos riksbanken jämlikt någon av förordningarna om krigskonjunkturskatt för åren 1940, 1941 och 1942. K. instruktion för kommissionen för bestämmande av ersättning åt tobaksimportörer m. fl.

Statslån. K. K. ang. garanti å den rikets gäld, som uppkommit genom utfärdande av obligationer till 1940, 1941 och 1942 års emissioner av svenska statens obligationslån för inlösen av enskilda järnvägar. 139 K. K. ang. garanti å den rikets gäld, som uppkommit genom utfärdande av vissa obligationer till svenska statens tredje försvarslån. 140 K. K. ang. garanti å den rikets gäld, som uppkommit genom utfärdande av första emissionen av svenska statens sparobligationer. 181 K. K. ang. garanti å den rikets gäld, som uppkommit genom utfärdande av obligationer till svenska statens 2 % obligationslån av den 15 september 1942. 241 K. K. ang. garanti å den rikets gäld, som uppkommit genom utfärdande av obligationer till svenska statens premieobligationslån av år 1942.

2/4

1943 nr 138

2/4

1943 »

2/4

1943 »

16/4

1943 »

14/5

1943 »

B. Andra författningar. 24. Neuträlitetsbestämmelser m. m. 22/1

1943 nr

19/3

1943 »

30/6

1943 » 603

K. K. om ändrad lydelse av 7 § kungörelsen den 21 november 1925 (nr 467) ang. främmande örlogsfartygs och militära luftfartygs tillträde i fred till svenskt territorium. K. K. ang. tillämpning av kungörelsen den 27 maj 1938 (nr 187) innefattande vissa neutralitetsbestämmelser. Härigenom upphäves K. K. 1/9 1939 (nr 587). K. K. om ändrad lydelse av 4 och 9 §§ kungörelsen den 21 november 1925 (nr 467) ang. främmande örlogsfartygs och militära luftfartygs tillträde i fred till svenskt territorium.

25. Utlänningskontroll; passbestämmelser m. m. 18/7 18/7

1942 nr 668 1942 » 669

18/7

1942 » 670

7/8

1942 » 731

23/10 1942 » 851

Lag om ändring i vissa delar av utlänningslagen. Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 31/12 1945) av utlänningslagen. K. K. om ändring i vissa delar av stadgan den 8 juni 1917 (nr 474) ang. hotell- och pensionatrörelse. K. K. ang. befrielse i visst fall för utlänningar från skyldigheten att hava arbetstillstånd. K. K. om ändring i vissa delar av passkungörelsen den 31 maj 1940 (nr 471).

511 23/10 1942 nr 852 27/11 1942 11/12 1942

11/12 1942

11/12 1942

11/12 1942

11/12 1942 11/12 1942

19/3

29/3

30/4

3/5

1943 K. K. om ändrad lydelse av 4 och 10 §§ utrikesförvaltningens passkungörelse den 14 juni 1940 (nr 548). » 900 K. K. om ändrad lydelse av 15 § passkungörelsen den 31 maj 1940 (nr 471). » 944 K. K. om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/12 1945) av kungörelsen den 26 november 1937 (nr 912) med föreskrifter i anledning av utlänningslagen. Härigenom upphäves K. K. 1/9 1939 (nr 602). » 945 K. K. om upphävande av 2—4 §§ kungörelsen den 1 september 1939 (nr 599) med vissa särskilda föreskrifter om tillsyn över utlänningar. » 946 K. K. med vissa föreskrifter ang. omhändertagande av utlänning i förläggning. Härigenom upphäves K. K. 16/2 1940 (nr 93). » 947 K. K. med vissa särskilda föreskrifter om tillsyn över utlänningar vid krig eller krigsfara (särskild utlänningskungörelse). Härigenom upphäves K. K. 16/12 1940 (nr 94). » 948 K. K. ang. fortsatt tillämpning av viss bestämmelse om viseringsfrihet för finska barn. » 949 K. K. ang. fortsatt giltighet av kungörelsen den 16 januari 1942 (nr 11) ang. befrielse från viss anmälningsskyldighet beträffande finska barn. » 103 K. K. ang. befrielse i vissa fall för utlänningar från skyldigheten att hava arbetstillstånd. » 133 Socialstyrelsens kungörelse med ändring i Socialstyrelsens kungörelse den 15 september 1941 (nr 746) med förbud för utlänningar att beträda vissa områden m. m. » 224 K. K. ang. utlännings vistelse i vissa delar av riket. Härigenom upphäves K. K. 12/9 1941 (nr 742). » 225 Socialstyrelsens kungörelse med anvisningar rör. utlännings resa genom vissa delar av riket.

26. Spioneri, sabotage ni. m. 16/4

1943 nr 180

4/6

1943 » 280

4/6

1943 » 281

Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1944) av lagen den 13 december 1940 (nr 995) om straff för sabotage. Lag ang. fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1944) av lagen den 9 januari 1940 (nr 3) om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m. K. K. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1944) av kungörelsen den 21 mars 1941 (nr 158) ang. tillämpningen av lagen den 9 januari 1940 (nr 3) om vissa tvångsmedel vid krig eller krigsfara m. m.

27. Ordnings- och säkerhetsföreskrifter. 6/11 1942 nr 880 20/11 1942 » 886

K. K. ang. förbud mot försäljning m. m. av vissa kartor. Härigenom upphäves K. K. 19/4 1940 (nr 246). K. K. om vissa inskränkningar vid krig eller krigsfara i rätten att begagna för allmän trafik avsedda transportmedel m. m. Härigenom upphäves K. K. 14/5 1915 (nr 175).

512 30/6

1943 » 473

Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1944) av lagen den 14 juni 1940 (nr 503) ang. upplösning av vissa sammanslutningar.

28. Tryckfrihet ni. m. 18/9

1942 nr 765

19/3

26/3

1943 » 108

» 107

K. K. ang. fortsatt förbud att befordra vissa tidningar med statliga trafikmedel. K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 31/3 1944) av förordningen den 1 mars 1940 (nr 117) rör. förbud mot befordran av vissa periodiska skrifter med statliga trafikmedel m. m. K. K. ang. fortsatt förbud att befordra viss tidning med statliga trafikmedel m. m.

29. Det civila luftskyddet. 6/11 1942 nr 856 18/12 1942 » 937

26/3

130 K. K. om ändrad lydelse av 23 och 28 §§ luftskyddskungörelsen den 13 april 1940 (nr 239). K. K. med föreskrift jämlikt 1 § andra stycket förordningen den 19 maj 1939 (nr 174) ang. tillverkning, införsel och försäljning av gasskyddsmateriel. K. K. om ändrad lydelse av 17 och 18 §§ luftskyddskungörelsen den 13 april 1940 (nr 239).

30. Utrymning. 31/12 1942 nr 985

31.

K. K. om ikraftträdande av förordningen den 30 juni 1942 (nr 523) ang. upphävande av 10 § andra stycket förordningen den 13 april 1940 (nr 215) om utrymningshjälp.

Undanförsel.

13/11 1942 nr 869 26/3

1943 » 131

16/4

1943 » 189

16/4

1943 » 190

16/4

1943 » 191

16/4

> 192

K. K. om ändring i vissa delar av utrymningskungörelsen den 28 juni 1941 (nr 588). K. K. om ändrad lydelse av 2 och 4 §§ kungörelsen den 23 februari 1940 (nr 113) med vissa bestämmelser ang. undanförsel av varuförråd m. m. Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1944) av lagen den 21 juni 1940 (nr 645) om skyldighet att bortföra varuförråd. Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1944) av lagen den 21 juni 1940 (nr 647) med vissa tillfälliga bestämmelser ang. panträtt enligt lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss panträtt i spannmål. Lag om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1944) av lagen den 30 juni 1942 (nr 480) med vissa tillfälliga bestämmelser ang. panträtt enligt lagen om viss panträtt i spånadslin och hampa. K. F. om fortsatt giltighet (t. o. m. 30/6 1944) av förordningen den 21 juni 1940 (nr 648) med närmare bestämmelser ang. tillämpning av lagen den 21 juni 1940 (nr 645) om skyldighet att bortföra varuförråd.

Bilaga 2.

Förteckning över de centrala kristidsmyndigheterna samt deras ledande personal, sakkunniga, rådsledamöter m. fl. den 1 juli 1943. Beträffande bestämmelser angående de särskilda kristidsmyndigheternas organisation och uppgifter se Statsliggaren för budgetåret 1943/44. A. Under utrikesdepartementet. Statens informatioiisslyrelse. Instruktion 26/1 1940 (nr 60; ändrad genom K. K. nr 920/1940, 63/1941 och 777/1941). Ordf. och chef: professorn S. Tunberg. Vice ordf. och souschef: expeditionschefen C. Romberg. Övriga ledamöter: byråchefen O. Thorsing, översten K. G. Björck, översten G. Källner, direktören G. Reuterswärd, fil. dr G. Bjurman, direktören Y. Hugo. Sekr.: fil. lic. P. G. Andreen. Avdelningar och sektioner m. m.: Administrativa avd.: chef vice ordföranden. Allmänna avd.: chef legationsrådet N. E. Ekblad. Propaganda: sekreteraren G. Unger. — Film och bild: sekreteraren J.-G. Lindström. Upplysningsavd.: chef redaktören K. Walles. Krisinformation: redaktören S. Rosén. — »Från departement och nämnder»: redaktören K. O. Hammarlund. — Granskning och klipparkiv: redaktören J. Löwenthal. Rådgivnings- och dispensavd.: chef jur. och fil. kand. S. Rynell. Sekr.: S. Frychius. Folkberedskapen: chef rektorn R. Lund. Sekr.: fil. kand. T. Tallroth. Försvarsassistentcr: översten J. E. M. Björnberg, kaptenen G. Lindberg. Sakkunniga för vissa frågor: konsumentupplysning: docenten Karin Kock; annonsfrågor: sekreteraren G. Horn. Folkberedskapens nämnd: överstelöjtnanten G. Kolmodin, krigsarkivarien B. Steckzén (suppl.); rektorn G. Sundqvist, komministern A. Werner (suppl); professorn H. Tingsten, fil. lic. I. Bolin (suppl.); undervisningsrådet K. Kärre, folkskolläraren K. F. F. Kyling (suppl.); fil. dr Ingvar Andersson, rektorn H. Berglind (suppl.); LO:s andre ordförande G. Andersson, ombudsmannen N. Goude (suppl.); rektorn H. Elidin, sekreteraren C. G. Malmström (suppl.); pastorn Th. Arwidsson, fil. lic. A. Eeg-Olofsson (suppl.); greve F. Bernadotte af Wisborg, generalsekreteraren B. Junker (suppl.); direktören F. Söderbäck, kanslichefen O. Waldenström (suppl.); lantbrukaren R. Johansson, direktören E. Sjögren (suppl.); fil. dr Hanna Rydh-Munck af Rosenschöld, fru Signe Höjer (suppl.); undervisningsrådet R. Wagnsson, kamreraren W. Frisk (suppl.); sekreteraren L. Eliasson, redaktören O. Sehlstedt (l:a suppl.), sekreteraren F. Björkman (2:a suppl.), ombudsmannen L. Andersson (3:e suppl.). 33—319301

514 Filmrådet: direktören O. Andersson, direktören C. A. Dymling, majoren G. Dyhlén, advokaten S. Munck af Rosenschöld, direktören C. York. Reklamrådet: direktören G. Abard, direktören T. Björklund, direktören K. RoeckHansen, direktören G. Rosenberg, direktören S. Rygaard. Pressnämnden. (K. br. 12/9 1941.) Ordf.: kommendörkaptenen S. Dehlgren, Stockholm. Ledamöter: (vakant) ersättare chefredaktören R. Ekman, Stockholm; chefredaktören A. R. Olson, Gävle, ersättare chefredaktören J. Börjesson, Norrköping; chefredaktören Hj. Berlin, Malmö, ersättare redaktören U. Sjunneson, Stockholm; chefredaktören A. Vougt, Malmö, ersättare redaktören B. Greitz, Stockholm; chefredaktören H. Hjörne, Göteborg, ersättare chefredaktören M. Ståhl, Karlstad; direktören G. Reuterswärd, Stockholm, ersättare redaktören K. E. Beckman, Stockholm; redaktören N. Andersson, Stockholm, ersättare redaktören G. R. Tjus, Stockholm. Sekreterare: jur. och fil. kand. S. Rynell. B. Under socialdepartementet. Statens arbetsmarknadskommission. Instruktion 7/5 1940 (nr 326; ändrad genom K. K. nr 812/1940, 887/1940 och 250/1943). Ordf. och chef: landshövdingen A. Thomson. Ledamöter: överdirektören R. Lundquist, vice ordf. godsägaren K. O. H. Andersson, direktören E. Bröden, direktören A. H. Carell, förste sekreteraren G. Vahlberg, förbundsordföranden E. Falk, riksdagsledamoten fru Disa Västberg, sekreteraren G. Malmström. Kommissionens kansli: Första avdelningen: chef hovrättsassessorn Å. V. Lundgren. Arbetsförmedlingsbyrån: chef byråinspektören S. Skogh. Utredningsbyrån: chef majoren A. G. Nordin. Uppskovsbyrån: chef översten Hj. Fahlström. Värnpliktshjälpsbyrån: chef sekreteraren C. W. Curtman. Arbetsblocksbyrån: chef inspektören H. Löfgren. Andra avdelningen: chef överdirektören R. Lundquist. Kanslibyrån: chef jägmästaren B. Ärvas. Tekniska byrån: chef civilingenjören E. Blomquist. Socialhjälpsbyrån: chef fil. dr G. H. Nordström; förste inspektör och byråchefens ställf. agronomen N. Andreen. Planläggningsbyrån: chef jur. kand. W. Lingren. Sektionen för teknisk planläggning av beredskapsarbeten: chef byråingenjören D. Blomberg. Intendenturbyrån: chef civilingenjören J. Jacobson. Experter: för statistiska ärenden byråchefen A. Johansson; för utbildningsärenden byråchefen O. A. Arnegren; för juridiska ärenden hovrättsassessorn E. Göransson och hovrättsassessorn E. Hedfelt; för skogsarbetsfrågor jägmästaren F. Jarre och förbundssekreteraren H. Jonsson. Delegation för ärenden angående värnpliktslån m. m.: ordf. arbetsmarknadskommissionens ordf. och chef. Medlemmar: ombudsmannen A. Pettersson, riksdagsled, fru Elsa Johansson.

515 Delegation för ärenden ang. inköp av gatsten för statens räkning: ordf. arbetsmarknadskommissionens ordf. och chef. Medlemmar: landshövdingen M. Jacobsson (v. ordf.), byråchefen E. G. Braune, direktören V. Kullgren, förtroendemannen O. W. Karlsson. överrevisorer: byråchefen P. A. Valsinger (ordf.), amiralitetsrådet K. Jehander (jourhavande överrevisor), riksdagsmannen J. Mårtensson. Arbetsmarknadskommissionens råd: samma ledamöter som den 1 juli 1942 utom direktören P. E. Brolin, vilken ersatts av direktören G. Nordholm. Under arbetsmarknadskommissionen höra länsarbetsnämnderna (K. K. 7/5 1940, nr 328, om länsarbetsnämnder) och under dem de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna (K. K. 7/5 1940, nr 329, om statlig ledning av den offentliga arbetsförmedlingen). Riksblockmyndigheten. Instruktion 5/2 1943 (nr 53). Ordf.: landshövdingen A. Thomson. Ledamöter: landshövdingen Bo Hammarskjöld (v. ordf.), godsägaren K. O. H. Andersson, direktören T. Å. Hovgård. Ersättare: överdirektören R. Lundquist, lantbrukaren R. Johansson, länsassessorn R. Magnusson. Kansli: Statens arbetsmarknadskommissions arbetsblocksbyrå. Chef: inspektören H. Löfgren. Under riksblockmyndigheten höra länsblockmyndigheterna nr 54).

(Instruktion 15/2 1943,

Medicinalstyrelsens materielnämnd. K. br. 17/1 1941. Ordf.: riksdagsmannen E. Fast. Ledamöter: majoren G. A. Appeltoft, överläkaren B. Bager, apotekaren S. E. Svensson, civilingenjören S. Telenius, apotekaren A. Welander. Kanslichef: byrådirektören S. Blom. Sekreterare: notarien K. E. Åkesson. Upphandlingsärenden: sekreteraren G. Möller. Läkemedelsärenden: apotekaren S. Kjellmark. Utrikeshandelsärenden: apotekaren H. Nilsson. Medicinalväxtinsamling: laboratorn W. Bondeson. Statens utrymningskommission. Instruktion 13/3 1940 (nr 297; ändrad genom K. K. nr 590/1941). Ordf.: polisintendenten A. Zetterquist. Vice ordf.: överläraren B. Elmgren. Ledamöter: fru Signe Höjer, inspektören H. Löfgren, riksdagsmannen P. Persson i Norrby, folkskoleinspektören K. Steenberg, hovrättsassessorn M. Wahlbäck. Kanslichef: sekreteraren L. Hultström. Planläggning i inkvarteringsorterna: förste inspektören Å. Lundberg. Planläggning i utrymningsorterna samt socialtjänst: förste inspektören E. Sahlin. Kamerala ärenden: förste aktuarien Å. Sundelin. Socialtjänst: inspektören E. D. Sundberg. Kommissionens rådgivande nämnd: överstelöjtnanten B. F . Bengtsson, förste byråinspektören H. Bergils, medicinalrådet J. Byttner, överdirektören R. Lundquist,

516 byråchefen R. Lundqvist, överstelöjtnanten E. A. Löfgren, rektorn G. A. Mosesson, direktören K. Möller, fru Maja Sandler, advokaten Ruth Stjernstedt, kassören A. W. Strand, fattigvårdsdirektören O. Wangson. Under utrymningskommissionen höra lokala utrymnings- och inkvarteringschefer. (Utrymningslag 28/6 1941, nr 582, och utrymningskungörelse 28/6 1941, nr 588.) Statens hyresråd. Instruktion 19/6 1942 (nr 432; ändrad genom K. K. nr 116/1913). Ordf.: f. d. landshövdingen K. Tiselius. Ordförandens suppleanter: expeditionschefen C. Romberg, hovrättsrådet S. Björkholm, hovrättsrådet H. Zetterberg. Ledamöter: byråchefen E. Bexelius, hovrättsrådet S. Björkholm, advokaten S. Ahlmark, kaptenen T. Wibom, ombudsmannen O. Bengtsson, advokaten A. Sölvén. Särskilda sakkunniga: hovrättsrådet H. Zetterberg, byråchefen A. Johansson. Kansli: byråchef: hovrättsassessorn E. Hedfeldt; extra föredragande: hovrättsassessorn S. D. Sanne, hovrättsassessorn G. Ekedahl, hovrättsfiskalen S. Nordeli, hovrättsfiskalen T. Nordström, hovrättsfiskalen J. Victor; notarie: amanuensen B. Erici. Byggnadsberedningen. K. br. 19/6 1942. Ordf.: statsrådet E. Rosander. Ledamöter: statssekreterarna i social- och finansdepartementen, ordföranden i arbetsmarknadskommissionen, kanslichefen i byggnadslånebyrån A. Johansson, ordföranden i industrikommissionen direktören S. G. Schwartz. Kanslichef: landssekreteraren N. O. Åkesson. G. Under finansdepartementet. Statens krisrevision. Instruktion 16/2 1940 (nr 111; ändrad genom K. K. nr 49/1942). Ordf.: direktören R. Blomquist. Ledamöter: chefredaktören E. Andersson, överdirektören F. von Dardcl, bankdirektören G. Engfors, direktören O. Falkman, riksdagsmannen A. L. Hansson i Rubbestad, riksdagsmannen G. Persson i Falla, riksdagsmannen K. S. V. Ward. Rådgivande sakkunnig: generaldirektören E. Stridsberg. Kanslichef: sekreteraren E. Cardelius. l:a revisionsavd. (Krisorganens räkenskaper): l:e revisorn J. Swedenborg. 2:a revisionsavd. (Försvarsväsendet: allm. utredningar): sekreteraren B. von Willebrand. 3:e revisionsavd. (Försvarsväsendet: upphandlingsärenden): sekreteraren G. Ehnbom. 4:e revisionsavd. (Speciella utredningar): sekreteraren E. Lindström. Valutakontoret. Instruktion 25/2 1940 (nr 125). Styrelse: riksbankschefen I. Rooth, ordf., f. d. häradshövdingen K. Dahlberg, statssekreteraren D. Hammarskjöld, direktören S. Lundberg, konsuln Th. Lundgren. Direktion: v. riksbankschefen F. Wallberg, bankrådet H. Magnusson, t. f. bankrådet K. Böök, kontorschefen L. Belfrage, direktören W. Markland. Jourhavande direktör: direktören W. Markland.

517 Ombudsman: bankrådet H. Ekengren. Licens- och upplysningsavd.: kamreraren J. Storm. Sekretariatet: kamreraren T. B. Carlson. Kontrollavd.: kamreraren K. Wessman. Centrala kiigskonjunkturskattenämnden. K. F. 17/6 19-43 (nr 399) om krigskonjunkturskatt för år 1943. Ordf.: f. d. landshövdingen N. Eden. Vice ordf.: kammarrättsrådet E. Rosenqvist Ledamöter: kamreraren L. Brunes, auktoriserade revisorn O. Jelf, bankdirektören E. Browaldh, direktören T. Pettersson, direktören J. Eklund, direktören E. Persson, överdirektören G. Strindlund, direktören A. H. Stensgård. Suppleanter: docenten E. Lundberg, kassören A. W. Strand, auktoriserade revisorn E. Rybeck, direktören I. Olsson, direktören B. Ljungberger, direktören O. Bseckman, professorn P. L. Nanneson, länsjägmästaren A. E. Nyblom, riksdagsmannen K. Hj. Gustafson i Dädesjö. Centralkonsulent: revisorn B. Elvefors. Krigskonjunkturskatterådet. K. br. 30/12 1940. Ordf.: presidenten N. Quensel. Ledamöter: f. d. kammarrättsrådet E. D. Sivert, direktören G. Söderlund, kammarrättsrådet E. Hedelius; suppl. för Söderlund hovrättsrådet B. Lindskog. Sekreterare: amanuensen J. Löf. Centrala omsättningsskattenämnden. K. F. 13/12 1940 (nr 1000) om allmän omsättningsskatt. Ordf.: häradshövdingen J. O. Hagander. Vice ordf.: landskamreraren A. Wigert. Ledamöter: direktören J. L. Lindqvist, professorn G. Törnqvist, revisionschefen E. Wirigård. Sekr.: amanuensen B. Hybbinette. D. Under jordbruksdepartementet. Statens linnämnd. Instruktion 31/5 1940 (nr 448, ändrad genom K. K. nr 710/1941). Ordf.: f. d. landshövdingen J. Nilsson. Vice ordf.: professorn Å. Åkerman. Ledamöter: disponenten A. Leman, direktören E. W. Paues, f. riksdagsmannen Olsson, godsägaren G. Bendz. Sekr.: agronomen N. Heidendahl. Permanent sakkunnig: fil. dr I. Granhall. Teknisk rådgivare: civilingenjören N. Zetterman. Konsulent för odlingen av lin och hampa: jordbrukskonsulenten G. Knutsson. E . Under handelsdepartementet. Statens uppfinnarnämnd. Instruktion 14/6 1940 (nr 476). Ordf.: myntdirektören A. Grabe. Ledamöter: civilingenjören B. Thorbjörnson, professorn Hj. Dahl. Kanslichef: civilingenjören H. Romanus. Bitr. ingenjör: civilingenjören K. G. Svänsson.

L.

518 F. Under folkhushållningsdepartementet. Statens reservförrådsnämnd. Instruktion 14/8 1937 (nr 754). Ordf.: landshövdingen A. B. Gärde. Ledamöter: direktören G. A. Holmberg, överdirektören K.-G. Ljungdahl, direktören S. Nauckhoff, direktören W. Wehtje. Verkst. direktör: direktören R. Kindgren. Vice verkst. direktör och sekr.: sekreteraren C. Lamberth. Bitr. sekr.: jur. kand. C. Breitholtz. Kontorschef: kamreraren J. Söderbaum. Bokföringsavd.: B. Berndt. Läkemedelsavd.: apotekaren A. Welander. Bensin- och oljeavd.: G. Crispin. Gummiavd.: K. Russeli. Befraktningar: E. Nilsson. Lagerkontroll: civilingenjörerna E. Delin och C.-E. Uddenberg. Statens livsmedelskommission. Instruktion 27/10 1939 (nr 788). Ordf. och chef: landshövdingen Bo Hammarskjöld. Vice ordf. och ledamot för produktionsavd.: lantbrukaren Reimer Johansson. Ledamöter: för varuomsättningsavd.: direktören H. Johansson, för konsumtionsavd.: riksdagsled, fru O. Nordgren, för allmänna avd.: lantbruksskoleföreståndaren T. Ä. Hovgård. Avdelningar, sektioner e t c : Produktionsavd., chef: professorn A. Åkerman. Byrån för växtodling, förest.: l:e akluarien N. Heidendahl. — Vitamin- och husdjursbyrån, förest.: agronomen A. Örborn. — Byrån för industripotatis, förest.: kommerserådet A. Lilienberg. Varuomsättningsavd.: Sektionen för administrativa ärenden, chef: hovrättsassessorn N. Viklund. Byrån för utsädesvaror m. m., förest.: l:e aktuarien H. Hagander. Sektionen för spannmål och fodermedel m. m., tf. chef: agronomen G. Törnblom. Sektionen för matfett m. m., chef: direktören H. Gräslund. Byrån för lagringsfrågor, förest.: l:e aktuarien S. Sjöholm. Sektionen för slaktvaror, chef: disponenten A. Börjesson. Sektionen för diverse livsmedel, chef: greve N. Tolstoy. Sektionen för potatis m. m., chef: länsassessorn R. Magnusson. Utrikes- och licensbyrån, förest.: l:e aktuarien G. Widell. Konsumtionsavd., chef: mantalsintendenten G. Kollberg. Byrån för administrativa ärenden, förest.: vakant, t. f.: hovrättsfiskalen I. Bladh. — Byrån för konsumentärenden, förest.: sekreteraren G. Nilsson. — Byrån för licensärenden, förest.: vakant, t. f.: jur. kand. G. Danielsson. — Byrån för textilärenden, förest.: vakant, 1.1'.: sekreteraren R. Egerlund. — Byrån för industriella ärenden, förest.: sekreteraren P. Heurlin. — Byrån för omsättningskontrollen, förest.: l:e aktuarien H. Bergman. — Byrån för handelsärenden, förest.: aktuarien G. Hedin.

519 Allmänna avd.: Sektionen för kristidsstyrelserna m. m., chef: länsassessorn R. Magnusson (tjänstledig), t. f.: l:e aktuarien A. Björnberg. Planläggningsbyrån, chef: byråchefen S. Palrai. Statistiska byrån, chef: byråchefen O. Zetterberg. Upplysnings- och utredningsbyrån, chef: hovrättsrådet O. Söderström. l:e aktuarier: A. Björnberg (upplysn.-detaljen), Å. Wagenius (utredn.-detaljen), R. Håkansson (pressdetaljen). Juridiska sektionen, chef: hovrättsrådet O. Söderström. Byrån för administrativa ärenden, förest.: sekreteraren B. Nordström. — Byrån för vissa löpande juridiska ärenden, förest.: hovrättsassessorn G. Källblad. — Byrån för prisclearing m. m., chef: direktören N. Eng. Underställda kommissionens ordförande: Byrån för äggärenden, förest.: sekreteraren B. Nordström. Sekretariat och kamrerarekontor, förest.: kommissionens sekreterare S. Ströberg (tjänstledig), t. f.: amanuensen I. Hellman. Revisionskontoret, förest.: l:e revisorn S. Frantzich. Personalchef: byråchefen O. Zetterberg. Livsmedelskommissionens råd: Produktionsavd.: riksdagsmannen K. Andersson i Löbbo, lantbrukaren B. Blomkvist, sekreteraren A. Th. Flytström, riksdagsmannen J. H. Johansson i Norrfors, godsägaren G. Liedberg, landstingsmannen B. Ekström, lantbrukaren E. A. Själander. Varuomsättningsavd.: direktören C. F. Cederlund, direktören Hj. Degerstedt, disponenten A. Börjesson, direktören K. Lindström, konsuln C. W. Norenberg. direktören G. Olin, förvaltaren H. G. Ringborg, förbundsordföranden H. Molander, herr K. B. Utbult, herr H. Myrgren. Konsumtionsavd.: professorn E. Abramson, riksdagsled, fru H. Alvén, fru H. Neumuller, inspektrisen I. Osvald, fru G. Svensson, fru G. Wiklund, fru L. Jansson. Allmänna avd.: bruksägaren friherre C. Beck-Friis, lektorn J. E. Björnsson, direktören G. Borgström, direktören Hj. Carlborn, sekreteraren P. E. Enderstein, direktören K. Möller, redaktören A. Lindberger, förtroendemannen G. Sträng. Under livsmedelskommissionen höra kristidsstyrelser och kristidsnämnder (K. K. 8/9 1939, nr 657, om kristidsstyrelser; ändrad genom K. K. nr 643/1940. K. K. 8/9 1939, nr 658, om kristidsnämnder. K. K. 8/9 1939, nr 659, om kommunala kristidsförbund; ändrad genom K. K. nr 928/1941. K. K. 31/8 1940, nr 817, om kristidsnämnd för Stockholms stad.). Statens industrikommission. Instruktion 27/10 1939 (nr 787; ändrad genom K. K. nr 582/1940). Ordf. och chef: direktören S. Schwartz. Vice ordf.: direktören S. R.son Sohlman. Ledamöter: överdirektören i domänstyrelsen E. Hedulff, andre ordf. i Landsorganisationen G. Andersson, överingenjören B. Sundfeldt, kommerserådet H. Carlborg, direktören H. Abenius. Kanslichef: revisionssekreteraren S. Hammarskiöld. Administrativ sekreterare: jur. kand. K.-A. Fagerberg. Teknisk sekreterare: bergsingenjören E. Hylander. Kontorschef: A. Kärnekull. Avdelningar: Järnavd.: chef bergsingenjören S. L. Wahlström. Tilldelningsbyrån: överingenjören H. Uhrus.

520 Krigsindustri- och verkstadsavdelningarna: chef direktören G. Leire. Metallavd.: chef bergsingenjören P. Lagerhjelm. Ransoneringsfrågor: överingenjören Th. Hamberg. Kemiska avd.: chef docenten vid Tekniska högskolan R. Th. Winbladh; stf. chef civilingenjören R. Steenhoff. Chef assistent: civilingenjören T. Rergström. Fettbyrån: disponenten G. Palm. Kemikaliebyrån: civilingenjören 15. Löfström; stf. civilingenjören F. Bjurner. Byrån för lösningsmedel: ingenjören G. A. Nilsson. Linoljeärenden: S. Larsson och kamreraren G. Gustafsson. Bakelitärenden: ingenjören E. Nylund. Textilavd.: chef verkst. direktören i Sveriges Textilindustriförbund E. W. Paues. Sekr.: advokaten E. Rosander. Bomull: civilingenjören G. Berg. Ylle: advokaten A. Regneli. Lin, hampa och jute: R. Halén. Trikå: kamreraren H. Hartzell. Konfektion: civilingenjören R. Nygren. Läderavd.: chef verkst. direktören i Läderföreningen E. Hallström. Allmänna byrån: hovrättsfiskalen C. F. Hadding. Produktionsbyrån: direktören E. Hallström. Gummiskobyrån: direktören N. F. Liljemark. Utredningsbyrån: sekreteraren F. Kristensson. Licensbyrån: kamreraren L. Lindborg. Kontroll- och redovisningsbyrån: R. Winnerström. Byggnadsavd.: chef verkst. direktören majoren A. Sandberg. Cementransonering: civilingenjören E. Nelander. övriga ransoneringsfrågor: A. Gabrielsson. Skogsindustriavd.: chef direktören P. W. Ekman. Trävaror: kamreraren N. Nilsson. Papper: sekreteraren H. Anstrin. Fristående byråer: Juridiska byrån: chef hovrättsrådet B. Lindskog. Sekr. hovrättsassessorn T. Myrland, hovrättsfiskalen Å. Martelius. Undanförselbyrån: chef direktören A. de Jounge. Militärassistent: majoren II. Edgardh. Mobiliseringsbyrån: direktören G. Jacobsson. Prisbyrån: chef auktoris. revisorn E. Larsson. Statistiska byrån: chef förste aktuarien A. Eriksson. Gtrikeshandelsbyrån: chef sekreteraren E. Huss. Elektriska byrån: chef civilingenjören S. Tennander. Smörjoljebyrån: direktören E. Bristedt. Gummibyrån: direktören U. Houmann. Industrikommissionens råd: direktören A. Bergengren, målarmästaren H. Berggren, direktören G. Ehrnberg, byggmästaren O. Engkvist, förbundsordföranden E. Falk, direktören T. Hérnod, agronomen O. Jensen, direktören Albin Johansson, lantbrukaren I. S. Johansson, fru Eleonor Lilliehöök, ingenjören H. Lindskog, förbundsordföranden E. Nyström, direktören E. Wehtje, direktören S. Westerberg, förbundsordföranden O. Westerlund.

521 Statens bränslekommission. Instruktion 14/6 1940 (nr 581). Ordf. och chef: jägmästaren E. Lundh. Vice ordf.: överdirektören K.-G. Ljungdahl. Ledamöter: lantbrukaren C. Carlsson, förste ordf. i Landsorganisationen A. Lindberg, direktören Å. Nerell, direktören Å. Wiberg. Kansli: Sekretariatet: chef (huvudsekreterare) hovrättsassessorn E. Leijonhufvud; sekr. för skogliga frågor: jägmästaren S. Sundby; bitr. sekr. fil. lic. och jur. kand. F. Kaijser, jur. kand. O. Robson och jur. kand. C. Tham. Kameralbyrån: chef länsassessorn H. Whitefield; kontorschef F. Kessmeier; sekr. jur. kand. K. Hallström; kamrer C.-H. Fehrnström. Juridiska byrån: chef hovrättsassessorn H. Digman; sekr. hovrättsfiskalen T. Andersson. Avdelningar och byråer: Planläggningsavd.: chef vakant; stf. chef: civilingenjören E. Diedrichs. Sekr.: jägmästaren B. M. Linton. Planeringsbyrån, chef: civilingenjören E. Diedrichs; kalkylator jägmästaren F. Silvén; statistikkontoret, förest.: ingenjören N. Lundmark. Byrån för licensärenden: chef civilingenjören M. A. Norell. Förste ingenjör civilingenjören P. O. Kjellström. — Kontoret för fossila bränslen: förest. B. Birgersson. — Kontoret för vedlicenser: förest. B. Lindberg. — Torvhandelskontoret: förest. I. Billström. Byrån för hushållsbränsle: chef inspektören C. Kinander; sekr. jur. kand. C. Hain. Byrån för ersättningsbränslen: chef bergsingenjören B. Hessle. Vedavd.: chef byråchefen E. F. Malmgren; bitr. chef jägmästaren G. Olhammar. Sekr.: jägmästaren C. Daneli; bitr. sekr. jägmästaren S. Malmgren. Produktionsbyrån: chef jägmästaren K. Lindberg. Anskaffningsbyrån: chef jägmästaren L. Laurell; bitr. chef disponenten A. Hillbom; sekr. jur. kand. M. Borud. Vedinspektör: jägmästaren M. Enander. Transportbyrån: chef baningenjören G. Johnson; sekr. M. Rydell. Sjötransporter: disponenten K. Åhrberg. Träkolsbyrån: chef jägmästaren S. Hammarberg. Kolavd.: chef konsuln T. Ström. Sekr.: J. V. Wallin. Bensin- och oljeavd.: chef disponenten H. Kähr. Sekr.: e. o. assessorn R. af Klintberg; bitr. sekr. jur. kand. S. H. Ohlsson. Förste ingenjör: vakant. Tjänsteman för statistik: F. Ahnsjö. Licenskontoret: förest. O. Olsson. Byrån för drivmedelskontroll vid militära arbeten: chef kaptenen K.-G. Bussler; sekr. civilingenjören C. von Bahr. Gengasbyrån: chef professorn T. Lindmark; stf. chef: direktören G. Lindmark. Teknisk chef: tekn. dr N. Gustafsson. Kraftbyrån: chef förste byråingenjören J. Fletcher. Kraftplaneringskontoret: förest, civilingenjören I. Hjertén. — Kraftransoneringskontoret: förest, civilingenjören M. O. Westerberg. — Kraftrestriktionskontoret: förest, kaptenen Hj. Friseli. Torvbyrån: chef byråchefen E. Rendahl; sekr. pol. mag. S. Jönhagen.

522 Sakkunniga: Träkol: direktören G. Frisell. — Flytande bränslen: direktören G. Frisell, överingenjören P. H. W. Ågren. — Administrativa frågor rörande motorsprit: fil. dr M. Marcus. — Tekniska frågor rörande motorsprit: civilingenjören B. Thorbjörnson. — Tjäror: överingenjören C. W. Jacobsson. — Gengastekniska frågor: civilingenjören B. Norlin. — Acetylengasfrågor: civilingenjören O. Ågren. — Information: docenten E. Hastad. Bränslekommissionens råd: byråchefen M. F. Alm, direktören G. K. H. Andersson, ombudsmannen O. F. Bengtsson, direktören Y. Bengtsson, ryttmästaren N. R. Berg, ombudsmannen C. Byström, förbundsordföranden A. Englund, fru Ester Gålsman, direktören R. Hain, förbundsordföranden R. Helgesson, f. d. överingenjören G. Hultman, lantbrukaren R. Johansson, direktören K. Karlsson, direktören V. Ljunggren, ingenjören A. Nordström, hemmansägaren N. O. Norgren, förbundsordföranden E. Nyström, fru Erica Olsson, jägmästaren N. Schager, direktören R. Sundfeldt, byråchefen N. Telander, överingenjören K. M. Tigerschiöld, direktören G. Wahlstedt, skogschefen G. Wesslén, majoren Tor Wibom, fru Amanda Östberg. Under bränslekommissionen höra de vid kristidsstyrelserna inrättade kontoren (K. K. 28/6 1940, nr 644).

bränsle-

Statens handelskommission. Instruktion 10/11 1939 (nr 805). Ordf.: t. f. generaldirektören S. Sahlin. Vice ordf.: landshövdingen V. Lundvik. Ledamöter: verkst. direktören i Sveriges grossistförbund K. E. Gillberg, kaptenen E. von Heland, direktören i Sveriges allmänna exportförening handelsrådet T. Vinell, direktören i Sveriges lantbruksförbund E. Sjögren, v. riksbankschefen F. Wallberg, fil. lic. M. Bonow. Direktör: sekreteraren hos Handelskammaren i Göteborg E. Kördel. Avdelningar och byråer: Importlicensavd.: chef tullkontrollören T. Palmstrand. Transportavd.: chef vakant; t. f. R. Mattsson. Sekretariatet med statistiska avd.: chef sekr. i utrikesdep. C. J. Stenström. Kontorsavd.: chef tullkontrollören H. Karlberg. Statens trafikkommission. Instruktion 1/8 1940 (nr 747). Ordf. och chef: f. d. generaldirektören A. Granholm. Vice ordf.: direktören E. G. Frisell. Ledamöter: överstelöjtnanten H. Kring, direktören Å. Nerell, direktören G. A. Eriksson, länsnotarien N. E. Johanson, direktören G. Andersson, byråchefen N. Ståhle. Kanslichef: revisionssekreteraren Chr. Gemzell. Sektioner: Sektionen för utrikes sjöfart: chefer direktören H. Hoogland och skeppsredaren T. Petterson. — Sektionen för inrikes sjöfart och hamnar: chef direktören B. Wsern. — Sektionen för järnvägstrafik och civil luftfart: chef byråassistenten H. Brinck. — Sektionen för motorfordon: chef majoren T. Fredrikson. — Sektionen för personbiltrafik: direktören S. Fogelberg. — Sektionen för godsbiltrafik: vakant. Trafikkommissionens råd: direktören G. Borgström, ombudsmannen C. Byström, ombudsmannen S. Corneliusson, hamndirektören G. Dieden, direktören J. L. Ek-

523 man, direktören K. E. Gillberg, förtroendemannen R. Helgesson, direktören T. Hérnod, direktören H. Hoogland, direktören E. Högberg, ombudsmannen B. Johansson, ombudsmannen S. Lindberg, ingenjören H. Lindskog, direktören K. J. O. Lindström, direktören Hj. Lundqvist, godsägaren B. S. Norup, sjökaptenen G. Osvald, direktören E. Persson, direktören Å. Reifors, direktören G. Wahlstedt, skeppsredaren P. Waller, direktören P. O. Westerberg, direktören R. Wijkander. Statens krigsförsäkringsnänmd. K. K. 3/9 1939 (nr 596) med närmare föreskrifter ang. tillämpningen av lagen den 10 mars 1939 (nr 68) om statlig krigsförsäkring m. m.; ändrad genom K. K. nr 748/1939. Ordf.: bankinspektören S. Lindeberg. Vice ordf.: byråchefen D. östrand. Ledamöter: verkst. direktören i Svenska trävaruexportföreningen J. L. Ekman, direktören E. Högberg, assuransdirektören N. Rogberg, direktören i Sveriges grossistförbund K. E. Gillberg, advokaten E. Henriques, byråchefen N. Ståhle, assuransdirektören C. E. Åhmansson. Vid jäv för någon av ovanstående ledamöter inträda i stället, efter kallelse av ordföranden, såsom ledamöter f. d. justitierådet R. Eklund och sjötekniska konsulenten hos kommerskollegium B. E. Bergström. Av Kungl. Maj:t förordnad särskild sakkunnig: assuransdirektören Chr. Röhss. Kanslichef: greve F. von Schwerin. Sekreterare: advokaten E. Henriques; bitr. sekr. jur. kand. J.-O. Modig och jur. kand. L. Waldenström. Avdelningar och byråer: Kaskoförsäkringsavd.: chef assuransdirektören C. E. Åhmansson; assistent J. T. Karlsson. Varuavd.: chef assuransdirektören N. Rogberg; avd.-chef för haverier G. Odhelius; bitr. avd.-chef Alf Thomander. Statens priskontrollnämnd. Instruktion 20/6 1941 (nr 482; ändrad genom K. K. nr 607/1942 och 312/1943). Ordf. och chef: direktören J. Bergvall. Vice ordf.: docenten E. Lundberg. Ledamöter: redaktören A. Lind, direktören H. Ståhlbrandt, direktören H. Älmeby, riksdagsmannen B. S. Norup, civilingenjören C. S:son Schmidt, ombudsmannen P . E. Nyström, direktören A. G. Matts. Kanslichef: hovrättsassessorn E. H. Dahlin. Juridiska byrån: chef hovrättsassessorn P.-O. Hainer. Sekr.: hovrättsfiskalen V.-E. Uhlin och länsnotarien B. Nordqvist. Chef för sekretariatet: sekreteraren G. Wiedesheim-Paul. Sektionschefer: Järn- och metallprodukter: docenten E. Lundberg. Bränslen och trävaror: jägmästaren R. Rosén. Chef för byrån för kol och olja: ingenjören H. Wiborgh. Textilprodukter: kamreraren J. H. de Broen. Läder och skor: direktören H. Älmeby. Kemisk-tekniska produkter: civilingenjören C. S:son Schmidt. Chef för byrån för kemisk-teknisk handel: direktören H. Strand. Livsmedel: direktören H. Älmeby. Chef för byrån för köttvaror: konsulenten E. Carbell. Priskontrollnämndens representant hos livsmedelskommissionen: sekreteraren H. Lundberg.

524 Allmänna sektionen: civilingenjören C. S:son Schmidt. Importhandel: direktören O. Stenhammar. Prisövervakning: revisorn F. Wikström. Utredningar och planläggning: docenten E. Lundberg. Sekr.: fil. lic. G. Cederwall. Transporter: förste trafikinspektören S. Kamph. Aktiv hushållning: fil. lic. Brita Åkerman-Johansson, redaktören Kaj Andersson. Priskontrollnämndens råd: samma ledamöter som den 1 juli 1942. Under priskontrollnämnden höra de vid kristidsstyrelserna inrättade (K. K. 20/6 1941, nr 483).

priskontoren

525 Bilaga

3.

lansoneringskort för livsmedel m. m., utdelade av statens livsmedelskommission intill utgången av juni 1943. Inköpskortets beteckning m. m.

Tid för utdelning (giltighetstid)

[nköpskort A: Beredskaps- Okt. 1939 (27/3—15/9 1940) kort

Persongrupp

Varuslag

Diverse

Alla

D:o [nköpskort A: Beredskaps- Sept. 1941 kort (17/10 1941—10/2 1943)

D:o

Beredskapskort A 3

Mars 1943 (1/3 1943—)

D:o

D:o

[nköpskort B : Kaffe och te

April 1940 (29/4 1940—7/9 1941)

Kaffe, te, kakao

1933 o. tidigare

Tilläggskort till inköpskort April 1940 B: Kaffe och te (29/4 1940—30/9 1942)

D:o

1879 o. tidigare

lilläggskort för yrkesfiska- D:o re till inköpskort B för kaffe och te

D:o

Yrkesfiskare

rilläggskort för skogs- och D:o flottningsarbetare till inköpskort B för kaffe och te

D:o

Skogsarbetare

[nköpskort B: Kaffekort

D:o

Personer födda 1926 o. tidigare; fr. o. m. okt. 1942 ha personer födda 1927 k u n n a t erhålla B- i st. f. C-kort

rilläggskort 36 till inköps- Okt. 1942 kort B: Kaffekort för yr- (29/10 1942—) kesfiskare

Kaffe, te

Yrkesfiskare

rilläggskort 37 till inköps- D:o kort B: Kaffekort för äldre personer

D:o

Personer födda 1880 o. tidigare

inköpskort C: Rabattkort Smör

Matfett

Vissa inkomst- och åldersgrupper

Smör

Mjölkproducenter (vissa inkomst- och åldersgrupper)

Sept. 1941 (8/9 1941—)

Maj 1940 (27/5—17/11 1940)

inköpskort Cp: Juli 1940 Smörrabattkort för mjölk- (5/8—17/11 1940) leverantörer m. fl.

526 1

o

Inköpskort C: Kakaokort

Sept. 1941 (8/9 1941—)

•i

Kakao, t e

Barn födda 1927—39; fr, o. m. jan. 1942 äver 1940; fr. o. m. okt. 1942 även 1941; fr. o. m. oktd 1942 ha barn födda 1927 kunnat erhålla B- i st. f C-kort

Juli 1940 Inköpskort D: T v ä t t - och rengöringsmedel (8/7 1940—4/1 1942)

Tvättmedel

Alla

Tilläggskort till inköpskort Juni 1940 D: Tvätt- och rengörings- (10/6—20/10 1940) medel

D:o

Barn födda 1934—40

Tilläggskort (2—6) till in- Aug. 1940 köpskort D: Tvätt- och (12/8 1940—2/2 1941) rengöringsmedel

D:o

Personer inom vissa smutsande yrken

Tilläggskort 4 till inköps- Okt. 1940 kort D: Tvätt- och ren- (21/10 1940—4/1 1942) göringsmedel

D:o

Barn födda 1939 o. senare fr. o. m. mars 1941 194( o. senare

Tilläggskort 7 till inköps- J a n . 1941 kort D: Tvätt- och ren- (3/2 1941—4/1 1942) göringsmedel

D:o

Personer inom vissa smutsande yrken

J a n . 1942 Inköpskort D: T v ä t t - och rengöringsmedel (5/1 1942—)

D:o

Alla

Tilläggskort 19 till inköps- Jan. 1942 kort D: Tvätt- och ren- (5/1—13/12 1942) göringsmedel

D:o

Barn födda 1936 o. senare personer tillhörande vis sa smutsande yrken

Tilläggskort 18 till inköps- J a n . 1943 kort D: Tvätt- och ren- (1/1 1943—) göringsmedel

D:o

Barn födda 1937 o. senare personer tillhörande vis sa smutsande yrken Alla

Inköpskort E : Beredskapskort

Juli 1940 (19/8 1940—19/1 1941)

Diverse

Inköpskort E : Mjöl och bröd

Nov. 1940 (2/12 1940—28/2 1942)

Mjöl m. m. 1 (dessutom Alla använt som beredskapskort) Personer födda 1922—33 Mjöl m. m. 1 fr. o. m. juli 1Ö41 äver 1934; personer med be hov av torrskaffning

Tilläggskort 1 till inköps- Okt. 1940 kort E: Mjöl och bröd (21/9 1940—8/10 1941)

Tilläggskort 2 till inköps- D:o kort E: Mjöl och bröd

D:o

Personer mod behov aN torrskaffning; skogsarbetare

Tilläggskort 3 till inköps- D:o kort E: Mjöl och bröd

D:o

D:o; dessutom jordbruks arbetare; vissa andra personer med tyngre ar bete

Kakao, te, tvättmedel

Barn födda 1934—37; fr o. m. okt. 1940 äver 1938; fr. o. m. m a r s 1941 även 1939

Inköpskort F : Småbarnskort

Juli 1940 (8/7 1940—4/1 1942)

1 Härunder inbegripes nrjöl, gryn och bröd och v ete, råg, korn eller havre, r nakaroner, majsenai, majsflingor o. likn. produkter, till människoföda avsett kli, potatismjöl, potatisf] ingor m. m.

527 1

1 Inköpskort G: Fläsk

Fläsk (fr. o. m. april 1941 Personer födda 1930 o. tiOkt. 1940 digare även andra köttvaror) (28/10 1940—27/4 1941)

Halvt inköps kort G: Fläsk

D:o

D:o

Personer födda 1931—36; fr. o. m. febr. 1941 även 1940; personer med behov av torrskaffning; vissa personer med tyngre arbete; skogsarbetare och kolare; jordbruksarbetare; fiskare

Extra tilläggskort till in- J a n . 1941 (27/1—30/4 1941) köpskort G

Salt fläsk

Skogsarbetare och kolare i Norrland, Dalarna, Värmland

Tilläggskort 9 till inköps- April 1941 (28/4 1941—9/9 1942) kort GS

Köttvaror

Skogsarbetare och kolare; jordbruksarbetare; gruvarbetare; torvarbetare: yrkesfiskare; sjömän

Inköpskort GS

Maj 1941 (3/6 1941—9/9 1942)

D:o

Personer födda 1936 o. tidigare

Halvt inköpskort GS

D:o

D:o

Personer senare

Inköpskort GS el. GS: b: Köttkort

Maj 1942 (10/9 1942—)

Köttvaror (dessutom an- Alla vänt som beredskapskort)

Tilläggskort 29 till inköps- Juni 1942 (10/9 1942—) kort GS: Köttkort

Kött- och fläskvaror

födda

o.

Torrskaffning; jordbruksarbetare; vissa andra personer med tyngre arbete; sjömän

Socker, sirap, ost, char- Alla Okt. 1940 kuterivaror (3/11 1940—11/11 1941) Skogs- och flottningsarbeSocker, sirap Tilläggskort 8 till inköps- J a n . 1941 tare; gruvarbetare kort H: Socker (27/1 1941 ersatt av H 41)

Inköpskort H: Socker

Inköpskort H: Socker

D:o Okt. 1941 (12/11 1941—6/11 1942)

In köps kor t H: Socker

Okt. 1942 (7/11 1942—)

Socker, sirap, konsthonung

Alla svensk D:o

Tilläggskort 41 till inköps- April 1943 H: Socker (april 1943—)

D:o

Skogs- och flottningsarbetare, gruvarbetare m. fl.

Inköpskort J: Ljus

J a n . 1941 (7/1—31/8 1941)

Ljus

Personer boende i oelektrifierade fastigheter

Inköpskort J: Ljus

Aug. 1941 (1/9 1941—)

D:o

D:o

Inköpskort K: Beredskapskort

Nov. 1940 (8/12 1940—4/1 1942)

Diverse

Alla

D:o Okt. 1941 (19/11 1941—31/1 1943) Matfett Inköpskort L: Nov. 1940 (Rabattkort). Särskilt mat- (18/11 1940—25/5 1941) fettskort

D:o

Inköpskort K: Beredskapskort

Vissa inkomst- och åldersgrupper

528 2

1 Maj 1941 (26/5—3/12 1941)

Inköpskort L: Rabattkort för matfett

Nov. 1941 Inköpskort L: Rabattkort för matfett (4/12 1941—2/12 1942) eller Inköpskort Lp: Rabattkort: Matfett för producent

3 Matfett, grädde (dess- Vissa inkomst- och åldersutom fodermedel m. m.) grupper

Matfett, grädde; (dess- D:o utom fodermedel m.m.) (Lp endast för mjölkpropå Lp) ducenter)

Matfett, grädde Tilläggskort 27 till inköps- J a n . 1942 kort L: Extra rabattkort (jan. 1942 ersatt av L 39) för matfett Nov. 1942 Tilläggskort 39: Rabattkort L: Extra ra- (20/11 1942—) battkort för matfett Nov. 1942 (3/12 1942—)

Rabattkort L: Matfett eller Rabattkort Lp: Matfett för producent

4 D:o

Lungsjuk innehavare rabattkort L, Lp

a\

Kroniskt sjuka (innehavare av rabattkort)

Matfett, grädde (dess- Vissa inkomst- och åldersutom fodermedel m. m. grupper (Lp endast för på Lp) mjölkproducenter)

Inköpskort Ls: Aug. 1942 Rabattkort: Matfett för (13/8—2/12 1942) statavlönade och jämställda

Matfett, grädde

Statavlönade ställda

Dec. 1942 Rabattkort Ls: För statavlönade och jäm- (3/12 1942—11/1 1943) ställda

D:o

D:o

Rabattkort LA: J a n . 1943 För statavlönade och jäm- (12/1 1943—) ställda

D:o

D:o

Inköpskort M: Allmänt matfettskort eller Inköpskort .Mp: Allmänt matfettskort mjölkproducent

Matfett

Alla (Mp för mjölkproducenter, M för övriga förbrukare

D:o

Personer födda 1922—33 personer med behov av torrskaffning; skogsarbetare; vissa gruvarbetare (Mp endast för mjölkproducenter)

Matfett, grädde

Alla (Mp för mjölkproducenter, M för övriga förbrukare)

J a n . 1941 (13/1—25/5 1941)

och

jäm-

för

Tilläggskort 5 till inköps- D:o kort M: Allmänt matfettskort eller Tilläggskort 6 till inköpskort Mp: Allmänt matfettskort för mjölkproducent Inköpskort M: Maj 1941 Matfettskort (26/5 1941—17/6 1942) eller Inköpskort Mp: Matfettskort för mjölkproducent

jTilläggskort 10 till inköps- Maj 1941 j kort M: Matfettskort (26/5 1941—17/6 1942) eller Tilläggskort 11 till inköps kort Mp: Matfettskort för mjölkproducent

Matfett, grädde

Inköpskort M: Maj 1942 Matfettskort (18/6 1942—) eller Inköpskort Mp: Matfettskort för mjölkpro ducent

Matfett, grädde (dess- Alla utom använt som be(Mp för mjölkproducenredskapskort) ter, M för övriga förbrukare)

Tilläggskort 30 till inköps- Maj 1942 kort M: Matfettskort (18/6 1942- -22/3 1943) eller Tilläggskort 31 till inköpskort Mp: Matfettskort för mj ölkproducent

Matfett, grädde

Personer födda 1924—35; personer med behov av torrskaffning; vissa personer med tyngre arbete; jordbruksarbetare; sjömän; yrkesfiskare (Mp endast för mjölkproducenter)

Inköpskort M 4: Matfettskort eller

D:o

Alla (Mp för mjölkproducenter, M för övriga förbrukare)

Tilläggskort 42 till inköps April 1943 (23/3 1943kort M: Matfettskort eller Tilläggskort 43 till inköps kort Mp: Matfettskort för mjölkproducent

Matfett, grädde

Personer med behov av torrskaffning; jordbruksa r b e t a r e ; andra personer med tyngre arbete; vissa skolbarn födda 1924—36 (Mp endast för mjölkproducenter)

[nköpskort O: R a b a t t k o r t för mjölk

Mjölk, fodermedel m. m Vissa inkomst- och åldersgrupper (i regel ej mjölkproducenter)

Mars 1943 (23/3 1943—)

Inköpskort Mp 4: Matfettskort för mjölkproducent

Personer födda 1922—33; fr. o. m. juli 1941 även 1934; personer med behov av torrskaffning; torvarbetare; sjömän (Mp endast för mjölkproducenter)

Inköpskort M 5: Matfettskort eller Inköpskort Mp 5: Matfettsikort för mjölkproducent

Juni 1941 (9/6—21/12 1941)

[nköpskort O: Nov. 1941 Mjölk (dessutom foder- Vissa inkomst- och åldersR a b a t t k o r t för mjölk medel m. m. på Op) (22/12 1941- -20/12 1942) grupper eller (Op för mjölkproducen[nköpskort Op: ter, O för övriga förRabattkort: Mjölk för probrukare) ducent Rabattkort O: Mjölk eller Rabattkort Op: Mjölk för producent 34—313)301

Nov. 1942 (21/12 1942—)

D:o

D:o

530 1

4 Inköpskort TE

Jan. 1942 (7/1 1942—30/6 1943)

Textilvaror

Barn födda 1929—35

Inköpskort TF

D:o

D:o

Barn födda 1942

1936—30/6

Inköpskort TFS: Spädbarnsutrustning

D:o

Spädbarnsutrustning

Barn födda 1941

1/7—31/12

Inköpskort T J

D:o

Textilvaror

Kvinnor födda 1925—28

Inköpskort TK

D:o

D:o

Kvinnor födda 1924 o. tidigare

Inköpskort TM

D:o

D:o

Män födda 1928 o. tidigare

Inköpskort TS: Spädbarnsutrustning

Jan. 1942 (7/1 1942—)

Spädbarnsutrustning

Barn födda 1/1—30/6 1942.

Tilläggskort 20 till inköps- Jan. 1942 kort för textilvaror (jan. 1942 - -30/6 1943)

Textilvaror

Vissa utlänningar; yrkesgrupper

Tilläggskort 21 till inköps- D:o kort för textilvaror

D:o

Barn födda 1/7—31/12 1942; fr. o. m. okt.' 1942 ynglingar födda 1925— 31; vissa utlänningar; vissa yrkesgrupper

vissa

Tilläggskort 22 Textilvaror

Febr. 1942 (febr. 1942—30/6 1943)

Gardiner, draperier (me- (Vid byte av bostad) tervara)

Inköpskort TS: Spädbarnsutrustning

Febr. 1942 (febr. 1942—30/6 1943)

Spädbarnsutrustning

Barn födda 1/7 1942—30/6 1943

Okt. 1942 Inköpskort U: Speciellt beredskapskort 1 (8/10 1942—)

Diverse

Efter ansökan enl. vissa förutsättningar

Okt. 1941 Inköpskort VR: Mjöl och bröd (6/11 1941—28/2 1943) Grupp A t. o. m. Grupp C

Mjöl m. m. 1 (dessutom Alla använt som beredskapskort)

Tilläggskort 13 till inköps- Okt. 1941 kort VR (9/10—31/12 1941) Mjöl och bröd

Mjöl m. m. 1

Personer födda 1923—34

Tilläggskort 14 till inköps- D:o kort VR Mjöl och bröd

D:o

Personer med behov av torrskaffning; personer med tyngre arbete

Tilläggskort 15 till inköps- D:o kort VR Mjöl och bröd

D:o

Personer med behov av torrskaffning; personer med tyngre arbete; skogsarbetare

Tilläggskort 16 till inköps- D:o kort VR Mjöl och bröd

D:o

Jordbruksarbetare; andra personer med tyngre arbete; skogsarbetare; sjömän

Tilläggskort 23 till inköps- Jan. 1942 kort VR (1/1—1/9 1942) Mjöl och bröd

D:o

Personer födda

Tilläggskort 24 till inköps- Jan. 1942 kort VR (1/1—27/6 1942) Mjöl och bröd

D:o

Personer med behov av torrskaffning; personer med tyngre arbete

1 Se not 1 å sid. 526.

1923—34

531 i

—

i

2 Illäggskort 25 till inköps- Jan. 1942 • kort VR (1/1—27/6 1942) Mjöl och bröd "illäggskort 26 till inköpskort VR D:o Mjöl och bröd rilläggskort 34 till inköps- Juni 1942 kort VR (28/6—1/10 1942) Mjöl och bröd

4 Mjöl m. m. 1

Personer med behov av torrskaffning; personer med tyngre arbete; skogsarbetare

D:o

Jordbruksarbetare; personer med tyngre arbete; skogsarbetare; sjömän

D:o

Personer med behov av torrskaffning; personer med tyngre arbete; jordbruksarbetare; yrkesfiskare

nköpskorl VR: tfjöl och bröd Grupp A

Aug. 1942 (2/9 1942—)

Mjöl m. m. 1 (torrmjölk i Barn födda 1939—43 Dalarna)

tiköpskort VR: ljöl och bröd Grupp B

D:o

Mjöl m. m. l

Barn födda 1936—38

nköpskorl VR: ljöl och bröd Grupp C, Grupp 13

Aug. 1942 (2/9 1942—)

D:o

Personer födda 1924—35

nköpskorl VR: ljöl och bröd Grupp E

Aug. 1942 (2/9 1942—)

D:o

Personer födda tidigare

'illäggskort 35 till inköps- Aug. 1942 kort VR (2/10 1942—28/3 1943) Mjöl och bröd

D:o

Personer med behov av torrskaffning; personer med tyngre arbete; jordbruksarbetare; yrkesfiskare; sjömän

'illäggskort 45 till inköps- April 1943 kort VR (29/3 1943—) Mjöl och bröd

D:o

Personer med behov av torrskaffning; personer med tyngre arbete; jordbruksarbetare; vissa skolbarn födda 1924—36

aköpskort Y 1

Maj 1942 (1/6—18/9 1942)

Tobaksvaror

Män födda 1922 o. tidigare

aköpskort Y 2

D:o

D:o

Män födda 1924 o. tidigare; kvinnor födda 1922 o. tidigare

aköpskort Y 3

D:o

D:o

Män födda 1923—24; kvinnor födda 1922 o. tidigare

aköpskort YC 4 eller

D:o

Cigarretter

Kvinnor födda 1922 o. tidigare

aköpskort Y 6: 1: illäggskort YT

Juni 1942 (1/6—28/6 1942)

Tobaksvaror

Militärer födda tidigare

aköpskort Y 7: obaksvaror

Juni 1942 (29/6 1942—)

D:o

Utlänning, ej bosatt inom riket

D:o

Personer födda tidigare

aköpskort YC 5

illäggskort 8 till inköps- Aug. 1942 kort Y (17/8 1942—26/2 1943) obaksvaror 1

Se not 1 å sid. 526.

o.

o.

o.

532 1

I

2 Tilläggskort 9 till inköps- Aug. 1942 kort YC (17/8 1942—26/2 1943) Tobaksvaror

|

4 •

Tobaksvaror

Kvinnor födda tidigare

o

Inköpskort Y 1 1 : Tobaksvaror

Sept. 1942 (19/9 1942—8/1 1943)

D:o

Män födda 1922 o. tidigan

Inköpskort Y 12: Tobaksvaror

D:o

D:o

Män födda 1924 o. tidigare kvinnor födda 1922 o tidigare

Inköpskort Y 13: Tobaksvaror

D:o

D:o

Män födda 1923—24; kvin nor födda 1922 o. ti digare

Inköpskort YC 14: Cigarretter eller

D:o

Cigarretter

Kvinnor födda 1922 o. ti gare

Tilläggskort 2 till inköps- Dec. 1942 kort Y 18 (5/12 1942—26/2 1943) Tobaksvaror

Tobaksvaror

Personer födda tidigare

Tilläggskort 2 till inköps- D:o kort YC 19 Cigarretter

Cigarretter

Kvinnor födda 1916 o. ti digare

Inköpskort YC 15: Cigarretter 1916

o

Inköpskort Y 21: Tobaksvaror

J a n . 1943 (9/1—25/6 1943)

Tobaksvaror

Män födda 1922 o. tidigar

Inköpskort Y 22: Tobaksvaror eller

D:o

D:o

Män födda 1925 o. tidi digare; kvinnor född 1923 o. tidigare

D:o

Cigarretter

Kvinnor födda tidigare

1923 (

Tobaksvaror

Personer födda tidigare

1917 C

Inköpskort Y 23: Tobaksvaror Inköpskort YC 24: Cigarretter eller Inköpskort YC 25: Cigarretter Tilläggskort 3 till inköps- Febr. 1943 (27/2 1943—) kort Y 28 Inköpskort Y 31: Tobaksvaror

Juni 1943 (26/6 1943—)

D:o

Män födda 1923 o. tidigar

Inköpskort Y 32: Tobaksvaror eller

D:o

D:o

Män födda 1925 o. tid gare; kvinnor födda 192 o. tidigare

Okt. 1942 (12/10 1942—)

Ägg, äggpulver, havre- Icke hönsägare gryn, vissa köttvaror

Inköpskort Y 33: Tobaksvaror Inköpskort Ä: Äggkort

Beställningskort för fisk Dec. 1942 (inom Stockholms ranso- (11/1 1943)— neringsområde) Inköpskort

för

hundmat April 1941 (april 1941—febr. 1943)

Fisk

Mindervärdiga

Alla inom Stockholms rar soneringsområde djurdelar Som regel »nyttohundar»

533 1

[nköpskort 2 för hundmat Febr. 1943 (mars 1943—) rilläggskort 12 Torkad frukt

4 Mindervärdiga

djurdelar Som regel »nyttohundar»

Okt. 1941 Torkad frukt (10/101941 —ersatt av 40)

Skogsarbetare och kolare: sjömän

Nov. 1941 Ärter, bönor (19/11 1941-ersatt av 38)

Skogsarbetare; sjömän

Tilläggskort 40 Torkad frukt Tilläggskort 17 Ärter Tilläggskort 38 Ärter Tilläggskort 28 för skogs- Aug. 1942 arbetare (17/8—30/9 1942)

Amerikanskt fläsk

Skogsarbetare

rilläggskort 32 för skogs- Aug. 1942 arbetare (31/8—31/10 1942)

Margarinost

D:o

rilläggskort 33 Särskilt tilläggskort skogsarbetare

Amerikanskt fläsk, mar- D:o garin

Okt. 1942 för (25/10 1942—7/1 1943)

rilläggskort 33 J a n . 1943 Särskilt tilläggskort för (8/1—21/3 1943) skogsarbetare

D:o

D:o

rilläggskort 44 Särskilt tilläggskort skogsarbetare

D:o

D:o

rilläggskort 46 April 1943 Särskilt tilläggskort för (27/4—31/5 1943) skogsarbetare

Fläsk, margarin

D:o

rilläggskort 47 Särskilt tilläggskort skogsarbetare

D:o

D:o

Mars 1943 för (22/3—26/4 1943)

Maj 1943 för (1/6 1943—)

iverse kort. ixlingskort: Mjöl och bröd Köttvaror 2 D:o Matfett och grädde Mjölk (rabatt) 2 D:o Mjöl och bröd (sammalet rågmjöl) 2 D:o Köttvaror (viss tid ej fläsk) 2 Köttvaror Mjöl och bröd 2 D:o alvkupongkort: Kaffe, te och kakao Kaffe och te Mjöl och bröd Fläsk Fläsk och köttvaror Socker

534 M Matfett R Mjöl och bröd (sammalet rågmjöl) S Köttvaror V Mjöl och bröd Ä Ägg Restaurangkort nr 1 Bröd » 2 Matfett » 3 Ägg » 4 Köttvaror » 5 Bröd » 6 Bröd av sammalet rågmjöl » 7 Gryn Dagkort: Dagkort: Mjöl och bröd, matfett, köttvaror Dagkort 2: Bröd, matfett Resckort Resekort: Mjöl och bröd Resekort V: Mjöl och bröd Resekort R: Sammalet rågmjöl eller bröd därav Utbyteskort för textilvaror Nr 1—4 Extrakort för skovaror Nr 1—S (nr C endast för skoreparationer) Militära inköpskort Permissionskort 1: Kaffe, te, kakao, socker Militärt inköpskort: Kaffe, te, kakao, socker D:o Ml 1: Kaffe och te Militärt inköpskort: Tvätt- och rengöringsmedel D:o Ml 2: Tvätt- och rengöringsmedel Militärt klädkort A: 1, A: 2, A: 3: Underkläder m. m. Militärt klädkort F 1, F 2, F 3: Underkläder m. m. Militärt klädkort M: 1, M: 2: Underkläder m. m. Militärt reservkort MR 1.

535 Bilaga

4.

Kyantitetsuppgifter rörande ransoneringen av livsmedel samt tvätt- och rengöringsmedel. Gram p e r dag.

°E Ar o c h månad alternativt

S-«

alternativt

1940 Mars April Maj . Juni. Juli . Aug. Sept. Okt. Nov. Dec.

215 204 214 206

—

28 29 29

•

, 33

102 74 86 114 139 107 70 61 66

— 9 17

15-2 15-1 14-3 14-3 14-3 14-3 13-1 11-0 10-2 11-0

6-1 6-1 5-7 5-7 5-7 5-7 5-3 4-7 4-1 4-4

11-4 8-9 8-6 7-9 7-3 4-8 4-8 4-8

13-7 10-7 10-4

5-8

4-6 3-6 3-5 3-2 3-3 3-8 3-8 3-8 4-3 4-4 4-4 4-0

3-7 2-4 2-1 1-3 0-6 0-8 1-1 11 1-1 1-9 1-9 1-8

5-0 3-6 3-C 3-6

—

11-4 11-4 10-5 9-7 12-2 13-3

8-6 10-1 9-1 8-6 8-6 8-6 8-6 8-6

20-7 21-2 18-1 17-1 17-1 13-6 7-1 7-1

17-2 17-7 15-1 14-3 14-3 14-3 14-3 14-3

8-6 8-6 8-6 8-6 8-6 7-9 0-1 6-1 6-1 6-1 6-1 6-1

7-1 7-1 7-1 7-1 7-1 9-3 15-3 15-3 15-3 15-3 15-3 15-3

14-3 14-3 14-3 14-3 14-3 13-2 10-2 10-2 10-2 10-2 10-2 10-2

4-0 3-7 3-6 3-6 3-6 3-G 4-5 7-2 13-4 10-7 10-2

8-2 7-9 7-3 7-1 7-1 7-1 7-1 7-1 7-1 7-1 7-1 6-8

9-9 10-1 10-7 10-7 10-7 10-7

6-6 6-7 7-1 7-1 7-1 7-1

1941 Jan. Febr. Mars April Maj . Juni. Juli . Aug. Sept. Okt. Nov. Dec.

214 220 220 214 214 193 179 179 179 179 183 194

81 65 60 57 57 56 62 66 63

35 40 39 41 36 39 39 38 36 35 36 37

1942 Jan. Febr. Mars April Maj . Juni. Juli . Aug. Sept. Okt. Nov. Dec.

196 190 190 183 179 176 179 181 178 174 187 224

60 57 52 44 32 25 23 28 26 28 30 33

209 207 227 210 216 211

29 29 31 51 59 76

30 34 35

10 10 10 10

11 13 13 13

70 61 64 67 63 67 77 94 104 110 80 62

37 36 36 36 36 36 36 36 39 40 38 38

4 4 4 4 4 4 4 4 4 4 4 7

11 11 11 11 9 17 11 13 10 6 5 5

61 60 60 61 61 69 79 96 125 133 61 65

4-7 3-0 3-0 2-1 1-5 2-1 2-8 2-8 2-8 4-8 4-8 4-5

36 36 36 36 36 36

4 4 4 4 4 5

5 9 24 7 11

62 61 60 61 61 67

4-5 4-5 2-6 2-6 2-6 3-5 |

— — .—. — — ,i

0-5

9-5 8-8 5-7 5-7 5-7 6-4 6-6 6-6 6-9

4-8 4-8 5-1 4-5 3-6 3-6 3-6 3-6 2-5 2-2 2-2 2-0 0-7 2-3 1-6

1943 Jan. Febr. Mars April Maj . Juni.

1-6

3-9 4-0 4-3 4-3 4-3 4-3

536 Anmärkningar. Uppgifterna i tabellen avse grundransonerna för vuxna personer (födda 1923 eller tidigare). För spädbarn ha ransonerna i vissa fall varit lägre. Tilläggsransoner av särskilda livsmedel ha lämnats dels till personer födda före 1881 (endast beträffande kaffe), dels till barn i olika åldrar, dels till havande kvinnor, dels till sjuka personer, dels till vissa kategorier av personer med tungt arbete, varvid beträffande en del varor lämnats större ranson till personer, som varit hänvisade till att i högre grad leva på torrskaffning. Av tvättmedel ha tilläggsransoner lämnats dels för småbarn, dels till personer med smutsande yrke. Se härom bilaga 3. Siffrorna avse medeltal per dag under resp. månader. Då en ransonering börjat eller slutat å dag inom en viss månad, har medeltalet beräknats för den del av vederbörande månad, under vilken ransoneringen tillämpats. Beträffande de särskilda varuslagen må följande anmärkas: Mjöl, gryn och bröd na. ni.: Ransoneringen gäller för hela tiden fr. o. m. 3 / 1 0 1940 mjöl, gryn och bröd av vete och råg; ransonen av hårt bröd har bestämts till 0.8 och ransonen av mjukt bröd till 1.3 gånger mjöl- eller grynransonen; därjämte omfattar den i ifrågavarande kolumn redovisade ransoneringen: fr. o. m. 8 /i* 1940 även risgryn och rismjöl, u » / x 1941 » produkter av havre och korn, 21 i / 7 1941 » majsena, majsflingor och makaroner m. m., 19 » /n 1941 » ärter, » "/12 1941 » potatisprodukter (potatismjöl m. m.), » Vi 1942 • bönor, 20 » / 7 1942 » majsmjöl och majsgryn, » »/ii 1942 » kakpuder, anslagsmjöl, krämpulver, mazarinpulver, puddingpulver och bakmjöl. Kött och fläsk: ransoneringen omfattar för tiden 6 / 1 0 1940— 31 / 3 1941 endast fläsk, därefter kött och charkuterivaror av nötkreatur, får, get, häst, svin och ren; ransonen är angiven i gram benfri vara. Matfett: ransoneringen omfattar fr. o. m. 2 0 /n 1941 även grädde, varvid 1V2 liter grädde motsvarar 250 gram matfett. Ost: ransoneringen omfattar för tiden 3 /u 1940— 31 /i 1941 endast hel- och halvfet ost av komjölk, dock ej lantost eller dessertost; fr. o. m. V? 1941 omfattar ransoneringen all ost utom mesost, getost och renost (under tiden */» 1941— 30 / 4 1942 alternativt med charkuterivaror samt under tiden 1/b—30/6 1942 alternativt med a n n a t matfett än smör, margarin eller matolja). Ägg: Alternativt med ägg har under olika perioder fått inköpas vissa köttvaror, amerikanskt fläsk, köttkonserver, havregryn, risgryn, potatisprodukter eller melangeäggpulver. Socker: ransoneringen omfattar under tiden 1 0 / 4 — 2 /n 1940 endast socker, därefter både socker och sirap; ransonen av sirap har varit 1.4 gånger sockerransonen; siffrorna i tabellen avse såväl den ordinarie tilldelningen av socker som den på eftersommaren och hösten resp. år utgående extra tilldelningen för syltning och saftning. Kaffe, te och kakao: ransonerna avse alternativt kaffe, te eller kakao; ökningen i kaffe- och teransonerna under juni 1942 tillkom endast dem som ej uttagit tobakskort. De som uttagit tillläggskort för tobaksvaror erhöllo under tiden Vio— 10 /i 2 1942 endast halv ranson av kaffe eller te. Under tiden Vi—30/6 1943 ingår extratilldelning för dem som ej uttagit tobakskort med 1.4 gram kaffe eller 0.6 gram te per dag. Tvätt- och rengöringsmedel: ransonerna avse alternativt tvål, såpa eller tvättpulver.

537 Bilaga 5.

Förteckning över varuslag som lagts under beslag före den 1 juli 1943. [ anmärkningskolumnen betecknar a: att beslaget omfattar förråd inom landet vid beslagstillfället, b: att beslaget omfattar vara som införes till landet efter beslagets ikraftträdande. c: att beslaget omfattar vara som efter beslagets ikraftträdande tillverkas, beredes eller framvinnes inom landet (s. k. fortlöpande beslag).

Anmärkningar

Omnämnt i texten sid.

7 Kungörelse Datum 1

Dag för beslagets ikraftNr trädande 2

3 Varugrupp

Stat. nr

Varuslag 4

5 I. Levande djur och animaliska ämnen. 7/8 1942 734 14/8 1942 ur 21—23 Älgkött a, b, c 29: 1, Spillånga samt annan torkad » » » 14/11 1941 859 16/11 1941 55 (färsktorka d) fisk 27, 28, Skarpsill (vassbuk), kryddad, t t. » 11/12 1942 959 29/12 1942 ur 29 saltad eller sockersaltad 48, 49, 52, Sill och strömming, saltad (även » » » » » » torkad), kryddad eller socker53 saltad 23/10 1942 868 18/11 1942 Fisklever samt sådana läkeme- » » » del och kemiska preparat, som innehålla minst 500 internationella enheter vitamin A per gram eller som innehålla karotin 28/6 1941 545 1/7 1941 64 Kondenserad mjölk och grädde » » » 65 Torrmjölk » » » > » » 20/12 1940 1025 29/12 1940 68 Naturligt smör a (förråd b, c 1/11 1940 905 3/11 1940 ur 70 Ost med en fetthalt i torrsub- a, b stansen av 30 % eller däröver (utom dessertost, mesost och margarinost) 28/6 1941 545 1/7 1941 69, 70 Ost a, b, c 20/12 1940 1027 29/12 1940 ur 74 och Ben och annat vid slakt fram- » » » 83: 2 vunnet fetthaltigt avfall 29/1 1943 59 21/2 1943 83: 1 och Tarmar » »» ur 2088

IV 60 I I I 76 IV 70

IV 76

II 269 vid mejeri),

II 75 II 69

II 269 II 76 IV 291

II. Vegetabiliska ämnen. 2/10 1942 806 12/10 1942 10/1 1941

»

16 14/1 1941

»

»

106 och ur 107 122 123

Potatis

a, b, c

IV 53

Hö Halm

» »

II 258

»» » »

538 2

28/6 1941

1/7 1941

» > » » » »

» » » » » »

» » » » » »

»

»

28/6

» »

»

» »

»

»

»

» » » »

» » > »

» »

» »

21/2

j

> 3/5

23/7

»

1941 548

» 1940 302

» »

8/5

» »

»

»

»

» » »

» » »

»

» »

» »

» »

1940 723 26/7

135 136 136: 1 137 138 139 140

170 192 193 176 177

11/10 1940 869 16/10 1940

t

»

13/12 1940 998 18/12 1940 t t

» » »

a, b, c Aprikoser och persikor Bananer » »» Cedratfrukt » »» Plommon, sviskon och bruneller » » » Päron » »» Äpplen » »» S. k. blandad frukt av frukter » » » hänförliga till nr 135—139 Skal och kärnhus av äpplen » » » 141 » samt s. k. chopped apples till beredning av läskedrycker 142: 1 o. 2 Russin och korinter » »» » 148 Annan mandel än krakmandel » » » 1/7 1941 » » i) i Aprikos-, persiko- och plommon149 kärnor samt s. k. arachid- » » » mandel 150 Nötkärnor » » » » Anis, stjärnanis, fänkål, korian- » » » 156 » der och kummin; ävensom lagerblad och lagerbär, torkade 159—163 Peppar, ingefära, nejlikor och » i) » » nejlikstjälkar, såväl omalna som main a 164, 165 Kanel, såväl omalen som målen » » » » 166 Kardemumma » »» » » • » 167 Muskot och muskotblomma > Saffran samt essenser och ex- » » » 168 » trakter därav 169: 1 Vanilj » »» » i Vanillin samt ersättningsmedel » » » 169: 2 för vanilj och vanillin 1/3 1941 153, 154 Kaffe a, b 155: 2 Te » » »

» »

»

» » »

14/10 1939 717 16/10 1939

170 173 174, 175 176 177 178 170 173 174, 175 178 174, ur 175

Havre, omalen

/Beslaget hävt jfr. o. m. 12/8 a, D, c < 1 9 4 0 ( R K n r

^754/1940) Rågkli » »» Vetekli » »» Omalen råg \a (förråd av 1939 års elOmalet vete / ler äldre skörd), b Omalen spannmål av nedan an- Beslaget omfattar förråd av brödsäd i hela givna slag, såväl tröskad som riket, förråd av foderotröskad vara, så ock sådan säd inom Götaland, spannmål i krossat eller gröSvealand och Gästrikpat skick: Havre land samt vara som Vicker importeras fr. o. m. Ärter och bönor, ej tjänliga 16/10 1940 till människoföda Råg Vete Korn Havre Beslaget omfattar förVicker råd inom Norrland Ärter och bönor, ej tjänliga med undantag av till människoföda landskapet GästrikKorn land a, b. Beslaget h ä v t Ärter: foderärter fr. o. m. 27/4 1940 (K. K. 267/1940,)

7 II 27!

II 28(

II 272

I 24-1

II 45

II 55

II 5"

I 76 241

539 6

14/10 1939 717 16/10 1939

22/12 1939 897 22/12 1939

ur 190

28/6 1941 546 4/7 1941 622 19/6 1942 446

Skalade och kluvna ärter

b Beslaget h ä v t fr. o. m. 15/7 1940 (K. K. 676/1940) » Beslaget hävt fr. o. m. 15/7 1940 (K. K. 676/1940)

1/7 1941 179, 180, Till människoföda tjänliga ärter och bönor, jämväl skalade och ur 190 kluvna Foderbetor av 1941 och 1942 a, c ur 87 års skörd Vitbetor (sockerbetor), råa, av 1941 och 1942 års skörd 100 Spannmål, omalen, av 1941 och 1942 års skörd, såväl tröskad som otröskad vara, så ock sådan spannmål i krossat eller gröp at skick: 170 173 174, 175

176 177 178 179, 180

17/6 1943 417

matärter

1/7 1943

ur 87 100 170 173 174, 175 176 177 178 179, 180

1/11 1940 902

3/11 1940

» » 4/7 1941 625

» 9/7 1941

188 211 212 213 214 215 220 ur 221

I 76, 241

II 254 III 45, 54

Havre Beslaget gäller i och med a t t gröVicker dan skilts från Ärter och bönor, ej tjänliga marken till människoföda och ej hänförliga till annat nura mer Råg Vete Korn Ärter och bönor, tjänliga till människoföda Blandsäd, vari något av ovan nämnda sädesslag ingår Foderbetor a, b, c IV 278. Vitbetor (sockerbetor), råa 281 Havre Vicker Ärter och bönor, ej tjänliga till människoföda och ej hänförliga till annat nummer Härigenom Råg upphävas Vete [K. K. 23/7, Korn l l / 1 0 o c h 13/12 Ärter och bönor, tjänliga till 1940, 4/7 1941 människoföda samt 19/6 1942 Blandsäd, vari något av ovan nämnda sädesslag ingår, ävensom sådan spannmålsblandning, som uppkommit genom att tröskad spannmål av något av förenämnda slag blandats med annan spannmål Ris, oskalat eller blott befriat II 80 från ytterskalet Risgryn Timotejfrö I I I 57 Rödklöverfrö Alsikeklöverfrö Vitklöverfrö Blåluzernfrö Rov- och kålrotfrö Foderbet- och fodersockerbetfrö

540 4

5 Luzernmjöl a> b, c Skurna och torkade vitbetor » » » Bovete, durra, hirs och linser, » * » omalna ur 186 Linfrömjöl och sojaäggvitemjöl » o » » » » 191 Havrekli t » » » » » Kli, annat än havre-, råg-, vete-, i> » » ur 194 t » » majs- och mandelkli 171 Majs, omalen 4/7 1941 627 9/7 1941 » » » ur 186 Majsmjöl » » » » t » ur 190 Majsgryn » » » » » » ur 194 Majskli » » » » » i i> Potatisflingor 5/12 1941 922 14/12 1941 ur 107 » » i) 108 Potatis, skuren och torkad » » » » » Potatis, torkad och finmalen ur 186 » » » » » » t Potatismjöl (potatisstärkelse) 196 » » » » » ur 201 Gryn av potatismjöl » » » » » » Vitsenap, omalen (vitsenapsfrö) » » » 30/12 1941 1001 4/1 1942 ur 157 205 Sojabönor » » » » » i 206 Linfrö » » » » » » Frö av raps, rybs, hampa och » » » ur 207 > » » solros i ur 225 Frö av vallmo » » » » » Tallolja 10/5 1940 317 12/5 1940 ur 235 » » » Sulfatharts, oraffinerat 2/7 1940 714 18/7 1940 ur 235 > » » 232 Kolofonium 4/4 1941 189 10/4 1941 » » » Sulfatharts, raffinerat, annat än » » » i ur 235 > » tall olja 22/1 1943 26 1/2 1943 ur 235: 1, Konsthartser, användbara för 0 » » ur 582: 2, framställning av härdbara ur 584 pressmassor, så ock lösningar av sådana konsthartser 1941 626

4/7

» »

9/7

» »

» »

ur 97 ur 101 ur 181

7 I III

54 III

54 III

60 I I I 267

I 259 II 93 II 303 IV 343

III. Fett, oljor och vax av animaliskt eller vegetabiliskt ursprung. ur 260 255 264 » » 265 » » 267 » » ur 268 » » 269 » » 270, 271 » » » 272 » » » 266 2/7 1940 714 18/7 1940 268: 1 » » » 6/12 1940 979 8/12 1940 ur 263 1940 247 22/4 1940 317 12/5

19/4 10/5

1940 1940

»

»

»

» » » » » »

» » » » » »

» » » » » »

ur 268: 3 244 ur 245 248 249 ur 250 254 ur 256

» »

» »

» »

257 259

20/12 1940 1026 29/12 1940

Linolja, rå a. b, c H ä r d a t animaliskt fett » » » Jordnöt- eller arachidolja » » J> Bomullsfrö- eller cottonolja » » » Sojaolja » » » Solrosolja » » » Palmolja » » » Kokosolja och palmkärnolja » » » Härdat vegetabiliskt fett » » » Majsolja » » » Ricinolja » » » Jungfruolja, provenceolja och » » » sesamolja Vallmoolja » » » Oleomargarin » » l> i Flott (svinflott) » » Talg: premier jus » » » > : presstalg » » t » : annan talg, dock ej råtalg » » » Benfett » » » Annat djurfett, ej särskilt » » » nämnt, dock ej råister från häst eller späck från havsdjur Olein » » » Stearin » » »

I 280 I 259

II

93 II

75 II

20/12 1940 1026 29/12 1940 275, 276 20/12 1940 1027 29/12 1940 ur 245 och 256 » » i> ur 250 13/6

1941 378 15/6

» »i> » »

» » » » »

» » * * »

246 247 251, 252 253 ur 256 258

»

»

ur 263

»

»

»

»

»

ur 268: 3

»

»

»

6 Konstister Råister från svin och hästar

a, b, c

Råtalg från nötkreatur, får och getter Ullfett och lanolin Degras och annat garverifett Trän Andra flytande animaliska oljor Späck från havsdjur Fettsyror, andra än olein, stearin samt lin-, rov- och rapsoljesyror Rov- och rapsolja, även blåsta, samt andra liknande blåsta oljor; ävensom rov- och rapsoljesyror Oliv- eller bomolja, annan än jungfruolja och provenceolja Flytande vegetabiliska feta oljor, ej särskilt nämnda, andra än solrosolja och vallmoolja Vegetabiliska fettämnen, ej hänförliga till annat nummer

» »»

»

» » » » » »

t

»

»» »» »» »» »» »»

v II

76 II 270, 299

» »»

»

»

t

» »» » »»

IV. Produkter av livsmedelsindustri: drycker; tobak; fodermedel. 8/1

2/10 1942 2/7 1940

1/8 9/4

» » »

1940 1943

11/12 1942

» 22/5

29/9

» » » » »

4 14/1

1943 ur 281 och Konserver i förpackning om 321 minst 150 gram netto, av färdigberedda maträtter av fisk, såsom fiskbullar, sillbullar och fiskkorv 788 4/10 1942 ur 290 Stärkelsesirap 673 7/7 1940 295 Kakaobönor 296 Kakaopulver, osockrat » » i> ur 298 » , sockrat » 297 Kakaosmör » » 753 12/8 1940 289 Melass 167 16/4 1943 298, 299: 1 Choklad med undantag av sockrat kakaopulver ävensom konfityrer, innehållande choklad 959 29/12 1942 ur 315 Konserver i förpackning om minst 150 gram netto av sardiner och tonfisk samt av brissling (sprats) och dyl. fiskslag, inlagda såsom sardiner Konserver av annan fisk, dock ur 317 » » ej ansjovis 250 27/5 1942 354 Cigarrer 355 Cigarrcigarretter » » 356 Cigarretter » » 357 Röktobak » » ur 358 Tuggtobak och snus » » 677 30/9 1939 359—365: 2 Oljekakor 369, 370 Mjöl, erhållet genom krossning » » av oljekakor, och mjöl, framställt vid extraktion av råvara, som kan användas för tillverkning av oljekakor

a, b, c

t

»

»

a, b a, b, c

» » » »

»» »» »» »»

» »»

IV 301

IV II

56 77

II 55 IV 309 IV

» » » a, b; dock ej förråd till- III 296 hörande Tobaksmonopolet eller införda för monopolets räkning a, b, c

» » »

I

542 1

1 2 1

1941 ur 372 1941 366: 1—3

1941 378 15/6 1941 626 9/7

13/6 4/7

> » »

» .) »

» » »

367 368 ur 370

»

»

•

»

»

»

ur 372

21/11 1941 880 25/11 1941

» 19/1

12/4

» » 28/3 1941 31/7 1941 30/10 1941 4/4 26/4 22/1

»

1941 1940

»

13/4

» > > ) »

I

a, b, c Tranemulsion Kreatursfoder av animaliskt av- » » » fall Glutenfoder » »» Melassfoder » »» Mjöl av extraktionsåterstoder av » » )> oljehaltiga frön eller frukter, även med inblandning av animaliska ämnen med undantag av sojamjöl ävensom av annat mjöl, framställt vid extraktion av råvara, som kan användas för tillverkning av oljekakor S. k. benprecipitat och annat » » » dikalciumfosfat Annat kreatursfoder, ej särskilt » » » nämnt, med undantag av tranemulsion Fodercellulosa, såväl riven som » » » oriven vara och såväl oblandad fodercellulosa som sådan fodercellulosa, vilken är blandad med annan vara

7 II 270 III 54

III

56 V. Mineraliska och fossila ämnen. Råfosfat a, b, c II 250 Cement för byggnadsändamål » » » II 291 Krommalm I I I 306 » »» Slagg, innehållande mera än sju » » » » » viktprocent krom Beslaget omfattar koks, 1289 53 1/2 1940 424: 1 o. 2 Koks som tillverkats vid sådana kommunala eller enskilda gasverk, vilka framställa gas för avsalu, och som antingen den 1/2 1940 fanns i lager eller som därefter tillverkats b 1289 195 12/4 1940 420—423 Stenkol 424: 1 o. 2 Koks » » » 425: 1 o, 2 Kolbriketter » » » a II 313 174 1/4 1941 420—423 Stenkol a, c III 115 683 7/8 1941 420—423 Stenkol, bruten inom riket Strötorv a, b, c III 44 821 2/11 1941 ur 427 ur 428 Torvmull och torvströ » »» » » Hartsbeck II 303 189 10/4 1941 ur 433 » »» » » i> Karbolsyra (fenol) I 282 291 1/5 1940 ur 437 ur 437 Kresol » »» » » Karbolsyra och kreosol samt av » » » IV 343 26 1/2 1943 437: 1, övriga fenoler sådana, som utur 438, vunnits genom extraktion med ur 522 alkali ur tjäror eller tjäroljor Motorbrännolja, oraffinerad a, b, c I 304 208 16/4 1940 ur 441 Pannbrännolja (även s. k. eld- » » » Beslaget h ä v t ur 441 > » ningsolja), oraffinerad fr. o. m. 14/5 i> ur 442 Lysfotogen > » » 1940 (K. K. nr » ur 442 Motorfotogen » » » 315/1940) » » Andra raffinerade brännoljor än » » » ur 442 » » lys- och motorfotogen

1941 549 1/7 1941 186 8/4 1942 124 29/3

28/6 4/4 20/3

368: 1

1941 1941 1942

387 402 409 ur 416

543 1

1 2

9/4

1940 255 24/4

» » » ,3/5

» »

» » 1941 308

»

•D

1/8

»

7/3

» » »

» » »

444 446 448

» » 1/6

1940 744

7/8

1942 136

1/4

» »i

» » »

444 446 448 445: 1

443 444 446 448

» » »

5 Mineralsmörjoljor, ljusa; ävensom transformatorolja Mineralsmörjoljor, mörka Paraffin Vaselin, även konstgjord Begagnad olja (s. k. spillolja), för såvitt varan är att hänföra till något av i K. K. 255/1940 angivna varuslag Mineralsmörjoljor, ljusa; ävensom transformatorolja Mineralsmörjoljor, mörka Paraffin Vaselin, även konstgjord Tungbensin (lackbensin), såsom kristallolja, miner al terpentin, patentterpentin, terpentinersättning, sangajol, varnolene, white spirit, ligroin, dilutin och pyrolene Mineralsmörjoljor, ljusa; ävensom transformatorolja Mineralsmörjoljor, mörka Paraffin Vaselin, även konstgjord

6 a, b, c

» » » »

hävt

» » fr. o. m. 29/9 » » '1940 (K. K. nr » » 839/1940) »»

» »» »

Beslaget

i

I 314 II 127

II 349

»

» »» » »» » »»

II

a •) Beslaget omfattar i I I I 362 motsats till beslaget » ^den 1/6 1941, även » 1 förråd hos förbruka» Jre av minst 15 kg

VI. Kemiska produkter och apoteksvaror; färger och fernissor; välluktande ämnen; tvål; ljus och andra produkter av oljor, fett eller vax; lim, klister och gelatin; sprängämnen; gödselmedel. 6/G

1941 336

8/6

»

»

»

469 470 nr 483

»

»

»

ur 483

0/10 1942 859 15/11 1942

1/4

»

1/8

»

»

1943 204

1/5

1940 744

7/8

»

»

ur 516 511: 1

ur 522 ur 524

»

7/3

1941 134 16/3

ur 522

4/4

1941 189 10/4

ur 522

»

»

»

ur 540: 2

3/11 1942 858 15/11 1942 525, 526

»

»

»

528, 529

Glycerin, rå a, b, c Glycerin, renad » »» Ljungasalpeter (blandning av » » » ammoniumnitrat och kalciumkarbonat) Leunasalpeter (ammoniumsul- » » » fatsalpeter) Svavelsyrat kali (kaliumsulfat) » » » Kalcinerad soda (natriumkar- a, b bonat) Sulfatterpentin, rå a, b, c Terpentinolja, annan än s. k. » » » pine oil Trätjära, kol- och stubbugnster- » » » pentinolja, rå; trätjärolja; trätjärkreosot; träimpregneringsmedel av trätjära och trätjärolja Kokillolja, erhållen såsom för- » » » droppar vid destination av oraffinerat sulfatharts Kärnolja, innehållande harts- » » » beck och kokillolja Träsprit (metanol) såväl rå som > » i renad Formalin, såväl i vattenlösning » » » som i fast form

II 301 IV

38 IV 344 II

96 II 342

II 303 II 303

IV 105

544 1

| 2

|

* 1

7 III 251 a, b, c 1942 ur 540: 2 Nikotin och nikotinsulfat ur 540: 2 Lösningar och andra berednin- » i) » gar av nikotin och nikotinsulsamt ur fat, avsedda till bekämpande 601—603, av skadeinsekter vid jordbruk 841 och 877 eller trädgårdsskötsel och med en halt av lägst 1 % nikotin IV 342 22/1 1943 26 1/2 1943 ur 540: 2 Karbamid (urinämne) och tio- » » » karbamid IV 29J 30/4 1943 228 9/5 1943 ur 540: 2 Lecitin, lecitinpreparat och så- » » » dana emulsionsmedel, som bestå av mono- och diglycerider, framställda av fett eller fettsyra och glycerin Trycksvärta, beredd med tor- » » » 19/12 1941 992 1/1 1942 ur 566 I I I 10' kande fet olja Bok-, sten- och koppartrycks- » » » ur 567 » » » färger, ej särskilt nämnda, beredda med torkande fet olja Färger, beredda med torkande » » « ur 569 t » » fet olja, ej särskilt nämnda Fernissa, bestående uteslutande )> * » ur 584 » » » av blåst eller på kemisk väg behandlad linolja och spädningsmedel (s. k. målarolja) ävensom oljefernissa innehållande smörjoljeliknande mineralolja Kitt, ej särskilt nämnt, berett » » » ur 585 » » • av torkande fet olja och fasta mineraliska ämnen 128 19/4 1940 247 22/4 1940 ur 581: 1 Linolja, blekt eller kokt (s. k. » 0 » standolja härunder inbegripen), även oxiderad till fast form 599 Ljus II 9 30/12 1940 1063 7/1 1941 » »» » 1) » 19/4 1940 255 24/4 1940 605 Maskin- och vagnssmörja I 31 Smörjoljor, utgörande en bland- » » » 606 II 12 » » * ning av fet olja och mineralolja, för såvitt den senare är Beslaget hävt huvudbeståndsdelen it t Andra smörjmedel, ej särskilt » >> » fr. o. m. 29/9 607 • 1940 (K. K. nr nämnda, i vilka olja eller fett 839/1940) ingår i Smörjoljor, utgörande en bland- » » » 608 » » ning av mineralolja och fet olja, för såvitt den senare är huvudbeståndsdelen I Begagnad olja (s. k. spillolja), » » » » » för såvitt oljan är att hänföra till något av i K. K. 255/1940 angivna varuslag 23/5 1941 308 1/6 1941 605 Maskin- och vagnssmörja II 30 » (> » Smörjoljor, utgörande en bland- » » » 606 » » < ning av fet olja och mineralolja, för såvitt den senare är huvudbeståndsdelen Andra smörjmedel, ej särskilt » » » 607 » nämnda, i vilka olja eller fett ingår 1942 249 28/5

22/5

»

»

»

545 1

23/5 1941

27/3

> ) »

13/2

1942 0

18/12 1942

28/6

1941 i

» * » » »

|

1/6 1941

<T

Smörjoljor, utgörande en bland- a, b, c ning av mineralolja och fet olja, för såvitt den senare är huvudbeståndsdelen 136 1/4 1942 605 Maskin- och vagnssmörja a I I I 362 Smörjoljor, utgörande en bland- » 606 » ning av fet olja och mineralolja, för såvitt den senare är huvudbeståndsdelen 607 Andra smörjmedel, ej särskilt » Se anm. vid nr 443— » » nämnda, i vilka olja eller fett 448 (K. K. 27/31942) ingår Smörjoljor, utgörande en bland608 » » ning av mineralolja och fet olja, för såvitt den senare är huvudbeståndsdelen 43 22/2 1942 613 Draglim a, b, c I I I 319 614 Gelatinlim » »» » » 938 20/12 1942 625—626 Samtliga sprängämnen med un- » » » IV 107 dantag av dels svartkrut (salpeterkrut), bomullskrut, kollodiumbomull och röksvagt krut, dels ock för militärt bruk avsedda färdiga laddningar 549 1/7 1941 492: 1 Ammoniumsulfat II 250 » »» 634 Ben- och hornmjöl » »» » » 636: 1 o. 2 Chilesalpeter (natriumnitrat) » »» » » Kalksalpeter (kalciumnitrat), 637 » »» » även med en halt av högst 10 % ammoniumnitrat i » > t 638 Kalkkväve (karbidkväve) » 639—641 Stassfurterkalisalter, ej särskilt i> » » » » nämnda 642 Superfosfat » » !> » » i i) Tomasfosfat och omalen tomas- » H t 643 slagg samt rhenaniafosfat och andra liknande oorganiska fosforsyregödselmedel, ej särskilt nämnda

VII. Hudar, skinn och pälsverk samt arbeten därav. Hudar och skinn av nötkreatur: 17/5

1941 366 24/5

1940 648—650

»

»

»

ur 654, ur 657, ur 658

»

»

»

ur 660, ur 662

35—319301

a) Oberedda hudar och skinn, såväl torkade, kalkstrukna och torrsaltade som andra Beslaget omfattar: förråd vid garverier och (delvis) vid skofabriker samt varor som efter beslagstillfället mottagas vid c) Andra slag av beredda eller garveri för beredning. halvberedda hudar och skinn än under b) sägs i stycken, vägande minst 1 kilogram, dock ej lackerade b) Sulläder och bindsulläder (även halvberedda), såväl kärnstycken — s. k. krupong' er — som hela eller halva hudar eller stycken därav

I 276

546 I 2 I 28/3

1941 170

1/4

Till pälsverk ej hänförliga oberedda hudar och skinn av get, får, >häst, ren, svin eller älg, såväl torkade som andra ur 048-650 Oberedda huvar och skinn av nötkreatur, såväl torkade, kalkstrukna och torrsaltade som andra, med en vikt i ode- Beslaget omfattar: lat tillstånd understigande i förråd vid garverier fråga om våtsaltade hudar elsamt varor som efter ler skinn 12 kilogram, i fråga beslagstillfällct motom torrsaltade eller kalkstruktagas vid garveri för na hudar eller skinn 8 kiloberedning. gram och i fråga om andra torkade hudar eller skinn 4,8 kilogram Sulläder och bindsulläder av ur 654, hästhudar (ävenhalvberedda), ur 657, såväl kärnstycken — s. k. kruur 658 ponger — som hela eller halva hudar eller stycken därav Pälsverk, oberedda, av får eller ur 675 get

1941 644—647, ur 651, ur 652

II 296

VIII. Kautschuk, guttaperka och balata samt arbeten därav. 14/8

<3G

16/8

31/1

1/2

ur 693

14/2

68 20/2

ur 708 ur 709, ur 710, ur 1916: 1, 2

ur 709, ur 710, ur 1916: 1, 2 25/7

1941 675 27/7

ur 709, ur 710, ur 1916: 1, 2

IV 101 Oarbetad kautschuk (rågummi), a, b, c även syntetisk, guttaperka och balata ävensom för sko sulor avsedda plattor av rå kautschuk II 29' Avfall och förslitna varor av mjuk vulkaniserad kautschuk (gummiskrot) II 29" a) För cyklar avsedda ytterdäck och innerslangar av gummi, obegagnade och begagnade b) För lastautomobiler eller om nibussar avsedda ytterdäck av gummi med en styckevikt i obegagnat skick överstigan de 15 kilogram, obegagnade och begagnade, ävensom in nerslangar, av gummi, av sedda a t t användas tillsammans med ytterdäck av nyss angivet slag, obegagnade och begagnade c) För automobiler eller motor cyklar avsedda ytterdäck och innerslangar av gummi andra än de under b) omförmälda, obegagnade och be gagnade III 10 Obegagnade eller begagnade yt terdäck och innerslangar av Beslaget omfattar ytter däck i följande stor gummi, vilka äro avsedda för lekar och utföranden, ur automobilregistret avförda nämligen 6-00—16 personautomobiler men icke extra förstärkt med monterade å de å automobi-

547 1

*

lernas axlar sittande hjulen (så kallade reservringar)

6 cordlager, samt 6-25 —16", 6-50—16" och 7-00—16", de tre sistnämnda storlekarna såväl med 4 som med 6 cordlager, samt innerslangar, som äro avsedda att användas tillsammans med ytterdäck av nyssberörda slag

ur 709, a) För lastautomobiler eller om- a ur 1916: 1 nibussar avsedda ytterdäck av gummi med en styckevikt i obegagnat skick överstigande 15 kilogram, obegagnade och begagnade i ur 709, b) För automobiler avsedda yt- » > > ur 1916: 1 terdäck av gummi, andra än under a) omförmälda, i följande storlekar, nämligen 6-00—16', 6-25—16', 6-50— 1 6 ' och 7-00—16', obegagnade och begagnade ur 710, c) Innerslangar av gummi, av- o » > » ur 1916: 2 sedda att användas tillsammans med ytterdäck av under a) eller b) angivet slag, obegagnade eller begagnade För automobiler (person- och » 21/4 1943 237 16/5 1943 ur 709, lastautomobiler samt omniur 710, bussar) avsedda ytterdäck och ur 1916:1, 2 innerslangar av gummi, obegagnade eller begagnade, även monterade å fordon 13/2

8/3

1942 III 312

IV 339

IX. Trävaror och kork samt arbeten därav: korgmakararbeten. 16/5

1941 263 27/5

1941 715, 716, 751, 752

3/10 1941 792 19/10 1941 715, 716, 751, 752 17/10 1941 815

1/11 1941

ur 827

Ved

Beslaget omfattar en- II 314, dast förråd inom s. k. 316 handelsreglerade orter samt ved som införes dit efter 26/5 1941 Beslaget hävt fr. o. m. 13/6 1942 (K. K. nr 330/1942) a. Beslaget omfattar vad I I I 116 Ved som icke förut lagts under beslag I I I 97 Asfalttakpapp och annan med a, b, c asfalt, beck, tjära eller tjärolja bestruken eller impregnerad papp XI. Spånadsämncn samt arbeten därav.

23/7

1940 752 11/8

»

»

»

1940 893—895 899, 900

Ull av får, ofärgad eller färgad a, b, c Konstull (schoddy och mungo a, b m. m.), ofärgad eller färgad

II

548 2

» •

» •

t t

901 ur 908 ur 909

•

»

»

»

»

23/7 1940

31/1

ur 923, 294—939, ur 942

1/2

1941 899, 900

» » » »

» » » »

»

» » » »

» » »

» » » »

»

»

»

»

»

»

921, 922

»

»

»

ur 923

»

»

»

924—941, ur 942

t

t

19/8

27/9 30/1

752 11/8 1940

ur 908 909 912: 1 ur 913 ur 913, 915: 2 914 904, 905 911 944—960 976 978 893—895 896 901 902, 903 904: 1 o. 2, 905 906 910 911 ur 915: 1

» » > >

3/1

» » » » »

• » » »

»

»

»

»

i

1940 779 25/8

» »

>

9/1

1940 842 29/9 1942 22 1/2

t

>

i)

» »

1940 1941 1940 1942

5 Bomull, okardad a, b Ullavfall, annat än s. k. ullstoft » » Bomullsavfall, a n n a t än bom- » » ullstrassel Vadd, av bomull, kardad bomull > » därunder inbegripen Garn, helt eller delvis av ull, » » utan inblandning av silke, ävensom garn av konstsilkeoch andra motsvarande fibrer, hänförliga till nr 915, med inblandning av ull; dock att effekt- eller fantasigarn ej inbegripes under beslaget, ej heller garn i andra för detaljhandeln lämpade smärre uppläggningar än härvor Konstull (schoddy och mungo a, c m. m.) ofärgad eller färgad Ullavfall, annat än s. k. ullstoft » » Bomullsavfall » » Trassel a, b, c Avfall av lin, a n n a t än charpi i • • Avfall av konstsilke » »» Lump » »» Hampa, ohäcklad eller häcklad a, b Hampblår » » Garn av bomull b Sytråd av bomull » Skördegarn a, b, c a) Ull av får b) Ull av andra djur c) Bomull, okardad d) Lin e) Hampa •

f) J u t e g) Linblår h) Hampblår i) På konstlad väg ur cellulosa eller kasein framställda spånadsfibrer i mindre längder (cellull, kaseinull) j) Vadd av bomull, kardad bomull härunder inbegripen k) Silke, konstgjort, även i för- Beslaget, som delvis inening med a n n a t spånadsbegriper varor, vilka ämne; dock ej silke i smärre redan tidigare lagts för detaljhandeln lämpade under beslag, omfatuppläggningar, ej heller s. k. tar dels förråd hos tillsnilj garn verkare samt övriga 1) Garn helt eller delvis av cell- ' förråd av cellull, kaull, kaseinull eller avfall av seinull och konstsilke konstsilke utan inblandning om minst 200 kg, dels av silke; dock ej garn i andra varor som efter 31/1 för detaljhandeln lämpade 1942 importeras, dels smärre uppläggningar än varor, tillhörande härvor grupp a), d), e), g), m) Garn, helt eller delvis av ull, h), i) och k), som efter nämnda tidpunkt utan inblandning av silke;

7 II 292

II 91

II 29c

II 91 III 30*

30/1 1942

dock ej garn i andra för detaljhandeln lämpade smärre uppläggningar än härvor 1/2 1942 944—960 n) Garn av bomull, utan inblandning av annat spånadsämne 963—966 o) Garn av jute, utan inbland ning av annat spånadsämne ur968—975 p) Garn, helt eller delvis av lin eller hampa, ej särskilt nämnt, utan inblandning av silke eller ull

framställas ket

inom ri-

XII. Skodon, hattar, paraplyer, käppar, konstgjorda blommor in. in. 17/10 1941 802 26/10 1941

ur 1187

Gummistövlar i storleksnummer a, b, c 40 (engelskt nummer 6 %) eller större med sula av gummi, fot och skaft av gummi eller vävnad belagd med gummi samt en höjd överstigande 30 cen timeter

III 105

XIII. Arbeten av sten och andra mineraliska ämnen: lervaror glas och glasvaror. 31/12 1942 977

6/1

1257 1258 ur 1266

Murtegel, vanligt, även poröst Kalksandtegel Oglaserat fasadtegel

oglaserat, a, b, c

IV 96, 323

XIV. Ädla metaller och arbeten därav: äkta pärlor och ädelstenar; mynt. 25/9

1942 789

4/10 1942

1320 ur 1322 ur 1320

Oarbetad platina, även i stänger, a, b och skrot av platina Plåt, rör och tråd av platina » » Skrot av platina c

IV

93 XV. Oädla metaller och arbeten därav. 24/10 1941 817 1/11 1941 20/3 1942 124 29/3 1942

1332 1337 ur 1338: 3

ur 1363 ur 1366—1368

Skrot av icke smidbart järn a, b, c Kromjärn Ferrolegeringar, innehållande mera än sju viktprocent krom, andra än kromjärn Kromlegerat järn, innehållande mera än sju viktprocent krom, i de former och av de slag, som nedan angivas: a) göten b) ämnen av götmetall

I I I 95 I I I 306

550 2 |

ur 1370,

c) varmvalsat järn och stål

ur 1378—1380 ur 1424—1427 ur 1429—1432 ur 1556—1561 ur 1371: 1 ur 1371: 3

20/3 1942

»

>

21/5

30/8

18/12 1942

17/5 26/4

ur 1371: 4 ur 1371: 5 ur 1371: 6 124 29/3 1942 ur 1579: 6

1940 1940

»

d) rör

e) smidbart gjutgods, icke bearbetat a, b. Dessutom krommalm, som efter 28/3 f) verktygsstål 1942 utvinnes inom g) rostfritt järn och stål: riket, samt sådana billets och tillformade ämpartier av ifrågavanen samt stänger tråd rande varor, som därplåt efter framställas ur annat andra än i kol. 5 anKrom givna varor (med visKromlegerade oädla metaller, änsa undantag) dra än järn och stål, innehållande mera än sju viktprocent krom, i nedan angivna former: a) o arbetad vara b) plåtar och band

ur 1579: 6 ur 1595, ur 1600 c) stänger ur 1616, ur 1617: 4 d) tråd ur 1622, ur 1623: 4, ur 1624 271 3/6 1943 ur 1348: 2, Radiatorer och värmeelement a, b, c av icke smidbart gjutjärn eller 1350, ur av järnplåt samt lösa sektio1546, 1548: ner eller delar av sektioner 1, ur 1551, till sådana radiatorer och samt värmeelement, obegagnade 1552: 1 Järnplåt överdragen med rent t » » 706 1/9 1941 1416: 1, eller blyhaltigt tenn, med en ur 1416: 2 tjocklek understigande en millimeter (bleckplåt) 964 1/1 1943 ur 1414— Järnplåt, ej korrugerad, som är » » » 1416: 2 överdragen å ena sidan med ur 1418: 2, rent eller blyhaltigt tenn och ur 1419 å den andra sidan med zink eller annat ämne samt har en tjocklek understigande en millimeter 1555 Skrot av smidbart järn 372 28/5 1940 Aluminium samt legeringar, i 290 1/5 1940 vilka ingå mer än femtio viktprocent aluminium: 1575, a) oarbetad vara ur 1579: 3 ur 1584 b) skrot » »» 1593, c) plåtar (inklusive rondeller) a, b ur 1595, och band 1598, ur 1600, ur 1602—1604 ur 1609, d) rör » » ur 1612 i>

i>

»

»

i>

»

IV 32:

III

9 IV 9

I 27 I 27

U p p h ä v t och ersatt genom K.K. nr 816/ 1941

ur 1616, ur 1617 ur 1622—1625 28/3

1941 169

24/10 1941 816

1/4

e) stänger (inklusive skenor a, b och profiler) f) tråd, icke isolerad (även vriden till linor eller kablar) Koppar och legeringar, i vilka ingå mera än tjugufem viktprocent koppar: a) oarbetad vara a, b, c

1571, ur 1579: 1580, b) skrot ur 1584 ur 1586 c) anoder a, b ur 1587 d) slaglod » » e) plåtar och band 1591, » » 1592, 1594, ur 1595, 1596, 1597, 1599, ur 1600, 1601, ur 1602, ur 1603, ur 1604 1607, 1608, f) rör ur 1609, 1610, 1611, ur 1612 1614, 1615, g) stänger ur 1616, 1617:lo.2 ur 1617: 4 1620, 1621, h) tråd, icke isolerad (även ur 1622, vriden till linor eller kab lar) 1623: 1 o. 2, ur 1623: 4, ur 1624, ur 1625 ur 418 Aska och kräts, uppkommen vid a, b, c bearbetning av ovan angivna varor Aluminium samt legeringar, i 1/11 1941 vilka ingå mera än femtio viktprocent aluminium: a) oarbetad vara 1575, ur 1579: C b) skrot 1583: 1, ur 1584 ur 1586 c) anoder a, b 1593, » » d) plåtar och band ur 1595, 1598, ur 1600, ur 1602—1604 1608: 1, e) rör ur 1609, 1611: 1, ur 1612 1615: 1, f) stänger ur 1616, 1617: 3, ur 1617: 4

II 289

III

552 1

1621: 1, ur 1622, 1623: 3, ur 1623: 4, ur 1624, ur 1625 24/10 1941 816

»

»

1/11 1941

g) tråd, icke isolerad, även a, b vriden till linor eller kablar

1679: 2

oarbetad vara a, b, c Bly och tenn samt legeringar, innehållande båda dessa metaller eller en av dem, med undantag av sådanalegeringar, i vilka ingå mera än tjugufem viktprocent koppar: » » » 1572, 1573, a) oarbetad vara ur 1577, ur 1579: 6 » »» 1581, 1582, b) skrot ur 1584 1585 c) blyull a, b ur 1586 » » d) anoder » » 1588, e) plåtar och band ur 1590, ur 1600, ur 1602—1604 » » 1605, f) rör ur 1606, ur 1609, ur 1612 » » 1613, g) stänger ur 1616, ur 1617: 4 ur 1618, h) tråd, icke isolerad, även » » ur 1622, vriden till linor eller kabur 1623: 4, lar ur 1624, ur 1625 Kadmium:

i>

1579: 4 ur 1586

»

» 1579: 1, ur 1579: 6 ur 1584 ur 1595, ur 1600, ur 1602—1604 ur 1609, ur 1612 ur 1616, ur 1617: 4 ur 1622, ur 1623: 4, ur 1624, ur 1625

a, b, c a) oarbetad vara a, b b) anoder Magnesium samt legeringar, i vilka ingå mera än femtio viktprocent magnesium: a) oarbetad vara a, b, c b) skrot c) plåtar och band

» »» a, b

d) rör e) stänger

» »

f) tråd, icke isolerad, även vriden till linor eller kablar

» »

24/10 1941 816 1/11 1941

Zink samt legeringar, i vilka ingå mera än femtio viktpro cent zink, med undantag av sådana legeringar, i vilka ingå mera än tjugufem viktprocent koppar: a) oarbetad vara a, b, c

1574, ur 1579: 6 b) skrot 1583, ur 1584 c) anoder ur 1586 a, b 1589, d) plåtar och band; ävensom ur 1590, s. k. ångpannezink ur 1595, ur 1600, ur 1602—1604 e) rör ur 1606, ur 1609, ur 1612 ur 1616, f) stänger ur 1617: 4 ur 1618, g) tråd, icke isolerad, även ur 1622, vriden till linor eller kablar ur 1623: 4, ur 1624, ur 1625 ur 418 Aska och kräts, uppkommen vid a, b, c bearbetning av ovan angivna varor XVI. Maskiner, apparater och elektrisk materiel. 28/3 1941 169 1/4 19411 ur 1873:1— Tråd, isolerad; ävensom elekt- a, b 24/10 1941 816 1/11 1941) 1882 riska ledningskablar, linor och snören

26/4

1940 291

1/5

22/1

1/2

13/6

1941 378 15/6

26 XX. Varor, ej annorstädes upptagna. 1940 ur 2037: 1 Bakelit, avsedd för pressnings- a, b, c ändamål, oarbetad 1943 ur 2037: 1 För pressmassor avsedda, härdbara konsthartser och pressmassor, oarbetade 1941 ur 2087 Fett, framvunnet ur avloppsvatten

i54 Bilaga 6.

Normalprisbestämmelser, utfärdade intill utgången av juni 1943 Statens livsmedelskommission. Statens bränslekommission. Statens priskontrollnämnch

Förkortningar: LK BK PN 2

4 Varuslag

Prisbestämn. delegerad till

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande utfärdade normalprisbestämmelser

torkad fisk sill

LK LK

K br. 23/1 1942, 4/9 1942

strömming, skarpsill

LK

K. br. 31/7 1942 K br. 6/3 1942, 10/7 1942, 2/10 1942, 27/11 1942, 30/6 1943

ål diverse saltvattenfisk

LK LK

LK cirk. 1067 (lutfisk) LK cirk. 551, 574, 610, 686, 733 782, 833, 856, 897, 947, 1206, 1258, 1278 (färsk o frusen sill) LK cirk. 679, 931, 1232, 1274 (salt o. sockersaltad sill) LK cirk. 1067 (rökt sill) LK cirk. 647, 686, 768, 782, 812 833, 856, 897, 947, 1004 1080, 1144, 1171, 1206 1222, 1258, 1350, 138! (färsk o. frusen strömming LK cirk. 871, 1361 (salt ström min g) LK cirk. 1361 (surströmming LK cirk. 1067 (rökt strömming böckling) LK cirk. 686, 833, 897, 1258 1278 (färsk skarpsill) LK cirk. 931, 1232 (salt o. soc kersaltad skarpsill) LK cirk. 873, 975, 1004 LK cirk. 686, 719, 733, 735, 782 833, 856, 975, 1004, 103t 1120, 1139, 1206, 1258 1342 (berggylta, bergtunga fjärsing, glyskolja, gråsej guldlax, haj, havkatt, horn gädda, hälleflundra, knot kolja, kolmule el. blåvit ling, kummel, kungsfisk lerskädda, lubb, lyrtorsk långa, makrill, marulk piggvar, rocka, rödspätta

1 Kungl. Maj:ts beslut

Levande djur oeh animaliska ämnen Fisk: K. br. 14/11 1941 K. br. 5/12 1941

555 1

• K. br. 12/6 1942, 11/12 1942

K. br. 27/11 1942, 30/6 1943 K. br. 24/4 1942, 29/1 1943, 21/4 1943

diverse sötvattenfisk

Kräftdjur: räkor Kött- och fläskvaror: köttvaror som avses i K. K. 28/3 1941 (nr 173) (kött och fläsk samt ätbara djurdelar av nötkreatur, hästar, får, getter, renar och svin; charkuterivaror; kött- och fläskkonserver) samt blod

LK

LK LK

K. br. 29/8 1941, 7/8 1942 K. br. 29/1 1943 K. br. 24/10 1941, 12/12 1941, 30/6 1942,23/10 1942,20/11 1942

älgkött tarmar tamfågel

LK LK PN

K. br. 28/11 1941, 14/8 1942, 4/9 1942

skogsfågel

PN

K. br. 28/11 1941, 4/9 1942 K. br. 30/6 1942, 19/2 1943

hare, rådjur kanin

PN PN

K. br. 7/11 1941

Mjölk och grädde

LK

K. br. 28/6 1941

Ost

LK

K. br. 19/9 1941, 26/9 1941, 24/10 1941, 9/10 1942

Ägg

LK

rödtunga, sandskädda, simpa, skoläst, skrubba, slätvar, staksill, stenbit, taggmakrill, tonfisk, torsk, vitling, vitlinglyra, ålkusa, äkta tunga) LK cirk. 834,947, 1178, 1255, 1392 (abborre, asp, braxen, faren, forell, farna, gädda, gös, harr, id, karp, lake, lax, laxöring, mört, nejonögon, nors, röding, sik, siklöja, stör, sutare, vimma) LK cirk. 1145, 1258 LK cirk. 734, 796, 854, 921, 1009, 1194, 1209, 1336, 1339, 1425 (fläsk) LK cirk. 734, 796, 854, 921, 1009, 1209, 1339, 1425 (kött av nötkreatur, hästar och får) LK cirk. 1039, 1202 (renkött) LK cirk. 796, 854, 1009, 1209 (organ och inälvor) LK cirk. 418, 884 LK cirk. 1220 PN medd. 36, 58, 65, 141, 164, 199, 221, 268 (höns, kycklingar, ankor, gäss, kalkoner, pärlhöns) PN medd. 52, 147, 164, 268 (fasan, gräsand, järpe, orre, rapphöns, ripa, tjäder) PN medd. 52, 164, 268 PN medd. 140, 164, 268, 271 LK cirk. 523, 586, 607, 666, 777, 862, 1047, 1137, 1234 (oskummad och standardiserad mjölk samt steriliserad grädde) LK cirk. 408, 442, 598, 632, 726, 876, 974, 1360 (vissa ostslag) LK cirk. 598 (messmör, mesost, getost) LK cirk. 446, 466, 495, 509, 536, 577, 595, 606, 636, 665,711, 755, 807, 993, 1044, 1279, 1328 PN medd. 161

4/9

1942 Honung, svensk

PN

K. br. 17/7

1942 Tagel och hår m. ni.

PN

PN medd. 144, 238 (tagel, nöthår, svinhår, renhår, älghår, gethår, hundhår och hundull)

LK

LK cirk. 411, 497, 590, 702, 911, 1126, 1164, 1410 (vete, råg)

K. br.

Vegetabiliska ä m n e n K. br. 15/8 1941, 2/10 1942

Brödsäd

556 i

4 LK cirk. 411,497, 661,702, 911, 1032, 1126, 1410 (korn, havre, blandsäd, vicker, foderärter) LK cirk. 411,522, 592, 661,911, 1032, 1164 LK cirk. 485, 510, 522, 911, 964, 1007, 1032, 1126 LK cirk. 485, 573, 592, 911, 1252 LK cirk. 538, 667, 1298 LK cirk. 437, 497, 1013 LK cirk. 1374 LK cirk. 987, 992, 1015, 1031, 1076, 1126, 1188, 1192, 1243, 1264, 1292, 1300, 1312, 1337, 1363

K. br. 15/8 1941, 2/10 1942

Fodersäd

LK

K. br. 15/8 1941, 2/10 1942

Utsädesspannmål

LK

K. br. 26/9 1941, 2/10 1942

Ärter: matärter

LK

K. br. 26/9

1941 Hönor: bruna bönor

LK

K. br. 26/9 K. br. 15/8 K. br. 7/5 K. br. 2/10

1941 1941 1943 1942

Gryn: risgryn Kli Hirs Potatis

LK LK LK LK

Frukt och grönsaker: svenska äpplen svenska tomater och gurkor

PN PN

K. br. 14/11 1941, 25/9 1942 K. br. 20/11 1942

K. br. 15/8 1941, 21/8 1942

importerad färsk frukt och lök samt importerade färska bär och grönsaker Stråfoder: hö och halm

LK

PN medd. 42, 61, 175, 222 PN medd. 227, 270, 290, 299, 303, 308 PN medd. 216, 217, 218, 231, 233, 234, 242, 243, 254, 265, 273 LK cirk. 423, 814, 841, 878

K. br. 4/12 1942, 29/1 1943 K. br. 8/1 1943

Fröer: vallväxt- och rotfruktsfrö köksväxtfrö

LK LK

LK cirk. 1115, 1182, 1193 LK cirk. 1182

LK

LK cirk. 476, 477, 513, 593 (smör) LK cirk. 475, 593, 697, 843 (margarin) LK cirk. 477, 843 (flott, talg m. m.) LK cirk 451, 792

K. br. 11/12 1942, 22/1 1943

PN

F e t t o c h oljor a v a n i m a l i s k t eller v e g e t a b i l i s k t u r s p r u n g K. br. 10/10 1941

K. br. 26/9 1941, 5/6 1942, 19/6 1942, 11/6 1943

Fcttvaror: råvaror

matfett

och

fett-

Trän

LK

Produkter av livsmedelsindustri m . m . s a m t f o d e r m e d e l K. br. 30/6

1942 LK

L K cirk. 836, 944, 1030, 1058, 1083, 1201

LK PN

LK cirk. 786, 1209 PN medd. 197, 209, 285, 302

PN

LK cirk. 1436. P N medd. 316

Fodermedel: oljekraftfoder

LK

LK cirk. 437, 748

fodercellulosa

LK

LK cirk. 426, 554, 696, 748, 910, 972, 1003

Bröd: mjukt matbröd Konserver:

K. br. 24/4 1942 K. br. 30/10 1942 K. br. 28/5

1943 K. br. 15/8 1941, 22/5 1942, 30/6 1943 K. br. 15/8 1941, 16/10 1942

kött- och fläskkonserver fisk-, skaldjurs- och grönsakskonserver Chokladvaror

557 1

1 K. br. 12/12 1941 K. br. 12/12 1941, 4/12 1942 K. br. 20/2 1942, 19/6 1942, 4/12 1942 K. br. 30/1 1942 K. br. 22/5 1942 K. br. 24/7 1942 K. br. 23/10 1942 K. br. 5/3 1943

2 standardiserade höns- och kycklingfoderblandningar klöverfröagnar, klöverfrönudlar, hömjöl av fälttorkat hö, maltgroddar luzernmjöl (konsttorkat hömjöl) foderjäst animaliskt kreatursfoder (foderbenmjöl, köttfodermjöl, benmjöl, valmjöl) fiskmjöl och fiskensilage dikalciumfosfat diverse annat kreatursfoder (majs, majseftermjöl, linkakmjöl, vetefodermjöl, melass, fodersirap, sockersnitsel, betmassa)

*

LK LK

LK cirk. 531, 648, 793, 1018, 1163, 1208 LK cirk. 531, 638, 1097, 1106

LK

L K cirk. 649, 814, 1097

LK LK

LK cirk. 619 LK cirk. 746, 785, 1037, 1215

LK LK LK

LK cirk. 872 L K cirk. 1037 LK cirk. 1306

Mineraliska o c h fossila ä m nen Bränntorv: K. K. 13/6 1941 (nr 383) K. K. 27/2 1942 (nr 90) K. K. 9/4 1943 (nr 173) K. br. 17/4 1942, 9/4 1943 K. br. 24/7

1942 K. br. 17/4

vid försäljning från producent

—

vid försäljning från återförsälj are Strötorv, torvmull och torvströ

BK

BK cirk. 133, 210

LK

LK cirk. 831, 982

PN

P N medd. 87, 120, 176, 189

PN

P N medd. 189

PN

P N medd. 87, 120

PN

P N medd. 292 (trätjära för bestryknings- eller impregneringsändamål m. m.) P N medd. 317

Smörjmedel:

K. br.

2/10 1942

K. br. 17/4

smörjmedel som avses i K.K. 2/5 1941 (nr 226) samt smörjmedel framställda av trätjära smörjmedel framställda av skifferråolja paraffin K e m i s k a produkter m . m . s a m t gödselmedel

K. br.

9/4

1943 K. br. 17/6

1943 K. br. 30/10 1942

Trätjära, avsedd att användas för annat ändamål än som flytande bränsle Lim: antoklavlim samt draglim och gelatinlim Konstgödsel

PN LK

Hudar, s k i n n och pälsverk s a m t arbeten därav K. br. 30/6

1943 Arbetshandskar

PN

L K cirk. 1026,1294, 1415 (kalksalpeter, chilesalpeter, kalkkväve, ammoniumsulfat, ljungasalpeter, kali, kainit, superfosfat, thomasfosfat)

558 3

4 K a u t s c h u k , guttapcrka o c h balata s a m t arbeten därav K. br. 17/4

Cykelgummi: cykeldäck cykelslangar

och

PN

PN medd. 94, 101

PN

PN medd. 181, 204, 283

Trävaror o c h kork samt arbeten därav K. br. 25/9

Vissa sågade, hyvlade och bilade trävaror av furu och gran

1942 K. K. 31/5 1940 (nr 420) K. K. 2/7 1940 (nr 664) K. K. 10/1 1941 (nr 13) K. K. 4/4 1941 (nr 199) K. K. 2/5 1941 (nr 231) K. K. 13/6 1941 (nr 381) K. K. 31/7 1941 (nr 684) K. K. 17/10 1941 (nr 793) K. K. 28/11 1941 (nr 890) K. K. 30/12 1941 (nr 1004) K. K. 6/3 1942 (nr 70) K. K. 9/10 1942 (nr 811) K. K. 11/12 1942 (nr 940) K. K. 31/12 1942 (nr 966) K. br. 19/6 1942 K. K. 28/6 K. K. 22/8 K. K. 12/6

1941 (nr 1941 (nr 1942 (nr

602) 703) 340)

Ved: vid försäljning från producent

vid försäljning från återförsäljare Träkol

—

BK

BK cirk. 152, cirk. skr. 26/6 1943

—

Spånadsämncn s a m t arbeten därav K. br.

8/5

1942 K. br. 29/8 1941, 24/7 1942

K. br. 12/2

d:o

1943 Skördegam

LK

Andra textilvaror:

PN

vävnader som IK godkänt såsom standardvara eller som tillverkats efter av IK meddelad licens, samt konfektions- el. andra sömnadsartiklar av sådan vävnad (i detaljhandeln) priskontrollerade S-vävnader, T-vävnader, standardoch licensvävnader av bomull el. cellull, kanfasvävnader, vaxduk, trikåvaror, garner samt konfektion av standard- el. licensvävnader av bomull el. cellull (i grosshandeln) T-vävnader, kanfasvävnader, vaxduk, trikåvaror, gar-

LK cirk. 789, 811, 879, 1184 1265 (skördegarn och pappersgarn) PN medd. 269 (bomullsgarn) P N medd. 59, 72, 119, 151, 224 225, 256, 257, 304, 305 (bomullsvävnader) PN medd. 59, 72, 119, 151, 173 174, 202, 203, 224,225,235 236, 256, 257, 304, 305 (yllevävnader) PN medd. 119, 151, 224, 225 304, 305 (cellullvävnader) PN medd. 276, 277, 304, 30S (kanfasvävnader) PN medd. 263, 264, 281, 285 (trikå- och strumpartiklar PN medd. 59, 180, 228, 29* (konfektion) P N medd. 309 (tågvirke a> hampa och bomull)

559 1

ner, konfektion av T-vävnader samt hampaprodukter (i detaljhandeln) Oädla m e t a l l e r o c h arbeten därav K. br. 18/12 1942

Aluminium ni. fl. metaller samt halvfabrikat därav

PN

K. br. 20/11 1942

Aluminiumkärl och emaljerade kärl (i detaljhandeln)

PN

PN medd. 219, 220

Transportväsen K. K. 27/2 1942 (nr 111) K. K. 12/6 1942 (nr 344) K. K. 5/2 1943 (nr 50)

Virkestransporter: transporter med gengasbil av sågtimmer, massaved, props, kolved, martinved och annan långved, kastved samt icke bearbetat träkol

—

PN medd. 88, 98, 110, 117, 118, 163, 241, 260, 266, 288

K . b r . 21/4 1943

Fartygsfraktcr: transporter inom landet med motorseglare eller motorpråm av gods avalla slag med undantag av massaved, props, långved och kastved

PN

PN medd. 297

Statens offentliga utredningar 1944 Systematisk (.Siffrorna

förteckning

inom klämmer beteckna utredningarnas nummer i den kronologiska

Allmän lagstiftning. Rättsskipning. Fångvård. Processlagberedningens förslag Ull lag om införande av nya rättegångsbalken m. ni. 1. Lagtext. [91 2. .Motiv m. m. [10]

förteckningen.)

Vattenväsen. Skogsbruk.

Statsförfattning. Allmän statsförvaltning. Belänkande med förslag ang. revision av riksdagens arbetsformer. 18]

Bergsbruk.

Industri.

Kommunalförvaltning. 'romembria med förslag Ull lag med bestämmelser om allmänna behörighetsvillkor för vissa kommunala upp» drag m. ni. i

Handel och sjöfart.

Statens och kommunernas finausväsen. Kommunikationsväsen.

Bank-, kredit- och penningväsen.

1'oliti. Betänkande ang. nykterhetstillståndet under krigsåren. [3] •

Nationalekonomi och socialpolitik. l'lredningar ang. ekonomisk eflerkrigsplancring. 1. [7] Statsmakterna och folk-hushållningen under den Ull följd av stormaktskriget M39 inträdda krisen. Del 4. Tiden juli 1942—juni 1913. [11]

Försäkrings väsen.

Kyrkoväsen. Undervisningsväsen. Andlig odling i övrigt.

Hälso- och sjukvård.

Allmänt näringsväsen.

Försvarsväsen. Belänkande med förslag ang. långtjänslunderbefål in.

ra

Betänkande med förslag

Fast egendom. Jordbruk med binäringar. Jordbruksbefolkningens levnadskostnader. [1| Betänkande med förslag till byördningar och ihstruklii ner för ordningsmännen i lappbyarna. [6]

Utrikes ärenden.

Iduns tr., Esselte, Sthlm 4-1 319301

till civilförsvarslag

rn. m.

Internationell rätt.